'Atis och Camilla' av Gustaf Philip Creutz är Projekt Lönnrots utgivelse

nr 3141. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen,

varför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till

e-bokens användning eller dess distribution.



Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.









ATIS OCH CAMILLA



Skaldedigt i Fem Sångar





Af



Gustaf Philip Creutz











Stockholm 1781

Tryckt hos A.I. Nordström,

1781.













ATIS OCH CAMILLA.









Första Sången.





    Jag sjunger om den elld, som plågar och förnöjer,

    Då han sin första magt i unga hjertan röjer.

    Du ömhet, Guda-krafft, som verldens vällust gör,

    Kom, lifva up min vers och mina sinnen rör!



    I de Arcadska fält, långt från de stållta städer,

    Där nöjet sälljes bårt för ärelystnans väder;

    Uti en ljuflig trakt, dit oskulld lyckan drar;

    Där glädje, fred och lugn ses fästa henne quar.

    Där strömmar kröka sig i blomsterrika dalar;

    Där allt af kärlek rörs, och allt om kärlek talar;

    I denna sälla bygd CAMILLA lifvet njöt.

    Hon född och upfödd var i menlöshetens sköt.

    Vår sol, som i sitt lopp naturens fägring målar,

    Har alldrig förr så skönt fått råka med dess strålar.

    Behagligheten sjelf dess hela tekning drog.

    Uti dess Guda verk en vällust himlen tog;

    Och dygden ville sjelf Camillas skapnad söka,

    Att mera ällskad bli och få sin dyrkan öka.



    Hon till Dianas tjänst från födslen offrad var;

    Och i sin lugna själ hon hennes lagar bar.

    Uti Gudinnans lund hon lifvets vår förnötte,

    Och i en lycklig frid dess rena rökvärk skötte.

    Den unga Doris där dess vän och sällskap var:

    Du ljufva vänskap, du, som själar sammandrar,

    Som dessa unga bröst med oskullds band förenar,

    De hjärtan som du rör du helgar och du renar!



    Re’n våren i sitt sköt en liflig värma bar,

    Naturen väcktes upp, hon i sin ungdom var.

    Man såg kring alla fällt, att vintrens välde lycktat,

    Att glädjen rest sin thron, och jordens sorger flygtat.

    De ljumma sommar-rägn förnya mennskans hopp;

    Ur jordens mjuka famn de låcka örtren opp;

    Af värmans spända krafft de tunna knåppar klyfvas,

    Och re’n med täta löf de lugna skogar yfvas.

    Til Skogs-Gudinnans pris en högtid firas skall:

    Nu börjar dagen gry, och nattens magt är all;

    Än darrar månens sken på bölljans hala yta;

    Men hastigt ljusets flod från Öster börjar flyta;

    De mörka skuggor fly och stjernan bleknar af;

    Re’n strömmar purpurn ut på himlens mörkblå haf.

    De svarta målnens bädd förbyts i röda skyar;

    Nu ljungar solen fram, och verlden sig förnyar.

    Den svala nattens dagg, som sig till blomstren sänkt,

    Har, på de späda blad, en mängd af perlor stänkt;

    Det högda ljusets glans från bergens toppar faller,

    Och solens spridda gulld sig blandar med kristaller.

    Man himla-bågens färg kring fällten stråla ser;

    Hvar blomma, ur sin kallk, åt fjäriln näktar ger.

    En samlad balsam sprids, att sig med luften blanda,

    Och förs i hvirflar kring af mårgon-vädrens anda;

    Re’n svärma luftens follk kring deras gröna hus,

    Och stämma deras sång ihop med aspars sus.

    Naturen tyckes dåck sin största fägring sakna;

    Camilla syns ej än ur sömnens sköte vakna.

    De ögon dölja sig, som dagens glans förta,

    Där ömhet, elld, och lif, och oskulld segrat ha.

    Kring hennes blomsterbädd de fallska drömmar flyga,

    Och i dess rörda själ med villo-bilder smyga;

    Än småler hennes mund, och glädje-tecken ger,

    Än darrar hennes kropp, man tårar flyta ser.

    På hennes hvita kind man hastigt skiften finner;

    Nu dödlig blekhet syns, nu åter rodnan brinner;

    Dess armar sträckas ut, och kramas till dess bröst;

    Man tunga suckar hör, som qväfva hennes röst.





    Den ömma Doris ser, att dess Camilla lider.

    "Ach vakna, ropar hon, ty Solen redan skrider,

    Och fällten lifvas re’n af vädrens friska fläkt!"

    Camilla spritter up förvirrad och förskräckt:

    "I Gudar! sade hon, hvad är det som jag känner?

    Min Doris, är du här? Du bästa utaf vänner!

    Ach lät mig gjuta ut min oro i ditt sköt.

    Jag en bedräglig ro i hvilans armar njöt.

    Knapt sömnens tunga hand mitt trötta öga tvingar,

    För än mig tycks jag bärs på vädrets lätta vingar.

    Jag snart, från höga skyn, åt jorden skådar ner;

    Det segelfulla haf jag under föttren ser;

    (Spectat mare velivolum terrasque jacentes. Virg.)

    Dianas stålta lund liksom en punkt försvinner;

    De högsta skogar re’n som lägsta gräs jag finner;

    Och jorden som en skymt utur min åsyn far.

    Jag, i en annan verld, en hastig kosa tar,

    Och till förtjusta fällt och sälla dalar hinner,

    Där ögat vårens prakt och höstens frukter finner;

    Allt hvad min anda drar, en välluckt åt mig ger,

    Hvars ånga dunstar fram från alla trän jag ser.

    Där glänsa vattu-spel, i skygd af palmens grenar,

    Och myrtens späda blad med rosen sig förenar.

    Jag häpnar för mig sjelf, och vet ej hvart jag går;

    Jag hänrycks af den Gud i dessa nejder rår;

    Jag såg ett ällskligt barn, som vänligt åt mig myste,

    Och sjelfva himlens fröjd uti dess ögon lyste;

    En tråpp af nöjen sågs, som lopp uti dess spår,

    Som kring dess hufvud flög, och lekte i dess hår.

    Han fjäril-vingar bar, som tusend färgor delte,

    På hvilkas tunna flor en lindrig västan spelte:

    Med ömhet detta barn hörs stafva fram mitt namn:

    Camilla, ropar det, ach tag mig i din famn.

    Jag detta täcka barn intil mitt hjärta lade,

    Och Kärleks-Guden sjelf i mina armar hade.

    Hans lägor tändes upp, och brunno i mit sköt.

    I hela själen straxt en okänd vällust flöt;

    Men denna vällust snart förvandlar sig i smärta,

    Än anden blir förquafd, och än förtärs mitt hjärta.

    Hvad fasa? dessa fält i hast förvandla sig,

    Straxt torndöns buller hörs och mörker kringger mig.

    Jag skräms af forssars fall, af villdjurs rop och läten;

    I nakna skrefvors djup jag röjer ufvars säten.

    Från träsk och mörka tjärr en gyttjig böllja går;

    Jag trampar dödas ben, och mellan grafvar står,

    Där källor utaf blod kring mina fötter strömma.

    Ett hiskligt spöke syns, jag fåfängt vill mig gömma;

    Det i sitt kalla sköt mig straxt med grymhet tar,

    Och i en evig natt med tunga kedjor drar.



    "Ach Doris denna dröm än för min åsyn sväfvar;

    Förgäfves vaknar jag, mitt skrämda hjärta bäfvar.

    Mon himlen ledsnar vid att mer beskydda mig?

    Mon under mina steg en afgrund gömmer sig?"



    "Camilla stilla dig, den rörda Doris svarar,

    Hvad kan du fruckta för? din oskuld dig bevarar;

    En dröm är blott en dröm, en tung förförisk dunst,

    Som öfverrumplar dem, som njuta sömnens gunst.

    Men hör du herdars sång, som sina hjordar drifva?

    De gälla Jägarhorn kring bergen genskall gifva.

    Til din Gudinnas Fäst du re’n bör pryda dig.

    Du ser ju offrens rök mot himlen häfva sig."



    Af detta Doris tal Camilla något lindras;

    Men hjertat uprördt är, dess aning kan ej hindras.

    Det lisas ej så lätt, som det kan bli förtryckt;

    Ty oron vänder om och sårar i sin flygt.



    Hon dåck, med mera fred, till nästa källa hastar,

    I hvilken Lagrens löf sin gröna skugga kastar.

    Af vattnets återsken dess grenar lysas opp,

    Där ljuset villse far uti sitt brutna lopp.

    Man ej, kring källans brädd, en slipad marmor finner;

    Naturens enfald här på kånstens upror vinner.

    Här sprutar ingen billd en bågig ström till skyn,

    Som sällan sinnet rör, fast han förblindar syn.

    Man blott naturen ser, hon straxt till själen hinner;

    En bullrande kristall på pärlesanden rinner,

    Och bölljan silad är af sjelfva hälsans Gud.

    Camilla lägger af, vid källans brädd, sin skrud:

    Hon sig, uti dess sköt, en ljuflig svalka bådar;

    Re’n under Lagrens skygd, man all dess skönhet skådar:

    I hennes anlets strek fullkomligheten fins,

    Och den fördollda kraft af hvilken hjertat vins;

    Kring hennes purpur mund de kyska nöjen mysa;

    En ljuf och himmelsk elld dess mörkblå ögon hysa;

    Än segrar Majestät, än menlöshet och frid,

    Än smyger ömhet fram, som röjs i denna strid.

    Hvart enda ögnakast en lindrig oro målar,

    Som stundom lifvas upp af några glädje - strålar.

    Dess hår, kring hennes halls, i mörka buklor förs,

    Al'bastren andas där, och under låcken rörs.

    Den täckhet, det behag, som mer än skönhet vinner,

    Man i dess blickar ser, och i dess åtbörd finner.

    I vattnets klara sköt hon äntlig stiger ner,

    Den sälla källan rörs utaf den pragt hon ser;

    Dess buller sagtar sig, dess våg sig långsamt höjer;

    Hvad dagen aldrig sedt dess klara spegel röjer.

    En täckhet blottas här, och der en annan skölgs,

    Som endast glimmar fram och utaf vatnet hölgs.

    Hur mycket skönt förgöms, som ögat fåfängt letar,

    Som tankan råkar blott och hela själen retar?

    Dess lif, dess fina växt!... min pensel stadna här;

    Jag sjelf af lågor tärs, och re’n förtjusad är.



    Men Nymphen rörd och blyg sig fåfängt söker döllja,

    De ömma lustar straxt i vattnet henne föllja:

    Och Kärleks-Guden sjelf vil värma hennes bad.

    Camilla nöje tar, men vet ej uti hvad.

    En liflig vällust re’n uti dess ögon lyser:

    Den stålta böljan yfs utaf den skatt hon hyser;

    Hon kärligt slingrar sig kring om en kropp af snö.

    I hennes klara famn förmätna lustar dö,

    Ty denna rena våg beskyddar blott de blyga,

    Som dölja deras gång och under vattnet smyga,

    Där Nymphen blifver höllgd af vågens silfver-flor.

    Re’n hjärtats Gud, förtjust, tar henne för sin mor.

    Han med så mycket skönt sin häpna syn förnöjer.

    Det är den första gång han någon vördnad röjer;

    Bestört, han vågar ej att gifva något sår,

    Och som ett modfällt barn, vid källans brädd, han står.

    Han, tankfull, tappar bårt sitt koger och sin båga.

    Camilla redan gör den yra Astrillds plåga.

    Att han är nöjets Gud, en stund han glömmer bort;

    Men, ach, för verldens fred, hans glömska är för kårt!

    Han till fördubblad hämd ur sin förvirring vaknar,

    Och spritter hastigt till när han sin båga saknar:

    Liksom en väderfläkt han öfver vattnet far,

    Och blott ett flammigt blåss han nu till vapen har.

    I Kärleks-Gudens hand den grymma faklan sprakar,

    Och tusend gnistror re’n han öfver källan skakar;

    När Astrilld detta gjort, med hast han flyr sin kos;

    Hvar gnista som förströs, förvandlas i en ros.

    Han ger ett glädje-skri, och träffar straxt sin båga,

    Och midt i vatnetts djup ser sina gnistor låga.

    Camilla värnlös är, hon smakar re’n ett väl,

    Som hemligt vällde tar i hennes öppna själ.

    Utaf en okänd krafft Camilla gripen blifver;

    Hon äntlig källans sköt med saknad öfvergifver,

    Och lik en Gudamagt ur bölljan stiger opp,

    I hvita linnen svept, så rena som dess kropp,

    Hon sina mörka hår med band af rosor binder,

    Hvars färgor måla sig så hvita som dess kinder.

    I en så menlös drägt hon fram till lunden går,

    Som en förnyad prakt, af hennes ankomst, får.









Andra Sången.





    Men snart med lätta steg hon up för högden hinner,

    Där i en helgad skog, Gudinnans rökvärk brinner.

    Dess öga blir förtjust, att kring om näjden se,

    Där skogar, berg och fält en blandad målning ge.

    Hon ser en vidsträckt flod som glada ängar sköljer.

    Ibland sin stålta gång han bakom högder döljer.

    Men straxt han stjäl sig fram att famna om en ö;

    Nu åter spegel-lik, han vidgas till en sjö;

    Sist, längst vid himla-bryn, han minskas till en strimma,

    Där fällten blekna bårt uti en ljusblå dimma.



    Men ögat råkar här en mera liflig prakt;

    Allt ler, allt gläder sig i denna sälla trakt.

    På denna klara Ällf, hvars yta vädren krusa,

    Man ser en täflans ban, där snälla båtar brusa,

    Förbi en vassig strand de stinna segel fly,

    Med flöjters ljufva spel, och under ådrors gny.

    Den tunge roddarns bröst af ärelystnad gäser,

    När för dess snabba köl den brutna bölljan fräser.

    Lik pilen i sin fart han genom vattnet skär,

    Och lycklig den, som främst på våta fälltet är.

    Men hastigt stranden vins, man ser en idog skara,

    Som fängslat böljans follk uti en rutig snara;

    Där åter hvimlar fram en fri och sorjlös hop,

    Som jordens fruckter bär med dans, och sång, och rop.

    En lycklig herde-flåck naturens oskulld målar,

    Han offrar mjöllk och bär, i blomster-krönta skålar.

    Man ser, att glädjen sjelf förljufvar herdens tid,

    Dess rikedom består i hälsa och i frid.

    Du sälla hälsa, du, som föds af bygdens nöjen,

    Du första ursprung är till lekar och till löjen!



    Men dalen synes re’n beprydd med hundra tällt;

    En talrik mängd af follk betäcker dessa fällt.

    Ett långsamt buller hörs, som utan reda mumlar,

    Liksom när dundrets vigg långt utur näjden tumlar,

    Och blott ett brutet dån kring himla-brynen går;

    Ell’ som när hafvets våg mot tomma stranden slår.

    Re’n skaran samlad är, som sig till upbrått gifver,

    Och till Dianas lund i häftig svallning drifver;

    Så på de öppna fält när vädrets ilar rå,

    Man ser den höga säd i långa vågor gå.



    Främst för en jägar-tråpp den unga ATIS lyser.

    Den frihet och den elld han i sin upsyn hyser,

    En ljuflig blandning får af ömhet och behag,

    Och skönhet teknas här med djerfva penseldrag.

    En fläckig Pantherhud hans lena kropp förvarar,

    Där ungdoms spädhet sig med manlig styrka parar;

    Hans anlets glada färg en brunhet öfverfar,

    Där Solens strålar lekt, och vädret spelat har.

    Uppå hans friska kind sitt purpur blodet stänker;

    Hans obetäckta halls af lilljans hvithet blänker;

    En stållt och reslig växt hans skapnad vördad gör.

    Än har ej Atis rönt den krafft, som hjertat rör,

    Som kan en ljuflig elld i unga ådror sprida;

    Han ofta ömhet känt, men blott för dem som lida.

    Hans kalla hjelltebröst ett otamt hjärta bär,

    Och Atis hela själ uti hans ögon är.

    Hans arm, vid segrar van, när han sin båga spänner,

    Ej annan öfvermagt, än Gudars vällde känner.

    Han till Dianas lund ett sårat Lejon för;

    Man skogarnas tyran kring fällten ryta hör;

    Dess villdhet tyglad är, dess raseri försvinner;

    En oförmögen hämd uti dess ögon brinner.

    Med fradga, blod och dam det kedjan sölat har,

    Och Atis i triumpf sitt grymma offer drar;

    De blanka Jägar-spjut mot solen sig förgylla,

    Och tusen seger-rop hörs himla hvallfvet fylla.



    Nu stormas Templets port af offer-skarans här;

    Camilla visar sig, och allt förblindat är.

    Den unge Atis blir förundrad och betagen,

    Förtjusad och bestört och in i själen slagen.

    Han gripes af en magt, som all hans vördnad drar;

    Det är den första gång han nånsin bäfvat har.

    Hans lugn, hans spåttska kölld, allt i en hast försvinner;

    Han Gudars Majestät uti Camilla finner;

    Ett enda ögnablick hans själ förvirrat har,

    Och för Diana sjelf han denna Nymphen tar:

    "Gudinna, ropar han, som skyddar dessa trakter,

    SDitt rum lär vara främst bland alla himla-magter;

    Ty re'n jag tillber dig, förr’n jag din dyrkan lär;

    Jag känner att din thron i allas hjertan är."

    Han tystnar, sina knän han för Camilla böjer;

    Til sin gudomlighet han sina händer höjer;

    Hans anda, som förtärs, i suckar brister ut;

    När på hans villodrift Camilla gör ett slut.

    "Jag blott en dödlig är, hon svarar helt förfärad,

    Hur kan en Guda-magt, som är kring verlden ärad,

    Som dagens ljus med sig i sielfva mörkret för,

    En ödmjuk skapnad ha, som till en mennska hör?

    Så snart Diana syns naturen häpen bäfvar -- --"

    Hon ville säga mer, men hennes stämma sväfvar;

    Det ord hon stafvar fram på hennes läppar dör;

    Ty hon har Atis sett, han hennes öde gör.

    Uti ett menlöst bröst, som dygd och ömhet röra,

    Där ingen tanka ges, som Änglar ej må höra,

    Den första elld som tänds straxt griper själen an;

    Förnuftet strider ej, det hvarken vill ell' kan.

    Camilla vet ej af, att hennes hjärta brinner;

    Dess ögon Atis se, och tankan Atis finner;

    Hon redan glömmer allt, som intet Atis är;

    Och re’n ett evigt sår hon i sitt hjärta bär.



    Men Atis medlertid, som ur en dvala vaknar.

    Han letar efter sig och all sin styrka saknar;

    Han ser att han, förbytt, ett annat väsend har;

    Naturen, för hans syn, en annan skapnad tar.

    "Du Högsta magt! sad' han; är det, jag ser, Camilla?

    Man i dit mästerverk sig lättlig kan förvilla:

    Dig någon irring vist vid hennes skapning dref;

    Du ämnat det till Gud, som se’n en dödlig blef."



    När Atis detta sagt han bort med trängseln följer,

    Och från Camilla rycks, som sig i Templet döljer.

    Dianas lund af folk och offer upfylld är,

    Och vädret deras bön up till Gudinnan bär.

    Sin oro Atis vill bland allmän fröjd förvilla;

    Til himlen ögat lyfts, och tanken till Camilla.

    Den suck som pustas fram ej till Gudinnan hör;

    Hon all hans vördnad har, men hon ej hjärtat rör.

    Han äntlig, full af nit, till hennes altar träder.

    "Diana! ropar han, som fällt och lundar gläder,

    Som fredar skogens lugn, och Jägar-pilen styr,

    Hos dig har kyskhet skygd, och oskuld till dig flyr.

    Jag dig en fånge för, som dina parker härjat;

    Jag skogens vilda kung i mina nät har snärjat.

    Min hand, som offret för, har all sin oskulld quar;

    Ty blott med villdjurs blod jag jorden färjat har.

    Jag i min djärfhet blott en enda bön vill våga:

    Gör att mit hjärta blir så lyckligt som min båga!"



    Knappt lycktas dessa ord, förr'n Solen blir betäckt,

    En dimma stiger upp, och hopen blir förskräckt.

    På himlen synas måln, som svarta berg, sig flåcka,

    Och med ett häftigt sus, sig öfver Templet skocka.

    Snart brista deras sköt, och floder strömma ner;

    De täta Almars skjul en fåfäng tilflygt ger;

    Ty deras slagna löf med forssens brusning föllja,

    Hvars hvirflar löpa fram och hela lunden skölja.

    Den klara Altar-eld, som fram ur röken bröt,

    Och genom öppna hvalf till himlen våg-vis flöt,

    Nu kastas hastigt ned och sig mot jorden släcker:



    Kring lunden askan sprids, och alla offren täcker;

    Ur mörkret går en röst, som ropar: "Atis hör!

    En annan Gud, än jag, ditt hjertas lycka gör;

    Du ej ditt öde vet, du till din ofärd hastar;

    Din dyrkan retar mig, ditt offer jag förkastar."



    Allt bäfvar, alla fly, men Atis stadnar qvar,

    "Gudinna, ropar han, som man förtörnat har,

    Jag ser du vredgad är, men intet brott jag känner,

    Din hämd förfölljer blott den svarta lastens vänner,

    För dem är fruktan giord, och sinnets lugn för mig."

    Så snart han detta sagt, ses ellden tända sig.



    Ur templet Atis går, och der sin sällhet lämnar;

    Förundrad, tankfull, stum, han vet ej hvad han ämnar.

    Han ryser för den elld, som han i skötet bär,

    Dess värkan känner han; fördolld dess orsak är.

    Han efter fred och lugn i mörka kulor letar,

    Och tror, att dagens ljus hans oro mera retar,

    Men mörkret mera skygd åt Atis plåga ger,

    Och han Camillas bild på löf och klippor ser.

    Ibland kring skog och fällt han flyr och vilse sväfvar;

    Men för hans hvassa spjut ej björnen mera bäfvar.

    Hans koger uttömt är, och slänger mot hans bröst;

    Hans hundar sorgsna gå och känna ej hans röst.

    När äntlig hjärtats tyngd naturen öfverhopar,

    Med en försvagad röst till slut han ändtlig ropar:

    "Ach grymme Kärles-Gud! jag börjar känna dig,

    Så är det då din elld, som har förlorat mig?

    Och Du Camilla, Du, som först har väckt min låga,

    Du lefver uti fred, du vet ej af min plåga.

    Mon himlen aldrig vill, att du min sällhet gör?

    Nej Atis! vet du ej hon till Diana hör?



    "Ach! om dess rena bröst den minsta ömhet fattar;

    Jag denna ömhet mer än verldens throner skattar.

    Jag är ju nästan Gud om jag dess hjärta rör;

    Men Atis, du är blind, hon till Diana hör.



    "Jag vet Camillas syn min plåga endast ökar,

    Men i sitt eget qual sin lindring hjertat söker.

    Jag ville se och dö... mit öde det begär.

    Men Atis, har du glömt hvars Nymph Camilla är?"



    Med sådant sorgligt rop han alla nejder fyller,

    När dagens klara blåss naturens sköt förgyller.

    När nattens tysta Gud på stilla skuggan far,

    Hans klagan vaknar up och nya krafter tar.



    Camilla medlertid ett dylikt öde röner;

    Förstörd, hon gjuter ut till himlen sina böner.

    Fast Doris är dess tröst, likväl hon Doris flyr;

    Hon ända till sig sjelf och sina tankar skyr.

    Hon ständigt ensam går sin ledsnad att förtjusa,

    Där vattnen skumma sig, och under lindar susa.

    Naturen fåfängt där sin fägring sprider kring,

    När hjertat är förtryckt det smakar ingen ting.

    Hon äntlig brister ut och på sitt öde klagar:

    "Min glädje flygtat har i mina första dagar.

    Om nöjet dödas skall, förr'n åldren det förtär.



    "Ach hvarför har jag känt hvad frid och nöje är?

    Ach huru sällt och nöjdt den Nymphens dagar rinna,

    Som kan uti sig sjelf sin största tilflyckt finna,

    Hos den ej hjärtats sorg förvirrar dess förnuft,

    Hon andas glädjen in med mårgonrodnans luft,

    Naturen ständigt ler och hennes själ förnöjer,

    När verlden för min syn blott sorg och mörker röjer.

    Mitt hjärta förr så lugnt, som stilla källan var;

    Men, ach! nu har jag blott mitt lugn i minnet qvar.

    Hvad har jag himlen gjort att han mig så förföljer?

    Mon tro det kärlek är, som detta bröstet döljer?

    Jag ällska?... nej, min dygd mig än försvara vill;

    Är jag ej usel nog att vara brottslig till?

    Min lefnad offrad är till skogarnas Gudinna;

    När ällska är en last, hur kan mitt hjärta brinna?

    Diana lät mig dö för än jag blir så svag,

    Men, är naturen ej så helig som din lag?

    Ach kärlek, fortfor hon, och ryste vid de orden,

    Du borde nöjen ha, som kunde trösta jorden."

    Hon tystnar, vädrets fart förskingrar hennes röst;

    Men smärtan stadnar qvar och näres i dess bröst.

    Det är ej mer den Nymph, som allas ögon gladde,

    Då med en Guda-glans hon fram till Templet trädde.

    Det är en plågad Nymph, som ingen lisa får,

    Förstörd utaf den storm i hennes hjärta rår.

    Likså en präcktig strand af rika blomster lyser,

    Och hela vårens glans uti sitt sköte hyser;

    I klara bölljans lugn hvar blomma speglad är.

    Men snart en vild Orcan, som vädrets vingar bär,

    Med brak och åskedån igenom målnen bryter;

    Han retar hafvet upp, den hätska vågen ryter,

    Och, likt ett mörkgrönt berg, ur afgrund vältrar opp,

    Uti ett skummigt fall han störtes i sitt lopp,

    Dess fårss, som vidar sig, kring hela nejden flöder,

    Och all naturens frögd uti en hast föröder.











Tredje Sången.





    Vid roten af en Allm, som slogs af Ällfvens våg,

    Camilla, full af sorg, med matta kraffter låg.

    Hon kände intet mer den svalka floden delte,

    Där han i slingrig bugt mot blanka stenar spelte.

    Men snart dess qvafda själ blef ur sin dvala väckt,

    Ty af ett häftigt sårl hon hastigt blef förskräckt.

    På flodens andra strand, som ut mot bugten skjuter,

    Där i ett spittsigt näs en gräsrik äng sig sluter,

    Hon ser en värnlös flock af skrämda hinder fly,

    Som mennskans öfvervåld och hennes grymhet sky.

    Men ingen klyfta fins, som minsta tilflyckt gifver;

    En villdsint Jägar-tropp dem fram på fältet drifver;

    Fast, i sitt snabba lopp, de vädren gå förbi,

    De dåck ett ömkligt rof för morde-pilen bli.

    Han hviner i sin far, och hinden genombårar,

    Han törstar efter blod, och fäller när han sårar.

    Det slagna Djuret re’n på stranden utsträckt är,

    Som på ett offer-bord dess lemmar spritta der;

    Uppå ett sölat grus syns varma blodet röka,

    Och lifvet dunstar ut, att hämd hos himlen söka.

    En enda sårad hind, som flyr en mordisk strand,

    I floden kastar sig och söker hinna land.

    Hon uppå böljans rygg en blodig fåra drager,

    Och till Camillas Allm hon sist sin tilflyckt tager;

    Hon ömkligt släpar sig till denna Nymphens fot;

    Och med ett klagoskri hon liksom ber om bot.

    En sådan sorglig syn Camillas tårar väcker;

    Til denna hindens hjellp hon sina händer sträcker;

    Hon smeker detta djur, hon det i famnen tar,

    Och, med en bortvänd syn, ur såret pilen drar,

    Hon slöjan löser upp och den i stycken rifver:

    At hämma blodets fårss, som fram ur sidan drifver:

    Men fåfängt, all dess hjällp ej djurets räddning gör,

    Det slickar Nymphens hand, det suckar och det dör.



    Camilla detta ser med ömkan och med plåga;

    Hur såndant vålld kan ske, hon tyckes himlen fråga.

    "Du täcka djur, sad' hon, hvad har du menskan gjordt?

    Har väl din menlöshet dess grymhet väcka bort?

    Du hårda Jägar-tråpp, som dig i mord förnöjer!

    Ja! det är Atis visst, som här sin villdhet röjer!

    Ach Usla! det var jag, som nästan färdig var,

    Att ällska en tyran, som sådant hjärta har!

    Hvem hade kunnat tro, att han den grymhet hyste,

    När dåck så mycket ömt uti hans ögon lyste?

    Hur lycklig är jag ej, som fått hans villdhet se?

    Jag skal ej ömhet mer, men hat åt Atis ge."

    Camilla blef bestört så snart hon detta sade,

    Ty hjärtat ingen del i detta uppsåt hade.



    När Atis, medlertid, vid stranden sorgligt går,

    Han hör Camillas röst, och lif och glädje får:

    "I gudar, ropar han, nu får jag se Camilla!

    Dess enda ögnakast kan hjärtats oro stilla.

    Det blir det sista väl som himlen unnar mig!"

    När Atis detta sagt han varsamt nallkar sig.

    Camilla ropar straxt: "Barbar som mig förfölljer,

    Och ej din villdhet mer i ödemarker döljer!

    Du föddes blott till mord! se detta arma djur,

    Som måste offras upp för en så villd natur.

    Gå evigt från min syn..." Så snart hon detta lycktar,

    Hon till Dianas lund med hast från Atis flygtar.

    Hon dåck tillbaka ser, ty hjärtat häftigt slår,

    Och ångren fölljer med uti Camillas spår.



    Men Atis, utan mål, förvirrad och betagen,

    Blef utaf dessa ord, som af en ljungeld slagen.

    Til slut med ömklig röst, han detta utrop ger:

    "Camilla hatar mig, jag bör ej lefva mer."



    Re’n dagens matta blåss i tjocka målnen släcktes,

    Och himlens dunkla hvallf af nattens fällar täcktes.

    Ej någon stjärna sågs, som ljus åt Atis bar;

    Och mörkret lika grymt med hans förtviflan var.

    Att lyckta här sitt lif han nu med ifver hastar,

    Och från en klippas högd, sig ned åt floden kastar;

    Men Astrilld, som förskräckt vid Atis fara var,

    Straxt med en hjelpsam flyckt ur Fröjas armar far;

    Förvandlad i en Rönn, han sig i branten rotar,

    Och Atis svåra fall med sina grenar motar;

    Straxt tändas tusend blåss, som lysa fälten opp,

    Och in i Atis själ en ljuflig känsla lopp.

    Han såg en verld af fållk, som jorden öfvertäckte,

    Och till en prägtig högd begärligt händren räckte,

    På detta glada berg en strålig byggnad låg,

    Det _Hoppets_ Tempel var, som hopen glindra såg.

    Allt strömmar hastigt fram, men snart tilbaka drifver.

    Man i ett villdjurs hamn, _Förtviflan_ varse blifver,

    Som, straxt vid Hoppets bärg, sin kula ingräft har,

    Och grufligt skakar där de kedjor, som han drar:

    Men i dess grofva nät han mägtar få bedraga,

    De flästa, lyckligt vis, en ljuflig omväg taga.

    I jordens mörka sköt ej fins den minsta vrå,

    Dit icke _Hoppets Gud_ kan med dess strålar nå.

    En lätt, men slipprig väg till detta Tempel leder;

    Man hastigt löper fram, och hastigt slintar neder;

    Men, i ett ögnablick, ur fallet reses opp,

    I samma ögnablick man fortfar i sitt lopp.

    Men när till Templets port de glada flåckar hinna,

    De tusen billder se i gylldne skyar brinna:

    Förtjusning omger dem, allt vill för ögat le;

    De gripa efter allt, och äga hvad de se.

    Det stållta Templet re’n liksom en kånst-elld prålar,

    Det springer upp i skyn i tusen klara strålar,

    I ljusblå stjärnor sen det långsamt rägnar ner,

    Straxt Templet i sin prakt man åter upphögt ser.

    Uppå en bräcklig Thron, som ingen grundval äger,

    Det glada Hoppets Gud i ständig svigtning väger;

    Ett tunt, men dimmigt måln han kring sitt hufvud har,

    En hemlig oro där i tusend skiften far.

    Men Gudens skarpa syn straxt genom målnet tränger,

    Där på en hvirfvel tråd den klara spegel svänger,

    I hvilken målar sig allt hvad som hjertat vill.

    Att denna spegel se hvar dödlig stormar till.

    Men ingen redig bild det glada ögat finner,

    I spegelns hvirfvelgång dess tydlighet försvinner.

    Men, fast dess falska glas en stympad målning bär,

    Han alla uslas tröst och verldens lisa är.

    Som lifvets största skatt de dessa bilder gömma,

    Och, mitt i smärtans sköt, de största plågor glömma.

    Hvad hjärtat redan har, det intet smaka vill,

    Vår framtid nyttjas blott, förän han blifvit till.



    Den sena ålldren hit, i dödens sällskap, vandrar,

    Han uti speglen ser, dess skapnad sig förandrar,

    Dess nakna ben bekläd's, som äro utan märg,

    Dess anlet fylles opp af friskhet, mod och färg.



    Hit manna-ålldren går och uti spegeln skådar;

    Han honom evigt namn och verldens dyrkan bådar;

    Allt viker för det mod, som i hans hjärta rår,

    Än mer, han tror sig se en evighet af år.



    En yngling springer fram och uppå spegeln pekar,

    Han tror sig råka der blott kärlek, fröjd och lekar.



    De blyga Nymphers flåck till spegeln sig bege;

    At evig trohet där med evig skönhet se.



    Dit Atis, full af sorg, med hopen äfven stöter,

    Han kastar ögat fram, och straxt Camilla möter;

    Uti en hastig skymt han henne blidkad ser;

    Uti en annan skymt hon re’n gudomligt ler;

    Han ville skåda mer, men allt i hast försvinner,

    Och han Dianas lund vid dagens gryning finner.

    I denna helga lund Camilla tröstlös var,

    Och Atis oskulld re’n för hennes tanka far:

    Hon repar up de ord som han i Templet sade,

    At han med menlöst blod ej jorden sölat hade.

    "Jag usla, ropar hon, som Atis så bemött!

    Vid mina stränga ord hans hjärta säkert blött;

    Naturen i hans själ ej minsta villdhet gutit:

    Jag ensam är ju grym, jag har mot oskulld brutit;

    Ach hvad jag varit hård! ach hvad jag varit blind!

    Jag några tårar såg, som rann utför dess kind.

    Hvi har jag med min hand ej tårkat dessa tårar?

    Mitt fel förlorar mig, och in i njertat sårar."

    Camillas gråt till slut dess andedrägt förtar;

    At Atis blidkad se hon dåck en aning har.



    Tre gånger ljusets Gud sitt lopp kring verlden lycktat,

    Och för dess klara vagn tre gånger mörkret flygtat,

    Sen Atis i sitt lopp från mennskor vikit har;

    Han till Dianas lund sin kosa äntlig tar.

    Han där Camilla ser, men grant sin låga dölljer,

    Hans tunga bunden är, men ögat henne följer,

    Hvar Nymph kan lättlig se, att han förtviflad är,

    Men ingen gissa kan hvad sorg hans hjärta tär.

    Han svälljer ner sin gråt och sina händer vrider:

    "Hvad skada, sade de, att denna yngling lider!

    Tör hända att han mist en Far, en Mor, en Vän?"

    Camilla ensam är, som känner allt igän.

    Hon blygsamt om hans qual med Ängla-åtbörd frågar;

    Hans själ förvirrad blir, och hela blodet lågar,

    Men tystna'n segrar dåck, hon endast får till svar,

    Att han en usling är, som himlens vrede drar.



    Så snart som verldens blåss vid österns portar brinner,

    Uti Dianas lund hvar dag man Atis finner,

    Hans plåga föder sig och växer ständigt där;

    Camilla märker grant hur högt hon ällskad är;

    Hon tröstlös hade dött, om ej hans hjärta brunnit;

    Hon nu förtviflad är, att hon hans hjärta vunnit.

    Hon söker efter kölld, den hon ej finna vill,

    Och ville glömma bårt, att Atis varit till.

    Dess sinne fylles upp af glädje och af fasa,

    Fast Fröjas lågor re’n i hennes sköte rasa,

    Hon dåck Dianas hämnd för sina ögon har,

    Och ifrån Atis syn hon sig i skuggan drar;

    Men straxt hon glömmer sig, och efter honom söker,

    Och när hon Atis ser, han hennes frucktan öker.

    Han är så full af sorg, att han ju tröstas bör;

    Mon väl ett vänligt ord Diana vredgad gör?

    Hon talar honom till, men i sin själ förskräckes,

    Och tror att Himlens hämnd af detta ordet väckes.



    En dag då Atis här Camilla ensam ser,

    Han af en våldsam drift för henne faller ner:

    "Camilla, sade han, om himlen straxt mig mördar,

    Om än jag mister det jag mäst på jorden vördar;

    Min plåga brister ut, mitt brott du veta bör,

    Jag kan ej tiga mer, jag ällskar och jag dör!"

    Camilla äntlig hör hvad hennes siäl befarar;

    Hon drifs af samma vålld, och under gråt hon svarar,

    "Du ej den enda är, som detta brott begår!

    Men usle, fly de rum der som Diana rår."

    Vid dessa sista ord dess förra fasa väckes;

    Hon tystnar, och dess kind af hastig blekhet täckes.



    Af detta ljufva tal får Atis något hopp,

    Och för hans sorgsna syn tycks verlden klarna opp.

    Han vågar dock ej tro, att han kan ällskad vara:

    Den lyckan är för stor, att mot hans öde svara,

    Så, när en mennska nyss från drömmar vaknat har,

    I hvilka hon ett rof för plågo-andar var,

    Kan hjertat ej i hast sin förra fasa glömma;

    Det ej sin frällsning tror, men frucktar åter drömma.

    Så var med Atis ock, han dock till Nymphen går,

    Hans låga yttrad är, hon mera utbrått får.

    "Camilla, sade han, jag din befallning följer,

    Men från Dianas hämnd i Daphnis lund mig dölljer:

    Ach lät i denna lund mig endast råka dig!

    Ach lät mitt hjärta där få en gång öppna sig!

    Jag gärna sen mitt qual i evig tysthet lämnar;

    Men jag vid himlen svär, som brutna eder hämnar.

    Att om du denna gång min bön ej höra vill,

    Skall, innan dagens slut, ej Atis vara till."



    Camilla svarar ej, dess stränga blygsel vinner,

    Men hon ett grymt beslut i Atis ögon finner.

    Han ur Dianas skog en bister uppsyn bär.

    Camilla känner nu, att hon förlorad är.

    Dess Pligt med Atis Ed för hennes tankar sväfvar;

    Hon ser åt Daphnis lund, och tusend gångor bäfvar;

    Hon fattar ett beslut, och straxt ett annat tar;

    Nu syns hon hastigt fly, och nu hon stadnar quar,

    Än lättas hennes steg, än bli dess fötter tunga;

    Än ser hon Atis dö, och än Diana ljunga.

    Dess ömhet dock till slut till lunden henne drar;

    Hur kan man vara hård, när man ett hjärta har?









Fjerde Sången.





    Vid foten af ett berg, som städs af målnen höljes,

    Men hvars förmätna spits för solen aldrig dölljes,

    Imellan brott af bärg, der klippan klippor bär,

    En mörk och bortgömd lund åt tysthet helgad är.

    Man under granars hvalf en evig svalka finner;

    Man ser en flycktig bäck, som klagar och försvinner,

    Sen kring en måssig mark han allt sitt sillfver stänkt.

    I denna tysta dal har hvilan sjelf sig sänkt.

    Här rör sig intet djur, och inga fåglar sjunga;

    Man stundom lågor ser, som utur målnen ljunga,

    Men utan dån och brak i skyn sin väg de ta,

    Och västanvädret sjelf törs knappt sin anda dra.

    Här röjes intet spår, här inga hjordar beta,

    De fly från denna ort när de sin föda leta.

    På bergets inre brant ett bortglömdt Tempel är,

    Där ingen offra törs, dit ingen rökvärk bär,

    Sen unge Daphnis där, förtviflad och betagen,

    Från klippan störrte sig, att aldrig mer se dagen.

    Det sägs, en vredgad Gud om detta Tempel rår,

    Att stundom klagorop ur jordens sköte går,

    Att straxt vid dagens slut ses sorgsna skuggor vandra,

    Som upp åt Himlen se, och på sitt öde klandra.



    Til dessa tomma rum Camilla sig beger.

    Hon darrar, hennes knän till marken sjunka ner;

    Dess hjärta är bestört, hon nu sin djerfhet lastar:

    När Atis visar sig, och för dess knän sig kastar.

    Men af en hemlig skräck hon straxt tilbaka rycks,

    Ty hela lunden rörs, och jorden darra tycks.

    Men denna fasa snart ur hennes själ försvinner.

    En häftig kärlek straxt all frucktan öfvervinner.

    "Min Atis", sade hon, "hvad gör jag ej för dig?

    Jag visst förmycket gordt? Svär att du ällskar mig!"



    "Camilla! himlen vet att jag ej lärt bedraga.

    För den en ed behöfs å eder alltför svaga;

    Min kärlek brister ut, mit hjärta är bekant,

    Det säger hvad det är, och hvad det är, är sant.

    För dig det andas blott, för dig det först har brunnit;

    Den tid jag dig ej sett i mörker har försvunnit,

    Åt ledsnad offrats upp och tomma tidsfördrif.

    Den tid jag dig ej ser bör räknas från mitt lif.

    Förutan dig vår sol mig ingen glädje bådar;

    Den jord jag trampar på, den verld mit öga skådar,

    Är blott en ödemark, som sorgligt kringger mig;

    Men blir en himmel straxt, så snart du visar dig.

    Min lycka är en dröm, och snart jag nödgas vakna;

    Jag alldrig bort dig se, ell' alldrig bort dig sakna.

    Imellan ondt och ljuft jag äger intet val,

    Men ömsom är ett rof för vällust och för qual.

    Jag längtar vara fri, när sig min plåga öker,

    Men hatar likafullt den frihet, som jag söker;

    Jag vill ej hvad jag vill, ty hjertat mig bedrar,

    Jag ville ha mitt lugn, och all min kärlek quar.

    Ett ögna-kast af dig kan blod och själ förvilla,

    Jag känner mig ej sjelf, jag känner blott Camilla;

    Jag letar efter dig i allt hvad jag begär;

    Mitt väsen d'är förtjust, det idel känsla är.

    Min själ tycks fly från mig, och jag få din tilbaka.

    Camilla, kunde du en gång min ömhet smaka,

    Jag ville lämna dig det nöje kärlek har,

    Behålla blott för mig dess tvång och plågor quar;

    Jag ej begära kan, att himlen mig skall spara;

    Men du, du är ju född att verldens glädje vara.

    Uti ditt bröst likväl en hemlig oro rår;

    Du ser jag ville dö, att spara dig en tår;

    Hvad är det då för ondt, som plågar min Camilla?

    Kan ej din Atis få den samma oron stilla?

    an någon tviflan än i själen vara quar?

    Nej, Gudamagten sjelf, som hjärtat skapat har,

    Som med ett enda ord Naturen kan förstöra;

    Han oförmögen är min elld till intet göra.

    Jag känner jag förgås den stund han ökar sig.

    Camilla, får jag tro, att du så ällskar mig?"



    Camillas hela själ vid denna frågan bäfvar,

    Men allt hvad Atis sagt för hennes tanka sväfvar.

    Hans kärlek och hans tal, som utan kånster är;

    Den sanning och det ljus hans rena upsyn bär;

    Hans suck, hans öma röst, som in i själen sårar,

    Hans ungdom, hans behag, hans frucktan, och hans tårar.

    Allt i Camillas själ en vålldsam värkan gör.

    Hon kan ej stå emot den magt som henne för.

    Dess blyga ögnakast sig ned till jorden sänka.

    Hon äntlig ropar ut hvad hjertat knapt törs tänka:

    "Gudinna, hvilkens lag jag i mitt hjärta bär,

    Jag saknar all din hjelp, din Nymph förlorad är!

    Jag kan ej mer än dö om mig din hämnd förföljer,

    Jag tusen gångor dör om jag min kärlek döljer.

    Min Atis, jag dig nu för sista gången ser,

    Farväl, jag älskar dig, begär ej veta mer."



    "Nej grymma", svarar han, "du aldrig kärlek kände;

    Du endast i mitt bröst en afgrunds låga tände.

    Du flyr ifrån min syn, då du mig lycklig ser;

    Du tror du ällskar mig, och du mig döden ger."



    "Du blinde", svarar hon, "hvad gagnar mig min låga?

    Min kärlek fåfäng är om du ej vet min plåga,

    Jag ensam känner då hur högt jag älskar dig,

    Och finner inga ord, att kunna yttra mig.

    Ach himmel! du som tändt den låga som mig bränner,

    Ach! skapa ock ett språk, som säger hvad jag känner!

    Ell’ har din Allmagt ej åt Atis kunnat ge,

    Att läsa i min själ, och hela hjertat se?

    Ach grymme, har du glömt hvad jag för din skulld lider?

    Hvad tvång jag undergår? hur mot mig sjelf jag strider?

    Hur jag mitt ljufva lugn åt dig har offrat opp?

    Jag ensam skapad är att lefva utan hopp.

    Jag hör Diana till, jag får dig aldrig äga;

    Jag borde fruckta städs att dig för mycket säga;

    Men tungan röjer allt, som står i hennes magt,

    Och hjertat säger mig, att hon för litet sagt.

    Jag vet af ingen kånst, jag röjer fritt min låga.

    Hur kan man hjärta ha, det som man ällskar plåga?

    Om blott den minsta kölld jag vist i minsta ord,

    Mitt samvet aggar mig liksom jag gordt ett mord.

    Min Atis, ser du ej hvad i min upsyn lyser?

    Nej, med så mycket ömt, som detta hjertat hyser,

    Ej någon ällska kan, och ingen ällskat har.

    Mitt väsend hör dig till, jag äger intet quar.

    Kring allt hvad ögat ser din vålnad för mig sväfvar

    Jag tryckes af ett ondt, som mot min sällhet sträfvar,

    Jag vet du ällskar mig, jag vet du ej bedrar,

    Men darrar likafullt, fast jag ditt hjärta har.

    Jag äger dig ej nog, en frucktan mig bedröfvar,

    Jag räds att hvad jag ser, från mig min Atis röfvar.

    I denna tysta dal, som nordens stormar spar,

    Jag saknar allt mitt lugn, och ingen trygghet har.

    Hvart ord du säger mig i själen glädje väcker.

    Hvar tanke, som jag gör, den samma glädjen stäcker.

    Ifrån Dianas lund jag hör ett hämndeskri;

    Jag lär ej vara född att kunna lycklig bli.

    Hvar gång jag skills från dig af fasa hjertat brinner,

    Det tror det alldrig mer sin Atis återfinner,

    Jag ville ge mitt lif att få dig straxt igän.

    Min Atis, du är här, men oron varar än,

    Min anda är förquafd, och mina kinder våta,

    Min önskan upfylld är, ach hvarför skall jag gråta?

    Jo, himlens stränga hand, då han min känsla ställt,

    Har satt mig utom stånd att nånsin känna sällt.

    Men ödet skulle fritt min oskuld få förtrycka,

    Om blott jag ägde magt att göra Atis lycka.

    Din lycka skulle bli den elld, som mig förtär;

    Jag ville vara Gud, att fylla ditt begär;

    Ej någon önskan mer blef då i din förmåga;

    Din sällhet skulle bli så evig, som min låga."



    En menlös rådnad syns, så snart hon detta sagt;

    Hon lutar mot sin arm, den hon i gräset lagt,

    Hon vänder bårt sin syn, och så sin blygsel dölljer;

    Men ach! en olycks-Gud Camilla här förfölljer.

    En svart och giftig orm, med mörkblå fjäll beklädd,

    Som hemligt väser fram, och klyfver gräsets bädd,

    Kring hennes hvita hals sig lindar i en snara;

    Förgäfves hennes rop de tomma gråttor svara,

    Han med ett dödligt styng, det sköna bröstet tär.

    Den usla Atis re’n af fasa halfdöd är.

    Han flyger straxt till hjelp; men allt för sent han hinner,

    Ty re’n Camillas sår af giftet närs och brinner.

    Hvad gagnar Atis hämnd? Förgjäfves ormen dör,

    När i en stelnad gång Camillas blod sig rör.

    Hon andan långsamt drar, dess läppar blifva kalla,

    Och re’n dess hufvud syns mot hennes sköte falla.

    Dess öma kärlek dåck åt henne styrka ger,

    Hon glömmer bort sig sjelf, och endast Atis ser.

    Hans plåga henne mer än dödsens ångest mödar;

    "Du gråter, sade hon, din sorg mig dubbelt dödar!

    Ach himmel! skall jag ock min Atis bane bli?

    Det är det sista prof utaf ditt tyranni;

    I Gudar! som mitt lif så hastigt ta’n tilbaka,

    Hvi har jag re’n så ung, så mycket ondt fått smaka?

    Så litet älska fått, så litet Atis sett?

    Är detta då den lön, som I åt oskuld gett?

    Re’n ser jag för min syn de mörka skuggor sväfva;

    Naturen ryser väl, men hjertat vet ej bäfva;

    Det endast vet utaf, att det är till för dig;

    Jag dör; men denna drift han öfverlefver mig."

    Vid dessa sista ord hon några tårar gjuter,

    Och ömt på Atis ser, och sina ögon sluter.

    Så skön som Venus sjelf, hon blek och andlös låg,

    Och döden blef bestört, när han sitt offer såg.









Femte Sången.





    Förtviflad, Atis sig i hennes armar kastar;

    Han, i sitt raseri, de grymma Gudar lastar:

    "Du orättvisa magt, som oskulld så bedrar,

    Du har ej något straff för last och ondska quar!

    Nej, de fördömdas qual ej mot min plåga hinner";

    Men, under detta rop, i tankan hastigt rinner

    Hur han en läkekånst af kloka Psyller [1] lärt

    At draga giftet ut som sig i såret tärt.

    Han straxt Camillas bröst med heta läppar sugar,

    Än ropar döden an, och än han himlen trugar.

    Det svarta giftet re’n ur såret dråppat har;

    Men ach hvad gagnar det, när anden ej är quar?

    Än Atis intet lif och ingen känsla finner.

    Hans hjärta båd' af hopp, och af förtviflan brinner:

    "Ach du förglömde Gud, som ingen dyrkan har,

    Hvars Tempel, ropar han, i denna lund är quar,

    För dig skal alla dar ett helgat offer falla,

    Om du Camillas lif ur dödsens sköt vill kalla.

    Ach himmel skynda dig! din egen afbilld se!

    Kan du så mycket skönt till rof åt döden ge?

    Men fåfängt är mitt rop, mitt hopp vill mig förvilla,

    Jag ej den vällust fick, att dö för min Camilla.

    Jag nu förtviflad går de sorgsna skuggors stig,

    Och sjelfva grafvens lugn kan intet lisa mig."

    När Atis detta sagt, en bister tystnad fölljer,

    Hans tunga stelnad blir, hans syn en dimma hölljer,

    Af klaga tröttad ut, han uti vanmagt sänks,

    Af Suckars vålld förqväfs, och uti tårar dränks.

    Hvar andedrägt han drar hans hjärta sönderrifver;

    Men snart han brister ut med en fördubblad ifver:

    "Diana frälls ett lif, som kyskhet skydda bör!

    Du dröjer med din hjällp, och din Camilla dör.

    Den vreda himlen vill sitt mästervärk förgöra.

    Ach fins då ingen Gud, som böner kunna röra?

    Mitt hjärta dygdigt är, hvi hör ej himlen mig?

    Min hand i menlöst blod har aldrig sölat sig.

    En hämnde-Gud likväl en plågo-ande sänder,

    Som i mitt ömma bröst en afgrunds-fakla tänder.

    Camilla! hör då du din Atis klago-ljud!

    Du ingen dödlig är, du är ju sjelf min Gud!

    Du min Gudomlighet! mon du dig ej förbarmar?

    Jag tilber dig ännu, fastän i dödsens armar;

    Af jorden du försvan, ach, visa dig igän;

    Lät dina ögon upp, och frälls din Atis än!

    En stund, ett ögnablick lät mig dig än få njuta;

    Jag känner döden re’n, och hjertats pulsar sluta."



[1] Psylli voro ett Folkslag i Africa som ägde konsten att vederqvecka

dem som blifvit stungne af ormar. Augustus ville betjena sig af dem att

förekomma Cleopatras död.



    Det stränga ödet rörs af Atis klago-röst.

    Re’n stjäl sig andan fram uti Camillas bröst;

    Til hennes bleka kind en skymt af rådnad hinner,

    Och blodets purpurforss dess stängda vägar finner.

    Dess bröst, dess sköna bröst, som Atis läppar tryckt,

    Där nu hans sista suck förvirras i sin flygt,

    Nu börjar häfva sig, och Atis läppar bränner;

    När hjärtat ällskar rätt, det in i döden känner;

    Ty Atis sorgsna själ, som redan flygtig var,

    Straxt stadnar i sin fart och andan återdrar.



    Men lifvets strålar re’n på begges ögon stöta;

    På en gång öpnas de och straxt hvarannan möta.

    Det är den största skänk, som himlen oss kan ge,

    At få med dagens ljus det som man ällskar se.

    Bestörtning, glädjeskri, och suckar dem förvilla:

    Man endast hör de ord; "Min Atis! Min Camilla!"

    De tro ej hvad de se, de fruckta skilljas åt,

    Och liksom smällta bort i nöjen och i gråt,

    Om deras späda lif de sina armar linda,

    Att, om de dö på nytt, sig in i döden binda.



    Man äntlig Atis hör ett sådant utrop ge:

    "Camilla är det du, som mina ögon se?

    Camilla är det dig, som jag i famnen trycker?

    Säg hvilken Gudamagt dig från de döda rycker!

    Camilla, lefver du, och lefver du för mig?

    Ach sällhet! Guda-fröjd! jag börjar smaka dig!

    Mitt hjärta är för fullt, det utaf glädje brister,

    Jag utaf vällust dör, och jag på nytt dig mister."



    Camilla, som förquafd af häftig känsla var,

    Af detta ljufva rop förnyad lifskraft tar.

    Kring Atis lena halls sin mjuka arm hon slutar,

    Dess sköna purpur kind mot Atis hufvud lutar,

    Ock liksom af sig sjelf emot hans kinder förs.

    Man ser hur hennes mund af Atis läppar rörs;

    Dess brutna suckar sig med Atis suckar blanda,

    Hon pustar samma lufft, och drager Atis anda.



    Men snart dess hjärta rum åt hennes blygsel ger;

    Hon börjar sansa sig, och hastigt om sig ser.

    Af hennes ögons ljus naturen sig förnyar,

    Som nyss var död och stum, och täckt med sorgeskyar

    "Min Atis, ropar hon, mitt lif, mitt enda väl!

    Du gör mitt väsend nytt, och du rår om min själ!

    Uti de dödas land jag redan hade flygtat,

    Och dagens sälla ljus för mig var evigt lycktat.

    I töcken och i rök jag gömd och insvept var;

    Men Atis, jag din billd till sjelfva afgrund bar.

    Min saknad lefde än, jag min förtviflan fölljde;

    Milljoner skuggor sågs, som töknet öfverhölljde,

    Förjäfves jag bland dem din vålnad sökte opp,

    När till Tartarens djup jag fördes i mitt lopp,

    Där mord och samvets agg i alla själar rasa,

    Där ständig dödskamp föds utaf en evig fasa.

    Tartaren blef bestört så snart jag viste mig;

    Dess jämmer vid mitt qual sågs liksom sagta sig.

    Ja, de fördömdas hop, uti ett haf af lågor,

    Af ömkan rördes upp, och glömde sina plågor.

    Mitt rop mot deras skri ett fasligt samljud gaf;

    Jag ville störta mig i denna pino-graf,

    Men för dess grymma svallj en dunkel förlåt breddes.

    Jag af en mägtig hand från lastens boning leddes,

    Och fördes till de rum der dygden hvilar sig.

    Min Atis, tänkte jag, här bör jag finna dig.

    Men fåfängt var mit hopp, de Eliseiska parker,

    Mig syntes, utom dig, blott torra ödemarker.

    Min vålnad ökte ej de sälla dödas tal,

    Som i en evig fred, förglömma lifvets qval;

    Jag ensam med min sorg, i glädjens hemvist stridde,

    Och fast ett himlaljus en allmän klarhet spridde,

    Så kringgafs dåck mitt rum utaf en töknig sky,

    Och för min sorgsna hamn sågs alla skuggor fly;

    Förskräckt, jag sökte mig för Gudars åsyn gömma;

    Jag drack af glömskans flod, men kunde dig ej glömma;

    Din målning segerfull blef quar uti mitt bröst;

    Till slut man ropar mig, jag känner Atis röst.

    En hastig hvällfning sker, allt som en dunst försvinner;

    Straxt öppnar sig min syn, och det är dig jag finner.

    Min Atis! du är här, kan något felas mig?

    De Eliseiska fällt jag åter ser med dig

    Men hvilken hastig natt sitt mörker kring oss hvälfver,

    Ach öfvergif mig ej, ty bärgets grundval skällfver."



    Knapt lycktas dessa ord, när från de klara fällt,

    Där dundrets Gud sin thron vid verldens polar ställt,

    En blidkad Gudamagt sig ned till jorden sänkte,

    Som bars uppå en sky, der tusen stjärnor blänkte;

    Kring detta ljusblå måln en strålig mantel flöt,

    Som mot vår dunkla jord Saphirens färgor bröt

    I luftens vida fällt sågs Nordens flammor simma;

    Och med ett sagta sus i tusen skiften strimma.

    Det var Diana sjelf, som uppenbarad blef;

    Straxt till Tartarens djup hon mörkret åter dref.

    Gudomlighetens elld i hennes ögon lyste;

    Uti sitt kyska sköt hon nåd och styrka hyste;

    Naturen häpen blef vid denna Guda-syn.

    De ålderstegna trän, som tränga genom skyn,

    Af vördnad böjde sig ned till de låga dalar.

    Allt uti tysthet sönk, Diana äntlig talar:

    "Camilla, säger hon, jag all din oskuld ser,

    Och himlen är tillfreds, han dig åt Atis ger.

    Din låga är så ren, att han naturen hedrar;

    Att älska är en drift, som hjertat ej förnedrar;

    Jag känner ingen dygd, som onaturlig är;

    Men som min stränga lag ett evigt tvång begär,

    Så lemnar jag dig fri där Astrills rökvärk brinner."

    Så snart hon detta sagt hon uti skyn försvinner.



    Straxt denna lund förbyts, ett prägtigt fällt man ser,

    De tjåcka granars hvallf i jorden sjunka ner;

    Det mörka bärget syns uti en rök försvinna,

    Och Kärleks-Gudens thron uti des rum upprinna:

    Midt i en Myrtenskog han redan uphöjd är,

    Och blomstrens anda dit den glada Guden bär.

    Han far ur Atis sköt i samnen på Camilla;

    "Sen himlen, ropar han, Er låga velat gilla,

    Båd kärlek och natur Er tar i sitt försvar,

    Båd kärlek och natur Ert hjärta dyrkat har.

    Jag helgar Eder nu, att offer åt mig bära;

    Er vällust är min tjenst, Er sällhet är min ära."



-- -- -- --