'Poetisk läsebok för Finlands ungdom' av K. Collan är Projekt Lönnrots utgivelse nr 3151. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen, varför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till e-bokens användning eller dess distribution. Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot. POETISK LÄSEBOK FÖR FINLANDS UNGDOM Sammanställd af K. Collan Helsingfors, Finska Litteratur-sällskapets tryckeri, 1864. Imprimatur: _L. Heimbürger_. På flere håll, bland skolmän, har uttalat sig behofvet af en läsebok, som icke blott vore användbar vid deklamationsoch minnesöfningar i skolorna, utan tillika äfven egnad att hos ungdomen grundlägga bekantskapen med hvad den inhemska poetiska litteraturen eger värderikt och fängslande för det unga sinnet. Andra länders skolbokslitteratur öfverflödar af dylika arbeten; hos oss har hittills veterligen utkommit ett enda, i hvilket dock blott en ganska underordnad plats är inrymd åt finske diktare. Hufvudsakligen med af seende å detta läroverkens behof har utgifvaren vågat försöket att i föreliggande anthologi sammanställa ett urval af stycken ur infödde författares poetiska arbeten. Bokens omfång har under sjelfva tryckningen vuxit något utöfver det ursprungligen bestämda. Icke blott den historiska fullständigheten har, vid hvarje samling af detta slag, vissa oafvisliga anspråk; utg. har derjemte nödgats af se nödvändigheten att i boken inrymma stycken, lämpade för alla särskilda utvecklingsstadier hos den läsande ungdomen. Att välja och upptaga har dervid varit vida lättare än att utesluta. Men måhända skall detta bokens ökade omfång bidraga att göra den användbar äfven utom skolan, såsom läsning i hemkretsen. Mycket tveksam har utgifvaren varit i valet ur "Fänrik Ståls sägner", bland hvilka väl nästan hvartenda stycke varit i högsta måtto egnadt att här intagas. Utg. har dock trott sig göra rättast i att så sparsamt som möjligt anlita denna i hvarje bildadt finskt hem tillgängliga bok, för att derigenom kunna bereda desto flere af Rune bergs öfriga, icke så allmänt lästa dikter en plats i samlingen. Rörande hvarje författare äro några korta biografiska och litterära data bifogade — naturligtvis icke för att af lärjungen läras utantills, utan endast för att tjena såsom underlag för lärarens lifgifvande mundtliga framställning. Hvad särskildt beträffar uppgifterna om Jakob Frese, står utg. för de vigtigaste af dem i tacksam förbindelse hos prof. Fredr. Cygnaeus, som för några år sedan lyckats skingra det dunkel, hvilket ända dittills hvilade öfver Freses födelseoch dödsår, och nu välvilligt tillåtit utg. att för första gången i tryck offentliggöra dessa data. Språket och orthografin i de dikter af Frese, som ingå i samlingen, är icke de gamla original-upplagornas; utg. har följt det af Sonden begagnade skrifsättet i editionen af 1826. "Vårbetraktelserna" äro meddelade efter den bearbetning som finnes intagen i Atterboms "Siare och Skalder". Skulle denna samling befinnas helst i någon mån motsvara sitt ändamål, vill utg. framdeles söka att åstadkomma ett motstycke på prosa, med dertill bifogade profstycken i öfversättning ur Kalevala och Kanteletar. Helsingfors 1 November 1864. INNEHÅLL: Jakob Frese Morgonpsalm Under en långsam och svår sjukdom år-betraktelser under en sjukdom. Echo å Sveriges fröjdeqväden den 28 Januari 1715 Ensligheten Aftontankar Epitaphium Gustaf Philip Creutz Ur "Atis och Camilla": En vårmorgon Atis och Camilla Michael Choraeus En tanke på min egen graf Enkans visa Vid lilla Ludvigs graf Sommarnatten Barnsligheten Trösten En blick mot framtiden Lilla Calle Sång till en ung flicka vid hennes mors död Lilla Hedda till sin pappa på hans födelsedag Flugan och ljuset Claras Canariefogel Frans Michael Franzén Ur Cykeln "Selma och Fanny": Menniskans anlete Stjernorna Lysmasken Regnbågen Horisonten Blommorna Pappersdraken Morgonstjernan Majstången Bön för barn Emma till sin mamma Gossen. De små Mimosan och Resedan Harald Hårdrådes sång Catharina Månsdotter Den gamle knekten Krigssång 1813 Ur "Emili eller en afton i Lappland": På berget och i dalen Thor och Assa Ur "Gustaf Adolf i Tyskland": Eröfringen af Loitz Stormen på Felsberg Sång vid H.G. Porthans jordfästning Vid Bibliothekarien G. I. Hartmans död Johan Ludvig Runeberg Till Franzén Flytt-foglarne Till en fogel Vårmorgonen Fogelboet vid landsvägen Svanen Tröst Till min sparf Vaggvisa. Från Tyskan. Barden Bondgossen Morgonen Ynglingen Vid en källa Vårvisa Söndagsskörden Den hemkommande Den gamle krigaren Bonden Paavo -Julqvällen Grafven i Perho. Kyrkan Bönen Chevy-jagten. Engelsk ballad. Ur "Elgskyttarne" (Andra sången) Ur "Hanna" (Tredje sången) Ur "Kung Fjalar" (Tredje sången) Ur "Fänrik Ståls sägner": Soldatgossen Björneborgarnes marsch Vårt land Johan Jakob Nervander Till Franzén. Sonnett Imatra Troubadouren Den talande stenen i Mecka Morgonen. Efter C. Rudolphi Gossen. Efter Stolberg Ur "Jephthas Bok": Andra kapitlet Tredje kapitlet Fjerde kapitlet Lars Stenbäck Till Runeberg En natt Flickan Romanzer af Uhland: Serenaden Taillefer Godnatt Morgonen Accorder Flickans böii Ändå Finsk folkmelodi Vid H.G. Porthans minnesfest. Den 9 November 1839 Mitt Finska fosterland Fredrik Cygnaeus God morgon. Den 31 Juli 1842 Skalden Jakob Freses graf Hjelteminnen: Hektor Erik Slange De sjuttio vid Demmin Kosorna om våren 1808 Ur "Hertig Johans ungdomsdrömmar": Tredje akten. Fjerde scenen Femte akten. Första scenen Ur "Claes Flemings tider": Andra akten. Andra—fjerde scenen. Zachris Topelius Sången Vid elfmynningen Vintervisa Ödemarkens jul Respolska Sylvias visor: Sylvia presenterar sig sjelf och bjuder sorgerna rymma En liten flickas klagan för Sylvia i skogen Sylvia har sett Sicilien och Egypten och finner dock Finland så skönt Sommarvindarna sjunga för blommor på fordna slagfält Fridsböner i aftonens lugn Den resande studenten Simson och Salomo Kantele Johan Jakob Nervander Mathias Alexander Castrén Georg August Wallin Julpsalm Det eviga ljuset Finlands öde Ur "Regina von Emmeritz": Scener ur andra akten Carl Wilhelm Törnegren Suomis folk Henrik Wrede. Ballad Duncker Öresund Fångens sorg Renegaten. Romans Aben Amar. Morisk romans Min frack. Efter Béranger Slafvens dröm. Efter Longfellow Emil Von Qvanten Polstjernan Lärkan Alhambra Mynbeer van Rehnen Klagan och tröst Vårsång Runor på hafvet Suomis sång JAKOB FRESE. Jakob Frese föddes i Wiborg den 21 (?) Augusti 1691. Hans lefnadsomständigheter äro öfverhufvud ganska litet bekanta. Vid ovanligt tidig ålder, år 1703, inskrefs han vid Åbo akademi, och synes efter afslutade studier hafva öfverflyttat till Stockholm. Här utnämndes han år 1714 till sekreterare vid en eskader af flottan, men tillträdde aldrig denna befattning, emedan den kort derpå blef indragen. Långt senare, år 1728, blef han kanslist vid Inrikes Civil-Expeditionen, och afled året derpå i Stockholm den 31 Augusti 1729. Freses dikter utmärka sig isynnerhet genom en djup, innerlig känsla och en sann religiositet, som uppehöll hans sinne under de svåra kroppsliga lidanden, hvaraf han under en tid af sjutton år hemsöktes, och hvilka småningom förde honom till grafven. De ansatte honom svårast alla vårtider och höllo honom slutligen oupphörligt vid sängen. Sitt sinnestillstånd under denna långvariga sjukdom har han särskildt skildrat i en följd af poetiska "Vår betraktelser", en för hvarje år, från 1712 ända till 1728. Hans förnämsta arbeten äro: _Andelige och Verldslige Dikter._ Författade och i ordning sammanbragte a:o 1724. Af _Jacob Frese._ Stockholm 1726; — _Någre Poetiske Samblingar._ Författade af _Jacob Frese._ Sthlm 1728. Senare hafva utkommit: _Valda Skrifter af Jacob Frese._ Samlade och ånyo utgifna af _P.A. Sondén_. Sthlm 1826; — _Valda Skrifter af Jacob Frese._ Helsingfors 1863. Morgonpsalm. Mel. _Nu hvilar hela jorden._ J glada morgonstunder, Då uti skog och lunder Guds lof och ära förs: Der löf och gräs ej glömma Sin Skapare berömma, Och fröjd ur öde öknen hörs! J kommen ock min tunga En morgonsång att sjunga, Min röst att höja sig Till den, som skapte solen, Som sitter högst på stolen, Och dock här nere vårdar mig. Ack, att de ting ock veta Till tacksamhet oss reta, Som ens ej anda fått! Ack, att hvad lif knappt känner, Med lof ej återvänder För Guds välgernings rika mått! Hvi skull’ min själ sig spara, Att då betänkter vara. Hur vida hon bör gå, Hur hon må längre syfta, Sin andakt högre lyfta, Än dit, der alla stjernor stå? Ja, om sig djuren gläda: Om foglar veta qväda Till Guds berömmelse: Om hvad i öknen ropar Och alla vilda hopar Uppå sitt sätt sin vördnad te: Så skall en helig trängtan Dock vinna deras längtan, Ett oaflåtligt hopp, Nitälskan, bön och tårar, Ett bröst, som ånger sårar, Förnuft och vilja, själ och kropp. Nu, dig till tack och ära, Vill jag min bön frambära, Mitt offer helga dig: Du, som, förr’n dagen börjer, För allting skapadt sörjer, Ack, gode Gud! förgät ej mig. Under en långsam och svår sjukdom Mel. _Zion klagar med stor smärta._ Mina ögons källor briste Med en ymnig tåreflod: Hjertat sig i ängslan miste Och förlore håg och mod: Själens krafter gifve sig, Och min ande uti mig Blifve svårliga bedröfvad, Och all glädje thy beröfvad. Herren är mig afvog vorden Och sin’ händer på mig bär. Ack! hvar tar jag hjelp på jorden, När mig himlen vreder är? Han har fört min själ i nöd, Hotar med en långsam död: Dröjer endast med sin ände Att förlänga mitt elände. All min lifskraft är försvunnen Och min vätska torkad bort. Jag är hårdt i fjettrar bunden Och min fröjd har varat kort. Gråta var min första röst, Då jag låg till modrens bröst, Och allt, hvad jag se’n förfarit, Har mest sorg och sjukdom varit. När sin resa solen sluter, Och när andre somna in, Jag slätt ingen hvila njuter: Då begynns först plågan min. Natten, som är sömnens vän, Drifver sömnen frän mig hän. Dagen tärer min förmåga, Natt och dag mig ömsom plåga. Glad och sund jag mig väl ställer, För ett högt och lättadt ljud; Men de tårar, som jag fäller, Dem allena räknar Gud. Honom endast jag betror Hvad i hjertats inre bor: Mina tankar han ransakar Och om natten med mig vakar. Månn’ jag mer än andre brutit, Medan mig så illa går? Månn’ jag nådens tid försutit, Att jag tröst ej njuta får? Eller månn’ den Herren god Pröfva vill mitt tålamod? Skall jag detta kors upptaga Ant’en för hans hämnd ell’ aga? Slika tankar själen qvälja Och tillsätta hårdelig; Det är bättre döden välja An i ängslan fräta sig. O! att ödet löste opp Bandet mellan själ och kropp, Och mitt matta ljus utsläckte, Att man mig med jord betäckte! Men — min sorgsna själ och sinne, Säg, hvar tar du sådant tal? Har dig vanhopp redan inne? Vill förtviflan bli ditt val? Muntra opp ditt sorgsna ljud, Håll dig hardt till Herren Gud: Lär i hoppet tåligt lida Och hans hjelpestuhd förbida. Förr sku’ bergen fly och vika Och Guds sanning ej bestå; Jord och himlar sku’ tillika Förr försmälta och förgå, Evigheten ändra sig, Bli i allt ombytelig, Förr än Gud dig öfvergifver, Om du fast i trone blifver. O! hur kär, den Herren späker, Helst uti dess ungdomstid, Då man än sig tycker säker Och med verlden plägar frid: Då en tvist med andan är, Kött och blod de ha begär. O! hur kär, den Herren agar I de fria ungdomsdagar! Han skall, om han tåligt lider, En gång glader segra få: Om hans sällhet i de tider Sku’ de vrånge säga så: "Han och desse äro de, Som ur stor bedröfvelse Och ur djupsens nöd ä’ tagne Samt med Lambets blod aftvagne". Herre! när min ande ropar Och dess hydda vill förgås; När mig ångest öfverhopar, Lät i dig mig vederfås. Hjelp mig nu i nödens tid Och försätt min själ i frid: Lät mig se igenom trona, Hur jag fattar lifsens krona. Vår-betraktelser under sjukdom. 1. Hvad? hör jag dig igen i lunden lustigt spela, Och med din skära röst den vida luften dela? Hvi skall din glädjesång förkunna mig mitt qval, O skogens sångarinn’, du sköna näktergal? Så är den sorgetid för mig nu åter inne, Som qväfver mod och hopp, som kränker själ och sinne. Som gör, att motgång mig i stadigt minne har, När andra träda in i sina glädjedar! Välan! vill du min sorg uti din visa fatta? Skall jag igenom dig mig mera lycklig skatta? Beklagar du, kanske, hvad sjelf du lidit har, Och, i det samma, del uti min ängslan tar? Ack! kunde jag så visst mig glada nätter göra, Som du dig ofta glad om natten låter höra: Jag skull’ min ledsamhet i glädje byta bort, Och mången långsam natt med sånger göra kort. Ack! hade jag din röst och dina lätta vingar, Med dem du dig i hast till solens grannskap svingar, Så flöge jag dit upp, och klagad’ så mitt ve, Att Nåden ej min nöd skull’ utan tårar se. J, som er andakts eld upptanden i Guds boning, I helgedomens hus; bemedlen min försoning! Ho vet? En enskild suck ej mot min synd förslår; Ett samnadt rop ju mer, än ensam röst, förmår. Likväl, min Gud! min Gud! fast dit min syn ej räcker, Der själen blir förnöjd och dit mitt hopp sig sträcker: Ljuf är den värma mig, som nu din anda blås’; Den säger mig, att snart hos Dig jag vederfås. 2. Nu sjunga foglar gällt på trädens gröna grenar, Och vattnens tysta folk slå ut de blanka fenar; Den stela svalan, som i floden haft sin graf, I luftens fria vidd nu sväfvar till och af. Och storken vet sin tid, när tiden är förhanden, Och gör sin resa hit ifrån de södra landen; Den hvita svan sig ned i öppna floden slår, Och turturdufvans ljud man åter höra får. Här ligger jag ännu vid dammen i Bethesda: Min Gud! hvi tänker du då icke på mitt bästa? Jag usle ligger jemt i fjäderbojor tryckt; O, finns dock ingen hjelp? finns ingen undanflykt? Hur länge, gode Gud, vill mig du tröstlös låta? J skyar, gifven regn och hjelpen mig att gråta! Ack! om förmedelst gråt jag hunne till mitt hopp, Jag skulle ocean med tårar fylla opp. Men hvad? när tiden är, att fikonträdet knoppas, Är då ej tid för mig, att min förlossning hoppas? Din godhet, — ja! jag vet, — den hinner dock till mig; Ty utom hvarje vidd ju Nåden sträcker sig. Snart innan skörden blir och bleka skylar bindas, Jag lär i jordens famn till salig hvila lindas; Jag tröstar mig dervid: mitt sista sjukdoms-år Hos Dig, min Läkare! mig evig helsa spår. 3. Så kommer du igen ifrån din vinterhvila, Du vårens glada post? Ja, låt din ankomst ila! Du, som till all min sorg ett årligt vittne var, Bär du det budskap nu, att vreden stannat har? Kom, kom! välkommen, kom! och sjung din morgonvisa; Jag vet, det är din akt, den Högstes godhet prisa; Din ankomst (sälla röst!) föröker mitt behag: Hur länge hjelpen dröjs, blir dock en hjelpedag. Mitt hjerta rörs af fröjd, min blod af glädje gäser: Jag sjunger Herrans lof, och hans beröm jag läser; Ej annat, än Hans pris, på mina strängar slås; Hans ros, och annat ej, jag på min pipa blås’. J foglar, vilda djur, och allt hvad eljest andas! Må våra rösters ljud till Herrans ära blandas; Och om mitt glädjerop ej hörs till Lammets thron, Min suck, så tyst han är, besegrar eder ton. Trots, J, som täflen nu att eder fröjd förklara, J, sjöar, strömmar, skog! du, tingens hela skara! J, stela berg som, likt till vördnad, böjde stå! Trots, att jag dock för er, ell’ något, vika må! Min andakt, skynda dig, men tröttna ej på vägen; Min tro, misströsta ej, men var i Gudi trägen; Mitt tålamod, se till, i döden att bestå; Mitt hopp, förhoppas mer, så skall du mera få. O, huru kär hos Gud, den han har under aga! De, hvilkom allt går väl, de måga sig beklaga; Men i ett tacksamt lof min klagan byter sig: Ack, huru ljuft det är, att Herren späker mig! Echo å Sveriges fröjdeqväden den 28 Januari 1715. Upp, stöter i basun, och låter strängar klinga, Att dubbelt fägneljud till solens grannskap hörs! Låt, Sverige, öfverallt i alla klockor ringa Ett _Jubilate_, som till andra verlden spörs! Så varen ock till fröjd, J Sångens döttrar, snare. Ja: jorden glädje sig, och himlen echo svare! Var ej vår ångest stor, vår vedermöda mycken? Bedröfvelse satt främst, ehvart man om sig såg; Af Svea-kronan föll’ så många dyra smycken Och hela riket låg liksom i själe-tåg. Hur månget lås sprang opp af fasta slott och borger! Och blacke ryttaren — han spädde sorg på sorger! Hvad blef vår lust? en sorg. Vår glädje? oväns agan. Vår fägnad? frids förlust. Vår sällhet? uselhet. Vår högtidsdrägt? en säck. Vår jubelsång? en klagan. Vår’ håfvor? fattigdom. Vår fordna fröjd? förtret. Ja, till att klaga kort: vår tröst bestod i orden: "Ack! sälle de, hvars ben nu hvila under jorden"! Der finns en dejlig Mö uti ett förstendöme, Som vetter öster ut, hvar de Careler bo: Om hennes vård och vakt de varit ganska ömme, De tjena Konung Carl med oförliklig tro. Den jungfru står så skön, i skydd af sina murar; På henne Grannen, lik en hök på dufvan, lurar. Men, fast en tvungen kyss han från din kind har röfvat, Din vilja, okränkt dock, har spjernat deremot. Hvad våld har satt i hand, slits sönder oförtöfvadt Och tvång, när lägligt finns, i frihet söker bot. Kung Carl, han sitter re’n till häst, och till dig rider: Din glädje nalkas snart: han kommer, hvad det lider. Så länge någon tid, och verlden, ännu varar; Så länge man af strid, af örlog höra får; Så länge någon stad mot härar sig försvarar; Så länge någon borg och präktig byggnad står: Så skall, o Wiborg! du, snart utan like, prisas; All trohet skall, utaf din trofasthet bevisas. Ack! att jag finge snart på dina gränder träda; Ack! att jag Herrans hus der finge åter se: Min tunga skulle då ett lofsångs-offer qväda, Att dina hvalf deraf högt skulle genljud ge. En gång man skall dig visst ur oväns fjettrar rycka, Hvartill, med dubbelt ljud, jag önskar: lycka, lycka. Och J, som lika tro för Kungen låtit lysa, Er skall, med lika rätt, ej mindre hugnad ske: Er äras glans, den skall med tindrand’ stjernor blysa; Odödligheten skall er lager värde ge. Hur kunde jag väl er i detta qvad förtiga, J väna, käcka mör: du Reval, och du Riga? Men J, som med ert blod er tapperhet beseglat, Vid edra grifter må ur jorden ekar gå; På dem, med jern i jern, ert lof skall blifva pregladt, Med öfverskrift af gull i gull, som lyder så: Här hvila tappra ben, som trotsat Martis pilar; Här hvila tappra ben, med pris som aldrig hvilar. Man länge allmänt hört af etter-tungor tuggas, Att Svenske Gideon "sin’ ögon lagt igen". Af edra ögnahvarf lär sömnen nu snart gnuggas, J, olycks-foglar J, och samvetshårde män! J lär en sjelfve er i egna snaror veckla, Med blygd för ert förtal och för dess skarpa häckla. Ty fåfängt, fåfängt nu J anlagt all er möda; Gud vare evigt lof! Kung Carl — han lefver