[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fdsPv3grRE9F7xfqwPktXYNHhSu1Cc3dW5o3h7IxYzSI":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":20,"gutenbergSubjects":21,"gutenbergCategories":23,"gutenbergSummary":25,"gutenbergTranslators":26,"gutenbergDownloadCount":27,"aiDescription":28,"preamble":29,"content":30},1093,"Utvandrarehistorier","Zilliacus, Konni",1855,1924,"1093-zilliacus-konni-utvandrarehistorier","1093__Zilliacus_Konni__Utvandrarehistorier",null,"romaani",[],[],"sv",1892,36608,166697,false,50028,[22],"Finnish Americans -- Fiction",[24],"Novels","\"Utvandrarehistorier\" by Konni Zilliacus is a novel written in the late 19th century. The story begins with Daniel Tuominen, who stands outside Castle Garden in New York, observing the incoming emigrants, contemplating the challenges he faces with his struggling hotel business. The narrative likely explores the experiences of Finnish immigrants and highlights the harsh realities of their new life in America, with a focus on the ambitions and struggles of the characters, especially Tuominen.  At the start of the novel, Tuominen waits for the arrival of new emigrants, feeling frustrated with the barriers in place that restrict access to Castle Garden. As he reflects on his failing hotel and potential business opportunities, he decides to recruit an attractive young female emigrant to draw customers. When Magdalene, a young immigrant, arrives, Tuominen is immediately drawn to her and proposes a job with a high salary, hoping to entice her. The opening details Tuominen's manipulative intentions and establish the dynamic of struggle and survival as he navigates his ambitions while interacting with the fresh hopes and dreams of the new arrivals. (This is an automatically generated summary.)",[],239,"Kertomuskokoelma suomalaisten siirtolaisten elämästä ja haasteista 1800-luvun lopun Yhdysvalloissa. Tarinat seuraavat uuteen maailmaan saapuvia onnenonkijoita, merimiehiä ja liikemiehiä New Yorkin kaduilla ja muissa siirtolaisympäristöissä.","'Utvandrarehistorier' av Konni Zilliacus är Projekt Lönnrots utgivelse\nnr 1093. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen,\nvarför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till\ne-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lönnrot.","UTVANDRAREHISTORIER\n\nAf\n\nKonni Zilliacus\n\n\n\nSöderström & Co., Helsingfors, 1892.\n\n\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\n Ett giftermål i nya världen.\n Enoch Muponen på krigsstråt.\n Det var väl förut bestämdt.\n Pastor Lahti.\n Huru Pekka fick förlåtelse för hästen.\n Nikolaïpolka.\n I den sista vagnen på tåget.\n\n\n\n\nEtt giftermål i nya världen.\n\n\nDaniel Tuominen stod försänkt i tankar utanför Castle Garden,\nemigrantlandningsplatsen i New-York, och betraktade emigranthajarna,\nhvilka i likhet med honom själf väntade på att portarna skulle öppnas\noch släppa ut den hop gröngölingar, som en halftimme förut anländt.\n\nSkändligt var det, funderade han, att man inte mera fick komma in dit\nsåsom i den gamla, goda tiden, då hvem som hälst kunde gå in. Det kunde\nnumera bara de stora firmornas runnare göra, men för fattigt folk voro\nportarna stängda. Ett sånt kontor skulle man ha vid någon bättre gata,\noch bjuda skulle man dem, som hade uppsikten där inne, på både ett och\nannat och dessutom trycka dem en sedel i näfven då och då!\n\nTuominen hade inte någon särskildt elegant affärslokal, han. Och inte\nlåg den vid någon aristokratisk gata häller, utan vid Chenystreet, som\nnoga taget inte annat är än ett bustillhåll. Affären kallades hotell\noch bestod af några s.k. sofrum ofvanför en snuskig sal, hvars\nförnämsta möbel utgjordes af en lång disk. Under den fans plats för\nnågra kuttingar och ett smärre ölfat och bakom, närmast väggen, stod\nett skåp med en hop vidunderligt formade flaskor, hvilka dock voro till\nendast för grannlåtens skull, ty alt, som förtärdes, kom från\nkuttingarna och fatet.\n\nMen trots den snuskiga trakten och den mera än anspråkslösa lokalen\nhade dess ägare förtjänat stora pengar på sitt \"pianäss\", såsom han\nsjälf brukade uttrycka sig. Alt hvad finska sjömän hette sökte likasom\naf instinkt upp Chenystreet, då de afmönstrat och hade några månaders\nhyra på fickan. Och då förtjänades det glupskt. Värden på hotellet var\nbankir, kassör och bokhållare på en gång och tog därför hand om sina\ngästers kassor -- för att de inte skulle förstöra alt med ens -- samt\nlämnade ut hvad de för dagen kunde behöfva, om de nämligen tillräckligt\nbestämdt fordrade det. Men därvid sörjde han naturligtvis för att det\nmesta söps upp i hans egen lokal och när så gästens konto och f.d.\nkontanter balanserade hvarandra jämt, kördes han ut helt enkelt, ifall\nhan inte råkade ha en något så när välförsedd sjömanskista att ställa\nsåsom säkerhet för en tids kredit.\n\nDet var en ypperlig affär, enkel och lätt skött och med bara ett enda\nfel -- att det inte alltid fans tillgång på afmönstradt sjöfolk med\nhopsparade hyror. Men då fingo emigranterna tjäna såsom affärsobjekt i\nstället. De hade visst inte synnerligt godt om kontanter, men kläder\nhade de vanligen i mängd. Och så voro de inte nogräknade. Dem kunde man\nföra ihop fast ett dussin i samma rum, och sedan alt hvad de ägde var\nförtärdt, kunde man ännu förtjäna en styfver på dem genom att skaffa\ndem arbete. En till två daler per hufvud fick man ju alltid af\nrunnarne, som värfvade folk till trakter dit ingen arbetare frivilligt\nville gå, och det blef pengar också det under årets lopp. Mängden\ngjorde det, och det var ingen konst att få så många man kunde\nhärbärgera till hotellet, så länge man fick drifva omkring i Castle\nGarden och taga hand om dem genast de kommo i land. Men den affären var\nnu slut för alla andra än de stora firmorna och deras runnare plockade\nnog upp hvarenda en de fingo tag på. Fattigt folk fick alt sitta\nemellan i Amerika som där hemma, menade Tuominen, och därvid föll det\nhonom als inte in att det egentligen var han själf, som ville, men inte\nmera kunde sätta det fattiga folket emellan.\n\nDet värsta var emellertid att sjömansaffären också börjat sina. En\nkonkurrent hade öppnat en mycket finare lokal vid samma gata och hade i\nsammanhang med hotellet, krogen och matserveringen etablerat ett slags\nkommissionskontor för att skaffa sina gäster hyra igen, när de väl\nsupit upp alt hvad de egde. På så sätt ernådde han den dubbla fördelen\natt först plocka kunderna på det de hade hopsparadt och att sedan komma\nåt deras handpengar och förskott på den nya hyran. Förskottens belopp\nbestämde han själf och härmed också krediten -- det var en fin affär i\nalla afseenden och rakt ingen risk.\n\nTuominen svor invärtes hvar gång han tänkte på sin dumhet att inte\nsjälf hitta på den briljanta kombinationen. Men nu ämnade han inte\nlängre sitta med händerna i kors och se på huru hans affär gick åt\nfanders. Han hade också kommit på en briljant idé och det var för att\nsätta den i värket, som han i dag och flera dagar förut kommit ned till\nCastle Garden, ty nu var det just den tid på året, då emigranterna från\ndet gamla landet strömmade till New-York.\n\nDavid Tuominen var ingen barnunge mera och hade sett litet annat än\nbara bondlandet redan hemma i Finland. Såsom landthandlande hade han\nvarit med på åtskilliga marknader och hade sett huru galna i hufvudet\nbondpojkarna blefvo, då de kommo in på ställen, där sångsällskap\nuppträdde. Då var det inte mera fråga om öl, utan både punsch och\nportvin bestäldes fram och ända till markslantar hade Tuominen sett dem\nslänga på talriken, då sångflickan bar omkring den och såg riktigt\nvänligt på dem.\n\nDet var de minnena, som ingifvit honom den nya idén, hvilken skulle\nrädda hotellet vid Chenystreet från undergång och slå konkurrenten ur\nbrädet. Han skulle ha sig en \"pufätsik\", såsom han med ett schangtilt\nnamn betecknade den tilltänkta lockfågeln. Men finska skulle hon vara,\nty hans kunder voro i allmänhet inte synnerligt hemma i världsspråken\noch det visste Tuominen af egen erfarenhet att en kurtis, där inte\nordet kan användas såsom känslovehikel, inte är rolig i längden.\n\nBland emigranterna kommo då och då också unga flickor från hemlandet\noch en sådan skulle han värfva. Fick han bara tag på en jänta af den\nrätta sorten, så kunde han gärna, om så skulle vara, betala hela hopen\nmera än vanlig piglön, ty hon skulle ju inte uträtta bara vanligt\npigarbete, utan också dra kunder till affären och det var alltid värdt\nett par daler extra i veckan. Hufvudsaken var att träffa på en af det\nrätta slaget. Då skulle nog de goda tiderna komma tillbaka.\n\nTuominens bleka, ölplussiga ansikte lystes upp af den förnöjelse han\nerfor öfver de lofvande framtidsutsikterna, oaktadt han redan flera\ngånger förut stått där och förgäfves mönstrat hvarenda kvinlig\nemigrant, som med nyfiken och smått rädd uppsyn första gången beträdde\ndet förlofvade landets jord. Betänksamt drog han fram en nästan\nhelsvart cigarr ur innerfickan på sin rock, bet af spetsen och skulle\njust till att tända pjesen, då dörrarna till Castle Garden slogos upp\noch de första af de nyanlända visade sig. Han stack skyndsamt cigarren\ntillbaka i fickan och tog ett par steg framåt för att på möjligast nära\nhåll kunna mönstra enhvar som kom och sålunda vara säker att inte af\nmisstag låta någon landsmaninna passera förbi.\n\nDet var en brokig hop, som långsamt välde fram ur Castle Gardens\nportar, genom hvilka redan så många högt flygande förhoppningar, så\nmånga gäckade drömmar, så många brutna och sköflade lif tågat fram mot\nen obekant framtid, hvilken nog för de flesta af alla de många\ntusenden, som trampat den nötta tröskeln, blifvit långt ifrån så ljus\nsom de förestält sig. Gammalt folk, som först efter långt och\nallvarligt öfvervägande beslutit sig för det svåra steget att lämna\nhemland och vänner; unga, äfventyrslystna män och kvinnor, hvilka fulla\naf hopp och ljusa framtidsutsikter blott längtade att få börja på i\nguldlandet, som skulle gifva dem alt det de icke kunnat hoppas att\nvinna där hemma; män med ett stormigt föregående tydligt prägladt i\ndragen, tvungna att börja på nytt i en annan del af världen än den som\nbevitnat deras förra nederlag, och slutligen den stora hopen af\nvärkliga arbetare, som kommit blott för att förtjäna en större\ndagspenning än hemma, för att få äta sig ordentligt mätta hvar dag och\nför att möjligen få ihop litet utöfver de dagliga behofven, att\nanvändas i framtiden af dem själfva eller för hustru och barn, som\nstannat efter.\n\nDet var en af de stora emigrantångarne, som kommit, och det dröjde\nlänge, innan den långa processionen af ett tusental passagerare hunnit\ngenomgå alla formaliteter inne i den fula, gamla byggnaden och komma ut\ni det varma solskenet, som gaf Batteryparken där utanför en sådan\nprägel af fridfull glädtighet som om den legat hundrade mil från den\nrofgirigt väldiga staden, hvars buller och dån endast dämpadt trängde\nfram mellan träden.\n\nEn om en kommo invandrarne, familjevis eller i större grupper af\nlandsmän från samma näjd, de flesta nyfiket gapande omkring, ifriga att\nuppfånga den första skymten af det underbara land, där alla kunna bli\nrika, medan andra liknöjdt vandrade framåt, väl vetande att arbete är\narbete öfveralt i världen och att endast de gynnade få undgå de många\nmotgångarna i början. Italienare i ifrigt pratande och gestikulerande\ngrupper; tyska familjefäder, med ängslig uppsyn sökande hålla hustru\noch barn så tätt tillsamman som möjligt; svenska jäntor i vidunderligt\neleganta hattar, det första, synliga jämlikhetstecknet; rysk-polska\njudar med lurande ödmjuk min och klädda i den långa rocken med skörten\nända ned till hälarna; irländare med öfvermod och oförsynthet tydligt\nuttryckta i blick och låter -- en hel profkarta, med ett ord, på alt\nhvad Europa i befolkningsväg kan vara af med, drog där förbi Tuominens\nspäjande ögon.\n\nMen han såg ingenting annat än en hop människor, som inte företedde\nnågra af de bekanta hemlandsdragen i dräkt och typ. Ty finnarna voro\nsom vanligt de sista. De hade hållit ihop under hela resan och väntade\nnu lugnt tills alla de andra voro affärdade för att inte bli åtskilda i\nsista minuten. De skulle ju ändå så godt som alla upp till kontoren vid\nState street för att uträtta ett och hvarje, höra efter bref, fråga sig\nför om arbetsutsikter o.s.v. såsom de af andra amerikafarare hört att\nman hälst bör göra.\n\nSlutligen kommo de första af dem i sikte. Tuominen tog ytterligare ett\npar steg framåt, ty bedrog han sig inte, så skymtade där något kjoltyg\nbakom den första gruppen af män, som syntes i dörren.\n\n-- Välkomna till Amerika, gossar! ropade han redan på håll till dem,\nlikasom med en glad aning om att hans hopp inte i dag skulle bli\nsviket.\n\nNykomlingarna sågo endast smått nyfiket på honom. De hade blifvit\ntillräckligt varnade för alla de skojare, som drifva omkring i New-York\noch visste nog att också landsmän finnas bland det följet. Den där\npratmakaren var väl en sådan gynnare; bäst således att inte als inlåta\nsig med honom?\n\nMen Tuominen lät inte afspisa sig så lätt, ty nu såg han att han inte\nmisstagit sig. Där kom värkligen en duktig, rödblommig flicka i\nsällskap med ett par karlar och hennes utseende slog an på Tuominen i\nhögsta grad. Inte såg hon ju alldeles så ut som han i tankarna utmålat\nden blifvande pufätsiken, därtill liknade hon altför litet\nsångflickorna sådana han kom ihåg dem, men där fans ett visst något hos\nhenne i stället, som gjorde att Tuominen sväljde ett par tag och som\nkom hans vattiga ögon att blänka. Hon skulle nog kunna locka\nsjömanskunderna tillbaka till hotellet!\n\n-- God dag, god dag! sade han, då sällskapet passerade förbi. Hvarifrån\nkommer ni go' vänner?\n\nFlickan och hennes följeslagare dröjde något, men svarade ingenting.\nDet föreföll dem så underligt att redan vid första steget här i det\nfrämmande landet höra sitt eget språk.\n\n-- Hvart gäller vandringen? fortsatte Tuominen i samma vänligt\nbeskyddande ton, i det han jämte dem gick framåt vägen. Jag är gammal\nNew-Yorkbo, så jag kan nog hjälpa er med ett och hvarje, om det är\nnågot ni vill veta besked om.\n\n-- Vi ska upp till kapten Jeansons, svarade den ena af karlarna halft\nmotvilligt, och höra åt om arbete.\n\n-- Flickan också? är hon ute på arbetsförtjänst, så kunde jag kanhända\nge henne ett godt handtag.\n\n-- Visst är jag det, svarade den tillfrågade kort. Den mönstring han i\nen hast låtit den nya bekantskapen undergå hade synbarligen inte söft\nhennes misstro mot folket i New-York.\n\n-- Nå om så är, så kunde vi måhända komma öfverens genast, sade\nTuominen, besluten att så vidt möjligt gripa tillfället i flykten. Jag\nhar ett hotell här i New-York och behöfver en duktig flicka för att se\nefter ett och annat. Här i landet duger tjänstefolket inte mycket till\noch därför betalar jag gärna hög lön, bara jag får någon som duger.\nHvad sägs om fyra daler i veckan? och eget rum och alt fritt förstås?\noch två frikvällar? Det är annat det än att tjäna hemma för trettio\nmark om året och staten!\n\nMagdalena Jussila tvärstannade och stirrade med förvånadt vidöpna ögon\npå frästaren. Fyra daler i veckan -- tjugu mark! Karlen måste ju vara\nförfärligt rik -- men så hade han också ett hotell. Inte såg han\nsärdeles prydlig ut där han stod i solskenet, som bragte den grågula,\nsnuskiga blekheten i hans feta ansikte att sticka af så fult mot de\nsura, rödkantade ögonen. Men han var fint klädd och det mera än\nuppvägde det mindre behagliga intrycket i öfrigt, för hvilket Lena inte\ngjorde sig närmare reda, ehuru hon nog kände det. Och dessutom betydde\nju alt annat platt ingenting i bredd med utsikten att få tjugu mark i\nveckan -- _i veckan!_ Med bara en månads lön kunde ju modren och\nsyskonen hemma på torpet lefva ett halft år!\n\nI en blink drogo dessa tankar genom hennes hufvud och hon var redan\nfärdig att utan vidare svara ja, då en af männen öppnade sin mun till\nen misstrogen fråga om Tuominen också talade sanning och värkligen var\nden han gaf sig ut för.\n\n-- Joo, det kunde han svära på. Och ville de inte tro honom, så kunde\nde ju höra åt på Jeansons kontor. Herrarna där kände honom nog och han\nhade visst ingenting emot att följa med dit.\n\nGruppen satte sig i rörelse igen med Tuominen och Lena i spetsen. Han\nagerade ciceron och kavaljer, berättade och beskref om Batteryparken,\nvisade pelarjärnvägen, under hvilken de gingo, och lugnade i\nöfverlägsen ton Lenas förskräckelse, då ett tåg i ursinnig fart brusade\nfram genom luften högt öfver deras hufvuden.\n\nHon lyssnade nog till hans ord och fick genom dem ett dunkelt intryck\naf hans öfverlägsenhet och kunskap om alt möjligt, men hela tiden hörde\nhon bakom dem likasom en tung klang af silfverslantar och orden: fyra\ndaler i veckan -- tjugu mark! surrade rundt i hennes hufvud. Det var ju\nrent af att bli rik med ens -- mången hemmansbonde i Finland hade inte\nså stora inkomster.\n\nUtkomna ur parken gingo de öfver gatan och inträdde på\nemigrantkontoret. Det var fyldt af nykomna invandrare, som kommit dit i\nliknande ärenden och nu undrande gapade på de ståtliga bilderna af\nstora ångfartyg, som prydde väggarna, på de grant utstyrda\ntidtabellerna och annonsplakaten, som lågo kringströdda öfveralt, och\nicke minst på de flitiga herrarna, som i skjortärmarna kommo och gingo\ninnanför den långa, finpolerade disken, skrefvo och raspade, besvarade\nfrågor och gåfvo upplysningar.\n\nTuominen armbågade sig utan vidare fram genom trängseln, dragande Lena\nvid handen så nära till disken som möjligt, och tilltalade på finska en\naf kontoristerna.\n\n-- Var god och säg den här flickan, sade han tvärsäkert, om jag är karl\natt betala henne fyra dalers lön, ifall hon tar tjänst hos mig.\n\n-- I veckan, tillade Lena med eftertryck.\n\n-- Ämnar ni taga tjänst hos honom där? frågade kontoristen, pekande med\nen smått föraktlig åtbörd med sitt pennskaft på hotellvärden.\n\n-- Jo, nog tänkte jag så, om han bara är den han ger sig ut för.\n\n-- Nog har han råd att betala så mycket och mera till om det gäller,\nmen inte är det något godt ställe ni kommer till.\n\nTuominen kastade en ilsken blick ur sina sura ögon på den unga mannen,\ni det han buttert anmärkte att han aldrig gjort något ondt, men i Lenas\nminne dök som en blixt upp en af de varningar hon fått med på vägen af\nklokt och erfaret folk.\n\n-- Är det -- -- -- är det ett sådant där dåligt ställe? frågade hon med\nen sådan min af förskräckelse att kontoristen inte kunde låta bli att\ndraga på munnen.\n\n-- Nej, nej, sade han lugnande. Det är det inte, men karlar komma dit i\nmängd af alla möjliga slag och de dricka och -- -- --\n\n-- Det är jag inte rädd för, afbröt Lena med en säker knyck på nacken.\nKarlar hade hon nog sett förut, både fulla och nyktra. Var det inte\nnågot värre, sade hon, så skulle hon nog taga tjänsten.\n\nDärvid blef det. Kontoristen hade annat göra än att hålla tal om\nvärldens falskhet för obstinata bondjäntor, som ändå till slut gjorde\nackurat såsom de själfva ville. Han höjde på axlarna och vände sig till\nen annan kund, som frågat besked om något, medan Lena anhöll om\nupplysning af sin blifvande husbonde om, när hon skulle komma i tjänst,\nhuru hon skulle få upp sin kista från Castle Garden o.s.v.\n\nDet åtog han sig alt att uträtta. Hon skulle bara följa med och vänta,\nmedan han bestyrde om en expressman, så kunde de sedan genast begifva\nsig till hotellet. -- Men hade hon inte någon i följe med sig, som hon\nville taga afsked af?\n\nNej, ingen annan än de reskamrater hon träffat på ångbåten, hon var\nhelt ensam. Och orlofsedel hade hon inte häller, hon hade aldrig tjänat\nförut, men prästbetyg och pass hade hon i kistan.\n\n-- Sådant frågas här inte efter, upplyste Tuominen öfverlägset. Det är\nett fritt land, där man är sin egen herre.\n\nDet föreföll Lena underligt. Alldeles som lösdrifvare allihop. Men hon\nför sin del var ju dokumenterad i alla fall och hvad andra voro rörde\nhenne inte.\n\nHon tog afsked af några reskamrater, som också kommit upp till\nkontoret, och tågade därefter i väg med sin nya husbonde, tillbaka ned\ntill Castle Garden. Där blef alt klart i en handvändning, och därifrån\ngingo de till pelarbanans närmaste station.\n\nFolkmassan, som välde i två oafbrutna strömmar upp och ned i den höga,\nsmutsiga trappan, bullret och sorlet på gatan, dånet af ett par tåg,\nsom rusade förbi uppe i luften innan Lena och hennes följeslagare hunno\nupp, tjutet af ett halft dussin tidningspojkar och skoputsare, som\ngjorde affärer på gatan nedanför -- det tusenstämmiga larmet med ett\nord af det brusande, rastlösa lifvet i en världsstad, hvaraf hon nu för\nförsta gången hörde och såg något, gjorde Lena rädd och kom hennes\nhufvud att svindla, så att hon nästan kände sig sjuk. Och sedan de\nklämt sig in i den fullpackade järnvägsvagnen och rasslade i väg mellan\nhusraderna, i höjd med tredje våningens fönster, vände i hisnande\nskarpa kurvor kring gathörnen, dånade fram öfver taken af lägre\nbyggnader och långt under sig sågo den mylrande hopen af människor,\nhästar och åkdon på gatorna -- då blef Lena helt blek af skrämsel och\ngrep ofrivilligt tag i Tuominen, som om han behöft stöd.\n\nHan sökte lugna henne med att det als inte var någon fara på färde, men\ninom sig smålog han öfver sin goda tur. Just en sådan dum stackare, som\ningenting begrep, var det han behöfde. Henne blefve det nog inte svårt\natt få till hvad som hälst.\n\nOmsider anlände de till afstigningsstationen och efter en kort vandring\ntill hotellet vid Chenystreet. En och annan karl, som mötte dem,\nhälsade ovanligt vänligt på Tuominen och syntes böjd för att inleda\nsamtal, men Lenas husbonde bara såg småslug ut och gjorde en åtbörd,\nhvilken kunde tydas såsom: senare, nu har jag inte tid.\n\nKrogsalen var öde och tom, så när som på gamla Wehkalainen, husvakten,\nsom satt och såg på sin pipsnugga bakom disken, halffull och nöjd med\nsin lott. Han logerade alltid hos Tuominen då han var i land, ända\nsedan han för sex år tillbaka första gången råkat taga in där. Då hade\nhan supit upp hela sin hyra inom huset och hade sedan fortsatt att supa\npå kredit, tills också den var slut och han sålunda tvungits att taga\nhyra på nytt. Sedan dess hade han regelbundet efter hvar resa hemtat\nsina pengar till Tuominen för att afbetala sin skuld, men det hade inte\nännu lyckats. Hvar gång han tog ny hyra, fick han veta, att han igen\nvar skyldig en hel hop dalrar för logis och mat och whisky och därför\nkom han alltid tillbaka. Och då han ju ingenting bättre hade att göra,\nvar han villig nog att agera husvakt och sköta rörelsen när Tuominen\nvar ute.\n\nLena såg sig omkring med en viss förvåning i sitt trinda, fryntliga\nansikte. Inte hade hon ju sett många hotell, men nog hade hon, att döma\naf hvad hon hört, förestält sig att de sågo litet finare ut.\n\nTuominen var inte sen att märka det mindre behagliga intrycket.\n\n-- Här skall snyggas upp öfveralt, skyndade han att försäkra.\n\n-- Det tål vid, sade Lena, hvar är köket?\n\n-- Ah, dit hinna vi nog, menade Tuominen. Inte skall du stå i köket i\nalla fall, utan här inne skall du vara och hjälpa till att passa upp\noch städa rummen. Kocken har ensam att göra med köket.\n\nKocken! Det lät ståtligt i Lenas öron. Hon kunde ju inte veta att\nkocken var en gammal, försupen matros, som gick på träben sedan ett\nstorartadt fylleri med slagsmål för ett antal år sedan nere på ett\nvarf, och som därför var glad att få sköta grytorna på Tuominens hotell\nför bara tak öfver hufvudet, maten och några utslitna klädesplagg då\noch då.\n\n-- Nå, och mitt rum? frågade Lena vidare.\n\nJo, det kunde Tuominen visa. Han hade själf klistrat upp nya tapeter i\nett litet kyffe i öfra våningen, sedan Wehkalainen hvitlimmat taket,\noch trodde därför att Lena skulle bli förtjust öfver ståten. Men han\nhade glömt att låta skura golfvet och tvätta fönstret, hvilket häller\ninte varit öppnadt under de år han bott i huset, så att den blandade\ndoften af gammal tobaksrök, dålig sprit, surt tapetklister och inbitet\nsnusk var ohygglig, medan golfvets naturliga färg var omöjlig att\nupptäcka under de otaliga hvita fläckarna, hvilkas kalkfärg så bjärt\nstack af mot den svartbruna bottenkulören af tobakssaft och smuts.\n\n-- Här ser ut som i en svinstia, sade Lena förargad, så snart hon\nkastat en blick i rummet. Och inte ens lås har ni för dörren. Här\nsofver inte jag, om jag inte får ett ordentligt lås. Och skuras måste\nhär strax, innan kistan och sängen tagas in. Får jag en birong också?\n\n-- Jo visst, försäkrade Tuominen, som alt ännu kände sig något osäker\nom sin pufätsiks naturell, men var besluten att göra alt för att ställa\nhenne tillfreds. Och gungstol får du, och matta på golfvet.\n\nLena log så hon sken. Gungstol och matta! Det var nog inte något\nfattigt ställe hon kommit till, fastän det syntes att ingen höll\nordning i huset. Men det skulle snart bli annorlunda, om hon bara fick\ngöra som hon ville.\n\n-- Kan man få en skurbalja? Och säg åt kocken -- det tyckte Lena ändå\nlät förbålt sturskt -- att han sätter på en gryta så jag kan få hett\nvatten. Här ska bli snygt innan kvällen.\n\n-- Hett vatten och kallt vatten med fins alltid i huset, sade Tuominen.\nHär utanför, strax vid trappan fins två kranar -- se här -- och dem\nbehöfver man bara vrida på, så får man så mycket vatten man vill, både\nvarmt och kallt.\n\nLena spanade upp sina bruna ögon så de blefvo ännu rundare än förut.\nNog hade hon ju hört att Amerika var ett underligt land, men att folk\nhade vatten i väggarna, så man bara behöfde låta det rinna, det hade\nhon ändå inte tänkt. Och varmt vatten till på köpet!\n\nHon kände sig ännu mera hågad att begynna rengöringsprocessen genast,\ntog af sig koftan och hufvudduken -- den hade hon för öfrigt beslutat\natt lägga bort så snart hon fick sin första lön och kunde köpa hatt --\nsamt började knäppa upp sin halfylleklädning så ogeneradt som om hon\nvarit hemma på torpet. Ty att skura med den bästa klädningen på kunde\naldrig komma i fråga.\n\n-- Hvar håller ni baljor och skurtrasor och så'nt? frågade hon\nTuominen, som inte riktigt visste hvad min han skulle hålla.\n\n-- Jag skall låta Wehkalainen hemta upp alt som behöfs, sade han för\natt få litet uppskof, ty sådana artiklar hade inte ofta begagnats i\nhuset i hans tid. Och härmed gick han ned för att sätta husvakten i\nvärksamhet.\n\nMen Wehkalainen befans inte synnerlig böjd för att skaffa ihop en\nskurttiralj.\n\n-- Hvad är det för nya konster du nu hittat på? frågade han argt så\nsnart han fått klart för sig hvarom det var fråga. Här blir förb--dt\nroligt, om kvinfolk ska' börja föra kommando -- kan hon inte själf söka\nrätt på hvad hon behöfver så -- -- --\n\n-- Jo, det kan hon och det ämnar hon också göra, afbröt Lenas röst. Hon\nstod i dörren till trappuppgången, barfotad och i lintygsärmarna,\nalldeles som hemma. Väntan hade redan blifvit henne för lång.\n\nWehkalainen fick med ens lif och rörelseförmåga och Lena följde med\nhonom åt köket till, medan Tuominen slog i åt sig och tömde en stor\nsup. Det var som om en aning sagt honom att den pufätsiken kanske ändå\ninte, när alt gick omkring, skulle bli så alldeles lätt att regera som\nhan förestält sig.\n\nTill en början lät han henne dock hållas, och följden däraf var att\nhela hotellet inom några få dagar undergick en otrolig förvandling.\nFönstren voro så klara att man rent af kunde urskilja anletsdragen hos\nfolk som passerade förbi, den gamla krogdisken sken af snygghet och\npetroleum och till och med glasen miste alla spår af att ha varit i\nbruk mångfaldiga gånger sedan de sist tvättades. Ja, själfva golfvet i\nkrogsalen blef skuradt och beströdt med sand, sedan Lena till sin\nbedröfvelse fått veta att enris inte stod att få i New-York.\n\nInte ens Tuominen kunde dölja för sig att hans hotell började se helt\nprydligt ut och därför tystade han ned alla invändningar af\nWehkalainen, som kände sig husvill och borttappad i det stora\nstädningsstöket, med att han ingenting begrep och kunde gå sin väg\nifall han inte var nöjd. Ända ned i köksregionerna sträckte sig\nrengöringsifvern och kocken förständigades en gång för alla att\nframdeles hålla allting i snygt skick. Det såg nästan ut som om\nregeringstyglarna helt och hållet öfvergått i Lenas händer.\n\nMen det var något, som hennes husbonde als inte ämnade tolerera i\nlängden. Han var klok nog att inse huru förmånlig förändringen var för\naffären, men för sin personliga del ansåg han snygghetsbegäret vara en\naf dessa mänskliga dygder, hvilka mycket lätt urarta till farlig\nöfverdrift. Och dessutom var han fullt upptagen med skötandet af\nkrogrörelsen de första dagarna, då alt hvad där fans af ledigt sjöfolk\ni granskapet samlades för att få se en skymt af Tuominens \"pufätsik\",\nhvarom ryktet spridt sig med otrolig snabbhet.\n\nDet var inte mycket de nyfikna fingo se af henne så länge hon var i de\nhetaste arbetstagen och hade inte Tuominen varit slug nog att endast\nsmåningom och helt långsamt uppfostra henne till en bufettmamsells\nvärf, så är det ganska sannolikt att hans planer åt det hållet als inte\nlåtit sig förvärkligas. Hon skulle troligen inte gått in på att dagarna\nigenom och vanligen långt in på nätterna passa upp en hop mera eller\nmindre -- oftast mindre -- nyktra sjömän, hvilka naturligtvis alla\nuppvaktade henne med en kurtis, hvars huvudbeståndsdel utgjordes af\nhandgripliga artighetsbetygelser. Men till en början behöfde hon blott\ntre eller fyra gånger om dagen komma in och diska glasen, en nyhet den\nTuominen infört enkom för att småningom vänja henne vid elden, och då\nföll det sig ju så naturligt att bedja henne hjälpa litet här och där\nmed serveringen, en hjälp som påkallades alt oftare tills Lena om några\nveckor fann sig upptagen med servering af öl och whisky från morgon\ntill kväll.\n\nTy kundernas antal ökades för hvar dag. I den delen hade Tuominens\nberäkningar till fullo slagit in. Och säkert är att de allra flesta\nförst drogos till stället af ryktet om Lenas trinda behag, om också\nnågra sedan öfvergingo till stamkunder på grund af den rådande snygga\nordningen, en detalj hvari de andra Chenystreethotellen als inte kunde\ntäfla.\n\nTuominen småmyste dagarna i ända öfver sin utmärkta idé, lät bjuda sig\naf sina kunder huru ofta som hälst och gick därför från morgon till\nkväll i ett oafbrutet rus, under hvars inflytande han med alt större\nvälbehag kastade blänkande ögonkast på Lena. Hvar gång hon snäste af\nnågon kurtisör sken han af en långt intensivare belåtenhet än den en\nhusbonde vanligen erfar öfver sin tjänarinnas dygd. Ja, en gång, då hon\nmed en lika bastant som väl riktad örfil afvisat ett försök af en\nupprymd lättmatros att draga henne ned i knät och denne hotade att\ngifva lika godt igen, uppträdde Tuominen till hennes försvar, ehuru han\nknappast kunde betvifla att resultatet skulle bli sådant det blef --\nett kok stryk.\n\nSådana uppträden -- och noga taget hela sin ställning i huset -- tyckte\nLena inte om. Nog hade hon ju också där hemma varit utsatt för flera än\nett kraftigt kurtisförsök och nog slogos karlarna där också när de\ndruckit, men här var det altsamman värre. Det skymtade dunkelt i hennes\nmedvetande något om att de, som här kurtiserade henne, inte betraktade\nhenne alldeles på samma sätt som gossarna hemma, men hvad det var som\ngjorde skilnaden kunde hon inte utgrunda. Och särdeles mycken möda med\nfunderingen däröfver gjorde hon sig för öfrigt inte häller, ty då hon\nnågon gång råkade tänka en tanke på att hon kanske borde söka sig en\nannan plats, slog hon bort den med en annan på sina fyra daler, dem hon\nbar upp hvar vecka. De hade redan -- jämte drickspengarna, dem hon\nsnart lärt sig att taga emot -- stigit till en summa, som säkert skulle\nförefalla modern och syskonen obegripligt stor, då hon om några veckor\nskickade dem hem.\n\nTy för deras skull var det hon begifvit sig ut i världen på egen hand,\ndå fadren dött och lämnat dem att själfva slå sig fram. Det gick platt\ninte att få ihop så mycket från den lilla jordbiten, som hörde till\nstugan, att det skulle räckt till för alla, och då hade hon beslutit\ngöra som andra flickor från hennes socken gjort förut. Några af dem\nhade ju inom helt få år sparat ihop flera hundra dollars i Amerika, och\ndet blef rysligt stora pengar i finska mark. Om hon också inte fick\nihop mera än tvåhundra så kunde de redan därmed köpa en hemmanslott.\nOch sedan ginge det nog att lefva.\n\nUtomordentligt god tur hade hon ju haft, då hon redan första dagen fått\nen plats med så stor lön, att hon på ett enda år kunde spara ihop mera\nän den summan. Ty drickspengarna allena voro mera än tillräckliga för\nalt hvad hon behöfde, isynnerhet då husbonden alt emellanåt gaf henne\npresenter af sådana saker, som hon annars skulle fått lof att köpa.\n\nDet tyckte hon för öfrigt häller inte riktigt om. Han klappade henne\nalltid då han gaf henne något, och då såg han så otäck ut, att hon\nnästan mådde illa då hon tänkte på det. Men hon behöfde inte låta märka\natt hon förstod något, så skulle han väl lämna henne i fred. Med den\ntrösten och en sista kalkyl öfver huru mycket hon antagligen skulle ha\nhopsparadt vid årets slut somnade hon vanligen från sina funderingar,\ndem hon aldrig hade tid att syssla med under dagens lopp.\n\nSommaren gick under fortsatt blomstring af hotellaffären. Lena snäste\ntill kurtisörerna lika ampert som förut, sparade, arbetade och\nkalkylerade likasom förut och kände sig stolt öfver att redan ha\nskickat hem fulla femtio daler. Tuominen var aldrig mera riktigt\nnykter. Han satt dagarna i ända i krogrummet, men gjorde ingenting\nannat än drack med sina kunder. Och Wehkalainen hade tagit hyra för en\nresa till Brasilien -- d.v.s. han hade, nästan dödfull, öfverlämnats åt\nen kapten, som inte på annat sätt kunde få ihop en besättning för Rio\nJaneiro, där gula febern rasade alldeles ohyggligt det året. Tillbaka\nskulle han inte komma förrän på senhösten, om han alls kom tillbaka.\nMen undgick han farsoten, så var det en ypperlig affär, ty hyrorna på\nRio voro höga och det var underförstådt med kaptenen att han inte\nskulle gifva ut en cent åt den gamla suputen, innan de väl voro\ntillbaka i New-York. Alt tycktes gå Tuominen väl i händer, och därför\nkände han sig vänligt stämd mot hela världen och ingalunda minst mot\nLena.\n\nDet var noga taget den enda förargelse han egentligen hade, den att\nLena alls inte vänligt upptog hans försök att närma sig. Han kunde\nibland sitta långa stunder och betrakta henne, där hon rörde sig bakom\ndisken, flink och rund och treflig som alltid, och ju längre han såg på\nhenne desto mera blänkte hans sura ögon. Och råkade Lena vid sådana\ntillfällen gå ut, så följde han genast efter, men rörde han bara vid\nhenne, så fräste hon till som en katt och sade att han borde skämmas.\nTuominen kände sig altmera förbittrad hvar gång han tänkte på det och\nhade småningom arbetat sig upp till en drucket envis begärelse, den han\nhvarken kunde eller ville bemästra, utan tvärtom var fullt besluten att\ntillfredsställa så snart det föll sig lägligt.\n\nAlldeles lika kry till humöret som förut var Lena häller inte, ty\noaktadt trösten af de stora besparingarna kunde hon icke mera dölja för\nsig att hon hade en mycket otreflig befattning. Husbonden hade flera\ngånger visat hvad han förde i skölden, och några af de afspisade\nkurtisörerna hade i hastigt mod låtit undfalla sig yttranden, hvilka\nmed all möjlig tydlighet ådagalade hvad de tänkte om henne. Nu skulle\ndet bara fattas att någon från hennes socken -- och ett par sådana\nfunnos bland de stadiga kunderna -- företog sig att skrifva hem och\nberätta hvad de trodde om henne, så vore det förbi med hennes goda namn\noch rykte. Och därmed naturligtvis också med alla de vackra\nförhoppningar hon i allra största tysthet närde om sin framtida\nställning, då hon komme tillbaka och köpte sig eget hemman. Många\ngånger hade hon redan allvarsamt tänkt på att lämna altsamman och söka\nsig en annan plats, men alltid hade tanken på de tvåhundra dollars hon\nåtminstone ville arbeta ihop hållit henne tillbaka. Nu skulle det inte\nräcka länge mera, innan hon igen hade femtio hopsparade, och då ämnade\nhon själf begifva sig ned till kontoret vid Statestreet med dem i\nstället för att låta Tuominen föra dem såsom förra gången. Hon ämnade\ntala med herrarna där och fråga sig för om ett och hvarje, så att hon\nkunde reda sig ifall hon lämnade hotellet, ty det hade hon klart för\nsig, att om Tuominen inte lämnade henne i fred, så skulle hon gå, om\nhon ock måste tjäna för hälften mindre lön.\n\nDen väntade dagen, då summan var full, kom slutligen, och Tuominen hade\nlofvat följa henne ned till kontoret. Först hade hon gjort svårigheter,\nförmenande det vara onödigt att två gingo ut för en sak, den hon mycket\nväl kunde uträtta allena. Men så slog det honom att Lena, om hon nu\nskickade bort sina pengar, vore så godt som fullständigt i hans våld\nåtminstone för en vecka. Då gaf han efter, och då de begåfvo sig på väg\ni rätt god tid på morgonen, var han till och med skäligen nykter och\ndärför hygglig och vänlig utan att vara närgången.\n\nLenas affär blef snart uträttad till hennes fulla belåtenhet, och då\nföreslog Tuominen en promenad uppåt Broadway, som mylrade af folk i det\ngranna höstvädret. Lena kunde icke nog förvåna sig öfver de präktiga\nbutikerna och gapade på den bländande grannlåten i deras fönster, tills\nhon kände sig yr i hufvudet och tröttare än om hon en hel lång\nsommardag gått på höängen med räfsan i hand. Också blef hon förtjust då\nTuominen förde henne in på ett konditori, som föreföll henne alldeles\nöfverdådigt fint, och bjöd henne på glace och ett glas likör. Hon\nvisste icke rätt hvad hon skulle beundra mest, den granna lokalen,\ntrakteringen eller sin husbonde, som rörde sig så ogeneradt och med\nsådan oförskämd ledighet bland alt det fina folket, att Lena kände sig\nhelt öfverväldigad af hans världsmannalater.\n\n-- Synd är det i alla fall, tänkte hon, att ingen tar hand om en sådan\nkarl. Om någon bara kunde hålla honom från brännvinet, så skulle han\nsnart bli rik och annars är han ju alldeles som en herreman redan nu.\n\nHon var ovanligt undfallande, ja, nästan vänlig mot sin husbonde under\nhemvägen och likaså när de voro hemma i hotellet igen, och det gjorde\natt Tuominens ögon blänkte ännu mera än vanligt, då alla de småsupar\nhan efter hemkomsten inmundigat, senare på eftermiddagen begynte göra\nsin värkan.\n\nKrogen blef tidigt tom den dagen. Det hade inte kommit så många kunder\ndit som vanligt under loppet af eftermiddagen, dels troligen emedan\nlokalen varit stängd till långt in på dagen, dels emedan det ovanligt\nvarma och tryckande vädret, hvilket kommit som en öfverraskning nu i\nOktober, gjorde att de flesta hällre drefvo omkring utomhus än sutto\ninne i ett kvaft och hett rum.\n\nLena satt vid det öppna fönstret och stafvade, väl för tionde gången,\nigenom det bref, hvari modern berättade att hon fått den första\nsändningen af femtio dollars -- tvåhundrafemtio mark. Tvåhundra voro\ninsatta på sparbanken och de femtio skulle nog räcka ända till våren,\nskref gumman, för henne och barnen, ty både potäterna och rågen hade\ngifvit bra i år och grisen lofvade bli stor och vacker till jultiden.\nLena log ett belåtet löje, då hon förestälde sig förvåningen och\nglädjen där hemma när den andra sändningen, som i dag afgått, kom fram.\nOm hon nu bara kunde hålla ut ett halft år till med samma lön som\nhittills, så kunde hon räkna på goda tvåhundra daler i besparingar och\ndå kunde hon gärna söka sig en trefligare plats, fast med hälften så\nstor lön, ifall hon då ännu inte hade lust att fara hem. Hon kände sig\nså nöjd med hela världen och så tillfreds med sig själf, att hon till\noch med upptog Tuominens försök att inleda samtal helt vänligt.\n\nMen det räckte inte länge innan han blef obehaglig. Han gaf allehanda\nvinkar och gjorde alt oförskämdare antydningar, så att Lena fann det\nmycket svårt att bibehålla sin vänliga uppsyn, ehuru hon nästan ansåg\ndet vara sin skyldighet att visa sig tacksam för hans tjänstaktighet\ntidigare på dagen. Slutligen sade hon att hon var trött och gick upp på\nsitt rum, men kunde inte hindra att husbonden i förbifarten tog henne\nom lifvet och klämde om henne en smula. Hon gjorde sig lös och sade som\nvanligt fy, skäms! men inte med det vanliga eftertrycket -- det var som\nom hennes anständighetskänsla i någon mån förslappats af den tyngande\ntacksamhetsskulden.\n\nDå hon kom upp i sitt rum och sökte stänga dörren var låset i olag,\nutan att hon kunde begripa huru det gått till. Men då för tillfället\ninga andra gäster än ett par gamla matroser, som aldrig betraktat henne\nmed större vänlighet än de andra bohagstingen i huset, funnos i huset\noch de dessutom längesedan gått till sängs med ett grundligt aftonrus\nhvar, så kände hon sig på intet sätt orolig öfver det defekta låset\nutan begynte lugnt kläda af sig.\n\nHon hade hunnit bra nog till slut därmed och sträckte behagligt på sig,\ndå hon tyckte sig höra steg i korridoren utanför. Och ögonblicket därpå\ntog någon varligt i låset.\n\n-- Hvem är där? kom inte in! Hon svepte skyndsamt en kjol kring\naxlarna.\n\n-- Blif inte skrämd, det är bara jag, sade Tuominens röst i detsamma\nhan stack in sitt rödmosiga ansikte. Han hade synbarligen skrufvat upp\nkuraget med mera whisky.\n\n-- Hvad vill ni? nej, gå ut härifrån! halfskrek Lena, då han öppnade\ndörren helt och hållet och kom in.\n\n-- Sch! inte vill jag dig något ondt. Han kom med något osäkra steg\nöfver golfvet.\n\n-- Gå ut, säger jag! Låt bli mig! Skäms ni inte als?\n\n-- Seså, skrik inte, sade Tuominen, i det han sökte draga den skyddande\nkjolen från flickans axlar, medan hon å sin sida höll i den med en\nstyrka som om alt berott på att hålla den kvar.\n\n-- Jo, jag skriker, om ni inte låter mig vara i fred. Och i morgon dag\ngår jag härifrån. Ut med er på eviga minuten eller skall ni få se på\nannat!\n\nHon var värkligen skrämd nu och då Tuominen brutalt slet kjolen ur\nhennes händer blef hon lika vred som skrämd. Utan att vidare tänka på\nblygsamheten sprang hon upp, grep en dammborste, som låg i ett hörn,\noch gaf Tuominen, då han åter närmade sig, ett lika väl menadt som väl\nmåttadt rapp öfver knogarna så hans hand föll ned längs sidan.\n\n-- Ska' du slåss din f--n! ljöd hans röst ilsket, men slog öfver i en\ngråtmild ton då han fortsatte: hvarför vill du inte vara litet hyglig\nmot mig? Nog lär du ha haft vänner förut som alla andra, och jag är väl\ninte sämre karl än de.\n\nDet var att gjuta olja på elden.\n\n-- Ut med er! skrek Lena öfverljudt. Skäms att tala på det sättet! Jag\nskall hjälpa er i väg, om ni inte packar er ut på fläcken. Och hon\navancerade, halfnaken som hon var, med damborsten i högsta hugg och så\nresolut uppsyn att husbonden ansåg rådligast taga till reträtten.\n\n-- Jag går, jag går, sade han. F--n som visste att du var så argsint.\nNog skall du få vara i fred för mig härefter, du lefver ju till så hela\nnabolaget hör det.\n\nMen den som inte litade stort på hans löfte att lämna henne i ro var\nLena. Hon stängde dörren så godt sig göra lät, drog sin kista framför\nden och satte sig sedan, alt ännu andfådd och röd af vreden, på\nsängkanten för att tänka öfver det skedda.\n\nJaså! det var således hvad de tänkte om henne! Trodde att hvem som bara\nhade lust utan vidare kunde tränga in till henne -- och väntade kanske\natt hon skulle niga och tacka ännu på köpet. Låset hade den lufvern\nförst förstört, det hade nog ingen annan gjort, och så kom han som en\ntjuf och en röfvare. Det här skall bli slut och det i morgon dag.\n\nHon var så ond att hon nästan kände sig frästad att gråta, och för att\nfå någon afledare begynte hon genast tömma sina byrålådor och packa\nderas innehåll i kistan, där den stod mot dörren.\n\nArbetet lugnade henne något så att hon kunde tänka klarare i saken och\ndå fick hon också syn på den andra sidan. Det var inte utan att hon\nkände ett stygn af saknad då hon såg sig omkring i sitt rum, som var så\noändligt mycket prydligare än något hon förut haft -- ett riktigt\nherrskapsrum. Och pengar hade hon ju förtjänat glupskt, hundra dollars\npå knapt ett halft år utom alt hvad hon köpt. Nog var det bittert att\nlämna altsamman och kanske få vänta länge på annan tjänst.\n\nSå kom hon ihåg att hon inte hade mera än ett par dollars i behåll\nsedan hon på förmiddagen skickat den stora summan hem till modern. Det\ngjorde ställningen ändå svårare, men lika fullt vacklade hon inte i\nsitt beslut. Följande dag skulle hon flytta och det utan prut. Här i\nlandet behöfdes ju inga orlofsedlar, det hade Tuominen själf sagt, och\ndå kunde ingen häller tvinga en att stanna till årets slut.\n\nOm flyttningen rörde sig sedan hennes tankar ända tills hon somnade --\nefter det hon ändå gråtit en stump, när hela osäkerheten af framtiden\nstod klar för henne.\n\nMorgonen fann henne emellertid lika bestämd som någonsin. Då hon kom\nned var hennes husbonde redan i rörelse och i full färd med att sopa\nkrogsalen -- det var som om han erfarit ett behof att göra bot för\nföregående afton, och för att gifva något uttryck däråt tog han till\nkvasten.\n\n-- Inte är du väl ond numera? sade han i den vänligaste ton som stod\nhonom till buds, då hon inte svarade något på hans \"god morgon\".\n\n-- Ond eller inte, så stannar jag inte en dag till här i huset, ljöd\nLenas svar, hvilket nästan kom Tuominen att tappa kvasten, ty sådana\nföljder af sitt skämt, såsom han kvalificerade uppträdet, hade han inte\nväntat. Nu först såg han också att hon var iförd sina bästa kläder, som\nom hon ämnade sig ut.\n\n-- Du är väl inte tokig häller, sade han efter ett ögonblicks\nbetänkande, med ett försök att visa sig morsk. Hvad skulle du flytta\nför? Om du inte vill, så vill du inte, det är altihop. Men inte kan jag\nförstå hvarför du är så styf mot mig. Sämre vänner kunde du få.\n\n-- Kanhända, men jag är inte af den sorten ni tror och i dag flyttar\njag.\n\nNu ändtligen fattade Tuominen att det var fullaste allvar och därmed\ngick det också i en blink upp för honom huru mycket som i själfva\nvärket stod på spel.\n\nHvem som drog kunder till hotellet visste han bättre än någon annan.\nInte var det han själf och inte var det varorna häller, det hade han\nbäst reda på, som visste hvad de kostade i inköp. Och nu skulle den,\nsom hållit huset i ordning och fullt med folk dag in och dag ut, lämna\nhonom i stöpet bara för det han nojsat litet med henne! Nej hällre\nskulle han då låta bli att ens se åt henne mera, om så måste vara. Nog\nmåste hon väl låta tala med sig.\n\nHan hade tänkt snabbare än troligen någonsin förut i sitt lif, och då\nhan kommit till slut, slog han in på en helt annan tonart än förut.\n\n-- Kära barn, sade han i faderlig ton, nog måste du förstå att jag bara\nskämtade. Vi ska' glömma hela saken och du skall få en riktigt fin\nkappa till vintern bara du inte bråkar vidare. Nog skall jag hålla mina\nhänder från dig hädanefter, efter du är så granntyckt.\n\n-- Jag bryr mig inte om edra presenter och inte tror jag på edra löften\nhäller. Bort vill jag.\n\n-- Var nu inte oresonlig! Tuominens röst blef alt mildare. Du hör ju\natt jag inte vill dig något ondt. Du skall -- du skall få fem dollars i\nveckan. Seså, slå till nu! Han sträckte fram handen.\n\n-- Nej, envisades Lena. Inte narrar ni mig att bli kvar, hvarken med\npengar eller med goda ord. Här blir man hållen för en dålig flicka, och\nrätt som det är, få de höra det där hemma också. Försök inte att\nöfvertala mig, jag blir inte kvar.\n\nHennes ton föreföll Tuominen en smula mindre bestämd än förut, och\nlitande på, att den som vinner tid också vinner alt annat, sade han\ntorrt:\n\n-- Nåja, som du vill då. Veckan till slut måste du stanna i alla fall,\ndet är lag här i landet. Om du inte då ändrat dig, så kan du göra som\ndu behagar.\n\n-- Om det är lag, så måste jag väl, sade Lena, som om det varit mycket\nsvårt att foga sig. Men i grunden kände hon sig inte alldeles missnöjd\nmed den force majeure, som tvingade henne att förtjäna en veckas lön\ntill, utom en hop drickspengar, innan hon gaf sig ut på egen hand igen.\n\n-- Men låset måste ni låta göra i ordning, sade hon likväl, såsom en\nsista protest.\n\nTuominen var som förvandlad efter den betan. Såg till att kunderna så\nlitet som möjligt oroade Lena med kurtisförsök, höll sig själf för det\nmesta behjälpligt nykter och tillät sig inte den minsta närgångenhet.\nHan kände sig riktigt ängslig till mods hvar gång han tänkte på, att\nflickan måhända ändå skulle vidhålla sitt beslut. Det vore hans säkra\nruin, det kände han i luften, och den känslan var stark nog att för\ntillfället öfverrösta hans begärelser. Om han också kunde få en annan,\nhvilket redan i och för sig var högst osäkert denna tid på året, så var\ndet så godt som otänkbart att få en sådan som Lena. Det var en rent\nvidskeplig föreställning han hade om den tur, som följt honom sedan hon\nkom till huset, och därför var han villig att göra snart sagdt hvad som\nhälst hällre än att mista henne. Men hon skulle nog stanna. Under hela\nveckan hade hon ju inte talat ett ord om sin flyttning.\n\nOch ändå kände han sig i grund och botten alt annat än säker om den\nslutliga utgången. Kvinfolk äro nu en gång för alla oberäkneliga --\ndärom hade till och med David Tuominen en outredd aning.\n\nHans förvåning blef därför mindre än hans bittra missräkning, då\nlördagens morgon kom och han, till svar på sitt i frågande ton\nframkastade förmodande, att Lena väl nu slagit alla flyttningstankar ur\nhågen, fick en bestämd försäkran att hon visst inte gjort det.\n\n-- I afton vill jag ha ut min lön, tillade hon, och i morgon går jag.\n\nDet kokade i Tuominen af harm. Han kände en nästan okuflig lust att\nkasta sig öfver henne och slå henne, tills hon skulle be som en nåd att\nfå stanna kvar, men han betvang sig. Om han nu gjorde det minsta\nfelgrepp, så var han oåterkalleligt förlorad, det kände han\ninstinktmässigt, och med henne också hans på nytt gryende välstånd. Han\nmåste finna på någonting, för att hålla henne kvar, men hvad?\n\nMedan han ännu betänkte sig på hvad han skulle säga eller göra,\nbetraktade han henne ofrånvändt, där hon rörde sig innanför disken,\nflinkt aftorkande det ena glaset efter det andra. Han kunde inte göra\nklart för sig hvad det var, som så behagade honom hos henne, men ju\nlängre han såg på henne och ju mer han tänkte på, att hon kanske redan\ni morgon skulle lämna honom, desto högre kände han den gamla begärelsen\nstiga inom sig, lusten till hennes friska, fylliga kropp. Och därmed\nuppflammade också såsom en stor, klar låga en tanke, huru han skulle\nbesegra hennes motstånd och hålla henne kvar. Han skulle gifta sig med\nhenne -- det var det enda kloka han kunde göra. Inte hade han ju ämnat\ngifta sig ännu, åtminstone inte i Amerika, där en karl måste vara lös\noch ledig för att komma någon hvart. Men komme tid, komme nog också\nråd. Här i landet var det ju inte så svårt att bli kvitt en hustru, om\nman ville bli fri igen -- i värsta fall reste man bara sin väg till\nandra ändan af landet. Hufvudsaken var att nu förmå henne att stanna\nkvar och hålla affären i gång.\n\nAlt detta drog i snabba, orediga konturer genom Tuominens hjärna, medan\nhan betraktade sin tillernade hustru och af ren tankspriddhet slog i åt\nsig samt tömde två stora glas whisky. Och som om de gifvit honom mod\natt genast göra slag i saken, sade han utan alla omsvep:\n\n-- Om du inte vill bli kvar här på samma vilkor som förut, så kanske du\nstannar som värdinna i huset? Hvad menar du om att gifta dig med mig?\n\nDet var en oanad upplösning. Lena såg förvånad och tviflande på sin\nhusbonde, men hans ansikte hade ett sådant uttryck, att hon på något\noförklarligt sätt genast kände sig öfvertygad om, att han värkligen\nmenade hvad han sade. Och då var det som om något bländat henne, i det\nhon i en sekund öfvertänkte alt hvad frågan innebar. Hon värdinna på\nhotellet, där hon visste att sådana summor, ofantligt stora i hennes\nögon, förtjänades? Men hon ville det oaktadt inte förhasta sig.\n\n-- Jag vet inte, svarade hon stillsamt, det har jag aldrig förut tänkt\npå.\n\n-- Så gör det nu då, uppmanade Tuominen kärft. Han kände sig torr i\nhalsen, då tanken på att äga henne trängde sig alt närmare inpå honom\n-- och tillika erfor han något liknande förbittring öfver att\nsvårigheterna inte låtit sig lösas på annat sätt. -- Huru länge\nbehöfver du tänka?\n\n-- I morgon skall jag gifva svar, sade Lena, alt på samma saktliga\nsätt. Hennes respekt för husbonden, sedd i det nya ljus, hvari han nu\nframstod, hade vuxit betydligt under de sista minuterna.\n\nHela dagen gick hon sedan omkring med ett otydligt medvetande af att\nhennes öde nu var afgjordt, ehuru Tuominen visst inte var den hon\nskulle tagit, om hon blott tänkt på det yttre. Men det betydde ju inte\nmycket. På det hela taget var han bra nog, och mot henne hade han\nalltid varit god. Alla karlar voro tokiga när åtrån fick makt med dem,\nmen då han nu ville gifta sig med henne, så var det ju något helt\nannat. Kanske hade det hela tiden varit hans mening. Och dåligt ölsinne\nhade han inte, det visste hon. Fick hon bara hand om honom, så skulle\ndet nog bli slut på drickandet, och då skulle de snart bli så rika, att\nde kunde fara hem och köpa en riktig herrgård. När han var nykter, så\nvar han ju alldeles som en herreman redan nu. Såsom senast då han\nföljde henne till emigrantkontoret och sedan förde henne ut bland det\nfina folket i staden. Hon vore ju rent galen, om hon inte jakade till\nett sådant anbud.\n\nMen tillräcklig klarhet i sitt beslut fick hon dock inte förrän på\naftonen, då hon var helt ensam i sitt rum och inte hade något mera att\nuträtta.\n\n-- Om han lofvar att ge mig fyra daler i veckan att skicka hem -- eller\nhälst två -- och att flytta tillbaka till Finland, när vi ha\ntillräckligt pengar, så tar jag honom. Det var hennes sista tanke,\ninnan hon somnade.\n\nMen då hon följande morgon meddelade sitt beslut åt Tuominen, var det\nsom om orden fastnat henne i halsen, så att hon inte kunde begära mera\nän två dollars för de hemmavarande, och till och med för det tyckte hon\nsig skämmas, ehuru Tuominen villigt gick in på alt. Han var visst inte\nden, som skyggade för att lofva hvad som hälst.\n\nSå bestämdes det, att de skulle gifta sig om tre veckor. Först yrkade\nLena på sex veckors uppskof, så att hon kunde bli ordentligt förelyst i\nsin hemsocken, men då Tuominen bestämdt försäkrade henne, att lysning\nvar onödig enligt amerikansk lag, så prutade hon af tiden till tre, men\ndärunder gick hon inte. Hon ville att bref om saken skulle hinna fram\ntill modern, innan det var gjordt, eller åtminstone samtidigt. Och\ndärvid blef det.\n\nTuominen var als inte oäfven såsom fästman. I grunden förargade det\nhonom betydligt att han tvungits till en sådan ytterlighet som att\ngifta sig, men han var för klok att visa det, innan han fått makten i\nsina händer. Så länge Lena inte var bunden fast nog, var det bäst att\nfara varliga fram, man visste aldrig hvad hon kunde företaga sig. Han\nhjälpte henne så mycket han kunde med arbetet, hemtade då och då små\npresenter och var inte mera närgången än hvad en fästman anständigtvis\nkunde vara. Men hans sura ögon blänkte altmera ju längre tiden led.\n\nLena å sin sida tänkte oaflåtligt på huru det skulle gå för henne såsom\ngift, ty trots all skenbar hygglighet hos den tillkommande gemålen,\nkunde hon inte värja sig mot en oklar och oresonnerad känsla, att han\nändå inte var rätt att lita på. Men så länge han inte visade sig från\nnågon värre sida än hittills, kunde hon häller inte tro honom om något\negentligen dåligt. Hon skulle nog veta att reda sig med honom när de\nväl vore gifta, och innan det skedde var hon ju fri, eftersom det inte\nens behöfdes riktig lysning för giftermål i Amerika. Hvarken\norlofssedel eller lysning! Nog var det ett konstigt land i alla fall.\n\nIngenting inträffade, som skulle gifvit henne skäl att rygga sin\nföresats att låta Tuominen göra sig till värdinna på hotellet, tvärtom.\nHennes obestämda instinkt emot honom blef alt svagare ju längre han\nframhärdade i sin taktik af vänlig hygglighet, så att hon, då den\nbestämda dagen slutligen kom, hade lyckats intala sig att hon handlat\nbåde riktigt och klokt. D.v.s. på morgonen af bröllopsdagen.\n\nDet var en fredag i slutet af Oktober som det heliga äkta förbundet\nmellan David Johansson Tuominen och Magdalena Isaksdotter Jussila\nskulle ingås. Lena hade stigit tidigt upp, hade städat både sitt eget\nrum och alla de öfriga samt hade sedan klädt sig i sin allra bästa\nstass så tidigt, att hon skulle hinna servera stamkundernas vanliga\nmorgonsupar innan hon gick ut. Därefter skulle krogsalen stängas ända\ntills de nygifta kommo hem, då ett större toddykalas till firande af\ndagens högtidlighet skulle äga rum.\n\nTuominen visade sig först senare. Han hade också sträckt upp sig på\nbästa sätt, hade rakat sig så slät som möjligt och lät inte bjuda sig\npå mera än två \"sura\" supar, hvarefter han höfligt men bestämdt föste\nut sina gäster, anmodande dem att komma igen på eftermiddagen.\n\nMedan han därpå stängde den inre dörren till trappan, arbetade Lena så\nsvetten stod henne i pannan med att dagen till ära draga ett par hvita\nhandskar -- den sista fästmanspresenten -- på sina styfva händer. Just\ndå hon var färdig att gå, trädde en lång, knotig karl med en\nsjömanssäck på axeln i dörren till gatan. Tuominen öppnade redan munnen\nför att säga ifrån att det var stängdt, då mannen stälde säcken ifrån\nsig och sade: \"hälsningar från Rio\". -- Det var Wehkalainen.\n\nTuominens ansikte fick ett förnöjdt uttryck och han hälsade särdeles\nvänligt, bedjande Wehkalainen stiga fram.\n\n-- Du kan genast taga i med rörelsen, sade han fryntligt. Lena och jag\nmåste ut, men då du är här, så kunna vi lämna huset öppet.\n\nWehkalainen såg undrande på paret, som midt på en hvardag ämnade stänga\nlokalen för att gå ut. Och i sina bästa kläder, tänkte han.\n\n-- Hvad står nu på? frågade han. Inte är det ju någon hälg i dag.\n\n-- Man kan inte så noga veta, menade Tuominen småslugt. För oss är det\nhälg i alla fall. Vi ska åstad och giftas vi två.\n\n-- Hvad f--n nu! lydde Wehkalainens mera förvånade än artiga utrop. Men\ndå han såg Lenas halft förlägna min, förstod han att det var rama\nallvaret och inte bara ett dåligt skämt af Tuominen, såsom han först\ntänkt. Och då blef han arg.\n\n-- Nå den gången gjorde då tokig som galen bad, sade han till Lena. Nog\nbäddar du skönt åt dig, om du gifter dig med den karlen.\n\n-- Håll din förb--de käft, röt Tuominen, på en gång alldeles grå i\nsynen af ilska, eller kör jag dig på dörren på eviga minuten -- -- --\n\n-- Du! Köra mig på dörren? -- det lär du alt akta dig för. Men för\nresten kan jag gärna tiga. Det är ju inte jag som blir gift med David\nTuominen, så mig kvittar det lika.\n\nTuominen såg ut att vilja tillägga ytterligare något, ehuru han visst\ninte kände sig böjd för ett allvarsamt gräl med matrosen, som först och\nfrämst ledigt kunnat mala sönder honom mellan sina väldiga näfvar och\ndessutom nu måste ha en vacker summa på fickan efter sin långtur. Men\nLena afstyrde all fortsättning genom att bjuda Wehkalainen ett glas öl,\noch genast därpå gick hon med Tuominen, som oaktadt grälet lämnade\nlokalen i matrosens vård. Det var alltid en god affär, ty utom att han\nsålde supar åt andra kunde han lika litet själf lämna whiskyn i ro som\nhan kunde gå på vattnet. Och debiteringen skötte Tuominen sedan om --\nefter ögonmått.\n\nFärden till stadshuset, där tillståndsbeviset för giftermålet -- den\namerikanska lysningen enligt Lenas uppfattning -- skulle tagas ut, tog\ninte lång tid i anspråk och inte var det långa omgångar där häller.\nLena svarade ett blygsamt \"jäs\" på frågan om hon var Mägdälinä\nDjössilä, såsom herr bakom disken uttalade hennes namn, Tuominen erlade\nden obetydliga afgiften för beviset, och därmed voro de färdiga att gå\ntill fredsdomaren, som skulle ombestyra det slutliga tillknytandet af\nbandet.\n\nMen de hade knappast hunnit ut i korridoren, innan en sluskigt klädd\nherre med en förfärlig skjortkrage och en illa tuggad cigarrstump\nmellan tänderna slog ned på Tuominen, räckte honom ett smutsigt\nvisitkort -- Joshua D. Sharky, justice of the peace -- och sade sig\nvara villig att utföra vigselceremonin på stället.\n\n-- Både bekvämare och billigare för er än om ni går till någon annan --\nbara en dollar.\n\nTuominen visste, att en sådan vigsel var lika god i lagens ögon som\nnågon annan, den kostade hälften mindre och orsakade minsta bråket.\nHvarför inte? Med ett par ord förklarade han för Lena att den här herrn\nkunde och ville viga dem genast. Hon skulle bara svara yes, när han\nstälde en fråga till henne. Mera behöfdes inte.\n\n-- Inte är det ju någon präst, invände Lena. Men Tuominen tystade henne\nmed några öfverlägsna ord om att i Amerika inte behöfdes några präster\nvid giftermål. Han skulle nog sedan närmare förklara det för henne.\n\nInnan hon rätt hann besinna sig, sade den sluskige karlen några ord,\nTuominen svarade yes tillräckligt ljudligt för två, herrn med\ncigarrstumpen sade igen något och sträckte fram sin hand, Tuominen\ntryckte en sedel i den, och så vände han sig till Lena och sade: kom\nnu, det är färdigt.\n\n-- Hvad är färdigt? frågade hon i detsamma de kommo ut på gatan.\n\n-- Vigseln, vet jag. Han där inne vigde oss just nu.\n\n-- Han! den där karlen? Det kan du inbilla någon annan, men låt bli att\nsätta ihop sådant för mig. Lena kände sig ordentligt ond utan att ännu\nriktigt veta hvarför.\n\n-- Visst vigde han oss. Här i landet viges man af domaren; präst behöfs\nals inte, om man inte vill. Och här på kortet står hans namn och titel.\nNog ä' vi lika lagligt gifta som alla andra i Amerika.\n\n-- Aldrig i lifvet, förklarade Lena med största bestämdhet. Om jag inte\när vigd af präst, så är jag inte vigd als. Sådan där vigsel är en skam\nför Gud och människor. Du har själf sagt att här fins finsk präst i\nNew-York, och han skall viga oss eller också blir det ingenting af vårt\ngiftermål.\n\nOch därvid blef det. Alla Tuominens försök att förklara\nciviläktenskapet såsom institution strandade mot Lenas stadigt rotade\nåsigt att utan präst kunde man inte vara riktigt gift. Mot den hjälpte\nintet resonnement och slutresultatet blef att Tuominen måste utfästa\nsig att följande dag låta pastorn fullborda vigseln. Att de voro\nlagligt gifta redan nu visste han i alla fall, och det sade han såsom\nsitt sista ord åt Lena.\n\n-- Låt så vara, svarade hon, men jag bryr mig inte om deras lagar. Hem\nskulle vi i alla fall aldrig kunna komma som gifta, om vi ock vore\nvigda af tre sådana som den där herrn.\n\nTuominen förargade sig visst en smula åt hennes envishet, men i det\nstora hela hade ju alt gått efter önskan. Hon var räddad åt affären i\nalla fall, hvad hon än tyckte om vigseln, och det var ju för\nögonblicket hufvudsaken. Han kände sig helt lifvad vid tanken därpå och\nskämtade under hemvägen godmodigt med Lena, som också begynte tina upp\nhvad det led. Hon hade ju det viktiga pappret de fått i godt förvar i\nsin ficka, och i morgon skulle pastorn viga dem. Det var nog fullt\nallvar i alla fall, om också seder och bruk voro konstiga i Amerika.\n\nPå hotellet hade Wehkalainen emellertid installerat sig på sin gamla\nplats i hörnet bakom disken. Den ena efter den andra af de vanliga\nkunderna hade kommit in, då dörren befans öppen, och hade i förväntan\npå den fria förtäring värden utlofvat, druckit betydligt på egen\nbekostnad. Men alla försök att förmå Wehkalainen till frikostighet med\ndet kapital man allmänt antog honom hafva på fickan, hade visat sig\nfruktlösa. Han hade nog druckit ett par glas och sedan bjudit på en\nomgång i sin tur, men därvid hade det stannat.\n\nWehkalainen funderade. Det var inte ofta han mödade sig därmed, och\naldrig förut hade han gjort sig det besväret samma dag han kommit\ntillbaka från en resa med några månaders sammansparad hyra. Men\nunderrättelsen att Tuominen och Lena voro så godt som gifta hade gifvit\nhonom en stöt, som totalt rubbat hans jämvikt. Inte för att han brydde\nsig mera om Lena än om andra flickor, men hon hade alltid varit snäll\noch vänlig mot honom. Hans skuld hade aldrig varit så liten som nu\nsedan hon skötte rörelsen. Och så visste han bättre än någon annan hvad\nslags karl Tuominen var. En tjuf var han, värre än en tjuf mot alla,\nsom en gång råkat i hans klor. Det var synd och skam att en snäll,\nhygglig flicka skulle gifta sig med en sådan skojare. Men han,\nWehkalainen, ämnade inte stanna där och se på huru Tuominen for fram\nmed sin hustru. Det var det han tänkte på och det stora beslut, som\nsmåningom mognade i hans sinne, var att nu göra sig fri från Tuominen\nen gång för alla. Hälften af sin hopsparade hyra skulle han lämna i\nlikvid för skulden, och så skulle han flytta till ett annat ställe. Här\nblef det ändå bara elände, det visste han. Tuominen var inte den, som\nkunde hålla sig anständig i längden.\n\nJu mera han tänkte därpå, desto klarare såg han sin väg. Så snart\nTuominen frågade efter pengar, skulle han säga ifrån, att han inte\nämnade betala mera än sextio dollars, och så skulle han gå med samma.\nHan kände sig riktigt stridslysten, då han förestälde sig\nslutuppgörelsen och önskade bara att Tuominen strax skulle taga\npenningefrågan till tals så det blefve klart med ens.\n\nDet gjorde Tuominen emellertid inte, ty då Lena och han kommo hem togos\nde emot med ett allmänt jubelskrän af de särdeles lifvade gästerna, som\nalla ville skåla med dem och gratulera. Lenas protester mot att kallas\nmistress väckte först en viss förvåning, men då Tuominen förklarade\nhuru det hängde ihop, förbyttes förvåningen i en ström af skämt och\nkvickheter af sådan kaliber att Lena, hällre än att längre utsätta sig\ndärför, lät udda vara jämt och lystrade till M:rs hvar gång någon\nskålade till henne.\n\nToddyglas med nödigt tillbehör och rom såsom spiritus rector kommo fram\ni en hast, så att Lena knappast hann få hatten af sig -- handskarna\nhade hon stuckit i fickan genast utanför stadshuset -- innan gillet var\ni full gång. Och det blef strax så lifligt att Tuominen inte ens hann\ntänka på Wehkalainen och hans pengar.\n\nLena fick snart nog af sällskapet och försvann i största tysthet upp på\nsitt rum, där hon satte sig till det mödosamma värfvet att skrifva hem\noch tala om huru underligt det går till vid bröllop i Amerika, hvilket\nupptog hennes tid ända till sängdags utan att brefvet ändå var färdigt.\nHon skulle sluta det följande dag, då hon kunde berätta att de voro\nordentligt vigda.\n\nNere i salen blef oljudet alt värre. Det hjälpte inte als, att Tuominen\nsnart förklarade sin traktering vara slut. Gästerna voro redan altför\nupprymda för att märka, huru liten den i själfva värket varit, och\nrekvirerade fram några flaskor till samt fortsatte toddydrickandet utan\nbåde socker och vatten. Endast Wehkalainen höll sig på afstånd i\nförväntan på uppgörelsen med Tuominen. Han ville inte dricka, ty då\nvisste han att det var slut med honom och det gamla eländet färdigt\nigen.\n\nMen då ingen uppgörelsestund kom, beslöt han att själf göra slag i\nsaken. När Tuominen kom fram till disken och tillsade honom att hälla\nduktigt med vatten i flaskorna då de fyldes på härnäst, förklarade\nWehkalainen att han inte ämnade sitta där längre. Och så frågade han\ntvärt:\n\n-- Huru mycket är jag ännu skyldig här i huset? Jag vill betala så\nlänge jag har pengar.\n\n-- Gif hit bara, jag skall räkna ihop i morgon. Det kan jag inte göra\nnu.\n\n-- Här har du -- sextio daler.\n\n-- Är det alt hvad du har? Tuominen begrep inte hvad som var åt karlen,\nmen kände lika väl harmen öfver hans sätt och faconer börja sjuda hos\nsig.\n\n-- Det är åtminstone alt hvad jag ämnar betala, ljöd svaret och ehuru\nTuominen nu började ana hvad meningen var, fans där något i den gamla\nmatrosens uppsyn, som gjorde, att han inte sporde någon lust att drifva\nsaken vidare. Åtminstone inte så länge rummet var fullt af folk, som\nsäkert ingenting skulle ha emot att se honom uppiskad, ja, som kanske\nvore nog så lifvade att hjälpa till en smula.\n\n-- Du kan väl vänta till i morgon med din likvid, sade han därför med\nåterhållen ilska, men stack sedlarna i fickan. Inte kommer jag ihåg din\nskuld utantill. Gå upp och lägg dig, om du inte vill sitta här längre,\nså få vi talas vid i morgon.\n\nEgentligen var det ju inte Wehkalainens afsikt att tala vidare i saken\nals, men den gamla vanan att göra som Tuominen ville värkade alt ännu\nså mycket, att han gick upp och lade sig i ett af rummen i öfra\nvåningen, i det första, hvars dörr stod öppen och det råkade vara\nrummet näst intill Lenas.\n\nTuominens nöje af kalaset var emellertid i grund förstördt. Hvad kunde\nkarlen mena med att inte vilja lämna ifrån sig alla sina pengar? Ämnade\nhan värkligen börja bråka om deras gamla räkningar? Det hade nog någon\nsatt i hufvudet på den gamla fyllbulten, men han skulle alt bli skött\nsom han var sjuk till. Det fans mera än en poliskonstapel, som hjälpt\nTuominen ur trassel förut, och Wehkalainen var väl inte svårare att\nskrämma till foglighet än andra. Harmen steg alt högre i hans af\nspriten omtöcknade hjärna och gjorde, att han tvärt afslog en anhållan\nom mera rom.\n\n-- Här har druckits nog för i kväll, förklarade han. Det är bäst ni går\ner väg nu, så jag får stänga.\n\nIntet parlamenterande hjälpte, men huruvida det skulle blifvit så\nalldeles lätt att värkligen afhysa det envisa sällskapet är\ntvifvelaktigt nog, såvida inte en af gästerna råkat säga, att man inte\nkunde begära att en nygift man skulle tillbringa hela natten med\ndrickande. Då slog stämningen om med ens och, efter en ytterligare\nsalva af skämtsamma anspelningar samt ett skråligt försök att hurra för\nbruden, begåfvo de, som inte bodde i huset, sig bort, medan\nhotellgästerna med mycket besvär och stort buller knogade upp till öfra\nvåningen, lämnande värden att stänga och släcka gasen.\n\nDärunder var det som om det grofkorniga skämt gästerna i sista stunden\naffyrat hade nytändt Tuominen gamla lust till Lena. Under det skarpa\ndrickandet hade han als inte kommit ihåg henne utan motståndslöst\nhängifvit sig åt ruset, men Wehkalainens besynnerliga beteende hade\nväckt honom och satt hans hjärna i arbete igen. Sedan behöfdes blott\ngästernas anspelningar för att all den sprit han förtärt skulle värka\nsom eld under en panna. Medan han räknade ihop kassan för dagen steg\nbegärelsen alt högre inom honom, men nu fann han nästan nöje vid att\nvänta och pina sig själf. Nu, då hon inte mera kunde afvisa honom, hade\ndet ju ingen brådska.\n\nMen på samma gång han tänkte på detta, sköto andra visioner upp och i\ndem spelade Lena sådan han sett henne om natten, då hon dref ut honom\nmed damborsten, hufvudrollen. Han bet ihop käkarna och sväljde ett par\ngånger, slog i åt sig ett stort, bräddfullt glas whisky samt tömde det\ni ett drag. Därpå skrufvade han ned gasen och gick upp i sitt rum för\natt först låsa in sina penningar.\n\nEn stund därefter vaknade Lena vid det någon sökte öppna hennes dörr.\n\n-- Hvem är där?\n\n-- Hvem annan skulle det väl vara än jag, svarade Tuominen otåligt. Det\nförargade honom att finna dörren stängd.\n\n-- Hvad vill ni? gå och lägg er och låt mig vara i fred.\n\n-- Seså, prata inte nu utan öppna dörren. Din man må väl få komma in\nnär han vill!\n\n-- Min man är ni inte ännu, och så länge håller jag min dörr stängd. Gå\nnu till sängs och ställ inte till något spektakel. Lenas röst ljöd helt\nvänlig och i själfva värket kände hon sig häller inte förargad. I\nmorgon skulle de ju vigas -- -- --\n\nMen Tuominen blef rasande. Skulle han låta afspisa sig så snöpligt och\nstå som ett åtlöje, bara för att hon hade några dumma griller om vigsel\nmed präst? Den länge kufvade begärelsen, spritångorna och vreden\ntillsammans tumlade om i hans hjärna och bragte honom på en gång i\nsådant raseri att hans röst ljöd hes och skroflig.\n\n-- Om du inte öppnar dörren på ögonblicket så sparkar jag in den,\nförb--a mig gör jag inte det!\n\n-- Ni är väl inte galen häller! hördes Lenas röst tätt innanför dörren.\nHon hade rusat upp ur sängen, skrämd af Tuominens tonfall, som inte\nlämnade något tvifvel om att han menade hvad han sade. -- Var nu\nhygglig och gå! alt ännu i bedjande ton.\n\nEtt våldsamt slag mot dörren var alt det svar hon fick, och det bragte\nockså henne i harnesk.\n\n-- Jaså, det börjas på det sättet, sade hon i helt annan tonart än\nförut. Nå, bättre är det att det händer i dag än i morgon. Vänta skall\nni få på, att få mig till prästen, om ni håller på så här. Gå genast\nfrån min dörr eller också går jag i morgon och det blir ingen vigsel af\nmellan oss.\n\nDet var halmstrået som bröt kamelens rygg. Flämtande af ursinne\nframstötte Tuominen i afbrutna satser en ström af svordomar och\nskymford, medan han gång på gång sparkade till dörren så den knakade i\nfogningarna.\n\n-- Går, säger du! Du går så i h--vete häller. Det är slut nu med dina\nkonster -- och jag är den som befaller. Öppna på ögonblicket, om du\ninte vill ha mera stryk än du orkar ta emot -- -- --\n\nHan kastade sig med hela sin kroppstyngd mot den klena dörren, som flög\ni stycken, illa skakad som den redan förut var.\n\nLena sprang med ett högt skrik så långt undan som hon kunde komma, men\ninom ett ögonblick hade Tuominen hunnit fram till henne och slog henne\nvåldsamt i ansiktet. Intet annat än vanvettigt raseri kände han numera\noch därjämte begär att krossa hennes motstånd en gång för alla. Han\ngrep henne med ena handen i håret och höjde den andra till ett nytt\nslag, då med ens Wehkalainens röst hördes genom tumultet:\n\n-- Jaså, du slår kvinfolk, din rackare! men nu ska' du få se på f--n.\n\nOch Wehkalainens årslånga, tysta och tillbakaträngda förbittring mot\nblodsugaren gaf sig luft i ett kok stryk sådant Tuominen aldrig förut\nvarit med om. Ett ögonblick sökte han sätta sig till motvärn, men det\nnästa låg han kullslagen på golfvet, bedjande om nåd och försköning\nunder slagen, som obarmhärtigt haglade ned på honom.\n\nSlutligen lade Lena sig emellan. Hon kunde ju inte se karlen\nihjälslagen midt för sina ögon häller, och dessutom hade hon nu hunnit\nkasta litet kläder på sig, så att hon kunde träda fram.\n\n-- Låt det vara nog nu, sade hon. Nog lär han nu låta mig vara i fred.\n\n-- Det är det bästa han kan göra, men egentligen borde han ha litet\nmera för min egen skull. Wehkalainen lämnade med synbar motvilja sitt\nvärk, det han inte tycktes anse stort mera än halfgjordt, ehuru\nkrögaren stönande och med slutna ögon låg kvar på golfvet, altför\nmörbultad att stiga upp.\n\n-- Rör på dig, kommenderade matrosen, i det han omildt berörde den\nliggande med foten. Och då Tuominen mödosamt reste sig, tog han honom i\narmen, ledde honom till hans eget rum och låste dörren från yttre\nsidan, hotande med en grof ed att slå sönder hvartenda ben i\nhotellvärdens kropp vid minsta försök att kalla på hjälp. Därpå gick\nhan tillbaka till Lena, som under tiden förfullständigat sin klädsel\noch nu var sysselsatt med att bada sitt illa svullna ansikte med kallt\nvatten.\n\n-- Hvad ämnar du nu taga dig till? frågade han. Jag måste härifrån\nredan i natt, annars låter han häkta mig och sedan vet man inte huru\ndet går. I morgon dag reser jag från New-York och tar hyra från en\nannan stad, men för dig blir det värre, han är i stånd till hvad som\nhälst.\n\n-- Jag blir inte häller här, förklarade Lena bestämdt. I morgon går\njag, om jag så aldrig får någon tjänst mera.\n\n-- Inte kan du gå som du vill, när du gift dig med honom, sade\nWehkalainen medlidsamt.\n\n-- Jag är inte gift, protesterade Lena. Och så beskref hon alt som\nförefallit tidigare på dagen.\n\nDen gamla matrosen klådde sig betänksamt i hufvudet. Det var en högst\nkinkig kasus att utlåta sig om, ty så mycken aning om lagar och seder i\nAmerika hade också han, att han visste det en domare kunde viga utan\nbiträde af präst. Frågan var nu bara om den sluskige karlen, hvarom\nLena talade, värkligen var en domare.\n\n-- Nog är jag rädd för att du är gift i alla fall, sade han slutligen\ntveksamt och då vet jag sannerligen inte hvad jag skall råda dig till.\n\nLena brast i gråt. Om hon värkligen var gift med Tuominen så var hon\nolycklig, nu visste hon det. Sådan han visat sig i natt kunde hon tro\nhonom om hvad som hälst -- härnäst skulle han väl slå ihjäl henne. Hon\nsnyftade alt bittrare.\n\n-- Vill du rymma? frågade Wehkalainen tvärt. Han hade fått en idé.\n\n-- Jo, men hvart? Jag känner ju ingen människa här i landet.\n\n-- Ja, inte just jag häller. Men jag känner ändå till flera trakter i\nMichigan och Minnesota med, där det fins hela byar af finnar. Dit kunde\ndu resa.\n\n-- Ar det inte förfärligt långt dit?\n\nDet var åter en brydsam fråga, ty Wehkalainen hade passerat genom\nMinnesota och Michigan på återväg från San Francisco. Han hade under\nsommaren arbetat hos några finska farmare och hade sedan färdats till\nNew-York på en hvetepråm, där han i sällskap med några andra drifvare\nomsatt säsongens besparingar i en sådan mängd whisky att han inte hade\ndet minsta minne af resans längd. Men han trodde inte att det var så\nfarligt långt med bantåg.\n\n-- Men om Tuominen får reda på att jag är där, så kan han väl få mig\ntillbaka med kronoskjuts? frågade Lena, öfvertygad om att en så vacker\ninstitution som \"kronoskjutsen\" fans införd i hvarje civiliseradt\nsamhälle.\n\n-- Det skulle han väl kunna, menade Wehkalainen, med tanken på polisens\nogenerade sätt att handskas med förrymda sjömän. Och enligt alt hvad\nhan visste var väl lagen mycket strängare mot förrymda hustrur.\n\n-- Då är det inte värdt, pustade Lena. Jag har bara den skammen till\natt bli fasttagen.\n\n-- Strunt, sade matrosen. Han hade rymt mera än en gång och vanligen\nhade det lyckats utmärkt.\n\n-- Det kan så vara för en karl, invände Lena med en djup känsla af\nafund mot det kön som kunde säga \"strunt\" om kronoskjutsen, men för mig\nvore det en evig skam om polisen tog mig. Nog måste jag bli här, om han\nockså slår ihjäl mig. Hon började gråta på nytt.\n\n-- Så res hem, sade Wehkalainen otåligt. Där kan han ingenting göra åt\ndig och ångbåtar går det hvar dag.\n\n-- Jag har inte pengar, snyftade flickan. Två daler är alt hvad jag\nhar, han har inte gifvit ut något för den här veckan.\n\n-- Ja, men jag har, försäkrade Wehkalainen, som nu en gång var besluten\natt spela Tuominen ett gement streck. Du kan få låna af mig tills vi\nträffas igen, tillade han skämtsamt.\n\n-- Inte vill jag ta dina pengar, protesterade Lena. Gud vet om vi\nträffas igen i den här världen.\n\n-- Det gör ingen skilnad. Jag bara super upp dem, om du inte tar dem.\nVill du så gå vi strax ned till Castle Garden och vänta där tills du få\nbiljett så kan du resa med första båt?\n\n-- Nog hade jag tänkt stanna tills jag arbetat ihop åtminstone\ntvåhundra daler, sade Lena fundersamt, med en sista, sorgsen\nafskedstanke till sina vackra rikedomsdrömmar, men hällre far jag hem\nmed mindre än jag blir kvar här i huset.\n\n-- Allräj, sade Wehkalainen afgörande. Du kan få min sjömanssäck för\ndina saker. Kistan kan jag inte bära allena, men det mesta du har går\nnog i säcken.\n\n-- Bry dig inte om det. Vi orka nog bära kistan tillsammans och hällre\nlämnar jag den på gatan än här, sade Lena hurtigt. Hon fick en riktig\nhjärtklappning vid tanken att redan om några timmar vara på hemväg, och\ndet lifvade upp henne.\n\nInom några minuter var byrålådornas innehåll tömdt i kistan, hvilken de\nbåda så tyst som möjligt buro ned, och kort därpå vandrade de raskt\nnedåt Chenystreet, som denna tid på dygnet var tyst och öde.\n\nVandringen ned till hamnen blef både lång och tröttande och mera än en\ngång måste de pusta ut, hvarvid Lena alltid kastade en ängslig blick\nnedåt gatan, där Tuominen möjligen kunde dyka upp. Men alt gick\nlyckligt. Då de omsider kommo in i Batteryparken, där träden prunkade i\nalla indiansommarens granna färger, drog Lena ett djupt andetag af\nlättnad. Och ännu lättare andades hon, då Wehkalainen, sedan de\nsmåsofvit några timmar på en bänk under förväntan på att Castle Gardens\nportar skulle öppnas, efter endast några minuters frånvaro kom tillbaka\nmed en biljett, som gälde ända till Wasa, och hemtade med sig en pojke,\nsom på en handkärra skulle forsla kistan till ångbåtsbolagets docka.\nDet var visst ett par mils väg dit, men det betydde ingenting, då de\nbara behöfde följa efter handkärran. De hunno fram i så god tid, att\nLena till och med började känna sig ängslig för att Tuominen ännu\nskulle kunna få tag på henne.\n\nMen Wehkalainen lugnade henne med att det inte var troligt. Och för\nöfrigt skulle hon inte bli lämnad allena, ty han hade vid närmare\nbetänkande och då pengarne väl räckte till, köpt biljett också för sig\nsjälf öfver till Liverpool. Man kunde aldrig veta, menade han, hvad\nTuominen kunde taga sig till, då han såg att Lena rymt, och i Liverpool\nvar det åtminstone lika lätt att få hyra som i New-York. Det lugnade\nLena fullkomligt, och vissheten att hafva en bekant människa att lita\ntill under resan, bragte henne i så godt humör, att hon nästan helt och\nhållet lyckades slå bort tanken på de hundra dollars mera hon ansåg att\nhon rättvisligen borde ha fört med sig från Amerika.\n\nMen då den väldiga ångaren lade ut och långsamt lämnade kajen på alt\nlängre afstånd, trängde den sig på henne igen, starkare än förut. Och\ndå om en stund New-Yorks husrader längst borta begynte smälta ihop till\nen enda otydlig massa och frihetsgudinnans jättestaty blef alt mera lik\nen dimfigur i den lätta, höstliga solröken, då steg bitterheten af den\nstora missräkningen henne ända upp i halsen. Och det var med en tydlig\nåterspegling däraf i röst och min hon i djupt öfvertygad ton sade till\nWehkalainen, att det inte betydde mycket huru rikt Amerika var, då det\nhade så usla lagar, att den fattige inte hade någon rätt.\n\nDen gamla matrosen såg fundersam ut, medan han långsamt stufvade in en\nny laddning tuggtobak och med tungan jämkade den till rätta till\nvänster i munnen, där den ständigt på samma ställe valkade bussen\nåstadkommit en knöl, som liknade en utväxt på käkbenet.\n\n-- Det är inte lagarnas fel, sade han slutligen då operationen var\nlyckligt slutförd, de äro bra nog. Men människorna ä' dåliga, ser du,\noch då hjälpa lagarna till ingenting.\n\n\n\n\nEnoch Muponen på krigsstråt.\n\n\nFordom tillhörde Amerika indianerna, men i våra dagar tillhöra\nindianerna Amerika. Präriernas och skogarnas f.d. fria söner hållas\nnumera instängda på reserverade områden, där regeringen genom sina\nsoldater vaktar dem så noga som trots några raskreatur, välvilligt\ntillåtande dem att svälta, frysa, lefva och dö huru fritt och\noinskränkt som hälst, så länge de bara inte försöka lämna sitt område\noch upplifva gamla buffeljaktminnen med de stora boskapskungarnas oxar,\nkor och kalfvar, hvilka i tusental ströfva på betesmarkerna rundtom\nreservationerna. Göra de det, så blir det annat af. Armén mobiliseras,\nproviant- och ammunitionskontrakt uppgöras och pengar stjälas så\nintensivt som blott amerikanska eller ryska kronoleverantörer kunna\ngöra det.\n\nDärmed är nu likväl på intet vis sagdt, att inga pengar stjälas under\nandra än krigstider i Amerika. Tvärtom stjäles där alltid högst\nbetydligt och ingalunda minst af dem, som på regeringens vägnar dela ut\nföda och kläder åt Amerikas forna egare. Ty så långt ha indianerna,\ntrots trägen och långvarig öfning, ännu inte kommit att de kunde\nlifnära sig endast med gräs och rötter, och därför är regeringen\ntvungen att förse dem också med en del andra födoämnen. Två gånger i\nmånaden samlas krigarne till den plats inom reservationen, som kallas\nagenturen, och där utlämnar Onkel Sams ombud till de röde alt hvad de\nunder de närmaste två veckorna anses kunna behöfva för att hålla kropp\noch själ tillsamman.\n\nMen nu variera åsikterna härutinnan tyvärr rätt betänkligt. Agenten\nanser att oxar, som längesedan svultit af sig alt annat kött än de\nhårdaste musklerna och de segaste senorna, äro goda nog att gnaga på\nför rödskinn, medan dessa åter hålla före, att ingen annan än agenten\nkan bli fet på dylik diet -- och så uppstå dispyter. Ibland lyckas det\nagenten att lugna sina skyddslingar med ett eller annat skålpund ruttet\nmjöl mera än han noga taget ämnat gifva dem, men ibland lyckas det\ninte, och då draga de röda männen bort, stjäla hästar och boskap och\nslå ihjäl ett eller annat blekansikte i omnäjden för att gifva\ntillbörligt uttryck åt sitt missnöje.\n\nDå är spektaklet färdigt. Förenta Staternas öfvergeneral rycker i fält\nmed armén, tidningarna trycka spalt på spalt med beskrifningar om de\nröda djäflarnas -- det är den tekniska termen -- grymhet, blodtörst och\nlist och fasta föresats att hällre stupa till sista man än underkasta\nsig, obegripliga kvantiteter proviant förtäras af trupperna och sådana\nmassor ammunition förbrukas -- alt enligt leveranskontrakten -- att de\nborde förslå för expedierande af hvartenda rödskinn i landet till de\nsälla jaktmarkerna. Om flera eller färre veckor, beroende på årstiden\noch väderleken, lyckas det sedan att drifva indianerna tillbaka till\nagenturen, där de arma djäflarna tagas emot med öppna armar såsom\nförlorade, men återfunna och ångrande söner. Och då de vid det laget\nsvultit tillräckligt för att med god smak tugga till och med\nleveransoxar, så äro de nog så villiga att tända fredspipan, isynnerhet\nsom de i anledning af tillfällets högtidlighet få tobaken till den\ngratis. Så ungefär ser ett indiankrig ut i våra dagar.\n\nDet sista, som till dato inträffat, gick af stapeln för litet mera än\nett år sedan ute i South Dakota. Den gången var det Sioux indianerna,\nsom tröttnat på regeringsdieten, och då de vid föregående enahanda\ntillfällen visat sig rätt segslitna i sin opposition, så väntade man\nsig något mera än vanligt intressant, hvarför också till\nkrigsskådeplatsen samlades en mängd tidningskorrespondenter -- och\nbland dem äfven jag. Tillfället att få se en bit gränsmarkslif ute på\nprärierna under särskildt intressanta omständigheter var för godt att\nförsummas, och därför steg jag en gnistrande kall Januarimorgon ur\njärnvägskupén vid stationen Rushville i Nebraska, tätt invid\nDakotagränsen, samt började genast i sällskap med en annan tidningsman,\nden jag råkat på tåget, leta efter någon, som vore villig att sälja\neller hyra oss ett par hästar för ridten ut till Pine Ridge-agenturen\noch för begagnande under kampanjen.\n\nDen lilla präribyn var full af folk: statsmilis, som ryckt ut för att\nmota ett möjligt försök af rödskinnen att bryta sig väg åt Nebraska\ntill och falla öfver nybyggena längs reservationens södra gräns,\nforkarlar med hästar och stora, fyrhjuliga vagnar, afsedda för\ntransport af förnödenheter ut till högkvarteret, cowboys, som\nförrättade kurir och späjaretjänst, och slutligen en brokig hop\nmänniskor, som skyndat undan från de närmast hotade nybyggena med barn\noch bohagsting, och nu, så godt sig göra lät kamperade i byns fåtaliga\nbrädskjul eller på dess enda gata. Det såg helt krigiskt ut, alt detta\nvimmel af militär och annat folk, men ändå kunde jag inte förmå mig att\ntro på allvaret af hela kriget.\n\nInte ens sedan vi lyckats träffa aftal om ett par präribronchas och\nsent omsider kommo i väg, föreföll mig färden stort annat än som en\nlustridt, så öde och tom och fredlig såg näjden ut -- dock att märka\natt uttrycket lustridt måste tagas bildlikt, ty ridten var i själfva\nvärket inte lustig als. Hästarna voro af den riktiga präritypen och\nutmärkte sig för ett traf, som redan inom den första kvarten bibragte\noss en liflig öfvertygelse om sanningen af en del resandes berättelser\nom huru gauchos i Sydamerika göra kött mört genom att placera det\nmellan sadeln och hästryggen och sedan rida på det en stund. Våra\nhästar kunde också göra kött mört, det betviflade vi inte als, efter\nett halft dussin mil eller så.\n\nMen sedan vi hunnit öfver den terräng som bevakades af milis-trupperna\noch in på de uppstudsiga indianernas område, samt i anledning däraf\nfunno oss föranlåtna att inslå en raskare fart, försonades vi helt och\nhållet med våra riddjur, som i en långsträkt, half traf-, half\ngalopptakt tillryggalade mil efter mil, den ena långsluttande åsen upp,\nden andra ned, utan att tröttna och utan ett felsteg. Det var rent\nmärkvärdigt att lägga märke till de små djurens sega uthållighet -- och\nstort annat var där inte häller att lägga märke till i den altjämt lika\nöde och liflösa näjden. Grågult gräs i glesa tufvor, som visade den\nskarpfrusna, gråa leran emellan, här och där en fläck af smutsig,\ndamblandad snö och någon gång nere i dälderna snår af vide och en eller\nannan nödvuxen, vindpiskad tall.\n\nVäl hälften af den trettio mil långa vägen hade vi ridit och hade\nsmåningom kommit in i en trakt, där det sista snöfallet varit rikligt\nnog att hölja marken med ett obrutet snötäcke, som hållit dammet nere\noch därför var bländande hvitt, då vi från krönet af en af de låga\nåsarna blefvo varse en man, som nere i dälden stretade framåt i samma\nriktning som vi. Inom kort voro vi så nära, att vi tydligt kunde\niakttaga hvar detalj af figuren, medan vi läto hästarna i skridt gå\nvägen uppåt nästa ås.\n\n-- En underlig typ den där, anmärkte min kamrat, medan jag förgäfves\nsökte tvinga min hjärna att utreda det intryck af gammal bekant, som\nden fyrkantiga, gråklädda gestalten där framför oss gjorde på mig. De\ndär breda axlarna, med ett hästbetsel slängdt öfver den ena, den korta\nnacken och det runda hufvudet, täckt af en skinnmössa och framför alt\nden stadiga, säkra gången -- alt det där hade jag sett förut.\n\nMannen hade påtagligen redan varseblifvit oss, då vi redo ned i dalen\noch vände därför inte ens på hufvudet, ehuru han måste hört hästarnas\nsteg på den hårdfrusna marken. Han bara trampade jämt och stadigt\nvidare, och då begynte det klarna i mitt minne. Hemma i Finland var det\njag mången gnistrande kall vinterdag sett dylika breda ryggar, sett\nsamma slags stadiga fjät stiga vägen framåt, medan jag i sakta mak åkte\nuppför någon backe och hästens andedräkt stod som en hvit rök i den\nbistert kalla luften.\n\nJag red på för att få en blick på mannen också framifrån, men redan då\njag kom i bredd med honom häfdes de ringa tvifvel om landsmanskapet jag\nännu hyste, ty där, ur vänstra byxfickan, dinglade vid en smal, svart\nläderrem en piprensare af mässing, en sådan där krökt tingest med ett\nhål för remmen i öfra ändan, sådan man nog inte kunde köpa den i hela\nvida världen annat än i finsk landthandelsbutik.\n\n-- God dag, sade jag.\n\n-- God dag, svarade han i det han såg upp, så likgiltigt som om det\nhändt honom minst en gång om dagen att där ute i indianterritoriet bli\ntilltalad på sitt eget språk. Men han stannade likväl och sträckte\nsäfligt fram handen, då jag räckte honom min till hälsning.\n\n-- Hvarifrån kommer herrn? frågade han därpå, i det han ur bröstfickan\ndrog fram en liten masurpipa med mjukt skaft och hornmunstycke och\nklämde ned dess innehåll med pekfingret.\n\nDet upplyste jag honom om och frågade sedan i min tur, hvart han var på\nväg och huru det kom sig att helt ensam trampade omkring här i\nindianlandet. Visste han inte att det var krig med de röde?\n\n-- Joo, nog visste han att där var någotslags bråk å färde och det var\ntill och med just anledningen, hvarför han var stadd på vandring.\nFöregående afton hade det tattarbyket stulit hans häst från en liten\nfarm, som han hade strax utanför reservationen. Han var nu på väg för\natt söka få den tillbaka.\n\nTrodde han då, att indianerna så där utan vidare skulle lämna ut hästen\nblott han fick rätt på dem, frågade jag vidare.\n\n-- Någotslags länsmän måste de väl ha också här i landet, svarade han\ntrankilt, i det han strök eld på en tändsticka och tätt omslöt\npiphufvudet med båda händerna, medan han sökte få dess innehåll att\nbrinna. Och sedan operationen lyckligt slutförts, blåste han ut en god\nmunfull rök och tillade, att med en sådan hop krigsfolk, som tågat ut\nefter indianerna -- tattarne enligt hans uppfattning -- så kunde det\nväl inte bli svårt för länsmannen, eller hvad han nu må kallas, att\nskaffa rätt på en stulen häst.\n\nMot den logiken kunde det inte argumenteras, det förstod jag godt, men\nhvad jag inte förstod, var huru karlen inte hade desto tydligare\nbegrepp om saker och ting i ett land, där han redan blifvit jordägare,\noch därför lämnade jag hästaffären åsido samt frågade i stället, huru\nhan råkat slå sig ned där i trakten och huru länge han varit i Amerika.\n\n-- Halftannat år, sade han. De hade, en hel flock finnar, genast i\nNew-York värfvats för järnvägsarbete till en linje inte långt härifrån,\noch då det blef slut, hade han föregående vår tagit upp ett stycke\nregeringsland, som ju inte kostade något, för att försöka sig på\njordbruk. De andra hade dragit längre västerut.\n\nNu började jag få en aning om, huru det var möjligt att han så litet\nkände till förhållandena, och medan vi i sakta mak tågade vidare, blef\naningen under samtalets lopp full visshet. Han plägade helt enkelt\nintet umgänge med någon annan än handelsmannen i Rushville, dit han\nemellanåt förde några bushels hvete för att tillbyta sig de\noundgängligaste förnödenheterna, och hade därför häller inte lärt någon\nengelska. Hästen hade han köpt med besparingar från järnvägsarbetet; en\nplog och en harf hade han gjort sig själf, och bo gjorde han i en\njordkula, den han gräft och inrättat med egna händer. Föregående vår\nhade han inte hunnit få något stort utsäde i jorden, men det han sått\nhade slagit väl till, och nu hade han så mycket plöjdt att han på våren\nhoppades kunna så en tio till tolf tunnor -- utsäde hade han\ntillräckligt. Det var hela hans historia i Amerika, och den hade han\ningenting emot att förtälja. Tvärtom var han meddelsam nog, då han en\ngång kom i farten.\n\nLångsamt blef det ju visst emellanåt där ute i ensamheten, menade han,\nmen det kunde inte hjälpas. Alt hade gått bra nog ändå tills tattarne\nlagt sig till hästen, som om dagarna fick ströfva fritt omkring, men\nunder vinternätterna delade jordkulan. Bara han fick den tillbaka, så\nskulle det nog bli bra igen. Det var en brun vallack med hvit strumpa\npå högra bakbenet. Helt ung häst.\n\nEtt svagt försök från min sida att göra klart för honom, huru ytterst\nringa utsikter han hade att få igen sin bruna vallack, misslyckades\ntotalt, och lika liten effekt hade alla föreställningar om, att han\nkunde råka illa ut på vägen till Pine Ridge, helt ensam och obeväpnad\nsom han var.\n\nHan bara smålog öfverlägset och menade tro på, att han nog kunde reda\nsig. Indiantattare hade han sett så godt som hvar dag ända tills det\nhär bråket börjades, och var inte det minsta rädd för dem. Och för\nresten, om de velat göra honom något ondt, så hade de väl gjort det då\nde stulo vallacken. Om den saken hade de nog varit flera. Den gaf sig\ninte fast åt hvem som hälst.\n\nDär hjälpte intet resonnerande, det insåg jag och önskade honom härför\nlycka på färden och så redo vi på, jag och min reskamrat, som kände sig\nhögeligen road af Enoch Muponens historia. En enda indian sågo vi under\nresten af vägen, men då han uppenbart var ännu ängsligare att undvika\noss än vi honom, så kommo vi utan vidare äfventyr på aftonen fram till\nreservationsagenturen.\n\n\nOch följande morgon infann sig äfven vännen Enoch. Han hade anländt\nredan under natten och hade så snart solen gick upp begifvit sig till\ndet läger en del s.k. vänskapligt sinnade indianer slagit upp i dalen\nnedanför agenturen, för att se åt om hans bruna vallack möjligen fans\ndär. Men intet spår af den hade stått att upptäcka, och därför kom han\nnu till mig. Jag skulle skaffa honom besked om hvar de andra tattarne\nuppehöllo sig. Nu kände han sig ändå säkrare än förut om att hela\nkriget var bara skräp, då ju en hel hop af de röde i allsköns vänskap\noch fredlighet kommo och gingo bland soldaterna kring agenturen utan\natt någon oroade dem.\n\nMen han blef smått fundersam, då han hörde att indianerna höllo till\nute i ödemarken, minst fem eller sex gånger längre bort än den väg han\nredan kommit, och att ingen från en dag till en annan kunde säga hvar\nde vore att söka.\n\n-- Då måste man ju ha vägkost med sig, sade han i förtretad ton. F--n\nockså, att jag inte visste det förut. Jag har inte mera med mig än för\nett par dagar, så nu måste jag hem tillbaka.\n\nIgen försökte jag öfvertyga honom om att det dock vore mycket klokare\natt vänta tills kriget var slut och sedan på allvar börja spaningarna\nefter vallacken.\n\n-- Jo, inföll han med en viss hetta, och då ha de ridit den fördärfvad.\nNog är det bäst att göra hvad man kan, så länge den är i lifvet.\n\nDärmed begaf han sig på väg efter vägkost och kom först följande dag\ntillbaka, med betslet öfver axeln som förut. Men då var det redan för\nsent. Samma morgon hade ordres utfärdats, förbjudande en och hvar att\nbegifva sig längre bort från agenturen än till förpostlinjerna, och det\nsvaga försök jag gjorde att utvärka tillåtelse för Enoch Muponen att\npassera för att leta efter sin häst, misslyckades naturligtvis.\n\n-- Galenskaper! sade stabschefen, i hvars hand afgörandet låg, karlen\nmåste vara från förståndet. Och därvid såg han på mig med en blick, som\nangaf, att han inte kände sig fullt på det klara med ombudets\nsinnestillstånd häller.\n\nMuponen blef förargad, då han hörde utgången, men sedan han å sin sida\ngjort ett fåfängt försök att helt ogeneradt vandra sin väg som om inga\nförpostlinjer funnits, öfvergick förargelsen till missmod.\n\n\n-- Nu får jag den väl aldrig tillbaka, sade han hopplöst, och hvad\nskall jag här lefva af när vägkosten är slut?\n\nDen senare delen af frågan besvarade sig lyckligtvis själf ännu samma\ndag, ty då några af mina kolleger lyckats få reda på de nyheter, hvilka\norsakat det generella förbudet mot aflägsnande från agenturen, och i\nanledning däraf behöfde en kurir för att föra deras telegram till\nRushville, erbjöd jag Muponens tjänster för två dollars mindre än det\npris herrar cowboys fordrade. Och då jag tillika gick i borgen för hans\npålitlighet genom att lofva låna honom min häst, så antogs ombudet med\nnöje.\n\nÄnnu mera nöje beredde det vännen Enoch, som ansåg åtta dollars för en\nfärd till Rushville vara plumpt betaldt, och förklarade sig mera än\nvillig att härnäst föra telegram för hälften, eller fast mindre om så\nskulle vara.\n\n-- Och inte behöfver jag någon häst, slutade han, nog hinner jag dit\ntill i morgon också till fots.\n\nJag förklarade dock alldeles bestämdt, att de som skickade telegrammen\nville hafva dem inlämnade före kl. 12 på natten, och då mörknade hans\nbelåtna min betydligt, i det han frågade huru mycket jag ville hafva i\nhyra för hästen, men klarnade upp igen, då jag svarade, att kampen\nbehöfde motion och följaktligen inte skulle kosta honom någonting.\n\nOch motion fick den, till och med betydligt mera än jag afsett, ty då\nvi tidigt morgonen därpå kommo ut ur vår sofbarack var den nya kuriren\nredan tillbaka, och min häst hängde hufvudet på ett så melankoliskt\nsätt, att jag helt förargad sökte för Muponen klargöra den betydliga\nskilnaden mellan att rida en häst fördärfvad och att motionera den.\n\nMen då han högeligen förvånad sade, att han icke kunnat tro annat än\natt herrarna ville ha det lilla pappret från telegrafen lika fort\ntillbaka som de andra ned till Rushville, så kunde jag å min sida inte\nannat än skratta åt hans uppfattning af ett telegramkvittos vikt och\nbetydelse -- och i själfva värket hade jag inte häller skäl till annat,\ndå bronchon senare på dagen kryade till igen och med god aptit tuggade\nsitt foder.\n\nEnoch fick sina åtta dollars, och två dagar senare, då de förut\nvänskapligt sinnade rödskinnen sent på aftonen med ens bröto upp sitt\nläger och gåfvo uttryck åt förändringen i sin sinnesstämning genom att\nfrån alla håll öfversålla agenturen med gevärskulor, erbjöd sig ett\nnytt tillfälle för honom att förtjäna pengar. Ingen visste om vägen\ntill Rushville var öppen eller inte, hvarför endast en cowboy befans\nvillig att rida dit med depescher och han begärde femtio dollars för\nturen.\n\nPriset var öfverdrifvet, men troligen skulle det blifvit nödvändigt att\nbetala det, då de stora tidningarna ju måste få underrättelser om de\nsenaste händelserna, kosta hvad det ville, men jag kallade igen på\nEnoch Muponen, som alt sedan sin sista expedition dagarna i ända\ndrifvit omkring i närheten af vårt högkvarter, och han var villig att\nbesörja telegrammen för tjugufem.\n\n-- Inte skulle jag ens begära så mycket, förklarade han smått generad,\nmen här fins en karl som har en god häst till salu för tjugufem daler\noch den ville jag gärna köpa. Vallacken får jag väl inte tillbaka\nnumera.\n\nJag meddelade de andra huru sakerna stodo och de voro så nöjda att de\nlofvade honom fem dollars extra, om och när han kom tillbaka till Pine\nRidge, och så vandrade han att hemta karlen, som hade hästen till salu.\n\nOm en liten stund kom han tillbaka med mannen, hvilken befans vara en\nChenyenneindian, anstäld som späjare vid högkvarteret. Huru de två\nlyckats göra sig förstådda vet allenast den gud, som sätter finska\nödemarksbor i stånd att öfveralt i världen reda sig endast med sitt\neget språk -- förklara det kan ingen. Men Chenyennespäjaren hade\nfaktiskt en häst, den han var villig att sälja för tjugufem dollars,\noch tio minuter senare red vännen Enoch i väg på den betydligt magra\nkampen, utan sadel, men med sitt eget betsel, det han med ett grin af\nbelåtenhet hängt öfver hufvudet på sin nya häst.\n\nEn smula oroliga kände vi oss visst för honom -- de andra troligen mest\nför sina telegram -- men redan vid middagstiden följande dag infann han\nsig med kvittot, fick sina extra fem dollars och såg själanöjd ut,\nehuru han föreföll betydligt styfbent och ögonskenligen sporde mycket\nringa böjelse för en sittande ställning.\n\nEfter den mandaten blef han anlitad såsom kurir, så ofta hans häst\nblott orkade -- själf var han alltid redo -- och öfveralt inom\nagenturen blefvo han och hans historia så väl kända, att till och med\nstabschefen, så snart han visade sig och sade: pass  -- telekram --\nRössville, utan vidare skref ut ett sådant med ett \"here old boy, look\nout for your scalp\", eller något i den vägen.\n\nPå det enformigaste möjliga sätt gledo dagarna framåt, under\noupphörligt manövrerande af trupperna för att utan blodsutgjutelse\ndrifva de röde tillbaka till agenturen, och till ytterst ringa fröjd\nför oss tidningskorrespondenter, som endast genom högkvarteret kunde\nerhålla några nyheter, tills ändtligen indianernas hufvudstyrka slog\nläger endast några få mil från Pine Ridge, och underhandlingar inleddes\nmed höfdingarna om slutlig underkastelse. Då blef situationen\nintressant, ty misslyckades underhandlingarna, så kunde man hvilket\nögonblick som hälst vänta ett angrepp af de mångfaldigt talrikare\nrödskinnen mot agenturens endast några hundra man starka besättning.\nTill och med Enoch Muponen begynte förefalla nervös vid utsikten att\nmöjligen ändå inom kort få återse sin bruna vallack, och kunde endast\nmed svårighet afhållas från ett desperat försök att stjäla sig ut till\nindianlägret, något som var strängt förbjudet.\n\nSå ficks slutligen en öfverenskommelse om en stor pow-wow med\nhöfdingarna till stånd och på bestämdt klockslag kommo de ridande in\ntill agenturen i samlad trupp, målade och befjädrade och mera\nrespektingifvande i sin vilda ståt än åtminstone jag skulle trott det\nmöjligt.\n\nMellan två led soldater, som höllo åskådarne på tillbörligt afstånd,\nutan en blick hvarken till höger eller vänster, utan en rörelse eller\nett minspel redo de sexton höfdingarna in på agenturens gård, där de\nlika tyst och allvarsamt sutto af samt bundo sina hästar vid staketet,\nhvarefter de i en lång rad värdigt tågade in i det stora tältet, där\nfredsrådet skulle hållas. Där möttes de af kommenderande generalen,\nhans stabschef och adjutanter i full uniform och af oss tidningsmän i\nså pass hyggliga kostymer, som vi kunnat åstadkomma efter de många\nveckornas vistelse i vildmarkerna. Mottagandet försiggick under\nhögtidlig tystnad och lika högtidligt intogo höfdingarna sina platser i\nen krets på marken, medan generalen satte sig på en stol och vi öfriga\nförblefvo stående.\n\nSå öppnades öfverläggningarna med ett tal genom tolk af generalen, som\nuppmanade de röde männen att framlägga sina klagomål mot den store\nfaderns i Washington ombudsmän, och en efter annan stego höfdingarna\nupp och svarade i ordalag och med åtbörder, som värkligen voro både\nvärdiga och vackra. Flera af dem voro påtagligen födda talare och\nframstälde sin sak så skickligt, att vi med största intresse följde med\nförhandlingarna, som redan pågått en tid, då vi med ens hörde ett\ntrampande af fötter utanför tältet och skildtvaktens röst, som\nförklarade att ingen fick passera.\n\n-- Nå, nå -- telekram -- Rössville, hördes svaret, med ett tonfall, som\nkom oss alla, ända till stabschefen, att draga på munnen. Ett par\ngånger upprepades trollformeln med alt ifrigare betoning, men den\ngången förfelade den totalt sin värkan, och då gick jag ut för att se\nhvad som stod på, ty att vännen Enoch inte utan giltig anledning\nförsökte tränga sig in, visste jag mycket väl.\n\nHan sken upp af belåtenhet, då han fick syn på mig, och sade med en\nviktig åtbörd:\n\n-- Vallacken är här nu.\n\n-- Hvad? frågade jag.\n\n-- Vallacken är här, upprepade han, den står där vid staketet bland de\nandra hästarna. Jag tyckte nog att jag kände igen den, då tattarne\nkommo, men den var midt i hopen, så att jag inte var säker, och först\nnu slapp jag in på gården så jag kunde se den.\n\nUnder det han talade hade han fört mig fram till planket och pekade ut\nen duktig brun häst, med en indiansadel på ryggen, ett dito betsel på\nhufvudet och all möjlig annan grannlåt litet hvarstädes.\n\n-- Det är väl bäst att jag tar bort den genast, sade han. Bara herrn\nsäger åt vakten att det är min häst, så slipper jag nog ut.\n\nDet afrådde jag honom dock från att göra, men hvad jag inte kunde\nförhindra, var att han tog sadeln, betslet och den öfriga grannlåten af\nhästen och i stället fäste sin byxrem kring dess hals.\n\nPow-wow'en räckte en god stund ännu och därunder samlades en hop folk,\nsom sett hvad Muponen förehade och godt kunde förstå huru saken hängde\nihop, utanför staketet, medan vännen Enoch innanför omsorgsfullt synade\nsin vallack på alla sidor, kände på dess ben och hofvar och slutligen\nbelåtet utlät sig att den var \"åll räjt\".\n\nSlutligen kommo höfdingarna ut, åtföljda af tolkarna och\ntidningsmännen, samt vandrade i högtidlig gåsmarsch fram till sina\nhästar. De öfriga låtsade som om de inte sågo något ovanligt alls,\nbundo lös sina riddjur och sutto upp, men en lång, ståtlig karl, grant\nutstyrd med ett par buffelhorn öfver pannan, gulmålad med röda och\nsvarta tvärränder samt försedd med en lång fjäderkam utåt ryggen,\nbefann sig i tydlig förlägenhet om hvad han skulle göra, då han\nupptäckte Enoch Muponen hållande den häst på hvilken han ridit in till\nrådsförsamlingen.\n\nEtt ögonblick sågo de båda styft på hvarandra och därunder blef\nindianens min alt bistrare, så tog finnen pipan ur munnen, spottade åt\nsidan och sade:\n\n-- Glo du tattarf--n, _min_ är hästen och den rider inte du mera.\n\nJag kallade på tolken och frågade genom honom, huru rödskinnet kommit\nsig till hästen. Men indianen svarade ingenting utan såg efter de andra\nhöfdingarna, som långsamt redo bort, blickade på de kringstående,\ntvekade ännu ett ögonblick -- och tycktes så inse att det var en\nhopplös kasus, hvarför han plockade upp sina tillhörigheter från marken\noch skyndade med långa steg och mycket liten högtidlighet efter sina\nkolleger, med den ståtliga fjäderbusken svajande utefter ryggen och\nledsagad af åskådarnes skratt och glåpord.\n\n-- Egentligen borde han väl ha ett kok stryk också, funderade Muponen,\nmen uppgaf i belåtenheten öfver sin återfunna vallack alla vidare\ndemonstrationer och ledde ut den från agenturens gård under försäkran\natt nu skulle han genast hem.\n\nOch då vi tidningsmän kort därpå sutto vid vår middag, kom han, ledande\nsina båda hästar, upp till vår barack, band dem vid dörren, trädde in\noch gick laget rundt, räckande handen åt enhvar af oss, i det han sade:\nadjö nu, tackar så mycket, såsom ackompagnement till hvart handslag.\n\n\n\n\nDet var väl förut bestämdt.\n\n\nÅngbåten från Liverpool till New-York hade redan några dagar varit ute\npå oceanen, så att de flesta af passagerarne hunnit öfver\nsjösjukestadiet och kunde vistas uppe på däck samt deltaga i det\negendomliga sällskapslif, som råder ombord på en stor oceanångare. Jag\nför min enskilda del hade tämligen snart fått nog af detta\nsällskapslif, som just inte föreföll mig synnerligt intressant, och jag\ntillbragte därefter en stor del af min tid nere på mellandäck, där\nsamlingen af passagerare var betydligt brokigare och just därigenom\nockså hela hopen intressantare än på första klass.\n\nDet är ett egendomligt förhållande, detta att egentligen blott de\nfattigaste och de rikaste -- och långt ifrån alla af de senare -- äga\nmod att helt och och hållet vara sig själfva, att göra och låta som de\nbehaga, kläda sig som det lämpar sig bäst för tillfället och\nomgifningen, sätta sig öfver andras omdöme och i främsta rummet blott\nfästa afseende vid egen bekvämlighet och egen fördel -- hänsynslöshet i\nena fallet, emedan ingen ändå är en tacksam för att man lämnar det egna\njaget ur sikte, i det andra emedan i alla fall ens önskningar bli\nuppfylda så länge man har råd att betala högsta pris för alt.\nFattigdomen är brutal, emedan den måste vara det för att icke helt och\nhållet trampas under fötterna, rikedomen emedan den vet huru stor den\nmänskliga fegheten är -- ofta nog af egen, bitter erfarenhet från den\ntid, då samlandet pågick med smicker, smil och alt slags kryperi.\n\nVi hade nu inte mera än en Croesus ombord, och han hörde till det\nspecies af släktet, som anser penningar vara illa använda, om de\nicke utgifvas till fromma för buk och gom, och det slaget är\nför väl kändt för att kunna reta någons nyfikenhet. De öfriga\nförsta-klass-passagerarne voro människor af det vanliga slaget, mer\neller mindre sjösjuka, mer eller mindre kära, mer eller mindre glada\noch sorgsna, af det slags roffiskar, som miljonvis följa med strömmen,\nsökande snappa åt sig så mycket som möjligt af småfisken, som leker vid\nytan och med ett gemensamt namn kallas lifvets goda.\n\nMen på mellandäck fans folk af annat slag, män med irrande, skygg blick\noch osund ansiktsfärg, tydande på ett lif, förstördt af demonen\nalkohol, andra med ett bittert, hårdt drag, framkalladt af årslång,\nlönlös kamp mot nöd och fattigdom, och ännu andra, hos hvilka det\nbittra, hårda draget längesedan plånats ut och lämnat rum för ett\nuttryck af slött resignerad underkastelse under alt hvad ödet må\nbeskära. Icke kroppens, musklernas underkastelse, de kunna härda ut med\nslitet ännu i många år, men själens, som icke mera hoppas på någonting\nannat än större lätthet att komma åt den dagliga födan, andens\nunderkastelse under den lag, som tvingar den ene att arbeta sig\nfördärfvad endast för tillfredsställandet af de rent djuriska behofven,\noch tillåter den andre att slösa all sin förmåga blott på utfinnandet\naf nya önskningar och behof att fylla.\n\nAlla dessa typer -- och många andra jämte dem -- voro talrikt\nrepresenterade på mellandäck, men dessutom fans där folk, som inte hade\nsin lefnadshistoria skrifven i ansiktet och som därför icke utan vidare\nkunde hänföras till någon bestämd kategori, men hvilka just därigenom\ngåfvo några af oss spekulativt anlagda öfverklasspassagerare tillfälle\natt fördrifva en och annan långtrådig stund med försök att utgrunda,\nhvad som väl förmått dem till den långa färden.\n\nJag hade småningom lärt mig känna igen flera af dessa, som inte hörde\ntill någon bestämd klass och hade bland dem särskildt fäst mig vid en\naf mina landsmän, en man mellan tjugufem och trettio, stor, axelbred\noch tung, med grå ögon, hvilkas något hängande ögonlock gåfvo dem ett\negendomligt bedröfvadt uttryck, och fylliga läppar samt en rund haka,\nsom mera skulle anstått en flicka än en karl. Han höll sig mest i\nnärheten af en kvinna, hvilken påtagligen reste utan annat sällskap och\nskydd än sina två barn, en präktig liten solbränd, bred och stadig\npojke med linlugg, och en flicka, som kunde vara på sin höjd tre år\ngammal och som alltid hängde sin mor i hälarna. Att han icke var\nkvinnans man, därtill kunde jag sluta mig af det halft förvånade\nuttryck af tacksamhet, hvarmed hon tog emot de små tjänster han gjorde\nhenne, och af den halft trotsiga, halft ödmjuka uppsyn, hvarmed pojken\nmed linluggen fogade sig i de förhållningsregler mannen någon gång\nutdelade, då ungdomens lifskrafter blefvo altför pigga.\n\n-- Är det er hustru? frågade jag, för att nu säga någonting, en dag då\nvi råkade stå i bredd vid relingen borta i fören.\n\n-- Nej. --\n\n-- Någon släkting? --\n\n-- Nej. --\n\n-- Hvart är hon på väg? frågade jag vidare, besluten att få ett samtal\ni gång, trots mannens mycket litet uppmuntrande fåordighet.\n\n-- Till ett land i Amerika, som heter Montana, svarade han, med en\nförsta blick på den, som inte ville lämna honom i fred.\n\n-- Åh, då förstår jag. Hon har sin man därute och reser nu till\nhonom? --\n\n-- Så är det, bekräftade han och vände på nytt blicken utåt hafvet, där\nett par tumlare simmade i kapp med fartyget och gång på gång lyfte sig\nur vattnet så att solljuset gnistrade mot deras våta skinn.\n\n-- Hon är väl från samma by som ni? kastade jag fram, i tanke att\nminnet af hemknutarna skulle göra honom mera språksam.\n\n-- Nej, inte ens från samma socken. Jag kände henne inte als, förrän vi\nträffades på ångbåten från Göteborg, men då hon är helt ensam och har\nsvårt med de båda barnen, så hjälper jag henne litet när jag kan.\n\n-- Det var tur för henne att träffa er, sade jag, ty från New-York till\nMontana är det hela hopen svårare att resa än från Finland till\nNew-York. --\n\n-- Inte reser jag så långt, svarade han. Jag stannar väl först\ni New-York en tid. Men nog kommer hon fram, hon har betalad biljett\nända till en stad därborta, där hennes man lofvat möta henne. -- Vänta\nlitet, tillade han därpå i det han begaf sig bort till trappan, som\nförde ned till mellandäckspassagerarnes sofrum.\n\nOm ett par minuter kom han tillbaka med ett omsorgsfullt hopviket\npappersblad i handen.\n\n-- Känner ni den herre, hvars namn står här? frågade han, visande\npappret utan att lämna det ifrån sig.\n\nDet var adressen på ett af emigrantkontoren i New-York, där jag visste\natt en finsk man var anstäld. Jag svarade därför, att jag värkligen\nråkade känna den ifrågavarande herrn.\n\n-- Nå, då är alt riktigt, sade han med ett uttryck af lättnad. Hennes\nman skickade det här pappret till henne och skref, att hon bara skulle\nvisa det på ångbåtsbron i New-York, så skulle nog någon visa henne\nvägen till en herre, som åter säkert skulle laga så, att hon kom till\njärnvägen och in på rätt tåg. --\n\n-- Hon måtte känna sig bra säker på sin man, anmärkte jag, då hon vågar\nsig ut på en så lång och svår resa utan att veta något mera därom än\nhvad han skrifvit. --\n\n-- Jaa, det gör hon, försäkrade han nästan ifrigt. Hon säger, att han\nalltid varit god mot henne -- och en del kvinfolk äro ju sådana att de\ngöra hvad som hälst för den, som är god mot dem. --\n\nDet sista sade han med en ton, som om han för sin del nog vanligen sett\nandra kvinfolk än sådana han talade om, men var villig erkänna, att\nkönet också företedde vackra undantag.\n\n-- Hvart ämnar ni själf ta vägen från New-York?\n\n-- Det vet jag inte ännu. Kanske jag inte häller stannar där länge, det\nberor på huru det går att få arbete och hvad man kan förtjäna. --\n\n-- Bäst är det väl att resa så litet som möjligt, sade jag, utan hällre\nstanna på ett ställe, om blott arbetsförtjänsten är någorlunda god. I\nlängden lönar det sig nog bäst och går hastigast att få ihop så mycket\nman behöfver för att fara hem tillbaka. --\n\n-- Inte ämnar jag fara hem, sade han afvärjande. Men nu skall jag tacka\nså mycket, för att herrn såg på pappret. --\n\nDärmed gick han sin väg.\n\nMen bekantskapen var gjord i alla fall, det erkände han genom att helt\nvänligt besvara min hälsning, då vi nästa gång möttes. En cigarr höll\nhan också tillgodo med och tycktes inte häller alldeles obenägen att\nspråka om saker och ting i Amerika, om hvilket han själf visste så godt\nsom intet, men hvarom han gjorde frågor, som visade, att han nog kunde\nbruka sitt förstånd då så behöfdes.\n\nJu närmare vi kommo målet för resan, desto mera eftertänksam tycktes\nhan bli och tack vare mina upplysningar om landet, dit vi ämnade oss,\ntycktes han också börja komma till alt större klarhet om, att det\nkanske inte skulle bli alldeles så lätt att ta sig fram där, som han\nförut tänkt sig. Men alla tvifvelsmål därom fördref han vanligen på\nsamma sätt: att det väl ändå inte kunde finnas något land i världen,\ndär en ensam karl, som var frisk och stark och ville arbeta, inte\nskulle kunna slå sig ut. Det var nog också min åsikt om saken, men\ndäremot kunde jag inte dela hans mening, att det vore bäst att komma\ntill någon trakt, där det fans så få finnar som möjligt. Tvärtom sade\njag honom, att han till en början borde söka sig arbete just bland\nlandsmän, då han ju inte kunde någon engelska och således skulle få\nganska svårt att reda sig, om han komme bland idel främlingar.\n\nMen det ville han inte höra talas om. Det var som om han rent af varit\nskygg för landsmän och isynnerhet för folk från sin egen hemtrakt, och\nsådana, menade han, fans det troligen öfveralt hvar finnar slagit sig\nned. Om han inte hade förefallit så genomhederlig och pålitlig i uppsyn\noch sätt att tala, skulle jag närapå kunnat misstänka, att han hade\nnågra mer eller mindre obehagliga skäl för sin önskan att undvika\nlandsmän, men jag behöfde bara se på honom, där han brukade stå vid\nrelingen och blicka ut öfver hafvet för att förstå att han icke hade\nnågonting af brottsling i sig. Där fans hvarken något skygt eller något\nskuldmedvetet drag i hela hans person.\n\nSå kom den sista aftonen före ankomsten till New-York. Lotsen hade\nredan kommit ombord, den sedvanliga, festliga middagen, som\nkaraktäriserar sista dagen af de stora oceanångarnes färd, var förbi\nmed skålar och tal, och passagerarne hade spridt sig öfver\npromenaddäcket i de vanliga kotterierna, hvilka voro en smula lifligare\noch rörligare än vanligt, tack vare det vackra vädret, den lugna sjön\noch förhoppningarna att snart komma i land. Jag hade ströfvat omkring\ndär en stund, men då jag under öfverresan hållit mig tämligen mycket på\nafstånd från de andra, hade jag nu icke häller något kotteri att sluta\nmig till och gick därför ned på mellandäck för att se hvad folket där\nhade för sig.\n\nDen första jag fick syn på, var min vän, hvilken såsom vanligt satt\nhelt ensam på relingen med ena armen kring staget på förmasten och såg\nned i vattnet, som gnistrade där det bröts i vågor af vårt fartyg.\n\n-- Nå, sade jag, nu är resan snart slut. --\n\n-- Ja, om man bara skall till New-York, så är den snart slut -- och\nännu fortare kunde den ta slut helt och hållet, om man ville, svarade\nhan långsamt, utan att lyfta blicken från svallvågorna nedanför.\n\n-- Det slutet kommer nog också i sinom tid, sade jag, men därmed har\ndet ingen brådska. Nog är det bättre att vänta och se huru det går. --\n\n-- Det vet jag nu inte, svarade han i ännu mera eftertänksam ton än\nförut. Män väntar och väntar alltid på någonting bättre, och vanligen\nblir det bara värre i stället. --\n\n-- Kom, sade jag uppmuntrande, rök en cigarr med mig och tala om hvad\nsom trycker. Det brukar ofta hjälpa. --\n\n-- Inte hjälper det mig, men om herrn vill höra om det, så kan jag nog\ngärna berätta -- det fins så många andra förut, som veta altsamman. --\n\nVi satte oss längst ute i fören, därifrån man kunde se långt bort öfver\nden lugna hafsytan och sedan han fått sin cigarr ordentligt tänd,\nberättade han sin historia, som dessvärre var lik bra många andra jag\nhört där hemma i Finland.\n\nDet var bara en vacker torparflicka det gälde, hvars föräldrar haft sin\nstuga endast ett stenkast från den, där han växte upp, så att han ju\ninte gärna kunde undgå sitt öde att bli kär i flickan och vilja gifta\nsig med henne. Men hon hade större fordringar på lifvet och framtiden\nän som så och föll därför ett lätt offer för en nyanländ stockjunkare,\nsom slog omkring sig med pengar och stora ord, så att han inom kort\nblef ett lejon i hela trakten.\n\nEn tid var det roligt nog, med granna sidendukar och punschtraktering\nhvar gång stockjunkaren kom på visit, men sedan kom en annan tid, då\nflickan inte mera hade lust att vara glad och hennes stockjunkare inte\nhäller såg alldeles lika munter ut som förut. Och kort därefter började\nunderliga rykten komma i omlopp, och då försvann stockjunkaren totalt\n-- till Amerika påstod man. Men flickan försvann inte, utan var alt\nkvar hemma då länsman kom och sade, att hon måste i häkte, emedan hon\ntagit lifvet af sitt barn och att det bästa hon kunde göra vore att\nbekänna hvar hon gömt det. Och bekänna gjorde hon utan omsvep, så att\nhela saken inte orsakade länsmannen och domaren mycket besvär, utan\nkunde utageras redan vid första ting. Det blef sex års tukthus. Men\nstockjunkaren, som hjälpt henne med råd och dåd, han hade värkligen\nskuddat stoftet af sina fötter och kunde inte fås tag på, fastän\nlänsman lät lysa efter honom i kyrkan tre skilda gånger.\n\nDet var altsamman, men det hade varit tillräckligt för att göra lifvet\ndär hemma outhärdligt för den som berättade det åt mig den där lugna,\nvackra Juni aftonen ute på Atlanten, och då hade han beslutat att också\nresa bort, så långt bort som möjligt, för att kunna glömma altihop. Men\ndet hade inte lyckats honom att glömma det just ännu, det kunde jag\ntydligt både se och höra då han talade om det, och fattade jag hans\nsinnelag riktigt, så var han nog en af dem, som inte glömma i hast,\nhvarken godt eller ondt.\n\nDärför tänkte han häller inte på att med tiden vända hem igen, utan\nbara på att komma bort, långt, långt bort. Den tanken gick som en röd\ntråd genom alt hvad han sade om sina framtidsplaner. I New-York ämnade\nhan inte stanna längre tid än hvad han just jämt behöfde för att\nförstärka sin reskassa, ty stort mera hade han inte haft med sig än\nhvad som åtgick för ångbåtsbiljetten och kunde behöfvas tills han fick\narbete.\n\nSå kommo vi in på kapitlet om Amerika igen, och därom talade vi ända\ntills jag ansåg det vara tid att gå till kojs och sade honom god natt,\nsedan jag likvisst förut lofvat att på kontoret i New-York inlägga ett\ngodt ord för hans skyddsling, kvinnan med de båda barnen.\n\nPå förmiddagen följande dag kommo vi fram, men då inte ens i det\njämnlikhetens förlofvade land som kallas Amerika, öfver- och underklass\n-- här första klass och mellandäckspassagerare -- ha samma rättigheter,\nutan landsättas på olika tider och platser, så förlorade jag min\nreskamrat tillsvidare ur sikte. De som ha råd att resa på första klass,\nfå gå i land utan vidare så snart ångbåten lägger till, men\nmellandäckspassagerarne få vänta några timmar innan de, med ungefär\nsamma ceremonier som boskap, utlastas vid Castle Garden, där de\nunderkastas ett slags besiktning och examen om hvad de äro för folk,\nhvad som förmått dem att emigrera o.s.v. Det är gudbevars för att\nförekomma att alt för mycket slödder skall slippa in till Unionen --\nmen slöddret på första klass examinerar man inte.\n\nDetta gjorde att jag inte kunde vara min resebekantskap och hans\nskyddslingar på något sätt behjälplig vid ankomsten, men jag höll mitt\nlöfte att rekommendera hustrun med de båda barnen på emigrantkontoret,\nså att hon nog kom ordentligt på väg till Montana och blef försedd med\nkort till ett par af kontorets agenter på orter dem hon skulle passera.\nSjälf såg jag henne inte då hon kom upp i sällskap med sin beskyddare,\nmen då jag ett par dagar senare stod där och betraktade en skeppslast\nnyanlända emigranter, fick jag i hopen syn på mannen. Han syntes helt\nnöjd öfver att träffa mig och sade, att han kommit för att höra efter\nnyaste priset på biljett till Duluth vid Lake Superior, ty där, så hade\nman sagt honom, kunde en karl under sommaren förtjäna duktiga pengar,\nehuru arbetet med lossning och lastning af fartyg var mycket tungt.\n\n-- Men det är jag inte rädd för, tillade han med ett halft leende, i\ndet han rätade på sin långa kropp. Nog orkar jag göra sådant arbete som\nandra stå ut med, bara jag kan komma dit.\n\nDet kunde han emellertid inte den gången, därtill var hans kassa mycket\nför klen, utan skulle han till en början se sig om efter arbete i\nNew-York. Visst gjordes honom ett anbud att förena sig med en hop andra\narbetare, som skulle ned till Costa Rica, där de med arbete fingo\nbetala kostnaden för sin resa, men det ville han inte antaga, emedan\nhan hört att det var så hett därnere, och dessutom, menade han, kunde\nman inte så noga veta huru man skulle slippa därifrån, om man ville\nbort. Nej, då var han mera böjd för arbete på ett tegelbruk utanför\nNew-York, dit man också just då värfvade folk och där han enligt\nnoggrann uträkning på två veckor kunde förtjäna ihop hvad som brast i\npriset för biljetten till Duluth.\n\nNog blef han varnad för tegelbruket och agenterna, som värfvade\narbetare dit, emedan de voro okända svindlare, men han menade, att han\nnog kunde reda sig. Hufvudsaken var ju att genast få arbete, så att han\nkunde börja förtjäna, och så begaf han sig ut till sitt tegelbruk så\natt jag inte mera såg till honom medan jag var kvar i New-York.\n\n       *       *       *       *       *\n\nEn månad senare var jag själf nere i Costa Rica och hade tagit emot\nbefälet öfver en \"camp\" (arbetarestation) ute i vildmarken. Allting var\nnytt där borta, både omgifningar, lefnadssätt, värksamhet och folket\njag hade att göra med, så att episoden från färden öfver Atlanten snart\nhelt och hållet försvann ur mitt minne. Men några veckor efter det jag\ntagit emot min camp, fick jag en dag underrättelse från högkvarteret om\natt en sändning arbetare anländt från New-York och var destinerad till\nmin station, där det behöfdes mera folk. Och då de kommo, var min\nresebekantskap bland dem.\n\nHan hade ganska riktigt råkat ut för svindlare och bedragare, hvilka,\ndå det sent omsider blef likviddag, i stället för kontanter lämnade\nhonom en räkning på järnvägsbiljett, -- tegelbruket låg jämt tjugu\nminuters väg från New-York -- hyra för bostad, -- en sofplats på\ngolfvet i en lada -- kost och annat, uppgående sammanlagdt till några\ndollars mera än arbetslönen för den tid som gått.\n\nHvad man sagt honom för att förklara kalkylen hade han naturligtvis\ninte förstått, endast det hade han fattat, att man fordrat ytterligare\nnågra dagars arbete för att utjämna räkningen, men det hade han inte\nvidare brytt sig om, utan helt enkelt gått sin väg. Förmannen för\narbetarne hade nog sökt hindra honom därifrån, men då min vän, som inte\nkunde meddela sig muntligen med honom, tagit sin tillflykt till\nargument af lika internationell som handgriplig natur, hade han\nuppgifvit försöket och låtit mannen gå. Till New-York hade han gått\ntill fots längs järnvägslinjen och ganska riktigt hittat tillbaka till\nemigrantkontoret, där man likväl inte kunde förhjälpa honom till hans\nrätt, gentemot de skojare, för hvilka han råkat ut. Men den sent\nförvärfvade erfarenheten hade kurerat honom för lusten att göra vidare\nexperiment i New-York, och då värfningen af arbetare för Costa Rica alt\nännu pågick, hade han anmält sig för resa dit ned. Själf tyckte han sig\nha haft rätt god tur då han sluppit med så litet, ty efteråt hade han\nhört om andra, som låtit lura sig till arbetsställen, där de fått\nslafva i månadetal utan någon lön, innan de lyckats komma därifrån. Och\nnu ämnade han stanna tills han sparat ihop tillräckligt för att sedan\nkunna resa till hvilken trakt han själf behagade.\n\nMen trifvas gjorde han inte där nere, ehuru han arbetade bättre än de\nflesta, aldrig försummade någon arbetstimme, utan tvärtom åtog sig\nextra arbete, såsom vedhuggning för köket och annat, som ökade hans\ninkomster så att han, då den första månadslikviden inträffade, inte\nallenast kunde betala hela sin nedresa utan till och med hade något i\nöfverskott. Från de andra arbetarne höll han sig på så långt afstånd\nsom möjligt, ty bland dem funnos, såsom han befarat, ett par stycken,\nhvilka kände till historien om stockjunkaren och alt hvad däraf följt,\noch han skydde till och med åsynen af folk, som påminte honom därom.\nVanligtvis satt han alldeles ensam, då arbetet för dagen var slut, och\ntycktes bli alt dystrare och svårmodigare till sinnes ju längre det\nled.\n\nEn månad till stod han ändå ut med det, men då förklarade han en vacker\ndag \"att han inte hade ro mera att stanna\" utan ville bort, och inte\nens min invändning, att han ju knappast hade mera kontanter än att han\njämt och nätt kunde komma tillbaka till New-York, tycktes göra något\nintryck på honom. Men då jag erbjöd honom att åtaga sig kolbränning för\nlägrets smedja, ett arbete, det han kunde sköta helt ensam och hvarpå\nhan kunde förtjäna betydligt mera än den vanliga dagspenningen,\nklarnade han upp en smula. Och redan samma dag begaf han sig inåt\nurskogen för att söka upp en lämplig plats för en mila.\n\nTill lägret kom han sedan blott en gång i veckan efter matvaror, dem\nhan själf tillredde i den koja han uppfört åt sig inne i skogen, och då\nkom han alltid och sökte upp mig blott för att hälsa och fråga huru jag\nmådde. Gladare var han nog inte än förr, men han tycktes trifvas\nskäligen bra i alla fall där ute i ensamheten, och tigrarna -- såsom\nvåra arbetare kallade jaguarerna -- var han inte det minsta rädd för.\nDe äro ju inte så farligt stora, sade han, och inte så värst argsinta\nheller, åtminstone att döma af de två han sett.\n\nTyvärr kunde inte kolbränningen pågå i oändlighet, isynnerhet som han\npå tre veckor redan bränt mera än den behöfliga kvantiteten, hvilken\njag antagit att han skulle behöfva fem för att få ihop, och då fick han\nlof att gå ut på linjen igen. Men nu trifdes han ännu mindre än förut,\nså att han redan om några dagar åter igen förklarade sig vilja bort,\noch så snart likviden för kolbränningen kom, gjorde han sig i ordning\natt resa.\n\n\nAf de andra arbetarne, bland hvilka funnos några, som förut ströfvat\nmycket omkring i Förenta Staterna, hade han hört om de stora skogarna i\nWyoming, och då han från barndomen var van vid alt slags skogsarbete,\nhade han nu beslutit att begifva sig dit. Kanske skulle han taga arbete\npå en eller annan plats under vägen, men till norden, \"där det fans\nordentlig vinter\", ville han framför alt.\n\n\"Det är för mycket att ha sommar hela året om\", sade han, \"jag kan inte\nhålla ut med det\".\n\nVärmen var nog inte det hufvudsakliga onda, som plågade honom, utan en\nunderlig oro och otillfredsställelse, som han icke kunde rå med, och då\njag mycket väl insåg detta, sökte jag inte häller vidare öfvertala\nhonom att stanna kvar, utan gaf honom en marchroute öfver New-Orleans,\nlängs Mississippifloden och vidare upp till Wyoming, och därpå reste\nhan, försäkrande mig, att det enda han önskade, vore att ännu någon\ngång få träffa mig, som varit så vänlig mot honom. Jag trodde inte då,\natt hans önskan skulle uppfyllas.\n\n       *       *       *       *       *\n\nEtt helt år hade förflutit sedan jag lämnade den heta, soliga södern,\nmera än ett år sedan jag såg min vän från Atlanterfärden vandra bort\ngenom urskogen, uppåt norden, dit hans öde dref honom. Jag hade under\ntiden hamnat i Chicago, den unga, underbart väldiga, penningjäktande\npräristaden, där ingen har tid till annat än löpande efter dollarn, där\nde otaliga fabriksskorstenarna utan afbrott bolma ut sin illaluktande\nrök, så att himmelens blåa sky endast undantagsvis skymtar fram, där\nmiljoner vinnas på en dag och förloras på en timme, där tiotusenden\nlefva i den eländigaste smuts och fattigdom, men alla likväl fylda af\nfeberhett, aggande begär att i trots af alt dock en gång komma till\nrikedom och öfverflöd.\n\nJag hade anställning vid en tidning, och till åliggandena vid min\nbefattning hörde bland annat också att ta emot de besökande, hvilka på\namerikanskt sätt kommo upp på byrån för att få sina namn publicerade i\nvisitlistan. Bland sådana besökande träffade jag så en dag en man,\nhvilken värkligen ville träffa tidningens ägare och inte kommit endast\nför reklamens skull, men som denne för tillfället var utgången,\nsamtalade vi om ditt och datt medan besökaren väntade. Han hade kort\nförut lämnat sin post såsom chef för staten Illinois fängelse, och\ndäraf kom det sig, att vi snart nog kommo in på kapitlet om brott och\nbrottslingar, hvarvid han ur sin rika erfarenhet meddela åtskilligt af\nintresse och i sammanhang med det öfriga nämde några ord om den\noändliga brokigheten hos den samling af förbrytare han haft omhänder, i\ntyp, i karaktär, nationalitet -- i alt, kort sagdt.\n\n-- Hade ni några finnar där? frågade jag.\n\n-- Jo en, svarade han, den ende där varit under alla de år jag varit\nchef. --\n\nJag bad honom berätta hvad han i öfrigt kände till om mannen, men han\nsade, att det icke var synnerligen mycket, eftersom ingen kunde tala\nmed honom. Han hade hemtats från Wyoming, som ännu inte haft råd och\ntid att uppföra ett eget statsfängelse och därför aftalat med Illinois\nom härbergerande af dess förbrytare, för att aftjäna åtta års\ntukthusstraff, ådömdt för ett mord, begånget där borta i skogarna.\n\n-- Det är synd om karlen, tillade f.d. fängelsechefen, ty om inte alla\ntecken bedraga, så lider han ett bra hårdt straff för det han begått,\noch säkert är, att han inte kan hålla ut sin tid till slut. Redan då\njag lämnade platsen, trodde jag, att han börjat bli sinnesrubbad, och\ndå hade han ändå inte suttit inne mera än några månader. --\n\n-- Tror ni då, att han blifvit oskyldigt dömd? frågade jag.\n\n-- Nej, inte egentligen oskyldigt. Han har nog knifvat ihjäl en karl\nnågonstädes borta i Wyoming, men om jag bedömer honom rätt -- och det\nborde jag ju kunna -- så var det inte något mord utan en sådan där\naffär, som folk i den delen af världen oftast als inte brukar antastas\nför. Men karlen förstår mycket litet engelska och kan inte tala tio\nord, så det var omöjligt för mig att få reda på någonting närmare af\nhonom själf.\n\n-- Hvad heter han?\n\n-- Han kallar sig Wilson och under det namnet har han blifvit dömd, men\nhans eget är det väl inte, eftersom han den första tiden som oftast\nglömde att svara, då det ropades upp.\n\n-- Kan man få se och tala med fångarna där ute? frågade jag vidare.\n\n-- Inte i allmänhet, svarade han, men om ni såsom tidningsman och\nlandsman därtill vill besöka honom, så skall jag med nöje gifva er ett\nintroduktionsbref till min efterträdare. -- Och bra vore det, om ni\nreste dit, så den stackars fan en gång finge tala med någon människa,\nsom förstår honom. --\n\nJag tackade för anbudet och några dagar senare for jag ut till Joliet,\ndär fängelset ligger. Mitt bref till chefen var tillfyllesgörande, så\natt han genast efter dess genomläsande beordrade en fångknekt att föra\nmig till 819, Wilsons cell, samt vänta på mig utanför dörren. Några\nminuter därpå stodo vi i den höga, tysta gården, som sträcker sig genom\nfängelsets alla våningar, med smäckra järngallerier löpande längs\nhvarje rad af celler och med ett hvitstruket glastak, som ger en skarp,\nlikformig belysning åt gårdens ljusa väggar och mörka gallerier och\ntrappor. Uppe i tredje våningen kommo vi till cellen 819, hvars dörr\nmin beledsagare öppnade.\n\nDess innevånare stod vid fönstret och såg ut genom dess galler, utan\natt ens vända på hufvudet, ehuru han måste hört att någon kom in. Det\nvar en lång, stark figur, klädd i den ohyggliga amerikanska fångdräkten\naf svart och hvitrandigt tyg, som skäres så att ränderna löpa rundt om\nkroppen.\n\n-- God dag, sade jag på finska.\n\nHan vände sig långsamt om, som om han inte känt sig säker på att ha\nhört rätt, såg några ögonblick stumt på mig med ett underligt förvånadt\noch frågande uttryck och förde båda sina händer tillsamman i det han\nutbrast:\n\n-- Herre Jesus välsigne! huru har kapten kunnat få rätt på mig?\n\nDet var ingen annan än min vän från Atlanterfärden och urskogarna i\nsödern. Jag kände igen honom, så snart han öppnade munnen och\ntilltalade mig med titulaturen där nedifrån, ehuru hans ansiktsfärg var\nhelt och hållet förändrad och dragen blifvit kantiga och skarpa.\n\nMed några ord förklarade jag, att det blott var slumpen, som fört mig\ntill Joliet, men det ville han inte tro.\n\n-- Det var nog bestämdt, att vi skulle träffas igen, sade han. Allting\när bestämdt på förhand här i världen, och det som en gång är bestämdt\nhänder nog, om man sen vill eller inte.\n\nHans blick var med ett så stirrande, frånvarande uttryck fästad på mig,\nmedan han gaf luft åt sina fatalistiska tankar, att jag inte genast kom\nmig för att säga något, men det behöfdes inte häller, ty om ett par\nögonblick fortsatte han:\n\n-- Se nu på mig till exempel. Redan där hemma brukade jag emellanåt\ntänka, att jag borde slå ihjäl den där stockjunkaren som jag berättade\nom på ångbåten, men så tänkte jag igen, att inte kunde jag ju bli\nmördare, och så gick det dag efter dag tills han rymde -- och nu har\njag ändå slagit ihjäl honom, fastän det såg ut som om vi två aldrig\nmera skulle träffas.\n\n-- Var det honom ni dräpte uppe i Wyoming? frågade jag, då han\ntystnade; ett smålöje, hvars uttryck af tillfredsställelse stod i\negendomlig kontrast mot blicken, spelade på hans läppar.\n\n-- Ja, naturligtvis, svarade han, alt fortfarande leende. Hvem annan\nskulle jag väl dräpa?\n\n-- Huru gick det till? Berätta altihop åt mig.\n\n-- Åh, det är just inte mycket att berätta om. Så snart jag såg honom,\nvisste jag, att det var för den skull jag kommit dit, och så, en dag då\nhan slängde ett skymford åt mig, slog jag honom med knifven -- bara en\ngång och han dog strax.\n\n-- Jaja, det som man minst väntar sig inträffar vanligen, sade jag och\ntillade sedan för att söka förmå honom att småningom meddela mig flera\nenskildheter af tilldragelsen: tala nu om för mig, huru er resa från\nCosta Rica gick, hvar ni sedan dess varit och arbetat o.s.v. --\n\nTill en viss grad lyckades det att få honom ur tankarna på det som\nbragt honom till platsen, där vi träffades, ehuru han alt emellanåt\nsyntes böjd för att hoppa öfver den mellanliggande tiden och återgå\ntill episoden i Wyoming. Småningom blef han likväl lugnare och\nberättade snart på sitt gamla, fåordiga sätt, uppmuntrad af idkeliga\nfrågor från min sida, om huru han kommit till New-Orleans och därifrån\nrest vidare med en flodångare längs Mississippi. Från denna plats hade\nhan begifvit sig åt nordvest, hade arbetat på några farmer och i en\ngrufva i Colorado samt hade slutligen efter flera månader hamnat uppe i\nWyoming, och fått plats vid en såg, där förut några andra finnar\narbetade.\n\nNär det sedan blef vinter och sågen stannade, drog han i väg inåt\nskogarna på stockbygge och där hade han till en början tyckt sig\ntrifvas ganska bra. Men så hade förmannen för laget blifvit sjuk och\nmåst lämna arbetet, och då en ny förman kom ut var det ingen annan än\nsamma stockjunkare, för hvars skull flickan från granntorpet blifvit\nolycklig.\n\n-- Det tog mig så underligt i bröstet, när jag såg honom, sade min\nstackars vän, men först då han fick ögonen på mig och grinade och\nfrågade om Anni skickat hälsningar till honom, visste jag, att det nu\nvar bestämdt, att jag skulle slå ihjäl honom. Först tänkte jag göra det\ngenast, men så tyckte jag, att jag borde tala med honom först för att\nvara riktigt säker, och därför väntade jag tills vi slutat arbetet och\nkommit tillbaka till lägret.\n\nHär tystnade han ett ögonblick och jag väntade utan att göra några\nfrågor för att inte störa det lugn, som syntes ha efterträdt den första\nupphetsningen vid åsynen af mig. Han stirrade rätt framför sig ut i\nrummet, som om han sökt noga påminna sig alt som händt, men föreföll så\nstillsam och redig som om hans sinne aldrig varit i minsta mån\nomtöcknadt, och efter en minut eller så fortsatte han i samma lugna och\njämna ton som förut:\n\n-- Jag gick in till honom i hans rum och sade, att jag kommit för att\ntala om Anni, eftersom han frågat efter henne, men han sade, att han\nvisste huru det gått och inte brydde sig om att höra något mera. Då\nfrågade jag, om han tänkte göra någonting, när hennes tid i fängelset\nvore ute, då det ju i alla fall var hans fel att hon kommit dit, men\nhan bad mig tiga och inte blanda mig i så'nt, som inte angick mig. \"Du\nkan ju själf gifta dig med henne\", sade han, \"när hon slipper ut. Nog\nlär hon duga åt dig, om det också gått litet på sned för henne förut\".\n\n-- Då högg jag knifven i honom och han skrek som en hare, slutade min\nvän med ett förvridet skratt och så fortsatte han i alt häftigare ton:\noch sedan öppnade jag dörren och bad de andra komma och se hvad jag\ngjort, och de bundo mig och förde mig andra dagen långt bort till ett\nfängelse och sedan till domstolen och så tillbaka till fängelset igen,\naf och an flera gånger tills jag inte kunde tänka mera och till slut\nhemtades jag hit och här har jag varit ända se'n dess och har aldrig\ntalat med någon människa förrän nu med er.\n\nHans blick, som under de sista orden fått ett altmera vildt och\nförvirradt uttryck, var fortfarande fästad på mig där jag satt på hans\nsäng, utan att veta hvad jag skulle säga eller göra, men syntes igen\nklarna upp som om något runnit honom i hågen.\n\n-- Kommer ni ihåg när ni på ångbåten sade att det nog är bäst att\nvänta? frågade han, men fortsatte innan jag hann svara något, med ett\nnytt skratt, som lät ännu vildare än förut:\n\n-- Ni hade alt rätt den gången -- bara man har tålamod och väntar, så\nblir nog alt bra till sist. -- Men jag behöfver inte vänta länge\nnumera, bara några dagar. Jag har skrifvit till senaten att den där\nstockjunkaren inte var värd att lefva och nu skall jag få ett hemman\nför att jag slog ihjäl honom och en senator kommer själf hit endera\ndagen för att släppa ut mig.\n\nHan hade begynt gå fram och tillbaka i den trånga cellen medan han\ntalade, kastande då och då en blick på mig, och nu stannade han tätt\nframför mig, som om han fått någon ny idé.\n\n-- Ni skall resa hem, kapten, sade han, och laga så, att Anni också\nslipper ut. Om ni bara säger, att jag har hennes barn här, så kommer\nhon nog hit och så gifta vi oss och här vet ju ingen någonting om\nhenne. Men ni måste resa genast, tillade han med andlös ifver, och i\ndet han skyndade till dörren och gaf den en väldig spark, som dånade\nute i gården, skrek han så högt han förmådde:\n\n-- Hemta genast fram kaptens häst, han skall rida efter min brud -- hör\nni inte?\n\nFångknekten kom in och jag gick, efter ett hastigt afsked från min\nstackars vän, som inte tyckte sig kunna få mig i väg fort nog, tillbaka\ntill fängelsechefens rum, där jag redogjorde för utgången af mitt\nbesök, utan att han tycktes bli det ringaste förvånad.\n\n-- Jaså, det har brutit ut till slut, sade han endast. Och så ringde\nhan på en af betjäningen och sade:\n\n-- N:o 819 skall genast föras till en dårcell. Tag en tvångströja och\nnågra man med er -- det kan lätt hända att han blir våldsam.\n\n\n\n\nPastor Lahti.\n\n\nDet var lif och rörelse i Anoka, en vacker söndagsförmiddag i början af\nJuni. Från hvarenda gård i settlementet kommo så många som blott kunde\nlämna hus och hem, några i båt öfver sjön, andra till fots och de,\nsom bodde allra längst borta, i fyrhjuliga farmarevagnar, till\nSalmela-gården, i hvars stora sal det skulle hållas bibelförklaring på\neftermiddagen.\n\nÄnda sedan Anoka fick egen järnvägsstation och \"staden\" begynte växa\nupp längs banan, hade det varit tal om att skaffa dit en finsk präst\noch bygga en kyrka, men först nu hade det blifvit allvar af saken.\nSedan på våren närapå ett dussin nybyggare kommit till och flera af de\nandra skaffat sina hustrur och barn öfver, hade nödvändigheten att\nrealisera planen, börjat göra sig gällande. Någon undervisning måste ju\nbarnen få, och de fullvuxna kunde det inte annat än göra godt att någon\ngång få höra Guds ord, om det så ock bara vore för att hålla karlarna\nfrån krogen, medan predikan pågick.\n\nTy krog hade Anoka naturligtvis, och två handelsbodar och postkontor,\nsom var inhyst i ett rum bakom krogen, hvars ägare tillika var\nfredsdomare, polischef och enda konstapel. Stort besvär med ordningens\nupprätthållande hade han visst inte, men fredsdomaren Tuhkala kände nog\nändå vikten af den mångskiftande ämbetsmanna-ansvarighet, som hvilade\npå hans skuldror -- och så ofta tillfälle gafs, gjorde han sitt bästa\nför att låta också andra få känning af den. Men annars var han en\nbeskedlig karl och kunde tillräckligt engelska för att gå befolkningen\ntillhanda med ett och hvarje i deras affärer, då de någon gång hade\nsådana med \"utländingar\", såsom de kallade alla andra än sina landsmän.\n\nHan tyckte visst inte, att det behöfdes kyrka och präst i Anoka, men då\nSalmelahusbonden, som hade den största farmen i trakten och annars\nockså var en förnuftig karl, lofvat gratis tomt för byggnaden och äfven\ndet öfriga folket syntes önska en själasörjare, så ville han, Tuhkala,\ninte draga sig undan. Tvärtom var det just han, som, då han fått höra\natt pastor Lahti i Mills ville lämna orten, skrifvit och bedt honom\nkomma till Anoka för att hålla profpredikan.\n\nEgentligen prästvigd var Lahti inte, utan bara utsläpt från ett norskt\nprästbageri i Illinois, där själaherdar tillvärkades i dussinvis och\ndär han, så godt hans fullständiga obekantskap med språket medgaf,\ndeltagit i den ettåriga kursen. Men hemma hade han gått i\nfolkskoleseminarium, och ehuru han för något sträck blifvit affärdad\ndärifrån långt förrän han ens kunde tänka på dimissionsbetyg, hade han\ndock hunnit inhemta betydligt större kunskaper än hvad de öfriga\nprästkandidaterna i anstalten kunde skryta af och hade därför bland dem\nvarit ett klart skinande ljus -- på rådbråkad engelska.\n\nI Amerika hade han drifvit vida omkring. En tid såsom emigrantrunnare i\nNew-York, sedan såsom kosthållare för ett lag järnvägsarbetare ute i\nvestern, ett halft år såsom veterinär i en ny stad i Dakota och\ndärefter -- sedan han i fyllan och villan kurerat ihjäl en farmares\nhela kobesättning på en enda natt -- hade han slagit sig på prästbanan.\nI Mills, också ett finskt settlement, hade han nu senast vistats en tid\nsåsom präst, barnaläsare och tidningsredaktör på en gång, men han\ntyckte inte om luften där, skref han till Tuhkala, och var därför\nmycket villig att komma till Anoka, ifall församlingen åtog sig att\nuppföra det nödiga huset för kyrkan, skolan och pastorn själf.\n\nDet kan ju nog hända att luften i Mills inte var den bästa, men\nmisstänkligt är i alla fall, att pastorns lust att flytta också i någon\nmån berodde därpå, att hans församlingsbor redan blifvit tillräckligt\namerikaniserade för att hota honom med tjära och fjäder, ifall han en\ngång till uppträdde full i predikstolen. Huru som hälst var han böjd\nför att flytta öfver till Anoka och i dag skulle han hålla\nbibelförklaring i Salmelagårdens sal.\n\nTidigt på eftermiddagen kom tåget med pastorn. Fredsdomaren Tuhkala,\nden amerikanska handelsmannen, Salmelahusbonden och några andra\nhonoratiores togo emot honom på stationen, medan resten af menigheten\nsamlat sig i en tät klunga på vägen, en bit från gården där samlingen\nskulle ske. Pastorn smålog vänligt mot de medborgare, som togo emot\nhonom, protesterade mot att Salmelavärden tog hans nattsäck, men gaf\nmed sig och satte sig, följd af de öfriga, i gång utåt vägen, sedan han\nmed en min som om sådant vore långt under hans värdighet, höflig men\nbestämdt afböjt Tuhkalas invit till hela sällskapet att först taga ett\nlitet glas.\n\nReputerlig att se var han just inte, där han gick ett halft steg före\nde öfriga. Ansiktet var fett och blött, slätrakadt och försedt men en\nnäsa, som visade näsborrarna rätt framifrån. Munnen stor, rund och\nfuktig och ögonen små, men oroliga och likasom ständigt på spaning. Då\nhan kom fram till gruppen af församlingsbor på vägen, nego kvinfolken\ndjupt och karlarna togo betänksamt hattarna af sig, medan pastorn gång\nefter annan långsamt och värdigt böjde på hufvudet och sade: god dag,\ngod dag kära vänner! En pojke knyckte sin syster i kjolen och sade: ser\ndu så'na stickor till ben han har! och manade henne och två andra\nflickor att flina.\n\nMen pastorn märkte det inte, utan gick vidare fram mot huset, där han\nförsvan i främmand, kammaren innanför salen, sedan han med ännu ett\nfett tacksamhets småleende tagit sin nattsäck af värden. Och omedelbart\ndärpå började menigheten stillsamt intaga sina platser, en del på\nstolar och andra på bänkar och bräder lagda på packlådor.\n\nSå snart alla voro inne, kom pastorn ut och gick med afmätta steg och\nett mildt smålöje fram till sin plats bakom bordet, som var klädt med\nen hvit duk. Han hade klädt om sig och bar nu en riktig prästrock med\nmycket smala ärmar och en lång rad knappar, hvaraf likväl endast den\nöfversta var tillknäpt, medan de andra stodo öppna och visade en\nmisstänkligt tjock urked, som liknade guld och var fästad inne i fickan\nmed en säkerhetsnål. Pastorns klocka hade altid råkat stanna på något\nobegripligt sätt, \"just i dag på morgonen\".\n\n-- Låter oss bedja, sade han efter det han harklat sig och kastat en\nsnabb blick öfver församlingen. Och sedan han lagom länge hållit\nhufvudet lutadt mot sina sammanknäpta händer, höjde han det och sade\nmed vacker betoning, att han ämnade tala om synden -- ty syndare äro vi\nju alla!\n\nDet var en utläggning om synden i allmänhet och om svalg och\ndryckenskap isynnerhet han gaf till bästa, och det var ord och inga\nvisor Anokaboarna fingo höra -- de som aldrig gjort sig skyldiga till\nvärre svalg än att någon enda gång äta sig till magvärk på fläsk och\nnypotäter och som inte hade råd att dricka något så när ordentligt mera\nän ett par gånger om året på sin höjd.\n\nMen pastorn, som föregående afton tagit ett grundligt afsked af några\nlikatänkande själar i Mills, hade en dunkande känsla i hufvudet, och\nden dref honom till en dånande predikan öfver \"djäfvulen i buteljen\",\nsåsom han fann lämpligt titulera den bondfinkel som serverades i Mills,\noch därmed lyckades han så skaka upp sina åhörare, att kvinfolken\nbegynte snyfta högljudt och karlarna sågo allvarsamma ut, medan barnen,\nskrämda af skrikandet och de rysliga orden, tryckte sig tätt till\nhvarandra eller till sina mödrar och darrade i sina små samveten, fast\nde aldrig smakat ens bondfinkel.\n\nSedan pastorn slutat utläggningen, tog han med sin annandagshesa röst\nupp en salm, men då de flesta af församlingen inte på långa tider varit\nmed om någon gudstjänst, riskerade bara två äldre kvinnor falla in, och\ndet blef en så lustig trio att barnen glömde både djäfvulen i buteljen\noch alla andra djäflar, och begynte fnittra igen. Men pastorn tystade\ndem med en allvarsam blick, slutade sången med endast en vers och bad\ndärefter med en ovanligt väl prononcerad darrning i rösten: Härran\nvälsigne eder och bevare eder. -- -- -- Så drog han sig tillbaka igen i\ndet inre rummet, medan menigheten sakta troppade ut och samlade sig i\nen klunga utanför huset samt begynte i halft hviskande ton utbyta\nåsikter om pastorns utförsgåfvor, hvilka slagit an på dem såsom\nsärdeles framstående.\n\nDet blef därför häller ingen diskussion, då Salmelahusbonden om en\nstund kallade männen tillbaka in i salen och frågade, hvad de tänkte om\nbyggandet af en kyrka. Han för sin del var fullt tillfreds med det han\nhört och vore färdig att stå vid sitt löfte om fri tomt så nära staden\nsom hans ägor sträckte sig, utom att han naturligtvis såsom alla andra\nskulle bidraga med virke och dagsvärken. Ingen opponerade sig, utan man\nkom öfverens om, att följande lördagmorgon hvarje arbetsför karl skulle\ninfinna sig på byggnadsplatsen, jordägarne med endel virke och de andra\nförsedda med värktyg, så att man kunde få huset upp med ens.\nSalmelavärden åtog sig att räkna ut, huru mycket stolpar, bräder och\nannat det skulle behöfvas, så att enhvar i tid kunde få veta hvad han\nhade att hemta, och så skildes de församlade åt, nöjda och belåtna\nallesamman och pastorn inte minst.\n\nDen enda, som hade sina dubier om hela företaget var fredsdomaren. Om\nden där prästen -- eller hvad han nu var, ty inte såg han riktigt ut\nsom en präst -- värkligen ämnade på fullt allvar börja bråka om\nnykterhet, så kunde det göra en betydlig skilnad i hans, Tuhkalas,\naffärer. Inte för att det egentligen söps så betydligt i Anoka, men\nhvar gång någon farmare kom för att köpa något i butikerna, tittade han\nockså in i Tuhkalas lokal, och det blef hela hopen slantar på året. Han\nsatte sig redan samma afton ned och skef ett bref till postmästaren i\nMills, som också var finne, anhållande att få veta alt, som var kändt\nom pastor Lahti. Och när svaret kom, grinade fredsdomaren illmarigt,\nehuru han ansåg klokast att tillsvidare behålla nyheterna för sig\nsjälf. Det hade ju ingen brådska, man kunde alltid först se hvad\nprästen tog sig för, då han blef litet varm i kläderna.\n\nLördagen kom och med den en ovanlig rörelse i det tysta Anoka. Tidigt\npå morgonen kommo farmare med sina vagnar, lastade med bräder, pålar\noch takspån, och omedelbart därpå började hamrandet och sågandet. De\nvoro timmermän hvarenda man, österbottningar allesamman, så det gick\nsom en dans att sätta upp huset, som bygdes på vanligt amerikanskt\nsätt: bräder på korsvirke. När eftermiddagen kom och med den\nkvinfolken, som hemtade mat och kaffe åt de arbetande, var endast en\ndel af taket otäckt, alt det öfriga var gjordt, och då föreslog\npastorn, att menigheten skulle taga sig en svängom. Man var i ett fritt\nland, sade han, och behöfde als inte fästa sig vid gamla fördomar. I\nGuds hus kunde man fröjdas lika väl som bedja; Herren hade visst\ningenting emot oskyldig glädje.\n\nMan såg smått förvånadt på hvarandra, ovan vid sådan liberalitet från\nden andliga myndighetens sida, men ett par unga karlar, som inte varit\nmed om en dans på mycket länge, skyndade till sitt kvarter, ett knapt\nstenkast därifrån, och hemtade en dragharmonika. Den tog pastorn hand\nom och visade sig genast vara en riktig öfverdängare i dansmusik, så\nbalen inom kort var i full gång. Både yngre och äldre grepos af\ndanslusten, så att glädjen snart stod högt i tak, eller rättare i sky,\nty taket var ju ännu så länge öppet i midten. Och balens erkända\ndrottning var Salmelas Agatha, den enda unga flickan i hela samlingen,\ndär alla de andra fruntimren endera redan för länge sedan voro gifta\neller också ännu riktiga barnungar, och därför skulle naturligtvis\nhvarenda karl ha sig en sväng med henne.\n\nSjälfva pastorn blef något senare på kvällen så lifvad, att han slängde\nhandklaveret i vrån, dansade fram till flickan med sprattlande\npolkasteg och grep henne om lifvet, i det han ropade till menigheten:\nnu sjunga vi en polska godt folk! Och så stämde han själf upp en lustig\nmelodi till ord, som åtminstone hemma inte ofta sjungas i kyrkan, och\nförsamlingen skrålade med, medan pastorn svängde Agatha rundt, satte\nömsom klacken och ömsom tån i golfvet och stampade så dammet rök. Det\nvar en lifvad afton, som länge efteråt talades om i Anoka, den, då den\nnya kyrkan invigdes.\n\nNär dansen sent på natten tog slut, anmälde pastorn, att han följande\ndag igen skulle hålla bibelförklaring hos brodern Salmela, och då\nskulle han taga upp kollekt för den nya kyrkan, som under följande\nvecka skulle bli så färdig att den kunde begagnas. Det behöfdes en hel\ndel medel för altare och kyrkokärl samt ett och hvarje annat, och\ndärför hoppades han, att församlingen inte skulle visa sig njugg.\n\n-- Det var f--n till lifvad präst vi fått! sade bokhållar Wuori från\nhandelsbutiken, då han vandrade hem i sällskap med fredsdomaren. Jag\nhar aldrig sett maken.\n\n-- Inte jag häller, svarade Tuhkala tort. Men kanske vi få se än mera\nbara vi vänta.\n\nFöljande dag var pastorn emellertid mycket värdig igen och höll en så\nvacker bibelförklaring, att han fick in elfva dollars och en half vid\nkollekten. Han lät genast församlingen veta, att han nästa söndag\nskulle hålla nattvardsgång i den nya kyrkan och på aftonen skref han\ntill Minneapolis efter vinet.\n\nPå kyrkan arbetades det sedan träget, taket gjordes först i ordning, så\nsatte man upp ett altare, och mot slutet af veckan bad pastorn några af\nkvinfolken binda kransar och guirlander af gröna blad och blommor. På\nlördagen var alt färdigt och såg helt ståtligt ut, fastän fönstren ännu\ninte voro insatta. Men de gröna guirlanderna kring fönsteröppningarna,\nkransarna på väggarna och blommorna kring altaret, till hvilket\nSalmelavärdinnan lånat ett lakan, skylde alla möjliga brister.\n\nNattvardsvinet kom också lördagmorgon med godståget, ett stort krus och\nett litet, som kunde hålla ett stop eller så, och som kom Tuhkala att\nsmågrina, då han såg det på stationen. Men han var likväl villig att\nlåna pastorn en större mugg att användas såsom kalk, och i\nhandelsbutiken köptes ett skålpund små, hvita thébiscuits, som dögo\ntill oblater, ty dem hade pastor Lahti glömt och bara tänkt på\nvåtvarorna. Alt var i ordning om aftonen, och i hela omnäjden fans inte\nen själ, som inte ämnade vara med om den första gudstjänsten i den nya\nkyrkan. Så godt som hvarenda kvinna i församlingen och en hel hop\nkarlar dessutom hade anmält sig till nattvardsgång, och pastorn höll\nlördageftermiddag ett det vackraste skriftermål i sitt eget rum i\nkyrkobygnaden, dit han flyttat in dagen förut.\n\nSöndagsmorgonen gick solen upp strålande klar och lyste öfver ett\nlandskap, hvars fridfulla täckhet väl kunde stämma till andakt redan i\noch för sig. Sjön låg lugn och blank, med här och hvar en ring, då\nnågon fisk slog i vattenytan, och tid efter annan fårades den jämna\nspegeln af en båt, som, fullastad med hälgdagsklädda och hälgdagsstämda\nmänniskor, styrde mot Salmelastranden. På långt håll syntes kyrkan,\nöfverst på den långsluttande kullen, prydd med riktiga gröna björkar\nvid knutarna och på båda sidor om dörren, och med en amerikansk flagga\nsvajande från takåsen. Det var Salmela Heikkis, pojkens idé, den han\nutfört tidigt på morgonen, efter att föregående afton han fått låna\nflaggan af Tuhkala, som i sin egenskap af myndighetsperson lagt sig\ntill den, den senaste fjärde Juli.\n\nFrån östan och västan, från norr och söder kommo farmarne med sina\nfamiljer, åkande, gående eller roende, tills väl ett femtiotal samlats\nvid kyrkan. Först gingo alla fram till dörren, på hvilken pastorn\nspikat upp ett anslag, förkunnande att gudstjänsten skulle hållas kl. 9\noch kl. 11, nattvardsgång efter hvardera, och aftonsång kl. 6. _Obs!_\nkollekterna vid alla tre tillfalla vinkassan.\n\nGubbarna, och gummorna med för resten, nyste välbehagligt -- det\nföreföll alt så hemvant och bekant -- och slogo sig sedan ned här och\ndär på kyrkbacken, alldeles som de plägat förr i världen där hemma, för\natt vänta på gudstjänstens början.\n\nOch vänta fingo de. Klockan blef nio, hon blef half tio och närmade sig\nslutligen tio, men ingen pastor syntes till, och dörren förblef stängd.\nMan undrade, först tyst, sedan alt mera högljudt öfver orsaken till den\nlånga väntan, och ju mera man i de olika grupperna utbytte tankar därom\ndesto mera förvånade började minerna bli. Slutligen tog Salmela Heikki,\nsom med största otålighet väntade ett berömmande ord af pastorn för sin\nvackra idé med flaggan, mod till sig och stretade upp längs hörnpålen\nunder pastorns rum, som låg ut öfver sluttningen och därför några fot\nöfver marken. Utmed den smala, utskjutande listen vid golfvet\npraktiserade han sig sedan, hållande sig med händerna vid\nfönsterkarmen, ett steg åt sidan och kastade en blick in i rummet. Hans\nansikte fick ett skrämdt uttryck och händerna släpte genast sitt tag så\natt han tungt föll till marken.\n\n-- Hvad har du för dig? frågade hans far strängt. Han satt på en stubbe\nnära till, språkande med fredsdomare Tuhkala och märkte först nu, hvad\nsonen tagit sig före.\n\n-- Pastorn är sjuk, svarade pojken med häpen min. Han ligger på\ngolfvet.\n\n-- Ah hm, hostade fredsdomaren. Han anade genast hvad det var och\nuppmanade därför Salmelahusbond att komma med honom in och se huru det\nvar fatt.\n\nDörren var stängd inifrån, men endast med hake, hvarför Tuhkalas\nknifblad utan svårighet öppnade den. I det inre rummet låg pastorn\nganska riktigt på golfvet nära tröskeln.\n\n-- Han är död, hviskade Salmelavärden häpet.\n\n-- Var inte rädd, svarade fredsdomaren, han kvicknar nog till igen.\nDärmed gick han fram till pastorn, som var iförd sin prästrock och\ntydligen ämnat sig ut då han föll, och klef med ett långt steg öfver\nden liggande kroppen samt såg sig omkring i rummet, medan Salmelavärden\nfrån dörren tog en öfverblick af situationen.\n\n-- Full är den f--n, sade Tuhkala, i det han pekade på det mindre\nkruset, som kommit dagen förut och nu låg tomt på golfvet invid\npastorns bädd. Ur det stora kruset med nattvardsvin hade han också sökt\nhälla något i muggen, men om för att användas i kyrkan eller för att\nskölja ned whiskyn med, kunde åskådarne inte afgöra. De sågo endast,\natt han hällt ut en hop på golfvet, där det runnit ända fram till\ndörren, och själf låg pastorn nu med hufvudet och halfva kroppen i den\nheliga vätskan.\n\nSalmelavärden försökte resa upp honom, och då öppnade han ögonen,\n\n-- min -- -- -- lekamen -- -- -- blod, stönade han otydligt, men då\nblef värden vred, svor till och lät pastorn handlöst falla tillbaka på\ngolfvet.\n\n-- Låt honom ligga, tills han nyktrar till, sade fredsdomaren. Sedan\nkunna vi köra honom härifrån -- ifall andra tänka som jag.\n\nTvå eller tre nyfikna ansikten visade sig i ytterdörren, uppfattade\nsituationen i en blink och försvunno igen. Innan fredsdomaren och\nSalmelahusbonden ännu hunnit stänga dörren efter sig, hade\nunderrättelsen om, hvarför pastorn var förhindrad att hålla gudstjänst\noch nattvardsgång flugit från mun till mun bland de väntande, hvilka\nlikasom af instinkt alla skockade sig tillsamman under ett indigneradt\nsorl, som tydligt nog angaf hvad de tänkte.\n\nDet var inga milda omdömen, som fäldes öfver pastor Lahti under den\nnärmaste kvarttimmen, och hade de yngre karlarna fått råda, så skulle\nhan blifvit släpad ned till sjön, badad där tills han blef nykter igen\noch sedan pryglad ut från Anoka. Men de äldre ville inte veta af några\namerikanska seder. På deras bestämda yrkande beslöt man att låta honom\nsofva ruset af sig och därefter meddela honom, att Anoka inte hade\nnågot vidare bruk för honom. Salmelavärden och fredsdomaren fingo i\nuppdrag att öfverbringa menighetens enhälliga consilium abeundi, och\ndärefter skildes församlingen åt i allsköns stillhet. Det var nästan\nsom om de skämts för hvarandra inbördes och hälst undvikit att vidare\ntala om saken.\n\n-- Du får föra ordet, då vi gå till honom, sade Salmelavärden. Och det\nåtog sig fredsdomaren mer än gärna. Han skulle nog föra ordet.\n\nLänge behöfde de häller inte vänta på tillfälle att tala med pastorn,\nsom på aftonsidan själfmant kom öfver till Tuhkala. Och Salmelavärden,\nsom såg honom begifva sig dit, skyndade efter, så att han kom fram\nnästan samtidigt.\n\n\nPastorn hade inte behöft fundera länge öfver hvad som händt, då han\nvaknade upp. En enda blick på det toma whiskykruset och på det utspilda\nvinet hade varit tillräcklig för att visa honom huru landet låg. Men då\nhan inte kom ihåg, att någon varit inne hos honom tidigare på dagen, så\ntänkte han, att situationen kanhända inte ännu var alldeles hopplös,\noch styrde därför i väg till fredsdomaren för att litet sondera\nterrängen.\n\nSalmelavärdens ankomst och Tuhkalas bistra min gjorde det genast klart,\natt alt inte var som det borde, men pastorn var inte den som lät\nförbluffa sig af småsaker.\n\n-- God afton, sade han snäft. Jag kom öfver hit för att fråga, hvarför\ningen människa i hela Anoka varit kristlig och barmhärtig nog att se\ntill mig i min nöd och plåga i dag. Där har jag legat sjuk nästan till\ndöds, och ingen har så mycket som bjudit mig en dryck vatten, nej, inte\nens kommit för att se om jag behöfde något. Sannerligen säger jag er --\nhan höjde handen och skakade den framför den till ytterlighet\nförbluffade Salmelavärdens ansikte -- detta skall eder vedergäldt\nvarda. Säger icke skriften -- -- --\n\nMen nu hade fredsdomaren återfått målföret och han vardt arg med\nbesked.\n\n-- Hör på du, hästdoktor, afbröt han pastorns tirad, vi ä' inga\nbarnungar, Salmela och jag, utan kunna rätt väl urskilja om en karl är\nsjuk eller full. Full var du ända upp till mynningen i dag morgse, och\nwhiskyn du fylde dig med hade du bestält med kyrkans pengar. Sådana\nkonster tåla vi inte här i Anoka, och därför är det bäst du packar dig\ni väg härifrån, innan pojkarna få tag på dig.\n\n-- Domen icke, så varder I icke dömde, säger Herren -- började pastorn\nmed en total omsvängning af taktik. Men fredsdomaren gjorde en\nföraktlig åtbörd.\n\n-- Håll upp med den där låten, sade han. Gudlighet af din sort duger\ninte åt oss. Folket här har kommit öfverens, att de inte vilja höra\ngudsord af dig numera och ha bedt oss säga ifrån att du kan resa.\n\n-- Men om jag nu inte vill, sade pastorn, som faktiskt inte visste\nhvart han egentligen skulle taga vägen. Jag har väl rätt att bo här så\nväl som någon annan.\n\n-- Jobevars, svarade fredsdomaren artigt, det har du. Men för den\nhändelsen kan jag berätta, att här i Anoka är lika godt om tjära och\nfjäder som i Mills. Och om det inte hjälper, så häktar jag dig för\nförskingring af kollekten vid bibelförklaringen. Gudbevars, nog kan du\nstanna i Anoka, om du har lust.\n\nMen pastor Lahti hade inte lust. När nattåget kom, var han på stationen\noch köpte en biljett för återstoden af kollekten, till Ishpeming i\nMichigan. Och där uppvaktade han redaktören för den finska tidningen,\noch berättade, att han sett sig om bland landsmännen i Minnesota för\natt möjligen börja en skola och sätta upp en tidning i något settlement\ndär. Men han hade inte kunnat trifvas ihop med det råbarkade följet.\nMinnesota var ännu inte rätta platsen för en bildad karl.\n\n\n\n\nHuru Pekka fick förlåtelse för hästen.\n\n\nStällningen var bekymmersam, det var visst och sant och tydligt och\nklart både för Matti Ilola och Pekka Tarvanen, där de sutto på hvar sin\nsäck med resgods midt i solbaddet utanför järnvägsstationen. De hade\nanländt dit med tåget österifrån för ungefär en timme sedan, och då\nhade konduktören utan synnerliga omständigheter fört ut säckarna samt\nmed en hel mängd ord, hvaraf de inte förstodo ett enda, och några få\nåtbörder, dem de i stället uppfattat så mycket bättre, antydt, att de\nsjälfva skulle göra sina reseeffekter sällskap. Det hade de också\ngjort, men hvad de vidare skulle taga sig till, visste de inte, ty från\nstationen ledde hvarken väg eller stig öfver den grågula solförbrända\nslätten, och stationsagenten hade bara stirrat på dem, då de på ren och\ntydlig finska frågat, hvad det alt egentligen hade att betyda.\n\nAtt där var något i vägen med biljetterna kunde de förstå, men hvad det\nvar, kunde ingendera af dem utgrunda, ehuru de nu i en timmes tid\nfunderat så svetten stod dem i pannan. De visste bara, att det såg\nhögst bekymmersamt ut.\n\nBiljetterna hade Isokylä Antti, som redan några år varit i Amerika,\nskickat åt dem, och han borde nog haft reda på sig. Och ända tills det\nblef mörkt aftonen förut hade de sett stationernas namn, hvaraf ett och\nannat också fans på biljetterna, så det var tydligt, att de först under\nnatten råkat på villovägar. Men biljetterna hade konduktören behållit,\nså att nu hade de ingenting annat att lita till än Anttis bref, hvilket\nMatti såsom den äldre och förståndigare hade i sitt förvar.\n\nMatti och Pekka voro bröder och hette egentligen båda två Tarvanen, men\nMatti hade, såsom seden och bruket fordra, tagit namn efter sitt torp,\ndå han för några år sedan varit lättsinnig nog att skaffa sig både\nhustru och jordbruk på halsen på samma gång, medan Pekka såsom\nobesluten alt gick under det gemensamma familjenamnet.\n\nPå torpet hade det i början gått bra, men så kom där en liten Matti\ntill världen, och hans mamma gick upp för tidigt, så hon blef sjuk och\ninte mera kunde passa på hushållet och kräken. Och följden häraf var\nåter den, att Matti själf fick hålla sig hemma i stället för att\nförtjäna pengar på stocksläpning såsom förut. Visst anförtrodde han\nhästen åt Pekka, men det var naturligtvis inte detsamma -- \"pojkar äro\nändå bara pojkar\", brukade Matti säga. Och Pekka var nog en pojke till\nåren, ehuru godt ett hufvud längre än Matti samt trots sina sjutton år\nlika grof och stark som någon fullvuxen karl.\n\nKanhända skulle alt dock kunnat reda sig, om det stannat vid den ena\noturen med hustrun, men som hvar man vet kommer olyckan aldrig ensam.\nOch därför hände det en vacker dag under värsta menförestiden, att\nPekka kom hem, dragande stocksläden själf, och på den hade han hästens\nhud. Kräket hade brutit benet af sig och måst klubbas.\n\nHuru det nu egentligen gått till, blef aldrig till fullo utredt, ty i\nförsta hettan hade Matti framkastat någonting om, att det skett honom\nrätt, då han kunnat lämna hästen i händerna på en valp, som ännu inte\nvar torr bakom öronen -- och sedan dess hade ingen kunnat förmå Pekka\natt yttra ett ord om saken. Så snart någon blott nämde ordet häst, knep\nhan ihop munnen, tills den såg ut som ett rakt sträck, och de ljusgrå\nögonen fingo ett uttryck, som inte egentligen uppmuntrade någon att\nfortsätta med det ämnet. Men att han på sätt och vis kände sig skyldig\ntill olyckan, kunde man förstå, då snön smälte bort och han begynte\nreda till åkern för vårsådden med hacka och spade, utan att någon ens\ntänkt på att be honom om något sådant.\n\nDå kom Isokylä Anttis bref. Han var kusin till bröderna Tarvanen och\nhade i stället för att draga lott till värneplikten svurit på, att\ningen korpral eller annan stackare, som gick i kronans kläder, någonsin\nskulle kujonera honom, och så hade han rymt till Amerika. Där hade det\ngått honom väl, och därför skickade han nu två biljetter för resa från\nWasa ända fram till den kolgrufva i Montana, där han arbetade, och där\nhan försäkrade att Matti också kunde förtjäna sina två daler om dagen\neller mera. \"Pojken kan du ju taga med\", slutade brefvet, \"han kan ju\nlika väl växa upp till karl här som där hemma\".\n\nPekka satt och betraktade med något liknande ett löje sina valkiga\nhänder och grofva lemmar, medan Matti stafvade igenom de sista orden,\nmen han blef allvarsam igen, då den äldre brödren långsamt, men mycket\nstadigt placerade sin näfve på bordet och sade: det gör jag.\n\nSå vände han sig till Pekka, såg betänksamt på honom och sade med\nsärskildt eftertryck: hvad dig angår, så vet jag värkligen inte rätt\nhvad jag skall göra. Arbeta kan du nog, men om du också har\ntillräckligt förstånd för att föras ut på en sådan långresa, det vet\njag inte. Såsom du måste ha burit dig åt med hästen, då den bröt benet\naf sig, är jag inte säker om man kan lita på dig.\n\nPekka blef röd ända upp i pannan och knep ihop munnen hårdare än\nnågonsin förr, medan han stadigt såg brödren rätt i ögonen, men han\nsvarade ingenting, förrän denne tillade: men om du lofvar att göra\nprecist som jag säger, både på resan och sedan också i Amerika, så\ntänker jag du kan få följa med.\n\nDå sade Pekka bestämdt: jo, det gör jag. Och så talades det inte vidare\ndärom, men så snart Matti sedan fått torpet utarrenderadt och den\nnödtorftiga utrustningen var i ordning, begåfvo de sig på väg.\n\nÄnda till New-York var det lätt att reda sig, då de alltid träffade\nnågon, som förstod finska, och äfven på järnvägen gick det till en\nbörjan bra nog, ty de reste i sällskap med landsmän, som skulle till\nMichigan. Men ju längre västerut de kommo, desto värre blef det, och\nhär sutto de nu i själfva Montana, d.v.s. enligt sin uppfattning\nalldeles i närheten af Isokylä Antti och kolgrufvan, utan att veta,\nhuru de skulle komma dit. Det var därför det var så bekymmersamt.\n\nMatti tog fram brefvet för att ännu en gång studera namnet på\ngrufstaden. Sedan han sett en stund därpå, steg han upp och gick fram\ntill stationsagenten, som stod i den öppna dörren och tuggade sin tobak,\ndå och då sneglande på de två besynnerliga figurerna, som sutto där\nmidt i solbaddet, utan att ens tala med hvarandra.\n\n-- Tirlots, sade Matti och pekade på en rad i brefvet.\n\nStationsagenten såg först på Matti och så på brefvet. -- Hvad f--n\nsäger ni? frågade han sedan med suverän amerikansk öfverlägsenhet. Tala\nnågot kristet språk, om ni vill bli förstådd. Därmed vände han sig\nbort, men fick i detsamma syn på en stor fluga, som satt sig rätt\nemellan Pekkas fötter. Den tog han omsorgsfullt korn på, drog ihop\nläpparna och sände en lång, brun stråle mot flugstackaren, som blef\nnästan dränkt och helt och hållet förbryllad, då hon med ens kastades\nöfver på rygg.\n\nMatti gick tillbaka till sin plats och suckade bekymradt: den karlen\nförstår ingenting.\n\n-- Han är en dumbom, påstod Pekka, med blicken riktad på den bruna\npölen mellan sina fötter, där flugan gjorde vanmäktiga ansträngningar\natt komma på rätt köl igen.\n\nMatti var påtagligen af samma åsikt och sade därför ingenting, utan\nläste ännu en gång igenom det dyrbara brefvet, det han dock redan\nnärapå kunde utantill.\n\n-- Här står att Tirlots är i södra Montana, sade han efter en stund\ntill Pekka.\n\n-- Ja, svarade denne, anseende sig uppfordrad att också yttra sin\nåsikt. Och eftersom det är en grufva, så måste den väl vara bland de\ndär bärgen fortsatte han, visande med en långsam handrörelse söderut,\ndär en räcka bärg syntes resa sig, så långt borta, att deras blånande\nytterlinjer nästan smälte ihop med solröken.\n\n-- Det är alt bra långt dit, invände Matti, som nog fattade meningen,\nmen inte ville antaga rådet brådstörtadt för att ungdomen inte skulle\ntro sig altför klok. Men han tog fram tobakspungen i alla fall och\nbegynte stoppa en ny pipa, och det gaf vid handen, att han kände sig\nbättre till mods.\n\n-- Låt så vara, svarade Pekka käckt, men om vi gå ända fram till bärgen\noch sedan följa dem åt öster, så måste vi till slut komma till något\nställe där de veta, hvar Tirlots är.\n\n-- Hvarför åt öster?\n\n-- Därför att vi säkert farit förbi. Konduktören skulle inte lämnat oss\nhär, om inte biljetterna varit slut, och Antti skickade nog biljetter\nända fram.\n\nMatti sög ett djupt bloss ur pipan, blåste ut röken och betraktade\nPekka med en blick af häpen förvåning, blandad med en liten skymt af\nrespekt. Och sedan han öfvertygat sig om, att brödren var vid fullt\nnormal sinnesförfattning, oaktadt den snilleblixt han nyss ljungat\nfram, steg Matti upp, kastade säcken öfver axeln och sade: låt oss gå!\nsamt begaf sig i väg, utan att egna ens en blick åt stationsagenten,\nsom alt stod kvar i dörren. Pekka följde exemplet, men tycktes erinra\nsig något i detsamma han slängde säcken på ryggen. Han rätade på sig,\nbligade stint på stationsagenten, hostade och spottade så ett ärligt\ntag en tum eller två framför dennes fötter, vände sig om och gick.\n\nMannen ryckte till och gjorde en åtbörd, som om han velat häjda Pekka,\nmen en blick på dennes ovanligt breda rygg kom honom att ändra tankar,\nså att han i stället åtnöjde sig med att mumla något om \"oförskämda\nutländingar\", då han gick in i huset. Strax på andra sidan\njärnvägsspåret vidtog prärin, hvilken från stationen såg så jämn och\nslät ut, där den låg i solskenet, som brände så hett att luften dalrade\nöfver det brunstekta gräset. Men den var långt ifrån så jämn som den\nsåg ut, isynnerhet då man gick rätt fram, utan att följa någon väg. Det\nblef en mycket varm promenad, hufvudsakligast för Matti, som hade en\ntyngre säck att bära på och dessutom ägde betydligt kortare ben. Men\nhan sade ingenting, utan höll jämna steg med Pekka, som als inte\ntycktes märka, att marken emellanåt var betydligt lös och att buskarna\nsnärjde sig kring hans ben. Han bara strök i väg med långa,\nmaskinmässigt jämna steg, alt under det han höll ögonen riktade på\nbärgen där långt borta, och munnen hopprässad som om han beslutit att\nkomma fram dit eller bli på vägen.\n\nSolen stod nästan rätt öfver deras hufvuden, då de begåfvo sig på väg,\noch den var lågt nere, då de kommit så långt, att enskildheterna af\nbärglandet började bli tydliga -- och ju mera de kunde uppfatta däraf,\ndesto mera sjönk Mattis mod. Det var inte als en lång, jämn vall, såsom\nhan förestält sig, utan ett förfärligt virrvarr af utsprång, höjder,\ndalar, klippor och bärg, längs hvilka man omöjligt kunde vandra framåt\ni någon bestämd riktning, isynnerhet inte då det började lida mot\nnatten.\n\nSlutligen kommo de, vid foten af de första höga kullarna, till en liten\nbäck, som korsade deras kosa, och där stannade Matti och satte säcken\nifrån sig.\n\n-- Det här bär för f--n i våld, sade han trumpet. Om vi komma in bland\nde där bärgen, så hitta vi aldrig ut igen, sedan det en gång blifvit\nmörkt. Jag går inte längre i kväll.\n\nPekka slängde sin säck tämligen omildt åt sidan och tog sig en lång\nklunk vatten ur bäcken, hvarefter han, synbarligen uppfriskad, började\nstoppa sin pipa -- alt utan att säga ett ord.\n\nMatti läskade också sin gom och sträckte sedan ut sig på marken,\nstödande nacken och ryggen mot sin säck. Men han kände sig inte upplagd\nför tobak. Det var ju i alla fall han, som var den äldre och som därför\nborde haft mera förstånd än att låta en pojke narra sig i väg inåt\nvildmarken. Om de i stället hade följt järnvägen, funderade han, så\nhade de väl slutligen kommit till någon stad eller by -- ehuru det\nvisst var sant, att det här i landet var förfärligt långt från den ena\nstaden till den andra. Och under det han funderade, sjönk solen alt\nlägre och lägre och blef alt rödare och rödare, hvilket väl i Amerika\nsom annorstädes i världen betydde att natten var i antågande. Det\nbörjade se altmera bekymmersamt ut, och Matti suckade så tungt, att det\nnästan ekade, men det bekom inte Pekka det minsta. Han bara rökte och\nsåg ut som om han ännu inte tyckt läget vara alldeles hopplöst.\n\nSå sände solen sin sista glöd öfver prärin och öfver de brungula\nkullarna, som fingo en sådan lefvande varm färg därvid, och öfver de\ngrå bärgväggarna, så att de skimrade i rosenrödt, och sist öfver de\nhöga, snöklädda topparna längst borta, och bragte dem att glimma i\norange och blodrödt, tills det såg ut som om de brunnit. Och\nögonblicket därpå sjönk det stora, glödande klotet bort under\nsynranden, och skuggorna begynte krypa upp längs kullarna och sedan\nlängs bärgen, alt högre och högre, tills de nådde snötopparna och\nsläckte det granna ljuset, så att snön med ens blef hvitgrå, af en\ndödlik, kall färg, som kom en att frysa, då man såg därpå.\n\nNere vid bäcken hade det också blifvit mörkt. Pekkas pipa glimmade ännu\nsom en jättestor, röd lysmask, men Mattis andetag, regelbundna och\nskärande som om de frambragts af en såg, förrådde, att han för\ntillfället glömt sina bekymmer.\n\nDe hade i stället nu begynt inkräkta Pekkas sinne. Vanligen var det så,\natt han behöfde längre tid än Matti för att öppna sin hjärna för en\nviss tankegång, men så tänkte han så mycket grundligare i stället, när\nhan en gång började på. Och nu hade han börjat riktigt på allvar, ty\nsåvidt han förstod var där ingenting annat att göra än att vända\ntillbaka till järnvägen, så snart det blef dager. Det hade Matti\ntydligen beslutit -- och sedan visste man inte, om det als mera skulle\nbli möjligt att komma till kolgrufvan, där Antti och de andra\nförtjänade sådana stora pengar. Och Pekka kände sig ändå alldeles\nöfvertygad om, att den låg någonstädes där inne bland bärgen.\n\nDärvid blickade han dit uppåt i mörkret, och då tyckte han sig ett\nstycke längre fram och högre uppe se likasom ett återsken af sin egen\nglimmande pipa, men större och klarare. Pekka gnuggade sig grundligt i\nögonen, och så såg han igen uppåt. Det var eldsken, därom fans inte\nnågot tvifvel.\n\nHan sträckte ut foten, stötte till Matti och sade, då denne öppnade\nögonen.\n\n-- Där uppe på bärget fins folk, som tändt en eld.\n\nMatti reste sig och såg. Jaa, eldsken var det, och det kunde inte\nbetyda annat än att där också fans folk, hvarför han, utan att slösa\nnågra ord, tog sin säck på ryggen och vandrade i väg längs\nbäckstranden, följd tätt i spåren af Pekka.\n\nDet blef en förfärligt besvärlig vandring, öfver stock och sten, genom\nbuskar och snår uppåt kullen, som ställvis var så brant, att de blott\nmed största möda kunde hålla sig på fötterna. När de slutligen,\nandfådda och drypande af svett, nådde fram till eldskenet sågo de, att\ndet lyste genom fönstret till ett slags hus, som var till hälften\nnedgräfdt i jorden, och då de blickade ned i dalen på andra sidan sågo\nde några dussin andra dylika ljus glimma genom mörkret.\n\nMatti såsom den äldre öppnade dörren, så snart han återfått andedrägten\noch steg in.\n\nMidt i det lilla rummet stodo ett par toma packlådor, och omkring dem\nsutto fem män med hattarna på hufvudet och spelade kort vid skenet af\nen liten lampa utan glas. En hög af filtar i ett hörn af rummet, ett\nstenkrus af innehållsrikt utseende på golfvet invid packlådorna och\nnågra kokkärl af järnplåt på den af stenar slarfvigt hopfogade spiseln,\nfullständigade möbleringen.\n\n-- God afton, sade Matti höfligt på finska.\n\n-- Hello boys, svarade ett par röster, snalk in. Men ingen af de\nspelande tycktes ha tid att egna någon vidare uppmärksamhet åt\nnykomlingarna, hvarför desse lade sina säckar i ett hörn och satte sig\npå filthögen samt drogo fram sina pipor och begynte hjälpa till att\ngöra den rökfylda luften ännu tjockare.\n\nOm en stund kom spelet till ett slut, och då togo spelarne de båda\nfrämlingarna i närmare skärskådande.\n\n-- Tag er en tår! uppmanade värden på stället och sköt med foten fram\nkruset till Pekka, som satt närmast.\n\nPekka, som fullkomligt förstod, hvarom det var fråga, torkade sig\nartigt om munnen med baksidan af handen och satte så kruset till\nläpparna.\n\n-- Tack, sade han på finska, sedan han slutat.\n\n-- Halloh! ropade värden, hvad sade ni?\n\nPekka grinade vänligt till svar, men sade ingenting.\n\n-- Talar ni inte engelska, gossar? frågade en annan af männen.\n\n-- Förstår inte, svarade Matti, på hvilken den frågande råkat kasta sin\nblick.\n\n-- Det här ä' alt några söta djur, sade mannen, vänd till sina\nkamrater. Nu ska' vi ha det skämtsamt och se hvad slags stoff de här\ngossarna äro gjorda af.\n\nDärmed vände han sig på nytt till främlingarna och började öfverhopa\ndem med en ström af kvickheter af det slag man inte gärna kan få höra\nannat än bland grufarbetare och cowboys ute i västern. De andra\nskrattade och hjälpte till det bästa de kunde, medan Matti och Pekka\nsökte se vänliga ut och hålla så god min som möjligt.\n\nMen då oväsendet blef altmera högljudt och inte det minsta tvifvel mera\nkunde råda om att de och inga andra voro föremål för driften,\nförändrades Mattis vänliga min till en af både förbittring och fruktan,\nmedan löjet på Pekkas breda mun stelnade till ett grin, och hans ögon\nfingo samma uttryck som då någon fordom hemma på skogstorpet började\ntala om hästen.\n\nMisstagande sig på de båda främlingarnas fredlighet och eggad till alt\nstörre ansträngningar af kamraternas bifall, fick den, som börjat\nskämtet, med ens en ny idé. I ett nu drog han revolvern ur bältet,\nriktade ett ögonblick och sköt nästan i samma sekund pipan ur Mattis\nmun.\n\n-- Herre Jesus! nu börja de skjuta! skrek denne och kastade sig bakåt\nmot väggen. Men Pekka glömde tvärt både sin säflighet och sin omogna\nålder, rusade upp och vred med ett våldsamt grepp revolvern ur\nskämtarens hand, medan han samtidigt med andra handen fattade honom i\nstrupen och slog honom i golfvet så ledigt som om han slagit i kull en\nkägla.\n\nMannen sprang upp igen, men Pekka höll honom tillbaka och sade -- på\nfinska naturligtvis -- man skall inte leka med pistolen, det händer\nlätt en olycka.\n\nSkämtaren sökte slita sig lös, men de andra, som tydligen ansågo att\nskämtet gått långt nog, lade sig emellan och då Pekka, inseende att\ningen vidare fara var för handen, räckte revolvern tillbaka åt dess\nägare, skakade denne hand med honom på det hjärtligaste och sade, att\nså präktiga näfvar hade han inte ofta råkat ut för. Och så gick kruset\nlaget rundt.\n\n-- Månne vi inte borde ge oss i väg nu? sade Matti sedan han sväljt sin\nandel. Det är farliga karlar, som bara för ro skull skjuta pipan ur\nmunnen på folk.\n\n-- Nu vet jag hvad de tala! utropade en af amerikanarne, som noga\nlyssnat till Mattis ord. Det är finska, det fins en hel hop af dem\näfven i Deer Lodge.\n\n-- Tirlots! utbröt Matti i högsta förtjusning. Trilots! och därmed gick\nhan fram till mannen och skakade hans hand på samma sätt som en annan\nhandterar en pumpstång.\n\n-- Menar ni Deer Lodge? frågade amerikanaren. Är det dit ni ämnar er?\nHvarför har ni kommit den här vägen, då ni kunnat slippa ända fram med\ntåget. Härifrån har ni sex timmars marsch öfver bärgen och inte just\nnågon chaussée att marschera på häller.\n\nDet var naturligtvis alt hebreiska för Matti. Men det förstod han att\nde ändtligen fått tag på någon, som kände vägen till Tirlots, och\ndärför lade han sig, då sällskapet om en stund skildes åt, till hvila\npå blanka golfvet med större sinneslugn än på mycket länge.\n\nPå morgonen förde amerikanaren dem in på rätta vägen, pekade uppåt\nbärgen, dit den ledde och sade ett par gånger: Deer Lodge.\n\n-- Bra, bra! svarade Matti, nickade våldsamt till tecken att han\nförstod, och efter ännu en handskakning med vägvisaren vandrade de båda\nbröderna med gladt mod framåt på väg till Tirlots och Isokylä Antti.\n\nMen då de gått en half mil eller så och Matti fått tid på sig att\nöfvertänka alt, som inträffat på det sista dygnet, vände han sig till\nPekka och sade med eftertryck:\n\n-- Jag tror ändå inte att det var ditt fel, att hästen bröt benet af\nsig i våras.\n\nOch Pekka prässade inte ihop munnen, utan öppnade den till det bredaste\nlöje han kunde åstadkomma.\n\n\n\n\nNikolaïpolka.\n\n\nOm jag inte helt och hållet missminner mig, var det sommaren 1876 --\nutställningssommaren -- jag i Helsingfors första gången hörde\nNikolaïpolkan. Vi hade, några kamrater och jag, legat ute i skärgården\nen månad eller så, för att läsa, hette det. Men i själfva värket hade\nvi nog njutit mera af segling, saltvatten och hafsluft än af den\nrikliga andliga spis våra medhafda juridiska och andra luntor bjödo på.\nOch så hade vi seglat in till Helsingfors för att vara med om öppnandet\naf den stora utställningen, kring hvilken allas intresse sedan månader\nsamlat sig.\n\nDet kändes helt behagligt och civiliseradt igen att på kvällen efter\nöppningshögtidligheterna sitta på Brunnsparksverandan och se på\nfolkvimlet och stojet nedanför samt lyssna till musiken, som utfördes\naf chevaliergardets från Petersburg ståtliga orkester. På den tiden var\ndet något nytt i Helsingfors att höra musik af Petersburgska\ngardesorkestrar, hvarför publiken också genom ifriga applåder visade\natt den senterade det ovanliga nöjet.\n\nDe hvituniformerade musikanterna hade redan spelat åtskilliga stycken\ntill allmän gamman och belåtenhet, då man hängde ut en ny nummer på\nestraden, hvilken i ordningen kommer jag inte numera ihåg.\n\nOch så togo musikanterna instrumenten från munnen och sjöngo Ni-ko-lai.\nDet lät högst lustigt, då man inte hört det förut, hvarför det också\nblef sådana applåder, att stycket måste tagas dacapo. Och då sjöngo\nmusikanterne Hel-sing-fors, hvilket naturligtvis uppväckte ännu mera\njubel.\n\nNikolaïpolkan blef ett bravurnummer, som spelade snart sagdt hvar kväll\nute i Brunnsparken till den under utställningssommaren ständigt\nväxlande och ständigt talrika publikens oförminskade fröjd. Men så togs\nstycket upp också af diverse andra orkestrar och spelades följande\nvinter på både enskilda och offentliga baler, på populära konserter och\nvid alla möjliga andra tillfällen, så att publiken snart fick hjärtligt\nnog däraf, och då försvann polkan småningom från repertoarerna.\n\nDe följande åren kunde det visst någon gång hända att ett positiv eller\nen dragharmonika återkallade Nikolaïpolkan och julidagen 1876, då\nutställningen öppnades, i min hågkomst, men till och med positiven och\ndragharmonikorna följa ju på sätt och vis med sin tid, om ock vanligen\nett bra stycke bakefter, och då kom det sig, att hela polkan slutligen\nhelt och hållet försvann åtminstone ur mitt minne.\n\n       *       *       *       *       *\n\nFör några år sedan råkade jag hamna nere i miniatyrepubliken Costa\nRica. Resan hade gått genom den västindiska arkipelagen till Colon vid\nPanamakanalens östra mynning och därifrån upp till Puerto Limon,\nrepublikens i fråga enda hamn vid atlantiska kusten och därhos ett af\nde osundaste hål på jordklotet. Två dagar hade jag fått lof att vänta\ndär och hade såsom en liten välkomsthälsning redan haft en lindrig\nsläng af klimatfebern, hvilket just inte bidragit till att sprida en\nsoligare dager öfver saker och ting. Så hade jag skakat större delen af\nen dag i en Costa Ricansk järnvägsvagn, och hvad det vill säga, vet\ningen, som ej försökt det. Och dagen därefter hade jag tillbragt åtta\ntimmar i en mexikansk sadel på en häst, som trafvade hårdare än någon\nhäst jag förut ridit, och det på vägar, dem mina europeiska fördomar\ninte tilläto mig att betrakta såsom vägar als. På eftermiddagen hade\njag slutligen kommit fram till hufvudstaden, våt, smutsig och\nsönderbråkad samt med det angenäma medvetandet att jag inte kände en\nlefvande själ på hela orten och inte ett ord af det språk där talades.\n\nMina tankar och funderingar voro inte särskildt trefliga, där jag satt\ni mitt rum på hotellet och med en viss nyfikenhet mönstrade asgamarna,\n\"the buggards\", som sutto på ett tak strax utanför. Men jag var så pass\ntrött i alla fall att inte ens mina dystra betraktelser länge förmådde\nhålla mig vaken, utan glömde jag snart nog både buggards, spanjorer,\njärnvägsarbetare och alt annat i en sömn så djup, som man blott kan\nnjuta den efter åtta timmar i en mexikansk sadel på en hårdt trafvande\nhäst.\n\nJag inte ens drömde under förra delen af natten, men på morgonsidan\nkommo drömmarna i stället i en sådan omöjligt sammanblandad hop, att\njag inte fick någon reda i dem als. Endast det stod slutligen klart för\nmig, att jag igen satt på Brunnshusverandan i Helsingfors, hörde på\nNikolaïpolkan i sällskap med några studentkamrater, som talade spanska\noch voro svartklädda som buggards allihop. Då vaknade jag, men det tog\nmig någon tid, innan jag fick klart för mig hvar jag var, ty ljöd det\nalt fortfarande i mina öron. Det var militärorkestern, som spelade\nutanför presidentpalatset, förklarade negerynglingen, som kom in, då\njag tryckte på knappen till ringklockan.\n\nDen spelade idel gamla bekanta saker, den Costa Ricanska\nmilitärorkestern, och de läto så märkvärdigt trefliga alla de kända\nmelodierna, både Nikolaïpolkan och marschen ur Tiggarstudenten och\nLäderlappsvalsen och alla de andra. Jag låg kvar i sängen så länge\nmorgonkonserten varade, lyssnande till musiken och tyckte, att jag på\ndet hela ändå inte var så alldeles långt borta från all civilisation\nsom det förefallit mig aftonen förut.\n\n       *       *       *       *       *\n\nEn vecka senare hade jag öfvertagit befälet öfver en trupp\njärnvägsarbetare långt inne i urskogen, genom hvilken den nya linjen\ngick fram. Det var min första erfarenhet af järnvägsarbete i tropikerna\noch den var inte rolig, ty midt på dagen hade en förtviflad regnskur\ngenomblött såväl arbetarne som mig, och efteråt hade solen bränt så\nhett, att vi närapå kväfts af utdunstningarna från den våta, uppgräfda\njorden. Åtminstone föreföll det mig så; det var ju min första dag ute\npå arbetet.\n\nOch inte blef min stämning gladare, då vi kommo tillbaka till lägret\noch jag tog mitt rum, som blifvit repareradt under dagens lopp, i\nbesittning. Det var den luftigaste bostad jag någonsin sett och liknade\ningenting så mycket som en hönsbur, uppförd af käppar som den var, med\nbara marken till golf, och springor så vida, att man kunde sticka\nhanden och armen igenom dem öfveralt i väggarna. Också var det omöjligt\natt bränna ljus där sedan mörkret inträdt, ty alla de miljoner flygfän,\nsom nattetid svärma omkring i tropikerna, flögo ut och in och surrade\nkring ljuslågan på ett sätt så nervretande att jag hällre satt i\nmörkret, men det var inte särdeles trefligt det häller.\n\nOm en stund kom emellertid den tyske föreståndaren för\nlägerkommissariatet in till mig, och då blef det samspråk af, men\ntämligen matt och enstafvigt. Snart nog domnade det bort helt och\nhållet, så att vi sutto alldeles tysta och blossade på våra pipsnuggor\nså de glimmade i mörkret. Utanför väggen till mitt rum stod ett väldigt\nbrödfruktträd, hvarunder en hop af arbetarne slagit sig ned, men de\ntycktes häller inte böjda för samtal utan gjorde som vi -- sögo på sina\npipor så de glödde som en hop jättelysmaskar i den djupsvarta skuggan\nunder trädet. Det tyckte en af dem påtagligen blef ledsamt, hvarför han\ngick efter sin dragharmonika och började kvintilera på den. Först var\ndet blott några ackord han frambragte, så några takter af en marsch och\nså kom -- Nikolaïpolkan.\n\n\"Da legt das verfluchte Rindvieh wieder los mit seiner Polka\", sade\ntysken, och tillade att mannen nu i tre veckor, eller ända sedan han\nhämtat tjutvärket från San José, så godt som hvar afton undfägnat sina\nåhörare med samma stycke. Men jag bad honom inte svära öfver\nNikolaïpolkan och berättade hvilka minnen den väckt hos mig, då jag\nnågra dagar tidigare hörde den uppe i hufvudstaden.\n\n\"Meinetwegen\", sade tysken. \"Nog får vi snart tillräckligt af de\nminnena, om den där karlen håller på några veckor till\".\n\nDet gjorde musikanten emellertid inte, utan öfvergick snart därefter\ntill ett annat favoritstycke. Och så mycket hade Nikolaïpolkan igen\nuträttat, att jag kom in på helt andra tankar och somnade helt godt i\nmin hönsbur.\n\n       *       *       *       *       *\n\nFrampå vintern lämnade jag San José i sällskap med min tyske vän från\nurskogsregionen. Efter tre långa dagars ridt i förfärlig värme och på\nännu mera förfärliga vägar kommo vi till den punkt vid San Carlos\nfloden, där vägen tog slut, och där funno vi att vi igen låtit lura oss\naf infödingarnes besynnerliga sätt att meddela uppgifter om orter och\nafstånd -- och allting annat med för resten. I stället för en by såsom\nvi väntat fans där endast en usel koja, bebodd af en halfindian, som\ninte egde mera än en enda liten kanot den han hvarken kunde hyra eller\nsälja åt oss. Men en timmes väg längre nedåt floden fans en\nlandtmätarstation, som ständigt stod i förbindelse med kusten, och dit\nåtog han sig att föra oss i sin kanot.\n\nVi kunde just ingenting annat göra än antaga anbudet, hvarför hästarna\nsläpptes in på en betesmark, därifrån de enligt aftal skulle afhämtas\naf sin egare. Inom en half timme flöto vi utför floden i den obehagligt\nranka kanoten -- på vinst och förlust i ordets egentliga bemärkelse,\noch om en timme eller så anlände vi till platsen där stationen skulle\nfinnas.\n\nMen där fans ingen station. Den hade blifvit flyttad åtskilliga mil\ninåt urskogen och begagnade nu en annan kommunikationsled ned till\nkusten. Det meddelade oss en annan halfindian, som hade ett litet\nnybygge på platsen, men han tillade, att en båt samma afton eller\npåföljande dag väntades på väg till kusten, och den skulle säkert taga\noss med.\n\nDär var åter ingenting annat att göra än att mottaga Don Canarios,\nsåsom halfblodsnybyggaren kallade sig, inbjudning att vänta i hans hus\ntills båten kom -- eller rättare _under_ hans tak, ty huset bestod\nblott af ett grästak på fyra stolpar.\n\nDet blef förfärligt långa timmar vi tillbragte i afvaktan på båten, som\nhvarken kom samma afton eller följande dag. Mosquitos funnos där i\noräknade miljarder och intet annat att ligga på än bara marken. Regna\ngjorde det med korta mellanskof och varmt var det så svetten flöt i\nströmmar vid minsta rörelse. Det blef outhärdligt i längden, och så\nbeslöto vi den andra aftonen att bygga oss en flotte och gifva oss i\nväg -- ifall inte båten på morgonen skulle visa sig.\n\nDet gjorde den inte, och då började vi våra tillrustningar. Don Canario\nsökte visst afråda oss från företaget såsom varande altför riskabelt,\nmen då vi förklarade oss beredda att hällre riskera hvad som hälst än\nuthärda mosquiterna en natt till, gick han in på att vara oss\nbehjälplig och begaf sig inåt skogen för att fälla det nödiga\nkorkträdsvirket, medan vi sutto och väntade.\n\nDet var ännu rätt tidigt på morgonen, men solen brände redan olidligt\nhett och återkastades i stickande blanka reflexer från ytan af floden,\nsom i sakta mak flöt fram nedanför. Emellanåt kunde vi se en alligator\nsticka upp sitt fula hufvud öfver vattenytan, och då och då hördes en\nfågel skria inne i skogen, men annars var allting tyst, såsom vanligt,\ndå den starka dagshettan begynt.\n\nVi sutto också tysta, begrundande hvardera vanskligheterna af den\nförestående flodfärden, och kände oss alt annat än friska och lifvade\ntill mods öfver våra utsikter, då vi med ens hörde en munter hvissling\nfrån skogen bakom oss, och fram ur urskogen kom en ung mörkhyad indian\nmed steg så spänstiga och lätta som om han vandrat på ett golf i\nstället för den ojämna spången. Han tystnade tvärt, då han fick syn på\noss, men skrattade med hela fysionomin, då min reskamrat tog upp\nmelodin och hvisslade fortsättningen.\n\nHan hade varit uppe i staden Granada, berättade han, och hade där hört\nmilitärorkestern spela den roliga melodin, som så slagit an på honom\natt han sedan dess ständigt och jämt hade den i öronen.\n\nOch så mycket gjorde den igen för oss att vi med betydligt lättare mod\ngrepo värket med flottbyggandet an och ett par timmar senare gåfvo oss\ni väg på vår äfventyrliga tur. Den hade just i rätta ögonblicket\nträffat våra öron, nästan som en hälsning från civilisationen, mot\nhvilken vi ju sträfvade.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDet var dock sista gången Nikolaïpolkan föreföll oss rolig, ty då vi\nnågra dagar senare i Nicaraguas hufvudstad afton efter afton hörde den\nvid friluftskonserterna på stadens torg, började det tyckas alltmera\nbesynnerligt att spansk-amerikanarne kunnat fatta sådan smak för\nslagdängan att de spelade den hvarthälst man än kom.\n\nOch då vi sedan hört det utslitna skräpet vid olika tillfällen i\nHonduras samt hvar kväll i en veckas tid i San Salvador, hade vi nog\noch öfvernog däraf. Ja, så utpinade voro vi att, då en yngre herre med\nbena midt i hufvudet, rutiga onämbara och gammaltestamentlig näsa, en\nafton ombord på Pacificångaren företog sig att bland annan lika\nklassisk musik också traktera med Nikolaïpolka min reskamrat höfligt\nmen bestämdt bad honom \"die jammerhafte Dudelei doch gütigst zu\nlassen\". Och då den gammaltestamentlige såg förvånad ut, tillade min\ntyske vän, att vi nu i sex veckor hört \"dieselbe miserable Polka\"\nöfveralt hvart vi kommit, och han för sin del vore besluten att hällre\nbegå mord än höra den en gång till.\n\nÄttlingen af Israel producerade ett smålöje, som kom hans näsa att\nytterligare kröka sig nedåt, och sade med ett belåtet gnuggande af sina\notäcka händer, att det varit \"das famoseste Geschäft\" han någonsin\ngjort, då han i Tyskland öfvertagit ett lager gamla noter till\nmakulaturpris och i denna ända af världen sålt dem tre gånger dyrare än\nhvad ny musik kostade. Endast en liten del hade han kvar, och den kunde\nhan säkert bli af med i Guatemala blott publiken fick höra de lifvade\nmelodierna. Därför spelade han dem så ofta tillfälle yppade sig.\n\nVi blefvo så glada öfver att ändtligen ha hunnit upp själfva urkällan\ntill Nikolaïpolkan, att vi tvärt bjödo honom med näsan och de rutiga på\nljumt öl till en half dollar buteljen, och då vi tubbat honom till ett\nheligt löfte att inte mera under hela resan spela slagdängan, knäpte\nmin tyske vän andaktigt ihop sina händer och bad:\n\n\"Du store, helige Wagner, förlåt oss alla våra syndiga tankar om\ndin musik! och kan du ej förlåta, så döm oss till tio dagars\nGötterdämmerung eller tre veckors Parsifal, men förskona oss från mera\nNikolaïpolka, nu och till evig tid?\" Och jag sade: amen.\n\n\n\n\nI den sista vagnen på tåget.\n\n\nDå solen gick upp, var tåget redan ute på prärin, som sträckte sig så\nlångt ögat bar åt alla håll, här och där vågig, någon gång afbruten af\nett litet tillflöde till floden, längs hvars strand banan gick fram,\nmen på det hela ödslig och flack och tröttande enformig i sin gråa ton.\nBanan följde icke hvar och en af flodens många slingringar och bukter\noch därför försvann denna emellanåt ur sikte, men endast för att om en\nminut eller par igen visa en skymt af sitt grågula vatten. Alt skiftade\ni grått, marken, flodvattnet och gräset i gulgrått, sagebuskarna i\ngröngrått och skyn i blågrått, en intensiv, stålblå ton, som bragte\nögonen att värka, om man länge stirrade ut genom vagnsfönstret.\n\nOch inne i kupén lade sig dammet i alt tjockare gråa lager öfver alt\noch alla, öfver kläder och ansikten och effekter, tills ögat blef så\nvant vid den grå färgen, att den minsta brytning däri kom som en\nuppenbarelse. Vagnen var full af folk, men alla voro ur humör,\nuttröttade och als inte upplagda för sällskaplighet, och tåget rasslade\ni väg med ett skarpt slamrande ljud, genom hvilket trängde en dof,\ndånande underton, som steg och sjönk alt efter som farten ökades eller\nminskades, men aldrig dog bort helt och hållet, inte ens under de\nsällsynta uppehållen vid de små präristäderna, där det väldiga\nlokomotivets brummande ljöd så starkt i den ändlösa stillheten.\n\nPå ett ställe skymtade några indiantepees fram bakom buskarna tätt vid\nfloden, men de voro grågula också de, så att de endast genom sina\nytterlinjer afbröto den oändliga flackheten, och ingen människa var att\nse. Endast några sömniga präriponies hängde sina hufvuden i det\nglödande solbaddet, altför lata att afbeta det torra gräset mellan\ntälten, och de hade tumlat i flodgyttjan, så att de voro täckta af\ngrågul lera från hufvud till svans.\n\nLängre bort låg en stor boskapshjord, spridd öfver en halfmils terräng\nlängs banan och så långt åt sidorna att de sista sågo ut endast som\nmörkare punkter i den allmänna gråheten, idislande trögt och sömnigt\ndet foder de gnagat ihop tidigare på dagen. Tåget brusade förbi utan\natt ens förmå skrämma upp dem från marken, och slätten låg åter lika\nöde och tom och liflös som förut.\n\nGenom en utskjutande sporre af Dakotas Rod Lands dånade tränen i väg,\ndå solen stod rätt öfver jorden, så att inte ens telegrafstolparna\nkastade någon skugga, och där afbröts enformigheten för en stund af de\nvidunderligt formade lerkullarna, mellan hvilka banan gick fram. Torn\noch kolonner, koner och pyramider, djurkroppar och människohufvuden och\nhus och pelare och mycket annat därtill hade leran format, då vulkanisk\neld, luft och vatten tillsammans en gång bröto den jämna prärin i tusen\noch tiotusen tal bizarra stycken. Här stod en enstaka jätteskepnad som\nen skildtvakt på post vid en gapande öppning till underjorden, där\nstego ett dussin eller flera vridna kolonner, krönta af fantastiska\nkapitäler, högt mot skyn, på en del ställen var leran bränd tegelröd;\nnäst intill stack en brunsvart stenkolsådra fram i dagen och mellan\nlerkullarna, där marken alltid är fuktig, bredde buffelgräset ut sig i\nen yfvig, mörkgrön matta.\n\nPassagerarne slukade med sina trötta ögon det egendomliga sceneriet,\nmen inom mindre än en halftimme lämnade tåget den sista kullen bakom\nsig och där låg slätten igen, i oöfverskådlig flackhet, sträckande sig\nåt norr, söder, öster och väster. En om en sjönko de resande tillbaka i\nsina hörn, slöto ögonen för att värja blicken mot den tröstlösa\ngråheten och dåsade bort den ena timmen efter den andra i slö\nlikgiltighet.\n\nI östra Dakota vidtog den odlade delen af prärin. Först skymtade\nenstaka små hvetetäppor, rikt gula i färg, här och där längs banan; vid\nstationerna blefvo de små täpporna stora sammanhängande åkrar, och där\nsyntes små städer med stora breda, dammiga gator, utan stenläggning och\nutan skugga i det brännande solskenet. Och ännu längre österut flöto de\nstora åkrarna ihop till ett enda, oafbrutet fält, där hvetet vajade på\nmilslånga tegar, som upptogo hela slätten åt alla håll. Tåget var inne\ni Red Riverdalen och fortsatte mil efter mil, timme efter timme genom\nhvetehafvet, som sträkte sig långt in i Minnesota.\n\nDet var knappast mindre enformigt än den gråa slätten längre västerut,\nom ock färgtonen var en annan. Här och hvar stack visst ett enstaka hus\nupp ur den vajande säden, men knapt en mänsklig varelse syntes till.\nHöbärgningen var undangjord och hvetet ännu icke fullt moget, farmarne\nvoro inte i arbete på sina fält, och därför såg den rika odlingsbygden\nlika liflös och ödslig ut som den orörda prärin.\n\nSå gick solen ned någonstädes där borta bakom tåget, och kastade sin\nrodnande glöd öfver hvetefälten och husen och färgade den stålgrå skyn\ni brännande orange. Orangen blef småningom alt blekare, skiftade öfver\ni rosenrödt, och så dog ljuset bort med ett sista fint skimmer öfver\nnågra små, ulliga molntoppar högst uppe. Fästet blef alt mörkare i\nfärg, och jorden och luften smälte ihop i ett enda dunkel, genom\nhvilket sömniga, rödaktiga ljusglimtar blinkade från de enstaka husen\noch stjärnorna en om en begynte tindra fram. För hvarje minut flammade\nnya till där uppe, den ena konstellationen efter den andra blef fullt\nsynlig, och slutligen blänkte och gnistrade det mörkblå hvalfvet hvart\nman än såg -- medan tåget alt höll på med sitt taktfasta, rasslande\nslammer till en dof, dånande underton, som aldrig helt och hållet dog\nbort.\n\nDen svarta sofkupébetjänten kom in för att förvandla sätena till bäddar\nför natten, och då drogo sig de manliga passagerarne undan till\nrökrummet längst bak i vagnen, därifrån man kunde se ut öfver banan, ty\nsofvagnen var den sista i tåget. Men nu kunde man inte se annat än en\nliten skymt af två blankslitna skenor, skarpt belysta af signallyktan\nuppe vid vagnens tak, och mellan dem en kontinuerlig fläck af rödgul\nsand, med mörkare tvärränder af syllarna.\n\nDe rökande växlade ett och annat likgiltigt ord, men intet värkligt\nsamtal uppstod. Alla voro trötta och väntade blott att bäddarna skulle\nbli i ordning för att draga sig tillbaka. Så försvunno de en efter\nannan, tills endast en enda fans kvar. Han satt med ryggen inåt rummet,\nbekvämt tillbakalutad i den ena af de två korgstolarna, och blickade ut\ngenom bakfönstret, medan han långsamt och eftersinnande blossade på sin\ncigarr.\n\nSlutligen kom negern in.\n\n-- Er bädd är i ordning, sir! sade han. Och Ni har inte lång tid på er\natt sofva, efter Ni inte följer med ända fram till S:t Paul.\n\n-- Tack, Jim, svarade den tilltalade vänligt, jag är inte sömnig. Han\nhade redan i tre dygn rest i samma vagn och kände den svarte vid namn.\n\nNegern drog sig tillbaka till sin lilla skrubb, lämnande den ensamme åt\nsina tankar. Och de tycktes inte vara särskildt glada, att döma af hans\nmin och den tunga blicken i hans ögon, som ideligt sågo ut öfver banan,\nehuru mörkret gjorde det omöjligt att se något annat än den lilla\nupplysta fläcken, som följde tätt efter vagnen, och de gnistrande\nstjärnorna där högt uppe. Halftimme efter halftimme satt han där,\nlyssnande till den dofva, dånande tonen, som alltid ljöd genom tågets\nrasslande slammer, såg ut med samma tunga blick i dunklet och lät\ntankarna ströfva vida omkring.\n\nDe förde honom bakåt genom det förflutna, dag efter dag, vecka efter\nvecka, månad efter månad och år efter år. Bilden af den ena staden, det\nena landet, den ena världsdelen efter den andra dök upp i hans minne,\nblef för en stund så tydlig som hade han sett det alt endast dagen\nförut, och sjönk tillbaka i dunklet igen. Och ingalunda mindre brokig\nvar den samling människor han sammanträffat med och som nu passerade\nrevy för hans minnes blick. Intressanta och ledsamma människor, goda\noch dåliga, tilldragande och frånstötande -- alla möjliga raser och\nalla möjliga slags individer hade han kommit i beröring med under de\nsista åren.\n\nMen hvad utgjorde egentligen behållningen af dessa skiftande år? En\nkretsgång i erfarenhet, ständigt förande tillbaka till den mera anade\nän klart tänkta utgångspunkten: att människor äro människor hvar som\nhälst i världen, i grunden af samma slag, med samma lustar, samma\nsträfvanden, samma sätt att tänka och döma och känna -- och med\nolikheter, som kungöra sig egentligen blott i det yttre, i drag, som\nbero mera af klimat och omgifningar än af värklig olikhet i anläggning.\nOch ofvanom den stora massan ligger också öfveralt det bästa lagret,\naristokratins, intelligensens, de förfinade traditionernas och hjärtats\nvärkliga aristokrati, den som tvingar alt utom dumheten att böja sitt\nhufvud, oberoende af, om den eger guldets mäktiga stöd eller ej. Ett\nlager ändå mera homogent i tankar, känslor och åskådningssätt än\nbottensatsen, den stora hopen -- om det också inte är så absolut\nensartadt som pöbeln på höjderna, den som inte har och inte vill hafva\nnågon annan än rikedomens utmärkelse. Den klassen är fullt ut lika\nsimpel, dryg och vidrig i söder som i nord, i öster som i\nväster -- -- --\n\nDet var idel bekräftanden af gamla tankar och gamla erfarenheter, alt\ndetta. Den tid är längesedan förbi, då länder och folk lefde i sträng\nafskildhet från hvarandra, frambringande personligheter och typer med\nskarpt utpräglade karaktärsdrag, nu går nivelleringen omotståndligt\nfram öfver världen, utplånande alla gränslinjer och råmärken, görande\nalt och alla lika. Blott i ödemarkerna, de värsta, ogästvänligaste\nödemarkerna lefver ursprungligheten ännu kvar, men det är vildens\nursprunglighet och vildar äro, när alt går omkring, häller inte annat\nän vildar, om hvita eller svarta, gula eller röda -- -- --\n\nDen ensamma passageraren tände en ny cigarr, förändrade litet ställning\ni korgstolen och flyttade blicken från mörkret där ute till\nrökringlarna, som stego ett stycke uppåt och sedan lade sig som en\ntunn, blågrå slöja mellan hans öga och vagnens grant snidade tak.\n\nLängre tillbaka i tiden gingo hans tankar, flögo i hast öfver en hop\nminnen från den förfinade civilisationens hemorter i Europa och drogo\nblixtlikt klart och snabt upp en jämförelse mellan detta förflutna och\ndet närvarande. Med en ovillig och ofrivillig rynkning af pannan dref\nhan dem ifrån sig, men endast för att nästa ögonblick finna dem\nsysslande med ännu äldre minnen, från hemlandet och alla där.\n\nVecket mellan ögonen blef djupare; han steg upp och blickade åter utåt\nbanan, som nu började skymta otydligt i den skymning som förebådade en\nny dag. Det dög inte att låta de minnena hafva fritt spelrum; det\nvisste han af erfarenhet. Inte här i landet, där man behöfde hvar smula\nfasthet och mod för att komma någon väg. Han såg på sin klocka, fann\natt det var för sent att mera söka någon hvila och satte sig bekvämt\ntill rätta i stolen igen, i det han med en ansträngning vände tankarna\nfrån det förflutna mot framtiden och planerna för den.\n\nDet var intet litet företag han planlagt under de sista dagarna, det\ntalte nog öfvervägas från olika sidor. Den ena detaljen, den ena\nsvårigheten efter den andra framstälde sig, togs upp, skärskådades och\nlades undan i någon hjärnans vrå, med en påskrift som angaf, huru den\nskulle behandlas och öfvervinnas, då tiden var inne. Ju mera han\nfördjupade sig i sin plan, desto mera intresserad blef han, rökte i\nlånga drag och blåste röken långt ifrån sig, utan att mera egna en\nblick åt utsikten utåt banan, som syntes alt tydligare i det gryende\nljuset.\n\nOch dock hade landskapet helt och hållet förändrat karaktär under\nnatten. Slätten hade försvunnit och lämnat plats för skogbeväxta\nkullar, där ek, lönn och alm prunkade i högsommarens fulla, mörka\ngrönska. En och annan liten sjö skymtade fram, med fin, ljusgrå dimma\nöfver det lugna vattnet, en och annan kulle steg högre mot skyn än de\nöfriga, krönt af kala klippor längs branten. En och annan däld var\ndjupare och fuktigare, och där växte andra slags träd än de som prydde\nkullarnas sidor. Hvitstammiga björkar, små och obetydliga bland de\nandra trädens praktfulla löfvärk, skymtade i dälderna och jämte dem här\noch hvar små, knotiga kärrtallar, med vridna grenar och styf, borstig\nbarr i täta klumpar. Men den ensamme passageraren i tågets sista vagn\nsåg intet af alt detta, där han satt och tänkte på framtiden, omedvetet\nföljande med blicken huru ljuset småningom likasom sög in det grå\ndunkel, som ännu höljde näjden. Landskapet förändrade sig fortfarande,\nbjörkarna växte i antal och tallarna samlade sig i klungor nere i\ndälderna. Sceneriet gjorde nog ett visst intryck på hans näthinnor, men\nintrycket hade ännu icke fortplantat sig till hjärnan. Han såg det\ninte, om det ock i någon mån trängde sig in i hans tankegång.\n\nDå rann solen upp öfver kullarna i öster, dess strålar dränkte på en\ngång hela näjden i guldrödt ljus och kastades i en glindrande reflex\ntillbaka från en vattenyta invid banan, rätt in i den ensammes ögon.\nHan böjde sig hastigt framåt, steg upp, skuggade blicken med handen och\nuppfattade i ett nu den lilla landskapsbilden, i detsamma tåget ilade\nförbi. -- Och då kommo de ansträngdt bortdrifna minnena på en gång\ntillbaka med sådan styrka att hans ögon skymdes för en stund.\n\nDet var bara en liten kärrsjö, som kastat solstrålarna in i den sista\nvagnen af tåget, en kärrpöl med breda näckrosblad simmande på det bruna\nvattnet och brungrön pors, som täckte stränderna i en oredig massa, där\nbakom björkar och knotiga martallar växande i täta dungar och närmast\nhonom ett bredt, djupt dike genom den feta, svarta kärrjorden. Intet\nannat var det, men den lilla landskapsbiten såg ut som om den blifvit\nskuren midt ur hjärtat af skogmarkerna i det undanskymda landet där\nlångt uppe norr, borta på andra sidan världshafvet -- och därför\nblickade den ensamme ännu en stund efter det tåget lämnat kärrsjön\nbakom sig.\n\nBarnsligt var det ju, om man så vill, men hos de flesta af oss sitter\ndet slags barnslighet på lur i någon undangömd skrymsla, så tyst och\nbortglömd, att vi inte ha en aning om dess tillvaro, innan den med ens\nlockas fram, ända upp i ögonen -- vore det så ock blott af en liten\nkärrsjö med breda näckrosblad på vattnet och brungrön pors och nödvuxen\nskog rundtomkring.\n\n\n\n"]