[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fivW2ODoOG9JLRy4-lZa9fDaUhgj0Zbh5fvP6oIlTf1k":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":15,"language":16,"yearPublished":17,"yearPublishedTranslation":18,"wordCount":19,"charCount":20,"usRestricted":21,"gutenbergId":22,"gutenbergSubjects":23,"gutenbergCategories":25,"gutenbergSummary":28,"gutenbergTranslators":29,"gutenbergDownloadCount":30,"aiDescription":31,"preamble":32,"content":33},1108,"Wäinämöinen","Brakel, Gustaf Anton",1782,1853,"1108-brakel-g-a-wainamoinen","1108__Brakel_G._A.__Wäinämöinen","Lyriskt försök i tre akter","naytelma",[14],"kansanperinne",[],"sv",1829,null,13999,68029,false,50263,[24],"Finnish drama -- 19th century",[26,27],"Mythology, Legends & Folklore","Plays/Films/Dramas","\"Wäinämöinen: Lyriskt försök i tre akter\" by Gustaf Anton Brakel is a lyrical drama written in the early 19th century. The work explores themes of Finnish mythology and cultural identity, centered around the legendary figure Wäinämöinen, who is depicted as an ancient Finnish prince navigating the conflicts brought by the Swedish king Eric the Holy. This drama blends the historical and mythological elements, reflecting on the struggle for freedom against oppression.  The opening of the play introduces Wäinämöinen, his daughter Emoina, and a chorus of Finnish warriors as they prepare for a battle against their Swedish oppressors. The characters express their anguish and longing for freedom through evocative verse and cultural references, underscoring the urgent need for remembrance and action against the tyranny. As the scene unfolds, Wäinämöinen's protective instincts toward his family and homeland clash with the fierce urgency of impending conflict, highlighting themes of duty, sacrifice, and resilience amidst adversity. Emoina's feelings for a Swedish knight introduce a personal conflict that further complicates the larger narrative of national struggle, setting the stage for deeper explorations of loyalty and identity. (This is an automatically generated summary.)",[],288,"Kolminäytöksinen lyyrinen näytelmä kuvaa Väinämöistä suomalaisena ruhtinaana Ruotsin kuningas Eerik Pyhän valloitusretken aikoihin. Teos yhdistelee suomalaista kansanperinnettä ja historiallisia hahmoja kristinuskon ja pakanuuden välisessä murrosvaiheessa.","'Wäinämöinen' av G. A. Brakel är Projekt Lönnrots utgivelse nr 1108.\nE-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen, varför\nvi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till e-bokens\nanvändning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.","WÄINÄMÖINEN\n\nLyriskt försök i tre akter\n\n\naf\n\nG. A. BRAKEL.\n\n\n\nStockholm, 1829.\n\nTryckt hos Direct. Henrik And. Nordström.\n\n\n\n\n\n\nFÖRETAL\n\n\nSamma inskränkta förmåga, som uti Oden i Svithiod dramatiskt\nframställt Svenska Hedendomens förnämsta Guda-gestalt, har genom\nWäinämöinen försökt framställa den Finska Hedendomens. Ämnet\nfordrade en lyrisk behandling, och deraf härleder sig djerfheten\natt göra försöket lyriskt. Författaren, sjelf icke musikalisk, har\nej haft någon kännare af musik att rådfråga. Han har endast haft\ntill rättesnöre sitt tycke, och några Finska melodier, som han\nhört sjungas på den ort handlingen framställes. Alla de verser,\nsom äro utmärkte med en stjerna vid början, äro författade efter\nsådane melodier, och röja sig merändels sjelfve genom versslagets\novanliga art. Som stycket saknar tonsättning, så har något erbjudande\nåt Teatern af detsamma icke kunnat komma i fråga, och mindre\nuppmärksamhet på scenens möjligheter att framställa, har jemväl\nderaf blifvit en följd. Författaren har med afsigt sökt använda så\nmånga idéer ur Finska sånger som förekommit honom lämpeliga till sin\nuppställning; och han erkänner ett lån från Fransyskan af Ducis, som\nlåter Abufar säga om könet:\n\n    _Fait pour aimer, pour plaire, et prompt à s'attendrir\n    Il nous engage à vivre, et nous aide à mourir._\n\n\n\n\nPersonerne:\n\n\n WÄINÄMÖINEN, kallad den Gamle, föreställd såsom en Finsk Furste,\n   förjagad då Finland eröfrades af Svenske Konungen Eric\n   den Helige.[1]\n SOINI, eller PATER ANTON, Wäinämöinens Son, ung Munk,\n   Sanct Henrics Lärjunge.\n EMOINA, Wäinämöinens Dotter.\n JOUKAVAINEN, kallad den Unge, Finsk Anförare från\n   den öfre Skogstrakten.\n TURILAS, Finsk Eremit, Vårdare af Gudabilder.\n RUHO, Finsk Anförare under Wäinämöinen.\n RIDDAR CARL, Svensk Höfding öfver Satakunda Härader,\n   eller det så kallade Björneborgs Län.\n BIRGER, Svensk Officer.\n FINSKE KRIGARE.\n TUISKO, en ansedd Finsk Bonde.\n FINSK ALLMOGE af alla åldrar och af båda könen.\n EN LAPPSK BÅLMAN.\n LAPPAR.\n DRÖMMAR, föreställande SJÖFRUN, jemte SJÖ-RÅN, SKOGS-GUDEN TAPIO,\n   jemte SKOGS-RÅN, BERGS-KUNGEN, jemte BERGS-TOMTER, VÅLNADEN\n   af Soina, Wäinämöinens afledna maka.\n\nHändelsen anses tilldraga sig uti Tavast Kyro och Birkala till\nhvarandra gränsande Kyrk-Socknar uti Öfre Satakunda Öfredels Härad\naf det egenteliga Finland, hvilket skiljes ifrån Österbotten genom\nstora skogar och vattendrag.[2]\n\n\n\n\nFÖRSTA AKTEN.\n\n\nTeatern föreställer en plan emellan klipporna vid ena stranden af Kyro\nforss, som ifrån den längst oppe i fonden till liten del synlige\nIkalis-fjerden, genom klyftor störtar sig ned, och föreställes\nytterligare sjunka i djupet på Teaterns ena sida. På den andra, nära\nAvant-scenen, under en brant, men remnad, klyfta står en förfallen\nkoja, i skygd af tvänne på ömse sidor om ingången växande tallar.\nBakom kojan röjes en smal gångstig uppföre, längs efter remnan. För\nöfrigt synas här och der stenar, passande till säten, samt tallar.\nDet är en mörk September-natt.\n\n\n\nFÖRSTA SCENEN.\n\n    WÄINÄMÖINEN, EMOINA, RUHO, FINNAR.\n\nWÄINÄMÖINEN (framträder uppå en mot fonden vid det starkaste\nforssfallet utstående klippa, hållande i ena handen en finsk skogslur.\nHan stödes af sin Dotter Emoina, som upplyser deras stig med\nett bloss. Efter dem synes en blossbärare med Wäinämöinens harpa.)\n\n(Ur luren.)\n\n        Hembygd, frälsning!\n\n(Echo repeterar dessa ord. Wäinämöinen fortsätter sedermera\nsamma melodi, men icke ur luren.)\n\n        På min hälsning\n          Återsvara\n\n          Djup och kullar.\n\nCHOR (af Finnar med bloss, som draga ned sina båtar utföre\nbergshällarna:)\n\n        Dragom båtar\n        Uppå rullar[3]\n        Kända stråtar.\n    Bråddjupens faror lysom med bloss.\n\nWÄINÄMÖINEN, ur luren.\n\n        Lön för dygden!\n\n(Echo repeterar, Wäinämöinen fortsätter sedermera melodien,\nmen icke ur luren)\n\n        Fosterbygden\n        Hörs förklara\n          Sina söner.\n\nCHOR _af Finnar, som nedkomma_:\n\n          Gudalära;\n          Trycktas böner;\n          Fädrens ära,\n    Fädernas hamnar nedkalla oss.\n\nRUHO, fram på scenen.\n\n    Nedan om forssfallet alla sig samle.\n    Nu tar han harpan, vår Höfding, vår far,\n    Kalewas Son, Wäinämöinen den Gamle.\n    Lyssnen till ljuden; o! lyssnen en hvar!\n\nWÄINÄMÖINEN, uppe på klippan vid sin harpa.\n\n    Vaknen, vapenföre, vaknen,\n    Friheten i Finland saknen!\n    Ödsligt öfver öde grafvar\n    Tryckta tyna tysta slafvar.\n    Irrande i imme-skrudar\n    Hasta hamnar, hasta Gudar\n    Mana mandomen och styrkan\n    Hämnas hädda fäders dyrkan.\n        Gudarna hädas;\n        Stjernor ej skina.\n        Fädren försmädas;\n        Vindarna hvina.\n    Vinden hvinar, tallen susar;\n    Glömda gömmors kraft framrusar;\n    Glömda Gudar nederstiga\n    Hämdens här till härnad viga.\n        Ur hemlandets vallar\n        Nu hamnar framrusa,\n        Vid vågen som svallar,\n        Vid forssen de brusa,\n        Kring skakade tallar,\n        Kring harpan de susa:\n    Vaknen, vapenföre, vaknen,\n    Friheten i Finland saknen!\n\nCHOR.\n\n        Vi vaknat, vi vaknat,\n        Vi tändt våra bloss.\n        Den griftro J saknat,\n        Förvänten af oss,\n        J hamnar, som stigen\n        Ur hemlandets barm.\n        J hem-Gudar, vigen\n        Till seger vår arm\n      Mäktige Ukko, helga vår harm![4]\n    För Wäinämöinen med silfrade håren,\n    Och för Emoina, så fager som våren,\n    Sträck utur molnen din skyddande arm!\n\nWÄINÄMÖINEN, nedkommen på scenen jemte Emoina.\n\n      Trofaste Finnar! Korsets läror härjat\n        Nog länge öfver våra fäders ben.\n    Tid är, på renad jord, att dagens klara sken\n    Höjs, öfver kullens topp, mot friheten J bergat.\n    De forssar, sjöar, fält, der lifvets första år\n        Likt glada morgondrömmar ilat;\n    De tegar fädren plöjt, de hyddor, der de hvilat,\n        Allt väntande framför oss står;\n    Och hösten närmar sig; och hämden vägen visar;\n    Och Svensken, oberedd, med fasa sakna skall\n    All hjelp ifrån sitt land; den stängs af hafvets isar.\n        Må våren vittna om hans fall!\n    Anropom Gudarna. Vi deras bilder finne\n    Hos Siarn Turilas. Vid helga trädets stam\n    Han lyckligen dem doldt. I morgon är hon inne\n        Den stund de åter träda fram.\n    Från Kyro skogens djup ren hinna bordt hit nära\n        Den unge Joukavainens tropp.\n\nRUHO.\n\n    Får han din dotters hand?\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                              Den mäst sig höljt af ära\n    Uti vår frihetsstrid, har rätt till detta hopp.\n        Åt den som själens höghet parar\n        Med tankans eld i styrkans år;\n        Som ypperst mot min väntan svarar,\n        Uti den strid som förestår;\n        Bland minnen af de flydda åren,\n        Vid foglars sång på friad strand,\n        Och glädjen, blommorna och våren;\n        Jag skänker min Emoinas hand,\n\nHOR\n        Kucku, kucku, hembygdens kucku\n        Ljudar på befriad strand,\n        Då när Räddarn af vårt land,\n        Får till lön Emoinas hand.\n\nEMOINA, afsides.\n\n        Kucku, kucku, anande, kucku,\n        Känner du mitt hjertas val,\n        Tystna då i lummig sal,\n        Rörd af mina gömda qval.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n        Sjung, kucku, sjung, från denna mängd af sjöar,\n    Kring uddar, vikar, näs, i slingrande förbund,\n    Der forssars vreda svall förbyts emellan öar\n        I lugna, spegelklara sund.\n\n        Vid åsars tall och dalars ljusa grenar,\n    Till Satakundas elf, af vexlad fägring rik,\n        Två stora vattendrag du moderligt förenar\n    Invid din strand, du vackra Vik,\n\n        Der är jag född, der önskar jag få hvila.\n    Der är en luft så frisk, der är en äng så grön,\n        Der gjuts i själen lugn, dit mina tankar ila,\n    Jag aldrig sett en nejd mer skön.\n\n(till Emoina)\n\n        Du har ej fått de första åren\n        Vid elfvens lummigt krökta strand\n        Uppväxa, likt en ros om våren\n        Uti ett fredadt blomsterland;\n        Nej, dina första blomningsdagar\n    Hos en förjagad far, i öknars djup förgått.\n        Nu skall den hämd, som mig ledsagar,\n        Bereda dig en bättre lott.\n\nEMOINA.\n\n        Ack! hämden ej min själ behagar\n        Jag danades att älska blott.\n\n        Nej, din Emoina aldrig saknat\n        En sällhet som för hjertat var.\n        Jag gladt ur milda drömmar vaknat,\n        Att slutas i din famn, min far.\n        Då sommarns fägring ögat glädde,\n        Jag njöt dess lifvande behag.\n        Då vintern allt i drifvor klädde,\n        Jag lyssnat till din harpas slag.\n\n        Ett bättre öde jag ej känner,\n        Men sakna skall det lugna tjäll,\n        Der, i en krets af dina vänner,\n        Jag njöt naturen och var säll.\n        För detta målet, dit du sträfvar,\n        En hemlig oro varnar mig.\n        Förlåt, min far, din dotter bäfvar,\n        Men skall i döden följa dig.\n\nWÄINÄMÖINEN\n\n        (till Emoina)             (till folket)\n    Ej bäfva, hoppas blott.   Gån, våra båtar lagen\n            I ordning nedom forssens fall,\n    Vid lugna bugten der.   Vid första skymt af dagen\n            Min röst till aftåg mana skall.\n\nCHOR af folket i det de gå af scenen.\n\n    Gryningen på glittrande bölja\n        Tyde Wäinämöinens makt.\n        Kraftfullt tagom då i akt\n        Åraslagens jemna takt,\n\n\n    Sjöfrun hastar opp att oss följa[5]\n        Frusande i våra spår\n        Kammar hon sitt långa hår;\n        Manar segren att bli vår.\n\n\n\nANDRA SCENEN.\n\n    WÄINÄMÖINEN. EMOINA. KARLAR och TÄRNOR af Wäinämöinens betjening,\n    som vid ett tecken af honom i början qvarblifva, men sedermera\n    aflägsna sig.\n\nWÄINÄMÖINEN, (som under slutet af Choren gått in i kojan, återkommer\nderifrån med uttryck af sorglighet).\n\n          Förgängligheten tryckt sin stempel\n          På detta fridens fordna tempel;\n\n(till betjeningen som qvarstadnat)\n\n    Nu bräckligt, fugtigt, kallt. Man nedom denna sten\n        En björnhud brede öfver mossa, ofvanföre\n        Vid trädens grenar fäst ett skygd man göre;\n          En stockeld der; oss lemnen sen.\n\n          Mitt barn, i denna nejd jag hvilat\n          Från jagtens mödor mången gång;\n          Och bildningen kring rymden ilat\n          Med ungdomskänslans djerfva språng.\n\n          För sinnena naturen blänkte.\n          Vid böljor, gnyende förbi,\n          Som perlors glans mot solen stänkte,\n          Flög rik och hög min fantasi.\n\n          Harmoniskt sammangjöt sig dånet\n          Af forssens fall med vindens sus;\n          Och hjertat kände himla-lånet\n          Af lifvets kraft och tankans ljus.\n\n          Från branten der jag lärde echo\n          Att genljuda min Soinas namn\n          Men alla drömda bilder veko\n          För verkligheten i dess famn.\n\n          J, ljufva minnen af det flydda,\n          Den åldrige J lifven än\n          Se, min Emoina, denna hydda!\n          Hör, åt din mor jag reste den!\n\n        Du hör mig ej. Med drömmen som dig dårar,\n    Mig anar att din själ är åter sysselsatt.\n\nEMOINA, liksom uppvaknande.\n\n    Natt är omkring min syn, och kring mitt hjerta, natt.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    En bättre dag som gryr skall klarna opp de tårar,\n    Hvari, en töcknig stund, dig sänkt\n        Den Svenske Riddersman, som kom så oförtänkt\n    Upp mot min tillflygtsort, att mina fjät förfölja.\n\nEMOINA\n\n        Hans bild mitt hjerta söker dölja.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Nej, sök förjaga den.\n\nEMOINA\n\n                          Och minnet att han var\n        Vår hyddas skyddsgud och försvar\n    Då Svenska jägarhorn rundt kring oss hördes skalla.\n    Din sjukbädd blef ej störd, ty Riddarn lydde alla,\n    Vid dörren länge dröjd, liksom att vakta den.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Att forska i din själ med rofbegärigt öga.\n\nEMOINA.\n\n    Jag såg blott i hans blick det ädla, milda, höga.\n        Han önskade att bli din vän,\n    Och derföre i höst han ville komma åter.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n        Vän med en Svensk! Jag minnet har\n    Af sonen som jag mist, af makan jag begråter.\n\nEMOINA.\n\n        Är hvarje Svensk då en barbar?\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n      Törhända ej; men dem från Finland drifva,\n        Det är vår rätt, det är vår pligt.\n    Den känsla Riddarn väckt, du bör ej insteg gifva\n      Uti din själ, mitt barn, det är af vigt.\n\nEMOINA.\n\n        Hulda far, förlåt mitt svaga hjerta,\n        Som förgäfves lyssnar till din röst.\n        Det är något, både fröjd och smärta,\n        Ljuft och sorgligt, som bor i mitt bröst,\n        O! det är, liksom på rosen-skyar,\n        Han, den ädle, höjdes för min syn.\n        Denna syn hvar morgon sig förnyar,\n        Sjunker, tårfylld, ned på aftonskyn.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n        Allt irrsken sjunker så tillbaka.\n        Din bädd är färdig, hvila der.\n\n(Visar den färdige mossbädden.)\n\nEMOINA.\n\n        Hvar hvilar du?\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                         Mig tillhör vaka,\n        Mitt kall som Höfding det begär.\n\n        Gå att i sömnens sköte digna.\n\n(Emoina sänker sig på mossbädden i bedjande ställning.)\n\n        Bed, förrn ditt öga sluter sig,\n        Din moders ande dig välsigna\n        Och sväfva himmelskt öfver dig!\n\n(Emoina lägger sig ned på björnhuden vid stockeldens sken.\nWäinämöinen tar sin harpa, sätter sig på en sten ett stycke\nderifrån, och sjunger vid harpan.)\n\n            Hvila dig, fromma\n            Öknarnas blomma.\n              Lifvets öden,\n              Flodens flöden,\n        Fåfängt jordbäddar bomma.\n\n            Verldsanden bryter\n            Klippan, som skryter;\n              Vågen vaggar,\n              Kufvas, fraggar,\n        Finner banan och ryter.\n\n            Böljor på bölja\n            Dånande följa,\n              Alla stupa\n              I det djupa,\n        Der dem dälderna dölja.\n\n\n\nTREDJE SCENEN.\n\n    WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande. TURILAS, nedkommande från\n    gångstigen bakom kojan, med en lyckta i handen.\n\nTURILAS.\n\n    Wäinämöinen!\n\nWÄINÄMÖINEN, hastande honom till mötes.\n\n                 Turilas!\n\n(De omfamna hvarandra.)\n\nTURILAS.\n\n                          Hvad fröjd att åter råkas\n    Efter tjugu långa år. Kom sitt och låt oss språkas.\n\n(De sätta sig på 2:ne nära hvarandra belägna stenar.\nTurilas släcker lycktan.)\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Du, som verkat obemärkt, förtrycket skådat nära,\n    Säg, har folket minnen qvar af fädrens Gudalära?\n\nTURILAS.\n\n    Hopens tro är vanans dotter; makten leder vanan.\n    Minnen jag dock hållit vakna dig att öppna banan.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Känner du de Svenskes Höfding öfver dessa bygder?\n    Är det sant att han är tapper, att han äger dygder?\n\nTURILAS.\n\n    Ja, ty värr och christne Patern Anton han predikar\n    Fridsamhet, och folkets kraft med bojans tyngd förlikar.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Ur den christna lärans villor skimrar fram en blanning\n    Af försonlighet och frid, som kunde vara sanning.\n\nTURILAS.\n\n    Låt ditt sinne ej med grubbel vid det skimret stanna.\n    Segra blott, och dina Gudar skola bli de sanna.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Sanningen är ingen slaf af segren eller döden,\n    Fri, i ljusets rymd, den sväfvar öfver våra öden.\n\nTURILAS.\n\n    Fastän samma solen lyser, samma åska dundrar,\n    Ena tiden jagar bort hvad annan tid beundrar.\n\n    Men hör\n\n(Seende sig omkring.)\n\n            Hvem hvilar der?\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                              Min dotter.\n\nTURILAS.\n\n                                          Lyss hon?\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                                                     Nej,\n    Hon sofver.\n\nTURILAS.\n\n    Är det visst? Det könet tror jag ej,\n    Det gynnar främlingar.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                           Hvad säger du?\n\nTURILAS.\n\n                                           Att flärden\n    Styr det, lär det att le och gäcka alla band\n            I alla stånd, i alla land.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Ej då vi rätt förstå att vårda lifvets värden.\n            Ack, Turilas du aldrig var\n            Säll såsom make, säll som far.\n\n        Ljufva kön, vid känslans morgonljusning\n        Himlasyner du framkalla vet.\n        Styrkans ålder vid din fot med tjusning\n        Anar lifvets stora hemlighet.\n        Du är skapt att älska och behaga;\n        Du förstår att glädjens blommor strö;\n        Plågans tyngd du lär oss att fördraga;\n        Lär oss lefva, hjelper oss att dö.\n\nTURILAS.\n\n    Ha! bara svärmeri! Mig kan det ej förblända.\n        Man sagt att Riddaren din dotter såg\n            I somras på sitt spejartåg\n            Och funnit henne skön.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                                   Kanhända.\n    Se sjelf och döm.\n\nTURILAS.\n\n                      Jag ser men Joukavainens brud,\n    Hon hatar Riddaren?\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                        Hon lyder mina bud.\n\nTURILAS.\n\n    Som qvinnor lyda.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                      Hörde män mig möta skulle\n        I Birkala, säg, fylla de mitt hopp.\n\nTURILAS.\n\n        På sagdan dag till fädrens offerkulle\n        De närma sig: jag ordnat deras lopp.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n        Men Svenskarna från borgens murar?\n\nTURILAS.\n\n    Misstänka ingenting, ty folket samlas plär\n    Vid kullen nu som förr, då skörden slutad är\n    Och Svensken från sin borg på folket endast lurar,\n        Som, glömmande sitt slafveri,\n    Får, efter gammal sed, fortsätta samma vandel,\n        Med lekar, rådslag och byteshandel\n    Blott offring tillåts ej.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                              Stort offer der skall bli.\n\nTURILAS.\n\n    Stort offer denna natt oss hämden vill beskära.\n    Hör! Svenske Riddaren, följd af en utvald hop\n        Och Patern Anton, är oss nu helt nära.\n\nWÄINÄMÖINEN, eldigt.\n\n        Helt nära!\n\n(fattar sin lur, för att sammankalla sitt folk, men hindras af)\n\nTURILAS.\n\n                   Hör till slut, och upphöj inga rop,\n        Hans afsigt vet jag; men blott att nu i hvila\n        I Kyro by försänkt, når han sitt sista mål\n        För Joukavainens tropp, som smygande lärt ila\n            Att tända hämdens första bål\n        I christna kyrkans torn, i christna härens bäddar.\n\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n            Hvad säger du?\n\nTURILAS.\n\n                           Ur byn sig ingen räddar.\n        Då lågan flammar opp, till tecken, trakt från trakt\n            Upptändas eldar; då begynnes fejden\n        Vid borgen; Svenskarna, kringspridde der i nejden,\n        Förgöras med en hast; och borgens svaga vakt\n        Angripes plötsligen af sammansvurnas skara.\n        Förmår den värja sig mot denna första fara,\n        Den, då du hunnit fram, dig icke motstå skall.\n            Från kullens höjd sjung borgens fall.\n\n            När Wäinämöinens harpa klingar\n            Från kullen, som den fordom gjort,\n            Då dåna hämdens starka vingar\n            Från rum till rum, från ort till ort.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n            Och frihet skall mitt härrop vara\n            Från kullens höjd till sjö och land.\n\nTURILAS.\n\n            Och frihet tjusta genljud svara\n            Från Saimens våg till Auras strand.\n\nWÄINÄMÖINEN\n\n            Och fädrens offerkulle vare\n            Föreningspunkt för allas mod.\n\nTURILAS.\n\n            Och Ukkos makt sig uppenbare\n            Der korsets brutna fäste stod.\n\nBÅDA.\n\n            Du, fädrens Gud, som vi åkalle,\n            Ifrån oss träldoms-oket hvälf!\n            Och frihet öfver Finland skalle\n            Från Satakundas höga elf.\n\nTURILAS.\n\n        Men natten skrider fram. Snart hämdens stund är slagen.\n        Jag går, sen nu om allt åt dig jag lemnat del,\n        Att Gudabilderna framställa uti dagen\n        Och elda hopens mod med heligt gyckelspel.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n        Men hvarför gyckelspel? Mig skälet nu förklara.\n\nTURILAS.\n\n        Styr menskan som hon är, ej som hon borde vara.\n        Jag Joukavainen sagt att Patern offret är.\n        Dröj här i stillhet du: ro fram vid morgonranden\n        Mot helga trädets dal, ej långt från Sjuro-stranden.\n        Kom, offra; derifrån mot borgen för din här.\n\n(Turilas, som emedlertid tagit sin lyckta och tändt den åter,\ngår tillbaka densamma gångstigen som han kom.)\n\n\n\nFJERDE SCENEN.\n\n    WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n        Välan, må hämdens lågor rasa\n        Ren denna natt!\n\n(Hans blick faller uppå sin sofvande dotter, och efter att hafva\nbetraktat henne en stund fortfar han med en, nästan till sorglighet\nnedstämd ton.)\n\n                        Sof, dotter, hvila du! --\n        Vid matta flämtningar, som från en tynad brasa\n               Mot skuggorna sig bryta nu,\n            Sällsamma skepnader kring djup och kullar\n        Så tyste sväfva; sus af vinden blott jag hör\n        Och forssens jemna dån, som oupphörligt rullar.\n               En oförklarlig tyngd mitt väsen rör.\n        Jag måste sätta mig; jag skall ej ögat sluta,\n        Men blott mot detta träd en stund mitt hufvud luta.\n\n(Somnar in.)\n\n\n\nFEMTE SCENEN.\n\n    WÄINÄMÖINEN och EMOINA, sofvande. DRÖMMAR, föreställande SJÖ-FRUN,\n    SKOGSGUDEN, BERGS-KUNGEN, SJÖ-RÅN, SKOGS-RÅN, BERGS-TOMTER,\n    HAMNAR af aflidne Finske män, VÅLNADEN af Wäinämöinens maka.\n\nOSYNLIG CHOR.\n\n            Stigen, stigen, stigen\n        Ur böljornas, skogarnas, klippornas barm,\n            Dolda makter, och vigen\n            Till seger hämnarens arm.\n\nSJÖFRUN, uppstigande ur starkaste forssen.\n\n            Dig Sjöfrun vill hälsa\n               Ur sjudande dån.\n               Kalewas Son,\n            Gå, hemlandet frälsa.\n                                  Andar,\n    som hvirflen i brushingens immor,\n    Bilden kring Svenskarna villande dimmor.\n\nSKOGS-GUDEN synes, öfver ett berg, föregången af en örn.\n\n            Dig Skogs-Guden kallar\n               Från ljungande örn;\n               Vredgade björn,[6]\n            Rif lejonets vallar.\n    Gastar, som herrsken i skogarnas hiden,\n    Fasa och död ibland Svenskarna spriden.\n\nBERGS-KUNGEN, framträdande ur en klippa, som öppnar sig.\n\n            Från klippornas bäddar\n               Står Bergs-Kungen opp.\n               Hemlandets hopp,\n            Mitt välde du räddar.\n    Dvergar, som kraftigt i bergena svingen,\n    Sluten kring hämnarn den skyddande ringen.\n\nCHOR och BALLET af Skogs-Rån, Sjö-Rån och Bergs-Tomter.\n\n           Vi helge din harm.\n              Fädernas ära,\n              Fädernas lära\n           Väpne din arm.\n    Må Svenskarnas Borgar med jorden jämnas.\n    Hämnas! hämnas! hämnas!\n\nHAMNAR, som upstiga omkring Wäinämöinen.\n\n              Hvilar du Son?\n    Vårt stoft trampar våldet. Hör du dess hån!\n\nALLMÄN CHOR.\n\n      Kivutar, rör i din väldiga gryta,[7]\n      Maka om bränderna, elden gör stark.\n      Härlig är fångsten hvaraf du får skryta,\n      Svenskarmas hamnar till plågornas mark\n      Drifvas i hopar. Öppna din boning;\n      Hämd! hämd! hämd!\n\n(Vid en harmonisk och ljuf melodi visar sig hastigt ofvan om den\nsofvande Emoinas läger Vålnaden af hennes mor, omgifven af ett\nklart sken.)\n\nVÂLNADEN, med mild stämma.\n\n                        Försoning.\n\nWÄINÄMÖINEN spritter till, vaknar, och alla syner försvinna.\n\n    Hvad syner? Hvilka ljud? -- En dröm. Hvad kan den båda?\n          Osynliga makter omgifva mig här.\n    Försoning! -- Ljusa hamn! -- Hvad känslor hos mig råda!\n\n(Fonden har emellertid mer och mer börjat blifva upplyst af ett\ntilltagande sken, som tillkännagifver en i nejden varande stor\neldsvåda. Wäinämöinen blifvande det varse)\n\n          Ha, Joukavainen du är der!\n        Af flammorna färgas den sjudande forssen,\n\n(hastar opp på en hög sten)\n\n        Se, kyrkan så hög i den brinnande byn,\n        Med lågor som fladdra kring glimmande korssen.\n          De svigta! -- De ramla! -- Dråpliga syn! --\n\n(Med utrop)\n\n        Folk, Gudarna vakna! --\n\n(Hastar af scenen.)\n\n\n\nSJETTE SCENEN.\n\n    EMOINA, ensam.\n\n(Störtar opp ur bädden vid Wäinämöinens utrop.)\n\n                   Jag kommer!\n\n(blir eldskenet varse)\n\n                               Hvad fasa!\n            O Gudar, jag darrar -- Hvar är du, min far? --\n            Är detta din vilja att lågorna rasa\n            Och varelser lida?\n\n(En Svensk Riddersman synes från en klippa på andra sidan om forssen,\nförföljd af Finnar. En, som på något afstånd ifrån de andra är nära\natt upphinna honom, störtar han i forssen, hvarefter han försvinner\nbland klipporna i rigtning uppåt, förföljd af Finnar.)\n\n                                Ha! -- Riddarn det var.\n        Han, skyddarn af min faders dagar!\n        Barbarer, hören mig! --\n\n(Ilar till forssbrädden, der hon stannar med uttryck af förtviflan.)\n\n                                För klipporna jag klagar\n        Och kan ej rädda! --\n\n(Högt oppe i fonden synes en båt, häftigt roende öfver elfven\ni lugnvattnet ofvanom forssen, och kort derefter flere andra\nbåtar, som förfölja.)\n\n                             Ack! -- Der syns han i en båt --\n        Nu når han denna strand. -- -- De honom förfölja! --\n            Han flyger bland klyftorna, kommer hitåt\n            Mot Finnarnas skaror. -- Skall honom jag dölja? --\n            Ja, ropar känslan, som bor i mitt bröst.\n\n(till Riddarn)\n\n            Kom, skynda hit, skynda! --\n\n\n\nSJUNDE SCENEN.\n\n    EMOINA. RIDDAR CARL. Sedermera FINNAR af Joukavainens\n    och Wäinämöinens folk.\n\nRIDDAR CARL, studsar.\n\n                                         Gud! hvilken röst!\n\n(Vill att hasta utföre samma väg som Wäinämöinen och Finnarna,\ndå de lemnade scenen.)\n\nEMOINA, hejdande honom.\n\n        Nej, nej, icke dit! Följ mig hit, hit i kojan,\n        Som förr du min far, nu dig skydda jag kan.\n\nRIDDAR CARL.\n\n        Du? skydda mig?\n\nEMOINA.\n\n                        Ja.\n\nRIDDAR CARL.\n\n                            Blott den tjusande bojan,\n        Som tänds af ditt öga...\n\nEMOINA.\n\n                                 Fort, lyd mig!\n\nRIDDAR CARL.\n\n                                                Välan.\n\n(Går in i kojan, Emoina lägger sig på mossbädden tätt utanför dörren,\nlåtsande en djup sömn. Finnarne af Joukavainens folk, som förfölja\nRiddaren, framkomma.)\n\nBLANDADE RÖSTER af Finnar.\n\n        Skyndom oss, flygtingen undan oss ilar!\n        Han ur vårt sigte förlorades här.\n        Hvem är den qvinnan på mossbädden hvilar?\n        Hvad hon är skön! Furstens dotter hon är.\n              Hennes sömn må ingen störa.\n              Ilom, sökom öfverallt.\n              Alla Svenskar nedergöra,\n              Joukavainen oss befallt.\n\nNÅGRE, som begifvit sig utföre, återkomma.\n\n\n              Finnar hvimla åt den kanten,\n              Ej bland dem han finnas må.\n\nANDRE.\n\n              Forssen der, och klippe-branten\n              Lodrät der -- hvar är han då?\n\nRUHO, med åtskillige af Wäinämöinens folk inkommande.\n\n        Hvilket gny? Hvad är å färde?\n\nJOUKAVAINENS FOLK.\n\n        Här en Svensk försvunnit har,\n        Som oss syntes utaf värde.\n        Höfdingen det säkert var.\n\nEN RÖST.\n\n        Vi i kojan söka böre.\n\nRUHO.\n\n        Håll, omöjligheten finn.\n        Då hon hvilar utanföre,\n        Ingen kunnat slippa in.\n\nJOUKAVAINENS FOLK..\n\n        Trogen lydnad oss tillhöre.\n        Uti kojan, öfverallt\n        Flygtingen vi söka böre,\n        Joukavainen så befallt.\n\nWÄINÄMÖINENS FOLK.\n\n        Vi det läger skydda böre\n        Fursten åt sin dotter valt.\n        Hennes hvila ingen störe,\n        Wäinämöinen så befallt.\n\n\n\nÅTTONDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Att störa friden här, hvem vågat det försöka?\n\nEN RÖST.\n\n    En flygting här försvann, det är vår pligt att söka.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    En gångstig, föga känd, här bakom kojan går\n    Längs bergets remna opp.\n\nFLERE RÖSTER.\n\n                             Oss skyndom, här är spår.\n\nEN RÖST.\n\n    Att flygtingen undkom jag nu kan förklara.\n\nCHOR af dem, som skynda uppföre gångstigen.\n\n        Gången opp mot höjden går.\n        Skyndom, skyndom, här är spår.\n\n\n\nNIONDE SCENEN.\n\n    WÄINÄMÖINEN. EMOINA. RIDDAR CARL. FINNAR.\n\nWÄINÄMÖINEN, till Ruho och Finnarna.\n\n        Gån! --\n\n(väcker sin dotter)\n\n                Vakna! -- Vi segrat. Snart skole vi fara;\n        Kom, följ mig mot stranden. -- Hvi darrar du så? --\n    Du synes ångestfull? --\n\nEMOINA, utom sig.\n\n                            Dröj, dröj! Jag kan ej gå\n    Från dessa rum ännu! --\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                            Säg skälet, unga qvinna.\n\nEMOINA.\n\n              Jag kan ej ord för fruktan finna.\n        För min skull -- o för min! -- förbarma dig, min far;\n        Ett lif, ett enda lif, i denna fasan spar.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n        Och hvadan denna bön? -- Säg ut, hvad du syns erna!\n\nEMOINA.\n\n        Hvad lågor! -- Hvilka mord! --\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                                        Sof du ej, unga tärna?\n\nEMOINA.\n\n    Nej.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n        Flygtingen du såg?\n\nEMOINA.\n\n                           Ja.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                               Såg, hvart han försvann?\n\nEMOINA.\n\n    Ack! frälsa Riddaren!\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                          Förmätna, hvar är han?\n\nEMOINA.\n\n    Han döljs.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n               Af hvem?\n\nEMOINA\n\n                        Af mig.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                                Hvar?\n\nEMOINA.\n\n                                      Låfva först förskoning.\n\n(på knä)\n\n    Jag drömde om min mor, den ljusa höjde sig\n    i härlighetens glans och stämman ljöd försoning.\n\nWÄINÄMÖINEN, bestört.\n\n    Försoning! -- Samma dröm!\n\nEMOINA.\n\n                              Låt minnet föra dig\n        På den som hägnade din hydda.\n    Betala nu din skuld och Riddarns dagar skydda.\n\nWÄINÄMÖINEN,\n\n            Hvad vågar du begära?\n\n\nEMOINA.\n\n                                  Ädelmod\n    Utaf en upphöjd far.\n\nWÄINÄMÖINEN\n\n                         Men hämnens andar sväva\n          Kring mig och känslor jäfva.\n\nEMOINA.\n\n    Hvi höjs min moders hamn om himlen ej är god.\n\nWÄINÄMÖINEN, som försöker att göra sig lös ifrån Emoina och gå\ntill kojan.\n\n    Döljs han i kojan?\n\nEMOINA. i ångest.\n\n                       Nej, vid knän jag hänger.\n\nRIDDAR CARL som öppnat dörren till kojan, kommer fram med\n blottadt svärd.\n\n        Jag detta tillstånd ej förlänger.\n\nEMOINA, med anskri.\n\n    Ah!\n\nWÄINÄMÖINEN kastar att taga sin lur, och ropar ur den.\n\n       Finnar!\n\nRIDDAR CARL, ställer sig med ryggen mot en klippa i en ställning,\nsom utmärker föresatts att försvara sig. Finnar framkomma\nmed skyndsamhet på scenen.\n\n               Dyrt, jag sälja skall mitt lif.\n\nEMOINA. i ställning som ger tillkänna att hon ernar betäcka honom\nmed sin person.\n\n    Jag lofvat honom skydd.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                Min vilja, kämpar, hören,\n          Och denna främling, oskadd, fören\n    Så han kan undanfly.\n\n(till Riddaren)\n\n                         Dig härifrån begif.\n    Säg det förtryckarfolk, hvars färgor du ses bära,\n    Att hämd är vårt begär, att frihet är vår rätt;\n    Att Wäinämöinen, son utaf en Furste,\n          Som länge vårdat Finlands ära,\n          Hvars välde våldets härar kränkt;\n    Hvars maka dog af skräck, då Svenska vilddjur ryckte\n    Från hennes famn den son, hon mot sitt hjerta tryckte;\n          Dig både lif och frihet skänkt.\n    Jag uti skogars djup försökt att undandölja\n    En dotter, som till tröst jag äger ensam qvar.\n          Hör Svensk! Den tigerhjerta har,\n          Som vågar hennes förfölja.\n    Gå hädan långt.\n\nRIDDAR CARL.\n\n                    Hvad mig du om min frihet sagt,\n    Är fästadt vid mitt svärd, och står ej i din makt.\n    Mitt lif, det är en skänk utaf ett ringa värde,\n    Dock tackar jag för den, så som det höfs en Svensk;\n    Och skattar högt en dygd, som ädelt fosterländsk\n          Hos fiender jag känna lärde.\n    Förtryckar-lynnet blef ej Svenska krigarns lott.\n    Dock vill han stäcka våld, så det sig ej förnyar.\n          Oss Svenska kustens brända byar\n          Till Finlands hyfsning drifvit blott.\n    Jag fattade ej klart din mening med: _Förfölja_\n       _Din dotters lugn_. Dess dyrkan i mitt bröst\n          Jag aldrig tänkt för dig att dölja;\n    Men tänkt bereda dig en lugn och firad höst\n    Inom din fosterbygd. Med fridens bud i handen,\n    Utfärdadt af min Kung, jag gick att söka dig.\n          Den Son du saknar följde mig;\n          Försök att rädda undan branden,\n    Barbar, din egen son. Jag läser i din själ -- --\n\n(Wäinämöinen röjer den djupaste bestörtning.)\n\n          Spörj Pater Anton, flyg, farväl. --\n\n(Hastar af scenen, följd af betäckning.)\n\n\n\nTIONDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE, utom Riddaren.\n\nWÄINÄMÖINEN, utom sig.\n\n    Min son, min son! -- Förskräckeliga irring! --\n          Man ile, flyge härifrån\n    Att sluta mördandet. -- Hvad dröjsmål! -- Hvad för virring?\n          Fräls, fräls, barbar, din egen son.\n\n(Alla hasta af scenen.)\n\n\n\n\nANDRA AKTEN.\n\n\nTeatern föreställer uti en bergig ock vild skogstrakt en mera behaglig\ndäld. Midt i fonden står ett lummigt löfträd, dyrkadt som heligt,\ni närheten af en källa. Sex stycken groft i träd skurna Afguda-bilder,\nföreställande Ukko, Pohjola och Tapio, hvar med sin maka, äro uppställde\ninvid trädet, Gudarna på högra och Gudinnorna på den vänstra sidan.\nHvarje Afgudabild är omgifven af en nisch, formerad af friskt granris\noch prydd med löf och blommor. Midt på Teatern står, med roten i marken,\nen bränd träd-stam. Turilas kula synes på ena sidan nära Avant-scenen.\nDen är beklädd ofverallt med tallbark, och försedd med en stark dörr,\nsom tillstänges inifrån.[8]\n\n\n\nFÖRSTA SCENEN.\n\nTURILAS, ensam.\n\n    Skön denna morgon är, och festligt jag beskrudar\n          Kring helga trädet Finlands Gudar,\n          Dem jag ur kulan dragit fram.\n    Ett härligt offer snart blir fast vid denna stam.\n    Jag hämdens flammor såg; gny hördes; den är mogen\n    Och hämnarena snart bordt hinna hit i skogen.\n    Men Joukavainen syns.\n\n\n\nANDRA SCENEN.\n\n    TURILAS. JOUKAVAINEN.\n\nJOUKAVAINEN.\n\n                           Jag är i raseri,\n    Och jag begär ditt råd emot förräderi.\n\nTURILAS.\n\n    Hvem är förrädaren?\n\nJOUKAVAINEN.\n\n                        Det Wäinämöinen blifvit;\n    Han, på sin dotters bön, åt Riddarn frihet gifvit.\n\nTURILAS.\n    O! det är oerhördt!\n\nJOUKAVAINEN.\n\n                        Hör mera. Patern, han,\n    I yra om sin son, ifrån mig rycka söker;\n    Men jag fört Patern hit från Kyro by, som röker...\n\nTURILAS, med ilska.\n\n    Att offras genast.\n\nJOUKAVAINEN.\n\n                       Ja, rätt talat, vise man.\n\n\n\nTREDJE SCENEN.\n\n    TURILAS. JOUKAVAINEN. Folk inkommande under en vild marsch,\n    förande PATER ANTON bunden emellan sig.\n\nCHOR och Marsch.\n\n            Genom skogar, öfver vågor,\n            Ila vi med svärd och lågor.\n               Fram mot borgen taga vi.\n               Hämd och död åt tyranni.\n\n            Gudar, detta offer tagen!\n            Gudar, våra fjät ledsagen!\n               Gudars hägn än Finland har,\n               Helga trädet än står qvar.\n\nTURILAS.\n\n    Qvar helga trädet står, och härligt i dess hägnad\n          Sig Finlands Guda-bilder te.\n    Ej någon våge fram. Må här till deras lugnad\n          Åt Plågomöjan offret ske.\n\n    Ymnigt med halm omkring Christ-Patern linden;[9]\n    Zirligt sen honom vid trädstammen binden;\n    Eldbrasan under sen antändas må.\n\nCHOR.\n\n    Af detta offer stor gamman vi få.\n\n(Bränsle sammanföres vid roten af den midt på teatern befintelige\nkolade trädstammen, under det att Joukawainen synes ifrigt samtala\nmed Turilas, och halm lindas omkring)\n\nPATER ANTON, som utbrister:\n\n    J blinde hedningar, J kunnen ej förfära\n    Sanct Henrics lärjunge med edert raseri.\n    Med tjusning möter jag min tidigt vunna ära,\n          Att bland martyrer räknad bli.\n    Martyrer för sin tro! Ah vildar, kännen styrkan\n    Utaf den andas kraft sig gjuter i mitt bröst,\n          Och bjuder genom denna röst\n        Er vända om från falska Gudars dyrkan.\n\n(Folket röjer förskräckelse vid dessa ord.)\n\n          Ja, falska Gudar. Stock och sten,\n          Som edra drömmars yra skapat,\n          Och edra egna lyten apat...\n\nJOUKAVAINEN, afbrytande otåligt.\n\n          Fort, smädarns skrud är färdig ren.\n\n(Pater Anton fastbindes vid offerstammen öfver det\nännu icke itända bränslet under vild dans och)\n\nCHOR.\n\n          Här får du, Kivutar, gräsliga möja\n              En knapp i din tröja,\n              En rem i din sko,\n              Ett bloss i din stuga,\n              I taket en fluga,\n              Som kan, må du tro,\n                  Messa och skria\n                  Litamin\n                  Lustigt och bra.\n                  Ha, ha, ha, ha.\n\nPATER ANTON.\n\n               Sanningens bekännare\n               För er lära tåligt blöden.\n               Må ett villadt slägte se\n               Andans seger öfver döden\n           Stigande från vanskligheten\n           Härligt mot odödligheten.\n\nCHOR och Ringdans kring trädet.\n\n        Messa, messa, käre Pater, messa.\n        Dansen går rätt muntert och bra.\n        Lustiger om, må kring helgonets hjessa\n        Lågorna fladdra. Ha, ha, ha, ha.\n\nJOUKAVAINEN, som slutat sitt samtal med Turilas.\n\n        Medan han uppstämmer messan den sista,\n        Skyndom att börja vår heliga stund.\n        Lycklig den först finner Tapios gnista\n        Som tänder bålet. Slut om vår rund.\n\n(De lägra sig i ring och börja hvar för sig att gnida tvänne\nträdstycken mot hvarandra, för att, enligt de gamle Finnarnas\nsed, erhålla offer-eld.)[10]\n\nPATER ANTON.\n\n            Blinda skara, återvänd\n            Denna falska Gud att dyrka.\n            Himlaläran skall bli känd\n            Öfverallt i all sin styrka.\n        Förrn min aska är försvunnen,\n        Ljusets seger här är vunnen.\n\nCHOR.\n\n        Gnistan icke finna, vi\n        Och dock ifrigt vi arbeta.\n        Hvad har kunnat elden reta?\n        Här är trolleri.\n    Mäktige Tapio, trolldomen från oss vänd!\n    Skogarnas Herre, eldgnistan tänd!\n\nJOUKAVAINEN, uppstigande, ropar med hetsighet.\n\n    Lapp, gör din skyldighet, trolldomen häf.\n\n(En Lappsk Bålman framkommer, slående, allt efter som han uppropar\nefterföljande Gudomligheters namn, med en hammare på figurerna\ntecknade på hans trumma, under särskilte grimacer för hvart slag.)[11]\n\nBÅLMANNEN.\n\n    Sarakka, Juxakka, Maderakka, Hattara,\n    Stor-Junker, Lill-Junker, Beiwe, Ajattara![12]\n    Nåd, Jabmiakka, mig icke förqväf!\n\n(Han faller ned, efter rysliga åtbörder, i sanslös dvala,\nomgifven af Lappar.)\n\nCHOR af Lappar.\n\n      I Jabmiaimo nu får han veta\n      Hvad eldens vrede så kunnat reta.\n      Han vaknar. Nu rör han på armar, på ben.\n      Och eld har han med sig.\n\nALLMÄN CHOR.\n\n                               Heliga sken!\n\n(Rörelse i ändamål att antända bålet.)\n\n\n\nFJERDE SCENEN\n\n    DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN. EMOINA. Wäinämöinens folk.\n\nWÄINÄMÖINEN, inkommande med hastighet.\n\n            Håll!\n\nEMOINA, ångestfull.\n\n                  Gudar, hvad fasa!\n            Gå icke, min far.\n            De vilddjuren rasa,\n            O! spar dina dar.\n\nJOUKAVAINEN, betagen vid Emoinas åsyn.\n\n            Den qvinnan förtjusar!\n            Hvad skönhet! Hvad röst!\n            Hvad känsla berusar\n            Mitt manliga bröst!\n\nTURILAS, till Joukavainen, hvars förtjusning han märkt.\n\n            Till kärlekens yra\n            Sänk, hjelte, ditt tal.\n            Låt qvinnan dig styra,\n            Som frälst din rival.\n\nJOUKAVAINEN, hetsigt.\n\n    Som frälsat min rival! Nej, bålet måste tändas.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Håll, jag befaller det.\n\nJOUKAVAINEN.\n\n                            Vår offring skall fulländas.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Bor ingen lydnad mer för Wäinämöinens röst\n            Uti hans tappra Finnars bröst?\n\nJOUKAVAINEN.\n\n          Ej sen förrädare du blifvit\n          Dig Joukavainen lyda kan.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n          Den blinda hetta, som dig drifvit,\n          Dig tillhör styra, unge man.\n\nJOUKAVAINEN.\n\n          Den unge kan den gamle lära,\n          Att offrens helgd och Gudars ära\n          Ej störas utan öfverdåd.\n\nWÄINÄMÖINEN\n\n    Den af oss, som vet mer om Gudars dolda råd.\n    Uti naturens gång, må fram som Höfding stiga;\n        Men den som mindre vet, må tiga\n        Och lyda. Täflar du med mig?\n\nJOUKAVAINEN.\n\n        Jag täflar. Hvari röjer sig\n    Din visdom, gamle Man, som ej försvara kunnat\n        Mot Svenskarna de fält du ärft.\n        Min kraft, den har jag sjelf förvärft\n        I skogarna, som skygd dig unnat.\n        Göm detta minne i din barm,\n    Och frukta för den Gud, som herrskar i min arm;\n    Hans namn är styrka. Räds, att mot hans lagar bryta.\n    Han segrade i natt; han ernar segra nu,\n        Han alltid segra skall. Men du,\n        Af hvilka bragder kan du skryta?\n    Jo, af förräderi, att rycka undan mig\n        En flygtinge, hvars digter dárat dig.\n    För qvinnoböner vek du gått att äfventyra\n    Den aktning ibland oss du njutit, gamle man.\n        Den egen känslas svaghet ej kan styra,\n          Ej frie männer styra kan.\n\nEMOINA.\n\n        Barbarer, låten mig förklara...\n\nWÄINÄMÖINEN, afbrytande henne.\n\n        Tag hit min harpa, jag vill svara.\n\n(Han præluderar.)\n\nJOUKAVAINEN, till sitt folk.\n\n           Gubben på sin harpa slår,\n           Hörom svaret, som jag får.\n\nWÄINÄMÖINEN, vid harpan.\n\n    Dårliga Ungdom, låt styrkan ej rasa.\n    Kraften som härjar skall åldras och dö.\n    Vådeldens broder, den slocknar med fasa.\n    Vindarna komma och askan förströ.\n\n    Styra tillhör ej en kraft som försvinner.\n    Det föll ett frö ned i jordlifvets famn,\n    Som växer opp, och ju närmre det hinner\n    Höjden, sitt ursprung, blir vishet dess namn.\n\n    Anar du andan som lifvar naturen?\n    Röjer du målet för krafternas gång?\n    Tankarnas väsen hos vetande djuren?\n    Då är du vis och då tystnar min sång.\n\nCHOR af Joukavainen och Finnar, efter någon stunds väntan.\n\n    Sjung, Wäinämöinen, ännu en gång,\n    Låt höra mer af din härliga sång.\n\nWÄINÄMÖINEN, vid harpan.\n\n    Säg, hvem har ordnat de lummiga öar\n    Du uti böljan ser spegla sin prakt?\n    Säg, hvem har gjort dessa fiskiga sjöar?\n    Tryckt uti djupet sin alstrande makt?\n\n    Säg, hvems är kraften, som vågorna häfver?\n    Silar i källan dess svalkande drick?\n    Färgrika kläder åt blommorna väfver?\n    Öppnar naturen för vårsolens blick?\n\n    Hvem öppnar rymden för foglarnas skara?\n    Vexternas kalk för de idoge bin?...\n    Höjderna, lunderna, fjärdarna svara:\n    Skaparens andedrägt, Verldsharmonin.\n\nJOUKAVAINEN, rörd.\n\n    Ja, jag är kufvud af känslornas tvång,\n    Det bor en Gud i den åldriges sång.\n\nALLMÄN CHOR, under djup rörelse.\n\n    Guden, som bor i den åldriges sång,\n    Lede vår styrka och styre dess gång.\n\nWÄINÄMÖINEN, med befallande åtbörd, stödd emot harpan.\n\n    Jag mer än någon för hämden skall sörja;\n    Gudarna, friheten, elda mitt bröst.\n    Vigtigt är det jag af fången vill spörja;\n    Skynden att lyda den åldriges röst.\n\nCHOR.\n\n    Lyda vi vilje och vörda ditt kall.\n    Fången är här, om hans öde befall.\n\n(Pater Anton, befriad, framföres till)\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Du är en christen klerk?\n\nPATER ANTON.\n\n                             Ja.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                                 Ung du synes vara.\n    Du kallas Anton?\n\nPATER ANTON.\n\n                     Ja.\n\nWÄINÄMÖINEN, afsides.\n\n                         Hans blick till själen går.\n\n(högt)\n\n    Din ålder?\n\nPATER ANTON.\n\n           Fem och tjugu år.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n       (afsides)         (högt)\n    Min Soinis ålder. Mig förklara,\n    Hvar föddes du?\n\nPATER ANTON.\n\n                    I Finland.\n\nWÄINÄMÖINEN,\n\n                               Finland! -- Hvar?\nPå hvilken ort?\n\nPATER ANTON.\n\n                I Birkala.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                           Din far?\n\nPATER ANTON.\n\n    Jag känner honom ej. Ett värnlöst barn af nöden\n          Jag var vid lifvets morgonrand.\n\nWÄINÄMÖINEN,\n\n    Hvem vårdade dig? säg, förtro mig dina öden.\n\nPATER ANTON.\n\n          De äro tecknade utaf en högre hand.\n          Af Eric, Sverges Kung, jag faders huldhet njutit.\n          Min barndom vid hans hof förflutit;\n    Men då den Helige, den store Kungen dog,\n          Sanct Henric i sin vård mig tog.\n          Den ädles läror och exempel\n        Mig vigt till Herrans tjenst i Herrans tempel.\n    Se der om hvad mig rör det enda som jag vet.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Din faders namn för dig är då en hemlighet?\n\nPATER ANTON.\n\n        Ja.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n            Kände du i byn, som gick i lågor,\n    En Wäinämöinens son?\n\nPATER ANTON.\n\n                         Hvart syfta dina frågor?\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    De söka opp mitt barn som lefde, sade mig\n    Den Svenske Höfdingen...\n\nPATER ANTON, afbrytande lifligt.\n\n                             Ack! värdes mig förkunna\n    Hans öde.\n\nWÄINÄMÖINEN,\n\n              Han är fri.\n\nPATER ANTON, med innerlig glädje.\n\n                          O Gud! jag prisar dig\n    För detta ädla stöd din lära du vill unna!\n    Jag icke om din son har något mig bekant,\n    Men om dig Riddar Carl det sagt, så är det sant.\n    Hur kallades din son?\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                         Jag Soini honom nämde.\n\nPATER ANTON, med liflighet.\n\n    Det var mitt namn som barn.\n\nEMOINA.\n\n                                Du ofta talt, min far,\n    Om märket, som min bror på högra skuldran bar.\n    En korsad qvist, som föll och skrämde\n    Min mor, kort förrän han blef född...\n\nPATER ANTON, ytterst lifligt.\n\n                                          Jag bär\n    Ett märke...\n\nWÄINÄMÖINEN, utom sig.\n\n                 Låt mig se!\n\n(Blottar Pater Antons skuldra och utropar.)\n\n                             Min son, min son du är!\n\n(Omfamnar Pater Anton med häftig känsla. Allmän rörelse.)\n\n    Min Soini, o mitt barn! Dig sluter jag i famnen --\n    Hvad känsla utan namn! -- Jag gråtit dig som död! --\n    Du lefver, o hvad fröjd! --\n\n(till Emoina)\n\n                                Och du, mitt ljufva stöd,\n    Min hulda dotter, kom!\n\n(Sträckande andra armen mot henne, sluter han sina båda barn\nemot sitt bröst.)\n\nEMOINA.\n\n                           Bror!\n\nPATER ANTON,\n\n                                 Syster!\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                                         Dessa namnen,\n          Uttalade vid fadershjertats slag,\n    Med lifvet mig försont! -- Af glädje gråter jag,\n\n          O, mina barn! vid detta fadershjerta\n          Nu sluten ömt ett syskonligt förbund,\n    Stödjen hvaran, vid lifvets år af smärta;\n    Stödjen hvaran, vid glädjens korta stund.\n\n    Sällhetens frö kan endast gro i skygden\n    Af uppfylld pligt och fasta ömhetsband.\n    Helgen Ert lif, åt Gudaläran, dygden;\n    Helgen Ert lif, åt frihet, fosterland.\n\nALLMÄN CHOR.\n\n    Helgom vårt lif, åt Gudaläran, dygden;\n    Helgom vårt lif, åt frihet, fosterland.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Och Finlands Gudar, J, min känsla icke jäfven,\n    J, hvilka blidkade kring helga trädet stån.\n    Af årets rika skörd J endast offer kräfven\n    Åt Tapio en tupp.\n\n(till folket)\n\n                      Tillreden offret, gån;\n    Jag vill ett ögonblick åt fadersglädjen unna,\n       Sen offra, strida, segra.\n\n(De andre på scenen varande aflägsna sig.)\n\n\n\nFEMTE SCENEN.\n\n    WÄINÄMÖINEN. EMOINA, PATER ANTON.\n\nWÄINÄMÖINEN, till Pater Anton.\n\n                              Kom, du bör\n    Aflägga denna drägt.\n\nPATER ANTON.\n\n                         Nej, den min ära gör.\n    Den offring afskyr jag du hördes nyss förkunna.\n\nWÄINÄMÖINEN,\n\n    Du Finlands Furste-Son?\n\nPATER ANTON.\n\n                            Inför den Högstes thron\n    Det sanna gäller blott, ej skillnad till person.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Det sanna för en man af ära\n    Är fosterlandets väl.\n\nPATER ANTON.\n\n                          Är himlens rena lära.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Den christne är det ej.\n\nPATER ANTON.\n\n                            Den, endast den är sann.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Är dina fäders...?\n\nPATER ANTON.\n\n                       Falsk.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                              Du rasar, unge man,\n        Som ej förglömma bordt den fara,\n    Hvarur du rycktes nyss.\n\nEMOINA.\n\n                            Besinna dig, min bror.\n\nPATER ANTON.\n\n    Jag bär mitt vittnesbörd inför en villad skara;\n    Min sak är Herrans sak; jag vet på hvem jag tror.\n    Hans finger styr det ljus, som tränger fram i verlden,\n    Och dessa dygders kraft...\n\nWÄINÄMÖINEN, afbrytande.\n\n                                Som blixtra fram ur svärden.\n\nPATER ANTON, fortfarande.\n\n        Som mana till försoning.\n\nWÄINÄMÖINEN, liksom träffad af ett mägtigt minne.\n\n                                 Hvilket ljud!\n\nPATER ANTON.\n\n        Till jordens barn jordens Gud.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    De Svenske, svara mig, hur följa de hans lära?\n\nPATER ANTON.\n\n        Igenom alfvar, ädelmod och ära.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Den ära som de röjt, då här de farit fram,\n    Syns ädelmodig ej, men rysligt alfvarsam;\n        Och sist, skall jag försoning finna\n    Uti förföljelsen mot Lalli...?\n\nPATER ANTON.\n\n                                   Lalli, han,\n        Affällingen, Sanct Henrics baneman!\n          På lagens bud att honom hinna\n    Var det som Riddar Carl, den ädle, med en tropp\n        I skogarna sig trängde vågsamt opp,\n    Fann honom ej, men såg...\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                              Jag vet, han såg din syster.\n    Nog Soini.\n\nEMOINA.\n\n               O min far, din blick är kall och dyster.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Min själ är sysselsatt.\n\nPATER ANTON.\n\n                            Hör Riddarns ädelmod...\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Min skuld är gäldad ren.\n\nPATER ANTON.\n\n                             Vet dock, att han förstod\n    Hvem denne sjuke far i hyddan vara torde.\n        Han derom föga unga dottren sporde;\n    Men inom sig beslöt, att på ett värdigt sätt\n          Förmildra lyckans oförrätt,\n    Ja, hör mig. Sverges Kung nyss funnit godt besluta,\n    Att Wäinämöinen fritt, inom sin fosterbygd,\n    På Riddarns ansvar, må den gärd af aktning njuta,\n    Som egnas åt hans börd, hans olyckor, hans dygd.\n\nEMOINA.\n\n    Jag mina tårar ej kan dölja.\n\nPATER ANTON.\n\n    Af glädje strålande, bad Riddaren mig följa\n    Med honom, och en tropp, i skogars spaning lärd,\n    Att söka dig. I går vi samlades till färd\n        Vid Kyro by. Ej sömnen vågad syntes,\n    Allt fredligt var och tyst.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Då hämdens dag begyntes.\n\nPATER ANTON.\n\n          Säg, mordets och förvillelsens,\n    För hvilken Riddarns kraft snart sätta skall en gräns.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Hör: Svenske Kungens nåd, hans like, jag, föraktar:\n    Men lemna fäders arf åt dig jag eftertraktar.\n    Afsvärj din christna tro!\n\nPATER ANTON.\n\n                              Nej, aldrig.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                                           Aldrig, då\n    Förbannar jag den stund du föddes.\n\nPATER ANTON, med djup känsla.\n\n                                       Gud!\n\nWÄINÄMÖINEN, ömt.\n\n                                            Du tvekar?\n\nPATER ANTON.\n\n          Min salighet jag ej förnekar\n    För något jordiskt pris, hur högt det vara må,\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Dig gifs besinningstid. I minnet fäst de orden\n    Jag sagt, och tänk på mig, tänk på ditt fosterland.\n\nPATER ANTON.\n\n    Så högt som himmelen sig hvälfver öfver jorden,\n    Är pligten emot Gud höjd öfver jordens band.\n\n(Skall af Svenska jägarhorn höras från flera håll. Allmänt allarm.)\n\nROP, bakom Teatern.\n\n    Till vapen! --\n\n\n\nSJETTE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. RUHO, inkommande med hastighet, kort derefter TURILAS.\n\nRUHO\n\n                   Svenskarna mot oss sig kasta.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n        Stridsmärket höj, ställ opp kämparna; hasta!\n\n(Ruho skyndar af scenen. Till TURILAS.)\n\n    Tag vård om mina barn!\n\nEMOINA, utom sig, under bemödande att följa med Wäinämöinen.\n\n                           Min far, jag dig besvär...\n\nWÄINÄMÖINEN. öfverlemnande henne åt Turilas.\n\n    Jag dig befaller att bli här.\n\n(Starka ljud af blandade stridshorn ifrån många håll.)\n\n        Hör Stridshornen skalla\n        Och blodet käns svalla\n        Så ungt i min barm.\n        Kom, frihet, gif styrka,\n        Den Gud jag lärt dyrka\n        Skall styra min arm.\n\n(Ilar ut.)\n\n\n\nSJUNDE SCENEN.\n\n    TURILAS. PATER ANTON. EMOINA.\n\nEMOINA. försökande att följa sin far.\n\n    Nej, intet hindrar mig.\n\nTURILAS.\n\n                            Haf sansning, unga qvinna.\n\nEMOINA.\n\n    Man fängslar mig, min far! O hör! o hör min röst!\n\nPATER ANTON.\n\n    Håll inne dessa rop, min syster! Dig besinna.\n\nEMOINA.\n\n    Besinna dödarna, som rasa mot hans bröst.\n\nTURILAS.\n\n        Nej, stilla din förfäran,\n        Din far går i sitt kall.\n        Den Finska kämpa-äran\n        Sin Höfding skydda skall.\n\nPATER ANTON.\n\n        Hvad är väl kämpa-äran?\n        Ett rö för vindars kast.\n        Blott vid försoningsläran\n        Står min förtröstan fast.\n\nEMOINA.\n\n        Då alla strida, mörda,\n        Hvar finns försoning? Hvar?\n        Jag skall den Gudom vörda,\n        Mig återger min far.\n\nTURILAS.\n\n        Hans fäder, Finlands Gudar,\n        De styra stridens gång.\n        Snart till ditt öra ljudar\n        Den Gamles segersång.\n\nPATER ANTON.\n\n        Försökom ej förklara\n        Hvad utgång striden tar.\n        På vägar underbara\n        Går nåden underbar.\n\nEMOINA.\n\n        Den Gud, mitt hjerta anat,\n        Jag tänkte mig som god,\n        Ej att min väg han banat\n        Bland tårar och bland blod.\n\nPATER ANTON.\n\n        Allt luttras här i gruset,\n        Styrs mot ett högre väl.\n\nEMOINA.\n\n        Så ren, som himlaljuset,\n        Är Wäinämöinens själ.\n\nPATER ANTON.\n\n        Han irras om det sanna.\n\nTURILAS.\n\n        Den Gamles tro är sann.\n\nEMOINA.\n\n        O! låten tvisten stanna,\n        Jag den ej slita kan.\n\n(Starkt stridsbuller.)\n\n      Men hvilket gny?\n\nTURILAS.\n\n                       Det striden är som rasar,\n        Dess häftighet förökes mer och mer.\n\nEMOINA.\n\n        Min far, min far, mitt hjerta fasar.\n\nPATER ANTON.\n\n        Der synes Riddar Carls baner.\n\nEMOINA. med utrop, i begrepp att ila ut.\n\n        Ah! Riddarn skall min far försvara.\n\nPATER ANTON, hindrande henne.\n\n        Min syster.\n\nEMOINA.\n\n                    Hvarför hindra mig?\n\nTURILAS.\n\n    För våra kämpars kraft är Riddarn sjelf i fara.\n\nEMOINA, staplar tillbaka.\n\n    Den ädle Riddarn! ah!\n\nTURILAS, försmädligt.\n\n                          Hvad rör hans öde dig?\n\n(Emoina närmar sig i ångest mot Avant-scenen. Turilas och Pater Anton\ndraga sig mot fonden, och synas uppmärksamma på striden.)\n\nEMOINA.\n\n            Fasor kring mig sväfva.\n            I mitt qvalda bröst\n            Alla känslor bäfva.\n            Himmel, hör min röst:\n            Denna stund af fara\n            Ej din ynnest spar,\n            Riddarns lif bevara!\n            Segra låt min far!\n\n\n\nÅTTONDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. BIRGER, åtföljd af en tropp Svenske Soldater.\n\nBIRGER, med sin tropp, smygande sig oförnärkt af de andre på scenen\nfram bakom Turilas kula, närmar sig Turilas och Anton, som mot\nfonden synas hafva all sin uppmärksamhet på striden, och omringar\ndem hastigt.\n\n        Stämplare Turilas! Fängslen barbaren.\n\nTURILAS, med anskri.\n\n        Frälsen mig, Finnar, Svensken är här!\n\nBIRGER, till någre Soldater.\n\n        Fören dem hädan! fort! för dem ansvaren!\n\n(Turilas och Anton bortföras med skyndsamhet. Till en Soldat.)\n\n    Till Riddarn flyg med bud att Anton räddad är.\n\n(Soldaten går, Finska krigare inkomma.)\n\n\n\nNIONDE SCENEN.\n\n    EMOINA. BIRGER. Svenska soldater. Finska Krigare.\n\n(Strid i fonden. Både Svenskar och Finnar erhålla förstärkningar,\nså att striden mer och mer uppfyller Teatern; sluteligen segra\nSvenskarna, och Finnarna dels fängslas, dels fördrifvas.)\n\nEMOINA (i ångestfull förskräckelse, döljande sig för de stridande\nvid Turilas kula).\n\n        Hvem skall beskydda mig? Hvem sig förbarma\n        öfver min ångest? Hvart skall jag fly?\n        Gudar, o Gudar, rädden mig arma!\n        Fiender störta med buller och gny\n        Från alla kanter. -- Min fara sig öker.\n        I denna kula en fristad jag söker.\n\n(Inne i kulan, betraktande dörren med ifver.)\n\n\n        Dörren är säker, låset är fast;\n        Inifrån kan jag det stänga i hast.\n\n(Hon tillsluter dörren och höres tillstänga låset, då Svenskarnas\nseger på Teatern blir allmän.)\n\nBIRGER.\n\n    Halt! fatten posto här!\n\n(till en del af sin tropp)\n\n                            Er må det nu tillhöra\n          Att hedna styggelsen förstöra,\n          Nedrifva, störta, hugga ner.\n\n(utmärkande de andra af troppen)\n\n          Mot fienden vi skydde Er.\n\n(Betäckningen utbreder sig. Förstöringen begynnes. Birger till\nen soldat af betäckningen, som han vinkar fram.)\n\n        Vi lyckats. Turilas föll, i sin egen snara.\n        Din fästmö räddat oss ur en ohjelplig fara,\n            Då, lyssnande på sammansvurnas tal,\n    Hon varnat dig, du oss, och vi oss sammanhöllo\n    Vid borgen. Riddarn kom; vi ryckte fram, och föllo\n    På fienden, som trängt sig hop i denna dal.\n\n(Afguda-belätena hafva emellertid blifvit störtade, offer-tillredelserna\nförstörde. Nedhuggning af det heliga trädet företages, och nedrifning af\nkulan, hvars starka ingång man förgäfves sökt öppna, begynnes.)\n\nBLANDADE RÖSTER.\n\n            Hedna Gudar, ingen skoning!\n            Hedna tillhåll, ingen fred!\n            Detta trädet, denna boning\n            Rifvom ned, huggom ned!\n\n(Det heliga trädet faller med brak och dân.)\n\nBIRGER.\n\n    Bra, gossar! hurtigt! raskt!\n\n(Stenar nedfalla från kulan, som rifves.)\n\nEMOINA, innanföre, med ett gällt anskri.\n\n                                 Hjelp!\n\nBIRGER, med förvåning.\n\n                                        Nödrop af en qvinna\n    Hos gubben Turilas! Besynnerligt minsan!\n\n(Uppehåll med rifningen. Birger vid dörren af kulan.)\n\n    Så öppna, skynda dig! -- Opp, säger jag. -- Välan,\n          Då du dig icke vill besinna,\n          Så skyll dig sjelf för hvad som sker.\n\n(Stridsbullret utom Teatern tilltager, kulans hvalf ramlar,\noch Emoina synes afdånad ibland ruinerna.)\n\n          Är det en Engels bild jag ser!\n\n(Svenskarna betrakta henne med bestörtning, som afbrytes genom\nen häftig strid.)\n\n\n\nTIONDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. RUHO, med en stark tropp Finnar.\n\nRUHO.\n\n    Gudaförstörare, hämden Er kalle!\n\nBIRGER.\n\n    Kämpande vikom! Stridshornet skalle!\n\n(Det stötes i stridshornet, Svenskarna vika långsamt och i god\nordning från Teatern, förföljde af Ruho och hans tropp häftigt,\nmen utan ordning.)\n\n\n\nELFTE SCENEN.\n\n    EMOINA, afdånad. Villervalla af Finnar, sedermera WÄINÄMÖINEN,\n    sist RUHO.\n\n(Stridsbuller på båda sidorna af Teatern.)\n\nCHOR af flyende Finnar.\n\n        Skräck och död oss väntar här,\n        Helga trädet fallit är.\n\n(Rådvill förvirring, Wäinämöinen inkommer.)\n\n        Räddom, räddom oss ur striden.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n      Stån! Rädden äran! Er ej spriden,\n    Stån kring Er Höfding! Stån mot fienden! --\n\nSÄRSKILTE RÖSTER.\n\n    Från alla kanter oss Svenskarna tränga;\n           Oss flygten de stänga;\n        Hvad återstår? --\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                          Att dö som män\n        Kring Gudarna.\n\nRUHO, åter tillbakadrifven.\n\n                        Som de vi falla\n    I stoftet trampade...\n\nWÄINÄMÖINEN, uttrycker fasa vid åsynen af den hedniska helgedomens\nförstöring, blir varse Emoina och ilar till henne.\n\n                           Min dotter!\n\n(med genomträngande ton)\n\n                                       Hon är död! --\n    Afdånad blott! Mitt barn! mitt sista hopp! mitt stöd!\n\n(Gör försök till hennes vederfående.)\n\n\n\nTOLFTE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. RIDDAR CARL. Segrande Svenskar framträngande\n    från alla sidor.\n\nRIDDAR CARL.\n\n        Frid och försoning bjuds Er alla\n        I Sverges ädle Konungs namn.\n\n(Finnarna nedlägga sina vapen.)\n\nWÄINÄMÖINEN, som med ena handen omfattat Emoina, hvilken ger\ntecken att hon börjar återkomma till sansning, höjer svärdet med\nden andra, hotande, mot Riddar Carl.\n\n        Kom, barnet ryck ur fadrens famn.\n\n(Riddar Carl hastar fram mot Emoina, sänker svärdet och faller\npå knä ej långt från hennes fötter, då Rideaun faller.)\n\n\n\n\nTREDJE AKTEN.\n\n\nTeatern föreställer nejden i Birkala kring kullen Junturin-mäki,\nsom synes midt på Teatern inemot fonden, hvilken visar, mellan odlade\nstränder, tvänne stora, af holmar, fjerdar och sund, uppfyllde\nvattendrag, förenande sig till Satakundas eller Kumo elf, invid en\nRiddarborg, belägen på en udde, formerad af elfven och en djup vik,\nvid hvars stränder synas en myckenhet båtar.\n\n\n\nFÖRSTA SCENEN.\n\n    Finsk Allmoge af båda könen, unge och gamle, i mera hyfsade\n    drägter. Äldre Finnar, hvaribland isynnerhet märkes TUISKO,\n    något afsides, synas rådslå. En afskiljd groupp samtalar hemligt.\n    Åtskillige varubyten sysselsätta en del Allmoge, och ungdomen\n    är innebegripen i Finska lekar och dansar.\n\nCHOR.\n\n        Vid Junturinmäki åter vi oss samla\n        Under sång och dans och lekar, unga, gamla.\n            Höfdingen, vi Riddaren kalla,\n                Glädjas låter alla.\n\n        Ljungelden han säges likna uti striden.\n        Då han segrat, i hans ögon strålar friden,\n            Bjudande alla fångne skoning,\n                Frihet och försoning.\n\nCHOR af sammansvurna inom sig.\n\n        Vi kommo hit hemligt till blodig lek,\n        En qvinna förrådde oss, hämden oss svek.\n\nEN FINSK YNGLING, till en Tärna, som aflägsnat sig något ifrån de andra.\n\n        Hvi ser jag dig ej mer i lunden och i hagen?\n\nTÄRNAN.\n\n    Derför att löfven gulnat, ängen ligger slagen.\n\nYNGLINGEN.\n\n    Känslan förblir nog varm, fast himmelen blir mulen.\n\nTÄRNAN.\n\n    När sommarns blommor vissnat, säges den bli kulen.\n\nYNGLINGEN.\n\n    Hyddan är varm och egen, blif dess ordnarinna.\n\nTÄRNAN.\n\n    Är det ditt alfvare, tör du din önskan vinna.\n\n(Dans.)\n\nCHOR af Ynglingar\n\n        Tärnor, då glädtigt i dansen J svingen,\n        Kärleken slår med den skiftande vingen;\n            Hjertats och naturens Gud\n                Unga tärnan gör till brud.\n\nCHOR af Tärnor.\n\n        Stojande Ynglingar, J mågen glamma\n        Om denna Guden, han är dock densamma\n            Skalken oss vår mamma sagt.\n                Tärnor, varom på vår vakt.\n\nCHOR af gifta Qvinnor.\n\n        Liksom ett löf uppå glansk-isen drifvet,\n        Värnlösa tärnor, sådant är lifvet\n            Utan stöd af troheten.\n                Tärnor, skapen, vården den.\n\nCHOR.\n\n        Hvilken mängd af fångar tåga hit från borgen?\n        Skola våra nöjen störas utaf sorgen?\n            Få vi ömkans känslor lyda?\n            Hvad må allt betyda?\n\n\n\nANDRA SCENEN\n\n    DE FÖRRE. BIRGER. JOUKAVAINEN. RUHO. Fångne Finske Krigare.\n\nBIRGER, införande fångarne.\n\n    Här, tappre, på en ort, för Er af helig art,\n    Vill Riddarn söka slut uppå den långa tvisten,\n    Med landsmän språken fritt. Hit Riddarn kommer snart,\n        Han kommer såsom Svensk och Christen.\n\n(Birger går.)\n\n\n\nTREDJE SCENEN,\n\n    DE FÖRRE, utom Birger.\n\n(Den Finska Allmogen närmar sig till fångarna och blandar sig\nbland dem med deltagande och uppmuntran.)\n\nCHOR af sammansvurna.\n\n        I högen äro vapen och hit kommit män.\n        I tysthet det fallna kan uppstiga än,\n\nJOUKAVAINEN, framkommen ensam, främst på scenen.\n\n          Jag, Joukavainen, öfvervunnen!\n          En tapprare än jag är funnen;\n    Och dock jag andas än! -- Och grämelse och harm\n          Ej förmågan i min barm,\n    Ej släckt mitt ögas ljus! Hur kan med Riddarns mildhet\n    Förenas sådan kraft? -- Nu blygs jag för min vildhet.\n    Mitt segervissa mod mig fram mot honom dref;\n    Han mig på lifvet sprang. -- Jag föll, och fången blef --\n        Men huru fången? -- Ej förnedrad,\n    Ej skymfad. -- Nej, tvärtom af fienderna hedrad.\n    Ej hämd för Kyros brand. -- Jag, här bland Finske män! --\n    Det är en högre dygd, jag kände icke den.\n\nCHOR af Allmogen till Joukavainen.\n\n        Herre, hvars tapperhet alla berömma,\n        Stå ej så dyster, dela vår ro.\n        Sök ibland oss att Er olycka glömma,\n        Kom ibland oss att bygga och bo.\n\nDE SAMMANSVURNA, till Joukavainen.\n\n        Forntida Gudar vi, lycklige, glömma\n        Kring denna kulle i christelig ro.\n\nJOUKAVAINEN.\n\n        Fången kan icke sin olycka glömma,\n        Tvungen af segrarens vink att bero.\n\nCHOR af Allmogen.\n\n        Svenskarna mottaga mandomen, äran,\n        Som sine bröder, det känne vi;\n        Och hvar och en, som blir christen till läran,\n        Hyllas och skyddas och genast blir fri.\n\nDE SAMMANSVURNA.\n\n        Trefnad och ödmjukhet alstrar den läran,\n        Ljufligt att lyda och kalla sig fri.\n\nJOUKAVAINEN.\n\n        Fåfänga maningar! Veten att äran\n        Följer blott styrkan, som känner sig fri.\n\nTUISKO.\n\n    Vår fordna Furste, han, som ifrån denna kulle\n    Uttalat Guda-ord, och tjusat med sin sång,\n       Han kommer, Finnar, varen vördnadsfulle,\n          Och stören ej den gamles gång.\n\n\n\nFJERDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN. EMOINA.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n          Fosterlandskänsla, Guda-flamma,\n       Som lättar tyngden utaf mina band,\n    Du återstår ännu, du är ännu densamma\n          Du fordom varit! -- Sköna strand,\n    Ej mer densamma du! -- Förtyngd af Riddarmuren,\n          Är ej så fri, som förr, naturen.\n       Dock ännu hög står mina fäders graf.\n          Folk, som mig segrarn nalkas låter,\n    Se en förjagad Drott framstaplar till dig åter,\n       Stödd af sin dotter och sin vandringsstaf.\n          En dyster hamn från fordna tider,\n          Han emot ättehögen skrider,\n       Beröfvad allt hvad förr han ägde här\n    Ett rum, ett litet rum, att hvila han begär.\n\n            Min harpa skall ej mera klinga,\n            Du helga kulle, från din höjd;\n            Och känslan sig mot molnen svinga,\n            Som fordom vid naturens fröjd.\n\n            Då framkom allt hvad skapadt andas\n            Med ilad flygt, med störtadt språng\n            Då såg man lamm med ulfvar blandas,\n            Att lyssna, tjuste, till min sång,\n\n            Och fiskarna i fjerden spritta;\n            Och Sjöfrun maka sig på strand;\n            Och björnen fram ur skogen titta;\n            Och masken kräla opp ur sand.\n\n            Och fält och lunder sig beskruda\n            Med lifvad grönska, färgors prakt\n            Och stjerne-rymden hördes ljuda\n            Om jordens tjusning, Ukkos makt.\n\n                    Men snart...\n                 Med stormvindens fart --\n              Sågs blodströmmar gjutas,\n              Och sällheten slutas\n                 I Borgtornets natt;\n              Der Jätten bevakar,\n              Med svärdvana drakar.\n                 Vår röfvade skatt.\n\nEN MAN af de sammansvurna, som smygt sig till Wäinämöinen, hemligt.\n\n                 Låt harpan få klinga\n                 Från Junturis topp,\n                 Och svärd skola svinga\n                 Ur grafvarna opp.\n\nWÄINÄMÖINEN, som lyssnat, utbrister med smärta, högt.\n\n                 Den eld är förkolnad\n                 Mig Gudomen gaf.\n                 Jag är blott en vålnad\n\n                 På frihetens graf.\n\nTUISKO nalkas, vördsamt men med värdighet, åtföljd af allmogen.\n\n    Vår frihet är ej död, den lefver i den trefnad\n    Som Svenska Styrelsen ingjuter i vår lefnad.\n    Höj blicken, gamle Drott, och säg, om du ej ser\n    Fält, rikare än förr, och hyddor mera trygga.\n    Så Svenskarna oss lärt att odla och att bygga.\n\n(Joukavainen och Emoina hafva emellertid ställt sig på hvar\nsin sida om Wäinämöinen.)\n\nEN FINNE, framvisande hvarjehanda trädredskap ock bohagsting.\n\n          Jag önskar att få visa Er\n    De redskap sjelf jag gjort.\n\nEN ANNAN, framvisande hvarjehanda jernsaker.\n\n                                De jern jag sjelf kan smida.\n\nEN ANNAN, framvisande åtskilliga fiskredskaper.\n\n    De nät jag knutit sjelf.\n\nJOUKAVAINEN, som betraktat allt med uppmärksam förundran.\n\n                             Det är förundransvärdt.\n    Hvem lärt Er detta allt?\n\nFLERE RÖSTER.\n\n                              Det Svenskarna oss lärt.\n\nTUISKO.\n\n    Se, våra qvinnor här på Edra blickar bida.\n\nEMOINA, till en ung qvinna af hopen.\n\n        Dig denna drägten kläder bra.\n\nQVINNAN.\n\n    Jag sytt den sjelf.\n\nEN ANNAN, framvisande en garnhärfva.\n\n                        Det garnet sjelf jag spunnit.\n\nEN ANNAN, framvisande ett stycke tyg.\n\n    Jag sjelf väft detta tyg.\n\nEMOINA.\n\n                              Allt min beundran vunnit.\n        Hvem lärt Er detta?\n\nFLERE QVINNO-RÖSTER\n\n                           Svenskarna.\n\nWÄINÄMÖINEN, djupt.\n\n          J ären med era öden\n        Belåtne?\n\nEN MÄNGD RÖSTER, högt.\n\n                 Ja.\n\nFLERE SAMMANSVURNE bakom Wäinämöinen, hemligt.\n\n                     Nej.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                          Genom segrarns nåd\n    Jag står här bland ett folk jag älskar in i döden.\n        Ännu en gång jag önskar ge ett råd.\n    Vill någon utaf Er från en snart slocknad gnista\n    Af eld uti mitt bröst nu hämta opp det sista?\n\nFOLKET.\n\n    Ja, alla.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n              Följen mig, J männer. Jag begär\n    Att qvinnorna må dröja här.\n\n(Wäinämöinen, åtföljd af alla männerna, begifver sig till kullen\ni fonden, bakom hvilken de synas omgifva Wäinämöinen, i en krets som\ntillkännagifver en rådplägning. De sammansvurne omgifva den delen af\nkullen, som är vänd emot åskådarena, och synas sysselsatte med något\nsom ej tydligen kan skönjas. Qvinnorna qvarblifva framme på scenen,\njemte EMOINA, försänkt i så djupa tankar, att hon icke märker de\nhenne på ett vördnadsfullt afstånd omgifvande qvinnorna.)\n\n    Allt hvad jag sett och hört i dessa sköna dalar,\n          Om Riddarn med förtjusning talar.\n    Med hvilken skonsamhet bemöttes ej min far\n          Som fången, af förtviflan slagen,\n          Uti sitt sista hopp bedragen,\n          Ett mål för Riddarns omsorg var.\n        Och hvilken omsorg! Ömheten och styrkan,\n        Som lugnar sinnet och som hjertat rör,\n    Förente sig deri. O! det min plåga gör,\n    Att ej min tacksamhet får sträcka sig till dyrkan! --\n          Till dyrkan -- ja, jag känner här,\n(lägger handen på hjertat)\n          Att han mitt hjertas afgud är.\n          Min själ är ren, det vet du store\n    Försonare och Gud, på hvilken Riddarn tror.\n    Det förekommer mig som han din afbild vore.\n          Din lära, tolkad af min bror,\n          Sig väg till mina känslor banat,\n    Med lidelser jag rönt, med dygder som jag anat.\n          Gjut äfven i min faders bröst\n          Din höga sanning och din tröst.\n\n(Hennes åtbörder röja en brinnande och stum andakt.)\n\nCHOR af Tärnor.\n\n          Försökom skingra denna smärta,\n          Som herrskar i dess ädla hjerta.\n\n(De närma sig.)\n\n          Hon synes vara stadd i bön.\n          Hvad hon är ung, hvad hon är skön!\n\n(Emoina, som hört de sista orden, sansar sig under synbart bryderi.)\n\nCHOR af Tärnor.\n\n          Då Sverges Kung din fader unnat\n          Det skydd, som Riddaren förkunnat;\n              Sänk ej din blick mot jorden ner.\n              Sköna Furstinna, sörj ej mer.\n\nEMOINA, märkande ett korss, som den främsta Tärnan bär på bröstet.\n\n        Jag ser, du tror de christnas lära.\n\nTÄRNAN.\n\n        Min Brudgum gaf mig det att bära.\n\nEMOINA.\n\n          Han är?\n\nTÄRNAN.\n\n                  Det väcke ej ditt hat,\n          En Riddarns kämpe, Svensk soldat.\n\nCHOR af Tärnor.\n\n                  En Finlands tärna.\n                     Ger gerna\n                     Sin hand\n      Åt en Svensk, han kommer från frihetens land.\n\n\n                  Svenskarna skydda\n                     Vår hydda\n                     Vår ro.\n      Åt en Svensk vårt öde vi gerna förtro.\n\n\n\nFEMTE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. RIDDAR CARL. (Då Riddaren inkommer, aflägsna Tärnorna\n    sig småningom ifrån Emoina under den sista strophen af sången.)\n\nRIDDAR CARL, som nalkas Emoina vördnadsfullt.\n\n        Om alla fångar, dem jag skonat\n    Och kring sin Höfding stå på en dem helig ort,\n        Er med de ödens kast försonat,\n    Som mig till deras, -- ack! till eder ovän gjort;\n        Så tillåt nu, då pligter tvinga\n        Till stridens fasor mig ej mer,\n        Att alla fångars frihet bringa\n        Som tacksam offergärd åt Er.\n    Ni räddade mitt lif. Höj, dyrkade Furstinna,\n    Höj, värdet af Er skänk med gåfvan af Er hand.\n      Blif fridens Engel i Ert fosterland!\n        Blif Edra landsmäns skyddarinna.\n    O! blif min maka...\n\n(Faller på knä. Redan vid Riddarens första inträde på Teatern förmärkes\nmycken rörelse ibland de sammansvurne vid högen, och under hans\nförklaring till Emoina skönjes att högen är öppnad och att vapen\nutbäres derifrån. Joukavainen, som af några sammansvurne blifvit förd\ntill öppningen, synes villrådig vid deras uppmaningar, men då någre\naf den smyga sig bakom Riddaren, i synbar afsigt att mörda honom\ni detsamma han faller på knä för Emoina, utbrister)\n\nJOUKAVAINEN, i det han framrusar.\n\n                        Håll!\n\nEMOINA, med anskri.\n\n                              Hjelp!\n\n(Riddarn reser sig lifligt och drar sitt svärd.)\n\nJOUKAVAINEN (hetsigt till de sammansvurne. Till Riddaren).\n\n                                     Hämden den är min.\n          Brudröfvare, nu kommer stunden.\n    Försvara dig.\n\nRIDDAR CARL.\n\n                  Mot hvem?\n\nJOUKAVAINEN.\n\n                            Mot mig.\n\nRIDDAR CARL.\n\n                                     Din arm är bunden.\n\nJOUKAVAINEN.\n\n         Min arm?\n\nRIDDAR CARL.\n\n                  Ja, fånge, din.\n\n\nJOUKAVAINEN, utom sig, i begrepp att angripa.\n\n                                  Ha!\n\nEMOINA, som kastat sig emellan Riddaren och Joukavainen, återhåller\nJoukavainens arm.\n\n                                      Ifren öfvervinn.\n\nEN AF DE SAMMANSVURNE.\n\n    Hvar stund är dyrbar nu, fort, frie männer, hasten.\n\n(De nalkas Riddaren.)\n\nWÄINÄMÖINEN, som trängt sig fram, myndigt.\n\n    Jag afskyr detta svek. Folk! vapnen från Er kasten.\n\n(Rop bakom Teatern, larmtrumman höres.)\n\nRIDDAR CARL, blixtrande.\n\n    Nej, de behålle dem, sin frihet äge de,\n          Som svekfulle förrädare.\n        Gudlöse, kommen, jag trotsar Er alla.\n\nRÖSTER af gubbar, qvinnor, ynglingar och barn, som tränga sig\nfram emellan de på scenen varande och omgifva Riddaren.\n\n    I fara vår Höfding, vår skyddsgud, vår vän!\n    Kring honom, kring honom, vi lefva, vi falla.\n\n(De bilda en groupp omkring Riddaren.)\n\nJOUKAVAINEN, förvånad.\n\n      Sällsamme syn!\n\nRIDDAR CARL, hvars blixtrande stridslust öfvergått till förtjusning.\n\n                     Afundas mig den.\n\n\n\nSJETTE SCENEN.\n\n\nDE FÖRRE. BIRGER, i spetsen för Svenska Soldater, hvilka störta fram\nfrån ena sidan af Teatern. De sammansvurne Finnarna, äfvensom, de\nfångne och nyss åter beväpnade, intaga den andra, och synas vilja\nförsvara sig.\n\nBIRGER.\n\n    Skyndom oss, Höfdingens lif att försvara.\n\nRIDDAR CARL, midt emellan Svenska och Finska troppen, omgifven\naf förutnämda groupp, till de anryckande Svenskarna.\n\n    Halt, hjertan omge mig, jag sväfvar ej i fara.\n\nWÄINÄMÖINEN, till Riddar Carl.\n\n    Försöket mot ditt lif jag icke gilla kan,\n    Men då det nu är gjort, mig tillhör, Riddersman,\n        Att dela mina vänners öden,\n    Och bana dem och mig en frejdad väg till döden.\n\n(Tar ett svärd och ställer sig i spetsen för Finska kämparna. Emoina,\nsom hittills varit ibland dem som omgifvit Riddaren, staplar, under\nsynbar förtviflan, till sin far.)\n\nJOUKAVAINEN, till Riddaren.\n\n    Ställ dig framför din tropp; jag ställer mig för min.\n\n(Skakar sitt svärd.)\n\n    Emoina älskar du, försök om hon blir din.\n\nRIDDAR CARL, till Väinämöinen.\n\n\n        Befall att dina vapen hvila\n    Tilldess jag blifvit hörd.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                               Välan.\n\nJOUKAVAINEN, otåligt.\n\n                                      Låt tungan ila.\n\nRIDDAR CARL, till dem som omgifva honom.\n\n    Min tjusning tackar Er. O! må jag blifva värd\n    En dag de trohetsprof, jag nu hos Eder funnit.\n    Gån.\n\n(De skingra sig. Riddaren till Finnarna.)\n\n        Striden önskar jag, men, Finnar, ej med svärd,\n          Ty nog af blod har redan runnit.\n          Nej, strid med tankans fria magt\n          Jag haft till ändamål allena,\n          Då här jag låtit Er förena\n    Förutan något tvång. Jag känner, att man sagt:\n          När Wäinämöinens harpa klingar\n          Från samma höjd den fordom gjort,\n          Då dåna hämdens starka vingar\n          Från rum till rum, från ort till ort.\n\n(till Wäinämöinen)\n\n    Väl, Furste, på den jord som dina fäder gömmer,\n    Omgifven af ditt folk, träd opp! Nu är det tid. --\n          Jag vågar mana dig till strid\n    Emot den Religion du hatar och fördömmer.\n       Din harpa tag; din stämma veckle opp\n          De Gudar hämdens läror yrka.\n          Försoningslärans tro och hopp\n          Skall möta dig med andans styrka.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n          Jag antar striden. Än en gång\n          Man höra må den Gamles sång.\n\n\n\nSJUNDE SCENEN.\n\nDE FÖRRE. PATER ANTON inkommer, bärande ett korss. Honom följer\nen CHOR af christne lärans bekännare, hvitklädde. Wäinämöinen\nbetraktar Pater Anton med synbar känsla.\n\nRIDDAR CARL.\n\n    Träd, Pater Anton, fram, att inför landsmän bära\n          En helig gärd åt sanningen.\n\n(till Wäinämöinen)\n\n    En röst, mer kär än min, utveckla må den lära,\n          Som manar till försoningen.\n\nWÄINÄMÖINEN, efter att en stund hafva kämpat mot ett mägtigt intryck\nframträder med sin harpa. Pater Anton möter honom med ett korss.\n\n        Bestrid ett Väsen, om du gitter,\n        Som uppbyggt uti djupets famn\n    En verld nedom sin fot, från klippan der han sitter;\n    Och Ukko Jumala är detta Väsens namn.\n\n(Sätter sig vid harpan.)\n\n        Herrskaren sitter på klippiga stolen,\n        Verldsödets harpa invid honom står.\n        Lifvet upprinner och upp ljungar solen:\n        Allt som den Gamle på strängarna slår.\n\n        Gudarna kommo på tonerna neder;\n        Och hvarje makt öfver fasorna rår.\n        För deras verkan sig stoftet bereder:\n        Allt som den Gamle på strängarna slår.\n\n        Hvar utaf dem fick sitt Rike att styra,\n        Men efter den öfver gränsorna går\n        Kommer en ton, som bestraffar hans yra:\n        Allt som den Gamle på strängarna slår.\n\n        De kallas hämd dessa straffande toner.\n        Snart eller sent uti våldsmaktens spår\n        Gjuta de kraft i förtryckta nationer:\n        Allt som den Gamle på strängarna slår.\n\n    Hvarifrån fick menniskan sitt välde öfver djuren?\n    Från den ton som tankans krafter sänkte till naturen.\n\n    Hvarifrån kom ungdomskänslan, kärleken och våren?\n    Från den ton som lifvets glädje alstrar uti spåren.\n\n    Hvarifrån få sanningarna, dygderna sin dyrkan?\n    Från den ton som lifvets värde gjöt i mannastyrkan.\n\n    Hvarifrån kom visheten, som ålderdomen stöder?\n    Från den ton der lifvets frukt mot vinterdrifvan glöder.\n\n        Herrskaren, sitter på klippiga stolen;\n        Verldsödets harpa invid honom står.\n        Lifvet upprinner, och upp ljungar solen:\n        Allt som den Gamle på strängarna slår.\n\nCHOR af Wäinämöinens folk.\n\n        På dessa sånger, som känslorna röra,\n        Svaren, J Christne; Soini, låt höra.\n\nPATER ANTON.\n\n        Alla väsens vårdare och far,\n        Från hvars tanke evigheten strålar!\n        Stoftets son den thron förgäfves målar,\n        Som du i ljusets ursprung har.\n\n        Öfver allt, der lifvet har sin boning,\n        Der är Skaparn, ordnande och mild.\n        I den höga läran om försoning\n        Skänkte han åt jordens folk sin bild.\n        Korsets lidelser sig skulle blanda\n        Med naturen i dess pröfvo-år,\n        För att helig göra denna anda\n        Upp till Gud från tid och öden går.\n\n        Tro och Hopp och Kärlek, dessa trenne\n        Andans barn upplysa lifvets stig.\n        Genom tron du evigheten känne\n        Och dess lön af hoppet öppnas dig.\n        Kärleken sig på de båda stöder.\n        Lifvets väsen i naturens skrud\n        Gör den alla menniskor till bröder,\n        Såsom af en och samma Gud.\n\nCHOR af Christne.\n\n        Jordens folk! Er tro i samljud stige\n        Genom skyn i hoppets morgonglans.\n        Kärleken det brödrabandet vige,\n        Som ger stöd, förlåtelse och sans.\n        Utaf fiender försvinne namnen\n        Ifrån jordens kretsar mer och mer,\n        Alla Christne öppna broderfamnen. --\n        Älsken oss, vi skole älska Er.\n\n(Wäinämöinens folk, som under sången röjt en stigande rörelse,\nstörta sig i de christnes emot dem öppnade armar.)\n\nALLMÄN CHOR.\n\n        Bröder, ja, vi skole älska Er.\n\n(Wäinämöinen, som qvarblifvit ensam, betraktas af Emoina\nmed bedjande blickar.)\n\nRIDDAR CARL.\n\n          Menskor, varen alla bröder!\n          Ingen Herre, ingen slaf.\n          Ljuset denna frihet föder\n          Christendomen Eder gaf.\n\n          Svensken, lifvad af den läran\n          Som han fört till Auras strand,\n          Söker med förtjusning äran,\n          Helgon i hans fosterland.\n\n          Dock utaf dess glans betagen\n          Har han ordningen till vän.\n          Alla lyda under lagen,\n          Allas frihet skyddar den.\n\n          Svenskar älska fosterlandet,\n          Finlands söner likaså.\n          Viljen J föreningsbandet\n          öfver hafvets böljor slå?\n\nJOUKAVAINEN.\n\n       J, Christne! Känslan som jag röjer\n    Vid Edra gerningar, vid Edra sångers ljud,\n    Allt öfvertygar mig att starkast är Er Gud.\n       För korset jag min hjessa böjer.\n    Ja, Svenskar, med Er kraft min arm förenas må.\n\nRIDDAR CARL (ger ett tecken, och Svenska baneret, föreställande\nen himmelsblå glob med tre kronor, uppburen af 2:ne lejon,\nframföres till honom.)\n\n    Sen Sveriges baner, ett fäste för dess ära:\n    Upplysning, Frihet, Lag, tre kronor i det blå,\n       Som tvänne höjda lejon bära.\n    Vid det tillhöre Er att tro och huldhet svära.\n\nJOUKAVAINEN.\n\n        Hör, korsets Gud, och eden tag!\n        Jag svär, att Sverges Konung lyda\n        Vid dessa kronor, som betyda\n        Upplysning, Frihet, Lag.\n\nCHOR.\n\n        Åt Sverges Kung vid Sverges fana\n        Går eden från ett troget land.\n        Hans bud må oss till äran mana;\n        Vår frihet vårdas af hans hand.\n\nWÄINÄMÖINEN, utbrister.\n\n    Du ensam, Turilas!\n\nRIDDAR CARL.\n\n                       Han? Ledarn af en liga?\n\n(till någre)\n\n    Dock -- fören honom hit. Må straffets lagar tiga\n    På denna högtidsstund, då, christendomens namn\n        Upplåter allmän brödrafamn.\n\nJOUKAVAINEN, till Wäinämöinen.\n\n    Hvi står du dyster, stum? -- Ser du ej fosterlandet\n        Fritt och förädladt? -- Tröstad blif\n    Af vissheten derom. Gå, stärk föreningsbandet,\n        Din dotters hand åt Riddarn gif.\n        Du låfvat genom den belöna\n        Den tappraste, den ädlaste. Välan,\n    Mitt anspråk upphör nu. Med denne Riddersman\n    Ej någon täfla djerfs. Må hon hans dar försköna.\n\nRIDDAR CARL, till Joukavainen.\n\n    Du öfverraskar mig. Djupt känner jag mig rörd.\n    Ett handslag.\n\n(Sträcker handen.)\n\nJOUKAVAINEN, slående sin hand i Riddarens.\n\n                  Bergfast tro!\n\nRIDDAR CARL, till Wäinämöinen.\n\n                                Jag önskade bli hörd\n    Af dig, du ädle Drott, som lyckan förolämpat,\n        Men som mitt hjertas hyllning fått.\n    Du har ej känt den Gud, mot hvilkens kraft du kämpat.\n    Jag varit i hans hand ett ringa verktyg blott.\n    Förlåt mig pligtens tvång! -- Kom, blif i dessa bygder\n    Af alla sedd som far, och skänk oss dina dygder.\n    En mera nära rätt att vörda dig som far\n        Mig i försoningsstunden låfva.\n    Men ej som segrens skörd, som hjertats fria gåfva\n    Din dotters hand för mig ett himmelskt värde har.\n    Jag älskar henne ömt, dess bild i hjertat buren\n    Ger höjning åt min själ, förhärligar naturen.\n    Ett namn, min Konungs nåd, ett, kanske aktadt, svärd,\n    Det är mitt enda hopp att anses henne värd.\n            Sköna Emoina! förtro dina öden\n            Åt detta hjerta, som brinner för dig.\n            Tag mot min trohet in i döden,\n            Och folkets kärlek dana kring mig.\n\nWÄINÄMÖINEN, till Emoina.\n\n    Vill du bli christen?\n\nEMOINA.\n\n                           Ja.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                               Du äge sjelf att svara\n        På Riddarns fråga.\n\nRIDDAR CARL.\n\n                           Blif min brud,\n        Tillbedjansvärda, det förklara.\n\nEMOINA.\n\n        Ja, gerna.\n\nRIDDAR CARL.\n\n                  Trohet inför Gud.\n\nCHOR.\n\n          Gif, sköna tärna,\n             Gif gerna\n             Din hand\n    Åt Hjelten som kommit från frihetens land.\n\n          Riddarn vet skydda\n             Vår hydda\n             Vår ro.\n    Du honom ditt öde må gerna förtro.\n\nWÄINÄMÖINEN, förenande sin dotter med Riddaren.\n\n        I lifvets skiften stödjen ömt hvarandra.\n    Hvad känslor utaf lugn och sällhet!\n\nPATER ANTON.\n\n                                        O, min far,\n    Du blir ju christen?\n\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                         Nej. Jag vill till skuggor vandra,\n    Lyst utaf samma tro, hvarvid jag lefvat har.\n        Jag alla sett kring korset sig församla,\n        Men qvarstår dock, ruin utaf det gamla --\n    Ruin af sanningen -- af villan -- lika godt,\n    Jag oförändradt ger det lån af ljus jag fått\n        Åt danarn åter. Meningar må falla,\n    Må stiga. Känslan byts ej hos en åldrad man.\n    Hvar trosbekännare förklarar sin som sann;\n           Men dygder alstras af dem alla,\n    Det ser jag, Riddar Carl. Kom i min famn, min son,\n        I famnen af en hedning, som förlåter\n           Den kraft som störtat honom från\n        Sitt välde. Var för Finska undersåter\n           Hos Sverges Kung en trogen tolk.\n           De äro danade för heder.\n           Djupt känsligt under hårda seder,\n        Till själ och hjerta ett förträffligt folk.\n        O min Emoina, tryggad för ditt öde\n           Jag vandrar hädan till de döde!\n    För sista gången kom, o Soini, i min famn! --\n    På jorden lemnar jag min harpa och mitt namn.\n\n\n\nÅTTONDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. TURILAS.\n\nWÄINÄMÖINEN, till Turilas.\n\n        Jag är besegrad och Gudarna glömmas,\n        Jag går i högen bland fädren att gömmas.\n    Mig min enda trosförvandt från ljuset skall skilja.\n    Du skall högens ingång stänga; det är min vilja.\n\nEMOINA.\n\n    Din enda trosförvandt! Jag dig förstår, min far,\n           Och nu hos dig en bön jag har.\n        Om ett beslut, som utgör min förfäran,\n    Du rygga vill, och fly till någon okänd strand,\n           Ledd utaf denna trogna hand,\n           Afsvär jag genast christna läran\n        Med glädje, -- ja -- i trotts af denna tår,\n    Som utur själens djup vid Riddarns åsyn går.\n\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Du älskar Riddarn?\n\nEMOINA, döljande ansigtet mot sin faders bröst.\n\n                       Ja.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                           Och ville dock försaka\n    Den sällheten att bli hans maka,\n    Blott för din far?\n\n\nEMOINA.\n\n                       Ja.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n                           Hör. En gång skall jag dock dö.\n    Hvad blir ditt öde då? -- Du tiger! --\n\n(Sedan han betraktat Emoina, som höjt sina ögon emot sin fars.)\n\n                                           Strålar skina\n    Ur dessa ögona och tårar skymma mina.\n    Din sällhet, tryggad nyss, skall ej din far förströ.\n\nEMOINA.\n\n            Jag ju af dina blickar röner,\n            Att jag ännu din ömhet har.\n            Låt mina tårar, mina böner,\n            Dig hålla uppå jorden qvar.\n\nPATER ANTON.\n\n            Om du en mensklig känsla röner\n            För dem du lifvet gifvit har,\n            Låt deras ömhet, deras böner,\n            Dig hålla uppå jorden qvar.\n\nRIDDAR CARL.\n\n            Vid tjusningen mitt väsen röner\n            Att nu få kalla dig min far,\n            Var icke döf för våra böner!\n            Blif vid din tro ibland oss qvar.\n\nJOUKAVAINEN.\n\n            Af Finlands döttrar, Finlands söner,\n            Du anses som en vördad far,\n            Kring dig förenas våra böner,\n            Blif ibland oss på jorden qvar.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n            Upphören att min känsla skaka.\n\nEMOINA.\n\n            Tag dina grymma ord tillbaka.\n\nPATER ANTON.\n\n            Dröj ibland oss en längd af tid.\n\nRIDDAR CARL.\n\n            Njut allmän aktning, dygdens frid.\n\nEMOINA.\n\n            Förskjut ej din Emoinas tårar.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n            Hvad hennes blick mitt hjerta sårar.\n\nEMOINA.\n\n            Rörs af mitt qval, mig ej förskjut.\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n            Jag ändrar icke mitt beslut.\n\nCHOR.\n\n            Vi, Finlands döttrar, Finlands söner,\n            Dig bedje, vördnadsvärde far,\n            Var icke döf för våra böner\n            Och dröj bland oss på jorden qvar.\n\n\nWÄINÄMÖINEN.\n\n    Om den en villa är, den Guda-tro som farit\n          Vid korsets sken från detta land,\n    Som hamn jag forska vill, och derför stoftets band\n          Jag lossar nu. Nog menniska jag varit.\n          J, mina barn! vänner, faren väl!\n\n(Vill gå mot högen.)\n\nRIDDAR CARL.\n\n    Jag vågar hindra dig, i kraft af det befäl...\n\nWÄINÄMÖINEN, afbrytande.\n\n    Håll, ej ett ord derom, så framt du ej vill digna\n    En dag till jorden, höljd af min förbannelse.\n    Du sagt, att jag är fri: betänk det, Riddare.\n\n(Riddarn drar sig med sorgsen vördnad tillbaka. Wäinämöinen\nmed mild och rörd stämma.)\n\n    Barn, vänner, närmen Er! Jag önskar Er välsigna.\n\n(Alla närma sig vördnadsfullt omkring Wäinämöinen, som höjer\nhänderna öfver dem.)\n\n    Er sällhet bilde sig på ärans fasta grund.\n         Jag manar ödenas förbund\n    Att knytas vid min röst från mina fäders grafvar.\n    Med dygd och idoghet, i Finland bygge bo\n         Orubblig helgd åt svuren tro,\n         Som frie, aldrig såsom slafvar.\n    Stån opp! Aflägsnen Er!\n\n(Alla draga sig något tillbaka på ömse sidor af Teatern, så att\nmedlersta delen deraf visar Wäinämöinen fristående, och i fonden\nden öppnade ingången till högen. Wäinämöinen med stark inspiration.)\n\n                            Ha! Gudar i mitt bröst\n    Nedstiga! Det är tid att J Er uppenbaren.\n    Snart till Er ära mer ej höjes någon röst,\n    Om ej med underverk Ert välde förklaren.\n    Min lefnad var en strid för Eder. Sanningen\n    Sist uti högens djup jag går att söka än.\n          Om jag ej tomma digter vördat,\n    Så låten verlden se belöningen jag skördat,\n        Och vid min harpa, högst på kullens topp\n          Min hamn, förklarad, höjen opp,\n    Att, vittnande om Er, förkunna Eder ära! --\n    Men händer detta ej, då vågar jag begära\n    Förlåtelse af dig, Du, Tingens Upphofsman,\n    Att jag en lära följt jag trodde vara sann.\n          Och skulle några ljufva toner\n          Osynlig hand på harpan slå;\n          Så lyssnen! Danarn lönar då\n          Dygd inom alla religioner.\n          Ren ifrån jorden höjs min själ.\n    Barn, Vänner, Fosterland! O, faren väl!\n\n(Wäinämöinen träder med en exalterad känsla in i högen. Hans harpa\nhar emellertid blifvit ställd uppå dess topp. Han sjelf synes\nknäböjd med åtbörder utmärkande en brinnande andakt, under det\ningången igenmuras af Turilas. Emoina, som sjunkit i vanmagt,\nunderstödes af Riddaren.)\n\nALLMÄN CHOR.\n\n          Vi, som ljusets frukter skörde\n          Under himlalärans skygd,\n          Offret af den Gamles dygd\n          Nu med tårar heligt vörde.\n\n          Himlars Herre! med förskoning\n          Blicka uppå stoftet ned.\n          Då för villorna du led\n          Ljudade din röst: Försoning.\n\nVid Chorens slut afbrytes dess döende toner af melodiska ljud,\nliknande Æolsharpans, och kommande från kullens topp, hvarest en\nsakta susning tillkännagifver ett vindkast. En allmän uppmärksamhet\npå dessa ljud åstadkommer rörelse hos alla på scenen, då Rideaun\nfaller.\n\n\n\n\nUpplysningar till Lyriska Försöket Wäinämöinen.\n\n\n[1] Wäinämöinen är den märkeligaste af de mythologiska bilder, som\nframskymta utur Finnarnes äldsta fornsånger, eller som de på landets\nspråk kallas: Runor. Hans fader Jätten Kalewa, eller Kawe, hade tolf\nöfvernaturlige Söner, af hvilka det vill synas såsom om Wäinämöinen\nvarit den mägtigaste, genom sin förmåga att uppväcka känslor. Alltid\nkallad Wäinämöinen den Gamle, framställes han såsom spelande på sin\nharpa, då han verkar, och dessa verkningar äro i sanning poetiska.\nSittande på en klippa vid harpan, bragte han hela naturen i rörelse\noch hänryckning. Runorna säga att: luften dallrade, liflösa ting\nrörde sig, den kalla Nordans portar brusto, bergen skakade och\ngåfvo genljud, djuren till, och sjelfva björnen tittade fram vid\ngärdesgården, foglarna ilade genom luften, fiskarna sprittade i\nvattnet, och Sjöfrun makade sig opp på stranden, för att lyssna till\nhans spel och sång. Den unge Joukavainen ville en gång trottsigt\nbestrida honom väldet; men då fattade Wäinämöinen harpan, och sjöng om\nSkapelsens under och naturens rikedom, så hänförande, att Joukavainen\nföll till föga, erkännande djupt rörd Wäinämöinens öfvermakt. Runorna\ngifva Wäinämöinen endast tvänne barn, en Son och en Dotter. De\nsednare Runorna beskrifva Wäinämöinen såsom merändels alltid åtföljd\naf Jungfru Maria den Huldrika (Neitzy Maria Emonen), hvaraf jag\ntagit mig anledning att låta denna känsliga Gubbe alltid åtföljas\naf en huld Dotter, som jag kallat Emoina. Jag har trott mig kunna\nframställa Wäinämöinen såsom en af Svenska Konungen Eric den Helige\nförjagad Furste, hvilken söker att återfå sina förfäders herradöme,\noch der åter införa förfädrens Gudalära. Alla landsorter i Finland\nformera sig anspråk på att vara Wäinämöinens egentliga hembygd;\nalla hafva Sagor och minnesmärken om honom, mer och mindre fallne i\nglömska. Ju högre opp mot norden man kommer, desto friskare äro dessa\nminnen. Fornforskarne må tvista om Wäinämöinens egentliga hemland,\njag har i min digt gifvit honom det som passat bäst för mitt ämne, i\nsynnerhet som sägner till stöd derföre icke saknas.\n\n[2] Birkala, ett namn ifrån hedenhös uppå en trakt, belägen till\nstörsta delen uti Öfre Satakunda Öfredels Härad af det så kallade\nBjörneborgs Län, samt till en mindre del i Tavastland, anses härleda\ndetta namn ifrån Birkarlar, som skall betyda Handelsmän. Traktens\ngeographiske läge synes kunna göra den till en medelpunkt för\nlandsortens handel. Birkala Sjön, kallad Pyhäjerfvi, det vill säga:\nden helige sjön, emottager vatten ifrån tvänne, alldeles särskilta,\nstora Vatten-Systemer. Det ena kommande i en månggrenig sträckning\naf öfver 20 Svenska mil ifrån Österbotten, och det andra ifrån de,\ngenom sköna vuer i landet mycket kända Tavastländske fjärdarna uti\nLängelmäki, Orivesi, Sahalax, Kangasala, Pelkenä, Hauho, Lampis,\nHattula, Säxmäki, Lämpelä och Wesilax. Dessa båda, i Pyhäjerfvi\nförenade Vattendrag, bryta sig, under ett vid Pyhäjerfvi strand\nbelägit Säteri, med namnet Vik, ut ifrån landthöjden genom forssen\nÄmäkoski, det vill säga, Moderforssen, som egenteligen kan anses\nsåsom början till den af geographerna kallade Kumo elf; men hvilken\njag i min digt kallat Satakundas elf, derföre att den allt ifrån\nsin början ända till sitt utlopp i hafvet vid staden Björneborg,\nflyter endast och allenast genom Satakunda Härader. Förenämde\nÄmäkoski vattenfall är pittoreskt, och var det i synnerhet innan\nströmrensningarne började. Hela vattenmassan störtar sig våldsamt\nemot ett högt och brant berg, bryter sig deremot och tager en helt\nannan riktning ned uti en djup, hvarigenom den sjudande flyter i\nen rät linia inemot mil. Stränderna på ömse sidor af denna forss äro\nåtminstone af ett högt kyrkotorns höjd ifrån vattubrynet, så branta\natt de, med få undantag, endast äro tillgänglige för klättrare, samt\nvoro ännu för några år sedan tätt beväxte med mörk och åldrig tall- och\ngranskog. Den långa skummande forssen genom detta mörka djup,\nhar, kanhända, gifvit den sitt andra namn, Nockia, det vill säga,\nSkorstensfejaren; hvilket jemväl är namnet på ett nära till forssen\npå elfvens andra strand belägit Säteri, der den Österbottniske\nBondehären, anförd af Jacob Ilkka under det så kallade Klubbekriget,\nanfölls och skingrades af Clas Flemming år 1597. Nedan om Ämäkoski,\npå 3 mils afstånd, ökas elfven af de vattendrag, som ifrån den i 1\nmils långa socknen Ikalis, genom den namnkunniga Kyroforss, faller\nned uti Kyro Kyrkfjerden, och derifrån vidare genom Sjuroforss,\nutgörande gränsen emellan Birkala och Karku socknar, förenar sig med\nden af mig kallade Satakunda elfven. Kyroforss, der jag uppställt\nmin första Akt, är genom Skjöldebrands Voyage Pittoresque både\nbeskrifven och åskådlig gjord. På Birkala sidan om det derifrån\nkommande vattendraget är en stor, vild och bergig skog. I denna skog,\nej långt ifrån Sjuro, finnes ett högt berg, som röjer grofva spår af\nmenniskohänder, i ändamål af dess ytterligare befästande mot anfall.\nDer nedanföre, in åt skogen, är en ängsdäld, hvarest jag uppställt\nandra Akten. Här äro åtskillige urgamla vapen, såsom stenyxor m.m.\nfundne, och der berätta sägnerna att Wäinämöinen sökt försvara sig\nemot Svenskarna, med tillägg, att då han såg sig nödsakad att fly,\nryckte han ur berget löst en klippa, kastade den i sjön för att stiga\npå, och komma torrskodd öfver till andra stranden. Af denna klippa,\nformerades sedermera en med några träd beväxt liten holme. Ofvanom\nÄmäkoski, på Säteriet Viks åker, närmare stranden af en vik, som\nskiljes ifrån elfmynningen genom en udde, finnes en kulle, i form af\nen stor Ättehög. Den kallas Junturinmäki, och säges vara ett gammalt\nofferställe (Uhripajka). Der har jag uppställt Tredje Akten. Der\nskulle, enligt berättelserna, folk ifrån alla håll, ankomne till\ndet mästa på båtar, hafva, efter slutad skörd i September, kommit\natt offra och göra byteshandel. Sanning är, att ifrån urminnestider\nhar en höstmarknad i Birkala existerat, dit allmogen från vidt\naflägsna orter föra sina producter, mästadels på båtar, till\nafsalu. Landskapet kring Junturinmäki, och i synnerhet sedt ifrån\nen nära invid belägen ås, framställer rundt omkring åskådaren en\nmera än 2 mils tafla af Fjärdar, Vikar, Insjöar, Sund, Åar, Bäckar.\nElfmynningen som slingrande banar sig väg till den mörka och djupa\nforssdälden, en myckenhet uddar och holmar, odlade strandslätter,\nhvarest för det närvarande synas, 2:ne Kyrkor, 8 Herregårdar, 3\nOfficers-Boställen, 9 Byar, oberäknadt en mängd enstaka Hemman;\nBoningsplatser och Torp, höga med tall och gran beväxte kullar och\nåsar, samt djupa dälder, om sommarn emaljerade med blommor; lunder af\nlöfskog, som höja sig opp ur dälderna, och utgöra, så till sägandes,\nmedlare mellan den glättigt rika och dystert höga naturen. Hvem\nsom behagar, kan med några steg ifrån landsvägen controllera denna\nuppgift. På åkern, ett litet stycke ifrån Junturinmäki, fanns för\nicke lång tid tillbaka qvar spår af ruiner, och en häst som plöjde\nföll för 15 à 20 år sedan plötsligen ned uti ett obekant källarhvalf\nunder åkern. Sägnerna omtala, på detta ställe skulle i äldsta tider\nhafva stått en borg, bebodd af en Finsk Furste, som varit en likaså\nifrig som envis hatare af christendomen. Han skulle hafva haft\nen dotter, ung och skön, det förstås, och efter denna Prinsessas\nhemliga kärlekshandel med en christen Prest, har ännu en klippa i\nsjön sitt namn Papinkari (Prestklippan). Sagans christne Prest, som\nälskade den hedniska Furstedottren, har jag trott mig saklöst kunna\ngöra till en Svensk Riddare, men Presten deremot till Prinsessans\nBror. Den hedniska Furstens boning, eller borg som det i sägnerna\nheter, skall sedermera af de christne blifvit intagen och förstörd,\nsamt marknadsplatsen flyttad ifrån Junturinmäki en mil derifrån\nvid samma sjöstrand till Pispala (Biskopsplatsen), som skall hafva\nsitt namn deraf, att en Biskop derstädes predikat Evangelii sanning\nför den församlade marknads-menigheten. Marknads-platsen flyttades\npå 1770-talet till den då inrättade nya staden Tammerforss, der\ndet Österbottniska vattendraget ifrån den stora Näsijerfvi-fjärden\ngenom en stark forss, faller ut i Birkala-Sjön. Jag har valt denna\nofvanbeskrifne ort till Skådeplatsen för min digt, bland alla andra\nskäl äfven derföre, att den var på den tiden i synnerhet en vigtig\ncommunicationspunkt emellan de inre nordliga delarna af landet\noch de södra mera fruktbara, der Svenskarna rådde. Detta synes\nBirger Jarl hafva insett, ty hans eröfrings-åtgärder sträckte sig\nförnämligast till att försäkra sig om Satakunda och trakten derifrån\ntill Tavastehus, hvars Slott af honom byggdes.\n\n[3] Finnarna oppe i landet nyttja ännu i denna dag båtar som äro\nlånga, smala, platta i botten och utan köl. Då de på sina färder\nkomma till forssar, som ej med båt kunna passeras, draga de båtarna\nöfver land på kaflar, eller rullar, som de sätta under dem ideligen\nallt efter som tåget framskrider, intill dess de hunnit nedom,\neller uppom forssen, då båtarna åter utskjutas i sjön och folket\ntroppar in. En sådan båt, rodd af 12, 16, 20 och ända till handfasta\nroddare, hvarje roddare om en åre, löper med mycken snabbhet på\nvattnet, och en kapprodd af 15 à 20 sådane båtar, med röda och hvita\nqvinno-drägter försedde, är ett verkeligen vackert skådespel.\n\n[4] Ukko, en af Finnarnas äldsta Gudar, hvars makt synes hafva\nsträckt sig till alla grenar af Verldsstyrelsen. Ukko betyder på\nlandets språk en gammal vördig man, Farfarsfar och åskan kallas\n\"Ukko\" ännu i denna dag. Då Finnarna vilja uttrycka sig att åskan\ngår, säga de: _Ukkoisen-Jyristä_, hvilket öfversatt betyder: _Den gamle\nbullrar_.\n\n[5] Sjöfrun spelar en betydande role i de Finska Sagorna, och\nföreställes i starka forssfall eller brusningar uppstiga, och i\nsolskenet kamma sitt långa hår.\n\n[6] Satakundas Vapen är en Björn, som reser sig på bakfötterna.\n\n[7] Kiwutar, en förfärlig plågo-möja, förmenades hafva sitt tillhåll\npå plågobacken eller marken (Kipumäki), hvarest hon uti en ofantelig\nsten-gryta troddes koka plågorna. Till denna plågo-ort drifva\ntrollrunorma allt hvad som plågas skulle.\n\n[8] Det är en verkelig sanning, att Finnarna fordom hade visse träd\nuti skogarna, som ansågos helige. Hvar och en borde, då han passerade\nförbi ett sådant, kasta opp på dess grenar en qvist, hvarmed han\nvid annalkandet måste förse sig, så framt ingen olycka skulle hända\nhonom. En trovärdig och upplyst man har berättat mig, att ännu i\nsednare tider skall ett sådant träd på ett uppgifvit ställe hafva\nfunnits, med sådane qvistar rikt försedt, hvilka ännu fortforo att\naf förbigående ytterligare ökas. En nykommen själasörjares nit hade\nlåtit nedhugga denna styggelse till allmogens stora harm, som deraf\nförespådde en stor hvälfning i landet; hvilket ock inträffade. Sägner\nom ett så beskaffadt heligt träd vid Sjuro saknas icke, äfvensom om\nen flere hundraårig Gubbe, som skulle hafva bodt i en kula vid en\nkälla nära detta heliga träd.\n\n[9] Då de hedniske Finnarne fingo någon christen Prest till fånga,\nbrukade de, efter grymma misshandlingar, omlinda honom med halm,\nsamt fastbinda honom, sålunda utstyrd, vid en trädstam öfver en\neldbrasa.\n\n[10] Offer-eld plägade Finnarna taga genom gnidning af torra\nträdstycken mot hvarandra. All annan än en sålunda erhållen eld,\nansågs icke bra vid offringar. Elden ansågs eljest ursprungligen,\nenligt Sagorna, vara funnen uti en af Wäinämöinen uppfängad\nkrampfisk, hvaruti fanns en lax, i laxen en gädda, i gäddan en sik, i\nsiken en sarf, i sarfven ett rödt nystan, i nystanet eldgnistan.\n\n[11] Se Franzéns stunder i Lappland, 2:dra stunden, ifrån pag. 43 till\noch med 47, rörande Lapparnas Trollkarlar, eller så kallade Bålmän.\nBra många af Bondfolket tro ännu i denna dag, att Lapparna kunna\ntrolla.\n\n[12] Namn på Lappska Gudar. Då Lappske Bålmännen, efter sine\nvidunderlige contorsioner, sluteligen nedfalla i sin extas eller\ndvala, förmenas de fara till Jabmiaimo, de dödas boning, der\nJabmiakka är herrskarinna. Återkomme derifrån medföra de sin\nsåmedelst förvärfvade vishet rörande besvärjningens föremål.\n\n\n\n"]