[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$f-g__HXos8R0gYkGhoGUCxbLRl9OP6PP0kTlCYvczfsA":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":20,"gutenbergSubjects":21,"gutenbergCategories":24,"gutenbergSummary":26,"gutenbergTranslators":27,"gutenbergDownloadCount":28,"aiDescription":29,"preamble":30,"content":31},1124,"Mariquita och andra historier från verldens utkanter","Zilliacus, Konni",1855,1924,"1124-zilliacus-konni-mariquita-och-andra-historier-fran-verldens-utkanter","1124__Zilliacus_Konni__Mariquita_och_andra_historier_från_verldens_utkanter",null,"novelli",[],[],"sv",1890,23763,108873,false,50241,[22,23],"Fiction","Short stories",[25],"Short Stories","\"Mariquita, och andra historier från världens utkanter\" by Konni Zilliacus is a collection of narratives likely written in the late 19th century. The stories explore themes of cultural encounters and human relationships, centering around the character Mariquita, a young woman navigating her life in Costa Rica. The book offers a lens into the complexities of identity, societal expectations, and personal aspirations in a richly textured setting.\"  \"At the start of the narrative, we are introduced to Mariquita and her interactions with a character named don Luis in San José, Costa Rica. Their acquaintance develops after they find themselves neighbors at a hotel, where don Luis, of mixed European and Latin American background, engages with the local culture. Mariquita is depicted as a spirited and charming girl of sixteen, with aspirations beyond her current mundane life as an apprentice dressmaker. As don Luis and Mariquita develop a friendship, the story hints at the complexities of her social standing and familial background, setting the stage for deeper explorations of their relationship and societal dynamics.\" (This is an automatically generated summary.)",[],220,"Novellikokoelma sisältää kertomuksia maailman eri kolkilta, kuten Keski-Amerikasta ja San Franciscosta. Avaustarina sijoittuu Costa Rican San Joséen, missä kertoja tutustuu don Luis -nimiseen matkalaiseen ja tämän seurueeseen.","'Mariquita' av Konni Zilliacus är Projekt Lönnrots utgivelse nr 1124.\nE-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen, varför vi\ninte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till e-bokens\nanvändning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lönnrot.","MARIQUITA OCH ANDRA HISTORIER FRÅN VERLDENS UTKANTER\n\nAf\n\nKonni Zilliacus\n\n\n\nN. A. Zilliacus' Förlag, Wiborg, 1890.\n\n\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\n Mariquita.\n På lokomotivet.\n Min reskamrat.\n Ur min porträttsamling.\n William Anilin.\n Den nya kaptenen.\n\n\n\n\nMARIQUITA.\n\n\nDet var i San José de Costa Rica jag gjorde don Luis', såsom han der\nkallades, bekantskap. Vi råkade bo vägg i vägg på samma hotel och då\nväggarna blott bestodo af rör med litet påsmetad lera, var det nästan\nsom hade vi delat rum och således ganska naturligt att vi inom kort\nblefvo så bekanta som om vi känt hvarandra många år.\n\nHan var af sydländsk härkomst, ehuru född och uppfostrad i Europa, hade\nrest verlden omkring, sett allt, hört allt och njutit af allt, som kan\nses, höras och njutas och var derföre vid trettiotre års ålder\nbetydligt skeptisk och svår att intresseras för någonting. Sin\nförmögenhet hade han i det närmaste gjort slut på och derföre låtit\nengagera sig af några affärsmän i San Francisco, hvilka sändt honom ut\natt studera handels och andra förhållanden i Syd och Centralamerika för\nderas räkning. I Panama hade han haft en släng af klimatfebern och\nansåg sig derföre behöfva ligga öfver någon tid i San José för att helt\noch hållet fördrifva den innan han satte sig i tillfälle att i San\nSalvadors bakungstemperatur skaffa sig en ny dosis.\n\nFör öfrigt gjorde han sig nog ingen synnerlig brådska med att\nåtervända. De som sändt honom ut betonade i hvart bref att han skulle\ntaga sig god tid att se och inhemta det mesta möjliga; alla omkostnader\nbestredos af dem och hans rikligt tillmätta arvode, det han under\nbortavaron alls icke behöfde röra, ökades under tiden till en rätt\naktningsvärd summa.\n\nSå alltför strängt tipptagen var icke heller min tid, utan kunde jag\ngodt egna några timmar per dag åt kringströfvandet med don Luis både\ninom San José och i dess omgifningar. Han hade ett utmärkt sätt att\numgås med infödningarna och kom snart på så vänskaplig fot med hvarenda\nen att vi voro säkra om att vara välkomna på hvarje hacienda i trakten,\nder man ändå i allmänhet icke är så synnerligen hugad för att utan\nvidare taga emot utländingar. Jag profiterade i vidsträckt mått af hans\npopularitet och besökte i hans sällskap alla, hvilkas bekantskap han\ngjort under veckorna före min ankomst till San José.\n\nAftnarna tillbragte vi vanligen i don Luis' rum, der vi på\ninfödningsvis brukade sitta och röka i den öppna dörren, prata några\nord med förbigående bekanta, säga \"adios\" åt hvarje vacker flicka som\npasserade inom hörhåll, bara för att få höra hennes melodiska \"adios\nseñor\" till svar, samt lyssna till tañon och marimban, hvilka hvarje\nkväll ljödo från en posada nära intill.\n\nEn afton, då vi som vanligt ställt våra stolar i dörröppningen och\nsutto der njutande af den friska luften, d.v.s. inbegripna i tyst och\nstadigt rökande, kom der en ung flicka förbi hvilken don Luis inte\nåtnöjde sig med att tillropa det vanliga adios, utan helsade med en\nfråga om huru hon mådde, och då stannade hon ett ögonblick för att\nsvara. Hon var mycket behaglig, mörkhyad, svarthårig samt hade de\ngrannaste tänder och de rödaste läppar man kunde önska.\n\nJag frågade naturligtvis don Luis hvem hon var och fick till svar att\nhon hette Mariquita, var sexton år gammal och dotter till en tjock,\notäck matrona, som bodde vid nästa tvärgata.\n\n-- Mera vet jag inte sjelf, sade don Luis, men jag har nästan lust att\nbli närmare bekant med flickan. Hon ser så frisk och glad och pigg ut\natt hon verkar helt upplifvande. Förut brukade jag alltid prata några\nord med henne i förbifarten, men hon måtte varit bortrest eftersom jag\ninte sett till henne på ett par veckor. --\n\nSedan sågo vi henne nästan hvarje afton vandra förbi och försummade\naldrig att säga: \"adios Mariquita\", lika litet som hon underlät att\nsmåle och svara: \"adios señores\". Ibland språkade vi litet med henne\noch blefvo småningom rätt goda vänner.\n\nHon gick i lära hos en modist och det var på återvägen derifrån hon\nhvarje kväll passerade förbi vår dörr. Roligt tyckte hon inte det var,\nsade hon, att sitta instängd hela dagen i ett rum, och hon tänkte icke\nhålla ut mycket länge dermed. Men hvad hon ämnade företaga sig ville\nhon inte säga.\n\nHon bara skrattade så tänderna lyste när vi frågade om hennes \"novio\"\nlofvat gifta sig med henne och påstod att hennes mor inte tyckte om att\nnågon af gossarna stod och hängde utanför hennes fönster om kvällarna\n-- och ingen gosse har lust att vara någons novio om han inte ens får\nha det nöjet.\n\nUnderligt var det för resten ej heller om hon icke trifdes vid att\nsitta stilla hela dagen i ett rum, som inte hade så mycket som ett\nfönster ut åt gatan, ty först och främst hade hon tydligen en del\nindianblod i sina ådror, och det hade redan varit förklaring nog på\nhennes motvilja mot sådant lefnadssätt, men dessutom hade hon i all sin\ndar förut lefvat på landet, på sin fars hacienda, och det var ett skäl\nmera för att tycka att hennes nuvarande lefnadssätt var rentaf\nodrägligt.\n\nDet var först efter fadrens död som de flyttat till staden, der de nu\nbott ett år. Då hade hans slägtingar lagt beslag på hela haciendan med\nallt hvad der fans och helt kort om godt förklarat att då Mariquitas\nmor aldrig varit gift, hade hon heller ingen rätt att vidare stanna\nkvar i huset, lika litet som hennes dotter. Men en pension hade de ändå\nfått och med den lefde de nu så godt sig göra lät.\n\nAllt detta berättade hon oss under samtalen utanför vår dörr och\ntycktes icke alls finna det underligt att det så gått, lika litet som\ndet på minsta vis tycktes förefalla henne förödmjukande att vara dotter\ntill en hustru som aldrig varit gift.\n\nMen så äro de moraliska begreppen der nere i södern icke heller så\nsynnerligt utvecklade. Det är ingenting ovanligt alls att se barn af\ntre, fyra olika mödrar, af hvilka endast en varit gift med den\ngemensamma fadren, uppfostras tillsammans såsom medlemmar af en och\nsamma familj. Och då man ej är så alltför nogräknad med färgen heller,\nhänder det ofta att fruns i huset barn äro hvita, medan köksans äro\nmulatter och mellanfärgerna representeras af små halfindianer, hvilkas\nmödrar under kaffesaisonen kommit ned från bergstrakterna för att\narbeta ihop några dollars och oförhappande råkat skaffa haciendadons\nfamilj tillökning af en ny nyans.\n\nMan drar försorg om sin brokiga afkomma i alla fall och sällan faller\ndet någon hustru in att oppnera sig emot att alla barnen lefva\ntillsammans under hennes öfveruppsigt. Det är endast främlingen som\nfinner ett sådant hushåll besynnerligt. Landets egna barn fästa sig ej\ndervid, dertill är det alltför vanligt.\n\nMariquitas fall var nu ett undantag från den allmänna regeln, beroende\npå att hennes far alls icke varit gift, hvarken med hennes mor eller\nmed någon annan, och så hade hela hans förmögenhet gått öfver till\naflägsna slägtingar, hvilka icke ansett sig hafva några skyldigheter\nmot den illegitima dottern, utan affärdat henne blott med ett magert\nårsunderhåll.\n\nDet var nu en otur som ingen kunde hjelpa, menade Mariquita, och\ningalunda någon orsak att vara ängslig. För eller senare skulle hon nog\nfinna någon novio, som vore villig att försätta henne i bättre\nförhållanden. Längre sträckte sig inte hennes förhoppningar, och\nsjelffallet tyckte hon det också vara, att hennes öde icke kunde\ngestalta sig bättre än hennes mors.\n\nNågon sorgsenhet ådagalade Mariquita på intet sätt då hon talade om\ndessa förhållanden. Endast när hon berättade om sina pinotimmar hos\nmodisten var hon ledsen, men det behöfdes bara en fråga eller ett ord\nför att bringa henne in på andra tankar igen, och då skrattade hon på\nnytt så ögonen glittrade och tänderna lyste.\n\nHon hade ett sådant lustigt litet skratt, en liten melodisk drill, som\nkunde vara längre eller kortare, men aldrig blef högljudd. Det var\nendast den intensivare glansen i hennes små svarta ögon och djupleken\naf groparna i hennes kinder som antydde graden af munterhet.\n\nEn gång frågade vi om hon inte ville stiga in, men då blef hon\nallvarsam och förklarade att det vore högst opassande. Hon kunde nog\nstå en halftimme ute på gatan, om så skulle vara, och prata med oss\nmedan hon knaprade konfekt som ett möss knaprar socker, men komma in\ntill två caballeros -- det kunde aldrig komma i fråga. Och dervid förde\nhon sitt högra pekfinger af och an framför munnen under en kokett liten\nskakning på hufvudet, en gest som betyder ett oåterkalleligt nej.\n\nDon Luis tyckte lika mycket om att prata med henne som jag, men han\npåstod i alla fall att hon var i grund och botten förderfvad och trots\nsina sexton år en utstuderad kokett. Det var nu hans theori att\ndepravationen hos söderns folk är medfödd och lika naturlig som begäret\nefter mat och dryck. Hela den uppfostran kvinnorna få, förklarade han,\nbestod i undervisning om huru man skall fånga en man, och den konsten\nkänna de i grund redan innan de fullständigt hunnit trampa ut\nbarnskorna.\n\n-- Någon känsla af moraliskt ansvar hafva de platt inte, sade han, och\nveta icke hvad verklig tillgifvenhet vill säga. Så länge de få allt\nhvad de åstunda, kunna de vara trogna nog, men om något bättre erbjuder\nsig tveka de inte en minut att gripa derefter. --\n\nJag tyckte nu att ett par af de drag, han ansåg specifika för\ntropikernas kvinnor, med samma skäl kunde sägas utmärka könet i\nallmänhet, men var i öfrigt af olika åsigt angående sjelfva grundlaget\ni deras natur. För min del vidhöll jag att det inte behöfdes annat än\natt behandla en flicka af Mariquitas skaplynne på ett annat sätt än det\nhon var van vid för att ingifva henne helt andra aspirationer än dem\nhon insupit i den omgifning der hon förut lefvat. Jag trodde och\nförfäktade att en sådan halfvild natur, som hennes tydligen var, blott\ngenom umgänge med en bildad, finkänslig man skulle och måste vakna upp\ntill ett helt annat åskådningssätt af lifvet och troligen utveckla en\nkänsla af tacksam tillgifvenhet, om icke något mera, så stark som trots\nnågonsin en kvinna af mera civiliserade föregåenden i den vägen kunde\nprestera.\n\nVi kunde ibland disputera kvällen igenom härom, naturligtvis utan att\nnågonsin komma till resultat, och hvar gång Mariquita hade hållit\ntillgodo med några Costa Rica konfektyrer, dem det verkligen behöfdes\nsådana tänder som hennes för att rå med, samt pratat en stund med oss,\nbörjades dispyten på nytt.\n\nSå ströfvade vi en lördag, torgdagen i San José, omkring i\nsaluhallarna. Det var ett af våra stående nöjen att se på hvimlet der,\ninsupa doften från ananashögarna och orangerna, hvilka i massor bjödos\nut i hvart hörn af den vidsträckta bygnaden, mönstra och kriticera\nseñoritorna, hvilka regelbundet infinna sig der i morgontoilett, samt\nstudera folktyperna, af hvilka de förfärligt fula oförfalskade\nindianerna från bergen, smutsiga, vidriga och djuriska, mycket litet\nsvarade mot begreppet af det tappra, ädla rödskinnet som pojkböckerna\ntala om. De allra roligaste att se på voro dock negerkäringarna,\nisynnerhet när de råkade i gräl, hvilket inträffade allt jemt, men nog\nföreföll det oss svårt att erkänna brödraskapet med denna gren af\nmenskligheten, så lika vi än enligt traditionen äro inför vår Herre.\n\nMidt i stimmet upptäckte vi med ens Mariquitas skrattande ögon och mun\noch bredvid henne en matrona, som tydligen var hennes mor. Vi nickade\nåt flickan när de kommo förbi och frågade huru hon mådde, och då\nstannade hon och presenterade oss för modren. Gumman neg så djupt de\nfeta knäna medgåfvo, sade att hennes dotter berättat huru vänliga vi\nvarit och frågade om vi inte ville göra hennes ringa hus äran af ett\nbesök. Vi tackade och lofvade med det första efterkomma uppmaningen.\n\n-- Der ser ni, sade don Luis, när de gått vidare, att jag hade rätt.\nJag håller vad om huru mycket ni vill att den der käringen när som\nhelst är färdig att sälja flickan, om man bjuder ett anständigt pris.\nMen hon vet nog huru nätt och aptitlig snärtan är, så billigt blir det\ninte.\n\n-- Bra, svarade jag, men då jag ju egentligen inte hållit på\nomöjligheten att afsluta en slik handel, utan bara talat om den\nsannolika effekten på Mariquita sjelf af en längre sammanvaro med en\nhygglig och bildad karl, måste jag litet få precisera aftalet. Gör upp\nmed modren om att lefva och resa med Mariquita någon tid, tag henne med\ner härifrån så fort som möjligt, behandla henne som ni skulle behandla\nen europeiska eller amerikanska, och jag påstår att hon inom kort blir\nså totalt förändrad att ni sjelf erkänner er hafva bedömt henne orätt i\nalla stycken. --\n\n-- Godt, sade don Luis på sitt vanliga korta sätt, vi gå redan i kväll\ntill dem och göra upp saken. Får ni rätt, så ställer jag till den\nfinaste middag Frisco kan åstadkomma när vi träffas der uppe, får ni\norätt så -- ja, så ställer jag till middagen ändå; men ni får lof att\nvid desserten i detalj beskrifva anledningen till festen och\nhögtidligen göra afbön hos de närvarande damerna för att ni påstått en\nliten vildinna från barfotarepubliken i Centralamerika kunna i något\nafseende jemföras med civiliserade fruntimmer. --\n\nDet var ju skäligen goda vilkor. Jag förklarade mig villig att\nunderkasta mig följderna om jag mot förmodan skulle hafva misstagit\nmig, och på kvällen vandrade vi ned till Calle del Menado, der\nMariquita och hennes mor bodde.\n\nHon var inte hemma ännu, men modren försäkrade att det ej skulle dröja\nmånga minuter innan hon komme. Vi skulle bara göra oss den mödan att\nsitta ned ett ögonblick och betrakta hela huset med allt hvad der fans\nsom vårt eget o.s.v. o.s.v, -- en hel ström af den vanliga spanska\nartigheten, som i grund och botten betyder rakt ingenting.\n\nDon Luis sade till en början knapt någonting alls, så att jag hade att\nföra konversationen allena, och då jag var rädd att Mariquita skulle\nkomma innan vi hunnit för modren klargöra ändamålet med vårt besök,\nförsökte jag så fort som möjligt leda samtalet in på rätta spåret. Det\ngick lättare än jag kunnat föreställa mig. Vid första antydan förstod\nden otäcka gamla halfindianskan ögonskenligen genast hvarom det var\nfråga, men sökte som vid all annan handel drifva upp priset på varan så\nhögt som möjligt. Det blef ett oändligt loftal öfver Mariquita, hvars\nalla egenskaper vi fingo höra utläggas både vidt och bredt.\n\nScenen var, lindrigast sagdt, vidrig. Den lefvande fettklumpen, som en\ngång varit en mensklig, kanske tillochmed behaglig varelse, höll tal\nsom om hon bjudit ut en häst till salu och rökte dervid den ena\nstinkande, af brunt omslagspapper och förfärlig tobak tillverkade\ncigaretten efter den andra. Jag började känna mig obehaglig till mods\noch don Luis skrufvade sig af och till på sin stol, nervöst tvinnande\nsin ena mustasch, hvilken dock omöjligt kunde bli mera uddhvass än hvad\nden redan var.\n\nSlutligen kunde han icke härda ut längre.\n\n-- Está bueno, sade han tvärt, jag vet att Mariquita är en söt och glad\nflicka så det behöfva vi inte vidare tala om. Var god nämn utan omsvep\nde vilkor, hvarpå ni vill afstå henne. Jag hatar allt onödigt prat. --\n\n-- Hvad tänker ni om mig? frågade käringen, som vid hans inblandning i\nsaken synbarligen trodde att det var något slags bolagsaffär vi ville\ngöra upp, i högst förnärmad ton. Tror ni jag vill sälja mitt barn till\nett skamligt lif? --\n\nOch så följde en lång historia om huru hederliga hennes föräldrar och\nförfäder allt intill sjunde led alltid hade varit, huru ärbar och\nansedd hon sjelf var och huru det aldrig kunde komma i fråga att hon på\nsådant sätt skulle skiljas vid sin enda glädje i verlden o.s.v.; det\nmesta ackompagneradt af tjutlika snyftningar, hvilkas frambringande\nbragte henne i tillräckligt våldsam svettning för att rättfärdiga\nanvändandet af den smutsiga näsdukstrasa, hvarmed hon i ifvern\naftorkade alla andra delar af ansigtet utom ögonen.\n\nDet var en trenig komedi. Vi försökte ett par gånger stämma hennes\nordflöde, men hon bara höjde rösten så vi fruktade att grannarna skulle\ntro något mord vara i görningen och rusa till hjelp. Och ännu\ntrefligare blef det då Mariquita kom in midt under oljudet.\n\nHon såg förvånad ut, men innan hon hann göra någon fråga vände sig\nmodren till henne med ett nytt utbrott:\n\n-- Inte sant, querida de mi alma, du håller af din mor? Säg det åt los\ncaballeros och säg dem också att vi äro ärbart folk; dig tro de nog.\n\nMen nu blef don Luis ond på allvar.\n\n-- Det kan vara nog nu, sade han skarpt. Jag gjorde er en fråga och\nbehöfver inte svar af någon annan, innan jag fått ert. Nu ber jag er\nsluta detta samtal, men så mycket vill jag ändå tillägga att min vän\nhär endast talade på mina vägnar.\n\nDet var tillräckligt för att upplysa gumman om misstaget och hon gjorde\nockså omedelbart frontförändring i det hon på Mariquitas fråga: hvad\nsom vore på färde, förklarade att los caballeros missförstått henne.\nHon vore visst icke emot något, som kunde göra hennes barn \"lyckligt\",\nmen hon hade icke genast rätt uppfattat meningen.\n\nOch dermed gaf hon sig till att för Mariquita förklara det don Luis\nhölle mycket af henne och nu gjort ett förslag att taga henne med sig.\n\nMariquita skulle nu sjelf afgöra, sade hon, om hon å sin sida hölle\ntillräckligt af don Luis för att följa med honom. Derpå kommer allt\ndock slutligen an, tillade hon med en salvelsefull suck och något som\nväl skulle föreställa ett ömt uttryck i rösten.\n\nMariquita såg på oss och småskrattade på ett sätt, som visade att hon\nfullt uppfattade situationen, men när hon svarade sin värda mamma att\nhon mycket hellre ville följa med don Luis än fortsätta hos sin modist,\nhöll hon sig berömvärdt allvarsam.\n\nSå skickades hon ut i köket för att tillreda en kopp chocolad, den\ngumman sade sig nödvändigt vilja bjuda los señores, som gjort sig mödan\natt besöka hennes hus, men i sjelfva verket för att icke öfvervara\nfortsättandet af underhandlingarna om den finansiella sidan af saken.\n\nSå snart Mariquita aflägsnat sig började gumman helt diplomatiskt med\nen förklaring att ehuru hon visst inte hade någonting att invända mot\nett arrangement, som vore till hennes barns lycka, vore hon ändå\ntacksam för att få veta hvilka garantier don Luis ville lemna för dess\nfortvaro.\n\n-- Inga alls, svarade don Luis kärft. Jag tar henne med mig härifrån,\nförser henne med allt hvad hon behöfver och kan önska, medan vi äro\ntillsammans, och skickar henne om ett halft år eller så tillbaka.\nBesparingar kan hon göra om hon vill af sina fickpengar, dem jag inte\nämnar vara njugg med. Det är alltihop. --\n\n-- Och alldeles tillräckligt, skyndade gumman att försäkra. -- Men\ntyckte inte don Luis ändå det vore rättvist att anslå någonting för den\nnärmaste tiden efter Mariquitas hemkomst, då ju naturligtvis den\nstackars flickan skulle hafva alltför svårt att glömma sin vän för att\ninom kort inlåta sig med någon annan novio. Hennes mor skulle nog\nförvalta detta något tills Mariquita sjelf behöfde det. --\n\nDer kröp ändtligen bockfoten fram och den var så tydlig att jag ansåg\nmig öfverflödig vid den vidare underhandlingen, som nästan bragte mig\natt må illa, hvarföre jag sade mig vilja se åt om jag kunde vara\nMariquita till någon hjelp, och gick ut i köket.\n\nHon rodnade något litet då jag kom, men skrattade ändå när hon frågade\nom don Luis och hennes mamma blifvit vänner igen. Det lilla\nfullfjädrade stycket tycktes ha allting betydligt klarare för sig än\njag någonsin skulle trott.\n\nJag visade också tydligt mitt misshumör, men vår temmeligen enstafviga\nkonversation behöfde lyckligtvis icke räcka länge, då modren snart\nropade på Mariquita och frågade om icke chocoladen var färdig.\n\nDet var den och vi gingo in tillbaka. Don Luis såg ut som om han tagit\nin någon betydligt bäsk medicin, drack tyst sin chocolad och tände en\nny cigarr, i det han steg upp och tog sin hatt.\n\n-- I morgon på förmiddagen kommer jag efter Mariquita, sade han, och\nför henne till någon som kan ställa i ordning åt henne en ordentlig\nutrustning af allt hvad hon behöfver. Jag vill sjelf välja ut hvad jag\ntycker passar henne bäst. Buenos noches, señoras. Och dermed gingo vi.\n\nDon Luis skakade på sig som en våt pudel då vi väl voro ute på gatan.\n\n-- Fy f--n hvad den käringen är vidrig, sade han med ett uttryck, som\nom han behöft lätta sig med en dugtig grofhet för att inte kväfvas af\nallt hvad han fått lof att svälja under visiten. -- Jag för Mariquita i\nmorgon dag till Agua Caliente så jag slipper se hennes mor. Hon kan der\nundergå en liten förberedande träning i civilisation på tumanhand med\nmig, tills hennes saker bli i ordning och jag för henne ombord på\nångbåten bland andra menniskor.\n\n-- Nog blir det ett lättvunnet vad, tillade han efter en stund med ett\nhalft cyniskt leende. -- Ni har ännu för mycken europeisk, eller kanske\nrättare nordisk idealism i kroppen för att rätt kunna bedöma den här\nsortens folk. --\n\n-- Jag nästan fruktar för att ni har rätt, svarade jag, -- men så\nalldeles säkert är det inte. --\n\nNågot vidare samtal blef det ej om saken. Det föreföll mig nästan som\nhade vi båda två känt oss litet skamsne medan vi vandrade genom de\nkvälltysta gatorna till hotellet, och ingendera tycktes hugad att\nförlänga sammanvaron utan gingo vi hvar till sitt rum så snart vi kommo\nfram.\n\nFöljande dag lemnade don Luis verkligen San José och jag kände det, då\njag efter middagen rökte min ensliga cigarr, som hade straffet för min\nandel i menniskohandeln redan begynt. Det var långa aftnar jag sedan\ntillbragte helt ensam, och många gånger ångrade jag det dumma\ntilltaget, som beröfvat mig det enda sällskap jag haft.\n\nSå fick jag en vacker dag, ungefär en vecka derefter, ett telegram från\ndon Luis. \"Kom och helsa på oss\", lydde det, \"tag minst par dagar på\ner. Luis\". Han tycktes behöfva sällskap han också.\n\nJag for redan med första tåg till Cartago och då jag ej hade lust att\nvänta tills ångspårvagnen gick, skaffade jag mig en häst och red ned\ntill Agua Caliente. Don Luis hade icke väntat mig föran följande dag då\njag kunnat komma ända fram i en bekväm kupé, så att jag tog dem med\nöfverraskning när jag med ens trädde in i hans rum.\n\nMariquita satt helt uppkrupen i en stor länstol och läste en bok som\ntycktes lifligt intressera henne, eftersom hon inte ens såg upp när\ndörren öpnades. Don Luis satt och rökte vid det öpna fönstret, med båda\nfötterna på fönsterkarmen och gungade bakåt med stolen, i en ställning\nså äkta amerikansk att jag skrattade till. Han vände på hufvudet.\n\n-- Halloh! ropade han i det han hoppade upp, det var mer än hyggligt af\ner att komma så snart. Det här börjar bli litet monotont, skall jag\nsäga, men jag vill inte återvända till San José innan jag vet när båten\ngår från Puntarenas. Svärmor är inte så ljuflig och hit får hon inte\nkomma.\n\nMariquita hade också stigit upp. Hon såg för komisk ut i en modern\neuropeisk drägt, men tyckte synbarligen sjelf att hon var utmärkt\nlyckad och räckte mig med mycken värdighet handen samt frågade huru jag\nmådde.\n\n-- Hade jag vetat vänta er ren i dag så hade jag låtit henne kläda om\nsig, sade don Luis. Annars får hon då och då kläda sig på europeiskt\nsätt för att småningom vänja sig att uppträda som en dam. Mariquita\nmia, tillade han på spanska, vill du göra oss det nöjet att byta\nkostym? Vi tycka båda att du är mycket nättare i Costa Rica drägt. --\n\nHon rodnade litet och såg kanske en smula förtretad ut, men gick ändå\ngenast.\n\nJag tog upp hennes bok. Det var en berättelse från stora verlden i\nEuropa, en öfversättning af en af Ouidas fantastiska historier, just\negnad att förvrida hjernan på en liten vildinna som Mariquita.\n\n-- Jag odlar hennes själ, som ni ser, sade don Luis skrattande. -- Hon\när förtjust i sådana der historier och tror naturligtvis hvarenda\ngalenskap de innehålla.\n\n-- Det skulle ni låta bli, svarade jag. Hon blir alldeles tillräckligt\nvriden genom den beröring hon kommer att ha med verlden, utan att läsa\nsådant här. Se ni till bara att inte äfventyret får en ledsam\nupplösning. --\n\n-- Basch! skrattade don Luis, i det vi satte oss på balkongen\nutanför rummet. -- Ni är allt samma fantast. Det är inte mera\nfarligt för Mariquita att läsa och drömma om englagoda engelska\nlösdrifvar-aristokrater och moraliskt förderfvade hertiginnor än för en\npojke att önska sig vara Robinson Crusoe. Det sysselsätter hennes\nfantasi och ger henne ändå någon aning om huru man lefver och rör sig\nutanför Costa Rica -- om den nu också blir något vriden. --\n\nJag svarade ingenting, om jag också kände mig långt ifrån öfvertygad.\nMen utsigten från vår balkong var mera värd uppmärksamhet än Mariquitas\nutsigter att bli förvandlad till en civiliserad dam.\n\nMånen har gått upp bakom vulkanen Irazu, hvars väldiga konturer\nafteckna sig skarpt och klart mot natthimlens upplysta fond. Nedanför\nskimra ljusen i Cartago och derifrån sänker sig marken i breda afsatser\nända till de heta källorna under oss. Deras varma vatten sänder upp en\ntjock hvit dimma, hvilken som en bred strimma af rök följer bäckens\nslingrande lopp så långt vi kunna se nedåt dalen. Från orchidékorgarna,\nsom hänga rundt om balkongen, stiger en nästan döfvande stark doft i\nden svala nattluften upp till oss och nedanför faller ljuset från\nlampan i ett fönster bjert på två camelia träd, öfversållade båda med\npraktfulla, lysande röda och hvita blommor.\n\n-- Icke sant, det här är vackert, säger Mariquitas röst helt sakta. Hon\nstår i den öpna dörren, fullt belyst af lampan inne i rummet, klädd i\nCosta Rica flickornas klädsamma drägt: en lätt, ljus kjol, en\nspetsprydd, bländande hvit camison och en mångfärgad, mjuk rebozo\nvårdslöst kastad öfver axlarna så att endast en del af halsens och\narmarnas varma bronsfärgade hy är dold.\n\nHon skrattar inte nu, utan ser med drömmande ögon ut på det sköna\nlandskapet och hennes röst har ett främmande tonfall när hon\nfortsätter:\n\n-- Jag visste aldrig förut att verlden var så härlig -- det kan nog\ninte vara mycket vackrare i andra länder än här. --\n\nJag såg noga på henne och frågade mig hvarifrån detta tonfall och dessa\ntankar kommit, men don Luis fäste ingen uppmärksamhet dervid. Han\nkomplimenterade henne blott till hennes utseende i den vackra drägten\noch sade att hon äfven i San Francisco, alltid då de vore hemma, skulle\nkläda sig på samma sätt om hon ville göra honom ett särskildt nöje. Och\ndermed var den flyktiga stämning förjagad, som väckts hos henne af\nnaturens nattliga fägring och vår tysta beundran deraf.\n\nNär vi gingo in igen pratade och skrattade hon så fullkomligt på sitt\ngamla sätt att jag knappast visste om jag sett rätt.\n\nNästa dag tillbragte vi med en lång ridtur bland bergen, hvarunder\nMariquita var liflig som en gnista och glad som en fisk hela tiden; när\nvi på kvällen kommo tillbaka voro vi för trötta att sitta uppe och\nprata.\n\nMen när jag morgonen derpå reste, följde mig don Luis till stationen\noch yttrade dervid bland annat att Mariquita verkligen öfverträffade\nalla hans förväntningar. Glad, liflig, läraktig och alltid färdig\natt foga sig efter hvarje hans önskan, var hon idealet af en\nföljeslagarinna för någon tid. -- Och dervid, tillade min skeptiske\nvän, gör hon sig inga illusioner alls vis-à-vis framtiden, utan har\nfullt klart för sig att dessa festdagar inte komma att vara\ni evighet. --\n\nSedan såg jag dem icke mera före min afresa från San José, en vecka\nderefter. De voro fortfarande kvar i Aqua Caliente, sysselsatta med att\nstudera engelska, det don Luis föresatt sig att lära Mariquita, samt\nmed långa ströftåg ända bort till indianbyarna bland bergen, enligt\nhvad don Luis skref till mig då han önskade mig en lycklig resa och ett\ngladt återseende i San Francisco, om inte förr.\n\n       *       *       *       *       *\n\nVi träffades emellertid redan i Guatemala. Jag hade behöft betydligt\nlängre tid för min resa än jag antagit och trodde derför att don Luis\nlängesedan var i San Francisco -- om med eller utan Mariquita visste\njag ej.\n\nJa, så öfvertygad var jag derom att jag inte ens frågade efter honom\nvid min ankomst till Guatemala City, och då jag under senare delen af\nresan skaffat mig en smygfeber på halsen, rörde jag mig de första\ndagarna icke heller ute. Men tre dagar efter min ankomst skulle en\ntjurfäktning gå af stapeln, någonting riktigt extra storartadt, och den\nskulle jag naturligtvis öfvervara.\n\nDet var söndag, strålande klart solsken och massor af folk i rörelse;\nalla styrande ut mot la plaza de los toros. En så härligt belägen plats\när det nästan syndigt att använda för ett så ömkligt tidsfördrif,\ndertill är den storartade utsigten öfver bergskedjan med de två väldiga\nvulkanerna invid La Antigua, den gamla hufvudstaden, alltför vacker.\nMen sinnet för naturskönhet är så ytterst litet utveckladt hos söderns\nfolk, åtminstone i bredd med det för djurplågeri, att sådant ej stöter\nnågon, och så har man bygt tjurfäktningsarenan på ett ställe som vore\negnadt att omskapas till en lustgård.\n\nSpektaklet var redan börjadt när jag kom fram. En stackars långhornad\ntjur, som såg mycket fredlig ut, sökte förgäfves värja sig mot sina\nplågoandar, los banderilleros, hvilka stucko sina vid, med hulling\nförsedda jernspetsar fastade bandrosetter i hans hud, och los\npicadores, hvilka från hästryggen oroade honom med sina lansar. Han\nbegärde nog inte bättre än att slippa ut från arenan, men då han funnit\ndet vara omöjligt och motståndarne blefvo alltmera närgångna, gjorde\nhan en och annan schock emot dem, ehuru utan synnerlig energi.\n\nPubliken blef otålig och uttryckte sitt förakt med hyssjningar och\nstampningar, hvilka till slut blefvo så högljudda att djuret måste\nföras bort. Ty här är man för ekonomisk för att döda hvar tjur som\nhemtas fram. Annonserna för tillställningen meddelade att sex tjurar\nskulle uppträda och bland dem skulle \"la espada\" utvälja en, den han\nskulle sticka ned. Alla de öfriga bara retas och plågas en stund samt\nföras sedan ut igen.\n\nKom så N:o 2 fram, ett ståtligt mörkbrunt djur med långa uddhvassa\nhorn, som nog kunde bli farliga för den som ej höll sig på tillbörligt\nafstånd. Han mottogs också med allmänna applåder när han lungt och\nståtligt marscherade in. Men så stannade han och blickade helt vänligt\npå det församlade publikum. Han var tydligen inte ledsen ett smul. Och\nhan blef inte ledsen ens när en banderillero steg fram och högg fast\ntvänne bandprydda jernspetsar i hans nacke; han bara skakade på\nhufvudet och gick par steg åt sidan.\n\nDet blef ett ännu värre hvisslande än förut, och när såväl\nbanderilleros som picadores förgäfves gjort allt för att reta honom\ntill vrede, steg oväsendet till en otrolig höjd. Till slut sprang en\nbanderillero, en neger, den djerfvaste och vigaste af allesamman, fram\noch högg en spets från hvardera sidan i tjurens flanker, och då satte\nhan sig i rörelse. Men endast för att söka en utgång. Ursinnigt af\nsmärta och blödande från ett halft dussin ställen, der de granna\nbandrosetterna hakats fast, rusade det arma, plågade djuret rundt om\narenan utan en tanke på anfall.\n\nFolkmassan hvisslade, tjöt och stampade tills man var tvungen att öpna\nen port och låta det ohjelpligt fredliga kräket slippa ut.\n\nIcke minst högljudda i sina yttringar af förakt voro damerna, af hvilka\nnågra tillochmed hvisslade lika bra som hvilken tjufpojke som helst. I\ndet stora hela föreföllo de mig mycket intressantare att iakttaga än\ndjurplågeriet på arenan, så att jag till en början egnade mycket liten\nuppmärksamhet åt tjuren N:o 3, en svart raggig best, hela hopen mindre\nän de två föregående, men hela hopen mera argsint också. Han kom\ninrusande i full galopp, stannade ett ögonblick häpen midt i arenan,\ngaf så till ett ilsket bölande och rusade i nästa ögonblick emot en af\nbanderilleros, hvilken svängde sin rödgula duk emot honom.\n\nNu blir det lif i spelet. Ingen annan af banderilleros än den svarte\nlyckas fästa sina rosetter i tjurens nacke och äfven han kan blott\ngenom ett väldigt språng öfver skranket undgå närmare beröring med dess\nhorn, medan picadorerne hafva all möda ospard med att hålla sig utom\nräckvidd vid de anfall besten gång på gång gör mot dem.\n\nNu är det applåder och bravorop som ljuda, allt lifligare ju mera\nupphetsadt djuret blir. Och nekas kan ej att skådespelet är eggande.\nLos banderilleros i blå, guldstickade sammetskostymer, med en\nbjertfärgad, röd eller gul duk i ena handen och ett par fladdrande\nmångbrokiga bandrosetter i den andra, söka gång på gång närma sig för\natt fästa rosetterna i tjurens skin. Picadorerne på sina magra, med\ngrannlåter öfverhängda hästar, galoppera af och till, riktande en\nlansstöt mot det marterade djuret hvar gång det kommer nära dem. Och\ntjuren sjelf, med hängande tunga, ursinnig blick och bloden strömmande\nned på hvardera sidan af den väldiga nacken, sparkar upp sanden under\nett ihåligt, ilsket bölande, rusar ibland fram mot en eller annan af\nsina plågoandar och stannar slutligen med fradgande mun i vanmäktigt\nraseri midt i arenan. Då kommer la espada fram för att taga del i\nleken. Hans drägt är öfvertäckt af guldbroderier, på hufvudet bär han\nen svart filthatt med uppböjda bretten, i högra handen en lång värja\noch i den venstra ett bjertrödt kläde.\n\nHan helsar publiken med en högtidlig bugning, men får inte lång tid\ntill ceremonier, ty tjuren har redan fått sigte på honom och besluter\nögonblickligt att försöka sin lycka med den nya uppenbarelsen.\n\nEn viftning med det röda klädet bringar hans raseri till kokpunkten och\nhan rusar fram i vild fart. Mannen står orörlig med värjan lyftad tills\ntjuren är blott ett par fot ifrån honom, då han med en snabb rörelse\nkastar klädet öfver dess horn -- och stöter miste.\n\nVärjspetsen träffar sjelfva bogbladet och fläcker endast upp djurets\nhud och kött i ett fotslångt sår, men det är för litet för att hejda\nhonom. I ett ögonblick ligger den granna espadan kullslagen i sanden\noch den rasande tjuren stöter gång på gång efter honom med hornen,\nehuru utan att träffa, förblindad som han är af duken, hvilken allt\nhänger öfver hans hufvud.\n\nDet har blifvit tyst bland publiken, som inte låter ett ljud undfalla\nsig, medan los banderilleros från alla sidor skynda till och söka\nafleda tjurens uppmärksamhet från hans offer. Damerna luta sig i högsta\nspänning fram öfver skranket för att icke förlora någon detalj af\nskådespelet, hvilket hotar att taga en tragisk vändning.\n\nDet är den svarta banderilleron som räddar situationen. Han går ända\nfram till tjuren, rycker klädet af hans hufvud och stöter i samma\nögonblick en jernspets djupt in i hans nacke. Djuret rusar efter honom,\nmen gång på gång viker han vigt och skickligt undan tills han lockat\ndetsamma tillräckligt långt bort, då han med ett språng försvinner\nöfver skranket. Jag har hela tiden följt honom med ögonen, medan man\nledt den förolyckade espadan bort, beundrande den ytterliga\nkallblodighet, hvarmed negern gång efter annan låter tjuren komma\nalldeles inpå sig för att med en enda böjning af den smidiga kroppen\noch ett steg åt sidan vika undan dess hvassa horn. När han så springer\nöfver skranket ser jag omedelbart derinvid ett ansigte, som förut\nundgått min uppmärksamhet och som nu är helt blekt af den sinnesrörelse\nsom den spännande scenen väckt.\n\nI första ögonblicket fattar jag icke om jag ser rätt eller ej, så långt\när egarinnan till det näpna, mörkhyade lilla ansigtet der midt emot\nfrån mina tankar, men i det nästa är jag öfvertygad om att det\nverkligen är Mariquita som sitter der, och don Luis tätt bakom henne.\n\nGenast kan jag dock ej komma ditöfver, ty nu kommer espadan in igen och\nfolkmassan tränger sig så nära till skranket som möjligt för att se om\nhan denna gång skall lyckas bättre. Det gör han, oaktadt den\nsinnesrörelse han tydligen är ett rof för. När tjuren igen rusar emot\nhonom faller det röda klädet på nytt öfver dess horn och värjan sänkes\nnästan till fästet in bakom dess venstra bog. Ett ögonblick står djuret\norörligt, så faller det tungt till marken -- dödt. Och folkmassan\nbryter ut i jubel.\n\nNu först lyckas det att tränga fram genom hopen, som stimmar af och\ntill i förväntan på nästa akt af skådespelet.\n\nMariquita upptäcker mig först och nickar redan på afstånd en helsning\nåt mig. Och när jag kommer fram blir jag öfverhopad med frågor af såväl\nhenne som don Luis, om huru min resa aflupit, hvarföre jag dröjt så\nlänge o.s.v. o.s.v. -- mycket flera än jag kan besvara på en gång.\n\nMariquita är klädd helt och hållet på europeiskt sätt, om ock med en\nliten anstrykning af exentricitet i färgsammansättningarna, en\nexentricitet, som emellertid passar utsökt till hennes sydländska typ.\nLitet blekare är hon äfven än senast, men det klär henne också. Hon ser\nmed ett ord förfinad och förädlad ut och har förlorat något af det\ntjufpojkaktiga, som förut utmärkte hvarje hennes blick och hvarje\nrörelse.\n\nJag komplimenterar henne till hennes utseende och säger don Luis att\nhan aldrig kunnat hitta på någonting mera klädande och originelt på\nsamma gång än den lilla fruaktiga hatt i orange och rödt som Mariquita\nbär. Men han skrattar och försäkrar att den tid redan är förbi då han\nvalde Mariquitas toiletter.\n\n-- Hon har mycket större anlag för vissa sidor af civilisationen än jag\nnågonsin skulle trott, tillägger han på tyska, -- och spelar sin roll\nalldeles utmärkt. --\n\nMariquita ser smått förtretad ut då hon ej förstår hvad don Luis säger,\nmen klarnar omedelbart upp igen då han fortsätter på engelska:\n\n-- Kom nu med oss härifrån och lemna er hotellmiddag i sitt värde. Vi\nbo i ett privat hus och hafva eget hushåll, det Mariquita sköter för\natt inte alldeles ledas ihjäl af brist på sysselsättning. Ni får lära\nkänna henne från en ny sida -- den af värdinna. Och af det här nöjet\nhar ni väl i alla fall redan fått nog. --\n\nSå lemna vi tjurfäktningen och gå, Mariquita skenbarligen alldeles\noberörd af de mer eller mindre tydligt beundrande blickar, som riktas\npå henne. Endast en gång rodnar hon litet, då vi höra en herre upplysa\nen annan om \"att det är en Costa Ricanska, gift med den der mörklette\namerikanaren, som går till venster om henne\".\n\nDeras bostad är förtjusande nätt. Don Luis har packat upp en del af\nallt det kram af kuriositeter och folkslöjd, han under sin sista resa\nsamlat ihop, och dermed dekorerat deras mottagnings och hvardagsrum på\nett mycket originelt och anslående sätt. På ena långväggen har han\ndraperat en jättestor Nicaraguansk pitahängmatta i brokiga färger och\nfästat på denna en trofé af indianarbeten, betsel, sporrar, stigbyglar,\nvapen, fiskredskap och annat -- en hel etnografisk kollektion. En\nväldig divan är klädd med ett par ljusbruna vicuna ponchos från Chili\noch dess dynor med mångbrokiga, skiftande rebozos från Costa Rica och\nSan Salvador, löst knutna öfver dem. På golfvet stå ett par stora,\nrödbruna lerkrukor med bizarra ornament, af det slag indianerna i\nGuatemala tillverka och begagna, fyllda med blommande, doftande grenar\naf en buskväxt. Sofrummet ligger der innanför och matsalen utgöres af\ndet täckta galleri, hvilket löper rundt om den lilla, af palmer och\norangeträd skuggade trädgården, som i tropikerne hör till hvarje\nvälförsedt hus.\n\n-- Jag kom hit redan två veckor efter er afresa från San José, sade don\nLuis som svar på min förvånade granskning af rummet, -- och då jag\nämnade stanna här ett par månader hyrde jag genast detta hus, samlade\nallting af möbler det innehöll i dessa par rum och försökte göra det så\ntrefligt för oss som möjligt. Och nu trifves jag så bra vid detta\n\"dolce far niente\" lif att jag endast med största saknad kommer att\nlemna det. -- Vore det inte för att jag uttryckligen lofvat Mariquita\natt föra henne till San Francisco, tillägger han efter en liten paus,\n-- så gjorde jag slut derpå redan här och läte henne vända om hem --\njag börjar sanningen att säga bli rädd för att till ett godt slut\nrentaf bli kär i flickan. --\n\n-- Det vore nu väl det minsta, svarade jag, men jag å min sida börjar\nbli rädd för att vi begingo mera än en dumhet när vi inläto oss på den\nhär historien der nere i San José. Mariquita hade visst icke der heller\nmera än ett framtidsperspektiv, men hon visste då åtminstone icke något\nbättre, hvaremot hon synbarligen redan nu fått ögonen öppnade och\nkommer att få det i ännu mycket högre grad, och då kan hon heller icke\nundgå att känna hela bitterheten af sitt öde, när hon en gång anställer\njemförelser mellan denna tid och den som kommer, då hon återvändt till\nCosta Rica. --\n\n-- Nå, så farligt är det nu väl inte, menade don Luis, ehuru med\nbetydligt mindre säkerhet i tonen än förut då vi talat härom. -- Jag\nhar sörjt för att hon efter återkomsten kan lefva som hon för godt\nfinner, oberoende af novios och sin gemena mor. --\n\nMariquitas inträde afbröt allt vidare meningsutbyte om saken. Hon hade\nklädt om sig och såg ännu bättre ut än på förmiddagen i sin drägt af\ngräddfärgad, ljus surah med endast en stor mörkröd ros vid bröstet och\nen annan dylik på ena sidan i håret.\n\nMiddagen var färdig, sade hon, och så gingo vi till bords. Det var en\nutsökt liten middag, med blommor och frukt och tropikernas stora lyx,\nis, i öfverflöd och värdinnan glad och liflig när hon beskref sina\nerfarenheter, sedan vi sist träffades i Costa Rica.\n\nDon Luis var på briljant humör också han och hade som vanligt utmärkta\ncigarrer att bjuda på, då vi efter middagen sutto kvar vid bordet och\nnjöto af vårt kaffe och pratade ända tills det var full skymning.\n\nMen när han blef bortkallad för att taga emot ett besök, kom det nyss\nförut så lifliga samtalet till ett tvärt slut. Det var som om Mariquita\noch jag rakt ingenting haft att säga hvarandra, utan sutto vi tysta och\nliksom väntande på något, som skulle gifva konversationen ny fart.\n\n-- Kom, sade hon till slut, det finnes stolar der ute i trädgården, der\nvi sitta bekvämare. Bordet måste dukas af. --\n\nStolarna stodo under ett par af orangeträden, hvilkas blommor fyllde\nden svala aftonluften med en söfvande vällukt. Mariquita kröp tipp i en\nstor amerikansk gungstol, i hvilken hon kunde intaga en riktigt bekväm\nställning och jag satte mig midt emot.\n\n-- Nu måste jag bedja er om en sak, började hon, -- innan Luis kommer\ntillbaka. Han skulle kanske inte tycka om det. Vill ni vara snäll och\ninte kalla mig vid namn när andra höra på? --\n\nJag kunde se huru djupt hon rodnade, men innan jag hann svara fortsatte\nhon:\n\n-- Här tro alla att vi äro gifta och derföre bemöter man mig helt\nannorlunda än om man visste huru det förhåller sig, och det är så\nunderligt behagligt att bli bemött med aktning af alla man träffar. Ni\nförstår ju och blir inte ledsen?\n\nDet sista kom med ett ljud af gråt i rösten.\n\nStackars liten, tänkte jag, det har kommit snarare än jag trodde. Men\njag sade intet annat än att jag fullkomligt fattade hennes tankegång\noch lofvade göra som hon önskade.\n\n-- Men ni får inte tala om mina dumma funderingar för Luis. Jag är rädd\nför att han inte skulle tycka om att jag bryr min hjerna med sådana\ntankar, och han är så utomordentligt snäll och vänlig mot mig, ger mig\nmycket mera än jag önskar och tröttnar aldrig att besvara alla mina\nfrågor. Jag är ju så dum och okunnig, som ni vet, och förstår inte\nalltid allt hvad jag ser, hör och läser, och då får han förklara. --\n\nInom mig instämde jag i allo i hennes tro att don Luis mycket litet\nskulle tycka om att se hvilken utveckling äfventyret tydligen höll på\natt få, men högt sade jag endast att jag ingalunda skulle meddela honom\nhvad vi talat om.\n\nStraxt derpå kom han tillbaka och samtalet tog naturligtvis dermed en\nannan vändning, men när jag sedan steg upp för att gå, sade han sig\nvilja följa mig tillbaka till hotellet. Så snart vi kommo ut på gatan\nfrågade han om jag tyckte att Mariquita förändrat sig.\n\n-- Otroligt, svarade jag, -- och uteslutande till sin fördel. --\n\nOch då nu isen sålunda var bruten, frågade jag om han verkligen stod\nfast vid sin föresats att om par månader skicka henne hem igen,\ntilläggande att jag i hans ställe knappast skulle kunna förmå mig att\ngöra det.\n\n-- Hvad vill ni då jag skall göra? frågade han surmulet. Jag kan inte\nbehålla henne då jag sjelf inte är riktigt bofast på någon ort, och\näfven om jag vore det kunde ju detta förhållande icke fortgå i längden.\nDet enda jag kan och vill göra är att skicka henne hem redan efter ett\npar veckor i Frisco, -- det hon nu framför allt längtar att få se, --\nså att hon inte hinner insupa allt för mycken civilisation. Nu redan\nhar jag all möda att hålla henne tillbaka. Hon läser allt hvad hon\nkommer öfver, och det inger henne väl till slut tankar och idéer dem\nhon vore mycket bättre förutan. --\n\n-- För resten, tillade han efter några ögonblicks tystnad på sitt\ngamla, lätta sätt, -- tror jag ni inger mig alldeles onödiga farhågor.\nHon talar helt lugnt om den tid då vi skola skiljas och finner det\ntillsvidare nog helt naturligt och tillbörligt att det så skall gå. När\nhon kommer hem igen blir hon den mest efterfikade dam i San José och\nkommer att tacka sin lycka att hon slapp litet ut. --\n\nHärom hyste nu jag mina välgrundade tvifvelsmål, men då jag icke kunde\nmeddela don Luis hvad Mariquita nyss förut bedt mig om och inte heller\nannars kunde göra någonting till saken, teg jag och sökte intala mig\natt det väl ännu ej vore så illa, isynnerhet om don Luis fullföljde sin\nafsigt att inte låta vistelsen i San Francisco räcka längre än ett par\nveckor.\n\nHuru det för öfrigt i sjelfva verket förhöll sig med Mariquitas tankar\noch känslor kunde jag icke riktigt komma på det klara med. Ty ehuru jag\nsedan träffade henne så godt som hvarje dag, kom hon aldrig mera\ntillbaka till temat om sin ställning och sitt förhållande till don\nLuis. Tvärtom hände det att hon, då jag i andras närvaro tilltalade\nhenne med ordet fru, gaf mig en riktig äkta tjufpojksblick af den gamla\nsorten jag så väl kände till från San José.\n\nMen böcker måste jag skaffa henne, ty don Luis, påstod hon, bara\nskrattade åt hennes läslust och sade att hon skulle förderfva sina ögon\nom hon höll på länge. Det var otroligt mycket hon hann med, och dervid\nläste hon ingenting utan tillbörlig eftertanke, ehuru hennes sätt att\nbedöma det lästa ofta nog var rätt egendomligt, så att hon mera än en\ngång satte mig på det hala med sina frågor och genom den rent kvinliga\nlogik, som utmärkte hennes sätt att resonnera.\n\nHennes största nöje under vistelsen i Guatemala var att besöka teatern.\nTruppen var långt ifrån första rang, men det var någonting så\nfullkomligt nytt för Mariquita att hon kunnat sitta der hvar kväll och\nfinna nöje deri ännu dertill. Med aldrig svikande uppmärksamhet och\nspändaste intresse följde hon det uppförda styckets gång och skrattade\neller rördes till tårar ömsom.\n\nEfteråt fingo vi sedan alltid lof att föra en lång diskussion om de\nhandlande personernas görande och låtande, om deras tankar och känslor,\noch dervid var det rent af märkvärdigt att bevittna med hvilken säker\ninstinkt Mariquita oftast träffade det riktiga i sin kritik, i det hon\ndrog slutledningar och gjorde distinktioner som skulle hedrat en gammal\npsykolog.\n\nSå gafs en kväll Camelia damen. Utförandet var i det närmaste under all\nkritik men likafullt var Mariquita djupare intresserad än någonsin\nförr. Och när slutet kom grät hon, grät så hejdlöst, att vi hade all\nmöda med att lugna henne tillräckligt för att kunna föra henne\nderifrån.\n\nUnder hemvägen var hon sedan tyst och förstämd och likaså under den\nhalftimme jag ännu tillbragte hos dem. Hon serverade vårt thé utan att\npå något sätt taga del i don Luis och mitt samtal, hvilket också i\nsjelfva verket var bra matt; hon såg ut som om hennes tankar varit långt\nderifrån.\n\nMen när jag steg upp för att gå frågade hon med ens:\n\n-- Hvad tror ni Marguerite skulle gjort om hon hvarken fått sin älskare\ntillbaka eller fått dö?\n\n-- Troligen fortsatt att lefva som förut, brummade don Luis, innan jag\nhann svara.\n\n-- Det tror inte jag, sade Mariquita, men då hon icke inlät sig på\nnågon förklaring af hvad hon trodde, aktade jag mig att fråga derom,\nutan slog bort alltsamman med ett skämt och gick.\n\nVi hade ursprungligen kommit öfverens om att resa på samma ångbåt upp\ntill San Francisco, men förargligt nog blef det mig omöjligt att\nfullfölja aftalet. Tre veckor hade flugit bort och så gick jag en\nvacker majmorgon efter Mariquita och don Luis för att följa dem till\ntåget, som skulle föra dem ned till kusten.\n\nAllting var nedtaget och inpackadt så att intet spår mera återstod af\nden trefnad som utmärkt deras lilla hem. Men ändå hade Mariquita tårar\ni ögonen då hon, klädd i en enkelt elegant reskostym, med en liten\npojkaktig klädesmössa på hufvudet, för sista gången steg öfver det toma\nhemmets tröskel.\n\n-- Nå, Mariquita, sade jag, utan att låtsa märka hennes vemod, nu är ni\nväl förtjust då det ändtligen på allvar bär af ut i verlden? --\n\nHon såg på mig med sina tårfylda ögon, som kvälde öfver när hon\nsvarade:\n\n-- Nog är jag nöjd att få resa, men jag vet inte hvarföre det\nförefaller mig som om jag aldrig mera kommer att få upplefva så\nlyckliga dagar som här. --\n\nRedan på bangården hade emellertid den sorgsna stämningen flyktat.\nRörelsen och sorlet der verkade upplifvande på henne, så att hon med\nett helt gladt leende nickade mig ett \"au revoir\" när tåget gled ut\nfrån stationen.\n\n       *       *       *       *       *\n\nMitt första besök i San Francisco gälde naturligtvis don Luis och\nMariquita, dem jag fann installerade i en af de små cottages, som följa\nde gator åt, hvilka leda ut till San Franciscos stolthet, the Golden\nGate Park. Det var ett nöje att efter de sista månadernas vildmarkslif\nkomma midt in i så raffinerad civilisation som don Luis hem, der\neuropeisk smak och amerikanskt sinne för bekvämlighet och komfort räckt\nhvarandra handen för att åstadkomma någonting riktigt mönstergiltigt.\n\nMariquita hade säkert aldrig under sitt tidigare lif ens drömt om något\nså i alla afseenden elegant, smakfullt och luxuöst som hennes nuvarande\nomgifning, men ändå såg hon hvarken lika frisk eller lika glad ut som\nsenast i Guatemala. Blekheten hade tilltagit och var, ehuru klädande\nnog, nästan för påfallande, medan de små, pigga ögonen hade förlorat\ndet mesta af sitt muntra, tjufpojksuttryck. Men i gengäld hade hon\nockså helt och hållet mistat det drag af hälften vildhet, hälften\ncivilisation, som ännu för några veckor sedan vidlådt henne. Ingen, som\nnu såg henne i den eleganta morgondrägten af ett egendomligt rödgrått\njapanesiskt tyg i briljant mönster och koiffyren arrangerad i\nöfverensstämmelse dermed, genomträdd af ett par långa, ljusa\nsköldpaddnålar, hade kunnat tro annat än att hon från sin första\nbarndom lefvat i en omgifning egnad att utveckla både smak och\nskönhetssinne.\n\n-- Ändtligen! utropade don Luis då jag trädde in. -- Nu, Mariquita,\nskola vi hafva några festdagar medan vi föra vår vän här omkring och\nvisa honom San Francisco och dess omgifningar. Ni skall veta, fortsatte\nhan till mig -- att jag dessa första tider varit för mycket upptagen\nmed affattande af mina reserapporter och annat för att hinna föra\nMariquita ut, så att hon i sjelfva verket sett mycket litet ännu. Var\nnu god och underhåll henne en stund medan jag slutar hvad jag har för\nhänder; så äta vi frukost tillsamman och göra derunder upp program för\nresten af dagen. --\n\n-- Jag är glad att ni kommit, sade Mariquita, så snart vi stigit in i\nhennes rum. -- Luis har haft oändligt mycket bråk och arbete sedan vi\nkommo hit och på långt när inte varit så glad som förut, men nu blir\ndet säkert bättre. Han har så ofta talat om huru roligt det skulle bli\natt få er hit upp. --\n\n-- Och ni sjelf, Mariquita? Huru trifs ni i San Francisco? Är lifvet\nhär verkligen så härligt som ni förestält er det, eller är det bara en\nmer eller mindre gäckad förhoppning? --\n\nHon smålog litet tveksamt och tog sig någon betänketid innan hon\nsvarade:\n\n-- Jag vet inte rätt hvad jag skall säga derom. Ännu har jag ju på det\nhela sett så litet af lifvet här; och det lilla jag sett har jag\ntroligen inte betraktat på samma sätt som då jag brukade tänka på det\nder borta. Och så har det plågat mig att se Luis nedstämd och\nirriterad. Jag känner det alltid som om jag, åtminstone till en del,\nvore orsaken dertill. -- Men nu blir det helt annorlunda då vi komma\natt röra oss mera ute och han gör sig fri från sitt bråk. --\n\nSå mycket var nu uppenbart att don Luis inte ännu meddelat Mariquita af\nhuru kort varaktighet hennes vistelse i San Francisco komme att bli,\nmen om det var detta som plågade honom eller om han verkligen hade mera\narbete än han tyckte om, det kunde jag icke af Mariquitas yttranden\nsluta mig till.\n\nUnder frukosten tycktes han emellertid helt upplifvad och skrattade\ngodt åt Mariquitas beskrifning af ångbåtsresan från Guatemala och af\nnågra typer bland deras ressällskap. Efter frukosten, föreslog han,\nskulle vi göra en tur i parken och derpå åka ut till The Cliffhouse för\natt se sälorna, samt äta middag der. Sedan finge man se hvad som vidare\nvore att göras för att värdigt sluta dagen.\n\n-- Vi ställa till en riktigt grundlig fest och viftdag, slutade han\nskrattande, -- för att börja er San Francisco sejour. --\n\nMen när Mariquita gått in till sig för att kläda om sig för utfärden,\nblef don Luis med ens allvarsam, i det han vände sig till mig:\n\n-- Nu måste jag bedja er om en tjenst. Till en början måste ni åtaga er\natt föra Mariquita ut om dagarna, så hon kommer i rörelse, ty med detta\ninstängda lif går hon under. Sjelf kan jag ju inte för mina härvarande\nvänners och deras familjers skull visa mig ute med henne, hvaremot det\nkan göra er detsamma hvad man tänker och säger. Och bland mina\nungkarlsvänner och deras fruntimmersbekanta vill jag inte införa\nhenne. --\n\n-- Och så, tillade han efter en liten paus med ett halft förläget\nuttryck, -- ville jag bedja er att vid tillfälle börja bereda henne på\nen snar afresa härifrån -- det är ett kapitel, som jag, skamligt nog,\nännu inte haft kurage att alls beröra. Säkert är att jag skulle gifva\nbra mycket för att ha den här historien ogjord eller öfverstånden. --\n\n-- Jag också, svarade jag. -- Och kanske ännu mera för att slippa vara\nden som meddelar Mariquita att hennes glädjedagar äro förbi -- för\nalltid. Sannerligen jag ens vet huru jag skall bära mig åt för att\nkomma fram med det. --\n\n-- Det blir i alla fall inte så svårt, tröstade don Luis. Hon vet ju\natt jag senare på sommaren skulle resa öfver till Europa, så ni kan\nskylla på att jag fått underrättelser som troligen komma att påskynda\nmin resa hela hopen. Passa på något lägligt ögonblick och -- -- --\n\nMen nu kom Mariquita tillbaka och vårt samtal till ett så tvärt slut,\natt hon skrattande hotade oss med fingret.\n\n-- Nu talade ni bestämdt illa om mig, Luis, eftersom ni afbröt så\nhastigt. Men gå på bara, i dag blir jag inte ledsen. --\n\nNog misstänker jag att hon skulle känt sig något ledsen i alla fall om\nhon vetat hvad samtalet gälde, men som det nu var störde ingenting den\nglada stämningen under vår körtur.\n\nDen är bra nog ensam i sitt slag, denna \"den gyllene portens park\" i\nSan Francisco med sina dungar af svartgrön barrskog, mot hvilka\neucalyptusträd och en del härdiga palmarter skarpt teckna sina\ngrå- eller bjertgröna blad, medan de ljusa, ständigt vårgröna\ngräsmattorna äro öfversållade af blommor och buskar, hörande till par,\ntre olika zoners flora. Det är Californiens underbara klimat, -- hvars\ntemperatur aldrig stiger så högt att värmen blir besvärlig, lika litet\nsom den sjunker lågt nog för att man skulle kunna tala om någon köld,\n-- som tillåter sammanförandet på ett ställe af denna mångfaldiga\nväxtlighet, hvilken förlänar alla trädgårdar och planteringar ett så\nomvexlande behag. Den ståtliga parken upptar många tiotal tunnland och\nmeningen är att utsträcka den ända till hafvet, dit redan nu en präktig\nkörväg leder, en fortsättning af den väg, som i tjugutal mil långa\nvridningar genomlöper hela den vackra anläggningen.\n\nVi hade en treflig tur och tyckte att den tog nästan för hastigt slut\nnär vi hamnade vid klipphuset, ett värdshus bygdt ute på yttersta udden\nvid inloppet till den välomhägnade hafsvik, vid hvilken San Francisco\nligger. Men den praktfulla utsigten öfver detta inlopp -- \"den gyllene\nporten\" -- med seglare och ångare i mängd, gående ut till hafs eller\nlöpande in i hamnen, och ut öfver oceanen som bryter sig i tunga\nbränningar mot kusten, kom oss snart att glömma allt annat. Och så\nklipphusets stora märkvärdighet, de halftama salarna, hvilka i\nhundratal lefva på de tre enstaka klippor, som höja sig ur vattnet inom\npar hundra alnar från land. Några dussin af djuren ligga alltid\nuppkrupna på klipporna, försänkta i sömn, medan andra under ett\nidkeligt, doft vrålande söka eröfra sig en plats, och ytterligare andra\ntumla om i vattnet rundt omkring, fullkomligt obekymrade om alla de\nmenniskor, som i timtal stå uppe på klipphusets veranda eller på\nstranden nedanför, iakttagande de roliga djurens lif och vanor.\n\nMariquita var förtjust och skrattade som ett barn när ett par af de\nlustiga gynnarne under kampen om någon bekväm plats hals öfver hufvud\ntumlade ned i sjön och dervid gåfvo luft åt sin öfverraskning med ett\nhögljudt fnysande, för att nästa minut på nytt tränga undan hvarandra\nvid försöket att krypa upp tillbaka. Under hela middagen, den vi läto\nservera ute på verandan, tröttnade hon inte att betrakta de glänsande\nbruna, våta kropparna der ute i vatnet, men när vinden mot solnedgången\nsmåningom dog bort, medan det röda klotet sjönk ned i hafvet långt\nborta i vester, glömde hon dem och betraktade under tystnad den\nskimrande vattenytan, som i långa, mjuka, glänsande dyningsvågor sakta\nsmög sig fram till stranden för att brytas mot dess klippor i en\ndånande, hvitskummande bränning.\n\nPå hemvägen kommo vi öfverens om att jag skulle börja rida ut med\nMariquita om morgnarna. Don Luis lofvade skaffa henne en passande häst\noch stälde sin egen till min disposition.\n\n-- Det kommer att göra dig godt, sade han till den unga flickan, hvars\nögon glindrade redan vid tanken på det länge saknade favoritnöjet.--\nInom några dagar kommer du att se lika frisk och glad ut som förr,\ntillade han med mera ömhet i tonen än jag förut märkt då han talat med\nMariquita.\n\nTill mig sade han, medan vi efter att hafva lemnat Mariquita hemma\nvandrade till mitt hotell, att jag inte behöfde göra mig någon alltför\nstor brådska med att meddela Mariquita att slutet var nära.\n\n-- Det är inte för mycket om hon får någon liten tid på sig för att\ngöra bekantskap med de angenämare sidorna af lifvet här, af hvilka hon\nju tillsvidare sett nästan ingenting. --\n\n-- Nej, min vän, svarade jag. -- Vid första lämpliga tillfälle ämnar\njag göra slag i saken. Ju längre det går på detta sätt, desto svårare\nblir det för henne att finna sig i det oundvikliga slutet -- och med er\nhar jag ingen misskund alls, om jag också godt kan förstå att ni så\nmycket som möjligt ville uppskjuta detta slut. --\n\n-- Kanske är det en orsak till till min motvilja att säga ifrån åt\nMariquita, sade don Luis fundersamt, -- ehuru jag inte gjort det klart\nför mig. Ja, gör som ni vill, tillade han med en suck. -- Jag litar på\natt ni gör Mariquita så litet ondt som det öfverhufvudtaget är möjligt\ndå ni inleder den oundvikliga slutuppgörelsen. --\n\nAtt don Luis inte heller tog saken alldeles så lätt som han förut tänkt\nsig det, hördes godt på hans tonfall, men hvad var nu egentligen dervid\natt göra? På aftonen låg jag länge och funderade derpå innan jag\nsomnade, men kunde inte finna på någon lämpligare utväg ur dilemmat än\natt sända Mariquita hem så fort som möjligt. Ty om don Luis beslöte sig\nför att taga henne med sig öfver till Europa så blefve det efteråt bara\nså mycket svårare för dem att skiljas och derföre var det vida bättre\natt det skedde redan nu.\n\nTillfället att tala om saken med Mariquita kom snarare än jag hade\nförmodat. Vi hade sedan några dagar börjat våra morgonridter ute i\nparken, der San Franciscos eleganta verld temmeligen fulltaligt brukar\nsamlas för att med en timmes ridt eller en promenad till fots rekreera\nsig efter föregående dags ansträngningar, och hade som alltid ridit en\nstund längs den vanliga vägen der det talrika sällskapet galopperade af\noch an. Så hade vi slagit in på en sidoväg, der vi läto hästarna gå i\nskridt, medan vårt samtal så småningom blef allt enstafvigare och\nslutligen helt och hållet afstannade. Intet annat hördes än våra\nhästars jemna steg och det sakta, så att säga förnäma knarrande\nläderljud, som nya sadlar och remtyg frambringa, då och då afbrutet af\nett klirrande när Mariquitas otåliga fuchs kastade upp hufvudet och\ngjorde ett försök att komma i väg, så att ryttarinnan tvangs att taga\nett fastare grepp i tyglarna. Morgonluften var frisk och ren, med då\noch då en doft af daggfuktig växtlighet, som kom oss att draga ett\ndjupare andetag, och det klara, lifvande solskenet spelande mellan\ngrenar och blad, tecknande liksom ett skuggspel på vägen framför oss.\n\n-- Det är skada att Luis inte hinner vara med på våra morgonridter,\nsade jag tanklöst, -- det kunde nog göra också honom godt att vara mera\ni rörelse. --\n\n-- Tror ni verkligen att han inte har tid? frågade Mariquita med ett\nlitet matt småleende. Men i detsamma stego tårarna henne i ögonen vid\ndet hon vände bort ansigtet -- och jag insåg att hon fullkomligt lika\nväl som jag fattade hvarföre don Luis inte följde med oss.\n\n-- Kanske kunde han finna tid dertill, svarade jag, besluten att gripa\ntillfället i flygten och nu rycka fram med mitt grofva artilleri, --\nmen då finge han att arbeta in på nätterna i stället. Det är icke så\nlätt för honom att få allting ordnadt och afslutadt under den vecka han\nhar kvar före afresan till Europa. --\n\nMariquitas häst stannade tvärt, i det hon på nytt vände sitt nu\nkritvita ansigte mot mig.\n\n-- Har don Luis bedt er säga mig detta?\n\nJag såg att ett nekande här tjenade till mindre än ingenting och\nsvarade derföre rent ut att så var, att han bedt mig söka förbereda\nhenne derpå, för att sålunda måhända göra det litet lättare.\n\nHon lät sin häst sätta sig i gång igen och vi redo en stund utan att\nnågondera ytrade ett ord.\n\n-- Stackars Luis, sade hon slutligen, -- hvad det måste hafva plågat\nhonom, dessa sista veckor, medvetandet att han måste göra mig sorg --\nmången annan skulle nog tänkt bra litet på den sidan af saken. -- Nu\nrida vi hem, tillade hon. Endast hennes ytterligare blekhet visade huru\nhårdt det träffat -- och kanhända den takt hon lät sin häst inslå.\n\nFarten blef alltför häftig för att medgifva något vidare samtal tills\nvi om några minuter stannade vid deras dörr. Då bad hon mig följa med\nin.\n\n-- Det blir lättare för Luis om vi ej äro på tumanhand de första\nögonblicken. --\n\nEndast honom tycktes hon tänka på, och det obehag situationen måste\ninnebära för honom, medan hon dolde sin egen sorg och sina egna tankar\nså väl, att om jag icke hade sett huru all färg med ens vek från hennes\nansigte då slaget föll, jag knappast skulle vetat huru hårdt det\ndrabbade.\n\nMen när vi kommo in gick hon fram till don Luis, der han satt vid sitt\nskrifbord, böjde sig ned öfver honom och kysste honom, något som hon\naldrig förut gjort i min närvaro -- och så skyndade hon in i sitt rum\nmed tårarna strömmande ned öfver kinderna.\n\n-- Hvad har ni sagt henne? frågade don Luis med en skiftning af\nansigtsfärgen också han.\n\n-- Att ni reser till Europa om en vecka. Nu är saken afgjord\noch klar. --\n\n-- Det var väl nog det bästa, sade don Luis tveksamt, men med ett\nuttryck som om han gifvit bra mycket för att det bästa icke händt. --\nHuru tog hon det?\n\nJag beskref tillgången så noga jag kunde, betonande särskildt att\nMariquitas första tanke gält honom och det obehag medvetandet att vålla\nhenne smärta måste förorsakat honom. Och så tillade jag, kanske med en\nhelt liten bismak af skadeglädje:\n\n-- Nu medger ni väl åtminstone att jag från början bedömt Mariquita\nriktigt, ty draget att glömma all sin egen sorg, sitt ödelagda lif och\nsin eländiga framtid, för att blott tänka på den man har kär, är väl så\näkta kvinligt och fint, att den som är mäktig deraf måste anses\nfullkomligt hafva lemnat vildinneståndpunkten bakom sig. --\n\n-- Jag medger hvad som helst, svarade don Luis trött, -- och har\nsanningen att säga redan länge gått och burit på medvetandet att\nMariquita var och är mycket för god för sådan lek som jag bedrifvit. --\nJag bara önskar att vi kunde göra slut på alltsamman redan i dag. --\n\n-- Nästa båt till Panama går om tre dagar, sade jag, -- och med den\nmåste Mariquita följa, ty sedan går ingen på fyra veckor, som anlöper\nhamn i Costa Rica. --\n\n-- Stackars min lilla flicka, sade don Luis sorgset, vid tanken på\nMariquitas långa ensamma resa till sitt hem igen. Och derefter sutto vi\noch rökte tyst och ihärdigt tills hon kom in och sade att frukosten\nväntade.\n\nHon var lugn nog, men de muntra små ögonen sågo så innerligt sorgsna ut\noch ögonlocken voro betänkligt svullna -- svårt hade den lilla, modiga\nstackaren att svälja sin gråt och sin frukost, den hon säkert endast\nför don Luis skull rörde vid.\n\n-- När går ångbåten till Puntarenas? frågade hon slutligen, i så lugn\nton hon kunde åstadkomma.\n\n-- Om tre dagar, svarade jag. -- Och sedan går ingen på en månad.\n\n-- Alltså om tre dagar, sade hon sakta, med en så hopplöst sorgsen\nblick på don Luis att det skar mig i hjertat.\n\n-- Kom hit i afton, sade don Luis, sedan vi på otroligt kort tid stökat\nundan frukosten. -- Vi äta middag tillsamman här hos oss och fara sedan\ntill theatern. Jag skall telefonera efter en loge. --\n\nMiddagen blef icke just mycket gladare än frukosten, ehuru vi nog alla\nansträngde oss för att samtala om likgiltiga saker; och bra liten\nuppmärksamhet egnade innehafvarne af vår loge åt stycket som uppfördes.\n\nNär så don Luis gick ut under mellanakten framkastade jag den förmodan\natt Mariquita inte skulle bry sig om morgonridterna numera.\n\n-- Tvärtom, svarade hon, -- nu mera än förut. Ni kan väl förstå att det\när plågsamt för Luis och mig att tala om min afresa och nästan ännu\nplågsammare att försöka tala om likgiltiga saker. Ju mindre vi äro på\ntumanhand, desto bättre -- så ni får vara beredd på trägen tjenstgöring\ndessa sista dagar, slutade hon med ett litet leende, som trots allt\nändå hade en skymt af likhet med förra tider.\n\nDe gingo snabt de tre sista dagarna. På morgnarna gjorde vi längre\nridter än förut, åto frukost i deras hem och träffades igen till\nmiddagen på någon restauration, för att sedan tillbringa också aftonen\nutomhus.\n\nDen sista morgonen redo vi på hemvägen upp på en hög kulle, derifrån\nman har en den härligaste utsigt öfver hela San Francisco, öfver staden\nmed dess räckor af hus, affärskvarteret med dess ståtliga palatser och\nöfver hamnen med dess otaliga fartyg och väldiga ångfärjor, dem man kan\nfölja med ögat nästan ända bort till Oakland på andra sidan bugten.\n\nMariquita satt en lång stund alldeles tyst och betraktade det rörliga,\npulserande lifvet der långt nedanför oss. Långsamt lät hon till slut\nblicken öfrerfara hela den vackra taflan. Så vände hon ansigtet bort\nderifrån och satte sin häst i gång igen, i det hon med en djup\nsnyftning tryckte näsduken mot sina ögon.\n\nJag tyckte mig icke kunna säga någonting.\n\nSå redo vi hem igen under oafbruten tystnad och kommo oss icke för med\natt tala stort mera under frukosten heller. Omedelbart efter denna\nlemnade jag dem båda, i det jag lofvade komma tillbaka på aftonen en\nstund innan båten gick.\n\nDon Luis hade blifvit allt tystare och dystrare ju längre tiden led; de\nsista dagarna hade han gått omkring som om han icke vetat hvar han\nskulle göra af med sig sjelf. Så hade han hittat på att ställa till sin\nförlorade middag på sjelfva afskedsaftonen ute på Klipphuset. \"Jag\nmåste hafva lif och rörelse omkring mig\", sade han, \"för att inte\nblifva alldeles hypokondrisk sedan Mariquita rest.\" Vi skulle följa\nhenne till båten och derifrån köra rakt ut till det väntande\nsällskapet.\n\nDet var ungefär vid elfvatiden jag lemnade dem, och då jag inte kände\nmig så särdeles gladt stämd, jag heller, begaf jag mig hem till\nhotellet för att der på bästa sätt fördrifva tiden till klockan sju, då\njag lofvat afhemta dem.\n\nMen frampå eftermiddagen kom en kypare upp och sade att man kallade på\nmig i telefonen. Jag gick ned och hörde don Luis' röst som bad mig\nkomma tidigare, så fort som möjligt.\n\n-- Programmet är något förändradt, sade han med ett helt annat uttryck\ni rösten än då jag senast hört honom på morgonen, men utan att gifva\nnågon vidare förklaring.\n\nJag skyndade att kläda om mig, ty från ångbåten skulle vi ju begifva\noss direkte på middag, och så for jag ut till don Luis' villa,\nhögeligen nyfiken att få veta hvad som nu stod på.\n\nDet var Mariquita som öpnade dörren vid min ringning. Hon var klädd i\nreskostym, såg förlägen och förgråten ut, men log ändå med hela\nansigtet i det hon tillika torkade sina ögon med en näsduk, som\ntydligen användts för samma ändamål redan förut.\n\n-- Kom in, kom in, ropade hon, innan jag hann så mycket som öpna\nmunnen. -- Jag är så rysligt lycklig och nöjd -- Luis får berätta allt.\nOch dermed flög hon in till sig igen.\n\nDon Luis stod i sitt rum framför en koffert, den hans betjent höll på\natt packa. Han skrattade också då han fick syn på mig.\n\n-- Tag en cigarr, sade han, -- och stäfja er nyfikenhet ett par minuter\nmedan jag ser efter att Charles slutar packningen riktigt.\n\n-- Gå er väg, Charles, och hvila er en stund, sade jag -- jag skall nog\nhjelpa don Luis om det behöfves.\n\n-- Och nu, fortsatte jag till denne, så snart betjenten stängt dörren,\n-- hvad är meningen med allt det här? Hvarför har ni narrat mig hit i\notid och hvad har ni för inpackning för er? --\n\n-- Jo, svarade don Luis med småflat min, -- det blef klart för mig i\ndag att jag inte kunde låta Mariquita resa tillbaka till Costa Rica --\noch derföre reser jag sjelf redan i afton till New-York och Europa och\ntar henne med mig. --\n\nJag blef ond och sade don Luis temmeligen rent ut att han bar sig åt\nsom ett nöt.\n\n-- Om ni nu skiljts från Mariquita, slutade jag, -- så fans det\nåtminstone någon möjlighet för att hon småningom skulle glömt de sista\nmånaderna och funnit sig i lifvet der nere igen, men huru vill ni bära\ner åt för att skiljas, sedan ni lefvat samman ytterligare några\nmånader? --\n\n-- Det vet jag inte, svarade don Luis ytterst kallblodigt,-- och kommer\ntroligen heller aldrig att få veta det, emedan jag inte alls mera har\nför afsigt att skiljas från Mariquita. Jag ämnar ännu förrän vi resa\nvigas vid henne. --\n\nDet sista med en stadig blick på mig.\n-- Halloh! började jag i min ytterliga förvåning, men tystnade i\ndetsamma, ty det slog mig med ens att detta ju verkligen var en långt\nbättre lösning af trasslet än jag någonsin tänkt mig.\n\n-- Vagnen är straxt här, fortsatte don Luis, -- tillståndsbevis tog jag\nut i förmiddags och presten väntar oss. Ni blir vitne. --\n\nDermed ringde han på Charles, gaf honom några sista ordres för\ninpackningen och tillsade honom att vara nere vid bangården i god tid.\n\nSå gingo vi in till Mariquita, som under tiden med kallt vatten, puder\noch andra lämpliga medel sökt försätta sin lilla, strålande fysionomi i\npresentabelt skick igen.\n\nJag gratulerade henne till förändringen i reseplanerna, men hann inte\nmed något vidare, ty nu anmälde Charles att vagnen var der och vi gingo\nned.\n\nMycket talade vi ej heller under åkningen, som för resten inte räckte\nlänge. Mariquita frågade endast halfhögt om don Luis var säker på att\ninte ångra sig.\n\n-- Det är tid ännu att vända om, sade hon, men såg icke riktigt ut som\nom hon önskat få göra det.\n\nDon Luis bara skrattade, och med detsamma voro vi framme.\n\nPresten var färdig och ceremonien -- med hans hustru som andra vitne --\nvar amerikanskt kort och enkel, så att vi inom mindre än en halftimme\nvoro på väg till bangården.\n\n-- Kom ihåg att härefter aldrig kalla mig annat än Mariquita, sade hon\nså snart vi satt oss i vagnen, med äkta tjufpojksmin syftande på ett\nföregående tillfälle då hon bedt mig om något annat i den vägen.\n\n-- Nu får ni vara ensam värd på middagen, sade don Luis. -- Jag har\nbedt Ned Richards skicka sin trafvare ned till stationen för er räkning\nså att ni möjligast fort kan komma ut till Klipphuset, der man väl\nredan börjar bli otålig. Ursäkta nu mig på bästa sätt, tillade han\nskrattande.\n\nVid stationen väntade Charles med biljetter och kappsäckar. Sofkupén\nvar abonnerad och prydd med en del blommor, om hvilkas anskaffande jag\nhunnit hviska ett ord åt Charles innan vi foro till presten. Tid hade\nvi just jemnt tillräckligt för att trycka hvarandras händer och uttala\nett hopp om att någongång träffas igen -- och så rullade tåget i väg,\nutan att jag riktigt hunnit hemta mig från min förvånade häpenhet.\n\nNed Richards trafvare var ett utmärkt djur, som på otroligt kort tid\nförde mig genom parken ut till Klipphuset, der ett talrikt sällskap af\ndamer och herrar väntade på värden med allra största otålighet -- en\notålighet, som förbyttes i en ännu större förvåning när jag med ett par\nord förklarade huru sakerna stodo.\n\nNed Richards hviskade något åt hofmästaren, straxt derpå smälde\nchampagnekorkarna och så drucko vi alla ett glas i botten för de\nresandes välgång.\n\nDet var ju visst oegentligt att börja med champagnen före soppan, men\nhela historien hade ju så att säga börjat från oriktig ända.\n\n\n\n\nPÅ LOKOMOTIVET.\n\n\nOfta nog under de oändligt långa, tröttsamma timmarna i jernvägskupén,\ndå der ingen fans att språka med och ögonen begynt tröttna vid de\nständigt lika fruktlösa försöken att uppfatta något af det\nförbiskymtande landskapet, hade jag tänkt på huru mycket intressantare\ndet ändå vore att en gång göra en resa på sjelfva lokomotivet. Men det\nhade alltid stannat vid blotta afsigten. Jag tänkte visst icke\negentligen på att Pullman vagnen i sjelfva verket var en så oändligt\nmycket angenämare vistelseort, men jag fruktar för att det ändå i\ngrunden blott var det dunkelt närvarande medvetandet härom, som\nafhållit mig från försöket.\n\nOckså den dag, hvarom nu här är fråga, hade jag under den långa färden\nfrån föregående afton till långt in på eftermiddagen hunnit bli\nhjertinnerligen trött på alltsamman -- ressällskap, tobaksrökning,\ntidningar och alla andra till buds stående distraktioner. Vi hade\nslutligen kommit till middagsstationen, min måltid var undanstökad och\njag gjorde ett slag längs perrongen för att litet räta på benen, samt\nkom dervid ända upp till lokomotivet.\n\n-- Halloh, gamle gosse, hvart gäller resan? --\n\nJag såg mig omkring. Frågan måste gälla mig, ty ingen annan var synlig\ni närheten. Men hvem var frågaren? Det var lokomotivföraren, \"the\nengineer\"; som han kallas i Amerika, det var tydligt, ty han var det\nsom räkte fram sin flottiga hand och såg så bekant ut. Men inte kände\njag honom. Skakade hand likafullt, men såg tveksam ut förmodar jag, ty\nhan fortsatte:\n\n-- Träffades senast vid Piedras de Fuego, då ni red som paymaster, en\nliflig eftermiddag när niggerna försökte göra revolt. --\n\nNu klarnade mitt minne. Tom Finlay var det. Och med ens stod hela\nscenen tydligt för min blick.\n\nDet var nere i Costa Rica vi hade råkats, och det var ingen annan än\nTom, som hjelpte oss ur klämman när ett par hundra negrer gjorde\nrevolt, emedan vi å dragande kall och embetets vägnar från deras\nmånadslikvid afdrogo priset för ångbåtsresan från Jamaica till Puerto\nLimon.\n\nDe stodo skockade utanför dörren till kommissariatsbutiken och några af\nde fräckaste, med en groflemmad, bläcksvart gynnare i spetsen, trängde\nsig in, förklarande att de skulle ha sin likvid till fullo -- med godo\neller ondo. Och dervid gjorde ledaren en obehagligt insinuant rörelse\nmed den påk han hade i handen.\n\nDet var då Tom steg upp, gick fram till anföraren med den lugnaste min\ni verlden och -- stack sin revolver rätt i hans mun innan någon hann så\nmycket som blinka.\n\n-- Och nu, ert förb----de pack, röt han åt de förbluffade svartingarna,\nnu lagar ni er i väg på ögonblicket om ni inte vill ha bitarna af den\nhär gossens skalle i synen. Vi ha sex skott hvar, utom två\nhagelladdningar i geväret der, så det räcker allt för flera än den här\nsyndaren. Och ni har just jemt en minut på er.\n\nIngen som såg Tom i det ögonblicket kunde ens en sekund betvifla\nallvaret i hans afsigter, och inom mindre än en half minut var platsen\nklar, så när som på den bålstore anföraren, som blifvit grå af skräck\noch slog en formlig trumhvirfvel med tänderna mot revolverpipan.\n\n-- Inom tio minuter är du borta från lägret och visar du en enda gång\ntill din babianfysionomi på den här trakten, så hänger jag dig med mina\negna händer -- sade Tom, i det han omsorgsfullt torkade af revolvern på\närmen af sin ylleskjorta. Och niggern, som kort förut varit kavat nog,\nförsvann som en rök.\n\nHela scenen drog, som sagdt, i en blink förbi mitt minne när jag såg\nToms ärliga grå ögon blicka emot mig.\n\nMed ett par ord meddelade jag honom att jag reste på samma tåg, norrut\nhän -- hvart, visste jag ju icke sjelf så noga.\n\n-- Hoppa upp här, uppmanade Tom. Det är bara en half timme till nästa\nstation, der ni kan byta om igen ifall det här blir för långtrådigt och\nobekvämt. --\n\nSå hade jag då fått min åstundan uppfyld, att en gång resa på\nlokomotivet.\n\nEgentligen bekvämt var det nu inte. Jag fick sitta på Toms verktygslåda\npå ena sidan, medan han sjelf stod på den andra, färdig att när som\nhelst sätta i gång. Emellan oss hade vi ugnen, den eldaren allt efter\nlitet öppnade för att kasta in mera kol, och då strömmade der ut en\nhetta, som nästan förtog andedrägten. Men framför oss låg banan slät\noch jemn med skenorna likt tvänne svarta streck, hvilka långt, långt\nborta löpte samman i ett enda; den vida, ödsliga prärien i glödande,\ndallrande solljus, med flockar af boskap utsträckta der och hvar i\ngräset och längst borta ett blåaktigt, otydligt töcken, nedtill\nliknande kullar och skog, upptill smältande i ett med molnen och\nsolröken.\n\nMånga ord hunno vi inte vexla förrän konduktören gaf signal och Tom\nsläppte på ånga. Helt litet först, så något mera, maskinen pustade ett\ntag, ett till, hjulen rörde sig långsamt omkring, nästa ögonblick gledo\nvi utan den minsta ryckning ut från stationen och inom ytterligare\nnågra sekunder sköto vi fram med full fart.\n\nTom såg på mig och nickade.\n\n-- Det är en fin pjes det här lokomotivet, ska jag säga. Jag känner\nhenne ut och in och hon lyder ordres bättre än en örlogsmatros. --\n\nOch Tom lät sin seniga hand med en smekande rörelse glida längs staken,\nsom meddelade hans vilja åt maskinen och satte dess kraft i rörelse.\n\nDet var verkligen både nytt och intressant att åka på lokomotivet. I\nstället för otydliga glimtar af landskapet, tröttande genom sin brist\npå detaljer, dem man aldrig hann uppfatta, låg här hela nejden som en\nkarta för våra ögon. Först långt borta, liksom sedd genom en bakfram\nhållen kikare, så växande i storlek och tydlighet ju närmare vi kommo,\ntills bilden med ens tycktes flyga rätt inpå oss, för att nästa sekund\nförsvinna och lemna plats för en ny.\n\nOch så sjelfva banan. Här en kurva, der en bro öfver en liten bäck,\nhvilken jag alls icke märkt der den silade sig fram genom gräset tills\nvi med en knyck och ett dån flögo deröfver. Så en stigning, ty så jemn\när prärien ingalunda som den på afstånd förefaller; farten blir\nomärkligt allt saktare, lokomotivet pustar hårdare -- det är nästan som\nom vi sjelfva kände tyngden af de många vagnar bakom oss; och\nofrivilligt drar jag ett andetag af lättnad när vi nått högsta punkten\noch åter börja glida utfor.\n\nTom ser på mig och småler. Han behöfver inte fråga för att veta att jag\nförsta gången åker på lokomotivet. Så ger han sin stake en ytterligare\nknyck i den riktning jag redan vet betyder ökning af farten och vi\nskjuta i väg som en blixt. Banan ligger rak och jemn milslångt framför\noss, solen har börjat sjunka och sänder sina strålar längs skenorna,\nhvilkas slitna ytor glänsa som band af silfver. Farten blir allt värre,\nnär vi glida utför en sakta sluttning, men Tom vet att det icke är\nnågon fara. Han bara ser på mig och hvarje gång någon liten ojemnhet\nger oss en knyck, nickar han och ser ut som om han tyckte det vara\nutmärkt roligt.\n\nTala kunna vi icke för dånet och rasslet, men det är utmärkt roligt, om\nockså den ursinniga hastigheten ger en samma kittlande känsla som när\nman kommer nedåt med en slänggunga och emellanåt frestar en att gripa\ntag i någonting för att -- ja, bara för att det går så fort.\n\nTom rör igen på sin stake. Vi hejda oss något litet, så drar han i\nsignalrepet öfver våra hufvuden, en gång, två, tre gånger och hvar gång\nsvarar lokomotivet med ett bölande ljud. Farten saktas alltmera och\nnågon minut derpå stanna vi vid en liten station, som ser så ytterst\nobetydlig, ensam och öfvergifven ut, nästan som utkastad på måfå i det\nstora, vida gräshafvet.\n\n-- Ni har präktiga nerver, säger Tom med en gillande blick på mig. De\nallra flesta bruka första gången känna sig uppskakade när jag släpper\nhenne lös i en sluttning. Det betyder sextio å sjuttio mil i timmen och\ndet är inte litet. Nå, vill ni fortsätta eller gå tillbaka i vaggonen?\n\n-- Fortsätta, svarar jag. Och två minuter derpå flyga vi åter fram\nöfver slätten, rakt in i det glödande röda solljuset. Det blir allt\nrödare ju lägre solen sjunker och till sist står hon som en jättestor,\nrödglödgad boll i det fina, blånande töcknet. Står stilla ett ögonblick\noch så, när vi glida utför sluttningen, dyker hon med ens ned under\nsynranden. Men åt höger norrut faller skenet ännu så varmt och klart på\nen rad af kullar, klädda med mörk, högtidlig skog, och när också de\nsjunkit i mörker; dallrar ännu det sist döende ljuset öfver bergskedjan\nder bakom -- så långt borta att vi först på natten hinna dit, trots den\nsvindlande farten.\n\nAllt ännu sluttar banan utföre, vi svänga småningom åt höger och närma\noss alltmera skogen. Nu skymtar der otydligt ett bredt vatten i den\ntilltagande skymningen. Om ett par minuter ila vi fram längs\nflodstranden, följa den en bit, gå i en kurva, så skarp att lokomotivet\nlutar öfver, ned på bron och brusa med ett dån likt åskans öfver och\nemellan dess nätverk af jern, som i ett virrvarr skymtar för våra ögon.\n\nPå andra sidan ligger åter en station, der vi taga in vatten samt tända\nvåra lyktor, och så framåt igen.\n\nVi arbeta oss uppåt en lång sluttning med allt saktare och saktare\nfart. Öfverst är kullen redan bevuxen med buskar. Vi skjuta fart igen\nsedan hela tåget hunnit upp och nästa minut rusa vi in i skogen och\nmörkret.\n\nEndast en helt liten bit af banan framför oss och de raka, släta\nstammarna på båda sidor kunna vi se, skarpt belysta af lyktskenet. Allt\ndet andra är mörker, ty träden stå så tätt att deras kronor bilda ett\nenda hvalf, som utestänger hvar smul af den svaga skymningsdagern.\n\nMen inte sakta vi farten för det. Min vän lokomotivföraren känner\ntydligen hvarje tum af banan, hvarje kurva, hvarje stigning. Och nu\nmera passera vi sådana allt efter litet. Terrängen blir alltmera och\nmera ojemn ju närmare vi komma till bergstrakten och kräfver oaflåtlig\nuppmärksamhet och påpasslighet af den, i hvars hand hela det ståtliga\ntågets och dess hundratal passagerares öden ytterst hvila. Aldrig förut\nhar det fallit mig in hvilket oerhördt ansvar lokomotivföraren\negentligen har. Ett ögonblicks oaktsamhet, en minuts distraktion -- och\ntåget rusar ohjelpligt till sin undergång.\n\nMen Tom har inga sådana distraktioner. Hans grå ögon blicka ofrånvändt\npå den korta, upplysta sträckan framför oss och det är tillräckligt för\natt i hvarje nu upplysa honom om hvar vi äro och hurudan terräng vi\nhafva framför oss. Den starka handen med de långa, seniga fingrarna\nhåller med ett fast grepp om staken och ökar eller minskar farten efter\nbehof.\n\nVi försöka alls icke mera att tala, der vi flyga fram genom natten.\nEndast framför oss är det ljust; men sjelfva sitta vi i mörker för att\nså mycket bättre kunna tillgodogöra oss belysningen från lyktorna.\nBlott när eldaren kastar in mera bränsle, strömmar det skarpa rödgula\neldskenet ut från ugnen, lyser ett ögonblick upp den nedhukade\ngestalten, golfvet der han står, tendern med dess kolhögar bakom honom\n-- och lemmar oss i mörker igen.\n\nVi hafva redan dånat fram öfver flera broar, pustat uppför stigningar\noch rusat; nedför andra i hejdlös fart, allt med den mörka, högtidliga\nskogen till sällskap, och hafva åter nått högsta kammen af en ås. Men\nnu skjuta vi icke fart som förut när det börjar gå utför. I stället ser\nTom efter att luftbromsarna äro klara och låter tåget helt sakta glida\nnedåt.\n\nSkogen glesnar och försvinner. Framför oss ligger något mörkt, högt,\nstort, som i en svart massa reser sig mot natthimlen. Det är sjelfva\nbergskedjorna. Nedanför oss är mörkret så djupt att jag ingenting kan\nurskilja. Det ser bottenlöst ut.\n\nNu sättas luftbromsarna i verksamhet, farten, som ökats af sig sjelft,\nsaktas igen och så glida vi ned på viadukten, hvilken i en ytterligt\nskarp kurva för oss öfver det bottenlösa mörkret framför oss. Vi kunna\nicke se huru djupt det är till botten af ravinen och urskilja ingenting\nannat än två skenor, löpande öfver jernsyllar, hvilka tyckas hvila på\nsjelfva det svarta mörkret, medan vi djupt under oss höra ett otydligt\nbrus af vatten, blandadt med ekot af rasslet från vårt tåg.\n\nÅter tränger sig på mig den tanken huru bekymmerslöst vi ofta sofva oss\nfram öfver afgrund och bråddjup. Ett enda felgrepp, en axel som\nbrister, en mutter som lossnar och knappast en enda af sofvarne i de\npräktiga vagnarna der bakom skulle ens hinna vakna innan hans sömn i\nett ögonblick blefve för djup att någonsin mera kunna störas.\n\nMen nu är viadukten passerad och straxt på andra sidan derom ligger den\nstation, der vi byta lokomotiv. Med en känsla af saknad lemnar jag min\nplats, men Tom försäkrar mig att den snart blefve obehaglig, ty nu\nkomma vi in i bergstrakten, der nattluften är isande kall och banan går\nfram genom den ena tunneln efter den andra.\n\nDet är med mera värme än förut jag trycker Toms hand till afsked, och\nnär han presenterar mig för sin efterträdare, ger sig min nyväckta\nrespekt för lokomotivförarens ansvarsfulla, hvarje nerv och muskel\nansträngande verksamhet luft i en bugning, aktningsfullare än jag\nvanligen brukar bestå mina medmenniskor.\n\nSå går jag tillbaka i min vagn -- och sofver snart som de andra.\n\n\n\n\nMIN RESKAMRAT.\n\n\n\"Det är så ledsamt och enformigt att resa allena, man har ingen att\nmeddela sig med om sina intryck och erfarenheter\" -- låter det vanligen\ndå det är fråga om fördelarna af att resa ensam eller i sällskap. Och\nofvanstående uttrycker nog den åsigt som hyllas af det stora flertalet.\n\nMen sannerligen säger jag er: det är bättre att känna sig så ensam och\nöfvergifven som en ung fru; då hennes man första gången rest bort på en\nvecka, än att resa i sällskap med en preussisk löjtnant.\n\nTy dertill hade vår herre uppenbarligen ämnat honom; och endast\nstorartadt ungdomligt lättsinne var det, som bragt honom att skolka med\nsin skolgång så att han förverkat rättigheten att fullgöra sin\nvärnepligt som \"einjähriger freiwilliger\" och sedan avancera till\nepåletterna. I stället hade han rymt undan de år i uniformsrock, som\nväntade honom och efter den betan var paradiset nu stängdt för alltid.\n\nDet hjelpte inte alls att förbanna förbemälda lättsinne både sent och\nbittida och att kamma håret med bena ända ned i nacken samt sno\nmustaschämnena uppåt. På sin höjd var det bara en ringa tröst i\nolyckan. Och stort mera var icke heller användandet af oförfalskad tysk\nofficersjargon, så ofta sig blott göra lät. Men för mig var det mera.\nDet var en mara, som pinade mig om dagarna och förföljde mig i mina\nnattliga drömmar.\n\nHuru vi nu kommit att resa tillsammans hör väl egentligen inte hit, men\njag vill ändå antydningsvis nämna att urvalet -- i kvalitatift\nhänseende -- inte var så synnerligen stort bland de äfventyrare det\nhvimlade af der nere i vildmarkerna. Bland de blinde är ju den enögde\nkung. Min förfelade löjtnant var rentaf en ljuspunkt i den omgifningen.\n\n       *       *       *       *       *\n\nI Leon, Nicaraguas gamla hufvudstad, gingo vi en morgon till\nkathedralen för att se leonesiskorna bevista den tidiga messan. Det är\nett vackert, vördnadsbjudande tempel, denna kathedral. De höga, smala\nfönstren sprida blott en sparsam belysning under de höga hvalfven, der\nluften kännes frisk och sval. Tystnaden före messans början är djup och\nhögtidlig och den gamla altartaflan vacker och rörande i all sin\nnaivitet -- allt gör stämningen andaktsfull och lugn.\n\nFramför en Mariabild låg en ung flicka på knä, ögonskenligen helt\nförsjunken i bön. Radbandet rörde sig snabbt mellan de fina fingrarna,\nläpparna mumlade den ena bönen efter den andra, och emellanåt lutade\nhon för långa stunder åt gången pannan mot det kyliga stengolfvet.\n\nNär så messan började och dess högtidliga toner, vackert accompagnerade\naf orgeln, liksom strömmade ned från det hvälfda taket, tycktes den\nunga bedjerskans andakt ytterligare stegras. Läpparna rörde sig\nifrigare, tårarna stego henne i ögonen och när hon nästa gång höjde\nansigtet mot gudsmodersbilden strömmade de ned för kinderna.\n\nDen hvita drägten och den löst hängande svarta rebozon klädde henne på\nett rentaf förtjusande sätt. De stora mörka ögonen sågo så sorgsna ut,\nkinderna voro så bleka och tårarna flöto så rikligt, att jag sjelf\nkände mig halft rörd der jag stod bakom en af de väldiga pelarne, fullt\ninne i den stämning den högtidliga musiken, rökelsen och de skumma höga\nhvalfven framkallade.\n\n-- \"Eigentlich ein famös nettes Kind!\" -- hörde jag en röst i mitt öra.\n\nOch när jag vände på hufvudet såg jag min reskamrat stå och tvinna sin\nena mustasch, med bröstet ut och klackarna ihop, kastande sina mest\nförföriska blickar på min sorgsna lilla bedjerska.\n\nSvara gjorde jag ej, när jag sakta drog mig öfver till andra sidan af\nkyrkan -- och inte var det Gud fader jag åkallade i de par böner jag i\nmin tur frammumlade.\n\n       *       *       *       *       *\n\nI de vilda, ödsliga gränsmarkerna mot republiken Honduras hade vi en\ndag ridit från dagbräckningen till långt in på eftermiddagen. Vägen\nhade gått genom ett torrt, solförbrändt landskap, hvars enformiga\nkarakter icke afbrutits på minsta sätt. Vatten hade vi icke träffat på\nsedan flera timmar i de torra bäckar vi passerat, hvarföre också våra\nhästar voro uttröttade och vi sjelfva så förslöade af hettan och\ntörsten, att vi ej mera brydde oss om någonting, knappast ens sågo oss\nomkring.\n\nIn i bergstrakten hade vi dock kommit och höllo som bäst på med att\nklättra upp för en höjd af några tusen fot. Vägen slingrade sig i\nytterligt branta zigzagkrökningar längs bergväggen, som var betäckt med\ntät buskskog, nu löflös och grå, men med här och hvar en svag skiftning\ni ljusrödt eller hvitt, der en eller annan buske eller något litet träd\nstod i blom.\n\nLuften var glödande het och hettan dallrade öfver marken så att våra\nvärkande ögon i förtviflan sökte någon hvilopunkt, medan doften från de\nblommande buskarna, kvalmigt sötaktig och kväfvande stark, steg mot\nhufvudet som ett opiumrus.\n\nAllt efter litet stannade hästarna för att pusta ut i branten. Solen,\nsom baddade rätt på bergväggen, frambragte strömmar af svett från de\narma djuren, men vi voro sjelfva alltför trötta och slappa för att\nstiga af och till fots försöka nå höjden af passet.\n\nSlutligen kommo vi upp på sjelfva krönet -- och der var allt med ett\nslag förändradt. Sjelfva bergstoppen bildade en liten platå, bevuxen\nmed tätt, fint gräs under en dunge af högresta, grönskande barrträd.\nVinden strök fram deröfver och förde med sig den härligaste friska doft\naf kåda och barr -- ja, nästan af nord. Tröttheten försvann med ens när\njag med en obeskriflig känsla af njutning sög in den gamla, välbekanta\ndoften, den jag på så lång tid ej känt.\n\nDet var som hade jag vaknat. Nu såg jag också den praktfulla,\nvidsträckta utsigten öfver den vilda bergsnejden och längs en dal, som\nvidgade sig mil efter mil, begränsad af höga, väldiga ryggar på båda\nsidor, med vulkanen Momotombos jättekägla och en glimt af\nNicaraguasjöns glittrande vatten längst borta vid synranden.\n\nJag hade stannat min häst och satt försjunken i tankar och minnen, dem\nden friska, eggande barrdoften kallade fram. De radade upp sig i\nhundratal, det ena efter det andra, till ett helt bildergalleri inom\nnågra minuter, och bragte mig in i en stämning så full af vemodig\nhågkomst, att så godt som ett intet kunnat narra saltvattnet upp i mina\nögon -- -- --\n\n-- \"Ein kolossal schneidiger Geruch\" -- sade reskamratens röst. Han\nhade hunnit upp också han.\n\nJag högg till min häst med sporrarna så att det stackars kräket med ett\npar satser flög bort öfver den lilla platån -- och mina tankar voro bra\nfula. Men jag sade ingenting, hvarken under det långa, besvärliga\nnedstigandet i dalen eller sedan vi kommit fram till nattkvarteret, der\njag i timtal låg och rökte, medan det bländande klara månskenet\nhindrade mig från att få sömn.\n\n       *       *       *       *       *\n\nEn annan dag hade vi ridit vilse i skogs- och bergsmarkerna, der\nhundrade vägar korsade hvarandra i alla riktningar, så att snart sagdt\nblott instinkten hjelpte oss att hålla rätt kosa. När vi efter långt\nletande slutligen kommo in på rätta stråten igen, var solen redan nära\nsin nedgång och våra hästar så trötta, att vi måste unna dem ett par\ntimmars rast och fortsätta först sedan månen gått upp.\n\nDet blef en besvärlig färd. Vägen gick berg upp och berg ned, mest\ngenom skog, der skuggorna voro så täta att man blott med möda kunde\nurskilja den smala stigen. Slutligen kommo vi efter en sista brant\nstigning upp på en högslätt, som bildade det egentliga passet, och der\nstodo träden så tätt att vi funno för godt att stiga af och leda\nhästarna vidare.\n\nEn timme ungefär räckte promenaden genom skogen, der man i hvarje nu\nsnafvade öfver trädrötterna, dem det var omöjligt att se i det höga\ngräset. Så upphör skogen med ens, vi komma ut på en liten gräsbevuxen\nslätt -- och der stannar jag, full af häpen beundran öfver den utsigt\nsom ter sig för min blick.\n\nTusental fot sänker sig bergväggen i breda, väldiga terasser från den\nlilla slätten ned mot dalen. Längs denna flyter en ståtlig flod, hvars\nvatten glimmar som silfver i månskenet. Bortom floden och de odlade\nfält som kanta den, vidtar skogsmarken igen, sträckande sig i en mörk\nmassa upp längs den bergås, som längst borta reser sig högt mot skyn.\nOch der står skogen i brand på tre skilda ställen.\n\nBreda, flammande bälten slingra sig genom mörkret, emellanåt skjutande\nlånga, hvassa eldtungor ända upp till sjelfva krönet af bergen, ofvan\nhvilka tunga, svarta moln af rök hänga nästan orörliga i den lugna\nnattluften.\n\nIntet ljud af branden når fram till oss och intet annat ljud stör\nheller den nästan öfverjordiska stillheten i bergsverlden rundt\nomkring. Månens kalla, hvita ljus belyser hela nejden och framkallar\ndjupt svarta skuggor från de enstaka träd och dungar, hvilka likt mörka\njättebuketter teckna sig mot de gröna betesmarkerna nedanför.\n\nOch borta på slätten mellan floden och oss ligger den lilla staden dit\nvi sträfva, med hvita hus och en kyrka, hvars bizart formade torn höjer\nsig högt öfver taken omkring och i den skarpa belysningen tecknar sig\nsom en underlig hvit silhouett mot skogen bakom.\n\nStillheten är så fullständig, lugnet så djupt, tystnaden så högtidlig\natt hela synen förefaller som en storartad, fantastisk drömbild, den en\nrörelse, en fläkt kunde förjaga. -- \"Bei der Prachtaussicht würde ein\nGläschen Bier so recht famös schmecken.\" -- Jag vände mig bort från det\nmagiska sceneriet, men jag blef inte ens ond. Jag bara tyckte under\nnedfärden längs den branta vägen att jag i andanom såg en hop\nöldrickare der uppe på den lilla fridfulla bergplatån, med väldiga\nmuggar i händerna och tobaksröken bolmande fram mellan rödblonda skägg\n-- och natten derefter drömde jag att jag blef utdrifven från\nlustgården af en engel med skimrade hvita vingar, uppsnodda mustascher,\nbena i nacken och pickelhufva.\n\n       *       *       *       *       *\n\nÅngbåten hade kastat ankar på redden utanför hamnen Acajutla i San\nSalvador på aftonen efter en dag, så olidligt het att en och hvar gått\noch suckat efter kvällen, som borde bringa någon svalka.\n\nNu hade kvällen kommit men utan att medföra den vanliga brisen, och\nluften var lika tryckande som förut. Passagerarne hade alla samlats\nuppe på däck och bildade efter vanligheten små grupper, inom hvilka\nsamtalen emellertid denna afton flöto mycket trögt och matt.\n\nJag satt och pratade med en gammal amerikanska, som rest och sett\nmycket och nu senast vistats hela vintern i Frankrike och Tyskland,\nhvilkas båda språk hon talade så väl som trots någon inföding.\n\nDen har nog skäl för sig den allmänna åsigten att amerikanskorna i\nregeln äro högljudda och ej så litet framfusiga och okvinliga i sitt\nsätt, men i stället äro undantagen, när man lyckas påträffa sådana, så\nmycket mera lysande. Det är nästan fransk esprit, men utan frivolitet,\ntysk gedigen bildning, men utan tråkighet, engelsk kvinlighet utan\npryderi och öfver det hela ett drag af specifik amerikansk öppenhet\nsamt frihet från allting tillgjordt.\n\nDen gamla damen jag samtalade med var ett sådant undantag.\n\nHon frågade ut mig angående de centralamerikanska vulkanerna, deras\nutbrott, de härjningar de åstadkommit och en mängd andra detaljer; dem\njag lyckligtvis ännu hade i färskt minne.\n\nÄmnet hade ett visst actualitetsintresse, ty Izalco, som ligger nära\nkusten och är fullt synlig från Acajutlas redd, är en af de farligaste\ni hela samlingen och hade hela dagen mullrat och rökt på ett sätt, som\nlät förmoda att ett utbrott icke var långt borta.\n\nBakom Izalco höjer sig en hel grupp andra vulkaner, likt en armé af\nresar med en framskjuten förpost, som då och då förkunnar att han vakar\noch när som helst är redo att slunga ut död och förstörelse öfver\nnejden. Kring dessa höga toppar hade småningom massor af hotande svarta\nmoln dragit sig samman, antydande att ett oväder var att förvänta efter\nde sista dagarnas oerhörda hetta.\n\nJu längre det lider, desto mera tryckande blir luften. De svarta molnen\nbörja skifta i kopparfärg och mullret i vulkanen har tystnat. Så hafva\nock samtalen ombord. Det är som kände enhvar på sig att något ovanligt\när i annalkande och man bidar under tystnad.\n\nDå dånar det plötsligt till som en artillerisalfva ur tusende kanoner\noch i samma ögonblick skjuter en väldig eldpelare flera hundra fot högt\nöfver Izalcos topp mot den mörka skyn. Den stiger och faller, skiftar i\nlysande rödt och brännande gult, tecknande sig i skarpa konturer mot\nden svarta molnmassan der bakom. Och inne i jordens innandömmen smatra\nde skarpa knallarna så godt som utan afbrott, blandande sig med dånet\naf eldpelaren, hvar gång den skjuter upp på nytt.\n\nDet är storartadt vackert, högtidligt och skräckinjagande på samma\ngång. Och ännu mera storartadt blir det då åskvädret bryter löst.\n\nDe bländande hvita blixtarna, hvilka synas ännu hvitare i jemförelse\nmed den rödgula eldkvasten öfver vulkanens topp, slungas icke fram en\nom en utan i hela knippen på en gång. I alla riktningar ljunga de genom\nmolnen, som stiga allt högre och högre tills de breda ut sig öfver hela\nhimlahvalfvet. Så kommer åskdundret till och rullar med ett doft\nmullrande fram och tillbaka, förstärkt af de skarpa underjordiska\nknallarna från vulkanen, ur hvars krater eldstoden nu står nästan\norörlig upp mot skyn, lik en upp och nedvänd brinnande jättekon.\n\nNågot sådant har ingen af oss ännu bevitnat. Enhvar känner sig gripen\naf samma känsla af obetydlig intighet gentemot detta naturkrafternas\nuppror. Damerna se bleka ut och allas blickar äro ofrånvändt riktade\nmot land, der härden för det väldiga arbetet befinner sig. Ingen\nförsöker att yttra något och ännu mindre tillåter sig någon häda den\npraktfullt hemska synen genom någotslags utrop af beundran.\n\nDå ljuder ett:\n\n-- \"So ein rechtes Sauwetter heut' Abend!\" --\n\nDen gamla amerikanskan riktar på min reskamrat -- ty det är\nnaturligtvis han som ger sina känslor luft -- en lång blick, rycker på\naxlarna och beger sig bort, in i salongen, i det hon i förbifarten\nhugnar också mig med ett ögonkast af ungefär samma innebörd, men\nkortare.\n\nJag sade heller ingenting -- men jag kommer mycket väl ihåg hvad jag\ntänkte.\n\n       *       *       *       *       *\n\nJa, mera var det inte jag hade att förtälja om min reskamrat.\n\n\n\n\nUR MIN PORTRÄTTSAMLING.\n\nAntti Ulukka.\n\n\nHan var när allt gick omkring den bäste arbetaren i hela lägret,\ningalunda den flinkaste, men den som ändå i längden uträttade det\nmesta. Det såg kanske icke så mycket ut, när han med betänksamma tag\nförde sin hacka eller spade, men i stället höll han heller aldrig upp\nen minut. Från det ögonblick förmannens hvisselpipa ljöd, till tecken\natt arbetstimmen var inne, och till dess hornet förkunnade att det var\nmatdags, var han intet annat än en arbetsmaskin, som gick på jemt och\nutan afbrott.\n\nOch aldrig något förspillande af tiden med onödigt prat dervid. De ord\nvoro öfverhufvudtaget icke många som kommo öfver hans läppar också då\nhan intet hade att göra, och under arbetstiden hände det nästan aldrig\natt han öppnade munnen för annat ändamål än för att släppa ut röken\nfrån pipan, hvilken oföränderligen och alltid hängde i venstra\nmungipan.\n\nHemma var han från Kuusamo, der han egde ett litet hemman, hvilket han,\nmed färdiga skulder på och fyra yngre syskon som delegare uti, hade\närft efter sin far. I många år hade han der kämpat mot frost, missväxt\noch hypotheksräntor, hade under tiden gift sig och sedan, då ett par\nmunnar kommit till, funnit det ännu svårare att få båda ändar att gå\nihop.\n\nDå hade han fattat ett stort beslut. Han skulle ut i verlden också han,\ndit bort till guldlandet på andra sidan hafvet, hvarom han på\nkyrkbacken och på sina sälsynta stadsresor hört så mycket språkas.\nHustrun och brödren, som var nästan fullvuxen, finge sköta hemmanet\nunder tiden -- han skulle nog förtjena ihop åtminstone så mycket som\ntill kronoutskylder och räntor.\n\nOch dermed reste han, först in till Uleåborg, der han sålde sin unghäst\nför att få respengar, så till Wasa, der han köpte biljett till New-York\noch sedan den vanliga stråkvägen öfver Sverige och England.\n\nI New-York hade han genast låtit värfva sig ned till Costa Rica och der\nhade han nu arbetat i något öfver två år, hvarunder han sparat ihop och\nskickat hem runda sexhundra \"daler\". Dermed borde nu enligt hans\nberäkning hemmanet vara skuldfritt, men han ärnade ändå stanna kvar\ntills jernvägen blefve färdig för att skaffa sig ett litet extra\nkapital, som nog kunde behöfvas för att sätta lägenheten i godt stånd\nigen.\n\nDet var ingalunda på en gång han meddelade mig allt detta, dertill var\nhan alldeles för ordkarg och otillgänglig, men efterhand som jag\nlyckades vinna hans förtroende kunde jag locka ur honom det ena efter\ndet andra.\n\nMig hade han, från första stunden jag såg hans tysta, oförtrutna,\närliga arbete, ingifvit de lifligaste sympatier. Det låg någonting så\näkta nordiskt, manligt och helgjutet öfver den väldiga, öfver sex fot\nhöga gestalten med de breda axlarna och det godmodiga ansigtet med dess\ntungsinta, ljusgrå ögon, att det icke kunde förfela att göra intryck i\nbredd med allt det slödder der för öfrigt fans i lägret.\n\nOmtyckt var han af dem allihop och respekterad derjemte, sedan han ett\npar gånger visat att hans fromsinthet på intet vis härledde sig från\nfeghet eller svaghet. Så länge han fick vara i fred gjorde han inte en\nmask förnär, utan upptog de andras skämt med öfverlägset lugn och\nblandade sig aldrig i det som ej rörde honom -- med ett ord -- en den\ngodmodigaste jätte som Finlands skogar någonsin fostrat.\n\nEn enda gång såg jag honom brusa upp, ehuru saken verkligen den gången\nej rörde honom det minsta.\n\nLägrets slagtare och hans medhjelpare hade fångat in en tjur från\nbetesmarkerna, der vårt köttförråd fick ströfva fritt omkring tills\nnågon del deraf behöfdes. Slagtaren var till häst och hade sin lasso\nkring djurets horn, och likaså medhjelparne, hvilka gingo bakom och\nhade till uppgift att hindra den halfvilde besten från att rusa på\nryttaren.\n\nTåget hade i allsköns lugn avancerat ända till närheten af\nlägerbarackerna, men der beslöt tjuren att stanna. Ingenting hjelpte,\nhvarken skymford, stenkastning eller käpprapp, då medhjelparne till\nslut vågade sig tillräckligt nära för att använda sina påkar.\n\nSlagtaren sjelf red gång på gång tillbaka för att låta sin häst taga\nfart och flög sedan i full galopp framåt så långt linan räckte, men\ntjuren bara knyckte på hufvudet och rörde sig inte ett steg. De två\nhalfvilda hundarna, hvilka alltid följde med sin herre för att hjelpa\ntill vid infångandet af tjurarna, skälde och beto det arma djuret hvar\nde blott kunde komma åt, så att bloden öfverallt rann från dess kropp,\nmen det hjelpte inte heller.\n\nSlutligen drog en af medhjelparne sin machete och stack dermed djuret i\nbenen. Det såg otäckt ut, men tjuren gaf bara ifrån sig ett doft\nbölande och rörde sig ej.\n\nJag hade redan en gång tillropat karlarna att slå linan kring ett träd\noch lemna djuret i fred för en stund, då det troligen sedan skulle taga\nreson och låta leda sig till slagtarhuset, men de voro för mycket\nupphetsade för att lyda.\n\nNär så inte ens machetestötarna hjelpte, blef halfindianen, hvilken\ntjenstgjorde som slagtare i lägret, så ursinnig att han i sin tur drog\nmacheten, red upp till tjuren och med ett hugg skilde dess svans från\nkroppen.\n\nJag rusade ut för att -- ja, jag vet sannerligen icke sjelf hvad jag\nämnade säga eller göra, då jag såg Antti Ulukka, som varit sysselsatt\nmed tvätt vid bäcken straxt nedanför, springa upp. Han hade en sten så\nstor som ett barnhufvud i handen, sprang med ett par långa satser fram\ntill tjuren och fälde den med ett enda slag mot pannan till marken.\n\n-- Nu kan ni bära den härifrån om ni har lust, ni hundar, sade han på\nren finska till slagtaren och hans drängar, men pina den kan ni inte\nmera. -- Och dermed vände han om till sin tvätt igen.\n\nUrsinniga voro männen nog, ty nu måste de slutföra slagten der de voro\nsamt bära bort allting derifrån, men de ansågo det dock icke rådligt\natt försöka göra Antti något för när. Han föreföll dem påtagligen\nalltför hårdhändt.\n\nAnnars var det svårt nog att förmå honom till utförande af något\nkraftprof. Han skulle då vara på särskildt godt humör eller eljest ha\nnågon giltig anledning dertill. En sådan fick han osökt en dag ute på\narbetsplatsen.\n\nDet var midt under hetaste middagstiden och gossarna hade arbetat\nfriskt sedan tidigt på morgonen, så att jag ansåg mig hafva skäl att se\ngenom fingrarna med att en eller annan stannade och torkade svetten ur\npannan eller tog sig en klunk vatten oftare än det kanske strängt taget\nvarit nödigt.\n\nDen ende som inte arbetade ett smul långsammare än vanligt var Antti\nUlukka. Med samma jemna, afmätta tag som alltid skyfflade han sin\nskottkärra full och sköt den fram till branten der den utskoflade\njorden kastades ned. Men sin pipa hade han låtit slockna. Den hängde\nnog kvar på sin vanliga plats, men det kom ingen rök derur och det var\nett säkert tecken till att egarens humör ej var det allra bästa.\n\nSå kom kontraktören ut till vår arbetsplats under sin vanliga\ninspektionsrund och der stannade han en stund för att se huru det led.\n\nDe andra arbetarne fingo med ens ökad fart, men Antti höll på precist\npå samma sätt som förut. Han hade ju inte förut saktat af och ansåg sig\nderföre inte nu heller behöfva skynda på.\n\n-- Hvarföre lassar den der karlen inte mera på sin skottkärra? sade\nkontraktören till mig. Han ser nog ut att kunna orka med mera. --\n\nJag öfversatte frågan till Antti, som inte svarade ett ord. Han bara\nlemnade sin fulla skottkärra för ett ögonblick, gick fram till en stor\nsten, som nyss förut blifvit utgräfd, bar den med största ledighet fram\ntill kärran och lade den öfverst derpå.\n\nSkottkärran var som sagdt redan förut i det närmaste fyld och stenen\nsom nu kom till hade varit en lagom börda för tre vanliga karlar.\nFöljden var också den att då Antti, skenbart utan minsta ansträngning,\nlyftade kärran, båda skalmarna brusto tvärt af.\n\n-- Derföre tar jag inte mera på, sade han. Och kontraktören svor ett\npar mustiga tag öfver den som levererat honom skottkärrorna, men sade\nför resten ingenting.\n\nHelt och hållet intima vänner blefvo Antti och jag sedan jag en gång\nskrifvit några rader för honom till kontoret i New-York, genom hvilket\nhans penningeförsändelser förmedlades. Ja, han gick tillochmed så långt\natt han en dag frågade om jag ville hafva den vänligheten att skrifva\ntill hans hustru -- i hans namn förstås.\n\nHon hade icke på långa tider fått något bref, emedan han inte tyckte\nriktigt om att låta någon af kamraterna skrifva för sig och sjelf var\nför styf i fingrarna att mera lära sådana konster. Nog visste de ju der\nhemma att han lefde och mådde bra, så länge han skickade hem pengar,\nmen han tyckte ändå det vore roligt att en gång sända litet utförligare\nmeddelanden.\n\nJag var naturligtvis villig och grep genast verket an. Att försöka\nlocka något ur Antti sjelf om hans tankar och känslor, var emellertid\nförspild möda. Han bara log sitt allra bredaste löje till svar och\nmenade att jag nog visste hvad som borde skrifvas, så att jag var\nhänvisad uteslutande till min egen uppfinningsförmåga.\n\nDet blef ett utmärkt vackert bref i alla fall, fullt af öm längtan och\ntrofast saknad o.s.v., allt troligen af mycket höggradigare temperatur\nän Antti någonsin känt. Också var han så belåten att han tillochmed\ngjorde ett försök till en bugning när han tackade för skrifvelsen.\n\nEtt par månader derpå kom svaret och det innehöll en sannskyldig\nknalleffekt. Om det nu var den värme jag låtit Antti uttrycka eller\nhans förkunnade hemkomst som tagit gemålen på det ömma och kommit henne\natt nu redan bekänna kort, kan jag icke afgöra. Nog af, efter att först\nhafva smickrat mig med att tacka för Anttis bref \"med de många vackra\norden\" samt meddelat honom allting om årsväxten, väderleken, kornas\nhelsotillstånd o.s.v., öfvergick hon till att hon nu hade att omförmäla\nen mycket ledsam händelse, för hvilken hon icke kunde annat än\nödmjukeligen bedja om förlåtelse. Det var ju första gången något sådant\npasserat och derföre skulle Antti inte bli ond, hon ångrade sig redan\nså bittert -- o.s.v.\n\nJag läste brefvet högt för min vän, som först myste helt förnöjd öfver\nde goda underrättelserna, men sedan såg alltmera förvånad ut ju längre\npreludierna och bönerna om förlåtelse räckte.\n\nSå kom knalleffekten: familjen hade för en tid sedan ökats med en son!\n\nAnttis pipa föll ur hans mun -- troligen för första gången i tiden, men\nhan sade intet annat än: \"har man sett på f--n!\"\n\nJag visste inte rätt hvad slags min jag skulle hålla, men ansåg det\nändå för min skyldighet att försöka komma fram med några tröstegrunder,\nhvilka Antti tycktes åhöra med stor andakt. Men när jag slutade såg han\nbara stint på mig och sade en gång till: \"har man sett på f--n!\" Och så\nsteg han upp och gick, lemnande både pipa och bref i min värjo.\n\nDen aftonen låg Antti full utanför lägret, dödfull tillochmed -- för\nförsta gången på två och ett halft år.\n\nHan hade gått direkte till kommissariatsbutiken, köpt en flaska\n\"cognac\" och satt sig att dricka på en sten utanför sofbaracken. Der\nhade han suttit tills flaskan var tom och då hade han rullat ned från\nstenen samt somnat der han låg, allt utan att säga ett ord till någon\nmenniska.\n\nDet hade nu harmen och bedröfvelsen gjort.\n\nFöljande morgon kom han till mig redan innan manskapet blifvit utblåst\ntill arbete, iförd sina bästa kläder, tvättad, kammad och utan andra\nspår af föregående dagens bekymmer än ett resolut drag öfver munnen och\nögonen.\n\nHan ville hafva sin likvid, sade han, ty nu skulle han hem. Det tycktes\ninte duga att dröja alltför länge borta.\n\nMig såg han nästan ut som om han kunnat ställa till en olycka så jag\nfrågade hvad han vidare ämnade göra; hvad han ämnade taga sig till med\nhustrun och den nya familjemedlemmen.\n\nHan blickade litet förvånad på mig och sade att pojkstackaren ju inte\nrådde för olyckan. Med honom fick det väl blifva som det var, \"men\",\ntillade han, \"hustru min ska' ha stryk\".\n\nDet lät ju helt lugnande. Jag framkallade en skugga af ett smålöje på\nhans läppar genom att återställa pipan, som ofördröjligen insattes på\nsin gamla plats, och så skref jag ut hans likvid.\n\nHan mumlade någonting \"till tack för min vänlighet\", räckte mig handen\noch gick. Men i dörren vände han ännu en gång på hufvudet och sade med\nen bekräftande nick till mig: \"jaa, stryk ska' hon ha\".\n\nEn half timme senare såg jag honom med filten och arbetskläderna\nhoprullade i ett bylte under armen vandra med långa, jemna steg på\nvägen åt San Joé. Det föreföll mig som om der legat någonting af en\nklar, bestämd föresats i hans stadiga fjät och i de taktmässiga bloss\nhan sög ur sin välstoppade pipa samt för hvartannat steg blåste ut i\nden friska morgonluften.\n\nInom par minuter försvann han bakom den första skogsdungen på sin väg\nhem till Kuusamo och sedan har jag icke återsett Antti Ulukka. Men\nkände jag honom rätt, så fick hon verkligen stryk -- och det hade hon\nju på det hela taget ärligt förtjenat.\n\n\n\n\nWILLIAM ANILIN.\n\n\nTill professionen var han egentligen garfvaregesälL hemma från Ylistaro\noch hette Wille Annila. Men sedan han en tid arbetat på en norrländsk\nsåg och derunder lärt sig litet svenska, ansåg han sitt namn tarfva\nnågon modernisering, och då han ju visste att Anilin var en grann färg,\ntyckte han att Wilhelm Anilin skulle låta nog så styft såsom namn.\n\nSedermera hade han begifvit sig till sjös och när han så uppsnappat ett\npar ord engelska, insåg han genast att Wilhelm klingade ytterst simpelt\ni bredd med William, hvilket han dädanefter antog som dopnamn. William\nAnilin var derföre den firma under hvilken han numera dref omkring i\nverlden och det hade han tillochmed lärt sig skrifva -- med en prydlig\nsläng nedantill.\n\nSjömanslifvet hade han snart fått nog af, hade sedan vistats på olika\ntrakter i Förenta staterna och nu slutligen hamnat nere i tropikerna,\nder han var kock för ett lag arbetare då jag gjorde hans bekantskap.\n\nSärdeles reputerlig att se på var han just inte, då han med en\nobegripligt kort pipsnugga i munnen, ett förkläde, tillverkadt af en\ngammal kaffesäck, framför sig och en mössa af samma material på\nhufvudet, stod och rörde i sina grytor. Men flink och behändig var han\noch hade synnerligt höga begrepp om sin egen värdighet, den ingen fick\nunderstå sig att träda för nära. För öfrigt var han af undersätsig\ngestalt samt hade ett par långa, seniga armar och mycket korta ben,\nglest skägg, som inte rakades oftare än hvarje likviddag, ett bra nog\nfyrkantigt ansigte, stripigt hår af obestämd ljus färg och gråblå ögon,\nsmå, men ofantligt pigga och vakna.\n\nNågot annat språk än finska kunde han egentligen inte, men sjelf trodde\nhan sig tala både svenska och engelska, när han gaf till lifs en\nobegriplig rotvälska, den ingen kunde bli klok på. Och det gjorde han\nhvar gång han konverserade med någon som han ansåg vara åtminstone sin\njemlike i bildning.\n\nJag var till slut tvungen säga honom att jag var betydligt klen såväl i\nsvenska som i engelska och bad honom derföre vara god och tala finska\nmed mig. Han upptog min anhållan vänligt och försökte småleende trösta\nmig med ett: \"ten lär you nog qvick\", men erbjöd sig lyckligtvis ändå\ninte att gifva mig lektioner utan höll sig derefter på min nivå och\ntalade finska.\n\nRoligast var han när lördagskvällen kom, arbetet för veckan var slutadt\noch skurandet af grytorna undanstökadt, ett göra det han inte ansåg af\nnöden oftare än om lördagarna. Under veckans lopp var han intet annat\nän kock och ansåg sig som sådan stå betydligt öfver den vanliga mobben,\nhvilken endast i tjensteärenden -- så att säga officielt -- tilläts\ninträda i köket. Men på lördagsaftnarna steg han ned från sin piedestal\noch blef medborgare och sällskapsmenniska igen.\n\nOm vädret då var vackert samlades en hel skara af hans landsmän, af\nhvilka det fans bortåt ett femtiotal i lägret, omkring honom under ett\nväldigt brödfruktträd, som stod i omedelbar närhet af mitt rum, genom\nhvars glesa väggar man kunde höra hvart ord som talades. Och det var\nsannerligen värdt att höra på då William Anilin slog upp sin språklåda\noch nedlät sig till att underhålla sina mindre beresta, okunniga\nlandsmän.\n\nO! I milde gudar så han ljög! Det fans intet land på jordklotet som han\nej besökt, ingenting mellan himmel och jord som han ej kände till. Och\nallt hvad regenter eller annars högt uppsatta personer hette hade han\nåtminstone sett, om också icke haft någon närmare beröring med.\n\nDet hvimlade i hans berättelser af sådant folk som \"Austraalian\nkejsari\", \"Kiinan kuningatar\" (enligt hans uppgifter lätt igenkänlig på\nden totala afsaknaden af fötter), indiska kungar, arabiska prinsar och\nandra mer eller mindre mythiska personligheter.\n\nMen sådana historier voro ändå bara oskyldig barnlek i bredd med\nberättelserna om hans egna äfventyr till lands och vatten. Alla de\nodjur, sjömans fantasin under århundradenas lopp kallat till lif, och\nåtskilliga andra derjemte; dem William Anilin skapade för sitt eget\nprivata bruk, uppträdde i de mest hårresande kombinationer och i\näfventyr så storslaget lögnaktiga till sin uppränning, att de kunnat\nkomma salig friherre von Münchhausen att stöna af afund ännu i grafven.\n\nSådana småsaker generade honom inte det minsta som t.ex. att efter ett\nskepsbrott hafva nödgats vandra två och en half mil (om engelska eller\nsvenska glömde han tala om) längs ryggen af den stora sjöormen, hvilken\nlyckligtvis just då var sysselsatt med att plocka ned kokosnötter med\nstjerten från några palmer på stranden och sålunda kunde användas som\nbrygga öfver till fastlandet från det klippref der fartyget strandat.\nSådant, menade han, kunde ju hända enhvar, som hade helst någon tur.\nHan för sin del hade nog varit med om värre.\n\nDet var t.ex. hela hopen värre att, såsom det engång händt honom då han\ntog ett bad utanför brasilianska kusten, blifva upplockad och sväljd af\nen stor sjöfogel.\n\nKnifven hade han naturligtvis lemnat kvar på stranden jemte sina\nkläder, och kunde derföre inte karfva sig ut, utan måste gifva sig till\ntåls tills han blef utvärpt i ett ägg. Tre runda veckor tog det för\nfogeln i fråga att rufva äggen och han kunde försäkra att de veckorna\ninte varit trefliga. Sedan hade det blifvit bättre, ehuru visst de sex\nandra kycklingarna, som kläckts på samma gång, varit så glupska att han\nkommit åt blott en obetydlig del af födan, som af modren hemtades till\nboet.\n\nRäddad derifrån hade han blifvit af ett parti kineser, hvilka lära vara\nsynnerligt begifna på de späda ungarna af förenämda andart och i\nändamål att komma åt den företagit den svåra och farliga klättringen\nupp i trädet, der boet var bygdt.\n\nHos dem hade han haft det bra och förtjenat dugtigt med penningar genom\natt införa förbättrade methoder i garfvandet af negerhudar, dem\nkineserna importerade från Arabien och dem de förut endast högst\nofullkomligt förstått att behandla. Så som han beredde dem betingade de\nmycket högre pris på marknaderna i Indien, der förnämt och rikt folk\nendast ogerna i finare lag lära begagna skodon af annat läder.\n\nHos kineserna skulle han nog stannat tills han hunnit få ihop en\nanständig förmögenhet, men der som annorstädes, hvar han kommit i\nberöring med det täcka könet, hade kvinfolken varit så galna efter\nhonom att han inom kort kommit på spänd fot med hela den manliga\nbefolkningen samt slutligen blifvit tvungen att lemna trakten och\ndermed naturligtvis alla sina ljusa utsigter till rikedom.\n\nDermed kom han, som vanligt litet senare på kvällen, öfver på kapitlet\nom sina erotiska äfventyr, hvilka på intet vis voro mindre märkliga än\nde andra; om ock fullkomligt omöjliga att närmare beskrifva.\n\nHuru mycket hans åhörare egentligen trodde af de ständigt i allt\nbjertare färger skiftande historierna är inte godt att säga, ty det\nhade de längesedan kommit underfund med att uttalandet af det ringaste\ntvifvel om berättarens sannfärdighet genast bragte honom till tystnad\noch sålunda gjorde slut på roligheten.\n\nBland de yngre tycktes nog den åsigten vara förherrskande att William\nAnilin var den störste lögnare som någonsin brukat munläder, men bland\nde äldre, mindre skeptiskt anlagda naturerna, fans det nog mera än en,\nsom inte var så alldeles säker om hvad han kunde tro och hvad icke. Att\nAnilin här och der skarfvade till betydligt, insågo de nog, men de hade\nju redan sjelfva sedan afresan från hemmet i Finlands skogsbygder sett\noch hört så mycket som förut skulle förefallit dem otroligt, att de\ninte mera riskerade förklara just någonting för alldeles omöjligt.\n\nNågon närmare utredning kunde heller icke åstadkommas, ty det var, som\nredan nämnts, en öm punkt hos kocken-sagoberättaren att han inte tålde\nnågon kritik af sina historier.\n\n-- Om du vet det bättre så är det ju onödigt att jag berättar -- lydde\ndet vanliga svaret på gjorda inkast. Och sedan hjelpte inga ursäkter.\nDet var slut ända till nästa lördag.\n\nEn annan punkt, som var kanske ännu ömmare hos Anilin, var hans\ntillgifvenhet för hemlandet och allt hvad dertill hörde. Derom tålde\nhan heller icke några förklenande yttranden utan att genast på det\nskarpaste snäsa till den oförsigtige, som lät slikt komma sig till\nlast.\n\nSå fick han nog af matlagningen och beslöt sig för att styra kosan\ntillbaka till New-York igen. Köket var öfverlemnadt i efterträdarens\nvård jemte kaffesäcksförklädet och mössan, Anilin sjelf klädd i\nhelgdagsståt med hvit skjorta och högblå kravatt, samt åhörareskaran\novanligt talrikt församlad för att fira den sista aftonen i lägret med\nett par flaskor s.k. cognac.\n\nJag hade i god tid begifvit mig till mitt rum för att få höra något\nriktigt extra rosenrasande befängdt såsom slutkapitel i William Anilins\näfventyrsserier. Men jag hade bedragit mig i grund. Det blef intet\näfventyrsberättande alls, utan först bara ett utbyte af nyheter från\nhemlandet, dem posten medfört samma dag, och sedan ett allmänt samtal\nom hvars och ens utsigter och planer för den närmaste framtiden.\n\nDe fleste ämnade sig hem sedan de fått något ihopsparat för att sedan\nlefva i lugn och ro på någon egen liten lägenhet. Endast bland de yngre\nfans det en och annan, som menade att man inte borde åtnöja sig med\nalltför litet utan hellre försöka på ännu något år. Kanske hade man tur\noch kunde förtjena ihop så mycket att man rentaf kom hem som rik karl.\n\nTy derom voro nog alla ense att det var fattigt der hemma i Finland och\nklent med förtjensten. Här ute skulle man samla hvad man behöfde för\natt sedan der hemma inrätta sitt lif efter egen önskan. Hemåt skulle\nman nog förr eller senare söka sig igen, det fans ändå inte något land,\nder man hellre ville stanna. Till den åsigten nickade gubbarna sitt\ntysta bifall och bolmade fundersamt vidare ur sina snuggor.\n\nMen en ung, öfvermodig fyr, som först nyligen kommit öfver och ännu\ninte hunnit glömma de tre årens exercis i Wasa, ville inte ena sig med\nde andra.\n\nHan kunde icke förstå, sade han, hvad som öfverhufvudtaget bragte folk\natt längta tillbaka till Finland. Hvarföre skulle man byta ut den\ndollar man här förtjenade mot en mark der hemma? Och det för att få\nfrysa och emellanåt kanske svälta ännu dertill. Här hade man då\nåtminstone bra mycket bättre föda, och att frysa kom alls inte i fråga.\n\nDå blef William Anilin vred och tog sig före att ge pojkspolingen huden\nfull med ovett.\n\n-- Du är en valp, sade han, ingenting annat än en valp och talar just\nsom du är klok till. Ingen menniska kan lefva af bara hvetebröd och\ningen heller i bara sommarväder. Den dag kommer nog ännu då också du\nblir led på sådant lif och ger allt hvad du har för att komma hem till\nFinland igen. Der behöfver man heller inte svälta och frysa om man bara\narbetar som en karl, det är ändå det bästa land på jorden och -- ja, nu\nhurra vi gossar!\n\nOch gubbarna stämde upp ett ljud som dånade tillbaka från bergen på\nandra sidan dalen och kom vrålaporna nere vid floden att tystna af skam\nöfver oförmågan att konkurrera med slik björnalåt.\n\nOch jag? jo, jag försökte först draga på munnen en smula -- men det\nblef ingenting af. Man blir så underlig till mods emellanåt der ute i\nvildmarkerna.\n\n\n\n\nDEN NYA KAPTENEN.\n\n\nDet var en brokig hop af folk det hade samlats vid jernvägsarbetet der\nnere i tropikerna. Skandinaven och finnen från den yttersta norden,\ntysken, som är allestädes närvarande på hela jordklotet, irländaren,\nsom trifves öfverallt der tillgången på whisky och slagsmål icke är\nalltför liten, den amerikanske äfventyraren, som drifver verlden\nomkring i hopp om att någonstädes få tag på det \"buciness\", som skall\ngöra honom rik, negern från Westindien, som är för lat att arbeta hemma\npå sin rika ö, den snedögda, gulskinnade kinesen, som knogar ihop ett\npar tiotal dollars för att sedan etablera sig som affärsman -- alla\nvoro de representerade bland arbetareskaran.\n\nEtt vildt, laglöst sällskap utgjorde de och många af dem voro efter\nvanliga begrepp knappast värda ett ordentligt rep att hängas med. Men\nförstod man dem och tog dem från den rätta sidan, kunde man göra hvad\nsom helst med dem. Hunger och törst och brännande solsken och\nströmmande regn voro lika många bagateller, dem de inte ens tänkte på\nnär de väl voro i tagen, vare sig sen att det gälde arbete eller en\nmuntration, der spirituösa och slagsmål spelade hufvudrollen.\n\nDet var ingalunda hvar man som dugde att föra befäl öfver en trupp af\ndet folket, men så svårt var det inte heller som det i första\nögonblicket föreföll. Slapphändt fick man inte vara med dem, men heller\nicke petig och onödigt sträng i småsaker. Det behöfdes bara en dosis\nvarmt hjerta för att förstå huru en man den ena dagen nära på kunde slå\nihjäl sin kamrat samt dagen derpå taga lasten af en mulåsnas såriga\nrygg för att sjelf bära den genom den värsta dyn; och derjemte behöfdes\ndet ett kallt hufvud för att hålla styr på följet, när de fått i sig\ntillräckligt med sprit och kände behof af en allmän batalj, af att\nspränga lägret i luften, eller af någon annan liten rolighet i samma\nstil.\n\nDet fans dem bland befälet som varit arbetare sjelfva och ändock kommo\njämmerligt till korta när det gälde att leda sina förra kamrater, och\ndet fans andra för hvilka den värste banditen i hela lägret skulle\nlåtit fyrdela sig om det kunnat vara hans \"kapten\" till någon nytta\neller glädje.\n\nJag kände en kapten -- så kallades cheferna för arbetslagen -- hvilken\nvar en mycket dugtig karl, förstod sin sak i grund, visste precist huru\nmycket man kunde begära af arbetarne och sällan eller aldrig lemnade\ndem ur sigte, som var strängt rättvis och aldrig bråkade med någon för\nsmåsaker men hvilken dock alltid var på efterkälken med sitt arbete och\naldrig vågade röra sig bland sitt folk utan en väldig revolver\ndinglande vid sidan. Hans närmaste granne vid linjen åter var en man\nsom aldrig förut haft med sådant folk att skaffa, som endast då och då\ngjorde en rund öfver arbetsplatsen och då ingalunda såg genom fingrarna\nmed någon försumlighet, men som deremellan alltid hade ett vänligt ord\nför folket, när helst de träffades utom tjensten. Han hade alltid mera\narbete gjordt än nära på hvarje annan på linjen, och endast en enda\ngång, så vidt jag vet, lät han så mycket som märka att han alls egde en\nrevolver.\n\nDet var första dagen då han kom till lägret. Vi voro alla församlade i\nkommissariatsbutiken, då de båda kassörerne och den nya lägerchefen\nredo upp, ty det var månadslikviddag och då brukade såväl arbetare som\nbefäl från närliggande läger samlas hos oss. Men det var en farlig dag\nderjemte, isynnerhet för en nykomling, ty sådana dagar flöt whiskyn i\nströmmar och arbetarne voro alltid färdiga att ställa till ofog,\nhvarvid en nykomling, som inte var van vid och kände dem, lätt kunde\nråka i obehagligheter och en gång för alla förlora sitt anseende och\ndermed alla utsigter att någonsin bli respekterad af sitt folk.\n\nDet sågo vi nu genast allesamman att det var den nya kaptenens första\nerfarenhet af vildmarkslif, ty har man någon idé derom förut, så kommer\nman inte klädd i rock och vidbyxor och gula läderdamasker med en hel\nbundt saker bakom sig på hästryggen. Man har långstöflar, korderojbyxor\noch ylleskjorta och vet att en rock bara är till besvär i värmen, medan\nman inte släpar med sig annat än en filt och på sin höjd en\nreservskjorta till ombyte.\n\nOch så rökte den olyckliga menniskan cigarett och lyfte på hatten när\nhan steg af hästen och sade \"god afton mina herrar\" -- i stället för\natt begagna en anständig pipa samt nicka som andra bruka och säga\n\"halloh, gossar\".\n\nAtt några bland arbetarne, som alltid voro fulla af upptåg och sattyg,\nskulle försöka sin lycka med den figuren, var så temmeligen klart. Vi\nnickade förstulet åt hvarandra som om vi tagit hans mått och funnit det\ninte förslå.\n\n-- Kan han rida? frågade Jack Loofs, en f.d. cowboy från Texas, af\nkassören när den nye kaptenen vände ryggen till.\n\n-- Håll vad om det, svarade kassören, och rädd är han inte heller.\n\nSå blef det allmän föreställning och ett par glatta lag af dryckesvaror\nför att förmedla den närmare bekantskapen.\n\nAlldeles illa var han nu inte när man hörde honom tala och nog hade han\nvarit bland folk förut, men det var på långt när icke tillräkligt för\natt reda sig med arbetarne. Innan han kommit i beröring med dem var det\nbäst att inte bilda sig något omdöme om honom.\n\nAtt det icke skulle räcka länge innan han fick tillfälle att skära ihop\nmed folket insågo vi genast när den förman, som haft chefskapet\nomhänder tills det blefve besatt, kom fram och sade att han helst ville\nöfverlemna allt ifrån sig utan uppskof.\n\nVi sågo igen på hvarandra och förstodo godt att karlen gjorde det af\nren gemenhet. Han visste nog att dagen inte skulle slutas utan något\nspektakel och hoppades att den nya kaptenen genast skulle råka ut för\nnågon obehaglighet. Men denne såg lika lugn ut som förut när han steg\nupp och gick öfver till förmannens rum för att taga emot arbetslistor\noch materialförteckningar.\n\n-- Här blir roligt ska' ni få se innan kvällen är förbi, sade Jack\nLoofs, Texasbon, då den nya kaptenen gått ut. Jag slår vad om en omgång\nvaror att gossarna derute ställa till något f--nstyg, och håller den\nder herrn med damaskerna inte tungan rakt i munnen, så är det allt bäst\nhan sliter sina fina ridbyxor på återvägen i morgon. Här slår han sig\ninte ut. --\n\n-- Jag håller, sade kassören, densamme som förut gifvit nykomlingen\nvitsord att kunna rida. Om han inte biter ifrån sig så det förslår, så\nbetalar jag, annars går omgången på Jacks konto. --\n\n-- Bra, sade denne, och då vi ögonblicket derpå hörde ett tjut nere åt\nbarackerna till fortsatte han högst lifvad: hvad var det jag sade? Det\när Jim Kelly som är på krigsstråten och då räcker det inte länge förrän\nroligheten börjar. --\n\nJim Kelly var irländare, en dugtig arbetare, men vild och oregerlig,\nja, nästan lifsfarlig när han drack, och det gjorde han hvar gång han\nkom öfver pengar. Nu hade han fått sin likvid och hade redan hunnit\nintaga åtskilligt, det kunde man godt se då han med ännu ett vildt tjut\nkom upp till kommissariatsbutiken, stack in hufvudet genom dörren och\nfrågade efter den nya kaptenen.\n\n-- Han är inte här, svarade kassören, och kommer inte hit på en god\nstund ännu så det är inte värdt du väntar, Jim. -- Han önskade tydligen\nuppskjuta afgörandet af vadet.\n\n-- Hvar i h--vete håller han hus, svor Jim. Innan jag går på arbete för\nhonom vill jag bli bekant med honom först, det är inte för mycket\nbegärdt.\n\n-- Är det mig ni vill träffa så står jag till tjenst, hörde vi den nya\nkaptenens röst bakom Jim. Hvad vill ni?\n\nJim vände sig om och vi stego upp allihop för att se hvad som nu skulle\nkomma. Utanför hade en hop af de värste lymlarne i hela lägret samlat\nsig, tydligen i förväntan på något extraroligt.\n\nEtt ögonblick mönstrade Jim den nya kaptenen som såg högst lugn, men\nalls inte nöjd ut.\n\n-- Dricka med er vill jag, sade han rått. Här är rom, fortsatte han och\ntog sjelf en klunk ur flaskan. Nu är det er tur och dricker ni inte så\nfår ni flaskan i skallen. --\n\nKaptenen vek ett steg tillbaka och drog i detsamma obegripligt flinkt\nrevolvern ur fickan.\n\n-- Bort med flaskan, sade han barskt, begagnar ni den så använder jag\nden här. --\n\nDe andra arbetarne trängde framåt också de, och vi beredde oss litet\nhvar på att ingripa, då den nya kaptenens röst igen hördes:\n\n-- Ni andra, sade han halft vänd till dem, har ingenting med den här\nsaken att skaffa. Om karlen här vill ha stryk så kan han få det på ett\nanständigt sätt, men blanda sig flera i leken så skjuter jag.\n\n-- Det är rätt, hördes ett par röster. Bort med buteljen, Jim, efter\nkapten vill slåss. --\n\nDet var irländaren genast med om. Flaskan lemnade han åt en af de\nandra, kastade hatten åt sidan och såg själaförnöjd ut åt det stundande\nnöjet.\n\n-- Akta er, sade kassören till den nya kaptenen då han tog emot hans\nrock, hatt och revolver, den der karlen är starkare än de flesta och\nvan vid sådant här. --\n\n-- Ja, men full derjemte, svarade denne och gick ett steg framåt.\nIrländaren trodde tydligen att han skulle hafva lätt göra och rusade\nögonblickligt på sin motståndare, måttande ett slag mot hans ansigte;\ntillräckligt för att fälla en oxe.\n\nMen den nya kaptenen var på sin vakt. Med en böjning af kroppen undvek\nhan slaget och placerade i detsamma sin egen näfve midt emellan\nirländarens ögon med ett eftertryck, som kom denne att ragla.\n\nOch i nästa ögonblick, innan Jim Kelly ännu hunnit besinna sig, hade\nkaptenen med ett halft steg åt sidan intagit ny ställning och måttade\nderifrån först ett slag med venstra handen mot irländarens käk och\nomedelbart derpå ett annat med den högra mot hans hals så att mannen\nföll till marken. Det var en affär på högst tio sekunder alltihop.\n\nKelly steg upp igen och såg sig omkring halft förvånad och halft\nbedöfvad, men fullt nykter.\n\n-- Hvad tycker ni om det? frågade den nya kaptenen med samma lugna ton\nsom förut. Är det nog eller vill ni fortsätta?\n\n-- Nog har jag tillräckligt, mumlade irländaren otydligt i det han\nspottade ut en tand som lossat, men kanske någon af er också har lust\natt bli bekant med vår nya kapten, vände han sig med ett svagt försök\natt skämta till kamraterna.\n\nIngen tyktes förspörja någon lust åt det hållet, hvarföre den nya\nkaptenen tog rocken på igen och vi gingo in.\n\n-- Det der gjorde ni bra kapten, sade Jack Loofs. Jag trodde\nsannerligen inte att ni var så kvick i näfvarna. Från och med nu står\nni på rätt fot med gossarna och kan lita på dem. Hvad dricker ni?\n\nOch deri hade han rätt. Den nya kaptenen hade verkligen kommit på rätt\nfot med gossarna, det visade sig redan följande morgon då Jim Kelly kom\nin och begärde sin \"tid\".\n\n-- Hvarför vill ni bort? frågade kaptenen.\n\n-- Jag trodde inte jag skulle få stanna, svarade irländaren, då jag bar\nmig så lurkaktigt åt i går, men om kapten vill behålla mig så kan jag\nnog lofva att det inte blir mitt fel om någonting framdeles händer. --\n\n-- Stanna ni kvar, sade kaptenen, det var ju inte jag som fick stryk i\ngår, så jag anser mig inte ha skäl att afskeda er. --\n\n-- Tack kapten, sade Kelly med ett grin som drog hela hans svullna och\nbrokiga ansigte på sned. Lita på mig hädanefter. Jim Kelly glömmer\naldrig en vänlighet. --\n\nDet gjorde han inte heller och lika litet tycktes de andra glömma den\nförsta bekantskapen med den nya kaptenen. Om de på något sätt kunde\nvisa sin tillgifvenhet eller göra sin kapten någon liten tjenst så\nförsummade de aldrig tillfället. Och arbeta gjorde de så det var en\nlust och glädje deråt. Truppen, som förut haft rykte om sig att vara en\naf de sämsta på linjen, blef inom kort citerad som mönster och fick sig\nmer än en liten frihet beviljad af öfveringeniören, hvilken aldrig\ntalade om den i andra uttryck än som \"de pånyttfödda banditerna i Los\nMesas\".\n\nSå kom dagen då den nya kaptenen skulle lemna sitt befäl. Gossarna hade\nmed en mun förklarat att de inte ämnade gå på arbete före frukosten den\ndagen. De ströko omkring i lägret, kommo ibland upp för att se om det\nsnart skulle bära af, synade mulåsnan och kände på sadelgjordarna för\natt se om allt var i ordning, och buro sig i allmänhet åt som om de\nhaft någonting på sinnet, hvilket inte ville komma fram.\n\nNär allt var färdigt kom den nya kaptenen ut, gick öfver till\nhospitalet för att säga farväl till ett par af gossarna som lågo der,\noch fann de öfriga samlade i en klunga utanför kommissariatet, när han\nkom upp tillbaka och var färdig att stiga i sadeln.\n\nDe sågo menande ut, den ena knyckte på den andra och några mumlade till\nhvarandra, men det ville inte blifva något af.\n\n-- Hvad är det gossar? frågade kaptenen till slut, har ni något på\nhjertat så sjung ut. --\n\n-- Jo, de ville bara säga, kom det från någon innerst i klungan, som\ninte kunde ses, att om kaptenen kom någonstädes der han kunde använda\narbetare igen så behöfde han bara skrifva. De hade kommit öfverens om\natt hjelpa hvarandra med respengar om så vore och skulle säkert komma\nallihop. Och om de också inte kunde få fullt lika hög arbetslön som\nhär, så var det inte så noga. De skulle nog komma ändå. --\n\nDet föreföll mig som om hans röst var en smula oklar då den nya\nkaptenen tackade dem och de skrattade inte nu när han lyfte på hatten i\ndet han red bort och sade dem farväl.\n\nMen när han kom upp på kullen, der vägen krökte sig bakom en\nskogsdunge, och vände sig om i sadeln, flögo allas hattar på en gång i\nluften och gossarna hurrade så det grånade i skogen.\n\n\n\n"]