[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fb2sKXLAUlshdwp2NAhAQj5E3HKBo98ozq8o4qTo6oT4":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":20,"gutenbergSubjects":21,"gutenbergCategories":23,"gutenbergSummary":27,"gutenbergTranslators":28,"gutenbergDownloadCount":29,"aiDescription":30,"preamble":31,"content":32},1139,"Nya utvandrarehistorier","Zilliacus, Konni",1855,1924,"1139-zilliacus-konni-nya-utvandrarehistorier","1139__Zilliacus_Konni__Nya_utvandrarehistorier",null,"novelli",[],[],"sv",1897,48394,219004,false,50223,[22],"Finnish Americans -- Fiction",[24,25,26],"History - American","History - Modern (1750+)","Short Stories","\"Nya utvandrarehistorier\" by Konni Zilliacus is a collection of stories written in the late 19th century. This work reflects on the diverse experiences of emigrants, not only focusing on traditional laborers but also including various other characters who seek new beginnings in America. The stories explore themes of hardship, ambition, and the quest for a better life, featuring a cast of characters like Isak Peltonen, who navigates the challenges and opportunities that come with relocating to a new land.  The opening of the collection sets the stage for understanding the myriad motivations behind the migration experience. The narrative begins with a discussion addressing the reader directly, clarifying that \"emigrants\" encompass a wide range of individuals, including not only hardworking laborers but also those fleeing less admirable pasts. The first story introduces Isak Peltonen, a resourceful young man considering emigration to America for better prospects, despite his fiancée Anni’s belief that they could succeed back home. Through Isak's journey, the text highlights the challenges immigrants face upon arrival, including the struggle to find stable work and the desire for a fulfilling life intertwined with the realities of labor, societal judgment, and aspirations for family and financial success. (This is an automatically generated summary.)",[],272,"Kokoelma lyhyitä kertomuksia Pohjois-Amerikkaan muuttaneista suomalaisista 1800-luvun lopulla. Tarinat kuvaavat kirjavaa joukkoa siirtolaisia työläisistä ja uudisraivaajista epäonnistuneisiin opiskelijoihin ja muihin onnenonkijoihin.","'Nya utvandrarehistorier' av Konni Zilliacus är Projekt Lönnrots\nutgivelse nr 1139. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga\nvärlden, varför vi inte sätter några som helst restriktioner med\nhänsyn till e-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lönnrot.","NYA UTVANDRAREHISTORIER\n\nAf\n\nKONNI ZILLIACUS\n\n\n\nWentzel Hagelstams Förlag, Helsingfors, 1897.\n\n\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\n Några ord till läsaren.\n Hvitt ljus.\n Från Urskogen.\n   Ett dynamit-attentat.\n   Alexander Taivalmaas spanska kärlek.\n Elias Möykkäs Amerikafärd.\n Huru jag blef bekant med öfverste Beckridge.\n   Öfverste Beckridge och hans gorilla.\n   När Erik Käykkä sprängde banken.\n David Anttilas öde.\n   På prärin.\n   I skogen.\n   Nybyggarlif.\n   David Anttilas öde.\n\n\n\n\nHågra ord till läsaren.\n\n\nEn och annan kommer måhända att anmärka mot följande berättelser, att \nde icke alla röra sig om värkliga utvandrare, ehuru bokens titel \nutlofvar det. Men den, som det gör, förstår icke rätt ordet utvandrare.\n\nUtvandrare äro icke allenast kroppsarbetare, de, som uppgifva kampen \nmot hemlandets karga jord och klimat och draga västerut hän att söka en \nlättare bärgning för sig och de sina. De äro visst de mest sympatiska \nföreteelserna, ödemarksborna, som komma rätt från skogarna och kärren \nlångt inne i norra Finland, men de utgöra dock icke mera än en del af \nvåra utvandrare.\n\nJämte dem bestå emigrantskarorna af otroligt många andra element, ofta \nnog af element, hvilka det icke är någon förlust för fosterlandet att \nbli af med, utan stundom till och med ren vinst. Studenter, som \nförstört sin framtid i Helsingfors, där det målet kan nås på så \nmångahanda olika sätt; ungdomar af olika slag, som haft alltför stor \nkredit, eller alltför lätt att komma åt kassalådan; präster, som lefvat \nalltför galet att ens duga till själasörjare på bondlandet i Finland -- \noch det betyder mera än det låter; handtvärkare och affärsmän, som \nflugit högre än vingarna burit; slutligen en massa obestämbara \nindivider, förfelade existenser, som förfelats utan synnerligt vägande \norsaker, mera af slarfvig oföretagsamhet än på grund af värkliga \nkaraktärslyten. Och någon gång bland den brokiga hopen en eller annan, \nsom drifvit sig själf i landsflykt, ju längre bort desto bättre, för \natt komma undan de tusen trådar han låtit det dagliga lifvets \nsmåhändelser snärja omkring sig, tills de blifvit till ett nät, som \ngjort tillvaron omöjlig.\n\nLättast taga sig ödemarksborna fram. De begära intet bättre än \ntillfälle att ställa sina musklers och senors sega kraft till dollarns \nförfogande. Och dollarn vet för väl hvad sådan under många släktled \nsamlad, i torftighet skolad och af oaflåtligt, ärligt friluftsarbete \nhärdad kraft är värd, att icke uppskatta den till ett pris, hvilket \nåtminstone till en början förefaller ödemarksborna furstligt.\n\nI jämförelse med rågbröd -- också då det icke är blandadt med bark -- \noch stensaltad fisk är rent hvetebröd och fläsk dem en kunglig spis, \noch det är den billigaste näring de kunna finna i Amerika. För dem är \ndet alls icke svårt att lägga af pengar och inom jämförelsevis kort tid \nbli sina egna herrar, det vill säga såvida de icke lära sig att också \nskatta whisky'n alltför högt.\n\nNäst dem reder sig bäst en del af de förfelade existenserna, och många, \nsom af föga annat än lusten att vagabondera lockats ut öfver Atlanten. \nLångt flera af de förra än man vore böjd att tro och närapå alla de \nsenare behöfva endast väckelsen af det snart nödvändiga valet mellan \narbete och svält för att finna sig i besittning af vanligen betydligt \nstörre manlighet och kraft än de själfva skulle vågat hoppas. Mera än \nen af desse, som haft mod att utan töfvan ställa sig bland \nkroppsarbetarne, har mycket snart funnit sig på väg uppåt \nsamhällsstegen, mot de burgnes nivå. Och de, som engång genomgått den \nskolan, låta sig aldrig sjunka tillbaka igen.\n\nSvårast blir det nya lifvet för alla de många, hvilka äro \"villiga att \ngöra hvad som hälst\" -- men icke förr, än de oundgängligt måste försöka \nsig på värkligt hårdt arbete. De förstå icke att drifvandet dag efter \ndag kring gator och torg -- aldrig mera än halfmätt och oftast mindre, \naldrig i besittning af mera än de få cents någon tillfällig bekant \nkunnat förmås att låna -- i själfva värket är långt hårdare arbete än \natt bära tegel, gräfva diken, eller snart sagdt hvad annat som hälst.\n\nDessa utvandrare -- och de äro många, ty de äro legio från alla jordens \nländer -- komma sig aldrig längre upp i nya världen än i den gamla. De \narbeta aldrig längre, då nöden någon gång tvingar dem att arbeta, än \ntills egandet af en eller annan dollar sätter dem i stånd att på nytt \nbörja drifva omkring på jakt efter något lättare göra -- eller också \nkomma de otroligt fort in i vanan att använda hvar styfver de icke \nnödtvunget måste utgifva för annat, på något, som döfvar och bringar \nglömska. Och det är om möjligt ändå värre.\n\nMen utvandrare äro de alla och hvar i sin stad och i sin mån bidraga de \ntill den mångskiftande brokigheten af utvandrarelifvet i våra dagars \nAmerika.\n\nDär kallas de invandrare och till dem räknas vi alla, vi, som lämnat \nhemlandets trygga ankargrund och låtit oss drifva med den väldiga \nfolkström, hvilken ännu oupphörligt flyter från öster mot väster, dit \nbort till landet på hinsidan hafvet, det land, som för så ytterst få af \noss blifvit ett guldland. Vi ha alla genomgått samma stunder af rådlöst \nöfvervägande, innan vi vågade taga ut det svåra steget, ha alla i en \neller annan egenskap, på ett eller annat sätt och med mera eller mindre \nframgång kämpat med där borta i den ofta otroligt bittra striden för \ndagligt bröd. Och därför höra allas våra minnen, rön och erfarenheter \nrättvisligen under titeln \"Utvandrarehistorier\".\n\n\n\n\n\"HVITT LJUS\"\n\n\n\nI.\n\n\nIsak Peltonen hade väl noga taget inga synnerligt vägande skäl för \nbeslutet att resa till Amerika. Han var ju ung, frisk, starkare än de \nflesta och i alla stycken en duktig arbetare, så att han nog skulle \nkunnat slå sig ut också hemma.\n\nMen å andra sidan var han icke häller annat eller mera än en lös \narbetskarl utan något egentligt yrke, om han också var så pass flink i \nhänderna, att han kunde taga ihop med litet af hvarje. Och \ndagakarlsförtjänst tyckte han var väl litet att gifta sig på, ehuru \nAnni på Heikkilä torpet nog varit villig att riskera det.\n\nIsak hade själf vuxit upp i en inhysingskoja och hade därför haft \ntalrika tillfällen att iakttaga på närmaste håll hvad det betydde för \nen daglönare att skaffa ihop kläder och föda för sig själf och hustrun \noch en skara af barn. Och barnen kommo nog -- ju fattigare man var \ndesto flera. Det hade han också lagt märke till.\n\nHan rådgjorde om planen med Anni och hon gaf honom nog rätt i \nhufvudsak. Det var ett hårdt lif man förde, när man icke alltid visste \nhvarifrån matbiten för morgondagen skulle tagas -- allra mest då en hop \nbarnungar gräto efter den. Men Amerika tyckte hon dock var bra långt \nborta.\n\n-- Kunde vi inte börja som nybyggare här hemma? Ledig jord fins det ju \nnog också i Alastaro och med tiden kunde vi väl arbeta upp ett torp åt \noss?\n\n-- Det är till och med värre än att vara daglönare, påstod Isak. -- \nArbetar man för andra, så behöfver man åtminstone inte bry sig om frost \noch missväxt, som alltid komma på nybyggen.\n\nI Amerika var det mycket lättare -- där kunde en duktig karl mycket \nhastigare förtjäna ihop hvad han behöfde för att bli sin egen. Alla, \nsom varit där, sade att bara man inte söp, så blef det snart pengar på \nkistbottnen. Och supa gjorde han inte alls. -- -- De kände själfva till \noch med egna socknebor, som på några få år skrapat ihop så mycket där \nborta, att de köpt hela hemman! Det var annat, det, än att bli \nnybyggare på främmande mark. -- -- Hvad andra gjort kunde han väl också \ngöra. Och de kunde nog vänta några år för att sedan ha det bra så länge \nde lefde.\n\nAnni suckade visst rätt bittert, då hon insåg att han redan bestämt sig \nför resan och att rådplägningen egentligen endast varit för formens \nskull. Men i sak kunde hon icke invända någonting giltigt, utan \nförklarade blott att hon nog skulle vänta -- -- fast i fem år.\n\n-- Då är jag ändå inte mera än tjugufem, tillade hon förklaringsvis -- \nså att jag väl borde duga åt någon annan, om du inte kommer.\n\nMed den trösten reste Isak.\n\nTill New York anlände han i en lycklig stund. Strejk hade kort förut \nbrutit ut på en järnväg i Chicago, och då inga arbetare på nära näjder \nvågade taga de strejkandes platser, hade vederbörande skickat en \nvärfvare till New York. De ämnade på inga vilkor gifva efter, och \nnyanlända invandrare, som icke hade reda på förhållandena i Amerika, \nvoro glada att taga hvilket arbete som hälst. Bland dem funnos alltid \nsådana, som haft att skaffa med järnvägar förut och därför kunde \nanvändas.\n\nIsak Peltonen hade visst aldrig förut varit med om sådant arbete, men \nhan såg så duktig och rask ut, att värfvaren lät honom följa med. Det \nviktigaste var ju att skaffa ihop ett par vagnslaster folk så fort som \nmöjligt, och värfvaren fick sitt arvode per hufvudtal så snart \narbetarene voro levererade. Resten rörde icke honom. Om en eller annan \nsenare befans oduglig, så var det icke så noga.\n\nDärpå berodde det att Isak omedelbart efter sin ankomst till det \nförlofvade landet erhöll arbete till en och en half dollar om dagen \nsamt kost och kvarter så länge strejken räckte -- förutom naturligtvis \nfri resa till Chicago. Och det tyckte han var nästan detsamma som att \nkomma sig till förmögenhet genast -- -- sju mark och femtio om dagen! \nHan kunde knappast tro det själf.\n\nTill en början kunde han emellertid icke brukas annat än vid det allra \ngröfsta arbetet på stationen, men där fans lyckligtvis groft arbete \ntillräckligt. Alla, som på något rimligt sätt voro användbara såsom \nlokomotivförare, behöfdes för de tåg man ännu kunde hålla i gång, och \ndärför stodo de små stationslokomotiven, hvilka annars släpade toma\noch lastade vagnar af och till på de otaliga spåren, inne i \nlokomotivstallet. Allt deras arbete måste utföras med hand- och \nhästkraft och därvid var en karl med Isaks armar och rygg ovärderlig. \nDet dröjde icke länge innan förmännen började fästa sig vid hans sätt \natt arbeta, hvilket mycket fördelaktigt skilde honom från flertalet af \nde andra nykomlingarna.\n\nOch honom tog det icke häller särdeles lång tid att lära ett och hvarje \nannat än att skjuta vagnar in på de olika spår man utpekade för honom. \nRedan efter ett par veckor visade det sig tydligt att han begynt \nerhålla tämligen rediga begrepp om saker och ting, hvarför han också \nsnart helt naturligt blef ledare för det lag, som arbetade med honom. \nDär han var med kunde förmännen tryggt lita på att allting blef utfördt \nutan misstag och oreda.\n\nDet gjorde att han blef en af de få bland nykomlingarna, som behöllos i \narbete, då den förtidiga och illa förberedda strejken några veckor \nsenare tog slut, utan minsta eftergift från banbolagets sida. \nÅtskilliga af de strejkande själfva måste söka anställning på annat \nhåll, när de sent omsider fingo nog af försöket att tvinga bolaget till \nmedgörlighet, men Isak Peltonen befordrades till lokomotivstallet. Där \nblef hans uppgift att hjälpa till med att rengöra och olja lokomotiven.\n\nDen första tiden betraktades han med allt utom blida ögon af både \nförare, konduktörer, eldare och andra, som varit med om strejken. För \ndem var han en \"scab\" -- en, som tagit en strejkandes plats -- och \nscabs äro ju de föraktligaste individer en arbetare, som har hälst \nnågot begrepp om strejker, möjligen kan föreställa sig.\n\nMen Isak, som hvarken lärt tillräckligt engelska att förstå tillmålets \nnatur af skällsord eller ändå mindre att uppfatta dess djupa \nskymflighet, skötte sin tjänst lika tyst och ordentligt som förut. \nUnder några dagar begrep han icke ens att termen gällde honom, men då \ndet blef klart lystrade han till \"scab\" lika villigt som till \"Eisäk\", \nsåsom de förvrängde hans namn.\n\nHans fredlighet förledde visst en dag, då han som bäst höll på med att \nolja ett lokomotiv, en eldare, som icke kunde komma förbi, att omildt \nberöra honom med foten och ryta: \"rör på dig, fördömda scab!\" Men då \nIsak ögonblickligt grep eldaren i kragen, vek honom dubbel öfver sitt \nknä och med flata handen tilldelade honom en aga, som kom väggarna att \neka, fick han afgjordt skrattarne på sin sida.\n\nOch då det småningom blef klart för litet hvar af förarne att den, \nhvars lokomotiv Isak Peltonen rengjort och oljat, kunde vara fullt \nsäker om att allting var i bästa skick, upphörde de en efter annan att \nbegagna andra tilltalsord än hans namn. Ja, om någon tid frågade en af \ndem till och med om han icke hade lust att bli eldare, så att han med \ntiden kunde lära sig att själf föra tåg. Och då Isak ingenting hade \nemot förslaget, fick han snart lämna stallet och komma ut på linjen.\n\nDet var väl icke vidare än ett godslokomotiv, på hvilket han begynte \nsin värksamhet såsom eldare, men det bekymrade honom icke det minsta. \nHade han själf kunnat välja, så skulle han troligen till och med \nföredragit godstågen, som stannade oftare och så länge, att man hade \ntid att se sig omkring en smula. Passagerarelokomotiven hade ju alltid \nså brådtom, att eldaren aldrig fick rådrum för annat än att elda.\n\nRedan då han tillträdde sin nya befattning, tänkte Isak på att skrifva \nefter Anni, för att gifta sig så snart han kom till Chicago, och de \nförsta dagarna frästade den tanken honom starkt. Han hade ju redan \nsparat ihop en vacker summa, och hans lön var mera än tillräcklig för \ntvå, ifall de lefde sparsamt. Om det också dröjde litet längre innan de \nkommo sig till hemmanslotten i Alastaro, så betydde det icke så mycket \ni bredd med möjligheten att gifta sig genast.\n\nMen efter att hafva begrundat planen en vecka eller så öfvergaf han den \nlikväl. Så länge han hade sin tjänst såsom eldare kunde det nog gå, men \ningen kunde veta huru länge det skulle räcka. Allt efter litet hände \ndet ju att en eller annan af manskapet afskedades och ofta för något \nobetydligt misstag, hvilket knappast alls kunnat undvikas. När man icke \nvar desto säkrare på framtiden, var det väl i alla fall bäst att vara \nensam.\n\nI stället skickade han sina hopsparade pengar hem till Anni på \nHeikkilä. Och på samma gång föreslog han att de skulle taga ut lysning, \nså att hon när som hälst kunde komma öfver och gifta sig, om det så \nskulle passa. Han tyckte intet riktigt om det amerikanska sättet att \ngifta sig utan lysning, skref han.\n\nMen hvad han icke skref var att han både under författandet af brefvet \noch många gånger förut allvarsamt funderat på Annis afskedsord om de \nfem åren. Noga taget kunde han väl inte begära att hon skulle vänta ens \nså länge, om en annan, antaglig friare infann sig -- -- och kvinfolk \nvar ju i alla fall inte annat än kvinfolk -- -- -- men efter lysningen \nvar man så godt som gift -- -- --\n\nHan tillade blott att han ännu icke kunde säga bestämdt när han skulle \nskrifva efter henne, men om förtjänsten fortfor att vara lika god några \nmånader framåt, så skulle det väl inte räcka länge. Och pengarna kunde \nhon sätta på banken i sitt namn.\n\n\n\nII.\n\n\nFörtjänsten icke allenast fortfor att vara lika god, utan blef snart \ntill och med bättre. Ju längre det led med förberedelserna för \nvärldsutställningen, desto starkare blef trafiken, desto flera turer i \nveckan måste förare och eldare göra, desto mera förtjänade de. Och \ndesto bättre lärde sig Isak Peltonen att själf föra lokomotiv.\n\nRedan i lokomotivstallet hade han lagt noga märke till alla delar af de \ninvecklade maskinerna samt så godt han kunde tagit reda på deras \nbetydelse och olika uppgifter. Och såsom eldare hade han sedan med \nförarens hjälp lärt allt hvad han vidare behöfde veta för att när som \nhälst kunna taga dennes plats. Därför var han också en af de första, \nsom befordrades till lokomotivförare, då tillströmningen af folk till \nutställningen omsider blef så stor, att passageraretågen måste \nfördubblas och tredubblas.\n\nDet var större tur och snabbare framgång än Isak Peltonen någonsin \ndrömt om. Hans förhoppningar hade aldrig sträckt sig längre än till \nstadigt arbete såsom eldare under några år framåt. Redan med den lönen \nhade han kunnat spara sig fram till egen jord och oberoende -- -- och \nnu skulle hans inkomster uppgå till dubbelt så mycket!\n\nMen så försummade han icke häller många dagar, innan han skickade en \nfribiljett för turen Wasa--Chicago till Heikkilä Anni och meddelade att \ntiden nu var inne. Hon skulle genast göra sig i ordning och komma öfver \ntill Amerika så fort hon kunde.\n\nNu hade han sådan lön, skref han, att de utan svårighet kunde spara \nihop till hemmanslotten äfven såsom gifta -- -- ja, fast med ett par \nbarnungar till, om nu så skulle hända sig! tillade han med stor \nbelåtenhet.\n\nOm två månader borde hon kunna vara i Chicago. Och om han under den \ntiden gjorde så många turer han någonsin kunde, så borde han väl då \nkunna få några dagars ledighet för giftermål och bosättning, trodde \nhan. Men därvid gjorde han upp räkningen utan värden.\n\nTrafiken på alla banor utan undantag blef allt väldigare i mån som \nhöstsommaren skred framåt. Redan då medeltalet af utställningsbesökare \nuppgick till ett hundra tusen per dag gingo passageraretågen ofta nog i \n\"två sektioner\", såsom det hette, det vill säga två tåg följde \nhvarandra med ett par minuters mellanrum. Och någon gång gingo tre i \nstället för ett. Men längre fram, då besökarne stego till ett hundra \nfemtio -- sjuttio -- två hundra tusen per dag, blef regeln att tågen \nåtminstone tredubblades, medan de på söndagarna ibland gingo i sex till \nåtta sektioner. Åtta öfverfulla passageraretåg i rad med en minut eller \nså emellan! -- Det kräfde uppbjudande af banornas alla yttersta \nresurser och gjorde det fullständigt omöjligt för en enda man af \npersonalen att erhålla permission ens för en dag.\n\nDet var därför endast med största svårighet Isak kunde ställa det så, \natt han blef i tillfälle att möta sin fästmö, då hon slutligen anlände, \nfulla två veckor senare än han beräknat. Och så snart han fört henne \ntill det boardinghus, där han själf bodde, måste han skynda i väg igen, \nutan att hinna meddela annat eller mera än att de för ögonblicket alls \nicke kunde tänka på bosättning. Han hade inte en ledig minut utöfver de \nfå timmar han då och då kunde få sofva.\n\n-- Men i morgon, när jag kommer tillbaka, få vi tala närmare därom, \ntillade han. -- Och pengar förtjänas här omåttligt, så vi få inte \nklaga.\n\nDet gjorde Anni icke häller, då hon hörde huru mycket han igen lagt \nåsido sedan han skickade hem den sista besparingen. Det var ju rent \nobegripligt att han kunnat förtjäna en sådan summa inom föga mera än \ntvå månader!\n\n-- Ja -- och lika mycket till kommer det nog inom de nästa två, trodde \nIsak. -- Ännu räcker utställningen sex veckor, och sedan börja de \nskicka alla saker härifrån, så att man kan räkna på stora förtjänster \nåtminstone till nyår -- -- -- Då borde vi ha så mycket, att vi kunna \nresa hem om vi vilja -- -- till en hemmanslott räcker det nog! Men då \nvilja vi kanske ha mera.\n\n-- Månntro det? sade Anni. -- Det här landet kan nog gå an att arbeta i \noch förtjäna pengar, men inte skulle man kunna lefva här. Det går ju \nomkring i ens hufvud redan bara man ser ut genom fönstret!\n\n-- Nå, vid det vänjer man sig snart, försäkrade Isak i en ton, som icke \nvar utan en viss anstrykning af öfverlägsenhet. -- Det är just för att \nhär fins så många människor och de resa och bråka så mycket som man \nförtjänar pengar -- -- Men det är nog inte värdt att vi gifta oss \nförrän längre fram. Det vore ju inte att vara riktigt gift, då jag \nmåste vara borta både dagar och nätter.\n\nDärom var Anni fullt ense. Om de icke ens kunde bo för sig själfva, så \nväntade hon hälst -- -- det kvarter de hade var ju värre än en \ngästgifvaregård --! Hon var rädd bara att gå ut ur rummet, sade hon. \nOch därför hade hon tänkt att hon borde söka sig tjänst tills de kunde \nsätta bo -- eller resa hem.\n\nDet var en plan, som i första ögonblicket alldeles icke tilltalade \nIsak. Men då Anni bestämdt höll på den och föreställde honom huru \noförnuftigt det var att hon satt och tärde på hans besparingar i \nsysslolöshet, i stället för att hjälpa till så godt hon kunde, så gaf \nhan slutligen med sig.\n\nHan skulle höra åt bland sina kamrater huru man borde begå för att få \nplats för henne hos hyggligt folk, lofvade han. Och nästa söndag hade \nhan tre timmars ledighet mellan två tåg. Då skulle han taga henne med \ntill stationen. Sådant lif hade hon ännu icke sett!\n\nDärmed lämnade han henne igen ensam, ångade kort därpå i väg med sitt \nlokomotiv och hämtade det tillbaka först söndag morgon. Han hade åter \nvarit i arbete trettiosex timmar i ett kör -- med sex timmars hvila vid \nbanans ändpunkt. Det var värre än till och med under brådaste \nhöbärgningstid hemma! -- -- -- men så lönade det sig också mycket \nbättre, tänkte han belåtet, då han stack den sista veckans aflöning i \nfickan.\n\nAnni var färdig för utflykten och gapade af förvåning såväl under den \nkorta vandringen till stationen som ändå mycket mera då de kommo fram. \nHon hade hjärtat högt uppe i halsen, medan Isak förde henne omkring, \nklef öfver och emellan skenorna som om icke dussinfal lokomotiv \nhvisslat och dånat fram och åter på alla håll, samt till sist förde \nhenne in i stallet för att se på hans eget lokomotiv, som just höll på \natt rengöras.\n\nHon måste till och med stiga upp på det och sätta sig på det lilla \nsätet i förarens hytt, medan han förklarade huru man skötte en sådan \nmaskin och hvad det riktigt betydde att föra ett tåg i dagsljus och i \nmörker, i alla väder och vindar. Och ju mera han förklarade, desto \nhäpnare kände hon sig öfver allt hvad Isak lärt under den korta tiden \nsedan han reste. Han hade ju blifvit en helt annan karl -- -- hade reda \npå mycket mera än någon där hemma -- -- -- Inte ens brofogden -- \nknappast länsmannen visste så mycket. De hade aldrig fört lokomotiv!\n\n-- Är det inte förfärligt svårt och farligt när det är mörkt? frågade \nhon såsom ett slags slutsumma af sina tankar.\n\n-- Farligt är det nog om man inte håller ögonen öppna, isynnerhet när \nman kommer in till de stora stationerna. Eller när det regnar och snöar \noch stormar, eller är så klart månsken, att man har svårt att se hvad \nljus de visa.\n\nHon endast såg beundrande på honom och han fortsatte att beskrifva:\n\n-- Om det är hvitt ljus, så betyder det att man kan fara på med full \nfart, men är det blått så är någonting i olag på banan eller med \nvagnarna -- -- då skall man stanna småningom. När de visa grönt sken, \nså får man köra sakta och om det är rödt så måste man stanna genast, \nfast man har aldrig så god fart -- -- det betyder att där är fara på \nfärde om man kör på. Men farligast är det när de lagt patroner på \nskenorna, så att det börjar smälla under hjulen. Då stoppar man så \ntvärt, att det brakar i maskinen.\n\n-- Herre Gud! aldrig skulle jag våga köra ett lokomotiv!\n\n-- Så tänkte jag också förut -- och nu kör jag det ändå både dag och \nnatt. Men jag är ännu alltid likasom rädd tills jag ser ljusen vid \nstationerna. Man kan aldrig veta om allt är på rätt innan man ser \nsignalen -- -- och till och med då händer det ibland att det går galet \noch hela tåget går i kras.\n\nAnni ryste och önskade sig mera än någonsin tillbaka till Alastaro\n-- -- om hemmanslotten sedan blefve aldrig så liten.\n\n-- Halloh Eisäk! -- har ni fått ny eldare? hälsade föraren af ett stort \npassagerarelokomotiv med väldiga drifhjul, som just i sakta mak kom in \npå spåret näst intill. -- Hvem är den tösen?\n\n-- Hon är från min hemtrakt och har nyss kommit till Amerika. -- -- Vi \nämna gifta oss, när här blir litet ledigare, förfullständigade Isak \npresentationen, då den andre hoppade ned från sitt lokomotiv och kom \nfram till dem.\n\n-- Ledigare! ja, -- -- räcker allt innan här blir ledighet till annat \nän att förtjäna pengar för bolaget -- -- -- vi få allt släpa och slita \nså länge lifshanken hänger i! Men gratulerar i alla fall -- det är en \ngrann flicka ni fått!\n\nIsak smågrinade förnöjdt öfver komplimangen. Johnston var ju en af de \nfrämsta på linjen -- förde den flygande expressen -- och hade icke för \nvana att visa sig särskildt höflig mot dem, som bara förde godståg. Nu \nskakade han hand med dem båda och sade att han i Isaks ställe helt \nenkelt skulle taga sig ledigt för en vecka eller två.\n\n-- De bli glada nog när ni kommer tillbaka, försäkrade han. -- Hvarenda \nman är värd pengar i mängd för dem under sådana här tider.\n\nIsak skakade på hufvudet. Det vore inte riktigt hyggligt, menade han, \natt lämna sin post just då man behöfdes som mest.\n\n-- Det tackar er fan och inte bolaget för er hygglighet! utlät sig \nJohnston. -- De skulle ingalunda tveka att afskeda er, om ni inte \nbehöfdes.\n\n-- Det kan väl vara, medgaf Isak -- men nog stannar jag nu i arbete, \ntills den värsta tiden är förbi, så vi kunna sätta bo ordentligt.\n-- -- -- Om hon bara kunde få tjänst i ett godt hus till dess, så vore \nallt på rätt -- -- --\n\n-- Vill hon taga tjänst? afbröt Johnston. -- Det kunde ju inte passa \nbättre! Här var bud från min hustru, då mitt tåg kom in, att vår flicka \ngått sin väg. Och jag skulle på hemvägen höra åt på ett kontor efter \nnågon, som kunde komma i stället. Men det är inte så lätt att nu få \nnågon i Chicago -- -- Kanske vi kunde komma öfverens? vände han sig \ntill Anni.\n\nHon var mera än villig, så snart förslaget blifvit öfversatt. Och då \nIsak ännu hade tillräcklig tid öfrig, gingo de alla tre till \nboardinghuset efter hennes effekter. Men därifrån måste Isak vända om \ntill stationen, utan att följa med dem ut på västsidan, där Johnston \nbodde.\n\n\n\nIII.\n\n\nDärefter var det nästan som om de icke befunnit sig i samma stad. \nSamfärdseln på banan blef allt lifligare ju längre det led mot \nutställningens afslutande. Och i samma mån ökades naturligtvis arbetet \n-- men också förtjänsten -- för personalen och i synnerhet för \nlokomotivförarne.\n\nAnni kom snart till klarhet om att hon icke alls trifdes i Chicago. Att \naldrig, utom under Isaks sällsynta och kortvariga besök, få träffa \nnågon människa hon värkligt kunde tala med föreföll henne nära på \nouthärdligt.\n\nEn gång hade hennes matmor visst tagit henne med till utställningen och \ndär tycktes ju nog vara vackert, om där inte funnits sådana hopar af \nmänniskor. Man kunde knappast se någonting annat än dem. Då hon kom hem \ndärifrån värkte och bultade hennes hufvud så, att hon trodde sig på väg \natt bli sjuk på allvar. Därefter brydde hon sig inte mera om att gå ut \nur huset.\n\nMen till Isak sade hon ingenting om huru hon vantrifdes. Han hade det \nju i alla fall bra mycket värre -- -- i arbete både natt och dag. Och \npå nyåret skulle de kunna fara hem, försäkrade han alltid. Kunde han \nhålla ut till dess, så kunde hon det väl också.\n\nSå gingo dagarna och veckorna, sådana dagar och veckor, som Chicago \naldrig upplefvat förut, och troligen ej kommer att upplefva härefter. \nUtöfver unionens hela område hade folket slutligen kommit till \nöfvertygelsen att den väldiga utställningen väl var värd att se, trots \nallt hvad afundsjuka tidningar i östan och västan haft att säga mot \nden. Och därför strömmade ständigt allt talrikare skaror till \nvärldsstaden vid Michigansjön, talrikare i mån som den sista oktober, \nden oåterkalleliga stängningsdagen, ryckte närmare.\n\nDe oräkneliga hotellen af olika klass och slag voro fyllda ända till \nbadrum, garderober och andra krypin, där något slags bädd kunde slås \nupp, eller där man i värsta fall kunde ligga på golfvet. Ute på \nsydsidan, i närheten af utställningsfältet, uppstodo hela läger, där \nman kunde hyra sofplatser i tält -- och hvarenda plats var upptagen. \nPrivata familjer, kaféer, restaurationer -- -- ja, ända till \npolisstationerna härbärgerade utställningsbesökande, som annars skulle \nsett sig nödsakade att tillbringa natten på gatan.\n\nRörelsen i staden var otrolig och omsättningen af pengar oerhördt stor \nunder de sista veckorna. Krog- och spelhusvärdar och andra, som gjorde \ni både bättre och sämre affärer, togo in mynt i näftal. Längs alla \ngator och vägar, som ledde ut till expositionen, stimmade massor af \nmänniskor fram och åter från tidigt på morgonen till sent in på \nnätterna. Utställningsområdet själft var oaktadt sin jättelika \nutsträckning en enda myrstack af oroligt, jäktande, myllrande lif -- \nsom om enhvar sökt tvinga in det yttersta möjliga i de få dagar, som \nåterstodo. Och bantågen dånade oupphörligt från och till Chicago, \nständigt öfverfyllda af passagerare.\n\nDet gick i oafbrutet crescendo ända till den första november. Då \nupphörde på en gång tillströmningen af folk till de inkommande tågen. \nOm ett par dagar kunde hälften af de utgående inställas. Därpå följde \nett kort uppehåll af lugn, hvarunder litet hvar sökte i någon mån hämta \nandan -- och så bröt den stora strejken ut.\n\nPå Chicago, Burlington & Quincy-banan -- C. B. & Q. såsom den vanligen \nkallades -- där Isak Peltonen var anställd, hade Johnston, Annis \nhusbonde, åtagit sig att förmå manskapet till deltagande i strejken.\n\n-- -- Utan oss skulle banbolagen icke kunnat förtjäna en slant mera än \nvanligt under det sista halfåret, slutade han ett andragande i \nlokomotivstallet till en flock arbetare, bland hvilka också Isak befann \nsig. -- Det är vi, som svettats och slitit dag och natt för att fylla \nderas penningpåsar och därför är det vår rätt att också dela deras \nvinst. Men får man inte sin rätt med godo, så tvingar man sig till den!\n\n-- Månne vi inte redan fått vår del? invände Isak saktligt. -- Jag \ntänker att andra väl likasom jag förtjänat mera de sista tiderna.\n\n-- Det ha vi väl gjort, medgaf Johnston -- men det är ingenting annat \nän lön för vårt extra arbete vi fått. Vinsten ha de tagit hel och \nhållen, och den skulle de aldrig kunnat få utan oss.\n\n-- Och utan dem skulle vi hvarken kunnat få lön för extra eller för \nvanligt arbete!\n\n-- Taladt som en scab! -- Ni borde vara den sista att draga er undan, \nEisäk! Men vi ha ingen tid för prat. Vi äro alldeles tillräckligt många \natt icke behöfva bry oss om hvad den ena eller andra gör, men hälst \nville vi naturligtvis ha alla med. Hvem är med och hvem emot oss?\n\n-- Jag vill inte strida med mitt bröd, förklarade Isak kort. -- Sedan \njag kom i bolagets tjänst har jag fått ärligt betaldt för ärligt \narbete, och så länge jag det får blir jag kvar.\n\n-- Likaså gör jag! -- och jag med! -- och jag! -- och jag! -- jag \nockså!\n\nFlera af dem, som slöto sig till Peltonen, skulle aldrig riskerat börja \noppositionen, så mycket det än bjöd emot att lämna arbetet. Men då isen \nen gång var bruten, voro de icke tröga att följa exemplet.\n\nJohnston var lika häpen som förbittrad. -- -- Han hade på förhand \nförsäkrat de andra ledarne att hvar man på C. B. & Q. var säker -- -- \nså stort inflytande hade han nog där. Och nu vågade han icke ens säga \nut hvad han tänkte -- -- därtill hade han eldaren, som kommit Isak för \nnära, i alltför färskt minne.\n\nFöljande morgon var strejken i full gång. Och innan dagen gått förbi \nhade de olika järnvägsbolagen slutit sig tillsamman samt enats om att \npå inga vilkor gifva vika, utan föra striden till slut med samfälda \nkrafter.\n\nDe af manskapet, som stannat kvar i arbete, erhöllo ånyo kvarter och \nförplägning på stationerna, hvilka ställdes under bevakning af enkom \nförhyrdt, väl beväpnadt manskap. Med hvart tåg följde likaledes vakter, \nförsedda med revolvrar och repetergevär, såväl på lokomotivet som i \nkonduktörsvagnen. Arbete fans fullt upp och förtjänsten var större än \nnågonsin. Men det var i alla fall en ohygglig tid.\n\nIsak Peltonen tänkte visst mycket sällan därpå att han nära nog vågade \nlifvet hvar gång han förde sitt lokomotiv ut från stationen eller \nhämtade det tillbaka. Men så mycket oftare tänkte han på tågets och \npassagerarnes öde, ifall de strejkande utförde sitt ofta uttalade hot \natt gripa till våld.\n\nSjälfva stationsområdet var nog något så när väl bevakadt, men mera \nkunde bolaget icke göra, utan måste i öfrigt lita hufvudsakligen på \nförarnes påpasslighet. Och förarne åter måste lita minst lika mycket på \nsina egna ögon som på signalerna -- hvilka ju kunde vara falska.\n\nTill och med Isaks kallblodiga lugn begynte småningom hota att gifva \nvika. De föregående månadernas förtvifladt ansträngande arbete hade \nvarit den sämsta möjliga förberedelse för den tid, som nu följde och \nsom kräfde allt hvad de spänstigaste nerver kunde gifva.\n\nHvad nerver voro för något visste Isak väl icke, men hvad han visste \nvar att han började känna sig rädd hvar gång han steg upp på sitt \nlokomotiv. Och under sina lediga timmar var han likaledes nedstämd och \norolig, oaktadt de fortsättningsvis snabbt ökade besparingarna.\n\nIcke ens Anni kunde starkare längta efter den dag, då de skulle vända \nChicago och Amerika ryggen. -- -- För sin del skulle han hälst gjort \ndet genast, om det ej bjudit emot att just nu lämna tjänsten -- -- som \nom han varit rädd för Johnston och de andra!\n\nAnni hade han för öfrigt icke sett mera än en gång sedan strejken \nbörjade, en afton då han trots kamraternas varningar lämnat det \nbevakade området och begifvit sig ut på västsidan. Honom hade ingenting \nvederfarits, men då Anni nästa morgon sanningsenligt besvarade frågan \nhvem det var, som besökt henne, undanbad Johnston sig sådana visiter \nför framtiden. Hon fick låta bli att taga emot scabs, så länge hon var \ni hans hus!\n\nIsak bara smålog då han läste Annis bref om saken. I det hela gjorde \ndet ju inte stor skilnad -- -- hon kunde väl lämna den tjänsten, om så \nskulle vara. Men just nu var det inte lätt att ens skaffa henne\nett hyggligt kvarter -- -- det gamla boardinghuset var fullt af \nstrejkande -- -- --\n\nNå, länge kunde det här eländet väl inte mera räcka -- -- och hon hade \ndet tills vidare bra nog där hon var -- -- --\n\n\n\nIV.\n\n\nDeltagarnes i strejken förbittring stegrades dagligen, i mån som å ena \nsidan hoppet om eftergift från bolagens sida syntes mera aflägset och å \nden andra svårigheterna att fortsätta striden ökades. Sedan flertalet \ninom de första veckorna gjort slut på sina besparingar från de goda \nmånaderna, begynte frågan om dagligt bröd allt enträgnare pocka på svar \n-- och oförmågan att besvara den dref allt flera öfver till dem, som \nyrkade på våldsåtgärder.\n\nDe drefvo slutligen sin vilja igenom. Ledarne beslöto att med våld\nsöka tvinga en af hufvudlinjerna att inställa också post- och \npassageraretågen, de enda, som ännu voro i gång. Lyckades det, så måste \nvederbörande falla till föga.\n\nMen Johnston uppträdde som medlare.\n\nInnan de skredo till åtgärder, hvilka skulle gifva förtryckarne rätt \natt erhålla militärskydd för sin egendom, ville han föreslå att de \nskulle försöka skrämma scabmanskapet på en eller annan linje att lämna \narbetet. Gick det inte, så återstodo alltid kraftåtgärderna.\n\nOch i den vägen ville han föreslå C. B. & Q. Där fans en ärkescab, som \nde andra följde -- en usel invandrare, som kommit till landet för \nmindre än två år sedan utan en cent i fickan -- och som nu var deras \nfrämsta man. Kunde de drifva honom i väg, så åtog Johnston sig att \nsvara för de öfriga.\n\nLedarne samtyckte. Det kunde i ingen händelse skada att först vända sig \nmot en enstaka individ -- -- därmed var det ej så noga.\n\nTidigare på hösten hade expressen kommit in kort före solnedgången, vid \nfull dager, så att man ännu kunde urskilja allting på banan och i dess \nnärhet. Men ju längre årstiden skred framåt, desto mera skumt blef det \nvid tiden för expresstågets ankomst, tills det slutligen i december \ndånade in på stationen i fullt mörker.\n\nDär fans en punkt, en half mil eller så innan banan nådde de yttersta \nhusen i förstaden, hvilken förarne alltid egnade särskildt spänd \nuppmärksamhet, en växel där C. B. & Q. löpte ihop med tre andra banor, \nsom begagnade samma spår in till stationen. Förrän strejken bröt ut \nvisades där alltid först grönt ljus, hvilket förbyttes till hvitt \nendast i sista minuten -- eller till rödt om någonting oförmodadt kom \nemellan. Men sedan trafiken på de andra linjerna aftagit så mycket har \nsignalen för expressen vanligen varit endast hvit, så att den kunnat \nköra igenom växeln utan minskning af farten.\n\nIsak Peltonen är på väg hemåt med expresståget, det enda, som numera \ngår fullt regelbundet på banan. I sina annonser gör järnvägsbolaget \nvissa förbehåll beträffande afgångs- och ankomsttider för alla andra \ntåg, men expressen har hittills icke klickat en enda gång. Det är \nbländande klart månsken och därför spänner Isak blicken skarpare än \nvanligt ut i rymden, längs banan och den öppna terrängen näst intill, \nbort åt det håll där signalen vid den stora växeln snart bör komma i \nsikte.\n\nDå han slutligen får syn på den, drar han ofrivilligt ett djupt andetag \naf lättnad. Det är hvitt ljus.\n\nAllt klart! säger vakten med repetergeväret, som följer med på \nlokomotivet. Han känner också redan linjen så pass väl, att han vet \nhuru ringa svårighet det skulle erbjuda de strejkande att ställa till \nnågot bråk just där i närheten.\n\nNågra ögonblick till fortsätter tåget såsom förut, medan Isak håller \nögonen stadigt fästade på det hvita ljuset, som kommer allt närmare. Så \nförsvinner det med ens -- och ett blodrödt sken strömmar nästa sekund \nemot honom, ut öfver banan.\n\n-- Rödt! någonting är på färde! ropar vakten. Och Isak griper mekaniskt \nefter nödbromsen med högra handen, medan den vänstra gör det nödvändiga \ngreppet för att stoppa farten.\n\nMen inom mindre än en sekund släpper han på full ånga igen och låter \nhandtaget till nödbromsen gå. Det skarpa månskenet har visat honom \nskuggan af en oredig massa, som är gömd bakom växelkarlens koja.\n\n-- Stoppa! -- stoppa tåget, karl! -- -- hvad satan tänker ni på?\n\nVakten söker skjuta honom åt sidan för att själf stanna lokomotivet. \nMen Isak griper honom utan ett ord med ena handen om strupen, medan den \nandra fortsätter att släppa på ånga, så att tåget i ursinnig hast rusar \nförbi den farliga punkten och vidare åt stationen till.\n\nDär ljuder ett flerstämmigt \"danm the scab!\" och ett par revolverskott \nsmälla bakom dem utan att göra någon skada. Men först när den sista \nvagnen hunnit genom växeln, släpper Isak vakten, som vid det laget är \nhalft kväfd.\n\n-- Jag såg skuggan af flera karlar på banan och tänkte att signalen var \nfalsk, men hade inte tid att förklara, sade han likasom ursäktande. Och \nkort därpå körde expressen in på stationen utan att dess passagerare \nhade minsta aning om att någonting ovanligt varit på färde.\n\nMen så fort Isak Peltonen kunde lämna sitt lokomotiv, begaf han sig ut \ntill växeln och där fann han ganska riktigt banvakten bunden samt \nförsedd med en boll smutsigt bomullstrassel i munnen.\n\nFyra karlar med masker för ansiktet hade öfverfallit honom, berättade \nmannen, så snart han spottat ut den värsta smaken, och det så \noförmodadt, att han knappast hunnit tänka innan han fann sig instängd. \nMen han kunde nästan svära på att han känt igen Johnstons röst.\n\nIsak gick tillbaka till stationen och aflade rapport på kontoret.\n\n-- Ändtligen! sade chefen. -- Om de blott ville göra litet mera, så \nskulle vi alldeles säkert få militär -- men anhålla därom kunna vi \nockså redan på grund af det här.\n\nDärom hade Isak ingen åsikt att uttrycka. Men han förklarade att han \nicke vidare ville föra passageraretåg. Det var för stort ansvar. -- \nGodståg nog, tillade han.\n\n-- Ni behöfver inte bry er om hvad slags tåg ni för, invände chefen. -- \nOm det är lefvande eller död frakt är ju er fara alldeles lika.\n\n-- Det är inte för mig själf jag är rädd, sade Isak. -- Men då jag \ntänker på de många människorna i vagnarna, så har jag lust att stanna \nför hvar stubbe, som kastar skugga öfver skenorna. Och efter det här \nvet man inte hvad de ställa till.\n\nChefen insåg att Isak i det närmaste nått den punkt, där en \nlokomotivförare upphör att vara fullt säker -- han hade sett sådana \nfall förut. De voro få, som skulle hållit ut så länge.\n\n-- All right! sade han efter ett par ögonblick -- ni skall slippa föra \ntåg, tills ni hvilat er litet. Tag en vecka för att gå omkring här med \nJackson, biträdande banmästaren, och lära hvad ni behöfver för att \nsedan kunna tura med honom. Det blir halfva veckan på linjen och den \nandra hälften här. Men i morgon måste ni ännu taga expressturen, så jag \nslipper bråka om annan förare så här sent på aftonen.\n\nDet gick Isak gärna in på. -- En hel vecka så godt som ledig! -- -- och \nsedan bara halfva veckan på linjen! -- Nu var det på tiden att Anni \nsade upp sin tjänst. Jacksons hustru, som hade deras kosthållning, \ntalade ju jämt om att hon behöfde hjälp. Det kunde Anni åtaga sig, så \nfick hon bo på stationen -- kanske med lön ännu till!\n\nMrs Jackson var förtjust öfver förslaget, men måste tala med \nchefskapet, innan hon kunde säga något bestämdt om lönen.\n\nIsak gick omedelbart till värket med författande af ett bref till Anni. \nHon skulle genast säga upp tjänsten. Hans tåg kom in lördag afton och \nsöndag morgon skulle de låta viga sig. Arbetet skulle bli mycket \nlättare härefter, och så länge strejken räckte fingo de bo på \nstationen. Hon skulle bara komma dit lördag afton och hämta sin kista \nmed sig. -- På morgonen stack han själf brefvet i postlådan, innan han \nångade bort med expressen.\n\nAnni upplefde en stund af blandad fröjd då brefvet lördag morgon \ntillställdes henne. Utan att töfva gick hon in till sitt husbondfolk \noch meddelade så godt hon kunde att hon ville säga upp sin plats.\n\n-- Hvarför just nu?\n\nJa, det var vida svårare att förklara med den engelska Anni hade till \nsitt förfogande. Men efter ett otal frågor blef det dock klart för dem, \natt Isak nu kunde gifta sig samt att han var på sin sista tur med \nexpressen. Och då svor Johnston med hopbitna tänder -- -- så vidt det \nberodde på honom skulle det värkligen bli den förb--de scab'ens sista \nfärd!\n\nAnni var så ifrigt sysselsatt hela dagen med att ställa allting i \nordning, att hon först fram emot aftonen kunde begifva sig på väg. Men \npå stationen träffade hon genast en af Isaks vänner, som förde henne \noch hennes kista till Mrs Jacksons kvarter.\n\n\n\nV.\n\n\nUte på prärin, omkring ett halft dussin mil från Chicago, där C. B. & \nQ. linjen på en kulvert går öfver en liten bäck, var en man ifrigt \nsysselsatt på banan kort efter mörkrets inbrott. Bredvid sig hade han \nen öppen påse med några värktyg, af hvilka han försökte ett efter annat \nför att lossa de spilar, som fasthöllo en skena nära intill kulverten. \nHan var tydligen van att handskas med värktyg, men det dröjde dock en \ntämlig stund innan skenan lossnade.\n\nSlutligen lyckades det. Mannen kastade den sista spiken ned i bäcken \noch stack värktygen tillbaka i påsen, den han hängde öfver axeln. Så \nrörde han litet på skenan för att försäkra sig om att den var lös, men \nflyttade den icke, utan steg ned i diket vid banan. Därifrån tog han \nupp en stång och sköt med en kvick stöt den lösa skenan inåt banan. Det \ngick ypperligt. Han lade skenan tillbaka på dess plats och återtog sin \nplats i diket, hukande sig ned vid en liten videbuske.\n\nEn påpasslig förare med goda ögon skulle nästan säkert kunnat se att en \nskena var borta, i så god tid att tåget hunnit stannas. Men om skenan \nsköts undan först då lokomotivet var för nära att mera kunna stoppas, \nså måste det spåra ur. I den första villervallan var det knappt \ntänkbart att någon skulle se sig om efter upphofsmannen -- som för \nöfrigt inom mindre än en minut kunde försvinna i mörkret.\n\nEn god halftimme väntade mannen i diket, innan expressen kom i sikte -- \nhväsande och dånande och med den väldiga reflektorlampan lysande upp \nbanan ett bra stycke i förväg.\n\nIsak Peltonen står på sin post, med ögonen ständigt öfverfarande de två \nskensträngarna framför lokomotivet. Allt närmare den lilla videbusken \nkommer han, utan minsta tanke på fara där ute på den släta prärin.\n\nNu ser han kulverten -- så långt hans blick når ligga skenorna jämna, \nmed sina slitna ytor glänsande som silfver i det gulaktiga lampljuset\n-- -- om en kvart är han framme -- -- -- och i morgon -- i afton -- är \nhan fri -- -- och An -- -- --\n\nDå ser han någonting mörkt -- en man -- resa sig ur diket --\nhan skjuter en stång fram mot skenorna -- en af dem rullar\nåt sidan -- -- --\n\nFörarens hand griper blixtsnabbt nödbromsen -- -- den mörka gestalten \ntar ett steg som till flykt -- -- och med ett väldigt språng flyger \nIsak rätt på honom, i samma ögonblick som de främsta lokomotivhjulen \nbraka mot en sleeper.\n\nLokomotivet rifver upp banan Öfver kulverten och rullar ned från \nbanken, dragande tendern ned i bäcken. Bagagevagnen kastas i samma nu \nockså på sida ned på marken, men den första af passagerarevagnarna blir \nstående på sina hjul, med ena ändan i diket. Och de öfriga stanna tack \nvare nödbromsen på banan, ehuru de stöta ihop med ett ljud som om deras \nsista timme slagit.\n\nKonduktören och ett par bromsare komma springande med lyktor från andra \nändan af tåget. Vakten ligger på marken ett stycke från lokomotivet, \nmed repetergeväret i handen.\n\n-- Tror inte han är död, säger eldaren, som räddat sig med ett språng \nfrån tendern -- han bara hoppade ett ögonblick för sent. -- -- -- Men \nföraren ser jag inte till -- fast han hoppade först. -- --\n\nDe funno honom vid bagagevagnen, som fallit öfver nedra delen af hans \nkropp. Under honom låg en annan kropp, med hufvudet tryckt mot marken \noch med Isaks båda händer kring strupen -- -- --\n\nKonduktören skickade ögonblickligt en man till närmaste station för \nlokaltrafiken, en half mil därifrån, för att telegrafera.\n\n       *       *       *       *       *\n\nIsaks vän sökte underhålla Anni så godt han kunde, medan hon väntade på \nperrongen, men han blef allt mera tankspridd i mån som minuterna skredo \nframåt, utan att expressen hördes af. -- -- Det kunde aldrig hänga rätt \nihop. -- -- -- Och där kom chefen själf rusande ut ur kontoret!\n\n-- Tag N:o 708 med reparationsvagnen och tre passagerarevagnar utåt \nlinjen, befallde han.\n\n-- Expressen har spårat ur sex mil härifrån -- -- och säg till åt \nbanläkaren att följa med -- fort!\n\n-- Kom med! sade Annis sällskap.\n\nDå de kommo fram, med reparationsvagnen skjuten framför lokomotivet, \nvar allt i samma skick som förut, utom att flera passagerare samlats \nomkring bagagevagnen. Konduktören rapporterade till doktorn att ingen \naf passagerarne var illa skadad.\n\n-- Men jag tror föraren och en till fått sin sista knäck, tillade han, \nmed en rörelse af hufvudet mot bagagevagnen.\n\nDoktorn stack handen under Isaks bröst.\n\n-- Inte ännu, sade han -- ehuru han föga kan ha långt kvar.\n\nDe använde först domkrafterna på bagagevagnen och skrufvade den inom \nnågra minuter så högt upp, att de båda kropparna kunde dragas fram.\n\nDet ryckte i Isak, då de tvingade in litet whisky i hans mun. Men först \nnär de med våld lösgjorde hans händer från den andre vaknade han upp. \nDen andre var Johnston och han var död -- med strupen hopklämd som af \nett skrufstäd.\n\nIsaks första rediga blick föll på Annis ansikte, som med stel skräck i \ndragen var lutadt öfver honom. Så riktades den på doktorn, som höll på \natt göra ett hastigt öfverslag af hans utsikter.\n\nDoktorn reste sig och skakade på hufvudet.\n\n-- Må där -- -- finnas någon -- präst på tåget? hviskade Isak, då \nkonduktören bjöd honom mera whisky.\n\n-- Ah, inte behöfva vi ännu tänka på präst -- -- doktorn kan\nväl -- -- --\n\n-- Inte för mig, afbröt Isak otydligt -- -- för att viga -- -- --\n\nKonduktören trodde att han yrade och befallde en negeruppassare från \nexpressen hämta en madrass att bära honom på.\n\n-- Nej -- -- jag har pengar, förklarade Isak ansträngdt. -- -- Hon får \ndem -- -- om hon är enka -- -- fråga om någon är präst -- --\n\nHan blickade mot passagerarne, som stodo omkring. Och konduktören, som \nändtligen begrep, förklarade för dem hvad mannen ville; frågade om \nnågon af dem var präst och kunde viga honom och flickan där bredvid.\n\nEn äldre man tog ett steg framåt ur hopen.\n\n-- Präst är jag inte, men distriktsdomare och berättigad att viga -- om \ndet är allt han vill.\n\nIsak nickade tyst bifall, men Anni brast i gråt, då hon uppfattade \nhvarom det var fråga. Och under de få minuter den korta ceremonin \nvarade snyftade hon så, att hennes svar knappast hördes, ehuru de många \nmänniskorna förhöllo sig ljudlöst stilla.\n\n-- -- -- och i kraft af mitt ämbete förklarar jag därför i dessa \nvittnens närvaro, eder, Eisäk Peltonen och Anni Heikkilä, för man och \nhustru, slutade domaren högtidligt.\n\nIsak var nästan medvetslös på nytt då det var öfver. Men sedan de \nförsiktigt flyttat honom på en madrass, buro de honom in i den närmaste \naf vagnarna och kryade upp honom med en ytterligare dosis whisky. Det \ngjorde alls ingen skilnad huru mycket de gåfvo honom, sade doktorn.\n\nAnni satt invid honom på golfvet.\n\n-- Nu -- -- får du -- -- köpa hemmanet, yttrade han sakta -- -- sedan\n-- -- välja bland -- bästa i Alastaro -- -- -- inte ännu ens\ntjugufem -- -- --\n\n-- Ah, Herre Jesus! snyftade Anni -- -- -- det hinner jag väl tänka på \nsedan -- -- -- Kanske du inte häller dör ännu -- --\n\nIsak frambragte någonting liknande ett smålöje såsom enda svar. Och då \ntåget omedelbart därpå satte sig i rörelse, föreföll det som om han \nvärkligen börjat yra.\n\nHan mumlade orediga ord, om sitt vackra lokomotiv, om signaler, om \nJohnston -- --\n\n-- Stoppa! -- stoppa! Det lyser rödt! ropade han en gång, men sjönk \ngenast därpå igen i half dvala och låg med slutna ögon.\n\nFörst när de buro honom ut ur vagnen och lade honom på sjukbåren, som \nstod i beredskap, öppnade han dem igen och såg sig omkring, ehuru \nsynbarligen utan att känna igen någon. Men då de lyftade upp båren och \nsatte sig i rörelse, träffade skenet af den stora, elektriska \nperronglampan hans ögon och då klarnade de för ett par sekunder.\n\n-- Hvitt ljus! sade han tydligt -- allt klart -- nu kunna vi fara på!\n\nHanden gjorde en famlande rörelse -- så föllo ögonlocken ihop. Hans \nsista färd var börjad.\n\nOch antagligt är väl att signalerna voro hvita hela vägen utför till \nändstationen.\n\n\n\n\nFRÅN URSKOGEN.\n\n\n\nEtt dynamit-attentat.\n\n\nBland den samling hufvudsakligast utskottsmänsklighet vi hade i vår \ncamp nere i urskogarna var Pietari Taivalmaa ingalunda det minst \noriginella exemplaret. Han var ordningsman i lägret och däraf framgår \nutan vidare för enhvar, som har hälst något begrepp om lifvet i ett \nläger af järnvägsarbetare, att han var en mera än vanligt duktig karl.\n\nDet är icke så alldeles lätt som det möjligen kan förefalla den \noinvigde att hålla styr på ett eller annat hundratal män, \nrepresenterande ett rundt tiotal olika nationaliteter, af hvilka enhvar \nför någon orsaks skull anser sig bättre än alla de öfriga. Gemensamt \narbete, gemensamma måltider och icke minst den gemensamma sofbaracken \norsaka så många sammanstötningar af intressen, att anledningar till \ngräl ständigt yppas. Och grälen utmynna så godt som utan undantag \nalltid i slagsmål, såvida de icke afklippas i tid.\n\nVidare är hygienin i en sådan urskogscamp af rätt stor vikt. Hvarhälst \nden otroligt feta och djupa matjorden gräfves upp under arbetet stiga \ndunster upp, som påminna långt mera om förmultnade djur- än om \nväxtlämningar. Hvarje ny skärning sänder alltid åtskilliga af de nyare \narbetarne, de, som ännu icke vant sig vid klimat- och andra \nförhållanden, till hospitalet med sumpfeber. Men därför är det också af \nså mycket större vikt att snyggheten i lägret och dess närmaste närhet \när möjligast klanderfri, så att dess innevånare åtminstone nattetid \nkunna fylla sina lungor med ren luft. Det är en annan anledning till \nständiga kollisioner med ordningsmakten, hvars utöfvare endast genom \noaflåtlig påpasslighet och omutlig stränghet kan förhindra att campen, \ntrots asgamarnas renhållningsarbete, förvandlas till -- -- -- ja, det \när lättare att föreställa sig än att beskrifva hvad den skulle bli.\n\nOch så finnas likvid-dagarna, då en stor del af besättningen omsätter\nsina anletens svett i spritvaror. Isynnerhet i läger, som hafva en \nkommissariatsbutik, äro sådana dagar bullersamma, ty till dem infinna \nsig alltid arbetare från grannlägren, och då går det sällan af för \nmindre än generalbataljer, så storartade att icke ens ordningsmannen \nkan afstyra dem. Det mesta han kan göra -- och det endast om han är \nrätter man för sin post -- är att så leda drabbningen att främlingarna \ndrifvas ut, ty ehuru ofta öfverlägsna till antal sakna dessa vanligen \nnödig sammanhållning och disciplin för att kunna framgångsrikt motstå \nen samlad attack.\n\nHäraf framgår emellertid att ordningsmannen, som bär all denna \nmångskiftande ämbetsmannaansvarighet på sina skuldror, måste vara en \nkarl af det rätta slaget -- det slag, som i allmänhet är så sällsynt \nöfverallt i världen. Och här är det måhända på sin plats att anmärka \natt i alla läger, där öfverhufvudtaget finska arbetare funnos, en af \nden var ordningsman, camp-chefen, \"kaptenen\", som tillsatte dem, må \nsedan ha varit af hvad nationalitet som hälst. Vår ordningsman var som \nsagdt Pietari Taivalmaa, och han svängde sin spira med allt utom lätt \nhand, ehuru på det hela till allmän belåtenhet.\n\nMed några andra än sina landsmän, hvilka uppgingo till inemot ett \nfemtiotal, eller ungefär tredjedelen af vår besättning, kunde han visst \nicke utbyta ett enda ord. Han hade kommit så godt som direkt från Härmä \nöfver New-York ned till tropikerna, och där var språkförbistringen \nsådan, att han alls icke kunde tänka på att bemästra den. Men han hade \nett oemotståndligt lättfattligt sätt att understryka sina på finska \nutlagda förhållningsregler medels sin ordningsmanna-spira eller staf, \ntill hvilken inom parentes sagdt en väldig tjur lämnat materialet. Den \nbar han alltid i handen, och då orden tröto, förfullständigade han sin \nmening medels några så vältaliga åtbörder, att de sällan förfelade att \nskänka hans muntliga ordres all nödig tydlighet. Längre gick han icke \nofta, men om det undantagsvis blef nödvändigt, förstod Pietari \nTaivalmaa ypperligt att använda sin staf med ett eftertryck, som icke \nlämnade rum för minsta tvifvel om hans värkliga mening.\n\nDe äldre arbetarne hade småningom lärt att foga sig i de ordningsregler \nhan upprätthöll med så mycken energi. Gentemot dem behöfde det alls \nicke komma i fråga att använda några kraftåtgärder. Men med \nnykomlingarna var det värre, och då en mängd arbetare alltid drefvo \nfrån läger till läger, funnos ständigt nya föremål för ordningsmannens \ntjänstenit. Och därför fans likaså ständigt ett oppositionsparti, som \ngjorde lifvet bittert för honom, ehuru det aldrig blef talrikt nog att \nens kunna tänka på öppen revolutionär uppstudsighet. Men just därför \nvar det troligen oppositionsandan en vacker dag gaf sig luft såsom \nanarkism.\n\nDen tyske kommissariatföreståndaren och jag sutto den dagen, likasom \nalla andra dagar sedan göromålen voro afslutade, och rökte i \nkommissariatbutiken, det vanliga sällskapsrummet i lägret. Rökte och \ntego, ty alla tänkbara samtalsämnen hade vi uttömt sedan veckor och \nmånader tillbaka. Det var redan tämligen långt lidet på aftonen, intet \nljud hördes mera i närheten, men ingendera af oss tänkte på att gå till \nhvila, då hettan kändes till och med betydligt mera kväfvande än \nvanligt. Där var tydligen ett större åskväder i annalkande och moskiter \nsamt annan flygfänad därför så efterhängsna att vi ställt lampan längst \nbort i rummet, för att narra dem ditåt. Men rökandet var icke desto \nmindre oundgängligt nödvändigt för att i någon mån freda åtminstone \nansiktet.\n\nHuru länge vi suttit där vet jag icke -- och det kan väl också för \nöfrigt vara tämligen likgiltigt -- då vi med ens hörde steg, som \nhastigt närmade sig, och ett ljud som af gråt och svordomar i \nblandning. Nästa minut refs dörren upp utan minsta förberedande \nknackning och in rusade en två dagar förut antagen arbetare, en polack, \nsom utan vidare bröt ut i en ström af ord, polska, ryska, tyska, \nengelska och spanska ord, större delen af dem okvädingsord och \nallesamman framförda med så mycket tjut, tandagnisslan och annat \nackompagnement, att hvarken tysken eller jag kunde bli kloka på hvad \nkarlen ville säga.\n\nI enlighet med urskogsetiketten lämnade jag initiativet åt den, på \nhvars enskilda område vi för tillfället befunno oss, och yttrade \ningenting, ehuru polackens vältalighet föreföll adresserad till mig \nmera än till tysken. Men sedan denne med ett rytande, hvars styrka väl \ndelvis också berodde på det tryckande vädret, förmått honom att afbryta \nsin internationella ovettighet och vi båda utfrågat mannen på olika \nspråk, utredde vi att han ville anföra klagomål mot Pietari Taivalmaa, \nsom slagit honom.\n\n-- Hvarför?\n\n-- För rakt ingenting, försäkrade polacken. Och då vi båda småleende \naffärdade det påståendet såsom ett uppenbart våldförande af sanningen, \nbröt han på nytt ut i en rad utsökta okväden af polyglott natur och \nalla omisskänneligt afseende vår ordningsman. Samtidigt drog han med \nsynnerlig flinkhet skjortan öfver hufvudet och vände ryggen mot lampan \nför att låta våra egna ögon öfvertyga oss om att han värkligen fått \nstryk.\n\nDärom hade vi väl egentligen icke hyst några tvifvel, men om vi det \ngjort, skulle åsynen af hans rygg ohjälpligt ha skingrat dem. Den bar \nomisskänneliga spår af Taivalmaas ämbetsstaf och vittnade med sina \ntjocka, svullna, mörkröda ränder, som täckte den så långt nedåt vi \nkunde se, om att en eller annan ordningsregel med alldeles ovanligt \neftertryck blifvit inskärpt hos klaganden.\n\n\"Taivalmaas nerven måtte också ha rönt intryck af det åskdigra vädret\", \ntänkte jag och hvisslade ut genom dörren -- en lång, en kort och så \nigen en lång hvissling -- såsom tecken åt ordningsmannen att hans \nnärvaro var önskvärd. Polacken tillsades att vänta.\n\nInom några minuter hörde vi ett stadigt tramp af bastanta fötter, \nsådana ingen annan än Pietari Taivalmaa ägde, och omedelbart därpå \nträdde han in med ämbetsstafven i handen. Hans första ögonkast föll på \npolacken.\n\n-- Jaså, här är den herrn! sade han utan att ens fråga hvarför han \nblifvit kallad.\n\n-- Han säger att ni slagit honom för rakt ingenting, upplyste jag.\n\n-- Såå -- -- -- för ingenting? För sån't ingenting borde han ha mera, \nförsäkrade ordningsmannen och svängde stafven i så obehaglig närhet \ntill klagandeparten, att denne drog sig ett par hastiga steg åt sidan, \nbakom vår väldiga brödlår. Den var inemot fem fot hög, byggd af plankor \noch därför alls icke oäfven såsom förskansning, men så kände sig också \npolacken så säker, att han omedelbart begynte ösa ur sig en ny sats \novett på flera tungomål.\n\nDet var ingen lätt sak att bringa honom till tystnad och knappast \nmycket lättare att få reda på hvad som händt af ordningsmannen, som \nuppenbart alls icke ansåg sig skyldig att aflägga räkenskap för sina \nämbetsåtgärder. Han förklarade till en början endast att polacken \närligt förtjänat stryk och fått hvad han förtjänat.\n\n-- Om kapten börjar höra på alla drifvare, som komma hit och bära sig \nskamlöst åt, så blir här snart en skön ordning, sade han trumpet.\n\nMen han lät slutligen dock förmå sig att svara på mina frågor, ehuru \nförst sedan jag försäkrat att endast nyfikenhet förestafvade dem -- \nalls intet tvifvel om rättmätigheten af den upptuktelse han tilldelat \nden mångspråkige polacken.\n\nDenne hade tillåtit sig att -- -- -- ja, vi kunna ju säga att han \nbetett sig ohygieniskt tätt utanför sofbaracken. Och Pietari Taivalmaa, \nsom hade ett utmärkt väderkorn för allehanda öfverträdelser af \nordningen, hade ertappat honom på bar gärning samt hade utan vidare \nmedels ämbetsstafven gifvit lämpligt uttryck åt sin åsikt om illdådet.\n\nDen hade missdådaren ögonblickligt uppfattat och hade sökt räddning i \nen skyndsam reträtt in i sofbaracken -- så skyndsam att han icke hunnit \ntänka på att ordna sin något derangerade toalett, hvilken naturligtvis \nväckt häjdlöst jubel bland de öfriga. De hade till och med i \nförbifarten med händer, fötter och ett eller annat tillhygge sökt \nförfullständiga den tuktan syndaren redan ågått, och det hade gjort \npolacken så rasande att han börjat tjuta och vråla som ett vildt djur, \nså snart han nått skyddet af sin sofplats.\n\nFörst hade de endast skrattat åt oljudet, men då fridstöraren \nsynbarligen hade för afsikt att fortsätta det under obestämd tid och \nbara vrålade värre, när han tillsades att hålla sig tyst, hade \nTaivalmaa fått lof att träda emellan. Och då åsynen af ämbetsstafven \nicke gjort tillbörlig värkan, hade han sett sig tvungen att använda den \n-- med långt mera än vanlig frikostighet, emedan början af kuren endast \nframbragt starkare tjutande än förut.\n\nBåde tysken, för hvars uppbyggelse jag öfversatte historien i mån som \nden framgick ur sväromålet, och jag själf lyckades hålla berömvärdt \nallvarsam min under dess fortgång. Och likaså medan jag i ett kort och \npå sak gående anförande meddelade polacken min åsikt att honom icke \nvederfarits annat än rättvisa samt förständigade honom att begifva sig \ntillbaka till sofbaracken och framgent icke låta slikt komma sig till \nlast. Men han hade knappast hunnit ut genom dörren -- med skjortan i \nhanden och den zebra-lika ryggen fullt belyst af lampan -- innan vi \nbåda vid åsynen af Taivalmaas bistert triumferande min högljudt gåfvo \nvåra känslor luft.\n\nDet kunde polacken omöjligt undgå att höra. Och det blef droppen, som \nkom hans vredes skålar att flöda öfver -- först i och genom en hop \npolska yttranden, dem vi icke förstodo, men som helt säkert ej voro \nvälsignelser, och därnäst genom en på bruten ryska uttryckt förhoppning \natt vi skulle skratta lika godt då han lät oss samtligen flyga in i\n-- -- -- ett till och med varmare klimat än Costa Ricas.\n\nDet förmådde mig endast att öppna dörren och ropa ut i mörkret ett \nlöfte om en ytterligare, ögonblicklig och fördubblad dos ordningsmakt, \nsåvida han icke genast försvann ur hörhåll. Men då jag meddelade hans \nhotelse åt kommissariatföreståndaren, som varit två år längre än jag \ndär nere och följaktligen kände folket bättre, såg denne allt utom \nskrattlysten ut.\n\n-- Fy fan! sade han hjärtligt. -- Den karlen hörde till ett lag, som \narbetade i Ortegas-tunneln och blef upplöst, då där stulits en hop \ndynamit. Arbetarena fördelades längs linjen, så att de ej skulle kunna \nställa till något gemensamt spektakel, men omöjligt är det alls inte \natt han hämtat en eller annan patron med sig hit. Vi måste fånga in \nhonom, innan han försöker utföra sina vänliga afsikter.\n\n-- Jaså! sade Pietari Taivalmaa, då han fick del af det nya sakläget -- \när han en af den sorten? Vänta tills jag får tag på honom igen! Den här \ntingesten -- med en nästan öm blick på ämbetsstafven -- tar nog snart \nde funderingarna ur honom!\n\nDärmed ämnade han sig ut, antagligen för att omedelbart pröfva \nofelbarheten af sin metod, och såg både förvånad och indignerad ut, då \njag höll honom tillbaka.\n\n-- Så brådt är det inte. Så länge där är rörelse i lägret och han ser \natt vi ha ljus, vågar han icke företaga någonting, trodde tysken. -- \nOch har han någon dynamit, så är den väl troligen gömd någonstädes i \nskogskanten. Det vore inte svårt att knipa honom, om vi bara hade en \naning om hvar det kan vara.\n\n-- Första dagen han kom såg jag honom tumla med någonting vid den stora \nstenen nära spången, som går upp till bärgsbyn, upplyste Taivalmaa. -- \nOch det skulle inte vara ett dåligt gömställe.\n\n-- Tio mot ett att det just är där han har sitt upplag! Det förenklar \nsaker och ting hela hopen, funderade tysken. -- Om vi så tyst vi kunna \noch hälst en om en begifva oss upp dit och vänta tills han kommer, så \nknipa vi den juvelen. Han vågade säkert inte gå rätt dit, då han ej \nkunde veta, om någon af oss följde honom i mörkret.\n\n-- Vänta ett ögonblick, invände jag. -- Det är nog sannolikt att vi \nkunna komma öfver honom där i närheten, men långt ifrån säkert att han \ninte slipper undan i mörkret. Vi måste ställa en karl vid hvart spår, \nsom leder ut från lägret -- de äro ju bara tre -- så att vi i alla fall \nfå tag på honom, också om han slinker oss genom fingrarna vid stenen.\n\nTysken medgaf genast riktigheten af förslaget, men ordningsmannen \ntyckte att det vore både enklare och säkrare att utan vidare skjuta \npolacken.\n\n-- Kapten har ju en god revolver, sade han -- och med en sådan hund \nbehöfver man väl inte vara så nogräknad. Hvad göra vi dessutom med \nhonom, om vi taga fast honom. Skjutas borde han! slutade Taivalmaa med \nlugn blodtörstighet.\n\n-- Vi ska inte bry oss om skinnet, innan vi ha björnen. Kalla nu på \nförman Parviain till fjärde man, afklippte jag vidare diskussion.\n\nFörmannen infann sig oförtöfvadt, upplystes om hvad som var på färde \noch fick sig anförtrodt ett af spåren, medan tysken begaf sig till det \nandra och jag åtog mig det tredje, det, som ledde nära förbi den \nmisstänkta stenen. Den anhöll Taivalmaa att få på sin lott, nästan som \nom han ansett det vara sin rätt.\n\n-- Men var försiktig, varnade jag. -- Om han redan hunnit få tag på sin \ndynamit, kan det lätt bli obehagligt.\n\n-- Strunt! sade ordningsmannen föraktligt. Så mörkt som det är, kan han \ninte se att kasta. Och inte är man nu väl rädd för en polack häller!\n\nDet var värkligen så beckmörkt, att endast gammal bekantskap med \nterrängen gjorde det möjligt för oss att finna våra poster, till hvilka \nvi smögo oss så tyst omständigheterna medgåfvo. Vi kunde icke ens se \nden stora stenen, men Taivalmaa, som noga visste hvar den låg, lämnade \nmig, då vi passerade förbi, och några ögonblick därpå var jag själf \nframme vid den punkt jag skulle bevaka.\n\nSpången, där jag var posterad, var så smal att knappast en katt kunnat \nobemärkt smyga förbi mig, säkert ingen fullvuxen karl. På båda sidor \nstod skogen som en vägg, såsom all tropikernas skog så ogenomträngligt \nhoptrasslad af lianer, buskar, klängväxter och parasiter af tusen slag, \natt man icke ens krypande kunde lämna de trånga vägar, som huggits upp \nför att förmedla samfärdseln med lägret.\n\nMen då man vände ryggen åt skogen, var mörkret ute på den rödjning af \nnågra tunnland, som gjorts för vårt läger, på långt när icke så svart \nsom det förefallit, när vi kommo ut ur kommissariatbutiken. Jag kunde \ntill och med om en stund otydligt urskilja en mörk massa ett halft \ndussin famnar från min post: den misstänkta stenen, i hvars närhet jag \nvisste att ordningsmannen stod på pass.\n\nMen då så var, kunde det ju också mycket lätt hända att polacken sett \nnågon skymt af oss, medan vi gingo öfver den öppna terrängen. Och om \nhan det gjort, så måste han veta hvad vi förehade -- -- -- hade \ntroligen i sådant fall skyndat rätt till gömstället, där han hade sin \ndynamit -- -- -- och visste nogsamt att den bästa utsikten till \nräddning låg längs spåret upp mot byarna i bärgen -- -- det jag \nbevakade -- -- --\n\nJag gjorde högervändning kvickare än en gardist på mönstringsparad, då \njag tyckte det prasslade i gräset. Det var ingenting. Men jag flyttade \nmig ändå ett par steg åt sidan, bort från själfva spången och kände \nefter revolvern i fickan.\n\nTaivalmaas idé var när allt gick omkring dock icke att förakta -- -- -- \noch mera än själfförsvar vore det väl noga taget inte att -- -- --\n\nDå skymtade jag någonting rörligt ett stycke från det svarta jag visste \nvar stenen. Jag hukade mig instinktlikt ned, men hörde i detsamma något \nträffa en trädstam ett bra stycke åt vänster, och nästa ögonblick \ndånade det skarpare än ett kanonskott, ett bjärt rödgult sken lyste för \nen sekund upp de närmaste stammarna, stenen, en gestalt ett dussin steg \nnedanför och en annan i språng mot den första.\n\nDet var icke mera än en ögonblicksbild, men den var fullt tillräcklig \natt klargöra hvad som händt. Polacken hade hört eller sett Taivalmaa \noch hade träffat en trädstam bortom stenen i stället för denne. Men \ninnan jag ens hann tänka det redigt, hörde jag ordningsmannens röst.\n\n-- Sådana konster skall jag kurera dig för -- -- nu ska du få se på \nfan!\n\nNästa ljud härrörde utan minsta tvifvel från ämbetsstafven.\n\nJag röt åt honom att inte slå och rusade dit så fort jag kunde i \nmörkret, som åter föreföll ogenomträngligt.\n\n-- Han kan ha en annan patron på sig, förklarade jag min order -- och \nden kan ni råka träffa.\n\nPolacken låg platt på magen, såsom han fallit då Taivalmaa kastade sig \npå honom, och denne höll honom med ett förtvifladt grepp om nacken.\n\nVi kände på karlen, som var naken ända ned till midjan och tycktes till \nhälften kväfd, dels af raseri, tror jag, och dels af Taivalmaa. Men \nhvarken i byxfickorna eller i stöflarna hade han något af farlig natur, \noch då ansåg jag mig icke ha vidare skäl att afhålla ordningsmannen \nfrån tillämpande af sin ämbetsmetod, medan vi väntade några minuter på \nett par lyktor, som skyndsamt närmade sig från sofbaracken och köket.\n\nDå de kommo, funno vi den förolyckade attentatorns skjorta nära intill \noch i den två ytterligare dynamitpatroner, hvilka han tydligen varit \nrädd att hålla i handen när han kastade den första.\n\nOm Taivalmaa varit endast helt litet mindre snabb\ni vändningarna -- -- --!\n\nSå godt som hela besättningen hade skyndat till stället, och då de \nfingo klart för sig hvad där varit i görningen, ådagalade de en hardt \nnär oemotståndlig lust att anställa en lynchning.\n\n-- Hvarför inte? sade till och med Antti Ulukka, som ändå var den \nfredligaste karl vi hade i lägret -- nog kunde man väl göra\ndet -- -- -- Fast inte blef det ju ändå annat än buller af!\n\nJag afklippte öfverläggningen genom att låta föra föremålet därför till \nsjukbaracken, där vi bundo honom utsträckt på ryggen på en tom säng, så \natt han icke kunde röra sig utan att taga den med sig.\n\n-- Och det låter han vackert bli med, försäkrade vår ordningsman med \nomild uppsyn, när han drog till den sista knuten.\n\n-- Nog var det tämligen farligt i alla fall att utan vidare rusa på \nhonom, anmärkte jag, då jag låste till dörren. -- Om han nu haft en af \nde andra patronerna i handen -- -- --\n\n-- Om, ja! afbröt Pietari Taivalmaa. -- Men om det nu inte var bestämdt \natt han skulle ha den, så var det inte farligt.\n\nOch mot den filosofin kunde jag själffallet ingenting invända.\n\n\n\nAlexander Taivalmaas spanska kärlek.\n\n\n-- Skulle kapten kunna ge arbete åt min pojke i den här camp'en? \nfrågade mig Pietari Taivalmaa en dag, sedan vi utbytt en hop \nanmärkningar om väderleksförhållandena och annat af intresse.\n\n-- Har ni redan en så stor pojke att han duger på järnvägsarbete? \nfrågade jag tillbaka, obekant som jag var med vår ordningsmans \nfamiljeangelägenheter.\n\n-- Nog skulle han ju dugat att taga med redan då jag kom, men han hade \ntvå år kvar af reservexercisen och jag ville inte att han skulle rymma. \nNu kommer han redan med nästa båt. Och hälst ville jag ha honom i samma \ncamp.\n\n-- Arbete fins här ju mera än tillräckligt, svarade jag, inom mig \nundrande hvart karlen ville hän med sina preludier. Ty Taivalmaa visste \nnogsamt att jag med nöje skulle antagit ett femtiotal nya arbetare, om \njag kunnat få dem.\n\nHan var synbarligen icke häller ännu tillfreds, utan stod och tuggade \nett grässtrå och tittade åt höger och åt vänster, men inte på mig. Så \nspottade han ut grässtrået och drog fram sin pipa.\n\n\"Nu kommer det\", tänkte jag, efter att ha noga följt med hans manövrer \nutan att låtsa märka dem. Det var riktigt tänkt. Så snart han fått eld \npå pipan, klarade han strupen och anmärkte i möjligast likgiltiga ton:\n\n-- Få nu se hvem som blir bokhållare här i boden.\n\nDet var således meningen. Biträdet i kommissariatbutiken hade ett par \ndagar tidigare fått nog af tropikerna samt begifvit sig tillbaka till \nNew-York. Och nu spekulerade vår ordningsman på platsen för sin, \nantagligen förhoppningsfulla son och arfvinge.\n\n-- Han kan väl skrifva och räkna? frågade jag försiktigt.\n\n-- Det må han väl kunna, då han blef skolad tills han var sexton år, \nsade Taivalmaa med en förlåtlig anstrykning af stolthet.\n\n-- Men någonting annat än finska förstår han naturligtvis inte?\n\n-- Neej -- -- medgaf ordningsmannen dröjande -- -- men nog kommer man \nju till rätta här också med finska. Och snart lär han sig väl annat om \ndet behöfs -- -- unga pojken är han ju ännu.\n\n-- Ja, det är en sak jag i alla fall icke kan afgöra ensam, afböjde jag \ntillsvidare frågan -- och kommissariatföreståndaren vill nog åtminstone \nse honom, innan han lofvar någonting.\n\n-- Det förstås -- det förstås! instämde han med så stor belåtenhet, att \njag begrep huru landet låg. Han hade klarligen till en början blott \nvelat taga reda på om platsen redan var besatt eller bortlofvad. Och \njag hade helt oskyldigt hjälpt honom åtskilliga steg längre på väg än \nhan troligen velat gå i första anloppet.\n\n-- Och Alexander heter han, upplyste Taivalmaa, då han gick -- i en ton \nsom om det varit en särskildt behjärtansvärd rekommendation.\n\nIcke många dagar senare anlände den sändning nya hvita arbetare, till \nhvilka Alexander Taivalmaa slutit sig i New-Tork. Och en half timme \nsenare hämtade ordningsmannen själf honom till kommissariatbutiken för \natt presenteras.\n\nTaivalmaa, fadren, sken åtminstone lika starkt af stolt belåtenhet som \nsonen Alexander af tvål och vatten, då de tillsamman trädde in. Sonen \nrätade upp sig innanför dörren och gjorde honnör -- jag tror \nsannerligen än i dag, att både far och son antogo kaptenstiteln \nbeteckna samma militära rang där nere som hemma i Finland. Men nog \nmåtte uniformen gjort dem åtskilligt hufvudbry!\n\nAlexander var ett godt halft hufvud högre än fadren, ehuru denne å sin \nsida alls icke var någon liten karl. Axelbred och groflämmad var f.d. \nreservisten också -- kroppsligen otvifvelaktigt långt mera lämpad för \nskötande af hacka och skofvel än för bokhålleri.\n\nNågon smidighet hade de tre årens exercis alls icke skänkt honom. Han \nsåg tvärtom ut som en björn, klumpig och tung, med linhvitt hår och ett \nbredt ansikte, så solbrändt efter oceanresan, att det ovanligt ljusa \nhåret ändå mera föll i ögonen. Af uttryck hade ansiktet icke stort mera \nän om det tillvärkats med yxe af en granstock, men de små, ljusgrå \nögonen voro klara och vackra och sågo en med lugn, oförbryllad blick \nrätt i ansiktet.\n\nKommissariatföreståndaren anställde genom mig en liten examen med \nbokhållare-kandidaten och dess resultat blef att han utnämdes till \nbefattningen, ehuru till en början endast på prof till månadens slut. \nTy både på likviddagarna och när de tvåhundra negrerna från en \ngranncamp kommo på proviantering till vårt läger, var det alls icke \noäfvet att hafva ett handfast biträde i butiken. Och åtminstone i den \nvägen lämnade Alexander Taivalmaa ingenting öfrigt att önska.\n\nSnart visade han sig dock vara en i allo lämplig akvisition också i \nandra stycken. Han blef visst aldrig så kvick och behändig som en väl \nkonditionerad bokhållare ju borde vara, men i stället tappade han \nhäller aldrig hufvudet, där må sedan ha trängts aldrig så många \npockande negrer utanför luckan. Tvärtom utvecklade han snart en \nalldeles ovanlig förmåga att känna igen dem, ehuru han första gången de \ninfunnit sig hopplöst förklarat att de ju alla sågo precis lika ut!\n\nSedan dög det icke mera för dem att gömma den redan erhållna ransonen \noch ställa upp sig på nytt i raden af dem, som i tur närmade sig \nluckan.\n\n-- Åh nej! försök inga så'na konster! affärdade Alexander de svarta \nindustririddarne. -- Här ges inte två gånger ens åt den svartaste.\n\nOch då hans finska sällan gjorde tillräckligt snabb värkan, sträckte \nhan armen ut genom luckan och sköt spekulanten på orättfånget gods med \noemotståndligt lugn så mycket åt sidan, att den näste kunde komma fram.\n\nNegrerna funno det särdeles nöjsamt att bli så ovanligt mildt \nbehandlade och roade sig framgent regelbundet med försök att lura den \nnya bokhållaren, men lyckades aldrig reta honom till häftighet, huru \nmånga gånger de än på nytt presenterade sina grinande fysionomier i \nluckan. Han bara grinade tillbaka och skötte med orubbligt jämnmod sin \nsyssla. \"M:r Alexander\", såsom de kallade honom, blef inom kort \nsvartingarnas förklarade favorit.\n\nOch icke deras allenast. Hans oföränderliga godmodighet och vänliga \nuppsyn gjorde snart hela besättningen till hans vänner, och \nkommissariatföreståndaren förklarade sig aldrig ha haft att göra med en \npålitligare karl. Till och med våra italienska stenhuggare, som annars \naldrig inläto sig med andra människor, hade en fryntlig nick och en \ngrymtning för honom, då de kommo i affärer till butiken.\n\nMen om ett par månader begynte vi finna skäl misstänka, att den \nallmänna populariteten stigit vår bokhållare väl mycket åt hufvudet. \nHan började lefva oordentligt. Icke så att han skulle slarfvat med sina \nåligganden -- dem skötte han nog lika samvetsgrant som förut -- men han \ntillbragte hvar timme af sin lediga tid någonstädes utom lägret. Och \nkom tillbaka ofta nog först på morgonen, då de andra gingo ut på \narbete.\n\nTill en början hade vi ingen aning om hvar han höll till, men en morgon \ndå jag råkade vara i rörelse tidigare än vanligt -- eller Alexander \nTaivalmaa möjligen senare än vanligt återvände från sin natt-utflykt -- \nsåg jag honom komma ut ur skogen längs spången, som ledde upp till \nbyarna i bärgen. Och då begynte jag få onda aningar.\n\nDär uppe bedrefs lönnbränning och lönnkrögeri i rätt vidsträckt skala \noch våra arbetare hade för vana att vifta guaro -- sockerrörs-bränvin\n-- hos tillvärkarne af varan, så länge deras kontanta medel räckte. \nKredit beviljades aldrig, så att det egentligen endast var den närmaste \ntiden efter likviderna de kunde tillåta sig sådana vifter. Men \nAlexander Taivalmaa innehade en förtroendepost, där en hop pengar hvar \nvecka gingo genom hans händer -- -- --\n\nJag kallade oförtöfvadt Taivalmaa den äldre till mitt enskildta rum och \nsade honom rent ut att sonen var på dåliga vägar. Om han fortsatte att \ntillbringa alla lediga stunder hos krögarne där uppe, kunde det icke \nslå fel att han förr eller senare blefve oförmögen att sköta sin \ntjänst. Ingen människa kunde i längden hålla ut med att nätterna igenom \ndricka guaro och sedan arbeta på dagarna.\n\nOrdningsmannens bistra drag drogo sig tillsamman i ett illfundigt \nsmåleende, medan jag gaf luft åt mina farhågor, dem han alls icke \ntycktes dela.\n\n-- Inte lär det bli mycket \"kvaro\" drucket på de färderna, sade han \nsedan. -- Flickbestyr är det han har för sig. De andra berätta att en \naf krögarne har en vacker flicka, som han går till.\n\nDet var ju en helt annan sak -- en, som helt och hållet undandrog sig \nallt inskridande på ämbetets vägnar. Jag meddelade genast \nkommissariatföreståndaren förklaringen på hans bokhållares oordentliga \nvanor, och han kände sig lika lugnad som jag. Men båda bråkade vi våra \nhjärnor med att söka utfundera på hvilket underligt vis den kurtisen \nbedrefs, då Alexander lika litet kunde tala spanska som hans kreolska \nförstod någon finska. Befolkningen i bärgsbyarna bestod nämligen helt \noch hållet af spanjorer med en dryg tillblandning af indianblod.\n\nSå mycket intrigerade oss den punkten, att vi en vacker afton, då \nAlexander hade ledigt, beslöto rida dit upp för att med egna ögon och \nöron taga reda på saken. Det var grannt månsken, så att man godt kunde \nrida i skogen och våra hästar voro i stånd att föra oss till den första \nbyn på en timme.\n\nVi funno ganska riktigt Alexander Taivalmaa hos den betecknade \nkrögaren. Hans ansikte uttryckte skamflathet så tydligt det öfverhufvud \nkunde uttrycka något, då vi redo upp och ertappade honom med flickan \ntätt bredvid sig på en bänk utanför dörren.\n\nHon var värkligen så vacker som knappast andra än spanska kreolskor äro \ndet, så länge de äro helt unga. Blåsvart hår, mörkbruna ögon, \nsilkeslent skinn i ljus bronsfärg och en grann figur, hvilken ännu icke \nblifvit för yppig, bildade ett helt, som nog kunnat förvrida andra \nhjärnor än Härmä-reservistens.\n\nVi bundo hästarna vid korral'en, slogo oss ned och anhöllo om ett par \nglas guaro. Då flickan hämtat dem, satte hon sig igen möjligast nära \nintill Alexander, som såg tafatt och belåten ut, men icke yttrade ett \nord.\n\nHans belåtenhet tycktes icke ens lida någon minskning när vi började \nspråka med hans sköna, som alls inte var ovillig att prata med oss, men \nlitet emellan kastade de mest brännande förtjusta blickar på sin stumma \nbeundrare.\n\nHon hette Chepita, berättade hon, var aderton år gammal och hade nog \nhaft mera än en novio förut, men aldrig någon hon brytt sig hälften så \nmycket om som \"el señor Alessandro\". De andra voro oregerliga och \notäcka då de druckit en smula, men han uppförde sig alltid som en \nvärklig caballero både mot henne och mot andra.\n\nDärvid gaf hon honom igen en blick, som bort kunna sätta eld på hans \nlinlugg, men don Alessandro Taivalmaa bara blossade på en lång, svart \ncigarr och såg kolugn ut som alltid.\n\n-- Men han kan ju inte ens tala med er, invände jag.\n\n-- Det gör ingenting, försäkrade Chepita -- vi förstå hvarandra mycket \nväl ändå.\n\nOch det glimmade värkligen i hans ljusgrå ögon som om han uppfattat det \nhumoristiska i situationen lika väl som vi.\n\n-- Är det indiskret att fråga hvad det är ni tycker bäst om hos honom? \nretades kommissariatföreståndaren.\n\n-- Äh, allting -- -- nästan! Han är alltid städad och dricker sig \naldrig full -- och stark som två vanliga karlar -- -- -- och så är han \nså blond!\n\nJo, det var han -- så fördärfvadt blond, att bara en obetydlighet mera \nskulle gjort honom till albino. Men då både tysken och jag skrattade åt \nhennes förteckning öfver don Alessandros meriter, blef Chepita så \nförargad att hon icke mera ville språka med oss. Och då under tiden ett \nhalft dussin andra guaro-kunder infunnit sig, tyckte vi det i alla fall \ninte var så särskildt roligt att åse hennes beundran för sin blonda \ncaballero, utan redo vår väg.\n\n-- Nog äro kvinfolk galna i alla fall, anmärkte kommissariatmannen, då \nvi ridit ett stycke väg.\n\nHan hade själf alltid varit en synnerlig favorit hos kreolskorna, såsom \nvarande betydligt blond. Men i den vägen kunde han icke nämnas på samma \ndag som Alessandro Taivalmaa.\n\nOch annat tycktes inte tagas med i räkning, tröstade jag.\n\nÅtminstone Chepita tycktes icke fästa afseende vid något annat. Vår \nbokhållare blef småningom alltmera regelmässig i sina oregelbundna \nvanor, utan att vi ansågo oss ha skäl till anmärkningar, så länge han \nfullgjorde sina åligganden. Men så fick han ett anfall af febern, \nhvilken ju förr eller senare drabbade litet hvar. Honom attackerade den \nså skarpt, antagligen till följd af nattpromenaderna, att han måste \nligga tio dagar på sjukhuset. Och därunder vidtog en oväntad \nhändelsernas utveckling.\n\nAlexander hade sedan tre dagar på nytt fått börja hjälpa till i \nbutiken, ehuru han ännu stod kvar på sjuklistan, intog sina mål på \nsjukhuset och tillbragte nätterna där. Den aftonen hade där icke varit \nmycket att göra, så att vi tidigt skickat honom till sängs. Men själfva \nhade vi händerna fulla med räkenskaper och arbetslistor, som följande \nmorgon skulle sändas in till hufvudkontoret i och för uppgörande af \nmånadslikviden.\n\nVår närmaste granne på linjen -- \"El diablo kaptenen\" -- hade också \ninfunnit sig för att få ett utdrag ur kommissariatets böcker för sin \ncamp, och han såväl som vi själfva och vår förman arbetade styft ända \ntill sent på aftonen. Då vi till sist voro färdiga med våra papper, \nslogo vi oss lös och bryggde en whiskypunsch såsom belöning för våra \nmödor. Men den aftonen blef vår punsch rätt länge odrucken.\n\nVi hade just kommit så långt att vi begynt smaka på brygden och \nuttrycka våra olika åsikter om hvad där borde läggas till, då utan \nminsta varning ett skott smällde utanför och en kula slog in i väggen \nofvanom våra hufvuden. Nästan i samma ögonblick slets dörren upp och in \nrusade en ung, alldeles nyss anländ arbetare, som kommit direkt från \nTyskland.\n\n-- In -- -- indi -- anerna! stammade han, likblek af förskräckelse, såg \nsig rådlös omkring ett ögonblick -- och försvann i det nästa in i \nbrödlåren, då ett andra skott hördes och kulan ref en splittra ur \ndörrposten.\n\nDet gick så obegripligt snabbt, att ingen af oss ens hann göra en \nrörelse före det andra skottet. Men då hoppade jag upp och blåste ut \nlampan. Det försvårade åtminstone siktandet genom de glesa\nkäpp-väggarna.\n\n-- Hvad är det här för satans galenskap? röt kommissariat-föreståndaren \nåt brödlåren till, och El diablo kaptenen sköt rigeln för dörren. Men \ninnan brödlårens tillfälliga innevånare ens hann börja förklara sig, \ndundrade flera knytnäfvar på dörren och ett par, tre röster pockade på \nen gång högljudt på \"el señor Alessandro\".\n\n-- Han är inte här -- och hvad har ni för öfrigt med honom att skaffa?\n\nDe svarade ingenting på frågan, men påstodo sig med egna ögon ha sett \nhonom springa in i butiken. Då klarnade det i någon mån för oss. De \nhade i månskenet tagit den unga tysken, som likaledes var blond, för \nAlexander Taivalmaa, hvilken han också liknade i längd och bredd. Men \ndet upplyste ännu icke om orsaken till deras mordiska afsikter mot vår \nbokhållare.\n\nJag försäkrade dem ännu en gång att han icke var där och tillade att de \nsjälfva kunde komma in och öfvertyga sig därom, såvida de först \nförklarade hvad de ville honom.\n\nJo, don Alessandro hade enleverat Chepita. Men hon var bortlofvad åt en \nman, som redan inom några dagar skulle gifta sig med henne, och därför \nhade hennes far, två bröder och fästmannen kommit för att föra henne \ntillbaka. Och för att få upprättelse af förföraren.\n\nJag hade nu min enskilda, skäligen bestämda åsikt om hvem den förförda \nparten var, såvida där alls kunde bli tal om förförelse. Men den \nuttalade jag icke, utan tände lampan ånyo, öppnade dörren och tillsade \ntysken, som var blåblek af skrämsel, att komma fram ur brödlåren. Han \nhade troligen redan i andanom tagit farväl af sin skalp, men kryade \ntill sig då de fyra infödingarna efter en enda blick på hans uppskakade \nfysionomi begynte med största artighet bedja oss samtliga om ursäkt för \nsitt misstag.\n\nUrsäkterna och artigheten räddade dem dock ingalunda från en hop skarpt \novett för tilltaget att utan vidare bränna af sina revolvrar, och i \nsammanhang därmed förklarade vi att bokhållaren omöjligt kunnat hafva \nnågot att skaffa med Chepitas enlevering. Han hade legat på sjukhuset \nde sista tio dagarna och var kvar där ännu. Men det ville de icke tro.\n\nDe senaste tiderna hade flickan icke brytt sig om någon annan än don \nAlessandro, påstod hennes far. Och då hon i dag upplysts om att hon på \nsöndagen skulle giftas bort med don Iberio, hade hon ingenting svarat, \nmen kort därpå var hon försvunnen.\n\nHan gjorde en ståtlig bugning mot \"don Iberio\", likasom för att \nföreställa honom, då han nämde hans namn. Men det var lindrigast sagdt \nöfverflödigt. Det var icke längre än tre veckor sedan don Iberio \nblifvit bortkörd från sin slaktare-befattning i lägret, emedan vi mera \nän misstänkte att han handlade med stulna hästar.\n\nVi låtsade dock icke om den gamla bekantskapen, utan läto udda vara \njämt. Jag kallade på Taivalmaa den äldre och frågade huruvida han hade \nsig något bekant om enleveringshistorien. Alessandro hade ju i alla \nfall varit i rörelse de tre sista dagarna. Skral var han visst ännu, \nmen Herrans vägar äro ju som bekant underbara -- -- --\n\nOrdningsmannen såg icke så litet förlägen ut och skrapade sig \neftertryckligt i hufvudet. Slutligen sade han sig vara alldeles säker \npå att sonen haft ingenting att göra med flickans försvinnande.\n\n-- Vet ni om hon är här i camp'en? frågade jag rätt på sak, då hans \nuppsyn tydligt visade att han visste mera än han ville ut med.\n\n-- Nog kan det väl hända att hon är här -- -- -- men inte hämtade \nSanteri henne hit.\n\nOch som svar på en mängd ytterligare frågor meddelade han, att han sett \nhenne komma ut från skogen kort före klockan sex, då manskapet \nåtervände från arbetet. Hon hade varit mycket uppskrämd och tycktes \nfrukta att någon skulle komma efter henne, hvarför han själf låst in \nhenne i källaren, där vårt sprängkrut förvarades. Där var hon nog ännu \n-- sedan fem timmar! -- och Santeri visste ingenting om hela saken.\n\nJag skickade honom genast efter flickan och meddelade dem, som sökte \nhenne, hvad jag just hört. Men det förändrade knappast saken, påstodo \nde. Det var i alla fall för att träffa honom hon kommit. Och det var en \nskam, som inte så lätt kunde utplånas -- en skam för hela hennes släkt \noch ingalunda minst för fästmannen.\n\nVi började förlora tålamodet och jag hade just beslutit bedja dem taga \nflickan med sig och draga -- åtminstone till sin egen by, då Pietari \nTaivalmaa trädde in och tätt efter honom både Chepita och Alexander.\n\nDe rusade alla mot honom, men han sköt den främste åt sidan på samma \nsätt som negrerna vid luckan och pappa Taivalmaa höjde ämbetsstafven \nmed en uppsyn, som icke lämnade rum för missförstånd. Samtidigt \ntillropade dem El diablo kaptenen att vi skulle skjuta på ögonblicket \noch alla på en gång, om de gjorde minsta bråk.\n\nDet hjälpte. Jag började förhöret:\n\n-- Hvem hämtade er hit till camp'en, Chepita?\n\n-- Ingen -- -- -- jag kom själf, emedan jag inte vill gifta mig med \nIberio.\n\nHennes far mumlade någonting alldeles obeskrifligt. Men tillade om ett \nögonblick att el señor Alessandro kunde gifta sig med Chepita om han \nville, eftersom hon var så galen. Mot skälig ersättning till don Iberio \nnaturligtvis.\n\n-- Inte hade jag ju tänkt gifta mig här, sade don Alessandro \nfundersamt, då frågan framstäldes till honom -- men hällre gifter jag \nmig väl än jag lämnar henne åt det där tattarpacket.\n\n-- Inte kan du föra hem en sådan hustru, invände hans far kort.\n\n-- Nog skulle de väl se mera på henne än på prästen i Härmä kyrka, \nmedgaf Alexander med en lustig glimt i ögonen -- men inte är jag ju \nändå alldeles utan fel i det här.\n\nDet gaf mig en idé. Nu trodde jag mig ha högsta trumfen på hand, men \ninnan jag spelade ut den, ville jag förvissa mig om huru sakerna \nvärkligen stodo.\n\nKunde den här historien inte ställas om på något annat sätt? vände jag \nmig till Chepitas far.\n\nHan öfverlade en stund ytterst ifrigt, men hviskande, med sina söner \nsamt den tillärnade svärsonen och förklarade så, att de voro villiga \natt frångå alla vidare anspråk mot en skadeersättning af ettusen pesos.\n\n-- Det kan han inte betala, försäkrade jag på eget bevåg.\n\nJa, då måste han gifta sig med henne. De skulle nog finna på utväg att \ntvinga honom till det. Lag och domstolar fans det nog i landet.\n\nSpekulationen blef allt klarare.\n\n-- Jag trodde hon var bortlofvad åt don Iberio?\n\n-- Han vill inte ha henne, sedan hon rymde hit, utan en ny hemgift. Och \nom han träder tillbaka, gifter sig ingen annan häller med henne.\n\n-- Schmeissen wir die Hunde hinaus! proponerade El diablo kaptenen.\n\nMen då det otvifvelaktigt skulle medfört ytterst obehagliga följder för \nChepita, bad jag honom vänta några minuter och öfversatte \nersättningsförslaget för herrarna Taivalmaa.\n\n-- Inte har hon blifvit sämre här i camp'en, det kan jag svara för, \nförsäkrade vår ordningsman. -- Och om också någonting skulle händt, \nborde hon väl i alla fall duga åt en hästtjuf!\n\nMen sonen förklarade sig villig att betala, om summan vore rimlig. Och \ndå bjöd jag det värda sällskapet tjugu pesos.\n\nDe både spottade och uttryckte sitt förakt för beloppet på flerahanda \nandra sätt samt slutade med några svafvelluktande eder af innehåll att \nhan antingen skulle betala ettusen pesos, eller skulle de \"hänga honom \ni hans egna tarmar\".\n\n-- Han är luteran, sade jag i så vänlig ton jag kunde åstadkomma.\n\nDe korsade sig hvarenda en, Chepita såväl som de öfriga.\n\n-- Santissima Virgen! utbrast hon. Men hennes far sade \"demonio!\" och \nde andra anropade snarlika skyddspatroner, medan kommissariat-mannen \noch grannkaptenen skrattade af hjärtans lust.\n\n-- Ja, då måste han betala ändå mera, förklarade Chepitas far, sedan \nhan hämtat sig något. Det skulle kosta en massa pengar innan el padre \nkunde rentvå henne från synden att ha haft någonting sådant att göra \nmed en \"heretico\". Och det kunde don Alessandro i alla fall icke neka \ntill.\n\nNej, det ville han icke förneka. Men det hade de alls inte brytt sig om \nså länge han betalade för guaro. Och han var säker om att Iberio inte \nhäller ville ha henne för annat än att locka kunder.\n\n-- Tjugu pesos betalar han, upprepade jag anbudet, för att komma till \nslut.\n\nDe svuro och fördömde sig igen på att de skulle skicka honom till ett \nvarmare ställe än skärselden hällre än gå af för en sådan spottstyfver. \nMen då var kommissariat-föreståndarens tålamod uttömdt. Han steg upp, \ngrep don Iberio omildt i örat, drog honom till dörren och förpassade \nhonom med foten ut i månskenet.\n\n-- Ut med er andra också! befallde han. -- Och ställer ni till något \nslags spektakel i camp'en, eller får jag höra att ni gjort Chepita \nnågonting för när, börjar jag på fläcken sälja aguardiente till tjugu \ncentavos flaskan!\n\nDet tog dem på det ömma -- de kunde ju inte veta huru långt hans \nfullmakter från järnvägsbolaget gingo. Chepitas far sadlade om på \nögonblicket och anhöll ödmjukast att skadeersättningen måtte höjas \nhälst något litet. Han hade svurit en så dyr ed att icke taga tjugu \npesos och los caballeros ville väl ändå inte göra honom till menedare?\n\nHan fick tjugutvå. Och Chepita skakade energiskt på hufvudet, när don \nAlessandro Taivalmaa den blonde försökte räcka henne handen till \nafsked.\n\nHon ansåg sig tydligen ha haft mera heretico än hon kunde svara för \ninför Gud och människor.\n\n\n\n\nELIAS MÖYKKÄS AMERIKAFÄRD.\n\n\nElias Möykkä hade aldrig i sitt lif varit någon människa till synnerlig \nglädje, men i stället så mycket oftare sina olika fosterföräldrar till \nförargelse.\n\nJa, för öfrigt hette han icke häller egentligen Möykkä -- var inte född \ntill det namnet. Men då han en gång -- helt och hållet af misstag, \nsåsom det visade sig -- var kallad att uppträda såsom vittne vid tinget \noch domaren frågade efter hans namn, svarade Elias att man mest brukat \nkalla honom Möykkä. Och från den dagen kallades han aldrig annat.\n\nHvem hans far var hade ingen människa reda på. Och föga mera visste man \nom hans mor. Hon hade, sjuk och eländig och med en liten parfvel vid \nhanden, sent en vinterafton stapplat in i ett afsides liggande \nskogstorp, alldeles vid utkanten af socknen. Och där dog hon två dagar \nsenare, utan att ha yttrat ett redigt ord sedan hon kom.\n\nPapper, som kunnat utreda hvem hon var eller hvarifrån hon var hemma, \nfunnos alls inga bland hennes kvarlåtenskap, bestående af en brödkant, \nnågra trasiga klädespaltor samt en liten, hufvud-, ben- och svanslös \npapphäst. Och pojken var för liten, eller för dum enligt torparen, att \nmeddela annat eller mera än att hon var mamma och han själf Elias.\n\nDär var ingenting annat att göra än att flytta den döda kvinnan ut i \nboden, där kölden kunde konservera henne, tills torparen hann anmäla om \nsaken och vederbörande sörjde för begrafning. Kommunen fick så illa lof \natt taga hand om pojken, då det visade sig omöjligt att mera utforska \nhvar hans mor i tiden hört hemma.\n\nElias blef därför i sinom tid utbjuden på fattigauktionerna och \ninropades år efter år af olika uppfostrare. Ingen brydde sig om att \nhålla honom länge. Han var för dum att lära någonting, sade de alla, så \natt man icke hade ringaste nytta af honom i huset. Och stryk bet inte \npå honom -- det var som att piska en sågbock.\n\nFörst när han blef större, började han duga att se efter småbarnen, \ntill hvilka han kände sig lika mycket dragen som till alla andra \nhjälplösa kryp. Och sedan han hunnit så långt att han kunde skickas i \nvall, blef han stadigvarande hos sina dåvarande fosterföräldrar. De \nhade funnit den rätta sysselsättningen för honom. Det var nästan som om \nhan själf varit ett af kreaturen, så väl förstodo de honom och han dem. \nMed dem läto de honom sedan lefva så mycket han ville, och det var noga \ntaget både dag och natt, så att han helt och hållet växte upp bland \nhästar, kalfvar och kor.\n\nInne i stugan yttrade han sällan ett ord, svarade knappast på frågor \noch tycktes alls icke märka att han ständigt var föremål för det öfriga \nhusfolkets kvickhet. Men med korna och hästarna och de minsta af barnen \nkunde han prata långa stunder, ehuru han alltid tystnade då någon \nnärmade sig. Endast när han såg någon fara illa fram med ett eller \nannat djur, stort eller litet, öppnade han munnen till de vuxna, men då \nkunde han också vara så ovettig som trots den bäste.\n\nDet roade förstås gårdsfolket, som därför ofta förargade honom genom \natt slå till en häst, sparka hunden, eller kasta någonting efter korna. \nMen så dum han än var, kom han slutligen under fund med att de gjorde \ndet mest för hans skull och då slutade han att öppna munnen ens till \novett.\n\nI skriftskolan kom han först då han var nästan fullvuxen, och där \nansågs han såsom i det närmaste fånig såväl af kamraterna som af \npastorn. Sedan denne två år årad förgäfves sökt bibringa honom det \nnödiga måttet kunskap om himlen, helvetet och buden, förklarade han \nElias vara för dum att släppas fram till nådebordet.\n\nDet kvittade nu Elias tämligen lika. Han hade haft alltför mycket att \nutstå af skriftskolekamraternas speglosor och hade alltför dunkla \nbegrepp om de timliga och eviga fördelarna af rätten till nattvardens \nundfående, att lägga motgången särdeles tungt på sinnet. För honom var \ndet viktigaste -- noga taget det enda viktiga -- att han nu i viss mån \nblifvit sin egen herre. Ty det var en annan punkt han oaktadt dumheten \ngjort klar för sig -- att han icke mera behöfde arbeta för ingenting \nhos dem, som tagit honom om händer af kommunen. Nu kunde han begära lön \noch söka tjänst hvar han själf ville.\n\nHans senaste fosterfar blef väl betydligt förvånad, då Elias en vacker \ndag inemot städslingstiden tog till ordet och uttalade sig om den \nförändrade ställningen. Men då han väl visste att han omöjligt kunde få \nen bättre körkarl, eller en, som ordentligare skötte de sysslor han \nöfverhufvudtaget kunde sköta, så sväljde han förvåningen och bjöd Elias \nhälften af en vanlig dränglön. Och Elias, som alldeles icke kände sig \nhågad att lämna en gård, där han kände hvartenda kreatur sedan \nfödelsen, antog anbudet utan vidare.\n\nPå det hela kunde det också vara tämligen likgiltigt huru mycket hans \nlön utgjorde, då han i alla fall aldrig använde mera än en obetydande \ndel däraf. Att röka hade han aldrig lärt; öl, brännvin eller annat i \nden vägen hade ingen någonsin bedt honom smaka på, och till kläder \nbehöfde han mycket litet, då han så godt som aldrig lämnade hemknutarna \nannat än på arbetskörslor. Och vid årsslutet lämnade han regelbundet \nallt hvad han hade innestående i husbondens förvar -- till längre fram, \nsade han.\n\nDärmed skulle han väl fortsatt till dödedag, såvida icke husbonden \nåtagit sig släpningsarbete vid den nya järnvägen och användt Elias \nsåsom körare. Sådana körslor gingo vanligen illa åt hästarna, men det \nhade ingen fara när Elias körde. Han skulle hällre spänt sig själf för \nkärran än begärt för mycket af sin häst.\n\nDet blef ett fullkomligt nytt lif för Elias, som aldrig förut kommit i \nberöring med så många främmande människor. Där fans folk från alla \nmöjliga aflägsna socknar, hvilkas namn han aldrig ens hört nämnas, \nkarlar, som vandrat kring hela landet, sett både Vasa och Helsingfors. \nEn hade till och med varit i Petersburg, där han sade att kejsaren \nbodde.\n\nDe begrepp Elias förut hyst om världens utsträckning undergingo inom \nkort en radikal förändring. Och nästan lika mycket förändrades hans \nåsikter om hvad en duktig karl med någon tur kunde uträtta i världen -- \nom han nu öfverhufvudtaget tänkt några tankar åt det hållet. Många af \nde yngre männen uttalade sig ju som om nära nog ingenting varit \nomöjligt -- isynnerhet de två Härmä-borna, som funnos i hopen.\n\nDe rent af skrämde Elias med sina stora ord. I deras mun var det rakt \ningenting att bara bli hemmansbonde! -- det sade de att flera af deras \nbekanta gjort. Och den ene förklarade att han ämnade blifva herreman! \nHan skulle köpa en stor egendom med torpare och inhysingar och minst \nfemtio kor, påstod han. De kunde tro honom eller inte, huru de \nbehagade, men så snart han skrapat ihop till resan, ämnade han fara \ntill Amerika. Där förtjänade man sina tio mark om dagen -- och med det \nkunde väl en karl komma sig till en egendom!\n\n-- Är det långt dit? frågade Elias.\n\nDe sade att man slet ut sex par stöfvelsulor på vägen -- så långt var \ndet. Och skrattade.\n\nElias förstod att de drefvo gäck med honom -- men det var han van vid. \nOch prat var det väl också att man förtjänade tio mark om dagen -- -- \nfast de ju hade nämt ett par, tre bekanta, som farit dit med två toma \nhänder och köpt gårdar, då de kommo tillbaka -- --\n\nOch då han tänkte efter, kom han ihåg att också husbonden några gånger \ntalat om folk, som hastigt kommit sig till rikedomar i Amerika -- -- \nNågonting låg där nog i alla fall under Härmä-bornas tal -- -- --\n\nHan, Elias, skulle visst aldrig bry sig om att bli egendomsägare -- det \nvar ju bara barnslighet att tänka på sådant. Men emellanåt när han såg \nhemmansbönderna komma till kyrkan i sina nya fjäderkärror, med blanka \nselor på hästarna, som voro runda som fulla hafresäckar -- ja, då hände \ndet nog att han tänkte på huru roligt det skulle vara att köra en sådan \ndär trind och blank häst, som vore ens egen.\n\nDärför lyssnade han framgent alltid mycket noga, medan de andra vid \nsina pipor efter maten språkade om Amerika och om de trakter däraf, där \nman förtjänade mest. Någon gång frågade han till och med själf om ett \neller annat, men då skrattade de alltid, sade att Möykkä-släkten inte \nvar efterfrågad i det landet och frågade om han hade sex par stöflar \nför resan.\n\nLåt dem skratta! tänkte Elias -- de sluta väl om jag värkligen reser \noch sedan kommer tillbaka med en hop pengar!\n\nHela sommaren och hösten fortsatte han att fundera på hvad han hörde om \nAmerika, som jämt var på tal bland arbetarne. Den ena Härmä-karlen hade \nvärkligen rest och den andre väntade blott på att få ihop pengar till \nbiljett. Om han inte supit så mycket, så skulle han nog också redan \nvarit på väg, men efter hvar likvid var han full, och så måste han \nvänta igen.\n\nHan var emellertid den, som meddelade Elias de flesta upplysningarna om \ndet förlofvade landet, såväl upplysningar af värde som åtskilligt annat \n--- när han var på skämtsamt humör. Och ju mera Elias hörde om \nutsikterna i Amerika, desto bestämdare blef hans föresats att göra det \nstora försöket.\n\nSå småningom uppgjorde han en riktig plan på grund af de anvisningar \nhan erhållit. Och då den första november stod för dörren, öfverraskade \nhan husbonden med en anhållan om sina innestående besparingar för de år \nhan haft lön.\n\n-- Huru mycket tror du det är? frågade husbonden försiktigt.\n\nJa, det visste Elias inte.\n\n-- Nå, huru mycket är det du vill ha ut? och hvar till behöfver du det?\n\n-- Två hundra femtio behöfver jag -- -- för att resa till Amerika.\n\nOm Elias sagt att han ämnade bli ordförande i kommunalnämden, eller \nguvernör öfver Vasa län, skulle husbonden knappast känt sig mera \nförbluffad. Men han hämtade sig snart och upplyste den tillärnade \nAmerikafararen om att han icke så där utan vidare kunde lämna sin \ntjänst.\n\n-- Du hade bort säga upp dig vid städslingstiden, förklarade han.\n\n-- Inte frågade ni ju häller om jag ville bli kvar, eller bjöd städsel, \ninvände Elias saktmodigt.\n\nOch då kände sig husbonden ännu mera förbluffad, men på samma gång \nstarkt frästad att svära -- -- när man inte längre kunde vara säker ens \nmed ett sådant fån! -- Men högt frågade han om Elias vore nöjd med två \nhundra femtio mark i likvid för de föregående åren.\n\nElias klådde sig grundligt i hufvudet, försökte fundera ut huru mycket \ndet kunde göra för åtta år -- och sade till sist att han skulle tänka \npå det till aftonen och räkna efter.\n\nEn timme tidigare skulle det gjort fullkomligt lika mycket intryck på \nhusbonden om han hört en af sina kalfvar säga sig ämna tänka på ett \nräkneexempel. Men efter Elias uppträdande nu senast kände han sig så \nförbryllad, att han om en stund sökte upp honom och sade sig ha räknat \nihop att det blef omkring två hundra åttio.\n\n-- Inte lär det bli vinst för mig på det sättet häller, tviflade Elias. \nMen då han alls icke lyckats reda ut sina egna hågkomster, antog han \nbudet samt ritade ett kors under det kvitto husbonden skref ut.\n\nFöljande dag vandrade han i väg till Vasa, betalade för en biljett till \nIshpeming i Michigan samt omhändertogs af agenten, för att i sinom tid \nutan vidare hufvudbry för sig själf aflevereras på destinationsorten.\n\n       *       *       *       *       *\n\nOm Elias Möykkä rätt vetat hvad det ville säga att resa till Amerika, \när det antagligt nog att han i all sin tid skulle fortsatt att köra sin \nhusbondes hästar -- och att lämna sina besparingar i hans förvar. Men \ndärom hade Härmä-karlen icke sagt någonting, och själf kom han icke \ntill klarhet, innan det var for sent att vända om. Redan på Nordsjön \nbörjades det, med sådan köld och så hög sjö, att man alls icke kunde \nvistas på däcket. Och på mellandäck var det ohyggligt.\n\nSjälf var han icke sjösjuk, men så godt som alla de andra voro det i \nstället så mycket mera, både dag och natt -- -- det var ett förfärligt \nelände! Men ändå värre blef det på Atlanterbåten, sedan de lämnat \nLiverpool och blefvo hopfösta med alla möjliga utländingar, som icke \nbegrepo ett ord man sade till dem. Och lika litet kunde man tala med \nskeppets eget folk. Ingen enda förstod finska.\n\nDen enda trösten var att man kunde vistas uppe på däck i så godt som \nalla väder. Fartyget var så stort och högt, att sjön endast första \ndagen efter afresan stänkte öfver, men sedan blef det bättre, ehuru det \nännu gungade så, att de flesta voro sjuka.\n\nPå tredje dagen buro ett par män af besättningen upp en ung kvinna på \nen madrass och lade henne ned på däcket nära intill den kabelrulle, på \nhvilken Elias satt. Han hade sett henne förut på den finska ångbåten \noch sedan på stationen i Liverpool. Nu såg hon nästan ut som död, där \nhon låg med slutna ögon och utan att röra sig -- så hjälplös, att Elias \nriktigt tyckte synd om henne.\n\n-- Käns det bättre? frågade han därför om en stund, då hon öppnade \nögonen och riktade dem mot honom.\n\n-- Litet bättre, tack -- -- här uppe i blåsten -- -- -- Om jag bara \nkunde hålla någon mat i mig, så skulle jag snart bli bra, säga de -- --\n\n-- Vill ni försöka äta någonting?\n\n-- Om man kunde få en strömming riktigt saltig -- -- Men kanske också \nlitet kaffe skulle hjälpa -- -- inte lära de väl ha strömming!\n\nElias hämtade kaffe åt henne i sitt eget bleckmått, och hon sväljde \ntacksamt den heta drycken. Experimentet lyckades. Efter en stund kände \nhon sig så mycket bättre, att hon försökte sitta uppe, och då drog \nElias madrassen fram till tågrullen, så att hon kunde stöda ryggen mot \nden.\n\nDet var inledningen till deras bekantskap, och sedan blef hon hans \nskyddsling och sällskap under resten af färden. Först kände han sig väl \nnågot skygg, då hon kryade till sig så mycket, att hon kunde röra sig \nomkring och hjälpa sig själf. Men då hon allt var lika vänlig mot \nhonom, repade han mod att fortsättningsvis bevisa henne sådana små \ntjänster han kunde.\n\nDagen innan de kommo fram riskerade han till och med att fråga hvart \nhon ämnade sig i Amerika.\n\n-- Jag vet inte rätt -- -- Min biljett gäller bara till New-York, där \njag skall få litet pengar på ett kontor. Kanske kunna de där säga hvad \njag hälst borde göra.\n\nElias tyckte det lät underligt -- han hade ju själf bestämt allting om \nsin resa på förhand. Men då han icke visste hvad han skulle säga därom, \nanmärkte han blott att lönerna i New-York voro lägre än i andra städer, \nenligt hvad han hört sägas.\n\n-- Nog lära de väl räcka till för mig, trodde hon -- om någon vill \nhafva mig i tjänst.\n\n-- Nå, hvarför inte er?\n\n-- Ja, inte vet jag riktigt hvad de skrifvit i mina papper -- -- men om \nallt står där, så går det väl inte så lätt.\n\nElias bara såg undrande på henne och sade ingenting. Hon satt också \ntyst en stund, lyssnande till maskinens regelbundna dunkande och det \nhväsande ljudet af vågorna mot fören, och så började hon själfmant \nberätta:\n\nAtt hon råkat i olycka medan hon tjänade hos handelsmannens -- -- med \nbokhållaren -- -- och han gifte sig inte med henne som han lofvat, utan \nskickade henne till hennes hemsocken -- -- och hennes föräldrar voro \ningendera i lifvet --- -- -- Så kom barnet -- -- och hon blef \npliktfälld vid tinget för att det var oäkta -- -- fastän det lefde bara \nen vecka. Sedan voro de alla som hundar mot henne, tills hon tog ut \nflyttningsbetyg -- där stod det allt -- och vandrade tillbaka till \nstaden. Och då bokhållaren inte ville veta af henne -- sade att hon \nkunde söka sig en annan, så blef hon så utom sig att hon lofvade stämma \nhonom -- -- --\n\n-- Inte skulle jag väl ändå täkts göra det, slutade hon -- men han \nfrågade straxt om jag ville fara till Amerika, ifall han betalade resan \n-- -- och så for jag.\n\nElias funderade så det bultade i hans hufvud. Att ha blifvit pliktfälld \nför sådant och hafva det i sina betyg kunde ju nog vara farligt, \nisynnerhet i ett främmande land -- -- --\n\nMen då han frågat om de väl kunde läsa ens orlofsedel i Michigan, hade \nHärmä-bon sagt att där alls inte frågades efter några papper -- -- --\n\n-- Ni borde komma med ända till Michigan, rådde han, när han kommit så \nlångt i sina funderingar. -- Jag har hört att där inte frågas efter \npapper och betyg.\n\n-- Må det kosta mycket att resa dit?\n\n-- Inte lär det vara så dyrt -- -- det var inte stor skilnad mellan \nbiljett till New-York och dit. Och där äro också lönerna större.\n\n-- Om pengarna jag får bara räcka till -- -- --\n\n-- Jag har pengar kvar, försäkrade Elias -- och dem behöfver jag inte \ndå jag kommer fram. Där lär man förtjäna tio mark om dagen.\n\n-- Hvarför skulle ni gifva edra pengar åt mig, som ni alls inte känner?\n\n-- Ja -- inte vet jag, tillstod Elias -- men -- -- men -- man måste väl \nhjälpa den, som inte kan hjälpa sig själf.\n\nDärpå hade hon intet svar till hands. Men hon kunde icke låta bli att \ntänka på huru annorlunda bokhållaren talat -- Det var ändå bra stor \nskilnad på människor -- -- --\n\n-- Jag är Kristina Andersdotter, från Kauhajoki, sade hon om en stund, \nsom om hon ansett att Elias åtminstone borde veta så mycket om den han \nville hjälpa.\n\nHan fattade det också som ett afgörande af saken. Den tycktes honom nu \nså klar, att han utan vidare begynte meddela henne sina egna planer \nsamt hvad han inhämtat om Michigan. Och det var till en stor del \nkunskap, hvilken i hög grad skulle förvånat Michiganborna själfva, \nfastän Elias nog efter bästa förstånd sökt sofra agnarna från hvetet i \nHärmä-karlens historier.\n\nKristina insåg nogsamt att icke på långt när allt kunde hänga riktigt \nihop, men förstod också att Elias själf talade på god tro. Och sedan \nhon gjort honom några frågor angående hans eget lif, kunde hon utan \nsvårighet fatta huru han kommit sig till Möykkä såsom tillnamn. Men \nlångt ifrån att känna sig frästad att skratta åt honom, erfor hon \ntvärtom en halft moderlig och helt kvinlig lust att antaga sig den \nstora, starka, barnsliga karlen, som visst icke var mycket klok, men i \nstället bra mycket mera godhjärtad än någon hon förut träffat.\n\nDärför lät hon honom också efter ankomsten till New-York utan vidare \ninvändningar köpa biljetten till Ishpeming. Hennes egna pengar -- eller \nbokhållarens -- skulle knappast räckt till för halfva vägen, och då \ntyckte Elias det var bäst att hon sparade dem.\n\n       *       *       *       *       *\n\nI Ishpeming var det emellertid ingalunda godt om vare sig arbete eller \nförtjänst vid tiden för deras ankomst. Allting låg nere för tillfället, \noch långt ifrån att förtjäna två dollars om dagen funnos där tvärtom \nhundratal män, som mera än gärna skulle arbetat för blotta födan. Hvart \nElias än vände sig möttes han af samma svar: omöjligt att antaga några \narbetare!\n\nKristina Andersdotter fann däremot redan inom ett par dagar en plats. \nDet är alltid ondt om kvinliga tjänstehjon där ute i västern, och \ndärför betalade man dem oaktadt de dåliga tiderna tre dollars i veckan \n-- utom allting fritt, förstås. Och hennes papper var där ingen, som \nens frågade efter. För henne tedde sig framtiden ljus nog, och för det \nansåg hon sig uteslutande hafva att tacka Elias.\n\n-- Det blir nog snart bättre, tröstade hon denne, då hon ett par veckor \nefter deras ankomst mötte honom på gatan och han syntes mera nedslagen \nän vanligt. -- Alla säga ju att det här inte kan räcka länge, och så \nfort arbetet börjar, blir det nog god förtjänst.\n\n-- Och under tiden får man tigga, invände Elias dystert -- eller \nsvälta, om man inte kan tigga. Och jag kan inte, fast mina pengar äro \nslut.\n\n-- Ja, men jag är skyldig för biljetten och kan börja betala nu när jag \nhar lön.\n\nDet hade Elias alls icke kommit att tänka på -- kunde för ögonblicket \nej ens påminna sig hur mycket han lagt ut. Men mycket var det inte.\n\n-- Huru länge kan det räcka? -- det är ju inte stor smula, sade han \ndärför.\n\n-- Om jag betalar en och en half dollar i veckan så räcker det nog en \ntid. Och när min skuld är betald, kan du låna af mig.\n\n-- Inte lär jag börja lefva på ditt arbete!\n\n-- Man måste väl hjälpa den som inte kan hjälpa sig själf -- var det \ninte så du sade? Men ännu är det ju bara fråga om dina egna pengar.\n\nMed en och en half dollar i veckan skulle Elias kanske nödtorfteligen \nkunnat hålla kropp och själ till hopa -- om där ej funnits så många \nandra, som svälte. Men han kunde omöjligt se dem kasta hungriga blickar \npå hvar munsbit han sväljde, utan att dela med sig så långt det räckte. \nOch därför voro hans pengar slut långt innan veckan var förbi.\n\n-- Nå, huru går det? frågade Kristina hoppfullt, då han följande måndag \ninfann sig för att lyfta den andra afbetalningen.\n\nHan menade tro på att det väl kunnat gå bättre, och då gjorde hon några \nflera frågor, så att hon snart fick reda på sammanhanget. --- Oj, du \nkarlstackare! utlät hon sig -- det här duger inte alls. Nu skall jag \ngifva dig tjugufem cents hvar dag, så du får mat åtminstone en gång om \ndagen, om du också delar med dig -- -- Du skulle ju skänka bort fast \nbyxorna om någon begärde dem!\n\n-- Inte lära de börja begära mina byxor, tviflade Elias, med en vemodig \nblick på plagget i fråga.\n\n-- Det är din lycka, sade Kristina tröstande.\n\nDärefter gick det visst något bättre med det dagliga brödet, ehuru \nElias ingalunda tilltog i välmåga på den diet han förde. Men värre var \ndet med hans garderob.\n\nHan hade icke hämtat med till Amerika mera än ett par skjortor utöfver \nde kläder han gick och stod i, och de hade allt utom förbättrats däraf \natt han både gått, stått och sofvit i dem sedan han kom till \nguldlandet. Illa slitna voro de förut och numera rifna därtill, medan \nhåret fått växa vildt, så att han börjat se ut som en trashank af \nvärsta slag. Kristina var troligen den enda, som icke lagt särskildt \nmärke därtill eller åtminstone icke betraktade honom med mindre vänliga \nblickar än förut.\n\nDe svältande arbetarne i staden begynte emellertid småningom tröttna på \nde ständigt ouppfyllda löftena om understödsarbete, om öppnande på nytt \naf en del grufvor o.s.v. Deras tålamod var på upphällningen, och för \natt visa det plundrade de några bagarbutiker, slogo in fönstren hos ett \npar medlemmar af stadsstyrelsen och ställde till annat ofog, så att den \nburgna befolkningen började bli rädd för dem. Och ingalunda minst rädd \nvar Kristinas husbonde, som både bodde tämligen aflägset och af naturen \nvar väl försiktigt anlagd.\n\n-- Ni får sluta att taga emot den där sluskiga karlen, sade han en \neftermiddag, då han såg Elias begifva sig därifrån. -- Han kommer ännu \nen vacker natt hit med några andra dylika herrar och plundrar ut hela \nhuset!\n\nKristina nästan skrattade högt åt tanken på Elias Möykkä såsom röfvare \n-- han, som inte skulle kunnat vara hårdhändt med en katt engång! Men \ndå husbonden alldeles icke lät räsonnera med sig, fattade hon att han \nvärkligen var så rädd, att han kunde göra det obehagligt för dem. Och \ndärför mötte hon Elias följande dag på gatan samt förständigade honom \natt framgent komma först sent på aftonen, när husbondfolket gått till \nsängs.\n\nHan såg värkligen ruskig ut, tänkte hon, då hon såg honom gå nedåt \ngatan. Och nog hade hon ju kunnat gifva pengarna åt honom där ute, men \nhan behöfde så väl komma in i värmen en stund.\n\nDå han infann sig, släppte hon honom med största försiktighet in i \nköket och förklarade hviskande hvarför det icke mera gick an att han \nkom på dagen.\n\n-- Och det är sannt att du ser farlig ut, slutade hon. -- Men jag skall \nklippa dig och lappa din rock åtminstone.\n\nElias lät henne beskedligt göra som hon ville.\n\n-- Nu ser du ju ut som en helt annan karl! sade hon förnöjd, då \nhårklippningen var slutförd -- -- Du skulle nog behöfva någon, som tog \nvård om dig -- -- -- Om det inte vore för den där tingsresan, så kunde \nvi gifta oss när här blir bättre tider! tillade hon halft skämtsamt. -- \nSe så, tag nu rocken af dig!\n\nElias lydde -- men det gick långsamt -- -- Månne hon värkligen skulle \nkunna tänka på att gifta sig med honom -- -- -- Men kanske hon också \ndref gäck med honom -- som alla andra -- -- --\n\n-- Din tingsresa skulle väl inte betyda så mycket, sade han pröfvande, \ni det han räckte henne sin rock -- -- men inte lär väl en sådan som jag \nduga åt dig -- -- --?\n\nHan såg henne rätt i ögonen, och hon fattade med ens att han menade det \npå fullaste allvar.\n\n-- Duga? -- som om inte hvilken flicka som hälst kunde vara glad att få \nen så god man som du är! -- -- Ah, Herre Gud! om bara allt det där inte \nhändt -- -- och det står i prästbetyget till evig skam!\n\nHon brast i gråt. Och Elias -- ja, han skulle säkert tagit henne i \nfamnen och kysst henne, om han förstått sig på sådana konster. Men det \nförstod han icke, och därför strök han henne blott varligt öfver axeln.\n\n-- Inte behöfva vi bry oss om det som händt förut, tröstade han -- och \nstrunt i prästbetyget, om du bara vill gifta dig in i Möykkä-släkten!\n\nMera sade de icke, men hon grät så ymniga tårar öfver hans trasiga \nrock, att Elias glömde alla tankar på möjligheten att hon skämtat. Och \nnär de värsta hålen voro hopsydda, drog han rocken på och gick, utan \nannat afsked än:\n\n-- Det köpet står, om du inte ryggar.\n\n-- Din skjorta borde också lappas, sade hon i dörren -- men det får \nvara till en annan gång. Och gaf honom en så hjärtlig knuff i ryggen, \natt Elias smågrinade för sig själf ända till nästa hörn.\n\nMen nästa morgon var hennes husbonde så ursinnig, att han lofvade köra \nbort henne och dessutom anmäla henne hos polisen som ett lättfärdigt \nstycke, ifall hon ännu en gång tog emot besök nattetid. Sådant ämnade \nhan icke tåla i sitt hus!\n\nHade det icke varit för Elias, så skulle Kristina hälst gått genast. \nMen om de tänkte sådant om henne, kunde hon icke räkna på en annan \nplats i hast, så att hon inte skulle kunna hjälpa honom. -- -- Och blef \nhon anmäld för polisen, så måste hon till slut ändå visa sina papper!\n-- -- Där var ingenting annat att göra än att träffa Elias på gatan och \nsticka pengarna åt honom -- en gång måste väl eländet taga slut!\n\nEtt par veckor fortgick det på så sätt. Kristina mötte Elias hvar afton \nunder några minuter utanför huset och såg för öfrigt alls icke till \nhonom.\n\nMen en afton, då det var mera än vanligt bittert kallt och blåsten \ndärtill trängde genom märg och ben, hade hon icke hjärta att se honom \nstå där och skaka af köld.\n\n-- Kom in, sade hon resolut. -- De må nu anmäla mig eller göra hvad som \nhälst, om de märka det, men du tar döden på dig, om du inte får värma \ndig.\n\nDe smögo så tyst och sakta de någonsin kunde genom förstugan in i \nköket. Allt gick väl.\n\n-- Kläd nu skjortan af dig, hviskade Kristina -- så går jag upp i mitt \nrum på vinden och lappar den. Här vågar jag inte tända ljus, men du kan \nsitta här i värmen under tiden.\n\nHon drog själf kängorna af fötterna för att icke höras i trappan.\n\n-- Var nu alldeles stilla, varnade hon ännu en gång, innan hon smög sig \nut. -- Det vore ändå en förfärlig skam att komma i polisen -- -- --\n\nPå en lång stund rörde Elias icke så mycket som ett finger. Men så \nsträckte han litet på det ena benet, som började domna -- och stötte \ntill eldtången i spiselhörnet. Den föll naturligtvis, med ett brak, som \nbragte honom på fötterna och ekade i den djupa tystnaden. Elias stod \nväl en half minut orörlig. Så hörde han en dörr öppnas ofvanför och \nskyndade på tå ut i förstugan.\n\n-- Hvem är där? frågade en hög, skrämd röst i trappan.\n\nElias stannade, rätt framför glasdörren till gatan och snön därute, men \nsvarade ingenting.\n\n-- Svara eller skjuter jag! hotade rösten. -- Jag räknar till tre -- \nEtt -- Två --\n\nElias teg.\n\n-- Tre!\n\nEtt skott smällde och Elias kände det som om ett skarpt piskrapp \nträffat hans ben. Men han stod orörlig och nästa ögonblick smällde ett \nskott till, i detsamma Kristina kom skyndande ned från vinden.\n\nDå rörde han sig, vände sig halft åt dörren, men föll framstupa, med \nansiktet mot golfvet.\n\n-- Herre Jesus välsigne! skrek Kristina, i det hon rusade förbi \nhusbonden.\n\nHan följde, tände gasen och sökte -- själf blek af skrämsel -- hjälpa \nhenne att lyfta upp den fallne. Men då de vände honom, insågo de genast \natt det icke tjänade till någonting. Den lappade rocken stod öppen \nöfver hans bara bröst, så de kunde se att kulan gått rätt genom \nhjärtat.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDet spilldes icke många ord på Elias Möykkä, när underrättelsen om \nslutet nådde hans förra husbondfolk.\n\n-- Han var ju för dum att lefva -- isynnerhet i främmande land! var \nallt hvad värdinnan yttrade. Och icke ens husbonden motsade henne.\n\n\n\n\nHURU JAG BLEF BEKANT MED ÖFVERSTE BECKRIDGE.\n\n\nI Chicago är det allt utom godt om nöjen för den, som icke råkar hafva \nen skäligen väl späckad pung. Teatrarna äro dyra och därtill i vanliga \nfall rätt medelmåttiga, goda konserter gifvas jämförelsevis sällan och \näro väl dyra också de, museer finnas högst få och. ändå färre voro de \npå den tid, hvarom nu är fråga, för en fem, sex år sedan.\n\nKaféer, så pass trefligt inredda, att man kände sig frästad att däri \nfördrifva långtrådiga timmar, finnas alls inga och att förnöta tiden på \ngatorna kan på intet sätt komma i fråga. Man har för brådtom i Chicago \natt ens tillåta andra att makligt drifva omkring på gatorna, så \nbrådtom, att man hänsynslöst springer i kull den eller dem, som vandra \nsakteliga fram, i lugn och ro betraktande de öfrigas rusande jakt efter \ndollarn. Ty det och intet annat är det, som orsakar den förtvinade \nbrådskan.\n\nTill och med då man ger sig tid att vika in någonstädes för att stärka \nkropp eller själ, eller båda -- och det gör man ofta nog i Chicago -- \nutföres stärkandet alltid på stående fot och i flygande fläng. Ännu har \ndet för så vidt jag vet icke fallit någon Chicago-krögare in att ens \nförse sin lokal med stolar. En väldig, finpolerad disk med prunkande \nmässingsbeslag jämte ett antal i proportion lika väldiga och minst lika \nfint polerade spottlådor utgöra den vanliga möbleringen -- utom förstås \nflaskorna, hvilka till antal och omväxling äro mera öfverväldigande än \nallt det andra.\n\nTjuguvåningshusen, slakterierna och några af de grannaste bland dessa \nkrogar utgöra noga taget de förnämsta af Chicagos sevärdheter. Men till \noch med de förlora inom icke alltför lång tid nyhetens retelse, och då \nåterstår för den, som ej besitter en plånbok af antydd beskaffenhet, \nintet annat än att hålla sig lugnt och stilla i sin egen knut. Knuten \nmå sedan vara aldrig så anspråkslös och tête-à-têten med en själf \naldrig så långtrådig eller gnagande pinsam.\n\nJa, det vill säga om man icke råkar hafva några slags relationer med \nprässen. Är man hälst någon smula tidningsman möter det inga alltför \nstora svårigheter att vinna tillträde till ett och hvarje utan den \ndryga entrée man annars vanligen måste betala. Ett par femcentar för \nspårvagnsbiljetter äro under sådana förhållanden tillräckliga för att \nskaffa en tillfälle att se åtskilligt -- och till och med de kunna i \nmånga fall undvaras, blott man har goda ben och vilja att använda dem.\n\nEtt sålunda tillgängligt nöje, som särskildt anslog mig, utgjordes af \ntrafkörningarna i Washington parken, vid sydligaste ändan af staden. \nDit begaf jag mig så ofta jag kunde under kappkörningssäsongen, \nvanligen per spårvagn, ty jag bodde på nordsidan, ett halft dussin mil \neller så från trafbanan. Men någon gång också till fots, ty fem cents \näro i alla fall lika med en tjugufem pennisslant, och en sådan kan \nibland tyckas ett rätt betydande mynt.\n\nDet var där jag råkade sammanträffa med öfversten. Den dagen hade jag \ntillåtit mig lyxen af en spårvagnsbiljett, men hade ångrat mitt \nslöseri, innan jag hunnit längre än halfva vägen ut till banan. Ty \nspårvägen ledde under en lång sträcka genom de förnäma kvarteren på \nsydsidan, där så godt som uteslutande rika Chicagobor slagit upp sina \nbopålar. Och att de äro rika med besked, därom är det omöjligt att hysa \nnågra tvifvel ens om man blott ser den yttre utstyrseln af deras hus. I \notroligt många fall är visst denna yttre utstyrsel sådan att man icke \nrätt vet om det är egaren eller arkitekten man hälst ville se såsom \nföremål för en lynchning. Men ofta har man dock också genast klart för \nsig att man allra hälst ville skjuta båda två, och alltid utan undantag \nvittna såväl byggnadsmaterialet som accessoarerna om att de \narkitektoniska missfostren kräft pengar i massa och myckenhet.\n\nHade jag gått till fots, skulle jag helt säkert valt en annan och \nkortare väg, där penningestinnheten icke skulle trängt sig på mig. Men \nfrån spårvagnen kunde jag omöjligt undgå att se de renässansslott, \ngotiska villor, medeltidsborgar o.s.v. Chicagos rikvordna \nbörsspekulanter, slaktare, procentare, yrkesspelare, krogvärdar, \npolitiker och andra uppfört för de pengar de i så få fall ärligt \nförtjänat. Och all denna tvifvelaktiga härlighet tycktes mig så brutalt \nillustrera det amerikanska axiomet att pengar äro allt -- hälst \nhederligt förvärfvade, men i hvarje fall pengar -- att jag omedvetet \nförföll i allehanda mycket litet uppmuntrande tankar på vanskligheten \naf allt annat här i världen än pengar, hälst hederligt förvärfvade \nnaturligtvis, men -- -- --\n\nIcke ens lifvet och rörelsen ute vid banan, dit jag anlände så tidigt, \natt jag bekvämt kunde taga de anmälda hästarna i skärskådande i deras \nstall, lyckades till en början förjaga den stämning jag iråkat under \nspårvagnsfärden. Men så småningom drefvos dock alla andra tankar bort \naf intresset för de präktiga trafvarne, som nästan tycktes mig medvetna \nom att hos dem åtminstone de sedan många led nedärfda anlagen och den \npå grund af dessa utbildade förmågan betydde allt och allt annat \ningenting.\n\nSjälf kände jag naturligtvis icke i hvarje fall vare sig deras \nhärstamning eller förut utförda bedrifter och vände mig därför om en \nstund till en man, hvilken i likhet med mig och med minst lika stort \nintresse betraktade de väl tränade djuren, samt anhöll om en eller \nannan upplysning. Slumpen gjorde mig därvid god tjänst, såsom det snart \nvisade sig. Mannen var föga mindre än ett lefvande lexikon rörande allt \nhvad amerikanska trafvare hette. Och mig meddelade han så många \nupplysningar af värde rörande våra gemensamma favoriter att jag fann \nmig föranlåten i gengäld bjuda honom på en cocktail i restaurationen. \nUnder dåvarande konjunkturer var det visst hvarken mera eller mindre än \noförsvarligt slöseri, men min tacksamhetskänsla var för stark att låta \nsig kväfvas ens af finansiella betänkligheter. Och antingen den eller \ncocktail'en födde omisskänneligt en motsvarande känsla hos min nya \nbekantskap, så att han först bjöd mig en cigarr och därefter berättade \natt han händelsevis genom en lösmynt stallpojke fått nys om någonting \nextra godt rörande dagens kappkörning. Ett riktigt fint kap, sade han, \nom man blott hade pengar att göra det.\n\n-- Här fins en kamp från min hemtrakt, en vallack, bland de anmälda, \nsom tränats endast för en mil, förklarade han sig närmare. -- Den har \nen alldeles ovanlig fart, men inte tillräcklig uthållighet för att \nvinna mera än en eller allra högst två heats. Hittills har den hvar \ngång fördärfvat sina chancer genom för mycken hetta, så att den aldrig \nvunnit ens en enda löpning. Men nu har den enkom för den här \nvadspekulationen varit i sträng träning och är så säker en häst gärna \nkan vara på en mil. Det är emellertid tills vidare en djup hemlighet, \nså att man kan få kurs af tjugu mot en för den första mil-heaten. Jag \nhar tyvärr själf inte en slant att spekulera med, men om ni har lust \noch vill halfvera vinsten skall jag med nöje placera edra pengar. Jag \när öfverste Beckridge från Kentucky, tillade han och likasom rätade på \nsig en smula.\n\nFrästelsen var stark. Att mannen förstod sig på och kände till ett och \nhvarje om hästar var höjdt Öfver allt tvifvel. Och mycket möjligt var \ndet också att det han berättade var fullkomligt sannt. Sådana \nspekulationer af hästegare äro ju allt utom ovanliga, och den som \nkänner körare och stalldrängar, kan lätt nog få nys om dem. Mången \nlefver helt och hållet på att snoka upp sådana intriger och lefver rätt \nbra ändå till.\n\nMera än två dollars egde jag inte för tillfället, så att jag riskerade \nbåde en fotvandring tillbaka till mitt kvarter -- den skrämde mig dock \ninte mycket -- och en troligen väl mager diet under åtminstone några \ndagar. Men å andra sidan kunde mitt kontanta kapital i intet fall räcka \nlänge, medan en tiodubbling däraf skulle gifva mig åtskilligt mera\nråd- och andrum. Frästelsen blef öfvermäktig, medan jag inom ett par \nsekunder tänkte igenom allt detta. Jag räckte sedeln åt öfversten, \närligt upplysande honom om att det var allt jag egde.\n\n-- Värkligen? sade han med ett helt soligt leende. -- Då vinna vi \nsäkert. Sådant kurage blir aldrig utan belöning.\n\nSpelare-vidskepelsen gjorde honom synbarligen fullt öfvertygad om att \nresultatet skulle blifva lyckligt, medan jag däremot erfor en underlig, \nsjunkande känsla i trakten af maggropen, då jag såg honom styra fjäten \nmot närmaste vadmäklarestånd. Samma känsla fortfor oafbrutet under de \ntvänne första täflingarna, hvilka bägge vunnos af favoriterna, d.v.s. \nde hästar såväl publiken som vadmäklarne på förhand utpekat såsom \nsegrare.\n\nMen då föremålet för vår spekulation, som naturligtvis icke var \nfavorit, kördes ut ur sitt stall, hvilket hållits stängdt till sista \nminuten, repade jag mod med ens. Det kunde en blind se att den kampen \nmåste kunna skjuta en förtviflad fart. Men minst lika klart var det att \nen sådan tunn kropp och så långa, muskelfattiga ben icke kunde besitta \nnågon uthållighet att tala om.\n\n-- Allt beror på att köraren lugnt håller sig i bakgrunden den första \nhalfva milen, hviskade öfversten, då hästarna kördes in på banan. -- \nSedan kan han köra på allt hvad han vill utan fara för inslag och måste \nvinna den första heat'en, om inte något alldeles galet händer.\n\nDet tycktes också köraren förstå lika väl som öfversten. Han höll sig \nblygsamt bakom de fem öfriga täflande, medan de manövrerade för att \nerhålla den bästa platsen vid start'en. Och när flaggan slutligen föll \nkörde han likaså helt beskedligt bakom de andra, hållande in sin \nhetlefrade häst med ögonskenlig möda.\n\nKvartmilpålen nåddes och passerades utan någon annan förändring än den \natt de fem främsta hästarna icke mera voro i en klunga, utan trafvade i \ntvå rader, så nära den inre barrieren de blott kunde komma. I samma \nordning hunno de till halfmilpålen, men med den skilnad att vår häst \nkommit upp i bredd med den sista af de fem.\n\nDärefter började leken bli allvar. Vår man körde utåt en smula och \nsläppte ut ett par tum af tömmarna med den påföljd att han nästa \nögonblick var i linje med det andra paret täflande. Och om några \nsekunder till hade han lämnat dem bakom samt kommit i bredd med de två \nförsta.\n\nMen innan han hunnit lämna också dem bakom sig hade den ena, en känd \noch berömd stjärna från många täflingar och nu favorit -- eller kanske \nrättare dess körare -- fått klart för sig hvad det gällde. En lätt \nsnärt med hans körspö och favoriten sköt framåt med ursinnig fart, sida \nvid sida med vår häst, som ej lyckades komma förbi, men häller inte \nblef efter.\n\nAtt striden numera stod endast mellan dessa två var lika uppenbart för \nde öfriga åskådarne som för öfversten och mig. För hvar sekund, som \ngick utan att medföra någon fördel för den ena eller andra, steg \nupphetsningen på estraden.\n\nDe första ögonblicken tänkte jag nog på mina två dollars och på de \ntjugu jag hade allt bättre hopp att vinna. Men redan innan tre \nfjärdedels milen var förbi hade jag ingen annan tanke kvar än för de \nbåda hästarna, som med ansträngande af hvarje sena och nerv sökte göra \nhvarandra segern stridig.\n\nHela den tredje kvartmilen trafvade de sida vid sida, nos vid nos, vår \nhäst utan att köraren rörde sig eller yttrade ett ljud, men medtäflaren \nett par gånger eggad till starkare snabbhet med körspö't. Först då de\n-- ännu sida vid sida -- med mördande fart svängde in på den sista raka \nsträckan berörde också vår man sin häst helt lätt med spö't, först en \ngång, så en annan och tredje. Och hvar gång kastade sig vallacken \nframåt med en häftighet, som gaf honom ett försprång af en halslängd, \nen half och till sist en hel kroppslängd.\n\nMera kunde han icke göra, men det var tillräckligt. Medtäflaren hade \nspelat ut sin sista trumf och kunde icke mera hindra att vår häst såsom \nsegrare med en kroppslängd dundrade förbi estraden, där publiken \nstampade, hurrade och skrek, utom sig af förtjusning öfver den \nspännande täflingen, ehuru de flesta nog placerat sina pengar på \nfavoriten och följaktligen förlorat.\n\n-- Jag visste ju att det så skulle gå, hördes öfverstens röst så snart \nhurraropen tystnat. -- Men inte trodde jag det skulle hänga så på ett \nhår.\n\nFörst då rann det mig åter i hågen att jag ju hade ett betydande \npersonligt intresse i utgången. Så starkt hade den eggande kampen på \nbanan upphetsat också mig. Men därför stack jag med ingalunda mindre \nnöje min hälft af vinsten i fickan, ehuru bestämdt vägrande att \nfortsätta vadspekulationerna såsom öfversten föreslog.\n\nHan skrattade åt min försiktighet, förklarande det vara ren galenskap \natt icke fortsätta då vi börjat så bra. Tjugu dollars voro ju dessutom \ningen summa att röra sig med, på sin höjd en liten grundplåt, hvilken \nså godt kunde gå, om den ej lät sig förstora.\n\nJa, det berodde på synpunkten, hvarur man betraktade saken. Men \nåtminstone hvad honom själf beträffade voro öfverstens aningar riktiga, \nty innan täflingarna för dagen voro slut hade han åtskilliga gånger \nfördubblat sitt kapital, något, som dock på intet sätt förringade min \nbelåtenhet med resultatet för min egen del.\n\nSpårvagnsbolaget förtjänade sina tio cents på oss och öfversten bjöd på \nmiddag. Härunder formerade vi en något närmare bekantskap, hvilken \nsenare mera än en gång upplifvades, delvis under rätt egendomliga \nförhållanden -- en bekantskap jag har alla skäl förmoda att öfverste \nBeckridge lika litet som jag någonsin ångrat.\n\n\n\nÖfverste Beckridge och hans gorilla.\n\n\nDet var innehållsrika månader jag tillbragte ute bland Klippbärgen kort \nefter det de nya, stora guldfynden gjorts i Colorado och lockat folk \nfrån alla håll att tränga sig tillhopa i de eländiga grufstäderna, \nhvilka växte upp snabbt som giftplantor i tropikernas kärr. \nInnehållsrika på flerahanda sätt rika på missräkningar af olika slag, \nså att de då föreföllo helt och hållet bortkastade. Men rika också på \nallehanda erfarenheter, dem jag nu minnes med så mycket nöje att jag \ningalunda ångrar det misslyckade försöket.\n\nTy misslyckades gjorde det. Det är icke hvar mans sak att finna en \nguldgrufva ens i trakter, där malmen förekommer rätt rikligt. Ty \ndärtill hör främst en hel del tur, förutom hälst något rörelsekapital \noch förmåga att uthärda större mödor och umbäranden än man någonsin \nförut kunnat tänka sig. Och öfver tur kan ingen befalla, såsom litet \nhvar vet, äfven om de andra betingelserna kunna något så när uppfyllas.\n\nDen första tiden uppehöll jag mig i Colorado, i själfva hjärtat af den \ntrakt, där guldfebern rasade hetast, tills jag kände mig tämligen \nöfvertygad om att min tur beträffande guldgrufvor ännu icke kommit. Då \nbeslöt jag vända västern ryggen och begifva mig tillbaka till de mera \nciviliserade trakterna österut. Men just då såg det ut som om lyckan, \nmin lycka, funderat på att vända sig.\n\nDet blef ju icke någon guldgrufva af den gången häller, men nära var \ndet i alla fall. Och därför bestämde jag mig för att dröja något längre \ndär ute i vildmarkerna, där lifvet så mycket påminner om hasardspel, \natt ingen kan värja sig mot tanken att det kanske blir hans tur \nhärnäst.\n\nDet läger -- såsom de nyaste grufstäderna benämnas -- där min tur så \nnär kommit, öfvergaf jag dock genast. Blixten slår aldrig två gånger \nned på samma ställe, säger man, och lika litet skäl har man att vänta \nett andra sammanträffande med lyckan på samma punkt, där den en gång \nsnuddat en förbi. Så bjuder åtminstone en af de oskrifna lagarna \nrörande spel och tur, och de gälla minst lika mycket som alla andra \nlagar tillhopa i guldgräfvarlägren.\n\nMen den ström af lycksökare, som flutit i riktning mot trakten för de \nförsta fynden, hade icke funnit tillräckligt utrymme där, utan hade \ndelvis runnit förbi, längre västerut. Ända bort till Idaho hade en del \nguldletare spridt sig och i hela Colorado flögo litet hvarstädes rykten \nom nya fynd omkring.\n\nDet kunde naturligtvis alls inte bli fråga om att bestämma sig för en \neller annan trakt såsom den mest lofvande, utan tvifvelsutan riktigast \natt låta slumpen afgöra den saken. Jag tog helt enkelt första västvart \ngående tåg och hörde ganska riktigt innan jag varit tio minuter ombord, \natt man kort förut funnit en rik ådra på en punkt endast några timmar \nlängre åt väster, men en half dagsmarsch från närmaste järnvägsstation.\n\nDet förklarade hvarför där funnos så många passagerare af äfventyrartyp \npå tåget. Jag tog denna tillfälligtvis inhämtade upplysning såsom en \nfingervisning af ödet och lät konduktören klippa min cirkulärbiljett \nfor stationen i fråga samt steg af där. Men fram till det nya lägret \nkom jag först sent på aftonen. Jag hade hvarken råd eller lust att \nbetala tio dollars för nöjet att skakas sönder och samman i en \nantediluviansk diligens och föredrog därför att taga min motion till \nfots, en smak, som tycktes delas af åtskilliga bland reskamraterna.\n\nI lägret var det öfverfullt i hvar knut af de tre hotellen, som redan \nöppnats där -- två af dem samma dag, såsom jag sedermera hörde. Där \nhjälpte icke annat än att slå sig ned i ett af \"bar\"-rummen, hotellens \nutskänkningslokaler, hvilka på samma gång också äro spelsalar. Det \nkostar till och med mindre än att betala för en sofplats: hälften af en \nsäng, eller i brist därpå en knut, där man kan sträcka ut sig på sin \negen filt. Och mindre fredligt är det knappast häller. Spelet upphör i \nalla fall först på morgonsidan och då hotellen icke äro annat än \nbrädskjul hör man oljudet nästan lika tydligt i det ena rummet som i \ndet andra, I utskänkningsrummen har man åtminstone därjämte fördelen \natt höra ett och hvarje annat, som möjligen kan vara af nytta.\n\nNästa dag tillbragte jag med vandringar i omnäjden, där det mycket \nomtalade nya fyndet gjorts under den senaste veckan. Där fans icke en \nenda kvadratfamn oupptagen mark på den korta ås, hvari den rika ådran \nyppat sig. Öfverallt hackades, gräfdes och borrades det. Och litet \nemellan smällde sprängskott från ett eller annat af de hål, som drefvos \nin i bärget i det oftast fåfänga hoppet att stöta på någon del af samma \nådra.\n\nMalmstrecken löpa så oregelbundet att man nästan aldrig kan med visshet \nförutsäga i hvilken riktning de gå, icke ens om bärgskikten på ytan äro \nnågorlunda regelbundna. Endast mot djupet har man skälig anledning att \nvänta fortsättning, ofta till och med tillväxt, af den ådra man \nupptäckt närmare jordytan. Men icke ens detta är alltid att lita på och \ndet är ytterligare ett skäl hvarför gräfvandet, hackandet och borrandet \ni närheten af ett nytt fynd eger hela retelsen af det vildaste \nhasardspel.\n\nLängs ryggen af den lilla tvärås, som afskar dalen, var marken såsom \nsagdt redan öfverallt utstakad i lotter -- \"claims\" -- och hvar claim \nvar upptagen. Ännu hade icke mera än det ena fyndet af guldhaltig \nkvarts gjorts, men det var värkligen rikt att döma af allt hvad man \nhörde därom. Ty se på den nya grufvan fick man på inga vilkor. Det hade \nmöjligen kunnat gifva en eller annan antydan om ådrans riktning och \nsådan kunskap är alltför värdefull för möjliga spekulationer i claims, \natt skänkas bort.\n\nDet enda förnuftiga man kunde företaga sig var att vänta och därunder \ntaga så noga reda på terängförhållandena i trakten som sig göra lät. Om \nett par, tre ytterligare fynd gjordes på tväråsen så kunde man i någon \nmån gissa sig till malmstreckets riktning. Och då kunde det måhända \nlöna sig att staka ut en claim på endera af de bärgshöjder, som \nbegränsade dalen på sidorna.\n\nSå godt som hela dagen gick åt för min utflykt och den slutsats jag kom \ntill var att utsikterna till min favör voro ungefär i förhållandet \nfemtiotusen mot en. Men de kunde förbättras högst ansenligt ifall några \nnya fynd gjordes under de närmaste dagarna. Och huru som hälst spelade \nju nästan alla de öfriga alldeles samma spel.\n\nFörst sedan man redan börjat med tillrustningarna för kvällsvarden kom \njag tillbaka till hotellet och då var jag så pass trött att jag ej hade \nlust att göra annat än sitta stilla i en knut. Men medan jag satt där \noch rökte drogos mina ögon oemotståndligt till den lilla, ytterst \nkomiska kyparen, som dukade bordet. Han begynte just rada upp hela \nstaplar af de rykande heta, små bullar, eller rättare halfgräddade \ndegklimpar, hvilka i västern hedras med benämningen \"biscuits\". Det \nförargade mig smått att han skulle hämta in dem först, ty kalla äro de \nendast svårsmälta, utan att ens smaka bra. Men förargelsen försvann då \njag såg på kyparen, som kilade ut och in som en skottspole på sina \nkorta ben, hvar gång ställande nya matfat på bordet. I den aflägsnare \nvästern hjälper man nämligen i hufvudsak sig själf med uppassningen, så \natt hotellen kunna reda sig med en enda kypare för en mängd gäster. Och \nju mera jag såg på den lilla kyparen, desto mera roade han mig.\n\nHan var utan minsta tvifvel irländare. Ingen utom en irländare eller en \norang-utang kunde ega en så förtvifladt lång öfverläpp och en så \nomärklig näsa, med så gapande näsborrar att man nästan tyckte sig kunna \nse hjärnan arbeta. Och den röda skäggkransen, som löpte från ena örat \ntill det andra under hakan, de långa armarna och de korta benen -- för \natt alls ingenting nämna om ett par små, otroligt klippska ögon -- \nhjälpte till att bilda en typ så ytterligt aplik som man endast då och \ndå möter den hos söner af den gröna ön.\n\nSlutligen grep han fatt i en stor ringklocka, ställde sig i den öppna \ndörren och började göra ett infernaliskt oväsen i det han med båda \nhänderna svängde klockan högt upp och tillbaka igen. Då såg han så \nkomisk ut att jag nära på måste skratta högt, trots tröttheten och de \nfemtiotusen utsikterna mot en. Men då oväsendet var signalen för \nhungrande och törstande att gripa sig an med degklimparna och de öfriga \ndelikatesserna förgät jag snart den roliga irländaren för mera\nmaterialistiska intressen.\n\nEfteråt begaf jag mig ut igen, till det förnämsta hotellet i lägret, \nsamlingsplatsen för dess honoratiores, för att höra hvad nytt man där \nhade att berätta. Det var visst icke häller annat än ett stort \nbrädskjul, men flera dagar äldre än de båda öfriga och åtnjöt därför \nobestridt anseende såsom det förnämsta. Det är ju inte endast i \nguldgräfvarlägren ancienniteten afgör rangfrågor.\n\nDär var lika fullt hus som i de båda andra och om möjligt ändå flera \nspelare i full sysselsättning. Men något af synnerligt intresse \nlyckades jag icke uppsnappa, hvarför jag stannade vid ett af borden för \natt betrakta en hop pokerspelare och hjälpte till att göra den rökvilda \nluften ännu tjockare än den var, ehuru det föreföll nära nog omöjligt.\n\nSpelet var dock icke vidare intressant. Spelarne voro ännu rätt \nförsiktiga och insatserna tämligen låga. Det var för tidigt på aftonen \nför högt spel, hela lägret kanske ännu för nytt och för litet rikt för \nstörre omsättning på poker och faro, de mest gouterade spelen i \nvästern. Jag stod redan i begrepp att gå min väg då jag råkade kasta \nblicken på dem, hvilka på motsatta sidan af bordet förnötte tiden på \nsamma sätt som jag. Den främste af dem, som vanligt med en lång cigar \nmellan läpparna, var öfverste Beckridge.\n\n-- Fått tag på en god claim? frågade jag ögonblicket därpå i det jag \nslog honom på axeln.\n\n-- Halloh! ni är då ungefär den sista människa jag skulle väntat att \nråka här. Hvad har ni att göra i de här trakterna? frågade öfversten \ntillbaka och skakade hand på det hjärtligaste.\n\n-- Ingenting, för att säga hela sanningen med ens. Har gjort en liten \ntur västerut för att se om här vore något att göra.\n\n-- Ja, ja! -- guldmässlingen är det lika svårt att undgå som den andra, \ngäckades öfversten. -- Man tänker aldrig på huru ytterst små chancerna \näro -- inte förrän man blifvit behörigen bränd.\n\n-- Än ni själf? Inte är det väl häller bara för att andas bärgsluft ni \när här?\n\n-- Ingalunda. Chicagoluft är god nog för mig, så tjock den än är, om \ninte tiderna vore så eländigt dåliga. Där var platt ingenting att göra \noch så begaf jag mig västerut.\n\n-- Bara tidsfördrif således, den här utflykten?\n\n-- Åhnej! nytta och nöje i förening. Ehuru nöjet härvidlag uppriktigt \nsagdt är fan så måttligt och utsikterna till nytta åtminstone för \nögonblicket obehagligt små. Jag reser med ett kuriositetsmuseum, \nupplyste öfversten slutligen efter sin långa inledning.\n\nJag skrattade så jag skakade, medan öfversten först såg förargad ut, \nmen till sist skrattade med.\n\n-- Ja, hvad tusan skall man göra? sade han innan jag hämtat mig \ntillräckligt för att yttra något. -- Jag vann hela attiraljen -- tält, \nvagn, hästar, vasbilder och allt det öfriga -- på spel af den förra \negaren, som ej kunde betala kontant. Och då jag inte kunde få något \ntillnärmelsevis antagligt pris för skräpet beslöt jag själf försöka \ndrifva affären. -- Hade nästan varit bättre om jag låtit honom behålla \nalltsamman!\n\n-- Huru så? har den skäggiga kvinnan blifvit kär och låtit raka sig? \neller den feta flickan magrat så kopparna inte hållas på brickan?\n\n-- Åh, drag för -- -- -- morrade öfversten. -- Kom och tag en whisky så \nskall jag tala om historien. Grina sedan om ni har lust.\n\n-- Utrustningen för museet och tillbehören värderades till femtonhundra \ndollars, berättade öfversten så snart vi inmundigat whisky'n -- utom \ngorillan, som ensam kostade tvåhundra. Fjorton hundra hade jag vunnit, \nså jag fick ro ut med trehundra i kontanter. Affären har gått rätt bra \nhär ute i västern, ehuru utgifterna äro oförsvarligt stora. Men jag tar \ntjugufem cents i entrée i stället för tio i städerna. Alla ville se \ngorillan, som kunde röka pipa och göra några andra konster. Det andra \nskräpet brydde de sig inte om. Men sista måndag dog gorillan -- ja, för \nresten var det bara en stor babian. Min sekreterare var full lördag \nafton och glömde att stänga fönstret i vagnen. På söndagen blef det \nlunginflammation och måndag afton dog den. Sedan dess går affären med \nförlust och i det här eländiga hålet fins ju inte ens någon, som kunde \nstoppa upp kräket.\n\nÖfversten såg högst bekymrad ut öfver missödet, men icke desto mindre \nbetraktade jag fortfarande saken från den komiska sidan.\n\n-- Där fins en liten irländsk kypare på Union-hotellet, sade jag utan \natt draga på munnen -- som skulle lämpa sig alldeles ypperligt till \ngorilla, om blott babianskinnet passar honom.\n\n-- Det är ingen oäfven idé, genmälde öfversten helt allvarsamt -- men \ndet är väl bara ett af edra skämt, tillade han förargad, då jag icke \nkunde hålla riktigt god min.\n\nJag försäkrade med så mycket allvar jag kunde åstadkomma att kyparen i \nfråga värkligen var mera lik en apa än någon människa jag förut sett. \nMen tillade att jag likväl ingalunda visste om han hade lust att spela \ngorilla.\n\n-- För pengar och whisky gör en irländare hvad som hälst, påstod \nöfversten. Och då han så fort som möjligt ville med egna ögon öfvertyga \nsig om sanningen af min uppgift begåfvo vi oss genast öfver till mitt \nhotell.\n\nSå snart han fick syn på irländaren instämde han i mitt omdöme.\n\n-- Det är så sant jag lefver det präktigaste missfoster gud någonsin \nskapat, förklarade han då vi sågo den kortbenta kyparen vigt balansera \nen bricka fullsatt med flaskor och glas genom trängseln i rummet. -- \nFysionomin allena är värd pengar och resten af karlen är ju klippt och \nskuren till gorilla.\n\nJag beställde i min tur ett par whisky's i förbifarten. Då irländaren \nhämtade dem, igen sträckande den ena långa armen med brickan öfver \nhopens hufvuden, ehuru han själf var kortare än någon annan, var \nöfverstens beslut fattadt.\n\n-- Skulle ni ha lust att förtjäna tio dollars om dagen? frågade han då \nkyparen ställde glasen framför oss.\n\nDe klippska ögonen fingo ett ändå klippskare uttryck, men utan att \nansigtet i öfrigt på minsta sätt förändrade sin komiskt högtidliga min.\n\n-- Mycket smutsigt göra? frågade han endast.\n\n-- Inte det minsta, försäkrade öfversten. -- Kom öfver till \n\"Guldklimpen\" så snart ni är ledig, så få vi talas vid.\n\n-- Klockan elfva, svarade han och kilade i väg till en annan del af \nrummet.\n\nVi sutto kvar ännu en stund, öfversten fröjdande sig åt aplikheten af \nhvarje gorillakandidatens rörelse, där denne gnodde fram och åter genom \nhopen. Och så gingo vi i sakta mak bort åt Guldklimpen till.\n\n-- Han är nog åtskilligt större än den saligen afsomnade, funderade \nöfversten under vägen. -- Men om vi klippa upp skinnet i ryggen går det \nkanske. Jackan är öppen bara på bröstet. Och nedtill har han röda byxor \noch stöflar med guldtofsar.\n\nIrländaren infann sig punktligt, men då han hörde hvarom det var fråga \nklådde han sig betänksamt i sin röda lugg.\n\n-- Nog är det ju bra bjudet, medgaf han -- men om jag kommer fast blir \njag skjuten.\n\n-- Ni kan omöjligt komma fast om ni utför er roll riktigt, försäkrade \nöfversten. -- Ingen tillätes komma upp på estraden. Och för resten \nskulle det inte bli annat än på sin höjd tjära och fjäder. Inte skjuter \nman folk för sådant ens här ute numera. Kom tidigt i morgon till \nvagnen, så göra vi er kostym i ordning och repetera. Och säg dem på \nhotellet att ni reser bort.\n\nDet var utan minsta tvifvel den vansinnigaste syn jag någonsin \nbevittnat, då vi på morgonen försökte tvinga in irländaren i \nbabianskinnet. Han svettades och svor och gjorde i öfrigt sitt allra \nbästa, men trots det att skinnet blifvit fuktadt och utspändt samt \nuppklippt korsvis i ryggen var det ohjälpligen för litet.\n\n-- Vi skarfva det, föreslog slutligen öfversten -- aldrig säga dö innan \nlifvet är sin kos! Om vi klippa af nedra delen få vi tillräckligt att \nskarfva med. Och där behöfs det ju inte.\n\nSagdt och gjordt. Babianens ben, lår och nedersta delen af kroppen \nlämnade rikligt material, med hvars tillhjälp vi inom ett par timmar \nhade kostymen färdig. Nu passade den ypperligt om skinnet också slog \nnågra icke fullt naturliga veck här och hvar.\n\nPå hufvudet var babianens hår blackt rödbrunt, ljusnande framåt pannan, \nså att vi blott behöfde klippa bort själfva ansiktet och kamma en \nstrimma af irländarens eget hår öfver kanten af apskinnet. Skäggkransen \ngjorde samma tjänst lägre ned och sedan hans ansikte färgats i samma \nnyans som opolerad koppar lämnade han absolut intet öfrigt att önska \nsåsom gorilla. Åtminstone icke från guldgräfvar ståndpunkt, hoppades \nvi.\n\n-- Tio mot ett att hans egen mor inte skulle känna igen honom, om han \nså föll henne om halsen, sade öfversten belåtet, då profkostymeringen \nvar slutförd. -- Håll er nu en smula krokig då ni går -- och rör er \nhasande, med ett skutt då och då. Knäna litet mera böjda -- så där ja! \nDet går ju alldeles utmärkt.\n\n-- Ni får tio procent af nettoinkomsten för er idé, vände han sig till \nmig. Det är den ärligt värd, men då hjälper ni mig väl en smula. Jag \nmåste ställa till repetition med sällskapet för i afton och där är ett \noch hvarje annat att uträtta.\n\nJag angaf min beredvillighet genom att fråga hvad jag kunde göra.\n\n-- Måla ihop tre annonsplakat -- här är papper och en pensel -- \nblanksvärtan är där i knuten -- om att museet återupptar sina \nföreställningar i afton, med en nyanländ gorilla. Representation hvar \ntimme från sex till tolf, entréen höjd till en half dollar -- det \nkniper dem! En gorilla, som dansar en jig, röker och dricker whisky. Ni \nkan väl dricka whisky? till irländaren.\n\n-- Kan jag? upprepade gorillan. -- Försök bjuda så får ni se.\n\n-- Ja, därmed menar jag inte mera än ett par glas, som ni nog kan \nbehöfva för att hålla kuraget uppe. Men dricker ni er full svarar jag \nför ingenting. Då kommer ni säkert fast.\n\nJag målade annonsplakaten med bokstäfver, som visst voro både sneda och \nvinda, men så stora att de kunde läsas på långt håll. Så spikade jag \nupp ett af dem i hvart af de tre hotellen. I bar-rummen såg hvar \nmänniska i lägret dem säkert innan föreställningarna börjades.\n\nDessa gåfvos i ett långt, rektangulärt tält, som hörde till öfverstens \nutrustning och hvilket han slagit upp på sluttningen af åsen, vid ena \nändan af lägret. Närmast bakom stod den stora vagnen, som drogs af fyra \nmulåsnor och rymde både museet och artisterna. Dess långsida bildade \nändväggen af tältet, hvilket några alnar därifrån var afdeladt medels \nen tvärvägg af duk, försedd med två öppningar till arenan. Denna låg \nstraxt innanför: en brädplatform, ett par fot högre än marken, och \nomedelbart bakom det halfva dussin lampor, som belyste platformen, \nvidtog det för åskådare afsedda rummet. Det kunde hålla femtio, i \nnödfall till och med sextio personer, men sittplatser funnos endast två \nrader, för högst trettio.\n\nVid den första föreställningen var det ännu icke fullt, ehuru mycket \ngodt hus. Öfversten och jag höllo oss vid den ena af öppningarna till \narenan, medan sekreteraren, som för tillfället var behjälpligt nykter, \nbar upp entréeafgifterna.\n\nFörsta nummern var en lika enkel som lättfattlig pantomim, utförd af \nden feta flickan -- \"som var endast sjutton år gammal, men vägde \naderton lispund\" -- och \"det lefvande benranglet\". Huruvida hon nu \nvärkligen vägde aderton lispund vet jag icke och säkert är att hon sett \nåtskilligt flera än sjutton vårar, men säkert är också att hon var \noerhördt fet. I sin upptill och nedtill lika orimligt dekolleterade \ndansöskostym var hon rent af skrämmande. Och i bredd med henne såg det \nlefvande benranglet i sanning ut som om han ej haft ett uns kött mellan \nhuden och knotorna. Pantomimen bestod däri att benranglet på allehanda \notvetydiga sätt ådagalade sin förtjusning för köttmassan. Och \nknalleffekten kom då den feta steg upp, trippade bort öfver platformen, \nså att både den och hon själf råkade i gungning, och kom tillbaka med \nen flaska och två glas på en bricka, hvilken hon bar på bröstet. Utan \natt stöda brickan med handen slog hon whisky i de båda glasen, skålade \nmed tillbedjaren och drack, hvarpå denne ställde sitt glas tillbaka på \nbrickan, slickade sig våldsamt om munnen och kysste hennes ena hand, \nmedan hon blygsamt skylde ansiktet med den andra. Den såg ut som en \nmedelstor, orökt skinka.\n\nMen publiken hade sett både den och hennes öfriga behag förut och hade \nfått nog af dem.\n\n-- Gorillan! ropade först ett par röster. -- Gorillan, gorillan! \ninstämde de öfriga på en gång. -- Skjut och häng edra missfoster --\ngorillan fram!\n\nOch gorillan kom fram, med ett par väldiga skutt och ett öfver jordiskt \ntjut, som åstadkom ögonblicklig tystnad bland publiken. Några af de \nnärmast sittande till och med reste sig halft från sina platser som om \nde icke känt sig rätt säkra, ehuru gorillan hade en försvarlig kedja \nfästad kring halsen, och leddes af en groflämmad karl, hvilken i andra \nhanden höll en bastant rotting.\n\nJag var bokstafligen krokig af skratt, som på inga vilkor fick yttra \nsig högljudt, medan gorillan, som också tycktes uppfatta det \nhumoristiska i situationen, endast utförde sin roll bättre ju värre den \ngrinade.\n\nEfter ytterligare några hopp och skutt räckte förevisaren om en stund \nsin pipa åt djuret, som grinade vådligare än förut, puffade på pipan \noch afgaf några egendomliga strupljud, afsedda att uttrycka \nförtjusning.\n\n-- Och nu måste du dansa ett tag, uppmanade förevisaren med en skakning \npå kedjan. Men gorillan visade tänderna, grymtade, morrade och slutade \nmed ett hest, halft skällande läte, som inte i minsta mån var \nmänskligt.\n\n-- Jaså, vi måste väl taga till käppen igen, hotade förevisaren och \nsvängde rottingen. Men innan han tagit mera än ett steg framåt kastade \nsig gorillan med böjd rygg och krokiga knän in i en jig sådan troligen \nbra få människor sett. Ingen värklig apa skulle kunnat göra det med \nstörre vighet och mera fånig effekt. Men så tog det också huset med \nstorm.\n\nDe applåderade, stampade och ropade bravo! bravo! tills gorillan var \nfullständigt utmattad. Då frågade förevisaren om någon af gentlemännen \nhändelsevis hade en fickflaska på sig så kunde de få se djuret taga en \nsup för att styrka sig.\n\nVäl ett halft dussin räcktes fram på en gång, gorillan kom fram till \nkanten af platformen, tog en af flaskorna och hällde en försvarlig \ndosis i sin mun. Men grinade förfärligt och vred sig till publikens \nytterligare förtjusning nästan dubbel under sväljandet.\n\nDet var slutnummern. Huset utrymdes omedelbart därpå, men samma \nspektakel upprepades ytterligare fem gånger under aftonens lopp, för så \nöfverfulla hus det blott var möjligt. Publiken nära nog slogs om att \nslippa in, men ingen ville se det öfriga programmet, endast gorillan. \nOch gorillan, som styrkt sig grundligt efter hvarje dans, var nästan \nredlös, när den hasade sig ut efter den sjette föreställningen.\n\n-- Det kunde man ju nästan kalla en dundrande succés, sade öfversten, \ndå vi till sist voro på tumanhand i åskådarerummet -- men lika fullt är \njag rädd att det tar en ända med förskräckelse. Karlen är alldeles för \nsvag för whisky. Och vi måste låta dem bjuda whisky'n, annars tro de \ninte att det är värkligt eldvatten han sväljer. Måste tala allvarsamt \nmed honom i morgon.\n\n-- Och på tal om det, tillade han -- så tror jag vi annonsera om \nförhöjning af entréen till en dollar i anledning af söndagen. Bäst att \nbärga in sitt hö så länge det är solsken.\n\nAlla resterande löner betalades ut söndag morgon och\ngorillan-irländaren tillhölls att iakttaga större måtta beträffande \npublikens whiskyflaskor.\n\nFörst skrattade han åt varningen.\n\n-- Sex supar må jag väl kunna tåla, huru långa som hälst, invände han. \nMen då öfversten tillät sig betvifla det blef han förargad och \nförklarade att han därvidlag ämnade sköta sig själf. Det hade aldrig \nvarit fråga om huru mycket han skulle få dricka.\n\n-- Skyll också er själf om något händer, sade öfversten. Och sedan \ngorillan dragit sig tillbaka till vagnen, där den hölls i sträng \nkammararrest under dagen, såg han ännu en stund mycket fundersam ut.\n\n-- Det likasom osar katt för mig, sade han slutligen. Om allt går bra i \nkväll bryta vi upp i morgon till Leadville, där vi kunna räkna på goda \nhus i ett par veckor. Jag har två hästar, som jag rider turvis på \nresorna och den ena kan ni begagna. Dem hålla vi sadlade i afton, ty \nhänder det något så blir det tjära och fjäder för flera än gorillan!\n\nJag hade blifvit sedd så mycket i öfverstens sällskap sedan fredagen, \natt jag troligen icke skulle undgå att dela öde med honom ifall det \nblef spektakel. Mina sadelpåsar voro därför packade i lika god tid som \nhans och hästarna i ordning. Vi bundo dem vid hjulen på öfra sidan af \nvagnen, så att vi blott behöfde draga till bukjordarna och koppla \nkindkedjorna. Inom en och en half minut borde vi kunna komma i väg.\n\n-- Och så långt försprång kunna vi i alla händelser räkna på, trodde \nöfversten.\n\nDe första föreställningarna gingo ypperligt, för lika fulla hus som \ndagen förut, trots den orimligt höga entréen. Efter hvar föreställning \naflevererade sekreteraren litet öfver sextio dollars och hvar gång hade \nhan fått lof att afvisa en mängd folk. Men först efter den fjärde \nbörjade öfverstens uppsyn ljusna en smula.\n\n-- Han tål värkligen mera än jag trodde, sade han då gorillan kom ut \nfrån scenen.\n\nFemte gången gick det också ypperligt. Gorillan var ytterst lifvad och \ndansade briljant, men tömde nära på till hälften en ansenlig flaska,\ndå det kom till slutnummern. Och publiken, som grundligt firat \nsöndagen, var likaledes mycket lifvad och kände sig förtjust öfver \nprestationerna.\n\nUnder den sista mellanakten observerade öfversten och jag gorillan \nmycket noga, men kunde icke varsna minsta tecken till begynnande \nredlöshet. Den var bara munter.\n\n-- Det går bra i alla fall, hoppades öfversten. -- En gång till kan han \nsäkert visa sig utan att ställa till någon galenskap. Och det betalar \nsig! tillade han belåtet, då sekreteraren öfverräckte några och sextio \ndollars för den senaste föreställningen.\n\nDen sjette gick också efter önskan. Gorillan var galnare och dansade \nsin jig bättre än någonsin.\n\n-- Och. nu gentlemän -- om någon af er råkar hafva en fickflaska på sig \n-- kan ni få se gorillan taga en sup, upprepade forevisaren sin vanliga \nformel.\n\n-- Här min vackra gosse! sade en af de närmast stående och räckte fram \nen läderklädd flaska, den irländaren ögonblickligt förde till munnen. \nMen nästan lika fort lät han den falla.\n\n-- Cayenne! du förbannade hund! röt gorillan på tydligaste engelska och \nplacerade i samma nu sin högra näfve enligt bästa boxningskonst på \nskämtarens näsa.\n\n-- Hästarna! hörde jag öfverstens röst i mitt öra och medan vi kröpo \ngenom vagnen, steg där upp ett väl femtiostämmigt vrål från tältet.\n\nInom några ögonblick voro hästarna lösa och vi i sadlarna.\n\n-- Sakta nu, varnade öfversten -- tills vi äro förbi tältet. Om de se \noss händer det att de skjuta.\n\nDär var dock ingen fara att bli hörd. Skratt, skrik, svordomar och \nskymford dränkte alla andra ljud. Det lät som om ett allmänt slagsmål \nbrutit ut.\n\n-- De ha det lifligt därinne, anmärkte öfversten och satte sin häst i \nhalf galopp nedåt dalen. Innan vi hunnit dit sågo vi sekreteraren stadd \npå flygande reträtt åt samma håll.\n\n-- Sälj allt hvad de inte slå sönder af utrustningen, ropade öfversten \ni förbifarten -- och dela med de öfriga!\n\n-- Tack och lycklig resa! flämtade sekreteraren bakom oss. Och då vi i \ndetsamma kommo ned på jämn mark läto vi hästarna sträcka ut allt hvad \nde kunde.\n\n\n\nNär Erik Käykkä sprängde banken.\n\n\nÖfverste Beckridge och jag hade enat oss om beslutet att fortsätta vår \nresa från det af guldletare öfversvämmade Colorado så långt åt sydost, \natt vi helt och hållet lämnade bärgstrakterna bakom oss. Guldletare äro \nnämligen ett rörligt släkte och hållas aldrig länge på samma ställe. De \nflesta af dem, som nu strömmat till de senaste fyndorterna, komme \notvifvelaktigt att inom kort sprida sig öfver alla Klippbärg-staterna, \ndär det ju alltid fans en möjlighet att råka på malm.\n\nOch ute i västern har det blifvit en orimligt omtyckt sport att tjära \noch fjädra folk för alla möjliga småsaker. Nu till dags, sedan tiderna \nblifvit så fredliga, att man endast undantagsvis använder revolvern, är \nlitet hvar alltid redo och villig att hjälpa till med sådant skämt, \nutan att alls fråga efter om där fins tillräcklig anledning. I \nbärgsstaterna kunde vi snart sagdt hvar som hälst stöta på någon, som \nvarit med om, eller åtminstone hört gorilla-historien, och då kunde det \nlätt nog hända -- -- -- ja, som sagdt: vi beslöto att fortsätta åt \nsydost utan längre uppehåll.\n\nDet beslutet fattade vi, sedan vi galopperat öfver hela dalen nedanför \nlägret -- där gorillan antagligen som bäst höll på att utbyta sin \nhårbeklädnad mot en af fjäder -- och ansågo oss kunna sakta farten. En \ngång inne bland bärgen på andra sidan voro vi tämligen säkra, ty på \nsådana vägar kunde ingen rida annat än i sakta mak. Och två mils \nförsprång eller så hade vi i alla fall vunnit.\n\nSedan dess hade vi ridit i det närmaste tre dagar i riktning mot de \nstora sydvästra indianreservationerna, där kvarlefvorna af Cherokee --, \nHuron --, Seminol och de andra, fordomdags mäktigaste stammarna nu \nhålla på att genomgå en något egendomlig civilisationsprocess. \nEgendomlig, emedan det öfvervägande flertalet af hvita, som vistas inom \ndessa reservationer, höra till det allra äfventyrligaste slag, som \nnumera förekommer i Förenta Staterna.\n\nDetta är åter fallet hufvudsakligen emedan indianerna inom de sydvästra \nreservationerna -- det s.k. indian territoriet -- äro så godt som \nfullständigt oberoende af unionsregeringen, så lärde de blott afhålla \nsig från krigsstråten. De sköta helt och hållet sina egna \nangelägenheter, bebruka den synnerligt rika jord de erhöllo på en tid \ndå jorden där borta ännu var fullkomligt värdelös, och ha genom \nboskapsskötsel i stor skala blifvit värkligt förmögna. Nödvändigheten \nhar lärt dem att konkurrera med de hvita i dessa näringar och deras \nypperliga jord har gjort konkurrensen lätt på samma gång som den gifvit \ndem rikliga medel att bestrida utgifterna för en utveckling åt samma \nhåll och på samma sätt som amerikanarnes. Skolor ha de numera i mängd\n-- Cherokee-nationen till och med ett universitet -- sina egna \nlagstiftande församlingar ha de också samt minst ett par städer, som i \nmånga stycken stå öfver de vanliga småstäderna i västern. Och därjämte \nåtskilliga andra, hvilka ännu icke ens hunnit medelnivån hvarken \nbeträffande säkerhet till egendom, lif och lemmar, eller på andra \nkulturområden.\n\nMen ännu ha de icke förökat sig så mycket, att de skulle uppfyllt ens \nden del af vår jord, som är deras. Där finnas ännu stora sträckor både \naf åkerjord och betesmarker af bästa möjliga slag, hvilka indianerna \nicke själfva bebruka, men gärna arrendera ut åt andra. Och då \npolisinstitutionen är en af de minst aktade och utvecklade hos \nrödskinnen följer helt naturligt att hopar af allehanda äfventyrare \nsökt sig en fristad hos dem. Många hundratal sådana äfventyrare såväl \nsom några få hvita af annat slag ha gift sig med indianskor och blifvit \nupptagna i stammarna samt sålunda delegare i dessas jordbesittningar, \nhvilka ej få styckas. Andra ha slagit sig ned som handlande, läkare, \nadvokater, handtvärkare o.s.v. Och alla tyckas trifvas väl ihop med de \nröde, likasom de i allmänhet synas stå sig rätt bra.\n\nDit ämnade vi oss, öfversten för att med de några hundra dollars han \nhade köpa några hästar -- sådana äro billiga där nere, men vanligen är \ndet bäst att icke alltför noga forska efter deras hemort -- och jag för \ndet jag för tillfället icke hade någonting bättre att göra. Öfverste \nBeckridge behöfde ju någon för att hjälpa sig att föra hästarna till \nChicago, och för mig var det en ny del af det vida landet att lära \nkänna. Dessutom är sommarluften där ute på slätterna mera upplifvande \nren än någon annan luft åtminstone jag andats, hästen jag fått låna så \ngod att det var ett nöje att rida den öfver den präktiga terräng prärin \nerbjuder, och slutligen bekymren för morgondagen inskränkta till det \nminsta möjliga.\n\nBärgen hade vi till sist lämnat bakom oss. Större delen af den tredje \ndagen hade vi ridit öfver slättmark, så att bärgen, då solen begynte \nluta nedåt mot synranden, smultit ihop till en enda blåviolett massa. \nVi redo helt långsamt, för att låta hästarna svalna en smula innan \nsolen gick ned och vi afbröto färden för natten. Den ämnade vi \ntillbringa ute, vid någon bäck, där vi kunde vattna våra riddjur. En \nmil eller så längre fram syntes en rad af buskar och enstaka träd, som \nsäkert växte längs något vattendrag.\n\nMen innan vi hunno dit hörde vi bakom oss ett långt utdraget \n\"halloohoh!\" och då vi vände oss om sågo vi en ensam ryttare i rask \ntakt närma sig.\n\nVi stannade för att låta honom hinna upp oss -- så pass höflig är man \nalltid ute på prärin -- och sågo då han kom närmare att det var en helt \nung man i den vanliga dräkten ute i västern, ridande en broncho, som \nockså var af det vanliga slaget: stort ingenting att se på, men \nvanligen i stånd till otroligt ihållande ansträngningar.\n\n-- Glad att få sällskap! sade han frankt, då han höll in sin häst. -- \nJag har ridit ensam hela dagen och det blir långtrådigt -- -- om jag \nfår så fortsätter jag med er så långt vi ha samma väg.\n\nVi hade ingendera något emot det, sedan vi tagit honom i något närmare \nbetraktande. Han var helt ung, knappast mera än en pojke om högst tjugu \når, med ljust hår, blågrå ögon och en så frimodig uppsyn, att det \ngjorde en godt att se honom. Men, trots dräkten, den mexikanska sadeln \noch broncho'n hade det hela någonting af så icke-amerikanskt, att jag \nkände mig smått nyfiken.\n\nVi upplyste honom om att vi ämnade tillbringa natten vid bäcken, som \nicke mera var långt borta, och det passade också honom ypperligt, sade \nhan. Hans häst hade haft en lång dag och hade ännu många sådana dagar \nkvar, då han var på väg ända ned till Texas, för att se på jord, \nhvilken en agent bjudit ut och prisat synnerligt högt.\n\n-- Jag hade inte råd att föra den på järnväg och då jag inte häller \nville sälja den så rider jag. Den är bättre än den ser ut! slutade han \noch klappade broncho'n på halsen.\n\nHans engelska hade också en smått främmande anstrykning, men jag fick \nicke klart för mig hvarifrån den härrörde, innan broncho'n, när min \nhäst kom den något för nära, lade öronen bakut och gjorde min af att \nbita.\n\nDå sade han: \"nå -- nååh!\" med så omisskänneligt tonfall, att jag \nomedelbart utbrast på finska:\n\n-- Finne är ni ju!\n\n-- Jo -- -- nog är jag Erik Käykkä, medgaf han -- men huru kunde herrn \ngissa det?\n\nNoga taget hade jag väl icke gissat att han var Erik Käykkä, men det \nlämnade jag därhän och sade honom blott att det vanligen gick ganska \nlätt för sig att känna igen landsmän.\n\nI detsamma kommo vi emellertid fram till bäcken och fingo för mycket \natt göra med våra hästar för att kunna fortsätta samtalet. Men sedan de \nblifvit vattnade och tjudrade för natten och vi tagit fram våra \nmatförråd för att också förfriska oss själfva blef han igen helt \nspråksam.\n\nHans far hade redan för sex år sedan låtit honom komma öfver till \nAmerika, då modren dött och han blifvit ensam på torpet i Alavo. Sedan \ndess hade han bott i en liten stad i sydliga Colorado, där fadren \narbetat i en kolgrufva. Men själf hade han fått tjänst på en ranch -- \nboskapsfarm -- hade lärt sig rida och blifvit cowboy. För ett par \nmånader sedan hade fadren blifvit så illa skadad i ett grufras, att han \ndött tre veckor senare, och då hade Erik sålt det lilla de egde och \nbörjat fundera på att skaffa sig egen jord, för att bli farmare.\nTexas-agenten hade kommit innan han ännu hunnit besluta sig och nu var \nhan på väg dit ned för att se sig omkring. Honom var det likgiltigt \nhvar han slog sig ned, blott det var i Amerika. Men hem ville han inte \noch bli soldat.\n\nDet kunde jag godt förstå -- efter sex år ute i västern! Men något råd \naf värde beträffande Texas-planerna kunde jag icke gifva honom, emedan \njag själf ännu icke varit där nere. Jag bjöd honom emellertid att\nrida vidare i vårt sällskap, då hans väg ju också förde genom \nindianterritoriet. Och därjämte manade jag honom till något större \nförsiktighet gentemot främlingar än han visat vid sammanträffandet med \noss.\n\nHan småskrattade visst åt min varning, men gjorde det på ett så \noförargligt sätt, att jag icke kunde upptaga det illa. Och öfverstens \nhjärta vann han helt och hållet genom sitt sätt att sköta och behandla \nbroncho'n, så att vi i allra bästa sämja fortsatte vår resa under de \nföljande dagarna. Dessa erbjödo intet af mera nänmvärdt intresse än en \ntur ute på de öde slätterna vanligen gör, inte förrän vi nådde den \nförsta staden i indianterritoriet, en helt ny gränsby, där största \ndelen af befolkningen var af mera eller mindre hvit ras. Där togo vi \nhelt sturskt in på hotellet och åto en \"supper\", som smakade förbålt \ngodt efter den diet vi fört den senaste tiden. Och efter kvällsvarden \nslogo vi oss ned i barrummet vid en whisky-toddy, som ingalunda smakade \nsämre.\n\nDär var spelet redan i gång vid tre olika bord och spelarne till och \nmed en brokigare samling än i guldgräfvarlägren -- såvida det nu är \nmöjligt!\n\nÄfven öfverste Beckridge, som ändå sett åtskilligt i olika delar af \nunionen, anmärkte att han aldrig råkat på en utsöktare kollektion\nbof-typer.\n\n-- Nog får man billiga hästar i den här trakten, tillade han såsom \nslutsats -- men förbanna mig det vore rådligt att färdas med dem vid \ndagsljus!\n\nVid ett af borden spelades \"monte\", ett spel där allt beror på \nfingerfärdighet hos bankören och på snabbt öga hos den, som spelar emot \nhonom. Jag hade många gånger hört talas om monte, men aldrig sett det, \ndå det sällan tolereras ens i gruflägren numera. Möjligheterna för \noärligt spel äro så stora, att bankören icke anses kunna motstå \nfrästelsen. Därför riskerar endast undantagsvis äfven den mest \nförhärdade yrkesspelare föreslå monte, hvilket omedelbart utsätter \nhonom för misstanken att \"korrigera turen\", såsom den tekniska termen \nlyder där borta. Men just därför kände jag mig nyfiken att se spelet på \nnära håll.\n\n-- Det kunna vi ju göra, jakade öfversten -- och kanske till och med ha \nlitet roligt med karlen. Sådana herrar bruka vanligen alltid låta \ngröngölingar först vinna ett par gånger för att reta deras aptit.\n\nHan tog fram ur sin plånbok en sedel på en dollar och en annan på \nfemtio, båda gröna och båda af samma format, såsom alla sedlar i \nFörenta Staterna, kramade ihop dem till små bollar och räckte dem åt \nmig.\n\n-- När jag blinkar med vänstra ögat sätter ni ut endollar-sedeln, sade \nhan. -- Den förlorar ni säkert. Han vågar inte låta er vinna, då han \ninte vet huru stor insats ni gör. Men om han är af den rätta sorten \nblinkar jag snart en gång till och då sätter ni ut den andra, Stick dem \ni byxfickan, men håll noga reda på dem, eller kan det hända att det \nblir han, som får roligt.\n\nJag höll endollar bollen i handen och handen i fickan. Vi stodo en \nstund och sågo på spelet vid de andra borden och gingo så fram till \nmonte-bankören, som tycktes finna det svårt att förmå någon till \nallvarsamt spel, ehuru åtskilliga af sällskapet stodo omkring honom \nsamt då och då riskerade en eller annan dollar.\n\n-- Ett litet parti, gentlemen? frågade han då vi sällade oss till de \nöfriga. Och då jag skakade på hufvudet slog han ut tre kort på bordet: \nkung, dam och knekt.\n\n-- Låt mig visa huru enkelt det här spelet är, fortsatte han. -- Välj \nut ett af korten -- kungen t.ex. -- så tar jag upp dem i den ordning de \nligga. Och passa nu noga på medan jag kastar ut dem med baksidan uppåt. \nOm ni kan peka ut kungen vinner ni, annars jag.\n\nHan slängde ut korten på bordet, men så pass långsamt och oskickligt, \natt jag utan svårighet kunde se hvar kungen föll.\n\n-- Ni har alldeles för kvicka ögon, komplimenterade han -- eller också \näro mina fingrar styfvare än vanligt i kväll. En gång till!\n\nDen gången gjorde han sin sak bättre, men dock så att hvem som hälst \nkunnat peka ut kungen.\n\n-- Det är märkvärdigt! yttrade han med ett uttryck, som ganska väl \nefterapade bekymmer. -- Om det här gällde pengar skulle jag bli \nruinerad. Men kanske skulle det sporra mina fingrar till större \nflinkhet. Vill ingen riskera någonting?\n\nÖfversten, som ställt sig på motsatta sidan af bordet, knep omärkligt \nihop vänstra ögat. Och jag drog med långsam omständlighet fram min hand \nur fickan, betraktade en stund tveksamt den hopkramade sedeln, men lade \nden slutligen på bordet.\n\nMonte-bankören gaf den gröna bollen en lång, misstänksam blick och mig \nen annan, slog ut de tre korten för att visa dem, plockade upp dem i \nden ordning de lågo och kastade ut dem igen med sådan blixtsnabb \nfingerfärdighet, att jag inte hade en aning om hvar kungen låg.\n\n-- Nu vänder jag upp endast det kort ni gissar på, sade han. -- Det är \nmin chance att ni inte vidare än första gången kan hålla reda på mera \nän ett kort.\n\nJag vände upp damen. Och sade att det gått alldeles som jag väntat. Men \nhan försäkrade småleende att det icke var annat än en slump, vecklade \nupp sedeln, stack den i fickan och började på nytt med alla korten \nuppslagna. Två gånger såg jag igen tydligt hvar han lät kungen falla, \nmen först tredje gången blinkade öfversten.\n\nDå drog jag ändå långsammare än förut den andra pappersbollen ur \nfickan, lade den efter mycken tvekan på bordet och förklarade att \ningenting skulle kunna förmå mig att försöka en tredje gång.\n\nHan lät mig alldeles tydligt se hvar kungen föll och smålog helt \nvänligt ännu då jag vände den med rätsidan uppåt. Men då jag vecklade \nupp min sedel, så att han såg siffran 50, och resten af sällskapet bröt \nut i skallande skratt, blef hans leende förtvifladt sötsurt.\n\nHan betalade ut beloppet i alla fall och frågade höfligt nog om jag \nicke ville fortsätta. Men jag påminte honom om min försäkran, att intet \nskulle kunna frästa mig till ett tredje försök och då surnade hans min \nyttermera. Först då Erik Käykkä kastade en dollar på bordet såg han \nigen en smula nytrare ut.\n\n-- Låt bli! sade jag på finska. Men pojken försäkrade att han kände \nmonte i grund. De hade som oftast om vinteraftnarna spelat det för \ntidsfördrifs skull på ranchen, om tändstickor.\n\nHan tycktes värkligen känna det ypperligt. Bankören, som sett ytterst \nmisstänksam ut då vi talade ett språk han ej begrep, gjorde sitt allra \nbästa, men Eriks ögon voro honom för flinka. Åtminstone tre gånger af \nfem gissade han rätt och då han icke lät frästa sig att höja insatserna \nöfverhöfvan hade han snart en försvarlig hop sedlar framför sig.\n\n-- Stickorna värderades till fem cents asken där hemma på ranchen, så \nman fick lära sig att se upp, sade han småskrattande på finska, då han \nigen pekade ut kungen och lade en femdollar till de öfriga.\n\n-- Vill ni inte fördubbla? frågade bankören, som längesedan slutat \nsmåle. -- Det här blir ju ingenting ordentligt af!\n\n-- Nog duger det för mig, försäkrade Erik förbindligt och pekade åter \nut kungen -- fjärde gången årad.\n\n-- Här blir ännu något spektakel, sade öfversten halfhögt i mitt öra. \nHan hade ställt sig tätt bredvid mig och största delen af de öfriga \nhade också samlat sig kring montebordet.\n\n-- Inte så nära -- -- inte så nära, gentlemen, sade bankören och gjorde \nen åtbörd som om han velat skjuta de närmaste åt sidan.\n\n-- Den satans lymmeln! hväste öfversten mellan tänderna och jag kände \natt han drog fram sin revolver. Erik vände hufvudet halft åt mig.\n\n-- Såg ni! frågade han på finska.\n\nMen jag hade ingenting sett och förstod därför icke rätt hvarför han \nförlorade tre femdollars sedlar efter hvarandra, ehuru han synbarligen \nvar fullt lika kallblodig som han känt sig sedan början af partiet.\n\n-- Nu händer någonting underligt! sade han och skjöt hela högen af \nsedlar fram mot bankören.\n\n-- En gång till och så sluta vi? föreslog han på engelska. Och bankören \nnickade ett bistert \"all right\".\n\nMen han hade knappast slagit ut korten på bordet innan Erik lade båda \nhänderna på dem.\n\n-- Korten äro orätta, sade han mycket lugnt.\n\nBankören flög upp från sin plats med revolvern i handen. Och i samma \nögonblick höjde öfversten sin.\n\n-- Bort med händerna! Och tag tillbaka, hvad ni sade eller förbanna mig \n-- -- -- röt bankören, men blinkade osäkert mot öfverstens revolver.\n\nErik Käykkä reste sig också, utan att flytta händerna från korten, såg \nbankören styft i ansiktet knappa sex tum från revolvermynningen och \nsade med långsamt eftertryck:\n\n-- Korten äro orätta, säger jag -- -- och ni är en tjuf!\n\nHan blinkade inte, ehuru han icke visste att öfversten, som stod bakom \nhonom, var färdig att ingripa. Men bankören visste det och sökte slå \ntill reträtt.\n\n-- Tag händerna från korten, upprepade han -- så låter jag udda vara \njämnt. En pojkvalp kan jag inte skjuta!\n\nI stället för svar vände Erik de tre korten på rätt -- -- där voro två \nspaderknektar! Karlen hade bytt ut kungen.\n\nMinst ett halft dussin andra revolvrar riktades i samma sekund mot \nbankören, som blef gråblek och sänkte sin egen.\n\n-- Huru mycket hade ni på bordet? frågade öfversten, utan att taga sin \nblick från bankören.\n\n-- Vet inte. Erik räknade hastigt ihop sina sedlar. -- Ett hundra \nåttio.\n\n-- Och tre femmor han klådde er på sedan han bytte korten -- ett hundra \nnittiofem tillsammans, adderade öfversten.\n\n-- Det är inte rätt -- -- han visste -- -- försökte bankören \nprotestera.\n\n-- Hosta upp hundra nittifem, din tjufska hund! om du inte vill hänga, \nröt en af de kringstående. -- Det borde du nästan ändå.\n\nBankören plockade med darrande händer fram allt hvad han hade kvar. Det \nuppgick icke till mera än ett hundra sjuttiotvå. Men det ville ingen \ntro innan han vändt ut och in på alla sina fickor.\n\nDå bröt där ut ett stormande jubel och Erik Käykkä måste placera en del \naf sin vinst i dryckesvaror öfver lag, emedan han sprängt banken. Till \noch med bankören tvingades att tömma ett bräddfullt glas.\n\nMen därefter följde samtliga närvarande honom till ändan af byn och där \nställde de upp sig på skämtsamt gränsmarksvis i två glesa led. Bankören \nplacerades mellan de två första männen och så sparkade de honom under \ndånande hurrarop ut på prärin, där han inom några ögonblick försvann \nsom en skugga i mörkret.\n\n-- Undrar hvilken af dem, som knep hans häst! hviskade öfversten då vi \nåtervände från expeditionen.\n\nDet fingo vi aldrig veta, men för att vara fullt säkra om våra egna \nredo vi nästa morgon i mycket god tid därifrån.\n\n\n\n\nDAVID ANTTILAS ÖDE.\n\n\nDet fria, vilda lifvet i den aflägsna västern i Förenta Staterna hör \nnumera i det närmaste helt och hållet till det förflutna, till det, som \ngått för att aldrig mera återkomma. Icke ens i de mest otillgängliga \ntrakterna inne bland bärgen, i nordvästerns djupaste skogar, eller \nlängst borta på de ödsligaste slätterna, där grannskap räknas på många \ntiotal mil, råder numera full frihet i samma bemärkelse som fordom i \ngränsmarkerna.\n\nAllt är kartlagdt, allt uppmätt, allestädes råder någon lag, om den så \nockså blott skipas af själfvalda domare. Samhället herskar numera \nöfverallt, där individen fordom var egen herre, och till och med de \nvildaste af de forna gränsmarksborna ha tvungits att i allt väsentligt \nunderkasta sig dess makt.\n\nFörändringen har varit otroligt snabb och otroligt stor under de \nsenaste tre till fyra årtiondena. Indianerna -- de, som finnas kvar, ha \ndrifvits ihop i olika delar af den stora västern och bevakas så noga \ninom de områden, som tilldelats dem, att de numera icke kunna \nåstadkomma nämnvärdt ondt. De vilda djuren, de hvilka det hälst i någon \nmån kunde löna sig för kulturmänniskorna att förfölja, ha försvunnit in \ni de otillgängligaste vrårna af bärgs- och skogstrakterna. Själfva de \nogästvänliga, vattenfattiga slätterna, där för endast: några få år \nsedan boskap i tio och hundratusental ströfvade kring nästan lika fritt \nsom bufflarna fordom, äro nu till dags indelade i lotter. Och lotterna \näro i regeln inhägnade medels tiotal mil ståltrådsstängsel, så att \nprärin icke mera öfverallt är öppen ens såsom väg.\n\nDen romantiska äfventyrligheten, den som förlänade gränsmarkslifvet ett \nsådant lockande sagoskimmer, har i det närmaste helt och hållet \nförsvunnit, men faror och mödor erbjuder gränsmarken ännu i dag i \nrikaste mått. Det vilda, eggande, rusande spelet om lif och död har \nupphört där borta, men striden för lifvet, den bittra, dagliga kampen \nmot naturen själf, är lika hård i dag som någonsin förut, hårdare till \noch med för dem, hvilka knappast ha annat än sega muskler och senor och \nokuflig uthållighet att lita till såsom vapen och rustning.\n\nNybyggarelifvet där ute på slätterna, bortom den sista gränsen för \nodlingen, är otroligt pröfvande under de första åren -- och de första \nåren äro icke så alldeles få. Grannar finnas vanligen inga på miltal, \naf träd och buskar och annat ögat kan hvila på intet spår. Så långt \nblicken når endast slätt och sky och ofta under veckor och månader \nintet tecken af djur eller människor eller något annat lefvande. Där \nsåsom allestädes har den första beröringen med kulturen varit död och \nförstörelse för allt, som förut lefde och rörde sig på de vida \nmarkerna.\n\nEndast på våren har prärin lif. Då kläder den sig i blommor och grönt; \nfint, mjukt grönt, som har något af brudlik blyghet och skiftar i \notaliga, veka toner med vinden, ljuset och sommarmolnen. Men det är \nblott för några få veckor. Solen förvandlar snart allt det gröna till \ngrått, grått af ett otal skiftningar åt brunt och grönt, som längst \nborta alla drunkna i en gråviolett ton af oändlig finhet, men grått i \nall hufvudsak, ett grått, hvari nybyggaren, som ej är slättbo, omöjligt \nkan spåra någon som hälst skönhet.\n\nFör honom är det allt ödsligt och enformigt, ödsligare och enformigare \nju längre årstiden skrider framåt, ju mera slätten skiftar öfver i \nsolförbrändt gråbrunt, utan omväxling ända till yttersta synranden.\n\nMen ödsligare än någonsin är prärin, då den anlägger sin vinterskrud, \nsom är skinande, bländande hvit, med endast där och hvar helt svaga, \nblånande skuggningar. På afstånd är det omöjligt att urskilja de räckor \naf låga, mjukt rundade kullar, hvaraf slätten består, åsbildningar, \nhvilka likt stelnade dyningsvågor göra prärin nästan mera regelbundet \nenformig än om den värkligen vore slät. Men de bryta i någon mån \nljuset, och redan det är omväxling i den förfärande ödsliga \nenformigheten, som annars råder så långt ögat når.\n\nDet är den, som framför allt annat värkar nedtryckande på nybyggarens \nsinne. Under sommaren har han sitt hårda, aldrig fullgjorda arbete, men \nvintern tvingar honom till sysslolös väntan, dag efter dag, vecka efter \nvecka utan tillfälle att växla ett ord med någon människa, ofta \ninstängd i sin jordkula under dagar och nätter, då en blizzard brusar \nfram öfver prärin och hotar med ögonblicklig död allt, som ej funnit \nskydd. Endast okufligt seg, uthållighet och ett jämnmod, sådant få \nbesitta kunna hjälpa honom att gå igenom de första åren, tills nybygget \nblifvit en gård med mångfaldiga sysslor, som icke lämna tid till \ngrubbel, och jordkulan svällt ut till ett hus med utrymme för hustru \noch barn. Men håller nybyggaren ut så länge, så blir också vanligen \nhans belöning större an han någonsin kunnat hoppas på i \"det gamla \nlandet\" -- det han har i tankarna, då han säger \"hemma\".\n\nAlls icke mindre, ehuru af väsentligt annan art, äro de svårigheter \nnybyggaren har att bekämpa i skogstrakterna, vare sig sedan att han \nslår sig ned längst borta i nordväst, i Oregon eller Washington, eller \nbegynner bryta bygd uppe i nordliga Minnesota.\n\nAf Minnesota hörde fordom -- och \"fordom\" behöfver ju icke betyda så \nalldeles många år i Amerika -- en stor del till de vildaste och svårast \ntillgängliga skogsområdena i Förenta Staterna. Ännu lefva där män, som \npå långt när icke hunnit gubbåldern, men dock mycket väl komma ihåg det \nsenaste, blodiga indiankriget där, i trakter, hvilka nu helt och hållet \ngöra intryck af gammal odlingsbygd. Ty det var icke längre tillbaka än \ni början af sextiotalet, då de alltid oroliga Sioux-krigarne i förbund \nmed några andra stammar ödelade många kvadratmil nyodlingar där uppe, \nskonlöst slaktade män, kvinnor och barn och brände ned deras hus -- \nallt för att häfda sin egen rätt till landet, där de förut varit \nobestridda herrar.\n\nSedan dess har odlingen emellertid på nytt häfdat sin rätt gentemot \nvildarne. Ända långt norrut ha nybyggarne redt åkrar och ängar och \nbyggt upp trifsamma byar i den forna vildmarken, där numera på sin höjd \nnågra få hundratal, helt fredliga rödskinn finnas kvar. Endast längst i \nnorr och nordost, upp emot gränsen till Kanada, äro skogarna i \nMinnesota ännu i det närmaste orörda. Timmerhuggarne tränga visst \nårligen allt längre in i vildmarkens hjärta, men ännu ha de icke helt \nrådt på den. Ännu äro skogarna där borta fulla af vildt och \nvattendragen af fisk. Endast de, som förut hade sin enda utkomst af \njakten och fisket, ha försvunnit. Och därför står skogen där uppe ändå \nmera öde och tyst och hemlighetsfull än fordom, då de närmaste \nnybyggena ännu voro många dagsresor borta åt söder.\n\nUnder sommaren händer det väl som oftast att stadsbor tränga ett stycke \nin i ödemarken for att under en eller annan vecka ofreda de vilda \ndjuren och lefva gränsmarkslif på lek. Men de nå aldrig mycket långt åt \nnorr. Strömmar, kärr och sjöar och skogen själf hålla dem tillbaka. \nLeken begynner så otroligt fort likna allvar, om man tvingar sig fram \nlitet längre in i ödebygden.\n\nDet är på vintern odlingen tager sina fjät allt längre in mot den \njungfruliga skogens hjärta, med dånande yxhugg och brakande af fällda \nskogsjättar, som lämnat ungdomsåren bakom sig redan då de första \nnybyggarne stego i land på kusten ettusen mil längre åt öster och slogo \nde första slagen i kulturens kamp mot vildmarken. Då kölden lagt broar \nöfver strömmar, sjöar och kärr och snön byggt väg genom den stiglösa \nbygden infinna sig timmerhuggarne i skaror och slå upp sina vinterläger \nicke långt innanför utkanten af den orörda storskogen. Och då de på \nvåren draga därifrån har storskogens gräns flyttats ett stycke längre \nåt norr.\n\nInom längre eller kortare tid därefter komma sedan nybyggarne, men de \nha ännu styft arbete innan den första sådden kan anförtros åt jorden. \nDen grofva timmerskogen är fälld, men stubbarna stå kvar och mellan dem \nvanligen annan skog så tät, att både eld och yxa måste tagas till hjälp \nför att reda åkern. Det är ett vida hårdare arbete än den simpla \nplöjningen ute på prärin, men mödans lön är fullt lika osäker. Hvad \ntorkan gör ute på slätterna det uträttar ofta frosten i skogsbygden, \nisynnerhet de första åren, då det är svårast att passa på rätta tiden \nför sådden och rödjningarna ännu äro för små att bli fullt delaktiga af \nljus och värme.\n\nSkogen erbjuder virke och bränsle i öfverflöd, så att mycket litet till \nen början behöfver utgifvas för hus och redskap. Men sedan de första, \nsvåraste åren gått förbi, skrider skogsnybygget icke lika hastigt \nframåt som den nya gården på slätten. I skogen kommer en duktig karl \nlättare i gång utan stort annat kapital än sina egna armar, medan han \npå prärin nödvändigt behöfver något att börja med. Men öfveralt äro de \nförsta åren liktydiga med hårdt arbete och svåra umbäranden, långt från \nhemland, vänner och mänskligt umgänge -- från allt med ett ord, som \nannars i någon mån lindrar lifvets möda.\n\n\n\nPå prärin.\n\n\n-- Gud ske lof! där är ändtligen en gård!\n\nMen i stället för att skynda på sina steg i den djupa snön stannar \nThomas Anttila för att pusta en smula och därjämte för att taga i \nnärmare ögnasikte den skorsten, som sticker upp ur sluttningen till \nvänster. Det är den, som ingifver honom tanken att han anländt till en \ngård, ty något annat spår af människor eller mänskligt arbete står där \nicke att upptäcka.\n\n-- Gårdar fins det ju visst här i landet af alla möjliga slag, anmärker \nAnttilas följeslagare, i det också han stannar för att betrakta \nskorstenen, som är ytterst konstlöst hopfogad af fyra brädstumpar. -- \nMen om det också är en gård, så bor där ingen. De skulle nog ha eld i \nen sådan köld.\n\n-- Må vara, medger Thomas och sätter sig i rörelse åt skorstenen till\n-- men vi kunna åtminstone ligga där i natt. Det är i alla fall bättre \nän snön.\n\nDen andre, som är Anttilas son, följer efter utan att svara något på \nanmärkningen, mot hvars riktighet där ju noga taget icke häller fins \nnågot att invända. Honom är det för öfrigt fullständigt likgiltigt hvar \nde finna tak öfver hufvudet, ja, i det närmaste likgiltigt om de finna \nnågot tak alls. Så ytterligt utled är han redan på Amerika, ehuru det \nicke är mera än ett par månader sedan han anlände dit med den \nfribiljett hans far skickat honom.\n\nFadren däremot -- Thomas Anttila -- hade redan i två år arbetat i \nguldlandet. Men han hade icke lyckats spara ihop mera än jämt och nätt \ntillräckligt till en biljett för sonen, hvilken han lämnat så godt som \nvind för våg, då han själf reste hemifrån. Och nu hade de dåliga \ntiderna kommit också i Amerika!\n\nSonen hade knappast hunnit ut till Nebraska, där Thomas Anttila \narbetade, innan arbetet tagit slut. Bolaget, som tagit itu med ett \nstort öfvervattningsföretag där borta, hade gått öfverända. Och därmed \nhade naturligtvis alla förhoppningar på en farm i den för odling \nöppnade trakten likaledes ramlat. De hade icke ens kunnat få ut sin \nfulla arbetslön, och någon annan förtjänst i den näjden var det \nomöjligt att tänka på, då en sådan mängd arbetare på en gång blifvit \nlediga. Det enda de kunde göra var att begifva sig på väg för att söka \narbete i någon annan del af landet. Så långt som till Omaha hade \nbolaget transporterat dem, som ville vända sig österut, men därifrån \nmåste de taga sig fram på egen hand.\n\nThomas Anttila och hans son hade vandrat uppåt längs Iowa gränsen och \nhade arbetat där och hvar hos farmare, hvilka ännu icke slutat sin \ntröskning, eller voro på efterkälken med andra höstsysslor. Men någon \nförtjänst att tala om hade det ej kunnat blifva af sådant.\n\nDet var orsaken hvarför Thomas till sist beslutat att med så få omvägar \nsom möjligt sträfva upp till Minnesota, där han förut en gång funnit \nlönande vinterarbete i skogarna. Och hans son hade själffallet följt \nmed. Han hade haft mera än nog af att arbeta en dag på en farm, ett par \npå en annan och däremellan ofta tillbringa tre eller fyra på de \neländiga vägarna, som icke voro en smula bättre än de uslaste byvägar \nhemma. Men till och med de voro att föredraga framför att trampa i \nknädjup snö utan minsta tillstymmelse till väg eller stig, såsom de nu \ngjort dagen lång.\n\nTre dagar tidigare hade de på morgonen lämnat en nybyggares jordkula, \ndär de haft nattkvarter, och hade samma dag på aftonen kommit fram till \nen annan, af sin egare öfvergifven bostad af samma slag. Under natten \ndär hade snöstormen brutit ut med sådan våldsamhet att de icke kunnat \ntänka på att tåga vidare, utan hade tvungits att tillbringa hela \nföljande dygn i den usla kojan, där det icke ens fans bränsle, så att \nde kunnat hålla sig varma.\n\nStormen hade dragit förbi under den andra natten men därförinnan hade \nden så grundligt utplånat hvarje tecken till väg, att de nu \notvifvelaktigt gått vilse. Ty enligt hvad man uppgifvit, skulle de \nefter två dagars vandring bort komma till ett bebodt nybygge, icke till \nytterligare en öfvergifven jordkula såsom de nu gjort. Och kölden, som \nföljt på stormen, skärpte till för hvar minut, nu sedan solen sjunkit \nså lågt ned. Ingen under därför att både Thomas Anttila och David, hans \nson, kände sig allt utom förhoppningsfullt stämda, där de vadade fram \ngenom den lösa snön mot skorstenen af fyra brädstumpar.\n\nFörst försökte de helt enkelt trampa ned snön så mycket att de kunde \nkomma åt dörren. Men där fans alldeles för mycket för att det skulle \nlåtit sig göra, hvarför David med mycken möda praktiserade sig genom \ndrifvorna upp till skorstenen och sökte bryta lös ett par brädlappar \natt använda som spadar. Medan han höll på därmed tyckte han sig höra \nnågot ljud inifrån jordkulan.\n\nHan lyssnade ett par ögonblick, hvarunder allt var tyst där nere. Men \nså hördes det igen. Det lät som gråt af ett litet barn, svagt och \nynkligt.\n\nDavid Anttila ref lös hela skorstenen i ett tag och kom med fart ned \ntill sin far.\n\n-- Där inne är ett barn, som gråter, sade han och började skofla snö så \ndet yrde om honom. -- Och ingen eld ha de, fast det är så kallt!\n\nThomas skakade på hufvudet och förmenade att sonen väl hört miste, \neller att det kanhända till och med var något slags varsel. Men han \nhjälpte ändå med skoflandet, tills de om en stund nådde fram till \ndörren, som icke ens var låst.\n\nFörst kunde de ingenting se i den djupa skymningen och gråtandet hade \nockså upphört. Men då David frågade om där fans någon började det på \nnytt. Och då sågo de också något röra sig på sängstället vid motsatta \nväggen.\n\nDe gingo fram till den gråtande och sågo att det var en liten flicka, \nsom halft satt och halft låg på bädden, lutad framåt öfver något de \ninte genast kunde urskilja. Hon vände ansiktet mot dem.\n\n-- Mama so sleepy, sade hon med en snyftning, som dock var halft kväfd \naf rädsla och nyfikenhet i förening.\n\nDå varsnade de en kvinnas ansikte bakom den lilla, ett ansikte så stelt \noch blåblekt, att de utan vidare förstodo att kvinnan var död.\n\n-- Mama get up! manade barnet ängsligt och strök det stela ansiktet med \nsin hand. Då intet svar följde vände hon sig igen till de båda \nfrämmande.\n\n-- Mama cold! sade hon trohjärtadt -- Katie cold too!\n\n-- Herre Jesus! utlät sig David och blickade rådlöst omkring sig. -- \nHuru länge må den lilla stackaren redan ha varit här ensam!\n\nI kojan fans intet bränsle, men brädstumparna från skorstenen kommo väl \ntill pass. Inom ett par minuter hade David täljt en hop spånor från en \naf dem och kort därpå flammade en brasa på härden af stenar och lera i \nett af jordkulans hörn.\n\n-- Kom och värm dig, uppmanade David den lilla på finska, så snart \nbrasan tagit tillräcklig fart att sprida någon värme, och böjde sig \nframåt för att lyfta henne från sängen.\n\n-- Mama too, jollrade flickan, som väl icke förstod hans ord, men \nnogsamt uppfattade det vänliga tonfallet. -- Get up mama! tillade hon \noch smekte igen den döda modrens ansikte.\n\nMen då denna förblef orörlig, sträckte hon armarna mot David.\n\n-- So sleepy -- mama so sleepy, sade hon ängsligt och undrande och lät \nhonom bära sig fram till brasan.\n\nEn stund satt hon stilla på Davids knä och tryckte sig tätt upp till \nhonom, men inom kort blef hon orolig på nytt.\n\n-- Hungry, förklarade hon -- Katie very hungry.\n\n-- Hon vill ha mat, tolkade Thomas såsom den mera språkkunnige af de \ntvå. Och därmed begynte han leta i ett litet skåp, som upptog hörnet \nmidt emot eldstaden, samt i några skålar och kokkärl, som stodo på en \nhylla därinvid. Men letandet var fåfängt. Där fans intet som hälst \nätbart i hela bostaden, hvarför han i en skrämd hviskning meddelade \nsonen sin tanke att kvinnan dött af svält.\n\n-- Hon gaf väl de sista matbitarna åt barnet, förmodade han, alltjämt \nhviskande som om han fruktat att den döda kunnat höra hans ord.\n\nDavid svarade ingenting, utan gick med flickan på armen bort till sin \nhoprullade filt, den han lagt ifrån sig vid dörren. Ur knytet framtog \nhan ett bröd, bröt ett stycke däraf för henne och satte henne ned på \nbänken vid spiseln. Medan hon var sysselsatt med brödbiten, fyllde han \ndärpå en liten järngryta med snö och hängde den öfver elden, hvarefter \nhan bröt en del af brödet i små stycken och lade dem i grytan.\n\n-- Hon behöfver någonting varmt, förklarade han sitt förehafvande för \nfadren. Och så fort brödet uppmjukats tillräckligt började han mata den \nlilla, som med synbart nöje på nytt kröp upp i hans famn. Men innan hon \nsväljt mera än några få skedblad höll hon upp som om hon med ens \nerinrat sig något.\n\n-- Mama too eat! vädjade hon med en frågande blick ur sina stora, \ngråblå ögon till den nye vännen, som visst icke förstod orden, men i \nalla fall uppfattade att ett eller annat icke var som sig borde.\n\n-- Hon vill också gifva åt sin mor, förklarade Thomas sakläget, \nhviskande såsom förut. Och därpå samlade han ihop allt det bästa af sin \nrådbråkade engelska för att intala barnet att modren snart skulle vakna \noch då äta i sin tur. Så mycket engelska hade han aldrig förut talat på \nen gång, men så hade han också tillfredsställelsen att den lilla till \nslut lät förmå sig att fortsätta sin måltid. Och så snart hon slutat, \nsomnade hon på Davids knä. Han svepte henne varligt in i filten och \nlade henne ned på bänken närmast brasan. Först därpå drog han fram sin \npipa ur bröstfickan, stoppade den betänksamt och började röka.\n\nFadren följde helt mekaniskt exemplet. Och så rökte de båda en stund \nunder obruten tystnad, David då och då blickande bort mot sängen, där \nden döda kvinnans blåbleka ansikte skymtade fram hvar gång brasan \nflammade till en smula. Till sist steg han upp, lade pipan ifrån sig på \nspiseln och gick bort till sängstället samt täckte omsorgsfullt öfver \nden döda.\n\n-- Om man nu visste hvad man skulle göra med barnet, sade han, utan att \ndirekt tala till fadren, då han satt sig och fått pipan i gång på nytt.\n\n-- Hvad skulle man väl göra med henne. Hon har nog en far, som snart \nmåste komma hem. Där i knuten stå ju hans stöflar.\n\n-- Om vi bara hade mat tillräckligt att vänta, funderade David. -- Men \nbrödet räcker inte längre än i morgon. Hvem vet när han kommer hem.\n\n-- Jag tänkte inte häller att vi skulle vänta, förtydligade fadren sin \nmening, ehuru med en viss tveksamhet och ändå mera lågmäldt än förut.\n-- Om vi ännu en gång gifva mat åt flickan på morgonen, så står hon sig \nnog tills fadren kommer. Man kunde ju dessutom lämna litet bröd åt \nhenne.\n\n-- Inte kunna vi lämna henne ensam här med sin döda mor, förklarade \nDavid bestämdt. -- Ingen vet ju huru länge hon måste vara allena.\n\n-- Långt kan väl fadren inte ha gått. Och vårt fel är det ju i alla \nfall inte alls om det räcker länge innan han kommer.\n\n-- Då vore det bättre att slå ihjäl henne genast, sade David \nförtytsamt. -- Hällre än att lämna henne här, bär jag henne huru långt \nsom hälst.\n\n-- Hvart bär du henne? Då man själf inte vet hvilken dag man får börja \nsvälta, är det inte värdt att skaffa sig andras barn på halsen.\n\nDavid ansåg det synbarligen icke värdt att svara. Han bröt lös dörren \nsamt ett par hyllor från skåpet, friskade på den knapphändiga brasan \noch kokade ännu en gryta brödvälling för fadren och sig själf. De åto \nsin kvällsvard under fortsatt tystnad och omedelbart därpå lade sig \nDavid på jordgolfvet i kojan till sådan hvila han kunde finna. Barnet \nskulle icke lämnas där att svälta och frysa ihjäl, det hade han \nbeslutat, och mera kunde han för tillfället inte göra. Men Thomas \nAnttila rökte ännu en pipa, innan han lade sig -- så nära sonen att han \nkunde täcka denne med hälften af sin filt.\n\n-- Har natten hämtat dig några andra tankar? frågade han på morgonen, \ndå David tändt på de sista små trästycken där funnos.\n\n-- Nej, svarade denne kort. Hans beslut var fattadt, och därför ansåg \nhan onödigt att inlåta sig på vidare ordande om saken.\n\n-- Gammal är du ju nog tillräckligt att göra som du vill, men nog har \ndu mycket att lära ännu, innan du kommer tillrätta i världen, \nfilosoferade fadren. -- Man måste kunna hjälpa sig själf, innan man \nbörjar hjälpa andra.\n\nMen han vägrade dock icke sin hjälp såsom tolk, då det blef nödvändigt \natt öfvertala den lilla att följa med dem. Tvärtom gjorde han sitt \nallra bästa för att öfvertyga henne om att modren gått ut. Men först då \nhan föll på den lyckliga tanken att berätta att hon gått att möta \npappa, lät Katie lugna sig och förmå sig att lämna jordkulan, som i \nalla fall var det enda hem hon kände.\n\n-- Du kunde åtminstone taga modrens kofta att svepa omkring henne, \nföreslog Thomas Anttila, då de voro redo att gå. Men David bara kastade \nen halft skrämd blick mot den döda, medan han lindade in barnet i sin \nfilt.\n\nDet blef en tung dag för de båda männen, tung isynnerhet för David, som \nicke kunde låta den lilla taga ett enda steg i den djupa snön, utan bar \nhenne dagen i ända. Till frukost hade de endast förtärt en del \nbrödvälling och ingenting annat än en bit bröd hade de häller för \nmiddagsmålet. Detta intogo de på en solig fläck, där en af de låga \nåsarna i någon mån skyddade mot vinden, som icke mera var synnerligt \nhäftig, men genomträngande skarp -- en bitande nordväst, som kom ända \nbort från ishafvet öfver kala tundror och prärier, där hvarken skog \neller bärg bröto dess udd.\n\nFörst fram på aftonen, då solen redan gått ned och kölden igen bet \ngenom märg och ben, kommo de fram till ett bebodt nybygge med ett \nvärkligt hus. Där begärde de nattkvarter och Thomas redogjorde så godt \nhan kunde för fyndet af den döda kvinnan, tilläggande att de tagit \nbarnet med sig, då de icke kunde vänta tills någon kom och tog vård om \nhenne. Och farmfolket i sin tur berättade, att den lillas far tre dagar \ntidigare vandrat förbi på väg hem från settlementet -- byn -- dit han \nbegifvit sig för att skaffa föda åt sig och de sina.\n\nDe hade nog sökt öfvertala honom att stanna öfver natten, då det redan \nvarit sent och vädret sett hotande ut, men han hade trott sig kunna \nhinna hem innan det bröt lös och gick vidare. Hustrun var sjuk och \nsvag, hade han sagt, och flickan ännu för liten att kunna reda sig. Han \nhade väl blifvit öfverraskad af snöstormen och hade säkert frusit \nihjäl. Det var inte en af tusen, som kunde slå sig fram mot en blizzard \noch han såg ingalunda särdeles stark ut. En herreman, som gifvit sig ut \ntill västern, men alls icke dugde till nybyggare, sade de.\n\nDe skickade likvisst bud till settlementet för att meddela hvad som \nhändt och bedja ett par män komma och hjälpa att leta efter den \nförsvunne, då de, som hämtat underrättelsen, voro alltför trötta efter \nsin dagsmarsch, att gå ut på nytt. Så snart hjälparne anländt, kort \nefter midnatt, begaf sig nybyggaren själf på väg med dem. Åtminstone \nett par mil måste den försvunne ha hunnit innan stormen öfvermannade \nhonom, och då de kommit så långt kunde dagen icke mera vara långt \nborta, så att de kunde börja leta på allvar. Död var karlen utan \ntvifvel, men de ville ändå ej lämna honom åt coyoterna. Om snön icke \nvarit så djup skulle det väl till och med redan varit för sent.\n\nLetarne återvände först nästa eftermiddag och hämtade med sig den säck \nmjöl den förolyckade burit, då han vandrade hemåt. De hade funnit honom \nen knapp halfmil från jordkulan, där hustrun väntat honom till sitt \nsista andetag. Om det ej varit för snöyran skulle han kunnat se sitt \neländiga hem från platsen där han stupat. En höjning af snötäcket hade \nvisat hvar han låg. De hade fört honom till jordkulan, där de lagt \nhonom jämte hustrun, hvarpå de spikat fast dörren och täppt till \nskorstensöppningen. Längre fram, då marken tinat, skulle de gräfva en \ngraf för dem.\n\nMen papper eller annat, som kunnat lämna någon upplysning om hvem de \nbåda döda varit, eller hvarifrån de flyttat ut till västern, hade icke \nfunnits i kojan. De hade förgäfves sökt genom hvar vinkel och vrå. De \nfå af grannarne, som öfverhufvudtaget råkat i beröring med mannen under \nde aderton månader han bott där i trakten, hade aldrig kallat honom \nannat än \"gentleman Jack\". Han hade aldrig meddelat vidare om sig själf \nän att han var hemma från de östra staterna, hvilket för öfrigt hvem \nsom hälst kunde både höra och se. Om hustrun visste de ännu mindre, \nendast att hon icke föreföll att tillhöra samma klass som mannen. De \nhade alltid trott, att det var för hennes skull han lämnat sin \nhemtrakt. Men ingen visste ens om han hade några släktingar eller \nvänner, som skulle brytt sig om att få veta hvar och huru han slutat.\n\nFrågan gällde därför endast hvad man nu borde företaga sig med barnet, \nmen därvidlag voro goda råd dyra. Från settlementet hade de få\nfarmarne också infunnit sig för att höra nyheterna och deltaga i \nöfverläggningen, men bland dem fans ingen, som kunnat eller velat \nantaga sig henne. De voro själfva allesamman mera eller mindre \nnybyggare och funno det svårt nog att reda sig med sina egna familjer. \nDet enda de kunde göra eller föreslå var att föra henne till \nhufvudorten i grefskapet, där dess sheriff bodde. Han finge se till att \nhon kom in på fattighuset, ifall ingen där kunde eller ville åtaga sig \nhenne. Därom enade de sig snart alla.\n\nUnder öfverläggningen satt Katie helt tyst på Davids knä, betraktande \nmed undrande blickar de många männen, som alla rökte och alla hade \nnågot att säga, men tillbakavisande alla försök af de tillstädeskomna \nkvinnorna att göra sig till vänner med henne.\n\nHon endast tryckte sig närmare till sin beskyddare så snart någon \nnärmade sig och han lade hvar gång varligt sin grofva hand på hennes \nhufvud, likasom för att försäkra att ingen skulle göra henne något för \nnär, så länge hon var hos honom. Han skulle ingalunda själf kunnat \nförklara hvad han kände för det främmande barnet. Minst af allt skulle \ndet väl fallit honom in, att det var ingenting annat än hennes \nfullständiga hjälplöshet, som drog honom till henne.\n\nDärför visste han icke häller hvad det var, som rörde sig inom honom, \ndå rådplägningen ändtligen var slut och fadren meddelade honom dess \nresultat. Han visste blott, att han kände sig förbittrad mot hela \nsällskapet som om de förorättat honom personligen.\n\n-- Jaså! sade han -- jaså, till fattighuset? annat ha de inte kunnat \nhitta på? Och hvem bryr sig väl om den lilla stackaren på fattighuset? \nDå är det nog bättre att hon följer med oss.\n\n-- Följer med oss? upprepade fadren vresigt. -- Nu har du väl blifvit \nalldeles galen. Jag åtminstone vill ingenting mera ha att göra med \nhenne.\n\n-- Kanske kan jag också komma till rätta ensam, invände David lugnt -- \nlikasom i går.\n\n-- Säg åt dem, att om de gifva mig arbete för ett par veckor, så att \njag kan rusta ut barnstackaren och få ihop vägkost, så tar jag henne \nmed till Minnesota och sörjer för henne.\n\n-- Jaså, till fattighuset ville de skicka dig, vände han sig igen till \nden lilla och strök henne öfver håret -- då kommer du väl ändå hällre \nmed mig?\n\nKatie förstod intet annat af hans ord och åtbörder än att hon funnit en \nvän hon kunde lita på. Men så mycket bättre förstodo de, som hade att \nbestämma öfver hennes öde, att de blifvit kvitt ett obehagligt ansvar\n-- det vill säga, när Thomas Anttila efter många invändningar lät förmå \nsig att ändtligen meddela dem sonens vansinniga beslut. Men då voro de \nså mycket vänligare i stället, ty så alldeles säkert var det sist och \nslutligen ändå icke att sheriffen utan vidare skulle tagit hand om den \nöfvergifna.\n\nDet räckte därför icke häller länge innan så många bidrag lämnats af de \nnärvarande, både till den lillas utrustning och till vägkosten, att de \nmera än väl kunde reda sig på vandringen till Minnesota. Allt hvad \nDavid själf behöfde göra var att förfärdiga en kälke med så breda \nmedar, att de icke skuro in i snön samt med sido- och ryggstöd för \nKatie.\n\nRedan den andra dagen begaf han sig på väg så fort solen gått upp, med \nkälkrepet bundet kring lifvet, så att han knappast alls kände vikten af \nsin skyddsling och den rikliga matsäcken. Och Thomas Anttila följde \nmed. Trots alla invändningar rörande Katie hade han ingenting emot att \nhälst för några dagar slippa brödbekymren. Och till Minnesota ville ju \nockså han.\n\n\n\nI skogen.\n\n\nInne i en tät dunge står en lång, låg byggnad, med väggar af rund, \nobarkad stock, tätade med mossa. På ena kortväggen finnas två små \nfönster, ett på hvar sida om en trång dörr, och utanför dörren har \nskogen huggits ned på några famnar åt alla sidor, men annars stå de \nväldiga stammarna tätt tillhopa rundt om byggnaden. De ha lämnats i ro \ntill vårvintern, då hygget lider mot sitt slut, ty de skydda i \nbetydande mån mot kölden och snön. Mera än de två små fönstren behöfva \ninvånarne icke. Fönster äro bräckliga tingestar, som lätt slås sönder \npå vägen från odlingsbygden och dessutom är det ju egentligen endast \nnattetid huset är bebodt.\n\nBebodt, det vill säga af andra än kocken, som ser till arbetslagets \nkroppsliga nödtorft och därför är där dagen i ända. De öfriga äro från \nsolens uppgång till dess nedgång ute på hygget, dag ut och dag in, \nsöndagen liksom andra dagar. Endast då snöstormen dånar genom skogen, \nbringande de gamla träden att böja sig som vass och att sucka och braka \noch jämra sig som om deras sista timma slagit, stå timmerhuggarne att \nfinna inomhus. Och då sofva de som björnen i idet.\n\nInnantill ser huset icke mycket trefligare ut än på utsidan. Golfvet är \nintet annat än den hårdtrampade jorden och rundtom väggarna finnas \nsängställen, lika konstlöst hopslagna af kiladt virke som det långa \nbordet mellan dem och de jordfasta bänkarna på ömse sidor om bordet. \nGrofva klädesplagg, filtar och täcken samt några skinnfällar ligga \nvårdslöst kastade på sängställena, medan stöflar af ännu gröfre slag \nfinnas kringströdda litet hvarstädes. Men luften där inne är på långt \nnär icke så dålig som man kunde förmoda, ty dels äro de flesta af \nbäddarna fyllda med färska, fina barrkvistar, som dofta kåda, dels äro \nväggarna så pass glesa, att ventilationen är af ypperligaste slag.\n\nI ena ändan af det långa rummet står en plåtkamin af det slag, som \nantingen är rödhet eller icke skänker någon värme alls. Den andra \nändan, den, som är försedd med dörr och fönster, upptages af köket, \nhvilket på intet sätt är afskildt från resten af huset, men försedt med \nen spis, något liknande en stor låda, fylld med sand och stenar. På den \nbrinner elden fritt under ett väldigt rökfång af grofva kilade plankor.\n\nKocken sysslar som bäst med kvällsmålet, och det är tilltaget i \naktningsbjudande skala. Arbetslaget består af tjugu män, alla af de \nstarkaste ock segaste och alla i sin bästa ålder, ty endast sådana duga \nför vinterarbetet i vildmarken. Men sådant folk behöfver föda i mängd. \nDet är icke mindre än en hel fläsksida kocken håller på att steka på en \njärnplåt med uppåtböjda kanter. Och samtidigt gräddar han på en annan \nplåt tunna hvetekakor, af hvilka där redan finns en försvarlig stapel, \nmen utan att han ännu tyckes anse det förslå. I en stor, öppen gryta \nkokar något slags mörk vätska, hvars doft anger dess natur af kaffe.\n\nKocken, hvars knotiga, seniga kropp alls icke passar ihop med hans \nämbete, blir slutligen färdig med tillrustningarna för kvällsvarden. Då \ntänder han sin pipa och ställer sig i den öppna dörren för att svalka \nsig en smula, medan han väntar på arbetslaget, som icke kan dröja länge \nnumera, då solen just går ned.\n\nInnan han varsnar något tecken af arbetskamraterna hör han emellertid \nett dämpadt ljud af fotsteg i snön från motsatt håll och omedelbart \ndärpå träder en man fram ur skogen. Kocken betraktar honom med någon \nförundran, men utan att röra sig och utan att yttra ett ord till \nhälsning. Det är allt utom vanligt att få besök af någon där i \nödemarken, inte af anständigt folk åtminstone. Troligen bara någon \ndrifvare, som söker nattkvarter och ett mål mat. Fast icke ens sådana \näro vanliga företeelser i skogen.\n\nMen så får kocken med ens syn på ett underligt bylte på kälken, hvilken \nmannen drar efter sig, med kälkrepet bundet kring lifvet. Det är ju -- \nnej -- jo, så hjälpe honom Gud, är det inte ett barn, som halft ligger \noch halft sitter på kälken, sofvande så tryggt som i sin egen säng.\n\n-- Herre Jesus! säger kocken halfhögt och tar i häpenheten pipan från \nmunnen.\n\n-- Hvad för en galning är ni, som hämtar ett litet barn hit ut i vilda \nskogen? hälsar han därpå mannen. Och tillägger några mustiga ord af \ninnebörd, att han nog redan sett ett och annat i sina dagar, men aldrig \nnågonting fullt så ursinnigt.\n\n-- David Anttila är jag, från Sotkamo, besvarar den nyanlände lugnt \nhans fråga, utan att fästa sig vid kommentarierna. -- Och galen är jag \ninte. Jag hade ingen att lämna flickan åt, och därför tog jag henne \nmed.\n\nHan hade stannat nära dörren och drog i sin tur pipan betänksamt ur \nfickan, knackade ur den mot insidan af vänstra handen och blåste ett \ntag genom munstycket för att öfvertyga sig om att den var klar. Men \ninnan han hann längre afbröts han af kocken, som icke tagit sina ögon \nfrån det sofvande barnet.\n\n-- Nå, riktigt slug kan du väl inte heller vara, förmodade han, -- \nefter du inte ens har förstånd att hämta henne in i värmen.\n\n-- Då ingen bjudit oss in -- -- -- började David och stack pipan \ntillbaka. Men resten gick förlorad för kocken, som utan vidare lyfte \nupp hela kälken och bar den in i huset, tätt följd af David, som ännu \nhade kälkrepet kring lifvet.\n\nÅhhå! du barnstackare, hvad du har för en far! mumlade kocken, medan \nhan löste upp byltet, hvars kärna bildades af den lilla, och så varsamt \nbar henne till den närmaste bädden, att hon icke ens vaknade.\n\nDet blef för mycket för David, där han höll på med att frigöra sig från \nkälkrepet.\n\n-- Jag är inte hennes far, förklarade han sträft. -- Hon hittades i en \nkoja, där hennes mor låg död, och jag tog henne med.\n\n-- Hvar? frågade kocken, med en hel värld af tvifvel sammanprässad i \ndet ena, korta ordet. \n\n-- I Dakota.\n\n-- Och därifrån har du dragit henne på kälke ända hit?\n\nHans ton var ännu i hög grad tviflande, men uttryckte på samma gång en \nviss, omedveten respekt.\n\n-- Då jag inte kunde få arbete annanstans, likasom ursäktade sig David \noch drog på nytt pipan ur fickan. -- Och far hjälpte till på vägen.\n\n-- Hvar är han?\n\n-- Han fick arbete i det utländska lägret några mil härifrån. De hade \nförlorat en man, men ville inte ta mig med barnet.\n\n-- Förb--de hedningar! lydde kockens omdöme om de närmaste grannarne i \nskogen. -- Och hvad tänker du nu företaga dig med den stackaren?\n\n-- Om här sku finnas arbete, sade David med en tveksam blick på den \nallt utom inbjudande omgifningen -- så kunde jag väl sörja för henne.\n\n-- Och kanske taga henne med, när du är på hygge? -- det är inte så \nlitet tokig du måste vara i alla fall, förmenade kocken med hjärtlig \nrättframhet, men alls icke ovänligt. Och på samma gång såg han själf \nytterst fundersam ut.\n\nDavid kunde icke undertrycka en känsla af modlöshet vid tanken på alla \nsvårigheter, som reste sig i hans väg. Men innan han hunnit besinna sig \npå något svar, hördes tramp af en mängd fötter och dörren slogs upp.\n\n-- Fram med all mat du har, ropade en röst. -- Vi -- -- --\n\n-- Håll käften! afbröt kocken med något likt ett undertryckt rytande \nden ytterligt förvånade talaren. -- Här är ett barn, som sofver.\n\n-- Ett barn? -- det ljuger du visst! Men hans röst sjönk emellertid \ntill en hviskning, och hela sällskapet kom in på tå, med så litet \nbuller som möjligt.\n\nEn efter annan gick fram till sängstället, där den lilla låg. Och sedan \nde med egna ögon öfvertygat sig om att det värkligen var ett barn, som \nråkat in dit i ödemarken, blefvo de alla stående omkring henne, alltför \nhäpne att göra annat än stumt gapa på den ovanliga företeelsen. De \nflesta af dem hade redan arbetat ett par år där borta i skogarna, \nhuggande stock under vintern och flottande den under sommaren. Ett barn \nhade öfverhufvudtaget blifvit en värklig sällsynthet för dem och ändå \nmera midt i vintern inne i djupa skogen.\n\n-- Maten är färdig, afbröt kocken deras ljudlösa förundran -- ni väcker \nhenne ännu om ni inte komma därifrån. Här är tillräckligt för dig \nockså, vände han sig inbjudande till David.\n\n-- Det är han, David Anttila, som hämtat flickan hit, på kälke från \nDakota, tillade han såsom ett slags presentation.\n\nFläsket, hvetekakorna och kaffet försvunno med otrolig fart, under \nmånga undrande ögonkast bort mot den främsta bädden, men utan att många \nord yttrades innan måltiden var i det närmaste undanstökad. Då först \nställdes på allehanda omvägar en hop frågor till David om fyndet af \nflickan och hans vandring med henne, så att hela historien småningom \nkom ut. Och dem tycktes det icke förefalla fullt lika naturligt som \nhonom, själf att han oombedd åtagit sig ett främmande barn.\n\n-- Nog är du väl litet galen, men sämre karlar har man sett, \nhopsummerade Abel Korhonen, lagets boss eller förman, sina tankar om \nsaken -- han, som redan arbetat fem år i skogarna och sades ha köpt ett \nhemman i Saarijärvi med förtjänsten. -- Om vi bara kunde gifva dig \narbete, så skulle det väl reda sig på något sätt. Men vi äro fullt lag.\n\n-- Det kunde väl ställas om, ifall han vill taga min syssla, anmärkte \nkocken eftertänksamt, som om den lösningen just fallit honom in. -- \nLaget kunde betala honom för det och jag börjar hugga i stället. Det \ntycker jag i alla fall bättre om än att stå här och röra i grytorna.\n\nSå mycket intryck tycktes Davids galenskap i alla fall ha gjort på \nsällskapet, att ingen enda ens drog på munnen åt kockens uppenbara \nlögnaktighet. Den var ju särdeles afundsvärd, som fått blifva kock -- \nlätt göra inomhus och full andel i lönen för det gemensamma \nbetingsarbetet. Det var helt annat än att stå och hugga i alla väder \noch vindar tills ryggen värkte. Men ingen yttrade ett ord, utom David \nsjälf.\n\n-- Dåligt skulle det väl gå med min kokning, invände han, -- det är \ninte en syssla jag är van vid.\n\n-- Hvad för slags baroner tror du de här herrarna äro, att din kokning \nicke skulle duga åt dem? frågade kocken öfverlägset. -- Jag kan väl \nvisa huru det går till.\n\n-- Inte äts här alla dagar kycklingsstek med gräddsås, anmärkte Kalle \nLehtinen, som var en oförbätterlig slarf, men lagets skämtare och \nallmänna favorit.\n\nDe andra grinade ett stumt bifall, utom Abel Korhonen, som menade tro \npå att David icke var af den rätta sorten för Amerika.\n\n-- Här i landet tar man hvad som bjuds, förtydligade han sin mening -- \noch gör så godt man kan. Inte har Koivumäki så skämt bort oss med \nmaten, att vi inte komma till rätta med din kokning.\n\n-- Nej, fet har man inte blifvit, bekräftade Kalle Lehtinen. Men innan \nhan hann tillägga något hördes ett ljud af gråt från sängstället. Katie \nhade vaknat och var så skrämd af den främmande omgifningen, att hon \nicke genast lät lugna sig, ehuru David omedelbart gick bort till henne.\n\nDe sutto alla tysta och lyssnade, medan David hastigt framletade en \nbrödbit från sitt vägkostknyte. Men den var torr och hård och förmådde \nicke trösta den lilla.\n\n-- Hvad hon gråter vackert! uttryckte Korhonen halfhögt lagets känslor. \nOch det satte lif i kocken.\n\n-- Vackert är det nog, medgaf han -- men inte är det väl roligt för \nhenne. Kanske sku' hon tycka om litet sirap på brödet? frågade han af \nDavid.\n\nHan hällde litet i en bleckmugg och sedan Katie en gång fått smak på \nläckerheten glömde hon så fullständigt sin rädsla, att hon till och med \nlät Koivumäki bära sig fram till bordet. Men till tåls gaf hon sig \nicke, innan David satte sig bredvid dem.\n\nEn efter annan kommo de öfriga också närmare, tills de bildade en tät \nring kring henne. Ingen yttrade på länge ett ord, men hvar gång hon \njollrade något till David, såg den ene på den andre. Och då hon \nskrattade af förtjusning öfver sin sirap, grinade deras orakade \nfysionomier alla med, som på kommando.\n\nHöjdpunkten af beundran nådde de, då hon försökte sticka en sirapsvåt \nbrödbit också i Davids mun.\n\n-- Uncle Dave eat too, uppmanade hon -- it nice.\n\n-- Nå, aldrig har jag sett maken! brummade en af beundrarne.\n\nEn sådan flicka skulle jag också tagit, förklarade en annan.\n\nMen då Katie kastade en förvånad blick på de skäggiga männen, som \nkommit allt närmare, drogo de sig hastigt ett par steg längre bort. Och \nsmågrinade en ursäkt för sin närgångenhet.\n\nEndast Kalle Lehtinen tycktes fatta att situationen kräfde något annat \noch mera än platoniska uttryck af beundran. Han tömde först den bädd, \ndär Katie sofvit, på dess innehåll af kläder och annat. Och därpå \nbegynte han plocka ihop alla de färskaste och finaste barrkvistarna \nfrån de öfriga sängställena, tills han fyllt hennes med endast det \nbästa huset i den vägen kunde bjuda.\n\n-- Tag min filt åt henne att ligga på, den är alldeles ny, uppmanade en \naf männen.\n\n-- Och min fäll till täcke, yrkade en annan.\n\n-- Nej, min rya, som gumman skickade i somras med Koivumäki, invände en \ntredje.\n\n-- Vi taga båda, afgjorde Lehtinen prompt -- och hänga ryan på väggen, \nså blåsten inte kommer åt henne.\n\nTack vare bidragen från de öfriga hade han snart gjort i ordning en \nbättre sofplats än Katie troligen haft sedan hon hämtats till västern. \nOch i kraft däraf ansåg Lehtinen sig klarligen ega rättmätiga anspråk \natt få hjälpa till då den lilla lades till sängs.\n\nHan drog egenhändigt kängorna af henne och sedan han själf noga \nskärskådat dem ställde han dem på bordet framför de andra.\n\n-- Titta på de här!\n\nOch gubbarna tittade småmysande, länge och grundligt på de lustiga \ntingestarna, som noga tagit form efter den lillas fötter.\n\n-- Nu är det bäst att vi göra upp saken med dig, sade Abel Korhonen, då \nDavid sällade sig till de öfriga, sedan Katie somnat. -- Jag har tänkt \natt vi skulle gifva dig en och en half dollar om dagen och födan. Vi \nförtjäna nog mera, men vi göra betingsarbete, och det är tyngre än att \nvara kock.\n\n-- Nog skulle också mindre förslå, menade David -- åtminstone tills jag \nlär mig att koka.\n\n-- Det måste du lära på två dagar, förklarade Koivumäki. -- Den här \nveckan till slut kokar jag och du får se på, men sedan måste du sköta \ndig själf.\n\n-- Och barnet? Det får jag väl betala för?\n\n-- Nå, hvad mera! Inte hålla vi något hotell, där man betalar för hvar \nmunsbit mat. Hvad hon orkar äta är henne nog gärna unnadt. Inte for att \njag frågat de andra, tilllade förmannen -- men jag tror de alla tänka \nlika.\n\nOch alla grymtade ett mera eller mindre högljudt, men omisskänneligt \nbifall.\n\nDe första dagarna var Davids kokning nog sådan, att knappast ens de han \nkokade för väl skulle underkastat sig den utan protest, om det ej varit \nfor Katies skull. Men hon hade tagit dem med storm, allesamman och med \nens. Det var nästan som om de alla utan undantag betraktat sig som \ndelegare i henne och därför skyldiga att göra hennes lif i vildmarken \nså behagligt de kunde.\n\nOch Katie, som blef starkare och lifligare för hvar dag, trifdes \nypperligt i de egendomliga omgifningarna och trots det egendomliga \nlefnadssättet. Innan många dagar förflutit tog hon det såsom någonting \nalldeles själffallet att alla de sträfva männen läto henne göra som hon \nville och å sin sida på allt sätt sökte vara henne i lag.\n\nEtt par veckor efter hennes ankomst till lägret blef det tid för \nKoivumäki att begifva sig ned till bygden i och för den regelbundna \nmånadsprovianteringen, och då han började göra sig i ordning för resan, \ntog en efter annan af männen honom afsides. De hade, de flesta af dem, \nett eller annat privatuppdrag att anförtro honom och enhvar gjorde det \ni allsköns hemlighet.\n\nMen därför blef också följden den att Koivumäki vid sin återkomst var \nförsedd med åtta dockor och sex hästar af olika storlek och slag, till \nKaties outsägliga förtjusning. Ty hvarken henne, kommissionären eller \nde frikostiga gifvarne föll det på minsta sätt in att något större \nomväxling måhända varit önskvärd. Hennes ljudliga fröjd endast \nstegrades för hvar ny häst eller docka, som togs fram, och gifvarnes \nbelåtenhet steg synbart i samma mån.\n\nMen senare på aftonen samma dag blef hon dock lika oskyldigt som \nofrivilligt orsaken till djup misshällighet inom laget. Dess medlemmar \nhade, såsom de alltid haft för vana, låtit månadsprovianten åtföljas af \nett tämligen rikligt förråd af whisky. Och den togo de, likaledes i \nenlighet med sina förra vanor, itu med att förtära så snart \nkvällsvarden var förbi.\n\nDet var det enda nöje de hade under vintern, och då det icke förekom \noftare än en gång i månaden, hade aldrig ens de ordentligaste haft \nnågra invändningar att göra, om också en eller annan eller flera låtit \nmuntrationen sluta med ett kapitalt rus. De inskredo endast då det \nartade sig till slagsmål, hvilket icke häller hände så alldeles sällan, \ndå gossarne börjat bli varma och erforo ett behof att krydda det \nenformiga nöjet en smula.\n\nKatie hade varit så djupt intresserad af sin nya, talrika familj och \nsitt välfylda stall, att hon icke låtit öfvertala sig att gå till sängs \nförrän långt efter den vanliga tiden. Till sist hade hon dock somnat, \nomgifven af alla sina dockor och så många af hästarna, som kunde få rum \npå bädden, utan att till en början låta störa sig af den redan rätt \nhögljudda tonen vid bordet.\n\nMen innan hon sofvit längre än en halftimme, stämde Kalle Lehtinen upp \nen visa, med sådant skrålande eftertryck att hon vaknade upp med ett \nskrik.\n\nDavid var i ett nu vid sängen och sångaren, som redan hunnit ett godt \nstycke väg mot sitt vanliga muntrationsslut, tystnade själfmant. Men då \ngråtandet det oaktadt fortfor föll han på en annan tanke.\n\n-- Man måste gifva litet också åt barnstackaren, mumlade han och gick \nmed osäkra steg bort till sängen med sin bleckmugg.\n\n-- Här är litet att värma hjärtat med, lallade han -- drick, du lilla \nkryp, så blir du glad.\n\n-- Låt bli! protesterade David och sköt undan hans hand. -- Det får du \ninte göra.\n\n-- Hvad är det du börjar kommendera? väsnades Lehtinen. -- Bättre karl \nskall det vara, som säger hvad jag får göra.\n\n-- Bättre eller sämre, men det här gör du inte.\n\nOch då Lehtinen lika fullt sökte tränga sig fram skuffade han honom \ntämligen omildt åt sidan.\n\n-- Jaså, du börjar skuffas, sade denne ilsket. -- Men här är en karl, \nsom kan ge tillbaka om du vill slåss!\n\nDärmed fattade han tag i David, men denne, som knappast smakat på \nwhiskyn, fann det allt utom svårt att skaka honom ifrån sig. Och det \ngjorde han så eftertryckligt att Lehtinen tog öfverbalans och föll \nöfver bordet.\n\nMen en af de andra, som också redan hunnit bli betydligt varm, högg i \nsin tur David i kragen. Han var en helt annan motståndare än Lehtinen, \nså att David hade händerna fulla med att försvara sig. Därunder hann \nLehtinen resa sig och kom med en annan, fylld mugg fram till Katie, som \nvar för mycket förundrad och skrämd på en gång att ens mera skrika.\n\n-- Nu ska du få dig en tår, mumlade Lehtinen otydligt, glömsk af allt \nutom sin första, druckna tanke.\n\nMen innan han kunde utföra den var Koivumäki med ett par långa steg \nframme vid sängen och kastade honom åt sidan som en tom säck, så hårdt \natt han hvarken förmådde resa eller röra sig på ett par minuter.\n\nDet satte eld i det öfriga sällskapet, hvaraf flera syntes böjda att \ntaga Lehtinens parti mot David, som rifvit sig lös från sin \nvederdeloman och nu sökte lugna den lilla.\n\nKoivumäki höll de andra tillbaka.\n\n-- Kom inte hit, varnade han. -- Det händer något underligt om ni \nförsöker.\n\nAbel Korhonen trädde också emellan.\n\n-- Skämmas skulle ni allesamman, sade han -- ser ni inte att \nflickstackaren är skrämd halft från vettet? Och Lehtinen borde ha stryk \ntills han blir nykter igen. Att försöka gifva whisky åt ett litet barn \noch sedan ställa till slagsmål!\n\n-- Inte passar det ju riktigt att slåss, så att barnet ser, medgaf en \naf dem, som nyss varit ifrigast. -- Det tänkte ingen på. Och inte är \nLehtinen någon elak karl häller -- inte ville han göra något illa.\n\n-- Det bryr sig ingen om hvad han ville eller inte ville. Om ej \nKoivumäki hunnit emellan, så hade barnet kunnat vara dödt nu -- en hel \nmugg whisky!\n\n-- Oi, oi, oi! jämrade sig Lehtinen, som af den hårdhändta medfarten \noch förmannens allvarsamma vrede med ens bragts öfver det vildsinta \nstadiet, in i en gråtmild stämning. -- Nu tro de att jag tänkte döda \nhenne -- barnet, som jag inte ville röra hårdt med ett enda finger. \nInte är jag ju ändå barnmördare, fast jag må vara litet full.\n\nOch han storgrät af samvetskval och whisky i förening.\n\n-- Åh, gå och lägg dig och sluta med den där olåten, uppmanade \nKorhonen. -- Du har druckit tillräckligt för en kväll -- och det ha vi \nnog för resten alla.\n\nI den punkten spordes åtminstone ingen högljudd meningsolikhet, utan \nföljde småningom alla Lehtinens lydiga exempel, så att hela lägret \nsnart var försänkt i sömn.\n\nFöljande morgon, då de andra gingo ut till hygget, stannade Lehtinen \nhemma. Han kände sig så betryckt i anledning af sitt beteende \nföregående afton att han icke ville lämna den nye kocken och hans \nskyddsling, utan skyllde på att han var sjuk.\n\nMen då det längre fram på dagen blef klart solskensväder, så att skogen \ngnistrade och sken, frågade han om David ville låta honom draga \nKatie på kälken ut till den trakt, där de andra arbetade.\n\n-- Det blåser inte det minsta och de skulle säkert alla tycka det \nroligt att se henne där, sade han. Men sade icke, tänkte det kanske \nicke ens klart, att det på sätt och vis skulle återupprätta honom i \negna och andras ögon, om de sågo den lilla anförtrodd i hans vård.\n\nOch David, som hvarken var långsint eller betviflade att Lehtinen \nskulle taga bästa möjliga vård om Katie, hade ingenting att invända.\n\nDärefter upphörde emellertid, såsom efter tyst öfverenskommelse, de \nstorartade månadsgillena. Endast första gången då Koivumäki återvände \nfrån bygden utan den vanliga whiskykaggen, hördes något knöt. Men det \nkväfdes i lindan af Abel Korhonen.\n\n-- De som vilja supa sig fulla kunna själfva skaffa sig whisky och \ndricka den i skogen, förklarade han kort om godt. -- Där går det an att \nskrala och slåss så mycket ni vill. Men här skall lefvas så att vi inte \nskrämma lifvet ur barnstackaren, som vi tagit vård om.\n\nOch därvid blef det.\n\nDe hade så godt som alla börjat betrakta Katie såsom sin gemensamma \nskyddsling, isynnerhet sedan den afton då de så när farit hvarandra i \nlufven för hennes skull. Och hon var lika god vän med dem alla, utom \natt hon alltid, då ett eller annat gick henne emot, tog sin tillflykt \ntill David och annars oftast höll sig till Kalle Lehtinen. Han hade en \nobegriplig förmåga att roa och underhålla henne och tröttnade aldrig på \natt uppfinna nya lekar.\n\nHvad det led på vintern begynte David Anttila allt eftertryckligare \ntänka på hvad han väl skulle taga sig till då skogshygget tog slut. Att \narbeta på dagspenning dög icke, då man aldrig visste huru länge sådant \narbete räckte och han dessutom ej kunde börja släpa Katie med sig kring \nvärlden. Och årsdrängar höll ingen i det här landet, hade han hört. Om \nhan hälst kunde bli torpare, men han visste inte om de ens hade torp.\n\nTill sist beslöt han att tala med Korhonen om saken. Han var en klok \nkarl och hade nog reda på allt, som var nödvändigt att veta om Amerika.\n\n-- Torpare? upprepade förmannen, då David framställde sin fråga, -- \nInte har jag hört om torpare i Amerika. Och bättre vore det ju också \natt börja på egen jord än på andras. Stockbolagen sälja alltid marken \nbilligt då skogen är huggen och duglig åkerjord fins här nog hvar som \nhälst, bara man orkar få den under bruk. Men kanske vi kunde hjälpa \nlitet, så du kommer i gång. Det är ju svårt för dig ensam, då du har \nflickan att se efter.\n\nDet mötte inga stora svårigheter att finna lämplig plats för ett \nnybygge i en trakt, där man hade alt att välja på. Ett par mil österom \narbetslägret flöt ån, som rann där förbi, ihop med en större flod, \nomedelbart nedanför en fors. På ena sidan om ån växte endast löfskog på \nmark, som var i det närmaste stenfri, så att den ypperligt lämpade sig \ntill åker. Och något längre nedåt, längs flodstranden, fans lågländt, \nhelt glest trädbevuxen jord, där det måste växa gräs i mängd under \nsommaren. Det var så godt som färdig äng för en gård. Ändå mindre \nsvårighet mötte det att få köpa jorden, som ännu låg så långt från all \nodling, att den var nära nog värdelös. Saken uppgjordes i en \nhandvändning första likviddag, då bolagets kassör gjorde sin rund kring \nskogslägren. Han hämtade nästa gång alla nödiga handlingar med sig, så \natt David Anttila redan inom en månad fann sig såsom egare till en \nbetydligt större sträcka jord än han alls till en början kunde tänka på \natt bebruka.\n\nDet var Abel Korhonen, som yrkat att han skulle taga för sig med \nbesked, medan det ännu var tid.\n\n-- Det är en så god plats, att dit nog komma andra innan många år gått \nförbi. Kanske där till och med ännu en dag blir en hel by med kvarnar \noch annat vid forsen. Och du är så ung att du nog har tid att vänta.\n\nDavids besparingar räckte väl till, oaktadt possessionens vidlyftighet, \nbåde för den första afbetalningen, som endast steg till tjugufem cents \nper acre, och till ett par hästar, som visst voro tämligen utkörda \nefter vintersläpningen, men dock goda nog för hans behof. Han hade \nvarit kock i något öfver fyra månader för en och en half dollar om \ndagen och hade icke rört sin lön för annat än tobak, så att han till \noch med hade tillräckligt öfver för en ko och annat nödvändigt.\n\nMen därmed skulle han i alla fall icke hunnit mycket långt, om icke \nhela arbetslaget kommit honom till hjälp. Medan de väntade på \nislossningen arbetade de under goda tio dagar på nybygget. Och det var \ntillräcklig tid för dem att uppföra en stuga med farstu och kammare \nbakom samt att dessutom fälla skogen på den blifvande åkern.\n\n-- Tak öfver hufvudet måste ju barnstackaren ha, utlät sig Abel \nKorhonen, då det först blef tal därom -- och ensam kan Anttila inte \nbåde bygga och uträtta allt annat han har att göra.\n\nDärför byggde de, allt af stock, till och med farstun. På virke var \ningen brist och då stockarna bilades på insidan blef det ju nästan lika \nsnyggt som af hyflade bräder, och mycket bastantare.\n\nSjälf hade David, sedan nybygget en gång var beslutet, användt hvar \ntimme han hade ledig från köksgöromålen på förfärdigande af allehanda \nhusgeråd. Och därvid hade de andra likaledes hjälpt honom i betydande \nmån, både under aftontimmarna och då dåligt väder höll dem inomhus. Det \nvar därför med en långt ifrån dålig utrustning han och Katie drogo in i \nden nya stugan, då skogslägret till sist bröt upp.\n\nTill och med den proviant, som fans kvar, lämnade arbetskamraterna åt \nhonom, så att han var väl försedd för ett par månader framåt. Och icke \nen enda försummade, att vid afskedet med hemlighetsfullt tafatt min \nsticka någonting innanför Katies lilla kofta. Ingen ville bjuda pengar \ndirekt åt David, \"men barnet är ju likasom vårt också\", tolkade \nKoivumäki deras tankar, \"och för henne behöfs allt möjligt, som måste \nköpas\".\n\n\n\nNybyggarlif.\n\n\nSå blef David Anttila ensam af hela laget kvar i vildmarken såsom \nnybyggare, och lätta blefvo hans dagar icke.\n\nDe andra hade visst hjälpt honom ett bra stycke framåt, men arbete fans \ndär likväl ännu, mera än en man kunde utföra. Egentlig hvila kunde han \naldrig unna sig, utan betraktade såsom hvila de stunder han sysslade \ninomhus och såg till Katies behof.\n\nMen det var icke många timmar han hvilade sig ens på det sättet. \nVanligen lekte hon dagen i ända i hans närhet ute vid arbetet, sof på \nhans hopvikta rock vid foten af någon trästubbe och följde honom \ndäremellan på hvart steg, som en liten hund. \"Uncle Dave\", såsom hon \nkallade honom äfven sedan hon glömt de få andra engelska ord hon \nkunnat, var allting för henne.\n\nDen första åkern blef, tack vare hjälpen vid trädfällningen, i ordning \ni god tid på våren. Stor var den väl icke och stubbarna måste han visst \nlemna kvar där de vuxit, men den jungfruliga jorden var i gengäld så \nkraftig att brådden snart täckte jorden som en tät, grön matta. Utsädet \nhade Koivumäki hemtat då han gjorde den sista provianteringsfärden ned \ntill bygden.\n\nMed ängsmarken hade han mindre möda, då den befans så rikligt \ngräsbärande, att de fåtaliga träden till en början opåtaldt kunde \nlämnas. Han fällde endast så många han behöfde för att inhägna den del \nhan ämnade afbärga. Resten blef bete och det skulle varit rikligt för \nflera gånger så många kreatur han egde.\n\nStörre delen af sommaren arbetade han på rödjande af mera åker, så att \nhan hade en rätt aktningsvärd areal för höstsådd, redan innan han \nskördade vårhvetet och hafren. Men så snart han stackat dem och gjort \nundan sin sådd, begynte han uppföra ett uthus, afsedt att härbärgera \nkon och hästarna under vintern.\n\nHan var särdeles belåten med den början han gjort. Skörden hade \nutfallit bättre än han alls vågat hoppas, kräken trifdes alldeles \nförträffligt och den nya sådden, som fått regn i rättan tid, sköt \nhastigt upp till en kraftig, mörkgrön brådd.\n\n-- Det vore en riktigt vacker åker, om jag bara orkat få bort \nstubbarna, berättade han åt Katie som alltid med största uppmärksamhet \nlyssnade till hans meddelanden om nybyggets affärer och såg så vis ut \nsom om hon fullt förstått hvarom det var fråga.\n\nDavid fann det nämligen långt ifrån alltid lätt att finna samtalsämnen, \nsom roade Katie, och hade därför småningom gjort det till en vana att \nunderhålla henne med alla sina tankar och planer rörande nybygget. Och \ndå hon alltid såg intresserad ut, men aldrig tillät sig några \ninvändningar, var arrangementet ömsesidigt i allo tillfredsställande.\n\nEn afton fram på hösten, då Katie i anledning af det ruskiga vädret \ngått ovanligt tidigt till sängs, arbetade David ännu i skymningen på \nsitt nya uthus, hvilket icke på långt när gick så hastigt framåt som \nhan önskat. Medan han som bäst höll på att klyfva en rund stock för \ntakvirke, såg han en karl komma upp längs randen af bråddåkern. Han \nhöll upp med arbetet, men betraktade den främmande utan att röra sig \nfrån stället. Först då denne hunnit helt nära, såg David att det var \nKalle Lehtinen.\n\n-- Hälsningar från Michigan, sade Kalle, då han kommit ända fram.\n\n-- Hvad hörs väl därifrån? hälsade David tillbaka. Och så skakade de \nhand så lamt som om båda varit vingskjutna.\n\n-- Nå, inte stort någonting. Dåliga tider är det där också, så att man \nknappt kan förtjäna födan.\n\n-- Jaså, det är dåligt också där? frågade David, som om Michigans \naffärer varit af största vigt för honom, ehuru han aldrig varit där och \nföga ens visste hvar det låg.\n\n-- Och huru lefver man här? började Kalle Lehtinen, efter en längre \npaus, hvarunder båda säfligt och metodiskt stoppat och tändt sina \npipor.\n\n-- Sakta går det ju, men inte har man just häller något att klaga \nöfver.\n\n-- Inte ställa grannarna åtminstone till något bråk här, skämtade \nLehtinen. -- Och en jäkla vacker brådd har du. Här blir duktigt med säd \nnästa år.\n\n-- Nog växte ju vårsäden bra, medgaf David -- men inte vet man ännu \nhuru det blir nästa sommar.\n\n-- Och huru mår flickan? frågade Lehtinen, som ansåg sig ha ådagalagt \ntillräckligt intresse for viktigare angelägenheter och därför nu kunna \ninlåta sig på det ämne, hvarmed han nog hälst skulle börjat, om det \nvarit tillständigt.\n\n-- Bra mår hon och växer duktigt. Nu sofver hon redan.\n\nSå rökte de igen en stund under tystnad, tills David i sin tur frågade \nhuru hans gäst råkat ditåt trakten.\n\n-- Nå jag tänkte att här blir förtjänst när vintern kommer. Och till \ndess kan jag väl få arbete på någon farm, hälst för födan. Det fins ju \ngårdar söderut härifrån. Men först ville jag se huru här lefdes.\n\n-- Arbete skulle ju också här finnas tillräckligt, besvarade David den \nindirekta frågan, medan de i sakta mak gingo åt stugan till -- men råd \natt betala lön fins inte.\n\n-- Nå det kunde vi väl komma öfverens om. Det betalas inte stort för \njordbruksarbete någonstans de här tiderna. Och sparadt blef det inte \njust häller i Hancock, så att man kunde resa omkring och söka större \nförtjänst.\n\nDet var så tämligen tydligt att Lehtinen såsom vanligt slarfvat bort \nhela sin sommarförtjänst och nu endast tänkte på huru han skulle kunna \nlefva tills skogshugget började. Och David behöfde nog all hjälp han \nkunde få, men det bjöd emot att begagna sig af den gamla kamratens läge \nför att få hjälpen gratis.\n\n-- Kanske kunna vi ställa om lön på något sätt, afgjorde han därför \nsaken. -- Om inte förr, så när jag kan sälja litet säd.\n\n-- Det är det inte värdt att tala om, återtog Lehtinen. -- Vägarna äro \nfulla af folk den här hösten, som vore glada nog om de kunde förtjena \nsin föda. Här i ödemarken vet man inte huru dåliga tiderna äro.\n\nNästa morgon stod han vid Katies säng, då hon vaknade. Hon såg undrande \npå honom några ögonblick.\n\n-- Kalle! sade hon därpå sakta. -- Kalle har kommit. Snälla Kalle!\n\n-- Det välsignade barnet känner ju igen mig! utbrast Lehtinen, \nbetydligt mera förtjust än han ansåg tillständigt att visa. -- Inte har \nKalle ju kunnat hämta mycket med åt dig, men litet snask har han i alla \nfall.\n\nHan bar henne hela morgonen omkring på axeln, medan han tog i ögnasikte \nhvad David uträttat under sommaren.\n\n-- Nog blir det här ännu en styf gård, försäkrade han, medan de åto sin \nfrukost. Med sådan ängsmark här är kan du ju hålla en hel hjord om du \nvill. Till och med de utkörda hästkräken du köpte äro helt ståtliga nu.\n\n-- Dem skulle väl ingen känna igen, medgaf David belåtet.\n\n-- De äro säkert värda fyra gånger mera än du betalade. Med dem kan du \nförtjäna vackra pengar i vinter. Det lönar sig bättre att släpa stock \nän att hugga.\n\n-- Kan nog hända. Men inte kan jag ju lämna barnet här ensamt och inte \ntaga henne med häller, så de pengarna få nog bli oförtjänade.\n\n-- Det vet man inte. Om du vill låta mig köra, så dela vi förtjensten. \nEn vecka med ena hästen och nästa vecka med den andra, så hålla de ut. \nOckså det blir pengar, då man inte behöfver köpa foder.\n\n-- Det är ingen dålig fundering. Tid har ju hästarna nog under vintern.\n\n-- Och på våren kan du taga fast tio af dem att föda under sommaren, \nfortsatte Lehtinen. -- Stockkörarne betala nog hällre en tjugu, \ntjugufem dollars stycket än de sälja för nästan ingenting.\n\nDavid myste af förnöjelse. Det var icke hans vana att tänka längre än \npå det arbete han närmast hade att utföra, men då någon annan gjorde \nett förslag, fattade han så snabbt som trots någon om det var \nfördelaktigt eller motsatsen. Och just det hade utgjort hans största \nbekymmer att utsikterna till kontant förtjänst voro så ytterst små.\n\nKalle Lehtinen arbetade som om nybygget varit hans eget och hvad det \nled begynte det nog synas att arbetsstyrkan fördubblats. Innan vintern \nkom, var det kombinerade stallet och fähuset fullt färdigt och därtill \nåtskilligt annat undangjordt, hvilket David aldrig ens kunnat tänka på \natt begynna om han varit ensam.\n\nAbel Korhonen var den näste, som kom på besök. Han hade uppgjort ett \nstort hyggeskontrakt och hade stämt möte på nybygget med så många af \ndet gamla arbetslaget han hade reda på och med en hel hop nytt folk \ndärjämte. Det blef helt lifligt på \"Anttila\" medan manskapet samlades \noch väntade på att årstiden skulle stadga sig. De flesta af dem voro \nnöjda nog att kunna förtjäna sitt uppehälle under de tvunget sysslolösa \nvinterdagarna, så att David fick en massa arbete utfördt. Han och \nLehtinen hade huggit ned skogen för en rätt stor, ny åker, så att där \nfans virke tillräckligt. En badstuga växte upp inom några dagar och \ndärnäst en ria samt en lada, dit männen flyttade hans höstack för att \nfå bekvämare nattläger. Nybygget började till sin egares stora \nbelåtenhet arta sig till en riktigt prydlig gård.\n\nNästan ännu belåtnare var Katie, som igen hade sällskap och omväxling \ndagen lång. Och blef bortskämd i nästan lika mån af alla.\n\n-- Hon kommer att få ledsamt, då här blir tomt igen, anmärkte David \naftonen före uppbrottet till storskogen.\n\n-- Nå, någon gång kommer man väl hitåt också under vintern, förmodade \nKorhonen -- om ej annat så för att gå i badstun. Det har inte beståtts \nförut i de här trakterna.\n\nHan gillade i allo Lehtinens förslag beträffande stocksläpning.\n\n-- På det sättet kan det bli riktig karl också af dig, sade han, mera \nöppenhjärtligt än smickrande -- isynnerhet om du låter Anttila taga \nhand om pengarna för er båda. Bäst vore det till och med om du sedan \nblef här öfver sommaren, fast du inte förtjänar mera än maten. De tre \når jag känt dig har du förstört hvar dollar, så du ingenting har i \nbehåll, fast du är nog så duktig i arbetet.\n\n-- Nå, man får se då vintern är slut. Nog kunde det ju gå också på det \nsättet, medgaf Lehtinen.\n\nDen närmaste tiden därefter sysslade han mest med att underhålla Katie, \nsom tycktes känna sig helt borttappad, då där med ens blef så tyst och \ntomt. Men redan inom ett par veckor blef där stadigt vinterföre, så att \nhan kunde börja köra.\n\nDärefter kom han blott till söndagarna till nybygget och hemtade \nordentligt hvar likviddag i det närmaste hela förtjänsten till David, \nsom aldrig kunde förvåna sig tillräckligt öfver huru mycket pengar det \nblef. Redan före jul kände han sig så förmögen att han skickade \nLehtinen ned till bygden efter en andra ko, ett par grisar och ett och \nhvarje smått till hälgen.\n\nHans ombud förstörde visst en hel del af sina egna pengar på den \nfärden, på snask och leksaker och annat för Katies julafton, men därför \nkunde David icke förmå sig att klandra honom.\n\n-- Det skulle jag nog aldrig kommit att tänka på, sade han blott, högst \nförvånad öfver att det icke fallit honom själf in och på samma gång \nmycket belåten med Lehtinens uppköp. Men hälften af dem ville han \nbetala och yrkade så bestämdt därpå att han till sist fick sin vilja \nfram.\n\nVintern gick småningom, under träget arbete och större nykterhet än \nKalle Lehtinen kunde påminna sig sedan åtskilliga år tillbaka. Han var \nicke mera än två gånger under hela vintern med om något viftande och \ninte ens då blef det riktigt allvarsamt. Men därför voro också hans \nvinterbesparingar så stora, att han knappast själf kunde tro det, då \nDavid och han, sedan släpningen tagit slut på året, gjorde upp \nsluträkning.\n\n-- Det här lenmar jag hos dig, allt hvad jag inte behöfver för resan, \nsade han då affärerna voro klara. -- Den här sommaren ämnar jag mig \nända till Kalifornien. Jag har nog tänkt på hvad Korhonen sade och sant \när det visst, men jag kan inte hållas så länge på ett ställe. Inte \nduger jag att börja med riktigt jordbruk så länge det ännu fins så \nmycket att se och försöka här i landet.\n\n-- Här skulle ju nog finnas fullt upp med arbete för två och i år kunde \njag också betala vanlig lön, då det kommit in så mycket pengar, \nfrästade David.\n\n-- Bra vore det visst, medgaf Lehtinen tveksamt -- och mera skulle jag \nväl ha i behåll. -- -- Nå, det går ju an att försöka några veckor. Men \nom jag också sedan reser, så kommer jag säkert tillbaka i höst. Vi \nkunde väl också nästa vinter ha samma slags bolag?\n\n-- Riktigt gärna för mig. Men kanske du ändå stannar?\n\nLehtinen svarade ingenting, utan arbetade de följande tre veckorna som \nom det gällt lifvet. Det såg nästan ut som om han sökt med våld kväfva \nbegäret att ströfva. Men det hjälpte ej. Den tredje lördagsaftonen, \nsedan de tagit sitt bad, förklarade han sig icke kunna stanna längre.\n\n-- Det riktigt drager mig bort, sade han -- och då tjänar det inte till \nnågonting att hålla emot. Men till hösten kommer jag säkert tillbaka. \nDet här käns ändå som hemma.\n\nDavid insåg godt att alla vidare invändningar voro onödiga och \nuppräknade därför helt enkelt dagslönen för vårarbetet. Den steg till \nså mycket att Lehtinen alls icke brydde sig om att röra \nvinterbesparingarna.\n\n-- Behåll du dem, sade han. -- Och om det blir nöd på färde, så använd \ndem bara. Jag skulle i alla fall själf göra af med dem.\n\nHela söndagen lekte han med Katie, men så snart hon gått till sängs \nbörjade han göra sig i ordning. Och nästa morgon före soluppgången \nbegaf han sig på väg.\n\nDavid och Katie voro helt allena på nytt, men David hade alls ingen tid \natt hänge sig åt tankar på ensamheten af sitt lif i ödemarken. Därtill \nfans där alldeles för mycket arbete, som måste uträttas. Och Katie var \nännu icke gammal nog att många dagar känna sig tröstlös. Allt gick inom \nkort igen sin gilla gång på Anttila, David arbetande som en träl från \nsoluppgången till sena kvällen och Katie såsom förut följande honom i \nfjäten dagen lång.\n\nFörst långt fram på hösten kom Lehtinen tillbaka, sedan David redan \nbeslutat att taga Katie med sig och vandra ned till bygden för att söka \nhjälp för höstsysslorna, dem han fann det omöjligt att mera rå med \nensam.\n\nSommaren hade alls icke slagit sig till pengar för Kalle Lehtinen, som \nfunnit den fjärmaste västern öfverlupen både af arbetssökande och af \nallehanda drifvare, som brydde sig mycket litet om att finna det arbete \nde alla sade sig söka.\n\nKineser ha det bäst där, påstod han. --De ha inte några söndagar och \nsupa aldrig, så att folk hälst använder dem. Hvita människor få svälta, \nifall de inte varit där länge och kunnat skaffa sig stadigt arbete.\nHans yttre visade noggrannt att han haft det svårt och \"hem\", såsom han \nsade, kom han utan en dollar i fickan. Han hade icke ens kunnat köpa \nsig en järnvägsbiljett, utan hade gått till fots en större del af \nvägen.\n\n-- En och annan gång kunde man ju visst stjäla sig in på frakttågen och \nåka en half dag eller så, berättade han. -- Men nog fick man gå \ndäremellan så fötterna värkte. Här är det i alla fall bra mycket \nbättre!\n\nMen de bittra erfarenheterna hade likväl ingalunda kurerat honom.\n\nUnder vintern släpade han såsom året förut stock för gemensam räkning \noch förtjänade vackra pengar, hvilka åter anförtroddes i Davids vård. \nOch ända till inemot midsommar arbetade han sedan för denne, men då \nkunde han icke längre hållas stilla, utan begaf sig på väg uppåt \nKanada.\n\n-- De berättade under vintern att där hittats duktigt med guld i \nColumbia, upplyste han -- och nu vill jag försöka min lycka med den \naffären. Kanske har man tur och blir rik karl på en gång, så att man \nkan fara hem och köpa en riktig herrgård.\n\nSå väl gick det honom visst icke. Men då vintern infann sig tidigt där \nuppe i bärgen kom också Kalle Lehtinen en hel månad tidigare än året \nförut tillbaka till Minnesota, så att David alls icke hade några \nsvårigheter med höstarbetena. Och följande vår slogo sig två andra \nlandsmän ned i närheten, med besparingar från arbetet i skogarna.\n\nDe hade sett huru raskt Davids farm gått framåt och hade därför \nbeslutat att också bli nybyggare. Det lönade sig helt säkert bättre än \natt fara hem och köpa något litet hemman, som aldrig kunde gifva mera \nän just jämnt hvad man behöfde för att lefva. Anttila hade ju inte haft \nstort någonting att börja med och ännu därtill ett barn att sörja för, \nmen ändå hade han redan en riktigt vacker gård.\n\nOch David, som icke kunde önska något bättre än att folk kom till \ntrakten, hjälpte dem på alla sätt han kunde.\n\nInnan han varit där fem år hade ett halft dussin andra gårdar uppstått \ni grannskapet. Ingen af dem kunde dock jämföras med hans egen, hvilken \nalls icke mera såg ut såsom ett nybygge. Numera hade han en man i \narbete hela året och dessutom arbetade Kalle Lehtinen såsom förut vår \noch höst på Anttila.\n\nÄnnu hade denne visst icke helt och hållet upphört med sina \nsommarströftåg, men utflykterna blefvo allt kortare. Han hade småningom \ndrifvit omkring i de flesta af unionens stater, utan att få tag på \nnågot han ansett värdt att hänga sig fast vid, och begynte därför bli \naltmera stadigvarande i Minnesota.\n\nDen femte sommaren kommo några amerikanare ut till det börjande \nsettlementet. De sågo sig omkring i trakten, undersökte floden och \nslutade med att köpa forsen och jorden på båda sidor därom. På vintern \nkommo de sedan tillbaka med en hop arbetare och begynte bygga ett \nträsliperi, för hvilket de tillhandlat sig stora sträckor af den \nskogsmark, därifrån det grofva timret förut blifvit afvärkadt.\n\nDå blef där på en gång lif och rörelse i näjden. En mängd både \nnybyggare och annat folk slogo sig ned där, arbetare samlades för \nfabriken och hus af allehanda slag växte upp med otrolig fart längs de \ngator, som utstakats närmast fabrikstomten.\n\nKalle Lehtinen var ingalunda den siste, som insåg hvilka fördelar där \nstodo att vinna af den nya rörelsen. Han beslöt öppna handel och då \nhans besparingar uppgingo till en respektabel summa dröjde det icke \nlänge innan han hade slagit upp en välförsedd butik på Anttilas mark \ntätt invid fabriksområdet.\n\nRedan följande vår öppnades en skola, och då fabriken under sommaren \nkom i gång, blef där genast regelbunden samfärdsel med den öfriga \nvärlden medels en flatbottnad flodångbåt. Och jorden steg i värde, så \natt David Anttila kunnat få en liten förmögenhet för sin gård, om han \nvelat lyssna till förslagen att sälja den.\n\nMen därom ville han alls icke höra talas.\n\n-- Nog duger det ju att lefva här likasom förut, afböjde han sådana \nanbud, -- bättre än förut, nu då man kan sälja allt hvad man inte själf \nbehöfver. Kanske när Katie blir stor -- om hon inte vill stanna här.\n\nHon var fortfarande medelpunkten för alla hans tankar och planer. För \nhennes skull var det han gifvit gratis mark åt skolan och därtill ett \nstörre årligt bidrag än någon annan, så att de genast kunde anställa en \nså god lärarinna det var möjligt att få. För så vidt det berodde på \nhonom skulle Katie hafva allt af det bästa.\n\nFör henne var \"Uncle-Dave\" också ännu världens medelpunkt, trots alla \nde nya vänner och bekanta hon fann bland de ständigt talrikare \nnykomlingarna. Och de visade henne dock större vänlighet och \nuppmärksamhet än någon annans barn. David var ju onekligt den \nförmögnaste mannen på orten och till hans benägenhet fans ingen genare \nväg än undfallenhet mot hans fosterdotter.\n\nDet gjorde henne emellertid till och med mera själfrådig än hon skulle \nblifvit genom Davids uppfostran, hvilken noga taget inskränkte sig till \natt låta henne göra som hon ville i de flesta afseenden. Endast i \nsällsynta undantagsfall hände det att hon icke kunde genomdrifva sin \nvilja. Och endast på hennes medfödda goda egenskaper berodde det att \nhon icke blef outhärdligt bortskämd. Men det vande henne i alla fall \natt tänka ytterst litet på andras önskningar i bredd med sina egna.\n\nDärför tänkte hon icke häller alls på Uncle Dave's känslor då hon en \ndag bad att han skulle skicka henne till en skola i någon stor stad.\n\nHon hade under årens lopp hört altmera af sina nya vänner om lifvet och \nrörelsen i de stora städerna tills det hägrade för henne som den \nstörsta möjliga sällhet att få komma dit och själf se det. Nu var hon \ntolf år gammal och ville till en skola, där hon kunde lära allt, som \nbehöfdes för att bli en riktig dam.\n\nDet hade aldrig fallit David in att hon kunde behöfva mera lärdom än \nderas egen lärarinna kunde meddela henne. Och ändå mindre hade han \ntänkt på att hon icke där ute i settlementet kunde bli en så fin dam \nsom trots någon. Men sedan han lagt råd med sin hjälpreda i kvistiga \nfall, den världserfarne Kalle Lehtinen, beslöt han att låta henne resa, \nsärdeles då också lärarinnan ansåg det bäst för flickan.\n\nMen själf förde han henne icke till Boston, dit det blifvit beslutet \natt hon skulle skickas.\n\n-- Inte duger jag till någonting på en sådan resa, förklarade han. -- \nJag vet ingenting om sådana saker och kan ju knappast tala med annat \nfolk än våra egna. -- Kunde inte vår lärarinna föra henne till skolan?\n\nDenna hade alls ingenting emot en lusttur österut under ferien, utan \nåtog sig genast uppdraget. Så snart skolan stängt sina dörrar reste de, \nlärarinnan försedd med öppen fullmakt att utrusta Katie på det bästa \nsamt med rundliga medel för allt de möjligen kunde behöfva.\n\nKatie var visst något betryckt de par sista dagarna och grät en smula, \ndå det kom till afskedet, men var dock för mycket upptagen af tankarna \npå allt det hon skulle få se för att taga det synnerligt svårt.\n\nDavid grät väl icke, det låg inte i hans natur. Men han erfor en \nunderlig förnimmelse af något tjockt i strupen, något han icke kunde \nsvälja ned, så att hans röst ljöd hes då han, när flodångbåten försvann \nur sikte, vände sig till Lehtinen.\n\n-- Där far hon nu, sade han sakta. -- Huru må världen se ut då hon \nkommer tillbaka? -- om hon alls kommer.\n\n-- Nog kommer hon, tröstade Kalle Lehtinen -- men ledsamt blir det \nefter henne.\n\n\n\n\nDAVID ANTTILAS ÖDE.\n\n\nDet blef nog ledsammare efter Katie än till och med David föreställt \nsig. Men han visade det endast genom att bli om möjligt ännu fåordigare \nän förut. Själf arbetade han lika strängt som alltid, från morgon till \nkväll, ehuru han mycket väl kunnat låta andra utföra det tyngsta \narbetet, då hans gård var i det mest blomstrande skick och gaf långt \nmera än han behöfde för sitt ytterst enkla lif. Icke ens sedan Katies \nvistande i Boston begynt draga rätt dryga pengar, gick allt åt, som\nkom in.\n\nHennes bref voro det enda nöje han numera hade, men det var så stort \natt han gärna skulle arbetat dubbelt hårdare om det varit nödvändigt \nför att bestrida utgifterna för henne. Och dock kunde han icke ens \nnjuta det nöjet oblandadt. Hans engelska var ännu så klen, att han \nmåste taga Lehtinen till hjälp för att riktigt få reda på hvad hon \nskref.\n\nDet bekände han emellertid icke ens för denne, utan försökte alltid \nförst själf stafva igenom brefven. Först på aftonen den dag de kommit \nbrukade han gå öfver till Lehtinen, för att också låta honom läsa dem.\n\n-- Kanske du läser det högt, sade han oföränderligt. -- Jag har nog \nläst det, men hör det gärna en gång till.\n\nOch Kalle Lehtinen, som utmärkt väl visste hvar skon klämde, öfversatte \nutan vidare så godt han kunde brefven till finska.\n\n-- Det är likasom trefligare att höra det på eget språk, anmärkte han \nendast, likaledes alltid utan minsta förändring af formeln. Och utan \natt någondera tänkte på att ens draga på munnen.\n\nSettlementet utvecklade sig så hastigt som det endast är möjligt i \nAmerika, sedan ännu en stor fabrik kommit i gång på motsatta sidan af \nforsen. Ett par af de tidigaste nybyggarne hade redan sålt sina \nlägenheter till högt pris åt spekulanter, som delat dem till \nbyggnadstomter och förtjänat vackra pengar på spekulationen. En värklig \nstad höll på att växa upp längs floden och jordvärdet invid denna steg \noupphörligt.\n\nDen ende, som var helt och hållet omedgörlig beträffande försäljning af \njord var David Anttila. Åt Lehtinen hade han upplåtit en rymlig tomt \nnärmast fabriksmarken och åt skolan hade han skänkt en annan, ändå \nrymligare, men det var allt.\n\n-- Kanske den tid ännu kommer då man måste sälja, förmenade han. -- \nTill dess far jorden inte illa i min vård.\n\nHvad han egentligen menade med \"den tid då man måste sälja\", visste \ningen. Kanske visste han det icke ens själf riktigt noga. Huru som \nhälst hade han aldrig ett ord att anmärka om de småningom stigande \nbelopp han sände till Boston. Hans inkomster ökades ju också ständigt \noch likaså, oaktadt utgifterna, hans besparingar i den nya stadens \nbank.\n\nDen enda, utom Kalle Lehtinen, han alls brydde sig om att umgås med, \nvar skollärarinnan, som själf då och då brefväxlade med Katie och \nalltid var högst intresserad af nyheterna från Boston. Tack vare henne \nlärde han sig också småningom så mycket mera engelska, att han på egen \nhand något så när kunde taga reda på innehållet af brefven från Katie, \nsom skref både regelbundet och ofta till \"Uncle Dave.\"\n\nMen därför öfvergaf han ingalunda vanan att låta Lehtinen läsa och \nöfversätta brefven. Tvärtom blef det snart nog vanligt att de båda, \nefter att ha läst dem, begåfvo sig till lärarinnan för att låta också \nhenne få del af dem. Och därefter stannade de som oftast hela aftonen \nhos henne.\n\nI början kände sig David visst något styf och generad i hennes \nsällskap. Hon var omisskänneligt \"herrskap\", ehuru hon arbetade för \nsitt bröd likasom enhvar annan i settlementet. Och trots åren i Amerika \nhade han ännu icke lyckats öfvervinna en viss obehaglig känsla af \nunderlägsenhet i sådant sällskap. Men då han såg huru fullkomligt \nobesväradt Lehtinen uppträdde, oaktadt den respekt också han \nsynbarligen hyste för henne, begynte David likaledes småningom tina \nupp.\n\nHon åter gjorde alls ingen skillnad mellan dem och herrarne, \ntjänstemännen vid fabrikerna, af hvilka några då och då likaledes \nbrukade komma på besök. De båda finnarne åtnjöto sig själfva ovetande \nanseende såsom de duktigaste männen i den nya staden, de, som \negentligen grundat den i ödemarken, till fördel för både sig själfva \noch andra. Och sådana karlar bemöter man med aktning, särskildt då de \nalls icke tränga sig och sin duktighet på någon.\n\nSmåningom började David till och med hysa allehanda egendomliga tankar \nrörande Kalle Lehtinens lust att i tid och otid draga honom med till \nskolhuset, där lärarinnan också hade sin bostad.\n\nBara inte karlen hade några andra slags funderingar på det hållet! Men \ndet kunde väl aldrig gå. Hon var ju visst mycket vänlig och tycktes \nalltid riktigt glad då de kommo, men nog var hon i alla fall mycket \nförmer än Kalle.\n\nAlldeles ung var hon väl icke häller mera, men ändå flera år yngre än \nhan. Och så bra såg hon också ut, att hon lätt kunde få sig en man \nbland ingeniörerna och bokhållarne vid fabrikerna, om hon nu en gång \nville gifta sig.\n\nFast, ingen kunde häller veta hvad kvinfolk riktigt tänkte på. Kalle \nvar i alla fall ingen oäfven karl att se på, utom att han höll på att \nbli rätt förmögen. Och kunde berätta bättre och mera än de flesta om \nallt han sett och varit med om. Och det var ingalunda litet.\n\nJu mera David tänkte öfver utsikterna, desto mindre hopplösa föreföllo \nde honom. Därför blef han icke häller på långt när så öfverraskad som \nLehtinen möjligen väntat, då denne en afton infann sig uppsträckt i \nsina bästa kläder och hälsade vännen, som redan höll på att gå till \nsängs, med meddelandet att han varit på friarefärd.\n\n-- Och bra gick det, gissar jag, sade David, som omöjligt kunde \nmisstaga sig på den skinande belåtenhet, som lyste ur Kalles fysionomi.\n\n-- Bra gick det, bekräftade denne. -- Fast jag ännu inte kan förstå att \nhon ville. En sådan drifvare som jag varit i mina dagar -- och supit \nhar jag ännu till. Men hon sade att hon kunde söka länge och ändå råka \nvärre, så vi behöfde inte bry oss om hvad jag varit förut.\n\n-- Det visar att boklärdomen inte gjort af med förståndet, filosoferade \nDavid. -- Är det redan bestämdt när det blir bröllopp?\n\n-- Nå, inte riktigt ännu, bekände Lehtinen en smula förläget. -- Då man \nju inte behöfver lysning här i landet ville jag att vi skulle gå till \nprästen i morgon, men hon skrattade och sade att det väl ändå inte var \nsådan brådska.\n\nDavid nära på skrattade själf, ehuru det ingalunda hörde till hans \nvanor.\n\n-- Hvarför tog du inte prästen med då du gick på frieri så skulle det \ngått fortare? -- Du är tokig, karl! Men så lär det ju vara när kärleken \nkommer.\n\n-- Hon säger att hit först måste komma en annan lärarinna, som kan taga \nskolan, meddelade Lehtinen missmodigt. -- Och ingen kan ju veta huru \nlänge det räcker.\n\n-- Jag sade ju att hon är en riktigt förnuftig människa. Och det kan \nnog behöfvas, då du mist ditt vett. Men bra har det ju gått och lycka \när det för dig.\n\nJo, bra har det gått, medgaf Kalle, med belåtenheten på nytt skinande \nur hvarje drag, oaktadt missräkningen med bröllopet.\n\nDet dröjde emellertid icke längre än några veckor innan den nya \nlärarinnan kom och omedelbart därefter blef den gamla \"Misstress \nCharles Lehtinen\", såsom prästen kallade henne i lyckönskningstalet \ngenast efter vigseln. Denna försiggick på Anttila, hvars egare klädt \nhela stugan med grönt, så att den liknade en stor löfsal, och hade \nställt till ett dundrande brölloppskalas, utan minsta hänsyn till \nkostnaden. Så godt som hvarenda själ i settlementet var inbjuden och \ningen enda af de bjudna hade uteblifvit.\n\nEndast Katie saknades och det blott emedan David, då ingen kunde \nskickas efter henne, bestämdt motsatte sig att hon skulle göra resan \nensam.\n\n-- Jag far snart själf och hälsar på henne, förklarade han -- och talar \nom allt, som händt här hemma.\n\nDen gamla vännens förlofning och giftermål hade rent af gjort David \nsjälf yngre. Språksammare blef han väl knappast, men han såg belåtnare \nut än någonsin sedan Katie reste och drog sig på långt när icke mera så \nmycket undan andra människor som han förut gjort. Det bästa beviset för \nden inre förändringen var dock hans afsikt att göra en resa till \nBoston.\n\nDen utförde han på eget bevåg redan ett par veckor efter Lehtinens \nbröllopp, och då han återvände var han också till det yttre en helt \nannan människa. Håret var klippt på stadsfason och skägget bortrakadt. \nHatten var helt modern och de nya stadskläderna sågo ytterst fina ut. \nMen mera än tre dagar hade han icke tillbragt i Boston och ytterst \nsvårt funno han och fru Lehtinen det att förmå honom till meddelsamhet \nom vare sig Katie eller annat.\n\n-- Nog mådde hon ju bra, svarade han på deras otaliga frågor. -- Och \nhar blifvit riktigt en fullvuxen människa. Men mot mig var hon alldeles \nsom förr -- så glad att se mig, att hon både skrattade och grät när jag \nkom.\n\nOrsaken, hvarför han icke dröjt där längre berörde han emellertid icke, \neller åtminstone icke direkt.\n\n-- Hvad skulle jag nu göra där längre? sade han undvikande. -- Inte \npassar jag ju riktigt bland stadsfolk. Och på tre dagar hann jag nog \nmed allt jag hade att säga. -- Men ledsamt tycktes hon ändå hafva då \njag reste! tillade han efter ett litet uppehåll, med fundersam ton.\n\n-- Huru gammal är Dave? frågade M:rs Charles Lehtinen, då hon blifvit \nensam med sin man efter Davids besök. -- Jag tänkte aldrig förut på \nhonom annat än som på en gammal karl, men så ser han ju alls inte ut \nnumera.\n\n-- Inte är han häller gammal. Flera år yngre än jag, fast han är så \nmycket klokare. Omkring trettifem tror jag.\n\n-- Då börjar jag förstå huru det här hänger ihop, sade hon menande. Men \nlät af inga öfvertalningar förmå sig till större tydlighet gentemot sin \nherre och man, som begrep platt ingenting.\n\nFyra år hade det ursprungligen varit bestämdt att Katie skulle stanna i \nBoston. Något öfver tre af dem hade förflutit, då han gjorde sitt besök \ndär och sedan dess var han icke mera rätt nöjd med saker och ting på \nAnttila.\n\nHennes bref kommo visst fortfarande lika regelbundet som förut, men det \ngjorde ingalunda saken bättre. Tvärtom bidrogo de i sin mån till alla \nde tankar, hvarmed han aldrig förut brytt sin hjärna, men som nu \nständigt sysselsatte honom.\n\nDet förnämsta intryck han erhållit af sin resa österut var det af \nrikedomen och ståtligheten i de stora städerna. Sådana hus som det, där \nKatie bodde, hade han aldrig förut sett annat än från utsidan, likasom \nhan öfverhufvudtaget icke sett annat än de tarfligaste sidorna af \nlifvet både hemma och i Amerika. Icke ens i den nya staden, som vuxit \nupp kring hans hemman, lefde någon på annat än allra anspråkslösaste \nsätt, medan däremot både Katie och hennes vänner i Boston hade det helt \nannorlunda.\n\nHuru skulle hon alls igen kunna komma till rätta på samma sätt som \ninnan hon reste? Hans stuga och kammaren innanför voro ju ännu alldeles \noförändrade, den förra med samma bilade väggar och golf, den senare med \nde längesedan urblekta tapeter, som klistrades upp det sista året hon \nvar hemma. Nu måste hon ju tycka att det alltsamman var förfärligt \nynkligt.\n\nResultatet af funderingarna blef att han en vacker dag meddelade \nLehtinen sitt beslut att bygga ett uytt hus.\n\n-- Det gör du rätt i, försäkrade Lehtinen, som längesedan uppfört en \nprydlig bostad åt sig invid handelslokalen. -- Råd till det har du nog \noch den gamla kojan är ju också redan dålig. -- Huru bra jag ännu \nkommer ihåg då vi alla hjälptes åt att bygga den!\n\nDet skulle bli ett ståtligt hus, beslöt David, något, som Katie inte \nbehöfde skämmas för ens om någon af hennes Boston-vänner kom för att \nhälsa på henne. Han valde själf plats för det, ett bra stycke från \nfarmen, på en liten upphöjning nära åmynningen, därifrån man kunde se \nlånga vägar både uppåt och nedåt. Och sedan han rådfört sig med \nföreståndaren för grannfabriken skref denne på hans begäran till S:t \nPaul efter en amerikansk byggmästare, som visste huru ett fint hus \nborde se ut.\n\nByggmästaren kom och åtog sig att inom sex månader ha huset färdigt. \nMen David kände sig på nytt tveksam om hela företaget, då han hörde \nhuru mycket det skulle kosta.\n\nSå mycket hade han aldrig tänkt på! Nog hade han ju mera än den summan \npå banken, men -- -- --\n\n-- \"Nå, strunt! nog kommer det ju in mera om man orkar lefva\", var hans \nslutreflexion. \"Om det skall bli fint så måste det väl kosta.\"\n\nSedan blef det hans största nöje att följa med huru den prydliga \nbyggnaden växte upp. Där fans hvarken en stock eller en sten i hela \nhuset, som han ej sett innan den passades in.\n\nOch mera än en gång tvingade han byggmästaren med oemotståndlig \nenvishet att kassera ett eller annat, som han ej ansåg godt nog.\n\n-- Hus bygger man inte alla dagar, argumenterade han. -- Det skall stå \nlänge och därför får man inte använda skräp.\n\nDå det slutligen var färdigt och likvideradt gaf han byggmästaren ännu \nen rund summa för att köpa möbler och annat nödvändigt i S:t Paul. Och \ndå de anlände bad han fru Lehtinen visa huru de skulle ställas upp och \nallting göras så prydligt som möjligt. Ingenting fick saknas, allt \nskulle vara i fullt skick, ehuru besparingarna i banken gingo åt så \nnoga, att icke många hundra dollars funnos kvar, då alla uppköp voro \nvärkställda.\n\nMen då det väl var i så full ordning det kunde bli, låste han till det \nnya huset.\n\n-- Där skall ingen bo innan Katie kommer, bestämde han. -- Då fira vi \nhemkomstöl.\n\nFru Charles Lehtinen skakade än en gång menande på hufvudet såsom hon \ngjort många gånger sedan bygget påbörjades. Men förklarade ingenting \nför sin man, som icke begrep det minsta.\n\nDet var icke mera än två månader kvar till den tid, då Katie skulle \nkomma hem, då en gång mera än tre veckor förflöto utan något bref från \nhenne. David begynte redan känna sig betydligt orolig, men så kom en \nliten, synbarligen i hast skrifven breflapp med ursäkter för att hon ej \nskrifvit på så länge. Hon hade haft så otroligt mycket att göra. Men \nhon skulle skrifva snart igen.\n\nInom en vecka anlände också ett annat, långt bref, hvari hon gaf \nuttryck åt allt hon kände för dem där hemma, främst för Uncle Dave, \nhvilken hon ju hade att tacka för allt, men också för Lehtinen och hans \nhustru. Hon hade aldrig skrifvit så varmt och innerligt tacksamt, men \ndet oaktadt gjorde brefvet ett underligt otillfredsställande intryck på \nDavid.\n\nOch då åter mera än två veckor förgingo utan några underrättelser, \nbegynte han erfara en orolig nedstämdhet, hvilken icke ens tanken att \nhon ju snart skulle vara hemma och därför troligen icke skref, förmådde \nskingra.\n\nSå kom en dag, då postförestånderskan småleende räckte honom ett bref \nfrån Boston, innan han ens hunnit fråga om där fans något för honom.\n\nHan gick såsom han på senare tider brukat öfver till det nya huset och \nsatte sig på verandatrappstegen att läsa brefvet, som ju borde meddela \nhvilken dag hon ämnade komma.\n\n    \"Käraste Uncle Dave\",\n\n    \"När detta bref kommer fram till Anttila är jag inte mera bara\n    din Katie, utan också en annans, som är den bästa, käraste,\n    klokaste människa i världen -- näst min Uncle Dave. Sedan en\n    timme är jag gift och det första jag gör är att skrifva\n    till\" -- -- --\n\nSå långt kom han innan han alls fattade hvad han läst. Då såg han \nundrande upp från brefvet på det nya huset och strök sig öfver pannan, \nsom blifvit svettig fast det ju alls icke var varmt.\n\n\"Hon har gift sig\", sade han halfhögt och satt sedan alldeles stilla, \nutan att läsa vidare.\n\n\"Nej, hem måste man begifva sig\", sade han om en stund, igen högt. Och \ngick rätt öfver fälten tillbaka till sin gamla stuga.\n\nHan tänkte icke ens på att röka sedan han slagit sig ned på bänken vid \nspiseln, utan endast satt och såg in i elden, tills Lehtinen steg in \noch afbröt hans tankar.\n\n-- De sade på posten att du fått bref och då du inte kom öfver -- -- -- \nNär kommer hon?\n\n-- Snart kommer hon väl, svarade David på måfå. -- Hon har gift sig.\n\n-- Gift sig? har hon gift sig? Nå -- --\n\n-- Och hvarför inte? afbröt David häftigt.\n\n-- Ja, ja -- hvarför inte? hvarför skulle hon inte gifta sig -- -- Det \nvar bara så oförmodadt. Jag -- -- --\n\n-- Läs själf, afbröt David igen och räckte honom brefvet -- men läs \ninte på finska, tillade han.\n\nDet var ett långt bref, till större delen fyldt af osammanhängande \nbeskrifningar om honom, mannen. Hvarken Lehtinen eller David kunde \nriktigt fatta allt hvad hon sade om honom. Så mycket förstodo de dock \natt hon endast några veckor varit bekant med honom samt att han icke \nvelat låta henne resa innan de voro gifta. Han var rädd att hon skulle \nlåta dem öfvertala henne att lämna honom, då han alls icke vax rik. Men \ndet gjorde ingenting, försäkrade hon. Han var nog villig att arbeta och \nhade genast, då han hörde om Anttila och den nya staden, sagt att där \nfans en hel hop pengar att förtjäna. Uncle Dave skulle få se huru väl \nhan förstod sig på affärer, då de kommo. Och de ämnade komma om ett par \ndagar. Han ville nog göra en längre bröllopsresa, men hon hade inte \ngått in på att dröja mera än några dagar på vägen, fast hon hade mera \nän tillräckligt pengar öfver.\n\n-- Jaså, de komma hit -- redan om några dagar! Det var allt David hade \natt säga.\n\n-- Och han eger rakt ingenting, anmärkte Lehtinen -- efter hon talar om \nsina pengar för resan.\n\n-- Det betyder ju inte mycket om han annars duger. Nog kan man ju lefva \npå den här gården.\n\nSå sutto de båda tysta en stund, tills det blef för tryckande för \nLehtinen.\n\n-- Kommer du inte öfver till oss? frågade han. -- Min hustru är nog \nockså nyriken att få höra om brefvet.\n\n-- Inte nu. Här är ju en hel hop att tänka på.\n\nOch sedan Lehtinen gått, satt David länge och väl kvar på samma plats \noch i samma ställning, seende in i elden utan att ens röka. Senare på \naftonen kom han dock till klarhet och vandrade öfver till Lehtinen, som \nännu var i rörelse.\n\n-- I morgon måste du hjälpa mig med allt jag har att göra, började han, \nutan att ens hälsa. -- Jag ämnar mig härifrån och vill ställa allting i \nordning.\n\n-- Hvart ämnar du resa?\n\n-- Vet inte så noga -- någonstans västerut och se mig omkring.\n\n-- Och gården? hvad blir det af den?\n\n-- Inte duger det ju att vara två husbönder på ett ställe. Och så har \njag tänkt att jag aldrig skulle orkat få den gården, om det ej varit \nför flickan. För hennes skull var det ju ni alla hjälpte till.\n\n-- Är det därför du vill skänka bort den åt en karl, som du alls inte \nkänner?\n\n-- Åt henne, rättade David. -- Här kan hustrun ju ega hvad som hälst, \nutan att mannen kommer åt det.\n\n-- Och hvad blir det af dig?\n\n-- Jag kan väl arbeta. -- Kanske orkar jag ännu reda en annan gård åt \nmig. Ledigt land fins det ju nog.\n\nLehtinen såg både bekymrad och häpen ut. Det här var ju minst lika \ngalet som då David släpade det främmande barnet med sig på kälke från \nDakota. Men bakom galenskapen anade han dunkelt något, som gjorde honom \nstum.\n\n-- Försök inte att hålla honom tillbaka, sade hans hustru, sedan han \nlättat sitt hjärta för henne. -- Du är nog en bra karl, Charles, men \nDave är en bland tusen. Det är det enda han kan göra.\n\nOch så började hon gråta.\n\nDet begrep Charles Lehtinen icke häller riktigt, men han hyste alltför \nstark tillit till sin hustrus djupare visdom att icke göra som hon \nrådde. Nästa morgon gick han tidigt öfver till Anttila, sorgsen visst \nöfver den gång händelserna tagit, men utan lust till vidare \ninvändningar.\n\n-- Först göra vi klara papper om din tomt, så att där inte kan bli \nkrångel om den, sade David.\n\n-- För den betalar jag godt pris, om du låter mig köpa den.\n\n-- Inte har jag tänkt begära dina pengar. Men säkrast är det väl att vi \nskrifva köpebref.\n\n-- Den tomten är fullt värd ettusen, och det har jag råd att betala. \nVill du inte ha pengarna, så sätter jag dem på banken.\n\n-- Må vara. Kanske behöfvas de någon dag.\n\nKalle Lehtinen trodde sig nog begripa hvad Anttila menade, men svor \ninom sig på att hennes man aldrig skulle få se ens röken af de \npengarna.\n\n-- Och så vill jag ha ett salubref till henne, skrifvet om gården. Om \nvi skrifva datum för någon dag i sista veckan, så duger hennes \nflicknamn. Du får vittna.\n\n-- Om det blir strid, så går jag ed på saken. Och för resten sade hon \ninte i brefvet hvad han heter.\n\n-- Skrif att hon betalat någonting, så kvitterar jag. Annars duger det \ninte.\n\nDe hade båda under årens lopp lärt ett och hvarje om saker och ting i \nAmerika, Lehtinen så mycket att han med stöd af en tryckt hjälpreda \nkunde skrifva dokumenten på egen hand.\n\n-- Det är allt på rätt, sade han, sedan han tecknat upp Davids \nönskningar. -- I morgon har jag båda papperen färdiga.\n\n-- Kunde jag inte skrifva under i afton? Kanske komma de redan i \nmorgon.\n\n-- Ämnar du resa, innan de komma?\n\n-- Jo, svarade David kort.\n\nDå började Kalle Lehtinen begripa.\n\n-- Kom öfver på aftonsidan, sade han. -- Det skall vara färdigt. Den \nsista aftonen måste du vara hos oss.\n\nOch då han i detsamma vände sig om för att gå, begrep han med ens till \noch med hvarför hans hustru hade brustit i gråt.\n\nDet blef en tung afton, sedan pappren underskrifvits. David sade \nknappast ett ord, sedan han meddelat dem att han ämnade resa på järnväg \nså långt som till Montana och därifrån vandra vidare västerut, eller \nhvartåt han sedan tyckte det passade bäst.\n\n-- Någon gång skrifver jag kanske, lofvade han halft.\n\nDå han steg upp för att gå, räckte han några nycklar åt Lehtinen.\n\n-- Till det nya huset, sade han förklaringsvis. -- För dem genast dit, \nnär de komma. Gamla stugan är fastspikad.\n\n-- Då blir du väl här i natt?\n\n-- Jag hade tänkt gå nu, åt järnvägen till. Då kan jag hinna fram till \ntåget i morgon afton.\n\nDå de kommo ut i farstun, sågo de honom hänga öfver axeln en hoprullad \nfilt med ett par stöflar, bundna utanpå.\n\n-- Farväl nu och tack för alla de här åren, sade han då han skakade \nhand med dem.\n\nIngendera af dem hade ett ord till svar.\n\nMen då de sågo honom försvinna i mörkret, började m:rs Lehtinen snyfta \nså häftigt att hennes man försökte trösta henne.\n\n-- Gråt inte, sade han -- gråt inte! -- Fast nog är den karlen värd att \ngrå -- -- --\n\nDär afbröt han sig och skyndade bort, in i huset.\n\n\n\n"]