[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fqm2mShz5H6mNcMs4Q6hrUyMTNAQtM_vwcfY0MI0UUd8":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":15,"language":16,"yearPublished":17,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":18,"charCount":19,"usRestricted":20,"gutenbergId":21,"gutenbergSubjects":22,"gutenbergCategories":24,"gutenbergSummary":27,"gutenbergTranslators":28,"gutenbergDownloadCount":29,"aiDescription":30,"preamble":31,"content":32},1214,"Runola","Gottlund, Carl Axel",1796,1875,"1214-gottlund-c-a-runola","1214__Gottlund_C._A.__Runola",null,"runous",[14],"kansanperinne",[],"sv",1840,13716,82356,false,51098,[23],"Finnish poetry",[25,26],"Mythology, Legends & Folklore","Poetry","\"Runola\" by C. A. Gottlund is a poetic manuscript written in the early 19th century. The work revolves around themes of Finnish mythology and poetry, exploring the rich cultural heritage of Finland and its storytellers. The primary figure is Väinämöinen, a revered character from Finnish folklore, depicted here as he navigates through mystical realms in search of inspiration and connection with the essence of Finnish song and culture.  The opening of \"Runola\" introduces the author's contemplation of Finland's poetic landscape, noting the absence of a classic mythical homeland for Finnish poets. Through a series of lyrical reflections, the character expresses remorse over the neglect of the Finnish language and artistry. As he dreams, Väinämöinen himself appears, offering encouragement and motivation, urging him to seek the immortal realm of song. This enchanting journey promises to uncover the beauty of the Finnish language and traditions, inviting readers to delve into a narrative rich with lyrical and cultural significance. (This is an automatically generated summary.)",[],625,"Gottlundin kokoelma sisältää suomalaista kansanrunoutta ja mytologisia teemoja. Teoksen tavoitteena oli luoda suomalaisille oma tarunomainen laulujen maa ja mytologinen koti muiden kansojen sankaritarustojen tapaan.","C. A. Gottlundin 'Runola' on Projekti Lönnrotin julkaisu n:o 1214.\nE-kirja on public domainissa sekä EU:ssa että sen ulkopuolella, joten\nemme aseta mitään rajoituksia kirjan vapaan käytön ja levityksen\nsuhteen.\n\nTämän e-kirjan ovat tuottaneet Jari Koivisto ja Projekti Lönnrot.","RUNOLA\n\naf\n\nC. A. Gottlund\n\n\n\n\n\nJ. Simelii Enka,\nHelsingfors,\n1840.\n\n\n\n\n\n\n      Till lugnets hem och fridens byar\n      Går diktens skepp från _Vandas_ strand;\n      Bland ljusa moln och mörka skyar\n      Syns _Sångens_ Ö och _Sagans_ Land.\n\n\n\n        Imprimatur: J. M. af Tengström.\n\n\n\n            Den studerande\n               UNGDOMEN\n    vid Kejserliga Alexanders-Universitet\n              i Helsingfors.\n            vänskapsfullt\n                 af\n            Författaren.\n\n\n\n\nFå nationer torde för det närvarande hafva, och få torde hafva haft,\nså många egentliga folkskalder som den Finska; och likväl sakna\nFinnarne hvad så många andra folkslag deremot äga, ett _Sagans land_\nför sina Skalder, en _Sångens Ö_, ett _Guda-hem_, om ock skapadt i\ninbillningen och sången. Att till någon del afhjelpa denna brist, har\nvarit ursprungliga ändamålet med denna skrift.\n\nOm denna brist i den Finska Sångare-verlden än möjligen skulle\nkunna förklaras derigenom, att Poesi och Skaldekonst var nationens\nallmänna egendomlighet, så dessa egenskaper mera voro att anses såsom\nen hos folket medfödd natur, än fullkomnande genom konst; och att\nföljaktligen Skalderna, i detta fall, mera voro naturens barn än\nkonstens, så skulle kanske derigenom till någon del kunna förklaras,\nhvarföre hos Finnarne saknas detta diktens land, såsom en skapelse\naf fantasin, i ersättning för den verkliga sällhet Skalderna fåfängt\nsöka här på jorden; eller, med andra ord -- så var måhända, på grund\nhäraf, hela landet sjelft -- detta _Sagans och Sångens land_.\n\nMen äfven om en sådan förklaring möjligen skulle kunna antagas, så\nqvarstå likväl så många andra luckor och brister i den Finska myten\noch dikten, att man icke annorlunda torde kunna förklara detta,\nän derigenom: att Finnarne troligen fordom måtte hafva haft några\nföreställningar och begrepp, analoga med Grekernas och Romarenes\nom de _Elyseiska fälten_, Skandinavernas om _Valhalla_, Judarnes\nom _Paradiset_, o.s.v. ehuru dessa, under tidens längd, småningom\nförbleknat, och slutligen, med införandet af den Kristna Religionen\n-- äfven till deras minsta spår försvunnit. Att numera, genom konst,\nvilja ersätta och söka såsom en Finsk folk-myt insinuera hvad sjelfva\nnaturen af nationens legender redan saknar, eller hvad tiden hos oss\nredan till sista skärfven utplånat, kan blott under vissa villkor\nlåta tänka sig. Att i likhet med Grekernas _Olympus, Pindus_ eller\n_Parnassus_, i detta fall vilja lokalisera, eller idealisera, något\nställe eller något berg inom landet[1] såsom Skaldernas helgade hem,\nkan numera icke gerna låta göra sig, likaså litet som i allmänhet att\ni detta afseende framkomma med en paramyt, emedan fiktionen, om den\nskall få naturen af myt, måste grunda sig på sjelfva traditionen,\neller stödja sig på en annan sanning än den som blott finnes i\ndikten. Blott under ett villkor skulle jag likväl anse detta försök\nicke endast vara verkställbart och möjligt, utan äfven på sätt och\nvis lämpligt och ganska naturligt; och detta villkor har jag här sökt\nbegagna.\n\nEhuru visserligen drömmarnes magi, i sig sjelf, är den friaste af\nalla fantasier, utan all inskränkning med afseende å tid och rum,\när den likväl till sin natur bunden vid en viss verklighet, och\nligger oss icke omedelbart gifven i den fria viljans disposition. De\n(drömmarne) måste nemligen stödja sig på en viss natur-nödvändighet,\nhvilken ligger lika mycket _utom_ oss som _inom_ oss, eller på en\nviss fysisk verklighet, ehuru denna verklighet, liksom skuggan, är\ntill sin natur en fantom, en chimer, ett magiskt gyckel, hvarigenom\nde försätta oss i den närmaste beröring med sjelfva ande-verlden.\n\nSåvida nu ingen kan tadla mig för det jag drömmer, icke heller, i thy\nfall, såsom sanning bestrida verkligheten af hvad jag sett i drömmen,\nså hoppas jag ock att en beskrifning på Runola, betraktad endast som\nen dröm, skall, såsom sådan, undgå all anmärkning, och blott för\nframställningen, eller omtalandet deraf, måste jag här hafva att\nsvara. Eller med andra ord: om än det skulle anses otillbörligt, att\nvilja dikta om Gubben Väinämöinen annat, än hvad de gamla Runorna\nom honom veta att förtälja,[2] så måste det likväl vara en hvar\nlofligt, att åtminstone få drömma om honom; ock -- annat har jag ju\nicke gjort; helst dikten, framställd under formen af dröm, aldrig gör\nanspråk, hvarken på historisk sanning å ena sidan, eller på artistisk\nförtjenst å den andra.[3]\n\nDå nu den Finska Runan eller skaldekonsten, egentligen att tala,\nsällan och aldrig tillegnat sig den högre ståndpunkt som erbjuder sig\ni allusionen på en _annan verld_, på ett _tillkommande lif_ efter\ndetta, i tanken på en _himmelsk lycksalighet_, m.m. har hon i detta\nafseende sällan kunnat höja sig ifrån jorden, och ikläda sig någon\nhögre karakter än den sjelfva naturen och språket anvist henne.\nSå länge Väinämöinen, såsom sjelf endast ett jordens skötebarn,\nförenade i sin person den högsta fullkomlighet för den Finska sången,\nså länge kunde icke heller denna hans sångarestämma blifva den\nrena, himlaburna; ty för att verkeligen kunna finna något högt och\nfullkomligt på jorden, måste man tänka sig, eller måste det äfven\nfinnas, något analogt högre i himlen, eller utom jorden. Det är detta\njag här vågat konstituera. Jag har nemligen vågat ställa Väinämöinen\nunder en annan högre sångaremakt, under den allt omfattande Finska\nSången och Skaldekonsten, personifierad och idealiserad i Runamoinens\nperson. Väinämöinen är sjelf, till sin karakter, ännu för mycket\nenskild, och spelar i det hela en alltför underordnad roll, för\natt kunna uppträda och representera den högsta fullkomlighet af\nall Finsk skaldekonst. Jag har trott det dessutom vara nödvändigt,\natt Väinämöinen icke blott skulle jemföras med dem som i sång och\nstränga-spel voro inunder honom (emedan detta vore att nedsätta\nhonom); utan äfven med dem som voro honom öfverlägsnare (hvilket vore\natt upphöja honom). Han har ju dessutom, i den mytiska Runan, mer än\nen gång varit i förlägenhet både på ord och råd; och äfven sjelf, i\ndetta fall, någon gång erkänt bland andra en viss _Anders Vipuinen_\nför sin mästare. Men vare det härmed huru som helst, så hade en\n_Orpheus_ aldrig uppstått på jorden, om det icke funnes en _Apollo_\ni himlen; och må _Väinämöinen_, af Finska Skalder, fritt vara den\nstörsta på jorden, icke blott på sin tid -- utan äfven på vår; men\nhvad _Runamoinen_ är i himlen blir han ändock aldrig, såvida det hela\nalltid, äfven i detta afseende, måste vara större än hvar och en af\nsina delar.\n\nI den Finska mytiska Runan förekomma visserligen ofta, ock nästan\nständigt, allegorier och personifikationer, om just ej alltid af\nde högsta ideer och begrepp, så dock af öfversinliga och andeliga\nföreställningar; de sednare vanligtvis endast till ordet och namnet\nantydde, oftast blott uttryckte genom tillägget af stafvelsen _tar_.\nSällan och aldrig får man der se dessa personer i detalj nogare och\nnärmare beskrifne. Teckningen af dem, är endast en vink ett utkast,\nutan delineation och fulländning. Derföre kunna icke heller dessa i\nden mytiska Runan förekommande namn och personer hlifva föremål för\nskön konst, eller framställas till konsternas behandling, emedan\nSkalderna lemnat dem så till sägandes nakne ej blott på beklädning\noch omgifning, utan äfven på attributer och sinnebilder. Det vill\ndock synas som oss gjordes behof af något mera fulländadt äfven i\ndenna del, i synnerhet om en inhemsk litteratur någonsin hos oss\nskall komma i flor; ty om vi Finnar någongång t.ex. skulle vilja\ngenom målningar, medaljer, transparanger, plastiska arbeten, eller\narbeten i basrelief, m.m. allegoriskt föreställa lyckan, hoppet,\nvisheten, Finska språket och skaldekonsten etc. etc. personifierade\ni en mytisk framställning, så måtte vi väl härvid kunna finna och\nbegagna egna bilder och föreställningar, heldre -- än låna dem af\nRomare, Greker, Hinduer eller andra för oss främmande folkslag. Ett\nförsök att småningom åtminstone till någon del undanrödja denna\nbrist, genom öppnandet af en ny bana äfven i denna väg, har varit det\nandra hufvudändamålet med denna skrift; och endast bristen hos oss af\nskickligare figur- och historie-tecknare har förorsakat att vi icke\nhär, enligt vår önskan, kunnat låta i stentryck medfölja teckningar\naf _Onnetar, Toivotar, Tiijotar, Saunatar, Heinätär, Tarjotar,\nVäinämöinen och Runamoinen_, m.fl. hvilka här omnämnas och till en\ndel beskrifvas.\n\nOaktadt alla de rika skatter de Finska Sånggudinnorna verkeligen\nredan äga i sitt förvar, är likväl bristen ännu i ett afseende ganska\nstor. Ej blott all vår gamla folkpoesi, utan äfven allt hvad den\nFinska Sångens fatebur sedermera producerat, består blott i smärre\nlyriska stycken, äfven om ock dessa någongång skulle behandla ett\nmytiskt eller historiskt ämne. Någon originel större komposition\naf vidsträktare omfång har hos oss ännu icke sett dagen, hvilken\nman skulle kunna tillerkänna namnet af ett fulländadt konststycke.\nVi hafva äfven i detta fall vågat försöket, och gripit oss an i\nafsigt att, så vidt möjligt, söka utvidga sången och skaldekonsten\n-- åtminstone i en om ej mycket dock i en litet större skala än\nhittills; och detta har varit den tredje hufvudafsigten med denna\nskrift. Huruvida vi harutinnan lyckats, öfverlemne vi till Läsarn att\nbedömma.\n\nHvad slutligen sjelfva den af oss här begagnade _Runometern_\nbeträffar, om hvilken man i sednare tider hört så många fält-rop både\n_mot_ och _med_, så bör man till upplysning och sakkännedom kanske\nnämna: att Runan är, med afseende å formen, ursprungligen densamma;\nmen att den divergerar något, och förekommer allmännast under tvenne\nskiljaktiga former, den rent Lyriska och den deklamatoriska eller\nretoriska; af hvilka den förra sjunges, och den sednare deklameras\neller reciteras högt, eller ock frammumlas sakta och otydligt\nemellan tänderna, hvilket t.ex. sker vid häxerier, signerier och\nbesvärjelser.[4] Skillnaden dem emellan är nog prekär och obestämd,\noch man kan i allmänhet anse den sednare ursprungligen uppkommen\ngenom en depravation af den förra med afseende å metern, och att den\nväl i så måtto är mera vitiös, men äger deremot ofta i anseende till\nspråket flere och större förtjenster[5] liksom den ock i allmänhet\nbegagnas mera än den lyriska, ej blott af häxmästare oeh såkallade\ntrollkarlar eller kloke män, utan äfven af alla dem som sakna röst\noch gehör.\n\nDen _lyriska Runan_, hvilken så vidt möjligt vårdar både aksent\noch meter, skulle dock med allt detta i längden förefalla tröttsam\noch enformig, genom sin ständigt utkallande monotona entonighet\n(hvilket dock mindre märkes vid sjelfva sången, som icke mera vid\ndeklamationen deraf) om icke Skalderna sökt bibringa den, så vidt som\nmöjligt, en skiftande mångfald och omväxling, dels genom begagnande\naf hyperkatalektiska verser, dels genom korta och aksentlösa\nstafvelsers förlängande[6] eller aksentuerade (och stundom, tvertom,\ngenom långa stafvelsers förkortande) eller genom en från det dagliga\nbruket omvänd konstruktions-ordning, medelst en slags egen omkastning\naf orden.[7] Bland dessa omväxlingar kan äfven räknas den såväl\nlyriska som deklamatoriska Runans egenskap att, någon gång genom\nsjelfva allitterationens momentela annihilerande, älska ett angenämt\nafbrott, eller ett ögonblicks frihet, från dess herrskande lagar.\n\n_Den retoriska Runan_, hvilken vi ofta förut ehuru icke här begagnat,\nbekymrar sig i allmänhet mindre om den så kallade Runo-metern; men\nfordrar i det stället så mycket mera ett ovillkorligt och strängt\niakttagande att, vid det patetiska uppläsandet deraf, inga missbruk\noch afsteg emot det rätta uttalet, eller språkets allmänna lagar,\nmåtte äga rum. Liksom af den lyriska Runan, genom för få eller\nför många sfafvelser i versen, eller genom andra fel emot metern,\nsmåningom uppkommer en retorisk, så återfår man äfven lätt af den\ndeklamatoriska Runan en lyrisk, endast genom en liten omkastning\naf orden, genom ömsom antingen användandet eller uteslutandet af\npronominala suffixer, enklitiska partiklar, eller genom begagnande\naf _epenthesis, diaeresis, syncope, apocope, parogoge_ och andra\nprosodiska figurer. Ja man finner slutligen, att samma Runa ofta\nförekommer under hvardera formen, och det ej sällan hos en och samma\nperson; så nemligen att om t.ex. en bonde sjunger en Runa, begagnar\nhan den lyriska formen, men deremot den retoriska om han skall\nuppläsa eller deklamera den; d.v.s. han förändrar på flere ställen\nverserna i hvardera fallet; i förra fallet, efter hvad sången fordrar\n-- i sednare, efter hvad språket tillkommer. Häraf kommer det sig att\nmången, af missförstånd och okunnighet om detta sakens förhållande,\nvelat bedömma och bestämma den Retoriska Runan efter alla den\nlyriskas former, och upphäft sig till domare i en sak den man icke\nkände.\n\nEmellertid hoppas vi att de som af en slags förkärlek för såkallad\nqvantitet i Finsk vers (den de ändock sjelfve icke alltid kunna\nfölja) vilja, med uppoffring af aksenten, skrifva sina hexametrar:\n\n\"Surkia mies, komiannäkö, naisuros, akkain hempu!\"\n\neller:\n\n\"Louhiperään -- paetos, jos araksi sä moititahanki,\"\n\nicke böra förarga sig, om andre, ehuru mindre svage för de nya\nskalde-ljuden, likväl någongång, till följd af hvad nyss blifvit\nnämnt, och med anledning af den såkallade _licentia poetica_, inrymma\ni Runosången, eller i den lyriska Runan, verser sådane som t.ex.\n\n\"Karkoita kivi-karillen\"\n\neller\n\n\"Kulki kuin tammi kurikka\"\n\nhvilka i språket, såväl som i den retoriska Runan, naturligtvis måste\nläsas och uttalas helt annorlunda än de sjungas; och hvilka ingalunda\nhär anföras såsom exempel att tjena till efterrättelse, men äro dock\nstundom användbare, och någon gång, för ombytes skull, till och med\nomtyckte.\n\nSluteligen och sist hafva vi trott -- att, vid ett tillfälle då\nicke blott landets förnämsta läroverk begår sin största högtid,\ngenom firandet af sin andra, betydelsefulla, sekular-fest, utan\ndå den Finska parnassen, medelst fem promotioner inom de fyra\nfakulteterna,[8] på en gång liksom bestormas från alla sidor utaf\nlärde af alla grader, ja, vi hafva trott det Runotars helgedom icke\nmåtte stå ödslig och tom; att -- vid ett tillfälle, då vetenskap\noch konst, inom alla brancher, hos oss offentligen krönes, hyllas\noch ärebetygas -- den finska Sånggudinnan icke borde lemnas af oss\nhelt och hållet bortglömd, öfvergifven och förgäten. Väl hafva vi\nicke haft tillfälle att, efter vår önskan, hembära henne ett större\noch rikare offer; men våga dock hoppas, att hon icke bör misstycka\ndenna lilla gärd, hvilken vi med tacksamhet vilja nedlägga på hennes\naltare; och då hon och landets skalder icke äga sig något tempel\nhelgadt inom fäderneslandet, hafva vi varit nödsakade att söka det i\nett aflägset fjerran.\n\nHelsingfors den 24:de Juli 1840.\n\nC. A. G.\n\n\n\n\n\n\nRunola\n\n\n\n\nI. Sången.\n\n\nSkalden, missbelåten öfver den ällmänt visade liknöjdheten vid det\nFinska modersmålet, beklagar sig i detta afseende.\n\n    Yksin laulon, yksin soitin\n    Runoja jo ruostunneita,\n    Lauluja lakastunneita.\n    Ei mua Suomi soitattanek,\n    Omat lapset laulattanek,\n    Mielytäk nykyiset miehet,\n    Joita oarteet ajelloopi,\n    Rahan-voitto raukaisoopi,\n    Kateus teköö kapeiksi. -- -- --\n\n    Moni vaivainen valittaa,        10\n    Moni huokaa huoleessansa,\n    Itkeepi kaiken ikänsä;\n    Sill' on monta murheellista,\n    Huolta kaiken karvallista,\n    Monen-kirjavat kipuhut.\n    Kuitennik kurjalla kullaik\n    Joku tuttu turvaksensa,\n    Joku tover' toivoksensa,\n    Joka murheet murteloopi,\n    Huolehet huojenteloopi.         20\n\n    Kyyhky hurjakin kujertaa\n    Korressaan, pesän kokalla;\n    Siinä suutaan surkutteloo,\n    Toverinsa toivotteloo,\n    Tulevaksi tuttavansa,\n    Yhtyvän ystäväjänsä.\n    Tuolta turkainen tuloopi,\n    Mieli kulta kuunteloopi\n    Siivellä sinertävällä,\n    Purstolla punertavalla          30\n    Puoliso purjehteloopi,\n    Tulla tuikkalehteloopi.\n    Pesällehen peästyähän\n    Kultansa kuiskutteloopi,\n    Sulhonsa suloitteloopi\n    Leukojen lepyttämällä,\n    Siivien siroittamalla.\n    Suuta toisen suikkaamalla.\n\n    Miesi mierukka minäpä\n    Yksin laulan, yksin soitan,     40\n    Kielellä tällä omallain;\n    Ei mua kukana kuulek,\n    Eikä ykskään ystävänä;\n    Kaikk'on veikot vieraistunna,\n    Ouvoistut omat sukuini. -- -- --\n    -- -- -- -- -- -- -- -- --\n\n\n\n\nII. Sången.\n\n\nInslumrande under dessa sorgliga tankar, vanhelgar han ännu i sömnen\nallt som hos honom väckt och underhållit känslan och kärleken för den\nFinska skaldekonsten, då plotsligt -- i drömmen -- för honom framstår\nsjelfva den gamle Väinämöinen, talande honom till med tröstande ord.\n\n    Niinma kerran keski-yöllä\n    Surkuttelin mun sukuni,\n    INulitelinma kuinma nukuin;\n    Vielä unessain utelin,\n    Nukuksissain nurahtelin;\n    Sitä kirvestä kiroilin\n    Joka karsi kanteletta,\n    Vesti soiton vempelettä,\n    Lauvat lauluillen asetti;\n    Sitä noitin, sitä moitin        10\n    Joka laitto laulujansa,\n    Sommitteli sanojansa\n    Iäksi ilon-teoksi,\n    Suomalaisten suosioksi.\n    Manaisin sitä nimeä\n    Joka teki kielelleni\n    Sulaksi minunkin suussain,\n    Kuin ei syntynä syäni\n    Kovaksi tahi kiveksi;\n    Kuin ei keänyt kieleheni        20\n    Kankeaksi, kampelaksi,\n    Jäntä jousen jäykkeemmäksi.\n\n    Säikähtinmä! Miesi seisoi\n    Eissäin. -- Soatanko sanoa?\n    Ite vanha Väinämöinen,\n    Parta pitkä, napa paksu,\n    Hapset harmaat-hallavaiset;\n    Lakki peässä Laulajalla,\n    Käessä rukkaiset Runojan;\n    Hanki vankan hartioilla,        30\n    Kinos kainalon kokalla,\n    Nietos kummallaik kupeella;\n    Kaikk' oil huulet huuhtehessa,\n    Paijan-kaulus kalkkareissa,\n    Lunta povessa Lumojan.\n    Peälle viitta villavainen\n    Vaski-vyöllä vyötettynnä;\n    Vyöllä kirveensä kivisen\n    Kulta kanteil kainalossa\n    Hopein solkin solmittunna,      40\n    Kulta-lukolla lukottu.\n    Tuoll' oil tuohiset jalassa,\n    Virsut voaksan viisi kuusi,\n    Tehyt tammen tarpeheista,\n    Pihlan kuorista kuvotut;\n    Pantu pajut paulohiksi,\n    Virnat veännetty vitoiksi.\n\n    Sanoi: \"poikani poloinen,\n    Elä sukuisi suruilek,\n    Elä moitik mahtiaisi!           50\n    Vielä laulajat Lapissa,\n    Karjalassa kanteleita,\n    Savossa runon-sanoja,\n    Joski joku joukossamme\n    Pitäis pilkkana puheensa,\n    Kehnohonna kielellensä,\n    Halpana runon halumme,\n    Häpäisööpi tätä häntä;\n    Josko muuan muukalainen\n    Omistammekin olisi,             60\n    Joka sanat sorteloopi,\n    Veärin kieltä käyttelööpi,\n    Tuhnelloopi turvallansa,\n    Märehtiipi tätä meillen,\n    -- Ei sanat sanoihin puutuk,\n    Kieli kielehen kirouk.\n\n    \"Vielä kytööpi kipuna\n    Miehen monen mielehessä,\n    Vielä liikkuupi lihani\n    Monen poikoisen povessa,        70\n    Vielä venyypi vereni\n    Suonihissa Suomalaisten;\n    Kyvi porossa palaapi,\n    Alle lieskan leimahtaapi.\"\n\n\n\n\nIII. Sången.\n\n\nVäinämöinen föreslår Skalden att göra sig sällskap till de odödliges\nland, för att der, ännu en gång, i dess ursprungliga renhet, få höra\ndet Finska språket, och den Finska lutans klara toner. Emot Norden\nställes så deras tåg, der de bestiga öfversta toppen af ett fjäll.\nHär lössläpper Väinämöinen, genom sin trollkonst, väder och vind;\noch i en förfärlig orkan sammanstörtar alla luftens rytande stormar,\nhvilka han sedan åter gör spake, och sammantjudrar dem alla, genom\nsin magiska makt, i ett tjockt och digert moln, det han genom kraften\naf sin sång förmår att först sänka sig ned till fjällets spets,\noch sedan, efter det Väinämöinen sjelf, jemte dess följeslagare,\nuppstigit på sjelfva molnbädden, att åter höja sig -- allt efter\nsångens stigande toner. Så börjades nu den luftiga färden genom\nrymdens toma regioner upp till sjelfva ljusets höjder.\n\n    Siitten sanoopi minullen,\n    Sekä kielsi että käski,\n    Puhettaan puhuamasta,\n    Laulujaan laskettamasta:\n    \"Lähetäänpä kerran käymään\n    Tuonnek tuonelan takoa,\n    Kuollon kurjan kankahillen,\n    Maillen manalan pyhillen,\n    Voaroillen vanhojen miesten,\n    Uroin uusillen majaillen,       10\n    Kanteleita kahtomahan,\n    Vanhoja valittemahan,\n    Lähe myöteni minun nyt\n    Lauluja latelemahan,\n    Suomea suloistamahan,\n    Kieltämmö kehoittamahan,\n    Kuuntelohon miten kuuluu;\n    Kuinka puheet punnitahan\n    Sanoihin sovitetahan,\n    Virsihin virutetahan,           20\n    Laulut laillen laitetahan!\"\n\n    Läksi moata salvamahan,\n    Kesällistä kiertämähän,\n    Talvista tavoittamahan;\n    Polkeisipa pohjan moahan,\n    Lapin loajallen salollen.\n    Tunturihin tultuammo\n    Nousi vuoren kukkulallen,\n    Hanken vanhan hartioillen;\n    Kahtoi itään, kahtoi länteen,   30\n    Kahtoi koarna-pohjoisehen;\n    Ihaili sitä ilmoa\n    Josta valo valkeneepi,\n    Siunaili sitäik seätä\n    Josta päivä paisteloopi.\n\n    Käen oikeemman ojensi\n    Itäisihin ilmoihihin,\n    Käsi vasinen vajuisi\n    Lumisihin luoteisihin;\n    Sanoipa sanoa kaksi,            40\n    Popotti puhetta kolme.\n    Oikeemman ojettuahan,\n    Pilvi ilmauntui ijässä;\n    Vasemman vajottuahan\n    Näkyi liennet luotehessa;\n    Pohjoisessa pilven-pystö,\n    Etelässä saen-sappi.\n\n    Ukko vanha Väinämöinen\n    Vivahutti viisi kertoo\n    Sormella nimettömällä,          50\n    Sakarillaan sai sanomat.\n    Tuosta tuulet tuimentuivat,\n    Syntyi myrskyt, läksi läiskyt,\n    Pyry-ilmoja isoja,\n    Tuli tuulen tuiskamia\n    Vihurin viskoamia.\n    Lännestäpä lempo nousi,\n    Pakko poika pohjoisesta;\n    Nousi meret ja mehätkin.\n    Nosti moan niinkuin merenkin    60\n    Rajumahan, riehumahan;\n    Ijät tulta iskemähän,\n    Lännet vettä läikkymähän.\n    Kaikki ilmat ilkiämmät,\n    Kaikki koaret kauhiammat\n    Vaelsivat vastatuksin,\n    Kokountuivat kaikki yhteen.\n\n    Ukko vanha Väinämöinen\n    Lukeili niitä lumoja,\n    Sopotti niitä sanoja,           70\n    Joilla seätä säretähän,\n    Tuulen kynnet kytkytähän.\n    Likemmäksi pilvet liittiin,\n    Liittivät, likentelivät,\n    Pakahtuivat peällen toisten\n    Paksuiksi kuin pilven pankko,\n    Sakeeksi kuin suola-säkki.\n\n    Väinämöinen vanha miesi\n    Hyppäis kyynnä kynnyksellen,\n    Nousi kuin kana katollen,       80\n    Niinkuin oksallen orava.\n    Minä pyöräytin perästä,\n    Keikahtelin kärpäisennä.\n    Alkoi laulujaan latella,\n    Lukea pilven lumoja.\n    Peästi pilvet pintehestä,\n    Satamasta sapet kaikki,\n    Veen-varat vuotamasta,\n    Hattarat hajoamasta.\n    Ukko lauloi loilutteli          90\n    Vanhoja lumo-sanojaan;\n    Laulo päivän paistamahan.\n    Laulo pilvet nousemahan.\n    Pilvet nousi, päivä paisto,\n    Yhtenään kynnet ylensiin;\n    Ukko ylös kynnen kanssa\n    Nousi kuin sumu suella,\n    Kasteli aurinkon avulla;\n    Nousi päivän, nousi toisen,\n    Kohois kohta kolmannenkin      100\n    Ilmarisen ilmoihihin,\n    Takoilian taivoihihin,\n    Ilma-koarihin ikuisiin.\n\n\n\n\n    IV. Sången.\n\n\n    En närmare beskrifning på sjelfva denna deras resa\n    genom etern. Samtal i anledning häraf de resande\n    emellan. Väinämöinen underrättar slutligen Skalden\n    att deras väg förde dem tili Runola, till detta\n    diktens land, de Finska skaldernas Olymp.\n\n    Ensimmäisen päivän peästä\n    Näkyi moata, näkyi mannut,\n    Näkyi mehät ja meretkin.\n    Toisen päivän peätettyä,\n    Moa ja moailman malossa\n    Sinitti niin kuin sinervo,\n    Hiilui niinkuin hiiren häntä\n    Rapisevan moan raossa.\n    Päivän kolmannen perästä\n    Kaikki varjot vaikenivat        10\n    Kaikki hoamut hajoisivat,\n    Hälveni nämät hämärät.\n    Sinisiksi silmät muuttui,\n    Korvat kuulemattomiksi,\n    Aivon autioks ajatus. -- -- --\n    Ukko soitti, matka joutu,\n    Aika kului, tie lyheni.\n\n    Yheksättä yötä kului,\n    Kului päivee kymmenettä,\n    Nähtiin tuolla taivaan alla     20\n    Pilkka pikkuinen pimiä\n    Perhoisenna lentävännä,\n    Kiiäten tulen-kipuna.\n    \"Väinämöinen veikkaseini\n    Liekköön ilmassa itikka,\n    Takiainen taivahassa?\"\n\n    \"Siin' on viitta viskattunna,\n    Karsikko on kasvattunna\n    Keski-tieIlä taivoisehen;\n    Josta tuulet tuunetahan,        30\n    Ajan-kulut arvatahan,\n    Matkan mutkat muistetahan.\"\n\n    \"Niinkö vainen vanha miesi\n    Jorottelet joutavia,\n    Lasket vanhoja lorujais!\n    Väinämöinen veikkoiseni\n    Onko tuolla tuulen kuikka,\n    Lemmon lintu lentämässä?\n    Vai lie ahavan ajaja,\n    Joka ajaa aurinkoa              40\n    Valkoisilla varsoillansa,\n    Säistäväisillä sälöillään?\n    Turpa tulta tuiskuapi,\n    Suusta valkia valuupi.\"\n\n    \"Siin' on silmä kaikkivallan,\n    Taivaan napa naulattunna,\n    Siinä syäinen sykööpi,\n    Muna moailman makoopi.\"\n\n    \"Niinkö vainen vanha miesi\n    Jorottelet joutavia,            50\n    Lasket vanhoja satujais,\n    Lapsen lauseita latelet.\n    Sano suorilla sanoilla,\n    Puhuk miesten mieleheksi,\n    Miehen mieleksi minullen!\n\n    \"Onko tuolla päivän peitös,\n    Päivän peitös, kuun kuvaus,\n    Jolt' on kuummeet syrjät syönyt,\n    Piru pohjoa pilanna,\n    Kehittänyt, keännyttänyt,       60\n    Salpanut savussa saunan,\n    Riihessä ripustelunna,\n    Mustaksi muutattelunna?\"\n\n    \"Siin' on Runolan hovia,\n    Lauluin linna laitettunna\n    Keski tiellä taivahalla,\n    Tehty tähtien välillä\n    Paistamahan, loistamahan\n    Keskellen lavean luonnon;\n    Ymmärrystä ylempänä,            70\n    Alempana aurinkoa,\n    Väilyypi heijän välillä.\n\n    \"Siinä oatokset asuuvat,\n    Mielet miesten miettelöövät\n    Tapaillessaan taivaan töitä,\n    Luonnon töitä tutkittaissa.\n\n    \"Siinä ilmassa isossa\n    Lainehtii kuin sota-laiva,\n    Purjehtii kuin hyväik pursi,\n    Miten somat soittojamme,        80\n    Sitä-myöten nouseneepi;\n    Kuten laihat laulujamme,\n    Sitä-myöten laskeupi.\"\n\n\n\n\nV. Sången.\n\n\nFramkomst till Runola. Beskrifning härvid. Väinämöinen lyckas inkomma\ngenom första porten. Förgården afmålas.\n\n    Siitten tuohon tultuamme,\n    Pesään lauluin peästyämme,\n    Olipa kuin kuu kehässä,\n    Päivä suuressa sumussa.\n    Ympärillen aita pantu,\n    Lukin verkkona kuvottu,\n    Seipähitäk seisomahan,\n    Visoitak vivahtamahan.\n\n    Pisteet tehty pistoksista,\n    Ammuksista aita pantu,          10\n    Keärmein nimillä nioittu,\n    Sammakkoin sala-sanoilla.\n\n    Noitumus oil aijan peällä\n    Kiini-kirottu kovasti;\n    Taikaus monen tapainen\n    Pantu peällen kaksin kerroin,\n    Jotta velhot välttäisivät,\n    Pelkäisivät heikko-päiset,\n    Kavahtais katehet kaikki.\n\n    Kuus oli kujoa tuolla,          20\n    Portti kunkin kujan suussa;\n    Pirran kaitehen kapeempi,\n    Korpi kuusen korkiampi,\n    Loihtein lumoilla lukottu,\n    Salpattu Lapin sanoilla.\n\n    Väinämöinen vanha miesi\n    Potkais portin polvellansa,\n    Päristeli perällänsä;\n    Eipä lauvat lauvaistunna,\n    Lukon leuvat luksahtunna,       30\n    Hajonnut hampaat hatarat.\n    Väinämöinen vanha miesi\n    Puristi pukarin suuta\n    Peukalon pelmuttamalla,\n    Nuoli-sormen notkelmalla;\n    Eipä hattarat hajonna,\n    Eikä väkkärät väjynnä,\n    Ei peässyt vivut vireistään,\n    Lauvennut takaiset tankot.\n\n    Väinämöinen vanha miesi         40\n    Hosutteli housujansa,\n    Heläytti helmojansa,\n    Sanoipa sanoa kaksi,\n    Popotti puhetta kolme;\n    Lumoukset laukesivat,\n    Portin pielet aukenivat,\n    Vaipuivat vanhat saranat.\n    Peästiin Runolan pihahan,\n    Lauluin kaikkein kartanohon.\n\n    Pihat piri-pintanansa           50\n    Täpö-täynnä tieturia,\n    Tieturia, taituria,\n    Kaikellaisia kateita.\n    Kaikki Karjalan katehet;\n    Kaikki salvurit Savosta,\n    Poppa-miehet pohjan moalta\n    Täsä toistaan koittelivat,\n    Kiistelivät, kiihkoilivat\n    Soaha sanoja sakkeita,\n    Puhen-päitä puuttuvia.          60\n    Tässä noijat noituksillaan,\n    Välillänsä velhot väitti,\n    Pulmutellen puheitansa,\n    Kaksin kolmin konstiansa.\n\n    Yksipä pino pihalla\n    Pirulaisten pistoksia,\n    Kaksi kaivoa pihalla\n    Kateheitten kaivamia,\n    Kolmet koiroa pihalla\n    Lappalaisten laitoksia,         70\n    Neljä neitoa pihalla\n    Luonnottaren tyttäriä.\n    \"Väinämöinen, Väinämöinen!\"\n    Piijat soitti pillillänsä;\n    \"Väinämöinen, Väinämöinen!\"\n    Koirat haukkui korvillansa.\n\n    Väinämöinen väistelihen\n    Tästä parvesta pahasta,\n    Sukelsiinpa sukkelasti\n    Likemmäksi linnan luokse,       80\n    Tyköön Runolan hovia.\n\n\n\n\nVI. Sången.\n\n\nAnkomst tili den andra porten, der _Toivotar_ (Hoppets och\nÖnskningarnes gudinna) anträffas. Samtal med henne. Genom Sångens\nallmakt lyckas det Väinämöinen omsider att äfven öppna denna port.\nHan emottages innanföre af _Onnetar_ (Lyckans gudinna). Samtalar med\nhenne.\n\n    Tuolla tuli portti toinen,\n    Varsin vähäinen veräjä,\n    Pirun silmee pikkuisampi,\n    Kieltä kärpän kiehkarampi.\n    Pihtipuolin piika seisoi,\n    Makais polvillaan poloinen,\n    Kyynisillään kynnyksellä;\n    Käsi käteen liitettynnä,\n    Sormet sormihin sovitut,\n    Rukoili että runoili.           10\n\n    \"Mitäs itket piikuueini,\n    Mitäs vaimoinen valitat?\n    Itketkös sä piikuuttaisi,\n    Valittanek vaimouttaisi,\n    Vaikos sulhaistais suruilet,\n    Kujertelet kullaistaisi?\"\n\n    \"Enkä itke piikuuttaini,\n    Valittelek vaimouttaini;\n    Enkä sulhaista suruilek,\n    Kujertele kullastaini.          20\n    Ovehen avattuahan,\n    Veräjän levittyähän,\n    Soisin pihaan peäseväni,\n    Kartanoon laskettavani.\n    Joma outin tuon ikäni,\n    Elin-aikani kokotin;\n    Vuosikauvet, vuorokauvet\n    Olen outtanut ovella\n    Käyvän toivoini toeksi,\n    Mieleksi minunkin mieli.        30\n    Ovi aina aukeneepi,\n    Toiset tuohon tunkeksehen\n    Ajaksen väki-pakolla;\n    Muihen on vuuessa vuoro,\n    Voan ei millonkaan minunpä.\"\n\n    \"Kukas olet kultueini,\n    Kennen kantama katala?\n    Ootkos kateilta kaheltu,\n    Syvän-kuussa synnytelty?\n    Luotu muihen luonnollisten      40\n    Tavalla, vaiko tavatoin?\"\n\n    Vastais tyttö _Toivohotar_:\n    \"Olen neito nuorimmainen\n    Siskoista yhen emoisen,\n    Yhen vaimon soatuvista.\n    Meitä eroitti elämät,\n    Päivät päivihin välitti\n    Sisär toinen jo sisällen\n    Lassa piennä laskettunna.\n    _Onnetar_ on onnellinen,        50\n    Lyhyt-tukka lykyllinen. -- -- --\"\n\n    Tämän kurjan kuoltuahan,\n    Piikoa puhuttuahan,\n    Ukko vanha Väinämöinen\n    Soitti somast kanteletta\n    Sormilla soluisevilla,\n    Kynsillä kykenevillä;\n    Pani paraita sanojaan,\n    Vanhoja valittuneita,\n    Vihannaita virren-päitä,        60\n    Lauluin lauhkeita neniä.\n    Eipä veräjät venynnä,\n    Sulkua suurentanunna;\n    Lauloi lemmon laulamia,\n    Runon hiijen ruikkaamia,\n    Luonnon kaiken luotumia,\n    Taivahan takoilemia.\n    Taivaan valta jo vapisi,\n    Räyskähtipä ilman räysteet,\n    Ilman pohjat ponnistuivat,      70\n    Reunat pohjolan repäysi;\n    Eipä pielekset pitännä,\n    Eikä kantanna kamarat;\n    Oven-paulat aukenivat,\n    Konstit vanhat vaikenivat.\n    Mäntiin toisehen pihaani,\n    Kussa kuullut kuleksivat,\n    Miehet vainoot vaelsivat,\n    Urot autuat asuuvat.\n\n    Portistapa tultuammo            80\n    _Onnetar_ ovella seisoi,\n    Vaimo portin vartianna;\n    Lykyhytti lykkyämme,\n    Tervehytti tultuamme.\n    Tunteissaan tuon Väinämöisen\n    Piika pikainen kysvypi:\n    \"Mikä mies? Mikä kasakka\n    Käypi vanhan vartalolla,\n    Vieretyksin Väinämöisen,\n    Parissa parahan miehen?         90\n    Ei ouk tänne lasten tulla,\n    Eikä poikiin pyrkimistä,\n    Laskettanek maito-suuta.\"\n\n    Vastais vanha Väinämöinen\n    \"Vesastapa puu viruupi,\n    Kasvaa tammi taimestakin;\n    Sikiöstä mun sukuni\n    Kasvaa soitto-sankaria,\n    Muitaik runon-muikaria;\n    Verestä minun venyypi          100\n    Kanteleen koputtajoita,\n    Sarven soman soittajoita.\n    Orahassa laihon alku,\n    Pojassa miehen mukaman.\"\n    Neito nuori notkistihin\n    Vastattua Väinämöisen,\n    Kuultuaan hänen puheensa\n    Kainohutti kasvojansa,\n    Punahutti poskeitansa;\n    Täytyipä tuohon tytyä.         110\n    Vaikeni sillä sanalla.\n\n    Otti oksan onnen puusta,\n    Lehmuksesta lehvän taitto;\n    Sillä lahjais Laulajamme,\n    Mielytti meijät molemmat,\n    Laittopa sanat talohon,\n    Ilolaan ihanat postit,\n    Tulosta tuon Väinämöisen,\n    Kuljuksista kuullun miehen.\n\n\n\n\nVII. Sången.\n\n\nEn närmare beskrifning på denna _Onnetar_.\n\n    _Onnetar_ oil onnen tyttö,\n    Lekko-leuka, keno-kaula,\n    Nenä neittä, peä kähärä;\n    Hieno helma heinäpäinen,\n    Hienot helmet helman peällä\n    Kiiltivät tulen kipuina,\n    Säistelivät sätehinä.\n    Peänsä peälle päivä paisto;\n    Päivä paisto, kuu kuumotti;\n    Jalkoin alla nurmi nuori        10\n    Viina-marjana vihotti.\n\n    Milloin seisoi pilven peällä,\n    Istui tuulen tutkamella;\n    Silkki silmihin siottu,\n    Hursti koottu korvihillen,\n    Jott' ei tyttö tyrmähtyisi,\n    Alla voaransa vapisis,\n    Säikähtäisi seisomasta,\n    Itkettäis istuttamasta.\n\n    Milloin seisoi selvin silmin    20\n    Pyörän peällä pyörävällä;\n    Rattaalla ratisevalla;\n    Siinä siivillään sipuupi,\n    Pysyttelöö kynnet pienet.\n\n    Lykyn keikalet on käissä,\n    Arvat aimot autuahan;\n    Piijan toisessa pivossa\n    Kolmi-kantainen apilas,\n    Kussa nähtiin kantoo neljä,\n    Viisi, kuusi, vieretyksin.      30\n\n    Hämähäkki häjy lintu,\n    Ilkee siivetöin itikka,\n    Lankojansa laitteloopi,\n    Verkkojaan venyttelööpi,\n    Sormestapa Onnettaren;\n    Neijon pienistä näpistä\n    Keränsä kierrättelööpi,\n    Lykyn lankansa punoopi;\n    Apiloista peän alotti,\n    Toinen taivaiseen tavotti;      40\n    Tuuli korkeiseen kohotti.\n\n    Nähtihinpä vielä neijon\n    Vasemmassa varpahassa\n    Sormus taikainen tavoiltaan,\n    Joka loisti loitommallen\n    Likempänä liikkuessa;\n    Joka kiilti kirkkaammallen\n    Kaukoommalta kahtellessa.\n\n    Milloin makoo martahasti,\n    Torkkuneepi toin-perästä.       50\n    Muihen valveella varahin,\n    Muihen myöhään työskellessä,\n    Onnen morsia makoopi,\n    Lykyn nuorikko lepeepi;\n    Peä on ketkallaan kätessä,\n    Silmät ummessa sulossa;\n    Toinen polvi pystyllänsä,\n    Reisi toinen retkallansa;\n    Kuorsu kuuluupi kovasti,\n    Henki-hormu hornajaapi.         60\n\n    Suruksipa suun vetäävi,\n    Noama nauruullen päjättyy;\n    Rinnat pystyssä pitäävi,\n    Nännät kaikkein nähtäviksi.\n    Nisussa nipukka pieni,\n    Nipukassa suu sulonen,\n    Suussa pikkuinen pisara\n    Immin maitoa imeleä;\n    Sitä maistaisi monikin,\n    Moni mielellä hyvällä           70\n    Soisi onnen soahaksensa,\n    Lykkyä lypsyttääksensä.\n\n    Moni houkka huoleessansa,\n    Moni rikas riitoillansa,\n    Ylpiä olevanansa,\n    Palveloopi polvellansa,\n    Aneloopi altiissansa,\n    Jotta pisara putoisi,\n    Suuhun hänenkin valuisi.\n    Sitä moni nuorukkainen,         80\n    Moni vanha vaivaloinen\n    Toivottaapi toinperästä,\n    Haluapi hartahasti,\n    Himoapi himpiästi.\n\n\n\n\nVIII. Sången.\n\n\nUnderrättade af _Onnetar_ om rätta vägen, anlända de slutligen till\ntredje porten, hvilken öppnas för dem till följd af ett samtal\nmed _Tiijotar_ (Vishetens prestinna); hvarefter de befinna sig på\nstranden af glömskans sjö.\n\n    Onnen tyttö nuon sanoopi,\n    Lykyn lapsi lausuileepi:\n    \"Tästäpä jo tie mänööpi,\n    Polku toinen poikennoopi,\n    Urat Runolan rupeevat,\n    Astut aimot autuahan.\n    Yksi suora, toinen veärä,\n    Lykyt toinen, toinen pitkä;\n    Lykyt soattaapi talohon,\n    Toiset korven kiertelöövät.     10\n\n    \"Joka soattaapi talohon,\n    Ensin tuo vesillen viepi,\n    Kussa uuet uitetahan\n    Vierahat venytetähän;\n    Runolahan tultuahan\n    Saunoilahan soatetahan,\n    Jossa peätä pesetähän,\n    Vartta veillä valellahan,\n    Puhtaaksi puhistetahan,\n    Valkeeksi vanutetahan.          20\n\n    \"Kuin tulet _armon_ ahollen,\n    _Pelvon_ peltojen perillen,\n    Jo tuloo tiehoara yksi,\n    Kaksi raittehen rakoa,\n    Vaeltaa vasemman viisas,\n    Hullu oikian osaapi.\n\n    \"Kuin tulet _mielen_ mäellen,\n    _Tievon_ töyrien takana,\n    Jo tuloo tiehoara toinen,\n    Polkuu kolmet kohtajapi;        30\n    Keskimmäistä viisas käypi,\n    Hullut reunoillen remuuvat.\n\n    \"Kuin tulet _sanan_ salollen,\n    Soihen _soittojen_ sivullen,\n    Jo tuloo tiehoara kolmaas,\n    Neljä tietä vieretysten:\n    Viisas oikeemman osaapi,\n    Hullu toisia tapoopi.\n\n    \"Kuin kulet tätä uroa,\n    Poljet portaan polvet kaikki,   40\n    Portti eteisi tuloopi,\n    Uksi uusi kohtajaapi,\n    Jota järvet jeähyttääpi,\n    Lammin laineet laimentaapi.\"\n\n    Kulimmo tätä uroa,\n    Läksimmö tätäkin tietä.\n    Jälillen jätettävillen,\n    Retkillen remputtavillen.\n    Jopa portti toas oil eissä,\n    Tehty sulku sukkelainen;        50\n    Kysymys oil kynnyksellä,\n    Arvaus oil äijän peällä,\n    Vertaus keski-veräjän.\n    Jok' ei siitä selvän soanut,\n    Osannut oven avata\n    Pulmien purkajamalla,\n    Asian arvoamalla,\n    Sai se siinä selin seista,\n    Malttaa moatennik mahallaan.\n    Tässä monta moitettihin,        60\n    Moni konsti koiteltihin\n    Avata arvoamalla,\n    Pureta puheilemalla.\n    Vielä tällä veräjällä\n    Sanan-sepät seisottivat,\n    Keski tiellä taivahalla\n    Viivyttivät virsi-miehet.\n\n    Akka vanha leuka-koukku,\n    Koukku-leuka, homeh-korva,\n    Homeh-korva, harva-hammas       70\n    Hammas harva, pihka noukka\n    Pihka-nokka peä on paljas,\n    Sisäri sippura-silmä\n    Oli vartia veräjän,\n    Oven kaunis kahtojanna,\n    Sola sanan salpaajanna,\n    Sulkun suu supistajanna\n    Kurkistiin aijan raosta,\n    Kahtoi veräjän väliltä\n    Kuka tulla tuijotteli           80\n    Uskalsiinpa uksen luokse;\n    Kysäisööpi, kiljaisoopi:\n    \"Milloin päivä peättyneepi,\n    Aika yön aloittaneepi?\"\n    \"Silloin päivä peättynöhön,\n    Koska yö aloittanohon.\"\n    \"Mikä vanhin vanhemmista\n    Synnyttäri syntyneestä;\n    Mikä nuorin neitosista\n    Syntyy syntymättömistä?\"        90\n    \"Aika vanhin vanhemmista\n    Synnyttäri syntyneestä;\n    Tuokio tuleva nuorin\n    Syntyy syntymättömistä.\"\n    \"Mitä moalla mateloopi,\n    Taivasta tavoitteloopi?\"\n    \"Mieli moassa mateloopi,\n    Taivasta tavoitteloopi.\"\n\n    \"Mitäs moassa mainitahan,\n    Taivaassa tahoitetahan?\"       100\n    \"Laulut moassa mainitahan,\n    Taivaassa tahoitetahan.\"\n\n    \"Mitäs läksit moasta tännek,\n    Takimmaiseen taivoisehen?\"\n    \"Läksin soiton soittelolla,\n    Loatu-lauluin laulannolla;\n    Se mun tiellä tänne soatto,\n    Osotti tähän ovehen,\n    Kanteleita kahtomahan,\n    Vanhoja valihtemahan,          110\n    Suomea suloistamahan,\n    Kieltämme kehoittamahan.\"\n\n    Viimen viisauen emäntä,\n    _Tiijotar_ on vanha vaimo,\n    Ovensa avattuahan.\n    Veräjän vähentynehen,\n    Laski lauluin laitumillen,\n    Soiton salmillen somillen.\n\n    Siin oil lammi laitettunna,\n    Umpi-järvi uitettunna;         120\n    Vieno kulkoopi vesillen,\n    Hiiskui hiljan tuulen henki;\n    Selän selviä vesiä\n    Sormillansa sorkutteli,\n    Sirkutteli siivillänsä,\n    Suloisesti anto suuta.\n\n\n\n\nIX. Sången.\n\n\nVäinämöinen bestiger _Muistutars_ (Minnes-gudinnans) fartyg, för\natt afgå till Badholmen; kommer under resan i missförstånd med\nbesättningen; råkar så i lifsfara, men räddar sig genom sin rådighet.\n\n    Sanoi _Tiijotar_ emäntä\n    Nuoremmallen siskollensa,\n    Vanhemmallen veijollensa\n    Muijallen _Muistuttarellen_:\n    \"Työntävös venet vesillen,\n    Laita lauttais lainehillen\n    Kulkevillen kuulluvillen,\n    Miehillen mainittavillen;\n    Jolla luot luuvoillen nuoita,\n    Soatat soaren valkamoillen,     10\n    Karkoitat kivi-karillen,\n    Riutoillen riuskutteleitet!\"\n\n    Muisti _Muistutar_ sanansa,\n    Kerkiästi käskettynnä\n    Kantoi airot kaukalohon,\n    Purjet pisti purtilohon;\n    Työnsi venoisen vesillen,\n    Sata-laijan lainehillen;\n    Miehet meloillen panoopi,\n    Vaimot airoillen asetti.        20\n    _Muistitar_ on vanha vaimo,\n    Ite pereä pitääpi,\n    Orsiaan ojenteloopi,\n    Parsiaan parskutteloopi,\n    Riukujaan riuskutteloopi,\n    Joilla voatteet vaivatakan,\n    Purjetta puserretahan,\n    Tuulehen kuroitetahan,\n    Ilman kynsiin istutahan.\n\n    Rupeisipa ruuhi käymään,        30\n    Liina-harja liikkumahan;\n    Keula käypi köyhkiästi,\n    Liukkahasti laijat liikku,\n    Perä pärskytti perästä,\n    Kunturoitti, käntyröitti,\n    Kulki kuin tammi-kurikka,\n    Nuotta-sampona samoisi.\n\n    Kokassapa kokko istuu,\n    Parras-puilla puisteleeksen;\n    Kuparist' on kourat tehty,      40\n    Kynnet vaskesta valettu;\n    Noukka tuulta tunnustaapi,\n    Silmät matkan arvoapi,\n    Läpi laineen kurkistaapi,\n    Jott' ei kiipeisi kivillen,\n    Sala-luuvoillen samoisi.\n\n    Perässäkin päivä tehty,\n    Päivä tehty, kuu kuvattu,\n    Rata linnun rakennettu,\n    Tähet Otavan otettu.            50\n\n    Sivullapa vein emäntä\n    Kohtuansa koitteloopi,\n    Nännöjään näyskentelööpi,\n    Hapsiaan hajotteloopi.\n    Keärmet keuloillen kehuupi,\n    Pitkin laijat lonkertaapi.\n\n    Purjet kullasta kuvattu,\n    Puna-lankoilla pujettu;\n    Heissä taivaat tappelivat,\n    Revon tulta viskaisivat.        60\n    Nuolen lennot leimahtivat;\n    Pohjoinen ani palaapi.\n\n    Väitti vanha Väinämöinen\n    Monin kerroin käynehesek\n    Paremmalla purjehella,\n    Uhoimmalla uurtehella,\n    Koarella kauhiammalla\n    Vieryviin vesien peällä,\n    Alloillen ajelevillen,\n    Tyrskyllen tutisevillen,        70\n    Vesi voarojen välillen.\n\n    Peätti vielä toisen kerran\n    Kulkeneesek kuulummalla\n    Hoahella hailuavalla,\n    Soti-laivalla somalla,\n    Pohjan pitkillen perillen,\n    Lapin loajallen lahellen.\n\n    Tuosta suuttui soaren sartit,\n    Niemen tyttäret vihastui;\n    Alkoivatpa aika lailla          80\n    Airoillaan ahistamahan,\n    Miekoillaan tavoittamahan\n    Peätä vanhan Väinämöisen,\n    Ohtahan uhon urohon.\n    Soaren miehet nuon sanoovat,\n    Uhkaavat salmen urohot:\n    \"Pannahan pahoa tuonnek,\n    Sysätäänpä syytä myöten;\n    Alle laineen lasketahan,\n    Pohjahan pu'otetahan,           90\n    Kussa ahvenet asuuvat,\n    Meren konnat konttaisoovat,\n    Näkin kynnet kynteilöövät;\n    Silmät simpsukat pesöövät,\n    Kaukaloiset kauleloovat;\n    Raput velhon roateloovat,\n    Loihtian lopettanoovat.\"\n\n    Silloin vanha Väinämöinen\n    Vihelsi vihoissa mielin,\n    Puhaksipa puukon-peähän,       100\n    Sylki suuhun pohja-tuulen,\n    Sieramiin etelä-tuulen;\n    Nyrkkiään hykertelööpi,\n    Kämmeniään keäntelööpi;\n    Sanoopi sanoa kaksi,\n    Popotti puhetta kolmet:\n    \"Tuulen myrskyt myrskymähän,\n    IIman reunat riehkumahan,\n    Taivaan tursaat turpomahan,\n    Pohjan puuskat puhkimahan!\"    110\n\n    Tuli tursas turvaksensa,\n    Vasta-rinta varjoksensa;\n    Keänsi keulan källellehen,\n    Koaret kaikki kallellehen,\n    Sysäisi syvillen veillen,\n    Alloillen avauntuvillen,\n    Pohjahan puvottavillen,\n    Uroisten upottavillen,\n    Miestehen mänettävillen.\n\n    Tuosta äijät ähkymähän,        120\n    Pojat parat parkumahan,\n    Vaimot voihkaroittamahan,\n    Polvilleen palvelemahan,\n    Runojaa rukoilemahan:\n    \"Ällös vainen Väinämöinen,\n    Meitä riepu-mierukoita\n    Suuhun surman soattuoho,\n    Henken voaraan voatikoho!\n    Keinot kehnot miesten meijän,\n    Konehet sinun kovemmat,        130\n    Laitokseisi loatuisammat,\n    Neuojaisi nähtävämmät!\"\n\n    Silloin vanha Väinämöinen\n    Rupeisi perän-pitohon.\n    Varsinnik varusteleksen,\n    Hampaitaan pureskeloopi,\n    Kopriaan kopristeloopi,\n    Sanojaan sopotteloopi...\n\n    Mik' oli tuulen ajossa\n    Heittiöksi hyljättynnä,        140\n    Roiskui roatona merellä.\n    Tuuleen turpansa torotti,\n    Keänsi kärsän ilmoo vasten;\n    Vesi parskui parroillensa,\n    Kosket kuohui korvillensa.\n    Laineet pieksi laitojansa,\n    Voan ei pieksänyt pereä.\n    Venet matkojaan tekööpi,\n    Laineen halki hakkoapi;\n    Laineen halki, toisen poikki,  150\n    Kolmaisen vähän vitaisi.\n\n    Peäsi selvillen selillen,\n    Avonallen aukiollen;\n    Karit kaukana näkyypi,\n    Luoto soattaapi lähellen\n    Sisässä suvannon suuren,\n    Loajan vuonon lautaisilla.\n    Sinnek laski laulajamme,\n    Veänsi veneen Väinämöinen,\n    Laiturillen laitettullen.      160\n    Valmihillen valkamoillen.\n\n\n\n\nX. Sången.\n\n\nNärmare beskrifning på denna Ö-holme, så väl som på sjön, hvilken\nkringflyter densamma. _Saunatar_ (Badets nymf) för Väinämöinen i bad.\nSamtal dem emellan.\n\n    Kari keskellä merellä,\n    Nurmi keskellä karia;\n    Neito nuori nurmen peällä,\n    Impi-ihminen ihana;\n    Papeloiksi paita pantu,\n    Helmat keärty kainaloihin,\n    Hihat kyynäspeän perillen,\n    Jott' ei haittaisi hamensa,\n    Paitansa pahoittelisi.\n    Kyykyllään kylvettelööpi,       10\n    Polvillaan polskutteloopi,\n    Sanottiin _Saunattareksi_,\n    Peätettiin _Pesyttäreksi_;\n    Kaislojaan kohenteloopi,\n    Lumpeitaan luksutteloopi.\n\n    Kalat karilla kutoopi,\n    Muikut luuvoillen muniipi;\n    Reäpykset rypehtelöövät;\n    Siinä kiiski kihloillahan,\n    Ahven armas annoillahan,        20\n    Matehet makuuksillahan,\n    Hauvit pojan-hauteillahan.\n    Syövät saunan soatujahan,\n    Kylvyn ruokja rumia,\n    Josta pysyypi puhassa,\n    Vesi aina kirkkahana.\n    Liasta lillit lihoovat,\n    Paisuu parvi kylpehistä.\n    Hauki muikun muiskaisoopi,\n    Siika lillin liipaisopi.        30\n\n    Lintu lammella asuva,\n    Veissä jousen vetkistäiksen,\n    Uitteloo kenossa kaulan\n    Purstonsa puhassa veissä.\n    Sorsana soroitteloopi,\n    Lumpeena luikerteloopi,\n    Pohjahan pujerteloopi,\n    Sieltä hauvin haukkaisoopi,\n    Tahi mateen maisteloopi,\n    Siijan pojan suikkaisoopi.      40\n    Laella meren lahella\n    Lauleloopi lauhkealla\n    Eänellä ärisevällä,\n    Kielellä helisevällä,\n    Kuin näköö joku tulevan,\n    Purtilolla puuhailevan;\n    Silloin jousen jouhiansa\n    Suorittaapi sulkiansa,\n    Purstoansa puisteloopi,\n    Kynänsä kylvettelööpi           50\n    Ihmisten hien himosta,\n    Haisusta halun hyvästä.\n    Tässä halut hauvatahan,\n    Himot lihan liuhoitahan,\n    Pohjahan pu'otetahan,\n    Umpehen unoutetahan.\n\n    Saunattari soaren neiti,\n    Pesulan pieni emäntä\n    Ensin kasto kantelemme,\n    Valutti veen-varalla;           60\n    Siitten riisui rihmojamme,\n    Lankojamme lapsutteli;\n    Housut vanhan Väinämöisen\n    Huuhteli veen valulla,\n    Kalsot alloillen ajeli,\n    Viskais vyönsä lainehillen,\n    Paijan umpehen upotti.\n\n    Siitten peätä Väinämöisen\n    Rupeisi vesi-valuhun.\n    Tulva tukillen tuloopi,         70\n    Virta viiksillen valuupi;\n    Ammensi korvoa kolmet,\n    Soahvia satoa viisi,\n    Joilla huulet huuhteloopi,\n    Viiksiä virutteloopi,\n    Partoja pirskutteloopi,\n    Lykkejä lykerttelööpi,\n    Hieroa hivutteloopi:\n\n    \"Pesen, pesen peippuseini,\n    Kirkastelen kiuruiseni          80\n    Mullan mustista mujeista,\n    Moan pahaisen mahleheista,\n    Himoista lihallisista,\n    Virheistä verellisistä;\n    Liat kaikk' likoamahan,\n    Pahat kaikk' pakenemahan,\n    Muistoneen murenemahan.\n    Vetehen siruamahan! --\n    Niitä siinä silmut syövät,\n    Nahkiaiset nauskuttaavat;       90\n    Kiiski kasvaapi kinosta,\n    Kuhat kurasta lihoovat,\n    Joita lohi lohkaisoopi,\n    Hauvin poika haukkaisoopi;\n    Luiko kaikki lakaisoopi\n    Kojamotkin korjaisoopi.\"\n\n    _Saunatar_ on soaren neiti,\n    _Pesyttäri_ piika pieni\n    Kylpöä kyhättelööpi,\n    Pesyttää pusutteloopi;         100\n    Kohtoa koploitteloopi,\n    Vieriä virutteloopi,\n    Reunoja riuskutteloopi\n    Vastaisella varvuisella,\n    Vitalla virkistyvällä,\n    Tehty lemmen lehtisistä,\n    Onnen oksilta otettu;\n    Sillä löylyn lyötyänsä\n    Hartioita hauteloopi,\n    Kylkiä kypsyttelööpi.          110\n\n    Leikki-suulla suihteloopi,\n    Pilkka-puhetta panoopi:\n    \"Enpä uskoa osanna,\n    Jos oisi kuka sanonna,\n    Vielä vanhan Väinämöisen\n    Soatettavan saunoilleni,\n    Tämän sulhon Suomen-moasta,\n    Tämän Sankarin Savosta.\n    Moni tässä puhe käynyt,\n    Monta soatettu sanoa           120\n    Sinun töitäisi, tekoja,\n    Lauluistaisi loatimia.\n\n    \"Moni piika pikkarainen,\n    Moni tyynnä tyttö-lapsi\n    Suru-suulla surkutteli,\n    Itku-silmin ilmoitteli\n    Soattaneis suruillen häntä,\n    Murhillen mujertevillen,\n    Huolillen huvittomillen,\n    Onnillen onnettomillen.        130\n\n    \"Tiijänpähän tehneheisi\n    Leivoiset levättömiksi,\n    Peäskyiset pesättömiksi,\n    Tyttäret tyyvyttömiksi,\n    Vaimot kaikk' vajottaviksi.\"\n\n    Siitä vanha Väinämöinen\n    Mieli pahoillen paneeksin;\n    Sanan virkko, nuon nimesi:\n    \"Vielä kehtaat kerskahtella,\n    Vanhoo miestä vaivutella,      140\n    Kiusata kisalla mielein!\n    Asioita entuisia,\n    Muistosta murenevia,\n    Mielestä mänettäviä.\n\n    \"Anna sankariin sanoa,\n    Sola-uroin urmaistella:\n    Ounko milloinkaan minäpä\n    Heitä lauluillain hävennä,\n    Soitollain sovaistelunna,\n    Vikuuttanut virsilläini?       150\n\n    \"Ei ouk noaroisten puheista\n    Naisten sanoista sanoa;\n    Mitä mielehen mänööpi,\n    Sylki suuhunsa veteäpi,\n    Sen hyö peättäävät toeksi,\n    Sanoovat soatettaneeksi.\"\n\n\n\n\nXI. Sången.\n\n\nVäinämöinen råkar i ny förlägenhet; räddar sig åter från en lifsfara,\noch öfverkommer lyckligen till andra stranden.\n\n    _Saunatar_ on soaren neiti,\n    Pesulan pieni emäntä\n    Ammensi korvoa kolmet,\n    Soahvia satoa viisi;\n    Voahellaan valutteloopi,\n    Tyrskyllään tirskutteloopi,\n    Kynsin pienin kylvettääpi.\n    Hoikin sormin hierteleepi,\n    Lykkejä lykerttelööpi,\n    Hieroa hivutteloopi:            10\n    \"Puhas, puhas pulmuiseni,\n    Valmis, valmis varpuiseni\n    Männä tuonnek tointuuallen,\n    Onnelaisten noatikoillen,\n    Taivalaisten taipaleellen,\n    Pesän Runon penkerillen,\n    Laulu-linnan liepehillen,\n    Rannoillen ikuisan rauhan,\n    Kussa kuullut kuunteloovat,\n    Autuat asuskeloovat;            20\n    Kussa muistot muhkiammat,\n    Mainittavat, mahtavammat.\n    Isommat ikuistetahan,\n    Vaipumasta varjellahan.\"\n\n    Saunastahan soatuammo,\n    Pesulasta peästyämmö,\n    Saunahatar soaren neiti,\n    Pesyttäri pieni piika\n    Hullust huusi hujahutti,\n    Yli salmen sanan soatti:        30\n    \"Venet tuokee Väinämöillen,\n    Laivan loatu-laulajallen,\n    Peästääksenne peä-runojan\n    Nuoillen rannoillen runojen,\n    Lauluin taivaan laiturillen!\"\n\n    Soaren miehet nuon sanoovat,\n    Uhkaavat salmen urohot:\n    \"Mänköön hiisi hiihtämähän,\n    Lähköön lempo liesumahan\n    Tietä tällen tieturillen,       40\n    Jälet jalon jaksajallen,\n    Voiman tuulen voipahallen,\n    Myrskyjen musertajallen!\n    Oommo ennen nuoita nähnyt\n    Myrrys-miehiä hyviäik,\n    Velhoja verrattavia,\n    Lumojaan lukeilevia,\n    Noitujaan nostelevia;\n    Voan ei ouk mokoma miesi\n    Ennen näissä nähtyvissä         50\n    Kulkenut merellä meijän,\n    Soatettu selän ylitek,\n    Kuin tämä pukarin poika,\n    Tämä ohvatta olia.\n\n    \"Väitikäs on Väinämöinen,\n    Suka suurin suvussamme.\n    Jopa meijät noitui nuohin\n    Alloihin avauntuvihin,\n    Pohjahan puvottavihin,\n    Uroisten upottavihin,           60\n    Miestehen mänettävihin.\n    Jos hänet Runolaan soamme,\n    Lauluin linnaan lasketaamme,\n    Teköö linnasta lihoa,\n    Luuksi lauluin laitostamme,\n    Rustoiksi runoiliamme,\n    Sorkiksi soitteliamme.\"\n\n    Saunatar emäntä soaren,\n    Pesyttäri piika pieni\n    Päivitteli Väinämöistä:         70\n    \"Minnek peäset Väinämöinen,\n    Kunnek ystäväin yritet,\n    Lähet lankoini pakohon\n    Näistä karista kovista,\n    Luotoista lumottuneista,\n    Kivisiä kirrottuneista,\n    Poasista pakottuneista?\"\n\n    \"Mitäpä minun tuloopi,\n    Ollaksein oletteloopi\n    Saunattaren salvoksissa,        80\n    Pesyttären peittehissä?\n    Eip' ouk ennenkään minua\n    Hyvät piijat hyljänynnä,\n    Vaimot väliin vaihtelunna,\n    Tyttäret typäräyntynnä.\"\n\n    \"Pa'e tästä Väinämöinen\n    Näistä karista kovista,\n    Luotoista lumottuneista,\n    Kivistä kirrottuneista,\n    Poasista pakottuneista,         90\n    Riutoista riivattuneista!\"\n\n    \"Kipeeksi kivillen moata,\n    Paha poaen partahalla;\n    Voara suuri, voara pieni\n    Louhoin lomissa levätä,\n    Nurmella nukahtamahan.\n\n    \"Ennenkuin ehto tuloopi,\n    Oamu toinen alkaneepi,\n    Lepäät kuin lahoa puuta\n    Toukilla syvältä syöty;        100\n    Makoot kuin vesi-hakoa\n    Suon-muassa murtununna,\n    Turtununna, turvonunna,\n    Tuhansittain turmeltunna.\n\n    \"Koska päivä peättyneepi,\n    Ilta-puol' lähestyneepi,\n    Kitku nousoopi kivistä.\n    Häki hiekasta hikoupi,\n    Auveret alenteleksen,\n    Haikuavat haisut kaikki;       110\n    Sumut suuret, usmat pienet\n    Kohoovat joka kohasta;\n    Hämärässä höyryvässä\n    Hakkaroivat hartahasti,\n    Katkuvat katkerammasti,\n    Ne ne tappaa taitavankin,\n    Tukahuttaa tukevankin.\"\n\n    Tuosta vanha Väinämöinen,\n    Alla-päin pahoilla mielin,\n    Aivoonsa ajatteloopi:          120\n    Millä tästä mäntänehen,\n    Pesulasta peästänehen\n    Tuonnek rannoillen runojen,\n    Lauluin taivaan laitumillen?\n\n    Vesti vuoresta venettä,\n    Kalliosta kalkutteli.\n    Emän ensinnik tekööpi,\n    Vuoren rankasta rakensi,\n    Voaran vanhan vempeleestä,\n    Tunturesta turtuneesta,        130\n    Ahteesta alottaneesta.\n\n    Siitten koaret kahteloopi\n    Kiskoista meri-kivien,\n    Moan mukavan mukkuroista.\n\n    Pani pohjan ponttamalla\n    Paksummista poatereista,\n    Ohuimmista onkelmoista.\n\n    Littuhista laijat liitti,\n    Saumat savella sovitti,\n    Kiinitti tiili-kivellä,        140\n    Somerolla sai soreiksi.\n\n    Teki tapin tarpeheita\n    Kovasta ukon-kivestä,\n    Piin-murusta pikkuisesta.\n\n    Nauloita naputteloopi\n    Rantojen rapa-kivistä,\n    Muistaik pienistä mujuista.\n\n    Airoiksikin arveloopi\n    Liukkaammista liuskohista,\n    Hyrkäleisistä hyvistä.         150\n\n    Tahvosta tapaisi tuhtat,\n    Pyysi pyyryt pyykihistä,\n    Hakkais harkot hankohiksi.\n\n    Teki purjeet tierahista,\n    Kiven karvesta kahesta.\n    Kolmesta kovaisimesta.\n\n    Loipa köyet köyttämällä\n    Harstin harmaan harjuksista,\n    Viiksistä kiukun kivistä,\n    Poaen parroista pahoista.      160\n\n    Perähäksi peättelööpi\n    Pankon poasia paraita,\n    Aitan astuma-kiviä,\n    Myllyn aika myhkyröitä.\n\n    Laitto laivan loihtumalla,\n    Purjehen puhuamalla,\n    Sai veneensä valmihiksi,\n    Syrjinensä syntymähän;\n    Lykkäisi venon vesillen,\n    Sata-sauman lainehillen,       170\n    Jolla laski lammin poikki,\n    Lahen halki hailotteli\n    Niemen lehtoisan nenähän,\n    Petäjäisen soaren peähän;\n    Mäntiin tuonnek myötäisillä,\n    Tuuvitellen tuulen kanssa,\n    Tuonnek rantoihin runojen,\n    Lauluin taivaan laiturillen.\n\n\n\n\nXII. Sången.\n\n\nDe resande beträda nu de lycksaliges land, hvilket beskrifves.\n\n    Lähettiinpä siitten tuosta\n    Kartanoa kahtomahan,\n    Onnen moata marssimahan,\n    Autuan aloittamahan.\n\n    Sanan-laskuhut suloisat\n    Oli pantu paulohiksi,\n    Kahen puolen portahiksi,\n    Viisahaitten viitoihiksi,\n    Tiellen soattaviks' sanoiksi.\n\n    Oja juoksi, vesi vieryi         10\n    Maitona hunajan moalta,\n    Puro pieni pujersihin;\n    Kuikertellen kukkihissa\n    Hohtais solkeena hopeena,\n    Helmehennä heinikossa.\n    Kourutteli koukuillansa\n    Viisauen vilja-maita,\n    Kostutteli tulvallansa\n    Runouksen ruoka-maita,\n    Kussa kaikki kukkiloipi,        20\n    Taivaan ohrat omenoipi,\n    Viisaus vihertelööpi,\n    Ymmärrys ylentelööpi,\n    Runomus runsasteloopi.\n\n    Kasteen pikkuisat pisarat\n    Kiiltivät kulta kivinnä\n    Housuhuissa horsmo-heinän.\n    Kaulalla kankas-kanervan.\n\n    Mehiläiset lentelivät,\n    Puna-siivet purjehtivat,        30\n    Kulkivat kukasta kukkaan\n    Tuomaan mettä mehtolasta,\n    Simoa tapiolasta,\n    Kussa käet kukkuisivat,\n    Hauki-rastaat raikkuisivat.\n    Onnen kukot, lykyn linnut\n    Kukkuillivat, kukersivat,\n    Lauloit taivahan laella,\n    Soivat puihen partahalla,\n    Maito-heinän hettehellä,        40\n    Voi-kukkien vuotehella.\n\n    Näissä leutoissa lekoissa\n    Keväät kestivät ijäksi;\n    Eikä loppu loppiaissa,\n    Kuussa kaimalon katonna.\n    Vuosittainkin tuomet tuossa\n    Kukki kuuta viisi, kuusi,\n    Hajotti hyvän hajunsa\n    Koko korven kuuluvillen,\n    Yltä-ympäri yhäkkin             50\n    Lemunsa levittelivät.\n    Siinä suojissa suloissa\n    Lykyn lapset leikihtivät,\n    Taivaan miekot mieliksivät,\n    Oleksivat onnen lapset.\n\n    Miekkoisetkin runo-miehet\n    Joit' ei linnaan laskettunna,\n    Päästetty perillen astik,\n    Tässä toistaan kohtaisivat,\n    Runoillansa huvittivat,         60\n    Pulmuitellen puheitansa,\n    Ajan vieton viettelivät.\n\n\n\n\nXIII. Sången.\n\n\nHär träffa de _Heinätär_ (Blomstergudinnan), omgifven af sina blommor\noch sefirer, som emottager, och, under ett formligt triumftåg, vidare\nledsagar de resande. Väinämöinen närä att förälska sig i henne.\n\n    _Heinätär_ hevakka piika,\n    Ruohoin nuorikko nopia,\n    Käveli keolla tässä\n    Kuiskutellen kukkiansa,\n    Helkytellen heiniänsä.\n\n    Korvon kanto kainalossaan,\n    Korvossa kirjainen kippa,\n    Jolla kastoi koaliansa,\n    Hetelmöitti heiniänsä,\n    Kypsytti kylvämiänsä            10\n    Kanteleillen kasvamahan,\n    Laulajoillen loistamahan.\n    Mieleheksi runo-miesten.\n\n    Siinä käyvä käpsytteliin\n    Varpaisillaan varvikossa,\n    Hiiskutellen heinikossa\n    Kulki kukkien emäntä,\n    Vaimo taivahan vaelsi.\n\n    Lennättäret lentelivät,\n    Tuulen alta tuumailivat         20\n    Tulla tännek tupsutella.\n    Lensivät kevään lemulla\n    Pienoisinna perhoisinna.\n    Pelmuisivat pensakoissa\n    Keviäinnä keijuisinna,\n    Kuiskuilivat kukkiloissa\n    Leinonna leikihtevännä.\n\n    Kämmenillään käpryttivät\n    Kähäriä käppyröihin,\n    Kourillahan koprittivat,        30\n    Näpistivät näppilöihin;\n    Mikä leukansa likisti,\n    Huiskais huulen ympärillä;\n    Mikä nännönsä näpisti,\n    Sopotteli suun sopeesta.\n\n    Niinpä kulki kuninkatar,\n    Heinätärpä hempiästi,\n    Hajallahan haiveniaan\n    Kuss' oil kukat kuvottunna,\n    Lehmän-kielet keärettynnä,      40\n    Haisivat varpaat harakan.\n    Kaunimmaiset ruusun-kannat\n    Pantu peitteeksi povehen\n    Puoleksi jo puhkeimassa,\n    Kuitennik kukoistamassa.\n    Peärmähissä peällisissä\n    Keväin touvot käytettynnä,\n    Peät orihin heitettynnä,\n    Heiskahtivat kirsi-heinät;\n    Kaunis-karvainen kanarva        50\n    Kahen puolen kaistohiksi,\n    Heinättären helmohissa\n    Lillukoita, lellukoita\n    Pujottu povesta polveen,\n    Viskattu vitinnä peällen.\n\n    Keksittyä Väinämöistä\n    Heitti heinät helmoistahan,\n    Varvut vanhat voatteistahan;\n    Mäni kohta noukkimahan,\n    Toisia tavoittamahan,           60\n    Herttaimmia heinän-päitä,\n    Kalliimpia karvan-päitä,\n    Joita kylvi kynnykselleen,\n    Askelillemmö asetti.\n    Mataroilla moata peitti,\n    Apiloilla tien tasoitti.\n    Ite rupeisi runoillen\n    Sala-teihen soattajaksi,\n    Oikean osottajaksi.\n\n    Tämän kuullun kulkiissahan      70\n    Sata-latvat laulelivat,\n    Sian-kärsät siunailivat,\n    Mainihti matarat kaikki.\n    Vuorehella vuohen-kukat\n    Heilahutti helmojansa,\n    Huiskahutti huiviansa\n    Tämän neijon nähtyissä.\n\n    Mieleksikin vielä meillen,\n    Kunniaksi kulkiissammo,\n    Lakka nosti lakkiansa,          80\n    Poika muuraman kumarsiin;\n    Sara-heinät heittivätten\n    Mättähällen mekkojansa,\n    Nurmehellen nuttujansa\n    Astuissahan oman armon,\n    Heijän ehtiissään emoisen.\n\n    Ite ukkokin ihaili;\n    Neijon nuoren nähtiissähän\n    Aikiloipi ahkerasti:\n    Millä tuon mielyttelisin,       90\n    Neitoa lepyttelisin.\n    Heinättären jalan-heitot,\n    Ihmittären silmän-iskut\n    Viettelivät Väinämöistä,\n    Villittivät viisahankin.\n\n    Vähältä jo Väinämöinen\n    Näistä kultuen kujeista\n    Rupeis suutaan sukeltohon,\n    Poskeitansa posmentohon;\n    Mutta muisti murhettansa,      100\n    Huomahtipa huoleitansa;\n    Hillitti omat himonsa.\n    \"Kussa tästä kuja kulkoo,\n    Poikkee polku linnan luokse?\"\n\n\n\n\nXIV. Sången.\n\n\nDe resande anlända ändteligen till sjelfva Slottet eller\nSångarepalatset. En närmare beskrifning derpå, och på de krönte\nSkaldernas verkeliga lycksalighet.\n\n    Lähettiinpä siitten tuonnek\n    Poikki noroin notkelmoita,\n    Pitkin viijoin vilmikköihin,\n    Leutoin lehtojen lävitek;\n    Jopa tuolla matkan peässä\n    Puistikosta paisteloopi\n    Kumpu keskellä keolla,\n    Kehä kummun kukkulalla.\n\n    Siinä rakennos rakettu,\n    Lauluin linna laitettunna,      10\n    Hohtais Runolan hovia;\n    Avara kuin aika auma\n    Seisoi siinä. Pitueltaan\n    Syltä seihtemän satoa,\n    Ko'oltaanki korkeampi\n    Sata kymmen kyynärätä;\n    Loajempi kuin lauta-kirkko,\n    Leveempi kuin lemmon leiri,\n    Salvettu runon sanoista,\n    Toinen toiseen juotettunna,     20\n    Sulattu moneella suulla,\n    Monen miehen mielehestä,\n    Monen vaivaisen varasta.\n\n    Tähänpä parahat pantu,\n    Pitkät virret hirsihiksi,\n    Lyhyeet laulut lautohiksi.\n    Lattiat lasinna loisti,\n    Permannot peilinnä paisto,\n    Sillat silkillä siloltu\n    Kiilti kirkkaanna kivennä.      30\n\n    Iso joukko ikkunoita,\n    Tusinat monet tuhannet,\n    Josta valkeus valuupi\n    Näihin lauluin laitoksihin.\n    Seinät säteet säistelivät,\n    Loistelivat toinen toiseen,\n    Tännek tuonnekkin tupahan,\n    Yli ovien oloja,\n    Alle penkkien pehuja.\n\n    Katostakin kahtelimmo           40\n    Miten ruunut ruskottivat,\n    Paikoillansa poahtelivat;\n    Oli heitäik hyvä joukko\n    Pantu tähän äijän paljon;\n    Lasihista laitettunna\n    Ympärin yheksän syltä,\n    Voaksoo kaheksan vaella\n    Rihmoistansa riippumahan,\n    Hihnohissa kiikkumahan;\n    Kustaik heistä kuumotteli       50\n    Viisikymment' kynttilätä\n    Palovatten yöt ja päivät\n\n    Oviaik oil monta kyllä\n    Joka hoarallen hakattu,\n    Kuhik ilmaan istutettu,\n    Ilman lautoin laittamatak,\n    Lukkojen lutisematak,\n    Avonnaiset ukset aina,\n    Kusta joukot kuljeksivat,\n    Taivaan vallat vaelsivat.       60\n    Vielä pitkin pieleksiä\n    Kahtelimme kahen puolen\n    Oviin että akkunoihin,\n    Kuin oil pantu ruusun-pannat\n    Kukka-köyet köytettynnä,\n    Sarjoillansa, sankoillansa\n    Solmittu varsin somasti.\n\n    Samassa salissa tässä\n    Oli pylvät pystyttynnä,\n    Pahtaat paksut pantuhunna,      70\n    Kussa huilut huilaisivat,\n    Lepyttimet lepäisivät.\n    Kallihita kanteleita,\n    Vanhoja valittuneita\n    Oli nauloillen nakattu;\n    Pantu paimen-sarvillenkin\n    Toveriksi tuohi-torvet,\n    Pillit suuret että pienet.\n\n    Perä-seinän seinuksella\n    Rahi kullasta kuvattu,          80\n    Hopeasta hohtavasta,\n    Kullasta kuumottavasta;\n    Kiiltäväisillä kivillä,\n    Helmillä hellittävillä\n    Tehty korkeeksi, koreeksi,\n    Ihanaksi istuimeksi.\n    Joka jalka juotettunna\n    Kasarista kalliimmasta,\n    Joka naula laitettunna\n    Kuparista kuulluvasta,          90\n    Vaskesta valoavasta;\n    Tuohon tuolilla leveellä\n    Istui Runolan isäntä.\n    Ympärillä joka puolla\n    Sanan-sepät seisoilivat,\n    Rupeisivat runo-niekat;\n    Ilveksivät, iskelivät,\n    Sanan sanaan vaihtelivat,\n    Leikki-puheet punnittivat.\n\n    Näillen vielä piika pieni,     100\n    Näöltänsä neito nuori\n    Taitavasti tarjoitteli\n    Miehillen mehua mielen,\n    Mahalata marja viinan,\n    Juomista Jumalan kulta.\n\n    Kesken heijät käyskenteli\n    _Tarjoatar_ taitavasti\n    Lavialla lautaisella,\n    Kussa pullot punottivat,\n    Viina-kupit kuumottivat,       110\n    Höyryisivät hyvät herkut.\n    Yhtenäänpä yllytteli:\n    \"Puistelkaatte pullojanne,\n    Mainitelkaa maljojanne!\n    Mehun juokee mieleksenne,\n    Olut kaikki onneksenne!\"\n\n    Niin nuo miehet miekkoisetkin\n    Jotka linnassa lihoovat,\n    Virkistyyvät viinan luonna,\n    Hyvä heilläik oil eleä         120\n    Mokomassa moisiossa;\n    Laulujansa laulattaissa\n    Nauraavatten naisien kanssa,\n    Juovatten Jumalan kanssa.\n\n\n\n\nXV. Sången.\n\n\nVid sitt inträde i palatset undfägnas de främmande af _Tarjoatar_\n(den Finska Hebe); hvarefter de framträda inför _Runamoinen_ (den\nFinske Apollo). Väinämöinen samtalar med honom; hvarvid _Kieletär_\n(det Finska språkets genius) förtjuses.\n\n    Viimen, tuohon tultuammo,\n    Portahillen peästyämmö,\n    Moni tuttu turvaksemme,\n    Moni vieras veikoksemme\n    Tervehtiipi meijät tässä;\n    Iloittivat ite kuhik.\n    Nähtyänsä Väinämöisen\n    Syntyi salissa sohina,\n    Väen joukossa helinä.\n\n    Nuorin tyttö _Tarjohotar_       10\n    Kiiätteli kiiruisasti\n    Tuomaan terve-tuliaista\n    Tällen vento-vierahallen.\n    Toiset tietä väistelivät,\n    Rahvahassa raivailivat\n    Ukollen uutta uroa\n    Männä sillan liitoksellen.\n    Astua pöyän nenähän.\n\n    Ite Ruhtinas runojen,\n    Linnan kuuluisa kuninkas        20\n    Armojansa anteloopi,\n    Lahjojansa lateloopi\n    Niillen nuorillen runoillen,\n    Selvillen sanan-sepillen;\n    Millen mieltä mittelööpi,\n    Kullen kunnian tasoopi.\n\n    Tuollen vanha Väinämöinen\n    Kumarrutti kulmiansa,\n    Painahutti polviansa,\n    Tullessahan tuon tulillen.      30\n    Sanan sanoi, viisi virkkoi;\n    \"Emme tännek tullukkahan\n    Tiijotonna, taijotonna,\n    Varsinkaan voatimatonna.\n\n    \"Lapset Suomessa suruuvat.\n    Itkeevät puoli-ikäiset\n    Kieltänsä kehnoitettua,\n    Poljettuansa puhetta;\n    Turussa jo turmeltunna,\n    Hämeessä hätyytettynnä,         40\n    Uupuva uuella moalla,\n    Ranta-mailla raiskattunna.\n\n    \"Sitä harmaat hoasteloovat,\n    Kesk-ikäiset kertoileevat:\n    Muistot muinosat mänöövät,\n    Vaikeneevat vanhuksemme;\n    Kielemme on kiellettynnä,\n    Sanat suuhun suljettunna.\n    Murehtivat vielä muuten\n    Runojaan jo ruostuneita,        50\n    Laulujaan lakastuneita.\n    Sitä miehet mieltelöövät,\n    Valittaavat vaimot kaikki:\n    Minnek kanteleet katoisi,\n    Hävisi hyvät hyreämät;\n    Joutunut on joukostamme\n    Ilon ilvekset ihanat,\n    Soarvat soittojen suloisat.\n\n    \"Kolkko korvissa asuupi,\n    Kammoittaapi kartanoissa;       60\n    Koppelot koputtamatak,\n    Käköiset kukahtamatak.\n\n    \"Tuotin tänne tullessaini\n    Sirkkuinen sinun sikiön,\n    Väikkylän väestä meijän,\n    Peukalon urollisuutta,\n    Voaksan täys vaimollisuutta,\n    Kanteleita kahtomahan,\n    Vanhoja valihtemahan,\n    Kieltämme kehoittamahan,        70\n    Kuuntelohon miten kuuluu.\"\n\n    Ite Runolan isäntä\n    Hyteli hyvillä mielin,\n    Iski silmänsä ilolla,\n    Suutaan sulilla sanoilla.\n    Anto kättä kämmenillään,\n    Kämmenillään kymmenillään;\n    Kieli huulistaan hunaili,\n    Sulaisi molemman suussa.\n    Suusta näijen Suomalaisten      80\n    Lainehti Lapin sanoja,\n    Kuohui kieltä Karjalaista\n    Vanhoo Vatjalan puhetta.\n\n    _Kielihitär_ neito nuori,\n    Mesi-kiel', hunaja-huuli\n    Seisoi siihen soapuvillaan,\n    Kuunnellen ukon kupeella\n    Pakinoita parta suihen,\n    Näihen sankarein sanoja.\n    Sulku suussa, kirja käissä,     90\n    Lukottu, voan ei luettu;\n    Neijon toisessa näpissä\n    Kulta-kielet kuiskuilivat,\n    Hopiaiset helkkäisivät,\n    Joita sormillaan sovitti,\n    Runamoisen kantelellen.\n\n    Kuunnellen tätä suloista\n    Runo-kielen ruikutosta,\n    Vesi silmästä tipahti,\n    Pisaroitti kuhik kulma.        100\n    Silmät ilon ilmoittivat,\n    Suupa suloista surua.\n\n    Otti soiton Väinämöisen\n    Sitoi siihen jouhiansa;\n    Pani toiset sointumahan\n    Kauheat ilon kapehet.\n\n    Ukko vanha Väinämöinen\n    Oli itkussa itekkin;\n    Tykytti tyyni-syäntä,\n    Vellotteli Väinämöistä         110\n    Rupeisi povessa pohjat,\n    Lihat kaikki liikkumahan;\n    Veri vielä vierymähän,\n    Ukon suonissa sulaisi.\n    Minä paha poika riepu\n    Itkin tässä lapsen lailla,\n    Valitin vaimon tavalla;\n    Surkeaksi keäntyi suuni,\n    Muikeeksi minunnik mielein.\n\n\n\n\nXVI. Sången.\n\n\nDen Finska Pindens Gracer, Muser, Skaldinnor och Sånggudinnor,\nomgifvande Väinämöinen i lätta dansar, rosenkröna honom och hans lyra\nmed sina blomstergirlander; hvaremot han förevitas af _Kaunihitar_,\n(den finska Venus) för köld emot de sköna. Väinämöinen försvarar\nsig härvid grundligen, och undskyllande sig nu till följd af sin\nhöga ålder, ger han i thy fall anvisning på sin reskamrat. Genast\nstod för denne, liksom framtrollad, en himmelens tärna, den skönaste\nRunola ägde; och Skalden, hänryckt af förtjusning, vill just sluta\nhenne i sina armar, då han vaknar -- träffad af en elektrisk stöt,\nhvarvid dröm och flicka försvann. Allt hvad han numera såg var endast\nVäinämöinens skarpa, hotande, och genomträngande blickar. Försent\nångrar Skalden den obetänksamhet, hvarigenom han, för att vinna\nett lägre mål, gick miste om ett högre; och med smärta bekänner\nsitt fel att hafva försummat tillfället att lägga sig till någon af\ndessa gamla Runolas harpor. Under dessa tankar inslumrar han åter,\nhvarefter han ännu en gång drömmer huru Väinämöinen tröstade honom\nöfver sin förlust, dermed att den verkliga lyckan och sällheten icke\nblef af ödet menniskan gifven, utan endast står att träffas bland\nRunolas Skalder.\n\n    Nytpä yhtyi ympärimme\n    Taivaan naiset nauro-suiset,\n    Vaimot Runolan valitut\n    Liittivät, likentelivät;\n    Kukiin anto kukkiansa,\n    Kukiin laski lahjojansa\n    Miesten ehoisten etehen.\n    Palkinnoksi ruusun-pannat,\n    Kunniaksi kukka-sankat\n    Kantelivat kantelillen,         10\n    Asettivat laulajoillen.\n\n    Niillä peätä Väinämöisen\n    Keärivätten kiehkuroiksi,\n    Ohemia oivan miehen\n    Seppelivät seihtemällä\n    Sirkut taivaan sitehellä;\n    Kaunistivat kanteleensa\n    Lumpeilla lumisevilla,\n    Lemmeillä leikihtevillä;\n    Siiviksensä sitoilivat          20\n    Leivoisen lentelemiä,\n    Kyyhkyisen kynäisemiä,\n    Ukko-jousen untumia,\n    Kotkan suuren sulkaisia,\n    Havukan hajottamia.\n\n    _Laulattaret_ lauluillensa,\n    _Soitottaret_ soittinensa,\n    Ilmahuttivat ilonsa.\n    Toiset riemun tyttäreiset\n    Hyry-päissään hyppäilivät,      30\n    Huli-mielin kuiskailivat,\n    Keikkuivatten toisten kanssa,\n    Tekivätten leikkiänsä.\n    _Suosihitar, Hyväilitär,\n    Huiskuttaret, Kuiskuttaret,\n    Ilottaret, Naurattaret,\n    Riemuttaret, Reuhottaret_,\n    llmahuttivat ilonsa.\n\n    Yksipä paniin pahoilleen,\n    Ikävysty aikojahan,             40\n    Sep' oil mieru _Mieluatar_,\n    _Kaunihitar_ kaunis vaimo,\n    Armastutar aimo lintu\n    Jok' oil ihostaan ihana,\n    Kaikkiin kauniin karvoiltansa.\n    Vaimoin kaikkein vallihtia,\n    Miesten kaikkein mieluittaja\n    Tirskuupi tora-sanalla:\n    \"Kosk' et piijoista pitännek,\n    Etkä arva armahaini,            50\n    Minun kanojain katellet; --\n    Ei ouk mulla antamista\n    Vaimon tapoin tarjoomista.\n\n    \"Jos sa oisit nuorra miessä\n    Vielä vanha Väinämöinen,\n    Niin ma soattaisin sanoa:\n    Ota joukosta omena,\n    Mesi-marja mielestäisi,\n    Ota paras parvestaini!\n    Likistelek lillukkaini,         60\n    Maistattelek mansikkaini!\n\n    \"Sanoisin niinkuin sanonkin:\n    Ota nuorin neitoseini,\n    Suuta suositellakseisi,\n    Kättä keikuttellakseisi,\n    Syäntä syleilläkseisi,\n    Rintojaan riuskeiltakseisi!\n    Kahet kultaiset käköiset\n    Piilottaavat piika-puolet\n    Poijillehen povissansa;         70\n    Kahet naurihin mukurat,\n    Pari muuraman mukaiset,\n    Kahen onnelan omenat\n    Kasvaa piijan kainalossa;\n    Puhkistuuvat niin kuin putket\n    Nuorten neitosten nisistä.\"\n\n    Vastais vanha Väinämöinen:\n    \"Miessä nuorra ollessaini\n    Piijat minusta pitivät,\n    Suostuivatten neijot nuoret,    80\n    Suostui suuret että pienet,\n    Kaikki käsiin keikahtivat;\n    Kaihuttelin kanojaisi,\n    Kesytin käköisiäisi\n    Siipien silittämällä,\n    Sulkien sylkyttämällä;\n    Kaunukkaiset, kainukkaiset\n    Tututtelin, tupertelin.\n    Mik' oil neiti nähtyvissä\n    Sokaisinma soitollaini,         90\n    Mik' oil naista noapurissa\n    Lepytinmä lauluillaini.\n    Monen morsiaa mokomaa\n    Makuutin isän majassa;\n    Monen miehen mieli-tievon\n    Toisen souvatin sylissä.\n    Ei ollut sitä tytärtä,\n    Ei sitä emoisen lasta,\n    Jot' ei vierys vietellynnä,\n    Lauluini lauhtuttanunna,       100\n    Pettänyt pehmeet puheeni,\n    Sanant hyvät houkutellut.\n\n    \"Jop' on nyt jalkani jäykkä,\n    Selkä-ranka rauaistunna,\n    Jeähmetty minun vereni;\n    Ei ouk vanhassa varoa,\n    Harmaa-peässä hoasteliaa,\n    Naisten pakinoin paniaa.\n\n    \"Täss' on miesi mielestäisi,\n    Poika tahtoisi tapainen;       110\n    Tuovos tyynnin tyttäriäis,\n    Sinun sievin sirkkuisiais,\n    Jolla miestä mielyttelet,\n    Uuvistat tätä uroa!\"\n\n    Sanottu tämän sanansa\n    Jopa neitoinen sujahti,\n    Puikahtiinpa nainen nuori\n    Jok' oil kaunis kahtomoiltaan,\n    Suloinen sukeltamoiltaan,\n    Lihavimmiltaan ihana.          120\n\n    Tuota teki mieleheni,\n    Polttipa minun poveeni\n    Sytytteli syäntäini,\n    Haluisin halatakseini,\n    Kuten kuiskutellakseini,\n    Miten mielytelläkseini.\n\n    Joma suutaini ojensin,\n    Levittelin leukojaini,\n    Käyttelin minun käteini\n    Neijon soahaksein sylihin,     130\n    Ponnistella polvilleini --\n    Silloin liikahti lihani,\n    Silloin vapisi vereni,\n    Järskäytti jäseniäni,\n    Luikahutti luontoani,\n    Mänettelin miehuueni;\n    Siihenpä se nyt hävisi,\n    Hajoisi hyvä uneni;\n    Enkä peässyt peähän astik,\n    Perillen ei puolenkana,        140\n    Kuin tämä kana katoisi,\n    Häjy herttainen hävisi;\n    Liekköön taivaiseen tavonna,\n    Pilvihin pirahtanunna;\n    Vai lie männytkin merehen\n    Painunna paha vetehen.\n\n    Silloin vanha Väinämöinen\n    Iski silmänsä vihalla,\n    Kahtoi kauvan karsahasti\n    Peälleni minun poloisen;       150\n    Voi minä poloinen poika\n    Miten mieleni mänetin,\n    Pahoin käytin kunniani,\n    Häpeisin tyhmällä työllä,\n    Oman onneni kavotin,\n    Kuin en ruvenna runoihin,\n    Käynyt kauppaan kanteloihen,\n    Kielen vaihtoon voatinunna.\n\n    Sitä suruupi sukuni,\n    Päivittelen päivinäni,         160\n    Kuin en ottoa osanna\n    Runolaisten ruikkaamia,\n    Väinämöisen vempeliä,\n    Kielettären käyttämiä,\n    Lauluittaren loatimia.\n\n    Suruilin tätä asiaa,\n    Huolittelin kuinma nukuin,\n    Uuvuin hyvähän unehen\n    Tunnin paikoin tahi kahen.\n    Jo toas vanha Väinämöinen      170\n    Ilmoitellen ihtiänsä\n    Puheella voan ei puvulla,\n    Sanoopi sanalla vielä,\n    Vielä puolella puheella:\n    \"Elä sure Suomalainen,\n    Paheksi parempalainen!\n    Ei ouk onni luillen luotu,\n    Lykky lihoillen verillen;\n    Onn' on luotu, lykky suotu,\n    Onnetar on onnen luonnut       180\n    Runolan vähillen väillen,\n    Kansallen kantelolaisten,\n    Joukollen Runo-jumalan,\n    _Runomoisen_ rahvahallen,\n    Laulun lapsillen huviksi,\n    Miesten mieliksi runojen.\"\n\n\n\n\nXVII. Sången.\n\n\nSkalden slutar med en önskan till fosterlandet.\n\n    Unestain havattuani,\n    Makoomasta noustuani,\n    Peätin muillen muistihiksi,\n    Itellein ihanteheksi\n    Matkani mainitteleita,\n    Käyttyäin kehoitteleita\n    Runoihin rupeamahan\n    Lauluillen laskentamahan,\n    Onnelaan osottamahan,\n    Runolasta ruikkaamahan.         10\n\n    Elä sure Suomi kulta\n    Valittele vanhojaisi,\n    Urojaisi uupuneita,\n    Manalahan männeheitä,\n    Voipaisi vähentyneitä,\n    Kansasta kavottuneita;\n    Ovat kaikki onnelassa,\n    Tallehella taivahassa,\n    Runsastuuvat Runolassa,\n    Laukoileevat Lauluilassa.       20\n\n    Elä sure Suomi rukka\n    Kiellettyä kieltähäisi,\n    Puhettaisi poljettua,\n    Sanojais solvattuneita;\n    Jos kieli kehnoitetahan,\n    Puheisi poljetetahan\n    Niinpä sanoi Väinämöinen:\n    Joski muuan muukalainen\n    Omistammekin olisi,\n    Joka sanat sorteloopi,          30\n    Veärin kieltä käyttelööpi,\n    Tuhneloopi turvallansa,\n    Märehtiipi tätä meillen,\n    Vielä laulajat Lapissa,\n    Karjalassa kanteleita,\n    Savossa runon sanoja!\n\n    Niinpä peätti Väinämöinen,\n    Vanha Laulaja vakuutti:\n    \"Vielä kytööpi kipuna\n    Miehen monen mielehessä,        40\n    Vielä liikkuupi lihani\n    Monen poikaisten povessa,\n    Vielä vieryypi vereni\n    Suomalaisten suonihissa,\n    Karjalaisten kalvohissa,\n    Pohjolaisten pohkehissa.\"\n\n    Mitäs siitten suret Suomi,\n    Valittelet vanhempaini,\n    Moa katala kaivattelet,\n    Syntymäni surkuttelet?          50\n    Viel' on mieltä miehillämme,\n    Uhkeutta urhoillamme;\n    Vanhoilla varallisuutta\n    Nuoillen nuorillen hyväksi:\n    Nuorilla nöyrällisyyttä\n    Mieli vanhoillen varaksi.\n\n    Vielä siittenkin sanelen\n    Teillen nuorillen uroillen.\n    Suomen niemen sulhaisillen\n    Joill' on peässä miehen mieltä,  60\n    Luonto povessa urojen,\n    Rinnassa ripiäisyyttä,\n    Henkellistä hilpeyttä:\n    Sinkoilen sanankin teillen\n    Jotka varsin valmistaitten,\n    Aivootten, aiatteletten\n    Tänä kiesuksen kesänä,\n    Juhla vuonna julkisenna,\n    Tulla viisauen vihillen,\n    Peästetyiksi, peätetyiksi       70\n    Tietyriksi, taituriksi,\n    Ohvakoiksi oppioiksi,\n    Suomen moan suojellaksenne,\n    Tietomusten turvaksenne:\n    Sanon vielä viimmeisellen\n    Kansallen jo kasvavallen,\n    Nuoristollen nousevallen,\n    Joukoksi jo joutuvallen:\n    Teistä toivotaan toella\n    Puheisemme puoltajoita,         80\n    Kielen kulta käyttäjöitä,\n    Hyljätyn hyväiliöitä,\n    Armottoman auttajoita.\n    Suokoon teillen suuri Luoja,\n    Toata vanhin taivahinen,\n    Ylöllistä ymmärrystä,\n    Taijollista tarkoitusta;\n    Lainatkoon henkensä Herra,\n    Ikeä jatkakoon Jumala\n    Täksi työksi! Tarvitahan        90\n    Uutta mielen uskallusta,\n    Toista tointa, toivotusta,\n    Harjoitusta, hartausta,\n    Vakausta, valaistusta,\n    Soahakseen asiat aikaan,\n    Mänestymään mielestämme.\n\n    Työstä vielä teillen tuosta\n    Kostoksi on kohtavanna\n    Oma tunto turvaksenne,\n    Tyytyväisyys tykönänne,        100\n    Levollisuus lapsillenne,\n    Onnea omamme moamme,\n    Suomen kaiken suosioksi.\n\n    Siitten vielä teijät tuosta\n    Polvin päivin palvellahan,\n    Muistetaan, mainitetahan,\n    Kiitetään, kumarretahan.\n\n    Viimein majoihin manalan\n    Teijän lähtiissään lepohon\n    Taivalaiset taisteloovat,      110\n    Onnelaiset outteloovat\n    Soahaksensa teijät sinne\n    Sinne ikuisaan ilohon,\n    Kussa autuaat asuuvat,\n    Kuuluu kansan kuulluisammat.\n\n    Vielä teilläkin tiloa,\n    Runolassakin sioa\n    Teijan tuonnek tullaksenne,\n    Onnelassa ollaksenne;\n    Kussa runot ruukatahan,        120\n    Laulut laillen laitetahan,\n    Soitollen sovitetahan,\n    Kielihin kehoitetahan.\n    Siellä sarvet soitteloovat,\n    Siellä huilut huikaisoovat,\n    Käypi kaikku kanteleista,\n    Pillillä piiskuitetahan,\n    Torvella tojotetahan -- -- --\n    -- -- --  --  --  --\n    Niin nuo miehet miekkoisetkin  130\n    Jotka linnassa lihoovat,\n    Virkistyyvät viinan luonna,\n    Hyvä heilläik on eleä\n    Mokomassa moisiossa,\n    Tässä taivaisten talossa;\n    Laulujansa laulattaissa\n    Nauraavatten naisten kanssa,\n    Juovahat Jumalan kanssa.\n\n\n\n\nAnmälan\n\n\nMed anledning af det hopp jag nu, mer än tillförene, tror mig äga\natt, genom tryck, blifva satt i tillfälle att utgifva ej blott det\nå den tryckta anmälan af 1825 ännu återstående arbetet om vära å\nFinskogarne i Sverige och Norrige bosatte stamförvanter, utan måhända\näfven åtskillige andra af de utaf mig i företalet till 2:dra Delen\naf Otava omnämnde och till tryckning ämnade skrifter -- vill jag\nhär begagna detta tillfälle att såväl derom underrätta samteliga\nvänner och befordrare af den fosterländska litteraturen, äfvensom\natt jag på grund häraf, dels af egen böjelse dels uppmanad dertill\naf andra, ämnar fortsätta utgifvandet af Otava enligt samma plan\noch på samma vilkor som tillförene, blott med den skillnad att\ntredje delen, äfvensom de följande, till lättnad såväl för köpare\nsom prenumeranter, utkommer i mindre Häften af 6 à 8 ark hvarje,\naf hvilka fem beräknas på hvarje Del. Af dessa Häften, som stundom\nåtföljas af plancher och musikbilagor, kommer det första, hvilket\nså fort sig göra låter lägges under pressen, att, utom poesier\noch mindre uppsatser af blandadt innehåll, innehålla historiska\nmeddelanden och underrättelser om en mängd gamla i de framfarna\nfinska krigen vidtberyktade partigångare, hvilka såsom anförare\noch chefer för krigiska ströftåg och gerillor gjort sig genom sina\nkrigiska bragder namnkunnige.\n\nDe förra prenumeranterne och Subskribenterne å Otava, hvilka utlöst\nsina exemplar, äga äfven med afseende å fortsättningen att beräkna\nsig sina förmåner till godo, de förre erhålla skriften för ett pris\nberäknadt till hälften mindre än hvad den i bokhandeln kommer att\nkosta; de sednare till ett modereradt derefter. Då den inhemska\nLitteraturen under de sednare åren, årligen, tillvunnit sig allt\nflere vänner, har jag icke trott mig böra utestänga vägen för desse\natt äfvenledes emot billigare villkor lägga sig till den finska\nbokpressens framtida alster, hvarföre dem härmedelst lämnas öppet\ntillfälle väl icke att prenumerera men dock att subskribera å den, i\nmånga afseenden såsom ett helt för sig, nu utkommande fortsättningen\naf Otava, utan förpliktelse att behöfva inlösa de redan förut utgifne\ntvenne första Delarne deraf.\n\n       *       *       *       *       *\n\nRedan för femton år sedan sökte jag första gången fästa uppmärksamhet\ndervid, att en närmare kännedom om de på den Skandinaviska halfön\nredan från längre tider sedan etablerade Finska kolonier måste i\nhistoriskt hänseende äga ett stort och vettenskapligt intresse --\näfven med afseende å våra egna urkunder; och anmälde, på grund\nderaf, till utgifvande -- ett arbete, hvilket skulle innefatta\ntillförlitliga underrättelser i denna del. Härå antecknade sig äfven\nåtskillige dels såsom prenumeranter, dels såsom Subskribenter; men\nsedermera inträdade förändrade omständigheter hafva hitintills\nicke tillåtit mig fullgöra detta beslut. Nu deremot, och på det\nicke möjligen, genom min död, det väsendtligaste af hvad jag i\ndetta fall samlat och inhämtat måttet gå förloradt, har jag varit\nbetänkt på att utgifva detta arbete. Dock har jag trott det vara\nändamålsenligt, att särskildt dessförinnan och i sammanhag dermed,\nehuru under annan titel, till en början ufgifva en beskrifning af\nmina vandringar öfver dessa Finmarker. Detta arbete som utkommer\ni 2:ne Band, hvardera bestående af tvenne Delar utom plancher och\nkartor (af hvilka sednare, redan en om 25 tum i qvadrat blifvit\nstucken i koppar) anmäles härmedelst till Subskription. Tiden för\ndess utgifvande, äfvensom bokens arktal kan jag för det närvarande\nicke närmare bestämma, annorlunda än att skriften skall lemnas Herrar\nSubskribenter till ett betydligt nedsatt pris, än hvad den kommer\natt, efter vanligt Boklådspris kosta i bokhandeln. Såsom en slags,\nehuru måhända ringa, ersättning för den långa tid reqvirenterne å\nde utlofvade \"Tillförliga underrältelserne\" & nödgats vänta, skola\nde äfven vid denna skrift hafva att beräkna sig samma förmåner\ntillgodo; de förra -- till 100 procent billigare, än det blifvande\nboklådspriset.\n\nDå inom Sverige och Norrige ännu i denna dag finnas mer än 120\nsärskilda församlingar, hvilka till större eller mindre del bebos\naf dessa finnar eller deras afkomlingar, till ett antal af omkring\n40,000 personer, af hvilka mer än 15,000 ännu begagna det finska\ntungomålet; då deras vidsträkta och glest befolkade bygder,\nsammanräknade, upptaga en area af omtrent 450 qvadrat-mil, utan\natt tala om de landsträckor, som af dem eller deras förfäder först\nuppodlade, sedermera blifvit inkräktade af Svenskar, och till Svenska\nbygder förvandlade, så synes såsom sakens historiska vigt borde vara\nsatt utom all fråga -- så mycket mer som detta förhållande, hvilket\näger rum nästan i sjelfva hjertat af de båda konungarikena, hittills\nicke annorlunda än högst ofullständigt och till en ganska ringa del\nvarit kändt blott af få; och äfven detta -- endast ryktesvis genom\nopålitliga, misstydda eller missförstådda berättelser.\n\n       *       *       *       *       *\n\nEnär intet Språk bör vara oss Finnar kärare och närmare till hjertat\nän modersmålet, hoppas man att allt som kan tjena att utvidga\nvår kunskap om dess grammatikaliska byggnad, dess filosofiska\nkonstruktion, dess poetiska och onomatopojetiska väsende och\nnatur, dess slägtskapsförhållanden och beröringspunkter, med andra\nnärbeslägtade tungomål, med ett ord allt som kan tjena att uppfatta\nej blott dess formläror och märkvärdigt egna utvecklade karakter,\nutan hela dess andeliga lif, såsom bärande en stämpel af folkets,\nbör vara välkommet ej blott för Språkforskaren och Vettenskapsmannen\nenskild, utan för oss finnar i gemen. Med anledning häraf, och i\nhändelse företaget möter uppmuntran, ämnar undertecknad framställa\nde åsigter härom, hvilka, till följd af ett under längre tider redan\nfortsatt studium häraf, hos honom gjort sig gällande. I sådan afsigt\nämnade jag under titel \"_Kielitär eller Forskningar i Finska språkets\ngrammatikaliska grunder_\" utgifva ett arbete, hvilket skulle utkomma\ni fria Häften, beräknade till 5, 6, à 7 ark hvarje, förutan tabeller;\noch hvilket arbete jag härmedelst, jemte de andre, får anmäla till\nSubskription på samma villkor som ofvanföre blifvit nämndt, att\nnemligen priset för Subskribenter skall betydligen modereras efter\ndet möjligen blifvande Boklådspriset. Och ehuru Språkets karakter\nblifvit, genom de många i sednare tider utkomne Grammatikor och\nSpråkläror på sät och vis, och till stor del känd, är det likväl\nännu mycket, och just det intressantaste deraf, som återstår för oss\natt lära känna; helst Grammatikan aldrig ingår i filologiska och\nfilosofiska undersökningar.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDå näst Finska språket, af de vettenskapliga sludierne inom vårt\nland, intet bör vara oss heligare än Finska Historien, vill jag\nlikaledes begagna detta tillfälle, att, i händelse företaget möter\nframgång, till utgifning och Subskription anmäla den i företalet till\n2:dra Delen af Otava under N:o 7 anmälde skriften _Walaistaja_ eller\n_Handlingar till Upplysning i Finlands äldre Historia_. Att, närmare\nän hvad der skett, detaljera planen dervid, tillåter icke utrymmet\nnu. Blått det bör jag kanske nämna, att Skriften, hvilken komme att\nutgifvas i lösa Häften, blir ytterst vigtig för vår historia, såsom\ninnehållande sjelfva dess källor och urkunder; samt, med hänsigt till\nvidd och omfång, ganska dyr -- isynnerhet för köpare, hvars pris\nalltid kommer att beräknas något högre än Subskribenternes.\n\n       *       *       *       *       *\n\nSlutligen och sist hemställer jag till den läsande och tänkande\nallmänhetens behjertande, huruvida icke med hänsigt till de framsteg\nden Finska Litteraturen redan gjori under de sednare åren, det vore\nnyttigt och nödvändigt att äfven den sanna och sunda kritiken ginge\ndermed i bredd, såsom en probersten, eller såsom en vigt på vågen,\nför att mäta värdet deraf, på det att allt det dugliga af hvad den\nFinska bokpressen frambringar, måtte blifva allmänt kändt, framstäldt\noch åskådligt; det möjligen odugliga likaså.\n\nSjelf är jag visserligen oförmögen att i detta fall utöfva\ngranskarens och domarens kall; men i samråd och i förening med andra\naf landets yngre litteratörer, tror jag dock att detta icke skulle\nblifva särdeles svårt, åtminstone i de flesta fall. Då de, om ej\nalltid under namn dock under pretext af Recensioner, i tidningarne\nstundom förekommande tillfälliga bedömmanden af utkomne arbeten, ej\nblott med afseende å det lilla utrymme ett tidningsblad medgifver,\nmåste vara knapphändiga och ofullständiga, utan och visat sig\nvara ytliga och mindre grundliga, ofta ensidigt uppfattade, och\nvanligen upplöst sig till ett stundom oförtjent beröm, stundom\nobehörigt tadel utan att hvarken i det ena eller andra fallet genom\nverkligen ådagalagde skäl styrka eller bevisa sina påståenden, så\nämnar undertecknad, ifall företaget genom tillräcklig subskriptions\nteckning kan bära sig, i förening med andre, hvilka dela dessa\ntänkesätt, åtaga sig det för ingen del lönande, i många afseenden\nbesvärliga, ansvarsfulla och vanligen otacksamma gransknings- kallet,\ni hvilket fall en Skrift i fria Häften skulle komma att, under\nRubrik af _Seulajaiset_ å Finska Språket utgifvas, hvars uteslutande\nåliggande det vore att med sanning och oväld närmare och grundeligen\ngranska icke blott alla de å finska språket hos oss utkommande\nskrifter, utan äfven alla de i Finland äfvensom annorstädes\nutkommande arbeten, hvilka på ett eller annat sätt röra vårt folk,\nvårt land eller värt språk; samt i brist deraf äfven meddela andra\nlitterära nyheter, hvilka för oss kunna vara af intresse.\n\nJag har trott mig böra begagna detta tillfälle att på en gång, och i\nett sammanhang, anmäla alla dessa skrifter, hvarvid jag ännu en gång\nfår återhemta, att jag icke i något fall kan utfästa mig till någon\nbestämd tid, såvida erfarenheten visat att ett sådant bestämmande\nsällan låter realisera sig, så länge man endast kan kommendera sin\nvilja, men icke förmågan, hvilken ofta är beroende af en hop yttre\nomständigheter och förhållanden; allt beror dock hufvudsakligast\npå den uppmärksamhet, den bildade klassen af Finlands allmänhet,\ntäckes skänka dessa företag; hvarföre den eller de, som ni älska\nför framgången af den inhemska ännu allt för spädväxta finska\nLitteraturen, täcktes å bifogade Subskriptionslista (hvilken till\nsådant ändamål kan från boken bortklippas) anteckna sitt och deras\nnamn, hvilka genom subskription önska befordra ett eller flere af\ndessa företag, jemte antalet af de äskade exemplaren, och orten\ndit de böra försändas, hvilka listor de sedan ville vara gode och\nantingen sjelfve, eller genom ombud, insända direkte till mig, då vid\nreqvisition af 11 exemplar, enär de utlösas, det 12:te fås på köpet.\n\nSom jag hört den plägseden någongång klandras, att i böcker\naftrycka prenumeranternes eller subskribenternes namn, hvilket man\nendast velat anse som ett medel att erhålla dem, hvarigenom priset\nonödigtvis ökades men icke värdet af boken; så nödgas jag härvid\nyttra en motsatt åsigt: ty skulle jag för min del knappast tro att\nnågon, af sådan anledning, lade sig till ett arbete, och äfven om\nså vore, vore denna fåfänga minst att tadlas; men deremot anser jag\ndet i många afseenden, ej blott för det närvarande utan äfven i en\nframtid, vara för vettenskapen och historien intressant att lära\nsig närmare känna de män, som på sin tid nitälskat för litterära\noch patriotiska företag; ty dem som icke göra det finna vi nog\nändå öfverallt, och dem vill förmodligen ingen heller känna. För\nförfattare och förläggare är det dessutom icke blott smickrande och\nuppmuntrande att se sina arbeten blifva lästa, utan är det ofta\nganska vigtigt att derefter kunna bedöma och bestämma sina företag;\nliksom det å andra sidan, för publiken är ganska lätt att, af den\naftryckta subskribent-förteckningen, spörja hos hvilka de hafva\ntillfälle att öfverkomma boken.\n\nAf sådan orsak, och för att tillika, å ömse sidor, veta till\nhvilka exemplar skola afsändas, ämnar jag äfven i de särskilda nu\nannoncerta skrifterna (i händelse de utkomma) aftrycka resultatet\naf Subskribent-listorne; men skulle någon vara nog finkänslig, att\nicke vilja synas passera, för hvad han i detta fall är, skall, om så\nönskas, namnet uteslutas.\n\nHelsingfors sjelfva Jubel-dagen den 15 Julii 1840.\n\nC. A. Gottlund.\n\n       *       *       *       *       *\n\nÅ följande, af mig, på eget förlag utgifvne Skrifter, finnas hos mig\nännu exemplar att tillgå till nedanstående priser:\n\n_Otava_, eli Suomalaisia huvituksia. 1:sta Delen med antiqvitets\nplancher och musik-bilagor 8 R:dr.\n\nD:o d:o 2:dra Delen med plancher 6 R:dr.\n\n_Wäinämöiset_, yksi kokous meijän nykyisten Runojoin virren teoista.\n1:sta Delen 1 R:dr.\n\n_Försök_ att förklara _Caj. Corn. Taciti_ omdömen öfver Finnarne,\njemte en Öfversigt af deras fordna vidskepelse. Ett bidrag till\nupplysning i Finnarnas historiska fornhäfder 2 R:dr.\n\n_Kustroff_ och _Woronitschff_, eller de båda Brottslingarne. En Rysk\nberättelse från förra århundradet. (Öfversättning frän Finskan) 24 sk.\n\n_Dissertatio de Proverbiis Fennicis_. 24 sk. allt B:co.\n\nHELSINGFORS,\n\nTryckt, hos J. Simelii Enka, 1840.\n\n\n\n\nFotnoterna:\n\n\n[1] Med afseende å häxeri och trollkonst hafva vi, i detta fall,\nen redan nog beryktad tillhålls- och tillflykts ort i _Pohjola,\nPimentola, Lapin moahaan lankeaiseen_, m.m. likaså hafva _Kipumäki_\noch _Kipuvuoren kukkula_ blifvit gjorde till plågans hem- och\nförvisnings-ort; men att i köld, i mörker och i en evig natt, äfven\nvilja förlägga sångens och skaldens hemland, går väl icke an;\nhvarföre vi äfven trott oss härtill böra söka ljusare trakter.\n\n[2] Vi kunna på sådan grund icke gilla de vittra försök som\nnågongång blifvit gjorde att från sagoverlden och den mytiska\nperioden nedflytta Väinämöinen inom historiens gebit (jemför t.ex.\n_Väinämöinen_, af _Brakel_) innan tiden för hans historiska existens\nblifvit närmare, åtminstone problematiskt, konstituerad. I anledning\nhäraf -- månne icke ett historiskt utredande häraf, förtjente mera\nuppmärksamhet och prisbelöning än öfversättningen af några mer eller\nmindre stympade Runofragmenter?\n\n[3] Vi hafva redan en gång tillförene begagnat denna utväg i\ningress-Runan till skriften _Väinämöiset_ (tryckt i Stockholm 1828)\nmen, -- den gången var det Väinämöinen sjelf som drömde.\n\n[4] Den benämnes då ofta i detta fall _luvut_, så vida den blott\nläses; eller, med afseende ä innehållet, _synnyt, sanat, loihteet_,\nm.m.\n\n[5] Bland dessa den deklamatoriska Runans förtjenster, är att den\nsällan och aldrig behöfver tillgripa dessa många prosodiska figurer\noch andra stundom mindre regelrätta uttryck för att i nödfall fylla\nversens meter, icke heller i sådan afsigt emot språkets lagar begagna\nmindre vanliga konstruktioner och talesätt.\n\n[6] Detta kadanserande, skanderande och intonerande, eller rättare\naksentuerande på oriktiga stafvelser, hvilket på ett eget, stundom\nicke obehagligt, sätt afbryter det lagformiga, och liksom upplöser\nspråket i dess elementer, har af någre blifvit jemfördt med och äfven\nansedt såsom cessurer midt i orden, och på grund deraf åberopadt\nsåsom en af Runans största och första egenskaper och förtjenster.\nVi anse det icke så; väl måste de långa orden i Finska språket\nsönderfalla inom tvenne takter, om de skola kunna användas, hvilket\nblir nödvändigt; deraf har detta stundom äfven kommit att gälla om\nde korta. Men detta synes oss ursprungligen mera vara en följd af\nnödvändighetens lag, än utgöra sjelfva grunden och hufvudvillkoret\nför Runans metriska bestånd.\n\n[7] Jemför t.ex. p. 16 v. 35; p. 24 v. 76, 87, 88, 91, 92; p. 30 v.\n129; p. 50 v. 103-105; p. 56 v. 15, 16, m.fl. st.\n\n[8] Sällan torde Finlands Universitet och Vettenskaperna i vårt land\negnas ett tillfälle att, på en gång, begå så många glada högtider och\nfröjdefester som i år; hvarföre vi äfven trott oss här böra nägot\nnärmare nämna derom.\n\nOnsdagen den 15:de Juli firade Universitetet sin här ofvannämnde\ninaugurationsfest, enligt ett förut härom tryckt ceremoniel;\nhvartill icke blott alla i staden befintliga stater och korpser\nblifvit, jemte stadens samtliga invånare, i vanlig väg, genom\nutfärdadt program inhjudne; utan hade dessutom alla landets högre\ndigniteter och auktoriteter, genom särskilda skrifvelser, blifvit\nhärtill inviterade; äfven som cirkulär-bref, i samma afsigt, blifvit\nfrån båda Stiftens Domkapitel utfärdade till landets samteliga\npresterskap och skolstater. Likaså hade Universitetets Konsistorium\nenkom låtit utgå skrifvelser härom, jemte inbjudningar, såväl till\nKejserliga Vettenskaps-Akademin och Kejserliga Ryska Akademin,\njemte lärare-personalen vid Kejserliga Universiteterna i S:t\nPetersburg, Moskva, Dorpat, Kasan, Kieff, Charkoff, som ock till\nKongl. Vettenskaps-Akademin, Kongl. Vitterhets-, Historie- och\nAntiqvitets-Akademin, samt Kongl. Svenska Akademin i Stockholm,\näfvensom till Lärarepersonalen vid de Kongl. Universiteterna i\nUpsala, Lund, Köpenhamn och Christiania. Redan dessa förberedande\nåtgärder bevisa den vigt Universitetet äfven hos utländningen sökt\nfästa vid detta sitt jubileum; också har ingenting härvid blifvit\nförsummadt som kunde tjena att öka dagens glans och högtidlighet.\nStaden, redan förut mycket freqventerad af Bad- och Brunns-gäster,\nhvilka så väl till sjöss som lands hitstormat från S:t Petersburg\noch Reval, såg sig i en hast nästan sagdt öfversvämmad ej blott\naf vänner och bekanta från landsorterna, utan äfven af en talrik\nskara utländningar, förnämligast vettenskapsmän och litteratörer.\nProfessorer och Akademici från Dorpat, S:t Petersburg, Kieff,\nStockholm och Upsala, dels såsom deputerade för dessa Akademier,\ndels i enskild tag, hade infunnit sig; äfven en hop studenter hade\npå Kejserlig befallning från de båda förstnämnda Universiteterna\ninställt sig här, och Koll. Rådet J. F. _Ziebert_ äfvensom Doktor C.\nFr. _Walther_ i Reval har ej blott personligen anländt utan, i likhet\nmed K. Universitetet i Dorpat och Wladimirska Universitetet i Kieff,\ngenom tryckta och till Alexanders-Universitetet ställda afhandlingar\noch gratulations-skrifter, med fägnad betygat sitt deltagande i denna\nUniversitetets glädjefest. Dock var Auras gamla Skald, Biskopen i\nHernösands Stift, m.m. Doktor _Franzén_, måhända den kärkomnaste och\ndyrbaraste af alla gäster. Anländ redan den 11 om aftonen, emottogs\nhan med sång och glädjebetygelser, ett stycke utanför staden, af den\nstuderande ungdomen.\n\nEfter det samtliga Stater i full procession från Senats-Huset\nanländt till Kyrkan, öppnades dagens högtidligheter, (redan om\nmorgonen tillkännagifne genom kanonskott), under vocal- och\ninstrumental-musik, af Universitets Rektor, Professoren och Riddaren\nDokt. _Ursin_, med ett latinskt tal, i den nya och vackra, ännu\noinvigda Lutherska kyrkan; hvarefter Professoren och Ridd. Doct.\n_Linsén_ orerade på Svenska, tolkande Universitetets ljufva känslor,\nhopp och minnen vid hugkomsten af denna dag och dess betydelse\nför Finland; hvilket allt slutades med ett tal på Ryska språket\naf e.o. Professoren _Solovieff_. Härefter, och sedan medaljer\nöfver dagens högtid blifvit till flere af de närvarande utdelte,\ntågade processionen till den gamla Lutherska kyrkan, hvarefter\nförsamlingens Kyrkoherde Kontrakts-Prosten och Ord. Ledam. Filos.\nDokt. _Crohns_ höll en för tillfället lämpad predikan, efter hvars\nslut lofsången N:o 84 i gamla Sv. Psalmboken, under kanondunder,\nafsjöngs vid akkompanjemang af orgeln. Till kl. 4 e.m. samma dag hade\nAlexanders-Universitetet i Societets-Husets stora lokal till middag\ninbjudit medlemmar af samtliga stater, in och utrikes litteratörer,\nvettenskapsmän, m.fl., der ett bord var arrangeradt för mer än\n300 personer; och hvarvid, under kanonskott, hurra, fanfarer och\ntaffelmusik, lifliga skålar tömdes för hela det Kejserliga Huset.\n\nDagen derpå, den 16:de, var _Teologic Doktors-Promotion_, som\nunder öfliga ceremonier för sig gick i det nya templet; och\nhvarvid Domprosten i Åbo Professoren och Ordens-Ledamoten Doktor\nGadolin, såsom Promotor, efter utfärdadt program, och efter uppläst\nallernådigst tillstånd, och aflagd Doktors-ed, förklarade 19\nmedlemmar af det andliga ståndet till Teologie Doktorer, nemligen 7,\nmed stöd af aflagda Specimina och i grund af författningarne, och\n12 såsom heders-Doktorer, till följd af ett Kejserligt reskript.\n_De förre_ voro: _Borg, Aar Gust._ Fil Mag. Teol. Licent. och\nDocent i Teologin vid Alex. Univ.; -- _Estlander, Carl Jos._ Fil.\nDokt. Teol. Lic. Ord. Led. Kyrkoherde i Wörö; -- _Frosterus. Benj._\nFil. Dokt. Teol. Lic. Professor, Prost och Kyrkoherde i Wasa; --\n_Frosterus, Rob. Walent._ Fil. Dokt. Teol. Lic., Prost och Kyrkoherde\ni Idensalmi; -- _Gadolin, Jak. Alg._ Fil. Dokt. Teol. Lie. Adj. i\nTeologin vid Alex. Univ.; -- _Lille, Bengt Ol._ Fil. Dokt. Teologie\nLic. och Professor vid Alex. Univ.; -- _Schauman, Fr. Ludv._ Fil.\nMag. Teol. Lic. Adj. i Teol. och Pastor i Teologiska Seminarium\nvid Alex. Univ. _De sednare_ voro: Referendarie-Sekreteraren i\nEklesiastik-Expcditioncn vid Kejs. Sen. för Finl. Fil. Doct. och\nOrd. Led. _Carl Gabr. Westzynthius_; -- Professoren i Teol. Moralen\nvid Alex. Univ. Fil. Dokt. _Joh. Matth. Sundvall_; -- Professoren\ni Teol. Dogmatiken, Fil. Dokt. _Ax. Ad. Laurell_; -- Eloquent.\nLekt. vid Åbo Gymnasium, Ord. Ledam. Fil. Dokt. _Er. Elfgren_; --\nKyrkoherden i Kimito, Kontr. Prosten, Fil. Dokt. _Gabr. Hirn_; --\nKyrkoh. i Hvittis, Kontr. Prosten, Ord. Led. Fil. Dokt. _Wilh.\nÅkerman_; -- Kyrkoh. i Nagu, Fält-Prosten Fil. Dokt. _Mich. Avellan_;\n-- Kyrkoh. i Lappfjerd, Prosten, Ord. Led. Fil. Dokt. _Jak. Jon\nEstlander_; -- Kyrkoh. i Jockas, Kontr. Prosten, Ord. Led. Fil. Dokt.\n_Carl Gust. Nykopp_; -- Kyrkoh. i Hauho, Prosten, Ord. Led. Fil.\nDokt. _Carl El. Alopaeus_; -- Kyrkoh. i Savitaipale, Prosten, Ord.\nLed. _Joh. Stråhlman_; -- Kyrkoh. i Helsingfors, Kontr. Prosten,\nOrd. Led. Professoren, Fil. Dokt. _Er. And. Crohns_. Doktorsfrågan\nframställdes af Adj. i Teor. och Prakt. Filosofin, Professoren _Germ.\nFr. Aminoff_, och besvarades af Primus, Kyrkoherden i Wasa _Benj.\nFrosterus_; hvarefter hölls tacksägelse och förbön af _Ultimus_\nKyrkoherden i Idensnlmi _Rob. Wal. Frosterus_. Predikan hölls af t.f.\nÖfverläraren i Romerska Språket och Litter. vid Wiborgs Gymnasium,\nFil. Dokt. _Fr. Joak. Ekman_.\n\n\nSamma dag kl. 8 om aftonen gaf Helsingfors stads Handels-Societet,\ntill firande af denna Alexanders Universitetets sekularfest, en stor\noch lysande bal i Societets-Husets stora lokal, hvartill omkring\nl,400 biljetter voro utdelte.\n\nDagen derpå den 17:de Juli anställdes, efter ett förut derom af\nPromotor Professoren och Riddaren _Wilh. Gabr. Lagus_ å Svenska\nspråket utfärdadt Program, _Juris utriusque Doktors-Promotion_, i den\nnya Lutherska kyrkan; hvarvid 11 personer undfingo Doktors-hatten;\naf hvilka 3 voro dertill i laglig ordning legitimerade; 3 hvilka väl\nicke fullgjort alla prestanda, och 8 härvid till heders-Doktorer\nutnämnde. _De förre_ voro: Juris utriusque Licentiaterna _Ekelund,\nCarl Evert_ Fil. Dokt. Professor i Romerska och Ryska Lagfarenheten,\nRidd. -- _Nordström, Joh. Jah._ Fil. Doct. Professor i Folk- och\nStats-Rätten. samt National-Ekonomin; -- _Palmén, Joh. Phil._ Fil.\nMag. Adj. i Finl. Allm. samt Rom. och Ryska Lagfar. _De sednare_\nvoro: _Bergbom, Joh. Erik_, Jur. utr. Kand, Fil. Dokt. och Assessor\ni Kejs. Wiborgs Hof-Rätt; -- _Edelheim, Paul_, Jur. utr. Kand.\nFil. Dokt. Protok. Sekr. i Just. Dep. af Kejs. Sen. för Finl.; --\n_Hjertman, Chr. Ludv._ Jur. utr. Lic. Fil. Dokt. Assessor i Kejs.\nWasa Hof-Rätt. _De sistnämnde_ voro: Geh. Rådet, v. Ordf. i Just.\nDep. af Kejs. Senaten för Finland, Riddaren, Friherre _Ax. Gust.\nMellin_; -- Geh. Rådet, Prokuratorn i Kejs. Senaten för Finland,\nRiddaren _Carl Joh. Walléen_; -- Presidenten i Kejs. Wasa Hof-Rätt,\nRiddaren _Carl Ad. Adlerstjerna_; -- Presidenten i Kejs. Wiborgs\nHof-Rätt, Fil. Dokt. och Ridd. Grefve _Carl Gust. Mannerheim_;\n-- Presidenten i Kejs. Åho Hof-Rätt, Ledam. i Ekon. Depart. af\nKejs. Sen. för Finland, Riddaren _Carl Fr. Richter_; -- Verkel.\nStats-Rådet, Ledam. i Just. Depart. af Kejs. Sen. för Finl., Lagm.\ni Wiborgs Lagsaga, Ridd. Friherre _Gust. v. Kothen_; -- Verkel.\nStats-Rådet, Ledam. i Just. Dep. af Kejs. Sen. för Finland, Lagm.\ni Karelska Lagsagan, Ridd. _Carl Gerh. Hising_; -- Verkel. Stats\nRådet, Ledam. i Just. Dep. af Kejs. Sen. för Finland, Lagm. i Wasa\nLagsaga, Ridd. _Alb. Fr. Rich. de la Chapelle_. Promotor framställde\nDoktorsfrågan, som besvarades af _Primus_ Professoren _Ekelund_,\nhvarefter Professoren _Nordström_ såsom innehafvande det andra\nrummet, slutade Promotionsakten med tacksägelse och förböner.\nPredikan hölls af Seminarii Pastorn, Theol. Doktorn _Schauman_, såsom\nvanligt, i gamla Lutherska kyrkan, dit processionen tågade från den\nnya.\n\nDagen derpå den 18:de Juli hölls i vanlig Ordning _Medicine och\nKirurgie Doktors-Promotion_, hvartill Promotor, Universitetets\nRektor, Professoren och Riddaren Dokt. _Nils Abr. Ursin_,\nutfärdadt Program; och hvarvid 28 Medicine Licentiater erhöllo\nDoktors-insignierna, förutan en Heders- och en Jubel-Doktor. _De\nförre_ voro: _Ahlqvist, Gust. Joh._, -- _Ahlstubbe. Lars Is._ Fil.\nMag. Stads-Fysik. i Fredrikshamn; -- _Arnell, Henr. Edv._ Fil. Mag.\nÖfver-Läkare vid Första Finska Sjö-Equipaget; -- _Asp, Gust._ Fil.\nMag. Provincial-Läkare i Uleåborg: -- _Avellan, Frans Wilh._ Fil.\nMag.; -- _de Besche. Georg_, Fil. Dokt. Provincial-Läkare i Wib.\nDistr.; -- _Bonsdorff, Evert Julius_, Fil. Mag. Anat. och Fysiol.\nAdj. Anatom. Prosektor; -- _Cajander, And._ Fil. Mag.; -- _Churberg,\nMatt. Chr._ Fil. Mag.; -- _Crusell, Gust. Sam._ Fil. Mag.; --\n_Dahl, Osc. Emil_, Fil. Mag. ex. ord. Kanslist vid Kolleg. Med.;\n-- _Elfving, Joh. Fredr._ Fil. Dokt. Stads-Fys. i Björneborg; --\n_Ehrström, Carl Rol._ Prov. Läkare i Torneå; -- _Ervast, Peter_ Fil.\nMag. Stads-Läkare i Brahestad; -- _Ervast, Peter And._ Fil. Mag.\nex. ord. Läkare vid Medicinal-Öfverstyrelsen; -- _Florin, P. Ulr._\nFil. Mag. Prov. Läkare i Kexholm; -- _Frosterus, Abr._ Fil. Mag.\nStads-Fys. i Nykarleby; -- _Höglund, And. Magn._ Fil. Mag. Prov.\nLäkare i Heinola; -- _Ingman, Er. Alex._ Fil. Mag. Stads-Läkare i\nKristinestad; -- _Lilius, Aug. Magn._ Fil. Mag.; -- _Lindeqvist, Carl\nHenr._ Fil. Doct. Prov. Läkare i Lovisa; -- _Palin, Carl Henr._ Fil.\nMag. ext. ord. Läk. vid Medic. Öfver-Styrelsen; -- _Sahlberg, Reinh.\nFerd._ Fil. Amanuens vid Univ. Museum; -- _Schildt, Wolm. Styrb._\nFil. Mag. Prov. Läk. i Saarijärvi distr.; -- _Sourander, Joh. Ern._\nFil. Mag.; -- _Tapenius, C. Nils And._ Fil. Mag. Läk. vid Lif-Gardets\nFinska Skarpskytte-Bataillon; -- _v. Willebrand, Knut Felix_,\nFil. Mag.; -- _Wirzén, Joh. Ern. Adhemar_, Fil. Mag. Med. Adj.\noch Bot. Demonstr. t.f. Stabs-Läkare vid Första Finska Sjö-Equip.\nHeders-Doktor vardt Professor Emerit. och Ridd. _Joh. Gadolin_;\noch Jubel-Doktor Medicine Doktorn och f.d. Regements-Läkaren _Chr.\nAeimelé_. Doktorsfrågan framställdes af Medicinska Fakultetens\nAdjunkt, Doktor _Sten Edv. Sjöman_, och besvarades af _primus_,\nAdjunkten och Prosektorn _Ev. Jul. Bonsdorff_. Predikan hölls af\nKyrkoherden i Wiktis, Prosten och Ord. Led. _Hipping_. Samma dag\ngåfvo de nyss promoverade Medic. Doktorerna i Societetshusets stora\nlokal en middag, hvartill 280 personer voro inviterade.\n\nDen 19:de Juli var Sön- och Böndag, hvarföre alla dessa slags\noffentliga högtidligheter och fröjdebetygelser måste för en stund\nafbrytas; dock yttrade sig glädjen i många enskilda kretsar; så\nt.ex. hade en hop af Rysslands yngre Poeter och Roman-författare,\ndenna dag, tillställt en middag för de yngre af Finlands Skalder och\nlitteratörer, minnesvärd genom Franzéns närvaro, för att gemensamt\nliksom knyta en närmare inbördes vänskap oeh bekantskap. En annan\nmiddag gafs samma dag af 1819 års Promoverade Magistrar, att förtiga\nflere andra sådane.\n\nMåndagen den 21 Juli försiggingo _Filosofie Doktors och Filosofie\nMagisters Promotionerna_, enligt derom förut af Promntor Professoren\noch Ridd. Dokt. _Carl Reinh. Sahlberg_ utfärdadt program. Till\nDoktorer utnämndes ej blott Filos. Licentiaterna _Hertzberg, Fredr._\nFil. Mag. Docent i Grek. Litter. vid K. Alex. Univ. -- _Lundahl,\nGust._ Fil. Mag. och -- _Moberg, Ad._ Fil. Mag. Kemie Docent vid\nsamma Univ., utan hade Fakulteten den lyckan att vid denna sin andra\nsekularfest tilldela sin högsta värdighet åt flere om vettenskapernas\noch upplysningens befrämjande på mångfaldigt vis förtjente inhemske\noch utländske män, bland hvilka i första rummet må nämnas dess om\nUniversitets väl i så många afseenden vakande tjenstförrättande\nKansler, Minister-Stats-Sekreteraren, Verkeliga Geheime-Rådet,\nm.m. Grefve _Rob. H. Rehbinder_; -- Ledamoten i Kejs, Sen. Ekon.\nDep. Geheime-Rådet och Ridd. Guvern. _Lars Gabr. v. Haartman_;\n-- Ledam. i samma Dep. Landsh. och Riddaren _Aug. Ramsay_; --\nKejs. Vett. Akademins i S:t Petersburg Ordin. Ledam. och Ständige\nSekreterare, Verkel. Stats-Rådet och Ridd. _Paul Henr. Fuss_; --\nMed. Prof. vid Kongl. Univ. i Upsala, Ridd. _Isr. Hvasser_; --\nf.d. Magistrats-Sekreteraren i Wiborg _Jak. Judén_; -- Ledarn, af\nKejs. Vettensk. Akad. i S:t Petersb. Stats-Rådet och Ridd. _Peter\nv. Köppen_; -- Ordin. Led. af samma Akad. Kolleg. Råd. och Ridd.\n_Emil Lenz_; -- Öfver-Intend. vid Bergsst. i Finl. Ridd. _Nils Gust.\nNordenskiöld_; -- Ordin. Ledam. af K. Vett. Akad. i S:t Petersburg,\nStats-Råd, och Ridd. _Mich. Ostrogradskij_; -- Professoren och n.v.\nRektorn vid Kejserl. Universitetet i S:t Petersb. Verkel. Stats-Rådet\noch Ridd. _Peter Pletneff_; -- Verkel. Stats-Rådet och Ridd. _Wasilij\nShukowskij_, anställd hos H. K. H. Cesarewitsch och Stor-Fursten\nThronföljaren; -- Direktorn för Silkes-odlingen i Södra Ryssland,\nStats-Rådet och Ridd. _Christ. Steven_; samt -- Arkiatern f.d.\nMed. Prof. o. Ridd. _Joh. Agap. Törngren_. (Således Tillsammans 17\nDoktorer). Doktorsfrågan framställdes af Professoren _Nervander_ och\nbesvarades af _Primus_, Kemie-Docenten _Moberg_.\n\nHärefter blefvo till Filosofie-Magistrar följande 96 Filosofie\nKandidater promoverade: _Ahlberg, Magn. Abr._ Aboens; -- _Ahlroth,\nWilh._ Boreal; -- _Arppe, Ad. Edv._ Savolax-Karelare; -- _Blank,\nJak. Fredr._ Syd-Österb. e.o. Kanslist vid K. Kolleg. Med.; --\n_Blom, Er. Joh._ Sav. Karel. t.f. Kollega vid Triv. Skolan i Lovisa;\n-- _Blåfjeld, Knut G. R._ Tavast.; -- _Bodén, Alex. Ern._ Ab.; --\n_Bremer, Walfr. Leop._ Ab.; -- _Brunou, Carl Paul Collin_, Sav.\nKarel.; -- _Cannelin, Gust._ Nord-Öst.; -- _Collan Clas_, Sav.\nKarel.; -- _Collan, Fabian_, Sav. Karel.; -- _Collan, Alex._ Sav.\nKarel.; -- _Crusell, Knut Wiht._ Bor. Kollega Super, vid Triv. Skolan\ni Tavastehus; -- _Edgren, Clas Joh._ Syd-Öst.; -- _Ehrström, And.\nJoh. Er._ Syd-Öst.; -- _Elmgren, Sven Gabr._ Ab.; -- _af Enehjelm,\nGeorg Edv._ Satak.; -- _Engel, Joh. Wilh._ Nyl.; -- _Engelberg, Aug._\nBor.; -- _v. Essen, Carl Gust._ Syd-Öst.; -- _Finelius, Carl Aug._\nSyd-Öst.; Komminister; -- _Florin, Frans Edv._ Tavast.; -- _Forsius,\nCarl Henr._ Sav. Karel. -- _Forsman, Osk. Wilh._ Syd-Öst. Kommin.;\n-- _Forstén, Gust. Fr._; Sav. Kar. -- _Friberg, Joh. Gabr._ Satak.;\n-- _Gallenius, Zak. Ulr._ Syd-Öst.; -- _Gonander, Georg Gust._\nBoreal; -- _Granfelt, Ax. Fredr._ Satak.; -- _v. Haartman, Carl\nFr. Gabr._ Ab.; -- _Hackzell, Joh. Matth._ Tavast.; -- _Hallsten,\nAlex. Gust. Jul._ Syd-Öst.; -- _Helander, Carl Sak._ Nord-Öst.; --\n_Helsingius, Gust. Fredr._ Tavast. e.o. Aman. vid Universitetets\nBibl.; -- _Helsingius, Henr. Emil_, Tavast.; -- _Helsingius, Joh.\nChr._ Tavast.; -- _Hjelt, Fr. Wilh. Gust._ Ab.; -- _Hildeen, Han.\nEzech._ Bor.; -- _Hildeen, Gabr. Bened._ Bor.; -- _Hirn, Gabr. Wilh._\nTav. e.o. Kanslist vid K. Kolleg. Med. -- _Holmström, Bernh. Gust._\nAb.; -- _Holmström, Peter Joh._ Syd-Öst.; -- _Holsti, Rud. Isr._\nSyd-Öst.; -- _Hongelin, Magn._ Nyl.; -- _Hornborg, Maur. Wib._ Rysk\nSpråklärare vid Trivialskolan i Lovisa; -- _Hydén, Matth. Joh._\nAb.; -- _Hyrén, Fredr._ Wib.; -- _Häggroth, Joh. Leonh._ Ab.; --\n_Hällström, Henr._ Sav. Karel.; -- _Höckert, Aug, Benj._ Syd-Öst.;\n-- _Idman, Carl Gust._ Satak.; -- _Idman, Fredr. Ferdinand_,\nSatakundens; -- _Indrenius, Immanuel_, Wib.; -- _Ingman, Alb._ Sav.\nKarel.; -- _Ingman, Herm._ Syd-Öst.; -- _Jungberg, Jos. Isaak_,\nSatak.; -- _Keckman, Carl Sak._ Nord-Öst. -- _Krogius, Georg_, Sav.\nKar.; -- _Kruskopf, Fredr. Const._ Wib.; -- _Lagus, Joh. Gabr._\nNord-Öst.; -- _Lindeqvist, Gabr._ Wib.; -- _Lindström, Knut_ Leg.\nAb.; -- _Lundahl, Carl_ Satak. -- _Mansner, Raph. Fredr._ Wib.; --\n_Modeen, Alex. Edv._ Wib.; -- _Molander, Cl. Herm._ Sav. Karel,; --\n_Nylander, Fredr._ Nord. Öst.; -- _Palmros, Carl Henr._ Ab. Med.\nKandidat; -- _Paqualin, Joh. Chr._ Bor.; -- _Perander, Henr. Gottl._\nSav. Karel.; -- _Pipping, Joak. Wilh._ Bor.; -- _Rahm, Joh. Jak._\nSyd-Öst.; -- _Renvall, Torst. Thure_, Boreal; -- _Ruuth, Alex._\nBor.; -- _Savander, Carl Gabr._ Sav. Karel.; -- _Saxén, Carl Joh.\nAug._ Ab. Lärare vid Helsingfors Vexel-Undervisnings-skola; --\n_Schildt, Bror Ernst Hannibal_, Sav. Karel. -- _Smalén, Sam. Joh.\nGust._ Nyl.; -- _Sohlberg, Herm. Fredr._ Syd-Öst.; -- _Staudinger,\nJoh. Just._ Syd-Österb.; -- _Stenberg, Chr._ Wib.; -- _Stenbäck,\nLars_, Syd-Öst. e.o. Amanuens vid Univ. Bibl.; -- _Stenius, Carl\nChr._ Sav. Karel. Lärare vid Kretsskolan i Nyslott; -- _Strömberg,\nJoh. Otto_, Ab.; -- _Strömsten, Otto Chr._ Syd-Öst.; -- _Svanström,\nJust. Theod._ Bor.; -- _Topelius, Zak._ Nord-Öst.; -- _Törnudd,\nAnd._ Nord-Öst.; -- _Ursin, Julius_, Sav. Karel.; -- _Wacklin,\nAlfr._ Nord-Öst.; -- _Waenerberg, Gabr. Maur._ Nyl. e.o. Aman. vid\nUnv. Bibl.; -- _Walleen, Carl Edv._ Sav. Karel.; -- _Wegelius, Jak.\nEs._ Syd-Österb.; Komminister; -- _Zitting, Joak._ Sav. Karel.; --\n_Åkesson, Ax. Erik_, Nyl. Dessutom blefvo såsom Jubel-Magistrar\npromoverade Biskopen i Hernösands Stift m.m. Doktor _Frans Mich.\nFranzén_; -- Domprosten i Åbo, m.m. Doktor _Gust. Gadolin_; --\nProsten och Kyrkoherden i Töfsala _Erl. Rosenback_; -- Kyrkoherden\ni Messuby _Abr. Lilius_. Magisterfrågan framställdes af Professoren\n_Joh. Magn. af Tengström_, och besvarades af _Primus Ad. Edv. Arppe_;\nhvarefter _Ultimus Gust. Sam. Smalén_ och _Ultimus_ af Doktorerne,\nDocenten _Hertzberg_ gemensamt slutade akten med tacksägelsetal.\nPredikan hölls af Kyrkoherden i Wiborg, Filos. Dokt. _Joh. Gabriel\nNorring_. Samma dag gåfvo Magistrarne en s.k. Promotionsbal, i\nSocietets-Huset, för 1200 personer. Att förtiga Spektakler, Koncerter\noch Brunsbaler, som dagligen vexlat om med hvarandra, må nämnas att\näfven litteraturen firat årets Jubel-fest, genom en mängd arbeten\nsom under dessa dagar åtkommit, och än flere hafra icke kunnat lemna\npressen, i anseende till stadenns få Boktryckerier, och brist på\ndagliga arbetare.\n\n\n\n"]