Dödsfången en diktcykel

DÖDSFÅNGEN

        En diktcykel


            af

        MIKAEL LYBECK

Helsingfors, Söderström & C:o Förlagsaktiebolag, 1918.

DÖDSFÅNGEN

    Dräp mig, gör mig från kvalen fri!

    Lilian! Lever du?
    Mörkret är stumt och ogenomträngligt,
    och hjärtats, ett stackars hjärtas skri
    fåfängligt, fåfängligt!

    Allt går under. Alla de höga
    livsidealen ha ömkligen dött.
    Kvar är blott fasan, som stirrar – ett rödt,
    blodvardrypande, utstunget öga.

    Lilian, Lilian!

    Het av feber vakar jag än.
    Storm där ute. Ett fönster klirrar
    i sjukhussalen, en dörr slås igen.

    Och ögat, det hemska ögat stirrar.



    Syner förfölja mig. Febern mattar,
    yrar jag?

    Skärvorna av en granat
    vina förbi mig: fienden över oss!
    Han vid min sida förlorar besinningen,
    skriker, skrattar,
    gestikulerar – och träffas i tinningen.
    Store komiker, tappre kamrat,
    förr vid teatern, nu soldat,
    varför dö, när ett heligt hat,
    rasernas heliga hat behöver oss?



    Tyst där! Stilla!

    Himmeln öppnar sig, hymner klinga,
    härliga, härliga harpoljud,
    och klockor ringa,
    och si, uppå silverne stegar springa
    de vingade änglaskaror som drilla
    och jubla sitt tack till härarnas gud.

    Yrar jag?

    Svartblå, fradgande munnar skräna,
    giftiga gaser täppa dem till.
    Ensam av tusen,
    jag fattar det icke, men ensam av tusen
    andas jag än, jag andas. Förfrusen,
    i vatten till knäna,
    slö och blodig bidar jag döden,
    den befriande, den suveräna,
    blinda makt som gör vad den vill
    utan att bry sig om människoöden.
    Varför dröjer den?

    Yrar jag?
    Marken är slemmig, ett stinkande fält
    med taggtrådsstängsel, gropar och diken.
    Råttorna pipa hungrigt och gällt,
    vidriga djur
    som gnaga på liken.

    Hit har jag släpat mig, vet icke hur.
    Varje den minsta muskelspänning
    får mig att stöna, och feberflamman
    har spridt sig, slickar
    girigt min hjärna. Nyss jag frös,
    nu är den enda känslan förbränning.
    Och ingenting ser jag, vart jag än blickar,
    allt omkring mig har störtat samman
    i lidandets dal, som är bottenlös.

    Solen slocknad. Jorden förfryser,
    javisst. Och här i min huvudskål
    brinner den sista elden, ett bål
    med yrande gnistor – råttorna närma sig
    ur sina gångar och hål för att värma sig
    vid mitt lik, som ruttnar och lyser...



    Lilian – lever du? Längtan bär
    långt mina tankar, som feberheta,
    i ångest trevande
    leta och leta
    blott efter dig, efter dig bland de levande.
    Dagen är lögnens. Natten tiger.
    Men för min inre blick du stiger
    fram omutligt sann som du är.

    Ja, du älskar mig! Orden du sade,
    avskedsorden, rösten som skälvde
    och den sista blick du mig gav
    gjorde mig seende, likasom välvde
    rymd med stjärnor – över min grav.
    Dödgrävarns spade
    hör jag så tydligt, tydligt ibland.
    Lilian!
    Visste du hur jag lider, så lade
    du på min brännande panna din hand.
    Din svala, din vita och svala hand.



    Bort med förbanden! Låt blodet rinna!
    Icke i trasor, i purpurskrud
    vill jag möta dig, grymme gud.
    Gläd dig, gläd dig! I blod genom tiderna
    vadar kriget, ditt sändebud.

    Själskval, kroppskval hålla mig vaken.
    Och febersynerna.

    Städer brinna,
    man kämpar på gatorna, skjuter från taken,
    inne i husen de hetaste striderna,
    kamp inpå livet, bröst mot bröst.
    Och där – på de våta,
    regnblötta vägarna flyende hopar,
    sjuka och åldringar, barn som gråta,
    kvinnor som gråta, en moder ropar
    ut sin förtvivlan, jag hör hennes röst.

    Allt är härjat. Utan försköning
    domen fälld.
    Bygderna öde, bränd var boning,
    fälten skövlade, intet att skörda,
    hundraåriga skogar förstörda
    av yxa och eld.

    Luften, själva luften är röd,
    levrat röd. Och i alla länder
    ser jag detsamma: folken i nöd,
    jag ser folken i nöd,
    hotande händer, bedjande händer,
    och de oräkneligt många gamla
    händer som famla
    efter ett stöd, ett ålderdomsstöd.



    De tro att jag yrar ... eller är galen.
    Vilket misstag!

    Klar och förunderligt kritisk och kall
    ser och lyssnar jag. Sköterskans blickar
    möta läkarens – denne nickar.
    Han rådgör med en kollega i salen,
    jag hör blott orden: ett hopplöst fall!

    Då ler jag stilla. Ske vad som skall,
    och ju förr, dess bättre! I korridoren
    vänta väl bärarna redan med båren.

    Varför allt detta? ... de döendes fråga.
    Naturlig, för all del, fastän naiv.
    Det ges ädla motiv,
    det ges lumpna och låga.
    Uppoffrande storhet – skändliga brott.
    Och jag ... mitt liv berövas ju blott
    ett tio-tjugutal år på sin höjd.
    Storheten översteg min förmåga,
    allt hos mig är tämligen smått,
    men ingen låghet har jag begått
    och feg är jag icke. Varför då fråga?
    Kan jag tigande dö, är jag nöjd.



    Moder, döda moder, du drömde
    stolta drömmar om mig en gång!
    Jag ropar på dig i natt, fast jag vet
    att du icke hör mig.

    Dräpt är känslan barmhärtighet!

    Jag minns där hemma
    en kväll, en vårkväll – jag trädde in
    och lade smeksamt min kind mot din.
    Då lyfte du blicken, lät den stanna
    en stund i min,
    ansiktet lyste, jag ser dig för mig,
    ditt ansikte lyste, du tryckte en lång,
    ömt välsignande kyss på min panna
    och nämnde mitt namn, jag minns din stämma,
    din vackra stämma,
    allt vad den röjde, allt vad den gömde
    av lycklig visshet –

                          Livet är floder
    av blod och tårar, o moder, moder!
    Se här din stolthet: en människorest.
    I morgon: ett namn i en dödsattest.



    Ingen sömn, men en blytung dvala.
    Vad den betyder vet jag; tala
    orkar jag icke, jag är för svag.

    Således slutet. Min sista dag!
    Dödstrött, stympad, jag ligger och blundar,
    men under tyngande ögonlock
    ser jag synerna, ser jag dem dock.
    Tystnaden hör jag. En tystnad som skrämmer
    nästan mer än de sårades jämmer.
    Lilian, Lilian, le som jag,
    lugnt som jag, när förintelsen stundar!

    Nej, det är lögn! Jag gråter. Och kvalen
    sarga min sargade kropp på nytt.
    Allt i mitt liv är i kval förbytt,
    till och med du – och vad du betydt!

    Når dig en ropandes röst ur dalen?

    Lilian, Lilian!



    Stjärnorna tändas. Stjärnorna glöda,
    brinna och slockna och rulla som döda
    klot och bli stoft, medan rymderna föda
    nya, lysande stjärnor igen.

    Jordens bebyggare, Jordens män
    glöda av hat och förblöda, föröda
    blindt varann, medan kvinnorna föda
    nya liknande släkten åt den.

    Stor, o människa, är din själ,
    stor som rymdernas jätte, Jorden!
    Blicken lyft så högt som den häl,
    varmed du trampar livet ihjäl,
    blodsprängd, stel av människomorden.

    Allt på vår slocknade Jord fullbordas
    smått eller skändligt; människors sed.
    Till och med friheten sölas ned
    – av de befriade. Innan den jordas.

    Frihetsdröm! Så spröd som en sländas
    ljusblå, skimrande vinge du var.
    Våld är den verklighet som finns kvar.
    Mörker och våld. Men stjärnorna tändas.



    Än vid liv. Och ett liv som bereder
    gåtfulla överraskningar än.
    Tänk, två gamla, grånade män
    av högsta befälet
    ha uppsökt mig! Jag förstår icke skälet,
    vägrar förstå det. En oförtjänt heder
    för en som ingenting märkligt gjort,
    utan blott varit med, helt enkelt med.

    Och dock, mina herrar, tackar jag eder
    så godt jag kan ... det är ju ett stort
    ögonblick ... men låt det gå fort,
    jag är mycket trött. Och vill dö i fred.



    Befrielsen nalkas. Hjärtats hunger
    tärt på sig själv och är stillad nu.
    Fasorna, minnen som trängde sig på mig,
    andras och egna ångestfrågor
    och lidanden nå mig
    blott som domnande dödsjövågor,
    som dyningars dyning.

                          Då hör jag en sång
    det är någon som sjunger.

    Lilian – Lilian, är det du?

    Ingen svarar mig, ingen kan svara.

    Vad sången är överjordisk! Den klingar
    som fjärran, fjärran ifrån; jag vill somna
    in vid dess toner, bäras bort,
    långt bort av dem. Som på mjuka vingar.
    Mitt liv, mitt enda liv var så kort,
    men sömnen, den sista sömnen är lång.

    Nu höjer sig själen. Underbara,
    hemlighetsfulla toner, välkomna!
    Och ären I kanske en dröm allenast,
    det gör detsamma,
    när dock I lyften mig dit, där renast
    och klarast de höstliga stjärnorna flamma.



    Jag sov och drömde, minns icke vad,
    men själva sömnen var som ett bad
    i svala djup av glömska, så ljuvlig,
    stärkande ljuvlig.

    Och genast fungerar min halvförbrunna
    hjärna normalt,
    och genast vaknar lusten att skämta
    lika okuvlig
    som den var förr. Det är ju fatalt
    för en man med smak, en man av ära
    att ligga och dö – och icke kunna!

    Ja, döden dröjer,
    han hejdar sig, famlar, har ingen fart
    när han kommer till mig, han är minnesslö,
    jag skäms – herregud, jag har stått honom nära
    och hört honom flämta
    och sett hur hastigt andra fått dö!
    Men jag viskar till sköterskan, när hon böjer
    sig ned och lyssnar vid huvudgärden:

    Tålamod, syster, jag reser snart,
    passet är stämplat och allting klart
    för den långa, mysteriösa färden.

    Naturligtvis tror hon nu att jag yrar.
    Gud löne flickan för hennes besvär!
    Jag vet att hon småler, om jag bedyrar
    vid allt vad helvetiskt och heligt är
    att det finns, förlåt mig, ingen här
    så redig och intelligent som jag.

    Räck mig en spegel! Jag önskar fara
    hädan med rosiga anletsdrag,
    och blod är billigt, vi målar liket.
    Varför ledsen? Vi låter det vara,
    jag gör inga anspråk på himmelriket.
    Men jag skall stjäla mig in där och plundra
    de vackraste vingarna på deras dun –
    det vore för löjligt att stå bland hundra
    millioner änglar och blåsa basun!
    Och spörjer en allvis gud om motivet
    och hotar med straff och fängsligt förvar,
    så lyder mitt sanningsenliga svar:
    Så gjorde vi alltid i jordelivet.



    Teatermannen, som jag såg stupa,
    den store komikern, kom i natt
    försiktigt och sakta
    smygande fram till min bädd. Hans djupa
    bas var oigenkännlig, men gladt
    som alltid han yttrade:

                            Unge vän,
    jag var nog dum att vänta mig mycken
    fägnad av att så här gå igen
    och likasom ovanifrån betrakta
    allt det meningslösa som sker.
    Mitt ryktbara huvud sprängdes i stycken,
    därför ligger jag stilla om dagen,
    det är så genant med den tomma kragen,
    men nu har jag fått
    till låns för i natt ett skäligen godt.
    Emellertid – vad jag hör och ser
    roar mig icke, fastän jag ler.
    I norr och söder, i öster och väster
    spelar kanonernas eldorkester
    utan en enda paus den infama
    dansmusiken till krigets drama.
    Döden stoltserar
    midt på scenen,
    stampar takten och applåderar,
    skramlande med de rangliga benen.
    Ni stackars levande dansa er röda,
    blodigt röda,
    vi däremot äro publiken, vi döda
    som ligga och trängas om plats på parterren,
    på vägarna, fälten, lik bredvid lik –
    i haven och kärren
    och gravarna massor av samma publik.
    Med livet vi alla betalt biljetten,
    och dansen, den blodiga dansen går
    allt vildare, vildare år efter år.
    Statt upp, statt upp och följ mig, min vän,
    din plats är snart ändå bland skeletten,
    och vis är den
    som väljer själv sin stund för reträtten!

    Så talade han, min teaterman,
    och krympte ihop till en klump och försvann.



    På sjukhusgården här utanför stå
    några gulnade lindar.
    Ett blad, ett fallet, bad jag att få
    och det äger jag nu, det ser jag på
    och slätar med handen. Njuter, njuter
    dess färg, dess form – nästan barnsligt glad!
    Och om jag sluter
    ögonen ser jag det för mig ändå.
    Fallna, bleka, gyllene blad,
    du väcker tanken på susande vindar,
    men är ett förgängelsens tecken också.
    När det blir sommar – nej, icke tänka!
    Mig har sommaren intet att skänka.

    De stora skogarna! Deras prakt
    skall aldrig, aldrig mera jag skåda.
    Icke den trakt,
    där min känsla för fädernejorden slagit
    rötterna djupast. Icke det blå
    himlavalvet, icke det strå
    som spirar härnäst ur mullen och sväller.
    Och havet, havet! – Icke det heller.

    Och plötsligt fryser jag.

    Bleka, gyllene blad, du känns kallt
    som det stelnade lik du är! Vi båda
    ha redan tagit
    farväl av allt.



    Rätt lustigt, i sanning! Hela tiden
    glo de på mig med undran och skräck
    som på en vålnad.
    Redan i morse. Jag vet vad det är
    som förefaller dem splittergalet
    och onaturligt, jag vet det – se här!
    Mitt huvud är läck,
    och hjärnan har krupit ut ur skalet,
    glödhet, fastän till hälften förkolnad.
    Aha, lilla syster, nu ser även ni den,
    och er kan man tala öppet med.
    Är handen tom? Är det ingenting i den?
    Det var ett högst märkvärdigt besked!
    Eller kanske ett skämt? Herregud, jag känner
    ju pinsamt tydligt hur hjärnan bränner
    i handen –

    Dö skall den, dö! Nu kväver jag branden.
    Det sista som slocknar är min fantasi,
    en blodröd gnista. Nu krossar jag väven,
    de svartnade cellerna, själva härden.
    Ho-ho! ... jag är fri
    från alla tankar, följaktligen även
    så lycklig man överhuvud kan bli.

    Talar jag gåtfullt? Jag undrar, små vänner,
    om I förstån mig?
    Jag dräpte min hjärna, slängde den från mig.
    Så styres världen.
    O människor, människor! Tomt som luft
    är allt det största I eftersträven,
    allt det bästa I tänken och veten.
    Fullkomlig tomhet är högsta förnuft,
    och det tomma Intet är evigheten.

    Nåväl – jag vill sova, sova, om möjligt.
    Jorden vakar. Den stackars planeten
    lär plågas av krigande kryp på sin hud.
    Ja, det är löjligt!
    Och somliga tro att det finns en gud.
    Var då? Var finns han?

    Jag vet det icke.
                      Men lyssnen! Hör,
    vilka klagande rop! Som ett avlägset brus.
    Det nya som födes, det gamla som dör.

    Släcken här inne! Natten blir ljus.



    Du sitter så stolt och smidig till häst,
    Lilian Horn.
    Guldkula, eldkula
    sjunker i väster,
    rid på, rid hit till din bröllopsfest,
    Lilian Horn!

    Från källrar till torn
    mitt vita slott, de dödsfångnas slott,
    är fullt av väntande gäster.
    Och alla som bäras in i min sal
    äro skuggor ur lidandets dal.

    Där kretsar en fågel i skimrande blått
    ovan parken.
    Där klingar ett skratt, där ljuder ett skott,
    och en dröm faller död till marken.
    Så kom du då ändtligen, Lilian Horn!
    Nej, stanna, svara mig! Säg, var du rädd
    för min blodiga bädd,
    din brudsäng, Lilian Horn?

    Som en drömsyn, utan att dröja,
    du jagar förbi mig, Lilian Horn,
    men jag fångar din fladdrande slöja,
    minnenas töckenslöja,
    och kysser den, Lilian Horn.



    Var har jag varit?

    Jag tycker mig minnas ... febersyner ..
    förvirrade ord.

    Var har jag varit?

    Nyss såg jag ett hav, ett blygrått hav
    med drivande isflak. På avstånd dimma.
    Land såg jag icke,
    ingen, ingen av oss ombord
    såg land.
    Men stormsignaler: vågor i vitt.

    Du land som är mitt,
    du var borta, sjunket, jag såg dig icke.
    Nu ser jag dig! Ser dina fyrar glimma
    under en söndertrasad rand
    av orena dunster; ser dig stiga
    fram med skarpa konturer och fritt.
    Du mitt sjunkna, återuppståndna land!

    Giv mig en grav! Jag har rätt till en grav
    i din jord.



    Olidlig är tyngden över mitt bröst,
    resen mig upp att stå, små systrar!
    Jag hör min moders kallande röst,
    och jag lystrar.

    Dödsmörker höljer
    vägen, vandringen bort härifrån.

    Moder, jag kommer! Du hämtar din son,
    och tillitsfullt som ett barn han följer.
    Livet, det liv du mig givit,
    gav jag som offer. Det måste ske.
    Mörkret tätnar – led mig, o moder,
    tills mina ögon lärt sig att se!

    Är detta döden? Och livet som ...
    nej ... nej...