Teckningar och drömmar

TECKNINGAR OCH DRÖMMAR

Av

FREDRIKA RUNEBERG

I urval av Karin Allardt Ekelund

Helsingfors, Söderström & C:o Förlagsaktiebolag, 1944.

Tammerfors Handelstryckeri.

INNEHÅLL:

 Förord
 Aikyn. Teckningar och drömmar 1861
 Simrith. Kalendern Necken 1845
 Manalajungfrun. Borgå tidning 1845
 En dröm. Kalendern Necken 1845
 Salik Sardar khans maka. Litteraturbladet 1857
 En saga om vreden. Teckningar och drömmar 1861
 Liljekonvaljen
 Kvinnan på Tongatabu. Teckningar och drömmar 1861
 Oleandern. Teckn. och drömmar 1861
 Strålbarnen. Teckn. och drömmar 1861
 Bankväxten. Litteraturbladet 1857
 Miriam. Teckn. och drömmar 1861
 Tre som flyttade till Sverige. Litt. bladet 1859
 Bosen. Litteraturbladet 1860
 Indianens kvinna. Litt. bladet 1857
 Elas frågor. Teckn. och drömmar 1861
 Lilla isgumman. Teckn. och drömmar 1861
 Vad skall den gamla? Teckn. och drömmar 1861
 Kuhinanuis dotter. Litt. bladet 1857
 Puppan. Litteraturbladet 1859
 Fläktarnas lek. Teckn. och drömmar 1861
 Glasörat. Kalendern Necken 1847
 De vackraste händerna. Litt. bladet 1857
 Blommornas nytta. Litt. bladet 1860
 Harpspelerskans dotter. Litt. bladet 1857
 Facetter av kvinnans liv. Teckn. och drömmar 1861
 Jasminen. Teckn. och drömmar 1861
 Den upp- och nedvända världen. Litt. bladet 1857
 Aminas dröm. Litt. bladet 1856
 Kamtschadalens hustru. Teckn. och drömmar 1861
 Ella vid Vastusjaur. Tidskrift för hemmet 1869
 Odalisken. Teckn. och drömmar 1861
 Hildred. Teckn. och drömmar 1861
 Bittrast. Kalendern Axet 1868
 Den fängslade bardens maka sjunger. Finsk tidskrift 1877

FÖRORD.

Fredrika Runebergs prosaskisser kom till en efter en under ett långt liv. De första publicerades i början av 1830-talet i Helsingfors Morgonblad under den tid hon var Runebergs kunniga och flitiga hjälpreda vid redaktionsarbetet. Den sista skrev hon som gammal "mest med slutna ögon". De allra flesta av dem offentliggjordes under åren närmast efter 1856, då Snellman öppnade Litteraturbladets spalter för dem och gav dem det betecknande namnet Teckningar och drömmar. Den första och enda samling av dem som kom ut i bokform publicerades till julen 1861.

Det är kvinnans liv och förhållanden som mest intresserar Fredrika Runeberg i dessa teckningar. Trots denna begränsning återspeglar de klart mångsidigheten och motsättningarna i hennes rika människoväsen. Dikten var för henne språkrör för hennes rättfärdighetslidelse. Det varsnar vi tydligast i teckningar som "Facetter av kvinnans liv" och "Tre som flyttade till Sverige". I dem framträder hon vid sidan av sina skandinaviska medsystrar Camilla Collett, Mathilde Fibiger och Fredrika Bremer som en kvinnosakens banbryterska i Norden.

Men dikten var också tillflykt från verklighetens vedermöda. Hon hyste romantikerns dragning till det säregna, det exotiska och fjärranliggande. Genom reseskildringar och artiklar i tidskrifter skaffade hon sig den kunskap hon behövde. Det är intressant att iaktta hur hon bygger upp sina teckningar ur naturfolkens liv på en grund av etnografiska fakta, som hon ger konkret åskådlighet utan alla beskrivningar blott genom att belysa människornas liv och seder och sätt att handla. Inom den ramen gjuter hon in ett intensivt stycke mänskligt liv och mänskliga känslor. Diktens ådra rann upp i hennes innersta. I dikten gav hon sig helt och oförbehållsamt. All smärta hon bar på ensam gav hon luft i dessa skildringar av andra kvinnors liv och öden. Så blev dikten för henne "dvaldrycksbringaren". "En saga om vreden", "Vad skall den gamla?" och dylika skisser med starkt personlig ton hör mer direkt och obeslöjat till det slaget.

Och slutligen har vi "sagoparablerna" som uttryck för hennes tankes lek, hennes drift att skapa, forma, kläda verklighetens materia i litterär dräkt och ge den allmänmänsklig innebörd. Härvid visar hon sig som en nära frände till H. C. Andersen.

Till sin konstnärliga halt är teckningarna och drömmarna rätt ojämna. Vid sidan av starkt inspirerade helgjutna partier med verkningsfulla bilder och levande stil möter vi sentimentalitet och banal schablon. Det är dock svårt att bedöma dem endast som litterära dokument, dessa bikter av en människa som levat och lidit. Genom förmedling av diktens gestalter slår känslan varm och levande emot oss. Orden skälver av genomliden verklighet. Gör vi oss mödan att leva oss in i vad de tolkar, kan vi inte utan gripenhet tillägna oss dem.

Teckningarna återges i detta urval i det stora hela i sin ursprungliga form. Nystavning har givetvis genomförts och texten har undergått en varsam språklig retusch. I innehållsförteckningen meddelas var och när teckningarna första gången blivit tryckta.

Borgå, Graninge, i augusti 1943.

K. A. E.

A I K Y N.

Sakta sjöng aftonvinden "sov i ro" för vågen, som vaggade till vila. Mellan björkarna syntes hur solen lekte med en lång guldstrimma över sjön. Runt omkring stodo blommorna med daggpärlor på bladen. Vilan sänkte sig över jorden med ett sakta sus.

Slumrade kvinnan på stranden? Det visste hon icke, men hon drömde.

En ängel stod vid hennes sida; hon reste sig upp för att bjuda ängeln en blomma, som hon bar i sin hand. Det var en ros, en djupt glödande; dess doft var rik, men på bladen sågos blott några få droppar dagg; så syntes det.

Ängelns anlete tog ett strängt uttryck: "Känner du mig? Det är jag som avhämtar varje tår, gjuten ur djupet av kvinnans hjärta. Därav blir pärlor, med vilka himmelens salar prydas. Andra änglar hämta ock prydnader, rubiner av hjärtblod, gjutet för fäderneslandet; smycken av modersvakor och fadersomsorger och mångahanda dyrbarheter för himmelen, var och en efter sin art. Men, kvinna, du betalar trögt din gärd. Se huru få droppar synas på rosen. Tider hava funnits, då även du erlade fullt ditt mått, men redan länge har du icke så gjort. Jag har haft tålamod med dig. Kvinna, tror du att du ensam må undandraga dig? Skynda att fylla även ditt mått av tårar."

I en skål av demant föllo nu dropparna från rosen, men ack, de nästan försvunno på bottnen, så ringa syntes de.

Kvinnan knäföll i bävan. "Himmelens ljusa dotter, var skonsam mot jordens svaga barn; fordra ej strängt din gärd. Skall jag med tårar gälda, att mitt hjärta varit så rikt, att det varit fattigt på tårar, ack då sviktar min själ."

"Se", sade ängeln, "måttet måste fyllas, ännu felas mycket".

Än en gång bävade kvinnan: "Ljusa ängel, låt mig vandra genom tiden för att söka; låt mig vandra till solens land, till polens is; låt mig söka, kanske finner jag någon tår som fallit obemärkt, varmed jag kan fylla något av måttet. För litet därav har jag ännu skattat för att jag ensam skulle förmå att fylla skålen." Hon blickade upp för att läsa ängelns svar i dess anlete, men då föll solens sista stråle darrande över vattnet och nådde hennes öga, och ängeln var försvunnen.

Men se, hennes hjärta har sökt de gömda tårarna, de obemärkt till jorden fallna. Vill du se en af dem, en stelnad droppe från landet vid polen? Kanske vill du ock sedan se någon af de brännande heta från solens land?

Snöstorm rasar över tundran. Ej kan ett människoöga öppna sig att se dess brusande virvel. Lättare går båtens väg genom ishavets vilda våg, då stormen kastar isstyckena som skum, än renens väg nu går fram genom snöns vågiga avgrund. Främlingen skall resa över tundran. Det går ej framåt. Hans ren stannar, främlingen stannar, vägvisarn stannar. Var skall främlingen och hans vägvisare finna skydd? Skola de begravas av snöstormen? Skola de uppätas av vargarna?

Litet rök synes på snöhavets yta, på en drivas spets. Därunder finnes en människoboning. Främlingen och vägvisarn bana väg, stormen kullkastar dem, de hjälpa upp varandra, de hinna småningom tälten.

Där är ljus och där är högtid. Tranlampan lyser, bröllop firas. Det är den unga fjortonåriga Aikyn, som hennes fader sålt till den vinde Mirgán.

Främlingen inträder. Inne är varmt. Imman bryter som en ström ut genom dörren, men försvinner i snöyran. Får främlingen härbärge?

Vad vill främlingen på tundran? Främlingen är en stor herre, har många papper, är väl tsarens närmaste man? Skall han räkna renarna för att lägga skatt på samojeden? Främlingen säger, att han vill lära samojedens språk. Vill han trolla renarna från tundran?

Aikyn stiger fram på golvet. Hon bugar sig djupt till jorden gång efter gång. Hon sjunger med ödmjukt nedslagen blick.

"Vart skall den arma föras, måste hon bort, måste hon bort till ett främmande hem? Måste hon bort från det gyllne hemmet, från fader och moder?"

"O min fader, vi sålde du henne, din vita ren? Hon hade velat arbeta för dig om dagen, om natten. Hon skulle ju dock varit värd, vad hennes liv kostade dig."

"Farväl min fader, som varit mig huld; farväl min moder, sörj dock ej över droppen ur ditt hjärta! Farväl broder, ack, vi skyddade du ej den värnlösa? Farväl syster, ack, du arma växer ock till kvinna!"

"Så fostrades jag i hemmet, som om jag varit en son, och jag var ju dock blott en arm flicka. Nu måste jag bort, att bli tjänarinna åt en man! Farväl du ljuva hem."

Åter bugade sig Aikyn djupt för den vinde samojeden, så att pannan rörde vid golvet.

"Du, min herre, som råder över Aikyn, krossa dock icke den arma, som din makt vore. Förakta icke din tjänarinna. Låt henne i ditt anlete se en mild herres. Var ej sträng mot Aikyn, tala ej till henne som snöstormen talar till drivan. Så vis är ingen, att hon ej felar; men Aikyn vill göra det bästa hon förstår. Vredgas icke, då hon felar."

Dagar gingo. Främlingen följde med till Mirgáns by och dröjde kvar bland de många tälten. Han lärde sig samojedens språk, och han hörde hur mannen talade till Aikyn som snöstormen till drivan. Han såg hur hon arbetade mer än trälinnans arbete, men aldrig erhöll ens så mycken vänlighet som trälen.

Främlingen talade till mannen: "Var mild mot din hustru. Överhopa icke den späda med det arbete, som vore dig själv för tungt. Bemöt henne vänligt, hon är människa som du."

"Skulle jag tagit mig hustru och betalat henne dyrt med trettio renar, om icke för att ha någon som hämtar mig ved och vatten och gör mina sysslor?" Därpå slängde han till Aikyn ett avgnagt ben. "Se där, efter herrn ber för dig, eljest hade du fått vara utan mat en dag till. – Människa, kvinnan? Å, ett orent djur!"

Främlingen talade till Aikyn på drivan: "Mitt hjärta lider av att se dig så ung, så fager, misshandlas värre än trälen."

Milt slog Aikyn upp ögat och såg på den främmande. "Främling, är du av kvinna född, finns i ditt land icke kvinnor, efter du ömkar mig! Icke har jag värre än andra kvinnor, det är så vårt öde."

"I mitt land finnas kvinnor, men de äro dock människor. Aikyn kom, följ mig. Jag för dig till mitt land, du skall lära mig rätt samojedens språk, och om du än där måste tjäna för ditt uppehälle, så blir du dock åtminstone ej misshandlad."

Allvarligt svarade Aikyn: "Svårt är att bära misshandling. Den svaga kvinnans mjuka hull bävar för att ristas med spjutspetsen. Hennes själ bävar för det alltid skarpa ordet. Men det kommer däraf att hon är svag, att hon är dålig. Num har gjort henne så. Icke får renen klaga att människan misshandlar honom; icke får ripan klaga att hon fångas i snaran; icke får kvinnan klaga att hon är trälinna. Det är så bestämt. Mirgán har ju köpt mig dyrt. Kan han ej slakta sin ren, kan han ej slå sin hund, har han ej rätt att göra vad han vill med sin köpta egendom? Aikyn är icke tjuv, skall icke bedraga Mirgán och föra bort den han köpt."

"Vill främlingen medföra en som lär honom att tala med samojedens tunga? I Aikyns hem finns en gosse, bjud honom komma. Han kommer gärna, ty för honom vore det stoltaste öde nu blott fjällråttans på drivan. Han går vart du vill, han är en död man. Sedan Aikyn såldes, är det honom lika hur eländigt hans liv blir; men han skall gå med dig som varit vänlig mot Aikyn."

Tvenne gånger hade tälten flyttats och till Mirgáns by återkom främlingen. Han skulle nu fara hem till sitt land, och med honom följde den unge samojeden.

Åter svällde främlingens hjärta, då han såg hur Aikyn led. Han såg den späda gestalten överallt fårad av ärr efter spjutet, såg den bleka infallna kinden, den lutande gången. Han hade sett kvinnan vara träl överallt där han färdats; men dock rörde honom Aikyns öde mest.

Hans renar stodo förspända, han skulle resa. Mirgán var på jakt. "Aikyn kom, jag betalar Mirgán trettio renar för dig, därmed är du löst. Du är blott hans köpta trälinna, icke hans maka. Kom, Aikyns yngling följer med, i mitt land lär du känna Gud; där blir du ynglingens maka, där blir du människa."

Aikyns öga strålade, intet sade hon.

Ynglingen sade: "Jag bad tadibén, att han skulle fråga andarna, jag sade: man har tagit min vita ren och sålt den till en annan, som ej vill lämna den. Jag betalar honom vad han betalat och rövar ej min vita ren."

Tadibén frågade andarna, han slog på sin trumma, han lyssnade till andarnas svar. De svarade:

"Bed ynglingen lämna i tältet lösen för renen och bortföra den, så är den åter hans."

Än klarare strålade Aikyns öga, men hon sänkte åter blicken och sade: "Främling, så säga våra sägner. Fordom levde en tadibé, han hette Urier. Han var den högste av alla tadibéer, en spåman över alla, vis över alla. Men han fann jorden dålig, han längtade till himmelen. Så befallde han sina båda hustrur göra nya kläder åt dem alla och nya körredskap åt renarna, och intet gammalt finge blandas däruti. Kan steg i sin släde, och hustrurna stego i var sin släde, och renarna drogo dem upp mot himlen. Men Urier såg, hur hans unga hustrus ren icke mäktade stiga uppåt, utan hur hennes släde allt mer sänkte sig mot jorden. Han frågade henne, och hon sade: I min klädnad sydde jag ett band, som jag tog ur barnets linda. Det drager mig till jorden. Låt mig återvända."

"Och Urier tillät henne att vända om, men den andra hustrun delade med honom himmelens härlighet, åkte med dess starka renar, hade aldrig brist på villebråd eller annat gott."

"Främling, du är vis som Urier; vän, hos dig vore himmelen; men i Aikyns dräkt sitter ett band ur barnets linda: hon kan ej följa dig."

SIMRITH.

Den mäktige konungen Arthahsasta vilade under en resa en dag över i Ninive, och hans undersåtar firade fröjdefester över att konungen dröjde inom deras murar.

Nu framträdde åtta av landets skönaste döttrar, prydda med guld och dyrbara stenar, och lysande lika av skönhet som av prakt, och de dansade inför konungen.

Då de slutat vinkade konungen till den skönaste av dem alla, att hon skulle framträda till hans konungsliga stol. Hon gjorde så och böjde knä under det hon vördnadsfullt sänkte pannan emot handen. "Vem är du, landets skönaste dotter!" frågade konungen. "Måtte konungens levnad vara lyckosam!" svarade tärnan, "din tjänarinna är enda barnet av moabiten Bosnai, den hängångne".

Konungen talade vidare: "Rikedomar äger du mera än ditt hjärta kan önska, ty hans ägodelar äro vida omtalade för deras storleks skull; vad vill du begära för en nåd av mig?"

"Konungens sällhet vare evinnerlig! Vågar din tjänarinna hoppas att konungen vill höra hennes bön?"

"Dig vare din bön beviljad innan du utsäger den, du nejdens skönaste prydnad! Vill du välja dig en make av de ädlaste i landet, jag svär dig, vore det än konungens egen son, du skall bliva hans. Eller åtrår du makt och ära? Arthahsastas makt är vidsträckt som solen, han skall giva dig vad du fordrar, ty du har funnit nåd inför hans ögon."

"Ära och pris vare konungen, och seger och makt omgive honom alltid! Ringa är den lott din tjänarinna begär. Giv henne, o konung, Bani till äkta, den israeliten som tjänar i ditt förmak."

Konungen sammandrog sina ögonbryn och sade: "Bosnais dotter, konungens godhet är helig! Skall din fägring och dina rikedomar givas en av fängelsets barn, en av dessa som konungens nåd tillåtit att draga hem för att uppbygga sin förstörda stad. Du, landets ädlaste dotter, din faders släkt skulle förskjuta dig."

"Vågar din tjänarinna tala?"

"Tala."

"Denne Bani är uppvuxen i min faders hus; dotterns själ har fäst sig vid hans som vinrankan vid trädet. Ho kan skilja dem åt utan att förstöra! Din tjänarinnas släkt vill icke giva henne åt en av fängelsets barn, men se, o konung! din vilja är deras lag, och din lag är helig. Din tjänarinna vet att ditt ord är ett fast berg!"

Konungen befallde att moabiten Bosnais broder skulle inkallas; han infann sig genast och nedkastade sig inför konungen.

Arthahsasta befaller, att du giver den israeliten Bani din broders dotter till äkta, och att du ända till sista penningen utbetalar hennes arv till honom, och att henne icke förmenas att följa honom i hans land, dit konungen lovat honom att tåga till de sina.

"Höra är lyda", svarade mannen och gick för att fullgöra konungens befallning.

Men Bosnais dotter gick hem och stängde in sig i sin kammare, där hon kastade sig neder och tackade Israels gud som bistått henne.

Men hennes gamla amma, som följt henne hem, hade redan på vägen hunnit få veta vad som hänt hos konungen, och hon sprang nu att uppsöka Bani för att förkunna honom hans lycka. "Nu", ropade den gamla i jubel, "nu få vi föra mitt hjärtas dotter till våra fäders land, och alla hennes rikedomar bliva dina, min själs son! Gläd dig, Bani, gläd dig du lyckans utkorade!" När Bani förnam hennes mening, bad han henne bedja Simrith att han finge ett samtal med henne.

Då de nu möttes, sade Bani: "Simrith, o Simrith, skall jag väl tro vad amman sagt mig, skulle väl du, din faders dotter, vilja följa med den fattige och föraktade fången?"

Simrith rodnade och räckte honom handen och sade: "Bani, jag har talat för oss', jag visste att du ville äga mig, men intet hopp hade, nu är jag din."

Bani tog hennes hand mellan sina händer, men teg. Slutligen sade han: "Tack, o Simrith, för denna ljuvliga stund! Men se, icke skall jag därför missbruka din godhet. Jag reser i morgon till mitt land, där skall jag arbeta för mitt folks väl, du Simrith får icke följa mig, här är du aktad, här har du vänner. Landets furstar skola tävla om dig. Ack, hos oss vore du en främling, därför skulle du där förskjutas och här äro fängelsets barn föraktade! Bliv här i ära och rikedom."

Nu såg Simrith upp, lyfte högt sitt huvud och sade: "Nej, Bani, med dig vill jag följa, hos dig är mitt hem, här är jag främmande. Din Gud har jag länge tillbett, han skall bli min Gud, ditt folk skall bliva mitt folk. Hälften av mina ägodelar skola vi helga åt din Guds hus, och du skall vara min herre."

Ett år hade Bani och Simrith bott i en stad, en timmes väg från Jerusalem, och Bani var en av sitt folks översta, och Simrith hade suttit i kammaren och spunnit och vävt kosteliga tyger, men nu satt hon nästan hela dagen blott hos sitt barn och gladde sig över dess fägring. "Bani, o min herre!" sade hon ofta till sin man, "mycket gott haver Herren givit mig, huru skall mitt hjärta tillfyllest lovsjunga och prisa?" Och när de andra kvinnorna, av de moabiters och de kananiters och andra främmande folkslags döttrar, prydde sig med gyllene klenodier och smyckade sitt hår och gingo prydda inför allt folk eller dansade inför sina avgudar, då sade de till henne: "Simrith, varför skall du ensam stänga dig inne, se, vi hava nog mycket uppoffrat, som lämnat hem och vänner för att följa med fängelsets barn till deras förstörda stad, icke skola vi dock neka oss alla nöjen." Men då sade Simrith: "Låter oss vara glada, var efter sin håg, jag har glädje mer än mången." Men de andra kvinnorna vredgades dock icke på henne, ty hon var mild och ödmjuk av hjärtat, och klandrade icke de andra, ehuru hon ej följde dem.

Men se, då utgick ett påbud i Juda och Jerusalem till alla fängelsets barn, att de skulle församla sig i Jerusalem, och vilken som icke kom inom tre dagar, hans ägodelar skulle givas till spillo, och han avskiljas från menigheten.

Och Bani välsignade sin son och sade till sin hustru: "Herren vare med dig Simrith, jag går till Jerusalem."

Men Simrith svarade: "Herren give dig en lycklig hemkomst; mitt hjärta är tungt!"

Och Bani gick upp i staden och satte sig jämte allt folket inför Guds hus.

Och Esra, prästen, stod upp och sade till dem: "I haven förtagit eder i det att I haven tagit främmande hustrur, på det I skullen ännu föröka Israels skuld." [1:sta Esra boks 10 kap. 10 vers.]

"Så bekänner nu Herren edra fäders Gud, och görer det honom ljuvt är och skiljer eder ifrå landsens folk och ifrå de främmande hustrur."

Då svarade hela menigheten och sade med hög röst: "ske såsom du oss sagt haver".

"Men folket är mycket, och regnväder, och kan icke stå ute: så är det icke heller en eller två dagars gärning: ty vi have sådane överträdelse mycken gjort."

"Låt oss beställa våra överstar i hela menighetene, att alle de i våra städer, som främmande hustrur tagit hava, komma på bestämd tid, och de äldste i var stad, och deras domare med: till dess vår Guds vrede må från oss vänd varda i denna saken."

Men Bani satt stilla såsom slagen av åskan, och rörde varken hand eller mun. Men när folket begynte skingras, då steg han upp. Han var till utseende som en eldslåga, och hans dräkt fladdrade för stormen, men hans långa lockiga hår föll nu raknat ned kring huvudet och vattnet strömmade där utföre. Så trädde han fram för prästerna och de äldste och sade: "Håll, utöven icke orättvisa i Herrens Israels Guds namn! Skall väl den oskyldiga lida med den skyldiga? Må de som bedrivit avguderi och otillbörligt väsende, må de fördrivas; men se, även jag har en moabitisk kvinna till hustru, vem känner icke hennes fromhet och gudsfruktan; skall det oskyldiga lammet förjagas med rovdjuret."

Men då ropade allt folket: "Varför skulle Bani ensam bliva undantagen, på det Herrans vrede må drabba oss för hans skull." Och de ropade och bullrade så att Bani icke fick tala mera, och slutligen stormade han rasande bort och hem.

"Simrith", ropade han genast då han inträdde. "Låtom oss draga hädan. Lägg in dina och barnets saker och nödigt husgeråd; åsnor och kameler skola snart vara tillreds, vi resa."

"Bani, o min herre, vi vredgas du så, vad har hänt?"

Bani berättade nu för henne, hur de främmande hustrurna och barnen skulle frånskiljas och sade sedan: "Dig lämnar jag aldrig. Jag vill övergiva fader och moder och bliva när min hustru, vi skola vandra till främmande land."

Simrith knäböjde gråtande och bad till Israels Gud om styrka, därpå steg hon upp och sade: "Ingalunda, o Bani, skall du övergiva ditt folk och bliva en främling ibland hedningar för din kvinnas skull. Se! du är en av ditt folks översta, hurudant exempel vill du giva, att du skulle vara den förste att överträda Herrens bud. Se, jag går, giv mig något att jag må kunna leva och uppföda din son, och jag vill söka mig en tillflykt vid ditt lands gränser, på det jag må se röken av offren inför Herranom och känna doften av blommorna på ditt lands ängar. Du skall taga dig till hustru en av Israels döttrar och du skall snart glömma Simrith. Se, icke bör jag klaga, jag har ju ägt så mycket. Herren gav och Herren tog, välsignat vare Herrens namn."

På första dagen i tionde månaden satte sig Esra prästen och de yppersta fäderna och de som beställde voro och avskilde alla de främmande kvinnor och deras barn.

Och Bani rasade av ångest, och de satte vakt om honom, och Simrith och hennes son och hennes tjänarinnor blevo satta på kameler och fingo en vägvisare, som skulle föra henne till hennes släkt.

Men hon sade: "Ingalunda till min släkt, ty de hava förskjutit mig, emedan jag omvänt mig till Israels Gud och följt hit med Bani."

Då sade de som tillsatte voro att bortföra henne, att hon skulle uppgiva vart hon ville föras. Men hon visste det icke, utan bad dem föra henne vart de ville, Herren skulle väl giva henne ett hem.

Och då de satte henne på kamelen och började tåget, då lämnade krafterna henne och hon sjönk ned avsvimmad. Då kom Esra gående den samma vägen och sade: "Vem är denna unga kvinna?"

Och folket, som stod omkring, svarade gråtande att det var moabitiskan Simrith, Banis hustru, som hade givit sina ägodelar åt Herrans hus och nu skulle gå i landsflykt med sitt barn.

Och Esra frågade vidare. Då svarade honom Simriths gamla amma, som grät omkring sin matmoder: "Herre, när furstar och konungar ville kvarhålla denna mitt hjärtas dotter i hennes land, ja, då själva den man, hon ville följa, bad henne kvarstanna i ära och rikedom, då sade hon lik Ruth: din Gud skall bliva min Gud och ditt land skall bliva mitt land, och så sade hon: hälften av mina rikedomar vill jag giva din Guds hus, och så har hon gjort, och från barndomen har jag, din tjänarinna, lärt henne att dyrka Israels Gud, och nu jagas hon bort lik en missdåderska, och fråga alla dessa här hurudan hon varit."

Då ropade allt folket med hög röst: "Du Guds man, låt icke förjaga henne. Se hon har varit en mor för våra barn, hennes visthus har varit den fattiges, och hennes gudsfruktan har varit vår lykta." Då bad Esra att hon skulle återföras i sitt hus för att vederfås, och så gick han åter upp till Jerusalem, dit mycket folk följde honom och där de äldstas råd ännu var.

Och han gick upp i templet och bad inför Herren om insikt i denna saken, och så samlade han åter de äldsta och dem som voro beställda häri och berättade dem om Banis hustru, och de sade alla med en mun: "Herren varder henne upptagande för hennes fromhets skull."

När folket hörde domen, vandrade det åter till Banis stad och man tog honom av vakten och prydde honom med kransar och bar honom omkring med jubel och lust och sjöng och ropade: "Herren låter sina nåd väldiga vara över dem som frukta honom."

Men Simrith låg hemma på knä invid sitt barns bädd och prisade Herren för den stora nåd henne vederfarits: "Lovad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat haver, i enom fastom stad; ty jag sade i min häpenhet: jag är bortdriven ifrån dina ögon: likväl hörde du min böns röst, då jag ropade till dig."

"Glädjens Herranom all världen, sjunger, priser och lover!"

MANALAJUNGFRUN

        "Liv är kärlek."

Vill du höra sagan om Kalmas dotter?

Dunkel framrinner Tuoniströmmen [= underjordens flod]. Vem skymtar i dimman på dess strand? Vem nalkas mörka Manalahemmet?

Kalma [= förgängelsen] står på andra stranden. Hon kallar manalajungfrurna: "Kalmas döttrar, Tuoni [= döden] nalkas det dunkla hemmet, den starke mannen, jordens herre, nalkas med byte. Stolt är bytet som han för. Kalmas dotter, du den yngsta av dina systrar, fatta årorna, flytta båten till strömmens andra strand."

Redan flyter båten sakta fram på det dunkla vattnet. Tuonelaflickan [Tuonela = dödens hem] ror med tysta årtag, hennes blick vilar i fjärran där Tuoni nalkas. Vem medför den starke, den alltförödande? Bleke yngling, din växt bådar styrka i varje muskel; hur har du låtit besegra dig? Dina lockar falla trotsande ned på ömse sidor om en stolt panna, din knutna hand omfattar ett stort svärd och ännu tronar vreden över dina ögon, röd brusar bloden ur såret i ditt bröst. Din var styrkan, din var skönheten, varför låter du Tuoni [= döden] bortföra dig?

Men nu hördes en ton från harpans strängar, en sakta fläkt krusade det matta vattnet, en sång hördes, orden hördes, Kalmatars båt stannade. Tuoni stannade ej, han skyndade framåt sin gång.

"Det är för sent, du gamle sångare", ropade Kalma på stranden. "Tuoni återger ej det rov han fattat. Skynda med färjan, från Manala [= underjorden] återvänder ingen."

Men fullare ljöd sången, kraftigare klingade orden, ordets makt besegrade järnets. Maktlös fällde Tuoni den mot rovet sträckta handen. Ynglingen slog upp sin blick.

Hotande ljöd Kalmas stämma i dunklet: "Ha, du gamle däruppe, övar du ännu dina trollrunor? Din makt skall dock snart se sitt slut."

Men i båten satt Kalmatar. Hennes blick vilade på ynglingen, den ljusnade småningom vid tonerna, en tår föll ur hennes öga, den första som där uppstigit.

Åter ljöd Kalmas stämma hotande i dunklet: "Kalmatar, du din moders yngsta, gå, följ det flydda rovet ut i världen; fäst dig vid hans sida, sug blodet ur hans sår, kraften ur hans senor; för tillbaka till din moders hem vad henne blivit frånrövat. Icke må livet vinna seger över döden! – Kalmatar gå!"

Vid den vaknande ynglingens sida stod Kalmatar, liknande nattens dimma på ängen. Nu reste den unge krigarn upp sitt huvud och famnande honom stod Kalmatar, glad att föra honom hem till sin boning, men då utbrast han: "Vik hädan spöke, vik under jorden om du dädan kommit, eller till luften om ditt leda hem är där, eller i vattnet, om du är fiskens syster eller ävjans dotter; eller sök dig ett hem i luftens alla fyra väder, du troll." Kalmatars blick föll hemsk på ynglingen, men vid hans åsyn smög åter en tår i hennes öga och hon sjönk undan, som en fallande dimma, en skymtande skugga.

Men i sitt eget hem på det stolta Hamila låg den bleke ynglingen på en bädd. Vid hans sida satt hans moder och beströk sakta den sårade med undergörande salva och band däröver fina bindlar.

På avstånd stod den rika flickan, hon som lovat bliva den sårades brud; men hon talade intet, utan stod blott i dörren och blickade inåt rummet. Då rusade en kylig fläkt genom dörren invid henne och Kalmatar stod vid den sårades huvud. Förfärad for den unga bruden tillbaka och störtade sanslös ned på gården; och den sjuke ville upp för att hjälpa henne, men hans moder lade honom åter varsamt ned och den starke ynglingen låg där som ett barn, då modern hastade att hjälpa den avsvimmade.

Men Kalmatar viskade sakta: "En kyss på dina läppar och du vore min; men ack, i min moders gårdar, där förstöring och tillintetgörelse bo. Kärlek är liv. Varför skulle dödens jungfru älska? Unna mig blott att stundom stå vid ditt läger, att stundom se dig lycklig vid hennes sida, hennes, vars hjärta hyser varm blod och kanske varm kärlek, men som dock ej kan älska dig som jag! Förskjut ej den arma från livet, från ljuset, från dig." Och Kalmatar böjde sin bleka panna mot sina sammanknäppta händer inför ynglingen, som betraktade henne med fasa och bjöd henne gå.

Åter skymtade Kalmatar bort, endast vid den sanslösa flickan stannade hon, strök milt med sina kalla händer den avsvimmades gyllne lockar och lade sin hand på hennes panna; men då hon slog upp ögonen smög sig den arma bort med en suck.

Men vid bäckens strand satt Kalmatar och sjöng tyst vid sig själv:

    "Kalmatar, du långt bort burna,
    varför vill du söka värma?
    Varför värma, varför glädje?
    Ägde väl din moder glädje
    där i Manala, det dunkla?
    Ägde dina systrar glädje
    uti mörka maskars hemvist?
    Ack ej glädje jag ju söker;
    söker blott en droppe värma,
    liten som i svalans hjärta,
    i än mindre fågels inre,
    som i minsta blommas fibrer
    som i minsta stoftkorns gömma.
    Söker blott av ljus en stråle,
    ej så rik som lysmaskskenet,
    mindre än ett fjärilögas.
    Men hos honom blott finns värme,
    men blott han är ljus och glädje,
    han som, arma, dig förskjuter!
    Domna, domna, tuonijungfru!
    Domna, dröm ej falska drömmar".

Natt och dag vakade Kalmatar vid ynglingens läger då han sov. På hans slutna öga vilade i kärlek hennes blick och en skymt av en blek rosenfärg spriddes på hennes bleka kind; men han vaknade och bort som fläkten försvann den arma. Och hon sjöng:

    "Om jag blott den siska vore
    till vars röst han villigt lyssnar.
    Om jag dock den blomma vore
    som hans hand så vänligt bryter.
    Om med fläkten jag fick byta
    som förfriskar milt hans kinder,
    ljust och rikt mitt öde vore.
    Milde skapare mig unna
    till en flinga snö att bytas,
    som får smälta på hans lockar,
    eller till en liten bubbla,
    som försvinner vid hans händer;
    eller blott till stoft på marken
    som utav hans fot får krossas."

Tiden gick framåt och den sjuke tillfrisknade och gick så en dag till sin bruds föräldrar och sade: "Giv mig jungfrun att jag må föra henne hem som maka." Men jungfruns moder svarade: "Den som vill betsla den snabba älgen skall ej dröja, den som vill gripa det ilande forsfallets vatten skall ej bida. Jungfruns sinne är snabbare än älgen, flyktigare än forsens vatten! Den som dröjer att taga ungarna finner boet tomt. Jungfruns sinne älskar den raske, icke den bleke sjuklingen och bort for hon med den rike friaren från södern."

Ynglingen teg, men den gyllne brudgåvan som låg i hans hand krossades till smulor, som trängde in i handen i det han trädde ut genom dörren för att återvända hem. Han märkte det ej.

Vid ynglingens sida gick Kalmatar, den bleka jungfrun. Hon svalkade den glödande kinden, hon lade handen på hans hjärta och lugnade dess vassa, brännande slag. Ynglingen kastade sig ned i gräset; ännu dröjde Kalmatar vid hans sida. Hon följde den arme med glädje, ty han jagade icke bort henne; men ack, det var emedan han ej blev henne varse.

Stillare svallade den svalkade bloden genom ynglingens ådror, mindre het brände smärtan i hjärtat, mindre brinnande glödde vreden i ögat vid Tuonijungfruns vård, men nu vaknade ock ynglingens medvetande om det yttre och vredgad utbrast han: "Vik hädan, troll, vi förföljer du mig!" Och som en dimma sjönk jungfruns gestalt undan.

Men i dystra tallskogen i midnattens storm sjöng Kalmatar:

    "Tjockna natt kring kalmadottern
    att ej någon henne skönjer.
    Brusa storm med vilda vingar,
    att ej någon hör min stämma.
    Skog, du dystra, drag dig samman
    att en fot ditt djup ej hinner.
    Dölj den arma i din gömma,
    mig, förutan hopp den enda!
    Uti livet, än i döden
    gavs var varelse att hoppas;
    blott den arma tuonidottern
    gavs ej ens att hoppas döden."

Men från västern kommo skaror av folk över havet, de härjade med eld och svärd, förstörde gudarnas altaren och lundar; och som en man stodo Suomis ynglingar upp och i spetsen för dem stod Kalmatars älskling. Men mäktigt frambrusade främlingarnas flod emot Suomis skaror, och längre och längre trängde främlingarna fram, och Suomis ynglingar störtade som tallar för yxan, ty deras gudars makt var krossad och Den Starke stred för främlingarna.

Kalmatars yngling stod ännu ensam bland en fallen skara, men nu flög en pil, bevingad, i ynglingens hjärta. Han föll, svärdens klang tystnade, stridsfältet lämnades. Men vid den fallnes sida stod Kalmatar; dödens flicka kunde icke liva den fallne.

Se, då stod där en hög gestalt i natten. Högt bar han sitt kraftfulla huvud, från vilket de vita lockarnas flod föll ned i rika vågor. Sakta svävade mantelns rika veck för den nattliga vinden, allvar tronade på den höga pannan, men mild, ehuru allvarsam, syntes den skönt formade munnen över det rika skägget.

Fram gick Kalmatar emot den höge och sade: "Fader, se ynglingen, Suomis stolthet! Skall Tuoni få äga honom, skall han föras till det öde Manala. Skola maskarna föröda denna kropp, den skaparn gjort så fast som berget, så skön som dagens sken?"

"Jungfru", sade den höge, "du är en manaladotter!"

"Fader", svarade jungfrun ödmjukt och sänkte sitt huvud, "mitt hem var i Manala, men din sång gav mig i kärleken ett skönare hem. En gång förr har du återgett honom livet med din sång, den alltförmående; Fader, foga ord vid ord, låt ej Suomis yngling föras till mörka Manala."

Den gamles blick höjdes då han sade: "Tuonijungfru, även min makt viker för den starkare. Den gamle går bort. Sök honom som är starkare än sången, ty han är kärleken; starkare än den som vet ord, ty han är ordet."

Den gamle gick, och i natt och sorg stannade Kalmatar, ty hon visste icke var hon skulle söka honom som kunde hjälpa.

Men ur fjärran hördes en sakta sång, en bön till den högste i himlen. En stjärna blickade klar från fästet och Kalmatar sjönk ned på knä, men hon bad icke, ty hon kände ej bönens ord.

Och i det hon knäböjde kom den Mäktige för vilken den gamle måste vika.

I bävande glädje fattade jungfrun en fåll av hans skimrande vita klädnad och böjde sitt huvud. Och himmelskt leende utsträckte han sin hand, och på jungfruns skuldror skimrade vingar och i glansen av hans ljus knäböjde med nedsänkt svärd den sårade ynglingen. Men då den himmelske åter bortgick, sjönk ynglingen bleknande tillbaka och jungfrun böjde sig sakta över honom, löste med en kyss hans ande och flög med den, ej till Manala mer, men till ett högre hem.

EN DRÖM.

"Drömmar som strömmar", säger man och anser det ej löna mödan varken att berätta eller att höra berättas om dem; men jag har alltid älskat dem och isynnerhet då jag var ung drömde jag ofta även vaken. Att sitta framför den småningom falnande brasan och se in i dess växlande former var ett av mina bästa nöjen. Ännu sedan brasan brunnit ner, satt jag ofta försänkt i drömmar, med blicken vilande på den gammalmodiga kakelugnen, de gamla järndörrarna till den, eller på den ännu urmodigare stora, gjutna järnskiva, som var inpassad i golvet framför den.

Mina föräldrars hus var ett av dem som före branden i Åbo funnos byggda på och av de gamla klosterruinerna. Källare med gotiska valv, andra liknande celler å ömse sidor om en gång, en igenmurad dörr till en källare, allt sådant i förening med de otaliga spöklika ljud och syner tjänstefolket beständigt sade sig hört och sett, satte min fantasi i rörelse. Vad hade jag icke velat ge för att få en tydning av vad jag såg kvar sedan forntiden, eller av huru man här fordom levat och vilka märkvärdiga händelser här tilldragit sig.

Småningom vande jag mig att se en betydelse i allt, även det alldagligaste, det ringaste. Därför voro mig de växlande bilderna i den falnande glöden så kära; de gåvo så många ämnen åt min inbillnings spel.

Dock, ett föremål som jag ofta hade för mina ögon, men i vilket jag aldrig kunde se någon betydelse, var kakelugnsdörren! Denna gråsvarta, fyrkantiga figur, den var mig omöjlig att i inbillningen liva.

Jag läste en gång huru Swift som gosse, tvungen att dagligen läsa gamla tråkiga andaktsböcker för ett par gamla tanter, en dag i boken gömde en av honom själv skriven uppbygglig betraktelse över en sopkvast, läste upp den, och huru betraktelsen särdeles behagade tanterna, vilka trodde den var uppläst ur boken. Ofta kom jag sedan ihåg denna anekdot. En sopkvast, varför icke? Tusen saker kunna sägas om den; men denna fatala kakelugnsdörr, finns det väl något olyckligare skapat än den, så utan grace, så utan poesi?

En afton hade jag särdeles livligt tänkt härpå, och ännu från sängen kastade jag en blick på den stackars smaklösa dörren. Jag hade för ett litet illamående lagt mig ovanligt tidigt och somnade snart. Mina tankar förvandlade sig småningom till drömmar, och hastigt stod framför mig en ljus, skimrande varelse, som stundom tycktes mig vara blott en lekande flamma, men stundom åter syntes mig som en den allrafinaste lilla luftiga flicka.

Detta luftiga ljusa väsende böjde sig emot mig och sade: "Syster, du som i många, långa år bott med mig i denna kammare, och som så ofta sett på mig med medlidande, ser du vad jag är fin och lätt, och jag är ändå ingen annan än den olyckliga kakelugnsdörren. Men blott i drömmen kan du se mig, ty jag sitter där så fängslad att jag ej eljest kan visa mig för dig. Min fader är den store eldkonungen, den store smeden. Jag var så glad och hoppade omkring på blommorna, en liten flamma som ej brände, en liten flicka som ej tyngde ens det minsta strå.

"En dag tog min fader mig på sin hand och förde mig in i sin smedja och sade: 'Ja visst är du för dålig och klen att gifta dig, men vänta, jag skall väl smida dig en bättre kropp', och så lade han guld i elden och silver och började smida. Men när jag såg mig om, såg jag en ful man med rött hår som satt och såg på. Jag blev rädd och kröp bakom min far, men han sade: 'Göm dig icke, flicka, utan låt din fästman se på dig'. När jag åter såg på den främmande och såg hans röda hår och krokiga ben och sneda mun, då sade jag: 'Fy far, en sån ful karl, honom tar jag aldrig till man!'

"Men då blev det värre av, ty min far blev ond, kastade guldet och silvret ur ässjan och lade dit en bit järn, som han smidde och smidde under det han mumlade: 'Så skall du väl få försöka, din näspärla, hur gott det smakar att vara ful'. Och bäst jag ej visste huru, så kände jag mig vara samma kakelugnsdörr, som du så ömkat, och sedan förde han fram den fula mannen till städet och smidde endast några tag i hans anlete och några på hans armar och ben, och mannen stod där så fager och skön som den vackraste yngling jag sett. 'Gå nu och tjäna människorna', sade min fader, 'och lär dig att vara ödmjuk; förr blir du ej fri'.

"Ack! när jag sett den vackra elden så nära mig alla dagar har jag dubbelt längtat ut ur mitt fängelse. Men år ha kommit och år ha gått, hundrade och flera, och fåfängt har jag längtat! men nu – hör du deras röst, hör du min faders och min sköne brudgums röst, de komma på stormens vingar, men de föröda, de förstöra. Vakna syster, vakna! De komma, de komma, de befria mig, men du skulle förstöras av deras anda. Vakna, vakna!"

Jag vaknade. "Skynda, stig upp, elden är lös, vakna då!" sade min moders röst invid min säng, i det samma jag började reda mig ur sömnen. Brådskande skyndade jag mig upp, redan härjade lågorna i flere hus, snart kastade sig elden över ån, inom några timmar stod även mitt barndomshem i lågor.

Dagen efter branden besökte vi de rykande ruinerna av vårt hem. Jag skulle just gå ut genom en liten port invid den mur på vilken kakelugnen i min kammare ännu reste sig bränd och naken. Jag kastade en sorgsen blick uppåt som ett farväl till detta hem, som varit vittne till min barndoms och ungdoms glädje och sorger; då brakade det hastigt över mig och inför mina fötter störtade den förbrända kakelugnen med sin skorsten. Förskräckt hastade jag undan, men återvände snart till stället för att nogare betrakta det skedda, och överst på stenhögen låg den förbrända kakelugnsdörren, vilken av elden var till den grad förstörd att den mera liknade ett nät av ståltråd än ett sammanhängande stycke.

SALIK SARDAR KHANS MAKA.

    Solen går ned!
    Brinnande purpur på molnen,
    flytande guld vid himlens rand,
    skimmervågor, viggar av färger,
    glödande skyars fria lek,
    vad sägen I väl?

    Viljen I väl
    härligt berätta om dagen,
    dagen som klar uti västern bor,
    hatar dunklet, forskar i djupet?
    Viljen I locka längtan dit?
    Vad viljen I mig?

    Öster du natt!
    Slumrande rosor på bäddar,
    svällande, veka, söver du.
    Sakta vaggar dimmiga slöjan,
    sagornas tärnors lätta dräkt,
    i aningens land.

    Rosornas lund,
    öster, du sagornas hembygd,
    kulna, sorgsna Suomi-sångens,
    rika, varma, blomstrande syster,
    dunkelt glödande öster, du,
    du lockar mig mer.

Sköna voro Ben Hamouns trädgårdar, sköna voro dess rosor, men skönast trädgårdarnas drottning, Ben Hamouns dotter. Innerst i trädgården stod på lätta pelare hennes palats, av doftande jasminer och fylliga rosor vävdes dess väggar, dess tak var ett valv, strålande av guld och purpur och dyrbara stenar. Drottningens statsfruar voro unga sköna tärnor i skära dräkter, hennes hovjungfrur voro rosor och liljor och blommor utan tal. När hon vilade på divanens svällande pärlesmyckade dynor, då susade trädgårdens vattenkonster sina mest smekande toner, och näktergalarna slogo sina mildaste slag; men svävade hon åter omkring i sitt rike i glättig lek med sina tärnor, då drillade näktergalarna gällt med tusende tungor och glänsande fjärilar flögo med skiftande vingar, en ståtlig livvakt, omkring henne.

Kände Alhejdi glädjen? Ja, ty den var hennes beständiga gäst. Kände Alhejdi sorgen? Ja, ty hon hade sett en av sina leksystrar sjuk och sin käraste näktergal dö. Kände Alhejdi kärleken? Nej, hennes ögon hade aldrig skådat någon annan man än hennes fader.

En morgon satt Alhejdi ensam i gräset vid en strålande springbrunn. Tankfull höll hon sin hand under en av dess finaste strålar, så att den återstudsade och spriddes omkring i tusende glittrande pärlor i gräset, på blomstren, och smyckade hennes hår mer skönt än de demanter som vanligen fäste hennes dunkla lockar.

Hon hörde ett ovanligt buller, såg hastigt upp, framför henne stod en ung man, vilken med blixtrande ögon betraktade henne. Hon ville fly, men han kvarhöll henne. "Sköna Alhejdi", sade han, "öknens son har trotsat döden för att se dig, men han ångrar det icke, dröj blott ett ögonblick och han är mer än belönad".

Alhejdi ville fly, hon ville dröja, hon ville se ned, hon ville blicka i hans ögon. Hon dröjde det ena ögonblicket efter det andra. Snart hördes en av hennes leksystrar komma sjungande. "I morgon vid den tid, då solen går till vila, sköna Alhejdi", sade främlingen och försvann, i det han betydelsefullt lade fingret på munnen.

Vem var den främmande? Vad ville han? Varifrån kom han, hur hade han sluppit in?

Alhejdi låg hela dagen stum på sin divan. Aftonen kom och ännu stodo middagens doftande frukter orörda, ännu lågo hennes svällande lockar endast löst sammanfästa och utan smycken. Det blev morgon, redan vaknade blommor och fjärilar, men ännu hade icke Alhejdi slumrat. Slutligen tillslöto sig dock hennes ögon behagligt, och solen stod redan högt på himmelen då hon vaknade.

Sköna tärnor, smycken i dag eder härskarinna med dubbel omsorg. Varför vill hon i dag vara så skön? Varför smyckar hon sig? På vem tänker hennes hjärta? Är det väl för sin fader hon vill stråla eller är det emedan den okände främlingen skall se henne?

Solen sänker sig, den skall snart gå att slumra i västerns svällande molnbäddar. "Alhejdis väninnor, lämnen mig ensam, jag vill slumra en stund, låten ingen nalkas."

Men Alhejdi slumrade icke. Skall Alhejdi gå till springbrunnen? Kommer han, den härliga främlingen? Hon måste dock varna honom, befalla honom att gå bort, han kunde ju eljest vänta henne länge och bli upptäckt. Det vore hans säkra död.

Alhejdi gick med dröjande steg mot brunnen. Där stod redan främlingen hög och härlig med den blixtrande blicken.

"Alhejdi, skönaste, ljuvaste sol! Var finnes i världen den, vars skönhet ens skulle synas en stjärna invid din!"

"Främling, vet du icke, att Ben Hamouns slavar skulle döda dig, om de funno dig här. Skynda dig bort, jag ville se dig blott för att varna dig."

"Sköna Alhejdi, om än tusende dödar skulle hota mig, aldrig kan jag lämna dig. Dig måste jag äga, dig måste jag befria eller ock dö för dig. Alhejdi, du himmelska, vad är du annat än en fånge, fast dina bojor äro förgyllda. Lever du icke här instängd såsom en fången gasell, dold som en diamant i djupet av gruvan eller en pärla i musslan. Kom Alhejdi, kom, var fri. Bliv min brud, bliv Salik Sardar khans brud, han som härskar över de fria i landet vid öknen. Vet du, kan du ens ana vad frihet är! Vet du, hur hjärtat klappar, då man ilar hastigare än vinden på pilsnabba fålen, som känner ryttarens vilja innan ens ett tecken tytt den för honom. Har du sett män i blodig kamp med öknens vilddjur, har du blivit hyllad av de gränslösa rymdernas folk, av dem som äga världen, ty de äga sin häst, sitt spjut och sin dolk. Vill du ha pärlor och kostliga smycken? Ett ord, och du får dem, skulle de än hämtas ur Persiens konungs egen skattkammare. Vill du ha dyrbara oljor och rökelse, karavanernas fega söner skola skatta dig sådant i mängd. Eller vill du ha sköna slavinnor? Landets ädlaste döttrar skola bortföras för att tjäna dig. Kom Alhejdi, Salik Sardar khan är de frias furste, han har försmått alla kvinnor och älskat endast bragder och fejdens ära; men Alhejdi har besegrat den starke. Vill du bliva slavinna åt någon feg schah, som knappt ser dig bland hundrade, eller vill du bliva den tappres älskade, hans ögons ljus, hans hjärtas blod, hans livs eld. Kom, Alhejdi, hörde du skottet, det var tecknet, mina trogna som lika blixten slå ned på din faders hus. Bliv ej förskräckt, du hulda, de få där intet skada, intet bortföra, endast fängsla uppmärksamheten ditåt, på det ingen må tänka på att vakta dig. Kom Alhejdi, min snabba fåle väntar dig här utanför, snart äro vi ibland bergen, där en skara av mina tappre väntar oss, ögonblicket är vårt, ej mera. Skynda, kom Alhejdi!"

Hastigt fattade han om den sköna flickans smärta liv och bar henne under skyndsamt språng ur trädgården över ett ställe, där muren syntes vara enkom nedriven, ut över fältet. Där stod en frustande häst bunden. Salik kastade sig upp med sin sköna börda framför sig. Hon hade ej hunnit tänka, hon visste ej om hon borde ropa på hjälp. Nu flög det ädla djuret snabbare än en jagad fågel, lättare än gasellen. Det frustade eld ur vidgade näsborrar, det flög allt hastigare, dess hovar syntes ej vidröra marken. Alhejdis hjärta klappade av tjusning. Salik omfattade henne med den ena handen, den andra höll hästens tyglar. "Alhejdi, älskade, snart äro vi utan fara."

"Salik, jag är trygg hos dig."

Men vem synes långt borta på fältet? Fyra ryttare synas, de störta framåt med vilt skri, de förfölja de flyende. Den eldiga hästens blixtsnabba fart minskas, den dubbla bördan är ovan, fast Alhejdi är lätt som det unga lammets finaste ull. Förföljarna hinna närmare, Salik omfattar Alhejdi ännu fastare, han tar tyglarna i munnen och sitt spjut i handen. Höljt av skum biter det ädla djuret i sitt betsel, blod flyter ur dess av sporren sårade sida, men det flyger ej mer som ilen, det frustar, det anstränger sig, allt närmare hinna de förföljande.

"Salik, se min väktare, de hinna oss, låt ej Alhejdi leva för att se dig dödas. Låt mig dö för din dolk, här vid din sida. Icke är det tungt att så dö."

Snart syntes en av de förföljande framom de andra, men ännu på avstånd. Nu ljöd en susning, nu flög en skugga över fältet, och tumlande rullade häst och ryttare i sanden. Den andre ryttarn flög förbi honom, men redan trängde Saliks andra spjut i hästens bröst. Den stegrade sig frustande och föll med sin ryttare till marken. Nu hade också den tredje hunnit närmare; han lossade ett skott, men felade i farten och låg i detsamma själv för Saliks skott blodig i sanden, och hans häst flög med ohejdad fart tillbaka över fältet. Salik fattade sin andra pistol, den fjärde förföljaren tvekade ett ögonblick, Saliks säkra skott skulle träffa honom långt innan han kunde hoppas att träffa Salik med sitt. Han tvekade, men se, likt en brusande flod störtade en hop krigare med vilda rop ur bergen. Jublande omgåvo de Sardar Khan och hans brud, och snart försvunno de alla ur de förföljandes åsyn.

Ben Hamouns slavar hade åt olika håll förföljt de flyende, men de återvände utan Alhejdi. Och Ben Hamoun kastade sig på golvet i sitt hus och rev sitt hår och sitt skägg och ropade den ena gången efter den andra: "Allah haver tillåtit att rövare bortfört mitt livs ära, mitt sköna smycke. Och redan i nästa nymånad skulle hon blivit intagen i schahens, min herres, harem. Vilken mäktig man skulle jag ej varit genom henne, hur ärad hade jag icke blivit. Den skönaste hade hon varit av alla min herres kvinnor. Och nu är hon borta, borta utan hjälp."

Stilla nalkades nu Alhejdis gamla amma till Ben Hamoun och sade: "Herre, ville du höra mitt ringa råd, så kunde du ännu återfå din dotter."

"Du skulle hava vaktat henne", röt Ben Hamoun, "det hade varit bättre än att råda nu."

"Å!" sade amman med sådan ton som gamla tjänare bruka: "Allah bevare Ben Hamouns förstånd. Måste jag icke på er egen befallning lyda henne som om hon varit schahens mor, och bad hon mig icke alltid gå till moskéen för att göra min aftonbön. Huru skulle jag då just i dag glömma den. Men vore Ben Hamoun klok, så skulle han nu genast sända mig till sin släkting, den sköna Zayda, för att genom henne förmå schahen, Allah låte aldrig hans skugga bli mindre, att han sänder folk för att förfölja rövarna."

Detta råd behagade Ben Hamoun. Amman sändes med tvenne slavar, som buro dyrbara skänker bort till den sköna Zayda, en av schahens favoritsultaninnor, och inom hela harem upphävdes ett stort sorgeskri vid underrättelsen om att Alhejdi blivit bortrövad och det just invid murarna av själva huvudstaden. Men när schahen en stund därefter inträdde, störtade den sköna Zayda emot honom med utslaget hår, gråtande och ropande: "O, att jag skulle uppleva den dag, då jag skulle se en sådan skymf övergå min herre, vars ära kringstrålar hela världen."

Schahen frågade, vad henne fattades, och hon svarade under häftiga tårar: "Skall det icke fylla mitt hjärtas bägare med smärtans bittraste dryck att se huru min herre och konung skymfas. Se dessa rövare, som genomströva vildmarken, hava i dag vågat sig ända till portarna av din heliga stad och hava bortrövat en av mina släktingar, den sköna Alhejdi. Konung, kan du förlåta en sådan skymf, så låt aldrig mer ditt anlete lysa inom harems portar, ty dina kvinnor skola icke se dess ljus för tårar." Och åter utgöt hon en flod av gråt.

På schahens befallning inträdde uppsyningsmannen över harem, Hojar Baschi.

"Vem var denna Alhejdi som blivit bortrövad?" frågade konungen.

"O herre, den skönaste klenod. Din tjänare had lyckats att finna denna juvel ibland kvinnor och hon var redan bestämd för den höga lyckan att få pryd ditt harem. Hon var skön som den glänsande fullmånen, som den lysande morgonrodnaden. Hennes fader skulle blott behålla henne till nästa nymåna för att bereda henne att värdigt mottaga sin lycka."

Emellertid anlände storvisiren, som schahen låtit kalla. "Sadrazam", tilltalade honom schahen strängt, "oduglige tjänare, varför underrättar du mig icke om hur man skymfar min huvudstad? Rövare våga sig ända till dess portar."

Sadrazam kastade sig med pannan mot jorden och sade: "Allah är stor, konungens makt varar evinnerligen. Vilken skulle väl i vishet och skarpsynthet kunna mäta sig med honom. Konungen täcktes låta sin nåd skina över sin ringaste slav, som ätit stoft och sovit med uppmärksamhetens öga så att han försummat sin plikt."

"Välan, jag vill giva dig nåd, om du, innan morgonbönen förkunnas, har återhämtat flickan och förgjort den djärva rövaren och hela hans anhang. Endast hans huvud kan friköpa ditt."

På en sammetslik gräsmatta invid en källa vilade Alhejdi. På litet avstånd slumrade en dunkel krigartrupp, knappt synlig i natten, var och en invid sin sadlade häst. Salik ensam vakade av männen.

"Alhejdi, älskade, i morgon hinna vi de mina. En stunds rast måste jag unna männen och även hästarna, de skulle ej uthärda eljes; huru skulle då du, ljuva, icke uttröttas. Varför vill du icke slumra? Jag nänns knappt be dig därom, jag finge ej då se dina ögons glans och höra din rösts ljuvhet."

"Jag kan ej, jag är så underlig i mitt sinne. Så många tankar tränga sig in på mig och jag kan dock blott tänka ett – att jag funnit dig."

"Du saknar dina veka kuddar i ditt hem."

"Aldrig har jag vilat på kuddar så veka som detta gräs!"

Hastigt spratt en av de sovande männen upp, lade sitt öra tätt till jorden och lyssnade ett ögonblick. Salik blev uppmärksam.

Mannen steg fram till honom. "Salik Sardar khan, hör du ej hästarnas hovar? Har också du blivit bedårad av en kvinna."

Saliks öga sköt en blixt i natten. "Abbas! dock på dig vill jag icke vredgas."

Nu lutade sig även Salik till marken. "Dessa hästar äro många, det är visserligen schahens utskickade som förfölja oss. Vi få ej blottställa Alhejdi."

Han visslade, i ett ögonblick sutto männen till häst. "Till öknen, tyst, försiktigt som den lurande tiger men snabbt som vingade fågeln."

Ett susande for genom bergen, snabba skuggor skiftade över marken – var det lätta moln som skuggande flögo över fältet? Var det en sakta nattvind som fläktade? Men fästet är klart som en dunkelblå asur, intet blad röres på de trän som omgiva källan där Alhejdi vilat; och nu äro skuggorna försvunna och allt är stilla och tyst och dunkelt kring lilla källan.

Men längre skrider natten, och den späda blomman, van blott vid lek och ljuv vila efter leken, domnar och bleknar. Alhejdi vill icke att Salik skall varsna hennes trötthet, hon håller sig ännu uppe, men hon vacklar. Snabb som blixten är Salik av hästen. "Flygen, söken om det är möjligt finna en källa. Vi rasta om än tusenden förföljde oss. Alhejdi, den minsta fläkt av blekhet på din kind, det minsta dunkel i ditt strålande öga sårar mitt hjärta värre än någon av schahens dolkar kan göra det."

En källa var funnen i nejden. Salik bar Alhejdi dit på sina armar och, knäböjande invid henne, uppfriskade han henne med det svala vattnet.

Men förföljarna hade icke förlorat spåret. Vid synranden märktes en rad av blanka spjut.

"Bäva icke Alhejdi, vi skola segra för dig."

"Till häst, till häst, stridom för Alhejdi. Död åt envar som vill nalkas att störa hennes ro."

Snabbt ilade ryttarskaran över fältet. Alhejdi blev i bävan ensam kvar vid källan. Tystnad rådde i öknen, men hastigt avbröts den av de stridandes gälla skri. Snart såg Alhejdi skaror flyende bortåt, men mot källan nalkades några få män i sakta ritt. Vem föra de emellan sig? Det är Salik Sardar khan som de föra sårad ur striden.

"Alhejdi du är vår, vi hava drivit dem på flykten. Innan de hinna utsända nya förföljare, äro vi säkra bland våra berg hos de mina."

Ännu en dags morgon grydde, och Salik låg på sitt smyckade läger i sitt eget tält. Hans sår mörknade, febern brände hans blod. Tigande och bekymrade vandrade hans män omkring, ty de sågo att såren voro dödliga.

Då trädde en gammal kvinna till tältets dörr. "Given rum för den visa, som mycket vet och förmår." Hon stannade framför Alhejdi, som satt sörjande hos den sjuke. Den gamla sade långsamt med knappt hörbar röst: "I öknen, två timmars vandring härifrån, växer ett träd. Den balsam som droppar, när en skön kvinna vid middagens stund bryter dess kvistar, helar genast järnets sår, men hon måste gå ensam den senare timmens väg." Alhejdi reste sig hastigt. Hon smög sig sakta ur tältet. Den gamla följde henne.

"Följer du mig den första timmen, visar du mig vägen?"

"Rädes icke den unga späda rankan från de blomstrande trädgårdarna att ensam sväva i öknen?"

"Moder, Salik är sjuk! Skyndom att jag må hinna till middagen uträtta mitt värv."

Följande dagens morgon var inne, och i glädje hälsade Alhejdi solen, ty Salik kände ingen smärta mer och hans sår var nära helat.

"O Alhejdi, min själ bävar vid tanken på att du vågat dig ensam i öknen. Du som är mig mera än livet, du hade kunnat råka ut för vilddjur."

Månader voro förflutna, då trädde en dag Abbas in till Salik, rustad såsom till en längre färd.

"Nå Abbas", sade Salik vänligt, "vart ärnar du dig utan att jag hör därav, du, min trogne följeslagare, som ännu aldrig lämnat mig."

"Jag går till Ispahan."

"Du går i lejonets kula; blodet av schahens män, som föllo i öknen, har knappt upphört att röka."

"Lejonet skulle väl föga väntat till dess vi själva infinna oss i hans kula, om icke hans krigares anförare berättat, det du ju vet, att de nedgjort oss alla, sedan vi förut hade dödat flickan, stridens orsak. Han älskade sitt huvud, därför flydde han ock för oss. Men om också ej så blivit sagt, icke var Salik Sardar khan alltid så rädd att trotsa lejonet, om ock i hans kula."

"Nå vad ärnar du i Ispahan?"

"Handla."

"Vid profeten, det skulle jag aldrig gissat. Du har alltid mera älskat spjutets än penningens handel. Men kanske vill du ock handla för mig. Jag har överflöd av hjordar och annat som jag icke behöver."

"Jag har ärnat be dig att få sälja allehanda onyttigt."

"Säg, vad du vill, du skall äga valet."

"Din stridshingst, ditt spjut och din dolk."

Salik drog ögonbrynen ett ögonblick tillsamman, men snart klarnade åter hans blick och han sade: "Abbas, du är missnöjd med denna ovanliga ro av några månader? Men tro ej att jag därför glömt att strida. Låt oss göra ett strövtåg snart, jag vill ordna allt."

Abbas jublade högt, men tvärtystnade hastigt, lade händerna i kors över bröstet och bugade sig sägande: "I den barmhärtige och milde Gudens namn, ära vare världens behärskare. Jag är beredd att följa dig vart du vill, mina tjänare kunna försälja mina hjordars överflöd."

Alhejdi, varsnar du dammolnet där vid öknens rand, vet du vad det bådar? Det är Salik och hans män som återkomma från strövtåget. Alhejdi, som suttit på kullen och skådat utåt, stiger upp, hennes slöja fladdrar för vinden, handen skuggar de dunkelsvarta ögonen, blicken spejar. "Det är han! Jag kan redan igenkänna färgen på hans turban. Men varför så långsamt? Längtar ej ditt hjärta efter Alhejdi, Har du förvärvat skatter och är deras vård dig kärare än att möta din älskade? Eller kanske sårad? Å, balsamträdet i öknen, Salik, Salik, skynda dig, eld förtär mitt hjärta. Späda äro mina fötter, men de skola dock bära mig till ditt möte."

Nu störtade kvinnor och barn med vilda rop mot de kommande. Alhejdi ryste och stannade ett ögonblick. Fram flög nu ryttarskaran åtföljd av kvinnorna och barnen, under jubelskri, förbi stället där Alhejdi stod. Salik varsnade henne icke, och se, framför honom på hästen satt en kvinna. Så hade även Alhejdi en gång suttit, och vem var denna? Lågande glöd brann i Alhejdis anlete. Hon följde långsamt efter tåget och gick in i sin boning. Men där mötte hennes blick en sällsam syn. På en divan satt den unga kvinnan som Salik nyss hemfört. Hon var vit som dalens lilja, endast på hennes kind låg ett matt sken av rosen. Hennes ljusa hår hade i lockar fallit ned kring de elfenvita skuldrorna, och i hennes milda ögon, blå som himmelen, summo tårar. En sådan hade Persiens svartögda dotter icke skådat.

Salik trädde mot Alhejdi. "Alhejdi, jag bringar dig en syster, vårda henne väl. Jag har tagit henne av köpmän som förde henne att säljas. De hade köpt henne av turkar, som rövat henne långt, långt härifrån. Ser du hon är skön, hennes fägring är lik månens i silverklar natt. Du har ofta sagt att du icke älskade våra kvinnor, att de voro vilda. Nå väl, denna är mild och ljuv. Dyrbara smycken och kostliga tyger ger jag dig dessutom."

"Salik, endast du ger mig din kärlek, så är den mig över alla världens skatter."

Den främmande steg upp, gick mot Alhejdi och sade några ord på ett obekant språk, fattade hennes hand, tryckte den hjärtligt och såg med sina milda blå ögon innerligt på Alhejdi. Alhejdi omfamnade henne vänligt i det hon sade: "Icke kan jag vredgas på dig, du duva."

Med varje dag slöt sig den sköna främmande allt mer till Alhejdi, och Alhejdi älskade henne; men hennes hjärta led allt djupare, ty hon såg hur Saliks blickar brunno allt varmare, då han såg på den främmande, så sköna, men alltid sorgsna flickan. Men Alhejdi dolde sin smärta i djupet av sitt bröst.

Då trädde en dag Salik till henne. "Alhejdi, min häst, min älskling, är sårad; gå Alhejdi i öknen att hämta balsam för såret, att det må läkas."

Alhejdi såg ett ögonblick på Salik: "Salik Sardar khan, tigrar bo i öknen. Älskar du din häst mera än mig."

"Är Alhejdi barnsligt rädd? Vill du ej göra mig en glädje, icke rädda min häst, den som burit även dig hit." Alhejdi gick.

Åter en dag inträdde Salik hos Alhejdi. På divanen lågo tvenne blommor, en ros och en lilja. Sardar lekte med blommorna och fägnade sig åt deras doft. Han lade sedan bort rosen och behöll liljan i handen.

"O Salik förstör rosen, men kasta den icke ifrån dig att ensam vissna; mindre tungt är att dö än att leva förgäten."

Salik återtog rosen i sin hand och höll den tillsamman med liljan. "Alhejdi, mannens hjärta är en rosengård, har rum för många blommor. Hur skulle du kunna begära, att jag ensam skall älska en alltid. Även kärleken är en blomma, begär ej att blomman skall vara oförgänglig som stenen, hon vore ej skön då. Men även Alhejdi är kär för Salik."

Salik gick bort. I Alhejdis hjärta bodde natt.

Åter några dagar förflöto, och nu kallade ett bud Alhejdi till Salik Sardar khan. Hon gick.

"Alhejdi, min älsklingshund blev farligt sårad av ett spjut under jakten. Intet annat än den balsam, vars källa du känner, kan rädda den. Gå, att du må hinna dit innan middagens timme och vara hemma vid den tid, då jag med mina män återkommer från jakten."

"O Salik, jag hörde rytandet av en tiger, då jag hämtade balsam för din häst."

Salik svarade intet. Ännu stod hon ett ögonblick dröjande. "Salik Sardar khan giver icke en befallning två gånger", sade Salik långsamt. Alhejdi gick.

Hon hade ännu ej gått långt. Då stod framför henne den gamla visa, som bar i sin hand en liten, knappt ett finger lång dolk. "Min själs dotter, den gamla kan ej ledsaga dig på färden. Salik Sardar khan har bjudit mig komma för att pryda hans nya, ljusa brud. Här vill jag giva även dig något att skänka henne. Alhejdi, tre dödar ligga på denna udd. Se dess tre kanter äro vassa, vidrör dem icke, minsta vidrörande sårar och minsta sår ger död på ögonblicket!" Sakta som hon kommit, smög sig den gamla bort.

Alhejdis öga lågade, hon betraktade stålet. "Tre dödar! Å! Alhejdi, ville du väl döda henne, den fromma, som gråter över Saliks makt, den hon ej kan motstå? Ljusa främmande flicka, icke hatar Alhejdi dig."

Men redan gick hennes vandring i öknen. Het sken solen på sanden, glödande brände den Alhejdis fötter. Tänkte hon väl på svedan i sina fötter, tänkte hon på tigern som lurande smög genom öknen eller tänkte hon på Salik Sardar khans sköna brud, som nu stod i smyckad fägring, lik fullmånen mellan silverglänsande skyar, och på Saliks brinnande blickar, vilka, glömmande henne, nu blott berusade sig av den nya brudens skönhet.

Men på Alhejdi skåda blixtrande ögon, icke Saliks kärleksdruckna, nej brinnande klot som välva i vilddjurets huvud. Alhejdi, ser du ej öknarnas herre, hur han smyger sakta i dina fjät. Redan spänner han de krökta klorna, glänsande böja sig hans fläckiga sidor, han störtar på rovet, och krossad och blödande ligger Alhejdi skälvande i sanden. Men vem slog den starke, varför rullar sig öknarnas herre i sanden? En ryckning ännu och tigern ligger död vid sitt rov. Alhejdi hade icke glömt sin dolk.

Rop höras i öknen, lätt störtar en skara fram, det är Salik Sardar khan som återvänder hemåt med sina män för att hämta sin sköna brud.

"Ha, en nyss dödad tiger. Alhejdi, det var värdigt Salik Sardar khans maka. Men hon är sårad. Tagen vård om henne, jag rider hemåt. Jag vill sända slavar att bära henne hem."

Redan lyfte Saliks häst foten till språng. Då bad Alhejdi med sakta röst: "Salik, innan du far, stig ned av din häst och giv mig din hand, om ej för annat", tillade hon med ett besynnerligt leende, då Salik tycktes tveka, "så för att tacka mig för tigerns hud".

"Nå, varför skulle jag icke äga tid därtill", sade Salik, kastade sig av hästen och räckte henne handen, den hon fattade och förde till sitt hjärta i det hon sade: "Lev väl Salik! Välsignad vare Allah och Profeten, jag får dö hos dig. Ännu en bön, den är den sista. O Salik, tag ännu en gång min hand mellan dina båda och tryck den vänligt som du brukade förr."

Salik tog Alhejdis slutna hand och sade förströdd: "Icke äro dina sår väl så farliga. Snart skall du åter blomstra upp. Jag rider nu hem förut."

Redan satt Salik på sin häst. Alhejdis huvud sjönk tillbaka mot sanden, en enda droppe blod smög sig fram mellan den slutna handens lena fingrar, och då hästen for, snabb som vinden bort över sanden, låg redan Salik Sardar khans sköna maka död vid sidan av öknarnas herre.

Vilka äro de som nalkas kvinnornas boning, vad bära de? Bära de prydnader eller blommor eller skänker till den sköna bruden på hennes bröllopsdag? Men varför äro deras steg långsamma, deras blickar dystra, varför glädjas de icke? Ack icke prydnader, icke skänker, icke blommor till bruden föra de, de bära blott en vissnad blomma, den blomman som var den skönaste av alla.

Men se ur kvinnornas boning störtar den ljusa främmande flickan. Rika prydnader lysa i hennes hår, men i hennes ögon glänsa tårar. Hon tyckes fly med fasa. Hon möter det sorgliga tåget. Hon stannar, hon bävar. "Alhejdi död? Du älskliga, du mitt enda värn! Men se, vad glimmar i din halvslutna hand, tack Alhejdi."

Sakta löste hon dolken ur Alhejdis kalla hand; men hon dröjer ännu, hon tyckes tveka. Se hon knäböjer, hennes händer omsluta dolken, hon ber. På hennes fäders språk gå orden över hennes läppar: "Fader, o fader, styrk ditt sviktande barn, att hon må tåligt lida vad du ålägger henne. Detta lilla vapen skulle befria den svaga. O min Gud, o min Gud, styrk mig att jag må tåligt och undergivet säga: icke min vilja utan din." Kämpande i bön knöt hon ångestfullt sina händer omkring det förrädiska järnet, och milt, såsom blomman om aftonen sluter sin kalk och sänker sitt huvud, sjönk den ljusa tärnan bleknad ned på gräsets bädd.

Salik Sardar khan, störta ej så vild till rosens och liljans, de vissnades, läger. Rasa ej så. Vi stöter du det lilla järnet i ditt bröst, det tränger ju knappt djupare än till hullet. Icke bortflyter en mans liv med några droppar blod, och endast tre dödar lågo ju dolda på dolkens udd.

EN SAGA OM VREDEN.

Vet du vad vrede är? Jo, ett helt knippe dolkar och svärd, fina, skarpa, vassa och osynliga. De finnas just invid människohjärtat, vid somliga hjärtan flere, vid somliga färre, hos somliga stora, vassa och skarpa mer än om de vore smidda av det finaste stål, hos andra likna de blott små knappnålar, ja hos några till och med endast agnar. De ligga tätt tillsamman, lika bladen i en pennkniv med många bett och inrättningar, och äro så konstfullt sammanfogade att de upptaga blott ett helt litet rum, och där sammanhållas de av en stark klämmare från hjärtat. Men när hjärtat kommer i sådan svallning att klämmarn rubbas, då springa fjädrar upp och alla de fina skarpa vapnen spridas omkring till tungans spets, till ögat, till handen, ja till varje kroppens del, och därifrån ut i världen. De såra, de sticka, de mörda blint vad de träffa, men vi som utsända dem, vi märka dem vanligen ej, ty de äro osynliga. Sedan de rasat så länge att de spända nervfjädrarna slaknat, då falla de åter småningom tillbaka var på sin plats och den starka klämmarn griper åter fast över dem.

Men, ser du, det händer ändå att mången stackars kvinna märker sprittningen när fjädrarna slå upp. Förskräckt över att de vassa vapnen äro lössläppta vill hon samla dem åter, men vad förmår hon, den svaga, vad förstår hon, den olärda, av deras konstiga mekanik. Men hon strävar och bjuder till och trycker dem så rakt ned i sitt bröst, in i hjärtat, våldsamt, våldsamt, de måste ned, och slutligen, sedan hon länge arbetat med dem, måste de jämka sig in på sina bestämda rum och klämmarn griper om dem; men hjärtat är söndersargat och det är så sjukt innan det helnar igen. Dock öga och tunga kasta inga dolkar mera, och hon känner sig åtminstone åter vara kvinna.

Sök dock icke för ro skull att lösa hennes vrede, du vet icke hur den kan ge smärta. Och så är det slut med min saga.

LILJEKONVALJEN.

Har du sett den största och skönaste bro, som leder över ett vatten? Har du kunnat stå däruppe, högt på den ej mycket mindre än en mil långa bron, upprätt och djärv och utan att svindla sett ned i djupet på ömse sidor, i det kristallklara vattnet; eller har du svindlande gripit tag om en stödjande vän, starkare än du, för att icke åt någondera sidan störta ned i den skimrande graven?

När i fordomtimma Den Gamle hade sjungit fram det vida Suomensaari, hade utstrött dess tusen sjöar och sjungit fägring över hela landet och de vida Saimavattnen med uddar och sund lågo speglande för hans blick, då log den gamle glatt; men han sade: "Långsamt röres redan den gamle, långsamt röras ock Suomis män, de springa ej som haren, de skutta ej som ekorrn, lång är vägen runt om sjön, bro behöves", och se: nu sjöng han Pungaharju det sköna över Puruvesis vatten det klara.

Har du sett björkarna och granarna som växa över varandra på brons båda sidor? Icke växa de dock på varandras toppar, fast det ser nära så ut, där de stå i branten över varandra. Har du, bedragen av vattnets klarhet, velat plocka de blänkande vita stenarna och musslorna på sjöns botten, där de ligga på flere alnars djup under vattenytan?

Nära mitten av näset står en björk, den står där så glad och blickar över den vida sjön. En sakta vind far över åsen; den lyfter björkens mjuka, behagfulla grenar; behagsjukt böjer sig den smidiga ljusgröna björken och strör sitt blomstoft än på ena än på andra sidan av höjden ned i det glittrande vattnet, där små silvermoln segla på det blå djupet, en himmel nere, spegelbild av himmeln ovan.

Och konvaljerna vid björkens fot de blomma och glädja sig, men deras systrar som vuxit upp några få steg längre bort mellan hjulspåren på vägen de dofta ock, men deras vita dräkt höljes av damm och de längta och tråna och veta ej själva varför.

Vägens trånande blomma frågar: "Syskon, vita doftande konvaljer, hur kunnen I blomma och dofta så friskt och varför tråna vi?" Och konvaljerna svara: "Vi blomma och dofta i björkens skydd, vi veta ej annat. Men fråga rosorna, se huru rika de blomstra."

Rosor växa tätt i sluttningen, konvaljerna fråga: "Rosor röda, glödande, hur kunnen I blomstra så rikt, så yppigt, vad gläder så edert hjärta, varför måste vi arma tråna."

Glatt svara rosorna: "Se vi växa här fritt, den resandes hjul krossar oss icke, knappt når oss ett dammkorn av dem hans vagn sätter i rörelse, och vi äga hela den sköna värld som här utbreder sig för oss; vi äro rika, vi äga sol, vi äga dagg, men – vi äga av allt dock endast den ena hälften, därför att vi stå här på åsens ena sida, men se björken, den äger all vida världens fägring runt omkring sig, den äger sol, luft och liv, vadan de än må komma, därför är björken stor, därför är björken stark och fager mer än någon annan."

Men vägens konvalje visste icke hur hon skulle, även hon, komma från vägens damm till ljus och frihet.

Kom så en ung flicka; hon band en krans, hon plockade vägspårets konvalje och fäste den i kransen, och så var kransen färdig.

"Vackra björk, i dig vill jag hänga min krans, högt upp på en av de svajande grenarna"; och högt uppe svävade nu blomman, och hon levde ett ögonblick av ljus, där intet stoft föll på hennes skönhet; nästa ögonblick var hon död.

KVINNAN PÅ TONGATABU.

"Främlingens lära är vacker, främlingens lära är mild; Wainahée älskar främlingens lära, Wainahée hör gärna främlingens röst, när han talar fridens ord, när han bjuder stridsklubban vila och människorna älska varandra. Wainahée ville bliva främlingens syster och låta honom vattenösa sitt huvud – men hon vill det ej numera. Främling, Wainahée är stolt, hon är fri. Se, främlingen säger, att hans gud befaller kvinnan lyda mannen! Wainahée vill icke bli främlingens syster, vill icke låta vattenösa sig. Främlingen har bedragit henne, då han sade att hans lära bjuder frihet, likhet för alla. Wainahée vill icke bliva slav i sin själ."

"Flicka, är du mindre slav, då en främmande krigare bortrövar dig? Han krossar dig i stoftet för sin fot."

"Ja, då är Wainahée fri, fri som fågeln i luften. Hennes själ är fri, ty vill hon icke lyda, så lyder hon ej, om än den starke krossar henne till stoft. Vite främling, Wainahée kan dö, om hon ej vill vara undergiven. De många öarnas gud är kvinna, hon bor i skyarna, men hon säger icke att Wainahée gör orätt om hon är stolt; Wainahée kan dö, det är lätt."

Främlingen gick. Vid stranden låg en kanot, han satte sig i den och fattade årorna, han skulle blott ro över till vikens andra sida. Lugn och stilla låg viken, men utanför svallade hög bränningen mot korallrevet. Den vite mannen var icke van vid kanotens åror, han var icke van vid havets bränning; åran halkade ur hans hand, den fördes hastigt bort i bränningens svall, han kunde ej mer styra sin båt och häftigt brusade bränningen. Båten kastades omkring och mot vågornas våld kämpade den vite; men fastlandets barn kan ej simma, han sjunker.

Bitter är havets sälta. Wainahée, de milda sjöarnas mö, har icke badat i det salta vattnet som skys av öarnas tärnor; men hon kan simma, hon kastar sig i havet, hon strider med oceanen, den svaga kämpar med den mäktige och snart ligger den vite på den vita korallsanden vid Wainahées fötter.

"Främling från fjärran, varför skulle du lämna ditt land för att dö i Tongatabus våg?"

"Främling från fjärran land, ägde du på hemlandets kust ingen som älskade dig? Ägde du icke en moder, ägde du icke en maka?"

"Vite främling från fjärran, flickan från oceanens ö gråter ensam din död, hon som ville rädda dig ur havets våg, men ej kunde det förrän din ande flytt."

"Främling från fjärran, en främmande flicka gråter ensam vid din grav."

"Vi [= varför] gick du från hem och vänner? Det var din mäktige gud, vars röst du lydde; han sände dig till oceanens ö för att dö!"

"På stranden av fjärran ö sitter hans moder, hon flätar en korg med konstfull hand; den skall sonen få till välkomstgåva, när han kommer hem, att han må se hur hans moder tänkt på honom. Moder till främlingen, moder till fredsbudbäraren, fåfängt spejar din blick över havet, din son sover på den vita sanden på Tongatabus strand."

"På stranden av fjärran ö sitter hans maka, hon smyckar den matta hon arbetat åt sin älskling; dess färger äro sköna, dess prydnader täcka. Maka, kasta bort mattan, din älskling sover på Tongatabus strand."

"Vem skall odla din yams, vem skall slå ned dina kokosnötter, vem skall vårda dina plataner? Din yams skall förstöras, dina palmer stå oskördade, din jord skall stå oskött på fjärran strand."

"Främling från fjärran, flickan på oceanens ö skall strö blommor över ditt stoft; din moder, din maka skola sörja mindre, då du vilar bland blommor."

Vid hyddan under palmerna satt Wainahée. Hennes händer voro tabu, de voro förbjudna, ty hon hade vidrört en död. Hennes vänner buro mat till henne och förde den till hennes läppar, ty hon fick ju icke begagna sina händer.

Kom så en kvinna skyndsamt. "Wainahée! hövdingarnas hövding, han den unge, de hundra öarnas härskare, segraren över Tongatabus fiender kommer hitåt. Skynda att bada, att han må kunna befria dig från tabu."

Och Wainahée badade i insjöns våg, och hennes kind var frisk och hennes öga log och hennes hår pryddes av blommor, då hon gick emot hövdingen. Djupt ödmjukade sig Wainahée inför honom, nedsättande sig vid hans fot. Hövdingen stannade och Wainahée vidrörde sina axlar med hans fot; men då hövdingen skulle upplyfta och omfamna den unga för att upphäva tabu, då bävade den starke ett ögonblick tillbaka, men slöt henne sedan häftigt till sig, i det han sade: "Wainahée, icke allenast nu skall du vila vid hövdingens hjärta; för alltid är din plats där och vid hans sida." Och han tog av sitt huvud sin röda fjäderprydnad och fäste den på Wainahées huvud. Men Wainahée darrade som magnolians blomma på sin stjälk och blickade sedan upp, som om hon sett solen gå upp ur havet, och hennes blick glänste, men sjönk åter ned, ty hon kände sig så ringa som det minsta strå vid hövdingens fot.

Men över havet simmade en underbar byggnad mot Tongatabus strand. Tvenne gånger hade man sett dylika förut. Där voro vita män och deras djur, det var deras ö och deras boning. Men av deras sällsynta djur försvann ett och deras hövding vredgades. Men icke ens öns store hövding lyckades att återskaffa djuret och han sade: "Gärna ville jag återskaffa ditt djur, ty rätt är rätt och djuret är ditt; men den som tagit det har lyckats dölja det även för mig."

De vites hövding vredgades alltmera och hotade att förstöra Tongatabus ö, om icke hans djur återskaffades. Och öns hövding bjöd sina krigare väpna sig och de stodo mellan träden färdiga till försvar. Men då lät de vites hövding åskan rulla och viggen ljunga från sin stora kanot, och palmerna föllo och krigarna föllo som rör för den mäktige, och i vanmäktigt raseri stod Tongatabus stolte hövding. Han vek icke och krigarna veko icke, men de föllo, de flesta i döden, de andra sårade, de kunde intet mot den fjärran ifrån drabbande makten.

Och den store vite hövdingen steg i land med många sina män och sönderhögg och uppbrände krigskanoterna som lågo på stranden. Tongatabu, havets smycke, är utan skydd, utan värn mot fienden. Ack, många, många år gå förbi innan Tongatabus värn hinner ersättas. Kanoterna voro icke få dagars arbete.

Öns stolte hövding var som en slagen man, där han satt på mattan under ett träd. Hans blick var vild, hans händer hårt sammanknutna. Han var som ett vanmäktigt barn inför de vites hövding som ägde blixten och åskan.

Wainahée satt vid hans fot, hon vågade icke tala, ty hövdingens sorg var som elden i etoaträdets bark; men sakta smekte hennes hand hans nedböjda huvud. Slutligen kunde hon ej längre se hans sorg. Hon steg upp och gick till de vites hövding, satte sig ned inför honom, tog hans fot, vidrörde yttre och inre sidan av sin hand med den och förde den sedan till sina axlar i det hon sade: "Hövding, du är stor och mäktig, var ock stor i mildhet och rättvisa som i vrede. Se du har gjort oss till ett värnlöst folk, vi kunna ej mera motstå någon fiende; låt nu din hämnd vila."

De vites hövding gav ett tecken, och med hast grep hans folk Wainahée och förde henne bort till sin kanot, och han sade: "Icke förr blir du fri, än det stulna djuret återbringas."

Och på Tongatabu blev stor sorg, och kvinnorna foro omkring den stora kanoten och klagade högt och riste med snäckor sönder ansikte och bröst; ty Wainahée, deras hövdings sköna maka var fången på främlingens flytande ö.

Men äntligen, när ett dygn hade gått om, fördes Wainahée åter till stranden, ty nu hade en kvinna på en annan ö funnit och fört tillbaka det stulna djuret och främlingarna lämnade nu den härjade ön.

Glad som den befriade fågeln, lätt som vinden far över sjön, hastade Wainahée till sin make, till hennes ögas ljus, men hon mötte icke ljus, hon mötte natt. Med foten stötte han till Wainahée i det han sade: "Vite mäns kvinna, bort från mig", och Wainahée sjönk ned som dimman på stranden. Hövdingen gick.

Värnlöst låg oceanens smycke, pärlan bland havets hundrade öar, den hade intet försvar. Länge dröjde ej heller fienderna, innan de anföllo den värnlösa. Panu var en ringa hövding, men han segrade dock snart över den som intet värn hade. Tongatabus hövding irrade omkring, sårad och ensam som ett jagat djur, och nedföll slutligen dignande i ödslig skog.

Men i skogens djup följde honom, utan att han visste det, ögon som följt honom alltsedan fienden kom. På avstånd hade Wainahée följt den sårade och aldrig lämnat honom. Nu hastade hon fram, letade och fann blad, med vilka hon förband hans sår. Men förgäves sökte hon en droppe vatten att läska den försmäktande med. Allt mera ångestfullt sökande gick hon omkring och fann slutligen en inhägnad plats. Där lågo tre friska kokosnötter på en ställning, men ack, de voro heliga, de voro tabu, det fanns ingen möjlighet att tvivla därom, det syntes på sättet av deras uppställning bland platangrenarna.

Att borttaga dem vore döden, men vad mer! Wainahée må dö, men skall dock kanske leva till dess hövdingen hunnit läska sig av kokosnötens mjölk.

Med darrande hand grep Wainahée en nöt, ännu drabbas hon icke av straffet, fastän hon brutit tabu. En vass sten, en annan till klubba och nöten är öppnad. Wainahée gjuter några droppar mjölk i den avdomnades mun, hon gnider hans tinningar och se, hans ögon öppnas. Men han vänder dem med avsky från Wainahée.

Wainahée, du arma, varför drabbar dig icke straffet? Du bröt mot gudarnas tabu och du lever ännu. Wainahée, kan du leva då din make föraktar dig.

Men åter slötos den sårades ögon av matthet och åter gick den unga makan och satte sig vid hans sida. Hon vakade över hans slummer, hon jagade från honom varje fluga och fläktade svalka över hans brännande kind, men när han åter uppslog ögat, var redan Wainahée som en fläkt försvunnen.

Dock än en gång slår hövdingen hastigt upp sin blick; han varsnar Wainahée, innan hon hinner hasta undan, han störtar upp och stöter henne med ett slag av sin hand ifrån sig, så att hon sjunker ned blödande; men ej långt därifrån dignar han själv åter maktlös ned i vild feberyra.

Wainahée, varför skall du vakna än en gång, varför låter du icke din blod förrinna, kan den stolta icke dö? Wainahée måste leva; hövdingen skulle försmäkta utan henne. Wainahée, säg hövdingen din oskuld! ack då han icke tror Wainahée, skulle han väl då tro hennes ord!

Äntligen hade Wainahée funnit en källa i nejden, hon sköljde av sig bloden och bar i ett kokosskal vatten till sin make. Vattnet svalkade den sanslöses tinning, drog hettan ur hans sår och febern brände mindre våldsam. Nu syntes han vakna till fullt medvetande och som en skugga gled hans unga maka undan.

Men krigaren vill ej längre sova, hövdingen vill ej längre vila; upp stiger han häftigt, fastän hans steg ännu äro osäkra. Wainahée följer på avstånd hans spår. Snart finner han några av sina spridda krigare, deras mod vaknar ånyo, då de återfinna sin hövding. De genomströva ön, de samla alla krigare som ännu finnas där och på närmaste öar, och ännu en gång överfaller den lilla hären Panu, den främmande inkräktaren. Men den lilla hopen faller som småskogen, när orkanen far fram över ön, och Tongatabus hövding ligger slagen bland sina män. Ingen sjunger dödsklagan över den fallne, ty från hans lik rycktes av Panus händer hon, som bort sjunga hans dödssång, hon som bort följa honom i döden.

Vite man, sannas dina ord, Wainahée, slavinna åt en fientlig hövding? Se även Panu är stolt och mäktig nu, och Panu befaller över Wainahée. Men hela ön är i hans våld, vi skulle han neka den sköna Wainahée att gå till stranden för att skölja bloden från sin dräkt, från sina händer, blod av hennes hjärtas liv.

Wainahée stod vid vikens strand, hon blickade över havet. Hon sjöng som vågen sjunger mot stranden:

"Fri är Wainahée, fri som kormoranten i skyn, som vågen i havet, som vinden i löven. Fri är Wainahée, hon är icke vattenöst, hennes själ är icke bunden, hennes ös gud säger icke: du skall vara mannen undergiven, Wainahée behöver icke lyda slavens lydnad."

"Wainahée levde gladare än rosenskyn, ljuvligare än doftande blomman, ty hon levde som en droppe i den starkes hjärta, hon hade gärna varit ett stoft under hans fot; hon kunde äga hjärtats fria, vackra ödmjukhet, ty ingen befallde henne lyda slavens lydnad."

"Vite främling, du sover, men Wainahée är fri, hon måste icke vara slav, ty hon är icke vattenöst, och hennes gud befaller henne icke att lyda."

"Wainahée älskar icke Panu, hövdingen. Wainahée vill icke vara honom undergiven, se hon är fri."

"Fria hav, fri som du är Wainahée, emottag henne i ditt sköte."

Wainahée sjöng ej mera; men ännu sjunger havet sin dödssång över hennes grav i dess djup.

OLEANDERN.

Har ej växten liv, har ej växten känsla? Man gråter vid berättelsen om en människas lidande, man anser det värt att skildras och målas; men blomman lider och vem skänker henne en medlidsam blick.

Min moder var ett stort skönt träd, de präktiga vita blomklasarna höjde sig rika och doftande över kallor, heliotroper, kakteer och en hel värld av små växter vid hennes fot och även vid hennes sida, ty de stodo högre upp och lägre ned på ett blomsterbord.

Glad växte jag i min moders hägn och blev allt större och tänkte: Ack, hur roligt skall det icke bli den dag, då även jag får bära blommor. Vad jag skall dofta, hur skära och rena skall jag icke bibehålla dem i sin vithet.

Men en ung flicka kom och slet mig från min moder. Jag grät och alltsom hon bar mig bort droppade mina tårar på hennes hand. Hon märkte det och skyndade att ställa mig i vatten.

Ryckt från mitt hem, vad kunde jag annat än bjuda till att bliva växt på egen rot. Det lyckades mig och snart stod jag ung, förhoppningsfull och levnadsfrisk i flickans fönster. Och åter började jag tänka på den tid, då jag skulle få bära vita doftande blommor. Men ack, min vårdarinna glömde mig snart nästan alldeles. Vem tänker på en stackars växt, då man har sin paryr att ha omsorg om, vem bryr sig om att vattna en blomma, då man skall på bal.

Jag trånade och orkade ej växa. Jag saknade mitt livs källa, det klara friska, livande vattnet. Jag fick blott sällan en droppe därav, jag sörjde och ägde allt mindre och mindre kraft att utveckla mig. Slutligen glömdes jag två hela veckor utan vatten i en mörk vrå. Förtorkad och bladlös stod jag, en usel sticka, och mina jämnåringar, vårdade av vänliga händer, stodo redan med svällande knoppar, fulla av livskraft och ungdomsmod. En gammal kvinna tog mig i sin vård. Hon skötte och ansade mig, och än en gång levde jag upp, fast icke mera i friska raska former, blott i små sjukliga grenar.

Men kvinnan vårdade mig allt fortfarande. Hon skar bort de dåliga skotten och hägnade de bättre och se, ännu en gång började jag leva och sträva uppåt, ännu en gång började jag redan drömma om att även jag skulle blomma, ja kanske ren nästa år, fast jag nu ej var mer än ett kvarter hög.

Den unga flickan tog mig åter till nåder, men ack, jag hade ingen lycka hos henne. En dag då fönstret stod öppet slogs det igen av vinden, kastade kull min kruka och bröt av min krona. Mina tårar strömmade utefter den nakna stammen, jag trodde att jag skulle förrinna i gråt. Förtretad kastade den unga flickan undan mig och min kruka, och jag var glad att få dö, jag hade känt nog av livets bitterhet.

Men nu tog en ung gosse upp mig, han vårdade och vattnade mig och ställde mig i solskenet och kastade solvarma blickar på mig, och nu började jag åter att trivas. Jag reste mig i höjden, jag tänkte på hur jag skulle bli ett stort präktigt träd, ja jag tror bestämt att jag skulle fått blommor samma år. Men ack, min glada tid var kort.

Den unge gossen reste bort. Han gav mig tillbaka till flickan. "Vårda oleandern väl, ser du så rask den är nu igen." Men det blev höst och vinter. "Blommor övervintra gott i källare", sade flickan, och i källarn kom jag, och där var natt och mörker, och råttorna åto upp min krona, och när kökspigan om våren hämtade upp mig, sade de som sågo mig: "Nu är det slut med den olycksoleandern".

Men det var ännu icke slut. Jag stod i köksfönstret, man gav mig stundom litet vatten, solen såg varmt på mig och småningom började jag åter vakna ur den domning som gripit mig. Överallt sprucko fram blad och små skott och alla sade nu: "Se oleandern lever ännu! Ja, men ett träd kan den omöjligt bli numera. Den måste få växa till blott en buske".

Må vara, kan jag ej bli ett stort träd, så vill jag gärna vara en liten buske, blott jag finge bära skära, vita doftande blommor. Vem vet, kanske nästa år, eller efter två år; jag skall vänta och bida. Men jag blir bra gammal ren, måtte jag ej bli för gammal att blomma.

STRÅLBARNEN.

I solen var mycken rörelse och livlighet. En hel mängd av småbarn, dem vi kalla strålar, skulle ut på resa till jorden.

"Vad vi längta till de sköna nejderna som våra resande beskriva, där rosorna svälla i yppig fägring, där palmerna svaja, där fjärilarna glänsa som flygande blommor och blommorna dofta ett hav av vällukt, dit, dit, låt oss fara, låt oss skynda i glada lekar, att strö guld på vågen, att förgylla med glänsande glöd varje blomma, varje strå, och måla i purpur och brinnande färger skyar och jord." Och så ilade de åstad.

Men några sade: "Värme och guld och glöd och färgprakt, det äga vi hemma, vad bry vi oss om att söka sådant, nej låt oss fara till andra trakter. Se den eviga isens värld, hur dess stolta skönhet gömmes i natt och mörker. Flytande klippor av demant kämpa med brak i stormande strid mot grundfasta demantberg och endast död och natt härska och intet hjärta slår där i glädje.

"Dit, dit, låt oss fara, att se glans och ljus och värme och liv."

Solen var allt litet bekymrad för barnen och fruktade att de skulle förkyla sig. De måste mätta sig väl med värme och ljus, innan de gåvo sig på färd; men visst voro de ändå litet kalla och bleka när de hunno fram. Men i skimrande prakt strålade dock isens värld vid solbarnens lek. Och en liten strålflicka sökte upp en fläck, där en smula jord hade samlat sig, och framkallade där en växt så liten, att den knappt kunde synas; men den levde ändå och den var hennes fröjd.

En annan flock åter begav sig litet mera söderut, men de skälmarna kommo i fängelse. Med samma fart, som de rest hela vägen, foro de in genom glasen på ett litet växthus, och där blevo de fångade. De svängde och återstudsade hit och dit, men hittade ej tillbaka. I början kände sig de små strålbarnen riktigt illa till mods. De höllo sitt jordliv för ett fängelseliv och gräto så att små tårar satte sig helt tätt på glasen.

"Barn, äro vi ej oförståndiga som gråta och sörja över att vi befinna oss här. Vi äro ju ren en hel mängd församlade här och allt flere komma. Varmt och gott är här och vi kunna ha riktigt en liten solvärld för oss. Seså ingen sorg mera! Ser ni, här äro ju många små blomsterbarn: de äro ännu blott gröna och späda, låt oss taga vård om dem. Här kunna vi måla och leka och glöda så mycket vi vilja."

"Det blir roligt, ja så roligt", ropade strålbarnen, och med iver börjades nu leken. Och se, innan kort stod drivhuset fullt av de skönaste rosor och deras blomstersyskon av alla former, och strålarna hade ej tid att tänka på sin fångenskap mer, utan bara på att hinna måla deras sammetskinder med glans och fägring.

RANKVÄXTEN.

En resande hämtade tvenne frön från främmande land. Han gav mig dem, men jag fruktade att ej rätt förstå deras vård och gick för att begära råd av min granne, som var trädgårdsmästare. Han var en lagens man, regelrätt och hatare av all obundenhet. I hans trädgård fanns ej ett grässtrå, träden stodo saxade och raka i häckar, rundlar, åttkanter och fyrkanter, ej en gren stack utom sin plats.

"Det blir rankväxter", sade han om mina frön, "ställ dem vid unga träd på skuggsidan". "På skuggsidan?" sade jag förvånad. "Ja", sade han, "hon planteras alltid så, och det duger ej annorlunda. Nog får hon sol ändå genom återskenet av trädets löv, vad skulle en ranka mer behöva, hon får leva på trädets bekostnad, icke duger hon till självständig växt. Bind och bastå henne i bestämda former och fasoner allt efter som hon växer upp, skär bort alla skott som vilja sväva i luften, och du skall få se hur vacker och ändamålsenlig hon skall bli".

Mig syntes min rankas öde tungt, men jag lydde mannens råd, ty han var ju så mycket klokare än jag. Men jag planterade dock blott det ena fröet.

Det växte upp, min ranka sköt i höjden, jag hastade och band henne. Hon sköt ut lena, fina trådar, liksom för att omfatta eller fästa sig vid något, men ofta då jag vridit och format och bundit henne, hade just den sida råkat vändas utåt varifrån trådarna skulle växa ut och så sköto de fladdrande i luften, och så skar jag bort dem.

Trädets stam var på sina ställen skrovlig och knölig. Min hårt bundna ranka blev vid sådana ställen kantig, underlig och liksom knuten. Småningom stego dock de bleklagda stänglarna uppåt, de trängde sig fram med list emellan många av de finaste av trädets grenar och tvungo dem att vridas ur sin riktning, sammansnärjde och hoptrasslade andra, och mitt träd och min ranka stodo hoptovade till en underlig skepelse, där väl trädet egentligen syntes stödja rankan, men mången påstod också, att det var rankan som behärskade trädet. Små bleka blommor prydde ändå här och där min stackars ranka, men hon såg så sned, så kantig och så bortkrånglad ut, att jag tänkte: nej ranka, så var visst icke ditt väsendes rätta art!

Invid ett annat träd satte jag nu mitt andra frö, sålunda att rankan och trädet skulle dela lika av Guds sol och luft och dag.

Mitt frö växte upp, jag lät stängeln växa fritt utan att binda den i konstlat tvång. Trädgårdsmästaren, min granne, kom och såg det, han hånlog och sade. "Jaså, du vill göra ett träd av den där rankan, men se det blir den ändå i evighet icke; rankan blir aldrig annat än en ranka."

Skall det då nödvändigt fordras tvång för att kunna bli vad man är skapad till att vara, tänkte jag. Behöver Gud hjälp av människolagens tvång för att få sin skapelse fulländad; men jag svarade intet. Jag såg ju, hur i Guds fria sköna värld allt artade sig väl utan bojor och band, och jag trodde på min ranka. Och hon växte och hon skickade ut sina fina trådar och fäste sig med dem vid trädet och slingrade sig om trädet och utvecklade sig allt rikare och smög sig allt närmare. Och även detta träd var skrovligt och knottrigt här och där, men i fria, mjuka vågor smög sig min ranka fram däröver och fäste ofta just vid dessa ojämnheter sina trådar och slog ofta just där ut sina vackraste blommor. Och många skott, som först tycktes sväva i luften några dagar, blevo sedan just de lätta trådar vilka fäste sig vid trädet och dess grenar och smögo sig mellan grenarna mjukt, ja man kunde säga harmoniskt. Men dessa drag av ett den förtrycktas listigt tillkämpade välde, som den andra rankan så ofta framställde, de funnos icke här, utan skön och rik i sin vekhet och fägring blomstrade min ranka i fulla, svällande och doftande blommor.

Allt större och präktigare växte mitt träd, allt mjukare och rikare min ranka; och se de voro min trädgårds skönaste prydnad och mitt ögas glädje.

MIRIAM.

I Bagdad bodde en köpman vid namn Sindbad. Hans ägodelar voro icke stora, men han var rik nog för att leva lyckligt med sin hustru Miriam och sina barn. En dag inträdde Sindbad hos Miriam och sade: "Se, min vän Ibrahim är död, jag rädes Fatima, hans hustru, har svårt att kunna uppföda sina barn. Gärna toge jag ett av dem till oss, men jag fruktar att icke ha nog för en person till. Vad säger du härom, Miriam?"

"Min herre och min make", sade Miriam, "icke skall din önskan möta hinder där din hustru kan något förmå. Jag kan bära en slöja av simpelt tyg i stället för en dyrbar och likaså barnen. Vi äro så många att när var och en umbär litet av det goda vi eljest skulle ha, så kan det räcka för en till".

"Välan", sade Sindbad, "även jag kan röka en billigare pipa. Allt skall gå bra". Åter inträdde Sindbad efter en tid till Miriam. Han var blek och sade bekymrad: "Karavanen som skulle hämta mina varor har blivit plundrad, jag äger nu nästan intet, men jag får icke låta modet falla, jag vill börja på nytt. Jag äger endast fyrahundrade penningar. Därav lämnar jag hälften till dig. Kan du därmed leva med barnen, så far jag med de övriga tvåhundrade till Bassora och bjuder till att åter börja som småkrämare. Här kan jag det icke, där jag förlevat mina välmaktsdagar. Om tre år kommer jag åter och vi få sen dela den onda dagen som den goda."

"Allah bevare dig, min herre. Tungt blir att leva skild från dig! Men sörj icke för oss. Vi skola leva som vattenbärarens där tvärs över gatan. Icke svälta de eller lida nöd, om än de icke äta höns till daglig spis, och hustrun ser glad ut fast ingen tjänarinna lindrar hennes möda. Men att du min stolte Sindbad skall nödgas vandra som en småkrämare genom Bassoras gator, se det tynger min själ."

"Sörj icke Miriam, vi skola hoppas."

"Men", sade Miriam, "svårast blir med Fatimas flicka. Du vet hur Fatima harmats emedan vi hållit flickan för tarvligt. Men du vet också att jag ingen annan skillnad gjort emellan henne och våra egna barn, än att jag hållit henne en mån bättre för att vara fullt säker att icke eftersätta henne. Hur skall hon väl nöja sig med vår nuvarande torftighet?"

"Miriam, min vän, varför oroa dig. Hon måste väl finna sig i vad vi ej kunna ändra."

"Ack, min herre, hon skall icke finna sig och jag ville dock så gärna att hon vore nöjd. Denna prövning blir mig tung."

"När du har gjort vad du kunnat och följt ditt samvete, så bör du vara lugn."

"Jag vill försöka att så vara. Äger jag blott min herres och makes gillande och kärlek, bör dock allt annat vara mig likgiltigt, men jag är svag."

Månget bekymmer bodde i Miriams fattiga hem, men stundom kom en resande från Bassora och förde med hälsningar från Sindbad och då stärktes hennes mod och hon gladdes att barnen växte och blevo hoppgivande. Stundom tänkte hon väl med bekymmer på den kommande dagen; men däremellan arbetade hon förtröstansfullt för sina barn och drömde om den fröjdedag då Sindbad skulle komma hem.

Men Fatima vandrade kring torg och gator och skrek och klagade: "Ve, ve den faderlösa, henne förtrampa alla" och nu utgöt hon en flod av tårar. "Se denna Miriam, hur hon hanterar min flicka. Endast dadlar ger hon henne till mat, och se hennes slöja, är det tyg för en ung flicka? Vad lycka kan hon göra i världen då hon brukar skor som skulle anstå en bärare? Hurudan olja bestås i hennes bad, luktar den väl som om den i all sin tid nalkats rosor?"

Och folket som hörde henne undrade och sade: "Stackars moder, vem är den onda kvinnan som så misshandlar hennes faderlösa barn? Jaså, Sindbads hustru, ja, ja, han är borta själv, så får hon fara fram hur hon vill. Stackars Fatima."

"Ack ja", fortfor Fatima, "där stoja hennes barn hela dagen, så min späda blomma ej får en blund på sina kuddar. Det stackars, klena barnet nödgas bo i samma rum, där Miriams minsta unge krälar på golvet, och icke ens en pälskoft bestås henne att ha på sig i det dragiga rummet när det är kallt väder, och sådana äro dock så i bruk nu för tiden. Men så är det, den faderlösa förtrampas av alla" och åter utgöt hon strida tårar.

Och Fatima tog sin dotter vid handen och sade: "Gråt icke, mitt arma barn! Allah skyddar de värnlösa, han skall förkrossa dem som bedröva änkor och faderlösa. Min största sorg är dock den, att när du skall leva med elaka människor, rädes jag du själv blir elak. Må deras mödrars gravar bli orenade, dessa döttrar av hyndor."

Och Fatima köpte välluktande oljor och kostliga slöjor och prydde sin dotter och med resande som foro till Bassora sände hon bud till Sindbad och sade: 50 penningar är du mig skyldig för vad jag köpt min lilla flicka, sänd mig dem; och med en suck tog Sindbad av de pengar han skulle handla med och betalade vad hon begärt. Och med varje bud sände hon till Sindbad klagomål över Miriam och hennes oginhet, men Sindbad svarade henne intet.

Men i Bagdad pekade alla redan finger åt Miriam, den elaka fostermodern och Miriam sade: "Fatima, ser du mina egna barn, de äta blott simpel föda och din dotter får ju dock stundom bättre spis. Se, mina barn äro ju mycket sämre klädda än din lilla Fatima, vi klagar du då. Hennes badolja är visserligen icke fin, men mina egna barn kunna icke alls få någon olja och de måste bada i de fattigas badhus."

"Vad angå mig dina barn, det är din ensak om du ej håller dina barn bättre, det lägger jag mig icke uti. Jag brukar ej blanda mig i andras angelägenheter. Men min flicka är ingen tiggarunge, och hon skall ha det som pärlan i musslan. Jag såg några små flickor leka i rike Musnuds trädgård, se så skola barn se ut. Vad behöver Fatima vara sämre än de?"

Men Miriam sade: "Jag vill dela alla penningar som jag har kvar, i jämna lotter, en lott åt oss en och var och tvenne åt Fatima. När Sindbad kommer hem ger han dig väl mera. Tag henne nu hem till dig och sörj för henne!"

Åter gick Fatima kring torg och gator och grät och sade: "Se, nu förskjuter hon det arma barnet alldeles och vill övergiva henne. Stackare den som är faderlös!"

Äntligen hade tre år förgått och Sindbad återvände till Bagdad. Men i stadsporten var honom Fatima till mötes och utgöt en ström av klagomål över Miriam och hennes ondska, och en och var som såg Sindbad sade vid sig själv: "Arme Sindbad, kommer du nu hem till din onda kvinna!"

Men Sindbad inträdde i sitt tarvliga hem och han sade: "Miriam, lovad vare profeten, jag har dig och barnen åter. Se, strängt har jag arbetat, mycket har jag icke vunnit, men dock nog för att icke behöva se dig och barnen i uselhet. Låt oss nu glömma sorgerna och vara glada."

"Sindbad, o min herre, din maka är utskämd inför hela vår stad. Kan du leva lycklig vid hennes sida och kan jag själv vara lugn? Ack, jag ville vara världens pärla för att vara god nog åt dig, och vad är jag nu, ett orenat kläde."

"Miriam, Miriam, är jag dig icke nog att du skall bry dig om en dåres prat och dem som tro på en dåres ord. Kan du ej leva lycklig det oaktat, då du äger min kärlek?"

"Sindbad, du min herre och min make, min sol och mitt allt, hos dig är ljus och fröjd. Allt annat försvinner inför dig. Lovad vare Allah och profeten, jag har dig åter och varje sorg är nu som strömolnet där i fjärran."

TRE SOM FLYTTADE TILL SVERIGE.

Vem var då "Stora Bremer?"

Ja, så mycket jag vet om henne skall jag berätta. Jag såg henne, när jag var liten och följde med stora syster, som gick i pension. Gamla fröken de la Walle hade lämnat skolrummet för att taga emot en visit, och större delen av eleverna hade sprungit upp på det just invid belägna Vuoriberget. Det var nämligen i Åbo och på den tiden ingenting ovanligt att pensionslärarinnorna skötte sina visiter och eleverna sina nöjen under skoltimmarna. Men denna gång utföll nöjet litet på tok; sålunda nämligen, att när den vilda skaran av små flickor skuttade utför bergets brant föll en och stötte sin näsa. Häröver hopsattes genast en särdeles roande visa om huru: "Gässen gingo på berget, Och syntes ända till Sverget; Men när de skulle komma ner, Stötte de näsan mot en sten" o.s.v.

Var det "Stora Bremers" geni, som uppenbarade sig i den visan, det vet jag ej; men åtminstone var hon ej med på bergsfärden, ty hon satte mig ned på en pall vid sin sida och strök mina lockar. Bra liten var hon visst till att få heta stor, men "Lilla Bremer" var ännu mindre. Stora Bremer flyttade sedan till Stockholm och troligen "Lilla Bremer" med.

Många år därefter kom en tid, när namnet Fredrika Bremer ljöd över tvenne världsdelar. "Stora Bremer" tänkte jag.

Åter förgingo år och en annan tid kom, då Fredrika Bremers namn nämndes nästan endast för att hånas. Och "gässen gingo på berget" och plockade i varje liten svaghet de lyckats upptäcka hos den ädla och skreko sen däröver.

Några år efter det jag såg "Stora Bremer" fick jag följa med på ett kaffe. I huset, där sällskapet samlades, fanns en elektricitetsmaskin. Vid den stod en flicka mera ful än vacker, men livad och road av att experimentera.

Det var roligt att höra henne tala, och hon var icke heller njugg med orden.

Senare såg jag henne stundom. Ära och ryktbarhet voro i hennes ögon av ett omätligt värde och en rik belöning för varje strävande som kunde tillkämpa sig dem. Man skrattade åt henne, ty hon brukade författa, gissade man, ehuru få hade sett något av hennes hand. Hon blev gammal och hade slutligen förvärvat en viss förmögenhet. Hennes förmyndare hade den godheten att tillåta henne att, på vad ort hon ville, leva av de penningar hon själv med strängt arbete hade förtjänat; och det var bra och mera än en gammal mamsell har rättighet till. Också hon flyttade då till Stockholm.

Minns någon numera "Hundrade minnen från Österbotten?" Goda vänner i Stockholm föranstaltade utgivandet av dessa små stycken; men Sara Wacklin gick bort just då hon trodde sig se ett litet sken av den ära, hon så ofta drömt om, kringstråla hennes namn; och det hoppet var ändå en fröjd for den som väl ej så alltför mycken glädje ägt i livet.

Stackars Sara! Till och med i ditt fädernesland blev du snart glömd, snarare än du trodde och snarare än dina små täcka "Minnen" bort berättiga dig till; men de hade dock gett dina sista dagar glädje, och de voro ju då ej bortkastade!

På samma tid levde ännu en tredje kvinna i Åbo, om vilken jag vill berätta något för dig. Också hon flyttade till Stockholm, och man må väl säga att ödet styrt väl till för Finland, som bortfört härifrån så många ämnen till författarinnor. Ofta hörde jag henne omnämnas, halvt försmädligt, halvt med åtlöje. "Hon höll litterära soaréer", sade man, "hon talade endast om författare, hon var vacker och hade endast av kapris avslagit flera 'fördelaktiga anbud', ja hon hade till och med troligen idkat skriftställen; men Gud bevare mig, icke vill jag komma folk ont rykte uppå; kanske det inte är sant; jag påstår visst inte att hon skriver o.s.v."

Jag var nyfiken att se denna "lärd i stubb".

En dag såg jag en ung dam träda in i ett sällskap, omsorgsfullt men icke väl klädd. Husets unga dotter, känd för sin kvicka och vassa tunga, gick emot henne och sade: "Å kors, se Fika, det var ju både konst och natur." Fika rodnade, men svarade ingenting på sarkasmen, som var riktad emot hennes dräkt.

Också Fika Lindkvist såg jag sedan någongång, fick också veta att man verkligen ett par aftnar hos henne läst en roman och att hon var nära bekant till Hammarsköld, Atterbom och några andra den tidens unga svenska författare och hado med intresse talat om dem någongång – hon var således lärd.

Ett sinne öppet för det vackra i livet låg i hennes blick och smög sig stundom fram i något ord. Även hon flyttade sedan till Sverige, där hon vid sin död stiftade ett stipendium för studerande i Upsala.

Efter hennes död samlades och utgavs ett häfte reflexioner, dem man funnit bland hennes papper. Till hennes fädernesland kom kanske icke något exemplar därav, men ett svenskt blad yttrade om dem: "Så går mången varm och rik ande okänd genom livet, och först sedan den är borta, vet man att den funnits."

Varför samlade man dina tankar, ditt rika, vackra inres blommor, varför fingo de ej dö med dig? Ingen vänlig blick, glad över din tankes fägring, kunde då mera glädja ditt hjärta; varje hånleende, varje omild strävhet var då i alla fall förbi!

Jag minns en saga, den liknade ditt öde.

En ung kvinna hette Dunkla. På den tiden togo ännu trollkvinnor del i människors öden, och var det god eller ond vilja det vet jag icke, men en sådan sade till den unga kvinnan: "Månget ord förspilles, månget ord talas, som bättre vore osagt. Må din tungas röst höras då du bannar, då du ordnar ditt hushåll, då du talar tomhetens eller till och med förtalets ord med dina grannkvinnor, men se, talar du själens ord, hjärtats ord, de få icke kastas ut fåfänga, de skola ej klinga i vädret. När du talar sådana ord, då skola de icke få ljud, de skola tysta försvinna i luften."

Dunkla fasade. "Vad har jag brutit, straffa mig icke så. Döm mig till mörker, döm mig till vad helst annat, tag blott icke bort själens och hjärtats ord."

"Dåre, kvinna, som ej begriper ditt eget väl! Vad mer om dina ord icke nu höras, när du är död, då skola de du älskat höra dem, och de som förut kände endast kvinnan utan själ, kvinnan utan hjärta, de få då höra ditt inres ord."

Ännu ville den unga kvinnan bedja, men den gamla kastade på henne en ond blick och hon teg.

Och bort gick Dunkla, och hon styrde sitt hus, och hon gjorde mycken nytta; men hon gick genom livet som en död, ty hon ägde ej ljud för sitt hjärta och sin själ.

Men hon dog; och nu vaknade alla ord som hon talat i sitt hjärta, men ej kunnat ge ljud, och ofta ljöd då i hennes forna hem en röst som talade ord, varma, glada, innerliga. Ack, men de voro nu blott underliga och främmande, utan sammanhang med vad som föregick. Vem ville höra dem, ingen. De funno ej genklang i något hjärta, de dogo än en gång bort. Det var Dunklas själ, det var uttrycket av vad hon älskat och tänkt som dog.

Fredrika Lindqvist, varför skulle man väcka dina ord, sedan du själv var borta? Vem hörde dem? Och hade än ryktet tagit ditt namn på sina vingar, vad mer?

Se där, vad jag vet om de tre kvinnorna som flyttade till Sverige och det var allt bra litet, men den som vet mer berätte mer om dem.

ROSEN.

Det var en julikväll. Insjöns vågor slogo ännu plaskande mot stranden, i det de jämkade sig mot varandra och icke fingo sig rätt i ordning, just som barn då de gå att vila tillsammans. Ännu jämkade de och pratade smått, men somnade slutligen alla stilla.

Aina satt vid insjöns strand; hennes huvud lutade mot handen och hennes blick såg spanande kring nejden. "Min hembygds sjö du är klar, min hembygds strand du är vacker; säg mig du klara sjö, säg mig du vackra strand, vad längtar jag, vad söker min själ? Varför söker jag att i sången uttala vad som blommar i mitt inre; det är ju ändå ett intet mot den fägring, som här blommar omkring mig."

"Ros, du fagra som jag vårdat, du som redan lutar ditt huvud vissnande, du har levat, du äger ett helt livs erfarenhet. Säg mig du, varför utvecklade du den fägring som bodde i din knopp, och var du lycklig av att du utvecklade den?"

Sakta vaggade rosen för en liten fläkt, som ännu glömt sig kvar i sin lek sedan de andra somnat. Ett vissnat blad föll ned, en daggtår rundade sig i rosens inre.

Aina hörde rosens ord: "Unga flicka, ros i knopp. Som du längtade rosen att ge dag åt sitt inres fägring och doft, och hon vecklade mer och mer ut sina blad, och hennes doft blev allt mera rik. Och solen skymdes av moln, men rosen sörjde ej, ty hon ägde sin doft, och stormen brusade omkring henne och skakade hennes blad, men hon härjades icke därav, ty hon var frisk i sitt inre; och fjäriln gäckade hennes kärlek, men ännu levde i hennes inre det liv som utvecklade doft och fägring.

"Men kom så en mask, den kröp allt närmare och sade: Du egenkära, du fåfänga! Blott för att söka världens pris utbreder du doft och fägring, dem du borde kväva eller åtminstone gömma djupt i din knopp. Tukta din fåfänga, avkläd dig dessa onödiga blad. Och vid hennes hjärta satte sig masken och gnagde djupt."

En vind blåste upp; den var ej stark, den skakade sakta på rosenbusken, men rosens alla blad föllo och ett fröhus omgivet av taggar stod kvar.

"Arma ros, jag vill samla dina blad, kanske de ännu äga kvar litet doft."

INDIANENS KVINNA.

"Varför bär Oikameonna, den gamla, kransad lock, varför bär det gamla huvudet rosor? Krans anstår den unga, rosor passa den sköna, blommor bär den glada. Smyckad må den älskade, må bruden vara. Gamla! kasta bort kransen."

"Varför bär Lilameha, den unga, kransad lock, varför bär det unga huvudet rosor! Ofta vissnar det unga hjärtat av sorg, innan kransen vissnat på lockarna, ofta gråter bruden innan rosen bleknat i hennes hår. Bär kransen ödmjukt, Lilameha, bär den icke så stolt i dagen, att solen bränner den."

"Kransen må den unga bära högt; i hennes öga bor eld, på hennes kind bor löjet, i hennes hjärta glädjen."

"Försiktigt må den unga bära kransen, långt liv äger hon för sorgen; den gamlas krans hinner knappt mer att vissna, innan hennes huvud redan sänkes i mullen. Också Oikameonna var ung, också hennes huvud sirades av brudkransen och hon trodde att den aldrig skulle vissna. Wischtonnoh, den mäktige hövdingen, var hennes stolte brudgum. Hon var hans öga, hon var hans vigvams ljus; han var henne mer än öga och ljus, mer än liv och luft, och stolt som Lilameha nu bar då Oikameonna sin krans."

"Men se, sol skiftade med natt. Icke många gånger hade Wischtonnoh flyttat boning, icke många gånger hade buffeln tågat från skogstrakten till strömmens dal, då krossade redan en annan kvinna Wischtonnohs majs, då redde redan en annan kvinna hans mattor, och Oikameonna ägde ej mera ett rum i Wischtonnohs vigvam. Se, Oikameonna ägde ej ens hopp att i den stora andens land få tjäna Wischtonnoh, en annan skulle följa honom till de rika jaktmarkerna.

"Men tiden nalkades då Wischtonnoh med vår stams män skulle taga hämnd på svartfötternas stam och därför befallde han att boning skulle tagas närmare deras område. Och hyddorna flyttades, och krigarna tågade, och med dem vandrade Wischtonnohs nya maka; men Oikameonna måste stanna med de dåliga, med barnen, och Oikameonnas hjärta brände; Oikameonna var icke gammal, var icke rädd, var icke ett barn. Lilameha! väl var då Oikameonnas huvud ungt, men det kunde icke bära krans, ty hennes hjärta var utan glädje.

"Men genom vildmarken följde sakta en ensam kvinna stammens spår. Hon räddes icke för buffeln som vilt uppgrävde mullen med sina horn, hon räddes icke för pantern som lurade, men hon räddes Wischtonnohs vrede, om han sett det hon trotsat hans befallning att kvarstanna; men Oikameonna kunde icke kvarstanna. Befall rådjuret att stanna, när du bortför dess unge, bjud bladet stanna, som fallit i bergforsens virvel, bjud kvinnan stanna, då hon är skild från sin make."

"Tyst smög Oikameonna i natten kring Wischtonnohs koja. En skepnad syntes, det var hans unga maka som lyssnade oroligt spanande kring nejden. Hon hade icke bedragits. En krigare av svartfötternas folk ormade sig fram genom gräset för att speja. Han såg den unga kvinnan och spjutet var färdigt att flyga ur hans hand. Men en pil träffade honom, spjutet sjönk och rörde endast svagt den unga kvinnans fot."

"Vadan kom pilen i ensamma natten. Det visste endast Oikameonna. Men Wischtonnohs unga kvinna sjunker ned. Var spjutet förgiftat?"

"Vissna icke unga skogsblomma; djupt skulle Wischtonnoh sörja, djupt skulle hövdingen lida. Dö icke, fagra, Wischtonnoh skall icke lida. Oikameonna kan hjälpa."

"Men barnet, som Oikameonna födde i skogen i går, vem vårdar den späde, om Oikameonna bleknar för giftet ur den ungas sår? Vem skall plocka blommor åt den gossen, vem skall se på honom med moders ögon, att han må växa till en stor krigare?"

"Wischtonnoh skall se på honom med faders ögon, den unga kvinnan skall plocka blommor åt den moderlöse, ödemarken skall fostra den späde till krigare."

"Men Oikameonna dog icke, giftet var svagt, hon blott domnade; hon levde länge som plantan på sanden, då ingen droppe regn faller. Dock, Oikameonna var stark, hon lyfte åter sitt huvud."

"Lilameha se, många vintrar hava sen dess gått över fälten, och nu bär åter Oikameonna krans, ty nu blomstrar Oikameonnas hjärta åter. Det är åter Oikameonna som krossar Wischtonnohs majs, det är hon som reder hans mattor; det är hennes son, skogens späde barn, det är den stolte, sköne ynglingen, som står vid hans sida i striden; det är hon, som skall följa honom, när han går att jaga på de rika jaktmarkerna hos den store anden; det är hon, som där skall tjäna honom och utvälja åt honom de saftigaste delarna av hans ståtliga byte."

"Lilameha, du unga, också på den gamlas lockar vilar kransen vackert, blott glädjen blommar i hennes hjärta!"

ELAS FRÅGOR.

Hon var ännu icke född, men hon stod vid himlens rand, nyfiket blickande ned på jorden, där hon skulle börja sin bana, och skakade på vingarna, otålig över vad hon såg.

"Ela vad skådar du på, du ser ej rätt nöjd ut", frågade hennes ledsagare, en ängel som genomgått prövotiden på jorden och längesedan återkommit.

Jag ser mycket som är vackert, men också mycket som icke är så. Jag förstår det ej.

Vad ser du?

Jag ser tvenne människor; båda uttala sitt innersta i ord. Varför synes mig den ena så ful och den andra så vacker, då den enas mening likväl är så lik den andras?

Vad säga de?

Den ena säger: "Du är fattig, det är min skyldighet att hjälpa dig. Jag ger med glädje vad jag kan giva dig, fast det är ringa. Jag skall arbeta för dig för att förtjäna åt dig mera. Se jag har två klänningar, tag den ena; jag har en bit bröd, jag ger hälften åt dig; jag har en bädd, den kan ej delas, tag den hel, jag kan sova på marken."

Den andra säger: "Jag är fattig, det är din skyldighet att hjälpa mig. Du bör ge med glädje, men ringa är det du ger. Du skall arbeta för att skaffa mig mera. Tag hit din klänning, ditt bröd, din bädd. Du må vara glad, att jag vill ta emot en så ringa gåva." Varför är den ena ful och den andra vacker, båda tala ju detsamma?

Vad ser du mera!

Jag ser en moder, hon säger till sitt barn: "Du mitt hjärtas blomma, jag vill vaka för dig, jag vill lida för dig, dö för dig. Ack, vad äro vakor och mödor, dem räknar jag ej."

Barnet säger: "Moder du bör vaka för mig, lida för mig, dö för mig! Vad äro väl vakor och mödor, dem må du ej räkna på." Varför är modern vacker, varför är barnet fult, de tala ju båda detsamma?

Ser du ännu mera?

Jag ser en man och en kvinna. Kvinnan säger: "Du är min konung och min herre, din är jag. Du är mitt ljus, mitt liv, vad är väl jag utan dig. Se så god du är, att du icke försmår den ringa. Du är min kraft, min starkhet. Giv mig blott din kärlek, och jag behöver intet annat i världen. Dig vill jag lyda, det är min plikt; jag vill böja mig i stoftet inför dig och vara din slavinna, det är min ära."

Mannen säger: "Min är du, jag är din konung och herre, ditt ljus, ditt liv. Se så god jag är, att jag icke försmår den ringa. Jag är din kraft, din starkhet. Vad kan väl du utan mig? Du behöver intet i världen utan genom mig. Lyd, det är din plikt; böj dig i stoftet för min fot, du är min slavinna, det är din ära."

Se, båda tala samma ord, och dock hur ful är han icke för mig och hur vacker hon! Då orden äro så lika, hur blir genom dem den ena så vacker, den andra så ful?

Vingarna föllo av hennes skuldror och hon fick söka ett svar på jorden.

LILLA ISGUMMAN.

Det var en gång en liten gumma, så liten att hon inte var fullt en tum lång; men hon var så fin och grann, mer än någon fröken eller prinsessa. Hennes klänning glänste som silverskir och mitt i pannan hade hon en blänkande demant, som lyste i alla färger när vintersolen stundom kastade en stråle därpå. Hon bodde i en trädgård, en vackrare har ingen sett. Där stodo de grannaste växter i de mest underbara och växlande former, och stjälkar och blad och blommor sågo ut som om de varit av det finaste silver och överströdda med glimmande ädelstenar. Gumman själv var av is på ett yttre fönster, och hennes trädgård av isrosor på fönsterrutan.

I rummet inom fönstret bodde långt förrän lilla isgumman kom dit en liten flicka. Om sommarn var fönstret också hennes värld. Där utanför såg hon floden med sina många fartyg och de många arbetande och rörliga människorna där, och på långt avstånd syntes till och med några stora vackra träd, som stodo kvar av den rad, vilken fordom varit planterad utefter floden. Under dem spatserade längs stengatan stadens granna fruar och herrar och tyckte att det var skönt att vara ute i det gröna.

Allt så mycket vackert såg den unga flickan från sitt fönster, men hon trånade ändå och längtade att få komma dit ut på ängen under björkarna, dit hon var sommar en gång, ja ibland till och med två gånger, fick fara med far och mor och stora syskonen, med kaffeköket i båten, för att roa sig på landet. Men vad hjälpte det att längta!

Nog fick hon leka ute på den stenlagda gården, men den var endast fyra famnar i fyrkant, och dit hittade aldrig en solstråle oftare än när den kom som återsken från handkammarfönstret, ty gården omgavs på alla fyra sidor av höga stenhus och magasin, mest utan fönster.

Men en dag upptäckte Ina, att ett par stenar av stenläggningen sjunkit ned några tum lägre än de andra just vid sidan av den trappa som ledde ned till gården, och där hade samlat sig litet jord.

"Trädgård, trädgård", ropade Ina triumferande, och från alla springor och hörn mellan stenarna på gården skrapades nu med stickor all mull som kunde fås lös och bars i trädgården; och slutligen stod den färdig med tre sängar, nästan en halv aln långa och ett halvt kvarter breda, och i varje säng sattes ned tre ärter.

Och Ina glömde att längta efter ängen och björkarna, hon glömde att stå vid fönstret och se på floden och på de gamla träden på andra stranden, och hon pysslade och vattnade och bar några löskrafsade mullkorn till sin trädgård. Och tiden gick, och se, fyra ärter grodde och stego upp över mullen med ljusgröna toppar.

Var guldsökarn, som finner en demant, så lycklig som Ina, då hon såg sina ärtplantor?

Nästa morgon sken solen glatt över floden, över fartygen, över det ävlande folket. Ina såg icke utåt, hon skyndade ned på gården, där ett återsken av solsken föll från handkammarfönstret, och hon blev så glad över att ärterna skulle få sol. Men ack, alla ärter lågo uppryckta och sönderrivna. Var det råttorna eller någon okynnig människa som gjort det? Det vet ingen. Förstår du att sorgen över fyra ärtplantor kan vara djup och bitter?

Men åter hade sommaren gått och det var vinter, och floden såg ut som en lång, lång lärftsväv, som stora syster klippte till handdukar och Ina skulle fålla. Och de gamla träden sågo nu på avstånd ut som gråa dammnät, och de granna fruarna och herrarna spatserade ej nu i det gröna och arbetsfolket sov i sina kamrar. Men Ina fållade sina handdukar och tänkte på den vackra ängen under björkarna, dit hon visst skulle få komma en gång när det blev sommar, ja kanske två gånger.

"Kom hit så skall du få se en liten isgumma", sade Inas far, och när Ina sprang till fönstret, stod ismänniskan där, just som en annan liten gumma, bara mycket mera nätt och fin än andra. Nu hade Ina sällskap och trädgård. Hon tyckte att gummans trädgård var hennes egen, och den växlade alla dar med olika blommor och växter, och ibland när vädret var milt, smälte hela trädgården bort, men kom åter följande morgon ännu rikare och präktigare än förut. Stundom var den som en vildmark i djupet av en skog med sammantrasslade stammar och grenar, stundom var det sträckor av kullar kransade med småskog, stundom grupper av palmer och tropiska växter. Men lilla isgumman stod nederst på rutan, hon förändrades aldrig och fanns alltid kvar på sin plats.

"Det är isdrottningen", tänkte Ina.

Var morgon nickade Ina ett godmorgon till sin gumma; vid middagstiden, då solen började kännas något varm, frågade hon henne litet oroligt hur hon mådde, och om kvällen när hon gick att lägga sig sade hon: "Godnatt du, ser du så varmt och skönt det är i min lilla säng, och du måste stå hela natten i kölden. Men se, det har du för att du är drottning".

Men det led längre in på våren och solen blev varmare och redan hade gummans trädgård icke synts till på många dagar, men ännu stod lilla gumman kvar. Hon var fäst vid en fin rispa i glaset och smälte ej så lätt. Dock se, en dag smalt diademet från hennes panna och föll ned.

"Hon är väl ej drottning numera", tänkte Ina. Inom en liten stund föll lilla isgumman samman och av henne återstod endast en tår. Men en annan dylik låg även i Inas öga.

Vinter efter vinter såg Ina dagligen på den fina rispan i glaset, om ej isgumman skulle komma tillbaka dit, men hon syntes där ej mera. Endast hennes trädgårdar skimrade alla år i glänsande prakt.

VAD SKALL DEN GAMLA?

Skall jag sjunga? Vad skall jag sjunga? God natt, god natt, jag skall ej sjunga mera; jag skall somna. God natt!

Varför skulle jag sjunga, för vem skulle jag sjunga! Redan smyger ålderdomen ett och annat silverstrå i mina lockar. Den gamla skall icke sjunga. Vad är en gammal kvinna? Ett grand i ögat, en sticka för foten.

Hur skall den gamla giva glädje? Hon skall tiga, hon skall försvinna. Då när ingen blir henne varse, ger hon den bästa fröjden. Tyst, tyst, din lock blandas redan med silverhår, göm dig, försvinn, att ingen behöver se dig. God natt, god natt, jag vill sova.

Varför har även den gamla känslor, varför vill även hon leva, varför vill hon titta utom sin dörr? Sov, sov, god natt, jag vill sova. Tyst!

Där inne ljuder glatt tal, där ljuder glättigt skratt. Det är de unga männen, som tala varmt om livets stora drömmar, om det vackra, om det sköna. Icke skall den gamla kvinnan gå dit för att skrämma bort deras glädje. God natt, god natt, jag vill sova.

Tyst, du är en gammal kvinna, sov, sov, god natt!

KUHINANUIS DOTTER.

En ung kvinna stod vid stranden. Hennes svarta hår föll rakt ut för hennes axlar. Var är blomman från Owaihée-kvinnans huvud, varför är hon oprydd, varför kastar hon sin blick utåt havet?

"Trolösa hav, Owaihées moder, varför bar du hit din dotters boja, varför bar du hit främlingens skepp?"

"Trolösa hav, Owaihées moder, varför hatade du din dotter, den sköna, den fria; varför bar du hit hennes boja, främlingens skepp."

"Trolösa hav, Owaihées moder! Owaihée-oceanens pärla krossas av främlingens välde, varför bar du hit hans skepp."

"Trolösa hav, Owaihées moder, Owaihées dotter söker dig. Kuhinanui var min moders ämbete, men främlingen trängde henne undan, hennes dotter skall aldrig bliva kuhinanui, och dock ägde hon arvets rätt därtill. Och hon kan icke skydda sin moder för främlingens boja."

"Trolösa hav, Owaihées moder, bliv min grav." Sångens sista ord ljödo mellan korallrevets bränningar. Det var slut.

Kuhinanui kallades premiärministern på Owaihée eller Hawaii.

PUPPAN.

Det var så vackert på ängen och i lunden. Fåglarna sjöngo fritt huru de kände och njöto; ängen bar ett skirt flor av gullstrålar och lunden ett lika fagert flor av finaste skugga. Blommorna doftade, var efter sin art, humlorna surrade glada omkring från blomma till blomma, myggorna dansade utan rast, och barnen sprungo svärmande omkring i yr fröjd och sjöngo: nu är det vår, nu är det vår.

Men på ett blad satt en fjäril innesluten i sin puppa och tänkte allehanda. Hon kände ett stort begär att bege sig ut i vida världen. "Visst måtte jag äga vingar", tänkte hon, "och det vore så roligt att flyga där med de andra. Eller kanske är jag bara en tordyvel, lik den som krälar där nere. Men tänk om jag till och med vore en sådan liten fjäril som fladdrar där; om ej en bättre, så åtminstone en liten vitgrå. Jag tycker precis att jag känner, att jag måtte äga vingar, men jag förstår ej att veckla upp dem. Nej, längre kan jag ej stå emot frestelsen, jag försöker att spränga skalet och få fram vingarna."

"Ser du puppan där", ropade en gosse, "ser du hur den rör sig? Månntro det blir en kålfjäril?"

"Kanske blir det en malfjäril eller en harkrank", sade en liten.

"Å, vad du är dum", sade gossen och tog med detsamma en lång spindelväv ifrån en buske och rullade in puppan helt tätt på alla sidor däri. Och fjäriln låg fängslad i sina band, de voro fina, nästan osynliga, men de voro så många, de slöto så tätt, och hur hon än ryckte på skalet och skakade på vingarna, så kunde hon ej göra sig fri ur puppan, ty den bands av spindeltrådarna.

"Se, se", ropade en liten flicka, "skalet har rämnat, ser ni så granna färger där synas? Vilken vacker fjäril det måtte vara! Skynda, tag bort spindelnätet, att den kan veckla ut sina vingar. Ack, vad det blir roligt att äga en så vacker fjäril!"

Spindelnätet vecklades bort, men ack i fåfäng strävan hade fjäriln krossat sina vingar. Ett stoft blott låg inom skalet och en ful döende insektkropp.

FLÄKTARNAS LEK.

Nere i en liten blomstrande däld höllo små fläktar sin skämtande lek. Det var ett liv! De tumlade om varandra, de brottades, de kastade omkring små strån, de hade tusende upptåg för sig. "Ser ni, där ligger en underlig sak", sade en fläkt. "Å, det är ju bara ett frö", sade en annan. "Vänta jag vet", sade en som såg mycket snusförnuftig ut, "ser ni, just här stod den där präktiga blomman som var så rik på sköna dofter, att de räckte till att leka med hela dagarna om och att bära omkring. Nog är detta ett frö av den blomman". "Ack, så skönt, ack så galant", ropade alla och började maka på fröet.

Fröet hade långa fjun, och den ena fläkten lyfte på ett fjun, den andra på ett annat, somliga, de raskaste, vände till och med litet på själva fröet; men se där låg det ändå, och de yra, ostadiga fläktarna ledsnade snart vid arbetet och började åter sin lek och lämnade fröet att ligga där det låg.

Men en liten fläkt ruskade ännu smått på fröet och ryckte i fjunen och sade vid sig själv: "Skall jag då vara en sådan stackare att jag icke skall kunna få fröet dit upp; det vore så rart om en så där präktig blomma växte där uppe. Nå, kan jag leka, så må jag väl också kunna arbeta". Och så tog han uti med ett riktigt duktigt tag och fick hela fröet i famnen med fjun och allt. Men se, det var ingen lätt sak att bära det upp på kullen. Med den tunga bördan orkade fläkten ej alls svinga sig upp över grästopparna, utan han måste söka sig väg mellan gräsen och rasta än här än där på de grövre stråna och stöda sitt frö emot något blad. Allt som han trängde sig fram tog än ett fjun emot här, än ett annat där, det var alldeles som för en människa att gå och bära ett stort träd med grenar och rötter genom en skog, så många hinder kommo där före. Än var där en liten insekt, som fallit på ryggen och låg och krafsade av alla krafter med fötterna i vädret, men ändå icke slapp upp, och honom måste fläkten hjälpa på benen; än hade en liten blomma fastnat med huvudet under ett grässtrå och slapp ej fram i ljuset, förrän fläkten så länge ruskade om grässtrået, att blomman fick löst sitt huvud. Då sprang just en långbent harkrank förbi och sade: "Vad du är dum, bry dig om din sak och låt andra sköta sin", och så travade han bort med ännu längre steg än han kommit. Men den lilla fläkten följde ändå ej det visa rådet, utan nästa insekt eller nästa blomma hjälpte han ändå. Men nu for en väderil genom dalen och gjorde en förskräcklig jordbävning i hela gräsriket, hundra blommor kommo ur sitt läge, och tusen små insekter blevo alldeles förirrade ur sin kosa, och den doftande blommans frö bortfördes med förskräcklig fart.

"Usch, sådan vildbasare", sade fläkten, som höjde sig helt huvudyr från den kullerbytta han blivit tvungen att göra. "Vart tog nu mitt frö vägen, månntro?" Därpå svingade han sig så högt han orkade, då han nu intet hade att bära, och se, där låg fröet nedfallet på en sticka, just på kullen dit han velat föra det, och hastigt var han nu där och fläktade det från stickan ned i mullen.

Men nu hade det blivit kväll ren, och nu var han trött av lek och arbete, och han hittade åt sig en präktig sängkammare, blå med silverfärgade sirater, och där somnade han, ännu skrattande åt sin lyckade färd.

Men andra dagen blev så het och så lugn, att alla fläktar sovo hela dagen; och sådana dagar kommo flera och däremellan regnade det och stormade, så att inga små fläktar vågade sig ut på färd. Men en vacker dag vaknade vår lilla fläkt därav att solen sken på honom, och när han då såg upp, märkte han att han var utan tak över huvudet, ty blåklockan som han somnat uti hade vissnat. Nu begav han sig ut i världen, glatt ruskande på sig, och se: det första han fick se var den vackra doftande blomman som vuxit upp ur hans frö, och som just nu slog ut sina första blad och spridde sina första dofter kring nejden. Nu var ej mera tid att sova; nu blev det bråttom att väcka alla fläktar som sovo i nejden, för att komma och leka med de ljuva dofterna och sprida dem kring dal och berg. Och det blev en lustig lek må ni tro.

GLASÖRAT.

Ganska trevligt placerad uti en resårstoppad länstol satt jag en afton hos en av mina bekanta. Framför oss på bordet surrade teköket, och i den engelska marmorspiseln brann en liten brasa, vars strålar vackert återkastades av det blanka stålet, som utgjorde eldkammarens tapetsering.

På den vita spiselkransen stodo uppställda en mängd små vackra saker. Jag betraktade med nöje de nätta pjäserna, än en elegant dam, vilken i hemlighet endast var en eldtänderska, än en liten tvåtums lång, den allranättaste kokett med huckle på huvudet och en liten spegel i sin hand, vari hon blickade med det allra utsöktaste välbehag. Nära henne stod en annan docka, som då man drog på en tråd vände sig fram och åter för sin spegel med mycken stolt självförnöjelse. Men ack, hennes huvud var avslaget. Bredvid henne stod en kinesisk docka med långa mustascher och nickade högvist på huvudet. Dessutom stod på kransen ännu ett par stora vackra snäckor; en lerlampa från Pompeji, ganska grå och simpel till utseende, men hedrad med en glaskupa; en tillsluten dosa; en judisk präst av gips, vilken under oupphörliga nickningar rörde ivrigt på mun och skägg och tycktes läsa i den bok han hade i handen, samt en hel hop andra figurer.

"Den som ändå visste vad de där herrskapen alla fundera på", sade jag till min värdinna. "Se, hur de stå och spänna sig, liksom vore de i full conversation. Det vore roligt att höra dem."

"Luktvatten's, knappnålar's, synålar's, isvolti!" skrek i detsamma en röst i tamburen så gällt, att jag hoppade högt.

"Nej jag tackar, inte för mig av härligheterna", svarade frun i huset och gick till tamburdörren för att avfärda krämaren, som då han blev henne varse sade: "Ska' dä vara's? knappnålar's, luktvatten's, isvolti?"

Min värdinna började skratta och frågade, om jag inte ville köpa mig ett par nya öron. "Ja, höra bra", fortfor ryssen att orera, och då i detsamma även jag gick ut i tamburen, räckte han mig ett besynnerligt instrument av glas, något så när i form av ett öra. "Ska' dä vara's? två rubel silver, ah, höra mycket bra's!"

Det roade mig att taga fram en blank silverrubel och bjuda honom den, men han skakade på huvudet och sade stolt: "njet, njet". Jag ämnade gå in igen och stoppade rubeln hos mig, ty jag ansåg hela instrumentet för en löjlighet, men att låta den blanka rubeln gå sig ur händerna, därtill hade ej mannen mod.

"A! köpa, köpa, 1 rub. 50 kopek, a! pajalusta!" och hans tänder blänkte så vita i det han med en min av innerlig kärlek räckte sin hand efter den blanka penningen, så jag måste skratta. Det föll mig in att ändå närmare bese saken, jag tog nu instrumentet och förde det till mitt öra, under det ryssen oupphörligt slabbrade med sin gälla stämma, och vid det glaset rörde mitt öra hörde jag ett starkt ljud, men endast ett oredigt, förskräckeligt surrande. Hastigt tog jag den bullrande saken ifrån mitt öra, och ryssen som trodde att jag ämnade ge den tillbaka sade: "1 rubel 5 kopek, ska' dä vara's?"

Jag skrattade, gav honom pengarna och gick bort med mitt öra, som jag lade bredvid mig.

Sedan vi druckit te, gick min värdinna för att se efter sitt lilla barn, som sov i ett rum i andra ändan av huset, och jag blev ensam och satt en stund betraktande brasans livliga lek och de små figurerna på spiselkransen. Min hand rörde tillfälligtvis vid glasörat. Mekaniskt tog jag det och förde det till mitt öra, och nu hörde jag en fin, behaglig röst, som sade: "Tänk vad teet var gott i afton".

Nu uppstod en paus, men snart svarade en allvarlig röst mycket högtidligt: "Vet hon väl vad te är, då hon berömmer detta? Kom en gång till den himmelska staden och drick doften av det renaste kejsarte, så kan hon få lära sig något".

"Hör man på hans vishet", svarade en liten näbbig stämma, "just som ingen ann sett något än han med sitt kala huvud och sina långa mustascher".

Förundrad såg jag mig omkring och undrade vad folk det var, som kommit in i rummet utan att jag märkt det, men där fanns ingen utom jag, allt var tyst. En besynnerlig tanke föll mig in, jag satte mig så att jag kunde noga betrakta figurerna på spiselkanten, förde glaset ånyo till mitt öra och nu hörde jag åter en hop röster samtala.

"Här är varmt i afton, de ha eldat strängt i spisen i dag, jag önskar det vore natt redan, att man fick svalka sig något."

"Men, mitt herrskap, det här blir mera tråkigt", sade en annan, "ha ni då inga intressantare samtalsämnen än värmen?"

"Ah", sade med förnäm matthet en knappt hörbar röst, som jag märkte kom ifrån en liten sockerfigur på en något urblekt ljusblå bandros, "vad skall man väl kunna tala om i ett så blandat sällskap. I förtroende söta du, vet du jag tror här finns till och med en kökspiga ibland oss. Och den där underliga gråa figuren, som står där så bål i sin glaskammare, vad tror du det kan vara för en roturier? Ack, andra tider var det, då vi stodo därinne på spegelbordet, där fanns endast folk de qualité! Men i går tog det rysliga öde, som obevekligt härskar här i rummen, oss bägge och ställde oss här på spiselkransen, och så sade hon: 'De där figurerna äro nog skrala, men de må en tid stå här ute, sen få barnen leka med dem. Vilken ryslig dom, huru skall jag bära den!'

"Jag försäkrar hennes nåd, att man kan må rätt bra här", svarade den näbbiga rösten åter. Det var tydligt den nätta koketten med spegeln som talade. "Värre var det en tid då jag låg gömd i en mörk låda, sammanpackad med en hel hop andra saker så trångt, att jag aldrig hörde klockan slå och aldrig kunde komma ut till en sommarbal i det gröna, och så mörkt sen, att jag alls ej kunde se min spegel. Då blev tiden lång, men jag försäkrar, nu hinner jag aldrig ha ledsamt."

"Vem är hon min lilla?" frågade den huvudlösa damen, vilken jag gissade var den andra av de nyss utflyttade: "Visst tycker jag, att jag nångång sett henne på de stora balerna där borta på divansbordet, där hon tycktes dansa med vem som bjöd upp henne, utan allt val."

Sockerfiguren på blå baudrosen viskade nu sakta:

"Ah ma chère, ce n'est qu'une cuisinière!"

"Å", svarade den lilla med hucklet, och hennes små glada ögon tittade dubbelt glada i spegeln, "jag dansar visst gärna med vem som helst. Det är så roligt att dansa. När jag var hemma hos min far och mor så dansade jag alltid, men tänkte inte på att jag gjorde det, ty det var just mitt sätt att leva; men min mor sade en dag, att jag skulle i pension för att lära mig skick och seder. Jag hade just den dagen råkat ha litet hushållsbestyr, ty jag hade sett att en liljekonvalje fått en fläck på en av blomuddarna, och höll just på att laga mig till att skura bort den, och hade därför knutit ett förkläde på mig och en duk på huvudet och så tog jag en daggdroppe i handen, för att se hur lustig jag såg ut så där utstyrd. Och jag tyckte att jag var nog så nätt. Men då sade min mor, 'ja det kan just vara en bra dräkt för dig att fara ut i världen med'. Och bums tog hon mig och förde mig, jag visste ej vart, på bordet i ett rum. I detsamma gol en tupp och jag tänkte mig bort, men se det blev ej av. Jag stod som fastvuxen; runt omkring mig stod en hop lustiga figurer av allehanda slag, de pratade alla och väntade på att få göra en lång resa, och jag tyckte, att det var roligt att höra på dem. Dessutom såg jag i spegeln som jag nu hade i handen i stället för daggdroppen, att jag såg så rolig ut, att jag hade lust att skratta åt mig. Jag, som var van att se mig själv bara som en liten ånga, jag var nu så bastant och ogenomskinlig som en träbit. Jag kunde ej annat än skratta.

"Bäst det var kom en stor förskräcklig karl, det var en människa och jag blev helt rädd för honom. Jag hade aldrig sett andra människor än några små söta barn, som brukade leka på vår äng, och de hade ljusblå ögon och ljust lockigt hår, och dem skulle jag nog ibland ha haft lust att leka med, men de voro ändå så stora och sågo mig inte. Men den här mannen var dubbelt större, och svart och ful, och han packade in mig i en låda. Där var fasligt ledsamt. Men sen kom jag i ett glasskåp och där stod jag gärna, ty det gick mycket folk ut och in i rummet där jag stod och alla sågo så vänligt på mig. Men bäst det var, togo de ned mig, lade en stor pappers-salopp omkring mig och förde mig hit och sade till frun här, att de gav mig åt henne till kökspiga. Ja, det var visst syssla för mig."

Hon skrattade och åter blänkte hennes nätta ögon så glada mot spegeln. "Vet ni, här äro deras minsta grytor så stora som våra hus. Det vore ett vackert arbete att lyfta dem för mina små fina fingrar. Men frun tog så vänligt mot mig och ställde mig här på spiselkransen, och alla tycka om mig och säga att jag är söt och nätt, och på våra danser är jag i en brinnande tur, och dansar ingen med mig så dansar jag ensam."

"Jaha", sade den huvudlösa snibbigt, "det är konst att vara i turen när alla duga för en. Nej, ni skulle sett mitt herrskap den tiden jag var dame d'honneur hos salig drottningen. Ni skulle sett hur gardeslöjtnanter och dylikt smått folk voro utom sig över att de ej vågade bjuda upp mig eller ens tala till mig. De visste nog, de gunstiga herrarna, att det inte gick an. Men jag såg hur de på avstånd kastade förtjusta blickar och hur min stränghet gjorde dem olyckliga, så att det stundom gjorde mig riktigt ont om dem. Men, min Gud, man kan ej rå för att folk har ögon, och icke kan man heller gömma sig för att de inte skola få se en. Emellertid var det en ung man som hade mera mod än de andra. Han inbillade sig att jag älskade honom, att jag hade uppmuntrat honom, och nu hade han trasslat in sig i några ledsamheter endast för att få sina affärer i skick för att kunna bjuda mig sin hand. Han tillstod sin kärlek för mig, men jag hade redan ett annat parti i aspekt. En greve, något åldrig det är sant, men rik och stolt; och med ett leende, som jag kanske ej kunde undvika att göra litet föraktligt, avvisade jag den unge mannen. Kunde jag väl rå för att han brände sina vingar? Men ack, rysligt hämnades han". "På min bröllopsafton trädde han in i mitt rum och sköt sig för pannan. Några droppar av hans blod stänkte mig i ansiktet, och på ett ögonblick hade jag krympt samman till så liten I nu sen mig vara och förlorade förmågan att röra mig omkring om dagarna. Lyckligtvis höll jag just på att kläda mig och fick sålunda min toalett med mig så här i miniatyr och kan således ändå ha något intressant att sysselsätta mig med."

"Nå, när miste min nådiga sitt huvud?" frågade en röst ur hopen.

"Mitt huvud, ack ja det är sant, jag kom inte längre ihåg att jag haft något. Jag saknar det inte heller. Det hände mig en liten malheur: jag råkade falla omkull på marmorskivan där inne på bordet och slog huvudet av mig; men det var ett lappri, det gjorde inte alls ont."

"Vid min kejsares och herres, den store Förnuftets sols, skägg", sade nu den nickande kinesen, "det vore en stor olycka att mista sitt huvud; vad skulle man då ha att runka uppå. Det var icke långt ifrån att denna olycka en gång hade hänt mig.

"Jag är född i Kanton, de stora städernas stad, och fick genast den lyckan att tillhöra den vise Tjang-tschi-li. Det var vid denna tid barbarerna kommo över havet för att få den nåden att dricka vårt te och äta vår spis, och den store himmelens son, Förnuftets sol, tillät att några av barbarerna fingo kyssa stoftet för hans fötter. Deras konung hade sänt dem den långa vägen över det stora vattnet endast för att de skulle betyga hans vördnad för den store världens herre och de förde skänker med sig. Däribland var en underlig låda, vari alla som ställde sig framför den måste krypa in och visa sig helt små därinne för den store Förnuftets sols ögon. Och den himmelske kejsaren, alla herrars herre och alla furstars furste, log i nåd då han såg denna ödmjuka hyllning.

"Några dagar senare, då min herre, den vise Tjang-tschi-li inträdde och kastade sig ned för den lysande fursten, befallde han honom krypa in i lådan och sålunda betyga sin vördnad, och han gjorde som förr och ställde sig framför lådan, men se, han kom icke ditin. Då blev himmelens son vred. Men min herre, vars vishet övergår andra människobarns, såsom havets vatten övergår droppens, fann genast vad som hänt, nedkastade sig på sina knän och sade: 'Store herre, du som är mera lysande än solen och mera skinande än morgonrodnan och mera mild än morgonvinden, se i nåd till din tjänare och straffa honom icke. Se, du värdigades själv i går låta giva honom mat av ditt kejserliga bord, och det var denna mat som av ditt majestäts ögonkast undfått en så födande förmåga, att din slav nu icke kan rymmas i lådan. Du är herre över mitt liv, men värdigas vara barmhärtig som solen, och giv mig några dagar att åter avkläda den fetma, varmed din nåd har beklätt mig, och jag skall kunna fullgöra din befallning.'

"Den store jordens behärskare, vars nåd övergår vad människor kunna fatta, behagade giva min herre tre dagars tid och lät bortflytta lådan på det ingen skulle krypa in i den, innan hans höga befallning av min herre blivit fullgjord. Och den vise Tjang-tschi-li begav sig hem, och under tre dagars tid varken åt han eller drack, på det han skulle bliva mager. Icke ens det finaste te i de dyrbaraste koppar smakade han, ja till och med hans opium-pipa stod orörd. De finaste inlagda frukter stodo på bordet, men, se vad den vise förmår! han smakade dem icke. Och dock fortfor hans anlete att glänsa likt fullmånen. Och tvenne gånger om dagen stego hans sköna hustrur Y och E upp från sina soffor och stodo på sina små, äpplen liknande fötter och försökte om de skulle kunna omfatta honom. Men ack (deras små svarta ögon höllo på att av sorg mista sin glans!) när den glänsande Y och fullmånen E knöto sina långnaglade händer tillsamman på hans ena sida, då fattades ännu ett långt stycke för att de båda andra händerna skulle kunnat knyta sig på andra sidan."

Men när de tre dagarna voro förflutna, måste Tjang-tschi-li bege sig upp till den mäktige härskaren över alla världens länder. Han gick bävande till dörren av salen, men var dock icke alldeles utan hopp, ty i dag hade den himmelska Ys och den rundsköna Es händer nalkats varandra så mycket närmare som bredden av en tumme.

"Nedkastande sig till jorden för varje steg han tog, nalkades min herre. Då befallde honom den store härskaren, solens och månens broder, att han skulle gå fram till lådan och betyga sin vördnad. Han lydde, men se, han kom icke in i lådan. Då utgick en ljungeld från den store och mäktige härskarens mun och han sade: 'Tjang-tschi-li nedkastas i hungertornet, hans släkt har upphört att leva och hans hus finnes ej mera, och kring gatorna utropas: så går det med den som icke lyder den store Förnuftets sol!

"I detsamma kommo soldater, som letade efter alla personerna i hans släkt för att avliva dem, andra började att förstöra och nedriva hans hus, och en, grymmare än de andra, hade redan lyft sin sabel för att skrattande hugga av mig mitt huvud, men då kom ett bud som ropade: 'Håll! Den höge Förnuftets sol, vars vishet och mildhet övergår den på fästet lågande solen, har tillåtit att denna mygg ännu må få glädjas av hans sken. Stor och outgrundlig är hans nåd, han förlåter Tjang-tschi-li och hans släkt'.

"Det var en av barbarerna som var läkare och han hade fått njuta den övermänskliga sällheten att breda ett plåster för den lysande härskarinnan Ly-lo's lilla finger som var sjukt. Och som man sade, att barbaren kunde lindra hennes smärta, vilken gav en skymt av oro åt den höge Förnuftets sols helgade och ostörbara tid, så hade man kallat honom, och när han skulle gå bort hörde han omtalas min herres förbrytelse och straff. I detsamma lät den höge kejsaren, vars givmildhet övergår solens, fråga vad han begärde till belöning för den tjänst han gjort, och han bad endast att få se den underliga lådan. Och se, den höge härskaren, vars nåd överflödar, tillät det. Barbaren skruvade litet om något uti lådan, och så djärvdes han bedja om den nåden, att min herre ännu skulle få framställa sig inför den, och – I som hören mig här skolen häpnande förvånas att höra den högt uppsattes mildhet – han tillät det, i glädjen över att den sköna Ly-lo icke mera skrek över sitt finger.

"Den vise Tjang-tschi-li kastade sig ned, och barbaren ställde lådan framför honom, och se: han låg även där inne i hela sin längd, men liten och sammankrumpen. Och den store Förnuftets sol värdigades le och hans leende var en nådesol över de dömda.

"Den vise Tschang-tschi-li skänkte mig sedermera till läkaren, och denne förde mig till ett underligt land, som heter England, och skänkte mig sen till herrn här i huset, och så kom jag till detta besynnerliga land, där de en tid om året kläda över både gator och tak med vitt tyg, såsom man ser där genom fönstret."

Just bredvid den nickande kinesen låg en indiansk pil. Jag tyckte mig märka att även den ämnade säga något, och nu hördes verkligen en stark manlig stämma yttra: "Min broder, du har omtalat en saga om ditt land och din store hövding, jag vill berätta dig en om mig själv. Jag är en krigare av anantukal-stammen, och mitt namn är Den stolte Björnen. Jag var ung, jag hade ännu icke slagit många fiender och hade ännu icke tagit mig någon hustru. Då såg jag en ung kvinna, hon hette Det röda Hallonet och var den skönaste i vår stam. Hennes fader ville icke sälja henne för mindre än hundrade bäverskinn. Den stolte Björnen ville äga henne, och hans Totam gav honom god jakt. Han förde henne i sin hydda, och Det röda Hallonet trivdes väl, ty så har ännu ingen hustru blivit aktad. Den stolte Björnen bemötte henne snarare som sin like än som sin hustru, och han hade ännu alldeles icke tänkt på att taga sig flera hustrur. Då överföll schanano-stammen oss om natten, deras hövding ägde en kniv, som han hade erhållit av de vita männen, och deras trollkarlar hade givit den makt att alltid giva seger över rödskinnen i vems hand den än var. Den var spetsig på udden och skarp på båda sidor.

"Livets herre hade sänt oss en så tung sömn, att vi icke vaknade, innan de hade inträngt i våra hyddor; och vi föllo i deras händer som bävern stängd från sin boning. De hade tagit mina vapen innan jag vaknade, men med min hand nedslog jag de tvenne första. Sedan slog mig en med sin tomahawk så att jag föll som död och så bundo de mig. När jag vaknade, hörde jag schanano-hövdingen säga till min hustru: 'Du är skön, schananokrigarna skola strida om dig. Jag vill döda dig, det är bättre att Hallonets saft flyter, än att krigarnas blod gjutes.' Han lyfte sin stridsyxa, och min själ gladdes att Det röda Hallonets läppar icke skulle vidröras av någon annan. Men hon svarade: 'Schananos hövding är icke svag, hans krigare taga icke hans byte av honom. Skona Det röda Hallonet, tag henne till din hustru.'

"Jag röt av vrede. Mina väktare skrattade. Hövdingen sade: 'Björnen är icke så stolt nu som då han slog våra krigare på fältet. I morgon då björnen skall dö, vill jag taga dig till min hustru under det han sjunger sin dödssång. Vi vilja se om den unge är krigare eller om han har mjölk i sina ådror. Nu skola vi tåga hem.'

"Följande dagen eldades en svetthytta för hövdingen; jag stod bunden vid en påle ett stycke därifrån nära ingången till hans hydda. Schananokvinnorna och barnen samlades redan omkring mig och uppstämde sånger, stundom började en och annan att söka tillfoga mig smärta. Jag kände det icke och de andra hindrade dem att fortfara i det de sade: 'Icke förrän hövdingen återgår till sin hydda efter svettningen'. Hövdingen gick till svetthyddan, hans hand lekte med trollkniven som hängde vid hans sida, och när han kom nära pålen där jag stod bunden sade han: 'Det röda Hallonet skall komma för att gnida mig och sedan skall hon föras till min hydda.' Och nu beredde sig schananos att giva mig en krigares död. Men min vrede var vida större än mina smärtor och jag hånade mina plågare. Då fördes Det röda Hallonet förbi ifrån svetthyttan och hon stannade och sade: 'Stackare aren I som icke kunnen få ens en bäverunge att klaga. Aren I rädde för den ensamme mannen efter I binden hans händer? Lössen hans händer och given mig en kniv, så skolen I få se hur hans hjärta skall vekna, och I skolen få se att jag är värd att vara eder hövdings maka.' Schananos skreko gällt: Ho-ah, oah, räckte henne en kniv och lossade mina händer.

"Min Totam stod mig icke bi, mina ögon voro förmörkade, så att jag icke såg hennes mening och jag röt till henne: 'Kvinna, kommer du mig nära så krossar jag dig med dessa händer.' Men hon sade högt och hånande: 'Din blod är vit, du är ingen krigare utan en katt!'

"Med upplyft kniv nalkades hon mig, men då hon kom mig nära sänkte hon den mot sin andra arm, som hon höll rak vid sin sida. I samma ögonblick ryckte jag kniven av henne och stötte den i hennes bröst. Hon föll till mina fötter, men hon reste sig åter litet, ryckte ur sin arm hövdingens trollkniv, som hon bar dold där, och bloden frusade efter ur såret, och hon sade: 'Jag har lyckats, befria dig nu. Jag hade velat strida vid din sida med den andra kniven, men kan ej mer.' Och hon slöt sina ögon, och jag såg att hon dog, och jag hade velat stöta kniven i mitt bröst, men jag ville ej lämna Det röda Hallonets lik åt fienderna. Jag tog det på min arm, skar av mina band och nedstötte var och en som nalkades under det jag bar henne bort. Slutligen avsköt någon en pil emot mig, den store anden styrde den genom mitt hjärta, och den upptog min själ. En gång skall väl ock pilen förstöras och den store anden upptaga mig på sin ö.

"Vilken vildhet, hjälp mig jag svimmar!" läspade den lilla sockerfiguren på blå bandrosen.

"Dårskaper!" sade nu den judiske prästen. "Men vill väl detta fåvitska släkte höra den vises ord? Står jag icke här dag och natt och predikar, men ho hör mig. Viljen I bliva vise, så tigen och hören mina ord. Först vill jag dock för eder uppläsa denna gamla urkund som jag har i handen. Det är ett bihang till Judiths bok. Sedan vill jag lära eder vett och visdom. Så tigen stilla och lyssnen:

"I Gilgal bodde en man av Benjamins stam, vars namn var Amram. Han hade många söner, men endast en dotter vid namn Maheli. Denne Amram hade en anförvant, vilken bodde i Nobah och drev handel i Ammons land. En dag då Amram kom hem från fältet mötte honom en man den där sade: Är du Amram Nurs son?

"Ja, svarade Amram, jag är det.

"Då sade mannen: Jag är Jethurs, din frändes, tjänare. Så säger Jethur din frände: se jag vill giva Isboseth, min son, en hustru innan jag dör, på det han icke må taga sig hustru av hedningarnas döttrar. Giv honom därför din dotter. Denne min tjänare skall ledsaga henne hit tillika med de handelsvaror han hos mig skall lämna. När jag är död, må min son draga med sin hustru till vår stam och begrava mig där och han skall ärva alla de rikedomar dem jag förvärvat.

"Och Amram förde tjänaren i sitt hus och undfägnade honom och sade: mycken lycka är i dag mitt hus vederfaren, att min broder, den Herren välsignat med stora håvor, uppsöker sin ringe broders dotter, till hustru åt sin son.

"Men om aftonen, då Maheli skulle hämta vatten, ställde hon sin kruka vid brunnen och satte sig ned därinvid, och hon grät.

"Då kom hennes broder Elisama, den hon mest kär hade av sina bröder. Men han hade varit ute i marken och visste icke vad skett hade, och då han såg henne gråta sade han: Maheli, min syster, vi gråter du?

"Visserligen må jag gråta, svarade Maheli, att jag måste lämna min fader och min moder och mina bröder för att fara till hedningarnas land och bliva Jethurs sons hustru.

"Elisama frågade åter: Giver vår fader dig till hustru åt honom, som dröjer bland hedningarna för att samla ägodelar till och med då, när hans fader engång varje år kommer till Nobah, där hans hem är. Det må vår fader icke göra, han skall icke lämna vår duva åt falken.

"O Elisama, svarade Maheli, falken kan väl sönderslita duvan, men icke varder hon därför en falk. Herren varder mig ledande och skall beskydda mig för ohelgande.

"Nej, Maheli, det får icke ske, vår fader skall höra mina ord, han får icke lämna dig åt styggelsen.

"Min broder, svarade åter Maheli, vad är jag att min broder för min skull skulle synda emot vår fader. Herrans vägar äro outgrundliga. Mig varder icke annorlunda gående än honom behagar.

"När nu sju dagar hade gått förbi, bröt Jethurs tjänare upp, och Maheli och hennes tjänarinna och alla handelsvarorna och de tjänare som skulle föra varorna voro alla redo att börja resan. Men Amram och hans hustru välsignade sin dotter, och Maheli grät, och hennes fader och moder och hennes bröder och allt husfolket gräto, ty hon hade varit såsom ett silverfat med kostlig rökelse i huset.

"Men när de hade farit några dagar och kommit till slätten Zophim, kommo rövare från bergen och överföllo och slogo tjänarna och förde Maheli och hennes tjänarinna till Ammons land och sålde dem till en köpman. Och köpmannen gick till Achior, som var en överste över Ammons barn, och sålde Maheli till hans frustuga.

"Då Achior fick se henne, blev han upptänd av kärlek till henne, ty hon var däjelig som en ung blomma i Hermons dal, den ännu ej skakat daggen av bladen, och såsom en vattenlilja, den där vaggas av Jordans vågor och stundom gömmer sitt anlete bakom vattnets skira slöja. Och han talade vänliga till henne, men Maheli teg och lyfte ej upp sina ögon.

"Då lät Achior föra henne i det vackraste rummet i sin frustuga och trodde att hon av räddhåga var förstummad och talade alla dagar vänliga till henne och gav henne kostliga smycken och skänker, men hon talade intet och rörde sig icke utan satt som ett beläte.

"Men Achior blev så intagen av kärlek till henne, att han intet frågade efter sina andra kvinnor, utan lät dem gå vart de ville, och han gav dem frihet och ville endast taga Maheli till hustru.

"När han nu åter trädde in till Maheli och sade: min älskade, se för dig har jag bortjagat dem alla, såsom man bortsopar dammet för en drottnings fötter, ty du är mitt hjärtas drottning; men fresta mig nu icke längre, ty min vrede skulle ångra båda dig och mig. Då böjde sig Maheli för honom och sade: Herre, se din tjänarinna. Herren Israels Gud, som givit mig i dina händer, har gjort ditt hjärta milt emot din tjänarinna. Du skall icke förneka mig att helighålla Israels Gud och honom allena dyrka.

"Achior blev övermåttan glad och gav Maheli det löftet att hon finge dyrka sin Gud på sitt sätt och hur hon ville och att han skulle skaffa henne kvinnor nog av Israels döttrar till betjäning.

"Så hade nu Maheli över ett år varit hos Achior och hon hade fött honom en son. Och Achior älskade Maheli, och Herren vände Achiors hjärta så att han lyssnade till hennes ord, då hon talade om Herren Israels Gud och hans stora under och verk. Och Achior sade: visserligen är din Gud en stor Gud och mäktig, den stora under förmår.

"Men se, då kom ett budskap att Achior med allt sitt krigsfolk skulle bryta upp, ty konungen sände sin härhövidsman Holofernes att draga ut mot alla riken som västerut lågo för att göra dem sig underdåniga.

"Och Holofernes underlade konung Nebukadnessar många land och förstörde städer och bortförde folk och ägodelar, så att ingen mera vågade stå emot honom, utan regenterna och de yppersta av folken kommo emot honom med pipor och trummor och stor ära, men ändock vunno de icke nåd inför honom, utan de skulle prisa Nebukadnessar allena som sin Gud.

"Och Achior var en väldig krigshövding, men då kriget numera endast hade blivit ett segertåg från det ena landet till det andra och alla föllo till Holofernes utan svärdsslag, då kände Achior längtan efter Maheli och hans hjärta var brinnande i honom, att han på så länge icke hade skådat hennes anlete, det han älskade. Och han sände budskap att hämta henne lönligen, och han tog sin son med sig och Achior dolde dem hos sig.

"Men Israels barn förtröstade uppå Herran och befäste sig på bergen och i städerna och fastade och bådo till Herren Israels Gud.

"Och det var sagt Holofernes att Israels barn rustade sig och ville värja sig, och han förgrymmades svårligen och frågade vad folk detta var och varpå de hade sin lit. Och Achior steg fram och han svarade och omtalade alla Herrans stora under med Israels barn och berättade hur han dem i alla farligheter hulpit hade och hur de genom Herrens hjälp mäktiga fiender underkuvat hade. Och han sade, att så länge de mot Herren intet syndade, skulle ingen emot dem något förmå. Och han rådde därför Holofernes att låta fråga, om de hade sådan synd begått, ty eljest skulle han dem intet vinna kunna.

"Då Achior hade talat, voro alla Holofernes hövidsmän vreda och ville döda honom, och Holofernes förgrymmades emot honom och han sade [Judiths bok 6:te kap. 6:te vers]: "Såsom dem gående varder skall dig ock gå, ty jag vill sända dig till dem, på det du må bliva straffad med dem."

"Så befallde Holofernes sina tjänare att de skulle taga fatt på Achior och föra honom bort till Bethulien uti Israels barns händer."

"Och Holofernes tjänare grepo honom och då de kommo över slättmarken intill berget, drogo skyttar ut emot dem".

"Då veko de avsides om berget och bundo Achior vid ett träd med händer och fötter och stötte'n neder och låto så hänga'n och foro till sin herra igen."

"Men Israels barn kommo ned av Bethulien till honom och gjorde honom lös och hade honom in i Bethulien och ställde honom mitt ibland folket och frågade huru det tillgånget var och varför assyrierna hade hängt honom."

"Och Achior svarade och berättade huru det allt tillgått hade, och allt folket föll på sitt ansikte och tillbad Herren."

"Och de fastade och bådo hela den dagen och de sade till Achior: våra fäders Gud, vilkens makt du prisat haver, varder dig så vedergällande, att de intet skola få se sina lust på dig, utan du skall få se huru de slagne och nederlagde varda."

Men Maheli väntade hela dagen, att han skulle hemkomma, och då han icke kom bedrövades hon och sade: vad har hänt min herre? Och hon sände en tjänare ut att speja, och tjänaren återkom och bådade henne vad som hänt. Och Maheli vred sina händer och avklädde sig sina kosteliga kläder och låg hela natten och bad inför Herren. Men mot morgonen innan solen gått upp kastade hon en mantel över sina skuldror och insvepte sin förstfödde däruti, och gömde ett bröd i sin klädnad, och sedan hon ännu bett en bön till Herren vandrade hon bort.

Och Herrens hand omskyggade henne, så att ingen av väktarna blev henne varse, och hon vandrade allt framåt, och då krafterna övergåvo henne bad hon till Herren, och hon kände sig åter styrkt, och hon nådde slutligen bergen och gömde sig där.

Men hon bad en bön och sade: Herre Israels Gud, Du som haver beskyddat Hagar och Ismael i öknen, se i nåd till detta barn att det icke förgås. Du som giver fågelns ungar skjul emot ovädret, skydda ock denne som är skyddslösare än de. Och när hon hade bedit, såg hon ned på barnet och såg att det log, som barn le då de i drömmen se Herrans änglar, och hon sade: "Lovad vare Herren, Herren. Jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, men din tröst gladde min själ.

"Herren är mitt hopp, den högste är min tillflykt.

"Dig varder intet ont vederfarandes och ingen plåga skall nalkas din hydda, ty han haver befallt sinom änglom om dig, att de skola bevara dig på allom dinom vägom.

"Herren varder icke förlåtande den tröst till honom haver." Och hon grät.

Men när hon vilat en stund ville hon stiga upp för att gå vidare och då förmådde hon det intet, utan måste bliva sittande vid stenen där hon suttit, och barnet vaknade och hon lutade sitt huvud sörjande emot honom. Men se då öppnade han för första gången sin mun till att tala och sade: Abba. Och modern hörde sin förstföddes första ord, och glädje och frid vart åter i hennes hjärta, och hon dröjde så kvar över den natten och satt vakande över sitt barn.

Och Herren skyddade henne, så att hon ej blev upptäckt av någon, och att intet vilt djur nalkades henne. Men då morgonen begynte gry, steg hon upp och kände sig så mycket styrkt att hon förmådde gå, och så befallde hon sig Herranom och vandrade med barnet på sin arm till dess hon kom till staden, och hon trädde till stadsporten, vilken var tillsluten.

"Vem är du och vad begär du?" frågade henne väktarna. "Jag är en av Israels döttrar, Maheli, Amrams dotter, och beder att I tillåten mig att uppsöka Achior, min herre, den I i går haven fört in i eder stad."

Men de som vid porten vakt höllo gjorde somliga gäck av henne, för det hon var en ensam kvinna, och somliga sade, att de ej vågade låta någon in.

Men se, då kom där gående en hög kvinna klädd i sorgekläder och hon frågade vad som å färde var, och vakten sade att en kvinna med ett barn på armen i som sade sig vara Achiors den ammonitens hustru, bad att hon måtte bliva insläppt, men de fruktade att det vore en list av fienden.

Då svarade den sorgklädda kvinnan: "Fören I krig emot kvinnor, att I rädens denna? Låten upp för henne eller ock gån till eder översta och spörjen honom, men låten icke den trötta försmäkta i väntan."

Då lät vakten upp porten och vid det den upplåts föll täckelset av Mahelis huvud, ty barnet hade fattat däruti och lekt därmed. Men Maheli inträdde och alla undrade över hennes fägring och över barnets.

Men den höga kvinnan i sorgkläderna gick till Maheli och sade vänligt: "Min syster, du är trött, kom in i mitt hus. Jag är änkan Judith, Merari dotter, kom jag vill låta båda din ankomst för din herre."

Maheli tackade henne, men då hon ville följa henne såg Judith att hon darrade och hon stödde henne vid sin arm och förde henne till sin boning. Och folket som stod därinvid sade: se Libanons ceder och däldens lilja!

Och Achior kom, och han gladdes, och han tog sin son på sina armar och sade: "Mycken glädje har mig nu vederfarits: fast jag mycket lämnat, har jag nu mitt bästa här. Men större är ock därför nu min fruktan att konungens folk skall vinna staden. De äro talrika och mäktiga."

"Nu rädes jag intet mera", sade Maheli, "sedan jag återsett min herres ansikte. Herrens hand skall beskydda oss."

"Herren skall icke övergiva sitt folk. Han kan väcka upp en försvarare av sådana som detta barn, om honom så behagar", sade Judith.

Och Holofernes med sin här drog upp emot Bethulien och trängde staden allt mera och förstörde vattenrännorna och satte vakt vid brunnarna, och när de nu i tjugu dagar hade förvarat brunnarna, blev stor jämmer i staden, och det fanns icke vatten mera än för en dag. Och folket klagade och ville giva sig åt Holofernes.

"Men då stod Ozias, deras furste, upp och grät och sade: Käre bröder, haver dock tålamod och låter oss: ännu i fem dagar förbida hjälp av Gud.

"Om han ville bevisa oss nåd och sitt namn härligt göra.

"Varder oss i dessa fem dagar icke hjälpet, så vilja vi göra som I bedit haven."

Och Achior gick till Maheli och förtäljde vad överenskommet var och han sade: "Inom fem dagar skall staden överlämnas till fienden, om ej hjälp kommer, och vadan skulle den komma? I östan och västan finns ingen som vågar stå emot konung Nebukadnessar".

"Herren Israels Gud", svarade Maheli, "mot honom äro jordens konungar som stoft och deras makt och härlighet en fläkt!"

Och Maheli gick in till Judith, lade barnet i hennes armar och sade: "Judith, o min syster, låt icke honom bliva given till spillo."

Judith smekte leende barnets lockar och frågade: "Vad önskar du Maheli?"

"Judith, o Judith, låt icke Herrans namn komma på skam! Om icke hjälp kommer, vilja de inom fem dagar lämna staden åt fienden."

"Vad är det de synda och fresta Herren", utbrast Judith med vrede. "Vad berättar du mig. Skall jag sådant höra!" Och hon reste sig upp och hennes kind blossade. Men hon satte sig åter ned och sade: "Ack, vad kan en svag kvinna! Ho vill höra hennes ord, om hon bestraffar deras otro och deras hjärtans hårdhet."

Maheli svarade: "Gå i Herrens den store Gudens namn, och han skall vara med dig och giva dig kraft att bliva en Debora! Ve, jag kan intet. Jag är som det sviktande röet, som vinden böjer, eller som vinrankan, som står endast så länge den stödes av trädet; men du så stolt i din höga fägring, Herren har gjort dig till ett redskap i sin hand. Där det starka redskapet brister, kan arbetaren lyckas med det böjliga, och där mannens mod brister, kan Herren bereda sig ära genom en kvinna. Judith, låt icke lämna staden i fiendens hand. Låt icke hedningarna säga: 'Se, vi have förtrampat dem som förlitade sig på Herren'."

Judith svarade intet utan satt tyst, och Maheli gick åter bort med sitt barn. Men Judith stängde sig inne och bad till Herren.

Men Achior trädde till Maheli och sade: "Maheli, mitt hjärta är tungt över pilten. Visste jag dock huru jag skulle kunna sända dig hädan med honom."

Maheli svarade: "Icke må min herre vilja sända sin tjänarinna bort ifrån sig om han ock kunde! Underliga haver Herren ledsagat mig hit till min herre och åter till mina fäders land, han skall icke nu förlåta mig. Skulle icke hans makt förmå att frälsa hans folk. Underliga äro hans verk. Hans makt haver skapat fästen och himlar, och hans mildhet haver icke aktat för ringa att göra det silkeslena hullet på barnets kind. Se, min herre, se de små fingrarna, som ligga i varandra, så ljuvliga som bladen på den vita rosen från Damaskus, i vars ådror sprides en enda purpurdroppe. Se hans hår, vem har väl krusat de mörka lockarna? Han rör sina små händer; så älskliga de äro! Så lena och så vita som lamm nyss tvådda i bäcken, och dock äro de lika skapade som den starkastes, som din egen hand, min herre. Och nu slår han upp sina ögon; äro de ej skönare än gasellens och mildare än den unga duvans. Herren haver icke skapat honom så älsklig för att giva honom till spillo. Han haver fört oss till sitt land, han haver öppnat oss sin lustgård, han skall icke låta fienden härja lustgården och dem han ditfört till skada komma."

Men Achior lade sin hand på barnets huvud och log vänligt mot Maheli, och hon lade båda armarna i kors över sitt bröst och bugade sig inför honom.

Huru Judith sedan bad till Herren och gick ut till de assyriers läger, det står att läsa i Judiths bok. Men då tvenne dagar voro framgångne, och intet vatten mera hade funnits i staden, då satt Maheli i kammaren och hennes kinder voro bleka och hennes hår var bestrött med aska, och en säck var hennes klädnad. Och barnet hade klagande insomnat i hennes sköte och det kved i sömnen och Maheli lyfte sina ögon upp och sade: "Herre, Herre, hjälp mig att jag icke misströstar, styrk mig att jag icke förtvivlar." Men då kommo budskap och sade: "Assyriernas här flyr för Herren, och Judith haver slagit Holofernes. Staden är räddad och I ären räddade. Och din herre skall bo när oss och bliva en av oss."

Då sade Maheli: "Helig, helig, helig är Herren, mäktig och stor. Med en kvinnas hand haver han slagit den stora hären och av spenabarnens mun bereder han sig ett härligt lov."

Jag tänkte i min ångest, "Herren haver förskjutit mig, hans öga vilar icke på hedningarnas stad och han haver lämnat mig i mörkret, men se då uppehöll han mig med sin högra hand och förde mig till ljus och klara källor, och då jag tänkte: stormen varder mig förstörande, se, då bjöd han stormvinden att den tog mig på sina vingar och förde mig till ljuvligare ängder. Och då jag bävade att jag skulle försmäkta av törst, se, då beredde han mig levande vatten och ljuvlig svalka i sina gårdar, att jag hos Herrans folk må leva och i mina fäders land få dö; och han haver upptagit minom herra och min förstfödde i sino lande."

"Nå så sluta då en gång", skrek argt en vass röst och, paff, slog locket upp på den tillslutna dosan, och en underlig liten gubbe tittade upp och stod och vickade i den.

Alla tego, endast en melodiskt susande sång den jag hört hela tiden fortfor ännu.

"Vem gal och skriker här!" sade åter gubben, "kan man då aldrig få vara i fred! Jaså, är det ni snäckor där, som hålla oväsendet. Vad skriken I efter?"

"Vi äro sändebud från det mäktiga Söderhavets konung", svarade den ena av snäckorna. "Han har sänt oss hit för att få höra budskap från sina anförvanter i dessa trakter. Det är, som man vet, ej stort att lita på sjömäns berättelser, och han vill veta säkrare genom oss hur de leva här."

"Ack", sade den huvudlösa damen, "vem är den potentaten? Jag minns ej att det någonsin kom sändebud från honom till vårt hov".

"Han är den mäktigaste av havskonungarna. Ett präktigt hov, ett rikt och folkrikt vatten."

"Folkrikt land?" frågade en röst.

"Nej vatten. Försök att räkna Söderhavets vågor, då får ni veta hur talrikt hans folk är. Visserligen är vattnets folk olika jordens. Ord talas där aldrig, allt är sång. Har ni hört stormen fara över havet, ni har då hört vågornas sång. Då är stor folkförsamling, då talas kraftiga, vackra ord, med livliga åtbörder och hög röst om kung och folk. Eller har ni sett vågorna leka och smekas en afton vid stranden just då de hålla på att slumra! Har ni hört hur ljuvt de då sjunga, hur smekande deras vänliga samtal är. Man har talat om sirenernas sång för att locka sjömännen i havets djup; nej icke för att locka ha de sjungit så; men de hava talat vänligt till de förbifarande och deras toner hänföra dödliga öron. Nu vilja de aldrig mer tala till jordens barn, de veta att dessa ej kunna bära det. Ljuvligt att bo i havets kristall, skönt i dess lunder av korall, härligt dess språk, det heter sång."

"Atlantos är konungens broder, åldrig som han, mäktig och stor. De hälsa varandra med vänskap. Atlantos sonson är den sjö som svallar här utanför. Han älskade Saima, den blåögda sköna, från tidernas morgon, men avundsjukt lade sig landet till hinder emot deras förening. Och Saima hon kastar längtande sina blå ögons blickar emot havet, men en talrik vakt av lantandar stå med sköldar och spjut av tall och gran och stänga till och med åsynen av den älskade. Och hon sjunger klagande sin sång, och havsviken lyssnar och kastar sina vågor med storm mot landet, men kan ej besegra det. Nu säger man att människorna sett deras längtan och deras kärlek, och att de skola bekriga landet för att förena de båda älskande. Så lydde sagan på Söderhavet.

"Konungen sände oss hit med budskap till människorna för att lova dem belöning. Lätt skola Finlands skepp bäras fram över böljorna och återvända lyckligt till säkra hamnar. Havets konungar skola icke fordra med stränghet sin tribut, ty de åldrige älska de unga och önska deras förening. De äro ädla och mäktiga, de älska att sprida trevnad och välsignelse till människorna i de avlägsnaste bygder."

"Uff, sådana dumheter", sade gubben i dosan. "Finland, ja det är rätta landet att tala om. Fattigdom, dumhet, uselhet. Tacka lyckan om folket här kan skyla sitt elände med litet Lybecks glitter, och för övrigt må det vara nöjdast att ingen vet att det finns till här i världen."

"Vise man, sanning talar du", utlät sig den judiske prästen och lyfte härvid sitt huvud så högt att jag ej mera trodde det kunna falla ned, men se, det föll och därefter började mun och skägg så mycket hastigare röra sig?

"Finns här då ingen som man kan tala ett förnuftigt ord med", sade åter gubben i dosan. "Vem är väl den där grå herrn i glaskupan, han ser förståndig ut?"

"I uppmanen mig att säga vem jag är, emedan jag är eder okänd", svarade nu en klar röst ur lampan. "Nåväl, jag skall saga eder det, ty den okände är alltid ensam, om han än omgåves av hundrade. Att jag är en lampa det sen I alla, att även jag någongång lyst, det tron I utan att jag behöver säga det, och ehuru I sen, att jag endast är av simpel lera, så förmodar jag att I icke därför ansen mig för ringare, ty I veten väl att den simplaste lerlampa kan lysa den vise, under det den slösande oduglingen bränner doftande oljor i dyrbara gyllene käril. Vad viljen I därför att jag skall säga eder? Vad jag gjort? vad stort jag uträttat. Men anstår det väl mig att omtala mina egna förtjänster? Dock, I åstunden det, jag vill övervinna mig själv för att göra eder till viljes. Ty om än blygsamheten är en helig plikt, så finnes dock en som är större, den nämligen att med beredvillighet gå det allmännas önskningar till mötes.

"Jag vill alltså säga eder, att det första minne jag har är från en tid som var mig ganska ärofull. Jag lyste då för en romare, värdig detta namn. Han lämnade sitt hem, en liten enkel boning, för att rädda fäderneslandet. Jag följde honom i hans tält och lyste hans nattliga vakor för fosterlandet, jag lyste honom ännu då hans själ kämpande flydde ur kroppen.

"Hans egendom tillföll hans son, och denne föraktade den ringa lerlampan. En slav bar mig till sitt usla hem, men endast sällan tvangs jag att belysa hans elände, ty han ägde ej olja att giva mig. Men en natt påtände han min veke. Han gick för att tända eld på den boning, vilken tillhörde hans husbonde vilken agat honom tyranniskt för ett ringa fel. Han blev röjd och dödades. Han hade tappat mig ur handen, jag blev gömd i mullen och låg där länge, länge. Jag sörjde att mitt liv skulle förflyta utan nytta, men – hur ofta föranleder icke en ringa tillfällighet en stor förändring i vårt öde! En dag kom en fattig änka gående, hon tappade ur handen en liten penning och började söka den och så fann hon mig. Hon bar mig till sin boning, köpte olja för sin penning och tillbragte sin natt i bön och arbete för sina bägge små sovande barn.

"Hon var kristen. Hon hade övergivit vänner och anförvanter för sin tros skull och levde nu i Pompeji utan att vara bemärkt av de kristnas fiender. Men det stillaste liv förmår icke avvända förföljarens verksamhet. Jag såg en man inträda hos henne. 'Offra åt gudarna i morgon, sade han, att du må få leva; eller du dödas och dina barn bli slavar.'

"Han gick, hon nedsjönk i bön. Därpå steg hon upp, tog mig i sin hand och lyste på sina bägge barn, vilka slumrade gott i varandras armar. 'Ack, suckade hon, deras späda läppar kunna ännu knappt utsäga Hans namn, vem skall lära dem att tro, vem skall rädda deras kropp och själ från fördärvet. Om jag dock kunde få bliva hos dem, jag äger att välja.'

"Hon knäböjde åter, hennes anlete förklarades och hon utbrast: 'Lovad, lovad vare min Frälsare, prisad att du haver funnit mig värdig att dö för din skull. Skulle väl du behöva mig till ett verktyg för deras frälsning! Skulle ej din kärlek och din makt förslå! Med fröjd vill jag bekänna dig och dö!'

"Då skalv jorden, Pompeji skakade i sina grunder. Hastigt sprang hon upp, tog sina bägge barn på sina armar – – –"

Ett förskräckligt brakande avbröt berättelsen. Jag sprang upp förfärad. "Ha, ramlar Pompeji?" ropade jag förvirrad.

"Å nej, bara spiselkransen", svarade min värdinna, som hastigt trädde in skrämd av bullret. "Nå det var ledsamt nog ändå. Vad du måtte blivit skrämd. Jag var nyss här inne och du tycktes slumra; jag ville ej störa dig, utan gick bort. Få se hur det gått med alla småsakerna där på kransen?" I detsamma fladdrade en klar låga ett ögonblick i spisen och försvann. Jag såg det, det var pilen, som i ett ögonblick var bliven aska. Vi började leta bland marmorbitarna. Av kinesen återstod endast nacken och det nickande huvudet, resten var i smulor, ävenså sockerfiguren; men den blå bandrosen var oskadd. Den huvudlösa damen vände sig, då man drog på tråden, lika självbelåtet som förut för sin spegel. Men ömkligt var att se den lilla nätta flickan med hucklet. Hon tittade lika förnöjt åt sidan, men ack, hennes spegel var sönderslagen; och just då jag stod och beklagade henne, märkte jag att mitt glasöra hade fallit i golvet, förmodligen då jag sprang upp i skrämseln, och det låg nu krossat i otaliga bitar.

DE VACKRASTE HÄNDERNA.

Det var engång sex systrar. De voro alla en förnäm herres barn, men nu var den förnäme herrn död, och de sex systrarna levde ett fattigt och svårt liv i ett litet hus ett stycke utom staden. Fyra av de fem älsta fröknarna sutto dagen om vid fönstret och tittade utåt vägen och suckade när en grann vagn for förbi; den femte satt alltid för spegeln, ty de hade endast en helt liten spegel, och därför måste de tura om att få begagna den. Den, vars tur det var att få sitta för spegeln, hade då också alltid rättighet att begagna alla grannlåter, som funnos kvar sedan bättre tider, för att pryda sig med och göra sig grann. Men när en annans tur kom att få sätta sig för spegeln, då måste alltid den, som suttit där förut, kläda av sig alla grannlåterna och lämna dem till systern.

Ibland tog någon av fröknarna också en virknål i hand för att virka på ett grant band eller en spets; och det såg så förnämt ut, när hon satt så fin och stack ett stygn då och då, men det var förskräckligt så tråkigt det var ändå.

Men Sabina, sjätte systern, vad hade hon då för sig? Jo, hon sopade och städade och hjälpte gamla Greta, fröknarnas enda piga, stundom i köket, stundom att sköta den lilla trädgården, stundom till och med att se om kon, när Greta måste vara borta vid någon annan syssla. Och Sabina sjöng och trallade dagen om och sprang glad som en fågel omkring, under det systrarna sutto inne och hade tråkigt. Och hur Sabina arbetade och var snäll, så räckte avkastningen av det lilla landsstället så till, att hon alla dagar hade åtminstone en rätt mat att ställa framför systrarna. När kvällen kom, då satt alltid Sabina inne hos dem och sydde så tätt, stygn efter stygn, som om nålen bränt hennes fingrar.

Men systrarna sade ofta emellan sig: "Den Sabina, den Sabina! ack vilken skam komma vi icke att få av henne. Det synes ju tydligt, att det aldrig blir herrskap av henne. Alla hennes anlag äro bara piganlag." Och Sabina skrattade och menade: "Blir ni alla förnäma fruar, så får jag väl tjänst hos någon av er då." Och Sabina var alltid lika flitig och sprang aldrig till fönstret att se på de granna herrskapen, som foro därute, utom när den unge prinsen red förbi, då gömde sig alltid Sabina vid köksfönstret för att ändå få se litet på den ståtliga och rara unga prinsen; men det talte hon ej om för systrarna, ty hon ville bara se honom, men icke tala om det.

Men åren hade allt gått fram, och ännu hade fröknarna inga friare fått; det var underligt, ty de voro rätt vackra allihopa, och hade isynnerhet alla så genomfina och vackra händer. Dem ansade de också av all förmåga och föraktade alla, som hade grova händer, ty det syntes ju, att de voro simpelt arbetsfolk, alla som hade simpla händer; och deras egna voro så adliga och fina, så det var makalöst. Men lilla Sabinas händer de voro allt sisådär litet sträva ibland, fast de voro mjuka och goda som bomullskuddar, när hon vårdade någon sjuk eller eljest vänligt smekte någon.

Nu fingo fröknarna en dag höra, hurusom den gamle kungen ville, att den unge prinsen skulle gifta sig, men att prinsen aldrig fick någon brud, som var honom i lag, ty han ville ingen annan ha till brud, än den som skulle ha riktigt vackra händer; och alla prinsessor, som han hade sett på sina resor, hade så fula händer, och så hade alla hovdamerna med och alla de förnäma fruntimmerna; och det var riktigt svårt, ty kungen hade lovat prinsen att få gifta sig med vem han ville, bara hon vore förnäm. Men ingen oadlig, om än hon haft de allra utsöktaste händer, skulle han få ta.

Nu blevo de fem fröknarna så utmärkt belåtna, och sågo sig ren envar som prinsens brud, eller åtminstone som tronföljarbrudens syster, ty bland så många vackra händer måste väl något par behaga prinsen. Nu användes de sista pengarna, som funnos i huset, att köpa oljor och skönhetsvatten, och det var ett fejande med att göra händerna i ordning, att maken ej skådats; och fröknarna sutto alla fem hela dagen med händerna upplyfta i vädret för att de skulle bli vita.

Så sade den äldsta: "Nej, nu vill jag ej vänta längre. Fast prinsen ridit här förbi alla dagar och jag bjudit till att alltid visa mina vita händer vid fönstret och han alltid sett hitåt, så har han ändå ej tyckts märka dem." Och så kommo fröknarna överens om, att de skulle gå att spatsera en i sänder i slottsträdgården, och den som gick dit skulle då alltid få bruka alla grannlåterna, och så skulle väl prinsen få se någon av dem, vem som skulle ha bästa lyckan. Men som det ej passade sig att gå ensam, så skulle Sabina alltid följa med, ty henne var ingen av fröknarna rädd för att ta med sig. "Hennes pighänder", sade systrarna, "dem bryr sig minsann ej prinsen om".

Nu hade äldsta fröken suttit fyra timmar för spegeln, och vita similéklänningen hade hon på sig och blå silverblommorna på huvudet och de granna glasjuvels-örhängena och ringarna och kammarna, och bronskederna och armbanden och allt annat grant var ren i ordning. Nu steg hon upp, kastade florschaletten på sig och tog solfjädern i handen jämte näsduken med kvartersbreda spetsar och så gick hon med Sabina, som bar en slät vit nättelduksklänning, en liten schalett knuten kring halsen och sin lilla halmhatt på huvudet.

"Gå litet bakom, kära Sabina, så kan du gälla för min kammarjungfru, icke vill jag gå bredvid dig, som är så simpelt klädd", sade fröken.

En helt liten stund hade fröken spatserat i trädgården med Sabina bakom sig; då kom också prinsen och hälsade på fruntimmerna och talade så artigt med fröken, och fröken tyckte att det var så varmt och drog handskarna av sig för att prinsen skulle få se hennes fina händer. Men bäst fröken gick och bar sina handskar i handen, så fastnade ena handskens spetsgarnering vid en buske och revs sönder, och fröken blev så ledsen och sade: "Aj mina nya, dyra handskar", och ärnade just börja gråta. Men Sabina viskade: "Var ej ledsen Amirantha, lämna du den bara till mig och promenera vidare en stund." Och när fröken Amirantha kom samma väg tillbaka, kom Sabina emot henne med handsken hel och nätt igen. Hon hade nål och tråd i sin ficka, och hennes snälla fingrar hade lagat spetsen hel, och så var det tid att fröken måste gå hem igen.

Dagen därpå tog andra fröken den vita similéklänningen och blå silverblommorna och armbanden och alla grannlåterna, och Sabina följde åter med henne till slottsträdgården. Och åter kom prinsen och talade med den fröken och följde henne att spatsera och visade henne allt vackert och märkvärdigt, som fanns i trädgården; men lilla Sabina tycktes han ej bli varse. När de nu spatserade, kommo de till ett sumpigt ställe; och där satt på marken en liten fågel, som snärjt in sig i gräset, kanske i någon snara, och icke slapp upp. Och den slog med vingarna och skrek så jämmerligen och de små ungarna i boet ovanför räckte ut näbbarna över kanten av boet och skreko alla så ömkligt. "Usch, vad där är vått", sade fröken, "fy" och så snörpte hon på sin fina näsa och förde så vackert sina fina vita händer och gick en annan väg.

Lilla Sabina sade ingenting, utan plockade tyst några grenar som hon kastade på det våta, skörtade smått upp sin klänning och trippade nätt över dem på sina små fötter till fågeln, som befriad sjöng en glad drill och flög bort. Strax var Sabina igen hos sin syster och prinsen, vilka ingendera syntes ha märkt vad hon gjort, och prinsen var övermåttan artig mot fröken, och så var den spatserfärden slut.

Nu var det fröken Melicertas tur, och länge satt hon för spegeln, och grann var hon, och hennes blonda hår var så högt friserat, som den största blårtott på gamla Gretas spinnrock, och de blå blommorna klädde henne så väl.

Nu var prinsen redan nere i trädgården, när fröken Melicerta och Sabina kommo, och åter hälsade prinsen så artigt och förde fröken omkring, och Sabina gick efter. Men så föreslog prinsen, att de skulle spatsera utåt parken, och allt längre gingo de, och fröken Melicerta var så glad och tänkte: "Se så, mig vill han visst ha, efter han går så långt". Litet rädd såg hon visst på de tjocka molnen, som skockade sig, men hon tänkte: "Lappri på vita similéklänningen och blå blommorna, nog får jag bättre när jag blir prinsessa".

Sabina gick vänligt fram och sade: "Borde vi vända om, månntro, vi få visst regn"; men i detsamma började det redan regna så starkt, att prinsen bjöd fruntimmerna stiga in i en liten jaktkoja i skogen, tills ovädret skulle gå förbi. Men ovädret gick ej förbi, utan det hällregnade, och åskan gick allt värre, och fröken Melicerta var så fin och skrek och gömde huvudet i sina vackra händer för var skräll, och grät och låg matt på tältsängen med händerna lagda på vackraste sätt.

Men nu blev det middagstid; prinsen visste att det fanns te uti ett skåp och Sabina fäste nätt sin näsduk framför sig, tände upp eld och kokade te och bjöd omkring det med skorpor ur skåpet. Och fröken Melicerta åt rätt raskt, fast hon var så rädd att hon ej skulle få ned en bit. Men så klarnade vädret, och alla gingo nu hem, och så var den promenaden slut.

"Vad jag måste skämmas för den Sabina i dag", sade fröken Melicerta vid hemkomsten; "ja, prinsen skulle bestämt ha friat till mig, men när han såg hur Sabina var som en kökspiga och ändå kallade mig syster, så ville han väl ej ha en köksa till svägerska."

"Ja, jag tar bestämt icke Sabina med mig", sade fröken Melladora; men, sådan harm, hon träffade alls icke prinsen.

Fyra långa dagar hade nu fröken Rosimunda nödgats vänta, att det skulle bli hennes tur; hon som var den yngsta och vackraste av fröknarna. Nu fick hon äntligen gå. Och hon hade sytt så många garneringar och grannlåter på vita similéklänningen, att man knappt kunde känna igen den. Hon gick så nätt och fint och trippade i sina små trånga skor; och hon måste ta Sabina med sig, för att leda henne ibland, när skorna klämde så hårt, att hon ej kunde gå annars. Hon hade klätt sig så länge, och sen gick det så långsamt att gå i de trånga skorna, att det redan började mörkna, när fröken Rosimunda kom med Sabina i kungens trädgård. Och nu kom prinsen dem till mötes och förde dem så artigt omkring; och bäst det var, började granna lampor att tändas i alla träd och präktiga lusteldar och fyrverkerier lysa på alla håll, och fröken Rosimunda gick så lycklig vid unga prinsens sida, och hennes fina händer skimrade ännu vitare och finare i lampskenet.

Bäst hon nu gick och tänkte på all denna härlighet, som hon skulle bli härskarinna över, såsom hon hoppades, så märkte hon ej att hennes florsgarnering fladdrade emot en lampa och började brinna, och inom ett ögonblick stod hon omgiven av eld på alla sidor, ty hela hennes granna dräkt stod i låga och fladdrade för blåsten. Dock, länge räckte det visst ej, i samma ögonblick hade Sabina hunnit fram, kastade armarna omkring sin syster, slog på lågorna med sina små händer, och innan kort var faran förbi för Rosimunda.

Similéklänningen var för alltid förlorad, och det var skada; men ännu värre var, att Sabina stackare hade bränt sina händer, så att de voro fulla med blåsor och sår.

Nu kom strax kungens egen läkare för att förbinda henne, och prinsen kysste de sårade händerna och sade: "Min ljuva Sabina, så du har blivit illamedfaren, för att jag icke släckte själv, utan ville se in i ditt hjärta. Se dock, hur vackra äro icke dina händer", och så vände han sig till kungen och hela hovstaten, som just kom ned i trädgården och sade: "Nu har jag funnit den jungfru, som har de vackraste händer, och vill hon bli min brud, så sen I här den, som skall bliva det."

BLOMMORNAS NYTTA.

Det var en gård; och vid den gården var en helt liten kulle eller backhympel; och på den växte just ej mycket gräs utom högst uppe på toppen; där stod en liten fläck rikt beväxt med gräs och örter. Där växte liljekonvaljer och gullvivor, kamomillblommor och millefolium, men de stodo nu endast i knopp. Och när solen såg varmt och vänligt på dem, så tänkte de att hon gärna skulle se dem slå ut; och den ena och den andra började smått öppna på knoppen, och på somliga tittade redan ett litet gult eller rött eller vitt blad fram ur höljet.

Kom så en snigel krypande: "Usch, ni dumma blommor, hur kan ni tro att solen vill ha er att blomstra. Nytta, nytta ska ni göra, och håll man vackert inne med all grannlåt och fåfänga."

Och blommorna bjödo till, allt vad de förmådde, att krympa ihop sina knoppar, och vågade ej låta sin fägring sticka fram av fruktan att det skulle vara orätt.

Så kom gårdens husbonde och sade: "Mats, tag din lie och slå ned den där lilla grästappen där, så kommer den till nytta."

Och det blev hö av den lilla grästappen, och det räckte nästan till en hel munsbit åt en ko; och så blev det riktigt nytta av de lapprisblommorna.

HARPSPELERSKANS DOTTER.

"Hon skall ju vara död, den där stackars Clara", sade fru ——.

"Ja, hon har gått till vila", sade Helena, med betoning på ordet vila.

"Ja, du må visst säga vila", inföll Charlotte, "hon var en av de där oroliga själarna, kan jag tänka, vilka alltid sakna vila. Vad kunde man också begära av flickan stackare, uppfostrad som hon var av en kringvandrande tysk musikantska".

"Hennes mor dog, då hon var tio år gammal, tidigt var då hennes uppfostran gjord", menade Helena med ett sorgset småleende.

"Jag känner knappast någonting om henne", sade fru ——, "hur kom hon till Lingdahls?"

Helena svarade: "Hennes mor hade som harpspelerska samlat sig en liten obetydlig förmögenhet, och trött vid sitt kringvandrande levnadssätt slog hon sig ned i en av våra småstäder, där hon hörde om hur oändligt litet många fruntimmer livnärde sig med. Men den stackars harpspelerskan hade under sitt kringirrande liv aldrig lärt sig hushålla med penningar, och än mindre denna massa av småkunskaper, som fordras för att hushålla på vårt lands sätt. Hennes lilla besparing försvann mellan fingrarna på henne, tyckte hon, och inom några år var allt slut. Under yttersta nöd framsläpade hon ännu ett par år av sin levnad och lämnade vid sin död sin lilla tioåriga Clara alldeles värnlös. Lingdahls, som då bodde i samma stad, togo den lilla värnlösa flickan till sig. Det är allt vad jag känner av hennes tidigare historia.

"Jag såg henne sedan ofta nog i huset, en ytterst arbetsam flicka! Ofta roade det mig att betrakta henne, då hon trodde sig obemärkt; jag såg hur en verklig feberglöd brann på hennes kind, hennes ögon glänste, hennes händer darrade av ivern. Hon ävlades, jag kunde nästan säga, både natt och dag. Intet nöje, ej ens en promenad tillät hon sig, och var alltid i verksamhet med de mest olikartade sysselsättningar. Fru Lingdahl ville någon gång förmå henne att taga sig någon ledighet: 'Ånej, söta tante, i morgon skall jag promenera, då är det här arbetet färdigt; men nu behöver Sophie sin klänning och bönorna behöva skäras och kragarna strykas och strumporna stoppas. Vad arbete hon än hade för händer skulle det göras färdigt.'

"Jag var bortrest en tid och fann vid min återkomst en sorglig förändring.

"'Stig in till min stackars Clara', bad fru Lingdahl, 'så gick det med min flinka hjälperska!'

"Jag gick in till Clara. Hon satt på golvet med en hop sönderklippta lappar framför sig och spritade och spritade med samma iver, varmed jag förr sett henne arbeta. Hon hälsade mig vänligt och uttalade sitt nöje över att se mig. 'Men förlåt, goda Helena', sade hon, 'ser du, jag har så bråttom, jag hinner ej stiga opp för dig, sitt ner så länge, bara jag får slut på mitt arbete skall jag spela för dig'. Härmed visade hon på harpan, som hon ärvt av sin mor. 'Rätt nu blir mitt arbete slut, då får jag spela så mycket jag vill, och ingen klandrar min mors minne, fast hon var en harpspelerska; ty ser du, jag har så gjort unnan allt arbete, att ingenting mer finnes att göra, och då kan jag spela utan att synda. Ser du, det måtte väl ej vara mera illa att spela, än att rakt sitta med händerna i famnen och ingenting göra som jag skulle få lov att göra, när allt arbete är slut.'

"Jag satt hos stackars Clara tills det blev afton. Hon spritade och spritade. Hon hade ej sovit på många dygn, hon hade spritat hela nätterna, hon hade ej tid att sova, sade hon. Jag gick med på hennes idéer och sade, att hon snart hade slut på allt arbete, så att hon bara hade helt litet kvar till i morgon, om hon bara ville sova litet först.

"Ja, men vet Helena, jag har så ofta, när jag lagt mig om kvällen, tyckte att allt var nästan undangjort, men när jag vaknat om morgonen, då hade åter så rysligt mycket arbete vuxit upp under natten. Jag törs ej sova."

Slutligen lyckades jag dock förmå henne att lägga sig.

"God natt, Helena", sade hon och nickade vänligt till mig, "i morgon, Helena, i morgon!"

Jag gömde hennes lappar, jag gömde allt som kunde påminna om arbete, och inträdde helgdagsklädd hos henne följande morgon, som var söndag, och då hon frågade efter sitt arbete, sade jag henne att det vore synd att arbeta om söndagen.

"Tror du det är synd? Vet du, jag har syndat mycket, jag har arbetat mycket om söndagarna. Nej, nej, icke kan jag hålla söndag, jag måste arbeta." Sedan hon oroligt sökt sina lappar, började hon riva sönder allt hon kom åt, och satte sig att sprita de sålunda erhållna tygflikarna.

Jag måste slutligen låta henne få sina undangömda lappar igen. Nu var hon glad och vänlig åter, nickade till mig och sade: "I morgon, Helena, i morgon. Ack du vet ej hur roligt det blir?" Hon gick nu varje kväll ordentligt till vila, och sade blott meningsfullt nickande: "I morgon, i morgon!"

I går ville vi slutligen göra ännu ett försök; många hade förut blivit gjorda. Medan hon sov utburos hennes lappar och allt som påminte om dem. På det ställe, där hennes arbetskorg brukade stå, ställde jag en stor korg full med blommor och harpan prydd med blommor därinvid. Hela golvet var tätt bestrött med blommor, även så hennes säng, och vid sängkanten, på den vanliga stolen för hennes kläder, lades en vit musslingsklänning i stället för hennes vardagsdräkt. Nu vågade jag väcka henne. "God morgon, goda Clara", sade jag glatt, "nu är det så fridsamt och festligt sedan du slutat allt arbete. Allt är gjort, intet finnes mera att arbeta på längre, bara spela. Låt mig nu kläda på dig och kom sedan och spela".

"Helena, Helena, talar du sanning", utbrast Clara, med en blick så himmelskt glad, att det skar mig i hjärtat. Hon hastade upp ur sängen, så att jag endast hann löst kasta klänningen över henne. I samma ögonblick stod hon vid harpan och omfattade den med båda armarna; men hennes händer föllo ned utefter strängarna och framkallade en sakta dallrande susning, under det hon själv sjönk ned i knäböjande ställning, med huvudet mot harpan.

Hon var så stilla, ej en suck, ej ett ljud. Jag gick till henne, hon var död.

FACETTER AV KVINNANS LIV.

"Min far var fruntimmersskräddare i Åbo, den siste av det skrået som där kvarstod. Hantverket hade varit skäligen inbringande, och min far hade dels ärvt, dels själv samlat en viss förmögenhet, så att vi stodo oss ganska bra och hade ett trevligt hem. Men andra seder kommo och det blev knappt om arbete på verkstaden. Stadens medellösa fruntimmer började mer och mer befatta sig med fruntimmersskrädderi, de lämnade sitt arbete till en tredjedel av skräddarepriset och kunderna gingo till dem. Allt mindre arbete inlämnades på vår verkstad, allt flere arbetare måste avskedas, och slutligen återstod för min far själv knappt något annat arbete än att jaga 'bönhasarna', såsom han benämnde dessa sina kvinnliga fiender.

"Allt bittrare blev hans lynne, och allt otrevligare hemmet, i den mån 'bönhasarna' inkräktade på hans område. Ordet 'kvinnfolk', med en föraktlig betoning på 'kvinnan', var hans enda benämning för allt vad fruntimmer hette. Jag var redan stora flickan och bad i mitt oförstånd att min far ville lära mig sy kläder. Nu blev gubben utom sig: 'Du, mitt eget kött och blod, du, bli en av dessa förb. bönhasar! Nehej. Se så pass makt har jag dock att, åtminstone ur mitt eget hus, inget kvinnfolk skall komma och tränga sig i karlagöromål. Håll du dig till kvinnfolks seder och kvinnfolks arbete, snärta. Sy du din slätsöm, ja, du skall få komma till fru Danet i pension, till och med, och lära dig fransyska och schattersöm och vad sånt där kvinnfolksskräp allt heter, men håll hon sig från karlagöromål, mamsell.'

"Mycket försagd vågade jag ändå anmärka, att med den där pensionslärdomen skulle jag ej kunna förvärva mitt bröd.

"'Vasa, förvärva ditt bröd? Det skall du väl, så för hin, också låta bli. Du skall gifta dig och bli en ärlig hustru och sköta hushåll och barn och inte förvärva bröd.'

"'Men min far, tänk om ingen vill ha mig!'

"'Låt bli att resonera, mamsell; kan hon ej ställa sig så att hon får en man som försörjer henne, så är hon lagom att svälta.'

"Nu var ej vidare att säga. Jag kom i pension, kunde säga 'oui madame' och 'Dieu vous benisse', sydde hela året, som jag gick där, på en schattersömstavla, där det stod en mamsell som skolfrun sade hette Lotta, och hon grät vid en grav som skulle vara hennes älskares, Werther hade han hetat, och hon torkade sig i ögonen med ett kläde som visst var ett lakan, ty det räckte ned till hennes fötter, och dessutom stodo på tavlan några djur på fyra fötter, men vad de skulle föreställa vet jag ej.

"Kanske hade jag med mina pensionsfullkomligheter och det arv jag hade att vänta kunnat få mig man, men till min olycka hade far vid den tid jag slutade min skolgång med särdeles iver förföljt tre systrar, vilka hos damerna i Åbo förvärvade allt mera förtroende som skrädderskor. Slutligen hade de, för att undgå ledsamheter, gått in till Senaten med en anhållan om att av gunst och nåde dem måtte meddelas tillstånd att försörja sig genom förfärdigande av fruntimmerskläder, och de fingo verkligen den begärda tillåtelsen.

"Min fars vrede gränsade till raseri. 'Skall kvinnfolk tränga ut oss, så skall jag väl ock visa dem att det ännu finnes lag och rätt i landet.' Jag såg snart vad han menade härmed. Han köpte sig nämligen en egendom för att hans barn skulle ärva efter landslag och mina tre bröder sålunda av hans förmögenhet få sex delar och jag den sjunde.

"Ack, vad skulle han sagt om han levat nu för tiden, när endast fruntimmer besörja fruntimmersskrädderiet och världen ändå står. Nog skulle han förr trott den förgås än ett sådant oskick kunna äga bestånd.

"Den häftiga vrede, vari han mest levat de senaste tiderna, förkortade hans liv, han dog snart därefter. Min mor hade länge varit död. Bröderna hade alla studerat och kostat min far mycket stora summor, även genom resor, och slutligen bosättning. Mycket fanns därför ej numera att ärva. Bröderna behövde det ej heller, de voro redan alla tjänstemän, men jag med mina 800 riksdaler kunde svårligen leva därav. Mina ögon voro svaga och stodo ej ut med det för ögonen ansträngande arbetet att sy slätsöm, som fordrar en så oupphörlig flit om man skall förtjäna något därmed. Med min fransyska och min schattersöm stod ännu mindre att förtjäna något. Icke heller hade jag rätt krafter att tjäna som piga, ehuru jag nu var hos min förmyndare i denna egenskap. Jag var oförnöjsam och fann mig icke i mitt öde och klagade i min själ, och när jag fick en friare så gifte jag mig, fast jag visst inte tyckte om honom. Men jag hade lärt mig att man nödvändigt borde bli gift.

"Min man var glasmästare i en av våra minsta städer. Så länge mina 800 riksdaler räckte, för vilkas skull han ock hade tagit mig, så stodo vi oss bra nog. Min man var ej så svartsjuk om hantverket som far, och snart kunde jag det rätt bra. Jag skötte nu glasmästeriet och ibland satte min man även in någon ruta: men småningom överlämnade han sig åt sin lust för starka drycker och bredde ej mer kitt på en enda ruta. Jag var då så mycket flitigare och nog hade allt ändå gått, blott han ej så ofta skulle slagit sönder rutor, när han kom hem och var oredig i huvudet. Detta var mycket svårt. Jag var ej heller så undergiven i mitt sinne som jag bort vara, jag grät ofta i tysthet, och då såg han att mina ögon voro röda och blev än mera uppretad.

"Mitt arv var längesen slut, barnen började växa upp och deras behov växte även. Min man låg numera nästan endast i sin säng, men min flicka kunde redan hjälpa mig både i verkstaden och att sköta de mindre barnen, och vi hade allt vårt tarvliga bröd, fast min mans utgifter medtogo en något stor del av vår inkomst. Men han dog, och först då blev det svårt.

"Som kvinna kunde jag ej få fortsätta med glasmästeriet utan verkgesäll, och ingen sådan ville åtaga sig verkstaden mot mindre betalning än vad den nätt och jämnt kunde inbringa i vår lilla stad. Då var jag åter oförståndig och misströstade och hade velat dö, blott jag fått barnen med mig. Men Gud hade ännu ej övergivit mig. En barmhärtig människa gav mig anvisning på en gammal, liderlig glasmästargesäll, som släntrade kring, tiggande på landsbygden. Honom vidtalade jag, och han var nöjd att stå för verkstaden, blott emot det han fick mat, litet simpla kläder och ett par supar om dan. Och så fick han gå och släntra och ingenting göra som förr, men han bar namn av verkgesäll och jag fick opåtalt sköta yrket som förr. Så gingo några år.

"Men ännu en prövotid kom. Gesällen dog, och nu visste jag mig ingen råd. Min äldsta gosse var ren 12 år gammal och kunde visst sätta bra in rutor, isynnerhet när jag hjälpte honom, men han var ändå inte gesäll. Men, vet fruarna, så genomgoda och rara voro borgmästarn och rådmännen, att de tilläto honom ändå att få stå för verkstan som verkgesäll, då ingen annan glasmästare fanns i stan som kunnat klaga däröver, och han var, gud signe gossen, så riktigt beskedlig emot mig och sina syskon, att han lät oss alla leva på vad vi förtjänade i verkstan, och nu hade vi så mycket arbete då stan byggdes upp efter branden, så vi alla hade fullt upp att göra.

"Som fruarna vet, ärvde jag härom året litet efter min bror som dog barnlös. En ensam människa behöver så litet, barnen äro alla försörjda, och jag jämkar mig bra fram, fast jag ser så illa.

"Fruarna hava varit så goda emot mig, en ringa hantverkarhustru, och jag ville ej neka att visa min erkänsla genom att omtala mina obetydliga öden, efter fruarna så önskade. De ha varit helt enkla och vanliga, som fruarna hört, fast det stundom kunnat vara tungt nog, då man ej haft att ge barnen vad de behövt."

Den gamla frun bugade sig för de närvarande fruntimmerna och beredde sig att gå bort. Efter några vänliga ord, växlade mellan henne och de andra fruntimren, tog hon avsked och gick.

"Nå Cecilia", sade Helena, värdinnan i huset, "kommer du ihåg att också du lovade berätta oss något, som du sade äga ett slags släktskap med glasmästarfruns öde? Nu måste du berätta".

"Det var i hastighet jag kom att säga så; nå må gå, jag skall berätta vad jag tänkte, ehuru ni väl föga kommer att finna någon likhet mellan våra öden. Emellertid måste jag nu röja en hel hemlighet. Goda vänner, ni hava ofta undrat över att jag, en gammal flicka utan erfarenhet i hushåll och kokkonst, kunnat ge eder, erfarna fruar, goda råd i dessa grenar. Skälet är det att jag studerat kemi, men tyst därmed, jag vill ej bli till ett åtlöje.

"Min far var, som ni torde påminna er, en ansedd kemist. Det roade mig obeskrivligt att studera hans vetenskap och att sysselsätta mig jämte honom i hans laboratorium. Och han, som tyckte att det ena köket kunde vara så gott som det andra, antog ganska gärna mitt biträde; ty mina fruntimmersfingrar voro ändå en mån händigare och smidigare än studenternas vid fint handarbete ovana tassar. Emellertid hade jag utfunderat något som jag ej rätt visste om jag skulle våga meddela min far. Jag fruktade att det möjligen vore alldeles dåraktigt, men ändå kunde jag ej underlåta att grubbla därpå varje ledig stund, och saken blev mig allt klarare. Slutligen satte jag mina funderingar på papperet och gav det åt min far. Den största glädje jag ägt i livet gav mig den blick som strålade ur gubbens öga, då han läste min uppsats. Men snart fördunklades blicken, han kysste mig på pannan och tryckte mig till sitt hjärta i det han sade: 'Ack varför är du dock icke en gosse!'

"Dessa ord gjorde mig ont. Jag tror dock nu att jag då missförstod dem. Från den dagen var han om möjligt ännu mera god och öm emot mig än förr. Några dagar senare sade han: 'Cecilia, du behöver komma i pension, jag kan ej uppfostra dig rätt, sedan din mor gick bort.'

"I pension kom jag, men icke vet jag om jag just blev så mycket klokare eller bättre där. Sedan kom jag åter hem. Min far avböjde nu varje hjälp av mig i sitt laboratorium och sade: 'Nu, min flicka måste du lära dig att laga gröt.' Ja, snart lärde jag mig den talangen att koka mat, som, åtminstone ännu dåförtiden, påstods erfordra en hel människolevnad för att rätt kunna läras. Men hur god mat jag än lagade och hur duglig hushållerska jag än bemödade mig att vara, så förblev jag ändå ogift. Min ungdoms roman förde mig icke till lycka, och ett resonemangsparti kunde jag ej förmå mig att göra.

"Jag hade nästan glömt min lilla kemiska uppsats, då min far dog och man hittade den ibland hans papper. Man var icke ovan att finna min stil i hans anteckningar, jag hade renskrivit flera av hans uppsatser, och man ansåg därför även denna för hans arbete. Den trycktes, och min upptäckt väckte ett visst uppseende på sin tid, ni minns det kanske."

"Ja, jag minns det visst", sade Helene. "Man sade om den att den gav glans åt den saknade kemistens minne. En recensent, erinrar jag mig, beundrade den underbart klara blicken in i naturens hjärta, det liksom av en hemlig sympati med naturens vetenskap divinerande sinnet, och anmärkte att det måtte varit ett verk av den bortgångnes senaste dagar, då kanske redan själen kände en närmare frändskap med anden i naturen. Också själva stilen i uppsatsen var olik den avlidnes lugna, manliga framställningssätt, mera inspirerad och mera entusiastisk, dock mindre jämn än vanligt. Men av det nya arbetet såg man klart att fäderneslandet och vetenskapen gjort en stor förlust genom författarens bortgång."

"Nå ja", fortfor åter Cecilia, "mångahanda sådant sades, och det var bra roligt för mig att jag dock hade gjort någon nytta med min stora kärlek för kemin. Men jag aktade mig väl för att utsätta mig för åtlöje och benämningen lärd i stubb; fast jag mången gång haft svårt att emotstå frestelsen att fortsätta mina kemiska studier, med tillhjälp av ett blåsrör eller till och med endast av kakelugnsbrasan, när jag ibland i min ensamhet finner tiden lång. Men så tar jag högtidligt ned min kaffepanna, kokar kaffet över en liten spritlåga, funderar litet smått över pärlorna därpå, eller ångdropparna i locket, eller dylikt; dricker min kaffekopp småningom och insuper med välbehag dess arom, och så glömmer jag åter min längtan efter kemin. Nå, mina vänner, nu har jag biktat. Icke ansen I ju mig sämre för min lilla lärda utsvävning, men tala ej om den för andra, jag är ömtålig för att på gamla dagar bli mål för åtlöje."

"Kors, Helene, vad du väl mindes den gamla tidningsartikeln", anmärkte Amelie.

"Jag var redan då bekant med Cecilia och intresserade mig därför även för hennes far."

"Ja, den som har tid att läsa", sade Amelie, "det bär sig ej när man har hushåll och barn".

"Amelie, hur många aftnar var du hemma förra veckan, utan sällskap?"

"Helene, är det din mening att vara elak? Nå, jag är väl ingen slavinna heller. Jag tror att jag sköter mitt hushåll tämligen bra, men visst har man ändå alltid en stund övrig för sällskapslivet, bara man inte fjäskar i vad som ej angår oss. Jag låter inte såsen koka över för läsning, och ehuru jag icke delar njuggt åt den fattige, som kommer och begär i mitt kök, så blandar jag mig icke i fattigkommitténs göromål, springer icke i fruntimmersföreningar och dylikt och tror att allt går lika bra ändå."

"Men skulle ej allt gå åtminstone lika bra, om ena hälften av den tid du använder på nöjen, skulle användas i hemmet vid en bok, utan att du därtill väljer just såskokningstiden, och den besparing du därvid skulle kunna göra för toaletten kunde användas i en fruntimmersförening, kanske med mera gagn för den behövande än allmosan given i köket. Nå, men Aurora, nu måste du berätta något om dig och dina strävanden."

"Ja, vad kan jag berätta? Mitt hushåll är litet, upptar vanligen knappt ett par timmar av dagen. Min man sitter hela dagen på ämbetsrummet och jag broderar. Stundom läser jag någon roman en aftonstund, ty att därtill använda Guds klara ljusa dag synes denna mig nästan för god, och någon förståndsläsning kommer naturligtvis ej i fråga för ett fruntimmer. Stundom går jag ut på visiter, men också det är allt litet tomt, och så broderar jag igen; och ni vet ju att jag har riktigt vackra kragar. Och därmed har jag sagt vad jag om min levnad vet. Jag drömde fordom allehanda, men drömmer ej numera."

"Lycklig du som kan låta bli att drömma", sade Augusta. "Ack hur ofta, isynnerhet om mornarna vid min söm, då allt husets folk ännu sover, likaså om aftnarna när allt redan är tyst, ja om dagen när jag vaggar den minsta och de äldre barnen därför ej få stoja alltför högt i rummet invid, hur ofta försjunker jag ej i drömmar så sköna, att jag glömmer alla ögonblickets små ledsamheter och sedan känner mig med stärkta sinnen livad och rask att taga itu med mina göromål. Men ack, då blir jag alltid ängslig över att jag sålunda låtit mina tankar irra ifrån vad som ensamt borde sysselsätta dem. Stundom driver mig liksom ett inre våld att anteckna mina fantasier, det är som jag skulle känna ett behov att med någon annan dela dem, men lyckligtvis har jag dock oftast hos mig funnit styrka att dämpa denna håg. Blott någon enda gång, då sjukdom gjort arbete för mig omöjligt, har jag skrivit ned en eller annan av mina funderingar, och de få, som sett dem, tyckas hava ansett att jag ej överskattat deras anspråk."

"Men Augusta, äger du rättighet att förkväva en förmåga sådan som din, äger du rätt att vara en andlig självspilling."

"Helene, tyst, väck ej de fängslade tvivlen i min själ. Med ångest och bävan i hjärtat har jag kastat ut frågor under olika former, ja liksom blott i ödmjukhet begärt lov att lyssna på mitt inres tal; men från alla håll har svaret ljudit till mig: Kvinna, sköt ditt hushåll, koka din mat, en värdinna har ej tid att ävlas med poesi. Från vänner och främmande, i muntliga ord, i böcker, i tidningar, överallt, från man och kvinna har samma svar givits mig. Jag hoppas att jag nu övervunnit mig själv; men fordom syntes mig i allt ett sken av poesi, vare sig i köket, vid sömmen, ja i det lägsta, det ringaste göromål, ty jag arbetade ju för min mans, för mina barns trevnad. Jag såg på mitt hem som på växten därborta i blomkrukan, där varje stjälk, ja själva den svarta mullen adlas till behag genom sitt samband med det hela, sin nödvändighet för blommans fägring. Jag har lyckats mer och mer förjaga denna doft av poesi och att mer och mer gräva ned mig endast i mullen utan att se blomman."

"Augusta, tar du ej detta för strängt. En husmors plikt är vården om sina barn och sitt hus, det torde vi väl alla vara ense om, men hur mycket av vad vi dagligen uträtta är icke sådant som för en ringa penning lika väl uträttas av en sömmerska. Det är således denna ringa penning, en daglönerskas dagspenning en och annan gång och utbetalad till en fattig sömmerska, för vilken vi offra ett liv för själen; ty det bleve naturligtvis dessa slags arbeten vi skulle åsidosätta, icke dem vilka fordra vår egen handläggning. Är det verkligen denna penning vi böra göra avseende på? Nå väl, men slösa vi ej alla så mycket på bjäfs och grannlåt och andra mera kostsamma nöjen? Låt oss då hellre umbära sådant."

"Kära Helene", sade Amelie, "tycker du dessa halvkarlar, dessa madamer Staël och dylika, som dock stått på den kvinnliga bildningens högsta spets, varit så ljuvliga kvinnor att likna".

"Tror du då att det är bildningen som gör kvinnan karlavulen? Jag tror det ej. Hade madame Staël blivit född i en arbetares koja och följaktligen saknat en bildande uppfostran, så hade väl ej hennes snille framträtt för världen med steg som ibland litet låta höra stövlarna knarra, men hon hade kanske blivit en fiskköperska, en dame de la Halle, som burit ett blödande huvud på en pik, och vad kvinnligheten vunnit därpå vet jag ej."

"Visst äro ofta diktens så väl män som kvinnor opraktiskt folk, vilket ock ådragit skrivande kvinnor så mycket hån, så många sårande binamn. Men hade dessa skriftställarinnor, som nu varit dåliga husmödrar, blivit födda i ett stånd där de ej förstått sina anlag, tror du väl att de därför bättre fyllt sina plikter som husmödrar? Finnas då inga dåliga husmödrar bland de icke litterata? Ja, jag tror i proportion fullt ut lika många som bland dem med odlat sinne. Den med litterära anlag torde visserligen, ofta nog, ej äga anlag att bli en utmärkt husmor, ty naturen delar sällan alla sina gåvor på ett håll, men att hon bättre förestår sitt hus därigenom att hon dödar de gåvor naturen gett henne, det kan jag ej tro. Den som blivit född med ofärdiga händer torde ej lära sig sy bättre därigenom att hon avhugger sina fötter. Tvärtom torde just bildningen utveckla även hos den, som har mindre anlag därför, det hushållsförstånd varav hon är mäktig. Likaså tror jag ej heller att den som är fallen för hushållsgöromål bleve författarinna därför att man hindrade henne att utveckla de anlag hon fått av naturen."

Augusta hade med livad blick åhört vad Helena talat. Nu böjde hon på huvudet och sade: "Helene, du har narrat mina tankar att vara upproriska. Förr låg ofta den drömmen skön för mitt inre att i kärlek och glädje förena verksamhet för make och barn med ett liv för själen. Att använda lediga stunder till att läsa, att dikta, att leva i andens och vetandets värld. Men ett andefattigt sällskapsliv, intresse för dagens skvaller, kortspel och dylika nöjen, dem ville jag gärna försaka. Jag har äntligen lärt mig att jag hade orätt. Tala därför icke frestande ord."

Helene satt en stund tyst försänkt i tankar, men utbrast sedan hastigt: "Sophie, än din historia då. Du har ännu ej visat oss någon facett av kvinnans liv."

"Vad kan väl en stackars sjukling berätta er som kunde äga intresse", sade den bleka Sophie. "Dock, även min levnad är en liten, icke sällsynt, sida av livet, sådant det gestaltar sig för kvinnan.

"Som ung angreps jag av en av dessa sjukdomar som vi vanligen icke anförtro läkarn, åtminstone icke förrän hjälp är för sen. De första åren tänkte jag mycket på att resa till Amerika för att få tala vid en kvinnlig läkare, men detta föreföll mig dock alltför bråksamt, för min fattiga lekamens skull. Jag hoppades få dö av min åkomma, men det skedde ej så. Jag släpar ännu, som ni ser, min usla varelse i värk och vedermöda och utan glädje av livet. Men varför skulle ock just jag bort resa till Amerika? Skulle alla de kvinnor resa dit, vilka i större eller mindre mån lida, emedan de antingen ej kunna förmå sig att vidtala en läkare, en man, eller åtminstone uppskjuta det till dess hjälp oftast är för sen, så bleve det i sanning en folkvandring.

"Mitt lidande har gjort mig bekant med flere andra, vilkas liv blivit förött liksom mitt. Mitt enda mål är numera endast att spara. Jag nekar mig varje bekvämlighet, som jag väl i min uselhet kunde behöva, allt för att jag må kunna samla medel till en fond för att avlöna en kvinna, som vill lära sig att idka läkarkonst."

"Men, min Gud, en sådan befängdhet! Vad skall det bli för en karlakvinna! Vilken karl tror du vill gifta sig med en sådan", inföll Amelie.

"Vore det än så, så torde väl i alla fall en kvinna som ej blivit gift förrän hon fyllt tjugufem år, sällan bli det senare. De egentliga läkarstudierna börja, även för en karl, sällan mycket före den åldern. Jag tycker det kan vara gott nog för en stackars gammal mamsell att få något att leva av genom mitt testamente."

"Än mer att få något att leva för, något att verka och leva för", utbrast Elise med livad blick. "Jag måste medge att jag är svag nog för att lida av det myckna hån, det myckna gyckel av ett ingalunda vackert slag, som drabbar den åldriga ogifta kvinnan. Det är i sanning icke så underligt, om mången gör ett giftermål endast för att undgå ett ödsligt liv utan ändamål och, till råga på allt, spott och spe.

"Jag trodde visst icke att jag skulle komma att bli ogift. Jag var vacker, som jag hört, mycket vacker, det väl föga någon vill tro som nu ser mitt förstörda anlete. Glad, lekande och något bortskämd, tänkte jag mig livet som en glättig dans. Inom några veckor skulle jag stå brud, och så av hela min själ jag än var fäst vid min trolovade, syntes han dock, om möjligt, älska mig än högre. Varför skulle jag numera beskriva hur han syntes i sanning nära förguda mig? Ännu någon enda gång sliter sig den förfärliga i bojor lagda farsoten lös: kopporna. Jag blev angripen av den, och min skönhet förvandlades till vad ni nu ser.

"Jag förstod ej strax tillfullo min olycka. Jag begrät min skönhet, min fästman var bortrest, och jag hade ännu ej i hans blick läst mitt öde. I min glada lek med livet hade jag så litet bekymrat mig om vad som sades om andra och nästan alls icke läst annat än mina läxor; jag kände ej världen.

"Tillfriskningstiden blev mig stundom lång. Jag fick tag i en bok, en årgång av Åbo tidningar från förra århundradets slut. Den var ej så gammal då som nu, och av de män som skrivit i den voro de flesta ännu vid liv och voro landets ädlaste. De allvarliga historiska uppsatserna läste jag ej, men strövers, små uppsatser i berättande stil, och vad läste jag? Hån mot den fula under alla former, skönhetens pris såsom kvinnans högsta och enda värde.

"Så tänka de ädlaste, de bästa! Detta blev min tanke, min sorg, och slutet av mina strider blev att jag skrev till min fästman och återgav honom hans löfte. Han skulle, som uttrycket brukar lyda, visserligen varit hederlig karl och stått vid sitt ord, men han såg mig och var glad att jag brutit. Vad jag led vill jag ej omorda, med detta ansikte skulle ni finna sådana slags sorger löjliga hos mig. År gingo.

"Ännu var dock ej mitt liv fullkomligt ödsligt. Jag hade goda anlag för musik, men hade ej haft någon annan lärare än vår gamla organist, emedan ej någon annan fanns på orten. Gubben var en ganska god musiker, men så inkommen i kyrkomusiken, att det var mest sådan han hade lärt även mig. När han mellan gudstjänsterna eftersåg orgelverket, tog han alltid mig med och lärde mig att spela därpå. Ofta satt jag även under gudstjänsten nära invid gubben på orgelläktarn där ingen såg mig.

"Jag hade en bror. Han var sjuklig och kunde ej studera. Även han hade musikanlag. Sedan jag nu hade dragit mig från nöjen och sällskapsliv och började önska att kunna göra någon nytta, så undervisade jag honom så gott jag kunde. Gamle organisten var död, den nye okunnig och förstod ej att undervisa. Min far dog och vi sjönko i fattigdom. Nu blev organisttjänsten ledig och min bror erhöll den. Han var ofta sjuk, och då ingen annan därtill kunnig person fanns att tillgå, skötte jag orgorna i hans ställe. Slutligen hade han i nära tvenne års tid ej mera orkat gå upp till kyrkan, när han dog. Ingen tänkte mera på att en kvinna spelte orgorna, min plats syntes ej nere ifrån kyrkan. Svårigheten att få en vikarie gjorde att jag även fick fortfara att spela varje söndag, till dess ny organist hann anskaffas, ehuru det skedde med mycken tvekan. För det arvode jag erhöll skulle ingen karl åtagit sig mödan, för en kvinna var det en riklig inkomst.

"Sedan min musiktid har jag levat som de flesta gamla ogifta utan mål, utan glädje, ett ödsligt liv. Smågycklet, åtlöjet har förbittrat mitt lynne och gjort mig gnatig. En ädel och stor skald råder kvinnan att icke vilja vara annat än vacker och älskvärd, det är ju dock kvinnans högsta välde. Orden minns jag ej noga, men sådan är meningen, och med vilket besannande bifall citeras den icke! Jag tror de flesta gärna ville lyda det berömda rådet, men – det har sig ej så lätt att göra sig vacker och älskvärd.

"Att leva endast för sig själv, att ej kunna göra någon nytta i livet för andra, detta ensamt är nog att tynga ned en kvinnas sinne och hjärta. Men är detta ett fel, är det en löjlighet? Är det icke en olycka? Varför skrattar man då åt henne, varför ger man henne icke en möjlighet att kunna verka något för andra, även hon?"

"Och likväl Elise", sade Helene allvarligt, "har du dock något kvar. Du har nödvändigheten att sy ytterst flitigt för att kunna leva och är sålunda dock nyttig på ditt sätt. Men det där hotande järnspöket, som vandrar sin väg kring jorden, symaskinen, låt uppfinningen hinna sin högsta fulländning och låt den bli allmän, vad återstår sedan för kvinnan? Måtte man bygga ofantliga fattighus färdiga för att inrymma alla de kvinnor som bli brödlösa, när detta enda och sista dem medgivna arbete ej mera ger ens det knappaste bröd. Spånad och strumpstickning hava redan förut blivit brödlösa arbeten. Och för en änka med några barn är det redan nära en omöjlighet att livnära sig med handarbete".

"Men, min söta Helene", inföll Amelie, "nog gör du dig då bra onödiga bekymmer. Om än din man skulle dö före dig, så har du ju en god pension. Vad jag tycker det är underligt att så där alltid knota och sörja i onödighet. Jag för min del tycker att allt går rätt bra som det går".

Några år hava förgått sedan detta samtal upptecknades. Ett och annat förhållande har sedan dess förändrats något, men glasmästarfrun har gått bort utan att hinna få veta att hon snart oantastad kunnat få sätta in sina rutor och att världen ändå torde stå. Kanske den även kommer att stå i en framtid, då mången facett visserligen fått en mindre skev form?

JASMINEN.

"Du lär väl tro att du är lika grann som jag för att du har en ny och glänsande klänning på dig och en fin broderad krage fäst kring halsen med en guldbrosch, och ditt hår kammat så nätt för spegeln? Men se, så grann som jag är du ändå inte, ty min klänning är så vit och skär som om den vore vävd av liljedoft och huru fin din krage än är, så är min av ännu finare vävnad och hel och hållen av gullstrån. Vill du höra min historia?

"Jag stod glad och växte bland mina syskon och tänkte alls icke på den stora vida världen. Då ropade gossarna: 'Blommorna skola få fara på lustparti på sjön som stora systrarna häromdan', och så plockade de oss och satte oss i båten; och den var klädd med guldpapper och det var grant, och ett grässtrå hade vi till vimpel."

"De måste ha herrar med, icke kunna de reda sig", skrek Ludvig; och så plockade gossarna små glänsande skalbaggar och lade också dem i båten.

"Ja, men komma herrar med, så måste de ha förkläde med sig", sade Elin småförnuftigt och tog en utblommad smörblomma, som nu var klädd i en präktig, stor och grann, skir negligé, och jämkade den ned i båten. Men pionen hade så bred krinolin, att hon ej rymdes med, och så slängde gossarna henne på stranden, och där blev hon sittande på sin krinolin.

Båten sköts ut i diket, vi började resa utför med god fart och snart kommo vi ur sikte för barnen. Men våra kavaljerer började trava omkring och bullrade och brydde sig ej om damerna, utan sprungo omkull dem, sä att alla föllo om varandra. Det var oartiga herrar.

På stranden stod en höna och skrek, och hon tyckte visst så med, att de voro oartiga, ty hon blängde med ögonen, böjde huvudet på sned och såg sensibel ut. Harörat, som satt bak i båten, påstod att hon hörde henne säga: "ack, ack"; men icke vet jag om det var sant.

Men allt mer och mer nalkades båten ett vattenfall, och allt oroligare blevo skalbaggarna, och den största av dem gick upp på ena relingen och vände på sina trevare, och så gick den över till andra relingen och gjorde där på samma sätt, och så gick den ned i båten igen och funderade; men icke blev det dess märkvärdigare av.

Men emellertid drev båten framåt, vi kommo slutligen till vattenfallet; där strömmade och brusade må ni tro; det var visst så högt som från toppen av en stickelbärsbuske. Vi måste stjälpa, det kunde ej hjälpas.

En liten flicka gick på ängen. Hon plockade ängsblommor och band dem tillsamman. Slutligen knäföll hon, knäppte ihop händerna och bad: "Gode Gud, låt mig finna vackra blommor, att jag får sälja dem och köpa mat åt min mamma. Jag är så liten och kan ej arbeta; och mamma är så sjuk." I detsamma flöto vi skeppsbrutna blommor förbi.

Med ett glädjerop sprang den lilla flickan ut på stenarna i diket, plockade upp oss, band oss samman och bar oss till torget. En ung man köpte oss och bar oss in i en vacker kammare. Där satt hans unga hustru med sitt lilla barn.

Då sade mannen: "Alida, lilla Emmy skulle ge dig blommor ombundna med ett gyllene armband på din födelsedag. Mångfalt rikare, sällsyntare och vackrare hade jag kunnat hämta dem för din räkning; men i dessa blommor bo barnslig kärlek och from barnatro; de skola bli vår dotters änglar. Men det gyllene bandet? Vill du med vad det skulle kostat löna plockerskan?"

Och de satte mig under en glasklocka i en blomsterkruka, och jag slår rot och börjar växa och ser dagligen de små flickornas klara ögon, då blomsterplockerskan från ängen leker med det blomstrande barnet i vaggan.

DEN UPP- OCH NEDVÄNDA VÄRLDEN.

Har du varit i Australien? Där allt är fatt tvärtom mot vad det är hos oss. Där äro svanarna svarta och korparna vita, och fiskarna flyga och fåglarna simma, och folket har sina huvun ditåt som vi ha fötterna och fötterna som vi ha huvudena. De gå således upp och nedvända, och så är mycket annat hos dem med.

En europeisk kvinna landade där på en ö. Ja den ön finns väl ej på nån karta, men den låg mellan Otaheiti, där en kvinna var kung, och Owaihi, där en kvinna var premiärminister. Öborna mottogo henne vänligt, men hon hade svårt att förstå dem. Deras språk begrep hon snart, men deras seder voro som svarta svanar och vita korpar.

En dag då den främmande inträdde i ett sällskap, fann hon alla livade av ett samtal som syntes föras med iver. En av öns kvinnor tilltalade den främmande: "Se vi tala om en dårskap som en och annan hos oss börjat påyrka, den nämligen att man påstår mannen äga lika rätt som kvinnan att ösa ur vetandets källor och söka bildning."

"Ja", sade en annan kvinna, "man börjar driva den satsen, att alla äro lika berättigade efter alla äga lika förmåga, att skaparn aldrig slösar, aldrig ens bortkastar vackra färger på en fjäder i fågelns vinge, där den skymmes av en annan fjäder; hur skulle han då slösat så i stort, säger man, att han skulle meddelat andens gåvor för att de icke skulle odlas".

"Men, min goda vän, äro då anlagen verkligen lika? Hur ofta ser man någon utmärkt lärd bland dessa, som man påstår, så förfördelade karlarna? Och bevare oss gud dessutom för dessa lärde, de äro ju vanligen mera underdjur än människor."

"Verkligen", utbrast en ung man, "är det då så besynnerligt, att få bli dugande timmermän av dem som knappt sett hyvel och såg och åtminstone aldrig fått lära sig att hantera dem, och att den blir underlig som mot sed, mot allmänna opinionen och under tadel och hån går en väg, där han måste beständigt rivas och såras i sina bästa känslor. Men låt oss antaga till och med, att vi icke bli några utmärkta stjärnor på vetenskapens himmel; vad mer? Det kunna vi alltför gärna umbära, men vi vilja bilda oss för att vi må kunna bli dugande, även vi, i vårt kall, ingalunda för att gå ifrån vad oss tillhör."

"Ja, jag tycker just, mina herrar, vad det skall bli trevligt, när ni får er önskan uppfylld! När jag hädanefter kommer till min man och begär pengar till hushållet, så svarar han mig: Kära du, sök då, kanske finns det ännu någon slant i en vrå. Jag har visst ej tid att förtjäna pengar, jag räknar som bäst ut stjärnornas banor. Ber jag min kusk spänna för min vagn, säger han: omöjligt nådig fru, jag måste först sluta denna filosofiska avhandling; och husdrängen har ej tid att hugga ved till matlagningen för en matematisk kalkyl.

"Tjuvarna få fritt stjäla bort vad man äger, ty gudbevars, polismästaren håller på att skriva vers, och den döende får gå utan sakrament ur världen, ty prästen skriver en avhandling om världens skapelse, eller predikar då grekiska eller hebreiska för bönderna, och domarn talar nu minst latin om ej något ännu lärdare språk med parterna. Ja, det bleve en hygglig värld! Betänka då ej karlarna själva, att de endast skulle förlora på rättigheten att idka studier. Vad är mannens skönaste utmärkelse? Är det icke hans kraft, hans styrka! Nåväl, vill man göra honom till en blek bokmal, en usling. Det lär väl då vara meningen, att vi kvinnor i stället skola bli soldater efter männen vilja bli kvinnor. Vi måste väl då själva försvara oss, plöja våra åkrar, tröska och så vidare, sannerligen jag eljest ser vem som skall göra det, när karlarna skola studera. De lära väl då också ärna komma och sköta barnen och ta sömmen i hand som äkta kvinnokarlar anstår!"

"Ja", utbrast ett annat fruntimmer, "obegripligt är det visst, att ej männen förstå, att de skulle giva bort sin skönaste arvedel, sin styrka, sin härliga mannakraft, då de vilja göra sig till kvinnor; och annat än halvkvinnor kunna de ändå aldrig bli; kvinnans mildhet och gratie vinna de ju ändå aldrig. Roligt vore ock att veta hur de goda herrarna tro att det till exempel skall bära sig för en sån där läsande herre att sköta ett stort jordbruk med en mängd drängar och underhavande (förlästa naturligtvis också de)".

Den främmande kvinnan satt förbryllad. Hon tyckte sig väl ha funnit, att det jämkade sig allt bra nog ihop i hennes hemland, och att hon ej märkt alla de där svårigheterna, ehuru dock karlarna där ägde rätt att veta just jämt så mycket, som de kunde förskaffa sig av vetande; men öborna förutsade med sådan säkerhet all den villa som skulle uppkomma av en sådan rättighet, att hon blev alldeles överflyglad och nästan osäker om hon mindes förhållandena rätt. Hon kunde ej hitta på att säga ett ord. Slutligen utbrast hon: "Är det då hos er kvinnan som har uteslutande rättighet till bildning och vetande! Hos oss är det just tvärtom."

Nu uppstod en förundran och ett skratt ibland ökvinnorna, så att det aldrig ville ta slut. "Nå det var lustigt; nyttja då karlarna kjortlar också eller hur gå de klädda? är det de, som sköta edra barn, eller hur i världen kan ni bärga er vid att uppfostra dem, då ni själva ingenting veten. Ni lär väl då ha karlar till lärare för edra unga döttrar också? Det är dock för befängt."

En ung fru lutade sig till sin man och sade: "Min egen vän, börja för all del icke studera, jag kan omöjligt hålla rätt av dig, om du blir en sån där befängd 'lärd i byxor', som är det fatalaste jag vet. Ack när en stackars hustru dagen om, och ofta natten med, bråkat med hushåll och tjänstefolk och kanske sjuka, otåliga barn och allt nedtyngande och svårt som förstämmer lynne och sinne, och när hon just då gläder sig åt att mannen skall komma hem, glad och vänlig, och hon få fira en liten högtidsstund med honom; då kommer han i stället sur och tvär och förläsen och har tid varken med hustru eller barn utan går till sin penna eller bok. Var vore all hemmets frid och glädje sedan. Men du måtte visst narras, främmande vän, så tokiga kunna väl ej människorna vara."

"Men", sade den främmande, "hos oss anser man att kvinnorna ha viktigare och angelägnare göromål än att läsa".

Nu skrattade åter öborna, så att det klang bland palmerna. "Kors äro edra karlar så artiga att de anse kvinnans tid och hennes arbeten dyrbarare och viktigare än mannens; hos oss anses de just tvärtom och just därför har ej mannen tid att idka studier. Hos oss anser man statens värv och det allmänna för ändå viktigare än att sticka strumpor eller sy; därför hinner hos oss kvinnan studera, men ej mannen. Kan man ens tveka om, vem som är mera skapad för studiernas stilla värld, mannen eller kvinnan; det säger sig ju själv. Icke är det den trotsande, väldiga kraften, mannens stolta, djärva, präktiga mod, som fordras till tankens stilla värv, ej heller kan det ens stå tillsamman därmed. Den vida världen är mannens livsluft, eljes blir han ju en sjuklig växt; men just kvinnans värld är hemmets, den stilla verksamheten, den tysta, den sega uthålligheten att kunna utföra det otaliga i smått, som så ofta just utgör vetenskapens storhet. Men jag märker att ni har bra roliga funderingar och att er värld är den upp- och nedvända världen."

AMINAS DRÖM.

På gräsets bädd under ett tak av lövrika grenar lutade tvenne unga kvinnor sina huvuden tillsamman i förtroligt samspråk och den tillärnade slummern glömdes. "Ja", sade den ena i det hon reste sig upp halvt sittande, "kanske har du rätt, kanske är kärlek rätta namnet på vad jag för honom känner. Vad mer om så är? Må vara att han är bunden, vad vill ett sådant band säga? Kan hon vara hans själs maka, kan hon göra honom lycklig, denna för småsinnets sorger och omsorger levande kvinna? Ack, vad ville jag icke göra för att kunna giva någon trevnad åt hans ödsliga liv! Ack, hur många gånger har jag icke som en vän visat honom att hon icke är honom värd! Hur har jag icke med ångest vakat över henne som en mor vakar över sitt mot fördärvet hastande barn, och med blödande hjärta, med deltagande vänskap visat honom hennes brister, visat honom hur litet hon svarar mot vad han ägde rätt att fordra!"

"O Gud, Amina", avbröt henne den andra unga kvinnan, "talar du sanning, är det möjligt? Då är det ju du som varit ormen i deras paradis".

"Jag", svarade åter Amina, "jag skulle vara ormen i hans paradis? Hur kan du ens tala så. Jag som med glädje gåve mitt liv för honom, för vad annat lever jag än för hoppet att kunna giva honom någon glädje, någon trevnad i ersättning för vad han i hemmet umbär? Ack jag ville vara en ängel blott för att rätt kunna vara hans själs glädje".

"Amina, jag älskar icke dina ord då du talar så. Låt oss hellre sova."

"Även du förstår icke att älska", sade halvt bittert Amina, "jag trodde det dock".

Bägge tego nu och Amina fortsatte tyst gången av sina tankar, vilka småningom övergingo till drömmar; och hon tyckte sig stå inför en ängel som sade: "Jag är bönens ängel, den som frambär inför Guds tron varje i hjärtat buren önskan. Vad är din bön?"

"Jag ville vara en ängel som du", svarade Amina, "för att rätt kunna vara min älskade en ersättning för bristerna hos den som borde vara honom allt."

"Besinna dig ett ögonblick", sade bönens ängel, "tror du att du som ängel ännu skall hysa samma önskan?"

"Ja, ja", svarade Amina, "just då mest när min förmåga och min vilja skola stämma överens?"

Och Aminas bön hördes och hon kände hur hennes väsende skårades till ljus och renhet och som en ljus men osynlig ande svävade hon nu till den älskades hem.

Men nu, hur annorlunda syntes henne icke allt det bekanta där! Hon såg sin väns maka i omsorger, dem hon förr tyckte vara oädla, hon såg henne otålig och ofördragsam i mången ledsam stund, hon såg hennes forna fel alla; men hon såg ock att i djupet av hennes hjärta brann en varm och stilla låga av helig kärlek, väntande blott att beröras av en varm ande av återkärlek för att flamma upp och rena hela hennes varelse. Hon såg sin älskade inträda och i hennes inre höjde sig en röst som sade: "Heligt är mannens och kvinnans förbund, helgerånande varje annans ingripande däri."

Milt lutande sig mot den förr försmådda kastade ängeln Amina en stråle av försonande ljus över henne, och mannen, som för första gången såg sin hustru i hennes sanna inres dager, log vänligt och kärleksfullt mot henne igen. Då såg Amina hur doftande blommor omslöto de båda makarnas hjärtan och tusende små brustna band återknötos.

Och Amina log i glädje, ty hon var en ängel; men hon vaknade i detsamma och en tår rullade långsamt ur ögat.

KAMTSCHADALENS HUSTRU.

Eitel är rik. Han bor i hus av trä. Gästabud firas. Björnköttet kokas. De unga dansa björndansen. Allt flera sälla sig till de dansande. Med krokig rygg och böjda knän härma de björnens tassande gång och oviga famlande. Flickorna skratta. De gamla livas. Gubbarna motstå ej längre frestelsen, även de förena sig med dansarna. Det lider mot natt, hettan blir kvävande, tranlampan osar, allt ivrigare fortfar dansen.

Bjömköttet är kokat. Dansen upphör. Eitel delar fettet åt gästerna. Köttet ätes sedan. Eitel sjunger för björnens huvud. Han smeker det, han talar till det med vänliga ord: "Du vackre, du skogens gyllne bär! Se så väl vi hålla dig! Gå, säg dina kamrater, dina släktingar huru vi älska dig. Bjud dem komma till grannskapet av våra jurter. Bed dem gärna lämna sig i våra händer. Tro aldrig att det äro vi som dödat dig. Ånej, kamtschadalen älskar dig, han vill fästa blommor i dina lockar. Nej, kosackerna, de där främlingarna som kommit och hålla på att inrota sig hos oss och bliva oss övermäktiga, det är de som döda björnen. Till dem skall du icke gå vänligt. Det är de som tvinga oss att döda dig. De vilja hava ditt skinn."

Varför sitter den unge Reka så allvarlig. Varför synes han ej höra på vad Eitel sjunger. Vad söker Rekas blick! Söker den ett mål för skottet? Nej, då skulle han gå ut i marken. Söker den laxens blänkande fjäll? Nej, då ginge han ned till stranden. Söker den flickan vars dräkt siras av filfrasens skinn? Amulamela är skön, hon är präktigt prydd. Filfrastassarna på hennes huvud glänsa vita som snö.

Två nätter förgå. Till Eitel kommer Reka. "Husbonde, jag är här för att tjäna dig."

Kvinnorna se på varandra, de taga Amulamela emellan sig. De omsvepa henne med kläder att blott hennes anlete synes. "Stå på dig, Amulamela, du är skön, du är stark. Icke skall du säljas för ringa tjänst. Akta väl, låt ej friarn vidröra dig. Vi skola vakta dig noga."

Året gick, isen smalt, gräset växte, vissnade och drivan lade sig åter. Ännu tjänade Reka. Ännu hade han ej lyckats få vidröra flickan. Om blott en fingerspets syntes undan kläderna, stodo kvinnorna vakt. Ville då Reka nalkas, funnos sex händer färdiga att slå honom, trettio fingrar att klösa honom.

För Rekas spjut faller björnen, soblarnas skinn hämtar han knipptals. Eitel glädjes över sin tjänare. Skall han ej snart hava tjänat nog för att vinna en hustru? Amulamela är stark, hon kan göra mycken nytta. Hon orkar bära bränsle och vatten utan att snart förtröttas. Hon förstår att hitta skogsråttans bo och att därur hämta rötter för vintern. Varför skulle väl Eitel giva henne till en främmande man utan tillräcklig ersättning? Har du inövat en god hund att draga släden raskt, icke skänker du den till en främling.

Eitel ärnar fara till skogen efter jaktbyte. Släden står förspänd med fem raska hundar. De tjuta. Amulamela delar mellan dem en fisk som hon hittat vid stranden. De gläfsa argt, men tystna när de bli varse den unga. Ovänliga, vilda mot alla andra, äro de dock späka mot Amulamela.

Glättigt hoppar hon upp i släden, hundarna rycka sig lösa, hon hinner ej ens fatta styrkäppen innan de störta utför branten och inom ett ögonblick ligger släden upp och nedvänd och flickans huvud slaget emot en sten. Reka har skidor på fötterna och är redan vid hennes sida. Han öppnar knäppet på hennes päls, lägger sin arm kring hennes hals och bär in den avsvimmade.

Reka har vidrört Amulamelas hull. Han har vunnit henne. Bröllop drickes.

Åter har gräset vuxit och vissnat, åter en gång har is och snö höljt vatten och land, och åter har drivan smultit. Barnet vilar på Amulamelas arm, hon sjunger för barnet: "Sov sött, sov gott. Väl sitter Balakitg i molnen och skakar sina långa, krusiga lockar, så att stormen dånar i träden; men barnet vilar i moders famn, icke behöver det rädas för vinden. Nej, nej, snart blir det lugnt och träden stå still, ty han tröttnar att skaka sina lockar. Snart väntar Savina maken hem, så glad, så glad. Hon smyckar sitt hår med blommor så röda. Därav skimrar himlen i aftonglöd. Sov, sov, du lille. Balakitg kommer, han kommer i afton hem. Savina blir glad och luften blir ljus och skön hela morgondagen, och barnet får leka i gräset."

Reka tar ned sitt spjut från väggen och säger: "Tummes dotter är fager."

"Hon är så", svarade Amulamela.

"Det säges vara orätt att taga tvenne hustrur, många hava dock gjort så", sade Reka likasom vid sig själv.

Amulamela fortfar att sjunga för barnet: "Men kommer ej Balakitg hem till kväll, Savina väntar natten om, och gråter och gråter den hela dag, och regnet faller i skurar stritt, då Savinas tårar falla på jord."

En lång stund stod Reka tyst och vägde spjutet i handen. Slutligen sade han: "Jag vill tjäna för Shachi, Tummes dotter."

Amulamelas kind blev vit som nyfallen snö. Hon sade intet.

"I morgon går jag dit."

Amulamela teg. Hennes händer fortforo att sköta om barnet. Allt färglösare blev hennes blekhet. Hennes öga syntes slockna.

Reka gick. Han återkom när solen sjönk i havet och Savinas rosor lyste på fästet. Men Amulamela såg dem ej. Hon satt ännu orörlig kvar på samma plats. Reka inträdde, hon reste sig för att bära in ved och vatten och göra sina sysslor för kvällen.

Det blev morgon. Reka stod upp. Han klädde sig för att gå bort. Amulamela gick fram till honom. "Reka, hav tack. Du har varit god emot mig, mer än någon man varit mot sin kvinna. Du har icke föraktat mig, ehuru jag blott varit din hustru, ja, du har till och med stundom gett mig plats på björnhuden vid din sida. Du kunde, som så mången, medtaga din hustru för att göra det tyngsta arbetet i tjänsten. Du är god, Reka, tack. Så lycklig som jag har ännu ingen kvinna varit."

Reka gick.

Icke många gånger hade månen växlat sitt sken, då syntes Amulamela nalkas Tummes sommarboning. Reka hade just varit till bergen för att hämta is, nu stod han sysselsatt att hugga bränsle. "Reka, barnet sover. Det vaknar icke mera." Reka högg några hugg tätt efter varandra i det redan kluvna trädet. Efter en stund sade Amulamela: "Din tjänstetid blir lång. Shachi är skön, hennes fader är rik. Det blir tungt för Reka att tjäna länge. Amulamelas famn är tom, barnet saknar henne icke."

Ännu har ej ett år förflutit och redan drickes Rekas bröllop med Shachi. Fordrade Tumme icke längre tids tjänst för sin dotter? Var hon så föga värd? Nej, men Tumme kunde icke fordra lång tids tjänst, ty han hade tjänats av tvenne. Amulamela hade jämte Reka tjänat för Shachi.

ELLA VID VASTUSJAUR.

Solen strålar vid himlens rand. Fjällarna skimra blekt röda. Snön ligger över fältet, lätt och fin som det första fjunet på en ungrens bröst. Luften är mild och ljuvlig, snön knappt knarrar under foten.

Folk har samlats från många håll. Livlig är rörelsen på fältet. Männen köpa och sälja. Kvinnorna deltaga livligt i förhandlingarna. Ynglingarna bortföra de med pärlor och tofsar prydda renarna. De unga flickorna stå småmysande och undra över, hur det dock finns så förunderligen mycket folk i världen.

Där kommer en ung flicka. Se så praktfull hennes dräkt är! Röd som eld lyser på långt håll den granna mössan. Silverprydnaderna klinga. Den ståtliga dräkten skiner i den grannaste scharlakansfärg. Ingen annan på hela marknaden har så dyrbara och så många silverbeslag på bältet.

Alla ynglingar fästa ögonen på henne. Vem skulle inte vilja bjuda henne välfägnad ur sin flaska; men stolt tillbakavisar hon de flesta. Endast få hedrar hon med att till sina läppar föra flaskan, med en rörelse som om hon skulle smaka därav.

Ingen annan flicka är fager som Ella. Ingen har så röda kinder, ingen så glittrande små bruna ögon som hon.

Småningom blir det stillare på fältet. Här och där sova redan goda vänner på drivan sida vid sida. Andra vandra ännu omkring och dela vänligt med sig ur flaskan, som sällan hinner stickas tillbaka i barmpåsen innan den ånyo anlitas, ty alla hjärtan äro nu så varma och välmenande. Gummorna sitta på snön, fröjdande sig åt männernas välvilja. Endast hos handelsmännen går handeln numera livligt, flaskorna fyllas ideligt.

Gamle Sompo har vaknat. Han köper åter hos handelsmannen av den rara drycken. Han är rik. Snål säges han vara, men vill han vara hederlig, så nog har han råd därtill. Han går omkring på fältet. Han söker någon. Tittar noga på kvinnorna, men skakar på huvudet. Vänder på en sovande. "En tår, brudmoster!" och så vänder han henne tillbaka, näsa mot näsa med hennes grannkvinna. Men hur han spejar och hur han spanar, den röda mössan och scharlakansklänningen ser han ingenstädes.

Nu tar han vägen åt andra sidan fältet. Han går för att se om sina renar, dem han ännu icke sålt, emedan han väntar att för dem få högre pris sedan alla andra sålt bort sina förråd.

Tvenne flickor träda nu fram. De ha stått gömda. Den röda mössan lyser ännu i skymningen. Silverprydnaderna klinga. Flickan skrattar åt den bedragne friaren.

"Ella, Ella, du skrattar väl lagom när du står med honom framför prästen för att vigas."

"Med Sompo! Nej, nej, med honom går jag icke."

"Visst ger din far dig åt Sompo?"

"Tala aldrig om honom, Katri! Förr dör jag än jag går med honom."

"Ella, du är som en nyss fångad vildren! Menar du att din far frågar vajan vid vilken stör han skall binda henne. Det sägs att han i morgon ärnar gå till prästen för att låta lysa för dig. Vad vill du väl göra?"

Sakta höjde Ella sin hand och visade ut åt fältet och sade: "Katri, mäktig är far och rik. Gud är mäktigare och rikare. Icke skall han låta bortkasta mig i isklyftan – Sompos famn. När det ser som mörkast ut låter han solen gå upp. Jag fruktar icke, jag har bedit."

Morgon randas åter, föga återstår att köpa eller sälja. Marknaden upphör. Männen lägga sina huvuden tillsammans. Skall väl prästen komma? Han har lovat att i morgon hålla gudstjänst i kyrkan. Då en lappman har åtagit sig ett allmänt uppdrag, beger han sig på väg så tidigt att han hinner fram om än yrväder rasar på fjället, att han icke må bryta sitt ord. Skulle då icke prästen sörja för att hålla sitt; vem skulle man då väl lita på!

Vad skymtar mot snön därborta? Det är hornen av ståtliga renar. Redan höres knarrande av hovarna. Lätt slinta ackjorna fram i det goda spåret som marknadsfarande färdats fram i och som vinden ännu icke sopat igen.

Prästen kommer, prästen kommer.

Ur alla kåtor och kulor komma människor fram, små, ivriga och rörliga. Alla hasta att möta prästen, att hälsa och välkomna honom. Man löser honom från renens töm, de närmast omgivande lyfta honom ur ackjan och nästan bära honom in i prästens stuga. Redan brinner brasan på gråstenshällen.

Gamle Aslak klockare stiger fram. Han blottar sin hjässas glänsande silverhår. Gubben når den unge prästen knappt till skuldran, men då den unge böjer sitt huvud för den gamle, lägger han sin hand på det och säger: "Är du än en präst och Herrans tjänare, så skall dock den åldriges välsignelse aldrig falla onyttig bort, då den lägges på ditt huvud. Din företrädare har jag sett stå inför Herrans altare och förrätta sin tjänst, likaså hans företrädare och ännu hans företrädare, och han som före honom stod där, men ännu aldrig har gamle Aslak sett den åldriges välsignelse falla fåfäng ned till jorden. Må din ingång i denna församling vara välsignad."

När den gamle talat till slut, trängde sig alla i rummet kring prästen, spörjande den långväga resanden såsom brukligt är: "Lever höga överheten? Är biskopen frisk? Är det fred i landet? Har Guds kyrka och församling fred för turkar och hedningar?" och mera dylikt.

Maten var nu tillredd. Rara märgben, en fet tunga, de utvaldaste hjortron och en sticka med kringfrusen mjölk. Och prästen spisade därav just som en annan vanlig människa.

Snödrivan, som samlat sig i stugans hörn, sopades bort, och en duktig tapp mossa stoppades i rökhålet för att hålla kölden ute. Löv funnos kvar i sängen sedan i fjol, och på dem breddes en ny renhud och däröver lades en annan att tjäna till täcke. Och så hade man ordnat allt väl för prästen till natten. Vad mer hade man väl kunnat göra, om det varit för självaste biskopen?

Men var är den unge Aikio? Ingen har sett honom på fältet, icke hos renarna. Ingen har sett honom bära ved eller vatten. Icke heller har han synts hos köpmännen sälja skinnen av de djur han fällt på jakten.

Aikio är icke här. På sina skidor har han hastat bort ända till det trollkunniga Akkola.

Högt på fästet flammar norrskenet. Där vifta skimrande band. Där brasa forsar av flytande guld. Där fräsa och fladdra lågor och skurar av gnistor. Andarna dansa i skimrande rader. Deras dräkter skifta i färger som blommorna i högsommarens dag. På snön skymta återsken av flammor och färger i underliga skiftningar.

Utför branten slinta skidor. Det går med fart som när snöstormen rasar utför fjällets brant. Vägspår är brutet. Efter den skidande kommer renen med ackjan. I den sitter en man, den store trollmannen, som Aikio hämtat från Akkola. Som skuggor skymta de ankommande över fältets av norrskenets fladdrande ljus underligt skiftande snö.

Ingen har sett dem komma. Helgdagens afton är inne; i varje kåta brinner tranlampan och husfadern läser för de sina ur boken. En och var bereder sig att helighålla morgondagen. Ingen är numera sysselsatt ute på fältet.

Innan morgondagen gryr, står den unge Aikio vid rike Jutuas dörr, och med honom hans talman, den beryktade trollmannen från Akkola.

När solen går upp är trollmannen som en rök försvunnen. Hastade han bort i skepnad lik en ren, eller hur försvann den kloke? Hur han färdades visste ingen. När han slog på sin spåtrumma eller anropade sina sejder, det visste ingen. Men ett under syntes dock för alla, ty stödd mot Aikios arm gick med stapplande steg den rike Jutua till prästen och bad honom att stifta ett äkta förbund mellan den rike mannens dotter Ella och den unge Aikio.

Många stodo väntande att få tala vid prästen, många stodo i hans stuga och somliga sade emellan sig: "Oj, oj, är Jutua redan på högtidsdagens morgon en drucken man?" Men andra menade att han vore förtrollad. För prästen sågo de små rörliga männen med sina runda skinande anleten alla lika främmande och ovanliga ut. Han trodde sådant var Jutuas vanliga sätt, då denne svor på att den hederlige Aikio skulle få hans dotter Ella till hustru och begärde att alla tre lysningar skulle avkunnas samma dag. Han skulle flytta långt bort till sitt sommarviste, och detta var dessutom den sista gudstjänst som på flere månader kunde komma i fråga, då ingen nu på sommaren kunde komma till kyrkan.

Bröllop dracks i dagar och nätter och Jutua levde i sus och dus mellan det han sov, och först när köpmannens klara vin tog slut begynte hans sinne att klarna, och han vredgades och rasade över att hans dotter var vigd vid den fattige fiskarlappen.

Prästen förmanade den uppretade mannen att styra sitt sinne, att icke träta över vad han själv hade gillat, och som numera icke kunde förändras. Han påminte honom om att han borde ha ett försonligt sinne och förlåta svärsonen, och bad honom taga denne i hand och icke mera vara honom gramse.

Och Jutua tog sin måg vid ena handen och sin dotter vid den andra och så gick han med dem utåt fältet.

När de hade vandrat ett stycke frågade Ella: "Fader, vart för du oss?"

"Nej, nej", sade Jutua vid sig själv, skakande på huvudet, "ännu äro vi allt för nära prästen."

När de åter hade vandrat ett stycke, frågade Ella ännu en gång: "Fader, vart för du oss?" och åter sade huvudet, "ännu äro vi alltför nära prästen."

Men när de hade gått ännu ett stycke längre bort, stannade han och slog med sin hand till Aikio ett slag så tungt, att om denne ej varit så ung och stark, så skulle han ha segnat ned, och sade: "Nu har jag utgjutit min vrede; men den som mot mig idkat svek vill jag icke ha att göra med; icke heller med henne som du stulit. Gån, må jag slippa se eder mera!"

Ella böjde djupt på huvudet och sade: "Fader, min fader, jaga oss icke så ifrån dig! Vredgas icke så!"

Och Jutua svarade: "Jag sade ju att jag hade uttömt min vrede, men den som bestulit mig vill jag intet ha att skaffa med, ej heller med något som honom tillhörer, hur han än må ha förvärvat det. Och så vill jag nu slippa eder."

"Fader", gentog Ella gråtande, "vi jagar du bort ditt barn från fader och moder? Fader, kom, låt oss vända om och gå till prästen. Han skall tala med dig. Han har väl själv fader och moder. För sin moders skull skall han beveka dig."

Jutua visslade gällt, och vindsnabbt ilande så att snön yrde omkring den kom hans älsklingsren, som han lämnat ispänd vid kåtans ingång, att hållas av en tjänare; men då renen hörde visslingen, ryckte han sig lös och ilade fram. Jutua fattade honom i hornen, skrattade hånande och sade: "Prästens mor, ja! När du har en son som är präst och han ber mig därom, då vill jag taga dig till min stuga och till mitt hjärta, men aldrig förr, vad än må hända. Detta är nu sagt."

Han kastade sig i ackjan och fördes med vindens snabbhet bort över fältet.

Följande dag fanns ingen mera kvar av den församlade menigheten, och prästen beredde sig att jämte sin tjänare tillbringa sommarens långa dag i den folktomma nejden.

Åren gå. Barn krypa kring Aikio och Ella. De bli allt flera. Det börjar bli knappt om föda för många munnar. Vargen tar renarna; faders välsignelse vilar icke över dem. Fisken fastnar ej i nätet; faders välsignelse vilar ej över träsket. Vildbrådet går ej i gillret, faders välsignelse vilar ej däröver.

Aikio reder sig till. Han skall bege sig till det norska landet på andra sidan gränsen. Han ärnar färdas till Ishavets kust. Han skall deltaga i det stora fisket där. Han skall föra hem med sig vita slantar som han får för fisken. Han skall köpa renar.

Men året har gått och Aikio har icke återkommit. Ännu ett år har förgått och allt är Aikio borta. Männen återkomma från det stora fisket med rika håvor för ett helt års liv, men Aikio kommer icke. Aikio vilar i det kalla, isiga havets famn. Ack, faders välsignelse hade icke byggt Aikios och Ellas bo!

Björkarnas knotiga stammar och krokiga grenar gömmas av ljusa löv. Stranden grönskar. Fåglarna hålla samspråk och solen nänns inte alls gå till vila för att icke sova bort ens en stund av sommarens korta fägring.

Prästen har färdats långt bort från sitt hem. Han plockar markens blommor och gömmer dem i sin låda. Han samlar flygande kräk med håven som om det vore fisk.

Myggor i skaror sväva omkring honom, över honom, framför honom, som stora skyar av rök. Han springer framåt för att söka undslippa dem, men molnstoderna följa honom. Han stannar av trötthet, och tallösa skaror av mygg täcka ansikte och händer. Han börjar ånyo springa så fort han förmår, men det bildas blott som ett valv i molnet, där han hastat fram, och åter falla de rovgiriga över honom. Vart skall han gå för att söka en stunds fred?

Är det en torvhög som synes vid Vastus-Jaures strand? Nej, det är Ellas boning. Prästen böjer sig djupt för att kunna träda in, men därinne kan han nästan stå rak under åsen där rummet är högst.

Ella och barnen ha nyss slutat sin måltid. De tacka Gud för maten, knäböjande kring det tömda fatet. Prästen har vandrat långt, en måltid vore honom välkommen. Ännu finnes i grytan av Ellas anrättning, bark kokad med vatten. Men det vill ej smaka prästen att förtära, fastän han bjuder till.

Prästen talade deltagande ord med sin värdinna. Han talade hjärtligt om Aikios bortgång, han frågade vem som skulle sörja för att barnen finge föda. "Gud föder sina barn", svarade modern. "Icke låter han oss svälta ihjäl. Han överger inte dem som bedja till honom. Vi bedja. Mången gång fastnar fisk i näten som jag bundit. Ripor gå i snarorna. En fisk eller fågel i barkgrytan, då lider man minsann ej nöd. Men också barnen är Guds goda gåva, den ha vi ej behövt sakna."

"Men din fader är rik. Kan han inte bevekas att sörja för dig och dina barn? Lappens hjärta är ju vanligen vekt mot hustru och barn?"

"Far har flyttat långt bort åt andra sidan av de stora kärren. Mig vill han icke minnas. Aikio var en man, han ville själv styra sitt öde. Han var som förblindad. Han såg intet, han skydde intet, icke ens att gripa till trolldom och list, ty han hade blott en tanke, att rycka mig bort. Han hämtade trollmannen som med sin dryck förhäxade far. Välsignelsen vek bort. Han vilar i ishavets kalla djup. Jag är förskjuten från hemmets kåta, från faders öga och moders hjärta. Men se – Gud har dock aldrig förskjutit oss!"

Prästen började längta till de nejder där han var född, där träden stå höga och solen synes alla dagar hela året om. Och han redde sig till att flytta bort för att sätta bo i sin hembygd. Han tingade renar till färden och många av hans åhörare följde honom till vägs, sedan han för sista gången hållit gudstjänst för dem, och de skidade upp spår och körde förut för att bana väg. Nu hade alla återvänt.

Storm bryter lös. Snön far omkring i yrande virvlar. Den rasar ned för fjällarna. Den yr omkring i vilt raseri. Ingen stjärna synes att leda vägen. Renen stannar, han förmår ej mera draga fram ens den tomma ackjan genom drivan. Prästen vill förmå honom att tränga framåt. Han kastar sig ned på snön och låter ej förmå sig att stiga upp.

Var finna ett skydd mot ovädret? Här måtte dock finnas en bostad i nejden. Ellas kåta kan inte vara långt borta. Man spanar med möda. Ögonen fyllas av den täta snöyran. Ett ögonblick saktar sig snövirveln. Man spanar åter. Ingen upphöjning på snön ger tillkänna att därunder finnes en människoboning. Man arbetar mot stormen för att komma några steg framåt, men föres av den åter tillbaka. Man drives kring av snövirveln. Man sjunker ned allt djupare i snön och nästan begraves av den. Nu driver stormen för ett ögonblick undan snöyran från fjällbranten. Se där, just invid fjällstupan måste Ellas kåta stå. Rök stiger upp ur snön. Där måste den finnas.

Ingången är funnen. Bergväggen har skyddat den för de högsta drivorna. Prästen och hans körsven börja försöka att öppna sig väg. Efter något arbete lyckas man tränga in.

I kojans hörn sitter en kvinnlig skepnad sammanfallen. Hon vaggar fram och åter i tårlös jämmer. I tysta, nästan ljudlösa ord klagar bon: "Tuisko, min förstfödde! Skulle du så gå för att förfrysa i kölden, för att gå vilse i nejder där varken stig eller kåta någonsin bar funnits! Strävar du nersjunken i spårlös snö, där drivan snart täcker dig? Eller driver dig stormen omkring på Sombios fjäll som en flinga av den yrande snön? Mitt barn, min älskling, slita vargarna sönder dina fina lemmar?" Hon sjönk samman som den över vilken snöraset störtar utför branten.

Barnen skockade sig vid dörren i undran över att böra en gäst söka tränga in, men moderns sorg var för djup, för att hon skulle ha väckts av något yttre. Hon syntes som död. Men småningom hördes hennes röst sakta viska, liksom kallade hon på sig själv: "Ella, Ella, är det väl så? Ser icke Guds öga även i natten? Är han ej mäktigare än snöstormen, förmår han ej länka den efter sitt behag? Kan han icke rycka rovet ur vargens gap? Skulle han icke förmå skydda barnet på den ödsliga heden? Skulle han icke kunna sända en räddare även under snöstormens vildaste brus?"

Nu reste hon sig och blickade omkring sig, och hennes blick mötte den inträdande. Det var en välkänd man, det var prästen, som, böjande sig djupt, trängde in, sedan han utanför lämnat pälsar och överplagg, för att kunna rymmas in genom dörren. Ella steg upp och hälsade ödmjukt.

Var kanske just denne den sände?

Prästen spörjer. Ella svarar. Hon hade varit för att vittja sina snaror. Tuisko hade gått bort. Han hade ålagt småbarnen att säga mor, att han skulle gå till det landet där köpmännen bo. Han hade fångat ekorrar. Skulle sälja skinnen. Ack, icke förstod han att han måste vandra i dagar och veckor. Icke förstod han att snöyran skulle sopa igen spåret, även där kanske någon hade skidat upp ett sådant, Han förstod inte att han skulle dö av hunger om icke snön skulle begrava honom. Han ärnade beständigt blott ställa kosan mot den rand, där solen varje dag höjde sig litet över himlens bryn, och så skulle han slutligen komma till det landet där bröd växer, och så skulle han hämta mat och pengar åt mor. Åter brast Ella i tårar.

Då sade prästen: "Låt icke ditt hjärta övervinnas av sorgen. Kanske låter Gud mig finna gossen. Även min väg går åt söder. Jag lovar dig att spana efter honom, så vitt som i min förmåga står."

Ellas anlete klarnade, hon knäppte hop sina händer och utbrast: "Se – Herren sände honom."

Men prästen fortfor: "Ella, vill du anförtro mig gossen om jag finner honom? Jag skall föra honom med till mitt nya hem och sörja för honom efter bästa vetande."

Ella suckade djupt. "Ack, herre, icke kan han leva i det landet. Lappen trivs icke där ej vinternatten har norrsken och där sommarnatten är sollös och mörk. Hur skulle han kunna leva där han kanske på halva året ej fick se snö? Han skulle dö där. Hur gick det väl med Jessiö, som sålde sin son till den store herrn ifrån det södra landet? Gossen dog därborta. Såg du ej hur fadern vandrade omkring på kyrkogården lik en vilsen irrande ande, under det alla andra i kyrkan firade gudstjänst. Men han vågade inte träda in i Herrans hus. Han kände att han inte var värdig därtill, han som vållat sitt barns död. Skulle jag väl sälja mitt barn, om Gud sparat hans liv?"

Prästen försäkrade att om gossen ej ville trivas hos honom, så skulle han sända honom tillbaka, och lägenhet därtill skulle han veta att finna. Han ville bli en far för den faderlöse.

Länge tvekade Ella. Men slutligen, sedan ovädret stillat sig och prästen skulle avresa och än en gång upprepade sitt anbud, höjde Ella sina ögon så att hon kunde se prästen i anletet och sade: "Just då jag bad Gud att beskydda mitt barn, trädde du in i min koja. Visserligen sände han dig! Mot honom må jag icke spjärna. Genom dig skall han rädda min förstfödde. Ske såsom han det skickar! Jag förtröstar på honom och på dig, som han sänt mig till ett tröstens budskap."

Många år ha förgått. Åter har folket samlats kring kyrkan för att fira påskens stora högtid. Åter skall gudstjänst hållas. Även gamle Jutua, silverhårig och darrande, har infunnit sig. På länge har ingen människofot beträtt platsen kring kyrkan. Trollen ha där haft sitt spel, emedan ingen präst på länge har vistats här.

Prästens boning är nybyggd. Där är spjäll i spisein och glas i fönstren och nya och vita bänkar och bord. En kvinna, liten och fryntlig och rund, med små glittrande bruna ögon, sysslar ivrigt med att putsa rummet, men ingen snödriva finnes nu därinne att sopa bort, ty prästens nya stuga är tät och driven.

Och åter synas renars präktiga horn skymta över drivan, åter höres hovars knarrande, åter hasta människor med runda fryntliga anleten fram ur alla kåtor och röra sig livligt om varandra för att hinna möta den nya prästen. Men vid stugans dörr står kvinnan. Av fröjd förmår hon inte röra sig. Han kommer, han kommer den nye prästen. Men prästen är Tuisko, är Ellas son!

Till den närmast stående mannen kastar han renens töm och hastar i moderns armar. Men med darrande steg nalkas den gamle Jutua, hans tårar strömma och han utbrister: "Gud står emot de högfärdige, men de ödmjuke giver han nåd. Över mitt barn kastade jag vrede och hån, han har vänt det i ära och välsignelse."

ODALISKEN.

Bergens bländande snötoppar flamma i eldröd glans. Mäktiga, stolta stå väktarna mellan tvenne världsdelar. Men på bergens sidor blomstra i fria grupper kransar av gula azaleor, lilafärgade alprosor och röda geranier. Icke gängliga som fönstrens tinande krukväxter, nej, de växa fritt, därför blomstra de rikt och skönt.

Varför skallar vapenklang genom nejden! Strider Kaukasiens son emot sin mäktige fiende, mot örnen? Nej, i dag strider icke kaukasiern, men han leker krig. De tappra, de stolta unga männen, de jaga lika blixten på sina snabba fålar. Hör hur svärden flyga med klang emot varandra. Leken blir ivrigare där kämpa tvenne. Den ene bär sin spetssydda bindel över den långulliga mössan, fastbunden ned om livet. Han avkastar den, han avkastar sin skyddande burka, de hindra hans rörelser. Nu bära de båda kämparna blott sina smidiga rockar, patronrummen på bröstet blänka av sammet och guld. Men ännu stå gevären orörda, nu lekes endast med klingan. Nu hasta alla mot ett mål. Kastspjuten vina, svärden drabba och klinga. Var det en vind som for över fältet och kringspridde agnar eller var det män på eldiga hästar som ilade bort – allt är tomt.

Brusande, stormande ila alla åter tillsamman. Klangfulla rop ljuda. Skott knalla. Ryttarna hänga blott med fotens yttersta spets i stigbygeln. Bakåt, från sidan, under hästen, i tusende olika ställningar lossas skotten, men tscherkessens kula förfelar ej målet, alla kulorna drabba tillsamman på samma fläck, och åter klinga svärden i livlig lek och hästarna springa fria, frustande omkring; ty snabbfotade, nästan som hästarna, kämpa nu männen till fots mot varandra och förfölja varandra.

Varför leker kaukasiern blodiga lekar? Vad vilja dessa manligt härliga krigarskepnader, stolta som Kaukasiens berg? De vilja leva, de vilja dö för ett ädelt mål, de vilja leva, de vilja dö för sitt fädernesland.

Vid bäcken i dalen står en koja, dess yttre är ringa, vem bor därinne.

Mitt på hyddans golv står Vali. Då du varsnar henne, synes hyddan för din blick stråla av guld och juveler och Persiens rosor tyckas dig dofta därinne. Har du sett snön på bergets topp, som rodnar för den första solstrålen! den är ej så ren som hennes panna. Har du sett den fylligaste ros! den är dock tarvlig emot hennes kind. Har du sett blixten halvdold av molnets slöja! Den är matt mot elden, som döljes av de djupa svarta fransarna som skugga Valis öga.

"Vali, min blomma, min älskade, låt ej störa dig av dessa vilda ljud. Se hur inbjudande din bädd kallar dig. Jag har skakat upp kuddarna. Eller kanske vill min duva äta en smula! Se här, du borde visst ha det finaste och raraste som i landet finnes, men i dag har jag ej bättre att ge dig. Smaka ändå litet. Vänta, vänta mitt fina lamm! Ja, ja, bara du väl kommit i en förnäm och rik paschas harem, det blir andra dagar. Vem vet, kanske köper dig själve Padischah!"

"Min mor, icke kan jag sova. Icke orkar jag äta. Vad klingar därute!"

"Å, du mitt gyllne äpple. Det är männen som låtsa krig. Sådant rör icke kvinnorna. Bry dig icke därom. Mitt silvermoln, min gyllne fullmåne, ät dock denna sköna frukt. Lägg dig ned. Se jag skall berätta för dig. Inom några solvarv kommer mannen som skall föra dig till din härlighet. Du får ej vara blek och mager, när du skall göra din lycka. Nå barn, se ej ut som om du ville gråta. Varför skulle du sörja ditt fattiga hem? Du som far till idel dans och fröjd och juveler och glans."

Vali lade smekande sin arm om den gamlas hals och sade: "Moder, säg mig, är då allt detta en så stor lycka?"

Den gamla släppte av förvåning fatet som hon höll i handen. "Vali, mitt hjärta, må Allah bevara dig, vad skulle då vara lycka! Se, se, din gamla fattiga mor som trälar, din far som måste arbeta, din bror som går ut i kriget och kanske dödas där – och du, du behöver redan här i vårt fattiga hem intet annat göra än sova och göra dig goda dagar. Nå se, sitter icke gördeln om ditt liv, smärt och smidigt, att man kan omfatta det med handen? Är du ej fin och mjuk som det spänstigaste dun? Är du ej skön som fullmånen, ack du mitt barn, mitt öga! Hur skulle du väl tveka att icke bliva lycklig! Skall väl en mindre rik man kunna köpa dig? Nej, en drottning skall du bliva i det harem dit du kommer. Tror du din fattiga gamla moder skulle bära den sorgen att mista dig, sin ögonsten, för de penningars skull som för dig skall betalas, nej aldrig om icke det vore för den lycka som väntar dig. Min själ nedtynges dock av att du måste resa så sent på hösten."

"Moder, minns du den unge fången som hade blivit tagen i strid och sedan utväxlades ur fångenskapen. Han var hemma i ett land som jag aldrig hört omtalas, långt, långt härifrån; där det större delen av året är vinter och endast en kort tid grön mark. Där folket är så fattigt att det stundom äter trädens bark och där man är glad att inne i kammarn få en liten stjälk att trivas av växter som här blomstra i varje skreva. Och ändå tycktes han förakta ett liv sådant du omtalar."

"Ack, du oförståndiga barn! En otrogen, en son av en hund! Och jag förbjöd dig ej att sitta om aftnarna vid brunnen och höra honom tala och berätta för barnen. Ja, hindrade dig ej ens när han lärde dig skriva på papper. Och det är nu tre år sedan och du är nu fjorton år gammal och fullvuxna människan och borde förstå att ej tänka på en otrogens ord. Lägg dig nu bara ned och sov. En ung flicka skall aldrig tänka på annat än att vara vacker."

Stormen far vinande över Svarta havets våg. Det sjudande vattnet reser sig till berg, topparna piskas sönder till yrande skum. Som en spån kastas den lilla värnlösa farkost som kämpar mot havets raseri. Finns då intet människoliv ombord? Vilken last är så värdelös att den vågas på Svarta havets bölja, då vinterstormarna rasa och töcknen draga över sjön. Fartyget är lastat med rosor.

Sköna rosor. Tjuguåtta av Georgiens och Tscherkessiens skönaste rosor. Purpurrosor nyss, men nu liknande den vita rosen från Damaskus, som synes äga kvar blott ett återsken av morgonrodnaden, dröjande mellan bladen.

Men mannen, rosornas ägare, han är icke blek som livet, han är blek som döden. Mellan de sammanpressade läpparna framtränger en ed; det är hans egendom som hotas av undergång.

Ensam på det vida havet strider den lilla kaiken med stormen. Ingen seglare vågar sig denna årstid ut. Men just därför är det lilla fartyget ute på färd, ty nu ligga även de ryska kryssarna i hamn, vilka eljes jaga varje köl som, lastad med människovaror, hastar över vågen. Därför måste de sköna rosorna utsättas för Svarta havets vinterstormar – om många förgås betalas de övriga desto bättre. Vad mer om de alla måste lida av resan, de som överleva vinna ju ett liv i glans; det liv man från barndomen lärt dem anse för en kvinnas högsta lycka.

Men se, vid horisonten dyker ett segel upp. Det skymmes åter av vågorna, det dyker åter upp, det synes klarare ehuru ännu omsvept av vintertöcknet. Det närmar sig, det flyger på stormens vingar, det nalkas alltmer. Kaiken utbreder alla sina segel, vattnet brusar kring bogen. Våg på våg slår över däcket. Den avlägsna kryssarn kämpar lik en sjöfågel mot vågen. Vinden griper våldsamt i seglen, framåt, framåt i vilt kapplopp. Allt närmare kaiken nalkas förföljarn. Redan urskiljas färgerna på flaggan som svajar i dess topp, redan synas kanonmynningarna vid dess bog. I vilt raseri stormar Ibrahim, renegaten, de unga rosornas ägare. Han utöser okvädinsord över skepparn och matroserna, han hädar och förbannar.

Men närmare, allt närmare synes förföljarn.

Ett ögonblick står Ibrahim stilla, tyst med natt i blicken. Hastigt springer han upp. "Djävul, du skall åtminstone ej vinna på min undergång." Han går ned i rummet där de unga tärnorna bävande slutit sig tillsamman utan att rätt veta vad som föregår.

"Sköna tärnor, vart vi resa, det veten I alla. I veten vad som väntar eder i Stambul. Han I hört sagorna ur tusen och en natt, haven I hört det härliga liv omtalas den sköna för i en mäktig mans harem? Ett liv som är en vävnad av nöjen, av dans, av smycken och juveler. Vill härskarinnan sova, hennes slavinnor fläkta svalka över hennes kind. Vill hon glädjas: de härligaste danser uppföras på hennes vink. Vill hon prydas, hon säger blott ett ord och smycken, pärlor och juveler hopas kring henne, och Indiens utsöktaste dofter stå henne till tjänst. I badet bland unga sköna tärnor leker hon bort dagen. Mellan doftande rosenhäckar, omgiven av springbrunnarnas strålar, njuter den hulda aftonens behag, och gömda sångerskors härliga toner tävla med näktergalarnas melodier att nedkalla ljuv slummer över hourin i denna paradisets lustgård, där hon vilar på svällande gräsdivaner vid den sakta sorlande bassinen. Intet arbete besudlar hennes mjälla fingrars hennafärgade spetsar; endast silke, guld och pärlor bjuda sig för henne, om hon någon gång skulle vilja virka en prydnad eller en blomma. Med skönhetens allmakt härskar hon över sin omgivning och den stolte pascha, som hon säges tillhöra, är hennes förste slav. Se till sådan härlighet har jag velat föra eder, veten I detta?"

På mången kind uppflammade en hastig rodnad, de svarta ögonen strålade bakom silkesfransarna. De flestas blickar utvisade, att man för österlandets dotter målat en bländande bild av kvinnans liv i det präktiga Stambul. Endast Vali slog ned ögat och drog en djup suck.

"Välan", fortfor Ibrahim, "arma tärnor, ljuva blommor från de vilda bergen, vilka jag velat omflytta i härliga trädgårdar, följen mig".

Uppå däcket hastade Ibrahim, följd av tärnornas hela skara. "Där se! Veten I vad detta fartyg är, se hur det redan nalkas nära. Det är en rysk krigsbrigg, som kommer för att rycka er undan mina händer, att rycka er från all den lycka som väntade eder. Ni kunde misstro mig, men I haven hört edra fäder, edra mödrar, edra bröder säga detsamma. I veten att moskoviternas kryssare passa på för att uppsnappa de tärnor som föras till Stambuls härlighet. Ha, se, de komma allt närmare. Innan kort skola dessa hundsöner gripa eder med sina oheliga händer, de skola avslita edra slöjor. De skola föra eder till sitt land, och i stället för att bli härskarinnor hos mäktiga paschor, skolen I lämnas till slavinnor åt svarta, orena kosacker. I stället för dans och musik skolen I drivas till tungt arbete, med piskslag till nöje och trasor till prydnad. Ha, viljen I lämna eder i våld åt vilda horder. Edra mödrar skola förbanna sina grå hår."

Skälvande av ångest slöto sig de unga tillsamman, lika blommorna i hortensians kronor.

Nu ljöd från briggen ett skott, kulan ven och ned störtade kaikens segel från splittrad mast.

En storm av eder ljöd från Ibrahims läppar. "Välan, Tscherkessiens och Georgiens tärnor, tappra, fria krigares systrar och döttrar, – viljen I bliva kosackernas slavinnor eller viljen I hellre dö."

Bävande, med bleka läppar, viskade de unga: "Hellre dö!"

Och främst i spetsen för flickorna steg Vali. Hon lyfte upp sin slöja och blickade mot himlen, men ingen stjärna syntes där att besvara hennes blick.

"Fri är Vali, fria äro vi alla, blott vi vilja. Låtom oss följas åt i döden." Vali vände sitt anlete mot öster.

Ännu en kula från briggen slog ned i kaikens tackling, den lade sig ned på sidan. Vad skymtar mot vattnet? Var det stöten av fartyget som uppdrev mjällvitt skum, var det vågen som brusade över däcket? Lätta dräkter fladdra, en tätt sluten krans av rosor gungar ett ögonblick på vågorna. Ett rop, ett enda, ett skri av bävan ljuder, och vågorna sluta Kaukasiens och Georgiens skönaste tärnor.

Ett häftigt larm uppstår på briggen. En julle sättes ut och bemannas i ett ögonblick. En ung officer och tvenne man i jullen vilja kämpa mot storm och våg. Jullen välter upp och ned. Matroserna fatta tag i dess kant. Officeren simmar ännu några tag, en flik av en vit dräkt synes nära honom på vattnet. Han lyckas gripa den. Han strider mot den brusande vågen och når slutligen jullen, vars kant även han med ena handen lyckas omfatta; den andra handen griper hårt fast det vita tyget. Krafterna börja svika, snart skall han ej mera förmå fasthålla sig vid båtkanten. Men räddarna äro nära. Från briggen har en större båt hunnit utsättas, och innan kort äro alla där ombord, jullens tre män och en avsvimmad flicka.

Vakna Vali, du skulle ej sova om du visste vem som bemödar sig att återkalla dig till livet. Minns ej Vali sin barndomsvän, den fångne ynglingen från fjärran land? Han har redan igenkänt den han frälst ur djupets grav, och snart hälsar även hennes öga sin räddare.

Stormen lugnar, töcknen skingras. Solen lyser åter. Några dagar kryssar briggen ännu på havet. Äntligen skall den återgå till hamn, men åter resa sig storm och våg, åter tätna töcknen kring skeppet, åter visar det ogästvänliga havet sin vildhet, och som ett redlöst vrak kastas slutligen briggen mot turkiska kusten och sönderslås i spillror.

Folk samlas på stranden, de lösa Ibrahim och sina fångna landsmän, som legat bundna i skeppsrummet, och uppretade av dem misshandla de skeppets folk. I Ibrahims våld återlämnas hans egendom, hans slavinna.

Dörrarna stå öppna till slavbasarens rum. Utan slöjor sitta kvinnorna, ty köparna gå från rum till rum och bese de utbjudna varorna. Ser du dessa abessinska kvinnor, stolta, sköna, behagfulla. Sorgligt men milt se de på de kringvandrande köparna. De gråta icke, de tala icke, blott blicken talar om sorg.

Och dessa kvinnor, svarta som ebenholts, med bländande vita tänder. Raska arbeterskor, om än mindre sköna än de vita kvinnorna. De äro ock mindre dyrköpta.

Denna stolta, svartögda kvinna med sitt barn, som hon med förtvivlan i blicken sluter till sitt bröst, skall hon säljas? Hon tror så, hennes man har hitsänt henne till straff. Han befallde henne i går att knäböjande räcka honom pipan och hon lydde endast motvilligt. Hon skall därför lära sig ödmjukhet. Vill än någon köpa henne, så säljes hon icke. Hennes make är god, han vill ej förskjuta henne; han vet att hon dock i grunden är foglig och lydig och älskar honom mer än sitt liv.

Nu inträder en ståtlig man. Hans päls utvisar hög rang. Säljarna buga vördnadsfullt för honom och visa sina skönaste varor; men den nye köparn skakar blott på huvudet, i det han blickar in i det ena rummet efter det andra. Säljarna omgiva honom vördnadsfullt. De rosa sina varor, de öppna andra dörrar som förut varit halvt tillslutna. Där synes i varje rum blott en enda flicka, vaktad av en gammal slavinna.

En båt med sköna kvinnor från Gurien hade lyckats smyga sig oupptäckt fram över havet. Det är dessa sköna tärnor som sålunda visas. De äro prydda med lysande dräkter, pärlor och smycken. Stolta, likgiltiga se de flesta bort från den uppmärksamme köparn. Nej, ännu är han icke nöjd. Skönare för Padischas harem!

Nu tränger sig en ny säljare fram. "Herre, vill du behaga att kasta en blick på den härliga som din tjänare har att sälja, så skall du ej längre finna dig missnöjd." Han öppnar en dörr och visar triumferande den sköna.

Vali, varför tyder din blick smärta, varför darrar en tår i de långa ögonhåren, ser du ej hur hänförd den inkomne stirrar på dig.

"30,000 piaster, herre, icke en para mindre. Hon kostar mig vida mer. Jag förlorade många, denna enda återstår, den skönaste av dem alla!"

"De äro dina", svarade köparn. "Herre, kostar hon er mycket pengar, så skall ni ock äga den skönaste kvinna inom Stambuls murar."

"Allah, allah, en sådan kvinna är icke för en ringa man. Nej, jag behöver en stege att kliva upp till nådens solsken. Hon skall bliva min gåva till Padischah, den segerrike Schehinschah, den lysande sultaners sultan. Måtte hans skugga aldrig bliva mindre."

På sin divan sitter Murad Pascha njutande sin kef. Från chibouquen stiga lätta rökmoln av den finaste doftande tobak. Ett behagligt lugn vilar över hela hans varelse. Det synes att han drömmer, ehuru han icke sover.

En slav inträder. "Herre, din slav, franken som du lovat förunna lyckan av att få nedfalla inför ditt anlete, beder om din nåd."

Med någon motvilja såg Murad sig störd i sin kef, men stod upp och mötte främlingen med ett vänligt: "Måtte tiden vara lycklig", i det han lade handen med dess uppåt pekande tumme på sitt bröst.

Sedan främlingen hälsat och emottagit en pipa, vars ambra-munstycke glänste av juveler, blivit bestänkt med rosenvatten och fått en guldbroderad handduk utbredd på sina knän samt börjat dricka en kopp väl omskvalpat kaffe som bjudits honom, började Murad samtalet, sedan man först växlat några artigheter.

"Jag var i går gäst hos er ambassdör och såg hur ni själva gjorde eder besvär att dansa i stället för att låta edra kvinnor dansa för eder. Underbart! Underbart! Så många obeslöjade kvinnor, så mycken fägring! Allah, allah, det är för mycket för en rätttrogen att åse. Vilka ismänniskor I måtten vara, som tillåten edra kvinnor så visa sig för allas ögon. Jag talade med några av dem. Avundsvärda ären I i sanning. De äro sköna som houris och visa som mollas! Sådana kvinnor vore angenäma att äga. Hur tråkiga äro icke våra kvinnor däremot! Sköna som fullmånen, kinder som rosor, ögon som eld; men själlösa, dumma som bildstoder. Allah, allah, man ledsnar vid dessa enfaldiga varelser."

"Kan ni väl begära att de skola vara annorlunda", sade främlingen, i det han ställde bort sin kaffekopp på det lilla med ädla stenar sirade tefatet. "Från släkte till släkte hemfallna åt slaveriet, utan undervisning, vad kan ni väl vänta av dem? Ni kanske knappt låter edra fruntimmer lära sig läsa och skriva!"

"Läsa och skriva! Bosch! Vad skulle de därmed. Intet annat än ställa till intriger. Läsa och skriva kärleksbrev. Nej, vid profeten, kunskaper angå ej fruntimmer. Vara vacker och pryda sig för att behaga sin herre, det är vad hon behöver förstå. Och vad talen I om slaveri? Idel skräp. Göra de väl annat än äta och sova, kläda sig granna och besöka baden. Mannen måste sträva och arbeta för att tillfredsställa deras nycker. Han är den som är slav och icke de. Listiga äro de som ormar!"

"List är slavens vapen, ni tvingar edra kvinnor att bruka det. De tillgripa list emedan dem nekas frihet och rätt."

Paschans läkare anmäldes, och nu inträdde den ännu unge Hekim Muhammed efendi. Den förtrogne inträdde ödmjukt, men paschan vinkade honom genast närmare och sade: "Muhammed efendi, hör hur franken talar! Sådant har jag ock förut hört av nasarenerna. Deras kvinnor kunna kanske vara förståndiga, ja man säger till och med dygdiga. Olika äro österlandets flickor. Gud är Gud och Mahomet är hans profet. Gott är allt såsom det är." Nu vände han sig åter till den främmande och frågade: "Har ni icke hört talas om den nya fermanen emot kvinnornas tilltagande självsvåld? Behövlig i sanning! Ser man dem icke dra ned sin jasmak så att halva kinden synes? Är ej den feredsche, vari de insvepa sig, ofta av så smidigt tyg att man nästan kan gissa om personen är ung eller gammal? Gå de ej ofta med svarta kängor i stället för sina anständiga gula halvstövlar? Dessa och många andra dylika oskick äro nu sträng näpst underkastade."

Den främmande skakade lätt på huvudet. "Ni värderade ju dock våra kvinnors högre själsförmåga. Unna även edra någon frihet. Låt dem bliva edra hustrur i stället för edra slavinnor och ni skall se dem bli människor i stället för bilder som äga förmåga endast till list."

Den unge Hekim steg upp, tog ett steg framåt och sade: "Ack, visste ni hur dumma våra kvinnor äro, ni skulle ej tala så. De skulle icke tåla frihet. De skulle bli dåliga, sedeslösa, otrogna. Nej, nej, ni må besegra oss, göra oss till slavar, sönderslita oss, men kvinnorna frigiva vi aldrig."

"Visserligen, visserligen, Gud är stor! Så är det. Annorlunda kan det icke ske. Till deras herrar har Allah gjort oss", sade paschan bifallande, i det han blåste röken ur pipan.

"Och dock kommer jag i dag enkom för att begära en kvinnas frigivande. Ers excellens känner händelsen med det plundrade ryska fartyget och att er regering, på vår ambassadörs anfordran, befallde folkets frigivande och egendomens återställande. En person har dock icke blivit frigiven, en ung tscherkessisk flicka. Man har påstått att hon tillhörde en av hans höghet sultanens undersåtar. Nåväl, vår minister önskade helst att ej vidare behöva besvära Höga Porten med denna sak. Slavinnan säges vara köpt av ers excellens. Giv henne fri, köpesumman skall bliva eder återbetalad."

"Backalum, vi få väl se", sade paschan betänksamt, blåsande röken ur sin pipa. Efter en kort tystnad tillade han: "Gärna ville jag göra eder till viljes, det är dock denna gången icke möjligt. Flickan är redan för flere dagar sedan sänd till hans höghet sultanens harem och emottagen av Kislar Agha och Kehaja Khadunna. Rätt ledsamt, rätt ledsamt! Därifrån kan ni icke få henne." Den främmande spände en misstrogen blick i paschan, som satt godmodigt rökande sin pipa och ej ens tycktes märka sin gästs mörka min.

"Stackars gosse", sade den främmande vid sig själv. "Det sade jag honom genast att det aldrig lyckas med att fatta en stor passion för en turkisk kvinna." Efter åtskilliga ömsesidiga artighetsbetygelser gick den främmande bort, och paschan vände sig genast därefter till läkarn sägande: "Otrogne hund! Kommer giaurn och begär en av paradisets houris; skapad blott för att förljuva en rättrogens liv."

"Herre, men du har ju ännu icke sänt bort henne?" anmärkte Muhamed.

"Bosch, bosch! skulle jag giva pärlan sanning till ett orent djur! må han storkna i lögnen. I morgon skall hon föras. Jag vill låta Fatme underrätta henne därom, på det hon må vara beredd och pryda sig på det bästa."

"Fröjdas icke Vali då hon hör att den stolta dagen nalkas? Tänker hon icke på den glädje hennes moder skulle känna, om hon visste att hennes dotter skall uppnå den högsta jordiska lycka hon för henne kunnat drömma? Nej, Vali sitter dyster, tyst som en marmorbild. Omkring den sorgsna rör sig den gamla negrinnan Fatme. Hon pratar och vill roa den bedrövade sköna. Åh, håh, herren över alla herrar, trons ljus, världens behärskare; ja, du kan väl ha skäl att vara allvarsam och tänka på hur du skall rätt förstå att skicka dig i den stora ära som väntar dig. Men var glad, skön Vali. Ingen skönare blomma än du har ännu bestrålats av den lysande solen. Allah bevare dem, Kasseki Sultana, månen, och därtill alla stjärnorna i seraljen, de äro säkerligen alla strålande av fägring, Allah bevare mig ifrån att vilja skymfa dem, men jag har icke haft lyckan att se dem, och din fägring ser jag med dessa mina båda gamla ögon. – Åh håh, en otrogen, en oren kafir skulle visst du vara ärnad för! Han trängde sig in till hans nåde paschan (Allah göre hans levnad lyckosam) och ville köpa dig. Tvi sådan hund."

Hastigt blev Vali uppmärksam. "Ville han köpa mig, säger du?" frågade hon ivrigt.

"Ja barn, ja, sådan dåre! Han sade att det vore en frank från det strandade skeppet som ville ha dig. Jo kan man tro! Jag hörde det alltihop berättas av slavarna därinne."

Valis anlete liknade en sjö som bestrålas av solen och återstrålar glans från varje våg, men hastigt skymmes solen av moln, och dystra mörka svalla sjöns böljor.

"Så ja, så där skall du stråla, nu är du skön! Ånej, barn, tag icke det där sorgsna utseendet igen. I morgon när du föres till seraljen skall du ta den där vackra minen på dig."

"I morgon, i morgon redan?"

"Ja, hans nåde paschan bad mig underrätta dig därom och bad mig pryda dig på det skönaste. Nå nå, ge dig nu då inte så förskräckligt. Lägg dig att sova att du må vara blomstrande i morgon."

Men Valis öga sökte icke ny glans i sömnen, det läskades icke ens av tårar. Ångestfullt kastade sig den unga på divanen där hon skulle vila. "Han bad mig bedja; men ack, profeten själv har ju befallt, skulle hans lag väl brytas för en kvinnas skull, hon är ju skapad blott för mannens nöje, hennes väl eller ve är ju ett intet! Min fader, min fader, kan du ej höra din dotters rop – ack nej, min fader har ju sålt mig för penningar. Moder, du älskade ju din lilla flicka; ack nej, ack nej, inte heller hon ville befria mig om hon kunde det, hon skulle glädjas åt min lycka. Broder, du stolte, unge broder, du krigare som kämpar för friheten, hjälp den arma Vali. Ack nej, nej. – Du är en ädel krigare, Vali blott en stackars flicka. Hon måste dö, ack, men får dock ej dö!"

"Varför fick Vali fägring! Icke till glädje för sig själv genom det hon kunnat glädja den hon älskar. Dock fägringen är ju hennes, kan hon icke kasta bort den? Men ack – han skall icke bry sig om den fula. Hon skickas till basaren, hon säljes till slavinna åt en fattig man, hon får träla och släpa med tungt arbete. Dock – vem vet – han söker henne ju; han skall icke älska den fula Vali, men han skall ha medlidande med henne, han skall kanske köpa henne till slavinna åt en skön kvinna, som han väljer till maka; han som ej vill ha mer än en att älska. Vali skulle få tjäna henne, få pryda henne, få göra hennes sinne glatt med sin vänliga, uppmärksamma tjänst, och han skulle fägnas därav."

Det var morgon, Fatme skulle ledsaga. Vali till badet.

"Fatme, minns du den där starka vätskan varmed du skurade mässingsbeslagen där borta och som brände sår på mitt finger, när en droppe föll därpå, så att du sade jag för alltid skulle få ärr därav. Kan du skaffa mig sådan?"

"Vad skall Vali därmed?" frågade Fatme förvånad.

"Jag förstår att göra huden fin genom att använda den i badet. Du har prisat min hys sammetslikhet, nu vet du hemligheten att göra den sådan. Men du får ej för någon omtala detta."

"Herre, din sköna slavinna är svart", sade slaven som inträdde till Murad pascha.

"Svart? – vad pratar du, son av en hund?"

"Hon har tvättat sig med den starka oljan varmed vi skura metall." Här tystnade slaven, men när han märkte sin herres vrede börja jäsa så starkt att han räddes att genast erhålla bastonad för sitt budskap, så tillade han: "Men Hekim Muhammed efendi säger att det kan tvättas bort."

"Hund, vad ljuger du?"

"Må jag förgås om jag ljuger. Hekimen mötte den gamla Fatme när hon kom med oljan och, vis som han är, gissade han att slavinnan hade något ont i sinnet och bytte den till en blott färgande olja, som väl svider duktigt i skinnet, men som han kan tvätta bort med en annan vätska."

Paschan satte sig åter ned på soffan, därifrån han i förskräckelsen stigit upp. "Allah, allah! sådan ilsken stygga! Tror hon man betalar 30,000 piaster för att hon skall få förstöra sin skönhet. Sådan bedragerska! Vilja frånstjäla mig sin skönhet som jag så dyrt betalat. Bedraga mig på min egendom. Som jag säger: äro icke kvinnorna mer djur än människor? Hava de ringaste begrepp om rätt och orätt? Nej, djur äro de, värre än djur. Vid min herre sultanens skägg, man kan bli rasande för mindre. Men vad kan jag göra åt henne? Låter jag straffa henne, så gråter hon och skämmer sina ögons glans. Den otacksamma! Har jag ej låtit hämta henne kläder, så ståtliga att de skulle anstått själva sultana Validé. Har jag ej låtit ge henne både sylter och sockerbakelser? Men sådana äro de, jag känner dem, illistiga och otacksamma."

Tio år hava förflutit. Dagen ligger varm och klar över Stambul. Gyllene Hornet strålar, luften fylles av dofter från tusende blommor. En täckt slup ligger vid seraljens strand. Smärre båtar fara omkring för att jaga undan varje annan farkost. En del av seraljens damer skola flyttas till sommarslottet Kadiköi.

Från seraljens port ned till stranden stå svarta slavar och spänna tygstycken på ömse sidor om vägen för att ingen må få se ens en skymt av de beslöjade damer, som nu träda ut ur palatset, åtföljda av Kislar Agha och en mängd svarta slavar. De flesta fruntimmerna prata livligt. Det är en stor tilldragelse att för några veckor förflyttas till ett annat palats. Detta livar dem.

Nyfiket titta damerna omkring sig men kunna ej se annat än himlen och de skymmande tygväggarna. Några personer hava närmat sig, de jagas bort. En frank med ett fruntimmer vid armen nalkas helt nära. En vind lyfter en flik av tygväggen, häftigt skriker Kislar Agha åt slavarna att bättre ge akt. Ett litet buller uppstår, en av damerna ger ett kvävt rop. Franken och hans dam draga sig tillbaka.

Några dagar senare lämnade en gammal kvinna i ryska ministerhotellet ett brev jämte en växt i en blomstervas. Därifrån tillställdes det sin ägare, en resande. Brevet lydde:

    Valis forne vän och räddare, frid vare med dig!

    Jag såg dig för få dagar sedan, du kunde icke känna igen mig. Du
    är densamme som du var; din maka, hell och säll vare hon, lik
    morgonrodnan stod hon vid solens sida. Vali är gammal, ögats
    glans är slocknad, kindens rosor äro fallna bort.

    Vali har känt glädje: hon ägde en dotter. Fyra månvarv gammal
    trolovades hon åt Mustafa pascha, den gamle blodätarn. Fem
    månvarv gammal vissnade den späda knoppen. Modern prisade
    Allahs nåd.

    Vali ägde en fågel i bur: den sjöng och tröstade hennes hjärta.
    Men hon förstod tvång och fängelse! Hon lät föra sin vän till
    en lund vid Bosporens strand.

    När den sålda flickan fördes från sitt hem, såg hon ett frö falla
    från den gräsbunt vid vilken hennes broders häst stod betande. Hon
    plockade upp fröet och gömde det vid sin barm. Fröet har vuxit upp
    till ett litet träd i Valis kammare. Men det tvinar, det längtar
    till bergens fria värld. Valis forne vän, för trädet till sitt
    hemlands luft, sätt det i sitt hemlands jord. Gör detta för Valis
    skull, hon har intet mer att önska.

    Du lärde Vali att hon ej har lov att taga sitt liv: hon lever.
    Du bad henne bedja: hon ber.

    Frid vare med dig, med henne som gläder ditt hjärta och med dina
    barn. Frihet och livets fullhet vare eder.

HILDRED.

"Sångernas Clenmor sjung, låt tonerna ljuda från harpans strängar. Sjung en sång om mannabragd, om krigets blodiga rusande lek. Låt tonerna skälla som svärdsklang mot sköldar; men sjung ock skönhetens pris, låt sången smälta som det milda ekot om kvällen när lugnet vilar över Loch Lomonds vatten; då själva gnyet av korsade vapen återstudsar från Ben Lomonds klippa milt och smekande som vågsvallets röst."

Villigt grep Clenmor harpans strängar vid hövdingens ord, och tonerna brusade fram likt bergforsens vatten. Men hastigt höjde sig en man från sin plats nära hövdingen, där han suttit högt ovan vasallerna, än högre från tjänarna vid bordets nedre rand. Det var Dougal, Hildreds fosterfader, mannen med den dubbla synen. Fram steg han till sångarn, ryckte ur slidan sin dolk och for med den över strängarna, som klagande med ett skarpt ljud föllo tvärs avskurna från varandra. Lik blixten ur nattens moln flög blicken ur hövdingens öga. "Dougal, tidigare bragd nöts ut, räcker ej för alltid till sköld för stundens dåd – ögonblickets svärd avskär lätt framtids blick. Gå!"

Högt reste Dougal sitt gråa huvud och sade: "Aldrig skall Eakins dotter höra sång, som prisar skönheten hos den som en dag skall sitta efter henne vid Corallins sida, på den plats som tillhör hövdingens maka. Må Corallins svärd drabba den gamle Dougal, han vet att dö!"

Han kvarstod ett ögonblick och lämnade sedan långsamt salen.

Blek och stel som en bildstod satt den stolta Hildred, Corallins maka, endast de nattsvarta ögonen lågade.

Men hövdingen själv satte sig åter ned, fattade en silverpokal bräddad med vin och tömde den häftigt i ett drag, fyllde den åter och räckte den till sångarn sägande: "Drick, Clenmor, drick, låt vinet elda sångens eld; göm bägarn, låt dess silver trösta strängens silver."

Sångarns mulna blick klarnade, men ingen sång över värdens frikostighet kunde nu höjas enligt sångarsed, ty brustna lågo harpans strängar. Och nu reste sig Corallin och sade: "Upp, pilar och bågar! Skyndom! Ett ypperligt jakthorn för den som genomskjuter skölden där på pelarn."

Upp rusade männen alla och grepo till sina vapen. Skrämd av blicken ur Corallins öga hade den unga Edith dragit sig tätt intill Hildred, liksom sökande skydd. Den sachsiska flickan fattade ej ännu rätt höglandets mål. Hon hade blott sett, men ej förstått vad som föregått. Nu blickade hon upp mot Hildred och såg hennes stela blick fäst på sig, och hemsk i sitt sinne, utan att rätt veta varför, drog hon sig åter längre ifrån henne och bjöd till att fästa sin uppmärksamhet vid männens vapenlekar.

Ännu länge satt Hildred blek, bildstodlik, men äntligen sade hon dovt: "Å, jag visste det länge, jag kände att så var, dock ville jag ej tro rösten i mitt inre. Men framtiden går dock igen i siarns ord. Hans öga ser ännu fosterdottern i högsätet vid Corallins sida; men den inre synen ser där redan sachsarnas flicka. Å – jag vill finna bot."

Ben Lomonds topp strålar ännu i ljus, i dalen är natt. Över Loch Lomonds yta far susande storm och kastar skummande vågor mot öde klippa som brant höjer sig ur vattnet. Nej, icke öde, i klippstalpet bor Norna den gamla, vattnets och eldens och luftens mäktiga kuvarinna.

En ensam liten båt kämpar mot sjöns vredgade vågor. Vem är den djärva som trotsar storm och natt. Hövdingens maka, är det väl hon som med håret fladdrande för vinden och dräkten sliten av ilen kämpar mot stormen och regnet som nu börjar strömma ned!

"Norna, låt upp, låt upp för Hildred, hövdingens maka."

Dörren av obarkade furustammar sköts undan och ut trädde Norna i hålans yttre välvning. Det sprakande blosset i hennes hand brann klart och kastade gnistor vida omkring i mörkret som nu föll likt en mantel kring nejden. Endast svagt avtecknade sig numera den brända furan på Ben Lomonds topp mot den molnhöljda himmeln. Men av blosset upplystes klart Nornas gestalt där hon stod högrest och med en vink av sin hand hälsade sin stamhövdings maka och bjöd henne inträda.

Hildred inträdde, vattnet strömmade från hennes hår och från hennes dräkt, hon märkte det ej.

"Norna du är mäktig, din hövdings maka anropar dig om bistånd."

Norna log ett underligt vilt löje. "Älskade Corallins maka regnet och stormen, efter hon icke befallde dem vara stilla när hon ville färdas."

"Storm, regn, lappri! Norna, besvärj stormen i ett människobröst, det är mera."

"Stolt är Hildred. Mäktar hon icke besvärja stormen på en så liten sjö som blodet i ett människohjärta? Vad begär Hildred av Norna?"

"Norna, hör mig. En av stammens barn, en anförvant till Corallin, gifte sig med en låglandets son, en sachsare, och flyttade med honom till hans hem, där hon även födde ett barn. Fader och moder dogo ej längesedan och Corallin tog vård om den värnlösa flickan, i vars ådror stammens blod rinner. Han tog henne till sitt hus, och hon har vistats där sedan. Låglandsflickans gyllne lockar, hennes smil och hennes månskensögon hava förtrollat Corallin. Sachsarnas veka flicka, som endast förstår att i kammarn leka med nålen, har förhäxat den starke. Norna är mäktig, du råder över naturens krafter. Häv denna förtrollning som binder Corallin, jaga bort sachsarnas flicka."

"Har Hildred läst i sin makes själ?"

"Länge har jag fruktat den lismande, veka flickans smil, i dag är jag säker. Dougal, med den dubbla synen, har sett henne som Corallins maka."

"Är Hildred icke dödlig?"

"Ja, jag är dödlig, ja, och efter mig skall kanske en annan bliva Corallins maka. En annan skall äga hans hjärta, en annan skall vara hans barns mor. Han skall glömma Hildred; och en annan skall dela hans ära och sitta vid hans sida. Å, och min Eakin, min späde, han skall ingen moder äga, och en styvmoders öga skall avundsamt se Corallins förstfödde. Dock, vare det än så, blott icke denna Edith, denna sachsarnas docka, detta svaga strå som brytes vid blotta ljudet av svärdens klang. Höglandshövdingens maka skall icke vara svag, hon skall tåla höra vapnens gny och icke bäva att se blod. Solen får ej finna henne i säng, vårdarinnan av det stora huset, hundrades matutdelerska. Sachsarnas flicka vilar förvekligad på sina dynor och tjänarinnorna förstöra det rika förråd jag sammanlagt. Blev någonsin tartanet slut i Hildreds kamrar, om än femtio av männen behövde dräkter? Sachsarnas flicka har lärt sig läsa i bok i stället för att spinna, att skriva med penna i stället för att väva. Norna, lär mig häva den förtrollning som fängslar Corallin."

"I morgon skall Norna komma till hövdingens gård."

Norna kastade tillsamman några bränder som glödde i ett hörn av hålan och påkastade nytt ris som uppflammade. Röken virvlade upp mot hålans värvning och försvann genom osynliga rämnor.

"Elden är varm i Nornas håla som i hövdingens sal. Gå icke än, hör stormen, hör regnet. Norna fruktar dem icke, hon bor i regnet, hon bäres av stormen; men dessa makter ödmjuka sig icke inför jordens väldige. Gå icke än, kinden är blek, handen darrar."

"I morgon", sade Hildred utan att svara på Nornas inbjudning att dröja.

"I morgon, om än vind och våg och sky lägga sig däremot."

Och Norna kom; men i feber och yrsel låg Hildred. Hon talade: "Norna, jag skall dö, det ropade stormen till mig, det susade regnet för mig, då det trängde tvärt igenom min kropp och lade is i mitt blod, det dånade vågen mot båtens kant. Jag skall dö, men hon måste följa mig, hon måste ock dö. Giv mig dolken där, fort. Hon måste dö."

Brådskande grep Hildred dolken, men slängde den långt ifrån sig. "Nej, dock icke dö. Hon är så späd. Icke vill jag förtrampa den svaga. Hon må leva, blott hon icke griper efter vad som är mitt, mitt in i evigheten. Må hon lösa den förtrollning vari hon snärjer honom."

Tyst låg Hildred en stund, men talade åter med låg dämpad röst: "Norna, jag skall dö, men jag kan det icke, om jag icke vet, att denna sachsiska flicka aldrig blir Corallins maka, aldrig mitt barns mor." Upp reste sig den bleka, stirrande gestalten av Hildred och sade dovt: "Blir Edith Corallins maka, så måste jag hämnas. Det brinner i min själ, det är hatets låga, den kan ej slockna! Vid din makt, Norna, vid alla de krafter som regera elden och vattnet besvär jag dig, giv mig medel att hämnas."

Norna bävade samman, liksom kuvad av besvärjelsen. Hon svarade med våldsam ansträngning: "Å, jag måste lyda, den döende behärskar mig; icke mänska mera, icke ande än!"

"Skynda, Norna, snart är det för sent. Vad kan den dödas hat som lever ännu i graven?"

Upp reste sig Norna, blek som en död. Hennes ögon stirrade, hennes hår syntes resa sig och med utsträckt hand stod hon talande liksom i bävan, liksom hon varit tvungen att uttala orden: "Tre gånger efter det Edith blivit Corallins maka är hon i ditt våld, ett ögonblick varje gång. En gång varje vår, när dagen gryr just som månen nått sitt fylle, sedan dag och natt jämnats om våren. Lyckas du detta ögonblick finna henne sovande, då äger du makt över henne. Men andens lagar brytas ej strafflöst, är ej värvet utfört då, så finnes icke mera någon räddning ur det otillfredsställda hatets förtärande eld. Hildred, Hildred, välj kärlek, välj icke hat! Det förtär, det bränner för evigt! Låt hatet slockna i kärlek."

Klagoskrän ljuda över Loch Lomonds vatten. Gråt och skri återskalla från Ben Lomonds klyftor. Varför gråta stammens gamla kvinnor, varför ljuda klagoskrän? Corallins stolta maka är död, ännu en gång skall hon hedras förrän hennes lik gömmes i mullen. Dödsvaka hålles, gråterskorna höja dödsklagan.

Länge sjunga barderna en sång om Hildred den stolta och Edith den fagra. Och Höglandets flickor sjunga sången om hur kärlek dock är starkare än hat.

Barderna sjunga och Höglandets tärnor de sjunga, att Hildred den stolta icke fann ro i sin grav, hatet drev henne att irra som höstens sky för vinden.

"Det första året", så sjunga de, "då första gången månen fyllde sig, när gryningens första stråle skimrade vid himlaranden; då fann Hildreds irrande ande Edith arbetande i spetsen för flitiga tärnor och i fördubblat hat hastade hon bort att irra ännu ett år."

"Det andra året", så sjunga de, "vid samma stund, fann Hildred Corallins unga maka i bön vid den sovande makens bädd och i fördubblad vrede måste hon åter hasta bort att irra omkring."

"Och det tredje årets stund kom", så sjunga de ännu, "och vild i stormvirveln kom Hildreds irrande ande för att fatta den nu slumrande Edith. Men på den unga styvmoderns arm, med det lockiga huvudet lutat mot hennes bröst, slumrar den späde gossen, Hildreds son. Den första stund den feberglödande gossen fått ro, den första stund Ediths ögon slutit sig av trötthet sedan de många dagar och nätter vakat över det klagande barnet i hennes famn."

"Allt stillare blev stormen", så sjunga barderna, så sjunga flickorna, "allt mera ljusnar skyn, östern smyckar sig med glödande rosor, solens öga strålar över världen, och glad slår den unga Edith upp sitt öga, ty så ljuvligt stilla slumrar den lille på hennes arm".

"Och icke mera", så sjunges med glada toner, "icke mera irrar Hildreds ande omkring; ty hat lever över graven, men kärlek är starkare än hat, och Hildreds hat har slocknat i kärlek".

BITTRAST

    Väl vet jag ett ve för ett hjärta,
    väl känner jag tvenne också:
    men jag vet dock en djupare smärta,
    mer kvalfull än dessa två.

    Ja, svek den du älskar, visst brände
    ett kval i ditt hjärta också,
    och låg död han på båren, visst kände
    du kvalens bitterhet då.

    Dock vet jag en smärta, som vida
    går över de sorgliga två.
    Att se honom täras och lida,
    det kvalet är bittrast ändå.

DEN FÄNGSLADE BARDENS MAKA SJUNGER

    Fick fordom jag vara i blomstrande vår
    din unga, din lyckliga brud,
    hur skulle jag nu när stormen slår,
    ej stå trofast hos dig inför Gud!

    Ej kunde jag dela din ära och glans,
    där din bana gick högt över min,
    men i fängelsets cell, här rum för mig fanns,
    sen dig lidandet korat till sin.

    Och icke din ära, din glans och ditt namn
    det var som hit lockade mig:
    men mig fängelset syntes min käraste hamn,
    sen där man fängslade dig.

    Går än genom sekler i jubel ditt namn,
    nu trycker dock bojan ditt bröst.
    Men kanske ges ro i en älskande famn
    eller lugnar en smekande röst.

    Och levde jag en gång i kärlek och vår
    den strålande dagen med dig,
    så lyser nog än, fast mörker här rår,
    ett stilla ljus dock för mig.

    Då ville jag skämta i kärlek och vår,
    din unga, din lyckliga brud,
    nu vill jag väl ock, då sorgen oss slår,
    stå trofast hos dig inför Gud.