[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fm5jTwfW9jp-n1pxlWZylEVQuu35bayCT2VsdLLIwarY":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":11,"gutenbergSubjects":20,"gutenbergCategories":21,"gutenbergSummary":11,"gutenbergTranslators":22,"gutenbergDownloadCount":11,"aiDescription":23,"preamble":24,"content":25},1275,"Teckningar och drömmar","Runeberg, Fredrika",1807,1879,"1275-runeberg-fredrika-teckningar-och-drommar","1275__Runeberg_Fredrika__Teckningar_och_drömmar",null,"novelli",[],[],"sv",1861,54694,243406,true,[],[],[],"Kokoelma lyhytproosaa ja kertomuksia, joissa käsitellään naisen asemaa, perhe-elämää ja historiallisia kohtaloita. Teos koostuu vuosien varrella syntyneistä proosaluonnoksista, joissa yhdistyvät arkiset havainnot ja mielikuvitukselliset unet.","'Teckningar och drömmar' av Fredrika Runeberg är Projekt Lönnrots\nutgivelse nr 1275. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga\nvärlden, varför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn\ntill e-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Helvi Ollikainen och Projekt Lönnrot.","TECKNINGAR OCH DRÖMMAR\n\nAv\n\nFREDRIKA RUNEBERG\n\n\nI urval av Karin Allardt Ekelund\n\n\n\n\n\nHelsingfors,\nSöderström & C:o Förlagsaktiebolag,\n1944.\n\nTammerfors Handelstryckeri.\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\n Förord\n Aikyn. Teckningar och drömmar 1861\n Simrith. Kalendern Necken 1845\n Manalajungfrun. Borgå tidning 1845\n En dröm. Kalendern Necken 1845\n Salik Sardar khans maka. Litteraturbladet 1857\n En saga om vreden. Teckningar och drömmar 1861\n Liljekonvaljen\n Kvinnan på Tongatabu. Teckningar och drömmar 1861\n Oleandern. Teckn. och drömmar 1861\n Strålbarnen. Teckn. och drömmar 1861\n Bankväxten. Litteraturbladet 1857\n Miriam. Teckn. och drömmar 1861\n Tre som flyttade till Sverige. Litt. bladet 1859\n Bosen. Litteraturbladet 1860\n Indianens kvinna. Litt. bladet 1857\n Elas frågor. Teckn. och drömmar 1861\n Lilla isgumman. Teckn. och drömmar 1861\n Vad skall den gamla? Teckn. och drömmar 1861\n Kuhinanuis dotter. Litt. bladet 1857\n Puppan. Litteraturbladet 1859\n Fläktarnas lek. Teckn. och drömmar 1861\n Glasörat. Kalendern Necken 1847\n De vackraste händerna. Litt. bladet 1857\n Blommornas nytta. Litt. bladet 1860\n Harpspelerskans dotter. Litt. bladet 1857\n Facetter av kvinnans liv. Teckn. och drömmar 1861\n Jasminen. Teckn. och drömmar 1861\n Den upp- och nedvända världen. Litt. bladet 1857\n Aminas dröm. Litt. bladet 1856\n Kamtschadalens hustru. Teckn. och drömmar 1861\n Ella vid Vastusjaur. Tidskrift för hemmet 1869\n Odalisken. Teckn. och drömmar 1861\n Hildred. Teckn. och drömmar 1861\n Bittrast. Kalendern Axet 1868\n Den fängslade bardens maka sjunger. Finsk tidskrift 1877\n\n\n\n\nFÖRORD.\n\n\nFredrika Runebergs prosaskisser kom till en efter en under ett långt\nliv. De första publicerades i början av 1830-talet i Helsingfors\nMorgonblad under den tid hon var Runebergs kunniga och flitiga\nhjälpreda vid redaktionsarbetet. Den sista skrev hon som gammal \"mest\nmed slutna ögon\". De allra flesta av dem offentliggjordes under åren\nnärmast efter 1856, då Snellman öppnade Litteraturbladets spalter för\ndem och gav dem det betecknande namnet Teckningar och drömmar. Den\nförsta och enda samling av dem som kom ut i bokform publicerades till\njulen 1861.\n\nDet är kvinnans liv och förhållanden som mest intresserar Fredrika\nRuneberg i dessa teckningar. Trots denna begränsning återspeglar de\nklart mångsidigheten och motsättningarna i hennes rika människoväsen.\nDikten var för henne språkrör för hennes rättfärdighetslidelse. Det\nvarsnar vi tydligast i teckningar som \"Facetter av kvinnans liv\" och\n\"Tre som flyttade till Sverige\". I dem framträder hon vid sidan av\nsina skandinaviska medsystrar Camilla Collett, Mathilde Fibiger och\nFredrika Bremer som en kvinnosakens banbryterska i Norden.\n\nMen dikten var också tillflykt från verklighetens vedermöda. Hon\nhyste romantikerns dragning till det säregna, det exotiska och\nfjärranliggande. Genom reseskildringar och artiklar i tidskrifter\nskaffade hon sig den kunskap hon behövde. Det är intressant att\niaktta hur hon bygger upp sina teckningar ur naturfolkens liv på\nen grund av etnografiska fakta, som hon ger konkret åskådlighet\nutan alla beskrivningar blott genom att belysa människornas liv\noch seder och sätt att handla. Inom den ramen gjuter hon in ett\nintensivt stycke mänskligt liv och mänskliga känslor. Diktens\nådra rann upp i hennes innersta. I dikten gav hon sig helt och\noförbehållsamt. All smärta hon bar på ensam gav hon luft i dessa\nskildringar av andra kvinnors liv och öden. Så blev dikten för henne\n\"dvaldrycksbringaren\". \"En saga om vreden\", \"Vad skall den gamla?\"\noch dylika skisser med starkt personlig ton hör mer direkt och\nobeslöjat till det slaget.\n\nOch slutligen har vi \"sagoparablerna\" som uttryck för hennes tankes\nlek, hennes drift att skapa, forma, kläda verklighetens materia i\nlitterär dräkt och ge den allmänmänsklig innebörd. Härvid visar hon\nsig som en nära frände till H. C. Andersen.\n\nTill sin konstnärliga halt är teckningarna och drömmarna rätt ojämna.\nVid sidan av starkt inspirerade helgjutna partier med verkningsfulla\nbilder och levande stil möter vi sentimentalitet och banal schablon.\nDet är dock svårt att bedöma dem endast som litterära dokument,\ndessa bikter av en människa som levat och lidit. Genom förmedling\nav diktens gestalter slår känslan varm och levande emot oss. Orden\nskälver av genomliden verklighet. Gör vi oss mödan att leva oss in i\nvad de tolkar, kan vi inte utan gripenhet tillägna oss dem.\n\nTeckningarna återges i detta urval i det stora hela i sin\nursprungliga form. Nystavning har givetvis genomförts och texten\nhar undergått en varsam språklig retusch. I innehållsförteckningen\nmeddelas var och när teckningarna första gången blivit tryckta.\n\nBorgå, Graninge, i augusti 1943.\n\nK. A. E.\n\n\n\n\nA I K Y N.\n\n\nSakta sjöng aftonvinden \"sov i ro\" för vågen, som vaggade till vila.\nMellan björkarna syntes hur solen lekte med en lång guldstrimma över\nsjön. Runt omkring stodo blommorna med daggpärlor på bladen. Vilan\nsänkte sig över jorden med ett sakta sus.\n\nSlumrade kvinnan på stranden? Det visste hon icke, men hon drömde.\n\nEn ängel stod vid hennes sida; hon reste sig upp för att bjuda ängeln\nen blomma, som hon bar i sin hand. Det var en ros, en djupt glödande;\ndess doft var rik, men på bladen sågos blott några få droppar dagg;\nså syntes det.\n\nÄngelns anlete tog ett strängt uttryck: \"Känner du mig? Det är jag\nsom avhämtar varje tår, gjuten ur djupet av kvinnans hjärta. Därav\nblir pärlor, med vilka himmelens salar prydas. Andra änglar hämta ock\nprydnader, rubiner av hjärtblod, gjutet för fäderneslandet; smycken\nav modersvakor och fadersomsorger och mångahanda dyrbarheter för\nhimmelen, var och en efter sin art. Men, kvinna, du betalar trögt din\ngärd. Se huru få droppar synas på rosen. Tider hava funnits, då även\ndu erlade fullt ditt mått, men redan länge har du icke så gjort. Jag\nhar haft tålamod med dig. Kvinna, tror du att du ensam må undandraga\ndig? Skynda att fylla även ditt mått av tårar.\"\n\nI en skål av demant föllo nu dropparna från rosen, men ack, de nästan\nförsvunno på bottnen, så ringa syntes de.\n\nKvinnan knäföll i bävan. \"Himmelens ljusa dotter, var skonsam mot\njordens svaga barn; fordra ej strängt din gärd. Skall jag med tårar\ngälda, att mitt hjärta varit så rikt, att det varit fattigt på tårar,\nack då sviktar min själ.\"\n\n\"Se\", sade ängeln, \"måttet måste fyllas, ännu felas mycket\".\n\nÄn en gång bävade kvinnan: \"Ljusa ängel, låt mig vandra genom tiden\nför att söka; låt mig vandra till solens land, till polens is; låt\nmig söka, kanske finner jag någon tår som fallit obemärkt, varmed jag\nkan fylla något av måttet. För litet därav har jag ännu skattat för\natt jag ensam skulle förmå att fylla skålen.\" Hon blickade upp för\natt läsa ängelns svar i dess anlete, men då föll solens sista stråle\ndarrande över vattnet och nådde hennes öga, och ängeln var försvunnen.\n\nMen se, hennes hjärta har sökt de gömda tårarna, de obemärkt till\njorden fallna. Vill du se en af dem, en stelnad droppe från landet\nvid polen? Kanske vill du ock sedan se någon af de brännande heta\nfrån solens land?\n\n       *       *       *       *       *\n\nSnöstorm rasar över tundran. Ej kan ett människoöga öppna sig att se\ndess brusande virvel. Lättare går båtens väg genom ishavets vilda\nvåg, då stormen kastar isstyckena som skum, än renens väg nu går\nfram genom snöns vågiga avgrund. Främlingen skall resa över tundran.\nDet går ej framåt. Hans ren stannar, främlingen stannar, vägvisarn\nstannar. Var skall främlingen och hans vägvisare finna skydd? Skola\nde begravas av snöstormen? Skola de uppätas av vargarna?\n\nLitet rök synes på snöhavets yta, på en drivas spets. Därunder\nfinnes en människoboning. Främlingen och vägvisarn bana väg, stormen\nkullkastar dem, de hjälpa upp varandra, de hinna småningom tälten.\n\nDär är ljus och där är högtid. Tranlampan lyser, bröllop firas. Det\när den unga fjortonåriga Aikyn, som hennes fader sålt till den vinde\nMirgán.\n\nFrämlingen inträder. Inne är varmt. Imman bryter som en ström ut\ngenom dörren, men försvinner i snöyran. Får främlingen härbärge?\n\nVad vill främlingen på tundran? Främlingen är en stor herre, har\nmånga papper, är väl tsarens närmaste man? Skall han räkna renarna\nför att lägga skatt på samojeden? Främlingen säger, att han vill lära\nsamojedens språk. Vill han trolla renarna från tundran?\n\nAikyn stiger fram på golvet. Hon bugar sig djupt till jorden gång\nefter gång. Hon sjunger med ödmjukt nedslagen blick.\n\n\"Vart skall den arma föras, måste hon bort, måste hon bort till ett\nfrämmande hem? Måste hon bort från det gyllne hemmet, från fader och\nmoder?\"\n\n\"O min fader, vi sålde du henne, din vita ren? Hon hade velat arbeta\nför dig om dagen, om natten. Hon skulle ju dock varit värd, vad\nhennes liv kostade dig.\"\n\n\"Farväl min fader, som varit mig huld; farväl min moder, sörj dock ej\növer droppen ur ditt hjärta! Farväl broder, ack, vi skyddade du ej\nden värnlösa? Farväl syster, ack, du arma växer ock till kvinna!\"\n\n\"Så fostrades jag i hemmet, som om jag varit en son, och jag var ju\ndock blott en arm flicka. Nu måste jag bort, att bli tjänarinna åt en\nman! Farväl du ljuva hem.\"\n\nÅter bugade sig Aikyn djupt för den vinde samojeden, så att pannan\nrörde vid golvet.\n\n\"Du, min herre, som råder över Aikyn, krossa dock icke den arma, som\ndin makt vore. Förakta icke din tjänarinna. Låt henne i ditt anlete\nse en mild herres. Var ej sträng mot Aikyn, tala ej till henne som\nsnöstormen talar till drivan. Så vis är ingen, att hon ej felar; men\nAikyn vill göra det bästa hon förstår. Vredgas icke, då hon felar.\"\n\nDagar gingo. Främlingen följde med till Mirgáns by och dröjde kvar\nbland de många tälten. Han lärde sig samojedens språk, och han hörde\nhur mannen talade till Aikyn som snöstormen till drivan. Han såg\nhur hon arbetade mer än trälinnans arbete, men aldrig erhöll ens så\nmycken vänlighet som trälen.\n\nFrämlingen talade till mannen: \"Var mild mot din hustru. Överhopa\nicke den späda med det arbete, som vore dig själv för tungt. Bemöt\nhenne vänligt, hon är människa som du.\"\n\n\"Skulle jag tagit mig hustru och betalat henne dyrt med trettio\nrenar, om icke för att ha någon som hämtar mig ved och vatten och gör\nmina sysslor?\" Därpå slängde han till Aikyn ett avgnagt ben. \"Se där,\nefter herrn ber för dig, eljest hade du fått vara utan mat en dag\ntill. -- Människa, kvinnan? Å, ett orent djur!\"\n\nFrämlingen talade till Aikyn på drivan: \"Mitt hjärta lider av att se\ndig så ung, så fager, misshandlas värre än trälen.\"\n\nMilt slog Aikyn upp ögat och såg på den främmande. \"Främling, är du\nav kvinna född, finns i ditt land icke kvinnor, efter du ömkar mig!\nIcke har jag värre än andra kvinnor, det är så vårt öde.\"\n\n\"I mitt land finnas kvinnor, men de äro dock människor. Aikyn\nkom, följ mig. Jag för dig till mitt land, du skall lära mig rätt\nsamojedens språk, och om du än där måste tjäna för ditt uppehälle, så\nblir du dock åtminstone ej misshandlad.\"\n\nAllvarligt svarade Aikyn: \"Svårt är att bära misshandling. Den svaga\nkvinnans mjuka hull bävar för att ristas med spjutspetsen. Hennes\nsjäl bävar för det alltid skarpa ordet. Men det kommer däraf att hon\när svag, att hon är dålig. Num har gjort henne så. Icke får renen\nklaga att människan misshandlar honom; icke får ripan klaga att hon\nfångas i snaran; icke får kvinnan klaga att hon är trälinna. Det är\nså bestämt. Mirgán har ju köpt mig dyrt. Kan han ej slakta sin ren,\nkan han ej slå sin hund, har han ej rätt att göra vad han vill med\nsin köpta egendom? Aikyn är icke tjuv, skall icke bedraga Mirgán och\nföra bort den han köpt.\"\n\n\"Vill främlingen medföra en som lär honom att tala med samojedens\ntunga? I Aikyns hem finns en gosse, bjud honom komma. Han kommer\ngärna, ty för honom vore det stoltaste öde nu blott fjällråttans på\ndrivan. Han går vart du vill, han är en död man. Sedan Aikyn såldes,\när det honom lika hur eländigt hans liv blir; men han skall gå med\ndig som varit vänlig mot Aikyn.\"\n\nTvenne gånger hade tälten flyttats och till Mirgáns by återkom\nfrämlingen. Han skulle nu fara hem till sitt land, och med honom\nföljde den unge samojeden.\n\nÅter svällde främlingens hjärta, då han såg hur Aikyn led. Han såg\nden späda gestalten överallt fårad av ärr efter spjutet, såg den\nbleka infallna kinden, den lutande gången. Han hade sett kvinnan vara\nträl överallt där han färdats; men dock rörde honom Aikyns öde mest.\n\nHans renar stodo förspända, han skulle resa. Mirgán var på jakt.\n\"Aikyn kom, jag betalar Mirgán trettio renar för dig, därmed är du\nlöst. Du är blott hans köpta trälinna, icke hans maka. Kom, Aikyns\nyngling följer med, i mitt land lär du känna Gud; där blir du\nynglingens maka, där blir du människa.\"\n\nAikyns öga strålade, intet sade hon.\n\nYnglingen sade: \"Jag bad tadibén, att han skulle fråga andarna, jag\nsade: man har tagit min vita ren och sålt den till en annan, som ej\nvill lämna den. Jag betalar honom vad han betalat och rövar ej min\nvita ren.\"\n\nTadibén frågade andarna, han slog på sin trumma, han lyssnade till\nandarnas svar. De svarade:\n\n\"Bed ynglingen lämna i tältet lösen för renen och bortföra den, så är\nden åter hans.\"\n\nÄn klarare strålade Aikyns öga, men hon sänkte åter blicken och sade:\n\"Främling, så säga våra sägner. Fordom levde en tadibé, han hette\nUrier. Han var den högste av alla tadibéer, en spåman över alla, vis\növer alla. Men han fann jorden dålig, han längtade till himmelen. Så\nbefallde han sina båda hustrur göra nya kläder åt dem alla och nya\nkörredskap åt renarna, och intet gammalt finge blandas däruti. Kan\nsteg i sin släde, och hustrurna stego i var sin släde, och renarna\ndrogo dem upp mot himlen. Men Urier såg, hur hans unga hustrus ren\nicke mäktade stiga uppåt, utan hur hennes släde allt mer sänkte sig\nmot jorden. Han frågade henne, och hon sade: I min klädnad sydde jag\nett band, som jag tog ur barnets linda. Det drager mig till jorden.\nLåt mig återvända.\"\n\n\"Och Urier tillät henne att vända om, men den andra hustrun delade\nmed honom himmelens härlighet, åkte med dess starka renar, hade\naldrig brist på villebråd eller annat gott.\"\n\n\"Främling, du är vis som Urier; vän, hos dig vore himmelen; men i\nAikyns dräkt sitter ett band ur barnets linda: hon kan ej följa dig.\"\n\n\n\n\nSIMRITH.\n\n\nDen mäktige konungen Arthahsasta vilade under en resa en dag över i\nNinive, och hans undersåtar firade fröjdefester över att konungen\ndröjde inom deras murar.\n\nNu framträdde åtta av landets skönaste döttrar, prydda med guld och\ndyrbara stenar, och lysande lika av skönhet som av prakt, och de\ndansade inför konungen.\n\nDå de slutat vinkade konungen till den skönaste av dem alla, att hon\nskulle framträda till hans konungsliga stol. Hon gjorde så och böjde\nknä under det hon vördnadsfullt sänkte pannan emot handen. \"Vem är\ndu, landets skönaste dotter!\" frågade konungen. \"Måtte konungens\nlevnad vara lyckosam!\" svarade tärnan, \"din tjänarinna är enda barnet\nav moabiten Bosnai, den hängångne\".\n\nKonungen talade vidare: \"Rikedomar äger du mera än ditt hjärta kan\nönska, ty hans ägodelar äro vida omtalade för deras storleks skull;\nvad vill du begära för en nåd av mig?\"\n\n\"Konungens sällhet vare evinnerlig! Vågar din tjänarinna hoppas att\nkonungen vill höra hennes bön?\"\n\n\"Dig vare din bön beviljad innan du utsäger den, du nejdens skönaste\nprydnad! Vill du välja dig en make av de ädlaste i landet, jag svär\ndig, vore det än konungens egen son, du skall bliva hans. Eller åtrår\ndu makt och ära? Arthahsastas makt är vidsträckt som solen, han skall\ngiva dig vad du fordrar, ty du har funnit nåd inför hans ögon.\"\n\n\"Ära och pris vare konungen, och seger och makt omgive honom alltid!\nRinga är den lott din tjänarinna begär. Giv henne, o konung, Bani\ntill äkta, den israeliten som tjänar i ditt förmak.\"\n\nKonungen sammandrog sina ögonbryn och sade: \"Bosnais dotter,\nkonungens godhet är helig! Skall din fägring och dina rikedomar givas\nen av fängelsets barn, en av dessa som konungens nåd tillåtit att\ndraga hem för att uppbygga sin förstörda stad. _Du_, landets ädlaste\ndotter, din faders släkt skulle förskjuta dig.\"\n\n\"Vågar din tjänarinna tala?\"\n\n\"Tala.\"\n\n\"Denne Bani är uppvuxen i min faders hus; dotterns själ har fäst\nsig vid hans som vinrankan vid trädet. Ho kan skilja dem åt utan\natt förstöra! Din tjänarinnas släkt vill icke giva henne åt en av\nfängelsets barn, men se, o konung! din vilja är deras lag, och din\nlag är helig. Din tjänarinna vet att ditt ord är ett fast berg!\"\n\nKonungen befallde att moabiten Bosnais broder skulle inkallas; han\ninfann sig genast och nedkastade sig inför konungen.\n\nArthahsasta befaller, att du giver den israeliten Bani din broders\ndotter till äkta, och att du ända till sista penningen utbetalar\nhennes arv till honom, och att henne icke förmenas att följa honom i\nhans land, dit konungen lovat honom att tåga till de sina.\n\n\"Höra är lyda\", svarade mannen och gick för att fullgöra konungens\nbefallning.\n\nMen Bosnais dotter gick hem och stängde in sig i sin kammare, där hon\nkastade sig neder och tackade Israels gud som bistått henne.\n\nMen hennes gamla amma, som följt henne hem, hade redan på vägen\nhunnit få veta vad som hänt hos konungen, och hon sprang nu att\nuppsöka Bani för att förkunna honom hans lycka. \"Nu\", ropade den\ngamla i jubel, \"nu få vi föra mitt hjärtas dotter till våra fäders\nland, och alla hennes rikedomar bliva dina, min själs son! Gläd dig,\nBani, gläd dig du lyckans utkorade!\" När Bani förnam hennes mening,\nbad han henne bedja Simrith att han finge ett samtal med henne.\n\nDå de nu möttes, sade Bani: \"Simrith, o Simrith, skall jag väl tro\nvad amman sagt mig, skulle väl du, din faders dotter, vilja följa med\nden fattige och föraktade fången?\"\n\nSimrith rodnade och räckte honom handen och sade: \"Bani, jag har\ntalat för oss', jag visste att du ville äga mig, men intet hopp hade,\nnu är jag din.\"\n\nBani tog hennes hand mellan sina händer, men teg. Slutligen sade\nhan: \"Tack, o Simrith, för denna ljuvliga stund! Men se, icke skall\njag därför missbruka din godhet. Jag reser i morgon till mitt land,\ndär skall jag arbeta för mitt folks väl, du Simrith får icke följa\nmig, här är du aktad, här har du vänner. Landets furstar skola tävla\nom dig. Ack, hos oss vore du en främling, därför skulle du _där_\nförskjutas och _här_ äro fängelsets barn föraktade! Bliv här i ära\noch rikedom.\"\n\nNu såg Simrith upp, lyfte högt sitt huvud och sade: \"Nej, Bani, med\ndig vill jag följa, hos dig är mitt hem, här är jag främmande. Din\nGud har jag länge tillbett, han skall bli min Gud, ditt folk skall\nbliva mitt folk. Hälften av mina ägodelar skola vi helga åt din Guds\nhus, och du skall vara min herre.\"\n\nEtt år hade Bani och Simrith bott i en stad, en timmes väg från\nJerusalem, och Bani var en av sitt folks översta, och Simrith hade\nsuttit i kammaren och spunnit och vävt kosteliga tyger, men nu satt\nhon nästan hela dagen blott hos sitt barn och gladde sig över dess\nfägring. \"Bani, o min herre!\" sade hon ofta till sin man, \"mycket\ngott haver Herren givit mig, huru skall mitt hjärta tillfyllest\nlovsjunga och prisa?\" Och när de andra kvinnorna, av de moabiters\noch de kananiters och andra främmande folkslags döttrar, prydde\nsig med gyllene klenodier och smyckade sitt hår och gingo prydda\ninför allt folk eller dansade inför sina avgudar, då sade de till\nhenne: \"Simrith, varför skall du ensam stänga dig inne, se, vi hava\nnog mycket uppoffrat, som lämnat hem och vänner för att följa med\nfängelsets barn till deras förstörda stad, icke skola vi dock neka\noss alla nöjen.\" Men då sade Simrith: \"Låter oss vara glada, var\nefter sin håg, jag har glädje mer än mången.\" Men de andra kvinnorna\nvredgades dock icke på henne, ty hon var mild och ödmjuk av hjärtat,\noch klandrade icke de andra, ehuru hon ej följde dem.\n\nMen se, då utgick ett påbud i Juda och Jerusalem till alla fängelsets\nbarn, att de skulle församla sig i Jerusalem, och vilken som icke\nkom inom tre dagar, hans ägodelar skulle givas till spillo, och han\navskiljas från menigheten.\n\nOch Bani välsignade sin son och sade till sin hustru: \"Herren vare\nmed dig Simrith, jag går till Jerusalem.\"\n\nMen Simrith svarade: \"Herren give dig en lycklig hemkomst; mitt\nhjärta är tungt!\"\n\nOch Bani gick upp i staden och satte sig jämte allt folket inför Guds\nhus.\n\nOch Esra, prästen, stod upp och sade till dem: \"I haven förtagit eder\ni det att I haven tagit främmande hustrur, på det I skullen ännu\nföröka Israels skuld.\" [1:sta Esra boks 10 kap. 10 vers.]\n\n\"Så bekänner nu Herren edra fäders Gud, och görer det honom ljuvt är\noch skiljer eder ifrå landsens folk och ifrå de främmande hustrur.\"\n\nDå svarade hela menigheten och sade med hög röst: \"ske såsom du oss\nsagt haver\".\n\n\"Men folket är mycket, och regnväder, och kan icke stå ute: så är\ndet icke heller en eller två dagars gärning: ty vi have sådane\növerträdelse mycken gjort.\"\n\n\"Låt oss beställa våra överstar i hela menighetene, att alle de i\nvåra städer, som främmande hustrur tagit hava, komma på bestämd tid,\noch de äldste i var stad, och deras domare med: till dess vår Guds\nvrede må från oss vänd varda i denna saken.\"\n\nMen Bani satt stilla såsom slagen av åskan, och rörde varken hand\neller mun. Men när folket begynte skingras, då steg han upp. Han var\ntill utseende som en eldslåga, och hans dräkt fladdrade för stormen,\nmen hans långa lockiga hår föll nu raknat ned kring huvudet och\nvattnet strömmade där utföre. Så trädde han fram för prästerna och\nde äldste och sade: \"Håll, utöven icke orättvisa i Herrens Israels\nGuds namn! Skall väl den oskyldiga lida med den skyldiga? Må de som\nbedrivit avguderi och otillbörligt väsende, må de fördrivas; men se,\näven jag har en moabitisk kvinna till hustru, vem känner icke hennes\nfromhet och gudsfruktan; skall det oskyldiga lammet förjagas med\nrovdjuret.\"\n\nMen då ropade allt folket: \"Varför skulle Bani ensam bliva\nundantagen, på det Herrans vrede må drabba oss för hans skull.\" Och\nde ropade och bullrade så att Bani icke fick tala mera, och slutligen\nstormade han rasande bort och hem.\n\n\"Simrith\", ropade han genast då han inträdde. \"Låtom oss draga hädan.\nLägg in dina och barnets saker och nödigt husgeråd; åsnor och kameler\nskola snart vara tillreds, vi resa.\"\n\n\"Bani, o min herre, vi vredgas du så, vad har hänt?\"\n\nBani berättade nu för henne, hur de främmande hustrurna och barnen\nskulle frånskiljas och sade sedan: \"Dig lämnar jag aldrig. Jag vill\növergiva fader och moder och bliva när min hustru, vi skola vandra\ntill främmande land.\"\n\nSimrith knäböjde gråtande och bad till Israels Gud om styrka, därpå\nsteg hon upp och sade: \"Ingalunda, o Bani, skall du övergiva ditt\nfolk och bliva en främling ibland hedningar för din kvinnas skull.\nSe! du är en av ditt folks översta, hurudant exempel vill du giva,\natt du skulle vara den förste att överträda Herrens bud. Se, jag går,\ngiv mig något att jag må kunna leva och uppföda din son, och jag vill\nsöka mig en tillflykt vid ditt lands gränser, på det jag må se röken\nav offren inför Herranom och känna doften av blommorna på ditt lands\nängar. Du skall taga dig till hustru en av Israels döttrar och du\nskall snart glömma Simrith. Se, icke bör jag klaga, jag har ju ägt så\nmycket. Herren gav och Herren tog, välsignat vare Herrens namn.\"\n\nPå första dagen i tionde månaden satte sig Esra prästen och de\nyppersta fäderna och de som beställde voro och avskilde alla de\nfrämmande kvinnor och deras barn.\n\nOch Bani rasade av ångest, och de satte vakt om honom, och Simrith\noch hennes son och hennes tjänarinnor blevo satta på kameler och\nfingo en vägvisare, som skulle föra henne till hennes släkt.\n\nMen hon sade: \"Ingalunda till min släkt, ty de hava förskjutit mig,\nemedan jag omvänt mig till Israels Gud och följt hit med Bani.\"\n\nDå sade de som tillsatte voro att bortföra henne, att hon skulle\nuppgiva vart hon ville föras. Men hon visste det icke, utan bad dem\nföra henne vart de ville, Herren skulle väl giva henne ett hem.\n\nOch då de satte henne på kamelen och började tåget, då lämnade\nkrafterna henne och hon sjönk ned avsvimmad. Då kom Esra gående den\nsamma vägen och sade: \"Vem är denna unga kvinna?\"\n\nOch folket, som stod omkring, svarade gråtande att det var\nmoabitiskan Simrith, Banis hustru, som hade givit sina ägodelar åt\nHerrans hus och nu skulle gå i landsflykt med sitt barn.\n\nOch Esra frågade vidare. Då svarade honom Simriths gamla amma, som\ngrät omkring sin matmoder: \"Herre, när furstar och konungar ville\nkvarhålla denna mitt hjärtas dotter i hennes land, ja, då själva den\nman, hon ville följa, bad henne kvarstanna i ära och rikedom, då sade\nhon lik Ruth: din Gud skall bliva min Gud och ditt land skall bliva\nmitt land, och så sade hon: hälften av mina rikedomar vill jag giva\ndin Guds hus, och så har hon gjort, och från barndomen har jag, din\ntjänarinna, lärt henne att dyrka Israels Gud, och nu jagas hon bort\nlik en missdåderska, och fråga alla dessa här hurudan hon varit.\"\n\nDå ropade allt folket med hög röst: \"Du Guds man, låt icke förjaga\nhenne. Se hon har varit en mor för våra barn, hennes visthus har\nvarit den fattiges, och hennes gudsfruktan har varit vår lykta.\" Då\nbad Esra att hon skulle återföras i sitt hus för att vederfås, och så\ngick han åter upp till Jerusalem, dit mycket folk följde honom och\ndär de äldstas råd ännu var.\n\nOch han gick upp i templet och bad inför Herren om insikt i denna\nsaken, och så samlade han åter de äldsta och dem som voro beställda\nhäri och berättade dem om Banis hustru, och de sade alla med en mun:\n\"Herren varder henne upptagande för hennes fromhets skull.\"\n\nNär folket hörde domen, vandrade det åter till Banis stad och man tog\nhonom av vakten och prydde honom med kransar och bar honom omkring\nmed jubel och lust och sjöng och ropade: \"Herren låter sina nåd\nväldiga vara över dem som frukta honom.\"\n\nMen Simrith låg hemma på knä invid sitt barns bädd och prisade Herren\nför den stora nåd henne vederfarits: \"Lovad vare Herren, att han mig\nen underlig godhet bevisat haver, i enom fastom stad; ty jag sade i\nmin häpenhet: jag är bortdriven ifrån dina ögon: likväl hörde du min\nböns röst, då jag ropade till dig.\"\n\n\"Glädjens Herranom all världen, sjunger, priser och lover!\"\n\n\n\n\nMANALAJUNGFRUN\n\n\n        \"Liv är kärlek.\"\n\nVill du höra sagan om Kalmas dotter?\n\nDunkel framrinner Tuoniströmmen [= underjordens flod]. Vem skymtar i\ndimman på dess strand? Vem nalkas mörka Manalahemmet?\n\nKalma [= förgängelsen] står på andra stranden. Hon kallar\nmanalajungfrurna: \"Kalmas döttrar, Tuoni [= döden] nalkas det dunkla\nhemmet, den starke mannen, jordens herre, nalkas med byte. Stolt är\nbytet som han för. Kalmas dotter, du den yngsta av dina systrar,\nfatta årorna, flytta båten till strömmens andra strand.\"\n\nRedan flyter båten sakta fram på det dunkla vattnet. Tuonelaflickan\n[Tuonela = dödens hem] ror med tysta årtag, hennes blick vilar i\nfjärran där Tuoni nalkas. Vem medför den starke, den alltförödande?\nBleke yngling, din växt bådar styrka i varje muskel; hur har du låtit\nbesegra dig? Dina lockar falla trotsande ned på ömse sidor om en\nstolt panna, din knutna hand omfattar ett stort svärd och ännu tronar\nvreden över dina ögon, röd brusar bloden ur såret i ditt bröst. Din\nvar styrkan, din var skönheten, varför låter du Tuoni [= döden]\nbortföra dig?\n\nMen nu hördes en ton från harpans strängar, en sakta fläkt krusade\ndet matta vattnet, en sång hördes, orden hördes, Kalmatars båt\nstannade. Tuoni stannade ej, han skyndade framåt sin gång.\n\n\"Det är för sent, du gamle sångare\", ropade Kalma på stranden. \"Tuoni\nåterger ej det rov han fattat. Skynda med färjan, från Manala [=\nunderjorden] återvänder ingen.\"\n\nMen fullare ljöd sången, kraftigare klingade orden, ordets makt\nbesegrade järnets. Maktlös fällde Tuoni den mot rovet sträckta\nhanden. Ynglingen slog upp sin blick.\n\nHotande ljöd Kalmas stämma i dunklet: \"Ha, du gamle däruppe, övar du\nännu dina trollrunor? Din makt skall dock snart se sitt slut.\"\n\nMen i båten satt Kalmatar. Hennes blick vilade på ynglingen, den\nljusnade småningom vid tonerna, en tår föll ur hennes öga, den första\nsom där uppstigit.\n\nÅter ljöd Kalmas stämma hotande i dunklet: \"Kalmatar, du din moders\nyngsta, gå, följ det flydda rovet ut i världen; fäst dig vid hans\nsida, sug blodet ur hans sår, kraften ur hans senor; för tillbaka\ntill din moders hem vad henne blivit frånrövat. Icke må livet vinna\nseger över döden! -- Kalmatar gå!\"\n\nVid den vaknande ynglingens sida stod Kalmatar, liknande nattens\ndimma på ängen. Nu reste den unge krigarn upp sitt huvud och famnande\nhonom stod Kalmatar, glad att föra honom hem till sin boning, men då\nutbrast han: \"Vik hädan spöke, vik under jorden om du dädan kommit,\neller till luften om ditt leda hem är där, eller i vattnet, om du är\nfiskens syster eller ävjans dotter; eller sök dig ett hem i luftens\nalla fyra väder, du troll.\" Kalmatars blick föll hemsk på ynglingen,\nmen vid hans åsyn smög åter en tår i hennes öga och hon sjönk undan,\nsom en fallande dimma, en skymtande skugga.\n\nMen i sitt eget hem på det stolta Hamila låg den bleke ynglingen på\nen bädd. Vid hans sida satt hans moder och beströk sakta den sårade\nmed undergörande salva och band däröver fina bindlar.\n\nPå avstånd stod den rika flickan, hon som lovat bliva den sårades\nbrud; men hon talade intet, utan stod blott i dörren och blickade\ninåt rummet. Då rusade en kylig fläkt genom dörren invid henne och\nKalmatar stod vid den sårades huvud. Förfärad for den unga bruden\ntillbaka och störtade sanslös ned på gården; och den sjuke ville upp\nför att hjälpa henne, men hans moder lade honom åter varsamt ned och\nden starke ynglingen låg där som ett barn, då modern hastade att\nhjälpa den avsvimmade.\n\nMen Kalmatar viskade sakta: \"En kyss på dina läppar och du vore min;\nmen ack, i min moders gårdar, där förstöring och tillintetgörelse bo.\nKärlek är liv. Varför skulle dödens jungfru älska? Unna mig blott att\nstundom stå vid ditt läger, att stundom se dig lycklig vid hennes\nsida, hennes, vars hjärta hyser varm blod och kanske varm kärlek, men\nsom dock ej kan älska dig som jag! Förskjut ej den arma från livet,\nfrån ljuset, från dig.\" Och Kalmatar böjde sin bleka panna mot sina\nsammanknäppta händer inför ynglingen, som betraktade henne med fasa\noch bjöd henne gå.\n\nÅter skymtade Kalmatar bort, endast vid den sanslösa flickan stannade\nhon, strök milt med sina kalla händer den avsvimmades gyllne lockar\noch lade sin hand på hennes panna; men då hon slog upp ögonen smög\nsig den arma bort med en suck.\n\nMen vid bäckens strand satt Kalmatar och sjöng tyst vid sig själv:\n\n    \"Kalmatar, du långt bort burna,\n    varför vill du söka värma?\n    Varför värma, varför glädje?\n    Ägde väl din moder glädje\n    där i Manala, det dunkla?\n    Ägde dina systrar glädje\n    uti mörka maskars hemvist?\n    Ack ej glädje jag ju söker;\n    söker blott en droppe värma,\n    liten som i svalans hjärta,\n    i än mindre fågels inre,\n    som i minsta blommas fibrer\n    som i minsta stoftkorns gömma.\n    Söker blott av ljus en stråle,\n    ej så rik som lysmaskskenet,\n    mindre än ett fjärilögas.\n    Men hos honom blott finns värme,\n    men blott han är ljus och glädje,\n    han som, arma, dig förskjuter!\n    Domna, domna, tuonijungfru!\n    Domna, dröm ej falska drömmar\".\n\nNatt och dag vakade Kalmatar vid ynglingens läger då han sov. På\nhans slutna öga vilade i kärlek hennes blick och en skymt av en blek\nrosenfärg spriddes på hennes bleka kind; men han vaknade och bort som\nfläkten försvann den arma. Och hon sjöng:\n\n    \"Om jag blott den siska vore\n    till vars röst han villigt lyssnar.\n    Om jag dock den blomma vore\n    som hans hand så vänligt bryter.\n    Om med fläkten jag fick byta\n    som förfriskar milt hans kinder,\n    ljust och rikt mitt öde vore.\n    Milde skapare mig unna\n    till en flinga snö att bytas,\n    som får smälta på hans lockar,\n    eller till en liten bubbla,\n    som försvinner vid hans händer;\n    eller blott till stoft på marken\n    som utav hans fot får krossas.\"\n\nTiden gick framåt och den sjuke tillfrisknade och gick så en dag\ntill sin bruds föräldrar och sade: \"Giv mig jungfrun att jag må föra\nhenne hem som maka.\" Men jungfruns moder svarade: \"Den som vill\nbetsla den snabba älgen skall ej dröja, den som vill gripa det ilande\nforsfallets vatten skall ej bida. Jungfruns sinne är snabbare än\nälgen, flyktigare än forsens vatten! Den som dröjer att taga ungarna\nfinner boet tomt. Jungfruns sinne älskar den raske, icke den bleke\nsjuklingen och bort for hon med den rike friaren från södern.\"\n\nYnglingen teg, men den gyllne brudgåvan som låg i hans hand krossades\ntill smulor, som trängde in i handen i det han trädde ut genom dörren\nför att återvända hem. Han märkte det ej.\n\nVid ynglingens sida gick Kalmatar, den bleka jungfrun. Hon svalkade\nden glödande kinden, hon lade handen på hans hjärta och lugnade dess\nvassa, brännande slag. Ynglingen kastade sig ned i gräset; ännu\ndröjde Kalmatar vid hans sida. Hon följde den arme med glädje, ty han\njagade icke bort henne; men ack, det var emedan han ej blev henne\nvarse.\n\nStillare svallade den svalkade bloden genom ynglingens ådror, mindre\nhet brände smärtan i hjärtat, mindre brinnande glödde vreden i ögat\nvid Tuonijungfruns vård, men nu vaknade ock ynglingens medvetande om\ndet yttre och vredgad utbrast han: \"Vik hädan, troll, vi förföljer du\nmig!\" Och som en dimma sjönk jungfruns gestalt undan.\n\nMen i dystra tallskogen i midnattens storm sjöng Kalmatar:\n\n    \"Tjockna natt kring kalmadottern\n    att ej någon henne skönjer.\n    Brusa storm med vilda vingar,\n    att ej någon hör min stämma.\n    Skog, du dystra, drag dig samman\n    att en fot ditt djup ej hinner.\n    Dölj den arma i din gömma,\n    mig, förutan hopp den enda!\n    Uti livet, än i döden\n    gavs var varelse att hoppas;\n    blott den arma tuonidottern\n    gavs ej ens att hoppas döden.\"\n\nMen från västern kommo skaror av folk över havet, de härjade med\neld och svärd, förstörde gudarnas altaren och lundar; och som en\nman stodo Suomis ynglingar upp och i spetsen för dem stod Kalmatars\nälskling. Men mäktigt frambrusade främlingarnas flod emot Suomis\nskaror, och längre och längre trängde främlingarna fram, och Suomis\nynglingar störtade som tallar för yxan, ty deras gudars makt var\nkrossad och Den Starke stred för främlingarna.\n\nKalmatars yngling stod ännu ensam bland en fallen skara, men nu flög\nen pil, bevingad, i ynglingens hjärta. Han föll, svärdens klang\ntystnade, stridsfältet lämnades. Men vid den fallnes sida stod\nKalmatar; dödens flicka kunde icke liva den fallne.\n\nSe, då stod där en hög gestalt i natten. Högt bar han sitt kraftfulla\nhuvud, från vilket de vita lockarnas flod föll ned i rika vågor.\nSakta svävade mantelns rika veck för den nattliga vinden, allvar\ntronade på den höga pannan, men mild, ehuru allvarsam, syntes den\nskönt formade munnen över det rika skägget.\n\nFram gick Kalmatar emot den höge och sade: \"Fader, se ynglingen,\nSuomis stolthet! Skall Tuoni få äga honom, skall han föras till det\nöde Manala. Skola maskarna föröda denna kropp, den skaparn gjort så\nfast som berget, så skön som dagens sken?\"\n\n\"Jungfru\", sade den höge, \"du är en manaladotter!\"\n\n\"Fader\", svarade jungfrun ödmjukt och sänkte sitt huvud, \"mitt\nhem var i Manala, men din sång gav mig i kärleken ett skönare\nhem. En gång förr har du återgett honom livet med din sång, den\nalltförmående; Fader, foga ord vid ord, låt ej Suomis yngling föras\ntill mörka Manala.\"\n\nDen gamles blick höjdes då han sade: \"Tuonijungfru, även min makt\nviker för den starkare. Den gamle går bort. Sök honom som är starkare\nän sången, ty han är kärleken; starkare än den som vet ord, ty han är\nordet.\"\n\nDen gamle gick, och i natt och sorg stannade Kalmatar, ty hon visste\nicke var hon skulle söka honom som kunde hjälpa.\n\nMen ur fjärran hördes en sakta sång, en bön till den högste i himlen.\nEn stjärna blickade klar från fästet och Kalmatar sjönk ned på knä,\nmen hon bad icke, ty hon kände ej bönens ord.\n\nOch i det hon knäböjde kom den Mäktige för vilken den gamle måste\nvika.\n\nI bävande glädje fattade jungfrun en fåll av hans skimrande vita\nklädnad och böjde sitt huvud. Och himmelskt leende utsträckte han\nsin hand, och på jungfruns skuldror skimrade vingar och i glansen av\nhans ljus knäböjde med nedsänkt svärd den sårade ynglingen. Men då\nden himmelske åter bortgick, sjönk ynglingen bleknande tillbaka och\njungfrun böjde sig sakta över honom, löste med en kyss hans ande och\nflög med den, ej till Manala mer, men till ett högre hem.\n\n\n\n\nEN DRÖM.\n\n\n\"Drömmar som strömmar\", säger man och anser det ej löna mödan varken\natt berätta eller att höra berättas om dem; men jag har alltid älskat\ndem och isynnerhet då jag var ung drömde jag ofta även vaken. Att\nsitta framför den småningom falnande brasan och se in i dess växlande\nformer var ett av mina bästa nöjen. Ännu sedan brasan brunnit\nner, satt jag ofta försänkt i drömmar, med blicken vilande på den\ngammalmodiga kakelugnen, de gamla järndörrarna till den, eller på den\nännu urmodigare stora, gjutna järnskiva, som var inpassad i golvet\nframför den.\n\nMina föräldrars hus var ett av dem som före branden i Åbo funnos\nbyggda på och av de gamla klosterruinerna. Källare med gotiska valv,\nandra liknande celler å ömse sidor om en gång, en igenmurad dörr\ntill en källare, allt sådant i förening med de otaliga spöklika ljud\noch syner tjänstefolket beständigt sade sig hört och sett, satte min\nfantasi i rörelse. Vad hade jag icke velat ge för att få en tydning\nav vad jag såg kvar sedan forntiden, eller av huru man här fordom\nlevat och vilka märkvärdiga händelser här tilldragit sig.\n\nSmåningom vande jag mig att se en betydelse i allt, även det\nalldagligaste, det ringaste. Därför voro mig de växlande bilderna\ni den falnande glöden så kära; de gåvo så många ämnen åt min\ninbillnings spel.\n\nDock, ett föremål som jag ofta hade för mina ögon, men i vilket\njag aldrig kunde se någon betydelse, var kakelugnsdörren! Denna\ngråsvarta, fyrkantiga figur, den var mig omöjlig att i inbillningen\nliva.\n\nJag läste en gång huru Swift som gosse, tvungen att dagligen läsa\ngamla tråkiga andaktsböcker för ett par gamla tanter, en dag i\nboken gömde en av honom själv skriven uppbygglig betraktelse över\nen sopkvast, läste upp den, och huru betraktelsen särdeles behagade\ntanterna, vilka trodde den var uppläst ur boken. Ofta kom jag sedan\nihåg denna anekdot. En sopkvast, varför icke? Tusen saker kunna\nsägas om den; men denna fatala kakelugnsdörr, finns det väl något\nolyckligare skapat än den, så utan grace, så utan poesi?\n\nEn afton hade jag särdeles livligt tänkt härpå, och ännu från sängen\nkastade jag en blick på den stackars smaklösa dörren. Jag hade för\nett litet illamående lagt mig ovanligt tidigt och somnade snart.\nMina tankar förvandlade sig småningom till drömmar, och hastigt stod\nframför mig en ljus, skimrande varelse, som stundom tycktes mig vara\nblott en lekande flamma, men stundom åter syntes mig som en den\nallrafinaste lilla luftiga flicka.\n\nDetta luftiga ljusa väsende böjde sig emot mig och sade: \"Syster,\ndu som i många, långa år bott med mig i denna kammare, och som så\nofta sett på mig med medlidande, ser du vad jag är fin och lätt, och\njag är ändå ingen annan än den olyckliga kakelugnsdörren. Men blott\ni drömmen kan du se mig, ty jag sitter där så fängslad att jag ej\neljest kan visa mig för dig. Min fader är den store eldkonungen, den\nstore smeden. Jag var så glad och hoppade omkring på blommorna, en\nliten flamma som ej brände, en liten flicka som ej tyngde ens det\nminsta strå.\n\n\"En dag tog min fader mig på sin hand och förde mig in i sin smedja\noch sade: 'Ja visst är du för dålig och klen att gifta dig, men\nvänta, jag skall väl smida dig en bättre kropp', och så lade han guld\ni elden och silver och började smida. Men när jag såg mig om, såg\njag en ful man med rött hår som satt och såg på. Jag blev rädd och\nkröp bakom min far, men han sade: 'Göm dig icke, flicka, utan låt din\nfästman se på dig'. När jag åter såg på den främmande och såg hans\nröda hår och krokiga ben och sneda mun, då sade jag: 'Fy far, en sån\nful karl, honom tar jag aldrig till man!'\n\n\"Men då blev det värre av, ty min far blev ond, kastade guldet och\nsilvret ur ässjan och lade dit en bit järn, som han smidde och smidde\nunder det han mumlade: 'Så skall du väl få försöka, din näspärla, hur\ngott det smakar att vara ful'. Och bäst jag ej visste huru, så kände\njag mig vara samma kakelugnsdörr, som du så ömkat, och sedan förde\nhan fram den fula mannen till städet och smidde endast några tag i\nhans anlete och några på hans armar och ben, och mannen stod där så\nfager och skön som den vackraste yngling jag sett. 'Gå nu och tjäna\nmänniskorna', sade min fader, 'och lär dig att vara ödmjuk; förr blir\ndu ej fri'.\n\n\"Ack! när jag sett den vackra elden så nära mig alla dagar har jag\ndubbelt längtat ut ur mitt fängelse. Men år ha kommit och år ha gått,\nhundrade och flera, och fåfängt har jag längtat! men nu -- hör du\nderas röst, hör du min faders och min sköne brudgums röst, de komma\npå stormens vingar, men de föröda, de förstöra. Vakna syster, vakna!\nDe komma, de komma, de befria mig, men du skulle förstöras av deras\nanda. Vakna, vakna!\"\n\nJag vaknade. \"Skynda, stig upp, elden är lös, vakna då!\" sade min\nmoders röst invid min säng, i det samma jag började reda mig ur\nsömnen. Brådskande skyndade jag mig upp, redan härjade lågorna i\nflere hus, snart kastade sig elden över ån, inom några timmar stod\näven mitt barndomshem i lågor.\n\nDagen efter branden besökte vi de rykande ruinerna av vårt hem.\nJag skulle just gå ut genom en liten port invid den mur på vilken\nkakelugnen i min kammare ännu reste sig bränd och naken. Jag kastade\nen sorgsen blick uppåt som ett farväl till detta hem, som varit\nvittne till min barndoms och ungdoms glädje och sorger; då brakade\ndet hastigt över mig och inför mina fötter störtade den förbrända\nkakelugnen med sin skorsten. Förskräckt hastade jag undan, men\nåtervände snart till stället för att nogare betrakta det skedda,\noch överst på stenhögen låg den förbrända kakelugnsdörren, vilken\nav elden var till den grad förstörd att den mera liknade ett nät av\nståltråd än ett sammanhängande stycke.\n\n\n\n\nSALIK SARDAR KHANS MAKA.\n\n\n    Solen går ned!\n    Brinnande purpur på molnen,\n    flytande guld vid himlens rand,\n    skimmervågor, viggar av färger,\n    glödande skyars fria lek,\n    vad sägen I väl?\n\n    Viljen I väl\n    härligt berätta om dagen,\n    dagen som klar uti västern bor,\n    hatar dunklet, forskar i djupet?\n    Viljen I locka längtan dit?\n    Vad viljen I mig?\n\n    Öster du natt!\n    Slumrande rosor på bäddar,\n    svällande, veka, söver du.\n    Sakta vaggar dimmiga slöjan,\n    sagornas tärnors lätta dräkt,\n    i aningens land.\n\n    Rosornas lund,\n    öster, du sagornas hembygd,\n    kulna, sorgsna Suomi-sångens,\n    rika, varma, blomstrande syster,\n    dunkelt glödande öster, du,\n    du lockar mig mer.\n\nSköna voro Ben Hamouns trädgårdar, sköna voro dess rosor, men skönast\nträdgårdarnas drottning, Ben Hamouns dotter. Innerst i trädgården\nstod på lätta pelare hennes palats, av doftande jasminer och fylliga\nrosor vävdes dess väggar, dess tak var ett valv, strålande av guld\noch purpur och dyrbara stenar. Drottningens statsfruar voro unga\nsköna tärnor i skära dräkter, hennes hovjungfrur voro rosor och\nliljor och blommor utan tal. När hon vilade på divanens svällande\npärlesmyckade dynor, då susade trädgårdens vattenkonster sina mest\nsmekande toner, och näktergalarna slogo sina mildaste slag; men\nsvävade hon åter omkring i sitt rike i glättig lek med sina tärnor,\ndå drillade näktergalarna gällt med tusende tungor och glänsande\nfjärilar flögo med skiftande vingar, en ståtlig livvakt, omkring\nhenne.\n\nKände Alhejdi glädjen? Ja, ty den var hennes beständiga gäst. Kände\nAlhejdi sorgen? Ja, ty hon hade sett en av sina leksystrar sjuk och\nsin käraste näktergal dö. Kände Alhejdi kärleken? Nej, hennes ögon\nhade aldrig skådat någon annan man än hennes fader.\n\nEn morgon satt Alhejdi ensam i gräset vid en strålande springbrunn.\nTankfull höll hon sin hand under en av dess finaste strålar, så att\nden återstudsade och spriddes omkring i tusende glittrande pärlor\ni gräset, på blomstren, och smyckade hennes hår mer skönt än de\ndemanter som vanligen fäste hennes dunkla lockar.\n\nHon hörde ett ovanligt buller, såg hastigt upp, framför henne stod en\nung man, vilken med blixtrande ögon betraktade henne. Hon ville fly,\nmen han kvarhöll henne. \"Sköna Alhejdi\", sade han, \"öknens son har\ntrotsat döden för att se dig, men han ångrar det icke, dröj blott ett\nögonblick och han är mer än belönad\".\n\nAlhejdi ville fly, hon ville dröja, hon ville se ned, hon ville\nblicka i hans ögon. Hon dröjde det ena ögonblicket efter det andra.\nSnart hördes en av hennes leksystrar komma sjungande. \"I morgon vid\nden tid, då solen går till vila, sköna Alhejdi\", sade främlingen och\nförsvann, i det han betydelsefullt lade fingret på munnen.\n\nVem var den främmande? Vad ville han? Varifrån kom han, hur hade han\nsluppit in?\n\nAlhejdi låg hela dagen stum på sin divan. Aftonen kom och ännu stodo\nmiddagens doftande frukter orörda, ännu lågo hennes svällande lockar\nendast löst sammanfästa och utan smycken. Det blev morgon, redan\nvaknade blommor och fjärilar, men ännu hade icke Alhejdi slumrat.\nSlutligen tillslöto sig dock hennes ögon behagligt, och solen stod\nredan högt på himmelen då hon vaknade.\n\nSköna tärnor, smycken i dag eder härskarinna med dubbel omsorg.\nVarför vill hon i dag vara så skön? Varför smyckar hon sig? På vem\ntänker hennes hjärta? Är det väl för sin fader hon vill stråla eller\när det emedan den okände främlingen skall se henne?\n\nSolen sänker sig, den skall snart gå att slumra i västerns svällande\nmolnbäddar. \"Alhejdis väninnor, lämnen mig ensam, jag vill slumra en\nstund, låten ingen nalkas.\"\n\nMen Alhejdi slumrade icke. Skall Alhejdi gå till springbrunnen?\nKommer han, den härliga främlingen? Hon måste dock varna honom,\nbefalla honom att gå bort, han kunde ju eljest vänta henne länge och\nbli upptäckt. Det vore hans säkra död.\n\nAlhejdi gick med dröjande steg mot brunnen. Där stod redan främlingen\nhög och härlig med den blixtrande blicken.\n\n\"Alhejdi, skönaste, ljuvaste sol! Var finnes i världen den, vars\nskönhet ens skulle synas en stjärna invid din!\"\n\n\"Främling, vet du icke, att Ben Hamouns slavar skulle döda dig, om de\nfunno dig här. Skynda dig bort, jag ville se dig blott för att varna\ndig.\"\n\n\"Sköna Alhejdi, om än tusende dödar skulle hota mig, aldrig kan jag\nlämna dig. Dig måste jag äga, dig måste jag befria eller ock dö för\ndig. Alhejdi, du himmelska, vad är du annat än en fånge, fast dina\nbojor äro förgyllda. Lever du icke här instängd såsom en fången\ngasell, dold som en diamant i djupet av gruvan eller en pärla i\nmusslan. Kom Alhejdi, kom, var fri. Bliv min brud, bliv Salik Sardar\nkhans brud, han som härskar över de fria i landet vid öknen. Vet du,\nkan du ens ana vad frihet är! Vet du, hur hjärtat klappar, då man\nilar hastigare än vinden på pilsnabba fålen, som känner ryttarens\nvilja innan ens ett tecken tytt den för honom. Har du sett män i\nblodig kamp med öknens vilddjur, har du blivit hyllad av de gränslösa\nrymdernas folk, av dem som äga världen, ty de äga sin häst, sitt\nspjut och sin dolk. Vill du ha pärlor och kostliga smycken? Ett\nord, och du får dem, skulle de än hämtas ur Persiens konungs egen\nskattkammare. Vill du ha dyrbara oljor och rökelse, karavanernas\nfega söner skola skatta dig sådant i mängd. Eller vill du ha sköna\nslavinnor? Landets ädlaste döttrar skola bortföras för att tjäna dig.\nKom Alhejdi, Salik Sardar khan är de frias furste, han har försmått\nalla kvinnor och älskat endast bragder och fejdens ära; men Alhejdi\nhar besegrat den starke. Vill du bliva slavinna åt någon feg schah,\nsom knappt ser dig bland hundrade, eller vill du bliva den tappres\nälskade, hans ögons ljus, hans hjärtas blod, hans livs eld. Kom,\nAlhejdi, hörde du skottet, det var tecknet, mina trogna som lika\nblixten slå ned på din faders hus. Bliv ej förskräckt, du hulda, de\nfå där intet skada, intet bortföra, endast fängsla uppmärksamheten\nditåt, på det ingen må tänka på att vakta dig. Kom Alhejdi, min\nsnabba fåle väntar dig här utanför, snart äro vi ibland bergen, där\nen skara av mina tappre väntar oss, ögonblicket är vårt, ej mera.\nSkynda, kom Alhejdi!\"\n\nHastigt fattade han om den sköna flickans smärta liv och bar henne\nunder skyndsamt språng ur trädgården över ett ställe, där muren\nsyntes vara enkom nedriven, ut över fältet. Där stod en frustande\nhäst bunden. Salik kastade sig upp med sin sköna börda framför\nsig. Hon hade ej hunnit tänka, hon visste ej om hon borde ropa på\nhjälp. Nu flög det ädla djuret snabbare än en jagad fågel, lättare\nän gasellen. Det frustade eld ur vidgade näsborrar, det flög allt\nhastigare, dess hovar syntes ej vidröra marken. Alhejdis hjärta\nklappade av tjusning. Salik omfattade henne med den ena handen, den\nandra höll hästens tyglar. \"Alhejdi, älskade, snart äro vi utan fara.\"\n\n\"Salik, jag är trygg hos dig.\"\n\nMen vem synes långt borta på fältet? Fyra ryttare synas, de störta\nframåt med vilt skri, de förfölja de flyende. Den eldiga hästens\nblixtsnabba fart minskas, den dubbla bördan är ovan, fast Alhejdi är\nlätt som det unga lammets finaste ull. Förföljarna hinna närmare,\nSalik omfattar Alhejdi ännu fastare, han tar tyglarna i munnen och\nsitt spjut i handen. Höljt av skum biter det ädla djuret i sitt\nbetsel, blod flyter ur dess av sporren sårade sida, men det flyger ej\nmer som ilen, det frustar, det anstränger sig, allt närmare hinna de\nförföljande.\n\n\"Salik, se min väktare, de hinna oss, låt ej Alhejdi leva för att se\ndig dödas. Låt mig dö för din dolk, här vid din sida. Icke är det\ntungt att så dö.\"\n\nSnart syntes en av de förföljande framom de andra, men ännu på\navstånd. Nu ljöd en susning, nu flög en skugga över fältet, och\ntumlande rullade häst och ryttare i sanden. Den andre ryttarn flög\nförbi honom, men redan trängde Saliks andra spjut i hästens bröst.\nDen stegrade sig frustande och föll med sin ryttare till marken. Nu\nhade också den tredje hunnit närmare; han lossade ett skott, men\nfelade i farten och låg i detsamma själv för Saliks skott blodig i\nsanden, och hans häst flög med ohejdad fart tillbaka över fältet.\nSalik fattade sin andra pistol, den fjärde förföljaren tvekade ett\nögonblick, Saliks säkra skott skulle träffa honom långt innan han\nkunde hoppas att träffa Salik med sitt. Han tvekade, men se, likt\nen brusande flod störtade en hop krigare med vilda rop ur bergen.\nJublande omgåvo de Sardar Khan och hans brud, och snart försvunno de\nalla ur de förföljandes åsyn.\n\nBen Hamouns slavar hade åt olika håll förföljt de flyende, men de\nåtervände utan Alhejdi. Och Ben Hamoun kastade sig på golvet i sitt\nhus och rev sitt hår och sitt skägg och ropade den ena gången efter\nden andra: \"Allah haver tillåtit att rövare bortfört mitt livs ära,\nmitt sköna smycke. Och redan i nästa nymånad skulle hon blivit\nintagen i schahens, min herres, harem. Vilken mäktig man skulle jag\nej varit genom henne, hur ärad hade jag icke blivit. Den skönaste\nhade hon varit av alla min herres kvinnor. Och nu är hon borta, borta\nutan hjälp.\"\n\nStilla nalkades nu Alhejdis gamla amma till Ben Hamoun och sade:\n\"Herre, ville du höra mitt ringa råd, så kunde du ännu återfå din\ndotter.\"\n\n\"Du skulle hava vaktat henne\", röt Ben Hamoun, \"det hade varit bättre\nän att råda nu.\"\n\n\"Å!\" sade amman med sådan ton som gamla tjänare bruka: \"Allah bevare\nBen Hamouns förstånd. Måste jag icke på er egen befallning lyda henne\nsom om hon varit schahens mor, och bad hon mig icke alltid gå till\nmoskéen för att göra min aftonbön. Huru skulle jag då just i dag\nglömma den. Men vore Ben Hamoun klok, så skulle han nu genast sända\nmig till sin släkting, den sköna Zayda, för att genom henne förmå\nschahen, Allah låte aldrig hans skugga bli mindre, att han sänder\nfolk för att förfölja rövarna.\"\n\nDetta råd behagade Ben Hamoun. Amman sändes med tvenne slavar, som\nburo dyrbara skänker bort till den sköna Zayda, en av schahens\nfavoritsultaninnor, och inom hela harem upphävdes ett stort sorgeskri\nvid underrättelsen om att Alhejdi blivit bortrövad och det just invid\nmurarna av själva huvudstaden. Men när schahen en stund därefter\ninträdde, störtade den sköna Zayda emot honom med utslaget hår,\ngråtande och ropande: \"O, att jag skulle uppleva den dag, då jag\nskulle se en sådan skymf övergå min herre, vars ära kringstrålar hela\nvärlden.\"\n\nSchahen frågade, vad henne fattades, och hon svarade under häftiga\ntårar: \"Skall det icke fylla mitt hjärtas bägare med smärtans\nbittraste dryck att se huru min herre och konung skymfas. Se dessa\nrövare, som genomströva vildmarken, hava i dag vågat sig ända till\nportarna av din heliga stad och hava bortrövat en av mina släktingar,\nden sköna Alhejdi. Konung, kan du förlåta en sådan skymf, så låt\naldrig mer ditt anlete lysa inom harems portar, ty dina kvinnor skola\nicke se dess ljus för tårar.\" Och åter utgöt hon en flod av gråt.\n\nPå schahens befallning inträdde uppsyningsmannen över harem, Hojar\nBaschi.\n\n\"Vem var denna Alhejdi som blivit bortrövad?\" frågade konungen.\n\n\"O herre, den skönaste klenod. Din tjänare had lyckats att finna\ndenna juvel ibland kvinnor och hon var redan bestämd för den höga\nlyckan att få pryd ditt harem. Hon var skön som den glänsande\nfullmånen, som den lysande morgonrodnaden. Hennes fader skulle blott\nbehålla henne till nästa nymåna för att bereda henne att värdigt\nmottaga sin lycka.\"\n\nEmellertid anlände storvisiren, som schahen låtit kalla. \"Sadrazam\",\ntilltalade honom schahen strängt, \"oduglige tjänare, varför\nunderrättar du mig icke om hur man skymfar min huvudstad? Rövare våga\nsig ända till dess portar.\"\n\nSadrazam kastade sig med pannan mot jorden och sade: \"Allah är\nstor, konungens makt varar evinnerligen. Vilken skulle väl i vishet\noch skarpsynthet kunna mäta sig med honom. Konungen täcktes låta\nsin nåd skina över sin ringaste slav, som ätit stoft och sovit med\nuppmärksamhetens öga så att han försummat sin plikt.\"\n\n\"Välan, jag vill giva dig nåd, om du, innan morgonbönen förkunnas,\nhar återhämtat flickan och förgjort den djärva rövaren och hela hans\nanhang. Endast hans huvud kan friköpa ditt.\"\n\nPå en sammetslik gräsmatta invid en källa vilade Alhejdi. På litet\navstånd slumrade en dunkel krigartrupp, knappt synlig i natten, var\noch en invid sin sadlade häst. Salik ensam vakade av männen.\n\n\"Alhejdi, älskade, i morgon hinna vi de mina. En stunds rast måste\njag unna männen och även hästarna, de skulle ej uthärda eljes; huru\nskulle då du, ljuva, icke uttröttas. Varför vill du icke slumra? Jag\nnänns knappt be dig därom, jag finge ej då se dina ögons glans och\nhöra din rösts ljuvhet.\"\n\n\"Jag kan ej, jag är så underlig i mitt sinne. Så många tankar tränga\nsig in på mig och jag kan dock blott tänka ett -- att jag funnit dig.\"\n\n\"Du saknar dina veka kuddar i ditt hem.\"\n\n\"Aldrig har jag vilat på kuddar så veka som detta gräs!\"\n\nHastigt spratt en av de sovande männen upp, lade sitt öra tätt till\njorden och lyssnade ett ögonblick. Salik blev uppmärksam.\n\nMannen steg fram till honom. \"Salik Sardar khan, hör du ej hästarnas\nhovar? Har också du blivit bedårad av en kvinna.\"\n\nSaliks öga sköt en blixt i natten. \"Abbas! dock på dig vill jag icke\nvredgas.\"\n\nNu lutade sig även Salik till marken. \"Dessa hästar äro många, det\när visserligen schahens utskickade som förfölja oss. Vi få ej\nblottställa Alhejdi.\"\n\nHan visslade, i ett ögonblick sutto männen till häst. \"Till öknen,\ntyst, försiktigt som den lurande tiger men snabbt som vingade fågeln.\"\n\nEtt susande for genom bergen, snabba skuggor skiftade över marken --\nvar det lätta moln som skuggande flögo över fältet? Var det en sakta\nnattvind som fläktade? Men fästet är klart som en dunkelblå asur,\nintet blad röres på de trän som omgiva källan där Alhejdi vilat; och\nnu äro skuggorna försvunna och allt är stilla och tyst och dunkelt\nkring lilla källan.\n\nMen längre skrider natten, och den späda blomman, van blott vid lek\noch ljuv vila efter leken, domnar och bleknar. Alhejdi vill icke att\nSalik skall varsna hennes trötthet, hon håller sig ännu uppe, men hon\nvacklar. Snabb som blixten är Salik av hästen. \"Flygen, söken om det\när möjligt finna en källa. Vi rasta om än tusenden förföljde oss.\nAlhejdi, den minsta fläkt av blekhet på din kind, det minsta dunkel\ni ditt strålande öga sårar mitt hjärta värre än någon av schahens\ndolkar kan göra det.\"\n\nEn källa var funnen i nejden. Salik bar Alhejdi dit på sina armar\noch, knäböjande invid henne, uppfriskade han henne med det svala\nvattnet.\n\nMen förföljarna hade icke förlorat spåret. Vid synranden märktes en\nrad av blanka spjut.\n\n\"Bäva icke Alhejdi, vi skola segra för dig.\"\n\n\"Till häst, till häst, stridom för Alhejdi. Död åt envar som vill\nnalkas att störa hennes ro.\"\n\nSnabbt ilade ryttarskaran över fältet. Alhejdi blev i bävan ensam\nkvar vid källan. Tystnad rådde i öknen, men hastigt avbröts den av de\nstridandes gälla skri. Snart såg Alhejdi skaror flyende bortåt, men\nmot källan nalkades några få män i sakta ritt. Vem föra de emellan\nsig? Det är Salik Sardar khan som de föra sårad ur striden.\n\n\"Alhejdi du är vår, vi hava drivit dem på flykten. Innan de hinna\nutsända nya förföljare, äro vi säkra bland våra berg hos de mina.\"\n\nÄnnu en dags morgon grydde, och Salik låg på sitt smyckade läger i\nsitt eget tält. Hans sår mörknade, febern brände hans blod. Tigande\noch bekymrade vandrade hans män omkring, ty de sågo att såren voro\ndödliga.\n\nDå trädde en gammal kvinna till tältets dörr. \"Given rum för den\nvisa, som mycket vet och förmår.\" Hon stannade framför Alhejdi, som\nsatt sörjande hos den sjuke. Den gamla sade långsamt med knappt\nhörbar röst: \"I öknen, två timmars vandring härifrån, växer ett träd.\nDen balsam som droppar, när en skön kvinna vid middagens stund bryter\ndess kvistar, helar genast järnets sår, men hon måste gå ensam den\nsenare timmens väg.\" Alhejdi reste sig hastigt. Hon smög sig sakta ur\ntältet. Den gamla följde henne.\n\n\"Följer du mig den första timmen, visar du mig vägen?\"\n\n\"Rädes icke den unga späda rankan från de blomstrande trädgårdarna\natt ensam sväva i öknen?\"\n\n\"Moder, Salik är sjuk! Skyndom att jag må hinna till middagen uträtta\nmitt värv.\"\n\nFöljande dagens morgon var inne, och i glädje hälsade Alhejdi solen,\nty Salik kände ingen smärta mer och hans sår var nära helat.\n\n\"O Alhejdi, min själ bävar vid tanken på att du vågat dig ensam\ni öknen. Du som är mig mera än livet, du hade kunnat råka ut för\nvilddjur.\"\n\nMånader voro förflutna, då trädde en dag Abbas in till Salik, rustad\nsåsom till en längre färd.\n\n\"Nå Abbas\", sade Salik vänligt, \"vart ärnar du dig utan att jag hör\ndärav, du, min trogne följeslagare, som ännu aldrig lämnat mig.\"\n\n\"Jag går till Ispahan.\"\n\n\"Du går i lejonets kula; blodet av schahens män, som föllo i öknen,\nhar knappt upphört att röka.\"\n\n\"Lejonet skulle väl föga väntat till dess vi själva infinna oss i\nhans kula, om icke hans krigares anförare berättat, det du ju vet,\natt de nedgjort oss alla, sedan vi förut hade dödat flickan, stridens\norsak. Han älskade sitt huvud, därför flydde han ock för oss. Men om\nockså ej så blivit sagt, icke var Salik Sardar khan alltid så rädd\natt trotsa lejonet, om ock i hans kula.\"\n\n\"Nå vad ärnar du i Ispahan?\"\n\n\"Handla.\"\n\n\"Vid profeten, det skulle jag aldrig gissat. Du har alltid mera\nälskat spjutets än penningens handel. Men kanske vill du ock handla\nför mig. Jag har överflöd av hjordar och annat som jag icke behöver.\"\n\n\"Jag har ärnat be dig att få sälja allehanda onyttigt.\"\n\n\"Säg, vad du vill, du skall äga valet.\"\n\n\"Din stridshingst, ditt spjut och din dolk.\"\n\nSalik drog ögonbrynen ett ögonblick tillsamman, men snart klarnade\nåter hans blick och han sade: \"Abbas, du är missnöjd med denna\novanliga ro av några månader? Men tro ej att jag därför glömt att\nstrida. Låt oss göra ett strövtåg snart, jag vill ordna allt.\"\n\nAbbas jublade högt, men tvärtystnade hastigt, lade händerna i kors\növer bröstet och bugade sig sägande: \"I den barmhärtige och milde\nGudens namn, ära vare världens behärskare. Jag är beredd att följa\ndig vart du vill, mina tjänare kunna försälja mina hjordars överflöd.\"\n\nAlhejdi, varsnar du dammolnet där vid öknens rand, vet du vad det\nbådar? Det är Salik och hans män som återkomma från strövtåget.\nAlhejdi, som suttit på kullen och skådat utåt, stiger upp, hennes\nslöja fladdrar för vinden, handen skuggar de dunkelsvarta ögonen,\nblicken spejar. \"Det är han! Jag kan redan igenkänna färgen på hans\nturban. Men varför så långsamt? Längtar ej ditt hjärta efter Alhejdi,\nHar du förvärvat skatter och är deras vård dig kärare än att möta din\nälskade? Eller kanske sårad? Å, balsamträdet i öknen, Salik, Salik,\nskynda dig, eld förtär mitt hjärta. Späda äro mina fötter, men de\nskola dock bära mig till ditt möte.\"\n\nNu störtade kvinnor och barn med vilda rop mot de kommande. Alhejdi\nryste och stannade ett ögonblick. Fram flög nu ryttarskaran åtföljd\nav kvinnorna och barnen, under jubelskri, förbi stället där Alhejdi\nstod. Salik varsnade henne icke, och se, framför honom på hästen satt\nen kvinna. Så hade även Alhejdi en gång suttit, och vem var denna?\nLågande glöd brann i Alhejdis anlete. Hon följde långsamt efter tåget\noch gick in i sin boning. Men där mötte hennes blick en sällsam syn.\nPå en divan satt den unga kvinnan som Salik nyss hemfört. Hon var\nvit som dalens lilja, endast på hennes kind låg ett matt sken av\nrosen. Hennes ljusa hår hade i lockar fallit ned kring de elfenvita\nskuldrorna, och i hennes milda ögon, blå som himmelen, summo tårar.\nEn sådan hade Persiens svartögda dotter icke skådat.\n\nSalik trädde mot Alhejdi. \"Alhejdi, jag bringar dig en syster, vårda\nhenne väl. Jag har tagit henne av köpmän som förde henne att säljas.\nDe hade köpt henne av turkar, som rövat henne långt, långt härifrån.\nSer du hon är skön, hennes fägring är lik månens i silverklar natt.\nDu har ofta sagt att du icke älskade våra kvinnor, att de voro vilda.\nNå väl, denna är mild och ljuv. Dyrbara smycken och kostliga tyger\nger jag dig dessutom.\"\n\n\"Salik, endast du ger mig din kärlek, så är den mig över alla\nvärldens skatter.\"\n\nDen främmande steg upp, gick mot Alhejdi och sade några ord på ett\nobekant språk, fattade hennes hand, tryckte den hjärtligt och såg med\nsina milda blå ögon innerligt på Alhejdi. Alhejdi omfamnade henne\nvänligt i det hon sade: \"Icke kan jag vredgas på dig, du duva.\"\n\nMed varje dag slöt sig den sköna främmande allt mer till Alhejdi, och\nAlhejdi älskade henne; men hennes hjärta led allt djupare, ty hon såg\nhur Saliks blickar brunno allt varmare, då han såg på den främmande,\nså sköna, men alltid sorgsna flickan. Men Alhejdi dolde sin smärta i\ndjupet av sitt bröst.\n\nDå trädde en dag Salik till henne. \"Alhejdi, min häst, min älskling,\när sårad; gå Alhejdi i öknen att hämta balsam för såret, att det må\nläkas.\"\n\nAlhejdi såg ett ögonblick på Salik: \"Salik Sardar khan, tigrar bo i\nöknen. Älskar du din häst mera än mig.\"\n\n\"Är Alhejdi barnsligt rädd? Vill du ej göra mig en glädje, icke rädda\nmin häst, den som burit även dig hit.\" Alhejdi gick.\n\nÅter en dag inträdde Salik hos Alhejdi. På divanen lågo tvenne\nblommor, en ros och en lilja. Sardar lekte med blommorna och fägnade\nsig åt deras doft. Han lade sedan bort rosen och behöll liljan i\nhanden.\n\n\"O Salik förstör rosen, men kasta den icke ifrån dig att ensam\nvissna; mindre tungt är att dö än att leva förgäten.\"\n\nSalik återtog rosen i sin hand och höll den tillsamman med liljan.\n\"Alhejdi, mannens hjärta är en rosengård, har rum för många blommor.\nHur skulle du kunna begära, att jag ensam skall älska en alltid. Även\nkärleken är en blomma, begär ej att blomman skall vara oförgänglig\nsom stenen, hon vore ej skön då. Men även Alhejdi är kär för Salik.\"\n\nSalik gick bort. I Alhejdis hjärta bodde natt.\n\nÅter några dagar förflöto, och nu kallade ett bud Alhejdi till Salik\nSardar khan. Hon gick.\n\n\"Alhejdi, min älsklingshund blev farligt sårad av ett spjut under\njakten. Intet annat än den balsam, vars källa du känner, kan rädda\nden. Gå, att du må hinna dit innan middagens timme och vara hemma vid\nden tid, då jag med mina män återkommer från jakten.\"\n\n\"O Salik, jag hörde rytandet av en tiger, då jag hämtade balsam för\ndin häst.\"\n\nSalik svarade intet. Ännu stod hon ett ögonblick dröjande. \"Salik\nSardar khan giver icke en befallning två gånger\", sade Salik\nlångsamt. Alhejdi gick.\n\nHon hade ännu ej gått långt. Då stod framför henne den gamla visa,\nsom bar i sin hand en liten, knappt ett finger lång dolk. \"Min själs\ndotter, den gamla kan ej ledsaga dig på färden. Salik Sardar khan\nhar bjudit mig komma för att pryda hans nya, ljusa brud. Här vill\njag giva även dig något att skänka henne. Alhejdi, tre dödar ligga\npå denna udd. Se dess tre kanter äro vassa, vidrör dem icke, minsta\nvidrörande sårar och minsta sår ger död på ögonblicket!\" Sakta som\nhon kommit, smög sig den gamla bort.\n\nAlhejdis öga lågade, hon betraktade stålet. \"Tre dödar! Å! Alhejdi,\nville du väl döda henne, den fromma, som gråter över Saliks makt, den\nhon ej kan motstå? Ljusa främmande flicka, icke hatar Alhejdi dig.\"\n\nMen redan gick hennes vandring i öknen. Het sken solen på sanden,\nglödande brände den Alhejdis fötter. Tänkte hon väl på svedan i sina\nfötter, tänkte hon på tigern som lurande smög genom öknen eller\ntänkte hon på Salik Sardar khans sköna brud, som nu stod i smyckad\nfägring, lik fullmånen mellan silverglänsande skyar, och på Saliks\nbrinnande blickar, vilka, glömmande henne, nu blott berusade sig av\nden nya brudens skönhet.\n\nMen på Alhejdi skåda blixtrande ögon, icke Saliks kärleksdruckna,\nnej brinnande klot som välva i vilddjurets huvud. Alhejdi, ser du ej\nöknarnas herre, hur han smyger sakta i dina fjät. Redan spänner han\nde krökta klorna, glänsande böja sig hans fläckiga sidor, han störtar\npå rovet, och krossad och blödande ligger Alhejdi skälvande i sanden.\nMen vem slog den starke, varför rullar sig öknarnas herre i sanden?\nEn ryckning ännu och tigern ligger död vid sitt rov. Alhejdi hade\nicke glömt sin dolk.\n\nRop höras i öknen, lätt störtar en skara fram, det är Salik Sardar\nkhan som återvänder hemåt med sina män för att hämta sin sköna brud.\n\n\"Ha, en nyss dödad tiger. Alhejdi, det var värdigt Salik Sardar khans\nmaka. Men hon är sårad. Tagen vård om henne, jag rider hemåt. Jag\nvill sända slavar att bära henne hem.\"\n\nRedan lyfte Saliks häst foten till språng. Då bad Alhejdi med sakta\nröst: \"Salik, innan du far, stig ned av din häst och giv mig din\nhand, om ej för annat\", tillade hon med ett besynnerligt leende, då\nSalik tycktes tveka, \"så för att tacka mig för tigerns hud\".\n\n\"Nå, varför skulle jag icke äga tid därtill\", sade Salik, kastade sig\nav hästen och räckte henne handen, den hon fattade och förde till\nsitt hjärta i det hon sade: \"Lev väl Salik! Välsignad vare Allah och\nProfeten, jag får dö hos dig. Ännu en bön, den är den sista. O Salik,\ntag ännu en gång min hand mellan dina båda och tryck den vänligt som\ndu brukade förr.\"\n\nSalik tog Alhejdis slutna hand och sade förströdd: \"Icke äro dina sår\nväl så farliga. Snart skall du åter blomstra upp. Jag rider nu hem\nförut.\"\n\nRedan satt Salik på sin häst. Alhejdis huvud sjönk tillbaka mot\nsanden, en enda droppe blod smög sig fram mellan den slutna handens\nlena fingrar, och då hästen for, snabb som vinden bort över sanden,\nlåg redan Salik Sardar khans sköna maka död vid sidan av öknarnas\nherre.\n\nVilka äro de som nalkas kvinnornas boning, vad bära de? Bära de\nprydnader eller blommor eller skänker till den sköna bruden på hennes\nbröllopsdag? Men varför äro deras steg långsamma, deras blickar\ndystra, varför glädjas de icke? Ack icke prydnader, icke skänker,\nicke blommor till bruden föra de, de bära blott en vissnad blomma,\nden blomman som var den skönaste av alla.\n\nMen se ur kvinnornas boning störtar den ljusa främmande flickan.\nRika prydnader lysa i hennes hår, men i hennes ögon glänsa tårar.\nHon tyckes fly med fasa. Hon möter det sorgliga tåget. Hon stannar,\nhon bävar. \"Alhejdi död? Du älskliga, du mitt enda värn! Men se, vad\nglimmar i din halvslutna hand, tack Alhejdi.\"\n\nSakta löste hon dolken ur Alhejdis kalla hand; men hon dröjer ännu,\nhon tyckes tveka. Se hon knäböjer, hennes händer omsluta dolken, hon\nber. På hennes fäders språk gå orden över hennes läppar: \"Fader,\no fader, styrk ditt sviktande barn, att hon må tåligt lida vad du\nålägger henne. Detta lilla vapen skulle befria den svaga. O min Gud,\no min Gud, styrk mig att jag må tåligt och undergivet säga: icke\nmin vilja utan din.\" Kämpande i bön knöt hon ångestfullt sina händer\nomkring det förrädiska järnet, och milt, såsom blomman om aftonen\nsluter sin kalk och sänker sitt huvud, sjönk den ljusa tärnan bleknad\nned på gräsets bädd.\n\nSalik Sardar khan, störta ej så vild till rosens och liljans, de\nvissnades, läger. Rasa ej så. Vi stöter du det lilla järnet i ditt\nbröst, det tränger ju knappt djupare än till hullet. Icke bortflyter\nen mans liv med några droppar blod, och endast tre dödar lågo ju\ndolda på dolkens udd.\n\n\n\n\nEN SAGA OM VREDEN.\n\n\nVet du vad vrede är? Jo, ett helt knippe dolkar och svärd, fina,\nskarpa, vassa och osynliga. De finnas just invid människohjärtat,\nvid somliga hjärtan flere, vid somliga färre, hos somliga stora,\nvassa och skarpa mer än om de vore smidda av det finaste stål, hos\nandra likna de blott små knappnålar, ja hos några till och med endast\nagnar. De ligga tätt tillsamman, lika bladen i en pennkniv med många\nbett och inrättningar, och äro så konstfullt sammanfogade att de\nupptaga blott ett helt litet rum, och där sammanhållas de av en stark\nklämmare från hjärtat. Men när hjärtat kommer i _sådan_ svallning\natt klämmarn rubbas, då springa fjädrar upp och alla de fina skarpa\nvapnen spridas omkring till tungans spets, till ögat, till handen,\nja till varje kroppens del, och därifrån ut i världen. De såra, de\nsticka, de mörda blint vad de träffa, men vi som utsända dem, vi\nmärka dem vanligen ej, ty de äro osynliga. Sedan de rasat så länge\natt de spända nervfjädrarna slaknat, då falla de åter småningom\ntillbaka var på sin plats och den starka klämmarn griper åter fast\növer dem.\n\nMen, ser du, det händer ändå att mången stackars kvinna märker\nsprittningen när fjädrarna slå upp. Förskräckt över att de vassa\nvapnen äro lössläppta vill hon samla dem åter, men vad förmår hon,\nden svaga, vad förstår hon, den olärda, av deras konstiga mekanik.\nMen hon strävar och bjuder till och trycker dem så rakt ned i sitt\nbröst, in i hjärtat, våldsamt, våldsamt, de måste ned, och slutligen,\nsedan hon länge arbetat med dem, måste de jämka sig in på sina\nbestämda rum och klämmarn griper om dem; men hjärtat är söndersargat\noch det är så sjukt innan det helnar igen. Dock öga och tunga kasta\ninga dolkar mera, och hon känner sig åtminstone åter vara kvinna.\n\nSök dock icke för ro skull att lösa hennes vrede, du vet icke hur den\nkan ge smärta. Och så är det slut med min saga.\n\n\n\n\nLILJEKONVALJEN.\n\n\nHar du sett den största och skönaste bro, som leder över ett vatten?\nHar du kunnat stå däruppe, högt på den ej mycket mindre än en mil\nlånga bron, upprätt och djärv och utan att svindla sett ned i djupet\npå ömse sidor, i det kristallklara vattnet; eller har du svindlande\ngripit tag om en stödjande vän, starkare än du, för att icke åt\nnågondera sidan störta ned i den skimrande graven?\n\nNär i fordomtimma Den Gamle hade sjungit fram det vida Suomensaari,\nhade utstrött dess tusen sjöar och sjungit fägring över hela landet\noch de vida Saimavattnen med uddar och sund lågo speglande för hans\nblick, då log den gamle glatt; men han sade: \"Långsamt röres redan\nden gamle, långsamt röras ock Suomis män, de springa ej som haren, de\nskutta ej som ekorrn, lång är vägen runt om sjön, bro behöves\", och\nse: nu sjöng han Pungaharju det sköna över Puruvesis vatten det klara.\n\nHar du sett björkarna och granarna som växa över varandra på brons\nbåda sidor? Icke växa de dock på varandras toppar, fast det ser\nnära så ut, där de stå i branten över varandra. Har du, bedragen\nav vattnets klarhet, velat plocka de blänkande vita stenarna och\nmusslorna på sjöns botten, där de ligga på flere alnars djup under\nvattenytan?\n\nNära mitten av näset står en björk, den står där så glad och blickar\növer den vida sjön. En sakta vind far över åsen; den lyfter björkens\nmjuka, behagfulla grenar; behagsjukt böjer sig den smidiga ljusgröna\nbjörken och strör sitt blomstoft än på ena än på andra sidan av\nhöjden ned i det glittrande vattnet, där små silvermoln segla på det\nblå djupet, en himmel nere, spegelbild av himmeln ovan.\n\nOch konvaljerna vid björkens fot de blomma och glädja sig, men deras\nsystrar som vuxit upp några få steg längre bort mellan hjulspåren på\nvägen de dofta ock, men deras vita dräkt höljes av damm och de längta\noch tråna och veta ej själva varför.\n\nVägens trånande blomma frågar: \"Syskon, vita doftande konvaljer,\nhur kunnen I blomma och dofta så friskt och varför tråna vi?\" Och\nkonvaljerna svara: \"Vi blomma och dofta i björkens skydd, vi veta ej\nannat. Men fråga rosorna, se huru rika de blomstra.\"\n\nRosor växa tätt i sluttningen, konvaljerna fråga: \"Rosor röda,\nglödande, hur kunnen I blomstra så rikt, så yppigt, vad gläder så\nedert hjärta, varför måste vi arma tråna.\"\n\nGlatt svara rosorna: \"Se vi växa här fritt, den resandes hjul krossar\noss icke, knappt når oss ett dammkorn av dem hans vagn sätter i\nrörelse, och vi äga hela den sköna värld som här utbreder sig för\noss; vi äro rika, vi äga sol, vi äga dagg, men -- vi äga av allt dock\nendast den ena hälften, därför att vi stå här på åsens ena sida, men\nse björken, den äger all vida världens fägring runt omkring sig, den\näger sol, luft och liv, vadan de än må komma, därför är björken stor,\ndärför är björken stark och fager mer än någon annan.\"\n\nMen vägens konvalje visste icke hur hon skulle, även hon, komma från\nvägens damm till ljus och frihet.\n\nKom så en ung flicka; hon band en krans, hon plockade vägspårets\nkonvalje och fäste den i kransen, och så var kransen färdig.\n\n\"Vackra björk, i dig vill jag hänga min krans, högt upp på en av de\nsvajande grenarna\"; och högt uppe svävade nu blomman, och hon levde\nett ögonblick av ljus, där intet stoft föll på hennes skönhet; nästa\nögonblick var hon död.\n\n\n\n\nKVINNAN PÅ TONGATABU.\n\n\n\"Främlingens lära är vacker, främlingens lära är mild; Wainahée\nälskar främlingens lära, Wainahée hör gärna främlingens röst, när han\ntalar fridens ord, när han bjuder stridsklubban vila och människorna\nälska varandra. Wainahée ville bliva främlingens syster och låta\nhonom vattenösa sitt huvud -- men hon vill det ej numera. Främling,\nWainahée är stolt, hon är fri. Se, främlingen säger, att hans gud\nbefaller kvinnan lyda mannen! Wainahée vill icke bli främlingens\nsyster, vill icke låta vattenösa sig. Främlingen har bedragit henne,\ndå han sade att hans lära bjuder frihet, likhet för alla. Wainahée\nvill icke bliva slav i sin själ.\"\n\n\"Flicka, är du mindre slav, då en främmande krigare bortrövar dig?\nHan krossar dig i stoftet för sin fot.\"\n\n\"Ja, då är Wainahée fri, fri som fågeln i luften. Hennes själ är fri,\nty vill hon icke lyda, så lyder hon ej, om än den starke krossar\nhenne till stoft. Vite främling, Wainahée kan dö, om hon ej vill vara\nundergiven. De många öarnas gud är kvinna, hon bor i skyarna, men hon\nsäger icke att Wainahée gör orätt om hon är stolt; Wainahée kan dö,\ndet är lätt.\"\n\nFrämlingen gick. Vid stranden låg en kanot, han satte sig i den och\nfattade årorna, han skulle blott ro över till vikens andra sida.\nLugn och stilla låg viken, men utanför svallade hög bränningen mot\nkorallrevet. Den vite mannen var icke van vid kanotens åror, han var\nicke van vid havets bränning; åran halkade ur hans hand, den fördes\nhastigt bort i bränningens svall, han kunde ej mer styra sin båt och\nhäftigt brusade bränningen. Båten kastades omkring och mot vågornas\nvåld kämpade den vite; men fastlandets barn kan ej simma, han sjunker.\n\nBitter är havets sälta. Wainahée, de milda sjöarnas mö, har icke\nbadat i det salta vattnet som skys av öarnas tärnor; men hon kan\nsimma, hon kastar sig i havet, hon strider med oceanen, den svaga\nkämpar med den mäktige och snart ligger den vite på den vita\nkorallsanden vid Wainahées fötter.\n\n\"Främling från fjärran, varför skulle du lämna ditt land för att dö i\nTongatabus våg?\"\n\n\"Främling från fjärran land, ägde du på hemlandets kust ingen som\nälskade dig? Ägde du icke en moder, ägde du icke en maka?\"\n\n\"Vite främling från fjärran, flickan från oceanens ö gråter ensam din\ndöd, hon som ville rädda dig ur havets våg, men ej kunde det förrän\ndin ande flytt.\"\n\n\"Främling från fjärran, en främmande flicka gråter ensam vid din\ngrav.\"\n\n\"Vi [= varför] gick du från hem och vänner? Det var din mäktige gud,\nvars röst du lydde; han sände dig till oceanens ö för att dö!\"\n\n\"På stranden av fjärran ö sitter hans moder, hon flätar en korg\nmed konstfull hand; den skall sonen få till välkomstgåva, när han\nkommer hem, att han må se hur hans moder tänkt på honom. Moder till\nfrämlingen, moder till fredsbudbäraren, fåfängt spejar din blick över\nhavet, din son sover på den vita sanden på Tongatabus strand.\"\n\n\"På stranden av fjärran ö sitter hans maka, hon smyckar den matta hon\narbetat åt sin älskling; dess färger äro sköna, dess prydnader täcka.\nMaka, kasta bort mattan, din älskling sover på Tongatabus strand.\"\n\n\"Vem skall odla din yams, vem skall slå ned dina kokosnötter, vem\nskall vårda dina plataner? Din yams skall förstöras, dina palmer stå\noskördade, din jord skall stå oskött på fjärran strand.\"\n\n\"Främling från fjärran, flickan på oceanens ö skall strö blommor över\nditt stoft; din moder, din maka skola sörja mindre, då du vilar bland\nblommor.\"\n\nVid hyddan under palmerna satt Wainahée. Hennes händer voro tabu,\nde voro förbjudna, ty hon hade vidrört en död. Hennes vänner buro\nmat till henne och förde den till hennes läppar, ty hon fick ju icke\nbegagna sina händer.\n\nKom så en kvinna skyndsamt. \"Wainahée! hövdingarnas hövding, han den\nunge, de hundra öarnas härskare, segraren över Tongatabus fiender\nkommer hitåt. Skynda att bada, att han må kunna befria dig från tabu.\"\n\nOch Wainahée badade i insjöns våg, och hennes kind var frisk och\nhennes öga log och hennes hår pryddes av blommor, då hon gick emot\nhövdingen. Djupt ödmjukade sig Wainahée inför honom, nedsättande sig\nvid hans fot. Hövdingen stannade och Wainahée vidrörde sina axlar\nmed hans fot; men då hövdingen skulle upplyfta och omfamna den unga\nför att upphäva tabu, då bävade den starke ett ögonblick tillbaka,\nmen slöt henne sedan häftigt till sig, i det han sade: \"Wainahée,\nicke allenast nu skall du vila vid hövdingens hjärta; för alltid\när din plats där och vid hans sida.\" Och han tog av sitt huvud sin\nröda fjäderprydnad och fäste den på Wainahées huvud. Men Wainahée\ndarrade som magnolians blomma på sin stjälk och blickade sedan upp,\nsom om hon sett solen gå upp ur havet, och hennes blick glänste, men\nsjönk åter ned, ty hon kände sig så ringa som det minsta strå vid\nhövdingens fot.\n\nMen över havet simmade en underbar byggnad mot Tongatabus strand.\nTvenne gånger hade man sett dylika förut. Där voro vita män och deras\ndjur, det var deras ö och deras boning. Men av deras sällsynta djur\nförsvann ett och deras hövding vredgades. Men icke ens öns store\nhövding lyckades att återskaffa djuret och han sade: \"Gärna ville jag\nåterskaffa ditt djur, ty rätt är rätt och djuret är ditt; men den som\ntagit det har lyckats dölja det även för mig.\"\n\nDe vites hövding vredgades alltmera och hotade att förstöra\nTongatabus ö, om icke hans djur återskaffades. Och öns hövding bjöd\nsina krigare väpna sig och de stodo mellan träden färdiga till\nförsvar. Men då lät de vites hövding åskan rulla och viggen ljunga\nfrån sin stora kanot, och palmerna föllo och krigarna föllo som rör\nför den mäktige, och i vanmäktigt raseri stod Tongatabus stolte\nhövding. Han vek icke och krigarna veko icke, men de föllo, de flesta\ni döden, de andra sårade, de kunde intet mot den fjärran ifrån\ndrabbande makten.\n\nOch den store vite hövdingen steg i land med många sina män och\nsönderhögg och uppbrände krigskanoterna som lågo på stranden.\nTongatabu, havets smycke, är utan skydd, utan värn mot fienden. Ack,\nmånga, många år gå förbi innan Tongatabus värn hinner ersättas.\nKanoterna voro icke få dagars arbete.\n\nÖns stolte hövding var som en slagen man, där han satt på mattan\nunder ett träd. Hans blick var vild, hans händer hårt sammanknutna.\nHan var som ett vanmäktigt barn inför de vites hövding som ägde\nblixten och åskan.\n\nWainahée satt vid hans fot, hon vågade icke tala, ty hövdingens sorg\nvar som elden i etoaträdets bark; men sakta smekte hennes hand hans\nnedböjda huvud. Slutligen kunde hon ej längre se hans sorg. Hon\nsteg upp och gick till de vites hövding, satte sig ned inför honom,\ntog hans fot, vidrörde yttre och inre sidan av sin hand med den och\nförde den sedan till sina axlar i det hon sade: \"Hövding, du är stor\noch mäktig, var ock stor i mildhet och rättvisa som i vrede. Se du\nhar gjort oss till ett värnlöst folk, vi kunna ej mera motstå någon\nfiende; låt nu din hämnd vila.\"\n\nDe vites hövding gav ett tecken, och med hast grep hans folk Wainahée\noch förde henne bort till sin kanot, och han sade: \"Icke förr blir du\nfri, än det stulna djuret återbringas.\"\n\nOch på Tongatabu blev stor sorg, och kvinnorna foro omkring den\nstora kanoten och klagade högt och riste med snäckor sönder ansikte\noch bröst; ty Wainahée, deras hövdings sköna maka var fången på\nfrämlingens flytande ö.\n\nMen äntligen, när ett dygn hade gått om, fördes Wainahée åter till\nstranden, ty nu hade en kvinna på en annan ö funnit och fört tillbaka\ndet stulna djuret och främlingarna lämnade nu den härjade ön.\n\nGlad som den befriade fågeln, lätt som vinden far över sjön, hastade\nWainahée till sin make, till hennes ögas ljus, men hon mötte icke\nljus, hon mötte natt. Med foten stötte han till Wainahée i det han\nsade: \"Vite mäns kvinna, bort från mig\", och Wainahée sjönk ned som\ndimman på stranden. Hövdingen gick.\n\nVärnlöst låg oceanens smycke, pärlan bland havets hundrade öar,\nden hade intet försvar. Länge dröjde ej heller fienderna, innan de\nanföllo den värnlösa. Panu var en ringa hövding, men han segrade\ndock snart över den som intet värn hade. Tongatabus hövding irrade\nomkring, sårad och ensam som ett jagat djur, och nedföll slutligen\ndignande i ödslig skog.\n\nMen i skogens djup följde honom, utan att han visste det, ögon som\nföljt honom alltsedan fienden kom. På avstånd hade Wainahée följt\nden sårade och aldrig lämnat honom. Nu hastade hon fram, letade och\nfann blad, med vilka hon förband hans sår. Men förgäves sökte hon en\ndroppe vatten att läska den försmäktande med. Allt mera ångestfullt\nsökande gick hon omkring och fann slutligen en inhägnad plats. Där\nlågo tre friska kokosnötter på en ställning, men ack, de voro heliga,\nde voro tabu, det fanns ingen möjlighet att tvivla därom, det syntes\npå sättet av deras uppställning bland platangrenarna.\n\nAtt borttaga dem vore döden, men vad mer! Wainahée må dö, men skall\ndock kanske leva till dess hövdingen hunnit läska sig av kokosnötens\nmjölk.\n\nMed darrande hand grep Wainahée en nöt, ännu drabbas hon icke av\nstraffet, fastän hon brutit tabu. En vass sten, en annan till klubba\noch nöten är öppnad. Wainahée gjuter några droppar mjölk i den\navdomnades mun, hon gnider hans tinningar och se, hans ögon öppnas.\nMen han vänder dem med avsky från Wainahée.\n\nWainahée, du arma, varför drabbar dig icke straffet? Du bröt mot\ngudarnas tabu och du lever ännu. Wainahée, kan du leva då din make\nföraktar dig.\n\nMen åter slötos den sårades ögon av matthet och åter gick den unga\nmakan och satte sig vid hans sida. Hon vakade över hans slummer, hon\njagade från honom varje fluga och fläktade svalka över hans brännande\nkind, men när han åter uppslog ögat, var redan Wainahée som en fläkt\nförsvunnen.\n\nDock än en gång slår hövdingen hastigt upp sin blick; han varsnar\nWainahée, innan hon hinner hasta undan, han störtar upp och stöter\nhenne med ett slag av sin hand ifrån sig, så att hon sjunker ned\nblödande; men ej långt därifrån dignar han själv åter maktlös ned i\nvild feberyra.\n\nWainahée, varför skall du vakna än en gång, varför låter du icke din\nblod förrinna, kan den stolta icke dö? Wainahée måste leva; hövdingen\nskulle försmäkta utan henne. Wainahée, säg hövdingen din oskuld! ack\ndå han icke tror Wainahée, skulle han väl då tro hennes _ord!_\n\nÄntligen hade Wainahée funnit en källa i nejden, hon sköljde av sig\nbloden och bar i ett kokosskal vatten till sin make. Vattnet svalkade\nden sanslöses tinning, drog hettan ur hans sår och febern brände\nmindre våldsam. Nu syntes han vakna till fullt medvetande och som en\nskugga gled hans unga maka undan.\n\nMen krigaren vill ej längre sova, hövdingen vill ej längre vila;\nupp stiger han häftigt, fastän hans steg ännu äro osäkra. Wainahée\nföljer på avstånd hans spår. Snart finner han några av sina spridda\nkrigare, deras mod vaknar ånyo, då de återfinna sin hövding. De\ngenomströva ön, de samla alla krigare som ännu finnas där och på\nnärmaste öar, och ännu en gång överfaller den lilla hären Panu, den\nfrämmande inkräktaren. Men den lilla hopen faller som småskogen, när\norkanen far fram över ön, och Tongatabus hövding ligger slagen bland\nsina män. Ingen sjunger dödsklagan över den fallne, ty från hans lik\nrycktes av Panus händer hon, som bort sjunga hans dödssång, hon som\nbort följa honom i döden.\n\nVite man, sannas dina ord, Wainahée, slavinna åt en fientlig hövding?\nSe även Panu är stolt och mäktig nu, och Panu befaller över Wainahée.\nMen hela ön är i hans våld, vi skulle han neka den sköna Wainahée\natt gå till stranden för att skölja bloden från sin dräkt, från sina\nhänder, blod av hennes hjärtas liv.\n\nWainahée stod vid vikens strand, hon blickade över havet. Hon sjöng\nsom vågen sjunger mot stranden:\n\n\"Fri är Wainahée, fri som kormoranten i skyn, som vågen i havet,\nsom vinden i löven. Fri är Wainahée, hon är icke vattenöst, hennes\nsjäl är icke bunden, hennes ös gud säger icke: du skall vara mannen\nundergiven, Wainahée behöver icke lyda slavens lydnad.\"\n\n\"Wainahée levde gladare än rosenskyn, ljuvligare än doftande blomman,\nty hon levde som en droppe i den starkes hjärta, hon hade gärna\nvarit ett stoft under hans fot; hon kunde äga hjärtats fria, vackra\nödmjukhet, ty ingen befallde henne lyda slavens lydnad.\"\n\n\"Vite främling, du sover, men Wainahée är fri, hon måste icke vara\nslav, ty hon är icke vattenöst, och hennes gud befaller henne icke\natt lyda.\"\n\n\"Wainahée älskar icke Panu, hövdingen. Wainahée vill icke vara honom\nundergiven, se hon är fri.\"\n\n\"Fria hav, fri som du är Wainahée, emottag henne i ditt sköte.\"\n\nWainahée sjöng ej mera; men ännu sjunger havet sin dödssång över\nhennes grav i dess djup.\n\n\n\n\nOLEANDERN.\n\n\nHar ej växten liv, har ej växten känsla? Man gråter vid berättelsen\nom en människas lidande, man anser det värt att skildras och målas;\nmen blomman lider och vem skänker henne en medlidsam blick.\n\nMin moder var ett stort skönt träd, de präktiga vita blomklasarna\nhöjde sig rika och doftande över kallor, heliotroper, kakteer och en\nhel värld av små växter vid hennes fot och även vid hennes sida, ty\nde stodo högre upp och lägre ned på ett blomsterbord.\n\nGlad växte jag i min moders hägn och blev allt större och tänkte:\nAck, hur roligt skall det icke bli den dag, då även jag får bära\nblommor. Vad jag skall dofta, hur skära och rena skall jag icke\nbibehålla dem i sin vithet.\n\nMen en ung flicka kom och slet mig från min moder. Jag grät och\nalltsom hon bar mig bort droppade mina tårar på hennes hand. Hon\nmärkte det och skyndade att ställa mig i vatten.\n\nRyckt från mitt hem, vad kunde jag annat än bjuda till att bliva\nväxt på egen rot. Det lyckades mig och snart stod jag ung,\nförhoppningsfull och levnadsfrisk i flickans fönster. Och åter\nbörjade jag tänka på den tid, då jag skulle få bära vita doftande\nblommor. Men ack, min vårdarinna glömde mig snart nästan alldeles.\nVem tänker på en stackars växt, då man har sin paryr att ha omsorg\nom, vem bryr sig om att vattna en blomma, då man skall på bal.\n\nJag trånade och orkade ej växa. Jag saknade mitt livs källa, det\nklara friska, livande vattnet. Jag fick blott sällan en droppe därav,\njag sörjde och ägde allt mindre och mindre kraft att utveckla mig.\nSlutligen glömdes jag två hela veckor utan vatten i en mörk vrå.\nFörtorkad och bladlös stod jag, en usel sticka, och mina jämnåringar,\nvårdade av vänliga händer, stodo redan med svällande knoppar, fulla\nav livskraft och ungdomsmod. En gammal kvinna tog mig i sin vård. Hon\nskötte och ansade mig, och än en gång levde jag upp, fast icke mera i\nfriska raska former, blott i små sjukliga grenar.\n\nMen kvinnan vårdade mig allt fortfarande. Hon skar bort de dåliga\nskotten och hägnade de bättre och se, ännu en gång började jag leva\noch sträva uppåt, ännu en gång började jag redan drömma om att även\njag skulle blomma, ja kanske ren nästa år, fast jag nu ej var mer än\nett kvarter hög.\n\nDen unga flickan tog mig åter till nåder, men ack, jag hade ingen\nlycka hos henne. En dag då fönstret stod öppet slogs det igen av\nvinden, kastade kull min kruka och bröt av min krona. Mina tårar\nströmmade utefter den nakna stammen, jag trodde att jag skulle\nförrinna i gråt. Förtretad kastade den unga flickan undan mig och\nmin kruka, och jag var glad att få dö, jag hade känt nog av livets\nbitterhet.\n\nMen nu tog en ung gosse upp mig, han vårdade och vattnade mig och\nställde mig i solskenet och kastade solvarma blickar på mig, och nu\nbörjade jag åter att trivas. Jag reste mig i höjden, jag tänkte på\nhur jag skulle bli ett stort präktigt träd, ja jag tror bestämt att\njag skulle fått blommor samma år. Men ack, min glada tid var kort.\n\nDen unge gossen reste bort. Han gav mig tillbaka till flickan. \"Vårda\noleandern väl, ser du så rask den är nu igen.\" Men det blev höst och\nvinter. \"Blommor övervintra gott i källare\", sade flickan, och i\nkällarn kom jag, och där var natt och mörker, och råttorna åto upp\nmin krona, och när kökspigan om våren hämtade upp mig, sade de som\nsågo mig: \"Nu är det slut med den olycksoleandern\".\n\nMen det var ännu icke slut. Jag stod i köksfönstret, man gav mig\nstundom litet vatten, solen såg varmt på mig och småningom började\njag åter vakna ur den domning som gripit mig. Överallt sprucko fram\nblad och små skott och alla sade nu: \"Se oleandern lever ännu! Ja,\nmen ett träd kan den omöjligt bli numera. Den måste få växa till\nblott en buske\".\n\nMå vara, kan jag ej bli ett stort träd, så vill jag gärna vara en\nliten buske, blott jag finge bära skära, vita doftande blommor. Vem\nvet, kanske nästa år, eller efter två år; jag skall vänta och bida.\nMen jag blir bra gammal ren, måtte jag ej bli för gammal att blomma.\n\n\n\n\nSTRÅLBARNEN.\n\n\nI solen var mycken rörelse och livlighet. En hel mängd av småbarn,\ndem vi kalla strålar, skulle ut på resa till jorden.\n\n\"Vad vi längta till de sköna nejderna som våra resande beskriva, där\nrosorna svälla i yppig fägring, där palmerna svaja, där fjärilarna\nglänsa som flygande blommor och blommorna dofta ett hav av vällukt,\ndit, dit, låt oss fara, låt oss skynda i glada lekar, att strö guld\npå vågen, att förgylla med glänsande glöd varje blomma, varje strå,\noch måla i purpur och brinnande färger skyar och jord.\" Och så ilade\nde åstad.\n\nMen några sade: \"Värme och guld och glöd och färgprakt, det äga vi\nhemma, vad bry vi oss om att söka sådant, nej låt oss fara till\nandra trakter. Se den eviga isens värld, hur dess stolta skönhet\ngömmes i natt och mörker. Flytande klippor av demant kämpa med brak\ni stormande strid mot grundfasta demantberg och endast död och natt\nhärska och intet hjärta slår där i glädje.\n\n\"Dit, dit, låt oss fara, att se glans och ljus och värme och liv.\"\n\nSolen var allt litet bekymrad för barnen och fruktade att de skulle\nförkyla sig. De måste mätta sig väl med värme och ljus, innan de\ngåvo sig på färd; men visst voro de ändå litet kalla och bleka när\nde hunno fram. Men i skimrande prakt strålade dock isens värld vid\nsolbarnens lek. Och en liten strålflicka sökte upp en fläck, där en\nsmula jord hade samlat sig, och framkallade där en växt så liten, att\nden knappt kunde synas; men den levde ändå och den var hennes fröjd.\n\nEn annan flock åter begav sig litet mera söderut, men de skälmarna\nkommo i fängelse. Med samma fart, som de rest hela vägen, foro de\nin genom glasen på ett litet växthus, och där blevo de fångade. De\nsvängde och återstudsade hit och dit, men hittade ej tillbaka. I\nbörjan kände sig de små strålbarnen riktigt illa till mods. De höllo\nsitt jordliv för ett fängelseliv och gräto så att små tårar satte sig\nhelt tätt på glasen.\n\n\"Barn, äro vi ej oförståndiga som gråta och sörja över att vi\nbefinna oss här. Vi äro ju ren en hel mängd församlade här och allt\nflere komma. Varmt och gott är här och vi kunna ha riktigt en liten\nsolvärld för oss. Seså ingen sorg mera! Ser ni, här äro ju många små\nblomsterbarn: de äro ännu blott gröna och späda, låt oss taga vård om\ndem. Här kunna vi måla och leka och glöda så mycket vi vilja.\"\n\n\"Det blir roligt, ja så roligt\", ropade strålbarnen, och med iver\nbörjades nu leken. Och se, innan kort stod drivhuset fullt av de\nskönaste rosor och deras blomstersyskon av alla former, och strålarna\nhade ej tid att tänka på sin fångenskap mer, utan bara på att hinna\nmåla deras sammetskinder med glans och fägring.\n\n\n\n\nRANKVÄXTEN.\n\n\nEn resande hämtade tvenne frön från främmande land. Han gav mig dem,\nmen jag fruktade att ej rätt förstå deras vård och gick för att\nbegära råd av min granne, som var trädgårdsmästare. Han var en lagens\nman, regelrätt och hatare av all obundenhet. I hans trädgård fanns\nej ett grässtrå, träden stodo saxade och raka i häckar, rundlar,\nåttkanter och fyrkanter, ej en gren stack utom sin plats.\n\n\"Det blir rankväxter\", sade han om mina frön, \"ställ dem vid unga\nträd på skuggsidan\". \"På skuggsidan?\" sade jag förvånad. \"Ja\", sade\nhan, \"hon planteras alltid så, och det duger ej annorlunda. Nog får\nhon sol ändå genom återskenet av trädets löv, vad skulle en ranka\nmer behöva, hon får leva på trädets bekostnad, icke duger hon till\nsjälvständig växt. Bind och bastå henne i bestämda former och fasoner\nallt efter som hon växer upp, skär bort alla skott som vilja sväva\ni luften, och du skall få se hur vacker och ändamålsenlig hon skall\nbli\".\n\nMig syntes min rankas öde tungt, men jag lydde mannens råd, ty han\nvar ju så mycket klokare än jag. Men jag planterade dock blott det\nena fröet.\n\nDet växte upp, min ranka sköt i höjden, jag hastade och band henne.\nHon sköt ut lena, fina trådar, liksom för att omfatta eller fästa sig\nvid något, men ofta då jag vridit och format och bundit henne, hade\njust den sida råkat vändas utåt varifrån trådarna skulle växa ut och\nså sköto de fladdrande i luften, och så skar jag bort dem.\n\nTrädets stam var på sina ställen skrovlig och knölig. Min hårt bundna\nranka blev vid sådana ställen kantig, underlig och liksom knuten.\nSmåningom stego dock de bleklagda stänglarna uppåt, de trängde sig\nfram med list emellan många av de finaste av trädets grenar och\ntvungo dem att vridas ur sin riktning, sammansnärjde och hoptrasslade\nandra, och mitt träd och min ranka stodo hoptovade till en underlig\nskepelse, där väl trädet egentligen syntes stödja rankan, men mången\npåstod också, att det var rankan som behärskade trädet. Små bleka\nblommor prydde ändå här och där min stackars ranka, men hon såg så\nsned, så kantig och så bortkrånglad ut, att jag tänkte: nej ranka, så\nvar visst icke ditt väsendes rätta art!\n\nInvid ett annat träd satte jag nu mitt andra frö, sålunda att rankan\noch trädet skulle dela lika av Guds sol och luft och dag.\n\nMitt frö växte upp, jag lät stängeln växa fritt utan att binda den i\nkonstlat tvång. Trädgårdsmästaren, min granne, kom och såg det, han\nhånlog och sade. \"Jaså, du vill göra ett träd av den där rankan, men\nse det blir den ändå i evighet icke; rankan blir aldrig annat än en\nranka.\"\n\nSkall det då nödvändigt fordras tvång för att kunna bli vad man är\nskapad till att vara, tänkte jag. Behöver Gud hjälp av människolagens\ntvång för att få sin skapelse fulländad; men jag svarade intet. Jag\nsåg ju, hur i Guds fria sköna värld allt artade sig väl utan bojor\noch band, och jag trodde på min ranka. Och hon växte och hon skickade\nut sina fina trådar och fäste sig med dem vid trädet och slingrade\nsig om trädet och utvecklade sig allt rikare och smög sig allt\nnärmare. Och även detta träd var skrovligt och knottrigt här och där,\nmen i fria, mjuka vågor smög sig min ranka fram däröver och fäste\nofta just vid dessa ojämnheter sina trådar och slog ofta just där\nut sina vackraste blommor. Och många skott, som först tycktes sväva\ni luften några dagar, blevo sedan just de lätta trådar vilka fäste\nsig vid trädet och dess grenar och smögo sig mellan grenarna mjukt,\nja man kunde säga harmoniskt. Men dessa drag av ett den förtrycktas\nlistigt tillkämpade välde, som den andra rankan så ofta framställde,\nde funnos icke här, utan skön och rik i sin vekhet och fägring\nblomstrade min ranka i fulla, svällande och doftande blommor.\n\nAllt större och präktigare växte mitt träd, allt mjukare och rikare\nmin ranka; och se de voro min trädgårds skönaste prydnad och mitt\nögas glädje.\n\n\n\n\nMIRIAM.\n\n\nI Bagdad bodde en köpman vid namn Sindbad. Hans ägodelar voro icke\nstora, men han var rik nog för att leva lyckligt med sin hustru\nMiriam och sina barn. En dag inträdde Sindbad hos Miriam och sade:\n\"Se, min vän Ibrahim är död, jag rädes Fatima, hans hustru, har svårt\natt kunna uppföda sina barn. Gärna toge jag ett av dem till oss, men\njag fruktar att icke ha nog för en person till. Vad säger du härom,\nMiriam?\"\n\n\"Min herre och min make\", sade Miriam, \"icke skall din önskan möta\nhinder där din hustru kan något förmå. Jag kan bära en slöja av\nsimpelt tyg i stället för en dyrbar och likaså barnen. Vi äro så\nmånga att när var och en umbär litet av det goda vi eljest skulle ha,\nså kan det räcka för en till\".\n\n\"Välan\", sade Sindbad, \"även jag kan röka en billigare pipa. Allt\nskall gå bra\". Åter inträdde Sindbad efter en tid till Miriam. Han\nvar blek och sade bekymrad: \"Karavanen som skulle hämta mina varor\nhar blivit plundrad, jag äger nu nästan intet, men jag får icke låta\nmodet falla, jag vill börja på nytt. Jag äger endast fyrahundrade\npenningar. Därav lämnar jag hälften till dig. Kan du därmed leva med\nbarnen, så far jag med de övriga tvåhundrade till Bassora och bjuder\ntill att åter börja som småkrämare. Här kan jag det icke, där jag\nförlevat mina välmaktsdagar. Om tre år kommer jag åter och vi få sen\ndela den onda dagen som den goda.\"\n\n\"Allah bevare dig, min herre. Tungt blir att leva skild från dig! Men\nsörj icke för oss. Vi skola leva som vattenbärarens där tvärs över\ngatan. Icke svälta de eller lida nöd, om än de icke äta höns till\ndaglig spis, och hustrun ser glad ut fast ingen tjänarinna lindrar\nhennes möda. Men att du min stolte Sindbad skall nödgas vandra som en\nsmåkrämare genom Bassoras gator, se det tynger min själ.\"\n\n\"Sörj icke Miriam, vi skola hoppas.\"\n\n\"Men\", sade Miriam, \"svårast blir med Fatimas flicka. Du vet hur\nFatima harmats emedan vi hållit flickan för tarvligt. Men du vet\nockså att jag ingen annan skillnad gjort emellan henne och våra\negna barn, än att jag hållit henne en mån bättre för att vara fullt\nsäker att icke eftersätta henne. Hur skall hon väl nöja sig med vår\nnuvarande torftighet?\"\n\n\"Miriam, min vän, varför oroa dig. Hon måste väl finna sig i vad vi\nej kunna ändra.\"\n\n\"Ack, min herre, hon skall icke finna sig och jag ville dock så gärna\natt hon vore nöjd. Denna prövning blir mig tung.\"\n\n\"När du har gjort vad du kunnat och följt ditt samvete, så bör du\nvara lugn.\"\n\n\"Jag vill försöka att så vara. Äger jag blott min herres och makes\ngillande och kärlek, bör dock allt annat vara mig likgiltigt, men jag\när svag.\"\n\nMånget bekymmer bodde i Miriams fattiga hem, men stundom kom en\nresande från Bassora och förde med hälsningar från Sindbad och då\nstärktes hennes mod och hon gladdes att barnen växte och blevo\nhoppgivande. Stundom tänkte hon väl med bekymmer på den kommande\ndagen; men däremellan arbetade hon förtröstansfullt för sina barn och\ndrömde om den fröjdedag då Sindbad skulle komma hem.\n\nMen Fatima vandrade kring torg och gator och skrek och klagade: \"Ve,\nve den faderlösa, henne förtrampa alla\" och nu utgöt hon en flod av\ntårar. \"Se denna Miriam, hur hon hanterar min flicka. Endast dadlar\nger hon henne till mat, och se hennes slöja, är det tyg för en ung\nflicka? Vad lycka kan hon göra i världen då hon brukar skor som\nskulle anstå en bärare? Hurudan olja bestås i hennes bad, luktar den\nväl som om den i all sin tid nalkats rosor?\"\n\nOch folket som hörde henne undrade och sade: \"Stackars moder, vem\när den onda kvinnan som så misshandlar hennes faderlösa barn? Jaså,\nSindbads hustru, ja, ja, han är borta själv, så får hon fara fram hur\nhon vill. Stackars Fatima.\"\n\n\"Ack ja\", fortfor Fatima, \"där stoja hennes barn hela dagen, så min\nspäda blomma ej får en blund på sina kuddar. Det stackars, klena\nbarnet nödgas bo i samma rum, där Miriams minsta unge krälar på\ngolvet, och icke ens en pälskoft bestås henne att ha på sig i det\ndragiga rummet när det är kallt väder, och sådana äro dock så i bruk\nnu för tiden. Men så är det, den faderlösa förtrampas av alla\" och\nåter utgöt hon strida tårar.\n\nOch Fatima tog sin dotter vid handen och sade: \"Gråt icke, mitt arma\nbarn! Allah skyddar de värnlösa, han skall förkrossa dem som bedröva\nänkor och faderlösa. Min största sorg är dock den, att när du skall\nleva med elaka människor, rädes jag du själv blir elak. Må deras\nmödrars gravar bli orenade, dessa döttrar av hyndor.\"\n\nOch Fatima köpte välluktande oljor och kostliga slöjor och prydde\nsin dotter och med resande som foro till Bassora sände hon bud till\nSindbad och sade: 50 penningar är du mig skyldig för vad jag köpt min\nlilla flicka, sänd mig dem; och med en suck tog Sindbad av de pengar\nhan skulle handla med och betalade vad hon begärt. Och med varje bud\nsände hon till Sindbad klagomål över Miriam och hennes oginhet, men\nSindbad svarade henne intet.\n\nMen i Bagdad pekade alla redan finger åt Miriam, den elaka\nfostermodern och Miriam sade: \"Fatima, ser du mina egna barn, de äta\nblott simpel föda och din dotter får ju dock stundom bättre spis. Se,\nmina barn äro ju mycket sämre klädda än din lilla Fatima, vi klagar\ndu då. Hennes badolja är visserligen icke fin, men mina egna barn\nkunna icke alls få någon olja och de måste bada i de fattigas badhus.\"\n\n\"Vad angå mig dina barn, det är din ensak om du ej håller dina barn\nbättre, det lägger jag mig icke uti. Jag brukar ej blanda mig i\nandras angelägenheter. Men min flicka är ingen tiggarunge, och hon\nskall ha det som pärlan i musslan. Jag såg några små flickor leka i\nrike Musnuds trädgård, se så skola barn se ut. Vad behöver Fatima\nvara sämre än de?\"\n\nMen Miriam sade: \"Jag vill dela alla penningar som jag har kvar, i\njämna lotter, en lott åt oss en och var och tvenne åt Fatima. När\nSindbad kommer hem ger han dig väl mera. Tag henne nu hem till dig\noch sörj för henne!\"\n\nÅter gick Fatima kring torg och gator och grät och sade: \"Se, nu\nförskjuter hon det arma barnet alldeles och vill övergiva henne.\nStackare den som är faderlös!\"\n\nÄntligen hade tre år förgått och Sindbad återvände till Bagdad.\nMen i stadsporten var honom Fatima till mötes och utgöt en ström\nav klagomål över Miriam och hennes ondska, och en och var som såg\nSindbad sade vid sig själv: \"Arme Sindbad, kommer du nu hem till din\nonda kvinna!\"\n\nMen Sindbad inträdde i sitt tarvliga hem och han sade: \"Miriam, lovad\nvare profeten, jag har dig och barnen åter. Se, strängt har jag\narbetat, mycket har jag icke vunnit, men dock nog för att icke behöva\nse dig och barnen i uselhet. Låt oss nu glömma sorgerna och vara\nglada.\"\n\n\"Sindbad, o min herre, din maka är utskämd inför hela vår stad. Kan\ndu leva lycklig vid hennes sida och kan jag själv vara lugn? Ack, jag\nville vara världens pärla för att vara god nog åt dig, och vad är jag\nnu, ett orenat kläde.\"\n\n\"Miriam, Miriam, är jag dig icke nog att du skall bry dig om en dåres\nprat och dem som tro på en dåres ord. Kan du ej leva lycklig det\noaktat, då du äger min kärlek?\"\n\n\"Sindbad, du min herre och min make, min sol och mitt allt, hos dig\när ljus och fröjd. Allt annat försvinner inför dig. Lovad vare Allah\noch profeten, jag har dig åter och varje sorg är nu som strömolnet\ndär i fjärran.\"\n\n\n\n\nTRE SOM FLYTTADE TILL SVERIGE.\n\n\nVem var då \"Stora Bremer?\"\n\nJa, så mycket jag vet om henne skall jag berätta. Jag såg henne,\nnär jag var liten och följde med stora syster, som gick i pension.\nGamla fröken de la Walle hade lämnat skolrummet för att taga emot en\nvisit, och större delen av eleverna hade sprungit upp på det just\ninvid belägna Vuoriberget. Det var nämligen i Åbo och på den tiden\ningenting ovanligt att pensionslärarinnorna skötte sina visiter och\neleverna sina nöjen under skoltimmarna. Men denna gång utföll nöjet\nlitet på tok; sålunda nämligen, att när den vilda skaran av små\nflickor skuttade utför bergets brant föll en och stötte sin näsa.\nHäröver hopsattes genast en särdeles roande visa om huru: \"Gässen\ngingo på berget, Och syntes ända till Sverget; Men när de skulle\nkomma ner, Stötte de näsan mot en sten\" o.s.v.\n\nVar det \"Stora Bremers\" geni, som uppenbarade sig i den visan, det\nvet jag ej; men åtminstone var hon ej med på bergsfärden, ty hon\nsatte mig ned på en pall vid sin sida och strök mina lockar. Bra\nliten var hon visst till att få heta stor, men \"Lilla Bremer\" var\nännu mindre. Stora Bremer flyttade sedan till Stockholm och troligen\n\"Lilla Bremer\" med.\n\nMånga år därefter kom en tid, när namnet Fredrika Bremer ljöd över\ntvenne världsdelar. \"Stora Bremer\" tänkte jag.\n\nÅter förgingo år och en annan tid kom, då Fredrika Bremers namn\nnämndes nästan endast för att hånas. Och \"gässen gingo på berget\" och\nplockade i varje liten svaghet de lyckats upptäcka hos den ädla och\nskreko sen däröver.\n\nNågra år efter det jag såg \"Stora Bremer\" fick jag följa med\npå ett kaffe. I huset, där sällskapet samlades, fanns en\nelektricitetsmaskin. Vid den stod en flicka mera ful än vacker, men\nlivad och road av att experimentera.\n\nDet var roligt att höra henne tala, och hon var icke heller njugg med\norden.\n\nSenare såg jag henne stundom. Ära och ryktbarhet voro i hennes ögon\nav ett omätligt värde och en rik belöning för varje strävande som\nkunde tillkämpa sig dem. Man skrattade åt henne, ty hon brukade\nförfatta, gissade man, ehuru få hade sett något av hennes hand.\nHon blev gammal och hade slutligen förvärvat en viss förmögenhet.\nHennes förmyndare hade den godheten att tillåta henne att, på vad\nort hon ville, leva av de penningar hon själv med strängt arbete\nhade förtjänat; och det var bra och mera än en gammal mamsell har\nrättighet till. Också hon flyttade då till Stockholm.\n\nMinns någon numera \"Hundrade minnen från Österbotten?\" Goda vänner\ni Stockholm föranstaltade utgivandet av dessa små stycken; men Sara\nWacklin gick bort just då hon trodde sig se ett litet sken av den\nära, hon så ofta drömt om, kringstråla hennes namn; och det hoppet\nvar ändå en fröjd for den som väl ej så alltför mycken glädje ägt i\nlivet.\n\nStackars Sara! Till och med i ditt fädernesland blev du snart glömd,\nsnarare än du trodde och snarare än dina små täcka \"Minnen\" bort\nberättiga dig till; men de hade dock gett dina sista dagar glädje,\noch de voro ju då ej bortkastade!\n\nPå samma tid levde ännu en tredje kvinna i Åbo, om vilken jag vill\nberätta något för dig. Också hon flyttade till Stockholm, och man må\nväl säga att ödet styrt väl till för Finland, som bortfört härifrån\nså många ämnen till författarinnor. Ofta hörde jag henne omnämnas,\nhalvt försmädligt, halvt med åtlöje. \"Hon höll litterära soaréer\",\nsade man, \"hon talade endast om författare, hon var vacker och hade\nendast av kapris avslagit flera 'fördelaktiga anbud', ja hon hade\ntill och med troligen idkat skriftställen; men Gud bevare mig, icke\nvill jag komma folk ont rykte uppå; kanske det inte är sant; jag\npåstår visst inte att hon skriver o.s.v.\"\n\nJag var nyfiken att se denna \"lärd i stubb\".\n\nEn dag såg jag en ung dam träda in i ett sällskap, omsorgsfullt men\nicke väl klädd. Husets unga dotter, känd för sin kvicka och vassa\ntunga, gick emot henne och sade: \"Å kors, se Fika, det var ju både\nkonst och natur.\" Fika rodnade, men svarade ingenting på sarkasmen,\nsom var riktad emot hennes dräkt.\n\nOckså Fika Lindkvist såg jag sedan någongång, fick också veta att man\nverkligen ett par aftnar hos henne läst en roman och att hon var nära\nbekant till Hammarsköld, Atterbom och några andra den tidens unga\nsvenska författare och hado med intresse talat om dem någongång --\nhon var således lärd.\n\nEtt sinne öppet för det vackra i livet låg i hennes blick och smög\nsig stundom fram i något ord. Även hon flyttade sedan till Sverige,\ndär hon vid sin död stiftade ett stipendium för studerande i Upsala.\n\nEfter hennes död samlades och utgavs ett häfte reflexioner, dem man\nfunnit bland hennes papper. Till hennes fädernesland kom kanske icke\nnågot exemplar därav, men ett svenskt blad yttrade om dem: \"Så går\nmången varm och rik ande okänd genom livet, och först sedan den är\nborta, vet man att den funnits.\"\n\nVarför samlade man dina tankar, ditt rika, vackra inres blommor,\nvarför fingo de ej dö med dig? Ingen vänlig blick, glad över din\ntankes fägring, kunde då mera glädja ditt hjärta; varje hånleende,\nvarje omild strävhet var då i alla fall förbi!\n\nJag minns en saga, den liknade ditt öde.\n\nEn ung kvinna hette Dunkla. På den tiden togo ännu trollkvinnor del\ni människors öden, och var det god eller ond vilja det vet jag icke,\nmen en sådan sade till den unga kvinnan: \"Månget ord förspilles,\nmånget ord talas, som bättre vore osagt. Må din tungas röst höras då\ndu bannar, då du ordnar ditt hushåll, då du talar tomhetens eller\ntill och med förtalets ord med dina grannkvinnor, men se, talar du\nsjälens ord, hjärtats ord, de få icke kastas ut fåfänga, de skola ej\nklinga i vädret. När du talar sådana ord, då skola de icke få ljud,\nde skola tysta försvinna i luften.\"\n\nDunkla fasade. \"Vad har jag brutit, straffa mig icke så. Döm mig till\nmörker, döm mig till vad helst annat, tag blott icke bort själens och\nhjärtats ord.\"\n\n\"Dåre, kvinna, som ej begriper ditt eget väl! Vad mer om dina ord\nicke nu höras, när du är död, då skola de du älskat höra dem, och de\nsom förut kände endast kvinnan utan själ, kvinnan utan hjärta, de få\ndå höra ditt inres ord.\"\n\nÄnnu ville den unga kvinnan bedja, men den gamla kastade på henne en\nond blick och hon teg.\n\nOch bort gick Dunkla, och hon styrde sitt hus, och hon gjorde mycken\nnytta; men hon gick genom livet som en död, ty hon ägde ej ljud för\nsitt hjärta och sin själ.\n\nMen hon dog; och nu vaknade alla ord som hon talat i sitt hjärta,\nmen ej kunnat ge ljud, och ofta ljöd då i hennes forna hem en röst\nsom talade ord, varma, glada, innerliga. Ack, men de voro nu blott\nunderliga och främmande, utan sammanhang med vad som föregick. Vem\nville höra dem, ingen. De funno ej genklang i något hjärta, de dogo\nän en gång bort. Det var Dunklas själ, det var uttrycket av vad hon\nälskat och tänkt som dog.\n\nFredrika Lindqvist, varför skulle man väcka dina ord, sedan du själv\nvar borta? Vem hörde dem? Och hade än ryktet tagit ditt namn på sina\nvingar, vad mer?\n\n       *       *       *       *       *\n\nSe där, vad jag vet om de tre kvinnorna som flyttade till Sverige och\ndet var allt bra litet, men den som vet mer berätte mer om dem.\n\n\n\n\nROSEN.\n\n\nDet var en julikväll. Insjöns vågor slogo ännu plaskande mot\nstranden, i det de jämkade sig mot varandra och icke fingo sig rätt i\nordning, just som barn då de gå att vila tillsammans. Ännu jämkade de\noch pratade smått, men somnade slutligen alla stilla.\n\nAina satt vid insjöns strand; hennes huvud lutade mot handen och\nhennes blick såg spanande kring nejden. \"Min hembygds sjö du är klar,\nmin hembygds strand du är vacker; säg mig du klara sjö, säg mig du\nvackra strand, vad längtar jag, vad söker min själ? Varför söker jag\natt i sången uttala vad som blommar i mitt inre; det är ju ändå ett\nintet mot den fägring, som här blommar omkring mig.\"\n\n\"Ros, du fagra som jag vårdat, du som redan lutar ditt huvud\nvissnande, du har levat, du äger ett helt livs erfarenhet. Säg mig\ndu, varför utvecklade du den fägring som bodde i din knopp, och var\ndu lycklig av att du utvecklade den?\"\n\nSakta vaggade rosen för en liten fläkt, som ännu glömt sig kvar i\nsin lek sedan de andra somnat. Ett vissnat blad föll ned, en daggtår\nrundade sig i rosens inre.\n\nAina hörde rosens ord: \"Unga flicka, ros i knopp. Som du längtade\nrosen att ge dag åt sitt inres fägring och doft, och hon vecklade\nmer och mer ut sina blad, och hennes doft blev allt mera rik. Och\nsolen skymdes av moln, men rosen sörjde ej, ty hon ägde sin doft,\noch stormen brusade omkring henne och skakade hennes blad, men hon\nhärjades icke därav, ty hon var frisk i sitt inre; och fjäriln\ngäckade hennes kärlek, men ännu levde i hennes inre det liv som\nutvecklade doft och fägring.\n\n\"Men kom så en mask, den kröp allt närmare och sade: Du egenkära,\ndu fåfänga! Blott för att söka världens pris utbreder du doft och\nfägring, dem du borde kväva eller åtminstone gömma djupt i din knopp.\nTukta din fåfänga, avkläd dig dessa onödiga blad. Och vid hennes\nhjärta satte sig masken och gnagde djupt.\"\n\nEn vind blåste upp; den var ej stark, den skakade sakta på\nrosenbusken, men rosens alla blad föllo och ett fröhus omgivet av\ntaggar stod kvar.\n\n\"Arma ros, jag vill samla dina blad, kanske de ännu äga kvar litet\ndoft.\"\n\n\n\n\nINDIANENS KVINNA.\n\n\n\"Varför bär Oikameonna, den gamla, kransad lock, varför bär det gamla\nhuvudet rosor? Krans anstår den unga, rosor passa den sköna, blommor\nbär den glada. Smyckad må den älskade, må bruden vara. Gamla! kasta\nbort kransen.\"\n\n\"Varför bär Lilameha, den unga, kransad lock, varför bär det unga\nhuvudet rosor! Ofta vissnar det unga hjärtat av sorg, innan kransen\nvissnat på lockarna, ofta gråter bruden innan rosen bleknat i hennes\nhår. Bär kransen ödmjukt, Lilameha, bär den icke så stolt i dagen,\natt solen bränner den.\"\n\n\"Kransen må den unga bära högt; i hennes öga bor eld, på hennes kind\nbor löjet, i hennes hjärta glädjen.\"\n\n\"Försiktigt må den unga bära kransen, långt liv äger hon för sorgen;\nden gamlas krans hinner knappt mer att vissna, innan hennes huvud\nredan sänkes i mullen. Också Oikameonna var ung, också hennes huvud\nsirades av brudkransen och hon trodde att den aldrig skulle vissna.\nWischtonnoh, den mäktige hövdingen, var hennes stolte brudgum. Hon\nvar hans öga, hon var hans vigvams ljus; han var henne mer än öga\noch ljus, mer än liv och luft, och stolt som Lilameha nu bar då\nOikameonna sin krans.\"\n\n\"Men se, sol skiftade med natt. Icke många gånger hade Wischtonnoh\nflyttat boning, icke många gånger hade buffeln tågat från\nskogstrakten till strömmens dal, då krossade redan en annan kvinna\nWischtonnohs majs, då redde redan en annan kvinna hans mattor, och\nOikameonna ägde ej mera ett rum i Wischtonnohs vigvam. Se, Oikameonna\nägde ej ens hopp att i den stora andens land få tjäna Wischtonnoh, en\nannan skulle följa honom till de rika jaktmarkerna.\n\n\"Men tiden nalkades då Wischtonnoh med vår stams män skulle taga hämnd\npå svartfötternas stam och därför befallde han att boning skulle\ntagas närmare deras område. Och hyddorna flyttades, och krigarna\ntågade, och med dem vandrade Wischtonnohs nya maka; men Oikameonna\nmåste stanna med de dåliga, med barnen, och Oikameonnas hjärta\nbrände; Oikameonna var icke gammal, var icke rädd, var icke ett barn.\nLilameha! väl var då Oikameonnas huvud ungt, men det kunde icke bära\nkrans, ty hennes hjärta var utan glädje.\n\n\"Men genom vildmarken följde sakta en ensam kvinna stammens spår. Hon\nräddes icke för buffeln som vilt uppgrävde mullen med sina horn,\nhon räddes icke för pantern som lurade, men hon räddes Wischtonnohs\nvrede, om han sett det hon trotsat hans befallning att kvarstanna;\nmen Oikameonna kunde icke kvarstanna. Befall rådjuret att stanna, när\ndu bortför dess unge, bjud bladet stanna, som fallit i bergforsens\nvirvel, bjud kvinnan stanna, då hon är skild från sin make.\"\n\n\"Tyst smög Oikameonna i natten kring Wischtonnohs koja. En skepnad\nsyntes, det var hans unga maka som lyssnade oroligt spanande kring\nnejden. Hon hade icke bedragits. En krigare av svartfötternas folk\normade sig fram genom gräset för att speja. Han såg den unga kvinnan\noch spjutet var färdigt att flyga ur hans hand. Men en pil träffade\nhonom, spjutet sjönk och rörde endast svagt den unga kvinnans fot.\"\n\n\"Vadan kom pilen i ensamma natten. Det visste endast Oikameonna. Men\nWischtonnohs unga kvinna sjunker ned. Var spjutet förgiftat?\"\n\n\"Vissna icke unga skogsblomma; djupt skulle Wischtonnoh sörja, djupt\nskulle hövdingen lida. Dö icke, fagra, Wischtonnoh skall icke lida.\nOikameonna kan hjälpa.\"\n\n\"Men barnet, som Oikameonna födde i skogen i går, vem vårdar den\nspäde, om Oikameonna bleknar för giftet ur den ungas sår? Vem skall\nplocka blommor åt den gossen, vem skall se på honom med moders ögon,\natt han må växa till en stor krigare?\"\n\n\"Wischtonnoh skall se på honom med faders ögon, den unga kvinnan\nskall plocka blommor åt den moderlöse, ödemarken skall fostra den\nspäde till krigare.\"\n\n\"Men Oikameonna dog icke, giftet var svagt, hon blott domnade; hon\nlevde länge som plantan på sanden, då ingen droppe regn faller. Dock,\nOikameonna var stark, hon lyfte åter sitt huvud.\"\n\n\"Lilameha se, många vintrar hava sen dess gått över fälten, och nu\nbär åter Oikameonna krans, ty nu blomstrar Oikameonnas hjärta åter.\nDet är åter Oikameonna som krossar Wischtonnohs majs, det är hon\nsom reder hans mattor; det är hennes son, skogens späde barn, det\när den stolte, sköne ynglingen, som står vid hans sida i striden;\ndet är hon, som skall följa honom, när han går att jaga på de rika\njaktmarkerna hos den store anden; det är hon, som där skall tjäna\nhonom och utvälja åt honom de saftigaste delarna av hans ståtliga\nbyte.\"\n\n\"Lilameha, du unga, också på den gamlas lockar vilar kransen vackert,\nblott glädjen blommar i hennes hjärta!\"\n\n\n\n\nELAS FRÅGOR.\n\n\nHon var ännu icke född, men hon stod vid himlens rand, nyfiket\nblickande ned på jorden, där hon skulle börja sin bana, och skakade\npå vingarna, otålig över vad hon såg.\n\n\"Ela vad skådar du på, du ser ej rätt nöjd ut\", frågade hennes\nledsagare, en ängel som genomgått prövotiden på jorden och längesedan\nåterkommit.\n\nJag ser mycket som är vackert, men också mycket som icke är så. Jag\nförstår det ej.\n\nVad ser du?\n\nJag ser tvenne människor; båda uttala sitt innersta i ord. Varför\nsynes mig den ena så ful och den andra så vacker, då den enas mening\nlikväl är så lik den andras?\n\nVad säga de?\n\nDen ena säger: \"Du är fattig, det är min skyldighet att hjälpa dig.\nJag ger med glädje vad jag kan giva dig, fast det är ringa. Jag\nskall arbeta för dig för att förtjäna åt dig mera. Se jag har två\nklänningar, tag den ena; jag har en bit bröd, jag ger hälften åt\ndig; jag har en bädd, den kan ej delas, tag den hel, jag kan sova på\nmarken.\"\n\nDen andra säger: \"Jag är fattig, det är din skyldighet att hjälpa\nmig. Du bör ge med glädje, men ringa är det du ger. Du skall arbeta\nför att skaffa mig mera. Tag hit din klänning, ditt bröd, din bädd.\nDu må vara glad, att jag vill ta emot en så ringa gåva.\" Varför är\nden ena ful och den andra vacker, båda tala ju detsamma?\n\nVad ser du mera!\n\nJag ser en moder, hon säger till sitt barn: \"Du mitt hjärtas blomma,\njag vill vaka för dig, jag vill lida för dig, dö för dig. Ack, vad\näro vakor och mödor, dem räknar jag ej.\"\n\nBarnet säger: \"Moder du bör vaka för mig, lida för mig, dö för mig!\nVad äro väl vakor och mödor, dem må du ej räkna på.\" Varför är modern\nvacker, varför är barnet fult, de tala ju båda detsamma?\n\nSer du ännu mera?\n\nJag ser en man och en kvinna. Kvinnan säger: \"Du är min konung och\nmin herre, din är jag. Du är mitt ljus, mitt liv, vad är väl jag utan\ndig. Se så god du är, att du icke försmår den ringa. Du är min kraft,\nmin starkhet. Giv mig blott din kärlek, och jag behöver intet annat\ni världen. Dig vill jag lyda, det är min plikt; jag vill böja mig i\nstoftet inför dig och vara din slavinna, det är min ära.\"\n\nMannen säger: \"Min är du, jag är din konung och herre, ditt ljus,\nditt liv. Se så god jag är, att jag icke försmår den ringa. Jag är\ndin kraft, din starkhet. Vad kan väl du utan mig? Du behöver intet i\nvärlden utan genom mig. Lyd, det är din plikt; böj dig i stoftet för\nmin fot, du är min slavinna, det är din ära.\"\n\nSe, båda tala samma ord, och dock hur ful är han icke för mig och\nhur vacker hon! Då orden äro så lika, hur blir genom dem den ena så\nvacker, den andra så ful?\n\nVingarna föllo av hennes skuldror och hon fick söka ett svar på\njorden.\n\n\n\n\nLILLA ISGUMMAN.\n\n\nDet var en gång en liten gumma, så liten att hon inte var fullt en\ntum lång; men hon var så fin och grann, mer än någon fröken eller\nprinsessa. Hennes klänning glänste som silverskir och mitt i pannan\nhade hon en blänkande demant, som lyste i alla färger när vintersolen\nstundom kastade en stråle därpå. Hon bodde i en trädgård, en vackrare\nhar ingen sett. Där stodo de grannaste växter i de mest underbara och\nväxlande former, och stjälkar och blad och blommor sågo ut som om de\nvarit av det finaste silver och överströdda med glimmande ädelstenar.\nGumman själv var av is på ett yttre fönster, och hennes trädgård av\nisrosor på fönsterrutan.\n\nI rummet inom fönstret bodde långt förrän lilla isgumman kom dit\nen liten flicka. Om sommarn var fönstret också hennes värld. Där\nutanför såg hon floden med sina många fartyg och de många arbetande\noch rörliga människorna där, och på långt avstånd syntes till och med\nnågra stora vackra träd, som stodo kvar av den rad, vilken fordom\nvarit planterad utefter floden. Under dem spatserade längs stengatan\nstadens granna fruar och herrar och tyckte att det var skönt att vara\nute i det gröna.\n\nAllt så mycket vackert såg den unga flickan från sitt fönster, men\nhon trånade ändå och längtade att få komma dit ut på ängen under\nbjörkarna, dit hon var sommar en gång, ja ibland till och med två\ngånger, fick fara med far och mor och stora syskonen, med kaffeköket\ni båten, för att roa sig på landet. Men vad hjälpte det att längta!\n\nNog fick hon leka ute på den stenlagda gården, men den var endast\nfyra famnar i fyrkant, och dit hittade aldrig en solstråle oftare än\nnär den kom som återsken från handkammarfönstret, ty gården omgavs på\nalla fyra sidor av höga stenhus och magasin, mest utan fönster.\n\nMen en dag upptäckte Ina, att ett par stenar av stenläggningen\nsjunkit ned några tum lägre än de andra just vid sidan av den trappa\nsom ledde ned till gården, och där hade samlat sig litet jord.\n\n\"Trädgård, trädgård\", ropade Ina triumferande, och från alla springor\noch hörn mellan stenarna på gården skrapades nu med stickor all mull\nsom kunde fås lös och bars i trädgården; och slutligen stod den\nfärdig med tre sängar, nästan en halv aln långa och ett halvt kvarter\nbreda, och i varje säng sattes ned tre ärter.\n\nOch Ina glömde att längta efter ängen och björkarna, hon glömde att\nstå vid fönstret och se på floden och på de gamla träden på andra\nstranden, och hon pysslade och vattnade och bar några löskrafsade\nmullkorn till sin trädgård. Och tiden gick, och se, fyra ärter grodde\noch stego upp över mullen med ljusgröna toppar.\n\nVar guldsökarn, som finner en demant, så lycklig som Ina, då hon såg\nsina ärtplantor?\n\nNästa morgon sken solen glatt över floden, över fartygen, över det\nävlande folket. Ina såg icke utåt, hon skyndade ned på gården, där\nett återsken av solsken föll från handkammarfönstret, och hon blev\nså glad över att ärterna skulle få sol. Men ack, alla ärter lågo\nuppryckta och sönderrivna. Var det råttorna eller någon okynnig\nmänniska som gjort det? Det vet ingen. Förstår du att sorgen över\nfyra ärtplantor kan vara djup och bitter?\n\nMen åter hade sommaren gått och det var vinter, och floden såg ut\nsom en lång, lång lärftsväv, som stora syster klippte till handdukar\noch Ina skulle fålla. Och de gamla träden sågo nu på avstånd ut som\ngråa dammnät, och de granna fruarna och herrarna spatserade ej nu i\ndet gröna och arbetsfolket sov i sina kamrar. Men Ina fållade sina\nhanddukar och tänkte på den vackra ängen under björkarna, dit hon\nvisst skulle få komma en gång när det blev sommar, ja kanske två\ngånger.\n\n\"Kom hit så skall du få se en liten isgumma\", sade Inas far, och när\nIna sprang till fönstret, stod ismänniskan där, just som en annan\nliten gumma, bara mycket mera nätt och fin än andra. Nu hade Ina\nsällskap och trädgård. Hon tyckte att gummans trädgård var hennes\negen, och den växlade alla dar med olika blommor och växter, och\nibland när vädret var milt, smälte hela trädgården bort, men kom åter\nföljande morgon ännu rikare och präktigare än förut. Stundom var den\nsom en vildmark i djupet av en skog med sammantrasslade stammar och\ngrenar, stundom var det sträckor av kullar kransade med småskog,\nstundom grupper av palmer och tropiska växter. Men lilla isgumman\nstod nederst på rutan, hon förändrades aldrig och fanns alltid kvar\npå sin plats.\n\n\"Det är isdrottningen\", tänkte Ina.\n\nVar morgon nickade Ina ett godmorgon till sin gumma; vid\nmiddagstiden, då solen började kännas något varm, frågade hon henne\nlitet oroligt hur hon mådde, och om kvällen när hon gick att lägga\nsig sade hon: \"Godnatt du, ser du så varmt och skönt det är i min\nlilla säng, och du måste stå hela natten i kölden. Men se, det har du\nför att du är drottning\".\n\nMen det led längre in på våren och solen blev varmare och redan hade\ngummans trädgård icke synts till på många dagar, men ännu stod lilla\ngumman kvar. Hon var fäst vid en fin rispa i glaset och smälte ej så\nlätt. Dock se, en dag smalt diademet från hennes panna och föll ned.\n\n\"Hon är väl ej drottning numera\", tänkte Ina. Inom en liten stund\nföll lilla isgumman samman och av henne återstod endast en tår. Men\nen annan dylik låg även i Inas öga.\n\nVinter efter vinter såg Ina dagligen på den fina rispan i glaset, om\nej isgumman skulle komma tillbaka dit, men hon syntes där ej mera.\nEndast hennes trädgårdar skimrade alla år i glänsande prakt.\n\n\n\n\nVAD SKALL DEN GAMLA?\n\n\nSkall jag sjunga? Vad skall jag sjunga? God natt, god natt, jag skall\nej sjunga mera; jag skall somna. God natt!\n\nVarför skulle jag sjunga, för vem skulle jag sjunga! Redan smyger\nålderdomen ett och annat silverstrå i mina lockar. Den gamla skall\nicke sjunga. Vad är en gammal kvinna? Ett grand i ögat, en sticka för\nfoten.\n\nHur skall den gamla giva glädje? Hon skall tiga, hon skall försvinna.\nDå när ingen blir henne varse, ger hon den bästa fröjden. Tyst, tyst,\ndin lock blandas redan med silverhår, göm dig, försvinn, att ingen\nbehöver se dig. God natt, god natt, jag vill sova.\n\nVarför har även den gamla känslor, varför vill även hon leva, varför\nvill hon titta utom sin dörr? Sov, sov, god natt, jag vill sova. Tyst!\n\nDär inne ljuder glatt tal, där ljuder glättigt skratt. Det är de unga\nmännen, som tala varmt om livets stora drömmar, om det vackra, om det\nsköna. Icke skall den gamla kvinnan gå dit för att skrämma bort deras\nglädje. God natt, god natt, jag vill sova.\n\nTyst, du är en gammal kvinna, sov, sov, god natt!\n\n\n\n\nKUHINANUIS DOTTER.\n\n\nEn ung kvinna stod vid stranden. Hennes svarta hår föll rakt ut för\nhennes axlar. Var är blomman från Owaihée-kvinnans huvud, varför är\nhon oprydd, varför kastar hon sin blick utåt havet?\n\n\"Trolösa hav, Owaihées moder, varför bar du hit din dotters boja,\nvarför bar du hit främlingens skepp?\"\n\n\"Trolösa hav, Owaihées moder, varför hatade du din dotter, den sköna,\nden fria; varför bar du hit hennes boja, främlingens skepp.\"\n\n\"Trolösa hav, Owaihées moder! Owaihée-oceanens pärla krossas av\nfrämlingens välde, varför bar du hit hans skepp.\"\n\n\"Trolösa hav, Owaihées moder, Owaihées dotter söker dig. Kuhinanui\nvar min moders ämbete, men främlingen trängde henne undan, hennes\ndotter skall aldrig bliva kuhinanui, och dock ägde hon arvets rätt\ndärtill. Och hon kan icke skydda sin moder för främlingens boja.\"\n\n\"Trolösa hav, Owaihées moder, bliv min grav.\" Sångens sista ord ljödo\nmellan korallrevets bränningar. Det var slut.\n\n       *       *       *       *       *\n\nKuhinanui kallades premiärministern på Owaihée eller Hawaii.\n\n\n\n\nPUPPAN.\n\n\nDet var så vackert på ängen och i lunden. Fåglarna sjöngo fritt huru\nde kände och njöto; ängen bar ett skirt flor av gullstrålar och\nlunden ett lika fagert flor av finaste skugga. Blommorna doftade,\nvar efter sin art, humlorna surrade glada omkring från blomma till\nblomma, myggorna dansade utan rast, och barnen sprungo svärmande\nomkring i yr fröjd och sjöngo: nu är det vår, nu är det vår.\n\nMen på ett blad satt en fjäril innesluten i sin puppa och tänkte\nallehanda. Hon kände ett stort begär att bege sig ut i vida världen.\n\"Visst måtte jag äga vingar\", tänkte hon, \"och det vore så roligt\natt flyga där med de andra. Eller kanske är jag bara en tordyvel,\nlik den som krälar där nere. Men tänk om jag till och med vore en\nsådan liten fjäril som fladdrar där; om ej en bättre, så åtminstone\nen liten vitgrå. Jag tycker precis att jag känner, att jag måtte äga\nvingar, men jag förstår ej att veckla upp dem. Nej, längre kan jag\nej stå emot frestelsen, jag försöker att spränga skalet och få fram\nvingarna.\"\n\n\"Ser du puppan där\", ropade en gosse, \"ser du hur den rör sig?\nMånntro det blir en kålfjäril?\"\n\n\"Kanske blir det en malfjäril eller en harkrank\", sade en liten.\n\n\"Å, vad du är dum\", sade gossen och tog med detsamma en lång\nspindelväv ifrån en buske och rullade in puppan helt tätt på alla\nsidor däri. Och fjäriln låg fängslad i sina band, de voro fina,\nnästan osynliga, men de voro så många, de slöto så tätt, och hur hon\nän ryckte på skalet och skakade på vingarna, så kunde hon ej göra sig\nfri ur puppan, ty den bands av spindeltrådarna.\n\n\"Se, se\", ropade en liten flicka, \"skalet har rämnat, ser ni så\ngranna färger där synas? Vilken vacker fjäril det måtte vara! Skynda,\ntag bort spindelnätet, att den kan veckla ut sina vingar. Ack, vad\ndet blir roligt att äga en så vacker fjäril!\"\n\nSpindelnätet vecklades bort, men ack i fåfäng strävan hade fjäriln\nkrossat sina vingar. Ett stoft blott låg inom skalet och en ful\ndöende insektkropp.\n\n\n\n\nFLÄKTARNAS LEK.\n\n\nNere i en liten blomstrande däld höllo små fläktar sin skämtande lek.\nDet var ett liv! De tumlade om varandra, de brottades, de kastade\nomkring små strån, de hade tusende upptåg för sig. \"Ser ni, där\nligger en underlig sak\", sade en fläkt. \"Å, det är ju bara ett frö\",\nsade en annan. \"Vänta jag vet\", sade en som såg mycket snusförnuftig\nut, \"ser ni, just här stod den där präktiga blomman som var så rik på\nsköna dofter, att de räckte till att leka med hela dagarna om och att\nbära omkring. Nog är detta ett frö av den blomman\". \"Ack, så skönt,\nack så galant\", ropade alla och började maka på fröet.\n\nFröet hade långa fjun, och den ena fläkten lyfte på ett fjun, den\nandra på ett annat, somliga, de raskaste, vände till och med litet på\nsjälva fröet; men se där låg det ändå, och de yra, ostadiga fläktarna\nledsnade snart vid arbetet och började åter sin lek och lämnade fröet\natt ligga där det låg.\n\nMen en liten fläkt ruskade ännu smått på fröet och ryckte i fjunen\noch sade vid sig själv: \"Skall jag då vara en sådan stackare att jag\nicke skall kunna få fröet dit upp; det vore så rart om en så där\npräktig blomma växte där uppe. Nå, kan jag leka, så må jag väl också\nkunna arbeta\". Och så tog han uti med ett riktigt duktigt tag och\nfick hela fröet i famnen med fjun och allt. Men se, det var ingen\nlätt sak att bära det upp på kullen. Med den tunga bördan orkade\nfläkten ej alls svinga sig upp över grästopparna, utan han måste söka\nsig väg mellan gräsen och rasta än här än där på de grövre stråna\noch stöda sitt frö emot något blad. Allt som han trängde sig fram\ntog än ett fjun emot här, än ett annat där, det var alldeles som för\nen människa att gå och bära ett stort träd med grenar och rötter\ngenom en skog, så många hinder kommo där före. Än var där en liten\ninsekt, som fallit på ryggen och låg och krafsade av alla krafter med\nfötterna i vädret, men ändå icke slapp upp, och honom måste fläkten\nhjälpa på benen; än hade en liten blomma fastnat med huvudet under\nett grässtrå och slapp ej fram i ljuset, förrän fläkten så länge\nruskade om grässtrået, att blomman fick löst sitt huvud. Då sprang\njust en långbent harkrank förbi och sade: \"Vad du är dum, bry dig\nom din sak och låt andra sköta sin\", och så travade han bort med\nännu längre steg än han kommit. Men den lilla fläkten följde ändå\nej det visa rådet, utan nästa insekt eller nästa blomma hjälpte han\nändå. Men nu for en väderil genom dalen och gjorde en förskräcklig\njordbävning i hela gräsriket, hundra blommor kommo ur sitt läge, och\ntusen små insekter blevo alldeles förirrade ur sin kosa, och den\ndoftande blommans frö bortfördes med förskräcklig fart.\n\n\"Usch, sådan vildbasare\", sade fläkten, som höjde sig helt huvudyr\nfrån den kullerbytta han blivit tvungen att göra. \"Vart tog nu mitt\nfrö vägen, månntro?\" Därpå svingade han sig så högt han orkade, då\nhan nu intet hade att bära, och se, där låg fröet nedfallet på en\nsticka, just på kullen dit han velat föra det, och hastigt var han nu\ndär och fläktade det från stickan ned i mullen.\n\nMen nu hade det blivit kväll ren, och nu var han trött av lek och\narbete, och han hittade åt sig en präktig sängkammare, blå med\nsilverfärgade sirater, och där somnade han, ännu skrattande åt sin\nlyckade färd.\n\nMen andra dagen blev så het och så lugn, att alla fläktar sovo hela\ndagen; och sådana dagar kommo flera och däremellan regnade det och\nstormade, så att inga små fläktar vågade sig ut på färd. Men en\nvacker dag vaknade vår lilla fläkt därav att solen sken på honom, och\nnär han då såg upp, märkte han att han var utan tak över huvudet, ty\nblåklockan som han somnat uti hade vissnat. Nu begav han sig ut i\nvärlden, glatt ruskande på sig, och se: det första han fick se var\nden vackra doftande blomman som vuxit upp ur hans frö, och som just\nnu slog ut sina första blad och spridde sina första dofter kring\nnejden. Nu var ej mera tid att sova; nu blev det bråttom att väcka\nalla fläktar som sovo i nejden, för att komma och leka med de ljuva\ndofterna och sprida dem kring dal och berg. Och det blev en lustig\nlek må ni tro.\n\n\n\n\nGLASÖRAT.\n\n\nGanska trevligt placerad uti en resårstoppad länstol satt jag en\nafton hos en av mina bekanta. Framför oss på bordet surrade teköket,\noch i den engelska marmorspiseln brann en liten brasa, vars strålar\nvackert återkastades av det blanka stålet, som utgjorde eldkammarens\ntapetsering.\n\nPå den vita spiselkransen stodo uppställda en mängd små vackra saker.\nJag betraktade med nöje de nätta pjäserna, än en elegant dam, vilken\ni hemlighet endast var en eldtänderska, än en liten tvåtums lång,\nden allranättaste kokett med huckle på huvudet och en liten spegel i\nsin hand, vari hon blickade med det allra utsöktaste välbehag. Nära\nhenne stod en annan docka, som då man drog på en tråd vände sig fram\noch åter för sin spegel med mycken stolt självförnöjelse. Men ack,\nhennes huvud var avslaget. Bredvid henne stod en kinesisk docka med\nlånga mustascher och nickade högvist på huvudet. Dessutom stod på\nkransen ännu ett par stora vackra snäckor; en lerlampa från Pompeji,\nganska grå och simpel till utseende, men hedrad med en glaskupa; en\ntillsluten dosa; en judisk präst av gips, vilken under oupphörliga\nnickningar rörde ivrigt på mun och skägg och tycktes läsa i den bok\nhan hade i handen, samt en hel hop andra figurer.\n\n\"Den som ändå visste vad de där herrskapen alla fundera på\", sade jag\ntill min värdinna. \"Se, hur de stå och spänna sig, liksom vore de i\nfull conversation. Det vore roligt att höra dem.\"\n\n\"Luktvatten's, knappnålar's, synålar's, isvolti!\" skrek i detsamma en\nröst i tamburen så gällt, att jag hoppade högt.\n\n\"Nej jag tackar, inte för mig av härligheterna\", svarade frun i huset\noch gick till tamburdörren för att avfärda krämaren, som då han\nblev henne varse sade: \"Ska' dä vara's? knappnålar's, luktvatten's,\nisvolti?\"\n\nMin värdinna började skratta och frågade, om jag inte ville köpa mig\nett par nya öron. \"Ja, höra bra\", fortfor ryssen att orera, och då i\ndetsamma även jag gick ut i tamburen, räckte han mig ett besynnerligt\ninstrument av glas, något så när i form av ett öra. \"Ska' dä vara's?\ntvå rubel silver, ah, höra mycket bra's!\"\n\nDet roade mig att taga fram en blank silverrubel och bjuda honom\nden, men han skakade på huvudet och sade stolt: \"njet, njet\". Jag\nämnade gå in igen och stoppade rubeln hos mig, ty jag ansåg hela\ninstrumentet för en löjlighet, men att låta den blanka rubeln gå sig\nur händerna, därtill hade ej mannen mod.\n\n\"A! köpa, köpa, 1 rub. 50 kopek, a! pajalusta!\" och hans tänder\nblänkte så vita i det han med en min av innerlig kärlek räckte sin\nhand efter den blanka penningen, så jag måste skratta. Det föll mig\nin att ändå närmare bese saken, jag tog nu instrumentet och förde det\ntill mitt öra, under det ryssen oupphörligt slabbrade med sin gälla\nstämma, och vid det glaset rörde mitt öra hörde jag ett starkt ljud,\nmen endast ett oredigt, förskräckeligt surrande. Hastigt tog jag den\nbullrande saken ifrån mitt öra, och ryssen som trodde att jag ämnade\nge den tillbaka sade: \"1 rubel 5 kopek, ska' dä vara's?\"\n\nJag skrattade, gav honom pengarna och gick bort med mitt öra, som jag\nlade bredvid mig.\n\nSedan vi druckit te, gick min värdinna för att se efter sitt lilla\nbarn, som sov i ett rum i andra ändan av huset, och jag blev\nensam och satt en stund betraktande brasans livliga lek och de\nsmå figurerna på spiselkransen. Min hand rörde tillfälligtvis vid\nglasörat. Mekaniskt tog jag det och förde det till mitt öra, och nu\nhörde jag en fin, behaglig röst, som sade: \"Tänk vad teet var gott i\nafton\".\n\nNu uppstod en paus, men snart svarade en allvarlig röst mycket\nhögtidligt: \"Vet hon väl vad te är, då hon berömmer detta? Kom en\ngång till den himmelska staden och drick doften av det renaste\nkejsarte, så kan hon få lära sig något\".\n\n\"Hör man på hans vishet\", svarade en liten näbbig stämma, \"just\nsom ingen ann sett något än han med sitt kala huvud och sina långa\nmustascher\".\n\nFörundrad såg jag mig omkring och undrade vad folk det var, som\nkommit in i rummet utan att jag märkt det, men där fanns ingen utom\njag, allt var tyst. En besynnerlig tanke föll mig in, jag satte mig\nså att jag kunde noga betrakta figurerna på spiselkanten, förde\nglaset ånyo till mitt öra och nu hörde jag åter en hop röster samtala.\n\n\"Här är varmt i afton, de ha eldat strängt i spisen i dag, jag önskar\ndet vore natt redan, att man fick svalka sig något.\"\n\n\"Men, mitt herrskap, det här blir mera tråkigt\", sade en annan, \"ha\nni då inga intressantare samtalsämnen än värmen?\"\n\n\"Ah\", sade med förnäm matthet en knappt hörbar röst, som jag\nmärkte kom ifrån en liten sockerfigur på en något urblekt ljusblå\nbandros, \"vad skall man väl kunna tala om i ett så blandat sällskap.\nI förtroende söta du, vet du jag tror här finns till och med en\nkökspiga ibland oss. Och den där underliga gråa figuren, som står där\nså bål i sin glaskammare, vad tror du det kan vara för en roturier?\nAck, andra tider var det, då vi stodo därinne på spegelbordet, där\nfanns endast folk de qualité! Men i går tog det rysliga öde, som\nobevekligt härskar här i rummen, oss bägge och ställde oss här på\nspiselkransen, och så sade hon: 'De där figurerna äro nog skrala, men\nde må en tid stå här ute, sen få barnen leka med dem. Vilken ryslig\ndom, huru skall jag bära den!'\n\n\"Jag försäkrar hennes nåd, att man kan må rätt bra här\", svarade den\nnäbbiga rösten åter. Det var tydligt den nätta koketten med spegeln\nsom talade. \"Värre var det en tid då jag låg gömd i en mörk låda,\nsammanpackad med en hel hop andra saker så trångt, att jag aldrig\nhörde klockan slå och aldrig kunde komma ut till en sommarbal i det\ngröna, och så mörkt sen, att jag alls ej kunde se min spegel. Då blev\ntiden lång, men jag försäkrar, nu hinner jag aldrig ha ledsamt.\"\n\n\"Vem är hon min lilla?\" frågade den huvudlösa damen, vilken jag\ngissade var den andra av de nyss utflyttade: \"Visst tycker jag, att\njag nångång sett henne på de stora balerna där borta på divansbordet,\ndär hon tycktes dansa med vem som bjöd upp henne, utan allt val.\"\n\nSockerfiguren på blå baudrosen viskade nu sakta:\n\n\"Ah ma chère, ce n'est qu'une cuisinière!\"\n\n\"Å\", svarade den lilla med hucklet, och hennes små glada ögon tittade\ndubbelt glada i spegeln, \"jag dansar visst gärna med vem som helst.\nDet är så roligt att dansa. När jag var hemma hos min far och mor så\ndansade jag alltid, men tänkte inte på att jag gjorde det, ty det\nvar just mitt sätt att leva; men min mor sade en dag, att jag skulle\ni pension för att lära mig skick och seder. Jag hade just den dagen\nråkat ha litet hushållsbestyr, ty jag hade sett att en liljekonvalje\nfått en fläck på en av blomuddarna, och höll just på att laga mig\ntill att skura bort den, och hade därför knutit ett förkläde på mig\noch en duk på huvudet och så tog jag en daggdroppe i handen, för\natt se hur lustig jag såg ut så där utstyrd. Och jag tyckte att jag\nvar nog så nätt. Men då sade min mor, 'ja det kan just vara en bra\ndräkt för dig att fara ut i världen med'. Och bums tog hon mig och\nförde mig, jag visste ej vart, på bordet i ett rum. I detsamma gol\nen tupp och jag tänkte mig bort, men se det blev ej av. Jag stod som\nfastvuxen; runt omkring mig stod en hop lustiga figurer av allehanda\nslag, de pratade alla och väntade på att få göra en lång resa, och\njag tyckte, att det var roligt att höra på dem. Dessutom såg jag i\nspegeln som jag nu hade i handen i stället för daggdroppen, att jag\nsåg så rolig ut, att jag hade lust att skratta åt mig. Jag, som var\nvan att se mig själv bara som en liten ånga, jag var nu så bastant\noch ogenomskinlig som en träbit. Jag kunde ej annat än skratta.\n\n\"Bäst det var kom en stor förskräcklig karl, det var en människa och\njag blev helt rädd för honom. Jag hade aldrig sett andra människor\nän några små söta barn, som brukade leka på vår äng, och de hade\nljusblå ögon och ljust lockigt hår, och dem skulle jag nog ibland ha\nhaft lust att leka med, men de voro ändå så stora och sågo mig inte.\nMen den här mannen var dubbelt större, och svart och ful, och han\npackade in mig i en låda. Där var fasligt ledsamt. Men sen kom jag i\nett glasskåp och där stod jag gärna, ty det gick mycket folk ut och\nin i rummet där jag stod och alla sågo så vänligt på mig. Men bäst\ndet var, togo de ned mig, lade en stor pappers-salopp omkring mig och\nförde mig hit och sade till frun här, att de gav mig åt henne till\nkökspiga. Ja, det var visst syssla för mig.\"\n\nHon skrattade och åter blänkte hennes nätta ögon så glada mot\nspegeln. \"Vet ni, här äro deras minsta grytor så stora som våra hus.\nDet vore ett vackert arbete att lyfta dem för mina små fina fingrar.\nMen frun tog så vänligt mot mig och ställde mig här på spiselkransen,\noch alla tycka om mig och säga att jag är söt och nätt, och på våra\ndanser är jag i en brinnande tur, och dansar ingen med mig så dansar\njag ensam.\"\n\n\"Jaha\", sade den huvudlösa snibbigt, \"det är konst att vara i turen\nnär alla duga för en. Nej, ni skulle sett mitt herrskap den tiden\njag var dame d'honneur hos salig drottningen. Ni skulle sett hur\ngardeslöjtnanter och dylikt smått folk voro utom sig över att de\nej vågade bjuda upp mig eller ens tala till mig. De visste nog,\nde gunstiga herrarna, att det inte gick an. Men jag såg hur de på\navstånd kastade förtjusta blickar och hur min stränghet gjorde dem\nolyckliga, så att det stundom gjorde mig riktigt ont om dem. Men, min\nGud, man kan ej rå för att folk har ögon, och icke kan man heller\ngömma sig för att de inte skola få se en. Emellertid var det en ung\nman som hade mera mod än de andra. Han inbillade sig att jag älskade\nhonom, att jag hade uppmuntrat honom, och nu hade han trasslat in\nsig i några ledsamheter endast för att få sina affärer i skick för\natt kunna bjuda mig sin hand. Han tillstod sin kärlek för mig, men\njag hade redan ett annat parti i aspekt. En greve, något åldrig\ndet är sant, men rik och stolt; och med ett leende, som jag kanske\nej kunde undvika att göra litet föraktligt, avvisade jag den unge\nmannen. Kunde jag väl rå för att han brände sina vingar? Men ack,\nrysligt hämnades han\". \"På min bröllopsafton trädde han in i mitt rum\noch sköt sig för pannan. Några droppar av hans blod stänkte mig i\nansiktet, och på ett ögonblick hade jag krympt samman till så liten\nI nu sen mig vara och förlorade förmågan att röra mig omkring om\ndagarna. Lyckligtvis höll jag just på att kläda mig och fick sålunda\nmin toalett med mig så här i miniatyr och kan således ändå ha något\nintressant att sysselsätta mig med.\"\n\n\"Nå, när miste min nådiga sitt huvud?\" frågade en röst ur hopen.\n\n\"Mitt huvud, ack ja det är sant, jag kom inte längre ihåg att jag\nhaft något. Jag saknar det inte heller. Det hände mig en liten\nmalheur: jag råkade falla omkull på marmorskivan där inne på bordet\noch slog huvudet av mig; men det var ett lappri, det gjorde inte alls\nont.\"\n\n\"Vid min kejsares och herres, den store Förnuftets sols, skägg\", sade\nnu den nickande kinesen, \"det vore en stor olycka att mista sitt\nhuvud; vad skulle man då ha att runka uppå. Det var icke långt ifrån\natt denna olycka en gång hade hänt mig.\n\n\"Jag är född i Kanton, de stora städernas stad, och fick genast den\nlyckan att tillhöra den vise Tjang-tschi-li. Det var vid denna tid\nbarbarerna kommo över havet för att få den nåden att dricka vårt te\noch äta vår spis, och den store himmelens son, Förnuftets sol, tillät\natt några av barbarerna fingo kyssa stoftet för hans fötter. Deras\nkonung hade sänt dem den långa vägen över det stora vattnet endast\nför att de skulle betyga hans vördnad för den store världens herre\noch de förde skänker med sig. Däribland var en underlig låda, vari\nalla som ställde sig framför den måste krypa in och visa sig helt\nsmå därinne för den store Förnuftets sols ögon. Och den himmelske\nkejsaren, alla herrars herre och alla furstars furste, log i nåd då\nhan såg denna ödmjuka hyllning.\n\n\"Några dagar senare, då min herre, den vise Tjang-tschi-li inträdde\noch kastade sig ned för den lysande fursten, befallde han honom\nkrypa in i lådan och sålunda betyga sin vördnad, och han gjorde som\nförr och ställde sig framför lådan, men se, han kom icke ditin. Då\nblev himmelens son vred. Men min herre, vars vishet övergår andra\nmänniskobarns, såsom havets vatten övergår droppens, fann genast vad\nsom hänt, nedkastade sig på sina knän och sade: 'Store herre, du som\när mera lysande än solen och mera skinande än morgonrodnan och mera\nmild än morgonvinden, se i nåd till din tjänare och straffa honom\nicke. Se, du värdigades själv i går låta giva honom mat av ditt\nkejserliga bord, och det var denna mat som av ditt majestäts ögonkast\nundfått en så födande förmåga, att din slav nu icke kan rymmas i\nlådan. Du är herre över mitt liv, men värdigas vara barmhärtig som\nsolen, och giv mig några dagar att åter avkläda den fetma, varmed din\nnåd har beklätt mig, och jag skall kunna fullgöra din befallning.'\n\n\"Den store jordens behärskare, vars nåd övergår vad människor kunna\nfatta, behagade giva min herre tre dagars tid och lät bortflytta\nlådan på det ingen skulle krypa in i den, innan hans höga befallning\nav min herre blivit fullgjord. Och den vise Tjang-tschi-li begav sig\nhem, och under tre dagars tid varken åt han eller drack, på det han\nskulle bliva mager. Icke ens det finaste te i de dyrbaraste koppar\nsmakade han, ja till och med hans opium-pipa stod orörd. De finaste\ninlagda frukter stodo på bordet, men, se vad den vise förmår! han\nsmakade dem icke. Och dock fortfor hans anlete att glänsa likt\nfullmånen. Och tvenne gånger om dagen stego hans sköna hustrur Y och\nE upp från sina soffor och stodo på sina små, äpplen liknande fötter\noch försökte om de skulle kunna omfatta honom. Men ack (deras små\nsvarta ögon höllo på att av sorg mista sin glans!) när den glänsande\nY och fullmånen E knöto sina långnaglade händer tillsamman på hans\nena sida, då fattades ännu ett långt stycke för att de båda andra\nhänderna skulle kunnat knyta sig på andra sidan.\"\n\nMen när de tre dagarna voro förflutna, måste Tjang-tschi-li bege sig\nupp till den mäktige härskaren över alla världens länder. Han gick\nbävande till dörren av salen, men var dock icke alldeles utan hopp,\nty i dag hade den himmelska Ys och den rundsköna Es händer nalkats\nvarandra så mycket närmare som bredden av en tumme.\n\n\"Nedkastande sig till jorden för varje steg han tog, nalkades min\nherre. Då befallde honom den store härskaren, solens och månens\nbroder, att han skulle gå fram till lådan och betyga sin vördnad. Han\nlydde, men se, han kom icke in i lådan. Då utgick en ljungeld från\nden store och mäktige härskarens mun och han sade: 'Tjang-tschi-li\nnedkastas i hungertornet, hans släkt har upphört att leva och hans\nhus finnes ej mera, och kring gatorna utropas: så går det med den som\nicke lyder den store Förnuftets sol!\n\n\"I detsamma kommo soldater, som letade efter alla personerna i hans\nsläkt för att avliva dem, andra började att förstöra och nedriva hans\nhus, och en, grymmare än de andra, hade redan lyft sin sabel för att\nskrattande hugga av mig mitt huvud, men då kom ett bud som ropade:\n'Håll! Den höge Förnuftets sol, vars vishet och mildhet övergår den\npå fästet lågande solen, har tillåtit att denna mygg ännu må få\nglädjas av hans sken. Stor och outgrundlig är hans nåd, han förlåter\nTjang-tschi-li och hans släkt'.\n\n\"Det var en av barbarerna som var läkare och han hade fått njuta\nden övermänskliga sällheten att breda ett plåster för den lysande\nhärskarinnan Ly-lo's lilla finger som var sjukt. Och som man sade,\natt barbaren kunde lindra hennes smärta, vilken gav en skymt av\noro åt den höge Förnuftets sols helgade och ostörbara tid, så hade\nman kallat honom, och när han skulle gå bort hörde han omtalas min\nherres förbrytelse och straff. I detsamma lät den höge kejsaren,\nvars givmildhet övergår solens, fråga vad han begärde till belöning\nför den tjänst han gjort, och han bad endast att få se den underliga\nlådan. Och se, den höge härskaren, vars nåd överflödar, tillät det.\nBarbaren skruvade litet om något uti lådan, och så djärvdes han bedja\nom den nåden, att min herre ännu skulle få framställa sig inför den,\noch -- I som hören mig här skolen häpnande förvånas att höra den högt\nuppsattes mildhet -- han tillät det, i glädjen över att den sköna\nLy-lo icke mera skrek över sitt finger.\n\n\"Den vise Tjang-tschi-li kastade sig ned, och barbaren ställde lådan\nframför honom, och se: han låg även där inne i hela sin längd, men\nliten och sammankrumpen. Och den store Förnuftets sol värdigades le\noch hans leende var en nådesol över de dömda.\n\n\"Den vise Tschang-tschi-li skänkte mig sedermera till läkaren, och\ndenne förde mig till ett underligt land, som heter England, och\nskänkte mig sen till herrn här i huset, och så kom jag till detta\nbesynnerliga land, där de en tid om året kläda över både gator och\ntak med vitt tyg, såsom man ser där genom fönstret.\"\n\nJust bredvid den nickande kinesen låg en indiansk pil. Jag tyckte\nmig märka att även den ämnade säga något, och nu hördes verkligen\nen stark manlig stämma yttra: \"Min broder, du har omtalat en saga\nom ditt land och din store hövding, jag vill berätta dig en om mig\nsjälv. Jag är en krigare av anantukal-stammen, och mitt namn är Den\nstolte Björnen. Jag var ung, jag hade ännu icke slagit många fiender\noch hade ännu icke tagit mig någon hustru. Då såg jag en ung kvinna,\nhon hette Det röda Hallonet och var den skönaste i vår stam. Hennes\nfader ville icke sälja henne för mindre än hundrade bäverskinn.\nDen stolte Björnen ville äga henne, och hans Totam gav honom god\njakt. Han förde henne i sin hydda, och Det röda Hallonet trivdes\nväl, ty så har ännu ingen hustru blivit aktad. Den stolte Björnen\nbemötte henne snarare som sin like än som sin hustru, och han hade\nännu alldeles icke tänkt på att taga sig flera hustrur. Då överföll\nschanano-stammen oss om natten, deras hövding ägde en kniv, som han\nhade erhållit av de vita männen, och deras trollkarlar hade givit den\nmakt att alltid giva seger över rödskinnen i vems hand den än var.\nDen var spetsig på udden och skarp på båda sidor.\n\n\"Livets herre hade sänt oss en så tung sömn, att vi icke vaknade,\ninnan de hade inträngt i våra hyddor; och vi föllo i deras händer\nsom bävern stängd från sin boning. De hade tagit mina vapen innan\njag vaknade, men med min hand nedslog jag de tvenne första. Sedan\nslog mig en med sin tomahawk så att jag föll som död och så bundo\nde mig. När jag vaknade, hörde jag schanano-hövdingen säga till min\nhustru: 'Du är skön, schananokrigarna skola strida om dig. Jag vill\ndöda dig, det är bättre att Hallonets saft flyter, än att krigarnas\nblod gjutes.' Han lyfte sin stridsyxa, och min själ gladdes att Det\nröda Hallonets läppar icke skulle vidröras av någon annan. Men hon\nsvarade: 'Schananos hövding är icke svag, hans krigare taga icke hans\nbyte av honom. Skona Det röda Hallonet, tag henne till din hustru.'\n\n\"Jag röt av vrede. Mina väktare skrattade. Hövdingen sade: 'Björnen\när icke så stolt nu som då han slog våra krigare på fältet. I morgon\ndå björnen skall dö, vill jag taga dig till min hustru under det han\nsjunger sin dödssång. Vi vilja se om den unge är krigare eller om han\nhar mjölk i sina ådror. Nu skola vi tåga hem.'\n\n\"Följande dagen eldades en svetthytta för hövdingen; jag stod\nbunden vid en påle ett stycke därifrån nära ingången till hans\nhydda. Schananokvinnorna och barnen samlades redan omkring mig och\nuppstämde sånger, stundom började en och annan att söka tillfoga mig\nsmärta. Jag kände det icke och de andra hindrade dem att fortfara\ni det de sade: 'Icke förrän hövdingen återgår till sin hydda efter\nsvettningen'. Hövdingen gick till svetthyddan, hans hand lekte med\ntrollkniven som hängde vid hans sida, och när han kom nära pålen där\njag stod bunden sade han: 'Det röda Hallonet skall komma för att\ngnida mig och sedan skall hon föras till min hydda.' Och nu beredde\nsig schananos att giva mig en krigares död. Men min vrede var vida\nstörre än mina smärtor och jag hånade mina plågare. Då fördes Det\nröda Hallonet förbi ifrån svetthyttan och hon stannade och sade:\n'Stackare aren I som icke kunnen få ens en bäverunge att klaga.\nAren I rädde för den ensamme mannen efter I binden hans händer?\nLössen hans händer och given mig en kniv, så skolen I få se hur hans\nhjärta skall vekna, och I skolen få se att jag är värd att vara eder\nhövdings maka.' Schananos skreko gällt: Ho-ah, oah, räckte henne en\nkniv och lossade mina händer.\n\n\"Min Totam stod mig icke bi, mina ögon voro förmörkade, så att jag\nicke såg hennes mening och jag röt till henne: 'Kvinna, kommer du\nmig nära så krossar jag dig med dessa händer.' Men hon sade högt och\nhånande: 'Din blod är vit, du är ingen krigare utan en katt!'\n\n\"Med upplyft kniv nalkades hon mig, men då hon kom mig nära sänkte\nhon den mot sin andra arm, som hon höll rak vid sin sida. I samma\nögonblick ryckte jag kniven av henne och stötte den i hennes bröst.\nHon föll till mina fötter, men hon reste sig åter litet, ryckte\nur sin arm hövdingens trollkniv, som hon bar dold där, och bloden\nfrusade efter ur såret, och hon sade: 'Jag har lyckats, befria dig\nnu. Jag hade velat strida vid din sida med den andra kniven, men kan\nej mer.' Och hon slöt sina ögon, och jag såg att hon dog, och jag\nhade velat stöta kniven i mitt bröst, men jag ville ej lämna Det röda\nHallonets lik åt fienderna. Jag tog det på min arm, skar av mina band\noch nedstötte var och en som nalkades under det jag bar henne bort.\nSlutligen avsköt någon en pil emot mig, den store anden styrde den\ngenom mitt hjärta, och den upptog min själ. En gång skall väl ock\npilen förstöras och den store anden upptaga mig på sin ö.\n\n\"Vilken vildhet, hjälp mig jag svimmar!\" läspade den lilla\nsockerfiguren på blå bandrosen.\n\n\"Dårskaper!\" sade nu den judiske prästen. \"Men vill väl detta\nfåvitska släkte höra den vises ord? Står jag icke här dag och natt\noch predikar, men ho hör mig. Viljen I bliva vise, så tigen och hören\nmina ord. Först vill jag dock för eder uppläsa denna gamla urkund som\njag har i handen. Det är ett bihang till Judiths bok. Sedan vill jag\nlära eder vett och visdom. Så tigen stilla och lyssnen:\n\n\"I Gilgal bodde en man av Benjamins stam, vars namn var Amram. Han\nhade många söner, men endast en dotter vid namn Maheli. Denne Amram\nhade en anförvant, vilken bodde i Nobah och drev handel i Ammons\nland. En dag då Amram kom hem från fältet mötte honom en man den där\nsade: Är du Amram Nurs son?\n\n\"Ja, svarade Amram, jag är det.\n\n\"Då sade mannen: Jag är Jethurs, din frändes, tjänare. Så säger Jethur\ndin frände: se jag vill giva Isboseth, min son, en hustru innan jag\ndör, på det han icke må taga sig hustru av hedningarnas döttrar. Giv\nhonom därför din dotter. Denne min tjänare skall ledsaga henne hit\ntillika med de handelsvaror han hos mig skall lämna. När jag är död,\nmå min son draga med sin hustru till vår stam och begrava mig där och\nhan skall ärva alla de rikedomar dem jag förvärvat.\n\n\"Och Amram förde tjänaren i sitt hus och undfägnade honom och sade:\nmycken lycka är i dag mitt hus vederfaren, att min broder, den Herren\nvälsignat med stora håvor, uppsöker sin ringe broders dotter, till\nhustru åt sin son.\n\n\"Men om aftonen, då Maheli skulle hämta vatten, ställde hon sin kruka\nvid brunnen och satte sig ned därinvid, och hon grät.\n\n\"Då kom hennes broder Elisama, den hon mest kär hade av sina bröder.\nMen han hade varit ute i marken och visste icke vad skett hade, och\ndå han såg henne gråta sade han: Maheli, min syster, vi gråter du?\n\n\"Visserligen må jag gråta, svarade Maheli, att jag måste lämna min\nfader och min moder och mina bröder för att fara till hedningarnas\nland och bliva Jethurs sons hustru.\n\n\"Elisama frågade åter: Giver vår fader dig till hustru åt honom, som\ndröjer bland hedningarna för att samla ägodelar till och med då, när\nhans fader engång varje år kommer till Nobah, där hans hem är. Det må\nvår fader icke göra, han skall icke lämna vår duva åt falken.\n\n\"O Elisama, svarade Maheli, falken kan väl sönderslita duvan, men\nicke varder hon därför en falk. Herren varder mig ledande och skall\nbeskydda mig för ohelgande.\n\n\"Nej, Maheli, det får icke ske, vår fader skall höra mina ord, han får\nicke lämna dig åt styggelsen.\n\n\"Min broder, svarade åter Maheli, vad är jag att min broder för min\nskull skulle synda emot vår fader. Herrans vägar äro outgrundliga.\nMig varder icke annorlunda gående än honom behagar.\n\n\"När nu sju dagar hade gått förbi, bröt Jethurs tjänare upp, och\nMaheli och hennes tjänarinna och alla handelsvarorna och de tjänare\nsom skulle föra varorna voro alla redo att börja resan. Men Amram och\nhans hustru välsignade sin dotter, och Maheli grät, och hennes fader\noch moder och hennes bröder och allt husfolket gräto, ty hon hade\nvarit såsom ett silverfat med kostlig rökelse i huset.\n\n\"Men när de hade farit några dagar och kommit till slätten Zophim,\nkommo rövare från bergen och överföllo och slogo tjänarna och förde\nMaheli och hennes tjänarinna till Ammons land och sålde dem till\nen köpman. Och köpmannen gick till Achior, som var en överste över\nAmmons barn, och sålde Maheli till hans frustuga.\n\n\"Då Achior fick se henne, blev han upptänd av kärlek till henne, ty\nhon var däjelig som en ung blomma i Hermons dal, den ännu ej skakat\ndaggen av bladen, och såsom en vattenlilja, den där vaggas av Jordans\nvågor och stundom gömmer sitt anlete bakom vattnets skira slöja. Och\nhan talade vänliga till henne, men Maheli teg och lyfte ej upp sina\nögon.\n\n\"Då lät Achior föra henne i det vackraste rummet i sin frustuga och\ntrodde att hon av räddhåga var förstummad och talade alla dagar\nvänliga till henne och gav henne kostliga smycken och skänker, men\nhon talade intet och rörde sig icke utan satt som ett beläte.\n\n\"Men Achior blev så intagen av kärlek till henne, att han intet\nfrågade efter sina andra kvinnor, utan lät dem gå vart de ville, och\nhan gav dem frihet och ville endast taga Maheli till hustru.\n\n\"När han nu åter trädde in till Maheli och sade: min älskade, se för\ndig har jag bortjagat dem alla, såsom man bortsopar dammet för en\ndrottnings fötter, ty du är mitt hjärtas drottning; men fresta mig nu\nicke längre, ty min vrede skulle ångra båda dig och mig. Då böjde sig\nMaheli för honom och sade: Herre, se din tjänarinna. Herren Israels\nGud, som givit mig i dina händer, har gjort ditt hjärta milt emot din\ntjänarinna. Du skall icke förneka mig att helighålla Israels Gud och\nhonom allena dyrka.\n\n\"Achior blev övermåttan glad och gav Maheli det löftet att hon finge\ndyrka sin Gud på sitt sätt och hur hon ville och att han skulle\nskaffa henne kvinnor nog av Israels döttrar till betjäning.\n\n\"Så hade nu Maheli över ett år varit hos Achior och hon hade fött\nhonom en son. Och Achior älskade Maheli, och Herren vände Achiors\nhjärta så att han lyssnade till hennes ord, då hon talade om\nHerren Israels Gud och hans stora under och verk. Och Achior sade:\nvisserligen är din Gud en stor Gud och mäktig, den stora under förmår.\n\n\"Men se, då kom ett budskap att Achior med allt sitt krigsfolk skulle\nbryta upp, ty konungen sände sin härhövidsman Holofernes att draga ut\nmot alla riken som västerut lågo för att göra dem sig underdåniga.\n\n\"Och Holofernes underlade konung Nebukadnessar många land och\nförstörde städer och bortförde folk och ägodelar, så att ingen mera\nvågade stå emot honom, utan regenterna och de yppersta av folken\nkommo emot honom med pipor och trummor och stor ära, men ändock vunno\nde icke nåd inför honom, utan de skulle prisa Nebukadnessar allena\nsom sin Gud.\n\n\"Och Achior var en väldig krigshövding, men då kriget numera endast\nhade blivit ett segertåg från det ena landet till det andra och\nalla föllo till Holofernes utan svärdsslag, då kände Achior längtan\nefter Maheli och hans hjärta var brinnande i honom, att han på så\nlänge icke hade skådat hennes anlete, det han älskade. Och han sände\nbudskap att hämta henne lönligen, och han tog sin son med sig och\nAchior dolde dem hos sig.\n\n\"Men Israels barn förtröstade uppå Herran och befäste sig på bergen\noch i städerna och fastade och bådo till Herren Israels Gud.\n\n\"Och det var sagt Holofernes att Israels barn rustade sig och ville\nvärja sig, och han förgrymmades svårligen och frågade vad folk detta\nvar och varpå de hade sin lit. Och Achior steg fram och han svarade\noch omtalade alla Herrans stora under med Israels barn och berättade\nhur han dem i alla farligheter hulpit hade och hur de genom Herrens\nhjälp mäktiga fiender underkuvat hade. Och han sade, att så länge de\nmot Herren intet syndade, skulle ingen emot dem något förmå. Och han\nrådde därför Holofernes att låta fråga, om de hade sådan synd begått,\nty eljest skulle han dem intet vinna kunna.\n\n\"Då Achior hade talat, voro alla Holofernes hövidsmän vreda och ville\ndöda honom, och Holofernes förgrymmades emot honom och han sade\n[Judiths bok 6:te kap. 6:te vers]: \"Såsom dem gående varder skall dig\nock gå, ty jag vill sända dig till dem, på det du må bliva straffad\nmed dem.\"\n\n\"Så befallde Holofernes sina tjänare att de skulle taga fatt på\nAchior och föra honom bort till Bethulien uti Israels barns händer.\"\n\n\"Och Holofernes tjänare grepo honom och då de kommo över slättmarken\nintill berget, drogo skyttar ut emot dem\".\n\n\"Då veko de avsides om berget och bundo Achior vid ett träd med\nhänder och fötter och stötte'n neder och låto så hänga'n och foro\ntill sin herra igen.\"\n\n\"Men Israels barn kommo ned av Bethulien till honom och gjorde honom\nlös och hade honom in i Bethulien och ställde honom mitt ibland\nfolket och frågade huru det tillgånget var och varför assyrierna hade\nhängt honom.\"\n\n\"Och Achior svarade och berättade huru det allt tillgått hade, och\nallt folket föll på sitt ansikte och tillbad Herren.\"\n\n\"Och de fastade och bådo hela den dagen och de sade till Achior:\nvåra fäders Gud, vilkens makt du prisat haver, varder dig så\nvedergällande, att de intet skola få se sina lust på dig, utan du\nskall få se huru de slagne och nederlagde varda.\"\n\nMen Maheli väntade hela dagen, att han skulle hemkomma, och då han\nicke kom bedrövades hon och sade: vad har hänt min herre? Och hon\nsände en tjänare ut att speja, och tjänaren återkom och bådade\nhenne vad som hänt. Och Maheli vred sina händer och avklädde sig\nsina kosteliga kläder och låg hela natten och bad inför Herren. Men\nmot morgonen innan solen gått upp kastade hon en mantel över sina\nskuldror och insvepte sin förstfödde däruti, och gömde ett bröd i sin\nklädnad, och sedan hon ännu bett en bön till Herren vandrade hon bort.\n\nOch Herrens hand omskyggade henne, så att ingen av väktarna blev\nhenne varse, och hon vandrade allt framåt, och då krafterna övergåvo\nhenne bad hon till Herren, och hon kände sig åter styrkt, och hon\nnådde slutligen bergen och gömde sig där.\n\nMen hon bad en bön och sade: Herre Israels Gud, Du som haver\nbeskyddat Hagar och Ismael i öknen, se i nåd till detta barn att det\nicke förgås. Du som giver fågelns ungar skjul emot ovädret, skydda\nock denne som är skyddslösare än de. Och när hon hade bedit, såg hon\nned på barnet och såg att det log, som barn le då de i drömmen se\nHerrans änglar, och hon sade: \"Lovad vare Herren, Herren. Jag hade\nmycket bekymmer i mitt hjärta, men din tröst gladde min själ.\n\n\"Herren är mitt hopp, den högste är min tillflykt.\n\n\"Dig varder intet ont vederfarandes och ingen plåga skall nalkas din\nhydda, ty han haver befallt sinom änglom om dig, att de skola bevara\ndig på allom dinom vägom.\n\n\"Herren varder icke förlåtande den tröst till honom haver.\" Och hon\ngrät.\n\nMen när hon vilat en stund ville hon stiga upp för att gå vidare och\ndå förmådde hon det intet, utan måste bliva sittande vid stenen där\nhon suttit, och barnet vaknade och hon lutade sitt huvud sörjande\nemot honom. Men se då öppnade han för första gången sin mun till att\ntala och sade: Abba. Och modern hörde sin förstföddes första ord, och\nglädje och frid vart åter i hennes hjärta, och hon dröjde så kvar\növer den natten och satt vakande över sitt barn.\n\nOch Herren skyddade henne, så att hon ej blev upptäckt av någon, och\natt intet vilt djur nalkades henne. Men då morgonen begynte gry, steg\nhon upp och kände sig så mycket styrkt att hon förmådde gå, och så\nbefallde hon sig Herranom och vandrade med barnet på sin arm till\ndess hon kom till staden, och hon trädde till stadsporten, vilken var\ntillsluten.\n\n\"Vem är du och vad begär du?\" frågade henne väktarna. \"Jag är en av\nIsraels döttrar, Maheli, Amrams dotter, och beder att I tillåten mig\natt uppsöka Achior, min herre, den I i går haven fört in i eder stad.\"\n\nMen de som vid porten vakt höllo gjorde somliga gäck av henne, för\ndet hon var en ensam kvinna, och somliga sade, att de ej vågade låta\nnågon in.\n\nMen se, då kom där gående en hög kvinna klädd i sorgekläder och hon\nfrågade vad som å färde var, och vakten sade att en kvinna med ett\nbarn på armen i som sade sig vara Achiors den ammonitens hustru, bad\natt hon måtte bliva insläppt, men de fruktade att det vore en list av\nfienden.\n\nDå svarade den sorgklädda kvinnan: \"Fören I krig emot kvinnor, att I\nrädens denna? Låten upp för henne eller ock gån till eder översta och\nspörjen honom, men låten icke den trötta försmäkta i väntan.\"\n\nDå lät vakten upp porten och vid det den upplåts föll täckelset av\nMahelis huvud, ty barnet hade fattat däruti och lekt därmed. Men\nMaheli inträdde och alla undrade över hennes fägring och över barnets.\n\nMen den höga kvinnan i sorgkläderna gick till Maheli och sade\nvänligt: \"Min syster, du är trött, kom in i mitt hus. Jag är änkan\nJudith, Merari dotter, kom jag vill låta båda din ankomst för din\nherre.\"\n\nMaheli tackade henne, men då hon ville följa henne såg Judith att\nhon darrade och hon stödde henne vid sin arm och förde henne till\nsin boning. Och folket som stod därinvid sade: se Libanons ceder och\ndäldens lilja!\n\nOch Achior kom, och han gladdes, och han tog sin son på sina armar\noch sade: \"Mycken glädje har mig nu vederfarits: fast jag mycket\nlämnat, har jag nu mitt bästa här. Men större är ock därför nu min\nfruktan att konungens folk skall vinna staden. De äro talrika och\nmäktiga.\"\n\n\"Nu rädes jag intet mera\", sade Maheli, \"sedan jag återsett min\nherres ansikte. Herrens hand skall beskydda oss.\"\n\n\"Herren skall icke övergiva sitt folk. Han kan väcka upp en\nförsvarare av sådana som detta barn, om honom så behagar\", sade\nJudith.\n\nOch Holofernes med sin här drog upp emot Bethulien och trängde staden\nallt mera och förstörde vattenrännorna och satte vakt vid brunnarna,\noch när de nu i tjugu dagar hade förvarat brunnarna, blev stor jämmer\ni staden, och det fanns icke vatten mera än för en dag. Och folket\nklagade och ville giva sig åt Holofernes.\n\n\"Men då stod Ozias, deras furste, upp och grät och sade: Käre bröder,\nhaver dock tålamod och låter oss: ännu i fem dagar förbida hjälp av\nGud.\n\n\"Om han ville bevisa oss nåd och sitt namn härligt göra.\n\n\"Varder oss i dessa fem dagar icke hjälpet, så vilja vi göra som I\nbedit haven.\"\n\nOch Achior gick till Maheli och förtäljde vad överenskommet var och\nhan sade: \"Inom fem dagar skall staden överlämnas till fienden, om ej\nhjälp kommer, och vadan skulle den komma? I östan och västan finns\ningen som vågar stå emot konung Nebukadnessar\".\n\n\"Herren Israels Gud\", svarade Maheli, \"mot honom äro jordens konungar\nsom stoft och deras makt och härlighet en fläkt!\"\n\nOch Maheli gick in till Judith, lade barnet i hennes armar och sade:\n\"Judith, o min syster, låt icke honom bliva given till spillo.\"\n\nJudith smekte leende barnets lockar och frågade: \"Vad önskar du\nMaheli?\"\n\n\"Judith, o Judith, låt icke Herrans namn komma på skam! Om icke hjälp\nkommer, vilja de inom fem dagar lämna staden åt fienden.\"\n\n\"Vad är det de synda och fresta Herren\", utbrast Judith med vrede.\n\"Vad berättar du mig. Skall jag sådant höra!\" Och hon reste sig upp\noch hennes kind blossade. Men hon satte sig åter ned och sade: \"Ack,\nvad kan en svag kvinna! Ho vill höra hennes ord, om hon bestraffar\nderas otro och deras hjärtans hårdhet.\"\n\nMaheli svarade: \"Gå i Herrens den store Gudens namn, och han skall\nvara med dig och giva dig kraft att bliva en Debora! Ve, jag kan\nintet. Jag är som det sviktande röet, som vinden böjer, eller som\nvinrankan, som står endast så länge den stödes av trädet; men du så\nstolt i din höga fägring, Herren har gjort dig till ett redskap i sin\nhand. Där det starka redskapet brister, kan arbetaren lyckas med det\nböjliga, och där mannens mod brister, kan Herren bereda sig ära genom\nen kvinna. Judith, låt icke lämna staden i fiendens hand. Låt icke\nhedningarna säga: 'Se, vi have förtrampat dem som förlitade sig på\nHerren'.\"\n\nJudith svarade intet utan satt tyst, och Maheli gick åter bort med\nsitt barn. Men Judith stängde sig inne och bad till Herren.\n\nMen Achior trädde till Maheli och sade: \"Maheli, mitt hjärta är tungt\növer pilten. Visste jag dock huru jag skulle kunna sända dig hädan\nmed honom.\"\n\nMaheli svarade: \"Icke må min herre vilja sända sin tjänarinna bort\nifrån sig om han ock kunde! Underliga haver Herren ledsagat mig\nhit till min herre och åter till mina fäders land, han skall icke\nnu förlåta mig. Skulle icke hans makt förmå att frälsa hans folk.\nUnderliga äro hans verk. Hans makt haver skapat fästen och himlar,\noch hans mildhet haver icke aktat för ringa att göra det silkeslena\nhullet på barnets kind. Se, min herre, se de små fingrarna, som ligga\ni varandra, så ljuvliga som bladen på den vita rosen från Damaskus,\ni vars ådror sprides en enda purpurdroppe. Se hans hår, vem har väl\nkrusat de mörka lockarna? Han rör sina små händer; så älskliga de\näro! Så lena och så vita som lamm nyss tvådda i bäcken, och dock äro\nde lika skapade som den starkastes, som din egen hand, min herre. Och\nnu slår han upp sina ögon; äro de ej skönare än gasellens och mildare\nän den unga duvans. Herren haver icke skapat honom så älsklig för att\ngiva honom till spillo. Han haver fört oss till sitt land, han haver\nöppnat oss sin lustgård, han skall icke låta fienden härja lustgården\noch dem han ditfört till skada komma.\"\n\nMen Achior lade sin hand på barnets huvud och log vänligt mot Maheli,\noch hon lade båda armarna i kors över sitt bröst och bugade sig inför\nhonom.\n\nHuru Judith sedan bad till Herren och gick ut till de assyriers\nläger, det står att läsa i Judiths bok. Men då tvenne dagar voro\nframgångne, och intet vatten mera hade funnits i staden, då satt\nMaheli i kammaren och hennes kinder voro bleka och hennes hår var\nbestrött med aska, och en säck var hennes klädnad. Och barnet hade\nklagande insomnat i hennes sköte och det kved i sömnen och Maheli\nlyfte sina ögon upp och sade: \"Herre, Herre, hjälp mig att jag icke\nmisströstar, styrk mig att jag icke förtvivlar.\" Men då kommo budskap\noch sade: \"Assyriernas här flyr för Herren, och Judith haver slagit\nHolofernes. Staden är räddad och I ären räddade. Och din herre skall\nbo när oss och bliva en av oss.\"\n\nDå sade Maheli: \"Helig, helig, helig är Herren, mäktig och stor. Med\nen kvinnas hand haver han slagit den stora hären och av spenabarnens\nmun bereder han sig ett härligt lov.\"\n\nJag tänkte i min ångest, \"Herren haver förskjutit mig, hans öga vilar\nicke på hedningarnas stad och han haver lämnat mig i mörkret, men se\ndå uppehöll han mig med sin högra hand och förde mig till ljus och\nklara källor, och då jag tänkte: stormen varder mig förstörande, se,\ndå bjöd han stormvinden att den tog mig på sina vingar och förde mig\ntill ljuvligare ängder. Och då jag bävade att jag skulle försmäkta\nav törst, se, då beredde han mig levande vatten och ljuvlig svalka i\nsina gårdar, att jag hos Herrans folk må leva och i mina fäders land\nfå dö; och han haver upptagit minom herra och min förstfödde i sino\nlande.\"\n\n\"Nå så sluta då en gång\", skrek argt en vass röst och, paff, slog\nlocket upp på den tillslutna dosan, och en underlig liten gubbe\ntittade upp och stod och vickade i den.\n\nAlla tego, endast en melodiskt susande sång den jag hört hela tiden\nfortfor ännu.\n\n\"Vem gal och skriker här!\" sade åter gubben, \"kan man då aldrig få\nvara i fred! Jaså, är det ni snäckor där, som hålla oväsendet. Vad\nskriken I efter?\"\n\n\"Vi äro sändebud från det mäktiga Söderhavets konung\", svarade den\nena av snäckorna. \"Han har sänt oss hit för att få höra budskap från\nsina anförvanter i dessa trakter. Det är, som man vet, ej stort att\nlita på sjömäns berättelser, och han vill veta säkrare genom oss hur\nde leva här.\"\n\n\"Ack\", sade den huvudlösa damen, \"vem är den potentaten? Jag minns ej\natt det någonsin kom sändebud från honom till vårt hov\".\n\n\"Han är den mäktigaste av havskonungarna. Ett präktigt hov, ett rikt\noch folkrikt vatten.\"\n\n\"Folkrikt land?\" frågade en röst.\n\n\"Nej vatten. Försök att räkna Söderhavets vågor, då får ni veta hur\ntalrikt hans folk är. Visserligen är vattnets folk olika jordens. Ord\ntalas där aldrig, allt är sång. Har ni hört stormen fara över havet,\nni har då hört vågornas sång. Då är stor folkförsamling, då talas\nkraftiga, vackra ord, med livliga åtbörder och hög röst om kung och\nfolk. Eller har ni sett vågorna leka och smekas en afton vid stranden\njust då de hålla på att slumra! Har ni hört hur ljuvt de då sjunga,\nhur smekande deras vänliga samtal är. Man har talat om sirenernas\nsång för att locka sjömännen i havets djup; nej icke för att locka\nha de sjungit så; men de hava talat vänligt till de förbifarande och\nderas toner hänföra dödliga öron. Nu vilja de aldrig mer tala till\njordens barn, de veta att dessa ej kunna bära det. Ljuvligt att bo i\nhavets kristall, skönt i dess lunder av korall, härligt dess språk,\ndet heter sång.\"\n\n\"Atlantos är konungens broder, åldrig som han, mäktig och stor. De\nhälsa varandra med vänskap. Atlantos sonson är den sjö som svallar\nhär utanför. Han älskade Saima, den blåögda sköna, från tidernas\nmorgon, men avundsjukt lade sig landet till hinder emot deras\nförening. Och Saima hon kastar längtande sina blå ögons blickar emot\nhavet, men en talrik vakt av lantandar stå med sköldar och spjut av\ntall och gran och stänga till och med åsynen av den älskade. Och hon\nsjunger klagande sin sång, och havsviken lyssnar och kastar sina\nvågor med storm mot landet, men kan ej besegra det. Nu säger man att\nmänniskorna sett deras längtan och deras kärlek, och att de skola\nbekriga landet för att förena de båda älskande. Så lydde sagan på\nSöderhavet.\n\n\"Konungen sände oss hit med budskap till människorna för att lova dem\nbelöning. Lätt skola Finlands skepp bäras fram över böljorna och\nåtervända lyckligt till säkra hamnar. Havets konungar skola icke\nfordra med stränghet sin tribut, ty de åldrige älska de unga och\nönska deras förening. De äro ädla och mäktiga, de älska att sprida\ntrevnad och välsignelse till människorna i de avlägsnaste bygder.\"\n\n\"Uff, sådana dumheter\", sade gubben i dosan. \"Finland, ja det är\nrätta landet att tala om. Fattigdom, dumhet, uselhet. Tacka lyckan\nom folket här kan skyla sitt elände med litet Lybecks glitter, och\nför övrigt må det vara nöjdast att ingen vet att det finns till här i\nvärlden.\"\n\n\"Vise man, sanning talar du\", utlät sig den judiske prästen och lyfte\nhärvid sitt huvud så högt att jag ej mera trodde det kunna falla\nned, men se, det föll och därefter började mun och skägg så mycket\nhastigare röra sig?\n\n\"Finns här då ingen som man kan tala ett förnuftigt ord med\", sade\nåter gubben i dosan. \"Vem är väl den där grå herrn i glaskupan, han\nser förståndig ut?\"\n\n\"I uppmanen mig att säga vem jag är, emedan jag är eder okänd\",\nsvarade nu en klar röst ur lampan. \"Nåväl, jag skall saga eder det,\nty den okände är alltid ensam, om han än omgåves av hundrade. Att jag\när en lampa det sen I alla, att även jag någongång lyst, det tron I\nutan att jag behöver säga det, och ehuru I sen, att jag endast är av\nsimpel lera, så förmodar jag att I icke därför ansen mig för ringare,\nty I veten väl att den simplaste lerlampa kan lysa den vise, under\ndet den slösande oduglingen bränner doftande oljor i dyrbara gyllene\nkäril. Vad viljen I därför att jag skall säga eder? Vad jag gjort?\nvad stort jag uträttat. Men anstår det väl mig att omtala mina egna\nförtjänster? Dock, I åstunden det, jag vill övervinna mig själv för\natt göra eder till viljes. Ty om än blygsamheten är en helig plikt,\nså finnes dock en som är större, den nämligen att med beredvillighet\ngå det allmännas önskningar till mötes.\n\n\"Jag vill alltså säga eder, att det första minne jag har är från en\ntid som var mig ganska ärofull. Jag lyste då för en romare, värdig\ndetta namn. Han lämnade sitt hem, en liten enkel boning, för att\nrädda fäderneslandet. Jag följde honom i hans tält och lyste hans\nnattliga vakor för fosterlandet, jag lyste honom ännu då hans själ\nkämpande flydde ur kroppen.\n\n\"Hans egendom tillföll hans son, och denne föraktade den ringa\nlerlampan. En slav bar mig till sitt usla hem, men endast sällan\ntvangs jag att belysa hans elände, ty han ägde ej olja att giva mig.\nMen en natt påtände han min veke. Han gick för att tända eld på den\nboning, vilken tillhörde hans husbonde vilken agat honom tyranniskt\nför ett ringa fel. Han blev röjd och dödades. Han hade tappat mig ur\nhanden, jag blev gömd i mullen och låg där länge, länge. Jag sörjde\natt mitt liv skulle förflyta utan nytta, men -- hur ofta föranleder\nicke en ringa tillfällighet en stor förändring i vårt öde! En dag kom\nen fattig änka gående, hon tappade ur handen en liten penning och\nbörjade söka den och så fann hon mig. Hon bar mig till sin boning,\nköpte olja för sin penning och tillbragte sin natt i bön och arbete\nför sina bägge små sovande barn.\n\n\"Hon var kristen. Hon hade övergivit vänner och anförvanter för\nsin tros skull och levde nu i Pompeji utan att vara bemärkt av\nde kristnas fiender. Men det stillaste liv förmår icke avvända\nförföljarens verksamhet. Jag såg en man inträda hos henne. 'Offra åt\ngudarna i morgon, sade han, att du må få leva; eller du dödas och\ndina barn bli slavar.'\n\n\"Han gick, hon nedsjönk i bön. Därpå steg hon upp, tog mig i sin hand\noch lyste på sina bägge barn, vilka slumrade gott i varandras armar.\n'Ack, suckade hon, deras späda läppar kunna ännu knappt utsäga Hans\nnamn, vem skall lära dem att tro, vem skall rädda deras kropp och\nsjäl från fördärvet. Om jag dock kunde få bliva hos dem, jag äger att\nvälja.'\n\n\"Hon knäböjde åter, hennes anlete förklarades och hon utbrast: 'Lovad,\nlovad vare min Frälsare, prisad att du haver funnit mig värdig att dö\nför din skull. Skulle väl du behöva mig till ett verktyg för deras\nfrälsning! Skulle ej din kärlek och din makt förslå! Med fröjd vill\njag bekänna dig och dö!'\n\n\"Då skalv jorden, Pompeji skakade i sina grunder. Hastigt sprang hon\nupp, tog sina bägge barn på sina armar -- -- --\"\n\nEtt förskräckligt brakande avbröt berättelsen. Jag sprang upp\nförfärad. \"Ha, ramlar Pompeji?\" ropade jag förvirrad.\n\n\"Å nej, bara spiselkransen\", svarade min värdinna, som hastigt trädde\nin skrämd av bullret. \"Nå det var ledsamt nog ändå. Vad du måtte\nblivit skrämd. Jag var nyss här inne och du tycktes slumra; jag ville\nej störa dig, utan gick bort. Få se hur det gått med alla småsakerna\ndär på kransen?\" I detsamma fladdrade en klar låga ett ögonblick i\nspisen och försvann. Jag såg det, det var pilen, som i ett ögonblick\nvar bliven aska. Vi började leta bland marmorbitarna. Av kinesen\nåterstod endast nacken och det nickande huvudet, resten var i smulor,\nävenså sockerfiguren; men den blå bandrosen var oskadd. Den huvudlösa\ndamen vände sig, då man drog på tråden, lika självbelåtet som förut\nför sin spegel. Men ömkligt var att se den lilla nätta flickan med\nhucklet. Hon tittade lika förnöjt åt sidan, men ack, hennes spegel\nvar sönderslagen; och just då jag stod och beklagade henne, märkte\njag att mitt glasöra hade fallit i golvet, förmodligen då jag sprang\nupp i skrämseln, och det låg nu krossat i otaliga bitar.\n\n\n\n\nDE VACKRASTE HÄNDERNA.\n\n\nDet var engång sex systrar. De voro alla en förnäm herres barn, men\nnu var den förnäme herrn död, och de sex systrarna levde ett fattigt\noch svårt liv i ett litet hus ett stycke utom staden. Fyra av de\nfem älsta fröknarna sutto dagen om vid fönstret och tittade utåt\nvägen och suckade när en grann vagn for förbi; den femte satt alltid\nför spegeln, ty de hade endast en helt liten spegel, och därför\nmåste de tura om att få begagna den. Den, vars tur det var att få\nsitta för spegeln, hade då också alltid rättighet att begagna alla\ngrannlåter, som funnos kvar sedan bättre tider, för att pryda sig med\noch göra sig grann. Men när en annans tur kom att få sätta sig för\nspegeln, då måste alltid den, som suttit där förut, kläda av sig alla\ngrannlåterna och lämna dem till systern.\n\nIbland tog någon av fröknarna också en virknål i hand för att virka\npå ett grant band eller en spets; och det såg så förnämt ut, när hon\nsatt så fin och stack ett stygn då och då, men det var förskräckligt\nså tråkigt det var ändå.\n\nMen Sabina, sjätte systern, vad hade hon då för sig? Jo, hon sopade\noch städade och hjälpte gamla Greta, fröknarnas enda piga, stundom i\nköket, stundom att sköta den lilla trädgården, stundom till och med\natt se om kon, när Greta måste vara borta vid någon annan syssla.\nOch Sabina sjöng och trallade dagen om och sprang glad som en fågel\nomkring, under det systrarna sutto inne och hade tråkigt. Och hur\nSabina arbetade och var snäll, så räckte avkastningen av det lilla\nlandsstället så till, att hon alla dagar hade åtminstone en rätt mat\natt ställa framför systrarna. När kvällen kom, då satt alltid Sabina\ninne hos dem och sydde så tätt, stygn efter stygn, som om nålen bränt\nhennes fingrar.\n\nMen systrarna sade ofta emellan sig: \"Den Sabina, den Sabina! ack\nvilken skam komma vi icke att få av henne. Det synes ju tydligt,\natt det aldrig blir herrskap av henne. Alla hennes anlag äro bara\npiganlag.\" Och Sabina skrattade och menade: \"Blir ni alla förnäma\nfruar, så får jag väl tjänst hos någon av er då.\" Och Sabina var\nalltid lika flitig och sprang aldrig till fönstret att se på de\ngranna herrskapen, som foro därute, utom när den unge prinsen red\nförbi, då gömde sig alltid Sabina vid köksfönstret för att ändå få se\nlitet på den ståtliga och rara unga prinsen; men det talte hon ej om\nför systrarna, ty hon ville bara se honom, men icke tala om det.\n\nMen åren hade allt gått fram, och ännu hade fröknarna inga friare\nfått; det var underligt, ty de voro rätt vackra allihopa, och hade\nisynnerhet alla så genomfina och vackra händer. Dem ansade de också\nav all förmåga och föraktade alla, som hade grova händer, ty det\nsyntes ju, att de voro simpelt arbetsfolk, alla som hade simpla\nhänder; och deras egna voro så adliga och fina, så det var makalöst.\nMen lilla Sabinas händer de voro allt sisådär litet sträva ibland,\nfast de voro mjuka och goda som bomullskuddar, när hon vårdade någon\nsjuk eller eljest vänligt smekte någon.\n\nNu fingo fröknarna en dag höra, hurusom den gamle kungen ville, att\nden unge prinsen skulle gifta sig, men att prinsen aldrig fick någon\nbrud, som var honom i lag, ty han ville ingen annan ha till brud,\nän den som skulle ha riktigt vackra händer; och alla prinsessor,\nsom han hade sett på sina resor, hade så fula händer, och så hade\nalla hovdamerna med och alla de förnäma fruntimmerna; och det var\nriktigt svårt, ty kungen hade lovat prinsen att få gifta sig med vem\nhan ville, bara hon vore förnäm. Men ingen oadlig, om än hon haft de\nallra utsöktaste händer, skulle han få ta.\n\nNu blevo de fem fröknarna så utmärkt belåtna, och sågo sig ren envar\nsom prinsens brud, eller åtminstone som tronföljarbrudens syster,\nty bland så många vackra händer måste väl något par behaga prinsen.\nNu användes de sista pengarna, som funnos i huset, att köpa oljor\noch skönhetsvatten, och det var ett fejande med att göra händerna\ni ordning, att maken ej skådats; och fröknarna sutto alla fem hela\ndagen med händerna upplyfta i vädret för att de skulle bli vita.\n\nSå sade den äldsta: \"Nej, nu vill jag ej vänta längre. Fast prinsen\nridit här förbi alla dagar och jag bjudit till att alltid visa mina\nvita händer vid fönstret och han alltid sett hitåt, så har han ändå\nej tyckts märka dem.\" Och så kommo fröknarna överens om, att de\nskulle gå att spatsera en i sänder i slottsträdgården, och den som\ngick dit skulle då alltid få bruka alla grannlåterna, och så skulle\nväl prinsen få se någon av dem, vem som skulle ha bästa lyckan. Men\nsom det ej passade sig att gå ensam, så skulle Sabina alltid följa\nmed, ty henne var ingen av fröknarna rädd för att ta med sig. \"Hennes\npighänder\", sade systrarna, \"dem bryr sig minsann ej prinsen om\".\n\nNu hade äldsta fröken suttit fyra timmar för spegeln, och vita\nsimiléklänningen hade hon på sig och blå silverblommorna på huvudet\noch de granna glasjuvels-örhängena och ringarna och kammarna, och\nbronskederna och armbanden och allt annat grant var ren i ordning.\nNu steg hon upp, kastade florschaletten på sig och tog solfjädern i\nhanden jämte näsduken med kvartersbreda spetsar och så gick hon med\nSabina, som bar en slät vit nättelduksklänning, en liten schalett\nknuten kring halsen och sin lilla halmhatt på huvudet.\n\n\"Gå litet bakom, kära Sabina, så kan du gälla för min kammarjungfru,\nicke vill jag gå bredvid dig, som är så simpelt klädd\", sade fröken.\n\nEn helt liten stund hade fröken spatserat i trädgården med Sabina\nbakom sig; då kom också prinsen och hälsade på fruntimmerna och\ntalade så artigt med fröken, och fröken tyckte att det var så varmt\noch drog handskarna av sig för att prinsen skulle få se hennes fina\nhänder. Men bäst fröken gick och bar sina handskar i handen, så\nfastnade ena handskens spetsgarnering vid en buske och revs sönder,\noch fröken blev så ledsen och sade: \"Aj mina nya, dyra handskar\",\noch ärnade just börja gråta. Men Sabina viskade: \"Var ej ledsen\nAmirantha, lämna du den bara till mig och promenera vidare en stund.\"\nOch när fröken Amirantha kom samma väg tillbaka, kom Sabina emot\nhenne med handsken hel och nätt igen. Hon hade nål och tråd i sin\nficka, och hennes snälla fingrar hade lagat spetsen hel, och så var\ndet tid att fröken måste gå hem igen.\n\nDagen därpå tog andra fröken den vita similéklänningen och blå\nsilverblommorna och armbanden och alla grannlåterna, och Sabina\nföljde åter med henne till slottsträdgården. Och åter kom prinsen\noch talade med den fröken och följde henne att spatsera och visade\nhenne allt vackert och märkvärdigt, som fanns i trädgården; men lilla\nSabina tycktes han ej bli varse. När de nu spatserade, kommo de till\nett sumpigt ställe; och där satt på marken en liten fågel, som snärjt\nin sig i gräset, kanske i någon snara, och icke slapp upp. Och den\nslog med vingarna och skrek så jämmerligen och de små ungarna i boet\novanför räckte ut näbbarna över kanten av boet och skreko alla så\nömkligt. \"Usch, vad där är vått\", sade fröken, \"fy\" och så snörpte\nhon på sin fina näsa och förde så vackert sina fina vita händer och\ngick en annan väg.\n\nLilla Sabina sade ingenting, utan plockade tyst några grenar som hon\nkastade på det våta, skörtade smått upp sin klänning och trippade\nnätt över dem på sina små fötter till fågeln, som befriad sjöng en\nglad drill och flög bort. Strax var Sabina igen hos sin syster och\nprinsen, vilka ingendera syntes ha märkt vad hon gjort, och prinsen\nvar övermåttan artig mot fröken, och så var den spatserfärden slut.\n\nNu var det fröken Melicertas tur, och länge satt hon för spegeln,\noch grann var hon, och hennes blonda hår var så högt friserat, som\nden största blårtott på gamla Gretas spinnrock, och de blå blommorna\nklädde henne så väl.\n\nNu var prinsen redan nere i trädgården, när fröken Melicerta\noch Sabina kommo, och åter hälsade prinsen så artigt och förde\nfröken omkring, och Sabina gick efter. Men så föreslog prinsen,\natt de skulle spatsera utåt parken, och allt längre gingo de, och\nfröken Melicerta var så glad och tänkte: \"Se så, mig vill han\nvisst ha, efter han går så långt\". Litet rädd såg hon visst på de\ntjocka molnen, som skockade sig, men hon tänkte: \"Lappri på vita\nsimiléklänningen och blå blommorna, nog får jag bättre när jag blir\nprinsessa\".\n\nSabina gick vänligt fram och sade: \"Borde vi vända om, månntro, vi\nfå visst regn\"; men i detsamma började det redan regna så starkt,\natt prinsen bjöd fruntimmerna stiga in i en liten jaktkoja i skogen,\ntills ovädret skulle gå förbi. Men ovädret gick ej förbi, utan det\nhällregnade, och åskan gick allt värre, och fröken Melicerta var så\nfin och skrek och gömde huvudet i sina vackra händer för var skräll,\noch grät och låg matt på tältsängen med händerna lagda på vackraste\nsätt.\n\nMen nu blev det middagstid; prinsen visste att det fanns te uti ett\nskåp och Sabina fäste nätt sin näsduk framför sig, tände upp eld och\nkokade te och bjöd omkring det med skorpor ur skåpet. Och fröken\nMelicerta åt rätt raskt, fast hon var så rädd att hon ej skulle få\nned en bit. Men så klarnade vädret, och alla gingo nu hem, och så var\nden promenaden slut.\n\n\"Vad jag måste skämmas för den Sabina i dag\", sade fröken Melicerta\nvid hemkomsten; \"ja, prinsen skulle bestämt ha friat till mig, men\nnär han såg hur Sabina var som en kökspiga och ändå kallade mig\nsyster, så ville han väl ej ha en köksa till svägerska.\"\n\n\"Ja, jag tar bestämt icke Sabina med mig\", sade fröken Melladora;\nmen, sådan harm, hon träffade alls icke prinsen.\n\nFyra långa dagar hade nu fröken Rosimunda nödgats vänta, att det\nskulle bli hennes tur; hon som var den yngsta och vackraste av\nfröknarna. Nu fick hon äntligen gå. Och hon hade sytt så många\ngarneringar och grannlåter på vita similéklänningen, att man knappt\nkunde känna igen den. Hon gick så nätt och fint och trippade i sina\nsmå trånga skor; och hon måste ta Sabina med sig, för att leda henne\nibland, när skorna klämde så hårt, att hon ej kunde gå annars. Hon\nhade klätt sig så länge, och sen gick det så långsamt att gå i de\ntrånga skorna, att det redan började mörkna, när fröken Rosimunda kom\nmed Sabina i kungens trädgård. Och nu kom prinsen dem till mötes och\nförde dem så artigt omkring; och bäst det var, började granna lampor\natt tändas i alla träd och präktiga lusteldar och fyrverkerier lysa\npå alla håll, och fröken Rosimunda gick så lycklig vid unga prinsens\nsida, och hennes fina händer skimrade ännu vitare och finare i\nlampskenet.\n\nBäst hon nu gick och tänkte på all denna härlighet, som hon skulle\nbli härskarinna över, såsom hon hoppades, så märkte hon ej att hennes\nflorsgarnering fladdrade emot en lampa och började brinna, och inom\nett ögonblick stod hon omgiven av eld på alla sidor, ty hela hennes\ngranna dräkt stod i låga och fladdrade för blåsten. Dock, länge\nräckte det visst ej, i samma ögonblick hade Sabina hunnit fram,\nkastade armarna omkring sin syster, slog på lågorna med sina små\nhänder, och innan kort var faran förbi för Rosimunda.\n\nSimiléklänningen var för alltid förlorad, och det var skada; men ännu\nvärre var, att Sabina stackare hade bränt sina händer, så att de voro\nfulla med blåsor och sår.\n\nNu kom strax kungens egen läkare för att förbinda henne, och prinsen\nkysste de sårade händerna och sade: \"Min ljuva Sabina, så du har\nblivit illamedfaren, för att jag icke släckte själv, utan ville se\nin i ditt hjärta. Se dock, hur vackra äro icke dina händer\", och\nså vände han sig till kungen och hela hovstaten, som just kom ned\ni trädgården och sade: \"Nu har jag funnit den jungfru, som har de\nvackraste händer, och vill hon bli min brud, så sen I här den, som\nskall bliva det.\"\n\n\n\n\nBLOMMORNAS NYTTA.\n\n\nDet var en gård; och vid den gården var en helt liten kulle eller\nbackhympel; och på den växte just ej mycket gräs utom högst uppe på\ntoppen; där stod en liten fläck rikt beväxt med gräs och örter. Där\nväxte liljekonvaljer och gullvivor, kamomillblommor och millefolium,\nmen de stodo nu endast i knopp. Och när solen såg varmt och vänligt\npå dem, så tänkte de att hon gärna skulle se dem slå ut; och den ena\noch den andra började smått öppna på knoppen, och på somliga tittade\nredan ett litet gult eller rött eller vitt blad fram ur höljet.\n\nKom så en snigel krypande: \"Usch, ni dumma blommor, hur kan ni tro\natt solen vill ha er att blomstra. Nytta, nytta ska ni göra, och håll\nman vackert inne med all grannlåt och fåfänga.\"\n\nOch blommorna bjödo till, allt vad de förmådde, att krympa ihop sina\nknoppar, och vågade ej låta sin fägring sticka fram av fruktan att\ndet skulle vara orätt.\n\nSå kom gårdens husbonde och sade: \"Mats, tag din lie och slå ned den\ndär lilla grästappen där, så kommer den till nytta.\"\n\nOch det blev hö av den lilla grästappen, och det räckte nästan\ntill en hel munsbit åt en ko; och så blev det riktigt nytta av de\nlapprisblommorna.\n\n\n\n\nHARPSPELERSKANS DOTTER.\n\n\n\"Hon skall ju vara död, den där stackars Clara\", sade fru ------.\n\n\"Ja, hon har gått till vila\", sade Helena, med betoning på ordet vila.\n\n\"Ja, du må visst säga vila\", inföll Charlotte, \"hon var en av de där\noroliga själarna, kan jag tänka, vilka alltid sakna vila. Vad kunde\nman också begära av flickan stackare, uppfostrad som hon var av en\nkringvandrande tysk musikantska\".\n\n\"Hennes mor dog, då hon var tio år gammal, tidigt var då hennes\nuppfostran gjord\", menade Helena med ett sorgset småleende.\n\n\"Jag känner knappast någonting om henne\", sade fru ------, \"hur kom\nhon till Lingdahls?\"\n\nHelena svarade: \"Hennes mor hade som harpspelerska samlat sig en\nliten obetydlig förmögenhet, och trött vid sitt kringvandrande\nlevnadssätt slog hon sig ned i en av våra småstäder, där hon hörde\nom hur oändligt litet många fruntimmer livnärde sig med. Men den\nstackars harpspelerskan hade under sitt kringirrande liv aldrig\nlärt sig hushålla med penningar, och än mindre denna massa av\nsmåkunskaper, som fordras för att hushålla på vårt lands sätt. Hennes\nlilla besparing försvann mellan fingrarna på henne, tyckte hon, och\ninom några år var allt slut. Under yttersta nöd framsläpade hon ännu\nett par år av sin levnad och lämnade vid sin död sin lilla tioåriga\nClara alldeles värnlös. Lingdahls, som då bodde i samma stad, togo\nden lilla värnlösa flickan till sig. Det är allt vad jag känner av\nhennes tidigare historia.\n\n\"Jag såg henne sedan ofta nog i huset, en ytterst arbetsam flicka!\nOfta roade det mig att betrakta henne, då hon trodde sig obemärkt;\njag såg hur en verklig feberglöd brann på hennes kind, hennes ögon\nglänste, hennes händer darrade av ivern. Hon ävlades, jag kunde\nnästan säga, både natt och dag. Intet nöje, ej ens en promenad\ntillät hon sig, och var alltid i verksamhet med de mest olikartade\nsysselsättningar. Fru Lingdahl ville någon gång förmå henne att taga\nsig någon ledighet: 'Ånej, söta tante, i morgon skall jag promenera,\ndå är det här arbetet färdigt; men nu behöver Sophie sin klänning och\nbönorna behöva skäras och kragarna strykas och strumporna stoppas.\nVad arbete hon än hade för händer skulle det göras färdigt.'\n\n\"Jag var bortrest en tid och fann vid min återkomst en sorglig\nförändring.\n\n\"'Stig in till min stackars Clara', bad fru Lingdahl, 'så gick det med\nmin flinka hjälperska!'\n\n\"Jag gick in till Clara. Hon satt på golvet med en hop sönderklippta\nlappar framför sig och spritade och spritade med samma iver, varmed\njag förr sett henne arbeta. Hon hälsade mig vänligt och uttalade\nsitt nöje över att se mig. 'Men förlåt, goda Helena', sade hon, 'ser\ndu, jag har så bråttom, jag hinner ej stiga opp för dig, sitt ner så\nlänge, bara jag får slut på mitt arbete skall jag spela för dig'.\nHärmed visade hon på harpan, som hon ärvt av sin mor. 'Rätt nu blir\nmitt arbete slut, då får jag spela så mycket jag vill, och ingen\nklandrar min mors minne, fast hon var en harpspelerska; ty ser du,\njag har så gjort unnan allt arbete, att ingenting mer finnes att\ngöra, och då kan jag spela utan att synda. Ser du, det måtte väl ej\nvara mera illa att spela, än att rakt sitta med händerna i famnen och\ningenting göra som jag skulle få lov att göra, när allt arbete är\nslut.'\n\n\"Jag satt hos stackars Clara tills det blev afton. Hon spritade och\nspritade. Hon hade ej sovit på många dygn, hon hade spritat hela\nnätterna, hon hade ej tid att sova, sade hon. Jag gick med på hennes\nidéer och sade, att hon snart hade slut på allt arbete, så att hon\nbara hade helt litet kvar till i morgon, om hon bara ville sova litet\nförst.\n\n\"Ja, men vet Helena, jag har så ofta, när jag lagt mig om kvällen,\ntyckte att allt var nästan undangjort, men när jag vaknat om\nmorgonen, då hade åter så rysligt mycket arbete vuxit upp under\nnatten. Jag törs ej sova.\"\n\nSlutligen lyckades jag dock förmå henne att lägga sig.\n\n\"God natt, Helena\", sade hon och nickade vänligt till mig, \"i morgon,\nHelena, i morgon!\"\n\nJag gömde hennes lappar, jag gömde allt som kunde påminna om arbete,\noch inträdde helgdagsklädd hos henne följande morgon, som var söndag,\noch då hon frågade efter sitt arbete, sade jag henne att det vore\nsynd att arbeta om söndagen.\n\n\"Tror du det är synd? Vet du, jag har syndat mycket, jag har arbetat\nmycket om söndagarna. Nej, nej, icke kan jag hålla söndag, jag\nmåste arbeta.\" Sedan hon oroligt sökt sina lappar, började hon riva\nsönder allt hon kom åt, och satte sig att sprita de sålunda erhållna\ntygflikarna.\n\nJag måste slutligen låta henne få sina undangömda lappar igen. Nu\nvar hon glad och vänlig åter, nickade till mig och sade: \"I morgon,\nHelena, i morgon. Ack du vet ej hur roligt det blir?\" Hon gick\nnu varje kväll ordentligt till vila, och sade blott meningsfullt\nnickande: \"I morgon, i morgon!\"\n\nI går ville vi slutligen göra ännu ett försök; många hade förut\nblivit gjorda. Medan hon sov utburos hennes lappar och allt som\npåminte om dem. På det ställe, där hennes arbetskorg brukade stå,\nställde jag en stor korg full med blommor och harpan prydd med\nblommor därinvid. Hela golvet var tätt bestrött med blommor, även\nså hennes säng, och vid sängkanten, på den vanliga stolen för\nhennes kläder, lades en vit musslingsklänning i stället för hennes\nvardagsdräkt. Nu vågade jag väcka henne. \"God morgon, goda Clara\",\nsade jag glatt, \"nu är det så fridsamt och festligt sedan du slutat\nallt arbete. Allt är gjort, intet finnes mera att arbeta på längre,\nbara spela. Låt mig nu kläda på dig och kom sedan och spela\".\n\n\"Helena, Helena, talar du sanning\", utbrast Clara, med en blick\nså himmelskt glad, att det skar mig i hjärtat. Hon hastade upp\nur sängen, så att jag endast hann löst kasta klänningen över\nhenne. I samma ögonblick stod hon vid harpan och omfattade den med\nbåda armarna; men hennes händer föllo ned utefter strängarna och\nframkallade en sakta dallrande susning, under det hon själv sjönk ned\ni knäböjande ställning, med huvudet mot harpan.\n\nHon var så stilla, ej en suck, ej ett ljud. Jag gick till henne, hon\nvar död.\n\n\n\n\nFACETTER AV KVINNANS LIV.\n\n\n\"Min far var fruntimmersskräddare i Åbo, den siste av det skrået som\ndär kvarstod. Hantverket hade varit skäligen inbringande, och min\nfar hade dels ärvt, dels själv samlat en viss förmögenhet, så att\nvi stodo oss ganska bra och hade ett trevligt hem. Men andra seder\nkommo och det blev knappt om arbete på verkstaden. Stadens medellösa\nfruntimmer började mer och mer befatta sig med fruntimmersskrädderi,\nde lämnade sitt arbete till en tredjedel av skräddarepriset och\nkunderna gingo till dem. Allt mindre arbete inlämnades på vår\nverkstad, allt flere arbetare måste avskedas, och slutligen återstod\nför min far själv knappt något annat arbete än att jaga 'bönhasarna',\nsåsom han benämnde dessa sina kvinnliga fiender.\n\n\"Allt bittrare blev hans lynne, och allt otrevligare hemmet, i den\nmån 'bönhasarna' inkräktade på hans område. Ordet 'kvinnfolk', med\nen föraktlig betoning på _'kvinnan'_, var hans enda benämning för\nallt vad fruntimmer hette. Jag var redan stora flickan och bad i\nmitt oförstånd att min far ville lära mig sy kläder. Nu blev gubben\nutom sig: 'Du, mitt eget kött och blod, du, bli en av dessa förb.\nbönhasar! Nehej. Se så pass makt har jag dock att, åtminstone ur mitt\neget hus, inget kvinnfolk skall komma och tränga sig i karlagöromål.\nHåll du dig till kvinnfolks seder och kvinnfolks arbete, snärta.\nSy du din slätsöm, ja, du skall få komma till fru Danet i pension,\ntill och med, och lära dig fransyska och schattersöm och vad sånt\ndär kvinnfolksskräp allt heter, men håll hon sig från karlagöromål,\nmamsell.'\n\n\"Mycket försagd vågade jag ändå anmärka, att med den där\npensionslärdomen skulle jag ej kunna förvärva mitt bröd.\n\n\"'Vasa, förvärva ditt bröd? Det skall du väl, så för hin, också låta\nbli. Du skall gifta dig och bli en ärlig hustru och sköta hushåll och\nbarn och inte förvärva bröd.'\n\n\"'Men min far, tänk om ingen vill ha mig!'\n\n\"'Låt bli att resonera, mamsell; kan hon ej ställa sig så att hon får\nen man som försörjer henne, så är hon lagom att svälta.'\n\n\"Nu var ej vidare att säga. Jag kom i pension, kunde säga 'oui madame'\noch 'Dieu vous benisse', sydde hela året, som jag gick där, på en\nschattersömstavla, där det stod en mamsell som skolfrun sade hette\nLotta, och hon grät vid en grav som skulle vara hennes älskares,\nWerther hade han hetat, och hon torkade sig i ögonen med ett kläde\nsom visst var ett lakan, ty det räckte ned till hennes fötter, och\ndessutom stodo på tavlan några djur på fyra fötter, men vad de skulle\nföreställa vet jag ej.\n\n\"Kanske hade jag med mina pensionsfullkomligheter och det arv jag\nhade att vänta kunnat få mig man, men till min olycka hade far vid\nden tid jag slutade min skolgång med särdeles iver förföljt tre\nsystrar, vilka hos damerna i Åbo förvärvade allt mera förtroende\nsom skrädderskor. Slutligen hade de, för att undgå ledsamheter,\ngått in till Senaten med en anhållan om att av gunst och nåde dem\nmåtte meddelas tillstånd att försörja sig genom förfärdigande av\nfruntimmerskläder, och de fingo verkligen den begärda tillåtelsen.\n\n\"Min fars vrede gränsade till raseri. 'Skall kvinnfolk tränga ut oss,\nså skall jag väl ock visa dem att det ännu finnes lag och rätt i\nlandet.' Jag såg snart vad han menade härmed. Han köpte sig nämligen\nen egendom för att hans barn skulle ärva efter landslag och mina tre\nbröder sålunda av hans förmögenhet få sex delar och jag den sjunde.\n\n\"Ack, vad skulle han sagt om han levat nu för tiden, när endast\nfruntimmer besörja fruntimmersskrädderiet och världen ändå står.\nNog skulle han förr trott den förgås än ett sådant oskick kunna äga\nbestånd.\n\n\"Den häftiga vrede, vari han mest levat de senaste tiderna, förkortade\nhans liv, han dog snart därefter. Min mor hade länge varit död.\nBröderna hade alla studerat och kostat min far mycket stora summor,\näven genom resor, och slutligen bosättning. Mycket fanns därför\nej numera att ärva. Bröderna behövde det ej heller, de voro redan\nalla tjänstemän, men jag med mina 800 riksdaler kunde svårligen\nleva därav. Mina ögon voro svaga och stodo ej ut med det för ögonen\nansträngande arbetet att sy slätsöm, som fordrar en så oupphörlig\nflit om man skall förtjäna något därmed. Med min fransyska och min\nschattersöm stod ännu mindre att förtjäna något. Icke heller hade jag\nrätt krafter att tjäna som piga, ehuru jag nu var hos min förmyndare\ni denna egenskap. Jag var oförnöjsam och fann mig icke i mitt öde\noch klagade i min själ, och när jag fick en friare så gifte jag mig,\nfast jag visst inte tyckte om honom. Men jag hade lärt mig att man\nnödvändigt borde bli gift.\n\n\"Min man var glasmästare i en av våra minsta städer. Så länge mina 800\nriksdaler räckte, för vilkas skull han ock hade tagit mig, så stodo\nvi oss bra nog. Min man var ej så svartsjuk om hantverket som far,\noch snart kunde jag det rätt bra. Jag skötte nu glasmästeriet och\nibland satte min man även in någon ruta: men småningom överlämnade\nhan sig åt sin lust för starka drycker och bredde ej mer kitt på en\nenda ruta. Jag var då så mycket flitigare och nog hade allt ändå\ngått, blott han ej så ofta skulle slagit sönder rutor, när han kom\nhem och var oredig i huvudet. Detta var mycket svårt. Jag var ej\nheller så undergiven i mitt sinne som jag bort vara, jag grät ofta\ni tysthet, och då såg han att mina ögon voro röda och blev än mera\nuppretad.\n\n\"Mitt arv var längesen slut, barnen började växa upp och deras behov\nväxte även. Min man låg numera nästan endast i sin säng, men min\nflicka kunde redan hjälpa mig både i verkstaden och att sköta de\nmindre barnen, och vi hade allt vårt tarvliga bröd, fast min mans\nutgifter medtogo en något stor del av vår inkomst. Men han dog, och\nförst då blev det svårt.\n\n\"Som kvinna kunde jag ej få fortsätta med glasmästeriet utan\nverkgesäll, och ingen sådan ville åtaga sig verkstaden mot mindre\nbetalning än vad den nätt och jämnt kunde inbringa i vår lilla stad.\nDå var jag åter oförståndig och misströstade och hade velat dö,\nblott jag fått barnen med mig. Men Gud hade ännu ej övergivit mig.\nEn barmhärtig människa gav mig anvisning på en gammal, liderlig\nglasmästargesäll, som släntrade kring, tiggande på landsbygden. Honom\nvidtalade jag, och han var nöjd att stå för verkstaden, blott emot\ndet han fick mat, litet simpla kläder och ett par supar om dan. Och\nså fick han gå och släntra och ingenting göra som förr, men han bar\nnamn av verkgesäll och jag fick opåtalt sköta yrket som förr. Så\ngingo några år.\n\n\"Men ännu en prövotid kom. Gesällen dog, och nu visste jag mig ingen\nråd. Min äldsta gosse var ren 12 år gammal och kunde visst sätta bra\nin rutor, isynnerhet när jag hjälpte honom, men han var ändå inte\ngesäll. Men, vet fruarna, så genomgoda och rara voro borgmästarn och\nrådmännen, att de tilläto honom ändå att få stå för verkstan som\nverkgesäll, då ingen annan glasmästare fanns i stan som kunnat klaga\ndäröver, och han var, gud signe gossen, så riktigt beskedlig emot mig\noch sina syskon, att han lät oss alla leva på vad vi förtjänade i\nverkstan, och nu hade vi så mycket arbete då stan byggdes upp efter\nbranden, så vi alla hade fullt upp att göra.\n\n\"Som fruarna vet, ärvde jag härom året litet efter min bror som\ndog barnlös. En ensam människa behöver så litet, barnen äro alla\nförsörjda, och jag jämkar mig bra fram, fast jag ser så illa.\n\n\"Fruarna hava varit så goda emot mig, en ringa hantverkarhustru,\noch jag ville ej neka att visa min erkänsla genom att omtala mina\nobetydliga öden, efter fruarna så önskade. De ha varit helt enkla och\nvanliga, som fruarna hört, fast det stundom kunnat vara tungt nog, då\nman ej haft att ge barnen vad de behövt.\"\n\nDen gamla frun bugade sig för de närvarande fruntimmerna och beredde\nsig att gå bort. Efter några vänliga ord, växlade mellan henne och de\nandra fruntimren, tog hon avsked och gick.\n\n\"Nå Cecilia\", sade Helena, värdinnan i huset, \"kommer du ihåg\natt också du lovade berätta oss något, som du sade äga ett slags\nsläktskap med glasmästarfruns öde? Nu måste du berätta\".\n\n\"Det var i hastighet jag kom att säga så; nå må gå, jag skall berätta\nvad jag tänkte, ehuru ni väl föga kommer att finna någon likhet\nmellan våra öden. Emellertid måste jag nu röja en hel hemlighet.\nGoda vänner, ni hava ofta undrat över att jag, en gammal flicka utan\nerfarenhet i hushåll och kokkonst, kunnat ge eder, erfarna fruar,\ngoda råd i dessa grenar. Skälet är det att jag studerat kemi, men\ntyst därmed, jag vill ej bli till ett åtlöje.\n\n\"Min far var, som ni torde påminna er, en ansedd kemist. Det roade mig\nobeskrivligt att studera hans vetenskap och att sysselsätta mig jämte\nhonom i hans laboratorium. Och han, som tyckte att det ena köket\nkunde vara så gott som det andra, antog ganska gärna mitt biträde; ty\nmina fruntimmersfingrar voro ändå en mån händigare och smidigare än\nstudenternas vid fint handarbete ovana tassar. Emellertid hade jag\nutfunderat något som jag ej rätt visste om jag skulle våga meddela\nmin far. Jag fruktade att det möjligen vore alldeles dåraktigt, men\nändå kunde jag ej underlåta att grubbla därpå varje ledig stund, och\nsaken blev mig allt klarare. Slutligen satte jag mina funderingar på\npapperet och gav det åt min far. Den största glädje jag ägt i livet\ngav mig den blick som strålade ur gubbens öga, då han läste min\nuppsats. Men snart fördunklades blicken, han kysste mig på pannan och\ntryckte mig till sitt hjärta i det han sade: 'Ack varför är du dock\nicke en gosse!'\n\n\"Dessa ord gjorde mig ont. Jag tror dock nu att jag då missförstod\ndem. Från den dagen var han om möjligt ännu mera god och öm emot mig\nän förr. Några dagar senare sade han: 'Cecilia, du behöver komma i\npension, jag kan ej uppfostra dig rätt, sedan din mor gick bort.'\n\n\"I pension kom jag, men icke vet jag om jag just blev så mycket\nklokare eller bättre där. Sedan kom jag åter hem. Min far avböjde\nnu varje hjälp av mig i sitt laboratorium och sade: 'Nu, min flicka\nmåste du lära dig att laga _gröt_.' Ja, snart lärde jag mig den\ntalangen att koka mat, som, åtminstone ännu dåförtiden, påstods\nerfordra en hel människolevnad för att rätt kunna läras. Men hur god\nmat jag än lagade och hur duglig hushållerska jag än bemödade mig att\nvara, så förblev jag ändå ogift. Min ungdoms roman förde mig icke\ntill lycka, och ett resonemangsparti kunde jag ej förmå mig att göra.\n\n\"Jag hade nästan glömt min lilla kemiska uppsats, då min far dog och\nman hittade den ibland hans papper. Man var icke ovan att finna\nmin stil i hans anteckningar, jag hade renskrivit flera av hans\nuppsatser, och man ansåg därför även denna för hans arbete. Den\ntrycktes, och min upptäckt väckte ett visst uppseende på sin tid, ni\nminns det kanske.\"\n\n\"Ja, jag minns det visst\", sade Helene. \"Man sade om den att den\ngav glans åt den saknade kemistens minne. En recensent, erinrar jag\nmig, beundrade den underbart klara blicken in i naturens hjärta,\ndet liksom av en hemlig sympati med naturens vetenskap divinerande\nsinnet, och anmärkte att det måtte varit ett verk av den bortgångnes\nsenaste dagar, då kanske redan själen kände en närmare frändskap\nmed anden i naturen. Också själva stilen i uppsatsen var olik den\navlidnes lugna, manliga framställningssätt, mera inspirerad och mera\nentusiastisk, dock mindre jämn än vanligt. Men av det nya arbetet såg\nman klart att fäderneslandet och vetenskapen gjort en stor förlust\ngenom författarens bortgång.\"\n\n\"Nå ja\", fortfor åter Cecilia, \"mångahanda sådant sades, och det\nvar bra roligt för mig att jag dock hade gjort någon nytta med min\nstora kärlek för kemin. Men jag aktade mig väl för att utsätta\nmig för åtlöje och benämningen lärd i stubb; fast jag mången gång\nhaft svårt att emotstå frestelsen att fortsätta mina kemiska\nstudier, med tillhjälp av ett blåsrör eller till och med endast av\nkakelugnsbrasan, när jag ibland i min ensamhet finner tiden lång.\nMen så tar jag högtidligt ned min kaffepanna, kokar kaffet över en\nliten spritlåga, funderar litet smått över pärlorna därpå, eller\nångdropparna i locket, eller dylikt; dricker min kaffekopp småningom\noch insuper med välbehag dess arom, och så glömmer jag åter min\nlängtan efter kemin. Nå, mina vänner, nu har jag biktat. Icke ansen I\nju mig sämre för min lilla lärda utsvävning, men tala ej om den för\nandra, jag är ömtålig för att på gamla dagar bli mål för åtlöje.\"\n\n\"Kors, Helene, vad du väl mindes den gamla tidningsartikeln\",\nanmärkte Amelie.\n\n\"Jag var redan då bekant med Cecilia och intresserade mig därför även\nför hennes far.\"\n\n\"Ja, den som har tid att läsa\", sade Amelie, \"det bär sig ej när man\nhar hushåll och barn\".\n\n\"Amelie, hur många aftnar var du hemma förra veckan, utan sällskap?\"\n\n\"Helene, är det din mening att vara elak? Nå, jag är väl ingen\nslavinna heller. Jag tror att jag sköter mitt hushåll tämligen bra,\nmen visst har man ändå alltid en stund övrig för sällskapslivet,\nbara man inte fjäskar i vad som ej angår oss. Jag låter inte såsen\nkoka över för läsning, och ehuru jag icke delar njuggt åt den\nfattige, som kommer och begär i mitt kök, så blandar jag mig icke i\nfattigkommitténs göromål, springer icke i fruntimmersföreningar och\ndylikt och tror att allt går lika bra ändå.\"\n\n\"Men skulle ej allt gå åtminstone lika bra, om ena hälften av den\ntid du använder på nöjen, skulle användas i hemmet vid en bok, utan\natt du därtill väljer just såskokningstiden, och den besparing\ndu därvid skulle kunna göra för toaletten kunde användas i en\nfruntimmersförening, kanske med mera gagn för den behövande än\nallmosan given i köket. Nå, men Aurora, nu måste du berätta något om\ndig och dina strävanden.\"\n\n\"Ja, vad kan jag berätta? Mitt hushåll är litet, upptar vanligen\nknappt ett par timmar av dagen. Min man sitter hela dagen på\nämbetsrummet och jag broderar. Stundom läser jag någon roman en\naftonstund, ty att därtill använda Guds klara ljusa dag synes denna\nmig nästan för god, och någon förståndsläsning kommer naturligtvis ej\ni fråga för ett fruntimmer. Stundom går jag ut på visiter, men också\ndet är allt litet tomt, och så broderar jag igen; och ni vet ju att\njag har riktigt vackra kragar. Och därmed har jag sagt vad jag om min\nlevnad vet. Jag drömde fordom allehanda, men drömmer ej numera.\"\n\n\"Lycklig du som kan låta bli att drömma\", sade Augusta. \"Ack hur\nofta, isynnerhet om mornarna vid min söm, då allt husets folk ännu\nsover, likaså om aftnarna när allt redan är tyst, ja om dagen när\njag vaggar den minsta och de äldre barnen därför ej få stoja alltför\nhögt i rummet invid, hur ofta försjunker jag ej i drömmar så sköna,\natt jag glömmer alla ögonblickets små ledsamheter och sedan känner\nmig med stärkta sinnen livad och rask att taga itu med mina göromål.\nMen ack, då blir jag alltid ängslig över att jag sålunda låtit mina\ntankar irra ifrån vad som ensamt borde sysselsätta dem. Stundom\ndriver mig liksom ett inre våld att anteckna mina fantasier, det är\nsom jag skulle känna ett behov att med någon annan dela dem, men\nlyckligtvis har jag dock oftast hos mig funnit styrka att dämpa\ndenna håg. Blott någon enda gång, då sjukdom gjort arbete för mig\nomöjligt, har jag skrivit ned en eller annan av mina funderingar, och\nde få, som sett dem, tyckas hava ansett att jag ej överskattat deras\nanspråk.\"\n\n\"Men Augusta, äger du rättighet att förkväva en förmåga sådan som\ndin, äger du rätt att vara en andlig självspilling.\"\n\n\"Helene, tyst, väck ej de fängslade tvivlen i min själ. Med ångest\noch bävan i hjärtat har jag kastat ut frågor under olika former, ja\nliksom blott i ödmjukhet begärt lov att lyssna på mitt inres tal; men\nfrån alla håll har svaret ljudit till mig: Kvinna, sköt ditt hushåll,\nkoka din mat, en värdinna har ej tid att ävlas med poesi. Från vänner\noch främmande, i muntliga ord, i böcker, i tidningar, överallt, från\nman och kvinna har samma svar givits mig. Jag hoppas att jag nu\növervunnit mig själv; men fordom syntes mig i allt ett sken av poesi,\nvare sig i köket, vid sömmen, ja i det lägsta, det ringaste göromål,\nty jag arbetade ju för min mans, för mina barns trevnad. Jag såg på\nmitt hem som på växten därborta i blomkrukan, där varje stjälk, ja\nsjälva den svarta mullen adlas till behag genom sitt samband med det\nhela, sin nödvändighet för blommans fägring. Jag har lyckats mer och\nmer förjaga denna doft av poesi och att mer och mer gräva ned mig\nendast i mullen utan att se blomman.\"\n\n\"Augusta, tar du ej detta för strängt. En husmors plikt är vården om\nsina barn och sitt hus, det torde vi väl alla vara ense om, men hur\nmycket av vad vi dagligen uträtta är icke sådant som för en ringa\npenning lika väl uträttas av en sömmerska. Det är således denna ringa\npenning, en daglönerskas dagspenning en och annan gång och utbetalad\ntill en fattig sömmerska, för vilken vi offra ett liv för själen;\nty det bleve naturligtvis dessa slags arbeten vi skulle åsidosätta,\nicke dem vilka fordra vår _egen_ handläggning. Är det verkligen denna\npenning vi böra göra avseende på? Nå väl, men slösa vi ej alla så\nmycket på bjäfs och grannlåt och andra mera kostsamma nöjen? Låt oss\ndå hellre umbära sådant.\"\n\n\"Kära Helene\", sade Amelie, \"tycker du dessa halvkarlar, dessa\nmadamer Staël och dylika, som dock stått på den kvinnliga bildningens\nhögsta spets, varit så ljuvliga kvinnor att likna\".\n\n\"Tror du då att det är bildningen som gör kvinnan karlavulen? Jag\ntror det ej. Hade madame Staël blivit född i en arbetares koja och\nföljaktligen saknat en bildande uppfostran, så hade väl ej hennes\nsnille framträtt för världen med steg som ibland litet låta höra\nstövlarna knarra, men hon hade kanske blivit en fiskköperska, en\ndame de la Halle, som burit ett blödande huvud på en pik, och vad\nkvinnligheten vunnit därpå vet jag ej.\"\n\n\"Visst äro ofta diktens så väl män som kvinnor opraktiskt folk,\nvilket ock ådragit skrivande kvinnor så mycket hån, så många sårande\nbinamn. Men hade dessa skriftställarinnor, som nu varit dåliga\nhusmödrar, blivit födda i ett stånd där de ej förstått sina anlag,\ntror du väl att de därför bättre fyllt sina plikter som husmödrar?\nFinnas då inga dåliga husmödrar bland de icke litterata? Ja, jag tror\ni proportion fullt ut lika många som bland dem med odlat sinne. Den\nmed litterära anlag torde visserligen, ofta nog, ej äga anlag att bli\nen utmärkt husmor, ty naturen delar sällan alla sina gåvor på ett\nhåll, men att hon bättre förestår sitt hus därigenom att hon dödar\nde gåvor naturen gett henne, det kan jag ej tro. Den som blivit född\nmed ofärdiga händer torde ej lära sig sy bättre därigenom att hon\navhugger sina fötter. Tvärtom torde just bildningen utveckla även\nhos den, som har mindre anlag därför, det hushållsförstånd varav\nhon är mäktig. Likaså tror jag ej heller att den som är fallen för\nhushållsgöromål bleve författarinna därför att man hindrade henne att\nutveckla de anlag _hon_ fått av naturen.\"\n\nAugusta hade med livad blick åhört vad Helena talat. Nu böjde hon\npå huvudet och sade: \"Helene, du har narrat mina tankar att vara\nupproriska. Förr låg ofta den drömmen skön för mitt inre att i\nkärlek och glädje förena verksamhet för make och barn med ett liv\nför själen. Att använda lediga stunder till att läsa, att dikta, att\nleva i andens och vetandets värld. Men ett andefattigt sällskapsliv,\nintresse för dagens skvaller, kortspel och dylika nöjen, dem ville\njag gärna försaka. Jag har äntligen lärt mig att jag hade orätt. Tala\ndärför icke frestande ord.\"\n\nHelene satt en stund tyst försänkt i tankar, men utbrast sedan\nhastigt: \"Sophie, än din historia då. Du har ännu ej visat oss någon\nfacett av kvinnans liv.\"\n\n\"Vad kan väl en stackars sjukling berätta er som kunde äga intresse\",\nsade den bleka Sophie. \"Dock, även min levnad är en liten, icke\nsällsynt, sida av livet, sådant det gestaltar sig för kvinnan.\n\n\"Som ung angreps jag av en av dessa sjukdomar som vi vanligen icke\nanförtro läkarn, åtminstone icke förrän hjälp är för sen. De första\nåren tänkte jag mycket på att resa till Amerika för att få tala vid\nen kvinnlig läkare, men detta föreföll mig dock alltför bråksamt, för\nmin fattiga lekamens skull. Jag hoppades få dö av min åkomma, men det\nskedde ej så. Jag släpar ännu, som ni ser, min usla varelse i värk\noch vedermöda och utan glädje av livet. Men varför skulle ock just\njag bort resa till Amerika? Skulle alla de kvinnor resa dit, vilka i\nstörre eller mindre mån lida, emedan de antingen ej kunna förmå sig\natt vidtala en läkare, en man, eller åtminstone uppskjuta det till\ndess hjälp oftast är för sen, så bleve det i sanning en folkvandring.\n\n\"Mitt lidande har gjort mig bekant med flere andra, vilkas liv blivit\nförött liksom mitt. Mitt enda mål är numera endast att spara. Jag\nnekar mig varje bekvämlighet, som jag väl i min uselhet kunde behöva,\nallt för att jag må kunna samla medel till en fond för att avlöna en\nkvinna, som vill lära sig att idka läkarkonst.\"\n\n\"Men, min Gud, en sådan befängdhet! Vad skall det bli för en\nkarlakvinna! Vilken karl tror du vill gifta sig med en sådan\", inföll\nAmelie.\n\n\"Vore det än så, så torde väl i alla fall en kvinna som ej blivit\ngift förrän hon fyllt tjugufem år, sällan bli det senare. De\negentliga läkarstudierna börja, även för en karl, sällan mycket före\nden åldern. Jag tycker det kan vara gott nog för en stackars gammal\nmamsell att få något att leva av genom mitt testamente.\"\n\n\"Än mer att få något att leva _för_, något att verka och leva för\",\nutbrast Elise med livad blick. \"Jag måste medge att jag är svag nog\nför att lida av det myckna hån, det myckna gyckel av ett ingalunda\nvackert slag, som drabbar den åldriga ogifta kvinnan. Det är i\nsanning icke så underligt, om mången gör ett giftermål _endast_ för\natt undgå ett ödsligt liv utan ändamål och, till råga på allt, spott\noch spe.\n\n\"Jag trodde visst icke att jag skulle komma att bli ogift. Jag var\nvacker, som jag hört, mycket vacker, det väl föga någon vill tro som\nnu ser mitt förstörda anlete. Glad, lekande och något bortskämd,\ntänkte jag mig livet som en glättig dans. Inom några veckor skulle\njag stå brud, och så av hela min själ jag än var fäst vid min\ntrolovade, syntes han dock, om möjligt, älska mig än högre. Varför\nskulle jag numera beskriva hur han syntes i sanning nära förguda mig?\nÄnnu någon enda gång sliter sig den förfärliga i bojor lagda farsoten\nlös: kopporna. Jag blev angripen av den, och min skönhet förvandlades\ntill vad ni nu ser.\n\n\"Jag förstod ej strax tillfullo min olycka. Jag begrät min skönhet,\nmin fästman var bortrest, och jag hade ännu ej i hans blick läst mitt\nöde. I min glada lek med livet hade jag så litet bekymrat mig om vad\nsom sades om andra och nästan alls icke läst annat än mina läxor; jag\nkände ej världen.\n\n\"Tillfriskningstiden blev mig stundom lång. Jag fick tag i en bok,\nen årgång av Åbo tidningar från förra århundradets slut. Den var ej\nså gammal då som nu, och av de män som skrivit i den voro de flesta\nännu vid liv och voro landets ädlaste. De allvarliga historiska\nuppsatserna läste jag ej, men strövers, små uppsatser i berättande\nstil, och vad läste jag? Hån mot den fula under alla former,\nskönhetens pris såsom kvinnans högsta och enda värde.\n\n\"Så tänka de ädlaste, de bästa! Detta blev min tanke, min sorg, och\nslutet av mina strider blev att jag skrev till min fästman och\nåtergav honom hans löfte. Han skulle, som uttrycket brukar lyda,\nvisserligen varit hederlig karl och stått vid sitt ord, men han såg\nmig och var glad att jag brutit. Vad jag led vill jag ej omorda, med\ndetta ansikte skulle ni finna sådana slags sorger löjliga hos mig. År\ngingo.\n\n\"Ännu var dock ej mitt liv fullkomligt ödsligt. Jag hade goda\nanlag för musik, men hade ej haft någon annan lärare än vår gamla\norganist, emedan ej någon annan fanns på orten. Gubben var en\nganska god musiker, men så inkommen i kyrkomusiken, att det var\nmest sådan han hade lärt även mig. När han mellan gudstjänsterna\neftersåg orgelverket, tog han alltid mig med och lärde mig att spela\ndärpå. Ofta satt jag även under gudstjänsten nära invid gubben på\norgelläktarn där ingen såg mig.\n\n\"Jag hade en bror. Han var sjuklig och kunde ej studera. Även han hade\nmusikanlag. Sedan jag nu hade dragit mig från nöjen och sällskapsliv\noch började önska att kunna göra någon nytta, så undervisade jag\nhonom så gott jag kunde. Gamle organisten var död, den nye okunnig\noch förstod ej att undervisa. Min far dog och vi sjönko i fattigdom.\nNu blev organisttjänsten ledig och min bror erhöll den. Han var ofta\nsjuk, och då ingen annan därtill kunnig person fanns att tillgå,\nskötte jag orgorna i hans ställe. Slutligen hade han i nära tvenne\nårs tid ej mera orkat gå upp till kyrkan, när han dog. Ingen tänkte\nmera på att en kvinna spelte orgorna, min plats syntes ej nere\nifrån kyrkan. Svårigheten att få en vikarie gjorde att jag även\nfick fortfara att spela varje söndag, till dess ny organist hann\nanskaffas, ehuru det skedde med mycken tvekan. För det arvode jag\nerhöll skulle ingen karl åtagit sig mödan, för en kvinna var det en\nriklig inkomst.\n\n\"Sedan min musiktid har jag levat som de flesta gamla ogifta utan mål,\nutan glädje, ett ödsligt liv. Smågycklet, åtlöjet har förbittrat mitt\nlynne och gjort mig gnatig. En ädel och stor skald råder kvinnan att\nicke vilja vara annat än vacker och älskvärd, det är ju dock kvinnans\nhögsta välde. Orden minns jag ej noga, men sådan är meningen, och med\nvilket besannande bifall citeras den icke! Jag tror de flesta gärna\nville lyda det berömda rådet, men -- det har sig ej så lätt att göra\nsig vacker och älskvärd.\n\n\"Att leva endast för sig själv, att ej kunna göra någon nytta i livet\nför andra, detta ensamt är nog att tynga ned en kvinnas sinne och\nhjärta. Men är detta ett fel, är det en löjlighet? Är det icke en\nolycka? Varför skrattar man då åt henne, varför ger man henne icke en\nmöjlighet att kunna verka något för andra, även hon?\"\n\n\"Och likväl Elise\", sade Helene allvarligt, \"har du dock något kvar.\nDu har nödvändigheten att sy ytterst flitigt för att kunna leva och\när sålunda dock nyttig på ditt sätt. Men det där hotande järnspöket,\nsom vandrar sin väg kring jorden, symaskinen, låt uppfinningen hinna\nsin högsta fulländning och låt den bli allmän, vad återstår sedan\nför kvinnan? Måtte man bygga ofantliga fattighus färdiga för att\ninrymma alla de kvinnor som bli brödlösa, när detta enda och sista\ndem medgivna arbete ej mera ger ens det knappaste bröd. Spånad och\nstrumpstickning hava redan förut blivit brödlösa arbeten. Och för en\nänka med några barn är det redan nära en omöjlighet att livnära sig\nmed handarbete\".\n\n\"Men, min söta Helene\", inföll Amelie, \"nog gör du dig då bra onödiga\nbekymmer. Om än din man skulle dö före dig, så har du ju en god\npension. Vad jag tycker det är underligt att så där alltid knota och\nsörja i onödighet. Jag för min del tycker att allt går rätt bra som\ndet går\".\n\nNågra år hava förgått sedan detta samtal upptecknades. Ett och annat\nförhållande har sedan dess förändrats något, men glasmästarfrun har\ngått bort utan att hinna få veta att hon snart oantastad kunnat få\nsätta in sina rutor och att världen ändå torde stå. Kanske den även\nkommer att stå i en framtid, då mången facett visserligen fått en\nmindre skev form?\n\n\n\n\nJASMINEN.\n\n\n\"Du lär väl tro att du är lika grann som jag för att du har en ny och\nglänsande klänning på dig och en fin broderad krage fäst kring halsen\nmed en guldbrosch, och ditt hår kammat så nätt för spegeln? Men se,\nså grann som jag är du ändå inte, ty min klänning är så vit och skär\nsom om den vore vävd av liljedoft och huru fin din krage än är, så är\nmin av ännu finare vävnad och hel och hållen av gullstrån. Vill du\nhöra min historia?\n\n\"Jag stod glad och växte bland mina syskon och tänkte alls icke på den\nstora vida världen. Då ropade gossarna: 'Blommorna skola få fara på\nlustparti på sjön som stora systrarna häromdan', och så plockade de\noss och satte oss i båten; och den var klädd med guldpapper och det\nvar grant, och ett grässtrå hade vi till vimpel.\"\n\n\"De måste ha herrar med, icke kunna de reda sig\", skrek Ludvig; och\nså plockade gossarna små glänsande skalbaggar och lade också dem i\nbåten.\n\n\"Ja, men komma herrar med, så måste de ha förkläde med sig\", sade\nElin småförnuftigt och tog en utblommad smörblomma, som nu var klädd\ni en präktig, stor och grann, skir negligé, och jämkade den ned i\nbåten. Men pionen hade så bred krinolin, att hon ej rymdes med, och\nså slängde gossarna henne på stranden, och där blev hon sittande på\nsin krinolin.\n\nBåten sköts ut i diket, vi började resa utför med god fart och snart\nkommo vi ur sikte för barnen. Men våra kavaljerer började trava\nomkring och bullrade och brydde sig ej om damerna, utan sprungo\nomkull dem, sä att alla föllo om varandra. Det var oartiga herrar.\n\nPå stranden stod en höna och skrek, och hon tyckte visst så med, att\nde voro oartiga, ty hon blängde med ögonen, böjde huvudet på sned och\nsåg sensibel ut. Harörat, som satt bak i båten, påstod att hon hörde\nhenne säga: \"ack, ack\"; men icke vet jag om det var sant.\n\nMen allt mer och mer nalkades båten ett vattenfall, och allt\noroligare blevo skalbaggarna, och den största av dem gick upp på ena\nrelingen och vände på sina trevare, och så gick den över till andra\nrelingen och gjorde där på samma sätt, och så gick den ned i båten\nigen och funderade; men icke blev det dess märkvärdigare av.\n\nMen emellertid drev båten framåt, vi kommo slutligen till\nvattenfallet; där strömmade och brusade må ni tro; det var visst så\nhögt som från toppen av en stickelbärsbuske. Vi måste stjälpa, det\nkunde ej hjälpas.\n\nEn liten flicka gick på ängen. Hon plockade ängsblommor och band dem\ntillsamman. Slutligen knäföll hon, knäppte ihop händerna och bad:\n\"Gode Gud, låt mig finna vackra blommor, att jag får sälja dem och\nköpa mat åt min mamma. Jag är så liten och kan ej arbeta; och mamma\när så sjuk.\" I detsamma flöto vi skeppsbrutna blommor förbi.\n\nMed ett glädjerop sprang den lilla flickan ut på stenarna i diket,\nplockade upp oss, band oss samman och bar oss till torget. En ung\nman köpte oss och bar oss in i en vacker kammare. Där satt hans unga\nhustru med sitt lilla barn.\n\nDå sade mannen: \"Alida, lilla Emmy skulle ge dig blommor ombundna med\nett gyllene armband på din födelsedag. Mångfalt rikare, sällsyntare\noch vackrare hade jag kunnat hämta dem för din räkning; men i dessa\nblommor bo barnslig kärlek och from barnatro; de skola bli vår\ndotters änglar. Men det gyllene bandet? Vill du med vad det skulle\nkostat löna plockerskan?\"\n\nOch de satte mig under en glasklocka i en blomsterkruka, och jag slår\nrot och börjar växa och ser dagligen de små flickornas klara ögon,\ndå blomsterplockerskan från ängen leker med det blomstrande barnet i\nvaggan.\n\n\n\n\nDEN UPP- OCH NEDVÄNDA VÄRLDEN.\n\n\nHar du varit i Australien? Där allt är fatt tvärtom mot vad det är\nhos oss. Där äro svanarna svarta och korparna vita, och fiskarna\nflyga och fåglarna simma, och folket har sina huvun ditåt som vi\nha fötterna och fötterna som vi ha huvudena. De gå således upp och\nnedvända, och så är mycket annat hos dem med.\n\nEn europeisk kvinna landade där på en ö. Ja den ön finns väl ej på\nnån karta, men den låg mellan Otaheiti, där en kvinna var kung, och\nOwaihi, där en kvinna var premiärminister. Öborna mottogo henne\nvänligt, men hon hade svårt att förstå dem. Deras språk begrep hon\nsnart, men deras seder voro som svarta svanar och vita korpar.\n\nEn dag då den främmande inträdde i ett sällskap, fann hon alla livade\nav ett samtal som syntes föras med iver. En av öns kvinnor tilltalade\nden främmande: \"Se vi tala om en dårskap som en och annan hos oss\nbörjat påyrka, den nämligen att man påstår mannen äga lika rätt som\nkvinnan att ösa ur vetandets källor och söka bildning.\"\n\n\"Ja\", sade en annan kvinna, \"man börjar driva den satsen, att alla\näro lika berättigade efter alla äga lika förmåga, att skaparn aldrig\nslösar, aldrig ens bortkastar vackra färger på en fjäder i fågelns\nvinge, där den skymmes av en annan fjäder; hur skulle han då slösat\nså i stort, säger man, att han skulle meddelat andens gåvor för att\nde icke skulle odlas\".\n\n\"Men, min goda vän, äro då anlagen verkligen lika? Hur ofta ser man\nnågon utmärkt lärd bland dessa, som man påstår, så förfördelade\nkarlarna? Och bevare oss gud dessutom för dessa lärde, de äro ju\nvanligen mera underdjur än människor.\"\n\n\"Verkligen\", utbrast en ung man, \"är det då så besynnerligt, att\nfå bli dugande timmermän av dem som knappt sett hyvel och såg och\nåtminstone aldrig fått lära sig att hantera dem, och att den blir\nunderlig som mot sed, mot allmänna opinionen och under tadel och hån\ngår en väg, där han måste beständigt rivas och såras i sina bästa\nkänslor. Men låt oss antaga till och med, att vi icke bli några\nutmärkta stjärnor på vetenskapens himmel; vad mer? Det kunna vi\nalltför gärna umbära, men vi vilja bilda oss för att vi må kunna bli\ndugande, även vi, i vårt kall, ingalunda för att gå _ifrån_ vad oss\ntillhör.\"\n\n\"Ja, jag tycker just, mina herrar, vad det skall bli trevligt, när\nni får er önskan uppfylld! När jag hädanefter kommer till min man\noch begär pengar till hushållet, så svarar han mig: Kära du, sök då,\nkanske finns det ännu någon slant i en vrå. Jag har visst ej tid att\nförtjäna pengar, jag räknar som bäst ut stjärnornas banor. Ber jag\nmin kusk spänna för min vagn, säger han: omöjligt nådig fru, jag\nmåste först sluta denna filosofiska avhandling; och husdrängen har ej\ntid att hugga ved till matlagningen för en matematisk kalkyl.\n\n\"Tjuvarna få fritt stjäla bort vad man äger, ty gudbevars,\npolismästaren håller på att skriva vers, och den döende får gå utan\nsakrament ur världen, ty prästen skriver en avhandling om världens\nskapelse, eller predikar då grekiska eller hebreiska för bönderna,\noch domarn talar nu minst latin om ej något ännu lärdare språk med\nparterna. Ja, det bleve en hygglig värld! Betänka då ej karlarna\nsjälva, att de endast skulle förlora på rättigheten att idka studier.\nVad är mannens skönaste utmärkelse? Är det icke hans kraft, hans\nstyrka! Nåväl, vill man göra honom till en blek bokmal, en usling.\nDet lär väl då vara meningen, att vi kvinnor i stället skola bli\nsoldater efter männen vilja bli kvinnor. Vi måste väl då själva\nförsvara oss, plöja våra åkrar, tröska och så vidare, sannerligen jag\neljest ser vem som skall göra det, när karlarna skola studera. De\nlära väl då också ärna komma och sköta barnen och ta sömmen i hand\nsom äkta kvinnokarlar anstår!\"\n\n\"Ja\", utbrast ett annat fruntimmer, \"obegripligt är det visst, att\nej männen förstå, att de skulle giva bort sin skönaste arvedel, sin\nstyrka, sin härliga mannakraft, då de vilja göra sig till kvinnor;\noch annat än halvkvinnor kunna de ändå aldrig bli; kvinnans mildhet\noch gratie vinna de ju ändå aldrig. Roligt vore ock att veta hur de\ngoda herrarna tro att det till exempel skall bära sig för en sån där\nläsande herre att sköta ett stort jordbruk med en mängd drängar och\nunderhavande (förlästa naturligtvis också de)\".\n\nDen främmande kvinnan satt förbryllad. Hon tyckte sig väl ha funnit,\natt det jämkade sig allt bra nog ihop i hennes hemland, och att hon\nej märkt alla de där svårigheterna, ehuru dock karlarna där ägde rätt\natt veta just jämt så mycket, som de kunde förskaffa sig av vetande;\nmen öborna förutsade med sådan säkerhet all den villa som skulle\nuppkomma av en sådan rättighet, att hon blev alldeles överflyglad och\nnästan osäker om hon mindes förhållandena rätt. Hon kunde ej hitta på\natt säga ett ord. Slutligen utbrast hon: \"Är det då hos er kvinnan\nsom har uteslutande rättighet till bildning och vetande! Hos oss är\ndet just tvärtom.\"\n\nNu uppstod en förundran och ett skratt ibland ökvinnorna, så att\ndet aldrig ville ta slut. \"Nå det var lustigt; nyttja då karlarna\nkjortlar också eller hur gå de klädda? är det de, som sköta edra\nbarn, eller hur i världen kan ni bärga er vid att uppfostra dem, då\nni själva ingenting veten. Ni lär väl då ha karlar till lärare för\nedra unga döttrar också? Det är dock för befängt.\"\n\nEn ung fru lutade sig till sin man och sade: \"Min egen vän, börja\nför all del icke studera, jag kan omöjligt hålla rätt av dig, om du\nblir en sån där befängd 'lärd i byxor', som är det fatalaste jag vet.\nAck när en stackars hustru dagen om, och ofta natten med, bråkat\nmed hushåll och tjänstefolk och kanske sjuka, otåliga barn och allt\nnedtyngande och svårt som förstämmer lynne och sinne, och när hon\njust då gläder sig åt att mannen skall komma hem, glad och vänlig,\noch hon få fira en liten högtidsstund med honom; då kommer han i\nstället sur och tvär och förläsen och har tid varken med hustru eller\nbarn utan går till sin penna eller bok. Var vore all hemmets frid och\nglädje sedan. Men du måtte visst narras, främmande vän, så tokiga\nkunna väl ej människorna vara.\"\n\n\"Men\", sade den främmande, \"hos oss anser man att kvinnorna ha\nviktigare och angelägnare göromål än att läsa\".\n\nNu skrattade åter öborna, så att det klang bland palmerna. \"Kors äro\nedra karlar så artiga att de anse kvinnans tid och hennes arbeten\ndyrbarare och viktigare än mannens; hos oss anses de just tvärtom\noch just därför har ej mannen tid att idka studier. Hos oss anser\nman statens värv och det allmänna för ändå viktigare än att sticka\nstrumpor eller sy; därför _hinner_ hos oss kvinnan studera, men ej\nmannen. Kan man ens tveka om, vem som är mera skapad för studiernas\nstilla värld, mannen eller kvinnan; det säger sig ju själv. Icke är\ndet den trotsande, väldiga kraften, mannens stolta, djärva, präktiga\nmod, som fordras till tankens stilla värv, ej heller kan det ens\nstå tillsamman därmed. Den vida världen är mannens livsluft, eljes\nblir han ju en sjuklig växt; men just kvinnans värld är hemmets, den\nstilla verksamheten, den tysta, den sega uthålligheten att kunna\nutföra det otaliga i smått, som så ofta just utgör vetenskapens\nstorhet. Men jag märker att ni har bra roliga funderingar och att er\nvärld är den upp- och nedvända världen.\"\n\n\n\n\nAMINAS DRÖM.\n\n\nPå gräsets bädd under ett tak av lövrika grenar lutade tvenne unga\nkvinnor sina huvuden tillsamman i förtroligt samspråk och den\ntillärnade slummern glömdes. \"Ja\", sade den ena i det hon reste sig\nupp halvt sittande, \"kanske har du rätt, kanske är kärlek rätta\nnamnet på vad jag för honom känner. Vad mer om så är? Må vara att han\när bunden, vad vill ett sådant band säga? Kan hon vara hans själs\nmaka, kan hon göra honom lycklig, denna för småsinnets sorger och\nomsorger levande kvinna? Ack, vad ville jag icke göra för att kunna\ngiva någon trevnad åt hans ödsliga liv! Ack, hur många gånger har\njag icke som en vän visat honom att hon icke är honom värd! Hur har\njag icke med ångest vakat över henne som en mor vakar över sitt mot\nfördärvet hastande barn, och med blödande hjärta, med deltagande\nvänskap visat honom hennes brister, visat honom hur litet hon svarar\nmot vad han ägde rätt att fordra!\"\n\n\"O Gud, Amina\", avbröt henne den andra unga kvinnan, \"talar du\nsanning, är det möjligt? Då är det ju du som varit ormen i deras\nparadis\".\n\n\"Jag\", svarade åter Amina, \"jag skulle vara ormen i hans paradis? Hur\nkan du ens tala så. Jag som med glädje gåve mitt liv för honom, för\nvad annat lever jag än för hoppet att kunna giva honom någon glädje,\nnågon trevnad i ersättning för vad han i hemmet umbär? Ack jag ville\nvara en ängel blott för att rätt kunna vara hans själs glädje\".\n\n\"Amina, jag älskar icke dina ord då du talar så. Låt oss hellre sova.\"\n\n\"Även du förstår icke att älska\", sade halvt bittert Amina, \"jag\ntrodde det dock\".\n\nBägge tego nu och Amina fortsatte tyst gången av sina tankar, vilka\nsmåningom övergingo till drömmar; och hon tyckte sig stå inför en\nängel som sade: \"Jag är bönens ängel, den som frambär inför Guds tron\nvarje i hjärtat buren önskan. Vad är din bön?\"\n\n\"Jag ville vara en ängel som du\", svarade Amina, \"för att rätt kunna\nvara min älskade en ersättning för bristerna hos den som borde vara\nhonom allt.\"\n\n\"Besinna dig ett ögonblick\", sade bönens ängel, \"tror du att du som\nängel ännu skall hysa samma önskan?\"\n\n\"Ja, ja\", svarade Amina, \"just då mest när min förmåga och min vilja\nskola stämma överens?\"\n\nOch Aminas bön hördes och hon kände hur hennes väsende skårades till\nljus och renhet och som en ljus men osynlig ande svävade hon nu till\nden älskades hem.\n\nMen nu, hur annorlunda syntes henne icke allt det bekanta där! Hon\nsåg sin väns maka i omsorger, dem hon förr tyckte vara oädla, hon såg\nhenne otålig och ofördragsam i mången ledsam stund, hon såg hennes\nforna fel alla; men hon såg ock att i djupet av hennes hjärta brann\nen varm och stilla låga av helig kärlek, väntande blott att beröras\nav en varm ande av återkärlek för att flamma upp och rena hela hennes\nvarelse. Hon såg sin älskade inträda och i hennes inre höjde sig en\nröst som sade: \"Heligt är mannens och kvinnans förbund, helgerånande\nvarje annans ingripande däri.\"\n\nMilt lutande sig mot den förr försmådda kastade ängeln Amina en\nstråle av försonande ljus över henne, och mannen, som för första\ngången såg sin hustru i hennes sanna inres dager, log vänligt och\nkärleksfullt mot henne igen. Då såg Amina hur doftande blommor\nomslöto de båda makarnas hjärtan och tusende små brustna band\nåterknötos.\n\nOch Amina log i glädje, ty hon var en ängel; men hon vaknade i\ndetsamma och en tår rullade långsamt ur ögat.\n\n\n\n\nKAMTSCHADALENS HUSTRU.\n\n\nEitel är rik. Han bor i hus av trä. Gästabud firas. Björnköttet\nkokas. De unga dansa björndansen. Allt flera sälla sig till de\ndansande. Med krokig rygg och böjda knän härma de björnens tassande\ngång och oviga famlande. Flickorna skratta. De gamla livas. Gubbarna\nmotstå ej längre frestelsen, även de förena sig med dansarna. Det\nlider mot natt, hettan blir kvävande, tranlampan osar, allt ivrigare\nfortfar dansen.\n\nBjömköttet är kokat. Dansen upphör. Eitel delar fettet åt gästerna.\nKöttet ätes sedan. Eitel sjunger för björnens huvud. Han smeker det,\nhan talar till det med vänliga ord: \"Du vackre, du skogens gyllne\nbär! Se så väl vi hålla dig! Gå, säg dina kamrater, dina släktingar\nhuru vi älska dig. Bjud dem komma till grannskapet av våra jurter.\nBed dem gärna lämna sig i våra händer. Tro aldrig att det äro vi som\ndödat dig. Ånej, kamtschadalen älskar dig, han vill fästa blommor\ni dina lockar. Nej, kosackerna, de där främlingarna som kommit och\nhålla på att inrota sig hos oss och bliva oss övermäktiga, det är de\nsom döda björnen. Till dem skall du icke gå vänligt. Det är de som\ntvinga oss att döda dig. De vilja hava ditt skinn.\"\n\nVarför sitter den unge Reka så allvarlig. Varför synes han ej höra\npå vad Eitel sjunger. Vad söker Rekas blick! Söker den ett mål\nför skottet? Nej, då skulle han gå ut i marken. Söker den laxens\nblänkande fjäll? Nej, då ginge han ned till stranden. Söker den\nflickan vars dräkt siras av filfrasens skinn? Amulamela är skön, hon\när präktigt prydd. Filfrastassarna på hennes huvud glänsa vita som\nsnö.\n\nTvå nätter förgå. Till Eitel kommer Reka. \"Husbonde, jag är här för\natt tjäna dig.\"\n\nKvinnorna se på varandra, de taga Amulamela emellan sig. De omsvepa\nhenne med kläder att blott hennes anlete synes. \"Stå på dig,\nAmulamela, du är skön, du är stark. Icke skall du säljas för ringa\ntjänst. Akta väl, låt ej friarn vidröra dig. Vi skola vakta dig noga.\"\n\nÅret gick, isen smalt, gräset växte, vissnade och drivan lade sig\nåter. Ännu tjänade Reka. Ännu hade han ej lyckats få vidröra flickan.\nOm blott en fingerspets syntes undan kläderna, stodo kvinnorna vakt.\nVille då Reka nalkas, funnos sex händer färdiga att slå honom,\ntrettio fingrar att klösa honom.\n\nFör Rekas spjut faller björnen, soblarnas skinn hämtar han knipptals.\nEitel glädjes över sin tjänare. Skall han ej snart hava tjänat nog\nför att vinna en hustru? Amulamela är stark, hon kan göra mycken\nnytta. Hon orkar bära bränsle och vatten utan att snart förtröttas.\nHon förstår att hitta skogsråttans bo och att därur hämta rötter för\nvintern. Varför skulle väl Eitel giva henne till en främmande man\nutan tillräcklig ersättning? Har du inövat en god hund att draga\nsläden raskt, icke skänker du den till en främling.\n\nEitel ärnar fara till skogen efter jaktbyte. Släden står förspänd\nmed fem raska hundar. De tjuta. Amulamela delar mellan dem en fisk\nsom hon hittat vid stranden. De gläfsa argt, men tystna när de bli\nvarse den unga. Ovänliga, vilda mot alla andra, äro de dock späka mot\nAmulamela.\n\nGlättigt hoppar hon upp i släden, hundarna rycka sig lösa, hon hinner\nej ens fatta styrkäppen innan de störta utför branten och inom ett\nögonblick ligger släden upp och nedvänd och flickans huvud slaget\nemot en sten. Reka har skidor på fötterna och är redan vid hennes\nsida. Han öppnar knäppet på hennes päls, lägger sin arm kring hennes\nhals och bär in den avsvimmade.\n\nReka har vidrört Amulamelas hull. Han har vunnit henne. Bröllop\ndrickes.\n\nÅter har gräset vuxit och vissnat, åter en gång har is och snö\nhöljt vatten och land, och åter har drivan smultit. Barnet vilar på\nAmulamelas arm, hon sjunger för barnet: \"Sov sött, sov gott. Väl\nsitter Balakitg i molnen och skakar sina långa, krusiga lockar, så\natt stormen dånar i träden; men barnet vilar i moders famn, icke\nbehöver det rädas för vinden. Nej, nej, snart blir det lugnt och\nträden stå still, ty han tröttnar att skaka sina lockar. Snart väntar\nSavina maken hem, så glad, så glad. Hon smyckar sitt hår med blommor\nså röda. Därav skimrar himlen i aftonglöd. Sov, sov, du lille.\nBalakitg kommer, han kommer i afton hem. Savina blir glad och luften\nblir ljus och skön hela morgondagen, och barnet får leka i gräset.\"\n\nReka tar ned sitt spjut från väggen och säger: \"Tummes dotter är\nfager.\"\n\n\"Hon är så\", svarade Amulamela.\n\n\"Det säges vara orätt att taga tvenne hustrur, många hava dock gjort\nså\", sade Reka likasom vid sig själv.\n\nAmulamela fortfar att sjunga för barnet: \"Men kommer ej Balakitg hem\ntill kväll, Savina väntar natten om, och gråter och gråter den hela\ndag, och regnet faller i skurar stritt, då Savinas tårar falla på\njord.\"\n\nEn lång stund stod Reka tyst och vägde spjutet i handen. Slutligen\nsade han: \"Jag vill tjäna för Shachi, Tummes dotter.\"\n\nAmulamelas kind blev vit som nyfallen snö. Hon sade intet.\n\n\"I morgon går jag dit.\"\n\nAmulamela teg. Hennes händer fortforo att sköta om barnet. Allt\nfärglösare blev hennes blekhet. Hennes öga syntes slockna.\n\nReka gick. Han återkom när solen sjönk i havet och Savinas rosor\nlyste på fästet. Men Amulamela såg dem ej. Hon satt ännu orörlig kvar\npå samma plats. Reka inträdde, hon reste sig för att bära in ved och\nvatten och göra sina sysslor för kvällen.\n\nDet blev morgon. Reka stod upp. Han klädde sig för att gå bort.\nAmulamela gick fram till honom. \"Reka, hav tack. Du har varit god\nemot mig, mer än någon man varit mot sin kvinna. Du har icke föraktat\nmig, ehuru jag blott varit din hustru, ja, du har till och med\nstundom gett mig plats på björnhuden vid din sida. Du kunde, som\nså mången, medtaga din hustru för att göra det tyngsta arbetet i\ntjänsten. Du är god, Reka, tack. Så lycklig som jag har ännu ingen\nkvinna varit.\"\n\nReka gick.\n\nIcke många gånger hade månen växlat sitt sken, då syntes Amulamela\nnalkas Tummes sommarboning. Reka hade just varit till bergen för\natt hämta is, nu stod han sysselsatt att hugga bränsle. \"Reka,\nbarnet sover. Det vaknar icke mera.\" Reka högg några hugg tätt efter\nvarandra i det redan kluvna trädet. Efter en stund sade Amulamela:\n\"Din tjänstetid blir lång. Shachi är skön, hennes fader är rik. Det\nblir tungt för Reka att tjäna länge. Amulamelas famn är tom, barnet\nsaknar henne icke.\"\n\nÄnnu har ej ett år förflutit och redan drickes Rekas bröllop med\nShachi. Fordrade Tumme icke längre tids tjänst för sin dotter? Var\nhon så föga värd? Nej, men Tumme kunde icke fordra lång tids tjänst,\nty han hade tjänats av tvenne. Amulamela hade jämte Reka tjänat för\nShachi.\n\n\n\n\nELLA VID VASTUSJAUR.\n\n\nSolen strålar vid himlens rand. Fjällarna skimra blekt röda. Snön\nligger över fältet, lätt och fin som det första fjunet på en ungrens\nbröst. Luften är mild och ljuvlig, snön knappt knarrar under foten.\n\nFolk har samlats från många håll. Livlig är rörelsen på fältet.\nMännen köpa och sälja. Kvinnorna deltaga livligt i förhandlingarna.\nYnglingarna bortföra de med pärlor och tofsar prydda renarna. De\nunga flickorna stå småmysande och undra över, hur det dock finns så\nförunderligen mycket folk i världen.\n\nDär kommer en ung flicka. Se så praktfull hennes dräkt är! Röd som\neld lyser på långt håll den granna mössan. Silverprydnaderna klinga.\nDen ståtliga dräkten skiner i den grannaste scharlakansfärg. Ingen\nannan på hela marknaden har så dyrbara och så många silverbeslag på\nbältet.\n\nAlla ynglingar fästa ögonen på henne. Vem skulle inte vilja bjuda\nhenne välfägnad ur sin flaska; men stolt tillbakavisar hon de flesta.\nEndast få hedrar hon med att till sina läppar föra flaskan, med en\nrörelse som om hon skulle smaka därav.\n\nIngen annan flicka är fager som Ella. Ingen har så röda kinder, ingen\nså glittrande små bruna ögon som hon.\n\nSmåningom blir det stillare på fältet. Här och där sova redan goda\nvänner på drivan sida vid sida. Andra vandra ännu omkring och dela\nvänligt med sig ur flaskan, som sällan hinner stickas tillbaka i\nbarmpåsen innan den ånyo anlitas, ty alla hjärtan äro nu så varma\noch välmenande. Gummorna sitta på snön, fröjdande sig åt männernas\nvälvilja. Endast hos handelsmännen går handeln numera livligt,\nflaskorna fyllas ideligt.\n\nGamle Sompo har vaknat. Han köper åter hos handelsmannen av den rara\ndrycken. Han är rik. Snål säges han vara, men vill han vara hederlig,\nså nog har han råd därtill. Han går omkring på fältet. Han söker\nnågon. Tittar noga på kvinnorna, men skakar på huvudet. Vänder på\nen sovande. \"En tår, brudmoster!\" och så vänder han henne tillbaka,\nnäsa mot näsa med hennes grannkvinna. Men hur han spejar och hur han\nspanar, den röda mössan och scharlakansklänningen ser han ingenstädes.\n\nNu tar han vägen åt andra sidan fältet. Han går för att se om sina\nrenar, dem han ännu icke sålt, emedan han väntar att för dem få högre\npris sedan alla andra sålt bort sina förråd.\n\nTvenne flickor träda nu fram. De ha stått gömda. Den röda mössan\nlyser ännu i skymningen. Silverprydnaderna klinga. Flickan skrattar\nåt den bedragne friaren.\n\n\"Ella, Ella, du skrattar väl lagom när du står med honom framför\nprästen för att vigas.\"\n\n\"Med Sompo! Nej, nej, med honom går jag icke.\"\n\n\"Visst ger din far dig åt Sompo?\"\n\n\"Tala aldrig om honom, Katri! Förr dör jag än jag går med honom.\"\n\n\"Ella, du är som en nyss fångad vildren! Menar du att din far frågar\nvajan vid vilken stör han skall binda henne. Det sägs att han i\nmorgon ärnar gå till prästen för att låta lysa för dig. Vad vill du\nväl göra?\"\n\nSakta höjde Ella sin hand och visade ut åt fältet och sade: \"Katri,\nmäktig är far och rik. Gud är mäktigare och rikare. Icke skall han\nlåta bortkasta mig i isklyftan -- Sompos famn. När det ser som\nmörkast ut låter han solen gå upp. Jag fruktar icke, jag har bedit.\"\n\n       *       *       *       *       *\n\nMorgon randas åter, föga återstår att köpa eller sälja. Marknaden\nupphör. Männen lägga sina huvuden tillsammans. Skall väl prästen\nkomma? Han har lovat att i morgon hålla gudstjänst i kyrkan. Då en\nlappman har åtagit sig ett allmänt uppdrag, beger han sig på väg så\ntidigt att han hinner fram om än yrväder rasar på fjället, att han\nicke må bryta sitt ord. Skulle då icke prästen sörja för att hålla\nsitt; vem skulle man då väl lita på!\n\nVad skymtar mot snön därborta? Det är hornen av ståtliga renar. Redan\nhöres knarrande av hovarna. Lätt slinta ackjorna fram i det goda\nspåret som marknadsfarande färdats fram i och som vinden ännu icke\nsopat igen.\n\nPrästen kommer, prästen kommer.\n\nUr alla kåtor och kulor komma människor fram, små, ivriga och\nrörliga. Alla hasta att möta prästen, att hälsa och välkomna honom.\nMan löser honom från renens töm, de närmast omgivande lyfta honom\nur ackjan och nästan bära honom in i prästens stuga. Redan brinner\nbrasan på gråstenshällen.\n\nGamle Aslak klockare stiger fram. Han blottar sin hjässas glänsande\nsilverhår. Gubben når den unge prästen knappt till skuldran, men\ndå den unge böjer sitt huvud för den gamle, lägger han sin hand på\ndet och säger: \"Är du än en präst och Herrans tjänare, så skall\ndock den åldriges välsignelse aldrig falla onyttig bort, då den\nlägges på ditt huvud. Din företrädare har jag sett stå inför Herrans\naltare och förrätta sin tjänst, likaså hans företrädare och ännu\nhans företrädare, och han som före honom stod där, men ännu aldrig\nhar gamle Aslak sett den åldriges välsignelse falla fåfäng ned till\njorden. Må din ingång i denna församling vara välsignad.\"\n\nNär den gamle talat till slut, trängde sig alla i rummet kring\nprästen, spörjande den långväga resanden såsom brukligt är: \"Lever\nhöga överheten? Är biskopen frisk? Är det fred i landet? Har Guds\nkyrka och församling fred för turkar och hedningar?\" och mera dylikt.\n\nMaten var nu tillredd. Rara märgben, en fet tunga, de utvaldaste\nhjortron och en sticka med kringfrusen mjölk. Och prästen spisade\ndärav just som en annan vanlig människa.\n\nSnödrivan, som samlat sig i stugans hörn, sopades bort, och en duktig\ntapp mossa stoppades i rökhålet för att hålla kölden ute. Löv funnos\nkvar i sängen sedan i fjol, och på dem breddes en ny renhud och\ndäröver lades en annan att tjäna till täcke. Och så hade man ordnat\nallt väl för prästen till natten. Vad mer hade man väl kunnat göra,\nom det varit för självaste biskopen?\n\nMen var är den unge Aikio? Ingen har sett honom på fältet, icke hos\nrenarna. Ingen har sett honom bära ved eller vatten. Icke heller har\nhan synts hos köpmännen sälja skinnen av de djur han fällt på jakten.\n\nAikio är icke här. På sina skidor har han hastat bort ända till det\ntrollkunniga Akkola.\n\n       *       *       *       *       *\n\nHögt på fästet flammar norrskenet. Där vifta skimrande band. Där\nbrasa forsar av flytande guld. Där fräsa och fladdra lågor och skurar\nav gnistor. Andarna dansa i skimrande rader. Deras dräkter skifta i\nfärger som blommorna i högsommarens dag. På snön skymta återsken av\nflammor och färger i underliga skiftningar.\n\nUtför branten slinta skidor. Det går med fart som när snöstormen\nrasar utför fjällets brant. Vägspår är brutet. Efter den skidande\nkommer renen med ackjan. I den sitter en man, den store trollmannen,\nsom Aikio hämtat från Akkola. Som skuggor skymta de ankommande över\nfältets av norrskenets fladdrande ljus underligt skiftande snö.\n\nIngen har sett dem komma. Helgdagens afton är inne; i varje kåta\nbrinner tranlampan och husfadern läser för de sina ur boken. En\noch var bereder sig att helighålla morgondagen. Ingen är numera\nsysselsatt ute på fältet.\n\nInnan morgondagen gryr, står den unge Aikio vid rike Jutuas dörr, och\nmed honom hans talman, den beryktade trollmannen från Akkola.\n\nNär solen går upp är trollmannen som en rök försvunnen. Hastade han\nbort i skepnad lik en ren, eller hur försvann den kloke? Hur han\nfärdades visste ingen. När han slog på sin spåtrumma eller anropade\nsina sejder, det visste ingen. Men ett under syntes dock för alla,\nty stödd mot Aikios arm gick med stapplande steg den rike Jutua till\nprästen och bad honom att stifta ett äkta förbund mellan den rike\nmannens dotter Ella och den unge Aikio.\n\nMånga stodo väntande att få tala vid prästen, många stodo i hans\nstuga och somliga sade emellan sig: \"Oj, oj, är Jutua redan på\nhögtidsdagens morgon en drucken man?\" Men andra menade att han vore\nförtrollad. För prästen sågo de små rörliga männen med sina runda\nskinande anleten alla lika främmande och ovanliga ut. Han trodde\nsådant var Jutuas vanliga sätt, då denne svor på att den hederlige\nAikio skulle få hans dotter Ella till hustru och begärde att alla tre\nlysningar skulle avkunnas samma dag. Han skulle flytta långt bort\ntill sitt sommarviste, och detta var dessutom den sista gudstjänst\nsom på flere månader kunde komma i fråga, då ingen nu på sommaren\nkunde komma till kyrkan.\n\nBröllop dracks i dagar och nätter och Jutua levde i sus och dus\nmellan det han sov, och först när köpmannens klara vin tog slut\nbegynte hans sinne att klarna, och han vredgades och rasade över att\nhans dotter var vigd vid den fattige fiskarlappen.\n\nPrästen förmanade den uppretade mannen att styra sitt sinne, att\nicke träta över vad han själv hade gillat, och som numera icke kunde\nförändras. Han påminte honom om att han borde ha ett försonligt sinne\noch förlåta svärsonen, och bad honom taga denne i hand och icke mera\nvara honom gramse.\n\nOch Jutua tog sin måg vid ena handen och sin dotter vid den andra och\nså gick han med dem utåt fältet.\n\nNär de hade vandrat ett stycke frågade Ella: \"Fader, vart för du oss?\"\n\n\"Nej, nej\", sade Jutua vid sig själv, skakande på huvudet, \"ännu äro\nvi allt för nära prästen.\"\n\nNär de åter hade vandrat ett stycke, frågade Ella ännu en gång:\n\"Fader, vart för du oss?\" och åter sade huvudet, \"ännu äro vi alltför\nnära prästen.\"\n\nMen när de hade gått ännu ett stycke längre bort, stannade han och\nslog med sin hand till Aikio ett slag så tungt, att om denne ej varit\nså ung och stark, så skulle han ha segnat ned, och sade: \"Nu har jag\nutgjutit min vrede; men den som mot mig idkat svek vill jag icke ha\natt göra med; icke heller med henne som du stulit. Gån, må jag slippa\nse eder mera!\"\n\nElla böjde djupt på huvudet och sade: \"Fader, min fader, jaga oss\nicke så ifrån dig! Vredgas icke så!\"\n\nOch Jutua svarade: \"Jag sade ju att jag hade uttömt min vrede, men\nden som bestulit mig vill jag intet ha att skaffa med, ej heller med\nnågot som honom tillhörer, hur han än må ha förvärvat det. Och så\nvill jag nu slippa eder.\"\n\n\"Fader\", gentog Ella gråtande, \"vi jagar du bort ditt barn från fader\noch moder? Fader, kom, låt oss vända om och gå till prästen. Han\nskall tala med dig. Han har väl själv fader och moder. För sin moders\nskull skall han beveka dig.\"\n\nJutua visslade gällt, och vindsnabbt ilande så att snön yrde omkring\nden kom hans älsklingsren, som han lämnat ispänd vid kåtans ingång,\natt hållas av en tjänare; men då renen hörde visslingen, ryckte han\nsig lös och ilade fram. Jutua fattade honom i hornen, skrattade\nhånande och sade: \"Prästens mor, ja! När du har en son som är präst\noch han ber mig därom, då vill jag taga dig till min stuga och till\nmitt hjärta, men aldrig förr, vad än må hända. Detta är nu sagt.\"\n\nHan kastade sig i ackjan och fördes med vindens snabbhet bort över\nfältet.\n\nFöljande dag fanns ingen mera kvar av den församlade menigheten, och\nprästen beredde sig att jämte sin tjänare tillbringa sommarens långa\ndag i den folktomma nejden.\n\n       *       *       *       *       *\n\nÅren gå. Barn krypa kring Aikio och Ella. De bli allt flera. Det\nbörjar bli knappt om föda för många munnar. Vargen tar renarna;\nfaders välsignelse vilar icke över dem. Fisken fastnar ej i nätet;\nfaders välsignelse vilar ej över träsket. Vildbrådet går ej i\ngillret, faders välsignelse vilar ej däröver.\n\nAikio reder sig till. Han skall bege sig till det norska landet på\nandra sidan gränsen. Han ärnar färdas till Ishavets kust. Han skall\ndeltaga i det stora fisket där. Han skall föra hem med sig vita\nslantar som han får för fisken. Han skall köpa renar.\n\nMen året har gått och Aikio har icke återkommit. Ännu ett år har\nförgått och allt är Aikio borta. Männen återkomma från det stora\nfisket med rika håvor för ett helt års liv, men Aikio kommer icke.\nAikio vilar i det kalla, isiga havets famn. Ack, faders välsignelse\nhade icke byggt Aikios och Ellas bo!\n\n       *       *       *       *       *\n\nBjörkarnas knotiga stammar och krokiga grenar gömmas av ljusa löv.\nStranden grönskar. Fåglarna hålla samspråk och solen nänns inte alls\ngå till vila för att icke sova bort ens en stund av sommarens korta\nfägring.\n\nPrästen har färdats långt bort från sitt hem. Han plockar markens\nblommor och gömmer dem i sin låda. Han samlar flygande kräk med håven\nsom om det vore fisk.\n\nMyggor i skaror sväva omkring honom, över honom, framför honom, som\nstora skyar av rök. Han springer framåt för att söka undslippa dem,\nmen molnstoderna följa honom. Han stannar av trötthet, och tallösa\nskaror av mygg täcka ansikte och händer. Han börjar ånyo springa så\nfort han förmår, men det bildas blott som ett valv i molnet, där han\nhastat fram, och åter falla de rovgiriga över honom. Vart skall han\ngå för att söka en stunds fred?\n\nÄr det en torvhög som synes vid Vastus-Jaures strand? Nej, det är\nEllas boning. Prästen böjer sig djupt för att kunna träda in, men\ndärinne kan han nästan stå rak under åsen där rummet är högst.\n\nElla och barnen ha nyss slutat sin måltid. De tacka Gud för maten,\nknäböjande kring det tömda fatet. Prästen har vandrat långt,\nen måltid vore honom välkommen. Ännu finnes i grytan av Ellas\nanrättning, bark kokad med vatten. Men det vill ej smaka prästen att\nförtära, fastän han bjuder till.\n\nPrästen talade deltagande ord med sin värdinna. Han talade hjärtligt\nom Aikios bortgång, han frågade vem som skulle sörja för att barnen\nfinge föda. \"Gud föder sina barn\", svarade modern. \"Icke låter han\noss svälta ihjäl. Han överger inte dem som bedja till honom. Vi\nbedja. Mången gång fastnar fisk i näten som jag bundit. Ripor gå i\nsnarorna. En fisk eller fågel i barkgrytan, då lider man minsann ej\nnöd. Men också barnen är Guds goda gåva, den ha vi ej behövt sakna.\"\n\n\"Men din fader är rik. Kan han inte bevekas att sörja för dig och\ndina barn? Lappens hjärta är ju vanligen vekt mot hustru och barn?\"\n\n\"Far har flyttat långt bort åt andra sidan av de stora kärren. Mig\nvill han icke minnas. Aikio var en man, han ville själv styra sitt\nöde. Han var som förblindad. Han såg intet, han skydde intet, icke\nens att gripa till trolldom och list, ty han hade blott en tanke, att\nrycka mig bort. Han hämtade trollmannen som med sin dryck förhäxade\nfar. Välsignelsen vek bort. Han vilar i ishavets kalla djup. Jag är\nförskjuten från hemmets kåta, från faders öga och moders hjärta. Men\nse -- Gud har dock aldrig förskjutit oss!\"\n\n       *       *       *       *       *\n\nPrästen började längta till de nejder där han var född, där träden\nstå höga och solen synes alla dagar hela året om. Och han redde sig\ntill att flytta bort för att sätta bo i sin hembygd. Han tingade\nrenar till färden och många av hans åhörare följde honom till vägs,\nsedan han för sista gången hållit gudstjänst för dem, och de skidade\nupp spår och körde förut för att bana väg. Nu hade alla återvänt.\n\nStorm bryter lös. Snön far omkring i yrande virvlar. Den rasar ned\nför fjällarna. Den yr omkring i vilt raseri. Ingen stjärna synes\natt leda vägen. Renen stannar, han förmår ej mera draga fram ens\nden tomma ackjan genom drivan. Prästen vill förmå honom att tränga\nframåt. Han kastar sig ned på snön och låter ej förmå sig att stiga\nupp.\n\nVar finna ett skydd mot ovädret? Här måtte dock finnas en bostad\ni nejden. Ellas kåta kan inte vara långt borta. Man spanar med\nmöda. Ögonen fyllas av den täta snöyran. Ett ögonblick saktar sig\nsnövirveln. Man spanar åter. Ingen upphöjning på snön ger tillkänna\natt därunder finnes en människoboning. Man arbetar mot stormen för\natt komma några steg framåt, men föres av den åter tillbaka. Man\ndrives kring av snövirveln. Man sjunker ned allt djupare i snön och\nnästan begraves av den. Nu driver stormen för ett ögonblick undan\nsnöyran från fjällbranten. Se där, just invid fjällstupan måste Ellas\nkåta stå. Rök stiger upp ur snön. Där måste den finnas.\n\nIngången är funnen. Bergväggen har skyddat den för de högsta\ndrivorna. Prästen och hans körsven börja försöka att öppna sig väg.\nEfter något arbete lyckas man tränga in.\n\nI kojans hörn sitter en kvinnlig skepnad sammanfallen. Hon vaggar\nfram och åter i tårlös jämmer. I tysta, nästan ljudlösa ord klagar\nbon: \"Tuisko, min förstfödde! Skulle du så gå för att förfrysa i\nkölden, för att gå vilse i nejder där varken stig eller kåta någonsin\nbar funnits! Strävar du nersjunken i spårlös snö, där drivan snart\ntäcker dig? Eller driver dig stormen omkring på Sombios fjäll som en\nflinga av den yrande snön? Mitt barn, min älskling, slita vargarna\nsönder dina fina lemmar?\" Hon sjönk samman som den över vilken\nsnöraset störtar utför branten.\n\nBarnen skockade sig vid dörren i undran över att böra en gäst söka\ntränga in, men moderns sorg var för djup, för att hon skulle ha\nväckts av något yttre. Hon syntes som död. Men småningom hördes\nhennes röst sakta viska, liksom kallade hon på sig själv: \"Ella,\nElla, är det väl så? Ser icke Guds öga även i natten? Är han ej\nmäktigare än snöstormen, förmår han ej länka den efter sitt behag?\nKan han icke rycka rovet ur vargens gap? Skulle han icke förmå skydda\nbarnet på den ödsliga heden? Skulle han icke kunna sända en räddare\näven under snöstormens vildaste brus?\"\n\nNu reste hon sig och blickade omkring sig, och hennes blick mötte den\ninträdande. Det var en välkänd man, det var prästen, som, böjande sig\ndjupt, trängde in, sedan han utanför lämnat pälsar och överplagg, för\natt kunna rymmas in genom dörren. Ella steg upp och hälsade ödmjukt.\n\nVar kanske just denne den sände?\n\nPrästen spörjer. Ella svarar. Hon hade varit för att vittja sina\nsnaror. Tuisko hade gått bort. Han hade ålagt småbarnen att säga mor,\natt han skulle gå till det landet där köpmännen bo. Han hade fångat\nekorrar. Skulle sälja skinnen. Ack, icke förstod han att han måste\nvandra i dagar och veckor. Icke förstod han att snöyran skulle sopa\nigen spåret, även där kanske någon hade skidat upp ett sådant, Han\nförstod inte att han skulle dö av hunger om icke snön skulle begrava\nhonom. Han ärnade beständigt blott ställa kosan mot den rand, där\nsolen varje dag höjde sig litet över himlens bryn, och så skulle han\nslutligen komma till det landet där bröd växer, och så skulle han\nhämta mat och pengar åt mor. Åter brast Ella i tårar.\n\nDå sade prästen: \"Låt icke ditt hjärta övervinnas av sorgen. Kanske\nlåter Gud mig finna gossen. Även min väg går åt söder. Jag lovar dig\natt spana efter honom, så vitt som i min förmåga står.\"\n\nEllas anlete klarnade, hon knäppte hop sina händer och utbrast: \"Se\n-- Herren sände honom.\"\n\nMen prästen fortfor: \"Ella, vill du anförtro mig gossen om jag finner\nhonom? Jag skall föra honom med till mitt nya hem och sörja för honom\nefter bästa vetande.\"\n\nElla suckade djupt. \"Ack, herre, icke kan han leva i det landet.\nLappen trivs icke där ej vinternatten har norrsken och där\nsommarnatten är sollös och mörk. Hur skulle han kunna leva där han\nkanske på halva året ej fick se snö? Han skulle dö där. Hur gick det\nväl med Jessiö, som sålde sin son till den store herrn ifrån det\nsödra landet? Gossen dog därborta. Såg du ej hur fadern vandrade\nomkring på kyrkogården lik en vilsen irrande ande, under det alla\nandra i kyrkan firade gudstjänst. Men han vågade inte träda in i\nHerrans hus. Han kände att han inte var värdig därtill, han som\nvållat sitt barns död. Skulle jag väl sälja mitt barn, om Gud sparat\nhans liv?\"\n\nPrästen försäkrade att om gossen ej ville trivas hos honom, så skulle\nhan sända honom tillbaka, och lägenhet därtill skulle han veta att\nfinna. Han ville bli en far för den faderlöse.\n\nLänge tvekade Ella. Men slutligen, sedan ovädret stillat sig och\nprästen skulle avresa och än en gång upprepade sitt anbud, höjde\nElla sina ögon så att hon kunde se prästen i anletet och sade: \"Just\ndå jag bad Gud att beskydda mitt barn, trädde du in i min koja.\nVisserligen sände han dig! Mot honom må jag icke spjärna. Genom\ndig skall han rädda min förstfödde. Ske såsom han det skickar! Jag\nförtröstar på honom och på dig, som han sänt mig till ett tröstens\nbudskap.\"\n\n       *       *       *       *       *\n\nMånga år ha förgått. Åter har folket samlats kring kyrkan för att\nfira påskens stora högtid. Åter skall gudstjänst hållas. Även gamle\nJutua, silverhårig och darrande, har infunnit sig. På länge har ingen\nmänniskofot beträtt platsen kring kyrkan. Trollen ha där haft sitt\nspel, emedan ingen präst på länge har vistats här.\n\nPrästens boning är nybyggd. Där är spjäll i spisein och glas i\nfönstren och nya och vita bänkar och bord. En kvinna, liten och\nfryntlig och rund, med små glittrande bruna ögon, sysslar ivrigt med\natt putsa rummet, men ingen snödriva finnes nu därinne att sopa bort,\nty prästens nya stuga är tät och driven.\n\nOch åter synas renars präktiga horn skymta över drivan, åter höres\nhovars knarrande, åter hasta människor med runda fryntliga anleten\nfram ur alla kåtor och röra sig livligt om varandra för att hinna\nmöta den nya prästen. Men vid stugans dörr står kvinnan. Av fröjd\nförmår hon inte röra sig. Han kommer, han kommer den nye prästen. Men\nprästen är Tuisko, är Ellas son!\n\nTill den närmast stående mannen kastar han renens töm och hastar i\nmoderns armar. Men med darrande steg nalkas den gamle Jutua, hans\ntårar strömma och han utbrister: \"Gud står emot de högfärdige, men de\nödmjuke giver han nåd. Över mitt barn kastade jag vrede och hån, han\nhar vänt det i ära och välsignelse.\"\n\n\n\n\nODALISKEN.\n\n\nBergens bländande snötoppar flamma i eldröd glans. Mäktiga, stolta\nstå väktarna mellan tvenne världsdelar. Men på bergens sidor blomstra\ni fria grupper kransar av gula azaleor, lilafärgade alprosor och röda\ngeranier. Icke gängliga som fönstrens tinande krukväxter, nej, de\nväxa fritt, därför blomstra de rikt och skönt.\n\nVarför skallar vapenklang genom nejden! Strider Kaukasiens son emot\nsin mäktige fiende, mot örnen? Nej, i dag strider icke kaukasiern,\nmen han leker krig. De tappra, de stolta unga männen, de jaga lika\nblixten på sina snabba fålar. Hör hur svärden flyga med klang emot\nvarandra. Leken blir ivrigare där kämpa tvenne. Den ene bär sin\nspetssydda bindel över den långulliga mössan, fastbunden ned om\nlivet. Han avkastar den, han avkastar sin skyddande burka, de hindra\nhans rörelser. Nu bära de båda kämparna blott sina smidiga rockar,\npatronrummen på bröstet blänka av sammet och guld. Men ännu stå\ngevären orörda, nu lekes endast med klingan. Nu hasta alla mot ett\nmål. Kastspjuten vina, svärden drabba och klinga. Var det en vind som\nfor över fältet och kringspridde agnar eller var det män på eldiga\nhästar som ilade bort -- allt är tomt.\n\nBrusande, stormande ila alla åter tillsamman. Klangfulla rop ljuda.\nSkott knalla. Ryttarna hänga blott med fotens yttersta spets i\nstigbygeln. Bakåt, från sidan, under hästen, i tusende olika\nställningar lossas skotten, men tscherkessens kula förfelar ej målet,\nalla kulorna drabba tillsamman på samma fläck, och åter klinga\nsvärden i livlig lek och hästarna springa fria, frustande omkring;\nty snabbfotade, nästan som hästarna, kämpa nu männen till fots mot\nvarandra och förfölja varandra.\n\nVarför leker kaukasiern blodiga lekar? Vad vilja dessa manligt\nhärliga krigarskepnader, stolta som Kaukasiens berg? De vilja leva,\nde vilja dö för ett ädelt mål, de vilja leva, de vilja dö för sitt\nfädernesland.\n\nVid bäcken i dalen står en koja, dess yttre är ringa, vem bor därinne.\n\nMitt på hyddans golv står Vali. Då du varsnar henne, synes hyddan för\ndin blick stråla av guld och juveler och Persiens rosor tyckas dig\ndofta därinne. Har du sett snön på bergets topp, som rodnar för den\nförsta solstrålen! den är ej så ren som hennes panna. Har du sett den\nfylligaste ros! den är dock tarvlig emot hennes kind. Har du sett\nblixten halvdold av molnets slöja! Den är matt mot elden, som döljes\nav de djupa svarta fransarna som skugga Valis öga.\n\n\"Vali, min blomma, min älskade, låt ej störa dig av dessa vilda ljud.\nSe hur inbjudande din bädd kallar dig. Jag har skakat upp kuddarna.\nEller kanske vill min duva äta en smula! Se här, du borde visst ha\ndet finaste och raraste som i landet finnes, men i dag har jag ej\nbättre att ge dig. Smaka ändå litet. Vänta, vänta mitt fina lamm! Ja,\nja, bara du väl kommit i en förnäm och rik paschas harem, det blir\nandra dagar. Vem vet, kanske köper dig själve Padischah!\"\n\n\"Min mor, icke kan jag sova. Icke orkar jag äta. Vad klingar därute!\"\n\n\"Å, du mitt gyllne äpple. Det är männen som låtsa krig. Sådant rör\nicke kvinnorna. Bry dig icke därom. Mitt silvermoln, min gyllne\nfullmåne, ät dock denna sköna frukt. Lägg dig ned. Se jag skall\nberätta för dig. Inom några solvarv kommer mannen som skall föra dig\ntill din härlighet. Du får ej vara blek och mager, när du skall göra\ndin lycka. Nå barn, se ej ut som om du ville gråta. Varför skulle\ndu sörja ditt fattiga hem? Du som far till idel dans och fröjd och\njuveler och glans.\"\n\nVali lade smekande sin arm om den gamlas hals och sade: \"Moder, säg\nmig, är då allt detta en så stor lycka?\"\n\nDen gamla släppte av förvåning fatet som hon höll i handen. \"Vali,\nmitt hjärta, må Allah bevara dig, vad skulle då vara lycka! Se, se,\ndin gamla fattiga mor som trälar, din far som måste arbeta, din bror\nsom går ut i kriget och kanske dödas där -- och du, du behöver redan\nhär i vårt fattiga hem intet annat göra än sova och göra dig goda\ndagar. Nå se, sitter icke gördeln om ditt liv, smärt och smidigt,\natt man kan omfatta det med handen? Är du ej fin och mjuk som det\nspänstigaste dun? Är du ej skön som fullmånen, ack du mitt barn,\nmitt öga! Hur skulle du väl tveka att icke bliva lycklig! Skall väl\nen mindre rik man kunna köpa dig? Nej, en drottning skall du bliva i\ndet harem dit du kommer. Tror du din fattiga gamla moder skulle bära\nden sorgen att mista dig, sin ögonsten, för de penningars skull som\nför dig skall betalas, nej aldrig om icke det vore för den lycka som\nväntar dig. Min själ nedtynges dock av att du måste resa så sent på\nhösten.\"\n\n\"Moder, minns du den unge fången som hade blivit tagen i strid och\nsedan utväxlades ur fångenskapen. Han var hemma i ett land som jag\naldrig hört omtalas, långt, långt härifrån; där det större delen\nav året är vinter och endast en kort tid grön mark. Där folket är\nså fattigt att det stundom äter trädens bark och där man är glad\natt inne i kammarn få en liten stjälk att trivas av växter som här\nblomstra i varje skreva. Och ändå tycktes han förakta ett liv sådant\ndu omtalar.\"\n\n\"Ack, du oförståndiga barn! En otrogen, en son av en hund! Och jag\nförbjöd dig ej att sitta om aftnarna vid brunnen och höra honom tala\noch berätta för barnen. Ja, hindrade dig ej ens när han lärde dig\nskriva på papper. Och det är nu tre år sedan och du är nu fjorton\når gammal och fullvuxna människan och borde förstå att ej tänka på\nen otrogens ord. Lägg dig nu bara ned och sov. En ung flicka skall\naldrig tänka på annat än att vara vacker.\"\n\nStormen far vinande över Svarta havets våg. Det sjudande vattnet\nreser sig till berg, topparna piskas sönder till yrande skum. Som en\nspån kastas den lilla värnlösa farkost som kämpar mot havets raseri.\nFinns då intet människoliv ombord? Vilken last är så värdelös att den\nvågas på Svarta havets bölja, då vinterstormarna rasa och töcknen\ndraga över sjön. Fartyget är lastat med rosor.\n\nSköna rosor. Tjuguåtta av Georgiens och Tscherkessiens skönaste\nrosor. Purpurrosor nyss, men nu liknande den vita rosen från\nDamaskus, som synes äga kvar blott ett återsken av morgonrodnaden,\ndröjande mellan bladen.\n\nMen mannen, rosornas ägare, han är icke blek som livet, han är blek\nsom döden. Mellan de sammanpressade läpparna framtränger en ed; det\när hans egendom som hotas av undergång.\n\nEnsam på det vida havet strider den lilla kaiken med stormen. Ingen\nseglare vågar sig denna årstid ut. Men just därför är det lilla\nfartyget ute på färd, ty nu ligga även de ryska kryssarna i hamn,\nvilka eljes jaga varje köl som, lastad med människovaror, hastar\növer vågen. Därför måste de sköna rosorna utsättas för Svarta havets\nvinterstormar -- om många förgås betalas de övriga desto bättre. Vad\nmer om de alla måste lida av resan, de som överleva vinna ju ett liv\ni glans; det liv man från barndomen lärt dem anse för en kvinnas\nhögsta lycka.\n\nMen se, vid horisonten dyker ett segel upp. Det skymmes åter av\nvågorna, det dyker åter upp, det synes klarare ehuru ännu omsvept av\nvintertöcknet. Det närmar sig, det flyger på stormens vingar, det\nnalkas alltmer. Kaiken utbreder alla sina segel, vattnet brusar kring\nbogen. Våg på våg slår över däcket. Den avlägsna kryssarn kämpar\nlik en sjöfågel mot vågen. Vinden griper våldsamt i seglen, framåt,\nframåt i vilt kapplopp. Allt närmare kaiken nalkas förföljarn.\nRedan urskiljas färgerna på flaggan som svajar i dess topp, redan\nsynas kanonmynningarna vid dess bog. I vilt raseri stormar Ibrahim,\nrenegaten, de unga rosornas ägare. Han utöser okvädinsord över\nskepparn och matroserna, han hädar och förbannar.\n\nMen närmare, allt närmare synes förföljarn.\n\nEtt ögonblick står Ibrahim stilla, tyst med natt i blicken. Hastigt\nspringer han upp. \"Djävul, du skall åtminstone ej vinna på min\nundergång.\" Han går ned i rummet där de unga tärnorna bävande slutit\nsig tillsamman utan att rätt veta vad som föregår.\n\n\"Sköna tärnor, vart vi resa, det veten I alla. I veten vad som väntar\neder i Stambul. Han I hört sagorna ur tusen och en natt, haven I hört\ndet härliga liv omtalas den sköna för i en mäktig mans harem? Ett\nliv som är en vävnad av nöjen, av dans, av smycken och juveler. Vill\nhärskarinnan sova, hennes slavinnor fläkta svalka över hennes kind.\nVill hon glädjas: de härligaste danser uppföras på hennes vink. Vill\nhon prydas, hon säger blott ett ord och smycken, pärlor och juveler\nhopas kring henne, och Indiens utsöktaste dofter stå henne till\ntjänst. I badet bland unga sköna tärnor leker hon bort dagen. Mellan\ndoftande rosenhäckar, omgiven av springbrunnarnas strålar, njuter\nden hulda aftonens behag, och gömda sångerskors härliga toner tävla\nmed näktergalarnas melodier att nedkalla ljuv slummer över hourin i\ndenna paradisets lustgård, där hon vilar på svällande gräsdivaner\nvid den sakta sorlande bassinen. Intet arbete besudlar hennes mjälla\nfingrars hennafärgade spetsar; endast silke, guld och pärlor bjuda\nsig för henne, om hon någon gång skulle vilja virka en prydnad eller\nen blomma. Med skönhetens allmakt härskar hon över sin omgivning och\nden stolte pascha, som hon säges tillhöra, är hennes förste slav. Se\ntill sådan härlighet har jag velat föra eder, veten I detta?\"\n\nPå mången kind uppflammade en hastig rodnad, de svarta ögonen\nstrålade bakom silkesfransarna. De flestas blickar utvisade, att man\nför österlandets dotter målat en bländande bild av kvinnans liv i det\npräktiga Stambul. Endast Vali slog ned ögat och drog en djup suck.\n\n\"Välan\", fortfor Ibrahim, \"arma tärnor, ljuva blommor från de vilda\nbergen, vilka jag velat omflytta i härliga trädgårdar, följen mig\".\n\nUppå däcket hastade Ibrahim, följd av tärnornas hela skara. \"Där se!\nVeten I vad detta fartyg är, se hur det redan nalkas nära. Det är en\nrysk krigsbrigg, som kommer för att rycka er undan mina händer, att\nrycka er från all den lycka som väntade eder. Ni kunde misstro mig,\nmen I haven hört edra fäder, edra mödrar, edra bröder säga detsamma.\nI veten att moskoviternas kryssare passa på för att uppsnappa de\ntärnor som föras till Stambuls härlighet. Ha, se, de komma allt\nnärmare. Innan kort skola dessa hundsöner gripa eder med sina oheliga\nhänder, de skola avslita edra slöjor. De skola föra eder till sitt\nland, och i stället för att bli härskarinnor hos mäktiga paschor,\nskolen I lämnas till slavinnor åt svarta, orena kosacker. I stället\nför dans och musik skolen I drivas till tungt arbete, med piskslag\ntill nöje och trasor till prydnad. Ha, viljen I lämna eder i våld åt\nvilda horder. Edra mödrar skola förbanna sina grå hår.\"\n\nSkälvande av ångest slöto sig de unga tillsamman, lika blommorna i\nhortensians kronor.\n\nNu ljöd från briggen ett skott, kulan ven och ned störtade kaikens\nsegel från splittrad mast.\n\nEn storm av eder ljöd från Ibrahims läppar. \"Välan, Tscherkessiens\noch Georgiens tärnor, tappra, fria krigares systrar och döttrar, --\nviljen I bliva kosackernas slavinnor eller viljen I hellre dö.\"\n\nBävande, med bleka läppar, viskade de unga: \"Hellre dö!\"\n\nOch främst i spetsen för flickorna steg Vali. Hon lyfte upp sin slöja\noch blickade mot himlen, men ingen stjärna syntes där att besvara\nhennes blick.\n\n\"Fri är Vali, fria äro vi alla, blott vi vilja. Låtom oss följas åt i\ndöden.\" Vali vände sitt anlete mot öster.\n\nÄnnu en kula från briggen slog ned i kaikens tackling, den lade sig\nned på sidan. Vad skymtar mot vattnet? Var det stöten av fartyget som\nuppdrev mjällvitt skum, var det vågen som brusade över däcket? Lätta\ndräkter fladdra, en tätt sluten krans av rosor gungar ett ögonblick\npå vågorna. Ett rop, ett enda, ett skri av bävan ljuder, och vågorna\nsluta Kaukasiens och Georgiens skönaste tärnor.\n\nEtt häftigt larm uppstår på briggen. En julle sättes ut och bemannas\ni ett ögonblick. En ung officer och tvenne man i jullen vilja kämpa\nmot storm och våg. Jullen välter upp och ned. Matroserna fatta tag i\ndess kant. Officeren simmar ännu några tag, en flik av en vit dräkt\nsynes nära honom på vattnet. Han lyckas gripa den. Han strider mot\nden brusande vågen och når slutligen jullen, vars kant även han med\nena handen lyckas omfatta; den andra handen griper hårt fast det vita\ntyget. Krafterna börja svika, snart skall han ej mera förmå fasthålla\nsig vid båtkanten. Men räddarna äro nära. Från briggen har en större\nbåt hunnit utsättas, och innan kort äro alla där ombord, jullens tre\nmän och en avsvimmad flicka.\n\nVakna Vali, du skulle ej sova om du visste vem som bemödar sig att\nåterkalla dig till livet. Minns ej Vali sin barndomsvän, den fångne\nynglingen från fjärran land? Han har redan igenkänt den han frälst ur\ndjupets grav, och snart hälsar även hennes öga sin räddare.\n\nStormen lugnar, töcknen skingras. Solen lyser åter. Några dagar\nkryssar briggen ännu på havet. Äntligen skall den återgå till hamn,\nmen åter resa sig storm och våg, åter tätna töcknen kring skeppet,\nåter visar det ogästvänliga havet sin vildhet, och som ett redlöst\nvrak kastas slutligen briggen mot turkiska kusten och sönderslås i\nspillror.\n\nFolk samlas på stranden, de lösa Ibrahim och sina fångna landsmän,\nsom legat bundna i skeppsrummet, och uppretade av dem misshandla de\nskeppets folk. I Ibrahims våld återlämnas hans egendom, hans slavinna.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDörrarna stå öppna till slavbasarens rum. Utan slöjor sitta\nkvinnorna, ty köparna gå från rum till rum och bese de utbjudna\nvarorna. Ser du dessa abessinska kvinnor, stolta, sköna, behagfulla.\nSorgligt men milt se de på de kringvandrande köparna. De gråta icke,\nde tala icke, blott blicken talar om sorg.\n\nOch dessa kvinnor, svarta som ebenholts, med bländande vita tänder.\nRaska arbeterskor, om än mindre sköna än de vita kvinnorna. De äro\nock mindre dyrköpta.\n\nDenna stolta, svartögda kvinna med sitt barn, som hon med förtvivlan\ni blicken sluter till sitt bröst, skall hon säljas? Hon tror så,\nhennes man har hitsänt henne till straff. Han befallde henne i går\natt knäböjande räcka honom pipan och hon lydde endast motvilligt. Hon\nskall därför lära sig ödmjukhet. Vill än någon köpa henne, så säljes\nhon icke. Hennes make är god, han vill ej förskjuta henne; han vet\natt hon dock i grunden är foglig och lydig och älskar honom mer än\nsitt liv.\n\nNu inträder en ståtlig man. Hans päls utvisar hög rang. Säljarna buga\nvördnadsfullt för honom och visa sina skönaste varor; men den nye\nköparn skakar blott på huvudet, i det han blickar in i det ena rummet\nefter det andra. Säljarna omgiva honom vördnadsfullt. De rosa sina\nvaror, de öppna andra dörrar som förut varit halvt tillslutna. Där\nsynes i varje rum blott en enda flicka, vaktad av en gammal slavinna.\n\nEn båt med sköna kvinnor från Gurien hade lyckats smyga sig oupptäckt\nfram över havet. Det är dessa sköna tärnor som sålunda visas. De äro\nprydda med lysande dräkter, pärlor och smycken. Stolta, likgiltiga se\nde flesta bort från den uppmärksamme köparn. Nej, ännu är han icke\nnöjd. Skönare för Padischas harem!\n\nNu tränger sig en ny säljare fram. \"Herre, vill du behaga att kasta\nen blick på den härliga som din tjänare har att sälja, så skall du ej\nlängre finna dig missnöjd.\" Han öppnar en dörr och visar triumferande\nden sköna.\n\nVali, varför tyder din blick smärta, varför darrar en tår i de långa\nögonhåren, ser du ej hur hänförd den inkomne stirrar på dig.\n\n\"30,000 piaster, herre, icke en para mindre. Hon kostar mig vida mer.\nJag förlorade många, denna enda återstår, den skönaste av dem alla!\"\n\n\"De äro dina\", svarade köparn. \"Herre, kostar hon er mycket pengar,\nså skall ni ock äga den skönaste kvinna inom Stambuls murar.\"\n\n\"Allah, allah, en sådan kvinna är icke för en ringa man. Nej, jag\nbehöver en stege att kliva upp till nådens solsken. Hon skall bliva\nmin gåva till Padischah, den segerrike Schehinschah, den lysande\nsultaners sultan. Måtte hans skugga aldrig bliva mindre.\"\n\n       *       *       *       *       *\n\nPå sin divan sitter Murad Pascha njutande sin kef. Från chibouquen\nstiga lätta rökmoln av den finaste doftande tobak. Ett behagligt lugn\nvilar över hela hans varelse. Det synes att han drömmer, ehuru han\nicke sover.\n\nEn slav inträder. \"Herre, din slav, franken som du lovat förunna\nlyckan av att få nedfalla inför ditt anlete, beder om din nåd.\"\n\nMed någon motvilja såg Murad sig störd i sin kef, men stod upp och\nmötte främlingen med ett vänligt: \"Måtte tiden vara lycklig\", i det\nhan lade handen med dess uppåt pekande tumme på sitt bröst.\n\nSedan främlingen hälsat och emottagit en pipa, vars ambra-munstycke\nglänste av juveler, blivit bestänkt med rosenvatten och fått en\nguldbroderad handduk utbredd på sina knän samt börjat dricka en kopp\nväl omskvalpat kaffe som bjudits honom, började Murad samtalet, sedan\nman först växlat några artigheter.\n\n\"Jag var i går gäst hos er ambassdör och såg hur ni själva gjorde\neder besvär att dansa i stället för att låta edra kvinnor dansa för\neder. Underbart! Underbart! Så många obeslöjade kvinnor, så mycken\nfägring! Allah, allah, det är för mycket för en rätttrogen att åse.\nVilka ismänniskor I måtten vara, som tillåten edra kvinnor så visa\nsig för allas ögon. Jag talade med några av dem. Avundsvärda ären I i\nsanning. De äro sköna som houris och visa som mollas! Sådana kvinnor\nvore angenäma att äga. Hur tråkiga äro icke våra kvinnor däremot!\nSköna som fullmånen, kinder som rosor, ögon som eld; men själlösa,\ndumma som bildstoder. Allah, allah, man ledsnar vid dessa enfaldiga\nvarelser.\"\n\n\"Kan ni väl begära att de skola vara annorlunda\", sade främlingen,\ni det han ställde bort sin kaffekopp på det lilla med ädla stenar\nsirade tefatet. \"Från släkte till släkte hemfallna åt slaveriet, utan\nundervisning, vad kan ni väl vänta av dem? Ni kanske knappt låter\nedra fruntimmer lära sig läsa och skriva!\"\n\n\"Läsa och skriva! Bosch! Vad skulle de därmed. Intet annat än ställa\ntill intriger. Läsa och skriva kärleksbrev. Nej, vid profeten,\nkunskaper angå ej fruntimmer. Vara vacker och pryda sig för att\nbehaga sin herre, det är vad hon behöver förstå. Och vad talen I\nom slaveri? Idel skräp. Göra de väl annat än äta och sova, kläda\nsig granna och besöka baden. Mannen måste sträva och arbeta för att\ntillfredsställa deras nycker. Han är den som är slav och icke de.\nListiga äro de som ormar!\"\n\n\"List är slavens vapen, ni tvingar edra kvinnor att bruka det. De\ntillgripa list emedan dem nekas frihet och rätt.\"\n\nPaschans läkare anmäldes, och nu inträdde den ännu unge Hekim\nMuhammed efendi. Den förtrogne inträdde ödmjukt, men paschan vinkade\nhonom genast närmare och sade: \"Muhammed efendi, hör hur franken\ntalar! Sådant har jag ock förut hört av nasarenerna. Deras kvinnor\nkunna kanske vara förståndiga, ja man säger till och med dygdiga.\nOlika äro österlandets flickor. Gud är Gud och Mahomet är hans\nprofet. Gott är allt såsom det är.\" Nu vände han sig åter till den\nfrämmande och frågade: \"Har ni icke hört talas om den nya fermanen\nemot kvinnornas tilltagande självsvåld? Behövlig i sanning! Ser man\ndem icke dra ned sin jasmak så att halva kinden synes? Är ej den\nferedsche, vari de insvepa sig, ofta av så smidigt tyg att man nästan\nkan gissa om personen är ung eller gammal? Gå de ej ofta med svarta\nkängor i stället för sina anständiga gula halvstövlar? Dessa och\nmånga andra dylika oskick äro nu sträng näpst underkastade.\"\n\nDen främmande skakade lätt på huvudet. \"Ni värderade ju dock våra\nkvinnors högre själsförmåga. Unna även edra någon frihet. Låt dem\nbliva edra hustrur i stället för edra slavinnor och ni skall se dem\nbli människor i stället för bilder som äga förmåga endast till list.\"\n\nDen unge Hekim steg upp, tog ett steg framåt och sade: \"Ack, visste\nni hur dumma våra kvinnor äro, ni skulle ej tala så. De skulle icke\ntåla frihet. De skulle bli dåliga, sedeslösa, otrogna. Nej, nej, ni\nmå besegra oss, göra oss till slavar, sönderslita oss, men kvinnorna\nfrigiva vi aldrig.\"\n\n\"Visserligen, visserligen, Gud är stor! Så är det. Annorlunda kan\ndet icke ske. Till deras herrar har Allah gjort oss\", sade paschan\nbifallande, i det han blåste röken ur pipan.\n\n\"Och dock kommer jag i dag enkom för att begära en kvinnas\nfrigivande. Ers excellens känner händelsen med det plundrade ryska\nfartyget och att er regering, på vår ambassadörs anfordran, befallde\nfolkets frigivande och egendomens återställande. En person har dock\nicke blivit frigiven, en ung tscherkessisk flicka. Man har påstått\natt hon tillhörde en av hans höghet sultanens undersåtar. Nåväl, vår\nminister önskade helst att ej vidare behöva besvära Höga Porten med\ndenna sak. Slavinnan säges vara köpt av ers excellens. Giv henne fri,\nköpesumman skall bliva eder återbetalad.\"\n\n\"Backalum, vi få väl se\", sade paschan betänksamt, blåsande röken ur\nsin pipa. Efter en kort tystnad tillade han: \"Gärna ville jag göra\neder till viljes, det är dock denna gången icke möjligt. Flickan är\nredan för flere dagar sedan sänd till hans höghet sultanens harem\noch emottagen av Kislar Agha och Kehaja Khadunna. Rätt ledsamt, rätt\nledsamt! Därifrån kan ni icke få henne.\" Den främmande spände en\nmisstrogen blick i paschan, som satt godmodigt rökande sin pipa och\nej ens tycktes märka sin gästs mörka min.\n\n\"Stackars gosse\", sade den främmande vid sig själv. \"Det sade jag\nhonom genast att det aldrig lyckas med att fatta en stor passion för\nen turkisk kvinna.\" Efter åtskilliga ömsesidiga artighetsbetygelser\ngick den främmande bort, och paschan vände sig genast därefter\ntill läkarn sägande: \"Otrogne hund! Kommer giaurn och begär en av\nparadisets houris; skapad blott för att förljuva en rättrogens liv.\"\n\n\"Herre, men du har ju ännu icke sänt bort henne?\" anmärkte Muhamed.\n\n\"Bosch, bosch! skulle jag giva pärlan sanning till ett orent djur! må\nhan storkna i lögnen. I morgon skall hon föras. Jag vill låta Fatme\nunderrätta henne därom, på det hon må vara beredd och pryda sig på\ndet bästa.\"\n\n\"Fröjdas icke Vali då hon hör att den stolta dagen nalkas? Tänker\nhon icke på den glädje hennes moder skulle känna, om hon visste att\nhennes dotter skall uppnå den högsta jordiska lycka hon för henne\nkunnat drömma? Nej, Vali sitter dyster, tyst som en marmorbild.\nOmkring den sorgsna rör sig den gamla negrinnan Fatme. Hon pratar\noch vill roa den bedrövade sköna. Åh, håh, herren över alla herrar,\ntrons ljus, världens behärskare; ja, du kan väl ha skäl att vara\nallvarsam och tänka på hur du skall rätt förstå att skicka dig i den\nstora ära som väntar dig. Men var glad, skön Vali. Ingen skönare\nblomma än du har ännu bestrålats av den lysande solen. Allah bevare\ndem, Kasseki Sultana, månen, och därtill alla stjärnorna i seraljen,\nde äro säkerligen alla strålande av fägring, Allah bevare mig ifrån\natt vilja skymfa dem, men jag har icke haft lyckan att se dem, och\ndin fägring ser jag med dessa mina båda gamla ögon. -- Åh håh, en\notrogen, en oren kafir skulle visst du vara ärnad för! Han trängde\nsig in till hans nåde paschan (Allah göre hans levnad lyckosam) och\nville köpa dig. Tvi sådan hund.\"\n\nHastigt blev Vali uppmärksam. \"Ville han köpa mig, säger du?\" frågade\nhon ivrigt.\n\n\"Ja barn, ja, sådan dåre! Han sade att det vore en frank från det\nstrandade skeppet som ville ha dig. Jo kan man tro! Jag hörde det\nalltihop berättas av slavarna därinne.\"\n\nValis anlete liknade en sjö som bestrålas av solen och återstrålar\nglans från varje våg, men hastigt skymmes solen av moln, och dystra\nmörka svalla sjöns böljor.\n\n\"Så ja, så där skall du stråla, nu är du skön! Ånej, barn, tag icke\ndet där sorgsna utseendet igen. I morgon när du föres till seraljen\nskall du ta den där vackra minen på dig.\"\n\n\"I morgon, i morgon redan?\"\n\n\"Ja, hans nåde paschan bad mig underrätta dig därom och bad mig pryda\ndig på det skönaste. Nå nå, ge dig nu då inte så förskräckligt. Lägg\ndig att sova att du må vara blomstrande i morgon.\"\n\nMen Valis öga sökte icke ny glans i sömnen, det läskades icke ens av\ntårar. Ångestfullt kastade sig den unga på divanen där hon skulle\nvila. \"_Han_ bad mig bedja; men ack, profeten själv har ju befallt,\nskulle hans lag väl brytas för en kvinnas skull, hon är ju skapad\nblott för mannens nöje, _hennes_ väl eller ve är ju ett intet! Min\nfader, min fader, kan du ej höra din dotters rop -- ack nej, min\nfader har ju sålt mig för penningar. Moder, du älskade ju din lilla\nflicka; ack nej, ack nej, inte heller hon ville befria mig om hon\nkunde det, hon skulle glädjas åt min lycka. Broder, du stolte, unge\nbroder, du krigare som kämpar för friheten, hjälp den arma Vali. Ack\nnej, nej. -- Du är en ädel krigare, Vali blott en stackars flicka.\nHon måste dö, ack, men får dock ej dö!\"\n\n\"Varför fick Vali fägring! Icke till glädje för sig själv genom det\nhon kunnat glädja den hon älskar. Dock fägringen är ju hennes, kan\nhon icke kasta bort den? Men ack -- _han_ skall icke bry sig om\nden fula. Hon skickas till basaren, hon säljes till slavinna åt en\nfattig man, hon får träla och släpa med tungt arbete. Dock -- vem vet\n-- _han_ söker henne ju; han skall icke _älska_ den fula Vali, men\nhan skall ha medlidande med henne, han skall kanske köpa henne till\nslavinna åt en skön kvinna, som han väljer till maka; han som ej vill\nha mer än en att älska. Vali skulle få tjäna henne, få pryda henne,\nfå göra hennes sinne glatt med sin vänliga, uppmärksamma tjänst, och\nhan skulle fägnas därav.\"\n\nDet var morgon, Fatme skulle ledsaga. Vali till badet.\n\n\"Fatme, minns du den där starka vätskan varmed du skurade\nmässingsbeslagen där borta och som brände sår på mitt finger, när en\ndroppe föll därpå, så att du sade jag för alltid skulle få ärr därav.\nKan du skaffa mig sådan?\"\n\n\"Vad skall Vali därmed?\" frågade Fatme förvånad.\n\n\"Jag förstår att göra huden fin genom att använda den i badet. Du\nhar prisat min hys sammetslikhet, nu vet du hemligheten att göra den\nsådan. Men du får ej för någon omtala detta.\"\n\n\"Herre, din sköna slavinna är svart\", sade slaven som inträdde till\nMurad pascha.\n\n\"Svart? -- vad pratar du, son av en hund?\"\n\n\"Hon har tvättat sig med den starka oljan varmed vi skura metall.\"\nHär tystnade slaven, men när han märkte sin herres vrede börja\njäsa så starkt att han räddes att genast erhålla bastonad för sitt\nbudskap, så tillade han: \"Men Hekim Muhammed efendi säger att det kan\ntvättas bort.\"\n\n\"Hund, vad ljuger du?\"\n\n\"Må jag förgås om jag ljuger. Hekimen mötte den gamla Fatme när hon\nkom med oljan och, vis som han är, gissade han att slavinnan hade\nnågot ont i sinnet och bytte den till en blott färgande olja, som väl\nsvider duktigt i skinnet, men som han kan tvätta bort med en annan\nvätska.\"\n\nPaschan satte sig åter ned på soffan, därifrån han i förskräckelsen\nstigit upp. \"Allah, allah! sådan ilsken stygga! Tror hon man\nbetalar 30,000 piaster för att hon skall få förstöra sin skönhet.\nSådan bedragerska! Vilja frånstjäla mig sin skönhet som jag så\ndyrt betalat. Bedraga mig på min egendom. Som jag säger: äro icke\nkvinnorna mer djur än människor? Hava de ringaste begrepp om rätt\noch orätt? Nej, djur äro de, värre än djur. Vid min herre sultanens\nskägg, man kan bli rasande för mindre. Men vad kan jag göra åt henne?\nLåter jag straffa henne, så gråter hon och skämmer sina ögons glans.\nDen otacksamma! Har jag ej låtit hämta henne kläder, så ståtliga att\nde skulle anstått själva sultana Validé. Har jag ej låtit ge henne\nbåde sylter och sockerbakelser? Men sådana äro de, jag känner dem,\nillistiga och otacksamma.\"\n\nTio år hava förflutit. Dagen ligger varm och klar över Stambul.\nGyllene Hornet strålar, luften fylles av dofter från tusende blommor.\nEn täckt slup ligger vid seraljens strand. Smärre båtar fara omkring\nför att jaga undan varje annan farkost. En del av seraljens damer\nskola flyttas till sommarslottet Kadiköi.\n\nFrån seraljens port ned till stranden stå svarta slavar och spänna\ntygstycken på ömse sidor om vägen för att ingen må få se ens en skymt\nav de beslöjade damer, som nu träda ut ur palatset, åtföljda av\nKislar Agha och en mängd svarta slavar. De flesta fruntimmerna prata\nlivligt. Det är en stor tilldragelse att för några veckor förflyttas\ntill ett annat palats. Detta livar dem.\n\nNyfiket titta damerna omkring sig men kunna ej se annat än himlen och\nde skymmande tygväggarna. Några personer hava närmat sig, de jagas\nbort. En frank med ett fruntimmer vid armen nalkas helt nära. En vind\nlyfter en flik av tygväggen, häftigt skriker Kislar Agha åt slavarna\natt bättre ge akt. Ett litet buller uppstår, en av damerna ger ett\nkvävt rop. Franken och hans dam draga sig tillbaka.\n\nNågra dagar senare lämnade en gammal kvinna i ryska ministerhotellet\nett brev jämte en växt i en blomstervas. Därifrån tillställdes det\nsin ägare, en resande. Brevet lydde:\n\n    Valis forne vän och räddare, frid vare med dig!\n\n    Jag såg dig för få dagar sedan, du kunde icke känna igen mig. Du\n    är densamme som du var; din maka, hell och säll vare hon, lik\n    morgonrodnan stod hon vid solens sida. Vali är gammal, ögats\n    glans är slocknad, kindens rosor äro fallna bort.\n\n    Vali har känt glädje: hon ägde en dotter. Fyra månvarv gammal\n    trolovades hon åt Mustafa pascha, den gamle blodätarn. Fem\n    månvarv gammal vissnade den späda knoppen. Modern prisade\n    Allahs nåd.\n\n    Vali ägde en fågel i bur: den sjöng och tröstade hennes hjärta.\n    Men hon förstod tvång och fängelse! Hon lät föra sin vän till\n    en lund vid Bosporens strand.\n\n    När den sålda flickan fördes från sitt hem, såg hon ett frö falla\n    från den gräsbunt vid vilken hennes broders häst stod betande. Hon\n    plockade upp fröet och gömde det vid sin barm. Fröet har vuxit upp\n    till ett litet träd i Valis kammare. Men det tvinar, det längtar\n    till bergens fria värld. Valis forne vän, för trädet till sitt\n    hemlands luft, sätt det i sitt hemlands jord. Gör detta för Valis\n    skull, hon har intet mer att önska.\n\n    Du lärde Vali att hon ej har lov att taga sitt liv: hon lever.\n    Du bad henne bedja: hon ber.\n\n    Frid vare med dig, med henne som gläder ditt hjärta och med dina\n    barn. Frihet och livets fullhet vare eder.\n\n\n\n\nHILDRED.\n\n\n\"Sångernas Clenmor sjung, låt tonerna ljuda från harpans strängar.\nSjung en sång om mannabragd, om krigets blodiga rusande lek. Låt\ntonerna skälla som svärdsklang mot sköldar; men sjung ock skönhetens\npris, låt sången smälta som det milda ekot om kvällen när lugnet\nvilar över Loch Lomonds vatten; då själva gnyet av korsade vapen\nåterstudsar från Ben Lomonds klippa milt och smekande som vågsvallets\nröst.\"\n\nVilligt grep Clenmor harpans strängar vid hövdingens ord, och tonerna\nbrusade fram likt bergforsens vatten. Men hastigt höjde sig en man\nfrån sin plats nära hövdingen, där han suttit högt ovan vasallerna,\nän högre från tjänarna vid bordets nedre rand. Det var Dougal,\nHildreds fosterfader, mannen med den dubbla synen. Fram steg han till\nsångarn, ryckte ur slidan sin dolk och for med den över strängarna,\nsom klagande med ett skarpt ljud föllo tvärs avskurna från varandra.\nLik blixten ur nattens moln flög blicken ur hövdingens öga. \"Dougal,\ntidigare bragd nöts ut, räcker ej för alltid till sköld för stundens\ndåd -- ögonblickets svärd avskär lätt framtids blick. Gå!\"\n\nHögt reste Dougal sitt gråa huvud och sade: \"Aldrig skall Eakins\ndotter höra sång, som prisar skönheten hos den som en dag skall sitta\nefter henne vid Corallins sida, på den plats som tillhör hövdingens\nmaka. Må Corallins svärd drabba den gamle Dougal, han vet att dö!\"\n\nHan kvarstod ett ögonblick och lämnade sedan långsamt salen.\n\nBlek och stel som en bildstod satt den stolta Hildred, Corallins\nmaka, endast de nattsvarta ögonen lågade.\n\nMen hövdingen själv satte sig åter ned, fattade en silverpokal\nbräddad med vin och tömde den häftigt i ett drag, fyllde den åter\noch räckte den till sångarn sägande: \"Drick, Clenmor, drick, låt\nvinet elda sångens eld; göm bägarn, låt dess silver trösta strängens\nsilver.\"\n\nSångarns mulna blick klarnade, men ingen sång över värdens\nfrikostighet kunde nu höjas enligt sångarsed, ty brustna lågo harpans\nsträngar. Och nu reste sig Corallin och sade: \"Upp, pilar och bågar!\nSkyndom! Ett ypperligt jakthorn för den som genomskjuter skölden där\npå pelarn.\"\n\nUpp rusade männen alla och grepo till sina vapen. Skrämd av blicken\nur Corallins öga hade den unga Edith dragit sig tätt intill Hildred,\nliksom sökande skydd. Den sachsiska flickan fattade ej ännu rätt\nhöglandets mål. Hon hade blott sett, men ej förstått vad som\nföregått. Nu blickade hon upp mot Hildred och såg hennes stela blick\nfäst på sig, och hemsk i sitt sinne, utan att rätt veta varför,\ndrog hon sig åter längre ifrån henne och bjöd till att fästa sin\nuppmärksamhet vid männens vapenlekar.\n\nÄnnu länge satt Hildred blek, bildstodlik, men äntligen sade hon\ndovt: \"Å, jag visste det länge, jag kände att så var, dock ville jag\nej tro rösten i mitt inre. Men framtiden går dock igen i siarns ord.\nHans öga ser ännu fosterdottern i högsätet vid Corallins sida; men\nden inre synen ser där redan sachsarnas flicka. Å -- jag vill finna\nbot.\"\n\nBen Lomonds topp strålar ännu i ljus, i dalen är natt. Över Loch\nLomonds yta far susande storm och kastar skummande vågor mot öde\nklippa som brant höjer sig ur vattnet. Nej, icke öde, i klippstalpet\nbor Norna den gamla, vattnets och eldens och luftens mäktiga\nkuvarinna.\n\nEn ensam liten båt kämpar mot sjöns vredgade vågor. Vem är den djärva\nsom trotsar storm och natt. Hövdingens maka, är det väl hon som med\nhåret fladdrande för vinden och dräkten sliten av ilen kämpar mot\nstormen och regnet som nu börjar strömma ned!\n\n\"Norna, låt upp, låt upp för Hildred, hövdingens maka.\"\n\nDörren av obarkade furustammar sköts undan och ut trädde Norna i\nhålans yttre välvning. Det sprakande blosset i hennes hand brann\nklart och kastade gnistor vida omkring i mörkret som nu föll likt en\nmantel kring nejden. Endast svagt avtecknade sig numera den brända\nfuran på Ben Lomonds topp mot den molnhöljda himmeln. Men av blosset\nupplystes klart Nornas gestalt där hon stod högrest och med en vink\nav sin hand hälsade sin stamhövdings maka och bjöd henne inträda.\n\nHildred inträdde, vattnet strömmade från hennes hår och från hennes\ndräkt, hon märkte det ej.\n\n\"Norna du är mäktig, din hövdings maka anropar dig om bistånd.\"\n\nNorna log ett underligt vilt löje. \"Älskade Corallins maka regnet\noch stormen, efter hon icke befallde dem vara stilla när hon ville\nfärdas.\"\n\n\"Storm, regn, lappri! Norna, besvärj stormen i ett människobröst, det\när mera.\"\n\n\"Stolt är Hildred. Mäktar hon icke besvärja stormen på en så liten\nsjö som blodet i ett människohjärta? Vad begär Hildred av Norna?\"\n\n\"Norna, hör mig. En av stammens barn, en anförvant till Corallin,\ngifte sig med en låglandets son, en sachsare, och flyttade med honom\ntill hans hem, där hon även födde ett barn. Fader och moder dogo ej\nlängesedan och Corallin tog vård om den värnlösa flickan, i vars\nådror stammens blod rinner. Han tog henne till sitt hus, och hon har\nvistats där sedan. Låglandsflickans gyllne lockar, hennes smil och\nhennes månskensögon hava förtrollat Corallin. Sachsarnas veka flicka,\nsom endast förstår att i kammarn leka med nålen, har förhäxat den\nstarke. Norna är mäktig, du råder över naturens krafter. Häv denna\nförtrollning som binder Corallin, jaga bort sachsarnas flicka.\"\n\n\"Har Hildred läst i sin makes själ?\"\n\n\"Länge har jag fruktat den lismande, veka flickans smil, i dag är jag\nsäker. Dougal, med den dubbla synen, har sett henne som Corallins\nmaka.\"\n\n\"Är Hildred icke dödlig?\"\n\n\"Ja, jag är dödlig, ja, och efter mig skall kanske en annan bliva\nCorallins maka. En annan skall äga hans hjärta, en annan skall vara\nhans barns mor. Han skall glömma Hildred; och en annan skall dela\nhans ära och sitta vid hans sida. Å, och min Eakin, min späde, han\nskall ingen moder äga, och en styvmoders öga skall avundsamt se\nCorallins förstfödde. Dock, vare det än så, blott icke denna Edith,\ndenna sachsarnas docka, detta svaga strå som brytes vid blotta ljudet\nav svärdens klang. Höglandshövdingens maka skall icke vara svag, hon\nskall tåla höra vapnens gny och icke bäva att se blod. Solen får\nej finna henne i säng, vårdarinnan av det stora huset, hundrades\nmatutdelerska. Sachsarnas flicka vilar förvekligad på sina dynor och\ntjänarinnorna förstöra det rika förråd jag sammanlagt. Blev någonsin\ntartanet slut i Hildreds kamrar, om än femtio av männen behövde\ndräkter? Sachsarnas flicka har lärt sig läsa i bok i stället för att\nspinna, att skriva med penna i stället för att väva. Norna, lär mig\nhäva den förtrollning som fängslar Corallin.\"\n\n\"I morgon skall Norna komma till hövdingens gård.\"\n\nNorna kastade tillsamman några bränder som glödde i ett hörn av hålan\noch påkastade nytt ris som uppflammade. Röken virvlade upp mot hålans\nvärvning och försvann genom osynliga rämnor.\n\n\"Elden är varm i Nornas håla som i hövdingens sal. Gå icke än, hör\nstormen, hör regnet. Norna fruktar dem icke, hon bor i regnet, hon\nbäres av stormen; men dessa makter ödmjuka sig icke inför jordens\nväldige. Gå icke än, kinden är blek, handen darrar.\"\n\n\"I morgon\", sade Hildred utan att svara på Nornas inbjudning att\ndröja.\n\n\"I morgon, om än vind och våg och sky lägga sig däremot.\"\n\nOch Norna kom; men i feber och yrsel låg Hildred. Hon talade: \"Norna,\njag skall dö, det ropade stormen till mig, det susade regnet för mig,\ndå det trängde tvärt igenom min kropp och lade is i mitt blod, det\ndånade vågen mot båtens kant. Jag skall dö, men hon måste följa mig,\nhon måste ock dö. Giv mig dolken där, fort. Hon måste dö.\"\n\nBrådskande grep Hildred dolken, men slängde den långt ifrån sig.\n\"Nej, dock icke dö. Hon är så späd. Icke vill jag förtrampa den\nsvaga. Hon må leva, blott hon icke griper efter vad som är mitt, mitt\nin i evigheten. Må hon lösa den förtrollning vari hon snärjer honom.\"\n\nTyst låg Hildred en stund, men talade åter med låg dämpad röst:\n\"Norna, jag skall dö, men jag kan det icke, om jag icke vet, att\ndenna sachsiska flicka aldrig blir Corallins maka, aldrig mitt barns\nmor.\" Upp reste sig den bleka, stirrande gestalten av Hildred och\nsade dovt: \"Blir Edith Corallins maka, så måste jag hämnas. Det\nbrinner i min själ, det är hatets låga, den kan ej slockna! Vid din\nmakt, Norna, vid alla de krafter som regera elden och vattnet besvär\njag dig, giv mig medel att hämnas.\"\n\nNorna bävade samman, liksom kuvad av besvärjelsen. Hon svarade med\nvåldsam ansträngning: \"Å, jag måste lyda, den döende behärskar mig;\nicke mänska mera, icke ande än!\"\n\n\"Skynda, Norna, snart är det för sent. Vad kan den dödas hat som\nlever ännu i graven?\"\n\nUpp reste sig Norna, blek som en död. Hennes ögon stirrade, hennes\nhår syntes resa sig och med utsträckt hand stod hon talande liksom i\nbävan, liksom hon varit tvungen att uttala orden: \"Tre gånger efter\ndet Edith blivit Corallins maka är hon i ditt våld, ett ögonblick\nvarje gång. En gång varje vår, när dagen gryr just som månen nått\nsitt fylle, sedan dag och natt jämnats om våren. Lyckas du detta\nögonblick finna henne sovande, då äger du makt över henne. Men andens\nlagar brytas ej strafflöst, är ej värvet utfört då, så finnes icke\nmera någon räddning ur det otillfredsställda hatets förtärande eld.\nHildred, Hildred, välj kärlek, välj icke hat! Det förtär, det bränner\nför evigt! Låt hatet slockna i kärlek.\"\n\nKlagoskrän ljuda över Loch Lomonds vatten. Gråt och skri återskalla\nfrån Ben Lomonds klyftor. Varför gråta stammens gamla kvinnor,\nvarför ljuda klagoskrän? Corallins stolta maka är död, ännu en gång\nskall hon hedras förrän hennes lik gömmes i mullen. Dödsvaka hålles,\ngråterskorna höja dödsklagan.\n\nLänge sjunga barderna en sång om Hildred den stolta och Edith den\nfagra. Och Höglandets flickor sjunga sången om hur kärlek dock är\nstarkare än hat.\n\nBarderna sjunga och Höglandets tärnor de sjunga, att Hildred den\nstolta icke fann ro i sin grav, hatet drev henne att irra som höstens\nsky för vinden.\n\n\"Det första året\", så sjunga de, \"då första gången månen fyllde\nsig, när gryningens första stråle skimrade vid himlaranden; då fann\nHildreds irrande ande Edith arbetande i spetsen för flitiga tärnor\noch i fördubblat hat hastade hon bort att irra ännu ett år.\"\n\n\"Det andra året\", så sjunga de, \"vid samma stund, fann Hildred\nCorallins unga maka i bön vid den sovande makens bädd och i\nfördubblad vrede måste hon åter hasta bort att irra omkring.\"\n\n\"Och det tredje årets stund kom\", så sjunga de ännu, \"och vild i\nstormvirveln kom Hildreds irrande ande för att fatta den nu slumrande\nEdith. Men på den unga styvmoderns arm, med det lockiga huvudet lutat\nmot hennes bröst, slumrar den späde gossen, Hildreds son. Den första\nstund den feberglödande gossen fått ro, den första stund Ediths ögon\nslutit sig av trötthet sedan de många dagar och nätter vakat över det\nklagande barnet i hennes famn.\"\n\n\"Allt stillare blev stormen\", så sjunga barderna, så sjunga\nflickorna, \"allt mera ljusnar skyn, östern smyckar sig med glödande\nrosor, solens öga strålar över världen, och glad slår den unga Edith\nupp sitt öga, ty så ljuvligt stilla slumrar den lille på hennes arm\".\n\n\"Och icke mera\", så sjunges med glada toner, \"icke mera irrar\nHildreds ande omkring; ty hat lever över graven, men kärlek är\nstarkare än hat, och Hildreds hat har slocknat i kärlek\".\n\n\n\n\nBITTRAST\n\n\n    Väl vet jag ett ve för ett hjärta,\n    väl känner jag tvenne också:\n    men jag vet dock en djupare smärta,\n    mer kvalfull än dessa två.\n\n    Ja, svek den du älskar, visst brände\n    ett kval i ditt hjärta också,\n    och låg död han på båren, visst kände\n    du kvalens bitterhet då.\n\n    Dock vet jag en smärta, som vida\n    går över de sorgliga två.\n    Att se honom täras och lida,\n    det kvalet är bittrast ändå.\n\n\n\n\nDEN FÄNGSLADE BARDENS MAKA SJUNGER\n\n\n    Fick fordom jag vara i blomstrande vår\n    din unga, din lyckliga brud,\n    hur skulle jag nu när stormen slår,\n    ej stå trofast hos dig inför Gud!\n\n    Ej kunde jag dela din ära och glans,\n    där din bana gick högt över min,\n    men i fängelsets cell, här rum för mig fanns,\n    sen dig lidandet korat till sin.\n\n    Och icke din ära, din glans och ditt namn\n    det var som hit lockade mig:\n    men mig fängelset syntes min käraste hamn,\n    sen där man fängslade dig.\n\n    Går än genom sekler i jubel ditt namn,\n    nu trycker dock bojan ditt bröst.\n    Men kanske ges ro i en älskande famn\n    eller lugnar en smekande röst.\n\n    Och levde jag en gång i kärlek och vår\n    den strålande dagen med dig,\n    så lyser nog än, fast mörker här rår,\n    ett stilla ljus dock för mig.\n\n    Då ville jag skämta i kärlek och vår,\n    din unga, din lyckliga brud,\n    nu vill jag väl ock, då sorgen oss slår,\n    stå trofast hos dig inför Gud.\n\n\n\n"]