[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fbgtmryF6BAOy2gtR8EEStVYe-w-syXMP6LXIG7SzVvk":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":15,"language":16,"yearPublished":17,"yearPublishedTranslation":18,"wordCount":19,"charCount":20,"usRestricted":21,"gutenbergId":22,"gutenbergSubjects":23,"gutenbergCategories":26,"gutenbergSummary":29,"gutenbergTranslators":30,"gutenbergDownloadCount":31,"aiDescription":32,"preamble":33,"content":34},1284,"Folksångerna om Robin Hood","Estlander, Carl Gustaf",1834,1910,"1284-estlander-carl-gustaf-folksangerna-om-robin-hood","1284__Estlander_Carl_Gustaf__Folksångerna_om_Robin_Hood","Akademisk afhandling 1859","tietokirja",[14],"kansanperinne",[],"sv",1859,null,27420,142596,false,51825,[24,25],"Robin Hood (Legendary character) -- Legends -- History and criticism","Thesis (Ph. D.)",[27,28],"History - British","Mythology, Legends & Folklore","\"Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling\" by Carl Gustaf Estlander is a scholarly publication written in the mid-19th century. The work delves into the historical and cultural significance of the legendary figure Robin Hood, exploring his representation in folk songs and traditions, as well as the societal context that surrounded his tales. The author critically examines various historical opinions and theories regarding Robin Hood’s character and legacy.  The opening of the publication introduces Robin Hood's legacy by highlighting the continued reverence for his tales in rural England, where folk songs celebrate his adventures alongside Maid Marian and Little John. Estlander emphasizes the historical context where Robin Hood was seen as a symbol of resistance against oppression, providing insight into how his image evolved over the centuries through popular culture. He outlines the transition from oral tradition to written accounts, hoping to unearth the character's origins and encourage a deeper understanding of how Robin Hood became a folk hero intertwined with the values and struggles of the English people. (This is an automatically generated summary.)",[],259,"Estlanderin akateeminen väitöskirja vuodelta 1859 tarkastelee Robin Hoodista kertovia kansanlauluja ja balladeja. Teos analysoi legendaarisen lainsuojattoman hahmoa, häneen liittyvää mytologiaa sekä historiallista ja kirjallista taustaa osana englantilaista kansanperinnettä.","'Folksångerna om Robin Hood' av Carl Gustaf Estlander är Projekt Lönnrots\nutgivelse nr 1274. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga\nvärlden, varför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn\ntill e-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.","FOLKSÅNGERNA OM ROBIN HOOD.\n\nAkademisk afhandling\n\nhvilken med tillstånd af den vidtberömda historisk-filologiska\nFakulteten vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland,\ntill offentlig granskning framställes\n\naf\n\nCARL GUSTAF ESTLANDER\n\nH.-F. Licentiat,\nuti historisk-filologiska lärosalen,\nden 1 October 1859\np.v.t.f.m.\n\n\n\n\n\nHelsingfors,\nJ. C. Frenckell & Son,\n1859.\n\n\n\n\n\n\n      And mony sings o' grass, o' grass,\n         And mony sings o' corn;\n      And mony ane sings o' Robin Hood,\n         Kens little whare he was born.\n\n      It was na in the ha', the ha',\n         Nor in the painted bower;\n      But it was in the gude green wood\n         Amang the lilly flower.\n\n                       Gammal skottsk ballad.\n\n\nEn fremling, som uppehåller sig någon tid i London, underlåter väl\nicke gerna, ifall han har sinne för folksång och folkmelodier, att\nbesöka _Evans' Music and Supper Rooms_ i Covent-garden. Bland de\nmånga sånger, hvilka hafva bifallet för dagen och för närvarande äro\ngängse hos folket, träffas hans öron der af en dikt med egendomligt\ninnehåll. Den berömde sir H.R. Bishop har arrangerat musiken, och\ngenom det hela går en ton af skogsdoft och jägarlust. \"Robin Hood, så\nsäges det i sången, är den bäste jägare, som någonsin spände sin båge\ni en grönskande skog. Till ljudet af hans gälla horn svarar ekot vidt\noch bredt, och lyssnande samla sig de gula rådjuren mellan träden.\nOch har väl någon sett en tärna så öm som Marion, den grönklädde\nskogsmannens stolthet? Hell, denna jungfru-drottning, den milda\nblomman! Vi lefva och dö henne trogne. Hell Robin och Marion, Robin\noch Marion! länge skall Sherwood genljuda af deras ära.\" Så ungefär\nlyder sången, hvilken ännu bevarar minnet af den engång så berömde\nfribytaren och hans tärna, under hvilken sednares namn den tar\ntillfället i akt, att bringa ett hell åt Englands jungfru-drottning,\n\"Maiden-queen\". Detta kan icke vara någon annan än drottning\nElisabeth. Ifrån hennes tid har således denna sång lefvat i tvenne\nårhundraden och höres ännu i dag uti Evans' Music and Supper Rooms i\nLondon.\n\nMen detta är visst icke allt hvad minnet vet förtälja om de\ntvenne. Beger man sig ut på resor i England -- vi mena icke längs\njernvägarne, utan bland landtfolket -- händer att man stundom kommer\ntill ett byvärdshus, på hvars skylt finnas afbildade Robin Hood och\nhans _fidus Achates_, Little John, under hvilka figurer väl ock kan\nstå följande sinnrika bevis, ifall värden händelsevis bär det i norra\nEngland ofta förekommande namnet John Little:\n\n    You gentlemen, and yeomen good,\n    Come in and drink with Robin Hood;\n    If Robin Hood be not at home,\n    Come in and drink with Little John.\n\nLider det emot aftonen, så att byfolket efter sin vana samlas utanför\nvärdshuset, slår det icke felt att någon kringvandrande _fiddler_\ninfinner sig med instrumentet under armen, och ur sitt visförråd\nbland annat framtar äfven några stumpar om Robin Hood och hans\nfribytare. Lefde blott den åldrige Skipton-minstreln -- förutsatt\natt man befinner sig i West-Riding af Yorkshire -- skulle han utan\ntvifvel kunna förtälja mera än någon lefvande om dessa underbara\npersonligheter. Men den låghalte Francis King, som kunde berömma\nsig af att \"few Kings had had more ups and downs in the world\",\när död sedan sexton år, och det kan derföre vara säkrast att man\nvänder sig till någon åldrig mormoder eller farfader, som för sina\nbarnabarn plägar sjunga gamla visor och ballader. 1 Staffordshire\noch Herefordshire är ingen brist på sådana. Men framförallt är man\ni tillfälle att lära känna de odödliga hjeltarne i den engelska\nfolksången, om man deltager i folkförlustelserna, hvarmed vårens\nankomst firas öfverallt i bygderne, då ungdomen samlar sig kring\nmajstången och i lustiga _may-games_ ger luft åt sin glada stämning.\nI Cornwall anställes på den så kallade Furry-day (Floras dag) i\nbörjan af maj en fest, deri bygdens samtliga befolkning, kransad med\nblommor och dansande i långa rader, drar omkring ur hus i hus, under\nsång och musik. \"Robin Hood och Little John, sjunga de, hafva vandrat\ntill den glada gröna skogen; låtom ock oss draga dit, att se hvad\nde begge der beställa, och att jaga i deras sällskap råbockar och\nhindar, med ett _ha-lan-tow, rumble-o_.\" I andra trakter åter, såsom\nOxfordshire, Norfolk och Lancasshire, lefver en plägsed, hvilken\nlifligt påminner om ett åldrigt bruk i vårt eget land. Vid de stora\nhögtiderna, jul, påsk och pingst, bilda sig vandrande sällskaper,\nhvilka uppföra otympliga föreställningar af ett margfaldigt innehåll,\noch med möjligast ringa användning af dekorationer ooh kostymer. De\nkallas _Morris- (moorish) dancers_, och stående karakterer i deras\nprestationer, liksom i de ofvannämnde maygames, äro Robin Hood, frier\nTuck och maid Marion.[1]\n\nMen dessa ännu lefvande hågkomster äro endast spridda qvarlefvor af\nen kult, som i sextonde och sjuttonde seklerna var utbredd öfver hela\nEngland och Skottland, och hvari Robin Hood i sjelfva verket firades\nsom det glada landtlifvets skyddspatron och genius. Hans namn och\nbedrifter lefde i tallösa visor och ordspråk, på flere orter bevarade\nman hans båge och pilar såsom dyrbara reliker, och fester höllos _on\nthe Robin Hodes daie_, hvilken var en viss dag i början af våren. Det\nvar den muntra vårkänslan, som gaf sig luft i den dyrkan man sålunda\negnade honom, och hvarvid man kan säga, att minstrelen tyckes hafva\nvarit prest och det godmodiga skämtet predikan. Företrädesvis öfvades\nvid dessa fester målskjutning med båge, i hvilken nationalkonst Robin\nHood var det oupphinneliga idealet, äfvensom staffäktning, jemte\ndet man på enkla ställningar af bräder uppförde muntra majspel, i\nhvilka Robin Hood var majkonung och Marian drottning. Såsom vi sett\nhafva dessa fester ännu icke utdött, men de firades icke då, såsom\nnuförtiden, af enskildte; de voro en vigtig samfundsangelägenhet,\nså att på församlingarnas bekostnad anskaffades Robin Hoods hatt,\nhandskar och banér, silfverpapper och klockor åt dansarene, samt band\noch målade tyger åt fruntimmerna, liksom ock ur församlingens kassa\nbestreds _the mensterells_ arfvode samt ersättning för Robin Hoods,\nmaid Marians och öfriga hufvudpersoners möda under året; ty de tyckas\nvarit valda, i likhet med andra församlingens funktionärer, på längre\ntid; såsom gamla kyrkoräkenskaper från början af sextonde seklet allt\nnoggrant detaljerar.\n\nMå man icke för ringa skatta vigten af dessa landtliga fester. De\nsutto fast med djupa rötter i folkets inre lif och äro talande\nvittnen om detsamma. Biskop Latimer i en af sina predikningar inför\nEdward VI omtalar, huru han en gång på vägen hemåt från London\nanlände till en liten stad och sände bud, att han följande morgon\nernade predika derstädes, \"alldenstund, säger han, det var helgedag\noch detta tycktes mig vara helgedagsverk. Kyrkan låg i min väg, och\njag tog min häst samt mitt sällskap och förde dem dit -- menande jag\nskulle finna talrik samling i kyrkan; -- men när jag dit anländt,\nfann jag kyrkodörren fast tillsluten. Jag töfvade der väl mer än\nen half timme, tills på sistone nyckeln blef funnen och en af\nförsamlingen kommer till mig, sägande: 'Herre, detta är en bullersam\ndag hos oss, vi kunna icke höra eder; det är Robin Hoods dag och\nförsamlingen är gången ut att samla löf till festen, så att J vänten\nden förgäfves'.\" Och sålunda måste biskopen, som var klädd i sin fulla\nornat, öfvergifva predikstolen och lemna plats åt Robin Hood, frier\nTuck och maid Marian, hvilka från sin löftheater talte ett gladare\nspråk till menigheten. \"Och detta är ingen sak att le åt\", fortfar\nden förbittrade prelaten, \"det är en sak att gråta åt, en högst\nbetänklig sak, att föredraga Robin Hood, som var en förrädare och\nen tjuf, framför Guds ords åhörande och för hans skuld bortstöta en\nordets tjenare och missakta hans embete.\" Detta var en mägtig stämmas\nprotest emot folkhjeltens anseende, och redan nu begynte mången\nlärd och alvarlig man säga liksom ordspråksvis om något tomt och\nfåfängligt, att \"det kan vara godt nog åt dårar, liksom historierna\nom Robin Hood.\"\n\nSamtidigt ansåg sig styrelsen i Skottland med maktspråk böra bryta\nfolkets tillgifvenhet för denne sin gunstling. Under Maria Stuarts\nregering utfärdade parlamentet en statut \"Anentis Robert Hude and\nAbbot of Unreason\", deri förordnades, att för all kommande tid\nhvarken Robert Hude, eller Little John, eller abbot of Unreason,\neller majdrottning finge väljas, vare sig i stad eller på land,\nsamt att, ifall provost, bailiff, magistrat eller borgerskap valde\nsådan person, skulle de böta med fem års fästning, men den som slik\nbefattning emottoge för alltid förvisas landet. Detta hårda stadgande\nväckte folkets djupa ovilja, och då förbudet skulle verkställas i\nEdinburgh, reste sig den lägre befolkningen, stängde stadsportarne,\nstormade fängelset för att befria en af sina anförare, spridde\nsig plundrande kring staden och tvang slutligen den församlade\nmagistraten, som den under stenkastning hållit inspärrad, att\nbevilja allmän tillgift åt orostiftarne. Härefter synes det som\nom Robin Hood-festen ostörd blifvit firad i Skottland, eftersom\nnationalförsamlingen ännu 1592 klagar öfver sabbatens vanhelgande\ngenom densamma.\n\nOaktadt denna opposition och förföljelse, var det på långt när\nicke ute med folkhjeltens anseende ens hos de bildade. Han hade\nvunnit ett stort insteg icke blott i baronernes slott, utan äfven\nvid hofvet, der isynnerhet Henrik VIII tyckes varit begifven på\nmajspel, målskjutningar och Robin Hoodfester, och liksom vi sett,\natt han först småningom bland menigheten nedsjönk till en personage\ni farcen, men dock fortfarande utgjorde ett uttryck för deras\nmunterhet och vårglädje, så fortfor han äfven länge, att hos de högre\nkretsarne bibehålla ett visst chevalereskt anseende. Man har derpå\nett märkeligt bevis i en kavaliersång från Cromwells tid, deri det\nundertryckta partiet, som icke öppet vågade uttala sina känslor,\nunder hans namn besjunger Carl II:s misslyckade försök att 1650\nåtertaga sin krona. Skalden kunde icke på engelska sångens område\nfinna ett populärare eller ett ädlare namn att beteckna den tillbedda\nprinsen, än _old Robin Hood of England_, såsom han af Shakespeare\nbenämnes.[2]\n\nHvem är då, frågar man, denne Robin Hood, denne Englands\nfribytarekonung, som lefver genom seklerna med större myndighet\nän sjelfve den myndige biskop Latimer, och med makt att sätta en\nhel hufvudstad i uppror för sin skuld. Se här en fråga, som icke\nlätteligen besvaras. Han har en lång historia, om man så vill, han\nhar utfört många bedrifter, varit med i tusende äfventyr, gifvit\nmer än en konung hufvudbry, och gifvit många sheriffer och andra\nsmåtyranner deras bane; -- men det är allt i dikten och sången.\nDen faktiska historien, medeltidskrönikan, iakttager om honom en\nenständig tystnad. Första gången hans namn i någon urkund nämnes\när i titeln på ett gammalt latinskt poem _de Willielmo Wallace,\nScotico illo Robin Whood_, af år 1304. Redan då var vår hjelte en\nså allmänt känd poetisk karakter, att hans namn kunde tjena till\nbelysning och förherrligande åt den skottske fosterlandshjelten.\nFör andra gången omtalas han uti _Pierce Plowmans visions_, der det\nmed bitterhet säges, att munkarne känna bättre _the rimes of Robin\nHode_, än sitt paternoster, och slutligen förtäljer Johannes Fordun,\nsom skref sin _Scotichronicon_ i medlet af samma sekel, vid det han\nomtalar förföljelserna efter folkpartiets nederlag vid Evesham 1265,\nhuruledes \"då bland de proskriberade och iaktförklarade uppstod denne\nså ryktbare lönmördare Robert Hood, med Little John och andra hans\nmedbrottslingar;[3] hvilka den dåraktiga mängden är så fast betagen\ni att fira med komedier och tragedier, och om hvilka de hellre än om\nnågra andra höra gycklare och minstreler sjunga sina ballader.\" Till\ndenna underrättelse lägger han ännu en anekdot, som något förmildrar\ndetta omdöme,[4] och som är hemtad ur en af de folksånger, hvilka\nfinnas bevarade om den ryktbare mannen. Nu är Fordun visserligen en\näkta krönikeskrifvare och har af de fleste moderna forskare, hvilka\nsökt bestämma Robin Hoods historiska karakter och tillvaro, blifvit\nåberopad såsom fullgod auktoritet; men han är hvarken ögonvittne, ej\nens samtidig och landsman med den ifrågavarande personen, han skref\nsin historia, enligt eget antagande, hundrade år efter Robin Hood,\noch är uppenbarligen blott ett eko af folktraditioner, som trängt upp\ntill Skottland och der blifvit populära.\n\nHvad historien har att berätta är alltså blott ett intyg, att Robin\nHood och hans män varit engelska folksångens gunstlingar åtminstone\nsedan Edward I:s tid. På detta sätt är man uteslutande hänvisad\ntill sångerna, för att få veta hvem och hvad den märkelige mannen\negentligen var. Och här är ingen brist på källor. Ifrån fjortonde\nseklet finnes väl icke någon sång om detta ämne upptecknad och\nbevarad; men desto flere från det följande, såväl i manuskript\nsom i tryck. Folksången om Robin Hood tillhör de första alstren\naf engelska såväl som skottska pressen, af hvilka den förra, i\nsextonde och sjuttonde århundradena, fortfor att utsända honom\nuti massor af lösa blad, så kallade _stall-copies_, ernade för\npubliken i de små värdshusen och på landsbygden, och försålda i\nballadmånglarnes stånd (stalls) eller af kolportörer. Dessa samlades\ni det sednare seklet till _garlands_, blomstersamlingar af Robin\nHood-litteraturen, ur hvilka de moderna editionerna, som besörjts af\nRitson 1795-1832, Gutch 1850, med flere, under sorgfallig jemförelse\nmed manuskripterna, blifvit hopsamlade.\n\nAf all denna poesi kan man nu göra en artig historia, hvartill\nkunde läggas åtskilliga åsigter af sextonde århundradets lärde,\nhvilka funno det mödan värdt att upptaga honom i sina historier\nöfver de äldre tiderne, och hvilka utan tvifvel, liksom Fordun,\nhemtade notiser ur gängse, numera förgångna traditioner. Och man\nfinge sålunda en bild af de bilder folkets fantasi under olika\ntidehvarf skapat, man finge ock, i och genom sångens uppfattning af\nfribytarlifvet, en föreställning om folkets eget lif, dess tänkesätt,\ndess poetiska gåfva under de olika åldrarne, och såtillvida är\nRobin Hood, äfven som diktad, en historisk personlighet, värd att\nicke förbigås af den häfdetecknare, som behandlar engelska folket\nunder de nämnda seklerna. Men, hvad värde kunna dessa sånger ega för\nkännedomen om den verklige, den faktiske Robin Hood, eller, hvad\nupplysningar kan häfdeforskaren, som vill insätta honom på hans rätta\nplats i händelsernas kedja, hemta ur folktraditionen? Är icke denna\nock en historia, och är icke all historia till viss grad tradition?\n\nDock, derförinnan låtom oss göra en annan fråga. Hvartill tjenar\ndet, att göra sig all denna möda att uppdaga, hvem som varit det\nursprungliga originalet till hjelten i engelska folksången? Han är\nju helt enkelt en idealbild af desse godmodiga, sunda, kraftiga\nyeomänner, som plöjde Englands jord under Edwarderne, Henrikarne\noch det Tudorska huset; och icke plägar man ju vara så mon om, att\nupptäcka originalerna till andra poesins skapelser, till Othello,\ntill Harpagon, till Sven Dufva; åtminstone fordra man icke att de\nverkligen skola vara af historisk betydenhet.\n\nMen det är icke med den traditionella sången alldeles så, som\nmed konstpoesin. Han har icke sitt ena afslutade ideal, hvars\nskapelsehistorie ligger dold inom ett menniskobröst. Han måste\nbetraktas i massa, eller hellre i grupper, af hvilka den till tiden\nsednare utgör en utveckling af den till tiden äldre, inom hvilka\noftast hvarje sång är ett fragment af idealet, en episod ur det\nhela, och till hvilka grupper finnes en ursprunglig upprinnelse. Man\nförstår icke folksången, om man ej förstår honom som en utveckling.\nIdealet är i ingen grupp ett afslutadt helt, det öppnar sig med en\nsida åt en föregående, med den andra åt en efterföljande grupp, såsom\nförhållandet är med allt som är stadt i utveckling, och sålunda ledes\nman nödvändigtvis från grupp till grupp, tills man kommer att fråga\nsig, hvar är upprinnelsen? Dessutom motsvaras denna utveckling af en\nyttre historisk. Upprinnelsen är alltid ett faktum, till det minsta\naf så stor betydenhet, att det anslagit folkets känslor, stämt till\ndikt och sång. Men i samma mon den historiska utvecklingen förändrar\nsättet att tänka och känna, forändras ock folkets uppfattning af\ndet ursprungliga ämnet, och så uppkomma de skilda sånggrupperna, i\ndet närmaste motsvarande de skilda utvecklingsstadierna. Stundom\nbrister sammanhanget mellan de olika uppfattningarna af ett och samma\nämne. Så har man svårt att i den romantiske Arthur igenkänna ens en\naflägsen likhet med nationalhjelten i de brittiske bardernes poemer\noch triader, ja ens emellan denne och konungen i de armorikanska\nfolksägnerna. Det tyckes som förspild möda blifvit använd af alla de\nforskare, hvilka sysslat med att uppdaga en så omärklig frändskap.\nMen sådant inträffar merändels endast då, när ett ämne upptages ur en\nverldsåskådning till en annan, såsom här, ur britternes nationella,\ntill romantikens kosmopolitiska. Ett sådant språng har Robin Hood\nicke gjort. Han förblir städse en folkets man, utvecklingen af hans\npoetiska personlighet går parallelt med folkets egen historiska,\noch derföre kan man, såväl som man bör, till Robin Hood-sången söka\nen historisk upprinnelse. Härtill kommer ännu ett annat intresse,\nförenadt med folkhjeltens ursprungliga karakter, som gifvit anledning\ntill talrika ansträngningar inom engelska och äfven franska\nlitteraturen, att lösa denna fråga.\n\nMen huru man ur den traditionella sången ensamt skall leda sig derhän,\när en annan fråga. Då den är stadd i en sådan ständig utveckling,\nmåste det ursprungligt faktiska vara utsatt för ett kontinuerligt\nvanställande. Minnet sviker, det hopblandar vidt åtskilda sägner\nsom samtidigt passera tiden, utelemnar andra, ger nya namn och nya\ntidsbestämningar åt de gamla ämnena och, tvertom, insätter under de\ngamla namnen sednare händelser. Men det finnes dock en enkel lag,\nett verkligt Columbi-ägg, som sällan slår felt, såvidt den tillämpas\npå den del af traditionel sång som är äkta folksång. Folket är\nicke lärdt, det har gemenligen inga andra källor än sitt minne att\nhämta ämnen utur, det upptar intet ur urkunder och manuskripter.\nDe äldsta erinringar, namn, händelser eller åsigter, väsendtligen\ntillhörande ämnet, hvilka i sången fortlefva, måste då antingen\nvara ursprungliga, härstammande från sångens upprinnelsetid, eller\nock vore sången äldre än de äldsta erinringar han innehåller,\nhvilket just icke kan vara rimligt. Med ledning af denna enkla sats\nhar Villemarqué omsider bragt frågan om Arthursagans härstamning\ntill lyckligt slut. Från den ena uppfattningen har han, med att\nafsöndra de gamla dragen, ledt sig till den andra och slutligen till\nurkällan. I den äkta folksången, der förändringen är långt mindre,\nmåste tillochmed af det ursprungliga idealet bibehålla sig spår ända\ntill sångens slut, liksom en grundfärg i de många skiftningarna.\nBland de svenska folkvisorna finnes i Arwidssonska samlingen af\nFornsånger en om \"Stolt Herr Alf\", säkerligen icke uppptecknad före\nsextonhundratalet och begynnande sålunda:\n\n    Vpp så vacknade Allfwens frw,\n    Hon tahlade till sin bonde.\n\nDen förtäljer huruledes Herr Alf red till sin svärfaders, konung\nAssmunds, gård och derstädes blef lönligen inbränd. Redan detta\nallmänna påminner starkt om Ingiald Illråda och ynglinga tiden\nöfverhufvud. Men att sången kallar Herr Alf till bonde, att konungen\nföre sin illgärning anropar _Oden Asagrim_, att Alfvens män\nupphänga konungen fast de derigenom \"få inge böter\", äro drag, som\novedersägligen förlägga denna dikts upprinnelse till hednatiden, och\nmåhända icke långt från ynglingaperioden: ty hvadan skulle folksången\nerhållit dessa drag, om de ej nedkommit i traditionen? På samma sätt,\nom Robin Hood-sången inför en riddare, som säger sig erna tåga till\ndet Heliga Landet, är det sannolikt att den sången kommer från en\ntid, då sådant var allmänt och vanligt, och då han förtäljer att\nhjelten befriat några bönder, som voro dömde att hängas för brott\nemot jagtlagarne, finnes intet antagligare än att antaga denna sägen\nhärstamma från en tid, då jagtlagarne ännu hällos i så blodig helgd.\nGenom att på detta sätt afsöndra erinringar, som hänvisa längst\ntillbaka i tiden, hoppas vi komma till sannolikaste lösningen af\nfrågan, hvem och hvad var den ursprungliga hjelten i Robin Hoodsången?\n\nMan har icke alltid gått nog försigtigt tillväga vid lösandet af\ndenna fråga. I strid med folksångens art, att vara i traditionen\nfortlöpande sägner, har man tagit vissa af hans uppgifter för\nfullgoda utan vidare, och sökt på grund af dem inställa ämnet på en\neller annan plats i historien. Isynnerhet har man fästat sig vid\nnamnet Robin Hood, ehuru deri ingen tidsbestämning kan ligga -- om ej\nmåhända den vaga af att namnet utgör en blandning utaf normandisk och\nanglosaxisk mundart -- alldenstund detta namn mycket väl kan vara en\nsednare tillsats. Man har ock dragit sina olika slutsatser, af olika\nberättelser om fribytarens samqväm, än med konung Edward I, än med\nRichard Lejonhjerta, ehuru den sednare måste med skäl misstros såsom\nen tillsats från sextonde seklet, den förra åter icke hänvisar längst\nbort i tiden, utan godt kan vara en tillsats då sången passerade kung\nEdwards tid.\n\nDen som först framdrog Robin Hood ur hans ovärdiga läge bland platta\nblomstersamlingar och i balladmånglarståndena, samt erbjöd honom\nsom ett instressant föremål åt forskarene, var Mr Josef Ritson, en\naf de originellaste och tillika lärdaste männer England egt. Han\nvar en man, full af de besynnerligaste litterära infall, och full\naf kolossalt lärdomsförråd till att försvara dem emot alla sina\ntalrika motståndare. Ett af hans infall var att åtaga sig Robin\nHoods äreräddning, hvilket han gjorde med ett nit, som om hans\negen ära berott derpå. Han är synbarligen i \"high spirits\" då han\nförtäljer om denne personlighet, som stälde sig i opposition mot\nallt bestående, han njuter då han får bevisa, att dennes laglösheter\näro platt intet tadelvärdare än många konungars handlingssätt, både\nförr och sednare, och han blir munter af skadefröjd vid allt det\nförfång fribytaren gjorde prester och munkar, alldeles som om hans\negen hufvudfiende, biskop Percy, befunnit sig bland de utplundrade\nprelaterne. Sitt \"Life of Robin Hood\", som föregår balladsamlingen,\nhar han utrustat med snart sagdt hvarje rad, hvari det namnet\nförekommer hos någon engelsk historisk, litteraturhistorisk,\nskönlitterär, modern eller gammal författare, och med tillhjelp af\ndenna lärdom söker han bevisa, att Robin Hood var född 1160 och\ndog den 18 nov. 1247, samt var ingen mer eller mindre än en Robert\nFitz-ooth, earl af Huntingdon, som för någon orsaks skuld slagit\nsig på fribyteri.[5] Mr Ritson älskade precisa data, som man ser,\nmen var icke lika mon om källorna. Han anför för sina åratal en\ngammal biografi i manuskript (numera publicerad af Mr Gutch, vol. 1,\nappendix) från sednare hälften af sextonde århundradet samt Maire\n(Maiors) Britannia: Historia och Stowes Annales från 1592. Han kan\ndertill lägga fyra ballader, hvilka försätta fribytaren i beröring\nmed Richard Lejonhjerta. Men dessa sednare äro dock, ehuru de\nbehandla gamla sägner, både till styl och behandlingssätt föga äldre\nän Mair, hvarföre, då de äldre och äkta balladerna från femtonde\nårhundradet icke omtala en sådan beröring, Ritsons tidsbestämning,\nhvad värde den föröfrigt kan ega, åtminstone icke på detta sätt kan\nur folktraditionen bevisas. Hvadan sextonde seklets minstreler och\nhäfdetecknaro må hafva bekommit åsigten, är icke möjligt att uppdaga,\nmen för oss har den endast värde såsom varande deras åsigt i saken.\nHvad åter den ädla härkomsten vidkommer, finnes den, såvidt vi erinre\noss, icke ens antydd i någon ballad. Den var dock redan 1569 \"olde\nand auncient\", delas från denna tid länge af de lärde, t.ex. Leland\noch D:r Stukeley, hvilken sednare, nästan samtidig med Ritson, med\nmöda och omsorg upprättade ett stamträd, som på mödernet ledde ända\nupp till Wilhelm Eröfraren. Den sten, som ännu 1715 betäckte hvad\nman ansåg för fribytarens graf vid Kirkleys nunnekloster, ger honom\ndenna rang och värdighet, och, framförallt, det är i denna skepnad\nhan införes på scenen af Anthony Munday under Shakespeares tid. Men\nintet kan vara mera fremmande för Robin Hood-sångens folkmässiga ton,\nän en sådan åsigt, hvilken otvifvelaktigt har sin uppkomst deri, att,\ndå folkhjelten skulle införas i detta Århundrades adeliga kretsar,\nhans plebejiska personlighet icke ansågs nog intressant, med mindre\nden dolde någonting bättre opp, under det ett högadeligt namn ensamt\nkunde vara den tidens lärde en rimlig förklaringsgrund till hans\npopularitet. Också framställes den af Ritson med en lätt ironisk\nanstrykning, så att man icke rätt vet hvad han egentligen tänker\nderom, och nästan frestas till tron, att han omfattat den blott för\natt erhålla en stridsorsak till emot sin gamle ovän, biskopen af\nDromore, som förkastat en sådan slags äreräddning.\n\nBiskop Percy hade redan trettio år tidigare upptagit i sina \"Reliques\nof ancient English Poetry\" en af Robin Hood-balladerna, _Robin Hood\nand Guy of Gisborne_.[6] Lika skarpsynt i sin forskning, som fri från\nalla infall, antog han att sångens hjelte måste hafva varit hvad\nsången utger honom för, en _yeoman_, tillhörande denna i bågskytte\nutmärkta befolkning invid skogarne, af hvilka många inom desamme\nnödgades söka tillflykt undan de normandiska jagtlagarne. Han antar\nock Richard Lejonhjertas regering som den tidpunkt, då Robin Hood\nmed sitt band herrskade i Sherwood, förvärfvande sig odödlighet\ngenom sin öfverlägsenhet i det nationella vapnet, genom sitt mod och\nsin chevalereska maxim att taga af de rika och gifva åt de fattiga.\nMåhända finnes i denna åsigt ingenting falskt. Hjelten i Robin\nHood-sången var utan tvifvel i tiden en yeoman på samma gång som en\nfribytare, hvilken opponerade sig emot de blodiga jagtlagarne och\ni sitt handlingssätt leddes af chevalereska känslor; troligt ock,\natt han lefde på den af Ritson och Percy fixerade tiden. Men detta\nallt är hos Percy ett antagande, han har intet bevis att anföra, och\nhan har dessutom ännu ej insett det intressantaste i folkhjeltens\nkarakter, det, hvaraf hans odödlighet egenteligen härleder sig.\n\nDetta är hans politiska betydelse. Hjelten i ifrågavarande sånger --\nvi mena icke just mannen med namnet _Robin Hood_, utan karakteren som\naf detta namn betecknas -- är verkeligen en historisk personlighet,\nsom intagit en märkelig ställning, å ena sidan till folket, å den\nandra till de herrskande. Han har varit en folkets man i tiden och\nderföre äfven förblifvit det i sången, han har, ledd af sympatier\noch naturliga band till att förena sig med dem, som inom samhället\nutstodo det förtryck han i sina skogar undflytt, ihärdigt stått i\nopposition mot de förtryckande, han har varit en äkta demokratisk\nkarakter. Hade derföre biskop Percy angifvit såsom fribyteriets\norsak icke blott jagtlagarne, utan det förtryck som i allt herrskade\ni samhället, och som motiv till fribytarens maxim att taga af de\nrika och gifva åt de fattiga, icke blott ett chevalereskt sinne utan\nfolkliga sympatier, skulle redan han uttalat den rätta uppfattningen\naf Robin Hoods historiska karakter. Men han kunde det knappast, ty\ndertill erfordrades en annan åsigt om folkets dåvarande ställning och\ntillstånd inom samhället, än på hans tid var gällande.\n\nFöre sir Walter Scott hade ingen historieskrifvare förstått att\ni riktig dager skåda förhållandet mellan stammarne i England\nunder tiderna efter eröfringen. \"Man framstälde, engång för alla,\nAnglosaxarne kastade till Normandernes fötter, man skildrade en enda\nstrid; och derefter återsågos hvarken Normander eller Anglosaxare,\nhvarken segrarene eller de besegrade på deras blad\", säger M. Thierry\ni sina _Dix ans d'études historiques_; till dess romanförfattaren\ni sin mästerliga \"romance\", _Ivanhoe_, kommer dem till hjelp och\nkastar snillets ljusstråle öfver förhållandet. Han först insåg, att\nden lägre befolkningen ännu vid slutet af tolfte seklet måste hafva\nbibehållit tydliga spår af sitt anglosaxiska ursprung, och att, genom\ndenna nationalkänsla, hatet mot de _fremmande_ herrskarena måste\nhafva bidragit att stegra hatet mot de _förtryckande_ herrskarena.\nMåhända med något för skarp färgläggning blir derföre, enligt hans\nframställning, den anglosaxiska jordbrukaren en man, hvilken lefver\nafstängd från alla samhällsaffärrer, förskansad i sin boning som i\nett ständigt belägringstillstånd, rå till sina seder, dolsk till sitt\nsinne och med ett inbitet hat till allt hvad normandiskt heter. Såsom\nett eget parti inom denna befolkning ställer han fribytarne, hvilka\ni skogarne lefde ett muntert och oberoende lif, i fredlig beröring\nmed densamma, men ständigt sysselsatte att hämnas de nationella\noförrätterna i ett oförsonligt krig emot fremlingarne. Han ger åt dem\ntill anförare på denna tid folksångens hjelte, Robin Hood, som han\nsätter i beröring med Richard Lejonhjerta, troget tecknande detta\nmöte enligt folksången om \"Robin Hood och konungen\".\n\nDenna åsigt om fribytarnes ställning och betydelse upptar M. Augustin\nThierry, hvilken, såsom han sjelf skall hafva berättat,[7] just\nvid läsningen af Ivanhoe känt sig manad till sitt framtida lysande\nlitterära kall, i det han dervid erfarit en af dessa sinnesrörelser,\nsom väckas af ett nytt ljus uppgånget öfver dunkla ämnen. Här hade\nhan lärt sig fatta, att folkena och generationerna hafva ett lif\nliksom individerna, med en enhet i passioner, i ideer och önskningar,\nhvilken öfverlefver äfven dess politiska sjelfständighet. Med denna\nförutfattade mening gick han sedan till tecknandet af _la Conquête\nde l'Angleterre_, det är, till tecknandet af de yttringar utaf\nanglosaxiska folkets lif, som kunna spåras efter slaget vid Hastings.\nI denna teckning framstå de fängslande berättelserna om de fågelfrie\nAnglosaxarnes öden, hvilka i skogarne fortsatte nationalkriget,\noch hvilka vid slutet af tolfte seklet ännu återfinnas i Sherwoods\nfribytare. Under hans målande penna blifva desse \"la dernière troupe\nde brigands anglais _qui ait eu un caractère politique_\", Robin\nHood blir den siste af Herewards efterföljare, hvilken förtjenar\natt af historien omnämnas. Naturligtvis har M. Thierry, lika litet\nsom biskop Percy, några bevis att andraga ur den yttre historien\nför denna sin åsigt, hvarmed han införlägger hjelten från femtonde\nårhundradets folksång just på detta ställe i historien. Men han\nanvänder dock inre bevis ur sången sjelf, i hvilken han återfinner\nerinringar och drag, som påminna om tolfte seklets förhållanden, så\nväsendtliga, att han icke tvekar antaga, det dessa sånger fått sitt\nursprung från sagde tid.\n\nDetta är en sannskyldig räddning af folkhjeltens ära, och genom en\nsådan uppfattning af sången är ock möjlighet gifven, att komma dess\nupprinnelse på spåren. Såsnart engång Robin Hood icke mera fattades\nsåsom en simpel bandit, med mer eller mindre chevalereska tänkesätt,\nutan som en fosterlandshjelte, \"hvilken folkets nationalkänsla i\ntiden sanktionerade till heros\", och hvilken det derföre, äfven\nunder kommande skiften, omgaf med förkärlek, måste sången hafva en\nhistorisk upprinnelse. Sir Walter Scott och M. Thierry hafva fixerat\nden i likhet med Mr Ritson och biskop Percy till Richard Lejonhjertas\ntid, och vi medge oss genast hafva omfattat deras åsigt, redan innan\nvi kände skälen för en annan, som något modifierade densamma. Man har\nsvårt att icke öfvertygas, då M. Thierry är den öfvertygande, och\nsvårt att icke se en sak så, som sir Walter Scott sett henne.\n\nDenna M. Thierrys åsigt framkallade i _Westminster Review_ för\n1841 en artikel af obekant författare.[8] Utan att vilja förändra\nden allmänna karakter, som den franska historieskrifvaren gifvit\nfolksångens hjelte, skjuter denne honom längre framåt i tiden. Robin\nHood är otvifvelaktigt, säger han, en kämpe för folkfriheten, som\nmed sitt mod, sin fintlighet och styrkan af sitt anhang har sökt\natt värna de svagare emot de mäktigare, i en tid af inbördes strid\noch förtryck. Men det var icke under Richard Lejonhjertas, det var\nunder Henrik III:s regering han utförde sina bragder, det var icke\nsom Anglosaxare i kampen för den \"gode kung Edwards lagar\", det var\nsom partigängare för Magna Charta och det Oxfordska parlamentet\nunder Simon af Montforts fana han tillvann sig folkets bevågenhet,\nhan var icke den siste förfäktaren af det anglosaxiska folkets\nnationella sjelfbestånd, han var en af de förste bland de demagoger,\nhvilka småningom ledt det engelska folket till frihet och tryggade\nrättigheter; men när folkpartiets sak gick under i slaget vid\nEvesham, drog han sig undan till Sherwood, derifrån han kommit, och\nfortsatte der striden på fribytarevis. Denna åsigt, till hvilken Mr\nGutch i sitt anförda arbete obetingadt ansluter sig, är dock äldre\nän artikeln i Westminster Review. Den uttalas, äfven den, till först\naf en romanförfattare, dock icke en af första ordningen, nemligen\nMr James, i _Forest days_. Åsigten stöder sig hufvudsakligen på\nForduns ofvananförda uppgift. Den lägger dertill en antydning af\ndenne krönikeskrifvares lärjunge och fortsättare, Bower, som i sina\ntillägg till Scotichronicon under året 1266 anför följande: \"Nu lefde\nRobin Hood som fågelfri i snår och skogsdungar.\" Men vi hafva sett\natt Fordun är endast ett eko af folksången, och hans fortsättare har\nheller icke annat värde. I stället för att stöda sig på ett yttre\nhistoriskt bevis, såsom den sjelf vill tro, har denna åsigt i sjelfva\nverket icke annat än upptagit den äldsta hypotes som om folksångens\nhjelte uppställts, nemligen Forduns. Men den stöder sig äfven på\nen uppgift af folksången sjelf, och dertill den älsta och den\nförträffligaste af alla Robin Hood-ballader, _A Lytell Geste of Robin\nHood_. Här förlägges verkeligen hjelten äfvenledes i beröring med\nen konung och alldeles på samma sätt, som i de af Mr Ritson anförda\nballaderna; och konungen heter här Edward. Det är nu Edward I, som\ni munkdrägt låter fånga sig af fribytarne, af dem undfägnas med\nsitt eget villebråd, och slutligen förmår dem att gifva sig i hans\ntjenst. Men denna uppgift, hvilken sednare af sången sjelf passas in\npå Richard Lejonhjerta, och af andre forskare på Edward II, och som\nlikaväl kan passas in på hvilken konung Edward, Henrik eller Richard\nsom helst, har ensam ingen bevisande kraft. Sägnen sjelf är utan\ntvifvel gammal, men namnet på konungen kan hafva tillkommit sednare.\nMåhända är det detta namn, hvilket bestämt Fordun till hans uppgift,\nliksom det bestämt författaren i Westminster Review att återupptaga\nden.\n\nMot hvardera dessa tidsbestämningar, såväl M. Thierrys, som den\nsistanförda, kan man invända, att de motsägas af folksången sjelf.\nMan märker i ena fallet intet spår af denna fiendtliga sinnesstämning\nmellan stammarne, af detta nationalhat emot en fremmande konungamakt;\ni det andra fallet ser man icke att folkhjelten skulle deltagit i\nnågot annat krig, än det han sjelf utför i sina skogar, man hör ej\ntalas om grefven af Montfort, ej heller röjer sig något hat emot ett\nkonungskt parti.\n\nM. Étienne, som i Revue des deux Mondes infört en förträfflig\nartikel, _Littérature populaire de la Grande-Bretagne_, hvilken i\nmånga afseenden tjenat oss till ledning, anför denna invändning emot\nantagligheten af den förra åsigten; men han underlåter att göra det\nemot antagligheten af den sednare, ehuru den utan tvifvel der haft\nmera giltighet och kraft. Folksången bibehåller den ena och glömmer\nunder sitt lopp den andra erinringen, sannolikt allteftersom de vid\nhennes upprinnelse råkat antaga mer eller mindre anslående och liflig\nform. Under de tvenne seklerna från Richard Lejonhjerta till femtonde\nårhundradet har han så mycket lättare kunnat glömma det gamla grollet\nmot Normanderne, som några Normander under större delen af denna\ntiderymd icke mera funnos till, och så mycket lättare förbise hatet\nemot normandiske konungen, som detta redan under Richard Lejonhjertas\ntid var temmeligen utplånadt. Deremot är det oförklarligt, ifall det\nså vore, att Robin Hood kämpat under Simon af Montfort, huru sången\npå hälften kortare tid hunnit förgäta alla erinringar, som kunde\nkarakterisera denna tid, och det så mycket oförklarligare, som han då\nskulle tappat minnet af de vigtigaste händelser i fribytarens lif,\nicke af en blott _sinnesstämning_, såsom i det förra fallet.\n\nAf föregående framställning ser man, att det visserligen icke är\nnågon brist på gissningar och åsigter i afseende å Robin Hood.\nAlltsedan Ritsons tid har det gått denne man af folket ibland de\nlärde, såsom det går en nykomling i en salong; man gissar, man\nfunderar, man forskar hvem han egentligen kan vara, hvad han gjort,\nhvar han lefvat och hvad som i all verlden kunnat införa honom i\nsällskapet. Han har bland de lärde i England uppträdt med samma\ndeciderade succès, som kung Arthur och tableronden bland de lärde i\nFrankrike. Genom detta deras intresse har han för andra gången, i\nnittonde seklet, blifvit utsatt för en utvecklingsprocess, fastän i\nteorier och åsigter; liksom han från tolfte till sjuttonde seklet\nvar föremålet för en sådan genom folkets intresse, men i sånger och\nsägner. Så har han nu ifrån att vara rätt och slätt en stråtröfvare,\nblifvit en munter och chevaleresk yeoman, och omsider en folkförare.\nMed detsamma har han blifvit allt yngre och yngre, ifrån att vara\nsamtidig med idealet för det normandiska baronaget, har han blifvit\nsamtidig med Edward I. Men detta är icke allt. Man har icke tröttnat\natt uppställa än flere hypoteser.\n\nFör sju eller åtta år sedan samlade sig i nejden af den bygd, som\nen gång var vittne till Robin Hoods och hans fribytares muntra\nbedrifter, ett stort antal lärde till ett arkeologiskt _meeting_.\nNaturligtvis innehades ordförandestolen af någon högtförnäm man, det\nvar denna gången hertigen af Newcastle. Hufvudsakliga anledningen\ntill mötet var Robin Hood. Man hade gjort en betydande upptäckt,\nhvilken den lärda samlingen skulle sätta sig att begrunda. Den\noförtrutne Mr Gutch, som något år tidigare utgifvit sitt ofta anförda\narbete, hade förberedt handlingarna. Upptäckten var dock icke hans,\nden tillhörde Mr Joseph Hunter, som under sina gräfningar bland de\ngamla protokollerna i skattkammar-arkivet funnit ur Plantagenetska\nfamiljens hoprullade hushållsannotationer, att en Robin Hood varit\nhoftjenare, \"porter of the chambre\", hos Edward II, och i femton\nmånader uppburit sina tre pence ur den kungliga kassan. Denna\noväntade upptäckt hade bragt den lärde referenten från hans förra\nöfvertygelse till att antaga detta sednare datum. Det är nemligen\nfallet, att af alla regenter med namnet Edward endast den Andre\nveterligen besökt Sherwood, hvarföre intet kunde vara sannolikare,\nän att det just var han, den minst ridderlige af dem alla, som\nsången menade med sin konung Edward, hvilken i munkdrägt begaf sig\ntill Sherwood, och efter en treflig samvaro förde fribytarehöfdingen\ntill sitt hof, der denne, säger sången i märkvärdig endrägt med de\nkungliga hushållsrullorna, dröjde endast femton månader[9]. Mr Hunter\nhar ett år sednare af sitt fynd gjort en intressant och lärd bok,\nhvilken vi icke varit i tillfälle att se. Skulle han der andraga,\nicke blott yttre tillfälligheter, utan ock inre ur sångerna hemtade\nbevis för att folksångens hjelte är den samme Robin Hood, som i\nallsköns lugn uppbar tre pence om dagen af konung Edward II, vore\ndet i sanning rätt ledsamt; ty då vore det bestäldt med hela hans\nkarakter som historisk person och folkförare. Icke kunde han då hafva\nvarit med om slaget vid Evesham, såframt han ej gjorde sin hoftjenst\nvid ungefär åttatiofem år, än mindre hade han kunnat lefva \"in better\ndaies, in first Richards daies\". Men M. Étienne, som användt hans\nmonografi till sin uppsats, säger: \"il faut vraiment que sa théorie\nsoit bien _impossible_, pour que nous la rejetions malgré tant de\nvraisemblance.\" Det måtte då vara så, att skickelsen i form af en\nhofbetjent med tre pences lön, och som kanske af fåfänga tagit sig\nnamnet Hood, velat med de lärde, isynnerhet Mr Gutch, drifva ett\noskyldigt gyckel.\n\nDock, kanske finnes det en utväg, att åt forskningen rädda äfven\ndenna åsigt om Robin Hood. Ehuruväl folksångens hjelte utan tvifvel\när en man af Richard Lejonhjertas tidslynne, och sången i de\ndåvarande förhållandena tagit sin upprinnelse, är dermed icke sagdt\natt fribytarehöfdingen på denna tid bar namnet Robin Hood. Han\nkan godt hafva dåförtiden hetat Robert Loxley, efter det ställe i\nYorkshire, nära Sheffield, hvilket folktraditionen anger som hans\nfödelseort;[10] han kan vidare hafva för sitt lefnadssätts skuld\nerhållit tillnamnet \"O' the Wood\", enligt den uråldriga engelska\nplägseden att af allehanda föremål göra bi- och öknamn, af hvilka\nnamn sedan sammandragningsvis blifvit Robin Hood, eller Whood, såsom\nnamnet ock stafvas. Men han kan lika godt på denna tiden hetat\nnågot annat, och emottagit det namn, hvarmed han i den slutligen\nupptecknade sången betecknas, af sagde hofbetjent, som före sin\nfredliga sysselsättning törhända varit en så välbekant och kanske\nock på sitt sätt besjungen riddare af stigen, att han befanns värdig\ngifva namn åt den mest besjungna hjelte engelska folket egt. Men\ntyvärr vete vi af den ofvananförde titeln på latinska poemet om\nWilliam Wallace, att Robin Hood redan 1304 var ett mångbesjunget namn\npå en fribytare, som kunde ställas sida vid sida med den skottske\nfosterlandshjelten; hvilket åter icke passar in på hofbetjenten.\n\nDet borde dock icke synas så oförklarligt, att historien ej i sina\nmanuskripter förvarat namnet Robin Hood. Mr Ritson har kunnat\nförklara sig denna förtegenhet endast som en illvilja hos Mathias\nParis, Benedictus Abbas och andra munkar, hvilka skrefvo denna\ntidens krönika och, liksom till hämd för allt hvad han förbrutit sig\nmot det andeliga ståndet, utelemnade honom från sina berättelser.\n\"L'histoire a ses injustices et ses vengeances\", säger ock M. Étienne\ntill förklaring deraf. Men ej ens krönikan kan hinna detaljera alla\nnamn och händelser, som ingå i ett historiskt förhållande, allraminst\nifall detta blott utgör en biomständighet i det stora hela. Hon\nlemnar dem åt lokaltraditionen att förvaras, och åtnöjer sig sjelf\nmed att nämna det allmänna af saken. Så glömmer hon icke att\nupprepadt omnämna fribyteriet i England under de första århundradena\nefter eröfringen, tadlande och smädande ifall hon är normandisk,\nfull af medkänsla om hon gått ur anglosaxisk penna; men ju mer det\nfortsatta motståndet i skogarne blef hopplöst, så att de fågelfrie,\nsåsom i slutet af tolfte seklet, begynna glömma sin ursprungliga\nställning och sin nationella uppgift samt upphöra att vara farliga\nför den normandiska styrelsen, inskränker hon sina meddelanden till\natt blott nämna deras tillvaro, öfverlemnande åt inbyggarne i nejden\natt bevara i minnet deras bedrifter och namn. Dessa lokaltraditioner\nuppsamlar sedan sången och bearbetar, tills de sammangå till en\nenhet af händelser, grupperade kring en och samma hufvudperson.\nLiksom ett komplement till krönikan, utgår han från samma allmänna\ntidsförhållande som i den finnes uppskrifvet.\n\nVid ofvannämnde arkeologiska möte uttalades äfven en åsigt, som söker\nmed ett Alexanders-hugg lösa knuten. Alldenstund, så resonnerade\nMr Halliwell, historien enständigt tiger i afseende å denna\npersonlighet, som dock, ifall han verkeligen funnits till, enligt\nfolksången bordt spela för stor roll, för att af historien kunna\nförbigås, så är han uppenbarligen från början till slut diktad, har\naldrig existerat annorstädes än i folkets fantasi, är, såsom Mr\nHalliwell uttrycker sig, _mytisk_. Ehuru det icke anges, är denna\nmening blott en resumé af den Mr Tho. Wright i sitt tidigare utkomna\narbete, \"Essays on the Litterature, Superstitions, and History of\nEngland in the Middle Ages\", uttalar som sin tanke i den svårlösta\nfrågan. Men i så fall har referenten icke fullt framställt hans\nåsigt. Mr Wright, som utan tvifvel för närvarande är Englands\nyppersta litteraturhistoriker, kallar icke Robin Hoods personlighet\nmytisk, i den mening att han skulle sakna allt historiskt underlag;\nty då återstode ju endast antagandet, att Robin Hood, i likhet med\n_hobgoblins, pucks_, elfvor, dvergar och dylikt, utgått från en\nnaturåskådning, i hvilket fall sången om honom vore theopoetisk; --\nty ett tredje ursprung gifves icke för folksången. Finnes ej först\nen åskådning antingen af menniskolifvet eller af naturen, uppstår\ningen fantasiprodukt. Men Robin Hood-sången antyder på intet sätt\nett ursprung från den sednare källan. Sedan derföre Mr Wright dragit\nRobin Hoods existens i tvifvelsmål, tillägger han: \"det uppstår\nlikväl nu en intressant fråga: hvem var då den person, som i dessa\nballader bär namnet eller titeln af Robin Hood? -- en fråga hvilken\nsäkert icke tillåter en lätt lösning.\" Han insåg således, att, om\nock icke en Robin Hood kunde vara originalet till hjeltebilden i\nfolksången, måste der dock funnits någon. Om den individuelle skalden\nskapar intet ur sig sjelf, utan omskapar verkligheten, hvilken lefver\ni hans inre såsom hågkomster, måste folket än trognare reproducera\nsina hågkomster, alldenstund det är, då det engång slår sig på att\nvara historiskt, långt mera bundet af objektiviteten. Men hoppades\nden berömde forskaren, att man kunde påfinna någon annan faktisk,\neller äfven någon historisk personlighet, hvilken i Robin Hoods\nställe kunde insättas som original för bilden, så har han visserligen\nställt uppgiften så, att den icke tillåter någon lösning alls. Endast\nså kan den lösas, att Robin Hood betraktas som en sammanfluten bild\naf lokala hågkomster, för hvilken ett verkligt fribytarlif legat till\ngrund.\n\nGenom denna skärskådning af de olika åsigterna om Robin Hoods\nhistoriska karakter hoppas vi hafva vunnit ett visst företräde, en\nviss bevågenhet hos läsaren för sednare delen af tolfte seklet. Vi\nbegynna derföre vår framställning af Robin Hood-sångens utveckling\nmed att tillse, i hvad mon den sammanflutna hjeltebilden i folksången\npåminner om sin upprinnelse ur tidsförhållandena i detta sekel. Vi\nanvända dervid metoden som tidigare uppstälts, att ur sången uttaga\nde erinringar som hänvisa längst tillbaka, och se huruvida de passa\nin på den antagna tiden. Vi hoppas, genom en sådan sammanställning,\nvinna ett fotfäste i den historiska verkligheten, på samma gång som\nvi vinna ett slags urbild för sången, från hvilken det sedan, i de\nföljande afdelningarna, blir lätt att spåra dess utveckling.\n\nNaturligtvis användes härvid främst de äldsta sångerna, såsom de,\nhvilka mest bibehållit af det ursprungliga. Robin Hood-sången\nsönderfaller nemligen i tvenne väsendtligt olika cykler: en från\nfemtonde, och en från sextonde samt sjuttonde seklerna. Den förra\nutgöres af trenne sånger, bland hvilka _A Lytill Geste of Robin Hood_\nintager främsta rummet. Dock befinnes det, att äfven den sednare\ncykeln innehåller ett och annat ursprungligt drag, som icke ingår i\nhvad man från femtonde århundradet har öfrigt.\n\n\nI.\n\nDe svårigheter, som ofelbart skola möta oss i denna framställning,\nbero på ett rigtigt uppskattande af förhållandena inom samhället.\nVid bristen på belysning af de lägre klassernas ställning, tillstånd\noch tänkesätt under sednare hälften af tolfte seklet, måste man akta\nsig att konstruera de få fakta, som erbjudas, efter en förutfattad\nopinion, eller äfven efter sitt behof. Derförutom lemnas lätteligen\ni sådant fall åt Imaginationen ett spelrum, som endast då icke\när vådligt, när den ledes af ett skarpsynt snille. Också erna\nvi öfverlemna ledningen åt M. Thierry, endast med tillägg af de\nfå bidrag engelske historieskrifvarne Lingard och Sharon Turner\nkunna lemna till kompletterande af l'Histoire de la Conquête de\nl'Angleterre.\n\nDe blodiga och bittra minnen genom eröfringen intryckts i\nanglosaxiska folkets sinne voro i sanning icke egnade att lätteligen\nutplånas. Det lider intet tvifvel, att ju ättlingarne i andra och\ntredje led ännu skulle bibehålla i godt minne den stora olycka,\nsom öfvergick deras förfäder, då de fremmande slägterna inkommo i\nlandet, misshandlade dem, förträngde dem från gods och grund, samt\nberöfvade dem alla politiska rättigheter; helst ett fremmande språk,\nett kränkande förakt och dagligen fortgående orättvisor från de\nmägtiges sida kraftigt hjelpte traditionen att hålla minnet friskt.\nDetta minne i förening med den nationella olikheten, som fortlefde\ni blodet, i känslorna, i tänkesätt, seder och bruk, måste genom\nårhundraden hålla ett svalg öppet mellan de tvenne folkstammarne,\nhvilka i eröfringen tvungits att bo med hvarandra, på samma jord och\ni samma samhälle.\n\nMen å andra sidan får man heller icke förbise, att frånvaron af\nall politisk verksamhet, betydelselösheten inom samhället, armodet\noch hopplösheten under mer än ett sekel måste inverkat till att\ndesorganisera den underkufvade nationen. Sedan försöken att återtaga\nhvad den förlorat ohjelpeligen strandat, och dermed allt hopp,\nall tanke på en återeröfring vikit, begynte äfven det nationella\nmedvetandet om, hvilka rättigheter henne frånröfvats, förlamas och\nslutligen bortdö. Vanan och tiden, dessa ofelbara läkare för alla\nsår och smärtor, nationers som individers, hade småningom lärt det\nanglosaxiska folket, att sjelft anse sig som en samhällsklass, en\nnation, bestående blott af borgerskap och allmoge, för hvilken\ndet var en ohjelpelig och fast ordning, att den lefde i förtryck\noch armod, medan den herrskande folkstammen var rik och mäktig.\nHärmed hade en väsendtlig förändring i de bägge stammarnes inbördes\nställning inträdt. Söndringen var icke mera blott en nationel,\nutan lika mycket en social, nationalhatet var förblandadt med\noch stod i begrepp att vika för fiendskapen mellan rikedom och\nfattigdom, mellan de herrskande och de beherrskade. Om Anglosaxaren\nännu beväpnade sig emot Normanden, skedde det icke mera för att\nförjaga inkräktaren, utan för att tvinga honom till billighet och\nmensklighet. Då Thomas Becket i spetsen för munkar och lägre prester\nreste sig emot konungen, baronerne och det högre kleresiet, gick den\nnationella rörelsen endast ut på att i kyrkans sjelfständighet och\noberoende försvara Anglosaxarnes sista tillflyktsort undan förtrycket\ni samhället;[11] och då Guillaume longue-barbe under sednare åren\naf Richard I:s regering reste sig med Londons borgerskap, var hans\nafsigt blott den, att erhålla en jemnare fördelning af utskylderna.\nHvardera offrade lifvet för sina afsigter, och kring hvarderas minne\ngjöt det anglosaxiska folket, enligt sin fromma vana, glansen af ett\nmartyrskap; man vallfärdade till deras grafvar, man samlade stoftet\nsom dränkts af deras blod, och man firade sorgefester till deras\nåminnelse. Men det var en annan, en ny känsla som häri gaf sig luft,\nän den sorg och förtviflan, som i början på århundradet samlade\nskaror af vallfärdande kring Eghelwins, Waltheofs, Wulfstans och de\nandre under eröfringen fallne patrioternes grafvar. Egde man blott\nde sånger folket under denna period diktade, skulle helt visst de\nbittra minnena af nationens olycka framträda både i sångens stämning\noch i uttryckena. Men hvilka nationella ämnen skulle den från denna\ntid kunnat upptaga, då folket upphört att känna sig som en nation\noch att uppträda i sjelfständiga nationella handlingar? William med\nlånga skägget var en hjelte, värdig att blifva föremålet för dikt\noch sång. Hans resliga gestalt, hans oförfärade mod, hans djerfva\ntal till Londons magistrat, och slutligen hans manhaftiga försvar af\nkyrktornet dit han tagit sin tillflykt, och hans sorgliga ändalykt\nvar ett rikt ämne för folksången; liksom det intresse han förfäktade\nvar ett folkintresse och väl egnadt att väcka sångens gåfva hos de\narme och förtryckte. Men för en anglosaxisk nationalsång var detta\nicke något stoff, det innebar hvarken hämd för de gamla oförrätterna\neller förhoppningar om en nationel framtid.\n\nÖfverhufvud egde folket under denna period föga väckelser till\nen berättande heroisk diktning. Det handlade för egen räkning\nintet, dess lif var blott ett lidande. Det egde intet ord med i\nrådskammaren, vid lagarnes stiftande, och vid domstolarne, och i\nkrigena spilde det sitt blod intresselöst, likgiltigt om det skedde\nför den gamle konung Henrik emot hans söner, emot denne för grefven\naf Leicester, för Richard emot grefven af Mortaigne, eller tvertom.\nÄn mindre var den tid kommen, att de ädla familjernas inbördes\nstrider, deras lefverne och öden, skulle kunnat väcka i folkets bröst\nden medkänsla, som värmer sinnet till sång. Endast ett fenomen ur\nlifvet fanns, som på engång stod i samband med det förflutna och\ninnehöll intressen ur folkets ställning för det närvarande, som\ndertill var händelserikt, fullt af faror och mödor, men äfven fullt\naf oberoendets njutningar och af lockelser för ett betryckt, efter\nfriheten längtande folks fantasi. Detta ämne var fribytarlifvet i\nskogarne.\n\nMan kan säga att den fågelfries, stigmannens, brottslingens lif och\nverksamhet utgör folklifvets romantik. Hans oppositionella ställning\ni samhället, hans absoluta oberoende, kontrasten i hans lefnadssätt\nemot det alldagliga, lugna och jemna lefvernet omkring honom, de\ndjupare passioner som framträda i hans handlingar, den skarpare\nmotsatsen mellan ädla motiver parade med laglösa bedrifter, allt\ndetta, som ger hans karakter större intresse och större åskådlighet,\noch hvari han är befryndad med riddareromantikens hjeltar, gör honom\ntill den företrädesvis poetiska figuren i folksången. Alla nationers\nfolkdiktning erbjuder bevis härpå. Inga namn äro mera omhuldade af\nden skottska än röfvarclanerne Armstrong och Elliott, och på samma\nsätt känner sig den engelska ingenstädes mera hemmastadd, än med\nfribytarne i Sherwood. Den anglosaxiske jordbrukaren, som plöjde\nmarken och bergade skördarne åt en hårdhjertad och öfvermodig baron,\noch borgaren, som med sina händers konstflit samlade rikedomar till\nrof åt herrskarene, och krigaren, hvilken utan ära och belöning\nspilde sitt blod som lumpen fotknekt i deras armeer, alla kunde\nde i stråtröfvarens lif skåda idealet af lycklig belägenhet, ett\nSchlaraffenland, der man var fri och oberoende, der konungens rådjur\nvoro ens rika hjordar och, framförallt, der man till ett dagligt nöje\nfick slå förtryckarne och lefva godt af deras orättfångna skatter.\nIfrån denna tid förlorade ordet outlaw all förhatlig betydelse af\nfredsstörare: det blef nästan liktydigt med frihetshjelte, ty folket\nsåg ock i fribytarne den enda återstoden af Anglosaxarnes stam,\nsom ännu icke böjt nacken under oket, och som trampade de fordna\nhjeltarnes stigar.\n\nDen anglosaxiske fribytaren räknade i sjelfva verket gamla och ädla\nanor. Han var en partigängare från frihetsstriden, som öfverlefvat\nstriden och äfven öfverlefvat alla förhoppningar. Sedan nationalarmén\ni norden blifvit slagen, York för andra gången intaget och\nNorthumberland förhärjadt till en ödemark, skingrade sig qvarlefvorna\naf anglosaxiska hären uti skogarne och bildade sig till band, hvilka\ndageligen tillväxte genom enskildte flyktingar och hela familjer,\nsom dit räddade sig undan härjningarna. Skarorna anfördes af de\nädlingar, som öfverlefvat den förbittrade stridens skiften, och icke\nunderkastat sig att emottaga eröfrarenes nåd. Från sina otillgängliga\nskogar gjorde de ströftåg och utfall, så att mången baron plötsligen\nunder nattens lugn fann sitt slott omringadt af hämdlystna\ninfödingar, stormadt, plundradt och ödelagdt.\n\nEtt sådant sätt att föra krig, var gammal sed hos Anglosaxarne; då de\nicke mera förmådde värna hus och hem emot inbrytande fiender, drogo\nde sig till skogarne, hvilka fordomtid betäckte en betydlig del af\nEnglands jord. Så fyllde sig vid tiden för Danskarnes öfvervälde den\nsumpiga skogstrakt, som sträckte sig öfver mer än hundra engelska\nmil af provinserna Cambridge, Huntingdon, Northampton och Lincoln,\nmed flyende män, qvinnor och barn, hvilka medförde sitt husgeråd och\nsina boskapshjordar; så känner man ock att Alfred den store, då hans\nland öfversvämmades af nordiska vikingaskaror under Ragnar Lodbroks\nsöner, dolde sig på en halfö i Devonshires kärr och derifrån begynte\nett partigängarkrig, tills han fann sig stark nog att slå fienden och\nunderkufva honom. Tillfölje af de täta ofriderna fortsatte sig detta\nvildmannalif, och skogarne voro ständigt tillhåll för fribytarskaror,\nhvilka flere anglosaxiske konungar genom stränga lagar förgäfves\nsökte utrota. Ymnigt villebråd, såsom rådjur, vildsvin, harar och\nmassor af skogsfågel, gjorde lifvet lätt, och de djupa obygderna\ngjorde det tryggadt. Af sådana skogar, utaf hvilka nu väl knappast\nmer än några välvårdade jagtparker torde återstå, funnos vid\neröfringen, utom tallösa mindre, fyra stora trakter, Sealwudu mellan\nSommerset och Wilt, Cotteswudu i Glocestershire, Englewudu eller\nInglewudu (korrump. Inglishwudir) mellan Carlisle och Penrith samt\nScyrewudu i Nottinghamshire.\n\nVid eröfringen blefvo hufvudsakligen de tvenne sednare fruktansvärda\nför inkräktarne. Knapt hade bergstopparne i Durham och kärren i\nWestmoreland blifvit beklädda med normandiska fästen samt landet\nnorr om Tee underlagts en normandisk styresman, innan Osulf, son af\nEdulf, i spetsen för skaror af vildmän -- _silvatici_, som de af\nkronisterne kallas -- frambröt från Englewood, öfverföll samt mördade\ngrefven och månge af hans män. Samtidigt herrskade Sweyn Siggs son i\nskogsbygderna vid östra kusten. Sin största betydenhet erhöll dock\ndet \"lilla kriget\" under Herewards ledning i det befästade lägret\npå Ely. Till de ofvannämnde sumptrakterne mellan Cambridge och\nWush-viken, hvilka liknade en sjö, här och der öfversådd med öar af\nfastare mark, hade massor af flyktingar samlat sig, jemte det flere\nkyrkor och kloster ditsändt sina rikedomar undan förödelsen. Till\nanförare valde den samlade hären Hereward, hvilken, liksom engång\nAlfred den store, nu begynte ifrån sina säkra förskansningar träda i\nöppen kamp med fienden. Men det oblida ödet, som tillförene användt\ntvedrägt och afund att förderfva det åt undergången vigda folket,\nanvände här äfven förräderiet. Inom förskansningarna låg ett gammalt\nkloster, hvars munkar icke mäktade fördraga den knappa tillgången på\nlifsmedel och hoppades, genom att förråda patrioterne, köpa Wilhelm\nEröfrarens bevågenhet. Denne, som förgäfvce i tvenne månader med\nhela sin styrka sökt genombryta förhuggningarna, fördes på en omväg\nöfver kärret, inbröt i lägret samt nedgjorde, tillfångatog eller\nförskingrade den sista arméstyrka, som kunde ingifva anglosaxiska\nfolket någon förhoppning om befrielse.\n\nMed detta företag upphörde partigängarkriget att hafva betydelsen\naf en kamp för nationens sjelfbestånd, och öfvergick allt mer till\nfribyteri. Hereward är på engång den siste fosterlandsförsvararen och\nden förste fribytaren. Genom sin kännedom af lokalen lyckades han,\njemte några få följeslagare, dolde i bottnet på en fiskares båt, att\nsmyga förbi Normandernes utposter. Då han fann desse endast svagt\nbevakade, framsprang han ur sitt gömställe och nedhögg flere fiender,\nhvarefter han försvann i de angränsande skogarne. Der fortsatte\nhan, outtröttlig i sitt hat, att göra Normanderne stort afbräck,\nläggande sig i bakhåll för deras transporter och öfverrumplande deras\nslott, så att ännu hundrade år sednare den sägen var gängse bland\nsegrarne, att om fyra sådane som han hade funnits, skulle de aldrig\nlyckats eröfra England. Omsider skall han, så förtäljer en normandisk\nkrönika från medlet af tolfte århundradet, intagen af kärlek till en\nrik anglosaxisk qvinna, af henne blifvit förmådd att söka fred och\nförlikning med konungen, men, oaktadt den kungliga lejden, blifvit\noförmodadt öfverfallen på sin gård, samt, efter att hafva nedgjort\nfem af nidingarne, fallit genomstungen af de öfriges lansar.\n\nIfrån denna tid upphör historien att lemna närmare underrättelser om\nde särskildta bandenas företag och deras anförares bedrifter. Endast\ni förbigående stadnar den normandiska krönikeskrifvaren, för att i\nsmädande ordalag påpeka denna infödingarnes medfödda brottslighet --\n\"innata indigenis crapula\" --, i det han förtäljer att dageligen en\nmängd stölder och mord begingos af männer, hvilka genom stråtröfveri\nsamlade sig skändliga egodelar -- \"inhonestas opes latrocinio sibi\ncontrahentes.\" Äfven den anglosaxiske annalisten vänder sina blickar\nåt andra håll. Liksom nationen sjelf hoppas han intet mera, han\nfogar sig i försynens skickelse såsom i en bestående ordning, men\nkan dock understundom icke tillbakahålla ett utbrott af medkänsla\nfor desse skogens fria söner, hvilka kämpade, om ej för annat, så\nför att störa inkräktarne i besittningen af deras byten och hämnas\nderas fallne fränder och landsmän -- \"pro amissis patrum praediis\net occisis parentibus et compatriotis.\" De rekryterades fortfarande\naf dem, hvilka icke förmådde uthärda det olideliga förtrycket inom\nsamhället, och krönikornas berättelser, att landtfolket öfvergåfvo\nsina boningar och med all sin egendom drogo inåt skogarne, upprepa\nsig så ofta, att det väl må tyckas som skulle ingen qvarstadnat för\natt odla jorden. \"Hvarhelst konungen framfar, berättas, bland mycket\nannat, om såväl William Rufus som Henrik Beauclere, begynte hans\nfölje plundra det elända folket, och var dervid mycket brännande och\nmandråp, så att enhvar som kunde drog sig med hvad han egde till\ndjupet af skogarne och ödemarkerne\", och under Stefans regering, då\nstråtröfveriet tyckes hafva blifvit den allmänna ordningen, säger\nAnglosaxon Chronicle[12] om adelns våldsbragder: \"der två eller tre\naf dem kommo till en by flydde hela byskapet framför dem, som om de\nvarit röfvare.\" Vid ett sådant samhällstillstånd kan det heller icke\nförundra, att Ralph Basset, som var konung Henriks stor-justitiarie,\nvid ett witena-gemot i Leicestershire på en enda dag lät upphänga\nfyratiofyra fribytare och utstinga ögonen på sex andre: hvartill\nvisserligen krönikan tillägger: \"Många sannfärdiga män sade att flere\nbland dem ledo med stor orätt, men den allsmägtige Guden, som skådar\nallt, ser ock att detta folket är förtryckt med all orättfärdighet;\nförst beröfvar man dem deras egodelar och sedan ihjälslår man\ndem\".[13]\n\nSålunda fortsatte sig fribyteriet oafbrutet ifrån eröfringen genom\nhela tolfte århundradet, oaktadt all den stränghet man använde till\ndess utrotande. Ännu 1195 utfärdade erkebiskop Hubert, som var\nRichard Lejonhjertas stor-justitiarie, det påbud till alla innevånare\ni England: \"att de hvarken skulle sjelfve lefva som tjufvar och\nröfvare, ej heller emottaga och hjelpa sådane i någonting, utan\nanvända all sin förmåga att gripa och öfverlemna dem till sheriffen,\neller åtminstone för honom angifva deras vistelseorter, äfvensom\natt, när uppbåd blifvit gjordt till förföljande af fribytarne och\nröfvarne eller dem som desse undanstucko, enhvar skulle redoboget\nhäruti deltaga af alla sina krafter.\" Detta påbud är en hel historia\nöfver fribyteriet i slutet af tolfte seklet. Sherifferne läto\nutgå kallelse till skallgång, såsom hade fribytarne varit vilda\ndjur, hvilka jagades med _hue and crye_, som talesättet lydde,\nfrån en trakt till en annan; \"ty ifrån den stund, heter det i de\nnormandiska lagarne från Richard Lejonhjertas tid, en man är fågelfri\nförklarad, är han att anses som en varg -- _gerit caput lupinum_\n--, så att han ostraffadt af enhvar kan dödas\".[14] Men man ser ock\naf stor-justitiariens skrifvelse, på hvems sida, sheriffens eller\nfribytarens, folket var böjdt att ställa sig, det tycktes honom icke\nvara synnerligt att lita på, han ber det sjelf icke deltaga i det\nstraffvärda lefvernet, han förmanar det att icke gifva de förföljde\nskydd och understöd, han uppmanar det att vara behjelpligt till\nderas utrotande. För att kunna hafva någon visshet härom, anser han\nsig nödsakad tillgripa en utomordentlig åtgärd, han låter hvarje\nman aflägga ed på att efterlefva dessa hans förmaningar. \"Men,\nfortfar Roger de Hoveden,[15] som förtäljer om denna åtgärd, många\nfribytare varnades och undflydde efterspaningarna.\" Då dessa åtgärder\nicke hjelpte, tillgrepos andra. Man anstälde fester, för att locka\nde fågelfrie i snaran, man gaf dem lejdebref, liksom man gifvit\nHereward, eller man utsatte pris på deras hufvuden, stundom ock med\nframgång, ty skattkammarrullorna för sjunde året af Richards regering\nförtälja, att han utanordnat två mark åt Thomas från Prestwude, för\ndet denne hemtat honom fribytaren William af Ellefords hufvud till\nWestminster.[16]\n\nDetta är hvad historien vet berätta. Låtom oss nu, enligt\nfolktraditionen,[17] lokalisera och gifva individualitet åt hennes\nberättelser. Scenen är i Shirewood, det gamla tillhållet för\nfribytare. Kanske har sheriffen i Nottingham just erhållit konungens\nbefallning, att med \"hue and crye\", lefvande eller döde, fånga de\nfredlöse och deras djerfva anförare, Robin Hood. Han lär dock veta\nför väl huru oåtkomlig denne är i sina skogar. Alltnog, han väljer\natt utlysa en stor målskjutning, välberäknande att Robin Hood icke\nskulle utebli. Denne kommer och vinner priset, men likväl misslyckas\nsheriffens plan i grund. Ty Robin Hood, som äfvenledes för väl känner\nden falske sheriffens funder, har med sig hela sin styrka bland det\nförsamlade folket. Under det de med säkra skott fälla sheriffens män,\ndraga de sig i god ordning tillbaka. Förgäfves uppbådar denne hela\ngrefskapet. Han beger sig till London att för konungen beklaga sin\nmotgång. \"Med förlof, herre konung, Robin Hood och hans djerfva band\ntrotsar eder, han ernar inom kort spela herre öfver hela nordlandet.\"\nDå bjuder konungen honom samla alla bågskyttar i provinsen; han vill\nsjelf infinna sig och leda jagten. Så sker. Konungen kommer med ett\npraktfullt följe af riddare, han anställer förhör bland menigheten\ni landskapet, och skallgången begynner. Ifrån Nottingham går jagten\ntill Lancasshire, från Lancasshire till Yorkshire, och åter till\nNottingham. Men förgäfves. När konungen är i Plomton park, är Robin\nHood i Barnesdale. Har konungen hunnit till Barnesdale, är Robin\nHood åter i Sherwood. Men öfverallt, der konungen tillförene under\nsina jagtfärder varit van att skåda hjordar af rådjur, finner han\nnu knapt en och annan af sina behornade gunstlingar vid lif. Ty\nRobin Hood icke blott gäckar konungen, han sårar ännu dertill djupt\nhans kärleksfulla omvårdnad om skogarnes villebråd; hvarhelst han\nframsmyger utmed dalsänkningar och flodbäddar, slår han konungens\ndjur och gör sig glada dagar;[18] hvaröfver konungen blir \"wonder\nwroth\", och svär vid treenigheten: \"Gifve Gud jag hade Robin Hood i\nmina händer!\"\n\nÄr icke folksången här, i sitt förhållande till historien, såsom en\ngren ur samma rot? Den sednare tecknar det allmänna förhållandet,\nden förra detaljerar tilldragelser och karakterer i detsamma. Man\nmå icke låta missleda sig af hvad traditionen vidare förtäljer.\nSedan konungen fåfängt uppehållit sig ett halft år i Nottingham utan\natt få sigte på fribytarne, föreslås honom som en ofelbar utväg,\natt med några af sitt följe kläda sig i munkdrägt och vandra genom\nSherwood. Han antar förslaget och lyckas utan svårighet. Robin Hood\nfångar honom och för honom med sitt följe in i skogen. Den förklädde\nkonungen utger sig för ett sändebud, som inbjuder fribytaren att\nkomma till Nottingham, och framtar det kungliga inseglet till\nett lejdetecken. Vid åsynen häraf böjer Robin Hood sitt knä och\nutbrister: \"Välkommen, munk, för ditt budskap, välkommet är mig\nmin herres insegel; ty ingen man i verlden älskar jag så högt som\nkonungen.\" De sätta sig att spisa, och efter måltiden begynna lekar\noch målskjutning. Hvarje bom skall straffas med en örfil; sådan är\nfribytarnes plägsed. Äfven Robin Hood skjuter fel och öfverlemnar\nåt den förklädde konungen att gifva straffet. På styrkan i hans arm\nkänner han konungen och böjer genast knä, och alla fribytarne med\nhonom. \"Nåd, min herre konung, för din godhet och din mildhet, åt mig\noch alla mina män\", så beder fribytaren, hvarefter de samteligen i\nall vänskap och endrägt återvända till Nottingham, fribytarne för att\ningå i konungens tjenst.\n\nEfter hetsjagten skulle man kanske väntat sig ett annat möte. Man\nskulle icke af de vilde fågelfrie männerne väntat sig en sådan\nartighet och loyalitet. \"Kan denne Robin Hood, som är så trogen\nemot konungen, vara en Anglosaxare i full resning emot eröfringens\nföljder?\" frågar sig M. Étienne. Ofelbart skulle ock Hereward\noch hans kamrater Alfrik, Leofwin, Torkill, Siward och Siward\nden röde, behandlat Wilhelm Eröfraren på annat sätt, om lyckan\nfört honom i deras händer. Namnen säga det redan. Men tiderna\näro något förändrade. Guillaume longue-barbe, då han med Londons\nborgerskap reste sig emot styrelsen, baronerne och prelaterne,\nuppförde sig i förhållande till konungen icke annorlunda än hjelten\ni folksången. Han reste öfver hafvet till Richards läger, och\nböjande knä samt höjande högra handen, begärde han frid och beskydd\nför Londons fattiga invånare.[19] I hela hans opposition, såväl\nsom i den, hvilken borgerskapet i förening med baronerne företogo\nemot Guillaume Longchamp, röjer sig en början till den loyala\nhållning, hvilken städse utmärkt engelska folket, den, som så\negendomligt karakteriserar Wat Tylers resning emot Richard II, då\nsextiotusen till det yttersta drifne landtmän i sträng ordning och\nnästan obeväpnade, tågade till London för att begära rättvisa, och\nden, som ger en prägel äfven åt det beryktade långa parlamentet,\nintills Carl I öfverskridit gränserna för allt menskligt tålamod.\nI konungamakten låg redan på denna tid för det anglosaxiska folket\nicke mera betydelsen af usurpation. Tidigare än någon annan del af\ndet normandiska väsendet hade hon erhållit karakteren af legitim,\ntillfölje af konungarnes upprepade politik, att ansluta sig till\nfolket såsom ett stöd emot vasallerne. Och denna loyalitetskänsla hos\nfolket delade fribytarne lika väl, som de delade folkets känslor och\nintressen i öfrigt.\n\nI sjelfva verket måste fribytarens sympatier och antipatier hafva\nundergått en väsendtlig förändring under århundradet från Hereward\ntill Robin Hood. Liksom folket sjelft hatade han numera de rike och\nmäktige, icke så mycket derföre att de voro af fremmande stam, utan\nderföre att de förtryckte och orättfärdigt behandlade de lägre och\nde fattige. Liksom Guillaume longue-barbe tar han de sednares parti\nemot de förre, och har deremot att af dem påräkna all slags hjelp och\nhandräckning i sin kamp emot auktoriteterna. Om detta vänskapliga\nförhållande till de lägre klasserna sågo vi en antydning i erkebiskop\nHuberts påbud. Om samma förhållande vittna sångerna mångfaldt. Af det\ngoda han plundrar från de rike och prelaterne, ger han frikostigt\nåt fattiga enkor eller åt förföljde, af gälder nedtryckte yeomän,\noch der nöden ar stor, sätter han icke i fråga att våga äfven lif\noch blod, för att rädda dem från galgen och fängelset. Se här den\nmaxim Robin Hood sjelf förkunnar för sina män, då han från Barnesdale\nutsänder dem för att posta vid landsvägen. Little John frågar honom:\n\n\"Mästare, säg oss hvart vi skole gå och huru vi skole förhålla oss;\nhvar vi skole taga och hvar vi skole gifva, hvar vi skole röfva och\nhvar vi skole bulta och binda.\"\n\n\"Så skolen J förhålla eder, svarar Robin, att J väl tillsen det J\nicke gören någon husbonde skada, som brukar marken med sin plog,\nej heller någon good yeoman, som besöker skogens gröna lunder, ej\nheller den riddare och sqvire, som är en rättskaffens man; men desse\nbiskopar och desse erkebiskopar, dem skolen J bulta och binda, och\nhållen Nottinghams bålde sheriff i godt minne.\"\n\nDen är ingen vanlig riddare af landsvägen, som talar ett sådant\nspråk. Man kan icke gerna så misstaga sig, att man skulle förblanda\nhonom med någon Rinaldo eller Astolfo, men väl kan man ställa honom\nsida vid sida med Skottarnes William Wallace, eller med kämparne\nunder grekiska frihetskriget; blott med den skilnad, att han icke,\nliksom de och liksom hans egna föregångare, mera kunde hafva till\nuppgift folkens nationella återupprättelse, utan blott att kämpa för\nsig och sina följeslagares frihet samt, så långt hans pil kunde nå,\nför att värna de mindre och förtryckte emot de mäktiges öfvervåld.\n\nAtt han med folket delade gemensamma känslor och intressen är\noförnekeligt. \"Den som hjelper en god yeoman som är i nöd, hans vän\nvill jag vara\", säger han åt sir Richard at the Lee, en sqvire, med\nhvilken han stod i off- och defensiv allians. Men, invänder man, han\nutsträckor sin vänskap för långt. Det är icke öfverensstämmande med\nförhållandena i tolfte seklet, att en anglosaxisk fribytare skulle\nstå på vänskaplig fot med riddare och sqvirer, hvilka uppenbarligen\ntillhörde den herrskando, af folket hatade stammen. Vi tro dock, att\näfven häri sångens hjelte kan försvara sin härkomst från Richard\nLejonhjertas tidehvarf. Sedan engång nationalhatet förvandlats till\nett hat emot de förtryckande och rike, funnos bland Normanderne en\nicke fåtalig klass, hvilken lyckans vexlingar bragt i samma armod,\nsom drabbat infödingarne, och hvilken dermed, sedan den hvarken hade\nmagt att skada eller anledning att förakta desse, undandrogs deras\nfiendskap; under det å andra sidan idoghet och någon gång slumpen\nhöjt anglosaxiska familjer till välstånd, åtminstone till samma nivå\nsom de förre. Här uppstod nu, på den gräns der de begge stammarne\nmed deras olika förmögenhetsvilkor möttes, en klass af frie män med\ngemensamhet i seder och språk, alstrad af deras dagliga beröring och\naf gemensamheten i intressen. Det är denna klass en gammal författare\nfrån Henrik II:s tid afser, då han försäkrar att nationerna voro så\nblandade, att man den tiden knapt kunde skilja, hvem som vore af\nanglosaxisk, hvem af normandisk börd; ty han tillägger genast, att\nhan icke talar om trälarne och de lifegne, utan blott om de frie,\nsom odlade sin egen jord.[20] Denna klass, som med tiden blef allt\ntalrikare, bar ock ett namn, hvilket antydde dess blandade ursprung.\nDen kallades, med ett tillägg af anglosaxisk ändelse till ett\nnormandiskt ord, _franklings_, det är, ättlingar af de frie (franci\ntenentes l. liberi homines,[21]), och omfattade såväl knight'en\noch sqvire'n af medelmåttigare lefnadsvilkor, som den oadelige\nlandtmannen. Dess språk var den _lingua rustica_, som uppstått af\nnödvändigheten för fremlingarne att på något sätt meddela sig med\nde besegrade, och som hufvudsakligen bestod af anglosaxiskt element\n-- ty anglosaxiska folket bevisar i allt, att assimilationskraften\nfanns på dess sida -- med hvilket nya ord och talesätt ifrån\nfransyskan blifvit införlifvade. Det bästa beviset på tillvaron\naf en sådan klass afger litteraturen. Layamons öfversättning af\nBrut d'Angleterre, romanen om Childe Horne, m.fl. normandiska\nfabelkrönikor, öfversatta till denna lingua rustica, vittna att en\nklass måste hafva funnits, för hvilken det chevalereska lifvet icke\nvar fremmande, ehuru den fordrade att höra minstrelen sjunga derom på\ndet nya blandspråket.\n\nTill denna klass af landtbrukare och borgare, som i många fall är\nsvår att till sina gränsor bestämma, stod fribytaren sjelffallet i\nsamma vänskapsförhållande som till det lägre folket, eftersom deras\nseder och bruk, deras känslor och intressen voro gemensamma. Se\nhär hvad sången derom förtäljer. När engång fribytarne återvände\nfrån posteringen vid landsvägen, medförde de en \"good knyght\",\nhvars bekymrade och sorgbundna utseende väckte deras synnerliga\nmedlidande. Sedan de spisat rundeligen, spörjer honom Robin, om han\när en riddare som lefver af plundring -- knyght of forse -- eller en\nockrare, om han lefvat sin tid i vällust och förstört sina egodelar\ni oregerlighet och kif. \"O, intet af allt detta\", svarar riddaren\noch förtäljer huru han nödgats pantsätta sitt gods hos munkarne i\nS:t Marys kloster, hvilka nu med våld och orätt söka beröfva honom\ndetsamma. I sin förtviflan har riddaren beslutit att taga korset\noch begifva sig till det Heliga Landet. Då Robin Hood erfar detta,\nbefaller han Little John att uppräkna åt riddaren den erforderliga\nsumman, hvartill han ännu lägger _a rich lyveray_ af Lincoln-grönt\ntyg, en häst och till på köpet Little John sjelf som page. Riddaren\nhastar glad i hågen till S:t Marys kloster, der abboten som bäst\när i öfverläggning med \"the hye justice\", huru de skola slå under\nsig riddarens gods. Han betalar sin skuld, och när han sedan tänker\npå Barnesdale, på Robin Hood, Scathelock och Much mjölnaresonen,\nvälsignade han dem som de bästa männer han någonsin träffat, och när\nhan möter sin hustru, manar han henne att bedja för Robin Hood, som\nhjelpt dem ur deras nöd. Men han får ock anledning att i handling\nbevisa sin vänskap, ty vid det tillfället, då sheriffen listeligen\nöfverfaller fribytarne under målskjutningen, draga de sig tillbaka\ninom sir Richards kastell, hvilket ock förgäfves af sheriffen\nbelägras. Sålunda träder riddaren i öppet förbund med de fågelfrie;\noch detta förbund skulle stå sheriffen dyrt. Ty då han, läggande sig\ni bakhåll, lyckats fånga riddaren, hastar dennes maka till Sherwood\noch underrättar Robin Hood om hans fara. Utom sig af vrede springer\nfribytaren upp; han svär vid treenigheten att befria sin förbundne,\nsammanblåser sitt band och företager en öppen storm emot Nottingham,\nmed den framgång att staden intages och sheriffen faller för Robin\nHoods aldrig felande pil, hvarefter riddaren följer dem till\nskogarna, genom hvilkas kärr och mossor han beledsagar bandet under\njagten, som konungen kort derpå begynner.\n\nHelt annat blir mottagandet och behandlingssättet, om det är en\nprelat, som drar vägen fram genom Sherwood. Då stiger Robin Hood\neller hans män plötsligt midt på vägen, fattar hästens tyglar och\nsäger: \"Sir abbot, med förlof, ni måste bida en stund; vi äro yeomän\naf denna skogen -- yeoman of the forrest är den stolta titel de helst\ngifva sig sjelfva -- som bo under de grönskande träden och lefva\naf vår konungs villebråd; annan lott hafva vi icke. Men J hafven\nkyrkor och räntor och guld till öfverlopps; gifven oss i den heliga\nBarmhertighetens namn något af ert öfverflöd.\" Fribytarne äro aldrig\nvid bättre lynne, än då de på detta sätt lyckats uppbringa någon\n_fat-hedid monke_. Också hafva de icke några bittrare fiender än de\nandlige, med undantag måhända af sheriffen i Nottingham, med hvilken\nde sjelffallet lågo i fejd på lif och död. En munk förråder deras\nhöfding, då han knäfallit i S:t Marys kyrka i Nottingham, för att\nengång få åhöra en mässa; i ett nunnekloster bringas han slutligen om\nlifvet, då han derstädes sökt bot under en febersjukdom. Man måste\nväl, såsom M. Étienne vill, tillskrifva en del af denna ovänskap åt\nLollardernas hat under fjortonde och femtonde århundradet; men den\nsöker dock uppenbarligen sitt ursprung från tidigare datum, alltfrån\neröfringens fasor, under hvilka det normandiska presterskapet i\nobarmhertighet, vildhet och rofgirighet på intet sätt stod efter de\nverldslige krigarne. Redan då sårades folkets fromma känsla i sina\nrötter, deras prester afsattes och öfverlemnades åt elände, klostrena\ntömdes och fyldes med band af munkar, hvilka följt eröfrarhären i\nspåren, de högre anglosaxiske prelaterne ledo martyrdöden eller dogo\ni fengelser och landsflykt, ja de vördade nationalhelgonen hånades,\nderas ben kringströddes och kulten förbjöds. Detta normandiska\nkleresi, som sålunda inträdt i sina embeten, fortsatte som det\nbegynte. Der betjenter och qvacksalfvare bekläddes med mitran och\nherdestafven, var det naturligt nog att prelaterne icke sällan\nstodo främst i att plåga det arma folket. Denna fiendtlighet emot\nprelaterne och det doterade kleresiet i gemen erhöll ny näring i\nfolkets sinne vid konungens strid med erkebiskop Becket, hvarvid det\nförra beredvilligt deltog i förföljelsen emot det blifvande helgonet,\nhvilket åter genast af det lägre presterskapet och folket omfattades\nsom deras man. Vid den tid Robin Hood-sången tog sin upprinnelse,\nhade fiendtligheten erhållit ett nytt föremål i Guillaume Longchamps\npersonlighet, hvilken hos folket ådrog sig ett hat, som var stort nog\natt hinna till både för honom och det stånd han tillhörde.\n\nVi hafva sålunda sökt visa, att den ställning, hvari sången\nförsätter fribytaren till konungen, auktoriteterna, folket och de\nandlige, i det närmaste motsvarar hvad historien om denna ställning\nintygar. Endast i afseende å hans förhållande till baronerne bär\nfemtonde århundradets folksång intet vittnesbörd. Måhända kan detta\ndock så förklaras, att det vänskapligare förhållande, i hvilket\nhögadeln trädde till folket under deras gemensamma opposition emot\nkonungamakten, kommit erinringarna om deras fordna fiendskap att\nbortfalla ur sången. Ännu återstå likväl tvenne drag ur sången,\nhvilka lifligt erinra om tolfte seklet.\n\nEn omständighet, hvilken länge och kraftigt underhöll fribyteriet,\nvar hårdheten och orättvisan i de blodiga jagtlagarne. Anglosaxaren\nvar af gammalt en skicklig jägare, som med sina nät och hundar samt\ndet korta jagtspjutet förstod att tillgodogöra det rika villebrådet\ni skogarne. Sedan han genom eröfringen blifvit plundrad på sin jord\noch genom ständiga utpressningar på dess afkastning, återstod i många\ndelar af landet endast jagten och fisket hvarmed han kunde bärga\nlifvet. Men äfven denna källa skulle för honom stängas. Wilhelm\nEröfraren förbehöll sig af eröfringsbytet uteslutande eganderätt\ntill alla skogar med deras villebråd, \"och utfärdade lagar, säger\nAnglosaxon Chronicle, hvilka bjödo att enhvar som dödade en hjort\neller hind, skulle mista sina ögon; äfvenså för dödandet af ett\nvildsvin; ja, äfven harorna skulle gå fria; ty konung Wilhelm\nälskade de vilda djuren som om han varit deras fader\".[22] Denna\nsällsamma passion, som beherrskade honom och alla medlemmarne af\nhans hus, utestängde tillochmed den normandiska adeln från deras\nälsklingsnöje, under det den beröfvade en ansenlig del af folket dess\nenda återstående näring. Följden af sådana lagar blefvo ständiga\nöfverträdelser och ständiga förföljelser. Så berättar Eadmer, som\nskref sina _Historiae_ i början af tolfte seklet, att vid ett\nshiregemot icke mindre än femtio anglosaxare stäldes till rätta\nför brottet att hafva jagat i de kungliga skogarne, samt dödat,\nfångat och ätit konungens hjortar, såsom anklagelsen lydde. Då icke\nnågra vittnen funnos, ålade dem de normandiske domarne att undergå\njernbörd. Men då vid den tredje dagen deras händer befunnos oskadade\noch domen förtäldes för konungen, bespottade han densamma och fälde\nsin egen dom, utan afseende derpå.[23] Ett sådant handhafvande af\nde grymma lagarne förde invånarne att i hopar sälla sig till de\nfågelfrie, hvilka öppet trotsade förtryckarne och gjorde sig glada\ndagar af det besparade villebrådet. Här lärde de sig äfven att utbyta\nsina fordna jagtvapen emot bågen, hvars tysta och och snabba pil\ngjorde jagten möjlig äfven utan hundar -- tillochmed vallhundarne\nstympades för den arme landtbrukaren, för att icke kunna användas\ntill jagt -- och utan att väcka uppmärksamhet hos _forestiers_ och\n_regardeurs_, eller _rangers_, såsom han på sitt språk kallade de\nströfvande kungliga väktarne. Detta var anledningen till bruket af\nbågen, hvilken innan kort utträngde äfven stridsyxan, och hvars\nanvändning blef så allmän och stor, att bågskjutning intill krutets\nuppfinning utgjorde på engång en nationalförlustelse och, sedan den\nsega idegranen begynte spännas af fria armar, ett nationalvapen,\nsom mer än en gång drog segern till Englands fanor. Af samma skäl\nutbredde sig begagnandet af den gröna drägten af ett groft, i\nLincoln förfärdigadt tyg, genom hvars färg fribytarne lättare kunde\nförsticka sig mellan träden, liksom Högskottarne antogo den brokiga\nrandningen på sina plaider för att lättare framsmyga bland ljungen på\nhedarne.[24]\n\nOm dessa fiendtligheter angående skogarnes behornade innevånare, å\nena sidan förda med båge och pilar, å den andra med rep och svärd,\noch om det hat som deraf alstrats i folkets sinne, vittna sångerna\npå många sätt. Näst nöjet af att fånga en prelat och genomsöka\npackningen på hans _somerses_, är för fribytaren nöjet att falla\nkonungens villebråd. Med hvarje pil, som fäller ett rådjur eller\nvildsvin, tycker han sig hämnas alla orättvisor, alla förföljelser,\njagtlagarne ådragit folket. Vi hafva sett honom med gamman föröda\nde kungliga älsklingarne, under det han sjelf flydde som en jagad\nkronhjort undan konungen. Men sången förtäljer ock, att han verksamt\nuppträdde, för att ur förtryckarnes händer rycka dem, hvilka, i\nlikhet med ofvanomtaldte femtio anglosaxare, anklagades för det\nsom just utgjorde hans älsklingsnöje. En dag, då han vandrat ut på\näfventyr, möter han en gammal qvinna badande i tårar. Han känner\nhenne väl, hon har i nödens stund bistått honom, kanske någon gång,\nnär bandet varit nära att förskingras af sheriffens milis, och han\nfrågar henne deltagande hvaröfver hon sörjer. Ack, hon är nära på\nbragt till förtviflan, ty hennes trenne söner skola den dagen gå\ntill döden i Nottingham, och ingen hjelp står att vänta. \"Och hvad\när deras brott, frågar fribytarchefen, hafva de antändt byar, mördat\nHerrans tjenare och våldfört jungfrur, eller hafva de tubbat andras\nhustrur?\" -- \"O! intet af allt detta, gaf gumman till svar, de\nhafva blott brukat sina långa bågar till att fälla konungens röda\nvillebråd.\" -- \"Vid min själ, utbrast då Robin Hood, det är i en\nlycklig stund vi träffats; ty jag har icke glömt, huru du en gång\nrikligen undfägnat mig med mat och dryck.\" Derpå hastade han till\nNottingham, blåste i sitt horn, hvarvid ögonblickligen hundratio\nfribytare \"kommo sättandes alla i rad\", och med deras tillhjelp\nbefriade han de dömde, och upphängde sheriffen i sin egen galge. --\nHvad hindrar, att icke desse trenne lifdömde kunde vara någre af de\nfemtio, om hvilka Eadmer förtäljer, och hvilka enligt konungens dom\ndå skulle föras till galgen?\n\nVore detta så, hade vi här en erinring af äldre datum än Richard\nLejonhjertas tid, som i traditionen öfverförts på Robin Hood-ämnet.\nM. Étienne har påpekat ett drag af än äldre datum. Robin Hood möter\nen sommardag sir Guy of Gisborne, en käck och vapenför yeoman,\nhvilken med ed förbundit sig åt Nottinghams sheriff, att uppsöka\nfribytaren, fäkta med honom, besegra och slå den fruktansvärde\nmannen. Robin Hood är icke den som undandrager sig en ärlig\nstrid. De fäkta och sir Guy faller. Då framtar fribytaren en lång\nIrlands-knif, afskär dermed den fallnes hufvud och sargar anletet\nända till oigenkännelighet, så att \"det icke fanns någon af qvinna\nburen, som kunnat säga hvems anletet varit.\" Sedan sticker han det\npå spetsen af sin båge och vandrar till sheriffen. -- \"Synes det\nicke, frågar härvid M. Étienne, som återfunne man i detta drag jag\nvet icke hvilket oredigt minne af lagen om _anglaiserie_?\" Under\neröfringens jäsningstillstånd, då ännu hatet i de underkufvades\nsinnen gaf sig luft i handlingar af blodig hämd, inträffade icke\nsällan, att enskildte Normander på skogsstigar och ute i bygderna\nbefunnos mördade af någon okänd hand. För att stäfja detta,\nupplifvade Wilhelm Eröfroren i sista året af sin regering en\ngammal anglosaxisk lag, hvarigenom redan konung Ina sökt förebygga\nstråtröfveriet, af innehåll att, såframt folket i ett härad icke\nförmådde tillrättaskaffa mördaren, skulle häradet lösa sig genom\natt erlägga en del af vaeret. Naturligtvis gälde nu denna lag blott\ni händelse den mördade var en Normand. För att då befria sig från\nnödvändigheten, att förråda gerningsmannen eller betala böterne,\nvanstälde invånarne genast det funna liket till oigenkännelighet. Men\nde normandiske domarne, som voro oöfverträffeliga i att tolka lagarne\ntill de besegrades nackdel, påfunno nu proceduren att förklara\nhvarje anträffadt lik för normandiskt, med mindre häradsboerne\nkunde, med tvenne mäns och tvenne qvinnors ed, intyga att det varit\nen Anglosaxare. Detta kallades \"demonstration de Angleserie\". \"Om\nnu detta vanställande af Guys hufvud, så sluter M. Étienne, vore en\nsväfvande erinring af hvad man en gång verkeligen gjorde för att\nundslippa den normandiska lagen, vore då icke detta ett märkeligt\nprof på poetisk omgestaltning genom traditionen?\"\n\nVi hafva nu hunnit slutet af vår sammanställning mellan historien\noch sången. Om vi ock icke kunnat bevisa allt, hafva vi dock\nuppvisat något. Hvad som alls icke låter bevisa sig, är en personlig\nberöring mellan riddarekonungen och fribytaren. Men är vår\nföregående framställning sann, så finnes dem emellan en gemensamhet\ni karaktersdrag och omständigheter, som utgör ett långt djupare\nberättigande för Ivanhoes skald till den sammanställning han gjort\nutan att vara dertill bemyndigad af historien. Huru nära historiens\nintyg i sjelfva verket kommer hvad poeten fritt tillåtit sig antaga,\noch huru nära Richard Lejonhjerta i tiden och rummet kom Robin Hood,\nmå följande uppgifter bestyrka. De äro hemtade både från Roger de\nHoveden och från ett gammalt manuskript, som upphittats i Nottinghams\nslott. När konung Richard efter sin återkomst från det Heliga Landet\nintagit Nottinghams fäste, företog han en jagt i Sherwood. Skogen\nbehagade honom mycket, så att han med ifver fortsatte jagten efter\nen stor och präktig kronhjort, hvilken han förföljde med ens ifrån\nSherwood till Barnesdale i Yorkshire. Men då den äfven härifrån\nundflydde honom, utfärdade han i Tickhill en kungörelse, att ingen\nperson månde fördrista sig döda, skada eller jaga sagde hjort, utan\nborde den i frid få återvända till skogen igen; hvarföre denne hjort\nefteråt kallades \"den proklamerade kungshjorten\". Är det icke, som\nskådade man i denne flyende kronhjort fribytarekonungen sjelf, der\nhan jagas från trakt till trakt? -- och hvarföre kan icke denna\nurkundernas berättelse vara en förtäckt allegorisk skildring af de\nbägge konungarnes sammanträffande? -- man finge då i krönikorna samma\nberättelse, som traditionen utarbetat till sången om konungen och\nfribytaren. Äfven sången låter konungen komma till Nottingham, för\natt underkufva upproriska undersåter, derpå företaga sig en jagt\nfrån ena provinsen till den andra, och omsider allting slutas med en\nförsoning, hvarvid den förföljde blir upptagen till en konungens man.\nDet förundransvärda är, att ej, vid så mycken likhet, någon klyftig\nengelsk uttolkare af Robin Hoods dunkla personlighet, kommit på det\ninfallet att, tvertom, förklara Robin Hood för en anthropomorphism af\nden proklamerade kungshjorten.\n\n\nII.\n\nSammanfatta vi ur det föregående en bild af fribytarelifvet, blir\nden ungefär följande. I den stora skogsbygden mellan Nottingham och\nYorkshire uppehöllo sig ett band af fågelfrie, alltsedan eröfringens\ntider, ständigt rekryteradt af männer, hvilka flyktade hit undan\nförföljelserna och förtrycket i samhället, och ständigt i full fejd\nmed auktoriteterna på stället. Fribytarne jagades än med list än\nmed öppet våld från ena grefskapet till det andra, men funno städse\nskydd, icke blott i skogarnes vidsträckthet, utan ock i anglosaxiska\nlandtfolkets välvilja, med hvilket de egde gemensamma intressen och\nsympatier. Liksom detta, leddes de af hat till de store innehafvarene\naf domäner och slott, som frossade af rikedomar dem de utpressade\nfrån folket, och till de öfvermodige prelaterne och andlige, hvilka\nmer än en gång kränkt deras religiösa känsla och i sysslolöshet\nförtärde sina stora räntor. Drog en man af dessa samhällsklasser,\nhvilka knappast förstodo, åtminstone föraktade folkets språk och\nseder, med sitt talrika följe fram genom Sherwood, hände icke\nsällan att en pil klöf bringan på hans springare, en skur af andra\nförskingrade hans svenner, och han sjelf kunde skatta sig lycklig\natt plundrad in på lifvet släppas ur de vilde männernes händer. För\nfranklinen, för yeomannen, för trälen, för den fattige och förtryckte\ni gemen var deremot skogen en tillflyktsort, der han kunde erhålla\npenningar om han var i behof, men ock en kraftig handräckning om det\ngällde att befria en landtman ur fängelse, eller att från galgen\nrädda yeomänner, hvilka tagit sig för stora friheter med konungens\nvillebråd. Till återtjenst lemnade desse fribytarne varning när\nsheriffen uppbådat grefskapets milis att förfölja dem, de försågo dem\nmed mat och dryck, de gömde dem i sina hyddor. Under ett sådant lif\naf fara och möda utbildade sig sjelffallet en stark sammanhållighet\nhos bandet, inom hvilket, här såsom alltid, den modigaste och\nvapenskickligaste mannen var sjelfskrifven anförare; hans namn, så\nuppger sången, var vid denna tid Robin Hood.\n\nSådant är till sina allmänna drag, såvidt historien och sången\nsamstämma, det ämne hvilket den sednare ur den förra upptagit,\noch hvilket, efter att i tvåhundra år lefvat i traditionen, under\nfemtonde seklet framträder i ballad-cykeln om fribytarehöfdingen\nRobin Hood. Vi öfvergå nu att skärskåda huru folksången behandlat\ndetta sitt älsklingsämne.\n\nHelt säkert har ingen traditionel sång i samma grad gjort skäl\nför benämningen _folk_sång, som anglosaxiska folkets diktning\nunder tiderna efter eröfringen. Den vexelverkan, som äfven inom\nskaldekonsten eger rum mellan klasserna, mellan den lärda efter\nreglor utöfvade dikten och den omedelbara utgjutelsen i sång och\nsaga, var här till en början fullkomligen afbruten. Vida längre,\nän den spanska och äfven den skottska folksången, håller sig den\nengelska fri från allt inflytande af riddareromantiken. Äfven\nsedermera, då han begynner upplaga ämnen ur romanerna om Arthur, om\nLancelot och öfrige hjeltar, hvilka inom de baronliga slotten utgjort\nföremålen för ädla damers och riddares beundran, motstår han stadigt\nall frestelse att bepryda sig med romantikens öfriga fiktioner.\nAnvändes någon gång ett trollmedel eller en jätte, såsom i balladerna\n\"King Estmere\" och \"Sir Cauline\", sker det med samma skygga halfhet,\nhvarmed ett blygt barn handterar fremmande leksaker. Den sednare\nhjelten besegrar icke mindre än tvenne grymma jättar, men hvaruti den\nena skiljer sig från en vanlig riddare kan icke utgrundas, och hos\nden andre blir omsider de enda jättelika egenskaperna.\n\n    Two goggling eyen, like fire farden (flashing)\n      A mouthe from eare to eare.\n\nSålunda reducerar folkskalden de romantiska ämnena till naturlighet,\nliksom han gemenligen nedspänner romanens öfverdrifna galanteri till\nhjertlighet. Dessmer äro de sånger fria från allt öfvernaturligt och\nfantastiskt, hvilka hemtat sina ämnen ur folkets egen tradition. Så\nkan det visserligen i Robin Hood-sången förefalla något underligt,\ndå fribytarehöfdingen blåser tvenne gånger sitt horn i Nottingham,\natt hans män i Sherwood kunna höra det och i en handvändning komma\nspringande till hans hjelp. Men man må kalla denna naivetet hos\nfolkskalden inadvertens eller enfald; man må tillåta honom lita på\nsin hjeltes goda lungor och på fribytarnes flinka ben. Aldrig bör\nhan derföre ställas i bredd med romancieren, som låter konstmakaren\nMerlin till konung Arthurs hjelp transportera hela armeer genom\nluften.\n\nFör att göra sig skyldig till ett sådant fantasteri, är den engelska\nfolksången af alltför gediget realistiskt lynne, hvilket utgör en\naf dess mest utmärkande egenskaper. Medan den nordiska folksången\nbär tydliga spår af vinterdunklet, i hvilket man icke ser sakerna\nsom de äro, och der lätteligen leda troll framgycklas ur bergens\nschakter, liksom leda tankar i menniskosinnet; medan en karg natur\nalstrar ett visst vemod i den skottska visan och balladen samt det\ngamla Morvens dimmor i dem forma sig till elfvor och spöken; medan\nSpaniens glödande sol, dess doftande fruktträdslundar och romantiska\nlif lockar romancieren till ett tjusande svärmeri; och sluteligen,\nmedan de finska och slaviska folkena både tillfölje af natur och\nförhållanden i sina sånger äro afgjordt svårmodiga; är den engelska\nballaden, såsom vi sett, fri från allt fantasteri, dess uppfattning\naf ämnet är enkel och sakenlig, framställningssättet klart och\nnaturfriskt. Äfven visan, tillochmed den sorgsna, eger intet\nsmäktande eller sinnligt. Känslan framträder sund och enkel, såsom en\nnaturstämning, hvilken grundar sig på tillräckligt yttre motiv. Må\nman påminna sig den sorgbundna visan \"Willow, willow, willow\", som af\nShakespeare användes i Desdemona-scenen i fjerde akten af Othello.\n\nOckså är denna egenskap hårdare förvärfvad, än någon nation i verlden\ntillvunnit sig sina företräden; ty, om man ock inrymmer aldrig så\nmycket åt Anglosaxarnes sunda och dugtiga naturell före eröfringen,\när dock visst, att ifrågavarande karaktersdrag hufvudsakligen är en\nvinst från sagde blodiga luttringsprocess. Ett folk, som genomgår en\ndylik omskakning, väckes sannerligen ur alla drömmar till en hård och\nhandgriplig verklighet. Det finner sig nedkastadt i förhållanden,\nderifrån det icke går att uppstiga medelst ett svärmande, idylliskt\nvegetativlif, utan endast genom det tunga arbetet vid plogen,\nvid väfstolen, vid rodret, och genom det kloka beräknandet af\nomständigheter och förhållanden. Det vänjer sig derigenom att skåda\nverkligheten i anletet och från henne taga sina föreställningar, och\ndenna vana har Engelsmannen aldrig frångått, hvarken i lifvet eller\ndikten.\n\nSvårare att förklara än realismen i den engelska sångens lynne,\när dock att förstå hvadan folket så i hast bekom sjelfva sångens\ngåfva. I den anglosaxiska litteraturen före eröfringen finnes intet\nspår af hvad man kunde kalla folksång, alltsedan Bedas tider.\nDenne förtäljer om Saxarne i andra seklet efter invandringen till\nBritannien, att vid deras gelager harpan plägade kringsändas från\nman till man, så att enhvar sjöng en sång, den han beledsagade med\ninstrumentet. Men den fromme mannen gillar icke denna plägsed;\nhan kallar sångerna \"frivola et supervacua poëmata\", och folket\nsjelft måtte sedan blifvit af samma tanke, ty det utbytte dem mot\nallehanda lumpna konster af gyckelmakare och dansare. Skalden,\n_sceop_, efterträddes af _gliggmannen_ och _hoppesteren_, som vid\nde rikliga gästabåden roade menigheten med att kasta bollar och\nknifvar. Berättelsen om Alfred den store, i hvars höga själ hågen för\nbokliga konster skall blifvit väckt genom anblicken af ett prydligt\nmanuskript, innehållande \"Saxonica poëmata\", dem han sedan \"die\nnocteque audiens memoriter retinebat\",[25] gäller ett annat slag af\npoesi, hofskaldernas, hvilken hos Anglosaxarne underhölls genom den\ntäta beröringen med nordiska hofvena. De prof af denna skaldekonst,\nhvilka finnas bevarade i Anglosaxon Chronicle, öfver Athelstans\nseger vid Brunanburh, öfver konung Edgars kröning och död samt\nkonung Edward Confessors död, äro till rythm och framställningssätt\nfullkomligt befryndade med de qväden Thiodolf af Hvines efterföljare\nsamtidigt diktade hos Erik Blodyxe, Håkan Adelstens Fostre, Håkan\nJarl och Olof den helige, eller äfven vid anglosaxiska hofvet, såsom\nman känner om Eigil Skallagrim och Sigwathur. Denna skaldekonst\nmed sina konstlade metaforer, omskrifningar, antydningar, och sin\npregnans, hvars produkter af Mr Sharon Turner och, efter honom, af\nMr Henry Wadsworth Longfellow[26] likväl benämnas \"popular songs\"\noch \"ballads\", liknar balladpoesin icke mera än Bjarkamal i Ragnars\nsaga liknar folkvisan om Widrik Werlandsson eller kung Speleman. Men\näfven af dem spörjes under och efter eröfringen knappast ett spår;\nhofskalderne måtte, likt råttorna från ett sjunkande skepp, hafva\nöfvergifvit det anglosaxiska folket, eftersom ingen fanns qvar att\ni slaget vid Hastings stiga fram och mana sina landsmän till strid,\nliksom Taillefer eldade Normanderne, ej heller någon, att ingjuta\nmod under frihetskampens förtviflade skiften. Endast munkarne i sina\nkrönikor hafva sjungit det anglosaxiska folkets svanesång, och ifrån\ndem härleda sig ock de få spår i rythm och talesätt af anglosaxisk\nskaldekonst, som Percy kunnat uppvisa uti Pierce Plowmans visions och\nnågra andra sånger från engelska språkets första bildningsperiod.\n\nBland andra svårförklarliga förändringar, som tillfölje af eröfringen\nförsiggingo hos anglosaxiska folket, är således äfven uppkomsten af\nen så godt som ny skaldekonst; ty huru förklara, att sångens genius\nsänkte sig ned öfver det lifdömda folket just i de tider, då man\nfastmer kunnat vänta att det, liksom Israels slägter vid elfverna\nBabylon, bordt upphänga sina harpor i pilträd till ett tecken på\nsin förlorade frihet? Men måhända var det just smärtan, sorgen och\nförbittringen, som lossade dess tungas band, sedan dessa lidelser\nicke mera kunde gifva sig luft i handlingar af motstånd och hämd. Man\nkan nästan sluta dertill af det första ämne den sålunda nyvaknade\nsången omfattade. Det var Hereward, det anglosaxiska folkets Simson\nAgonistes, till hvars förherrligande det for första gången strängade\nsin lyra till sånger, hvilka spridde sig kring hela landet och blefvo\nså allmänna, att de redan på Ingulfi tid sjöngos öfverallt vid\nvägarne.[27] Tyvärr äro de nu spårlöst förlorade, såframt man ej får\nantaga, att de upptagits af Geoffroi Gaimar i hans rimkrönika, eller\ni den latinska krönikan \"De gestis Herewardi\", hvardera från medlet\naf XII:te århundradet. Emellertid är man sålunda icke i tillfälle att\ndöma om den form, hvari folksången i sin början klädde sig.\n\nFrån denna sin upprinnelse ur sorgen och hatet fortgår han till\nallt gladare och mindre lidelsefull ton, tills han sluteligen\nanslår den tonart af munterhet, _merriment_, som förblir hans\nallmänna och egendomliga. I samma mon förlora sig de nationella\nämnena uti sociala, allehanda partiintresssen söka sig luft genom\nsången, de ädla familjernas, såsom de Montforts och Percys öden\nupptagas och sluteligen utbreder han sig öfver det enskildta\nlifvets tilldragelser, lemnande all historisk botten. Utom en liten\nsommarsång från medlet af trettonde seklet, utgör en partisång från\nbaronernes och folkets gemensamma resning under Simon af Montfort det\ntidigaste prof på denna utveckling. Den riktar sig hufvudsakligen\nemot konungens broder, Richard af Almaigne, men äfven prins Edward,\nehuru sedermera så populär, faller under den bittra fördömelsen.\n\"Med lock eller pock, sir Edward, skall du rida utan sporrar på\ndin grålle, rakaste vägen till Dover, men aldrig skall du hafva\nframgång, och bittert skall det ångra dig att du öfvergaf din frändes\nledning\".[28] Formen är här ännu långt ifrån den sedan fixerade\nballadformen. Sången är ett i tilltal stäldt uttryck för politiskt\nhat, och versmåttet närmar sig mera romanens, ehuru den fyraradiga\nstrofen och omqvädet tillkännage folksången.\n\nHär kunna vi upprepa vår bevisning i afseende å Robin Hood-sångens\nupprinnelsetid; eftersom den icke mera vittnar om nationalhatet\nmellan stammarne, men icke heller om ett borgerligt krigs partihat,\nintager den en plats, som är belägen mellan sången om Hereward och\nsatiren emot Richard of Almaigne. Mellan det förra ämnet åter och\nRobin Hood-sången har man förlagt fragmentet af en sång-cykel, som\nbehandlar ett likartadt stoff och liksom sammanknyter dessa tvenne.\nDet är sången om fribytarne i Inglewood, Adam Bel, Clym of the Clough\noch William Cloudesly. På samma sätt som kamraterne i Sherwood,\nligga desse i fejd med auktoriteterna i \"Carleile\", de äro i akt\nförklarade för friskytte, hafva svurit hvarandra fosterbrödralag och\nsluta, \"såsom nationen sjelf hade slutat\", säger M. Thierry, med att\ningå förlikning med konungen. Men detta fosterbrödralag är ett äkta\nanglosaxiskt drag -- man erinre sig de trenne anglosaxiske krigarne\ni första året af eröfringen, hvilka innehaft land af klostret S:t\nAlbans -- här går mycket blodigare till än i Sherwood, fiendskapen\när bittrare, och William Cloudesly har hela sin familj med sig,\nalldeles som i eröfringens första tider; på grund hvaraf fribytarne i\nInglewood med skäl kunna föras i tiden närmare Hereward, kanske anses\nsåsom närmaste efterföljare åt Osulf, son af Edulf, och Sweyn, Sigge\nson. Men till språk, ton och framställningssätt är denna sång-cykel,\nsådan den finnes uppskrifven och bevarad i biskop Percys \"Reliques\",\nicke äldre än Robin Hood-sången; hvardera äro de affattade i femtonde\nseklet, i engelska folksångens blomslringsperiod, då blandningen\nmellan det ursprungliga allvaret i ämne och det muntra i tidens\nfolklynne gaf åt sången dess ädlaste hållning och vackraste form.\n\nPrins Henrik, sedermera Henrik V, är hjelten i de muntraste scenerna\naf Shakespeares dramer, han är prins för ett sällskap af godmodige,\nskroderande, stråtröfvande, drickande dagdrifvare, och säkert har\naldrig ett lustigare lefverne förts i det _business_fulla London, än\njust under hans tid, före utbrottet af det åskväder som snart derpå\ngick löst i kriget mellan Rosorna; säkert har ej heller klasserna\ni England stått hvarandra så nära som på denna chevalereska tid,\ndå försoningen dem emellan nyss var verkstäld. Inom minstrelsyn,\nsom nu stod i sin fulla blomma, med en utvecklad organisation, med\nsina egna lagar och institutioner, herrskade numera ett enda språk,\nalltifrån \"the kings minstrel\", ned till bänksångaren, hvilken från\nsin improviserade tribun i gathörnet för ett öre framsjöng utslitna\nballader. På denna tid, då Englands kronprins kunde gifva sig i förd\nmed Falstaff och hans följe, kunde väl ock den noble _minstreln_,\nsom på riktsadlad häst drog omkring från slott till slott, tillåta\natt den egentlige folksångaren, hvilken hittills efter eröfringen\nburit det gamla gycklarenamnet _gleeman_, ifrån denna tid delade hans\nnamn och äfven till en part hans chevalereska ämnen. Vi hafva sett\natt folksången likväl höll sig fri från den romantiska inbillningens\nfiktioner; men man kan dock icke underlåta att erkänna ett visst\ninflytande af det chevalereska lifvet, hvilket nu i sin upplösning\nspred sig mer eller mindre ut öfver alla klasser. Häraf förklarar\nsig ock, att den yppersta af alla ballader om Robin Hood bär titeln\n_Geste_, hvilken är den ursprungliga benämningen för den chevalereska\nhjeltedikten. Utom denna, hänför M. Étienne till detta sekels\nsånggrupp balladen _Robin Hood and the Monke_, och vi tillägga, på\ngrund af stil, ortografi och språk, och äfven innehållet, balladen\n_Robin Hood and the widows three sons_.\n\nDen utveckling sägnen om fribytarne i dessa trenne sånger vunnit\nmåste i det närmaste motsvara engelska folkets egen utveckling ifrån\nRichard Lejonhjertas tid till Henrik V, eftersom folksångens hjeltar\nlefva folkets lif. De engelske yeomännen vid denna tid kunde icke med\nsamma ögon betrakta fribytarelifvet, som de anglosaxiske landtmännen\ni tolfte och trettonde seklerna. Ännu var visserligen denna _stout\nyeomandrie_ ett krigiskt slägte, öfvadt i vapenbragder under\nfejderna med Skottland och Frankrike samt kampen mellan Rosorna;\noch såtillvida måste hjelten äfven i deras sånger vara en man af\nmod och vapenskicklighet. Men yeomannens ställning var redan fri\noch oberoende, han visste sig vara herre öfver sina lemmar och sin\nperson alltsedan habeas-corpus-aktens stadfästande, jemte det att,\nifrån början af detta århundrade, odlaren af jorden upphört att vara\nbunden dervid,[29] och sålunda var vorden en man för sig, som njöt af\nlifvet efter sin egen lust. Men i den fries boningar sjunger man ur\nen annan ton än i trälens. Sången blir muntrare, den upphör att till\nsin ton vara lidelsefull, och dess hjeltar upphöra att befläcka sitt\nhjeltemod med blodiga och vilda handlingar. Vid samma tid inträffar\näfven den betydelsefulla förändring i statsskicket, att de mindre\ngodsegarne, franklin'erne, som mer och mer närmat sig borgerskapet,\ntillsammans med detta bilda ett underhus, i hvilket åtminstone\nfrån 1425 det engelska språket tyckes varit rådande. Dermed hafva\nde lägre klasserna slutit sig tillhopa till en samhällshälft,\nsom intar ett betydande rum i statsaffärerna; en upphöjelse, som\nmäktigt måste verka till att höja deras sjelfkänsla. Annan måste\ntonen, annat måste äfven det skildrade lifvet vara uti sånger, hvari\nfolket skulle finna sitt nöje, sedan det kommit till berättigande,\nän medan det låg förtrampadt och föraktadt. Tar man härtill ännu i\nbetraktande det genom handel och industri tillvexande välståndet,\nsom förädlar sederna och mildrar folkets sinne, får man i dessa tre\nomständigheter, frihetskänslan, den politiska sjelfständighetskänslan\noch välståndets ädlare njutningar, de elementarkrafter, under hvilkas\ninflytande diktstoffet i femtonde seklet utbildats.\n\nTillfölje af detta inflytande återfinna vi nu den gamle fribytaren\nsåsom en ädel, nästan chevaleresk man, hvilken lefver lik en\nherrskare i sina skogar. När han blåser sitt horn, infinna sig väl\nhalftannat hundrade af unga män, i gröna mantlar och med goda bågar i\nsina händer, samt böja vördnadsfullt knä, så att konungen sjelf, då\nhan engång var närvarande, fann det vara en \"underbart vacker syn\".\nOckså iakttager Robin Hood sjelf ett artigt sätt emot alla menniskor,\ntillochmed munkarne, så att då engång en sådan blifvit uppfångad\noch framföres, aflyfter han helsande sin befjädrade hatt, och då\nmunken underlåter att göra detsamma, kallar han honom föraktfullt\nen \"chorle\",[30] en lymmel, hvilken icke lärt sig någon \"curteysy\".\nDerföre beprisar honom sången icke blott som en _proude_, utom ock\n_curteyse_ outlawe. Denna courtoisie är icke sätt och manér allenast,\nden är följden af en elevation i karakteren, som åter härleder sig\nfrån medvetandet om den sjelfständiga och oberoende ställning han\nintager. Han är en fri _yeoman of the forrest_, som respekterar\nandras personer -- om ock icke deras kassor -- för det han\nrespekterar sig sjelf. Detta bud öfverträder han endast den gången,\ndå Little John lockat sheriffen till Sherwood och Robin Hood låter\nafkläda honom hans skinbrämade normandiska drägt samt i fribytarnes\nvanliga gröna kostym bland dem tillbringa natten, hvaraf dennes sidor\njemmerligen begynna värka. Men det gör han, under hotelse, att i\ntolf månader låta honom utstå denna vedermöda, blott för att lära\nhonom \"efter hvad reglor en fribytare lefver\", hvartill sheriffen\nutbrister: \"O Robin, tag hellre mitt hufvud, än att jag skulle\ntillbringa här ännu en natt; dina reglor äro hårdare än någon eremits\neller klosterbroders.\"\n\nMen fribytaren har andra, ännu långt väsendtligare bud, hvilka\nför honom, liksom de chevalereska sedebuden för riddaren, utgöra\nden enda lag han erkänner. Han antänder aldrig byar, han plundrar\naldrig kyrkor, han tar aldrig ocker, lefver icke i vällust, har\nicke våldfört någon jungfru, ej heller tubbat någons hustru; och\ndetta är väl en bättre moral än månget riddareideal kunde berömma\nsig af. När allt kommer omkring, blir den väsendtliga skilnaden\nmellan folklifvets och det adeliga lifvets chevaleri, att det förra\när mycket sundare och friskare. Robin Hood är generös, men klok.\nHan ger sir Richard at the Lee den erforderliga summan, men som lån\noch emot borgen. Först när denne visat sig pålitlig och ordhållig,\nskänker han honom frikostigt både skulden och lika mycket till. Hans\nvänskap är bottenärlig och trofast, såsom samme knight fick erfara,\nmen han kastar sig aldrig i halsbrytande omöjligheter. Märkeligast är\ndock hans galanteri, ehuru hans hjerta icke utkorat sig någon dam,\nhvars nycker kunnat sända honom till verldens ända; ty i fribytarnes\nsällskap finnas icke några qvinnor. Men Robin Hood och hans män\nofreda aldrig ett sällskap, der en qvinna befinner sig, ja det\nförtäljes, att då abbedissan i Kirkleys kloster, till hvilken han\nvände sig för att blifva åderlåten, falskeligen lät honom förblöda\noch sålunda bragte honom om lifvet, fribytarehöfdingen innan han dog\ngifvit sträng befallning åt sina män, att icke tillfoga henne eller\nklostret något ondt. Denna vördnad för qvinnan sammanhängde, alldeles\nsom hos riddarne, med en hängifven dyrkan af jungfru Maria.\n\n    Robyn loved our dere lady,\n      For doute of dedely synne;\n    Wolde he never do company harme\n      That any woman was ynne.\n\nVi hafva sett, i hvilket spändt förhållande han stod till prelater\noch munkar. Men detta hindrade honom icke att vara synnerligen\nfrom och gudfruktig; han ville aldrig spisa innan han hört trenne\nmässor läsas, en till Gud Faders, en till den Helige Andes och en\ntill jungfru Marias ära. Så hände det sig tidigt en majmorgon i\npingsthelgen, då solen herrligt uppsteg och fåglarne gladeligen\nsjöngo, att Robin Hood befann sig vid ett sorgset mod öfver att på\nen så högtidlig dag icke kunna åhöra ottesång eller mässa. \"Mer än\nfjorton dagar, sade han, äro gångna sedan jag skådat min frälsare;\ni dag vill jag till Nottingham, så hjelpe mig den milda Maria.\" Han\nbeger sig åstad, beledsagad endast af sin trogne vän och följeslagare\nLittle John; men under vägen skjuta de till måls och råka deröfver\ni delo. Little John återvänder harmsen till Sherwood, och höfdingen\ninträder ensam i S:t Marys kyrka. När han här knäfaller vid korset,\nigenkänna honom alla närvarande, bland hvilka äfven befann sig en\n\"gret-hedid\" munk, som smyger sig med hast och underrättar sheriffen.\nStadsportarne stängas, och en skara män inbryta i kyrkan samt\nöfvermanna den bålde fribytaren, sedan hans klinga brustit i stycken\nemot sheriflens hufvud.\n\nVi hafva antydt, att de högre klassernas lif kunnat något inverka\ntill att gifva folkets sång denna chevalereska ton; vi hafva ock\nantydt, att denna väsendtligen berodde på folkets egen lyckligare\nställning under femtonde seklet; men vi måste äfven framhålla, att\nden ädla hållningen hos folksångens hjelte förnämligast grundar sig\npå den karakter han från begynnelsen egde. Han var allt ifrån början\nen beskyddare af de fattige och förtryckte, han tog af den ena, for\natt kunna gifva åt den undra, och slog den ena for att skydda den\nandre, och detta var ju hufvudstycket i de chevalereska budorden.\nHärvid behöfdes således icke stor förändring af det ursprungliga\nämnet; blott att han helt och hållet förgät det nationella hatet\n-- ty en sådan bestämning ingick alls icke i riddaremaximerna --\noch löste sig, liksom riddareväsendet i tiden hade löst sig, från\nalla slags nationella band, samt vann en viss sorglöshet, ett visst\n\"får-gå\" i sin karakter. Men äfven i detta stycke röjer han en långt\nbättre art an romantikens idealer. _Han_ tar icke och ger icke\nefter nyck, utan efter en högre ordning; han tar alltid af de rike\noch öfvermodige, och ger alltid åt nödlidande, och följer dervid\nden humana plägseden, att låta enhvar sjelf uppge sina medförda\ntillgångar, och att taga endast då, när delinqventen uppgifvit mindre\nän han verkeligen befinnes hafva medfört.\n\nMan lär icke lätteligen hos någon riddare af stigen anträffa ett\ntrefligare sätt att stråtröfva, än det hvarpå Robin Hood lättar\nde resandes kassor, hvilka med pengar, pomp och ståt färdas genom\nskogen. Han har merändels en munter förevändning till hands. Robin\nHood älskar äfventyr lika väl som någon _knight errant_. Men går han\nicke sjelf att uppsöka sådana, måste de komma till honom. Han spisar\nhögst ogerna utan bordssällskap. Måltiden smakar honom icke, \"innan\nhan fått någon båld baron, eller någon sqvire eller annan man som\nbor der vesterut\", att dela den med sig. Han utsänder derföre sina\nmän, med goda bågar i händerna, att posta vid Watlynga-vägen.[31]\nHär spilles intet blod, ty vid anblicken af de spända bågarne flyr\nhvem som fly kan, och som icke ser sig nödd att antaga inbjudningen,\nhvilken vanligen framföres med den förebråelse, att gästen så länge\nlåtit Robin Hood gå fastande och vänta. Han beledsagas in i skogen\ntill höfdingen, och man sätter sig att spisa. Bordet är godt, ty\nfribytaren kan bestå allt slags villebråd, han har svanor och andra\nläckerheter ifrån floden, som sorlande genomflyter obygden, han\nhar ymnigt af fasaner, ja i skogen finnes ej en så liten fågel,\natt den icke funnes på hans bord, tack vare de goda armborsten;\nman har med skäl anmärkt, att det spisas nog rundeligt och ofta i\ndetta ideala lefverne. Men efter måltiden uppenbarar Robin Hood en\nannan egendomlighet, som för gästen är lika oväntad, men säkert mera\nobehaglig, än hans förekommande sätt att inbjuda. Han äskar betalning\nför sin förplägning, ty, säger han, \"det är icke skickligt att en\nyeoman går i kostnad för en gentleman. Säg, jag ber er, huru mycket\nfinnes i er kappsäck?\"\n\nDetta lefverne hör till dagordningen i Sherwood och afbrytes endast\ndå sheriffen utlyst någon målskjutning, eller ett allmänt företag\nlockar fribytarne ur sina gömslen. Är man således mera härdad till\nsin natur än Nottinghams sheriff, lefver man ganska gladt och muntert\ni den grönskande skogen. Också älska fribytarne honom såsom man\nälskar ett hem, med alla dess kända kära bilder, hvilken hemkärlek\nej kan väcka någon förundran, ty i Sherwood är en evig vår, der är\nalltid pingst eller midsommar, alltid äro löfven \"smala och långa\",\noch fågelsången muntert klingande. Derföre trifves icke Robin Hood\nvid konungens hof; när han uppehållit sig der i femton månader gripes\nhan af en djup längtan åter till sina skogar. Han får ingen blund i\nsina ögon, ingen spis vill smaka, intet tidsfördrif roa honom. Och\nnär han åter kommer till Sherwood, är der lust och gamman som förr.\nMorgonen är daggfrisk och klar, och de muntra fåglarne hålla allt än\npå med sina små toner, \"notes small\".\n\nI engelska folksången framträda icke tvenne mägtigare känslor, än\ndessa båda, hemkänslan och känslan för naturen. Också finnas icke\ntvenne känslor, som så troget skulle följt Anglosaxaren från början\ntill slut, den ena utmärkande för Germanerne, men bland alla Germaner\nfrämst för Anglosaxaren i lifvet som i sången, den andra gemensam\nför all folksång. Vi må låta Beda tala, han är den äldsta tolken af\nanglosaxiska folkets känslor och tankar.[32] När Paulinus förkunnade\nkristendomen för konung Edwin af Northumberland, sammankallade denne\nsitt witena-gemot, för att höra de vises tanke om den nya läran. Då\nuppstod i församlingen en konungens thegn och talade sålunda: \"Så\nsynes mig, o konung, menniskans närvarande lif, i jemförelse med den\nokända tid som skall komma, att det liknar den snabba flygten af\nen sparf genom rummet, hvari du sitter till måls i vinterqvällen,\nmed dina ealdormen och thegner, och en värmande brasa på golfvet,\nmedan stormar och regnskurar och snöfall råda derute. Sparfven\nkommer och flyger in genom ena dörren och genast derpå ut genom den\nandra. Under det han nu är inne, är han trygg för vinterstormen;\nmen det är allenast ett ögonblick af ljus och klarhet, hvarpå han\nåter försvinner ur din åsyn ut i den mörka vintern dädan han kommit.\nSå är ock med detta menniskolif, att det varar för en kort stund\nallenast, men om hvad som föregått eller hvad som skall efterfölja\nkänne vi platt intet. Alltså, säger jag, om den nya läran innehåller\nnågonting visst härom, synes hon rätteligen värd att efterföljas.\"\nHvilken ton af hemkänsla, och af känsla för naturen genomgår icke den\nruggige mannens tal? Och samma kärlek för hemmet, som här talar ur\nden northumbriske krigarens mun, röjer sig i de anglosaxiska lagarnes\noaflåtliga vård om qvinnan, familjen och hemmet,[33] samma känsla\nlefver än i den moderna Engelsmannens _fireside_-lust. Man skulle\nknappast vänta sig några spår deraf i sången om hemlöse fribytare,\nhvilka öfvergifvit familjen och härden; och dock klingar den äfven\nhär omisskännelig. Skogen har för fribytarne öfvertagit hemmets roll,\noch solboet under _the trystyl tree_ är deras härd. Detta träd är\nen gammal trofast[34] lind, der höfdingen har sitt högqvarter, der\nhans bord dukas, och dit männerne samla sig vid ljudet af hans horn.\nNär Little John drar ut att befria Robin Hood, den gången då denne\nöfvermannats i S:t Marys kyrka, förmanar han sina kamrater: \"Sen väl\ntill, att J bevaren vårt lummiga träd.\"\n\nI dessa sånger sammanfaller sålunda hemkänslan med naturlusten, som\npå mångfaldigt sätt genomströmmar dem. Denna sednare, som på engelska\nfolklyran anslagit den första ton, hvilken framträngt till våra\nöron,[35] kunde näppeligen erhålla ett homogenare ämne att flyta ut\ni, än det naturfulla fribytarelifvet. Vi hafva sett huru han verkar\ndirekte målande, i det han skapar en evigt grönskande vår i Sherwood.\nMen han uppenbarar sig äfven indirekt, hos personerne i sången. I\nden glada gröna skogen, under naturens mäktiga inflytelser, strömmar\nblodet friskt i den engelske yeomannens ådror, han befinner sig väl,\när vid goda vätskor, som det heter. Välbefinnandet åter gör hans\nsinne muntert, han blir _humurous_, full af infall och godmodigt\nskämt. Denna naturhumor -- benämningen är Vischers (Aesthetik, § 216)\n-- bildar den första form, hvari den engelska humorn framträder. Hon\nhöjer sig öfver det blott burleska genom den sjelfkänsla, hvilken\nhärflyter från folkhjeltens medvetenhet om sitt stolta oberoende och\nsin eleverade ställning; i hans infall finnes derföre alltid en högre\nmening, än hos det enkla utbrottet af putslustighet, och hans skämt\nbeherrskas af en viss naturlig intelligens. Men hon har icke höjt sig\ntill den fritt och liberalt bildade humoristens ideala ståndpunkt,\ndertill är sambandet med naturen alltför intimt. Folksångens\nhumoristiska personlighet kan icke umgås med naturen på det för den\nhögre humorn rätta och behöfliga sättet, sålunda att han skulle lägga\nnaturföremålen eller rättare föremålens natursida såsom motsats till\nsublimiteten, och genom sammanställningen mellan deras lägre ändliga\negenskaper och menniskans högre oändliga sträfvanden frambringa\nhumor. Dertill är folksången icke fri nog, han måste stadna vid det\ngodmodiga, så att säga, bundna skämtandet.\n\nEndast en gång kommer folksången nära nog upp till den högre humorn.\nDet sker, när den drifver sitt skämt in på ett fält, der man knappast\nskulle väntat sig det. Då sir Richard at the Lee för Robin Hood\nförtäljt sina bekymmersamma omständigheter, frågade denne, om han\nicke egde några vänner, hvilka ville gå i borgen för honom. \"De hafva\nalla öfvergifvit mig, svarade riddaren, om icke Han som dog på korset\nvill hjelpa mig.\" -- \"Bort med slikt prat, genmälte Robin: tror du\njag vill hafva vår Herre, Petrus, Paulus eller någon af dem till\nlöftesmän? Du bör skaffa dig en bättre borgen.\" -- \"Sanfärdeligen,\nsade riddaren, jag vet af ingen annan, om ej Guds moder sjelf, ty\nhon har alltid stått mig bi.\" Då utropade Robin: \"Sir Richard,\ndu kunde genomsöka hela England och funne dock aldrig en bättre\nsäkerhet för ditt lån.\" På sätt och vis missräknade han sig icke\nheller; ty den utsatta betalningsdagen uppbringar Little John och\nhans kumpaner, som i vanlig ordning posta vid landsvägen, en munk\nmed ett praktfullt följe af femtiotvå män och sju packhästar. Det\när öfvermunskänken i S:t Marys kloster, som är på väg till London,\nför att genom mutor söka tillvinna klostret sir Richards egendom.\n\"Se här, tvifla aldrig mera på den goda jungfrun, sade Little John\ntill Robin, som denna morgon varit mycket bekymrad för sitt lån;\nofelbart hemtar denne munk betalningen, eftersom han är från hennes\nkloster.\" Munken protesterar och svär en sorgsen ed, att han aldrig\nhört talas om den borgesförbindelsen. Fribytaren förebrår honom hans\nsyndiga tal; \"alltid har ju vår Herre varit känd som en rättskaffens\nman, och likaså hans milda fru moder. Huru mycket medför du?\" Åter\nbedyrar munken, att han icke har mer än tjugu mark. \"Om så är, vill\njag icke hafva en penny; men har du mera, skall du mista det; ty\njag gillar icke, att du förskingrar andras penningar.\" När munkens\nkassa uppräknas, befinnes deri åttahundrade pund, eller dubbelt mera\nän fribytaren lånat sir Richard. \"Hvad sade jag dig, munk, utbrast\nRobin, vår fru är den pålitligaste qvinna i kristenheten och den\nbästa borgen i hela England. Min helsning till den ädla jungfrun, att\nom Robin Hood kan vara henne till tjenst, skall hon i honom finna en\nvän, och om hon har behof af silfver och guld, skall hon erhålla tre\ngånger mera än hon behöfver.\"\n\nDet tyckes, som skulle folksången icke hysa synnerlig aktning för\nreligionen, då han talar ur denna ton. Vi hafva dock sett, att\nRobin Hood ingalunda är en gudlös man, utan tvertom mycket from\noch nitisk i sin tro. Men han kan det oaktadt mycket väl skämta\nmed kulten och försätta den snikne munken, som är kultens yttre\ntillbehör, uti en rätt komisk ställning till densamma, utan att träda\nsin religiösa känsla för när. Men detta kan han endast derigenom,\natt hans religiösa känsla icke är ängslig och bunden af kulten,\nsåsom hans känsla var bunden i förhållande till naturen. Den äkta\nmedeltidskristne, som väl kunde yr draga omkring i en rasande burlesk\nåsne- eller narrfest, skulle likväl icke kunnat skämta såsom han.\nMan finner här symtomer som förebåda reformationen; de Wicklefitiska\nlärorna hade begynt lossa på de gamla bandena och gifva kulten i\nhänderna på folket, då förhållandet dittills varit det omvända.\n\nÅ andra sidan slår folksången icke sällan öfver i det burleska. I\ndenna riktning utbildar den en figur vid sidan af höfdingen uti\nhans trogne vän och sekund-chef, Little John. Denne är en engelsk\nEulenspiegel, men med mycket ädlare hållning; han är icke lössläppt,\nfast han älskar upptåg, han är tapper på samma gång som förslagen,\nhan är frikostig och hjelpsam som hans herre, om han ock icke eger\ndennes lyftning.\n\n    A more merry man than J am one\n      Lyves not in cristianté,\n\nsäger han om sig sjelf. Ingen förstår så som han, att spela spratt\npå spratt åt sheriffen. Han ger sig i dennes tjenst och passar\npå tillfälle, då hans herre är ute på jagt, att tillställa ett\ngrundligt kalas på ölet och vinet i källaren, sedan han derförinnan\nslagit hofmästaren sönder och samman, kämpar ett envige med kocken\ni köket, hvilket slutas dermed att de stridande försonte räcka\nhvarandra handen och kocken följer Little John till Sherwood,\nmedtagande allt sheriffens silfver. Ditkommen besinnar han sig på\nett än djerfvare företag, hastar att uppsöka sheriffen och narrar\ndenne med berättelsen om en stor och präktig grönfärgad hjort med\nsextio-greniga horn, att följa honom till Robin Hood, der hans hjerta\nvill brista, då han ser sin kock i fribytarhöfdingens tjenst, sitt\nsilfverförråd uppdukadt under den lummiga linden och sluteligen sig\nsjelf i friskyttarnes våld. Ej heller förstår någon bättre än Little\nJohn att uppbringa de förbifarande och obligera dem att spisa med\nhans herre, och när sedan packningen skall undersökas, är det han\nsom uppräknar penningarna i sin utbredda mantel. I sitt sätt att\ntala har han en blandning af tokrolighet och käck oförskämdhet, i\ndet han aldrig ger en sak sitt rätta utseende eller namn. När han\nför Robin Hood presenterar sheriffens kock med det röfvade silfret,\nsäger han visst icke: se här, mästare, denne har jag tubbat och detta\nhar jag tagit; han säger sirligt: \"Den bålde sheriffen helsar dig\nrätt mycket och sänder dig sin kock, sina silfverkärl och trehundra\npund.\" Och när han uppbringar öfvermunskänken från S:t Marys kloster,\ntilltalar han honom strängeligen: \"Drabbe olyckan din kala hjessa\nunder hattbandet, att du sålänge låtit min herre vänta på dig med\nmiddagen.\" Sången tillåter sig ungefär samma skämt med honom sjelf,\ndå han kallar honom Little John, ehuru han är af en jättelik växt.\n\nSådan är väsendtligen andan och tonen, hvilken femtonde seklets\nfolksång inlagt i fribytarlifvet. Det återstår oss ännu att taga i\nbetraktande formen, hvari den klädt detta ämne.\n\nI öfverensstämmelse med realismen i den engelska folksångens lynne,\när den äkta balladen en enkel konstlös berättelse. Då vi i svensk\nöfversättning ega den förträffligaste af dem alla, Chevy-jagten,\nom hvilken redan sir Philip Sidney förklarade, att den inverkade\nmäktigare på hans hjerta än klangen af en trumpet, må denna tjena\nsom förebild. Grefve Percy har svurit en ed, att i tvenne runda\ndagar jaga hjortar på Chiviats berg, till trots för riddar Douglas\noch hans män. Detta leder till en strid \"on the debatable ground\",\ni hvilken de begge höfdingarne falla och månge af deras män. Större\när icke det ämne, hvaraf minstrelen frambringar en af de herrligaste\nsånger någon folklitteratur har att uppvisa. Och hvilken är den\nkonst han härvid använder? I plananläggning och disposition så\ngodt som ingen. Han berättar den enkla händelsen troget såsom den\ntilldragit sig. På samma sätt består Robin Hood-sången af en samling\nenkla tilldragelser, af hvilka enhvar ursprungligen utgjort ett\nlitet epos för sig, med ytterst enkel uppränning. Så skildrar en\nsång t.ex. Robin Hoods möte med riddaren, sir Richard at the Lee.\nFribytaren står i den gröna skogen, han vill icke dinera innan någon\nförbifarande hemtats honom till bordssällskap, männerne utsändas med\nbestämda förhållningsordres, de uppfånga riddaren, man spisar, samtal\nuppstår om riddarens olyckliga belägenhet, fribytaren hjelper honom\noch begåfvar honom rikligen med skänker, hvarefter de åtskiljas.\nDetta ämne behandlar sången sålunda, att han efter en kort ingress,\nderi åhörarne manas till uppmärksamhet och hjelten introduceras\n[36], direkte öppnar ämnet med att motivera hjeltarnes företag i\nett samtal, ock derefter fortgår, upptagande endast hvad sir Walter\nScott kallar \"the leading circumstances of the incident\". Är sångaren\nnödsakad omfatta tvenne händelser i samma ballad, indelar han den\nhelst i _fyttes_ eller underafdelningar, af hvilka hvarje oftast hade\nsin skilda melodi; en sådan afdelning företog han sig dock stundom, i\nhändelse sången blef för lång, blott för hvilans skuld. Dock händer\näfven, att han sammanför tvenne händelser i en sång, och gör då sin\nöfvergång helt konstlöst, såsom i fjerde sången af lityll Geste:\n\n    Now lete we that monke be styll,\n      And speke we of that knyght.\n\nSamma behandlingssätt använder sången vid de öfriga sägnerna: Little\nJohns puts med sheriffen, öfvermunskänkens vidrigheter i Sherwood,\nsheriffens hämd, Robin Hoods förbund med sir Richard och slutligen\nRobin Hood och konungen. Jemte sägnen om Robin Hoods ofärd i S:t\nMarys kyrka samt huruledes han befriar enkans tre söner, utgöra\ndessa berättelser allt hvad af femtonde seklets tradition om\nRobin Hood finnes öfrigt. Utan tvifvel hafva de alla från början\nutgjort sjelfständiga ballader, såsom fallet ännu är med de tvenne\nsistnämnda; hvaremot de föregående små epopeerna, sannolikt kort\nförr än de af Wynkyn de Worde utgåfvos, sammanförts till en cykel\nunder namn af _the Lityll Geste of Robin Hood_. Denna sammanställning\när icke folkets verk; ty det inre sammanhang och den fullständiga\nömsesidiga motivering, som sålunda gifvits sångerna, röjer ett\nkonstnärligt tillgörande.\n\nSir Walter Scott, som visserligen bör förstå saken, säger att\npoetens konst hufvudsakligen beror på förmågan att \"förkroppsliga\noch i detalj framställa omständigheter, hvilka existera endast i\nhans egen fantasi\";[37] denna framställningsförmåga kallar han den\nhöga skapelsekraft, hvilken gifvit poeterne deras namn af _poietes,\nmaker, sceop_, och vi kunna tillägga _seppä_. Detta blir isynnerhet\nfallet med folksången. Vid denna ytterliga enkelhet i plananläggning\noch disposition vore det förbi med allt intresse för densamma, om ej\ndess konst hvilade på sjelfva framställningen. I sjelfva verket är\ndet dock svårt vid all slags poesi, att göra denna åtskilnad mellan\nuppfinning och framställning, men framförallt vid folkpoesin, hvilken\nmer än den konstnärliga har tycke af en naturprodukt, der ingen\neftertänkande konstnär vårdat sig om vexten, och derföre ej heller\nnågon åtskilnad kunnat uppstå mellan grundtanke och form.\n\nAf denna fullständigare identitet kan man sluta, att\nframställningssättet måste vara likaså enkelt, realistiskt och\npå saken gående, som dispositionen. Liksom i den sednare endast\nhändelsens hufvudmomenter upptagas, användas här endast väsendtliga\ndrag, som kunna bidraga till bildens förtydligande. Härvid\nunderstödes folksången af den skärpa i åskådningen, som är hvarje\nväldanadt naturbarn egen. När han tecknar den sorgbundne sir Richards\nperson, heter det:\n\n    All dreri then was his semblaunte,\n      And lityll was his pryde,\n    Hys one fote in the sterope stode,\n      That other waved besyde;\n\noch man måste medgifva, att han lyckas, genom att anföra blott\nde tvenne omständigheterna med anletets och fötternas hållning,\nåtergifva en fullkomlig triste-figura-bild. Då Robin Hood och\nkonungen, hvilka med alla sina män klädt sig i Lincoln-grönt,\ntillsammans återvända till Nottingham, förskräcktes stadens\ninnevånare vid den tanken, att konungen var slagen och fribytarskaran\npå väg att öfverfalla dem.\n\n    Full hastly they began to fle,\n      Both yeomen and knaves,\n    And olde wyves that myght evyll goo,\n      They hypped on their staves.\n\nDenna sinnlighet tränger sig fram ända i ord och talesätt, vid valet\naf hvilka hon, som en instinkt, leder folkskalden på rätt. Alltid\nheter det om fribytarne, då de inställa sig på höfdingens kallelse,\natt de komma \"tripping over the lee\", hoppande öfver tufvorna på\nfältet, eller \"prycking on a row\", trampande i rad efter hvarandra,\nsåsom nödvändigt är för en skara, då den vandrar mellan träden.\n\nMen utom denna sinnlighet finnes en annan omständighet, som åt\nfolksångens uttryckssätt ger en gripande kraft. För vår del\nåtminstone fattas vi städse vid dessa ålderdomliga uttryck af en\nunderbar känsla deraf, att de gått öfver talrika generationers\nläppar, hvarföre det icke är en individs utan seklers känslor,\nsom i och genom dem uttala sig. Tillägger folksången ett epithet\neller faller den ett omdöme, såsom då den skottska balladen om\nclanerna Elliott och Armstrong upprepadt säger: \"They were a gallant\ncumpanie\"; eller då i Chevy-jagten om de fallne lorderne säges:\n\n    Two better captayns wear not in Christianté,\n      Then that day slain wear ther;\n\nså är det icke en enskildts flygtiga tycke, det är hela nationens\novanskeliga kärlek och beundran deri uttalas: och då i den sednare\nhjeltedikten sångens medkänsla för Wetharryngton yttrar sig i dessa\nenkla ord:\n\n    For Wetharryngton my harte was wo,\n      That ever he slayne shulde be,\n    For when both his leggis wear hewyne in to,\n      Yet he knyled and fought on hys kne,\n\när det liksom sympatin hos alla de slägten, genom hvilka sången\npasserat, skulle gjutit sig i de konstlösa uttryckena, och deraf\ndenna trohjertade tillförsigt strömmat in, som i förening med det\nenkla och omedvetna, ger all traditionel sång ett så egendomligt\nvemodigt behag. Detta är beslägtadt med poesin uti allt ålderdomligt\ni talesätt, plägseder och bruk. Dertill vinna den traditionella\nsångens enskildta uttryck, åtminstone de väsendtligare, genom denna\nbearbetning under flere generationer en afrundning och precision, som\nendast den store skalden genom mycken omsorg är i stånd att vinna;\nhvad som ursprungligen funnits öfverlopps har bortfallit, och hvad\nsom erfordrats till bildens klarhet har tillagts; liksom de rullande\nstenarne i en fors under vågornas ständiga bearbetning blifva glatta\noch afrundade.\n\nJemte naturlusten, hvilken likaledes afsätter sig uti uttryckena,\nutgör denna i framställningen inneboende medkänsla det lyriska\nelementet i folksången; hos de mera heroiska balladerna till tonen\nelegisk, i Robin Hood-sången deremot, i öfverensstämmelse med\ngrundtonen i dikten, skämtsam och munter. Föröfrigt framträder\ndetta lyriska element på mångfaldigt sätt, dels i enkla talesätt\noch attributer såsom \"good yemàn\", \"Robin Hood and his merry meynè\"\no.s.v., dels i direkta omdömen, men mest dock i skildringen sjelf,\neller ur de handlande personernes mun. Med hvilken stolthet tecknar\nicke sången sin hjelte, då han inträder i S:t Marys kyrka och\nknäfaller framför korset:\n\n    All that euer were the churche within\n      Beheld wel Robyne Hode;\n\nhuru skämtsam är icke hennes ton, då hon skildrar det sätt hvarpå\nRobin Hood och hans män utöfvade sin frikostighet emot sir Richard\nat the Lee, och huru lifligt deltar hon icke i fribytarens samqväm\nmed konungen, då de skjuta till måls och kindpusta hvarandra.\nStundom vinner dock känslan än mera terräng och inträder i sjelfva\nhandlingen, såsom vid framställningen af fribytarnes trofasta\ninbördes vänskap vid det tillfälle, då sheriffen under målskjutningen\noförmodadt öfverfaller dem, hvarvid Little John såras i sitt knä och\nmed sin vanliga hurtighet besvär Robin Hood, vid den tillgifvenhet\nhan för honom hyser och vid alla tjenster han bevisat honom, att\ndraga sitt svärd och taga hans lif, på det han icke måtte falla\ni sheriffens hand. \"Det ville jag ej för allt guld, som finnes i\ndet glada England\", svarade höfdingen, hvarpå Much, mjölnaresonen,\nsägande: \"Gud förbjude Lytell Johan, att du skulle öfvergifva oss\",\ntog honom på sin rygg och bar honom väl en mil, under det han allt\nemellanåt stadnade för att skjuta emot fienden. Samma känslofullhet\nvisar sig ock, då höfdingen och hans vän på vägen till S:t Marys\nkyrka åtskiljts i full ovänskap, men Little John sedan, då Robin\nråkat i fångenskap, glömmande allt agg, sätter sitt lif på spel och\nöfverlistar både konungen och sheriffen för att befria sin herre.\n-- Alldeles samma sätt att uttrycka sig begagnar äfven naturlusten;\ndels enkla ofta återkommande uttryck, hänförande sig till den gröna\nskogen, de qvittrande fåglarne, den vackra våren, dels direkta\nskildringar och utbrott, dels. äfven så, att den stundom inträder som\nmotiv för handlingen, såsom den gången, då Robin Hood i den vackra\npingstmorgonen under inflytande af den herrliga naturen kände ett\nså djupt behof att uppsöka sin frälsare. Den naturskildring, hvari\nsången vid detta tillfälle utbryter, är den längsta vi erinra oss\nhafva sett i någon folksång. Ty den utförda skildringen tillhör icke\ndet omedelbara utbrottet, utan framgår ur en viss afsigtlighet och\nur målningsbegäret. Förnämligast användas de korta enkla uttryckena,\nhvilka endast sällan förekomma meningslöst, såsom fallet är med den\nsvenska folksångens: \"för fågel och så ljuf\" \"förr än dagen dagas\nupp under östan\", \"grönan ö\", \"rosendelund\", o. dyl. För liknelsen\nderemot har balladen intet sinne.\n\nGenom denna lyrik, hvilken dock hufvudsakligen ligger endast i\nämnets yttre omklädnad, gestalta sig de små epopeerna till sånger;\nden episka anläggningen får en lyrisk framställning, versen danar\nsig till stanzer, och den muntra andan i sångerna klingar ut i\nlustiga melodier. Af sådana har D:r Rimbault gjort en talrik samling,\ndels ur manuskripter, dels från folkets läppar. De äro merändels\nolika för skilda ballader, då deremot metern städse förblir en och\ndensamma, som engelska folket utkorat till en stående meter för\nsina sånger. Såväl Percy som Warton vill i detta versslag skåda en\nitudelad alexandrin. Huru härmed än må förhålla sig, är dock visst\natt balladmetern icke eger någon frändskap med det anglosaxiska\nfornnordiska meterslaget, likalitet som i framställningen återfinnas\nspår af de gamla metaforerna och liknelserna; utan antingen är den en\nny skapelse, eller ock tillhör den, liksom sjelfva namnet _ballad_,\ndet myckna folket upptog af fremlingarne och de lärde.\n\nNaturligtvis är språket i dessa gamla sånger ålderdomligt,\naccentuationen vacklande, ordens betydelse antiqverad och\nsatsbygnaden styf. Men allt detta bidrar blott att för en modern\nläsare stärka den ålderdomliga trohjertade tonen, som ligger i\nsjelfva uttryckssättet. Folksången uppstår och lefver som en skogens\nblyga blomma, utan skötsel och ans, nästan omedveten om sin tillvaro,\noch kan derföre föga veta om sin klädsel. Så har ock händt, att många\nuttryck förblifvit stående, der den ursprungliga meningen förändrat\nsig till en annan, och fortfarit att, liksom vissnade partier i en\nfrisk löfbeklädnad, ehuru meningslösa, ingå i dikten. Minstrelerne,\nhvilka betraktade dessa uttryck såsom samfäldt egendom, hade äfven\ngoda skäl att icke bortkasta detta den traditionella sången _caput\nmortuum_. De behöfde dem för sig sjelfva, för att låta eftertanken\nila till det som skulle sägas, och de behöfde dem för att gifva\nåhörarne rum att besinna sig på det sagda. I Robin Hood-sången,\nsynnerligast lytell Geste, förekomma de dock sparsamt, hvarjemte de\nofta återkommande uttryckena der hafva en viss betydelse, antingen\nde uttrycka den godmodiga stämningen och naturkänslan, eller\nbidraga till att lokalisera, eller ock underhjelpa öfvergångarne.\nI detta sednare hänseende spela de en vigtig roll i balladens\nframställningssätt.\n\nDen öfvervägande sinnlighet, hvilken åt framställningen i balladen\nger sådan åskådlighet, medgifver i dess ställe icke åt folksången\nen reflektionsförmåga, som är erforderlig för diktens utveckling\noch framåtskridande. Sången sönderfaller derföre i en rad af små\nbilder, mellan hvilka han med svårighet finner öfvergången. Äro dessa\nbilder nära befryndade, gör han sig icke heller något besvär med\nöfvergången, utan ställer dem bredvid hvarandra med ett \"then\", eller\nmed att upprepa i den sednare några ord ur den föregående. I annat\nfall hjelper han sig med någon af de stereotypa fraserna. När han\ntill exempel skall förflytta scenen till S:t Marys kloster, sker det\nutan all förberedelse sålunda:\n\n    The abbot sayd to his covent,\n      _There he stode on grounde_, etc.\n\nhvarvid den sednare meningslösa strofen dock tjenar att framhålla\nabbotens figur och låta åhöraren verkställa öfverflyttningen.\n\nEtt annat sätt att framföra berättelsen är samtalet. Oförmågan\nhos det odisciplinerade sinnet att i reflexionen sammanfatta ett\nförhållande är orsaken, hvarföre obildade personer i sitt tal städse\nanföra andras eller äfven egna yttranden in extenso, inledande dem\nmed ett \"han sade\", \"och så sade den\", \"jag sade\", o.s.v. Af samma\noförmåga att referera, eller med egna ord återgifva de uppträdande\npersonernes meningar, kommer det sig, att i folksången en så\nbetydande del utgöres af dialog. Detta bidrar väsendtligen att öka\nåskådligheten, men följden blir ock talrika upprepningar af det\nsagda, såsom till exempel alltid när ett budskap skall aflemnas.\nSålunda ingår ock i balladen på sätt och vis ett dramatiskt element,\noch vi skola i det följande se, att Robin Hood-sången icke stod\nfjärran från tiljorna.\n\n\nIII.\n\nSådan är de äldre sångernas uppfattning och behandling af\nfribytarelifvet. Robin Hood är enligt dem en man af ädel karakter,\nhögstämdt sinne och rena seder. Han intar en betydelsefull ställning\naf fiendtlighet emot de styrande, de mäktige och rike, af välgörenhet\noch beskydd emot de fattige och nödlidande. Han samlar sitt band till\ndjerfva företag med sådan framgång, att det tycktes som ernade han\ngöra sig till konung öfver hela nordlandet. Också lefver han som en\nkung i sina grönskande skogar, utan brist, utan sorger och motgångar,\ngladt förnötande tiden med jagt och muntra tidsfördrif.\n\nI de sednare sångerna, hvilka i riklig mängd finnas bevarade från det\nföljande seklet, har han undergått en väsendtlig omgestaltning. Robin\nHood i _the lityll Geste_ liknar sextonde århundradets folkhjelte\nungefär lika mycket som den käcke odalmannen, hvilken med mannamod\ndragit sitt svärd i blodig härnad för sin frihet och sin rätt, liknar\nsig sjelf der han återkommen fredligt vandrar efter plogen, eller\nskämtsam deltar i landtliga lekar. Denna sin förändring rår han sjelf\nicke för. Han har blott troget följt folket åt i dess egen utveckling.\n\nDen moderna samhällsutvecklingen har uppenbarligen ledt derhän,\natt massan af folket allt mer och mer aflägsnats från allt direkt\ndeltagande i de politiska händelserna. Sedan svärdets aristokrati i\nmedeltiden efterträdte af intelligensens aristokrati, har massan,\nsom med sitt mod och sina vapen gaf yttersta utslaget i baronernes\ninbördes strider, försatts i en ställning, der den icke annat\nbehöfver, än så godt den förstår gifva sitt ja eller nej åt dagens\nordfäktande hjeltar, hvilka handla liksom i ett dunkelt fjärran inför\ndess ögon.\n\nFram till denna ställning hade engelska folket tagit ett betydligt\nsteg under tiderymden, som förflutit från Henrik V till Elisabeth.\nAllt sedan det långvariga kriget mellan Rosorna kallades yeomannen\noch borgaren icke till vapen förr än efter halftannat århundrade, då\ndet långa parlamentet manade det att dömma mellan sig och konungen.\nInga inbördes strider upprörde under denna tiderymd dess passioner\neller underhöllo den krigiska andan. Derförutom hade uppfinningen\naf krutet omgestaltat krigskonsten, förträngt det nationella vapnet\nsamt bidragit att göra armeerna till skilda kaster, hvilka med folket\nstodo i ringa eller ingen gemenskap. I sådana leder fanns icke rum\nför yeomannen och hans långa båge, som ännu länge förblef hans\nstolthet och förnöjelse. Äfven frågorna i den inre statshushållningen\nrörde honom föga under Tudorska husets enväldiga styrelse. Folket\nhade öfverlemnat affärerna åt parlamentet, och äfven detta, när det\nnågon gång sammankallades, ansåg sin uppgift vara att samtycka och\nunderskrifva.\n\nI denna aflägsenhet från de historiska händelserna upptages\nfolkets sinne af det enskildta lifvets tilldragelser och känslor.\nHärmed försvinner ur dess sång såväl det stora i ämnet som det\nhöga i tonen. Utom de gamla sägnerna hvilka fortsättas, och utom\nde hvilka öfverkomma från romantiken, utgöras de tillkomna ämnena\nför det mesta utaf lokaltraditioner af måhända allmänt menskligt\nintresse, men utan all historisk betydelse, af enkla tilldragelser\ninom familjelifvet, eller sluteligen af kärlekshistorier. Detta\nsistnämnda blir nu mera det öfvervägande ämnet, och med detsamma får\nlyriken öfvertaget, balladen uttränges af visan. Endast den vexande\nherrskarinnan af verldshafvet gaf sig tillkänna äfven i folksången,\noch i norden af England, på den blodade gränsen emot Skottland, der\nde ädla familjerna Douglas och Percy intill slutet af ifrågavarande\nårhundrade fortforo med sin chevalereska envigeskamp, fortlefde\nännu hjeltelifvet och hjeltesången, tills kampen lyktar med den\nignobla handlingen, då Douglas förrådde den flyktande Percy, efter\nNorthumberlands och Westmorelands resning för att befria den fångna\nMaria Stuart. Balladen _The rising in the north_ om lord Percys\nnederlag och flykt, utgör de sista vemodiga slagen af den fordna\nheroiska folksången.\n\nVid denna allmänna rigtning förlorar äfven Robin Hood sin\nhjeltenatur. Folket förstår icke mera hans ursprungliga ställning;\ndet beröfvar honom hans ädla uppgift att vara de betrycktes och de\nlägre klassernas vän och beskyddare. Han hjelper icke längre sqvirer\nsom äro i brist, och befriar inga yeomän ur rättvisans händer.\nHan uppbär sin skatt af den ena som den andra, hvilken passerar\nSherwood. Här en simpel krukmakare färdas vägen fram, stiger han\nmed sitt muntra följe ut ur skogen, lägger hand på hans häst och\nsäger: \"I tre års tid, krukmakare, har du skojat längs denna väg, och\nicke haft den artigheten att betala mig tull.\" \"Ringa nog är dens\nartighet, som hindrar en fattig man när han färdas sin väg fram\",\nsäger krukmakaren, och inpräglar denna lärdom hos fribytaren, genom\natt mörbulta honom med sin käpp; hvarefter de försonas, och Robin\nHood tillbyter sig mannens drägt samt hans lass. Dermed beger han sig\ntill Nottingham, försäljer varorna och behagar högeligen sheriffens\nfru med sina billiga priser. Hon inbjuder honom till middag, efter\nmåltiden tillställes målskjutning, och under någon förevändning\nnarrar Robin Hood sheriffen till Sherwood, der denne får dyrt betala\nde billiga priserna samt hemsändes med många helsningar och en hvit\nspringare till present åt sin fru. En annan gång bedrifver han\nsamma puts, förklädd till slagtare. Robin Hood känner numera intet\nvärdigare sätt, att bekriga sin gamle fiende. Han har nedstigit till\nLittle Johns ståndpunkt och antagit hans operationssätt. Endast en\ngång höjer sig sången till en värdigare handling, då han utrustar\nfribytarbandet att rädda den käcke Will Stoutly, som sheriffen fångat\noch är i beråd att hänga, oaktadt han ber som en nåd att med sina\nblotta händer få kämpa mot sheriffens män, för att sålunda få dö\nvärdig sin mästare. Robin Hood svär att rädda honom eller dö med alla\nsina män. Hela skaran kläder sig i sin gröna drägt, men höfdingen är\ni skarlakan, och vid denna anblick utbrister sången:\n\n    Good lord! it was a gallant sight,\n      To see them all on a row,\n    With every man a good broad sword,\n      And eke a good yew bow.\n\nOckså flyr sheriffen vid första skymten af fribytarskaran, och\nsheriffens män tyckte detta vara ett godt föredöme.\n\nMen endast sällan samlar sig bandet numera till sådana allmänna\nföretag. Det vanliga är, att Robin Hood ensam beger sig ut på\nåfventyr, möter en kittelflickare, en garfvare, en slagskämpe till\nmunk, en herde, en tiggare eller annat simpelt folk, och ger sig i\nfärd med dem, hvaraf slutet blir att fribytaren erhåller hederligt\nstryk och måste gripa till sitt horn för att kalla sina männer till\nhjelp. Desse kunna då falla hela flocken öfver den ensamne vandraren,\nsom nu i sin tur blir genompryglad. Detta är ignobla seder emot dem,\ndå Little John på tremanhand med Will Skathelock och mjölnaresonen\nvågade sig i färd med öfvermunskänkens femtiotvå man. Öfverhufvud\nvankas det mycket prygel i dessa sånger. _The qvarterstaff_, en\nfamnslång stör, som efter vissa reglor i slag, stöt och parad\nfördes med båda händerna, och som i de äldre sångerna alls icke\nframträder, spelar här nära på lika stor roll som bågen och svärdet.\nMed de ädlare intressena är all elevation, och med elevationen all\nchevaleresk anstrykning försvunnen ur fribytarelifvet. Synnerligen\nomhuldade och synnerligen manhaftiga äro tiggarene. Det är nästan\nsom skulle bettlarlifvet omfattas med större förkärlek af sången än\nfribytarlifvet. Märkeligt är, att inom denna klass synes nu redan\nexisterat ett slags brödraskap, utbredt öfver hela England, att döma\naf hvad som antydes i den sången, der Robin Hood för infallet att\nutsända Little John på äfventyr förklädd till tiggare. Hvar helst han\nkommer, blir han anförare för bettlarskarorna. Han råkar slutligen i\nhandgemäng med en trupp af fyra, utaf hvilka en som varit halt i sju\når i hast under hans väldiga slag erhöll snabba fötter, en annan som\nvarit döfstum begynte ropa, och en tredje återfick sin syn. Bytet var\nicke mindre än trehundra pund. Ty tiggaren har merändels mycket guld\ni sina trasor. Han har ock gemenligen en så stark och förträfflig\nqvarterstaff i sin hand, att Robin Hood sjelf tvenne gånger dukar\nunder för densamma. Se här det burleska idealet af desse nykomlingar\ninom Robin Hood-sången. Fribytaren var utgången som vanligt \"sume\npastime for to spy\".\n\n    He met a beggar on the way,\n      Who sturdily could gang;\n    He had a pike-staff in his hand\n      That was both stark and strang;\n\n    A clouted clock about him was,\n      That held him frae the cold,\n    The thinnest bit of it, J guess,\n      Was more than twentyfold.\n\n    He had three hats upon his head,\n      Together sticked fast,\n    He cared neither for wind nor wet,\n      In lands where'er he past.\n\nDen hurtige gamle mannen besvarar högdraget fribytarens stormodiga\nord, och då denne spänner sin båge, slår han den med sin staf ur hans\nhand och låter svärdet fara samma väg. Robin Hood faller afsvimmad\noch anträffas i denna belägenhet af tvenne hans män. Desse bege\nsig att förfölja tiggaren, hvars gestalt ännu skymtar fram öfver\nbergena, upphinna honom och bemäktiga sig hans staf. Då denne finner\nsig försvarslös, griper han till list och lockar de tvenne männerne\nmed löftet om hundra pund, hvartill desse lyssna i hopp att sålunda\nkunna behålla penningarna för egen räkning, med hemlig föresats\ndock att ihjälslå den gamle för att tillfredsställa höfdingen. Men\ngubben, under det han fumlar med sina påsar, tar tillfället i akt att\nöfverhölja dem med mjöl,\n\n    Wherewith he blinded them so close,\n      A stime they could not see;\n    And then in heart he did rejoice,\n      And clap'd his lusty tree.\n\n    He thought if he had done them wrong,\n      In mealing of their cloaths,\n    For to strike off the meal again,\n      With his pyke-staff he goes.\n\nEtt sådant plumpt och vulgärt lefverne föres nu i Sherwood.\nFolkhjeltarne hafva förlorat den finare sjelfkänsla, som förr\ninlade sans och reservation i deras munterhet, på samma gång de\nborttappat de ädlare syftemål, som gåfvo en högre mening åt skämtet.\nMunterheten, _the merriment_, har öfvergått till hejdlösa utbrott\naf en inneboende lustig disposition, _jollity_, och härmed är\nnaturhumorn i sången sjunken till en burlesk komik. Om vi redan i de\nförra sångerna måste kalla folkdiktningens humor ett af naturkänslan\n_bundet skämtande_, oaktadt den sjelfkänsla och besinning som då\nledde henne, måste vi här säga att hon helt och hållet förlorar sig\ni den oförädlade naturlusten. Robin Hood-sången är numera öfverfull\naf de tokroligaste bilder och upptåg. Än ser man fribytarne i\naftonskymningen dansande och trallande kring ett träd, vid hvars\nstam de upptändt eld för att rosta ett slaget villebråd, än hafva\nde tillfångatagit någon vördig prelat, hvilken de tvinga att i sina\nridstöflar deltaga i dansen, eller att fastbunden vid trädet läsa en\nmässa för dem. En annan gång, då fribytaren ger sig till att förena\nen olycklig älskande, Allin-a-Dale, med hans käresta, som biskopen\njust står i begrepp att viga vid en gammal rik riddare, uppträder\nLittle John i koret, iklädd biskopens kåpa, och förelyser paret, och\npå det att tre gånger icke skulle vara för litet, upprepar han under\nförsamlingens hjertliga skratt, sju gånger den öfliga frågan.\n\nM. Étienne är dock för sträng emot denna glädtiga folkpoesi, och M.\nVillemain i sin _Tableau de la Littérature du Moyen Age_ har alls\nicke förstått densamma. Måhända har en fransman icke nog sympati för\ndet sunda hjertliga skrattet, hvari icke finnes mycket af förstånd\noch qvickhet, men destomer af godhjertad rolighet. Måhända anslås\nicke heller hans känsla synnerligen af den öfversvällande naturlust,\nhvilken mäktigare än tillförene nu frambryter i sången, och hvilken\nicke sällan just är den, som sätter de besatta infallen i fribytarnes\nsinnen.\n\n    In summer time, when leaves grow green,\n      And flowers are fresh and gay,\n    Robin Hood and his merry men\n      They were _disposed to play_.\n\nGripne af naturens friska krafter \"some would leape, and some would\nrunne, and some would use artillery\". Det är som hörde man deras\njubelrop och klingande skratt i den daggiga sommarmorgonen, blandadt\nmed bågors klang och hornskall vid jagten, då\n\n    Will Scadlòcke he kild a bucke,\n      And Much he kild a doe;\n    And Little John kild a hart of Greece\n      Five hundreth foot him fro,\n\nen bedrift, som så behagade höfdingen att han utropade: \"Gud\nvälsigne, John, ditt trygga hjerta: om jag än sökte på hundrade mil,\nfunne jag icke din like.\" Robin Hood står uppenbarligen här i beråd\natt öfvergå till den sinnebild för vårens behag och nöjen, vi funno\nhonom ännu i dag utgöra uti det engelska landtlifvet. Han är nu i än\nhögre grad en skogens son, hvars lefnadssätt och lynne väl bevisar,\n\"att han ej är född i smyckadt gemak eller festlig sal, utan bland\nliljeblomstren i en grönskande lund.\"\n\nFör inflytandet af denna naturlust måste icke sällan äfven sångaren\nsjelf gifva vika. Stundom stadnar han i sin berättelse, för att gifva\nluft åt sitt deltagande i det lustiga lifvet, han utropar: \"what\na singing and dancing was in the green wood\", och mellan verserna\nbryter han ut i ett jublande: \"with a hey down, down, and a down!\"\nDessa symptomer, jemte det ökade rimmet, som nu inskjutes äfven midt\ni versraden, antyda att balladerna om Robin Hood äro stadda i en\nutveckling, der det episka allt mer försvinner, tills de förlora sig\ni helt och hållet lyriska visor, sådana som the _Furry-day-song_ och\nandra utgjutelser af folkets känsla.\n\nUtom naturkänslan finnes äfven ett annat inbrytande element, som\nupplöser det allvarliga uti fribytarlifvet och öppnar vida vägar\nför känslan, att strömma in i sjelfva det episka ämnet. Vi funno\ntillförene fribytarlifvet fullkomligt fremmande för all erotik. Robin\nHood bar en hög och ädel vördnad för qvinnan, åt hvars ideal han i\nden Heliga Modren egnade en uteslutande dyrkan. Men i fribytarnes\nsällskap funnos inga qvinnor, och kärleken uppträdde ej under någon\nform såsom motiv i dikten. Redan i balladen _Robin Hood and the\nPotter_ öfverraskas man derföre af en helt ny och fremmande känsla\nvid fribytarens galanta beteende emot sheriffens hustru. Uti _Robin\nHood and Allin a Dole_, som är den vackraste sången i hela cykeln,\nherrskar den erotiska stämningen på det för folksången egendomliga,\nbarnsligt naiva sättet. Allin-a-Dale vandrar genom Sherwood, djupt\nbedröfvad vid förlusten af sin käresta och suckande vid hvarje steg\n\"alack, and well a day\", han har icke annat guld att gifva fribytarne\nän sin förlofningering, hans stackars hjerta är i grund förkrossadt.\nEfter den lustiga vigseln åtföljer det nygifta paret fribytarskaran,\nsom i den sångkunnige Allin erhåller sin minstrel, och i hans\n\"finikin lass\" den första tärnan i Sherwood. Men snart snärjes äfven\nfribytaren sjelf i kärlekens garn. Än är det garfvarens dotter i\nBarnesdale, som fängslar hjelten och följer honom till Sherwood, der\nhan bekämpar och nedgör hennes förföljande bröder.[38] Än anträffar\nhan i Sherwood herdedrottningen Clorinda, i grön sammetsdrägt, med\nbåge och pilkoger, samt sammanviges med henne af presten i Dubbridge,\nhvaraf man finner att Robin Hood redan gjort sitt inträde i förnämare\nkretsar, bland den italienska herdepoesins skapelser; också är han\nnu sjelf son till en sqvire. En annan gång kommer en djupt bedröfvad\n\"fair damsel\" till Sherwood, förtäljande att prinsen af Arragonien\nmed en stor här och tvenne jättar belägrar London och skall erhålla\nkonungens dotter, såframt ej till viss dag trenne riddare inställa\nsig att besegra den horrible prinsen och jättarne. Och hvem hade\nväntat sig, att Robin Hood, Little John och Will Scadlock, de fordne\n_yemen of the forrest_, afläggande sin gröna drägt, skulle ikläda\nsig äfventyret att med hjelm och lans befria en prinsessa från en\novärdig prins och tvenne jättar? Naturligtvis tillfaller hon någon af\nbefriarne, och naturligtvis väljer hon Will Scadlock, som i sjelfva\nverket är son till lord Maxfield, ehuru han ock är nevö åt Robin,\nhvilken således icke heller kan vara af så alltför dålig börd. Så äro\nnu folkhjeltarne introducerade i romanens verld. Sir Walter Scott[39]\nhar bevarat en ballad med titel _Rose the red and white lily_, der\ntvenne ädla damer fly undan sin styfmoders tyranni, och den ena tar\nsin tillflykt till en fågelfri man i Barnesdale, hvilken är ingen\nannan än Robin Hood, såsom bevisar sig, utom af mycket annat, deraf\natt i en annan likartad skottsk ballad detta uttryckligen uppgifves\nom tvenne konungadöttrar, af hvilka den ena blir gift med Robin Hood,\nden andra med Little John.\n\nSå långt har kärleken vilsefört folkhjeltarne från deras ursprungliga\nkarakter. Tydligen äro dessa kärleksäfventyr till en början icke\nfolkets verk, ty de grunda sig alla på förutsättningen om Robin\nHoods ädla börd, och måhända äro balladerna om desamma verk af någon\nnobel minstrel, som roat sig med att dikta i folkets tonart. Annat\när deremot förhållandet med _maid Marian_, hon är gifven honom af\nfolket sjelft till att förljufva hans ensliga lif, ehuru äfven hon\ntill sin upprinnelse sannolikt icke är engelska folkets skapelse.\nMan känner att redan år 1392 skolgossarne i Angers årligen plägade\nuppföra ett herdespel _Robinet et Marion_, hvilket är det tidigaste\nprof på scenisk konst hos Fransmännen.[40] Denne Robinet är icke vår\nhjelte, ty om man ock antoge att hans rykte till denna tid hunnit\nsprida sig till Frankrike, finnes dock i hans hemland intet spår\natt han redan då skulle antagit någonslags idyllisk herdekarakter.\nSannolikt är detta ett ursprungligen fransyskt ämne, hvilket tidigt\nöfverkommit till England och för namnlikhetens skuld sammanförts med\nRobin Hood-ämnet, då detta begynte förfalla. I Henrik VIII:s tid var\ndet ett högeligen älskadt majspel bland folket, och utvidgades genom\nupptagande af Little Johns karakter och åtskilliga tilldragelser ur\nfribytaresångerna. I detta skick har Robin och hans maid Marian,\nefter hvad vi sett, intill våra dagar hållit sig uppe på folktheatern\ni majspelen och morrisdanserna, såsom hufvudgrupp och kärna för en\nmängd andra vexlande figurer. Å sin sida upptog folksången från\nfolktheatern maid Marian såsom föremål för sin erotiska känsla,\nhennes theaterkrona och långa slöja samt brokiga klädning utbyttes\nemot fribytarens plymagerade hatt och gröna drägt -- ty liksom till\nen motsats deraf, att hennes karakter på scenen merändels återgafs\naf en gosse, kostymerar sången henne alltid i manlig drägt -- och\nslutligen, då äfven folket funnit smak i att ingjuta högadeligt blod\ni den fordne folkhjeltens ådror, tilldelades naturligtvis ock hans\ntärna en högförnäm börd. Af Robin Hood-sägnen uppstod sålunda ett af\ndessa efterromantiska ämnen, hvari någon genom börd eller bedrifter\nutmärkt man af olyckan nedkastas till samhällets lägre regioner,\neller äfven utstötes ur detsamma, och dervid följes af sin älskade\ngenom alla skiften. Orsaken till den gunst man städse visat dylika\nämnen anger författaren till Hudibras förträffligt:\n\n    For, as we see th'acclipsed sun\n    By mortale is more gaz'd upon,\n    Than when, adorn'd with all his light,\n    He shines in serene sky most bright:\n    So valour, in a low estate,\n    Is most admir'd and wondered at.\n\nOch häri har man väl hufvudsakligast att söka orsaken till denna\noväntade omgestaltning af Robin Hoods öden. I balladen _Robin Hood\nand Maid Marian_, den enda öfriga der fribytarens tärna besjunges,\när Robin Hood en earl of Huntingdon och maid Marian en dam af \"noble\ndegree\", som, då hennes älskade drabbas af olyckan, \"with finger in\neyen often did cry\" samt förvirrad af sorgen klär sig till page och\nuppsöker honom.\n\n    When bold Robin Hood his Marian did see,\n      Good lord, what clipping was there!\n    With kind embraces, and jobbing of faces.\n      Providing of gallant cheer.\n\nMan tillställer ett ståtligt kalas och begynner ett rundeligt\ndrickande och skålande, hvilket bättre än något annat bevisar att\nballaden är äkta och utgången från samma fantasi, som tecknat Robin\nHood i sitt dryckesenvige med kittelflickaren, _the Tinker_.\n\nMen detta är icke enda beröringen mellan folksången och scenen. Vi\nafse icke Anthony Mundays tvenne skådespel \"_the Downfall_\" och\n\"_the Death_ of Robert, earle of Huntington, afterward called Robin\nHood of merrie Sherwodde\", hvari meid Marian göres till Mawd eller\nMathilde, lord Fitzwalters dotter, hvilken Stow förtäljer att af\nprins Johan utan land blef förgifven i Dunmow; ej heller Ben Jonsons\npåbegynta herdespel the _Sad Shepherd_, eller alla de interluder\noch sångpiecer, i hvilka ämnet användes af allehanda skalder till\nförherrligande af lord-major-fester och andra högtidligheter; ty\nalla dessa, i hvilka folksången mer eller mindre troget anlitats,\näro verk af den individuella fantasin, som efter godtycke väljer\nsina ämnen. Det gifves mellan folksången och scenen en omedelbarare\nberöring, hvilken af Fordun, i hans ofvananförda krönika antydes,\ndå han säger att redan på hans tid (fjortonde århundradet) mängden\nvar fast betagen i att fira Robin Hood med komedier och tragedier.\nSjelfva minstrelsyn stod scenen nära. Den reciterande minstreln\nbeledsagade vanligen sin sång med aktion och uppträdde dervid icke\nsällan på någon improviserad ställning. Vandrade flere tillsammans,\nutförde hvar och en sin andel af sången, ifall dess längd gaf dertill\nanledning. När sedan boktryckerikonsten bragte minstrelerne på fall\noch de lösa bladena öfvertogo sångernas kringspridande, återstod för\ndem såsom den enda räddningen, att utbilda den sceniska sidan af sin\nkonst och genom föreställningar underhålla mängdens intresse. Detta\nkunde så mycket lättare ske, som balladens dialogform underlättade\nförvandlingen till dramer. Af dessa den dramatiska konstens\nförstlingar har Mr Ritson lyckats upptäcka endast en, _a Playe of\nRobyn Hode_. Denna i många afseenden högst intressanta produkt är\nhopsatt af de tvenne balladerna om Bobin och krukmakaren samt Robin\noch tiggarmunken (the curtall fryer). Man ser personerna uppträda\ndels förtäljande dels samtalande, men mellan deras talpartier äro\nofta luckor, hvilka förmodligen fyldes af pantomim. Först framträder\nRobin Hood med sina männer och berättar ett äfventyr. Sedan infinner\nsig personen, med hvilken han bestått detsamma, efter någon högst\notymplig ordvexling falla de i handgemäng med hvarandra, och försonas\nsedan lika saklöst, som de begynt att strida. Tiggarmunken, som här\nkallas Frier Tuck, inkommer sägande:\n\n    _Deus hic, deus hic_, god be here!\n    Is not this a holy word for a frere?\n    God save all this company!\n    But am not J a jolly fryer?\n    For J can shote both farre and nere,\n    And handle the sword and bucklér,\n    And this qvarterstaffe also.\n\nEfter en plump ordvexling, föreställes munken bära fribytaren öfver\nett vatten och nedfälla honom deri, hvarpå de anfalla hvarandra.\nRobin sammanblåser sitt band och munken hvisslar tillsamman sina\nhundar. Sedan kommer försoningen, då Frier Tuck ingår i Robin Hoods\ntjenst.\n\nDå nu händelsen här öfverensstämmer med händelsen i balladen _Robin\nHood and curtall[41] Fryer_, samt munken här bär namnet Tuck, har\nman sålunda i sagde ballad historien huruledes denna utomordentliga\npersonlighet inkom i fribytarelifvet. Men han är äldre än som\nså, och har till en tid hållit sig skild från Robin Hood-ämnet i\nmajspelen och folkförlustelserna, innan han, liksom maid Marian,\nsammanfördes dermed och såväl på theatern som i balladen upptogs till\nskriftefader åt fribytarne. Han är en af folket uppfattad bild af\ndessa plumpa, råa, okunniga, påkfäktande prester, mot hvilka biskopen\naf Durham utfärdade stränga varningar, att de icke måtte slå sig till\nröfvarskarorna på \"the border\", och vanhelga religionen genom att\ni allehanda förvridna former administrera henne åt banditerne.[42]\nEn sådan, förtäljer Stow, skall år 1417, i sällskap med andra\nförbrytare, föröfvat många röfverier i grefskaperne Surrey och Sussex\noch varit känd under namnet Tuck. När nu återbilden af dessa slags\nandlige införes som en af hjeltarne i Robin Hood-sången, vittnar det\natt sångens religiösa ståndpunkt är mycket sjunken. De reformatoriska\nrörelserna i England ledde visserligen till blodiga och brännande\nförföljelser, men framkallade till en början ingen strid och icke\nheller den entusiasm, att sången af dem skulle vunnit något. De\nfolkdikter reformationen frammanade äro otympliga apologier eller\nsatirer, och på de gamla ämnena utöfvade hon intet inflytande. Från\nsången är den fromhet folkhjelten tillförene ådagalade försvunnen,\noch den gamla afvogheten emot de andlige har iklädt sig formen af ett\nplumpt begabbande.\n\nSålunda neddrogs Robin Hood till en personage i folkfareen,\neller förlorade sig i ett vulgärt och simpelt lefverne. Det var\nhonom endast en ringa ersättning, att han å ena sidan, såsom vi\nsett, förflyttats till den romantiska kärlekens regioner, å den\nandra upptogs i konungens och de förnämes lustbarheter samt der\nförvandlades till en af de stående förklädningar, hvarunder syrpriser\noch nätta öfverraskningar bereddes de kunglige och de förnäme. En af\ntidens annalister, Hall, beskrifver en sådan tillställning vid Henrik\nVIII:s hof, hvarvid personer utklädde till likhet med Robin Hood och\nhans män öfverraskade konungen och drottningen, då de voro på vägen\ntill Shoters Hill samt tillstälde en målskjutning, hvilken mycket\nfägnade dem och deras följe, hvarefter de af det förklädda sällskapet\ninbjödos att deltaga i en måltid, som var anrättad i en närbelägen\ngrotta. Det märkeliga är, att Robin Hood i denna karakter åter\nupptagits som ämne af folksången. Liksom sägnerna om den högadeliga\nbörden och den romantiska kärlekshandeln mellan carlen-fribytaren\noch hans trogna tärna, ehuru ursprungligen icke folkets verk, af\ndetta emottogs och besjöngs, så besjunger folket sin gamle gunstling\näfven såsom hjelte uti hoflustbarheter, i balladerna _Robin Hood and\nQueen Katherine_ och _Robin Hoods chase_. Vid en målskjutningsfest\nhåller drottningen vad med konungen om längsta skottet. Hon låter i\nhemlighet från Sherwood kalla fribytarne, hvilka vida öfverträffa\nkonungens män. Detta lyckas en gång, men en annan gång blir konungen\nderöfver så vred, att han begynner förfölja de käcke bågskyttarne.\nHan jagar dem från Sherwood till Yorkshire, derifrån till Newcastle\noch Carlisle, der de förföljde fatta det djerfva beslutet, att draga\nåter till London och genom drottningens medverkan vinna konungens\ntillgift.\n\nHär anträffa vi således en erinring ur de äldre sångerna, inkastad\nuti den nya uppfattningen af folkhjeltens karakter. Äfven andra\nsådana fragmenter af det gamla idealet äro här och der förskingrade\nibland sextonde seklets ballader. Berättelsen om konungen, som\nförklädd till munk besöker Sherwood, upprepar sig äfven i denna\ncykel; likaså sheriffens list, att vid en målskjutning söka fånga\nfribytarne. Little Johns tvist med höfdingen, då denne vandrar för\natt åhöra mässan i Nottingham, återfinnes i balladen _Robin Hood\nand Guy of Gisborne_, ehuru mycket omgestaltad, och hans puts med\nsheriffen, då han narrar denne till Sherwood, har legat som förebild\nför balladen om Robin Hood och krukmakaren; och sluteligen har\nberättelsen i _lityll Geste_ om Robin Hoods ändalyckt i Kirkleys\nkloster utbildats till en ballad af samma innehåll. Men dessa\ngamla erinringar ligga förströdda bland ett öfvervägande antal nya\nhändelser; för hvarje gång Robin Hood utgår på äfventyr, uppstår\nen tilldragelse, en ballad, af ungefär samma beskaffenhet som den\nom Robin Hood och tiggaren, hvilken kan tjena som typ för alla de\nsednare tilldiktningarna.\n\nSålunda upplöser sig folksången om Robin Hood; han förlorar sig i\nlyriska utgjutelser eller i tokroliga sceniska föreställningar, och\nder han fortlefver i sin ursprungliga form har han upptagit, å ena\nsidan ett grofkornigt lefverne, å den andra ett fremmande erotiskt\nelement. Men äfven genom dessa spillror af den ursprungliga sägnen\ngår ett ljud af den gamla grundtonen; ty hvar helst Robin Hood\nnämnes, klingar alllid refrängen: \"_Oh merry, merry England_.\"\n\n\n\n\nFotnoterna:\n\n\n[1] Dessa notiser äro hemtade ur: brochyren Evans' Music and Supper\nRooms; Robert Bell, Ancient Poems, Ballade and Songs of The Peasantry\nof England, London 1857; samt Dissert. upon The Morris dance etc. hos\nGutch, A lytell Geste of Robin Hoode, London 1857, vol. 1.\n\n[2] Ofvanstående framställning är ur källor anf. af _Ritson_, Robin\nHood, a Collection of ballads, poems and songs, London 1832; samt\n_Gutch_, anf. arb. passim.\n\n[3] -- -- famosissimus ille siccarius _Robertus Hode et Littill\nJohanne_, cum corum complicibus, etc. se _Gutch_, vol. 1 pag. 113.\nDe foregående notiserna stå att ses hos _Ritson_, anf. arb. vol. 1.\nXLIX, samt Warton, History of English poetry, vol. 1, pag. 81.\n\n[4] De quo eciam quedam commendabilia recitantur, sicut patuit in\nhoc, etc. Anekdoten hos Fordun finnes anf. af _Ritson_ vol. 1 pag.\nLI, och återfinnes i balladen _Robin Hood and the Monke_, Ritson,\nvol. II, Appendix.\n\n[5] Anf. arb. vol. 1 pag. VI & XV; notes A, B, C.\n\n[6] Vol. 1 pag. 60.\n\n[7] Se en artikel i Revue des deux Mondes för 1858, Historiens\nmodernes de la France; Augustin Thierry, sa vie et ses oeuvres par\nEdmond de Guerle.\n\n[8] Anföres nästan i sin helhet af Mr Gutch.\n\n[9] Se brochyren, Evans' Music and Supper Rooms, pag. 34, jemte M.\nÉtiennes uppsats, pag. 92.\n\n[10] Tillvaron af ett sådant ställe bevisar Mr Spencer T. Hall,\nhvilken i åtskilliga arbeten med yttersta samvetsgranhet uppsamlat\nalla möjliga qvarlefvande spår af Robin Hood och hans män I nejden af\nBarnesdale finnas sådana talrikt, både i namn, traditioner, grafvar,\nbyggnader och reliker.\n\n[11] Sådan är M. Thierrys uppfattning af Beckets historiska karakter,\noch det anstår oss knappast att betvifla dess riktighet; men vi måste\ndock, für att hafva fredadt samvete, tillägga att mästarens bevisning\nhär icke synts oss tillfredsställande.\n\n[12] VI hafva anlitat Mr J. A. Giles' öfversättning, tryckt i London\n1849. De citerade ställena äro tagne pagg. 480 och 504. -- Jfr\nThierry, vol. II, pag. 237.\n\n[13] Ibid. pag. 493 & 4.\n\n[14] Item foris facit, a tempore qvo utlagatus est caput gerit\nlupinum, ita ut impune ab omnibus interfici possit. Bracton, anf. af\nRitson.\n\n[15] Anföres af Ritson. pag. L.\n\n[16] Rltsou, pag. XLII.\n\n[17] Lityll Geste, the seventh and eigth fytte.\n\n[18] But alway went good Robyn\n       By halke and eke by hyll\n     And alway slewo the kynges dere,\n       And welt them at his wyll.\n\nHalke återges af Ritson såväl som af rev. John Eagles (se hans\nversion af the lityll Geste hos Gutch, vol. I, pag. 283) med haugh,\nd.ä. ängd vid en flod.\n\n[19] Thierry, vol. IV, pag. 86.\n\n[20] Dialogus de Scaccario. \"Sic permixtae sunt nationes, ut vix\ndiscerni possit hodie (de liberis loqvor) qvis Anglicus, qvis\nNormannus sit genere, exceptis duntaxat ascriptitiis qvi villani\ndicuntur.\" Anf. af Lingard, vol. II, pag. 77.\n\n[21] Thierry, vol. II, pag. 270.\n\n[22] Anf. ed. pag. 462.\n\n[23] Anf. af Thierry, vol. II, pag. 237.\n\n[24] Lincomt-green eller Lincum licht är den pitoreska kostym, hvari\nde äldsta skottska ballader, t.ex. the Outlaw Murray, kläda sina\nhjeltar; gamla franska fabliaux'er känna henne äfvenledes, så att man\nderaf kan sluta till dess ålder och utbredning.\n\n[25] Bedes Ecclesiastical History pag. 217. -- Jfr Percy, Reliques\netc. vol. I, pag. LXII samt LXXI; samt Strutts framställning af\nanglosaxiska marginalmålningar, anförd af Sharon Turner, History of\nthe Anglo-Saxon, book VII, chap. VII.\n\n[26] I ett nyligen i svensk öfversättning utkommet arbete Språken,\nskaldekonsten och skalderna i Europa. -- Se Sharon Turner, anf. arb.\nvol. III, book IX, chap. VI.\n\n[27] Sharon Turner, anf. arb. och ställe.\n\n[28] Be the luef, be the loht, sire Edward,\n   Thou shalt ride sporeless o' thy lyard\n     Al the ryhte way to Dovere-ward,\n   Shalt thou nerer more breke foreward;\n     Ant that reweth sore\n   Edward, thou dydest as a shreward,\n     Forsoke thyn emys lore.\n\n               Percy, Reliques, vol. II, pag. 3.\n\n[29] Thierry, vol. IV, pag. 265.\n\n[30] Af ceorl, hvilket vid eröfringon var namnet på den\nosjelfständiga landtbrukaren. Hvilket enormt framsteg, då folket nu\nredan kastat från sig denna sin egen karakter, såsom en benämning på\nen föraktlig, rå och lumpen man, en villanus! Folket talar nu om sin\nfordna ställning, ungefär som Normanderne vid eröfringen plägade tala.\n\n[31] Detta är ett besynnerligt misstag af folksången, som väl\nbordt veta att denna gamla, af Romarne anlagda stora stråkväg gick\nmycket sydligare än Sherwood genom Northampton och Leicester-shire.\nErming-street är vägen som här menas.\n\n[32] Ecclesiastical History, pag. 95.\n\n[33] Sharon Turner, anf. arb., vol. III, book VII, chap. VIII & pass.\n\n[34] Trystyl är ett oförklaradt attribut till detta i fribytarelifvet\nså betydelsefulla träd; sannolikare härledes det dock från trusty, då\ndet innebure ett tacksamt erkännande af det skydd de fågelfrie under\ndetsamma åtnjöto, än från franska ordet tortillè, till antydning\natt trädet var vridet af flere stammar, såsom det ock afbildas i\nmanuskripternas marginalmålningar.\n\n[35] En liten visa, som jublar öfver den vackra årstidens ankomst.\nSom bilaga till texten och som ett språkprof må den här hafva sin\nplats.\n\n    Sumer is i-cumen in,\n      Lhude sing cuccu:\n    Groweth sed and bloweth med,\n      And springeth the wde nu\n    Sing cuccu, cuccu.\n      Awe bleteth after lomb\n    After calue cu;\n      Bulluc sterteth, bucke verteth:\n    Murie sing cuccu;\n      Ne swik thu nauer nu;\n    Wel singes thu cuccu.\n\n             Warton, vol. I, pag. 30.\n\n[36] Så öppnas första sången af the Lityll Geste:\n\n    Lytt and lysten, gentylmen,\n      That be of frebore blode;\n    I shal you tell of a good yeman,\n      His name was Robyn Hode.\n    -- -- -- -- -- -- -- --\n    Robin stode in Barnysdae,\n      And lened hym to a tree,\n    And by hym stode Lytell Johan,\n      A good yeman was he;\n    And also dyde good Scathelock\n      And Much the millers son; etc.\n\n[37] lntroductory remarks on the popular poetry uti Minstrelsy of the\nScottish Border.\n\n[38] Detta ämne, som i hundrade variationer ingår i den svenska\nfolksången, återfinnes, såvidt vi känna, inom den engelska endast\ni den vackra balladen the Childe of Elle, hvilken åter tyckes vara\naf skottskt ursprung. Skulle väl detta ämne vandrat öfver Färöarne,\nsamma väg som Sven i Rosemgård (vår finska Welisurmaaja och skottska\nEdward, Edward), från Skandinavien till England och så upptagits af\nRobin Hood-sången?\n\n[39] Minstrelsy af the Scottish Border, Edinburgh, 1807, vol. III,\npag. 208.\n\n[40] Warton, vol. II, pag. 27 och Gutch, vol. I, pagg. 314 & 15.\n\n[41] Af cordelier, namnet på tiggaremunkarne, eller, såsom Mr Ritson\nvill, af courtault, curtall dog, efter de stubbsvansade hundar\nhvarmed denne munk alltid är försedd. -- Se om Frier Tuck hos Ritson,\nvol. I, pag. XXXI samt Gutch, vol. I, pag. 316.\n\n[42] Jfr Notes to Ivanhoe by sir Walter Scott.\n\n\n\n"]