[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fv0RsyWg_dngcVb1UayP18_lHQa3NXV520hBfypQIYvk":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":7,"slug":8,"bookId":9,"genreRaw":7,"genre":10,"themes":11,"origin":12,"language":13,"yearPublished":14,"yearPublishedTranslation":15,"wordCount":16,"charCount":17,"usRestricted":18,"gutenbergId":7,"gutenbergSubjects":19,"gutenbergCategories":20,"gutenbergSummary":7,"gutenbergTranslators":21,"gutenbergDownloadCount":7,"aiDescription":22,"preamble":23,"content":24},1294,"Canterburysägner","Chaucer, Geoffrey (c. 1343-1400)",null,"1294-chaucer-geoffrey-canterburysagner","1294__Chaucer_Geoffrey__Canterburysägner","runous",[],[],"sv",1387,1938,166648,707288,true,[],[],[],"Keskiaikainen runomuotoinen kertomuskokoelma kuvaa pyhiinvaeltajien matkaa Lontoosta kohti Canterburyn katedraalia. Matkalaisten toisilleen kertomat tarinat esittelevät 1300-luvun englantilaista yhteiskuntaa vaihdellen ritarillisista romansseista karkeaan huumoriin ja uskonnollisiin opetuksiin.","'Canterburysägner' av Geoffrey Chaucer är Projekt Lönnrots utgivelse\nnr 1294. E-boken är public domain inom hela EU, varför vi inte sätter\nnågra som helst restriktioner med hänsyn till e-bokens användning\neller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.","CANTERBURYSÄGNER\n\nav\n\nGeoffrey Chaucer\n\n\nI svensktolkning av Harald Jernström\n\n\nUtgiven med författarunderstöd ur\nde medel Riksdagen anslagit för den\nsvenska litteraturens främjande.\n\n\n\n\n\nTammerfors,\nTammerfors Handelstryckeri,\n1938.\n\n\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\n Prolog.\n Riddarens berättelse.\n Mjölnarens prolog.\n Mjölnarens berättelse.\n Fogdens prolog.\n Fogdens berättelse.\n Kockens prolog.\n Kockens berättelse.\n Inledning till lagkarlens prolog.\n Prolog till lagkarlens berättelse.\n Lagkarlens berättelse.\n Skepparens prolog.\n Skepparens berättelse.\n Abedissans prolog.\n Abedissans berättelse.\n Prolog till sir Thopas.\n Sir Thopas.\n Prolog till Melibeus.\n Berättelsen om Melibeus.\n Munkens prolog.\n Munkens berättelse.\n Prolog till Nunneprästens berättelse.\n Nunneprästens berättelse.\n Epilog till Nunneprästens berättelse.\n Läkarens berättelse.\n Värdens ord.\n Prologen till Avlatskrämarens berättelse.\n Avlatskrämarens berättelse.\n Fruns från Bath prolog.\n Fruns från Bath berättelse.\n Tiggarmunkens prolog.\n Tiggarmunkens berättelse.\n Stämningsmannens prolog.\n Stämningsmannens berättelse.\n Den Lärdes prolog.\n Den Lärdes berättelse.\n Köpmannens prolog.\n Köpmannens berättelse.\n Epilog till Köpmannens berättelse.\n Väpnarens prolog.\n Väpnarens berättelse.\n Odalbondens prolog.\n Odalbondens berättelse.\n Prologen till Andra Nunnans berättelse.\n Andra Nunnans berättelse.\n Kanikens Drängs prolog.\n Kanikens Drängs berättelse.\n Intendentens prolog.\n Intendentens berättelse.\n Prästens prolog.\n Prästens berättelse.\n\n\n\n\nPROLOG\n\n\nHår börjar boken om Canterburysägnerna.\n\n När blid april med sina ljumma regn\n har tagit marstorr jord uti sitt hägn\n och badat varje rottråd i den fukt\n som skänker liv och skapar korn och frukt,\n och när Zephirus med sin andedräkt\n i alla hult, på varje hed har väckt\n de späda skott, när solen, dagens drott\n vädurens hus till hälften genomgått,\n och solig rymd är fylld av fågelsång\n och fågelkvitter ljuder natten lång,\n (så eggar våren i små fåglars värld)\n då längtar folk att dra på pilgrimsfärd\n (och gycklare att söka andra stränder)\n till fjärran helgonskrin i många länder,\n och särskilt då från varje grevskaps ända\n av England de till Canterbury vända\n att se relikerna, som råda bot\n för mången plågsam värk och dödlig sot.\n\n En dag på våren, när jag tagit in\n i Southwark i ett värdshus, Tabard Inn,\n beredd att därifrån begiva mig\n på väg till Canterbury, hände sig\n att dit på kvällen kom en talrik skara,\n -- väl tjugonio stark -- som skulle fara\n till Canterbury att dess under se;\n av skilda stånd och villkor voro de,\n men slumpen hade fört dem alla samman.\n Den kvällen gick med skämt och mycken gamman\n ty det fanns gott om rum i hus och stall.\n Och när omsider kvällens fröjd var all,\n var jag bekant med alla, kunde jag\n betrakta mig som en av deras lag;\n och vi beslöto att gå tidigt upp\n och därpå rida bort i samlad trupp.\n\n Men medan jag har tillfälle och tid,\n så vill jag, innan jag igen tar vid\n med min berättelse, beskriva här\n hur var och en ser ut och vem han är\n till stånd och villkor, till manér och sätt,\n och ävenledes hur envar sig klätt\n allt efter rang och skilda trakters sed.\n En riddare är den jag börjar med.\n\n En _riddare_ där fanns, en utmärkt man,\n som, allt sen dess för första gången han\n red ut i världen, dragit svärdet blott\n för sanning, ära, för allt skönt och gott.\n Han kämpat tappert vid sin konungs sida\n och hade även hunnit rida vida\n såväl i Kristenheten som ibland\n de hedningar i många fjärran land.\n\n Alexandria var han med och tog,\n och mer än en gång han till Preussen drog\n och sattes främst vid ridderskapets bord.\n I Lettow stred han, och på Rysslands jord,\n väl oftare än någon kristen lord.\n Uti Granada var han med när hård\n stod kamp vid Algezir. I Belmarye\n han ridit, varit med vid Satalye\n och Lyes när de togos. Oförsagd\n han tagit del i mången landningsbragd.\n\n Han hade fäktat med i femton slag;\n i Tramissene för vår tro och lag\n han trenne fiender i tvekamp slagit.\n Och denne hjälte hade även dragit\n i fält med härskaren av Palatiet\n mot andra hedningar uti Turkiet,\n och överallt han vunnit lov och pris.\n Och fast han var en hjälte, var han vis\n och till sitt sätt så blygsam som en flicka.\n Ej hade någon sett den mannen skicka\n sig otillbörligt eller grymt och kallt,\n han var en verklig riddersman i allt.\n De ståtligaste hästar hade han,\n men till sin klädsel var han föga grann.\n Helt fläckad av hans pansarskjorta var\n den enkla parkumsjacka som han bar,\n ty genast efter långa fälttågs slut\n på denna pilgrimsfärd han dragit ut.\n\n Med honom var hans son, en unger man,\n en munter _väpnare_ som hjärtan vann.\n Han hade sällsynt vackert, lockigt hår\n och åldern var så där en tjugo år.\n Till växten var han medellång; hans bål\n var smärt, och armens muskler hade stål.\n Han hade slagits vid kavalleriet\n i Flandern, Artois och Picardiet\n och skött sig väl i varje träffning där\n i hopp att vinna så sin hjärtanskär.\n Hans dräkt var sirad som en äng, där röda\n och vita blommor skönt i solen glöda.\n Beständigt ljöd hans vissling eller sång;\n han var så frisk som majdag ljus och lång.\n Kort var hans rock, dess ärmar långa, vida,\n han kunde bättre än de flesta rida.\n Han kunde göra sånger, komponera,\n tornéra, dansa, skriva och skissera.\n Han älskade så hett, att nattetid\n han sov ej mer än näktergal i lid.\n Tjänstvillig, hövlig, anspråkslös han var\n och skar vid bordet steken för sin far.\n\n En _jägare_ han hade vid sin sida,\n en enda blott; så lyste honom rida.\n Den mannens rock och huva voro gröna;\n ett koger pilar, blanka, vassa, sköna\n påfågelspilar hängde vid hans länd.\n För noggrann vapenskötsel var han känd:\n hans pilars fjädrar voro alltid jämna.\n Sin långa båge sågs han sällan lämna.\n Han hade brunbränd hy och kortklippt hår;\n väl hemmastadd han var bland skogens snår.\n Hans goda armskydd fint arbetat var;\n vid ena sidan svärd och sköld han bar\n och vid den andra dolk med nålvass spets\n och fästet bland de finaste som setts.\n En amulett på bröstet blänkte skönt;\n ett horn han bar, och dess gehäng var grönt;\n att han var skogsman var ej svårt att gissa.\n\n Där fanns också en nunna, _abedissa_,\n som log så blitt och blygt vid andras stoj.\n Hon svor ej värre ed än vid S:t Loy\n och hennes namn var moder Eglentine.\n Hon sjöng rätt väl med röst så späd och fin\n och tonerna i lagom mån nasala.\n En utmärkt franska kunde damen tala,\n om ock hon gjorde det på Stratfordvis;\n hon hade aldrig varit i Paris.\n Hon var i bordsskick förebild för alla;\n ej sågs en bit från hennes läppar falla,\n ej sågos hennes fingrar såsen röra.\n Hon kunde så en bit till munnen föra,\n att ej en droppe föll på hennes bröst.\n Hon talade med mjuk och vänlig röst\n och torkade sin överläpp så gott,\n att man ej såg det minsta spår av flott\n på bägarn när hon druckit efter maten.\n Hon sträckte sig behagfullt efter faten.\n Ett litet skämt förstod hon alltid rätt,\n var angenäm och älskvärd i sitt sätt\n och strävade att följa hovets skick.\n Hon hade ståtlig hållning när hon gick\n och var så vördnadsbjudande som få.\n Men några ord må sägas nu också\n om hennes sinnelag. Så medlidsam\n hon var, att hennes tårar bröto fram\n om blott hon såg en mus i fällan död.\n Små hundar hade hon, som åto bröd\n av vetemjöl, samt mjölk och halstrat kött,\n och bittert grät hon om en sådan dött\n och när en hund blott lidit kroppslig smärta.\n Så känsligt och så vekt var hennes hjärta.\n Hon knöt sitt dok på mycket prydligt sätt.\n Hon hade ögon grå som glas, och nätt\n var näsan, munnen liten, mjuk och röd,\n och vördnad hennes breda panna bjöd:\n helt säkert mätte den en spann i bredd,\n ty ståtligare dam blir sällan sedd.\n Ovanligt välsydd hennes kappa var.\n Av små koraller kring sin arm hon bar\n\n ett armband prytt med gröna stenars mängd;\n vid den en medaljong av guld var hängd,\n på vilken överst syntes krönt ett A\n och nedtill: _Amor vincit omnia_.\n\n En annan _nunna_ reste nu med henne\n som hennes kapellan, samt _präster_ trenne.\n\n En _munk_ där fanns, en man med någon makt,\n en godsförvaltare, en vän av jakt,\n en manlig man, som kunnat abbot vara.\n Av vackra hästar hade han en skara,\n och när han red och sprängde fram med fart,\n hans ridtyp hördes pingla lika klart\n som från kapellet klockan ljöd i dalen,\n där han var chef för klosterfilialen,\n St. Moritz' regel, St. Beneits också\n den gav han inte mycket akt uppå,\n ty den var gammal, var ej heller lätt;\n han höll sig till den nya tidens sätt.\n Han gav ej mycket för det prat man hör,\n att jägarn ej blir salig när han dör,\n och ej för talet att en munk förstöres,\n såframt han utom klostrets murar föres,\n att han kan liknas vid en fisk på land.\n Av sanning fanns ej där det minsta grand.\n I denna åsikt gav jag honom rätt:\n kan det väl vara ett förnuftigt sätt\n att inom klostret böckers visdom leta,\n att endast där med händerna arbeta,\n som Augustinus bjöd? Vad nytta gör\n en broder, som en sådan vandel fört\n Fördenskull var hans fröjd en skarp galopp;\n vinthundar hade han med vingsnabbt lopp.\n Hans största nöje var att hetsa harar\n (för det han aldrig någon kostnad sparar).\n Försedd med slag av skinn var ärmen hans,\n av gråverk av det bästa slag som fanns,\n och kapuschongens flikar sammanhöll\n en nål av guld, som strax i ögat föll;\n den hade formen av en kärleksknut,\n Tonsuren var så blank, att den såg ut\n som glas, och lika slät man kinden fann.\n Han var en ganska fet och frodig man.\n Hans skarpa ögon spelade, och röd\n var ansiktshyn med kopparkittels glöd.\n Hans stövlar glänste, likaså hans häst.\n Han var minsann en mycket ståtlig präst.\n Ej var han som en osäll ande blek;\n fet svan han hellre åt än annan stek.\n Hans gångare var röd som skogens bär.\n\n En gladlynt _tiggarmunk_ fanns även där,\n en mycket lättsinnig och munter man.\n I alla ordnar ingen finns, som kan\n berätta så och smickra sä, som han.\n Han många unga kvinnors kärlek vann\n och äkta män han skaffade dem alla.\n Sin ordens prydnad kan man honom kalla.\n Han var bekant med mången odalman,\n och hjärtlig välkomst överallt han fann;\n den fann han ock i städerna hos många\n förnäma damer, hörde bikter långa,\n ty större makt än socknens egen präst\n har påvens sändeman, han löser bäst.\n Förståelse han visade, hans ton\n var vänlig när han gav absolution.\n Botgöringen blev lätt, om blott han visste\n att han om goda gåvor ej gick miste,\n ty när man håller tiggarmunken väl,\n är detta tecken på en luttrad själ,\n att mänskan ångerfull till bikten gått\n och att de grott, de frön, ens biktfar sått;\n ty mången är så hård uti sitt hjärta\n att han ej gråter, fast han känner smärta.\n Han gråter ej, ehuru hjärtat blöder,\n men giver gåvor åt de arma bröder.\n Hans kapuschong var nästan alltid full\n av smått och gott för sköna damers skull.\n Förvisso var hans väsen som en sol;\n han sjöng förträffligt, spelade fiol,\n han kunde visor mer än någon annan.\n Hans hals var liljevit, och även pannan,\n och som en kämpes högrest hans gestalt.\n Han kände alla krogar överallt\n och bättre värden, kvinna eller man,\n än spetälska och tiggare, ty han\n förvisso var en så förnämlig präst,\n att det för honom lämpade sig bäst\n att hålla sjuka tiggare från livet.\n Man måste undfly dem, ty det var givet\n att större nytta kunde dras av dem,\n som sålde mat och dryck i eget hem.\n Och överallt där fördel stod att vinna\n var han den frommaste man kunde finna\n och voro orden blida som han sade.\n Ej bättre tiggare hans kloster hade,\n ty var en änka än så fattig, fick\n\n han nog en skärv av henne när han gick,\n sen han förklarat _in principio_.\n Mer än arrendet tog han in ändå.\n Han kunde rasa nästan som en valp,\n men mången han på kärleksdagar halp;\n då var han icke någon fattig lärd\n i sliten kåpa vid en annans härd,\n han var en verklig påve för en stund.\n Då stod hans dubbla kamgarnskappa rund\n kring honom med en gjuten klockas fall.\n Han läspade en smula, som man skall\n när söta ord man tager på sin tunga,\n och när han hördes till sin harpa sjunga,\n då tindrade hans ögon med ett ljus\n som stjärneblossens i Gud Faders hus.\n Hubertus var det namn som munken bar.\n\n En _köpman_ med ett kluvet skägg där var\n i brokig dräkt, och rak till häst han satt;\n på huvudet en flandrisk bäverhatt\n och på hans fötter skor med vackra spännen.\n Sin åsikt lät han höra där bland männen;\n han höll på det, som gagnade en britt:\n så borde havet alltid hållas fritt\n emellan Middelburgh och Oreville.\n I penningväxling var han rent ett snille.\n Sitt goda huvud brukade han väl.\n Att han var skuldsatt visste ej en själ,\n så överlägset var hans sätt, så värdigt,\n när något låneavtal gjordes färdigt.\n Förvisso en ibland de bästa män,\n men vad han hette vet jag inte än.\n\n Där fanns också en _lärd_ från Oxenford,\n som länge levat i Minervas gård.\n En mager krake var hans häst, och han\n var själv förvisso ingen fetlagd man;\n nej, tärd och melankolisk såg han ut.\n Trådsliten var hans kappa som en klut.\n Han hade ej ännu prebende fått\n och statens tjänster hade han försmått,\n ty hellre hade han invid sin säng\n ett tjogtal band i kalv och marokäng\n av Aristoteles i sirlig pränt\n än fina kläder eller instrument.\n Hur djupt han än i varat kunde blicka,\n fanns inte mycket pengar i hans ficka,\n och allt vad han av sina vänner fick,\n till böcker och till lärdom blott det gick;\n och flitigt han för deras själar bett,\n som honom medel för hans forskning gett.\n Studera var hans högsta fröjd och lust,\n och vad han talade var alltid just\n vad nödigt var; förbindligt var hans svar,\n och kort och klart, av visdom fullt det var,\n I vad han sade fanns moralisk kärna\n och andra undervisade han gärna.\n\n En _lagkarl_, en försiktig och studerad,\n som mycket ofta blivit konsulterad\n fanns även där, en excellent person.\n Han var diskret, förbindlig var hans ton,\n i allting som han sade fanns reson.\n Som domare vid mången rättssession\n han suttit, därtill utnämnd som sig borde.\n Hans kunskaper och stora rykte gjorde,\n att goda honorar han ständigt fick.\n I bättre domarkappor ingen gick.\n Han hade alltid mynt, ty aldrig var\n\n villkorligt denne lagkarls honorar.\n Ej kunde någon vara mera jäktad,\n men brådskan var ibland med sken besläktad.\n Han kände alla rättsfall, alla lagar,\n som stiftats sedan konung Wilhelms dagar,\n och han förstod att sätta upp en akt,\n så allting där var väl tillrättalagt,\n ty utantill han kunde hela lagen.\n Han bar ett randigt sidenskärp kring magen,\n men enkel var hans dräkt på denna färd;\n en lång beskrivning är den icke värd.\n\n En _frälseman_ med honom kommit dit.\n Hans skäggkrans var som tusenskönan vit\n och ansiktshyn var röd som karmosin.\n Han doppade på morgnarna i vin.\n Han ville vara glad och inte sur,\n ty han var äkta son till Epikur,\n som lärde oss, att njutning är det enda,\n som kan till en fullkomlig lycka lända.\n Sin egendom, sitt hushåll skötte han\n som hela traktens Sankte Julian.\n Hans bröd, hans öl var alltid fullt av kraft,\n och bättre vinförråd har ingen haft.\n Det rådde aldrig brist på fisk och kött\n i huset hans; så var hans hushåll skött,\n att överflöd på mat och dryck man fann\n av varje läckert slag som tänkas kan.\n I burar höll han många rapphöns feta,\n och karpar kunde man i dammen meta.\n Ve köksan om ej såsen till hans karp\n var klar i tid och var tillräckligt skarp!\n Ett färdigdukat sidobord med kall\n men smaklig mat stod ständigt i hans hall.\n Han hade mer än en gång företrätt\n sitt grevskap på ett ytterst värdigt sätt.\n Tveeggad kniv och börs av siden, vitt\n som morgonmjölk, han bar vid bältet sitt.\n Sheriff han varit, länsman ävenledes.\n En bättre frälseman fanns ingenstädes.\n\n En _vävare_, en _färgare_ man fann\n där ock, och vidare en _timmerman_,\n _hattmakare_ och _tapetserare_.\n Ett mäktigt gilles klädsel buro de,\n och allt hos dem var både nytt och gott;\n beslag av koppar hade de försmått\n på bälten, penningpungar, knivars slidor,\n och silver blänkte där åt alla sidor.\n Varenda en av männen var som gjord\n för plats vid gillessalens hedersbord,\n envar var ock så klok, så vis, att han\n förträffligt lämpat sig till ålderman.\n Förmögenhet och inkomster de hade;\n det var också vad deras fruar sade,\n och annat hade varit rent en skam.\n Det är rätt gott att kallas för madame\n och gå som främsta uppför kyrkans trappa\n med värdighet, i kungligt buren kappa.\n\n En _kock_ de tagit med sig på sin färd,\n en man i sanning kulinariskt lärd.\n Han kunde koka kycklingar med märg;\n han kände London-öl av varje färg,\n han kunde halstra, vispa till en kaka,\n puréer koka, läckra pajer baka.\n Det var väl synd, att mannen hade men\n av något tråkigt frätsår på sitt ben.\n Han gjorde världens bästa blancmanger.\n\n En västkust-_skeppare_ var där att se;\n så vitt jag vet var han från Dartmouthtrakten.\n Han red en häst, som själv bestämde takten,\n i rock som ända ned till knäet hängde,\n och vid hans sida under armen svängde\n hans dolk i ett gehäng av snöre blott.\n Av sommarhettan brunbränd hy han fått.\n Förvisso var han en kumpan som få.\n Han druckit mången bägare bordeaux\n när som befraktarn slumrat sött och drömt.\n Hans samvete var icke särskilt ömt:\n om det blev strid och han fick överhand,\n gick genom sjön de slagnes väg till land.\n Men i att väl beräkna ebb och flod\n och havets strömmar, sköta ratt och lod\n och nå en hamn när månen lyste full\n fanns ej hans like mellan Rom och Hull;\n och trygg han stod vid sin kajutas vägg\n när stormen ven och ryckte i hans skägg.\n Han kände alla hamnars vidd och djup\n från Gotland ned till Finisterres stup,\n och varje vik, som däremellan fanns.\n Och Maudelayne hette skutan hans.\n\n Det fanns bland oss en _doktor i fysik_,\n och ingen människa var honom lik\n när det blev tal om sjukdom, kirurgi,\n ty han förstod sig på astrologi.\n Han kunde vänta lugnt med en patient\n i timmar, tills det blivit säkert känt\n vid vilken tid konstellationen blivit\n den rätta för magi han föreskrivit.\n Han visste om en sjukdom eller böld\n var föranledd av hetta eller köld,\n av torka eller fukt, och vilken saft.\n Hans medel hade sällspord läkekraft.\n När sjukdomen var utredd till sin rot,\n gav han den sjuke utan dröjsmål bot.\n Rätt många apotekare han kände,\n som honom gärna mediciner sände,\n ty mellan dem var konkurrensen stor,\n och med dem alla var han vän och bror.\n Han läst den store Esculapii skrifter\n och Deiscorides, kände Rufi gifter\n och Ypocras, Haly och Gallen,\n Serapion, Razis och Avicen,\n Averrois, Damascen och Constantin,\n Bernard och Gatesden och Gilbertin.\n I mat och dryck var han en måttlig man,\n och många läckra rätter undvek han\n och höll sig till de närande och lätta.\n För bibeltolkning var han ej den rätta.\n I blodrött var han klädd, och persiskt blått,\n och fodret var av siden, som var gott.\n En sparsam man han det oaktat var:\n vad digerdöden inbragt, det fanns kvar.\n Till guldet stod naturligtvis hans håg,\n emedan guldet är en kraftig drog.\n\n En _fru från Bath_. Hon hörde till de glada,\n men hon var något döv, och det var skada.\n Hon var den bästa sömmerska jag känt;\n ej bättre setts i Ypern eller Gent.\n 1 hela Bath fanns ingen enda kvinna,\n som hade rätt att med sitt offer hinna\n till prästen före henne. Den som hann,\n blev utan misskund lyst i hennes bann.\n Hon hade många fina huvuddukar,\n och jag kan svära på, att de hon brukar\n som söndagsstass, de väga tio pund.\n Hon hade röda strumpor, vaden rund\n och strumpan stram och skorna utan veck.\n Rödkindad var hon, vacker, glad och käck.\n Hon var en duktig kvinna hela dagen:\n fem män hon tagit enligt kyrkolagen,\n förutom älskare i ungdomstiden;\n men därom nog, den tiden var förliden.\n Tre gånger hon besökt Jerusalem;\n hon korsat floder fjärran från sitt hem;\n hon skådat Rom och varit i Cologne,\n I Galice vid S:t Jame och i Boulogne.\n Hon visste reda sig i alla länder.\n Men något glesa voro hennes tänder.\n Passgångare var hästen, och hon satt\n till häst med grace, beslöjad och med hatt,\n som var så vid som någon mindre sköld.\n En präktig mantel skyddade mot köld,\n och skorna voro bägge sporrbesatta.\n Hon hördes ofta prata glatt och skratta.\n Hon visste gott hur männens kärlek vanns,\n ty hon förstod sig på en gammal dans.\n\n En kyrkans man sågs även där som gäst,\n det var en liten fattig _sockenpräst_,\n men rik var han på godhet, fromma verk.\n Han var också en lärd, studerad klerk,\n som kunde tolka Kristi sanna lära.\n Församlingsbornas fromhet var hans ära.\n Att göra gott, det var för honom livet,\n och varje motgång bar han undergivet,\n fast mången prövning drabbat honom svårt.\n Han kunde aldrig straffa någon hårt,\n om tiondet blev glömt. Långt hellre gav\n han åt de fattiga än ställde krav,\n och gav ej blott av tiondet åt dem.\n Han levde torftigt i sitt enkla hem.\n I socknen var det långt från gård till gård,\n men om det blott i någon krävdes vård,\n gick pastorn dit att trösta och att lindra;\n då kunde inga regn och stormar hindra.\n Han gick till fots, var vägen än så svår.\n Ett gott exempel gav han sina får:\n han handlade; först därpå tänkte han.\n Till liknelser, som han i Skriften fann,\n han ofta lade denna bild också:\n \"Om guld får rost, vad skall då järnet få?\"\n Är prästen ond, som skulle bli den bäste,\n vad under då, om rosten har fått fäste\n i någon läkmans själ? Det är en skam\n att skåda herden sämre än hans lamm.\n Väl bör en präst med sitt exempel sträva\n att visa lekmannen, hur han bör leva.\n Han var ej den, som bortgav på arrende\n sin egen syssla och som sedan rände\n till London till S:t Pauls i hopp att där\n i katedralen finna lätt besvär\n med själamässor, ej av dem, som gå\n till brödraskapen. Han var bland de få,\n som hemma hålla hjorden fast i tron.\n Han var en herde, intet legohjon.\n Men trots sin helighet och dygd var han\n fördragsam mot en arm och syndfull man;\n och i sitt tal var han ej sträng och hård,\n men mild och hovsam vid sin själavård.\n Han ville leda folk till Herrens tempel\n och himlen genom verk och gott exempel.\n Men fann han någon man förhärdat fräck,\n då blev han sträng och skarp, då drev han gäck\n med både högställda och simpelt folk.\n Ej hade Kristi lära bättre tolk.\n Han frågte icke efter jordisk makt\n och vad subtila teologer sagt,\n han lärde det, som lärts vid Jordans älv;\n och först och främst: han följde läran själv.\n\n Sin bror, en _bonde_, även dit han fört,\n en man, som många hundra dynglass kört,\n en flitig arbetsmyra, och en blid,\n som levde på sin gård i lugn och frid.\n Sin Gud han älskade av allt sitt hjärta,\n vad Gud än gav av glädje eller smärta,\n sin nästa som sig själv. Han styrde plogen\n och dikade och tröskade på logen\n för Kristi skull för mången fattig man,\n när blott en möjlighet han därtill fann.\n Med punktlighet betalade han skatt;\n sitt arbete och spannmål gav han glatt.\n Han red en märr och bar en fotsid rock.\n\n En mjölnare där fanns, en fogde ock,\n en avlatssäljare med fina drag,\n en stämningsman, en intendent och jag.\n\n Vår _mjölnare_ var storväxt och bastant,\n grovt byggd och stark; att det var sant\n bevisade han lätt och ofta nog:\n i brottning var det han som priset tog.\n Han hade breda skuldror, muskler tjocka.\n Den tyngsta port han lyfte som en docka,\n och dörrar kunde han slå in med skallen.\n Hans skägg var rött som rävskinnet i hallen\n och därtill brett som bladet på en spade.\n Mitt på sin näsas tjocka spets han hade\n en vårta och på den en tofs av hår\n lik den, som på ett vildsvins öron står.\n Han hade svarta näsborrar, och vida.\n Ett svärd och sköld han hade vid sin sida.\n Hans mun var väldig och var öppen jämt;\n högröstad var han, kom med många skämt\n som alla gällde synd och otukt blott.\n På spannmålsstöld förstod sig mannen gott;\n det blev till guld det mjöl han tummat på.\n Hans rock var vit och mössan himmelsblå.\n Säckpipa blåste han som få personer;\n ur staden redo vi vid pipans toner.\n\n Ett lagkarlsgilles _intendent_ där fanns,\n och ingens föredöme var som hans\n för ekonomer, om de ville få\n det klart, hur man skall köpa maten så,\n att vid vartenda köp, hur än det göres,\n en vinst i ekonomens ficka föres.\n Ja, är det ej en Herrens stora nåd,\n att så en olärd man kan lägga råd,\n att många lärde föras bakom ljuset?\n Två tjog magistrar hade han i huset,\n i juridik studerade och lärda,\n och minst ett dussin hade varit värda\n att vara ombud för och taga hand\n om vilken lord som helst i Engeland.\n De kunnat sköta så hans gods och gull\n att kassakistan ständigt varit full\n och att han kunnat, om han velat blott,\n förbättra varje nödställd mänskas lott\n uti det län, som sitt han kunde kalla;\n men intendenten lurade dem alla.\n\n Vår _fogde_ var en smärt, kolerisk man.\n Han var så rakad, som man vara kan,\n hans hår var rundklippt över öronen\n och framtill kortklippt som hos kyrkans män.\n Han hade mycket långa ben, och smala;\n om vådor är det inte lönt att tala.\n Han skötte så sin spannmålsbod, att ingen\n revisor kunde finna brist i bingen.\n Han kunde gott av väderleken säga\n vad höstens spannmålsskördar skulle väga.\n Hans herres får, hans nöt, hans mejeri,\n hans svin, hans hästar och hans hönseri,\n de voro helt i denne fogdes hand,\n blott redovisning sändes in ibland,\n\n ty tjugo år var godsets herre bara;\n men fogdens papper voro alltid klara.\n Ej fanns den dräng, den herde, som ej visste,\n hur fogden vann, allt medan herren miste,\n men ingen vågade ett enda knyst.\n Fritt ute på en vacker hed låg tyst,\n av gröna träd beskuggad, fogdegården.\n Han stod sig bättre än den unge lorden.\n Han hade överflöd för egen del\n och kunde därför -- det var skickligt spel! --\n ge lorden lån av det som var hans eget\n och få ett tack, som kanske var förläget.\n Som ung han gått i lära, och man fann\n ej mången lika skicklig timmerman.\n Han red en häst, som framför plogen gått,\n en appelkastad häst, som hette Scot.\n Blå överrock han bar och vid sin sida\n ett svärd som hade rostat i sin slida.\n Från Norfolk var vår fogde, från ett ställe\n invid en stad, som heter Baldeswelle.\n Omgjordad var han som en munk plär vara,\n och ständigt red han sist uti vår skara.\n\n En kyrklig _stämningsman_ var där med oss.\n Hans ansikte var eldrött som ett bloss,\n ty finnar hade det i dubbla varv.\n Han var så full av lusta som en sparv;\n han hade skorv i skägg och ögonbryn;\n hans uppsyn skrämde alla barn i byn.\n Ej kvicksilver, ej svavel eller bly,\n ej vinsten kunde bota denna hy,\n och ingen salva rådde på de tinnar\n av vitt, som krönte mannens feta finnar.\n Det bästa som han visste i ett kök\n var vitlök, purjolök och annan lök,\n och gärna drack han vin i källarsalen.\n Då pratade och skrek han som en galen.\n Och när han väl var drucken av sitt vin,\n då talade han alltid blott latin.\n Han kunde några fraser, kanske tre,\n som han i akter jämt och samt fått se,\n och att han lärt sig dem var intet under:\n en papegoja pratar långa stunder\n och säger \"Walter\" lika bra som vi.\n Men med hans kunskap var det strax förbi,\n om någon kunde pröva den på annat:\n vid \"Questio quid juris\" har den stannat\n Han var en tjänstvillig och vänlig man,\n ej fanns en mera hjälpsam vän än han:\n han var i stånd att för ett stop med vin\n ge någon god kumpan sin konkubin\n för flere månader, och utan groll.\n Han plockat mången gås på skilda håll,\n och om han därvid haft en god kamrat,\n fick denne lära, att det blott var prat,\n om han av prästerna för slikt fördömdes,\n blott icke penningbörsen därvid tömdes,\n ty det är straff, när mänskors börsar tömmas\n \"I börsen endast avgrundskvalen gömmas.\"\n Att detta tal var lögn, det vet jag väl;\n förbannelsen bör flys av varje själ,\n ty bannet slår i bojor lika visst,\n som ett _absolvo_ skänker frid hos Krist.\n Med alla stiftets unga flickor var\n han så förtrogen som en andra far;\n han kände deras tankar som en mor.\n Han bar på huvudet en krans så stor\n som kransen i en krogskylt, och han bar\n en limpa som en sköld till sitt försvar.\n Hans bästa vän i Tabards värdshussal,\n en _avlatssäljare_ från Rouncival,\n från påvens hov direkte kommit dit.\n Med högan röst han sjöng en vacker bit\n\n och vännen blåste ackompanjemang\n på tuba med en djup och mäktig klang.\n Han hade hår så gult som vax av bin,\n men slätt det hängde som en bunt av lin,\n och testarna han hade voro långa:\n på axlarna och ryggen lågo många;\n men det låg tunnt, i stripor här och där.\n Då hattar endast äro till besvär,\n fick väskan gömma mannens hatt på färden.\n Han trodde, det var sed i stora världen\n att ha på huvudet en mössa blott.\n En hares ögon hade karlen fått.\n På mössan var veronikan den väna\n med silke sydd. Hans väska låg på knäna\n bräddfull av avlatsbrev till gagn och tröst.\n Som getens gäll var avlatssäljarns röst.\n Han bar ej skägg, och skulle aldrig få,\n ty slät var kinden som hos flickor små;\n jag tror han var en flicka eller snöping.\n Men allt från Ware ned till Berwicks köping\n platt ingen bättre säljare man fann,\n ty enligt egen uppgift hade han\n en bit av Jungfruns dok i väskans djup\n och en av seglet i Sankt Peters slup,\n den båt vår Frälsare befann sig i\n den gång han kväste stormens raseri.\n Ett mässingskors han hade fullt av sten\n och i en glasburk lågo grisars ben.\n Men för reliker utav detta slag\n fick han på landet på en enda dag\n av mänskorna i månget fattigt hem\n mer än vad veckors möda bragte dem.\n På detta sätt med hal och smidig tunga\n bedrog han både gammalt folk och unga.\n Men sanningen att säga bar han dock\n i kyrkan värdigt upp en prästmans rock.\n Predika kunde han som någon präst,\n men offertorier sjöng han allra bäst\n till stor hugsvalelse för kvalda bröst.\n Han måste tala, öva upp sin röst,\n ty genom den flöt silver in i pungen.\n Fördenskull vart den vackra visan sjungen.\n\n Så har jag då en kort beskrivning gett\n av varje man, hans stånd och dräkt och sätt,\n och nämnt vad målet var för pilgrimsfärden,\n som fört oss till den gode värdshusvärden\n på Tabard Inn i Soutwark tätt invid\n The Belle, och det kan säkert vara tid\n att nu förtälja vad vår pilgrimstrupp\n på kvällen gjorde, hur vi bröto upp.\n Och sedan skall jag tälja om vår ritt,\n där mången talte ganska djärvt och fritt.\n Men dessförinnan vill jag bedja Eder\n att icke döma mig för andras seder,\n om språket stundom doftar mustig jord,\n när här jag anför andras skämt och ord\n och gör det, om jag kan det, ordagrant.\n Det tycka vi ju alla -- inte sant? --\n att den, som talar om vad någon sagt,\n bör sträva, om han har det i sin makt,\n att bruka sagesmannens egna ord,\n hur ohöljt grovt hans skildring än var gjord.\n Berättelsen blir annars icke sann,\n ej heller bilden av ens sagesman.\n Sin egen broder får man icke skona,\n vad än han sagt och skulle ha att sona.\n Vår Herre själv om grova ting har talat\n och ingen skada gjort, men väl hugsvalat,\n och Plato säger: tala, men med vett;\n ditt ord bör vara släkt med det som skett.\n Jag ber er slutligen förlåta mig,\n om i berättelsen det händer sig,\n att någon man ett orätt yrke fått;\n förmågan fattas, som ni väl förstått.\n\n För alla hade värden muntra ord,\n och snart vi sutto kring ett kvällsvardsbord,\n där huset bjöd på rik och god förplägnad.\n Hans vin var starkt; vi drucko det med fägnad.\n Han var en hövisk man; hans sätt var gott,\n fastän han var en enkel krogvärd blott.\n Han var en storväxt och en klarögd man,\n en bättre borgare fanns ej än han.\n Frispråkig var han, klok, och vällärd även,\n en manlig man med mod och kraft i näven.\n Han var också en gladlynt god kamrat;\n när vi förplägat oss med dryck och mat\n och alla sutto samlade kring härden,\n då talade han glatt och skämtsamt, värden,\n och yttrade bland annat dessa ord:\n \"Jag hälsar er välkomna till mitt bord,\n ty. på min ära, hela våren lång\n har icke samlats här på samma gång\n ett trevligare, mera glättigt lag.\n Bereda er ett nöje ville jag,\n och kom just nu att tänka på ett rätt\n förträffligt och ett mycket billigt sätt.\n\n \"Ni drar på pilgrimsfärd; må Herren giva\n er lycksam färd, och må till gagn den bliva!\n Jag vet, att när ni rider vägen fram,\n går ritten under prat och skämt och glam,\n ty det gör sannerligen ingen glad\n att rida i en stum och butter rad,\n ock därför vill jag göra ett förslag,\n som torde öka eder färds behag.\n Och om ni alla kunna enas blott\n om det, att mitt förslag är ganska gott,\n och sedan följa det, förslaget mitt,\n på vägen under morgondagens ritt,\n då, vid mitt huvud och min faders minne,\n skall ingen ledsnad trycka någons sinne.\n Sträck handen upp, och gör det utan prut!\"\n\n Ej krävdes mycken tid för vårt beslut;\n vi funno saken föga allvarsam\n och bådo honom genast komma fram\n med planen, som han ville föreslå.\n \"Go'herrar\", sade han, \"hör noga på,\n och skratta inte åt förslaget mitt.\n Det är, om jag får tala kort och fritt,\n att var och en, att ritten underlätta,\n på denna eder resa skall berätta,\n allt medan ni mot Canterbury rider,\n två äventyr, som hänt i forna tider,\n och två på återvägen, om han hinner.\n Och den av er, som därvid priset vinner.\n jag menar den, som har berättat bäst,\n skall sedan bliva bjuden på en fest,\n som ges på allas vår bekostnad här,\n och han skall sitta invid pelarn där,\n när vi ha återvänt från pilgrimsfärden.\n Och för att fröjda eder\", sade värden,\n \"skall själv jag följa med på denna ritt\n och visa eder vägen kostnadsfritt.\n Och den som inte gör vad jag befallt,\n han skall betala utan prut för allt\n vad vi ge ut på vägen. Låt mig höra\n så fort som möjligt, vad ni ämnar göra,\n att jag må hinna rusta mig för färden.\"\n\n Med nöje lovade vi alla värden\n ja, svuro på att följa hans förslag,\n och bådo honom ock att nästa dag\n som ledare utav vår pilgrimsskara\n bedöma sägnerna och även svara\n för den supé, som segraren beställde.\n Hans domslut skulle bliva det som gällde\n i stort och smått, det enades vi om;\n och när beslutet blivit fattat, kom\n det mera vin, men lång blev ej vår vaka:\n vi drucko det och drogo oss tillbaka\n till bäddarna, och det blev tyst i huset.\n\n På morgonen, när första gryningsljuset\n bar bud om dag, gick värdshusvärden upp\n och väckte oss och samlade vår trupp.\n I skritt och långsamt trav vi redo bort\n och kommo till S:t Thomas inom kort.\n Där gjorde värden halt och talte så:\n \"Go'herrar, hören alla noga på.\n Ni torde minnas gårdagens kontrakt;\n och om ni står vid det, som då blev sagt,\n så gäller frågan: vem berättar först?\n Jag släcker blott med öl och vin min törst.\n och den som inte lyder mitt beslut,\n han skall betala allt vad vi ge ut.\n Nu lotta vi, och när vi dragit lott,\n berättar den, som minsta stickan fått.\n Herr riddare, ers höge nåde, drag!\n I denna sak bestämmer endast jag.\n Träd fram, fru abedissa\", sade han,\n \"och ni, magister, var ej blygsam, man,\n och grubbla ej; grip tag varenda en!\"\n\n Att börja dragningen var ingen sen,\n och för att säga genast hur det gick,\n var riddarn den, som därvid lotten fick;\n så lät den slumpen eller ödet falla,\n och detta var en glädje för oss alla,\n Han måste nu berätta; det var rätt\n i enlighet med löftet, som han gett,\n och avtalet vi gjort och svurit på.\n Det insåg denne riddare också,\n ty han var vis och god och fann det skäligt:\n ett avtal var för honom alltid heligt.\n Han sade därför strax: \"I denna lott,\n ser jag en skänk, som jag av Herren fått.\n Så låt oss rida, lyssnen till min sägen.\"\n Och när vi sedan redo framåt vägen,\n tog riddaren till orda och förtalde.\n Här följer nu den saga som han valde.\n\nHär slutar prologen till denna bok\n\n\n\n\nRIDDARENS BERÄTTELSE\n\n\nIamque domos putrias, Scithice post aspera gentis,\nlaurigero etc.\n\n (Statius, Theb. XII. 519.)\n\n Från forna tider lever sagan kvar\n om hertig Theseus, som en gång var\n Athéns behärskare och styresman.\n Ej fanns en större krigare än han\n på denna tid, som längesedan svunnit.\n Han hade många rika länder vunnit.\n Med svärdet dels och dels med visa ord\n han underlagt sig de femeners jord,\n det land, som förr benämndes Scythien,\n och äktat Ipolita, drottningen,\n och tagit henne med sig söderut\n med mycken pomp och ståt och stor salut\n och även hennes syster Emelie. --\n Så må det draga med musik förbi,\n det stora fursteföljet, mot Athén\n med vapen blixtrande i solens sken.\n\n Förvisso, om det endast vore görligt,\n berättade jag Eder rätt utförligt\n om hur av Theseus och hären hans\n Femenien besegrades och vanns\n och hur de möttes i ett blodigt slag,\n Athén och amazonerna, en dag\n och huru Ipolita blev belägrad,\n den tappra scytherdrottningen besegrad,\n om hur den firades, förmälningen,\n och jublet när de kommo hem igen,\n men vid allt detta kan jag icke dröja.\n Jag har, vet Gud, ett vidsträckt fält att plöja,\n och svaga oxar har jag för min plog.\n Vad jag berättar, blir dock mycket nog.\n Jag vill ej heller något hinder sätta\n för andra här, som böra få berätta\n och vinna priset, medan det är tid.\n Där nyss jag slutat, tar jag åter vid.\n\n När nu den hertig, som jag talat om,\n på detta lysande triumftåg kom\n i närheten av staden med sin här,\n och blicken gled åt sidan, såg han där\n en sällsam syn: på knä i vägens damm,\n där han med klingande musik drog fram,\n en skara damer lågo, två och två,\n i svarta kläder; och de greto så,\n att ömkligare klagan aldrig nått\n en dödlig man så länge världen stått;\n och kvinnoskarans klagan hörde upp\n först när den hejdat fursten och hans trupp.\n\n \"Vad kvinnor ären I, som detta gören,\n och hemkomstfesten min med klagan stören!\"\n Så sade fursten. \"Är det avund låg,\n som intill gråt förbittrat eder håg?\n Har någon kränkning fött den sorg jag ser,\n så säg mig det, om jag kan hjälpa er.\n Och varför är den klädd i svart, er skara!\"\n\n Den äldsta damen hördes härpå svara,\n nyss ur en vanmakt väckt, så blek av smärta,\n att hennes anblick rörde varje hjärta.\n Hon sade: \"Herre, du som vann victoria\n och unnats leva med din segergloria,\n ej sörjer jag din lycka och din heder;\n om misskund endast, och om skydd jag beder.\n Hav misskund med den smärta, som oss bränner;\n och av den ömkan, som ditt hjärta känner,\n låt på oss elända en droppe falla.\n Ty, herre, det är så, att dessa alla\n ha varit drottningar och hertiginnor,\n om ock du skådar nu blott arma kvinnor\n till följd av ödets skiftningar och kast,\n som aldrig låta lyckan stånda fast.\n Uti barmhärtighetens tempel här\n vi arma bidat dig, o herre kär,\n i tvenne veckor ren; nu bedja vi,\n O hertig, du som kan det, stå oss bi!\n\n \"Jag, som står här framför dig, Theseus,\n är enka efter kung Capaueus,\n som dog i Thebe, ack, en sorgens dag!\n Och alla dessa, klädda liksom jag\n och klagande som jag sin bittra nöd\n ha sett sin make fallen där och död,\n när staden togs av en fientlig här.\n Nu är den gamle Creon herre där\n 1 staden Thebe och dess vida land,\n en grym tyrann med blodbesudlad hand.\n Av djävulsk illvilja, och för att bära\n ännu i döden hand på våra kära,\n på alla våra män, som blivit slagna,\n ha deras döda kroppar blivit tagna\n och släpade i hög, där hundar skända\n de dödas lik, som ej få bliva brända\n och icke heller grävas ned i jord.\"\n Så snart hon hade talat dessa ord,\n bad hela skaran, djupt i stoftet böjd:\n \"Se ned till oss med ömkan från din höjd\n och låt vårt nödrop till ditt hjärta tränga!\"\n\n Då steg han ned från springaren, den stränga\n och ädla fursten, fylld av deras smärta.\n Det var som döden gripit om hans hjärta,\n när sådant elände han såg hos dem,\n som fordom stolta borgar haft till hem.\n Han hjälpte upp dem alla, ingöt tröst\n i deras plågade och kvalda bröst\n och svor en helig ed som riddersman,\n att all sin kraft och makt, dem ville han\n förvisso bruka att så grundligt hämnas,\n att det i hela Grekland skulle nämnas,\n och talas om, hur han tyrannen slog,\n och sägas det var rätt att Creon dog.\n Och fursten dröjde icke en minut;\n banéret lät han genast veckla ut\n och red mot Thebe, åtföljd av armén.\n Han tog ej mer ett steg emot Athén\n och unnade sig ej den minsta vila:\n mot Thebe sågs han hela natten ila.\n Men Ipolita, drottningen, fick rida\n med systern. Emelie invid sin sida\n in till Athén, som nåddes inom kort\n och där de dröjde, medan han drog bort.\n\n En blodröd bild av Mars med sköld och lans\n var konstrikt utsydd på banéret hans,\n vars vita siden solens strålar smekte,\n och på hans lilla vimpel glitter lekte\n bland guld och guldtråd på en bild, som gällde\n för Minotauros, den han en gång fällde.\n Så red han, hertigen, så red han där\n med allt sitt ridderskap och all sin här,\n till dess han nådde Thebes fält de vida\n och öppet trädde fram, beredd att strida.\n Nu må det sägas kort vad sedan skedde,\n när Creon där sitt folk mot honom ledde:\n då ridderlig och manlig kamp var lyckt,\n låg Creon fallen, var hans här på flykt,\n och genom stormning nedbröts palissaden\n och bräcktes muren, intogs själva staden.\n\n Så fingo alla damerna igen\n de döda kropparna av sina män\n och kunde bränna dem på övligt sätt.\n Det blev för långt, och vore icke lätt,\n att skildra huru sedan bålet tändes,\n hur mycken gråt där var när liken brändes,\n och huru Theseus, när allt var slut,\n tog höviskt avsked, innan han red ut\n till lägret sitt, av damerna vid bålet.\n Jag önskar vara kort, så hinnes målet.\n När så han hade grymme Creon slagit\n den store Theseus, och Thebe tagit,\n sov han på fältet allt till nästa dag.\n I hela landet var hans vilja lag.\n\n Att genomgå de fallnes täta leder\n och tag från de döda deras kläder\n och harnesk drogo marodörer ut,\n när allt var tyst och drabbningen var slut.\n Så hände sig, att i en hög av fallna\n man fann bland lik, som redan hunnit kallna,\n två unga riddare, som levde än.\n En praktfull rustning hade dessa män,\n och Palamon var namnet som han bar,\n den ene riddaren, Arcite var\n den andres namn: Halft döda voro de,\n men deras sköldemärken läto se\n i skenet av en facklas röda ljus,\n att det var två av Thebes kungahus,\n som tvenne systrar hade fött till världen.\n När de ur högen dragits fram, gick färden\n försiktigt först till furstens tält, och sen\n om någon tid till borgen i Athén,\n där fängelset blev deras livstidshem,\n ty ingen lösen togs emot för dem.\n När allt var ombesörjt, drog fursten bort\n med all sin här och nådde inom kort\n sin stad, Athén, med segerns lager krönt;\n och livet där blev honom ljust och skönt\n tills döden nådde honom i hans borg.\n Men i ett torn, i ängslan och i sorg,\n försmäktade de två för livet dömda,\n Arcite, Palamon, till hälften glömda.\n\n Så gingo dagarna, så gingo åren;\n och sedan hände sig en dag på våren,\n att Emelie, som var en jordisk ängel\n och skönare än liljan på sin stängel\n och friskare än majdags sunnanvind\n -- ty rosens färg låg skär på hennes kind;\n jag undrar, var den lyste mera klar --\n en morgon, såsom hennes vana var,\n stått upp med solen, klätt sig och trätt ut,\n ty majnatt tål ej slummer utan slut.\n Så eggar våren varje känsligt hjärta,\n att sömnen flyr för längtans bilder bjärta.\n \"Stå upp och lyss till vårens melodi!\"\n den viskar innan natten är förbi,\n och flickan hörde det i vindens sus.\n Den dräkt hon klätt sig i var ren och ljus\n och hennes hår, det gyllengula, täta,\n låg över ryggen, samlat i en fläta.\n När solens första strålar smekte marken,\n då strövade hon ensam kring i parken;\n där plockade hon blommor, vita, röda,\n att i en krans kring hennes lockar glöda\n och sjöng med himmelskt ljuva änglatoner.\n Men den bland borgens fasta bastioner,\n där furstens fångar fingo dväljas mest\n och där de nu försmäktade som bäst,\n kusinerna, som fåglar i en bur,\n den vettade emot den låga mur,\n som omgav parken, där prinsessan var.\n Skönt lyste solen, morgonen var klar,\n och Palamon, den djupt betryckte fången,\n var denna dag som vanligt åter gången\n med vaktens tillstånd till ett rum som låg\n högst upp i tornet, därifrån man såg\n ut över staden och det mjuka gröna,\n i slottets park, där Emelie, den sköna,\n lustvandrade bland träd och blommor små.\n Den sorgsne Palamon begynte gå\n som någon osäll ande av och an;\n så bittert han sitt hårda öde fann,\n att han förbannade med vilda ord\n den stund han fötts till denna usla jord.\n Då fogade en slump på något sätt,\n att genom fönstrets galler, tjockt och tätt,\n han råkade få syn på Emelie\n och bleknade, gav till ett litet skri,\n som om han blivit stungen eller klämd.\n Upp sprang Arcite då, bestört och skrämd\n och frågade: \"Vad är det, vad står på!\n Vad gör din hy så dödslikt blek och grå?\n Vad ropade du för där nyss du stod?\n Bär då för himlens skull med tålamod\n vår fångenskap, ty ingen jordisk makt\n kan ändra det, som ödet på oss lagt.\n Det varit någon ond disposition\n Saturnus haft, en viss konstellation,\n som bragt oss hit; det hjälper ej att spjärna.\n Vi föddes under någon olycksstjärna\n och undgå ej vad ödet på oss lade.\"\n Men Palamon han svarade och sade:\n \"Kusin, nu tog du sannerligen miste\n och drömde, när du trodde att du visste.\n Vår fångenskap bekymrar mig blott föga,\n men jag blev dödligt träffad i mitt öga\n och genom det i djupet av mitt hjärta.\n Det som bereder mig så mycken smärta,\n det är en nästan överjordisk syn;\n jag ser en kvinna, skön som morgonskyn.\n Måhända är det blott en jordisk kvinna,\n måhända Venus, kärlekens gudinna.\"\n\n Och därmed föll han ned på knä och bad:\n \"O, Venus, om du kommit till vår stad\n och går förkroppsligad i parken där,\n hav misskund med oss arma fångar här!\n Hjälp oss att fly ur denna hemska borg!\n Och är mitt öde fångenskap och sorg\n till dess jag en gång dör i fängelset,\n hav någon misskund med min ädla ätt,\n som en tyrann i detta läge bragt!\"\n När dessa ord den unge mannen sagt,\n föll ock Arcites blick på den som gick\n bland parkens träd, en ödesdiger blick,\n ty om kusinens hjärta blivit sårat,\n blev nu Arcites icke mindre dårat,\n och med en suck ur djupet av sitt bröst\n han sade, talande med sorgsen röst:\n \"Den friska skönheten hos henne där\n har träffat mig i hjärtat, och jag är\n till döden dömd, om ej jag lyckas vinna\n åtminstone en blick av denna kvinna.\"\n\n När Palamon fick höra dessa ord,\n blev blicken mörk som om han tänkt på mord.\n Han sade: \"Var det allvar eller skämt?\"\n Arcite sade: \"Allvar; föga stämt\n är sinnet nu, vid Gud, för skämt och gamman.\"\n Då drog den andre ögonbrynen samman.\n \"Ej skulle\", sade han, \"det hedra dig,\n att bliva en förrädare mot mig,\n som är din anförvant och fosterbror.\n Betänk den dyra ed, du en gång svor,\n den ed vi båda svuro då varandra,\n att, medan vi på denna jorden vandra,\n ej träda hindrande i vägen när\n den andre, brodern, fått en ungmö kär;\n I kärlek och i annat skulle vi\n i ord och gärning stå varandra bi.\n Det var den ed vi svuro bägge två;\n du kan ej neka till att det var så,\n du måste utan tvivel ge mig rätt.\n Och likväl vill du på ett nedrigt sätt\n beröva mig min älskade, den kvinna\n som intill döden blir min härskarinna.\n Men det, Arcite, det skall icke ske!\n Av oss var jag den förste, som fick se\n den sköna där i parken, och jag sade\n åt dig, som åt en trogen vän jag hade,\n vad därvid detta arma hjärta kände.\n Jag säger du är falsk, om ej som frände\n och vän du bistår mig i denna sak.\"\n\n Arcite svarade så stolt och rak:\n \"Det är väl snarast du, som visar prov\n på falskhet som den nedrigaste bov,\n ty, _par amour_, till henne stod min håg\n när du ännu var oviss om du såg\n en jordisk kvinna eller en gudinna.\n Du dyrkade, men jag, jag ville vinna\n en mänsklig varelse av kött och blod\n och nämnde det för dig som för en god\n och trogen vän och svuren bundsförvant.\n Och om det även skulle vara sant,\n att du kom först, så mins vad vismän sagt:\n När kärlek tänds, har lagen ingen makt.\n Den högsta lagen är vår kärleks lag,\n mot den är varje annan känsla svag.\n Och därför bryta mänskor alla dagar\n för kärleks skull mot sed och skrivna lagar.\n En man kan ej bli fri sin kärleksglöd,\n han måste älska, blev det än hans död,\n och var hon än en annans äkta viv.\n Tänk ock på det, att i ditt hela liv\n du ej kan vinna denna sköna kvinna;\n det kan ej heller jag: vi må besinna\n att vi ha dömts att evigt här försmäkta.\n Befria oss lär ingen lösen mäkta.\n Som hundarna om benet strida vi:\n de slogs om det tills dagen var förbi;\n då kom där smygande den sluga katten,\n tog benet och försvann med det i natten.\n Den regeln är för oss helt visst den bästa:\n 'vid kungens hov är ingen man ens nästa.'\n Så älska, om du vill; det gör ock jag\n och ämnar göra det till dödedag.\n Vi måste vandra här vår törnestig\n och söka vinna lyckan var för sig.\"\n\n Lång tvisten blev emellan dem och bitter,\n men jag är icke den, som kan och gitter\n förtälja allt som sades av de två;\n till händelserna vill jag återgå.\n En idel furste nämnd Perothous,\n som varit vin med hertig Theseus\n långt innan bägge vuxit upp till män,\n kom till Athén att hälsa pi sin vän\n och för att finna glada nöjen där,\n ty ingen mänska höll han mera kär\n in Theseus, sin bästa vän på jorden.\n De kunde sagts om dem, de gamla orden\n om vänskap som består i alla öden\n och som är starkare än själva döden;\n men jag vill skildra vad som sedan hände.\n Allt sedan många år tillbaka kände\n Perotheus Arcite, hyste han\n en vänskap varm för denne unge man;\n och han förmådde Theseus att skänka\n Arcite friheten. Han finge länka\n sin färd åt vilket håll han fann för gott,\n och därvid fäste man ett villkor blott\n\n Och detta är, i största korthet sagt,\n vad föreskrivet blev i deras pakt:\n om han, Arcite, ens en enda gång,\n dag eller natt, i all sin levnad lång,\n blev sedd i något utav furstens länder,\n och såsom fånge föll i dennes händer,\n då var hans liv förverkat utan nåd.\n Så fanns för honom ingen annan råd\n än fara bort till hemmets fjärran trakt\n och sedan ständigt taga sig i akt.\n\n Hur svår var icke nu Arcites smärta!\n Det var som döden gripit om hans hjärta;\n hans klagan och hans gråt var bitterlig.\n Han välvde planer på att döda sig\n och sade: \"Ve den dag då jag blev född!\n Nu är min levnads lycka helt förödd,\n ej är det längre skärseldskval jag känner,\n från helvetet är lågan, som mig bränner.\n Ack att han kände mig, Perotheus!\n Ty annars var jag kvar hos Theseus,\n i fångenskap som förr uti hans borg,\n och det var salighet mot denna sorg.\n Då fick jag skåda än den ljuva kvinna,\n som jag kan dyrka, om ock aldrig vinna;\n det hade varit lycka nog för mig.\n O, fångne frände Palamon, mot dig\n har lyckan sannerligen varit blid:\n i tornet får du vistas all din tid.\n I fängelse? Förvisso nej! I paradis!\n Fortunas tärning föll på sådant vis,\n att jag är fjärran, du är henne när,\n får henne se ännu; och då du är\n en ung och ståtlig ädel riddersman,\n och lyckan är föränderlig, så kan\n det hända, att din längtans mål du når.\n Men jag är en förvist; mig återstår\n blott en förtvivlan svart som vinternatten.\n Det finns ej jord, ej luft, ej eld, ej vatten,\n ej varelse med känsla i sitt bröst,\n som kunde hjälpa eller bringa tröst.\n Förtvivlan driver mig till dödens kust,\n farväl mitt liv, min glädje och min lust!\n\n \"Men varför klaga vi så högt mot skyn\n på ödets skickelser, på Guds försyn,\n som ofta kan oss i förklädnad skänka\n vad bättre är än det vi själva tänka?\n Den ene önskar rikedom och jord,\n men vinner avund, faller för ett mord.\n En fånge längtar till sitt eget folk\n och träffas hemma av sin fogdes dolk.\n Oändligt ofta sådant sker och händer;\n vi veta ej till vad en handling länder.\n Vi äro som en drucken, en av dem,\n som visserligen vet sig ha ett hem,\n men ej kan minnas rätt hur vägen går;\n för druckna män är stigen alltid svår.\n I denna världen är det så med oss:\n vi jaga ivrigt efter lyckans bloss\n men fara mycket ofta vill ändå.\n Det kunna alla vittna, jag också,\n som i min dårskap var förvissad om,\n att därest blott ur fängelset jag kom,\n blev allting glädje och fullkomlig lycka;\n och nu mig ständigt sorg och saknad trycka.\n När jag ej mer får se dig, Emelie,\n är jag så gott som död, är allt förbi.\"\n\n Och Palamon, som satt i tornet fången,\n och visste hans kusin var fri och gången,\n var där så full av klagan och av gråt,\n att tornet genljöd av hans klagolåt;\n hans bojor blevo mer än en gång våta\n av tårarna hans ögon måste gråta.\n \"Ack!\" sade han, \"Arcite, du förvisst\n har vunnit seger i vår bittra tvist.\n I Thebe går du vart det lyster dig,\n och föga lär du tänka där på mig.\n Då du är klok och sinnet ditt är käckt,\n så kan du samla alla av vår släkt\n och draga hit med sådan vapenmakt,\n att genom seger eller fredlig pakt\n du vinner Emelie, den fagra mö,\n och då är jag förvisso dömd att dö.\n Då du är fri och kan begiva dig\n åt vilket håll du vill på självvald stig\n och är en ädling, är den fördel stor,\n du vunnit över mig, din fosterbror.\n Till ständig gråt och klagan tvingar\n mig all den plåga fångenskapen bringar\n och även detta djupa hjärtesår,\n som gör mig fångenskapen dubbelt svår.\"\n Svartsjukans eld slog därmed i hans hjärta\n så våldsamt upp och bragte sådan smärta,\n att av hans känslors glöd och vilda svall\n hans hy blev grå som aska död och kall.\n \"O, grymma gudar, I som styren jord\n och himmel\", sade han, \"med allmaktsord,\n och risten i en tavla av demant\n allt det, som en gång varder skett och sant,\n betyda mänskorna väl mer för er\n än fåren man i trånga fållor ser?\n Se mänskan offras som ett annat djur,\n hon hålles fängslad i sin trånga bur,\n hon har ett liv av samma plågor fyllt,\n och det i sanning ofta oförskyllt.\n\n \"Vad är det för en grym försyn, som låter\n en skuldlös vålla att en oskuld gråter?\n Och vad som gör min plåga dubbelt svår\n är det, att mänskans vilja aldrig får\n mot höga gudars rådslag resa sig,\n allt medan djuret väljer självt sin stig.\n I döden slipper djuret varje plåga,\n men mänskan brännes av en avgrundslåga,\n fast redan detta liv har plågor nog;\n förvisso gick det så när mången dog.\n Må teologer lösa denna gåta,\n jag vet blott det, att mången här får gråta.\n Ack, ofta har jag sett en tjuv, som tagit\n vad andras var och som en vän bedragit,\n gå fri omkring, vart än hans kosa bär,\n men jag är dömd att sitta fången här.\n Till det har Junos vilda vrede fört,\n och hans, Saturnus', sedan de förstört\n allt Thebes ädla blod trots murar vida.\n Och Venus slår mig från en annan sida\n med svartsjuka och fruktan för min vän.\"\n\n Nu vill jag lämna Palamon igen\n och låta honom där i tornet dväljas;\n Arcites öde skall här nu förtäljas.\n\n Och sommarn svann, och långa nätter sände\n fördubblad kraft åt plågorna de kände,\n den frie liksom fången i sin borg.\n Jag vet ej vem som kände större sorg,\n ty Palamon var dömd att hållas fången\n i bojor tills hans levnads dag var gången\n och han omsider stod vid dödens kust;\n Arcite var vid huvudets förlust\n förvisad ur det land hon levde i\n hans hjärtas dam, den sköna Emelie.\n Nu gör jag eder, älskade, en fråga:\n vem av de tvenne lider värre plåga?\n Den ene kan få se sin dam, men bitter\n är synen, när han maktlös, fjättrad sitter.\n Den andre är väl fri och kan bege\n sig vart han vill, men han får aldrig se\n sitt hjärtas dam. Ja, dömen vad de kände,\n men jag vill skildra det, som sedan hände.\n\nExplicit prima pars.\n\n\n\nSequitur pars secunda.\n\n När sen Arcite hem till Thebe nått,\n begrät han varje dag sin hårda lott\n att aldrig mer få återse den sköna.\n Så mycken sorg fick där Arcite röna,\n att så har ingen mänska lida fått\n så länge solen lyst och världen stått.\n Han kunde icke sova, icke dricka,\n han åt ej, han blev mager som en sticka.\n Hans blick vart hålögd, tycktes ofärd båda,\n som falnad aska var hans hy att skåda,\n och ensam såg man honom ständigt gånga;\n hans plågonätter blevo ändlöst långa.\n Och om han hörde toner av en låt\n var all hans kraft förbi, brast han i gråt;\n han var så svag, Arcite den betryckte,\n och så förändrad, att hans vänner tyckte\n hans röst, hans tal var talet av en man,\n som ingen hört förut. Så trädde han\n för världen fram, att icke kärlekskrank\n han syntes blott: där tycktes finnas vank\n i sinnet, född av något hemligt fel\n i själens, fantasiens strängaspel.\n Kort sagt: han hade ryckts ur alla vanor,\n och alla känslor gingo nya banor\n i hopplöst älskande Arcites hjärta.\n\n Dock, varför tala längre om hans smärta?\n När han i Thebe och ibland de sina\n stått ut med denna sorg och grymma pina\n ett år, om icke tvenne, som jag sagt,\n en natt när sömnen honom lisa bragt,\n han drömde, att där stod invid hans bädd\n Mercurius och sade: \"Var ej rädd!\"\n I handen höjd sin stav han bar, en hatt\n på gudens långa ljusa lockar satt,\n och klädd han var, när nu gestalt han tog,\n på samma sätt som då, när Argus dog.\n Och guden sade så: \"Du skall bege\n dig till Athén, där slutar allt ditt ve.\"\n Arcite vaknade när så han sagt,\n sprang upp och sade: \"Ingen jordisk makt\n skall hindra mig, att redan denna dag\n begiva mig åstad. Ej ryggar jag\n för dödens hot; om blott min ljuva mö\n jag skådar där, är jag beredd att dö.\"\n Vid dessa ord grep han en spegel fatt\n och såg att hyn var bliven blek och matt\n och såg ett ansikte han knappast kände.\n Den synen genast denna tanke sände:\n \"Då jag har blivit så förändrad av\n den sjukdom, som min stora sorg mig gav,\n kan i Athén, om blott jag där går böjd,\n jag säkert vistas utan att bli röjd\n och varje dag få se den jag har kär.\"\n Han bytte kläder strax på stället där\n och påtog då en torftig arbetsdräkt;\n och ensam, åtföljd endast av en knekt,\n som visste allt och var en trogen man\n och som var lika fattigt klädd som han,\n begav han sig direkte till Athén;\n och när han hunnit dit, var han ej sen\n att gå till hovet för att söka få\n en tjänst av vilket slag den vara må.\n Och resultatet blev, kort sagt, att han\n rätt snart fick tjänst, och detta hos en man,\n som Emelie till kammarherre fått;\n Arcite var så klok, att han förstått\n att taga reda på den rätte mannen.\n Ved högg han väl, lätt bar han vattenspannen\n\n ty han var resligt växt, hans blod var ungt,\n och han var stark och grov. Ej fanns så tungt\n ett värv, att han ej gjorde vad man bad.\n Ett år på detta sätt han levde glad\n som kammurpage hos den han hade kär,\n och Philostrate kallades han där.\n I samma ställning fanns det ingen man\n vid hovet halvt så gärna sedd som han;\n så hövisk var han ständigt, att hans rykte\n blev spritt kring hela borgen, och man tyckte,\n att han förtjänade en bättre plats\n än den han fått i hertigens palats,\n en högre rang också, på det hans sätt\n och goda seder komme till sin rätt.\n Och genom dåd och kloka råd han vann\n en sådan gunst hos hertigen, att han\n fick träda uti dennes tjänst, där snart\n han furstens egen kammarherre vart\n och lön som var hans ställning värdig lyfte.\n Och från hans hemland kommo män i syfte\n att överbringa räntor varje år,\n men i hans levnadssätt var intet spår\n av dessa pengar hemifrån att märka.\n I trenne år han fortfor så att verka\n vid hovet och i fält, att ingen fanns,\n vars sällskap gladde Theseus som hans.\n Nu lämnar jag Arcite i hans lycka\n och går till Palamon, som sorger trycka.\n\n Han satt i fängelse sju långa år\n i tornets mörka dystra rum, och svår\n var pinan där, och heta tårar brände.\n Var den ej dubbel, sorgen som han kände?\n Hans kärlekskval beredde sådan plåga,\n att denna nästan släckt förnuftets låga,\n och fången var han, icke för ett år,\n nej, till den dag, då han bars ut på bår.\n Kan man hans lidanden, vad han fick tåla,\n på något språk med ordens bilder måla?\n Jag kan det ej, mitt språk blir alltför matt.\n På sjunde året hände sig en natt\n (det var den tredje maj, ty man kan sätta\n sin lit till det, som böckerna berätta)\n på grund av slumpen eller ödets bud\n (ty det som sker är alltid sänt av Gud)\n att Palamon, när midnattstimmen slog,\n med tillhjälp av en vän och frände tog\n sig ut ur fängelset och flydde bort;\n ett ädelt vin utav en fyllig sort\n han hade låtit vaktaren få smaka\n och karlen kunde därför icke vaka:\n det opium som fanns i vinet gav\n en sömn så djup som sömnen i en grav.\n Så flydde han så långt hans krafter räckte.\n Men natten led, den nya dagen bräckte,\n han måste söka skydd och styrde stegen\n försiktigt mot en skog, som låg vid vägen;\n där hoppades han finna dolda ställen,\n där trygg han kunde vistas intill kvällen.\n Och nästa natt han ämnade bege\n sig vidare till Thebe för att be\n de vänner som han hade hjälpa sig\n att överfalla Theseus med krig.\n Han ville gärna sätta in sitt liv\n på ett försök att vinna till sitt viv\n den dam han älskat många tunga år.\n Men till Arcite nu jag återgår,\n som intet anade av någon fara,\n men plötsligt fångades i ödets snara.\n\n Den glada lärkans sång bär bud om dagen,\n hon hälsar gråa morgonen betagen;\n och Phoibos går så klar ur nattens hus,\n att östern blir ett enda skratt av ljus;\n hans strålar torka upp de silverdroppar,\n som hänga skimrande på blad och knoppar.\n Arcite, i den kammare han fått\n hos Theseus i praktfullt kungaslott,\n har stigit upp och ser hur dagen ler;\n och för att hylla Maj, och ännu mer\n för det sin längtans mål han åter minns,\n han tar en häst, den snabbaste som finns,\n och spränger ut ur borgen, rider bort\n ifrån Athén och länkar inom kort,\n av slumpen förd, sin ritt mot skogen, som\n jag redan tidigare talat om,\n med uppsåtet att binda där en krans\n av hagtornskvistar, eller vad där fanns.\n Och högt han sjöng i solens sken det sköna:\n \"Välkommen, Maj, med allt det friska gröna\n och blommors mängd på alla åkerrenar!\n Jag får väl taga några gröna grenar!\"\n Och lätt om hjärtat satt han av, när sjungen\n var denna hälsning, trängde in i dungen\n och följde där en liten nyckfull stig.\n Och genom slumpens lek det hände sig\n att stigen ledde tätt förbi det snår,\n där Palamon låg gömd, och ångest svår\n han därvid led: var det en man på spaning\n som nalkades! Han hade ingen aning\n om vem det var. Men det är säkert nog,\n att 'fälten se, och öron har en skog.'\n En mänskas tankar måste vara snara,\n ty alla dagar bringa någon fara.\n Arcite visste icke att han fanns\n så nära, att han hörde orden hans,\n ty Palamon satt stilla där han satt.\n\n När så Arcite gått sig trött, och glatt\n sin visa sjungit till de sista orden,\n var han helt plötsligt mäkta tankfull vorden.\n Så nyckfull är en älskande på våren:\n än upp i topparna, än ned i snåren,\n än upp, än ned som hinken i en brunn.\n Som Frejas dag, om än med guld i mun\n hon solig grytt, rätt nu ses skurar gråta,\n så plägar även Venus nyckfullt låta\n det mulna i ett hjärta, som hon väckt;\n som hennes dag, så byter själv hon dräkt.\n Ej varar fredagsväder veckan ut.\n\n Då nu Arcite sjungit visan slut,\n han suckade och satte sig förströdd.\n \"Ve\", sade han, \"den dag, då jag vart född!\n Hur länge, Juno, skall ditt grymma hjärta\n ännu förlusta sig med Thebes smärta?\n Ack, Cadmus kungahus är helt förött,\n och Amphions har kuvats eller dött!\n Av Cadmus' ätt, av hans, som var den störste\n bland dem, som byggde Thebe, och den förste,\n kring vilken kungakronan spred sin glans,\n av Cadmus' ätt är även jag, och hans\n det är det ädla arvet i min själ;\n och likväl är jag nu en usel träl,\n som går som väpnare hos den som blivit\n den värste fiende mig ödet givit.\n Och Juno vållar mig än större skam:\n jag vågar icke träda öppet fram\n som den jag är, Arcite, utan bär\n det usla namnet Philostrate här.\n Ack, hårde Mars, ack grymmaste gudinna,\n så han I låtit all vår släkt försvinna,\n att endast jag är kvar i livet än\n och Palamon, som fordom var min vän.\n Och för att råga mina plågors mått\n har Amors pil mitt trogna hjärta nått\n med sådan kraft och sådan brännhet glöd\n att vad den bådar blott kan vara död.\n Åh, dina blickar döda, Emelie!\n Du dräper mig; för mig är allt förbi.\n Ja, allting annat, som jag här får lida,\n det skulle bort i tomma intet glida,\n om blott hos dig för mig en tanke fanns.\"\n Vid dessa orden sjönk han som i trance\n för någon tid; så steg han upp med hast.\n\n Men Palamon, som tyckt att hjärtat brast\n som genomborrat av en iskall klinga,\n när han Arcite hört, han måste springa\n ur snåret fram, han darrade av vrede,\n hans mun förvreds som munnen hos den lede\n och stel som dårens var hans vilda blick.\n Han ropade: \"Förrädare, nu fick\n jag veta det, Arcite, att du är\n förälskad i den dam jag håller kär;\n och detta, fast du är min anförvant\n och svurne hjälpare. Är det ej sant?\n Och med det falska namn, som nyss jag hört,\n du här din herre bakom ljuset fört.\n För en av oss är livet nu förbi.\n Du skall ej vinna henne, Emelie,\n ty hon skall bliva min i alla öden;\n se Palamon, din fiende i döden!\n Fast jag är vapenlös och allting mist,\n nyss flyktad ur mitt fängelse med list,\n så säger jag, att du skall döden dö,\n om du ej avstår från mitt hjärtas mö.\n Välj vad du vill, men tag dig väl i akt!\"\n\n Arcite stod där full av spotskt förakt,\n när detta tal av Palamon han hörde,\n och som ett lejon vred han handen förde\n till svärdet sägande: \"Vid Gud allsmäktig,\n om ej din själ av kärleken gjorts dräktig\n med galenskap, om blott ett svärd du drog,\n du skulle aldrig lämna denna skog.\n Du skulle falla här för detta svärd,\n ty, sannerligen, den är intet värd\n den pakt du talat om och vädjat till:\n se, kärleken är fri, och du far vill!\n Jag låter inte skrämma mig så lätt.\n Men då du är en man av ädel ätt,\n och är beredd att låta tvekamp slita\n vår tvist, så lovar jag -- och du kan lita\n uppå mitt ord som riddersman -- att jag\n skall komma hit igen i morgon dag\n och hava med mig harnesk ock för dig;\n välj då det bästa! Jag skall nöja mig\n med det som sämre är. Och du skall få\n i kväll av mig en bädd att sova på\n och mat och dryck. Och blir det du som vinner\n och jag som här min bråda bane finner,\n så kan, för mig, du taga Emilie.\"\n Kusinen svarade: \"Så göre vi!\"\n Och därmed skildes de till nästa dag,\n av löften bundna och av hederns lag.\n\n Cupido, hur du låter mänskor lida!\n Du tål förvisso ingen vid din sida.\n Med sanning blivit sagt, att kärleken\n fördrager varken herre eller vän;\n det fann Arcite, Palamon det fann.\n Till staden sedan snart Arcite hann,\n och nästa morgon, innan dagen vunnit\n han redan osedd tvenne harnesk funnit,\n som voro lämpliga att tagas på\n när kampen stod emellan dessa två.\n Och därpå red han ensam ut till lunden\n med rustningen vid sadelknappen bunden.\n De möttes sedan där på utsatt tid\n på platsen som var vald för deras strid.\n Och bådas hy begynte skifta färg\n som jägarens, när han bland Thraciens berg\n på björnjakt eller på en lejonjakt\n med spjut i handen på sitt pass ger akt\n på varje ljud och hör hur kvistar knäckas\n av djurets fot, och dessa tankar väckas:\n nu stundar kamp, snart flyter bloden röd,\n och kampen gäller seger eller död,\n ty faller icke besten för mitt spjut\n på denna plats, är det förvisso slut\n mitt eget liv. -- Så bytte båda dräkt\n som om de aldrig hade varit släkt:\n ej yttrades ett ord till hälsning där,\n men genast gjorde bägge sig besvär\n att hjälpa sin kamrat att hastigt få\n den tunga rustningen ordentligt på.\n Så fälldes tvenne spjut på samma gäng,\n och kampen började, och den blev lång.\n Man kunnat tro att Palamon var bliven\n en lejonhanne, som sett honan riven,\n och som en tiger var Arcite vild.\n Av vilddjurs kamp det var en trogen bild,\n ty vredens fradga täckte dem med skum;\n i blod till vristen fördes kampen stum. --\n Nu låter jag dem hålla på med detta\n och vill för er om Theseus berätta.\n\n Så starkt är ödet, vilket länkar färden\n för alla varelser i hela världen,\n på sätt, som himlens Gud på förhand sagt,\n l så starkt är det, att om all jordisk makt\n än svurit på, att något ej skall ske,\n så händer det ändå (och parcer le),\n och händer sedan ej på tusen år.\n Ty det, till vilket mänskan ivrigt trår,\n hat, kärlek, krig och vänskapsband,\n det ligger allt uti försynens hand.\n Till Theseus det är min tanke går.\n Till jaktens fröjder han så häftigt trår,\n och särskilt nu i maj till jakt på hjort,\n att ingen morgonsol går upp så fort,\n att icke han är klädd och klar att rida\n med folk och horn, och hundar vid sin sida.\n Ja, jakten var hans högsta lust och fröjd,\n och framförallt var han med dagen nöjd,\n om själv han stäckte stolta hjortens bana,\n ty efter Mars han dyrkade Diana.\n\n Klar dagen var, som redan blivit sagt,\n och allt var fröjd när fursten red på jakt\n med Ipolita, drottningen så skön,\n och Emelie i klädning dunkel grön;\n en kunglig jägarskara följde med.\n Och raka vägen ut till skogen red\n furst Theseus, ty där -- det bud man bragt\n en ståtlig kronhjort sig till vila lagt.\n Till gläntan där han riktade sin bana,\n ty driven hade hjorten haft för vana\n att komma dit; det hade ofta setts.\n Nu ville fursten ställa till en hets\n med hundarna han valt för dagens drev.\n\n Men när han hann den lilla gläntan, blev\n han genast varse, huru dessa två,\n Arcite, Palamon, där slogos så,\n som endast vilda björnar pläga slå;\n som blixtar syntes svärdens klingor gå\n med sådan kraft, att väl de kunnat sträcka\n en ek till marken eller murar bräcka.\n Ej visste fursten vilka han såg strida,\n men sporren satte han i hästens sida,\n och med ett språng han skilde åt de två\n och drog sitt svärd och ropade: \"Hallå!\n Hör upp, om livet är er båda kärt!\n Vid Mars, dens liv är inte mycket värt,\n som gör ett hugg som mina ögon skåda.\n Men säg mig vad slags folk ni är, ni båda,\n som utan domare och vittnen här\n så häftigt kämpa som man endast plär\n med sekundanter, ty det gäller livet.\"\n\n Av Palamon blev svaret genast givet\n Han sade: \"Sire, vårt svar det skall du få.\n Förtjänat döden ha vi bägge två,\n och båda ha vi haft så hårda öden,\n att vad vi bägge önska oss är döden.\n Av dig som rättvis domare begära\n vi ingen nåd och icke liv och ära;\n blott det som gunst begär jag här av dig:\n låt döda mig, och honom jämte mig!\n Om ej slå honom först, ty vet, han är\n din fiende Arcite, mannen där,\n vid dödsstraff landsförvist, så står det skrivet,\n Nu står han där; han har förverkat livet.\n Han kom till dig som någon fattig sate\n och sade, att han hette Philostrate\n Så har han spelat här med falska kort,\n och till din väpnare du honom gjort.\n Och här står han, som älskar Emelie.\n I denna stund, då allting är förbi,\n bekänner jag helt öppet för er alla,\n att jag är den, man Palamon plär kalla,\n den man som rymt ur fängelset med list.\n Jag är din bittra fiende förvisst\n och älskar sköna Emelie så hett\n att jag vill dö, sen henne här jag sett.\n Giv mig min dom, jag längtar till de döde!\n Men låt kamraten dela samma öde,\n ty båda hava vi förverkat livet.\"\n Av Theseus blev detta svaret givet:\n \"I denna sak är domen lätt att fälla;\n den dom din egen mun har fällt får gälla,\n ty din bekännelse förvisso gör\n rätt överflödigt varje långt förhör.\n Vid röde Mars, I skolen dö i dag!\"\n\n Men drottningen, så kvinnligt vek och svag,\n och Emelie, de brusto ut i gråt;\n så gjorde damerna som följt dem åt.\n Det var så hårt, så tyckte dessa alla,\n att slika grymma domslut skulle falla,\n ty ädelt blod i arv de tvenne fått,\n och blott för kärleks skull till strids de gått,\n och blodet flöt ur sår på arm och bröst.\n Och alla ropade med högan röst:\n \"Hav misskund, herre, med oss kvinnor alla!\"\n På sina knän de därvid sågos falla\n och hade velat kyssa furstens fot.\n Ej kunde denne länge stå emot,\n ty misskund födes lätt hos ädel man.\n Och fast han först av vrede darrat, fann\n han snart i vad de bägges brott bestod\n och fattade för vad de gjutit blod.\n Och fastän vreden dömt, om den fått råda,\n så fann förståndet ursäkt för dem båda.\n Och detta tänkte han: att varje man\n må hjälpa sig i kärlek, om han kan,\n och rymma ur ett fängelse med list.\n Så blev hans hjärta även rört till sist\n av kvinnorna, av deras gråt och smärta;\n han tänkte dessa tankar i sitt hjärta\n och sade för sig själv: en dålig man\n den furste är, som ej förlåta kan,\n som är ett bistert lejon både mot\n den man som ligger ödmjuk för hans fot\n och den, som ännu ståndar stolt och trotsar\n och varken känner ånger eller låtsar.\n Den furste dömer orätt många gånger,\n som ej gör skillnad mellan trots och ånger\n och mäter bådas skuld med samma mått.\n När så hans vrede hade helt förgått,\n då såg han upp med blicken ljus och klar,\n och vad han talade och sade var:\n \"Å, kärleksgud, din makt vi skådat här,\n hur stark, hur allt betvingande den är!\n Emot din vilja båta inga hinder.\n Du är en gud, som löser och som binder,\n den ena gör du glad, den andra dyster\n och leder varje hjärta vart dig lyster.\n Här se vi nu framför oss dessa två,\n som vunnit friheten och kunnat få\n i Thebe leva lugnt i prakt och glans!\n De visste gott var deras ovän fanns\n och att jag hade makt att döda dem;\n dock drev dem kärleken från deras hem\n och drev dem rakt i dödens säkra gap.\n Är icke detta värsta galenskap?\n Är någon galen, om ej älskaren?\n Vid Gud i höjden, se på dessa män!\n Se hur de blöda! Lyser blodet skönt?\n Så deras herre, kärleksguden, lönt\n de två för det de gjort vad han befallt!\n Och likväl tror sig den, som trotsar allt\n för kärleks skull, så klok som någon nästa!\n Men det är härvid dock det allra bästa,\n att hon, som kommit detta allt åstad,\n ej är dem tacksam, ej det minsta glad.\n Hon vet ej mer om deras känslor heta,\n vid Gud, än göken eller haren veta.\n Allt måste man försöka, kallt och hett;\n en man får stundom mista allt sitt vett.\n Jag vet det av mig själv i flydda år,\n ty även jag har gått i samma spår.\n Och därför, då jag känner kärleks smärta\n och vet hur kärlek tvingar mannens hjärta,\n enär jag ofta i dess snara gått,\n förlåter jag fullständigt Edert brott\n på bön av drottningen, som böjer här\n sitt knä, och Emelie, min syster kär.\n Och svären nu mig bägge två med hand\n och mun att aldrig kämpa mot mitt land,\n att aldrig mer mot mig I skolen strida,\n men stå som bundsförvanter vid min sida.\n Jag tillger er fullständigt edert fel.\"\n Så svuro de, och det var ärligt spel,\n och bådo honom om beskydd och nåd.\n Den lovades; och sedan gav han råd:\n\n \"Vad börd och rikedom beträffar, kan\n förvisso intet hindra, att till man\n hon väljer en av er, om än hon var\n prinsessa eller drottning, men det svar\n jag ger er för min syster Emelie,\n som blivit orsak till er jalousie,\n är att, som själv ni vet, hon ej kan äkta\n er två på samma gång, hur ni må fäkta,\n att en av er, med eller mot sin vilja,\n sin levnads väg från hennes måste skilja.\n Kort sagt: hon kan ej taga eder båda,\n vad känslor än i edra hjärtan råda.\n Och därför är det bästa sättet visst\n att ödet självt får slita eder tvist\n som ödet vill; och jag vill föreslå\n ett sätt, som det kan slita tvisten på.\n\n \"Det är min vilja, det är mitt beslut\n -- och det skall gälla utan minsta prut;\n jag ger er det och önskar lycka till --:\n vardera får bege sig vart han vill\n helt fritt, och utan lösen eller fara,\n och när ett år förflutit, skall han vara\n på denna plats igen; och med en svit\n av hundra riddare han komme hit,\n med hundra man fullt rustade till strid.\n Och det försäkrar jag emellertid\n på riddarära och på tro och heder,\n att vem som än må segra då av eder,\n i en torneringsstrid, du eller han,\n jag menar den, som med de hundra man,\n jag talat om, kan fälla eller driva\n på flykt den andre, honom skall jag giva\n min syster till gemål, ty detta är\n vad ödet vill. Torneringen blir här\n och, vid min salighet, med oväld skall\n jag därvid sköta domarns höga kall.\n Ej skall jag fälla domen, innan slagen\n är en av er, om ej tillfångatagen.\n Om Edert bifall I förslaget skänken,\n så sägen det; låt höra vad I tänken.\n Nu är mitt utslag sagt, och det står fast.\"\n\n Vem gladdes, om ej Palamon? Vem brast\n i jubel nu, om ej Arcite? Vem\n kan skildra fröjden väl hos alla dem,\n som stodo samlade kring dem så tätt,\n när fursten låtit nåd gå före rätt?\n På sina knän de föllo alla neder\n och gåvo honom mycken tack och heder,\n thebanerna i synnerhet, med skäl.\n Och glatt och hoppfullt sade de farväl\n och drogo hemåt genom skog och bygd\n till staden i de gamla murars skygd.\n\nExplicit secunda pars.\n\n\n\nSequitur pars tercia.\n\n Jag tror jag bleve klandrad, och med rätta,\n om jag försummade att här berätta\n hur Theseus med iver tog itu\n med arbetet på rännarbanan nu.\n Jag vågar påstå, att det icke fanns\n på jorden en torneringsplats som hans.\n En mil i omkrets var den, cirkelrund,\n omgiven av en mur på stadig grund\n med vallgrav runtomkring; och det var gott\n en sexti alnars höjd, som muren fått.\n I trappsteg byggd var murens inre sida;\n så såg envar, som satt där, fritt och vida.\n\n Mot öster fanns en port av marmor vit,\n mot väster skådades, när man såg dit,\n en likadan. Och aldrig har man sport\n att sådant storverk utförts lika fort.\n Ej fanns en man förfaren i fysik,\n bekant med skilda grenar av teknik,\n ej någon penselns eller lerans man,\n som ej hos fursten lön och uppgift fann,\n och hans teater växte dag för dag.\n Olympens höga gudar till behag\n och för att särskilt Venus' ynnest vinna,\n blev valvet över östra porten krönt\n med ett kapell åt kärlekens gudinna;\n och på den västra byggdes, lika skönt,\n ett altare år Mars med sådan ståt\n att därtill väl en vagnslast guld gick åt.\n Och i ett torn på byggets norra vall\n av alabaster vit och röd korall\n lät Theseus ett tredje tempel dana,\n ett rikligt sirat, helgat åt Diana,\n åt jaktens och åt kyskhetens gudinna.\n\n Men ännu har jag icke hunnit minna\n er om de målningar och de skulpturer,\n de ansikten, gestalter och figurer,\n som funnos uti templen, alla tre.\n\n I Venustemplets inre fanns att se\n på murens ytor, sorgliga att skåda,\n den sömnlöshet, de faror och den våda,\n de helga tårar och den heta gråt,\n de åtråns gisselslag, som följa åt\n en kärleksslav i detta jordelivet.\n Men mycket annat sågs där ock beskrivet,\n sågs fröjd och hopp, sågs längtan, lustigt mod\n och skönhet, ungdom, trots och hetsigt blod,\n sågs charm och kraft, sågs offer och försvar\n och spänning, iver, svartsjuka; den bar\n en krans av guld, som lyste som en sol,\n och på sin hand en gyllne gök som gol.\n Där såg man sång, musik och fest och dans\n och granna dräkter; all den lust och glans,\n som hör till kärleken och jag sökt lämna\n en skildring av, och mer än jag kan nämna\n sågs där på muren klart i form och färg.\n Ja, allt som finnes bland Cytheras berg,\n där Venus bor och präglar all naturen\n fanns avbildat av mästarhand på muren\n med all sin ljuvlighet i gröna lundar.\n Ej var förgäten Lättjan där han blundar,\n ej sagornas Narcissus, ung och skön,\n ej Salomo, som får sin dårskaps lön,\n ej Herkules med jättelik gestalt,\n Medea, Circe, kunniga i allt\n som trolldom rör, ej Turnus, tigervild,\n och fången såg man Croesus på en bild.\n Man ser, att guld och vishet icke gå\n mot skönhet upp, att styrkan ej kan stå\n mot Venus' makt, ty efter sitt behag\n hon leder hela världen varje dag.\n Se, alla dessa voro ömkligt fångna\n i hennes snaror, lugn och sällhet gångna.\n Jag lämnar blott ett par exempel här,\n men funne tusen utan stort besvär.\n\n Där såg man Venus uti kvinnohamn\n helt naken flyta skön i havets famn;\n från naveln ned till foten täcktes kroppen\n av grön och glasklar våg med skum på toppen.\n En cittra bar hon i sin högra hand\n och hade kring sitt huvud lagt ett band\n av friska rosor i en doftrik krans;\n däröver duvor i en luftig dans.\n Framför gudinnan såg man sonen stå,\n Cupido med de lätta vingar två.\n Helt blind, som han så ofta synes, var han;\n en båge och ett koger pilar bar han.\n\n Vi skulle jag ej lika väl beskriva\n de tavlor vilka murens ytor liva\n i Martis tempel, tavlor vilkas mängd\n uppfyller murens hela bredd och längd!\n Det var som om man skådat där igen\n Marstemplet i det fjärran Thracien,\n det stora templet i den kalla trakt,\n där röde Mars sitt högkvarter förlagt.\n\n Först fanns på muren bilden av en skog,\n där ingen bodde, ingen fågel slog,\n en skog med torra gamla träd och torra grenar\n och hemska stubbar, stora skarpa stenar,\n där vinden brummade och stormen ven\n och tycktes vilja bryta varje gren.\n Och på en glänta nedanför ett berg\n stod Martis tempel mörkt i nattens färg.\n Dess murar hade smitts av härdat stål,\n dess ingång var ett svart och spöklikt hål.\n Ur den så stark och vild en stormil trängde\n att alla dörrar skakade och svängde.\n Blott genom dörrar kunde nordljus flyta,\n ty intet fönster fanns på murens yta,\n som kunnat släppa in en stråle ljus.\n Varenda dörr i detta gudahus\n var gjord av evig diamant och tätt\n med järn beslagen på ett konstrikt sätt.\n Var pelare, som stödde templets tak,\n var gjord av gjutjärn, famnstjock, blank och rak.\n\n Där såg man brottets mörka bild och såg\n vad ont som födes av en brottslig håg;\n den grymma vreden, röd som kolets glöd,\n den usla tjuven och den bleka nöd,\n en lismare med dolk i vänster hand,\n och rök och lågor från en anlagd brand.\n Man såg en sovande i bädden mördas\n såg öppet krig, där sår och dödar skördas,\n och hetsig strid med skarp och blodig kniv,\n på alla väggar endast hat och kiv.\n Självspillingen låg även där på bår;\n hans hjärtblod hade klibbat allt hans hår\n kring spiken, som han drivit in en natt.\n Där syntes döden med sitt hemska skratt.\n Och mitt i templet satt, en sorglig syn,\n olyckan själv, så sjukligt blek i hyn.\n Så såg man vanvett skratta vilt och gällt,\n en man förföljas, som en annan fällt,\n och denne ligga där hans liv man tagit,\n såg tusen slagna, dem ej pesten slagit.\n Tyrannen med sitt byte sågs där med,\n och staden, som han plundrat och bränt ned,\n samt brända snäckor, havets forna örnar.\n Där såg man jägarn dräpt av skogens björnar\n och svinet äta barnet i dess säng\n och grytan skålla kocken och hans dräng.\n Där syntes varje form av Martis dom.\n Där såg man vagnen rusa framåt tom,\n med kusken under hjulen, död och blodig;\n där sågs, bland mången Martis man så modig,\n barberare, en slaktare, en smed,\n som smidde skarpa klingor på sitt städ.\n Och överst, målad i kupolen, fanns\n en bild av segern själv i all sin glans;\n men över hennes strålande gestalt\n på hårfin tråd en klinga blänkte kallt.\n Där såg man hur man mördat Julius,\n den store Nero och Antonius;\n fast de vid denna tid ej hunnit födas,\n såg man på väggen hur de skulle dödas,\n och genom Martis makt det hade skett.\n Så var det målat, som man evigt sett\n i stjärnorna där uppe hur det går\n med dem, som väntas av ett banesår.\n Med få exempel må det räcka till,\n fast jag kan lämna många om jag vill.\n\n Statyn av Mars, med bister min och blick,\n stod på en stridsvagn, hög, med krigiskt skick,\n och över gudens huvud lyste två\n utav de stjärnor, som på fästet gå;\n Puella, Rubeus var deras namn.\n Framför statyn man såg en dunkel hamn,\n det var en raggig rödögd varg, som stod;\n och frossade på mänskokött och blod.\n Allt detta hade penseln väl fått fram\n i ödmjukt nit, _ad Martis gloriam_.\n\n Nu skall jag skildra det, som stod att finna,\n i templet, som åt kyskhetens gudinna\n Diana blivit vigt, så kort jag kan.\n På templets alla fyra väggar fann\n man jakt och kyskhet skildrade i bild.\n Där skådades Callisto, god och mild,\n och hur hon av en vred Diana blev\n förvandlad till en björn, som slog och rev,\n men sist av Zevs till stjärnan över polen\n förvandlades och fördes bortom solen.\n Där sågs som stjärna hennes son också.\n Där såg man Dana som en fura stå\n (jag menar ej gudinnan själv, Diana,\n men Pennevs dotter; hon bar namnet Dana)\n och Atheon, som gjorts till hjort, emedan\n han sett Diana naken, och som sedan\n av egna hundar hetsades och ställdes\n och angreps vilt, tills han omsider fälldes.\n Bland mången annan avbildad gestalt\n fanns Atalanta jagande sin galt\n och Meleager, stadd på samma jakt,\n samt andra, som Diana sorger bragt.\n Där såg man mycket annat sällsamt, som\n jag icke nu har lust att minna om.\n Gudinnan själv satt högrest på en hjort\n med hundar kring sig; hennes släpp var stort.\n Tätt under hennes fot sågs månens skära,\n nu ny, snart full, och då var nedan nära,\n Med båge i sin hand hon syntes rida\n i klargrön dräkt, med koger vid sin sida.\n Mot marken höll hon blicken sänkt, som såg\n hon ända dit, där Plutos rike låg.\n I födslovånda låg en kvinna där\n framför gudinnan, ansatt av besvär;\n hon bad med blicken på Diana fäst:\n \"Hjälp mig, gudinna, du som kan det bäst!\"\n Väl hade den, som penseln fört, förstått\n att skapa liv med färg; hans verk var gott.\n\n Så blev omsider rännarbanan färdig,\n som fursten låtit föra upp, och värdig\n sin upphovsman den var, ty templens prakt\n och murens höjd förkunnade hans makt.\n Men nu är tid att lämna hertigen\n och tala om kusinerna igen.\n\n Så nalkades den dag, då dessa två\n förbundit sig att komma för att få\n utkämpa kampen, som jag talat om;\n och enligt avtalet med fursten kom\n vardera till Athén vid utsatt tid\n med hundra man, väl rustade till strid.\n Förvisso var det mången då som tänkte,\n att sedan världens första klinga blänkte\n har ej, så långt Gud skapat sjö och fält,\n en ståtligare riddarskara ställt\n sig upp till strid; så utsökt var den skaran,\n ty var och en, som sökte bragden, faran,\n och ville vinna namn bland tappra män,\n han hade velat vara med i den;\n och den som gillades vart mäkta glad.\n Det är ju klart, att om i någon stad,\n var det i fjärran eller här hos oss,\n det gavs ett sådant tillfälle att slåss,\n så ville alla käcka junkrar gärna\n få vara med och kämpa för en tärna.\n Att kämpa för en jungfru, _ben'cite_!\n Det var en skön och ståtlig syn att se.\n\n Det gick för Palamon på detta sätt;\n en talrik riddarskara fick han lätt.\n Ringbrynja bar en del, och därpå fäst\n en bröstplåt; över den en ledig väst.\n I tunga rustningar sågs en del rida,\n och andra buro sköldar vid sin sida.\n En del bar benskydd, som var svårt att rubba,\n en del bar yxa, andra buro klubba.\n Allt nytt vi se, är det av gammalt sedda.\n Som jag beskrivit voro männen klädda,\n envar i rustning efter egen smak.\n\n Där kom med Palamon, så hög och rak,\n Lycurgus, thracerkungen, aldrig slagen.\n Svart var hans skägg kring manligt sköna dragen.\n I hans pupiller låg en sällsam glöd,\n som stundom tycktes gul och stundom röd;\n han var rätt snarlik gamen högt i skyn\n med sina buskigt täta ögonbryn.\n Hans långa lemmars hårda muskler svällde\n och armen hade styrka om det gällde.\n Som seden i hans vilda hemland var\n stod kungen högrest på en gyllne char,\n av fyra starka vita tjurar dragen.\n Som mantel över harnesket var slagen\n en mycket gammal, kolsvart björnfäll, full\n av gyllne nitar, allt för glansens skull.\n Ned över ryggen låg det, håret hans,\n och korplik var dess djupa svarta glans.\n En armstjock krans av guld, en dyrbar skatt,\n låg kring hans hjässa, tung och tätt besatt\n med röda stenar och med diamanter.\n Kring vagnen löpte hundar som drabanter.\n ett tjog av dem, som tjurar stora, vita.\n De kunde gott ett lejon sönderslita,\n men nu var gapet bundet med en rem.\n Guldhalsband glänste på envar av dem.\n Med hundra herrar följde han sin vän,\n allt väl beväpnade och bålde män.\n\n Uti Arcites skara, mångbesjungen,\n Emetreus, den store inderkungen,\n sågs komma till kusinernas tornering\n uppå en ståtlig fux i stålmundering\n med ett schabrak, som rikt med guldtråd stickats.\n Från Tarsus vapenrockens kläde skickats,\n med stora pärlor var dess yta fylld.\n Ett konstverk var hans sadel, helt förgylld.\n Han bar en mantel, som av tusen röda\n och gnistrande rubiner tycktes glöda.\n I långa lockar vällde håret hans,\n och solen gav det guldets gula glans.\n Skarp var hans näsa, krökte sig en smula,\n hans mun var stor, hans ögon voro gula,\n hans ansiktshy var frisk som röda bär\n och hade några fräknar här och där,\n hans blick var lejonets i skogens snår.\n Han kunde vara fem och tjugo år.\n Hans skäggväxt syntes redan manligt tät;\n hans röst var stark som klang av en trumpet.\n Han bar på huvudet en lagerkrans,\n och festlig var dess friska gröna glans.\n På handen bar han, att förströ sig med,\n en snövit kungsörn, fjättrad med en ked.\n Han hade hundra herrar med sig där,\n väl rustade med allt, som brukligt är,\n förutom hjälmar, ty i riddarskaran,\n som med Arcite kom och sökte faran\n för kärleks skull och för att vinna ära,\n stod varje man i rang en konung nära.\n Kring kungen löpte fritt på alla kanter\n rätt månget lejon, mången smidig panter.\n\n Så drogo alla dessa riddersmän\n en söndag, innan det var middag än,\n in i Atén; där gjorde skaran halt.\n\n När Theseus, en riddare i allt,\n fört in dem i sin stad, drog han försorg\n om inkvarteringen i stad och borg\n och sökte sedan att med stora fester\n förströ och hedra sina höga gäster.\n Ännu i våra dagar säger man,\n att ingen sörjt för gäster så, som han.\n Men om betjäningen och om musiken,\n om skänkerna (och ingen blev besviken),\n om prakten där i Theseus' palats,\n om var vid bordet vissa gäster satts,\n vem skönast var bland damerna där fanns,\n om vem, som lyste mest i sång och dans,\n vem priset tog för tal med vett och smak,\n om falkarna vid salens höga tak\n och hundarna på golvet skola vi\n ej tala här; dem går jag nu förbi.\n Till det, som sedan skedde, vill jag gå,\n och den av er som vill må höra på.\n\n När söndagsnatten än var mörk och stilla\n då hörde Palamon en lärka drilla;\n hon sjöng, fast det ännu var långt till dagen,\n och Palamon sjöng med, av Fröjd betagen.\n Med hjärtat fyllt av helig eld och glad\n till sinnes stod han upp och drog åstad\n på vallfart till Cytheras härskarinna,\n till Venus, alla älskandes gudinna.\n Han styrde sina steg i hennes stund\n till altaret på rännarbanans grund,\n och inför hennes bild, så sällsamt skön,\n sjönk han på knä och bad han denna bön:\n\n \"O, Jovi dotter och Vulcani maka,\n min härskarinna så i dröm som vaka,\n du, av vars verk Cytheras ö är full,\n se ned till mig allt för den kärleks skull\n du till Adonis hyst, se till min smärta,\n låt mina böner tränga till ditt hjärta!\n Ack, intet språk kan tolka vad jag känner,\n hur jag förtäres av en eld, som bränner\n och gör ett helvete av denna jord.\n Förvirrad är jag, finner icke ord,\n men, höga härskarinna, du som vet\n mitt hjärtas längtan, hav barmhärtighet!\n Förbarma dig, betänk mitt hjärtas plåga,\n och jag skall troget bruka all förmåga,\n gudinna, till att tjäna endast dig;\n mot kyskhet skall jag ständigt föra krig,\n det kan jag inför dina ögon svära.\n Jag frågar icke efter krigarära,\n och beder icke om att vinna seger\n i morgondagens kamp; och föga väger\n för mig det rykte jag kan vinna där.\n En enda ynnest jag av dig begär:\n att helt få äga henne, Emelie,\n och dö i hennes armar. Stå mig bi!\n Om det blir seger eller nederlag\n i striden är mig lika gott, blott jag\n får trycka henne till mitt bröst som brud.\n Jag vet det väl, att Mars är krigets gud,\n men vet också, att sådan makt är din,\n att om du endast vill det, blir hon min.\n I dina tempel skall jag dyrka dig\n i all min levnads tid, och vart min stig\n mig än må leda, skall du offer finna\n på dina altaren. Men vill, gudinna,\n du ej min bön bevilja, beder jag\n att jag må finna döden denna dag.\n Jag vinner aldrig frid i detta liv,\n om Emelie blir hans, Arcites viv.\n Blott detta ber jag om: skänk mig den kvinna,\n jag älskar, dyrkar, signade gudinna!\"\n\n När så han ändat, Palamon, sitt tal,\n förrättade han efter ritual\n och alla regler strax sitt offer där;\n men hur det gjordes skall ej skildras här.\n En stund förflöt, och så en skälvning gick\n igenom venusstoden, och han fick\n ett tecken, som han tydde som ett svar.\n Om än det dröjt, så var det bud det bar\n förvisso att hon skulle hjälpa dem;\n och lätt om hjärtat skyndade han hem.\n\n När Palamon till Venus' tempel gick,\n slog Emelie med solen upp sin blick\n och skyndade till samma rännarbana,\n till templet, som var helgat åt Diana.\n Av hennes tärnor, som hon tagit med,\n bars elden och bars allt vad kult och sed\n för rätta offer kräva av envar,\n som söker höga gudars gunst och svar;\n de buro rökelse och horn med mjöd,\n ja, intet fattades, som seden bjöd.\n Med sköna bonader blev templet klätt\n och fyllt med rökelse. När detta skett\n då tvådde Emelie, så from i håg,\n sin kropp i vatten ur en källas våg;\n men dessa hennes riter vågar jag\n för eder skildra blott i korta drag,\n väl foro ej de rena därav illa,\n men det är stundom gott att tiga stilla.\n På hennes ljusa hår, som slagits ut\n och blivit kammat, satte man till slut\n en eklövskrans, ty kulten krävde det.\n Två eldar tände hon på altaret,\n och riter, varom gamla verk berätta,\n försummade hon icke att förrätta.\n När sedan offerelden väl var tänd,\n tog hon till orda, mot Diana vänd:\n\n \"O, gröna skogars kyska gudamö,\n som skådar allt i himmel, jord och sjö,\n o, drottning över Plutos land det låga,\n gudinna, du, som ser mitt hjärtas plåga\n och sedan länge vet till vad jag trår,\n gör ej min straffdom lika tung och svår\n som den, som drabbat Atheon en dag.\n Du, kyskhetens gudinna, vet att jag\n vill vara jungfru under allt mitt liv\n och varken älskarinna eller viv.\n Jag är, det vet du, en utav de dina,\n som älska jakt, att höra pilar vina\n och att i vilda skogar gillra garn\n och ej att gifta sig och gå med barn.\n Jag önskar icke känna någon man.\n Gudinna, hjälp mig, du som får och kan,\n på grund av trefalden, som präglar dig!\n En enda är den gunst jag utber mig:\n att du i nåder ville så begå,\n att de igen bli vänner, dessa två,\n Arcite, Palamon, och vända sig\n ifrån den kärlek, som de hyst till mig,\n så helt, att all den kärlek, som de känna,\n och alla åtråns lågor, som dem bränna,\n bli släckta eller finna andra mål!\n Men om ditt rådslag ingen ändring tål,\n och om mitt öde måste formas så,\n att jag skall äkta en av dessa två,\n så giv mig den, vars känslor hetast brinna.\n Diana, skåda, kyskhetens gudinna,\n de tårar, som på mina kinder falla!\n Jag ber, beskyddarinna av oss alla,\n som äro mör som du, bevara mig\n som mö, och jag skall alltid prisa dig.\"\n\n Klart brunno eldarna, när Emelie\n bad denna bön, men när den var förbi\n då såg hon något sällsamt inom kort:\n den ena elden syntes tyna bort\n men sedan åter flamma högt och käckt;\n strax därpå var den andra plötsligt släckt,\n och därvid fräste elden som när våta\n och sura klabbar i en brasa gråta;\n och röda droppar såg hon, där hon stod,\n ur veden tränga, röda liksom blod.\n Hon skrämdes nästan från förnuft och vett\n när så hon offerlågan slockna sett,\n ty tecknet syntes henne oförklarligt;\n det kunde båda något hemskt och farligt.\n Då trädde fram gudinnan själv, Diana,\n i jägardräkt, med båge i sin hand,\n och sade: \"Dotter, du skall lägga band\n på dina känslor, ty vid gudars bord\n har skrivits ned med evigt fasta ord,\n att du skall äkta en av dessa två,\n som lidit för sin kärlek så som få,\n men jag får icke säga vilkendera.\n Farväl, nu kan jag icke dröja mera.\n Av eldarna, som på mitt altar brinna\n skall, innan härifrån du går, du finna,\n vad denna kärlekssaga skall dig bringa.\"\n Vid dessa orden hördes pilar klinga\n i hennes koger, klirra mot varann,\n och hon gled bort, Diana, och försvann.\n Men Emelie stod kvar där tyst hon stått\n och sade: \"Ack, vad är det svar jag fått?\n Jag lämnar mig i ditt beskydd, Diana,\n och låter dig bestämma om min bana.\"\n Och utan någon längre tövan tog\n hon vägen hem. Om detta härmed nog.\n\n I fjärde timmen, Martis nämnd av mången,\n var ock Arcite till ett tempel gången\n att offra enligt hednisk ritual\n åt vilde Mars i dunkel tempelsal.\n Med hjärtat brinnande och ödmjukt sinne\n bad han till guden denna bön där inne:\n\n \"O, starke gud, som dyrkas främst bland alla\n i Thracien, det kulna och det kalla,\n och överallt i varje trakt och land\n har vapenskiftens utgång i din hand\n och gynnar den, du finner segern värd,\n tag mot av mig min fromma offergärd.\n Och är det så, att med min unga styrka\n jag finnes vara värdig till att dyrka\n och tjäna dig, så skänk mig nu ditt stöd;\n hav misskund, gudom, med mitt hjärtas nöd!\n Tänk på den tärande och heta låga,\n som en gång brände dig, begärens plåga\n den gång, då Venus, ung och frisk och skön\n omsider skänkte dig din kärleks lön\n och låg besegrad, viljelös och stilla,\n om ock det därvid en gång gick dig illa,\n när alltför snart Vulcanus kom tillbaka\n och fann dig ligga samman med hans maka!\n För eldens skull, som brände då ditt hjärta,\n hav misskund ock med mig och med min smärta!\n Jag är ju lika ung, som du var då,\n och, tror jag, av min kärlek plågad så,\n att ingens sorger överträffat mina,\n ty hon, som vållat mig all denna pina,\n har ej en tanke över för min nöd.\n Och väl jag vet, att jag på liv och död\n får lov att kämpa, innan min hon bliver;\n jag vet också, att därest du ej giver\n din gunst, ditt stöd, så vinnes intet slag.\n Så hjälp mig, herre, i min strid i dag,\n allt för den eld, som en gång brände dig,\n så visst som nu den elden bränner mig,\n och giv att segern denna dag blir min!\n Må mödan bliva min och äran din!\n Ditt tempel skall jag vörda, och jag skall\n med nit arbeta i det hårda kall,\n du städse dina följesvenner ger,\n och i ditt tempel hänga mitt banér\n samt deras vapen, som i strid jag för.\n Och alltid, allt intill den stund jag dör,\n skall i ditt tempel evig eld du se.\n Och även detta löfte vill jag ge:\n mitt skägg, som ingen kniv har känt, mitt hår,\n som ingen sax berört och skuldran når,\n dem skall jag skänka dig, och jag skall tjäna\n dig all den tid mig gudarna förläna.\n Så hav då misskund med den nöd du ser\n och giv mig seger; blott om den jag ber.\"\n\n Så slutade Arcite där sin bön.\n Då hördes genom templet starkt ett dön\n från dörrarna och deras ringar tunga.\n Arcite hörde häpen dånet runga.\n Så klara lyste eldarna, som brunno\n på altaret, att deras strålar hunno\n till varje vrå; och söt i luften flöt\n en doft av rökelse; och mera göt\n Arcite nu i offereldens flamma.\n Så hörde han ett ljud, som tycktes stamma\n från Mars' staty: dess brynja klirrade, och då\n förnam han svagt och tyckte sig förstå,\n att ordet \"seger\" ljöd i dessa ljud.\n Då prisade han tacksamt krigets gud.\n Så hastade han hem till sitt kvarter\n så lätt om hjärtat som när hoppet ler,\n så glad som fågeln är när solen skiner.\n\n Men i Olympen sågos bistra miner\n och var för löftens skull en sådan strid\n emellan Venus, annars vek och blid,\n och Mars, den hårda guden, van att döda,\n att Jupiter fick ordet blott med möda,\n till dess den bleke gud Saturn, som sett\n så mycket, som i gamla tider skett,\n på grund av allt det myckna han fått skåda\n fann ut en väg, rom tillfredsställde båda.\n Ja, det är visst, att åldern mycket vet,\n ty den är vis, den har erfarenhet.\n I löpning kan man slå en gammal man,\n men ej i rådslag. Och Saturnus fann\n en utväg och ett sätt att mäkla fred,\n fast sådant annars icke är hans sed.\n\n \"Min kära Venus\", sade han, \"min bana\n och makt gå vidare än mänskor ana.\n När någon drunknar i det kalla hav,\n så var det alltid jag, som döden gav.\n Jag är den mörka fångenskapens gud,\n och galgens död är min; på mina bud\n går massan till revolt, och när det kom\n till lönligt mord med gift, stod jag bakom.\n Jag är en hämndens gud, jag straffar brott,\n när fram till Lejonet min bana nått,\n jag ödelägger borgar, sprider fasa.\n jag störtar torn och låter gruvor rasa\n och bringar död till schaktet och gemaket.\n Jag dräpte Simson, när han fällde taket.\n Av mig är feberns kalla svett, av mig\n förräderiet, varje mörk intrig;\n och pesten kunna mina blickar så.\n Gråt nu ej längre! Jag skall så begå,\n att Palamon, din riddare skall vinna,\n den dam, för vilken dessa båda brinna.\n Det måste bliva frid emellan er,\n om också Mars i deras tvekamp ger\n sin riddare sin hjälp, om än det är\n som förr, att edra tankar gå i sär.\n Jag är din faders far och bistår dig.\n Så gråt ej längre; lita lugnt på mig!\"\n\n Jag lämnar Mars och Venus nu och lämnar\n Olympens alla gudar, ty jag ämnar\n berätta er till vad allt detta ledde,\n förtälja händelser, som sedan skedde.\n\nExplicit tercia pars.\n\n\n\nSequitur pars quarta.\n\n Den dagen blev en festdag i Atén,\n och det, att det var maj och solen sken\n göt sådan eld i varje mänskas själ,\n att hela dagen gick med riddarspel\n och dans och venustjänst av skilda slag.\n Men för att vara tidig nästa dag\n och få beskåda all den stora striden,\n gick man till ro då dagen var förliden.\n På morgonen, när gryningen blev ljus,\n förnams från alla håll från stall och hus\n hur hästar vrenskades och harnesk skrällde;\n och ryttarskaror redo fram och ställde\n sin kosa upp mot hertigens palats.\n Och sällan har ett krigaröga glatts\n av harnesk av så sällsamt sköna slag\n som de, som sågos där på denna dag,\n av blanka sköldar, broderiers kransar,\n guldsmidda hjälmar, rustningar och pansar.\n Länsgrevar kommo, sutto högt till häst,\n vasaller, adelsmän med skölden fäst\n med starka remmar och med hjälm och lans,\n som glimmade vid deras hästars dans;\n för tjänst var allt, och intet blott för prål.\n Skum stod kring hästars betsels guld och stål.\n och till och från med fil och tänger red\n där mången väpnare och vapensmed.\n Där gingo odalmän till fots och även\n ofrälse män med stadig påk i näven,\n trumpetare och pipare, en skara\n av dem, som blåsa mod i strid och fara.\n Palatsets gård var full av folk i grupper,\n här tre, där tio, dryftande de trupper\n som skulle gå i striden med de två.\n En sade ett, den andre: det går så;\n en höll på den med ramsvart skägg, en annan\n på mannen med den höga, kala pannan;\n en sade: \"Se på den, den där kan slåss!\n Och se på yxan hans, bevare oss!\"\n Så pratade man där i varje grupp\n långt efter sedan dagens sol gått upp.\n\n Den store Theseus, ur drömmens riken\n av bullret väckt, av pratet och musiken,\n blev kvar i rummet i sitt rika slott,\n tills riddarna från Thebe hade nått\n till platsen framför hertigens palats.\n Då tog han i ett öppet fönster plats,\n så praktfullt klädd i kunglig högtidsskrud\n som i Olympen på sin tron en gud,\n och ditåt trängdes alla för att se\n och höra orderna han skulle ge.\n\n Från en vid borgen upprest ställning ljöd\n en härolds stämma, vilken tystnad bjöd;\n när stimmet tystnat, ropade han ut\n sin höge herres vilja och beslut.\n\n \"Det är vår höge härskares behag\n beträffande den kamp, som står i dag.\n att den skall föras på ett sådant sätt,\n att däri icke män av ädel ätt\n förlorat livet, varför han i tid\n förändrat reglerna för dagens strid.\n Vid dödsstraff bjuder hertigen, att ingen\n må taga yxa eller pil till ringen,\n och dolk må icke bäras ens i slida;\n med uddvasst stötsvärd må man icke strida,\n Blott en gång må man mot en annan rida\n med lansen fälld; skall striden längre föras,\n så är det blott till fots, som det får göras.\n Och skadas någon, må han icke dräpas;\n han skall till en utav de pålar släpas,\n som rests på var sin sida, och han är\n förpliktad till att sedan stanna där.\n Och blir av cheferna den ena tagen\n utav den andra, eller annars slagen,\n skall därmed vapenleken vara slut.\n Så dragen nu med Gud i striden ut!\n Med slagsvärd mån i kämpa och med spjut.\"\n\n Till himlen nådde jublet nu från hopen,\n så starka klingade de glada ropen:\n \"Gud skydde hertigen som är så god,\n att han vill skona liv och ädelt blod!\"\n Trumpetskall ljöd, musiken stämde upp,\n och alla redo ut i ordnad trupp\n till rännarbanan mellan hus man prytt\n med praktfullt guldtyg, glänsande och nytt\n I spetsen sågs den ädle härskarn rida\n med riddarna från Thebe vid sin sida.\n Så följde drottningen och Emelie\n och sedan hela skaran rytteri,\n där rangen avgjort allas plats i raden.\n På detta sätt gick tåget genom staden,\n och ut till rännarbanan nådde man.\n Långt innan solen upp till zenit hann,\n satt Theseus med sin gemål den blida\n och Emelie vid ringens ena sida.\n Förnäma damer sutto runt omkring\n och folket trängdes i en väldig ring.\n\n Från väster under Martis tempel red\n Arcite in med kämpar, led vid led;\n banéret hans var rött och likt en flamma.\n I östra porten såg man i detsamma\n ett vitt banér, och Palamon red fram\n vid Venustemplet, bistert allvarsam.\n Om än man sökt så långt som vindar nå,\n så hade ingen kunnat visa på\n två trupper, vilka varit lika jämna,\n ty ingen mänska hade kunnat nämna\n ett företräde, som den ena haft\n i ädel hållning, ålder eller kraft;\n så lika hade bådas urval skett.\n Så ordnade de sig på övligt sätt\n i tvenne led. När allas namn lästs upp\n och samma antal fanns i varje trupp,\n då slötos portarna och ljöd igen\n en härolds röst: \"Till striden, riddersmän!\"\n\n I ringen råder stillhet; solen skiner.\n Nu smattra gällt trumpeter och klariner.\n I väster och i öster blänka pansar,\n när alla kämpar sänka sina lansar.\n Nu tränger sporren in i hästens sida,\n och man får se, om riddaren kan rida.\n Där skälver lans mot sköld så hård som sten,\n där tränger spetsen genom bröstets ben.\n Upp flyga lansar, tjugo fot i längd,\n ut drages svärdens silverblanka mängd.\n De falla ned på hjälmar, klyva stål,\n och blodet strömmar över hals och bål.\n Av tunga klubbor bräckas ben och kyller.\n Där banas väg i kampens värsta myller.\n Där snubblar häst och störta häst och man,\n och mellan hästars fötter rullar han.\n Han slåss till fots med bruten lans som bäst,\n då blir han kullstött av en annans häst.\n Där såras en, en lans har träffat bålen;\n trots allt sitt motstånd föres han till pålen\n som regeln bjöd, och får ej mera strida.\n En annan förts till fältets andra sida.\n Ibland blir kampen avblåst för en tid,\n och krafter samlas till förnyad strid.\n De två thebanerna ha ofta mötts,\n och hårt har lansen mot den andre stötts;\n två kämpar ha de bägge lyckats fälla.\n En tiger, vilken hör sin unge gnälla\n i rövarns grepp, som hör den gny och klaga,\n kan ej med större hat och vildhet jaga\n sin fiende än när Arcite rände\n mot Palamon, och intet lejon kände,\n när det blev hetsat eller sökte föda,\n en sådan blodtörst, sådan lust att döda,\n som Palamon att dräpa denna dag.\n I deras hjälmar bita hårda slag;\n från bägge strömmar blodet rött och hett.\n\n En ände har dock allt, som sker och skett,\n och innan solen hade gått till vila,\n sågs kung Emetreus den starke ila\n mot Palamon, som med Arcite stred,\n och ge ett hugg som trängde djupt och sved.\n Med tjugomannastyrka blev han tagen\n och trots sitt motstånd bort till pålen dragen.\n Väl kom Lycurgus, kämpen utan tadel,\n att bringa hjälp, men stöttes ur sin sadel.\n Emetreus den starke själv blev slängd\n ur sin ett stycke av ett slagsvärds längd;\n han fick av Palamon en stöt mot bålen.\n Men denne släpades trots allt till pålen;\n hans tapperhet var fruktlös denna gången.\n Han måste stanna, när han väl var fången,\n ty stridens regler hade man i minne.\n\n Hur var han icke sorgsen i sitt sinne,\n hur gärna han till striden återvänt!\n Men Theseus, som skådat det som hänt,\n han ropade till dem, som stredo än:\n \"Giv akt! Hör upp med striden, riddersmän!\n Jag dömer nu, då kampen är förbi:\n Arcite skall få äkta Emelie.\n I ärlig strid han vunnit hennes hand.\"\n Då löstes plötsligt tusen tungors band;\n så mäktigt hördes jubelropen skalla\n att ringens murar hotade att falla.\n\n Vad gjorde Venus nu i himlars höjd?\n Vad sade hon? Gudinnan satt där böjd\n och gret så bittert, när hon hörde orden,\n att hennes tårar föllo ned till jorden.\n Hon sade: \"Vilken evig skam för mig!\"\n Saturnus sade: \"Dotter, lugna dig!\n Väl var det Martis man, som vann i dag,\n men du skall snart få tröst, det lovar jag.\"\n\n Trumpeters gälla smatter smälte hop\n med häroldernas höga ljubelrop,\n som hälsade Arcite segersäll.\n Men något sällsamt hände denna kväll,\n och jag skall nu berätta vad det var.\n\n Arcite avtog hjälmen, som han bar,\n och sprängde sedan med sitt huvud bart\n arenan fram i hejdlöst våldsam fart\n med blicken riktad upp mot Emelie.\n Och hennes mötte hans med sympati.\n (Se kvinnors ynnest plägar följa den,\n som lyckan gynnat framom andra män.)\n Mot henne var hans själ med blicken vänd.\n Då sprang ur marken fram en ande, sänd\n av Pluto, som Saturnus talat med.\n Då skyggade den häst Arcite red\n och sprang åt sidan, snubblade i språnget,\n och innan nästa ögonblick var gånget,\n föll ryttaren till marken rätt på skallen,\n och som en död han låg där han var fallen\n Av sadelbågen var hans bröstben bräckt,\n och ansiktet var svart som korpens dräkt;\n så häftigt stockade sig blodet där.\n Från platsen bars han bort med stort besvär\n och till palatset blev han sedan tagen.\n Där blev han genast ur sitt harnesk dragen\n och varsamt lagd i säng, förty han var\n vid liv ännu och hade minnet kvar\n och bad att bruden skulle hämtas dit.\n\n Så vände Theseus med all sin svit\n tillbaka till Athén, sin huvudstad,\n i festlig och högtidlig kavalkad.\n Han ville icke strax bedröva alla,\n om ock Arcite hade råkat falla.\n Det sades även om Arcites sår,\n att skadan ej var över hövan svår.\n Till glada tankar stämde även detta,\n att ingen blivit dräpt i stridens hetta,\n fast såren voro svåra, särskilt hans,\n vars bröstben hade brutits av en lans.\n På andra sår och brutna armar lades\n väl salvor mest, men många trollord sades,\n och läkemedel druckos denna dag\n av salvia och många andra slag.\n Fördenskull sökte hertigen att visa\n dem alla heder och att bringa lisa\n och höll, som riktigt var, en fest, som räckte\n tills hela natten gått och dagen bräckte.\n Och ingen hade blivit nesligt slagen:\n det var en vapenlek man haft på dagen,\n och leken bringar inga nederlag,\n blott missöden av varjehanda slag.\n Och det är ingen skam att bliva bragt\n till pålen, när det sker med övermakt,\n när tjugo man emot en enda gå\n och gripa tag i arm och ben och tå,\n då hästen drivits bort med slag av stavar\n av fotfolk, både odalmän och slavar.\n I slika fall kan ingen träda fram\n med något tal om feghet eller skam.\n Furst Theseus lät därför ropa ut,\n att alla tvister skulle vara slut,\n ty ingendera sidan var att klandra\n och lika god den ena som den andra.\n Så gav han rika skänker åt envar\n och höll en fest för dem i trenne dar.\n När konungarna sedan drogo hem,\n var det en dagsled drygt han följde dem.\n Så drogo alla bort mot hemmets härd;\n man bjöd \"farväl\" och sade: \"lycksam färd!\"\n Men nog om kämparna. Jag återgår\n till vår Arcite och hans svåra sår.\n\n Arcites bröst arbetar tungt, med smärta,\n och ständigt vidgas såret vid hans hjärta.\n All läkekonst kan giva föga hopp,\n när blodet levrat stannar i hans kropp.\n Man koppar honom, söker åderlåta,\n men varken detta eller droger båta.\n Den animala kraft, den expulsiva,\n som kroppen har, kan ingen räddning giva,\n förmår ej driva giftet ur hans lunga.\n Hans andedrag bli flämtande och tunga\n och varje muskeltråd blir genomträngd\n kring bröstets onda sår av giftets mängd.\n Ej finnes räddning för Arcites liv\n i purgativ och ej i laxativ;\n fastän de bägge avsedd verkan bragt\n har ej naturen längre någon makt.\n Men när naturen icke skänker styrkan,\n finns intet hopp. Bär mannen bort till kyrkan!\n Så var då varje hopp om liv förbi.\n Då lät Arcite kalla Emelie\n och Palamon, den vän han hållit kär,\n och talade till dem och alla där:\n\n \"O vilken sorg och vilka grymma plågor\n mig bränt för din skull som med avgrundslågor!\n O bittra död! O du, min Emelie!\n O samvaro, som redan är förbi,\n mitt hjärtas drottning och mitt unga viv\n mitt hjärtas dam, som ändar nu mitt liv!\n Vad är det denna värld oss mänskor gav?\n En vän i dag, i morgon blott en grav,\n den kalla grav, där ingen står dig bi.\n Min ljuva fiende, min Emelie,\n farväl! Och lägg nu mjukt din arm kring mig\n och hör de ord, som jag vill säga dig!\n Emellan Palamon och mig har strid\n och tvedräkt rått en mer än årslång tid\n allt för den kärleks skull vi hyst till dig.\n Så visst, som Jupiter må bistå mig\n att bära vittnesbörd på sådant sätt\n om en hans tjänare, att allt är rätt,\n om sanning, ära ridderskap och vett,\n om visdom, ödmjukhet och ädel ätt,\n om frihet och om uppsåt rent också,\n så visst till Jupiter jag hoppas gå,\n så vet i denna värld jag ingen man\n så värd din kärlek och din hand som han,\n som Palamon, som vigt åt dig sitt liv.\n Om någonsin du blir en makes viv,\n är Palamon den man, som du skall taga.\"\n Nu blevo orden hans allt mera svaga,\n ty från hans fötter uppsteg till hans bröst\n en dödens köld, förlamande hans röst.\n All kraft, som i hans armars ådror runnit,\n den hade även domnat och försvunnit.\n När nu hans hjärta, sjukt och sårat, kände\n de vissa förebud, som döden sände,\n begynte ock hans andes ljus att svika,\n och ur hans ögon syntes glansen vika.\n Men blicken gick ännu till Emelie.\n \"Hav tack!\" han sade. Så var allt förbi.\n Hans ande flydde till den fjärran ort,\n där jag ej varit, varom jag ej sport.\n Jag känner icke livet efter döden,\n och sägnen täljer endast mänskoöden.\n Fast teologer skildrat andars hem,\n så vill jag icke här citera dem.\n Kall är Arcite. Honom lämna vi\n åt Mars och tala nu om Emelie.\n\n I gråt brast Palamon, och med ett skri\n sjönk hon till golvet sanslös, Emelie,\n och Theseus bar henne hastigt bort.\n Men härom kan jag fatta mig helt kort:\n det är ej lönt att skildra hur hon grät,\n ty det är något varje mänska vet,\n att när en kvinna har sin make mist,\n så sörjer hon så djupt, att hon förvisst\n av sorgen eller sot av någon sort\n förhärjas och omsider tvinar bort.\n\n I staden fälldes mången sorgens tår\n av gammalt folk och folk i unga år\n allt för thebanens skull, som dog så ung.\n Så barn som vuxna kände sorgen tung.\n Så mycket gräts det icke ens den dagen,\n då Trojas Hector hade blivit slagen.\n Hur var ej saknaden och smärtan svår!\n Där revos kinder, och man slet sitt hår.\n \"Ack, varför är du död\", ljöd månget skri,\n \"du, som var rik och ägde Emelie!\"\n Och Theseus -- hos en blott tröst han fann,\n sin far Eneus, nu en gammal man,\n som kände denna världen och dess sed\n och sett hur allting här går upp och ned,\n hur glädje följer sorg och gråt på skratt\n och gav exempel ur sitt minnes skatt.\n\n \"Se, liksom ingen dött\", så föll hans ord,\n \"som icke en gång levat på vår jord.\n har ingen heller levat i vår värld,\n som ej i döden slutat denna färd.\n Vår värld är blott en väg, en mödosam;\n vi äro pilgrimer, som tåga fram,\n och det är döden blott, som vilan ger.\"\n Så talte han, och därtill mycket mer\n av visa ord, som kunde skänka tröst\n och åter väcka mod i kvalda bröst.\n\n Och Theseus begynts överväga\n hur värdigast man skulle gå tillväga\n vid bränningen utav Arcites kropp\n och varest bålet bords föras opp.\n Omsider kom också beslutets stund;\n Arcite skulls brännss i den lund,\n dar först han kämpat för sin kärleks skull\n mot Palamon. I samma lund, så full\n av ljuvlig grönska, där han en gång känt\n hur som en eld hans kärlekslängtan bränt,\n där skulle det hans döda kropp beskäras\n att helt av bålets rena eld förtäras.\n Han gav befallning om att hugga ned\n urgamla ekar, spjälka dem till ved\n och trava den, så den var lätt att bränna.\n Strax sågos män på snabba fötter ränna\n och rida ut och göra som han sagt.\n Så hämtades en bår; på den blev lagt\n ett täckelse av guldtyg; och man lade\n den präktigaste duk, som fursten hade.\n Guldsmidda voro kläderna som togos,\n och vita handskar på hans händer drogos;\n hans huvud pryddes med en lagerkrans,\n och vid hans sida lades svärdet hans.\n När fursten sedan blottade hans drag,\n brast han på nytt i gråt. Och nästa dag\n lät Theseus den döde hjälten bäras\n till hallen att av folket ses och äras,\n och hallen genljöd då av folkets gråt.\n\n Där såg man Palamon; hans dräkt var våt\n av tårar, där han stod vid vännens bår\n med skägget långt och tovigt, askstrött hår.\n Mest grät vid båren likväl Emelie.\n På det att alla riter skulle bli\n förrättade på dagens sorgefest\n på sätt som syntes präktigast och bäst,\n framleddes trenne hästar med mundering,\n där stålet blänkte som på stor tornering.\n Arcites vapen buro dessa tre,\n och ståtliga och vita voro de.\n Den första ryttaren bar skölden hans,\n en annan höll i handen fast hans lans;\n hans guldbeslagna turska båge var\n vad tredje ryttaren i laget bar.\n Så gick den ut till lunden, deras ritt\n i avmätt, sorgsen och högtidlig skritt.\n På axlarna av Greklands främsta män\n i vilkas ögon tårar glänste än\n och vilkas gång var värdigt allvarsam,\n bars båren långsamt huvudgatan fram.\n Med svart betäckt var gatans hela längd,\n och husens räcka var med svart behängd.\n På högra sidan sågs Egeus vandra,\n och Theseus gick ensam på den andra;\n de hade bägge gyllne kärl i handen,\n som fyllts med honung, blod och vin till randen.\n Så följde Palamon med talrik svit\n och sedan Emelie med kind så vit.\n Hon bar en låga enligt tidens sed;\n den elden skulle bålet tändas med.\n\n På bålet som var uppfört för den döda\n var mycken omsorg nedlagd, mycken möda;\n mot himlen steg dess krön av virkets mängd\n och tjugo famnar mätte det i längd.\n Man hade lagt för jättebålet grunden\n av halm, som massvis släpats ut till lunden.\n Men hur man högt på krönet bålet tände\n och under vilka namn man träden kände --\n ek, furu, björk och järnek, poppel, al,\n alm, ask och asp och pil ur fuktig dal,\n lönn, hagtorn, hassel, bok och andra slag --\n det skall jag icke skildra nu i dag,\n ej heller alla gudaväsens flykt\n ur skogen där de tyckt sig bo så tryggt,\n skogsnymfer, fauner, amoriner små,\n och ej hur djuren som på marken gå\n och fåglarna med skräck sin kosa ställde\n till fjärran nejder, när man träden fällde,\n och ej hur mark, som aldrig solen sett,\n med fasa kände hur den brände hett;\n ej huru elden först med halm blev närd,\n hur sedan kluven torrved blev förtärd\n och därpå färska träd med gröna grenar,\n så kryddor, tyg med guld och ädla stenar,\n girlander lysande av blommors prakt,\n och myrrha, rökelsen med mystisk makt;\n ej hur Arcite bland allt detta låg,\n ej vilka skatter man kring honom såg,\n ej huru Emelie, som seden var,\n antände bålet med den eld hon bar,\n ej hur hon svimmade när gnistor stänkte,\n ej vad hon sade eller vad hon tänkte;\n ej hur juveler kastades i flamman\n när elden vuxit hög och slagit samman\n och ej hur sköldar slungades och svärd\n och många klädesplagg som offergärd,\n samt skålar, som man fyllt med vin och blod,\n när bålets låga hög mot himlen stod;\n ej heller hur en väldig ryttarhop\n tre gånger medsols red med höga rop\n kring jättebålet, för att sedan rida\n tre varv med vapengny, som hördes vida,\n hur kvinnors sorg i gråt och tårar kläddes,\n hur sedan Emelie mot hemmet leddes\n och hur Arcites kropp i aska föll.\n Jag skildrar icke vakan, som man höll,\n ej heller vaknattsspelen enligt grekisk sed\n vid bålet, när det småningom brann ned,\n ej brottaren med naken, oljad kropp,\n som priset vann, ej tävlingen i lopp.\n Jag vill ej heller skildra, hur de sen\n begåvo sig tillbaka till Athén;\n jag går till saken, ty jag måste föra\n till slut den långa sägen ni fått höra.\n\n Där kommo nya öden, nya vårar\n och torkade med tiden sorgens tårar.\n Så fattades -- jag tycker det ser ut\n som någon riksdag funnits där -- beslut\n av grekerna i många stora frågor,\n bland annat -- för att undgå krigets lågor\n om vänskap och förbund i vissa fall\n och om att vinna Thebe till vasall.\n Då var den ädle fursten icke sen\n att kalla Palamon till sitt Athén,\n men utan uppgift om vad skälet var;\n och i den sorgdräkt, som alltjämt han bar\n kom Palamon i största hast; och då\n lät fursten hämta Emelie också.\n När alla tagit plats, och stimmet dött,\n satt Theseus en stund och såg förstrött\n framför sig under tystnad; vemod låg\n i blicken, vittnande om sorgsen håg.\n Så sågs en liten suck hans läppar skilja,\n och därpå erfor man hans höga vilja.\n\n \"När han, som skapar världar när han vill\n lät ljuva kärleksbojan bliva till,\n då skapade han något högt och stort.\n Han visste ock förvisso vad han gjort,\n ty just med denna ljuva boja band\n han samman elden, luften, vatten, land,\n allt inom vissa gränser, som han givit.\n Av samme store skapare har blivit\n bestämt, att var och en som blivit född\n till detta usla jordeliv, är nödd,\n på utsatt dag, att lämna det också.\n Förbi den dagen kan han icke gå,\n om än han kan förkorta sina dagar.\n Det kräves ej bevis för dessa lagar,\n ty deras verkan framstår uppenbar;\n min mening vill jag likväl göra klar.\n Att evig, oföränderlig också,\n är skaparen, skall då envar förstå.\n Man inser, om förnuftet ej har fel,\n att från det hela stammar varje del.\n Ur intet uppkom icke hav och land,\n ur intet utgick ej det minsta grand,\n ur något evigt, oförstörbart allt,\n som fått en jordisk, bristfällig gestalt.\n Och därför har en vis försyn bestämt,\n att här på denna dunkla jord alltjämt\n i ständig växling släktled skola följas\n av nya led och de i sin tur höljas\n av jordens mull, och intet här bestå.\n Vi se dem ständigt komma, ständigt gå.\n\n \"Se blott på eken, som sin mognad nått\n så länge efter det dess första skott\n ur jorden skjutit och i sekler står!\n En gång är den försvunnen utan spår.\n\n \"Betanken, hur på vägen, där vi gå,\n den hårda stenen som vi trampa på\n förvittrar, nötes, blir ett stoft till slut.\n Den breda floden torkar en gång ut.\n Den stora staden skall en dag försvinna.\n Ja, allting har en ände, som vi finna.\n\n \"En man, en kvinna skåda vi också\n i någotdera utav dessa två:\n i ungdom eller ock i ålderns kväll.\n Dö måste mänskan, konung som gesäll,\n på havet en, den andra på en äng,\n den tredje hemma i sin egen säng.\n Där hjälper intet; allt som fötts ur frö,\n skall en gång vissna; allting måste dö.\n Vem kommer denna lag att ständigt gälla,\n om icke Jupiter, allt varas källa?\n Det är den högste, skaparen, som låter\n allt skapat vända till sitt ursprung åter.\n Att streta häremot är icke lönt\n för någon mänska, okrönt eller krönt.\n\n \"Då kräver visheten -- så synes mig --\n att mänskan lär sig väl att finna sig\n i det, som ej kan undgås, i den kalla\n och bleka död, som en gång väntar alla.\n En dåre den, som knotar och som flyr,\n och en rebell mot den, som allting styr.\n Ett bättre öde kan man ej begära\n än det, att dö på höjden av sin ära,\n när man är säker om sitt goda namn;\n då har man fört sitt rykte tryggt i hamn.\n Och mindre sorg bör det hos vänner föda,\n om någon gått med ära till de döda,\n än om han blir föraktad och fördömd;\n då blir hans ungdoms bragd för evigt glömd.\n Så var det säkert bäst, när döden lyckte\n ett liv, som stod på höjden av sitt rykte.\n Det kan blott mänsklig envishet bestrida.\n Vi knota vi och sörja vi och lida\n för det Arcite, ridderskapets blomma,\n har gått med ära, lämnat detta tomma\n och mörka fängelse, som kallats liv?\n Vi klaga här ännu kusin och viv\n allt över det, som blev Arcites öde?\n Kan han väl tacka dem för det, den döde?\n Nej, det förnärmar honom och hans minne.\n Dock kuva de ej sorgen i sitt sinne!\n\n \"Med denna maning slutar jag mitt tal:\n giv plats åt glädjen efter sorg och kval\n och tacka Jupiter för allt han skänkt.\n Och innan nu vi skiljas, har jag tänkt,\n att vi av tvenne sorger skulle få\n till stånd en salig fröjd, som skall bestå.\n Ja, vilka äro de, som djupast sörja?\n Det är med dessa två vi skola börja.\n\n \"Min syster\", sade han, \"min önskan är\n -- och denna önskan dela alla här --\n att du av nåd med misskund ville se\n till Palamon, din riddare, och ge\n ditt ord att taga honom till din man,\n som troget tjänat dig, allt sedan han\n dig första gången såg i sommargrönskan.\n Räck mig din hand, ty sådan är vår önskan.\n Giv oss ett prov på kvinnlig godhet nu\n en mäktig konungs brorson är han ju.\n Och om han också var en fattig man,\n så är det många, långa år, som han\n har dyrkat dig och lidit svårt också;\n det bör man härvid även tänka på,\n ty nåd går framför rätt i högsint val.\"\n\n Så ställde han till Palamon sitt tal:\n \"Med ringa möda vinnes, tänker jag,\n ditt gillande av detta mitt förslag.\n Träd fram och räck ditt hjärtas dam din hand.\"\n Så knöts på stället mellan dem det band,\n som hymens eller äktenskapet kallas,\n med rådets bifall, riddarnas och allas.\n Vid toner av en festlig melodi\n blev Palamon förmäld med Emelie.\n O Gud, som skapat all vår värld, beskär\n envar att vinna den han håller kär!\n Så levde Palamon ett lyckligt liv\n 1 rikedom och hälsa med sitt viv.\n Hon älskade så ömt sin ädle man,\n han var så trofast hängiven och sann,\n att aldrig växlades i deras hem\n det minsta onda ord emellan dem.\n Så var med Palamon och Emelie.\n Må Gud i nåder stå oss alla bi! -- Amen.\n\nHär är riddarens berättelse slut.\n\n\n\n\nMJÖLNARENS PROLOG\n\n\nHär följer samtalet mellan Värden och Mjölnaren.\n\n När Riddarens berättelse var slut\n fanns ingen där, som icke sade ut,\n att den var fin samt gjort en glad till sinnes\n och väl förtjänade att dras till minnes;\n mest prisade de adliga densamma.\n Vår Värd han skrattade och svor: \"Anamma,\n det här går bra! Nu fräser det i pannan,\n nu skall vi utan tövan ha en annan\n av samma slag, ty början den var bra.\n Herr Munk, lät höra, om ni skulle ha\n på lager något bidrag till vår lek.\"\n Men Mjölnarn -- av ett stadigt rus helt blek --\n som knappast hölls i sadeln där han satt\n och varken lyfte huva eller hatt\n till svar på någon hälsning, skrek med röst,\n som tycktes stamma ur Pilatus' bröst,\n och svor vid vapen och vid ben och blod:\n \"Jag kan en fin berättelse, en god,\n och jag skall nog berätta utan söl.\"\n\n Men Värden såg, att han var full av öl,\n och sade: \"Vänta, Robin, käre vän!\n Ge dig till tåls; här finns ju bättre män,\n som skall berätta först, det är det rätta.\"\n\n \"Vid Gud\", svor Mjölnarn, \"nu skall _jag_ berätta.\n Jag går min väg, om man vill hindra mig.\"\n \"Berätta då, och fan må taga dig!\"\n bröt Värden ut. \"Ditt vett har gått till Gud.\"\n Då sade Mjölnaren: \"Jag äskar ljud,\n men först är den bekännelsen att göra,\n att jag är full. Det kan jag nogsamt höra;\n och om jag därför talar mindre väl,\n är detta enbart Southwark-ölets fel.\n Vad jag berättar blir om verkligt liv,\n allt om en timmerman och om hans viv\n och hur en klerk bedrog vår gode man.\"\n\n Då avbröt fogden. \"Tig då!\" sade han\n \"med rusigt prat om otukt! Det är skam\n och det är synd också att komma fram\n med lågt förtal och skämma ut en karl\n och även hustrun, som din avsikt var.\n Ett annat ämne kan du hitta på.\"\n\n Den fulle Mjölnarn tog till orda då\n och sade: \"Osewold, en hanrej kan\n den aldrig bli, som är en ogift man.\n Om dig är härmed intet sagt ännu;\n det finns ju mången god och trogen fru,\n ja, tusen goda mot en enda fallen.\n Det vet du själv, om du har vett i skallen.\n Vi göra mina ord dig då så het?\n Jag har ju själv en hustru, som du vet,\n och likväl vill jag ej för mycket gott\n betrakta mig som en av dem, som fått\n en stackars hanrejs bittra smälek smaka.\n Jag vill tro blint på trohet hos min maka.\n Förnuftig make låter dunkel hölja\n vad Gud och vad hans hustru vilja dölja.\n Då får han njuta Herrens överflöd,\n då går på honom aldrig någon nöd.\"\n\n Vad är att säga vidare än detta,\n att Mjölnarn fordrade att få berätta\n och talade om mindre hyfsat folk.\n Och när jag blir den grove Mjölnarns tolk,\n så ber jag var förfinad ståndsperson\n för Guds skull inte tänka, att min ton\n beror på elakt uppsåt; jag är tvungen\n att sjunga visan så, som den var sjungen,\n ty annars bli ej tingen vad de böra.\n Jag säger därför: den som ej vill höra\n må låta bli och skynda till den nästa,\n ty det är inte svårt att få till bästa\n berättelser om fint folk och moral\n och så legender, efter eget val.\n Så klandra icke mig, om ni tar fel!\n Att Mjölnarn var en drummel vet ni väl,\n och grov var fogden, voro ej så få;\n om otukt talade de bägge två.\n Välj själv, och låt författaren gå fri --\n och se ej allvar i ett raljeri!\n\nHär slutar prolog en.\n\n\n\n\nMJÖLNARENS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Mjölnaren sin berättelse.\n\n Det fanns i forna dar i Oxenford\n en riker knöl, som hade mynt och gård;\n han var en timmerman och värdshusvärd.\n Hos honom bodde ock en fattig lärd,\n som läste språk, men all hans fantasi\n var ständigt riktad på astrologi,\n och vissa regler tror jag nog han kände,\n ty det var mer än en gång, som det hände,\n att han blev frågad, när man ville höra\n om rätter tid för det man tänkte göra,\n om det blev regnig eller vacker dag\n och andra ting av varjehanda slag.\n\n Man nämnde honom Nicholas den lärde.\n På hemlig kärlek satte denne värde,\n och han var slug och kunde hålla tätt,\n och blygt som någon ungmös var hans sätt.\n Han hade där i värdshuset ett rum,\n och ingen delade hans tusculum.\n Med söta blommor var det prytt, och han\n var själv så söt, som man det vara kan,\n som lakritsrot och som en sirapstråd.\n Hans Almageste och hans bokförråd,\n hans astrolabe, klar för kärt besvär,\n och räknebrädet lågo alla där\n på hyllor vid hans bädd till dagligt bruk.\n Hans kista täcktes av en eldröd duk\n och därpå låg den vackra psaltaren.\n Han lockade på kvällarna ur den\n så ljuva toner, att man greps av dem;\n först sjöng han _Angelus ad Virginem_,\n och därpå lät han kungens visa följa.\n Sin strupe måste han rätt ofta skölja.\n Ja, så fördrev vår söte klerk sin tid,\n när vänners gåvor skänkte lugn och frid.\n\n Hans värd var gift och älskade sitt viv\n väl sjufalt mera än sitt eget liv.\n Blott aderton var värdens unga maka,\n och svartsjukt sökte mannen att bevaka\n vart steg hon tog, ty hon var jämt i tagen\n och han var gammal, rädd att bli bedragen.\n Han kände icke Catos visa bud\n att man bör ta en like till sin brud,\n en like till sin fru och hjärtanskär,\n ty ung och gammal glida lätt isär.\n Men då han en gång fastnat så i snaran,\n så återstod det blott att möta faran.\n\n Skön var den unga frun, och hennes midja\n var smärt som vesslans, smidig som en vidja.\n Hon bar en gördel, silkesstickad, mjuk;\n kring sina länder hade hon en duk\n så vit som morgonmjölk och rikt broderad.\n Och hennes vita särk var dekorerad\n med kolsvart silke framtill över barmen\n och bak i nacken liksom runt kring armen.\n På hennes mössa, som var vit och sval,\n sågs svarta band av samma material.\n Sitt hårband bar hon högt, och det var brett;\n och ögat lyste löftesrikt och hett.\n Helt smala voro hennes ögonbryn,\n två svarta bågar mot den vita hyn.\n Hon var så tjusande att se uppå\n som päronträden, när i blom de stå,\n och mjukare än lammets fina skinn.\n Hon bar en läderbörs i gördeln sin,\n med silke sydd, med pärlor tätt besatt.\n Om än man sökte både dag och natt\n och världen runt, så kunde man ej vänta\n att finna lika glad och vacker jänta.\n Så strålande var hennes klara hy\n som präglad slant av guld när den är ny.\n Hon sjöng, och hennes drillar voro glada\n som svalans kvitter på en lantlig lada.\n Hon kunde dansa och hon kunde leka\n som killingen när vårens vindar smeka.\n Hon hade mun så söt som honungsmjöd,\n som äpplen, dem man stekt på sakta glöd.\n Hon var så nyckfull som en flyktig il,\n lång som en mast och rak som bågskytts pil.\n Hon bar en brosch vid kragen, som var låg,\n och präktigare brosch man sällan såg.\n Högt upp på benet knöt hon skornas band.\n Hon var en läckerbit för vilken grand,\n för vilken adelsman som hälst att smaka,\n och för en odalman en värdig maka.\n\n Det hände sig en dag, att dessa tu,\n den unge Nicholas och husets fru,\n då hennes man var rest till Osenie,\n förströdde sig med lek och raljeri,\n som klerker göra fint och nätt, förstås,\n och att han fattade i hennes chose\n och sade: \"Älskling, om du inte gör\n mig helt till viljes, vet jag att jag dör.\"\n Om hennes höfter höll han hårt och bad:\n \"Min älskade, gör mig nu genast glad\n och älska mig, om du ej vill min död!\"\n Men hon sprang upp med kinden het och röd\n och vred sig undan, sägande som så:\n \"Nej, någon kyss det skall du inte få.\n Å, låt mig vara, Nicholas; låt bli!\n Jag ropar, om du inte ger mig fri.\n Släpp mig, så sant du är en man av ära!\"\n\n Då började han bedja och besvära.\n Så enträgen och vacker var hans bön,\n att hon omsider lovade den lön,\n han bett för kärleks skull, och svor en ed\n att göra allt hon kunde fröjda med,\n så snart ett lägligt tillfälle man fann.\n \"Men\", sade hon, \"så svartsjuk är min man,\n att om du inte noga passar dig\n så är jag viss på att han dödar mig.\n Du måste vara ytterligt diskret.\"\n\n \"Hys ingen oro för vår hemlighet\",\n var klerkens svar. \"En dålig klerk är han,\n som ej kan lura ens en timmerman.\"\n Så blev man ense, skulle man alltså\n se tiden an och noga passa på.\n När Nicholas fått löftet av sitt lamm\n och klappat henne både bak och fram\n och kysst sin sköna, grep han psaltaren\n och spelade och sjöng som förr igen.\n\n Så hände sig en helgdag att till kyrkan\n att egna Herren en tillbörlig dyrkan\n den goda hustrun gick som mången annan.\n Då strålade så klar som dagen pannan,\n så grundligt var den tvådd till dagens fest.\n\n Vid denna kyrka tjänade en präst,\n en ung, och Absalon var namnet hans.\n Hans hår var krusigt, hade guldgul glans,\n var likt en gloria av lockar lena;\n och jämn och snörrät var hans vackra bena.\n Hans hy var röd, hans ögon voro grå,\n utskurna skorna, som han hade på,\n och präktigt röda byxorna han bar.\n Av bästa tyg och blå till färgen var\n kaftanen hans, av mästarhänder sydd,\n och tjock var bården, varmed den var prydd.\n Mässkjortan, som han hade över den,\n var vit som häggen under blomningen.\n En prydlig gosse var han vid min själ.\n Han kunde åderlåta, klippte väl,\n och skrev han, blev nog dokumentet rätt.\n Han kunde dansa på minst tjugo sätt\n och kasta sina ben på den fason,\n som föreskrevs av Oxford-tradition.\n Han spelade rubeca helt galant\n och sjöng ibland till den i hög diskant.\n Guitarrens strängar slog han ofta nog.\n I varje källare och varje krog,\n där nätta flickor funnos, var han gäst,\n så skötte han väl själavården bäst.\n Men, sant att säga; han lät väder lätt,\n och kunde bliva grov i tal och sätt.\n\n Varenda helgdag, som gudfader skänkte,\n gick denne Absalon omkring och stänkte\n med vigvatten i många kvinnors hem,\n och många vackra blickar gav han dem,\n och timmermannens maka mer än andra,\n för vilket karlen knappast var att klandra:\n hon var så prydlig och så söt och ljus.\n Om prästen varit katt och hon en mus,\n han slukat henne i ett enda tag.\n\n För kvinnorna var Absalon så svag,\n att om en kvinna med ett offer kom,\n så fick hon med sin gåva vända om;\n han mottog ej vad de för honom spart.\n En vacker natt, när månen lyste klart\n och han hölls vaken av sin kärleks brand,\n tog Absalon guitarren i sin hand\n och trädde ut så glad i månens ljus.\n\n Han gick direkt till timmermannens hus\n och något efter första hanegället\n var Absalon med sin gitarr på stället,\n och vid ett fönster ställde han sig där.\n Så sjöng han ut sin längtan, sitt begär:\n \"Mitt hjärtas dam, se ned till mig i nåder,\n ty utan dig den mörka natten råder\",\n och spelade guitarr på samma gång.\n Den äkta mannen väcktes av hans sång\n och sade till sin hustru: \"Alison,\n säg hör du sången! Det är Absalon,\n som sjunger till guitarr här utanför.\"\n Hon svarade på detta: \"Ja, jag hör,\n min käre John, jag hör det mycket väl.\"\n\n Så blev det ofta sång och strängaspel,\n och ständigt växte prästens ömma låga,\n tills den med tiden blev en ständig plåga,\n som följde honom både dag och natt.\n Han putsade sig ständigt som en katt,\n han sökte hennes gunst av all sin själ\n och svor att vara hennes trogne träl.\n Han sjöng med drillar som en näktergal,\n han sände henne skänker utan tal\n av heta våfflor rakt från ugnens glöd,\n av sötat vin och kryddat öl och mjöd.\n Med smek och smicker tro sig några vinna,\n med skänker andra, ynnest hos en kvinna.\n\n Herodes spelade han mången gång\n och gjorde lycka med sin vackra sång.\n Men vartill båtade all denna möda!\n Blott Nicholas fick hennes blod att glöda,\n och vad än Absalon må gjort och sagt,\n så vann han intet annat än förakt,\n så höll hon honom för en narr alltjämt,\n och allt hans allvar vände hon i skämt.\n Det ligger sanning i de ord som lära:\n \"Var hälst den sluge skälmen finnes nära,\n blir fjärran vän förhatlig eller glömd.\"\n Och Absalon var den, som här var dömd\n att dväljas fjärran från den skönas hem,\n och Nicholas den gynnade av dem.\n\n Du fine Nicholas, du har det gott,\n och Absalon har skäl att klaga blott!\n Så hände sig igen en vacker dag\n att mannen for till Osenay ett slag.\n Då fattades av dessa unga tu,\n av Nicholas och timmermannens fru,\n beslutet om att göra upp en plan\n att lura timmermannen, stackars fan,\n så det blev dem förunnat någongång\n att ligga hos varandra natten lång,\n ty detta önskade de bägge två.\n Så spilldes icke flere ord därpå,\n men Nicholas grep genast verket an:\n till rummet, där han bidde, förde han\n i tysthet mat och dryck för dagar tvenne,\n och dessa föreskrifter gav han henne:\n om mannen frågte henne var han var,\n så skulle hon förklara i sitt svar,\n att han ej blivit sedd på hela dagen;\n måhända var han svårt av sjukdom slagen,\n ty pigan hade inte lyckats få\n ett enda svar, hur än hon knackat på.\n Och samma lördag gick han till sitt rum\n och höll sig sedan där helt tyst och stum.\n Han åt och sov och mådde ganska gott\n tills nästan hela söndagen förgått.\n\n Av undran greps vår gode timmerman,\n av oro även, och så sade han:\n \"Det står nog illa till, befarar jag,\n med honom, unge Nicholas i dag.\n Må Gud förbjuda att det går till döden!\n Hur hastigt skifta icke våra öden!\n Till kyrkan bar man just i dag en död,\n som jag i måndags sett helt frisk och röd.\"\n\n Till drängen sade mannen sedan: \"Gå\n och knacka på hans dörr, tag reda på\n hur det står till och kom och giv rapport.\"\n\n Med raska steg går drängen genast bort,\n och när vid rummets stängda dörr han står,\n så knackar han och ropar han och slår.\n \"Hej, mäster!\" hojtar han emellan slagen.\n \"Hur kan ni sova hela långa dagen?\"\n\n Där halp dock varken skrika eller banka.\n Då märkte han en öppning i en planka,\n som någon hade gjort för katten sin,\n och böjde sig till hålet och såg in\n och fick på detta sätt omsider syn\n på Nicholas, som satt och såg mot skyn\n som om han gapat upp mot månens skiva.\n Då gick han ned och började beskriva\n hur klerken varit stum och underlig.\n\n Hans värd begynte då beskärma sig\n och sade: \"Hjälp oss, milde Fader vår!\n Man anar föga vad som förestår.\n Nu har han genom all sin astromi\n av vanvett gripits eller agoni.\n Så trodde jag det skulle gå till slut;\n vad Gud fördolt får icke forskas ut.\n Välsignad den, som icke söker svar,\n vars hela visdom är den tro han har.\n En annan klerk, som läste astromi,\n gick ständigt ut på fälten för att si\n vad tecken himlen genom stjärnor gav,\n och han fann döden i en märgelgrav.\n Den såg han ej. Men vid sankt Barnabas,\n jag är bekymrad för vår Nicholas.\n Han skall väl kunna fås att låta bli\n med slika studier, om Gud står bi.\n Ge mig en stör, så skall jag taga spjärn,\n när Robin lyfter dörren från dess järn.\n För studierna skall jag sätta stopp!\"\n När detta blivit utsagt, gick han opp.\n Ja, drängen var en stor och kraftig karl,\n och snart var dörren avlyft, vägen klar;\n och dörren föll till golvet med ett dån.\n Men Nicholas satt stilla som ett fån\n och stirrade som dittills upp mot skyn.\n Hans värd blev rent förskräckt vid denna syn,\n grep Nicholas vid axlarna helt blek\n och skakade och ruskade och skrek:\n \"Hej, Nicholas! Hallå, hör på! Se ned!\n Vak upp och tänk på Kristus, hur han led!\n Jag korsar dig mot gastar och mot troll.\"\n Så sade han åt fyra skilda håll\n besvärjelser, och sade dem till sist\n rakt över tröskeln till sin farstukvist:\n \"O Jesus Krist och Benedikt, bevara\n i nåder detta hus mot varje fara\n och nattens andar, vite _pater noster_,\n som du bevarar Herrens helga kloster!\"\n Då tycktes Nicholas få liv omsider.\n Han suckade och sade: \"Vilka tider!\n Skall hela denna värld gå under nu!\"\n\n Då sade värden hans: \"Vad säger du?\n Vad? Tänk på Herren som vi enkla män!\"\n Så Nicholas: \"Giv mig en dryck, min vän,\n så skall jag sedan tala om för dig\n en sak, som angår både dig och mig,\n och blott för dig berättar jag om den.\"\n\n Hans värd gick genast ned och kom igen\n Och hade med sig öl, ett stadigt mått.\n När sedan bägge djupa klunkar fått,\n gick Nicholas och lade klinkan på,\n och när de satt sig, talte han som så:\n\n \"Min käre, gode värd, nu skall du svära\n vid allt vad heligt är och vid din ära,\n att ej för någon yppa det jag vet,\n ty det är Kristi egen hemlighet.\n Om du förråder mig, så är du såld;\n då tager dig den onde i sitt våld,\n och vanvett kommer då att drabba dig.\"\n \"Nej, Gud förbjude det att hända mig!\"\n brast värden ut. \"Se, jag förstår att tiga\n och löper ej med skvaller som en piga.\n Berätta lugnt; det skall bevaras väl\n och ej förrådas för en enda själ.\"\n\n \"Ja\", sade Nicholas, \"då må det ske.\n Av himlens tecken har jag kunnat se,\n då jag betraktat månens klara skiva,\n att det på nästa måndags kväll skall bliva\n ett regn så starkt och vilt, att Noaks flöde\n ej halvt så hastigt lade jorden öde.\n Se, inom mindre än en timme skall\n vår hela värld bli dränkt av regnets fall\n och alla mänskor mista sina liv.\"\n\n Då sade timmermannen: \"Ack, mitt viv,\n min Alison, skall även hon bli dränkt?\"\n Han isades vid tanken som han tänkt\n och sade: \"Står då ingenting att göra?\"\n \"Jo\", sade Nicholas. \"Om du vill höra\n och följa mina råd, så är vi trygga;\n på egna planer får du inte bygga.\n Kung Salomo har sagt och sagt med skäl:\n 'Lyd alltid råd, så skall det gå dig väl'.\n Och om du gör som jag dig säger nu,\n så skall jag bringa räddning åt din fru\n och utom henne både dig och mig.\n Du har väl hört hur Noak redde sig\n då han av Herren Gud fått vetskap om\n den flod, som sedan över världen kom?\"\n\n \"Ja\", svarade hans värd, \"för längesedan.\"\n \"Då\", sade Nicholas, \"då vet du redan\n hur Noak, när han väl fått arken gjord,\n i främsta rummet tog sin fru ombord.\n Han hade, som jag mycket väl förstår,\n långt hellre offrat alla sina får\n än låtit bli att sörja för sin fru.\n Och vet du, vad du har att göra nu?\n Det brådskar, och när brådska är på färde,\n är dröjsmål dumt och prat av intet värde.\n\n \"Gå strax åstad och skaffa oss envar\n ett stadigt degtråg eller något kar,\n som är tillräckligt stort, med täta nåt,\n så det kan göra tjänst som räddningsbåt.\n Lägg proviant i den av lämpligt slag,\n men lägg ej mer än för en enda dag,\n ty floden sjunker snart, och när vi hunnit\n till onsdag morgon, har den helt försvunnit.\n Men tig för Robin och för pigan Gille;\n jag får ej rädda dem, om än jag ville.\n Du bör ej fråga efter skäl, ty vet,\n jag yppar icke Herrens hemlighet.\n Det är väl nog, det är väl stort och skönt\n att röna samma nåd som Noak rönt!\n Din fru blir räddad, lita lugnt på mig.\n Gå nu och skaffa tråg, och skynda dig!\n\n \"Och när det lyckats dig att skaffa hem\n de trenne trågen, skall du hänga dem\n i taket vid en bjälke eller ring,\n men så, att ingen anar någonting.\n Och då du väl har utfört vad jag sagt\n och stuvat all vår proviant och lagt\n i varje tråg en yxa -- du förstår:\n att kapa trossen med, när vattnet står\n tillräckligt högt -- så hugger du till slut\n ett hål i gaveln, så vi slippa ut,\n när allt det regn, som falla skall, är fallet.\n Det gör du högst i gaveln över stallet.\n\n \"Så lätt och lustigt skall du sedan glida\n på vattnet som en and vid makans sida.\n Då ropar jag: 'Hej, John, hej, Alison!\n Humöret upp! Nu sjunker floden, John!'\n Då blir ditt svar ett glatt: 'Hallå, hallå!\n Det dagas; jag kan se er båda två.'\n Så bliva vi i all vår levnads dar\n all världens herrar, liksom Noak var.\n\n \"Ett viktigt varningsord bör dock bli sagt,\n och minns att noga taga dig i akt.\n Den kvällen, då vi alla gå ombord,\n får ingen säga ens ett enda ord,\n ej skrika eller gråta, bedja blott.\n Av Herren själv har jag det budet fått.\n\n \"Ditt tråg skall hänga långt ifrån din frus,\n så ingen synd begås i detta hus\n i tankar eller blickar eller dåd.\n Gå nu! Nu känner du vår Herres råd.\n I morgon kväll, när alla gått till vila,\n då skola vi helt tyst till trågen ila\n och sitta där och bida Herrens nåd.\n Gå nu din väg, det är mitt sista råd.\n Jag har ej längre tid att prata, du att höra.\n 'Den kloke fattar själv, vad han bör göra'.\n Och varför leda den, som själv kan se?\n Gå nu, och bringa räddning åt oss tre!\"\n\n Så gick han bort vår gode timmerman.\n Rätt många tunga tankar tänkte han,\n och frun fick veta vad som förestod.\n Hon visste mer än han om denna flod\n och klerkens plan, men låtsade som hade\n hon nästan dött av bara skräck, och sade:\n \"O ve! Bege dig genast till ditt värv!\n Dröj icke! Det kan bliva vårt fördärv.\n Ack, tänk på mig, ditt eget trogna viv!\n Gå, käre man, och rädda våra liv.\"\n\n Hur stark är icke fantasiens makt!\n En tanke, väckt när ordet blivit sagt,\n kan gå tillräckligt djupt att bringa död.\n Den gode mannen måste söka stöd;\n han tyckte sannerligen att han såg\n hur floden välvde in som havets våg\n att dränka Alison, hans dyra fru.\n Han snyftade och klagade för sju,\n och tunga suckar tolkade hans håg.\n Han gick och skaffade ett duktigt tråg,\n en tina och ett kar och sände dem\n i största hast helt hemligt till sitt hem\n och hängde upp dem där de skulle vara\n Han gjorde sedan trenne stegar klara\n (man måste hava sådana, förstås,\n om trågen överhuvud skulle nås)\n och lade bröd och ost i tråg och kar,\n och därtill öl, ett stenkrus för envar.\n För blott ett dygn var detta säkert nog.\n Men innan dessa mått och steg han tog,\n så hade drängen Robin skickats ned\n till Londons stad, och pigan sändes med.\n På måndagskvällen gick han utan ljus\n och låste ytterdörren till sitt hus.\n När detta väl var ordnat, gingo de\n och satte sig i trågen alla tre.\n De hängde tysta där en stund på svaj.\n\n \"Tyst! -- _Pater-noster_\", sade Nikolai\n \"Tyst!\" sade John; \"tyst!\" sade Alison.\n I stilla bön försjönk den gode John\n och bidade med alla sinnen spända\n det skyfall, som Vår Herre skulle sända.\n\n All denna spänning gjorde snart, att han\n föll djupt i sömn, vår gode timmerman;\n det var den tid, då aftonklockan ljöd.\n Hans suckar tolkade hans själanöd,\n och snarkningar hans obekväma läge.\n Ned smög sig Niklas sakta för sin stege;\n det samma gjorde Alison också,\n och utan dröjsmål gingo bägge två\n till sängs i timmermannens egen bädd,\n och där vart ras, och där var ingen rädd.\n Så lågo Alison och Niklas där\n i fröjd och gamman under kärt besvär,\n tills _laudes_ väckte bröderna, och dessa\n begåvo sig till dygnets första mässa.\n\n Klerk Absalon, som var så amurös\n och ständigt plågades av någon tös,\n var denna måndag rest till Oseney\n med några vänner för att roa sig.\n En munk, han såg i kyrkan, sporde han\n förstulet efter Johan timmerman,\n och när de lämnat kyrkan, fick han veta,\n att munken icke sett vår John arbeta\n allt sedan lördag kväll. Det hade hänt\n rätt mången gång, att klostrets abbot sänt\n Johannes efter timmer och att denne\n var borta något dygn, måhända tvenne.\n \"Han är väl annars hemma hos sin fru;\n men säkert vet jag inte mer än du.\"\n\n För Absalon var detta budskap glatt.\n Han tänkte: jag skall vaka nästa natt,\n ty John har inte rört sig utomhus\n allt sedan dagen grydde och blev ljus.\n Nu går det bra. I natt är jag på stället\n och knackar på vid första hanegället,\n ty sovrumsfönstret sitter lågt hos John.\n Då skall jag tala om för Alison\n min kärlekslängtan, och jag skall väl få\n åtminstone en kyss, det svär jag på.\n På den skall jag nog inte bli bedragen.\n Min läpp har kliat hela långa dagen,\n och det betyder kyssar, som man vet.\n Och jag har drömt om någon festlighet.\n Nu skall en lur på några timmar smaka,\n och sedan skall jag hela natten vaka.\n\n Vid första lystringsrop från gårdens tupp\n steg Absalon, den bålde älskarn upp\n och klädde sig och tuggade så smått\n på kardemumma för att lukta gott.\n Han glömde inte heller bort att taga\n i munnen lakrits för att mer behaga.\n När kroppen så bekommit nödig vård,\n begav han sig till timmermannens gård\n och ställde sig vid fönstret, mot vars ruta\n (den satt så lågt) han kunnat bröstet luta.\n En hostning först. Så sade Absalon\n med dämpad röst§ \"Vad gör du, Alison,\n min sköna älskade, du honungsljuva?\n Vak upp, min skatt, och svara mig, min duva!\n Ack, föga tänker du på all den smärta,\n som kärleken till dig berett mitt hjärta.\n Jag trampar törstande på torra stenar\n och längtar som ett lam till moderns spenar.\n Jag kan ej äta, och jag måste vaka.\n Som turturduvans kärlek till sin maka\n är min till dig, så hängiven och trogen\".\n\n Då svarade hon honom: \"Drag åt skogen!\n Det vankas, tro mig, inga famntag här.\n Jag har en annan mycket mera kär\n än dig, min Absalon. Försvinn nu ren,\n ty annars kastar jag vid gud en sten!\n Ja, gå för fan i våld, och låt mig sova!\"\n \"Ack\", sade Absalon, \"det vill jag lova,\n att aldrig trogen kärlek lönats så.\n Får jag ej annat, får jag väl ändå\n en kyss för Jesu kärleks skull, o säg?\"\n\n Hon svarade: \"Men går du din väg?\"\n\n \"Ja, säkert, älskling\", sade Absalon.\n\n \"Nåväl, jag kommer\", sade Alison,\n och viskade till Nicholas, sin skatt:\n \"Giv akt, så får du dig ett väldigt skratt.\"\n\n På knä föll Absalon och sade så:\n \"Nu är jag gott på väg; nu skall det gå,\n ty efter kyssen följer säkert mer.\n Min älskling, se till mig i nåder ner!\"\n\n Då sköt hon fönstret upp, och det med fart,\n och sade: \"Nå, kom an, och gör det snart,\n att inte grannarna få syn på dig!\"\n\n Förväntansfullt om munnen strök han sig\n\n i nattens mörker, som var svart som kol.\n Så stack hon genom fönstret ut sitt hål,\n och Absalon han tryckte strax med smak\n en saftig kyss på hennes bara bak;\n han kunde icke anat vad det var.\n\n Han ryggade. Var det en hutlös karl?\n Av skägg ha kvinnor sällan något spår,\n och vad han känt var långa sträva hår.\n Han sade: \"Fy, ett skägg! Vad har jag gjort?\"\n\n Ett hånskratt ljöd. Så stängdes fönstret fort,\n och Absalon gick bort med nedtryckt sinne.\n \"Ett skägg, ja!\" utbrast Nicholas där inne.\n \"Vid gud, det där gick präktigt, Alison!\"\n\n De orden hörde stackars Absalon\n och bet sig hårt i läpparna av vrede.\n \"Det skall betalas!\" svor han vid den lede.\n\n Vem gned väl sina läppar nu med sand,\n med halm, med tyg, med sågspån och sin hand\n om icke Absalon, som man förstår.\n \"Må satan taga mig med hull och hår,\n om inte hämnden\", sade han, \"är mer\n för mig än allt vad jag i världen ser.\"\n \"Åh\", sade han, \"åh, om jag låtit bli!\"\n Med all hans kärlek var det nu förbi,\n ty sedan denna fått så nedrig lön,\n förbannade han Evas hela kön;\n nu var han botad från sin älskogssjuka.\n Han gret av ilska så, som barn det bruka,\n och suckar vittnade om vad han led.\n Så gick han över gatan till en smed,\n som hette mäster Gerveys och som slog\n och hamrade i smedjan på en plog;\n det var en bill och kniv den skulle få.\n Vår Absalon var snar att knacka på\n och säga: \"öppna, Gerveys, öppna fort!\"\n\n \"Vad nu? Vem där?\" blev då av smeden sport.\n \"Jag, Absalon\". -- \"Vad, hur i Herrans frid\n är du i rörelse vid denna tid?\n Vad fattas dig? Nå, jag kan tänka mig,\n att någon vacker flicka lockat dig\n så tidigt utomhus. Jag har väl rätt?\"\n\n Vår Absalon tog smedens skämt helt lätt,\n och han gav intet svar på dennes frågor.\n Han hade på sin slända längre tågor\n än Gerveys anade och sade nu:\n \"Min kära vän, helt säkert lånar du\n åt mig den kniv du har i ässjan där?\n Om någon stund har du den åter här\".\n\n Då sade Gerveys: \"Tag den, käre vän.\n Var det en guldkniv eller var det än\n en pung med mynt, så blev den gärna given.\n Men vartill kan du väl behöva kniven?\"\n\n \"Tja\", sade Absalon, \"det säger jag\n förmodligen åt dig i morgon dag\".\n Så grep han kniven i dess svala ände,\n begav sig genast ut med den och rände\n till timmermannens hus med långa steg.\n Där hostade han först, men huset teg.\n Så skyndade han sig att knacka på.\n\n Då sporde Alison: \"Vem knackar så?\n Det låter, tycker jag, som tjuvatag\".\n\n \"Nej\", sade han; \"min älskling, det är jag.\n Det är din Absalon, min egen skatt.\n Jag bringar dig en ring av guld i natt.\n Den har jag en gång av min moder fått;\n dess guld är fint, och arbetet är gott.\n Du får den för en enda kyss i natten\".\n\n Vår Nicholas, som stått och kastat vatten,\n beslöt att göra liksom Alison,\n när hon lät kyssa sig av Absalon,\n och fönstret öppnade han därför tvärt,\n och sedan stack han sakta ut sin stjärt\n så långt han bara kunde skjuta den.\n Nu höjde Absalon sin röst igen:\n \"Jag ser dig icke. Säg ett ord, som leder!\"\n Då lät vår Nicholas så kraftigt väder,\n att himlens tunga tordön tycktes braka\n och Absalon förblindad steg tillbaka.\n Men nästa ögonblick flög järnet opp\n mot Nicholas och ändan av hans kropp.\n\n Bort brände kniven på en handsbred fläck\n allt skinn från rumpan, och av dödlig skräck\n och grymma plågor blev han rent förbi.\n Han hävde upp ett vilt och smärtfyllt skri:\n \"Hjälp! Vatten, vatten! Hjälp mig den som kan!\"\n\n Då vaknade vår gode timmerman\n och hörde ropet \"vatten\" och förstod,\n att nu var floden kommen, Noaks flod.\n Han satte sig på fläcken upp och grep\n till yxan sin och kapade de rep,\n som höllo tråget fäst vid husets tak,\n och föll till golvet med ett väldigt brak.\n I fallet slogs han sanslös, stackars John.\n\n Upp sprungo Nicholas och Alison\n och ropade på hjälp, när detta hände.\n Och grannar, både små och stora, rände\n från alla håll till platsen, där man skrek,\n där John låg utan sans och dödligt blek\n med armen bruten. -- Han fick stå sitt kast,\n ty allting lades honom själv till last:\n så fort han talte, tystades han ned\n av vännen Nicholas, och hustrun med.\n De sade båda två, att han var vriden\n och hyst en sådan skräck på sista tiden\n för \"syndafloden\", att han gått åstad\n\n och köpt tre tråg, som han hängt upp i rad\n tätt under taket, varpå han gått på\n och tiggt och övertalat dem också\n att sitta i hans tråg _par compagnie_.\n\n Man skrattade åt denna fantasi.\n Mot taket såg och gapade man jämt\n och vände all hans olycka i skämt.\n Förgäves sökte timmermannen få\n en syl i vädret; ingen hörde på\n hans tarvliga och dumma undanflykt.\n I hela staden ansågs han förryckt,\n ty alla lärda sade genast så;\n det voro de fullkomligt säkra på.\n Och alla skrattade åt denna tvist.\n\n Så blev hans hustru lägrad dock till sist,\n trots all hans svartsjuka och vaksamhet,\n och kysst av Absalon där bak, ni vet.\n Och Nicholas har fått ett sår, som bränner.\n Så var med dem. Gud skydde er, govänner!\n\nHär slutar Mjölnaren sin berättelse.\n\n\n\n\nFOGDENS PROLOG\n\n\nPrologen till Fogdens berättelse.\n\n När skaran skrattat nog åt stackars John,\n den fine Nicholas och Absalon,\n bedömdes deras fall på skilda sätt,\n men för det mesta togs det ganska lätt.\n Den enda, som tog anstöt i vår skara,\n var fogden Osewold, och det var bara\n emedan han var timmerman till facket.\n Han var en smul förargad över snacket\n och brummade och fann historien svag.\n\n \"Förvisso\", sade Fogden, \"kunde jag\n berätta om en mjölnare, vars maka\n bedrog sin man, men sådant vill ej smaka.\n Jag är för gammal, har ej lust att skolkas,\n vårgrönskan är förbi, och vintern nalkas;\n min vita hjässa täljer mina år.\n Mitt blod bör vara visset som mitt hår,\n om ej jag liknar mispelns frukt, den där\n blir sämre blott ju äldre frukten är,\n till dess förruttnelsen tar vid en dag.\n Så är med gamla män, befarar jag:\n vi mogna först när livet är förbi;\n så länge världen spelar, dansa vi.\n Vi vilja likna löken: huvud grått,\n i andra ändan friska gröna skott.\n Och när vår kraft har blivit blott ett minne,\n bor gammal dårskap kvar i gubbens sinne.\n Då tala vi om våra kärleksöden,\n ty under askan glimmar ännu glöden.\n\n \"Om fyra bränder i vår själ jag vet:\n lögn, skrytsamhet och vrede, lystenhet.\n De glöda in i ålderdomens dagar.\n När åldern våra lemmars kraft försvagar,\n bli dessa kvar, vad än oss ödet sänder.\n Jag har ännu en unghästs starka tänder,\n fast många, många år ha hunnit svinna\n alltsen min levnads tunna börjat rinna.\n Se, samma stund jag föddes, samma stund,\n drog döden tappen ur den tunnans sprund;\n sen dess har livet ständigt runnit ut,\n och nu är tunnan nästan tömd och slut.\n Nu silar livet droppvis över kanten.\n Den usla tungan på den gamla fjanten\n kan tala än om fordoms uselhet,\n men om det gäller annat, blir han bet.\"\n\n Vår Värd fann hans predikan alltför tung\n och tog till orda, värdig som en kung.\n Han sade: \"Vad, är karlen rent förgjord?\n Skall vi få höra bara bibelord?\n En fogde, som förbytts till predikant,\n hör fanden till, det är då visst och sant.\n Till din berättelse! Förspill ej tiden!\n Se Depeford! Och långt är dagen liden.\n Se Orenewich, där många skalkar bo.\n Nu är det tid att börja, vill jag tro.\"\n\n \"Nåväl\", gav fogden Osewold till svar,\n då ber jag eder, att ni inte tar\n det illa upp, om jag har gjort mitt val\n och ämnar giva mjölnarn svar på tal.\n\n \"Den fulla mjölnarn har förtalt i dag\n om hur en hygglig timmerman som jag\n blev fult bedragen av den fru han valt.\n Med edert tillstånd skall han få betalt\n med samma mynt; det blir den bästa tacken.\n Jag ber till gud, att han må bryta nacken!\n Han ser så väl ett grand i nästans öga,\n men bjälken i hans eget märkes föga.\"\n\n\n\n\nFOGDENS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar fogdens berättelse.\n\n I Trumpington, ej långt från Cantebro,\n där går en å och över den en bro.\n Vid denna å står än i dag en kvarn,\n som stod där redan då, när jag var barn.\n Där bodde många år en mjölnarfar,\n en mäkta dryg och fin och välklädd karl.\n Han kunde blåsa pipa så man grät\n och brottas, skjuta, fiska, knyta nät.\n Vid bältet bar han, när han var på färd,\n en huggare, som liknade ett svärd.\n I rockens ficka låg en liten dolk.\n Han kunde sannerligen skrämma folk!\n I byxan hade han en Sheffield-kniv\n Hans ansikte var runt som en oliv,\n hans hjässa var som apans utan hår;\n och gällde det att skryta, var han svår.\n Om någon trädde honom alltför nära,\n förstod han nog att hota och att svära.\n Förvisso stal han säd ett litet grand,\n och gjorde det med van och varsam hand.\n Och \"Stolte Simkin\" kallades han mest.\n Hans hustru hon var dotter till en präst,\n som givit dottern sin i hemgift många\n och sköna kopparpannor för att fånga\n till måg en man så rik som Simkin var.\n I kloster var hon hållen av sin far,\n ty Simkin ville, att hans unga fru\n var väluppfostrad och var mö ännu.\n En sådan man vet välja och kan rata!\n Och hon var stolt och näbbig som en skata.\n En ståtlig anblick voro dessa tvenne\n i helgdagsdräkt; då gick han framom henne\n med huvudet av kappans krage täckt,\n och hon kom efter i en grann röd dräkt;\n och Simkins byxor voro lika röda.\n Då hörde de blott artigheter flöda.\n Om någon hade vågat vara fräck\n och skämta med hans hustru, driva gäck,\n så hade Simkin tagit karlens liv\n med huggare, med dolk, om ej med kniv.\n En svartsjuk man är överallt en fara,\n och är han ej, så vill han anses vara.\n Då hustruns rykte inte var det bästa,\n så såg hon högst föraktfullt på sin nästa,\n var värdigt lugn -- som vattnet i ett dike.\n Hon tyckte ingen vara hennes like\n med hänsyn till familj och bokligt vett\n och fint manér, som klosterskolan gett.\n\n En vuxen dotter hade dessa två,\n på tjugu år; så hade de också\n en liten en, som än i vaggan låg,\n en halvårsgammal, riktigt duktig påg.\n Välväxt var flickan, fyllig likaså,\n och uppnäst var hon, hade ögon grå\n och breda höfter, runda, höga bröst,\n ljust, vackert hår och en behaglig röst.\n\n Den gamla prästen, flickans morfar, sade\n hon skulle ärva allting, som han hade\n av löst och fast, för det hon var så grann.\n Åt henne dög ej vem som hälst till man.\n Han ville skaffa henne en av god\n förnäm familj med gammalt, ädelt blod.\n Se, kyrkans goda borde ges åt den,\n som stammade från helga kyrkans män.\n Hans helga blod var det, som skulle få,\n om också helga kyrkan led därpå.\n\n Stor tull tog denne mjölnare förvisst,\n ty där i trakten rådde ingen brist\n på malt och vete, särskilt då där låg\n ett stort kollegium, som hade råg\n och malt i mängd att mala varje år.\n Dess intendent föll en gång i en svår\n och häftig sjukdom; han blev vit som snö,\n och mången trodde, att han skulle dö.\n Då stal han, mjölnarn, både korn och malt\n som aldrig förr, ja tio-, hundrafalt,\n ty tidigare stal han fint och nätt\n men nu helt grovt på äkta tjuvasätt.\n Väl skällde fogden, hotade att stimma,\n men därav lät sig mjölnarn inte skrämma;\n han svor förtörnad på, att allt var rätt.\n\n Den tiden fanns det i kollegiet\n två unga män, som togo livet glatt.\n De funno gärna på ett litet spratt\n och tiggde nu, att fogden ville vara\n så god och låta dem tillsammans fara\n till kvarnen med en säck med säd att malas.\n Han tvekade och måste övertalas.\n De satte huvudet 1 pant därpå,\n att mjölnar Simkin inte skulle få\n en enda skäppa knyckt av dem, den fånen;\n och slutligen gick fogden in på planen.\n Den ena hette Aleyn, vännen åter\n benämndes John. De stammade från Strother,\n en stad långt bort i norr, jag vet ej var.\n\n Till färden gjorde sig vår Aleyn klar\n och slängde upp en säck med säd på hästen.\n Så red han bort, och John också för resten.\n Vid sidan hade bägge sköld och svärd.\n John kände vägen; snabbt gick deras färd;\n när kvarnen nåddes, lades säcken ned\n och Aleyn hälsade: \"God dag, Guds fred;\n hur mår din sköna dotter och din fru?\"\n\n \"Välkommen, Aleyn\", sade Simkin nu,\n \"och John också. Vad hörs för nytt i dag?\"\n\n \"Ja, som du vet har nöden ingen lag\",\n gav John till svar. \"Om ingen dräng man har,\n så gör man saker själv, om man är karl.\n Vår intendent är sjuk, av döden märkt,\n det hoppas jag; så har hans huvud värkt.\n Och vi ha kommit hit, min vän och jag\n med säd, som borde malas denna dag.\n Jag ber dig göra det så fort du kan.\"\n\n \"För det\", var Simkins svar, \"skall jag bli man.\n Vad gör ni medan malningen står på?\"\n\n \"Åh\", sade John, \"jag har beslutat stå\n vid skruven och se säden hällas ner,\n ty det blir första gången, som jag ser\n på nära håll en mjölnares metoder.\"\n\n Då sade Aleyn: \"Gör du det, min broder,\n så skall jag stå där nere och betrakta\n hur mjölet rinner ned helt fint och sakta.\n Det kommer säkert nog att roa mig,\n ty det är lika, John, med mig som dig.\n Jag har ej heller sett en kvarn som gått.\"\n\n Men mjölnarn log åt deras enfald blott\n och tänkte: \"Allt det där är bara spel;\n de vilja blott se till att ingen stjäl.\n Trots deras lärdom och bevakning skall\n nog Simkin lura dem i alla fall.\n Ju konstigare knep de hitta på\n dess längre skall jag sannerligen gå.\n Jag ger dem kli för mjöl för det de snoka.\n De lärde äro inte alltid kloka,\n som vargen en gång sade till en häst.\n Jag ger ej mycket för en boklärd präst.\"\n\n Vid första tillfälle, som gav sig, smet\n han genast ut i största hemlighet.\n Han såg sig om och fick omsider syn\n på hästen, där den stod vid skogens bryn\n tätt bakom kvarnen, tjudrad vid en stam.\n Då gick han hastigt och beslutsamt fram\n och löste utan dröjsmål grimmans knut.\n Befriad sträckte hingsten genast ut\n till kärrets äng, där vilda märrar rände;\n dit drog en brunst, som inga hinder kände.\n\n Vår mjölnare gick in som intet hänt\n och skötte sina sysslor exellent,\n så malningen blev slutförd i en hast.\n När säcken fyllts med mjöl och knutits fast,\n gick John till hästen. När han platsen hunnit,\n fann han förfärad, att hans häst försvunnit.\n \"Vår häst är borta\", skrek han. \"Aleyn, hör!\n Kom ut och skynda dig, vad än du gör!\n O ve, vår intendent har mist sin häst!\"\n Vår Aleyn glömde var han krävdes bäst;\n all tanke på hans goda mjöl försvann.\n \"Vafalls? Vart tog han vägen?\" utbrast han.\n\n Då rände hustrun in med fart och sade\n 1 uppröd ton: \"Er hingst kom lös och lade\n i väg till kärret och dess vilda ston.\n Rätt ringa tack förtjänar den person,\n som band hans grimma så. Den var just god!\"\n\n \"Ack\", sade John. \"Aleyn, för Kristi blod,\n lägg bort ditt svärd; jag lägger mitt också.\n Jag är så snabb som något skogens rå,\n han undgår inte oss i något fall.\n Hur ställde du ej hingsten i ett stall?\n Fan ta dig! Du är mig ett ärans fån!\"\n\n Så löpte båda hastigt därifrån\n mot kärret för att fånga hingsten sin.\n\n När mjölnarn sett dem löpa, gick han in\n och tog av mjölet, som de glömt bevaka,\n och bad sin hustru genast börja baka.\n Han sade: \"De ha misstänkt hela huset,\n men dem för nog en mjölnare bak ljuset,\n trots all den lärdom de ha läst sig till.\n Se hur de gno! Ja, löp nu bäst ni vill!\n Min själ, de fånga honom ej så snart.\"\n\n De löpte hit och dit med väldig fart\n och skreko: \"Ptro, hör hit!\" och \"Stanna, stopp!\n Gå du och vissla, så skall jag... Se opp!\"\n Men innan kvällens skymning kom och dimman,\n var ingendera karl att gripa grimman,\n så snabba voro hingstens språng och kast.\n Men i ett dike ficks han sedan fast.\n\n Så vandrade de två tillbaka, våta,\n förargade; de hade kunnat gråta.\n \"Åh\", sade John, \"nu kommer folk att le,\n nu blir vi föremål för spott och spe.\n Nu stal han nog vårt mjöl. Nu komma alla\n kamraterna och mjölnarn främst att kalla\n oss idioter. Åh, det är en skam!\"\n\n Så for han ut, då han gick vägen fram\n mot kvarnen, ledande Bayard, sin häst.\n När han kom in, satt mjölnaren som bäst\n\n vid elden, ty det hade blivit kväll.\n De måste bedja honom vara snäll\n och härbergera dem till nästa dag.\n\n Han svarade dem strax: \"Det lovar jag;\n mitt hus står alltid öppet för en vän.\n Här är ju trångt, men ni är lärda män,\n och utav tio alnar kan som känt\n en lärd få tusen genom argument.\n Få vi ej annars rum, så gör en sal\n med tillhjälp av tillräckligt konstigt tal!\"\n\n \"Ja, Simon\", sade John, \"du är min själ,\n en präktig skämtare och svarar väl.\n Ett gammalt ordspråk säger, att man tar\n vad man kan finna eller vad man har.\n Men särskilt ber jag dig, vår gode värd\n om mat och dryck och vila vid din härd.\n Vi skola hederligt betala dig.\n 'Med tom hand lockar ingen falk till sig.'\n Du hör, att jag har pengar i min ficka.\"\n\n Då sände Simkin mjölnare sin flicka\n att hämta öl och bröd och tog en gås\n och stekte den; och hästen fick ett bås.\n Så bäddade han fint åt dem med filtar\n och rena lakan som åt egna piltar\n blott tio fot ifrån sin egen bädd.\n Den tredje bädden blev åt dottern redd\n i samma rum, och det förstår man lätt:\n det kunde inte bli på annat sätt,\n då huset icke hade andra rum.\n Så satt man där i mjölnarns tusculum\n och åt och drack sitt öl i allsköns frid.\n Till sängs begav man sig vid midnattstid.\n\n Av ölet hade mjölnarn blivit mosig\n och blek om nosen, ej som andra rosig.\n Han hickade, och det var rent fatalt,\n hur talet blivit grötigt och nasalt.\n Han gick till sängs; så gjorde hans ragata.\n Hon var så pigg och munter som en skata,\n ty hennes strupe hade fuktats väl.\n Vid hennes säng stod vaggan, och med skäl:\n hon skulle vagga, giva barnet di.\n Och strax när dryckeslaget var förbi,\n kröp dottern ned i sängen i sin vrå.\n Till sängs gick John, och Aleyn likaså;\n det fanns ju ingenting att vänta på.\n Av ölet hade mjölnarn druckit så,\n att han drog timmerstockar som en häst\n och sov som svinet när det sover bäst.\n Hans hustru snarkade vid mannens sida\n så ljudligt, att det hördes långt och vida;\n och dottern snarkade _par compagnie_.\n\n När Aleyn hörde denna melodi,\n knöck han i John och sade: \"Sover du?\n Vad sägs om den musik, som pågår nu?\n En sådan mässa får man sällan höra.\n Jag vånnar fanden ville dem förgöra.\n Har någon mänska nånsin hört på maken?\n Men jag skall ge dem för att jag hålls vaken.\n Det blir nog ingen sömn för mig i natt,\n men lika gott: jag spelar dem ett spratt,\n ty\", sade han, \"så sant jag ligger här,\n skall jag försöka lägra flickan där.\n Se, något ha vi laglig rätt att få;\n du vet, det finns en lag, som säger så:\n den man, som blir i någon punkt läderad,\n skall bliva i en annan kompenserad.\n Vår säd stals bort -- det kan du ej bestrida --\n och vilken smälek ha vi ej fått lida!\n Och då jag ej kan få min säd igen,\n skall jag i nöjen ta betalt för den.\n Vid gud, de skola få betala mig!\"\n\n Då sade John: \"Du Aleyn, akta dig!\n Vår värd är nog en ganska farlig karl,\n och antag att han vaknar, flickans far.\n Han skulle icke rygga för ett brott.\"\n \"Å, strunt i gubben!\" sade Aleyn blott,\n steg upp och smög sig under flickans täcke.\n Hon sov på rygg, och därför kom den fräcke\n så nära henne, innan hon hann vika,\n att det var alldeles för sent att skrika.\n Kort sagt: de vordo ett, de två i vrån.\n Vi vända våra blickar därifrån.\n\n En stund låg John förargad i sin bädd\n och tyckte, att han varit alltför rädd.\n \"Åh\", sade han, \"det här är rent förbannat.\n Jag är en åsna, kan ej säga annat.\n Kamraten min har skaffat sig en tröst:\n han trycker mjölnarns dotter till sitt bröst.\n Han vågade och vann, då han var käck.\n Jag ligger här i sängen som en säck!\n Och när det här berättas någon dag,\n är den, som ter sig ganska löjlig, jag.\n Men jag gör slut på denna parodi.\n Det heter: 'lyckan står den djärve bi'.\"\n Så gick han upp, tog vaggan med den lilla\n och bar den till sin egen säng helt stilla\n och oförmärkt. Där fick den sedan stå.\n\n En snarkning tystnade en stund därpå,\n och husets fru begav sig ut i natten\n på grund av ett behov att kasta vatten.\n När hon kom in, stod vaggan ej att finna.\n \"Aj, jag gick miste\", tänkte mjölnars kvinna.\n \"Nu höll jag på att gå i klerkens bädd.\n Det hade varit farligt, är jag rädd.\"\n I mörkret kände hon sig för igen\n och fann sin vagga och en säng vid den.\n Hon kunde inte ana argan list,\n ty vaggan stod vid sängen liksom sist,\n och mörkret gjorde, att hon intet såg.\n Så kröp hon lugnt i klerkens säng och låg\n och redde sig att somna in på nytt.\n Men snart, när några få minuter flytt,\n for klerken över frun med våldsam kraft.\n På långa tider hade hon ej haft\n slik livfull lek, så hetsigt gick han på.\n Så levde lustigt våra klerker två\n med var sin kvinna hela denna natt.\n\n När gryningen bröt in, vart Aleyn matt,\n och därtill hade han förvisso skäl.\n Han sade: \"Malin, älskade, farväl!\n Se dagen gryr, jag måste lämna dig.\n Men vart än ödet månde föra mig,\n förblir jag din; det svär jag vid min själ.\"\n\n \"Min egen älskling\", sade hon, \"farväl!\n Nu skall jag yppa något, när du går:\n då du på vägen hemåt kvarnen når,\n så finner du vid bakre dörren där\n en kaka, som är gjord av ungefär\n en skäppa av ditt eget mjöl i går.\n Den stals av far min, som du gott förstår.\n Farväl, min älskade, och gå med gud!\"\n Så hördes där en liten snyftnings ljud.\n\n Aleyn gick upp, ty det var bäst han flydde\n till John, kamraten, innan dagen grydde.\n Då fick han fatt i vaggans övre del.\n \"Vid himlen\", tänkte han, \"nu tog jag fel.\n Av famntags möda har jag blivit yr;\n jag vet ju inte mera vart jag styr.\n Att vaggan finnes här bevisar ju,\n att jag gått rakt till mjölnarn och hans fru.\"\n Så gick han vidare den gode påg\n till sängen där den snikne mjölnarn låg.\n\n Han trodde det var den, där Johnny var.\n Helt stilla kröp han in till mjölnarfar\n och gav en liten knuff och sade så:\n \"Du John, din slöfock, vakna och hör på;\n jag kan berätta om ett lustigt spratt:\n tre gånger under denna korta natt\n jag lägrat mjölnarns dotter som en karl,\n allt medan du av rädsla legat kvar\n i sängen här, i sanning som en fjant.\"\n\n \"Du falska skurk\"; skrek mjölnarn; \"är det sant!\n Å, falska horkarl, falska klerk, bandit!\n Jag skall ta livet av dig bit för bit.\n Hur djärvdes du begå ett dåd så fräckt\n mot dotter min, som är av ädel släkt?\"\n I Aleyns strupe högg han häftigt tag,\n och denne riktade ett knytnävsslag\n mot mjölnarns näsa med en kraftig arm,\n så blodet flöt i strömmar på hans barm.\n De rullade med mun och näsa läck\n på golvet liksom grisar i en säck.\n Så kommo de igen på sina ben.\n Då stötte mjölnarn foten mot en sten\n och föll på rygg på sängen och sin fru,\n som inte visste någonting ännu,\n då hon och John, som vakat natten lång,\n nyss hade somnat in på samma gång.\n Av fallet väckt begynte hon att skria:\n \"Hjälp, helga kors! Hjälp, heliga Maria!\n _In manus tuas!_ Herre, hjälp, man slåss!\n O, Simkin, vakna! Han är över oss.\n Mitt hjärta sprängs; jag är vid dödens port.\n En ligger över mig. Å, hjälp mig fort!\n Hjälp, Simkin, ty de falska klerker rasa!\"\n\n John klerk flög upp med själen fylld av fasa\n och trevade längs väggen för att finna\n en stör där stått. Och upp kom mjölnarns kvinna.\n och då hon kände rummet in och ut,\n så fann hon stören inom en minut.\n En springa släppte in en stråle ljus,\n ty månen lyste klart på mjölnarns hus,\n och i det svaga skenet såg hon dem,\n men skönjde icke vem, som där var vem.\n Hon skönjer endast något vitt, som rör sig.\n Men när hon såg det vita där framför sig,\n så trodde hon, att detta vita var\n en mössa, vilken klerken Aleyn bar,\n och smög sig fram med stören sin och slog.\n På mjölnarns hjässa var det slaget tog\n så kraftigt, att han stöp och skrek: \"Jag dör!\"\n Då slogo John och Aleyn honom mör\n och klädde sig med hast och togo sedan\n sin häst och mjölet sitt och drogo dädan.\n Till kvarnen hunna togo de den kaka,\n som mjölnarhustrun hade hunnit baka.\n\n Så var den stolte mjölnarn grundligt slagen:\n hans vetebulle hade blivit tagen,\n han hade bjudit på en dyr supé\n och lönats blott med hugg och slag och spe.\n Hans fru var lägrad, dottern likaså.\n Så kan det stundom mjölnarskälmar gå.\n Det är väl sant, det talesätt man har:\n 'den illa gör, han även illa far,\n en skälm skall stöta på sin överman.' --\n Jag ber till Gud i himlars höjd, att han\n må skänka nåd och frid åt oss envar.\n Jag slutar nu; med mjölnarn är jag klar.\n\nHär är Fogdens berättelse slut.\n\n\n\n\nKOCKENS PROLOG\n\n\nPrologen till Kockens berättelse.\n\n Berättelsen var så i Kockens smak,\n att helt förtjust han klådde sig där bak\n och skrattade och sade: \"Kristi död!\n Den mjölnarn gick det galet, då han bjöd\n de två kamraterna på nattkvarter!\n Sant sade Salomo på sitt manér:\n 'för gäster bör du taga dig till vara.'\n 1 mången nattgäst döljer sig en fara.\n Man borde känna grundligt alla dem,\n man tar emot som gäster i sitt hem.\n Jag vill ej längre heta Hogge av Ware,\n om någonsin i alla mina dar\n jag hört en mjölnare så väl beskriven.\n Men elak var den läxa, som blev given.\n Men sluta nu -- det skall vi inte göra!\n Och därför, om det lyster er att höra\n en bit av mig, som är en fattig man,\n skall jag berätta strax, så gott jag kan,\n en händelse, som timat i vår stad.\"\n\n Vår värd gick genast med på det han bad:\n \"Gå på, och låt berättelsen bli god,\n ty ur pastejer har du tappat blod,\n och steken har du nog i många fall\n värmt upp igen, när den har blivit kall.\n Om dig ha hårda ord helt säkert brukats,\n av mången pilgrim, vilkens mage sjukats\n av din persilja och din gödda gås,\n ty flugor vimla i ditt kök, förstås.\n Du får berätta; det har jag bestämt.\n Du blir väl ej förargad av ett skämt?\n 1 skämtet ligger sanning ofta nog.\"\n\n \"Sant\", sade Roger, kocken; och han log.\n \"Men 'sant tal, ont tal', plär det även heta,\n och därför, Harry Bailly, skall du veta,\n att ej bli ond, om jag på denna färd\n berättar något om en värdshusvärd.\n Jag gör det inte nu, men när vår ritt\n igen går hemåt, skall vi nog bli kvitt.\"\n Han skrattade helt gott och tog itu\n med sin berättelse, som följer nu.\n\nHär slutar prologen till Kockens berättelse.\n\n\n\n\nKOCKENS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Kockens berättelse.\n\n Det fanns i flydda tider i vår stad\n en hökarlärling som var mycket glad\n och livlig som en guldfisk i sin skål,\n röd som ett bär, med muskler utav stål\n och svart och lockig, välskött chevelyr.\n Han var en så dansant och munter fyr,\n att han benämndes Perkin danseman.\n Ett varmt och känsligt hjärta hade han:\n det sårades så lätt av Amors pil\n som vattnet krusas av den minsta il.\n På varje bröllop sjöng han till musiken,\n han tyckte mer om krogen än butiken.\n\n Den lämnade han alltid när man red\n i kapp i Chepe på dess vackra hed\n och kom ej åter innan allt var slut\n och han fått dansa där och rasa ut.\n Kring honom samlades till glada lag\n en skara unga män av samma slag,\n och där var dryckenskap och dans och sång,\n och tärning spelades där mången gång,\n ty Perkin kunde kasta tärning sä,\n att det var lust och fröjd att se därpå,\n och han förstod att strö omkring sig pengar\n i dessa lag av lärlingar och drängar.\n Det kändes i hans principals affär,\n ty ofta nog var kassan länsad där.\n Förvisso är det nästan alltid så,\n att när en fattig lärling slår sig på\n att rumla om, att älska och att spela,\n betalar principalen för det hela.\n Se, stöld och rummel, spel och dans med skarn\n de äro alla samma andas barn;\n med sanningen ha människor, som föra\n ett dylikt liv, platt ingenting att göra.\n Fast Perkin nog fick höra långa tal\n och skarpa snubbor av sin principal,\n höll denne gode köpman likväl ut\n tills Perkins lärlingstid var nästan slut,\n men så en dag, när kassan var försvunnen,\n tog principalen bladet ifrån munnen.\n \"Ett ordspråk säger\", sade han helt torrt:\n \"'ett ruttet äpple skall man kasta bort,\n ty annars smittas all den frukt man har.'\n Så är det även med en dålig karl:\n han måste få sitt avsked utan krus,\n ty annars smittar han ens hela hus.\"\n Nu hade principalen blivit sträng\n och sade upp sin alltför glada dräng,\n på vilken han ej längre satte värde,\n och så fick Perkin draga sina färde.\n\n Det finnes ingen tjuv, som inte har\n en stallbror, som tar varor i förvar\n och bistår uslingen på andra sätt.\n För Perkin var det därför även lätt\n att skicka sina saker till en man,\n som var av samma skrot och korn som han.\n Hans hustru höll för syns skull en butik\n och låg med karlar för att bliva rik.\n\nAv denna Kockens berättelse skrev Chaucer ingenting vidare.\n\n\n\n\nINLEDNING TILL LAGKARLENS PROLOG\n\n\nVärdens ord till sällskapet.\n\n På solens ställning märkte nu vår värd,\n att den tillryggalagt av dagens färd\n från öst till väst en fjärdedel och mera;\n och fast han inte hade fått studera,\n så visste han, att året hunnit till\n den adertonde dagen i april\n och kunde han väl se på samma gång\n att skuggan av ett träd var lika lång\n som trädet, varav den sitt upphov fått.\n Och därför insåg han av skuggans mått,\n att soln, som sken så det var lust och fröjd,\n nått fem och fyratio graders höjd;\n på grund av latituden och av dagen\n var klockan, såg han, redan tio slagen.\n Och plötsligt vände han, höll in sin häst\n och sade med sin blick på skaran fäst:\n \"Nu har en fjärdedel av dagen gått,\n och, mina herrar, är det ej ett brott\n att slösa bort sin tid? Det tycker jag.\n Se tiden slösar, rinner natt och dag\n och stjäl från oss, än under det vi sova,\n än av den vakna tid oss getts som gåva.\n Den är en ström, som aldrig återvänder\n från färden till ett okänt fjärrans länder.\n Att mista tid är värre än att mista\n -- ha vise sagt -- allt guldet ur sin kista.\n 'Förlorat gods kan ofta återfås.\n men tid, som flytt, kan aldrig mera nås';\n den fås förvisso lika litet åter\n som Malkin får igen, om än hon gråter,\n den mödom, som hon obetänksamt mist.\n Att släntra fram så här blir ganska trist.\n Herr Lagman, hjälp oss att förkorta vägen,\n berätta någonting, en vacker sägen!\n Ni har som andra lovat finna er\n i alla föreskrifter, som jag ger;\n infria nu ert löfte som en karl,\n så har ni gjort er plikt mot oss envar.\"\n\n \"_Depardieux_\", blev svaret, \"mycket gärna.\n Ett löftes helgd lär ingen hellre värna.\n Ett löfte är en skuld, och gärna gör\n jag vad jag lovat har och därför bör,\n ty säger icke skriften: 'vad i kräven\n att andra skola göra, bliver även\n en lag för eder själv'. Men det är så,\n att det blir svårt för mig att hitta på\n en god historia, som ej redan blivit\n förtald av Chaucer, som ni vet har skrivit\n om ting, som hänt i tider, som förgått,\n med rytm och rim så gott han det förmått.\n Vad en bok inte talat om, det finns\n berättat i en annan, som man minns.\n Om älskande har han berättat mera\n än vad Ovid har kunnat relatera\n i sin berömda bok Epistuale,\n och gamla saker vill jag inte ge.\n I ungdomsåren skildrade han redan\n en kärlekssaga, Alcions; och sedan\n har han beskrivit varje ryktbar kvinnas.\n I mängden av berättelser, som finnas\n i Chaucers bok om goda kvinnor, står\n om babylonska Thisbes banesår\n och om Lucretias tunga offergärd\n och även Didos död för eget svärd\n hur Phyllis hängde sig för Demophon,\n om Deianeira och om Hermion\n om Ariadne, överjordiskt skön,\n som fanns av guden på den öde ön,\n om Heros och Leanders drunkningsdöd,\n Helenas tårar och Briseidas nöd,\n och även dina öden, Ladomea.\n Han skildrat dina grymheter, Medea,\n som dräpte dina barn med egen hand,\n när Jasons svek i dig tänt hatets brand.\n O Penelope, ljuvaste Alceste,\n er dygd berömmer han måhända mest.\n\n \"Men intet säger eller skriver han\n om Canacea, kvinnan vilken brann\n av syndfull kärlek till sin egen bror;\n hans avsky för allt slikt är alltför stor.\n Ej heller har han någonsin beskrivit\n hur Apollonii sköna dotter blivit\n av konung Antiochus fälld och lägrad,\n hur denne tog en gunst, som blivit vägrad;\n det är en hemsk berättelse att höra.\n Beskriva slikt har han ej velat göra:\n han avskyr äventyr av detta slag.\n Och om jag också kunde, ville jag\n ej skildra någonting så avskyvärt.\n\n \"Men den berättelsen, som ni begärt.\n hur skall det bli med den? -- Jag vet det gott,\n att inga muser vid min vagga stått\n -- det här kan nog Ovidius förklara --\n mön bryr mig inte om att jag har bara\n en mycket torftig kost att bjuda på;\n torr är som känt vår juridik också!\"\n Han smålog litet, när han sade detta.\n Nu följer det han hade att berätta.\n\n\n\n\nPROLOGEN TILL LAGKARLENS BERÄTTELSE\n\n\n O fattigdom, all smäleks bittra rot,\n så fylld av köld och törst och hungers hot!\n Att be om hjälp, det bjuder dig emot,\n men ber du ej, blir nöden snart så svår,\n att den för alla blottar dina sår.\n Emot din vilja får du lov att låna\n till livets nödtorft, tigga eller råna.\n\n Du klandrar gud, som enligt dina ord\n för ojämt delat lotter på vår jord;\n du hyser syndig avund mot din nästa\n och anser honom hava allt det bästa.\n Du säger att han en gång nog får känna\n hur heta avgrundslågor kunna bränna,\n ty aldrig har han hjälpt en vän i nöden.\n\n Hör blott den vises ord. Han säger: \"Döden\n är bättre än att lida brist och nöd,\"\n samt \"ingen aktar den, som saknar bröd.\"\n Ja, fattig man betraktas med förakt.\n Hör även detta, som den vise sagt:\n \"Varenda dag är tung för fattig man.\n Så akta dig för fattigdomens bann!\"\n\n Om du är fattig, fly dig vänner,\n och hat är vad din egen broder känner.\n O, rika köpmän, lycklig är er lott!\n O folk, som skötsamhetens gåva fått,\n I slån ej _ambes as_ i livets spel;\n där faller blott _sis cink_ på eder del.\n För er är julen sorglöst glädjefull.\n\n I dragen vida för er vinnings skull\n och veten mångt om många fjärran länder,\n I bringen tidningar om det som händer\n i andra länder under fred och krig.\n En köpman är det, som berättat mig\n den gamla sägen, som I nu fån höra,\n om I hans lust att låna mig ert öra.\n\n\n\n\nLAGKARLENS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Lagkarlen sin berättelse.\n\n I Syrien i forna tider bodde\n ett sällskap rika köpmän, vida kände\n i många land och även högt betrodde,\n ty ständigt voro varorna de sände\n utav ett slag, som dem till heder lände.\n De sålde sidentyg och guldbrokad,\n som funno köpare i varje stad.\n\n Och ledarna för detta köpmansgille\n beslöto en gång alla följa med;\n för handelns eller nöjets skull de ville\n ej andra sända som de haft för sed,\n men själva fara ut i västerled\n till staden Rom; och när de målet hunnit\n ha inom kort ett gott kvarter de funnit.\n\n Vår köpmansskara sköter nu sin handel\n i denna stad och sina nöjen där. --\n Om kejsardotterns dygderika vandel,\n om huru skön och hjärtegod hon är,\n hur hon, Constance, är hela staden kär\n få dessa köpmän höra varje dag\n på alla håll i dessa ordalag:\n\n \"Vår kejsare av Rom, den Gud beskydde,\n en dotter har; allt ont från henne vike!\n Sen dag på jorden första gången grydde\n i skönhet, godhet ej hon haft sin like\n i någon stad och något kungarike.\n Vi bedja Herren hennes heder värna,\n Europas krona gav vi henne gärna.\n\n \"Hon skönhet har förutan högmods last\n och ungdom fri från dårskaper och flärd,\n i allt vid dygdens stig hon håller fast,\n hon ödmjukt går sin väg i denna värld;\n En förebild hon är för hövisk färd;\n ja, hennes hjärta är en helgedom\n och hennes hand är ej för någon tom.\"\n\n Allt detta tal var sant som Herrens ord,\n men nu jag återgår till det som hände.\n Av nya varor tog man last ombord\n och sedan man prinsessan sett man vände\n tillbaka hem till Syrien och kände\n sig väl tillfreds när hemmets hamn man nått\n och sina varor väl försålda fått.\n\n Nu var det så, att dessa köpmän vunnit\n sultanens gunst, och när från fjärran land\n och långa resor åter hem de hunnit,\n plär deras härskare dem be ibland\n på gästabud och då i första hand\n förhöra sig var deras skepp sig rört\n och vad på färden de ha sett och hört.\n\n Bland det, som våra köpmän denna gång\n berättade för honom, var Constance\n det under, varav skildringen blev lång;\n om hennes bild det stod en sådan glans\n att inom kort i härskarns hjärta fanns\n för ingen annan plats, att han till slut\n blott ville älska henne livet ut.\n\n Måhända i den stora foliant,\n som mänskor kalla himlen, var det skrivet\n med stjärnors tecken lika klart som sant,\n att denna kärlek kostar honom livet.\n I stjärnebilder är det mänskan givet\n att läsa klart, om blott hon läsa kan,\n det slut, som väntar varje dödlig man.\n\n I stjärnorna stod skrivet långt förut\n om Hektors död, i stjärnor skildrades\n Achilles' öde, Julius Caesars slut\n och Tebes sista kamp, hur Herkules\n och Simson, Turnus, vise Sokrates\n sin levnad skulle sluta, men det är\n för mänskan svårt att läsa allting där.\n\n Sultanen sammankallade med hast\n sitt höga råd och gav det klart besked:\n han lät det veta, att hans hjärta brast\n av all den kärlekslängtan, som han led,\n om icke innan mången sol gått ned\n Constance blev hans. De månde sig besinna\n och botemedel för hans plåga finna.\n\n Den ena sade si, den andra så,\n repliker växlades med skärpa i,\n och goda skäl gav både en och två,\n man talade om svartkonst och magi;\n men enig lyckades man sedan bli:\n ej annan utväg gavs än giftermål,\n prinsessan måste bliva hans gemål.\n\n Det skulle dock förvisso bliva svårt\n att detta få till stånd, ty, öppet sagt,\n \"Emellan hennes faders land och vårt\n har ödet genom skilda lagar lagt\n ett svalg, om vilket båda hålla vakt:\n Det kränkte nog en kristen furtstes ära\n om dottern hyllade Mohammeds lära.\"\n\n Sultanen svarade: \"Men hellre än\n jag avstår från Constance, jag övergår\n till hennes kristna tro, ty hennes vän\n jag måste bli. Jag hoppas Ni förstår\n vad saken gäller nu: om jag ej får\n den romerska prinsessan till mitt viv,\n är detta slutet på mitt korta liv.\"\n\n Men alla enskildheter lämnar jag\n och täljer nu helt kort vad sodan hände:\n förmedelst ambassader och fördrag,\n som påven själv förmedlade och kände\n och som till Kristi kyrkas ära lände\n men skulle bringa Mahomets på fall,\n blev avtalt så, som nu jag skildra skall.\n\n Sultanen lovade att låta döpa\n sig själv, sitt ridderskap och allt sitt land,\n och därmed skulle han sig rätten köpa\n till kejsarns sköna unga dotters hand.\n Med ett beedigat fördrag förband\n man sig att låta fiendskapen fara.\n Constance, må Herren Gud dig väl bevara!\n\n Nu väntar säkert mer än en bland er,\n att jag skall skildra här den prakt och glans,\n som präglar allt vad sedan kejsarn ger\n som hemgift åt sitt kära barn Constance.\n Man bör dock veta, att det aldrig fanns\n en mera givmild far, och hela natten\n förslog väl knappt, om jag beskrevo skatten.\n\n Till hennes följe valdes ut prelator\n och damer, höga herrar samt en rad\n av enkelt folk som sjömän och soldater;\n och kungjort blev i hela Romas stad\n att kejsarns önskan var att folket bad\n i varje kyrka, som i staden fanns,\n om Guds välsignelse för dottern hans.\n\n Och slutligen den kom, den sorgens dag,\n som lämpligast för avfärd kejsarn fann,\n den tunga dag var kommen, säger jag,\n då, intet uppskov vidare gick an.\n Constance är blek av sorg, men dock hon kan\n stå upp och göra sig till resan klar,\n ty hon förstår, att intet val hon har.\n\n Man fattar väl, att mången bitter tår\n hon göt den dag, då bort man henne sände\n från landet där hon drömt i livets vår\n där varje vän hon hade, varje frände,\n att givas åt en man hon icke kände.\n Att varje äkta make är en skatt\n det veta alla hustrur. (Hördes skratt?)\n\n \"Min fader\", sade hon med sorgsen röst,\n \"ditt barn, som rönt så mycken kärlek här,\n och du min mor, som städse var min tröst,\n som är mig över allt på jorden kär,\n blott detta eder dotter nu begär:\n att edra tankar följa med på färden;\n vi ses ej mer igen i denna världen.\n\n \"Jag måste nu bege mig på en färd\n till ett barbariskt land, så bjöd ert bud;\n men Krist, vars död på korset frälst vår värld,\n skall styrka mig att lyda er och Gud.\n Och vad betyder jag, jag arma brud?\n Att lida och att bli en mans slavinna\n det är den lott, som väntar varje kvinna.\"\n\n Jag tror att knappt i Troja vid dess fall,\n när Pyrrhus muren bräckt, när borgen brann,\n att knappt i själva Rom, när Hannibal\n dess härar slagit; och dess portar hann,\n mer smärtfylld klagan ljöd och sorg man fann\n än när det nu begräts Constances öde.\n Men intet ändras av ett tåreflöde.\n\n O, _primum mobile_, o firmament,\n som allting leder där du välver dig\n och slungar allt från öst till occident\n som av naturen ville vända sig\n åt motsatt håll, du lät en stjärnestig,\n då denna resa vidtog, ordnas så,\n att vilde Mars fick makt att dödligt slå.\n\n Ack, kejsare, hur glömdes fästets lagar?\n Fanns ingen filosof i all din stad?\n Det ges dock menliga och lyckodagar,\n då man bör dröja eller dra åstad,\n och lätt en högställd man får veta vad\n han välja bör, ty det är säkert sport\n när den är född, som fötts till något stort.\n\n Till skeppet så den sorgsna mö man bär\n och all tillbörlig vördnad får hon röna.\n \"Må Jesus Kristus skydda alla här\",\n så säger hon. -- \"Farväl, Constance, du sköna!\"\n Hon söker dem med glättig uppsyn löna.\n Nu lämnar jag Constance och går igen\n tillbaka till sultanens Syrien.\n\n Sultanens moders skarpa ögon se\n att hennes ende son är i beråd\n att sina forna offer överge;\n hon sammankallar då sitt höga råd\n med tanke på ett nattsvart avgrundsdåd,\n och när det samlats så kring hennes bord\n hon sätter sig och talar dessa ord:\n\n \"Förvisso är det känt, att vår sultan\n för avsikt har att övergiva det,\n som föreskrivet är i vår koran\n och lärts utav Mohammed, Guds profet.\n Men jag bedyrar vid min salighet,\n att hellre mister jag mitt liv än jag\n förvisar ur min själ Mohammeds lag.\n\n \"Vad kunde vi av detta nya vinna\n om icke träldomsok och ånger svår?\n Till sist i helvetet vi skulle brinna\n för svek emot den tro, som varit vår.\n Men, mina herrar, om er hjälp jag får,\n om I mig följen när det gäller strid,\n så skall jag rädda oss för allan tid.\"\n\n Vid sin profet bedyrade de alla\n att henne följde de i liv och död\n och att de skulle sina vänner kalla\n att lämna hennes företag sitt stöd.\n När sultaninnan sedan åter bjöd\n dem lyssna till den mörka plan hon hade,\n var detta vad till sina män hon sade:\n\n \"Se här den utväg, som jag finner bäst:\n vi taga dopet -- kan väl vatten skada? --\n och sedan håller jag en välkomstfest,\n där vår sultan, min son, på nytt får bada\n och hans gemål i röda strömmar vada;\n då skall en dopfunts vatten ej förslå\n att henne ren från allt det röda två.\"\n\n O sultaninna, ondska är ditt namn,\n megära, furie, Semiramis!\n O orm som tagit mänsklig kvinnohamn\n Du är lik den som fanns i paradis!\n O falska kvinna, som på alla vis\n vill skada dygd och oskuld genom brott,\n i dig bo grymhet, svek och laster blott!\n\n O Satan, full av avund, sedan ut\n du drevs ur paradisets ljuva land,\n din väg till kvinnan vet du som förut!\n Med Evas hjälp du oss i träldom band.\n Du ville bryta detta Hymens band,\n och när med svek du önskar något vinna\n till redskap väljer du som förr en kvinna.\n\n Nu sultaninnan, som jag så förbannat,\n lät rådets herrar draga sina färde.\n Men nog om dem; jag övergår till annat.\n Ett samtal med sin son hon snart begärde\n och sade då, att vad Mohammed lärde,\n det ville hon förneka liksom han\n och hålla Kristi lära blott för sann.\n\n Hon bönföll honom om att i sitt hem\n få för de kristna ställa till en fest.\n \"Jag ser med nöje att du roar dem\",\n så sade han, \"och blir med fröjd din gäst.\"\n Han böjde knä och tackade, men mest\n förutan ord, ty glädjen kvävde dem.\n Hon kysste sonen och begav sig hem.\n\nExplicit prima pars.\n\n\n\nSequitur pars secunda.\n\n Omsider ha de kristna gått i land\n på syrisk jord, och ståtlig syn det är.\n Sultanen då med hjärtat tänt i brand\n stafetter sänder ut, som budet bär\n åt alla håll att drottningen är där.\n Och särskilt har sin egen mor han bett\n att möta drottningen på värdigt sätt.\n\n Det blev en stor och praktfull kavalkad\n när syrierna romarskaran mött.\n Sultanens moder, leende och glad,\n välkomnar nu Constance så varmt och sött\n som någon mor en dotter den hon fött,\n och till en närbelägen stad de rida\n i värdig skritt allt vid varandras sida.\n\n Ej större kunglig ståt och prakt man sett\n i triumfatorn Julius Caesars tåg,\n som av Lucanus skildras vitt och brett,\n än den, som i sultanens svit man såg.\n Men djupt i hennes falska hjärta låg\n en ond demon, som ville ofärd bringa,\n en giftig skorpion, beredd att stinga.\n\n Kort därpå möta de en ståtlig rad\n av ryttare: sultanen och hans män.\n Han hälsar henne strålande och glad\n som älskarn hälsar saknad hjärtevän.\n I festligt lag man glammar länge än.\n Men tiden går och nattens timmar ila\n och glammet tystnar, alla söka vila.\n\n Så kom den dag och stund, som utsatt var\n för gamla sultaninnans stora fest,\n och av de kristna gjorde sig envar\n i ordning då med allt han ägde bäst.\n Och festa fick i sanning varje gäst\n och skåda mycket underbart och nytt\n -- och dyrt betala innan morgon grytt.\n\n O bråda ofärd, som beständigt följer\n var jordisk fröjd, bemängd med bitterhet!\n Snart sorgens skugga varje lycka höljer\n och gråt är slutet på vår munterhet.\n Lyd detta råd för egen säkerhet:\n när glad är dagen, bör du städse minnas\n att sorg och smärta i beredskap finnas.\n\n Ty inom kort de skett de hemska morden;\n varenda kristen, som i salen fanns\n blev huggen eller stucken ned vid borden\n -- sultanen själv bland dem -- med svärd och lans;\n den enda som blev skonad var Constance.\n Och bakom detta svarta nidingsdåd\n stod gamla sultaninnan och dess råd.\n\n Och varje omvänd syrier, som glatt\n sultanens order följt, vart inom kort\n förutan misskund mördad där han satt.\n Och fru Constance hon fördes genast bort\n till en galär utav en särskild sort:\n det var ett skepp, som intet roder hade.\n \"Nu kan du segla hem till Rom\", man sade.\n\n En summa pengar fick hon med sig då\n och, sanningen att säga, proviant\n i stora mängder, kläder likaså,\n och snart sjöng viddens vind i mast och vant.\n O, min Constance med hjärta rent och sant,\n o, unga älskeliga kejsardotter,\n nu styre Han, som skiftar ödets lotter!\n\n Hon korsar sig, i bön hon sjunker ned,\n hos Kristi kors hon söker tröst och mod:\n \"O, rena altare och helga träd,\n som signat blev av Lammets dyra blod,\n O Frälsare så nåderik och god,\n låt icke djävulen min ande taga\n den dag mig vågorna i djupet draga!\n\n \"Du starka träd, beskyddare av tron,\n som var det enda träd som värdigt fanns\n att bära Härskaren på himlens tron,\n det vita lam som stacks av knektens lans,\n och under vilket seger städse vanns\n när dina armar sträcktes huldrikt ut,\n beskydda mig, och giv ett saligt slut!\"\n\n Så driver hon omkring i långa år\n allt längre över havets slätt den vida\n och slutligen Gibraltars sund hon når;\n men tunga dagar får hon genomlida\n och ofta har hon döden vid sin sida,\n allt innan havets vågor länka färden\n mot land i någon okänd del av världen.\n\n Väl må man spörja, varför hon blev spad\n av sultaninnans vilda mördarhand.\n Den frågan är dock ganska lätt besvarad:\n vem frälste Daniel i Babels land\n på lejongropens blodbestänkta sand,\n där döden annars nådde en och vart\n Det var den Gud han i sitt hjärta bar.\n\n Gud fann för gott att åter låta ske\n ett underverk att vittna om hans makt!\n Vår Herre Krist, som botar varje ve,\n han gör -- det varje visman vet och sagt\n rätt ofta ting för mål, som han ej lagt\n i dagen för oss mänskor, alltför små\n att kunna Herrens all vishet förstå.\n\n Men om hon ock kom trygg från blodig bal\n hur fann hon ej i havets våg sitt slut! --\n Vem höll vid liv i buken av en val\n profeten Jona tills han kastats ut?\n Väl vet envar, att det var Hans beslut,\n som tillät Israel vid Herrens hand\n gå torrskott genom havet upp till land.\n\n Vem bjöd väl stormens vilda andar fyra,\n som hade makt att härja hav och land:\n \"Nu Nordan, Sunnan, alla vindar yra,\n förhärjen varken fartyg eller strand!\"\n Han var det ock, som med sin starka hand\n den arma kvinnan undan stormar bar,\n när djupt hon sov och när hon vaken var.\n\n Hur kunde hennes matförråd förslå,\n att hon på trenne år ej kände brist!\n -- Vem födde heliga Maria då\n i ökengrottan? -- Kristus själv förvisst.\n Ett lika märkligt under gjorts av Krist\n med fiskar fem och endast tvenne bröd.\n Gud sände henne mat i överflöd.\n\n På detta sätt mot Englands kust hon drev\n och över Nordsjön, tills emot en strand\n vid någon okänd borg hon driven blev;\n den låg på kusten av Northumberland.\n Och skeppet fastnade på bottnens sand\n så fast, att ingen flod det kunde höja;\n Guds vilja var, att där hon skulle dröja.\n\n Från borgen hastade dess hövitsman\n att se vad man på vraket kunde finna.\n En ensam, sorgsen kvinna där han fann\n och så en dyrbar skatt; och denna kvinna\n var dödligt trött och ville intet vinna\n förutom gravens ro, all hennes längtans mål.\n Om den hon bönföll på sitt modersmål.\n\n Hon talade latin på sällsamt sätt,\n men hennes ord förstodos efterhand.\n När mannen så på vraket sett sig mätt,\n han förde henne med sig upp i land.\n Där sjönk hon strax på knä på strandens sand\n och tackade sin Gud; men vem hon var,\n på frågor därom gav hon intet svar.\n\n Hon hade, sade hon, så länge irrat\n på havet kring, av alla vindar förd,\n att hennes sinne blivit helt förvirrat\n och ingenting hon mindes om sin börd.\n Till tårar blev den stränge fogden rörd.\n Hos dennes hustru så ett hem hon fann\n och allas kärlek hon med saktmod vann.\n\n Slottsfogden och hans hustru Hermengild\n de voro hedningar som alla där\n i trakten runtomkring. Men god och mild\n var slottets fru; Constance var henne kär,\n och när hon talat om vad Kristus lär,\n fann genom Kristi nåd om någon tid\n ock Hermengild hos Herren Jesus frid.\n\n I landet hade fordom kristna funnits,\n men alla hade drivits ut ur det,\n när de av hedningarna övervunnits;\n nu rådde dessa norrut vitt och brett.\n De kristne av de gamle britters ätt\n de hade flytt till Wales och funnit där\n en fristad undan hedningarnas här.\n\n De kristne hade dock ej helt fördrivits;\n där fanns ett fåtal kvar, som bad till Krist\n i hemlighet den bönen som oss givits;\n i slottets närhet funnos trenne visst.\n Bland dessa var det en, som synen mist,\n men klart han såg med detta inre öga,\n som mänskosjälen riktar mot det höga.\n\n En sommardag med sol och glitterdans\n på havets böljor ut till himlens rand\n begav sig fogden åtföljd av Constance\n och av sin hustru ned till havets strand\n att vandra på dess jämna, fasta sand.\n Där mötte de en man i torftig dräkt,\n den gamle man, vars ögons ljus var släckt.\n\n \"I Kristi namn\", den blinde gubben bad,\n \"fru Hermengild, giv mig min syn igen!\"\n Den bönen gjorde slottsfrun föga glad,\n ty fogden kunde gott förstå av den\n att hon var kristen och förtörnas, men\n Constance bjöd henne tro på Kristi styrka\n och handla som en dotter av hans kyrka.\n\n Av häpnad slagen borgens hövding stod;\n han sporde: \"Vad betyder väl det här?\"\n Constance gav svaret: \"Det är Kristi blod\n och kraft, som varje mänskas frälsning är.\"\n Hon tolkade så väl vad kyrkan lär\n att innan de på kvällen gått till ro\n var fogden omvänd till vår kristna tro.\n\n Slottsfogden var ej högste styresman\n på denna borg och uti denna trakt,\n men sedan många vintrar förde han\n befälet där, beklädd med hövdings makt,\n och den, som denna i hans händer lagt,\n var Alla, kung i allt Northumberland\n från Skottland ned till Humbers låga strand.\n\n Men till berättelsen jag återvänder.\n Den onde, som beständigt varje mans\n och kvinnas hjärta frestar, lustar tänder,\n han kom en riddare att mista sans\n och vett av syndig åtrå till Constance.\n Han tyckte sig förvisso helt förbrinna\n om ej han finge famna denna kvinna.\n\n Han giljade till henne, men han fann,\n att hon stod fast vid det som dygden bjöd\n och flydde varje synd. Då fylldes han\n av hat, och hämndlust i hans hjärta sjöd;\n hon skulle bringas till en neslig död.\n En natt, när fogden rest till kungens hov\n smög skurken till det rum, där flickan sov.\n\n Av bön och vaka matt Constance sig lagt\n till vila vid sin goda slottsfrus sida\n och riddaren, som drevs av Satans makt\n och ville låta henne skuldlös lida,\n smög fram till dem, drog dolken ur dess slida,\n stack den i borgfruns hals och lade den\n invid Constance och smög sig ut igen.\n\n Kort därpå fogden, följd av Alla kung,\n till borgen återvände -- för att se\n sin maka mördad, finna sorg så tung,\n att mången tår han göt i bittert ve.\n En blodig kniv i bädden funno de\n invid Constance. Hur kunde hon förklara?\n Av sorg förlamad kan hon intet svara.\n\n För konungen förtaldes vad som hänt\n och även om Constance, hur henne fört\n till denna kust ett skepp, som vinden sänt.\n (Om detta han I alla redan hört.)\n Kung Allas hjärta blev så sällsamt rört\n när han fick se en kvinna skön som dagen\n av ödet nu så grymt till marken slagen.\n\n Ty lik ett lamm, som bidar bödelns kniv,\n så skuldlös stod hon inför konungen.\n Den riddare, som tagit borgfruns liv,\n bar vittnesbörd, att hon, Constance, var den,\n som mördat Hermengild i bädden, men\n bland folket mumlades: \"Ett sådant brott\n kan denna kvinnan aldrig ha begått.\n\n \"Ty from och blid vi henne städse se\n och Hermengild var henne mycket kär;\"\n det är det vittnesbörd, som alla ge,\n förutom den, som banemannen är.\n Den ädle konungen förstår att här\n är något dolt och fattar ett beslut\n att sanningen i grund skall forskas ut.\n\n O ve, Constance, du kan ej tvekamp kräva,\n har ingen riddare i detta land!\n Så månde Han, som dog att vi må leva\n och som för evigt mörkrets furste band,\n nu sträcka ut till dig sin starka hand!\n Ty om ej Kristus här ett under gör\n en brottslings bittra död du skuldlös dör.\n\n Hon föll på sina knän och talte så:\n \"Gud Fader, du som räddade Susanna\n från falska vittnesbörd, och du också,\n Guds Moder, signad dotter till S:t Anna,\n inför vars barn man sjunger Hosianna,\n -- om jag är utan skuld till detta dåd,\n stå då mig bi! Om ej, giv död så bråd!\"\n\n Han I ej skådat mitt ibland en skara\n av hundra andra dragen på en man,\n som föres mot sin död och låtit fara\n allt hopp om nåd -- ett anlete, som kan\n med endast färgen säga; här är han\n som nu skall dö? -- Så vit stod i en ring\n av människor Constance och såg sig kring.\n\n O, drottningar med härlighet och makt,\n o, hertiginnor, damer utav börd,\n betänken vilken prövning ödet lagt\n p& kejsardottern, från sitt hemland förd,\n när ondskans sådd ses mogna snabbt till skörd!\n O kejsardotter, i din största nöd\n du ståndar ensam utan vänners stöd!\n\n Men sådan ömkan känner konung Alla\n (medkänsla hyser varje ädel man)\n att från hans ögon stora tårar falla.\n \"Gå bringa oss en bok!\" så säger han,\n \"och om vår riddare bekräfta kan\n med ed att det var hon, då utser jag\n en domare att döma efter lag.\"\n\n En bibel hämtades, och utan fruktan\n gick mannen ed på hennes skuld och brott.\n Då drabbar honom Herrens hårda tuktan:\n ett slag i nacken har han plötsligt fått\n och faller handlöst ned där nyss han stått,\n och mannens ögon tränga ut ur skallen.\n Med fasa skådar folket honom fallen.\n\n En röst ur rymden talar dessa ord:\n \"Inför en kung har du beskylla vågat\n en skuldlös kyrkans dotter för ett mord;\n det har du gjort, och nu är måttet rågat.\"\n Allt folket stod som hade ljungeld lågat,\n lamslaget av det underverk som skett,\n blott ej Constance, som däri Herren sett.\n\n Stor skräcken var, och nu när klarhet vans,\n grep ånger var och en, som trott så lätt\n på det förtal, som slungats mot Constance,\n och följden vart -- av undret folket sett\n och av förklaringar Constance dem gett --\n att kungen själv och mången av hans råd\n blev omvänd genom Herren Kristi nåd.\n\n Men riddaren med livet plikta fick\n för sina lögner, enligt dom som Alla\n på stället fällde, och Constances blick\n var tårskymd när hon såg hans huvud falla.\n Guds nåd, som funnit frälsning för oss alla,\n lät henne sedan stå som kungens brud\n med drottningkrona till sin bröllopsskrud.\n\n Det fanns dock en i konung Allas borg,\n som detta giftermålet gjorde vild\n av hat och hämndlust, grämelse och sorg,\n och denna varelse var Donegild,\n kung Allas moder, nu från makten skild.\n Hon fann det var en skam att kronan givits\n en okänd kvinna som till landet drivits.\n\n Mig lyster icke orda vitt och brett\n om strå och agnar, håller mig till kornet.\n Vad gitter jag förtälja om den rätt,\n som först togs in och vem som blåste hornet\n på bröllopet, om flaggorna på tornet?\n Beständigt är det samma enskildheter:\n man spelar, sjunger, dansar, dricker, äter.\n\n De gå i säng som brukligt är och rätt,\n ty hustrur äro helga ting, men när\n mot natt det lider måste deras sätt\n bestämmas blott av det en man begär,\n den man, som deras äkta make är,\n då bör den sanna hustrun alltid veta\n att för en stund sin helighet förgäta.\n\n En gosse under hjärtat inom kort\n hon bar. När kungen lämnade sin gård\n och drog mot fiender i Skottland bort,\n gav han i uppdrag åt sin förste lord\n och biskopen att noga taga vård\n om hans gemål. Så ödmjuk, mild och blid\n förbidade Constance vår Herres tid.\n\n En gosse föds när väntans tid är slut;\n Mauritius de detta barnet kalla.\n Slottsherren sänder sedan skyndsamt ut\n en man att överbringa till kung Alla\n ett brev med redogörelse för alla\n de händelser som timat under tiden,\n som sedan kungens avfärd är förliden.\n\n I hopp att vinna gunst beger sig denne\n i största hast till konung Allas mor.\n Med dessa ord han höviskt hälsar henne:\n \"Madame, jag bringar bud om lycka stor\n för var och en som här i landet bor:\n en son har skänkts vår konung och hans fru.\n Väl må vi alla prisa Herren nu.\n\n \"Här har jag breven som förtälja detta,\n de måste föras fram med största hast.\n Om Ni, min fru, har något att berätta,\n jag står till tjänst; jag rider utan rast.\"\n Hon svarade: \"Jag finner lämpligast\n att denna natt hos oss kvarter du tar.\n I morgon skall jag sedan ge mitt svar.\"\n\n Budbäraren drack mycket öl och vin\n och oförmärkt ur väskan hans man stal\n hans brev. ty han vart drucken som ett svin.\n Och Donegild, så nedrigt lömsk och hal\n förfalskade ett brev med fult förtal\n till konungen från hans befallningsman,\n och detta är vad man i brevet fann:\n\n \"Jag måste underrätta nu med sorg:\n att vidunder har drottningen i dag\n till världen fött, så hemskt att denna borg\n ej rymmer man så modig att dess drag\n han vågar skåda. Därför fruktar jag\n att modern kanske är en häxa blott,\n av onda makter förd till detta slott.\"\n\n Så sorgset konung Allas sinne blev\n när detta brev han läst, men vad han kände\n fick ingen veta. Egenhändigt skrev\n han svar: \"Välkommet är vad Kristus sände,\n vad än det är, hur än sig lyckan vände.\n Må Kristi vilja ske och icke min!\n Den böjes ödmjukt, Herre, inför din.\n\n \"Beskydda väl mitt barn, hur hemskt det än\n må vara skapt, och drottningen, tills jag\n från detta kriget hinner hem igen.\n Om det är Kristi vilja, skall en dag\n en son mig skänkas av ett annat slag.\"\n Han slöt sitt brev, en tår på kinden gled,\n och budet fick det, steg till häst och red.\n\n O ryttare så full av druckenhet,\n din andedräkt är stark, men ingen kraft\n 1 dina lemmar bor, och vad du vet\n förråder du, och vad förnuft du haft\n har drivits ut av druvans dolska saft!\n Där dryckenskapen präglar anletsdragen\n där träder varje hemlighet i dagen.\n\n O Doneglld. vårt språk har icke orden\n som kunde skildra all din infami.\n Blott själva herren över underjorden\n kan finna ord för ditt förräderi.\n Fy, odjur, fy! O nej, vad säga vi?\n Fy _avgrundsande_! Du är en bland dem,\n som ha i helvetet sitt rätta hem!\n\n På återväg från kungen vek han snart\n igen hos kungens falska moder in,\n och mäkta glad åt hans besök hon vart\n och lade sig om hans förplägnad vinn.\n Han drack och fyllde grundligt buken sin,\n han somnade och sov som förr man sport\n tills solen trädde genom dagens port.\n\n För andra gången breven stulna bli\n och falskligen till fogden detta skrives:\n \"Vid äventyr av hängning äger Ni\n se till att hon, Constance, ur landet drives\n och svarar för att intet uppskov gives;\n på inga villkor får hon dröja kvar\n 1 detta rike mer än trenne dar.\n\n \"På samma skepp, som hit till Englands strand\n har fört Constance, må hon och barnet föras\n och skeppet sedan skjutas ut från land\n att driva bort på havet och förgöras.\"\n O min Constance, väl må din slummer störas\n och onda syner dig i drömmen givas\n när dessa order där i natten skrivas!\n\n Budbärarn vaknade på morgonen\n och red med hast den väg han hade kvar\n till kungens borg och gav åt hövdingen\n det falska brev han i sin väska bar.\n Bestört blev denna över Allas svar.\n \"O Herre Krist\", han sade, \"vilken härd\n för synd och ondska är ej denna värld!\n\n \"Allsmäktig Gud, om här din vilja sker,\n hur är det möjligt, rättvis som Du är,\n att mången skuldlös slås till jorden ner\n och syndare i välmakt leva här?\n O goda fru Constance, du är mig kär\n och tungt det är att jag din bödel blivit,\n men neslig död är valet kungen givit.\"\n\n Så bittra tårar ung och gammal fällde\n när kungens grymma påbud blivit känt,\n och dödsblek fjärde dagen stegen ställde\n Constance mot skeppet utför strandens slänt.\n Men ödmjukt bar hon allt vad Kristus sänt,\n och när hon stranden nått hon föll på knä\n och sade: \"Herre, må din vilja ske!\n\n \"Han, som mig räddat undan riddaren\n som genom mened sökte mig förgöra,\n han kan mig säkert frälsa nu igen\n på saltan sjö, han kan mitt fartyg föra\n och skall väl åter mina böner höra.\n På Honom litar jag och på hans Moder,\n de äro mina segel och mitt roder.\"\n\n På hennes arm låg gråtande den lilla,\n och där på knä hon stod så milt hon sade:\n \"Var stilla, älskling, ingen gör dig illa.\"\n Den mjuka duk hon på sitt huvud hade\n hon därpå över barnets ögon lade\n och fick det snart att åter slumra in.\n Då höjde hon mot himlen blicken sin.\n\n \"O himladrottning\", sade hon, \"Maria,\n förvisso för att kvinnan lät sig fresta\n kan intet människan från döden fria\n och måste ock din son de döde gästa.\n Ditt helga öga har fått se den bästa\n på korset dö; vad är all mänsklig smärta\n mot den, som då det led, ditt modershjärta!\n\n Du såg din älskling dö en kvalfull död\n och jag bar kvar ännu mitt hjärtas skatt.\n Du heliga, du hjälp i all vår nöd,\n till himlens höga härskarinna satt,\n du klara stjärna i vår levnads natt,\n hav misskund med det lilla barn jag bär\n som de betryckta städse huld du är!\n\n \"Ack, lilla barn, i vad består ditt brott?\n Hur blev din faders själ så grym och hård?\n Du har ju aldrig någon synd begått.\"\n Mot fogden vänd hon sade: \"Nåd, min lord,\n för barnet mitt; tag det i Eder vård!\n Är det ej möjligt som jag bad om nyss,\n giv gossen då i faderns namn en kyss!\"\n\n Hon kastade mot borgen än en blick.\n \"Farväl du grymme bortom skog och hed!\"\n Så sade hon och reste sig och gick\n till skeppet ned. Allt folket följde med.\n Hon vyssjade sitt lilla barn som kved\n och tog farväl av allt på Englands jord,\n hon korsade sig fromt och gick ombord.\n\n Med proviant var skeppet väl försett,\n för långa tider skulle den förslå;\n och annan nödtorft hade fogden gett\n -- pris vare Gud -- i riklig mängd också.\n Allsmäktig Gud, låt denna färden gå\n till hennes hem! Låt vinden blåsa rätt!\n Nu driver hon på havets öde slätt.\n\nExplicit secunda pars.\n\n\n\nSequitur pars tercia.\n\n Kort därpå konung Alla hemåt drar.\n När till sin kungaborg han återvände\n han frågade var barn och maka var.\n Slottsfogden då sitt hjärta isas kände\n och han berättade hur allting hände,\n som nyss jag skildrat har så gott jag kan.\n Det falska brevet företedde han\n\n och sade: \"Herre konung, blott vad du\n vid hot om dödsstraff ålagt har jag gjort.\"\n Den man som brevet fört torteras nu\n tills man av honom har i allo sport\n vad nattkvarter han haft på varje ort\n Vem dådets upphov var ha sedan snart\n försiktiga förfrågningar gjort klart.\n\n Igenkänd stilen blev i brevets pränt\n och blottat allt 1 detta svarta brott:\n hur det gick till är icke längre känt.\n Men resultatet var, att moderns lott\n blev döden för det dåd. som hon begått\n när konung Alla från Constance var skild.\n Så ömkligt slut fick drottning Donegild.\n\n Så bittert sörjde Alla dag och natt\n sitt lilla barn och sin försvunna maka\n att det ej skildras kan; vart ord blir matt.\n Men till Constance jag vänder nu tillbaka,\n där hon på havet ångestkval får smaka\n fem år och mer -- Gud ville det förvisst --\n tills hennes fartyg når en strand till sist.\n\n Det hände sig, att vid ett hedniskt slott\n -- det är mig okänt hur man det plär kalla --\n Constance och hennes barn till kusten nått.\n Allsmäktig Gud, vars öga ser oss alla,\n vi Dig Constance och barnet anbefalla,\n när åter i ett hedniskt land hon dväljes\n i största fara, varom nu förtäljes.\n\n Det kom en massa folk från borg och bygd\n att se på skeppet, skåda fru Constance.\n Men ensam smög en natt i mörkrets skygd\n hovmästaren, den värsta skurk där fanns,\n till skeppet ned (må avgrundskval bli hans!)\n och sade han beslutat henne äga\n vad än hon därtill kunde ha att säga.\n\n Förtvivlat var den arma kvinnans ve,\n hon bad, och barnet grät, när så han sagt.\n Men hjälpen skulle himlamodern ge,\n ty när hon kämpade med all sin makt\n föll skurken plötsligt överbord, och bragt\n i havet sjönk han i dess djup till sist.\n Så räddades Constance av Herren Krist.\n\n O, låga lusta, se ditt öde här!\n Ej endast mänskans själ du platt förstör,\n du ock fördärv och död för kroppen är.\n Av allt det verk, som blinda lustan gör,\n blir ofärd blott; om mer än en man hör,\n som ej för handling, men för avsikt blott\n att denna synd begå sitt straff har fått.\n\n Var kunde denna svaga kvinna taga\n en sådan kraft att stöta mannen bort! --\n Hur slutade väl Goliats hjältesaga!\n Hur kunde väl en man av Davids sort,\n så ung och vapenlös, dig inom kort\n till marken slå! -- Vi inse det envar:\n blott genom Herrens nåd det möjligt var.\n\n Vem skänkte Judit kraft och mannamod\n att döda Holofernes i hans tält\n och så befria Herrens folk med blod?\n Jag visat, när jag mina frågor ställt,\n att liksom kraft från ovan fordom vällt\n till dessa så, att härllg seger vanns,\n så gav han även kraften åt Constance.\n\n Men nu går skeppet vidare, och snart\n det genom sundet vid Gibraltar far.\n T väst, i syd, I norr det drivet vart\n och stundom österut i långa dar,\n tills Du, Guds Moder (evigt signad var!)\n I din oändligt stora godhet bjöd\n hon skulle räddad bli ur all sin nöd.\n\n Nu lämna vi Constance ett ögonblick\n och ägna kejsaren av Rom ett ord.\n I brev från Syrien han läsa fick\n hur alla kristna mördats på dess jord;\n den grova smälek ock har blivit spord,\n hans dotter lidit genom sultaninnan\n som hög och låg har slagit därförinnan.\n\n Då hade oförtövat kejsaren\n senatorn, följd av många herrar, sänt\n med hela flottan ut till Syrien\n att taga gruvlig hämnd. Och de ha bränt\n och härjat, slagit, ingen misskund känt\n Men inom kort, när detta är tillända,\n mot Rom de åter sina stävar vända.\n\n När nu senatorn flottan hemåt förde\n omstrålad av den vunna segerns glans,\n han mötte, statt på drift, som nyss vi hörde,\n det skepp som bar den arma fru Constance.\n Han visste icke vem hon var, ej vanns\n förklaring till att så på vreda vågor\n hon ensam drev; hon gav ej svar på frågor.\n\n Han henne för till Rom och åt sin fru\n antvardar där Constance och hennes barn,\n och i senatorns hus hon stannar nu.\n Så har Guds Moder räddat månget flarn\n på livets hav ur nöd och ondskans garn.\n I detta hem hon dröjde länge kvar\n och helig hela hennes vandel var.\n\n Senatorns hustru var en nära fränka\n men kände dock ej mer igen Constance.\n Nu våra steg åt annat håll vi länka:\n till konung Alla och till sorgen hans;\n så bittert har han sörjt, att tröst ej fanns,\n sin älskade, för alltid mista maka.\n Vi vända senare till Rom tillbaka.\n\n Kung Alla, som sin egen moder slagit,\n så svåra samvetskval omsider led\n att han -- jag skildrar detta kort -- har dragit\n till Rom, dit mången före honom red,\n att ödmjukt kasta sig för påven ned\n och bikta all den synd, som han begått.\n samt göra bot och sona så sitt brott.\n\n Snart blev i hela Rom det allmänt känt\n att Alla kung som pilgrim komme dit;\n ett budskap hade han i förväg sänt.\n Då red senatorn strax i höviskt nit\n att möta honom med en präktig svit;\n på samma gång som han med svitens prakt\n vill hedra kungen, visar han sin makt.\n\n När konungen han möter hälsar han\n med största vördnad, Alla likaså;\n med utsökt takt bemöta de varann.\n Så hände det, att inom dagar två\n senatorn skall till konung Alla gå\n på gästabud; och inom kort han får\n Constances son i följe när han går.\n\n Man sagt, att fru Constance senatorn bett\n att taga barnet med på Allas' fest;\n hur därmed var, det vet jag icke rätt,\n men säkert är att kungens lille gäst\n på moderns bud stod där med blicken fäst\n på Allas drag så länge festen räckte,\n och slutligen han kungens undran väckte.\n\n Omsider sade till senatorn han:\n \"Vem är det vackra barnet där, som har\n sin blick så stadigt fäst på mig?\" -- \"Minsann,\n det vet jag icke\", var senatorns svar.\n \"En mor han har, men han har ingen far\n som jag vet av.\" -- Och sedan skildrar han\n för konung Alla hur han barnet fann.\n\n \"Men Gud skall veta\", var hans nästa ord,\n \"att dygdigare kvinna ej jag sett\n i allt mitt långa liv på denna jord;\n ej har jag hört om mera höviskt sätt\n hos hustru eller mö av ädel ätt.\n Hon skulle hellre döda sig än göra\n vad nesligt är och låta sig förföra.\"\n\n Men barnet var sin moder upp i dagen,\n så likt Constance som någon kunde vara.\n Kung Alla minnes gott de kära dragen\n och nu hans tankar vida vägar fara,\n han tänker på det sällsamt underbara:\n var detta barnets mor hans egen maka\n och skulle så han henne få tillbaka?\n\n \"I sanning\", tänkte han, \"jag måtte mist\n förståndets bruk, man måste ju förstå\n att död i havets djup hon är förvisst.\"\n Men denna tanke trängde fram också:\n \"Kan jag väl veta hur de vägar gå,\n som Gud har stakat ut? Hans starka hand\n har en gång förr fört henne tryggt till land.\"\n\n Mot aftonen han med senatorn gick\n till dennes hem, där gossens moder fanns,\n att se om ej han där förklaring fick.\n Där skickade man efter fru Constance\n Var viss hon kände ingen lust för dans\n när hon fick veta, varom fråga var.\n Det var med nöd, som henne foten bar.\n\n När Alla ser sin maka, skyndar han\n att hälsa henne hjärtligt, rörd till tårar,\n ty redan vid sin första blick han fann\n att det var hon, som han så många vårar\n har sörjt som död. Men intet svar man spårar;\n hon tänker på den orätt han begått\n och allt vad långa år hon lida fått.\n\n Två gånger såg han henne sanslös falla\n och sade sedan under tåreflöde:\n \"Så sant av Gud och himlens helgon alla\n vi vänta misskund när vi äro döde,\n är jag så skuldlös till ditt olycksöde\n som någonsin en man, som vill dig väl.\n Om icke, må den onde få min själ.\"\n\n Så lång var gråten och den bittra smärtan\n så heta deras ögons tårar brände\n allt innan lugnt det blev i deras hjärtan,\n som genom klagan värre plågan kände.\n Men jag går vidare till det som hände;\n man kunde skildra känslor natten lång,\n men jag är trött på sådan sorgesång.\n\n Dock slutligen, när sanningen vart känd\n att Alla skuldlös var till hennes ve,\n de kysstes hundrafalt, och där blev tänd\n i deras bröst en fröjd, som endast de,\n som evig salighet ha nått, fått se,\n men ingen mänska nått och ingen når\n i detta liv, så länge världen står.\n\n En bön till Alla kung hon sedan har:\n hon skulle sig rätt glad och lycklig prisa\n om Alla gick till hennes höge far\n och bad att denne ville honom visa\n den äran att en dag hos honom spisa.\n Men sina ord han skulle noggrant väga\n och fadern intet om hans dotter säga.\n\n Det blivit sagt, att konung Alla sände\n sin son med bjudningen till kejsaren,\n men man förstår ju gott att kungen kände\n vad hövligheten bjöd och bjuder än;\n han sände ej ett barn med bud till den\n som kristenhetens krona bar, han gick\n förvisso själv och företräde fick.\n\n Och kejsaren gav älskvärt löfte om\n att komma till den fest han skulle ge.\n Det säges, att hans milda öga kom\n att vila då på gossen och att se\n en bild, som väckte bitter saknads ve.\n Men Alla gick att rusta till sin fest,\n som skulle hedras av så högställd gäst.\n\n Så grydde morgon, dagens timmar ledo\n och det blev tid att möta hedersgästen;\n och under fröjd och gamman ut de redo.\n Och när hon såg sin far på väg till festen,\n steg fru Constance ur sadeln; och vid hästen\n föll hon på knä och sade: \"Din Constance\n du säkert trott ej mer i livet fanns.\n\n \"Jag är Constance, den dotter som du sänt\n för längesen till Syrien som mö\n men nu till dig omsider återvänt.\n Jag var det, fader, som på saltan sjö\n blev ensam utsänd, dömd att ömkligt dö.\n Sänd mig ej mer till någon hednings gård,\n men tacka honom här för huld och vård.\"\n\n Vem kan väl måla all den fröjd de kände\n de tre som återfunnit så varandra!\n Men min berättelse tar snart en ände\n och tiden flyr; jag vill ej trötta andra.\n De glada tre till middagsbordet vandra\n och där jag lämnar dem åt deras fröjd,\n som vida över skildrarns konst är höjd.\n\n Uppå Mauritii lott det sedan föll\n att bli till kejsare av påven smord,\n och Kristi kyrka han i vördnad höll.\n Men honom ägnar jag ej flere ord,\n ty om Constance är denna saga gjord.\n I Roms historia man tecknat ser\n hans levnadslopp; jag minns det inte mer.\n\n I sinom tid kung Alla återvände\n med sin Constance, sin dygderika maka\n till Englands jord, dit vägen väl han kände\n och där en stilla lyckas fröjd de smaka.\n Men fröjder fly och komma ej tillbaka\n i denna värld, ty aldrig stannar tiden,\n som flod i ebb den byts när dag är liden.\n\n Vem levde ens en dag i sådan lycka,\n att han ej erfor något samvetskval.\n ej kände vrede, längtan, fruktan trycka,\n ej led av avund, lögner och förtal?\n Förvisso styrker detta väl mitt tal,\n att kort den stora lycka var, som vanns\n av konung Alla och hans fru Constance.\n\n Se döden tager skatt av hög och låg.\n När, efter vad jag hört, ett solvarv gått,\n på bår kung Alla stel och bleknad låg,\n och sorg så tung blev fru Constances lott.\n Vi bedja Gud att Alla frid har fått.\n Men fru Constance begav sig nu på väg,\n mot staden Rom hon ställde sina steg.\n\n Till Rom den goda kvinnan kommen är\n och finner alla sina vänner där.\n Nu är det slut med faror och besvär,\n och när hon återsett sin fader kär,\n ej någon större lycka hon begär.\n På knä, och gråtande av fröjd, för allt\n hon lovar Herren hundra, tusenfalt.\n\n För dygd och många fromma verk de två\n med rätta blivit prisade och kända.\n Tills döden skilde dem de levde så.\n Och nu farväl; min saga är tillända.\n O Jesu Krist, som haver makt att sända\n fröjd efter sorg, din rika nåd beskär\n oss alla, som i dag församlats här! -- Amen.\n\n\nHär slutar Lagkarlens berättelse; härnäst följer prologen\ntill Skepparens.\n\n\n\n\nSKEPPARENS PROLOG\n\n\nHär börjar Skepparens prolog.\n\n I sadeln reste sig vår värd och sade:\n \"Det var en god berättelse han hade,\n en riktigt fin, go'vänner, eller hur?\n Herr kapellan, nu är det eder tur\n att taga vid. Ni kan vid Gud berätta.\n Ni lärda män. Guds död, ni är den rätta\n att oss en annan vacker saga ge.\"\n Men prästen svarar honom: \"_Ben'cite_!\n Är karlen galen, som så syndigt svär?\"\n Då sade värden: \"Tusan, är vi där!\n Min näsa känner lukten av lollard.\n Hör på, go'vänner här. till aftonvard\n herr pastorn ämnar ge oss andlig spis.\n Det bliver en predikan from och vis.\n som lämpar sig för sådant som vi.\"\n\n \"Nej vid min faders själ. han låter bli!\"\n föll skepparn in, \"ty här skall ej predikas;\n vi kunna ej med sådant nu förlikas.\n Den gode Guden tro vi alla på,\n och hans predikan skulle endast så\n i våra hjärtan kätterskt ogräs ut.\n Och därför säger jag, herr värd, till slut,\n att den, som nu berättar, det är jag.\n Berättelsen skall bli av muntert slag\n och vaken skall den hålla Eder alla:\n men filosofisk kan man ej den kalla\n och termerna från vetenskapens värld\n dem saknar man. ty jag är ingen lärd.\"\n\n\n\n\nSKEPPARENS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Skepparens berättelse.\n\n Det var en handelsman i S:t Denis,\n som hade mynt och därför ansågs vis;\n en hustru hade han, så skön som få,\n som älskade på dans och nöjen gå,\n en sak som städse kostar mera än\n den artighet är värd, som unga män\n bevisa damerna på bal och fest,\n ty vad en sådan hyllning liknar mest\n det är en hastigt flyktad drömgestalt.\n Ve den, som nödgas att betala allt!\n Beständigt är det äkta männens klass,\n som får betala för vår dräkt och stass,\n det görs för egen ögonfägnad -- men\n på fester gå vi muntert bort i den.\n Och om tilläventyrs ens man ej kan\n (måhända inte vill, emedan han\n i sådan utgift skådar dårskap blott),\n då faller det på någon annans lott\n att göra det, och då är ofärd nära.\n\n Vår gode köpman satte nu en ära\n i gästfrihet och höll ett öppet hus,\n där mången levde om i sus och dus\n och mången svängde om i dans på tå.\n Bland dessa gäster, stora män och små,\n fanns ock en munk, en djärv och vacker karl\n -- jag tror han tretti vintrar gammal var --\n som jämt besökte handelsmannens hus,\n och denne munk, som var så skön och ljus,\n var allt från första dagen så bekant\n med husets herre, det är visst och sant,\n att aldrig någon mer förtrolig vän\n i något enda hem man skådat än.\n\n Då för den gode man och munken, som\n jag här beskrivit och berättat om,\n i samma trakter livets morgon bräckt,\n förklarade sig munken vara släkt,\n och mannen sade intet däremot,\n ty han stod gärna på förtroligt fot\n med munken John, som var så god och\n Så knöt han med sin älskade kusin\n ett vänskapsband, och bägge svuro på\n att låta det till livets slut bestå.\n\n Frikostig var don John när än han kom\n till detta hus, och full av önskan om\n att göra varje medlem till sin vän;\n han glömde icke bort den minsta sven.\n En vacker gåva till envar han fann,\n från husets herre, denne gode man,\n allt ned till pigorna i husets kök,\n och därför gladdes man åt hans besök,\n som fågeln gläder sig när dagen gryr\n och solen stiger, morgondimman flyr.\n\n Det hände sig att denne köpman god\n beredde sig att resa bort; han stod\n uti beråd att upp till Brügge fara\n att köpa ett parti av någon vara.\n Han sände då en gosse till Paris\n med bud, att broder John till varje pris\n var tvungen komma ut till deras hem,\n hans frus och hans, och festa där med dem,\n allt innan han begav sig på sin färd.\n\n Då munken John är mäkta klok och lärd\n och även har sig ålagt att se till\n sitt klosters gårdar, får han när han vill,\n det har hans abbot sagt, bege sig bort\n från klostret, blott hans resa bliver kort.\n Till S:t Denis red därför strax vår man.\n Var någon där välkommen såsom han,\n vår älskade kusin, så god och fin?\n Han hade med sig tvenne krus med vin,\n fin malvasir och röd vernago det var,\n och stekta fåglar han i väskan bar.\n Så åto de och drucko de tillsamman\n i dagar två med mycken fröjd och gamman.\n\n Men tidigt tredje dagens morgon gick\n vår köpman upp ur sängen, ty han fick\n ej längre så försumma sin affär.\n Till sitt kontor beger han sig att där\n igenom årets räkenskaper gå;\n han önskar se hur hans affärer stå\n och om hans rörelse har lämnat vinst.\n Av böcker och av penningpåsar minst\n ett dussin lägges fram på hans pulpet,\n och för att vinna större säkerhet\n och ej bli störd i sina arbeten\n går han till rummets dörr och reglar den.\n Och innan han sitt bokslut färdigt fått,\n ha många tysta morgontimmar gått.\n\n Don John var tidigt uppe även han\n och vandrade i parken av och an;\n hans morgonandakt var förrättad ren.\n\n Den unga frun var inte heller sen;\n hon kom till parken, där hon munken fann,\n och när hon mötte denne kyrkans man,\n så räckte han sin gode vän sin hand.\n Invid sin sida där på gångens sand\n ett litet, näpet flickebarn hon hade.\n \"Min käraste kusin don John\", hon sade,\n \"vad fattas Er, då Ni är uppe ren?\"\n\n \"Min dotter\", sade han, \"för var och en\n bör fyra timmars slummer väl förslå,\n om ej man blivit gammal, trög och grå,\n likt mången äkta man, som ständigt slöar\n som haren i sin bale när det snöar\n och hundar stryka kring på jakt och lek.\n Men kära dotter, hur är du så blek?\n Det månde vara så, att mannen din\n besvärat dig tills morgonen bröt in.\n Du borde därför nu till vila gå.\"\n Han log rätt muntert när han sade så;\n och på hans kinder mörk en rodnad steg.\n\n Hon skakade på huvudet och teg,\n men sade sedan: \"Nej, nu far du vill,\n nej min kusin, så står det inte till,\n ty vid den Gud, som gav mig själ och liv,\n finns ej i hela Frankrike ett viv,\n som hyser mindre lust till sådan lek,\n ty jag är en av dem, som lyckan svek.\n Men ingen har jag att förtro mig åt\n och ingen människa får se min gråt;\n fördenskull har det blivit mitt beslut\n att fly ur landet eller göra slut\n på alla livets plågor dessförinnan.\"\n\n Bestört såg munken på den unga kvinnan.\n \"Min dotter, det förbjude Gud\", han sade,\n \"att du för någon prövning, som han lade\n på dina skuldror skulle döda dig!\n Nu skall du öppet tala om för mig\n bekymren som dig trycka, ty kanhända\n kan råd jag finna som till lycka lända.\n Jag svär på detta breviarium,\n att jag i all min tid skall vara stum\n och ej för någon yppa vad jag vet.\"\n\n \"Det samma lovar jag; var hemlighet\n du anförtror skall jag bevara vill\",\n så sade hon; \"det svär jag vid min själ.\n Må mörkrets furste få den i sin makt\n ifall jag yppar något som du sagt.\n För frändskaps skull jag icke löftet ger,\n men vänskapens, ty den betyder mer.\"\n När så de svurit kysstes de till slut\n och kunde sedan öppet tala ut.\n\n \"Kusin\", så föllo hennes ord. \"om jag\n till sådant kunde finna tid i dag,\n så skulle jag berätta om mitt liv,\n vad allt jag lidit sedan jag blev viv\n till mannen min, fast din kusin han är.\"\n\n \"Nej\", sade munken, \"vid S:t Lars jag svär\n att han är lika litet min kusin\n som någon oxe eller något svin!\n Vid S:t Denis, jag kallar honom så\n blott för att därigenom kunna få\n rätt ofta se och råka dig, som är\n mig mer än någon annan kvinna kär;\n det svär jag dig vid allt vad heligt finnes.\n Så säg mig fort: vad gör dig tung till sinnes?\n Din man kan komma, medan här vi stå.\"\n\n \"Don John, min käraste\", hon sade då,\n \"jag ville dölja till min levnads slut\n min hemlighet, men nu den måste ut.\n Min make är den allra sämsta man,\n som sedan världens skapelse man fann.\n Men ej det anstår mig, som är hans viv\n att oblygt blotta vårt privata liv\n i sängen eller var det månde vara;\n för sådant må mig Herren Gud bevara!\n En hustru bör om mannen säga blott\n vad gynnsamt är och hedrande och gott;\n till dig, min vän, som är så god och lärd,\n jag säger blott, att han är icke värd\n så mycket som det lägsta kryp jag vet;\n mest pinar mig ändå hans girighet.\n Du vet så väl som jag, att ingen kvinna\n kan någon lycka utan kärlek finna.\n Vi önska oss en make som är klok\n och stark och rik, men ingen gnidig tok;\n och duktig bör han vara i vår bädd.\n Men för att nästa söndag vara klädd\n anständigt som en burgen köpmans maka\n och ej behöva spott och smälek smaka,\n är hundra francs det minsta jag bör få.\n Och hellre skulle jag i döden gå\n än göra mig till föremål för spe.\n Min make skulle säkert intet ge,\n och därför vänder jag mig nu till dig,\n min käre John, och ber dig låna mig\n etthundra francs; du kan det utan fara.\n Jag skall, vid Gud, dig evigt tacksam vara\n om du vill göra vad jag ber, min vän.\n Du får förvisso pengarna igen,\n och vilken glädje eller tjänst du än\n begär av mig, skall jag bevilja den.\n Och om mitt löfte bliver brutet, John,\n må Gud bestraffa mig som Genilon.\"\n\n Den gode munken svarade så här:\n \"Förvisso tycker jag, min dotter kär,\n rätt hjärtligt synd om dig, som prövats så,\n och jag försäkrar dig, att det skall gå\n att lätta ditt bekymmer inom kort:\n så snart din make har begett sig bort\n så ger jag hundra francs, det blir ej svårt.\"\n\n Med dessa ord han fattar henne hårt\n och trycker kyss på kyss på hennes mund.\n \"Gå nu din väg\", han sade om en stund,\n \"och gå helt lugnt och ställ i ordning maten,\n ty det är tid att lägga den på faten.\n Gå nu, och trogen var som jag skall vara!\"\n \"Med det\", hon sade, \"är det ingen fara.\"\n Och därmed gick hon munter som en skata\n till pigorna i köket för att gnata\n och be dem skynda sig att mat man fick.\n Till mannen sedan unga frugan gick\n och knackade på rummets dörr ett tag.\n\n \"_Qui la_?\" han frågte. \"Peter, det är jag\",\n var hennes svar. \"Hur länge vill du fasta?\n Hur länge skall du räkna och belasta\n dig själv med sådant rysansvärt besvär!\n För mig fick fanden taga allt det där.\n Gudsgåvor har du mer än nog ändå.\n Kom ned och låt din usla kassa stå!\n Det är en skam att ej på hela dagen\n vår gäst, don John, skall få en bit i magen.\n Kom, hör en mässa; sedan skall vi äta!\"\n \"Min kära hustru, föga kan du veta,\n om hur affärer måste skötas väl.\n Ty med oss köpmän är det så, min själ,\n att bland ett dussin kan man knappast finna\n ett tiotal, som sådan framgång vinna,\n att deras hus består till livets slut.\n Vi böra roa oss, se glada ut\n och ständigt hålla endast för oss själva\n de planer vi i våra sinnen välva\n till dess vi kallas hädan eller ämna\n för alltid hela köpenskapen lämna.\n Och därför är det viktigt att jag får\n i allo utrett hur affären står.\n I köpmansyrket är det så, min kära,\n att tur och otur ligga lika nära.\n Till Flandern reser jag 1 morgon dag\n och när jag hinner, återvänder jag.\n Jag ber dig därför, käraste min maka,\n att du till dess jag kommer hit tillbaka,\n är blid mot alla mänskor och tar vård\n rätt omsorgsfullt om allt i denna gård.\n Du är försedd på allra bästa sätt;\n att sköta hushållet blir därför lätt.\n Du saknar varken föda eller kläder\n och pengar gömmas inom börsens lådor.\"\n Med dessa ord han stänger sitt kontor\n och skyndar till sin gäst, sin käre bror.\n Så blev i hast en liten mässa läst,\n och rätterna, som nyss i köket fräst,\n de buros in, och man begynte festen;\n och väl förplägade vår köpman gästen.\n\n Avsides tog don John mot kvällen värden\n och allvarsamt han honom gav för färden\n förtroliga och goda råd, så här;\n \"Kusin; jag hör att det till Brügge bär;\n må Herren göra resan lyckosam.\n Nu ber jag dig, kusin, far varligt fram.\n och minns att giva akt på din diet.\n I denna hetta är det som du vet\n av högsta vikt att akta väl på den.\n Farväl, kusin, Gud skydde dig, min vän!\n Och är det någonting, du vill ha gjort,\n dag eller natt, så säg det endast fort.\n och om det ligger inom mänsklig makt,\n så gör jag det precis som du har sagt.\n\n \"Men innan du beger dig härifrån,\n jag ville be dig om ett litet lån\n på hundra francs på kanske fjorton dagar\n för köp av kreatur till stall och hagar\n uppå en gård, som tillhör klostret mitt.\n Vid Gud. jag önskar stället vore ditt!\n Jag skall betala det på utsatt dag,\n ja. utsatt timme, det försäkrar jag.\n Men tala ej om detta, är du snäll,\n ty djuren måste köpas ren i kväll.\n Och far nu väl. kusin, och mycken fägnad!\n Hav tack för vänlighet och god förplägnad!\"\n\n På detta svarade vår gode man:\n \"Å, min kusin don John, det är minsann\n ej mycket, som du nu begär av mig.\n Mitt kassaskåp är aldrig stängt för dig.\n och om du har behov av någon vara,\n så tveka inte, utan tag den bara.\n\n \"Men det är så -- ja, detta vet du nog --:\n för köpmannen är penningen hans plog.\n Vi få nog lån så länge man oss tror,\n men vara pank, den fröjden är ej stor.\n Betala därför pengarna igen\n när detta lämpar sig för dig, min vän.\"\n\n Att hämta hundra francs vår köpman gick,\n och oförmärkt don John dem sedan fick.\n Det lånet visste därför ingen av\n förutom den som fick och den som gav.\n De roade sig sen på alla vis\n tills munken måste rida till Paris.\n\n Och nästa morgon red vår köpman bort\n åt Flandern till och nådde inom kort\n sitt mål, ty svennen kände vägen dit.\n Där gick han kring och köpte på kredit\n och köpte per kontant vad gott där fanns,\n men syntes ej vid tärningsspel och dans;\n han levde som en stadgad köpman bör.\n Men nu till S:t Denis jag eder för.\n\n Den söndag, som kom närmast efter dagen\n då mannen rest, kom John med anletsdragen\n nyss rakade, och likaså tonsuren,\n till S:t Denis, av mäktig längtan buren.\n I hela huset, från dess minsta sven,\n var man förtjust att se don John igen.\n Och för att tala rakt på saken nu,\n så träffade don John med husets fru\n ett avtal att för hundra francs fick glatt\n han famna henne hela nästa natt;\n och detta avtal blev till verklighet:\n det vart en natt så munter och så het\n tills dagen kom. Då tog don John farväl\n av husets folk; han glömde ej en själ.\n och ingen mänska visste någonting\n i huset eller staden däromkring.\n Så red han bort, och väl han månde rida;\n vi rikta blicken åt en annan sida.\n\n När marknaden i Brügge var förbi,\n begav sig mannen hem till S:t Denis\n och ställde till en fest med hustrun sin.\n Så mycket varor hade han köpt in,\n förtalde han, att han var tvungen få\n ett lån, ty tjugotusen skulle gå\n till lösen av en mängd av skuldbevis.\n Han styrde därför kosan till Paris\n att låna där av vänner som han hade.\n En summa ock i väskan sin han lade;\n och när han hunnit inom stadens rå\n så for han genast för att hälsa på\n sin vän don John, som var så kärleksfull.\n Ej skedde detta för hans pengars skull;\n han ville höra hur kusinen mått\n och tala om hur hans affärer gått,\n som goda vänner pläga göra mest.\n Don John han ställde till en munter fest\n och köpmannen berättade för värden\n om alla varor, som han köpt på färden,\n och hur han, gudilov, fått allting hem.\n Men för att kunna nu betala dem\n behövde han ett lån på någon tid;\n når det var klart, då fick han lugn och frid.\n\n Då sade munken: \"Hjärtligt glad jag är\n att ha dig åter välbehållen här.\n Om jag var lika rik på guld som nåd,\n fanns nog för dina tjugotusen råd:\n du gav ju nyss åt mig ett litet lån,\n för vilket jag, vid Fadren och hans Son\n skall evigt tacksam vara. Till din maka\n gav jag för övrigt pengarna tillbaka\n för några dagar sedan i ditt hem.\n\n \"Hon minns helt säkert, att hon mottog dem:\n om icke, kan jag hjälpa hennes minne.\n Men nu kan jag ej längre stanna inne:\n vår abbot reser bort, och jag, dessvärre,\n får lov att följa med vår höge herre.\n Min hälsning till din söta fru, min vän!\n Och nu farväl, vi ses väl snart igen.\"\n\n Vår köpman, som förstod sig på affärer,\n fick snart ett lån, och sina borgenärer\n betalade han sen kontant i guld\n och fick igen accepter på sin skuld.\n Så for han hem med sinnet glatt och lätt,\n ty nu stod hans affär på sådant sätt,\n att Brüggeresan måste lämna minst\n ettusen goda francs i nettovinst.\n\n Hans hustru mötte redan vid hans port\n som även förr hon städse hade gjort,\n och hela natten gick med glam och skämt,\n ty han var fri från skulderna som skrämt.\n På morgonen det honom åter lyste\n att famna henne; hennes mun han kysste\n och sina armar hårt om henne slog.\n\n \"Nej\", sade hon, \"vid Gud, du har fått nog!\"\n Men sedan skalkades hon med sin mun\n en stund igen; och därpå sade han:\n \"Hur kär du än beständigt varit mig,\n är jag just nu en smula ond på dig.\n Och vet du varför? Jo, för det jag tror\n att du har gjort, att min kusin och bror,\n don John har blivit stött. Du hade bort\n berätta mig att han betalt, så fort\n jag återkom. Han gav ju dig kontant\n etthundra francs i silver, inte sant?\n Det tycktes mig att han blev stel och sval\n när mina låneplaner kom på tal;\n men mina tankar hade inte gått\n ett ögonblick till lånet som han fått.\n Jag ber dig, kära hustru, gör ej så\n en annan gång! Jag måste alltid få\n av dig besked, om någon gäldenär,\n när jag är bortrest, lämnar pengar här.\n Jag kunde kräva skuld, som likviderats.\"\n\n Av orden hade hustrun ej generats,\n hon svarade sin make snabbt och lugnt:\n \"Vad munken tyckte tar jag inte tungt,\n och av hans silver har jag ej en slant.\n Han gav mig pengar, det är visst och sant,\n men måtte pesten taga honom snart,\n ty mig det syntes vara uppenbart,\n att summan var en gåva, som han gav\n och som jag själv fick draga fördel av,\n för din skull given, släkting som han är,\n och för den gästfrihet han njutit här.\n Men då jag finner att jag misstog mig,\n så skall jag utan omsvep säga dig,\n att du har mången sämre gäldenär,\n ty jag skall nog reglera vår affär\n så småningom. Och är det så att jag\n ej kan betala dig på utsatt dag,\n så bokför summan som en skänk jag fått.\n På hedersord: det är till kläder blott\n jag använt pengarna och ej till strunt.\n Och då jag nu har använt dem så sunt\n till husets heder, bör du inte fatta\n humör för deras skull. Kom, låt oss skratta,\n min sköna kropp skall du få famna än.\n I sängen får du nog betalt, min vän,\n men ingen annanstans. Förlåt mig nu\n och vänd dig hit och småle mot din fru!\"\n\n Att intet stod att göra insåg han,\n och han förstod, att ingenting han vann\n med gräl. då ingen ändring kunde ske.\n Han sade därför: \"Jag skall gärna ge\n förlåtelse, men kom ihåg, att du\n från denna stund skall bli en sparsam fru.\"\n Berättelsen är slut; må Gud oss sända\n tillräckligt sägner till vår levnads ända. -- Amen.\n\nHär slutar Skepparens berättelse.\n\n\n\n\nABEDISSANS PROLOG\n\n\nLyssna till Värdshusvärdens höviska ord till Skepparen\noch till fru Abedissan.\n\n \"Förträffligt sagt, vid alla helgons ben,\n må lyckosamt ni segla, herr kapten,\n i långa tider\", sade nu vår värd.\n \"Gud give munken i en annan värld\n minst tusen skärseldsår. Ja, ja, kamrater,\n sen opp i tid för sådana krabater!\n Den munken kunde grundligt lura dem.\n Tag aldrig någon munk i edert hem!\n\n \"Men nog om det. Vem kan det månne vara\n som bör berätta nu i denna skara?\"\n När så han talat, sade han i ton\n så fint som den, som brukas kring en tron:\n \"Fru abedissa, får jag vara ärlig,\n och faller sig min önskan ej besvärlig,\n så vill jag påstå det är ni, min fru,\n som borde, om ni vill, berätta nu.\n Säg vill ni göra vad vi nu begära?\"\n \"Med nöje\", sade hon, \"till Jungfruns ära.\"\n\nExplicit.\n\nProlog till Abedissans berättelse.\n\n _Domine, dominus noster_.\n\n O Herre Jesus, sade hon, hur sjunges\n ej överallt ditt lov i denna värld,\n de gamles röster blandas med de unges,\n dig, Herre, prisa olärd man och lärd,\n och lovsång ljuder fromt vid hemmets härd,\n ja, spenabarnet vid sin moders bröst\n lovsjunger Herren med sin späda röst.\n\n Så gott jag mäktar vill jag därför här\n till din och till den vita liljas ära,\n som födde dig och dock en jungfru är\n ett vittnesbörd om himlens under bära.\n Må Jungfrun komma Eder alla nära!\n Ej kunna vi Guds Moders ära öka,\n men må vi frälsning genom henne söka.\n\n O mor och jungfru, jungfrumoder höga,\n o buske, som på berget Horeb brann\n men ej förtärdes inför Mose öga,\n när för sin fromhet Herrens starke man\n Guds egen ande där i busken fann\n och uppenbarad Fadrens visdom vart,\n hjälp mig att vittna värdigt nu och klart!\n\n Din godhet. Jungfru, som din storhet gör,\n din dygd, din ödmjukhet, som alla se,\n kan ingen tunga finna uttryck för,\n ty ofta innan mänskan hunnit be\n du redan låtit det hon önskat ske;\n och genom förbön skänker du det ljus,\n som leder till din Son och Fadrens hus.\n\n Min svaga mänskoröst förmår så foga,\n O Himlamoder, vittna om din ära\n och om din storhet, du gudomligt höga,\n som barnet vilket modern måste bära\n och knappast hunnit mer än joller lära;\n och därför ber jag dig min börda lätta:\n vägled mig du i det jag skall berätta!\n\nExplicit.\n\n\n\n\nABEDISSANS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Abedissans berättelse.\n\n Uti en kristen stad i Asien\n det fanns en gata där blott judar bodde,\n väl sedda av den snikne härskaren,\n men skydda utav alla dem som trodde\n på Herren Kristus till vår frälsning sänd;\n en riktig gata, ingen sluten gränd.\n\n Vid denna gatas bortre ända stod\n en liten kristen skola, där det gick\n en mängd med barn, som hade kristet blod.\n De lärde sig i skolan höviskt skick;\n och vad man där i övrigt lära fick\n var först och främst att läsa och att sjunga;\n det lär man ju i skolorna de unga.\n\n Bland dessa barnen fanns en änkas son\n -- korgosse var han, sju år lång hans bana --\n som gick till skolan snällt och därifrån\n dag efter dag. När hälst han kunde spana\n Madonnans helga anlet, var hans vana\n att sjunka ned i bön vid hennes bild,\n som blickade så outsägligt mild.\n\n Hans goda moder hade honom lärt\n att till Madonnan be på detta sätt\n och gärna gjorde han som hon begärt;\n de goda barnen minnas alltid lätt.\n När för min syn den lilles bild har trätt,\n så ser jag ock St. Nicholas så späd,\n som lika ung för Herren Kristus led.\n\n När detta barn bland sina små kamrater\n i skolan hörde äldre gossar sjunga\n den sköna _Alma redemptoris mater_,\n som flitigt övades av dessa unga,\n drogs han beständigt nära deras klunga\n och lyssnade till den så mången gång\n att snart han delvis kunde denna sång.\n\n Ej visste han vad dess latin betydde,\n så liten och så ung som han var än,\n men huru på hans eget språk den lydde\n det bad han slutligen en äldre vän\n för honom tyda; varför sjöng man den?\n Det bad han honom mången gång förklara\n och slutligen han fick sin vän att svara.\n\n \"Madonnan själv -- jag hört berättas så --\n har denna sång för sina trogna diktat\",\n förklarade den äldre gossen då,\n \"till tröst och tillflykt när allt annat sviktat\n och döden lien mot en mänska riktat.\n Mer kan jag icke säga denna gång;\n jag läser ej till präst, jag lär mig sång.\"\n\n \"Och är det så, att denna sång är diktad\n till Kristi moders ära\", sade han,\n \"så blir på den min hela strävan riktad.\n Du skall få se, att före julen kan\n jag hela hennes hymn; och tycker man\n att jag försummar det jag borde lära,\n så gör jag det ändå, till Jungfruns ära.\"\n\n Kamraten lärde honom sedan orden\n när de från skolan gingo hem i lag,\n och pilten vart den sällaste på jorden\n och sjöng dem ständigt Jungfrun till behag.\n Tre gånger sjöng han hymnen varje dag,\n när bort han gick, när hem han återvände.\n En sådan kärlek Kristi moder tände.\n\n Det lilla barnet gick längs judegatan\n till skolan varje dag, och mången gång\n ljöd där, till trots för judarna och Satan,\n \"O Alma redemptoris\", Jungfruns sång.\n Med den blev vägen honom aldrig lång.\n Så kär var Kristi moder nu den lille,\n att hennes hymn han ständigt sjunga ville.\n\n Arvfienden, som tagit ormgestalt\n och har i judehjärtat fäst sitt bo,\n uppreste sig och sade: \"Tål ni allt?\n Hebréer, skall en sådan där få sno\n kring edra knutar, smädande er tro,\n och sjunga slikt, som strider mot den lag,\n som Moses gav? Det tycker inte jag.\"\n\n Och judarna begynte strax slå råd\n hur gossen skulle fås ur denna värld\n och legde inom kort för detta dåd\n en mördare så van vid dolk och svärd.\n Den mannen gjorde som han blivit lärd:\n ett snitt i strupen kvävde barnets rop\n och kroppen slängdes undan i en grop.\n\n En dynggrop var det han blev kastad i,\n en oren håla bakom hemlighuset.\n Herodes' landsmän, o hur hörden I\n ej redan nu av hämdens vingar suset?\n Ett blodigt mord vill städse fram i ljuset,\n i varje fall när det kan vittne bära\n om Herrans makt och Kristi moders ära.\n\n Martyr, som jungfru har du nu nått fram\n till Sions berg och får beständigt där\n vid tronen sjunga för det vita Lamm,\n ty vår apostel Sankt Johannes lär,\n att där i Lammets stora sångarhär\n stå alla de -- det må vi väl besinna --\n som aldrig köttsligt hade känt en kvinna.\n\n Hans moder bidde i det tomma huset\n tills dagen grydde över stad och borg.\n Då gick hon ut i första gryningsljuset,\n så blek av namnlös fruktan och av sorg,\n och irrade kring gator och kring torg,\n tills hon av sina frågor slutligt letts\n till judegatan, där den lille setts.\n\n I hennes hjärta sådan ångest bodde,\n att blicken stirrade med vanvetts glans.\n Hon sökte överallt där blott hon trodde\n det var en möjlighet att barnet fanns,\n men gossen fann den arma ingenstans.\n Då återstod det henne intet annat\n än gå till judarna dem Gud förbannat.\n\n Varenda jude som hon stötte på\n bad hon bevekande med tårfylld blick\n berätta om de sett den lille gå\n förbi på gatan. Dock, det svar hon fick\n var ständigt nej. Men slutligt gick\n hon, ledd av Kristi nåd, helt nära gropen,\n dit sonen blivit slängd av judehopen.\n\n O store Gud, som låter barnen sjunga\n ditt lov och bära vittne om din makt! --\n Den skuldlösa martyren, denna unga\n vars ära lyser med rubinens prakt,\n lät då ur gropen, där man honom lagt,\n med strupen genomskuren, ljudligt skalla\n _O Alma redemptoris_, känd av alla.\n\n Från alla häll, så långt man sången hörde,\n de kristna rände dit, där hymnen ljöd.\n att skåda undret; och prefekten förde\n man snart till platsen, där han genast bjöd\n att judarna, som vållat gossens död,\n för brottet skulle fängslas strax av vakten.\n O Herre, din är äran blott, och makten!\n\n Sin hymn sjöng barnet än med samma styrka\n och samma barnsligt höga, klara ton.\n när han togs upp och bars till klostrets kyrka\n av mängden i högtidlig procession,\n och mången styrktes i den sanna tron.\n som leva skall så länge världen står.\n Hans moder sjönk i vanmakt vid hans bår.\n\n Men varje jude, som haft reda på\n det hemska mord, som en av dem begått,\n fick utan minsta dröjsmål undergå\n tortyr och neslig död för detta brott,\n ty ont skall lönas med dess eget mått.\n Emellan vilda hästar sletos de,\n och döden fick omsider galgen ge.\n\n På bår låg barnet kvar vid altaret\n så länge mässan pågick. Sedan ville\n herr priorn viga strax på övligt sätt\n med vattenstänk till gravens ro den lille,\n men fast man bad ut _requiescat ille_,\n sjöng barnet _Alma redemptoris mater_\n för kyrkans menighet och dess prelater.\n\n När abboten, som var en helig man,\n som munkar äro, eller borde vara,\n allt hörde sången ljuda, sade han:\n \"Mitt barn, i Herrens namn jag ber dig svara\n och här för folket och för oss förklara,\n av vilket skäl du sjunger allt ännu,\n fastän din strupe skurits mitt i tu.\"\n\n \"Min hals är genomskuren till en tum\n från nacken\", sade barnet, \"och jag borde\n för längesedan vara död och stum,\n men Jesus Kristus ville att man sporde\n hans härlighet, och det var han som gjorde,\n att jag kan sjunga än på detta vis\n till hans och till hans kära moders pris.\n\n \"Vår Herres mor, som tröstar alla svaga,\n jag älskat har så gott jag det förstått.\n När sedan juden kom och ville taga\n mitt liv, kom även hon och bad mig blott\n _O Alma_ sjunga när mig döden nått.\n Det tycktes mig att när jag slutat sjunga\n ett sädeskorn hon lade på min tunga.\n\n \"Och därför måste jag förvisso sjunga\n till vår välsignade Madonnas ära,\n tills kornet blivit taget från min tunga.\n Hon sade slutligen till mig, den kära:\n 'Mitt lilla barn, jag är dig ständigt nära.\n Var inte rädd, jag kommer inom kort\n och hämtar dig när kornet tagits bort'.\"\n\n Då trädde klostrets abbot fram och tog\n från tungan kornet, som Madonnan gett,\n och barnet drog en salig suck och dog.\n Ett märkligt Herrens under hade skett.\n Vår abbots salta tårar föllo tätt\n och ödmjukt sjönk han ned på sina knän\n och böjde pannan djupt mot golvets sten.\n\n På samma sätt låg varje klosterbroder\n och snyftade och fällde mången tår\n och prisade vår Herres kära moder.\n Så togo de martyren från hans bår\n och lade kroppen i en grift som står\n så marmorvit. Hans själ i himlen är.\n Gud give att vi alla råkas där!\n\n O unge Hugh av Lincoln, du som fått\n som han din bråddöd genom judehänder\n och liksom han till Herrens himmel nått,\n bed du för oss, att Jesus Kristus vänder\n sitt anlete mot oss och ljuset tänder\n för oss, som trampa jordens mörka mull!\n Bed om hans nåd allt för hans moders skull!\n\nHär slutar Abedissans berättelse.\n\n\n\n\nPROLOG TILL SIR THOPAS\n\n\nHör Värdshusvärdens skämtsamma ord till Chaucer.\n\n När detta under var berättat, var\n det allvarstyst i skaran där på vägen,\n till dess vår värd, till skämt beständigt snar,\n lät blicken gå till mig, som dröjt på stegen.\n \"Vad man är du, som ter dig så förlägen?\n Säg, söker du en hare där i parken?\n Du stirrar ju beständigt ner på marken.\n\n \"Kom närmare och titta opp ett lag!\n Ge plats, go'herrar, plats för denne man!\n Kring livet är han välskapt liksom jag;\n för någon liten kvinna vore han\n en docka till att ha i famn, minsann.\n Han är en smula blyger, tycker jag;\n med ingen mänska slår han sig i lag.\n\n \"Berätta nu som andra i vår trupp\n en lustig bit och var ej sen med det!\"\n Jag sade: \"Värd, tag inte illa upp,\n men det förhåller sig på sådant sätt,\n att en ballad år allt jag minnes rätt.\"\n \"Ja, det blir utmärkt\", sade han, \"och fin\n blir sagan nog, att döma av din min.\"\n\n\n\n\nSIR THOPAS\n\n\nHär börjar Chaucers berättelse om Thopas.\n\n I gode herrar, given akt.\n så täljer jag, som nyss jag sagt,\n allt om en riddersman,\n så djärv i krig och käck på jakt\n och skön i stålsmidd rustnings prakt;\n sir Thopas hette han.\n\n Hans vagga stod i fjärran land,\n I Flanderns land vid Nordsjöns strand,\n och stället hette Popering.\n Hans fader styrt med kraftig hand\n i staden och det rika land\n som låg där runtomkring.\n\n Sir Thopas växte upp till man;\n en snövit panna hade han\n och läppar rosenröda,\n hans kinders färg var röd och grann\n och lika ädel näsa fann\n man icke utan möda.\n\n I solens sken låg guldgul glans\n på håret och på skägget hans\n och skornas spanska läder.\n En rock som hans sågs ingenstans,\n ej maken till hans mantel fanns\n i alla Flanderns städer.\n\n Han jagade den snabba hjort\n och månget mästerprov han gjort\n med falk uppå sin hand.\n Som bågskytt var hans rykte stort,\n hans kraft som brottare man sport\n i hela Flanderns land.\n\n Om honom drömde mången mö\n och tyckte sig av längtan dö\n i ensamhet i sängen.\n Men han var ren som alpens snö\n och doften av det friska hö,\n som ligger än på ängen.\n\n En vacker dag det hände sig\n att ut på fält och väg och stig\n Sir Thopas ville rida.\n I sadeln svängde han sig vig\n med lans i hand så hiskelig\n och slagsvärd vid sin sida.\n\n Hans ritt gick genom lummig skog,\n där villebråd fanns övernog,\n där hjort och hare dvaldes.\n Men när mot öster hän han drog\n och när mot norr han kosan tog,\n av vemod hjärtat kvaldes.\n\n Ur jorden mången planta sköt:\n kryddnejlika med doft så söt\n och blekröd valeriana\n och lakritsrot och muskotnöt;\n en kryddad doft i luften flöt\n där junkern red sin bana.\n\n Och skogens fåglar sjöngo nätt,\n sparvhöken och den gröna spett,\n så det var underbart.\n Taltrasten slog sin drill så lätt\n och duvan sjöng på eget sätt,\n sjöng både högt och klart.\n\n Sir Thopas greps av kärlekskval\n allt när han hörde trastens tal,\n och sprängde fram som tokig;\n och under vilda sporrhuggs kval\n blev hästens hårrem svettigt hal\n och snart av blodstänk brokig.\n\n Sir Thopas ock så tröttad vart\n av sporrhugg och den vilda fart,\n som fötts av pulsar heta,\n att han sig lade neder snart\n där gräsets grönska lyste klart\n och lät sin stridshäst beta.\n\n \"O helga Jungfru, _ben'cite_!\n Vi plågar detta kärleksve,\n vi skall så svårt jag lida?\n I natt jag drömde att en fé\n mig skulle all sin kärlek ge\n och sova vid min sida.\n\n \"Ja, älska vill jag blott en fé,\n ty ej på jorden kan jag se\n en kvinna värd att vinna\n min hand.\n Ej skall mig jordisk kvinna få,\n en älvors drottning skall jag nå,\n om ock i fjärran land.\"\n\n Han steg till häst när så han sagt\n och sprängde bort i våldsam takt\n allt på sitt giljartåg,\n och när han väl tillryggalagt\n en lång, lång väg, han fann den trakt,\n där sagolandet låg\n och drömde.\n Där var så lätt att rida vill,\n ty ingen mänska syntes till\n och lätt man vägen glömde.\n\n Så mötte han en anförvant\n till jättarna, Sir Olifant,\n en farlig man att skåda.\n Han sade: \"Karl, vid Termangant,\n om du ej lämnar denna kant\n av världen, kan jag båda\n din snara,\n och bråda död, ty drottningen\n av Sagoland behärskar den,\n och här får ingen fara.\"\n\n Men junkern sade: \"Akta dig!\n I morgon skall jag möta dig\n i hjälm och rustning god,\n och, _par ma fay_, då skall du stå\n till svars för vad du sagt och få\n betala med ditt blod\n det röda.\n Då skall min lans din mage nå\n i tidig morgon sval och grå,\n då ämnar jag dig döda.\"\n\n Tillbaka strax Sir Thopas red.\n Med slunga slängde jätten vred\n på honom stora stenar.\n Men ingen skada junkern led,\n ty skydd gav Gud och skogen med\n förmedelst trädens grenar.\n\n Ja, lyssnen, herrar, till mitt tal,\n så ljuvt som sång av näktergal\n i sommarnattens vaka.\n På stigar mellan bok och al\n Sir Thopas över berg och dal\n har hunnit hem tillbaka.\n\n Allt folket uti borgen hans\n nu manades till spel och dans,\n ty junkern skulle rycka\n till jättekamp med svärd och lans\n för skönhets skull, för ögons glans,\n för himmelsk kärlekslycka.\n\n \"I gode barder\", sade han,\n \"förtälje den, som tälja kan,\n när nu jag rustar mig,\n om någon kung som seger vann,\n om någon mäktig kyrkans man,\n om kärlek och om krig!\"\n\n Det söta vin man honom bjöd,\n en träskål ock med mustigt mjöd,\n och därtill fick han smaka\n på kungligt kryddat kumminbröd;\n på lakrits rådde ingen nöd\n och ej på sockerkaka.\n\n Han påtog närmast skinnet sitt\n av linne, utsökt fint och vitt,\n en skjorta och kalsong.\n På skjortan kom en ärmlös kolt\n och över denna drog han stolt\n en pansarskjorta lång.\n\n Däröver man hans harnesk band,\n som smitts av judisk mästarhand\n och starka plåtar hade.\n Till sist sin vita vapenrock\n så vit som vita liljors flock\n han över stålet lade.\n\n Hans sköld, som hade guldets glöd,\n var prydd med vildsvinsskalle röd\n och en karbunkel till.\n Och nu han svor vid öl och bröd,\n att \"denne jätte skall bli död,\n så hände vad som vill!\"\n\n Benskydd av läder hårt som sten,\n svärdslida gjord av elfenben\n och bronshjälm hade han.\n Hans sadel var av valfiskben,\n som solen själv hans betsel sken\n och blixtrade och brann.\n\n Hans lans var gjord av fin cypress,\n och blodig strid bebådades\n av slipad spets med rätta.\n Hans stridshäst var en skimmel grå,\n som kunde vida vägar gå\n i skritt och trav och sätta\n med lätta\n galoppsprång över grav och häck\n och vada genom å och bäck\n och hoppa över stätta.\n\n\n\nAndra sången.\n\n Silentium, _par charité_!\n Jag måste Eder alla be\n att lyssna tyst till detta.\n Om krig och käcka riddare,\n om damers kärlekslidelse\n skall jag er nu berätta.\n\n I mången ny och mången forn\n ballad det sjöngs om junker Horn,\n om Bevis och kung Alla,\n om Sir Libeux och Pleyn-d'amour,\n men Sir Thopas, förvisst jag tror,\n tar priset bland dem alla.\n\n Han steg till häst, och bort han red,\n och över gröna fält han gled\n som solblänk ur en källa.\n I sitt standar ett torn han bar\n en lilja ock där stickad var.\n Väl må han jätten fälla.\n\n Ej sov han, när han drog i fält,\n i timrat hus och ej i tält,\n hans tak var stjärnströdd himmel.\n Mot hjälmen var hans huvud stött\n och vid hans sida åt av sött\n och saftig gräs hans skimmel.\n\n Han drack ur källan frisk och sval\n i likhet med Sir Parsival\n den ädle riddersmannen,\n tills han en dag...\n\nHär avbryter Värdshusvärden Chaucer i hans berättelse om Thopas.\n\n\n\n\nPROLOG TILL MELIBEUS\n\n\n \"För himlens skull, hör upp med sådant där!\"\n bröt Värden ut, \"ty jag och alla här\n är trötta på det skräp, som vi fått höra.\n Ert rimmande är pina för ens öra\n och gör förvisso ingen mänska glad.\n Åt fanders med er fåniga ballad!\n Det är väl knittelvers, kan jag förstå.\"\n\n \"Men varför\", sade jag, \"skall jag ej få\n berätta min berättelse till slut,\n när alla andra ha fått tala ut?\"\n\n \"Ja,\" sade han, \"det skall jag säga ärligt:\n för det ert rimmande är rent förfärligt.\n Ni slösar bara bort vår tid -- och er.\n Kort sagt, nu skall här inte rimmas mer.\n Drag en romans; den skall vi gärna rosa.\n I nödfall duger någonting på prosa,\n som innehåller mer än tomma ljud.\"\n\n \"Med nöje,\" sade jag. \"Jag skall vid Gud\n berätta utan rim en liten sak.\n År inte heller den i eder smak,\n kan knappast någon vara er i lag.\n Historien är av högst moraliskt slag;\n den finnes i varierande versioner\n berättade av olika personer.\n Ni vet, att icke var evangelist,\n som skrivit om vår herre Jesus Krist,\n berättat allt precis på samma sätt,\n men likväl ha de alla skildrat rätt.\n I huvudsak ha de berättat lika,\n fast minnet av detaljer kunnat svika.\n Än mer, än mindre är det, som de ge,\n när de förtälja Kristi lidande.\n Från vem av dem en skildring än må stamma\n är meningen i alla fall den samma.\n Fördenskull, mina herrar, ber jag er,\n att om jag också stundom mänger mer\n av gamla ordspråk i berättelsen\n än vad ni tidigare hört i den,\n då jag vill ha dess mening tydliggjord,\n och om jag icke brukar samma ord.\n med vilka den berättats er av andra,\n ni likväl ville avslå från att klandra,\n ty det skall utan tvivel visa sig,\n att skillnaden emellan dem och mig\n i innehåll är mindre än ni tror.\n Jag kan försäkra, att den ej blir stor.\n Och låt mig denna gång få tala ut,\n berätta min berättelse till slut.\"\n\nExplicit.\n\n\n\n\nBERÄTTELSEN OM MELIBEUS\n\n\nHär börjar Chaucers berättelse om Melibeus.\n\n§ 1. En ung man, vars namn var Melibeus, mäktig och rik, avlade med\nsin hustru, som hette Prudence, en dotter, vilken erhöll namnet\nSophie.\n\n§ 2. En dag hände det sig, att han för sitt nöjes skull begav sig ut\npå fälten. Sin hustru och sin dotter lämnade han hemma i sitt hus,\nvars dörrar voro väl tillbommade. Tre av hans gamla fiender hade lagt\nmärke härtill och ställde upp stegar mot väggarna av hans hus och\ninträngde genom fönstren och slogo hans hustru och tillfogade hennes\ndotter fem dödliga sår på fem skilda ställen, det vill säga i foten,\ni handen, i örat, i näsan och i munnen; och lämnade henne som död och\nbegåvo sig bort.\n\n§ 3. När Melibeus återkom till sitt hem och såg all denna olycka,\nslet han som en galning sönder sina kläder och brast i gråt och\nklagan.\n\n§ 4. Hans hustru Prudence besvor honom så enträget hon vågade att\nupphöra med sin gråt, men icke förty grät och klagade han allt mera,\nju längre det led.\n\n§ 5. Denna ädla kvinna Prudence erinrade sig då vad Ovidius skrivit\ni sin bok, som heter Kärleks bot, varest han säger: 'en dåre är den,\nsom stör en moder, som gråter över sitt barns död, innan hon har\nhunnit gråta ut under en viss tid; då skall man göra sitt bästa för\natt trösta henne med vänliga ord och bedja henne höra upp med sin\ngråt'. Av denna anledning lät den ädla fru Prudence sin make gråta\noch klaga under någon tid, och när hon ansåg tiden vara inne, talade\nhon till honom på följande sätt: 'O, min herre', sade hon, 'varför\nbeter du dig som en dåre! Ty sannerligen, det tillhör icke en vis man\natt sörja på detta sätt. Din dotter skall med Guds hjälp bliva botad\noch tillfriskna. Och även om det vore så, att hon nu vore död, borde\ndu icke fördärva dig själv för hennes skull. Seneca säger: Den vise\nbör icke sörja överhövan över sina barns död, utan han bör förvisso\nfinna sig i den med tålamod, på samma sätt som han bidar sin egen\ndöd.'\n\n§ 6. Denne Melibeus svarade genast och sade: 'Vilken människa', sade\nhan, 'skulle väl upphöra med sin gråt, som har så stor anledning att\ngråta? Jesus Kristus, vår herre, grät själv över sin vän Lazarus'\ndöd'. Prudence svarade: 'Förvisso vet jag mycket väl, att måttlig\ngråt icke är förbjuden honom, som sorgfylld är, bland människor som\nsörja, utan att det snarare är honom tillåtet att gråta. Aposteln\nPaulus skriver till romarne: \"man skall vara glad med dem, som äro\nglada och gråta med dem, som gråta\". Men om också måttlig gråt är\ntilllåten, är gråt utan måtta förvisso förbjuden. Måtta i gråtandet\när gråt efter den regel, som Seneca giver oss: \"När din vän är\ndöd\", säger han, \"skall du icke låta dina ögon bliva våta av tårar,\nej heller alltför torra: om ock tårarna stiga dig i ögonen, låt dem\nicke falla\". Och när du har förlorat din vän, bemöda dig om att vinna\nen annan vän; detta är större visdom än att gråta över den vän du\nförlorat; ty det båtar till intet. Och därför: om du låter förnuftet\nstyra dig, så driv ut sorgen ur ditt hjärta. Drag dig till minnes,\natt Jesus Syrak säger: \"En man, som är munter och glad till sinnes,\nbevaras därigenom blomstrande in i sin ålderdom; men ett sorgesamt\nsinne uttorkar förvisso hans ben\". Han säger även, att \"sorg i\nhjärtat dödar mången man\". Salomo säger: \"Såsom malar i ullen tära\npå klädna den och maskar på trädet, så gnager sorgen på hjärtat\".\nDärför böra vi hava tålamod såväl vid våra barns död som vid förlust\nav vårt timliga goda.\n\n§ 7. 'Tänk på den tålmodige Job, som, när han förlorat sina barn\noch sina timliga ägodelar och fick utstå många svåra kroppsliga\nvedermödor, likväl sade: \"Vår Herre har givit mig det, Vår Herre\nhar tagit det ifrån mig; såsom Herren har velat, så har det skett;\nvälsignat vare Herrens namn\".' Till detta svarade Melibeus sin\nhustru Prudence: 'Alla dina ord', sade han, 'äro sanna och därtill\nnyttiga; men mitt hjärta är sannerligen så svårt plågat av sorg, att\njag icke vet vad jag skall göra'. 'Låt', sade Prudence, 'kalla alla\ndina trogna vänner och dem bland dina anhöriga, som äro visa; omtala\nditt fall och lyssna till de råd de giva och rätta dig efter deras\nmening. Salomo säger: \"Gör alla dina gärningar enligt råd, och du\nskall aldrig ångra dig\".'\n\n§ 8. I enlighet med det råd, som hans hustru Prudence givit, lät\nMelibeus då kalla en stor samling folk, kirurger och läkare, gammalt\nfolk och unga, och en del av hans gamla fiender, skenbart försonade\noch åter i hans kärlek och gunst, samt dessutom en del av hans\ngrannar, som uppvaktade honom mera av fruktan än av kärlek, såsom\nofta händer. Dit kommo även många smidiga smickrare och visa,\nlagkloka advokater.\n\n§ 9. Och när alla dessa voro församlade, framlade denne Melibeus\nbedrövligt sitt fall för dem, och av hans sätt att tala märktes, att\nhan i sitt hjärta bar en grym vrede, färdig att taga hämnd på hans\nfiender och att han önskade, att kriget skulle börja genast; men icke\ndesto mindre bad han om deras råd i saken. Med bifall och tillstånd\nav sådana, som voro visa, reste sig då en kirurg och yttrade till\nMelibeus följande:\n\n§ 10. 'Herre', sade han, 'oss kirurger tillkommer det att för varje\nmänniska göra det bästa vi kunna, var man än behöver oss, varför det\nmånga gånger och ofta händer, att när tvenne män vardera sårat den\nandre, en och samma kirurg botar dem bägge; därför tillkommer det\nicke vårt yrke att uppfordra till krig, ej heller att understöda\npartier. Men vad eder dotters botande angår, så skola vi förvisso,\nom än hon är svårt sårad, sköta henne så omsorgsfullt dag och natt,\natt hon med Guds hjälp skall bliva frisk och sund så snart som\nmöjligt.' Nästan på alldeles samma sätt svarade läkarna, utom att\nde yttrade några ord mera: 'att, liksom sjukdomar botas genom sin\nmotsats, så bör man bota krig genom hämnd'. Hans grannar, fulla av\navund, hans låtsade vänner som tycktes försonade, och hans smickrare\nlåtsade gråta, och försämrade och förvärrade i hög grad saken\ngenom att prisa Melibeus för makt, för rikedom och för vänner, som\nföraktade hans fienders makt, och de sade bestämt, att han genast\nborde taga hämnd på sina fiender och börja krig.\n\n§ 11. Upp reste sig sedan en advokat, som var vis, med tillstånd och\npå uppmaning av andra, som voro visa, och sade: 'Mina herrar, den\nangelägenhet, för vars skull vi äro församlade på detta ställe, är\nen mycket viktig och betydelsefull sak, på grund av den orätt och\nden illgärning, som blivit begången, och även på grund av de stora\nskador, som i kommande tider möjligen kunna följa av denna samma\nsak. Av denna anledning vore det ytterst farligt att begå ett misstag\ni denna sak. Därför, Melibeus, är detta vår slutsats: Vi råda dig\nframförallt att du från detta ögonblick med största omsorg tar vara\npå din egen person, på sådant sätt, att intet försummas i fråga om\nutkik och vakter för skyddande av ditt liv. Och därför råda vi, att\ndu besätter ditt slott med en tillräcklig garnison, så att du kan\nförsvara såväl ditt liv som ditt hem. Men i fråga om att öppna krig\neller hastigt taga hämnd kunna vi förvisso icke inom så kort tid\navgöra att det är förmånligt. Vi bedja därför om anstånd och tid\ntill överläggningar i denna sak. Ty ordspråket säger: \"den som avgör\nsnabbt, får snabbt ångra sig\". Och man säger även att den domare\när vis, som hastigt fattar saken men dröjer med sin dom. Ty om det\nock är så, att varje dröjsmål är förargligt, är ett sådant icke att\nfördöma när det gäller att döma eller taga hämnd, när det är lagom\noch förnuftigt. Och detta visade vår herre Jesus Kristus genom sitt\nexempel; ty när kvinnan, som blivit överraskad då hon begick hor\nfördes inför honom för att man skulle få veta vad man skulle göra med\nhenne, ville han hava betänketid, ehuru han väl visste vad han skulle\nsvara, och skrev två gånger på marken. Och av dessa skäl anhålla\nvi om betänketid, och sedan skola vi med Guds hjälp råda dig till\nsådant, som blir till fördel'.\n\n§ 12. Då sprungo de unga genast upp, och de flesta i församlingen\nhånade de gamla visa männen och började larma och sade, att liksom\nman skall smida medan järnet är varmt, så skall man även hämnas\noförrätter medan de äro färska och nya; och med hög röst ropade de:\nkrig! krig! Upp steg då en av de gamla visa och gjorde med handen ett\ntecken att man skulle hålla sig stilla och lyssna till honom. 'Mina\nherrar', sade han, 'det finnes mången, som ropar \"krig! krig!\" och\nsom vet mycket litet om vad ett krig vill säga. Kriget har i sin\nbegynnelse en så stor och vid port, att envar kan inträda när han\nhar lust och med lätthet finna krig. Men det är förvisso icke lätt\natt säga vad slutet därpå skall bliva. Ty sannerligen, när kriget en\ngång börjat, finnes det månget ofött barn, som kommer att dö ungt\ntill följd av detta samma krig eller också att leva i sorg och dö i\nelände. Och därför bör man grundligt rådslå och överlägga innan man\nbörjar något krig.' Och när denne gamle man ämnade förstärka sitt tal\nmed skäl, började nästan alla resa sig upp för att avbryta hans tal\nooh man uppmanade honom gång på gång att sluta. Ty förvisso är det\nså, att om någon predikar för sådana, som icke vilja höra på hans ord\när hans predikan dem till förargelse. Ty Jesus Syrak säger, att\n\"musik plågar den som gråter\"; det vill säga: att tala till folk, som\ninte vill höra på en, tjänar till lika mycket som att sjunga för den\nsom gråter. Och när den vise mannen märkte, att ingen hörde på honom,\nsatte han sig skamsen ned igen. Ty Salomo säger: \"ansträng dig icke\natt tala där du ej har någon som hör på dig\", 'Jag ser gott', sade\nden vise mannen, 'att det gamla ordspråket är sant, som säger, att\n\"goda råd brista där de bäst skulle behövas\".'\n\n§ 13. Emellertid hade denne Melibeus i sitt råd många, som i enrum\nviskade vissa råd i hans öra, men gåvo honom motsatta råd vid\nallmänna rådslag.\n\nNär Melibeus hörde, att största delen av hans råd var ense om att han\ngenast skulle börja krig, biföll han till deras råd och bekräftade\nfullkomligt deras uttalande. När då fru Prudence såg att hennes make\nberedde sig att taga hämnd på sina fiender och börja krig, yttrade\nhon mycket ödmjukt till honom när hon fann tiden inne: 'Min härskare,\njag besvär eder så innerligt jag vågar och kan att icke göra dig\nsådan brådska och att för allt i världen lyssna till mig. Ty Peter\nAlfons säger: \"vem som än gör en annan gott eller ont, hasta icke att\nvedergälla det; ty på detta sätt har du kvar din vän, och din fiende\nfår längre tid leva i fruktan\". Ordspråket säger \"den skyndar lagom,\nsom förstår att vänta\"; och i ond hast ligger intet gott.\n\n§ 14. Melibeus svarade sin hustru Prudence: 'Jag ämnar inte', sade\nhan, 'handla enligt ditt råd av många skäl och orsaker. Ty förvisso\nskulle alla människor då betrakta mig som en dåre; det vill säga,\nom jag för ditt råds skull ville förändra sådant, som blivit\nbestämt och bekräftat av så många visa. För det andra säger jag, att\nalla kvinnor äro onda och ingen god bland dem alla. Ty \"bland tusen\nmän\", säger Salomo, \"fann jag en god man, men bland alla kvinnor har\njag förvisso aldrig funnit en god kvinna\". Och om jag läte leda mig\nav ditt råd, skulle det förefalla som om jag hade givit dig\nherraväldet över mig; och Gud förbjude att det vore så. Ty Jesus Syrak\nsäger, \"att om hustrun har herraväldet, är hon en fiende till sin\nman.\" Och Salomo säger: \"giv aldrig i ditt liv din hustru, ditt barn\neller din vän makt över dig. Ty bättre är det att dina barn begära\nting, som de behöva, av dig än att du ser dig i händerna på dina\nbarn.\" Och vidare: om jag ville handla enligt dina råd, finge mina\nrådslag förvisso stundom lov att vara hemliga tills det bleve tid att\ngöra dem kända; och det kunde de icke bliva. Ty det är skrivet, att\n\"kvinnors prat kan dölja blott ting, som de icke veta\". Vidare säger\nfilosofen: \"i onda råd överträffar kvinnan mannen\"; och av dessa\norsaker bör jag icke begagna mig av ditt råd.'\n\n§ 15. När fru Prudence mycket undergivet och med stort tålamod\nåhört allt som det behagade hennes make att säga, bad hon om hans\ntillåtelse att tala och sade följande: 'Min härskare', sade hon,\n'vad ditt första skäl beträffar, så kan det förvisso lätt bliva\nbemött. Ty jag säger, att det icke är någon dårskap att ändra åsikt\nnär saken har förändrats eller ock när saken förefaller annorlunda\nän tidigare. Och därtill säger jag, att om du också har svurit och\nlovat att utföra ditt företag och likväl på goda skäl avstår från\natt utföra detta samma företag, så kommer man icke fördenskull att\nkalla dig lögnare och menedare. Ty bibeln säger, att \"den vise begår\ningen orätt när han riktar sitt mod på det bättre\". Och även om det\när så, att ditt företag blivit beslutat och bekräftat av en stor\nmyckenhet folk, så behöver du icke utföra detta beslut, om du ej\nhar lust. Ty vad som är sant och förmånligt inses snarare av få,\nsom äro visa och fulla av förnuft, än av en stor mängd folk, bland\nvilka varje man skriker och ropar vad han har lust till. Sannerligen,\nen sådan mängd förtjänar ingen aktning. Sedan till det andra\nskälet. När du säger, att \"alla kvinnor äro onda\", så föraktar du,\nmed förlov sagt, alla kvinnor; och \"den som föraktar alla, misshagar\nalla\" säger bibeln. Och Seneca säger, att \"den, som önskar vishet,\nskall icke tala förklenande om någon, utan skall glatt lära den\nvetenskap han kan utan förhävelse eller stolthet.\" Och sådant som han\nicke kan, skall han ej skämmas för att lära sig och fråga om av folk\nav ringare stånd än han själv. Och, min make, att det funnits många\ngoda kvinnor, kan lätt påvisas. Ty förvisso hade vår herre Jesus\nKristus aldrig nedlåtit sig till att bliva född av en kvinna, om\nalla kvinnor hade varit onda. Och därefter -- för den stora godhets\nskull, som finnes hos kvinnor -- visade sig vår herre Jesus Kristus\nefter sin uppståndelse från död till liv tidigare för en kvinna än\nför sina apostlar. Och även om Salomo säger, att han \"aldrig funnit\nen god kvinna\", följer därav icke att alla kvinnor äro onda. Ty ehuru\nhan icke fann någon god kvinna, så ha många andra män funnit många\nkvinnor goda och trofasta. Eller måhända var vad Salomo menade detta:\natt han icke funnit någon kvinna, som varit absolut god; det vill\nsäga att ingen varelse besitter absolut godhet utom Gud allena,\nsåsom han själv säger i sitt Evangelium. Ty det finnes ingen varelse,\nsom är så god, att han ej i något avseende står tillbaka i jämförelse\nmed fullkomligheten hos Gud, som är hans skapare. Ditt tredje\nskäl är detta: du säger att \"om du regerade efter mina råd, skulle\ndet förefalla som om du hade förlänat mig makten och myndigheten\növer din person\". Min make, med förlov sagt, så är det icke. Ty om\ndet vore så, att ingen man borde taga råd av andra än av dem, som ha\nmakt och myndighet över honom, skulle man inte så ofta få råd. Ty\nförvisso har den man, som frågar råd i någon angelägenhet, fritt val\natt handla enligt rådet eller icke. Och beträffande ditt fjärde skäl,\ndå du säger att \"kvinnors prat har dolt ting, som de icke veta\",\noch talesättet, att \"en kvinna kan ej dölja vad hon vet\", så gälla\ndessa ord kvinnor, som äro skvalleraktiga och onda, sådana kvinnor\nom vilka det säges, att \"tre ting driva en man ur hans hus, nämligen\nrök, takdropp och en elak hustru\". Och om sådana kvinnor säger\nSalomo, att \"bättre är att bo i öknen än med en grälsjuk kvinna\". Och\nmed för lov sagt, min make, det är jag inte, ty du har mycket ofta\nintygat min stora tystlåtenhet och mitt stora tålamod och även huru\nväl jag kan hålla inne med saker, som böra hållas hemliga. Och\nbeträffande ditt femte skäl, då du säger, att \"i onda rådslag besegra\nkvinnorna männen\", så skall sannerligen Gud veta, att detta skäl ej\npassar här. Ty betänk, att du nu begär råd för att göra det ont är;\noch om du vill göra det ont är och din hustru mot sätter sig detta\nonda uppsåt och övertalar dig genom förnuftsskäl och goda råd, borde\ndin hustru förvisso snarare berömmas än klandras. Så bör du förstå\nden filosof, som säger: \"i onda rådslag besegra hustrurna sina män\".\nOch då du klandrar alla kvinnor och deras åsikter, skall jag genom\nmånga exempel visa dig, att många kvinnor varit mycket goda och deras\nråd goda och förmånliga. En del män ha även sagt, att \"kvinnoråd äro\nantingen för dyra eller också av för litet värde\". Men om det också\när så, att mången kvinna är ond och hennes råd dåligt och intet värt,\nså har det dock funnits mången god kvinna, som givit förnuftiga och\nvisa råd. Tänk på Jakob, som tack vare sin moder Rebeckas råd vann\nsin fader Isaks välsignelse och herraväldet över alla sina bröder.\nGenom sitt goda råd frälste Judit staden Betulia, i vilken hon bodde,\nur händerna på Holofernes, som höll den belägrad och ville förstöra\nden. Abigail räddade Nabal, sin make undan David, konungen, som ville\ndöda honom, och stillade konungens vrede genom sin klokhet och sina\ngoda råd. Genom sina goda råd förbättrade Ester i hög grad Guds folks\nställning i konung Ahasverus rike. Och om samma rikedom på goda råd\nhos goda kvinnor kan man förtälja. Och dessutom: när vår Herre hade\nskapat Adam, vår stamfader, sade han: \"det är icke gott för mannen\natt vara allena; vi skola skapa honom en hjälp av samma slag som\nhan\". Här kan du se, att om kvinnorna icke vore goda och deras råd\ngoda och förmånliga, hade vår himmelske herre aldrig skapat dem och\nej heller kallat dem en hjälp för mannen, utan snarare ett hinder\nför mannen. Och en gång sade en lärd i två verser: \"Vad är bättre än\nguld? Jaspis. Vad är bättre än jaspis? Visdom. Och vad är bättre än\nvisdom? Kvinnan. Och vad är bättre än en god kvinna? Intet.\" Och,\nmin make, av många andra skäl kan du se, att många kvinnor äro goda\noch deras råd goda och förmånliga. Och därför, min make, om du vill\nfölja mitt råd, skall jag till dig åter ställa din dotter frisk och\nsund. Och jag skall även draga försorg om att du skall få heder av\ndenna sak.'\n\n§ 16. När Melibeus hade hört sin maka Prudences ord, yttrade han\ndessa ord: 'Jag ser gott att Salomos ord är sant; han säger, att\n\"ord som äro kloka och väl lagda, äro som en honungskaka, ty de\nskänka själen sötma och hälsa åt kroppen\". Och, min hustru, på grund\nav dina goda ord och även för att jag har prövat och blivit övertygad\nom din stora klokhet och din stora sanning, skall jag låta leda mig\nav dina råd i allt.'\n\n§ 17. 'Nåväl, min make', sade fru Prudence, 'eftersom du går in\npå att låta leda dig av mitt råd, skall jag säga dig huru du skall\nbete dig när du väljer dina rådgivare. I alla dina gärningar skall\ndu först ödmjukt bedja till Gud i höjden, att han må råda dig; och\nskaffa dig ett sådant sinnelag, att du alltid söker råd och tröst\nhos honom, såsom Tobias lärde sin son: \"alltid skall du välsigna Gud\noch bedja till honom att han jämnar din väg\". Och se till att alla\ndina rådslag ständigt förbliva i honom. Aposteln Jakob säger även:\n\"Om någon av Eder har behov av vishet, så bed Gud om sådan.\" Och där\nnäst skall du taga råd av dig själv och noggrant överväga beträffande\nvad som är bäst för dig. Och sedan skall du från ditt hjärta fördriva\ntre ting, som äro menliga för goda rådslag, d.v.s. vrede, lusta och\növerilning.'\n\n§ 18. 'Främst måste den, som frågar sig själv till råds, vara fri\nfrån vrede och detta av många skäl. Det första är detta: den, i\nvilken stor vrede bor, anser alltid att han får göra saker, som han\nej får göra. För det andra kan den, som är uppfylld av vrede, icke\nbedöma riktigt, och den som ej kan bedöma riktigt, kan ej heller råda\nriktigt. Det tredje är detta: \"den, som är vred och förbittrad kan\",\nsäger Seneca, \"icke tala utan att klandra\"; och med sina förbittrade\nord väcker han förbittring och vrede hos andra. Och likaså, min make,\nmåste man fördriva åtrå ur sitt hjärta. Ty aposteln säger, att \"åtrån\när roten till allt ont\". Och lita på att en av åtrå uppfylld man\nvarken kan döma eller tänka på något annat än att uppnå sin åtrås\nmål; och detta kan förvisso aldrig uppnås, ty ju större överflöd av\nrikedomar han har, dess mera åtrår han. Och, min make, man måste\näven fördriva överilningen ur sitt hjärta, ty förvisso kan man icke\nanse den första tanke, som plötsligt faller en in, vara den bästa,\nutan man måste många gånger överväga den. Ty som du redan hört säger\nordspråket, att \"den som är snar att döma, är snar att ångra\".'\n\n§ 19. 'Min make, du är inte ständigt vid samma sinnesstämning, ty\nvissa saker, som det vid ett tillfälle tyckes dig vara gott att\ngöra, synes dig vid ett annat tillfälle vara motsatsen.'\n\n§ 20. 'När du rådgjort med dig själv och efter grundligt övervägande\nkommit till en slutsats beträffande vad som synes dig bäst, råder\njag dig att hålla det för dig själv. Förråd icke din plan för någon,\nutom i händelse du säkert vet, att du genom att yppa den kommer att\nbefrämja den. Ty Jesus Syrak säger: \"varken för din fiende eller\nför din vän skall du yppa vare sig din hemlighet eller din dårskap,\nty de komma att lyssna till dig och giva sig sken av att understöda\ndig i din närvaro, men håna dig i din frånvaro\". En annan lärd man\nsäger, att \"du finner knappast någon, som kan bevara en hemlighet\".\nBibeln säger: \"så länge du behåller din plan i ditt hjärta, håller du\nden i ditt fängelse; men när du yppar din plan för någon människa,\nhåller hon dig i sin snara\". Och därför är det bättre att dölja\nsin hemlighet i sitt hjärta än att uppmana den person, för vilken\nman yppar den, att hålla tyst därmed. Ty Seneca säger: \"om det är\nså, att du inte själv kan bevara din egen hemlighet, huru vågar du\ndå bedja någon annan att bevara den?\" Om du emellertid säkert vet,\natt yppandet av din hemlighet för någon kommer att förbättra din\nställning, då skall du för honom yppa din hemlighet på följande sätt:\nFörst skall du ställa dig som om det gjorde dig det samma om det blev\nkrig eller fred eller det ena eller det andra och icke visa honom vad\nsom är din vilja eller avsikt; ty var övertygad om att rådgivare\ni allmänhet äro smickrare, nämligen stora herrars rådgivare; ty de\nbemöda sig alltid mera om att säga det som är angenämt för deras\nherre, än det som är sant och nyttigt. Därför säger man också, att\n\"den rike får sällan goda råd, om han ej finner dem hos sig själv\".\nOch därefter skall du tänka på dina vänner och dina fiender. Och i\nfråga om dina vänner skall du tänka efter, vilka av dem, som äro de\ntrofastaste och klokaste och äldsta och bäst prövade i rådslag. Och\nav dem skall du begära de råd, som saken kräver.'\n\n§ 21. 'Jag säger, att när du önskar begära råd, bör du först tillkalla\ndina vänner, som äro trofasta. Ty Salomo säger, att \"såsom människans\nhjärta njuter av sötma, så skänka även trofasta vänners råd sötma\nåt själen\". Han säger även: \"intet är så som en trofast vän\". Ty\nförvisso är varken guld eller silver så mycket värt som en trofast\nväns goda vilja. Och han säger även, att \"en trofast vän är ett\nstarkt försvar; den, som finner en sådan, finner förvisso en dyrbar\nskatt\". Vidare bör du betänka, huruvida dina trogna vänner äro\nomdömesgilla och kloka. Ty skriften säger: \"fråga alltid råd av dem,\nsom äro visa\". Och av denna samma orsak bör du till dina rådgivare\nbland dina ålderstigna vänner kalla sådana som sett och erfarit\nmycket och blivit prövade i rådslag. Ty skriften säger, att \"i gamla\nmän bor visheten och i lång levnad klokheten\". Och Tullius säger,\natt \"stora ting utföras icke alltid genom styrka eller smidighet,\nutan genom kloka råd, genom personers auktoritet och genom kunskaper,\nvilka trenne ting icke försvagas med åldern, utan förvisso stärkas\noch tillväxa dag för dag\". Och detta bör du hålla som en allmän\nregel. Du bör först till ditt rådslag kalla några bland dina särskilt\ngoda utvalda vänner, ty Salomo säger: \"många vänner har du, men\nbland tusen bör du utvälja en att vara din rådgivare\". Ty om det\nockså är så, att du först omtalar din plan för endast få, måste du\nsenare omtala den för flere, om det blir av nöden. Men se alltid\ntill, att dina rådgivare uppfylla de tre villkor, som jag tidigare\nnämnt, d.v.s. att de äro trofasta, kloka och erfarna. Och låt inte\nvid varje tillfälle leda dig av endast en rådgivare, ty stundom bör\nman taga råd av många. Ty Salomo säger: \"det gives trygghet där det\nfunnits många rådgivare\".'\n\n§ 22. 'Sedan jag nu sagt dig av vilka människor du bör taga råd, vill\njag lära dig, vilket råd du bör undvika. Främst bör du undvika råd av\ndårar, ty Salomo säger: \"fråga aldrig en dåre om råd, ty han kan icke\nråda efter annat än sin egen lust och sin känsla\". Skriften säger,\natt \"en dåres egenskap är denna, att han är snar till att tro ont om\nalla andra och gott om sig själv.\" Du skall även undvika att taga\nråd av alla smickrare, sådana som mera bemöda sig om att prisa din\nperson med smicker än om att säga dig sanningen om saker och ting.'\n\n§ 23. 'Därför säger Tullius: \"bland alla de faror, som ligger i\nvänskapen, är smickret den värsta\". Och därför bör du undfly och\nfrukta smickrare mera än några andra människor. Och skriften säger:\n\"du skall mera frukta och undfly smickrares söta ord än hårda ord av\nen vän, som säger dig sanningar\". Salomo säger, att \"en smickrares\nord äro en snara att fånga oskyldiga med\". Han säger även, att\n\"den, som talar vackra och behagliga ord till sin vän, lägger ett\nnät framför hans fötter, ett nät, som han snavar på\". Och därför\nsäger Tullius: \"låna icke ditt öra åt smickrare och tag icke råd av\nsmickrande ord\". Och Cato säger: \"betänk dig väl och undvik söta och\nbehagliga ord\". Och du bör även undvika att taga råd av dina forna\nfiender, med vilka du blivit försonad. Skriften säger, att \"ingen\nåtervänder utan fara i sin forne fiendes gunst\". Och Aesopus säger:\n\"lita icke på den, med vilken du någon gång haft krig eller fiendskap\noch yppa ej för honom dina planer\". Och Seneca säger oss skälet\nhärtill. \"Det är uteslutet\", säger han, \"att det ej skulle dröja\nkvar en ånga av värme där en stor eld länge har brunnit\". Och\ndärför säger Salomo: \"lita aldrig på din forne fiende\". Ty förvisso\när det så, att även om din fiende försonat sig med dig och hälsar\ndig med ödmjukhet, så bör du aldrig lita på honom. Ty säkert visar\nhan denna spelade ödmjukhet mera för sin fördels skull än på grund av\nnågon kärlek till din person; han hoppas nämligen genom sådan\nförställning vinna den seger över dig, som han icke kunde vinna genom\nstrid och krig. Och Peter Alfons säger: \"inlåt dig icke i kamratskap\nmed dina forna fiender, ty om du bevisar dem godhet, förvandla de den\ntill ondska\". Du måste även undvika att taga råd av dem, som äro dina\ntjänare och hysa stor vördnad för dig; ty måhända grundar sig deras\nuttalande mera på fruktan än på kärlek. Och därför uttrycker sig\nen filosof på följande sätt: \"det finnes ingen, som är fullkomligt\nsann mot den, för vilken han hyser stor fruktan\". Och Tullius säger:\n\"det finnes ingen aldrig så stor kejsarmakt, som kan bestå länge,\ndärest han icke har folkets kärlek i högre grad än dess fruktan\".\nDu bör även undvika att rådföra dig med människor, som äro benägna\nför dryckenskap, ty de kunna ej bevara några hemligheter. Ty Salomo\nsäger: \"det finnes inga hemligheter där dryckenskapen råder\". Du\nskall även misstro råd av folk, som i enrum råda dig till ett och\ni andras närvaro till ett annat. Ty Cassiodorus säger, att \"det är\nett knep, som bör hindras, att en man öppet ger sig sken av att göra\nnågot och i hemlighet gör raka motsatsen\". Du skall även misstro\nråd av elaka människor. Ty skriften säger: \"elaka människors råd\näro alltid fulla av svek\". Och David säger: \"lycklig den man, som\nicke följt skälmars råd\". Du skall även undvika att rådfråga unga\nmänniskor, ty deras omdöme är icke moget.'\n\n§ 24. 'Min make, sedan jag nu visat dig av vilka människor du bör taga\nråd och vilka människors råd du bör följa, vill jag undervisa dig,\nhuru du enligt Tullius' lärdomar bör begå vid dina rådslag. Vid\nprövningen av din rådgivare bör du då beakta många omständigheter.\nFramförallt har du att iakttaga, att i den sak, som du tänker på och\nbeträffande vilken du vill hava råd, rena sanningen skall sägas\noch vidhållas. Det vill säga: framlägg din sak sådan den är. Ty\nden som lämnar oriktiga uppgifter, kan icke få goda råd i en sak, i\nvilken han ljuger. Och därnäst bör du överväga vad som överensstämmer\nmed det du avser att göra genom dina rådgivare, om det är\növerensstämmande med förnuftet; och även om din makt är tillräcklig\nför det; och om större delen eller den bättre delen av dina rådgivare\ntillstyrka saken eller ej. Sedan skall du överväga vad som blir\nföljden av detta råd, så som hat, fred, krig, gunst, vinst eller\nförlust och många andra saker. Därpå bör du överväga från vilken rot\nrådslaget framsprungit och vilken frukt det kan frambringa. Du bör\näven överväga vari från alla de givna skälen stamma. Och när du har\növervägt ditt rådslag på det sätt jag sagt, och undersökt vilket\nalternativ som är det bästa och gynnsammaste och fått det gillat av\nmånga kloka och gamla personer, då skall du taga under omprövning,\nom du är i stånd att utföra det och föra det till ett gott slut. Ty\nförnuftet bjuder förvisso en man att icke påbörja en sak, om han ej\nkan utföra den som sig bör. Ingen bör taga på sig en så tung börda,\natt han ej förmår bära den. Ty ordspråket säger: \"den som griper om\nmycket behåller litet\". Och Cato säger: \"bemöda dig om att utföra\nsådant, som det står i din makt att göra, på det att icke uppgiften\nmå tynga dig så svårt, att du måste uppgiva det företag du påbörjat\".\nOch om det är så, att du icke är säker på, om du förmår utföra en sak\neller ej, så välj hellre att avstå än att börja. Och Peter Alfons\nsäger: \"om det står i din makt att göra något, som du måste ångra, är\n'nej' bättre än 'ja'\". Detta betyder, att det är bättre för dig att\nhålla din tunga stilla än att tala. Sålunda kan du på goda grunder\nfinna, att om det står i din makt att utföra något, som du kommer att\nångra, så är det bättre att du avstår från företaget än att du börjar\npå det. Rätt säga de, som avråda envar från att börja på med något,\nsom han ej är säker på att kunna utföra. Och sedan, när du övervägt\nsåsom jag sagt och väl vet att du kan utföra ditt företag, utför det\ndå med ihärdighet, tills det är slutfört.'\n\n§ 25. 'Nu är det skäl och tid att jag visar dig när och varför du\nkan ändra ditt beslut utan att behöva skämmas därför. Förvisso\nkan en man ändra sin avsikt och sitt beslut, om anledningen upphör\neller när en ny omständighet tillkommit. Ty lagen säger, att \"nya\nomständigheter påkalla förnyat över vägande\". Och Seneca säger: \"om\ndin plan kommit till din fiendes öra, bör du förändra din plan\". Du\nkan även förändra sitt beslut, om du finner att till följd av misstag\neller någon annan orsak skada eller men kan följa. Även om ditt\nbeslut är ohederligt eller framsprunget av ohederliga motiv, kan du\nändra det. Ty lagarna säga: att \"alla förbindelser som äro ohederliga\näro ogiltiga\". Likaså om det är omöjligt eller om det ej kan hållas\neller utföras väl.'\n\n§ 26. 'Och tag det till en allmän regel, att varje beslut, som är så\nfast fattat, att det ej under några omständigheter kan ändras, är --\ndet säger jag - ett dåligt beslut.'\n\n§ 27. När Melibeus hade hört dessa lärdomar av sin hustru fru\nPrudence, svarade han på följande sätt. 'Min fru', sade han,\n'hittills har du väl och riktigt lärt mig hur jag i allmänhet skall\nförfara vid utväljandet och uteslutandet av mina rådgivare. Men nu\nville jag gärna, att du skulle gå in på ett särskilt fall och säga\nmig, huru du tycker om eller vad du tänker om de rådgivare, som vi ha\nvalt för den viktiga sak, varom det nu är fråga.'\n\n§ 28. 'Min make', sade hon, 'jag ber dig i all ödmjukhet, att du ej\ngör invändningar mot mina skäl och icke tar illa upp, även om jag\nskulle säga sådant, som misshagar dig. Ty Gud skall veta, att min\navsikt är att tala för ditt bästa, för din heder och även för din\nfördel. Och jag hoppas verkligen, att du i din godhet hör mig med\ntålamod. Tro mig', sade hon, 'att ditt rådslag i denna sak egentligen\nalls inte kan kallas ett rådslag, utan ett framdragande av dårskap.\nI detta rådslag har du begått misstag på mångahanda sätt.'\n\n§ 29. 'Först och främst har du gjort ett misstag vid sammankallandet\nav dina rådgivare. Du hade nämligen först bort kalla några få till\nditt rådslag och efteråt hade du kunnat framlägga deras råd för\nflere, om skäl därtill funnits. Men du har på en gång kallat till\nditt rådslag en stor mängd folk, som äro mycket tröttande och tråkiga\natt höra på. Även däri har du begått ett misstag, att du, i stället\nför att tillkalla endast trofasta vänner, som äro gamla och kloka,\ntillkallat främmande människor och ungt folk, falska smickrare och\nförsonade fiender samt människor, som visa dig vördnad utan kärlek.\nOch även däri har du begått ett misstag, att du till ditt rådslag\nmedfört vrede, åtrå och hetsighet, tre ting, som äro fiender till\nvarje ärligt och gott rådslag, tre ting, som du ej, såsom du\nbort, förintat eller förstört vare sig hos dig själv eller hos\ndina rådgivare. Du har begått ett misstag även däri, att du för dina\nrådgivare blottat din benägenhet och lust för att genast börja krig\nför att hämnas; de ha av dina ord märkt för vad du var benägen. Och\ndärför ha de rått dig mera enligt din lust än enligt din fördel. Du\nhar begått ett misstag även däri, att du synbarligen ämnat låta leda\ndig av endast dessa rådgivare och efter kort överläggning, medan i\nen så stor och viktig sak flere rådgivare och längre överläggning\nhade varit av nöden för ditt företag. Du har begått ett misstag\näven däri, att du icke övervägt din plan på det sätt, som jag tidigare\nnämnt, icke heller på det sått. saken skulle ha krävt. Du har begått\nett misstag även däri, att du icke gjort någon åtskillnad mellan\ndina rådgivare, det vill säga mellan dina verkliga vänner och dina\nlåtsade rådgivare. Ej heller har du tagit reda vad de gamla och\nkloka bland dina verkliga vänner tänka, utan har kastat allas ord i\nen enda röra och anslutit dig till den större delen och det större\nantalet, och därmed har du åtnöjt dig. Du vet mycket väl, att man\nalltid finner ett större antal dårar än visa, och du förstår därför\ngott, att dårarna bestämma besluten i stora folkförsamlingar, där\ndet tages mera hänsyn till antalet än till personernas klokhet.'\nMelibeus svarade åter och sade: 'Jag erkänner, att jag begått\nmisstag, men eftersom du tidigare sagt mig, att den icke är att\nklandra, som byter rådgivare i vissa fall och på grund av vissa\ngoda skäl. är jag berodd att byta rådgivare alldeles efter dina\nanvisningar. Ordspråket säger: \"att synda är mänskligt men att\nlänge förbliva i synden är förvisso ett djävulens verk\".'\n\n§ 30. Härtill svarade fru Prudence genast och sade: 'Granska',\nsade hon, 'dina rådgivare, och låtom oss se, vilka av dem, som\ntalat förnuftigast och givit dig de bästa råden. Och eftersom en\nundersökning är nödvändig, så låtom oss börja med de kirurger\noch läkare, som först uttalade sig i saken. Jag säger dig, att\nkirurgerna och läkarna ha uttalat sig i ditt rådslag förnuftigt och\nsåsom sig bort och att de i sitt tal mycket riktigt sade, att det\ntillkommer män i deras kall att hedra och bistå alla människor och\nicke skada någon, samt att efter förmåga bemöda sig om att bota dem,\nsom de hava vård om. Och, min make, såsom de svarat klokt och\nförnuftigt, så böra de även, säger jag, bliva rikt och kungligt\nbelönade för sitt ädla tal, detta även för att de så mycket mera\nskulle bemöda sig om att bota din kära dotter. Ty även om de äro\ndina vänner, bör du icke tillåta att de betjäna dig för intet utan\nblöna dem och visa dig frikostig. Och beträffande den sats, som\nläkarna diskuterade i denna sak, nämligen att en sjukdom bör botas\ngenom sin motsats, så ville jag gärna veta, huru du förstår denna text\nooh vad du menar om den.' 'Jag förstår den', sade Melibeus, förvisso på\ndetta sätt: att liksom de tillfogat mig ont, så bör jag tillfoga dem\nont. Ty liksom de tagit hämnd på mig och tillfogat mig ont, så bör\njag taga hämnd på dem och tillfoga dem ont. Då bar jag hotat en\nsjukdom genom en annan.'\n\n$ 31. 'Där ser man', sade fru Prudence, 'hur lätt varje man är benägen\nför det han önskar och har lust till! Förvisso', sade hon, 'böra\nläkarnas ord icke förstås på detta sätt. Ty förvisso utgör ondska\ningen motsats till ondska, ej heller hämnd till hämnd, utan de äro\nlikartade. Och därför botas en hämnd icke genom en annan hämnd, ej\nheller en orätt genom en annan orätt, utan varje sådan ökar och\nförstärker den föregående. Nej, läkarnas ord böra förvisso förstås\npå följande sätt: gott och ont äro två motsatser, och fred och krig,\nhämnd och tålamod, tvedräkt och endräkt och många andra ting. Och\nförvisso bör ondska botas genom godhet, tvedräkt genom endräkt, krig\ngenom fred och så vidare i fråga om andra ting. Och häri instämmer\naposteln Paulus på många ställen. Han säger: \"löna icke ont med\nont eller elakt tal med elakt tal, utan gör gott åt den, som gör\ndig ont, och välsigna den som dig förbannar\". Och på många andra\nställen manar han till frid och endräkt. Men nu skall jag tala med\ndig om det råd. som gavs dig av lagkarlarna och de vise, vilka alla\nenhälligt, såsom du hörde, sade att du framförallt bör bemöda dig om\natt skydda din egen person och ställa ditt hus i försvarsberedskap.\nDe sade även, att du i denna sak borde handla efter moget\növervägande. Och, min make, beträffande den första punkten, att du\nbör taga vara på din egen person, bör du förstå, att den son för\nkrig, ständigt framförallt bör ödmjukt och innerligt bedja,\natt Jesus Kristus av sin stora nåd måtte taga honom i sitt\nbeskydd och vara hann högsta hjälpare i hans nöd. Ty det\nfinnen förvisso i denna värld ingen, som kan få tillräckligt råd\noch skydd utan att vår herre Jesus Kristus vakar över honom.\nHäri instämmer profeten David, som säger: \"om icke Herren\nvaktar staden, vakar dess väktare förgäves\". Därnäst, min make,\nbör du överlämna beskyddet av din person åt dina trofasta vänner, som\näro prövade och kända; och av dem bör du begära hjälp för skyddande\nav din person. Ty Cato säger: \"om du har behov av hjälp, så bed\nom hjälp av dina vänner; ty det finnes ingen så god läkare som en\nverklig vän\". Och därnäst skall du hålla dig ifrån alla främmande\nmänniskor och från lögnare och alltid misstro deras sällskap. Ty\nPeter Alfons säger: \"inlåt dig icke på vägen med en främling, om du\ninte har känt honom länge. Och om så är, att han sluter sig till\ndig, måhända utan ditt tillstånd, så försök att så oförmärkt som\nmöjligt få reda på hans tal och hans tidigare liv och yppa icke vart\ndu är på väg; säg att du är på väg till en plats, dit du icke ämnar\ndig; och håll dig på hans högra sida om han bär ett spjut och håll\ndig på den vänstra om han bär svärd vid sidan\". Och vidare bör du\nvisligen hålla dig ifrån alla sådana människor, som jag tidigare\nbeskrivit, och undvika dem och deras råd. Och ytterligare bör du\nskydda dig på så sätt, att du icke på grund av någon överskattning\nav din egen styrka föraktar eller underskattar din fiendes makt så,\natt du till följd av ditt övermod försummar att skydda din person;\nty varje vis man fruktar sin fiende. Och Salomo säger: \"Den går det\nväl, som fruktar alla, ty den, som till följd av sitt hjärtas och\nsin egon dristighet hyser alltför stort övermod, skall det förvisso\ngå illa.\" Vidare bör du ständigt se upp för bakhåll och varje slag\nav spioneri. Ty Seneca säger, att \"den vise som fruktar ofärd undgår\nofärd, och den faller icke i faror som undflyr faror\". Och även\nom det förefaller som om du befunne dig på en säker plats, skall\ndu likväl ständigt vara på din vakt, det vill säga icke försumma\natt skydda dig, ej blott mot din största fiende, utan även mot din\nminsta. Seneca säger: \"en förståndig man fruktar sin minsta fiende\".\nOvidius säger, att \"den lilla vesslan besegrar den stora tjuren och\nden vilda hjorten\". Och skriften säger: \"en liten törntagg kan\nstinga den store konungen mycket smärtsamt och en hund kan ställa\nvildsvinet\". Likväl säger jag, att du ej skall vara så feg, att du\när rädd, där det icke finnes någon fara. Skriften säger, att \"en del\nmänniskor hava stor lust att bedraga, men de frukta dem, som de ville\nbedraga\". Dock skall du frukta att bliva förgiftad och hålla dig\nifrån bespottare. Ty skriften säger: \"sällskapa icke med bespottare,\nutan fly deras ord som gift\".'\n\n§ 32. 'Beträffande den andra punkten, vari dina visa rådgivare rådde\ndig till att befästa ditt hus med stor omsorg, ville jag gärna veta\nhuru du förstått dessa ord och vad du menar om dem.'\n\n§ 33. Melibeus svarade och sade: 'Jag förstår dem förvisso på så\nsätt, att jag bör befästa mitt hus med torn, sådana som borgar och\nandra byggnader äro försedda med, och bestycka det med kanoner,\nvarigenom jag blir i stånd att hålla och försvara min person och mitt\nhus så att mina fiender icke våga närma sig det.'\n\n§ 34. På detta svarade Prudence genast; 'över befästningar', sade\nhon, 'bestående av höga torn och stora byggnadsverk kan man stundom\nvara stolt: och man bygger höga torn och stora byggnadsverk med stora\nkostnader och mycken möda; och när de äro färdiga ha de likväl\nej det minsta värde, om de icke försvaras av trofasta vänner som\näro gamla och kloka. Och du bör inse, att den största och starkaste\ngarnison en rik man kan hava, när det gäller försvaret av hans liv\noch gods, är att han är omtyckt av sina underhavande och grannar.\nTy sålunda säger Tullius: \"det finnes en garnison, som ingen kan\nbesegra, och det är att en härskare är älskad av sina medborgare och\nsitt folk\".'\n\n§ 35. 'Och vad nu beträffar den tredje punkten, nämligen dina gamla\noch visa rådgivares råd, att du ej skulle handla hastigt och överilat\ni denna sak, utan överväga och förbereda saken med stor omsorg och\ngrundlighet, så tror jag verkligen, att de uttalade sig mycket vist\noch mycket sant. Ty Tullius säger: \"förbered med stor omsorg varje\nsak, innan du begynner den\". Jag säger alltså, att jag råder dig att\nförbereda dig när det gäller hämnd, krig, strid och befästningar\noch att göra det med stor omsorg. Ty Tullius säger, att \"långa\nförberedelser före slaget leda till snabb seger\". Och Cassiodorus\nsäger: \"garnisonen är starkare när den länge varit förberedd\".'\n\n§ 36. 'Men nu skola vi tala om de råd, som givits dig av dina grannar,\nsådana som visa dig aktning utan kärlek, dina forna, numera försonade\nfiender och dina smickrare, vilka i enrum rått dig till ett och i\nandras närvaro till motsatsen och även av de unga, som rått dig till\natt genast taga hämnd och börja krig. Som jag redan sagt har du,\nmin make, begått ett stort misstag, då du till ditt rådslag kallat\nsådana människor, rådgivare, vilka blivit tillräckligt klandrade\ngenom de skäl jag redan givit. Låt om oss likväl nu undersöka fallet\nnärmare. Du bör först förfara i enlighet med Tullius' föreskrifter.\nSanningen i denna sak och detta rådslag behöver förvisso icke\nnågon grundlig undersökning, ty det är väl känt, vilka de äro, som\nbegått detta brott, denna nedrighet mot dig, huru många de varit\noch huru de begått hela detta brott och all denna nedrighet mot\ndig. Härefter bör du undersöka de andra omständighet, som Tullius\nnämner i sammanhang. Ty Tullius nämner en sak, som han kallar\n\"understödet\", det vill säga: vilka, huru många och hurudana voro\nde, som understödde din plan, att taga snar hämnd? Och låt oss även\nundersöka vilka, hurudana och huru många de voro, som understödde\ndina motståndare. Och vad den första gruppen beträffar är det\nförvisso väl känt hurudant folk det var, som understödde dig i din\növerilning, och de, som rådde dig till att genast börja krig, äro\nsäkert icke alla dina vänner. Låt oss nu granska, vilka de äro, som\ndu betraktar som så goda vänner till dig. Ty om det också är så,\natt du är mäktig och rik, så står du likväl förvisso ensam. Ty du\nhar inga andra barn än en dotter, du har inga bröder eller kusiner\neller andra nära anförvanter, för vilkas skull dina fiender skulle\nundvika att tvista med dig eller bringa dig om livet. Du vet även,\natt dina rikedomar måste bliva skingrade åt olika håll, och när var\noch en fått sin del, komma de att endast föga tänka på att hämnas\ndin död. Men dina fiender äro tre och de ha många barn, bröder,\nkusiner och andra anförvanter; och även om du hade dräpt två eller tre\nav dem, funnes det kvar tillräckligt många för att hämnas deras död\noch dräpa dig. Och även om så vore, att din släkt är mera pålitlig\noch ståndaktig än dina fienders släkt, äro dina anförvanter likväl\nendast avlägsna släktingar; de äro blott föga besläktade med dig,\noch dina fienders anförvanter äro nära släkt med dem. Och förvisso\när deras ställning i detta avseende bättre än din. Låt oss sedan\näven undersöka om deras råd, som rådde sig att genast taga hämnd,\növerensstämmer med förnuftet. Och du inser säkert, att det inte gör\ndet. Ty enligt rätt och förnuft får ingen människa taga hämnd på\nnågon annan, utan den domare under vars domvärjo saken faller, har\nrätt att taga denna hämnd, med stränghet eller mildhet, allt efter\nsom lagen är. Och beträffande det, som Tullius kallar \"understöd\",\nbör du undersöka, om din makt och myndighet skall rätta sig efter din\nönskan och dina rådgivare. Förvisso kan du med skäl säga: \"nej\". Ty\nvi ha sannerligen inte lov att göra något annat än det vi kunna göra\nmed rätta. Och förvisso har du ingen rättighet att taga hämden i dina\negna händer. Du ser sålunda, att din myndighet icke överensstämmer\nmed din önskan. Låt oss nu undersöka den tredje punkten, den som\nTullius kallar \"följden\". Du skall förstå, att den hämnd du har för\navsikt att taga är följden. Och därav följer en ny hämnd, fara och\nkrig, och andra skador utan tal, vilka vi icke i detta nu kunna\növerblicka. Och beträffande den fjärde punkten, vilken Tullius kallar\n\"resultatet\", bör du betänka, att den orätt som begåtts emot dig\nutgör ett resultat av dina fienders hat; och om du tar hämnd därför,\nblir resultatet därav ny hämnd och mycken sorg och förstörelse, såsom\njag framhållit.'\n\n§ 37. 'Och, min make, beträffande den punkt, som Tullius kallar\n\"orsaker\" och som är den sista punkten, skall du förstå, att den\norätt, som begåtts emot dig, har vissa orsaker, som de lärde kalla\n_Oriens_ och _Efficiens_ och _Causa longinqua_ och _Causa propinqua_,\ndet vill säga den fjärmare orsaken och den närmaste orsaken. Den\nfjärmare orsaken är allsmäktig Gud, som är alltings orsak. Den närmaste\norsaken äro dina tre fiender. Den tillfälliga orsaken var hat. Den\nmateriella orsaken äro din dotters fem sår. Den formella orsaken\nutgöres av deras sätt att arbeta, som buro fram stegarna och klättrade\nin genom dina fönstrer. Den slutliga orsaken var avsikten att döda\ndin dotter; att den inte gick i uppfyllelse berodde ej på dem. Men\nför att tala om den fjärmare orsaken, om vilket slut de skola få\neller vartill denna sak sist och slutligen skall leda för dem,\nså kan jag döma endast efter sannolikhet och antaganden. Vi kunna\nnämligen antaga, att de skola få ett dåligt slut, ty lagboken\nsäger: \"sällan eller svårligen kunna saker bringas till ett gott\nslut, när de blivit illa började\".'\n\n§ 88. 'Min make, om man nu ville fråga mig, varför Gud tillstått\nmänniskor att begå brott mot dig, kan jag sannerligen icke svara\ndärpå. Ty apostoln säger, att \"Gud allsmäktigs vishet och rådslag\näro mycket djupa; ingen människa kan fullt förstå och utforska\ndem.\" På grund av vissa sannolikhetsskäl tror och anser jag likväl\natt Gud, som är full av rättfärdighet, har tillåtit detta att ske på\ngrund av något förnuftigt och rättvist skäl.'\n\n§ 39. 'Ditt namn är Melibeus, det vill säga \"en man som dricker\nhonung.\" Du har druckit så mycken honung i form av ljuvliga timliga\nrikedomar och läckerheter och denna världens hederbevisningar, att\ndu blivit drucken och glömt Jesus Kristus, din skapare; du har\nicke visat honom sådan ära och vördnad som du bort. Du har ej heller\ntillräckligt beaktat Ovidii ord när han säger: \"under det för kroppen\nljuvligas honung döljer sig det gift, som dödar själen.\" Och Salomo\nsäger: \"om du finner honung, så ät därav med måtta, ty om du äter\nomåttligt, kommer du att spy\" och att vara hungrig och fattig. Och\nmåhända hyser Kristus ovilja mot dig och har han vänt ifrån dig\nsitt ansikte och sin barmhärtighets öra; och han har även tillstått,\natt du på detta sätt blivit bestraffad för dina överträdelser. Du\nhar syndat mot vår herre Kristus, ty mänsklighetens tre fiender,\nnämligen köttet, djävulen och världen, har du förvisso låtit intränga\ni ditt hjärta genom din kropps fönster och har icke försvarat dig\ntillräcklig mot deras angrepp och frestelser, så att de sårat din\nsjäl på fem ställen; det vill säga: dödssynderna ha inträngt i ditt\nhjärta genom dina fem sinnen. Och på samma sätt har vår herre Kristus\nvelat och tillstått att dina tre fiender inträngt i ditt hus genom\nfönstren och sårat din dotter på tidigare nämnt sätt.'\n\n§ 40. 'Jag ser förvisso', sade Melibeus, 'att du mycket bemödar dig\nom att genom dina ord påverka mig i sådan riktning, att jag icke\nskall taga hämnd på mina fiender; du visar mig de faror och det onda,\nsom kunde bliva följden av denna hämnd. Men om man alltid skulle\ntänka på alla de faror och olägenheter, som kunna bliva följden\nav en hämnd, skulle man aldrig taga hämnd, och det vore skada; ty\ngenom att man tar hämnd bortstötas de onda från de goda. Och de,\nsom hava lust att begå det ont är, hållas tillbaka i sina onda\navsikter, när de se huru de brottsliga bliva bestraffade och agade.'\nOch härtill svarade fru Prudence. 'Jag erkänner förvisso', sade\nhon, 'att av hämnd följer mycket ont och mycket gott, men att taga\nhämnd tillkommer icke var och en, utan endast domare och dem, som\nhava straffrätt över brottslingar. Och jag säger därtill, att liksom\nen enskild person syndar då han tar hämnd på en annan, så syndar\nen domare, om han icke tar hämnd på dem, som gjort sig förtjänta\ndärav. Ty Seneca säger: \"en god domare är den, som överbevisar\nskälmar\". Och Cassiodorus säger: \"En man fruktar att begå brott, då\nhan vet, att de misshaga domare och härskare\". Och en annan säger:\n\"den domare, som fruktar att göra rätt, gör folk till skälmar\". Och\napostoln Paulus säger i sitt brev till romarna, att \"domarna bära\nicke svärdet förgäves\", utan bära det för att straffa tjuvar och\nmissgärningsmän och för att försvara de goda människorna. Om du vill\ntaga hämnd på dina fiender, bör du därför göra en hänvändning till\nden domare, under vars domvärjo de falla, och han skall straffa dem i\nenlighet med lagens bud.'\n\n§ 41. 'Å', sade Melibeus, 'en sådan hämnd tilltalar mig icke. Jag\ntänker nu på, huru lyckan gynnat mig alltsedan min barndom och hjälpt\nmig igenom många svårigheter. Nu vill jag pröva henne i förlitan\npå att att hon med Guds hjälp skall hjälpa mig hämnas den smälek\njag lidit.'\n\n§ 42. \"Om du vill följa mitt råd\", sade Prudence, 'så skall du\nförvisso inte pröva lyckan på något sätt; ej heller skall du bocka\neller buga dig för henne, ty såsom Seneca säger, \"det som göres\ndåraktigt i hopp om lyckans bistånd, slutar aldrig väl\". Och samme\nSeneca säger: \"ju klarare och mera lysande lyckan är, dess skönare\noch bräckligare är den\". Lita ej på lyckan, ty hon är varken\nståndaktig eller säker, ty när du tror dig vara som mest säker på\nhennes hjälp, sviker och förråder hon dig. Och då du säger, att\nlyckan gynnat dig allt sedan din barndom, så säger jag, att så\nmycket mindre skäl har du att lita på henne. Ty Seneca säger: \"den\nman, som lyckan gynnat, gör hon till en stor dåre\". Eftersom du nu\nönskar och vill ha hämnd och den hämnd du kan få enligt lag och\ninför en domare icke tilltalar dig och den hämnd, som tages i hopp\nom lyckans bistånd, är farlig och osäker, återstår dig ingenting\nannat än att vända dig till den högste domaren, som hämnas all\norättfärdighet, och han skall hämnas dig enligt vad han själv\nförsäkrar, då han säger: \"lämna hämnden åt mig, ty hämnden är min\".'\n\n§ 43. Melibeus svarade: 'Om jag inte tar hämnd för den oförrätt, som\nman begått mot mig, inbjuder jag dem, som begått den, och alla\nandra att begå nya oförrätter mot mig. Ty det är skrivet: \"om du icke\ntager någon hämnd för en gammal oförrätt, inbjuder du dina fiender\natt begå en ny oförrätt emot dig\". Och min tålmodighet skulle\nleda till, att folk skulle begå så många oförrätter mot mig, att jag\nvarken kunde bära dem eller stå ut med dem, och så skulls jag bliva\növermåttan ringaktad. Ty man säger: \"är du mycket tålmodig, drabbar\ndig mycket, som du icke borde tåla\".'\n\nS 44. 'Jag erkänner', sade Prudence, 'att alltför stort tålamod ej\när någon dygd, men därav följer likväl icke, att varje människa,\nmot vilken en oförrätt blivit begången, bör taga hämnd, ty detta\ntillkommer helt och hållet domarna; det är de, som skola hämnas\nbrott och oförrätter. De två auktoriteter, som du nyss citerade,\navsågo domarna, ty när dessa alltför tålmodigt låta oförrätter och\nbrott passera ostraffade, icke blott inbjuda de en man att begå nya\noförrätter, utan befalla dem att göra det. En vis man säger också,\natt \"den domare, som icke näpser syndaren, befaller och bjuder honom\natt synda\". Och domare och härskare kunna i sitt land tåla så mycket\nfrån akälmars och missdådares sida, att dessa genom denna tålmodighet\nmed tiden vinna sådan makt och myndighet, att de störta domarna och\nhärskarna från deras platser och komma dem att till sist förlora sitt\nherravälde.'\n\n§ 45. 'Men låt oss nu antaga, att du har lov att taga hämnd. Då säger\njag, att du inte besitter tillräcklig makt och styrka för att taga\nhämnd. Ty om du vill anställa en jämförelse med dina motståndares\nmakt, skall du finna, att deras ställning är bättre än din i många\nstycken, som jag tidigare framhållit. Och därför säger jag, att det\nunder föreliggande omständigheter är bäst att du ger dig till tåla.'\n\n§ 46. 'Vidare vet du gott att ett gammalt talesätt säger: \"det är\ngalenskap av en man att strida med en starkare eller mäktigare man än\nhan själv och farligt att strida med en man av samma styrka, d.v.s.\nen man som är lika stark som han själv; och att strida med en svagare\när dåraktigt\". Därför bör man undfly strid så mycket som möjligt. Ty\nSalomo säger: \"det är mycket förtjänstfullt av en man att hålla sig\nfrån kiv och strider\". Och om det händer sig så, att en man av större\nmakt eller styrka än du tillfogar dig något ont bör du snarare bemöda\ndig om att bota detta onda än om att taga hämnd. Ty Seneca säger, att\n\"den, som inlåter sig i strid med på större man än han själv, löper\nstor fara\". Och Cato säger: \"om en man av högre ställning eller rang\nän du eller en mäktigare man än du tillfogar dig någon skada, bör du\ntåla det, ty den, som en gång skadat dig, kan en annan gång bistå och\nhjälpa dig\". Dock vill jag antaga, att du har både makt och lov att\ntaga hämnd. Jag säger, att det likväl finnes mycket, som bör avhålla\ndig från att hämnas och göra dig benägen för att med tålmodighet\nfinna dig i det man gjort dig. Först och främst bör du betänka dina\negna fel och brister och att Gud, såsom jag tidigare framhållit, för\ndessa dina bristers skull låtit denna prövning övergå dig. Ty skalden\nsäger, att \"vi böra med tålamod finna oss i de prövningar, som drabba\noss, när vi betänka att vi hava förtjänat dem\". Och Sankt Gregorius\nsäger, att \"när en man riktigt betänker sina många brister och\nsynder, förefalla honom de plågor och prövningar, som drabba honom,\nmindre; och ju svårare hans synder te sig för honom, desto lättare\nförefaller honom hans pina\". Du bör även böja ditt hjärta till samma\ntålamod, som vår herre Jesus Kristus hade, såsom aposteln Petrus\nsäger i sina brev. \"Jesus Kristus\", säger han \"har lidit för oss\noch givit ett exempel åt varje människa att följa; ty han syndade\naldrig, och aldrig utgick ett ont ord av hans mun; när människor\nförbannade honom, förbannade han dem icke, och när människor slogo\nhonom, hotade han dem icke\". Även det stora tålamod, som helgonen,\nvilka nu äro i paradiset, visade i prövningar som drabbade dem utan\nderas skuld eller förskyllan, borde kraftigt mana dig till tålamod.\nVidare borde du tvinga dig till tålamod i betraktande av att denna\nvärldens prövningar vara endast en kort tid och snart hava gått\növer. Och den salighet, som människan söker förvärva genom tålamod i\nprövningar, är varaktig enligt vad aposteln säger i sitt brev. \"Guds\nsalighet\", säger han. \"är varaktig\", det vill säga evig. Var även\nfullt övertygad om att den, som icke kan hava tålamod. är varken\nväl uppfostrad eller bildad. Ty Salomo säger, att \"en människas\nlärdom lärdom och vishet igenkännes på hans tålamod\". Och på ett\nannat ställe säger han, att \"den som är tålmodig behärskar sig med\nstor klokhet\". Och samme Salomo säger: \"den onde och vrede åstadkommer\nlarm, och den tålmodige dämpar och stillar det\". Han säger även:\n\"tålamod är mera värt än stor styrka, och den som har herravälde\növer sitt eget hjärta, förtjänar större pris än den som genom sin\nstyrka intar stora städer\". Och därför säger aposteln Jakob i sitt\nbrev, att \"tålamod är en stor dygd\".'\n\n§ 47. 'Jag erkänner visserligen fru Prudence', sade Melibeus, 'att\ntålamod är en stor dygd och fullkomlighet, men alla människor\nkunna ej besitta den fullkomlighet, som du eftersträvar, och jag hör\nicke till de fullkomliga, ty min själ kan icke finna frid innan jag\nhar fått hämnd. Och även om det var en stor fara för mina fiender\natt begå en oförrätt mot mig för att hämnas på mig, så frågade de\ninte därefter, utan gjorde modigt det deras onda vilja drev dem\ntill. Och därför tycker jag att man ej bör klandra mig, om jag också\nskulle utsätta mig för någon fara för att få hämnd och om jag också\nskulle begå ett stort våldsdåd, det vill säga om jag hämnas ett\növervåld genom ett annat.'\n\n§ 48. 'Ack', sade fru Prudence, 'du säger vad du vill och har\nlust till, men i intet fall i världen bör en man begå övervåld\noch våldsdåd för att hämnas. Ty Cassiodorus säger, att \"lika illa\nhandlar den, som hämnas genom ett våldsdåd som den, vilken begår ett\nvåldsdåd\". Och därför bör du hämnas i laga ordning, det vill säga\ngenom lagen och ej genom våldsdåd eller övervåld. Om du hämnas dina\nfienders övervåld på annat sätt än det lagen föreskriver, begår\ndu en synd, och därför säger Seneca, att \"man skall aldrig hämnas\nbakslughet genom bakslughet\". Och om du säger, att rätten befaller en\nmänniska att besvara våld med våld och strid med strid, så säger du\nförvisso sanning, då detta sker genast, utan någon mellantid eller\nutan dröjsmål och uppskov, när man gör det för att försvara sig och\nicke för att hämnas. Och det höves en man att iakttaga sådan måtta\ni sitt försvar, att ingen får orsak att beskylla honom för excess i\nnödvärn eller för övervåld, ty annars vore det emot förnuftet. Du\nförstår sannerligen mycket väl, att du nu inte står i beråd att\nvidtaga några åtgärder för att försvara dig utan för att taga hämnd,\noch därav följer, att du inte hyser någon avsikt att iakttaga måtta.\nOch därför synes det mig vara bra att visa tålamod. Ty Salomo säger,\natt \"den, som icke har tålamod, drabbas av mycken skada\".'\n\n§ 49. 'Jag medger visserligen', sade Melibeus, 'att när man är otålig\noch vred över sådant som ej berör eller angår en, så är det intet\nunder om detta bringar en ofärd. Ty lagen säger, att \"straffvärd är\nden, som ingriper eller blandar sig i sådant, som ej angår honom\".\nOch Salomo säger, att \"den som blandar sig i andra människors gräl\noch strider är lik den, som fattar en hund vid öronen\". Ty liksom\nden, vilken fattar en främmande hund vid öronen, ofta blir biten\nav hunden, är det rätt att ofärd drabbar den, som på grund av sin\notålighet blandar sig i andra människors gräl, när det ej angår\nhonom. Men du vet mycket väl, att detta dåd, det vill säga min sorg\noch smärta, berör mig mycket nära. Och därför är det inget under, om\njag är vred och otålig. Och jag kan, med förlov sagt, inte inse, att\ndet kunde skada mig i någon högre grad, om jag också toge hämnd, ty\njag är rikare och mäktigare än mina fiender. Och du vet gott, att\ngenom pengar och stora ägodelar behärskar man allting i denna värld.\nOch Salomo säger, att \"för pengar får man allt\".'\n\n§ 50. När Prudence hade hört sin make skryta över sin rikedom och\nsina pengar och förklena sina motståndares makt, talade hon och sade\nföljande: 'Min käre make, jag erkänner att du är rik och mäktig och\natt rikedomar äro goda för dem, som hederligt förvärvat dem och\nväl förstå att bruka dem. Ty lika litet som människans kropp kan\nleva utan själen, kan den leva utan denna världens goda. Och genom\nrikedomar kan man vinna många vänner. Därför säger också Pamphiles:\n\"om en kogubbes dotter är rik, kan hon bland tusen män välja vilken\nhon vill till make, ty bland tusen män finnes det ej en enda,\nsom vill försaka eller tillbakavisa henne\". Och denne Pamphiles\nsäger även: \"om du är mycket lycklig, det vill säga om du är mycket\nrik, finner du ett stort antal kamrater och vänner. Och om din lycka\nvänder sig och du blir fattig, så farväl med vänskap och kamratskap,\nty du blir ensam utan något annat sällskap än andra fattigas\". Och\nvidare säger denna Pamphiles, att \"de, som äro trälar och livegna\ntill sin härstamning, bliva ädla och högättade genom rikedomar\". Och\nliksom rikedomen medför mycket gott, medför fattigdomen mycket ont.\nTy stor fattigdom driver en människa till många dåliga handlingar.\nDärför kallar även Cassiodorus fattigdomen \"undergångens moder\",\ndet vill säga fallets och förfallets moder. Och därför säger Peter\nAlfons: \"en av de största olyckorna i denna värld är när en friboren\nman av fattigdom tvingas att äta sin fiendes allmosor\". Och det samma\nsäger Innocentius i en av sina böcker. Han säger: \"sorglig och\nolycklig är den fattige tiggarens lott, ty om han icke tigger sin\nföda, dör han av hunger, och ständigt tvingar nöden honom att tigga\".\nOch därför säger Salomo, att \"det är bättre att dö än att vara så\nfattig\". Och, såsom samme Salomo säger, är \"den bittra döden bättre än\natt leva på sådant sätt\". Av de skäl jag anfört och av många skäl,\nsom jag kunde anföra, ger jag dig rätt i att rikedomar äro ett gott\nför dem, som förvärvat dem hederligt och väl förstå att använda\nsina rikedomar. Och därför vill jag säga dig, huru du bör uppföra och\nbete dig vid förvärv av rikedomar och huru du bör använda dem.'\n\n$ 51. 'Först och främst bör du förvärva dem utan stor åstundan,\ngradvis i godan ro och icke med överdriven hast. Ty den, som hyser\nalltför stor åstundan efter rikedomar, hänger sig först åt stöld\noch sedan åt allt annat ont. Därför säger även Salomo: \"den som med\nalltför stor iver skyndar sig att bliva rik, bliver icke skuldlös\".\nHan säger även, att \"den rikedom, som hastigt tillfallit en människa,\ngår hastigt och lätt förlorad för henne, men den rikedom, som\nkommer småningom, växer och förökas ständigt\". Vidare, min make, bör\ndu förvärva rikedom genom din klokhet och ditt förvärvsarbete och\ndetta utan att tillfoga någon annan någon orätt eller skada. Ty lagen\nsäger, att \"ingen människa må göra sig själv rik, om hon skadar någon\nannan\". Detta betyder, att naturen med rätta förbjuder att man riktar\nsig själv till skada för någon annan. Och Tullius säger, att \"ingen\nsorg, ingen dödsfruktan, ja intet, som kan drabba en människa, är så\nemot naturen som det, att öka ain egen vinst till en annans skada.\nOch även om stora och mäktiga män förvärva rikedomar lättare än du,\nskall du icke vara lat eller trög i ditt förvärvsarbete, ty du bör på\nalla sätt fly lättjan\". Ty Salomo säger, att \"fåfänga lärer mycket\nont\". Och samme Salomo säger, att \"den som arbetar och strävar att\nbruka sin jord, skall icke sakna bröd, men den som är lat och icke\nägnar sig åt något yrke eller någon sysselsättning, skall nedsjunka i\nfattigdom och dö av hunger\". Och den som är lat och trög kan aldrig\nfinna lämplig tid för att arbeta för sin utkomst. Ty det finnes ej\nskald, som säger att \"den late skyller om vintern på den bistra\nkölden och om sommaren på hettan\". Med anledning härav säger Cato:\n\"vaken och varen icke alltför benägna för att sova, ty alltför mycken\nvila när och framkallar många laster\". Och därför säger profeten\nJeremias: \"gören något gott, så att djävulen, vår fiende, icke må\nfinna eder sysslolösa. Ty djävulen tar inte gärna itu med sådana, som\nhan finner upptagna av goda verk\".'\n\n§ 52. 'Vid förvärvandet av rikedomar måste du alltså fly lättjan. Och\ndärför skall du använda de rikedomar du förvärvat genom din klokhet\noch ditt arbete på sådant sätt, att man icke finner dig alltför nidsk\neller sparsam eller överdådig, det vill säga överdådig i slöseri. Ty\nliksom man klandrar en girigbuk, är även den att klandra, som slösar.\nOch därför säger Cato: \"använd de rikedomar, du förvärvat, på\nsådant sätt, att ingen har anledning att kalla dig vare sig smulgråt\neller girigbuk, ty det är en stor skam för en människa att hava ett\nfattigt hjärta men rik pung\". Han säger även: \"det goda du förvärvat\nbör du bruka med måtta\", ty de, vilka i dårskap bortslösa det goda\nde hava, taga av andras gods, när de ej längre hava något eget. Jag\nsäger alltså, att du skall fly girigheten och använda dina rikedomar\npå sådant sätt, att man inte säger att de äro begravna, utan att du\nhar dem under din kontroll. Ty en vis man klandrar den girige och\nsäger följande i tvenne verser: \"vartill och varför begravar en\nmänniska sitt goda på grund av stor girighet, då han likväl vet att\nhan måste dö, ty döden är i detta liv slutet för varje människa\".\nOch för vilket ändamål fäster och binder hon sig så fast vid sina\nägodelar, att hennes tankar aldrig kunna slita sig från dem? Hon vet\nju likväl, eller borde veta, att hon inte kan taga någonting med sig\nfrån denna värld när hon dör. Och därför säger Sankt Augustinus, att\n\"den girige är lik helvetet; ju mer det sväljer, dess mer vill det\nsvälja och uppsluka\". Och liksom du vill undgå att benämnas smulgråt\neller girigbuk, bör du förhålla och styra dig på sådant sätt, att\nman icke kallar dig slösare. Därför säger Tullius: \"ditt hus'\nrikedomar böra icke hållas undangömda eller så väl inlåsta, att\nde ej kunna öppnas av medlidandet, det vill säga för att en\ndel av dem skola kunna givas åt dem, som äro i stort behov, och\nböra ej heller vara så öppna att de äro var mans egendom\".\nVidare skall du vid förvärvandet och användningen av dina rikedomar\nalltid hålla tre ting i minnet, nämligen vår herre Gud, ditt samvete\noch ditt goda namn. Först och främst skall du hava Gud i hågen, och\nför inga rikedomars skull skall du begå något, som på något sätt kan\nmisshaga Gud, din skapare. Ty som Salomo säger: \"det är bättre att\nhava få ägodelar och Guds kärlek än att hava många ägodelar och\nskatter och förlora Herren Guds kärlek\". Och profeten säger:\n\"det är bättre att vara en god människa och hava föga av skatter\noch ägodelar än att anses för en skälm och hava stor rikedom\".\nOch vidare säger jag, att du alltid bör bemöda dig om att\nförvärva dina rikedomar så, att du förvärvar dem med gott samvete.\nOch aposteln säger, att \"det finnes i denna värld intet, varöver\nvi hava skäl att känna större glädje, än när vårt samvete bär gott\nvittnesbörd om oss\". Och den vise säger: \"en man är god till sitt\nväsen när ingen synd tynger på hans samvete\". Vid förvärvandet av\nrikedomar och bruket av dem bör du vidare med största omsorg bemöda\ndig om att alltid bevara ditt goda namn. Ty Salomo säger, att \"det\när bättre och nyttigare för en människa att hava ett gott namn än\natt hava stor rikedom\". Därför säger han även på ett annat ställe:\n\"gör dig mycken möda för att bevara din vän och ditt goda namn, ty\ndet har du kvar längre än någon skatt, vore den än aldrig så dyrbar\".\nOch förvisso förtjänar man icke att kallas ädel, om man ej näst efter\nGud och ett gott samvete eftersträvar att få behålla ett gott namn.\nOch Cassiodorus säger, att \"det är ett tecken på en ädel själ, när en\nmänniska sätter värde på och eftersträvar ett gott namn\". Och därför\nsäger Sankt Augustinus, att \"det finnes två saker, som äro behövliga\noch nödvändiga, och det är gott samvete och gott rykte, nämligen gott\nsamvete inåt gentemot dig själv och gott rykte utåt gentemot dina\ngrannar\". Och den, som förlitar sig så mycket på sitt goda samvete,\natt han äventyrar sitt goda namn och rykte och icke frågar efter om\nhan får behålla det, är ingenting annat än en oborstad tölp.'\n\n§ 53. 'Min make, nu har jag visat dig, huru du bör förhålla dig vid\nförvärvandet av rikedomar och huru du bör använda dem; och jag ser\ngott, att du på grund av det förtroende du hyser för din rikedom,\nämnar börja krig och örlig. Jag råder dig att icke börja något krig i\nförlitan på dina rikedomar, ty de förslå icke för krigföring. Därför\nsäger också en filosof: \"den som alltid vill hava krig, äger aldrig\ntillräckligt, ty ju rikare han är, desto större utgifter måste han\ngöra, om han vill vinna ära och seger\". Och Salomo säger, att \"ju\nstörre rikedom en människa äger, dess flere har han även som ge ut\nhans pengar\". Och, min käre make, om du också på grund av din rikedom\nkan få mycket folk, så är det likväl icke skäl att börja krig, då\ndu på annat sätt kan hava fred, dig själv till ära och fördel. Ty\nsegrarna i drabbningar i denna värld bero ej på stort antal eller\nmanskapets stora mängd eller på människors tapperhet, utan på vår\nHerres vilja; de ligga i Guds den allsmäktiges hand. När Judas\nMackabeus, som var en Guds riddare, skulle gå till strid mot sina\nfiender, vilka voro många och hade mera folk än mackabeerna,\nuppmuntrade han därför sin lilla skara med dessa ord: \"Gud allsmäktig\nkan lika lätt skänka seger åt få som åt många, ty segern i en drabbning\nberor icke på manskapets stora antal, utan på vår herre Gud i himmelen.\"\nOch min käre make, då ingen människa kan vara säker på att vara\nvärdig att Gud förlänar honom segern, liksom hon ej kan vara viss\nom att hon är värdig Guds kärlek, såsom Salomo säger, bör varje\nmänniska vara mycket rädd för att börja krig. Detta även emedan\nmånga faror hota i drabbningar och det lika lätt inträffar, att den\nstore mannen blir dödad som den lille, och emedan det står skrivet i\nandra konungaboken, att allting är möjligt och ingenting säkert i en\ndrabbning, \"ty lika lätt såras den ene av ett spjut som den andre\".\nOch emedan krig är förenat med stor fara, bör man fly och undvika\nkrig så långt man med rätta kan göra det. Ty Salomo säger: \"den som\nälskar faran råkar i fara\".'\n\n§ 54. Och när fru Prudence hade talat på detta sätt, svarade\nMelibeus och sade: 'Jag ser gott, fru Prudence, av de vackra ord du\ntalat och de skäl du givit att kriget alls icke tilltalar dig, men\njag har ej ännu hört ditt råd angående huru jag bör förfara i detta\nfall.'\n\n§ 55. 'Jag råder dig förvisso', sade hon, 'att försona dig med dina\nfiender och hålla fred med dem. Ty aposteln Jakob säger i sina brev,\natt \"genom endräkt och fred växa sig små rikedomar stora, och genom\ntvedräkt och stridigheter falla stora rikedomar sönder\". Och du vet\nväl, att ett av de största och högsta tingen i denna värld är enighet\noch fred. Därför uttalade sig även vår herre Jesus Kristus för sina\napostlar på följande sätt: \"saliga äro de, som älska och eftersträva\nfred, ty de skola kallas Guds barn\".' 'Å', sade Melibeus, 'nu inser\njag, att du ej sätter värde på min heder och ära. Du vet mycket väl,\natt mina fiender ha börjat denna strid och tvist genom sitt våldsdåd\noch att de varken begära eller bedja fred av mig och ej heller fråga\nefter försoning. Vill du då, att jag skall ödmjuka mig inför dem och\ntigga dem om nåd? I sanning, det skulle ej lända mig till heder! Ty\nliksom man säger att \"överdriven ödmjukhet föder ringaktning\", föder\näven överdriven undergivenhet sådan.'\n\n§ 56. Då tycktes fru Prudence bliva vredgad, och hon sade: 'Min make,\njag sätter förvisso, med förlov sagt, lika högt värde på din heder\noch fördel som på min egen, och det har jag alltid gjort och varken\ndu eller någon annan har någonsin sett något annat. Det oaktat har\njag icke mycket misstagit mig eller felat, om jag sagt, att du bör\nköpa dig fred och försoning. Ty den vise säger: \"tvisten beror på en\nannan och försoningen på dig själv\". Och profeten säger: \"fly det\nonda och gör det goda; sök fred och fasthåll vid den av alla dina\nkrafter\". Dock säger jag ej, att du framom dina fiender bör söka\nförsoning, ty jag vet mycket väl, att du är så hårdhjärtad, att du\nej gör något för min skull. Och Salomo säger, att \"den, som har ett\nalltför hårt hjärta, skall till sist drabbas av olyckan\".'\n\n§ 57. När Melibeus hört fru Prudence förefalla vred, sade han: 'Min\nhustru, jag ber dig att icke taga illa upp vad jag säger, ty du vet\natt jag är ond och vred, och det är intet under. Och de som äro vreda\nveta inte riktigt vad de göra eller säga. Därför säger profeten, att\n\"bekymrade ögon se icke klart\". Men säg och råd mig vad du finner\nbäst, ty jag är beredd att göra vad du önskar. Och om du förebrår mig\nför min dårskap, skall jag blott så mycket mera älska och berömma\ndig. Ty Salomo säger, att \"den som förebrår den dåraktige skall vinna\nstörre gunst än den, som bedrar honom genom goda ord\".'\n\n§ 58. Då sade fru Prudence: 'Jag låtsar inte vrede av någon annan\norsak än för ditt eget bästa. Ty Salomo säger: \"mera värd är den,\nsom förebrår eller grälar på en dåre för hans dårskaps skull och\nvisar sig vredgad, än den, som understöder och berömmer honom i hans\nfelsteg och skrattar åt hans dårskap\". Och denne samme Salomo säger\nvidare, att \"genom en människas sorgsna uppsyn\", det vill säga genom\nhennes betryckta uttryck, \"rättar och förbättrar sig dåren\".'\n\n§ 59. Då sade Melibeus: 'Jag kan ej svara på så många goda skäl, som\ndu framlägger för mig. Säg i korthet vad du vill och råder mig till,\noch jag är beredd att uppfylla och utföra det.'\n\n§ 60. Då yppade fru Prudence allt vad hon önskade för honom och\nsade: 'Jag råder dig framför allt, att du sluter fred mellan Gud och\ndig själv och vinner försoning med honom och hans nåd. Ty såsom jag\ntidigare sagt. Gud har låtit denna prövning och plåga övergå dig\nför dina synders skull. Och om du gör som jag säger, kommer Gud att\nsända dina fiender till dig och låta dem falla till dina fötter,\nberedda att lyda din vilja och dina befallningar. Ty Salomo säger:\n\"när människans hållning är Gud välbehaglig, förvandlar han denna\nmänniskas motståndares hjärtan och tvingar dem att bönfalla honom\nom fred och nåd\". Och jag ber dig: låt mig tala med dina fiender på\nen avsides plats, ty de böra icke veta att det sker med ditt bifall\noch samtycke. Och sedan, när jag vet vad de vilja och önska, kan jag\nråda dig så mycket bättre.'\n\n§ 61. 'Min fru', sade Melibeus, 'gör som du vill och finner för gott,\nty jag ställer mig helt och hållet till ditt förfogande och under\ndin ledning.'\n\n§ 62. När fru Prudence då såg sin mans goda vilja, överlade hon med\nsig själv och övervägde huru hon skulle kunna bringa denna sak till\nett gott slut. Och när hon fann tiden vara inne, lät hon kalla dessa\nfiender till sig på en plats, där de voro ostörda och påvisade genom\nvisa ord för dem det myckna goda, som vinnes genom fred och de stora\nskador och faror, som äro förenade med krig och sade vänligt till\ndem, att de djupt borde ångra det våld och den orätt, som de begått\nmot hennes make Melibeus, mot henne själv och deras dotter.\n\n§ 63. Och när de hörde fru Prudences vänliga ord, blevo de så\növerraskade och förtjusta och gladde sig så mycket över henne, att\ndet var rent underbart. 'Å. ädla fru', sade de, 'ni har visat oss\nden godhetens välsignelse, som profeten David talar om, ty den\nförsoning, som vi icke hade varit värdiga att få på annat sätt än\ngenom att tigga om den med stor ödmjukhet och underdånighet, har ni\ngenom er stora godhet skänkt oss. Nu inse vi fullkomligt det sanna\ni Salomos vishet och läror, ty han säger, att \"goda ord mångfaldiga\noch föröka vänner och göra skälmar fromma och ödmjuka\".'\n\n§ 64. 'Vi överlämna', sade de, 'hela vår sak fullkomligt åt eder\ngoda vilja och äro beredda att göra vad vår herre Melibeus säger och\nbefaller. Och därför, kära och goda fru, bedja vi er så ödmjukt vi\nkunna, att ni i handling ville fullfölja edra goda ord. Vi veta och\nförstå nämligen, att vi hava förolämpat och förorättat herr Melibeus\növermåttan, till den grad att vi sakna förmåga att gottgöra det.\nOch därför förplikta och förbinda vi oss och våra vänner att göra\nallt vad han vill och befaller oss att göra. Men måhända är han så\nförbittrad och vred på oss för vårt brott, att han vill pålägga oss\nsådan pina, som vi ej kunna stå ut med. Och därför, ädla fru, vädja\nvi till er kvinnliga medkänsla och bedja eder i detta fall så begå,\natt varken vi eller våra vänner förlora vår egendom eller vårt liv\ngenom den dårskap vi begått.'\n\nDet är förvisso', sade fru Prudence, 'en mycket hård och\nfarlig sak att utan alla förbehåll giva sig i sin fiendes händer och\nvåld. Ty Salomo säger: \"hören mig och tron mina ord, när jag säger\neder, menighet och den heliga kyrkans styresmän: giv icke din son,\ndin hustru, din vän, din broder makt eller myndighet över dig så\nlänge du lever!\" Eftersom han förbjuder en människa att giva en broder\neller vän makt över sig, avråder och förbjuder han med mycket större\nskäl en människa att giva sig åt sin fiende. Och likväl råder jag\neder att ej hysa misstro mot min make. Ty jag vet verkligen, att han\när from och mild, frikostig och hövisk och att han icke eftersträvar\ngods och rikedomar. Ty det finnes intet i denna värld, som han åtrår,\nutom heder och ära. Vidare vet jag och är jag vis på, att han i denna\nsak ej kommer att företaga sig något utan min tillstyrkan. Och jag\nskall så begå i denna sak, att ni med Guds hjälp skola bliva\nförsonade med oas.\n\n§ 66. Då sade de med en mun: 'Dyrkade fru, vi ställa oss och vår\negendom till edert fria förfogande och äro beredda att vilken dag\ndet behagar ers nåd att fastställa komma och göra vår förbindelse så\nfast, som det behagar eder godhet att bestämma så att vi må uppfylla\neder och herr Melibeus' vilja.'\n\n§ 67. När fru Prudence hade hört dessa mäns svar, bad hon dem\navlägsna sig oförmärkt; och hon återvände till sin make Melibeus och\nomtalade för honom, att hon funnit hans fiender mycket ångerfulla\noch att de ödmjukt erkänt sina synder och övergrepp samt att de voro\nberedda att lida sitt straff och bådo och bönföllo honom om nåd och\nförbarmande.\n\n§ 68. Då sade Melibeus: 'väl förtjänt av förlåtelse och tillgift\nför sin synd är den, som icke ursäktar sin synd, utan erkänner den,\nångrar sig och ber om tillgift. Ty Seneca säger: \"där det gives\nbekännelse, där ges det också tillgift och förlåtelse\", ty bekännelsen\när granne till oskulden. Och han säger på ett annat ställe: \"den som\nblyges över sin synd och ber om förlåtelse, är värd absolution\".\nDärför går jag också in på och lovar jag att håller fred; men det är\nskäl att vi icke göra det utan vårs vänners bifall och samtycke.'\n\n§ 70. Då sände fru Prudence utan dröjsmål eller uppskov bud till\nderas anförvanter och deras gamla vänner, som voro trogna och visa,\noch redogjorde enligt uppdrag i Melibeus' närvaro för dem för hela\nsaken, såsom den här ovan blivit utlagd och förklarad; och de bådo\ndem, att de skulle giva sitt utlåtande och råd angående vad som\nvar bäst att göra i detta fall. Och när Melibeus' vänner hade tagit\nförenämnda sak i övervägande och undersökt den med stor iver och\ngrundlighet, rådde de enhälligt till fred och lugn och att Melibeus\nav hjärtat skulle skänka sina fiender nåd och förlåtelse.\n\n§ 71. Och när fru Prudence hade hört sin make Melibeus' bifall\noch hans vänners råd överensstämma med hennes önskan och avsikt,\nuppfylldes hennes hjärta av en stor glädje, och hon sade: 'Det\nfinnes ett gammalt ordspråk, som säger, att \"den goda gärning\ndu kan göra i dag, skall du utföra i dag och icke uppskjuta till\nmorgondagen\". Jag råder dig därför att sända budbärare, som äro kloka\noch förnuftiga, till dina fiender för att å dina vägnar säga dem, att\nde, om de vilja underhandla om fred och endräkt, böra komma till oss\nutan dröjsmål eller uppskov.' Vilket skedde. Och när de brottsliga,\nvilka ångrat sin dårskap, det vill säga Melibeus' fiender, hade hört\nvad budbärarna meddelade dem, blevo de mycket glada och fulla av\nfröjd och svarade mycket ödmjukt och vänskapsfullt och prisade och\ntackade herr Melibeus och alla hans anhängare; och de beredde sig att\nutan dröjsmål följa med budbärarna och lyda sin härskare Melibeus'\nbefallningar.\n\n§ 72. Och de begåvo sig omedelbart till Melibeus' hov och togo med\nsig några av sina trogna vänner för att lova trohet även för deras\ndel och vara deras borgesmän. Och när de hade kommit inför Melibeus,\nyttrade han följande ord till dem: 'Det förhåller sig visserligen\nså, att ni utan anledning och utan skäl eller orsak tillfogat mig\noch min hustru Prudence och även min dotter stora skador\noch oförrätter. Ni ha nämligen med våld inträngt i mitt hus och\nbegått ett sådant våldsdåd, att alla människor väl veta, att\nni förtjänat döden: och därför vill jag veta och höra av er, om\nni äro villiga att överlämna bestraffningen, tuktan och hämnden för\ndetta våldsdåd i mina och min hustru Prudences händer, eller icke.'\n\n§ 73, Då svarade den visaste av de tre å allas vägnar och sade:\n'Sire, vi veta godt, att vi äro ovärdiga att träda inför en så hög\noch ädel herre som ni. Ty vi ha begått ett så stort misstag och\nen så stor oförrätt mot ers höghet, att vi sannerligen förtjänat\ndöden. För den stora godhets och mildhets skull, som hela världen vet\neder besitta, underkasta vi oss det oaktat ers nåds upphöjda och\nvälvilliga beslut och äro beredda att lyda alla edra befallningar, i\ndet vi bönfalla eder, att ni av nåd och barmhärtighet ville beakta\nvår djupa ånger och fulla underkastelse och tillgiva oss vårt nedriga\nbrott och felsteg. Ty vi veta förvisso, att eder stora nåd och\nbarmhärtighet sträcker sig längre i godhet än våra felsteg och brott\ni ondska, ehuru vi på ett klandervärt och fördömligt sätt förgått\noss mot ers höghet.'\n\n§ 74. Då lyfte Melibeus vänligt upp dem från golvet och mottog deras\ntrohetslöften och heliga borgesförbindelser och utsatte för dem en\ndag, då de skulle återkomma till hans hov för att erhålla och mottaga\nhans utslag och det straff, som han skulle ådöma dem av tidigare\nangiven anledning. Sedan detta förkunnats, återvände envar till sitt.\n\n§ 75. Och när fru Prudence fann ett lägligt tillfälle, frågade och\nsporde hon Melibeus, vilken hämnd han ämnade taga på sina fiender.\n\n§ 76. Vartill Melibeus svarade och sade: 'Min tanke och avsikt är\nförvisso, att beröva dem allt vad de äga och driva dem i landsflykt\nför alltid.'\n\n§ 77. 'Detta vore verkligen', sade fru Prudence, 'en hård dom och\nen mycket oklok. Ty du är tillräckligt rik för att ej behöva någon\nannans gods och du kunde lätt på detta sätt få namn om dig att vara\nsniken, vilket är obehagligt och något, som varje god människa bör\nundvika. Ty enligt apostelns ord är \"snikenhet roten till allt ont\".\nOch därför voro det bättre för dig att förlora allt vad du äger\nän att på detta sätt taga deras ägodelar. Ty bättre är att förlora\nägodelar med ära än att förvärva ägodelar med skam och nesa. Och\nvarje människa bör göra sitt bästa för att förvärva sig ett gott\nnamn. Och hon bör icke blott bemöda sig om att behålla sitt goda\nnamn, utan bör även ständigt sträva att göra något, varigenom hon\nuppfriskar sitt goda namn, ty det är skrivet, att \"en människas\ngamla goda namn eller goda rykte är snart förgånget och borta, om\ndet icke förnyas och uppfriskas\". Och beträffande det, att du säger\ndig vilja driva dina fiender i landsflykt, vill jag säga, att det\ntyckes mig stå fullkomligt i strid med klokhetens och måttans bud,\ni betraktande av den makt över sig själva, som de givit dig. Och\ndet är skrivet, att \"den, som missbrukar den makt och myndighet,\nsom förlänats honom, förtjänar att förlora den\". Och jag säger, att\nom du också i detta fall med lag och rätt kunde ålägga dem detta\nstraff, vilket jag icke anser vara fallet, så förmådde du kanske\ninte sätta det i verkställighet; och då hade vi kommit tillbaka till\nsamma krigstillstånd som tidigare. Om du vill att människor skola\nvara dig underdåniga, måste du därför döma mildare, det vill säga\ndu måste giva mildare utslag och domar. Ty det är skrivet, att \"den\nsom befaller mildast, den lyder folk bäst\". Och därför ber jag dig,\natt du i denna sak och i detta fall bemödar dig om att besegra dig\nsjälv. Ty Seneca säger, att \"den, som vinner seger över sig själv,\nvinner en dubbel seger\". Och Tullius säger: \"det finnes intet, som\när mera prisvärt hon en hög herre än när han är mild och barmhärtig\noch snar till försoning\". Och jag ber dig att nu avstå från hämnd så\natt ditt goda namn må bliva bibehållet och bevarat och att man må\nfå anledning att prisa dig för nåd och barmhärtighet och att du ej\nmå få anledning att ångra vad du gjort. Ty Seneca säger: \"olycklig\nden, som måste ångra sin seger\". Därför bönfaller jag dig att låta\nbarmhärtigheten få råda i ditt hjärta och din själ på det att Gud\nallsmäktig må visa barmhärtighet mot dig vid den yttersta domen.\nTy aposteln Jakob säger i sitt brev: \"dom utan barmhärtighet skall\ndrabba den, som icke visat andra barmhärtighet\".'\n\n§ 78. När Melibeus hade hört de goda skäl, som fru Prudence anfört,\noch hennes visa upplysningar och lärdomar, började han bliva benägen\nför att göra som hans hustru ville, i betraktande av hennes goda\navsikter; och han beslöt sig genast och gick in på att fullkomligt\nhandla enligt hennes råd. Och han tackade Gud, som är den, vilken\nskänker all dygd och godhet, för att han givit honom en så klok\nhustru. Och när den dag var inne, då hans fiender skulle inställa sig\ninför honom, talade han vänligt till dem och sade följande: 'Även om\ndet är så, att ni i er stolthet, ert övermod och er dårskap begått\nett felsteg och ett brott mot mig, förmår mig det, att jag ser och\nvarseblir er stora ödmjukhet och att ni sörjer över och ångrar ert\nfelsteg, till att visa er nåd och barmhärtighet. Jag tar er därför\ntill nåder och förlåter er fullkomligt allt det onda ni gjort och\nalla de skador ni tillfogat mig och de mina på det att Gud i sin\noändliga godhet i vår dödsstund må förlåta oss våra skulder och vad\nvi brutit emot honom i denna usla värld. Ty vi äro förvissade om\natt därest vi sörja över och ångra de synder och förseelser, som vi\nbegått inför vår herre Gud, så är han så god och nådefull, att han\nförlåter oss våra skulder och giver oss sin salighet, som varar i\nevighet. Amen.'\n\nHär slutar Chaucers berättelse om Melibeus och fru Prudence.\n\n\n\n\nMUNKENS PROLOG\n\n\nVärdens muntra ord till Munken.\n\n När denna min berättelse var slut,\n och jag blev tyst, brast värden genast ut:\n \"Så sant jag är en from och ärlig man\n och vid den helga _corpus Madrian_,\n jag gåve mycket, om min fru var här\n och även hon fått höra allt det där!\n Hon vet ej av ett sådant tålamod,\n som Prudence hade, är ej lika god.\n Vid alla helgon, slår jag mina drängar,\n ger hon mig påken, som ger bättre slängar,\n och skriker: 'Slå dem! Slå varenda en!\n Bryt sönder ryggen och vartenda ben!'\n Om någon granne inte bugar sig\n för hustru min i kyrkan, får jag mig\n när vi ha kommit hem; och likaså\n om någon trängt sig fram. Hon skriker då:\n 'Din stackare, tag hämnd på sådant folk!\n Vid _corpus'_ ben, ge hit din goda dolk\n och tag min slända! Du kan gå och spinna!'\n Beständigt får jag höra av min kvinna:\n 'O, varför skulle ödets grymhet skapa\n mig blott till hustru åt en mes, en apa,\n som alltid faller undan såsom du!\n Du vågar ej försvara mig, din fru.'\n På detta sätt gestaltar sig mitt liv,\n om jag försöker slippa strid och kiv;\n Jag måste hastigt rymma ur mitt hem,\n om ej jag vill riskera liv och lem.\n Helt visst förmår hon mig en vacker dag\n att dräpa någon granne, fruktar jag.\n Jag är en farlig karl med kniv i hand,\n om också hon kan hålla mig i band;\n det kommer nog att visa sig ännu,\n om någon säger något mot min fru.\n Men låt oss inte tala mer om detta.\n\n \"Herr munk, nu är det ni, som får berätta\",\n fortsatte han. \"Vi våga väl besvära?\n Se, Rochester är redan ganska nära.\n Ja, avbryt ej vårt nöje, bästa herre!\n Jag känner icke edert namn, dessvärre.\n Vad är det jag skall kalla er? Don John,\n don Thomas eller kanske don Albon\n Och vad är namnet på er faders släkt?\n Vid Gud, ni fyller präktigt ut er dräkt!\n Det finns nog saftigt bete där ni går,\n och späkningen tycks inte vara svår.\n Ni är helt säkert någon funktionär;\n en värdig kyrkvärd är väl vad ni är,\n ty vid min faders ben och pater noster,\n en förman är ni hemma i ert kloster,\n ej fattig broder eller blott novis,\n men en som styr och ställer, klok och vis.\n En myndighetsperson är dessutom\n vad er gestalt och uppsyn vittna om.\n Må gud allsmäktig straffa den person,\n som lett ert val av kyrklig profession!\n Till skogsman är ni skapt, och om ni haft\n så gott om tillfälle som gott om kraft\n att följa er natur, så lekte nu\n en skara barn kring er och eder fru.\n Ack, denna kåpa, som jag ser er bära!\n Om jag var påve, skulle på min ära\n ej endast ni, men varje kraftig karl,\n hur blank och rakad än hans hjässa var,\n en hustru ha, ty nu går allting galet:\n till kyrkan dras det bästa materialet,\n och vi, vi lekmän äro dvärgar blott.\n Av svaga träd fås endast usla skott\n Fördenskull bliva våra barn så klena,\n och därför äro hustrur sällan sena\n att fresta kyrkans män. ty mer han I\n att ge av gångbart venusmynt än vi.\n Ja, Gud skall veta, att det varit gott,\n fullödigt mynt av kyrkans män de fått\n Min herre, bliv ej ond! Jag skämtar jämt;\n men ofta ligger sanning i ett skämt.\"\n\n Den gode munken var en fromsint man.\n Han sade: \"Jag skall göra vad jag kan\n och skall förtälja en berättelse,\n måhända två, och kanske även tre.\n Om I så önsken, vill jag nu förtälja\n om helge Edward; eller skall jag välja\n bland tragedier ämnen för i kväll.\n Av dem har jag väl hundra i min cell.\n I många gamla böcker läsa vi\n om sådant, som man kallar tragedi,\n om män, som hade rikedom och makt,\n men vilkas hela liv blev ödelagt,\n blev olyckor och fattigdom och nöd\n allt tills de fingo någon ömklig död.\n På prosa skildras de ibland, men mest\n på hexameter, vilken passar bäst;\n dock brukas andra versmått nog också.\n Ja, som förklaring bör det här förslå.\n\n \"Så lyssnen då, om det behagar er.\n På förhand ber jag dock om tillgift, ber\n er ej förtryta om jag än förtäljer\n om deras levnadsöden, som jag väljer\n bland påvar, kungar och berömda män\n i något annan ordning än i den\n historien lär oss är den enda rätta.\n Som jag dem minnes, ämnar jag berätta.\"\n\nExplicit.\n\n\n\n\nMUNKENS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Munkens berättelse de Casibus Virorum Illustrium.\n\n Jag vill på Tragediens sätt besjunga\n personer, vilka stått på lyckans höjd,\n men vilkas dagar sedan blivit tunga\n och aldrig mera skänkt en enda fröjd.\n Fortunas hemlighet blir aldrig röjd;\n vi kunna icke hindra hennes flykt.\n För växlingar och nycker är hon böjd,\n på hennes gunst kan intet bliva byggt.\n\n _Lucifer_.\n\n Med Lucifer -- om än han icke var\n en mänska utan ängel -- börjar jag,\n ty han var en av dem, som ej hölls kvar\n på lyckans höjd. Han föll, då han var svag,\n till helvetet och är där än i dag.\n O Lucifer, du lyste främst bland alla\n men bröt mot Herrens vilja och hans lag\n och måste därför djupt i mörkret falla.\n\n _Adam_.\n\n När Adam föddes i ett saligt land\n var han ej avlad genom mänsklig säd;\n han formades av Gud med egen hand\n och fick ett Paradis, ett enda träd\n var icke hans. Han hade lugn och fred\n som ingen efter honom haft, tills han\n förgick sig och drevs ut, och föll, sjönk ned\n i arbetets och tunga mödors bann.\n\n _Simson_.\n\n Om Simson bragte himlens änglar bud\n långt innan han blev född. Han var en man,\n vars liv var helgat helt åt Herren Gud,\n och han stod högt, tills ögats ljus försvann,\n Så tapper och så kraftfull man som han\n har världen aldrig sett, så vitt man vet,\n men han blev slagen, när hans hustru fann\n och yppade hans styrkas hemlighet.\n\n Den ädle Simson var en sådan man,\n att han med tomma händer kunde stå\n emot ett hungrigt lejons språng, och han\n var man att slita sönder det också.\n Hans falska hustru lyckades förmå\n sin man att yppa var hans kraft låg gömd\n och angav honom för att sedan gå\n till andra män. Nu är hon en fördömd.\n\n Han ställde en gång till en sällsam dans:\n trehundra rävar tog han fast och band\n varenda rävsvans vid en annan svans\n och fäste vid varenda svans en brand\n och släppte rävarna. I Juda land\n förbrände de all säd och vin och kräk.\n Han dräpte tusen mannar med sin hand\n beväpnad endast med en åsnekäk.\n\n När det var utfört, greps han så av törst,\n att han var mycket nära att försmäkta,\n men när hans pina var som allra störst\n och hoppets sista halmstrån tycktes knäckta,\n bad han till Gud. -- En vind begynte fläkta,\n och vatten flöt ur åsnekäkens tänder,\n och alla törstens lågor blevo släckta.\n Så verksam är den hjälp, som Herren sänder.\n\n Trots alla filisteerna i Gaza,\n som höllo vakt på muren natt och dag,\n kom Simson till de filisteers fasa\n till stadens port, som var av tyngsta slag,\n och lyfte bort den med ett enda tag.\n O, Simson, ingen hade rått på dig,\n om icke kvinnor hade gjort dig svag!\n En sådan svaghet brukar hämna sig.\n\n För denne starke man var vin ett gift,\n som var förbjudet, och hans huvudhår\n fick aldrig, enligt Herrens föreskrift,\n beröras eller bära minsta spår\n av rakkniv eller sax. I tjugo år\n behärskade han Israel, men så...\n ja, tragiskt är vad kvinnans list förmår\n och hur bedrövligt det ibland kan gå!\n\n När Simson yppat för en viss Delila,\n som hade blivit hjältens älskarinna,\n sin hemlighet och sedan gått till vila,\n så blev han klippt av denna falska kvinna,\n och sedan var han lätt att övervinna.\n Delila förde då sitt värv till slut:\n hon yppade var Simson stod att finna;\n han bands med rep, hans ögon stuckos ut.\n\n Den man, som brutit bojor lätt som garn\n den tid han hade kvar sitt huvudhår,\n fick nu som fånge träla i en kvarn\n och stappla runt i ständigt samma spår.\n Ack, ädle Simson, domare i går,\n beklädd med makt och med ett härligt kall,\n i dag... Väl må du gråta mången tår\n ur blinda ögon över sådant fall!\n\n Men Simson fick igen sin kraft av Gud\n och fångenskapens tid blev icke lång.\n Han blev befalld att på ett gästabud\n förnöja gästerna med spel och sång\n men fann sig ej i detta hån och tvång:\n två pelare, som buro templets tak,\n dom ryckte han omkull på samma gång\n och valven störtade med dån och brak.\n\n Att Simson själv blev krossad är ju givet,\n men fienderna krossades också:\n tretusen filisteer miste livet. --\n Jag slutar nu. -- Den lärdom som vi få\n av Simsons öde tål att tänkas på,\n ty han begick ett ödesdigert fel:\n förtro dig åt en kvinna endast då,\n när liv och lemmar icke stå på spel!\n\n _Herkules_.\n\n På sin tid var den store Herkules\n den starkaste bland män och den som stod\n bland hjältar främst när bragder prisades.\n För honom föll ett lejon i sitt blod.\n han stäckte snabbt Centaurus' övermod,\n han dräpte Arpius och tog av draken\n de gyllne äpplena, en skön klenod,\n till vilken ingen mänska äger maken.\n\n Han slog med svärd tyrannen Busirus,\n han kväste ensam underjordens hund\n och väktare, den hemska Cerberus,\n och en gång uppbar han en liten stund\n med sina skuldror hela himlens rund.\n Han fällde björnen utan någon möda,\n han slog giganten Antaeus i grund\n och sände hastigt Cacus till de döda.\n\n Så länge världen stått har ingen fällt\n så många hemska vidunder som han,\n i alla världens länder har han gällt\n som starkare än någon annan man.\n Han reste vida kring, men alltid vann\n han endast segrar när det kom till strid.\n I världens båda ändar reste han\n två höga pelare för evig tid.\n\n Den ädle hjälten älskade en kvinna,\n som hette Deianeira, ung och skön;\n och man berättar, att hans älskarinna,\n som ansågs för en prydnad för sitt kön,\n med kvinnlig ondska lät hans kärleks lön\n bli en förgiftad skjorta, så beskaffad\n att huden frättes som av skarpa spön.\n Så gräsligt blev hans varma kärlek straffad.\n\n Det finnes likväl lärda män som säga\n att det var Nessus' fel att detta hände. --\n Men hur som helst, hur än man gick tillväga,\n var skjortan som hans Deianeira sände\n så giftig att den sveda, hjälten kände,\n var outhärdlig och hans hud blev kol.\n Då gjorde han en stockeld, som han tände,\n och kastade sig själv på detta bål.\n\n Så slutade den store Herkules.\n Av lyckan bliver människan bedragen,\n ty ingen gunst är lika falsk som dess:\n bäst lyckan ler och lyser klar som dagen,\n slår ödet till, ty lyckan har för vana\n att småle och förställa anletsdragen\n och sedan svika när man minst kan ana.\n\n _Nebukanesar_.\n\n Nebukanesars höga majestät,\n hans skatters mångfald och hans spiras prakt\n hans stora väldes glans och härlighet\n kan ingen tunga skildra, ty hans makt\n var oerhörd och gick från trakt till trakt\n och nådde slutligen Jerusalem,\n vars tempelskatt blev plundrad och blev bragt\n till Babylon, när konungen drog hem.\n\n Vartenda kungabarn i Israel\n blev gjort till träl, och lät han strax kastrera.\n Bland dessa barn befann sig Daniel,\n och han var klokare och visste mera\n än andra där; han kunde tyda flera\n av kungens drömmar, vilka ingen lärd\n bland de kaldeer kunnat explicera,\n när tydning och förklaring blev begärd.\n\n En gudabild av guld lät denne kung\n förfärdiga; dess höjd var sexti fot\n och den statyn befalldes både ung\n och gammal, både hög och låg, vid hot\n om stränga straff för den som stod emot,\n att visa samma vördnad som en gud.\n Blott Daniel, en judisk patriot,\n och två hans landsmän trotsade hans bud.\n\n Den kungen trodde i sitt övermod,\n att Herren Gud i allt sitt majestät\n ej kunde störta honom där han stod,\n men plötsligt miste han sin värdighet\n och började bete sig som en get,\n en bagge eller oxe eller tjur:\n gräs åt han liksom dessa, gick i bet\n och sov på marken som ett annat djur.\n\n Som örnens fjädrar växte kungens hår,\n hans naglar blevo såsom fågelns klor,\n tills Gud allsmäktig efter några år\n gav kungen hans förnuft igen; och stor\n var dennes tacksamhet mot den som bor\n i himlars höjd, ty då förstod han nog,\n att Gud är den, av vilken allt beror,\n och var Vår Herre hörsam tills han dog.\n\n _Belsasar_.\n\n Hans son -- Belsasar var det namn han bar\n blev sedan konung efter fadrens död,\n men han tog icke lärdom av sin far,\n ty han var stolt och sökte icke stöd\n hos Herren Gud allsmäktig, utan bjöd,\n att falska gudar skulle ägnas dyrkan\n Men hela riket råkade i nöd\n och miste länder och den forna styrkan.\n\n Belsasar ställde till ett gästabud\n för sina fruar och förnämsta män,\n och under detta äskade han ljud\n och sade sedan: \"Efter plundringen\n av Jahves tempel kom min far igen\n med stora skatter från Jerusalem,\n och dessa tempelskatter ha vi än\n hos oss i gott förvar. Låt hämta dem!\"\n\n Så drucko hans gemål och konkubiner\n och höga herrar där som vilda djur\n ur tempelkärlen många slag av viner;\n men plötsligt såg Belsasar mot en mur\n och såg en hand som skrev med fast piktur.\n Förfärad satt Belsasar vid sitt bord\n och såg den skriva (ingen visste hur)\n på väggens vita yta trenne ord.\n\n Blott _mene tekel pharsin_ lydde de\n men synen hade varit underbar,\n och någon tydning kunde ingen ge.\n För Daniel var ordens mening klar,\n och när Belsasar ej fått något svar\n av alla sina lärda, sade han:\n \"Ers majestät, i sina yngre dar\n var eder far en övermodig man.\"\n\n Till straff blev han av Herren utesluten\n ur människors gemenskap, blev ett djur.\n Dock blev han icke helt av Gud förskjuten:\n han levde någon tid som kreatur\n men återfick sin mänskliga natur\n när Herren Gud fann tiden vara inne\n och hade efter denna hårda kur\n förvärvat sig ett ödmjukt, luttrat sinne.\n\n Men även du, hans son, är en rebell\n mot Gud allsmäktig: du har druckit viner\n ur Herrens tempelkäril nu i kväll,\n och det ha även dina paladiner\n och din gemål och dina konkubiner;\n så har du skändat Herrens tempelskatt.\n Nu hör jag redan hur hans gissel viner,\n och det skall drabba dig i denna natt.\n\n Tro mig, den hand, som skrev de ord du såg.\n var sänd av Gud, och detta står där skrivet,\n \"Belsasar: Gud har vägt dig på en våg\n och funnit dig för lätt. -- Och perspektivet!\n Du mister tronen och du mister livet.\" --\n Belsasar dräptes redan samma natt,\n åt kung Darius blev hans rike givet,\n av dennes trupper Babylon besatt.\n\n Mitt herrskap, härav kan man nogsamt se,\n att ingen ställning är att lita på,\n ty den, som lyckan önskar överge,\n berövar den hans rikedom, och då\n försvinna hastigt vännerna också.\n Det sannaste bland talesätt jag känner\n är detta ordspråk: låt ditt välstånd gå,\n så blir du även fri från dina vänner.\n\n _Zenobia_.\n\n De persiska författarna bedyra,\n att ingen kvinna kunnat tävla med\n Zenobia, en drottning av Palmyra,\n som var av kunglig börd i många led,\n som sköt med båge, fäktade och red.\n I dragens skönhet var det något kallt,\n men därom ge de alla klart besked,\n att ingen var som hon till sin gestalt.\n\n Från barnaåren såg hon med förakt\n på kvinnors värv och prövade sitt mod\n i hårda mannavärv: hon gick på jakt\n och utgöt många stolta hjortars blod\n med breda pilar, som hon väl förstod\n att rikta rätt. -- Så tala dessa barder\n om duster hon som vuxen mö bestod\n med vilda björnar, lejon, leoparder.\n\n Hon strövade omkring i öde trakter\n och sov med sina hundar mången natt\n på bara marken under dessa jakter.\n Hon var så vig och smidig som en katt,\n och sådan var den styrka hon besatt,\n att ingen fanns som hon ej övervann.\n Hon vaktade sin mödom som en skatt\n och ville ej bli bunden vid en man.\n\n Men hennes vänner fingo dock omsider\n Zenobia att giva bort sin hand\n åt Odenatus, prins och känd från strider,\n som riket haft i många fjärran land;\n och när det knutits, detta hymens band,\n beskärde ödet makarna att vandra\n i glad och lycklig endräkt hand i hand,\n ty kärlek hyste båda till varandra.\n\n Hon ville mycket gärna få ett barn,\n men en sak höll hon alltid noga på:\n att hon ej ville leva som ett skarn,\n och därför lät hon aldrig mannen få\n ett enda famntag, om det ej var så,\n att det fanns hopp om barn. Om hoppet svek\n var hon på nytt beredd att så begå\n som hustrur göra under älskogslek.\n\n Och om hon märkte att hon var gravid,\n så var det slut med lek av detta slag\n tills barnet fötts, och så ännu en tid;\n och obevekligt höll hon denna lag.\n Om makens lust var häftig eller svag\n betydde ingenting, ty hon var kall.\n Hon sade: \"Simpel slinka vore jag\n om jag lät sådant ske i andra fall\".\n\n Två söner hade hon med sin gemål;\n de fostrades till dygd och bokligt vett\n och till att sträva efter höga mål.\n Förvisso har det mycket sällan skett,\n att Skaparen åt någon kvinna gett\n så mycken vishet, värdighet och takt\n och därtill större kräfter än man sett\n hos någon man på fälttåg och på jakt.\n\n Med ord kan ej beskrivas vilken skatt\n av smyckens mångfald, dräkter av brokad\n samt guld- och silverpjäser hon besatt,\n och om hon också ofta drog åstad\n på vilda jakter och var stolt och glad\n när bytet fallit, var hon även lärd.\n Hon kunde många språk och visste vad\n en from och ädel bok kan vara värd.\n\n Men för att nu berätta om de två\n så skredo de till djärva företag,\n och framgång hade de i dem också:\n de segrade i många stora slag\n och både genom vapen och fördrag\n blev verket lika framgångsrikt bedrivet.\n De ledo aldrig något nederlag\n så länge Odenatus var i livet.\n\n Vill någon höra mer om de bataljer\n de förde och de segrar paret vann\n och om han även önskar få detaljer\n och önskar veta vilka skäl man fann\n för dessa härnadståg, så finner han\n beskrivningar, som äro livfullt starka\n hos en av Herren högt benådad man,\n som nu är död, min mästare Petrarca.\n\n När Odenatus dött, tog hon med kraft\n och klokhet rikets roder i sin hand,\n och större framgång har väl ingen haft.\n Det fanns ej härskare i något land,\n som icke gärna knöt ett vänskapsband\n med henne för att icke äventyra\n att landet blev förött av krigets brand\n i kamp mot denna drottning av Palmyra.\n\n Mot henne voro även Roms cesarer\n med sina legioner alltför svaga,\n och icke heller vågade barbarer\n i något land i Orienten draga\n i fält mot hennes härar eller klaga,\n när denna drottning hade sagt sitt ord.\n De sökte ständigt endast att behaga\n av fruktan för att mista liv och jord.\n\n På persiska benämndes hennes söner\n Hermanno och Tymalno, och båda\n bemöttes med den aktning, som man röner\n när ödets nyck har utsett en att råda\n med kunglig makt och alla tecken båda\n en framtid som är lysande och stor.\n Men lyckans gudom älskar att förråda\n och blev ej heller trogen deras mor.\n\n Ty när Aurelius, en kraftfull man,\n fått cesars makt i Rom i sina händer,\n så lät han sina härar rycka an\n emot Zenobia och hennes fränder\n och segrade och intog hennes länder.\n Hon sökte fly men blev tillfångatagen\n och måste följa med till Tiberns stränder,\n en fallen storhet, en till marken slagen.\n\n Bland byte som den store kejsarn fick\n var även hennes guldbeslagna char.\n Den fördes med till Rom i oskatt skick\n att visas där för alla och envar.\n Hon gick i hans triumftåg och hon bar\n en kunglig krona som en drottnings like,\n men gyllne kedjor sade vem hon var,\n en maktlös fånge utan land och rike.\n\n O öde! Hon, som fordom var en skräck\n för kejsare och kungar, blev ett mål\n för hopens blickar! Hon som red så käck\n mot fienden och bar en hjälm av stål,\n skall bära mössa, sy med tråd och nål,\n och hon som bar en spira i sin hand\n och härskade, skall bliva en som tål\n och finner sig i ett fientligt land!\n\n _De Petro Rege Ispanie_.\n\n O ädle Pedro, Spaniens stolte kung,\n som lyckan hade skänkt en makt så stor\n som ingen haft, hur blev din lott ej tung!\n Du blev fördriven av din egen bror\n och föll förrådd i usurpatorns klor,\n och han stack ned dig med sin egen hand,\n fast han var född av samma far och mor.\n Han tog din makt, din krona och ditt land.\n\n Den man, som vållade din bråda död,\n var riddaren vars sköldomärke bar\n i snövitt fält en kolsvart örn på röd\n och lövad, grenad kvist. Hans skuld är klar.\n Det var ej Carlos Oliver som var\n förrädaren; han var en ärlig man.\n Men frågas skurkens namn, så blir mitt svar:\n Genilon Oliver, ty det var han.\n\n _De Petro Rege De Cipro_.\n\n Kung Peter, Cyperns herre, stred med ära\n och framgång under Kristi korsbanér\n mot fienderna till vår kyrkas lära,\n men avundsmännen blevo fler och fler\n och slutet blev att konungen stacks ner\n av dem en morgon i hans egen borg.\n Hur ofta är det ej, som sådant sker,\n hur snabbt förbytes icke fröjd i sorg!\n\n _De Barnabo de Lumbardia_.\n\n Du Lombardiets gissel Barnabo\n Visconti av Milano, vän av prakt,\n dig kan jag gärna nämna här också,\n ty en tid stod du mycket högt i makt\n men kunde icke taga dig i akt.\n Din brorson och på samma gång din måg\n lät fängsla dig, och man har även sagt,\n att han lät dig försmäkta där du låg.\n\n _De Hugelino, comite de Pize_.\n\n Den arme greve Hugelin av Pisa\n fick lida mer än någon kan förstå\n och döden kom till honom som en lisa.\n Hans tre små söner fingo alla gå\n i fängelse med fadern; och ändå\n var äldsta barnet fem år gammalt blott.\n En större grymhet kan man ej begå\n än döma småbarn till en sådan lott!\n\n Av Pisas biskop Roger hade han\n beskyllts för svåra brott mot stadens lagar;\n fast biskopens beskyllning ej var sann,\n blev följden denna som jag nu beklagar.\n Hans öde var att sluta sina dagar\n i fängelset och finna där sin grav,\n och han fick känna på hur hungern gnagar,\n ty knapp och klen var kosten som man gav.\n\n En dag förnummos åter vaktens steg\n den tid, då denne brukat bringa föda,\n men ingen kom, och vakten gick sin väg.\n Den fångna fadern kände hjärtat blöda\n ty han förstod att man beslutat döda\n dem alla fyra långsamt genom svält.\n Hans bittra sorg kom tårarna att flöda,\n de första han på långa tider fällt.\n\n Hans tre år gamla gosse sade då:\n \"Vad är det, som du gråter över, far?\n Var dröjer nu den mat vi skulle få?\n Säg, pappa, har du ingen brödbit kvar?\n Jag är så hungrig som jag aldrig var\n och önskar nästan att jag vore död,\n så slapp jag alla plågor som jag har.\n Jag längtar så förfärligt efter bröd\".\n\n Så klagade den lille varje dag\n tills han kröp upp i faderns famn och log\n och sade: \"Far, farväl, nu somnar jag\",\n och kysste fadern, drog en suck och dog.\n Så vild var den förtvivlan som betog\n den arme fadern, att han bet sin arm\n och sade: \"Lyckan gav och lyckan tog.\n Dess falskhet sliter hjärtat ur min barm\".\n\n De båda andra barnen trodde då,\n att fadern bet sin arm på detta sätt\n för hungers skull, och sade: \"Gör ej sä!\n Ät oss och tag igen det kött du gett,\n så får du se, att du blir riktigt mätt!\" --\n När sedan tvenne dagar hunnit gå,\n så smögo sig de stackars barnen tätt\n till faderns bröst och dogo båda två.\n\n Förtvivlad dog han själv också av svält.\n Ett sådant slut fick härskaren av Pisa,\n så gick det denne man, som ödet ställt\n så högt i livet. -- Vad jag sagt tör visa\n tillräckligt klart, att ingen borde prisa\n sin lyckas stjärna innan han är död,\n men den, som finner den för matt, min visa,\n må gå till Dante; han har kraft och glöd.\n\n _Nero_.\n\n Fast kejsar Neros ondska var så stor,\n att ingen varelse har rasat så,\n om än han gått med bockfot och haft klor\n behärskade och styrde han ändå\n all världens folk så långt som vindar gå.\n Smaragder prydde icke blott hans tron,\n men ock hans dräkt, rubiner likaså,\n ty ädelstenar voro hans passion.\n\n Så omsorgsfull och noggrann med sin dräkt\n så stolt var ingen kejsare som han.\n En dräkt, som blott en enda dag betäckt\n hans egen kropp, blev sedan lyst i bann.\n När han ibland för roskull grep sig an\n med fiske, var hans nät av gyllentråd.\n Hans nycker voro lag för varje man,\n men aldrig hörde han på andras råd.\n\n Han brände Rom för nöjet att betrakta\n\n hur staden brann, ett mäktigt skådespel.\n Han såg med spänning på när han lät slakta\n senatens män. Sin bror slog han ihjäl,\n och när hans egen mor låg död och stel,\n så lät han öppna hennes kved, emedan\n han ville se var han fått kropp och själ\n vid hennes konception för längesedan.\n\n Ur Neros ögon trängde ingen tår.\n Han sade blott: \"Hon var en ståtlig kvinna\".\n Ja dessa voro vid hans moders bår\n de enda ord, som sonen kunde finna!\n Blott hennes skönhet tycktes han besinna,\n och ej ett enda ord av sorg blev sagt.\n Så kan all mänsklig känsla helt försvinna\n när djävulsk grymhet parar sig med makt.\n\n I sina unga dagar hade han\n en lärare i vetenskap och vett.\n Ett mönster av moral var denne man.\n Han lärde kejsaren att handla rätt,\n och detta tycktes vara denne lätt.\n På lärarns tid var allting gott och väl,\n ty då var Nero hövisk i sitt sätt,\n och ingen kunde märka några fel.\n\n Men för att Nero hyste mycken fruktan\n för Seneca (så hette läraren) --\n fast denne aldrig brukat kroppslig tuktan\n och blott förmanat honom: \"Unge vän,\n man fordrar alltid dygd av kejsaren\", --\n fick Seneca en vink att g& åstad\n och ta sitt eget liv. -- Han lydde den\n och valde att förblöda i ett bad.\n\n I ungdomsåren hade Neros sinne\n förbittrats över allt som plikten bjöd,\n och tvångets plåga levde i hans minne,\n och därför ville han sin mentors död.\n När denne erfor huru domen löd,\n beslöt han förekomma bödelns svärd,\n lät genast öppna ådrorna och bjöd\n med stoiskt lugn farväl åt denna värld.\n\n Så hände sig till sist att Lyckan fann,\n att hon fått nog av Neros övermod,\n och hon var mycket starkare än han.\n Hon tänkte vredgad: \"Jag är alltför god\n att låta en, som frossar så i blod\n ha sådan makt att härska över alla.\n Nu skall jag dämma denna ondskans flod.\n När minst han anar något skall han falla.\"\n\n Allt folket reste sig till slut en natt\n När Nero hörde massan rycka an,\n och när han då förstod hur det var fatt,\n begav han sig på hastig flykt och hann\n en bakväg ut ur sitt palats men fann,\n att inga vänners portar lätos opp.\n Man var en hatad och förbannad man\n och flydde ensam utan mål och hopp.\n\n Han hörde folket rusa hit och dit\n och söka honom under höga skrän\n och kalla honom skurk, tyrann, bandit,\n och gator lystes upp av facklors sken.\n Han bad till gudarna på sina knän,\n men ingen kom till hjälp. -- Han sprang igen.\n Så kom han till en park med mörka trän\n och skyndade att söka skydd i den.\n\n Där fann han tvenne karlar vid en eld\n och bad dem ta hans usla liv och slå\n hans huvud av hans kropp när han var fälld.\n Han tänkte, att om männen gjorde så,\n så visste ingen vem han var, och då\n blev liket icke skändat där det låg.\n Han tog dock själv sitt liv en stund därpå;\n och Lyckan hånlog åt den syn hon såg.\n\n _De Oloferno_.\n\n Så stora segrar hava aldrig vunnits\n som många slag, dem Holofernes vann.\n En större hjälte har det aldrig funnits,\n och aldrig fanns det heller någon man,\n som vann ett lika fruktat namn som han.\n Av Lyckan fick han länge kyss på kyss,\n men hennes gunst är flyktig. Den försvann,\n och slagen låg den man som härskat nyss.\n\n Han tog ej endast liv och gods och jord,\n han fråntog folken deras gud också,\n förbjöd förkunnelsen av Herrens ord.\n Den blev ett brott, som ingen fick begå.\n Hans påbud kunde likväl ej förmå\n Bethulia, en stad som var befäst,\n att svika Herren Gud. -- Den styrdes då\n av Eliachim, krigare och präst.\n\n Men vilket var det slut han fick, tyrannen!\n Emot Bethulia drog han i fält,\n men för en kvinna föll den store mannen\n en natt, när han låg drucken i sitt tält.\n och trots de poster, som man hade ställt\n smög kvinnan, Judit, åter ur hans läger\n med huvudet av fienden hon fällt,\n ett blodigt tecken på en vunnen seger.\n\n _De Rege Antiocho illustri_.\n\n Om konung Antiochus' övermod\n och stolthet över rikedom och makt\n och hur den mannen vadade i blod\n i de provinser, som han ödelagt\n och plundrat, kunde mycket bliva sagt,\n men machabéerboken skildrar detta;\n och om det tillstånd, vari han blev bragt\n och hur han dog kan samma bok berätta.\n\n Han bars så högt av Lyckan att han trodde,\n att han med sina händer kunde nå\n till himlens stjärnor och att det berodde\n på honom huru floder skulle gå\n och vilken riktning vindar skulle få.\n Guds folk förföljde han med död och pina\n med eld och svärd och tänkte icke på\n att Gud allsmäktig skyddade de sina.\n\n Hans hat mot judarna slog ut i låga\n när han fick höra om ett nederlag\n hans trupper lidit. Han beslöt att tåga\n emot de fräcka redan samma dag,\n och målet för hans stora företag\n var intet mindre än Jerusalem.\n De skulle finna att han ej var svag,\n han skulle taga gruvlig hämnd på dem!\n\n Han slogs av Gud till straff för detta hot\n och allt sitt övermod med inre sår,\n för vilka ingen kunde finna bot.\n Väl var hans plåga outhärdligt svår,\n men rättvis, ty han hade många år\n fått plåga både fattiga och rika.\n Hans tankar gingo dock i gamla spår:\n från sina planer ville han ej vika.\n\n Hans stridsvagn körde fram och han drog ut\n i spetsen för en präktigt rustad här,\n men detta fälttåg tog ett hastigt slut,\n ty Herrens vrede följde honom där.\n När spännet sprängde fram i full karriär,\n föll kungen av och fick så svåra sår\n på bål och lemmar, att med stort besvär\n han bars tillbaka mot sin borg på bår.\n\n Guds vrede drabbade så hårt hans kropp\n att leda maskar kröpo i hans sår\n och att från dessa sådan stank steg opp,\n att ingen kunde nalkas kungens bår;\n för alla mänskor var den alltför svår.\n Han låg och klagade med tårat öga,\n och nu förstod han, att när Herren slår,\n så båta mänsklig makt och klokskap föga.\n\n Så outhärdlig var den stank han spred\n för allt hans folk och honom själv också,\n att båren övergavs. Den ställdes ned,\n och på det ställe, som man ställt den på\n bland vilda berg, fick båren sedan stå\n tills kungen dött i stank och hemska plågor. --\n Så högt står ingen, att ej Gud kan nå\n en brottslig mänska med sin vredes vågor!\n\n _De Alexandro_.\n\n Kung Alexanders bragder äro kända\n av var och en i deras huvuddrag.\n Han tågade som känt till världens ända\n och segrade i många stora slag,\n och allestädes blev hans vilja lag.\n Han intog flere städer utan strid,\n ty blott av fruktan för hans missbehag\n bjöd mången underkastelse i tid.\n\n Vid Alexanders sida bliva alla,\n som tagit land och riken, ömkligt små,\n ty hela världen kunde han befalla.\n Så högt som han har ingen kunnat nå,\n ty ingen gynnades av Lyckan så.\n För vin och kvinnor endast glömde han\n ibland de mål han ständigt tänkte på,\n i krig och fred en lejonhjärtad man.\n\n Det tjänar ej till någonting att nämna\n Darius och de andra som han slog,\n de kungar, som han tvingade att lämna\n sin makt ifrån sig. Det kan vara nog\n att tala om, att Alexander drog\n så långt som mänskor bo på denna jord\n och styrde hela världen tills han dog.\n Det toge år att skildra allt med ord.\n\n Hans far var kung av Makedonien,\n och även Grekland hade blivit hans.\n Den store Alexander, konungen,\n vars namn och rykte lyser med en glans,\n som överstrålar varje annan mans,\n regerade i knappa tretton år\n och fick ej falla för en ärlig lans;\n nej, lömskt förgiftad lades han på bår.\n\n Vem ger mig tårar nog, vem ger mig ord,\n som kunna tolka all den sorg man känner\n vid blotta tanken på ett sådant mord\n på den, som var den ädlaste bland männer\n och härskade så långt som himlen spänner\n sin höga kupa över land och hav?\n Ack, Lyckan är den falskaste bland vänner,\n och giftet var den sista skänk hon gav.\n\n _De Julio Cesare_.\n\n På grund av kraft och vishet steg en man\n av ringa börd en gång till mycken makt,\n och Caius Julius Cesar hette han.\n Ej fanns i Västerlandet någon trakt,\n som dennes segrar icke hade bragt\n fullständigt under romerskt herravälde.\n Men Lyckan sviker, som jag ofta sagt,\n och han blev en av dem som ödet fällde.\n\n Pompejus, fordom Cesars gode vän,\n besegrades av honom i ett slag\n när båda möttes i Tessalien,\n och efter denna stora segerdag\n blev Cesars ord och vilja även lag\n i alla österlandets vida länder.\n Så följde Lyckan då hans företag,\n och då gick allting honom väl i händer.\n\n Den slagnes öde var beklagansvärt:\n han mördades av en av sina män,\n en falsk förrädare, en orm han närt;\n och för att vinna gunst hos segraren\n skar skurken halsen av hans forne vän\n och förde huvudet till Cesars tält.\n Så krossas hjältar om och om igen\n som usla maskar under ödets vält.\n\n Som triumfator kom han lagerkrönt\n till Rom, när riket åter hade fred,\n men större otack har väl ingen rönt,\n fast otack plägar vara mänskors sed\n och avund alltid är att räkna med.\n Hans falska vänner skydde öppen strid,\n men svekfullt skulle Cesar stickas ned,\n och man bestämde både plats och tid.\n\n En dag begav sig Cesar med sin svit\n till Capitolium, men utan vakt.\n De sammansvurna kommo även dit,\n och utan att ett enda ord blev sagt\n gick mördarhopen till attack, till slakt\n med dolkstyng, snabba som när blixten slår,\n och Cesar föll för deras övermakt\n med blodet strömmande ur många sår.\n\n Så stor var han, så tappert var hans hjärta,\n att fast han kände krafterna förgå\n och såren vållade olidlig smärta,\n så tänkte han i denna stund ändå\n på blygsamhetens krav. Han tänkte på\n anständighetens stränga krav på dygd\n och slog i fallet togans flikar så\n kring höfterna, att ingen såg hans blygd.\n\n Bland andra har Valerius beskrivit\n hur lyckan ständigt följde dessa två\n men sedan tog tillbaka vad den givit.\n Vi finna här ett nytt exempel på,\n att Lyckans gåvor komma och förgå.\n Besinnen väl den lärdom som det ger:\n fast lyckans himmel synes lysa blå,\n kan ödets åskvigg när som helst slå ner.\n\n _Cresus_.\n\n Fast Cresus, fordom kung av Lydien,\n besuttit sådan rikedom och makt,\n att själva Cyrus hade fruktat den,\n så gick det dock därhän, att han blev bragt\n som fånge, som ett djur man för till slakt,\n på toppen av ett bål, som genast tändes.\n Då blev han räddad av en högre makt,\n ett väldigt skyfall, som av himlen sändes.\n\n När Lyckan hade gynnat honom så\n och räddat honom ur hans stora fara,\n var krig det första, som han tänkte på.\n Han trodde visst, att Lyckan skulle vara\n beredd att ständigt hjälpa och försvara.\n En dröm han haft bör även bliva nämnd\n bland det, som gjorde att han tänkte bara\n på krig och örlig och på blodig hämnd.\n\n Han drömde, att han hade stigit opp\n i kronan av ett träd och där blev tvagen\n av Jupiter, och att hans våta kropp\n gneds torr igen på ryggen och på magen\n av själva Phebus; och han blev betagen\n av stolthet över att betjänas så.\n Sin lärda dotter sporde han på dagen\n vad denna drömbild kunde tyda på.\n\n Hon sade: \"Galgen tyder trädet på,\n och Jupiter betyder regn och snö,\n och Phebus solen, tror jag mig förstå.\n I galgen kommer du helt visst att dö\n och svänga där i vinden som ett rö;\n och regn skall väta både fram och bak\n och solen torka som den torkar hö.\"\n Så sade Cresus' dotter rakt på sak.\n\n Och hängd blev Cresus. -- Ack, den var förbi\n den tid då makt och härlighet var hans!\n Det är all jordisk lyckas tragedi,\n att ingen trygghet finnes någonstans.\n Om någon solar sig i maktens glans\n och tror på Lyckan som ett ständigt stöd,\n förvandlas hennes trollspö till en lans,\n som plötsligt bringar ofärd, sår och död.\n\nExplicit Tragedia.\n\nHär avbryter Riddaren Munken i hans berättelse.\n\n\n\n\nPROLOG TILL NUNNEPRÄSTENS BERÄTTELSE\n\n\nPrologen till Nunneprästens berättelse.\n\n \"Nej\", sade riddaren, \"hör upp, min herre!\n Nu är det nog. Det hade räckt med färre,\n ty ganska litet av melankoli\n förslår nog för de flesta, tänka vi.\n\n \"Mig själv bereder det en verklig pina\n att höra på berättelser som dina\n om män, som mist den ställning, som de haft.\n Har någon däremot av egen kraft\n arbetat sig ur fattigdom och nöd\n med lyckans bistånd och med himlens stöd\n och levat lycklig allt till dödedag,\n gör sådant gott i själen, tycker jag.\n Berättas sådant, hör man gärna på.\"\n \"Det\", sade Värden, \"tycker jag också.\n Av hans berättelser blir ingen glad,\n av 'lyckan går i moln' och gud vet vad.\n Och jag får säga om en 'tragedi'\n som de vi hört, att vad som är förbi,\n vad redan skett, det botas ej med gråt\n och blir ej bättre av en klagolåt.\n Blott plåga en -- det är vad den kan göra.\n Herr Munk, om sådant vilja vi ej höra!\n Ni tråkar ut oss allesamman hår.\n Slikt tal är icke värt ett ruttet bär,\n ty det förmår ej väcka välbehag.\n Herr Munk, don Piers, nu beder därför jag:\n berätta något annat! På min ära,\n blott bjällrorna, som edra tyglar bära,\n ha hindrat mig att somna vid ert tal,\n fast vägen här är mer än vanligt smal\n och diket djupare än vad som kräves.\n Då hade ni berättat helt förgäves,\n ty ohört tal har icke något värde.\n Med rätta säga ju också de lärde:\n 'Den talande är jämställd med en stum,\n om han ej har ett auditorium.'\n Det är ju likväl jag, som har att fälla\n i denna tävlan domen, som skall gälla.\n Berätta något roligt om en jakt!\"\n \"Nej\", sade munken; och när det var sagt:\n \"Låt hellre någon annan här förtälja.\"\n Då dröjde Värden icke med att välja;\n i Nunneprästen såg han rätter man.\n \"Kom närmare, herr Johan\", sade han.\n \"Berätta något, som gör sinnet glatt.\n Var munter, fast er krake visst har spatt.\n Vad mer, om än er häst är ful och mager,\n blott han gör nytta som en fet och fager.\n Håll sinnet glatt, tänk ej på livets ve!\"\n \"Ja\", sade Nunneprästen, \"det skall ske.\n En glad berättelse, det skall ni få.\"\n Och utan dröjsmål började han på,\n herr John, vår gode präst. Och detta år\n berättelsen vi fingo höra där.\n\n\n\n\nNUNNEPRÄSTENS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Nunneprästens berättelse om Tuppen Chanteclair\noch Hönan Pertelote.\n\n En fattig änka, ganska gammal redan,\n bebodde någon gång för längesedan\n en stuga vid ett skogsbryn i en dal.\n Där levde änkan, varom nu är tal,\n allt sedan hennes make lämnat livet,\n ett enkelt liv (och bar det undergivet)\n ty föga hade hon att leva av.\n Med sparsamhet förslog vad Herren gav\n åt henne själv och hennes döttrar tvenne.\n Tre stora suggor hade hon, blott trenne,\n tre kor och så ett får, som hette Mallen.\n Rätt skumma voro kammaren och hallen,\n där änkan intog sina enkla mål.\n Där bjöds ej kaprissås ur silverskål\n ej heller någon annan läckerhet,\n som tynger magen och som gör en fet.\n I klädsel gjorde hon sig aldrig fin.\n En måttlig spis var hennes medicin,\n därjämte rörelse och rofyllt sinne.\n Hon visste ej av gikt, och hennes minne\n var lika gott ännu som ert och mitt.\n Hon hade varken rött vin eller vitt.\n Med vitt och svart var dukat hennes bord,\n med mjölk och bröd av råg från egen jord,\n men då och då ett stycke fläsk också,\n och stundom något ägg, om icke två.\n Kring hela gården löpte som sig bör\n ett stängsel med ett dike utanför\n och innanför gick Chanteclair, en tupp,\n mot vilken ingen annan tupp gick upp.\n Hans röst besatt ett skönare behag\n än kyrkans orgel på en högtidsdag;\n så säkert som han gol där på sin pinne\n slog ingen klocka ute eller inne.\n Han visste av naturen fullt exakt\n det gradtal dagens sol tillryggalagt:\n när solen uppnått femton graders höjd,\n gol tuppen så, att det var lust och fröjd.\n Hans kam var rödare än fin korall\n och krenelerad som en fästningsvall.\n Hans näbb var svart och hade stenkolsglans,\n och azurblåa voro benen hans\n och vitare än liljans blom hans klor,\n som guld sken kroppen, han var stark och stor.\n Den fina tuppen hade många viv,\n sju hönor, som förljuvade hans liv.\n Så lika tuppen, maken, voro de\n i färg, att det var underbart att se.\n Den vackraste bland dessa var en höna,\n som kallades fru Pertelote, den sköna.\n Sällskaplig var hon, vänlig, full av själ\n och utsökt takt, och förde sig så väl,\n sen hennes sjunde levnadsdag var gången,\n att Chanteclair var helt och hållet fången\n av hennes lemmars tjusande behag.\n Han brann av kärlek både natt och dag.\n Det var en fröjd att höra deras unga\n och friska klara röster samfällt sjunga,\n när sol rann upp: \"Min vän, var dröjer du?\"\n Se, dåförtiden hörde man ännu\n bland djuren både mänskligt tal och sång.\n\n Så hände sig i gryningen en gång,\n då Chanteclair satt uppe på sin pinne\n med fruarna omkring sig (det var inne\n i änkans hall, och Pertelote den sköna\n satt närmast där) att han begynte stöna\n som en, den där en mara börjat rida.\n När Pertelote så hörde honom kvida,\n blev hon förskräckt och sade: \"Kära hjärta,\n vad är det, som bereder sådan smärta?\n Du stönar så, att det är rent en skam.\"\n Han svarade och sade då: \"Madame,\n tag icke illa upp, låt mig förklara!\n Jag drömde, att jag var i sådan fara\n just nu, att hjärtat slutade att slå.\n Gud, låt mig denna drömbild rätt förstå,\n och skydda mig och tag mig i din vård!\n Jag drömde att jag gick här på vår gård\n och att jag då fick se ett rysligt djur,\n som liknade en hund av vild natur\n och ville gripa mig och se mig död.\n Dess färg var mitt emellan gul och röd\n med något obetydligt svart, som fanns\n på öronen och spetsen av dess svans.\n Dess nos var smal, dess ögon -- ja, av glöden\n i dem blev jag förfärad intill döden.\n Det var nog det, som kom mig till att stöna.\"\n\n \"Fy skäms, din ynkrygg!\" ropade hans höna.\n \"Nu har du, säger jag vid herren Krist,\n mitt hjärta och min hela kärlek mist.\n Jag kan ej älska en pultron som dig,\n ty vet, att alla kvinnor önska sig\n till make en person, som man kan kalla\n en modig man, en man, som kan befalla,\n men ingen ynkrygg eller girigbuk.\n En sådan gör en kvinna rentav sjuk,\n desslikes den, som är en narr som du.\n Hur skäms du ej att säga till din fru,\n att någonting kan göra dig förskräckt?\n Din strupe är ju nog med skägg betäckt,\n men är du karl? -- Att bli förskräckt för drömmar!\n Man vet ju dock, att drömmar äro strömmar.\n Man drömmer när ens föda varit rik\n och tynger en och skaffat en kolik\n och alltför mycken blod och annan saft.\n Förvisso kommer sig den dröm du haft\n i denna natt av safters överflöd,\n av samma röda _colera_, vars glöd\n i drömmarna förfärar folk, som vilar,\n med röda lågor och med vassa pilar,\n med stora djur, som vilja bita dem,\n med vilda striders hot mot liv och lem.\n Melankolien kan ju verka lika;\n den har fått många sovande att skrika\n av skräck för svarta tjurar eller björnar,\n för svarta djävlar eller svarta örnar.\n Och andra tillstånd finns det, vill jag lova,\n som ofta plåga mänskor när de sova,\n men vad jag sagt i saken kan förslå.\n\n \"Har ej den vise Cato sagt som så:\n 'Vid drömmar bör man icke fästa vikt'?\n Min kära vän, det är din enkla plikt\n att taga in ett verksamt laxativ.\n Ja, vid min egen själ och vid mitt liv.\n du måste rensa dig och bliva fri\n från _colera_ och från melankoli,\n och det rätt snart; det här är ingen lek.\n Då här ej finnes något apotek,\n så skall jag visa dig var örter finnas,\n förmedelst vilka våra syften vinnas.\n Jag kan nog finna örter på vår gård,\n som äro tjänliga för kroppens vård\n och rensa ända uppifrån och ner.\n Försumma ej att göra som jag ber!\n Du är kolerisk, ser jag gott av hyn.\n Se till att solen, när hon äntrat skyn,\n ej finner dig av onda vätskor het,\n ty gör hon det, har du med säkerhet\n att vänta frossa eller feberglöd,\n som kan fördärva dig och bli din död.\n Två dagar bör du taga digestiv\n av maskar, följt av något laxativ\n av centaurea eller rhamnusbär.\n Euphorbia, som också växer här,\n fumaria och vidare ajuga\n och helleborus kunna även duga.\n Gå plocka dem och ät din kräva full.\n Ryck upp dig för vår kära Herres skull,\n och var ej rädd för drömmar, var en man!\"\n\n \"Min kära, tack för rådet\", sade han,\n \"men om den vise Cato får jag säga,\n att huru mycket än hans ord må väga\n och om än drömmar ej bragt honom bud\n om ont och gott, så finnes det vid Gud\n rätt mången man av större ryktbarhet,\n med större, påstår jag, auktoritet,\n som säger raka motsatsen med stöd\n av fall, då drömmar bådat sorg och död:\n att drömmar ofta kunna profetera\n såväl om gott som prövningar med mera,\n som väntar oss här nere på vår jord.\n Att säga annat är att spilla ord,\n så full är vissheten, som härom vunnits.\n\n \"En av de största tänkare som funnits\n berättar följande: Det var en gång\n två vänner, vilka dragit på en lång\n förtjänstfull men besvärlig pilgrimsfärd.\n De kommo till en stad, där ingen värd\n förmådde härbärgera båda två,\n emedan stadens värdshus voro få\n och alla hade huset fullt besatt.\n De måste skiljas åt för denna natt\n och söka sig kvarter av något slag\n till dess de kunde råkas nästa dag.\n Den ena fick en sovplats, som var kall,\n bland några oxar i ett dragigt stall.\n Betydligt bättre blev kamratens lott:\n det nattkvarter han fann var ganska gott.\n Det var hans lycka, eller skall man kalla\n det goda tur? -- Så ledas vi ju alla.\n\n \"Så hände sig, långt innan dagen bräckte,\n att denna dröm den ena vännen väckte:\n han hörde, där han sov, kamratens röst,\n som ropade: 'O ve, mitt arma bröst!\n Man mördar mig i natt, man vill min död.\n O, käre broder, hjälp mig i min nöd,\n och skynda hit det fortaste du kan!'\n Som jag har sagt: ur sömnen väcktes han,\n men när han vaknat upp och drömmen flytt,\n då lade han sig genast ned på nytt;\n han trodde ej på drömmar, liksom du.\n Han drömde samma dröm en gång ännu.\n Men när för tredje gången vännen stod\n invid hans säng, var han betäckt med blod.\n 'Nu har jag blivit mördad', sade han.\n 'Se mina djupa sår! Så fort du kan\n skall du på morgonen begiva dig\n till västra porten, där du finner mig;\n dold i ett dynglass ligger jag som lik.\n Låt utan tvekan hejda kärran! Skrik!\n Mitt guld var orsak till att jag blev slagen.'\n Med plågat uttryck i de bleka dragen\n berättade han så hur mordet skett.\n Allt blev bekräftat, som i dröm han sett.\n På morgonen, när dagen hade bräckt,\n begav han sig till vännen raskt och käckt.\n Vid värdshusstallet såg han några män\n och frågade om dessa sett hans vän.\n\n \"Då svarades av värden ganska kort:\n 'Min herre, er kamrat har farit bort.\n Så snart det dagats lämnade han orten.'\n Då mindes mannen vad han hört om porten\n av sin kamrat i drömmen nyss förut,\n och full av oro skyndade han ut\n till stadens västra port. Och ganska rätt:\n ett dynglass kördes där, och det var lätt\n att se att det var det, där liket låg;\n sin väns beskrivning kom han gott ihåg.\n Och utan tvekan började han ropa\n på rättvisa; och där kom folk tillhopa.\n 'Min vän har blivit mördad', ljöd hans skrik;\n 'och där i kärran ligger nu hans lik.\n Jag vädjar till polis och myndigheter,\n som ha att skydda liv och rättigheter.\n Grip dem! Min mördade kamrat är där.'\n Vad skall jag mera säga om det här?\n Folk skyndade till kärran, och det dröjde\n ej länge innan den var stjälpt och röjde\n den mördades i dyngan dolda kropp.\n\n \"Rättvise Gud, du sviker ej vårt hopp,\n du låter varje mord bli uppenbart!\n Att mord vill fram i dagen ser man klart.\n Mord är en sådan styggelse för Gud,\n som givit oss så många klara bud,\n att han ej låter något mord bli glömt.\n I år och dar kan det väl hållas gömt,\n men kommer alltid ut på något vis.\n Så grepo stadens knektar och polis\n förmannen och den lömske värdshusvärden,\n och efter svår tortyr vid bödelshärden\n bekände bägge två sitt grymma brott,\n och galgens död blev sedan deras lott.\n\n \"Här kan man se, att man har skäl att tänka\n på alla varningar som drömmar skänka.\n Ur bokens följande kapitel skall\n jag nu berätta om ett annat fall:\n\n \"Av någon orsak skulle tvänne män\n bege sig över havet till en vän\n i något fjärran land, men hur det var\n tvang envis motvind dem att dröja kvar\n i väntan i en stad vid havets strand.\n Omsider kom dock gynnsam vind från land.\n Det var i kvällningen, som detta skedde,\n och glada gingo de till sängs, beredde\n att segla tidigt morgonen därpå.\n Rätt märkligt var väl det, som hände då:\n Den ena mannen drömde där han låg\n -- det var mot morgonsidan -- att han såg\n vid sidan av sin säng en man, som bjöd:\n 'Skjut upp din resa, ty den blir din död\n i fall du seglar ut i morgon dag.\n Då drunknar du. Skjut upp den, säger jag!'\n Han vaknade och lät kamraten höra\n vad han i drömmen manats till att göra\n och rådde honom till att dröja kvar\n ännu en dag i staden, där han var.\n Kamraten brast i skratt, och mannens stämma\n var hånfull när han sade: 'Drömmar skrämma\n mig ej till avbrott av en färd i mitten.\n För dina drömmar ger jag ej en vitten,\n ty flyktigt bländverk ser man när man blundar.\n Folk drömmer ju varenda dag om hundar,\n om apor -- vilka varelser du vill,\n som aldrig funnits eller komma till.\n Men då jag ser att du vill dröja här,\n så måste våra vägar gå i sär,\n fast vi ha hållit hop i vått och torrt.'\n Så tog han avsked och begav sig bort.\n Man vet ej varför -- detta vet man blott:\n att innan mer än halva resan gått\n sprang skeppet läck och sjönk med alle man\n i havets djup. -- Man såg hur det försvann\n från andra skepp, som funnos där invid\n och hade seglat ut vid samma tid.\n Av sådana exempel kan man lära\n och inse, sköna Pertelote, min kära,\n att drömmar icke böra aktas ringa.\n Jag säger dig, att de rätt ofta bringa\n oss bud och varningar av många slag.\n\n \"För icke länge sedan läste jag\n om Sankt Kenelm, vars far Kenulf var kung\n i Mercenrike och som dog helt ung.\n Kort innan han blev mördad fick han se\n i drömmen huru mordet skulle ske.\n Att drömmen varnade för någon fara\n det kunde nog hans sköterska förklara,\n men han var sju år blott vid denna tid,\n och drömmar fäste han sig icke vid;\n hans hjärta var så oskuldsfullt ännu.\n Vid Gud, jag gåve mycket för att du\n fått läsa den legenden liksom jag!\n Fru Pertelote, det finnes vissa slag\n av drömmar, vilka säkert förebåda\n vad våra vakna ögon skola skåda.\n Macrobeus, som skildrat Scipios syn,\n han ser i drömmar varningar från skyn.\n\n \"I själva gamla testamentet ser\n du väl hur Daniel bland andra ger\n betydelse åt råd, som drömmar skänka.\n Och Josef sedan! Bör man icke tänka,\n att vissa (icke alla) drömmar ge\n oss varningar för ting, som skola ske?\n Tänk på Egyptens kung, på Farao,\n hans bagare och munskänk ävenså!\n Betyder ingen dröm att något händer?\n Och den, som söker fall från andra länder,\n kan finna många lika underbara.\n\n \"Ett gott exempel torde Croesus vara.\n Han drömde att han satt bland mörka grenar\n högt över markens gräs och gråa stenar,\n och drömmen bådade hans hängningsdöd.\n Och Andromaches dröm, ger den ej stöd\n åt vad jag sagt? Hon såg -- det veta alla --\n att hennes make Hector skulle falla,\n om han gick ut i striden samma dag.\n Hon varnade, men han fann ej behag\n i hennes råd, han gick i alla fall,\n och före kvällen låg han stel och kall.\n Jag skildrar icke Hectors sista strid.\n Det dagas redan; jag har inte tid.\n Jag säger blott min slutsats, vilken lyder:\n den drömsyn, som jag haft i natt, betyder\n en ledsamhet. Och vet, mitt kära viv,\n att jag ger fan i alla laxativ.\n De äro skadliga; det vet jag väl,\n och jag föraktar dem av all min själ.\n\n \"Men låt oss lämna detta ämne nu\n och tala om ett gladare. -- Min fru,\n hur har ej sällhet flödat över mig\n när nåderik vår Herre skänkt mig dig!\n Om det ej var för detta härligt röda\n kring dina ögon, fick man gärna döda\n din Chanteclair. Se _in principio\n mulier ist hominis confusio_;\n och det betyder: endast hos en kvinna\n kan mannen någon verklig sällhet vinna.\n När jag om natten känt din mjuka sida --\n låt vara, att jag icke då kan rida,\n så smal som man tyvärr har gjort vår pinne --\n har sådan salig sällhet fyllt mitt sinne,\n att ingen dröm mig skrämt, och ingen syn.\"\n Men nu steg solen över skogens bryn,\n och han flög ned, och hönsen följde alla.\n Han skrockade på gården för att kalla\n de sju till platsen, när ett korn han fann.\n Han var en mäkta majestätisk man.\n Han fjädrade sig väl en tjugo gånger\n för Pertelote, och fick ej skäl till ånger,\n ty lika ofta fick han hoppa på.\n Ett bistert lejon liknade han då.\n Han struttade förnämt omkring på tå;\n på hela foten gitte han ej gå.\n Han skrockade när något korn han fann,\n och alla hönor rände till sin man.\n Så var med Chanteclair och hans bestyr.\n Nu kommer jag till tuppens äventyr.\n\n När mars -- den månad, då på Herrans bud\n vår jord och himmel kommo till, och Gud\n gav liv åt Adam -- hade hunnit gå\n och därtill av april en dag också,\n begav det sig att tuppen Chanteclair\n med fruarna omkring sig som en här\n lät blicken höja sig till solens skiva,\n som på sin bana redan hunnit kliva\n till tjugo graders höjd, och litet på.\n\n Fast ingen honom lärt, förstod han då,\n att klockan slagit nio, och han gol:\n \"Nu står han högt på himlen, dagens sol,\n på fyrti graders höjd,\" så ljödo orden.\n \"O Pertelote, min salighet på jorden,\n hör fåglarna, hur jublande de sjunga!\n Och se hur vårens friska blommor gunga!\n Min själ är full av jubel och av fröjd.\"\n Men plötsligt rycktes han från lyckans höjd,\n ty Gud skall veta, att all fröjd och ståt\n och jordisk lycka ändas snart med gråt.\n En retor, som kan konsten att berätta,\n kan utan minsta fara nämna detta\n som känt och erkänt faktum i en bok.\n Jag råder den att lyssna, som är klok,\n ty min berättelse är lika sann\n som boken om Sir Lancelot, den man,\n som alla våra damer ha så kär.\n Nu skall jag återgå till Chanteclair.\n\n En illslug korsräv, som i trenne år\n bott där i trakten dold bland skogens snår\n och hunnit bliva rent förhärdat fräck,\n smög under natten genom änkans häck\n in på den gård, som hyste Chanteclair\n och Pertelote, hans sköna bajadär.\n Där låg han sedan nedtryckt platt på magen\n bland höga örter ända fram på dagen\n i bidan på att kunna överfalla\n den arme Chanteclair. Så göra alla\n de mördare, som vilja komma åt\n en annans liv: de ligga i försåt.\n O nye Judas, nye Simon grek,\n som genom ditt förräderi och svek\n beredde Trojas grymma nederlag.\n\n O Chanteclair, förbannad var den dag,\n då du flög ut på gården från din pinne.\n Du hade givetvis bort hållas inne\n på grund av drömmens varningar; men se,\n vad Gud förutsett måste alltid ske,\n försäkra många mycket lärda klerker.\n Dock, den som vistas i en skola märker\n nog ganska snart, att meningarna där\n\n 1 denna fråga gå rätt skarpt i sär\n och gjort det även under gångna tider,\n ty därom har det kämpats många strider.\n Jag kan ej så som doktor Augustinus,\n Boetius och biskop Brawardinus\n förklara, om det så förhåller sig,\n att Herrens förhandsvetskap tvingar mig\n (med tvång förstår jag nu nödvändighet)\n att handla på det sätt, som Herren vet,\n om så, att jag kan fatta mitt beslut\n helt fritt, fast Herren känner det förut,\n om så, att en nödvändighet jag lyder\n och Herrens vetskap ingenting betyder.\n Vid dessa frågor dröjer jag ej nu.\n Jag talar om en tupp, som lytt sin fru\n och vandrat ut på gården, fast han drömt\n den dröm ni hört och icke hade glömt\n att fara hotade vid dagens värv.\n Ja, kvinnors råd ha ofta bragt fördärv.\n Vi veta, att det var en kvinnas råd,\n som bragte Adam att begå det dåd,\n som gjorde att han drevs ur paradis.\n Men ingen blir väl stött på något vis\n av mina ord? -- Låt udda vara jämnt!\n Det där om kvinnors råd var bara skämt.\n Långt bättre är det nog att överväga\n vad böckerna i saken ha att säga. --\n Så tuppen, inte jag. Jag kan ej finna\n det minsta fel hos någon enda kvinna.\n\n I sanden tog sig Pertelote ett bad\n med sina systrar i en vacker rad,\n och Chanteclair stod där bekymmerfri\n och sjöng en liten munter melodi\n som en sirén i havet. (Man har skäl\n att tro, att dessa sjunga glatt och väl.)\n Så fångade en fjärils flykt hans öga\n just vid den plats, där örter växte höga,\n och han fick se den räv, som låg där tryckt.\n Då fick hans sång en hastig ändalykt,\n då skrek han strax: \"kok-kok\"; och han sprang upp,\n en verklig bild av en förfärad tupp.\n Instinkten driver varje djur att fly\n för fienden, om denne än är ny\n och aldrig tidigare blivit sedd.\n\n När Chanteclair såg räven, blev han rädd\n och hade flytt för denna nya fara,\n om icke räven skyndat att förklara.\n Han sade: \"Är ni rädd för mig, min herre?\n Jag kommer som en vän och vore värre\n än alla djävlar som jag känner till,\n om jag bar ont i sinnet. Vad jag vill?\n Jag vill, om också blott en enda gång,\n få lyssna till er underbara sång.\n Er röst -- måhända finner man dess like\n bland änglarna i Herrans himmelrike.\n En sådan känsla lägger ni i sången\n att denna tar en helt och hållet fången.\n Min herre, eder salig fader var\n (och er fru mor kom ofta med er far)\n rätt ofta gäst i mitt föräldrahem,\n och jag är glad att se en son till dem.\n Men det var tal om sång, och jag får säga,\n att jag har hört en enda stämma äga\n en sådan charm som den er stämma har,\n och den, som ägde den, det var er far.\n Ur hjärtat kom hans sång, och den betvang.\n Och när han ville uppnå ökad klang,\n tog han så kraftigt i, att han var tvungen\n att blunda ända tills hans sång var sjungen.\n Då såg jag honom även alltid stå\n så här med halsen utsträckt och på tå.\n Han var också en så begåvad karl,\n att ingenstädes någon fanns, som var\n hans överman i vishet och i sång.\n Hos Burnel Asse läste jag en gång\n om någon tupp, som av en prästson fick\n en spark på benet och som sedan gick\n rätt slugt tillväga i sin hämnd. -- Vad hände?\n Jo prästen miste hela sitt prebende.\n En listig tupp kan likväl ingen ställa\n vid sidan av er far, ty mera gälla\n väl vishet, själ och tankedjup än list!\n Sjung nu, besvär jag er vid herren Krist!\n Låt se, om ni kan göra som er far!\"\n Då gjorde Chanteclair sin strupe klar.\n ty han var dårad, kunde ej förstå\n vad räven med sitt smicker ville nå.\n\n Ack furstar, mången smickrare där finnes\n vid edra hov, och större ynnest vinnes\n av lismaren och smickraren än den,\n som säger eder endast sanningen.\n I furstar, tagen eder väl i akt\n för smickrare! Så har Predikarn sagt.\n\n Men Chanteclair han höjde sig på tå\n och sträckte hals, slöt ögonen också\n och började med all sin makt en sång.\n Då gjorde Mickel räv ett hastigt språng,\n grep Chanteclair om strupen (hemska syn!)\n och bar sitt byte bort mot skogens bryn,\n ty ingen mänska såg när han högg tag.\n O öde, ingen undgår dina slag.\n O ve, att Chanteclair gått ut! O Gud,\n att frun ej trott på drömmars förebud!\n En Frejas dag begicks det, detta brott\n O Venus, du som skänker vällust blott,\n hur tillät du att något sådant hände\n på denna dag den Chanteclair du kände\n som trognast bland de tjänare du haft,\n en man, som egnat tjänsten all sin kraft!\n O Ganfred, skald av suveräna mått,\n som när din konung fallit för ett skott\n besjöng hans död i strofer smärtfyllt tunga,\n vi har jag ej din kraft? Jag läte ljunga\n förbannelser mot fredagen som du,\n (det var en olycksfredag då som nu)\n jag sjönge sånger sådana som dina\n om Chanteclairs förfäran och hans pina.\n\n Förvisso hördes icke kvinnor klaga\n så överljutt, när Pyrrhus lyckats taga\n\n det stolta Ilion och dragit fram\n kung Priamus vid skägget (vilken skam!)\n och dödat honom med sitt raka svärd,\n som hönsen klagade, när deras värld\n förhärjades av rävens röveri.\n Och plötsligt höjde Pertelote ett skri\n än gällare än Hasdrubals gemål,\n när hennes make dött och till ett bål\n förvandlades Kartago; hennes hjärta\n blev då så fullt av raseri och smärta,\n att hon med vett och vilja sökte döden,\n en tapper död, bland lågorna och glöden.\n O arma hönor, orsak haden I\n att klaga med ett lika vefyllt skri\n som mången hustru under Romas brand,\n när maken föll för Neros mördarhand.\n Nu lämnar jag emellertid det där\n och vänder åter till vår Chanteclair.\n\n Den goda frun och hennes döttrar hörde\n det hemska oljud deras hönor förde\n och sprunga ut och sågo bortom logen\n den fräcka räven trava upp mot skogen\n och bära tuppen kastad över ryggen.\n De skreko: \"Ut! O ve, tag fast den styggen!\n Hej, hej, en räv!\" De rände efter räven,\n och karlar sprungo ut med käpp i näven,\n och hundar, Colle, Talbot och Gerland.\n Och Malkin sprang med sländan i sin hand,\n och ko och kalv och även gårdens svin,\n förfärade av kvinnors gälla skrin\n och karlars rop och hundars skall och hast.\n De löpte så att hjärtat nästan brast\n och tjöto som man stuckit dem med kniv;\n och ankorna de skreko för sitt liv,\n förskräckta höjde gässen sig till flykt,\n och bien flögo ut, ty rent förryckt\n lät larmet, som var svårt att rätt förstå.\n Så gräsligt skreko icke ens Jack Straw\n och alla hans förvildade kumpaner\n i strid mot Flemingar och andra klaner\n som djur och mänskor skreko efter räven.\n I kopparlurar blåstes där och även\n i horn av ben och buxbom. Hornen skrällde\n och män och kvinnor skreko, hundar skällde,\n så himlen tycktes vilja falla ner.\n Men slutet skall jag tala om för er.\n\n Hur snabbt kan icke fru Fortuna gäcka\n den nyss så gynnade och hoppfullt käcka!\n I all sin rädsla där på rävens manke\n blev tuppen plötsligt slagen av en tanke\n och sade: \"Sire, i edert ställe skulle\n jag säga dem ett ord från denna kulle.\n Jag sade dem: 'Vänd om, ni tölpar där!\n Åt helvete! Och gör er ej besvär,\n ty nu är jag vid skogen, och jag svär\n att den, som stannar där, är Chanteclair.\n Jag ämnar äta honom strax på stunden'.\"\n Då sade räven: \"Du har rätt i grunden.\"\n Men när han gjorde denna galenskap,\n slet tuppen sig helt plötsligt ur hans gap;\n strax därpå satt han uppe i en ek.\n När räven såg sig lurad på sin stek,\n tog han till orda: \"Ack, herr Chanteclair,\n jag har förgått mig, fallit till besvär\n och skrämt er ganska grundligt, när jag tog\n och bar er bort från gården till min skog,\n men det var intet ont jag ville er.\n Jag säger syftet om ni kommer ner,\n vid Gud, precis som det förhåller sig.\"\n \"Nej\", sade tuppen; \"nej, förbanna mig.\n och må min pina bliva ändlöst lång,\n om du skall lura mig ännu en gång.\n Med smicker skall du inte en gång till\n få mig att stå och blunda när du vill.\n Gud straffe dem, som blunda just när de\n haft mer än vanligt goda skäl att se!\"\n \"Nej\", sade räven då; \"jag ville säga\n Gud straffe dem, som icke överväga,\n och prata när de borde vara stumma.\"\n\n Jaha, så går det alltid med de dumma,\n som villigt låna smickraren ett öra.\n Tron ej, att det är skräpprat ni fått höra\n om höna, tupp och räv i skön förening!\n Berättelsen har ock en annan mening.\n Sankt Paulus säger ju, att allting skrivet\n är oss förvisso till vår lärdom givet.\n Tag kärnan blott och lämna skal och boss!\n\n Förbarma dig, o Herre över oss\n och låt oss alla bliva goda män\n och skänk oss salighet i himmelen!\n\nHär slutar Nunneprästens berättelse.\n\n\n\n\n\nEPILOG TILL NUNNEPRÄSTENS BERÄTTELSE.\n\n\n \"Herr Nunnepräst\", så sade nu vår Värd,\n \"ni är ett signat sällskap på vår färd,\n ty det var bra det där om Chanteclair.\n Men, på min ära, var ni militär,\n så var ni visst en farlig karl för kvinns,\n ty fanns det mod i er som krafter finns,\n behövdes många hönor nog för er,\n väl sjutton gånger sju, om icke fler.\n Se blott på musklerna på pastorns arm,\n se vilken hals och vilken högvälvd barm!\n Han har en falks, en sparvhöks skarpa blick,\n och hyn befinner sig i sådant skick,\n att ingen konst kan efterlikna den.\n Ja, tack, min herre, för berättelsen!\"\n\n Och så begynte han i glättig ton\n ett samtal med en annan ståndsperson.\n\n\n\n\nLÄKARENS BERÄTTELSE\n\n\nHär följer läkarens berättelse.\n\n Det fanns, berättar Titus Livius,\n en riddare vid namn Virginius.\n Han var en ädel, rik och ansedd man,\n Och många trogna vänner hade han.\n\n Han hade ock en dotter med sitt viv,\n det enda barn han fått i detta liv.\n Så sällsynt skön var denna unga kvinna,\n att hennes like icke stod att finna;\n naturen hade format henne så,\n ja, så fulländat skön från topp till tå\n som om den hade velat säga: \"Se,\n en sådan form kan jag. Naturen, ge,\n när jag har lust. Vem efterliknar mig?\n Förgäves skola de bemöda sig,\n Pygmalion och andra vid hans sida,\n att måla, mejsla, hamra eller smida\n en flicka, som är så fullkomligt skön;\n besvikelse blir deras mödas lön,\n ty den, som är den store Formaren,\n har lånat mig sin makt, och jag är den,\n som efter eget skön ger form och färg\n åt allt som lever, den som täcker berg\n med mörka skogar, kläder ängen grön.\n För all min möda tar jag ingen lön.\n I all min gärning är mig Skaparn nära.\n Jag gjorde flickan till Vår Herres ära.\n Så gör jag alla andra verk också,\n vad färg, vad form en varelse må få.\"\n Så tycktes mig Naturens tankar gå.\n\n Den flicka, som naturen gynnat så,\n med sina gåvor, var blott fjorton år.\n Och lika, som naturen väl förstår\n att måla rosen röd och liljan vit,\n så hade den lagt riktig kolorit\n på varje kroppens del, här vitt, där rött,\n allt detta innan barnet ens var fött.\n Av Phebus hade hennes lockars svall\n fått solens färg av glödande metall.\n Om skönhet än var henne rikt beskärd,\n var hennes dygd dock vida mera värd.\n Hon ägde varje egenskap, som pryder\n sin unga bärare, och det betyder\n ju främst att hon var kysk, som var man vet\n Hon blommade i sin jungfrulighet\n med all den ödmjukhet, det tålamod,\n som höves människan, när hon är god,\n var anspråkslös i klädsel och i sätt.\n Med saktmod gav hon svar, men ock med vett\n Fast hon var vis som den athenska Pallas\n och hennes tal förvisso kunde kallas\n ett kvinnligt tal, så satte hon ej pris\n på lärda termer för att synas vis.\n Hon talade naturligt och hon lade\n sin rena, ädla själ i det hon sade.\n En jungfrus blygsamhet var hennes skatt,\n och trofast var hon, alltid sysselsatt;\n hon visste ej av dåsig, dådlös lättja.\n För Bacchus, denne gud, som väcker kättja\n hos unga mänskor, ökar Venus' makt\n som oljan eldens, hyste hon förakt\n Utav sin egen fria vilja ställde\n hon sig rätt ofta sjuk, när blott det gällde\n att undgå sällskap, där hon löpte fara\n att fångas i en lössläppt yras snara,\n som fallet är på fester, på en bal.\n Man hör på dessa ofta sådant tal,\n som kommer barn och ungdom att förvärva\n för tidig mogenhet och gör dem djärva,\n vad farligt är och alltid varit det.\n Tids nog få flickor företagsamhet,\n när de ha vuxit upp och blivit kvinnor.\n Jag beder eder, äldre fostrarinnor,\n i vilkas händer fostrarvärv man lagt,\n förtörnens icke över vad jag sagt!\n Betänken, att när er en fader gett\n ett sådant värv, har detta endast skett\n emedan edert kyska liv var känt;\n om ej, så därför att -- fast något hänt,\n som skänkt er kunskap om den gamla dansen\n ni bytt den mot den stränga konvenansen.\n Ja, vaken, vaken, och bemöden eder\n att lära flickor dygd och goda seder!\n En gammal tjuvskytt, vilken helt lagt bort\n sitt gamla näringsfång, sin forna sport,\n kan bäst av alla skydda villebråd.\n Ja, vakten, ty I kunnen! är mitt råd.\n Gen aldrig lov till vad som ej är gott!\n En sådan slapphet är ett nedrigt brott,\n förrädare är den, som så begår.\n Och minnens denna sanning, som består:\n av allt förräderi, som har begåtts,\n är svartast det, då oskulden förråtts.\n\n I fäder och I mödrar ävenså,\n om barn I haven, många eller få,\n är edert ansvaret för deras seder\n så länge myndigheten tillhör eder.\n Sen noga till, att ej försummad aga\n och dåligt föredöme gör dem svaga\n och bringa dem på fall, ty händer detta,\n så fån I dyrt betala det -- med rätta.\n För herde, vilken loj och håglös går,\n har vargen rivit många lamm och får.\n Må detta mitt exempel här förslå;\n till min historia vill jag återgå.\n\n I hennes liv, i hennes ord och dåd\n kan varje jungfru finna alla råd,\n som hon behöver, klart som i en bok;\n hon var så god, så givmild och så klok.\n\n Om hennes skönhet och om hennes blida\n och ljuva väsen fördes ryktet vida,\n och alla mänskor sjöngo hennes pris;\n de goda nämligen, förty malice\n kan endast gräma sig när andra lyckas.\n Den gläder sig när de av sorger tryckas.\n (En kyrkofaders ord citerar jag.)\n Den unga mön begav sig ut en dag\n till något tempel. Modern följde med\n som unga flickors mödrar ha för sed.\n\n Det fanns en man beklädd med domarmakten\n och myndigheten över hela trakten.\n När med sin mor den unga flickan gick\n åt templet till, föll denne mannens blick\n på henne när hon vandrade förbi.\n Den fångades och kunde ej bli fri,\n så hänryckt blev han av den syn han såg.\n Han sade sig (så eldades hans håg):\n \"Den flickan skall bli min. Hon skall bli min!\"\n\n Då smög sig strax den lede frestarn in\n i mannens själ och viskade: \"Helt visst\n kan du få flickan i ditt våld med list\".\n Den flickan kunde han ju icke fånga\n med våld, ty hennes vänner voro många.\n Ej heller kunde någon libertin\n förföra henne genom mjöd och vin.\n På dessa vägar fanns det intet hopp\n för honom att få äga hennes kropp.\n Han tänkte därför länge hit och dit\n och sände sedan bud på en bandit,\n en karl han kände såsom slug och djärv.\n För denne hade han ett hemligt värv.\n Att ej förråda det fick karlen svära\n vid liv och själ (där var ej tal om ära).\n Bröts eden, skulle han förlora livet.\n När allt var sagt och karlens löfte givet,\n vart domarn glad till sinnes vill jag lova,\n och karlen gav han mången kostbar gåva.\n\n När deras sammansvärjning blivit klar\n till alla sina delar, när det var\n bestämt hur deras byte skulle fällas\n och domarns vilda lusta tillfredsställas,\n gick karlen hem. Hans namn var Claudius;\n den falske domarn hette Apius.\n (Det här är ingen saga, det är känt,\n det är historiskt, att de faktiskt hänt\n de händelser I hören mig berätta.)\n Den falske domarn dröjde ej att sätta\n sin plan i verket. Efter någon dag\n satt han i rätten för att skipa lag\n och slita tvister mellan Per och Pål\n och fälla dom i allehanda mål.\n Men bäst han satt i konsistorium,\n kom Claudius, steg fram i rättens rum\n och sade: \"Sire, mitt namn är Claudius.\n Jag har en klagan mot Virginius\n och ber ers nåde skänka mig min rätt.\n Om han bestrider, kan jag mycket lätt\n med goda vittnen visa en och var,\n att jag har rätt och att min sak är klar\".\n\n Då domaren: \"Är mannen icke här,\n kan ingen dom bli fälld om ditt besvär.\n Låt kalla honom hit, så skall jag höra.\n Och tro mig: orätt skall dig ingen göra\".\n\n En stund förgick; så kom Virginius,\n och sedan dröjde icke Claudius\n att lägga fram sitt klagomål som löd:\n\n \"Herr domare, här vädjar i sin nöd\n till eder rättvisa en fattig man\n mot riddaren Virginius, ty han\n behåller mot all lag och billighet\n hos sig en kvinnlig slav, fast väl han vet\n att denna unga flicka tillhör mig.\n Han stal och förde henne hem till sig\n en natt för längesen när hon var liten.\n Och vittnen har jag nog mot den banditen.\n Hans dotter är hon ej, vad än han sagt.\n Herr domare, låt rätt gå före makt\n och låt mig få igen min egen slav!\"\n Ja, detta var den exposé han gav.\n\n Virginius såg långt på denne man,\n men innan han fått tala, innan han\n fått visa enligt gammal riddarsed\n och genom vittnen, som man hört på ed,\n att allt var lögn, som karlen hade sagt,\n begagnade sig domarn av den makt\n han hade över mänskors liv och död\n och gav sin dom i målet: vilken löd:\n\n \"Jag prövar rättvist giva denne karl\n hans slav igen. Hon får ej stanna kvar\n hos dig, Virginius. Gå hem och tag\n hans flicka hit till oss. Så dömer jag.\"\n\n När denne riddare, Virginius,\n av domaren, den usle Apius,\n förständigats att lämna ut sitt barn\n åt domaren att göras till ett skarn,\n gick han bedrövad hem med tunga steg.\n Sin dotter lät han kalla, men han teg\n när dottern kom. Han satt ett litet tag\n och såg på hennes rena, blida drag,\n och hjärtat ristes som med vassa spjut.\n Han vacklade dock ej i sitt beslut.\n\n \"Min dotter\", sade han; \"du måste gå\n en bitter väg, en väg av dessa två:\n till döden eller skam. O ve, min lott!\n Ty aldrig har ju du begått ett brott,\n som var förtjänt av döden genom svärd.\n O, kära dotter, solen i min värld,\n vars fostran städse så behagat mig,\n att mina tankar aldrig lämnat dig!\n O dotter, mig till denna sorg beskärd,\n men ock min sista fröjd i denna värld,\n o renhets pärla, mottag undergivet\n det hugg, som måste skilja dig från livet!\n Det är ej hat, som tvingar mig till det;\n det är blott kärlek och barmhärtighet.\n O ve, att Apius fick skåda dig!\n Hör blott det utslag, som han givit mig.\"\n Och så berättade han allt som hänt.\n (För eder är ju detta redan känt.)\n\n \"Nåd, käre fader\", sade flickan då\n och lade sina armar, båda två,\n kring faderns nacke som hon haft för sed,\n och ögat fuktades. En tår gled ned.\n Hon sade: \"Gode fader, skall jag dö?\n Finns ingen räddning?\" Hon var vit som snö.\n\n \"Nej ingen, kära dotter\", var hans svar.\n\n \"Då ber jag om en liten stund, min far,\n för stilla klagan innan jag går bort\n Åt Jephtas dotter gavs ju ock ett kort,\n barmhärtigt uppskov, då hon skulle dö.\n Hon var också en ren och skuldlös mö\n och måste dö blott därför att hon gått\n emot sin far, men ej för något brott.\"\n Vid detta sjönk hon samman utan sans.\n När sedan hennes vanmakt övervanns,\n då stod hon upp och sade till sin far:\n \"Långt hellre bort än skändad dröja kvar!\n Jag tackar Gud att jag får dö som mö.\n Min far -- i Herrens namn -- nu vill jag dö.\"\n\n Hon bad ännu: \"Gör icke slutet svårt!\n O, slå mig ej med svärdet alltför hårt!\"\n I vanmakt sjönk hon sedan åter ned.\n Då avhögg fadern (hur hans hjärta led!)\n med svärd sin dotters huvud och han bar\n det bort till domaren, som dröjde kvar\n i konsistorium. När fadern kom\n med huvudet, gav domarn order om,\n att mannen genast skulle bliva hängd.\n Men folket kom i tusenhövdad mängd\n till bistånd, ty man visste mycket väl\n att domen ej var fälld på goda skäl.\n Man hade genast misstänkt att den karl,\n som hade kärat mot Virginias far,\n var legd och blott var Apius agent;\n att han var liderlig var allmänt känt.\n De grepo domaren. Han fördes bort\n till fängelset. Där tog han inom kort\n sitt eget liv. Och denne Claudius,\n som hade velat bistå Apius,\n blev dömd att hängas tills han blivit död,\n men räddades ur denna svåra nöd:\n Virginius bad för mannens liv, och blott\n med landsflykt fick han sona sina brott.\n Men några andra hängdes utan nåd\n av dem, som bistått domarn i hans dåd.\n\n Här kan man se, att synden får sin lön.\n Låt varna er av detta gamla rön,\n ty ingen vet vem Herren ämnar aga.\n Och minns, att samvetskvalen kunna gnaga,\n om än det onda är en hemlighet,\n som endast brottslingen och Herren vet.\n Se, varken lekman eller präst och lärd\n kan veta stunden för sin hädanfärd.\n Giv därför akt på rådet som jag ger:\n svik synden, innan den förråder er!\n\nHär slutar Läkarens berättelse.\n\n\n\n\nVÄRDENS ORD\n\n\nVärdena ord till Läkaren och Avlatssäljaren.\n\n Vår Värd drog till en grov och kraftig ed.\n \"Anamma!\" sade han, \"vid korsets träd:\n skam över domaren och hann kamrater!\n Jag unnar honom och hans advokater\n så neslig död en människa kan få!\n Den goda flickan blev ju dräpt också!\n Ack, alltför stor var hennes skönhets makt.\n Jag säger åter vad jag alltid sagt:\n naturens gåvor kunna ofta vara\n förenade med allra största fara.\n Vad hennes skönhet bragte ha vi lärt.\n Ack, hennes bråda slut var ömkansvärt!\n Ja, mindre gagn än skada av en gåva\n har mången mänska haft, det vill jag lova.\n Ja, sannerligen, käraste magister,\n historien var bedrövelig och bister.\n Men nog om den; nu får det ämnet falla.\n Må Gud beskydda dig och även alla\n retorter som du har, och gamla manus,\n din Hippocrates och din Gallanus\n och alla mediciner i ditt hem.\n Må Gud och Sankt Marta signa dem!\n Du är en präktig man och god kamrat:\n för tusan, du är lik en hög prelat.\n Det var väl rätt! -- För termer har jag svårt,\n Men det vi hört har gripit mig så hårt,\n att hjärtat mitt behöver medicin.\n Vid Corpus Christi, får jag inte vin\n att dricka, eller något riktigt roligt\n att höra genast, är det mer än troligt\n att hjärtat brister. Det har jag på känn.\n Du avlatssäljare, min kära vän,\n berätta någon lustig anekdot!\"\n \"Skall ske! Det har jag ingenting emot\",\n blev Avlatssäljarns svar, \"men jag skall först\n vid krogen där få släckt min värsta törst.\"\n\n Då ropade de fina i vår skara:\n \"Men oanständigt får det inte vara!\n Berätta något vackert, som också\n är lärorikt; då hör vi gärna på!\"\n \"Beviljas\", sade han; \"och ni får se\n att ölet ger mig någon god idé.\"\n\n\n\n\nPROLOGEN TILL AVLATSKRÄMARENS BERÄTTELSE\n\n\nHär följer prologen till Avlatskrämarens berättelse.\n\n Radix malorum est cupiditas:\n Ad Thimoteum, sexto.\n\n När jag predikar i en kyrkosal,\n så sade han, förlänar jag mitt tal\n en högre flykt, och malmklang får min röst,\n ty orden tar jag ur mitt eget bröst.\n Min text är ständigt denna bibelfras:\n 'Radix malorum est cupiditas'.\n\n Först låter jag det genant bliva känt\n från vilket håll jag kommer, vem mig sänt,\n och visar fram min fullmakt med sigill\n att läsas och beses av den som vill,\n på det att varken prästman eller klerk\n må lägga hinder för mitt helga verk,\n och sedan börjar jag mitt föredrag;\n och under det jag talar visar jag\n vad påvar, biskopar och andra sagt\n i bullorna om avlatsbrevens makt.\n Jag kryddar min predikan med latin\n och för att mera egga fantasin\n och väcka andakt visar tag dem sen\n kristallrör packade med tyg och ben,\n reliker, heliga i högsta grad.\n Så har jag i ett skrin ett skulderblad,\n som stammar från en helig judes lamm.\n 'Govänner' säger jag när det tas fram,\n 'om detta benet doppas i en källa,\n kan varje bulnad, som begynt att svälla\n på ko och kalv, på oxe och på får\n och varje skabb och varje varfyllt sår\n med lätthet botas, om i djurets mun\n man häller vatten ur en sådan brunn.\n Och annan nytta kan man även få\n av sådant vatten. Hören noga på!\n Om kreaturens ägare förtär\n en sådan dryck, som jag beskrivit här\n varenda vecka, innan tuppen gal,\n förökas lyckosamt hans hjordars tal\n och frodas grödan där den står på rot.\n För svartsjukt sinne ger den även bot.\n En svartsjuk man behöver endast smaka\n på detta vatten för att tro sin maka\n och misstro egna ögons vittnesbörd\n (dess kraft är sannerligen oerhörd),\n om hustrun än haft präster två och tre.\n\n Och här har jag en handske, kan ni se.\n Drar någon denna handske på sin hand,\n förökas allt, som växer på det land\n som han bestått med säd, och på hans ängar,\n så mannen tacksamt offrar säd och pengar.\n\n En varning ger jag eder, kära vänner:\n om någon här i denna kyrka känner,\n att han, att hon begått en synd så svår,\n att hon för skam och blygsel ej förmår\n bekänna denna synd och gå till skrift,\n och om bland er en kvinna, som är gift,\n bedragit maken sin -- förvisso sviker\n dem kraft i dag att offra till reliker!\n Men den, som här är fri från slikt fördärv,\n kan giva fritt i Herrens namn sin skärv\n och får förlåtelse, absolution\n av påven, företrädd av min person!\n\n Med sådant skräpprat har jag redan fått\n väl hundra marker under år som gått.\n Jag står där som en lärd i min pulpet\n och talar till en hop, som intet vet,\n predikar sådant, som jag nyss förtalt,\n och andra lögner, dem man gärna svalt.\n Så sträcker jag på halsen min och blickar\n åt öster och åt väst och norr och nickar\n som duvan när hon sitter på ett tak.\n Min hand och tunga röra sig med smak;\n det är en fröjd att se och höra mig.\n Mot snikenhet och snålhet riktar sig\n beständigt min predikan för att ung\n och gammal måtte lätta på sin pung,\n ty vad jag syftar till är endast vinst.\n På synd och frälsning tänker jag väl minst.\n Jag frågar föga efter själens öden\n när kroppen blivit jordad efter döden.\n\n Predikningar man hör i detta liv\n ha ofta fötts av tarvliga motiv,\n ibland av lust att smickra och behaga\n och vinna fördel, stundom för att draga\n uppmärksamheten till en själv; ibland\n av hat. Ty kan jag icke lägga hand\n på den jag ville slå och straffa, kan\n min tunga likväl stinga varje man,\n om han på något sätt förbrutit sig\n mot mina ämbetsbröder eller mig.\n I min predikan kan jag tala så,\n att alla mänskor mycket väl förstå\n på vem jag syftar, fast det ej blir sagt.\n Så straffar jag med människors förakt\n en vederdeloman, så utspyr jag\n mitt gift och tros förkunna Herrens lag.\n\n Kort sagt och tydligt: jag bekänner här\n att jag predikar av förvärvsbegär.\n Fördenskull vet jag var min text skall tas:\n 'Radix malorum est cupiditas.'\n Jag dundrar mot den synden, som I veten\n jag själv också begår -- mot snikenheten.\n Men fast jag själv är sniken, får jag andra,\n som samma syndens breda vägar vandra,\n att bittert ångra sig och bättra sig.\n Men det är ingen huvudsak för mig,\n ty, som jag tidigare sagt, jag fikar\n blott efter gods och guld när jag predikar.\n\n Från gamla tider få de sedan höra\n berättelser, och äro idel öra,\n ty enkla mänskor äro mycket svaga\n för gamla sägner, älska dikt och saga.\n Ni tror väl inte att jag är ett fån,\n som lever som en munk och avstår från\n det silver och det guld, som man mig skänkt?\n Det har jag sannerligen aldrig tänkt!\n Jag gör som predikant i många länder\n och avskyr arbete med mina händer,\n arbetar hellre med min fantasi.\n Jag älskar icke lönlöst tiggeri --\n må andra bli apostlar eller drängar!\n -- jag vill ha varma kläder, mat och pengar\n och andra goda saker. Och kantänka\n om givarn än är någon fattig enka,\n vars barn få svälta för den gåvans skull.\n Nej, jag vill dricka mig en smula full\n och ha en munter tös i varje stad;\n då känner jag mig riktigt nöjd och glad.\n Men, mina vänner, nog med prat och söl!\n Nu har jag druckit ut min stånka öl.\n och nu skall jag berätta er en sak,\n som borde vara just i eder smak,\n ty fast jag brukar bluffa och bedraga\n kan jag berätta en moralisk saga,\n som jag berättat om och om igen\n för vinnings skull. Giv akt, nu börjar den.\n\n\n\n\nAVLATSKRÄMARENS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Avlatskrämarens berättelse.\n\n I Flandern levde det i forna dar\n en skara unga män, vars traktan var\n fåfänglighet och festers falska glans\n med otukt, svalg och dryckenskap och dans\n och tärningsspel, musik och nojs och skratt.\n De levde krogliv både dag och natt\n och de försmådde ofta inte heller\n de vildaste excesser på bordeller.\n En djävulsmässa voro deras seder.\n De brukade så fruktansvärda eder.\n att det var hemskt att höra deras tal.\n De ökade med dem Vår Herres kval\n som om han icke lidit nog på jorden.\n Varandras synder och de fula orden\n dem skrattade de åt. De hade töser,\n som sålde frukt, och smidiga dansöser\n och sångerskor omkring sig alla dagar.\n Det är med sådana den onde jagar:\n de underblåsa lustans onda låga,\n som frosseriet tänt. -- Ja, denna fråga,\n om lustans eld blir tänd vid drinkarns bord,\n besvaras klart av Skriftens egna ord.\n\n När Lot berusat sig med mycket vin,\n besov han sina döttrar som ett svin;\n han visste inte vad han gjorde då.\n Ja, drucken var Herodes ju också,\n när han en gång höll fest och där på den\n befallde, att Johannes Döparen\n på stället skulle bliva bragt om livet.\n\n Av Seneca har sagts (och det är givet\n att han har rätt) att mellan druckna män\n och dårar skillnaden är den,\n att drucknas galenskap är ganska kort\n och dårars lång. Den är av samma sort,\n och endast längden skiljer, slår han fast,\n O, frosseri, fördömda, fula last,\n o, första anledning till all vår nöd,\n o, orsak till fördömmelse och död,\n tills Kristus köpte mänskligheten fri!\n Det var ju just på grund av frosseri,\n som hela världen en gång blev fördömd;\n det är en sak, som ej bör bliva glömd.\n\n Vår stamfar Adam och hans hustru Eva\n ur paradiset drevos de att leva\n i sorg och nöd på grund av frosseri:\n så länge Adam kunde låta bli\n att frossa på den frukt i paradiset,\n på vilken Herran satt det största priset,\n så fick han stanna där; men det tog slut\n så snart han åt. Då drevs han genast ut.\n Om folk blott visste det, att mången krämpa,\n med vilken de i livet ha att kämpa\n beror på frosseri och hög diet,\n så såg man säkert mera måttlighet.\n\n Ack ja, för gommens och för strupens skull\n arbeta människor i jordens mull\n och havets djup, på berg och heta slätter\n och söka material till läckra rätter\n för grytorna och skålarna och faten.\n -- \"För mat är buken och för buken maten.\n men Herren skall förinta båda två.\" --\n Med rätta säger du, o Paulus, så.\n Det är i sanning synd och skam att höra\n om drinkare, om människor som göra\n sin strupe till sin härskare och bli\n till slavar under svalg och frosseri.\n\n Aposteln säger klagande: \"Jag ser\n tyvärr en mängd personer här bland er,\n som göra mig bedrövad, som helt visst\n få kallas fiender till Herren Krist,\n ty deras enda gud är deras buk.\"\n O, mage med din stank, som gör en sjuk,\n o, buk, du vidriga och stinna säck,\n som är så full av orenhet och träck,\n hur mycket göra mänskor ej för dig!\n Se kockarna, hur de bemöda sig\n att göra maten mera komplicerad\n och magen liksom gommen irriterad.\n De knacka mödosamt ur hårda ben\n den märg, som kännes så behagligt len\n i läckergommens strupe, och de strö\n i alla sina såser kryddor, frö\n och bark av många underliga slag,\n som äro läckergommar till behag.\n Förvisso: den som älskar frosseri\n är andligt död, så död, som man kan bli.\n\n Av vinet väckas lustarna till liv,\n och dryckenskapen främjar strid och kiv.\n Förvridna bli den drucknes anletsdrag,\n han utspyr stank med varje andetag,\n hans famntag äro vidriga, hans tal\n ett sluddrande, som bara mal och mal\n på samma saker med ett fånigt grin,\n till dess han stupar som ett stucket svin.\n Han kan ej styra lemmar eller tunga,\n och hela världen tyckes honom gunga,\n ty dryckenskap förslöar och försvagar.\n Det är väl uppenbart att den förjagar\n den klara tanken och gör hjärnan trött.\n Ja, akta er för både vitt och rött,\n och särskilt för det vita ifrån Lepe,\n som säljs på Fiskargatan och i Chepe,\n ty denna spanska druva äger kraft\n att tränga in i andra druvors saft\n i samma trakt och ger ett sådant rus,\n att när man sitter hemma i sitt hus,\n och druckit några glas av vin från Lepe,\n man tycker sig förflyttad långt från Chepe\n till samma trakt, där dessa druvor glöda\n och spanska rosor lysa dunkelröda.\n\n Betänken blott, att varje stor bedrift,\n som blivit skildrad i den helga skrift,\n blev gjord av män, som lärt sig att försaka,\n och utförd efter fasta, bön och vaka\n med Herrens hjälp, som dock betyder mest.\n I Bibeln ser ni detta allra bäst.\n\n En ömklig död, som aldrig blev besjungen,\n fick Attila, den store hunnerkungen:\n han dog av näsblod när han låg berusad.\n En väldig storhetsdröm blev därmed grusad.\n En hövitsman skall hålla måtta, men\n det gäller ännu mer om domaren.\n Tänk på befallningen åt Lamuel --\n just Lamuel, och inte Samuel --:\n giv icke vin åt någon, som skall döma!\n Det är en regel, som man ej får glömma.\n\n Så var med frosseriet. Den demon,\n som mänskor pläga kalla spelpassion,\n är sannerligen upphov till förlust,\n bedrägeri och en fördömlig lust\n att svärja och att häda, ja, till mord.\n till slöseri med pengar, tid och ord.\n\n Varenda man, om vilken det blir sagt:\n \"en spelare\", betraktas med förakt.\n Ju högre rang han har, en sådan man,\n ju mera makt, dess mera klandras han.\n Om någon furste ägnar sig åt spel,\n betraktas detta alltid som ett fel,\n som klandras av en allmän opinion\n och minskar aktningen för hans person.\n\n Lacedemoniernas statsråd sände\n den vise Stilbon till Korint. Vad hände!\n Han skulle underhandla om förbund,\n men slumpen fogade, att samma stund,\n som han kom fram, satt stadens höga råd\n kring tärningar och rikliga förråd\n av mat och dryck. Då lämnade han dem\n och återvände oförtövat hem\n och sade, när han hemkom från sin resa:\n \"Jag anser, att det vore skam och nesa\n att taga spelare och spekulanter\n till allierade och bundsförvanter.\n Men om I likväl önsken ett fördrag,\n så sänden någon annan dit, ty jag\n kan ej förmå mig till att binda eder\n vid någon stat med så förstörda seder,\n att själva styresmännen taga del\n i slödders tidsfördriv, i tärningsspel.\"\n En gång fick kung Demetrius en gåva:\n två tärningar av guld. Och jag vill lova,\n att det var blodigt hån av den som skänkte,\n ty kungen spelade hasard. Han tänkte\n beständigt blott på tärningsspel och tyckte\n att detta var förmer än namn och rykte.\n En konung bör väl kunna finna på\n ett bättre sätt att få sin dag att gå!\n\n Nu skall jag säga några ord om eder\n och svärjares fördärv och fula seder.\n Allt svärjande är synd, men mest ändå\n när det är lögner, som man svärjer på.\n\n Guds ord om svordom ha vi alla sett\n som läst Matheusevangeliet,\n och Jeremias skriver ju så här:\n \"Säg endast sanning i den ed du svär\n och svär ej annars än när du har ordet\n som sanningsvittne inför domarbordet.\"\n Lägg märke till, att av de tio bud,\n som givits mänskorna av Herren Gud,\n det andra säger, att man icke får\n missbruka Herrens namn; och man förstår\n att när det gavs förbud mot slika ord\n långt innan det blev något tal om mord\n och andra brott, så menade Vår Herre\n med säkerhet att svärjandet är värre\n än mord och stöld, falskt vittnesbörd och hor.\n Guds vrede över svärjandet är stor,\n och Herrens straffdom skall förvisso drabba\n de människor, som svärja och begabba.\n \"Vid Gud, vid Kristi död, vad säger du?\n Vid Kristi kors och blod, jag hade sju,\n och det var bara fem och tre, du slog!\n Om du vill spela falskt, så kommer nog\n ditt hjärta att få känna på min dolk!\"\n Ack ja, vid tärningar förvildas folk:\n de alstra falskhet, svordomar och vrede.\n För Kristi skull, åkalla ej den lede,\n och lämna svordomar av alla slag!\n Men nog om detta. Nu berättar jag:\n\n De rucklare jag avser voro tre.\n En morgon klockan nio sutto de\n församlade och drucko på en krog.\n Då hörde de en ringning, och det drog\n ett sorgetåg förbi i morgonsolen.\n Då vände en av dem sig om på stolen\n och sade till sin dräng: \"Tag reda på\n den dödas namn, med vem det är de gå\n till kyrkogården nu, -- och giv rapport!\"\n\n Den unge mannen gick dock icke bort.\n han svarade: \"Det är en sak jag känner:\n den döde där är en av edra vänner;\n det har jag nyss fått höra. -- Bäst han satt\n berusad vid sitt eget bord i natt,\n kom Döden, som beständigt går omkring\n i detta land. Han sade ingenting\n men klöv den drucknes hjärta med sitt spjut\n och vände honom ryggen och gick ut.\n Hans offer under denna hemska post\n gå upp till tusental, och det är bäst,\n om jag får säga det, att ni också\n på bästa sätt bereder eder på\n att möta honom någon vacker dag\n och draga edert sista andedrag.\"\n \"Vid himlen\", utbrast värden där på krogen,\n \"han talar sanning, pojken! Bortom skogen\n har Döden härjat i en större by\n så vilt, att nästan ingen hunnit fly.\n Där tycks han riktigt ämna slå sig ned.\n Och ingen mänska lämnar han i fred;\n det är nog säkrast att bereda sig.\"\n Då sade rucklaren: \"Förbanna mig.\n är han en sådan tusan till bandit,\n så ämnar jag vid Gud bege mig dit,\n och om han inte skulle vara där,\n så tar jag reda på var karlen är.\n Kamrater, låt oss svära, alla tre,\n att hålla samman, vad som än må ske,\n och göra slut på Döden, som begått\n så många mord och dråp och slika brott,\n och redan denna dag skall detta ske!\"\n\n Med dyra eder svuro alla tre\n att stå varandra bi i liv och död\n söm bröder göra det i lust och nöd.\n De fattade beslutet i sitt rus\n och lämnade den gode krögarns hus\n och slogo in på vägen till den by,\n som krögarn hade talat om, förty\n nu skulle Döden tuktas, sade de;\n det skulle man vid Kristi blod få se!\n\n De hade vandrat blott en liten stund\n och kommit till en stätta vid en lund,\n då dem till mötes kom en gammal man,\n i trasor höljd. \"God morgon\", sade han\n i ödmjuk ton och lade till: \"Guds fred.\"\n\n Av rucklarna såg en föraktfullt ned\n på gubbens dräkt och sade: \"Hör du, gubbe,\n du ser ju ut som någon murken stubbe.\n Vad går du kring ännu och skräpar för?\"\n Då sade gubben, hövligt som man bör:\n \"Förlåt, men det har inte lyckats mig\n att finna någon, som bekvämat sig\n att byta ut sin ungdom och sin kraft\n mot alla år och öden, som jag haft,\n och därför bär jag mina tunga år\n så länge Herren vill och jag förmår.\n\n \"Tyvärr vill inte heller Döden taga\n mitt usla liv. Så får jag lov att draga\n omkring på jorden, sökande min grav.\n Jag stöter oavlåtligt med min stav\n i marken med en bön till Moder Jord:\n 'Ack, goda moder', falla mina ord,\n 'låt upp för mig, låt mina ben få vila.\n De hava trampat vägar tusenmila,\n och nu begär jag endast att få bo\n hos dig, min mor, hos dig, som skänker ro!\n Men hittills har min bön ej hörts av Jorden,\n och därför är jag torr och gammal vorden.\n\n \"Men mina värda herrar\", sade han,\n \"att tala hånfullt till en gammal man,\n som intet ont har gjort, är ingen ära.\n Betänken och behjärten bibelns lära:\n 'hav aktning för en gubbes gråa hår!'\n Bemöten därför nu i unga år\n de gamla som I viljen bli bemötta,\n när I han blivit åldrade och trötta,\n om Herren skänker Eder många år.\n Gud vare med er nu, var helst ni går.\n Jag måste, vandra vidare igen.\"\n\n \"Nej, stopp, min gubbe lilla, inte än!\"\n skrek nu en annan i den vilda skaran.\n \"Du drar dig inte alls så lätt ur snaran.\n Du nämnde Döden nyss, ditt kräk; du känner\n den skurken, som har mördat våra vänner,\n och säkert har han en spion i dig.\n Säg genast var han nu befinner sig,\n ty om du inte yppar vad du vet,\n så svär jag dig vid Guds treenighet,\n att du får ångra dig, min gode man!\"\n\n \"Nåväl, högädla herrar\", sade han.\n \"om ni vill finna Döden, kan ni leta\n i dungen där -- ni ser? -- ty ni skall veta,\n att för en liten stund sen var han där\n och är helt säkert kvar. Och knappast lär\n en sådan junker gömma sig för er.\n Han satt där under eken som ni ser.\n Gud skydde er, och må hans vilja ske.\"\n\n På ögonblicket löpte alla tre\n till trädet med sin allra högsta fart\n och funno något mycket underbart:\n en hög med myntat guld av härlig glans.\n En kappe var det säkert, som där fanns,\n och alla glömde Döden för att stå\n med lika strålande som häpna miner\n och stirra ner på högen av floriner.\n\n Omsider sade en av dem: \"Hör på,\n fast jag är skämtsam, är jag klok också.\n Åt oss har lyckan givit denna skatt\n på det att vi må kunna leva glatt\n i sus och dus som vi ha varit vana.\n Å, herregud, vem hade kunnat ana\n i morse, att vi skulle ha i dag\n en sådan satans tur! Det säger jag,\n att när vi väl fått alla mynten hem\n -- det är ju klart att vi behåller dem! --\n så ser vi sannerligen lyckan le.\n Men mitt på dagen kan det inte ske:\n folk skulle tro att vi ha stulit skatten\n och hänga oss. Det måste ske på natten\n när det är mörkt, och det är mycket viktigt\n att allting göres ytterligt försiktigt.\n Fördenskull, bröder, är det mitt förslag\n att vi dra lott; och tycker ni som jag,\n beger sig den, som lotten fallit på,\n nu strax till staden, och de andra två\n bli kvar och vaka över skatten här.\n Nå, den som går till staden, skaffar där\n i tysthet bröd och vin och återvänder.\n Men ej ett ord åt vänner eller fränder!\n Så föra vi på natten guldet hem.\"\n Tre stickor bröto de, och en av dem\n tog dem i näven, och så drog man lott.\n När den, som lotten utsett, hade gått\n -- det var den yngste, som fått lov att vandra --\n så sade ena vakten åt den andra:\n \"Kamrat, du är min svurne fosterbror.\n Nu skall jag säga något, som jag tror\n skall lända dig till fördel: vår kamrat\n har gått till staden för att skaffa mat,\n och här finns guld i massa, som vi se,\n och det skall delas mellan oss -- oss tre.\n Men om jag nu kan ordna saken så,\n att det blir delat blott emellan två,\n så är det väl att handla som din vän!\"\n\n Den andre svarade och sade: \"Men\n han vet ju av vår skatt. Vad skall vi säga?\n Hur menar du att vi skall gå tillväga!\"\n\n Den förste sade: \"Kan du lova mig\n att hålla tätt, så skall jag säga dig\n hur skatten kan behållas av oss två.\"\n\n \"Jag lovar\", svarade den andre då,\n \"på hedersord att ingenting förråda.\"\n\n \"Nåväl, vi äro två, och på oss båda\n kan han som gått till staden inte rå.\n När han har satt sig, skall du genast gå\n och gripa tag i honom som på lek,\n och när han minst kan ana något svek\n och tycker att du endast låtsas strida,\n så ränner jag min dolk i karlens sida,\n och du gör likadant med din. Och så\n är guldet vårt och delas mellan två.\n Då kan vi spela tärning alla dagar\n och alltid göra just vad vi behagar.\"\n Så blevo dessa bovar ense om\n att slå ihjäl den tredje när han kom.\n\n Den yngste gick mot staden, och en dans\n av guldfloriner av förförisk glans\n gick oavlåtligt för hans inre blick.\n \"O, Herre\", tänkte mannen där han gick,\n \"om nu alltsammans kunde bliva mitt,\n så levde ingen så bekymmerfritt\n och fint och glatt som jag.\" Och slutligen\n kom han, som alltid vakar, djävulen,\n och väckte tanken på en ful bedrift:\n att mörda båda vännerna med gift.\n Den onda sådden grodde och slog rot:\n en flyktig tankes obestämda hot\n blev inom mindre än en halv minut\n förvandlad till en plan och ett beslut.\n Så fort han hade hunnit till sin stad\n besökte han ett apotek och bad,\n att den som ägde detta skulle sälja\n åt honom något verksamt gift och välja\n ett gift, som råttor kunde dödas med.\n\n För övrigt gav en hiller ingen fred\n åt hans kapuner; och på natten led\n han själv av löss. -- Så följde där en ed.\n\n Till detta sade apotekaren:\n \"Med det kan jag betjäna er, min vän.\n Jag vet ett gift, vars verkan är så stark,\n att ingen varelse i skog och mark,\n i boningshus, i vatten och på land\n kan äta eller dricka minsta grand\n av detta ämne och behålla livet.\n Ja, resultatet är förvisso givet,\n och mycket hastigt verkar det också.\"\n\n Han fick sitt gift och skyndade att gå\n det fortaste han kunde till en man,\n som handlade med glas. Där köpte han\n tre stora flaskor och begav sig hem.\n Så slog han av sitt gift i två av dem.\n Den tredje höll han ren för egen del\n och tänkte: den behöves mer än väl,\n ty det tar säkert hela nästa natt\n för mig att ensam bära hem min skatt.\n Han fyllde flaskorna med vin och vände\n tillbaka längs den väg han redan kände.\n\n Nu är det inte mycket mer att säga,\n ty som de planlagt gingo de tillväga:\n de dråpte honom, och det gick som smort.\n Den ena sade, när det blivit gjort:\n \"Kamrat, nu tar vi oss om lur på land,\n och när vi så har vilat lite grand,\n skall vi begrava liket.\" och han tog\n en klunk förgiftat vin, och det var nog.\n Så fick kamraten flaskan, drack också,\n och bägge dogo de en stund därpå.\n\n \"Jag tror man knappast ens hos Avicenna\n i Canon eller annanstans lär känna\n av alla skildringar i tal och skrift\n så gräsliga symptom av något gift\n som dessa skurkar kände före döden.\n Till sådan ände styrdes deras öden.\n\n \"O, syndamörker över denna jord!\n O, onda makt, som vållar lömska mord\n och spel och dryckenskap och frosseri!\n O, gudsförnekare, när skolen I\n besinna edra eders syndfullhet?\n O, mänsklighet, hur kan du, när du vet,\n att Herren skapat dig och är så god,\n att han har återlöst dig med sitt blod --\n hur kan du vilja plåga honom så?\n\n \"Ack, mina vänner, må ni alla få\n förlåtelse för varje synd ni gjort!\n Min helga avlat öppnar himlens port.\n Om ni vill offra blott ett pund i guld,\n en silverbrosch, kan ni bli fri från skuld,\n ödmjuken eder inför denna bulla!\n Nu, mina damer, tar jag fram min rulla\n och skriver edra namn. Kom hit med ull\n och offra den för salighetens skull!\n Jag löser eder med den makt jag fått\n från varje synd ni någonsin begått,\n jag tvår er rena som ett barn i linda.\n Och Kristus, som kan lösa och kan binda\n förlåte er, ty det betyder mer\n än den förlåtelse min avlat ger.\n Men, mina herrar, en sak glömde jag:\n jag har reliker här av många slag,\n de finaste som finns i detta land.\n De gåvos mig av påvens egen hand.\n Ja, om här finnes någon from person,\n som önskar köpa min absolution,\n så må han träda fram och böja knä\n och ta emot den avlat jag kan ge.\n Det står er, mina vänner, städse fritt\n att köpa avlat under denna ritt.\n Ett offer efter varje stad vi gästa\n blir, tänker jag, i många fall det bästa.\n Det är en lycka att ni har mig här,\n så fullt bemyndigad, som jag ju är\n att rentvå eder mot en offerskänk\n från alla edra synder, ty betänk\n hur lätt en ryttare kan bryta nacken\n och mista livet vid ett fall i backen.\n Hur härligt är det inte för er alla\n att veta det, att om ni råkar falla,\n så finnes full absolution att få\n för edra synder, stora eller små!\n Herr Värd, jag tycker det är lämpligast\n att ni, som sjunkit djupt i synd och last,\n får offra först. Var eviga relik\n skall ni få kyssa. Nå, ni är ju rik,\n så öppna pungen nu för en dukat!\"\n\n \"Jag struntar\", sade Värden, \"i ert prat.\n Ni är i stånd att trycka någon klut\n av edra gamla byxor mot min trut\n och svära på dess kraft, fast varje fläck\n på trasan bildats av er egen träck.\n Jag ville hellre hava i min hand\n er pung med dess testiklar än en tand\n av de reliker, som ni bjuder på.\n Låt skära av dem så att vi kan få\n begrava dem i dyngan av en galt.\"\n\n Den andra blängde ilsket. Det var allt;\n han var så arg, att talförmågan svek.\n\n \"Förstår ni\", sade Värden, \"inte lek?\n En bitvarg är det värsta, som jag vet.\"\n Då inföll Riddaren med värdighet,\n när han fick se, att hela skaran log:\n \"Hör upp med det, nu kan det vara nog!\n Herr Avlatskrämare, sök lugna er!\n och ni, värderade herr Värd, jag ber:\n giv nu en kyss åt Avlatskrämaren!\n\n \"Herr Avlatskrämare, kom hit igen\n och Låt oss vara glada som förut!\"\n Så kysstes de, och så var trätan slut.\n\nHär är Avlatskrämarens berättelse slut.\n\n\n\n\nFRUNS FRÅN BATH PROLOG\n\n\nProlog en till Fruns från Bath berättelse.\n\n Om äktenskapets ve och själanöd\n kan jag förvisso vittna utan stöd\n av det som därom sagts och skrivet står,\n ty, gode herrar, sen mitt tolvte år\n har jag -- och prisad vare därför Gud! --\n fem gånger stått vid altaret som brud;\n ja, gånger fem har jag i brudstol trätt,\n och männen voro bra på var sitt sätt.\n Men jag har nyss fått höra dessa ord:\n \"Då Kristus satt sig vid ett bröllopsbord\n en enda gång, på bröllopet i Kana,\n så har han därmed även velat mana\n till bröllops firande en enda gång.\"\n Och man har trott sig läsa samma tvång\n i dessa skarpa ord ur Jesu mun,\n som yttrades en kväll vid Jakobs brunn:\n \"Fem män du haver haft\", så sade han,\n \"och den du har, är icke alls din man\".\n Det har Vår Herre visserligen sagt,\n men tyda det står icke i min makt:\n den femte mannen -- varför var ej han\n en äkta man till samaritiskan?\n Åt huru många fick hon vara viv?\n Den frågan kan jag aldrig i mitt liv\n få något tillförlitligt svar uppå.\n hur än man gissa och förklara må.\n Men klart och tydligt bjöd oss Herren Gud\n att vara fruktsamma; det var hans bud.\n Den vackra texten kan jag väl förstå.\n Han sade även till min make: gå\n från far och mor och bliv din hustru när!\n Om något antal säges intet här,\n om två, om åtta män är intet sagt.\n Vi skall då sådant skådas med förakt?\n\n Kung Salomo bekräftar vad jag sade:\n jag tror han ganska många hustrur hade.\n Jag önskar sannerligen att jag hann\n bli halvt så ofta vederkvickt som han!\n Hur gjorde icke Herren skön hans lott!\n Så mycket gott har ingen annan fått.\n Gud vet det nog, att det blev mycket smek\n och mången omgång av en munter lek\n den första natten med envar av dem.\n Jag tackar Gud att jag haft männer fem!\n Den sjätte skall jag ta i sinom tid;\n jag är ej den, som kyskhet skänker frid.\n När mannen min har lämnat livets stig\n skall någon annan kristen älska mig.\n Aposteln säger, att i Herrens namn\n kan fritt jag söka äktenskapets hamn.\n 1 äktenskap är ingen synd att finna,\n och gifta sig är bättre än att brinna.\n Allt mänskors prat om Lambeths bigami,\n det går mitt öra ganska lätt förbi.\n Att Abraham var helig vet man gott,\n och samma hedersnamn har Jakob fått,\n och bägge hade hustrur fler än två;\n det hade andra heliga också.\n När yttrades uttryckligt ett förbud\n mot kristligt äktenskap av Herren Gud?\n Ja, sägen det, och sägen var det står,\n att blott en jungfru saligheten når!\n Ni vet, det lika väl som jag det vet:\n när det blir fråga om jungfrulighet,\n då vill aposteln intet föreskriva.\n En kvinna kan få rådet att förbliva\n jungfruligt kysk, men råd är inte bud.\n Fritt val i denna fråga gav oss Gud,\n ty om av honom jungfrulighet velats,\n så hade ett förbud väl icke felats,\n mot äktenskap. Och om vi intet så,\n hur skall det med jungfruligheten gå?\n Av Paulus kunde ej förbudet bli\n vad Mästarn icke funnit ont uti.\n Ett pris är utsatt för jungfrulighet,\n må den, som vill, försöka vinna det.\n\n Jungfrulighet är ej ett mål för alla,\n men blott för dem, som Gud har velat kalla.\n Jag vet det väl, att Paulus ej var gift\n och att han manade i tal och skrift\n oss alla till ett liv av samma slag,\n men det var blott ett råd och ingen lag;\n han lämnade den andra vägen fri.\n Det ligger därför intet syndigt i,\n att jag, om mannen min är död, står brud;\n tvegifte är det icke inför Gud.\n Om det är gott att ingen kvinna röra,\n så menas därmed blott: man bör ej göra\n det l sin bädd, ty då går eld i blår;\n jag tror att var och en min bild förstår.\n Jungfrulighet är bättre, menar han,\n än att av svaghet taga sig en man.\n En svag är den, som icke krafter har\n att vandra kysk i all sin levnads dar.\n\n Jag skänker gärna mödom större värde\n än äktenskapet, som aposteln lärde.\n Att vara ren till kropp och själ är gott,\n och sämre är den ställning jag har fått,\n men ingen herre har ju varje sak\n utav gediget guld i sitt gemak;\n av trä är somt, men gör sin tjänst ändå.\n På skilda vägar vi till frälsning nå,\n en del som jungfrur, andra såsom gifta,\n hur Gud behagar våra lotter skifta.\n\n Jungfrulighet är hög fullkomlighet\n och fromhet även, återhållsamhet.\n Men han, som bjöd oss dygdens stigar välja,\n han bjöd oss icke alla gå och sälja\n allt vad vi ha och giva det åt andra\n och därmed Jesu egna vägar vandra.\n Han talade till dem, som vilja nå\n fullkomlighet, och dessa äro få.\n Jag önskar ägna livets middagshöjd,\n åt äktenskapets gärningar och fröjd.\n\n Och säg mig detta: var det utan mening\n vi fingo redskap för en öm förening?\n Och varför skaptes kvinnan? kan bli sport.\n Var viss, att det ej blev för intet gjort.\n Man må försöka hur man vill förklara\n att de organen blivit skapta bara\n för kroppens rensning och försöka finna\n dem tjäna till att skilja man från kvinna\n och intet annat, men vi veta gott,\n att de också en annan uppgift fått.\n Så mån I, gode klerker, ej mig klandra,\n om både för det ena och det andra\n jag säger de ha skapats; det är tytt:\n till nytta och att skapa livet nytt.\n Vi skulle vår apostel annars skriva,\n att man bör hustru skyldig ömhet giva?\n Den skulden kan han väl betala blott\n förmedelst redskapet han därtill fått.\n Alltså har detta givits oss i arv\n för släktets skull, ej blott för kroppens tarv.\n\n Men inte säger jag, att en och var,\n som därtill kroppsligt möjligheter har,\n skall bruka dem till avel med sin nästa;\n då hade icke kyskhet nämnts det bästa.\n Som jungfru levde Kristus, fastän man,\n och många helgon levat såsom han\n den tid de fått på denna jorden vandra.\n Jag unnar gärna jungfrudom åt andra;\n må jungfrun kallas vetebröd, och må\n vi hustrur blott för simpelt bjuggbröd gå;\n men bjuggbröd lät, det låter Markus veta,\n vår herre Jesus många mänskor äta.\n Den väg mig Herren lett på vill jag gå,\n och helighet gör jag ej anspråk på.\n Som kvinna vill jag bruka utan tvång\n vad fritt jag fått av Skaparen en gång.\n Avvisande, det blir nog aldrig jag.\n Min man skall få det både natt och dag,\n när helst han vill betala mig sin skuld.\n En make vill jag hava, god som guld,\n och han skall bli min träl och gäldenär\n och hava många kroppsliga besvär\n så länge jag förblir hans hulda viv.\n Jag skall ju ha i hela detta liv\n hans egen kropp fullständigt i min makt.\n Det är förvisso vad aposteln sagt;\n han bjöd en man att älska hustrun väl.\n Det budet gillar jag av all min själ.\n \"Min fru\", föll avlatssäljam in, \"Ni är,\n vid Gud och himlens hela helgonhär,\n den bästa predikant, som man kan finna!\n Jag tänkte på att taga mig en kvinna,\n men blir betalningen så tung och svår,\n så lär jag inte gifta mig i år!\"\n\n \"Giv er till tåls, jag har ej börjat än\n med min berättelse, min käre vän;\n ni skall ännu få svälja ganska mycket.\n När jag berättat till det sista stycket\n om äktenskapets tunga arbetsdag,\n som ingen känner bättre till än jag\n -- jag menar nu, att jag var pisken där --,\n då kan ni säga, om ni har begär\n till drycken, som i tunnan min jag för.\n Hör noga på, så vet ni vad ni gör,\n ty ni skall få exempel nog av mig.\n Den ej av andra låtit rätta sig,\n har stundom lärdomar åt andra givit.\n Så har ju även Ptolemeus skrivit;\n läs i hans Almageste, får ni se!\"\n\n \"Min fru, jag ville innerligen be,\n att ni är god och låter oss få höra\",\n var mannens svar, \"hur äkta makar göra,\n och ger oss unga del av edra rön\".\n\n \"Med nöje hör jag\", sade hon, \"er bön,\n men dessförinnan vill jag bedja eder,\n att om min fantasi mig vilse leder,\n så skall ni inte taga illa opp.\n Jag önskar endast roa denna tropp.\n\n \"Nu mina herrar, tar jag åter vid.\n Som vin och öl jag fått i all min tid,\n så var det med de män jag haft också:\n tre voro goda, mindre goda två.\n De trenne voro goda, rika, gamla;\n de kunde blott med mycken möda samla\n de krafter det var deras plikt att ha.\n (Det här förstår ni säkert ganska bra!)\n Jag måste skratta när jag minns dem streta,\n hur tungt jag lät dem nattetid arbeta;\n men det var föga värt, som då bestods.\n De hade gett mig allt sitt guld och gods,\n och jag behövde inte längre söka\n att vinna kärlek, eller kärlek öka.\n\n \"Den brann så kraftig deras kärleks flamma,\n att intet pris jag satte på densamma.\n En kvinna som är klok, vill ha en karl,\n vill vinna kärlek, om hon ingen har;\n men då jag hade männen i min hand,\n och då de hade skänkt mig allt sitt land,\n vad skulle jag bemöda mig för då?\n Vad hade jag att vinna eller få?\n Jag lät dem så arbeta, på min ära,\n att mödan mången natt var svår att bära.\n I Essex i Dunmowe hade de\n nog inte fått det fläsk, man där plär ge.\n Jag styrde dem och fick så väl dem böjda,\n att alla voro lyckliga och nöjda,\n om blott jag gillade en skänk jag fått.\n Ett vänligt ord från mig, och allt var gott,\n ty oftast hörde de en annan låt.\n\n \"Ja, märken detta, hur jag bar mig åt,\n l kloka fruar, I som ären visa.\n\n \"Fast skäl ej finns, bör man en make risa,\n ty ljuga djärvt kan ingen enda man\n ens halvt så ledigt som en kvinna kan.\n För kloka hustrur gäller detta blott\n om något litet felsteg de begått.\n En listig fru kan få sin man att tro,\n att kajans ord på galenskap bero,\n och få sin piga till att säga lika.\n Men hören, hur jag brukade predika:\n 'Hör på, min gubbe, gamle libertin,\n hur är vår grannes hustru jämt så fin?\n Hon blir beundrad, firad, var hon rör sig.\n men jag har ingen klädning som går för sig.\n Vad gör du hos vår granne ideligen?\n Är hon så skön? Är du på kärleksstigen?\n Vad driver du för fuffens med vår piga,\n din gamla rucklare? Låt bli att bliga!\n\n \"Och finner jag en vän och själafrände,\n så far du ut i skällsord utan ände,\n om blott jag går och spelar i hans hus.\n Du kommer hem så rusig som en mus\n och brukar språkets värsta ord mot mig.\n Det är en olycka att gifta sig,\n så säger du, med någon fattig kvinna,\n ty det blir ens ruin; och kan man finna\n en rik och högförnäm, ja, då förtrycker\n hon en och gör en vild med sina nycker.\n Och är hon skön, så är vad du plär säga,\n att varje rucklare vill henne äga\n och det begärda ej kan ständigt vägras,\n när fästningen från alla håll belägras.\n\n \"En del begär oss blott för gods och gull,\n så säger du; en del för lustans skull,\n och stundom är det för vår dans och sång,\n för fint manér och adel mången gång,\n och någon gång för vackra händer små,\n åt fanders skall det likväl alltid gå.\n Du säger, att mot angrepp utan slut\n kan ingen borg i längden hålla ut.\n\n \"Och är hon ful, så säger du hon ler\n förföriskt mot varenda man hon ser\n och faller över männen som en hynda,\n till dess hon finner någon, som vill synda.\n Det finnes, säger du, ej gås så grå,\n att den ej kan sig någon make få.\n Du säger det är svårt att hålla reda\n på någonting, som endast väcker leda,\n och säger ock, när slö du lägger dig,\n att ingen klok karl borde gifta sig\n och ingen man, som söker salighet.\n Må du bli träffad av en riktigt het\n och kraftig blixt, som dräper dig, ditt ök!\n\n \"Du säger att av takdropp och av rök\n och av en grälsjuk hustru, som är värre,\n drivs mannen ut ur hus och hem. O Herre\n vem gitter svara på en gubbes gnäll?\n\n \"Du säger kvinnan gör sig söt och snäll\n tills hon blir gift, då komma felen fram.\n Ett sådant talesätt är rent en skam!\n\n \"Du säger, att vid köp av oxe, hund\n och häst blir djuret undersökt i grund,\n och skall man köpa sig ett handfat blott\n så ser man till att det är helt och gott;\n så gör man ock med möbler och med kläder,\n men utan någon undersökning träder\n i äkta ståndet kvinnan, säger du;\n och felen blottas, när hon väl är fru.\n\n \"Du säger även, att jag misshag visar,\n om du ej jämt och samt min skönhet prisar\n och om du inte glor på min gestalt\n och kallar mig 'min sköna' överallt,\n och om du icke haver kalven gödd\n och slaktad på den dag, då jag är född,\n och om du inte står på tå för dem,\n som tjäna mig och barnen i vårt hem,\n och alla dem, som höra till min släkt; --\n så säger du, din lurk, och ljuger fräckt.\n\n \"Och för att våran lärling har ett lent\n och lockigt hår, och bittida och sent\n betjänar mig, var än jag råkar vara,\n så har du börjat vädra någon fara.\n Om än du dog, blev aldrig jag hans fru.\n\n \"Men säg mig detta: varför gömmer du\n för mig din kistas nycklar varje dag?\n Mig tillhör den ju även enligt lag.\n\n \"Du tror, att du kan föra mig bak ljuset?\n Vid vår apostel Jakob, här i huset\n skall du, hur än du sätter näsan opp,\n ej äga både godset och min kropp;\n det ena måste du, min vän, cedera.\n Och varför skall du ständigt spionera?\n Du ville låsa in mig i din kista!\n Du borde säga mig: 'Jag är den sista,\n som vill förmena dig ett litet nöje,\n Alice, och skvaller väcker blott mitt löje.'\n Vi älska icke män, som jämt bevaka\n vartenda steg, som tas av deras maka.\n\n \"Bland allt, som blivit sagt på denna jord\n hör detta Ptolemeus' visdomsord\n i Almegeste till det allra bästa:\n 'Den verkligt vise vet att icke fästa\n den minsta vikt vid det, som andra få.'\n Av detta ordspråk skall du det förstå,\n att har du nog, behöver du ej tänka\n på det, som ödet kunnat andra skänka.\n Och gamla nöt, med förlov sagt, du får\n ju njuta mig så mycket du förmår.\n Den man är alltför snål, som söker värna\n mot lån av eld sin brinnande lantärna,\n det kan ju ej hans eget ljus försvaga.\n Har du tillräckligt, bör du inte klaga.\n\n \"Du säger även, att om kvinnan gör\n sig fin med dräkt och allt vad därtill hör,\n så löper hennes kyskhet alltid fara;\n och detta vill du stöda och försvara\n med dessa bibelord, som passa dig:\n I hövisk dräkt bör kvinnan pryda sig\n med blygsamhet och tuktighet och ära,\n men icke flätor, guld och pärlor bära,\n ej heller kostbar klädnad. Så du säger,\n men mindre än en usel mygga väger\n för mig det råd du ger, min lilla skatt.\n Du säger ock, att jag är lik en katt,\n ty endast om man sveder kattens skinn,\n så hålls den hemma, när den väl fåtts in.\n Är skinnet glänsande och fint och slätt,\n hålls katten ej i rum på något sätt;\n då drar den, innan dagen gått, åstad\n att visa sig och hålla serenad.\n Du menar, att om jag är präktigt klädd,\n så går jag ute för att bliva sedd.\n\n \"Din gamla tok, vad båtar spionera?\n Den bästa vakt fick inte veta mera\n än vad jag ville eller vad jag sade.\n Om än hans Argus' hundra ögon hade,\n så blev han lurad liksom du, din mes.\n\n \"Du sade ock, att trenne ting det ges\n på denna jord, som plåga plebs, och lärde;\n rent outhärdligt finner du ett fjärde.\n Å, må Vår Herre göra kort ditt liv!\n Du säger även, att ett argsint viv\n är ett av dessa trenne onda ting.\n Säg, finnes det på hela jordens ring\n ej något annat, som kan kallas sämst?\n Bör verkligen en hustru nämnas främst?\n\n \"Du liknar kvinnors kärlek vid gehenna,\n vid ökenland, där sand och stenar bränna,\n du liknar den vid eldens element:\n ju mer den bränt, dess mera har den känt\n begär att bränna allt som brännbart är.\n Du säger, att som mask ett träd förtär,\n fördärvar hustrun mannen sin i grunden;\n det vet den man, som är vid kvinna bunden'.\"\n\n På detta sätt beskyllde jag, go' vänner\n med häftig svada mina gamla männer\n att så de sagt, när tungan lösts av vin.\n Och allt var lögn, men jag tog Janekin\n och min niece till vittnen, bägge två.\n O, Herre, hur jag kunde hålla på\n och pina dem, fast alla voro snälla!\n Jag kunde bita som en hund och skälla.\n När jag var skyldig, var det grymt, mitt sätt;\n jag hade annars ofta stått mig slätt.\n Den malar först, som först till kvarnen nått;\n jag angrep först och stod mig därför gott.\n De bådo mig -- det skedde ganska fort --\n förlåta vad de aldrig hade gjort.\n\n För flickor brukade jag mången natt\n beskylla mannen min, när han var matt.\n Det blev han smickrad av, min gode man:\n han trodde då, att jag av kärlek brann.\n Jag sade jag gick ut så mången natt\n blott för att få hans usla slinka fatt;\n på nöjen led jag därför ingen brist.\n Är något medfött, är det kvinnans list.\n Av Gud är kvinnans gråt och kvinnans svek;\n det gavs till hjälp i livets hårda lek.\n Taktiken var den samma varje gång,\n och slutet blev, var striden än så lång,\n att mannen blev helt foglig, spak och snäll.\n Om list ej hjälpte, hjälpte gnat och gnäll.\n I sängen särskilt hade de det svårt;\n där trätte jag och satte hårt mot hårt.\n Jag ville bort ur sängen, ville opp,\n om mannen lade armen om min kropp,\n tills han en lämplig lösepenning gett;\n då lät jag det han ville varda skett.\n Och därför säger jag till varje karl:\n mot pengar ges det intet fast försvar.\n Den hand, som lockar falk, bör vara full;\n jag tålde all hans brunst för vinnings skull\n och gjorde det med spelat välbehag.\n För fläsk har jag dock aldrig varit svag,\n och därför lät jag dem beständigt lida.\n Om de haft själva påven vid sin sida,\n de hade ej fått fred vid eget bord.\n Ja, på min ära, jag gav ord för ord.\n Vid Gud allsmäktig, det försäkrar jag,\n om ock jag skulle dö i denna dag,\n att ej ett enda ord jag skyldig blivit.\n Tack vare det förstånd mig Herren givit\n slöt tvisten med min seger varje gång;\n den hade annars blivit ändlöst lång,\n ty fast han var ett retat lejon lik,\n så tröto orden, svek den, hans logik.\n\n Då plägade jag säga: \"Käre vän,\n vad lammet mitt ser sött ut nu igen;\n kom hit och få en puss, min gubbe lilla!\n Du borde inte låta dig förvilla,\n du borde alltid vara from och god,\n som talat jämt om Job och tålamod.\n Lev som du lär, det får man väl begära;\n och om du gör det, skall du nog få lära,\n att det är gott när kvinnan helt får råda.\n Ge efter måste en utav oss båda,\n och då förståndet finns på mannens sida,\n är det ju du, som tåla skall, och lida.\n Vad vill du med att knota och att klaga?\n Vill du min kropp skall endast dig behaga?\n Nå, tag den helt, tag den till alla delar,\n men akta dig, om du i kärlek felar!\n Ty om jag ville sälja min _belle chose_,\n så skulle den förvisso ej försmås,\n men jag vill hålla den för dig allena,\n jag svär, att mina seder äro rena.\"\n\n Så språkade vi ofta med varann.\n Nu skall jag tala om min fjärde man.\n Han var en lustig fyr, men ett var illa:\n jag menar, att han höll sig med en frilla.\n Och jag var ung och full av energi,\n styvsint och stark och livlig som ett bi.\n Jag dansade till harpa och cymbal,\n jag kunde sjunga som en näktergal,\n när jag var glad av sött och mustigt vin.\n Metellius, en usel karl, ett svin,\n som slog sin hustru med en påk ihjäl\n för det hon druckit, hade, vid min själ,\n ej kunnat skrämma mig från vinets fröjd.\n Och efter vin blev jag för Venus böjd,\n ty lika visst, som frost har snö till hölje,\n har munnens vällust annan i sitt följe.\n Försvarslös är en kvinna full av vin,\n det vet av gammalt varje libertin.\n\n Men, Herre Kristus, när jag tänker på\n min ungdomstid och mina fröjder då,\n så blir mitt hjärta varmt och ögat vått.\n Till denna dag, det gör mitt hjärta gott\n att livet en gång tände röda bloss.\n Men åldern, som förgiftar allt för oss,\n berövat mig min skönhet och min kraft.\n Nåja, nu är det borta, det jag haft!\n Mitt mjöl är spillt, så är den sagan slut;\n nu har jag sådor blott att bjuda ut;\n men gärna roar jag mig när jag kan.\n Men det var fråga om min fjärde man.\n\n Jag sade, att jag hade tyckt mig finna,\n att karlen höll sig med en älskarinna.\n Men han fick nog betala mig med ränta\n för vad jag led vid tanken på hans jänta.\n Ej så, att någon otukt jag begick;\n men sådan vänlighet i ord och blick\n bevisade jag många, att jag stekte\n min man på sakta eld, när så jag lekte.\n Vid Gud, jag var hans skärseld här på jorden\n och hoppas därför han är salig vorden.\n Ja, Gud skall veta, att det ofta, satt\n en tagg i hjärtat, fast han sjöng helt glatt.\n Det var blott Gud och han som visste av\n hur mången bitter stund jag honom gav.\n Han dog och fick en kyrkograv, när hem\n jag kom från resan till Jerusalem.\n Om ock hans grift ej är så underbar\n som kung Darius, stora gravvård var,\n som av Apelles gavs så sköna mått,\n är den så stor, att salig frid han fått.\n Ja, give Herren honom nu sin frid;\n han ligger i sin grav för evig tid.\n\n Nu skall jag tala om min femte karl.\n Gud fröjde nu hans själ, fastän han var\n den grymmaste av alla mot sin fru!\n Det känna mina revben av ännu\n och skola göra det till livets slut.\n Men i vår säng var han så resolut,\n så glad, och smickrade han så -- förstås,\n när det han ville ha var min _belle chose_ --\n att om han också slog mig gul och blå,\n han kunde strax min kärlek återfå.\n Jag tror, att han var den jag mest höll av\n för det han mig så sällan kärlek gav.\n Vi kvinnor ha -- jag säger som det är --\n i detta fall en sällsam karaktär:\n till det vi ej med lätthet kunna nå\n skall all vår heta längtan ständigt stå.\n Förbjud en sak, och den får ökat värde:\n men erbjud den! Då fly vi våra färde.\n Vi bjuda alla sparsamt ut vår vara;\n högt skattas varor, när de äro rara,\n men ringa de, som fås för billigt pris;\n det vet varenda kvinna, som är vis.\n Min femte man -- Gud vare honom huld! --\n den man jag tog av kärlek, ej för guld,\n studerat hade han i Oxenford\n och sedan kommit hem och funnit vård\n i staden, där jag bodde, hos en kvinna\n som var min allra käraste väninna.\n Hon hette Alison, och hon fick höra\n betydligt mera än min biktfars öra.\n Jag sade henne allt jag sett och gjort.\n Ja, om min make pissat på en port\n och om han gjort ett brott av sådant slag,\n att döden är dess straff, så hade jag\n berättat det för denna goda kvinna,\n för min niece och så en kär väninna.\n Det vet vår Herre, att det ofta hände,\n att han blev röd och het av skam han kände\n och att han bittert måste ångra sig\n för det han yppat slika ting för mig.\n\n Så hände det vid fastetid en dag\n (då gick jag ofta till min vän ett slag,\n ty jag var alltid glad och tyckte om,\n när vintern var förbi och våren kom,\n att gå från hus till hus med skämt och prat)\n att Jankin klerk och Alis, min kamrat,\n och så jag själv, på fälten gingo ut.\n I London var min man till fastans slut;\n jag hade därför gott om tid att vandra\n och råka folk och bliva sedd av andra.\n Vad visste jag var ödet ville låta\n mig finna lösningen på lyckans gåta?\n Av detta skäl besökte jag personer,\n vigilier och stora processioner,\n predikningar och även pilgrimståg,\n mirakelspel och bröllop, och man såg\n mig alltid klädd i högrött eller blått.\n Och mina kläder hade mal och mott\n förvisso aldrig lyckats gnaga på;\n så ofta bar jag dem, skall ni förstå.\n\n Nu skall jag sluta det jag nyss förtalde.\n Jag sade, att vi fältens stigar valde,\n och snart blev takt, Jankin klerks och mitt,\n så livligt och förtroligt, glatt och fritt,\n att jag till sist förklarade, att han,\n om jag var enka, skulle bli min man.\n Jag vill ej skryta, men det var nog så,\n att aldrig saknade jag planer då\n på äktenskap, och ej på annat heller.\n Jag ger ej mycket för en mus, som ställer\n sitt hela hopp till blott ett enda hål,\n ty sviker det, får katten sig ett mål.\n\n Jag sade, att han var mitt ideal;\n det var min vän, som lärt mig sådant tal.\n Jag sade även, att jag drömt, att han\n förgjort mig i min bädd, att blodet rann\n och lyste rött; men det betydde blott\n att jag av honom kunde vänta gott,\n ty dröm om blod betyder guld på dagen.\n Men hela drömmen var från luften tagen:\n jag följde endast min väninnas råd\n och spann som ofta förr på hennes tråd.\n\n Men låt mig se, vad tänkte jag berättat\n Aha, nu har jag det! Det var ju detta:\n\n När så min fjärde man var lagd på bår,\n då fällde jag förstås rätt mången tår.\n som enkor skola enligt skick och bruk,\n och drog för ansiktet min huvudduk,\n men då jag redan funnit mig en man\n så var den föga het den tår som rann.\n\n Till kyrkan bars min make, och en svit\n av sorgsna grannar följda honom dit;\n där såg man Jankin klerk bland många andra.\n Gud hjälpe mig, när där han syntes vandra,\n då tänkte jag: så vackra ben som han\n har sannerligen sällan någon man;\n han hade ren mitt hela hjärta fått.\n Han var, så tror jag, tjugo vintrar blott,\n och jag var fyrti lika visst som sju,\n men hade tänder som en häst ännu.\n De syntes lätt och lyste när jag log;\n Sankt Venus' stämpel bar jag tydligt nog.\n Jag var, vid Gud, till sinnet föga tung,\n och jag var skön och rik och glad och ung.\n Jag hade, sade mina män, också\n den bästa _quoniam_, som man kunde få.\n Jag känner djupt, att Venus' makt är stor,\n och Mars är den, som i mitt hjärta bor.\n Av Venus har jag fått mitt heta blod,\n av Mars min styrka och mitt djärva mod.\n När jag blev född, stod Mars i tjurens bild.\n O ve, att synd är kärlek som är vild!\n Jag har beständigt gjort vad driften sagt,\n ty sådan är de höga stjärnors makt;\n de gjorde att jag aldrig kunde neka\n när någon präktig gosse ville leka.\n Än har jag Martis märke kvar på pannan,\n och det står även tydligt på en annan\n och mera hemlig plats. Ja, himlen vet,\n att aldrig visade jag granntyckthet;\n jag följde ständigt endast min aptit.\n Om reslig eller kort, om svart, om vit,\n betydde intet, blott han kunde bringa\n mitt blod i svallning, var han än så ringa.\n\n Jag firade en månad efteråt\n mitt bröllop under mycken pomp och ståt\n med Jankin klerk, och med min hand, mitt ord\n gav jag åt honom allt det gods, den jord,\n jag hittills hunnit få som arv och gåva.\n Det fick jag bittert ångra, vill jag lova;\n det fanns ej sak, jag hade lov att göra.\n Vid Gud, han slog mig en gång på mitt öra,\n då ur en bok ett blad av mig blev rivet,\n så hårt att det blev dövt för hela livet.\n Jag var så styvsint som en lejoninna\n och kunde låta ordens strömmar rinna.\n Hur än min make svor, gick jag som förr\n min gamla vanda väg från dörr till dörr,\n och jag fick sannerligen ofta höra,\n hur äkta män i Roma brukat göra:\n Simplicius Gallus hade, stod det skrivet,\n förskjutit hustrun sin för hela livet\n av blott det skälet, att han såg sitt viv\n barhuvad blicka ut på gatans liv.\n\n Han nämnde ock en annan romersk man,\n som övergav sin hustru, då han fann\n att hon i hemlighet besökt en fest.\n Och sin förmaning slutade han mest\n med att citera vad Predikarn sagt,\n då han en äkta man på hjärtat lagt\n att icke låta hustrun sin gå ut;\n det slog ej fel att detta kom till slut:\n \"Den man, som bygger sig ett videhus,\n som sporrar häst, som saknar ögats ljus,\n som låter hustrun dra på pilgrimsfärd,\n den mannen är en död i galgen värd.\"\n Men intet halp; jag tog dem ganska lätt\n hans ordspråk och hans gamla talesätt,\n och illa tålde jag hans mentorston.\n Jag hatar den, som klandrar min person,\n och följer därvid andra kvinnors sed.\n Jag gjorde honom rent omåttligt vred:\n han fick ej fred för mig en enda dag.\n\n Men, vid Sankt Thomas, nu berättar jag\n av vilket skäl jag med ett enda tag\n rev ur en bok ett blad, och fick det slag,\n som gjort mig döv. Han hade då en bok,\n som dag och natt han läste som en tok.\n Där fanns Valerius och Theofrast;\n dem skrattade han åt, så rösten brast.\n Där fanns också av Sankt Jerome ett verk;\n han var en romersk kardinal och klerk,\n som skrev en bok emot Jovinianus.\n I samma band fanns även Tertulanus,\n Chrisippus, Trotula och Heloise,\n en abedissa, bosatt vid Paris,\n kung Salomos predikare och -- märk! --\n Ovidii Ars, och månget annat verk,\n alltsammans bundet i en stor volym.\n Och alla dagar var det hans kutym,\n när blott han därtill kunde finna tid\n för andra arbeten och världslig id,\n att läsa där om onda kvinnor blott.\n Han visste mer om dem och deras brott\n än bibeln vet om goda kvinnors verk.\n Tro mig, det är ej möjligt för en klerk\n att tala väl om någon enda kvinna,\n om ej hon står bland helgonen att finna;\n vi andra kvinnor klandras blott av dem.\n Vem målade väl lejonet? Säg vem?\n Vid Gud, om även kvinnor hade skrivit\n berättelser av samma slag, som blivit\n av klerker skrivna, hade männen nog\n fått höra onda ord så det förslog.\n Mercurii söner kunna ej förstå\n de vilda vägar barn av Venus gå;\n de förra finna visdom vara bäst,\n de andra älska spänning, rus och fest.\n Och då de fått så skilda tänkesätt,\n blir synd för en vad andra finna rätt.\n Mercurii sken fördunklas när han hinner\n till Fiskarna, där Venus klarast brinner,\n och Venus dalar, när Mercur går opp.\n Det finnes därför ej det minsta hopp\n att någon lärd skall prisa någon kvinna.\n När krafterna till Venus' verk försvinna,\n då sätta sig de lärda ned och pränta,\n att trohet kan man ej av kvinnor vänta.\n\n Men hören nu, hur det gick till att jag\n för blott en boks skull fick ett våldsamt slag.\n En kväll satt Jankin klerk, min käre man,\n och läste i sin bok, när brasan brann.\n Om Eva läste han, och ej var glömt,\n att hela mänskosläktet blev fördömt\n för hennes skull, så Kristi offerdöd\n blev enda räddningen ur synd och nöd.\n Där var det alltså klart och tydligt sagt,\n att kvinnan bragt oss under syndens makt.\n\n Så läste han för mig om hur Delila\n förrådde Simson, när han gått till vila\n och tog hans styrka, när hans hår hon tog.\n\n Han läste vidare, det minns jag nog,\n om Hercules' och Deianeiras öden,\n han drevs av henne till att söka döden.\n\n Där skildrades de prövningar, som lades\n på Socrates av hustrun hans: det sades,\n att hon slog över honom ren urin;\n den fromme mannen ändrade ej min,\n han torkade sitt huvud och sitt hår\n och sade: \"Det blir regn när åskan går.\"\n\n Han läste även allt vad däri stod\n om Phasipha och fann den sagan god.\n Tvi! Nog om det -- det var dock alltför rått\n med hennes hemska lusta, hennes brott!\n\n Han läste även där högst andaktsfull\n om Clitemistra, som för lustas skull\n förrädiskt bragte mannen sin om livet.\n\n Där var också med klara ord beskrivet\n på vilket sätt Amphionax fick smaka\n den bråda dödens bittra brygd: hans maka\n Eriphilem förrådde var han fanns\n åt grekerna, bedårad av den glans,\n som utgick ur ett konstrikt sirat spänne.\n Så föll då skulden för hans död på henne.\n\n Om Lyma och Lucia läste han;\n vardera dödade med gift sin man.\n Den ena gjorde det av kärlek blott,\n den andra drevs av hatet till sitt brott.\n Av fiendskap drevs Lima till att mörda.\n Lucia bar en måttlös kärleks börda,\n och för att öka mannens åtrå tog\n hon till en dryck så stark att mannen dog;\n när dagen grydde låg han stel och stilla.\n Så går det alltid äkta männen illa.\n\n Så läste han, hur en Latumius\n berättade för vännen Arrius,\n att i hans trädgård fanns ett träd att se,\n där hans, Latumii hustrur, alla tre\n med rep och snara tagit sina liv.\n Då sade Arrius: \"Å, käre, giv,\n giv mig en planta av det trädet! Vård\n skall det ej sakna i min örtagård.\"\n\n Han läste om en fru, som ej var rädd\n att mörda mannen i hans egen bädd\n och sedan ägna sig åt kärleksmöda\n med älskaren i rummet med den döda.\n En del har under sömnen drivit in\n en spik i huvudet på mannen sin,\n med gift ha andra tagit sin av daga.\n\n Han kände flere brott än någon saga,\n och flere ordspråk hade han på hand\n än grässtrån finnas i ett fruktbart land.\n Ja, \"bättre är att bo bland vilda djur\",\n så sade han bland annat, \"än med sur\n och ondsint hustru i ett slotts gemak.\"\n Och: \"bättre är på hörnet av ett tak\n än med en ond och grälsjuk hustru inne.\"\n De ha ett så förhärdat elakt sinne\n att de ej tåla kärlek som består.\n \"All blygsamhet förgår när kjolen går.\"\n Han sade vidare: \"En vacker kvinna,\n hos vilken ingen kyskhet är att finna,\n är som i svinets tryne gyllne ring.\"\n Vem kan väl föreställa sig det sting\n av sorg och smärta, som mitt hjärta kände?\n Och när det inte tycktes bli en ände\n på läsningen av slikt på hela natten,\n så rev jag plötsligt trenne blad ur skatten,\n han läste i, och därvid gav jag även\n min makes kind ett sådant slag med näven,\n att karlen föll på rygg mot brasans bränder.\n Upp sprang han som ett lejon, och med händer,\n som vreden knutit, slog han mig i skallen,\n och jag låg snart som död på golvet fallen.\n När då han såg min dödslikt bleka hy,\n blev han förskräckt och tänkte på att fly,\n men jag kom snart till sans och sade då:\n \"Du slår mig, vill väl mörda mig också\n och ärva mig, men blir min tid ej lång,\n så kyss mig likväl, käre, än en gång!\"\n\n Han trädde fram, och då han var helt nära\n föll han på knä och sade; \"Syster kära,\n min Alison, nu skall jag aldrig slå\n dig mer i detta liv, det svär jag på.\n Jag ber, förlåt mig vad jag gjorde nyss!\"\n En örfil fick han då, och ingen kyss.\n Jag sade: \"Skurk, där har du för du slog!\n Nu vill jag dö, nu har jag talat nog.\"\n Men efter mycken sorg och mycket gräl,\n försonade vi oss, och allt blev väl.\n Han gav mig alla tyglar i min hand,\n så jag fick styra över hus och land\n och honom själv, och boken som vi känna\n förmådde jag min gode man att bränna.\n Och när jag drivit det därhän, att jag\n var den, vars vilja var i huset lag,\n så Jankin sade: \"Gör vad du behagar,\n gör som du vill i alla dina dagar,\n min egen älskade; du gör det väl\",\n så blev det aldrig mera något gräl.\n Jag var, vid Gud, så snäll emot min man\n som någonsin en fru det vara kan.\n Och trogen var jag, det var han också.\n Jag ber till Gud allsmäktig, att han må\n förläna honom frid till evig tid.\n\nHör ordväxlingen mellan Stämningsmannen och Tiggarmunken.\n\n Vid dessa ord brast Tiggarmunken ut\n i hjärtligt skratt och upplät så sin trut:\n \"Det var ett företal, som väl förslog!\"\n När Stämningsmannen hörde detta, tog\n han strax till orda så: \"Det är för galet,\n att munkar alltid falla folk i talet!\n En tiggarmunk han plumsar som en fluga\n i all slags mat, och andra högar duga.\n Vad pratar ni om företalet där?\n Rid före, eller stanna där ni är,\n men låt oss andra höra på i fred!\"\n\n \"Min bäste herre\", sade munken vred,\n \"jag skall berätta först för våra vänner\n ett par berättelser om stämningsmänner,\n som säkert skola väcka deras löje.\"\n\n \"Och mig blir det, förbanna mig, ett nöje\",\n förklarade vår Stämningsman med hetta,\n \"att innan vi nått Sittingbourne berätta\n om tiggarmunkar både ett och annat,\n som torde tyckas eder rent förbannat,\n om tålamodet är så kort som senast.\"\n\n Då skrek vår Värd: \"Var tyst, och var det genast\",\n och sade sedan: \"Låt vår dam förtälja;\n ni går ju på som om ni råkat svälja\n för mycket öl. Min fru, var god och börja!\"\n \"Jag är beredd, men måste kanske spörja\n vår värde ordensbroder här också?\"\n \"Berätta\", sade han, \"jag hör nog på.\"\n\nHär slutar Frun från Bath sin prolog.\n\n\n\n\nFRUNS FRÅN BATH BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Fruns från Bath berättelse.\n\n I konung Arthurs ärorika dagar,\n vars ryktes strålglans ingen tid försvagar,\n var fullt av trolltyg hela detta rike.\n Ålvdrottningen, och mången hennes like,\n sågs ofta då i dans på äng och glad.\n Det har jag läst på gamla böckers blad.\n Sen dess ha sekler gått, och ingen ser\n i våra dagar några älvor mer.\n De fromma böner och det nit, som glöder\n i själen hos de helga ordensbröder,\n som överallt i detta landet svärma\n så tätt som mygg när solens strålar värma\n och signa rum och hallar, jungfruburar\n och städer, borgar, slott och fästningsmurar\n och torp och stall och logar, ha gjort slut\n på allt det trolltyg, som här fanns förut.\n Där förr man såg en älva vid en älv,\n där vandrar nu vår ordensbroder själv\n i morgonstunder och när dagen dör\n och läser fromma böner som sig bör,\n när han går ronden i distriktet sitt.\n Nu kunna kvinnor ströva tryggt och fritt\n i skogarna och deras täta snår;\n han är den enda _incubus_ där går,\n och han tar endast kvinnans ära, han.\n\n Kung Arthur hade vid sitt hov en man,\n en glad ung junker, och det hände sig\n en dag, när denne red en enslig stig,\n att han fick se framför sig där en mö\n så ensam, som vi äro när vi dö,\n och denna unga jungfrus mödom tog\n han där med våld, hur än hon stred och slog.\n Så stark förbittring väckte detta brott\n att sedan saken till kung Arthur gått\n vår junker dömdes till att mista livet.\n Han hade nog, som det i lag stod skrivet,\n fått plikta med sitt huvud för sitt dåd,\n om icke hovets damer bett om nåd\n -- och främst dess drottning -- på ett sådant sätt\n att konungen lät nåd gå före rätt\n och gav hans liv åt henne; hon fick fälla\n i junkerns sak den dom, som skulle gälla.\n\n Ett tack så varmt fick han av drottningen,\n och därpå sade hon till riddaren,\n när tiden därför syntes vara inne:\n \"Du har ännu -- håll detta i ditt minne! --\n ej fått ditt liv igen. Jag skänker dig\n det blott på villkor, att du säger mig\n i vad en kvinna ser det främsta målet.\n Ja, rädda nu din nacke undan stålet!\n Men kan du icke här på stället svara,\n så får du fritt och obehindrat fara\n och söka lärdom; sedan väntar jag\n det rätta svaret inom år och dag.\n Och innan du far bort till andra länder,\n skall säkert borgas att du återvänder.\"\n\n Betryckt vart riddaren vid hennes tal.\n Vad hjälpte det! Han hade intet val,\n och han beslöt sig för att fara ut\n och komma åter före årets slut\n med sådant svar, som Gud beskärt på färden.\n Så tog han avsked och drog ut i världen.\n\n Han sökte upp var plats och varje hus,\n där hopp han hade om att finna ljus\n i frågan om det bästa för en kvinna,\n men ingenstädes kunde junkern finna\n ens två bland dem, han ställde frågan till,\n som tänkte lika om vad kvinnan vill.\n\n En sade, att vad kvinnor älska mest\n är rikedom, en annan sade fest,\n en tredje granna kläder, och en fjärde,\n att mest på lust i bädden sättes värde.\n\n En påstod, att en kvinna städse fann\n sin högsta fröjd i smicker av en man.\n Jag medger, att han hade ganska rätt:\n med smicker vinnas många kvinnor lätt,\n och ligger mannen ödmjukt för vår fot,\n kan knappast någon kvinna stå emot.\n\n Och en del sade, att vad bäst oss täckes\n är frihet till att taga vad oss räckes,\n och att oss ingen mänska vågar klandra,\n men väl berömma framom alla andra.\n Förvisso kan en kvinna aldrig lida,\n att någon finner hennes svaga sida\n och säger sanningen om hennes fel.\n Försök, men minns, att det är farligt spel!\n Ty huru ond en kvinna än må vara,\n så vill hon räknas till de godas skara.\n\n Förtroende, så sade någon, är\n vad varje kvinna allra mest begär,\n att anses kunna hållas vid en pakt\n och ej förråda vad en annan sagt.\n Men sådant tal är sagor för de unga,\n ty ingen kvinna håller tand för tunga.\n Kung Midas' fall bekräftar vad jag sade.\n\n Ovidius berättar, att han hade\n två åsneöron, som hans långa hår\n för världen dolt i många herrans år;\n med mycken skicklighet och stort besvär\n han dolt för alla, att de funnos där.\n För hustrun yppade han det ändå,\n ty henne litade han säkert på.\n För ingen varelse i världen fick\n hon saga någonting, var än hon gick.\n\n Hon svor en ed att ej för något pris\n förråda mannen, och på detta vis\n dra smälek, skam och löje över denne;\n \"den skammen föll ju delvis ock på henne.\"\n Men hemligheten var så tung att bära,\n att henne tycktes hon var döden nära;\n det var som svällde den för var minut,\n så bröstet sprängdes, om den ej slapp ut;\n och då hon icke vågade förråda\n för någon mänska vad hon nyss fått skåda,\n sprang hon till träsket där invid med hast,\n och som en rördroms näbb i pilsnabbt kast\n sköt hennes mun mot vattnets yta neder:\n \"Förråd mig inte, svär det vid din heder!\n Jag yppar det för dina böljor blott:\n två åsneöron har min make fått!\n Nu är det sagt, nu är min pina slut;\n jag kunde inte längre hålla ut.\"\n Här kan man se, att det en kvinna vet\n kan aldrig länge bli en hemlighet.\n\n Vill någon veta, vilken följden vart,\n så läs Ovidius; där står det klart.\n\n När riddaren, som jag berättat om,\n fann, att han ej till någon klarhet kom\n i frågan vad en kvinna älskar mest,\n blev sorgen i hans hjärta ständig gäst;\n men hemåt vände han mot Arthurs slott;\n det led mot slutet av den frist han fått.\n Då hände sig, där han så sorgsen red\n förbi en skog, att han fick se en ked\n av unga kvinnor sväva fram i dans,\n väl tjugu flickor var det, som där fanns.\n Han styrde genast hästen ned mot dem\n i hopp att få ett svar att föra hem;\n men innan han de skönas skara hunnit,\n så hade den på mystiskt sätt försvunnit.\n På hela platsen var en gammal kvinna\n den enda varelse han kunde finna;\n en fulare kan ingen drömma om.\n Med möda steg hon upp när riddarn kom\n och sade: \"Junker, här går ingen väg.\n Vad söker du på detta ställe, säg?\n Måhända kan jag hjälpa dig att leta,\n det finns så mycket, som vi gamla veta.\"\n\n Då sade riddaren: \"Å, kära mor,\n vad önska kvinnor helst? Mitt liv beror\n på svaret därpå. Säg till vad de trå,\n och rik blir den belöning du skall få.\"\n\n Hon svarade: \"Om du ett löfte ger,\n med hand och mun, att göra vad jag ber,\n såframt du endast har det i din makt,\n så skall det före kvällen vara sagt.\"\n Då sade riddaren: \"Se här min hand.\"\n\n \"Då finnes\", sade hon, \"ej minsta grand\n av fara för ditt liv från denna dag;\n din drottning har nog samma svar som jag.\n Ej ens den stoltaste bland dem som gå\n med huvudkläden eller hårnät på,\n skall säga nej, till det du nu blir lärd,\n Men nog med prat, nu framåt på vår färd!\"\n Så viskade hon några ord och sade:\n \"Nu är du fri bekymret, som du hade.\"\n\n Till hovet anländ, sade riddaren:\n \"På utsatt dag ser ni mig här igen,\n och svaret, som jag sökte, har jag nu.\"\n Då kallades rätt mången ädel fru\n och mången mö, och mången värdig änka\n att, samlade kring drottningen, betänka\n det svar han hade tagit med sig hem;\n så fick då riddarn träda in till dem.\n\n Nu påbjöds tystnad, ingen fingo störa;\n och riddarn manades att låta höra\n vad ting en världslig kvinna främst begär.\n Och junkern stod ej stum och tafatt där:\n han svarade med röst så manligt klar,\n att orden hördes väl av en och var:\n \"Min fru, mitt svar på frågan, som ni ställde,\n är detta: kvinnan önskar herravälde;\n hon vill, att hon, och endast hon, skall råda.\n och icke mannen, älskarn eller båda.\n Det är er högsta önskan, vare sig\n I gillen svaret eller döden mig.\"\n Ej änka eller fru, ej mö där fanns,\n som icke fann det riktigt, svaret hans:\n de skänkte honom därför gärna livet.\n\n När detta hovets utslag väl var givet,\n sprang kvinnan upp, som räddat junkerns liv,\n och sade: \"Nåd, ers majestät, men giv\n nu mig min rätt, låt hovet sitta kvar!\n Det var av mig, som junkern fick sitt svar,\n och därför har han lovat mig som lön,\n att vad som än må bli min första bön,\n beviljas den, så långt förmågan bär.\n Herr riddare, den sak, som jag begär,\n är att ni tar mig till ert äkta viv;\n ni vet, att det är jag, som frälst ert liv.\n Ja, kan ni neka vid er salighet?\"\n\n Då sade riddaren: \"O, ve, jag vet\n det mycket väl; du får ditt ord besannat.\n Men bed för Kristi skull om något annat!\n Tag allt mitt gods, men låt min kropp gå fri!\"\n\n \"Nej, junker\", sade bon, \"så skall det bli,\n ty om jag än är fattig, ful och grå,\n så skulle ej allt världens guld förmå\n beveka mig att ta mitt krav tillbaka,\n mitt krav att bli er älskade och maka.\"\n\n \"Min älskade? Nej, säg mitt olycksöde!\n Jag vore hellre nere bland de döde\n än bunden i en sådan mesallians.\"\n Men intet halp; den stolte junkern tvangs\n att äkta henne -- drottningen var sträng.\n Så förde han sin gamla brud i säng.\n\n Nu vill väl någon säga, att det är\n av vårdslöshet och fruktan för besvär,\n jag intet sagt om bröllopsdagens fester\n och glammet bland dess värdfolk och dess gäster.\n Till detta svarar jag helt gott och kort:\n där hördes inte glam av någon sort,\n där sågs blott sorg och hördes klagoljud.\n I stillhet vigdes junkern vid sin brud\n i tidig morgonstund, och hela dagen\n höll han sig undan, bitter, sorgsen, slagen.\n\n Stor var hans vånda när, som brukligt är,\n han letts i säng med frun och lämnats där;\n han låg och kastade sig av och an.\n Men hustrun log och sade till sin man:\n \"Behandlar varje riddare sin fru\n på samma underliga sätt som du?\n Är detta seden bland kung Arthurs män?\n Är varje man så kall som du, min vän?\n Jag är din egen älskade, ditt viv,\n och jag är den, som räddade ditt liv.\n Och har jag gjort dig något ont, min skatt?\n Förstör då ej så där min bröllopsnatt!\n Du är ju rent som galen eller full.\n Vad är på tok? Säg det för himlens skull,\n och jag skall hjälpa dig, såvitt jag kan.\"\n\n \"Du hjälpa? Det kan ingen\", sade han.\n \"Mig blir nog lyckan aldrig mer beskärd;\n du är så gammal och så avskyvärd\n och därtill av så låg och simpel börd,\n att intet under om min frid är störd.\n Jag önskar att det brast, mitt arma hjärta!\"\n\n \"Är endast detta skälet till din smärta?\"\n\n \"Ja\", sade han, \"och det är nog för mig.\"\n \"Nå\", sade hon, \"jag kunde hjälpa dig,\n och det rätt snart; det var mig ganska lätt,\n om du betedde dig på annat sätt.\n\n \"Men vad det där beträffar, att du tror,\n att det på gammal rikedom beror\n om man är ädel eller ej, så skall du veta,\n att efter större dumhet får man leta.\n Den man, som ständigt vandrar dygdens stig\n -- i lön som öppet -- och bemödar sig\n att hjälpa och att stöda där han kan,\n han är en verkligt god och ädel man.\n Krist vill, att vår förtjänst skall vara hans\n och ej ett återsken av fädrens glans,\n ty om vi också tro oss hava rätt\n att tala stolt om vår förnäma ätt,\n så kunna våra fäder icke ge\n oss minsta del av det, som gjort att de\n ha kallats ädla män; vi kunna blott\n försöka gå den väg som fädren gått.\n Förträffligt uttryckt har allt detta blivit\n i vad den vise Dante härom skrivit.\n I Dantes verser heter det så här:\n 'Blott sällan växer godhet upp och bär\n i mänskan frukt, ty Herren Gud har velat\n ge den åt oss av nåd, fastän vi felat.'\n Av sina fäder kan man endast ärva\n vad timligt är, och det kan blott fördärva.\n\n \"Envar förstår det lika väl som jag,\n att om det vore en naturens lag,\n att godhet gick i arv från led till led,\n så vore det i släkten ständig sed\n att endast handla rätt och göra gott;\n det fanns ej rum för felsteg eller brott.\n\n \"Tag till exempel nu en eld och bär den\n in i det mörkaste bland hus i världen,\n stäng dörren och gå bort -- då lyser än\n den elden lika klart som stode män\n i tusental och skådade dess flamma.\n Var än den är, är dess natur densamma,\n tills den omsider slocknar bort och dör.\n\n \"Där ser du väl, att börden icke gör\n en mänska god, ty vore detta fallet,\n så skulle mänskan aldrig svika kallet,\n som elden ständigt lyser då den brinner.\n Men det vet Gud, att man rätt ofta finner\n en greves son begå de värsta brott.\n Den man, som har den ädla börden blott\n att skryta med, vars ätt är känd och stor,\n som har en ädel far och ädel mor,\n men själv går vill i syndens mörka snår\n och icke följer sina fäders spår,\n är inte ädel, om än jarl han var,\n ty simpel gärning görs av simpel karl.\n Se, verklig ädelhet är icke blott\n det goda rykte ädla fäder fått,\n det kan dig ej från dina synder rena;\n\n din ädelhet har du av Gud allena.\n Han är den enda källan till densamma,\n och det har ingen vikt från vem vi stamma.\n\n \"Tänk blott på Tullus, nämnd Hostilius,\n som blivit skildrad av Valerius;\n han föddes fattig, vann dock makt och ära.\n Boetius och Seneca, de lära\n uttryckligen: den är en ädel man,\n som handlar rätt och hjälper där han kan.\n Och därför säger jag, min käre vän:\n om mina fäder varit enkla män,\n kan likväl Gud förläna mig sin nåd\n till dygdig vandel och till ädla dåd,\n och ädel är jag, om jag blott står fast\n vid ärans bud och skyr all synd och last.\n\n \"Dig synes ock min fattigdom ett brott\n Du bör dock veta, att Vår Herre gått\n på denna jorden som en fattig man.\n Envar, så man som barn och kvinna, kan\n förstå, att Jesus icke valt en lott,\n som i sig själv var ond som synd och brott.\n Glad fattigdom är ingenting att klandra,\n det vittna både Seneca och andra.\n Den man är rik, som icke mer begär\n i all sin fattigdom, och fattig är\n den rike, om han önskar mer ändå,\n ty vad han åtrår kan han icke få.\n Men den som nöjes, fast han intet har,\n är rik, om än för dig en simpel karl.\n\n \"Med skäl kan fattigdomen kallas glad;\n hos Juvenalis finnes denna rad:\n 'En fattig man kan sjunga takt till stegen,\n han fruktar inga rövare på vägen.'\n Ja, är oss fattigdomen föga kär,\n så är det likväl endast den, som lär\n oss mänskor flit; och vishet kan den skänka\n i rikligt mått åt dem, som kunna tänka.\n Fast fattigdomens plågor synas stora,\n så ger den skatter, dem vi ej förlora.\n Sig själv och Gud har mången mänska funnit\n först sedan hennes gods och guld försvunnit,\n och genom fattigdomens brillor känner\n man allra säkrast sina sanna vänner.\n Om jag är fattig, men är god mot dig,\n finns därför intet skäl att klandra mig.\n\n \"Min ålder synes dig också en brist,\n men är den det? Det är dock sant och visst,\n att det beständigt varit sed bland Eder,\n I riddersmän att visa åldern heder\n och kalla gubben fader. Och jag tror\n du minnes budet: hedra far och mor!\n\n \"Och är jag ful och är jag gammal nu,\n så blir du ej bedragen av din fru,\n ty ålderdom och fulhet skydda gott;\n ett bättre skydd har kyskhet aldrig fått.\n Men då jag känner dina sinnens trängtan\n så skall jag likväl stilla all din längtan.\n\n \"Nu kan du välja ett av dessa två:\n säg, vill du ha mig ständigt ful och grå\n men även som ditt ödmjukt trogna viv,\n som egnar dig sitt hela jordeliv?\n Om icke, kan du få mig ung och skön\n och taga risken av de bittra rön,\n du månde göra, efter vad jag rädes,\n ej hemma blott, men även annorstädes.\n Ja, gör ditt val och säg vad du vill taga!\"\n\n Först var det tyst, så hördes junkern draga\n en suck så tung, och sedan säga så:\n \"Min fru, min kära maka, du skall få\n bestämma det; din klokhet skall få råda.\n Välj det, som blir det bästa för oss båda\n som länder oss till lycka och till heder;\n det gör detsamma, vilken väg du leder,\n ty det du finner gott, är gott för mig.\"\n\n \"Jag har då herraväldet över dig,\n då jag kan välja efter eget skön?\"\n\n \"Förvisso\", sade han, \"det är min bön\".\n\n \"Giv mig en kyss och låt bekymren fara,\n ty du skall veta, att jag ämnar vara\n ej endast skön, men även god mot dig.\n Ja, må Vår Herres vrede drabba mig\n om ej i mig så trogen fru du fått,\n som blivit sedd så länge världen stått.\n Och om jag icke är så skön en kvinna,\n som någon drottning eller kejsarinna,\n som står att finna mellan öst och väst,\n så gör med mig vad hälst du finner bäst.\n Slå täcket upp och se den fru du har!\"\n\n När junkern nu fick skåda hur det var,\n när hennes unga skönhet blivit röjd,\n då drog han henne till sitt bröst med fröjd,\n Hans själ vart gripen av en sällhetsvåg;\n väl tusen kyssar tolkade hans håg,\n och allt, som kunde lust och lycka ge,\n det lät hans hustru glatt och villigt ske.\n\n Så levde de allt till sin levnads ända\n i frid och fröjd. -- Må Jesus Kristus sända\n oss unga snälla män med raska tag\n och signa dem, som bilda hjonelag.\n Men måtte Krist förkorta deras liv\n som icke villigt lyda sina viv;\n och knarriga och snåla gubbar må\n Vår Herre gärna skicka pesten på.\n\nHär slutar Fruns frän Bath berättelse.\n\n\n\n\nTIGGARMUNKENS PROLOG\n\n\nPrologen till Tiggarmunkens berättelse.\n\n Den värde Tiggarmunken gjorde jämt\n vår Stämningsman till föremål för skämt,\n men hittills hade munken låtit bli\n att vara elak i sitt raljeri.\n Nu sade han till Frun från Bath: \"Madame,\n Gud signe er! Ni var för allvarsam.\n Ni har berört rätt mången svårlöst fråga,\n kring vilken lärda striders flammor låga,\n och sagt oss mycket lika sant som fritt.\n Men, bästa Fru, på denna sköna ritt\n är skämtsamt tal av ännu större värde.\n Låt prästerna predika och de lärde\n få disputera bäst de det förmå.\n Om detta sällskap blott vill höra på,\n så skall jag nu berätta bäst jag kan\n om äventyr som hänt en stämningsman.\n Man kan ej prisa denna yrkesgrupp;\n jag hoppas ingen här tar illa upp.\n En kyrkans stämningsman han gnor och gnor\n från gård till gård och stämmer folk för hor,\n och prygel får han både här och där.\"\n\n Vår Värd grep in och sade ungefär:\n \"Min herre, hövlighet! Ty vid min själ\n i detta sällskap skall det ej bli gräl!\n Berätta, och låt Stämningsmannen vara!\"\n\n \"Asch\", sade Stämningsmannen. \"Ingen fara!\n Låt honom säga vad han vill helt fritt;\n när jag får ordet, skall vi nog bli kvitt.\n Han skall få veta vad en tiggarmunk\n egentligen är värd med allt sitt lunk.\"\n\n Då sade Värden, icke utan hetta:\n \"Lugn, mina herrar! Det är nog med detta.\"\n Till Tiggarmunken sade han som så:\n \"Nu, mäster, vill ni kanske börja på!\"\n\n\nHär slutar Tiggarmunkens prolog.\n\n\n\n\nTIGGARMUNKENS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Tiggarmunkens berättelse.\n\n Det fanns en gång där hemma i mitt land\n en mäktig domprost, som med kraftig hand\n beivrade allt vrångt i prosteriet,\n all sidovördnad visad kleresiet\n och kyrkans sakrament, all brist på tukt\n och hor och trolldom och all annan frukt\n av syndens träd som svekliga kontrakt\n och falska testamenten -- ja, kort sagt\n förseelser, som under lagen falla;\n det är ej lönt att räkna upp dem alla.\n Mot ocker ingrep han, mot simoni,\n men allra strängast tog han likväl i\n när skörlevnad och otukt blivit röjd.\n Med tiondena var han sällan nöjd.\n Om någon kom med dumma klagomål,\n tog prosten böter strax, ty han var snål!\n När tionden och offer voro små,\n fick den, som bragt dem, ömkeligen stå\n och sjunga psalmer hela dagen lång.\n En prost har makt att bruka sådant tvång\n på grund utav den domsrätt, som han fått\n till stävjande av dåligt liv och brott.\n Han hade under sig en stämningsman,\n och det fanns ingen slugare än han,\n ty mannen höll sig med en mängd spioner,\n som visade på brottsliga personer.\n Han skonade en sköka, eller två,\n om genom dem han kunde tjugu nå.\n Om än vår gode Stämningsman må bli\n en smula arg, så blir hans horeri\n berört i min berättelse, ty hit\n når ej hans makt, trots allt hans tjänstenit,\n och oss skall den förvisso aldrig nå.\n\n \"Vid Petrus\", sade Stämningsmannen då,\n \"för horhusskökor är det lika ställt.\"\n\n \"Håll inne med det där!\" skrek Värden gällt.\n \"Ni, kära mäster, låt er inte störa.\n Berätta på, vi vilja gärna höra;\n och bry er inte om vår Stämningsman.\"\n\n På alla håll i England hade han,\n den lömska stämningsmannen, den halunken\n\n (så tog på nytt till orda tiggarmunken)\n förtrogna vänner, kopplare och skarn,\n som drevo villebrådet i hans garn.\n De sade honom vem de legat med,\n och han var nöjd: då kunde han slå ned.\n Hans herre visste inte vad han vann.\n Han hotade med Kristi kyrkas bann,\n och mången liderlig och syndig man\n blev mycket glad och lycklig när han fann\n att pengar kunde köpa honom fri.\n Att Judas var en tjuv det veta vi;\n en sådan var vår stämningsman också.\n Minst hälften utav det hans prost bort få\n behöll han för sig själv. Han var minsann\n en tjuv, en horkarl och en stämningsman.\n Han hade flickor både här och där,\n som läto honom veta när herr Per,\n herr Robert eller någon annan kund\n hos dem haft någon hemlig herdestund.\n Så hjälpte flickorna vår stämningsman,\n och den, som kom med stämning, det var han.\n Till domkapitlet stämdes båda två,\n och mannen fick betala, kvinnan gå.\n\n \"Jag stryker detta ur vår svarta bok\",\n förklarade han då. \"Du är ju klok\n och fattar nog att sådant ej går an.\n Jag är din vän och hjälper när jag kan.\"\n Om mutor visste han förvisso mer\n än någon enda mänska här bland er,\n ty ingen hund kan skilja sårad hjort\n från den, som ej är träffad, lika fort\n som denne stämningsman en libertin\n från hyggligt folk; han kände sina svin.\n I denna branch, som lönade sig bäst,\n arbetade han även allra mest.\n\n På spaning efter byte red han ut\n en vacker dag, och det var hans beslut\n att stämma in en äldre okysk änka,\n som kunde hava någonting att skänka.\n På vägen hände sig att han fick syn\n uppå en ryttare vid skogens bryn.\n Han bar en båge, vassa pilar ock;\n och grön var färgen på hans vapenrock,\n men svart var hatten, som han hade på.\n\n Då höjde stämningsmannen ett: \"Hallå!\"\n \"Välkommen\", sade ryttaren och log.\n \"Vart styr ni kosan genom denna skog?\n Skall den bli mycket lång er ritt i dag?\"\n\n \"Nej, herre\", sade stämningsmannen, \"jag\n skall endast till ett ställe här helt nära,\n ett litet ställe, där jag skall begära\n arrendet, som min herre har att få.\"\n\n \"Du är en fogde?\" sade mannen då.\n \"Ja\", sade stämningsmannen, ty det var\n genant att yppa vad han var för karl.\n\n \"Depardieux!\" -- så utbrast mannen då\n \"vi är kolleger, fogdar båda två!\n Jag är en främling här i denna trakt;\n nu skall vi följas åt i samma takt,\n och detta möte får ej bli vårt sista.\n Jag äger guld och silver i min kista,\n och kommer du till trakten där jag bor,\n skall intet fattas dig, min käre bror.\"\n\n \"Jag tackar\", sade stämningsmannen då.\n Ett kraftigt handelslag gavs till tecken på\n beständigt broderskap, och under glam\n och livligt samspråk red man vägen fram.\n\n Vår stämningsman, som liknade en skata\n han kunde aldrig låta bli att prata\n och göra frågor -- frågade: \"Min bror,\n var är det nu egentligen du bor?\n Var kan jag finna dig i sinom tid?\"\n\n Den andre svarade med rösten blid:\n \"Det är långt bort i norr. Där hoppas jag\n få se dig som min gäst en vacker dag;\n och när vi skiljas skall jag bit för bit\n beskriva vägen, så du hittar dit.\"\n\n \"Min broder\", sade stämningsmannen, \"nu\n skall du berätta något om vad du,\n som är en fogde liksom jag, har funnit\n förmånligast i tjänsten, vad du vunnit\n det mesta på. Och var ej rädd, min broder,\n att röja mindre ärliga metoder.\n Berätta helt uppriktigt; jag vill lära.\"\n\n Då svarade den andre: \"På min ära,\n jag skall berätta alla mina rön.\n Betänkligt knapp och liten är min lön,\n och sträng och fordrande är godsets herre.\n Jag måste ligga i och slita värre,\n och därför lever jag på prejeri.\n Jag låter ingen vinstchans gå förbi.\n Med slughet eller våld förvärvar jag\n det mesta jag behöver dag för dag.\n Nu har jag sagt precis som saken är.\"\n\n Då sade stämningsmannen glatt: \"Så där\n gör jag också. Jag tvekar endast då,\n när något är för hett att taga på.\n Jag tar vad jag kan ta i hemlighet,\n och utan minsta tvekan gör jag det,\n ty annars skulle jag nog snart förgås.\n I bikten nämnes sådant ej, förstås;\n mitt samvete har ganska barkat läder\n och jag ger fan i alla skriftefäder.\n Väl mött, kamrat, vid Kristus och hans moder!\n Men säg mig vad du heter, käre broder!\"\n Så slutade vår stämningsman sitt prat,\n och när han slutat, smålog hans kamrat.\n\n Han sade: \"Skall jag taga dig på orden?\n Demon är jag och bor i underjorden\n och rider här i ändamål att se\n var jag kan finna folk, som har att ge.\n Förvärv och vinst är syftet med min ritt.\n Och är väl något annat syfte ditt\n än det att vinna, hur det än må vinnas?\n Så är med mig: var rovet än må finnas,\n far jag och tar det, skall du nog få se.\"\n\n Då sade stämningsmannen: \"_Ben'cite_!\n Vad säger du? Är du av sådant slag?\n Du har en mänskas skepnad liksom jag.\n Är ni gestaltade på detta sätt\n i helvetet, där du har hemortsrätt?\"\n\n \"Nej\", sade han; \"där har vi ej gestalt,\n men när vi önskar, kan vi likna allt,\n vad helst oss lyster, för en mänsklig blick,\n kan ta en apas eller mänskas skick;\n och som en ängel kan jag även gå.\n Det är ej underligt att det är så:\n en usel gycklare kan lura dig,\n och han är blott en stympare mot mig.\"\n\n \"Men\", sade stämningsmannen, \"varför gå\n i skilda dräkter? Kan ej en förslå?\"\n\n \"Den dräkt, som hjälper oss att lättast nå\n det rov vi utsett, ta vi alltid på.\"\n\n \"Men varför gör ni er så stort besvär?\"\n\n \"Av många goda skäl, min broder kär,\n men allting har sin tid, och tiden går.\n Se blott hur högt på himlen solen står,\n och intet byte har jag fått i dag.\n Men vinst och byte eftersträvar jag\n och ej förklaringar och diskussion.\n För enkel är för övrigt din person\n att fatta, om jag sökte att förklara.\n Men på din fråga skall jag likväl svara.\n Vi äro stundom Herrens instrument\n och redskap, vilka han till jorden sänt\n i skilda skepnader när han så velat.\n Av Honom ha vi fått den roll vi spelat.\n Vi ligga utan makt vid Herrens fot,\n om den Allsmäktige står oss emot.\n Blott kroppen få vi stundom lov att plåga;\n då kommer själen inte alls i fråga.\n Tänk blott på Job, som måste plågas så.\n Men stundom få vi pina båda två,\n Jag menar kropp och själ. Så kan det hända,\n att vi få Herrens tillstånd till att vända\n vårt angrepp blott mot själen hos den nästa.\n Vår verksamhet är alltid till hans bästa:\n han vinner frälsning, när han står emot\n de snaror, som vi lägga för hans fot.\n Vår avsikt var det likväl ej att föra\n till salighet; vi sökte att förstöra.\n Vi tjäna även människor ibland;\n vi voro helt i biskop Dunstens hand.\n apostlarna befallde oss demoner.\"\n\n \"Men säg mig: när ni bliva till personer,\n gör ni er kroppar då av element?\"\n\n \"Nej, nej, min vän; vi kunna ju som känt\n förvända synen. Annars låna vi\n av döda mänskor kropp att vandra i.\n Då tala vi i allo lika väl\n som någon mänska, som har liv och själ,\n precis som Samuel till Phitonissa,\n som var en mycket ryktbar profetissa.\n Hur vi ha skapats vill du gärna veta,\n och efter svar behöver du ej leta,\n ty du skall komma till en plats, där du\n får bättre svar än jag kan giva nu.\n På grund av egna rön skall du förstå\n ofantligt mycket mera än de två,\n Virgilius och Dante, kunnat fä\n en aning om. Men låt oss raska på!\n Jag ämnar hålla mig i lag med dig\n till dess du själv får lust att lämna mig.\"\n\n \"För tusan\", sade stämningsmannen då;\n \"jag är en karl, som man kan lita på.\n Jag sviker ej det ord jag gett en vän.\n Och om du än var själva djävulen,\n så håller jag den ed jag svurit dig.\n Jag svor ju dig som du har svurit mig,\n att hålla samman här på denna färden.\n Vi söka båda vinning här i världen.\n Tag du din del, vad du av folk kan få;\n och jag tar min. Så ha vi båda två.\n Och får den ena mera mynt och mat,\n så skall han dela det med sin kamrat.\"\n\n \"Rätt så\", var andens svar. Och deras ritt\n gick vidare i långsamt trav och skritt.\n\n Strax utanför den stad, som målet var\n för stämningsmannen, sågo de en karl,\n som stod invid en vagn med hö som last.\n I vägens gyttja hade den kört fast.\n Och nu stod karlen där och skrek och slog\n på spännet, som förgäves slet och drog.\n \"Hej, Brok, hej Skott! Nå, kan ni inte draga?\"\n Så sade han; och sedan: \"Fan må taga\n er alla tre med både hull och hår.\n Ni har förargat mig i många år,\n och er och vagn och hö må fanden ta!\"\n\n Då sade stämningsmannen: \"Det var bra!\"\n och lutade sig fram mot sin demon\n och sade dessa ord i dämpad ton:\n \"Hör, broder, hör, och passa genast på!\n Du hörde vad det var du skulle få?\n Tag dem nu strax; han har ju lovat ge\n dig hö och vagn och sina hästar tre.\"\n\n Då svarade demonen honom: \"Nej,\n det går ej an. Det menade han ej.\n Du kan ju fråga, om du inte tror.\n Nej, vänta, skall du själv få se, min bror.\"\n\n Nu fingo hästarna en vänlig klapp,\n och alla spände musklerna i kapp,\n Körkarlen sade: \"Hejsan, friska tag,\n och Kristus skall belöna er en dag!\n Det där var fint; den rör sig mer och mer.\n Må Gud och helgonen belöna er!\n Nu kom vår vagn omsider loss igen.\"\n\n Demonen sade: \"Ser du nu, min vän?\n Det var ju som jag sade: karlen hade\n en annan mening än de ord han sade.\n Kom nu, kamrat, och låt oss rida på,\n ty här finns ingenting för mig att få.\"\n\n Ett stycke bortom staden i en dal\n höll stämningsmannen detta lilla tal:\n \"Hör på, kamrat, här bor en gammal kvinna,\n som nästan lika gärna skulle brinna\n som skänka bort den allra minsta skärv.\n Hos henne skall jag göra ett förvärv.\n Jag stämmer henne nu för något brott,\n fastän jag intet vet som hon begått.\n Och du, som inte kan försörja dig\n skall höra på och lära dig av mig.\"\n\n Han bultade med kraft på änkans port\n och sade barskt: \"Låt upp och gör det fort!\n Du har en präst därinne; låt mig se!\"\n \"Vem bultar?\" sade änkan. \"_Ben'cite_!\n Guds fred, min herre, vad är det ni vill?\"\n\n \"Jag har en stämning här. Se noga till,\n vid äventyr av kyrkans interdikt,\n att du i morgon i en sak av vikt\n kan stå till svars för vad man sagt om dig.\"\n\n \"O, Herre Jesus Kristus, bistå mig\n i denna sak, ty jag är alltför svag!\n Jag ligger sjuk alltsedan mången dag\n och kan ej gå och inte heller rida;\n det sticker så förfärligt i min sida.\n Kan jag ej få det skriftligt? Går det an\n att svara genom ombud, stämningsman,\n på det man velat lägga mig till last?\"\n\n \"Tja\", sade han, \"det blir väl lämpligast\n att du betalar mig tolv styver nu,\n så skall jag ordna saken, bästa fru.\n Förtjänsten får min herre, inte jag.\n Jag måste rida långt ännu i dag;\n tolv styver hit, och så är saken klar!\"\n\n \"Tolv styver!\" utbrast gumman då till svar.\n \"Vid alla helgon, om jag kunde få\n all världen därför, vore jag ändå\n ur stånd att visa fram en sådan summa.\n Ni vet, jag är en gammal, fattig gumma.\n Hav någon misskund, snälla stämningsman!\"\n\n \"Nej, tag mig själva Satan\", sade han,\n \"om jag det gör, om ock du lider brist.\"\n\n \"Men jag är skuldlös, det är sant och visst.\"\n\n \"Betala genast, eller vid S:t Anna\n jag tager med mig denna nya panna\n för det jag har att få sen du bedrog\n din äkta make, han, som sedan dog.\n Jag lånade till böter, som du vet.\"\n\n \"Ni ljuger mänska, vid min salighet!\n ty aldrig har jag blivit dömd ännu\n för något brott som enka eller fru,\n och alltid har jag varit kysk och trogen.\n Ni med ert dumma prat kan gå åt skogen.\n Må Satan föra er till avgrundskval!\"\n\n När avgrundsanden hörde detta tal\n föll han på knä och talade så här:\n \"Å, Mabely, min egen moder kär,\n är det ert allvar? Är det, goda fru?\"\n\n \"Må Satan taga honom redan nu\n med hull och hår, om han ej ångrar sig.\"\n\n \"Nej, gamla häxa, vänta ej av mig\",\n förklarade vår stämningsman, \"att jag\n skall ångra något, som jag sagt i dag.\n Jag kunde rycka linnet från din kropp.\"\n\n \"Min kära bror, tag inte illa opp,\n men du är min, nu har jag fått dig fatt\",\n förklarade demonen, \"och i natt\n blir du bekant med alla djävlars värld\n långt bättre än en enda präst och lärd.\"\n Med dessa ord tog djävulen sin man.\n Med kropp och själ och ande fördes han\n till stämningsmännens rätta, hemska plats.\n O, milde Herre, på vars ord vi satts\n i denna värld, beskydda oss envar\n och gör vår Stämningsman till ärlig karl!\n\n Mitt herrskap, om jag velat, hade jag\n förvisso kunnat skildra skilda slag\n av kval och plågor där i Satans värld\n som dessa målats av så mången lärd,\n apostlarna och Kristus, men jag kan\n ej såra så vår gode Stämningsman.\n För övrigt kan en mänsklig tungas tal\n väl aldrig skildra alla avgrundskval.\n Men för att undgå pinan är mitt råd:\n o, vaken, bedjen att vår Herres nåd\n må frälsa eder undan Satans makt,\n ty som ett lejon går han ut på jakt\n och ligger ständigt listig i försåt\n att dräpa den, som han kan komma åt.\n Befästen edra hjärtan mer och mer\n emot den onde, som vill fånga er!\n Han kan ej fresta tills man måste falla,\n ty Herren Kristus kämpar för oss alla.\n Och bedjen vänner, bedjen nu med mig\n att stämningsmännen måtte bättra sig!\n\nHår slutar Tiggarmunkens berättelse.\n\n\n\n\nSTÄMNINGSMANNENS PROLOG\n\n\nPrologen till Stämningsmannens berättelse.\n\n Vår Stämningsman räck upp sig i sin sadel\n Han var så upprörd över munkens tadel,\n att han av vrede skalv från topp till tå.\n\n \"Mitt herrskap\", sade han, \"jag bör väl få\n berätta nu; det är ej mer än rätt,\n då Tiggarmunken fått på detta sätt\n spy ur sig lögner och förtal i ett.\n Han skryter med att känna helvetet,\n och det är sannerligen inget under:\n ty tiggarmunken kan på goda grunder\n betecknas som en tjänare åt Fanden.\n Ni har väl hört om munken, som -- i anden\n i en vision -- blev förd till Satans land?\n Där fick han skåda vid en ängels hand\n hur de fördömda pinades och ledo.\n Men ingen munk sågs till, var än de skredo.\"\n (På andra mänskor rådde ingen brist.)\n Av ängeln frågade han då till sist:\n\n \"Har Herrens nåd tvätt varje munk så vit,\n att ingen enda sådan kommer hit?\"\n\n \"Ånej, av dem finns här en legion\",\n var ängelns svar. \"Följ med till Satans tron!\n Du ser, att Satans svans är lång och stark\n och bred som seglen på en stadig bark.\n Du, Satanas, håll upp din svans och ge\n vår broder har ett tillfälle att se\n var tiggarmunkar ha sitt bo hos dig!\"\n\n Knappt hade svansen hunnit höja sig,\n så svärmade ur stjärten huvudstupa\n (som bien kunna svärma ur en kupa)\n väl tjugutusen munkar, vilka rände\n åt alla håll i helvetet, men vände\n i nästa ögonblick och sågos skumpa\n i största hast tillbaka till sin rumpa\n och krypa in. Och Fan slog svansen på.\n\n När munken hade tröttnat på att gå\n och se på plågor utan gräns och hopp,\n blev själen förd tillbaka till hans kropp.\n Han vaknade så kraftlös som en trasa\n och darrade ännu av skräck och fasa\n vid minnet av den ledes breda svans\n och hemska bak -- det öde som var hans.\n\n Gud signe alla här med undantag\n av Tiggarmunken. -- Ja, nu börjar jag.\n\nHär slutar prologen till Stämningsmannens berättelse.\n\n\n\n\nSTÄMNINGSMANNENS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Stämningsmannen sin berättelse.\n\n I Yorkshire finnes det ett låglänt land,\n som heter Holderness, vid havets strand.\n Där gick en Tiggarmunk en tid omkring,\n predikande om himmelskt sköna ting.\n Så hände sig en dag att denne broder\n predikat enligt prövade metoder,\n och särskilt manat mänskorna att tänka\n på sina kära döda och att skänka\n till själamässor samt att ge en skärv\n för underlättande av deras värv,\n som bygga tempel till vår Herres ära,\n och ej till ting, som mott och mal förtära\n och ej åt sådant folk, som står sig gott\n som släkt och arvingar, på vilkas lott\n försynen låtit jordiskt välstånd falla.\n \"Se själamässor, dem behöva alla,\n ty de befria våra dyra vänner\n ur skärseldskval. -- Ack, hur den elden bränner!\n De tretti mässorna av detta slag\n dem sjunga vi på en och samma dag.\n Befria själarna ur deras nöd!\n O, det är hemskt, att halstras på en glöd\n och lika grymt att stekas över lågor.\n För Kristi skull, gör slut på deras plågor!\"\n Med _cui cum patre_ gick vår broder ut\n när talet till församlingen var slut.\n\n När menigheten givit vad han bett,\n begav han sig på väg. Då gick han lätt\n med stav på axeln, spetsen käckt mot skyn.\n Så vek han in i varje gård i byn\n och tiggde mjöl och smör och ost och korn.\n Kamraten hade stav med knopp av horn,\n två tavlor utav elfenben och så\n en vacker stylus, blank och fin som få,\n med vilka namnen genast skrevos ned\n på dem, som skänkte pengar eller säd.\n Han skulle be för dessa, trodde man.\n \"Giv mig en skeppa vete\", sade han,\n \"en kaka rågbröd eller någon sill.\n Vi rata intet; giv oss vad ni vill:\n en penny endast, eller fast en halv;\n och om ni kan, så giv ett stycke kalv,\n ett stycke fläsk, en filt -- ja, kära syster,\n giv oss en skänk, precis vad eder lyster!\n Se så, nu skrev jag upp ert namn, madame!\"\n\n De hade med sig där de drogo fram\n en bärare med säck, en stark och trygg,\n och allt som gavs blev lagt på drängens rygg.\n Så snart han hade lämnat den som givit,\n kom tavlan fram, och alla namn han skrivit\n utströkos genast; det var munkens tack.\n Allt vad han gav var fagert tal och snack.\n\n \"Nu ljuger du\", brast tiggarmunken ut.\n Men Värden inföll häftigt: \"Tyst, vet hut!\n Berätta lugnt historien som den var!\"\n \"Ja, det skall ske\", var Stämningsmannens svar.\n\n Han gick omkring från gård till gård och lände\n omsider till en gammal gård han kände\n som en av dem, där han förplägats bäst.\n och alltid varit en värderad gäst.\n Hans värd låg nu i sängen, sjuk och svag.\n \"_Deus hic_. O, Thomas, gamle vän, god dag\",\n så hälsade han milt sin sjuke värd.\n \"Gud signe dig. Här inne vid din härd\n på denna bänk har jag förvisso fått\n ta del i månget mål och ätit gott.\"\n Från bänken drev han sedan bort en katt\n och lade ned sin stav och så sin hatt\n och påsen sin och slog sig ned vid sängen.\n Kamraten hade vandrat jämte drängen\n till staden till ett värdshus, som förser\n långväga vandrare med nattkvarter.\n\n \"Nå, käre mäster\", sade munkens värd,\n \"hur har ni haft det på er långa färd?\n Det är nog veckor sen jag såg er sist.\"\n\n \"På mödor har det ej rått någon brist\",\n var munkens svar. \"Jag har bemödat mig\n att läsa goda böner främst för dig\n och alla våra vänner och i dag\n var jag i kyrkan. Där försökte jag\n predika på mitt folkligt enkla sätt,\n ty för en olärd är det icke lätt\n att fatta Skriftens ord; de ha sin fara.\n Fördenskull vill jag lära och förklara.\n Förvisso är förklaringen av nöden,\n ty bokstaven -- så säges -- bringar döden.\n Jag lärde dem att bruka på ett gott,\n förnuftigt sätt det goda som de fått.\n Er fru var även där. -- Var kan hon vara?\"\n\n \"På gården, tror jag\", hördes mannen svara.\n \"Det är väl hon, som kommer in just nu.\"\n\n \"Välkommen, mäster\", sade husets fru;\n \"hur står det till?\" Han fick en vänlig blick.\n\n Belevat reste munken sig och gick\n och slöt värdinnan till sitt breda bröst\n och kvittrade som med en fågels röst:\n \"Stor tack, madame; jag känner mig rätt väl\n och står till eder tjänst med liv och själ.\n Jag priser Gud, som skapt en sådan kvinna\n som ni, madame. Jag har ej kunnat finna\n en enda lika skön i denna trakt.\"\n\n Hon sade: \"Gud förlåte vad ni sagt!\n Men hur som helst: välkommen till vår ort.\"\n\n \"Madame, förlåt mig, som ni alltid gjort!\n Men nu har jag en liten bön till er;\n tag inte illa vid er om jag ber\n att få ett samtal med er man en stund.\n Jag känner kyrkoherdarna i grund:\n för lata för att skrifta äro slika.\n Min fröjd är det att skrifta och predika\n och väl begrunda evangelii ord.\n Jag är en fiskare på denna jord,\n och fiskar själar till vår Herres ära.\n Jag söker blott att sprida Kristi lära.\"\n\n Då sade frun: \"Mät honom skäppan full,\n det ber jag eder, för hans ilskas skull.\n Han är så argsint som en etermyra,\n fast han har mig, som är så lätt att styra.\n Om jag en natt vill hålla honom varm\n och lägger på min man ett ben, en arm,\n så grymtar han precis som våran galt\n där ute i sin stia. Det är allt!\n Jag får ej vara honom till behag.\"\n\n \"O Thomas! _Je cous dy_. Vad erfar jag!\n Slikt är den ondes verk och måste botas.\n Du vet, att vrede är en synd, som hotas\n av syndens straff, och det är utan slut.\"\n\n \"Men säg mig, mäster, innan jag går ut;\n vad önskar ni till middag!\" sade frun.\n\n \"Madame, får jag en lever av kapun\n (vad det är grymt att vålla någons död!)\n och något stycke av ert mjuka bröd\n och sist ett halstrat huvud av ett svin\"\n -- så sade munken med andäktig min --\n \"är detta mer än nog för mina fat.\n Jag lägger inte mycken vikt vid mat,\n I Skriften finner ju min ande föda,\n och kroppens lust är jag så van att döda\n med faster att min mage blivit svag.\n Madame, jag ber: ursäkta mig att jag\n fördristar mig att säga som det är.\n Jag tror att jag kan tala öppet här.\"\n\n \"Ja, kära mäster, blott en sak ännu:\n han dog, vår lille\", sade husets fru,\n \"kort efter det ni hade lämnat byn.\"\n\n \"Ja\", sade han, \"jag såg det i en syn\n där hemma i vårt dormitorium.\n Den dag då detta dödsfall ägde rum\n såg jag i synen hur er gosse fördes\n till himmelen, och änglasången hördes.\n Det sågs också av sakristanen vår\n och en som varit munk i femti år.\n De kunna båda, Gud ske pris och ära,\n gå fritt omkring bland mänskorna och lära.\n Jag reste mig, och lika gjorde alla.\n På mina kinder kändes tårar falla.\n Det var mig liksom hade tiden stannat.\n _Te Deum_ sjöngo vi och intet annat,\n och till vår Herre bad jag där en bön\n med tack för denna syn, som var så skön.\n Mitt herrskap, jag kan tryggt försäkra er,\n att våra böner nog betyda mer\n och att vi veta mer om Herrens rike\n än någon olärd, om än konungs like.\n Vi leva fattiga, och vi försaka;\n en laicus har hus och barn och maka.\n Med mat och dryck och vällust är han nöjd,\n men vi förakta denna världens fröjd.\n Minns Lazarus! Han hade hårda öden,\n men lönen fick han skörda efter döden.\n En andans man är icke kroppens träl;\n han späker kroppen, göder blott sin själ.\n Vi munkar undfly denna världens jäkt\n och nöja oss med torftig kost och dräkt.\n Vårt rena liv och våra fastor göra\n att himlens helgon våra böner höra.\n\n \"Betänk att Moses hade nödgats fasta\n i många veckor, innan han fick kasta\n en blick på tavlorna med Herrens lagar.\n Med buken uttömd sedan många dagar\n emottog han den Lag, som Herren skrivit\n med egen hand. -- Elia hade blivit\n beredd för samtalet med Gud allsmäktig\n på Horebs höjder genom djup, andäktig\n kontemplation och fasta som var hård.\n\n \"När Aron hade templet i sin vård\n och alla höllo detta högt i ära,\n förbjödos templets präster att förtära\n av någon dryck, som kunde skänka rus,\n när de begåvo sig till Herrens hus\n att bedja för sitt folk. De skulle vaka\n och bedja blott och fingo icke smaka\n en droppe vin vid hot av lagens svärd.\n\n \"Den nyktres förbön blott är något värd.\n Märk vad jag sagt, ty det är sant och visst.\n Av Skriften finna vi, att Herren Krist\n har levat själv i fasta och i bön.\n Oss fromma bröder syns den lotten skön\n att leva kyskt i fattigdom och öva\n barmhärtighet mot alla som behöva,\n att leva rena enligt Skriftens råd\n förtröstande på Herrens stora nåd.\n I insen därför nog att våra böner --\n jag menar bröderna, vår ordens söner --\n betyda mera inför himlens Gud\n än edra -- ni med edra gästabud!\n Från Edens lycka, som var hel och full,\n drevs mänskan ut blott för sin glupskhets skull.\n I paradiset var hon kysk också.\n\n \"Men, gode Thomas, hör nu noga på!\n Det står väl ej i Skriften, men jag har\n det utan tvivel från en kommentar,\n att det var munkarna, som Jesus hade\n i tankarna, den gången, då han sade,\n att andlig fattigdom ger salighet.\n Och hela Skriften vittnar som ni vet\n att munkens lott är mycket mera värd\n än den, som blivit rika män beskärd.\n Jag avskyr deras frosseri och prakt\n och skänker deras otukt mitt förakt.\n De likna, tycker jag, Jovinian.\n De äro feta som en val, en svan\n och lika fulla som en bytta smör.\n De bedja fromt när någon släkting dör\n och läsa då en liten psalm av Davit.\n 'Ack', säga de, 'cor meum eructavit!'\n Vem följer Kristi spår och Kristi lära,\n om icke vi, som söka all vår ära\n i kyskhet, fattigdom och ödmjukhet\n och sprida Ordet bland Guds menighet?\n Som falken höjer sig på starka vingar\n så stiger därför munkens bön och svingar\n sig upp till himlen till Gud Faders öra.\n Det, gode Thomas, är jag tvungen göra,\n ty vid Sankt Ibes, var du ej vår broder,\n så var du som ett fartyg utan roder.\n I vårt kapitel be vi dag och natt\n att Herren Gud må ge dig hälsans skatt\n och återge din kropp dess fulla kraft.\"\n\n \"Det har jag\", sade Thomas, \"inte haft\n den minsta känning av till denna dag.\n Åt tiggarmunkar av diverse slag\n har jag i åratal gett goda pund,\n och lika klen är jag i denna stund.\n Och nu är mina pengar nästan slut.\"\n\n \"O, Thomas, har du det?\" brast munken ut.\n \"Vad skulle du med skilda slag av bröder?\n Behövas läkare från norr och söder\n när den man redan har är mer än god?\n Du leddes vilse av ditt vankelmod.\n Det var att handla som en idiot.\n Om vi fått mera, hade du fått bot.\n 'Å, giv åt den en slant för hans konvent!'\n 'Å, giv åt det konventet någon cent!'\n 'Å, giv den munken något mynt också!'\n Nej, Thomas, nej; så kan det inte gå.\n Vad värde har en sönderstyckad slant?\n Det splittrade -- det är då visst och sant --\n har mindre kraft än det, som är förenat.\n Ja, Thomas, jag skall säga vad du menat:\n du ville ha vårt arbete som skänk!\n 'Arbetaren är värd sin lön' -- betänk,\n att detta har vår Herre själv förklarat!\n Och, Thomas, av de pengar, som du sparat,\n begär jag intet för mig själv som känt;\n jag ber dem endast för att mitt konvent\n må kunna be för dig och bygga hus\n för spridande av kristendomens ljus.\n Och kyrkobyggens vikt är oerhörd;\n Sankt Thomas liv bär därom vittnesbörd.\n Du ligger här med hjärtat fullt av vrede,\n som blivit väckt och vårdad av den lede,\n och grälar på din hustru utan skäl,\n fast hon är mild och god och vill dig väl.\n Ja, Thomas, lyd mitt råd för eget bästa:\n strid icke med din fru och med din nästa!\n Lägg ock på minnet vad Predikaren\n har sagt i denna sak till alla män:\n 'Var icke som ett lejon i ditt hem,\n förtryck ej dina tjänare och skräm\n ej vännerna ifrån ditt hus och bord!'\n Och än en gång ett vänligt varningsord:\n se upp för det, som slumrar i din själ,\n se upp för ormen tätt invid din häl;\n han krälar osedd under gräs och strån\n beredd att stinga. -- Och betänk, min son,\n att tjugotusen män ha mist sitt liv\n för tvister, som de haft med sina viv.\n Och du, som har en hustru from och blid\n vad skäl har du till tvister och till strid?\n Förvisso kan ej ormen kallas mild,\n men retad orm är icke halvt så vild\n som kvinnan är när hon är vred, ty då\n är hämnd det enda, som hon tänker på.\n En synd är vreden, en ibland de värre,\n en styggelse, som straffas av vår Herre.\n Och för den vrede själv är den en fara.\n Den enklaste bland präster kan förklara,\n att vrede för till mord. I sanning, vrede\n gör bödelstjänst och stammar från den lede.\n Jag kunde tala här om vredens brott\n tills kvällen, ja, tills hela natten gått;\n och därför ber jag Herren natt och dag,\n att han må göra den som vredgas svag.\n Stor sorg och skada har det städse bragt\n när hetsig man fått alltför mycken makt.\n\n \"Det var en gång en hetsig potentat\n berättar Seneca. I samma stat\n begåvo sig två riddare en gång\n på någon resa, kanske ganska lång.\n Så återkom den ena, ej den andra.\n Då måste den som kommit genast vandra\n till domaren och denne sade vred:\n 'Nu skall du dö. Du brutit landets fred\n och mördat din kamrat'. Så sade han\n till någon där: 'Gå, döda denne man!'\n\n \"Det hände, när de gingo, dessa två,\n till avrättsplatsen, att de stötte på\n den riddare, som hade ansetts död.\n Då tyckte de, att här var ingen nöd\n och gingo alla tre till domaren\n och sade: 'Herre, han är här igen\n den riddare, som troddes vara död'.\n Då sade domaren -- av vrede röd --\n I skolen dö! Dö skall ni alla tre!\n Och dessa skälen hade han att ge:\n Dig har jag dömt, och vad jag sagt står fast.\n Dig, som blev borta, ligger det till last,\n att du har vållat denne mannens död.\n Och sedan till den tredje: Vad jag bjöd\n det har du icke gjort. Så dömdes de,\n och han lät hugga ned dem alla tre.\n\n \"Kambyses kallades en grym satrap,\n som levde om i svalg och dryckenskap.\n Det hände att en herre i hans svit,\n en man, som höll på dygd, moral och flit,\n förtroligt sade till sin kung en gång:\n 'En lastbar konungs tid blir icke lång.\n För var och en är dryckenskap en last\n och främst för kungen, som är mäktigast.\n\n \"'Det finns så månget öra, månget öga,\n som aktar på de mäktiga och höga.\n Var därför måttlig, sire, för himlens skull!\n förnuftet flyr en man när han är full,\n och sina lemmar kan han icke styra'.\n Då sade konungen: 'Jag kan bedyra,\n att det är lögn, och jag bevisar lätt\n att vin ej verkar på ett sådant sätt.\n Ej finns det vin som tar min kraft, och föga\n tör vinet skymma blicken i mitt öga'.\n På trots drack kungen när han talat ut\n väl hundra gånger mera än förut,\n och sedan lät han hämta hemifrån\n till sitt palats den djärve riddarns son\n och ställa honom vid en vägg. Så tog\n han pil och båge, grep dess sträng och drog.\n I nästa ögonblick var pilen röd\n av barnets blod, och gossen nedföll död.\n 'Nå', sade kungen, 'har jag stadig hand?\n Har kraften svikit mig det minsta grand!\n Har vinet grumlat blicken i mitt öga?'\n\n \"Vad riddarn svarade betyder föga.\n Hans son var död -- med det är allting sagt.\n Var därför varsam om din vän har makt!\n Säg blott: '_Placebo_ -- gärna, om jag kan',\n om ej den andre är en fattig man.\n Giv gärna råd åt fattiga, men stör\n ej den, som makten har, vad än han gör!\n\n \"Hör blott hur Cyrus, kung av Persien,\n förstörde floden Gysen för att den\n tog livet av en häst han hade kär,\n när han drog fram mot Babel med sin här:\n han gjorde den så liten, att en kvinna\n gick utan fara, där den brukat rinna.\n Och hör Predikarns ord! Så säger han:\n 'Var ej tillsammans med en häftig man\n och tag ej galen man till din kamrat\n att ej du ångrar dig!' Men nog med prat!\n\n \"Ja, Thomas, käre broder, stilla dig!\n Rättvisa vill och kan jag lova dig.\n Förvisa djävulsk ondska ur ditt hjärta --\n din vrede gör dig likväl endast smärta --\n och bikta dig för mig, då jag är här!\"\n\n \"Nej\", sade då den sjuke, \"vid Sankt Per!\n För pastorn har jag skriftat denna dag\n och biktat hur det är med mig och jag\n behöver inte bikta en gång till\n för någon annan, om jag inte vill\".\n\n \"Då kan du\", sade munken, \"ge en skärv\n till klosterbygget vårt, ett vackert värv,\n för vilket vi försakat, lidit nöd,\n allt medan andra njutit överflöd.\n Och likväl ha vi knappast fått vår grund\n ordentligt lagd ännu. Och tjugu pund\n är nu vår skuld för sten (det är en skam!)\n fast ej ett enda tegel släpats fram.\n Så hjälp oss. Thomas, nu för Kristi skull,\n ty annars går vårt företag omkull!\n Och jag kan säga dig på goda grunder,\n att tystna vi, går hela världen under.\n Om vi tas bort, så slocknar världens sol,\n och mörkret breder sig från pol till pol.\n Ja, käre Thomas, då är allt förbi,\n ty vem kan lära, verka så som vi?\n Vi äro icke från i går: besinna\n att sen Elias tider kan man finna\n i Skriften vittnesbörd om ordensbröder\n och deras gärningar i norr och söder.\n Ja, Thomas, hjälp oss, du som har att ge!\"\n Vid dessa orden sjönk han ned på knä.\n\n Den sjuke greps av verkligt raseri\n vid detta munkens fräcka tiggeri\n och den förställning han hos honom fann.\n\n \"Det goda jag besitter\", sade han,\n \"det kan jag ge; men säg mig att jag är\n en världslig broder, den I hållen kär!\"\n\n \"Förvisso\", sade munken, \"om du vill:\n din fru har fått ett brev med vårt sigill.\"\n\n \"Nåväl, då skall jag giva en present\n åt dig för edert heliga konvent;\n och utan dröjsmål skall du gåvan få\n på villkor endast, att du delar så\n emellan bröderna, att en och var\n får lika mycket som den andra har.\n Det skall du svära vid ditt höga kall\n förutan förbehåll för något fall.\"\n\n \"Det svär jag\", sade munken; och han lade\n sin hand i mannens högra hand och sade:\n \"Se här min hand! Nu kan du vara trygg.\"\n\n \"Nåväl, stick handen nedåt längs min rygg\",\n var mannens svar, \"och treva efter där.\n Du finner -- under sätet ungefär --\n en liten sak, som jag har gömt\". -- \"Aha!\"\n var munkens tanke då; \"den skall jag ta\"!\n\n Så stack han ner sin hand mot ryggens slut\n i hopp om en present att draga ut,\n och när den sjuke kände munken nå\n med handen till hans bakdel, lät han gå\n med brak en mäktig pust mot munkens hand.\n Den häst är icke född, som går i land\n med någon så trumpetande musik.\n\n Vår munk sprang upp, ett retat lejon lik.\n \"Å, falska usling! Vid Marias son\",\n for munken ut, \"det gjorde du på hån!\n Det skall du bittert ångra, vid min själ!\"\n\n Den sjukes husfolk hörde detta gräl\n och löpte in; och munken kördes ut\n och vandrade sin väg med fast beslut\n att taga hämnd. Han gick till sin kamrat.\n Ett vildsvin var han lik: så desperat\n att vita tänder blottats i ett grin.\n Så gick han raskt och med beslutsam min\n till slottet, som beboddes av en lord,\n den där han ofta ägnat själavård.\n Den ädle greven ägde hela byn.\n\n När munken trädde in, helt röd i hyn,\n satt greven just och åt vid dukat bord.\n Han, munken, kunde knappt få fram ett ord\n men hälsade omsider med: \"Guds fre'\"!\n Hans värd såg upp och sade: \"Ben'cite!\n Men, broder John, vad är det, som står på?\n Att något är på tok kan jag förstå.\n Du ter dig som du råkat ut för tjuvar.\n Sitt ner, min vän, och säg mig vad dig gruvar,\n så skall jag hjälpa dig så vitt jag kan\".\n\n \"Jag har så svårt förnärmats av en man\",\n var munkens svar, \"i huset där jag var,\n att det ej finns så låg och lumpen karl,\n att han ej harmades i högsta grad,\n om han bemötts som jag i eder stad.\n Men allra mest förbittrar det mitt sinne,\n att denne knöl, hos vilken jag var inne,\n fört hädiskt tal om hela vårt konvent.\"\n\n \"Å, mäster\", sade greven, \"det som hänt...\"\n\n \"Ej 'mäster', greve\", sade munken då;\n \"säg tjänare, om än jag lyckats nå\n magistergrad. 'Säg icke rabbi!' var\n en gång vår Herre Jesu eget svar.\"\n\n \"Nå, låt mig höra vad som trycker dig!\"\n\n \"Sire\", sade munken, \"man har hånat mig\n och även mitt konvent i min person\n och så _per consequens_ den kristna tron\n och hela kyrkan. Det är synd och skam!\"\n\n Då sade greven mäkta allvarsam:\n \"Försök att vara lugn; tag saken kallt!\n I ären jordens krydda och dess salt.\n Försök att vara lugn, min gode man;\n berätta vad som hänt!\" -- Det gjorde han,\n beskrev hur gubben handlat så och så.\n\n Grevinnan satt där tyst och hörde på,\n tills munken fört berättelsen till slut.\n \"Gudsmoder, helga jungfru\", brast hon ut,\n \"var detta allt ni hade att berätta?\"\n\n \"Madame, vad åsikt hyser ni om detta?\n\n \"Min åsikt?\" sade hon. \"En simpel karl\n har gjort vad både plumpt och simpelt var.\n Vad skall jag säga? -- Ett är uppenbart:\n hans sjuka huvud kan ej tänka klart.\n Han är förvirrad. Gud må straffa karlen.\"\n\n Då sade munken, föga nöjd med svaren:\n \"På andra vägar skall jag söka hämnd.\n Den lömske smädaren skall nog bli nämnd,\n var helst jag talar, på ett lämpligt sätt.\n Det är ju dårskap, nonsens rätt och slätt\n att dela det som icke delbart är\".\n\n I grubbel djupt försänkt satt greven där,\n och i sitt sinne tänkte han som så:\n Hur kunde denne gubbe hitta på\n ett sådant svårt problem som det han gjort?\n Om något liknande jag aldrig sport.\n Den ledes var problemet, inte hans!\n I arsmetriken finnes ingenstans\n en sådan djävulsk fråga att besvara\n som det problemet, hur man bör förfara,\n då man skall dela vädrets doft och toner\n i lika delar mellan tolv personer. --\n Men vad den gubbfan sagt är inte lag!\n \"Goherrar\", sade han, \"nu frågar jag:\n Har någon hört på maken? Att begära\n jämn delning här är nonsens, på min ära!\n Det kan och det behöver inte göras!\n För det behöver ej ett finger röras!\n Se ljudet från en stjärt och varje ton\n är helt och hållet blott en vibration,\n som alltid breder ut sig och förgår.\n Det finnes ingen mänska, som förmår\n bestämma när den delats jämnt och rätt.\n Men tänk på vilket infernaliskt sätt\n den karlen spelt sin biktfar detta spratt!\n Jag anser gubben vara rent besatt!\n Sitt ner -- för middag är du säkert mogen\n och låt den satans gubben dra åt skogen!\"\n\n Där stod en munskänk invid grevens bord,\n och denne hade hört vartenda ord\n av det, som talats där vid grevens hov.\n \"Herr greve\", sade han, \"om jag får lov,\n så kunde jag för kläde till en dräkt\n berätta er, herr munk, hur denna fläkt\n kan delas riktigt jämnt och excellent\n emellan herrarna i ert konvent\".\n\n \"Låt höra\", sade greven; \"och vid Gud,\n jag skänker dig en dräkt för gästabud.\"\n\n \"Herr greve\", sade han, \"tag hit en dag,\n då det är lugnt och intet spår av drag\n ett vagnshjul och se till att detta har\n varenda en av sina ekrar kvar.\n Tolv ekrar har ett hjul i regel fått.\n Tolv munkar kallas hit. -- Har ni förstått?\n Jo, tretton utgör ju ett helt konvent,\n och eder biktfar är det komplement,\n som värdigt fyller ut konventets tal.\n De böja sedan knä i denna sal\n i ring med sina näsor inåt vända,\n och varje näsa vid en ekers ända.\n Rakt under navet skall er biktfar stå\n och hålla näsan uppåtvänd. Och så\n skall gubben hämtas hit med magen stinn\n och hård och spänd som någon trummas skinn;\n och han skall sätta sig på hjulet då\n och genom navet låta vädret gå.\n Då skall vi nog få se -- det kan ej svika --\n att alla munkarna begåvas lika,\n ty både ljud och lukter bleve kända\n på samma sätt vid varje ekers ända.\n Blott eder biktfar, denne fromme man,\n får mer än andra, men emedan han\n är värdigast, är detta som sig bör.\n Hos brödraskapen skäres alltid för\n för den förnämste, innan andra fått.\n Och väl har han förtjänat denna lott.\n Han lärde oss i dag så mycket gott\n i sin predikan, som vi väl förstått,\n att jag för min del gärna ville ge\n åt honom mest av både två och tre.\n Så tänker säkert även hans konvent,\n för vilket ju hans fromma nit är känt.\"\n\n Man tyckte allmänt, munken undantagen,\n att Jankin talat så, att man var slagen\n av hans subtila, bindande logik.\n Han var, så tyckte man, Euclides lik:\n den man, som talat så, var ingen tok,\n han var ett snille, rent ovanligt klok.\n Och Jankin fick sin dräkt. -- Nu slutar jag;\n vi närma oss vårt mål för denna dag.\n\nHär slutar Stämningsmannens berättelse.\n\n\n\n\nDEN LÄRDES PROLOG\n\n\nHär börjar prologen till den Lärdes frän Oxford berättelse.\n\n \"Herr Oxforddoktor\", sade nu vår Värd,\n \"Ni sitter blyg och stilla på vår färd\n som nygift flicka vid sitt bröllopsbord.\n I dag har Ni ej sagt ett enda ord.\n Ni grubblar visst alltjämt och får ej frid.\n Men kom ihåg att allting har sin tid.\n\n \"För himlens skull, ryck upp er ur er dvala!\n Här är ej tid till grubbel; ni skall tala!\n Berätta någon lustig anekdot!\n Det har nog ingen någonting emot,\n och ni har lovat; ni får inte svika.\n Dock vill jag bedja er att ej predika\n och tala om de synder vi begått,\n ty sådant tråkar ut och söver blott.\n Berätta något trevligt äventyr\n och sök att hålla termerna i styr.\n Den högre stilen kan ni reservera\n tills det blir fråga om att disputera\n med lärda män. Försök att tala så,\n att alla vi som rida här förstå.\"\n\n\n På detta svarade den lärde blitt:\n \"Herr Värd, jag har väl inte valet fritt,\n då vi ju alla ställt oss under er,\n och jag skall gärna göra som ni ber.\n Jag skall berätta här så gott jag kan\n vad mig berättats av en utmärkt man\n i Padua, vars handlingar och lära\n förskaffat honom ryktbarhet och ära.\n Nu är han borta sedan någon tid;\n må Herren skänka honom evig frid.\n\n \"Petrarca hette denne lärde man,\n Poeta laureatus nämndes han\n ty han var mästare i poetiken\n som doktor Linian i juridiken\n filosofin och andra discipliner.\n Men döden, han vars lie ständigt viner,\n har redan hunnit skörda båda två,\n och även oss skall snart hans lie nå.\n\n \"Men för att åter tala om den man,\n som lärt mig sägnen, så beskriver han\n i hög poetisk stil i en prolog\n hur dominerande Saluzzo låg\n i rika Piemont med stora torg\n och höga murar kring en mäktig borg\n och huru västra Lombardiet skiner\n i sollyst grönt med ram av Apenniner\n och hur Vesulus höjer stolt sin topp\n där Po ur klara källor springer opp\n och växer från en liten, yster bäck\n till å och till en älv, som flyter käck\n mot öster för att sedan lugn och sedig\n gå fram förbi Ferrara mot Venedig.\n Hans målning präglas av geni och smak\n men jag vill endast hålla mig till sak\n och därför skall jag nu förbigå den\n och börjar genast med berättelsen.\"\n\n\n\n\nDEN LÄRDES BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar den Lärdes från Oxeford berättelse.\n\n I västra delen av Italien\n befinner sig en yppig, fruktbar dal\n vid foten av Vesulus och i den\n sex städer, slott och gårdar utan tal\n och skogar, fält och härlig blomsterprakt.\n Saluces heter denna sköna trakt.\n\n Den styrdes forndomdags av en markis,\n vars fäder före honom härskat där,\n och han betjänades på bästa vis\n av allt sitt husfolk och sin trogna här,\n och hans vasaller hade honom kär.\n Han visste därför ej av strid och sorg\n och levde länge lycklig i sin borg.\n\n Han var en ung och stark och ståtlig man\n och hörde till en gammal, ädel ätt\n och ingen kunde föra sig som han,\n så värdigt och så älskvärt var hans sätt,\n och han besatt tillräckligt mycket vett\n för landets styrelse och dess försvar;\n och Walter var det namn markisen bar.\n\n Han hade dock ett fel: han tänkte blott\n på stundens nöjen, red omkring på jakter\n med sina falkar fjärran från sitt slott\n och följde hundars drev i vilda trakter\n men skydde rådslag, dokument och akter\n och drog sig för att knyta Hymens hand.\n Det sista var det värsta för hans land.\n\n Det tyckte folket där så illa om\n att det beslöt att gå till sin markis.\n När så till slottet hela skaran kom,\n tog en till orda, som man ansåg vis,\n en man på vilken fursten satte pris.\n Den mannen hade ordet i sin makt,\n det framgår nog av det som där blev sagt:\n\n \"Ack, ädle herre, eder mildhet ger\n oss trogna undersåtar alltid mod\n att utan någon fruktan nalkas er\n så snart vi veta att vår sak är god.\n Nu ha vi åter lämnat hem och bod\n och be er, herre, låna edert öra\n åt de bekymmer som ni nu får höra.\n\n \"Den sak det gäller rör på intet vis\n mig själv personligen i högre grad\n än andra här i salen, herr markis,\n men då man vet att jag har rönt en rad\n av gunstbevis, har folket i vår stad\n bett mig till talesman. -- Jag har den äran\n att föra fram dess vördsamma begäran.\n\n \"Förvisso, herre, ha vi det så gott,\n när ni styr landet, att man ej kan få\n en lyckligare lott än den vi fått;\n det är en sak vi alla väl förstå.\n Men, herr markis, ett finnes det ändå,\n som ni kan göra för ert folk ännu:\n det är att taga er en värdig fru.\n\n \"Tag på er äktenskapets helga ok,\n som skänker makt och icke slaveri!\n Vi be er, herre, ni som är så klok:\n betänk hur våra dagar dra förbi!\n Av tidens dunkla ström behärskas vi,\n och om vi sova, sitta eller stå,\n kan intet hindra tiden från att gå.\n\n \"Och fast den blommar än, er levnads vår,\n så smyger åldern fram med tysta steg,\n och döden är en fiende som slår\n i varje ålder och på varje väg\n som skördemannen på varenda teg.\n Men lika visst som döden drabbar alla\n är oviss dagen, då vi skola falla.\n\n \"Så lyssna då till oss, ert trogna folk,\n som alltid lytt och vördat edra bud.\n Det ber er, herr markis, med mig som tolk:\n låt oss få välja ut åt er en brud,\n en maka, som är täckelig för Gud\n och ljuv för mänskor, lika skön som god,\n och är av detta lands förnämsta blod.\n\n \"För Guds och vår skull äkta snart en mö,\n ty om det (Gud förbjude!) ginge så,\n att ni, vår käre herre, skulle dö,\n så skulle arvet efter eder gå\n till någon främling, och hur gick det då?\n Det bleve onda tider, det vet Gud!\n Så tag er, herre, mycket snart en brud!\"\n\n Markisen veknade vid mannens tal\n och svarade på det som han fått höra:\n \"Ni vill att jag skall göra snart ett val,\n som jag förvisso aldrig ämnat göra,\n ty jag har tyckt att detta skulle föra\n från härlig frihet in i slaveri,\n och jag har njutit av att vara fri.\n\n \"Men då jag finner att ni menar väl\n och litar på er klokhet, så -- välan,\n så finner jag att jag har goda skäl\n att ingå äktenskap så fort jag kan.\n Men för att göra mig till äkta man\n behöver ingen här besvära sig\n med valet av en lämplig brud åt mig.\n\n \"Ty ofta äro barnen i ett hem\n av annat slag än deras mor och far.\n Av Herren gives dygden, ej av dem\n som avlat barnen, och i Guds förvar\n befaller jag min sak. Må han ge svar\n på frågan vem mitt val skall falla på.\n Han ger mig nog den maka jag bör få.\n\n \"Jag ber er därför lämna mig i fred\n vid valet av er nya härskarinna\n och kräver även att I gån en ed\n att vilken maka än jag månde finna\n I skolen vörda eder markisinna\n i ord och gärning som om hennes far\n var någon mäktig konung eller tsar.\n\n \"Ett annat villkor är att ni skall svära\n att aldrig klandra valet som jag gör,\n ty om jag nu för eder skull skall bära\n det ok som äktenskapet är, så bör\n jag själv få utse henne som jag för\n till altaret som brud. -- Nå, svära alla?\n 1 annat fall får denna sak förfalla.\"\n\n De eder som han fordrat svuro de,\n hans vilja skulle vara deras lag\n och som han önskat skulle allting ske.\n Så bad man honom utse bröllopsdag\n så snart som möjligt, efter sitt behag,\n ty folket fruktade ännu trots allt,\n att planen icke skulle ta gestalt.\n\n Markisen satte utan tvekan ut\n en dag, då vigseln skulle försiggå,\n och sade att han fattat sitt beslut\n för deras skull. Och alla föllo då\n på sina knän och tackade; och så\n begav man sig ifrån markisens slott\n belåten med det löfte som man fått.\n\n Han satte genast allt sitt folk i fart\n med förberedelser av skilda slag\n på det att allting skulle vara klart\n till dagen som han nämnt som bröllopsdag,\n och varje man tog i med raska tag\n besluten att man skulle bliva färdig\n och festen vara slottets herre värdig.\n\nExplicit prima pars.\n\n\n\nIncipit secunda pars.\n\n Ej långt ifrån det ståtliga palats,\n där nu markisen rustade till fest,\n befann sig på en mycket vacker plats\n en liten fattig by, där folket mest\n fick dela hus med oxe, får och häst.\n Med svett och mycken möda fingo de\n sin bärgning av vad jorden kunde ge.\n\n Det fanns bland dessa fattiga en man,\n som ansågs fattigast ibland dem alla;\n men även på ett torftigt oxstall kan\n vår Herres nåd i vissa stunder falla.\n Den mannen brukade hans grannar kalla\n Janicula. -- Grisildis åter var\n det namn hans unga, väna dotter bar.\n\n Var flickan skön för ögat, var ändå\n den själens skönhet mycket mera värd\n som genomlyste hennes väsen så\n som solens strålar lysa upp en värld.\n Hon hade levat fjärran från all flärd\n och kände arbetet men icke lättjan,\n som är en mor till lasterna och kättjan.\n\n Fast hon var ung, så bodde både mod\n och moget allvar i den flickans själ.\n Emot sin gamle fader var hon god\n och lika lydig som en trogen träl.\n De får hon hade vårdade hon väl\n och oavbrutet var hon sysselsatt\n från gryningen till dess det led mot natt.\n\n Från fälten tog hon ofta med sig hem\n diverse örter, om det ej fanns bröd,\n och sedan skar och kokade hon dem.\n Så såg hon till att fadern ej led nöd\n och skänkte honom städse hjälp och stöd.\n Hon visade sin fader all den ära\n och lydnad som en fader kan begära.\n\n Markisens blickar hade ofta gått\n till denna flicka, när han red förbi\n på väg till jakten eller till sitt slott,\n och flickan hade väckt hans sympati,\n en ädel känsla, vilken var så fri\n från lusta och från själviska begär\n som broderns känsla för en syster är.\n\n Den unga flickan tycktes honom stå\n högt över alla andra som han sett,\n och henne var det som han tänkte på,\n på hennes godhet, kvinnlighet och vett,\n i samband med det löfte som han gett.\n Det löftet skulle icke tas tillbaka,\n och hon var den som skulle bli hans maka.\n\n Men tiden gick, och bröllopsdagen grydde;\n men ingen visste något om hans val,\n och alla undrade vad det betydde.\n Ja, man och man emellan hördes tal\n om löftesbrott och hotande skandal.\n \"Vad kan det här betyda?\" sade man.\n \"Är det ett dåligt skämt? -- Vad menar han?\"\n\n Markisen hade likväl sörjt för allt:\n han hade låtit göra efter mått\n av en av sina tärnor, vars gestalt\n var mycket lik Grisildis', icke blott\n en mängd med dräkter, utan även fått\n en samling guld- och silversmycken färdig,\n som hade varit en furstinna värdig.\n\n Så nalkades den tid, då han befallt\n att bröllopsfesten skulle försiggå,\n och i palatset var man klar med allt.\n I dess gemak var allting ordnat så,\n att intet längre fanns att bättra på,\n och mat och läckerheter såg man fylla\n i kök och källare varenda hylla.\n\n Med alla dem som bjudits till hans fest\n och sina väpnare och svenner med\n steg så markisen praktfullt klädd till häst,\n och hela denna ryttarskara red\n med pipare och musikanter ned\n till byn som jag har nämnt om, där det var\n Grisildis bodde med sin gamle far.\n\n Grisildis hade ingen aning om\n att det var henne festen skulle gälla,\n för hennes skull som kavalkaden kom.\n Vid samma tidpunkt gick hon till en källa\n och skyndade tillbaka för att ställa\n sitt ämbar på dess plats och efteråt\n bege sig ut och se på festens ståt.\n\n \"Med några andra flickor skall jag stå\n vid stugans dörr och se vår markisinna,\n och jag får lov att riktigt raska på\" --\n så tänkte hon på vägen -- \"för att hinna\n få vattnet på och få min ved att brinna,\n men sedan är jag fri. Ack, må hon blott\n ta denna vägen till markisens slott!\"\n\n När hon kom åter med sin fyllda spann\n anlände just markisen med sin svit,\n och när han såg Grisildis sade han:\n \"Hör på, min flicka, vill du komma hit?\"\n Hon ställde ned sin spann, begav sig dit\n och föll på knä, beredd att göra allt,\n som kunde bliva henne anbefallt.\n\n Markisen talade med vänlig röst\n och allvarsamt, och detta sade han:\n \"Säg mig, Grisildis, är din fader hemma?\"\n \"Ja, herre\", sade flickan och försvann\n i kojans dunkla inre, där hon fann\n sin gamle fader sittande vid spisen.\n Så tog hon honom med sig till markisen.\n\n Han tryckte gubbens hand, och när de\n ett stycke från de andra, sade han:\n \"Janicula, min vän, nu har det gått\n därhän att jag ej längre vill och kan\n förtiga vad jag känner. -- Gode man,\n bli ej förskräckt! Jag har din dotter kär,\n och det är hennes hand som jag begär.\n\n \"Jag vet att du i alla dina dagar\n har visat trofasthet mot din markis\n och ständigt lytt hans bud och landets lagar\n och funnit hans regering god och vis.\n Nu ber han dig om detta gunstbevis:\n låt henne, din Grisildis, bli min brud,\n min maka inför människor och Gud!\"\n\n Av häpnad bleknade Grisildis' far\n och stod där som bedövad av ett slag.\n Med möda fick han sedan fram sitt svar,\n som lydde: \"Herr markis, i allt vill jag\n blott det, som är ers höghet till behag.\n Jag själv har ingen vilja. Gör precis\n vad ni har lust att göra, herr markis!\"\n\n Markisen svarade i vänlig ton:\n \"Dock önskar jag att först vi båda två\n och hon gå in och ha en diskussion.\n Av henne själv vill jag ha reda på,\n om hon går in på att det ordnas så;\n och du skall höra varje ord vi säga.\n Ja, så har jag beslutat gå tillväga\".\n\n När han gått in, församlades allt flera\n av traktens folk kring stugan där han var,\n och ivrigt hördes alla diskutera.\n Grisildis kallade man söt och rar,\n som vårdade så väl sin gamle far.\n Man stod i undran över husets gäst;\n dock häpnade Grisildis allra mest.\n\n Att hon blev häpen när markisen kom\n är sannerligen ej att undra på:\n hon hade aldrig kunnat drömma om\n en sådan gäst, och man kan gott förstå\n att hon blev blek och knappast kunde gå. --\n Så sade han vad hans besök betydde,\n och talet som han höll till henne lydde:\n\n \"Grisildis\", sade han, \"du skall förstå\n att jag vill äkta dig och att din far\n gått in därpå. Jag tror att du också\n är lika villig som din fader var,\n men på en fråga vill jag först ha svar,\n och då det brådskar härmed, måste du\n ge svaret klart och tydligt här och nu.\n\n \"Jag frågar dig: är du beredd att låta\n min vilja råda både dag och natt,\n evad du då får skratta eller gråta,\n att aldrig knota, utan alltid glatt,\n i vilken ställning än du blir försatt,\n bejaka mina ord? -- Svär det vid Gud,\n så tar jag dig i denna dag till brud.\"\n\n Hon var förundrad över hans begäran\n och stämman skälvde när hon gav sitt svar:\n \"Ovärdig är jag, nådig herre, äran,\n men vill ni det, är saken därmed klar.\n Må Gud förkorta mina levnadsdar,\n om jag begår det minsta lydnadsbrott\n mot er i gärning eller tanke blott.\"\n\n Då sade han: \"Grisildis, det är nog\".\n Och följd av henne gick han ut ur huset\n till folket och sitt följe, och han log\n när de tillsammans trädde ut i ljuset.\n När han blev synlig bortdog genast bruset\n av mycket tal. Han sade: \"Denna kvinna\n blir min gemål och eder härskarinna\".\n\n Markisen ville icke att hon kom\n i simpla kläder till hans slotts gemak\n och gav åt sina damer order om\n att kläda om hans brud. Det var en sak\n som icke var i dessa damers smak,\n men hans befallning lydde de ändå,\n och flickan kläddes om från topp till tå.\n\n De kammade Grisildis' hår också\n och lade upp det i en konstfull knut.\n En gyllne krona prydd med gröna, blå\n och röda stenar fäste de till slut\n på hennes hjässa, och när hon gick ut\n var hon så vacker i sin bröllopsskrud\n att ingen sett en älskligare brud.\n\n Så snart hon trätt ur stugan blev hon fäst\n med ring i enlighet med skick och sed,\n och sedan sattes bruden på en häst,\n en snövit gångare, och skaran red\n till slottet åter mellan täta led\n av folk som jublade där den drog fram.\n Och så gick dagen under festligt glam.\n\n Grisildis hade Gud benådat så,\n att när hon hade blivit markisinna\n hon kunde föra sig och gå och stå\n på sådant sätt, att ingen kunde finna\n det minsta som bar vittne om en kvinna,\n som under alla sina ungdomsår\n fått växa upp bland oxar, höns och får.\n\n Hon blev så älskad, hölls så högt i ära,\n av alla människor, att mer än en\n bland dem som stått den unga flickan nära\n knappt kunde tänka sig att hon var den,\n som bott i byn och varit deras vän.\n Den tanken att Janicula var far\n till markisinnan var för underbar.\n\n Ty fast hon alltid hade varit god,\n så lyste hon ändå som markisinna\n med sådan glans att folket ej förstod\n att hon, Grisildis, kunnat bli en kvinna,\n som tycktes vara född till härskarinna.\n För ingen nöd var hennes hjärta kallt,\n och därför vann hon hjärtan överallt.\n\n Om hennes godhet spred sig ryktet så\n att det blev känt i fjärran regioner,\n och överallt dit ryktet hunnit nå\n sjöngs markisinnans lov i höga toner,\n och ryktet lockade en mängd personer\n att draga till Saluces för att få\n betrakta henne som man prisat så.\n\n Markisen levde under denna tid\n med sin gemål i sina fäders slott\n ett lyckligt liv i stilla huslig frid,\n och allting syntes honom ganska gott.\n Bland folket sades det att han förstått\n att se till hjärtat, och man satte pris\n på detta drag och ansåg honom vis.\n\n Grisildis ägde icke blott förmåga\n att sköta hus och hem, hon var också\n i stånd att klokt behandla varje fråga,\n som rörde land och folk; och var det två\n som blivit osams, kunde hon förmå\n de stridande att glömma bort sitt groll.\n S& upprätthöll hon fred på alla håll.\n\n\n Om hennes make någon gång var borta\n och man blev missnöjd med regeringen,\n så kom Grisildis likväl ej till korta:\n hon ställde om att allt blev gott igen.\n Hon tycktes vara sänd av himmelen\n till slottet i Saluces för att lätta\n sitt folks betryck och ställa allt tillrätta.\n\n Hon fick en dotter när en tid förgått.\n En gosse hade modern hoppats på,\n men över flickebarnet som hon fått\n blev mannen glad och folket likaså,\n ty då Grisildis hade kunnat få\n en liten dotter, fanns det även hopp\n att söner kunde gro i hennes kropp.\n\nExplicit secunda pars.\n\n\n\nIncipit tercia pars.\n\n När barnet hade diat någon tid\n greps fadern av ett underligt begär\n som helt förstörde all hans sinnesfrid:\n han ville pröva den han hade kär,\n bereda henne smärta och besvär\n och se om hon, Grisildis, höll sin ed\n och lydde honom även om hon led.\n\n Hon hade ställts på många prov förut\n och alla dessa hade hon bestått,\n så proven hade kunnat vara slut.\n Fast mången prövning nog kan göra gott,\n betraktar jag det likväl som ett brott\n att utan orsak pröva gång på gång\n och göra prövningstiden alltför lång.\n\n Markisen gick på detta sätt tillväga.\n Han kom en natt till henne där hon låg,\n med mörk och bister uppsyn för att säga:\n \"Grisildis, säkert kommer du ihåg\n den dag jag tog dig i mitt bröllopståg\n och lyfte dig ur armod och betryck\n till glans och ära med ett onda ryck.\n\n \"Grisildis, jag är säker på att du\n förstår att all den framgång som du nått,\n det stora välstånd som du njuter nu,\n den lycka som har fallit på din lott\n ha skänkts av mig och skänkts med rågat mått.\n Nu ber jag dig att noga höra på\n de ord jag har att säga om oss två.\n\n \"Du vet ju själv, Grisildis, hur det är:\n den bästa kan bli föremål för skvaller,\n och fast jag själv alltjämt har dig så kär,\n så säga mina adliga vasaller\n att det är synd och skam att du befaller\n och råder över adelsmän av börd.\n De finna denna smälek oerhörd.\"\n\n Grisildis hörde tyst på makens tal\n och gjorde ingen min och ingen gest,\n som skulle vittnat om att hon led kval.\n Så sade hon: \"Gör det du finner bäst!\n Din lycka är det, som betyder mest.\n Jag är ju din, min dotter likaså.\n Gör vad du önskar med oss båda två!\n\n \"Och är det något som behagar dig,\n så kan det inte vara mig emot.\n Det finnes intet som jag önskar mig,\n och allting kan jag mista utan knot,\n blott icke dig, min make. -- Intet hot\n och ingen själanöd och ingen smärta\n kan driva denna känsla ur mitt hjärta\".\n\n Han gladdes då han hörde dessa ord\n men tycktes lika dyster som förut\n och hade helt sin mörka uppsyn kvar,\n när deras samtal härmed nått sitt slut\n och han gick bort. -- Kort därpå gick han ut\n och sökte upp en man, som han var van\n att lita på, och yppade sin plan.\n\n Den karlen var en sorts befallningsman,\n som visat att han var att lita på\n i stora ting; och sådana som han\n befinnas ofta lämpliga också\n för mindre goda uppdrag som de få.\n Till handling var han därför genast klar,\n när han fått veta varom fråga var.\n\n Han gick till slottet, och när han kom fram\n till fru Grisildis höll han detta tal:\n \"Nu ber jag er förlåta mig, madame,\n att jag bereder eder sorg och kval,\n men jag har sannerligen intet val:\n en undersåte måste göra allt\n vad den som är hans härskare befallt.\n\n \"Det barnet där är jag befalld att taga.\"\n Han tystnade och hade i ett nu\n ryckt till sig barnet, tycktes ämna draga\n sitt svärd och hugga flickan mitt i tu.\n Så ödmjuk som ett lamm satt husets fru\n och lät det ske. Hon satt blott tyst och stilla,\n när mannen tog och hotade den lilla.\n\n Det värsta kunde väntas av en man\n som hade sådant rykte, var så rå\n och såg så hård och bister ut som han.\n Att denne grymme bödel skulle slå\n ihjäl den lilla var hon säker på,\n men utan tårar fann hon sig i allt\n som hennes make hade anbefallt.\n\n Så bad hon dock till sist med ödmjuk röst\n om tillstånd att ta avsked av den lilla\n och tryckte henne sedan till sitt bröst;\n och där låg barnet lyckligt, lugnt och stilla,\n hos mor var tryggt, där gjorde ingen illa.\n Hon kysste det, sin största skatt på jorden,\n och gav det sin välsignelse med orden:\n\n \"Farväl, mitt barn, jag ser dig aldrig åter,\n men jag betalar blott igen ett lån,\n och den, i vilkens famn jag överlåter\n min lilla älskling är Guds egen Son.\n Hans tecken får du med dig härifrån,\n han blir en fader, god och kärleksfull,\n för dig som offrats för din moders skull.\"\n\n Den stund man ser ett barn i dödens klor\n är svår för vem som helst, och mer än svår\n är prövningen för barnets egen mor,\n men fru Grisildis fällde ingen tår\n och av förtvivlan syntes ej ett spår.\n Hon sade lugnt till makens sändebud:\n \"Här har ni barnet åter. Gå med Gud\n och utför vad min make har befallt.\n Ett ber jag dock: begrav dess lilla kropp\n på lämplig plats och gör det framförallt\n så djupt i jorden att det finnes hopp\n att icke skogens vilddjur gräva opp\n och äta det\"! -- Men mannen endast teg,\n tog barnet från dess mor och gick sin väg.\n\n Tillbaka till markisen återkom\n med barnet på sin arm den man han sänt,\n och för sin herre talade han om\n vad fru Grisildis sagt och vad som hänt.\n Ett styng av misskund tör markisen känt,\n men liksom andra herrar var han van\n att aldrig avstå från en uppgjord plan.\n\n Den order som markisen gav sin man\n var ej att barnet skulle slås ihjäl,\n men föra bort den lilla skulle han.\n Han skulle svepa in det riktigt väl\n och icke yppa för en enda själ\n vems barnet var och vart det skulle föras.\n I största tysthet skulle allting göras.\n\n Uti Bologna bodde denna tid\n en syster som markisen hade kär,\n emedan hon var hjärtegod och blid.\n Hans dotter skulle få en fristad där,\n hon skulle taga på sig det besvär,\n som flickans fostran gav en fostermor,\n då barnets far var hennes egen bror.\n\n Hans hejduk for, och allt blev ordnat så\n som barnets fader anbefallt och sagt.\n Men till markisen vill jag återgå.\n På fru Grisildis gav han ständigt akt,\n men ingen sorg och bitterhet fick makt\n med hennes själ. Såvitt han kunde finna\n var hon i allting samma goda kvinna,\n\n så ödmjuk och så flitig och så glad\n och i sin kärlek som om intet hänt\n som kunnat kyla den i minsta grad.\n Han iakttog sin hustru skarpt och spänt\n men såg i allt den maka som han känt;\n och aldrig sade hon ett enda ord\n om barnet som hon trodde gömt i jord.\n\nExplicit tercia pars.\n\n\n\nSequitur pars quarta.\n\n De levde vidare, och tiden gick,\n och först när fyra långa år förgått\n välsignades hon åter, och hon fick\n ett barn igen. Det var en son hon fått,\n och stor blev glädjen i markisens slott\n när jordemodern kom med detta bud.\n I hela landet tackade man Gud.\n\n När gossen fyllt sitt andra levnadsår\n och blivit avvand, greps igen hans far\n av lust att pröva hustrun med en svår\n och smärtsam prövning. -- Saken var ju klar\n och prövad förr, men mången man som har\n en tålig hustru, vet ej vad han fått\n och prövar hennes dygd till övermått.\n\n Markisen sade: \"Som du hört förut\n betraktar folk mitt äktenskap med hån,\n och härpå, hustru måste det bli slut.\n Man tycker särskilt illa om vår son,\n och därför måste gossen härifrån.\n Om han ej skaffas undan nu i tid,\n så får jag aldrig mera någon frid.\n\n \"Folk säger nu: 'När Walter en gång dör,\n så blir en sådan där bastard markis,\n och detta är väl inte som sig bör!'\n Och fast man inte säger det precis\n när jag hör på, så fruktar jag en kris.\n Jag kan ej bortse från en opinion,\n som kan bli farlig nog för min person.\n\n \"Jag vill ha lugn och fred med en och var,\n och därför måste nu en ändring ske.\n Vår son får icke längre stanna kvar\n i mitt palats, ett mål för spott och spe.\n Åt den som tog hans syster skall du ge\n din son också. Och sök att finna dig\n med tålamod i det som gagnar mig!\"\n\n \"Jag har i allting\", svarade hans fru,\n \"blott velat det, som även du har velat,\n och delar fullt din åsikt även nu.\n Gör vad du vill, ty du har aldrig felat.\n Din makt är din, den har jag aldrig delat,\n och av den son och dotter som vi fått\n har jag haft plågor, sorg och mödor blott.\n\n \"Du är vår herre. Det som tillhör dig\n kan du förfoga över helt och fritt.\n Jag lämnade mitt eget efter mig\n när jag kom hit, och allt jag har är ditt.\n Mitt eget liv är icke längre mitt,\n din vilja, Walter, är min enda lag.\n Jag ber dig: handla efter ditt behag.\n\n \"Om jag på förhand, innan du sagt ut\n vad du begär av mig, förmådde se\n den väg som stakats ut av ditt beslut,\n så skulle redan då din vilja ske.\n Nu vet jag vad du vill att jag skall ge;\n och villigt dör jag själv också för dig,\n om du blir lyckligare utan mig.\n\n \"För mig har döden intet att betyda\n i bredd med kärleken. Du är mitt allt.\n När du befaller vill jag gärna lyda.\"\n Markisen rördes och hans hjärta smalt.\n Han sökte se på henne hårt och kallt,\n men han blev tvungen att slå ned sin blick.\n Så vände han sig hastigt om och gick.\n\n Markisens hejduk kom på samma sätt\n som en gång förr och krävde hennes son,\n som var så snäll och älsklig och så nätt,\n och förde honom även därifrån.\n Fast mannens grymhet kryddades med hån\n förblev Grisildis lugn och oberörd.\n Hon tog blott avsked innan han blev förd.\n\n Det enda som hon bad om var igen\n en grav för hennes barn, en grav som var\n så djup att djur ej kunde skända den\n och kroppen där förblev i gott förvar.\n Ej heller nu gav mannen något svar;\n han gick blott stum med gossen därifrån.\n Men till Bologna fördes hennes son.\n\n Markisen fann sin hustrus tålamod\n för varje dag allt mera häpnadsvärt;\n det var en gåta, som han ej förstod.\n Det var som om hon ej haft barnet kärt\n och intet högre önskat och begärt\n än det, att bliva fri från allt besvär\n som om hon varit någon rå hetär.\n\n Han visste dock att mest av allt som finnes,\n näst honom själv, hon älskat sina små. --\n Man frågar sig med skäl om något vinnes\n med prövningar som ständigt hålla på.\n Man tycker att en make kunnat få\n en fullt tillräcklig visshet redan nu\n om hörsamhet och lydnad hos hans fru.\n\n Det finnes likväl folk av sådant slag,\n att när de en gång fattat ett beslut,\n blir detta dem en så orygglig lag\n som fimmelstången för en inkörd stut:\n den går den väg som stången pekar ut.\n Markisen hade även detta drag:\n han höll sin kurs och släppte ej sitt tag.\n\n Han väntade sig finna något spår\n av ändring i hans hustrus tal och sätt\n mot honom under månader och år.\n men ej den minsta ändring hade skett,\n och allt han gjorde fann hon gott och rätt.\n Med åren tycktes hustrun endast bliva\n allt mera öm och god och glad att giva.\n\n Det tycktes därför som om dessa tu\n haft blott en enda vilja. Allt vad han\n fann gott och riktigt ville ock hans fru,\n och deras smak var alltid likadan.\n Att hustruns vilja bor hos hennes man\n och han besluter för dem båda två.\n det visade sig hustrun fullt förstå.\n\n Emellertid begynte ryktet gå\n om Walters grymhet: vida blev det sport\n att fadern låtit dräpa sina små.\n och detta skvaller spred sig långt och fort.\n Det sades allmänt att det blivit gjort\n för det hans maka var av ringa börd,\n och sådan grymhet fann man oerhörd.\n\n Till följd av ryktena och detta prat\n om vad markisen troddes ha begått,\n förbyttes folkets kärlek helt till hat\n på grund av avskyn för hans hemska brott.\n Han fortgick likväl på den väg han gått\n och lät ej rubba sig i sitt beslut.\n En tredje prövning hade han tänkt ut.\n\n När dottern hade fyllt sitt tolvte år\n och växt från barn till mö, begick han så,\n att i en påvlig bulla (man förstår\n att Walter låtit Rom få reda på\n den plan han hade uppgjort redan då)\n markisen sades vara löst och fri\n ifrån det äktenskap han levde i.\n\n Markisen kände folk vid påvens hov,\n och i den falska bulla dessa sände\n förklarades herr Walter hava lov\n att skilja sig, emedan detta lände\n till statens bästa, då hans hustru vände\n allt folkets håg mot den, i vilkens hand\n försynen givit både folk och land.\n\n Det lägre folket insåg mycket väl\n hur falsk den föregivna bullan var,\n men fru Grisildis hade goda skäl\n till bitter sorg och klagan. Dock, hon bar\n sin sorg med värdighet, och ljus och klar\n var hennes blick på denna olycksdag.\n Så undergivet bar hon ödets slag.\n\n Den man hon hade blivit bunden vid\n med kropp och själ till hjälp och till ett stöd\n På denna jorden, gav hon all sin tid.\n Hon gjorde villigt allt vad mannen bjöd\n och var sig ständigt lik i lust och nöd.\n Men jag går vidare. -- Markisen skrev\n en dag i största hemlighet ett brev.\n\n Han skrev och bad sin svåger sända hem\n hans båda barn samt komma själv också\n och giva dem en svit som anstod dem.\n De skulle färdas öppet, men ändå\n fick icke röjas något om de två.\n Om någon frågade vem flickan var,\n så skulle han av greven få till svar:\n\n \"Hon är en jungfru av en ädel ätt,\n som nu skall gifta sig med er markis.\"\n Och greven gjorde som markisen bett:\n han förberedde allt på bästa vis,\n och från Bologna red han ut precis\n på utsatt dag och hade barnen med\n och talrik svit, som storfolk ha för sed.\n\n Till brud var flickan klädd i praktfull dräkt,\n och ädla stenar prydde hennes hår.\n vid hennes sida styrde brodern käckt\n sin springare trots sina unga år\n (han hade fyllt sitt sjunde samma vår)\n och efter dem red följet vägen fram\n -- en ståtlig skara -- under skämt och glam.\n\nExplicit quarta pars.\n\n\n\nSequitur quinta pars.\n\n Nu fann markisen tiden vara inne\n att ställa hustrun på ett prov, det sista.\n som skulle visa klart, om hennes sinne\n var trofast även om hon skulle mista\n all jordisk fröjd och hjärtat kunde brista,\n när hon blev utstött av sin egen man;\n och öppet inför alla sade han:\n\n \"Jag tog dig till min hustru, som du vet,\n blott för din godhets skull och för att du\n var sann och ständigt visat hörsamhet,\n och icke för att få en värdig fru.\n Men detta, min Grisildis, vet jag nu:\n att ingen härskare kan vara fri.\n På visst sätt lever han i slaveri.\n\n \"För varje fattig dräng står valet fritt\n när han en dag vill välja sig en maka,\n men lika fritt från band är icke mitt.\n Mitt folk har krävt med kraft att jag skall vraka\n den fru jag valt, att det skall gå tillbaka\n det äktenskap vi båda levat i,\n och påven själv har redan gjort mig fri.\n\n \"Min nya hustru kommer inom kort,\n och då kan du ej längre vara kvar.\n Du måste därför nu bege dig bort\n och återvända till din gamle far.\n Tag gärna med dig då av vad du har\n allt det du medfört på din bröllopsdag;\n och sök med jämnmod bära ödets slag.\"\n\n Grisildis svarade med ödmjukhet,\n med värdigt saktmod och med milt behag:\n \"Min herre och min härskare, jag vet,\n att enligt mänsklig och gudomlig lag\n är ingen mindre värdig dig än jag.\n Jag är en fattig och en enkel kvinna,\n knappt värd att vara här som tjänarinna.\n\n \"I detta hus, där du förlänat mig\n en husmors höga rang, har jag också\n från början endast velat tjäna dig;\n det tar jag Herren Gud till vittne på;\n och under alla tider skall det stå\n för mig som skyldigheten framom alla\n att lyda dig när helst du vill befalla.\n\n \"För det, att du av godhet låtit mig\n så länge leva här i glans och ära,\n för detta vill jag tacka Gud och dig.\n En längre lycka kan jag ej begära;\n och sådant öde blir ej tungt att bära\n som det att leva med min gamle far\n den följd av år, som jag ännu har kvar.\n\n \"Där jag är född och där jag fostrats opp\n där vill jag leva ända till min död\n som enka, kysk, med obesudlad kropp,\n min käre gamle faders tröst och stöd,\n ty den, som varit din i lust och nöd\n och skänkt sin mödom åt en man som du,\n kan sedan aldrig bli en annans fru.\n\n \"Och måtte Herren i sin nåd förläna\n dig fröjd och framgång med din nya maka.\n När jag fått veta att jag bäst kan tjäna\n min herres lycka genom att försaka\n min ställning här och draga mig tillbaka,\n så skall jag genast göra det med fröjd.\n Blott du kan finna lyckan är jag nöjd.\n\n \"Vad det beträffar, att du ger mig lov\n att taga med mig, när jag nu skall gå,\n allt det jag en gång medfört till ditt hov,\n så blir det föga tungt att bära på. --\n O, gode Gud, vad du var mild ändå\n i uppsyn och i ord, vad du var god\n den sköna vårdag då vårt bröllop stod!\n\n \"Det heter i ett gammalt talesätt,\n att kärlek grönskar blott när den är ung,\n och jag ser alltför väl att det har rätt.\n Men likväl säger jag, mitt hjärtas kung,\n att blir den vägen än så lång och tung,\n som leder mina steg till dödens port,\n så skall jag aldrig ångra vad jag gjort.\n\n \"Du minns helt visst att du lät kläda mig\n och mina gamla kläder blevo kvar\n hos far i stugan, när jag kom till dig.\n Den nakna kroppen och min mödom var\n det enda jag tog med mig från min far.\n Nu ger jag åter alla dessa ting\n och här, min härskare, min vigselring.\n\n \"Allt annat som jag fått av stort och smått\n är inne i ditt rum i gott förvar.\n Så naken som jag kom till detta slott\n beger jag mig tillbaka till min far.\n Dock unnar du mig säkert att jag tar\n ett enda fattigt plagg: den särk jag bär.\n Det är den enda ynnest jag begär.\n\n \"Förvisso kan din önskan icke vara\n att jag skall gå med skötet obeklätt,\n det moderssköte, vilket fått förvara\n en son och dotter av din egen ätt;\n du kan ej handla på ett sådant sätt.\n Din egen ära har du att bevaka,\n ty trots min ringhet var jag dock din maka.\n\n \"Den mödom som jag hade när jag kom,\n den har jag icke med mig när jag går,\n och det, som jag i gengäld ber dig om,\n är endast att du medger att jag får\n behålla särken på. -- Men jag förstår\n att du är trött på prat, och det med skäl,\n och därför säger jag dig nu farväL\"\n\n \"Du kan behålla särken på din kropp,\n men gå din väg!\" Så sade hennes man,\n men när han sagt det, steg han genast opp\n och gick till andra rum; så blygdes han.\n Hon klädde av sig då så fort hon hann,\n och iklädd endast särk, med hjässan bar\n och bara fötter gick hon till sin far.\n\n Folk grät, som följde henne när hon gick,\n och många talade om 'synd och skam',\n men inga tårar skymde hennes blick,\n och lugnt och stilla gick hon vägen fram.\n Hos hennes gamle fader brast en damm,\n när man berättat honom hur det gått,\n och han förbannade det liv han fått.\n\n Med misstro hade denne gamle man\n betraktat dotterns lysande parti.\n Från allra första början tänkte han:\n markisens kärleksrus går snart förbi,\n och när det sker vill han igen bli fri\n att äkta någon dam av ädel ätt\n och gör sig även fri på något sätt.\n\n Så snart han hörde svagt ett fjärran brus\n som massans steg och röster hade väckt,\n begav sig fadern genast ur sitt hus\n emot sin dotter med en gammal dräkt,\n och därmed fick han hennes kropp betäckt\n och förde henne sedan till sitt hem,\n dit även hela skaran följde dem.\n\n Så levde denna kvinna, vilken var\n en mönsterbild av kvinnligt tålamod,\n en tid tillsammans med sin gamle far,\n och ständigt var hon lika lugn och god.\n Hon tycktes hava gömt i glömskans flod\n -- så föga märktes det på hennes sätt --\n vart minne av begången oförrätt.\n\n Och intet under att det syntes så,\n ty även under hennes storhetstid\n var hennes sinne ödmjukt, även då\n var hon beständigt lika lugn och blid.\n Med alla mänskor levde hon i frid,\n för ingen nöd var hennes hjärta kallt,\n\n och trofast lydde hon sin man i allt.\n\n Man talar ofta om den ödmjukhet,\n som visades av Job vid ödets slag,\n men fastän klerkerna, som var man vet,\n ej skatta kvinnor högt, så säger jag,\n att om ock kvinnan ofta kallas svag,\n så kan man utan tvivel aldrig finna\n en man så ödmjukt trofast som en kvinna.\n\n\n\nPars sexta.\n\n Så ankom greve Paniks kavalkad,\n och ryktet om densamma spred sig fort\n bland både hög och låg i land och stad\n och därvid blev det ävenledes sport\n bland folket att markisens val var gjort\n och att man aldrig sett så kostbar skrud\n som den hon bar markisens unga brud.\n\n Markisen kände grevens ankomstdag\n och kallade Grisildis till sitt slott\n en dag i förväg. Denna mottog glad\n och utan bitterhet det bud hon fått\n och följde kallelsen; och när hon nått\n markisens tronsal föll hon ödmjukt ned\n på knä för honom enligt småfolks sed.\n\n \"Grisildis\", sade han, \"min vilja är\n att när min unga fästmö kommer hit,\n skall allting redan vara ordnat här\n för henne själv och hennes stora svit\n så väl som det kan ordnas genom flit,\n så kungligt som man någonsin förmår\n med det vi hava i en stat som vår.\n\n \"Jag har ej kvinnor nog i detta nu\n att ordna allting här tillräckligt fort\n och därför är det som jag vill att du,\n Grisildis, hjälper till i smått och stort\n och håller öga på att allt blir gjort.\n Du känner ju min smak; och att du bär\n en tarvlig dräkt betyder intet här.\n\n Grisildis svarade: \"Jag gläder mig\n av hjärtat över detta, att jag får,\n min gode härskare, betjäna dig.\n En sådan uppgift blir mig icke svår,\n om än det gällde månader och år,\n ty ingen tjänst blir mödosam och tung\n när den man tjänar är ens hjärtas kung.\"\n\n När fru Grisildis talat dessa ord\n så tog hon slottets tärnor med och gick\n att städa, bädda sängar, duka bord\n och sätta allting i behörigt skick.\n Till varje rum och vrå hann hennes blick\n och själv arbetade hon allra mest\n och snart var hela huset rett till fest.\n\n När grevens skara sedan kom till slut\n och skred mot färdens mål i all sin prakt,\n så skyndade sig alla mänskor ut,\n och sådan är en praktfull tavlas makt,\n att det bland folket här och där blev sagt,\n att Walter varit klok och visat gry\n när han bytt ut sin hustru mot en ny.\n\n Ty hon är skönare -- så sade man --\n och även yngre än den förra var.\n Och något annat som han även vann\n är det, att om han nu igen blir far,\n är barnens ädla börd fullkomligt klar.\n Den lille brodern fann man lika käck\n som systern var förtjusande och täck.\n\n\n\nAuctor:\n\n Ack, massans gunst är ej att bygga på,\n knappt har den vunnits, innan den har flytt!\n En folkhops känslor svälla och förgå;\n med jubel hälsar hopen allting nytt\n och glömmer den, vars bud den nyss har lytt.\n Dess dom är falsk, dess väsen rök och vind,\n och den som litar på dess gunst är blind.\n\n Så talade de sansade i staden,\n när folket stod och sträckte sig på tå\n och tjusat gapade på kavalkaden\n och markisinnan som de skulle få. --\n Men härom nog. Nu vill jag återgå\n till fru Grisildis, som så väl förstått\n att ordna allting i markisens slott.\n\n Grisildis hade sedan dagen bräckt\n sett till att allting blev ordentligt gjort.\n Hon skänkte ej en tanke åt sin dräkt,\n fast denna ej var sådan som den bort,\n och gick som andra ner till slottets port\n och mottog där den väna unga kvinna,\n som skulle bliva deras härskarinna.\n\n Hon hälsade så höviskt och så glatt\n på var och en i grevens glada skara\n att slottet snart blev fyllt med prat och skratt\n Men mången fann det vanskligt att förklara\n vem denna vackra kvinna kunde vara,\n som var så tarvligt klädd men likväl var\n så hövisk och så klok i tal och svar.\n\n Hon hade vackra ord av högt beröm\n för jungfrun liksom hennes lille bror:\n den unga flickan var ju som en dröm,\n och gossen blev helt visst, när han blev stor,\n en man av dem man litar på och tror. --\n Men när man slog sig ned vid dukat bord,\n så yttrade markisen dessa ord:\n\n \"Grisildis lilla, säg, vad tycker du\"\n -- så sade han i låtsat skämtsam ton --\n \"om henne, som skall bli min nya fru?\"\n Hon svarade: \"1 sanning en person,\n som kunde sitta på en drottnings tron,\n ty aldrig sågs en älskligare brud.\n För hennes lycka skall jag be till Gud.\n\n \"Om en sak vill jag likväl bedja dig:\n ack, pröva henne ej på samma sätt,\n på vilket du så ofta prövat mig!\n Hon är av ädel börd och gammal ätt\n och kan ej bära sådant lika lätt\n som den, som saknat höga anors stöd\n och fostrats upp i fattigdom och nöd.\"\n\n När Walter hörde hennes ord och såg\n att det var fritt från agg, Grisildis sinne,\n så vällde i hans hjärta varm en våg\n och smälte misstrons hårda is där inne\n och väckte liv i månget gammalt minne.\n Vart prov hon ställts på hade hon bestått;\n nu skulle allting åter bliva gott.\n\n \"Nu är det nog. Grisildis\", sade han,\n \"nu är det slut på all din vedermöda,\n ty du är prövad och befunnen sann.\n Hur än ditt hjärta mången gång fått blöda,\n har ingenting i världen kunnat döda\n din trofasthet.\" -- Han sträckte ut sin arm\n och tryckte henne kärligt till sin barm.\n\n Grisildis kunde likväl ej förstå\n ett ord av det hon hörde honom tala:\n av häpnad och förvirring greps hon så,\n att makens ord, som hade bort hugsvala,\n försänkte henne i en sällsam dvala.\n Så sade han: \"I dag, Grisildis min,\n får du igen den ställning som är din.\n\n \"Den mö du trodde skulle bli min maka\n hon är din dotter, som du sörjt som död,\n och nu får du också din son tillbaka.\n På barnen har det ej gått någon nöd,\n ty greven här har varit deras stöd\n och i Bologna ha de fostrats opp\n och växt sig stora under årens lopp.\n\n \"Må alla de, som trott mig om ett brott\n så oerhört som det att låta mörda\n de arma barnen, veta att de blott\n -- trots alla rykten om det oerhörda --\n i trygghet välbehållna blivit förda\n till annan ort och sedan vistats där,\n allt för att pröva den jag håller kär.\"\n\n Hon sjönk i vanmakt vid hans ord; så stor\n och häftig var den glädje som hon kände.\n Och sedan kommo barnen till sin mor,\n som kallat dem, när sansen återvände,\n och hennes salta glädjetårar brände\n på deras kinder när hon kysste dem,\n de länge saknade som kommit hem.\n\n O, det var rörande och ljuvt att skåda\n Grisildis nu och höra hennes röst:\n \"Hav tack, min härskare, för dessa båda,\n som jag i dag får sluta till mitt bröst!\n För alla sorger har jag nu fått tröst,\n och gärna gick jag hädan denna dag,\n sen jag fått visshet om ditt välbehag.\n\n \"O, mina älsklingar, o mina små,\n er mor har länge sörjt er såsom döda,\n har sörjt er djupt och varit säker på\n att edra kroppar blivit maskars föda,\n om det ej varit hundar de fått göda.\n Er gode far har dock bevarat er.\"\n I vanmakt föll hon plötsligt åter ner.\n\n Och i sin vanmakt höll hon barnen tryckta\n så hårt mot barmen att det ej var lätt\n för dem som skyndat till att få dem ryckta\n ur armarna som höllo dem så tätt\n och göra detta på ett varsamt sätt.\n Vart öga fuktades, var kind var våt\n av klara tårar eller spår av gråt.\n\n Förvirrad vaknade hon åter snart\n vid makens smekningar, och kort därpå\n förmådde hon förstå och tänka klart;\n och glädjande och vackert var det då\n att skåda och att höra dessa två,\n som levat skilda men som återfunnit\n en sådan lycka som blott få ha vunnit.\n\n I sinom tid blev så Grisildis ledd\n av damer till sitt forna sovgemak.\n Den grova dräkt, i vilken hon var klädd,\n togs av av dem. Så kläddes hon med smak\n i guldbrokad och fördes hög och rak\n och med en krona över hårets svall\n tillbaka ner till slottets stora hall.\n\n Så blev det då en dag av fröjd och gamman,\n ty varje man och kvinna där var glad.\n Vid vin och läckra rätter var man samman\n tills stjärnor tändes över land och stad.\n Det var en glädjefest i högre grad,\n så sade alla, än det gästabud,\n som hölls i slottet när dess fru stod brud.\n\n De levde eniga i lugn och frid\n i många år tillsammans, hon och han,\n och deras dotter blev i sinom tid\n rikt gift med en förnämlig adelsman\n av grevlig ätt. Och hennes fader fann\n en lugn och rofylld levnadskväll hos dem\n tills själen flydde till sitt rätta hem.\n\n Och när herr Walter dött och lagts i grift\n fick sonen ärva allting, löst och fast,\n och även han blev mycket lyckligt gift,\n fast hustrun ej blev prövad lika krasst\n som fru Grisildis blivit. Det står fast\n att världen inte mer i våra dar\n är lika hårdför som den fordom var.\n\n Petrarca, som berättat denna sägen\n så formfulländat som blott han förmår,\n har icke gjort det för att visa vägen\n för andra hustrur: den är alltför svår\n för kvinnor i en sådan tid som vår.\n Han vill blott lära alla och envar\n att bära motgång så, som hon den bar.\n\n Ty då Grisildis bar så undergivet\n de prövningar en dödlig funnit på,\n så böra vi väl även här i livet,\n när Herren själv vill pröva oss, förstå\n att bära detta, vad det vara må.\n Den Gud som gjort oss och som gett oss allt\n vill även pröva ut vår rätta halt\n\n och låter därför ofta smärtan bränna\n sinnet för att rena det och härda.\n Han gör det icke för att lära känna\n vårt sinnelag, ty vad vi äro värda\n det visste han, så säga oss de lärda,\n långt före det vi lämnat moderlivet.\n Så låt oss bära allting undergivet!\n\n Men låt mig säga er en sak ännu:\n det skall ej vara lätt i våra dar\n i något land att visa upp en fru\n så helt av guld som fru Grisildis var.\n Av guldglans blev det icke mycket kvar\n om vår tids hustrur måste genomgå\n så stränga prov som de hon ställdes på.\n\n Och därför är det dumt att jag predikar.\n För Fruns från Bath skull -- måtte Gud bevara\n vår goda fru och alla hennes likar! --\n må nu de tunga allvarsorden fara\n och skämtet råda i vår lilla skara,\n Jag kan en munter visa och jag ber\n att jag får läsa upp den nu för er.\n\n\n\nLenvoy de Chaucer.\n\n Nu finnes fru Grisildis icke mera,\n och död är hennes ödmjukhet också --\n en sak i sanning värd att lamentera.\n Må ingen äkta man nu ge sig på\n att pröva hustrun sin i hopp att finna\n en ny Grisildis! Det kan aldrig gå.\n\n I kvinnor, om er man vill kritisera,\n så låten honom genast klart förstå,\n att vad han säger ej kan få passera.\n Gen ingen skrivkarl skäl att skriva så\n om er som skalden om vår markisinna!\n Vår värld är icke sådan den var då.\n\n Tan efter ekots konst att replikera,\n ty oftast kunna orden gott förslå,\n blott tungan vet att svara och parera,\n om han har någonting att förebrå.\n När den som styr och ställer är en kvinna,\n är det det bästa för dem båda två.\n\n I starka kvinnor, veten att värdera\n den kraft I han och dröjen ej att slå,\n om mannen er försöker dominera!\n Och I som ären svaga eller små\n gån på så vilt och snabbt som en tigrinna\n och utan rast som kvarnens vingar gå!\n\n Låt ej er makes låter imponera:\n om än han bär ett harnesk, kan ändå\n er tungas skur av pilar penetrera\n dess starka plåtar och hans bröst och nå\n hans hjärtas innersta. -- Och så: besinna\n vad kvinnor genom svartsjukan förmå!\n\n Om du är skön, så bör du kokettera\n med dräkters prakt och dina ögon blå,\n om du är ful, så får det ej genera,\n ty många goda vänner kan du få,\n om du är glad och låter tunnan rinna\n i vänners lag. -- Det får din man bestå.\n\nHär slutar den Lärde av Oxenford\n sin berättelse.\n\n\n\n\nKÖPMANNENS PROLOG\n\n\nPrologen till Köpmannens berättelse.\n\n \"Av sorger och bekymmer känner jag\",\n förklarade vår Köpman, \"alla slag.\n Det göra andra gifta män också,\n så vitt jag vet, så vitt jag kan förstå\n utav mitt eget samliv med en kvinna.\n Jag har en fru, den värsta man kan finna;\n ja, om den lede själv var gift med henne,\n så tog hon loven till och med av denne.\n Med enskildheter vill jag inte plåga;\n nog sagt: av ondska är hon fylld med råga.\n Emellan fru Grisilda, from och blid,\n och hustru min är skillnaden så vid\n som rymden mellan himlen och vår jord.\n Om jag var fri, så -- sanna mina ord! --\n så gick jag aldrig mer i denna snara.\n Vi gifta män, vi känna sorg och fara.\n Må vem som helst försöka; han skall finna\n mitt ord bekräftat, när han fått en kvinna.\n Dock, alla äro ej av samma slag;\n Gud vare lov, det finnes undantag.\n\n \"Två månvarv endast har jag varit gift,\n men det ha varit mörka som en grift,\n och jag är viss på, att en ogift man,\n som aldrig haft en hustru, aldrig kan\n berätta halvt så många obehag\n och bittra prövningar av alla slag,\n som jag det kunde, jag som har en fru.\"\n\n \"Nå, käre köpman\", sade Värden nu,\n \"då ni har sett så många fula fel,\n så låt oss här få höra om en del.\"\n\n \"Med nöje\", sade han; \"men egna kval\n om dem skall här ej mera bliva tal.\"\n\n\n\n\nKÖPMANNENS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Köpmannens berättelse.\n\n Det var en gång en ädel ridderman.\n I landet Lombardiet levde han\n i allsköns välmakt i en stad, Pavin.\n Hans seder hade alltid varit fria;\n han hade städse följt sin kropps diktat,\n evad det gällde kvinnor eller mat,\n som denna världens dårar ha för vana.\n Men när han hunnit på sin levnadsbana\n till fulla sexti, greps han -- himlen vet\n om utav slöhet eller helighet --\n av sådan lust att få en äkta maka,\n att under dagars id och nätters vaka\n han tänkte blott hur detta skulle gå.\n Han bad till Herren att han skulle få\n förnimma saligheten i det liv,\n som maken lever med sitt trogna viv,\n och bliva bunden med de ljuva hand,\n som knytas av Vår Herres egen hand.\n Han tänkte: \"varje annat liv är strunt,\n ty äktenskapet är så rent och sunt,\n att det i sanning är ett paradis.\"\n Så tänkte riddaren, som var så vis.\n\n Förvisso är det gott att taga fru\n för varje man, om han är ung ännu,\n men särskilt sedan åldern gjort en matt.\n Då är en fru en ovärderlig skatt,\n\n Då bör han ta en hustru skön och ung\n med vilken han kan leva som en kung\n i fröjd och frid och avla barn och blicka\n med ömkan på en ungkarl och hans flicka\n och deras svårigheter, ty han vet\n att deras kärlek är fåfänglighet.\n Ja, sannerligen: ofta får man skåda\n en ungkarl råka ut för mycken våda.\n Han bygger ständigt blott på lösan sand,\n och vad han fångat glider ur hans hand.\n Han lever som en fågel, som ett djur\n i frihet utan skrankor eller bur\n allt medan den som gift sig lever säll\n ett lugnt och ordnat liv i eget tjäll\n i äktenskapets band, som aldrig trycka.\n Väl må hans hjärta fyllas av hans lycka!\n Vem är så hörsam som en fru och vem\n tar sådan vård om mannen och sitt hem\n som makan gör, den goda och den blida?\n I med- och motgång står hon vid hans sida.\n Hon vårdar honom trofast när han lider\n om än han låge sjuk i långa tider.\n Dock lägges mycket hustrurna till last\n av vissa lärda såsom Theofrast.\n Men tänk om Theofrastus ej är sann!\n \"Man bör ej taga hustru\", sade han,\n \"i tanke att en sådan kunde spara.\n En god och trogen tjänare kan vara\n en bättre ekonom, ty hustrun kräver\n ditt halva bo så länge som hon lever.\n Om du blir sjuk, så vårda dig en vän\n och dina tjänare långt bättre än\n en hustru, vilken ständigt väntar på\n det arv hon en gång efter dig skall få.\n Och tar du hustru, bör du väl betänka,\n att hon är något, som hon lätt kan skänka.\"\n Ja, sådant skrev han, sådant och än värre.\n Han har nog blivit straffad av Vår Herre.\n Vid karlens prat bör ingen fästa sig;\n lägg undan Theofrast och hör på mig!\n\n En hustru är en skänk av Herrens hand;\n och alla andra gåvor, såsom land\n och pengar, hus och möbler hos de rika\n ha getts av lyckan, äro skuggor lika:\n en sådan gåva kommer och förgår.\n En hustru är en gåva som består,\n som stannar i ditt hus och håller sig --\n måhända längre än den roar dig.\n\n Ja, äktenskapet är ett sakrament.\n Den man, som ej är gift, har icke känt\n vad livet är och är ett hjälplöst vrak.\n (Med prästmän är det ju en annan sak.)\n Jag säger ej ur egen fantasi,\n att kvinnan skapats att stå mannen bi:\n när Adam hade blivit skapt och stod\n helt ensam, sade Gud, som är så god:\n \"Ett sällskap och ett stöd behöver han;\n nu skapar jag ett stöd åt denne man.\"\n Så gjordes Eva; och man finner här\n beviset för att kvinnan, hustrun är\n sin man en hjälp, som skänkts från himlens höjd,\n hans paradis på jorden och hans fröjd.\n Hon är så följsam och så dygderik,\n att ingen salighet är makars lik.\n De äro ett, och måste icke då\n hos makar blott ett enda hjärta slå!\n\n En hustru! O, Guds Moder, huru kan\n väl något vidrigt öde slå en man,\n som har en fru? Det kan jag ej förstå.\n Den salighet de känna, dessa två,\n kan ingen skildra, ingen tanke nå.\n Om han är fattig, strävar hon också.\n Hon håller ständigt mannens hem i skick.\n hon läser varje önskan i hans blick.\n Hon säger aldrig \"nej\" när han sagt \"ja\".\n Befaller mannen, svarar hustrun: \"Bra!\"\n O, äkta stånd, du är en dyrbar skatt!\n Du är så lyckligt, dygderikt och glatt\n och ger en sådan ro vid hemmets härd,\n att varje man, som är det minsta värd,\n har skäl att alla dagar av sitt liv\n lovprisa Herren, om han fått ett viv\n och annars bedja innerligt till Gud\n att Han må låta honom få en brud,\n ty då har han sitt liv i säkerhet.\n Han far ej vilse, såsom var man vet,\n om blott han handlar enligt hustruns råd.\n Då får han yvas över sina dåd,\n så kloka äro råden och så visa.\n Den man, vars gärningar vi alla prisa,\n är den, som följt de råd en kvinna givit.\n\n Tänk blott på Jakob! Skriften har beskrivit\n hur denne råddes av sin mor Rebecka\n och följde rådet, vilket var att täcka\n sin hals med skinn, och vad han därmed vann.\n\n Och tänk på Judit även -- hon som fann\n på goda råd. Och hon var inte rädd:\n hon dräpte Holofernes i hans bädd.\n\n Tänk på Abigail, på Nabols viv,\n hur hon förstod att rädda makens liv.\n Och tänk på Ester och vad hon förmådde\n till fromma för sitt folk och hur hon rådde\n och styrde om att Mordekai blev den,\n som ställdes främst bland Ahasverus' män.\n\n En vis har sagt: \"En ödmjuk hustru är\n den härligaste skatt, som jorden bär.\"\n\n Låt hustrun tala, såsom Cato vill;\n hon bör befalla, du skall tiga still.\n Och likväl tyder hon. -- En kärleksgärd!\n En hustru vårdar sig om hemmets värld.\n Ack, vad den sjuke mannens lott är hård,\n om ingen hustru skänker honom vård!\n Må makens kärlek hava samma styrka\n som Kristi kärlek till hans egen kyrka!\n Ja, älskar du dig själv, så älskar du\n också din maka; ingen hatar ju\n sin egen kropp, man vårdar den med skäl.\n Sköt väl din fru, så skall det gå dig väl!\n Vad mänskor än må säga, är det så,\n att tryggast är den väg som makar gå;\n så fast förbundna äro man och viv\n att intet kan föröda deras liv.\n Den Januarius jag nämnt förut\n betänkte detta mot sin levnads slut,\n betänkte hur den bleve lugn och säll\n i kristligt äktenskap, hans levnadskväll,\n och sina vänner bjöd han till sitt hem\n och lade sedan fram sin sak för dem.\n\n Med dyster min förklarade han då\n och sade: \"Vänner, jag har blivit grå,\n och mina krafter sina snart. Nåväl,\n jag måste börja tänka på min själ.\n I dårskap har jag slösat med min kropp,\n men, Gud ske lov, det finnes ännu hopp!\n Jag har beslutat bli en äkta man,\n att gifta mig så snart jag blott det kan\n med någon jungfru, som är ung och skön.\n Ja, mina vänner, detta är min bön:\n förhjälpen mig att finna mig en brud\n och gören det rätt snart, förty, vid Gud,\n jag längtar mycket till min bröllopsdag.\n I ären ju så många fler än jag,\n och det är lättare för er att finna\n en lämplig brud, en ung noh vacker kvinna.\n\n \"Jag ber er, kära vänner, observera\n att hon skall vara mycket ung, ej mera\n än nitton eller kanske tjugo år.\n Det kravet hoppan jag att ni föratår,\n ty bättre smakar kalv än gammalt nöt.\n Jag vill att hon skall vara ung och söt\n och inte någon mö på tretti år.\n En sådan skulle bli mig alltför svår,\n ty Gud skall veta det, att dessa gamla\n ha hunnit bliva konstiga och samla\n så mycket vetande, att en av dem\n förvisso dreve fridon ur mitt hem.\n Av många skolor bliver klerken lärd;\n en månglärd kvinna är en färdig värld.\n En ung kan formas likaom ler och sand\n och liksom uppvärmt vax i mannens hand.\n Jag säger eder därför rakt på sak:\n hon får ej vara något gammalt vrak,\n ty finner jag ej nöje hos min maka,\n så faller jag helt visst igen tillbaka\n i syndig otukt, vilket sedan gör,\n att jag far rakt till Satan när jag dör.\n och barn det fick jag inga med en slik.\n Men hellre lät jag hundar få mitt lik\n än främlingar mitt arv. Ja, mina vänner,\n jag säger er uppriktigt vad jag känner.\n Jag handlar ej i blindo, ty jag vet\n när äktenskap befordrar salighet.\n Jag vet ocksA, att många mänskors tal\n om äktenskapet liknar tomma skal;\n do känna ej den sak, som de beröra.\n Vad den som ej kan leva kysk bör göra\n är taga hustru enligt Pauli lära\n och avla barn till Guds och himlens ära\n 1 lagligt äktenskap och icke så,\n att vällust är det enda han vill nå.\n Man gör det för att undgå boleri\n men även för att stå varandra bi\n i varje svårighet, om än så stor,\n som syster städse bistår älskad bror,\n och leva kyskt och heligt varje dag.\n Men mina vänner, sådan är ej jag,\n ty, Gud ske lov, jag har ännu den kraft\n i mina lemmar som jag fordom haft\n att göra allt, som kräves av en man.\n Själv vet jag bäst vad jag förmår och kan.\n Väl är jag grå, men det finns träd som stå\n i höstlig skrud fast deras frukt är rå;\n ett sådant är ej torrt, ej heller dött.\n Grått är mitt hår, men blodet rinner rött\n och hjärtat grönskar lika friskt och sunt\n som lagerträdet gör det året runt.\n Och då jag nu har sagt er vad jag vill,\n så hoppas jag att ni vill hjälpa till.\"\n\n Nu fick han goda råd av många där,\n men dessa gingo ganska skarpt i sär.\n Där sjöng man äktenskapets lov, men andra\n förmenade, att det var blott att klandra.\n Omsider gick det som det alltid går\n när diskussionen blivit lång och svår:\n hans båda bröder råkade till sist\n för denna stora frågas skull i tvist.\n Placebo och Justinus hette de.\n\n Placebo sade: \"Du skall nog få se,\n att du får ringa lön för ditt besvär\n att be om råd av dem som äro här.\n Du, broder Januarius, som vet\n så många ting och lärt försiktighet,\n har likväl icke velat vika av\n från regeln, som den vise kungen gav.\n Han sade: 'Om du aktar andras ord\n och goda råd, så är din lycka gjord.'\n Men fastän Salomo har sagt det, tror\n jag fullt och fast, min herre och min bror,\n så sant jag hoppas på vår Herres nåd,\n att du far bäst av dina egna råd.\n Ty. ser du, käre broder, jag har stått\n i höga herrars tjänst i många slott\n och jag har ofta stått rätt högt i rang\n hos furstar, vilkas ärvda namn ha klang,\n men det har likväl aldrig hänt att jag\n haft en debatt med dem av något slag.\n Det föll mig aldrig in att disputera;\n jag visste att min herre visste mera.\n Jag höll mig alltid till min herres ord\n och sade samma sak, om jag blev spord.\n Om någon tjänar hos en högställd man,\n är han en verklig idiot om han\n kan tro i barnsligt blind förmätenhet\n att han vet mera än hans herre vet.\n Nej, höga herrar äro inga får.\n Du visade ju själv vad du förmår:\n du lade dina visa ord så väl\n att jag förenar mig av all min själ\n om alla dina åsikter och ord.\n Vid Gud, det finnes knappast på vår jord\n en enda man, som hållit bättre tal\n än det du höll här nyss i denna sal.\n Och, broder min, det vittnar sannerligen\n om mod när du, som blivit ålderstigen,\n besluter taga en ungdomlig fru.\n Ditt hjärta är förvisso ungt ännu!\n Att råda dig i denna sak är lätt:\n gör det du vill, så gör du klokt och rätt!\"\n\n Justinus, vilken suttit och hört på,\n bröt nu sin tystnad. Orden föllo så:\n \"Placebo, nu har du fått tala ut.\n Hör nu på mig, till dess mitt tal är slut.\n Bland det, som Seneca har haft att säga,\n är ock ett råd att noga överväga\n åt vem man skänker jord och ting av värde.\n Och är det så, som filosofen lärde,\n när det är döda ting, som man vill skänka\n så har man vida större skäl att tänka\n på det man gör när man ger bort sin kropp.\n Jag varnar dig: det gäller att se opp\n och inte ta den första man kan få.\n Man måste noga taga reda på\n vad karaktär hon har, för vad hon går:\n om hon är grälsjuk eller annars svår,\n karlgalen eller kysk och helgonlik,\n om hon är skvallersjuk, om hon är rik.\n Om än man ej kan hoppas på att finna\n i hela denna värld en enda kvinna,\n en enda man, en enda häst, som är\n i allo felfri, är det värt besvär\n att söka en, om vilken man kan säga\n att hennes goda sidor överväga.\n Men detta kräver tid, som du förstår.\n Allt sedan jag blev gift har mången tår\n i hemlighet fått skänka mig sin lisa.\n Må den, som vill, det äkta ståndet prisa,\n jag finner däri sorg och kostnad blott,\n bekymmer skänker det men intet gott.\n Och dock förklara ofta mina grannar\n (främst kvinnorna men även deras mannar)\n att jag har fått en god och trofast maka\n och en, som vet att lida och försaka.\n Själv vet jag likväl bäst hur det står till.\n För mig kan du besluta vad du vill;\n betänk dock, om det riktigt passar dig,\n som är en äldre man, att gifta sig,\n isynnerhet, om hon är skön och ung.\n En man i sina kraftigaste år\n får nog arbeta allt vad han förmår,\n om han skall ha sin hustru helt för sig,\n och det går inte många år för dig\n att tillfredsställa henne helt. Du vet,\n en hustru väntar stor uppmärksamhet.\n Tag inte illa upp vad jag har sagt!\"\n\n \"Åh\", sade Januarius, \"förakt\n förtjäna Seneca, hans teorier\n och alla dina sjuka fantasier.\n Att män, som äro visare än du,\n ha annan åsikt hörde du just nu.\n Placebo, har du ändrat opinion!\"\n\n \"Nej, dålig är förvisso den person,\n som undflyr äktenskapet\", sade han.\n De andras opinion var likadan:\n han kunde gifta sig när helst han ville\n och fastslå dagen för sitt bröllopsgille.\n\n Det kom en sällsam oro i haus blod\n vid tanken på det steg, som förestod,\n och denna tanke fyllde varje dag.\n Om natten såg han kvinnliga behag\n och vackra ansikten för själens blick.\n Om någon tog en spegel med och gick\n till marknadstorget, kunde han däri\n på samma sätt se folk, som drog förbi.\n Varenda flicka, som han kom ihåg,\n blev synlig i hans tankebilders tåg.\n Rätt länge höll han på på detta sätt,\n ty valet var i sanning icke lätt.\n Se, fann man mycken skönhet hos den ena,\n så tycktes åter alla mänskor mena,\n att ingen var så älsklig som den andra.\n På dygdens stigar sades några vandra\n och andra hade guld men dåligt rykte.\n Omsider fann han flickan, som han tyckte\n var allra lämpligast att bli hans maka,\n och alla andra skötos då tillbaka.\n Hans val var gjort, och han var rent betagen,\n ty kärleken gör blind på ljusa dagen.\n Och när han låg till sängs och det var natt,\n så tänkte han beständigt på sin skatt,\n på hennes friska skönhet, hennes sång,\n på hennes smärta midja, lätta gång\n och smidighet, på den moralitet,\n som prydde hennes mjuka kvinnlighet.\n Ja, när han en gång hade gjort sitt val,\n så kunde det ej längre bliva tal\n om någon ändring, då var saken klar.\n Han tyckte, att han var en sådan karl,\n att ingen kunde finna något skäl,\n som rubbade vad han fann gott och väl.\n\n Till sina vänner lät han sända bud,\n som lät dem veta, att han valt en brud,\n och bad dem skyndsamt komma till hans hem:\n han ville mycket gärna råka dem.\n De skulle inte längre gå och leta,\n ty hans beslut var fattat, lät han veta.\n\n Placebo kom, och de han låtit kalla.\n Den första bön han riktade till alla\n var den, att ingen skulle söka få\n den plan förändrad, som han tänkte på.\n Den gillades av Gud och gav en grund\n för jordisk lycka till hans sista stund.\n\n Han sade, att det fanns i deras stad\n en flicka, som var känd som skön och glad;\n av ganska ringa stånd var flickan nog,\n men hon var ung och skön, och det förslog.\n \"Den flickan äktar jag och lever säll\n i lugn och ro allt till min levnads kväll.\n Jag tackar Gud att han vill oss förena,\n att hon skall bliva min och min allena.\n Med edert goda bistånd hoppas jag\n att vinna framgång i mitt företag.\n Om detta sker, skall jag få lugn och frid,\n då gryr min fulla lyckas sällhetstid.\n En sak bekymrar likväl, och jag ber\n att nu få förelägga den för er.\n\n \"Det gäller saligheten. Ingen kan\n bli salig mer än en gång, säger man\n och menar: både här och efter döden.\n Men om man också undflyr syndens flöden\n i alla former under jordelivet,\n så blir oss dock i äktenskapet givet\n så mycken lust och fröjd och salighet,\n att jag vid denna ålder knappast vet,\n om jag skall våga leva här så fri\n från kiv och strid, i sådan harmoni,\n att jag får all min himmel redan här.\n Det är ju blott med mödor och besvär,\n som himmelen där uppe står att vinna;\n och om jag lever samman med min kvinna\n Som alla äkta män i lust och fröjd --\n hur når jag salighet i himlens höjd?\n Den frågan pinar mig. Säg, kunnen I\n befria mig ur detta bryderi?\"\n\n Justinus gav -- förargad som han var\n på broderns enfald -- strax ett spefullt svar,\n och då han icke var än vän av prat,\n så avhöll han sig helt ifrån citat\n och sade endast: \"Sire, för det finns råd:\n Vår Herre kan förvisso i sin nåd\n så underbart begå, att innan döden\n har ändat alla dina levnadsöden,\n du hinner ångra detta gifta liv,\n som enligt dig skall vara fritt från kiv.\n För övrigt faller Herrens nåd till ånger\n förvisso, broder, lika många gånger\n på gifta män som på en ogift man.\n Jag ger dig nu det bästa råd jag kan:\n förtvivla ej, ty kanske är det skrivet,\n att hon skall bli din skärseld här i livet.\n Ett Herrens redskap kan en hustru bliva,\n ett gissel, varmed Han förstår att driva\n en mänskas själ till sig i himmelen.\n Vid Kristi död, jag hoppas verkligen\n att du rätt snart skall komma till att tycka,\n att äktenskapet ej ger sådan lycka,\n att själens salighet kan löpa fara\n och att du därför även vet att vara\n rätt lugn i det du gör för hustruns skull\n och inte överdrivet kättjefull\n och håller dig från annan synd också.\n Jag slutar; mina gåvor äro små.\n Tag inte illa upp, min käre bror!\"\n (Men låt oss lämna ämnet, ty jag tror\n att detta ämne, äktenskapet, blivit\n behandlat av vår Fru från Bath, som givit\n oss mycket viktiga och goda råd.)\n \"Farväl, min bror, Gud give dig sin nåd!\"\n\n Med dessa ord var deras samtal slut.\n Justinus och Placebo gingo ut,\n och då de sett, att hans beslut stod fast,\n så gingo de med allra största hast\n till värvet att med lämpliga metoder\n få flickan gift med deras äldre broder.\n Hon hette Maj, och hon var skön och ung.\n Jag tror min skildring bleve alltför tung,\n om jag beskrev vad där blev gjort och sagt\n och satt i hennes äktenskapskontrakt\n och huru präktigt bruden styrdes ut.\n Omsider voro väntans dagar slut;\n till kyrkan drogo båda för att få\n det sakrament de hade väntat på.\n Där trädde prästen fram i högtidsskrud\n och manade med allvar dagens brud\n att bliva vis och trofast liksom Sara;\n och när hans böner alla voro klara,\n Så voro de i aktenskapets hamn.\n\n Det hölls en bröllopsfest i hans palats.\n Där hade alla hedersgäster plats\n hos brud och brudgum överst i hans sal,\n och där var fröjd och rätter utan tal,\n de läckraste en kunglig taffel känt;\n och där fanns stora mängder instrument.\n Där klingade så ljuvligt skön musik,\n att knappast Amphions var denna lik\n och Orpheus' var lika underbar.\n\n För varje rätt som kom ljöd en fanfar,\n så hög och ren, så smattrande och klar,\n att knappast själva Theodomas var\n i stånd att låta så trumpeter skalla.\n Av Bacchus skänktes rikligt vin åt alla,\n och Venus log mot var och en, ty nu\n var Januarius en man med fru\n och ville visa, att han var en karl,\n till dryckjom och till kärlek lika snar.\n Han dansade en eldig fackeldans\n för gästerna och flickan som var hans.\n En mera upprymd nygift äkta man\n har aldrig setts av Hymen själv än han.\n Du, Marcianus skald, som skönt beskrev\n Philologias bröllop, när hon blev\n Mercurii maka, och på samma gång\n gav skildringar av nio musers sång,\n om detta bröllop kunde du ej sjunga\n på värdigt sätt! För svag blev här din tunga\n och pennan i din hand. När gubben fått\n en ung och vacker brud, är allt så gott\n att det är obeskrivligt, rätt och slätt.\n Försök, och ni får se, att jag har rätt\n och inte ljuger eller diktar fritt!\n\n Att skåda Maj, som satt och log så blitt,\n var som ett trolleri, en salig dröm.\n Eu sådan blick, så strålande och öm\n har ingen make sett sin hustru giva.\n All hennes skönhet kan jag ej beskriva,\n men jag kan säga det, att hon var lik\n en vårlig morgon: hon var lika rik\n på allt vad vårligt friskt och vackert är.\n\n Han, Januarius, var mer än kär,\n var så förtrollad, som man vara kan,\n och innerst i sitt hjärta tänkte han:\n \"Åh, jag skall famna henne denna natt\n så hårt som Paris famnade sin skatt!\"\n Han tyckte likväl synd om henne: -- å,\n att han var tvungen kränka henne så! --\n och tänkte: \"Ack, du bräckliga, du lilla,\n Gud give att jag inte gör dig illa\n med all min styrka, när jag når mitt mål!\n Jag fruktar den är större än du tål;\n jag måste lägga band på mitt begär.\n Nu give Gud att natten vore här\n och att den natten bleve evigt lång!\n Blott alla ville gå sin väg en gång!\"\n Han sökte sedan taktfullt att förmå\n sitt folk och gästerna att skynda på\n med måltiden, som räckt så länge redan.\n\n Omsider bröt man upp från bordet. Sedan\n begynte man att dansa och att dricka\n och strö omkring sig kryddor. Varje flicka\n var full av glädje, upprymd varje man\n förutom en, som hette Damian,\n en väpnare i denna bröllopsgård.\n Han tyckte, att hans lott var grym och hård,\n ty bruden hade tjusat så hans hjärta,\n att det han kände nu var enbart smärta.\n Han var så illa bränd av Venus' brand\n som av en fackla i en mänsklig hand.\n Han smög sig bort från festen och dess ståt\n och sökte upp sin bädd och brast i gråt.\n\n Jag lämnar honom nu, tills Maj gav tröst\n och skänkte lisa åt hans kvalda bröst.\n\n Auctor:\n O, vilda, ödesdigra eld, som födes\n i sängens halm! O, allt, som då förödes!\n O, falska tjänare, o, vilken harm\n och skada av en orm vid egen barm!\n Må Gud från dem bevara våra hus!\n O, Januarius i saligt rus\n i äktenskapet, se hur Damian,\n din egen väpnare och svurne man\n har planer på ett nedrigt brott mot dig!\n Gud give att han ville blotta sig!\n Det hemskaste i hela denna värld\n det är en fiende vid egen härd.\n\n Fullbordad var den väg, som solen tar,\n han kunde icke längre dröja kvar\n och skänka ljus på denna latitud.\n Nu bragte redan tätnad skymning bud\n om nattens svarta mörker över världen.\n Fördenskull bröt man upp, och så gick färden\n -- när alla sagt farväl och tackat värden --\n med glam tillbaka till den egna härden,\n där hemmets sysslor togo någon tid\n men allting inom kort blev sömn och frid.\n För Januarius var målet nu\n att hastigt uppnå sängen med sin fru.\n Han drack ett vin med heta kryddor i\n för ökning av sin kraft och energi;\n Han åt av mången drog så dyr och fin,\n som den fördömde munken Constantin\n beskrivit i sin bok _de Coitu_;\n dem allesamman prövade han nu.\n Till sina bästa vänner sade han:\n \"För himlens skull, försök så fort ni kan\n få huset tomt; men det bör ske med takt.\"\n De skyndade att göra som han sagt.\n Gardinerna för fönstren drogos för;\n till sängen leddes bruden som sig bör;\n när prästen signat bädden, gick man ut.\n Så höll då Januarius till slut\n i sina armar tryckt sin sköna brud,\n sin friska Maj, en himmelsk skänk av Gud.\n Han smekte henne, tryckte kyss på kyss\n på hennes mun med skägg, som rakats nyss\n och var så strävt som skinnet på en haj\n och skrapade som törnen stackars Maj.\n Han skrubbade den mjuka kindens skinn\n och sade: \"Ack, jag måste, vännen min,\n förskräcka dig -- rätt länge till och med.\n Men tänk på detta ordspråk\", sade han:\n \"Arbeta fort och väl kan ingen man.\"\n När något göres fort, så görs det illa.\n Det här skall göras mycket lugnt och stilla.\n Se, lekens längd betyder ingenting,\n när man är lagligt gift med präst och ring.\n Välsignat vare oket, som vi fått,\n ty nu är det, vi göra, rätt och gott.\n En man kan inte synda med sitt viv\n och icke skada sig med egen kniv,\n ty lagen ger oss rätt till denna lek.\n Så stretade han där tills mörkret vek.\n Då doppade han bröd i vin och åt\n och stämde sedan upp en vacker låt\n med ljudlig röst där han i sängen satt\n och nojsade med hustrun skälmskt och glatt.\n Han var så lekfull som ett föl på gatan\n och lika pratsjuk som den pigga skatan.\n Det slappa skinnet på hans strupe skalv\n när sången steg mot takets dunkla valv.\n\n Gud vet vad hustrun tänkte denna natt\n när han satt där i särk och sjöng så glatt\n med mössa på och halsen smal och lång.\n Hon fann nog ingen skönhet i hans sång.\n Så sade han: \"Nu är det nog med vaka.\n Se dagen gryr, och nu skall vilan smaka.\"\n Han lade sig och sträckte ut sin kropp\n och sov till middag. Sedan gick han opp;\n men unga frun, den sköna Maj blev kvar\n där inne i sitt rum i trenne dar,\n som seden bjuder unga fruar göra.\n Se, varje arbete kan rent förstöra,\n om ingen vila skänkes dag för dag.\n Det gäller varelser av alla slag.\n Bland fint folk är det sed i slika fall,\n att bruden icke äter i sin hall\n på tre, om icke fyra hela dagar;\n först därpå rör hon sig som hon behagar.\n När hela fjärde dygnet hade gått\n och mässan blivit läst i deras slott,\n satt Maj med Januarius i salen\n så skön som sommarblommorna i dalen.\n Så hände sig att hennes gode man\n vid bordet kom att minnas Damian\n och sade: \"Huru kan det komma sig,\n att icke Damian betjänar mig?\n Är det för sjukdom, som han ej är här?\"\n Hans andra tjänare, som stodo där,\n förklarade, att Damian var klen\n och ej förmådde stå på sina ben;\n han måste hålla sig i säng dessvärre.\n\n \"Åh, det var ledsamt\", sade deras herre.\n \"Han är en tjänare av bästa sort;\n jag sörjde verkligen om han gick bort.\n Han är så klok och uppmärksam som få\n bland alla väpnare jag träffat på\n och dessutom en rask och duktig karl\n samt därtill en förståndig man som spar.\n Så snart jag kan det, skall jag genast gå\n till stackars Damian och hälsa på\n och skänka honom all den tröst jag kan.\"\n De orden rörde alla, ty man fann\n att de förrådde ädelt sinnelag\n och hjärtats värme. Det var vackra drag\n i mannens karaktär, som trädde fram.\n\n Så sade Januarius: \"Madame,\n när du har varit i ditt rum ett slag\n med alla dina tärnor, önskar jag\n att ni beger er upp till Damian\n och underhåller denne gode man.\n När jag har vilat kommer jag också\n till unge Damian och hälsar på.\n Men skynda er; jag vill ej länge bida\n den stund, du åter slumrar vid min sida.\"\n Sin munskänk kallade han sedan på\n och sade honom vad han skulle gå\n och taga in, och fick det inom kort.\n\n Den sköna Maj begav sig genast bort\n till Damian med sina kvinnor. Där\n slog hon sig ned och gjorde sig besvär\n att trösta mannen efter sin förmåga.\n Så snart den sjuke fann sig kunna våga\n smög han sin börs och därmed ock ett brev,\n i vilket han sin sjukdoms art beskrev,\n i hennes hand, som kändes mjuk och sval.\n En suck gav luft åt avgrundsdjupa kval,\n men sedan nådde ock en viskning fram:\n \"Förlåt mig och förråd mig ej, madame,\n ty jag är dödens, om ni röjer mig.\"\n Med börsen gömd i barmen reste sig\n den unga frun. Så gick hon till sin man.\n Han satt på bädden när hon kom, och han\n blev glad och kysste henne gång på gång.\n\n Men denna herdestund blev icke lång,\n ty mannen gick till vila strax därpå.\n Hon ställde sig som var hon tvungen gå\n till stället, som är välkänt för envar,\n och när hon läst biljetten var hon snar\n att riva den i små, små bitar. Alla\n förstå förvisso vart hon lät dem falla.\n\n Begrundande begav sig unga frun\n till mannen, där han låg i sin paulun.\n Kort därpå gjorde hostan honom vaken.\n Då bad han henne genast klä sig naken;\n han ville njuta henne, sade han,\n och det gick bäst om klädnaden försvann.\n Hon lydde honom, måste foga sig.\n Men för att ingen måtte klandra mig\n må det bli osagt vad där sedan skedde\n och om det var en njutning han beredde\n sin sköna fru. Alltnog, de höllo på\n tills aftonsångens klocka hördes slå.\n\n Om det var ödet eller slumpen blott,\n om det var något, som naturen sått,\n om det var stjärnorna, som stodo så\n på himmelen, att allting måste gå\n i Venus' tecken (mången lärd har sagt,\n att himlens stjärnor hava denna makt)\n det kan jag icke säga; endast Gud,\n som allting vet och givit alla bud,\n kan döma härom, icke jag och du.\n Men säkert är, att denna unga fru\n blev så betagen, fann så stort behag\n i Damian, att allt från denna dag\n hans bild beständigt stod för hennes blick,\n och den förföljde henne var hon gick.\n \"Om någon inte tycker om det här,\n så strunt i det, ty jag har honom kär\",\n så tänkte hon, \"om än hans skjorta var\n den enda skatt och rikedom han har.\"\n Så medlidsam är varje ädel kvinna.\n\n Ja, mina vänner, det är gott att finna\n en kvinna röras av en mänskas smärta.\n Det finnes mången med så stenhårt hjärta,\n att de förvisso hellre, om det gällt,\n sett stackars Damian förgås av svält\n än skänkt sin gunst, och vilka därtill känt\n en dygdig stolthet över det som hänt,\n fast deras grymhet drivit dem till mord.\n\n Men nu gick Maj beslutsamt till sitt bord\n och skrev ett brev, som innehöll det svar\n han önskat sig. Så var den saken klar\n så när som på den enda frågan, när\n och var hon skulle mätta hans begär,\n ty det han ville skulle han få göra.\n Hon dröjde icke länge med att föra\n\n biljetten till den sjuke Damian,\n och ingen mänska såg när den försvann\n helt stilla under huvudkudden hans\n att tagas fram när intet vittne fanns.\n \"God bättring!\" sade hon med mun och blick\n och tryckte oförmärkt hans hand och gick.\n\n Och nästa morgon uppsteg Damian,\n en återställd och åter lycklig man.\n Han tvådde sig och kammade sitt hår\n allt för sin kärleks skull, som man förstår.\n Till husets herre gick han om en stund\n och bugade sig ödmjukt som en hund.\n Han var så vänlig mot varenda själ\n (han tycktes vilja alla mänskor väl),\n att alla tjusades och främst den kvinna,\n vars hjärtas gunst han hade lyckats vinna.\n Jag lämnar honom nu ett ögonblick\n och skall berätta hur det sedan gick.\n\n Det finnes många lärda, vilka tycka,\n att njutning är en mänskas högsta lycka,\n och Januarius var en av dem,\n som älskade att ha ett vackert hem\n med fina saker och att leva gott.\n Hans hus var präktigt som ett kungligt slott,\n han hade ock bland andra goda ting\n\n en trädgård med en stenur runtomkring,\n och jag har sannerligen ingenstans\n sett någon lika vacker park som hans,\n Jag tvivlar på att någon enda penna\n i mänsklig hand förmått att skildra denna,\n ja, själva Priapus -- så god han är\n för all den växtlighet, som jorden bär --\n förmådde knappt beskriva huru skön\n den tedde sig med lager ständigt grön,\n som skuggade en källas blanka vatten.\n Dit kommo ofta, sades det, om natten,\n när månen lyste, Pluto och hans maka\n med älvorna och höllo midnattsvaka.\n och då ljöd spel och då gick dansen där.\n\n Sin trädgård hade ägaren så kär,\n att han höll grinden låst och ständigt bar\n dess nyckel på sig och i gott förvar.\n Där lät han ingen annan träda in,\n så svartsjukt höll han denna skatt som sin.\n Men när han sommartiden ville smaka\n den fröjd, som endast skänkes av en maka,\n så gick han ofta dit med unga frun,\n och vad han icke gjort i sin paulun\n det gjorde han (han skydde ej besvär)\n med lust och fröjd och mycken framgång där.\n Så hade Januarius det gott;\n men jordisk lycka har sitt givna mått:\n\n den varar icke evigt, den är kort.\n och bäst man fångat den, har den flytt bort.\n\n Auctor:\n Ack, grym och svekfull sitter på sin tron\n Fortuna lik en giftig skorpion,\n som dårar med sin gunst när den vill stinga,\n ty död och ofärd är det båda bringa.\n Hon är ett monster, som så skickligt vet\n förläna prägel av beständighet\n åt sina skänker, att vi ej förstå\n att ingen sådan är att lita på.\n Rätt länge hade lyckans gudom lett\n mot Januarius, men vad hon gett\n tog hon tillbaka -- tog ej hem och hus\n men något mera värt: hans ögons ljus.\n\n Ja, mitt i allt sitt välstånd och sitt liv\n i kärlekslycka med sitt unga viv\n blev Januarius helt plötsligt blind.\n Av många tårar sköljdes då hans kind.\n Han tog dock icke blott sin blindhet hårt;\n han led också så outhärdligt svårt\n vid tanken på att Maj var ung ännu\n och att en annan kunde få hans fru,\n att han med glädje låtit någon taga\n på samma gång sig själv och Maj av daga\n på det hon icke skulle söka tröst\n och finna den vid något manligt bröst.\n Men tiden gick, som tiden alltid går,\n och småningom blev sorgen mindre svår;\n väl var hans öde hårt, men han förstod\n att bära det med manligt tålamod.\n Han var dock lika svartsjuk som förut.\n Han tillät ej sin hustru att gå ut\n i hallen eller till en grannes hus,\n om ej han själv var med och höll sin frus,\n sin sköna unga hustrus hand i sin\n vart än man gick och var man än kom in.\n Fru Maj hon fällde mången bitter tår,\n ty denna väntans tid var mer än svår.\n Hon älskade så högt sin Damian,\n att hon var dödens, om hon icke hann\n sin heta längtans mål, ty det var klart,\n att hjärtat skulle brista mycket snart.\n\n A andra sidan hade Damian\n förvandlats till en så förtvivlad man,\n som någonsin på jorden stått att finna.\n Han kunde tala med sin härskarinna\n men aldrig med ett enda ord beröra\n de ljuva ting, som denna velat höra,\n ty ständigt var hon hos sin gamle man.\n Förmedelst brev, som gingo av och an\n och genom tecken kunde de ändå\n berätta vad de båda tänkte på.\n\n Auctor:\n O Januarius, det synes mig\n som hade ögon icke räddat dig,\n ty lika gärna blind och bli bedragen\n som seende och dock med blindhet slagen.\n Med hundra ögon kunde Argus se\n Åt alla håll, men vad betydde de?\n Förblindad blev han ju ändå omsider,\n och sådant har man sett i alla tider.\n Att intet se kan vara bra ibland.\n\n En dag fick Maj den nyckel i sin hand,\n som kunde öppna deras trädgårsport.\n Då passade hon på och gjorde fort\n i uppvärmt vax ett avtryck, som blev gott\n Och när han hade nyckelns säkra mått\n förfärdigade sedan Damian\n i hemlighet en annan likadan.\n Vad de med denna nyckel skulle göra\n det skall ni nog i sinom tid få höra.\n\n Auctor:\n Ovidius, med rätta har du sagt,\n att det ej finnes någon jordisk makt,\n som ej kan gäckas av ett kärlekspar.\n Betänken endast huru svårt det var\n för Pyramus och Thisbe, huru de\n bevakades och likväl kunde ge\n varandra tecken, vilka ingen såg.\n\n En julimorgon, när han ännu låg,\n greps mannen av en sådan lust att leka\n med hustrun i sin trädgård och att smeka\n och kyssa henne utan vittnen där\n och stilla sina stormande begär,\n att han med känsla sade dessa orden:\n \"Stå upp, min älskade, nu grönskar jorden,\n förbi är vintern, som var kall och butter,\n nu ljuder turturduvans ljuva kutter.\n Kom ut, min duva, hör din makes röst!\n Hur sköna äro icke dina bröst!\n De murar äro höga, som bevaka\n vårt paradis. Kom ut, min vita maka.\n Ack, rakt i hjärtat har du träffat mig,\n och aldrig har jag sett en fläck på dig.\n Kom ut, så roa vi oss kungligt där,\n min hustru och min sköna bajadär!\"\n\n Ja, sådant var hans tal, men i en blink\n gav Maj åt Damian en hemlig vink\n att denne skulle gå i förväg, fort.\n Och Damian begav sig till den port,\n han skaffat nyckel till, och ingen såg\n när han smög in med glad och hoppfull håg\n och satte sig helt tyst i en berså.\n\n Och genom grinden trädde kort därpå\n på trädgårdsgångens solbelysta sand\n den blinde med sin hustru vid sin hand\n och låste genast grinden efter sig.\n\n \"Nu\", sade mannen, \"är jag här med dig\n på tumanhand, med dig, som är mig kär\n långt mer än någonting, som jorden bär.\n Jag stucke hellre dolken i mitt hjärta\n än jag beredde dig den minsta smärta.\n Hur föll mitt val på dig? Min vän, du vet,\n att icke skedde det av snikenhet.\n Det var av kärlek och av kärlek blott.\n Fast jag är gammal och min syn har gått,\n så var mig likväl trogen, och du finner,\n att det är trenne goda ting du vinner:\n först Kristi kärlek, sedan egen ära\n och all den rikedom du kan begära,\n ty allting, löst och fast, som nu är mitt,\n skall utan något avdrag bliva ditt;\n det svär jag dig i denna morgonstund.\n Låt nu en kyss besegla vårt förbund.\n Att jag är svartsjuk måste du förstå:\n jag älskar dig, och när jag tänker på,\n hur skön du är och full av ljuvt behag\n och huru blind och sorgligt gammal jag,\n så kan jag, kära, inte finna mig\n i tanken på att vara skild från dig.\n Min stora kärlek bör du icke klandra.\n Så, kyss mig nu, min Maj, och låt oss vandra.\"\n\n När unga Maj hört detta tal till slut,\n så sade hon -- och därvid brast hon ut\n i snyftningar, och rösten tycktes svag --:\n \"En själ att frälsa har väl även jag,\n och om min heder kan jag nog slå vakt,\n den kvinnlighetens blomma, som jag lagt\n för alltid i min dyre makes hand,\n då prästen band oss med ett heligt band.\n Fördenskull, käre make, svarar jag\n och hoppas att mitt svar är dig i lag:\n Må Herren Gud allsmäktig straffa mig\n om någon dag det skulle visa sig,\n att jag har vilat i en annans famn\n och så för alltid mist mitt goda namn.\n Ja gör jag det, är jag så skamlöst fräck,\n så kläd mig naken, stick mig i en säck,\n för säcken till en flod och dränk mig där!\n Jag är en dam och ingen fal hetär.\n Men vadan den förmaning, som du gav?\n Jo, trohet veta männen inte av,\n och därför har det blivit dem en vana\n att misstro kvinnan, varna och förmana.\"\n\n På Damian, som satt i sin berså,\n föll hennes blick i samma stund, och då --\n då hostade hon till och gav en vink,\n som han förstod att följa i en blink,\n ty hennes tecken kände Damian\n långt bättre till och med än hennes man:\n han hade fått ett brev, där hon beskrev\n sin sluga plan. Och resultatet blev:\n han äntrade ett ståtligt päronträd\n och fann en stadig gren och slog sig ned.\n Jag lämnar honom där och likaså,\n i parken vandrande, de andra två.\n\n Det var en dag, då himlen lyste blå,\n och över alla träd och blommor små\n göt Phebus ut sitt guld, och allt var frid.\n Han var in Geminis vid denna tid\n men hade redan något deklinerat\n från Kräftans hus, där Jupiter regerat.\n Det hände denna sköna morgonstund\n att dit till parken, till en liten lund\n i bortre ändan kommo Proserpina,\n fédrottningen, och Pluto med de sina,\n de väna älvorna. De drogo fram\n i snörrät linje under skämt och glam.\n (Hos Claudianus finner den som vill\n en utmärkt skildring av hur det gick till\n när Proserpina rövades som ung.)\n De hunno fram, och underjordens kung\n tog säte på en grönklädd bänk av jord\n och sade till sin maka dessa ord:\n\n \"Erfarenheten visar varje dag,\n att kvinnans karaktär är falsk och svag;\n hon sviker både mannen och sitt kall.\n Jag kan berätta tiotusen fall\n om kvinnors svek och deras lustars makt.\n O, Salomo, vars rikedom och prakt\n och stora vishet prisas av de lärda,\n du sade ord, som äro minnesvärda\n för den, som fått förmågan att förstå.\n Om mänskors godhet dömde han som så:\n 'En god bland tusen män; men vem kan finna\n bland tusental en enda dygdig kvinna?'\n Så vittnar denne kung, som kände er,\n och icke är det mycket gott man ser\n om kvinnorna hos Jesus, Syrachs son.\n Mån I få skörda straff för det i sån,\n må eder drabba eld och svärd och pest!\n Den riddare, som vandrar där som bäst,\n skall givas horn, och blott emedan han\n har blivit blind och är en gammal man.\n I trädet sitter älskaren på vakt.\n Men karlen borde taga sig i akt,\n ty jag skall ge den gamle riddaren,\n som nu är blind, hans ögons ljus igen,\n när hustrun börjar med sin älskogslek.\n Då skall han skåda hennes svarta svek\n till hennes och till många andras skam.\"\n\n Till detta sade, föga allvarsam,\n gudinnan Proserpina strax: \"Nåväl,\n gör det, och vid min salig morfars själ\n skall jag se till att hustrun skall förstå\n -- och alla andra kvinnor likaså --\n att svara så, att den som kom med hot,\n snart ligger ödmjukt böjd vid hennes fot.\n Av dem skall ingen dö av brist på svar.\n Om än vår skuld må synas mannen klar\n på grund av det hans egna ögon sett,\n så skall vi kvinnor likväl ganska lätt\n förmå att åter göra honom mör.\n Er klokhet ger jag inte mycket för.\n\n \"Att juden Salomo fann dårskap blott\n hos hela kvinnokönet vet jag gott,\n men om ock _han_ ej fann en felfri kvinna,\n ha likväl många andra lyckats finna\n bland kvinnor många trofasta och goda.\n Tänk blott på helgonen! Kan någon loda\n martyrens trofasthet mot Herren Krist?\n På trogna hustrur rådde ingen brist\n i gamla Rom, det visa hävdens blad.\n Och, sire, jag tror du missförstod en rad\n av Salomo, den raden, där det stod,\n att ingen kvinna finnes, som är god:\n han menar där -- vad annat kan han mena? --\n att god, fullkomligt god är Gud allena.\n\n \"För övrigt gör du nog för stor affär\n av salig Salomo och det han lär.\n Låt vara att han hade mynt och makt\n och byggde Herren hus med dyrbar prakt;\n åt falska gudar byggde han också,\n och kan man väl ett större brott begå?\n Hur högt du än vill ställa denne kung,\n var han en libertin när han var ung,\n och gammal vorden övergav och glömde\n han helt sin gud. Och om ej Herren dömde\n kung Salomo att mista liv och krona,\n var skälet endast att han ville skona\n kung Davids son. Jag skänker mitt förakt\n åt allt vad denne Salomo har sagt\n om kvinnorna och deras fel. Besinna,\n min käre vän, att även jag är kvinna;\n och då hon kallat kvinnorna för skarn,\n så vill jag riktigt sjunga ut om karn.\n Jag skulle säkert kvävas av min harm,\n om jag begrov den 1 min egen barm.\"\n\n \"Min drottning\", sade Pluto, \"nog med gräl.\n Jag ger mig nu; men det förstår du väl,\n att då jag sagt, att jag skall återge\n den blinde synen, måste detta ske.\n Jag är en kung; mitt ord tas ej tillbaka.\"\n\n \"Och jag kr drottning\", sade då hans maka.\n \"och Maj skall inte sakna svar i dag.\n Nu tala vi om annat tycker jag;\n vi skola inte tvista med varann.\"\n\n Vi återgå till Maj och hennes man.\n Den gode Januarius gick där\n i parken med sin Maj och var så kär,\n att han beständigt sjöng på samma trall:\n \"Jag älskar dig.\" -- Man kom i alla fall\n omsider åter, och så nådde man\n det gamla päronträd, där Damian\n befann sig skymd av grenars friska grönska.\n\n Då sade sköna Maj: \"Jag skulle önska,\n jag rent försmäktar av ett starkt begär\n att äta av den läckra frukt det bär\n det päronträd, som står här tätt invid.\n Jag har ej längtat så i all min tid\n som just i denna stund att få förtära\n ett saftigt päron. Hjälp mig, hjälp mig, kära\n I fall som mitt kan mången kvinna trå\n så starkt till frukt, att, om hon ej kan nå\n sin längtans mål, det bliver hennes död.\"\n\n \"O, himmel\", sade mannen i sin nöd,\n \"att jag skall vara blind och inte har\n en dräng till hands; då vore saken klar.\"\n Då sade hon: \"Det reder sig: stig fram\n och grip med armarna om trädets stam\n och böj dig sedan ned, så stiger jag\n med foten på din rygg. Då får jag tag\n i grenarna och tar mig upp helt lätt.\"\n\n Han svarade: \"Det blir ett utmärkt sätt;\n jag kunde ge mitt hjärteblod för dig.\"\n Hon steg på ryggen, när han böjde sig,\n fick tag och tog sig upp till Damian.\n (Nu ber jag damerna: förlåt en man,\n som ej kan nämna ting vid fina namn.)\n Ja, Damian tog genast Maj i famn\n och lyfte hennes kjol och trängde in.\n\n Då tänkte Pluto: nu är turen min;\n och den bedragne mannen återfick\n sin fulla syn i samma ögonblick.\n En lyckligare man har ingen sett\n än Januarius när undret skett.\n Hans tankar gingo genast till hans fru,\n och han såg upp mot hennes plats. -- Vad nu?\n Han såg att unge Damian betäckt\n hans egen maka på ett sätt så fräckt,\n att ingen kan beskriva det med ord,\n och han skrek till som om han sett ett mord,\n som modern, när man mördar hennes barn:\n \"Ut, hjälp, tag fast! -- Du fräcka skarn,\n vad gör du där? Vad gör ni båda två?\"\n\n Hon svarade: \"Min make, vad står på?\n Förlora ej besinningen så där!\n Nu har jag botat dig med stort besvär\n och icke utan fara för min själ,\n ty detta är magi, förstår du väl.\n Jag erfor, att det enda medlet var\n att brottas i ett träd med någon karl.\n Var någons avsikt god, så var det min.\"\n\n \"Hå, brottas?\" sade han. \"Men den gick in!\n Må neslig död bli straffet för ert brott!\n Han bolade med dig, det såg jag gott.\n Jag vill bli hängd, om jag har orätt nu.\"\n\n \"Då hjälpte inte\", suckade hans fru,\n \"min svåra kur, ty om den botat dig,\n så talade du ej så där till mig.\n Du ser ej riktigt tydligt, vännen min.\"\n\n \"Jag ser tvärtom så klart som någonsin\n med båda ögonen och tyckte mig\n fullkomligt se att karlen låg med dig.\"\n\n \"Du yrar\", sade hon, \"det vill jag lova.\n Den tacken ger du mig för synens gåva!\n O, att jag skulle lyda hjärtats röst!\"\n\n \"Seså, min kära\", sade han; \"var tröst.\n Glöm mina ord och var ej längre vred.\n Förlåt om jag har sårat, och kom ned!\n Men på min ära föreföll det mig\n som om han hade bolat där med dig\n och som din kjortel blivit uppåtvänd.\"\n\n \"Du såg nog vad som helst: det är en känd\n och erkänd sak\", förklarade hans fru,\n \"att en som väckes, inte i ett nu\n förmår se tingen klart; han måste vara\n fullt mornad innan synerna bli klara.\n Och det förhåller sig på samma sätt\n med den, som varit blind: det är ej lätt\n att strax se klart. Först när det hunnit gå\n åtminstone ett dygn, måhända två,\n har synen riktigt kunnat stadga sig.\n Den kommer nog ännu att gäcka dig,\n och du bör vara noga på din vakt,\n ty ofärd har det många gånger bragt,\n när mänskor tyckt sig se men inte sett,\n och vredgats över ting, som icke skett.\"\n Med detta hoppade hon ned på marken.\n\n Nu stod en överlycklig man i parken\n och kysste hennes mun, som var så mjuk,\n och smekte ömt och varsamt hennes buk.\n Så gingo de tillbaka till sitt slott. --\n Nu önskar jag er alla allting gott.\n Jag slutar min berättelse och ber:\n Guds Moder signe och beskydde er!\n\nHår slutar Köpmannens berättelse om Januarius.\n\n\n\n\nEPILOG TILL KÖPMANNENS BERÄTTELSE\n\n\n \"Åh, Gud förbjude\", sade nu vår Värd,\n \"att sådan hustru bleve mig beskärd!\n Där ser man kvinnans illslughet och list.\n Ja, kvinnor tänka alltid, först och sist,\n på sätt att lura sina stackars män,\n och alltid tumma de på sanningen.\n Det visar den berättelse vi hört.\n Min egen hustru har väl ej förstört\n min lycka genom något trohetsbrott,\n men en förfärlig svada har hon fått,\n och många andra fel har hon också.\n Men sådant skall vi inte tänka på.\n Jag vill blott säga eder, mina vänner,\n att det är bitter ånger, som jag känner,\n när jag betänker frihetens förlust.\n Men jag har sannerligen ingen lust\n att räkna upp min hustrus fel och brister,\n ty säkert råkade jag då i klister:\n det blev nog framfört någon vacker dag,\n ty skvallersjuka är ett kvinnligt drag.\n För övrigt: även om jag skulle våga,\n så svek mig utan tvivel min förmåga.\"\n\n\n\n\nVÄPNARENS PROLOG\n\n\n \"Kom närmare, herr Väpnare, var god!\n Förtälj om kärlek i ungdomligt blod!\n Det är jag övertygad att ni kan.\"\n \"Ack nej, min bäste herre\", sade han,\n \"men gärna skall jag göra som ni ber\n och nu förtälja någonting för er.\n Förlåt mig om berättelsen blir svag;\n min vilja är nog god. Nu börjar jag.\"\n\n\n\n\nVÄPNARENS BERÄTTELSE\n\n\nHår börjar Väpnarens berättelse.\n\n Det fanns i Samarkand i Tartariet\n en kung som förde krig emot Turkiet;\n då föll där mången stark och tapper man.\n Den store kungens namn var Tamerlan.\n Bland alla härskare på denna tid\n fanns ej hans like när det gällde strid,\n och varje dygd, som kräves av en kung\n besatt han från de år då han var ung.\n Obrottsligt höll han i sitt liv i ära\n de sederegler han som barn fått lära,\n och därtill var han dristig, klok och rik\n och mild och rättvis, älskade musik,\n var hederlig och ville alla väl.\n I honom bodde det en hjältes själ,\n och han var frisk och stark som skogens ek,\n en mästare i varje vapenlek.\n Han var en lycklig man med väldig makt\n och omgav sig med sådan kunglig prakt,\n att ingen i hans samtid var som han.\n Och denne kung, tataren Tamerlan,\n han hade med sin drottning givit liv\n åt tvenne käcka söner. Algasiv\n var äldst; den andre hette Cambalo.\n En dotter hade Tamerlan också,\n och hon var yngst. Hon hette Canacie.\n Att skildra hennes skönhet skulle bli\n en övermäktig uppgift för min tunga.\n En värdig lovsång kan jag icke sjunga,\n ty alltför liten är min färdighet.\n Det krävdes för en sådan en poet,\n en målare med ord, den himlen gett\n de färger, som den har på sin palett,\n och jag är ingen så benådad man.\n\n Så hände sig när konung Tamerlan\n regerat riket under tjugu år\n och det igen blev mars och solig vår,\n att han som vanligt höll i Samarkand\n för de förnämsta i sitt vida land\n en ståtlig fest den dag han fyllde år.\n Det var den vårens tid, då solen går\n mot sommarhöjderna och strålar ljus\n i tredje zonen uti Martis hus,\n i Väduren, en het, kolerisk bild.\n Då dagen var så härligt klar och mild,\n steg jublet högt ur alla fåglars bröst;\n det var som hade rymden själv fått röst,\n så fylldes den av sång till solens ära.\n De sågo ju att Phebus var dem nära\n och skänkte skydd mot vinterns kalla svärd.\n\n I kunglig skrud satt Tamerlan som värd\n i salen i sitt ståtliga palats,\n där alla rikets stormän tagit plats,\n och höll en fest så präktig och solenn\n att ingen kunnat efterlikna den.\n Från varje festbeskrivning avstår jag.\n Det skulle taga minst en sommardag\n att skildra huru allt var arrangerat\n och vem där fanns och vad där blev serverat\n åt gästerna i stora kvantiteter\n av landets underbara läckerheter.\n Av mången riddare och resenär\n har jag för övrigt hört, att det, som där\n betraktas som en läckerhet, ibland\n är ringa skattat i vårt eget land.\n Vi skola icke spilla tid på detta,\n det finnes andra saker att berätta,\n om min berättelse skall nå sitt slut.\n\n När tredje rätten hade burits ut\n och alla gäster sutto där kring kungen\n och hörde på en sång, som just blev sjungen,\n slogs dörren plötsligt upp. En okänd gäst,\n som satt i sadeln på en kopparhäst,\n red in i salen, fram till kungens bord.\n I salen sades ej ett enda ord,\n så häpna blevo alla och envar.\n En spegel höll han i sin hand och bar\n en ring av guld på tummen; vid hans sida\n sågs svärdet hänga blottat utan skida.\n Med undran stirrade varenda gäst\n på riddaren och på hans kopparhäst.\n Full rustning täckte denne främlings dräkt\n och endast huvudet var obetäckt.\n Han riktade till konung Tamerlan,\n hans drottning och varenda riddersman,\n som satt i kungens sal och vid hans bord,\n en hälsning i så värdigt vackra ord,\n att sagans Gawain icke kunnat föra\n ett mera höviskt tal än man fick höra\n när han på kopparhästen hade ordet.\n Så vände han sig upp mot hedersbordet\n och förde fram det budskap, som han hade,\n så manligt klart, att varje ord han sade\n var tydligt hörbart utan minsta fel;\n och därtill var hans tal till varje del\n utformat enligt retorikens lagar\n för talarkonst som fängslar och behagar.\n Mitt enkla tal kan ej få samma glans\n och samma färg och höga flykt som hans,\n men jag skall återge så gott jag kan\n det budskap, som av denne riddersman\n blev framfört till den store konungen.\n\n Han sade: \"Kungen av Arabien --\n min härskare, vars vilja är min lag --\n han hälsar er på denna högtidsdag\n och sänder som en gåva till er fest,\n som han vill hedra, denna kopparhäst,\n som utan minsta svårighet förmår\n att bära eder hän vart helst ni trår,\n hur fjärran målet för er färd må vara,\n och detta utan att ni löper fara\n och oberoende av sol och hetta,\n av regn och stormar; och den gör allt detta\n med sådan hastighet, att ni har nått\n det mål ni utvalt, innan solen gått\n ett enda varv kring jorden på sin bana.\n Den flyger på den höjd, där örnar spana,\n och likväl är dess färd så lugn och trygg\n att ryttaren kan sova på dess rygg.\n Han vänder vid en vridning på en pinne.\n Den man, som utfört detta verk, är inne\n i all teknik och vet att passa på\n en rätt konstellation och vet också\n att binda andarna med formlers band.\n\n \"Den spegel, som jag håller i min hand,\n besitter sådan makt, att man kan se\n i den de händelser, som skola ske.\n Desslikes kan man tydligt se i den\n om någon är ens ovän eller vän,\n och framför allt: i denna spegel kan\n en dam, som fäst sitt hjärta vid en man,\n se varje falskhet i den mannens själ\n och varje trolös tankes svek så väl,\n att intet blir fördolt för hennes blick.\n Fördenskull var det även, som jag fick\n mig förelagt att lämna tvenne ting,\n min sanningsspegel och en magisk ring\n till eder höga dotter Canacie.\n\n \"Om denna rings förmåga veta vi,\n att var och en som bär den kan förstå\n vartenda språk, som fåglar tala på.\n En ugglas skri och kvittret av en svala\n är lika klart som det, som mänskor tala,\n och bäraren kan svara hök och vråk\n och vårens lärka på dess eget språk.\n Man vet om varje ört, som står på rot,\n vad kraft den har, om den kan skänka bot\n åt människor, som sårats eller lida.\n\n \"Det blanka svärd, som hänger vid min sida,\n besitter egenskapen att betvinga\n det starkaste bland harnesk med sin klinga,\n och intet sår, som denna klinga gett,\n kan fås att sluta sig på annat sätt.\n än så, att den, som givit sagda sår,\n förbarmar sig och slår på nytt, men slår\n med flatan blott och icke för att döda.\n Då slutar såret genast upp att blöda\n och sluter sig och helnar utan spår.\n Allt det jag sagt att detta svärd förmår,\n förmår det även när det tillhör er.\"\n\n När detta blivit sagt red mannen ner\n mot hallens dörr och ut på borgens gård.\n Där satt han av, och kungens folk tog vård\n om främlingen: hans rustning avtog man\n i rummet hans, och sedan fördes han\n till kungens sal och till hans hedersbord.\n\n Man mottog gästen där med många ord\n av tacksamhet och ord till givarns ära,\n och några hovmän fingo genast bära\n till tornet spegeln och det blanka svärdet;\n och på ett sätt som svarade mot värdet\n blev ringen överräckt till Canacie.\n\n Emellertid stod kopparhästen fri\n från varje grimma eller annat band\n orubblig där den stod på gårdens sand.\n Den stod så klippfast där som om dess fötter\n växt upp ur marken och haft djupa rötter,\n och fast man tog till vindspel och till block\n och drog och stretade, så stod den dock\n där den var ställd, till dess att främlingen\n kom ut och lärde hur man styrde den.\n\n Det var ett stim av folk, som kom och gick\n kring hästen och beundrade dess skick,\n dess höjd och längd och vackra proportioner,\n och allmänt sjöngs dess lov i höga toner.\n Den liknade en häst från Lombardiet,\n men blott hos springare från Berberiet\n har sådan eld och sådan hållning setts.\n Kort sagt: från öronen till svansens spets\n var den i allt en rent fullkomlig häst.\n Beundran väckte väl dess form, men mest\n förvånade det folk i alla fall,\n att den, fast den var formad av metall,\n förmådde röra sig. -- Ett trolleri!\n Den ena lade fram en teori,\n den andra någon annan lika fin;\n det var ett surr som av en svärm av bin.\n Förklaringarna voro oftast vaga\n och stundom lånade ur myt och saga:\n man sade, att den var av samma ras\n som skaldernas beryktade Pegas,\n man liknade den även vid en häst,\n vars namn för alla tider blivit fäst\n vid namnet Troja, känt från Iliaden.\n Då sade en: \"Hur går det nu med staden?\n om det finns knektar i den här också?\n Jag tycker det är bäst att passa på\n och undersöka den. Det bör vi göra.\"\n En annan viskade i grannens öra:\n \"Hans kopparhäst är humbug rätt och slätt.\n Man vet att gycklare på samma sätt\n förvända synen och bedraga folk.\"\n Och mången annan gjorde sig till tolk\n för tvivelsmål för den, som ville höra,\n precis som enkla mänskor alltid göra\n när deras enkla hjärnor ej förmå\n begripa det de stå och gapa på.\n\n Man undrade också hur denna spegel,\n som nu förvarades bak lås och regel,\n förmådde visa allt vad mannen sagt.\n Då sade en (och nästan med förakt)\n att detta kunde uppnås ganska lätt,\n om vinklar och reflexer lades rätt.\n Det fanns i Rom en sådan, sade han.\n Och under diskussionen nämnde man.\n att Aristoteles och andra skrivit\n om underliga speglar, vilka givit\n besked om underliga ting på samma sätt.\n\n Där föllo likaså repliker tätt\n om svärdet, vilket genomträngde allt,\n och därvid nämndes mången känd gestalt,\n bland dem Achilles, ty i mängden fanns\n personer, vilka läst om dennes lans,\n om vilken det i gamla böcker står\n att även den förmådde läka sår.\n Där talades om härdning av metall\n om läkemedel och i vilka fall,\n om medlet skulle komma till sin rätt,\n de skulle brukas och på vilket sätt.\n\n Så diskuterades prinsessans ring,\n och ingen hade hört om någonting,\n som ägde sådan märklig magisk kraft.\n Blott Salomo och Moses sades haft\n en lika mystisk makt i forna tider.\n Nu skingrade sig hopen sent omsider,\n och någon bland de många framhöll då\n hur svårt det är att fatta och förstå,\n att glaset, som vi skåda i en flaska\n har kunnat bliva till ur ormbunksaska;\n men då det är bekant, så undrar ingen.\n Ja, mystiskt underbara tyckas tingen\n till dess man funnit en förklaring god.\n Tänk blott på åskan och på ebb och flod!\n Så brusade en ständig ström av ord,\n tills kungen gjorde uppbrott vid sitt bord.\n\n Fördunklats hade Phebus och gått ned,\n och Lejonet med Aldebaran gled\n allt högre upp på mörknat firmament,\n när Tartariets mäktiga regent\n bröt upp och företrädd av musikanter\n och följd av sina gäster och drabanter\n begav sig till sin tronsal. Den musik,\n som tonade i denna tycktes lik\n den himmelska i sfärers harmoni.\n Där dansades, och man var glad och fri,\n ty Venus satt där uppe i det blå\n och log mot sina barn, då hon såg på.\n\n Man förde riddarn från Arabien\n till tronen och den store konungen,\n och dansen trådde han med Canacie\n vid toner av en härlig melodi.\n Där rådde fröjd och gamman överallt,\n och ingen människa, som tänker kallt,\n kan skildra denna fest hos Tamerlan,\n blott en poet, en ung, förälskad man.\n\n Jag vet blott en, som hade kunnat ge\n en värdig bild av det man där fick se\n av sällsamt formade och sköna drag,\n av lätta steg och rörelsers behag,\n förstulna blickar och förrädisk glöd,\n och det är Lancelot; och han är död.\n Jag avstår därför från att skildra balen,\n som pågick tills det dukades i salen.\n\n Hovmästaren befallde sina män\n att genast hämta vin ur källaren,\n och folket skyndade beskäftigt bort,\n och vin och kryddor kommo inom kort.\n Man styrkte sig, och sedan gick man ned\n till templet enligt gammal, lovvärd sed\n och därpå festades tills det blev dag.\n Men vad där åts och dracks förbigår jag.\n Man vet att maten på en kunglig fest\n är rik och god, och så består den mest\n av rätter, vilkas namn jag icke känner.\n\n Från bordet gingo kungen och hans vänner\n till gården för att se på kopparhästen,\n som burit dit den senast komna gästen.\n\n Den undran denne väckte liknas bäst\n vid den, som ägnades en sällsam häst\n på stranden invid Troja under strider,\n som ägde rum i längst förflutna tider.\n Omsider ställde konungen en fråga\n till riddarn om hans häst och dess förmåga\n och hur man gjorde för att styra den.\n\n Då fattade i tygeln riddaren,\n och strax fick hästen liv på något sätt.\n Han sade därpå: \"Det är mycket lätt;\n det enda ryttaren behöver göra\n är vrida på ett handtag i dess öra,\n som jag skall visa er på tumanhand,\n och sedan säga hästen vilket land\n och vilken plats man vill bege sig till.\n När hästen sedan fört en dit man vill,\n Så är det blott att vrida på ett vred\n och säga till; då går den genast ned.\n Nu vet ers majestät vad den förmår.\n Och när den landat, står den där den står.\n Att rubba den står ej i mänsklig makt,\n och därför kan den lämnas utan vakt.\n Men vill ni att er springare försvinner,\n så vrid på detta handtag, och den hinner\n ur hör- och synhåll inom en sekund.\n Den återkommer dock i samma stund\n ni kallar den, om detta endast sker\n med rätta ord, som jag skall lära er\n i enrum, så att ingen annan hör.\n Ers majestät, så är det som man gör.\"\n\n När kungen sedan blivit instruerad\n och varje formel blivit repeterad\n till dess han visste att han kunde den,\n så gick han mycket nöjd och glad igen\n tillbaka till sin fest kung Tamerlan,\n och kopparhästens betsel förde man\n till tornet, där det var i gott förvar\n bland kronjuvelerna. Men sällsamt var\n att hästen själv en stund därpå försvann.\n Emellertid satt konung Tamerlan\n med sina herrar i ett muntert lag\n tills nattens mörker vek och det blev dag.\n\nExplicit prima pars.\n\n\n\nSequitur pars secunda.\n\n Emellertid begynte sömnen vinka\n åt herrarna och komma dem att blinka\n och tänka på, att vilan dock är skön\n och sömnen alla mödors ljuva lön.\n Så viskade den sakta som en aning\n i allas öron en förstulen maning\n att bryta upp och söka sig den ro,\n ur vilken ständigt nya krafter gro.\n Man lydde rådet, ty man fann det gott,\n och snart var allting tyst i kungens slott.\n Man sov där tungt, men allting som där drömdes,\n var så förvirrat, att det genast glömdes,\n ty vin ger drömmar av ett sådant slag.\n Man sov där nu långt in på ljusan dag,\n dock icke en, prinsessan Canacie,\n som tidigt hade tagit sitt parti\n och sagt godnatt och dragit sig tillbaka.\n Prinsessan hade icke velat vaka\n och sedan efter festens sena slut\n på morgonen se blek och dålig ut.\n Hon kunde sova några timmar blott,\n ty glädjen över gåvorna hon fått,\n kom båda dessa underbara ting\n -- den blanka spegeln, hennes nya ring --\n att även under all den sömn hon fick\n stå lockande för hennes inre blick.\n Vid solens uppgång kallade hon på\n sin forna sköterska och lät förstå,\n att hon var sinnad att gå ut och gå.\n\n Den goda gamla kvinnan sade då,\n förvånad över det som hon fått höra:\n \"Ers höghet, säg mig vad ni ämnar göra!\n Varenda mänska sover ju ännu.\"\n\n Prinsessan svarade: \"Min goda fru,\n jag ämnar bara gå och promenera.\"\n\n Duennan avstod från att disputera\n och väckte tärnorna, och Canacie\n gick upp och kände sig så glad och fri\n och var så strålande av levnadsfröjd\n som dagens unga sol, som nått en höjd\n av endast fyra grader i det blå,\n när han fick se prinsessan redan gå\n med lätta steg i slottets stora park\n beredd att vandra ut i skog och mark\n med endast några tärnor i sitt följe.\n Kring fält och skogar stod ännu ett hölje\n av morgondimmor, vilkas lätta flor\n lät solen förefalla röd och stor,\n men dock var allting obeskrivligt härligt.\n Den friska luften insöp hon begärligt\n och hjärtat kändes lätt i hennes bröst;\n det var ju vår och det var långt till höst.\n Och plötsligt fann hon, hejdande sin gång,\n att hon förstod varenda fågels sång.\n\n Om en berättelse berättas så,\n att den som talar aldrig tyckes nå\n till sakens kärnpunkt, är det uppenbart,\n att de som lyssna tröttna mycket snart\n och mista allt intresse för det hela.\n På det att icke även jag må fela\n på detta sätt, så skyndar jag åstad\n till slutet av prinsessans promenad.\n\n I ett förtorkat träd, så vitt som kalk,\n satt på en naken gren en ensam falk,\n och just då hon kom nära, Canacie,\n gav fågeln upp ett så förtvivlat skri,\n att hela skogen lystrade och ryste.\n Den hade slagit sig så blodet lyste\n på fjäderskruden och de gula benen\n och rann i röda strömmar över grenen.\n Så höjde hon på nytt sitt hemska skri\n och högg sig med en sådan frenesi\n i bröstet med sin näbb, att intet djur,\n hur grymt än detta är till sin natur,\n förmått bevittna kall och oberörd\n en hjärtesorg som var så oerhörd.\n Om mina arma ord förmådde ge\n en tydlig bild, så skulle alla se\n att falken var så vacker, att dess like\n ej blivit sedd i något kungarike,\n och detta gäller hållning och gestalt\n och blick och färg och fjäderskrud och allt.\n Den var en pilgrimsfalk av okänt slag.\n Av sorg och blodförlust var den så svag,\n att ingen styrka längre stod den bi.\n\n Den sköna kungadottern Canacie,\n som på sitt finger bar den gyllne ring,\n som lät sin bärare förstå de ting,\n dem fåglar sade, vad än detta var,\n och även gav förmåga att ge svar\n på fågelspråket, hade väl förstått\n vad falken sagt och ömkade dess lott.\n Till trädet skyndade hon hastigt fram\n och ställde sig vid dettas vita stam\n med kjolen utbredd för att ta emot,\n om fågeln miste sansen och dess fot\n förlorade sitt grepp och den föll ned.\n I väntan stod hon länge där och led,\n men sedan sade hon och såg dit opp,\n där falken satt och sargade sin kropp:\n \"Jag ber dig, arma falk, berätta mig\n vad man har gjort dig, hur det kommer sig,\n att du befinner dig i sådan nöd.\n Är det en älskad väns, en makes död,\n som vållar sorgen, eller kärlekskval,\n som plåga dig? Det kan ej bliva tal\n om något tredje, ty ett ädelt hjärta\n kan ej av något vållas sådan smärta\n som av ett dödsfall eller sviken tro.\n På annat kan din ångest ej bero,\n ty ingen ser jag, som förföljer dig.\n För guds skull, kära fågel, skona mig,\n ty aldrig förr, så långt mitt minne når,\n har någon anblick varit mig så svår\n som när jag ser dig plåga dig så där.\n Det skär mig i mitt hjärta, ja, det skär\n så djupt, att detta blir min död till sist.\n För himlens skull, kom ned ifrån din kvist!\n Om blott jag finge veta vad det är,\n som drabbat dig och pinar dig så där\n och gör dig så förtvivlad, kunde jag\n förvisso bota dig i denna dag\n med bistånd av naturens läkekraft.\n Det finnes säkert örter, vilkas saft\n förmådde läka dina sår, min vän.\"\n\n Då höjde falken i sitt träd igen\n ett skri, som trängde genom märg och ben,\n och föll till marken livlös som en sten.\n Prinsessan tog den genast i sin famn\n och höll den kvar i denna trygga hamn.\n När fågeln hade vaknat ur sin dvala,\n och hämtat sig, begynte den att tala:\n \"Att den som har ett gott och ädelt hjärta\n kan känna djupt och plågsamt andras smärta\n det ser man varje dag exempel på,\n det vittna filosoferna också,\n det följer av ett ädelt sinnelag.\n Du lyder blott ditt goda hjärtas lag,\n som av naturen nedlagts i din själ,\n när du beklagar mig och vill mig väl\n och när min smärta även plågar dig.\n Du kan förvisso icke hjälpa mig,\n men för din godhets skull och då jag vet,\n att du har frågat av barmhärtighet,\n samt även för att andra må förstå\n att låta varna sig, skall jag ändå\n berätta, innan allting är förbi,\n om mina levnadsöden, Canacie.\"\n När falken sedan hade börjat på,\n så grepo fågelns ord prinsessan så,\n att sorgen ville spränga hennes bröst\n och falken själv fick lov att bringa tröst.\n\n \"Där jag blev född (o, att jag kunnat slippa!)\n och fostrad på en gråvit marmorklippa,\n som var min sälla barndoms fasta borg,\n där visste jag ej av, att det finns sorg\n och nöd och svek i denna värld att bära.\n Där bodde då en ståtlig falk helt nära,\n som tycktes fylld av allting som är gott\n men likväl var i stånd till varje brott.\n Han talade så höviskt och galant,\n att vad han sade tycktes vara sant,\n hans spel var så fullkomligt fritt från fel,\n att ingen anade att det var spel\n och alla trodde att det var natur.\n Som ormen, när den ligger tyst på lur\n av blommor dold i någon vacker lund\n och endast väntar på en läglig stund\n att hugga till, var denna falk också,\n som tycktes vara ett exempel på\n de dygder man vill finna hos en prins.\n Som med en grav, där allt det vackra finns\n på ytan, medan liket ligger täckt,\n förhöll det sig med honom, där han fräckt\n förställde sig och syntes god och vek\n men innerst i sin själ var full av svek.\n Omsider, när han under många vårar\n besvurit mig och tiggt mig under tårar\n om gunst och kärlek, veknade mitt hjärta.\n Jag kunde icke se så mycken smärta\n och fruktade att sådan själanöd\n måhända skulle bli den armes död.\n Och därför -- samt bedragen av hans eder,\n försäkringar och skenbart rena seder --\n bevektes jag att låta honom få\n allt det han länge gått och väntat på,\n på villkor att vi slöto vårt förbund\n för hela livet, ända till den stund,\n då döden gjorde slut på vår förening.\n Men sanning ligger det i denna mening,\n som någon vis har utsagt: 'aldrig har\n en skurk tänkt lika som en ärlig karl'.\n När det han länge tiggt och bett om skett,\n när jag, min arma dåre, hade gett\n mitt trogna hjärta lika helt och fritt\n som han försäkrade att han gett sitt,\n då föll han genast ned på sina knän,\n den falske hycklaren, och gav sig sken\n av hänförd tacksamhet och sådan fröjd,\n som blommar blott på lyckans högsta höjd.\n Så fylld av hjärtats jubel tycktes han,\n att säkert aldrig någon annan man\n allt sedan Lameks dagar (som ni vet\n beskriver bibeln dennes trolöshet)\n förmått bedraga och förställa sig\n så väl som han förställde sig för mig.\n Ja, när det gäller konsten att bedraga\n bli själva Jasons prestationer svaga,\n och Paris' kan man saklöst gå förbi.\n I detta fall var han ett stort geni,\n och jag är säker på att ingen man\n har uttryckt tacksamhet så väl som han.\n Han lade alla sina ord så väl,\n och vad han sade var så fullt av själ,\n att varje kvinna måste tro därpå.\n Och jag begynte älska honom så\n allt för hans ridderliga dyrkans skull\n (så trofast tycktes han, så kärleksfull),\n att om han erfor ens den minsta smärta,\n så kändes dödens kyla i mitt hjärta.\n Min stora kärlek gjorde mig så svag,\n att det han ville blev min viljas lag\n och vad jag sade var ett eko blott\n av sådant som jag hört och funnit gott.\n Han var mig kärare än själva livet;\n det blir mig säkert aldrig mera givet\n att älska som jag kunde älska då.\n\n \"Så gick ett år och så förgingo två,\n och hela denna tidrymd trodde jag\n blott gott om honom, men så kom en dag,\n då han blev tvungen att begiva sig\n till andra trakter och att lämna mig.\n Att jag blev sorgsen kan man gott förstå.\n Jag sörjde över denna resa så,\n att jag med fog kan säga att mitt hjärta\n var fyllt till bräddarna av bitter smärta,\n det hotade att brista, tyckte jag.\n Och när den sedan kom, hans avfärds dag,\n så tog han avsked med så sorgsen blick\n och sådan saknad i sitt hela skick,\n att jag var säker på att han också\n begrät att ödet skilde åt oss två.\n Jag trodde likväl då, när han for bort,\n att resan skulle bliva ganska kort.\n Jag visste att den krävdes av hans ära,\n den färd han gjorde, och jag sökte bära\n det slag som drabbat mig, på värdigt sätt,\n fast gud skall veta att det ej var lätt.\n Så gott jag kunde lade jag ett band\n på mina känslor, sträckte fram min hand\n och sade: 'Jag är din; var du mot mig\n så trogen, som jag alltid varit dig!'\n Jag gitter inte återge hans svar:\n Han talade så vackert, men han var\n ändå i stånd att bliva vad han blev.\n Ett ordspråk säger: 'en försvarlig slev\n behöver den, som har ett enda fat\n och fått den onde själv till bordskamrat'.\n Så flög han bort, och när han sedan hann\n det mål han hade satt sig, tänkte han,\n förmodar jag, att 'kaka söker maka'\n och längtade förvisso ej tillbaka.\n Man älskar det, som passar ens natur.\n En fågel, vilken hålles i en bur\n och matas mest med honung, mjölk och bröd\n och aldrig vet av någon svält och nöd\n i buren -- ständigt lika fin och ren\n och lugn och trygg -- är likväl aldrig sen\n att lämna denna trygga tillflyktsort.\n Till skog och hagar flyger den så fort\n man glömmer dörren öppen, för att där,\n beständigt under faror och besvär\n få äta det, som dess natur begär.\n En ädel härkomst hjälper icke här.\n Av ädel börd var denna falk också\n och ung och skön och frisk och glad som få,\n men detta allt var ingen garanti:\n så snart en vacker fågel flög förbi\n behövdes blott en hastig första blick\n och allting, som han känt för mig, förgick,\n och glömt var allting som han lovat mig.\n Så häftigt hade han förälskat sig.\n Nu är mitt liv för alltid ödelagt.\"\n Hon brast i gråt, när detta blivit sagt,\n men miste sedan sansen där hon låg.\n\n Djupt gripen var prinsessan när hon såg\n den arma fågeln ligga där som död\n med bröstets fjäderskrud så blodigt röd.\n Hon bar den hem försiktigt på sin arm,\n och där förband hon såren i dess barm\n med varsam hand, och hon beströk dem lätt\n med goda salvor, som hon själv berett\n av läkeörters blad av många slag.\n Hon skötte sedan både natt och dag\n de sår, den givit sig med näbb och klor,\n med oavlåtlig omsorg som en mor.\n Hon redde den vid sidan av sin bädd\n en egen sjukbädd, vilken blev beklädd\n med sammet mjuk, till färgen himmelsblå,\n en vacker färg, som skulle syfta på\n den trohet, som i kvinnans hjärta bor,\n en trofasthet i kärlek lika stor\n som mannens trolöshet, som är dess lön.\n På sidorna var bädden giftigt grön,\n ty grönt är svekets färg, det veta vi.\n\n Nu skall jag lämna henne, Canacie,\n och hennes sjuka falk till dess att den\n omsider fick sin älskade igen,\n uppfylld av ruelse och ärlig ånger,\n som man förtäljer oss i gamla sånger.\n Förtjänsten tillkom Cambalus, en prins,\n om vilken jag berättat, som ni minns,\n en bror till Canacie. -- Men nog om detta;\n om krig och äventyr skall jag berätta.\n\n Först skall jag tala här om Tamelan\n och många stora fältslag, som han vann,\n och sedan talar jag om Algarsiv\n och huru Theodora blev hans viv,\n hur kopparhästen hjälpte honom då\n ur alla faror, som han stötte på.\n Till sist berättar jag om Canacie\n och hennes höga bröders frieri\n och deras kamp och huru segern då\n blev vunnen av den unge Cambalo.\n\nExplicit secunda pars.\n\n\n\nIncipit pars tercia.\n\n Apollo hade nått Mercurii hus\n och fyllde hela rymden med sitt ljus\n\n -- -- -- -- --\n\n(Ofullbordad.)\n\nHår följa Odalbondens ord till Väpnaren och\nVärdens ord till Odalbonden.\n\n \"I sanning, Väpnare, Ni kan er sak!\n Ni talar som en bok och ni har smak\",\n förklarade vår gode Odalman;\n \"det finnes säkert ingen här som kan\n berätta lika stämningsfullt som ni.\n Väl är ni ung, men ni har fått geni.\n Må Herren stå er bi i all er tid\n och sist förläna er en evig frid.\n Stor glädje har jag haft av edra ord.\n Om någon kom och bjöd mig åkerjord,\n som kunde skattas upp till tjugo pund,\n så skattade jag detta långtifrån\n så högt som om jag kunde få min son\n förståndig liksom ni. Ty saknas dygd\n och levnadsvett, är rikedomen byggd\n på lösan sand; och son min är en slarv\n och kommer nog att slösa bort sitt arv\n på lyx och tärningsspel, fast jag är sträng.\n Han talar hellre med en skälm till dräng\n än med en klok och bildad man av ära,\n av vilkens samtal något är att lära.\"\n\n \"Nå, blir han olärd, gör det oss det samma\",\n förklarade vår Värd; \"men, fan anamma,\n berätta något har ni lovat göra,\n och en historia är det, vi vill höra.\"\n\n \"Det har jag\", sade Bonden, \"reda på,\n men det oaktat kan jag väl ändå\n få rikta några ord till en kamrat.\"\n\n \"Berätta bara och hör upp med prat!\"\n\n \"Så gärna\", sade Bonden. \"Jag skall göra\n som Ni begär. Bered er på att höra.\n Jag är på intet sätt en nödbedd man\n och skall berätta nu så gott jag kan.\n Gud give att ni gillar min metod;\n då är jag säker på att den är god.\"\n\n\n\n\nODALBONDENS PROLOG\n\n\n De gamla britterna i gångna tider\n berättade om äventyr och strider\n i sånger, vilka fötts på folkets tunga\n och vilka barder ofta hördes sjunga;\n dock lästes dessa även mången gång.\n Jag minns en sådan gammal brittisk sång\n och skall berätta den så gott jag kan.\n\n Men då jag är en enkel odalman,\n så ber jag er: förlåt om mina ord\n måhända få en doft av mull och jord.\n Jag har ju aldrig lärt mig retorik;\n min skildring måste bli naturen lik.\n Parnassus har jag inte vilat på,\n har ej studerat Marcus Cicero.\n Av färger känner jag blott dem man finner\n på ängarna och den, som stundom brinner\n på aftonhimmelen. Vad retoriken\n förklarat för den rätta färgtekniken\n är något, som jag inte känner till.\n Men jag skall nog berätta, om ni vill.\n\n\n\n\nODALBONDENS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Odalbondens berättelse.\n\n Där levde i Bretagne en riddersman.\n Han älskade, och därför sökte han\n\n att tjäna för sin dam på bästa sätt:\n han utstod månget prov, som ej var lätt,\n och många mödor, innan hon blev hans.\n Hon var en dam, den skönaste som fanns,\n och därtill av en så förnämlig ätt,\n att junkern knappast tyckte sig ha rätt\n att nämna något om sitt hjärtesår.\n Omsider, när hon såg hur den var svår,\n den pina, som han led, och när hon fann\n att han i sanning var en ädel man,\n gav hon tillkänna, att hon ville bliva\n hans trogna hustru och gemål och giva\n åt honom all den makt en make har.\n Då svor han henne i ett högsint svar,\n att vid sin ära aldrig mot sitt viv\n -- dag eller natt i hela detta liv --\n begagna sådan myndighet och makt,\n som lagen i en makes händer lagt.\n I allting skulle hennes vilja råda.\n Han bad blott ett: hon skulle ej förråda\n att det var så, ty skulle detta ske,\n blev pratet skadligt för hans renommé.\n\n Hon tackade och sade: \"Du är god,\n och då du visat sådant ädelmod\n och gett mig sådan myndighet och makt,\n så vill jag även gärna hava sagt,\n att aldrig skall jag giva skäl till tvister\n emellan oss. Till dess mitt hjärta brister\n skall däri endast hörsam kärlek bo.\"\n Så hade bägge funnit lugn och ro.\n\n Mitt herrskap, det är utan tvivel så,\n att man i vänskap måste tänka på\n att giva efter, om den skall bestå.\n När tvånget kommer, måste Amor gå.\n Då lyfter han på vingen och flyr bort,\n och kärlekstiden bliver sorgligt kort,\n ty kärleken är lika fri som anden.\n Han älskar friheten och hatar banden.\n En kvinna vill ej tvingas som en träl,\n och frihetslängtan bor i mannens själ.\n I kärlek kräves mycket tålamod,\n men har man det, blir även lönen god.\n Ja, tålamodet är en dygd av värde,\n ty dess är segern, säga oss de lärde,\n där stenhård stränghet lider nederlag.\n Man bör ej genast svara med ett slag.\n Lär tålamod i tid, ty det är visst,\n att man får lov att lära det till sist.\n Se, livet är ett mycket vanskligt spel,\n och alla mänskor göra stundom fel.\n Av vrede, sjukdomar av skilda slag,\n av vin, av sorg och ändrat sinnelag\n begå vi alla fel blott alltför lätt.\n Man bör ej hämnas varje oförrätt.\n Den man, hos vilken takt och klokhet bo,\n förstår att taga ting med lugn och ro.\n Fördenskull skänkte denne riddersman\n sin hustru frihet. Det var frid han vann.\n Och hon förstod vad mannens skänk var värd\n och svor att trofast vårda hem och härd.\n\n Här se vi nu ett avtal, som var gott.\n Det var en tjänare, hon hade fått,\n men ock en herre: tjänare i det,\n som hörde kärlek till, auktoritet\n i andra ting. Och han fick herravälde\n och därtill tjänst; men herradömet gällde\n förmer än den: han hade lyckats vinna\n ej maka blott men även älskarinna.\n Och när han hade lyckan i sin hand,\n begav han sig tillbaka till sitt land.\n Ej långt från Penmark hade han sitt slott.\n Där levde de, där hade de det gott.\n\n Ja, den, som icke varit gift, han vet\n förvisso intet om den salighet,\n det lugn, den fröjd, som äktenskapet smycka.\n Ett år och längre räckte deras lycka;\n och så beslöt vår riddare att fara\n (ja, Arveragus sades namnet vara)\n till England, även nämnt Britannien.\n Han skulle sedan komma hem igen,\n när han förvärvat namn och vapenära,\n ty det var ting, som voro honom kära.\n I England dröjde han i tvenne år.\n\n Jag lämnar honom där och återgår\n till Dorigene, Arveragus' viv,\n som älskade sin make som sitt liv.\n Hans bortovaro gjorde henne sorg,\n och bittert grät hon, ensam i sin borg.\n Hon vakade och fällde tår på tår,\n och längtan efter maken var så svår,\n att världens fröjder tycktes vara inga.\n Förgäves sökte vännerna att bringa\n den sorgsna makan tröst av något slag.\n De varnade och sade natt och dag,\n att hon förstörde sig på detta sätt\n till ingen nytta, att det ej var rätt.\n De sökte ständigt skänka henne tröst\n och gjuta frid i hennes kvalda bröst.\n\n En sten kan man så länge gräva ut,\n att man får fram en hel figur till slut.\n Så länge hade man sökt gjuta hopp\n i hennes sinne under årets lopp,\n att det till sist begynte finna frid.\n\n Förnuftet segrade om någon tid,\n och hennes sorg blev mindre intensiv;\n hon tycktes åter vakna upp till liv.\n\n Från Arveragus kom det även brev,\n som gav den bästa boten, ty han skrev,\n att han bevarat både liv och lem\n och nu rätt snarligt kunde väntas hem.\n\n När hennes saknad tycktes svinna hän,\n bönföllo vännerna på sina knän,\n att hon ej längre skulle sitta inne,\n ty solen livade ett nedtryckt sinne.\n Omsider gav hon med sig; hon förstod\n att deras fingervisning nog var god.\n\n Nu låg det tätt vid havet deras slott,\n och över kustens bränningar och brott\n och havets vidder svepte hennes blick,\n när hon med sina vänner sedan gick\n på strandens höjder. Skeppen såg hon gå\n i skilda kurser, stora skepp och små.\n Då suckade hon ofta: \"Seglar där\n det skepp, som bringar den som jag har kär,\n tillbaka till hans hem? Då blev mitt hjärta\n befriat från all sorg och bitter smärta.\"\n\n Men stundom satt hon ensam och såg ned\n på klipporna, när havets gud var vred,\n och när hon då såg bränningarna bryta\n kring svarta klippor, hörde havet ryta,\n förnam hon sådan ångest vid dess hot,\n att hon förlamades till hand och fot.\n och endast kunde sitta där helt stel\n och stirra ut på vreda vågors spel.\n\n Hon drog en suck och sade: \"Store Gud,\n som styr all världen enligt fasta bud,\n man säger ju, att du har skapat allt\n med någon plan, men när du gav gestalt\n åt havets klippor, ruggiga och vilda,\n som mera höra kaos till än bilda\n en del av kosmos, -- säg, vad var det då,\n o, himlens Herre, som du tänkte på?\n De hava ju en avgrundslik natur,\n och ingen, varken mänska eller djur,\n har något gott av dem. De skada blott.\n Väl hundratusen människor ha fått\n en våldsam död, när deras fartyg ränt\n på lömska klippor, som de icke känt.\n Till Herrens avbild blev dock mänskan gjord,\n så lydde dina egna skaparord.\n Då såg det ut som om du haft behag\n till mänskosläktet; därför undrar jag\n hur det är möjligt att du kunde göra\n de grymma klipporna, som blott förstöra.\n\n \"Av våra lärda säga nog de flesta,\n att allt som skett har varit till det bästa,\n fast detta blott kan fattas medelst tron.\n Jag tar ej del i deras diskussion,\n jag beder blott till Gud i himmelen\n att få min käre make hem igen.\n Gud give, att de alla sjönko ner\n i havets djup, de klippor som jag ser!\n Med iskall fasa fylla de mitt bröst.\"\n Så sade hon med matt och tårfylld röst.\n\n När hennes vänner funno havet ge\n blott större hjärtesorg, beslöto de,\n att föra henne någon annanstans.\n De gingo ut till platser, där det fanns\n en leende natur och fågelsång.\n Där dansades och lektes mången gång.\n\n En vårdag höll man så en trädgårdsfest,\n dit Dorigene hade betts som gäst.\n Där bjöds förfriskningar av alla slag,\n och alla njöto där i fulla drag\n (det var den sjätte maj) av fåglars sång\n\n och sol och milda fläktar dagen lång.\n Där hade våren målat allting grönt\n med sina milda regn; det var så skönt\n och skickligt ordnat genom mänskohand\n i denna trädgård, att i alla land\n bland vackra parker denna tagit priset.\n Den stod tillbaka blott för paradiset.\n Dess blommors doft och friska färgers spel\n förmådde glädja varje mänskas själ,\n som ej var nästan dödssjuk eller led\n av stora sorger, vilka tryckte ned.\n Mot kvällen av en lång och härlig dag\n begynte dansen där. Det fanns blott en,\n som ej tog del, och det var Dorigene.\n Hon kunde ej, då den hon hade kär\n befann sig bortom hav och vilda skär.\n Hon måste giva sig till tåls och bida\n den dag, då hon ej längre skulle lida.\n\n Bland dem, som togo del i kvällens dans\n var ock en väpnare, och det stod glans\n kring denne man av något ungt och käckt,\n och vårens färger lyste i hans dräkt.\n Han sjöng och dansade på sådant sätt,\n att ingen gjort det lika fritt och lätt.\n Han visste även föra sig så väl,\n att det i sanning var av goda skäl,\n som han var allmänt omtyckt. Han var stark\n och ung och klok och ägde hus och mark.\n\n Men skall jag säga allting som det var,\n så gick den glade väpnaren och bar\n i tysthet på en hemlig kärleks plåga,\n och föremålet för hans ömma låga\n var Dorigene. Hans kärleksnöd var svår\n och hade redan varat trenne år,\n men aldrig vågade han yppa den\n för föremålet eller någon vän.\n I sina sånger endast kunde han\n ge uttryck åt den heta eld, som brann\n och tärde i hans själ. Han kunde då\n berätta att han aldrig skulle få\n den dam han dyrkade. I många rader\n sonetter, elegier och ballader\n beskrev han vilka grymma kval de känna,\n som obesvarad kärleks plågor bränna.\n Han sjöng att döden var hans säkra lott,\n då han var dömd att evigt längta blott.\n Han djärvdes icke yppa vad han kände\n på något annat sätt, om än det hände,\n att han emellan danser kunde stå\n och blicka på sitt hjärtas drottning så,\n som älskaren på den han håller kär:\n med längtan, bön, beundran och begär.\n Om detta visste icke Dorigene,\n som satt där tyst i aftonsolens sken.\n De voro nära grannar, hon och han,\n och då han var en mycket hövisk man,\n bekant med henne sedan gamla tider,\n så kommo de i samspråk; och omsider,\n när tiden tycktes honom vara inne,\n bekände mannen det, som fyllt hans sinne.\n\n \"Madame\", så sade han, \"den dag er man,\n begav sig ut på havet och försvann,\n då ville jag, om detta gjort er glad,\n ha farit bort i sällhet till en stad,\n från vilken ingen återvändo ges.\n Förståndet hade tydligt sagt mig: 'Res,\n ty här blir all din lön ett brustet hjärta!'\n Madame, hav misskund med min stora smärta!\n Ett ord av er kan skänka liv och döda;\n o, giv mig livet, låt mig ej förblöda!\n Så är det, kära: hjälp mig i min nöd,\n ty annars vållar ni min säkra död!\"\n\n Hon såg på honom, och hon sade: \"Så?\n Är detta vad ni vill och tänker på?\n Det har jag hittills inte vetat av,\n men efter den bekännelse ni gav,\n så vill jag genast låta eder veta,\n att svekfull hustru vill jag aldrig heta.\n Den ädle make jag är bunden vid\n förblir jag trogen all min levnads tid.\n Se där mitt svar, ett slutligt och bestämt.\"\n Men efter detta sade hon på skämt:\n\n \"Vid Gud, Aurelius\" (han hette så),\n \"nu skall jag säga er ett sätt att nå\n er dödligt heta längtans mål att vinna\n mig själv till käresta och älskarinna.\n Om ni kan skaffa bort varenda sten.\n varenda klippa, vilken medför men\n vid kusten av Bretagne för skepp som fara,\n om ni kan göra dessa vatten klara,\n så skall jag göra det, som ni begär.\n Det svär jag er vid allt som heligt är.\"\n Han frågade: \"Finns intet annat sätt?\"\n \"Nej\", sade hon; \"och det tör vara lätt\n att inse att ni aldrig får det gjort.\n Fördriv de grillerna och gör det fort!\n Vad fröjd är det att älska utan hopp\n en annans hustru, över vilkens kropp\n en äkta man förfogar när han vill?\"\n\n Han suckade och tycktes snyfta till.\n Hans hjärta fylldes av oändligt ve,\n och det fanns blott ett enda svar att ge:\n \"Det kan ej göras, det ni ber, min fru,\n och endast döden återstår mig nu.\"\n Då detta blivit utsagt, gick han bort.\n Då kommo andra vänner inom kort,\n och där blev prat, och där blev promenerat,\n och ingen visste vad som nyss passerat.\n Så blev där åter sång och spel och dans\n tills solen sjunkit lågt och mist sin glans.\n När den försvunnit och det blivit natt,\n gick skaran hemåt under skämt och skratt.\n Blott en, Aurelius, gick allvarsam\n och hörde ej de andras muntra glam.\n Så kom han hem till sig med sorgtyngd själ.\n Att döden väntade förstod han väl;\n han tyckte att hans hjärta frös till is.\n Han höjde armarna på gammalt vis\n och föll på sina bara knän och bad\n till gudarna -- han visste knappast vad,\n så helt ifrån sig var han denna stund,\n så upprörd ända i sitt väsens grund.\n Till den, som väcker liv i skott och frön,\n till solen riktade han nu sin bön.\n\n \"Apollo, store gud och styresman\n för alla träd och örter\", sade han;\n \"o du, vars vandring, hög och himmelsvid,\n bestämmer deras växts och blomnings tid,\n allt efter var du uppehåller dig,\n o, Phebus, se i nåder ned till mig,\n Aurelius, i denna stora nöd.\n Mitt hjärtas härskarinna vill min död,\n fast intet ont jag gjort; men du är god.\n Hav misskund med en man, som gråter blod!\n Näst henne, som jag älskar, är det du,\n som bäst kan hjälpa mig i detta nu.\n Ack, store Phebus, låna mig ditt öra\n och låt mig veta vad som står att göra!\n\n \"Om än Neptunus nämnes havets gud,\n är det Lucina, syster din, vars bud,\n bestämma ebb och flod och vågors dans,\n ty mera gälla hennes ord än hans.\n Till ljus och värme är det som hon trår,\n och därför följer hon i dina spår.\n På samma sätt är havet, som du vet,\n besjälat av en stark benägenhet\n att alltid följa den, som är gudinna\n för alla vatten, även dem som rinna.\n Fördenskull, Phebus, hör min bön till dig\n (och avslås den, så är det slut med mig):\n Jag ber, att nästa gång du åter står\n i lämplig position, du så begår,\n att fru Lucina låter floden få\n en sådan höjd, att vattnets massor stå\n minst fyra famnar över varje skär,\n som nu är skepp och sjömän till besvär.\n\n \"Försök att få ett slikt mirakel gjort.\n Bed henne, att hon inte går så fort;\n jag menar: bed din syster att hon går\n i samma takt som du i tvenne år.\n Då är hon hela tiden full, och då\n kan ständig springflod dag och natt bestå.\n Men om hon icke önskar hjälpa mig\n på föreslaget sätt, så ber jag dig:\n bed henne sänka alla klippor ner\n i dunkla djup, där ingen Phebus ler\n och Pluto ensam styr, ty annars är\n jag evigt skild från den jag håller kär.\n På bara fötter skall jag söka opp\n ditt altare i Delphoi. Giv mig hopp,\n förbarma dig och hjälp mig i min nöd!\"\n Så sjönk han sanslös samman, liksom död,\n och länge låg han där i vanmakts natt.\n\n \"Hans bror, som visste huru det var fatt,\n bar honom till hans säng med stort besvär.\n Nu lämnar jag den stackars mannen där\n i all hans nöd. Det angår inte mig\n om han vill leva eller hänga sig.\n\n \"Men frisk och sund och höljd av all den ära,\n som ridderskapets blomma kan begära,\n kom Arveragus hem till slott och fru.\n O, Dorigene, du är väl lycklig nu,\n som åter vilar i en makes famn,\n en make, som är ung och vunnit namn\n och älskar dig långt högre än sitt liv.\n Han gitte inte fråga av sitt viv,\n om hon fått höra många kärleksord,\n då han var borta, där på Englands jord,\n han visste att hon helt och fullt var hans.\n Han roade sin fru med skämt och dans\n och lyckan lyste över båda två.\n Men till den sjuke skall jag återgå.\n\n \"Förfärligt sved Aurelii hjärtesår,\n och under mer än tvenne långa år\n förmådde han ej stå på sina ben.\n Tröst fann den arme mannen blott hos en,\n sin bror, som var en klok och månglärd klerk.\n Han kände arten av Aurelii värk,\n ty blott åt honom hade denne sagt\n hur elden härjade i själens schakt.\n För alla andra dolde han så väl\n sin hemlighet i djupet av sin själ\n att ingen kunde se hans stora smärta,\n fast pilen ständigt sargade hans hjärta.\n Man vet att sår, som icke ses men blöda\n i kroppens inre, oftast pläga döda,\n om pilen ej kan nås och dragas ut.\n Hans broder sörjde med, men kom till slut\n att tänka på en händelse, som hänt\n i Orleans, när han var ung student.\n Han hade varit mycket intresserad\n av böcker, där magin blev ventilerad,\n och snokat efter slika många år\n i alla vinklar och i alla vrår.\n Man hade då i staden en kamrat,\n som var jurist och juris kandidat,\n och denne lade en gång på hans bord\n en diger bok, i vilken varje ord\n berörde undren i naturmagien\n och mäktigt talade till fantasien.\n\n \"Där stodo verkningar och konklusioner\n av månens tjuguåtta positioner\n och allehanda underliga lagar,\n som man kan skratta åt i våra dagar,\n ty enligt Herrens ord behöva vi\n förvisso icke rädas för magi.\n Men när han drog sig denna bok till minnes,\n så blev han genast glad och lätt till sinnes\n och sade till sig själv: 'Nu är det klart,\n att bror min kan bli botad ganska snart,\n ty utan tvivel äro medel kända,\n med vilkas hjälp en mänska kan förvända\n en annans syn, som gycklare det göra.\n På fester har jag mången gång fått höra\n om många mycket märkeliga fall,\n då gycklare förvandlat någon hall\n till riktig sjö, där man sett båtar ro.\n Ibland ha de också fått folk att tro,\n att blommor sprungit fram i deras hem,\n att ett förskräckligt lejon hotat dem,\n att de sett fasta borgar, stora slott,\n fast allting varit syner, som förgått\n så fort en trollkarl bjudit dem försvinna.'\n\n \"Då tänker jag, att om jag kunde finna\n ännu i Orleans ett par personer,\n som minnas allt det där om månstationer\n och kanske annat om magiens värld,\n min broder nog fann bot, ty om en lärd\n förmår förvända mänskors sinnen så,\n att de se havets yta ligga blå\n längs hela kusten, fri från alla skär,\n och skeppen obehindrat segla där,\n och detta tillstånd varar någon dag,\n så är min broder räddad, tänker jag.\n Då får hon lov att stå vid det hon sagt,\n ty annars drabbas hon av folks förakt.\n\n Han skyndade att söka upp sin bror,\n och dennes häpna glädje var så stor,\n när han fick höra planen läggas ut,\n att all hans stora kraftlöshet var slut\n och han gick upp. Då blev hans broder glad,\n och nästa morgon drogo de åstad.\n\n Till Orleans gick deras färd rätt fort,\n och när de hunnit nära stadens port,\n så mötte dem en ensam vandringsman,\n som sade: 'Salve!' Sedan sade han\n (och slog dem med förvåning båda två):\n 'Jag vet vad ni har kommit för att få',\n och innan någondera hunnit hicka,\n beskrev han deras plan till punkt och pricka.\n\n Han sporde mannen, om de funnos kvar,\n som klerken hade känt i flydda dar,\n och svaret blev, att alla voro döda,\n ett svar, som kom hans tårar till att flöda.\n\n De sutto genast av och gingo bort\n med magikern och nådde inom kort\n det präktigaste hus man kunde se\n och trädde in i detta, alla tre.\n De hade säkert aldrig förr beträtt\n ett hus så välförsett på alla sätt.\n\n \"Men när de voro innanför dess portar,\n lät värden dem beskåda vilda hjortar,\n som rörde sig i massor i en park,\n de största, som de sett i skog och mark.\n De sågo hundar hetsa hundratal\n och pilar fälla andra i en dal\n och bytet släpas bort. Man såg också\n en falkenerare invid en å\n med falkar och en präktig fågelstek,\n såg riddare i glansfull vapenlek;\n och så lät värden sin förtjusta gäst,\n Aurelius, få se hur han som bäst\n fick föra den, som skulle bliva hans,\n den sköna Dorigene, i sirlig dans.\n Men ack, hans sällhets stunder blevo korta:\n en vink av magikern, och allt var borta.\n De hade varit inne hela tiden,\n då de beskådat jakterna och striden.\n I arbetsrummets stillhet sutto de\n helt tyst tillsammans, alla dessa tre.\n Men sedan ringde värden på sin karl\n och sade: 'Är vår kvällsvard inte klar?\n Det var ju nästan för en timme sedan,\n jag sade till om mat, och just åt dig,\n när dessa herrar kommo hit med mig.'\n 'Sire', sade då betjänten lugnt och värdigt,\n 'det är serverat nu och allt är färdigt.'\n 'Då skall vi genast äta', sade värden;\n 'det kan ni gott behöva efter färden'.\n\n \"Man åt. Så var det tid att tänka på\n vad lön den lärde mannen skulle få,\n om han förmådde göra kusten ren\n från klippor allt till mynningen av Seine.\n\n \"Magistern svor vid alla helgons ben,\n att han ej rubbade en enda sten\n för under tusen pund. Det var hans pris.\"\n\n Aurelius blev glad, naturligtvis,\n och sade genast: \"Strunt i tusen pund!\n All världen, vilken säges vara rund,\n gav jag med nöje, om jag hade makt.\n Jag skall betala summan som ni sagt\n och gör det utan prut, det lovar jag.\n Men vi skall ge oss av i morgon dag;\n vår färd får ej på villkor skjutas opp.\"\n\n Till detta svarade magistern: \"Topp!\"\n\n Aurelius begav sig då till vila,\n och hastigt tycktes nattens timmar ila,\n ty då hans kvalda hjärta funnit tröst,\n slöt sömnens gudom honom till sitt bröst.\n\n Men strax då nästa morgons sol gått opp\n begåvo de sig av i samlad tropp,\n de båda bröderna och deras vän,\n och kommo så omsider hem igen.\n Det var en årstid, som är kall och kulen,\n den mörka tiden något före julen.\n\n Vår sol, som sommartiden lyst så klart\n som guld i glöd och värmt så underbart,\n var messingsgul och blek och gammal vorden\n och höjde sig blott föga över jorden\n och lyste kraftlöst över land och sjö.\n\n All grönska var förstörd av regn och snö\n och frostigt skarpa vindars vilda färd.\n Tveskäggig Janus höll sig vid sin härd\n och drack ur hornet, som var fyllt med vin.\n På bordet tronade ett helstekt svin,\n och \"Hell! God jul!\" ljöd ständigt runtomkring.\n\n Aurelius förglömde ingenting,\n som kunde göra hans magister glad,\n och jämt och ständigt tiggde han och bad\n att denne skulle låta undret ske,\n som kunde bota allt hans hjärteve.\n\n Den lärde tyckte synd om honom så,\n att dag och natt han sökte passa på\n en lämplig tidpunkt, rätt konstellation\n för väckande av sådan illusion\n (jag känner icke terminologien,\n som lärda fackmän bruka i magien)\n att Dorigene och alla andra där\n ej skulle kunna se ett enda skär\n vid kusten av Bretagne på ljusan dag.\n Så kunde han omsider slå sitt slag;\n allt var så gynnsamt, att det tycktes visst,\n att framgång väntade hans lömska list.\n Han framtog astrologiska tabeller,\n av Totelanus, vilkas utslag gäller,\n ty där försummas ingen korrektion,\n som möjliggör en riktig ekvation;\n med skottår räknas där och influenser,\n som kunna åstadkomma divergenser,\n de där förvilla mindre väl förfarna.\n För honom började det hastigt klarna:\n han såg på vilket avstånd Alnath var\n från fixa Aries, som lyste klar.\n Alltsamman räknade han noga ut\n och förde lyckligt sin kalkyl till slut.\n\n Så snart han fått det första huset klart,\n gick hela räkningen med ökad fart.\n Han kände månen väl och hade vana\n att snabbt och riktigt räkna ut dess bana,\n i alla faser och i varje stund.\n Han kände och behärskade i grund\n allt annat, som är nödigt för personer,\n som vilja åstadkomma illusioner\n av sådant slag, som det var fråga om.\n Han skred till verket, och han åstadkom,\n att hela kusten tycktes vara fri\n från alla klippor genom hans magi.\n\n Aurelius fann aldrig någon frid\n på hela denna svåra väntans tid;\n han kände ömsom fruktan, ömsom hopp.\n Men så, när underverkets dag rann opp\n och havet låg där fritt från klippors hot,\n då föll han ned för sin magisters fot\n och sade: \"Tack, hav tack av allt mitt hjärta.\n Ni har befriat mig från all min smärta.\n Och, goda Venus, tag mitt tack också!\"\n Till templet vandrade han strax därpå;\n han visste att hans älskade var där.\n Och när han fann den kvinna, han höll kär,\n så steg han fram, av bävan kall och het,\n och hälsade med vördsam ödmjukhet.\n\n \"Madame, mitt hjärtas drottning\", sade han,\n \"framför er står en ödmjuk, plågad man,\n som dyrkar er och är er trogna slav.\n Om jag ej ginge hastigt mot min grav\n i händelse jag icke talar nu,\n besvärade jag eder ej, min fru,\n men jag har blott ett enda, pinsamt val:\n att tala eller dö. Så hör mitt tal!\n Och gör det er det samma om jag dör,\n så finnes det ett annat skäl, som gör,\n att ni måhända likväl icke ger\n den dom, som dräper den som älskar er.\n Jag vill naturligtvis på intet sätt\n hos er, min drottning, pocka på en rätt,\n men utan tvivel minnes ni ännu\n det löfte, som ni en gång gav, min fru,\n -- den gången där i trädgården, ni vet.\n Ni lovade trots all min skröplighet\n att skänka mig er kärlek helt och fullt\n och vara min vid verklig Venuskult.\n Madame, jag talar mera för er heder\n än för mitt egot liv i det jag beder.\n Vid kusten finnas inga klippor mer;\n gå själv, min fru, och övertyga er!\n Gör som ni vill! Nu står er valet fritt;\n i alla händelser har jag gjort mitt.\n Håll eller svik ert givna hedersord,\n men ett är visst: nu är bedriften gjord.\"\n\n Han tog farväl och gick, och hon stod där\n med kinden vitare än marmor är.\n Hon hade icke väntat detta slag.\n \"Ack\", sade hon; \"ack, aldrig trodde jag,\n att något sådant skulle kunna ske\n som detta under, som man nu fått se.\n Det är emot naturens alla lagar\".\n Man vet hur fasan mattar och försvagar;\n hon skälvde så hon knappast kunde gå.\n Hon gret och klagade i dagar två\n och låg ibland i vanmakt i sin borg,\n men nämnde icke skälet till sin sorg,\n ty hennes käre man var icke hemma.\n Hon sade för sig själv med klanglös stämma,\n som knappast nådde hennes eget öra,\n de ord av klagan, som ni nu får höra.\n\n \"Fortuna, ack, hur kunde du dock vara\n nog grym att fånga mig i denna snara?\n Jag har blott tvenne val i denna nöd:\n vanära eller snar och ömklig död.\n Jag måste välja en av dessa två,\n och hellre, mycket hellre vill jag gå\n till gravens ro än ge min kropp till pris,\n än bryta mot min ed på något vis.\n Ja, endast döden kan befria mig.\n Har icke mången kvinna dödat sig\n med öppna ögon hellre än begått\n en otuktssynd, ett nesligt kroppens brott?\n I många kända fall har sådant skett.\n Från borgen i Athen berättas ett:\n Dess trettio tyranner läto dräpa\n den ädle Phidon där och sedan släpa\n hans unga sköna döttrar nakna dit\n att mätta deras brottsliga aptit\n och hade dem att dansa i sitt slott,\n där riddarsalens golv ännu var vått\n av deras faders blod, -- och hellre än\n de gåvo sig åt dessa grymma män,\n berövade sig Phidons döttrar livet.\n En brunn blev deras räddning, står det skrivet.\n\n \"Messenierna läto välja ut\n lacedemonska jungfrur som tribut\n i ändamål att bruka dem till hor,\n men dessa flickors enighet var stor:\n bland femtio fanns ej en enda mö,\n som icke föredrog att döden dö;\n det fanns ej en, som lät förnedra sig.\n Hur skall då döden kunna skrämma mig?\n\n \"Så var det en tyrann, Aristoklides,\n som älskade en jungfru, Stimphalides.\n När hennes fader mördats, sprang hon ut\n och bort till templet med ett fast beslut\n att stanna hos Diana till sin död.\n Gudinnan skänkte skydd, ty lagen bjöd\n att när en nödställd hade lyckats fly\n och gripa tag i någon guds staty,\n så var hon fridlyst. Trots att svält försvagar\n höll hon sitt grepp och dog om några dagar.\n Ha flickor handlat så, har jag, en fru\n än bättre skäl att gå i döden nu.\n\n \"Hur gjorde icke Hasdrubals gemål?\n Kartago var förvandlad till ett bål,\n då romarna besegrat stadens här,\n och hellre än åt romarnas begär\n gav hon sig hän åt eldens raseri:\n ett modigt språng, och så var allt förbi.\n\n \"Tog ej Lucrezia sig själv av daga,\n då hennes krafter varit alltför svaga\n att stå emot Tarquinius, när denne\n en fasans natt med våld besovit henne?\n\n \"De sju milesiskorna gjorde lika:\n de ville hellre dö som mör än svika\n i lystna gallers armar hederns bud.\n Så hava tusen gjort, det vete Gud,\n och tusen skola göra det ännu.\n\n \"När Habradates dräptes, tog hans fru\n en dolk och stötte till vid makens bår,\n lät blodet strömma över mannens sår\n och sade därvid: 'Vad som än må hända,\n min kropp skall ingen mera kunna skända!'\n\n \"Det finnes verkligen en oerhörd,\n en outtömlig samling vittnesbörd\n om kvinnor, vilka icke givit sig.\n Förvisso är det även bäst för mig\n att offra livet och behålla äran.\n Mitt hjärta får ej gripas av förfäran;\n jag måste döda mig på något sätt\n som alla andra gjort, som handlat rätt,\n när valet stått emellan död och nesa.\n\n \"O, Cedasus det är väl synd att läsa\n om dina döttrars grymma offerdöd,\n när de befunno sig i samma nöd.\n\n \"Man minnes även den thebanska mö,\n som måste gripa till sin dolk och dö,\n när Nikanor fått hennes kraft att svika.\n\n \"En annan dam i Thebe gjorde lika,\n då en fientlig knekt kom in och denne\n försökte öva nesligt våld på henne.\n\n \"Jag kunde nämna Nicerates' viv,\n som även föredrog att ta sitt liv.\n\n \"Alcibiades hade likaså\n en hustru, vilken endast tänkte på\n hur plikten bjöd en kvinna att förfara,\n när hennes dygd som maka var i fara.\n\n \"Hur troget Penelope satt vid härden\n är även allmänt känt i hela världen.\n\n \"Om fru Laodomia är det skrivet,\n att även hon berövade sig livet,\n när hennes man i Troja fann sin död.\n\n \"Fru Portia såg klart vad hedern bjöd:\n när hennes Brutus fallit var det givet\n att hon ej heller dröjde kvar i livet.\n\n \"I hela Barbariet minnes man\n hur Artemisia var kysk och sann.\n\n \"O drottning Teuta, kan väl någon finna\n ett bättre föredöme för en kvinna?\n Det samma säger jag om Bilia,\n om Rodogone och Valeria.\"\n\n De ädla kvinnornas exempel sade,\n att döden var det enda val hon hade.\n\n När tvenne långa dagar hade gått,\n kom Arveragus åter till sitt slott.\n Han fann sin maka gråtande och sporde\n vad skäl hon fått att klaga som hon gjorde.\n\n \"Ack\", sade hon, \"min lycka är förödd;\n jag önskar att jag aldrig blivit född!\"\n Och så berättade hon det, som hänt,\n för eder allaredan nogsamt känt.\n\n Då sade hennes make milt och glatt:\n \"Är detta allt, som trycker dig, min skatt?\n Finns intet annat, som bedrövar dig?\"\n\n \"Nej\", sade hon, \"så sant Gud hjälpe mig;\n men värre kunde det ju inte vara.\"\n\n Då sade mannen: \"Björnen blir en fara,\n om han blir väckt; låt därför björnen sova!\n Du måste hålla det du råkat lova,\n just därför, hustru, att jag älskar dig,\n ty mycket hellre fick man dräpa mig\n än säga om min maka med förakt:\n 'Man kan ej lita på de ord hon sagt.'\n Se, sanning är det högsta på vår jord.\"\n Hans tårar bröto fram vid dessa ord.\n Så sade han: \"Om livet är dig kärt,\n det säger jag, så är det inte värt\n att du för någon nämner vad som hänt.\n Hård är den prövning, som försynen sänt,\n men jag skall spela glad på alla sätt,\n så ingen mänska anar vad som skett.\"\n\n Han ringde på en piga och en man.\n \"Min fru går ut i staden\", sade han,\n \"ooh ni skall följa henne dit hon går.\"\n De gingo, och de visste ej hur svår\n den vägen var för deras fru att vandra.\n Det visste hon och han men inga andra.\n\n Måhända tycker en och annan här,\n att mannen var en usling, som så där\n gav hustrun lov att gå och göra hor,\n men kanske gick det bättre än ni tror.\n Fäll domen först när jag har talat ut\n och när ni hört berättelsen till slut.\n\n Till trädgården, där hennes löfte givits\n den sommarafton som förut beskrivits,\n begåvo de sig genast alla tre.\n På stadens största gata mötte de\n Aurelius, vars kärlek (som ni vet)\n till Dorigene var rent demoniskt het.\n Aurelius höll alltid reda på\n varthän hans härskarinna skulle gå,\n och deras möte denna dag berodde\n väl knappast alls på slumpen som hon trodde.\n Han hälsade och sade sedan: \"Säg,\n fru Dorigene, vart är ni nu på väg?\"\n\n Och halvt ifrån sig svarade hon då:\n \"Till trädgården. Min make bjöd mig gå\n i enlighet med löftet, som jag gett.\"\n\n Han häpnade och greps av det han sett:\n en vild förtvivlan i den skönas blick,\n i hennes anlete och hela skick.\n På Arveragus tänkte han också:\n en ädel man; hur än det kostat på,\n bjöd han sin hustru stå vid det hon sagt.\n Hans hjärta klappade i ökad takt,\n med ömkan fyllt, och nu förstod han gott,\n att det han ämnat göra var ett brott\n mot all nobless och alla goda seder,\n som icke anstod någon man av heder.\n\n På grund av denna insikt sade han:\n \"Madame, jag ber er: säg er ädle man,\n att då jag ser hur djupt betryckt ni är\n och även huru ni är honom kär\n och att han hellre tar en skam på sig\n än ber er svika vad ni lovat mig,\n så vill jag hellre lida och försaka\n än skilja honom från hans ädla maka.\n Jag löser eder därför nu, min fru,\n från alla löften fram till detta nu.\n Jag lovar vid mitt liv och vid min heder,\n att aldrig ställa något krav på eder.\n Farväl, madame, jag drar mig nu tillbaka\n ifrån den trognaste och bästa maka,\n en kvinna, som är lika god som skön,\n ett värdigt föredöme för sitt kön.\n Jag är blott väpnare, men stundom kan\n en sådan handla som en riddersman.\"\n\n Hon tackade med rörelse och vände\n tillbaka till sitt hem, och ingen kände\n väl någonsin en större fröjd än den,\n som mannen erfor, när hon kom igen\n och sade honom hur det hade gått.\n På Dorigenes och Arveragus' lott\n föll sedan all den sällhet man kan få\n på Herrans sköna jord, när man är två,\n en man av ära och en ädel kvinna.\n Han hyllade sin fru som en furstinna,\n och hon tog troget vård om deras hem.\n Nu blir det inte mera tal om dem.\n\n Bedrövad blev Aurelius till sinnes\n så snart han hade dragit sig till minnes\n den summa filosofen skulle få.\n \"För tusan\", sade han, \"hur skall det gå?\n Det gäller hela tusen pund i guld,\n och om jag skall betala denna skuld,\n så får jag lov att sälja allt jag har,\n det blir ej ens en enda skilling kvar.\n Jag kan ej stanna här, om jag blir knäckt,\n en tiggare, som skämmer ut sin släkt.\n Men jag skall gå och föreslå, att jag\n betalar år för år på utsatt dag.\n och tacka honom för den hjälp han gett.\n Jag håller ord, ty rätt skall vara rätt\".\n\n Betryckt till sinnes gick han om en stund\n och tog ur kistan fyrahundra pund\n och förde dessa pengar till den lärde.\n Han erbjöd honom summan och begärde\n att resten finge stå ännu som skuld.\n Han sade: \"Mäster, här är allt mitt guld.\n Jag har förvisso alltid hållit ord,\n och nu, när eder gärning blivit gjord,\n skall jag betala summan som jag sagt,\n om än jag därigenom bleve bragt\n till tiggarstaven, men jag hoppas på,\n att ni kan låta resten utestå\n mot fullgod säkerhet i två-tre år\n att avbetalas när jag det förmår.\"\n\n När filosofen hört hans tal till slut,\n så hade han, och såg betänksam ut:\n \"Jag har väl utfört det jag lovat göra?\"\n \"Helt säkert\", var det svar, som han fick höra.\n \"Nå, har ni ej fått mätta ert begär?\"\n \"Nej, aldrig fick jag den, jag höll så kär.\"\n \"Men vad var skälet? Säg mig, om ni kan!\"\n Aurelius gav honom strax en sann,\n uppriktig skildring uv hur allting gått.\n -- Den skildringen har ni ju redan fått.\n\n Om Arveragus sade han till slut,\n att hellre såg han, att han skämdes ut\n än att hans fru begick ett löftesbrott.\n Blott mannens önskan var det, som förmått\n hans hustru att bege sig dit hon gick;\n förtvivlan läste han i hennes blick.\n \"Sitt löfte gav hon utan vetskap om,\n att det var möjligt, som ni åstadkom.\n Jag fann min plan och avsikt hänsynslös,\n beslöt att vara lika generös\n som hennes man och sände frun tillbaka.\n Så gick det mig och Arveragus maka.\"\n\n Magistern svarade: \"Min käre vän,\n nu han I visat er som ädla män.\n Du är en enkel väpnare och han\n en dubbad och beprövad riddersman;\n och Gud förbjude att en lärd magister\n moraliskt skulle visa större brister!\n\n \"Jag efterskänker edra tusen pund\n som om ni blivit född i denna stund\n och aldrig sett mig förrän nu i dag.\n Jag mottar ingenting för allt vad jag\n har gjort för er och för min konst och kraft.\n Ett rikligt uppehälle har jag haft,\n och det kan vara nog.\" -- Så sade han\n och steg till häst, red hemåt och försvann.\n\n \"Nu, mina herrar, ber jag eder ge\n ett svar på frågan: vem av dessa tre\n tar priset, när det gäller den klenod\n i mänskans själ, som heter ädelmod?\"\n\nHär är odalbondens berättelse slut.\n\n\n\n\nPROLOGEN TILL ANDRA NUNNANS BERÄTTELSE\n\n\n Den lastans moder, som vi kalla lättja,\n är läromästare l synd och brott\n och leder väl till vällust och till kättja,\n men aldrig leder den till något gott;\n blott ogräs växer fram där lättjan sått.\n Den mun som icke undflyr den är såld,\n ty honom får den onde i sitt våld.\n\n När djävulen, som ständigt går omkring\n med listigt tal och lurar på oss alla,\n får se en mänska göra ingenting,\n så vet han, att hon lätt kan fås att falla.\n Då vet han, att han blott behöver kalla,\n och offret följer genast maningen.\n Må vi bekämpa lättjan, undfly den!\n\n Men även om man icke tänker på,\n att man skall dö och hur det sedan går\n på domens dag, så inser man ändå,\n att lättjan är en last, ty man förstår,\n att den, som ständigt endast tär, begår\n ett brott mot alla, som med svett och möda\n förskaffa lättingen hans goda föda.\n\n Och för att hjälpa oss att helt fördriva\n den lättjans last, som lyckan alltid flyr\n och straffet följer, skall jag söka giva\n en bild av en jungfrulig ung martyr,\n vars livs exempel lyser som en fyr\n och strålar med en oförgänglig glans.\n Jag virar dig, Cecilia, en krans.\n\nInvocacio ad Mariam.\n\n Jungfrulighetens sinnebild, till dig,\n som Bernhard skildrat med så helig glöd,\n till dig, Guds Moder, vill jag rikta mig\n med denna bön: Maria, bliv mitt stöd\n i skildringen av detta helgons död,\n som gjorde henne till en Kristi brud\n och skänkte evig salighet hos Gud.\n\n Du jungfrumoder, dotter till din son,\n du nådekälla, syndaträlars tröst,\n som mottog Herrens underbara lån\n med ödmjukhet och bar det vid ditt bröst,\n du står så högt, att ingen jordisk röst\n kan prisa dig tillräckligt, är så god,\n att Herren genom dig tog kött och blod.\n\n I dig, välsignade, vart Ordet kött,\n tog Herren själv, tog Kärleken gestalt,\n och världen styres av den Son du fött,\n vår jord och himmelen och havet -- allt!\n Du rena jungfru, signad tusenfalt,\n med kroppen obefläckad av begär,\n du födde skaparen av allt som är.\n\n I dig förenas himmelsk höghet så\n med mildhet och barmhärtighet och nåd,\n att icke endast de, som bedja, få\n ditt bistånd eller dina goda råd;\n du hjälper oss med både råd och dåd\n och leder oss till det vi böra göra\n långt innan någon bön har nått ditt öra.\n\n Välsignade gudamoder, bistå mig!\n Väl går jag vilse på en syndfull jord\n och är förtappad, men förbarma dig!\n Betänk den kananeiska kvinnans ord\n om smulor fallna från en herres bord,\n och fast jag syndat, låt din hjälp bero\n på misskund alstrad av min starka tro!\n\n Då tron förutan gärningar är död,\n så giv mig kraft och klokhet till att göra\n vad nyttigt är, och skänk mitt verk ditt stöd!\n Så ber jag även att du sist vill föra\n mig dit, där jag i evighet får höra\n hur änglaskaror sjunga hosianna,\n du Kristi moder, född av Sankta Anna.\n\n Min själ är mörk och detta mörker är\n en följd av dunkla drifter i min kropp,\n av jordisk lusta, pockande begär.\n O, upplys med ditt ljus min levnads lopp!\n Du säkra tillflykt, du vårt fasta hopp\n i alla svårigheter, hjälp mig du\n i detta värvet, som jag börjar nu.\n\n Dock vill jag först till eder alla rikta\n en bön om tillgift för det enkla sätt,\n som jag berättar på. Jag vill ej dikta\n och lägga till, fast detta vore lätt,\n och därför återger jag rätt och slätt\n legenden om Cecilia för er\n som den för länge sedan skrivits ner.\n\nInterpretacio nominis Cecilia, quam ponit\nfrater Iacobus Ianuensis in Legenda Aurea.\n\n De lärda tvista om det namn hon fått,\n Cecilia, och dettas båda leder.\n Som 'himmelsk lilja' har man det förstått.\n Jungfruligt rena voro hennes seder\n och vit och obefläckad hennes heder,\n mot himlen sträcktes hennes hopp och vilja,\n och därför var det hon fick heta lilja.\n\n Cecilia kan även tolkas så,\n att det betyder 'väg för blinda': den\n som visar oss den väg vi skola gå.\n Att det är sammansatt av 'himmelen'\n (som står för 'helig', säger tolkaren)\n och 'lia', som man anser syfta på\n en helig vandel, säger man också.\n\n En annan auktor söker att förklara\n 'Cecilia' som en 'från blindhet fri'\n på grund av hennes dygd och hennes klara\n och lysande förstånd. -- Så finna vi,\n att 'himmel' jämte 'leos' gott kan bli,\n som andra lärda säga, 'folkets himmel',\n ty hon var upphöjd över jordens vimmel.\n\n Betydelsen av ordet 'leos' är\n på svenska 'folk'; och liksom mänskor se\n på himlen solen och en stjärnehär,\n en ljusvärld upphöjd över jordens ve\n och jordiskt mörker, så beundra de,\n när jordelivet ter sig mörkt och kallt,\n i helgonet en strålande gestalt.\n\n Och liksom vissa filosofer skriva,\n att himmelen är snabb och rund och het,\n så kunde man på goda grunder giva\n vårt helgon dessa samma epitet,\n ty hon var het i sin barmhärtighet\n och snabb till goda verk; och vid och rund\n var själens rymd till hennes sista stund.\n\nExplicit.\n\n\n\n\nANDRA NUNNANS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Andra Nunnans berättelse\nom Sankta Cecilias liv.\n\n Cecilia, den unga rena mön,\n var romarinna och av ädel börd,\n från vaggan van att vända sig i bön\n till Herren Kristus och att bliva hörd.\n Hon bad till Gud att aldrig bliva rörd\n av någon man och slutligen få dö,\n när Herren kallade, som okränkt mö.\n\n När jungfrun skulle givas åt en man,\n en ädel riddare, en käck och glad\n och ung, som kallades Valerian,\n så bar hon under dräktens guldbrokad\n en tagelskjorta, då hon drog åstad\n till kyrkan på sin egen bröllopsdag,\n en bild av ungdom, skönhet och behag.\n\n Vid orgeltoners brus bad denna brud\n till Herren med sitt hjärtas hela glöd:\n \"Bevara mig till kropp och själ, o Gud,\n från all befläckelse och var mitt stöd!\"\n Med tanke på vår Herres offerdöd,\n var hennes fröjd att lida och försaka\n och fasta under ständig bön och vaka.\n\n Så kom då natten, och hon måste gå\n till sängs med maken, som man brukar göra\n på bröllopsdagens kväll. Hon sade då:\n \"Min egen älskling, låna mig ditt öra!\n Det finnes saker, som du måste höra\n och som jag gärna ville säga dig,\n om blott du svär att ej förråda mig.\"\n\n Den ed som hon, Cecilia, begärt,\n svors utan tvekan av Valerian\n vid alla gudar, allt vad han höll kärt.\n Då sade hon som följer till sin man:\n \"Jag är en ängels älskade, och han --\n han älskar mig och ser i mig sin maka;\n och kommer både under sömn och vaka.\n\n \"Om han förnimmer att du älskar mig\n på jordiskt sätt, min rena kropp till men,\n så kommer han helt visst att döda dig\n som stormen bryter av en murken gren.\n Men om din kärlek kan förbliva ren,\n så skall han älska dig och visa sig\n i all sin prakt och härlighet för dig.\"\n\n På detta svarade Valerian:\n \"Om jag skall kunna tro på det du sagt,\n så låt mig skåda ängeln, om du kan;\n och är han äkta håller jag min pakt,\n men om det är en man -- tag dig i akt!\n Då kommer jag med detta svärd att slå\n ihjäl er utan misskund båda två.\"\n\n Då svarade Cecilia: \"Javisst,\n Valerian, min vän, det skall du få\n på det du måtte tro på Herren Krist\n och bliva döpt och salig. Du skall gå\n till Via Appia, som du kan nå\n med ringa möda. Vänd dig där till dem,\n som invid vägen hava sina hem.\n\n \"Säg dem, att du har blivit sänd av mig\n till Urban gamle, som du blott vill gott,\n och när de sedan hava visat dig\n till helgonet, Sankt Urban, har du blott\n att säga vad jag sagt, till vad jag rått.\n Sä snart den gamle hunnit rena dig\n från all din synd, skall ängeln visa sig.\"\n\n Valerian var icke sen att gå\n till platsen och att göra som hon sagt,\n och gamle Urban fann han snart också\n bland gravarna i katakombers schakt.\n När helgonet fått höra vad som bragt\n den andre dit och vem som var hans brud\n så gladdes han och tackade han Gud.\n\n \"O Kristus, Gud allsmäktig\", sade han\n med hänförd stämma och med ögat vått,\n \"du gode herde, store såningsman,\n nu skördar du en frukt av det du sått:\n din rika sådd av renhet har förmått\n Cecilia att ständigt tjäna dig\n med biets flit och aldrig skona sig.\n\n \"Den make, som hon nyss har tagit sig,\n ett otämt lejon, har hon skickat hit\n så from och ödmjuk som ett lamm till mig!\"\n I samma stund stod där en man i vit\n och fotsid dräkt, men hur han kommit dit\n var oförklarligt för Valerian.\n En bok i handen hade denne man.\n\n Till marken sjönk Valerian förskräckt,\n men restes upp av mannen vilken stod\n så hög och värdig i sin vita dräkt\n och läste i sin bok: \"O Kristi blod,\n o Gud allsmäktig, evig, rättvis, god,\n O Frälsare ur all vår syndaskuld!\"\n 1 boken stod det präntat, allt i guld.\n\n När läsningen var slutad, sade han:\n \"Säg, tror du detta! Har du Herren kär!\"\n \"Jag tror det\", svarade Valerian,\n \"ty härlig är den sanning, som du lär.\"\n Då stod gestalten icke längre där,\n fast ingen hade sett när den försvann.\n Men Urban döpte strax Valerian.\n\n Valerian begav sig hem och fann\n en ängel där med strålglans kring sitt änne.\n Av rosor och av liljor hade han\n två kronor i sin hand och gav åt henne,\n Cecilia, den ena av de tvenne;\n och när han hade gjort det, räckte han\n den andra kronan åt Valerian.\n\n Så sade han: \"Förvaren dessa väl!\n Från Paradiset tog jag dem åt er.\n Förbliven rena så till kropp som själ\n så vissna edra kronor aldrig ner\n och mista ej sin doft. -- Och ingen ser\n de kronorna, som icke själv är god\n och tvått sig ren i Lammets dyra blod.\n\n och du, Valerian, som lät dig föras\n så hastigt till den sanning Kristus är,\n säg vad du önskar, och din bön skall höras.\"\n \"Jag har en bror, som jag har mycket kär\",\n var svaret, \"och det enda jag begär\n är att min broder redan denna dag\n får veta sanningen såväl som jag.\"\n\n \"Gud gillar\", sade ängeln, \"din begäran\n och skänker er den härlighet som gror\n ur döden för den enda sanna läran.\"\n In trädde då Tiburtius, hans bror,\n och denne broders häpenhet var stor,\n när han fann luften fylld av blomsterdoft\n som var den mättad med eteriskt stoft.\n\n Han utbrast genast: \"Nej, vad känner jag!\n Vid denna kulna årstid doftar här\n av ros och lilja som en sommardag;\n den doften är så stark som när man bär\n ett fång i handen. Säg mig vad det är!\n Och dessa dofter tyckas tränga sig\n i själva själen och förvandla mig.\"\n\n På detta svarade Valerian.\n \"Den doft, som du kan känna här beror\n på kronor, som vi bära\", sade han.\n \"Nu kan du icke se dem, käre bror,\n men när du undfått sanningen och tror,\n skall du på samma sätt som vi få skåda\n det vita och det röda i dem båda.\"\n\n Hans broder frågade: \"Vad menar du?\n Säg, är jag vaken eller drömmer jag?\"\n \"Vi drömde hittills, men vi vakna nu\",\n fick han till svar, \"till Herrens klara dag\n och till en verklighet av högre slag.\"\n Då frågade Tiburtius igen:\n \"Men hur har du fått veta sanningen?\"\n\n \"Guds ängel\", svarade Valerian,\n \"har uppenbarat sanningen för mig,\n och om du avsvär dina gudar, kan\n den bliva uppenbarad ock för dig.\"\n Om dem och deras samtal yttrar sig\n Ambrosius, en lärd och helig man,\n i sina verk, och detta säger han:\n\n Cecilia, som undfått Herrens nåd\n och genom denna korats till martyr,\n begynte undfly världen och dess dåd\n och allting sådant som en kristen skyr.\n mäktig Gud, som våra öden styr,\n beskärde båda bröderna också\n den sköna krona som martyrer få:\n\n han lät dem frälsas av den rena mön.\n Förvisso visar detta underbart\n hur evig salighet är kyskhets lön. --\n Cecilia bevisade det klart\n för svågern, och han fattade det snart,\n att gudabilder äro svek och sken,\n blott döva stycken av en livlös sten.\n\n Tiburtius förklarade, att \"den,\n som inte tror på detta, är en hund!\"\n Hon såg att mannen fattat sanningen\n och sade glad: \"Jag sluter ett förbund\n med dig, Tiburtius, i denna stund!\"\n Hon tryckte sig med jubel till hans bröst,\n och sedan höjde hon igen sin röst:\n\n \"Som kärleken till Kristus gjort av mig\n din broders maka, är det även den,\n som knyter bandet mellan mig och dig,\n då du har trott och funnit sanningen.\n Nu bör du låta döpa dig, min vän,\n ty renad genom dopet får du skåda\n den ängel, som gett kronor åt oss båda.\"\n\n Då svarade Tiburtius: \"Men sägen\n till vem jag skall bege mig, var han bor!\"\n Och brodern sade: \"Å, jag känner vägen.\n Till påven Urban för jag dig, min bror.\"\n \"Till Urban! Men är inte risken stor?\n Det är väl dock ett vanskligt företag\n att gå till denne Urban, tycker jag.\n\n \"Du menar väl den Urban\", sade han,\n \"som många gånger dömts att dö på bål\n för sina lärors skull, en fredlös man,\n som ständigt gömmer sig i något hål.\n Om han blir funnen, är hans säkra mål\n ett bödelsbål; och det blir vårt också,\n om vi befinna oss hos honom då.\n\n \"Betänken därför att det kunde hända\n att då vi söka Gud i himmelrik\n vi alla här på jorden bliva brända.\"\n På detta var Cecilias replik:\n \"Man hade goda grunder för en slik\n betänklighet, om oss ej blivit givet,\n ett annat liv än detta jordelivet.\n\n \"Men detta andra, bättre liv, det finnes\n på annat håll. Vi leva evigt där,\n och Herrens nåd har lärt oss hur det vinnes.\n Guds Son är skapare av allt som är,\n och allt som lever och som tänker här\n besjälar Anden, vilken utgår från\n Gud Fader och hans mänskoblivne Son.\n\n \"Guds Son bevisade med sina ord.\n och sina under, att det ges också\n ett annat liv än det på denna jord.\"\n Då sade han: \"Jag tyckte mig förstå\n att Gud än endast en och icke två,\n än mindre tre. Så vitt jag nu kan se,\n så talar du i alla fall om tre.\"\n\n På detta svarade hon genast käckt:\n \"Tre krafter finnes det i mänskans själ,\n de kallas minne, känsla, intellekt.\n Fast gudomen är endast en och hel,\n kan denna helhet därför mycket väl\n bestå av tre personer.\" Efter detta\n begynte hon predika och berätta\n\n om Kristus och hans liv och offerdöd,\n hur han, Guds son, blev sänd till denna värld\n att frälsa mänskorna ur synd och nöd\n och deras suckan under lagens svärd.\n Tiburtius begav nig så på färd\n till påven Urban, åtföljd av sin bror\n Valerian, och Urbans fröjd var stor.\n\n Med tack och lov till Herren döpte han\n Tiburtius, och även denne vart\n en trons och Kristi sanne riddersman.\n Han blev benådad lika underbart\n som brodern blivit: ängeln såg han klart\n på samma sätt som brodern och hans brud,\n och bönhörd blev han stundligen av Gud.\n\n Vad Herren Jesus gjorde för dem alla\n kan ej beskrivas; men det kom en dag,\n då Roms liktorer kommo för att kalla\n de tre martyrerna för brott mot lag\n till dess prefekt, vars stora missbehag\n de kristna väckt. Förhöret var helt kort,\n och sedan skulle alla föras bort\n\n till Jupiters staty och offra där.\n Almachius, prefektens, utslag var:\n \"Och den, som icke gör det jag begär,\n skall mista huvudet. År saken klar?\"\n En Maximus fick ta dem i förvar\n och föra bort dem, men en smärtans tår\n bar vittne om att uppgiften var svår,\n\n ty han var god och tyckte synd om dem.\n Han lät ej föra dem till fängelset\n han förde dem direkte till sitt hem,\n och när de sedan talat där och bett\n så hade innan kvällen undret skett;\n då hade Maximus och allt hans hus\n ur mörkret förts till kristendomens ljus.\n\n På natten kom Cecilia till huset\n med präster vilka döpte alla där;\n och sedan, när de hade undfått ljuset,\n så talade Cecilia så här:\n \"I Kristi stridsmän, Herren är er när.\n Så tagen nu den rustning, som är hans.\n beväpnen er med ljusets sköld och lans!\n\n \"En kamp han I i sanning nu bestått\n och vunnit tron, I haven blivit rena\n och livets krona faller på er lott;\n en rättvis domare är den vi tjäna,\n och alla trogna skall han den förläna.\"\n Så fördes bröderna tillsammans bort\n till Jovis tempel under stark eskort.\n\n Men när de hade hunnit dit och nått\n till altaret, så vägrade de två\n att offra minsta grand. De föllo blott\n på sina knän l bön -- och funno så\n på stället döden som de hoppats på;\n och deras själar stego genast opp\n till den som varit deras fasta hopp.\n\n När Maximus såg deras själar glida\n mot all den härlighet som Gud berett\n och himlens gyllne dörrar öppnas vida,\n berättade han genast vad han sett\n för dem, som stodo där vid altaret.\n Då blev han piskad, och man slog och slog\n med bly i läderdaggar tills han dog.\n\n Cecilia begrov hans döda kropp\n på samma gravplats som de andra tvenne,\n Men efter endast några dagars lopp\n infunno sig prefektens folk hos henne;\n hon skulle även föran inför denne\n att bringa Jupiter en offergärd\n av rökelse på templets altarhärd.\n\n Men när de kommit med prefektens bud,\n predikade hon så för dem, att de\n förstodo att det finns en enda gud\n och att det stora undret måste ske,\n att Gud blev människa och måste ge\n sitt liv på korset, måste göra färden\n till dödens riken för att frälsa världen.\n\n Almachius, som erfor hur det gått,\n lät henne hämtas av en annan man\n och hörde henne i sitt eget slott.\n \"Säg, vad slags kvinna är ni?\" sade han.\n \"En ädelboren\", var det svar hon fann.\n \"Jag menar\", sade han i myndig ton:\n \"vad är er tro och vilken er religion?\"\n\n \"Ni börjar illa\", svarade hon då;\n \"er fråga skulle kräva tvenne svar.\n En sak i sänder! Fråga icke två!\"\n Prefekten sade: \"Vilken ton ni tar!\n Er fräckhet är ju rentav underbar.\"\n Då sade hon: \"Jag talar inte fräckt,\n men öppet talar jag och oförtäckt.\"\n\n Prefekten sade: \"Tänker ni ej på\n den makt jag har?\" och hon gav detta svar:\n \"Det är ej mycket människor förmå,\n en bubbla är den makt en dödlig har.\n Ett enda nålsting blott, och vad är kvar?\n En bubbla är blott luft, är ingenting,\n ett tomrum med en hinna runtomkring.\"\n\n \"Med fräckhet har ni börjat\", sade han,\n \"och framhärdar i denna allt ännu.\n Är det er obekant att varje man\n och varje jungfru, fröken eller fru,\n som kallar Kristus gud, skall straffas nu\n på cesars order, mista liv och ära,\n om hon ej avsvär denna falska lära?\"\n\n \"Er kejsare far vilse häruti.\"\n Så skyndade Cecilia att svara.\n \"Är någon utan skuld, så är det vi,\n och det är värsta vanvett att förklara\n det sanna goda och det rätta vara\n det samma som en lögn och som ett brott.\n Det är dock skillnad mellan ont och gott!\n\n \"Jag känner sanningen; hur kan jag då\n förklara den för lögn och för en villa?\"\n Han svarade: \"Välj ett av dessa två:\n förneka Kristus eller säg er gilla\n vår gamla kult. Det går er annars illa.\"\n Inför Almachius, där denne satt\n vid domarbordet, brast hon då i skratt.\n\n \"O domare, nu skämtar ni helt visst.\n Skall jag helt frankt förneka sanningen\n och bli en styggelse för Herren Krist?\n Hur han förställer sig, den domaren!\n Han gäckas utan tvivel nu igen.\"\n Då ropade prefekten: \"Akta sig!\n Betänk den makt, som har förlänats mig!\n\n \"Har ej vår store cesar gett mig makt\n och obegränsad myndighet att skänka\n och taga liv? Så tag er nu i akt!\n Ert högmods faror borde ni betänka.\"\n Hon svarade: \"Jag önskar icke kränka\n med övermod, jag vittnar om vår lära.\n Mitt tal är blott ett tal till Herrens ära.\n\n \"Och om jag nu får säga som det är,\n så skall jag utan omsvep säga ut,\n att ni, prefekt, begått ett misstag här:\n ni sade ju, att ni kan göra slut\n på människoliv -- det gäller utan prut --\n och skänka liv åt människor också --\n men det är något man kan tvivla på.\n\n \"Väl kan ni säga, att ni äger makt\n att taga liv. Men skänka liv också?\n Det kan ni ej. Det är en lögn ni sagt.\"\n \"Allt samma fräckhet!\" sade domarn då.\n \"Men offra bara nu, så får ni gå.\n Vad ni har sagt om mig, det kan jag bära\n med filosofiskt lugn, men på min ära,\n jag ämnar inte tåla att man står\n och hånar gudarna i denna sal.\"\n Då sade hon: \"I sanning, ni är svår!\n Vartenda ord i alla edra tal\n ha vittnat om en mer än lovligt skral\n förmåga att bedöma det som sker\n och riktigt veta vad det är ni ser.\n\n \"Er syn har blivit så beklagligt klen,\n att ni är nästan blind. Här skåda vi\n ett ting som tydligen är blott en sten;\n i detta samma döda ting ser ni\n en väldig gud. -- Jag säger er: tag i\n och känn på det! Då inser ni också\n att det är bara sten ni känner på.\n\n \"Det är en skam att folk skall kunna skratta\n åt sin prefekt, vars dårskap är så stor.\n Nog borde ni väl även kunna fatta\n att Den, av vilkens vilja allt beror\n i denna värld, att Gud allsmäktig bor\n i himlars höjd, och att den hjälp är ingen\n som man kan vänta av de döda tingen.\"\n\n Så talade hon där, och han blev vred\n och gav en order: \"Fören denna kvinna\n till hennes hem. Där skall hon läggas ned\n uti ett kar, och under det skall brinna\n en eld av bästa bränsle ni kan finna.\"\n Hon fördes bort och sattes i ett bad\n och under lades ved i rad på rad.\n\n Den tändes, och dess lågor lyste bjärta;\n den brann en natt och hela nästa dag,\n men hon satt sval och kände ingen smärta,\n ja, icke ens det minsta obehag.\n Men när man funnit elden alltför svag\n och sagt prefekten detta, sände denne\n en man att hugga huvudet av henne.\n\n Tre gånger nedföll bödelns tunga svärd\n på hennes nacke utan att förmå\n förpassa henne till en bättre värld,\n och enligt lag fick ingen bödel slå\n en fjärde gång. Så fick då bödeln gå:\n han vågade ej trotsa landets lag\n och slå med svärdet sitt ett fjärde slag.\n\n Men när han lämnat henne åt sitt öde\n var det för sent, så svagt brann livets låga,\n om än de kristna stämde blodets flöde\n och skötte henne efter sin förmåga.\n Tre dagar levde hon i denna plåga,\n och hela tiden talade hon blott\n om Kristus och de trognas sköna lott.\n\n Hon bortgav sedan sina husgeråd\n och vad hon ägde, sägande till sist:\n \"Jag utbad mig av Herren som en nåd\n ett litet uppskov, trenne dagars frist,\n jag ville vittna här om Herren Krist.\n Gud give eder alla tro och styrka!\n Sankt Urban, gör av detta hus en kyrka!\"\n\n I största hemlighet och nattetid\n begrovo henne Urban och hans män\n och vigde hennes stoft till gravens frid\n i katakomberna bland helgonen;\n och huset helgades år Mästaren.\n Den blev en kyrka, som ännu består,\n där Kristus tjänas sedan tusen år.\n\nHär är Andra Nunnans berättelse slut.\n\n\n\n\nKANIKENS DRÄNGS PROLOG\n\n\nPrologen till Kanikens Drängs berättelse.\n\n Vi redo vidare med måttlig fart,\n när Nunnan slutat, och vi hörde snart\n bakom oss hovslag; sedan sågo vi\n -- vi voro då vid Boghton under Blee --\n en man i kolsvart dräkt och vit talar.\n Han red en apelkastad häst som var\n så svettig att det rykte kring dess kropp\n som efter mil på mil i sträckt galopp.\n Den häst som bar hans dräng var likaså\n så ansträngd att den knappast kunde gå.\n Dess kropp var så betäckt av fläck vid fläck\n av snövitt skum, att den var lik en skäck.\n Två sadelpåsar lågo på dess länder.\n Det var en sommardräkt som ryttarn bar,\n och jag begynte undra vad han var,\n till dess jag hade upptäckt att hans hätta\n var fast sydd vid hans kappa, ty av detta\n förstod jag att han var en lärd kanik.\n I varje fall var han en sådan lik.\n\n På ryggen hängde hatten som blåst av,\n då ritten icke gått i skritt och trav\n men i galopp och nästan i karriär.\n Han hade fodrat hättan, hade där\n ett kardborrblad till skydd mot solens hetta;\n men ack hur mannen svettades trots detta!\n Från pannan föllo tunga droppar tätt;\n det var som om han destillerat svett.\n När mannen sett oss, höjde han ett rop:\n \"Guds fred och lycksam rena, allihop!\n Nu har jag ridit hit i sträckt galopp\n för den skull att jag ville hinna opp\n och sluta mig till denna glada skara.\"\n Och lika artig tycktes drängen vara.\n Han sade: \"Mina herrar, när i dag\n jag såg er bryta upp, så sade jag\n det genant åt min herre, som jag vet\n är böjd för samtal, glam och munterhet\n och gärna gör er sällskap på er färd.\"\n\n På detta svarade vår gode Värd:\n \"För vad du gjort skall du ha tack och pris,\n ty utan tvivel är din herre vis,\n och lynnet hans hör säkert till de lätta.\n Jag vågar hoppas att han kan berätta\n för oss om något lustigt äventyr.\"\n\n \"Vem då? Min Herre? -- Å, han är en fyr,\n som känner många muntra anekdoter\n om både lärda män och idioter;\n och han kan mycket, mycket mer än så,\n det är en sak, som ni kan lita på.\n Han har sin hand i många företag\n av sådant omfång och av sådant slag,\n att ingen här -- ja, det är visst och sannt --\n förmådde göra något likadant.\n Om ni lär känna honom litet mera,\n så är ni verkligen att gratulera,\n och då blir hans bekantskap nog det sista,\n som ni i alla edra dar vill mista.\n Det slår jag vad om. Han är underbar,\n en sällsynt skicklig och begåvad karl.\n Ja, utan överdrift, ett rent geni.\"\n\n \"Då är han mycket lärd, förmoda vi\",\n var svaret han fick höra av vår Värd.\n\n \"Å, han är mycket mera än en lärd\",\n så sade drängen. \"Nu skall ni få höra\n en liten smula om vad han kan göra.\n\n \"Som ett exempel på min herres snille,\n skall jag berätta er, att om han ville,\n så kunde han med lätthet så begå,\n att hela vägen, som vi rida på\n till Canterbury, blev belagd med mattor\n av stora blanka guld- och silverplattor.\n Men mycket har jag inte reda på.\"\n\n Vid detta ropade vår Värd: \"Åhå!\n Det där förvånar mig i högsta grad:\n om det är så, hur kan han dra åstad\n så tarvligt klädd? Se bara på hans rock!\n En sådan mäktig herre borde dock\n förstå att hålla på sin värdighet.\n Hans kappa är av sämsta kvalitet,\n och vill ni ha den närmare beskriven,\n så är den fläckig dessutom, och riven.\n Hur går er herre klädd på detta sätt,\n fast det för honom borde vara lätt\n att göra pengar och att skaffa sig\n en bättre dräkt? Förklara det för mig!\"\n\n Då sade drängen: \"Varför denna fråga?\n Gud hjälpe mig, han har tyvärr sin plåga.\n (Jag vill ej skrika ut det och jag ber\n er hålla tyst med det jag säger er.)\n Se saken är visst den att han är klok\n till överdrift, och det är nog på tok.\n Den saken medge till och med de lärde.\n Och därför har hans klokhet föga värde,\n ty när en man är klok till överdrift,\n så verkar denna klokhet som ett gift:\n då leder den till missbruk. Ja, dessvärre\n är detta även fallet med min herre.\"\n\n \"Nå, det må vara hänt, min gode man.\n Ge fan i det; men då din herre kan\n och vet så mycket\", svarade på detta\n vår gode Värd, \"så kan ni just berätta\n om var ni bor och vad han sysslar med.\"\n\n Då svarade han sorgset där han red:\n \"Vårt tillhåll är en utkant av en stad,\n där hus och ruckel sällan stå i rad,\n där tjuvar hålla till och mycket händer\n bland ljusskyggt folk i skumma prång och gränder.\n Så bo vi, om jag säger som det är.\"\n\n \"Men\", sade Värden, \"hur är du så där\n förskräckligt blek? Din hy är nästan grå.\"\n\n \"Ack\", sade han, \"så vitt jag kan förstå\n beror min gråa blekhet på att jag\n får stå vid elden både natt och dag.\n Jag är ej van att se mig i en spegel\n men brukar ständigt stirra på en degel\n och lår mig göra guld. Vi stå och glo\n i elden alla dagar där vi bo,\n men aldrig blir det riktigt som det skall.\n Vi lura människor i många fall\n och låna guld -- ett pund och kanske två,\n ja, stundom är det tio-tolv vi få --\n och inge kunden ett bedrägligt hopp\n att vi ska åstadkomma dubbelt opp.\n Vi ha ej lyckats göra ett till två,\n men ständigt hoppas vi att det skall gå.\n Dock, vetenskapens försprång är för stort,\n den glider undan, det är rent förgjort.\n Vi nå den ej på denna sidan graven;\n den driver oss till sist till tiggarstaven.\"\n\n Men medan drängen talat detta, hade\n hans herre börjat undra vad han sade\n och dragit sig allt närmare de två.\n Med rätta säger Cato: \"Det är så,\n att skyldig man är ständigt misstänksam\n och rädd att vad han gjort skall komma fram.\"\n Han hade därför närmat sig och hört\n vad drängen sagt. Då var hans lugn förstört\n och han red fram till drängen sin och röt:\n \"Håll truten där! Nu tiger du, ditt nöt,\n ty annars skall du nog få ångra dig!\n Det är väl skamlöst att förtala mig\n och yppa mina hemligheter här.\"\n\n \"Äsch\", sade Värden, \"strunta i den där\n och i hans hotelser och låt oss höra!\"\n\n \"Ja\", sade drängen då; \"det skall jag göra.\"\n När nu kaniken insåg att hans man\n beslutat trotsa honom, flydde han.\n Att han var skamsen är väl mer än troligt.\n\n \"Nå\", sade Drängen, \"nu kan här bli roligt,\n nu skall jag nog berätta ett och annat,\n som kanske blivit osagt om han stannat;\n och hädanefter skall han aldrig mer\n få mig till dräng, det kan jag lova er.\n Må den, som förde mig i denna nöd,\n få lida brist allt till sin bleka död.\n Han borde rätteligen slås ihjäl.\n Hans lumpenhet förstod jag mycket väl,\n men fast jag led och yrket ej var lätt,\n så kunde jag ändå på intet sätt\n bli fri mitt slaveri, min skam och plåga.\n Må nu Vår Herre skänka mig förmåga\n att riktigt skildra hela detta spel!\n I varje fall berättar jag en del\n och skall ej göra någon hemlighet\n av något av det myckna som jag vet.\"\n\nHär slutar prologen till Kanikens Drängs berättelse.\n\n\n\n\nKANIKENS DRÄNGS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Kanikens Dräng sin berättelse.\n\n Med honom har jag bott sju långa år,\n men alkemin den var mig alltför svår.\n Allt vad jag ägt har den berövat mig\n och plundrat andra när det lämpat sig.\n Jag hade tidigare fina kläder\n och skor och handskar av det bästa läder,\n nu har jag inte råd att bli förskonad\n från denna styggelse till huvudbonad.\n Jag hade fordom frisk och rosig hy,\n nu har den blivit blek och grå som bly,\n min syn är klen, och det är tjänstens skuld.\n Det blir ens lön när man vill göra guld.\n En hemlös usling har jag lyckats bli\n till följd av denna lömska alkemi,\n och dessutom ha våra lån av guld\n försatt mig över öronen i skuld.\n Må alla mänskor låta varna sig\n av det exempel som de ha i mig!\n Envar, som ger sig in på alkemi,\n förstör osvikligt sin ekonomi.\n Hans vinst -- det svär jag på -- är ingen annan\n än tomhet i hans börs och bakom pannan,\n och när på grund av denna galenskap\n allt eget blivit slängt i drakens gap,\n förmår han andra att på samma sätt\n förlora allt. Det tycker han är rätt,\n ty det är skurkars största fröjd att se\n en nästas största sorg och hjärteve.\n Så sade mig en lärd. -- Men nog om detta;\n Om vad vi gjorde skall jag nu berätta.\n\n Ofantligt visa föreföllo vi\n vid allt vårt sysslande med alkemi,\n ty våra termer voro mycket lärda\n och underbara, om ock föga värda.\n\n Jag kan ej redogöra här for allt,\n som vi begagnade av varmt och kallt,\n men silver togo vi i många fall,\n och stundom någon enklare metall,\n en fem-sex uns. Så tog vi arsenik,\n benaska, filspån, allt i malet skick,\n i pulverform. Så togo vi i kruka\n och lade, såsom alkemister bruka,\n på bottnen salt och peppar. Sedan kom\n det pulver som jag just har talat om;\n ja, en del annat måste även tas.\n Det hela täcktes med en skiva glas,\n och glas och kruka hartsades till slut\n att inga gaser skulle tränga ut.\n Vår eld var stundom stark och stundom svag,\n men ständigt hade både han och jag\n fullt upp att passa på sublimering,\n vid amalgering och vid kalcinering.\n\n Kvicksilvret kallades av oss merkur.\n Vi gjorde rön av skiftande natur,\n men vår merkur, vår arseniksulfid\n och våra filspån och den blyoxid,\n som blandades och lades i vår skål,\n förmådde aldrig föra till vårt mål,\n och lika liten nytta hade vi\n av destillering och av renad sprit\n som av de ämnen som förblevo fasta.\n Förspilld är all den möda som vi kasta\n på alkemin och all den kostnad med,\n som därpå mångenstädes lägges ned.\n\n Vi bruka mycket i vår vetenskap\n som även nyttjas av en eskulap,\n och fast jag endast är en olärd man\n så skall jag nämna det så gott jag kan;\n om också ordningsföljden ej blir riktig,\n är den omständigheten föga viktig.\n Armenisk lera, borax, svavelgas\n begagna vi, och kärl av sten och glas,\n uringlas, provrör, glas för descensering\n och flaskor, deglar, kärl för sublimering\n och destillering, både tre och fyra,\n alltsammans saker som är ganska dyra.\n Rubifieringsvätskor måste finnas,\n Galläpplen likaså. Så kan jag minnas\n att där fanns arsenik och ammoniak.\n Om växter som behövdes i vårt fack\n må nämnas endast att vi voro vana\n att bruka lakritsrot och valeriana.\n Vi hade lampor av diverse slag,\n som ständigt brunno, både natt och dag.\n Där fanns en ugn för kalcifikation\n och så en ugn för albifikation\n och osläckt kalk och krita, aska, lera,\n äggvita, dynga och urin med mera,\n salpeter, vitriol och gamla trasor\n och både stenkolsglöd och stockvedsbrasor,\n alkalier och vinstenspreparat\n och krut och salter samt koagulat\n och mänskohår och hår av ko och häst,\n vinsyrat kali, alun, vört och jäst,\n diverse material för absorbering\n och andra ämnen för inkorporering\n samt sådana för silvrets citrinering,\n för cementering och för fermentering;\n och formar hade vi av många slag.\n\n I deras rätta ordning nämner jag\n de andar och de kroppar vilka finnas,\n ty ordningen för dessa kan jag minnas.\n Kvicksilver först, så arseniksulfid.\n det tredje är ammoniumklorid\n och svavlet är bland andarna det fjärde.\n\n Av kroppar är det sju, som hava värde,\n och guld har sol- och silver mån-natur\n och järn är Mars och kvicksilver Merkur\n och Jupiter är tenn och Venus koppar,\n Saturnus bly -- där ha vi alla kroppar.\n\n Ja, lyckans dagar äro snart förbi,\n om man försöker sig på alkemi,\n ty av de pengar, som ges ut på den,\n\n får ingen mänska någonting igen.\n Vill någon visa att han lider brist\n på sunt förnuft, så blir han alkemist.\n Den vetenskapen gör en aldrig rik.\n Nej, man må vara prästman, munk, kanik,\n magister eller annat och studera\n densamma dag och natt och sublimera\n och destillera, blanda till och koka\n och föra bakom ljuset både kloka\n och dumma mänskor med en väldig svada --\n allt är förgäves, ja, det är till skada.\n Det finns förvisso inga möjligheter\n att lära lekmän de subtiliteter,\n av vilka denna vetenskap är full.\n Dock sörje ingen för den sakens skull,\n\n ty både för en olärd och en lärd\n är alkemien lika mycket värd:\n de uppnå ju, när allting går omkring,\n i varje fall det samma: -- ingenting!\n\n Jag finner att jag glömt att räkna upp\n en viktig, mycket använd ämnesgrupp,\n de frätande, samt ämnen som vi bruka\n när andra ämnen skola göras mjuka\n och härdningsvätskor, oljor... Men jag ser\n att skall jag nämna allihop för er,\n så sväller denna min förteckning ut\n till alltför lång. Nu får det vara slut,\n ty vad jag redan nämnt kan väl förslå,\n det ger er mer än nog att tänka på.\n\n Den skatt, den djupa hemlighet vi kalla\n de vises sten, den söka vi ju alla,\n ty intet kunde skänka större makt;\n men det är så, som jag ju redan sagt:\n vi skola aldrig kunna finna den.\n Det svär jag på vid Gud i himmelen.\n Besvikelser ha nästan gjort oss galna\n men icke kunnat få vårt nit att svalna,\n ty hur förtvivlade vi än ha blivit,\n har hoppet alltid levat kvar och givit\n förnyad spänstighet åt själ och kropp.\n Det ligger mycken kraft i tro och hopp.\n För detta hopp ha många gått i graven\n och många andra bragts till tiggarstaven.\n Det blir nog aldrig uppfyllt, men ändå\n skall mänskligheten ständigt hålla på\n med denna vetenskap som är så bitter\n men dock så ljuv. Den makt som den besitter\n är så betvingande, att folk kan gå\n och sälja bort sin skjorta för att få\n vad de behöva för sin vetenskap.\n Allt vad de äga slungas i dess gap.\n På svavellukten känner man igen\n varenda en som ägnat sig åt den;\n de lukta alla som en gammal get,\n och denna lukt har sådan mäktighet\n att den förråder mannen och hans roll\n på tusen steg och ännu längre håll.\n På lukten och på dräktens usla skick\n Känns sådant folk igen vid första blick.\n Men frågar någon varför de gå klädda\n i sådan lump, så ställa de sig rädda\n och viska sin förklaring i ens öra\n och säga att de handla som de göra,\n emedan deras liv var föga värt,\n om mänskor anade den konst de lärt.\n\n Men nog om detta; nu skall jag berätta.\n Ja, innan han, min herre, skulle sätta\n en skål på elden blev den tempererad\n med någon blandning, som var kontrollerad\n av honom själv. Men nog kom han till korta\n (nu kan jag tala fritt, när han är borta)\n i många fall. Så var det, fast jag vet\n att han var ryktbar för sin skicklighet.\n Det hände sig i ganska många fall,\n att degeln splittrades. Där ljöd en knall,\n metallen flög omkring med sådan kraft\n att om vårt lilla hus ej hade haft\n solida väggar murade av tegel,\n så hade det, som slungats ur hans degel,\n förvisso kastats rakt igenom dem.\n Man hade kunnat mista liv och lem,\n när det flög ut mot väggar, golv och tak.\n\n Det kan betraktas som en given sak,\n att djävulen var med när sådant hände.\n Väl såg man honom icke, men man kände\n att han var där och spände sina klor,\n när hela gänget rasade och svor.\n I helvetet, där djävulen är herre,\n kan raseriet inte vara värre.\n\n Den ena sade då, att den fått stå\n för länge över elden, nummer två\n att det var blåsningen som hade fel,\n den tredje att den nog förblivit hel\n om blott den hade tempererats riktigt.\n Den fjärde sade: \"Det är mindre viktigt.\n Jag säger att det måste gå på tok,\n emedan veden inte var av bok.\" --\n Jag vet ej skälet, säger jag er ärligt,\n men det vet jag, att grälet var förfärligt.\n\n Min herre sade då: \"Det gäller bara\n att hädanefter taga sig till vara.\n Det var en sprucken degel, kan jag tro.\n Men hur som helst, tag det som hänt med ro\n och sopa golvet genast, säger jag.\n Nå, ruska opp er, gossar, friska tag!\"\n\n Först föstes skräpet undan i en vrå,\n på golvet breddes segelduk och så\n blev hela högen siktad över den.\n Då ficks metallen till en del igen.\n\n \"Här ha vi\", sade en, \"i alla fall\n åtminstone en del av vår metall.\n Fast vi ha drabbats av ett kännbart slag,\n så kan det nog gå bra en annan dag.\n Man måste taga risker här i världen.\n En köpman mister ofta stora värden\n och löper i sitt yrke många faror.\n Ibland ta havens lömska djup hans varor,\n men stundom får han dem i hamn och hem.\"\n\n Min herre sade då helt lugnt till dem:\n \"Jag följer nästa gång en annan god\n och liksom denna ofelbar metod\n att göra guld av bästa kvalitet.\"\n\n En annan sade: \"Elden var för het.\"\n Men eldens större eller mindre hetta\n betyder intet i ett fall som detta,\n ty alltid blir det samma resultat\n och därpå rilda svordomar och prat;\n och allas visdom lyser då så klart,\n att det får sägas vara underhart.\n Men guld är icke allt som glimmar grant,\n så heter det, och det är visst och sant.\n Ej heller är ett äpple alltid sött,\n fast det är stort och skalet lyser rött.\n På samma sätt är det också med folk:\n den man som synes visast är en tolk\n för största enfald, tjuven döljer sig\n bakom en ärlig mask. -- Jag tänker mig\n att ni förstår det bättre än förut\n när min berättelse har nått sitt slut.\n\nExplicit prima pars.\n\n\n\nEt sequitur pars secunda.\n\n Det lever nu en man, kanik till graden,\n som kunde infektera hela staden,\n om denna än var stor som Rom och Troja\n och några till. Den mannen kan då skoja!\n En mänskas livstid skulle ej förslå\n för skildring av de knep han hittat på\n och hur han lurat folk kring land och rike.\n I falskhet har kaniken ej sin like;\n hans lärda termer slingra sig så tätt\n och orden läggas på så listigt sätt,\n om någon träder fram och tar sig ton\n att han får rätt i varje diskussion;\n hans tunga är så djävulskt vass och hal.\n Han har bedragit folk i hundratal\n och kommer att bedraga många andra.\n men likväl kunna mänskor ofta vandra\n i många dagar för att så få höra\n hans falska råd om vad som står att göra.\n Om ni har tålamod att höra på\n skall jag berätta hur det kände gå.\n\n Men herrar teologer och kaniker,\n jag ber er inte tänka att jag sviker\n i skyldig vördnad för ert höga kall,\n fast jag berättar om ett sådant fall,\n då en kanik var full av svek och list.\n I varje yrke finner man helt visst\n en del bedragare, men ingen får\n för den skull smäda hela deras kår.\n Förbjude Gud att något sådant sker!\n Den satsen gäller inte endast er;\n en enda var förrädaren som fanns\n bland tolv apostlar, och hans brott var hans\n och ingen skugga faller på de andra.\n Så ären icke heller I att klandra.\n Dock ber jag er, att skulle det förljudas\n att det bland eder finnes någon Judas,\n så skiljen honom strax från ert konvent\n att detta ej må bliva illa känt.\n Förlåt om jag har varit alltför djärv.\n Nu går jag då omsider till mitt värv.\n\n I London fanns en gång en kapellan,\n som hade vistats många år i stan.\n Emot den kvinna som han bodde hos\n var prästen så galant som en fransos,\n och därför åt han fritt vid hennes bord\n och kläder fick han för ett enda ord,\n och gott om pengar hade han också.\n Men nog om honom; jag skall övergå\n till en kanik och därmed till mitt värv\n att skildra hur han blev vår prästs fördärv.\n\n Den listiga kaniken kom en dag\n till prästens rum och sade med behag:\n \"Min kära vän, jag har en bön till dig:\n säg, kunde du och vill du låna mig\n en mark på inte mer än trenne dar?\n Den marken har du nog i gott förvar,\n ty får du ej betalt på utsatt dag,\n så får du hänga mig, det lovar jag.\"\n\n Nå, prästen sade, att han gärna fick\n det lån han bett om, och kaniken gick,\n så snart han hade tackat, därifrån.\n Tre dagar efter det han fått sitt lån\n betalade han åter denna skuld,\n och glad blev prästen när han fick sitt guld.\n\n \"Jag lånar mycket gärna\", sade han,\n \"ett pund, ja tre och fyra åt en man,\n när denne är en karl av sådant slag\n som alltid ger igen på utsatt dag.\n En sådan ärlig man behöver ej\n befara att mitt svar skall vara nej.\"\n\n Kaniken utbrast: \"Brist på ärlighet --\n den bristen är den svåraste jag vet!\n Nej, sanning är för mig det allra första,\n det första och det sista och det största.\n Den håller jag mig till i alla öden,\n den skall jag trofast följa intill döden.\n Jag tackar Gud för det, att ingen skuld,\n som jag har haft i silver eller guld,\n har blivit obetald och att jag fått\n en medfödd sanningskärlek på min lott.\n Herr kapellan, den stora vänlighet,\n den älskvärdhet och generositet,\n ni visat mig i dag och med ert lån,\n vill jag försöka att i någon mån\n kvittera genom att -- naturligtvis\n om det kan roa er på något vis --\n berätta er en viktig hemlighet\n och visa prov på vad jag kan och vet,\n och det är inte litet, skall jag säga.\"\n\n \"Förträffligt! Visa hur ni går tillväga!\n Det vill jag gärna skåda\", sade prästen.\n\n \"Med största nöje, pastor\", sade gästen.\n \"Allt det jag lärt mig skall jag demonstrera.\"\n\n Man ser hur skurken kunde manövrera.\n Ack ja, med rätta säga nog de lärde:\n 'påtrugad tjänst har sällan något värde'.\n Den satsen skall väl snart bekräftas här\n av vår kanik, vars största glädje är\n -- en sådan djävul är han i sitt hjärta --\n att göra ont och att bereda smärta\n åt alla dem som tjäna Herren Krist.\n Gud skydde oss för honom och hans list!\n\n Den stackars prästen anade ej alls,\n att snaran hade kastats om hans hals.\n O, arme präst, som ingenting förstår,\n som snikenheten för på villospår!\n O, stora blindhet, som förhindrar dig\n att se att denna räv bereder sig\n\n att fånga dig i sina lömska garn!\n Du är så värnlös som ett litet barn.\n Ja ja, den skildring, som jag nu skall giva\n av det som hände dig får lov att bliva\n en skildring av din dårskap, ty blott sällan\n ha andra mänskor gått så lätt i fällan:\n din enfald var i sanning utan måtta.\n Kanikens falskhet skall den även blotta.\n\n Ni säger, att jag åt kanikens bröd?\n Herr Värd, jag svär er vid vår Herres död,\n att detta ej var fallet: den kanik\n jag nu berättar om var honom lik,\n men det var ej med denne som jag kom.\n Min herre talar jag ej längre om.\n Hans falskhet har jag redan lärt er känna,\n och mina kinder börja alltid bränna\n av skam och blygsel när jag tänker blott\n på alla nedrigheter han begått.\n Min ansiktsfärg är annars nästan grå,\n då jag så många gånger nödgats stå\n i skarpa ångor av diverse slag.\n Men hör nu på, ty nu berättar jag.\n\n Kaniken yttrade till kapellanen:\n \"Kvicksilver måste hämtas för att planen\n skall gå i lås, men drängen kan väl gå\n och köpa upp ett uns och kanske två,\n ja, inte skadar det om det blir tre.\"\n\n \"Min herre\", sade prästen, \"det skall ske\",\n och tjänaren fick order om att gå\n och hämta det kaniken velat få.\n Betjänten skyndade sig genast bort\n och med metallen kom han inom kort\n och gav den åt kaniken, vilken lade\n densamma varsamt på ett bord och sade:\n \"Tag nu in kol, och gör jag ingen blunder,\n så skall ni strax få se ett märkligt under.\"\n\n När kolen burits in på härdens tegel,\n tog skurken under rocken fram en degel\n och riktade till prästen dessa ord:\n \"Jag lägger denna degel på ett bord.\n Lägg själv ett uns merkur i den, och så\n kan ni i Kristi namn begynna på\n med studier, som lända er till ära.\n Det finns ej mången, som jag ville lära\n vad allt min djupa vetenskap kan ge.\n Med egna ögon skall ni nu få se,\n att kvicksilvret i degeln på ert bord\n förvandlas -- ni kan tro mig på mitt ord --\n till äkta silver, lika fint och gott\n som något silver något myntverk fått\n och skickat ut med kungens bröstbild på.\n Om detta inte sker, så skall ni få\n betrakta mig som en föraktlig lurk.\n Jag har ett pulver här i denna burk,\n och det är det, som åstadkommer allt,\n som gör att silvret föds och tar gestalt.\n Låt nu er dräng gå ut och stanna där\n till dess vi äro klara med det här\n på det att ingen måtte spionera\n på det vi göra då vi laborera.\"\n Hans bön blev uppfylld: drängen måste gå,\n och dörren stängdes, rigeln lades på\n och sedan satte de i gång fabriken,\n de två i rummet, prästen och kaniken.\n\n På elden lade prästen genast skålen,\n och sedan blåste han med nit på kolen\n och sysslade beskäftigt vid sin härd.\n Han gjorde flitigt allt vad han blev lärd\n och lade väl på minnet varje regel.\n Så kastade kaniken i sin degel\n ett mystiskt pulver -- kanske var det krita\n och kanske glas; de voro alltid vita --\n och sade att han skulle maka kol\n från alla håll kring deras lilla skål.\n \"När ni gör allting själv, förstår ni bäst\",\n förklarade kaniken för vår präst.\n\n \"Å, tack så mycket\", sade prästen glad\n och gjorde genast som kaniken bad,\n och medan prästen nu var sysselsatt,\n beredde sig kaniken till ett spratt:\n från barmen tog han fram ett stycke kol.\n 1 vilken boven hade gjort ett hål,\n som hade blivit fyllt med silverspån,\n som icke kunde falla därifrån,\n emedan hålet var försett med propp,\n en propp, som var av vax och ej stack opp.\n På förhand var det fyllt och täppt med vax,\n och detta var ej nog: jag skall väl strax\n berätta annat som kaniken gjort\n 1 förväg för att kunna riktigt fort\n få prästen grundligt skinnad och bedragen.\n På sådant tänkte skurken hela dagen.\n Att tala om den karlen är en plåga,\n och om det skulle stå i min förmåga\n att straffa honom, gjorde jag det genast,\n men aldrig finns han där han syntes senast.\n\n Nåja, kaniken tog det stycke kol,\n som hade silver i sitt fyllda hål,\n och gömde det i handen. Sedan gick\n han fram till prästen, kastade en blick\n på dennes arbete och sade så:\n \"Nej, nej, min vän, det där kan inte gå!\n Det där är inte riktigt enligt regeln.\n Men jag skall hjälpa er att täcka degeln,\n så blir det hela nog tillräckligt hett.\n Men, herregud, ni är ju våt av svett\n i hela ansiktet! Tag denna duk,\n och torka er! Ni blir väl inte sjuk?\"\n och medan prästen strök sin huvudsvål\n placerade kaniken snabbt sitt kol\n Mitt över degeln, och han blåste på\n tills även denna kolbit hunnit få\n en lika högröd färg som alla andra.\n\n \"Nu\", sade han, \"finns ingenting att klandra.\n Nu går det bra, nu kan det inte klicka.\n Nu kan vi gärna vila oss och dricka!\"\n När elden hunnit smälta hålets vax,\n föll silverskrapet ut och smälte strax\n i degeln, dit det måste falla ner,\n emedan det, som jag berättat er,\n placerats noga över degelns mitt.\n Men om de ränker, som kaniken smitt,\n var prästen omedveten som ett barn;\n så fången var han i kanikens garn.\n En stund förgick, och när kaniken fann\n att tiden gått tillräckligt, sade han:\n \"Nu är det klart, men något saknar jag:\n en form att gjuta i. Gå ut och tag\n ett stycke krita, så försöker jag\n att skära ut en form av något slag.\n Tag även in en gryta eller spann,\n som blivit fylld med vatten\", sade han,\n \"så skall vi nog få se att allt går väl.\n Men jag vill inte ge er något skäl\n till misstro, som jag mycket väl förstår,\n och följer därför med er när ni går\n och när ni sedan kommer hit igen.\"\n Nå, dörren öppnades. De låste den\n och togo nyckeln med sig när de gingo\n att skaffa krita, som de även fingo.\n Så återvände de till prästens rum\n och där stod sedan kapellanen stum\n och såg kaniken skära in och knacka\n i kritan formen av en silvertacka.\n\n Ur ärmen fick han fram på något vis\n en silvertacka vägande precis\n så mycket som det silver som han lagt\n i degeln kort förut -- ett uns som sagt --\n och gav sin gjutbädd samma längd och bredd.\n Av kapellanen blev den inte sedd,\n och när han inte mer behövde den,\n försvann den hastigt i hans ärm igen.\n\n Ur elden tog han så sitt material\n och hällde det i formens kritkanal,\n och när det stelnat, slog han i en blink\n sin tacka i en välfylld vattenhink.\n Så sade han till prästen: \"Nå, tag opp!\n Den tackan sviker säkert ej vårt hopp.\" --\n Ja, detta var då föga underbart:\n att silverspån är silver är väl klart.\n Vår kapellan stack handen ned i spännen\n och upptog tackan. Mäkta glad blev mannen\n då det var riktigt silver som han fann.\n \"Gud har välsignat eder\", sade han,\n \"och alla himlens helgon bistå er,\n men jag får aldrig lugna stunder mer,\n om denna konst förblir er hemlighet;\n men vill ni ge mig del av det ni vet,\n så skall jag hjälpa er med vad ni vill.\"\n\n Kaniken sade: \"Gör nu en gång till\n en silverstav precis på samma sätt,\n så gör ni sedan säkert alltid rätt\n och får er silver utan stort besvär,\n om också jag ej längre vore här.\n Tag nu av kvicksilvret ett uns igen,\n lägg det i degeln och placera den\n i elden och förfar på samma sätt\n så får ni silver som ni nyss har sett.\"\n\n Beskäftigt gjorde prästen som han sagt,\n den där kaniken: mera kol blev lagt\n på härdens stenar och han blåste hårt;\n han ville lyckas om det än blev svårt!\n Kaniken stod bredvid, beredd att föra\n den andra bakom ljuset och att göra\n precis på samma sätt som nyss förut;\n men nu var det en käpp, som borrats ut\n I hålet låg ett uns av silverspån\n och hindrades att falla därifrån\n av packat vax, som noga täppte hålet.\n Så gjorde käppen samma tjänst som kolet.\n\n Till prästen, vilken stod där varm och röd\n och sysslade med degeln och sin glöd,\n gick så kaniken fram, den falska skurken,\n försedd med käppen och den lilla burken\n med mystiskt pulver, på vars underbara\n förvandlingskraft bevisen voro klara.\n En nypa pulver kastade han först\n i degeln, och när hettan var som störst\n begynte han med käppen röra om\n i kolen över den och åstadkom,\n att vaxet smalt och silvret snabbt föll ut,\n precis som ur hans kolbit nyss förut.\n I degeln föll varenda silversmula.\n Hans konster voro alltid lika fula!\n Men prästen blev igen i grund bedragen\n och gladde sig: det var ju klart som dagen,\n att han med den metod som han fått lära\n förmådde vinna rikedom och ära;\n och gods och pengar erbjöd han kaniken.\n Men denne sade: \"Jag är inte sniken,\n fast jag förvisso är en fattig man.\n Nu skall jag visa annat som jag kan.\n Säg, har ni möjligen en kopparbit!\n En sådan bör ni genast skaffa hit,\n om ni, herr pastor, ingen har att ge.\"\n Då sade kapellanen: \"Det skall ske.\"\n\n Han gick och kom igen med kopparskrot\n och kopparmynt. Kaniken tog emot\n och vägde ut ett uns och inte mer.\n Tyvärr förmår jag icke giva er\n en föreställning om hur lömsk han var,\n ty jag är blott en mycket enkel karl,\n och hans, kanikens, främsta kvalitet\n var utan varje tvivel dubbelhet.\n\n Han tycktes vilja alla mänskor väl\n men var en verklig djävul i sin själ.\n Det är ju dumt att klanka och att klandra;\n jag gör det bara för ett varna andra.\n\n Sitt nus av koppar lade han i degeln\n och så förfor han åter enligt regeln:\n på elden degeln, sedan pulver i,\n så blåste prästen med en frenesi,\n som gjorde att han stod som dubbelviken,\n och sedan tog den listiga kaniken\n och slog metallen i den form han gjort\n och så i spännen. Allt gick mycket fort,\n och genast därpå stack han hastigt handen\n i vattenspannen som var full till randen,\n och skickligt smusslade han därvid dit\n den tidigare nämnda silverbit,\n söm hållits dold i ärmen på hans jacka.\n Så fångade han upp sin koppartacka,\n och kapellanen märkte ingenting.\n Sä trevade hans hand en stund omkring\n på spannens botten utan resultat\n och sedan sade han till vår prelat:\n \"Jag kan ej finna tackan. Hjälp mig då!\n Vad är det för ett sätt att titta på\n tills allt är klart och låta mig arbeta?\n Stick ner er hand och hjälp mig nu att leta!\"\n Nå, prästen gjorde genast som han bett,\n och silvertackan fann han mycket lätt.\n Kaniken sade därpå: \"Låt oss gå\n med denna tacka och de andra två\n till någon skicklig guldsmed, som kan väga\n och kontrollera dem och sedan säga,\n om det är äkta silver, som vi fått.\"\n\n Ja, kapellanen fann förslaget gott\n och till en guldsmed bar det genast av,\n och gynnsamt var det utslag som han gav:\n \"Det här är silver; allt är gott och väl.\"\n\n Av jubel fylldes kapellanens själ.\n Ack, ingen fågel hälsar sol och vår\n med större fröjd i ljusa hasselsnår\n och ingen näktergal med silvertunga\n har känt sig fylld av större lust att sjunga\n och ingen riddare, som lyckats vinna\n en länge åtrådd ädelboren kvinna\n har känt en större lycka hos sin fru\n än den bedragna prästen kände nu;\n och till kaniken sade han med iver:\n \"Vid all den salighet, som Herren giver,\n besvär jag er att säga vad ni tar\n för det förträffliga recept ni har.\"\n\n \"Det blir nog mycket\", svarade kaniken,\n \"ty blott för två i alla världens riken,\n en engelsk munk och mig, är det bekant.\"\n\n \"Nämn blott ert pris! Vad vill ni ha kontant?\n Jag ger det\", sade prästen. \"Nämn det blott!\"\n\n Då svarade kaniken tveksamt: \"Gott,\n fast summan nog som sagt är ganska rund,\n så skall jag nämna henne: fyrti pund;\n och om jag inte kände varmt för er,\n så skulle jag begära mycket mer.\"\n\n Den dumme kapellanen gick på stunden\n till kistan efter de begärda punden\n och gav dem sedan genast åt den lärde\n för hans recept, som dock var utan värde.\n\n Kaniken sade sedan: \"För oss båda\n är det helt säkert bäst att ej förråda\n för någon mänska vad ni nu fått lära.\n\n \"Det kunde kanske lända oss till ära\n men faran därav vore mycket stor:\n det skulle väcka avund, och jag tror\n att den förmådde driva folk till mord.\"\n\n Förfärad utbrast prästen: \"Intet ord\n om denna hemlighet skall någonsin\n förråda er! Er fara är ju min,\n så ni kan lita på det ord jag ger.\"\n\n Kaniken sade då: \"Jag tackar er!\n Och nu, herr pastor, får jag lov att vandra.\"\n De återsågo aldrig mer varandra,\n och fastän prästen nu var alkemist\n och hade sitt recept, så är det visst,\n att hur han än försökte laborera,\n så uppstod aldrig något silver mera.\n Och mången man, som ville bliva rik,\n bedrogs på samma sätt av vår kanik.\n\n Mot intet för man nu i dessa tider\n så hårda och så hjälplöst långa strider\n som mot den hemlighet som heter guld.\n Det är helt säkert detta vanvetts skuld\n i många fall att mänskor hava mist\n sin egendom och lida nöd och brist.\n Så dunkelt tala dessa charlataner\n om sina mystiska förvandlingsplaner,\n att ingen kan förstå ett ord av talet.\n Men ett är säkert: det går alltid galet;\n trots sina termer och sitt myckna prat\n så nå de aldrig något resultat.\n Jo ett: från rikedom kan man bli fri,\n om man begagnar sig av alkemi.\n\n Ja, vinsten är, att den som levat nöjd\n och njutit livet, blir förgrämd och böjd\n och att den största penningpung blir tom\n när man försöker vinna rikedom\n förmedelst lån av gnid åt alkemister.\n Är något visst, så är det att man mister\n det guld man gett till deras företag.\n Till alla, som ha gjort det, säger jag:\n Ack, sluten innan I förlorat allt,\n ty aldrig fån I minsta silverhalt\n i bly och koppar genom alkemi.\n Bayard den Blinde efterliknen I:\n han aktade ej alls på någon fara,\n han sprängde blint mot vad det månde vara\n och var i stånd att ränna mot en sten.\n I löpen efter ett bedrägligt sken,\n och sen I icke snart varthän det leder,\n så slocknar nog förståndets ljus hos eder,\n ty huru omsorgsfulla än I ären,\n så blir det aldrig vinst på den affären.\n Tvärtom får den ert välstånd att försvinna.\n Så släcken då de eldar, vilka brinna\n på edra härdar, läggen ner er drift,\n ty den förstör er som ett dödligt gift!\n Vill någon höra ord som väga mera,\n så finns det filosofer att citera.\n\n Så säger doktor Arnold någonstans\n i sin berömda stora \"Rosenkrans\":\n Mercur må ingen mänska sublimera,\n om ej en broders blickar kontrollera\n ett sådant svårt och farligt företag.\n Från själva Hermes stammar denna lag,\n och han är alla filosofers fader.\n Han säger vidare i några rader,\n att draken dödas endast av dess broder,\n en annan drake. -- Liknande metoder\n begagnar man i fråga om Merkur\n och även svavel, som till sin natur\n är släkt med _sol_ och _luna_ som man vet.\n Jag manar därför till försiktighet:\n må ingen hava någonting att göra\n med denna vetenskap som ej har öra\n för filosofernas subtila tal\n och finner kärnan inom ordens skal,\n ty aldrig finner den de vises sten,\n som ej kan skilja verklighet från sken.\n\n Till Plato kom, berättas likaså,\n en lärjunge, som gärna ville få\n besked om namnet på den mineral,\n som filosoferna i dagligt tal\n i regel kallade de vises sten;\n och Plato sade då: \"Till kvalitén\n är den det samma som titan, min vän.\"\n\n \"Vad är titan då?\" sporde han igen.\n \"Magnesia\". -- \"Förklara edert votum,\n ty det är _per ignotius ignotum_.\n Vad är magnesia egentligen!\"\n\n \"En vätska\", sade Plato då, \"och den\n består av våra fyra element.\"\n\n \"Men säg mig, mästare, om det är känt,\n hur den skall göras. Hur går man tillväga?\"\n\n \"Det\", sade Plato, \"kan jag icke säga,\n ty varje filosof har gått en ed\n att aldrig säga eller skriva ned\n den minsta del av det som du begärde,\n emedan Kristus sätter sådant värde\n på denna hemlighet, att han vill vara\n den enda som får yppa och förklara\n densamma för de män som han valt ut\n helt enligt sitt gudomliga beslut.\"\n\n Så är min slutsats, att då Herren Gud\n gett filosoferna ett slikt förbud,\n så få vi icke söka vad de kalla\n de vises sten. Den frågan får förfalla,\n ty den som träder upp mot Herren Gud,\n och djärves handla mot hans klara bud,\n kan aldrig nå ett mål av något slag,\n om än han strävade till dödedag.\n Jag slutar nu. Må Herren väl bevara\n oss alla för all synd och nöd och fara. --\n Amen.\n\nHår är Kanikens Drängs berättelse slut.\n\n\n\n\nINTENDENTENS PROLOG\n\n\nHär följer prologen till Intendentens berättelse.\n\n På Canterburyvägen finner ni\n en liten stad, som ligger under Blee;\n man brukar kalla den Bob-upp-och-ned.\n Där sade Värden skämtsamt då han red:\n \"Vad nu? Go' herrar, Dun har nuckat till.\n Finns ingen mänska här, som kan och vill\n få liv i mannen? Väl är vilan ljuv,\n men han kan falla offer för en tjuv.\n Se, hur han nickar, vacklar nu som bäst!\n Han kommer strax att falla från sin häst.\n Är det en kock från London? -- Vid allt sot\n på hans kastruller -- han skall göra bot!\n Han skall berätta någonting för oss,\n om än det ej blev värt en nypa boss.\n Hej, vakna karl! Hur kan ni sova så?\n Är morgonen en tid att somna på?\n Har ni i natt haft loppor? Är ni full?\n Det är väl aldrig för en kvinnas skull\n ni är så sömnig efter nattens lek?\"\n\n Då sade Kocken, som var mycket blek:\n \"Jag anar inte hur det kommer sig,\n men det har plötsligt fallit över mig\n en sådan tyngd, att allt vad gott jag vet\n blir strunt i bredd med sömnens salighet.\"\n\n \"Om ingen här har någonting emot\n att jag befriar Kocken från den bot,\n som han blev ålagd av vår Värd att göra,\n så skall jag sköta om att ni får höra\n en ny berättelse om ting som hänt\n i flydda dar.\" -- Det var vår Intendent,\n som sade detta. -- \"Dimmig är hans blick,\n och säkert är hans mage ej i skick,\n då andedräkten stinker så förfärligt.\n Den luktar surt; det säger jag helt ärligt.\n Se hur den fulla knölen gäspar där\n som om han ville sluka alla här.\n Håll munnen, fyllbult, annars -- jag blir grov --\n må satan täppa till den med sin hov!\n Er andedräkt förpestar oss med drank.\n Åt helvete med er och med er stank!\n Nej, titta, vänner, hur han bär sig åt.\n Säg, leker ni tornering? Ja, förlåt,\n det tycker jag att gott kan passa er.\n Ni har väl druckit apvin; sådant ger\n en underlig benägenhet för lek.\"\n Nu blev ju Kocken lika ond som blek\n men fick ej fram ett ljud, blott nick på nick,\n och föll ur sadeln nästa ögonblick\n och låg på marken som ett gråstensblock.\n Ett vackert prov på ridkonst hos en kock!\n Han hade bort förbliva vid sin slev.\n Det var en stor uppståndelse det blev,\n när Kockens livlöst tunga, sloka kropp\n av många armar sedan lyftes opp\n och sattes på hans häst för fortsatt färd.\n Till Intendenten sade så vår Värd:\n \"Då karlen är så drucken som han är,\n är ingenting att hoppas av den där.\n Berättar han, så blir det onjutbart,\n ty vad han än må druckit, är det klart,\n att sluddra är det enda han kan göra,\n och sluddrigt tal är ingen fröjd att höra.\n Då han skall rida, måste han för resten\n ha sina tankar riktade på hästen,\n ty om han åter skulle råka falla,\n så bleve det ett stort besvär för alla\n att få hans corpus på dess plats igen.\n Må han få fred. Berätta ni, min vän!\n Men, Intendent, det får jag lov att säga,\n att ni ändå gick ganska bryskt tillväga.\n En annan dag kan karlen ge betalt,\n och det kan hända att det blir fatalt.\n Jag menar, att han kunde hitta på\n att gå omkring och låta folk förstå,\n att edra böcker inte äro klara.\"\n\n \"Det\", sade Intendenten, \"skulle vara\n en tråkig sak, en snara kring min hals.\n Min mening var ju likväl inte alls\n att göra honom ond på något sätt.\n De ord jag sade är ju rätt och slätt\n att föra till det lätta skämtets klass.\n Och vet ni vad? -- I denna kalebass\n finns lite vin, och detta goda vin\n är bra för en manöver, som blir fin:\n jag bjuder honom på en klunk, och känner\n jag honom rätt, så blir vi åter vänner.\"\n Och riktigt: Kocken sade genast \"tack\",\n tog Intendentens kalebass och drack,\n fast han på förhand var tillräckligt drucken.\n Han tycktes inte längre vara stucken,\n han var blott glad och lät sig vinet smaka.\n Och när han räckte kärilet tillbaka\n så tackade och nickade han glatt.\n\n Då brast vår Värd i skratt, ett hjärtligt skratt,\n och sade: \"Sannerligen, ha vi bara\n väl fyllda krus, så är det ingen fara,\n ty goda drycker dränka hat och split\n och göra ulven from och korpen vit.\n Välsignad vare du, o Bacchus, du,\n som låter kiv bli vänskap i ett nu!\n Ja, lov och tack ske dig, och pris och ära!\n Och nu, herr Intendent, får jag besvära?\n Låt höra det ni hade att berätta.\"\n\n \"Med nöje\", sade han. \"Så hör på detta!\"\n\nHär slutar Intendentens prolog.\n\n\n\n\nINTENDENTENS BERÄTTELSE\n\n\nBär börjar Intendentens berättelse om kråkan.\n\n Om guden Phebus läser man, att han\n en gång i tiden var en riddersman\n på denna jord, den käckaste som fanns.\n Och ingen bågskytts rykte var som hans.\n Han dräpte Python med ett enda skott\n när denne låg och sov på sina brott,\n och mången annan lysande bedrift\n av honom prisar man i tal och skrift.\n\n Han kunde spela alla instrument,\n hans namn som sångare var vida känt.\n Han sjöng så skönt i både moll och dur,\n att Amphion, som en gång sjöng en mur\n omkring sin stad, förvisso icke kan\n ha haft en lika härlig röst som han.\n Därjämte var han en så vacker karl,\n att dragens skönhet var rent underbar\n och ingen kan beskriva den med ord.\n Hans like har ej setts på denna jord.\n Hans sätt gav aldrig rum för något tadel,\n det präglades av värdighet och adel.\n\n Den ädle Phebus såg man oftast gå\n med båge i sin hand. Han gjorde så\n för nöjes skull, men likväl var det även\n ett segertecken, som han höll i näven:\n det talade om Pythons banesår.\n\n Han hade hemma sedan många år\n i bur en kråka, som han lärt att tala\n med samma färdighet som tuppar gala.\n Den kråkan hade snövit fjäderskrud\n och kunde härma alla språkets ljud\n när det föll henne in att hålla tal,\n och aldrig har man hört en näktergal\n i juninätter slå en sådan drill\n som kråkan när hon riktigt klämde till.\n\n Den unge Phebus hade då ett viv\n och älskade sin hustru som sitt liv.\n Han gjorde sig all möda natt och dag\n att ständigt vara henne till behag,\n men svartsjuk var han, alltid på sin vakt:\n det skulle ej om honom bliva sagt\n att stackarn blev bedragen av sin fru.\n Så göra många äkta män ännu,\n men det är enbart dårskap att bevaka,\n ty om man har en god och trofast maka,\n behöver hon förvisso ingen vakt,\n och styres hon av onda lustars makt,\n förmår ändå, när allting går omkring,\n den skarpaste bevakning ingenting.\n Att den är fåfäng möda insågs redan\n av filosoferna för länge sedan.\n\n Den ädle Phebus sökte ständigt vara\n sin fru till lags och drömde ej om fara:\n han trodde att det skulle vara lätt\n att hålla henne kvar på detta sätt\n och genom mandomsprov och myndighet.\n Men det är så, som varje mänska vet,\n att vad naturen nedlagt i en själ\n kan ej fördrivas eller slås ihjäl.\n\n Tag någon fågel, vilken art ni vill,\n och håll den fången i en bur, bjud till\n att ständigt visa den er vänlighet,\n att giva den den bästa mat ni vet\n och alltid hålla buren fin och ren --\n och var den än av guld och elfenben,\n så föredroge fågeln tusenfalt\n att i en skog, där det är kargt och kallt\n förtära frön och annan tarvlig föda.\n Den söker blott en möjlighet till flykt\n ur buren, där den har det lugnt och tryggt.\n\n Och tag en katt och låt den leva flott\n på mjölk och kött och låt den vila gott\n på sidenkuddar i ett uppvärmt hus; --\n när den får skåda skymten av en mus,\n så glömmes allt och dränkes i en flod\n av måttlös åtrå efter musens blod.\n Det är blott vilda lustar som regera,\n och klokheten har ingen talan mera.\n\n En ond natur har även en varginna:\n åt första bästa varg, som hon kan finna\n ger hon sig hän, hur usel än han är,\n den årstid, då hon brukar bliva kär.\n\n De här exemplen har jag dragit fram\n för männens skull och ej till kvinnans skam,\n ty åtrån riktar sig hos varje karl\n mot simpla kvinnor, även om han har\n en hustru, som är både god och skön\n och villigt lyssnar till sin makes bön.\n Se, köttets ondska är så oerhörd,\n att varje njutning genast blir förstörd\n så snart den smakar dygd i minsta grad.\n\n Fast Phebus var så ung och käck och glad,\n bedrog hans hustru honom med en man,\n som var av vida lägre rang än han\n och även sämre karl än han i allt,\n i vett och bildning, hållning och gestalt\n Så gör man när man glömmer sina plikter,\n och därav uppstå sorger och konflikter.\n\n En gång begav sig Phebus bort, och då\n var hustrun inte sen att kalla på\n sin horkarl. Ja, förlåt det ord ni hör!\n Jag borde kanske sagt adoratör.\n\n Den vise Plato säger dock som känt\n att ordet måste måla det som hänt.\n Om någonting skall kunna skildras rätt,\n skall ordet vara släkt med det som skett\n Jag är en rättfram man och nämner tingen\n vid rätta namn; och skillnaden är ingen,\n moraliskt sett, emellan frun av börd,\n som gett sin kropp till pris, och en förförd\n och fattig slinka, som bedriver hor,\n om ock den yttre skillnaden är stor.\n Men hon, som omges av en praktfull ram\n av rikedom, är mannens 'hjärtas dam',\n Den fattiga behöver ingen skona\n och hon får heta både skarn och kona,\n fast det är klart att denna och den rika\n av sina älskare behandlas lika.\n\n På samma goda grunder säger jag,\n att usurpatorn är av samma slag\n som rövaren, fast han har större makt.\n Till Alexander blev det en gång sagt:\n emedan en tyrann, som söker gräl,\n har större möjlighet att slå ihjäl\n och bränna och förhärja, kallas han\n en väldig krigare och hövitsman.\n Stråtrövaren, som har en liten skara\n och därför inte är i stånd att fara\n så våldsamt fram i mordiskt raseri,\n får heta simpel tjuv och fågelfri.\n Men då jag är blott föga litterat,\n så skall jag inte komma med citat.\n Till min historia återgår jag nu.\n\n När älskarn kommit hem till Phebus' fru\n bedrevs där genast skamlöst boleri.\n\n Men buren hängde där med kråkan i.\n Hon satt fullkomligt tyst och såg på dem,\n men strax då Phebus hade kommit hem,\n sjöng kråkan: \"Hanrej, hanrej!\" gång på gång.\n \"Vad\", sade Phebus, \"är det för en sång\n du sjunger nu? Du sjöng ju alltid förr\n så snart jag kommit innanför vår dörr\n så glättigt att det var en fröjd att höra.\"\n\n Då sade kråkan: \"Ja, vad skall jag göra,\n när det är sanning, som jag sjunger nu?\n Bedragen har du blivit av din fru\n trots furstlig börd och ädelt sinnelag,\n trots spel och sång och sköna anletsdrag,\n och den, med vilken hon förnedrat sig\n är blott en simpel tölp i bredd med dig.\n Vid Gud, jag såg det själv, att denne dräng\n besov din hustru i din egen säng.\"\n\n Och kråkan skildrade med liv och fart\n i ord och gester outhärdligt klart\n (man kunde nästan bruka ordet rått)\n den otukt, som hans hustru nyss begått,\n och jämt och ständigt återkommo orden:\n \"Jag såg det själv.\" -- För Phebus tycktes jorden\n ha öppnat sig. Hans blick gick bort till sängen\n han tog sin båge, lade pil på strängen\n och gick och sände den med kraftig arm\n\n och säkert öga rakt i hustruns barm.\n Men sedan greps han så av det som hänt\n att han bröt sönder sina instrument,\n sin båge och dess pilar mot ett bord\n och riktade till kråkan dessa ord:\n\n \"Förrädare! Du usla fågel där,\n din lömska tungas skuld är allt det här!\n Ack, varför, varför har jag alls fått liv?\n O, dyra hustru, ljuvaste bland viv,\n som troget stod mig bi i lust och nöd,\n nu är du blek och kall, nu är du död,\n och skuldlös föll du, är jag säker på.\n O, grymma hand, som var så snar att slå!\n O, vanvett i det blinda raseri,\n som tänker först när allting är förbi!\n O, fula misstro, hur din tunga luft\n kan släcka varje stråle av förnuft!\n O, mänska, låt dig ej bli vilseförd,\n tro intet utan säkra vittnesbörd!\n Var ej så snar att slå i samma stund\n du hör ett rykte! Pröva det i grund\n med klara tankar, innan du begår\n vad du får ångra under många år!\n Ack, tusental ha gjutit skuldlöst blod,\n när de ha slagit till i hastigt mod.\n Jag härdar inte ut med dessa kval!\"\n\n Till kråkan sade han: \"Ditt falska tal\n skall få sitt straff, du lögnare och tjuv.\n Din röst, som hittills varit lika ljuv\n som näktergalens, mister du vid gud,\n och likaså din vita fjäderskrud,\n och aldrig i ditt liv på denna jord\n skall du få fram ett enda mänskligt ord,\n ja, icke ens ett ljud, som kan behaga.\n I alla tider skall ditt släkte klaga\n med hesa läten blott, och det skall få\n en dräkt, som är bedrövligt dunkelgrå.\"\n\n Så föll han över kråkan och rev bort\n dess vita fjäderskrud, och inom kort\n berövade han även den dess sång\n och tog dess tungas tal på samma gång\n och klädde den i grått från topp till tå.\n\n Ja, mina herrar, låten varna er\n och glömmen icke bort det råd jag ger:\n Berätta aldrig för en man, att frun\n har haft en annan karl i hans paulun!\n Då fån I blott en fiende för livet.\n 'Håll tand för tunga!' -- Detta råd blev givet\n av Salomo, försäkra oss de lärde,\n och då är det förstås av största värde.\n Min moder sade mången gång till mig:\n \"Min son, låt kråkans öde varna dig!\n Min son, håll alltid tungan väl i styr,\n ty annars kan den bli dig mycket dyr!\n Min son, mot djävlar hjälper signeri,\n men från din tunga kan du ej bli fri.\n Kring tungan sattes tänder till ett skal\n på det vi skulle hejda tanklöst tal.\n När tungan talat utan tankens tvång,\n har detta blivit mångens undergång,\n men sällan har det någon ofärd bragt\n att tala knappt men klokt och överlagt.\n\n \"Min son, bevaka tungan alla tider\n och varje stund, förutom när du strider\n för Herrens ära, när du prisar Gud.\n 'Tänk först och tala sedan!' är ett bud\n som ständigt måste ljuda redan då,\n när mödrarna förmana sina små.\n Min son, rätt mången man har lidit skada\n och stort förfång av alltför riklig svada,\n där färre ord gett bättre resultat.\n Det ligger mycket ofta synd i prat.\n Min son\" -- så blev jag av min moder lärd --\n \"min non, en tunga är ett slipat svärd:\n precis som svärdet hugger av en hand\n avhugger tungan gamla vänskapsband.\n En styggelse för Gud är lösmynt man,\n betygar Salomo, och likadan\n är Davids dom och även Senecas.\n En nickning kommer ofta väl till pass,\n när du har någon fråga att besvara.\n\n \"Om någon pratar, och det ligger fara\n i ämnet, som det mycket ofta gör,\n så skall du låtsa att du inte hör.\n I tystnad ligger aldrig något brott:\n har intet sagts, kan intet bli förrått.\n Har man försagt sig, är ens ofärd gjord.\n Man kan ej återta ett enda ord,\n ty sagt är sagt, och det går ut i världen\n hur gärna än man ville hindra färden.\n När man har sagt en oförsiktighet,\n är man i händerna på den som vet.\n Min son, sprid aldrig rykten! Låt dem stanna\n i ditt förvar, om falska eller sanna!\n Ja, var du än må gå, så styr din tunga\n bland hög och låg, bland gamla och bland unga!\"\n\nHär är Intendentens berättelse om kråkan slut.\n\n\n\n\nPRÄSTENS PROLOG\n\nHär följer prologen till Prästens berättelse.\n\n När Intendenten hade slutat tala,\n så hade solen redan börjat dala,\n och jag beräknar att den kunde stå\n en tjugunio grader högt; och då\n var klockan fyra eller något mera.\n Dess höjd var icke svår att kalkylera:\n jag själv är sex fot lång, är ingen jätte,\n men det var elva fot min skugga mätte.\n För övrigt hade månen just gått upp\n (jag menar Libra) när i samlad trupp\n vi nådde första husen i en by,\n och som man gott förstår var månen ny.\n Vår Värd, som alltid hade brukat vara\n i slika ting en hövding för vår skara,\n tog nu till orda. \"Vänner\", sade han,\n \"nu har jag fyllt min uppgift som en man:\n här har berättats, såsom jag bestämt,\n och allvar ha vi hört och även skämt,\n och endast en berättelse är kvar.\n Må Gud belöna den av er, som drar\n för oss en god berättelse, en glad!\n Säg, är ni kyrkhoherde eller vad,\n herr pastor? -- Nå, det gör detsamma här:\n en anekdot är allt vad jag begär,\n ty alla ha berättat utom ni.\n Så öppna lådan nu och låt det bli\n en god historia som ni kommer med!\n Om stora ting vet ni helt visst besked;\n så sätt i gång, herr pastor! Vi år klara.\"\n\n På detta dröjde Prästen ej att svara:\n \"Av mig får du nog ingen anekdot.\n Att tala har jag ingenting emot,\n men Paulus varnar oss för lösligt prat\n som saknar grund, för dikt och sådant frat.\n Och varför utså agnar eller boss,\n när jag har vete mer än nog för oss?\n Jag säger därför, att om ni vill höra\n om högre ting och saker som beröra\n moralen, dygden och vår kristna lära,\n så vill jag gärna här till Kristi ära\n försöka lägga ut så gott jag kan.\n Men veten att jag är en sörländsk man;\n för stavrim är jag därför inte svag\n (för guld-grund-grav och 'rim' av samma slag)\n och rimmad vers vill jag ej heller rosa.\n Om jag får lov, så talar jag på prosa\n och ger er därvid några goda råd.\n Må Herren Jesus skänka mig sin nåd\n att visa vägen för den pilgrimsfärd\n som leder oss ur denna onda värld\n till Herrens himmelska Jerusalem,\n där våra själar ha sitt rätta hem.\n Nu skall jag genast börja, om jag får.\n Jag gör det nog så gott jag det förmår,\n men enskildheter kunna vara värda\n att något korrigeras av de lärda;\n jag är ej hemmastadd i skolastiken\n och vädjar därför gärna till kritiken,\n men jag är viss att andan är den rätta\n i det jag går att tolka och berätta.\"\n\n Vi gingo genast in på hans förslag,\n ty alla tyckte att vårt företag\n blev slutat allra värdigast och häst,\n om vi med andakt hörde på en präst\n den korta väg vi hade kvar av färden.\n Allt detta sade vi också åt Värden.\n\n Då talade vår Värd å allas vägnar.\n \"Herr kyrkoherde\", sade han, \"det fägnar\n oss alla mycket att ni vill predika,\n ty edra gåvor äro säkert rika.\n Men gör det ej för långt, det ber jag er,\n ty dagen lider, snart går solen ner.\n Berätta vad ni vill, så lyssna vi,\n och måtte Herren härvid stå er bi!\"\n\n\n\n\nPRÄSTENS BERÄTTELSE\n\n\nHär börjar Prästens berättelse.\n\nJer. 6:o. State super vias et videte et interrogate de viis antiquis,\nque sit via bona; et ambulate in ea, et inuenietis refrigerium\nanimabus vestris, etc.\n\n§ 1. Vår milde herre Gud i himmelen, som icke vill någon människas\nundergång, utan vill att vi alla skola komma till kännedom om honom\noch till det saliga liv, som varar i evighet, förmanar oss genom\nprofeten Jeremias och säger sålunda: \"Stannen på vägarne och sen\ntill och frågen efter de gamla stigarne, vilken den goda vägen är,\noch gån på den, så skolen I finna ro till edra själar!\" etc. Många\näro de andliga vägar, som leda folk till vår Herre Jesus Kristus\noch till härlighetens rike. Bland dessa vägar finnes det en mycket\nhedervärd och mycket lämplig väg, som icke vilseleder någon man eller\nkvinna, som förvillat sig från den rätta vägen till det himmelska\nJerusalem, och denna väg kallas Ånger, och om den borde varje\nmänniska höra med glädje och efter den borde hon forska av allt sitt\nhjärta för att få veta vad Ånger är och varför den kallas Ånger och\npå huru många sätt Ångern visar sig och verkar och huru många slag av\nÅnger det finnes och vilka ting som höra och passa ihop med Ångern\noch vilka ting som äro menliga för Ångern.\n\n§ 2. Sankt Ambrosius säger, att \"Ångern är människans beklagande\nav den synd hon har begått och önskan att icke vidare begå något,\nsom hon hat skäl att beklaga\". Och någon lärd säger: \"Ånger är\nklagan hos en människa, som sörjer över sin synd och pinas av att\nhon handlat orätt\". Ånger är under vissa omständigheter verklig\nförkrosselse hos en människa, som håller sig själv i sorg och annan\nplåga för sina missgärningars skull. Och för att hon skall vara\nverkligt ångerfull skall hon först och främst begråta de synder hon\nbegått och fast besluta i sitt hjärta att bikta med munnen och göra\nbot och aldrig mera göra något som hon måste begråta och beklaga och\natt stå fast vid goda verk; annars kan hennes ånger båta till intet.\nTy såsom Sankt Isidor säger: \"En gycklare och en lögnare och ingen\nverkligt ångerfull är den, som efteråt begår sådant, som han måste\nångra\". Att gråta utan att upphöra att synda båtar väl till intet.\nMen då en människa faller, huru ofta detta än må ske, måste man det\noaktat varje gång hoppas att hon skall kunna resa sig på nytt genom\nÅnger, om hon har nåden; men det är förvisso mycket osäkert. Ty såsom\nSankt Gregorius säger: \"Svårt är det att resa sig ur synden för den\nsom bär på bördan av en dålig vana\". Och därför tillförsäkrar den\nheliga kyrkan dem frälsning, vilka ångra sig och upphöra att synda\noch förkasta synden, innan synden förkastar dem. Och den, som syndar\noch verkligen ångrar sig på sitt yttersta, skänker den heliga kyrkan\ndock för hans ångers skull hoppet om frälsning genom vår herre Jesu\nKristi stora nåd. Men tagen den säkra vägen!\n\n§ 3. Och sedan jag nu förklarat för er vad Ånger är, skolen I veta\natt Ånger har trefaldig verkan. För det första verkar Ångern det, att\nen människa kan bliva döpt efter det hon syndat. Sankt Augustinus\nsäger: \"Om hon icke ångrar sitt gamla syndfulla liv, kan hon icke\nbegynna det nya, rena livet\". Ty förvisso är det så, att om hon blir\ndöpt utan att hava ångrat, så mottar hon döpelsens tecken men icke\nnåden, ej heller syndaförlåtelse, innan hon verkligen ångrat\nsig. Det andra fallet är då en människa begått en dödssynd efter\ndet hon mottagit dopet. Det tredje fallet är då människor\nefter det de blivit döpta begå smärre synder dag efter dag. Därför\nsäger Sankt Augustinus, att goda och ödmjuka människors ånger är\nånger varje dag.\n\n§ 4. Det finnes tre slag av botövning. Det första är offentlig,\ndet andra gemensam och det tredje enskild. Den botövning som är\noffentlig är av två slag. Det ena är att bliva utstött ur kyrkan\nunder fastlagen för oavsiktligt bringande av barn om livet eller\nslikt. Det andra är när man syndat öppet, så att ryktet om synden\nöppet omtalas i trakten, och då tvingar den heliga kyrkan syndaren\ntill öppen botövning. Gemensam botövning är sådan som präster i vissa\nfall ålägga människor gemensamt, såsom att till exempel gå nakna\neller barfota på pilgrimsfärd. Enskild bot är sådan som människor\ndagligen göra för enskilda synder, för vilka vi skrifta oss enskilt\noch åläggas enskild botgöring.\n\n§ 5. Nu skall du erfara vad som är lämpligt och nödvändigt för\nfullkomlig Ånger. Därtill höra trenne ting: hjärtats förkrosselse,\nmunnens bekännelse och botgörelsen. Härom säger Sankt Johannes\nChrysostomus: \"Ångern förmår en man att gärna med förkrossat hjärta\nunderkasta sig varje pina, som ålägges honom, och att med munnen\nbekänna sin synd samt med all ödmjukhet göra bot\". Och detta är\nfruktbar ånger över tre ting, genom vilka vi väcka vår herre Jesu\nKristi vrede, det vill säga genom vällustiga tankar, lättsinniga ord\noch onda, syndiga gärningar. Och mot sådan syndaskuld hjälper Ångern,\nvilken kan förliknas vid ett träd.\n\n§ 6. Roten till detta träd är Förkrosselsen, som döljer sig i hjärtat\nhos den, som verkligen ångrar sig alldeles som ett träds rot döljer\nsig i jorden. \"Ur Förkrosselsens rot framväxer stjälken, vilken bär\nBiktens grenar och löv och Botgörelsens frukt.\" Därför säger Kristus\ni sitt evangelium: \"Bären fördenskull sådan frukt, som tillhör\nbättringen\", ty av frukten känner man trädet och icke av roten, som\när dold i människans hjärta, ej heller av Biktens grenar och löv.\nOch därför säger vår Herre Jesus Kristus: \"Av deras frukt skolen I\nkänna dem\". Ur denna rot framväxer även nådens säd, som är trygghetens\nmoder, och denna säd är full av livskraft. Nåden i denna säd\nkommer av Gud genom tanken på yttersta domen och helvetet. Härom\nsäger Salomo: \"Genom Gudsfruktan överger människan sin synd\".\nLivskraften i denna säd är kärlek till Gud och längtan efter den\neviga saligheten. Denna kraft drar människans hjärta till Gud och\nkommer henne att avsky synden. Ty sannerligen, det finnes intet som\ndoftar så ljuvligt för ett barn som dess moders mjölk, och intet\nfinner det mera avskyvärt än samma mjölk när den är blandad med\nannan mat. Alldeles lika är det med syndaren som älskar sin synd:\nhonom förefaller den att vara det ljuvligaste av allt. Men från den\nstund, då han verkligen älskar vår herre Jesus Kristus, finnes det\nintet som han finner mera avskyvärt. Ty sannerligen, Guds lag är\nkärlek till Gud, varom profeten David säger: \"Jag har älskat din lag\noch hatat ondskan och hatet\". Den som älskar Gud, håller hans lag och\nhans bud. Detta träd såg profeten Daniel i anden då kung Nebukanesar\nhade sin syn och då han rådde honom att bättra sig. Ångern är livets\nträd för dem, som mottaga den, och den som verkligen ångrar sig är\nvälsignad, säger Salomo.\n\n§ 7. I Ångern eller Förkrosselsen skall man finna fyra ting, det\nvill säga vad Förkrosselsen är, och vilka de orsaker äro, som föra\nen människa till Förkrosselse, och huru man skall vara förkrossad\noch huru Förkrosselsen gagnar själen. Så förhåller det sig då, att\nFörkrosselse är den sorg, som en människa erfar i sitt hjärta över\nsina synder och inger henne begäret att bikta och göra bot och aldrig\nmera synda. Och denna sorg skall vara sådan som Sankt Bernhard\nsäger: \"den skall vara tung och brännande och skarp och stingande i\nhjärtat\". För det första för att man förbrutit sig mot sin herre och\nskapare, och än mer skarp och stingande för att man förbrutit sig\nmot sin himmelske fader, och än mer skarp och stingande för att man\nförtörnat och förbrutit sig emot honom som köpt oss, som med sitt dyra\nblod frälst oss från syndens bojor och från djävulens grymhet och\nhelvetets pina.\n\n§ 8. De orsaker, som borde driva en människa till Förkrosselse, äro\nsex. För det första bör hon erinra sig sina synder, men må hon se\ntill att en sådan erinran icke på något sätt bereder henne nöje,\nutan stor skam och sorg över hennes skuld. Ty Job säger: \"Syndaren\nbegår gärningar vilka kräva bikt\". Och därför säger Hesekiel: \"Jag\nvill gå i högtids tåg varje år till minne av min själs bedrövelse\".\nOch Gud säger i uppenbarelseboken: \"Kom därför ihåg, varifrån du\nhar fallit\", ty före den tid, då du syndade, var du ett Guds barn\noch medlem av Guds rike, men genom din synd har du blivit en träl\noch en lem av den onde, en fiende till änglarna, en skam för den\nheliga kyrkan och en föda för den falska ormen, ett evigt bränsle för\nhelvetets eld. Och än mer föraktlig och avskyvärd genom att du förbryter\ndig så ofta liksom hunden återvänder för att äta sin egen spya.\nDu är till och med än mer föraktlig då du länge fortlever i din synd\noch din syndiga vana, varigenom du är besudlad av din synd som ett\ndjur av sin dynga. Sådana tankar komma en människa att skämmas över\nsin synd och icke finna nöje i den, såsom Gud säger genom profeten\nHesekiel: \"I skolen ihågkomma edra vägar, och I skolen ledas vid\nEder själva\". Sannerligen, synder äro de vägar, som leda människor\ntill helvetet.\n\n§ 9. Den andra orsak, som borde komma en människa att förakta sin\nsynd, är den, att, såsom Sankt Petrus säger, \"envar som begår synd,\när syndens träl\" och synden lägger en människa i svår träldom. Och\ndärför säger profeten Hesekiel: \"Jag blev sorgsen av förakt för\nmig själv\". Och förvisso har en människa skäl att förakta synden\noch draga sig undan från denna träldom och styggelse. Och hör vad\nSeneca säger härom. Han säger sålunda: \"Även om jag visste att varken\nGud eller människor någonsin skulle få veta om det, så skulle jag\nförakta att begå en synd\". Och samme Seneca säger även: \"Jag är född\ntill större ting än till att vara min kropps träl eller för att göra\nen träl av min kropp\". Och eländigare träl kan varken man eller\nkvinna göra av sin kropp än genom att överlämna den åt synden. Den\när då mera trälbunden än den eländigaste karl och eländigaste och\nvärdelösaste kvinna som lever. Från ju högre ställning den människan\nfaller, desto mer är hon träl, och dess större styggelse är hon för\nGud och världen. O, gode Gud, väl må en människa förakta synden, då\nhon från att ha varit fri blir bunden genom synden! Och därför säger\nSankt Augustinus: \"Därest du föraktar din tjänare om han gör orätt\neller syndar, så förakta då även själv att begå synd\". Tag hänsyn\ntill ditt eget värde, så att du ej behöver ringakta dig själv. Ack,\nväl må den, som är en syndens tjänare och träl, förakta sig själv och\nskämmas över sig själv, över att en människa, som Gud i sin oändliga\ngodhet förlänat en hög ställning eller skänkt klokhet, kroppslig\nstyrka, hälsa, skönhet, välgång och som han friköpt från döden med\nsitt eget hjärteblod, skall så nedrigt löna hans godhet att hon dödar\nsin egen själ! O gode Gud, I kvinnor som haven så stor skönhet,\nminnens Salomos ordspråk, som säger: \"En skön kvinna utan vett är en\nring av guld i svinets tryne\". Ty alldeles som svinet vältrar sig i\nall dy, så vältrar hon sin skönhet i syndens stinkande dy.\n\n§ 10. Den tredje orsak, som borde driva en människa till\nFörkrosselse, är fruktan för domens dag och helvetets hemska plågor.\nTy såsom Sankt Hieronymus säger: \"Varje gång jag kommer att tänka\npå domens dag, darrar jag, ty om jag äter eller dricker eller vad\njag än gör, så tycker jag mig alltid höra trumpeten i mitt öra:\nresen eder upp, I som ären döda, och kommen till domen\". O, gode\nGud, mycket borde en människa frukta en sådan dom, \"där vi alla\nskola stå\", såsom Sankt Paulus säger, \"inför vår herre Jesu Kristi\ntron\", då han skall församla alla och ingen får vara frånvarande.\nTy då båta förvisso inga förevändningar eller ursäkter. Och icke\nblott skola våra felsteg bliva dömda, utan alla våra gärningar\nskola bliva uppenbara. Och så som Sankt Bernhard säger: \"Där hjälpa\ninga undanflykter och knep, utan vi skola göra räkenskap för varje\nlättsinnigt ord\". Där skola vi hava en domare, som varken låter\nbedraga eller muta sig. Och varför? För att alla våra tankar äro\nuppenbara för honom och för att varken böner eller gåvor kunna leda\nhonom vilse. Och därför säger Salomo: \"Då skall man ropa efter mig,\nmen jag skall icke svara, man skall bittida söka mig men icke finna\nmig\". Därför skall det, såsom Sankt Anselmus säger, \"råda stor ångest\nbland syndarna i den stunden. Där skall den stränge och vrede domaren\nsitta ovanför dem, och nedanför gapar helvetets hemska svalg öppet\nför att uppsluka honom som måste bekänna sina synder, synder vilka\nuppenbaras inför Gud och alla varelser. Och på vänstra sidan stå\nflere djävlar än man kan föreställa sig beredda att släpa och draga\nde syndiga själarna till helvetets pina. Och i människornas hjärtan\nskola samvetskvalen slita och omkring sig skola de ha en brinnande\nvärld. Vart skall då den arme syndaren fly för att gömma sig? Han kan\nförvisso icke dölja sig, han måste komma fram och visa sig.\" Ty förvisso\när det såsom Sankt Hieronymus säger: \"Jorden skall kasta honom ifrån\nsig och likaså havet och likaså luften, som kommer att vara full av\nåskdunder och viggar.\" Sannerligen, för den, som tänker på allt\ndetta, blir hans synd icke till glädje utan till stor sorg av fruktan\nför helvetets pina. Och därför sade Job till Gud: \"Låt av och släpp\nmig fri att jag må vederkvicka mig något litet, innan jag går och\nicke kommer åter till det land, där det svartaste mörker råder, till\ndet land, där töcknet är såsom midnattsmörker, där svartaste mörker\noch förvirring råda och dagen är mörk såsom midnatten!\" Se, här ser\nman att Job bad om en tids frist för att kunna begråta och beklaga\nsin överträdelse, och sannerligen, en dags frist är bättre än alla\nvärldens skatter. Och emedan en människa kan rena sig inför Gud genom\nånger i denna värld men icke genom skatter, bör hon bedja Gud om en\ntids frist för att kunna beklaga och begråta sina överträdelser.\nTy förvisso är all den sorg, som en människa kunnat känna sedan\nvärldens begynnelse, såsom ett intet i bredd med den sorg som råder\ni helvetet. Anledningen till att Job kallar helvetet \"det land där\ndet svartaste mörker råder\", är denna: han talar om ett \"land\"\neller jord, emedan det är orubbligt och aldrig skall hava en ände;\nhan talar om dess \"mörker\" emedan den som befinner sig i helvetet\nsaknar lyse. Ty det mörka ljus som utgår av den eld, vilken evigt\nskall brinna, skall förvisso helt förvandlas till smärta för den som\nbefinner sig i helvetet, ty det röjer honom för de hemska djävlar,\nsom äro hans plågoandar. \"Där det svartaste mörker råder\" -- detta\nvill säga, att den som befinner sig i helvetet är berövad åsynen\nav Gud, ty förvisso är det det eviga ljuset och livet att se Gud.\n\"Det svartaste mörkret\" är de synder den eländige begått och de\nhindra honom att skåda Guds anlete alldeles som ett mörkt moln\nskymmer solen för oss. Det land, där \"förvirring\" råder, emedan\ndär saknas tre ting, som människor hava i detta livet, det vill\nsäga, heder, njutning och rikedom. I stället för heder ha de i\nhelvetet skam och förvirring. Ty man vet ju, att den aktning, som\nmänniska visar människa, kallas \"heder\"; men i helvetet finnes det\ningen heder eller aktning. Ty förvisso skall man där icke visa en\nkonung större aktning än en träl. Härom säger Gud genom profeten\nJeremia: \"De som mig förakta, de skola komma på skam.\" Med \"heder\"\nmenar man även stor makt; där skall ingen människa betjäna en annan\nmed annat än skadegörelse och plågande. Med \"heder\" menar man även\nhög ställning och värdighet, men i helvetet skola de alla bliva\nförtryckta av djävlar. Och Gud säger: \"De förfärliga djävlarna skola\ngå och komma på de fördömdas huvuden.\" Och detta betyder så mycket\nsom att ju högre ställning de hade i detta livet, desto mera skola de\nbliva förnedrade och bespottade i helvetet. Mot rikedomarna i denna\nvärld skola de hava fattigdomens elände, och denna fattigdom skall\nbestå i fyra ting: i brist på skatter, varom David säger: \"De rike,\nvilkas hjärtan helt voro vända till denna världens skatter, skola\nsova dödens sömn, och intet av alla sina skatter skola de finna i\nsina händer.\" Och vidare skall helvetets elände bestå i brist på mat\noch dryck. Ty så säger Gud genom Moses: \"De skola försmäkta av hunger\noch förtäras av feber och svår pest, och tand av djur vill jag skicka\nemot dem och gift från stoftets kräldjur. Deras vin är drakars etter\noch grymt huggormsgift.\" Och vidare skall deras elände bestå i brist\npå kläder, ty de skola vara nakna och deras kroppar blottade på andra\nkläder än de lågor i vilka de brinna och annan orenlighet; och nakna\nskola de vara till själen och blottade på alla dygder, vilka utgöra\nsjälens klädnad. Var äro då de brokiga klädningarna och de mjuka\nlakanen och de små särkarna? Se, vad Gud säger om dem genom profeten\nEsaia: \"Förruttnelse är bädden under dig och maskar äro ditt täcke\".\nOch vidare skall deras elände bestå i brist på vänner, ty den är icke\nfattig, som har goda vänner; men där finnes ingen vän, ty varken Gud\neller någon skapad varelse skall vara vän med dem, och envar av dem\nskall hata den andre med ett dödligt hat. \"Ty son skall förakta sin\nfader, en dotter sätta sig upp emot sin moder, sonhustru emot sin\nsvärmor, envar får sitt husfolk till fiender\" både dag och natt,\nsåsom Gud säger genom profeten Mika. Och de kärleksfulla barnen,\nvilka fordom så kroppsligt älskade varandra, skulle alla äta upp\nvarandra, om de kunde. Ty huru skulle de älska varandra i helvetets\npina, när de hatade varandra medan de hade det gott i detta liv?\nTy var viss om att den kroppeliga kärleken var dödligt hat, såsom\nprofeten Daniel säger: \"den som älskar det onda, han hatar sin själ\".\nOch den som hatar sin egen själ, kan förvisso icke på något sätt\nälska någon annan varelse. Och därför gives det i helvetet ingen\ntröst och ingen vänskap, utan ju mera köttsliga anförvanter det\nfinnes i helvetet, desto mera förbannelser, desto mera förebråelser\noch desto mera hat råder det bland dem. Och vidare skola de lida\nbrist på alla slag av njutningar, ty njutningar bero förvisso på\nde fem sinnena, nämligen syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Men i\nhelvetet skall deras syn vara full av mörker och rök och därför full\nav tårar och deras hörsel full av klagan och tandagnisslan, såsom\nJesus Kristus säger; deras näsborrar skola vars fulla av vidrig\nstank. Och såsom profeten Esaia säger: \"Deras mun skall vara full\nav bitter galla.\" Och vad känseln angår, så säger Gud genom profeten\nEsaia, att deras kropp skall vara betäckt med \"eld som aldrig\nslocknar och maskar som aldrig dö\". Och för att de icke skola hoppas\npå att dö av sina plågor och genom döden undfly sin pina, så må de\nförstå Jobs ord, när han säger: \"Där är dödens skugga.\" Förvisso\när det så, att en skugga har likhet med ett ting, men den är dock\nicke det ting, av vilket det utgör en skugga. Så är det även med\nhelvetets pina: den liknar döden genom den fruktansvärda ångesten,\noch varför? Förty de känna det ständigt som om de skulle dö; men\nde skola förvisso icke dö. Ty såsom Sankt Gregorius säger: \"För de\neländiga fångarna skall det vara död utan död och ände utan ände och\nbrist utan brist. Ty deras död skall ständigt leva och deras ände\nskall ständigt begynna och på brist skall det aldrig vara brist.\"\nOch därför säger evangelisten Johannes: \"De skola söka döden, och\nde skola icke finna honom, och de skola önska sig döden, och döden\nskall undfly dem.\" Och även Job säger: \"I helvetet finnes ingen\nordning eller styrelse.\" Och ehuru det är så, att Gud har skapat alla\nting i rätt ordning och intet utan ordning så att alla ting äro\nordnade och räknade, så stå likväl de fördömda utanför all ordning\noch hålla ingen ordning. Ty jorden skall icke bära någon frukt för\ndem. Ty såsom profeten David säger: \"Gud skall förstöra jordens frukt\nför dem.\" Ej heller skall han giva dem vatten eller fuktighet, ej\nheller luft eller vederkvickelse, varken eld eller ljus. Ty såsom\nSankt Basilius säger: \"Hettan av en eld i denna världen skall Gud\ngiva de fördömda i helvetet, men ljuset och klarheten skola i himlen\ngivas åt hans barn\" alldeles som en god man ger köttet åt sina barn\noch benen åt sina hundar. Och för att de ej skola hysa något hopp om\natt kunna undkomma säger Sankt Job slutligen, att \"där skall vara\nångest och fasa utan ände.\" Ångest är alltid fruktan för en skada,\nsom skall komma, och denna fruktan skall i evighet bo i deras hjärtan\nsom blivit fördömda. Och därför ha de förlorat allt hopp av många\nskäl. För det första för att Gud, som är deras domare, icke kommer\natt visa dem någon misskund. Honom kunna de icke blidka, ej heller\nnågon av hans heliga. Ej heller kunna de giva någon lösen för att\nfriköpa sig, ej heller hava de någon röst med vilken de kunde tala\ntill honom, ej heller kunna de undfly pinan; och inom sig hava de\ningen godhet, som de kunde visa fram för att undgå pinan. Därför\nsäger ock Salomo: \"När ogudaktig man dör, är all förbidan ute, och\nallt ondskans hopp är ute.\" Den som väl förstår dessa plågor, som\nväl betänker att han genom sina synder förtjänat sådan pina, den\nmåste förvisso mera känna sig böjd för att sucka och gråta än för\natt sjunga och spela. Ty såsom Salomo säger: \"Om någon kunde lära\nkänna de plågor som blivit beredda och iordningställda för synden,\nså skulle han sörja.\" \"En sådan kännedom\", säger Sankt Augustinus,\n\"kommer en människa att kvida i sitt hjärta.\"\n\n§ 11. Den fjärde punkt, som borde driva en människa till Ånger, är\ndet sorgfyllda minnet av det goda, som hon lämnat ogjort här på\njorden och även det goda, som hon förlorat. Sannerligen, de goda\ngärningar hon förlorat, både de goda gärningar, som hon utfört\ninnan hon föll i dödssynd, och de goda gärningar, som hon utfört\nmedan hon låg i synden. De goda gärningar, som hon utfört innan hon\nföll i synd, äro sannerligen alla bedövade och lamslagna genom\nupprepade synder. De goda gärningar åter, som hon utfört medan hon\nlåg i dödssynd, de äro alla helt döda med hänsyn till det eviga\nlivet i himmelen. Så kunna då de goda gärningar, som hon utfört\nmedan hon hade nåden men som blivit bedövade genom upprepade synder,\naldrig vakna till liv igen utan uppriktig Ånger. Och härom säger\nGud genom Hesekiels mun: \"Och om den rättfärdige vänder sig ifrån\nsin rättfärdighet och gör det ont är, skulle han då leva?\" Nej, ty\n\"alla hans rättfärdiga gärningar, vilka han har gjort, skola icke\nbliva honom tillräknade\" och genom sina synder skall han dö. Och om\ndetta kapitel säger Sankt Gregorius som följer: \"Först och främst\nmåste vi förstå, att när vi begå en dödssynd, tjänar det till intet\natt framdraga och påminna om de goda gärningar vi tidigare utfört.\"\nTy när vi begå dödssynden, kunna vi förvisso icke räkna på någon god\ngärning, som vi tidigare utfört; det vill säga på att genom den vinna\ndet eviga livet i himmelen. Men dock komma de goda gärningarna till\nliv igen och komma åter och bidraga till att hjälpa oss att vinna det\neviga livet i himmelen, när vi ångra oss. Men de goda gärningar, som\nmänniskor utföra medan de leva i dödssynd, de komma förvisso aldrig\ntill liv, emedan de utförts under dödssynd. Ty något, som aldrig haft\nliv, kan förvisso aldrig återkomma till liv. Men ehuru de alls icke\nkunna förhjälpa oss till det eviga livet, så kunna de dock tjäna till\natt lindra helvetespinan eller till att förvärva timlig rikedom,\neller ock vill Gud upplysa syndarens hjärta så att han kommer till\nånger; och så kunna de även tjäna till att hos en människa skapa en\nvana att göra goda gärningar, så att den onde får mindre makt över\nhennes själ. Vår gode herre Jesus Kristus vill sålunda att ingen god\ngärning skall gå förlorad, ty på något sätt skola de gagna. Men då\nde goda gärningar, som en människa utför medan hon lever ett gott\nliv, bliva bedövade av en efterföljande synd, och då alla de goda\ngärningar, som hon utför medan hon lever i dödssynd, äro fullkomligt\ndöda, -- väl må då den människa, som icke utför några goda\ngärningar, sjunga den nya franska sången: \"_Jay tout perdu mon temps\net mon labour_.\" Ty synden berövar förvisso en människa både naturens\ngodhet och nådens godhet. Ty den helige andes nåd är förvisso som en\neld, vilken icke får vara sysslolös; ty en eld slocknar så snart den\nupphör att verka, och alldeles på samma sätt slocknar nåden då den\nupphör att verka. Då förlorar syndaren den härlighetens godhet, som\nendast är beskärd goda människor vilka arbeta och verka. Väl må hon,\nsom har Gud att tacka för sitt liv så länge hon levat och även så\nlänge hon skall leva, då sörja över att hon icke äger någon godhet,\nvarmed hon kunde betala sin skuld till Gud, till vilken hon står i\nskuld för hela sitt liv. Ty var viss på att hon, som Sankt Bernhard\nsäger, \"skall göra räkenskap för allt det goda, som blivit henne\ngivet i detta jordeliv och över huru hon begagnat det, och detta så\nnoggrant, att det icke finnes ett hår på hennes huvud eller en sekund\nav hennes tid som hon icke skall göra räkenskap för.\"\n\n§ 12. Det femte, som borde driva en människa till Ånger, är minnet av\ndet lidande, som vår herre Jesus Kristus undergick för våra synders\nskull. Ty, såsom Sankt Bernhard säger: \"Så länge jag lever skall\njag minnas de mödor, som vår herre Kristus underkastade sig under\nsitt predikande, hans trötthet under vandringarna, hans frestelser\nnär han fastade, hans långa vakor då han bad, de tårar han grät\nav medlidande med goda människor, hans sorg och den skam och de\nsmädelser, som människor öste över honom, det vidriga spott, som man\nspottade honom i ansiktet, de stötar man gav honom, de fula miner\noch förebråelser, som folk gjorde honom, de spikar med vilka han\nblev naglad vid sitt kors och alla de andra lidanden, som han utstod\nför mina synders skull och icke för sin egen skuld.\" Och I skolen\nveta att i en människas synd är varje slag av ordning och skick\nuppochnedvänt. Ty det förhåller sig så, att Gud och en människas\nförnuft och hennes sinnen och hennes kropp äro så ordnade, att\nettvart av dessa fyra skall hava herravälde över varandra, nämligen\nsålunda, att Gud härskar över förnuftet och förnuftet över sinnena\noch sinnena över kroppen. Men när en människa syndar, blir i sanning\nordningen uppochnedvänd. Och därför är det så, att när en människas\nförnuft icke vill underkasta sig Gud och lyda honom, så förlorar det\ndet herravälde, som det rätteligen bör hava över sinnena och likaså\növer människans kropp. Och varför? Emedan sinnena då göra uppror\nmot förnuftet, och därigenom förlorar förnuftet herraväldet över\nsinnena och kroppen. Ty liksom förnuftet gör uppror mot Gud, göra\nbåde sinnena och kroppen uppror mot förnuftet. Och denna oordning\noch detta uppror har vår herre Jesus Kristus förvisso fått betala\nmed sin dyra kropp, och hören på vilket sätt. Genom att förnuftet\nuppreser sig mot Gud gör sig människan förtjänt av sorg och död.\n\nDetta led vår herre Jesus Kristus för människan, efter det han blivit\nförrådd av sin lärjunge, och han blev fängslad och bunden \"så att\nhans blod sprack fram under varje nagel på hans händer\", såsom Sankt\nAugustinus säger. Och vidare: genom att en människas förnuft icke\nvill kuva sinnena då det det kan, drar hon skam över sig; och denna\nskam led vår herre Jesus Kristus för människan, när man spottade\nhonom i ansiktet. Och genom att människans eländiga kropp gör uppror\nbåde mot förnuftet och sinnena förtjänar den döden. Och denna led\nvår herre Jesus Kristus för människan på korset, där ingen del av\nhans kropp var fri från stor pina och bitter smärta. Och allt detta\nled Jesus Kristus, som aldrig syndat. Och därför kan det med skäl\nsägas om Jesus: \"alltför mycket plågas jag med plågor, som jag\naldrig förtjänat och alltför mycket smädas jag med smädelser, som\nmänniskan gjort sig förtjänt av\". Väl må därför syndaren säga med\nSankt Bernhards ord: \"Förbannad vare min synds bitterhet, för vars\nskull så mycken bitterhet måste lidas.\" Ty förvisso nödgades Jesus\nKristus lida på olika sätt allt efter våra olikartade överträdelser.\nEn syndares själ blir förvisso förrådd av djävulen genom begär efter\ntimligt välstånd och han bringas på skam när han söker köttsliga\nnjutningar, och vidare blir han plågad genom otålighet i motgångar\noch bespottad genom slaveri och träldom under synden, och slutligen\nblir han slagen helt död. För dessa syndarens överträdelsers skull\nblev Jesus Kristus först förrådd och sedan blev han bunden, han som\nkommit för att befria oss från syndens och smärtans band. Och sedan\nblev han smädad, han som i allt och av alla endast hade bort hedras.\nSedan blev hans ansikte, som alla människor borde längta att få se\noch på vilket änglarna vilja blicka, nedrigt bespottat. Sedan blev\nhan, som var utan skuld, gisslad; och slutligen blev han korsfäst\noch dödad. Då besannades Esaias ord: \"Han blev sargad för våra\növerträdelser och slagen för våra missgärningar.\" Då nu Jesus Kristus\npå sig tog straffet för alla våra överträdelser, må syndaren med\nskäl gråta och klaga över att Guds egen son för hans synders skull\nmåste utstå allt detta lidande.\n\n§ 13. Det sjätte, som borde driva en människa till Ånger, är hoppet\nom tre ting, nämligen syndernas förlåtelse, och nådens gåva att\nhandla rätt och himlens härlighet, med vilken Gud skall belöna en\nmänniska för hennes goda gärningar. Och emedan Jesus Kristus giver\noss dessa gåvor av sin frikostighet och oändliga godhet, kallas han\n\"frälsning\" och av honom skola vi hoppas på förlåtelse för våra\nsynder, vilken är den sanna frälsningen från synderna. Och därför sade\nängeln till Josef: \"Du skall giva honom namnet Jesus, ty han skall\nfrälsa sitt folk från deras synder.\" Och härom säger Sankt Petrus:\n\"Och i ingen annan är frälsningen, ty det är icke något annat namn\nunder himmelen, bland människor, i vilket vi skola bliva frälsta.\"\nNazarenus betyder så mycket som \"den blomstrande\", av vilken\nmänniskan kan hoppas att han, som skänker henne syndernas förlåtelse,\näven skall skänka henne nåd till goda gärningar. Ty i blomman ligger\nhoppet om frukt i kommande tid och i syndernas förlåtelse hoppet om\nnåd till goda gärningar. \"Jag står vid dörren\", säger Jesus, \"och\nklappar; om någon hör min röst och upplåter dörren, skall jag ingå\ntill honom och hålla måltid med honom\" -- på de goda gärningar som\nhan skall utföra, ty sådana gärningar äro föda för Gud -- \"och han\nmed mig\" på den stora fröjd, som jag skall skänka henne. Sålunda\nkan människan såsom resultat av sin botgöring hoppas att Gud skall\nskänka henne sitt rike, såsom han lovar i sitt evangelium.\n\n§ 14. Så bör en människa veta, hurudan hennes Ånger bör vara. Jag\nsäger att den skall vara fullständig och total, det vill säga, en\nmänniska skall verkligen ångra alla sina synder som hon begått med\ntankens njutning, ty njutningen är mycket farlig. Ty det finnes två\nsätt att bifalla, av vilka det ena kallas känslans bifall, då en man\ndrives att begå synd och länge njuter av tanken på denna synd; och\nhans förnuft förstår mycket väl att det är en synd emot Guds lag,\noch likväl gör förnuftet icke slut på hans orena njutning, ehuru det\nväl inser att den strider mot gudsfruktan. Även om hans förnuft ej\nlåter det gå därhän att synden blir begången i gärning, anse en del\nlärda, att en sådan lusta, som varar länge, är ytterst farlig om den\nän vore aldrig så liten. Och en människa bör även sörja över allt,\nsom hon någonsin önskat i strid med Guds lag med fullt instämmande\nav sitt förnuft, ty det råder icke något tvivel om att det är en\ndödssynd att instämma. Ty det finnes förvisso ingen dödssynd, som\nicke först fanns i människans tankar och därefter i hennes lust och\nså vidare ända till instämmande i gärningen. Jag säger därför att\nmånga människor aldrig vare sig ångra sådana tankar och lustar eller\nskrifta dem, utan endast stora synder i yttre gärningar. Jag säger\ndärför att sådana onda lustar och onda tankar äro sluga förledare\nav dem, som skola bliva fördömda. Vidare bör människan sörja både\növer sina onda ord och sina onda gärningar, ty det båtar förvisso\ntill intet att en människa ångrar en enskild synd men icke alla sina\növriga synder eller att hon ångrar alla sina övriga synder men icke\nen särskild synd. Ty Gud allsmäktig är förvisso allt igenom Gud,\noch därför förlåter han allt eller intet. Och härom säger Sankt\nAugustinus: \"Jag vet förvisso att Gud är en fiende till varje\nsyndare\". Och huru då? Skall den, som erinrar sig en synd få förlåtelse\nför alla sina andra synder? Nej. Och ångern bör vidare vara\ntill bräddarna fylld av sorg och ångest, och det är just därför som\nGud skänker den ångrande sin nåd; och när min själ ängslades inom mig\nmindes jag därför Gud på det att min bön skulle nå honom. Därutöver\nmåste ångern vara sammanhängande och måste man vara fast besluten\natt bikta sig och göra bättring. Ty när ångern fortvarar kan man\nförvisso alltid hysa hopp om förlåtelse; och därav uppstår ett hat\ntill synden, som fördriver synden både inom en själv och hos andra\nsom man har inflytande över. David säger därför: \"I som älsken Gud,\nhaten det onda\". Ty varen förvissade om att när man älskar Gud, så\nälskar man det Gud älskar och hatar det han hatar.\n\n§ 15. Det sista man måste veta om Ångern är detta: vartill båtar\nÅngern? Jag säger, att stundom frälser Ångern människan från synden.\nHärom säger David: \"Jag säger att jag var fast besluten att\nskrifta mig, och du, Herre, borttog min synd\". Och lika litet som\nÅngern båtar till något, om den icke är förenad med ett fast beslut\natt bikta vid tillfälle, lika litet båta bikt och botgöring till\nnågot utan ånger. Och vidare förstör Ångern helvetets fängelse och\nförvandlar all djävlarnas styrka till svaghet och återställer den\nHeliga Andes gåvor och alla goda dygder. Och den renar själen från\nsynd och frälser själen från helvetets plågor och djävulens sällskap\noch från träldomen under synden och skänker den alla andliga skatter\noch den heliga kyrkans gemenskap. Och vidare gör den den, som\ntidigare var en vredens son, till en nådens son; och allt detta är\nbekräftat av den heliga skrift. Vis är därför den, som strävar efter\ndessa ting, ty han skall förvisso icke i hela sitt liv hava lust till\nsynd utan ställa sin kropp och hela sitt hjärta i Jesu Kristi tjänst\noch därigenom hylla honom. Ty vår milde herre Jesus Kristus har så\nnådigt haft överseende med våra dårskaper, att vi förvisso alla hade\nanledning att sjunga en sorgelig sång, om han icke hyste medlidande\nmed människans själ.\n\n\n\nExplicit prima pars Penitentie; et seguitur secunda pars eiusdem.\n\n§ 16. Den andra delen av penitensen är Bikten, som utgör tecken på\nÅnger. Nu skolen I veta vad Bikten är och om det är nödvändigt att\nman biktar eller icke och vad som hör till sann bikt.\n\n§ 17. Först skall du veta, att Bikt är fullständigt uppenbarande\nav synder för prästen. Med \"fullständigt\" menas att man för honom\nmåste yppa alla de omständigheter, som sammanhänga med synden, så\nfullständigt man kan. Allt måste bliva sagt och intet får ursäktas\neller döljas eller förvrängas, och man får ej försöka draga nytta\nav sina goda gärningar. Och vidare år det nödvändigt att veta vari\nsynderna hava sina rötter och huru de växa och vilka de äro.\n\n§ 18. Om syndernas rötter säger Sankt Paulus: \"Såsom genom en\nmänniska synden har kommit l världen och genom synden döden, har\ndöden kommit till alla människor, emedan de alla hava syndat\". Och\ndenna människa var Adam, genom vilken synden kom i världen när han\nbröt mot Guds befallning. Och därför blev han, som först var så\nmäktig, att han aldrig hade dött, en sådan som måste dö, vare sig han\nville eller icke, och alla hans efterkommande i denna värld, vilka\nsyndade genom honom. Kom ihåg, huru, när Adam och Eva i sitt\noskuldstillstånd voro i paradiset nakna utan att skämmas över sin\nnakenhet, ormen, vilken var det listigaste av alla de djur som Gud\nskapat, sade till kvinnan: \"Varför befallde Gud eder att I icke\nskullen äta av varje träd i paradiset\"? Kvinnan svarade: \"Av frukten\npå trädet i paradiset livnära vi oss, men av frukten av det träd, som\nbefinner sig i mitten av paradiset, förbjöd oss Gud förvisso att äta,\nej heller få vi röra den på det att vi icke må döden dö.\" Ormen sade\ntill kvinnan: \"Nej, nej, I skolen icke döden dö, ty, sannerligen. Gud\nvet att den dag I äten därav edra ögon skola öppnas och I skolen\nbliva som gudar och veta vad gott och ont är\". Då såg kvinnan att\nträdet var gott att äta av och att det var en lust för ögonen, och\nhon tog av frukten och åt och gav desslikes åt sin man, och han åt,\noch genast öppnades bägges deras ögon. Och när de blevo varse att de\nvoro nakna, bundo de ihop fikonlöv och gjorde sig ett slags skörten\nför att dölja sina lemmar. Härav kunnen I se, att en dödssynd först\nföreslås av djävulen, som här uppträder i form av en orm, och sedan\nav köttets begärelse, som här representeras av Eva, samt slutligen\nföljes av förnuftets bifall, som här är företrätt av Adam. Ty varen\nförvissade om, att om än den onde frestade Eva, det vill säga köttet,\noch köttet fann sin lust i den förbjudna fruktens skönhet, så befann\nsig likväl Adam förvisso i oskuldstillståndet ända till dess han,\ndet vill säga förnuftet, biföll till att äta av frukten. Av denne\nAdam övertogo vi denna första synd, ty köttsliga avkomlingar av honom\näro vi alla och avlade av ond och fördärvad materia. Och när själen\ninblåses i vår kropp, blir den genast besudlad av arvsynden, och det\nsom först var endast straff för vällust, är efteråt både straff och\nsynd. Och därför voro vi alla födda till barn av vreden och den eviga\nförtappelsen, om vi icke mottoge döpelsen, som tvår oss fria från\nskuld; men straffet bor kvar inom oss såsom frestelse och begärelse.\nNär den är orätt inriktad hos en människa kommer den henne genom\nköttets begärelse att åtrå köttslig synd, genom ögats begärelse att\nåtrå jordiska ting och genom begär efter höghet att bliva högmodig i\nsitt hjärta.\n\n§ 19. För att nu tala om den första begärelsen, det vill säga\nbegärelse enligt de lagar som styra våra lemmar, vilka i laga ordning\nskapats enligt Guds omdöme, så säger jag, att för att människan är\nohörsam mot Gud, som är hennes herre, är även köttet ohörsamt mot\nhenne genom begärelsen, vilken även kallas syndens moder och upphov.\nDärför förhåller det sig så, att så länge människan inom sig har\nbegärelsens straff, så är det omöjligt att hon icke stundom blir\nfrestad och av sitt kött driven till synd. Och detta slår icke fel\nså länge hon lever; begärelsen kan väl försvagas genom döpelsen och\nGuds nåd genom Ångern, men så helt blir den aldrig undertryckt att\nden icke stundom rör på sig som om den varit stelnad av sjukdom eller\nförtrollning eller kalla drycker. Ty se vad Sankt Paulus säger:\n\"Köttet har begärelse mot anden och anden mot köttet, och dessa äro\nmot varandra på det att I icke mån göra vad I viljen\". Samme Sankt\nPaulus sade efter sina svåra prövningar på vatten och i land (på\nvatten natt och dag i stor fara och stor plåga, i land i hunger och\ntörst, i köld och nakenhet och en gång stenad nästan till döds):\n\"Jag arma människa, vem skall frälsa mig ur denna dödens kropp\"? Och\nnär Sankt Hieronymus länge hade dvalts i en öken där han icke\nhade något annat sällskap än vilda djur, där han ej hade annan\nföda än örter och där vatten utgjorde hans dryck, där han ej\nhade någon annan bädd än den nakna marken, varigenom hans hud blivit\nsvart som en etiopiers av hetta och nästan förgåtts av köld,\nsade han, att \"begärelsens eld brände i hela hans kropp\". Jag vet\ndärför med full säkerhet att de misstaga sig vilka säga, att de\nicke bliva frestade av sitt kött. Därom vittnar aposteln Jakob, som\nsäger: \"Var och en varder frestad, då han av sin egen begärelse\ndrages och lockas\", det vill säga att var och en av oss har\nmöjlighet att bliva frestad genom den näring för synden, som finnes\ni vår kropp. Och därför säger Sankt Johannes, evangelisten: \"Om vi\nsäga att vi icke hava synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen\när icke i oss\".\n\n§ 20. Nu skolen i erfara på vilket sätt synden växer och frodas i en\nmänniska. Det första är den näring för synden, om vilken jag redan\ntalat, den kroppsliga begärelsen. Och därefter kommer underkastelsen\nunder djävulen, det vill säga djävulens blåsbälg, medelst vilken\nhan inblåser den köttsliga begärelsens eld. Och därefter betänker\nsig människan, huruvida hon skall eller icke skall göra det, vartill\nhon är frestad. Och om människan då motstår och avvärjer sitt\nkötts och djävulens första lockelser, så är det ingen synd; men gör\nhon det icke, så känner hon genast vällustens låga. Och då är det\ngott att vara på sin vakt, ty annars faller hon snart och bifaller\ntill synden, och då begår hon den, om hon kan finna tid och plats.\nOch härom säger Moses: \"Den onde säger: jag skall jaga och förfölja\nmänniskan med onda förslag och jag skall fånga henne genom att hon\nbegår synd. Jag skall berömma och bönfalla med beräkning, och vad\njag vill skall bliva verkställt med glädje; jag skall draga mitt\nsvärd vid instämmandet\". Ty liksom ett svärd delar en sak i två\ndelar, så skiljer även instämmandet Gud från människan, \"och då\nskall jag slå honom med min hand när han begår synden\". Så säger\ndjävulen. Ty då är förvisso en människa helt död i själen. Och\nsålunda är synden åtföljd av frestelse, av lust och av instämmande;\noch då kallas synden verksynd.\n\n§ 21. Synden är förvisso av tvenne slag, antingen en mindre synd\neller en dödssynd. Sannerligen, när en människa älskar någon varelse\nhögre än Jesus Kristus vår skapare, så är detta en dödssynd. och en\nmindre synd är det når en människa älskar Jesus Kristus mindre än\nhon borde. Att begå denna mindre synd är sannerligen mycket farligt,\nty den minskar mer och mer den kärlek, som människorna äro Gud\nskyldiga. Och om en människa belastar sig med många mindre synder,\nkunna de, om hon icke befriar sig från dem genom bikt, mycket lätt\nförsvaga i henne all den kärlek hon hyser till Jesus Kristus, och på\ndetta sått övergår mindre synd till dödssynd. Ty ju mer en människa\nbelastar sin själ med småsynder, desto mera benägen är hon för att\nfalla i dödssynd. Låtom oss därför icke försumma att frigöra oss från\nsmåsynder. Ty ordspråket säger, att många små göra en stor. Och\nlyssnen till detta exempel: En havsvåg kommer stundom med så stor\nvåldsamhet att den fyller skeppet. Och samma skada göra stundom de\nsmå vattendroppar som genom en liten springa intränga i kölsvinet\noch i skeppets botten, om man försummar att i tid befria sig från\ndem. Och ehuru det finnes en skillnad mellan dessa två slag av\nvattenfyllning, så råkar skeppet likväl i båda fallen i marvatten.\nAlldeles på samma sätt förhåller det sig stundom med dödssynd och\nbesvärande småsynder, när dessa i en människa bliva så talrika,\natt de världsliga ting, som hon älskar och genom vilka hon begär\nsmåsynder, i hennes hjärta bliva lika stora som hennes kärlek till\nGud eller större. Därför är det så, att kärleken till varje sak, som\nicke är av Gud eller göres huvudsakligen för Guds skull, även om den\när mindre än kärleken till Gud, utgör en liten synd; och dödssynd är\ndet när kärleken till någonting i en människas hjärta väger lika\nmycket som kärleken till Gud, eller mera. \"Dödssynd\", säger Sankt\nAugustinus, \"är det när en människa vänder sitt hjärta från Gud, som\när den högsta godheten och aldrig förändras, och skänker sitt hjärta\nåt föränderliga och flyktiga ting\", och detta är förvisso allting\nutom Gud i himmelen. Sannerligen, om en människa giver sin kärlek,\nvilken hon är skyldig att helt skänka Gud av allt sitt hjärta, åt en\nskapad varelse, så berövar hon förvisso Gud lika mycket av sin kärlek\nsom hon skänker den andra, och därför begår hon en synd. Ty den som\när Guds gäldenär, betalar icke Gud hela sin skuld, det vill säga sitt\nhjärtas hela kärlek.\n\n6 22. Sedan vi nu ha en allmän uppfattning om vad som är småsynder,\när det skäl att särskilt tala om synder, vilka mången måhända icke\nuppfattar som synder och icke biktar, men vilka icke desto mindre\näro synder. Förvisso förhåller det sig så som de lärda skriva, att\nvarje gång en människa äter eller dricker mera än vad som till hennes\nkropps nödtorft kräves, så begår hon en synd. Och även när hon talar\nmer än nödigt är det synd. Likaså när hon icke välvilligt lyssnar\ntill den fattiges klagan. Likaså när hon är frisk till kroppen och\nicke vill fasta, när andra människor fasta, utan rimlig orsak. Likaså\nnär hon sover mer än nödigt eller av liknande orsak kommer för sent\ntill kyrkan eller andra kärleksverk. Likaså när en man brukar sin\nhustru utan övermäktig åtrå att avla, utan att göra det till Guds\nära eller för att betala sin hustru sin kropps skuld. Likaså när han\nunderlåter att besöka sjuka och fångar, om han kan. Likaså om han\nälskar hustru eller barn eller något annat, som är av denna världen,\nmera än förnuftet kräver. Likaså om han smickrar eller är mer än\nnödigt inställsam. Likaså om han minskar eller ändrar sina allmosor\ntill de fattiga. Likaså om han anrättar sin föda läckrare än vad\nnödigt är eller intar den alltför hastigt på grund av glupskhet.\nLikaså om han talar fåfängligt i kyrkan eller under gudstjänst\neller om han talar lättsinnigt eller ondskefullt, ty för allt detta\nskall han avlägga räkenskap på domens dag, likaså när han lovar\neller försäkrar att han skall göra sådant, som han icke kan utföra.\nLikaså när han av lättsinne eller dårskap behandlar sin granne illa\neller smädar honom. Likaså när han hyser onda misstankar i en sak, om\nvilken han ej vet något med säkerhet. Dessa ting och otaliga andra\näro synder, säger Sankt Augustinus.\n\nNu skall man veta, att ehuru ingen människa på jorden kan undvika\nalla småsynder, så kan hon dock avhålla sig genom den brinnande\nkärlek som hon hyser till vår herre Jesus Kristus och genom bön och\nsyndabekännelse och andra goda gärningar, så att de skada endast\nföga. Ty, såsom Sankt Augustinus säger: \"Om en människa så älskar\nGud, att allt vad hon gör göres i kärlek till Gud och i sanning för\natt hon älskar Gud och brinner av kärlek till Gud -- ja, se hur\nmycket en droppe vatten, som faller i en brinnande ugn besvärar\neller skadar!\" Lika litet betyder en liten synd för en människa,\nsom är fullkomlig i sin kärlek till Jesus Kristus. Man kan även\nkuva småsynder genom att värdigt anamma Jesu Kristi dyra lekamen,\ngenom att mottaga vigvatten, genom att giva allmosor, genom allmän\nbekännelse av _Confiteor_ under mässan eller aftonsången och\ngenom biskopars och prästers välsignelser samt genom andra goda\ngärningar.\n\nExplicit secunda pars Penitentie.\n\n\n\nSequitur de Septem Peccatis Mortalibus et eorum dependenciis\ncircumstanciis et speciebus.\n\n§ 23. Nu är det skäl att tala om vilka dödssynderna äro, det vill\nsäga huvudsynderna; alla föra de till samma mål men på skilda sätt.\nDe kallas huvudsynder emedan de äro de huvudsakliga och växa fram ur\nalla andra synder. Roten till dessa sju synder utgör Högmodet, den\nallmänna roten till allt ont; ty från denna rot framväxa vissa grenar\nsåsom Vrede. Avund, Lättja eller Tröghet, Girighet eller Snikenhet\n(enligt allmänt språkbruk), Glupskhet och Liderlighet. Och envar\nav dessa huvudsynder har sina grenar och kvistar, såsom i följande\nkapitel skall förklaras.\n\n\nDe Superbia.\n\n§ 24. Även om det för ingen människa är möjligt att nämna antalet\nav de kvistar och skador, som uppkomma av Högmodet, så vill jag\nlikväl visa en del av dem, som ni kan förstå. Där finnas Olydnad,\nSkrytsamhet, Hyckleri, Ringaktning, Övermod, Oförskämdhet,\nUppblåsthet, Fräckhet, Segerstolthet, Otålighet, Trätgirighet,\nHalsstarrighet, Självsäkerhet, Vanvördighet, Envishet, och många\nandra kvistar, som jag ej kan uppräkna. Olydig är den, som av trots\nuraktlåter att lyda de befallningar, som givas av Gud och av hans\növerhet och av hans själasörjare. En storskrytare är den, som\nskryter över den skada eller det goda han gjort. Hycklare är den\nsom icke visar sig sådan han är, utan visar sig sådan han icke är.\nRingaktning visar den som ser ner på sin nästa, det vill säga på sina\nmedkristna eller föraktar att göra det han borde göra. Övermodig är\nden, som anser att han har sådana goda egenskaper inom sig som\nhan ej besitter eller att han skulle förtjäna att hava dem\neller som inbillar sig vara vad han icke är. Oförskämd är\nden som i sitt högmod ej skämmes för sina synder. Uppblåst är\nen människa, som fröjdar sig över det onda han gjort,, Fräck\när den, som ej tager någon hänsyn till alla andra människors\nomdöme om hans värde och hans förmåga och hans tal och hans\nuppträdande. Stolthet är det när en människa varken kan tåla\natt hava någon över nig eller vid sin sida. Otålig är den,\nsom icke vill bli undervisad eller inse sin dårskap och som mot\nbättre vetande bestrider sanningen och försvarar sin dårskap.\nHalsstarrig, _contumax_, är den, som på grund av sin trätgirighet är\nemot varje auktoritet eller makt hos dem, som äro hans överordnade.\nSjälvsäkerhet är det när en människa åtager sig något, som hon\nicke borde åtaga sig eller icke kan utföra; och detta kallas\nSjälvöverskattning. Vanvördighet är det när man icke vördar dem,\nsom man borde vörda och som vänta att man visar dem vördnad. Envishet\när det när en människa försvarar sin dårskap och litar för mycket på\nsitt eget förstånd. Fåfänga är det att fröjda sig över timlig höghet\noch brösta sig över sin ställning i denna världen. Pratsjuku är det\nnär en människa talar för mycket inför folk och klapprar som en kvarn\noch ej ger akt på vad hon säger.\n\n§ 25. Och ytterligare gives det ett särskilt slag av Högmod, såsom\nnär en människa väntar att först bliva hälsad innan hon själv hälsar,\näven om hon måhända är mindre värd än den andra; och hon väntar och\nönskar även att hon skall få sitta högre eller att på vägen gå framom\nnästan eller att kyssa korset, bliva erbjuden rökelse eller få offra\neller dylikt före nästan. Det är kanske icke vad henne med rätta\ntillkommer, men hon hyser i sitt hjärta och sinne en sådan högmodig\nönskan att bliva upphöjd och hedrad inför folk.\n\n§ 26. Nu gives det tvenne slag av Högmod, det ena i människans\nhjärta, det andra utanför. Före nämnda ting och många flere än vad\njag har nämnt höra till det högmod, som bor i människans hjärta,\nmedan de andra slagen av Högmod befinna sig utanför. Icke desto\nmindre utgör det ena slaget av Högmod tecken på det andra alldeles\nsom värdshusets glada lövsal utgör ett tecken på det vin, som finnes\ni källaren. Och detta visar sig i många ting, såsom i tal och uppsyn\noch i utmanande klädsel. Kristus hade icke annars talat om den rike\nmannens kläder i evangeliet. Och Sankt Gregorius säger, att dyrbara\nkläder äro klandervärda för deras dyrhets skull, för deras mjukhets\nskull och för deras sällsamhets och rika ornerings och för deras\növerflöds eller ock för deras oanständiga knapphets skull.\n\n§ 27. Om den första synd, som ligger i ett överflöd i kläder, vilket\ngör dem så dyra till skada för folket, är att säga följande: det\nförekommer icke blott dyrbara broderier, rika inskärningar eller\ntränsar, vågräta och lodräta, raka, böjda och vindlande och innebärande\nslöseri med tyg för fåfängans' skull, utan även kostbart pälsverk, en\nmassa stansning av hål och klippning med saxar. Vidare gör förenämnda\ndräkters överdrivna längd att de släpa i smutsen och dyn både till\nfots och till häst, såväl på man som kvinna, och det som så släpar\nlåter man i själva verket bli förstört, utnött och ruttet av dynga\nhellre än man skänker det åt de fattiga, till stor skada för dessa\nfattiga. Och detta på flera sätt, det vill säga: ju mera sådant tyg\nslösas bort, desto mera kostar det folk för sin sällsynthets skull;\noch vidare: om de också ville skänka sådana hålade och flikade plagg\nåt fattiga, så passa de icke för personer av deras stånd och så förmå\nde ej tillfredsställa deras behov av skydd mot vädrets växlingar.\nÅ andra sidan ha vi den förfärande oanständiga knappheten i beklädnaden,\nsåsom dessa alltför korta jackor, vilka i ond avsikt icke\nbetäcka männens blygd. Ack, en del av dem visa formen på sina lemmar,\ngräsligt svullna lemmar, vilka te sig som bråck inom byxornas omhölje.\nOch även deras bakdelar te sig som bakdelen av en aphona vid\nfullmåne. Och då de använda benkläder, som äro till hälften vita\noch till hälften röda komma dessutom de eländiga, svullna lemmar, som\nde visa genom broderierna, att te sig som om de voro till hälften\nflådda. Och om de dela sina benkläder i andra färger, såsom vitt och\nsvart eller vitt och blått eller svart och rött och så vidare, så\nförefaller det genom olikheterna i färg som om ena halvan av deras\nlemmar vore angripen av Sankt Antonii eld eller av kräfta eller någon\nliknande sjukdom. Deras bakdelar äro rent hemska att skåda. Ty den\ndel av sin kropp, genom vilken de utstöta sin stinkande träck, denna\norena del visa de stolt för folk utan att fråga efter anständigheten,\nden anständighet som Jesus Kristus och hans vänner visade i sina\nliv. Vad åter angår kvinnors överdådiga klädnader, så skall Gud veta,\natt om även ansiktena på en del av dem förefalla helt kyska och\nblygsamma, så förråda de likväl genom sina granna kläder liderlighet\noch högmod. Jag säger icke, att det ligger något ont i att män eller\nkvinnor gå anständigt klädda, men överflöd eller oanständig knapphet\ni kläderdräkten är klandervärd. Praktlystnadens synd begås även i\nting, som hava att göra med ritt, såsom då man har för många fina\nhästar, vilka hållas för nöjes skull och äro så vackra, feta och\ndyrbara, och även alltför många råa stalldrängar, som underhållas\nför hästarnas skull, då man håller ovanliga seldon såsom sadlar,\nsvansremmar, bröstremmar och tyglar, vilka äro överdragna med dyrbart\nkläde och rikt beslagna med guld och silver. Härom säger Gud genom\nprofeten Sakarja: \"Jag skall förgöra dem som rida på sådana hästar.\"\nSådana människor tänka föga på huru Guds egen son red och hurudana\nseldon han hade när han red på åsninnan och icke hade andra\nseldon än sina fattiga lärjungars mantlar. Vi läsa icke om att han\nnågonsin red på något annat djur. Jag talar detta mot överflödets\nsynd och ej mot förnuftig och ordentlig utrustning när sådan kräves.\n\nFörvisso framträder högmod tydligt även däri, att man håller ett\nstort följe, när ett sådant är av liten eller ingen nytta. Särskilt\nnär detta följe är farligt och skadligt för folket genom hårdhet i\nutövandet av höga ämbeten eller tjänster. Förvisso sälja sådana herrar\nsitt herravälde åt djävulen i helvetet när de skänka sitt följes\nogärningar sitt stöd. Högmod är det även när människor av låg rang,\nsådana som värdshusvärdar, hålla tjuvaktigt tjänstefolk om ryggen i\nallehanda slag av bedrägerier. Sådana människor äro såsom flugorna\nsom söka sig till honung eller såsom hundar som söka sig till as.\nSådant folk stryper andligen sina herrar, varför även profeten David\nsäger: \"En ond död komme på sådana herrar, och Gud give att de nödgas\nnedstiga djupast i helvetet, ty i deras hus förekomma orätt färdighet\noch lömskhet\" och icke Gud allsmäktig. Och om de icke göra bättring,\nså skall Gud förvisso låta ont komma över sådana herrar, som\nunderstöda sina tjänares ondska, alldeles som han välsignade Laban\ngenom Jakobs tjänst och Farao genom Josefs.\n\nBordets högmod ser man även mycket ofta, ty förvisso inbjudas rika\nmän till fester, medan fattigt folk drives bort med skällsord.\nHögmodet visar sig även i överdrivet många slag av mat och drycker,\nbakverk, soppor, rätter som serveras brinnande och sådana som äro\ndekorerade med papper och dylikt så att det år en styggelse att\ntänka på det. Och även dyrbar servis och underliga musikinstrument,\nsom draga en människa till lyxen, äro förvisso en synd, om de\nkomma hennes kärlek till vår herre Jesus Kristus att minskas. Och\nnjutningarna kunna förvisso i detta fall vara så stora, att man\ngenom dem lätt kan falla i dödssynd. Det står utom allt tvivel att\nde slag av synder, som framspringa av Högmodet, äro dödssynder, när\nde framspringa av beräknande illvilja eller vana. Och när de hava\nsitt upphov i plötslig, oavsiktlig svaghet och sedan åter försvinna,\näro de visserligen svåra synder, men jag tror icke att de då äro\ndödssynder. Nu kan man fråga, varav Högmodet har sitt ursprung och\nframspringer, och jag säger: stundom uppstår det av naturens gåvor,\nstundom av lyckans och stundom av nådens. Sannerligen, naturens\ngåvor äro antingen gåvor till kroppen eller gåvor till själen.\nSannerligen, gåvor till kroppen äro kroppens hälsa, såsom styrka,\nrörlighet, skönhet, god härstamning, privilegier. Naturens gåvor\ntill själen äro intelligens, gott förstånd, skarpsinne, naturlig\ndygdighet, gott minne. Lyckans gåvor äro rikedom, hög maktställning,\nfolkets lovord. Gåvor av nåden utgöra vetenskap, förmåga att\nutföra andligt arbete, välvilja, dygdiga tankar, förmåga att motstå\nfrestelser och dylikt. Förvisso är det ytterst dåraktigt av en\nmänniska att berömma sig av någon av dessa gåvor. För att nu tala om\nnaturens gåvor, så skall Gud veta, att vi ofta hava dem i vår natur\nlika mycket till vår skada som till vår nytta. Om vi då först tala om\nkroppens hälsa, så kan det förvisso mycket lätt vara förbi med den,\noch den utgör även ofta en orsak till sjukdom i vår själ, ty Gud vet\natt köttet är en mycket stor fiende till själen, och därför är det\nså, att ju friskare vår kropp är, desto större är faran för att vi\nskola falla. Att känna stolthet över sin kropps styrka är även en\nstor dårskap, ty köttet är förvisso upproriskt mot själen, och ju\nstarkare kroppen är, desto svagare kan själen vara; och dessutom\nföra kroppsstyrka och fysisk uthållighet ofta en människa i fara och\nolycka. Att yvas över ädel härstamning är även den största dårskap,\nty ofta berövar kroppens ädelhet själen dess ädelhet; och dessutom\nhärstamma vi alla från samme fader och samma moder, och alla äro vi\nav naturen ruttna och fördärvade, både rika och fattiga. Sannerligen,\nendast ett slags ädlingar bör man prisa, nämligen dem, vilka med\nmannamod förena dygd och moral, som göra dem till Kristi barn. Ty\nden, över vilken synden har väldet, är förvisso en syndens träl.\n\n§ 28. Nu finnes det allmänna tecken på ädelhet, såsom undvikande\nav laster och liderlighet och trätdom under synden i ord, i\ngärningar och i åtbörder; och i utövande av dygd, hövlighet och\nrenhet och frikostighet, det vill säga måttlig slösaktighet, ty det\nsom överskrider måtta är dårskap och synd. Ett annat tecken är att\nman minnes välgärningar, som andra människor bevisat en. Vidare\nframträder ädelhet i välvilja mot goda underhavande, och det gives\ndärför såsom Seneca säger, \"ingenting som bättre anstår en man i hög\nställning än mildhet och medlidande. När de flugor, som man kallar\nbin, välja sig konung, utse de även därför därtill en som saknar\ngadd, så att han ej kan stinga\". Vidare fordras det att man har ett\nädelt hjärta och är uppfylld av strävan att uppnå höga moraliska\nideal.\n\nEn ytterlig dårskap är det även för en människa att yvas över nådens\ngåvor, ty sådana nådens gåvor, som hade bort bliva henne till bot\noch läkemedel, bliva henne då till gift och fördärv, såsom Sankt\nGregorius säger. Förvisso är även den en stor dåre, som yvas över\nlyckans gåvor, ty stundom är en människa en stor herre på morgonen\noch en eländig tiggare innan kvällen kommit, och stundom utgör\nen människas rikedom en orsak till hennes död. Stundom utgöra en\nmänniskas njutningar orsaken till den tärande sjukdom som för henne\ni graven. Människors pris åter är förvisso mången gång falskt och\ningenting att bygga på: i dag prisa de, i morgon klandra de. Gud\nskall veta, att strävan efter folkgunst har bragt mången strävsam\nman döden.\n\n_Remedium contra peccatum Superbie_.\n\n§ 29. Sedan I nu haven kommit till insikt om vad Högmod är och vilka\nslag därav det finnes och varav högmod alstras och framspringer,\nskolen I få veta vilket botemedlet är mot högmodets synd, och det är\nÖdmjukhet och undergivenhet. Det är en dygd, genom vilken en människa\nfår verklig kännedom om sig själv och icke sätter något pris och\nvärde på sina förtjänster, utan ständigt tänker på sina svagheter.\nNa finnes det tre slag av ödmjukhet, nämligen hjärtats ödmjukhet,\nmunnens ödmjukhet och det tredje, som är gärningens ödmjukhet.\nHjärtats ödmjukhet framträder på fyra sätt: det första är när människan\nanser sig själv vara intet värd inför Gud i himmelen. Det andra är\nnär hon icke föraktar någon annan människa. Det tredje är när hon\nicke låter sig bekomma även om andra ringakta henne. Det fjärde är\nnär hon icke sörjer över att hon blir förödmjukad. Även munnens\nödmjukhet framträder på fyra sätt: i anspråkslöst tal och i ödmjukt\ntal och när hon med sin egen mun erkänner att hon är sådan, som\nhon i sitt hjärta finner sig vara. Det fjärde är när hon prisar en\nannan människas godhet och ej på något sätt försöker förringa den.\nÖdmjukhet i gärning kan även visas på fyra sätt. Det första är när\nman ger andra människor försteget, det andra är när man väljer den\nallra lägsta platsen. Det tredje är att villigt följa goda råd. Det\nfjärde är att villigt finna sig i sin härskares eller överordnades\nbeslut; detta är för visso stor ödmjukhet i gärning.\n\n\nSequitur de Inuidia.\n\n§ 30. Efter Högmodet vill jag tala om Avundens fula synd, vilken\nenligt filosofens ord utgör sorg över en annan människas framgång.\nOch enligt Sankt Augustinus utgör den sorg över en annan människas\nväl och fröjd över hennes ve. Denna fula synd är fullkomligt emot\nden Helige Ande. Även om det är så, att varje synd är emot den\nHelige Ande, så hör godhet av naturen till den Helige Ande, och då\nAvunden av naturen stammar från illvilja, så är den även av naturen\nen motsats till den Helige Andes godhet. Nu framträder illvilja på\ntvå sätt, nämligen i hjärtats hårdhet i ondska, eller ock så, att\nmänniskans kött är så blint, att hon ej inser att hon råkat i synd\neller ej bryr sig om att hon syndar, vilket år en hårdhet, som är\nav djävulen. Det andra slaget av illvilja år när en människa bestrider\nsanningen, ehuru hon vet att den är sanning. Och även när hon\nbestrider den nåd, som Gud skänkt hennes nästa; och allt detta sker\npå grund av Avund. Så är då Avunden förvisso den största synd som\nfinnes. Ty sannerligen, alla andra synder äro stundom endast emot\nnågon viss dygd, men Avunden är förvisso emot all godhet, ty den\nsörjer över allt nästans goda, och härigenom skiljer den sig från\nalla andra synder. Ty knappast gives det någon annan synd, som icke i\noch för sig innebär någon njutning, utom Avunden, vilken alltid i och\nför sig är förargelse och sorg. De två slagen av Avund äro följande:\nFörst ha vi sorgen över andras goda och välgång; och då välgång av\nnaturen förorsakar fröjd, så är Avund en synd mot naturen. Det\nandra slaget av Avund är fröjd över en annan människas skada, och\nen sådan fröjd är rent djävulsk, ty djävulen fröjdar sig alltid\nnär människor lida skada. Dessa två slag alstra baktaleri, och av\nbaktaleriets eller förringandets synd finnes det flera slag, såsom\nföljande. En del människor berömma sin nästa i ond avsikt, ty de\ngöra alltid en elak knut på ändan. Man kommer alltid på sista slutet\nmed ett \"men\", vilket innebär mera klander än det pris som ingått\ni det föregående berömmet. Det andra slaget är att när en människa\när god och gör eller säger något i god avsikt, så vänder baktalaren\ni lömsk avsikt upp och ned på all denna godhet. Det tredje är att\nförringa det goda nästan besitter. Det fjärde slaget av baktaleri\när detta: om folk talar gott om en man, så säger baktalaren: \"Den\noch den är i alla fall en ännu bättre karl\", detta för att förringa\nden som folk berömmer. Det femte slaget är att man villigt hör på\noch instämmer när någon talar illa om andra människor. Denna synd\när stor och så mycket större ju större baktalarens illvilja är.\nEfter baktaleri följer knot eller missnöje och stundom riktar det\nsig mot Gud och stundom mot människor. Mot Gud riktar sig knotet när\nen människa knotar över helvetets pina eller fattigdom eller förlust\nav förmögenhet eller över regn eller storm eller över att skälmar\nha framgång och goda människor motgångar. Allt sådant bör man\nunderkasta sig med tålamod, ty det beror på Guds rättfärdiga och visa\nanordningar. Stundom härleder sig knot av girighet, såsom då Judas\nknotade över att Magdalena insmorde vår herre Jesu Kristi huvud med\nsin dyrbara smörjelse. Missnöje av samma slag är det när man knotar\növer någon god gärning som man själv gör eller som andra människor\ngöra på egen bekostnad. Stundom kommer sig knot av Högmod såsom när\nfariséen Simeon knotade emot Magdalena, när hon närmade sig Jesus\nKristus och grät över sina synder vid hans fötter. Och stundom har\nknot sitt ursprung i Avund, såsom när man för någon annan yppar något\nför honom skadligt, som han icke visste av, eller till honom framför\ntidender som äro falska. Knot förekommer även ofta bland tjänare,\nvilka knota då deras herrar befalla dem att göra tillåtliga saker,\noch även om de icke öppet motsäga sina herrars befallningar, så tala\nde illa om dem och knota och mumla sinsemellan av ren illvilja.\nSådana ord kallar man djävulens Pater-noster; ehuru djävulen aldrig\nhaft något Pater noster, giva lättfärdiga människor dem detta namn.\nStundom härrör knot av vrede eller enskilt hat, som när illvilja i\nhjärtat, såsom jag senare skall förklara. Så följer även hjärtats\nbitterhet, en bitterhet, som gör att varje god gärning av nästan\nförnimmes som bitter och doftlös. Sedan följer tvedräkt, som löser\nalla vänskapsband. Sedan följer bespottelse, såsom när en människa\nsöker tillfälle att förarga sin nästa, hur väl han än gör. Därpå följa\nanklagelser, när en människa söker tillfälle att förarga sin nästa,\nvilket är ett djävulskt förehavande, ty djävulen vaktar dag och natt\npå tillfällen att anklaga oss alla. Sedan följer ondskan, genom vilken\nen människa skadar sin nästa i hemlighet, om hon kan. Och om hon\nicke kan det, så fattas icke den onda viljan att i hemlighet bränna\nned hans hus eller att förgifta eller döda hans kreatur och dylikt.\n\n_Remedium contra peccatum inuidie_.\n\n§ 31. Nu skall jag tala om botemedlen mot Avundens fula synd. Först\noch främst bör man älska Gud över allting och sin nästa såsom sig\nsjälv, ty sannerligen, det ena kan man icke utan det andra, och var\nförvissad om, att din nästa även är din broder, ty alla hava vi samma\njordiska fader och samma moder, nämligen Adam och Eva, och samma\nandliga fader, nämligen Gud i himmelen. Din nästa skall du älska\noch önska allt gott, och därför säger Gud: \"Älska din nästa såsom\ndig själv\", om du vill frälsa både liv och själ. Och vidare skall\ndu älska honom i ord och välvilliga förmaningar och förebråelser\noch trösta honom i hans motgångar och bedja för honom av allt ditt\nhjärta. Och i gärning skall du älska honom på så sätt, att du\nhandlar mot honom så, som du själv i hans ställe skulle önska bliva\nbehandlad. Och därför skall du icke göra honom någon skada med onda\nord, ej heller tillfoga hans kropp eller egendom någon skada eller\nskada hans själ genom dåligt exempel. Du skall icke hava lust till\nhans hustru eller något som tillhör honom. Du bör ock förstå att\näven din fiende är din nästa. Förvisso skall en människa enligt Guds\nbud älska sin fiende, och sin vän skall hon förvisso älska i Gud.\nJag säger dig, att du skall älska din fiende för Guds skull, enligt\nhans bud. Ty om det vore så, att man borde hata sina fiender, så\nskulle Gud sannerligen icke upptaga oss, som äro hans fiender, i\nsin kärlek. Emot tre slag av orätt, som en fiende gör en, skall man\nhandla på följande sätt. Hjärtats hat och illvilja skall man besvara\nmed hjärtats kärlek. Smädelser och onda ord skall man besvara med\natt bedja för sin fiende. Och en fiendes onda gärningar skall man\nbesvara med att göra honom gott. Ty Kristus säger: \"Älsken edra\novänner, välsignen dem som förbanna eder, gören väl mot dem som hata\neder och bedjen for dem som försmäda och förfölja eder.\" Se, så\nbjuder oss vår herre Jesus Kristus att handla mot våra ovänner. Ty\nsannerligen, naturen driver oss att älska våra vänner, och förvisso\nhava våra fiender större behov av kärlek än våra vänner; och dem\nsom hava större behov, dem bör man visserligen bevisa godhet; och\nhärvidlag hava vi förvisso ett exempel i vår herre Jesus Kristus,\nsom dog för sina fiender. Och då det är så mycket svårare att visa\nsådan kärlek, utgör den även en så mycket större förtjänst; och\nnär vi älska våra fiender förstöra vi därför djävulens gift. Ty liksom\ndjävulen bliver besegrad av ödmjukhet, så bliver han sårad till döds när\nvi älska våra fiender. Kärleken är därför förvisso det läkemedel, som\nutdriver Avundens gift ur en människas hjärta. De olika sidorna av\ndenna sak skola bliva utförligare förklarade i de följande kapitlen.\n\n\nSequitur de Ira.\n\nEfter Avunden skall jag förklara Vredens synd. Ty sannerligen, den\nsom hyser avund mot sin nästa kommer i allmänhet att låta sin Vrede\ni ord eller gärning gå ut över den, mot vilken han hyser avund, och\nVreden alstras både av Högmodet och Avunden, ty den som är högmodig\neller avundsjuk är förvisso snar till vrede.\n\n§ 33. Vredens synd består enligt Sankt Augustini definition i en ond\nvilja att taga hämnd i ord eller gärning. Enligt filosoferna är Vrede\nen våldsam svallning av blodet i en människas hjärta, som driver\nhenne att vilja skada den hon hatar. Genom blodets upphettande och\nsvallning blir en människa sannerligen så förvirrad, att hon förlorar\nall omdömesförmåga. Men I skolen förstå, att det gives tvenne slag\nav Vrede, det ena gott och det andra ont. Den goda vreden är vrede\nför godhetens skull, den vrede en människa känner över och mot\nondskan. Därför säger även en vis man: \"Vrede är bättre än skämt\". En\nsådan vrede är en vrede med mildhet och utan bitterhet, icke någon\nvrede mot människan utan mot hennes missgärning, såsom profeten David\nsäger: \"_Irascimini et nolite peccare_\". Så skolen i veta, att den onda\nVreden är av två slag, det vill säga plötslig Vrede eller hastig\nVrede utan förnuftets överläggning och bifall. Meningen och innebörden\nhärav är, att en människas förnuft icke har del i denna vrede\noch därför är den en mindre synd. Den andra Vreden är allt igenom\nond och har sitt upphov i hjärtats överlagda illvilja, och förnuftet\nhar givit sitt bifall till den onda viljan till hämnd. Detta är\nförvisso en dödssynd. Denna vrede är Gud så misshaglig, att den\nvanhelgar hans hus och driver den helige ande ur människans själ och\nförintar hennes likhet med Gud, det vill säga all den dygd. som bor\ni människans själ, och gör henne lik djävulen och skiljer människan\nfrån Gud, som är hennes rätte herre. I denna Vrede finner djävulen\nstort behag, ty den är djävulens ugn som eldats med helvetets eld.\nTy sannerligen, alldeles såsom elden har större förmåga att förinta\njordiska ting än något annat element, så har även Vreden förmåga att\nförinta alla andliga ting. En liten glöd, som nästan slocknat under\naskan, flammar upp på nytt när den kommer i beröring med svavel. På\nsamma sätt flammar även Vreden upp på nytt varje gång den kommer i\nberöring med det dolda högmodet i en människas hjärta. Ty eld kan\nförvisso icke uppstå av intet, utan den måste först av naturen finnas\ni samma ting, såsom man drar eld ur flinta med stål. Och liksom\nhögmodet ofta ger upphov till Vrede, så är det även ofta illviljan som\nföder och underhåller den. Det finnes, säger Sankt Isidorus, ett\nträ, som är så beskaffat, att om man gör upp en eld av detta trä och\nsedan övertäcker kolen med aska, så hålla sig kolen glödande ett år\neller mera. På samma sätt förhåller det sig med hatet: när det en\ngång inträngt i en människas hjärta, kan det förvisso vara från en\npåsk till den följande och längre. Men en sådan människa befinner sig\nmycket långt från Guds nåd under hela denna tid.\n\n§ 34 I förenämnda djävulsässja smida tre skurkar: Högmodet, som\noavlåtligt underblåser och ökar elden genom smädelser och onda ord.\nSå står Avunden och håller det heta järnet på människans hjärta\nmed en lång tång av långvarigt hat. Och sedan kommer Tvedräkten\neller trätans synd och hamrar och smider med elaka beskyllningar.\nDenna fördömda synd plågar förvisso både människan själv och hennes\nnästa. Sannerligen, nästan allt ont, som en människa tillfogar sin\nnästa, har sitt ursprung i Vrede. Blind Vrede utför förvisso allt\nvad djävulen befaller den, ty den skonar varken Kristus eller hans\nhelga moder. Ack, i sin vilda vrede och förbittring hatar mången\ni sitt hjärta både Kristus och alla hans heliga. Är icke detta en\nförfärlig synd! Jo, förvisso. Ack, den berövar en människa hennes\ntankar och förstånd och hela hennes fromma liv, som skulle frälsa\nhennes själ. Den berövar henne förvisso även Guds ledning, och\ndärmed hennes själ, samt hennes medmänniskors kärlek. Den uppreser\nsig även ständigt mot sanningen. Den berövar henne hjärtats frid och\nfördärvar hennes själ.\n\n§ 35. Vreden alstrar följande stinkande avkomma: först hat, som är\ngammal vrede; tvedräkt, genom vilken en människa överger sin gamla\nvän, som hon länge hållit av. Och sedan följer krig och varje slag\nav skada, som en människa tillfogar sin nästas kropp eller egendom.\nAv denna Vredens fördömda synd alstras även mord. Och I skolen veta,\natt det finnes olika slag av mord. Mord kan vara både andligt och\nkroppsligt. Andligt mord kan begås på sex sätt. Först och främst\ngenom hat, såsom Sankt Johannes säger: \"Den som hatar sin broder är\nen mördare\". Man kan även mörda genom att baktala, ty om dem som det\ngöra säger Salomo, att \"de ha tvenne svärd med vilka de dräpa sin\nnästa\". Ty det är sannerligen lika illa att beröva en människa hennes\ngoda namn som hennes liv. Det är även mord att i ond avsikt ge\nett dåligt råd, såsom att upptaga orättmätiga avgifter eller skatter,\nvarom Salomo säger: \"Ett rytande lejon och en glupande björn är en\nogudaktig härskare över ett fattigt folk\", -- eller att innehålla\neller sänka solden eller tjänares att ge allmosor åt de fattiga.\nHärom säger den vise: \"föden den som är nära att dö av hunger\",\nty sannerligen, om du ej ger honom föda, så dödar du honom.\nOch alla dessa äro dödssynder.\n\nLekamligt mord är det när du dödar honom med din tunga eller på annat\nsätt, såsom om du ger befallning om att döda en människa eller råder\nnågon att döda en människa.\n\nMord i gärning kan vara av fyra slag. Det första slaget är det\nlagliga mordet, såsom när en domare dömer den skyldige till döden.\nMen må domaren taga sig i akt att han gör det med rätta, att han icke\ngör det för nöjet att utgjuta blod, utan för att hävda rätten. Ett\nannat slag av mord är det, som begås av tvingande skäl, såsom när en\nman dräper en annan i självförsvar, emedan han icke på annat sätt\nkan undgå att själv bliva dödad. Men om han kan undkomma sin fiende\nutan att döda honom, och likväl dräper honom, så begår han en synd\noch skall göra bot såsom för en dödssynd. Likaså om en människa\ngenom en tillfällighet avskjuter en pil eller kastar en sten, med\nvilken han dödar en människa; hon är en mördare. Likaså om en kvinna\ngenom ovarsamhet ligger ihjäl sitt barn under sömnen; det är mord och\ndödssynd. Likaså när man förhindrar avlelsen av ett barn och gör en\nkvinna steril genom att dricka giftiga örter, vilka göra att hon icke\nkan bliva befruktad eller avsiktligt dödar ett barn genom drycker\neller anbringar vissa materiella ting i sina könsdelar för att döda\nbarnet eller ock begår onaturlig synd genom vilken man eller kvinna\nutgjuter sin natur på sådant sätt eller sådan plats, att något barn\nicke kan bliva avlat, eller om en kvinna blivit havande och skadar\nsig själv och dödar barnet, så är det mord. Och vad säga vi om en\nkvinna som mördar sina barn av fruktan för världslig skam? För visso\nett hemskt mord. Mord är det även om en man närmar sig en kvinna på\ngrund av lusta och därigenom förorsakar barnets död eller om han\nmed berått mod slår en kvinna och hon därigenom förlorar sitt barn.\nAllt detta är mord och förfärliga dödssynder. Likväl alstrar Vreden\nmånga andra synder, såväl i ord som i tankar och gärningar, så som\nnär en människa anklagar Gud eller förebrår honom för något, vartill\nhon själv bär skulden, eller föraktar Gud och alla hans helgon såsom\nde fördömda spelarna i olika länder. Att behandla altarets sakrament\nmed ringaktning är även en synd som är så stor, att den ej kunde\nförlåtas, om icke Guds nåd vore ännu större än alla hans verk; så\nstor är den och så stor är hans godhet. Vidare alstrar Vreden ettrig\nförbittring. När en människa under bikten blir skarpt förmanad att\növerge sin synd, inträffar det att hon blir förbittrad och svarar\nförbittrat och försvarar eller ursäktar sin synd med köttets svaghet\neller med att hon gjorde det för att hålla sina kamrater sällskap\neller ock säger hon att djävulen lockade henne eller att hon gjorde\ndet på grund av sin ungdom eller för att hennes temperament är så\neldigt att hon ej kan behärska sig eller för att det är hennes öde\nvid en viss ålder; eller också säger hon att det beror på hennes\nförfäders ädla blod eller något dylikt. Alla sådana människor insvepa\nsig så i sina synder, att de icke utlämna sig. Ty sannerligen, ingen\nsom ursäktar sig för sin synd kan bliva befriad från sin synd, innan\nhan ödmjukt bekänt den.\n\nEfter detta följer svärjandet, som är emot Guds uttryckliga bud, och\ndetta följer ofta av Vrede och förbittring. Gud säger: \"Du skall icke\nmissbruka Herren din Guds namn\". Och även vår herre Jesus Kristus\nstiger enligt Sankt Matteus: _Nolite jurare omnino_, Du skall\nalls icke svärja, varken vid himmelen, ty den är Guds tron, eller\nvid jorden, ty den är hans fotapall, eller vid Jerusalem, ty den är\nen stor konungs stad, eller vid ditt huvud, ty du kan ej göra ett\nenda hårstrå vitt eller svart. Utan ditt tal skall vara \"Ja, ja\" och\n\"Nej, nej\"; vad därutöver är, är av ondo. För Kristi skull: svärjen\nicke så syndigt att l söndersliten Kristus i själ, hjärta, ben och\nkropp. Det är i sanning som om I tyckten att de förbannade judarna\nicke hade tillräckligt sönderslitit Kristi dyra person, så att I\nansågen eder böra sönderslita honom ytterligare. Och om så är, att\nlagen tvingar eder att svärja, så rätten eder efter Guds lag i edert\nsvärjande, såsom Jeremia säger _quarto oapitulo: \"Iurabis in\nveritate, in iudicio et in iusticia_: du skall uppfylla tre villkor:\ndu skall svära i sanning, i dom och i rättfärdighet\". Det vill säga,\ndu skall svärja sant, ty varje osannfärdighet är emot Kristus.\nTy Kristus är sanningen. Och betänk väl, att om någon är en stor\nsvärjare utan att av lagen vara tvungen att svärja, så skall pesten\nicke vika från hans hus så länge han brukar sådant olagligt svärjande.\nDu skall även svärja inför domstolen, när domhavanden tvingar\ndig att vittna om sanningen. Men du skall icke svärja av avund eller\nvinstbegär eller för dryckers skull, utan du skall svärja för rättvisans\nskull, för att den må bliva uppenbarad till Guds ära och dina\nmedkristnas bistånd. Och därför är det missbruk av Guds namn när\nman använder hans namn i onödan eller svär falskt med sin mun eller\nbegagnar Kristi namn för att kallas kristen, ehuru man lever i strid\nmed Kristi liv och lära. Hör även vad Sankt Petrus säger _Actuum\nquarto oapitulo: \"Non est aliud nomen sub celo\"_ etc. \"Det är icke\nnågot annat namn under himmelen\", säger Sankt Petrus, \"bland människor\ngivet, i vilket vi skola bliva frälsta\", det vill säga intet annat\nän namnet Jesus Kristus. Observera även vad Sankt Paulus säger om\nKristi dyra namn _ad Philipenses secundo: \"In nomine Jesu\"_ etc.: \"att\ni Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, på\njorden och under jorden\", ty det är så högt och vördnadsfullt, att\nden fördömde djävulen i helvetet darrar när han hör det nämnas. Det\nförefaller sålunda som om de, vilka svärja så hemskt vid hans\nvälsignade namn, skulle ringakta honom mera än de förbannade judarna\neller själva djävulen i helvetet, som darrar när han hör hans namn.\n\n§ 36. När nu allt svärjande, som icke sker med laga rätt, är så\nsträngt förbjudet, huru mycket värre är det icke då att svärja falskt\noch därtill i onödan.\n\n§ 37. Och vad är att säga om dem som finna sitt nöje i svärjande och\nanse det fint eller manligt att svära grova eder? Och vad om dem som\nav ren vana oavlåtligt svära grova eder, ehuru saken icke är värd en\nstyver. Det är förvisso en avskyvärd synd. Att tillfälligt svärja av\nobetänksamhet är även en synd. Men låtom oss nu gå till det avskyvärda\nsvärjandet vid besvärjelser av det slag som brukas av falska\ntrollkarlar och nekromanter över skålar fulla med vatten eller ett\nblankt svärd, ett rep, en eld eller skulderbladet av ett får. Jag kan\nicke säga annat än att de handla fördömligt i strid med Kristus och\nhela den heliga kyrkans tro.\n\n§ 38. Vad är att säga om dem, som tro på förebud i fåglars flykt\neller läten eller i djurläten eller genom på marken ritade figurer,\ngenom drömmar, dörrars gnissel eller knäppningar i väggar eller\nråttors gnagande och dylika eländiga företeelser? Allt sådant är\nförvisso förbjudet av Gud och hans heliga kyrka. De som sätta tro\ntill sådant oförnuft äro därför förtappade tills de bättra sig. Om\nmagiska medel mot sår eller sjukdomar hos människor eller djur hava\nnågon verkan, så kan detta bero på att Gud tillåter det på det att vi\nmer än förr må tro på och vörda hans namn.\n\n§ 39. Nu vill jag tala om Bedrägeri, som i allmänhet är användning\nav ord i falsk betydelse i syfte att föra ens medkristna bakom\nljuset. Det gives bedrägerier, av vilka ingen människa har någon\nfördel, och andra som leda till lättnad eller vinst för en människa\noch bekymmer och skada för en annan. I andra fall avser bedrägeriet\natt rädda bedragarens liv eller egendom. Vidare kan ett bedrägeri\nbero på människors lust att ljuga som kommer dem att spinna en lång\nhistoria och utsira den med alla möjliga detaljer, ehuru historien\nfullkomligt saknar grund. En del lögner sägas för att stöda tidigare\nuppgifter, en del av ovarsamhet utan någon avsikt och så vidare.\n\n§ 40. Låtom oss nu beröra smickrets last, vilken mest beror på\nfeghet eller lystenhet. Med smicker förstår man oberättigat beröm.\nSmickrare äro djävulens ammor, vilka amma hans barn med smickermjölk.\nMed rätta säger Salomo att \"smicker är värre än förklenande\".\nTy förklenande gör stundom en högmodig människa mera ödmjuk, ty han\nfruktar förklenande omdömen, men smicker kommer förvisso en människa\natt förhäva sig. Smickrare äro djävulens trollkarlar, ty de få en\nmänniska att se sig sådan hon icke är. De likna Judas, som förrådde\nGud, ty de förråda en människa och sälja henne åt hennes fiende, det\nvill säga djävulen. Smickrare äro djävulens kapellaner som ständigt\nsjunga _Placebo_. Jag hänför smickret till de laster, som härröra\nav Vreden, ty ofta när en människa är vred på en annan, smickrar hon\nnågon för att få en bundsförvant i sin träta.\n\n§ 41. Nu skola vi tala om sådant förbannande som härrör av ett för\nVrede benäget hjärta. Varje makt att skada kan betecknas som ett\nförbannande. Sådant förbannande skiljer en människa från Guds rike,\nsäger Sankt Paulus. Och ofta vänder en sådan förbannelse tillbaka till\nden som förbannat, liksom en fågel vänder åter till sitt eget bo.\nOch framförallt borde människor undvika att förbanna sina\nharn och skänka sin avkomma åt djävulen, så vitt det på dem\nankommer. Detta är förvisso en stor fara ooh en stor synd.\n\n§ 42. Låtom oss härefter tala om tillrättavisningar och\nförebråelser, vilka riva stora sår i människors hjärta, ty de riva\nupp vänskapens frön i hennes hjärta. Ty en människa kan svårligen\nhelt förlika sig med den som öppet förebrått och förtalat henne.\nDetta är en mycket ful synd, såsom Kristus säger 1 evangeliet.\nOch lägg nu märke till, att den som klandrar sin nästa antingen\nklandrar honom för något lyte eller någon sjukdom som han har i sin\nkropp, såsom då han kallar honom \"spetälsk\", \"eländig puckelrygg\",\neller för någon synd som han begått. Om han nu klandrar honom för\nnågot lyte eller någon sjukdom, så vänder sig hans klander mot Jesus\nKristus, ty plågan är sänd av Gud i hans rättfärdighet, vare sig\nden är ett lyte eller spetälska eller någon annan sjukdom. Och om\nhan ovänligt klandrar honom för synd, och säger till exempel: \"du\nhorkarl!\" \"du fyllhund!\" och så vidare, så är detta något som fröjdar\ndjävulen, som alltid fröjdar sig när människor synda. Och förvisso\nboro förebråelserna alltid på ett elakt hjärta. Ty varav hjärtat\när fullt, därom talar munnen ofta. Och om man skall tillrättavisa\nnågon, skall man förstå att taga sig till vara för klander och\nförebråelser. Ty om man icke tar sig i akt kan man mycket lätt\nunderblåsa den förbittringens och vredens eld, som man skulle släcka,\noch möjligen slå den, som man borde tillrättavisa med vänlighet.\nTy Salomo säger: \"Tungans huldhet är ett livets träd\", det vill säga\ndet andliga livets. Och en obehärskad tunga dödar förvisso anden\nhos den som förebrår och även hos den som klandras. Hören vad Sankt\nAugustinus säger: \"Det finnes ingen, som liknar djävulens barn mera\nän den som ofta klandrar\". Sankt Paulus säger även: \"Men en Herrens\ntjänare bör icke träta\". Och om också trätor och förebråelser äro\nonda ting mellan vilka människor som helst, äro de dock förvisso\nminst passande mellan en man och hans hustru, ty då finnes aldrig\nnågot avbrott. Därför säger ock Salomo: \"ett ständigt takdropp och en\nträtgirig hustru kunna aktas lika\". Om en man befinner sig i ett hus\nvars tak läcker och undflyr takdroppet på ett ställe, så droppar det\npå honom på ett annat; på samma sätt är det med en trätgirig hustru:\ngrälar hon ej på honom på ett ställe, så grälar hon på ett annat,\nDärför säger även Salomo: \"Bättre är en torr bit bröd med ro än huset\nfullt med kött med träta\". Sankt Paulus säger: \"I hustrur, varen edra\nmän liksom Herren undergivna, och I män, älsken edra hustrur\". _Ad\nColossenses tertio_.\n\n§ 43. Sedan skola vi tala om hån, som är en svår synd, särskilt när\nman hånar någon för hans goda gärningar. De som håna äro förvisso\nsåsom den vidriga paddan, vilken ej kan uthärda doften av det söta\nvinet när det blommar. De hånande äro kamrater till djävulen, ty de\nglädja sig när djävulen segrar och sörja när han lider nederlag. De\när motståndare till Jesus Kristus, ty de hata det han älskar, det\nvill säga själens frälsning.\n\n§ 44. Låtom oss nu tala om dåliga råd, ty den som ger dåliga råd\när en förrädare. Han bedrager nämligen den som sätter sin lit till\nhonom, _ut Achitofel ad Absalonem_. Men det oaktat är det främst mot\nhonom själv, som hans dåliga råd vänder sig. Ty, såsom den vise\nsäger, varje orätt sätt att leva har den egenskapen, att den som vill\nskada en annan, han skadar mest sig själv. Och man bör förstå, att\nman icke skall taga råd av falska människor, ej heller av vreds eller\nförbittrade människor eller av människor, som alltför mycket tänka\npå sin egen fördel eller av alltför världsliga människor, nämligen i\nsådant som rör själen.\n\n§ 45. Nu komma vi till den synd som begås av dem vilka utså oenighet\nmellan människor, en synd, mot vilken Kristus hyser ytterlig avsky.\nTy han dog för att skapa enighet. Och mera kränka de Kristus än\nde gjorde, som korsfäste honom, ty högre älskar Gud en god vilja\nbland människorna än han älskade sin egen kropp, som han utgav för\nenigheten. De som ständigt utså missämja äro därför att för likna vid\ndjävulen.\n\n§ 46. Sedan följer den dubbla tungans synd, den synd som begås av\ndem, vilka tala vackert inför andra människor men tala illa på deras\nrygg, eller vilka låtsa tala i god avsikt eller på skämt ehuru de i\nsjälva verket tala i ond avsikt.\n\n§ 47. Sedan följer förrådande av en hemlighet genom vilken en annan\nbliver vanärad. Han kan förvisso knappast reparera skadan.\n\nSedan följer hot vilket är uppenbar dårskap, ty den som ofta hotar,\nhotar mången gång med mera än vad han kan verkställa.\n\nSedan följa fåfänga ord, vilka varken bringa den, som uttalar dem\neller den som lyssnar till dem någon fördel. Eller ock kunna fåfänga\nord vara sådana som äro onödiga eller icke avse något förnuftigt\nändamål. Ehuru fåfänga ord stundom äro blott smärre synder, bör man\nakta sig för dem, ty vi skola göra räkenskap för dem inför Gud.\n\nNu följer struntprat, som alltid är synd. Salomo säger: \"Dårens\nstämma har många ord\". Och en filosof sade, när man frågade honom,\nhuru man skulle vinna folkgunst: \"Gör många goda gärningar och prata\ninte mycket strunt\".\n\nSedan komma vi till den synd, som begås av gycklarna vilka äro\ndjävulens apor, ty de få folk att skratta åt sitt gyckel på samma\nsätt som åt en apas konster. Sådana gycklare förbjuder Sankt Paulus.\nBetänk huru goda och heliga ord hugsvala dem, som arbeta i Guds\ntjänst. På samma sätt hugsvala gycklets onda ord och konster dem som\narbeta i djävulens tjänst.\n\nDessa äro tungans synder som hava sitt ursprung i Vreden och även i\nandra synder.\n\n_Sequitur remedium contra peccatum Ire_.\n\n§ 48. Botemedlet mot Vreden är en dygd som man kallar Mildhet eller\nSaktmod, och även en annan dygd, som man kallar Tålamod eller\nLångmodighet.\n\n§ 49. Saktmodet tyglar och hejdar modet i människans hjärta, så\natt det ej kan tränga ut i förbittring eller Vrede. Tålamodet\nunderkastar sig ödmjukt alla de yttre obehag och oförrätter, som en\nmänniska tillfogar en annan. Sankt Hieronymus säger om Saktmodet, att\ndet \"varken gör eller säger något, som skadar någon, och intet ont,\nsom människor göra eller säga, komma det att brusa upp i oförnuft\".\nDenna dygd utgör stundom en skänk av naturen, ty, såsom filosofen\nsäger: \"människan är en färdig varelse, av naturen mild och benägen\nför godhet; men när mildheten är upplyst av nåden är den mera värd\".\n\n§ 50. Tålamodet, som är ett annat botemedel mot Vreden, är en dygd\nsom gör att en människa med glädje finner sig i andra människors\ngodhet och icke vredgas över något ont, som tillfogas henne själv.\nFilosofen säger, att \"tålamod är den dygd, som med saktmod finner sig\ni alla motgångar och onda ord\".\n\nDenna dygd gör en människa lik Gud och gör henne till Guds eget kära\nbarn, säger Kristus. Denna dygd besegrar din fiende. Därför säger\näven den vise: \"Om du vill besegra din fiende, så lär dig att tåla\".\nOch du skall veta, att det gives fyra slag av tålamod.\n\nI 51. Den första plågan kommer av onda ord. I sådana fann sig Kristus\nutan knot med stort tålamod, när judarna mången gång smädade och\nförebrådde honom. Lid därför med tålamod, ty den vise säger: \"Om du\ntvistar med en dåre, vare sig han är vred eller skrattar, så får du\ningen ro\".\n\nDen andra yttre plågan är att lida skada på sin egendom. Även i den\nfann sig Kristus med tålamod, när han blev berövad allt vad han\nägde i detta liv, och det var blott kläderna. Den tredje plågan är\nnär ens kropp lider skada. Med tålamod underkastade sig Kristus\nden under hela sitt lidande. Den fjärde plågan härrör av alltför\nmödosamt arbete. Jag säger därför, att de, som tvinga sina tjänare\natt arbeta alltför tungt eller på övertid eller på helgdagar, de\nbegå sannerligen en stor synd. Även denna plåga utstod Kristus med\ntålamod och lärde oss tålamod, när han på sina signade skuldror bar\nkorset, på vilket han skulle lida en smädlig död. Härav kan man lära\nsig tålamod, och förvisso ha icke endast kristna varit tålmodiga av\nkärlek till Jesus Kristus och för att vinna det saliga liv, som varar\ni evighet, utan även de gamla hedningarna, vilka aldrig voro kristna,\nberömde och utövade tålamodets dygd.\n\n§ 52. Det var en gång en filosof, som ämnade slå sin lärjunge för\nen stor förseelse, över vilken han blivit mycket förargad, och gick\noch hämtade en käpp att slå barnet med. När barnet såg käppen sade\ndet till sin lärare: \"Vad ämnar ni göra?\" \"Jag skall prygla dig för\natt tukta dig\", sade läraren. \"Sannerligen\", sade barnet, \"ni borde\nförst tukta er själv, då ni har förlorat tålamodet för ett barns\nförseelses skull.\" \"Sannerligen\", sade läraren gråtande, \"du har rätt.\nHär har du käppen. Tukta mig för min otålighet!\" Av Tålamodet följer\nLydnaden, som gör att en människa är lydig mot Kristus och mot alla\ndem, vilka hon är skyldig lydnad i Kristo. Och veten att lydnaden är\nfullkomlig när man glatt och fort och beredvilligt gör allt det man\nbör göra. Lydnad är överhuvud att följa de bud, som givits av Gud\noch av de härskare, som man med rätta bör lyda.\n\n\nSequitur de Accidia.\n\n§ 58. Efter att hava talat om Avundens och Vredens synder skall jag\nnu tala om Lättjans synd. Ty Avunden förblindar en människas hjärta\noch Vreden förvirrar en människa, och Lättjan gör henne tungsint,\ntrumpen och butter. Avund och Vrede föda bitterhet i hjärtat och\ndenna bitterhet är moder till Lättjan och berövar människan kärleken\ntill allt gott. Vidare är Lättjan ängslan hos ett hjärta som saknar\nfrid; och Sankt Augustinus säger: \"den är missnöje över det goda och\nbelåtenhet över det onda\". Detta är förvisso en fördömlig synd, ty\nden innebär en orätt mot Jesus Kristus i det att den berövar honom\nden tjänst, som människorna borde ägna alla sina krafter enligt\nSalomo. Men Lättjan gör ingen sådan tjänst; den gör allting ovilligt,\nbuttert, slappt och med undanflykter och med lättja och olust. Därför\nsäger även bibeln: \"Förbannad vare den som tjänar Gud försumligt\".\nVidare är Lättjan en fiende till varje mänskligt tillstånd, och\ndessa tillstånd äro förvisso tre. Antingen är det ett oskuldstillstånd\nsådant som Adams före syndafallet, ett tillstånd, vari hans\nverksamhet bestod i att höra på Gud och dyrka honom. Ett annat\ntillstånd är den syndiga människans tillstånd, vari människan tvingas\natt arbeta med bönor till Gud om förlåtelse för sina synder och om\natt Gud måtte tillstädja henne att uppresa sig från sina synder.\nEtt tredje tillstånd är nådens tillstånd, vari människan tvingas till\nbotgöringsgärningar. Lättjan är förvisso en fiende och motsats till\nallt detta. Ty den älskar icke verksamhet av något slag. Lättjans\nfula synd är förvisso även en stor fiende till människans timliga\nuppehälle, ty den besitter intet förutseende för den timliga\nnödvändigheten, ty den förslösar och låter förfaras och förstör allt\nmänniskans timliga goda genom sin sorglöshet.\n\n§ 54. För det fjärde är Lättjan lik dem som befinna sig i helvetets\npina, detta på grund av sin tröghet och sitt tungsinne; ty de\nfördömda äro så bundna att de varken kunna röra sig eller tänka\nordentligt. Av Lättjan följer först att en människa får motvilja mot\natt göra något gott, och detta gör att Gud avskyr Lättjan, såsom\nSankt Johannes säger.\n\n§ 55. Lättjan vill icke underkasta sig någon möda eller botgöring. Ty\nLättjan är sannerligen, såsom Salomo säger, så fin och ömtålig att\nden ej vill underkasta sig några mödor eller botövningar, och därför\nskämmer den allt vad den gör. För att bekämpa denna Lättjans eländiga\nsynd bör man öva sig i att utföra goda gärningar och manligt och\nredligt samla mod att göra det med tanke på att vår herre Jesus Kristus\nbelönar varje god gärning, huru obetydlig den än är. Vana vid arbete\när en stor sak, ty, såsom Sankt Bernhard säger, det skänker arbetaren\nstarka muskler och hårda senor, medan Lättjan gör dem svaga och\nslappa. Sedan hava vi fruktan för att taga itu med goda gärningar.\nDen som är benägen för synden tänker förvisso, att det är ett så\nstort företag att taga itu med en god gärning och tänker i sitt\nhjärta, att godhetens omständigheter äro så besvärliga och så fyllda\nmed lidande, att han ej vågar företaga sig att utföra goda gärningar,\nsäger Sankt Gregorius.\n\n§ 56. Vi komma nu till Förtvivlan, som innebär tvivel på Guds nåd\noch stundom kommer sig av mycket stor sorg och stundom av stor\nförfäran: människan tänker att hon har begått så många synder att det\nej kan hjälpa henne om hon ock ångrade sig och övergav synden; och på\ngrund av denna förtvivlan överlämnar hon sitt hjärta åt synder av\nalla slag, såsom Sankt Augustinus säger. Om denna fördomliga synd\nfortfar till hennes sista stund, kallas den synd mot den Helige Ande.\nDenna fruktansvärda synd är så farlig, att det ej finnes något\nurbota brott eller någon synd, som den förtvivlade tvekar att begå.\nHärpå utgör Judas ett gott exempel. Förvisso är då denna synd mer än\nnågon annan Kristus misshaglig. Sannerligen, den som förtvivlar är\nlik den fege kämpen, som utan nödtvång erkänner sig besegrad. Ack, i\nonödan erkänner han sig slagen och i onödan är han förtvivlad. Guds\nnåd finnes förvisso alltid i beredskap för var och en som ångrar\nsig, och är större än alla en människas gärningar. Ack, kan icke en\nmänniska betänka Sankt Lukas' 15 kapitel, där Kristus säger \"att\nsammalunda varder glädje i himmelen över en enda syndare, som bättrar\nsig, mer än över nio och nittio rättfärdiga, som ingen bättring\nbehöva\". Läs även i samma evangelium om glädjen och festen hos den\ngode mannen, som hade förlorat sin son, när denne son ångerfull\nåtervände till sin fader. Kunna de icke även erinra sig att Sankt\nLukas berättar _XXIII oapitulo_ huru tjuven, som var korsfäst vid\nsidan av Jesus, sade: \"Herre, kom ihåg mig då du kommer i ditt rike.\"\nOch Jesus sade till honom: \"Sannerligen, i dag skall du vara med mig i\nparadiset\". Det finnes förvisso ingen så stor mänsklig synd, att den\nicke i detta liv kan bliva utplånad genom ånger tack vare Kristi\nlidande och död. Ack, varför skall en människa då förtvivla, då nåden\när så nära till hands och erbjudes så frikostigt? Bed och dig skall\nvarda givet!\n\nDärnäst följer Sömnigheten, det vill säga en dåsighet, som gör\nen människa trög och slö till kropp och själ. Denna synd alstras\nav Lättjan. Förnuftet säger, att morgonen förvisso är den tid,\ndå man icke bör sova, om det ej finnes giltiga skäl därtill. Ty\nmorgonstunden är sannerligen den lämpligaste för en människas böner\noch tankar på Gud och för att hedra Gud och giva allmosor åt den\nfattige som först kommer i Kristi namn. Hör vad Salomo säger: \"Den\nsom vakar på morgonen och söker mig, han skall finna\". Därpå följer\nFörsumlighet eller likgiltighet, som icke frågar efter någonting. Om\nokunnigheten är moder till allt ont, så är förvisso Försumligheten\ndess amma. När försumligheten skall göra något, så frågar den ej\nefter om den gör det väl eller illa.\n\n§ 57. Om botemedlet mot dessa två synder säger den vise: \"Den som\nfruktar Gud, underlåter icke att göra det, som det är hans plikt\natt göra.\" Och den som älskar Gud gör sitt bästa för att behaga Gud\ngenom sitt arbete och anstränger alla sina krafter för att utföra\ndet väl. Sedan följer Sysslolösheten, som är porten till allt ont.\nEn sysslolös människa är lik en stad utan murar: djävlarna kunna\nintränga från alla håll och skjuta frestelser mot den försvarslösa\nfrån alla sidor. Sysslolösheten utgör upphovet till alla onda och\nsyndiga tankar, allt gyckel, all lättfärdighet och smuts. Himlen är\nförvisso given åt dem som arbeta och ej åt dem som gå sysslolösa.\nDavid säger också: \"De som icke utföra människors arbete, skola ej\nheller bliva gisslade av människor\", det vill säga i skärselden. Det\nsynes därför vara klart att de skola gisslas av djävlarna i helvetet,\nom de icke ångra och bättra sig.\n\n§ 58. Sedan följer den synd, som man kallar _Tarditas_ och som en\nmänniska begår då hon är alltför tveksam och dröjande innan hon vänder\nsig till Gud, vilket förvisso är en stor dårskap. Den, som det gör,\nliknar en människa, som fallit i ett dike och ej vill stiga upp.\nDenna synd härrör av ett falskt hopp om ett långt liv, men det är ett\nhopp som ofta sviker.\n\n§ 59. Därpå följer Slapphet, vartill den gör sig skyldig som när han\nbörjat ett gott arbete ständigt åter inom kort överger det, liksom\näven den, vilken fått någon att taga vård om och genast upphör därmed\nså snart några svårigheter eller motgångar möta. Sådana äro de\nnya herdar, vilka låta sina får löpa till vargen som gömmer sig i\nsnåren och icke fråga efter sin plikt att övervaka dem. Därav följer\nfattigdom och elände i både eviga och timliga ting. Därav följer en\nsorts köld, som fryser människans hjärta. Sedan kommer brist på\nandakt, varigenom, såsom Sankt Bernhard säger, en människa blir så\nblind och gripes av en sådan själens domning, att hon varken kan\nläsa eller sjunga i den heliga kyrkan och varken kan höra eller\ntänka på någon andaktsövning eller arbeta med sina händer i något\ngott arbete utan att allt är henne osmakligt och motbjudande. Då blir\nhon slö och sömning och lättretlig och benägen för hat och avund.\nSedan kommer den världsliga sorgens synd, som kallas _Tristicia_ och\nsom dräper en människa, såsom Sankt Paulus säger. Ty sådan sorg leder\nförvisso både till kroppens och själens död, ty därav följer att\nen människa börjar hata sitt eget liv. Därför förkortar sådan sorg\nmången gång en människas liv, innan hennes tid av naturen är inne.\n\n_Remedium contra peccatum Accidie_.\n\n§ 60. Emot lättjans fruktansvärda synd och dess grenar kan ställas\nen dygd, vilken kallas _Fortitudo_ eller Styrka, det vill säga en\nsjälsrörelse genom vilken en människa trotsar onda ting. Denna dygd\när så mäktig och kraftig att den förmår med kraft och vishet avvärja\ndet ondas faror och stå emot djävulens anlopp. Ty den lyfter och\nstyrker själen alldeles som Lättjan sänker och försvagar den. Ty\ndenna Fortitudo kan uthålligt utstå allt det arbete som är av nöden.\n\n§ 61. Av denna dygd finnes det många slag. Hjältemod, det vill säga\nstort mod. Ty det kräves förvisso stort mod i kampen mot Lättjan\nför att denna icke skall uppsluka själen genom sorgens synd eller\nfördärva den genom förtvivlan. Denna dygd kommer människor att\nav fri vilja klokt och förståndigt gripa sig an med svåra och\nplågsamma företag. Och emedan djävulen kämpar emot en människa mera\nmed list och slughet än med styrka, måste människan motstå honom\ngenom klokhet, förnuft och skarpsinne. Så ha vi dygderna Tron och\nHoppet på att Gud och hans helgon skola skänka sitt bistånd till\nfullbordandet av de goda verk, med vilka människan är fast besluten\natt fortsätta. Sedan följer Trygghet eller Säkerhet, det vill\nsäga när en människa icke ryggar tillbaka för någon framtida möda,\nsom de goda gärningar hon påbörjat kunna föra med sig. Sedan kommer\nStorslagenhet, det vill säga när en människa slutför stora goda\nverk, som hon påbörjat: det är för ändens skull som man skall utföra\ngoda verk, ty det är änden som kröner det stora goda verket. Därpå\nföljer Ståndaktighet, det vill säga ett stadigt uppsåt, och denna\nbör finnas i hjärtat som en fast tro och i munnen och i uppträdande\noch i handling. Det finnes även andra speciella botemedel mot\nLättjan i allehanda arbeten och i betänkande av helvetets plågor och\nhimlens fröjder och i förlitan på den helige andes nåd, som skänker\nmänniskan förmåga att utföra sina goda avsikter.\n\n\nSequitur de Auaricia.\n\nEfter Lättjan vill jag tala om Girigheten eller Snikenheten, om\nvilken synd Sankt Paulus säger att den är roten till allt ont: _Ad\nTimotheum, sexto capitulo_. Ty sannerligen, när en människas hjärta\när förvirrat och bekymrat och själen mist sin tröst i Gud, då söker\nhon en värdelös tröst i ting av denna världen.\n\n§ 63. Enligt Sankt Augustinus' definition är Girighet hjärtats åtrå\nefter jordiska ting. En del andra säga att Girighet är lust att köpa\nmånga ting och motvilja mot att giva något åt de behövande. Och\nveten, att Girigheten icke endast är åtrå efter land och egendom,\nutan stundom även åtrå efter vetande och ära och att all överdriven\nåtrå efter något är Girighet och Snikenhet. Och skillnaden mellan\nGirighet och Snikenhet är denna: Girigheten åtrår ting som du icke\näger, medan Snikenheten går ut på att behålla och bevara ting, som du\näger utan att hava verkligt behov av dem. Sannerligen, denna Girighet\när en mycket fördömlig synd, ty alla heliga skrifter fördöma den och\ntala emot denna last, emedan den handlar orätt mot Jesus Kristus.\nTy den berövar honom den kärlek, som människor äro honom skyldiga\noch vänder den bakfram mot allt förnuft och gör att den girige mera\nställer sitt hopp till sin egendom än till Jesus Kristus och ägnar\nstörre uppmärksamhet åt att bevara sina skatter än åt att tjäna Jesus\nKristus: Och därför säger Sankt Paulus _ad Ephesias quinto_ att en\ngirig \"är en avgudadyrkare\".\n\n§ 64. Vilken annan skillnad finnes det mellan en avgudadyrkare och\nen girig människa än den, att avgudadyrkaren måhända har endast en\neller två avgudar, medan den girige har många? Varje florin i\nhans kista är förvisso en hans avgud. Och sannerligen Avguderiets\nsynd är den första som Gud förbjöd i de tio buden, därom vittnar\n_Exodi oapltulo XX:o_: \"Du skall inga andra gudar hava för mig. Du\nskall icke göra dig en bild, ej häller något beläte.\" Sålunda är en\ngirig människa, som älskar sin skatt mer än Gud, en avgudadyrkare\ntill följd av Girighetens fördömda synd. Snikenheten alstrar de hårda\nhärskare av vilka människor bliva betungade med skatter, tullar\noch avgifter utöver vad rätt och billigt är. De lägga även på sina\nunderhavande sådana pålagor, att man snarare kan tala om utpressning\nän om pålagor. Om sådana pålagor och avgifter, som läggas på\nunderhavande, säga en del herrars förvaltare, att de äro rättvisa,\nemedan en underlydande icke äger någonting timligt, som icke är\nhans länsherres. Men sådana härskare, som beröva sina underhavande\nsådant, som de aldrig givit dem, handla förvisso orätt: _Augustinus de\nCivitate, libro nono_. Sanningen är, att träldomstillståndet beror på\nsynden och att denna är träldomens första orsak; _Genesis quinto_.\n\n§ 65. Sålunda inses, att synden förtjänar träldom, men icke naturen.\nDärför borde härskare icke yvas över sitt herravälde, ty av naturen\näro de icke herrar över trälar, utan träldomen kommer först som en\nföljd av synden. Och vidare: när Ingen säger, att trälars timliga\nägodelar äro deras herrars egendom, så är detta så att förstå, att\nkejsaren äger rätt att försvara dem men icke att plundra och råna\ndem. Och därför säger Seneca: \"Din klokhet skall framträda i välvilja\nmot dina trälar.\" De som du kallar dina trälar äro Guds folk, ty\nenkla människor äro Kristi vänner; de äro Herrens förtrogna.\n\n§ 66. Tänk även på att av likadan säd, som trälar äro, äro även\nherrar. Trälen kan lika väl bliva frälst som herren. Samma död,\nsom rycker bort trälen, bortrycker även herren. Därför säger jag:\nbehandla din träl på samma sätt på vilket du skulle vilja bliva\nbehandlad av din herre, om du vore i hans ställning. Varje syndare\när en syndens träl. Sannerligen säger jag dig, herre: behandla dina\nträlar på ett sådant sätt, att de mera älska än frukta dig. Jag vet\ngott, att det finnes olika rangklasser, såsom riktigt är, och att\nenvar bör göra sin plikt på den plats, där han blivit ställd, men\nförvisso är det fördömligt att skoningslöst pressa sina underhavande.\n\n§ 67. Och betänken vidare, att erövrare och tyranner ofta göra\npersoner av kunglig börd till trälar sedan de besegrat dem. Ordet\nträl hade alls icke blivit format, innan Noak sade att hans son\nKanan för sin synds skull skulle bliva sina bröders träl. Vad skola\nvi då säga om dem, vilka idka plundring och utpressning mot den\nheliga kyrkan? Det svärd, som vid dubbningen gives åt en riddare,\nbetyder förvisso, att han skall försvara den heliga kyrkan och icke\nröva av den eller plundra den; och den som så gör är en förrädare\nmot Kristus. Och Sankt Augustinus säger: \"Djävulens vargar äro de,\nvilka dräpa Jesu Kristi får\", och de äro värre än vargar. Ty när\nvargen har magen full, upphör den att dräpa får; men de som plundra\noch förstöra Guds heliga kyrka göra icke så, ty de upphöra aldrig\nmed sina plundringar. Eftersom det nu som sagt är så, att synden var\nträldomens första upphov, förhåller det sig så, att på den tiden,\ndå hela världen var nedsjunken i synd, var också hela världen\nnedsjunken i träldom. Men när sedan nådens tid kom, förordnade Gud\natt en del människor skulle hava en högre ställning och värdighet\noch en del en lägre och att en var skulle bemötas enligt rang och\nvärdighet. Därför är det i några länder, där man köper trälar, så,\natt när någon övergått till kristendomen, så giver han alla sina\nträlar fria ur träldomen. Och därför är förvisso herren skyldig sin\ntjänare det tjänaren är skyldig sin herre. Påven kallar sig Guds\ntjänares tjänare. Men emedan den heliga kyrkans ställning icke\nhade kunnat upprätthållas och det allmänna bästa icke främjas och\nfred och ordning på jorden icke upprätthållas, om icke Gud hade\nförordnat att en del människor skola hava en högre ställning och andra\nen lägre, så förordnades härskare till att upprätthålla och försvara\nsina underhavande eller undersåtar efter bästa förmåga och icke till\natt fördärva dem. Därför säger jag att de härskare, vilka äro såsom\nulvar och med orätt uppsluka fattigt folks nödtorft utan förbarmande\noch måtta, dem skall mätas med samma mått, varmed de utmätt Kristi\nnåd åt de fattiga, därest de icke bättra sig.\n\nNu följer bedrägeri mellan köpman och köpman. Och du skall veta, att\ndet gives köpenskap av tvenne slag; det ena med materiella varor, det\nandra med andliga. Vidare hederlig och laglig köpenskap å ena sidan\noch ohederlig och olaglig å den andra. Om den materiella köpenskap,\nsom är hederlig och laglig, gäller, att där Gud så ordnat, att ett\nrike eller ett land är sig självt nog, där är det hederligt och\nlagligt att man med det landets överflöd bistår ett annat land, som\nhar större brist. Och därför måste det finnas köpmän, som från ett\nland föra dess varor till ett annat. Den andra köpenskapen, den som\nman bedriver med falskhet och bedrägeri, med lögner och falska eder,\när förbannad och fördömlig.\n\nAndlig köpenskap är egentligen Simoni, det vill säga intensiv önskan\natt köpa andliga ting, det vill säga sådana, som hänföra sig till\nGuds rike och själens frälsning. En sådan önskan är, om man vidtar\nnågon åtgärd för att förverkliga den, en dödssynd, även om man icke\nlyckas i sina bemödanden; och är det en prästvigd man som gör detta,\nså begår han ett brott mot sitt stånds regler. Simonien har fått\nsitt namn efter Simon Magus, som för jordiska ting ville köpa den\ngåva som Gud genom den Helige Ande hade förlänat Sankt Petrus och\napostlarna. Och veten därför, att både den som säljer och den som\nköper andliga ting kallas simonist, vare sig det sker personligen eller\ngenom ombud eller genom köttsliga böner av ens vänner, köttsliga\nvänner eller andliga vänner. Köttsliga av två slag, av vilka det\nförsta är anförvanter och andra vänner. Sannerligen, om de bedja\nför den, som icke är värdig och skicklig är det Simoni om han tar\nemot prebendet; men om han är värdig, är det ingen Simoni. Det andra\nslaget är när en man eller kvinna beder för någon endast på grund av\nond köttslig tillgivenhet, som de hysa för denna person, och det är\nsmutsig Simoni. Och när människor för tjänst giva andliga ting åt\nsina tjänare, måste det förvisso vara hederlig tjänst, och det får\nicke förekomma något köpslående, och personen måste vara skicklig.\nTy såsom Sankt Damacius säger: \"alla synder i världen äro som intet\nmot denna synd\", ty den är den största synd som finnes näst efter\nLucifers och Antikrists. Ty genom denna synd förlorar Gud den kyrka\noch den själ, som han köpt med sitt dyra blod, genom dem som giva\nkyrkor åt sådana, som icke äro värdiga. Ty de insätta tjuvar, vilka\nstjäla Jesu Kristi själar och förskingra hans arv. Sådana ovärdiga\npräster och själasörjare komma lekmännen att få mindre vördnad\nför den heliga kyrkans sakrament, och sådana givare av kyrkor\nutestänga Kristi barn och installera djävulens egen son i kyrkan. De\nsälja själarna, lammen som de skulle taga vård om, till vargen som\ndräper dem. Och därför skola de aldrig få del i lammens betesmarker,\ndet vill säga himmelens salighet.\n\nNu följer hasardspelet med dess tillbehör, såsom bord och\ntärningar. Därav alstras svek, mened, gräl, stölder, hädelser och\ngudsförnekelse, hat mot nästan, förlust av egendom, tidsspillan och\nstundom mord. Hasardspelare kunna förvisso icke undgå att synda\nsvårt, medan de ägna sig åt sitt spel. Av Girighet alstras även lögn,\nstöld, falskt vittnesbörd och mened. Och I skolen veta att dessa\näro stora synder och strida mot Guds uttryckliga bud, såsom jag\nredan framhållit. Falskt vittnesbörd kan avgivas både i ord och i\nhandling. I ord för att beröva din nästa hans goda namn genom ditt\nfalska vittnesbörd eller beröva honom hans egendom eller hans arv\ngenom falskt vittnesbörd, när du på grund av vrede eller för fördels\neller avunds skull bär falskt vittnesbörd eller anklagar honom eller\nursäktar honom genom falskt vittnesmål eller falskeligen ursäktar\ndig själv. Tagen eder i akt, jurymän och notarier! På grund av falskt\nvittnesbörd ha Susanna och mången annan råkat i stor sorg och nöd.\n\nÄven tjuvnadens synd står i strid med Guds uttryckliga bud, och den\när av två slag, kroppslig och andlig. Kroppslig är den när man tar\nsin nästas gods mot hans vilja, vare sig det sker med våld eller\nlist, vare sig det är mycket eller litet. Kroppslig stöld är det\näven när man lämnar honom falska uppgifter, när man lånar av honom\nmed avsikt att aldrig återbetala lånet eller gör något liknande.\nAndlig stöld är helgerån, det vill säga stöld av heliga ting eller\nav ting som äro helgade åt Kristus, och det kan begås på två sätt.\nEn stöld blir helgerån när den begås på en helig plats såsom i en\nkyrka eller på en kyrkogård; varje stöld som begås på en sådan plats\nkan kallas helgerån, likaså varje våldsdåd på en sådan plats. Till\nhelgerån göra sig även de skyldiga, vilka beröva kyrkan någon rätt,\nsom tillkommer densamma. Kort och allmänt sagt: helgerån är att\nröva heliga ting från heliga platser eller oheliga ting från heliga\nplatser eller heliga ting från oheliga platser.\n\n_Relevacio contra peccatum Avaricie_.\n\n§ 68. Nu skolen I veta, att botemedlet mot Girigheten är\nbarmhärtighet eller medkänsla, allmänt tagen. Och man kunde fråga,\nvarför barmhärtighet och medkänsla utgöra botemedel mot Girigheten.\nFörvisso visas den behövande ingen barmhärtighet eller medkänsla av\nden girige, ty denne finner sin fröjd i att behålla sina skatter och\nicke i att hjälpa och bistå sina medkristna. Och därför talar jag\nförst om barmhärtigheten. Barmhärtighet är, såsom filosofen\nsäger, en dygd, genom vilken en människas hjärta röres av den\nbekymrades bekymmer. Härigenom väckes medlidande som driver till\nbarmhärtighetsverk. Och detta leder till samma förbarmande, som Jesus\nKristus visade, när han utgav sig själv för våra synder och led döden\nav barmhärtighet och förlät oss våra synder och därigenom befriade oss\nfrån helvetets kval och lindrade skärseldens kval för de ångerfulla\noch skänker oss nåd att föra en god vandel och slutligen skänker\noss himmelens salighet. Barmhärtigheten framträder i att låna och\ngiva och förlåta och efterskänka och i att hysa medkänsla i sitt\nhjärta och medlidande med ens medkristnas olycka samt även i att\ntillrättavisa där så kräves. Ett annat botemedel mot Girigheten är\nförnuftig frikostighet, men sannerligen härtill kräves att man tänker\npå Jesu Kristi nåd och på ens timliga goda och även på de eviga\nskatter, som Kristus skänkt oss samt på den död som väntar en, man\nvet icke när, var eller huru, samt även på att man kommer att förlora\nallt vad man har, utom det man givit ut i välgärningar.\n\n§ 69. Men då en del människor äro omåttliga, hör man undvika dåraktig\nfrikostighet, som kallas slöseri. Den som är dåraktigt frikostig\ngiver för visso icke av sitt goda, utan förlorar sitt goda.\nSannerligen, det som han giver av fåfänga till exempel åt barder och\nandra människor för att de skola föra hans rykte över världen,\ntillräknas honom som en synd och icke som en allmosa. Den, som med\nsin gåva icke åsyftar annat än synd, förlorar förvisso det han givit.\nHan är lik en häst, som hellre dricker orent och grumligt vatten än\nkällans klara vatten. Och de som giva där de icke borde giva komma\natt drabbas av den förbannelse, som Kristus på domens dag skall\nuttala över dem vilka skola bliva fördömda.\n\n\nSequitur de Gula.\n\nEfter Girigheten följer Frosseriet, vilket står i strid med Guds\nuttryckliga bud. Frosseri är omåttlig lust att äta och dricka eller\ntillfredsställande av den omåttliga lusten och det obehärskade\nbegäret att äta och dricka. Denna synd har fördärvat hela denna\nvärlden, såsom man gott ser av Adams och Evas synd. Hör även vad\nSankt Paulus säger om Frosseriets synd. \"Många\", säger Sankt Paulus,\n\"finnas, om vilka jag ofta sagt eder och om vilka jag nu säger det\ngråtande, att de äro fiender till Kristi kors, vilkas ände är döden\noch vilkas mage är deras Gud\". Den som är van vid denna Frosseriets\nsynd, kan icke motstå någon synd. Han måste vara alla lasters träl,\nty det är i djävulens hord som han gömmer sig och vistas. Av denna\nsynd finnes det många slag. Det första är dryckenskapen, som är den\nhemska graven för en människas förnuft; när en människa är drucken,\nhar hon därför förlorat sitt förnuft, och detta är en dödssynd.\nMen sannerligen, när en människa icke är van vid starka drycker\noch måhända icke känner dryckens styrka eller har ett svagt huvud\neller har arbetat, så att hon kommer att dricka så mycket mera -- om\nhon än plötsligt blir överväldigad av drickande, så är detta ingen\ndödssynd, utan en liten synd. Det andra slaget av Frosseri är att\nmänniskans ande blir fullkomligt förvirrad, ty dryckenskapen berövar\nhenne förståndets bruk. Det tredje slaget av glupskhet är när en\nmänniska slukar sin mat och ej äter på anständigt sätt. Det fjärde\när när safterna i människans kropp blivit fördärvade genom alltför\nriklig föda. Det femte är glömska till följd av alltför mycket\ndrickande, vilken gör att en människa stundom före morgonen glömmer\nvad han gjort föregående kväll eller på natten.\n\n§ 71. På ett annat sätt indelas de olika slagen av Frosseri av Sankt\nGregorius. Det första är att äta före matdags. Det andra är när en\nmänniska skaffar sig alltför läcker mat eller dryck. Det tredje är\nnär man äter övermåttan mycket. Det fjärde är överdriven omsorg om\nmatens tillredning. Det femte är att äta alltför glupskt. Dessa äro\nde fem fingrar på djävulens hand, medelst vilka han drar människor\ntill synd.\n\n_Remedium contra peccatum Gule_.\n\n§ 72. Botemedlet mot Frosseri är Avhållsamhet, säger Galienus, men\nden anser jag icke vara tillfylles, om man är avhållsam endast\nför kroppens hälsas skull. Sankt Augustinus vill att avhållsamheten\nutövas för dygdens egen skull och med tålamod. Avhållsamheten,\nsäger han, är föga värd, om man ej har god vilja därtill och om den\nicke iakttages med tålamod och för Guds skull i hopp om den eviga\nsaligheten i himmelen.\n\n§ 73. Avhållsamhetens kamrater äro Måttligheten, som håller måtta i\nallting, Skamkänslan, som skyr allt skamligt, och Förnöjsamhet, som\nicke söker överflöd i mat och dryck och ej lägger vikt vid konstrik\ntillredning av födan. Vidare Självbehärskningen, som genom förnuftet\nlägger band på en alltför stor lust att äta, samt Nykterheten, som\nförhindrar övermåttligt drickande, samt Självförsakelsen, som\nförsakar behaget att sitta länge och bekvämt till bords och som gör\natt en del människor ofta frivilligt stå medan de äta för att ej ha\ndet alltför bekvämt.\n\n\nSequitur de Luxuria.\n\n§ 74. Efter Frosseriet följer Otukten, ty dessa två synder äro\nså nära besläktade att de ofta ej kunna åtskiljas. Denna synd är\nsannerligen en styggelse för Gud, ty han sade själv: \"Du skall icke\ngöra hor\". Och därför införde han stränga straff för denna synd i\nde gamla lagarna. Om en kvinnlig slav blev ertappad med att begå\ndenna synd, skulle hon slås ihjäl med påkar. Och om det var en\nfriboren kvinna skulle hon stenas. Och om det var en biskops dotter,\nskulle hon enligt Guds befallning bliva bränd. Vidare var det för\notuktssyndens skull som Gud lät syndafloden komma över världen. Och\nefter den brände han fem städer med åskviggar och nedsänkte dem i\nhelvetet.\n\n§ 75. Låtom oss då nu tala om den stinkande Otuktssynd, som man kallar\nÄktenskapsbrott, om den ena av de två eller båda äro gifta. Sankt\nJohannes säger, att äktensknpsbrytare skola vara i helvetet i en\nstinkande eld av svavel, i en eld för otuktens skull, i svavel för\natt deras gärning varit så smutsig och stinkande. Det är förvisso\nnågot förfärligt att bryta äktenskapets sakrament, som Gud själv\ninstiftat i paradiset och Jesus Kristus bekräftat, såsom Sankt Matheus\nvittnar i evangeliet: \"En man skall övergiva sin fader och sin moder\noch hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött\". Detta\nsakrament utgör en sinnebild av Kristi förening med den heliga kyrkan.\nOch Gud förbjöd icke endast äktenskapsbrott i gärning utan befallde\näven, att du icke skall hava lust till din nästas hustru. I detta bud,\nsäger Sankt Augustinus, förbjudes varje slag av lust att begå otukt,\noch Sankt Matheus säger i evangeliet att \"den som ser på en kvinna\nför att begära henne, har redan gjort hor med henne i sitt hjärta\".\nHärav sen I att denna synd icke blott är förbjuden i gärning utan att\näven önskan att begå den är förbjuden. Denna fördömda synd skadar\nsvårligen den som begår den. Först och främst hans själ, ty han driver\nden till synd och till de kval efter döden som vara evinnerligen. Även\nkroppen skadar den svårt, ty den uttorkar den och förslösar den och\nförnedrar den, och av sitt blod offrar han åt helvetet; den skadar hans\negendom och utkomst. Och om det är fult att en man förslösar sin egendom\npå kvinnor, så är det förvisso ännu fulare när kvinnor för sådant snusk\noffra egendom och utkomst på män. Denna synd berövar, säger profeten,\nbåde man och kvinna deras goda rykte och all deras ära; och detta är\ndjävulen behagligt, ty därigenom vinner han största delen av denna\nvärlden. Och liksom en köpman gläder sig mest över den affär, av\nvilken han har den största vinsten, så gläder sig även djävulen över\ndetta snusk.\n\n§ 76. Detta är djävulens andra hand med fem fingrar som draga\nmänniskor till hans styggelse. Det första fingret är den dåraktiga\nkvinnan och den dåraktige mannens dåraktiga blickar, vilka döda\nalldeles som basilisken dödar människor genom giftet i sin blick,\nty ögonens begärelse följer hjärtats begärelse. Det andra fingret\när det lastbara vidrörandet på ett okyskt sätt; och därför säger\nSalomo, att den som vidrör och handskas med en kvinna är lik den som\nhandskas med en skorpion som stinger och plötsligt dödar genom sitt\ngift, liksom man bränner fingrarna om man sticker dem i hett beck.\nDet tredje är otuktiga ord, vilka äro såsom eld och bränna hjärtat.\nDet fjärde fingret är kyssen. En stor dåre vore sannerligen den, som\nville kyssa öppningen av en brinnande ugn eller spis, men större\ndårar äro de, vilka kyssa i otuktig avsikt, ty den mun de kyssa är\nporten till helvetet. Särskilt gäller detta de gamla horkarlar, som\nvilja kyssa och vidröra, ehuru de äro impotenta. De äro förvisso\nsåsom hundar, ty när en hund kommer till en ros eller andra buskar,\nså lyfter den på benet och låtsar som om den ville pissa, även om den\nicke kan göra det. Och om den åsikten, som hyses av många män, att\nde ej kunna synda genom någon otukt som de begå med sin hustru,\nsäger jag att den åsikten förvisso är oriktig. Gud skall veta att\nen man kan döda sig med sin egen kniv och dricka sig berusad ur sin\negen tunna. Sannerligen, om han älskar hustru eller barn eller\nnågot jordiskt ting mera än Gud, så är det hans avgud, och han är en\navgudadyrkare. En man skall älska sin hustru med urskiljning, saktmod\noch måtta, och då är hon som om hon vore hans syster. Det femte\nfingret på djävulens hand är otuktens stinkande gärning. Sannerligen,\nFrosseriets fem fingrar sticker djävulen i människans mage och med\nOtukteus fem fingrar fattar han henne om livet för att kasta henne i\nhelvetets brinnande ugn, där de i evighet skola hava eld och maskar,\ngråt och veklagan, förtärande hunger och törst och bistra djävlar,\nsom utan uppehåll och utan ände skola trampa dem under sina fötter.\n\nAv Otukt finnes det som sagt flera slag, såsom enkel hor, det\nvill säga otukt mellan man och kvinna som icke äro gifta, och den\när en dödssynd och strider mot naturen. Allt som är fientligt och\nskadligt för naturen är emot naturen. Även en människas förstånd\nsäger henne att otukt är en dödssynd, eftersom Gud förbjudit hor.\nOch Sankt Paulus förvisar dem till det rike, som är i beredskap\nendast för dem som begått en dödssynd. En annan otukts synd är att\nberöva en kvinna hennes mödom. Den som det gör kastar förvisso en\njungfru ur det högsta tillstånd som gives på denna jord och berövar\nhenne den dyrbara frukt som bibeln kallar \"den hundrade frukten\".\nJag kan ej uttrycka det på annat sätt på svenska, men på latin hette\ndet _Centesimus fructus_. Den som så gör är förvisso orsak till\nstörre skada och förödelse än ord kunna uttrycka, alldeles som en\nmänniska är orsak till all den skada, som kreatur göra på ett fält\nnär de brutit sig genom häckar eller stängsel och förstöra sådant som\nicke kan ersättas. Ty en mödom kan förvisso icke återställas, lika\nlitet som en avhuggen arm åter kan fås att växa fast. Jag vet väl\natt hon kan få nåd, om hon gör bot, men aldrig mera skall hon bliva\nobefläckad. Och om jag också redan talat något om Äktenskapsbrott,\nså är det gott att påvisa ytterligare faror, som äro förenade med\nÄktenskapsbrott, på det att man må veta att undfly, undvika denna\nsmutsiga synd. Äktenskapsbrott betyder på latin att nalkas en annan\nmans bädd, varigenom de, som tidigare varit ett kött, överlämna sina\nkroppar åt andra personer. Denna synd ger, säger den vise, upphov\ntill mycket ont. Först och främst bruten tro; och förvisso utgör tron\nnyckeln till kristendomen. Och när tron är bruten och söndersliten,\ndå står kristendomen sannerligen steril och utan frukt. Denna synd\nutgör även en stöld, ty stöld är överhuvudtaget att beröva en person\nnågot emot hans vilja. Sannerligen, det är den värsta stöld som kan\ntänkas när en kvinna stjäl sin kropp från sin make och ger den åt\nsin älskare att befläcka och stjäl sin själ från Kristus och skänker\nden åt djävulen. Detta är värre stöld än att bryta sig in i en kyrka\noch stjäla kalken, ty äktenskapsbrytarna bryta sig in i Guds andliga\ntempel och stjäla nådens käril, det vill säga kroppen och själen, och\ndärför skall Gud fördärva dem, såsom Sankt Paulus säger. Sannerligen,\nför denna synd ryggade Josef tillbaka, när hans herres hustru bad\nhonom begå den styggelsen och när han sade: \"Si, min fru, jämte mig\nbefattar sig min herre själv med intet i huset, och allt vad han äger\nhar han givit i min hand; och intet har han undandragit mig, utom dig\nallena, emedan du är hans hustru. Och huru skulle jag nu så mycket\nont göra och synda emot Gud? Det förbjude Gud\". Ack, alltför sällan\nfinner man nuförtiden sådan trohet! Det tredje onda är den smuts,\nmed vilken de bryta Guds bud och befläcka den som instiftat äktenskapet,\ndet vill säga Kristus. Så högt och heligt som äktenskapets\nsakrament är, så mycket större synd är det förvisso att bryta det; ty\nGud instiftade äktenskapet i paradiset i oskuldstillståndet för att\nföröka människosläktet i Guds tjänst. Och därför är äktenskapsbrottet\nen så mycket större styggelse. Det leder mången gång till falska\narvingar, vilka med orätt bemäktiga sig folks arv. Och därför\nutesluter Kristus dem från himmelriket, vilket är goda människors\narvedel. Och detta brott åstadkommer även ofta att folk sig själva\novetande gifta sig eller synda med sina egna blodsförvanter, och\nsärskilt gäller detta de horkarlar som besöka bordeller med lösaktiga\nkvinnor, inrättningar som kunna förliknas vid allmänna avträden, i\nvilka män kasta sitt vatten. Och vad skola vi säga om kopplare, som\nleva av koppleriets förfärliga synd och tvinga kvinnor att avstå åt\ndem en viss del av det de förtjäna genom att prisgiva sin kropp, ja,\nstundom göra det med sin egen hustru eller sitt barn? Sannerligen,\ndessa äro fördömda synder. Observera även att hor i de tio buden\nställts mellan stöld och mord; det är nämligen den största stöld\nsom kan finnas, ty det utgör stöld av både kropp och själ. Och det\när likt mord, emedan det klyver itu och bryter itu dem, som först\ngjorts till ett kött, och de som det göra skulle därför enligt Guds\ngamla lagar dödas. Men Jesu Kristi lag är en barmhärtighetens lag och\nhan sade till kvinnan, som hade blivit ertappad med äktenskapsbrott\noch som judarna ville stena: \"Gå, och hav icke längre lust att\nsynda!\" eller: \"vill icke längre synda!\" Sannerligen, bestraffningen\nav äktenskapsbrott har överlämnats åt helvetets kval, om det icke\nförekommes av ånger.\n\nDet finnes ännu andra slag av denna fördömda synd, såsom om den ena\nparten eller båda parterna höra till kleresiet, tillhöra någon orden,\näro underdiakoner eller diakoner eller präster eller hospitalie\nbröder eller -systrar. Och ju högre han står i rang, desto större är\nsynden. Det som i hög grad försvårar deras synd är brottet mot det\nkyskhetslöfte de avlagt vid inträdet i sin orden. Och vidare är det\nsannerligen så, att prästeståndet är förvaltare av alla Guds skatter\noch hans särskilda tecken på kyskhet, som visar att de förbundit sig\ntill ett kyskt liv, vilket är den högsta form av liv som existerar.\nOch dessa till Guds tjänst invigda äro hans speciella husfolk, och\nnär de begå en dödssynd, är det därför ett särskilt svart förräderi\nmot Gud och hans folk; ty de leva på folket för att bedja för folket,\noch när de äro sådana förrädare, båta deras böner till intet. Präster\näro änglar i avseende på sitt ämbetes värdighet, men sannerligen\nsäger Sankt Paulus: \"Satan förvandlar sig till en ljusets ängel\".\nSannerligen, den präst som begär dödssynd kan förliknas vid mörksens\nängel förvandlad till en ljusets ängel: han ter sig som en ljusets\nängel, men han är sannerligen en mörksens ängel. Sådana präster äro\nBelials söner, såsom framgår av Konungaboken, där de betecknas\nsåsom söner av Belial, det vill säga djävulen. Belial betyder \"utan\ndomare\" och så bete de sig: de tycka att de äro fria och ej hava\nnågon domare, lika litet som en fri tjur, som tar vilken ko den\nbehagar i staden. Så handla de gentemot kvinnor. Ty alldeles som\nen fri tjur förslår för en hel stad, så utgör en fördärvad präst\nett tillräckligt fördärv för en hel församling eller för ett helt\nland. Sådana präster känna, såsom bibeln säger, icke prästerskapets\nplikter mot folket, ej heller känna de Gud. De nöjde sig icke, såsom\nbibeln säger, med kokt kött, som offrades åt dem, utan togo med våld\nrått kött. På samma sätt nöja sig dessa skurkar icke med det stekta\noch det kokta kött, varmed folk med stor vördnad föder dem, utan\nvilja hava folks hustrurs och döttrars råa kött. Och de kvinnor som\nsamtycka till deras horeri, begå en stor orätt mot Kristus och den\nheliga kyrkan och alla helgon och mot alla själar, ty de beröva\nalla dessa den, som skulle dyrka Kristus och den heliga kyrkan och\nbedja för kristna själar. Och därför hava sådana präster och deras\nälskarinnor hela kristenhetens förbannelse intill dess de göra\nbättring.\n\nDet tredje slaget av otukt förekommer stundom mellan en man och\nhans hustru, nämligen när de i sitt samlag icke söka något annat\nän köttslig vällust, såsom Sankt Hieronymus säger, och föreställa\nsig att då de äro gifta allting är dem tillåtet. Men över sådana\nmänniskor har djävulen makt, såsom ängeln Rafael sade åt Tobias, ty\ni sitt samlag utesluta de Jesus Kristus ur sitt hjärta och hängiva\nsig åt allsköns otukt. Det fjärde slaget är samlag mellan sådana\nsom äro nära befryndade eller med personer, med vilka deras fäder\neller deras anförvanter begått otuktssynd; denna synd gör dem lika\nhundarna, vilka icke taga någon hänsyn till släktskap. Och det gives\nförvisso släktskap av tvenne slag, andlig och köttslig, andlig när\ndet är fråga om faddrar. Ty alldeles på samma sätt som den, vilken\navlat ett barn, är dess köttslige fader, så är ett barns gudfader\ndess andlige fader. En kvinna begår därför ingen mindre synd om\nhon plägar umgänge med sin gudfader än om hon gör det med sin egen\nköttslige broder. Det femte slaget är den avskyvärda synd, om vilken\ningen människa bör tala eller skriva, ehuru den öppet omtalas i\nden heliga skrift. Denna styggelse bedriva män och kvinnor i olika\nsyften och på olika sätt, men ehuru den heliga skrift talar om\ndenna förskräckliga synd, så blir den heliga skrift icke därigenom\nbesudlad mer än solen blir det av att skina på en gödselhög. En annan\notuktssynd utgör den, som kommer under sömnen, och denna synd kommer\nofta till dem som äro svenner och även till dem som äro fördärvade;\noch denna synd, som man kallar pollution, kommer på fyra sätt.\nStundom av kroppens matthet, för att safterna äro för rikliga och\növerflödande i en mans kropp. Stundom av sjukdom, av svaghet hos den\nåterhållande kraften, som man säger i medicinen. Stundom av överflöd\ni mat och dryck. Och stundom av syndiga tankar i människans\nsjäl när hon går till sängs, vilket icke kan vara annat än synd. Man\nmåste därför akta på sina tankar, ty annars kan man begå en svår synd.\n\n_Remedium contra peccatum Luxurie_.\n\n§ 77. Nu komma vi till botemedlet mot Otukt och det är, allmänt sagt,\nKyskhet och återhållsamhet, som tygla alla de utsvävningar, som\nhärröra av köttsliga begär. Och ju kraftigare drifterna till denna\nsmutsiga synd undertryckas, desto större förtjänst. Och Kyskheten\när tvåfaldig, det vill säga kyskhet i äktenskapet och kyskhet\ni enkeståndet. Nu skall du förstå, att äktenskap är tillåten\nsammanlevnad mellan man och kvinna, vilka genom äktenskapets sakrament\nmottagit det band, genom vilket de icke få åtskiljas i hela sitt liv,\ndet vill säga så länge de båda leva. Detta är, såsom bibeln säger,\nett stort sakrament. Gud instiftade det, som jag redan sagt, i\nparadiset och lät sig själv födas i ett äktenskap. Och för att helga\näktenskapet var han med på ett bröllop, där han förvandlade vatten\ntill vin, vilket var det första underverk, som han här på jorden\nutförde inför sina lärjungar. Äktenskapet renar Otukten och förökar\nden heliga kyrkan med medlemmar av god härstamning, och den förvandlar\nen dödssynd till en liten synd mellan dem som äro gifta och gör\natt makarnas hjärtan bliva ett lik som deras kött. Detta är det sanna\näktenskapet, som instiftades av Gud innan synden kom i världen, när\nden naturliga lagen ännu rådde i paradiset; och det föreskrevs att en\nman skall hava endast en kvinna och en kvinna endast en man, såsom\nSankt Augustinus säger och påvisar med många skäl.\n\n§ 78. Först och främst emedan äktenskapet utgör en sinnebild av\nföreningen mellan Kristus och den heliga kyrkan. För det andra\nemedan mannen är kvinnans huvud; åtminstone står det skrivet att han\nbör vara det. Ty om en kvinna hade flere män än en, så skulle hon\nha flera huvuden än ett, och detta vore en styggelse inför Herren;\nej heller kunde en kvinna tillfredsställa många män på en gång. Ej\nheller skulle det någonsin bliva frid och ro bland dem, ty var och en\nville begära sitt. Och vidare skulle ingen man känna sin egen avföda\noch veta vem som skall taga arv efter honom; och kvinnan skulle bliva\nmindre älskad från den tid, då hon blev gift med flere män.\n\n§ 79. Nu komma vi till huru en man skall uppföra sig mot sin\nhustru, särskilt i två avseenden, nämligen i avseende å tålamod och\naktning, något som Gud visade när han skapade kvinnan. Han skapade\nhenne icke av Adams huvud för att hon ej skulle kräva för stor\nmakt. Ty där kvinnan har makten, där åstadkommer hon alltför stor\noreda. Härpå behövas inga exempel; det dagliga livets erfarenhet bör\nförslå. Och Gud skapade förvisso ej heller kvinnan av Adams fötter\nför att hon icke skulle hållas alltför undertryckt, ty hon kan ej\nlida med tålamod, utan Gud skapade kvinnan av Adams revben för att\nkvinnan skulle bliva en kamrat till mannen. En man skall uppträda\nmot sin hustru med trohet, sanning och kärlek. Sankt Paulus säger,\natt \"en man skall älska sin hustru såsom Kristus älskade den heliga\nkyrkan, vilken han älskade så högt, att han dog för den\". Det bör\näven en man göra för sin hustru, om nöden det kräver.\n\n§ 80. Om huru en kvinna skall vara sin man underdånig talar Sankt\nPetrus. Först och främst i lydnad. Och lagen säger även att en\nkvinna, som är hustru, så länge hon är det icke har någon rättighet\natt svära eller vittna utan tillstånd av sin man, som är hennes\nherre eller åtminstone bör vara det. Hon bör även tjäna honom i\nall ärbarhet och vara anspråkslös i sin klädsel. Jag vet nog att\nhustrur böra göra sitt bästa för att behaga sina män, men icke genom\npåfallande klädsel. Sankt Hieronymus säger, att hustrur, som äro\nskrudade i siden och dyrbar purpur, icke kunna skruda sig i Jesus\nKristus. Och vad säger Sankt Johannes i denna sak? Även Sankt\nGregorius säger, att ingen människa skaffar sig dyrbara kläder\nför annat än av fåfänga, för att bliva så mycket mera hedrad\ninför människor. Och det är en stor dårskap av en kvinna att hava\nvackra kläder utvändigt och själv vara ful invärtes. En hustru bör\näven vara måttfull i utseende och uppträdande och skrattande samt\nförståndig i alla sina ord och gärningar. Och över alla jordiska ting\nbör hon älska sin make av allt sitt hjärta och vara honom trogen\nmed sin kropp. Det bör en make även vara gentemot sin hustru. Ty\nliksom hela hennes kropp tillhör hennes make, så bör även hennes\nhjärta göra det, annars råder mellan dem icke något fullkomligt\näktenskap. Sedan skall man veta, att av tre skäl är köttslig förening\ntillåten för en man och hans hustru. Det första är önskan att avla\nbarn till Guds tjänst, ty detta är förvisso äktenskapets slutliga\nsyfte. Ett annat skäl är önskan hos dem båda att betala den andra\nderas kroppars skulder, ty ingendera av dem har makt över sin egen\nkropp. Det tredje skälet är för att undvika otukt och synd. Det\nfjärde är förvisso en dödssynd. Vad det första beträffar, så är\ndet förtjänstfullt. Det andra är det även, ty lagen säger, att den,\nsom betalar sin make sin kropps skuld, även om det sker mot hennes\nhjärtas lust, den besitter kyskhetens förtjänst. Det tredje sättet\när en förlåtlig synd; och intet av sätten kan sannerligen vara helt\nutan synd på grund av den sinnliga njutningen. Det fjärde sättet,\nnämligen när den äktenskapliga föreningen är föranledd endast av\nsinnlig kärlek och icke av någon av de tre tidigare nämnda skälen,\nutan endast för att uppnå brännande vällust, utan att de fråga efter\nhur ofta det sker, är förvisso en dödssynd. Och dock kan man med sorg\nfinna, att en del människor pina sig till att göra det oftare än vad\nderas lusta förslår till.\n\n§ 81. Det andra sättet att vara kysk är att vara en ren enka och\nundvika mäns omfamningar och åtrå Jesu Kristi omfamning. Sådana äro\nde, vilka varit hustrur men förlorat sina män, samt kvinnor, vilka\nbegått otukt men blivit renade genom Ånger. Och om en hustru kunde\nhålla sig helt kysk med sin makes bifall, så att hon aldrig gåve honom\ntillfälle till synd, så voro det förvisso en stor förtjänst hos henne.\nDe kvinnor, vilka iakttaga kyskhet, måste vara rena såväl till hjärtat\nsom till kroppen och till sina tankar och måttfulla i sin klädsel och\nuppsyn samt avhållsamma i mat och dryck, i tal och handling. De äro\nden heliga Magdalenas rökelsekäril, som fylla den heliga kyrkan med\nvällukt. Det tredje slaget av kyskhet är jungfrulighet, och det höves\nen jungfru att hon är ren till själ och kropp; då är hon en Kristi\nbrud och hennes liv en ängels. Hon är en prydnad för denna värld och\nmartyrernas vederlike; Hon besitter något, som ingen tunga kan uttrycka\noch intet hjärta fatta. Vår herre Jesus Kristus var av en jungfru född\noch jungfru var han själv.\n\n§ 82. Ett annat botemedel mot Otukt är att medvetet undandraga sig\nsådant, som ger anledning till denna synd, såsom sysslolöshet, ätande\noch drickande, ty när grytan kokar för häftigt är det förvisso det\nbästa botemedlet att borttaga elden. Att sova länge i lugn och ro är\näven i hög grad ägnat att alstra otukt.\n\n§ 83. Ett annat medel mot Otukten är att man eller kvinna undvika\nderas sällskap, av vilka de frukta att bliva frestade, ty även om\nhandlingen kan emotstås, är frestelsen stor. Sannerligen, om också\nen vit vägg icke skulle fatta eld genom att ett ljus fästes vid den,\nså blir den dock svärtad av lågan. Jag råder ofta, att ingen man\nmå förlita sig på sin egen fullkomlighet, om han ej är starkare än\nSimson, heligare än David och visare än Salomo.\n\n§ 84. Sedan jag nu efter bästa förmåga förklarat för Eder de sju\ndödssynderna och en del av deras grenar och botemedel, ville jag\nsannerligen, om jag kunde, tala till eder om de tio buden. Men ett\nså högt ämne överlämnar jag åt lärda teologer. Likväl hoppas jag\ntill Gud att varenda en av dem alla har blivit berörd i denna\nutläggning.\n\n\n\nDe Confessione.\n\n§ 85. Då, såsom jag nämnde i första kapitlet, andra delen av Ångern\nbestår i munnens Bikt, anför jag vad Sankt Augustinus säger: Synd är\nvarje ord och varje handling och allt vad människor åtrå i strid med\nJesu Kristi lag; och man kan synda i hjärtat, i munnen och i handling\ngenom de fem sinnena, vilka äro: syn, hörsel, lukt, smak och känsel.\nNu är det gott att veta, att detta i hög grad försvårar varje synd.\nDu skall betänka vad du är, som begått synden, om du är man eller\nkvinna, ung eller gammal, adelsman eller träl, fri eller tjänare,\nfrisk eller sjuk, gift eller ogift, prästvigd eller icke prästvigd,\nvis eller dåre, klerk eller lekman, om den andra är av din släkt,\nandligen eller kroppsligen, om någon av din släkt syndat med personen\neller icke, och många andra saker.\n\n§ 86. En annan omständighet är denna: om den innebär äktenskapsbrott\neller icke, blodskam eller icke, jungfru eller icke, dråp eller icke,\nförfärande grov synd eller liten synd. Den tredje omständigheten är\nplatsen, där du har begått synd: i en annan mans hem eller i ditt\neget, på öppna fältet eller i kyrkan eller på kyrkogården, i en\ninvigd eller icke invigd kyrka. Ty om kyrkan är invigd och man och\nkvinna där spilla sin säd genom synd eller frestelse till synd, så är\nkyrkan under interdikt tills den blivit renad av biskopen; och den\npräst, som begår ett sådant brott, skall aldrig mera i hela sitt liv\nsjunga mässan. Den fjärde omständigheten är genom vilka förmedlare\neller budbärare frestelsen kommit eller bifall givits till att hålla\nkamrater sällskap, ty mången usling har gått till djävulen i\nhelvetet för kamratskaps skull. De som uppegga eller bifalla till\nsynd äro därför delaktiga i synden och i syndarens fördömelse. Den\nfemte omständigheten är huru många gånger människan syndat,\nom syndiga tankar bo i henne och om hon ofta fallit. Ty den som\nofta faller i synd föraktar Guds nåd och ökar sin synd och är\novän till Kristus och hans kraft att motstå synden försvagas allt\nmera och han får allt lättare för att synda, och synden växer och\nhan blir allt mera obenägen för att skrifta sig för den som är\nhans biktfader. När människor återfalla i sina gamla dårskaper\npläga de därför antingen övergiva sina gamla biktfäder helt och\nhållet eller också gå till skrift på olika ställen; men sådan\ndelad bikt förtjänar sannerligen ingen förlåtelse av Gud för de\nbegångna synderna. Den sjätte omständigheten är orsaken till att en\nmänniska syndar, vilken frestelse som lett därtill; och om frestelsen\nuppstått hos henne själv eller om hon blivit uppeggad av andra\nmänniskor; eller om en man syndat mod en kvinna genom våld eller med\nhennes eget bifall; eller om kvinnan trots sitt motstånd blivit\ntvingad eller icke; detta skall hon säga; för sinnlighets eller för\nfattigdoms skull, och om det var hennes initiativ eller icke, med\nmera liknande. Den sjunde omständigheten är, på vilket sätt en man\nbegått sin synd eller huru kvinnan tillåtit en man att begå den med\nhenne. Och det samma skall mannen omtala, tydligt och med uppgivande\nav alla omständigheter, och om han syndat med allmänna bordellkvinnor\neller icke, om han begått sin synd under helgad tid eller icke,\nunder fastetid eller icke, före eller efter det han senast var till\nskrift och om han alltså brutit den botgöring, som ålagts honom; med\nvems tillhjälp eller på vems inråden; genom trolleri eller magi; allt\nmåste omtalas. Alla dessa ting tynga mer eller mindre på en människas\nsamvete. Och även den präst som är din domare kan därigenom bättre\nbedöma vilken botgöring han skall ålägga dig, beroende på graden av\ndin förkrosselse. Ty lägg det på minnet, att efter det en människa\nfläckat sitt dop genom en synd, gives det för henne ingen annan väg\ntill frälsning än genom ånger, bikt och botgöring, och de två första\nförutsätta att det finnes en biktfader att bikta för och det tredje\natt syndaren lever tillräckligt länge för att fullgöra den.\n\n§ 87. Vidare bör man betänka, att fyra villkor måste uppfyllas om\nman vill göra en sann och verksam bikt. Det första är den hjärtats\nsorgfyllda bitterhet, varom konung David talade till Gud: \"Jag vill\nerinra mig alla mitt livs år i mitt hjärtas bitterhet.\" Det gives\nfyra tecken på denna hjärtats bitterhet. Det första är att bikten\när skuldmedveten och icke avser att släta över eller dölja synden,\nty syndaren har förorättat sin Gud och besudlat sin själ. Och härom\nsäger Sankt Augustinus: \"Hjärtat plågas av skam över sin skuld\",\noch för att den vars hjärta så plågas är mycket skuldmedveten, är\nhan värdig att Gud skänker honom stor nåd. Sådan var den bekännelse,\nsom gjordes av publikanen, vilken icke ville lyfta sin blick mot\nhimmelen, emedan han hade förbrutit sig mot Gud i himmelen; och på\ngrund av denna skuldmedvetenhet skänktes honom genast Guds nåd.\nOch härom säger Sankt Augustinus, att de skuldmedvetna äro nära\nförlåtelse och absolution. Ett annat tecken är den ödmjukhet i\nbikten, varom Sankt Petrus säger: \"ödmjuken eder under Guds makt.\"\nGuds hand är mäktig i bikten, ty genom den förlåter han dig din synd,\noch han ensam har makt att göra det. Och denna ödmjukhet skall bo i\nhjärtat och vara synlig utåt, ty liksom den biktande ödmjukar sig\ninför Gud i sitt hjärta, skall han kroppsligen böja sig i ödmjukhet\ninför prästen, som sitter såsom Guds ställföreträdare. Emedan Kristus\när den högste och prästen ett redskap och en medlare mellan Kristus och\nsyndaren, och förnuftet säger att syndaren är den ringaste, så kan det\nej komma ifråga att syndaren sitter lika högt som hans biktfader, utan\nskall han knäböja inför honom vid hans fötter, därest icke sjukdom\nförhindrar det. Ty han skall icke fråga efter vem som sitter där, utan\nblott i vems ställe han sitter. En man, som förbrutit sig mot en herre\noch kommer för att bedja om nåd och förlåtelse, sätter sig icke genast\nvid sidan av herren, ty då skulle han anses fräck och ovärdig snar\ntillgift och nåd. Det tredje tecknet är att bikten om möjligt sker under\ntårar; och om man ej kan gråta med sina lekamliga ögon, så bör man gråta\ni sitt hjärta. Sådan var Sankt Petri bikt, ty sedan han förnekat Jesus\nKristus gick han bort och grät bitterligen. Det fjärde tecknet är\natt man ej av blygsel underlåter att bikta sig. Sådan var Magdalenas\nbikt: hon lät icke någon skamsenhet inför dem som voro på festen\nhindra sig från att gå fram till vår herre Jesus Kristus och bekänna\nsina synder för honom. Det femte tecknet är att ödmjukt finna sig\ni den botgörelse, som ålägges en för ens synders skull; ty Jesus\nKristus var förvisso för en människas synders skull lydig intill\ndöden.\n\n§ 88. Det andra villkoret för sann bikt är att den avlägges snart, ty\nom en människa har ett dödande sår, så blir det allt mera förvärrat\noch påskyndar det allt mera hennes död och blir det allt svårare att\nhela, ju längre hon dröjer med att sköta om det. Och alldeles lika\när det med en synd, som länge får ligga obiktad i en människa. En\nmänniska bör sannerligen av många skäl vara snar till att bikta sina\nsynder, såsom av fruktan för döden, vilken ofta kommer plötsligt och\nom vilken ingen vet när eller var den kommer att träffa en; vidare\nemedan förlängning av en synd drar med sig andra synder, och emedan\nsyndaren kommer allt längre från Kristus ju längre han dröjer. Och om\nhan dröjer till sin sista dag, kan han i sitt dödssjuka tillstånd\nknappast bikta eller erinra sig sina synder. Och har han icke under\nsitt liv lyssnat till Jesu Kristi ord, skall Kristus knappast lyssna\ntill honom när han ropar till honom på sin sista dag. Och vet att det\nkräves fyra ting för detta villkor. Din bikt måste vara övervägd och\növertänkt på förhand, emedan syndig hast icke medför någon nytta och\nför att man skall kunna bikta sina synder, vare sig de härröra av\nstolthet och avund eller något annat, samt för att man skall kunna\nerinra sig antalet och storleken av sina synder och huru länge man legat\ni synd. Vidare måste man ångra sina synder och hava ett fast uppsåt att\ngenom Guds nåd aldrig mera falla i synd samt frukta och bevaka sig\nsjälv så att man flyr tillfällen till sådana synder, för vilka man\nhar benägenhet. Så måste du även skrifta alla dina synder för samme\nman och icke en del för en och en del för en annan, det vill säga\ndela upp din bikt av blygsel eller fruktan, ty detta är liktydigt\nmed att strypa din själ. Ty Jesus Kristus är förvisso fullkomligt\ngod; i honom finnes intet ofullkomligt, och därför förlåter han\nantingen fullkomligt eller alls icke. Jag säger icke att om någon\nålagt dig botgöring för en viss synd, du är skyldig att för honom\nyppa alla dina övriga synder, vilka du skriftat för din själasörjare,\nom du icke känner dig manad därtill av din ödmjukhet; detta är icke\ndelning av skriftermålet. Ej heller säger jag, när jag talar om\ndelning av bikten, att du, när du med tillstånd av din själasörjare\nbiktar dig för någon annan klok och hedervärd präst var du behagar,\nicke får för honom bikta alla dina synder. Men låt ingen lucka\nuppstå, förtig ingen synd som du kan påminna dig. Och när du biktar\ndig för din själasörjare, omtala då alla de synder du begått sedan\ndu senast var till skrift; detta utgör icke någon syndig delning av\nskriftermålet.\n\n§ 89. Även för själva bikten gälla vissa villkor. Först och främst\natt du skriftar dig av egen fri vilja, ej på grund av tvång, ej på\ngrund av rädsla för folks mening, ej på grund av sjukdom eller dylikt,\nty det är tillbörligt att den, som förbrutit sig av fri vilja,\näven av fri vilja bekänner sin överträdelse och att ingen annan än\nhan själv omtalar hans synd och att han icke förnekar eller bestrider\nsin synd samt att han icke vredgas på prästen för hans förmaningar\natt övergiva synden. Det andra villkoret är att din bikt skall vara\nlaglig, det vill säga att du, som skriftar dig och även prästen som\nhör din bikt verkligen omfatta den heliga kyrkans tro och icke tvivla\npå Jesu Kristi nåd såsom Kain eller Judas. Man skall även anklaga\nsig själv och ingen annan för sin överträdelse; på sig själv och sin\negen ondska skall en människa lägga skulden för sin synd; men om en\nannan givit anledning eller förlett till synden, eller om en persons\nställning är sådan, att den försvårar synden, eller om man ej kan\nbikta sig klart utan att nämna den person, med vilken man begått\nsynden, så må man likväl göra det; i detta fall är nämligen avsikten\nicke att baktala personen i fråga, utan endast att klargöra bikten.\n\n\n§ 90. Du skall icke heller fara med osanning i ditt skriftermål,\ntill exempel så, att du av ödmjukhet påbördar dig synder, till\nvilka du aldrig gjort dig skyldig. Ty Sankt Augustinus säger: \"Om\ndu på grund av din ödmjukhet ljuger på dig själv, så syndar du\ngenom din lögn, även om du icke tidigare hade syndat.\" Du måste\näven yppa din synd med din egen mun, om du icke blivit stum, och\nicke skriftligt, ty du, som begått synden, skall även hava skammen\ndärför. Du skall ej heller pryda upp din bikt med vackra och subtila\nord för att därigenom betäcka din synd, ty då bedrar du dig själv\noch icke prästen. Du skall omtala den enkelt och klart, även om den\nvore aldrig så ful eller förfärlig. Du skall även skrifta dig för en\npräst, som har förstånd att råda dig, och du skall icke bikta dig av\nfåfänga eller skenhelighet eller någon annan anledning än fruktan för\nJesus Kristus och hänsyn till din själs frälsning. Du skall ej heller\nränna plötsligt till prästen för att flyktigt omtala din synd, såsom\nnär man berättar en anekdot eller en historia, utan gå till honom\nmed allvar och djup andakt. Om du faller ofta, reser du dig ofta\ngenom att bikta. Och om du mer än en gång biktar en synd, för vilken\ndu erhållit absolution, så länder detta dig till förtjänst, och du\nskall, såsom Sankt Augustinus säger, så mycket lättare erhålla Guds\nnåd och avlösning från såväl synd som straff. Och en gång om året är\nsannerligen det minsta det är tillåtet att gå till nattvarden, ty all\nting förnyas förvisso en gång om året.\n\n\n\nExplicit secunda pars Penitencie; et sequitur tercia pars eiusdem.\n\n§ 91. Nu har jag berättat för eder om Bikten, som utgör den andra\ndelen av Ångern.\n\nDen tredje delen av Ångern är Botgöringen, och den består i allmänhet\nav allmosor och kroppslig smärta. Nu gives det tre slag av allmosor:\nför det första hjärtats förkrosselse, vari en människa offrar sig\nåt Gud; för det andra medkänsla för nästans nöd och för det tredje\ngivande av goda råd, andliga och materiella där sådana behövas, och\nsärskilt för att underlätta en människas utkomst. Och lägg märke\ntill, att en människa i allmänhet har behov av följande ting: hon har\nbehov av föda, hon har behov av kläder och husrum, hon har behov av\nvälvilliga råd och besök när hon är fängslad eller sjuk och av att\nhennes döda kropp blir begravd. Och om du ej personligen kan besöka\nden som behöver besök, så besök honom genom budskap och dina gåvor.\nDessa äro allmosor eller barmhärtighetsgärningar av dem som äga\ntimliga rikedomar eller förstånd att giva goda råd. Om dessa gärningar\nskall du höra på domens dag.\n\n§ 92. Dessa allmosor skall du giva av det du själv äger, och du\nskall göra det hastigt och hemligt om du kan. Men kan du icke göra\ndet i hemlighet, så skall du ej underlåta att giva allmosor, även\nom folk ser det; men det skall icke göras för att vinna världens\nberöm, utan endast till Jesu Kristi ära. Ty såsom Sankt Matheus\nvittnar, _capitulo quinto_: \"Icke kan en stad döljas, som ligger\npå ett berg; icke heller tänder man ett ljus och sätter det under\nskäppan, utan på ljusstaken, så att det lyser för alla dem, som äro i\nhuset. Så lyse edert ljus inför människorna, att de må se edra goda\ngärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen\".\n\n§ 93. För att nu tala om kroppslig pina, så består den i böner, i\nvaka, i fasta, i fromt inlärande av böner. Och I skolen förstå att\nåkallan eller böner äro hjärtats fromma, i ord uttryckta önskningar\ntill Gud om att bliva frälst ifrån ondo eller erhålla andliga och\neviga och stundom även timliga ting; och av dessa böner har Jesus\nKristus förvisso innefattat det mesta i bönen _Pater noster_. Den\nutmärker sig förvisso i sin höghet för trenne ting, vilka skänka\nden större höghet än någon annan bön: den är gjord av Jesus Kristus\nsjälv, och den är kort för att den skulle vara lätt att lära och\nkunna lätt behållas i hjärtat, så att man ofta skall kunna begagna\nsig av bönen; och för att man skall bliva mindre trött av att läsa\nden och för att man ej skall hava någon ursäkt för att icko lära sig\nden är den så kort och så lätt; och den innefattar i sig alla goda\nböner. Utläggningarna över denna heliga bön, som är så enastående\noch upphöjd överlämnar jag åt de lärda teologerna; blott detta vill\njag säga, att när du ber Gud förlåta dig dina skulder såsom ock\ndu förlåter dem dig skyldiga äro, så skall du akta på att du ej\när främmande för barmhärtigheten. Denna heliga bön utplånar även\nsmåsynder, och därför är den särskilt lämplig såsom botövning.\n\n§ 94. Denna bön måste läsas riktigt och med sann tro, och den kräver\natt man ber till Gud metodiskt och förståndigt och fromt och att\nman ständigt ställer sin vilja under Guds vilja. Denna bön måste\näven läsas med stor ödmjukhet och renhet; ärligt och icke till\nförargelse för någon man eller kvinna. Den måste även fullföljas\ngenom barmhärtighets verk. Den botar även själens defekter, ty Sankt\nHieronymus säger: \"Genom fasta botas kroppens krämpor och genom bön\nsjälens defekter\".\n\n§ 95. Vidare skall du veta, att till de kroppsliga späkningarna hör\nvakande, ty Jesus Kristus säger: \"Vaken och bedjen på det att I icke\nmån falla i frestelse\". I skolen även förstå, att fastandet består\nav tre ting: i att försaka lekamlig föda och dryck och i att försaka\nvärldsliga nöjen samt i att avstå från dödssynd, det vill säga man\nskall med all kraft avhålla sig från att begå någon dödssynd.\n\n§ 96. Och du skall även veta att Gud föreskrev fasta; och med\nfastan höra fyra ting samman: frikostighet mot de fattiga, andlig\nhjärtefröjd, att icke vara ond eller förargad eller knota över fastan\nsamt bestämda tider för intagande av måttlig föda; det vill säga man\nskall icke äta i otid eller sitta längre vid matbordet för det man\nfastar.\n\n§ 97. Vidare skall du veta, att kroppens späkande består i kroppslig\ntuktan eller undervisning i ord, skrift eller genom exempel. Likaså i\natt bära tagel eller hårgarnsskjorta eller pansarskjorta närmast\nkroppen för Kristi skull och i liknande späkningar. Men tag dig noga\ni akt för att låta sådana köttets späkningar göra ditt hjärta bittert\neller förargat, ty bättre är det att kasta bort tagelskjortan än\nvissheten om Jesus Kristus. Och därför säger Sankt Paulus: \"Kläden\neder såsom de, vilka blivit utvalda av Gud, i hjärtats barmhärtighet,\nmildhet och ödmjukhet och liknande dräkter\", vilka bereda Jesus\nKristus större glädje än tagel- eller hårgarnsskjortor eller\npansarskjortor.\n\n§ 98. Vidare består botgöring i att slå sig för sitt bröst, gissla\nsig med spön, i knäfall, i förkrosselse, i att tålmodigt finna sig i\noförrätter, som begås mot en och även i att med tålamod finna sig i\nsjukdomar eller förlust av jordisk egendom, eller hustru eller barn\neller andra vänner.\n\n§ 99. Därjämte bör du veta, vilka ting som störa botgöringen, och\nde äro fyra, nämligen fruktan, skam, hopp och hopplöshet, det vill\nsäga förtvivlan. Och för att först tala om fruktan, för vars skull\nman tycker att man icke vill underkasta sig någon botgöring, så\nutgöres botemedlet däremot av tanken, att kroppsligt lidande är blott\nkortvarigt och obetydligt i jämförelse med helvetets kval, vilka äro\nså förfärliga och så långvariga, att de äro utan ände.\n\n§ 100. Vad åter beträffar det, att en människa blyges för att bikta\nsig, särskilt sådana hycklare, som vilja anses vara så fullkomliga\natt de ej hava något att bikta, så utgöres botemedlet av den tanken,\natt den som icke blygts för att begå fula handlingar, förvisso icke\nförnuftigtvis har skäl att blygas över en god handling, det vill\nsäga bikt. Man bör även tänka på att Gud ser och vet alla ens tankar\noch alla ens gärningar; för honom kan intet bliva fördolt eller\nförhemligat. Man bör även tänka på den skam som på domens dag kommer\natt drabba dem vilka icke ångrat och biktat sig i detta liv. För alla\nvarelser på jorden och i helvetet skall då allt det man dolt i denna\nvärld varda uppenbart.\n\n§ 101. För att nu tala om hoppet hos dem, som äro försumliga och\ntröga till att skrifta sig, så är det av tvenne slag. Det ena är\natt människan hoppas leva länge och hinna samla sig stora rikedomar\natt njuta av, varefter hon ämnar gå till skrift; det är tids nog\natt göra det då, säger hon. Det andra är att hon hyser alltför stor\ntillförsikt till Kristi nåd. För att bekämpa den förstnämnda synden\nbör man tänka på att vårt liv är ovisst och att alla denna världens\nrikedomar äro ovissa och försvinna som en skugga på en vägg. Och\ndet står, såsom Sankt Gregorius säger, i överensstämmelse med Guds\nrättvisa, att kvalen aldrig skola lämna dem vilkas tankar aldrig\nvelat lämna synden utan ständigt levat i synd, ty en sådan evig vilja\ntill synd förtjänar evigt straff.\n\n§ 102. Misströstan är av två slag. Det första slaget är att\nmisströsta om Kristi nåd; det andra slaget är att misströsta om att\nkunna förbliva god någon längre tid. Det första slaget av misströstan\nhärrör av att man tycker sig hava syndat så svårt och så ofta och så\nlänge legat i synd, att man icke kan bliva frälst. För att bekämpa\ndenna fördömliga misströstan bör man förvisso tänka, att Kristi\nlidande har större makt att lösa än synden att binda. Emot det\nandra slaget av misströstan bör man tänka, att lika ofta som man\nfaller, kan man åter resa sig genom ånger och botgöring. Och även om\nman aldrig så länge levat i synd, så är Kristi nåd alltid redo att\nomfatta syndaren. Emot misströstan om att länge kunna förbliva god\nbör man ställa tanken, att djävulen är så svag, att han intet kan\ngöra, om ej människan själv låter honom göra det; och man bör även\nbetänka, att man, om man så önskar, kan erhålla styrka genom Guds och\nhela den heliga kyrkans bistånd och änglarnas beskydd.\n\n§ 103. Slutligen bör man veta vad ångerns frukt är; och enligt Jesu\nKristi ord är den den eviga saligheten i himmelen, där glädjen ej\nhar någon sådan motsats som sorg och lidande, där alla detta jordelivs\nkval ligga bakom en, där det finnes trygghet för helveteskvalen,\ndär man befinner sig i kretsen av de saliga, som i evighet fröjda sig\növer varandras fröjd, där människans kropp, som fordom var ful och\nmörk, är mera strålande än solen, där den kropp, som fordom var sjuk,\nbräcklig, svag och dödlig, är odödlig och så stark och så frisk att\nintet kan skada den, där det varken gives hunger, törst eller köld,\nutan varje själ mättas av Guds åsyn och en fullkomlig kunskap om\nGud. Detta salighetsrike kan människan köpa genom andlig fattigdom\noch äran genom ödmjukhet, glädjens fullhet genom hunger och törst\noch det övriga genom arbete; och livet genom döden och genom att döda\nsynden.\n\n\n\nHär tar författaren till denna bok avsked.\n\n§ 104. Nu ber jag alla dem, som lyssna till detta lilla verk eller\nläsa det, att om det innehåller något, som tilltalar dem, de därför\ntacka vår herre Jesus Kristus, av vilken all vishet och godhet utgår.\nOch om det innehåller något, som misshagar dem, ber jag dem även\natt de tillskriva det min okunnighet och icke min vilja, som mycket\ngärna hade sagt det bättre, om jag hade haft förmåga att göra det.\nTy vår bibel säger: \"Allt som blivit skrivet, är skrivet till vår\nundervisning\", och det är min avsikt. Därför bönfaller jag eder\nödmjukt för Guds nåds skull, att I bedjen för mig att Kristus må hava\nförbarmande med mig och förlåta mig mina synder -- och särskilt mina\növersättningar och berättelser om världsliga fåfängligheter, vilka\njag återtar i mina återkallelser, sådana som boken om Troilus, boken\nom Ryktet, boken om de nitton Damerna, boken om Hertiginnan, boken om\nFåglarnas Ting på Sankt Valentins dag, de bland Canterburysägnerna\nsom fresta till synd, boken om Lejonet och många andra böcker, om\njag blott hade dem i minnet, och mången sång och mången lättsinnig\nvisa, att Kristus av sin stora nåd må förlåta mig min synd. Men\nför översättningen av Boetii De Consolacione och andra böcker med\nhelgonlegender och predikningar och sedelärande berättelser och\nbetraktelser tackar jag vår herre Jesus Kristus och hans signade\nModer och alla helgon i himmelen, och jag bönfaller dem att de\nhädanefter intill mitt livs slut ville skänka mig ökad nåd till att\nbeklaga mina synder och tänka på min själs frälsning -- och skänka\nmig nåd till sann ånger, syndabekännelse och botgöring i detta livet\ntack vare Hans stora nåd, som är konungarnas konung och präst över\nalla präster och som köpte oss med sitt dyra hjärteblod, så att jag\nmå bliva en av dem, vilka på domens dag bliva frälsta: _Qui cum patre_,\netc.\n\nHär slutar boken om Canterburysägnerna, sammanställd av Geoffrey\nChaucer, vars själ Jesus Kristus vare nådig. Amen.\n\n\n\n"]