[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$ft3NGPiVdBhyE35Zin-6OAdLvHSWdDluFEEGxoxRWaec":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":20,"gutenbergSubjects":21,"gutenbergCategories":24,"gutenbergSummary":27,"gutenbergTranslators":28,"gutenbergDownloadCount":29,"aiDescription":30,"preamble":31,"content":32},1314,"Sigrid Liljeholm","Runeberg, Fredrika",1807,1879,"1314-runeberg-fredrika-sigrid-liljeholm","1314__Runeberg_Fredrika__Sigrid_Liljeholm",null,"romaani",[],[],"sv",1862,94286,425557,false,52266,[22,23],"Finland -- History -- Club War, 1596-1597 -- Fiction","Historical fiction",[25,26],"Historical Novels","Novels","\"Sigrid Liljeholm: Roman\" by Fredrika Charlotta Tengström Runeberg is a historical novel written in the late 19th century. The narrative introduces us to Sigrid, the main character, within the context of a deteriorating religious environment, as tensions and conflicts arise against the backdrop of societal issues and historical upheaval in Finland.   The opening of the novel establishes a poignant scene in a ruined convent garden, where Sigrid Eriksdotter Liljeholm and a dying nun, Elin Knutsdotter, engage in a heartfelt discussion. The aged nun reflects on the decline of their sacred space and shares her resolution to perform evening prayers despite her frail state. As she prepares for the prayers, Sigrid struggles with her own beliefs and the weight of tradition around her. The dialogue hints at past glories and the waning influence of the church, while foreshadowing the struggles of the characters against the winds of change and turmoil in their lives. This introduction sets the stage for broader themes of faith, loyalty, and the contrast between youthful idealism and the looming pressures of their crumbling world. (This is an automatically generated summary.)",[],279,"Nuijasodan aikaiseen Suomeen sijoittuva historiallinen romaani kuvaa aatelisneito Sigrid Liljeholmin elämää 1500-luvun lopun valtataisteluiden keskellä. Teos tarkastelee naisen itsenäisyyttä ja yhteiskunnallista asemaa aikana, jolloin avioliitto nähtiin naisen ainoana turvana.","'Sigrid Liljeholm' av Fredrika Runeberg är Projekt Lönnrots utgivelse\nnr 1314. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen,\nvarför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till\ne-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Helvi Ollikainen och Projekt Lönnrot.","SIGRID LILJEHOLM\n\nRoman\n\n\naf\n\n--a --g [Fredrika Runeberg]\n\n\n\n\n\nHelsingfors,\nTheodor Sederholms förlag,\n1862.\n\n\n\n\n\n\n      Imprimatur: _L. Heimbürger_.\n\n\n\n\nMin gamla Vän!\n\n\n_Hur modig, hur öfvermodig oftast, är man icke vid sjutton år! Gazer\noch spetsar och band, som fladdra omkring oss, de tyckas oss vara\nidel vingar. Vi flaxa så långt det bär, ack, men de vingarna bära så\nlågt, det märka vi snart._\n\n_Har du sett en sjuttonåring vid pennan? Var säker att det skrifves\nen tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller något annat högt och\nstort._\n\n_Det var en dag i Åbo, för många år sedan. Jag stod framför brasan\noch ditkastade blad efter blad af mitt manuskript._\n\n_\"Ma chère, hvarföre bränner du sådant galant papillottepapper\", sade\ntante Aurore, som i detsamma inträde, \"sådant är ju alltid brist på.\"_\n\n_\"Åh, tante, det är bara skräp, början till en misslyckad tragedi.\"_\n\n_\"Mais, chère petite, ne brûlez donc pas céla! Det var alldeles\nicke ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en dame skref ett\nplaisanterie för att uppföras vid någon fête i famillen. Sådant hade\nalltid succès. Detta kunde employeras vid pappas namnsdag nästa\nvecka.\"_\n\n_Åter kastade jag ett blad i brasan och sade hälft stött: \"Icke var\ndetta något skämt. Clas Fleming, sorgspel på vers i fem akter.\"_\n\n_\"Ah, förträffligt, ma chère. Clas Fleming, riksmarsken, med draget\nsvärd i handen. Habit habillé, broderad rock, frisure ailes de\npigeon. Ebba Stenbock i pocher och engageanter, håret friseradt à la\nmerveille. Johan Fleming: chapeau bas, spetskrås och manchetter. Hans\nälskarinna, (en sådan har du naturligtvis gett honom) en bergère, med\nen chapeau mignon högt opp på en hög frisure. Alldeles som i salig\nkungens tid brukades. Ah laissez moi faire! Jag förstår mig på sådant\nder. Det blir en surprise tout à fait af god ton. Mais, ma chère,\nskona då din pièce! Om det vore skäl att offra den åt lågorna, skulle\njag i sanning vara den första att det äska! Betänk hvilken effekt\ndetta skall göra! Du låter, till exempel, fru Ebba deklamera:_\n\n    \"Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa,\n    Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa!\n    Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själ\n    De bott sen späda år, barbar, det vet du väl.\"\n\n_Då fäderneslandets historia just aldrig varit tante Aurores starka\nsida, så undrade jag nästan öfver, att hon kunde gissa sig till\npersonerna i min förolyckade tragedi, om än hon just ej syntes\nsärdeles hemmastadd i tidens kostym. Jag frågade henne derföre huru\nallt detta herrskap vore för henne så väl bekant._\n\n_Hon log ett litet satiriskt leende och sade: \"I mina föräldrars\nhus bodde en man, som var -- huru bör jag uttrycka det -- un\npeu hors du monde. Ser du, jag var ung då och gjorde i honom en\nlysande eröfring. N'est-ce-pas? Nåväl, han intresserade sig för\nalla gamla enfaldiga sägner, käringsagor enfin. När han dog, hade\nhan testamenterat mig hela sin förmögenhet, och så kom jag äfven i\nbesittning af hans luntor. Papillotter för hela min lifstid, tänkte\njag då. Men nu ser jag redan le commencement de la fin af de skrifna\npapperen, och begagnar derföre stundom bladen ur en tryckt lunta,\nen gammal historia öfver ett par gamla kungar, ehuru tryckpapper\när mera fragilt, än rätt lämpligt skulle vara. För att döda tiden,\nmedan Lisette fäster opp mitt hår i papillotter, kastar jag stundom\nögonen på de framför mig liggande bladen. Jag har sålunda kommit\natt läsa om den obstinata riksmarsken, ståthållaren. I sanning, han\nblir charmant. Du vet ej, chère petite, huru nödig en tyrann är för\neffekten. Det hörde jag sjelfva Leopold säga. Låt, till exempel,\ntyrannen utbryta:_\n\n    \"Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa.\n    Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla.\"\n\n_\"Ah, kom till mig i morgon, ma chère, jag blir helt lifvad vid\nminnena från den tid, jag dröjde i min oncles hus i Stockholm. Du vet\natt jag växte opp der; och ehuru jag mången gång der fick bära opp\nett badinage såsom 'Tavastfröken', så beredde mig dock min lilla mine\nett icke så ovänligt emottagande, äfven i de höga kretsarna.\"_\n\n_På begären fick jag tillbyta mig det lilla som fanns qvar af tantes\npapillottepapper. Vid genombläddrandet fann jag, att de innehöllo\nanteckningar om tilldragelser och personer, hvilka stått i någon\nberöring med famillen Fleming. När och af hvem dessa anteckningar\nblifvit gjorda, var omöjligt att utreda. Likaså var icke möjligt att\nveta, huruvida de voro fullkomligt sanningsenliga._\n\n_Hvad som särdeles kom mig att misstro dessa pappers trovärdighet,\nvar det ovanliga sättet att se den märkeliga man, som var famillen\nFlemings hufvud. Jag genomsökte sednare hvarjehanda böcker, som\nföllo i mina händer, der jag kunde vänta att finna någon upplysning\nom den så mycket omtalade blodlystne tyrannen, den hårdhjertade\nupprorsstiftaren och mördaren, men en sådan fann jag icke. En mängd\nohyggligheter, berättade af motpartiet, har jag visserligen hittat;\nmen dessa voro så tydliga och så tjockt påbredda osanningar, att\njag ej kunde anse dem bevisa något emot manuskriptets trovärdighet.\nLäste jag åter i vad jag af tante Aurore hade erhållit af Wervings\nhistoria, så tycktes mig, som om jag jemnt såge författaren titta sig\nöfver axeln, för att se om ej Carl den elftes barska gestalt stode\nbakom stolen. Stundom föreföll det mig som om jag såge gubben Werving\nsmåle i sin själ, när han med mycken salfvelse utfar mot Flemings\ngrymhet, blodtörst och framför allt hans uppstudsighet emot hertig\nCarl, men tillika icke försummar att anföra bref och bevis på huru\nFleming handlade alldeles i enlighet med sin konungs befallningar\noch icke utan förräderi eller svek kunnat förfara annorlunda. De\nder beskärmelsema se ut temmeligen som sand, strödd i den kungliga\ncensurens ögon._\n\n_Alltså vet man ej huru mycket man af manuskriptet kan sätta tro\ntill. Sägnerna i en familjekrönika, mundtlig eller skriftlig, taga\nsig stundom åtskilliga friheter med historien. Antecknaren synes\nock icke velat befatta sig med det egentligen historiska, annat än\nblott som den grund, hvarpå personerna uppträda. De stora händelserna\nomordas vanligen endast i korthet, likasom blott för att återkalla\ntiden i minnet, och sålunda komma de små tilldragelserna, hvilka\nutgöra berättelsens egentliga ämne, att klarare framstå. Klas\nFlemings karaktär är endast antydd. Det ser nästan ut, som om den,\nsom gjort anteckningarna, icke rätt skulle vågat försöket, att\nbefatta sig med en så stor karaktär._\n\n_Manuskriptet låg hos mig några tiotal af år, innan jag, i en stund\naf saknad och bekymmer, sökte förströelse i, dess omordnande. Jag\nsänder det nu till dig._\n\n_Någon sammandragning här, en omflyttning der, ett modernare tycke\nlagdt öfver det hela; sådana små förändringar har jag tagit mig\nfriheten att göra, ja tillochmed någon gång att tillägga en liten\nreflexion. Hvad som dock undergått största ändring, är sjelfva\nspråket. Man synes i vår tid icke älska en tidigare ålders sätt att\nuttrycka sig, du läser kanske hellre ett nyare, och detta ämne har\ndock allt för länge sysselsatt mina tankar, för att icke jag skulle\nönska att meddela det äfven åt någon annan._\n\n_Din_...\n\n\n\n\n\n\nSIGRID LILJEHOLM.\n\n\n\n\nI.\n\n\nSolen sjunker blodröd ned bakom bergen, en susande vind far öfver\nsjön; när den hinner stranden, böja sig björkarne och alarne för\ndess framfart och strö omkring sig rika massor af gulnade löf. Men i\nden fordna klosterträdgården finnas numera inga löf att rycka från\nträden. De planterade sydländska träd, som der stodo förr, de hafva\nförgåtts i vanvård; den fordom ört- och blomsterrika trädgården, är\nnu ett snår af törne och tistel, och endast några få, små sängar i\nett hörn, synas ännu vara vårdade. På dem vexa rosmarin, timjan,\nkyrfvel och andra, till kryddor och läkedom, goda örter.\n\nHvad lider tiden? Intet ur finnes. Kanske fanns det fordom i det till\nhälften nedrasade tornet. Se der synes en solvisare, den är sned och\ntill hälften nedfallen i grus.\n\nNådendal, du stolta, du den heliga Brigittas mäktiga och rika dotter,\när detta din härlighet!\n\nAllt dunklare faller dagern inom klostrets väggar genom de smala och\nhöga fönstren och genom remnorna i murarne, men i skymningen sitta\nderinne tvenne gestalter, är det vålnader af nunnor, som besöka sin\nförstörda boning?\n\nDen ena synes klädd i nunnedrägt, hennes hufvud darrar, hennes kind\när fårad och färglös, som på en död. Hon sitter i en hög, med sirater\nprydd, länstol, säkert fordom sjelfva fru Priorinnans. Den andra\när ung, kanske femton år, och i hennes blick bor lif. Hon sitter\npå en låg pall vid nunnans fötter. Det är Elin Knutsdotter, sedan\nmånga år den enda återstående nunnan i Nådendals kloster, och hennes\nsysterdotter Sigrid Eriksdotter Liljeholm.\n\n\"Siri, mitt barn, jag vill ännu en gång tända lampan för Guds moders,\nsancta Annas och den heliga Brigittas bilder. Hjelp mig, jag orkar\ndet knappt mera; men så länge en af den välsignades renlifves döttrar\nlefver i hennes helgedom, skall, om än det skall betalas med den\nsista skärf, hvarmed jag eger att uppehålla mitt bräckliga lif,\nde heliga icke sakna sitt ljus vid tiden för aftonmessan. Och nu,\nmin Siri, lemna mig messeboken, att jag, herrans ovärdiga, ringa\ntjänarinna, må uppläsa bönerna, då ingen pater mera finnes, eller ens\nskulle få hålla den heliga messan. Knäböj min dotter.\"\n\nSiri tvekade ett ögonblick, men böjde derpå knä inför pallen, på\nhvilken hon sutit, och Elin uppläste, med djup andakt, de latinska\nbönerna, af hvilka hennes unga åhörarinna ingenting förstod. Sigrid\nbad i sin själ, att henne ej måtte tillräknas som synd, det hon ej\nville neka sin nästan döende anförvandt att deltaga i hennes andakt.\n\nSedan messan sålunda blifvit firad, sade Elin: \"Siri, din moder\nhar lofvat att du skulle få dröja hos mig, för att tillsluta mina\nögon. Mig synes att jag snart går bort. När jag för sex dagar sedan\nknäböjde och ifrigt bad till den heliga jungfrun, om att hon ville\nförkorta denna min långa pröfvotid, se då log hon vänligt, och med\ndetsamma nedföll denna blomma af metall, som förut haft sin plats i\nhennes heliga hand. Jag anser detta som ett tecken, att hon beviljat\nmin bön. Jag har suttit här ensam i många år. Ack, nästan ifrån den\ntid jag blef invigd, började det nya kätteriets framgång! O Siri, o\nmitt kära barn, att jag skall se äfven dig, min halfsysters dotter,\nvara... Dock, det måste ju så ske. Jag har ju lofvat din moder att\nicke söka att rubba din tro, och det skall jag hålla. Jag skulle\nju ock, om jag lyckades föra dig till den heliga katholska tron,\nendast offra ditt unga lif åt ännu flera vedermödor, än dem lifvet\nalltid eger. Och dock borde väl icke verldsliga beräkningar få ega\nnågot inflytande i andliga ting. Ack, den ensamma blir svag äfven i\ntron, då hon ingen ledare eger. Sancta Brigitta, ora pro nobis. O\nsanctissima virgo Maria, ora pro nobis.\"\n\nDen åldrigas händer knäppte sig tillsammans omkring radbandet, och\nhon började att bedja öfver det, men hennes händer nedföllo maktlösa,\noch hennes hufvud sjönk mot hennes bröst.\n\nSigrid knäböjde för att stödja henne, och den gamla lutade sitt\nhvita hufvud mot den ungas blomstrande kind; när hon så hvilat ett\nögonblick, sade hon med svag röst: \"tack mitt barn, det blir lättare\nnu åter.\"\n\n\"Jag är ju dock en så dålig hjelperska\", sade den unga flickan, sedan\nnunnan åter lutat sig tillbaka i länstolen, \"vill då icke min mors\nsyster låta föra sig till vårt hem? Vi skulle dock der kunna lemna\nbättre vård.\"\n\n\"Tack, min Sigrid, men icke kan det så ske. Här har jag lefvat,\nsedan jag vid din ålder egnade mig åt den välsignade Guds moders och\nden heliga Brigittas tjenst, här vill jag dö som den sista trogna\ntjenarinnan i deras helgedom. Ack, jag har sett huru helgedomen\nblifvit öde, huru dess renlifves jungfrur gått ut i synd och verld;\nhuru dess murar vittrats och den heliga tron försmädats. Jag har sett\nhuru hvar man ryckte och rappade till sig af den heligas egodelar,\noch sjelfva allmogen nekade att betala skatten till klostret, och\nhuru öfver hundrade hemman, som tillhörde sancta Anna och sancta\nBrigitta, borttogos, så att vår fromma moder, Abedissan, måste sälja\nklostrets dyrbarheter, än en präktig kredentz, än sjelfva kalkarne,\nför att betala de dryga, klostret pålagda skatterna.\"\n\n\"Så gingo systrarna bort, många tog vår heliga moder opp till sig,\nmen andra gingo ut och bröto sina heliga löften. Endast en till\nmig fanns qvar, då konung Johan, högtsalig i herranom, åter ville\nupprätta klostret. Han vredgades öfver sådant oskick, ty han var icke\nlik sin broder, hertig Magnus, som öfver sig kallade Guds straff,\ndå han ville ur Wadstena utdrifva de fromma systrarna, hvarföre\nock den heliga slog honom med vansinne. Snart var dock denna skymt\naf en dagning för den heliga tron åter borta. Mig arma, ensamma,\nhar man dock tillåtit att få sitta qvar här och vårda, så vidt jag\nkunnat, de heliga qvarlefvorna; fastän man med våld utdrifvit de\nhelige fäderne Franciskanerne från Raumo, redan för öfver fyrtio år\nsedan. Och dock hade som ett järtecken, två år förut, staden brunnit\nopp, och året derpå den kätterske prestens boning. Så utdrefvos ock\nur sanct Olofs kloster i Åbo de vördige fäderne Dominicanerne. Men\njärtecken och straff trotsas af detta syndiga slägte! Liksom för att\nhåna det heliga, nedrefvos klostren i Wiborg, för att -- o styggelse!\n-- för att dermed upphjelpa fästningsverken! Se, mitt barn, här i\ndetta hus har jag lefvat öfver sextio år, här hoppas jag vår fru och\nhelgonen låta mina gamla ögon slutas, och mina gamla öron domna. De\nhafva så många år nödgats se och höra omtalas all den styggelse,\nsom bedrifvits. Sedan har jag visserligen fröjdats åt att åter en\nrättrogen konung, vår Konung och herre Sigismundus, intagit sina\nfäders thron. Måtte helgonen bevara honom för allt det svek och argan\nlist, som ställer sig emot honom, och gifva honom makt att skydda den\nsanna tron och återföra de vilsefarande.\"\n\n\"Dock, det är tid att gå till hvila, min skröpliga lekamen behöfver\nro, äfven den unga behöfver sömn. Imorgon, om helgonen ännu bevarat\nmig vid lif och krafter, vill jag efter morgonbönen meddela dig\nåtskilligt, som du bör veta. Dock torde vara bäst, att först låta gå\nförbi den stund, då de omkringboende äro vana att komma hit, för att\nbegära bot för sina åkommor. Om morgnarna bruka mina krafter vara\nnågot mera stärkta, så att jag hoppas kunna då förmå meddela dig hvad\njag önskar säga.\"\n\nEfter ännu en aftonsignelse lade sig den gamla nunnan till hvila, och\nSiri skyndade att krypa ned i sin bädd, som hon redt i samma cell,\nemedan de många tomma cellerna föreföllo henne så ödsliga och hemska.\nHon läste nu i stillhet sin aftonbön och bad ännu en gång, att henne\nicke måtte tillräknas, att hon deltagit i syster Elins påfviska\ngudstjenst. Länge hade hon svårt för att kunna somna. Den cell, der\nsyster Elin tagit sin boning, var belägen nära den stora, ödsliga\nklosterkyrkan. Siri kunde ej låta bli att lyssna, hon tyckte sig\nhöra ständig rörelse derute. När vinden hven genom hvalfven, tyckte\nhon att derute messades eller sjöngs psalmer, och bäfvande drog hon\nsig tillsammans vid tanken på den tid hon skulle tillbringa i denna\nöde boning, ett hem endast för obekanta makter. Men hastigt satte\nhon sig opp, kastade en klar blick omkring sig i månskenet, såg hur\nden åldriga slumrade på sin bädd, och sade vid sig sjelf: \"fy Siri,\nskall du vara barnslig och pjåkig! Skulle jag väl vilja lemna den\ngamla att dö här, ensam och öfvergifven. Nej visst icke! Ah, det är\ndetta myckna underliga prat om helgon och allahanda döda menniskor,\nsom gör mig yr i hufvudet; aldrig hade jag kunnat tro, att jag skulle\nfå så mycket att göra med detta påfviska kram. Månne det är synd att\nhöra derpå? Till Gud måtte väl ändå äfven hennes väg föra, så from\noch troende hon är! Och hvad angår mig att bedömma henne? Vårda och\nsköta den gamla, bör jag, om hon än vore en hedning. God natt nu,\nunderliga, gamla klosterbyggnad! Nu lägger jag mig ned, och läser än\nen gång mitt Fader vår, och så somnar jag visst. Och så gjorde ock\nden femtonåriga.\"\n\nFöljande morgon infunno sig sjuka, från den kringliggande trakten,\nför att begära bot, och den gamla nunnan utdelade råd och läkemedel\nåt alla. Stundom en signelse, stundom en dryck, en bön, som skulle\nläsas öfver den sjuke, eller dylikt. Sigrid hjelpte troget den gamla,\natt, efter hennes anvisning, tillreda åtskilliga blandningar.\n\nSedan hvar och en fått sin del och gått sin väg, stannade man dock\nutanför klostret och pratade en stund och öfverlade, hvem den unga\nflickan kunde vara. Mången menade att hon väl vore en ny nunna, och\natt nu, under den katholske kungens välde, klostret åter skulle\nkomma i flor; men slutligen sade en gubbe, åt hvilken hon räckt en\nhelsodryck: \"Nej se om det annat är, än att de gamla heliga ännu ha\ntänkt på Elin Knutsdotter, och det är minsan ej för mycket, för all\nden tjenst, hon gjort dem, och alla de oljor, hon för dem bränt; och\nså ha de skickat ned en engel att hjelpa henne nu på ålderdomen. Såg\nni inte huru vacker och from hon såg ut, med sina milda ögon, och så\nljus och fin och stilla. Jo tro man på att så är det.\"\n\n\"Åh, ditt tok, kommer du igen med ditt påfviska prat, skall det\naldrig gå ur dig. När ser du englar gå på jorden synliga?\"\n\n\"Ja icke sen detta kätterska reformationsväsendet, som de kalla det,\nkom i landet; men se här i Nådendals kyrka rå de heliga helgonen\nändå, och det vet jag, att vill heliga Guds moder, nog har hon makt\natt skicka englar dem till tjenst, som tillbedja och offra åt henne.\"\n\n\"Åh prat du, jag börjar nästan ångra mig, att jag lät narra mig hit,\natt ta emot af hennes papistiska meklamenter. Visst är den skälfvan\nstygg, när den rätt sätter an, men jag hade hellre bordt bruka den\nkuren jag lärde emot den förr, och den är god; ty det var sjelfvaste\nbefallningsmannen på Åbohus, herr Lars Hordeel, som för flere år sen\nlärt den kuren, och det är ändå bara papistiskt otyg med det här\nklostret, bara signeri och styggelse.\"\n\n\"Nå huru var den boten som herr Lars lärde.\"\n\n\"Jo, man tar tre oblater och låter någon skrifkunnig person skrifva\npå den första: J namn faders (kors) sons och den helige andes, och\npå den andra oblaten skrifver man: och sonen (kors) sjelfver gud och\npå den tredje oblaten: och den helige ande (kors) som för dig lidit\nhafver, och så äter man dem tre dagar å rad. Och si det är intet\npapisteri och signeri under, så att om det hjelper, så är allt godt.\"\n\n\"Ja ja\", utbrast nu en gumma, som såg litet förnämlig ut med sin\nveckade duk på hufvudet, \"nog kan det väl vara bra, men nog vet jag\nmot skälfvasot ett medel som är bättre, ty det skref sjelfvaste\ndrottning Margretha, konung Göstas husfru, och lärde det åt sin\nsyster, fru Martha. Och det har jag hört af min mor, som tjente\nsampiga på Åbohus, med en som hade hört det af en tjenstepiga på\nHörningsholm. Och det är godt mot alla åkommor, och det är att skafva\nhjerpfjädrar af pennorna och torka och gnida fint, och dricka det med\nvarmt öl, äfvensom att bränna fjädrarne och sedan lukta på dem.\"\n\n\"Ja ja, mor, det der kan vara godt för förnämt folk, men hvem vet\nändå om det passar för de ringa. Nej, nog går jag till nunnan i\nmorgon efter den dryck, hon lofvade mig; hon har hjelpt mig förr,\noch kan väl göra så nu med. Ser J mor\", sade gumman och såg klok ut,\n\"här bär jag på mig en jernbit under tröjan, och så kan icke något\ntrolltyg bita på mig.\"\n\nSnart skingrades alla de hjelpsökande, och nu sade den gamla nunnan:\n\"Siri, du enda dotter af min halfsyster som alltid varit mig huld,\noch som sjelf nu vårdar den gamla, jag ville lemna dig ett minne af\nmig. Nyss har man sagt mig, att mig skall i arf hafva tillfallit ett\nlitet stycke jord, ett par mil härifrån uppåt kusten. Min tid går ut,\njag kan deraf intet begagna. S:ta Brigitta är plundrad på alla sina\negodelar, en gåfva till detta hennes heliga hus, skulle blott bli\nett nytt rof, om det ens finge gifvas. Jag har önskat gifva dig ett\nminne af mig, och tillkallade för ett par dagar sedan tvenne ärliga\nbondemän, åt hvilka jag förklarade min yttersta vilja vara, att du må\närfva detta lilla gods, om det är sanning att min gamle frände dött\noch att det öfvergår på mig. Jag har uppsatt min vilja skriftligen,\noch bönderna hafva derunder satt sitt bomärke. Detta jordstycke är\nhelt litet och af ringa värde, du kunde derföre köpa dig ett gyllene\nhalssmycke med rubiner eller saphirer, men gör dock icke det. Behåll\ndet. En åldrigs välsignelse hvilar deröfver. Kanske skall det en gång\ngöra dig större tjenst, än ett gyllene smycke skulle göra.\"\n\n\"Ännu en sak vill jag meddela dig, mitt barn.\" Stödd mot Sigrids\narm, gick den gamla ut i kyrkan och till en med sirater prydd vägg.\n\"Jag vill nu meddela dig något, som väl föga kan komma dig till\nnågon nytta; men ho kan dock förutsäga, hvad som enhvar förestår?\nHufvudsakligaste skälet till att jag meddelar dig denna hemlighet, är\nden, att jag icke vill att den skall dö med mig. Må äfven du, innan\ndu lemnar verlden, meddela den åt någon annan. Se här, mitt barn, så\nskall du vrida på denna sirat, då öppnar sig, som du ser, en dörr.\nDetta var fordom en gång, som sträckte sig långt, man har sagt ända\ntill Åbo. Hvart den än gick, den var åtminstone en utväg ur klostret,\nsom endast några få kände. Nu är den igenrasad längre fram, men som\ndu ser, är här dock ett stycke ännu öppet. Detta ställe känner numera\ningen annan än jag. Upptäckas kan det svårligen, före den dag, då\nkyrkans murar ramla. I tider af fara, kan det tjena att rädda någon\nundan förföljelse, Omtala det derföre icke för någon. Det har förut\nräddat menniskolif och lycka, och kan ännu göra det.\"\n\nSiri log i sitt sinne åt den vigt, den gamla fäste vid detta\nmeddelande, men tyckte ändå att det var allt helt roligt att känna\nnågot, som ingen annan i hela verlden visste, icke ens mor, som dock\nhade reda på så mycket.\n\nSnart derefter hvilade Finlands sista nunna i sin graf, och det\nstolta klostret Nådendal har småningom fallit i grus. Endast\nkyrkan reparerades och begagnades sedermera. Men går du en morgon\npå den lilla staden Nådendals tysta gator, och ser huru flinkt\nstrumpstickorna röras i händerna på hvarje mötande liten flick- eller\npojkbyting, då ser du ett ännu lefvande minne af den heliga Brigittas\nsystrar.\n\n\n\n\nII.\n\n\nI stugan på Tannila surrade spinnrockarne flitigt. Närmast dörren\nsuto husets pigor och trampade ifrigt rockarne, under det de utdrogo\nlånga trådar ur sina lin- eller blårtottar. Vid ett af de små\nfenstren väfde en af pigorna vadmal. I rummets öfra ända surrades\nspinnrocken lika ifrigt omkring af husets unga dotter, jungfru\nSigrid, och det fina mjuka linet drogs af hennes runda, hvita\nfingrar, till ett garn, så jemnt och glänsande, som silke.\n\nMen hennes mor, fru Metta, hade sällan ro att sitta långa stunder\nvid spinnrocken. Än vandrade hon ut till visthuset, för att se åt om\nrottorna skonat de på väggen i rader hängande skinkorna och hararna,\nän stannade hon vid en spinnrock, för att skynda på en spinnerska,\nän hjelpte hon den väfvande att fastknyta en ända på väfven. \"Ah ja,\nväfven håller bra nog, märker jag. Jo Elsa har spunnit ränningen och\nnär hon så vill, kan hon få dugligt garn på rullan. Det vet jag, som\nsjelf lärde henne spinna, när hon ej var högre, än som så. Mor hennes\nhade dött åt året, och hennes far var dräng på godset, men icke kunde\nhan lära henne spinna. Jo, gudskelof, sitt hushåll har man förstått\natt sköta här i verlden, och af godt och rent adelsblod har man\nkommit, och icke behöfver man tåla att en sådan, som fru Brita, herr\nRegert Oxes, tränger en ur kyrkbänken. Oxe heter hon och borde heta\nko, så för hon sig, fast hon klär sig med pjukmyssa.\"\n\nSigrid surrade allt flitigare om sin rock, och såg på sin tott\nså noga, som om det gällt att spinna sin lyckotråd, men svarade\ningenting.\n\n\"Ja, jag har klagat\", fortfor fru Metta. \"När herr Matts, pastorn,\nreste för att betyga sin vördnad för hans högvördighet Biskopen,\nmester Erik, som håller visitationer i moderkyrkan, bad jag honom med\nsamma anmäla, hurusom fru Brita ville tränga mig ur kyrkbänken, och\nbegära straff öfver henne, för sådant vanartigt uppförande. Gamle\nherr Matts mente väl bäst vara, att låta saken ligga ogild; men mig\nskall ingen förolämpa, om än min herre och man icke är hemma för att\nförsvara mig; såsom han ock sällan är hemma, utan mest i Flemingens\nfölje.\"\n\nFru Metta tog i detsamma ned en stor nyckel från sin spik i\nnyckelskåpet, och gick till fiskboden, för att efterse sitt förråd\naf torra gäddor. När hon vände och synade sina gäddor, sade hon vid\nsig sjelf: \"ja man må väl vårda en sådan välsignelse, vår not i år\nblifvit hugnad med. Det blir godt nog att kännas vid, och så kan\nman ha något att ge en fattig menniska, hvilket nog väl behöfves i\ndessa tider, då ingen annan har mat att sticka i munnen, än herr\nClases knektar. Ja, det säger jag för sann, om än herr Erik håller\nhonom i ära. Men se det gjorde saken, att jag lät drängarne lägga\nen julkaka i notkilen i första notvarpet, det syns att det halp,\noch vi fick fisk. Gamle herrn på Storby mente att det vore signeri.\nBara gammelprat! Är inte bröd guds gåfva, och hvad är det för ondt\ni att locka fisken? Men herr Clas, han lemnar hvarken kakan eller\nfisken, allt skall knektarne ha. Vore jag karl, jag skulle ge den\nbondeplågarn hin svarte, och hålla mig till hans fursteliga nåde,\nhertig Carl. Men herr Erik, han är så from, och är som förhexad i\nFlemingen. Finge jag honom nu bara hem, jag skulle visa honom den\nafskriften af hans furstliga nådes bref, som de hade skickat hit med\nMånsas Lisa. Der får man nog si hur Flemingen far fram och förtrycker\nlandet, och ställer till uppror mot kungen. Ja gud hjelpe herr Erik.\nHertigen hotar så hårdt att straffa hvar och en, som håller med den\nlandsförderfvarn, som det står i brefvet, som vill vara som tuppen\npå sophögen, och tycker sig vara vår kung; och det sa Månsas Lisa,\natt skulle bara alla ge sig under hertigen, så skulle nog bli god tid\ni landet, ty hertigen hade sjelf sagt, att det var bara till sina\nupproriska stämplingars bedrifvande, som Flemingen ville hålla qvar\nkrigsfolket i landet.\"\n\nFru Metta, liksom mången annan, var ej precist lätt att förmå med\nskäl, att öfvergå till annan mening, än den hon sjelf hyste, men\nderemot, liksom ock mången ann, ganska hastig att sluta sig till och\nvara öfvertygad om, hvad någon granngumma berättade och sade; om än\nhon för resten hade ganska ringa förtroende för samma gummas förstånd.\n\n\"Nej, men står der icke en bytta, så att rottorna kunna hoppa upp på\nåsen, och derifrån på fisken. Jo, jag säger! Hade man ej ögonen med\nsig! I morgon skulle hvar enda fisk varit gnagad.\"\n\nFru Metta hade varit så fullt sysselsatt med sina fiskar, att hon\nej förrän nu varsnade, att vid visthusdörren stod en ung bonde och\ntummade på sin pitnilka, den han höll i handen. Nu ref han sig bakom\nörat, och framräckte ödmjukt åt fru Metta ett papper, hvilket befanns\nvara en kallelse från hans högvördighet Biskopen, till fru Metta\nLiljeholm, att infinna sig vid kyrkan.\n\nFru Metta skyndade att stänga visthusdörren och började ordna hvad\nsom under hennes frånvaro borde uträttas.\n\n\"Ja, ungdom och visdom! säger man, och så säfliger hon är, icke har\nman mycken nytta af henne. Hur kan man vänta att hon skall kunna\nhålla ordning på folket! Der sitter hon bara och spinner; fast bra\nspinner hon, det måste jag medge.\" Emellertid fick nu ändå Sigrid en\nmängd förhållningsorder, om hvad som under fru Mettas frånvaro skulle\nuträttas, och så skulle det bära af. Ett bräde lades tvärs öfver en\narbetskärra, deröfver breddes en rya och deruppe satte sig fru Metta\nmed tömmarne i den ena handen och piskan i den andra. Nere på kärrans\nbotten fick en liten gosse sin, ej just beqväma, plats, för att\nmedfölja till sin matmors och hästens uppassning.\n\n\"Vappo, se till att ej fåren gå in i hafverlandet derborta. Var\naktsam om elden, Brita. Sigrid, låt se du har akt på att arbetet går;\njag tänker du får ge blår till ny tott åt Elsa, innan jag kommer hem.\nSe så, gu signe er allesamman nu.\"\n\nDerpå gaf hon en klatsch åt hästen och begaf sig på väg med\ntemmeligen god fart, under dugliga knuffar och stötar på den ojemna\noch gropiga vägen.\n\nNär fru Metta hunnit målet för sin färd, lemnade hon hästen i gossens\nvård, och ernade bege sig in i kyrkan, men det lät sig ej så lätt\ngöra. Vid kyrkdörren stodo alla nejdens qvinnor och barn, tätt\nsammanpackade, och gapade inåt kyrkan, dit de ej fingo intränga.\n\"Hvem kan nu neka barnen att få se hans högvördighet\", menade\ngummorna, och så tog en hvar sin minsta unge på armen och en hel\nskara omkring sig, och visst skulle en hvar se biskopen.\n\nDer stodo de nu alla sammanträngda, hufvud vid hufvud, alla med\nlinhvitt hår och alla stirrande åt samma håll. Det var som en hel\nskog af tistelknoppar, som väl slagit ut ullen, eller en äng, tätt\nbevuxen med ängsull.\n\n\"Jag är nu här, bara för att barnen ska få si\", sade, med litet\nvigtig min, en gumma till sin granne. \"Nog har jag sjelf sett honom.\nJag fick rätt se honom äta i morgons, innan han gick i kyrkan.\"\n\n\"Håken, fick J det mor? Hvad åt han monntro? Berätta kära mor?\"\n\n\"Han åt rätt som annat folk, vet J mor.\"\n\n\"Håken, gjord han så, då kunde jag alder tro.\"\n\nI detsamma blef det rörelse och böljande bland tistelknopparna.\nDet var fru Metta, som förorsakade den, genom sitt bemödande att\nframtränga. När gummorna nu sågo sig om, och blefvo varse den af alla\nkända Tannilafrun, som man nog visste skulle förstå att göra sig väg,\nså jemkade en hvar rum så godt hon kunde, och, snart stod fru Metta\nfrämst för skaran vid kyrkdörren.\n\nI kyrkan syntes icke mycket folk. Längst bort satt, just invid dörren\ntill koret, mäster Erik Erikson, biskopen från Åbo. Framför honom\nstod presterskapet och några af de förnämsta herrarne från socknen.\nEtt par capitulares och notarien suto vid ett bord. På något afstånd\nstodo åtskilliga af socknens allmoge, och här och der väntade i\nkyrkbänkarne sådana, som afvaktade att i sin tur få framträda och\nanmäla sina påståenden.\n\n\"Lars Isakson, dömd, för trolleri, att stå tre söndagar å rad vid\nkyrkdörren under gudstjensten\", relaterade notarien ur sin bok,\n\"följer nu således i ordningen herr Simon i kapellet, anklagad att\nhafva låtit ohelga julmorgonen genom ringande till ottesången med en\nkoskälla.\"\n\nBiskopen kastade en missnöjd, frågande blick på herr Simon, som\nframträdde. Herr Simons runda, glada ansigte bjöd till att antaga\ndet högtidligaste och alfvarsammaste uttryck, som var möjligt, men\nikring munnen spelade ett drag af skälmaktighet, som omöjligt lät sig\nöfverskylas.\n\nBiskopen såg högst alfvarsamt på presten. \"Skall det då alltid vara\nklagomål öfver eder, Simon\", sade han slutligen. \"Redan gammal prest,\noch dock ständigt streck, som skulle anstå den okynnigaste djekne.\"\n\n\"Högvördigste herr Biskop\", svarade presten. \"Denna gången åtminstone\nsynes mig, att jag handlat välbetänkt. Skulle jag väl tillåta\nguds församling att bortsofva julottan? Eders vördighet torde\nicke hafva förgätit, att när ryssarne plundrade här under sista\nofreden, bortförde de ock vår klocka. Huru skulle nu församlingen\nsammankallas? Icke kunde den stå på kyrkbacken i kölden i timtal och\nvänta. Men si, när koskällan ringdes, visst kröp der folk ur alla\nstugor, båd byggare och deras kyrkqvartersgäster. Icke tycktes mig\neller skällan sämre, för det min ko ringt med den; nog ha många andra\nnöt ringt klockorna, äfven till samgång, utan att deröfver blifvit\nklagat hos biskopen.\"\n\nMäster Erik runkade nästan omärkligt på hufvudet och sade: \"en\nrättskaffens prest sörjer för att klocka anskaffas; men du har\nförsummat denna skyldighet, såväl som mången ann.\"\n\n\"Högvördigste fader, det skall visst ske, bara bonden har ett spann\nråg öfver att bestå till klockhjelp, nu har han ej ens ett sådant att\nblanda i barken, till att fylla sina och barnens magar.\"\n\nÅter runkade Biskopen smått på hufvudet, men sade blott: \"för denna\ngång må dig förlåtas ditt tilltag, i betraktande af, att det kanske\nskett af enfald; men låt icke en annan gång sådant komma dig till\nlast.\"\n\nHerr Simon bugade djupt och drog sig tillbaka, småskrattande bakom\nsin hatt, i det han halfhögt sade: \"Kan väl härnäst ställa mig sjelf\npå kyrktaket och ropa folket till kyrkan; ty skrika kan jag, om derpå\nkommer an, och det så det hörs.\"\n\n\"Lisa Eliasdotter här offrat ett ljus på altaret, för att få god\nkalflycka\", uppläste åter notarien. \"Saken är erkänd.\"\n\nBiskopen suckade i det han sade: \"Djupt sitter papismen och\ndjefvulens funder och signerier i de onda hjertan! Må hon stå en\nsöndag vid kyrkodörren, att för sina signerier utskämmas.\"\n\n\"Fru Metta Simonsdotter Abbornät, herr Erik Liljeholms husfru, klagar\nöfver att fru Brita Regertsdotter Oxe, henne ur kyrkbänken utträngt.\"\n\nNu framträdde fru Metta inför biskopen och tänkte just börja sitt\nandragande, men med det samma steg äfven fru Brita Regertsdotter fram\noch sade bjert: \"Nej si det är då ramaste lögnen det, att jag drifvit\nhenne ut; men icke låter jag heller tränga mig ur bänken för alla\nsnärtors skull, och för det hon satt der så bred, och hade jungfru\nSigrid med sig, så skulle jag inte få sitta i adelsfruarnas bänk; men\nsi så god är jag som hon, och behöfver inte vika för henne.\"\n\nRedan sade fru Metta några ord till svar, och en häftig träta började\njust utbryta mellan de båda fruarna, då biskopen viftade med handen\noch bjöd dem åtskiljas, hvilket, efter någon svårighet, ändtligen lät\nsig göra.\n\nDe båda häftiga fruarna nedsatte sig nu i hvar sin bänk, på ömse\nsidor om gången, och sågo med vreda ögon på hvarandra.\n\nSedan biskopen, med lägre röst, rådfört sig med de båda andre\nkapitelherrarne, bjöd han högt de båda fruarna att framträda, och\nsade: \"Kyrkoförargelse må af ingen tålas. Jordens väldige äro dock\nalla såsom stoft inför herran, och J magen icke inför honom förhäfva\neder, eller drifva edra tvister. Rätteligen skulle vi ställa eder\nbåda till spott och hån vid kyrkodörren, men som detta för eder\nadeliga värdighet icke ske kan, så magen J båda eder kyrkostöring\nsålunda godtgöra, att J till kyrkan erläggen 10 mark och påföljande\nsöndag detta edert godtgörande från predikstolen tillkännagifves.\"\n\nFru Britas sinne jäste. Hon tyckte sig väl, på sätt och vis, hafva\nvunnit en seger, då hennes åklagerska nödgats plikta, men hon hade\nsjelf äfven blifvit ålagd detsamma. Med en knyck på nacken sade hon\nhalfhögt: \"En hederlig menniska ska få plikta, för att en sånder inte\nfår sitta så bred hon vill. Hon borde minsan inte als få slippa i\nhvarken kyrka eller bänk; och än mindre hennes dotter, som hon föder\nopp till papisteri och styggelse.\"\n\nBiskopen, som emellertid stigit upp från sin plats, såg frågande\npå henne, hon steg närmare och fortsatte: \"Ja väl, det är ju allom\nkunnigt, huru hon skickat flickan att lära papisteri i det gamla\nnunnehålet Nådendal, och hur flickan der signat och messat med\nafgudiska fukter. Och en sån täcks anklaga hederligt folk!\"\n\nFru Brita afbröts nu af klockarn, som började sjunga en psalm,\nemedan, enligt förteckningen öfver göromålen för denna dag, numera\nintet annat skulle i kyrkan uträttas, än aftongudstjenstens hållande,\noch resten af aftonen skulle användas till reviderande af åtskilliga\nkyrkans räkenskaper. Medan fru Brita hade talat, hade presterna\nundanställt papperen och ordnat allt för gudstjensten. Klockarn hade\nnu upptagit psalmen, och när han sett biskopen lemna sin plats, för\natt sätta sig i en kyrkbänk, ansåg han att allt var i ordning, och\nbörjade psalmen. Biskopen inträdde i en bänk och satte sig ned.\nSålunda måste båda fruarna tiga, men svårt föll det sig. Fru Metta\nhade väl ej rätt kunnat höra, hvad hennes motstånderska sade, emedan\nnär denna talade, hade hon stått nära biskopen och vändt ryggen åt\nfru Metta; men hon hörde ändå nog, för att finna att det gällde någon\nbeskyllning emot henne. Nu var det ogörligt att få säga ett ord. Fru\nMetta satt en stund qvar, men det började skymma, gudstjensten var\nlång och hon nödgades, innan dess slut, lemna kyrkan, emedan det\nskulle varit omöjligt, att, utan fara för lif och lem, i mörkret resa\nhem, på den obanade och ojemna vägen. Icke eller anade hon att fru\nBrita gjort henne en beskyllning af den stora vigt, som fallet var.\nHon begaf sig derföre hem, utan att vidare få orda något. Men icke\nvar hon god till sinnes.\n\n\n\n\nIII.\n\n\nDet var en vacker morgon om senhösten. Luften var klar och kall, och\nrimfrost glänste som silfver på granarnas lummiga grenar. På vallen\nvid Storkyro kyrka samlades folket i grupper, samtalande. Ifrigast\nordades dock bland en hop karlar, som stodo straxt innanför porten\ntill kyrkogården. Tre bönder, Bengt Poutu, Mårten Philipson och Jacob\nIllka, stodo omgifna af en krets andra bönder. Allt flere och flere\nsamlades till de förre, och alla stadnade, uppmärksamt lyssnande.\nStundom utstötte någre ett ha 1 eller annat kort ord, händerna foro\ntill pukkoknifvarne, hvilka af alla buros vid bältet, stundom ryckte\nen och annan, liksom omedvetet, sin knif till hälften ur slidan, men\nsmåningom sjönk den åter långsamt tillbaka, då egarens uppmärksamhet\nsyntes så fängslad, af hvad den talande anförde, att han ej tycktes\nveta af något annat.\n\nDe äldre karlarnes alfvarliga, fårade anleten, de yngres mindre\nmarkerade, men äfven de om alfvar, tungt och träget arbete och dålig\nföda vittnande, alla syntes lifvade af samma känsla. Bitter och djup\nharm målade sig i alla dessa ansigten, men tillika ett visst lugn och\nresignation. Allt som de tre männen inuti gruppen omvexlande talade,\nliftades dragen hos åhörarne, uttrycket i deras anleten blef allt\nvildare. Det var som när molnen draga sig samman vid horizonten,\nsvarta, dystra, hotande, stundom frambryter en och annan svag blixt\npå afstånd, och man förutser att thordönet med kraft skall utbryta,\natt haglet skall förstörande nedbrusa, att orkanen skall härja; men\nännu bryter ovädret icke löst, ehuru man ser förebuden.\n\n\"Detta veten J alla\", utbrast Bengt Poutu. \"Så har Flemingen låtit\nutsuga landet, att vi snart ega knappt barken till brödet. Hvem vet\nicke huru de tagit maten ur våra bodar och silfret ur våra kistor,\noch der sådant ej funnits, ha de tagit våra hustrurs och döttrars\nkläder, ryckt brisken af deras hals och ringarna ur deras öron,\nhästen ur stallet och kon och fåret från betet. Och hvem af oss vet\nicke, att Österbottningarna, redan af kung Johan, fingo löfte om\nlindring från borgelägers tunga, sedan moskoviten hade brändt och\nsköflat i Salo och Limingo, och krigsfolket ej kunde hindra dem. Och\nha vi ej sedan med våra söner och drängar, med egen kost och egna\nvapen, försvarat oss. Och nu, när vi ha fred med sjelfva moskoviten,\nnu skola vi rappas och skinnas af knektarne. Här ligga skottska\nryttare, här ligga upplänningarne och finnar dertill. J veten ock\nhuru herr Klas satt vakt både på sjö och land, att ingen skall få\nklaga hos hans fursteliga nåde, hertig Carl, eller sända ombud till\nriksmöten, som han sammankallat; och huru strängt herr Klas straffar\nalla försök att hos fursten söka hjelp. Men vi, som här stå, vi ha\ndock lyckats komma både fram och åter. Ville jag för eder omtala\nhuru svår vår färd varit, blefve det för långt; vi hafva svultit,\nvi hafva farit som hundar för vår och allas eder rätt. Och der har\nhan sutit och smort sig och lefvat kräseliga, medan folket lider;\nden landsförderfvarn och förrädaren! I många, många års tid har jag\narbetat på att få denna saken i gång, men nu ha vi hertigens ord på\natt vi måga resa oss, och orätt med våld vräka.\"\n\n\"Fingo ni riktigt tala med hans furstliga nåde?\" frågade en röst ur\nhopen.\n\n\"Jo, när vi kommo till Stockholm, och icke visste hvart vi skulle\nvända oss, då sökte vi först opp Hans Hansson, och bådo honom hjelpa\noss med råd och dåd, och han rådde oss, och var en förståndig\nrådgifvare. 'Gån omkring på gator och gränder', sade han, 'och der\nJ sen folk röras mera, så ställen eder i gatumötena och ropen och\nklagen. Talen om huru Flemingen förtrycker eder med borgeläger, emot\nkonungens och hans furstliga nådes vilja. Skriken ut om hans grymhet\noch tyranni, och om J någon historie hört om honom, som till ondo är,\nså utskriken och utspriden den. Vore det än icke sanning, så är dock\nintet så ondt, att han icke värre bedrifvit mot folk och fä, ja, mot\nqvinnor och barn.'\"\n\n\"Vi lydde Hans Hanssons råd, och sedan vi hade upprört hela staden\nmed vår klagan och vårt ropande kring gatorna, så fingo vi slutligen\nkomma inför hans furstliga nådes egna ögon; men vi begärte bara några\nfenickor svenska knektar, att skydda oss mot herr Klases tyranni.\nHans furstliga nåde frågade då huru tätt krigsfolket vore förlagdt\nhos oss, och då jag svarade att fjorton bönder egde att sörja för\nen knekt, och tjugu bönder för en ryttare, så ropade hans furstliga\nnåde: 'Om tjugu bönder icke kunna öfvermanna en ryttare, och fjorton\nen knekt, så förtjena de intet bättre än att blifva plågade och\nförtryckta af både ryttare och knektar', och så reste sig hans\nfurstliga nåde och såg så vred ut i ögonen, att våra hjertan bäfvade\ni oss, och han höjde sin knutna hand högt opp i vädret och skakade\nden, och så sade han: 'Jag vet ingen annan råd, än skaffer eder rätt\nmed eder egen hand. J ären väl så många, att ni må kunna slå dem\nifrån eder, om ej med annat, så med klubbor och gärdsgårdsstörar.'\"\n\nRörelsen bland bönderna blef nu lifligare, alla händer omfattade\nknifvarne, häftiga utrop foro från mångas läppar; men åter stannade\nalla stilla för att höra mera.\n\n\"Jag vågade nu ödmjukt förklara\", fortsatte Bengt, när sorlet\ntystnat, \"hurusom jag redan i många år hade sjungit den visan, att\nvi skulle taga våra egna näfvar till hjelp, men att landets män icke\nrätt på alfvare vågat sig derpå, utan bara här och der i små hopar,\neftersom herr Klas vore insatt i sina höga embeten af konungen, och\nhandlade i hans namn.\"\n\n\"Men då blef hertigen ännu argare och slog näfven i bordet och sade:\n'Denne landsförderfvarn och hunden, Klas Fleming, honom behöfven\nJ ej lyda mer än min gamla sko. Är det icke denne blodsugaren som\nförstör vår konungs och herres land, och förleder folket till uppror\nemot sin rätta öfverhet, och håller sina knektar i landet för att\nbefrämja sina förrädiska afsigter. Försvaren eder sjelfve, emot\ndenne stråtröfvaren och hans anhang, och varen trogne eder konung\noch mig, eder anborne furste. Blott J stån på eder till lands, skall\njag väl sörja för att hålla sjön ren. Sägen edra bröder, att de stå\nmanneligen på sig och icke låta kufva sig af Flemingen och hans\nkreatur.' Derpå tordes vi intet annat än gå vår väg, ty han såg mäkta\ngrym ut. Och så sökte vi oss hem, under många faror och vedermödor.\"\n\n\"Bröder, kamrater\", ropade nu Jacob Illka, så att det skållade kring\nkyrkogården, \"viljen J ännu tåla Svedjeklases tyranni? Viljen J ännu\nsvälta och se edra hustrur och barn förgås i elände, viljen J låta\nFlemingens knektar frossa vid ölstånkan, under det edra barn tugga\nstamp och bark? Viljen J tåla öfvervåld i edra hus af knektarne, då\nintet annat fordras, än taga eder sjelfva rätt. J hören det sjelfve,\nhertigen uppmanar eder dertill. J hören det: Flemingen har ingen rätt\natt befalla, utan är en upprorsstiftare emot konungen och hertigen.\nÄren J fege uslingar, att J låten honom förtrycka eder? Jagen bort\nhonom, slån ned honom. Låtom oss draga till hans fördömda näste.\nKamrater, gripen till vapen, allting duger dertill, störar, knifvar,\nklubbor; kom: ned, ned med Svedjeklas och hans anhang!\"\n\n\"Ned med Fleming och med alla herrar\", skrek Poutu, \"alla, alla som\näro klädda i kläde, äro folkets förtryckare.\"\n\nLänge hade Poutu sträfvat för ett mål: att komma bönderna att resa\nsig mot herrarne. Hans glödande hat mot de sednare, hade vändt sig\nhelt och hållet mot Fleming, sedan denne som ståthållare herrskade\nöfver Finland, och till full låga hade hatet flammat opp, då Poutu\nsommaren förut, för sina stämplingar blifvit fängslad och förd till\nÅbo slott; derifrån han dock lyckades undkomma. På andra trakter\naf landet arbetade, för samma sak, Hans Fordeel och flera andra,\näfvensom många hertigens utskickade. Men vördnaden för konungen och\nhans befallningshafvande, höll ännu bönderna tillbaka, ehuru redan på\nflere håll blod gjutits.\n\nNu var det annorlunda. Nu hade de hertig Carls eget ord på, att\nde egde rättighet till sjelfförsvar emot knektarne. Fleming egde\ningen rätt att beherrska, än mindre att förtrycka folket. Bonden\nbehöfde icke föda knektarne, då de icke höllos till rikets tjenst,\nutan endast till Flemings upproriska afsigters befrämjande. Nu var\nböndernas ifver och harm drifven till sin spets.\n\nEn tropp af Flemings ryttare kom nu utefter landsvägen, mot dem\nstormade bönderna. En strid uppstod. Den blef ett förespel till\nklubbekrigets gräsliga drama, som nu blossade opp och höljde Finlands\njord med fyratiotusende dess raskaste söners blod, gjutet af bröder\nemot bröder; som härjade, som skonade, som brände, och hvars spår\nförst sent utplånades från det förstörda landet; hvilket länge blef\nett rof för hungersnöd, pest och elände.\n\nAtt redogöra för huru klubbhären ökades, huru den härjande framgick,\nhör icke till vårt ämne. Framåt vältrade sig massan mot Tavastland,\nallt mer tillväxte den och plundring, mord och brand, följde i dess\nspår. Hvarest knektar kunde uppspåras, nedhöggos de, stoppades de\nunder isen, eller ock sköts till måls på dem. Kunde någon uppge att\negaren af en gård, hade någon anförvandt ibland knektarnes anförare,\ndå skonades, utan vidare tvekan hans gods, och förstördes genom brand\noch härjande.\n\n\n\n\nIV.\n\n\nI sitt arbetsrum på Åbo slott, satt riksmarsken, ståthållaren Klas\nFleming. Han stödde sin arm mot ett litet i fenstersmygen stående\nbord, på hvilket lågo åtskilliga papper. Ett litet stycke ifrån\nhonom satt, vid ett större bord, hans skrifvare. \"Här är ett bref\nfrån hans majestät, konungen\", sade denne, i det han steg upp och\nvördsamt räckte brefvet åt riksmarsken, som genast bröt det. Sodan\nhan genomläst brefvet, vände han sig till skrifvaren och sade: \"Här\näro åtskilliga befallningar från kunglig majestät, hvarom bref och\norder skola utfärdas, så snart dessa öfriga bref äro genomgångna. Nu\nvidare, hvad finnes här yttermera?\"\n\nSkrifvaren började nu redogöra för de på bordet liggande papperen.\n\"Här är ett bref från hans furstliga nåde, hertig Carl, till menige\nmän, som i Österbotten boende äro. Han uppmanar allmogen, att\nicke gifva någon akt på hvad eders herrlighet månde utfärda för\nbefallningar, alldenstund, som orden lyda: han sådana påbud, utan\nbefallning och tillstånd, gjort hafver, särdeles från oss och riksens\nråd. Hertigen säger ock vidare: der han ock någon befallning från\nkunglig majestät bekommit, som han beropar sig på, hvilket vi dock\nicke kunne tro, så är det genom orätt och falsk berättelse skedt.\"\n\n\"Kasta brefvet i den der lådan\", sade Fleming, \"jag känner sorten.\"\n\n\"Här är ett annat bref, som Lasse Nielson inskickat från Österbotten.\nHan lät tillika anmäla, att han, enligt eders herrlighets befallning,\nskall innan kort tåga hit med sina knektar. Brefvet är från hans\nfurstliga nåde, stäldt till menige knektar vid Lars Nielsons fana.\nTorde icke vara af nöden att uppläsa alla de vanliga beskyllningarne,\nsom stå främst, emot eders herrlighet, om lögner och bedrägeri och\nförtryckande af allmogen. Sedan följer: Derföre är vår nådige vilje\noch befallning att J ingen vert begifve eder efter herr Klas Flemings\nbud och tillsägelse, utan hålle eder qvar i den landsändan, till dess\nvi med riksens råd, eder något, till kunglig majestät och kronans\ngagn och bästa, befalla låte. Och der något olagligt kan blifva eder\nålagdt, antingen af herr Klas eller någon annan, då gifve vi eder\nfullmagt och befallning, att J, med allmogens hjelp, må försvara hvad\nvåld och orätt, som eder kan tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare\noch krigsmän, må veta eder efter rätta.\"\n\n\"Fördömmelses mordbrandsstiftare!\" sade Fleming, sammanbitande\ntänderna. \"Undra sen öfver bönderna! Släng det i lådan.\"\n\n\"Här är yttermera ett bref, som jag fann ibland några papper här på\nslottet. Det är skrifvet till herr Clas Hermanson Fleming, och till\nHans Erikson, då de hade Åbohus omhanda, att de icke måtte inlåta\neders herrlighet på fästet.\"\n\nHäftigt tog Fleming brefvet ur skrifvarens hand, läste några rader\nderi och utbrast, \"sådant torde dock vara ohördt i något land\", i\ndet han häftigt steg opp och gick några hvarf fram och åter öfver\ngolfvet. \"Är jag väl en förrädare mot min konung och riket, har\njag förrädiske praktiker i sinnet emot mitt fädernesland? Har jag\nej låtit bruka mig som en ärlig svensk man, från min ungdom, både\ni storm och slag. Hertigens bud och tjenare har jag emottagit i\nkonungens namn, ehuru på egen bekostnad, och de hafva fått inkomma på\nkonungens fästen och jag har satt dem vid min sida vid bordet. Och\nmig vill han stänga ute, som eger att i konungens namn befalla öfver\nall krigsmakt.\" Åter satte han sig ned, så häftigt, att stolen, ehuru\ntung den än var, dock for ett stycke från sin plats, slog sin knutna\nhand i bordet och utropade: \"Men vill jag fästningarna, med guds\nmagt, omhänder hafva, till dess jag dem i konungens egna händer kan\nandtvarda, då han, Gud gifve snart, återkommer till sitt rike; och\nhvad han befaller, skall jag troget efterkomma, trots hertigen, om\njag än derför skall lifvet mista!\"\n\nSkrifvaren hade emellertid sysselsatt sig med några af de på bordet\nliggande brefven, och började nu åter sin redogörelse:\n\n\"Från herr Erik Sparre och herrar Bjelke, med begäran att eders\nherrlighet måtte komma till Sverige, för att deltaga i styrelsen och\nförena sig med regeringen der, och icke sätta eder emot hertigen.\"\n\n\"Kasta brefvet i andra lådan\", sade Fleming. \"Du får gå nu. Kom igen\nom en timme. Dem är jag ingen lydnad skyldig\", fortsatte han för sig\nsjelf. \"Icke är jag deras skjutsbonde, att jag behöfver draga efter\ndem. De ha lika långt till mig, som jag till dem.\" Nu grep han ett\npå bordet liggande färdigskrifvet bref, till hvilket han ännu fogade\nnågra rader, och undertecknade det sedan:\n\n                 \"_Clas Fleming_,\n    friherre till Wik, riksmarsk, öfversteamiral\n    och krigsöfverste, som nu hafver många regenter,\n    hvilka alla förordna, ändock jag mig intet\n    rättar efter mera än en, som heter konung\n    Sigismundus. Kommer mina likar och bjuda något\n    till, så slår jag dem på hufvudet.\"\n\n\"Slå dem på hufvudet, ja, slå hufvudet af dem; alla här i Finland,\nsom förrädiske äro. Jag undrar hvem som stode mig i vägen, om jag\nville begära dem af konungen! Han skulle gifva mig dem att sålla\nsåsom agnar, alla dessa lumpna lycksökare, som äro antingen stumma\nhundar eller tillochmed vifta svansen för hertigen.\"\n\nHan satt en stund försänkt i tankar, dörren öppnades och fram till\nhonom trädde hans husfru, fru Ebba. Han varsnade henne ej, innan hon\nvänligt lade sin hand på hans axel. Då ryckte han häftigt till, och\nur ögonen for en blixt, men det vredgade uttrycket mildrades nästan\ntill vänlighet, då han såg hvem det var, som stört honom, och han\nsade endast: \"Ebba.\"\n\nFru Ebba forskade ett ögonblick i hans ansigte och sade: \"åter\nobehagliga nyheter, min vän.\"\n\n\"Hertigen sörjer för att sådana ej saknas. Dertill växer mig\nböndernas uppror öfver öronen. Lyda andras råd, der eget vore bättre,\när dårars verk. Bönderna hade bort qväsas genast, men jag lyddes på\nOlof Sverkersons råd att bida. Han ställde sig, som om han kännt\nkonungens önskan. Numera torde ej resningen kunna undertryckas, utan\natt det kostar mycket blod.\"\n\n\"Ack min herre, bönderna äro enfaldige och vilseledde. Låt dock ej\ndin hand falla alltför tungt öfver dem. De hafva i sanning haft\nmycket att lida.\"\n\n\"Ebba, mildhet vore här grymhet. Konungens trogne och ärlige\nundersåter måste skyddas. Upproret måste qväsas, om ej hela landet\nskall bli ett förödelsens hemvist.\"\n\nFru Ebba suckade djupt och sade, efter några ögonblick, liksom till\nen fortsättning af hvad hon emellertid tänkt vid sig sjelf: \"och\nsedan att veta huru dina fiender af hvarje den minsta anledning,\nja ofta utan all anledning, göra om dig berättelser, hvilkas\nlögnaktighet hvarje barn borde kunna inse!\"\n\n\"Se, min stolta Ebba är ju som hvarje annan qvinna\", sade Fleming\nleende, \"gråter öfver hvad klaffarena säga.\"\n\n\"Skulle jag icke det? Huru känner icke jag dig, den ädle! Men\nmenniskorna känna dig icke så, och ditt namn skall gå till\nefterverlden med de fläckar, som lögnen vidhäftat det, och som\nillviljan utbredt. De, som efter oss lefva, skola tro hvad de hört.\"\n\n\"Hvad mera, blott Han, som öfver oss lefver, ser sanningen, och\ndet som inom mig lefver, nemligen samvetet, säger att jag handlat\nredligt. Domen öfver död man, är mäktig, Gud är mäktigare.\"\n\n\"Många finnas, som säga att herr Klas dock kunde en mohn jemka med\nsig, utan att göra orätt. Att det vore fäderneslandet nyttigare att\ngifva med sig, än att stå på Konungens rätt i det yttersta.\"\n\n\"Nej, vid Herren Gud, icke\", utropade Fleming, i det han höjde sin\nhand och lät den åter falla på bordet. \"Sanning och rätt äro alltid\ndesamma, om än tusende skrika om att det är bättre nytta af att ljuga\noch bedraga. Nytta är bra, men ärlighet varar längst.\"\n\n\"Jag erhöll i dag ett bref från min syster, drottning Cathrina. Hon\nber mig, åter en gång, föra talan för enighet och eftergifvenhet.\"\n\n\"Nå, hvad har väl din höga fränka att påstå?\"\n\n\"Om du så tillåter, vill jag läsa opp brefvet:\n\n\"Till oss älskelig, ärlig och välbördig qvinna, fru Ebba, herr Klas\nFlemings till Qvidja och Svidja, vår kära syster, gunsteligen.\n\n\"Catharina, med Guds nåde, Sveriges, Göthes och Wendes Enke-Drottning.\n\n\"Vår synnerliga gunst och kärliga helsning; alltid med den evige Gud,\nsom tillförene. Vill jag, hjertans kära syster, gifva eder tillkänna,\natt Vi, Gudi dess lof, äre temmeligen väl till hälsan, och unne Oss\nden nådige Guden alltid, att detsamma om eder spörja.\n\n\"Nu, då mig lägenhet gifves, att med herr Nils få hjertans kära syster\ndenna sedeln tillhanda, vill jag eder, hjertans kära syster, icke\nförhålla, hurusom dessa svåra oenigheter emellan H.F.N. Hertig Carl\noch H.H. herr Klas Erikson, eder herre, mig till sinnet månde gå. Och\nbeder jag eder kärligen, hjertans kära syster, att J ville använda\nallt ert inflytande hos Hans Herrlighet, att han måtte denna striden\ntill en ända komma låta; seende huru under all denna fiendtligheten\nhela riket lider, och huru man väl af all denna oenigheten inom\nsalig konung Gustafs bus, alltför mycken sorg och suckan haft att\nbestå, och blodsutgjutelse och skada inkommit. Derföre, hjertans\nkära syster, ville J icke afslå min tjensteliga begäran, det J ville\nförena eder med mig, att söka någon fredlighet åstadkomma, och bedja\nHans Herrlighet, att han dock icke ville i det sista så hårdt stå\npå konungens rätt, då deraf numera endast blodsspillan och landets\nförhärjelse komma kan. Är ock väl H.F.N. den, som makten hafver, att\ndrifva sin vilja igenom, gifve Gud till fosterlandets välgång. Synes\nmig ock detta landet af partier så sönderbråkadt, att en starker\nhand vid styret behöfves; det ock Hans Furstelige Nåde bättre torde\nkunna styra, än Hans Majestät Konung Sigismundus, den sig så i de\nPolskes händer befinner, att han väl aldrig detta oroliga landet\nmed rätt styrka styra kunde. Alltså, och då herr Klas är såsom ett\nhufvud öfver finnarne, så skulle fred och rolighet snarligen i landet\nblifva, blott han ville mera sig Hertigen underkasta, och vilja\nvi tro, att om H.F.N. än regeringen eftertraktar, han dock icke\ntill kronan sträfvar, såsom han med så många heliga förbindelser\nförsäkrat. Detta är icke första gången som J, hjertans kära\nsyster, hafven, jemte mig, försökt att i denna saken tala fred och\nförsonlighet. Framställ nu min önskan. Gud gifve framgången till det\nbästa.\"\n\n\"Resten af brefvet torde jag knappt uppläsa, det är blott angående\ndet ölet, jag sände i somras, och några råd för Heblas hosta, som\nsyster Cathrina lär mig bota med vax af ottesångsljus. Men nu vill\njag blott orda något om brefvets hufvudinnehåll. Säg mig dock, min\nherre och make, vore det dock icke mera lugnt, om J ville litet foga\neder efter hertigen.\"\n\n\"Visserligen.\"\n\n\"Bönderna skulle väl ock upphöra med sina dåd i sådant fall?\"\n\n\"Troligen skulle hertigen ålägga dem att hålla sig stilla, om jag\nskulle underkasta mig honom.\"\n\n\"Tror J att de öfrige Finske herrarne, i sådant fall, skulle vidare\nsätta sig opp emot honom?\"\n\n\"Föga nog, om jag skulle ställa flottan och krigshären till hertigens\nbehag.\"\n\n\"Skulle väl icke då all split och blodsutgjutelse emellan partierna\nupphöra?\"\n\n\"Troligen, ty utan att hafva något stöd inom landet, kan konungen\nföga ens försöka, att med främmande troppar befästa sin thron.\"\n\n\"Tror J icke att hertigen med rättvisa och kraftig hand skulle styra\nlandet?\"\n\n\"Jo, detta blefve troligen fallet.\"\n\n\"Välan, jag har nu uppfyllt drottning Cathrinas begäran, jag har\nframställt hennes önskningar till det bästa. Hvad sägen J härom, herr\nKlas?\"\n\n\"Att konung Sigismundus är min herre och konung, den jag, och hela\nSverige och Finland hafver svurit tro.\"\n\nFru Ebba böjde djupt sitt hufvud och sade med värma: \"jag väntade det\nså.\"\n\nEfter en stunds tystnad började fru Ebba äter: \"Min vän, jag kom nu\nin till dig äfven för att tala om några små husliga angelägenheter.\nDu har ju lofvat ditt beskydd åt herr Erik Liljeholm och hans unga\ndotter. Hvad synes dig, ville du icke erbjuda henne att, till en tid,\nvistas i vårt hus? Sedan du berättade mig om den anklagelse, som\nmästar Erik gjort emot henne, vid sammankomsten i höstmarknaden, har\njag tänkt härpå.\"\n\n\"Gerna, min Ebba, vill jag visa herr Erik denna lilla välvilja för\nall hans trohet och vänskap emot mig.\"\n\n\"För samma vänskaps skull har ock hertigen hotat honom, att han\nskulle få sin kål kokad och sina fiskar varma\", sade fru Ebba. \"Men\",\ntillade hon med ett litet fint leende, \"nu såge jag gerna, om han\nskulle hitsända, vare sig kall eller varm, kål; ty, som du vet, ha vi\nhär en 40 à 50 personer att dagligen bespisa, och förråderna börja\ntryta. Jag ville just fråga härom. Från Qvidja är större delen af\nafkastningen inhämtad. Det torde väl vara nödigt, att från de andra\ngodsen låta leverera något, så framt du ej vill taga af kronans\nförråder, åt det myckna folket.\"\n\n\"Nej, käraste Ebba, kronans förråder äro hårdt anlitade i dessa\ntider. Från Ylänä må hemtas hvad der finnes, när föret stadgar sig.\"\n\n\"Jag förmodade sådant svar. Då allmogen drar så svår borgelägers\ntunga, så, må väl ock vi gerna föda, så många vi kunna, af konungens\nfolk.\"\n\nFru Ebbas blick råkade nu falla på hennes mans ena stöfvel, den han\nhöll utsträckt på mattan och på hvilken en mängd lera fasttorkat,\nsedan en utfärd på morgonstunden.\n\nFleming följde riktningen af hennes blick, log smått och sade:\n\"förbarma sig, nu får jag väl bannor. Aj, aj, Ebba kära. Aldrig får\ndu din man ens borstad, än mindre klädd i sammet och siden, som\nherrarne der i Stockholm. Men du är mig ju dock alltid huld, om än\njag är en skogsbjörn, som hvarken lär sig dansa eller att fästa\npapillotter i raggen; ja, icke ens lär sig aftorka ramarna, så att\nhan ej skulle sätta tassfärdor på dina hvita golf.\"\n\n\"Och dock, min herre och make, gläffsa hundarne och rycka björnen i\nhans lurfviga pels!\"\n\n\"Låt dem rycka, och låt dem skälla. Hundgläffs fäller ej björnen.\"\n\n\n\n\nV.\n\n\n\"Hvems är gården deroppe, som ser så ståtlig ut\", frågade Jacob\nIllka, som numera blifvit vald till anförare. Bondehären tågade\nuppför en backe.\n\n\"Den tillhör herr Ifvar Tre Flammor.\"\n\n\"Ånej, herr Ifvar dog ren i somras. Gården ärfdes af hans systerson,\nunge herr Enevald Fincke.\"\n\n\"Då står han i skyldskap med Svedjeklas, ty jag vet att Tre Flammorna\ni tiden, genom gifte, kom i någon slags slägtskap till Flemingarna.\"\n\nMera behöfdes icke, genom dessa ord var gårdens unge egare dömd, och\ntill den vackra gården störtade hela skaran.\n\nSolen sken blekt öfver den nedanför kullen belägna insjön. Tallar och\ngranar stodo mörka på afstånd, närmast gården skakade björkarne sina\nfina löflösa grenar.\n\nGårdens unge husbonde, Enevald Fincke, stod på trappan, då de\nifrigaste af bönderna började skönjas. Hans blick mörknade allt mer,\ndå han såg huru skaran tätnade, och slutligen rände uppför vägen till\ngården. Drängarne voro ute i skogen; det var ock allt detsamma, hvad\nskulle de förmått mot denna mängd! Hans blod jäste vid tanken på att\nicke ega medel, att skydda sig emot en hop bönder. Han ropade namnet\npå en af husets tjenstepigor. Då denna kom ut på trappan och fick se\nbondehären, gaf hon till ett rop af förskräckelse, men Enevald sade,\nnästan föraktfullt: \"För eder är det väl bäst att skynda undan, medan\nni ännu kan hinna. Stå inte och skrik nu, skynda på de andra pigorna.\nSpring bakvägen ut till skogen, göm er der vid kolmilan.\"\n\n\"Herre gud, ändå ni sjelf, herr Enevald?\"\n\n\"Jag blir qvar. Prata inte. Skynda.\"\n\nFlickan sprang, och innan kort voro hon och hennes kamrater så långt\nborta, att de väl kunnat minska farten; men flåsande och andtrutna\nfortforo de att springa så fort de möjligen kunde, ända till dess de\nhunnit det anvista stället, der de började öfverlägga om huruvida de\nicke borde springa ännu djupare in i skogen, eller om det inte ändå\nvore bäst att först springa hem och bärja undan för elden, ifall\nklubbmännerna skulle bränna gården. Dessa och många andra dylika\nförslag begrundades med all ifver.\n\nEnevald gick emot de på gården inströmmande bönderna, och frågade\nhvad de ville.\n\n\"Antingen skall ni, herr Enevald Fincke, komma genast med oss och\nhjelpa oss att köra bort Flemingen, eller ock veta vi att ni är en\nförrädare, som han, och då skall ni få sura fiskar. Hej, fort hit och\nfölj med oss.\"\n\n\"Aldrig\", sade Enevald med afsky, \"aldrig skall jag blanda mig med\nedert upproriska och blodsölade följe.\"\n\n\"Slå ned honom, qväf hans arga mun.\" Med orden följde gerningen,\nEnevald slogs till marken och bands.\n\nDet vanliga förstörelseverket bedrefs med ifver. Somliga släpade\nsamman hvad ätbart fanns och började äta; andra tyckte sig vara\nklokare och skyndade att först förse sig med hvad som af värde kunde\nfinnas i huset; men just under det alla voro som ifrigast sysselsatta\natt på ett eller annat sätt sörja för sig, flammade redan lågan högt\nopp och bortjagade alla. En af de yngre klubbemännen hade roat sig\nmed, att i förtid kasta eld i ett rum der blår var uppstapladt, utan\natt bry sig om huruvida detta kom olägligt för kamraterna. Innan kort\nstod huset i låga, och här var numera intet att göra. Bondhopen begaf\nsig bort åter, släpande med sig det härjade godsets egare.\n\n\"Hvad skola vi göra med herr Enevald?\" frågade Bengt Poutu.\n\n\"Skjuta till måls på honom.\"\n\n\"Kasta in honom i huset, i bästa brasan.\"\n\n\"Stoppa ner honom under isen.\" Dessa och dylika förslag hördes från\nflere håll, men Bengt Poutu sade: \"Vi kunna föra honom med oss, han\nmåste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han förstår sig bättre\npå herrars funder, än vi bönder.\"\n\n\"Tror du den ena korpen hackar ögat ur den andra\", sade Illka, \"bäst\ngöra af med honom. Död hund biter ingen.\"\n\n\"Grannar\", sade Poutu till de närmast omgifvande, \"jag börjar frukta\natt vi dock gjuta för mycket blod. Jag räds detta ej är rätta vägen\natt uträtta vårt lofliga verk. Nog kunde det gå af med mindre.\"\n\n\"Det skall allt Svedjeklas svara före. Hej, inga mesar och\nharhjertan.\"\n\nBengt gick nu närmare till Enevald och sade: \"Hvar och en som ej\när med oss, är mot oss. Är ni icke skyldig att hjelpa allmogen och\nbefria dem från förtryck, om de skona eder?\"\n\n\"Vore edra vägar de rätta, så skulle jag icke undandraga mig att\nhjelpa eder, men ni härjen och sköflen som röfvare, med eder går\ningen man af ädelt blod, förr må ni mörda mig, som ni gjort med så\nmången annan.\"\n\n\"Herr Enevald, er far var en hederlig man, han stod mer än en gång\npå böndernas bästa. För hans skull ville jag att ni skulle blifva\nskonad. Jag har ock förmått männen att aftaga edra band, och behandla\neder skonsamt. Skulle ni rätt veta huru bonden förtryckes, ni skulle\nicke förebrå oss vårt förehafvande! Flemingen vill vara landets kung,\nderför sätter han sig opp och är upprorisk mot kungen och hertigen.\nDet vet ni nog, unge herre, det veta herrarne alla, och Hertigen\nhinner ej komma och jaga honom bort. Men få vi honom bara undan, så\nslippa vi den förderfveliga knektehopen, och Hertigen ger oss frihet\nfrån borgelägret, som så utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko\neller so. Ja, unge herre, så är det. Kom blott med oss, och vi vilja\nsnart jaga bort tyrannen. Se här, kan ni läsa? Här är bref som Hans\nHansson sändt med Hans Fordeel. Det är Hertigens bud och befallning\natt man ur huset skall uppresa sig, draga till Åbo och i vägen sköfla\nadelns och krigsfolkets gårdar, och slå ihjäl allt varaktigt folk.\nEndast Hans Hanssons gård Kanchas, Clas Åkessons Åminne och Ljuxala,\nder fru Carin sitter, böra skonas. Dessutom står här skrifvit att vi\nskola tåga till Åbo, ta in slottet och ta Flemingen till fånga. Nå,\nJ har väl icke lust att motsträfva hans furstliga nådes befallning,\nunge herre.\"\n\nNu anlände en liten tropp bönder, som varit utsända för att skaffa\nunderrättelser, och de inberättade, att två mil härifrån funnes\nen herregård, Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste\nanhängare, herr Erik Liljeholm, nu vore på Åbohus, att hans fru vore\nhemma på godset, och att man der kunde vara säker på att finna rika\nmatförråder.\n\n\"Godt\", sade Illka, \"just hvad vi behöfva. Vi rasta till morgonen i\ndenna by.\"\n\nNatten var kall. Enevald som blifvit bortförd i sin tunna drägt, led\naf kölden. Genom bemedling af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna\nhonom, erhöll han till begagnande en bondrock samt en luden mössa.\n\nFöljande morgon ropade Illka: \"Må hvar och en packa ihop hvad han\nsamlat, nu vandra vi till Tannila, till fru Mettas matbodar.\"\n\n\"Till fru Mettas matbodar\", skriade skaran, och tåget satte sig i\nrörelse. Enevalds blod jäste vid tanken på att en adelig qvinna\nskulle öfverfallas, han skulle se det, och icke, som hans riddare ära\nfordrade, beskydda den värnlösa. Han hade varit länge i fremmande\nland och icke sett fru Metta sedan sin barndom, detta återseende\nblefve bedröfligt. Hade han helst icke varit fängslad! Nedlåta sig\ntill att bedja, att hyckla för en bonde, det kunde han ej förmå sig\ntill, ehuru han väl kunnat bli fri, blott han låtsat gå in på Poutus\nförslag. Men detta ville han dock ej.\n\n\n\n\nVI.\n\n\n\"Brita, har jag inte sagt dig tusen gånger, att du inte får ställa\nbort en kittel innan du skurat den blank, och den der är ju så\nknottriger, som ditt eget koppärriga ansigte; men det är skilnan, att\nkoppärren ha vår herre märkt dig med, och de lända dig till ingen\nskam, ty lika bra menniska kan du vara, fast du inte är så fager\ni ansigtet; men har du kittlarna mulna och inte skurar tennfaten\nblanka, så vill ingen hederlig karl ha dig till hustru. Ändå qvasten,\nstår den icke i vrån! vet du icke att den skall hänga der på spiken i\nkontoret? Brita, Brita, om du fast tjenar hos en torpare, så skall du\nvara ordentlig; och du sen, som fått hedern komma i ett adelshus. Slå\ninte den öfverblifna ärtmaten i ett brukadt fat, tag du vackert ett\nrent käril. Ren mat ska tiggarn ha, som får den öfverblifna betan, så\nväl som herrskapet sjelf, som äter först ur fatet.\"\n\n\"Henne får jag mycket besvär med, innan hon blir folk\", fortsatte\nfru Metta för sig sjelf, i det hon ernade lemna stugan, der Brita\nsysslade, men möttes i dörren af Elsa, som störtade emot henne\nlikblek, med stirrande ögon och vidöppen mun.\n\n\"Elsa, hvad i herrans namn går åt dig, har du sett otyg midt på\ndagen, eller har nån stöpt bly öfver dig? Hvad fattas dig, menniska?\"\n\n\"Klubbmännerne, klubbmännerne, bönderne\", stammade Elsa.\n\n\"Gud hjelpe en hvar för det plågoriset! Hvad om dem nu åter?\"\n\n\"De komma, de komma hit, de komma straxt, de ha bränt opp herr\nEnevald Finckes gård!\" Nu hade hennes tungas band lossat, och hon\nbröt ut i skrik och snyftningar.\n\n\"De skall väl så raggen heller, icke våga sig till hederligt folks\nhem\", sade fru Metta, men blef ändå en mohn blekare.\n\nNu kom Sigrid och sade med hastig bäfvande röst. \"Klubbmännen komma.\nMor, hvad är att göra, hvart fly vi. De komma der nere på ängen som\nen molnsky, de äro så många.\"\n\n\"Än sen\" sade fru Metta \"de må vara huru många de vilja, så ska de\nväl vara menniskor. Alldrig har jag gjort dem något för när, och de\nska väl veta ha respekt för folk.\" Emellertid syntes hon ej vara\nså alldeles säker på sin sak, utan samlade hastigt, med Sigrids\ntillhjelp, en korg med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med\nElsas bistånd tömde uti källargropen under stuggolfvet, der en mängd\nvatten samlats.\n\n\"Skäms ni inte, era pjextossare, som så der stöfla in till hederligt\nfolk\", skrek fru Metta i detsamma åt några inträdande bönder. \"Vet\ndu inte Jöns, att ha bättre vördnad för din nabo fru? Åh skäms din\nlånga slyngel, har du gett dig ihop med det der följet, och står med\nskinnkarpusen på hufvut inför mig. Mössan af på fläcken, Jöns.\" Jöns\nhade stormande och stormodigt inträdt, men blef så häpen när fru\nMetta, alldeles med sin vanliga öfverlägsna ton, tilltalade honom,\natt han hälft förlägen strök mössan af hufvudet och ej rätt visste\nhvad han skulle företaga sig.\n\nEnevald hade trängt sig in jemte bönderna och stod, äfven han, ett\nögonblick helt förvånad öfver fru Mettas courage, men i detsamma\nvarsnade han Sigrid, som bäfvande smög sig så nära hon kunde till\nsin mor. Till henne hviskade han sagte: \"Följ mig, jungfru, jag vill\nförsöka att föra er härifrån.\" Då hon ännu qvarstod invid fru Metta\nsade han: \"Jag är Enevald Fincke. Dröj icke jungfru, följ mig.\"\n\n\"Jag kan ej\", svarade Siri lika sakta, \"min mor.\"\n\n\"Har för ögonblicket ingen fara, jag skall hemta henne, så snart ni\när i säkerhet.\" Han tog henne i handen och förde henne genom en liten\ndörr ut i ett rum invid, dit ännu ingen inträdt. Der kastade han\nöfver henne bondrocken och den ludna mössan, hvars öronlappar han bad\nhenne tillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hår i pannan.\n\"Tag det der täcket i famnen, håll det högre för änsigtet, så gömmer\ndet bättre. Siså. Vi måste gå genom farstun, der är mörkare. Denna\ndörr går väl dit?\"\n\nGenom farstun trängde sig nu Enevald fram, den darrande Sigrid följde.\n\n\"Si på den, som fått ett sånt prägtigt täcke. Hvar fick du tag i\ndet?\" frågade en bonde.\n\n\"Dit åt, der finns mycket goda saker\", svarade Enevald, och pekade åt\ndet håll, hvarifrån han kom. \"Dit har ännu ingen hittat.\"\n\nÅt denna sida vände sig nu karlarne, och medan alla ur farstun\nströmmade åt andra sidan af huset, frågade Enevald: \"hvar finns\nvindsstegen?\"\n\n\"Här.\"\n\n\"Opp fort. Göm er der. Tända de eld, skall jag hemta er.\"\n\nSom en fogel var Sigrid uppför stegen. Ögonblicket derefter låg den\nsönderkrossad af Enevalds händer mot golfvet. Spillrorna slängde han\ni en knut. Spillror och söndrade don, hörde till ordningen för dagen,\nså att de väckte ingen uppmärksamhet, ehuru flere karlar i detsamma\nåterkommo och omringade Enevald. Man hade saknat honom, och ställde\nnu ett par karlar för att vakta honom. Sedan Sigrid lemnat stegen\noch hunnit några steg in på den mörka vinden, och sålunda kände\nsig jemförelsevis i säkerhet, började hon vakna såsom ur en dröm.\nFörskräckelsen hade beröfvat henne all redig tanke, hon hade endast\nhaft en instinktlik känsla af att vela fly. Men nu sansade hon sig\nmed ångest. Hennes mor, hvar var hon, i hvad fara sväfvade hon? Och\ndenne fremmande yngling, hvem var han, kunde och ville han, som han\nlofvat, rädda hennes mor?\n\n\"Nej, nej, jag måste söka upp henne, huru kunde jag så lemna henne.\"\n\nSigrid hastade till luckan, lyftade litet på den, men nere under\nhenne i farstun stormade den vilda skaran; om än stegen stått qvar,\nicke hade i hon haft mod att tränga sig ned ibland dem. Åter i slöt\nhon sakta luckan, knäföll derinvid och bad en brinnande bön om hjelp\noch nåd för sin mor, för sig sjelf, för sina föräldrars hus och alla\nmenniskor deri, och för honom, som hon fruktade skulle få lida,\nför det han velat rädda henne. Nu hade hon sansat sig och blifvit\nlugnare. Hon smög sig, mellan en mängd gammalt husgeråd, fram till\nen liten glugg, derifrån hon varsamt såg ned på gårdsplanen. Der\nmöttes hennes ögon af en gräslig syn. En af husets tjenare låg der\nfallen och syntes kämpa med döden; kreatur slagtades; blod, rykande\nkroppar af djur; menniskor med demoniska blickar och åtbörder; eder\noch förbannelser, blandade stundom med rätt skratt. Sigrid nedföll\nafsvimnad.\n\nNär Enevald återkom i stugan, stod fru Metta bunden vid sängstolpen.\nNågra klubbmän hade satt sig ned i rummet för att dricka, och\nölstånkan påfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru hennes sinne\njäste, såg man på hennes kind, som vexlade än dunkelt röd, än\nalldeles blek. När hon blef varse Enevald, kastade hon på honom en\nfrågande blick, som han besvarade med ett halfhögt: \"i säkerhet.\"\nDe båda väktarne tyckte sig dock märka tecken till förstånd emellan\nfångarne, och bortförde genast Enevald.\n\nEmellertid utsläpades på gården de motsträfvande och ramande\noxarne och korna. Männens klubbor och knifvar gjorde hastigt\nslagtare-arbete. Fåren lågo snart bland de andra slagtade djuren.\nEldar uppgjordes i spisarne; i husets stora grytor kokades väldiga\nförråder och refvos derifrån och förtärdes halfråa. Emellertid roade\nsig flere af karlarne att slå sönder fönstren och förstöra sådant,\nsom ej kunde medföras. Man sökte efter flere af gårdens folk, än de\nman redan sett, men fann ingen. Pigorna hade äfven lyckats gömma sig\nså väl, ehuru helt nära gården, att ingen hittades. \"De hade dock\nbort slagtas med gårdens öfriga nöt\", skrek en röst.\n\n\"Bry er inte\", svarade en ung dräng som hade dragit skinnkarpusen\nända ned mot ögonen, \"vi ska skaffa fällor åt dem, just sådana, som\nharbrännor ska vara.\" Hastigt ryckte han till sig en såg från väggen,\nklef, jemte ett par andra karlar, opp på stugans bänkar, och innan\nkort voro takåsarne afsågade på flere ställen, nästan ända igenom.\n\n\"Siså, om frun der nere i stugan slipper lös och alldrig så litet är\narg och smäller i dörrarna när hon går in här, så tänker jag båd hon\noch andra i hennes följe ska få tak på hufvudet.\"\n\n\"Visst borde man tutta på\" föreslog någon, men en och annan af\ngrannarne, som slutit sig till klubbehären, började mena på, att Fru\nMetta ändå varit mången till råd och hjelp och mättat mången fattig,\noch man borde nu ändå ej så rent förderfva henne.\n\n\"Nå, så skall man väl då laga sällskap hit\", ropade skrattande en ung\ndräng, hvars glada blå ögon tydde på ett lätt sinne, ehuru han nu var\ngripen af den allmänna yrseln och lika vild som de andra. Derpå tog\nhan de slagtade kreaturens hufvuden, spetade upp deras munnar med\nstickor och ställde sådana i alla fönster, liksom om de skådat utåt.\n\"Siså, nu ser här folkrikt ut\", ropade han gycklande, och ett stort\nskratt och buller uppstod under det skaran började tåga från gården.\n\nEn hög rodnad uppsteg på fru Mettas kind, då hon hörde rösten af sina\nkära kreatur, när de utsläpades och fälldes. Dessa föremål för hennes\ndagliga omvårdnad, hon kände dem hvar och en särskildt på rösten, och\ntårarna trillade en och en utför hennes kinder. Ofrivilligt utsade\nhon för sig sjelf några af de mest älskade kornas namn, när hon hörde\nderas nödrop.\n\nMånga och långa voro de timmar, som sålunda tillbringades af henne,\noch lättare är att tänka sig än beskrifva hvad hon led, då hon måste\nsitta här fängslad, och visste att nu förstördes hennes ståtliga bo,\ndetta hennes tankars mål, hennes hjertas stolthet och hennes ögons\nfröjd.\n\n\"Siså, farväl nu, kära fru\", sade Jöns, \"frun behöfver nog hvila sig\nnu, när frun haft så mycket fremmande. Sitt stilla, var så god, icke\nbehöfver frun ha besvär att följa oss, sådana ringa gäster frun i dag\nhaft. Skall jag helsa till herr Erik Liljeholm på Åbohus?\"\n\nHade fru Metta varit fri, så hade Jöns fått en sjungande örfil, så\ntung som af den dugtigaste karlahand, om än svaret derpå blifvit ett\nklubbslag, som spräckt hennes hufvud; men fru Metta älskade ej att\nbruka munnen, der hon ej kunde göra sitt ord gällande, och så teg hon\nfortfarande.\n\nEnevald omringades af en tropp bönder och medfördes, utan att ens få\nyttermera gå in i stugan, der fru Metta var fången. När hon eller\nSigrid kunde få hjelp, visste han icke. Tre af gårdens drängar\nhade med ondo och godo blifvit tvungna att åtfölja klubbehären, en\nsom satt sig till motvärn låg slagen vid gårdsporten, en hade rymt\ntill skogs jemte husets qvinnliga betjening, vid första skymt af de\nannalkande bönderna. Troligen blefve fru Mettas öde, att icke slippa\nfri innan någon af det gömda gårdsfolket vågade sig hem, ty Sigrid\nkunde icke eller komma ned från vinden utan stege, men någon slags\nmotstånd vågade Enevald ej göra, af fruktan att reta bönderna och\nföranleda dem att i förargelsen stifta brand, eller begå något annat\nnidingsdåd.\n\n\n\n\nVII.\n\n\nNär Sigrid ändtligen, efter en långvarig svimning, slog opp ögonen,\ndrog det en betydlig tid ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud.\nSlutligen började hon sansa sig och ihågkomma hvar hon var och hvad\nsom händt. När hon kom till fullt medvetande reste hon sig opp,\noch steg åter fram till gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska\nsyntes. Endast förödelsens styggelse låg öfverallt. Den slagne\ntjenarn, qvarlefvor efter de slagtade djuren, de blodiga, grinande\ndjurhufvudena i de sönderslagna fönstren, allt påminnte henne om, att\nhon ej blott drömt en gräslig dröm.\n\n\"Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne\", ropade Sigrid\nångestfullt, sprang till vindsluckan och ryckte opp den. Äfven här\nvar allt tyst. Men huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej höga\nrum. Sigrid var lätt och van att springa utför de höga åsarne i\nnejden, och nu i sin ångest bäfvade hon ej för att våga ett djerft\nförsök. Med ett hopp stod hon på farstugu-golfvet, och lyckades komma\noskadd ned.\n\nFrån rum till rum sprang hon nu, sökande sin mor och ropande henne.\nLyckligtvis kom hon först åt den sida, der hon lemnat fru Metta,\noch undgick sålunda faran af att begrafvas af taket i det rum, der\nbjelkarne voro genomsågade. Nu tyckte hon sig höra svar på sina rop,\noch fann slutligen fru Metta, utmattad af ansträngning att försöka\ngöra sig lös.\n\nMed ett glädjerop sprang Sigrid fram, och grep en på bordet liggande\nknif; snart voro banden afskurna och mor och dotter lågo i hvarandras\narmar.\n\n\"Detta har jag till straff, för att jag mången gång ömkat allmogen\noch klandrat herr Klas för hans stränghet! Ömka sådana röfvare och\nhedningar, ja. Jo, jo, när paddan kommer till välde så pöser hon!\nMina kor, mina präktiga kor! Ser du, der ha de odjuren ställt Rosans\nhufvud, min alrabästa ko, som mjölkade sex kannor om dagen, och som\nalldrig smakade på sitt morgonfoder, om inte jag hade klappat henne\npå det der samma fattiga hufvudet förut. Och mina snälla kalfvar\noch qvigor, och Liljan, och Dockan, och Blidaros, och Mansikka, och\nMurikki, alla döda\", och fru Metta grät så att hon snyftade, något\nsom Sigrid aldrig förut sett henne göra. Hon öppnade nu en liderdörr,\n\"se\", utropade hon glad, \"Stoltafin lefver än. Hon var i går litet\nmodstulen och mådde ej väl, så att jag lät skilja henne ifrån de\nandra, och skickade Matts med Storsvarten till gamla Österbottens\nAnnika, för att be henne komma och stöpa bly öfver henne. Det var så\ngodt det, så ha vi Storsvarten i behåll. Jag vånner de nu vore här\nren, så man hade någon till hjelp, att få börja rödja undan här. Hvar\nhålla de nu tro alla hus? Hu! Herre välsigne och bevare oss, hvad\när detta? En död karl! Rysligt, förfärligt! Det är ju Erki. Kanske\nfinns det dock lif i honom, jag tycker hjertat klappar en smula. Han\nmåste bäras in, kölden gör af med honom annars, om han änn något\nlif har qvar. Tag i med du, Siri, det duger ej att vara fin när det\ngäller en menniskas lif kanske, och drängar och pigor ha vi ej nu att\nbefalla. Men äro de då alla ihjälslagna, efter ingen syns till ännu.\nTyst, vänta ett ögonblick, mig faller något in. Spring du och ring på\nklockan. Komma de ej när de höra vällingsklockan, då äro de i sanning\ndöda.\"\n\nSigrid åtlydde befallningen, och när hon återkom efter väl förrättat\nvärf, hade fru Metta nogare undersökt den slagne karlen och blifvit\nstärkt i den tron att han lefde, men tillika besinnat sig att det ej\nvore värdt att försöka bära bort honom, då hon hade så svag hjelp att\nanlita, som Sigrid. Hon betäckte honom derföre med hvad som fanns af\nsådana kläder och täcken, som klubbmännen ej aktat värda att medtagas.\n\nNu var Fru Metta åter redan alldeles densamma som vanligt, så att när\ntjenarene småningom började åter infinna sig vid den kända signalen,\ntittande försigtigt för sig om allt var säkert; då var hon genast i\nfull verksamhet och satte alla till arbete att undanrödja förödelsens\nvärsta spår.\n\nNu visste äfven en af tjensteflickorna berätta, att en ko blifvit\nräddad. Hon hade sett den i vildt språng sätta af åt skogen, och\ningen hade förföljt den, åtminstone då hon såg den.\n\n\"Se der kommer gamla Annika med Matts och Storsvarten, det var\ngalant. Ja, mor, ni må visst signa och häfva ögonen. Vill ni läsa\nolycka öfver de fördömda klubbkarlarne, så lägger jag visst inte\nfingrarna emellan. Det är säkert det.\"\n\nLilla mor Annika lutade sig mot sin käpp och vaggade fram och åter\noch lyfte sin hand flere gånger. Om af förvåning och fasa, som fru\nMetta trodde, är dock icke så säkert. Fru Metta berättade nu att hon\nej egde flera kor än den sjuka, som mor Annika skulle stöpa öfver,\noch en bortlupen. \"Läs nu en signelse så hon kommer hem, pigorna äro\nså uppskrämda, så att ingen törs gå att söka henne.\"\n\nAnnika redde sig att göra fru Metta till viljes. Hon klef opp på\nbacken bakom fähuset och började läsa. Först mumlade hon länge,\nnästan ohörbart, slutligen höjde hon rösten, allt tydligare hördes\nnu hennes ord: \"Jungfru Maria klagade sig, min ko är spildt och\nilla vildt. Den gamle han gick på ett brinnande berg och såg de\nvanne qvinnor. Jag manar dig, du vanne qvinna; du får mig mitt igen.\nFullt som ett ägg, rödt som en blomma, innan solsätt tecknadt eller\nkorsadt.\" De sednaste orden uttalade hon med hög, besvärjande röst,\nunder det hon sträckte sin käpp i vädret och ritade figurer dermed i\nluften. Derpå ropade hon tre gånger, med ljudelig röst, den saknade\nkons namn och förklarade sedan att den innan solnedgången skulle\nkomma hem; hvilket ock ganska rigtigt skedde; om blott enligt dessa\nhusdjurs vana, eller i anledning af besvärjelsen kan lemnas derhän.\nSigrid gick fram till fru Metta och sade ödmjukt: \"Mor, monne icke\ndetta är sådant signeri, som är förbjudit? Är det rätt att låta henne\nutöfva det här?\"\n\n\"Ack ja, hör man på bara. Ägget skall lära hönan. Har du också mål i\nmun, lammet! Är du så uppskrämd, att du tror det vara papisteri, bara\njungfru Maria namnes. Det skall jag väl säga åt mäster Erik midt i\nsyna, om han ännu börjar med sitt grumlande, om att vi låtit dig lära\npåfviskhet. Hade jag dig bara under herr Eriks beskydd, då vore jag\nlugn både för klubbmänner och dumma beskyllningar. Vare detta sagt\nmed all vördnad för biskopen.\"\n\nVördnaden var dock en mohn rubbad på sednare tider, ty fru Metta\nkunde ej rätt förlåta, att Biskop Erikson dömt henne att pligta, så\nväl som Brita Oxe.\n\nGenom de göromål som upptagit fru Metta i det yttre, hade hon blifvit\nhindrad ifrån ätt gå in i boningsrummen, hvilka ock för henne egde\nvida mindre intresse, än hvad som rörde hushåll och ladugård; men\nsedan Annika nu slutat alla läsningar och blåsningar och korsningar\nför kreaturens räkning, sade fru Metta: \"Kära mor, sannerligen jag\nvet om jag eger en matbit ens att ge er. Jag måste se efter om de\nvilddjuren lemnat oss något i behåll. Gå nu in i stugan sålänge.\"\n\n\"Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi hi hi\", sade lilla mor\nAnnika och neg sig till ännu mindre än vanligt. \"Aldrig har nån förr\ngått från fru Metta Liljeholm, utan att ha fått magen mätt, inga\nskall det ske hädanefter heller så snart, hi, hi, hi.\"\n\nDet var icke utan, att ej fru Metta kände sig en smula smickrad af\nmor Annikas ord, och det så mycket mer som hon väl visste med sig,\natt hon gjort skäl för att kallas god matmoder. Nu skulle hon bege\nsig för att i \"herrskapsstugan\" afhämta nyckeln till ett visthus,\nsom syntes vara ouppbrutet, och sålunda ännu behöfde nyckel för att\nefterses.\n\nI det samma hördes någon komma skyndsamt ridande oppför vägen.\nPigorna skreko till af förskräckelse, men fru Metta gick rakt emot\nden kommande.\n\n\"Gud ske lof, jag kommer icke för sent\", utropade Enevald Fincke\noch kastade sig af hästen. \"Bönderna hade misstankar till mig, de\nbevakade mig noga. Jag fick ingen utväg till att kunna hjelpa hvarken\nfru Metta, eller eder dotter, jungfru Sigrid. Detta var mig en stor\noro, men ännu mera plågades jag af tanken på, att jag icke funnit\ntillfälle att varna eder för takbjelkarne. Jag har dock lyckats att\nfly från mitt obeqväma ressällskap, och gläder mig att se, det J mig\nförutan undgått faran.\"\n\n\"Herr Enevald Fincke, välkommen i detta förstörda hem. Jag hoppas att\nhär dock ännu finnes något rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag\nvarit så upptagen, att jag ännu ej hunnit se om boningsrummen. Stig\nin, herr Enevald, att så väl jag, som min dotter, må få tacka eder\nför det bistånd ni gaf henne i dag, och att vi må få höra huru ni\nlyckades undkomma de vilddjuren.\"\n\n\"Stanna, fru Metta, ni vet således icke sjelf ännu huru förrädisk er\ninbjudning är. Taksparrarne derinne äro genomsågade, det är högst\nosäkert att vistas der.\"\n\nFru Mettas vrede jäste åter opp. Hon gick dock in i huset, öppnade\nvarsamt dörren, såg in, runkade på hufvudet och skickade Sigrid att\nbefalla de båda drängarne hemta in stöttor, afsåga dem och stöda\nunder taket. Detta var hastigt gjort, ty stora förråder af verke låg\nvid gården. Så snart det med säkerhet lät sig göra, ledsagade fru\nMetta sin gäst genom herrskapsstugan till kammaren innanföre, der\nfönstren icke voro sönderslagna.\n\nFru Metta kände sig nu småningom högst otreflig till mods, af\natt icke kunna bjuda ens en bägare öl åt Enevald; men hon hade\nredan undersökt tunnorna och de voro alldeles tomma, de flesta\nsönderslagna. Sigrid hade, blyg och förlägen, satt sig i ett hörn af\nrummet, men fattade dock slutligen mod, och steg fram till Enevald.\n\"Tillåt mig\", sade hon djupt rodnande, \"att tacka er för er godhet\nemot mig, som dock var er alldeles fremmande. Jag förstod då ej ens\nför huru stor fara ni utsatte er för min skull.\"\n\n\"Det var min lyckliga stjerna, hulda jungfru, som tillät mig att få\ngöra er denna tjenst, det skulle mäster Sigfrid Forsius säga eder, om\nhan vore här\", svarade Enevald skämtande. Fru Metta förundrade sig\nöfver att Sigrid hade vågat tilltala den fremmande herrn, men sedan\nhon sjelf förenat sina tacksägelser med hennes, tillade hon: \"Dålig\nvärdinna är jag, som ej ens kan undfägna eder, och dock fordrar jag\natt ni skall fylla gästens pligt, ehuru jag ej fyller en värdinnas.\nJag ber er nemligen att berätta oss nyheter. Låt oss veta både huru\nni kom i upprorsmännens händer, och sen huru ni kunde lyckas att\nundfly.\"\n\nEnevald redogjorde nu för huru hans gård blifvit plundrad och bränd\noch han sjelf bortförd; omtalade sedan sitt bekymmer öfver att nödgas\nmedfölja bondehären från Tannila, utan att kunna lemna någon hjelp.\n\n\"Slutligen\", fortsatte Enevald, \"hade bönderne hunnit till Nokia.\nDer beredde de sig att rasta öfver natten. Mitt sinne reste sig\noöfvervinnerligt emot, att fortfarande vara tvungen att kampera med\ndessa råa gastar, och mina tankar flögo ständigt hit till Tannila.\nEmellertid kom underrättelse om att Fleming vore i antag med\nkrigsmakt. Denna nyhet verkade som ett trollslag. Den bullersamma\nfolkhopen, som förut endast ordat om sin önskan att få tag i herr\nKlas för att slå honom till jorden, den hade nu med ens blifvit helt\nspak, när den fruktade mannen med sina knektar stod den inpå lifvet.\nI den allmänna villervalla, som nu uppstod, lyckades jag obemärkt,\nsmyga mig ut till en inhägnad, der, ibland andra hästar, äfven de\nförvarades, som togos från Tannila. Jag kastade mig opp på en af dem\noch red i sporrsträck derifrån. Jag tror att man märkte min flygt,\nty jag hörde skrik och hojtande att stanna; men i villervallan torde\ningen hafva kommit sig att förfölja mig, åtminstone upphann mig\ningen.\"\n\n\"Mycken tack äro vi eder skyldiga äfven för eder välvilliga omsorg\nom oss. Hem, kan ni numera i afton icke resa, och det är sannt, der\nhar ni icke ens tak öfver hufvudet. Men ni är trött och behöfver\nhvila, och det behöfva vi alla, ty det är nu ganska sent, och vi ha\nalla haft en besvärlig dag. Hurudan välfägnad jag kan bestå eder,\nvet jag ej sjelf än, knappt nog hurudan bädd. Genom er rådighet att\nkrossa stegen, kom ingen att tänka på att i vinden kunde finnas något\nförvaradt; jag tänker väl att jag derifrån skall få oss bäddar. Men\nmina sängar med goda nya sängkläder, som stodo bäddade här i rummen,\nvarma och sköna, dem ha de allt fört med sig. De voro utmärkt väl\ntillställda, spunna hemma, och väl väfda och med nya dun.\"\n\nFru Mettas mod höll på att svika henne, vid minnet af de många\nuppbäddade sängar, som utgjort hennes stolthet; men tid var ej nu\natt sörja. Hastigt var hon åter i verksamhet, de söndrade fönstren\ntillstoppades så godt sig göra lät, fönsterluckorna stängdes och\nbrasor upptändes. Något mat upphemtades ur ett visthus, som blifvit\nouppbrutet, emedan bönderna ej kunde tro annat, än att ej mera än\nhvad de redan hittat kunde i ett hus finnas, och derföre ej ansågo\nlöna mödan att vidare söka flera förråder. Så blef snart allt det\nnödvändigaste ordnadt för natten.\n\nFöljande dagen skulle Enevald fara för att se efter sitt eget förödda\nhem, men måste lofva fru Metta att till natten återkomma till\nTannila, der hon dock kunde bjuda honom ett bättre rum, än han kanske\nkunnat finna det hos någon af sina torpare.\n\nFru Metta och allt folket i gården voro nu hela denna dag upptagna af\nomsorger att ställa rummen i beboeligt skick, att från vinden nedbära\nde der förvarade linne- och sängkläder, samt att på alla håll ordna\noch putsa efter gårdagens förstöring; och tack vare hennes kloka\nanordningar, började allt att antaga ett temligen ordnadt skick, då\nhon tredje dagen om morgonen varsnade en ryttare, som tog af stora\nvägen opp till Tannila. Hon trodde först det vara Enevald Fincke, men\nstod dock oviss och såg utåt, till dess hon helt hastigt utropade:\n\"Sannerligen är det icke herr Erik\", och dermed skyndade ut emot\nhonom. Men Sigrid hann ändå fortare fram. I detsamma han kastade sig\naf hästen, tog den högreste krigaren den unga flickan om lifvet,\nkysste henne och lyfte henne högt, som om hon varit ett litet barn.\n\"Se min snälla, kära flicka, Gud välsigne dig. Har jag dig här oskadd\noch glad, och mor Metta\", han kysste äfven henne och tog henne i\nhanden. \"Se, Gud vare lof, jag har eder, mina kära, åter utan mehn.\nDetta är nästan mera, än jag vågade hoppas. Då är ju allt bra.\"\n\n\"Ack, det är dock, tyvärr, icke så alldeles bra. Se till hurudant ett\nhus du kommer! Stig dock in, min herre och man, och stå ej utanför\nditt eget hus, huru illa tilltygadt det än må vara.\"\n\n\"Käraste min Metta\", svarade herr Erik, \"icke ha träd eller sten känt\nsmärta af hur de blifvit medfarna, nej, icke ens fönsterglasen ha\nkänt deraf, och sådan rask matmor, som du, sörjer nog före, att allt\nsnart åter kommer i skick och visthusen bli fulla. Men hur är det med\nvåra tjenare, kommo de utan skada från leken?\"\n\n\"Erki ligger ännu illa sjuk af röfvarenes slag, men jag hoppas han\nkommer sig. Pekka och Jussi ha slagit sig till klubbehären. På dem\nvar ej stor skada, de voro dåliga karlar, och gingo med endast för\natt få plundra, ty sannerligen de hade något förtryck af krigsfolket\natt klaga öfver.\"\n\n\"Stackars Erki! Nå, icke behöfver jag be dig vårda honom väl, det vet\njag att du i alla fall gör. Annat kan man väl ej nu för ögonblicket\ngöra för honom.\"\n\n\"Se båda mina linklädsskåp! Fulla med linkläder voro de från golf\ntill tak, nu är allt förstördt, utom hvad jag hade i kistorna på\nvinden, och som ej rymdes i skåpen, och det är allt som nu finnes\nqvar.\"\n\n\"Kära mor Metta, bry dig icke derom. Jag är viss att du har så mycket\nqvar, att vi ha både för sängarne, bordet och våra personer, och\ningen dag behöfva vara utan. Hvad mer om resten är borta.\"\n\n\"Herre Gud, har jag väl sträfvat och fäktat, för att mista allt så\nhär. Hvad skulle min saliga mor säga, om hon visste detta; af henne\nfick jag hela det ena skåpet fullt med linne.\"\n\n\"Ha vi då icke qvar till nödigt ombyte?\"\n\n\"Jo visserligen, icke är det ändå så eländigt.\"\n\n\"Nå, icke tänkte du väl sälja linkläder?\"\n\n\"Så J kan fråga.\"\n\n\"Läs då fast dina skåp och inbilla dig att kläderna ligga derinne, så\när ju allt lika bra.\"\n\n\"Ja J talar, J, som den som ingenting skulle förstå. När har nån förr\nkunnat säga mig på, att jag bykat och slamsat oftare, än mitt stora\nårsbyke? Och de sköna, goda sängkläderna sen? Tillochmed det rara\nbolstret med kassedun och engelskt var med tärningar på, är borta.\"\n\n\"Jaså, jag hade just beredt mig på att få hvila godt på de mjuka\nbolstren i hemmet. Lappri, nog kan man sofva på en planka, det är jag\nock mera van vid.\"\n\n\"Nej, min käre herr Erik, visst skall J få en god bädd, när J som ett\nrart fremmande kommer till edert eget hem, och herr Enevald Fincke\ndessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han intet eget hem\nhar.\"\n\n\"Nå, således är ju allt godt, hvad bry vi oss om hvad gubbarne tagit.\"\n\n\"Det är visst att jag vore färdig att sörja det än mera, när J, herr\nErik, icke alls vårdar eder om att hjelpa mig bära sorgen\", sade fru\nMetta leende. \"Men nu ville jag dock höra nogare om hvad du skref\nom från Åbo. Hvad är det mästar Erik grumlar om att Sigrid skulle\nöfvergått till katholska läran?\"\n\n\"Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du vet, mor, att hertigen\nlutar åt kalvinisteri, och på hans bedrifvande var det visserligen,\nsom vördig biskopen, mäster Erik Erikson, hade, i enlighet med\nSöderköpings beslut, låtit nedtaga alla taflor och prydnader ur\nden ståtliga domkyrkan i Åbo. När vår nådige konung och herre\nförnam detta, skref han till herr Klas och befallte att ett sådant\nbilderförstörande ej skulle få ega rum, och han ålade biskopen att\ntaflorna skulle hållas i godt förvar. Nu under marknaden lät herr\nKlas rida ikring staden och sammankalla folket, för att för dem\nuppläsa kungens bref, men deraf blef mycket buller och bång. Abraham\nMelcherson, du känner ju honom, han gick med sina vingliga ögon\nomkring bland bönderna, och retade opp folket, så de begynte skrika\noch begära sina förra kyrkobruk igen, med ljus och sallt och kalkens\nupphöjelse och dylikt, som blifvit aflagt såsom påfviska villfarelser.\"\n\n\"Ja\", menade fru Metta, \"nog har det varit si och så med den saken,\nty visst är, att sämre har årsväxten varit allt sen de välsignade\nceremonierna ej fingo iakttagas vid gudstjensten.\"\n\n\"Nå, lika mycket hur dermed var, men det vissa är, att biskopen han\nstod på sig och försvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet\nej har långt efter vrede, blef så ond, att han blef helt svart i\nsyna. Nå han är nu just ej så ljuslätt eljest heller. Och han redde\naf biskopen så jag fruktade han skulle slå till honom. Men der voro\nmånga af adelsherrarne som ville komma åt herr Klas, och deribland\nnågre hans fränder, som äro honom hätske, och de påstodo att förakt\nför god sed och religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas\nicke borde vara den, som skulle hålla med folket i att illa bemöta\npresterna. Så kom der en som påstod att herr Klases ryttare hade\nkommit i delo med en prest, och så hade de kastat honom ut öfver\nkyrkogårdsmuren. Herr Klas for opp med knuten näfve, men satte sig\nåter ned och kastade nacken bakut och såg tankfull och ledsen ut.\n'Sannerligen jag det kan hjelpa', sade han. 'Gjord gerning är gjord.'\nÄnnu funderade han litet på saken, men sade sedan skrattande: 'Ja\ninte vet jag bättre råd, än att de kasta honom in igen samma väg, ty\nsannerligen jag kan annorlunda hjelpat.'\"\n\n\"Sådan gudsförsmädare\", sade fru Metta och lyfte ögon och händer.\n\n\"Nå inte var det så farligt heller! Men så började alla att påstå det\nherr Klas skulle straffa sina knektar. Om de finge medhåll vid sådant\nbarbari, blefve snart hela landet en röfvarehåla och dylikt, och nu\nblef herr Klas så ond, att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen\nhan är dock en dugtig man, ty han gick emot honom med alfvar och\nvärdighet och utan all räddhåga och sade: 'Herr Klas Fleming', sade\nhan, 'J ären en stor och mäktig man och förmår mycket, men derföre\nligger ock på eder ett ansvar, större än på andra, som mindre makt\nhafva. Eder tillkommer att vaka öfver att i landet religion och god\nsed skyddas. Fienden går omkring och vill utså sitt onda utsäde;\npresterna tillkommer att genom from lära motarbeta honom, men icke\natt genom af menniskor uppfunna ceremonier ohelga religionen och\nåterföra påfviska bruk och villfarelser, dem vi längesedan afsvurit.\nMen när religionens väktare icke vördas, då segrar fienden och falska\nläror utspridas. Så har nu ock hos mig anmäldt blifvit, hurusom en\nadelig jungfru, med sin fars tillåtelse, vistats i det nära utrotade\nklostret Nådendal, och der öfvergått till katholska bekännelsen.\nRiksens ständers beslut af den 21 Oktober 1595 vid Söderköpings\nriksdag, är eder kunnigt, det utfäster straff af landsflykt och\negendoms förlust, icke allenast för affall från den rena lutherska\nläran, utan ock samma straff för den, som med vett och vilja, son\neller dotter, derifrån afsöndrar.' Mig föll genast i hågen att väl\nnågon på mig velat kasta den skuld, som skulle Sigrid affallit\nfrån vår tro, ty det unga barnet kunde inga fiender hafva, hvilka\nför hennes egen skull kunde vilja göra en sådan anklagelse. Jag\nbehöfde ej länge vänta, ty mäster Erik fortfor: 'Det är en af herr\nriksmarskens och ståthållarens egna krigsöfverstar, nemligen herr\nErik Liljeholm, som anklagas för sådan förbrytelse emot beslutet vid\nSöderköpings riksting.'\n\n\"Åter märkte jag hur vreden kokade opp hos herr Klas och han\nutropade: 'Söderköpings riksting och käringsamlings sqvallerting, det\när allt just ett och samma. Och J, mäster Erik, åberopen eder hvad\nder beslutits, och veten dock att denna såkallade riksdag, har intet\natt betyda, då den var tillställd af hertigen, tvertemot hans kunglig\nmajestäts förbud. Och dock vill jag höra om det är någon sanning i\nalla dessa beskyllningar emot krigsfolket.' Nu ropade herr Klas mig\noch frågade: 'Herr Erik Gustafson, är det väl sanning hvad vördige\nmäster Erik beskyllar eder och eder dotter före?'\n\n\"'Nej, på riddareord icke', sade jag och lade handen på bröstet.\n'Godt', sade herr Klas, 'ni ser således, vördige biskop, att man\nfört eder bakom ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans unga dotter\nstå under _mitt_ beskydd, och dermed Gudi befallat.' Och samlingen\nupplöstes.\"\n\n\"Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit Sigrid att få komma i deras\nhus och åtnjuta deras beskydd. Huru oskyldig hon än är, kunde hon\ndock råka ut för ledsamheter, men i herr Klases hus vågar ingen peka\nfinger åt henne ens. Mig synes sålunda bäst, att vi med tacksamhet\nantaga tillbudet. Dock såge jag helst om jag hade äfven dig i Åbo, ty\nsedan bönderna nu en gång kommit i vana med uppror, mord och blod,\nkan man ej vara säker för nya excesser, och det vore bäst om du kunde\nvara undan faran.\"\n\n\"Min herre och man, det har jag redan bedt dig om, att icke påyrka.\nHär är alltför mycket arbete, innan allt åter kommer i skick och i\nsin gilla gång. Från hemmet låter jag ej skrämma mig, då jag så väl\nbehöfs här.\"\n\nNu steg fru Metta hastigt opp och sade: \"Nå, här sitter jag och hör\npå eder, och ställer ej ens för att en så kär gäst, som J ären i\nedert eget hus, må få sig något till lifs.\"\n\nInnan kort hade äfven Enevald Fincke återkommit, och snart var en\naftonkost framställd, som var både ymnig och god. \"Det må jag tro att\ndu kan trolla\", yttrade herr Erik förnöjd. \"Aldrig brister välfägnad,\nder du är värdinna. Och öl tillochmed! Visst skulle det varit litet\nsvårt att sakna sådant, men huru du nu hunnit få bryggt, förstår jag\nicke.\"\n\n\"Åh, fru Elin på Kalfnäs hade lånat af mig en tunna öl, till dess\nhennes malt skulle hinna bli mältadt, och som hon nu just fått det\nfärdigt och hunnit brygga, så återsände hon lånet, när hon hörde huru\nhär gått våld öfver oss.\"\n\n\n\n\nVIII.\n\n\nDe storas, de mäktigas strider, hvad röra de väl en ringa\nlandtflickas öde? Må hon sitta vid sin spinnrock, må hon sköta\nsitt kök, sina blommor, sin grannlåt och se till blott att hemmet\när dammfritt, och lemna åt männen, de som makt och kraft hafva,\natt deltaga i lifvets stora skiften! Och dock sönderslås hennes\nspinnrock, härjas hennes blomsterland, förstöres eller fläckas hennes\nsirliga drägt och förödes hennes hem af dessa samma stormar, som\nskaka throner och förstöra länder. Vi vilja derföre lyssna till ett\nsamtal emellan herr Erik Liljeholm och unge herr Enevald, för att\nderigenom kunna kasta en blick på den tid, hvari den unga lefver, och\naf hvars stormar äfven hennes öde skakas.\n\nVid den skummande ölbägaren satt herr Erik glad i sitt hem, der han\nså sällan hade tillfälle att vistas. Midt emot honom satt Enevald\nFincke, lyssnande till den äldre riddarens berättelser om ställningar\noch förhållanden, dem Enevald, som under loppet af flere år vistats\nutrikes, icke så noga hade reda på. Fru Metta deltog ock stundom i\nsamtalet, Sigrid satt tyst, men uppmärksamt lyssnande.\n\n\"Man säger att herr Klas afrådde salig konung Johan ifrån att låta\nvälja sin son till konung i Polen\", sade Enevald.\n\n\"Ja, han arbetade visst deremot, och nu är det just han som har mesta\nbesväret af att hans råd ej den gången hördes, och som nu bäst bjuder\ntill att vidmakthålla Sverige åt sin lagliga konung. Men hertig Carl\nhar nu fria händer till allt odåd hemma i Sverige, det ärfda riket,\nder han mer och mer undergräfver konungens välde.\"\n\n\"Men\", invände Enevald, \"konungens ord måste ju dock alltid gå öfver\nhertigens?\"\n\n\"Jo, när kungen hitsänder en befallning, så krusar och krumbugtar\nhertigen, och förklarar sin underdåniga ödmjukhet och åtlydnad af\nkunglig majestäts i Polen befallningar; men just denna ende gången\nmåste han göra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och\nhertigens fiender hafva denna gång förledt hans majestät, som ej kan\nkänna förhållandena, att ge ut en för landet skadlig befallning.\nJa, stundom låds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet är\nunderstucket och af onda menniskor förfalskadt! Åter skrifver kungen\noch påstår sin rätt att bli åtlydd, och hertigen skrifver så ödmjukt\ntillbaka, och är grufveligen bedröfvad öfver att hans majestät,\nkonungen i Polen, låter illviljare förleda sig att misstro honom och\nhans goda vilja.\"\n\n\"Inser då icke folket detta?\"\n\n\"Hertigen ställer sig väl med bönderna, ifrar för deras bästa och\ntillhåller domstolarna att göra det lägre folket rätt; och så pratar\nhan med bönderna, lika kraftigt och rakt på saken som de sjelfva\noch lika groft också. Folket har lärt sig att misstro vår konung,\nemedan han hyllar den hatade katholska läran. Och så talar hertigen\nför bönderna och säger, att nog veta de alla hur konungen lofvat\natt landet oförryckt skulle få behålla sin rena evangeliska lära,\nmen hurusom jesuiter och papister dock bedraga konungen att utfärda\nskadeliga påbud. Och ingen vore väl mera, än hertigen, öfvertygad om,\nsäger han, det konungen aldrig annat tänkt, än att hålla sitt ord\nheligt, och att konungen visst ej ville förfölja sina undersåter, för\ndet de stå vid sin sanna tro, fast många tala om huru han vill införa\ndet påfviska otyget och göra Sverige till ett lydland under Polen.\nMen käre vänner, tillägger fursten, och ser så from ut, jag, för min\ndel, kan visst aldrig tro att hans kunglig majestät af Polen har\nsådant oförsvarligt uppförande i sinnet.\"\n\n\"Hvarföre, herr Erik, namnen J vår nådige herre och konung endast\nsåsom kunglig majestät i Polen?\" frågade fru Metta förvånad.\n\n\"Det är så hertig Carl oftast benämner honom\", svarade herr Erik,\n\"dock bevare oss Gud att upplefva den dag, då endast denna tittel\nskulle tillkomma vår konung.\n\n\"Att hertigen syftar dertill, är väl utan all fråga, och vår herre\noch konungs sinne är ock, tyvärr, så lugnt, att han icke med rätt\ntillräcklig kraft ställer sig till sitt folks och sin kronas värn.\nMen så länge herr Klas håller hufvut oppe, skall väl ingen så lätt\nrycka spiran af vår lagkrönte arfherre. En trogen konungens man,\nstår han som en klippa i bränningen, och röres lika litet af krångel\noch hotelser, som af löften och smicker. Hertigen försöker af all\nmakt att få herr Klas i sina händer till Stockholm, och har skrifvit\ngång på gång, och har velat smickra honom med hur oumbärlig han är i\nrådet, och att han ej må undandraga sig, när fäderneslandet behöfver\nhonom, men Klas är honom för slug!\"\n\nEnevald såg betänksamt på det fradgande ölet och invände: \"I\nriksrådet lär han ej ha låtit höra sin röst nyligen, men då man\ninnehar så många stora embeten, hinner man väl ej med alla. Kunglig\nmajestät har ju nyligen insatt honom som general-fältöfverste och\nståthållare i Finland, med makt som en kung, riksråd, riksmarsk,\nöfversteamiral, det kunde allt vara tjenster för fem stora herrar.\"\n\n\"Ju fastare stödet ställs, dess bättre stöder det, när det är godt,\noch herr Klas är orubblig som våra gråberg.\"\n\n\"Ja, ja\", sade fru Metta och rankade smått på hufvudet, \"nog är herr\nKlas orubblig alltid och skronig med som ett gråberg. Nog vet du huru\nhertigen och alla herrar gyckla öfver hans grofva ord och maner.\"\n\n\"Illa anstår det hertigen att tala om hans grofhet\", svarade herr\nErik. \"Der herr Klas säger tig! skriker hertigen 'håll käften, eller\nskall du få dig ett truthugg', och der herr Klas säger: 'du är ingen\nhederlig man', der säger hertigen: 'du är en tjufstryker och dertill\nen ölebult.'\"\n\n\"Men var det då så väl gjordt, att han ej lät finnarne fara till\nriksmötena?\" frågade åter fru Metta. \"Det fanns nog mången, som\nmenade att hertigen ville folket väl, men att Flemingen bara inte\nville släppa dem dit för att de ej skulle få klaga på honom.\"\n\n\"Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare säga. Nog är det\nallt godt och bra att få ihop riksmöte, men går det ej till efter\nlag och rätt, så är dermed ringa godt. Och när hertigen lyser ut\nriksmöte, och kungen förbjuder sitt folk att bevista det, då gör den\nrätt, som icke släpper folket dit; om än allmogen, i sitt oförstånd,\nlåter narra sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om än\nsvenskarne måste lyda Söderköpings och Arboga beslut, då de ha föga\nvån att annat göra, när de ha hertigen i nacken på sig, så skola\nåtminstone finnarne hålla lag och rätt helig, så länge hertigen ej\nfått band på dem, och det skall, med guds hjelp, ej ske så länge\nherr Klas har nästan hela rikets flotta omhanda och står stark i\nFinland. Redlig och rättfram och utan krångel och krokar, viker han\nej åt höger eller vänster. Trupper har han här att försvara vår\nkonungs sak, den stund det behagar hans majestät att återkomma till\nsitt arfrike. Hertigen menar nog på att afdanka tropparna, som ännu\nstå i tjenst sen kriget mot moscowiten, och när herr Klas allt icke\nafskedar dem, så har hertigen vändt sig direkte till krigsfolket\nsjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han säger vara en\nförrädare mot kung och land. Men ännu har det ej lyckats honom att\nutså myteri och uppror bland knektarne, hur än han bjudit till.\"\n\n\"Hvad herr Klas gör, tyckes väl eder rätt, och icke vill jag dömma\nannorlunda än J; men allmogen klagar bittert, och nöd lida de; och\när det icke just det förtryck som af knektarne utöfvats, hvilket nu\nkostar så ohyggligt mycket mord och brand.\"\n\n\"Svårigheten att försörja trupperna, är stor och, Gud bättre, folket\nlider i sanning mycket. Då de äro undan ögonen på herr Klas, så\ntycka sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och våld af\nbonden mycket mer än de skulle ha rätt till. Borgelägers tunga är\nnog svår redan tillochmed när knekten nöjer sig med det nödvändiga.\nMen hvad vill herr Klas göra? Han måste hålla trupperna väl, han\nmåste se igenom fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru väl\nhertigen skulle taga emot dem, om de skulle lyda honom och öfvergå\ntill Sverige. Och dessa fremmande legoknektar, dessa skotter, mest\nlycksökare, dessa polacker, som i grund förakta de arma finnarne och\nbehandla dem som vore de djur, hvad vill han företaga sig med sådana?\nSkicka bort dem och vara ur stånd att stödja sin konungs sak, eller\nqvarhålla dem och ha fördrag med deras oseder. Men förr skulle herr\nKlas låta hela verlden gå under, än svika sin tro och sin konung.\"\n\n\"Och dock\", sade fru Metta, \"kan jag ej rätt annat, än ha medlidande\nmed dessa arma bönder, så vilda de än äro. Skulle än stundom herrarne\nfara fram fogligt med dem, så roffa och skinna fogdarne dem, som om\nde ej vore menniskor fast de äro bönder, och knektarne, det vet en\nhvar huru de husera. Hvad skall folket väl till slut ta sig före.\nFolk äro de ju ändå, om än af sämre blod. De slåss ju och resa sig,\nför att freda hus och hem för våld. Ena odjur äro de dock, bränna och\nhärja som röfvare och vilddjur, och slagta folk och fä, så att det\nryser i en.\"\n\n\"Finska bonden är en tålig man. Finge han blott fundera för egen\nräkning, så skulle han tåla sitt lidande denna gång, som alltid,\noch visste han huru herrarne dock ville lindra hans nöd, så skulle\nhan lida än tåligare. Jag hade nyss ett bref från min gamle vän\nherr Gödich Fincke till Porkala, befallningsmannen på Nyslott. Huru\ninnerligen han för de fattiga bönderna deltar och för deras nöd\nömmar, det kan rätt gå en till hjertat, och äfven hans gods hafva de\ndock brännt! Men hertigens utskickade kringföra bref bland allmogen,\nom de alla verkligen utgått från hans furstliga nåde sjelf, vill jag\ndock lemna derhän, ty icke bör man skylla honom för allt heller. Der\nutmålas Flemingen som en gud och äreförgäten tyrann, en blodsugare,\nen förrädare som ljuger sig vara af konungen tillsatt, och som blott\ntillskansat sig ett olaga välde. Ja man utsprider att konungen är\ndöd, att Hertig Karl är konung. De påtagligaste och vildaste lögner\nutspridas om Herr Klas, och folket tror dem och berättar dem för\nsina barn, och som en blodig tyranns, skall hans minne gå till\nefterverlden. Och nu uppmanas bönderne att resa sig, att utrota eller\nbortjaga tyrannen och hans anhängare. Och i sanning, länge nog har\nherr Klas sökt med godo stilla upproret, men det går ej längre an,\ndet måste brytas innan det får en större makt. Herren vare de arma\nbönderne nådig, men jag rädes mycket blod kommer att flyta! Må det\nkomma öfver deras hufvuden som ställt till allt detta; icke öfver dem\nsom måste försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor\nför plundring och mord af dessa upprors män. Än här, än der, samlas\nen skara; röfvar, bränner, mördar och plundrar herregårdarne och\nalla som de tro hålla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han\nhar belönat de socknar som förhållit sig stilla, med att ge dem\neftergift i skatterna, han har tillskrifvit och varnat allmogen, och\nförmanat dem att icke på detta blodiga sätt söka skaffa sig rätt. Men\nuppviglarne tros mera af de uppretade bönderne, och allt större har\ndet onda vuxit. Det kan ej hjelpas, stränghet måste dock nu slutligen\nanvändas, om ej hela landet skall ges till spillo.\"\n\n\"Ja, herre gud\", suckade fru Metta. \"Hvad är det annat än\nohyggligheter som stunda. Talas det ej om hur både bröd och annan mat\nblifvit förvänd i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de\nberättat om, att en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun,\nmed spetsiga mössor på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare\nkunnat skära dem bättre. Och när de sen brötos opp, voro de fulla\nmed blod. Ja, ja, herre gu! Hvad blir det väl annat än blodiga och\nohyggeliga händelser, när christna menniskor fara fram som turkar och\nhedningar. Ja, ja, sådant spås före, och värre än sker.\"\n\n\n\n\nIX.\n\n\nPåföljande morgon red en ryttare in på gården och frågade efter\nherr Erik Liljeholm. Han framlämnade ett bref från ståthållaren,\nderi denne skref, att han nu rastade med krigsfolket endast få mil\nifrån Tannila, att nästa nattqvarter skulle tagas i en by blott en\nfjerndels mil derifrån, och att han inbjöd sig sjelf, jemte några\nföljeslagare, till gäst hos herr Erik, väl vetande att fru Mettas\nspisekamrar icke fruktade att anfallas.\n\nHerr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick för att åt fru Metta\nmeddela nyheten om den käre och aktade gästens ankomst som blifvit\nförebådad, och att fröjda sig öfver den heder som skulle ske hans\nhus. I hans håg föll ingen tanke på att i det nyss plundrade huset\nnågon svårighet kunde uppstå vid att emottaga den höge gästen. Han\nblef derföre öfveraskad att till svar på sitt meddelande se fru Metta\nslå ihop händerna, under det hon utropade: \"Ah herre min skapare, och\ndet sägen J så lugnt, herr Erik!\"\n\nHerr Erik, som det icke föll i sinnet att någon annan tanke, än\nhäpnad öfver den stora äran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade\nhelt lugnt: \"Kära mor, en hög herre är visserligen herr Klas, och\nmycket stor är äran, som oss vederfares, men icke behöfva vi dock\nlåta förskrämma oss deraf. En större herre hoppas jag dock vi ju\ndagligen mottage i vårt hus och våra hjertan, och det är herren Gud,\noch inför honom äro vi dock alla lika.\"\n\n\"Ack herr Erik, J är eder dock alltid lik\", utropade fru Metta, nu\nhelt förirrad mot sin lugne man. \"Förstår J då icke, begriper J icke,\natt i ett utplundradt hus icke finnes utväg att med heder ta emot\nsådant fremmande.\"\n\n\"Nå så tag emot honom med mindre heder då. Herr Klas kunde ännu icke\nhafva hört af den förtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han\nkommer hit, får han nog höra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck här,\nalltsen jag kom hem. Icke är herr Klas någon matpetare. Du har ju\ngodt smör och bröd och skinka dertill och öl, och det är ju allt som\nbehöfs.\"\n\n\"Det är då visst och sannt, att höra eder skulle man tro, att allt\nhvad man uträttat och sträfvat här i verlden vore idel onyttigt\ngöromål, och intet erkännande har man för alltihop. Det vore visst,\natt så ta emot herr Klas! Ja smör och bröd och skinka, jag undras\nhvar jag ens det skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de\nvilddjurens uppmärksamhet, voro sådana outtömliga förråder, att de\nräcka till allt? Jag har nog hört omtalas huru mycket herr Klas ensam\nskall förtära, att icke tala om med hvad hans följe skall mättas. Det\nsägs ju allmänt att herr Klas äter en hel skinka ensam till ett mål.\"\n\n\"Och du tror sådant dumt prat, mor!\"\n\n\"Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nåde, hertig Carl skall\nju sjelf hafva sagt, när han hörde detta omtalas, att det ena\nsvinet äter det andra; och om än orden just inte äro så fina för en\nfurstemun, så kan jag väl icke annat, än tro på hvad hans furstliga\nnåde sjelf sagt.\"\n\n\"Kära mor\", sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra\ntillfällen, dock hastigt förlorade jemnvigten, så snart någon angrep\nKlas Fleming, \"kära mor, om än sjelfvaste lögnens fader, hin onde i\nhelfvetet, skulle säga sådana der dumheter, så borde du väl begripa\natt ingen lefvande menniska finnes, som kan äta en hel skinka i ett\nmål. Dock\", tillade han i detsamma åter med sin vanliga glada min,\n\"kanske någongång när fru Ebba låtit anrätta en pastej af de feta\noch trinda spädgrisarne från Qvidja, att nästan en hel sådan skinka\nstrukit med.\"\n\n\"Ja se det var en sak\", sade fru Metta talande vid sig sjelf, \"hos\nLisa på Kullans tingade jag ju grisar, för fisken som hon fick. De\nborde väl vara stora ren, men här skall jag få stå med skammen om de\näro magra. Jag undras hvem som förr kunnat hitta en bit magert bland\nspäcket på Tannila?\"\n\n\"Kära mor, var ej bekymrad, du skall få se att det går.\"\n\n\"Ja, det går ja, det är lätt sagt, men sannerligen något går om jag\nstår här. Och den Sigrid sen, der står hon och ser så märkvärdigt\nfrom ut, men för gu om det går med att bara se beskedlig ut, när\nnågot skall uträttas. Hade jag ändå en drifvande menniska att hjelpa\nmig. Nog kan flickan vara snäll och from och ett kärt barn, men se en\nsom kommer sig till att uträtta något, det blir hon väl aldrig här i\nverlden.\"\n\nMed de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten stå\nförespänd, fru Metta satte sig sjelf i slädan och begaf sig till\ngrannarne, for att uppspana hvad som kunde fås till mats, genom köp,\nbyte eller tillochmed lån. I dessa tider då den mest obegränsade\ngästfrihet öfvades öfver hela landet, hände stundom, att, ehuru\nvisthusen hos de förmögnare voro öfverfyllda med mat, man dock\nicke ville för mera ärade gäster framställa endast spickefläsk,\nofta öfverårigt, torra gäddor eller dylikt, och då hände väl att\nen grannfru råkade vara försedd med något färskt, och så hjelpte\nman hvarandra. Att hos en god vän låna en hare eller en fogel, var\nderföre icke alldeles ovanligt. Innan kort återkom fru Metta, och\nvar snart så i sitt element med alla de brådskande bestyren, att\nhon icke mera syntes tänka på någon fruktan att anrättningen blefve\nför simpel åt herr Klas. En dräng utskickades för att skaffa fisk\nur träsket, en gosse från närmsta torp skulle till skogen för att\nvittja harbrännorna och hjerpsnarorna, en piga knådade deg, en annan\nstötte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu skulle användas.\nDet bakades, det bultades, det stöttes, det slamrades i alla knutar.\nLakan framtogos från vinden och glättades, sängkläder framsläpades\nderifrån, hvilka förr aldrig oftare störts i sin hvila, än för att\ndammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn och\nstillsam som vanligt. Man märkte knappt att hon sysslade med något,\nmen under hennes händer antogo rummen småningom ett trefligare\nutseende. Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och väfvit\ntapeter till ett par rum. Dessa hade af de våldgästande bönderne\nblifvit nedrifna och hängde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid\nopp dem, hopsydde de lösrifna styckena och borttvättade fläckarne.\nÖfver borden utbredde hon hvita dukar, enris ströddes öfver de redan\nförut hvitskurade golfven, och innan kort såg det helt trefligt ut på\nTannila.\n\nDet var redan mörkt om aftonen när Klas Fleming red in på gården\npå Tannila, jemte några andra herrar och åtföljd af herr Erik, som\nridit ut för att möta honom. Fru Metta välkomnade den höge gästen på\ntrappan, der hon stod och neg djupt. Fleming kastade sig af hästen\noch steg raskt upp för trappan. \"Se god afton, fru Metta\", sade han\nräckande henne handen. \"Eder herre är så villig att vara mig till\ntjenst, så att han förleder mig att besvära äfven eder. När man ger\nmig ett finger, så tar jag hela handen. Hade jag dock vetat att\nklubbmännen förut våldgästat här, så skulle jag väl nu icke kommit;\ndock hoppas jag att icke göra eder omak. En gammal krigsman är van\natt ligga på marken i samma kläder som han bär om dagen, och aktar\nej så noga om litet dam fastnar på lädret. Och icke försmår han\nrågbrödet för att det ej är fikon, utan är han nöjd med hvad som\nråkar förefinnas. Gör er alltså intet omak, jag önskade blott att\nöfverlägga i stillhet med herr Erik och äfven hvila mig sjelf litet,\nty huru det är, så tynga ändå åren stundom att bära, fast de smyga så\ntyst på en. Man skulle väl lättare bära en hel hövålm, så stor den än\nsynes.\"\n\nFru Metta neg allt djupare och djupare. Hon kände sig helt häpen\ninför den mäktige herrn, ehuruväl hans sätt var enkelt och icke\nsyntes hofmannalikt. Icke heller hans drägt utvisade på något vis\nhans rang. Ansigtsdragen utmärkte en hög grad af bestämdhet, och den\nmörka hyn, ännu yttermera brynt under fälttåg och sjömannalif, ökade\ndet stränga uttryck, som hvilade öfver dem. Då herr Erik öppnade\ndörren, steg Fleming in utan vidare krus och, fru Metta stod helt\nslagen qvar. \"Nå för gu\", sade hon slutligen vid sig sjelf, \"är icke\ndetta för mycket! Är han herre i landet, så är jag fru i mitt hus.\nIcke är han kung heller!\" och modigt steg fru Metta in i rummet,\nderifrån hon bjöd herr Klas att stiga in i fremmandkammarn. De andra\nherrarne hade ock nu inträdt och under tusen krus inbjödos äfven de\nnu af fru Metta i det inre rummet. Öl och must framsattes nu i de\nåter upptagna silfverbägarne, och snart var samtalet i gång mellan\nherrarne, under det fru Metta och Sigrid sysslade med bordet och\nmatens framställande.\n\nEnevald Fincke hade till det mesta iakttagit aktningsfull tystnad,\noch endast stundom bytt något ord med en af de yngre herrarne.\n\nNu vände sig Fleming till honom och sade: \"mig synes underligt att J\nsitten stilla på edert gods och sen på huru de upproriske bönderne\nbränna och härja. Ernen J icke, som en adelig ung junker anstår, egna\neder åt vapenyrket, för att tjena konung och fädernesland?\"\n\n\"Nyligen hemkommen efter flere års vistelse utrikes, har jag ännu\nknappt hunnit göra mig bekant med det mig i arf tillfallna godset,\nsom nu blifvit så illa förhärjadt, och har sålunda ännu icke egnat\nmig åt något bestämdt.\"\n\n\"Hvilket yrke skulle väl en ung ädling välja, om icke vapnens? Och då\nkonung och fädernesland hotas med farlighet, så synes mig att en och\nhvar borde draga svärdet och icke sitta vid spiseln.\"\n\n\"Mig tyckes icke vara mycken ära att slåss mot bönder!\"\n\n\"Att de äro bönder, är det enda som länder dem till ursäkt, ty man\nkan af dem icke vänta det förstånd att rätt inse sakerne. Svårt är\nvisserligen att draga svärdet emot desse förledde och bedragne, de\näro dock egne landsmän och konungens undersåter. Derföre har jag ock\nvelat vänta, i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad tänken J\nväl herr Erik\", (fortfor ståthållaren nu vänd till denne) \"det är\ndock en skräckelig sak, att i nere socknar just presterna äro de, som\nuppreta bönderna, är detta att lära dem vara öfverheten underdånig?\nFinge man blott i böndernas skallar begreppet om rätt och orätt; men\npresterna prata för dem om kätteri, och neka dem ljus på altaret och\nsallt och andra ceremonier, som de önska sig och tro på, och prata\nför dem om Upsala mötets beslut, det der kalfskinnet! och annat\nprestegnäll, och röra ihop östan och vestan och himmel och gröt, och\nså bli de arma dårarne till slut som vilda hundar, att rusa på hvar\noch en, blott någon säger buss.\"\n\n\"Hans Fordeel har haft mycket på samvetet af detta upploppet!\"\n\n\"Ja visserligen, och andra till honom. Så svart måla de mig för\nbönderna, att jag tror sannerligen de skulle tro, om någon berättade\ndem att jag skulle bruka koka eller steka barn i smör och äta opp\ndem; ty föga har något så vildt blifvit opptänkt, som icke de\npåbörda mig. Men (här skrattade han) här hoppa de i galen tunna! Ty\nju förskräckligare bönderna tro mig vara, dess räddare äro de för\nmig, och dess lättare är att slå dem med bäfvan och förskräckelse,\nså att de en annan gång hållas stilla. Med blotta skräcken lär det\nväl dock icke numera kunna aflöpa. För att skydda fridsamma och\noskyldiga menniskor, måste dessa våldsverkare hållas i styr. Föga går\nmorgondagen utan att en mängd af dem hugges ihjäl af knektarne, som\nock på dem äro mycket uppretade, så de med lust och fröjd fullgöra\nsådan befallning.\"\n\nSigrid som just gick öfver golfvet, bärande en hög äggtorta som hon\nskulle ställa på bordet, ryste till vid Flemings ord, så att fatet\nskakade i hennes hand. \"Se unga jungfru\", sade nu herr Klas, \"huru J\nskrämmens för slikt tal, och J hafven dock nyss lidit plundring och\nvåld af desse ogerningsmän.\"\n\n\"Herr Erik, detta är ju eder unga dotter, som fru Ebba erbjudit ett\nhem tills vidare under sitt beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa\nblodiga och bullersamma nejder. Nåväl herr Erik, skicka henne till\nÅbo. Der kan hon ju leka med mina döttrar!\"\n\nHerr Erik tackade för anbudet, och sade att han redan härom ordat med\nsin hustru och sin dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle\nförmå, bjuda till att vara de ärade damerna till tjenst. \"Kära barn\",\nsade han derpå åt Sigrid, \"var då icke så försagd, att du icke vågar\naflägga din tacksägelse, för hans herradömes nådiga anbud.\"\n\nSigrids hjerta var helt beklämdt, och hon kände sig skrämd och illa\ntill mods att nödgas framträda inför så många fremmande herrar;\nmen isynnerhet af bäfvan för den mörke herr Klas, hvilken hon hört\nomtalas som en så förfärligt sträng man. Ett ögonblicks besinning\nsade henne dock att hon borde akta sig att icke synas pjåkig, hon\ngjorde derföre våld på sig, steg fram till den mäktige herrn och neg\ndjupt i det hon sade några ödmjuka ord.\n\nI detsamma inträdde fru Metta, röd och varm så väl af köksbrasan, som\naf ifver.\n\n\"Eders herradöme, och öfrige herrar, herr Axel, herr Anders,\nherrarne behagade hålla till godo med den ringa välfägnad, som i\nvårt utplundrade hus nu i hast kunnat åstadkommas. Det är visst\nallt ovärdigt så höga gäster, men herrarne täcktes ursäkta och låta\nvälmeningen ersätta bristerna hos hvad vi vågat framställa, så ringa\ndet än är.\"\n\n\"Gud bevare eder fru Metta\", sade Fleming leende, \"tror J mig icke\ni sanning vara en värre varg att äta, än som sjelfve hertig Carl\nomtalar mig vara.\"\n\nHäri hade han ej så orätt. Fulla upprågade fat med fläsk, fisk och\nfågel stodo på bordet. Höga korgar med herrebröd stod derinvid,\ntornformiga kakor och tortor funnos i ymnighet midt på bordet, öl och\nmust i kannor deromkring, men fru Metta klagade och bad många gånger\nom ursäkt att hon nu icke hade hvarken kryddadt vin eller kirsedrank\natt bjuda, men sådant stod nu icke att fås.\n\nFru Metta neg, bjöd och trugade och bråkade och tvang sina gäster\natt, med eller mot sin vilja, taga till lifs af hennes anrättningar;\nsåsom det på den tiden anstod en rättskaffens värdinna. Herr Klas\nsyntes dock ej mycket bekymra sig derom, utan lade för sig af hvad\nsom stod honom närmast, och det just icke i små portioner. Helt\nhastigt hade han slutat sin måltid och stigit opp från bordet,\ntill stort bekymmer för fru Metta, som förgäfves använde all sin\nvältalighet, till att förmå honom smaka på flere rätter och kakor,\ndem han alls icke tagit någon notis om.\n\nOm aftonen sedan gästerna begett sig till ro, sade fru Metta, just\nsom hon skulle undanställa en knappt afskuren torta, \"ja, hvad skall\nman laga mat, när det icke duger åt folk.\"\n\n\"Nå mor, våra gäster voro ju så få, huru mycket kunde de väl bärja af\nallt ditt öfverflöd; icke tyckte jag det sparades på gudsgåfvorna.\"\n\n\"Si för gu om jag kan glömma att jag icke fick herr Klas att smaka\nhvarken på äggkakan, eller fiskpasteijen, eller krösamoset; och fast\njag sjelf säger så var allt ganska godt och smakligt.\"\n\n\n\n\nX.\n\n\nDet var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost,\nbege sig å väg. Enevald Fincke steg fram till ståthållaren och anhöll\natt för denna gång, som frivillig, få medfölja. Sedan önskade han\ningå i konungens tjenst.\n\n\"Godt\", sade Fleming och tog honom i handen, \"välkommen då. En ny\nkamrat, gode herrar.\"\n\nEnevald hade fattat sitt beslut att åtfölja krigarne, mera för att\nhastigt komma in i deras seder och vanor, än för att för denna gång\negentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid någon\naf de trupper, som voro förlaggda i Åbo. Huruvida något annat, än\nståthållarens närvaro, bestämde honom för att vilja vistas just i\nÅbo, lemna vi tills vidare derhän.\n\nFrån den näraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de\ntroppar, som der rastat öfver natten. Under dagens lopp skulle de\ntroligen stöta på bönderna som, anförde af Jacob Illka, nu lägrat\nsig vid Nokia. Fru Metta och hennes dotter stodo på trappan och\nsågo på de förbitågande trupperna. Fru Metta betraktade skådespelet\ntemmeligen tryggt, ehuru icke fullkomligt fri från bekymmer. Sigrids\nkinder voro något bleka och hennes vanligen så lugna utseende\nförrådde oro. Ståthållarn och de öfriga herrarne hade redan slutit\nsig till knektarne. Fullständiga rustningar buros af få; af de\nfleste endast de vigtigaste vapenstycken. Enevald Fincke följde med\nfotfolket. När han tågade förbi Tannila bugade han sig djupt och\nsänkte sitt svärd för damerna. Nu skulle äfven herr Erik bege sig\nbort, för att upphinna de öfriga, och han slöt nu, med ett varmt\nfamntag, hustru och dotter i sina armar.\n\nFru Metta hade svårt att rätt vara lugn och sade: \"Gud bevare eder\nherr Erik då J gån emot sådana röfvare och vilda djur, som icke hafva\nförsyn hvarken för hög eller låg. Käre herr Erik utsatt eder dock\nicke för de värsta ulfvarne. Afslå icke heller hvad jag af eder ber:\nbär dock denna lilla silkeslapp under harnesket, se, låt mig sticka\nin den här. Den är vigd och signad och hvarken pil eller svärd biter\nderpå, men om den skyddar mot böndernes klubbor det vet jag icke, så\natt J bör väl se eder före emot dem. Gud signe eder, käre herre, att\nJ må komma oskadd ur denna svårighet.\"\n\nSigrid slöt sig snyftande till sin faders bröst. \"Nå nå, barn, icke\nförtjenar det så der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle\nfar varit med, der det gått hetare till än det nu kommer att göra.\nGråt icke, Siri min flicka.\" Nu kastade han sig på sin häst och\nvinkande med handen ännu ett farväl, hastade han att upphinna truppen.\n\nI böndernas läger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming\nnalkades med knektarne, men hvad som borde göras, ens för att möta\nförsta angreppet, förstod ingen.\n\nTill hären hade slutit sig en stor mängd sådane, som endast sökt\ntillfälle till plundring, och för hvilka resningens egentliga ändamål\nvar alldeles likgiltigt. Desse tänkte med förskräckelse på att nödgas\nmäta sig med Flemings knektar. De åter af bönderne, hvilka uppriktigt\nansågo sig strida för att afskudda ett olidligt förtryck, sågo med\nbekymmer att deras anförare icke tycktes veta hvad de borde företaga\nsig.\n\nMod och beslutsamhet målade sig i många anleten, men öfvergick äfven\nhos dem småningom till harm och missnöje. De klokare insågo att det\nfordrades att ordna den osammanhängande massan, åtminstone något,\nom den skulle kunna emotstå truppernas anfall; men deras hufvudmän\nvisade icke den förmåga, man af dem hade väntat. Några falkonettskott\nlossade emot böndernes lägerplats, och hvaraf en kula gick in genom\nena väggen och ut genom den andra, injagade förskräckelse hos de\nvid artilleri ovana bönderna. Illka, inseende sin oförmåga att leda\nett försvar, förlorade alldeles fattningen, och innan kort var hela\nbondehären stadd på återtåg och, förföljd af Flemings ryttare,\nhastade hela folkmassan att fly, utan all ordning, och nedhöggs utan\nmotstånd. Då några hundrade stupat och bondhären syntes ohjelpligen\nsprängd, upphördes med förföljandet, och de öfverlefvande skyndade\natt bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem, för att om möjligt\nundgå räffst och straff. Allt det röfvade godset hade de under\nflykten och förföljelsen nödgats kasta ifrån sig, och tillochmed\nefterlemna hästar och slädor, emedan de ej kunde fortskaffas på de\nsmala skogsvägarne. Kopparkäril, gångkläder, jernsaker, lågo om\nhvarandra på stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och\nmer än en gång trodde de förföljande knektarne sig på afstånd se\nett börjande yrväder, då bönderne, ur stånd att medföra de röfvade\nsängkläderna, för att åtminstone kunna bärja öfvertåget, skuru hål\nderpå och skakade fjädrarna ut så att de flögo omkring i luften likt\nsnö.\n\nJemte herr Erik, syntes ståthållaren följande morgon rida omkring\ni nejden. \"Detta var dock snart afgjordt\", sade hän, \"så godt hade\nkunnat vara att skrämma de bestarne förr, så hade de ej hunnit fara\nså illa fram. Nå, jag tänker de fått minnesbeta nu så den skall sitta\ni dem länge och väl. De sprungo omkring som kalfvar, när man tuttar\naf litet krut för näsan på dem.\"\n\n\"Måtte blott de syndarne ej ånyo retas opp af hertigens handtlangare,\nså tror jag väl detta borde betaga dem lusten; fast finnen är lika\nsvår att stilla när han engång kommit i rörelse, som han är tung att\nförst få att börja röras.\"\n\n\"Jag stannar nu, som sagt, här tills vidare. J åter begen eder, som\naftaldt är, till Åbo, för att der ordna hvad jag tillsagt eder.\nÖnsken J dock att i förbifarten besöka eder fru och dotter, så gör\nett par timmar intet till saken.\"\n\n\"Vill eders herradöme tillåta mig att, enligt eder ärade inbjudning,\nmedföra min dotter för att ställa henne under fru Ebbas beskydd, så\nvore detta mig särdeles kärt.\"\n\n\"Godt. Är hon färdig till i morgon bittida, så magen J vänta till\ndess. Hon kan då fara med eder, och sålunda ha säker eskort af de\nryttare som följa eder, och hvilka jag nu ställt under herr Enevald\nFinckes befäl.\"\n\nDe tre fanor ryttare, som förföljt bönderne öfver en del af\nTavastskogen, hvilken sträckte sig framåt i tolfmila ödslighet, hade\nåterkommit och det var några af dem, som nu under Enevalds befäl\nåtersändes till Åbo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde\nlemna Tavastland, och många bref sedan denna tid, bevittna hans\nverksamhet der. Af dem är det blott en enda liten såkallad sedel till\nett bref, som angår vår berättelse, den lyder så:\n\n    \"Jag kan eder icke förhålla, Erik Olofsson, att min vilja är att\n    J sägen Hans Fordeels hustru till att hon drager till Björneborg.\n    Hon skall icke vara der mera, den onda djefvulen, för hennes\n    praktiker som hon brukar på den förrädarens Hans Fordeels vägnar\n    och beder henne straxt draga dädan, om hon icke vill, så skall\n    hon dädan. Jacob Illka bekände i fjol i godtfolks närvaro att hon\n    hafver förmanat dem till uppror så väl som mannen.\n\n                                          _Klas Fleming_,\n                                     Friherre till Wik o.s.v.\"\n\nHerr Erik jemte sitt följe anlände till Tannila, och med ett gladt\nutrop sprang Sigrid emot honom på gården; men när hon varsnade\nEnevald Fincke, som just kastade sig af hästen, rodnade hon och\nstannade ett ögonblick och gick sedan med sedesamma steg fram till\nsin far. Äfven fru Metta var snart ute for att välkomna sina gäster.\n\nHerr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medföra den\nsednare till Åbo, och ehuru tiden var kort att hinna få henne som sig\nborde i ordning, lät det dock sig göra. Det mesta af hennes kläder\nhade ock blifvit förstördt af plundrarne, men skulle väl icke heller\nvarit nog galant för att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik\nlofvade sörja för att sådant i Åbo blefve afhjelpt.\n\n\"Så lemnar jag dig nu åter, kära min Metta, och med allt detta\noskicket till. Huru monne du nu här kan reda dig ens med föda åt\nfolket?\"\n\n\"Jag tänker vinterfisket ger nödtorftigt så länge, och till brödfödan\nförslår väl stackarne på skogsåkern.\"\n\n\"Allt godt således, och då jag märker, att ju här ingen nöd blir, far\njag nu med lättare hjerta från hemmet än jag kom.\"\n\n\"Ja, ja, nog kan det väl gå, och J sen alltid den glada sidan af\nallt, och knappt jag sett eder ens på alfvare vredgas öfver något i\nverlden, ej ens öfver klubbmännen, dem vår herre nu må förlåta, då de\nhafva fått sådan svår vedermöda.\"\n\n\"Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp för mig ock ibland. Minnes\ndu ej huru jag brukade klappa opp den skälmen Elias, som sen rymde\nifrån oss. Det var skada nog, nu blef han visst en galgfogel, fast\ndet var godt gry i slyngeln med alla hans opptåg.\"\n\n\"Ja så var ock agan, att J skrattade och gaf honom en smäll, och\nskämde bort pojken på allt sätt.\"\n\n\"Åk mor, vi ha så litet lefvat tillsamman, att du knappt känner mitt\nlynne. Borta, i krig och på sjö, har min mesta tid förgått, och du\nhar ensam styrt och ställt på godset, och bra har du ställt, hvad\nskulle jag då vredgas öfver?\"\n\n\"Ringa har det bekymrat dig, om jag ställt väl eller illa! Om det\nvuxit ett korn på åkern, eller om tegen varit svart, allt har du\nvarit lika nöjd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden eller\nen skinka i visthuset, det skulle allt qvitta dig lika.\"\n\n\"Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behöft svälta, om jag varit hemma\neller borta.\"\n\n\"Herre gu, icke har du ändå tagit dig en hustru, som låter folket\nsvälta. Det är visst, man kan bli helt förtretad på dig. Men se, nu\nsitter jag här och pratar med dig, och borde vara derute att ställa\nmat åt eder alla.\"\n\n\"Låt vara, mor, nog står verlden ändå, om du än ej rustar och bestyr\nså mycket.\"\n\n\"Ja, ja, käraste herr Erik, så sägen J riddare, som äro herrar och\nmän; men hvart skulle det bära, om vi qvinnor skulle vilja ha samma\nrätt. Arbeta måste en husmor. En lat qvinna orkar jag ej se.\"\n\nSiris lilla hufvud var upptaget af så många tankar på en gång, att\nhon knappt visste reda på sig; men icke minst ofta framträdde för\nhennes sinne en obestämd fruktan for ståthållaren, i hvars hus hon\nskulle vistas. Den mörke mannen, med de ingalunda polerade åthäfvorna\noch den af rustningen på flere ställen nedröstade drägten, skrämde\nhenne, och det var så mycket naturligare, som fru Metta haft för\nvana att ganska ofta fara ut emot honom och hans tyranni, och Siri\nhörde honom sällan nämnas, annat än såsom en hård och grym man.\nFru Metta var hela nejdens tillflykt och rådgifverska, och hvarje\ngång bondgummorna tyckte sig hafva något att klaga öfver knektarne\neller ryttarne, som hos dem lågo i borgeläger, så kommo de med sina\nbekymmer till fru Metta, och bådo henne, genom herr Erik, framskaffa\nderas klagomål till herr Klas. Vid sådana tillfällen utmålades\nFlemings tyranni af qvinnorna i de bjertaste färger. Fru Metta skref\nväl om saken, men hennes epistlar voro vanligen svåra att läsa och\nisynnerhet att förstå. Skrifkunnighet hörde icke mycket till seden på\ndenna tid, minst för fruntimmer. Sedan hon hunnit öfver den vanliga\nbörjan: \"kan jag eder icke förhålla\", så förhöll hon dock mestadels\nsjelfva saken, emedan herr Erik ej kunde förstå hvad hon ville. Men\näfven när han begrep hennes mening, eller när han på någon dag var\nhemrest, så att hon rätt fick komma fram med sina klagomål, så vann\nhon dermed intet annat, än ungefär sådana svar: \"kära min Metta,\ngif åt bonden några spann råg\", eller tillochmed: \"gif åt stackars\nBrita en annan ko, då hon så der illa mist sin\", eller dylikt. Af\nklagomålen till ståthållarn blef intet, ty \"hvad skall man besvära\nherr Klas för lappri, som man sjelf kan hjelpa.\" Fru Metta, som\nsällan kunde förmå sig att bli ond på sin man, vände i stället sin\nvrede på ståthållarn, och brummade ofta storligen öfver honom. \"Vore\nhan icke så tyrannisk och envis, så skulle hertigen längesen tagit\nFinland under sin styrelse, och detta betryck och blodsutgjutelse och\nallt ondt, vore då borta.\" Så hade Sigrid småningom fattat en slags\ninstinktlik förskräckelse för Fleming, hvilken väl icke helt hastigt\nkunnat skingras, ens om hon vetat att hennes mors funderingar slagit\nom betydligt till hans fördel, sedan hon sjelf lidit af böndernes\nframfart, och han dessutom hedrat hennes hus med att der dröja en\nnatt, och slutligen och mest, emedan han visat Siri välvilja.\n\nNär Siri hörde af att Enevald skulle stanna i Åbo, rodnade hon, det\nundrade hon sjelf i sin själ öfver; men nog vore det bra roligt,\natt der få se honom ibland, tänkte hon. Det blefve ändå en bekant\nbland alla dessa fremmande menniskor, som hon nu skulle träffa\ntillsamman med. Hon fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset\nskulle se henne öfver axeln. Till namnet kände hon dem alla, äfven\nnågot till lynnet, genom sin fars berättelser. Johan, den äldste,\nden unge, ridderlige, ende sonen; Karin, nästan jemnårig med henne\nsjelf, Hebla, några år yngre, och slutligen den unge Peder Baner. Då\ntiderna började mörkna för dennes fader, riksrådet Johan Baner, hade\nhan sändt Peder, sin andre son i ordningen, till Finland. Den unge\nPeders mor, fru Christina Sture, anförtrodde gerna sin son i sin goda\nväns, fru Ebbas vård. Finland var, åtminstone tills vidare, en säker\nvistelseort för dem, som hade något att frukta af hertig Carl, och\nvägen derifrån till Polen var öppen. Det syntes derföre föräldrarne\ngodt att gossen trifdes på Åbo slott, och fru Ebba hade skrifvit till\nfru Christina och bedt att i det längsta få qvarhålla honom, hvilket\nock bifölls. Fru Christina hade ändå många barn omkring sig hemma,\noch hennes tankar voro ofta upptagna af bekymmer öfver hennes herres\ndå redan osäkra ställning till hertigen.\n\n\n\n\nXI a.\n\n\nSå väl Fleming sjelf, som isynnerhet fru Ebba, hade med nöje fattat\ntillfället att göra herr Erik Liljeholm en tjenst, genom det vänliga\nanbudet att beskydda Sigrid. Klas Fleming hyste mycken godhet för\nsin blygsamme vän, som följt honom i många faror och alltid varit\natt lita på. Herr Erik åter, å sin sida, beundrade och ärade Fleming\naf hela sin själ, kanske så mycket mer, just emedan dennes stolta,\nrastlösa sinne var så olikt hans eget lugna inre. Sjelf af lägre\nadel, kunde han aldrig göra anspråk på någon slags jemnlikhet med\nsin gynnare, i denna tid, då en högre adel ansåg sig stå nästan lika\nhögt öfver den lägre, som denne öfver en ofrälse. Ej heller sökte\nherr Erik något tillfälle att svinga sig opp; och hans lugna mod\nunder striden, hans nyttiga verksamhet deremellan, gick allt för sig\npå ett så tyst och anspråkslöst sätt, att just ingen kom ihåg att\nhan uträttade något. Men detta bekymrade föga herr Erik. Någon yttre\nutmärkelse föll honom aldrig in att önska sig.\n\nTillbudet att få hemta Sigrid till Åbo, var deremot högst välkommet.\nHan kunde sålunda sjelf ofta bli i tillfälle att få se henne, och\nframför allt skulle Sigrid sålunda få se verlden och lefva i den\nförnämsta krets, som, i något hus i Finland, samlades. Framför allt\nvar det säkert att ingen, icke ens den nitiske biskopen, skulle, då\nhon stode under ståthållarens omedelbara beskydd, antasta henne för\nden föregifna religionsförändringen.\n\nSigrid hade nu en tid vistats på Åbo slott, och hade hunnit vänja\nsig vid mycket, som förut föreföll henne underligt. Det fremmande\nkrigsfolket, som rördes på slottet, och för hvilket hon i början\nhögeligen fruktade, skrämde henne ej numera. Tillochmed polackernas\nunderliga språk och långa mustascher, hade hon blifvit van vid.\n\nFru Ebbas godhet och hennes döttrars vänlighet, hade ock kommit\nSigrid att glömma, att hon dock i verkligheten endast var en liten\nhoftärna i detta finska hof, och hon kände sig aldeles icke besvärad\nmed de förnäma damerna. För Fleming sjelf bar hon dock fortfarande\nräddhåga, och hade svårt att vänja sig vid tanken, att på hans\nbefallning så många menniskors blod flutit.\n\nI Flemingska huset var Enevald Fincke en gerna och ofta sedd gäst.\nDen elegante, älskvärde, unge mannen, var en verklig vinning\nför sällskapslifvet der, och bidrog till trefnaden, äfven i den\ninskränktare husliga kretsen, der han ock egde tillträde.\n\nI Sigrids inre växte och blomstrade en hel verld af nya känslor och\nnya fröjder. Ännu anade hon ej att något annat väckt dem till tif, än\ndet nya och ovanliga i den verld, hvari hon nu lefde. Hon förstod ej,\natt i hennes hjerta vaknat en känsla, mäktig att väcka hjertats lif,\nlika raskt som vårsolen i norden smälter drifvan och väcker naturens\nlif.\n\nEn afton, det hade redan börjat skymma, suto vid en sybåge Karin och\nHebla Fleming jemte Sigrid, alla sysselsatta att sy. Peder Banér stod\nbakom Heblas stol och manade på henne att sluta arbeta och komma\nför att kasta klot. Hebla tog en mycket förståndig min på sig och\nsvarade: \"arbeta först och leka sen, min käre Peder.\"\n\n\"Se så, tack nu Siri\", sade Karin vänligt, \"du måste sluta nu, och\nvi med. Det blir redan för mörkt att se mera. Jag tänker väl vi få\nmattan färdig i tid, utan att vi arbeta ögonen förderfvade i mörkret.\"\n\n\"Se\", ropade gladt Hebla, som redan stigit opp från arbetet, \"se hur\nvackert det tar sig ut! Och du Karin, som knappt ville låta mig sy\nmed; just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad Johan skall\nbli glad när han får den! Sötaste min Karin, hvad de der rosorna, som\nvi i dag sytt, ta sig bra ut mellan de grå bandknutarne, som vi förut\nhade färdigtsydda.\" Hon svängde sig nu, nästan dansande, om på tå,\noch klappade ihop sina händer. \"Peder, kom då och se hur vackert det\nblir. Försök du man på att göra något så der hyggligt. Nej se, det\nkan du då alls inte.\"\n\nI detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang emot honom, klappade\noch slätade hans mörka kinder, höjde sig på tå och tittade honom i\nögonen, i det hon sade: \"Kom, kom, farkär, och säg nu att det är bara\nskräp med vårt arbete. Se huru vackert det blir. Det är visst och\nsäkert, att Johan blir glad, när han får se huru vi tänkt på honom\noch hur flitigt vi arbetat, för att göra honom en glädje. Och när\nSiri syr med, så få vi det nog färdigt till sagdan dag.\"\n\nHerr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne som ett litet barn\npå sin arm och spatserade så ett hvarf omkring rummet med henne.\nDerpå ställde han ned henne vid sybågen och sade: \"ser du inte,\nyrhätta, att jag hemtade fremmande med mig.\"\n\nHebla vände sig hastigt om och varsnade nere vid dörren en person,\nsom, med en besynnerlig blick, stod och stirrade inåt rummet. Han var\nytterligt blek och tittade underligt fram under luggen, som låg honom\ni ögonen. Kläderna, af ytterst gammaldags fason, voro svarta, och\nkåpan utmärkte en magister eller annan lärd man.\n\n\"Se här, min Ebba, hemtar jag dig en lärd gäst\", sade nu herr Klas.\n\"Det är mäster Sigfrid Aronson Forsius. Så väl du, som flickorna,\nhafva ju stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med sig på besök. Nu,\ndå jag träffade honom nära slottet i djupsinniga funderingar, bad jag\nsjelf honom göra mig sällskap opp.\"\n\nFru Ebba helsade nu vänligt, och inbjöd mäster Sigfrid att stiga\nfram och sätta sig; men häpen öfver att så oförmodadt hafva kommit i\nfremmande, förnämt sällskap, utan att alls vara beredd derpå, stod\nhan qvar vid dörren, bockade gång efter annan, och såg förvirrad ut.\n\n\"Nu måste jag lemna eder på en stund\", sade herr Klas, \"tjenst och\narbete få ej svikas. Snart kommer jag åter. Underhållen nu emellertid\nvår lärde gäst.\"\n\nHerr Klas gick bort, och den ovanlige gästen fortfor att stå tyst vid\ndörren.\n\nTidens sed fordrade väl just icke mycken uppmärksamhet för en\nofrälse, men mäster Sigfrid var dock införd som gäst, och fru Ebba\nvar dessutom alltid vänlig mot hvar och en. Dertill var han af henne\nkänd som en lärd och stjernkunnig man, och lärdomen jemkade dock, i\nnågon mon, den stränga rangskilnad, som iakttogs mellan frälse och\nofrälse.\n\nNågra vänliga ord och en förnyad uppmaning att stiga fram, erhöllo\nintet annat svar, än åter en bugning. Nu steg äfven Sigrid opp ifrån\nsybågen, der hon hittills sutit qvar.\n\n\"Nå gudskelof att du ej tänker sy i mörkret, söta Siri\", sade Hebla.\n\"Jag trodde i sanning att man i Tavastland bestode sig kattögon.\"\nSiri hade visserligen icke sett sy på en stund, men af pur respekt\nför Riksmarsken, hade hon ej vågat stiga opp.\n\n\"De unga hålla på att brodera en matta åt sin broder Johan\", sade\nnu fru Ebba, för att börja något samtal med den stumme gästen. \"Han\när nu på Qvidja, och emellertid vilja de ha den färdig. De gladde\nsig nyss åt att arbetet utfaller vackert. För en man som är van att\nstudera stjernorna och vår herres fagra, vexande blommor, kan deras\nlilla arbete väl ej ha något intresse; men kanske behagar mäster\nSigfrid ändå fägna dem med att kasta en blick derpå.\"\n\nFru Ebba beräknade att hon på detta sätt skulle få sin gäst att lemna\nsin plats vid dörrposten; men tänkte dervid i sjelfva verket så litet\npå beskådandet af arbetet, att hon ej ens erinrade sig, att det\nvore alltför mörkt i rummet dertill. Hebla började nu upprulla den\npraktfulla mattan, i det hon sade: \"Men här är ju så mörkt, hvem kan\nnu se.\"\n\nMäster Sigfrid bockade sig än en gång, och steg sedan framåt.\nHan såg länge tyst på det präktiga arbetet, slutligen utbrast\nhan: \"Besynnerligt! Syntes mig icke detta först vara idel rosor\noch blader, men ju längre mina ögon bjuda till att genomtränga\nskymningen, dess klarare framstår, hvad här är afsedt och menadt.\"\n\n\"Huru så, hvad menen J, mäster Sigfrid\", frågade Kathrina.\n\n\"Ja i sanning, detta är dock sannerligen så. Se alla dessa bilor och\nblodfläckar deremellan. Och blott ett par år, så är det färdigt.\"\n\n\"Hu, hvad är det han säger, hvad betyder detta\", ropade Kathrina och\nfällde af förskräckelse trädet, hvarvid mattan var fästad, så att\ndet föll med buller i golfvet och ljudet återskallade genom rummen.\nI detsamma öppnades dörren, och in trädde en småsven, som bar ett\npar höga armljusstakar med brinnande ljus uti, dem han ställde på\nbordet och aflägsnade sig genast. De unga flickorna stodo bleka af\nförskräckelse. Fru Ebba nalkades och sade med lugn röst, ehuru äfven\nhon blifvit obehagligt störd: \"Mäster Sigfrid, edra ögon måtte tagit\nskada af alltför mycket nattvak och skådande opp till stjernorna, så\natt J icke kunnen urskilja jordiska ting. Hvad är det J sägen?\"\n\n\"Öfverraskad af det hastiga ombytet från skymning till strålande ljus,\nhade mäster Sigfrid lagt handen öfver ögonen, dem han slutit. Han\nborttog nu handen, slog opp ögonen, såg sig omkring, och skakade\nsmått på hufvudet, så att hans spikraka hårtestar föllo honom än\nmer i ansigtet, hvarpå han sköt dem undan och strök sig uppåt öfver\nögonen, liksom han velat reda för sig hvad han såg, och sade nu:\n'Underlig var denna syn, se här ser jag ju nu idel sköna rosor och\nblader med kärleksknutar förenade. Måste i sanning, som högvälborna\nhennes frudöme behagar säga, mina ögon af det myckna nätternas\nvakande tagit skada. Lär väl behöfva något guld, till deras stärkande\nnyttja. Torde det väl för hennes frudöme och hennes välborna\njungfrudöttrar vara godt att detsamma bruka.'\"\n\nHebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget af mäster Sigfrids\nord om mattan, sade nu leende: \"Käraste mäster Sigfrid, vi hafva\nlyckligtvis ingen svaga ögon, är det emot sådant, guld skulle vara\nbra?\"\n\n\"Ja, guldfilspån eller hammarslagg, väl smått och grannt rifvet, så\natt man det näppeligen känna kan, och spildt i ögonen, styrker synen.\nMen man dricker det ock emot hjertats affecter och stor rörelse, och\nskall jag deraf gerna tillreda och högborna herrskapet dermed förse,\ntill framtida behof.\"\n\nHebla kunde ej motstå sin lust att skratta, men fru Ebba sade: \"Du\nyrhätta, allting skrattar du åt, du som ännu ej pröfvat verlden. Väl\nkunde mången gång behöfvas ett medel mot hjerteve; men om dertill\njust guld är lämpligt, vet jag ej. Kära mina unga flickor alla, väl\nkommer för er, hvar och en, den tid, då J önskaden äga en guldtinktur\nemot sorgen.\" De unga hade blifvit allvarsamma, tillochmed Heblas\nlilla finurliga fysionomi hade lagt sig till ett helt högtidligt\nuttryck.\n\nNu återkom herr Klas och medförde, äfven nu, en gäst. Denne var yngre\nän mäster Sigfrid, hans drägt var ytterst fin och gjord efter nyaste\nmode.\n\n\"Se\", sade herr Klas, \"hvad jag mötte derute i slottsporten! Jag\nbad honom komma opp. Men ni kan inte se honom riktigt\", och dermed\ntog herr Klas den lille mannen och lyfte honom, med ett tag, på\ndet massifva bordet, mellan ljusstakarne. \"Nej se på Daniel bara!\nSammetsärmar! kan ni räkna silfverknapparne i tröjan, än alla\nsnörena sen! Sickna vida, pösiga, välska hosor och brändt hår och\nlånga lockar, som falla på Hollandskragen och grannt passement kring\ntröjan! Nej ser man bara!\"\n\nDaniel Hjort, studenten, stod röd af vrede och raseri på bordet, der\nFleming obarmhertigt fasthöll honom. Heblas lilla ansigte krusades i\nalla fasoner af svårigheten att emotstå skrattlusten. Peder, som stod\nvid spiseln, väntande på Hebla, skrattade helt obesväradt. Äfven på\nKarins läppar sväfvade lätt ett undertryckt leende, men fru Ebba lade\nvänligt sin hand på Flemings arm och sade: \"herr Klas, du retas ju\nmed Daniel, som om han vore ett litet barn, han blir ju helt ledsen.\"\n\nFleming upphörde att qvarhålla Daniel och räckte honom handen,\nmen denne hoppade lätt från bordet och sade halfhögt mellan sina\nsammanbitna tänder: \"jag torde få gå nu, och icke längre behöfvas\ntill ett åtlöje för herrskapet.\"\n\n\"Rätt så, Daniel\", svarade Fleming, \"du är ju verkligen ond, märker\njag. Kanske skola vi företaga oss att slåss ett litet envig! Men\ndet vore skada på, om dina granna kläder skulle rifvas. Siså, kära\nDaniel, kom nu och sätt dig här och glöm förtreten. Jag kunde ej låta\nbli detta, ty du föreföll mig så grufligt rolig i den der narrståten.\"\n\nDaniel bugade sig, och bjöd till att se artig ut. Mångahanda hade\nhan beredt sig på att tala i afton, då han påklädt sig den nya drägt\nhan lagt sig till, och ärnade uppträda särdeles till sin fördel, men\nnu passade intet deraf. Han tog snart afsked och åtföljdes af mäster\nSigfrid, som ej heller fann sig trenigt i det fremmande och förnäma\nsällskapet.\n\nEmellertid hade Hebla smugit sig till Sigrid och sade halfhögt:\n\"Siri, vill du inte nu vara snäll och låta oss få se den vackra\nboken, som du lofvade.\"\n\nSigrid steg opp och följde med de unga till sin kammare, der Hebla\noch Peder nu satte sig ned på ömse sidor om bordet, i förväntan\npå boken. Sigrid framtog den omsorgsfullt invecklade klenoden;\nemellertid sade Hebla, med en alldeles ovanligt allvarsam min: \"usch,\ndet var en ledsam herre, äro alla lärda så der tråkiga, så bevars för\ndem. Vet du Peder, han var riktigt trollsk.\"\n\nSigrid lade nu på bordet en grannt med målningar utsirad messebok,\nen gåfva af den gamla nunnan i Nådendal. Der var mycket roligt att\nbeskåda för de båda unga; och snart hade båda, bland de i guld och\nsilfverglans strålande helgonen, valt hvardera sin favorit. Men äfven\ndetta nöje hade man snart nog af. Peder ville nu gerna företaga sig\nnågon mera rörlig sysselsättning; han förtretades öfver att ej Johan\nFleming var hemma, han skulle visst hafva kommit för att en stund\nfakta på värja, hvilket den unge gossen var obeskrifligt road af,\nhuru oskadliga vapen än till leken brukades. Hebla åter hade i dag\ningen lust för något bullersamt tidsfördrif. Vid godt lynne kunde det\ntillochmed stundom hända, att hon korsade svärd med Peder, och då\nslöts vanligen striden med mycket skämt och skratt. Men i dag var hon\nhelt högtidlig. \"Sigrid, söta Sigrid, vill du inte berätta något för\noss. Mor och Karin sitta inne med de fremmande, de sakna dig icke. Du\nberättade en gång en saga för oss, kan du icke någon annan?\"\n\nAtt höra berättas sagor, var på denna tid ett nöje, också för\nfullvuxna, icke uteslutande en barnfägnad; eljest hade väl föga Hebla\nvarit så fallen för att föreslå sagolek. Den saken var också Peder\nmed om, Sigrid steg opp, bortlade den prydliga boken och sade: \"Nå\nhvarför icke. Vill ni höra sagan om de två fångna barnen?\"\n\nJa, det var naturligtvis allt bra, och Sigrid började: \"Det var en\ngång en kung och en drottning. De hade tvänne barn, en gosse och\nen flicka. Och gossen var fager, som en dag, och hade långa gyllne\nlockar, som föllo utför axlarne, och hans ögon lyste som stjernor,\noch på honom sågo alla, och alla prisade och smekte honom, och kungen\nlät göra åt honom en liten guldkrona, på det folket skulle veta att\nhan skulle bli kung. Men flickan hon var just ej vacker, utan sådan\nsom folket mest är, och ingen brydde sig om att se på henne, ty\nalla sade att sådana flickor kan man nog få se i hvarje stuga, icke\nbehöfde man söka opp en prinsessa dertill, och icke frågade brodern\nheller efter systern, fast han gerna lekte med henne, för att hon var\nså from och tålmodig, och aldrig motsade honom.\n\n\"Men gossen hette Veli, och han var stolt öfver sitt guldgula hår och\nsina fagra stjernögon, och han märkte ej att systerns hjerta var\nfagrare än guld och stjernor.\n\n\"Fanns det så vid hofvet en hög herre, som var slägt med kungen, och\nsom sjelf ville bli kung, när den gamle kungen skulle dö, och han\nbeslöt att döda de bägge barnen för att sjelf få ärfva kungariket.\nOch han ställde in sig hos hofvets giftblanderska, en stygg och\nohygglig qvinna, och lofvade gifta sig med henne, bara hon ville\ntaga de båda barnen af daga. Men giftblanderskan tänkte: 'dödar jag\nbarnen, så håller han ej ord, och gifter sig ej med mig. Nej, jag\nmåste hålla dem vid lif sålänge, och gömma dem för att skrämma honom\nmed dem.' Och så gick hon in i kammarn, der de båda barnen sofde i\nderas silkessängar, och hoffröken, som skulle vaka öfver dem, hade\nock somnat, och hon smorde deras tinningar med litet olja, men hon\nmåste litet skjuta undan kronan på Velis hufvud, ty den hade skrunnit\nned öfver ena tinningen.\n\n\"Men den oljan var sådan, att båda barnen somnade deraf i en dödlik\nsömn, och när deras fröken vaknade, så trodde hon att de båda voro\ndöda, och så trodde kungen och drottningen och hela hofvet med. Och\nalla gräto och jemrade sig att den sköne konungasonen Veli hade dött.\nOch de båda barnen sveptes och lades i silfverlikkistor. Men om\nnatten stal giftblanderskan bort dem, och lade två döda tiggarbarn i\nkistorna i stället, och så blefvo de begrafna i konungens graf.\n\n\"Men giftblanderskan förde de båda barnen i ett mörkt torn i skogen,\ndit satte hon mat och kläder åt dem, men lemnade dem helt ensamna i\nmörkret.\n\n\"Och när barnen vaknade, då undrade de och trodde att de voro döda och\nbegrafna; ty de hade hört allt hvad deras fader och moder hade talat,\noch hvad hoffolket talat; men de hade icke kunnat röra sig eller säga\nett ord.\n\n\"Och så suto de och sörjde och undrade huru detta var. Och Veli grät\noch jemrade sig och sade: 'hvad båtar mig nu mina gyllne lockar\nochmina fagra ögon, när jag är död och sitter här i mörkret.'\n\n\"Men systern lade vänligt sin arm om hans hals och sade: 'Veli, Veli,\nom än det är mörkt, nog ser jag ändå i mitt hjerta huru fager du är.'\nOch så började hon sjunga en visa om en vissnad ros, och hon sjöng så\nvackert, att Veli glömde sin sorg och sade: 'aldrig visste jag att du\nkunde sjunga så vackert.'\"\n\nOch systern svarade: \"du hade stora sångare och sångerskor vid\nhofvet, hvad skulle du då höra din lilla systers sång.\"\n\nOch de trefvade omkring i rummet och märkte att det fanns mat, och\nundrade att de ville äta fast de voro döda. Och så började åter Veli\natt gråta, när han tänkte på att han var död; men systern grät icke,\nfast hon nog haft lust, när hon tänkte på hur far och mor nu sörjde;\nmen hon ville ej bedröfva Veli.\n\nHuru länge de så sutit här, visste de icke. Men när systern såg Velis\nsorg, glömde hon att hon sjelf var begrafven liksom han; och hon hann\nej ens finna tiden lång, ty hon var just sysselsatt med att försöka\nroa Veli. Hon sjöng för honom visor, hon berättade sagor och hon\nhittade tillochmed på lekar, som de kunde leka i mökret.\n\n\"Syster, du är bättre än jag\", sade Veli, \"du är begrafven, så väl\nsom jag, och du tänker ändå blott på att roa mig.\"\n\n\"Ånej Veli, jag är ful, hvad gör det mig om jag sitter i mörkret.\nOckså har du förlorat mycket mer än jag, dig höllo alla af, men ingen\nbrydde sig om mig.\"\n\nMen de båda barnen började allt mer undra, om de verkligen voro döda,\neller hur allt detta kunde hänga ihop; och systern sade: \"nej Veli,\njag tror dock icke vi äro döda. Visst lefva vi ju.\"\n\n\"Ack, hvad mer om vi lefva\", sade Veli. \"För oss är ju dock solen\ndöd.\"\n\nFöljande dag, när Veli ännu sof, kände systern noga omkring på alla\nväggar, och så fick hon tag i en sten, som stod ut i muren, och så\nbörjade hon rycka och ruska på den; men stenen ville ej lossna.\nOch så tog hon en vedklabb, som hon visste att låg i ett hörn, och\nbörjade med den slå på stenen, och se, till slut föll den ner och\nblottade en liten glugg, dit den blifvit instoppad. Gluggen var\nej större än en hand och muren var tjock, men solen lyste klart\nderutanföre och några strålar föllo äfven in genom gluggen, rakt in i\nfängelset.\n\n\"Veli, Veli, skynda, solen är icke död\", ropade systern åt sin bror.\nOch Veli sprang opp och kom till gluggen och systern kysste honom och\nsade: \"hvad du är vacker.\"\n\nMen Veli svarade: \"syster, syster, fägringen är bra för solskenet och\nden vackra dagen, men den är dock ett lappri, den duger till intet i\nsorg och mörker.\"\n\nOch när syskonen stodo och fröjdades åt solen, då sade Veli: \"Syster,\nsjung dock en gång för mig, äfven när jag kan se dig sjunga.\" Och hon\nsjöng så gladt och ljufligt, att foglarna utanföre lyssnade derefter.\n\nUte i skogen spatserade konungen, för att få gråta i fred. När han\nsatt oppe i slottet, så grät allt hoffolket med, och det blef så\ntråkigt, men när han gret i skogen, så låddes fåglarna alls icke\nderom, utan sjöngo helt gladt, som om ingen kung funnits, och det var\nsen också bättre. Men hur han gick, så gick han allt längre och så\nhörde han en röst som sade: Veli, Veli, solen är icke död! Och kungen\nblef så underlig till sinnes och tänkte att det var en förtrollad\nfogel, som ville trösta honom, och så gick han efter ljudet, för att\nfå se fogeln, och kom till ett gammalt torn. Der hörde han en röst\nsjunga så vackert, så vackert, att något dylikt hade han aldrig hört.\nOch han gick allt närmare och lade sitt öra vid gluggen derifrån\nljudet kom, och de båda barnen började åter tala vid hvarandra, och\nhan hörde Velis röst och kände igen den och ropade: \"Veli är det du,\nlefver du?\"\n\n\"Ja, far, och syster med; och nu hjelper du oss visst härifrån.\"\n\nOch kungen blef glad, och ropade hela hofvet och alla sina soldater\natt komma och slå ned tornet; och så tog han ut barnen och förde\ndem till slottet, och hofskräddarne fingo så brådt om att göra röda\nkläder åt allt hoffolket, så att de sydde både natt och dag, men ändå\nhunno de ej så fort, som hoffolket ville.\n\nOch slägtingen, som ville döda prinsen och prinsessan, måste gifta\nsig med giftblanderskan, för att hon inte skulle sqvallra på honom,\noch så reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af fruktan att\nkungen kunde få veta huru allt hade gått till.\n\nOch kungen blef så glad öfver att ha återfått sina barn, så att han\ntillochmed glömde att prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta\npå en gullstol bredvid thronen. Och när Veli blef stor, gick gamla\nkungen in i sin kammare och gaf kungariket åt Veli.\n\nOch då gick kung Veli till sin syster och sade: \"Syster, när modet\njäser för högt, och kungen tror att intet finnes högre än han, då\nskall du hviska i mitt öra: Veli, solen är icke död! Och då sorgen\ntrycker och verlden blir mörk och modet sviker och vill brista, då\näfven skall du hviska åt mig; Veli, Veli, solen är icke död.\"\n\n\"Hör du Siri\", sade Hebla efter en liten tystnad, \"nej min sann om\njag vet hvar du tar dina ord, när du berättar sagor. Eljest får man\nej höra många ord af dig på dagen, fast du ser så snäll och vänlig\nut, att man ändå måste hålla af dig, men när du berättar, hvarifrån\nkomma ordena då?\"\n\nSigrid log vänligt. \"Nå icke kan jag ju berätta sagor för dig, om jag\nicke dertill använder ord.\"\n\n\"Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag ville vara ett sådant\nder konungabarn, som alltid skulle lefva för min bror.\"\n\n\"Om också ej något konungabarn, så har ju dock Hebla en kär bror\",\nsade Sigrid.\n\n\"Ja, och en som är rätt så vacker och rar som Veli, och som väl\nförtjente att bli kung. Men se han är nu ändå helt stor och\nförståndig. Hvad kan jag, som ändå är ett sådant barn, göra för\nhonom?\"\n\n\"Hebla, är du nu riktigt snäll; tänker du inte på att du har en annan\nbror också?\" knotade Peder.\n\n\"Dig kanske?\"\n\n\"Ja, just mig. Har du ej många gånger sagt att du håller af mig, som\nom jag vore din bror?\"\n\n\"Ja, när du säger att du håller af mig, lika mycket som af din\nsyster.\"\n\n\"Nå, har du då icke en bror, som ej är för gammal att leka med?\"\n\n\"Ah jo. Men du är inte ändå Veli.\"\n\n\"Hvarför inte?\"\n\n\"Du är icke så vacker.\"\n\nPeder skrattade. \"Ja, se der ha vi det. Må jag icke ändå kan vara din\nbror?\"\n\n\"Åh jo, Veli.\"\n\n\"Syster, snälla syster, nu kallar du ju mig din Veli.\"\n\n\"Ja, vet du att bror, heter på finska Veli?\"\n\n\"Nej, nå det låter ju vackert. Kom nu ihåg att alltid kalla mig så.\"\n\n\n\n\nXI b.\n\n\nNågra dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes\nbåda döttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade på\nmattan. Peder var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. Flickorna\nhöllo just på att fullborda mattans blommor.\n\nHastigt slogs dörren opp och in trädde, med lätta, lifliga steg, en\nlång och smärt yngling. Han sköt med handen undan de rika lockarna,\nsom af den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt fram till\nfru Ebba och sade: \"Här är jag nu ändå. Guds fred morkär; och mina\nsyskon.\"\n\nVördnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna\nsprungo opp med ett utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop\nsina händer och ett silfverklingande skratt ljöd från de fylliga\nläpparna, i det hon slog båda armarne om brödrens hals. Derpå tog hon\nmed sina små händer på hans båda friska kinder, vände hans ansigte\nemot sig, tittade honom skälmskt i ögonen och sade: \"Se, du fågel, du\nkom ändå!\"\n\n\"Käre min son\", sade nu fru Ebba, \"välkommen till hemmet. Var jagten\nej lycklig, efter du kommer så snart åter?\"\n\nJohan vände nu bort sitt leende ansigte ifrån sin syster, och ställde\nsig inför fru Ebba. \"Se, morkär, icke ernade jag komma hem ännu, men\njag gick i morgons från Qvidja, för att söka spåra opp en varg, som\njag i går aftse kastade en kula uti. Skaran bar lätt, och skidorna\nforo som på glas. Det var så vackert derute. Spåren förde mig ned på\nden vida Vapparn. Fjärden låg så bländande skär, endast lätt rodnad\naf ett svagt återsken från skyn, och ikring mig blänkte och gnistrade\nsnön likt millioner diamanter. På afstånd susade vinden svagt i de\nsnötyngda granarnas och furornas kronor. Det var så vackert, så\nfriskt, så lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att\nsäga, brydde jag mig slutligen icke om att förfölja vargen, utan for\nblott fram öfver den blänkande ytan. Jag tyckte till slut nästan att\njag var en vind der jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt\nhjerta blef varmt, så måste jag svänga mig fram öfver Ispois fjärden,\nförbi den vackra udden, der fru Karin Månsdotter, den tiden hon satt\nhär på slottet med kung Erik, ibland lär ha fått vandra i det gröna.\nOch jag måste tänka på henne, der hon nu sitter i sin enkesorg på\nLiuxala, och säges vara så god och så from. Så for jag allt framåt\nsundet, bara för att få komma och för far och mor gladligen visa min\nkärlek och vördnad, få skämta en stund med systrarna, och prata om\nverldsvigtiga saker med dem, och sen tillbaka till Qvidja åter.\"\n\nEtt gladt leende for öfver de friska läpparne, då han yttrade\nde sista orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig\nmoderskärlek på den älsklige ynglingen, hennes förstfödde.\n\n\"Hvar lemnade du ditt sällskap, herr Enevald Fincke och Olof\nClasson?\", frågade Kathrina.\n\n\"I sina sängar på Qvidja. Efter de voro softutor och ännu ej klockan\nfyra i morgons voro vakna, när jag började rusta mig till färd, så\nväckte jag dem ej. Få se hvad min gamle Johan Bertelson må säga, när\njag ej återkommer. Ja, ja,\" tillade han skrattande, \"jag får väl\nbannor, tänker jag. Men se, mina snälla, goda systrar, hur flitigt ni\narbeten för er kringsvärmande bror. Rätt nu är ju hela mattan färdig.\nOch jungfru Sigrid äfven, så mycken möda J gören eder för mig. Den är\ni sanning för god att trampas af mina fötter. Jag har hittils varit\nett sådant medgångens bortskämda barn, J hafven alla varit så goda\nemot mig, men kommer en gång sorgens dag, så skall jag luta mitt\nhufvud ned på dessa af kära händer stickade blommor, och de skola\npåminna mig om mina kära, och jag skall bli glad åter, om än jag är\nlångt skiljd från dem.\"\n\n\"Du elake bror\", sade Hebla ifrigt, \"tänker du då verkligen på att\nresa bort från oss?\"\n\n\"Ja\", svarade Johan, och vände sig åter till fru Ebba, \"jag har just\nhärom på Qvidja öfverlagt med mig sjelf. J veten huru vår nådige\nkonung skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag är nitton år, visst\nville jag börja se mig om i verlden och uträtta bättre mannadåd, än\nendast klubba vargar och stundom björnar, och ville hellre vara en\nriddare för adeliga damer i Konungens hof, än skämta med bondtöserna\npå Qvidja. De bragder som nu i Finland erbjuda sig, äro icke sådana,\nsom ett ungt svärd vill välja till invigning. Viljen J icke, kära\nmorkär, härom tala vid herr Klas, och höra huruvida han nu vill låta\nmig fara.\"\n\nFru Ebba log. \"Åter vill du att jag skall vara din taleman, hvarföre\ntalar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig.\"\n\n\"Icke rädes jag derföre, men det är nu en gång så, att jag alltid\nkommer med mina böner till kära morkär, fastän J mången gång afslår\ndem, och herr Klas sällan nekar hvad jag begär. Kanske just emedan\njag så sällan ber honom om något.\"\n\n\"Denna gång afslår dock icke heller jag din begäran. Mig tyckes\ndin önskan vara riktig. Du är vid den ålder att du kan tjena din\nkonung, du behöfver se verlden, och i detta olyckliga land, der\ninbördes-kriget flammar opp i hvarje vrå, om än största lågan för\nögonblicket är qväfd, der är nu ej rätta stället för en yngling, som\nvill öfva sig i ridderlige idrotter. Vi skola tala härom med din far,\ndock hafva han och jag åtskilliga gånger redan ordat oss emellan om\nsaken. När han till frukosten kommer in, vilja vi väcka tal härom.\nMen säg mig nu, min käre son, huru det nu lefves på Qvidja?\"\n\n\"Äfven derom ville jag tala vid eder, morkär. Jag fruktar att fogden\nfar illa med folket.\"\n\nFru Ebba reste sig hastigt. \"Gud bevare att så skulle förhålla\nsig. Ett sådant ohyggligt lefverne, som höres från Raseborg, från\nGrefve Axels underhafvande, måtte väl icke drabba någon der jag kan\nnågot förmå. Ett sådant pinande och skinnande lär väl heller ingen\nannorstädes komma i fråga, men mycket mindre vore redan illa.\"\n\n\"Ja, vår granne på Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel.\nFolket der klagar mycket. De påstå att när herrn far ut kring\nägorna, så begagnar han en liten vagn, som drages af hans bönder,\ni stället för hästar, och han sjelf kör och för piskan. Sådant kan\nväl Qvidja-fogden icke våga försöka; men jag träffade nyss Ola från\nNygård, som öfver ansigtet hade en lång röd strimma. Den hade fogden\nslagit honom med ridspöet när han red förbi och karlen ej bugade\nsig nog djupt för honom. En annan karl, som sade sig heta Måns från\nSkogstorpet, mötte jag med hustru och barn på isen. De höllo på att\nvandra bort, för att de icke kunnat erlägga den skatt fogden pålagt\ntorpet, emedan mannen legat hela vintern sjuk och hustrun hade svårt\natt ens skaffa dem hvad de för hvarje dag behöfde till att äta. Jag\ngaf mannen hvad han behöfde för att betala för sig, att han skulle få\nstanna qvar. Sådant der törs fogden ej företa i de närmare gårdarne,\nmen kommer man på en mil från hufvud-gården, så börjar sådant\nspörjas. J ser således, morkär, att det är godt att jag vistas något\nderute, för att taga reda på oskick.\"\n\n\"Var uppmärksam, min käre son, se till att allmogen ej må förtryckas,\nmen se ock till att du icke tror på en hvar som löper med sqvaller.\nSanningen måste alltid utletas innan man dömer. Visserligen äro våra\nunderhafvande födde till att tjena oss, men att sörja för deras\ntrefnad och lycka, och med godhet bemöta den ringe, måtte väl alltid\nvara herrarnes skyldighet, då de af Gud erhållit den stora förmånen\natt vara födda i ett högt stånd och äga makt och förmåga att skydda\nden ringa.\"\n\n\n\n\nXII.\n\n\nMäster Sigfrid Aron Forsius och Daniel Hjorth bebodde hvar sitt rum\npå ömse sidor af samma förstuga, hvarigenom de gjort hvarandras\nbekantskap och äfven åtföljdes hem ifrån sitt besök i Ståthållarens\nhus; men åtskiljdes i farstun, för att hvardera ingå i sitt rum. Så\nsnart Daniel hann in till sig, utbröt hans länge återhållna vrede\noch han brast ut i ett ohyggligt skallande skratt. \"Daniel -- ja,\ndet var så du skulle lyckas; det var så du alltmer skulle närma\ndig henne, genom städning i skick och drägt! Men hon skrattade ju\ndock ej, nej, ty hon hånlog! Och fru Ebba, denna qvinna, så stolt\noch dock så vänlig emot hvar och en! Tillgjordhet, fikande efter\nmenniskogunst. Försök att låta henne ana att vanbördingen vågar älska\nhennes dotter och den försmädliga nedlåtenhet med hvilken hon i dag\nafstyrde mannens vidare förolämpningar, skulle snart förbytas till\nett ännu hånligare förakt, och hon skulle låta sparka ut mig som en\nhund. Stolta qvinna, du skall, du måste förödmjukas, huru det än\nskall ske, hvar jag än skall finna den häfstång som skall sänka detta\nstolta hus och höja mig ur stoftet. _Dominus admirabilis!_ du tål ej\natt den fattige studenten bar en drägt som anstår en herre, för att\ndu sjelf ej har vett att kläda dig bättre än en bonde. Ha! hvad hade\njag brytt mig om hvad den grofve besten gjort, ett åtlöje som han är\nför sina gelikar, blott hon ej sett det. Hvad hade jag brytt mig om\nhonom! På honom hämnas mig ju hvarje sidenklädd herre som skrattar\nåt hans grofhet, på honom hämnas mig ju hvarje, om än så ringa,\nStockholmare som talar sin välljudande svenska och skrattar, när den\nförnäme mannen, i de höge herrarnes bildade krets, talar sin simpla\nfinska brytning. Ja, detta är simpelt, det är sannt, dock talar jag\nju sjelf detta samma fula språk, som förråder den simpla härkomsten.\nHerrarne vid hofvet, de lägga alla bort denna brytning, om än de\nfrån början haft den; men sotnäsan, han ser hvarken till höger eller\nvänster och förstår ej ens att han härigenom gör sig till en bonde.\nNej i sanning, hans förolämpande skulle ej hafva rört mig, ty han har\ningen talan i en sak, der sirlighet och smak komma i fråga. Men hon\nsåg det! Att måsta tiga, att måsta tåla som en stackare! Och detta\nförsmädliga leende på hennes ansigte. Ha! Jungfru Karin, du föraktar\nden fattige studenten, men vänta, kanske kan ännu detta husets stolta\nhufvud släpas i stoftet och Daniel Hjorth, den ofrälse studenten,\nkan få makt, -- makt. Har du sett, stolts jungfru, huru stundom en\nofrälse förmår fälla i stoftet många stolta ädlingar? Men hvarföre\ngår jag alltid åter dit, och kryper för deras nådiga blickar?\nHvarföre gör jag mig frivilligt till ett mål för deras stolta hån,\noch tål deras öfvermod? Dock -- Daniel, är du icke orättvis? Rådde\nväl hon för att du blef förolämpad? Kanske var det blott mitt\nuppretade sinne, som förespeglade mig detta leende på hennes läppar.\nTanken på allt detta kan göra mig vansinnig. Men -- är icke det\nredan ett vansinne att höja blicken till Katharina Fleming? Dock\nicke så, hvad frågar kärleken efter rang. Kunde jag kasta en blick\nin i framtiden, såsom man säger att den der lärde narren der i andra\nrummet skall göra, han, som blef helt bortblandad af den stora äran\natt få komma i ett högt oppsatt hus; nå, hur vågar han väl umgås med\nstjernorna, de äro dock högre oppsatta. Men jag vill försöka, kan han\nlyfta en flik af framtidens täckelse för mig, så duger bekantskapen\ndock till något.\"\n\nDaniel inträdde följande morgon i mäster Sigfrids rum, men denne\nsatt så upptagen af sitt arbelf, att han antingen ej märkte honom\neller ock ej brydde sig om att afbryta för den ankommandes skull.\nHan skref och uppläste halfhögt för sig sjelf det han skref. \"Guld,\naurum, doab arabisk, är den renaste metall, som varder födt af rent\nfigeret qvicksölf, såsom ock af rödt och icke brännande svafvel,\nbegge delarna väl förblandadt och tempereradt med hvarann. Det är\nvälsmakande och välluktande. Hafver ock synnerlig kraft att draga\ntill sig, ty det deras sinne och affecter som deruppå se, lockar och\nvänder till sig, att de det begära, älska och efterstå.\"\n\n\"Guld, ja ni har rätt, mäster Sigfrid\", utbrast Daniel, \"ja, detta är\ndet. Guld, mycket guld, äfven det kan något utjemna olikheter. Mäster\nSigfrid, kan ni lära mig att göra guld?\"\n\n\"Icke så häftig, Daniel. Den svåra konsten är icke hastigt verk; med\nhögsta skäl må man härom säga: _ars longa, vita brevis_. Har jag ock\nheller aldrig sjelf ännu deraf producerat; men vill du denna konsten\nlära, så kan du det visserligen, med trägna studier, så långt bringa,\natt du, om herren spar lif och helsa, kan dig denna _artem auream_\nlära. Dock torde du med ditt lätta sinne ej detta tålamodet äga.\"\n\n\"Huru lång tid kunde väl åtgå dertill?\"\n\n\"_Diligentia est mater studiorum_. Är du flitig och enträgen och\naldrig försummar planeternas conjunction och den stund då de visa\ngynnsamma tecken, kan du väl på en trettio á yratio år dertill\nhinna, kanske tillochmed på något mindre, ehuru du nu är _rudis in\nmathematica_.\"\n\n\"Tror J väl då, att det är åt maskarna i min graf jag vill göra guld?\nGuld, guld, redan blotta ordet klingar frestande för min själ. Guld\neller makt! Ja, guld är makt. Mäster Sigfrid, dålig är eder konst om\nni ej vet ett medel, att hastigare göra guld.\"\n\n\"Unge vän\", sade mäster Sigfrid allvarligt, \"jag hade i dag lätt\nkunnat göra guld om jag velat.\"\n\n\"Och ni gjorde det icke, ehuru ni kunde? Hvarföre icke?\"\n\n\"Ty det hade blifvit för dyrt, Daniel Hjorth!\"\n\n\"För dyrt, kan guld blifva för dyrt. Hvad skulle det då kostat?\"\n\n\"Alltför dyrt för guld: mitt samvete och min salighet\", sade mäster\nSigfrid högtidligt.\n\nDaniel steg ett steg tillbaka och sade: \"Har ni gjort förbund med den\nonde?\"\n\n\"Ett _pactum cum satana_ hade det varit om jag gått in derpå.\"\n\n\"Ni retar min nyfikenhet, mäster Sigfrid.\"\n\n\"Välan, Daniel, i denna dag har man bjudit mig ganska mycket guld,\nblott jag velat förfärdiga och försälja ett gift eller trollmedel att\nafdagataga en menniska. Då jag vägrade, bjöd man mig allt mer, och\nslutligen så mycket, att jag fann det i Finland icke finnes mer än\nett enda lif, som kunde så högt betalas.\"\n\n\"Ha, Flemingen!\"\n\n\"Så anade mig.\"\n\n\"Hvem var den som vågade utsätta sig för edra misstankar, genom att\nanlita er härom?\"\n\n\"Han var mig alldeles fremmande och djupt förklädd, och gick som han\nkom, tidigt i morgonens mörker, innan ännu någon annan eld vaknat\ni huset än min studerlampa. Mina ögon spejade varsamt efter om han\nhade båda fötterna lika, men kunde ej få reda derpå under den djupa\nförklädnaden; dock hördes stegen alltför jemna när han gick bort, för\natt jag skulle tro den hafva dolt en hästhof.\"\n\n\"Och han bjöd er mycket penningar?\"\n\n\"Mycket. Daniel Hjorth, dröj icke med dina tankar vid sådant. Guld är\ngodt och tilldrager sig affection, men haf dock alltid ditt samvete\nkärare!\"\n\n\n\n\nXIII.\n\n\nSedan Fleming hade återvändt ifrån det Tavastländska tåget, der\nhan hoppades hafva injagat bönderna en sådan förskräckelse att de\nicke mera skulle våga en ny resning, hade han en tid vistats hemma.\nMen långt ifrån att upproret skulle varit utrotadt, reste det sig\nåter och tog ett ännu större omfång. Sigismund hade öfver norra\nÖsterbotten tillsatt en ny fogde, Abraham Melchersson. Ankommen till\nsin bestämmelseort fann denne att oron gäste på alla håll, hvarföre\nhan beslöt att gripa och straffa hufvudmännen för upproret, och\nsålunda skrämma de öfriga till stillhet, och beröfva uppresningen\nsin styrka. Jacob Illka, jemte fem andra af anstiftarne, blefvo\nfängslade, halshuggna och steglade, och några sändes fängslige till\nÅbo.\n\nDetta var att gjuta olja på elden. Uppmaningar att hämnas \"det\nrysliga mord som i Österbotten skedt är\", kringspriddes; presterna\ni nere socknar uppmanade sina församlingsbor att resa sig emot det\nolideliga tyranniet. Den ena socknen sände bud till den andra,\nofta med hotelser om, att ifall de icke ville deltaga i försvaret\naf böndernas rättigheter, skulle de sjelfva ihjälslås och socknen\nsköflas. Från Kemi, Uleå, Limingo och mellanliggande socknar,\ntågade nästan man ur huset. Abraham Melchersson med 50 knektar blef\nomringad, det manskap han medförde dödadt, han sjelf tillfångatagen,\nförd till Stockholm och der afrättad \"för det ynkliga mord och\nblodsutgjutelse, hvarmed han emot de Österbottniske bönder framfarit.\"\n\nNu var åter bondehären samlad större och mera oppretad än någonsin.\nMord, rof och brand betecknade åter dess spår, och qvinnorna täflade\nmed männen i raseri.\n\nEtt vildt yrväder rasade öfver Tavastskogen, den tolf mil\nvidsträckta. Fritt kunde stormen bryta de seklergamla tallarne, ingen\nmenniskoboning fanns der att krossas af deras fall. Vargarne ströko\ni skaror omkring och sökte efter de i snön nedbäddade liken efter\nklubbmännerne, som under flykten stupat för de förföljande knektarne.\nMen fredliga resande gjorde sitt testamente och beredde sig till\ndöden, när de ensamma nödgades färdas genom den öde skogen.\n\nFlemings skaror hade tågat norrut, för att qväfva det värre än\nförut åter utbristande upproret, oro och bäfvan herrskade öfver\nhela landet, hungersnöden grep omkring sig och dess följeslagare\nsjukdom och död. Men på Tavastmon visste ingen af nöd eller sorg, ty\nintet menskligt hjerta klappade inom dess område, om ej stundom en\nvilsekommen brottsling gömde sig der. Men knappt hade ens röfvaren\nmod att trottsa vinternattens köld under de höga furornas hvalf,\nder vinden utförde sin vilda hvirfveldans. Underbar är en månljus\nnatt i furornas pelarskog, då månskenet i långa strimmor faller\nin här och der mellan stammarne. Underbart är här ock om dagen då\nvandraren ser långt, långt bort, och blicken går vilse emellan de\notaliga pelarne. Nära, fjerran, öfverallt samma resliga, raka och\nhöga stammar, öfverallt samma palmlika kronor. Men nu, finnes här nu\nett menniskoöga, så kan det ej se några steg ens framför sig, allt är\nsnöhvirfvel, yra, mörker, så mycket en nordisk vinternatt, med sin\nmjella snö, kan bli mörk.\n\nMen tyst; höres dock icke ett annat ljud, än stormens brak i furorna?\nJo, det nalkas småningom, en uttröttad häst bjuder till att kämpa sig\nfram mellan drifvorna, det går steg för steg, men med möda. Nu går\ndet ej mera.\n\n\"Finnes det ingen möjlighet att komma under tak\", säger en\nqvinnoröst, \"Det går ej längre.\"\n\n\"Hvem skulle väl här finnas att gå in hos? På hela nejden bor ingen\nmenniska, annan, än en gammal trollpacka\", svarade en karlröst.\n\n\"Troll eller icke, lika mycket, bara man slipper under tak. Kan du få\nreda på hvar hennes koja finnes?\"\n\n\"Ja, det beror allt på om hon sjelf vill att vi ska hitta på den.\nHon är dock österbottninge, hon så väl som vi. Kanske hon inte vill\noss så illa. Ja, se der glittrar skenet af en klar brasa. Det kan ej\nkomma från någon annans stuga. Nog lär hon vilja leda oss dit; men om\nvi derföre böra fara, det är en annan sak. Kanske också att det der\nlyser bara för att föra oss vilse.\"\n\n\"Det kunde hon tryggt spara sig, ty stort värre till, än man är här,\nkan det knappt bli. Försök att få hästen att gå dit.\"\n\nKarlen försökte; men slag, skrik, ryckningar i tygeln, allt var lika\nfåfängt. Han steg slutligen ur, för att leda hästen, den gick några\nsteg, men stannade, och inga medel förmådde numera att röra den ur en\nfläck.\n\nSlutligen steg fruntimret ur slädan och började vada genom drifvorna,\nför att försöka hinna till den inbjudande brasan. Vägen var ej lång,\nmen åtminstone en timmas tid åtgick, innan hon hann fram till kojans\ndörr. Marken var jemn och utan qvistar och ruskor, men drifvorna voro\nogenomträngliga och yrvädret ryckte i hennes kläder och förde henne\nän rundt omkring, än kastade det henne ned på drifvan. Väg visste hon\nej, men emellan furustammarne är öfverallt väg.\n\nKarlen, som slutligen lyckades få hästen i rörelse, sedan slädan\nblifvit tom, kom i det samma till kojan, ställde häst och släda på\nläsidan af det lilla huset, betäckte hästen med ett täcke och såg\nefter fruntimret, som häftigt ryckte opp dörren. Han skakade dervid\nlitet på hufvudet, förmodligen åt hennes djerfhet, men sjelf kröp han\ni släden under fällen, och somnade snart.\n\nI kojan satt lilla mor Annika framför brasan och runkade fram och\nåter på sin stol: en rund trädskifva på tre ben. I hennes famn låg\nen svart katt, som strök sig, under sin matmors hand fram och åter.\nDess svarta skinn gnistrade liksom dess ögon. \"Hi hi hi\", fnittrade\ngumman, \"jo jo, si man får fremmande, jo. Visste jag inte det när\nHiisin spann så nätt. Ligg stilla Hiisi, spänn inte klorna så der. Jo\njo\", och gumman vacklade med hufvudet åt ömse sidor och nickade nedåt\nmed sin långa näsa, som om hon velat röra i brasan med den.\n\n\"Kära mor, kan en vilsekommen resande få herberge hos er\", frågade\nfruntimret, som förgäfves väntat att gumman skulle vända sig emot\nhenne eller på något vis ge tillkänna att hon märkt hennes ankomst.\n\n\"Hi hi hi, herberge, nattqvarter, vill ni sofva på ugnsrakan medan\njag rör om glöden, eller vill Hiisin ta henne på sin bädd deroppe på\nhyllan? Husch, eller vill hon sofva på dunbädd, gå, plocka i skogen,\nder flyger fjäder, som sotnäsan plockade af böndernes skinn. Jag\nsåg nog hur det såg ut, när de flydde för knektarne. Ser hon inte\nhur tjockt det flyger af dem derute, så det är helt hvitt. Sotnäsan\nplockar fåglarne, innan han slagtar dem, derför far fjädrarne af dem\nså der. Hi hi hi. Är hon hungrig, vill hon ha palt; ugnen blir just\nfärdig. Gå bara fram efter sotnäsan, nog finnes det blod nog att göra\npalt af, der han går fram.\"\n\n\"Hvarföre förevitar ni mig Flemings dåd, icke rår jag för dem.\"\n\n\"Aha, ni rår inte, nej, ni rår inte. Nej. Jaså ni vill ha nattqvarter\nhär?\"\n\nGumman tog en sticka, tände eld på den och lyste på den nyss ankomna\nfrån hufvud till fot. Snön hade börjat smälta, och rann nu ifrån\nhennes väderhufva nedåt, utför pelsen och på golfvet. Hennes långa\nväxt och raka hållning syntes dock tydligt, oaktadt drägten var våt\noch förderfvad. Ett par svarta ögon blixtrade fram under mössan, men\nvattnet rann henne utför ansigtet.\n\n\"Nå, hvem är ni då? Ansigtsdragena äro från Österbotten, pelsen med,\nbloddroppar sitter i mungiporna. Men hvem är ni?\"\n\nHastigt for fruntimret med handen åt munnen, och såg sedan på handen,\nmen der syntes intet.\n\n\"Ånej, inte ser ni sjelf den bloden. Nå hvad ser ni på handen, Hans\nFordeelskan?\"\n\n\"Ha! -- hvarför frågar ni, då ni vet. Dock, hvad mer om en ensam\nqvinna i vildmarken känner mig. Hvad vet ni af Hans Fordeel, mor?\"\n\n\"Hans Fordeel, hi hi hi, han som täljt de flesta klubborna. Har hon\nsett hur han ska stå och dansa för Flemingen! Hå hå, har sotnäsan\nfått tag i henne med, efter hon är så vilsen nu. Ånej, han håller nog\ni klorna, hvem han får tag uti.\"\n\nDen resande hade emellertid lagt af sig de våta kläderna och satt\nsig på en stockända, som stod framför ugnen. Hon strök nu undan sitt\nsvarta hår ur ansigtet och svarade: \"Han har befallt mig att lemna\nhus och hem och bege mig till den ort, han anvisat, men jag har ej\nföljt den kosan längre, än en af hans knektar följde mig. En trogen\nkarl har skjutsat mig hit. Äfven hitåt finnes folk att sätta i\nrörelse. Man kan uträtta något här; det är godt om de äro beredda.\"\n\n\"Jaså, gården heter Pinonäs och hon får ändå inte nog af att pinas\nder, utan måste ut kring verlden. Jo jo, ser hon, andra ha ock sin\npina, de. Kände hon Bengt Poutu? Fanns en ståtligare man än han? Hvem\nhar gumman mera kär hållit? Var han ej hennes enda systers enda barn!\nSe, då var Annika ännu ung, hon var ännu vacker, när Bengt var en\nliten pyring och brukade sitta i hennes famn och smeka hennes röda\nkinder. Hej, icke talar gumman om, hur sorgerna sen kommo och gingo,\noch hur hon sen lärde sig att bli klok och veta mer än andra, och\nflyttade i ödemarkens bo. Men Bengt förblef henne kär, lika då hon\nblef gammal och vis, som då hon var ung och fåvis. Fordeelska, kan\ndu bryta opp Flemingens lås, kan du ta ut honom ur Åbo slott, kan du\nhjelpa honom att bli fri, eller kanske är han redan död, kanske hacka\nkorparne på hans fagra ögon, kanske bygga tornkajorna bo af hans\ngullgula hår. Jacob Illka heter en annan gosse, som var Annika kär,\nhar du sett hur luftens fåglar göra sin måltid af honom, hu, har du\nsett huru hans kropp ligger på stegel och hjul, har du sett de andra\nmördade och steglade bredvid honom, hu, jag fryser, Fordeelska, kasta\nved i ugnen. Hi hi hi, Fordeelska, vet du hvar din egen man är, vet\ndu så noga om inte Flemingen har tag i honom. Vet du så säkert om\ninte hans händer ha blifvit hackade af honom. Vet du så säkert om\ninte Flemingen smort omkring sig med hans blod. Hi hi, vill du kyssa\nsotnäsan, Fordeelska, vill du kasta söta ögon på honom.\"\n\n\"Ha, jag ville kyssa honom, om mina läppar vore glödkol ur din ugn,\njag ville kasta blickar på honom, om det vore trollpilar som skulle\nge honom döden.\"\n\n\"Hå hå, Fordeelska, är hon så katiger. Nå nå, hertigen som nu är\nkung, eller vill vara kung, han skulle väl icke tycka så illa vara\nheller. Hi hi hi, Fordeelskan sku vilja kasta trollögon, jo jo. Men\ntror ni inte gamla Annika kan kasta trollögon, jo jo, hon är intet\nvacker, säga de, hennes näsa är så hvass, hennes hake är så hvass.\nDet var inte flott som gjorde dem så, det var nöden och barkbrödet.\nMen gamla Annika hon kan ändå kasta söta ögon, hon. Kastar hon sina\nblickar, så släpper Flemingen sina fångar ur handen, ty den handen\nhar ingen kraft att hålla dem qvar.\"\n\n\"Qvinna, hvad mena dina mörka ord, skulle du kunna kasta trollskott i\nhvem du vill?\"\n\n\"Hi hi hi, Hiisi min docka, hvad säger du? Kan vi skjuta trollskott\nmonntro, fast i sjelfvaste Svedjeklas?\"\n\nHon strök åter katten, så att den gnistrade och spann.\n\n\"Jo jo, jag tänkte vi så skulle kunna. Nå, Hiisi, du må väl inte\nvilja klösas. Nå nå, inte så brodtom. Nog kan det väl ske ändå sakta.\nMen ser du, Hiisin min, så svarta än dina vackra hår äro, icke äro\nde ändå hans derborta. Jo jo, ser du, nu är du fast. Ja, spotta och\nfräs du! Hur tror du att du skall kunna skaffa mig tre hårstrån af\nSvedjeklases hufvud?\"\n\n\"Tre hårstrån säger J, mor?\"\n\n\"Ah, jag talar bara med min kisse. Bra snäll är den, det är visst,\nmen ibland är den just som en smula på sned. Nog tänker jag den kunde\nskaffa hårstrån, om den ville. Nå nå, bäst är vi tänka på saken en\noch hvar. Fordeelskan, kan hon skaffa mig hvad jag behöfver? Bara tre\nhårstrån af sotnäsans lugg?\"\n\n\"Tre hårstrån? Kanske. Tjenaren som bär in hans morgondryck kunde få\ndem af hans sofvande hufvud, utan att han visste. Men mor jag bäfvar.\"\n\n\"Ack ja, det ömma hjertat, som icke aktade för rof att tända på\nkriget, hur många tusendes lif tror hon der stryker med, och\nFlemingen har ändå bara ett. Hiisi, tycker du inte det är lustigt? Hi\nhi hi.\"\n\n\"Du skall icke bruka trolldom\", mumlade Fordeelskan för sig sjelf.\n\n\"Jaha, jaha, jo. Inte hemtar Fordeeln dem länge, han. Han ligger\nväl snart på steglet med de andre. Och nog lär sotnäsan tycka om\nhennes egna händer, lika mycket som om karlanäfvar. Sen han en gång\nhuggit af dem, hemtar hon inga strån mer. Nå nå, allt som hon vill,\nFordeelska! Vill hon ej ta sotnäsans hår, så får han ta hennes\nhänder. Vill hon sofva kanske? Der är halm i knuten, vill ni lägga\ner der? På sämre bädd ligger kanske Fordeeln. Kanske ligger han på\npinbänken. Då ligger ni ändå bättre, fast ni inte ligger på Pinonäs.\"\n\nDen fremmande kastade sig på halmen, men att finna ro, var henne\nomöjligt. Bloden forsade i hennes ådror, pulsarne klappade hårdt\nvid tinningarna och hennes hufvud värkte. Hon slöt dock sina ögon.\nGumman vankade fram och åter, kastade stundom ett vedträd i ugnen,\nmumlade och småsjöng för sig sjelf, eller ramlade opp underliga ord.\nStundom framtog hon en näfve örter och kastade i elden, än slängde\nhon dit allehanda andra saker. \"Huu. Af Svedjeklases kläder den här\nbiten. Det är säkert, ty jag skar den sjelf, när han rastade på\nNokia. Men han märkte det ej, der han stod och skrek på trappan och\nkommenderade knektarne, och medan jag tiggde och tog i fållen af hans\nkappa, gick det lätt med knifven. Här är blod af nio, som han låtit\nsina knektar slå ihjäl; i ugnen med det, inlindadt i kapptrasan.\nNio menniskohjertan, som hatat honom djupt, trädda på spett, droppa\nolja ner i elden. Huu. Fattas nu bara tre hårstrån.\" Småningom lät\ngumman elden slockna och samlade kolen och askan i en lerkruka. Öfver\ndenna började hon åter läsa; gjöt slutligen några droppar smält bly i\nkrukan och ställde den sist i ugnen.\n\n\"Gäs nu gäs, tre nätter och tre, nio nätter och nio, tre gånger nio\noch nio gånger tre.\" Nu öppnade hon dörren, och en klar och kall\nmorgon strålade emot henne. \"Åhå, Hiisin min. Godt är att det är\nfärdigt nu. Sådant rart väder, som i natt, få vi väl ej så snart\nåter.\"\n\nDen resande satte sig opp. Den inträngande friska vinden gjorde det\nför henne möjligare att andas. Hon tyckte att den luft, hon under\nnatten insupit, bränt som eld.\n\n\"Hvad har ni beslutit, Fordeelska, skaffar ni mig hårstråna? Jag\nbehöfver bestämdt svar, för att söka annan hjelp, om ni ej vill.\"\nÄnnu tvekade den tilltalade. Då tillade mor Annika: \"Nå nå, inte är\nFlemingen så seg heller, att man icke kan rå på honom ensam ock. Och\nvill inte ni, så vill en ann. Icke sitta tre hårstrån så fast, att\nicke man dem kan få.\"\n\nI detsamma öppnades dörren åter, och in steg fru Metta Liljeholm.\nHon hade ett ögonblick stått utanföre, med handen på dörrknappen. En\nliten känsla af räddhåga för att gå in till trollqvinnan, grep henne,\nmen hon öfvervann den snart. Emellertid hade hon hört de sista orden.\n\n\"God morgon, mor, jag ser ni har hunnit få annat främmande också,\nså här tidigt\", sade hon. \"Jag kommer för att åter be er vara till\nhjelp. Elsa sjuknade så alldeles hastigt i går aftons, så att jag\nfruktar hon skall själas innan middan. Förvisso är hon trollad. Jag\nhar försökt både ett och annat, men intet hjelper. Mor Annika, var\nnu beskedlig och laga er redo att komma, att icke menskan kolar af\nemellertid. Ni kan väl läsa trolldomen ur henne. När vi baka nästa\ngång, skall jag skicka er ett helt spett varmbröd. Elsa är en bra\nmenska, jag ville göra mycket för att hjelpa henne. Derför kom jag\nockså sjelf hit efter er, ty karlarne hade omöjligt tid, och pigorna,\nde tossorna, vågade ej. Så kom jag sjelf, straxt ovädret slog om. Kom\nnu mor, ni får sen yfvas öfver hurudan kusk ni haft.\"\n\n\"Åh ja, åh ja, nog skall gumman komma. Men har ni, monntro, allt\nhvad som behöfs. Mejram och basilika och vigda ljus. Ja, jag kan\nväl ta med mig; men är det trollskott, så behöfva vi annat ock. Tre\nhårstrån, tunga hårstrån, vigtiga. Jag kan väl tänka att det är\ntung trolldom, och den viker ej så lätt. Måste ha hårstrån af det\nmäktigaste hufvud i landet, om det skall hjelpa.\"\n\nFör mor Annikas minne låg, att hon kände fru Metta såsom långt ifrån\natt vara Fleming tillgifven, och hon förmodade henne ej vara särdeles\nrädd för att missbruka hans hårstrån; men fru Metta hade andra\ntankar. \"Vigtigaste hufvud i landet, mor, hm, hvem kunde det väl\nannars vara, än riksmarsken, ståthållaren Klas Fleming? Huru skulle\njag sådant ha.\"\n\n\"Nå nå, nå nå, hvad man ej har, kan man få. Herr Erik Liljeholm, som\nFlemingen alla dar har hos sig, så mycket må han väl göra för att\nrädda en tjenares lif.\"\n\n\"Herr Erik anser sådant för trolleri, och vill visst ej dermed\nbefatta sig. Dessutom lefver hon ej så länge, att dermed kunde\nhinnas.\"\n\n\"Nå nå, som fru Metta vill; men nog kunde man hålla lifvet i henne så\nlänge; och om hon än skulle se ut som en död, så nog kunde man ställa\nså, att lifvet ändå låge i bottnen, till dess allt kunde fås ihop.\nDet fattas bara hårstråna,allt det öfriga kunde man ju emellertid\nbruka.\"\n\nFru Metta blef underlig till mods. Den fremmande, som satt inne i\nkojan, föreföll henne hemsk och mörk, der hon med gumman vexlade\nbesynnerliga blickar. I sjelfva rummet rådde ännu en lukt af stygga,\nbrända ämnen. Gumman såg vild och helt annorlunda ut, än fru Metta\nförr sett henne.\n\n\"Ja, men si för Gu, spinner hon icke något ondt, och jag vill ej vara\nhennes verktyg\", så var fru Mettas hemliga tankegång. \"Vare sig huru\ndet vill, men jag skaffar inga hårstrån, om jag än kunde.\" Nästan\nrädd för att mor Annika skulle höra hennes tankar, sade hon nu högt:\n\"Jag har tänkt på saken, mor, men jag törs visst icke be om herr\nEriks biträde i hvad han anser för trolleri. Ni hittar visst på någon\nannan bot. Kom nu bara och läs öfver henne. Det hjelper visst.\"\n\nI detsamma steg den underliga fremmande qvinnan opp, gick hastigt\ntill Annika och sade betydelsefullt: \"Ni skall få höra af mig. Jag\nvill ej dröja längre. Farväl!\"\n\nHon gick och hade snart försvunnit med sin körsven och släde. Fru\nMetta blef allt underligare till mods, men när nu mor Annika, utan\nvidare prut, följde henne, så begaf hon sig å väg.\n\nMen ur fru Mettas hufvud gick ej tanken på att något var å färde.\nUnder vägen gaf hon sig i samtal med mor Annika, visade mycken håg\natt lyssna till harmfulla utlåtelser emot riksmarsken, och såg lätt\nhuru hennes själ glödde af hat och hämndlystnad. Derpå förde hon\ntalet på hertigen och sade: \"Hvad menar J mor, att hertigen ville ge\nden, som kunde berätta honom att Flemingen vore död.\" Gumman nickade\noch skrattade på sitt vanliga ohyggliga sätt.\n\nFru Metta kunde icke skilja sina tankar från det hon sett och hört.\nHon tänkte på att skrifva till herr Erik, men huru få fram brefvet\ntill honom?\n\n\n\n\nXIV.\n\n\nFru Metta hade ej länge varit hemma, innan hon varsnade en ryttare,\nsom steg af vid trappan. Med nöje hade hon i honom igenkänt Enevald\nFincke, och skyndade sig nu att välkomna honom och få helsningar från\nsin man och sin dotter.\n\nHerr Erik Liljeholm mådde väl och hade, jemte krigsfolket, marscherat\nopp emot Österbotten. Jungfru Sigrid var äfven frisk och fager, och\nallt stode väl till.\n\n\"Och J, herr Enevald, är icke med på krigståget?\"\n\n\"Nej, mig synes ringa båtnad och ringa ära, att här vara med. Kanske\ndock, om kriget mot denne upprorshopen drar ut på tiden, att äfven\njag sedan sluter mig till förstärkningar, som kunna behöfvas; men jag\ntänker att herr Klas med lätthet jagar undan en sådan fårskock. Men\ntill eder, fru Metta, har jag denna gången ett enskildt ärende. Jag\nhar härom redan talat med herr Erik, innan han lemnade Åbo, men ville\nock gerna hafva edert bifall härutinnan. Min begäran vore nemligen\nden, att J icke ville motsätta eder min önskan att vinna eder dotter,\njungfru Sigrid, till min husfru. Hennes stilla och fromma väsende\nlåter mig hoppas en foglig och mild hustru. Herr Erik Liljeholm har\nredan gifvit mig sitt bifall att hos jungfrun få begära hennes ja.\nÄfven edert önskade jag nu erhålla.\"\n\nMed glädje gaf fru Metta sitt samtycke. En så galant och hygglig ung\nman, af Enevald Finckes förmögenhet och utsigter, var ingalunda ett\nparti att förakta, och att hans gods dertill låg i granskapet af\nTannila, var en lycka till. \"Gud välsigne eder, herr Enevald\", sade\nfru Metta. \"Måtte eder väl gå, och J finna en god husfru i det unga\nbarnet, som J hedrat med edert val.\"\n\n\"Jag tackar eder, fru Metta, för det förlitande till mig, att J\nviljen anförtro mig eder dotter. Jag vill hoppas hon sjelf icke skall\nlägga hinder deremot, att döma af den huldhet, hon visat mig, ehuru\nhon väl icke kunnat missförstå mina afsigter. Jag har nu blott velat\nförst göra en resa till mitt gods, för att der ordna om de blifvande\nbyggnadsarbetena, på det jag må veta, det jag kommer att ega ett hem\natt erbjuda; och så önskade jag äfven få försäkra mig om ert goda\nförord hos eder dotter, ehuru jag väl icke snart kan få kalla henne\nmin, då mitt hem ännu är sådant, att jag dit icke kan införa en ung\nhustru.\"\n\n\"Tiderna äro ej heller så lugna, att det vore någon tid för\nbröllopsfröjd nu, herr Enevald, och Siri behöfver väl att stadga sig\noch bereda sig till sitt blifvande kall som husmoder i edert hus. Hon\när dock ännu helt ung och oförfaren, och J fån väl hafva tålamod med\nhenne.\"\n\n\"Jag hoppas att i jungfru Siri vinna en maka,som med fromhet skall\nfylla en hustrus pligter. Jag älskar henne högt, men har äfven funnit\natt mitt förstånd kan gilla mitt hjertas val.\"\n\nI fru Mettas hufvud började snart röra sig en hel mängd tankar på\nutstyrsel och linkläder och bröllopsrustningar och dylikt; men alla\ndessa tankar kunde dock ej förjaga den oro, som låg i hennes sinne,\ni anledning af besöket i mor Annikas koja. Hon tänkte en stund på\natt åt Enevald meddela sina bekymmer, \"men ungdom och visdom följas\nej åt, och hvem vet om ej han, på sina resor, blifvit fritänkare och\nbörjat förakta de hemliga kunskaperna. Sådant har man sett förr. Men\nom trollerskan verkligen hade något ondt i sinnet mot herr Klas, så\nvore det en samvetssak att lemna honom ovarnad. Ty om han än vore\nsträng och lade svår tunga på bönderne, så icke kunde man derföre\ntåla att de skulle trolla lifvet ur honom; och dessutom, när man rätt\ntänkte på saken, kunde han just inte heller annorlunda vara, och icke\nvoro de bättre värda heller.\"\n\nEnevald märkte att fru Metta syntes så ovanligt tankfull och föga\nmeddelsam, att han frågade om hon vore bekymrad öfver sin dotters\nframtid.\n\n\"Nej, herr Enevald, jag hoppas att hon skall kunna ställa sig så,\natt J icke skall finna skäl till missnöje med henne, och att hon\nskall blifva väl till i edert förmögna hus. Men mig bekymrar det,\natt jag nödigt borde till herr Erik Liljeholm få afsända ett ytterst\nangeläget bref, och icke ser utväg att få det fram till honom.\nSkickar jag tillochmed en af drängarne från godset, så slipper han\nvisst ej fram helskinnad. Råka bönderne honom, så slå de ihjäl honom\nför att han tjenar hos en herre, och få krigarne tag i honom, så är\nhan ej stort bättre fast, emedan han är en bonde. Men får jag icke\nbrefvet fram, så får herr Erik icke mina varningar sig tillhanda,\noch dessa galla dock ett lif, som är för högt uppsatt att sålunda\nförspillas, det gäller sjelfvaste herr Klas.\"\n\n\"Herr Klas Fleming, riksmarsken, ståthållaren\", frågade Enevald\nförvånad.\n\n\"Ja, tillochmed riksamiralen och riksrådet dertill, om J älsken att\nupprepa hans titlar; jag fruktar att det gäller hans lif.\"\n\n\"Men hvad kan väl möjligen fru Metta hafva sig bekant af anslag emot\nhans lif?\"\n\n\"Detta kan jag eder icke uppenbara; men ville det åt herr Eriks\nomdöme anförtro.\"\n\nEnevald funderade en stund för sig sjelf. Huru fru Metta möjligen\nkunnat få reda på någon hemlig sammansvärjning emot Klas Fleming,\nföreföll honom besynnerligt, dock vågade han ej att alldeles misstro\nhenne. Fru Metta hade ett godt, praktiskt förstånd, och inbillade sig\nicke gerna faror, der ej sådana voro för handen. Gerna ville han ock\nvisa henne tjenstvillighet och sade derföre slutligen: \"Om denna sak\när af så stor vigt, så torde väl vara bäst, att jag sjelf ger mig af\natt uppsöka herr Erik.\"\n\n\"Detta vore visserligen en stor tjenst, och skulle jag, i betraktande\naf sakens vigt, ej ens neka att antaga edert tillbud; men en färd\nuppåt landet är denna tid förenad med faror.\"\n\n\"Icke så alldeles många, der just herr Klas med krigshären tågat\nfram. Jag kan ock medtaga en stark och rask karl och ett par\nhakebyssor, som jag kan få hos en bekant vid vägen. Sålunda utrustad,\nhar jag ingen fara.\"\n\n\"Nåväl, herr Enevald, jag måste väl antaga eder tjenstvillighet,\nehuru såväl kanske ni, som herr Klas, anser saken onödig att bekymra\nsig öfver; men i min själ är jag så fullt öfvertygad om dess vigt,\natt jag sjelf förr ginge till fots fram till herr Erik, än jag ville\nlemna den outrättad.\"\n\nFru Metta skref: \"Käre herr Erik! Kan jag eder icke förhålla, hurusom\njag förnummit, att en gammal trollkona härstädes, Annika benämnd, är\ni beråd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen och ståthållaren,\nhögborne herr Klas Fleming, friherre till Wik, m.m. genom trolleri\nom lifvet komma. Och har jag sjelf i hennes koja, både hört tal\nditåt, så ock sett en underlig fremmande qvinna och andra märken\ntill trollkonsts bedrifvande, stygg helvetisk brännestank, och mera\ndylikt. Syntes henne dock till hennes onda afsigts genomförande,\ntrenne af förbemälte högt uppsatte herres hårstrån behöfliga\nvara. Är derföre min tjenstelige begäran, att J, herr Erik, ville\nförbemälte herr Klas förvarna, att han sig mot all slags signeri må\ntillvarataga, icke utan en bit jern på kroppen vara, och att han\nsina hårstrån ingalunda tillåter af någon vidkommas, i thy att man\nicke kan veta ho, som kan förrädisk vara. Och har unge herr Enevald\nFincke, för att J mågen veta att varna bemälte herr Klas för onda\nstämplingar, åtagit sig att sjelf denna sedeln framföra. Har jag dock\nhonom om trolleri intet sagt, betänkandes ungdomens oförstånd. Näst\nGudi befallat, eder trogna husfru\n\n                                      Metta Simondotter Abbornät\"\n\nEnevald begaf sig på färd, så snart fru Metta hunnit få sin epistel\nfärdig, hvilket dock icke aflopp lika flinkt, som det skulle gått\natt ordna en hushållsangelägenhet. Han trodde sig följande dag kunna\nupphinna lägret, men resan gick långsamt. Nejden var som utdöd och\nvägarna förderfvade af den förut tågande hären. Herregårdarne voro\nbrända af bönderne, menniskorna skingrade, männen från byarne voro\nutgångna till bondhåren, och sällan fanns i gårdarne andra, än\nhungrande qvinnor och barn, som bäfvande flydde undan, när de sågo\nen herre nalkas. Alla hästar voro bortförda. Sålunda gick färden\nlångsamt för Enevald och krigshären hann nästan lika fort tåga undan\nhonom. Han upphann den derföre icke förrän vid Ilmola der den slagit\nläger.\n\n\n\n\nXV.\n\n\nNågra veckor tidigare än den natt då, i Tavastskogens öde djup, mor\nAnnika tillagade sitt trollmedel, satt i natten en liten qvinna\npå en plats, der stegel med qvarlefvor af afrättade kroppar stodo\nomkring henne. Hon nästan icke kunde varsnas ibland stenarne, der hon\nsatt hopkrumpen insvept i sin gråa rock. Våldsamma rörelser skakade\nhennes lilla kropp; hastigt sprang hon opp: \"ha, hvad ropar du Jacob,\ntror du jag sofver. Ånej inte sofver mor Annika, nog vet hon att du\nfryser. Vänta Jacob lille, vänta, mången gång förr har jag bäddat din\nsäng, ha bara tålamod.\"\n\nOch bort jagade hon som en skugga i natten, och om morgonen stod\nhon framför den framtågande bondhopen. Hon stod på ett enstaka\nklippstycke vid vägen, så att hon syntes vida omkring. Vildt\nfladdrade hennes grå hår för vinden. Hon syntes öfvernaturligt\nliten, der hon stod, högt öfver den vida slätten, som om en stenens\ninbyggare, en dverg, stigit opp derpå, för att se på de annalkande.\n\n\"Ha, edra uslingar\", skrek hon, \"rypen J fram som sniglar, släntren\nJ fram som om J komme från kalas? Äh ja, kalas hade ni på Abraham,\nkalas hade ni på hela hans följe; men skolen J derför krypa som\npaddor. Borde ni ej ha eld i hjertat, eld i fötterna, borde ni inte\nskrika ve och förbannelse, så länge edra bäste ligga obegrafne, ett\nrof för himlens fåglar. Ha, han som var den skönaste, den ädlaste,\nhonom ha de släpat i sin mörka håla att dö i elände, och de, de som\nvoro edra hufvuden, edra hjertan, edra ögon, dem gifven J ej ens en\närlig graf. Se denna tröja, se huru Jacobs blod har färgat den röd,\nför er, för er alla!\"\n\nRörelse förmärktes bland hopen, många röster höjde sig, men ingen\nhördes tydligt öfver den andra.\n\n\"Ha, fort, fort\", och främst på vägen stod mor Annika, tog ur handen\npå närmsta man en stång, kastade deröfver den blodiga tröjan och bar\nden högt såsom ett baner, der hon med underlig sväfvande gång gick\nframför hopen. Hastigt följde henne alla, ehuru mången ryste för den\nunderliga skepnaden, och tyckte att hon förekom mera trollsk, än godt\nvar.\n\nDe döda kropparna nedtogos, en graf gräfdes under tystnad, en af\nde medföljande presterne förrättade jordfästningen. Tysta stodo\nklubbemännen kring grafven, men hat och hämnd glödde i allas sinnen,\noch när nu en röst ropade: \"nu icke mera sorg, utan hämnd, bitter,\noförsonlig hämnd\", då höjdes tusendes stämmor och ropade \"hämnd,\nhämnd öfver Fleming, öfver herrarne, öfver våra förtryckare! Till\nÅbo, till Åbo, låt oss gå att förjaga Flemingen och hela hans anhang.\nNed med tyrannens näste, ned med Åbohus. Med tänderna skola vi rifva\nned det, att der ej blir att stå sten på sten.\"\n\nOch stormen växte ut öfver en stor del af landet, och åter framgick\nhärjning och mord och brand i de rasande hoparnas spår.\n\nMot Lappfjerd tågade en skara. Här lågo ryttare i borgeläger. De\nblefvo öfverfallne, bundne och stoppade i en vak, men vattnet var för\ngrundt, det lyckades icke att dränka dem, men med stänger och stafvar\nneddrefvos de bundne männen under isen, och byns qvinnor slogo, i\nfurielik vildhet, de döende med sina ämbaren och byttor i hufvudet,\nför att påskynda mordet.\n\nJu djupare vatten, dess starkare skakas det af stormen, dess\nvåldsammare vågor gå på dess yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess\nvärre svalla dess vågor, då stormen engång drifvit dem i rörelse.\nGräsligt är minnet af klubbekrigets fasor!\n\nI sin vrede reste sig nu Klas Fleming. Tid var ej längre att skona.\nTrupper samlades och i spetsen för dem tågade Fleming sjelf mot de\nupproriske.\n\nHär oppe vid Ilmola å träffade nu Enevald ändteligen herr Erik\nLiljeholm och fick aflemna sitt bref. Herr Erik läste det, skakade på\nhufvudet och sade: \"Väl torden J dock hafva haft onödigt besvär, ty\ndet synes mig vara på nog lösa grunder, som hon låtit skrämma sig.\nDock vill jag ej taga på mitt samvete, att icke härom underrätta herr\nKlas. Han må sedan anse varningen värd hvad han sjelf vill. Hur slapp\nni dock oskadd fram hit?\"\n\n\"Ungefär såsom om jag skulle hafva rest i en ödemark. Säg mig dock\nnu, herr Erik, huru detta uppror nu åter brutit löst och hvad som\nskett. Rykten gå så mångahanda, man berättar att Abraham Melcherson\nmed en krigshär tågat hit till Österbotten, härjat, mördat och bränt,\noch att detta föranledt denna nya resning.\"\n\n\"Har Abraham haft något fel, så får han det nu troligen med sitt lif\numgälla, ty han är nu i den omilde hertig Carls händer, och han plär\nicke skona. Abraham har lyckats få mig ett bref tillhanda och deri\nskrifver han att, sedan han hade straffat de värsta anförarne och\nupprorsstiftarne, hade han lyckats att efter sitt bästa förstånd med\nråd och förmaningar lugna de oroliga, men vågade dock ej resa ensam,\nutan tog med sig en eskort af femtio man. När han hade förmanat\nbönderna att hålla den ed och trohet de voro sin konung skyldige och\nundervisade dem att de icke skulle låta förföra sig till uppror och\nlifsfara för dem sjelfve; då hade bönderne svarat: Gudskelof, att vi\nnu få veta hvad som är det rätta, och lofvat att icke vidare låta\nförleda sig. Och så sände Abraham bref med lugnande ord till de norra\norterna.\"\n\n\"Nå, och påföljden blef blott en ny resning\", frågade Enevald.\n\n\"Ja, hertigen hade redan, det Gud må förlåta honom, sändt nya\nanförare till de upproriske, och de togo brefvet som Abraham skrifvit\ntill bönderne och uttolkade det för de oförståndige, som ej sjelfve\nkunde läsa, och sade att der stod att Abraham skulle komma med\nsexhundra man, för att förlägga hos dem i borgeläger. Frågade dem ock\nsedan om de ville tåla detta, eller med lif och blod försvara sig\nemot öfvervåld. Och, rasande öfver det svek de trodde Abraham hafva\nbegått emot dem, togo de brefförarne och kastade dem i en vak på\nisen.\"\n\n\"Nå än Abraham sjelf?\"\n\n\"Han visste häraf intet, men bönderne lade sig i försåt för honom,\nihjälslogo och plundrade hans knektar och släpade honom sjelf fången\ntill Sverige.\"\n\n\"Man säger att upproret nu är allmänt öfver alla de norra orterna?\"\n\n\"Ja, bönderne och deras ombud hafva tågat omkring och rest opp man\nur huset. De der anförarne, som Abraham lät afstraffa och stegla,\nhafva de nedtagit och begrafvit, och rysvärda mord och deras gamla\nbrännande och plundrande, ha de åter vidtagit.\"\n\n\"Hvem anför dem nu?\"\n\n\"Hertigen har nu skickat dem till fogde en oduglig köpman från\nHernösand, han anför den hop som ligger här emot oss. Den är ock\nden största. Ofverallt ströfva mindre troppar. De bränna alla\nadelsgårdar, men jag tänker de sjelfve skola få näsbränna. Herr\nKlas har skickat dem bud på bud, och bjuder dem nedlägga vapnen och\nlofvar förlåtelse, blott de hädanefter vilja hålla sig stilla, men de\nbli allt mera förmätna och tro att han är rädd för dem. Ja Gud sig\nförbarme! Ja rädd skulle han vara!\"\n\nEn stund sednare inträdde herr Erik hos ståthållaren, som tagit\nqvarter på Ilmola prestgård. Fleming gick fram och åter med\nstora steg. \"God afton, herr Erik, intet nytt? Ännu intet bud om\nunderkastelse från bönderna?\"\n\n\"Intet.\"\n\n\"Nå så må herren förbarma sig öfver de arma nötena, ty nu kan jag\ndet ej mera. Och dock vore det hederligare att få vända sig emot den\nförrädiske hertigen och klappa krontankarne ur honom. Dock hvad lönar\nsig prat.\"\n\nFleming meddelade nu åt herr Erik åtskilliga order för morgondagen,\noch sedan allt det vigtigaste var aftaladt, berättade herr Erik om\ndet budskap, han ifrån sin fru hade erhållit.\n\n\"För böfveln\", sade Fleming skrattande, \"tre käringar i en stuga, det\när mer än en ärlig krigsman kan stå emot.\"\n\n\"Slå dock icke varningen alldeles i vädret. Nog veten J, herr Klas,\nhuru ofta man säger att de österbottniske trolla lifvet af folk och\nfä, och sällan är ändå så stor rök utan eld. Akta er för allehanda\nokändt folk, och gerna kunnen J ju hålla edra hårstrån inom egen\nmössa.\"\n\n\"Käre herr Erik, icke ta de österbottniske så lätt lifvet af mig, nog\när jag dem för seg. Icke vore det heller nu tid på för mig att dö,\nty jag tror att jag dock kan göra min konung och herre nytta på den\nplats, der han ställt mig, och visst skall jag bjuda till att stå på\nhans rätt, emot hans furstliga onåde.\"\n\n\n\n\nXVI.\n\n\nKlar och kall uppgick vinterdagen öfver nejden. Klubbehären stod\nuppställd. Israel Larson, ehuru af hertigen lärd att anföra bönderne,\negde dertill hvarken mod eller kunskaper, och öfvergaf saken innan\nännu slaget ens var börjadt. Ingen förstod att befalla, ingen\nvisste lyda. Mod och beslutsamhet skulle icke felats bönderne, men\nbristen på ordning, samhållighet och tillochmed på vapen, var så\nmycket större. Bågar och pilar, klubbor och störar, utgjorde de\nflestes beväpning, men alla voro ifrige att slåss, att på Fleming\nfå hämnas det förtryck knektarne utöfvat, hämnas sina vänner och\nfränder, hvilka fallit offer för Flemingens mordlystnad och tyranni,\nsom det hette. Nu stod den fruktade och hatade mannen sjelf emot\ndem, och hans, om möjligt, än mer hatade knektar, desamme som\nlegat hos bönderne i borgeläger, som förtryckt dem, som tagit dem\nbrödet ur munnen. Och huru liten var icke denna hop, som ställde\nsig emot böndernes tusenden! De förnyade uppmaningarne af Fleming,\nframställdes af anförarne endast såsom bevis på hans fruktan för\nderas öfverlägsna mängd.\n\nNu lät Fleming sina ryttare upptåga längs båda stränderna af ån, en\ntredje afdelning placerades på sjelfva isen. Fleming sjelf, med några\nofficerare, stod på en kulle invid ån. Mörk, som en höstnatt, var\nKlas Flemings blick, då han öfversåg de till strid färdiga massorna.\n\"De hundarne äro dock, på sätt och vis, oskyldige, de äro landsmän\noch konungens undersåter, det är otäckt att börja.\"\n\nNu steg herr Erik Liljeholm fram och frågade: \"Vore det icke rådligt\natt ännu en gång försöka med godo förmå dem nedlägga vapnen. Åsynen\naf truppernas hållning och ordning, inverkar möjligtvis på dem.\"\n\n\"Förgäfves, de vädra blod som vargar. De skulle nedskjuta en hvar,\nsom skulle nalkas dem.\"\n\nNu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och sade: \"Tillåt mig att\nförsöka. För sådant pack skall ingen säga att en adelsman skyr.\"\n\n\"Välan\", svarade Fleming. \"Ännu ett försök. Förlåtelse åt alla, utom\nåt anförarne och uppviglarne.\"\n\nEnevald Fincke red fram mot bondehären, åtföljd af några få ryttare.\nHan upptog sin näsduk, fäste den på spetsen af sin värja och red\nsedan närmare, ropande med hög röst: \"Ännu en gång, den sista, bjuder\nherr Klas Fleming, ståthållaren, konungens högst betrodde man, på\nhans majestäts vägnar, nåd och förlåtelse åt dem af eder, som äro\nvilseledde. Nedläggen vapnen, gån till edra hem, och eder skall intet\nondt vederfaras. Endast edra anförare och dem, som uppviglat eder att\nstrida emot eder konung, skolen J utelemna, för att de måga straffas\nsåsom lag bjuder; men fortfaren J att vilja strida emot eder konung\noch gören uppror och upplopp, då skolen J straffas såsom J förtjenen,\noch med skott och svärd utrotas till sista man.\"\n\nMycken rörelse märktes bland bönderne; det syntes att mången velat\nlyssna till förslaget, men brådskande gingo från man till man, just\nde, hvilka hade mest att frukta, och desse bjödo till att elda\nböndernes ifver och motstånd.\n\nEnevald märkte rörelsen och utropade: \"Skynden eder, gripen edra\nförledare, det äro de, som äro edra verkliga fiender.\" Längre hann\nhan icke. Han hade väl sett att en af dem, som syntes ifrigast\nuppmana bönderne till motstånd, hade lagt an med sin bössa på honom,\nmen med en blick af stolt förakt på bonden, fortfor han att tala. Nu\nsmall skottet, en kula for genom tröjan och rispade huden vid venstra\nsidan. I detsamma lossades flere skott från böndernes led, fem af\nEnevalds följeslagare föllo, han sjelf med de få återstående red\ntillbaka.\n\n\"Är ni svårt sårad\", frågade Fleming.\n\n\"Nej, eders herradöme, dock för mycket för att vara det af en\nvanbördigs kula.\"\n\nI detsamma gafs på alla punkter tecken till anfall. Rytteriet\nstörtade fram. Israel Larson hade flytt. Utan dugliga anförare\nkämpade den oordnade hopen modigt, men på det mest ändamålslösa sätt.\nTyngden af kavalleriet bragte dem innan kort att vika. Snart voro\nbönderne omringade, de stredo förtvifladt för sina lif. Ingen pardon\ngafs, och innan dagens slut lågo fyra tusende döda på slagfältet. I\nmassor kastades liken i ån, tolf och tolf hopbundos och nedstörtades\nlefvande, säger en berättare af hertigens anhängare. Hvarifrån de\ndertill behöfliga repen togos, säger ej berättaren.\n\nDagen efter slaget befallte Fleming att sammanföra alla fångarne; de\nuppställdes nu inför honom, och tydligt syntes, att de alla ansågo\nsin sista dag vara för handen. Med vilda åthäfvor och hårda ord\ntilltalade dem Fleming och hotade alla med död och straff. \"Såsom\ntrolöse, Gud- och äreförgätne skälmar\", utbrast han, \"hafven J gjort\nuppror emot eder konung med olydnad och tredsko. J hafven förvägrat\nkunglig majestäts krigsfolk, som varit förlagde i borgeläger hos\neder, deras nödtorft, J hafven fängslat, piskat, ihjälslagit dem J\nkunnat öfverkomma. J hafven öfverfallit kunglig majestäts fredlige\noch trogne undersåter, både adel och oadel, med mord och brand, och\nskulle ödelagt hela landet, om icke i tid hinder blifvit satt för\neder. J hafven brukat sådant tyranni, som ännu aldrig någon utrikes\nfiende gjort, och som de grufligaste hedningar, men icke kristet\nfolk bruka emot dem de få till fånga. Och ändock tänkte jag låta\ndet blifva dervid, såsom ock vid Nokia skedde, och gjorde mig den\nmening, att oförstånd och förrädiske intalanden hade förledt eder;\noch tänkte efter Sveriges lag och rätt lagföra eder, när Gud skulle\nfoga hans kunglig majestät i sitt rike igen. Men J hafven fört eder\nlag och rätt på spjutuddar, bågar, pil och bössa; derföre har jag\nvarit nödsakad att, på kunglig majestäts vägnar, bruka samma slags\nlag och rätt emot eder igen! Och dock skulle jag icke velat handla\nså tyranniskt emot eder, som J haden gjort, huru god fog jag än hade\ndertill; och skulle icke hafva skadat ens en man till lifvet, blott\nJ haden öfverlemnat dem, som voro roten och upphofvet till detta\noväsendet, och sedan gått, stilla och fredligt, hvar och en till sitt\noch gifvit eder troget under eder konung. Men J hafven stått efter\nmord och blod, och derför har det öfvergått eder sjelfve. Hvem är\nkung Carl, den J om talen? En sådan har på flere hundrade år icke\nfunnits. Konung Sigismundus är vår rätte herre och konung, och honom\ntjene vi, som krigsmän, och tanke icke låta slå eller mörda oss af\nnågon, utan slå igen och afvärja uppror och förräderi, liksom vi\nock hafve försvarat eder mot utrikes fiender, då J fått sitta hemma\ni eder varma stuga hos hustru och barn och sköta om eder. Då hafva\nkrigarne legat i fält emot fienden, och för eder slitit ondt och\noffrat lif och blod, eller blifvit förderfvade. Och dem, som öfver\nlefvat, sedan de för eder utstått fara och vedermöda, dem viljen J\nmörda och förderfva.\"\n\nEn gammal bonde tog sig nu mod till och steg fram, bedjande\nödmjukeligen, att hans nåde icke ville utrota de fattige bönderne för\nden trohet, de hade visat hans fursteliga nåde, hertig Carl, hvilken\nsändt dem många bud och bref, synnerligen med Hans Hansson och Hans\nFordeel, bjudande dem, på konungens och rådets vägnar, att gå man ur\nhuse och strida emot hvar och en, som dem förtryckte, och åläggande\ndem att sköfla alla adelns gårdar, utom några, dem han befallt skona.\n\n\"Hafve än icke mellanlöparne sjelfve varit de, som skrifvit sådana\nbref, hvilket troligt är, så skolen J veta, att, om än fursten sjelf\nhade varit med eder emot hans kunglig majestät, så hade vi, för vår\ntrohetseds och pligts skull, icke kunnat skona ens hans egen person,\nså mycket mindre eder, som i hans namn gjort uppror. Mig borde, på\nhans majestäts vägnar, att bruka rätt emot eder och låta utöda eder,\nmed hus och grund. Bättre vore att straffa sådana missdådare, än\nlemna dem fria att skada och förderfva oskyldiga menniskor. Och dock\nhar jag medlidande med eder, för eder egen fåvishets skull, för eder\negen uselhets skull. Det var ni, som skulle intaga Åbohus, taga mig\ntill fånga, och hvad ni allt skulle uträtta, det var ni, som med\ntänderna skulle rifva ned Åbohus! Stackare, som J ären. Kunnen J\nens så mycket, som rifva ned den der spiseln med tänderna? Försöken\nsjelfve hur godt det är, så fån J se hurudana skräflare och stackare\nJ ären.\"\n\nEtt drag i tidens lynne var en viss naiv, handgriplig humor ofta\nmidt under de allvarligaste och bekymmerfullaste tilldragelser. Hos\nhertig Carl framstår den ofta bjert, stundom grofkornig. Hos Arvid\nEriksson Stålarm, som den mest trefliga fryntlighet; bönderna visa en\nansatts dertill under sjelfva klubbekrigets vilda scener, då de, till\nexempel, ställa de slagtade kreaturens hufvuden att grina i fönstren,\noch tillochmed hos den allvarlige och ohöjlige Fleming framsticker\nofta detta samma drag.\n\nÄfven nu, sedan han med strängaste allvar hållit sin straffpredikan,\ngrep honom denna håg för det lustiga oemotståndligt, vid tanken på\nhuru bonderne skulle med tänderna rifva ned muren. När nu ingen rörde\npå sig för att göra början dermed, skrek han häftigt: \"fort deran,\neller det eder bödeln annamma. Ner med spiseln, edra okynnesfän, så\nfån J försöka hur lätt det går. Nils Jönsson, skynda dig, du hade mun\natt skälla med, då du skulle till Åbo och slå ihjäl mig, visa nu ock\natt du kan bita, som du kan skälla. Olof Persson, du var lika stor i\nmun du. Hej, bit raskare. Så der ja. Nå sen J nu, edra gläfsare, huru\nlångt J kommen med edra tänder.\"\n\nBonderne refvo och sleto med tänderna i stenarna i stor ångest och\nbäfvan. De beto högre opp, de beto lägre ner, de grinade och sleto af\nhjertans grund, så svetten perlade i pannan, och Fleming ropade och\nmanade på, under hotelser och hån. Slutligen brast han ut i ett så\nhäftigt skratt, att alla vapenstyckena skramlade mot hvarandra och\nropade: \"Nå, nu sen J, huru mycket J kunnen uträtta ens mot denna\nlilla skorsten, lär er härnäst att hålla inne med edert fåvisa skrål.\nTag eder nu till vara, och må denna skrämseln vara eder en varning,\noch må de fallnes öde lära eder, att man icke ostraffadt gör uppror\nemot sin konung. Om J nu heligt och ärligt lofven att, som hans\nkonglig majestäts trogne och lydige undersåter, lefva i stillhet hvar\npå sin ort och edra skyldigheter uppfylla, så skall jag, ännu denna\ngång, låta nåd gå för rätt och låta eder, som öfverlefva, utan vidare\nnäpst få gå hädan.\"\n\nMed uppräckta händer ropade bonderne: \"det lofva vi alla ärligen!\"\n\n\"Gån hem, låten detta blifva eder en allvarlig lexa. Men minnens,\noch sägen edra socknemän detsamma: att der någon understår sig att\nhädanefter höja hand eller fot emot laga ordning och rätt, han skall\nicke skonas, utan öfver honom skall svärdet tungt falla, och att jag,\nKlas Fleming, har sagt det. Dragen nu hädan.\"\n\nAtt bonderne ej läto säga sig de orden två gånger, torde ej behöfva\nnämnas. Men i ett afsides pörte funnos ännu någre män, bevakade af\nkrigsmän, hvilka der väntade sin dom, och nu först, på Flemings\nbefallning, till honom framfördes. Desse voro prester från de\nkringliggande socknarne, hvilka, långt ifrån att intala sina\nsocknebor lugn och fridsamhet, just hade manat dem till uppror. Af\nfruktan att Sigismund skulle gynna katholska läran, hade de slutit\nsig till hertig Carls parti, och voro ofta de ifrigaste förkämpar för\nläran att \"orätt med våld vräka\", som uttrycket föll sig.\n\nFleming hade låtit hemta dem, hvilka ej redan voro tillstädes vid\nbondhären. Främst i spetsen inträdde nu herr Simon Johannes Slurk,\nmed stolta steg och ställde sig inför Fleming, med ett utmanande\nutseende, i det han sade: \"Herr Klas, är eder icke nog att söla edra\nhänder uti tusendes blod, viljen J ännu förgripa eder på herrans\ntjenare?\"\n\n\"Djefvulens tjenare ären J, och icke herrans\", ropade Fleming med\nvredgad röst, \"och vakter och ser eder före, att det icke må gå eder,\nsom med presten i Rautalampi, den jag nu håller fången, och om än\nbönderne hafva sluppit fria, så är dock eder dom ännu icke fälld; de\nvoro fåren, J de falske herdarne. Att jag släppt dem, har jag gjort\naf christeligt medlidande och för att skona oskyldigt blod, ehuru\nbåde mig och krigsfolket alltför mycken anledning är gifven, att icke\nlängre hafva fördrag. Längesedan hade jag kunnat låta nedlägga dem\nallesamman, men bland dem funnos oskyldige, som blifvit förledde,\noch jag har haft betänkande vid att deras blod skulle gjutits med\nde skyldiges, och jag har blott velat straffa de förrädare, som\ndem förledt. Såsom röfvare och själamördare hafven J förfört eder\nhjord, att de nu äro slagne och nederlagde. Eder hade tillkommit att\nlära folket lefva som kristne män, och J hafven lärt dem att blifva\nförrädare mot sin konung och ed.\"\n\nMen Johannes svarade: \"Är icke bonden en menniska, skall icke äfven\nhan äga rätt att befria sig från öfvervåld och tyranni. Herr Klas,\nockså J skolen engång komma att stå inför Guds dom, huru viljen J då\nsvara för allt det myckna blod och elände, som J öfver detta land\ndragit. Då hjelper eder icke edra många höga embeten.\"\n\n\"Svaren blott J, herr Johannes Slurk, för edert samvete, med Gud\nvill jag hoppas att kunna svara för mitt, och tror stadeligen att de\nmångas blod, det jag nödtvungen gjutit för min konung och min trohet,\nicke skall falla på mitt hufvud, utan på dens, som allt detta elände\nvållat, och på dem, som varit uppviglare och förfört den okunnige\nallmogen. Och just J, herr Johannes, som här pöser inför mig, liksom\nom det vore prestens kofta, och icke hans hjerta, som gjorde honom\nhelig, J hafven varit en af de värsta.\"\n\nÄfven med presterne blef slutet af förmaningen detsamma, som med\nbönderne. Mot högtidligen afgifvet löfte om att hädanefter förhålla\nsig troget och stilla, fingo de alla sin frihet att återvända hem,\nendast herr Johannes Slurk straffades med att få hos sig en mängd\nknektar förlagde, emedan han ej ens nu visade någon håg att foga sig.\n\n\n\n\nXVII.\n\n\nDet led mot våren. Klas Fleming hade återkommit till Åbo, sedan nu\näfven de många spridda uppresningarna i olika trakter af landet\nefterhand blifvit dämpade och strängt bestraffade. Hertig Carl och\nhans anhängare utöste nu öfver Fleming all deras vredes bitterhet.\nKöttmånglaren, blodhunden, voro de vanliga benämningar, hvarmed han\nomtalades, och hvarje i striden fallen bonde omtalades, som ett nytt\nbevis på hans blodgirighet och tyranni.\n\nI ett bref från denna tid säger Fleming huru, oaktadt böndernes\nlöfte att förhålla sig stilla, de dock, eggade af prester och andra\nhertigens ombud, åter rest sig, huru de vildt härjat och huru de\nsedan i striden mot krigsmännen kommit till korta, och beklagar\nbittert, att sålunda många hundrade menniskor blifvit ihjälslagna,\nhvilka, om de icke blifvit förledde, skulle hafva i lugn suttit i\nsina hem. En af hertigens män yttrar härvid med salfvelse: \"se huru\nmånga herr Klas sjelf säger sig hafva slagit ihjäl!\"\n\nSom vanligt hållande alla styrelsens trådar i sin hand tillbringade\nFleming nu en kort tid i Åbo under arbete åt många håll. Otaliga\nbref, som ännu finnas qvar, bevittna hans rastlösa nit och\nverksamhet, och deraf ganska många uppsatta och skrifna af hans egen\nhand. Huru många herrar kunde på denna tid göra detsamma, och dock\ntalar man sällan om Klas Fleming, utan att orda om hans brist på\nbildning. Utgifvaren af en stor samling svenska urkunder, säger: \"Man\nnekar ej att Klas Fleming var mycket obildad, men ej i jemförelse med\nsina embetsbröder. Stilen är vida bättre än mången af rådsherrarnes i\nhans tid.\"\n\nEfter slutadt dagsarbete inträdde han en afton till fru Ebba, för att\nen stund i förtroligt samspråk glömma dagens ledsamheter. Fru Ebba\nomnämnde nu, att hennes döttrar jemte Sigrid slutat sitt arbete med\nmattan, och omtalade dervid de ord, som mäster Sigfrid tidigare hade\nfällt om den och hvilka förekommit alla fruntimren så olycksbådande.\n\n\"Ja\", sade Fleming, \"detta påminner mig om, att äfven jag blifvit\nhotad med trollskott. Kära min Ebba, håll du väl vård om att ingen\nfår lugga mig, ty derpå beror alltihop. Emellertid måste jag nu, till\nen början, ta bort min lugg ifrån din vård, ty utan den kan jag väl\nändå svårligen resa, och jag måste i morgon företaga en färd österut,\ni angelägenheter i konungens och landets tjenst. Unge herr Enevald\nFincke torde jag medtaga. Han har redan engång visat sig villig att\nför min skull göra sig möda, om än den saken var ett lappri. Han är\ndock en konungens man. Krångliga tider att lefva uti för mången. Vår\nkonung och herre hotar, som rätt och tillbörligt är, med strängt\nstraff en och hvar, som sällar sig till förrädarne och är upprorisk,\noch hertigen vrider och vränger och hotar äfven med strängaste straff\nalla förrädare. Men i hans mun betyder en förrädare den, som är sin\nlaglige konung huld och trogen. Menniskorna synas ej veta, hvartut de\nskola luta sina hufvuden; luta de det åt höger, så göra de mot tro\noch ära och hotas med straff af hans konglig majestät, luta de det åt\nvenster, så sker dem samma hotelse af hertigen. Men mig synes, att\nhufvudet dock må veta hvad samvetet säger, och detta kan väl ej föra\nmer än ett tal.\"\n\n\"Blir resan långvarig för dig, min herre och man?\"\n\n\"Troligen icke, jag måste skynda hit åter. Flottans utrustning\nbörjar brådska, att den må vara i skick att begagnas i hans kunglig\nmajestäts tjenst. Det blir snart vår.\"\n\n\"Måste du nödvändigt göra denna resa? Jag vet ej hvarföre den\nskrämmer mig. Du har så mången gång varit ute för farlighet, jag\nrädes du slutligen ej kommer med lifvet från dina färder.\"\n\n\"Nå, i sanning, jag tror att min Ebba vill stänga mig i\nkakelugnsvrån.\"\n\n\"Och mången gång har du gått ut i farlighet; och en gång kan väl\nfaran drabba!\"\n\n\"Vore det än så, så går jag äfven denna gång i konungens ärender. Men\nnu är ju allt fredligt och ingen fara för handen. Dock skulle det än\nså vara, så skulle jag alltid med öppet sinne gå den emot, ty lifvet\nhar aldrig varit mig så kärt, som själens salighet och äran. Men\",\ntillade han leende, \"hvartill sådana allvarliga ord, som äro alldeles\nför mycket nu. Det är ju blott på en kort resa jag far.\"\n\nFöljande morgon afreste Klas Fleming; fru Ebba stod länge och såg\nefter honom och sade slutligen: \"Ebba Stenbock, Klas Flemings maka,\när hon ett barn, som gråter när sköterskan går i nästa rum.\"\n\n\n\n\nXVIII.\n\n\nDoft gick ett rykte ut öfver landet. Klas Fleming är död, hviskades\ndet först tyst, hemligt, från mun till mun, liksom om ingen velat\nuttala ordet, af fruktan att den väldige ännu skulle uppstå och\nstraffa den, som om honom talat osanning. Snart blef ryktet\nhögljuddare och tusende tungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls\nanhängare jublade, och hertigen sjelf skref: \"Vi förnimme att Gud\nhafver den blodhunden Klas Flemings grofva missgerningar straffat och\nhonom genom en hastig afgång uti sin grymhet falla låtit.\"\n\nKonungens trogne åter klagade, ty deras och den kungliga sakens\nstarkaste stöd var krossadt, och ingen kände sig ega en kraft, som\nkunnat ersätta hans, den oböjliges. Bittert klagade en af Finlands\nädlaste män: \"Gud allsmäktig hafver tagit hans herrlighet ifrån denna\nonda verlden, hvars själ Gud evinnerligen hugsvale.\" Alla stodo som\nförlamade af ett åskslag. Den store, den mäktige anden hade fallit,\nhan, som brutit sin väg rakt som viggen genom trädet, orörd af\nsmicker, löften och hotelser, orörd af tadel och hån, blott lydande\nhvad han ansåg för rätt. Eller såsom en af hans fiender om honom\nklandrande uttryckte sig: \"Herr Klas var en enfaldig man, som ej\nförstod sig på annat, än att gå raka vägen fram\", ett tadel, jemngodt\nmed det skönaste beröm.\n\nAllmänna sägen var, att Klas Fleming dött af trollskott från\nÖsterbotten. Några stämmor höjde sig, som påstodo att hertig Carl\nlåtit förgifva honom; alla voro öfverens derom, att han fallit för\nett hemligt nidingsdåd.\n\nUtan fruktan vågade nu alla skymfa den fallne. Icke allenast\nhertigens anhängare sågo sig nu hafva fritt spel, men äfven många,\nsom hittills tvekat hvilket parti det vore säkrast att luta sig\ntill, hopade nu öfver den döde alla skymford, alla lögner och\nbeskyllningar, för att sjelfva fria sig från misstanken att hafva\nhållit med honom. Och ända till vår tid har ett återskall trängt af\nden dom, som öfver den store döde fälldes af hans fiender; ty snart\nblef en tid då hvar och en, som velat freda hans minne, nödgades tiga\nför att icke på sig sjelf fästa en farlig uppmärksamhet.\n\nMen historiens dom revideras stundom. Ur archivernas damm framdragas\nåter gömda och glömda handlingar, som undgått den förödelse, hvilken\noftast drabbar det besegrade partiets skrifter. Ändteligen hafva de\nskuggor börjat skingras, hvilka man hopat öfver Klas Flemings minne.\n\nDet blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, att till Fru Ebba frambära\nden sista helsningen från hennes make: \"Kort blef den tid honom\nunnades till beredelse\", sade denne, \"men han syntes ock genast\nberedd, när han anade att det var döden som nalkades. De sista\njordiska omsorger, som sysselsatte hans herrlighet, voro tanken\npå huruvida han kunde få se hos sig eders frudöme, 'in kära och\nälskeliga maka och mina kära barn.' Lugnt och förtröstansfullt var\ndet samtal, han förde med presten, som han låtit kalla. Hans sista\nord voro: 'Gud, konung, maka och barn.'\"\n\nFru Ebba satt blek och tyst. Om hon hörde hvad som talades, visste\nman ej. Endast på fållarna af doket, som betäckte hennes hufvud,\nkunde man märka en darrning. Hennes döttrars omsorger, sonens\nhjertliga ord, intet syntes kunna väcka hennes uppmärksamhet. Endast\ndå Johan Fleming, hennes unge, ridderlige son, kom för att säga henne\nfarväl, då han skulle resa för att åtfölja sorgetåget till Åbo, då\nslöt hon honom under våldsam rörelse till sitt bröst.\n\nLångsamt rörde sig tåget framåt. Rastade, som till ståten hörde,\nlänge på hvarje hviloställe. Mat och dryck skonades icke. Flera\ntunnor öl, åtskilliga får, dussintals harar och fåglar, fläsk utom\nmångahanda andra slags matvaror förtärdes hvarje dag. Det var som om\nen furstlig person skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad till\nsitt hvilorum. Slutligen hann sorgetåget dock Åbo. Den döde skulle\nhär bisättas, till dess allt hunnit ordnas för begrafningen, som\nskulle ske i Pargas kyrka, under hvilken godset Qvidja lydde.\n\nKring den på en katafalk hvilande likkistan, hvars lock var\naflyftadt, stodo fru Ebba och hennes döttrar, jemte andra adeliga\nfruar, anförvandter till den hädangångne. Alla till saken hörande\nceremonier voro förrättade. Sorgetåget aflägsnade sig till de rum,\nder mat och dryck för gästerna var anrättad. Äfven Johan hade åter\nintagit sitt rum i tåget och följt bort dermed. Nu skulle äfven\nfruntimmerna gå att intaga sin plats i sorgrummen. De gråtande\nflickorna medfördes af de andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en\nvink med handen att hon önskade qvarstanna. Hon lemnades slutligen\nallena. Nu lutade hon sig ned öfver den döde och brast i en häftig\noch våldsam gråt. Dock icke länge lemnade hon sig åt detta utbrott.\nSnart reste hon sig åter, lade sin hand på den dödes bröst och sade:\n\"Död hafva de nedlagt den ädlaste, men hans anda skall lefva. Må du\ni himmelen höra mitt löfte. Svag är min qvinliga hand, svagt är mitt\nsinne, som hittills endast slutit sig till sitt stöd; men här lofvar\njag heligt, vid detta stoft, som en niding skiljt från den ädlaste\nsjäl, som bott i mensklig hydda; här lofvar jag att ditt verk icke\nskall falla, så länge en qvinnas hand kan hålla det oppe. Må din\nande gifva mig den styrka, jag behöfver. Aldrig, så länge jag förmår\nnågot, skall din mördare ohelga din hvilostad med sitt välde --\naldrig, om Ebba Fleming _kan_ hindra det.\"\n\nNu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan med jemna steg. Den bittra,\ntröstlösa sorgen syntes hafva gifvit vika. Hon framgick med säker\nhållning och uppfyllde med lugn och ordning sin plats som värdinna\nför en talrik mängd gäster.\n\nSedan de sorgliga högtidligheterna voro förbi, började fru Ebba sjelf\natt påskynda sin sons afresa till Polen. Honom tycktes nu tungt att\nlemna sina kära i deras sorg, men fru Eba ville att ynglingen skulle\ni den yttre verlden förströ sitt sorgliga sinne. Dock ansåg hon att\nhan borde till konung Sigismundus frambära sin faders sista helsning\noch tillika förklara sin egen beredvillighet, att egna sig åt hans\ntjenst. Dertill skulle han redogöra för förhållandena i Finland\noch bedja om undsättning för dem, som höllo konungens sak oppe.\nMidsommardagen afreste unge Johan Fleming. Med tungt hjerta lemnade\nhan mor och systrar i ett oroligt land, utsatta för möjligheten af\nett anfall af hertigen. Dock hoppades han att hertigen ej skulle våga\nlemna Sverige, af fruktan för att konungen emellertid kunde inträffa\nder. Ännu tyngre var skiljsmessan för fru Ebba och hennes döttrar,\noch de anade dock icke att intet återseende skulle dem förunnas.\n\nFör den unge, som beger sig ut i verlden, med hjertat fullt af\nlysande och glada förhoppningar, skingras snart nog alla mörka\ntankar. Ett utmärkt vänligt emottagande vid hofvet, konungens nåd\noch alla sköna damers välvilja, mötte den unge, älskelige sonen till\nhonom, som varit det trognaste och mäktigaste stödet för konungens\nmakt i hans fädernerike. Sigismund utnämnde genast unge herr Johan\nFleming till sin kammarherre, och hoffolket täflade om att visa honom\nartighet.\n\nDå nu efter Flemings död endast fruntimmer funnos qvar i sorgehuset,\noch dertill förhållandena blefvo allt osäkrare och mera hotande för\nFinland, ville Peder Banérs föräldrar icke längre qvarlemna honom\nder, utan begagnade en lägenhet, som yppade sig, att återhemta honom\nhem. Peder öfverraskades af påbudet att komma hem. Far och mor och\nsyskon voro kära, men att fara från Åbo, det hade dock sina bekymmer.\nJohan var nu väl borta, och det var allt ledsamt, men att lemna Hebla\nisynnerhet, var högst tråkigt. Då Peder knotade sade Hebla: \"Veli,\nVeli\", och utan att hon tillade mera, förstod Peder hennes mening,\noch bjöd till att lugna sig.\n\nMed outtröttlig ifver arbetade fru Ebba på fästningsverkens noggranna\niordningställande och slottets provianterande, emedan ett anfall\naf hertigen fruktades. Hon anordnade allt på det noggrannaste,\nställde försvarsanstalterna i det bästa möjliga skick. En stor\nförändring syntes hafva föregått hos henne. Den milda qvinnan, alla\nnödlidandes hjelperska, som så ofta försonande trädt emellan, då\nherr Klas varit nära att låta sin vrede drabba, hon stod nu som\nen djerf och kraftfull borghöfding i spetsen för krigarne, och\nledde försvarsanstalterna. Det bästa manskapet inkallade hon till\nslottets försvar, och inbjöd sig till råd och biträde de pålitligaste\nhöfdingarne. Och Flemings enka åtlyddes.\n\nHerr Erik hade, jemte andra krigsöfverstar, varit sysselsatt att\nvidmakthålla ordning bland knektarne, och tillhålla dem att ej\nbetunga allmogen mera, än oundvikligt var, och att qväfva uppror\noch oordningar, som ännu här och der utbröto. Djupt och af redligt\nhjerta, sörjde han Flemings död, så väl för den oersättliga förlust,\nsom drabbat konungens sak, som för den enskildta vänskap, han hyste\nför sin höge vän. Han skulle nu gerna hafva återfört Siri hem,\nsedan lugnet tycktes temmeligen återstäldt och ej heller biskopen\nmera syntes erna göra någon sak af Siris föregifna öfvergång till\nkatholicismen; men Karin och Hebla bådo så hjertligt att hon måtte\nqvarstadna, dem till tröst och trefnad, att han ej ville motsäga dem.\n\n\n\n\nXIX.\n\n\nDe unga flickorna voro glada, att stundom få utbyta slottets tjocka\nmurar och små fönster, emot det vackra Qvidjas parker och lundar.\nÄfven fru Ebba sjelf reste någon gång ditut, för att låta ordna sin\nherres graf. Hon ville icke låta flytta hans stoft bort från Åbo,\ninnan allt vore färdigt. I Pargas kyrka hvilade redan förut hans\nfader, herr Erik Fleming; invid dennes stora grafsten skulle nu\ngrafven muras för herr Klas och anläggas så, att äfven fru Ebba sjelf\nder med tiden finge hvila. Äfven skulle ett monument uppsättas öfver\ngrafven.\n\n\nPå Qvidja reste sig ett högt gråstenstorn; det qvarstår der än i dag\nsom en skepnad från forntiden, och talar om den tid, då Klas Fleming\noch hans ädla maka brukade vistas derinom. Men i de rum, derifrån\nofta Klas Fleming, enväldigare än mången konung, styrde Finland, der\ngnaga nu råttorna på de rika sädesförråderna från Qvidjas vidsträckta\nåkrar.\n\nDe första årtiondena af detta sekel stodo ännu de tvänne rum, som\nutgjorde tornets tredje våning, i gammaldagsdrägt. I de djupa\nfönsternischerna funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte\nkunskapens träd, på hvarje dyna. Färgerna voro urblekta, och det hela\nsåg ut som om det kunnat vara en återstod af dessa rums utseende för\n200 år sedan.\n\nGerna älskade man då att tänka det här, i dessa rum, en gång vistats\nden mäktige Klas Fleming, den stolta Ebba Stenbock, deras unga, glada\ndöttrar och den ridderlige, ädle, unge Johan Fleming; han, hvars\nkorta lefnads sorgliga slut blifvit en af de sägner, som barnet redan\nhör med andlöst deltagande, och som sedan bo i hjertat, så länge det\nkan klappa varmt.\n\nHerr Erik Liljeholm vistades ofta med de unga flickorna på Qvidja,\nsåsom deras stöd; stundom fick då Enevald Fincke äfven göra der ett\nbesök och var hos alla de unga en välkommen gäst. Hebla påstod att\nhan bestämdt var den vackraste af alla de unge ädlingarne i Åbo.\nKarin skrattade åt hennes barnslighet, Siri teg och rodnade och sade\ningenting.\n\nDå hände väl att Hebla skrattade och påstod att Siri var ond på unge\nherr Enevald. Siri hade ej ens åt de båda systrarna anförtrodt sin\nhemlighet. Nu brydde henne Hebla åter: \"Du är bestämdt förtretad på\nhonom, du vill ju knappt tala med honom. Och han, som är så vacker,\nså ståtlig. Och hur han dansar, och hur han tumlar sin häst. Nej,\ni sanning, nog syns det ändå på dem, som vistats i utlandet; de ha\nannan syn med sig, än våra dabbiga finnar.\"\n\n\"Nå, tråkiga äro ni båda två. Ingendera säger ett ord\", fortfor Hebla\nom en stund. \"Har han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?\"\n\n\"Artig, det är han visst alltid\", svarade Karin, \"och visserligen en\nhygglig ung junker, och galant och förekommande. Men jag vet ej huru\nhan, när han är som artigast, förefaller mig som om han ville ställa\nen i glasskåp likt en helgonbild. Hans hustru ville jag åtminstone\naldrig bli.\"\n\nHebla skrattade. \"Nå hvad har du emot att vara ett helgon och sitta i\nglasskåp och dyrkas och se alla karlar för dina fötter?\"\n\n\"Nej jag vill vara en menniska med lif och rörelse, och få uträtta\nnågot, som gör mig och andra menniskor nytta och glädje. Icke ville\njag vara en helgonbild, som man knäböjer för, men som ändå i det hela\nej är något annat än en påklädd docka i sin ägares hand.\"\n\n\"Bäst man talar om trollet så kommer det\", utropade Hebla. \"Der kommer\nhan ju nere på vägen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu åter så orimligt!\nJag tror presist att du icke vore så emot att komma i glasskåp. Men\nhvem är den andre herrn, som följer honom?\"\n\n\"Det är ju min far\", sade Sigrid.\n\n\"Honom igenkänner ej Hebla, men väl den unge herrn\", skämtade Karin.\n\"Men i sanning, Hebla, du pratar mycket mer än en ung flicka bör\ntala.\"\n\n\"Nå ja, något måste jag väl också få prata om! Tacka vill jag när\nPeder var här, då fick jag med honom slabbra bäst jag ville. Men nu\nskall allt vara så klokt, kantänka, när man talar med stora syster.\nMen pratar jag för mycket, så förpratar åtminstone Siri sig icke, det\när då säkert.\"\n\n\"Derföre är också Siri dubbelt klokare än du. Siri pratar icke\nmycket, men derför säger hon också icke så många dårskaper som du.\"\n\nHebla neg. \"Tackar ödmjukast. Ja, och moraliserar ej heller så\nförnuftigt som du! Men kom nu, så gå vi ned. Herr Erik kommer ju\ngerad hit. Herr Enevald syns gå in i fogdbyggningen. Nå, nog vet\nman att han måste borsta dammet af sina fötter, fast ej vägen från\nstranden är lång.\"\n\nSiri hade stått och sett utåt vägen, men så gerna hon än velat, så\ngick det ej an att springa emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr\nErik, var Sigrid som en fågel utför trapporna och hann ännu helsa sin\nfar på gården.\n\n\"God dag, min lilla flicka. Se så rask och glad du ser ut. Allt\nrödare bli dina kinder här på Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en\nsmula i våras. Men nu kommer jag för att hemta jungfrurna och dig\ntill Åbo. Fru Ebba längtar efter sina döttrar.\"\n\nUnder detta tal hade herr Erik och Sigrid hunnit in. Nu inträdde\näfven Enevald. Sedan han helsat Kathrina och Hebla vände han sig till\nSigrid, som stod blyg bredvid sin far, och då han tog hennes hand för\natt helsa, märkte hon i hans handtryckning så mycken mening, att hon\nrodnade ännu mycket djupare.\n\nNu tog herr Erik till orda och sade, att fru Ebba önskade, det de\nunga skulle komma till staden. \"Hennes frudöme rädes att hertig Carl\ndock möjligen ännu i sommar, kunde komma för att belägra fästet, och\nhan kunde väl lätt skicka en liten galeja hit ut i skärgården, för\natt kapa bort det fagra bytet härifrån Qvidja, och sedan hålla det\nsom en gisslan att dermed tvinga henne till eftergift. Hon längtar nu\nock mycket efter att hafva sina unga döttrar omkring sig.\"\n\n\"Ja, vi komma genast\", svarade straxt Hebla, och Karin tillade: \"Herr\nErik, vill ni väl utdela befallning om slup och roddare?\"\n\n\"Vi äro just hitkomne, Enevald Fincke och jag, för att exportera\njungfrurna lämpligen till staden.\"\n\n\"Men säg mig\", utbrast Hebla, \"Arvid Eriksson är ju kommen. Är han\nallt lika glad? Det skall bli roligt att få någon att skämta med!\nAlla äro här så högtidliga och tråkiga.\"\n\n\"Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som har vigtiga\nförrättningar, skall hinna med att mycket bry sig om en så der liten\njungfru?\"\n\n\"Liten, alltid liten, jaha, just som det vore så vackert om jag vore\nså lång som J, herr Erik; ja det vore rätt, det är visst, låt se att\nhur liten jag än är, skall han nog prata med mig. Gammal karl! ja\nhvad sen, han är glad och icke en sån der trumf, som ni alla med edra\nkyrkminer. Farkär var än mer gammal han, men nog höll han ändå af\nsin barnsliga Hebla\", och så trillade stora, klara tårar ur hennes\nlifliga, blå ögon.\n\nArvid Eriksson Stålarm, af Sigismund tillsatt att öfvertaga högsta\nbefälet i Finland, hade inträffat i Åbo. Han hade just låtit anmäla\nsig till besök hos fru Ebba, då de unga flickorna nyss inträffat på\nslottet.\n\nMötet var i början något stelt. Arvid Eriksson hade visserligen stått\ni skyldskap till hennes make, genom sitt gifte med Elin Fleming,\nmen emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade på sednare tider\nrådt ett spändt förhållande. Stålarms vänliga och fryntliga väsende\ntillät dock ej fru Ebba, att länge vara honom obenägen. Sedan de en\nstund samtalat, sade Stålarm: \"Eders frudöme ville nu låta gömdt vara\nglömdt. Knottrade jag ibland mot herr Klas, så kunnen J vara viss på,\natt han icke gaf mig sämre igen. Men i ett afseende stämde vi dock\nalltid öfverens, och det var i vår trohet mot vår konung. Väl kunde\nman mången gång bli flygande ond på honom; men så lofvade han ock slå\nhufvu't af mig, och så var det qvitt, det ena med det andra. Och nu,\nädla fru, har jag äran vara eder riddare och denna unga dames (här\nböjde han lätt ett knä för Kathrina) och ber jag eder icke försmå\nmig, sådan jag här synes. Sköna damer ha i mig alltid haft en trogen\ntjenare.\"\n\n\"Ändå jag då, mig låtsar käre farbror alls icke om\", sade Hebla, som\ni detsamma hoppade fram. \"Har då käre farbror alldeles glömt mig?\"\n\nArvid Eriksson betraktade henne ett ögonblick, tog henne derpå med\nbåda händerna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. \"Se på att\ndu blifvit så stor, att jag knappt känt igen dig, yrväder. Men nog\nfår du ännu äta några kakor bröd, innan du växer helst så der högt.\nOch förr än du blir åtminstone så lång, lär väl ingen ung herre ens\nböja knä för dig, än mindre gamle Arvid Eriksson.\"\n\nFru Ebba log svagt. \"Ack herr Arvid. Tiden är för sorgelig att skämta\nnu.\"\n\n\"Änej, käraste eders frudöme, ju sorgligare tid, ju bättre behöfs\nskämtet. Intet blir bättre med att sitta i knuten och gråta. Herr\nKlas är borta, och en pelare var han, det må jag säga på hans mull;\nmen visst vilja vi dock se till att ej hertigen får klösa öronen af\nfinska björnar. Jag tänker väl han för i år icke skall våga nässja\nhit; men hur det än går, skulle man än råka i hans klor, så må man\ndå gladeligen slå sitt lif i backen för sin kung och sin heder. Dock\nvill jag tro att räfven ej vågar springa ut ur kulan i år, ty han\nkan ej veta hvad stund vår laglige konung och herre sjelf infinner\nsig i sitt rike, och då vet hertigen nog att hans välde skulle ta\nett snöpligt slut, om han ej vore hemma sjelf för att vakta det. Och\ngifve Gud att hans majestät redan vore kommen till sitt arfrike, att\nförsvara sitt land och sin krona.\"\n\nOaktadt Stålarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt\nverksam, egentligen med provianteringen. Hennes ögon voro oaflåtligt\nvaksamma. Tidigt och sent var hon i rörelse, öfverallt såg hon\nmed egna ögon, hvarje råglår som fylldes, hvarje köttunna, hvarje\nbrödspett höll hon räkning på och eftersåg att allt skulle vara\ngodt och ordentligt förvaradt, så att besättningen ej behöfde lida,\nhvarken af knapp, eller dålig föda. Öltunnorna fylldes med godt öl,\nmaltet eftersågs att det icke fick unkna. Några af de unga flickorna\nåtföljde henne vanligen på hennes vandringar inom slottet, oftast var\ndet Sigrid, och hon blef snart väl underrättad om allt hvad i slottet\nfanns, och om alla anstalter, som vidtogos till dess befästande och\nförsvar. Härunder blef hon allt mera känd af folket i slottet, eller\nhuset, som det kallades, och de gamle, uttjente, gråa krigare, som\nhade sig anförtrodda åtskilliga af de fredliga befattningarna inom\nslottet, sågo alltid vänligt efter den unga flickan, der hon så\nstilla gick sin väg fram, logo godt i sina gråa skägg när hon talade\nvid dem, eller vänligt hjelpte dem att utfundera något godt sätt att\nordna hvad dem ålåg, eller hemtade ett stop öl åt en gubbe der han\nstod i sommarhettan och mätte in den dammande rågen eller dylikt.\n\nUnder konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppförd i halfrundel\nneromkring slottsträdgården på uddens yttersta spets, sålunda att man\nkunde gå omkring den ytterom, när ej vattnet var högt. Äfven denna\neftersågs nu, att intet fel skulle vara derpå, ehuru ifrån den plats,\nsom af muren inhägnades, icke fanns någon port till slottet. En liten\nlucka i muren, anbragd för att derigenom kunna utsopa ogräs och stök\nur trädgården, eftersågs äfven, beslogs fastare och fastgjordes genom\nen hake, som ej kunde öppnas af någon annan än den, som dertill kände\nmekaniken. Åt denna sida vette endast det gamla slottets höga tjocka\nväggar och här och der högt uppe någon liten glugg, men fru Ebba\nville icke lemna något försigtighetsmått oiakttaget.\n\nÅter en dag gjorde fru Ebba, åtföljd af Sigrid och en gammal tjenare,\nsin rund för att efterse om några arbeten, dem hon anbefallt, blifvit\nrätt fulländade. Vid en vändning omkring ett af slottstornen emot\nträdgården, mulnade hennes blick, och hon sade: \"Gamle Hans, hvad\nbetyder detta, der står ju ännu rönnen, som jag befallte dig låta\nnedhugga.\"\n\n\"Ack\", utropade Sigrid, \"måste den bort. Den är så vacker, der den\nrotat sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svårt att slå sig\nut, med så litet mull, som den kan finna der.\"\n\n\"Den kan ej få stå, den kunde bli en hjelp för någon som ville\nklättra opp här mot muren, och derofvanföre är en glugg att krypa in\nigenom. Gluggen har visserligen galler, men äfven det är af tiden\nnågot angripet och icke att lita på, och kan nu icke alldeles snart\nblifva ersatt med ett nytt. Man får ej försumma ens den ytterligaste\nförsigtighet.\" Derpå vände hon sig åter till Gubben: \"Nå Hans, hvad\nbetyder det att rönnen ännu står qvar?\"\n\nHans stod ödmjukt och höll i handen sin mössa, hvilken han vred och\nvek i många bugter. Slutligen sade han: \"Nådige fru, det vill ej gå\natt hugga ned den rönnen.\"\n\n\"Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl med en god yxa, jag tror\ndet skall vara snart gjordt.\"\n\n\"Förlåt, eders frudöme, men tillåter eders nåde mig att säga huru det\nhänger ihop med den rönnen?\"\n\n\"Nå, så säg då.\"\n\n\"Jo, nådiga fru, det var så, att det fanns engång en herre, som var\nen stor och mäktig konung, men sen blef han en stackars, fattig\nfånge; det var nyss efter det herr Thure hade begärt från Stockholm\njern och koppar, för att låta göra fjettrar åt honom. Han fick\ndock ibland lof att gå ut i gången inom hvilken hans fängelse låg,\noch då brukade han stå der vid gallret, och såg och såg utöfver\nslottsfjerden, dit långt bort öfver vattnet, så långt han kunde se,\noch då sjöng han ofta med låg röst, men så vackert att det gick till\ninnersta hjertat.\n\n\"En dag, redan den första hösten han var här, hade jag vakten inne hos\nhonom och han sade till mig: 'Hans, du har ju alltid gerna velat göra\nmig en tjenst, när du kunnat. Här sitter jag och vet knappt, om det\när sommar eller vinter. Hemta mig dock några gröna blad, när du nästa\ngång kommer hit på vakt, om du kan utan att du dermed gör dig sjelf\nskada.'\n\n\"Nästa gång jag skulle på vakt i kung Eriks fängelse, stack jag i\nmin ficka några gröna löf, och några rönnbär, efter jag just gick\nförbi en rönn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var höst\noch fanns ej mera blommor. Och så lade jag alltsammans dit opp vid\njerngallret, ty jag visste att han den dagen skulle på förmiddagen\nslippa dit ut. Jag var så rädd, att någon skulle taga bort det gröna\ninnan han kom; men det var så litet och låg så tätt tillsamman i ett\nhörn af gluggen, så att ingen kom att tänka på att det kunde vara\nditlagdt för hans skull, och så fick det vara.\n\n\"Jag stod på post vid dörren när han kom ur sin kammare, åtföljd af\nvakt, som äfven stadnade nere vid dörren. Han gick genast fram till\nfönstret och såg ut åt sjön och suckade, så tungt och så djupt, att\ndet gick genom min själ. Med detsamma varsnade han de gröna bladen\noch rönnbären, och tog dem, och kastade en vänlig blick på mig, der\njag stod vid dörren. Och han lutade sitt hufvud i sina båda händer\noch småningom började han sagta sjunga för sig sjelf; det han sjöng\nlät som en psalm. Men i en hast rusade han opp och kastade både blad\noch bär ut genom gallret och började att stormgråta.\n\n\"Nästa vår såg jag mellan stenarna här detta rönnträd, det var då en\nspäd planta. Jag vårdade det och fyllde mull derpå, att det skulle\nkunna växa, och när den olycklige åter stod vid gluggen, föll hans\nöga derpå, och han nickade vänligt åt mig, som stod här nere. Och\nden lilla plantan syntes mången stund vara honom till tröst. Jag såg\nhuru han, så ofta han slapp ut i gången, stod och såg på plantan, och\nhur nöjd han blef när ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera\nvakten i hans rum; jag tror man ansåg mig vara för god emot honom.\n\n\"Snart hafva trettio år förgått sen den tiden. Mitt hår har blifvit\nhvitt och jag duger ej mer till annat, än se efter att ej råttorna\näta opp brödet för knektarne. Jag har varit borta härifrån tidtals,\nmen hvarje gång jag återkommit, har jag gett mull åt och vårdat kung\nEriks rönn. Se, den är ändock så smal och gänglig och har ej en\nsådan fyllig krona, som rönnar bruka. Han, som planterade den, hade\nej heller någon krona, fast han var född dertill. Men med sin smala\nstam pekar den dock opp till fönstret, der kung Erik brukade stå. Jag\nhar ock bjudit till att rigta den ditåt. Nådiga fru, jag kan icke\nförstöra det trädet!\"\n\nFru Ebba var rörd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: \"Kung\nErik var en blodig tyrann, men han har bittert försonat hvad han\nbrutit; kanske bittrare än han förtjenat\", tillade hon, i det hon\nmed handen gjorde en åtbörd åt pannan. \"Han var kanske mera olycklig\nän brottslig. Jag vet ej hvad jag bör göra. Detta träd sitter hårdt\nrotadt.\"\n\n\"Men\", inföll Siri ifrigt, \"det kan ju böjas åt annat håll.\"\n\n\"Svårligen, det är för gammalt.\"\n\nHastigt grep Sigrid tag i en gren, som böjde sig nedåt, och svängde\nsig med ett hopp och en vig rörelse så, att hon kom att sitta på\ngrenen. Trädet svigtade och böjde sig litet åt sidan.\n\n\"Siri, Siri; nå du sagtliga, som ändå kan vara en sådan der yrhätta.\nDu är ju ej bättre än sjelf va Hebla. Tänk om grenen brister.\"\n\n\"Det vore väl ej så farligt, icke är det så högt.\" Nu hoppade Sigrid\nner, och fru Ebba samtyckte till att låta göra ett försök att böja\nträdet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde åstadkomma\ndet, ty hon ville ej göra någon annan uppmärksam härpå. Gamle Hans\nskyndade att anskaffa nödiga verktyg, snören och hvad annat han ansåg\nbehöfligt. Sigrid grep äfven med sina händer i tågen och hjelpte af\nalla krafter. Stammen böjde sig något, men den var icke djupt rotad;\nrötter lösgjorde sig på ena sidan. Med de öfriga rötterna stod trädet\ndock fast; men lutade nu, som om det hade varit färdigt att falla.\nI denna ställning fastband gamle Hans det kära trädet vid hakar,\nsom han inslog i remnor på stenarne, och en ensam tår rullade utför\ngubbens bleka kind. Så snart han fann tid dertill, skyndade han att\nbära mull på de lösryckta rötterna och att, så mycket som möjligt,\nsörja för det hans skyddsling ej skulle allt för mycket lida af den\nbehandling den undergått. Gubben måste trösta sig vid tanken på, att\nhan dock lyckats rädda trädet från att bli nedhugget; om än det nu\nblifvit vridet ur den rigtning, som han helst velat ge det.\n\nSigrid hade emellertid helt och hållet tillvunnit sig den gamles\nhjerta och han visade henne sin vänlighet vid alla tillfällen, då han\nkunde göra henne någon liten tjenst.\n\nEnevald syntes icke rätt belåten, när han stundom mötte Sigrid vid\nhennes vandringar med fru Ebba. Svårt hade han att med ord göra\nanmärkningar öfver att Sigrid var denna följaktlig; men han sällade\nsig, när hans tid det medgaf, alltid till de båda fruntimmerna.\nÄn varnade han Siri för att icke stiga på en sten, än på ett löst\nbräde, eller något dylikt, räckte henne handen vid hvarje litet\nojemnt ställe, och förde henne sirligt der öfver och frågade henne\nstundom med artigt småleende, när fru Ebba ej kunde höra det, \"om\ndet icke fanns någon småsven i huset, som i dag kunnat följa fru\nEbba\", eller något dylikt. Sigrid var tacksam för hans uppmärksamhet\noch vård om henne. Någon gång hände, att hon i sin själ tänkte, det\nhan ansåg henne allt för hjelplös och dålig, då han kunde tro henne\nbehöfva all denna hjelp och uppmärksamhet; men den tanken förjagade\nhon genast, såsom otacksam och ovänlig. Så började hon allt mer att\nnästan känna ett behof af dessa Enevalds uppmärksamheter och denna\nhans vård om henne, och hade väl troligen småningom blifvit så ovan\natt sörja för sig sjelf, att hon verkeligen blifvit beroende af hans\nhjelp, för att kunna röras omkring, om icke inträffande händelser\ngjort, att hon blef tvungen att lita på egna krafter.\n\n\n\n\nXX.\n\n\nDet led mot hösten. Allt tryggare började man känna sig på Åbo\nslott för något anfall af hertigen. En större del af besättningen\nvar förlagd i staden, men vakthållningen på slottet bestreds med\nnoggrannhet, och de dertill använda troppar ombyttes ofta.\n\nEn dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarpå stod en ölstånka,\nnågra man af de för dagen vakthafvande, men hvilka ännu ej hade sin\nvakt. En skotte, en välväxt, spenslig polack och en finne, hvars\nknutna, muskelstarka växt antydde en björnnatur, drucko här i god\nsämja och syntes ha ganska roligt, ehuru de föga förstodo hvarandra.\nMen polacken pratade och sjöng, skotten berättade sägner från sitt\nland, dem kamraterne ej förstodo, och Matts Koskipää nickade jakande\ntill de andra, så snart han blott råkade begripa ett enda ord af hvad\nkamraterne hade att anföra.\n\n\"För f-n, sådan kall smörja\", skrek polacken, sedan han tagit sig en\ndugtig klunk. Svordomen uttalades på svenska, men fortsättningen af\ntalet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. \"Man\nkunde nästan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog är ölet bra nog i\nsin sort, just sådant han ville ha det. Det kan man medge, att visst\nville han ge knektarne så godt stackarn hade att bestå. Men sen man\nhade fått en klunk af hans kalla maltsmörja i magen, så fordrade\nhan, att man skulle vara så flink och förlig, som om det varit det\neldigaste vin han bestod. Ah fy för f-n.\"\n\n\"Hör han på, munsjör Raborsky\", svarade skotten, som af hvad polacken\ntalat ej förstått mycket mer än ett ord, \"låt han bli att kalla herr\nKlas för stackare. Det var en karl som kunnat förtjena att ha en\nfjäder i sin blåa mössa och säckpipblåsare framför sig, och ingen\nskulle ha sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade\nblifvit född.\"\n\n\"Ja, då hade han ej heller behöft sina smörjiga skinnbyxor\",\nskrattade polacken. \"De hade minsann kunnat passa åt skottarne att\nkläda öfver sina sköldar med, så styfva och grofva de voro. Pilarne\nskulle bra ha studsat ifrån dem.\"\n\nSkotten for opp och ryckte på sitt stora svärd, men lugnade sig dock\nvid en klunk öl; han visste ej rätt hvad den andre sagt.\n\n\"Åh hå\", fortfor polacken, i det han vred på sina långa mustascher.\n\"Det var dumt att låta värfva sig till det här björnlandet. Nog hade\ndet smakat bättre att dricka söderns vin och bo under de välluktande\ncitron- och orangeträden, än att smörja i sig finskt öl och låta\nröka sig som en sill i dessa fördömda finska porten; och gräla med\nde djuren derinom, för hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, för\ndet de behagade välja oss till kung ett våp, en isbjörn, som ligger\ni sin lya och gör ingenting, sen han väl lyckats sätta söta fars\nstalldrängar till vakt öfver oxarne i sitt hemland.\"\n\nMatts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg\nhan opp, helt lugnt, knöt sin jättenäfve under Kaborskys näsa, och,\ni det han mellan sina sammanbitna tänder mumlade: \"Här skall du få\nlukta på _finska_ citroner\", stötte han polackens näsa oppåt så\nhäftigt, att denne för ett ögonblick blef alldeles förvirrad.\n\nEmellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting förefallit, fram till\ndet lilla fönstret och kastade blicken åt slottsfjärden. Hans ögon\nfick ett underligt uttryck. \"Voj, perkele\", sade han halfhögt och\nvände sig om för att gå, men nu rusade Raborsky med knuten näfve emot\nhonom, för att slå till.\n\n\"Pojke\", sade lugnt den just ej mycket långe, men så mycket\nbastantare finnen, \"icke har jag tid att leka med dig nu.\" Derpå grep\nhan tag i den framrusande polacken och kastade den spenslige mannen\nin ibland den hop knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse\nnu Matti, och hindrade honom ifrån att, som han ernat, skynda till\ndörren.\n\n\"Ge rum, eller slår jag armar och ben af er. Är det tid nu med\npojkupptag? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in på fjärden\nderborta.\"\n\n\"Åh, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att släppa dig lös.\nHertigen skulle visst komma sjövägen, då Arvid Eriksson har hela\nflottan i sin makt.\"\n\nI detsamma ryckte Enevald Fincke opp dörren: \"På er post, gossar, nu\nha vi fienden här.\"\n\nFru Ebba hade gjort Stålarm uppmärksam på de ankommande fartygen,\noch begge insågo genast huru saken förhöll sig. Lif och rörelse\nförspordes på alla håll i slottet. Snart var manskapet från staden\ninkalladt. En liflig verksamhet råder en stund öfverallt, men sedan\nallt blifvit ordnadt på förberedt sätt, börjar det hela vinna ett\nslags yttre lugn, ehuru hvarje hjerta ännu klappar fortare än vanligt.\n\nFrån skeppen höras trumpetstötar. En parlamentär nalkas i en slup,\nhan uppmanar slottet att gifva sig; men föraktfullt afslås detta. Och\nCarl, för klok att utsätta sina små fartyg för elden från slottet,\nbeslöt att aflägsna faran genom manövrerande. Troppar landsattes,\noch genom låtsade anfall på andra håll, narrades Stålarm att, jemte\nen del af krigsfolket, lemna slottet. Innan kort afskurna från\nmöjligheten att åter draga sig dit tillbaka, nödgades de tåga opp\nåt landet, och fru Ebba var nu åter ensam qvar att föra befälet på\nslottet.\n\nHertig Carl trodde sig redan säker om segern, men för tidigt. Huru\nden stolta fru Ebba icke lät det Flemingska namnet komma på skarm, är\nför väl kändt, för att behöfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt\nledde hon slottets försvar, och vid hennes sida gick oftast, som\nhennes biträde, den unga Sigrid. Stundom hände, att en kula träffade\nnågon af manskapet just invid den plats, der den höga frun, åtföljd\naf sin späda adjutant, hade stadnat. Sigrid bleknade och måste stödja\nsig emot en vägg eller en pelare, för att ej svindla, men nästa\nögonblick stod hon redan vid den fallnes sida, för att vårda eller\nförbinda, om hjelp ännu vore möjlig. Fru Ebba stod lugn, och syntes\nicke skakad af något, sysselsatt endast att uppfylla sina pligter som\nfästningens kommendant. Det var som om hennes makes ande hos henne\ntagit sin boning.\n\nFrån det å andra sidan om ån belägna Korpolaisberget riktades kanoner\nmot slottet. Afståndet var för långt för de små kanoner, hertigen\nkunnat medföra. De flyttades öfver ån till qvarnbacken, derifrån de\npå närmare håll kunde verka. Men fru Ebba var oförfärad, som förr,\noch gaf exempel af mod. Stadsboerna sände budskap och bådo henne att\ngifva sig, men förgäfves. Redan visste man på slottet, att konung\nSigismund icke stode att förvänta till bistånd, att hertigen erhållit\nförstärkningar och att Stålarm var ohjelpligt afskuren från slottet.\nMen fru Ebbas mod svek icke.\n\n\n\n\nXXI.\n\n\nSolen lyste klar öfver slottsfjärden och på Runsalas ekar, hvilka\nstodo som allvarliga vakter omkring gräsmattorna, mellan deras\nstammar, der han och hösten hade härjat hvarje blomma; men hvilka\ndock ännu lågo gröna och sammetslika. Här var lugn och tystnad,\nafbruten endast af det dofva återskallet af de kanonskott, hvilka\nfrån Korpolaisudden och qvarnbacken dånade emot slottet; och hvilka\ndundrande helsningar från slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty\npå denna sidan af fjärden lekte kriget sin bullrande, blodiga lek.\n\nPå hertigens befallning rigtades skotten mest mot fönstren af\nboningsrummen i nya slottet.\n\n\"Låt qvinnfolken få smaka litet på våra sötsaker\", hade hertigen\nsagt, \"jag tänker käringarna snart skola få nog af konfekten, och\nkrypa till korset.\"\n\nMen inne i fästet hölls som bäst bönestund i slottskyrkan, hvilken\ndå befann sig i en annan flygel, än den nu begagnade. Der voro\nförsamlade månge af männen och nästan alla qvinnorna, som befunno sig\ni slottet. Der befunno sig fru Ebba jemte hennes döttrar, fru Elin\nStålarm, fru Karin Kurch, fru Anna Boije och flera förnäma fruar,\ndertill många andra adeliga och oadeliga qvinnor.\n\nHögtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dånet\nfrån de belägrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes\nej deraf låta störa sig i sin andakt. Nu afbröt ett häftigt brakande\nden nyss började bönen. En kanonkula slog in genom ett fönster och\nträffade en just invid stående knekt, som nedföll död.\n\nBland fruntimmerna stod fru Ebba närmast den fallne. Ingen skiftning\ni hennes anlete förrådde bäfvan. Mången annan qvinnas kind bleknade.\nDe unga flickorna foro rysande tillsamman och gömde sina anleten.\nEndast Sigrid gick, ehuru blek och med något osäkra steg, fram till\nfru Ebba, då hon såg denna resa sig för att gå till den fallne.\n\n\"Jag finner, att här är ingen hjelp mera\", sade fru Ebba. \"Herren\nvare hans själ nådig! Hans död var skön. Med bönen på läpparne fick\nhan falla för konung och fosterland. En sådan död är icke skrämmande.\nGode herrar och J, tappre krigare alle, måtte Herren skänka dem af\neder, som han nu behagar hädankalla, en död lika herrlig, och måtte\nhan åt dem som öfverlefva, gifva seger och kraft att fienden afslå.\nStån manneligen, tveken icke att offra lif och blod, om så fordras.\nSkönt är att strida, herrligt att dö för sin konung och sitt land.\nHerren gifve oss alla sin nåd och salighet.\" Efter ett ögonblicks\ntystnad tillade hon: \"Höljen ett kläde öfver den döde, och låtom oss\nfortsätta vår andakt.\"\n\nMed hvarje dag växte fru Ebbas hopp att kunna afslå belägringen.\nHon märkte huru föga hertigens kanoner förmådde emot fästets tjocka\nmurar, hvaremot de försvarandes skjutverktyg gjorde stor manspillan\nibland de belägrande. Höstregnen försvårade mycket arbetet för\nhertigens folk, och de minor, han lät anlägga, fylldes af vatten.\n\nMen snart mörknade åter utsigterna. Besättningen började visa mindre\nnit för uppfyllandet af sina skyldigheter. Förräderi hade insmygit\nsig ibland dem, och utsådde myteri. Mången af manskapet visade håg\natt öfvergå till hertigen, och de fremmande legoknektarne ansågo sig\nicke skyldige att längre strida. Men på fru Ebba inverkade hvarken\nfruktan, hotelser eller löften. Hon syntes hafva ärft sin mans sinne.\n\n\"Unge herr Enevald\", sade Matts en dag, \"här är sannerligen ugglor i\nmossan. Här gå så många rykten i svang bland besättningen i kors och\ntvärs. Hvarifrån komma de alla? Det står aldrig rätt till. Man talar\nom hur hertigen lofvar guld och gröna skogar åt dem som öfverlöpa,\noch hur han hotar att hänga, som landsförrädare, alla som hålla med\nkungen och finnarne. Många påstå, att kungen är död. Alla veta, att\nhan åtminstone ej kommer hem i år, och många säga, att de ej vilja\ntjena den, som öfverger dem.\"\n\n\"Jag har ock märkt oråd\", svarade Enevald, \"men ännu ej lyckats\nupptäcka hvem den förrädarn är, som här löper hertigens ärender. Se\nden der tusan der på bröstvärnet, rigtar han ej åter kanonen så kulan\ngår fienden öfver hufvudet.\" Enevald sprang med draget svärd till\nkarlen, grep honom i kragen och skrek: \"Sigtar du så der, skurk, så\nladdar jag kanonen med ditt hufvud.\"\n\nKarlen mumlade något om att rigtningen var rigtig, men sänkte\nemellertid en mån kanonmynningen.\n\nSedan Enevald gett Matts ordres att vaka öfver huru skjutningen\ntillgick vid tvenne nära hvarandra ställda kanoner, hastade han att\nuppsöka fru Ebba.\n\nHon stod tankfull vid ett fönster, som vette utåt fjärden. Enevald\nbugade sig vördsamt och sade: \"Nådiga fru, jag kan eder icke förhålla\nhvad eders frudöme dock kanske redan sjelf varsnat. Här smyger\noro bland folket, jag fruktar att det bryter ut i myteri. På hvad\nsom utom fästet sker, veta knektarne god reda: Att hertigen får\nförstärkning från Österbotten, känna alla, men for sina skyldigheter\nvisa få håg.\"\n\nFru Ebba stod en stund begrundande, slutligen sade hon: \"Det är så,\noch det har bekymrat mig högeligen. Någon hertigens underhandlare\nmåtte finnas bland folket. Dagligen gå öfverlöpare till fienden.\"\n\nTvekande yttrade Enevald: \"Här finnes en person, som synes mig icke\nrätt vara att tro. Svårt är att misstänka någon för sådan neslighet;\nmen denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han här att göra? Hvad\ntasslar han i knutarna med folket? Hans blick är ej ärlig och klar.\nSvek bor på hans panna. Denne ofrälse, hvad har han här att uträtta,\nhvad förehar han. Det kunde vara godt att sätta honom i förvar, om\neders frudöme så behagade tillåta.\"\n\n\"Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit mycken välvilja i vårt\nhus. Nej, herr Enevald, jag vill hoppas, att icke han skall vara en\nusel förrädare mot sitt fosterland och det hus, som icke försmått\nhonom.\"\n\n\"Huru skulle man af en sådan, en ofrälse, en vanbörding, ens fordra\nädla känslor. Sådan rot, sådan planta.\"\n\n\"Hertigen förstår sig på smygvägar\", sade fru Ebba, utan att direkt\nsvara på Enevalds tal, \"men ville blott herrar officerare alla\nblifva trogne och stå mig bi, så skall ännu, med Guds hjelp, en\nriksförrädare, som med list och våld tillegnar sig sin frändes rike,\nicke omhänder få konungens fäste, och ohelga hans trognaste tjenares\ndöda qvarlefvor, som här ligga och vänta på att blifva nedsänkta i\nhans fäders graf.\"\n\nÄter stod fru Ebba ett ögonblick i tankar försänkt, men fortsatte\nsedan: \"Bättre dock, att de män vi äga till fästets försvar äro\nfå, men pålitliga, än att myteri och uppror smyger bland en större\nskara. Vi måste sålla dem. Herr Enevald, låt tillsäga Hans Eriksson\ntill Brinkala, Anders Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt\nSöfringsson, att de måtte samlas i residenssalen. Jag vill med dem\nsamråda om bästa sättet att verkställa denna sållning.\"\n\nÄnnu innan dagens slut sammankallades manskapet på yttre borggården.\nFru Ebba tilltalade dem: \"Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att\nmed lif och blod till sista andetaget strida för vår rättmätige\narfkonung och herre, och att in i döden vara hans rättvisa sak\ntrogne. Huru hertig Carl, med list och våld, bemäktigat sig\nregementet och med uppror och slemt förräderi strider emot sin\noch allas vår nådige konung, och nu äfven med våld och orätt vill\nbemäktiga sig detta konungens hus, det kännen J alla. Och dock har\nman hört otillbörliga ord, äfven inom dessa murar. Finnes väl ibland\neder någon nog äreförgäten, att vilja förråda ära och tro, må han gå\natt uppsöka den herre, som är honom värdig. Ingen förrädare må stadna\nqvar att besudla vår heliga sak. Med Guds hjelp, vilja vi ärligen\nförsvara vår konungs hus och hans sak med rena och ärliga hjertan.\nIngen förrädare må stadna här, se porten är öppen, finnes här någon\nfalsk och äreförgäten nog, att vilja vara en öfverlöpare, må han\ndraga hädan.\"\n\nEn liten port i muren öppnades nu. Skarpt blickade fru Ebba emot den,\noch hennes blick mörknade allt mer, ty allt nere och nere trängde\nsig emot den öppnade porten, allt mera tätnade massan af uttågande,\noch snart qvarstod endast en ringa tropp af fästets försvarare. Ett\nögonblick nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina ögon med en\nåtbörd af förtviflan. De omgifvande herrarne buro i sina anleten\nmycket olika uttryck. Någre syntes visserligen dela fru Ebbas\nkänslor, andre sågo lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod bakom fru\nEbba med en nedrig skadeglädje i de små grå ögonen, och gjorde en\ngemen grimas.\n\nMed de uttågande hade äfven Daniel Hjorth förstuckit sig. Han hade,\nså mycket möjligt var, gömt sig bakom krigsmännen, på det ingen blick\naf fru Ebba skulle upptäcka honom. Hans onda samvete jagade honom.\nNär han nalkades hertigens läger, vände han sig om, kastade en blick\nmot slottet och sade vildt: \"Ha, huru går det nu med edert stolta\nmod. Nu är mitt uppdrag fulländadt, nu stiger Daniel Hjorth, och\nde stolta Flemingarna falla. Kathrina, märker du, vi bli småningom\ngelikar! Gelikar, hm, det stolta, adeliga blodet skall väl aldrig\nerkänna den ofrälse födde som gelike, om än han kunde förvärfva\nadelig sköld. Vi få väl se, vi få väl se, tiden späker mången så\nsmåningom.\"\n\nFru Ebba vaknade som ur en dvala, sedan folket aftågat. \"Ordna\nförsvaret nu för det första\", sade hon till Bengt Söfringsson. \"Om en\ntimme samlas vi till rådplägning i residenssalen. Infinnen eder der\ngode herrar.\"\n\nFru Ebba hastade opp till sitt rum. Der nedkastade hon sig i\noutsäglig ångest. Länge kämpade hon att vinna styrka. Slutligen\nutbrast hon i bön. Hon bad länge, med hög röst, djupt nedböjd emot\ngolfvet. Småningom lugnades de svallande vågorna i hennes inre.\nÄnnu låg hon en lång stund, bedjande, på sina knän och allt lugnare\nljöd hennes röst. Slutligen reste hon sig, ordnade sin hufva och\ndet hvita förslaget på sin svarta ylleklädning, och begaf sig till\nresidenssalen, der hon inträdde med högburet hufvud. Här möttes hon\naf herrarne med föreställningar om nödvändigheten att uppgifva fästet.\n\nStolt och högrest stod fru Ebba inför de församlade krigarne. \"Ädle\nherrar och riddare\", började hon nu sitt tal. \"Dem ibland eder,\nsom med sanning och ärlighet äro den goda saken tillgifne, och som\nmed nit och trohet stridt för sin konungs sak, dem tackar jag ännu\nen gång för deras mod, för deras sjelfuppoffring. Men här finnas\nock, Gud bättre, män af annat slag. Ännu har ingen qvinna i slottet\nuttalat ordet kapitulation, det var männen förbehållet att denna gång\nvara de mjukaste. Vore alla så till sinnes som jag, så skulle ej\nhertigen få in slottet så länge en hand finnes, som kunde kasta en\nkula åt fienden.\"\n\n\"J veten ännu icke, eders frudöme\", utlät sig nu Bengt Söfringsson,\n\"att vi svårligen kunna kasta några kulor. De af hertigen köpta\nförrädarne, hafva icke allenast förledt folket att öfverlöpa, men\näfven att förstöra skytteriet. Alla kanoner äro dels fyllda med sand\noch jord, dels förnaglade. Vi stå här redlöse, så herren sig förbarme\nöfver oss. Ingen utväg finnes att göra motstånd.\"\n\nEtt ögonblick gaf fru Ebba vika för sin djupa smärta och sade nästan\nbittert: \"Ha, hvad kan icke menniskan uträtta med en fast vilja! Det\nhar jag lärt mig af honom, som aldrig tvekade, aldrig bäfvade, när\nhan skulle följa det rättas väg; och som aldrig räddes att öfver sig\ndraga hertigens svåraste vrede, i sitt försvar för sin konungs rätt.\nMen J, J blifven för edra hufvuden, J bäfven för hertigens straff,\noch stån ovissa om J bören följa edert samvete och göra det rätt\när och förtjena eder konungs nåd, eller om J bören underkasta eder\nhertigen, derföre att han nu står här närmast med sin här. Gingo\nväl alla förrädare hädan? Nej, jag förstår nu, att jag varit en\ngodtrogen qvinna, som litat på falska vänners råd, och trott på dem,\nsom voro min ädle makes fiender! Dock, förebråelser hjelpa intet,\natt klaga vårdar jag mig icke. Försvaras kan icke slottet, sägen J.\nKrutet förslår ej heller att spränga det i luften, dock kunde något\ndermed uträttas. Det _nya_ slottet kunde väl dermed förstöras. Väljen\nalltså, J, som ännu stån eder konung trogne, väljen emellan att kasta\neld i krutet, eller uppgifva fästet. Gifve Gud att ni hade håg till\natt välja det förra, det vore dock en hederligare död, än att hängas\naf hertigen, som väl blir mångens lott. Ädle herrar och riddare,\ntron dock icke att Ebba Stenbock är otacksam, hon känner väl att\nibland eder finnas de, som äro trogna som i eld pröfvadt guld, men\nhon känner ock, att ännu _här_ finnas förrädare, och detta bragte på\nhennes tunga ord, som endast voro ernade åt några få här närvarande.\nÄdle herrar, besluten nu som eder bäst synes, mitt arbete är slut.\nEbba Stenbock förstår icke att uppgifva ett fäste.\"\n\nFru Ebba bugade sig och gick långsamt bort. Hon inträdde slutligen\ni det hvalf invid slottskyrkan, der Klas Flemings lik ännu stod\nbisatt, och der nedsjönk den stolta qvinnan afsvimmad på den kista,\nsom inneslöt de qvarlefvor, dem hon lofvat bevara för ohelgande, men\nnumera ej förmådde skydda.\n\n\n\n\nXXII.\n\n\nMikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, hertig Carl skulle\nintåga. Alla fruntimmerna i slottet hade samlat sig omkring fru Ebba,\nliksom sökande stöd hos henne. Stor ängslan rådde. Hvar och en ägde\nnågon kär person, hvilken kunde drabbas af hertigens vrede. Och dock\nhade man ännu ej lärt sig så frukta hans stränghet, som sednare, när\nmånga blodsdomar hade lärt finnarne förstå, att trohet mot deras\nlagligen krönte konung vore förräderi och straffades som sådant, just\naf den, som sjelf satte alla fjedrar i rörelse, för att inkräkta\nthronen. Harm, vrede och sorg jäste inom fru Ebbas bröst, der hon\nsatt omgifven af de öfriga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett\nord. Omsorgen om slottets uppgifvande hade hon helt och hållet lemnat\nåt Bengt Söfringsson och öfrige officerare.\n\nDå nalkades henne Olof Sverkerson, af bönderne sednare Olof Perkelson\nkallad, för sina många gånger utöfvade förräderier, än mot den ene,\nän mot den andre, allt huru han tyckte för ögonblicket vara det för\nsig fördelaktigaste. Han framsteg med en ödmjuk bugning och sade:\n\"Hans fursteliga nåde har låtit sig berätta, det här icke skall vara\närligt spel. Man har sagt honom, att eders frudöme någorstädes låtit\nlägga det krut, som här fanns qvar, till en mina, för att spränga\nden i luften när hans fursteliga nåde skulle deröfver passera. Han\nhar derföre sändt mig för att utbedja sig nöjet af edert sällskap,\npå det han åtminstone icke må blifva utan angenämt medfölje på\nhimmelsfärden. Han anhåller derföre att ni, såsom artig värdinna, må\nemottaga honom vid porten af edert hus.\"\n\n\"Sådant ens eget sinne är, sådant väntar man det hos andra\", sade\nfru Ebba med nästan hvita läppar. Derpå steg hon opp från sin plats,\nkastade en blick omkring sig på fruntimmerna och sade: \"Stannen här\nalla, denna förödmjukelse må ingen annan än jag bära.\"\n\nMed långsamma, men jemna steg vandrade fru Ebba utför trapporna,\nöfver borggården, genom hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu\nstod öppen.\n\nMot slottet marscherade de hertigliga tropparna. I spetsen för\ndem syntes hertigen sjelf och någre hans herrar. Hertigen kastade\nstundom en bister blick opp emot det fäste, som trotsat hans makt och\nfällde några föga vänliga ord. Hans sinne, uppretadt öfver slottets\nförsvar, hade ännu ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att\nnu hafva vunnit sin afsigt. När han kom så nära, att han blef varse\nden öppna porten och bemärkte att fru Ebba stod der, utbrast han:\n\"Getingboet har dock fått lof att ge med sig. Roligt vore att veta\nhvad käringen der nu menar. Jo, jag tänker Ryttarkajsa skall få lära\nsig att steka sill, i stället för att glödga kulor. Får väl lära sig\natt räkna ärter för granater, Dragonmaja. Hade god lust att hänga\nhennes kjortlar som klocka på slottstornet, med henne sjelf som\nkläpp i klockan! Nå, när vi nu väl få fästet inne, skall väl detta\nfinneupproret ta slut.\"\n\n\"Blott de ej ånyo få lust att resa sig, när Eders Furstliga nåde åter\nmåste lemna landet\", svarade, med sjömanna rättframhet, amiralen\nPeder Stolpe.\n\n\"Åh, det skall jag väl låta dem hederligen veta, att om något upplopp\noch förrädiske praktiker sker hädanefter, skall jag nog så räkna med\ndem, att jag, med Guds hjelp, skall räkna dem i galgen, eho det än\nmå vara, om än sjelfvaste fru Ebba, huru hon ock må bjebba. Ja, i\nsanning, bättre svågerlag kunde gamle kung Gösta hafva skaffat sig,\nän denna fru Ebba och hennes blodige och riksförrädiske man. Det var\natt sätta bocken till trädgårdsmästare, när den der Stenbockens,\neller rättare, Stengetens slagtardräng till man slapp som\nbefälhafvare till Finland. Och geten bräkte ännu på samma ton, sen\nbocken kolat af. Jo jo, hon tänker spränga oss i luften, påstås det,\noch har anlagt en mina i slottet; men jag har derför befallt henne\natt vara oss till mötes i porten. Vill hon skicka oss till helfvetet,\nså skall hon sjelf få vara den första, att helsa på hin håles fru\nmamma, med en kärlig systerhelsning. Kaka söker maka, och gerna kunde\nde fara med henne, alla de äreförgätne, upproriske och hufvudljugare,\nAnders Larsson och andre, som tagit sig före befallningen här vid\nÅbo.\"\n\nUnder det hertigen talade, hade han hunnit till slottets yttre port.\nHär stod den stolta frun, en hög gestalt, i djup sorgdrägt. Det\nendast föga grånade håret betäckt af ett dok med breda fållar, och\nden svarta flanellsklädningen fallande fotsidt ned omkring henne.\nEndast de djupblå ögonen och de hvälfda ögonbrynen aftecknade sig\npå det i öfrigt marmorbleka ansigtet. Så stod hon lik en bildstod,\nkall, orörlig, den stolta blicken hvilande på vägen. På hennes anlete\nblossade opp en mörk rodnad, i det ögonblick hon igenkände hertigen,\nsom, med svärdet draget i högra handen, beträdde vindbryggan; men den\nförsvann åter lika hastigt, och stel och blek, som förut, stod den\nhöga frun. Nu vände sig hertigen till henne och sade: \"Haden J, fru\nEbba, tagit sländan i hand i stället för kommandostafven, så haden\nJ besparat både er och andra harm. Bättre hade varit om J rört i\ngrötgrytan, än i mannadåd!\"\n\nFru Ebba svarade intet härpå, utan sade blott: \"På Eders Furstliga\nnådes befallning är jag här, för att ledsaga eder.\"\n\nCarl syntes ännu vilja tillägga något, men fru Ebbas hela hållning\nimponerade på honom, och han utsade icke hvad han ernat. Han brukade\njust ej låta skrämma sig, men nästan till sin egen förundran,\nkände han sig en smula besvärad vid fru Ebbas sida. Mot sin vilja,\nmåste han bemöta henne med aktning. Han gick nu framåt, åtföljd af\nfru Ebba, men blott en del af tropparna intågade, resten stadnade\nutanföre, stående i led.\n\nIfrigt blickade Carl omkring sig, och hans skarpa ögon syntes\nuppmärksamt beskåda allt. Stundom stadnade han, än för att nogare\nbetrakta något, än för att utdela befallningar. Hans röst var sträf\noch ovänlig, men i hans skarpa blå ögon lyste glädje öfver att i sin\nmakt hafva fått Finlands starkaste fäste. Hans resliga gestalt syntes\nhögre, näsborrarna vidgades, flere gånger strök han med handen öfver\nden höga, kala pannan; dock kom han sig icke till att ge sina tankar\nluft i ord. Han var synbarligen besvärad af fru Ebbas ädla, bleka\ngestalt vid hans sida.\n\n\"Hvar är Klas Flemings bisättningsrum\", sade han slutligen till Olof\nSverkerson, som med beställsamhet fjeskade omkring fursten, \"vi vilja\nbegifva oss dit.\"\n\nFru Ebba kunde med möda qväfva ett utrop, som ville bryta fram öfver\nhennes hvita läppar. Hennes steg syntes mindre säkra, hennes hufvud\nmindre högburet, då hon, under fortfarande tystnad, vid hertigens\nsida gick uppför den trappa, som af Olof Sverkerson anvisats, och\nuppför hvilken hertigen genast började stiga, sedan han kastat en\nblick på fru Ebba, liksom han velat påminna henne om att medfölja.\n\nUnder tystnad gick tåget framåt genom kyrkan, men när det inträdde\ni hvalfvet och hertigen befallte att kistan skulle öppnas, då\nframträdde Peder Stolpe och sade med sin vanliga rättframhet: \"Eders\nFurstliga nåde, de döda må man lemna i ro, vare sig vänner eller\nfiender.\"\n\n\"Gamle herr Peder\", svarade fursten, \"sköt J edert takel och tyg mig\ntill behag, som hittills, men låt mig råda för resten.\"\n\nEfter en stund tillade Carl, som kanske ansåg nödigt att urskulda\nsitt tilltag: \"Hvad skullen J mena, om man här kunde hitta på medel\natt få flottan på litet bättre fötter, utan att behöfva betunga\nallmogen med nya pålagor? Hans Kunglig Majestät i Polen sänder oss\nväl föga något, och visserligen behöfva vi hafva flottan i godt skick\ntill hans och rikets tjenst, på det han icke må behöfva hyra sig\nfremmande fartyg, om han behagar till sitt arfrike komma, om hvilket\nvi så ofta anhållit hos honom. Veten J väl, herr Peder, ofta gömmes\ngull i stoft och mull. Hafva icke mina sagesman farit med munväder,\nså finnes i denna kista icke något lik, men väl en skatt.\"\n\nAllt modigare hade fru Ebba rest sig opp under det fursten\ntalade. Hon tycktes nu hafva återvunnit hela sin stolthet vid den\nbeskyllning, hertigen uttalat, och med ödmjukhet i blick och hållning\nsvarade hon: \"Ja, en skatt i sanning, ty häri gömmes ett hjerta, som\nvar det ädlaste, trognaste och redligaste! Men denna skatt kan dock\nEders Furstliga nåde icke vinna. Detta hjerta slår icke mer!\"\n\nUnder det dessa ord vexlades, hade locket hunnit lyftas af kistan,\noch derinne syntes nu qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende,\nden stolte, mäktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; han, som\nskref sig ståthållare öfver Finland, riksamiral, Svea rikes marsk,\nfriherre till Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu endast\nföretedde en bild af förgängelse, ehuru den mäktiges lik genom\nbalsamering var skyddadt mot förruttnelse.\n\nOrörlig stod fru Ebba. Ej en tår i hennes öga, ej en ryckning i\nhennes anlete utvisade för den, som varit hennes makes dödsfiende,\nhvad hon kände. Hertigen betraktade en stund under tystnad, stoftet\naf den man, som varit honom det svåraste hindret på hans väg till\nmakten, och den klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig och\nfallit till skam. Slutligen grep han med handen den döde i skägget\noch sade: \"Ha, du min gubbe, lefde du än, så sutte ej ditt hufvud\nmycket säkert nu.\"\n\nMed en stolt höjning på hufvudet svarade fru Ebba: \"Lefde han, så\nstode icke Eders Furstliga nåde här. Han hade väl gett Eder annat att\ngöra än att komma vid sitt skägg!\"\n\nDessa fru Ebbas stolta ord har sägnen förvarat, men icke hvad hertig\nCarl derpå svarade. Det hände stundom, att ett djerft språk icke\nmisshagade honom. Det syntes, som om han deri skulle funnit ett slags\nförvandtskap med sitt eget sinne.\n\n\n\n\nXXIII.\n\n\nSedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet\nförräderi kunde vara anlagdt och sålunda ingen fara mera var för\nhanden, hade fru Ebba erhållit tillstånd att bege sig till sina rum,\nder hon befalltes att qvarstadna, och vakt ställdes utanför dörren.\nÄfven hennes döttrar fingo på begäran lof att komma in till henne,\nmen med vilkor att sedan der qvarstadna.\n\nSigrid erhöll icke samma tillåtelse, och yrkade den icke heller\nmed all möjlig ifver. Hon fruktade att på det sättet bli stängd\nfrån hvarje underrättelse utifrån, och hon kände ännu ej hvilket\nöde som drabbat hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de\nuttågande tropparna, icke heller bland dem hon genom fönstret sett\npå borggården sträcka gevär. Var han fängslad, var han sårad, kanske\ndöd? Hennes oro steg med hvarje ögonblick, hon visste ej till hvem\nhon skulle kunna vända sig, för att få upplysning. Sedan fru Ebba\nvar fånge, hade Sigrid intet värn. Hennes far var ibland dem, som\nunder Stålarms befäl nu tågade opp mot Tavastland, sedan de blifvit\nafskurna från slottet.\n\nI sitt bekymmer vände sig nu Sigrid till Stålarms maka, fru Elin\nFleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin\nsvarade bekymrad: \"Kära jungfru Sigrid, väl ville jag vara eder till\nskydd och beskärm, men är ju sjelf värnlös. Icke kan J dock bege eder\ntill någon af edra slägtingar på godsen häromkring, om ni än finge\nlemna slottet. Hertigens soldater sägas nu hålla på att plundra hos\nvåra och konungens vänner. Stanna då hellre hos mig tillsvidare.\"\n\nSigrid hade ej hunnit mer än tacka fru Elin för hennes löfte, då\ngamle Hans framträdde till henne och sade: \"Jungfru Sigrid, som är så\ngod mot hvar och en, törs jag be eder stiga ned i min kammare. Min\nson ligger illa sårad. Han tror att jungfrun skulle kunna lära mig\nhuru jag bör bete mig för att lindra hans plågor. Han längtar efter,\ndet ni måtte göra eder den mödan att hugsvala den döendes själ. Neka\nmig icke min bön, jungfru Sigrid, jag ber eder.\"\n\nSigrid tyckte visserligen det vara svårt, att uppfylla gubbens\nbegäran, men ville dock icke afslå hans bön. Bäfvande för det myckna\nkrigsfolket, begaf hon sig å väg. Ingen ofredade henne dock, der\nhon gick åtföljd af gubben, ehuru många sågo efter den unga, späda\nflickan och den gamle gråhårsmannen. Men hvar och en visste, att då\nhertig Carl var i grannskapet, var det säkrast för en och hvar att\npassa på sina åligganden, och att ej taga sig några friheter. Sigrid\nmed sin gamle beskyddare gick sålunda oantastad sin väg fram; och när\nstundom en vaktkarl frågade hvart de ernade sig, svarade gamle Hans:\n\"till en sjuk\", och så lät vakten dem passera. När de hunnit på yttre\nborggården, stadnade Hans och sade: \"Nu måste jag dock säga eder,\njungfru, att eder väntar en syn, som torde bli svår att se. Bed nu\nGud om styrka för edert unga hjerta. Det är icke min son, som ligger\ndöende i mitt qvarter, utan en annan.\"\n\nSigrid svigtade: \"Hans, för Guds skull, hvem, hvad? --\"\n\n\"Ja, tyvärr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. Det är unge herr\nEnevald Fincke. Jag fann honom och bar honom in till mig, der jag nu\när ensam. De förre knektarne äro borta, och de svenska knektarne ha\nännu ej hunnit blifva inqvarterade, men nog komma de väl nu snart.\nJag har förbundit honom så godt jag förstått. Jag ville ej säga\neder förut huru det var, ty gamlas ögon se stundom igenom de ungas\nhemligheter, och så fruktade jag, att J, af oro och otålighet, ej\nskulle haft styrka att följa mig hit, om J vetat det värsta.\" Sigrid\nhörde ej mer. Med bleknad kind, men med brådskande steg, hastade hon\nföre den gamle in i det betecknade rummet. Enevald låg på en bänk,\nnästan sanslös; men när Sigrid inträdde, lyfte han matt opp sina\nögon, och hans blick ljusnade. Den unga flickan lutade sig öfver\nhonom och ett sagta \"Sigrid\" sväfvade öfver hans bleknade läppar.\n\nNågra ögonblick förgingo. Med stark ansträngning reste sig Sigrid och\nsade: \"Här kan han ej ligga. Han måste få bättre skötsel och vård,\nbättre bädd. Här kan jag icke stadna för att sköta honom. Vi måste se\ntill att få honom buren in till staden. Jag stadnar här så länge. Gå,\nHans, bjud till att för penningar och goda ord få bärare.\"\n\n\"Jag fruktar detta blir omöjligt. Vakten låter oss icke bortföra en\nsårad officer af garnisonen.\"\n\nSigrid vred sina händer i ångest. \"Vi måste, Hans, vi måste. Han kan\nicke uthärda här på denna trädbänk och med den skötsel han här kan\nfå. För Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. Gör allt som är\nmöjligt. Jag stannar här så länge.\"\n\nHans gick, ehuru med ringa hopp att något kunna uträtta, och Sigrid\ngaf nu sina tårar fritt lopp. Ett nytt anfall af svaghet föll öfver\nden sjuke. Sigrid lyckades dock att återkalla honom till sans,\nmedelst baddningar med vatten ur ett trädstop som stod på bordet.\n\nNu återkom Hans. \"Ingen möjlighet, jungfru, hertigen har förbjudit\natt någon, hvem det än vara må, kan få lemna slottet utan hans eget\ntillstånd.\"\n\n\"O min Gud, han dör, han måste få bortföras, jag måste få vårda\nhonom.\" Nu tillade hon hastigt: \"Jag går till hertigen.\"\n\n\"Kära, unga jungfru, det kan ni icke våga. Det fordras starkare sinne\nän edert, att tala vid honom. Det har mången rask karl varit rädd\nför, och J, med edert tysta och stilla väsende, skulle alldeles bli\nbortkommen om han vredgades. Icke heller torde ni slippa in.\"\n\n\"Jag måste. Vårda _honom_! Jag går!\"\n\nSigrid lutade sig ett ögonblick öfver den sjuke, som ej hade nog\nsans, för att veta hvad som föregick omkring honom, derpå hastade\nhon bort, tillbaka öfver borggårdarne, opp för vindstrappan i ena\nslottstornet, och vakterna sågo förundrade efter den bleka, hastande\nflickan. Ingen hindrade henne att framgå. Hon syntes gå med sådan\nsäkerhet och skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon skulle slippa\nfram, att ingen kom sig före att fråga med hvad rättighet hon så\nfritt färdades omkring. Hon tycktes alls ej tveka derom sjelf. Men\nvid vindstrappans slut stod en post vid dörren till de rum, hertigen\nsjelf bebodde. Han hejdade hennes gång och sade: \"Nej, jungfru lilla,\nstanna, hit slipper hon inte in.\"\n\n\"Jag måste tala med hertigen.\"\n\n\"Åh hå, nödvändigt! tala med Hans Fursteliga nåde! Det är omöjligt,\njungfru lilla. Hans Fursteliga nåde har ej stunder att prata bort med\nvackra flickor.\"\n\n\"Hindra mig icke, för Guds barmhertighets skull. Skulle väl Hans\nFursteliga nåde kunna straffa er, för det ni ville låta en stackars\nflicka gå in i hans allrayttersta rum?\"\n\nSigrids böner voro fåfänga. Förgäfves använde hon de mest bevekande\nordalag, postkarlen vågade icke insläppa den bedjande, huru gerna han\nän velat.\n\nFör hvarje förloradt ögonblick steg Sigrids ångest högre. Vända om,\nmed oförrättadt ärende, kunde hon icke. Slutligen hördes steg komma\nuppför trappan, de närmade sig allt mera. Det var en af hertigens\ntjenare, som i handen bar en silfverbägare och åtföljdes af en\ntjensteqvinna, bärande en kanna pösande öl, det hon, på tjenarens\nbefallning, just hade tappat ur den bästa öltunnan i slottskällarn.\n\n\"Seså, här just innanför denna kammardörr får hon ställa kannan på\nbordet och gå sin väg. Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga\nnåde detta ståteliga öl. Det måste man medge, att icke låter detta\nölet det gamla Åboölets rykte komma på skam. Icke var det underligt\natt salig drottningen Kathrina häraf drack lika gerna, som hennes\nherre, högst salig Hans Majestät, konung Johan.\"\n\n\"Goda Anna, jag ber dig\", sade Siri, \"låt mig bära in ölet.\"\n\nAnna var högst nyfiken att få titta in i hertigens rum, så att hon\ngerna hade åtlydt befallningen att uppbära ölet, men när hon såg på\nSigrid och varsnade den ångest, hvarmed denna bad att få aflösa henne\ni tjensten, så svarade hon: \"Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna\ngått sjelf, men så J ser ut, har väl ingen hjerta att neka er, som\nalltid är så färdig att göra en hvar till nöjes. Men kannan är tung\nför en sån liten fin hand, må hon veta, jungfru.\"\n\nSigrid grep ifrigt kannan och följde efter tjenaren, utan att hvarken\ndenne eller postkarlen gjorde någon anmärkning. Så snart hon inträdt\ni rummet, befriade tjenaren henne från sin börda, och väntade att hon\nskulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, fått tillfredsställa\nsin nyfikenhet. Men i dess ställe pekade Sigrid på en dörr vid\nhvilken stod en annan tjenare och frågade: \"Är Hans Fursteliga nåde\nder?\"\n\n\"Tyst, tyst! Der äro herrar, och i rummet der innanföre är hertigen\nsjelf. Nu måste ni gå bort, att ingen kommer och träffar er här.\"\n\nSigrid stod qvar, betänkande huru hon skulle kunna ställa till,\nför att slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt\nifrigare att bege sig bort, och var högst förlägen då hon ej åtlydde\nhonom. Att åstadkomma något buller, vågade han alldeles icke.\nHärunder öppnades den inre dörren och en gammal herre utträdde. Hans\nundersättsiga figur rördes fram åt golfvet med bastanta steg och\nnågot krökta knän. Den mörke, barske mannen syntes icke mycket kunna\nväcka Sigrids förhoppningar om hjelp, men i blicken låg dock något\nvänligt och frimodigt. Sigrid vände sig till honom och bad med låg\nröst i de mest bevekliga ord, det han ville antingen sjelf ge henne\ntillstånd att ur slottet föra en svårt sårad, eller om han ej kunde\ntillåta detta, att han då ville utverka det hon finge gå in till\nhertigen för att bedja honom sjelf derom.\n\nMed ett vänligt ögonkast på den unga bedjerskan, svarade den gamle\nkrigarn: \"Hans Furstliga nåde har förbjudit att bortföra någon sårad\nofficer. Man vet ännu icke hvad han öfver dem besluter. Alltså, vore\nhan än eder fästman, såsom det synes mig, så kan nu härvid intet\ngöras. Och hvad angår att få bönfalla härom hos fursten sjelf, så\ntorde det föga hjelpa. Icke heller vågar jag bedja om att få införa\neder. Hans Furstliga nåde hör visst en och hvar af trogne svenske\nmän och qvinnor, som hos honom vilja söka rättvisa, men vill icke\nbesväras af husets folk och deras böner och klagomål, ty de hafva\nicke gjort sig sådan nåd värdiga. Gå derföre bort, unga flicka, icke\nhörer hertigen eder.\"\n\n\"Ack, hvad har väl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans\nFursteliga nåde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf\nen ung dotter. Ack, hon ber med mig till edert hjerta.\"\n\nDen gamle krigarn strök sig om sitt gråa skägg. Han blef varm vid\ntanken på hus och hem. \"Nå, så stå nu då der vid dörren och vänta så\nlänge. Hans nåde går rättnu härigenom. Försök då om ni kan få honom\natt höra eder.\"\n\nVänta, hon måste vänta! Och hon kände med ångest hvad Enevald led för\nhvarje ögonblick och huru möjligen hans lif berodde af snar hjelp.\nHon tyckte sig känna, huru de smärtor som anföllo honom, skuro genom\nhenne sjelf i hvarje ögonblick. Men hon måste dock vänta, någon annan\nutväg ägde hon ej. Hon måste ju, tillochmed, anse för en lycka att\nhenne tilläts att vänta; och dock blef denna väntan henne för hvarje\nögonblick mera olidlig.\n\nTjenaren hade emellertid slagit öl i bagaren, och infört den i de\ninre rummen. Derifrån återkom han och ställde sig äfven att vänta\ninvid ölkannan, som qvarstod på bordet. Nu hördes liflig rörelse i\nrummet invid, dörrarne slogos opp och ut trädde några herrar, bland\nhvilka den, som syntes främst i raden, bar en jernhammare i handen.\nDet ljusa håret, den höga pannan, öfver hvilka tre glesa lockar lågo\nplatt tillkammade, för att dölja att den var kal, den böjda näsan,\nde skarpa blå ögonen; allt instämde med den beskrifning, Sigrid hört\nom hertig Carl, så att hon lätt gissade att det var denne stränge\nherre, som hon såg för sig. Hertigens blick föll genast på tjenaren\noch ölkannan. \"Ären J icke, som vanligt, slösare och öleskändare!\nStår icke der, nu åter, en hel stor drickeskanna med präktigt öl och\nandfalles? Ölebultar ären J alla, och dock viljen J icke hafva omsorg\nom att ölet hålles godt. Ställes det sedan andfallet på bordet, så\ngrinen J nog, och viljen hafva nytt; men se, sådan soppa man kokar,\nmå man supa, och den som grinar åt ölet, han må dricka vatten. Se\ntill, Göran du, att detta präktiga ölet der, icke får förstöras, utan\nordentligt slås i muggarne, som ställas på svennebordet.\" Han tycktes\nerna tillägga ännu mera, men varsnade i detsamma Sigrid, och fäste\nmed någon förvåning en skarp frågande blick på henne. Ett ögonblick\nbäfvade hon tillbaka, men sansade sig snart, och innan hertigen hade\nhunnit yttra den fråga, som syntes sväfva på hans läppar, fattade\nhon mod och trädde ett par steg fram. Derpå böjde hon knä och sade:\n\"Nådige herre, värdigas förlåta och bönhöra!\"\n\nTemmeligen vänligt såg hertigen på den unga flickan, öfver hvars\nanlete hvilade ett drag af så djup smärta, men tillika så mycken\nsjelfbeherskning, att det syntes nästan oförenligt med ansigtets\nmilda, barnsliga drag.\n\n\"Nå, hvad begär du, unga flicka\", frågade hertigen uppmuntrande.\n\n\"Att Eders Furstliga nåde täcktes nådigst vilja tillåta mig att låta\nur slottet bortföra min trolofvade fästman, Enevald Fincke, som\nligger sårad och döende, på det jag må få vårda honom.\"\n\nHertigens ögonbryn sammandrogos lätt och kring munnen tecknades några\nskarpa drag, då han svarade: \"En af upprorshopen alltså. Ni hade,\njungfru, gjort bättre, om ni förut rådt honom att icke sätta sig opp\nmot sin lagliga öfverhet. Nu må han stå sitt kast. Skall jag rädda\nhonom från den nöd han, genom sitt eget onda uppförande, kastat sig\ni? Som man bäddar åt sig, så får man ligga. Huru månge af de fattige\nbönder i Österbotten hafva icke fått ligga i vanvård och dö, för\nfinnarnes förräderi. Han må nu sjelf få försöka hur godt det gör.\"\n\n\"Nådige herre, vågar jag anmärka, att Enevald Fincke nästan icke\nvarit i strid emot bönderne. Han har först nyligen ingått i\nkrigstjenst.\"\n\n\"Men har dock redan hunnit visa sitt arga uppsåt emot konungen, riket\noch mig. Men hvem är ni sjelf, unga jungfru, som vågar föra ett så\nfritt språk?\"\n\n\"Sigrid Eriksdotter Liljeholm.\"\n\n\"Jaså, således dotter till Flemingens gode vän och tjenare! Han, som\ni alla vägar stått vid blodhundens sida! Köttmånglarens springpojke!\"\nHär började han att låta den hammare han bar i sin hand, falla emot\ninre sidan af andra handen och liksom slå takten till sina ord.\n\"Tycker hon, jungfru, att jag har skäl att vara henne blid för att\nhennes far alltid hållit med Svedjeklas, den svarte bofven, och\nvarit honom behjelplig att uppresa folket till uppror emot sin\nlagliga öfverhet? Tror hon, att hennes fina jungfrufingrar kunna med\nnål och tråd lappa den skadan, som så många menniskor lidit till\nlif och lem, för deras skull? Herr Erik har icke förfarit som en\närlig och kristlig riddare emot konungen och riket, ja ännu sedan\nKlasen ändtligen gick dit han hörde, så har han hållit fort i sin\nupproriskhet. Hvilket allt den allsmäktige Guden, som en rättvis\ndomare skall straffa. Nu hafva vi dock, Gudilof, stängt herr Erik\nmed andra förrädare från slottet, som katten från mjölken. Var han\nicke en af dem, som mest hindrade bönderne ifrån att komma och klaga\nför mig, när Flemingens ryttare förtryckte dem och ej lemnade dem ko\neller so? Hvem var mera nitisk än han, att hindra trogne undersåter\nifrån att komma öfver till Stockholm, för att med de öfrige rikets\nständer rådgöra om konungens och rikets bästa? Hvem var det, som mera\nän han, alltid sörjde för att mat icke fattades för den blodsugarn\nKlas Flemings upproriska knektehopar? Hade de fått svälta, så hade de\nminsann icke lupit efter honom, som svin efter mattråget. Häh!\"\n\nUnder det hertigen talade blef han allt ifrigare. Hans vrede\nstegrades genom uppräknandet af de skäl, han ansåg sig äga att\nharmas, och hammarn föll numera icke i handen, utan för hvarje mening\nslog han ett allt skarpare slag i bordet, så att det skrällde. Han\ntycktes liksom borra ögonen i Sigrid.\n\nMången stark kämpe hade bäfvat för Carls vrede; att den unga flickan\nej utan förskräckelse kunde åse den, var naturligt, men öfvertygelsen\nom att Enevalds lif berodde på det svar, hon nu skulle få på sin\nbön, ingaf henne mod att icke svigta för den stränge herrens hetta.\nHon tog nu, med bäfvan i hjertat, till orda: \"Hela verlden säger,\natt Eders Furstliga nåde är en mot den ringe rättvis, om än sträng,\nherre och Eders nåde skall visserligen icke straffa mig för hvad jag\nicke kunnat rå för. Om nu Eders Furstliga nåde icke tillåter mig att\nrädda min trolofvade, så är det jag som straffas; ty han, en riddare\noch ädling, skattar väl icke sitt lif allt för högt, men jag stackars\nunga flicka, som måste se honom dö, utan att kunna hjelpa honom,\njag blir den straffade. Ack, vore dock Eders nådes fursteliga gemål\nhär, till henne ville jag vända mig; hon skulle veta och förstå huru\ndyrbar för en qvinna den är, som är hennes allt. Hennes hjerta skulle\nvisst icke kunna motstå en olyckligs bön.\"\n\nEtt par af herrarne, som stodo bakom hertigen, sågo småleende på\nhvarandra och tycktes mena att ej just hertiginnan vore af så enkom\nqvinnligt mjuk natur. Men Carl sjelf såg icke utan ett visst välbehag\npå den unga flickan, som så djerft förde sin talan. \"Nå, lofvar du\npå din trolofvades vägnar, att om han nu räddas, han sedan skall\nförblifva sin lagliga öfverhet trogen?\"\n\n\"Eders nåde, hvad kan jag, en qvinna, lofva, om jag vill vara ärlig\noch sann! Kan väl en qvinna förmå sin make att lyda henne? Kan väl\ntjenaren befalla öfver sin herre? Var barmhertig, Eders Furstliga\nnåde, så visst som Gud engång skall vara barmhertig emot eder.\"\n\nNu steg den gamle mannen, som först talat vid Sigrid, fram till\nhertigen och sade: \"Eders Furstliga nåde behagade gifva mig några\nnådiga ord för de ringa tjenster jag gjort vid fästets intagande och\nlofvade hafva mig med någon belöning i minnet. Värdigas Eders nåde\nnu, om jag någon lön anses värd, att belöna mig medelst beviljande af\ndenna unga flickas bön.\"\n\n\"Käre herr Peder Stolpe\", svarade hertigen, \"hvad hafver J för\nvänskap för henne?\"\n\n\"Jag ser henne i dag för första gången och har till henne ingen\nförbindelse, men hon rör mitt gamla hjerta.\"\n\nHuruvida fursten ernade bifalla Peder Stolpes begäran eller icke,\nhann Sigrid ännu ej få veta, då med detsamma en tjenare anmälte att\nStjerntydaren, som hertigen låtit kalla opp på slottet, nu hade\nanländt och väntade på att få företräde.\n\n\"Aha\", sade Carl, \"låt honom komma in, vi vilja genast profva hvad\nhan duger till.\"\n\nMäster Sigfrid Aronsson Forsius infördes och stadnade under djupa\nbugningar vid dörren, men såg ej nu så bortblandad ut, som den afton\ndå han uppträdde hos Flemingens familj. Han hade haft tid att sansa\nsig sedan han blef kallad, och fann att mycken vigt kunde ligga\nderpå, att han icke blefve försagd. \"Jordens väldige\", sade han vid\nsig sjelf \"hvad äro de dock annat än stoft! Inför vetenskapens heroer\nmå du bäfva Sigfridus, de som väldige äro i andens rike, icke inför\ndesse materiens trälar, som kalla sig jordens store. Deras makt är\nblott en flägt i öknen mot den storm, som beherrskas af de hemliga\nvetenskapernas konungar. Carolus, hertig, dig, dig vill jag väcka med\nsanningens ord.\" Under dessa tankar inträdde mäster Sigfrid nu.\n\n\"Välkommen, mäster Sigfrid! Godt, att J just kunnen ge mig ett prof\npå eder berömda skicklighet att spå i händerna. Spå nu för mig hvem\ndenna unga flicka skall få till man?\"\n\nMäster Sigfrid steg fram, tog med en vänlig helsning Sigrids hand och\nblickade noga deri. Slutligen lemnade han henne och gick fram till\nhertigen. Med låg röst för att ej höras af någon annan, sade han nu:\n\"Detta skulle jag knappt hafva trott! Tärnan är fager och hjertat\nskiner klart som karfunkel sten, men ogift blir hon ändå.\"\n\n\"Ogift, J torde lätteligen misstaga eder\", sade hertigen, \"se nogare\nåt.\"\n\n\"Nej, det kan en hvar, om än föga i chiromantin invigd, se huru\nhennes _linea vitae_ löper ut i årets fjerde hus, utan ätt korsas af\nnågon annan lifslinie. Hon blir aldrig gift!\"\n\n\"Åh hå, mäster, J ären en dålig spåman.\" Derpå vände han sig till\nSigrid sägande: \"Nå väl, J mågen nu bortföra eder fästman och vårda\nhonom. Unge herr Carl Lennartson, se till att ej vakten hindrar\nhenne, så tänker jag mäster Sigfrid skall få lång näsa med sina\nprofetior. Akten eder väl, mäster, att ej i edra almanackor prata\ndumma prognostiker om adel och förnämt folk, som J icke ären värdige\natt kyssa på deras med lera besmorda sko. Och vill J eder derefter\nicke packa och rätta, så skall jag visa eder hvar David köpte ölet!\nJ gode herrar Stjernetydare, må icke tro, att J kunnen rifva ner\nstjernorna ändå.\"\n\nÖdmjukt svarade mäster Sigfrid: \"Eders Fursteliga nåde täcktes icke\nilla upptaga, hvad jag i välmening låtit påskina om fåfänga och\nyppighet bland de höga, och icke heller misstro min spådom om jungfru\nSigrid Liljeholm, som nog torde sig besanna.\"\n\nHertigen, som ingalunda var fri från sin tids tro på stjerntyderi\noch spådomskonst, kände sig nästan bragt ur concepterna genom mäster\nSigfrids trygga språk. Han besinnade sig en stund. Man hade hos honom\nklagat öfver den lärdes förmätenhet, att i sina skrifter tadla adeln;\nhärföre hade han nu fått sin tillbörliga näpst, och då hertigen just\nicke ansåg honom med oskäl hafva skrifvit om adelns fåfänga och\nyppighet, så var fursten i sin själ ej missnöjd med de sanningar den\nfått höra af mäster Sigfrid. Säker om sin spådomsförmågas pålitlighet\nsyntes ock denne vara.\n\n\"Nå, mäster Sigfrid, kunnen J nu säga mig något om mig sjelf då?\"\nfrågade Carl efter en stund, betänksamt.\n\nMäster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick derpå, såg närmare,\nlade sin hand öfver ögat och sade slutligen: \"Täcktes Eders Furstliga\nnåde tillåta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. Hvad\njag i eder hand läser, vågar jag icke lika fritt uttala, som en ung\nflickas giftas öde. Jag är rädd att säga mera, än jag kan försvara.\nEn krona fäller lätt ett hufvud, om än blott spåmannens. Det är\nnödigt, att först se om stjernorna besanna, hvad handens linier säga.\"\n\nHertigen ryckte till. Om en stund frågade han: \"Tror J ock fast\noch orubbligt hvad i läsen i menniskors händer och i stjernornas\nställningar?\"\n\n\"Jag tror, att den makt icke bedrager, som skapat menniskohanden och\nsom utstakat banan för stjernorna på fästet!\"\n\n\"Men kunnen J ock läsa rätt? Förstån J. hvad J läsen, eller är det\nkanske idel falskhet dermed?\"\n\nSigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, i hans vanligen\nlugna anlete uppflammade en blixt af vrede, men han qväfde den snart\nmed att säga till sig sjelf: \"Lättast bevisas, af misstanke om\noädelhet, det sinne som råder inom menniskan.\" Högt yttrade han intet.\n\n\"Nåväl\", sade nu hertigen. \"Ni må läsa i stjernorna för mig. Och\ndock vill jag icke obetingadt lita på edra ord. Ett prof vill jag\nhafva. Ar hon, denna unga flicka, som J dömden brudkronan af, är\nhon icke gift inom fem år härefter, så antager jag eder till min\nstjerntydare.\" I sin själ tilllade han: \"och riksastronom;\" men\ntillade sedan åter högt: \"Är hon dessförinnan gift, så magen J vakta\neder för att fuska i ett handtverk, som J icke förstån. Detta är\nicke lång pröfvotid, men skulle hon ock ännu sedan komma eder spådom\npå skam, så kan jag väl ännu då hitta på att lära eder, det icke\nallenast J hafven underliga konster för eder, utan att ock jag har\nkrut, som intet smäller, ty goda bastrep finnas i huset. Men nu magen\nJ mitt horoskop redeligen ställa, och så vele vi se till, att eder\nså länge allt biträde gifves, som J kunnen åstunda och vilje vi vara\neder en nådig herre, så länge vi se eder det förtjena.\"\n\nSigrid hade aflägsnat sig genast när hon erhöll hertigens löfte, och\ngenom herr Carl Lennartsons bemedling lyckades det henne lätt, att få\nbåde bår och bärare, och innan kort var tåget färdigt att vandra bort\nfrån slottet med den sjuke.\n\nMäster Sigfrid hade blifvit något uppehållen genom tvenne unga\nofficerare, som nödvändigt ville, att han skulle spå dem i händerna.\nMäster Sigfrid varnade dem för att lättsinnigt missbruka konstens\nhelgd, och ville ej gå in derpå. Emellertid hade Sigrid, med\ntillhjelp af gamle Hans, hunnit få det bedröfliga tåget så långt i\ngång, ätt det just i sjelfva porthvalfvet möttes af mäster Sigfrid.\n\n\"Se, hvilket lyckligt möte! J, mäster Sigfrid, skolen visst med\ngodhet säga mig, stackars flicka, huru jag bör bete mig för att få\nden sjuke rigtigt förbunden och vårdad. Jag förstår mig väl litet\nderpå, men är så oerfaren. Finnes här någon skicklig bårdskärare, så\nville jag helst anlita en sådan.\"\n\nMäster Sigfrid lofvade villigt att biträda Sigrid med råd och dåd,\nmen då invände Carl Lennartson, som medföljde till yttersta porten:\n\"Kan ni, mäster Sigfrid, vilja åtaga eder att hjelpa denne unge,\nsjuke herre? Kan ni göra det af redligt hjerta, då J veten hvad derpå\nberor?\"\n\n\"Unge herre\", svarade mäster Sigfrid. \"Var säker derpå, att hvad som\när bestämdt, det sker, och ringa menskliga tillgöranden förändra icke\nett strå. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att göra hvad jag kan,\nför att denne sjuke herre må blifva frisk, och är fullt öfvertygad\nom, att hvad som är förut sagdt, skall lika säkert ske, som om jag\ni detta ögonblick sloge honom ihjäl. Dertill kunde hon väl ock med\ndessa fagra ögon hitta sig en annan fästeman. J synens mig icke ens\nsjelf se så okärt på henne.\" Carl Lennartson rodnade och påskyndade\nsina steg för att upphinna Sigrid, som medan han talat med mäster\nSigfrid, hunnit jemte båren utom porten.\n\n\"Nu, jungfru Sigrid\", sade han i det han bugade sig, \"nu får jag ej\nlängre det nöjet att vara eder till tjenst. Det fägnar mig att kunna\nlemna eder i ett så godt beskydd som mäster Sigfrid Aronssons.\"\n\nSigrid tackade med några ord sin unge riddare, och tåget fortsattes\nåt staden så fort, som den sjukes tillstånd det tillät.\n\n\n\n\nXXIV.\n\n\nÄnnu föll icke hertigens hämnd blodig öfver hans motståndare, men\noqvädins ord och tillochmed stryk sparades icke.\n\nFru Ebba och hennes döttrar, fru Elin Stålarm och de flesta andra\nförnäma fruar, som funnos på slottet bortfördes fångna till Sverige.\nTill befälhafvare på Åbohus, förordnade hertig Carl äfven nu en\nFleming, men denne hade varit riksmarskens bittraste fiende. Den\nnyss utnämnde befälhafvaren bad i ödmjukhet, att Hans Furstliga nåde\nmåtte befria honom från den ansvarsfulla tjensten. Konungen höll\nhonom redan misstänkt och skulle möjligen onådigt anse, om han åtoge\nsig befälet i Åbo, utan hans förordnande. Men hertigen lät ingen\nundskyllan gälla, och förklarade, att som en redlig kunglig majestäts\noch kronans undersåte, finge Fleming icke neka att göra sitt bästa\ni rikets tjenst. Skulle konung Sigismund sjelf infinna sig för att\nomhändertaga fästet, skulle han det ock honom genast tillhanda\nhålla. \"Och\", tillade hertigen, \"J magen eder icke undskylla, der\nfosterlandet eder behöfver. Jag tager Glid till vittne uppå huru jag\nvänligen och kärligen alltid riket tillhanda hållit åt hans kunglig\nmajestät, konung Sigismundus i Polen, och bjudit honom att sjelf\nkomma och föra regimentet. Men han låter sig förvillas af upproriske,\nsom förtala mig och hans sanna vänner; men skall dock visserligen\nherren Gud de onda på skam komma låta; och magen J ingen annan än\nåt konungen sjelf i egen person fästet öfverleverera, eller ock åt\ndem, som af mig dertill med fullmagt försedde äro; men manneligen\nutestänga denna förrädareligan här i Finland. Våga de att försöka\nröra på sig en gång till, så skola de få försöka huru det har sig\natt löpa hufvudlös, om mästerman ännu har någon slipsten qvar. För\ndenna gången vill jag hafva fördrag som en nådig herre, och låta nåd\ngå för rätt; men hjelper ej det, så finnas bastrep nog till att ge\ndem halsdukar af, och skall dervid icke behöfva hushållas. J stannen\nalltså nu här, och tillsen det slottet hålles mig och konungen troget\ntillhanda.\"\n\nFleming bäfvade för det kinkiga uppdraget att tjena två herrar. Han\nvisste allt för väl att den, som tjenade hertigen, stode i fullt\nuppror emot konungen, och ehuru han hatat Klas Fleming, så var han\ndock hans sak trogen. Men att stå gent emot hertig Carl och neka\natt lyda hans befallningar, vågade han icke. Han ägde icke eller\nsin frändes orubbliga trohet och oböjliga redlighet, som icke\ntillät någon dagtingan med samvetet. Fleming stadnade sålunda, som\nbefälhafvare, på det numera högst dåligt försedda fästet, derifrån\nhertigen hade bortfört de bästa kanonerna och der munförrådet var\nförtärdt.\n\nAtt försvara det mot Stålarm och finnarne, torde väl hafva varit föga\ngörligt, men försöktes också icke, det öfverlemnades genom dagtingan;\noch innan två månader förlupit sedan hertig Carl lemnat Finland, stod\nStålarm åter på Åbo slott såsom högste befälhafvare i landet.\n\nÄndteligen blefvo nu ock Klas Flemings jordiska qvarlefvor nedsänkta\ni den, i Pargas kyrka väntande grafven. Sedan den hunnit bli färdig,\nhade tiden varit alltför osäker, för att fru Ebba skulle kunnat våga\nföranstalta om den stora högtidligheten. Under belägringen blef det\nomöjligt och slutligen hade hertigen strängt förbjudit begrafvandet\naf den döde. Men nu blef det den första omsorgen, sedan konungens\nanhängare åter inkommit på slottet, att med pomp och ståt föra den\nfordom så mäktiges lik till sin hvilostad.\n\n\n\n\nXXV.\n\n\nI sin länstol vid en knyppeldyna satt Margaretha, enka efter\nmyntmästaren Welam de Wyk, men numera omgift. Unge Welam de Wyk,\nhennes son af förra giftet, stod framför henne på andra sidan om\nknyppeldynan. Ynglingen var af en sällsynt skönhet och äfven i\nmodrens drag syntes spår af, att hon fordom varit vacker, men dragen\nhade nu blifvit skarpa och hårda och hela figuren kantig. Mycken\nskärpa låg i hennes öga, men den var dock nu betydligt mildrad genom\ndet välbehag hennes modershjerta måste känna, då hon blickade på\nsonen, hvars kraftfulla gestalt och lifliga drag talade lika mycket\nom helsa och styrka, som anletet om fägring.\n\n\"Ja, i sanning\", sade fru Margaretha, \"den höga äran att få detta\nförnäma sällskapet i huset, hade man gerna kunnat vara af med. Jag är\nsäker på att de, ehuru fångar, som nätt och jemt ha Hans Furstliga\nnåde att tacka för, att de sluppit med lifvet, dock tycka sig ha att\nbefalla i huset. Åh ja, min gunstiga fru Ebba, har äran att känna det\nsturska Stenbockeblodet. Nu, sedan de genom tvenne drottningar kommit\ni slägtskap med kungahuset, tro de sig rätt sjelfva vara kungar.\"\n\n\"Men, min mor, ännu förstår jag icke hvarför det Flemingska\nherrskapet skall hit i huset.\"\n\n\"Mig synes lätt att förstå\", svarade fru Margaretha sträft, \"att fru\nEbba Stenbock, Klas Flemings hustru och medhjelperska, som understått\nsig att försvara Åbohus emot Hans Furstliga nåde, icke kan få\nstrafflöst drifva sitt ofog.\"\n\n\"Icke frågar jag om den större eller mindre rättvisan af hertigens\nmått och steg, utan hvarföre dessa damer skola förvaras här i vårt\nhus?\"\n\n\"Emedan Hans Furstliga nåde så befallt. Hvad annat?\"\n\n\"Hafven J då, mor, åtagit eder befattningen att vara fångvakterska?\nDetta synes mig illa och skymfligt. Icke är detta hus ett fängelse,\noch icke J en fångvakterska. J måtte väl icke gå in på denna\nhertigens åstundan?\"\n\n\"Hans nåde har härom tillsagt åt Jörgen Bahr, och hvad min herre och\nman i mitt ställe lofvat, det vill jag uppfylla!\"\n\n\"Herr Jörjen må vara eder herre, men det öfvergår hvad han har rätt\natt befalla, att min salige faders hus skulle blifva ett fängelse.\"\n\n\"Min son, betänk, att du talar med din moder och kom ihåg den vördnad\ndu är henne skyldig. Det gör mig ondt att behöfva påminna dig härom.\"\n\nDenna påminnelse gjöt genast lugn öfver Welams uppsvällande ifver.\nHan kände sjelf sitt lifliga lynne, och fruktan att förgå sig mot\nmodren var alltid nog för att svalka honom, så snart han kände sig\nbli varm. Han stod en stund tyst, men tillade sedan med bedjande\nröst: \"Min morkär, kunnen J icke ändra detta beslut?\"\n\n\"Nej, Welam, och vill det icke heller. Hans Furstliga nåde har\nförordnat, och mig synes bäst, att så sker. Jag är öfvertygad om, att\ndet skall lända dig sjelf till fromma. Dessutom tänker jag visst icke\nförödmjuka mig inför dessa damer, så att du kan vara helt lugn.\"\n\n\"Att bära aktning för de olyckliga och i hvad man kan, mildra ett\nhårdt öde, icke är ju det att förödmjuka sig, moder!\"\n\nÄter en stund teg den unge Welam och gick långsamt fram och åter på\ngolfvet. Slutligen stadnade han vid sin mors knyppeldyna och sade:\n\"Mor, jag åtminstone kan icke vara med om detta. Jag reser i morgon\ntill Hufvesta. Ni må använda mina rum för edra gäster, om så fordras,\nför att de må få det beqvämare och mera enligt sin börd. Så länge min\nfaders hus är ett fängelse, bor åtminstone jag icke der. Förlåt mig,\nmorkär, jag kan icke finna mig der. Men då ni en gång åtagit er denna\nledsamma sak, så hoppas jag att ni åtminstone gör hvad ni kan, för\natt edert hus må blifva för dessa damer en så dräglig vistelseort,\nsom det är möjligt, och att ni behandlar dem som gäster och icke,\nmera än oundvikligt är, låter dem känna att de äro fångar.\"\n\n\"I sanning, det måtte icke vara till lycka, som hertigen hedrat vårt\nhus med detta förtroende, då det genast medför den påföljd, att\nmin son glömmer sig nog långt, för att vilja undervisa mig i mina\nskyldigheter. Dem vill jag dock hoppas att jag kände innan du blef\nfödd.\"\n\nWelam bugade sig för sin mor i det han sade: \"Guds fred, moder. Nu\nfar jag till Hufvesta. Vredgas icke på mig nu, morkär, när vi just\nskola skiljas.\" Han tog hennes hand, kysste den vördnadsfullt och\nfick af sin mor en kärleksfull blick och några vänliga ord till\nafsked.\n\nSå högt än fru Margaretha älskade sin son, så glömde hon dock aldrig,\natt af honom fordra den djupa vördnad, föräldrar denna tid ansågo sig\näga rätt till af sina barn, äfven sedan de voro fullvuxna och utgått\nur föräldrahuset. Welam var kapten vid flottan, men inför sin mor var\nhan ännu den ödmjuke, vördnadsfulle gossen.\n\nHerr Jörgen Bahr ville han deremot icke anse med sonlig vördnad och\nödmjukhet, ehuru denne var gift med hans mor. Fru Margaretha åter\nstod nu, mera strängt än någonsin, på sina rättigheter emot sonen,\nsedan hon sjelf börjat finna det svårt, att uppfylla sin sednare mans\nfordringar på ödmjukhet och undergifvenhet. Det gick henne, såsom det\nofta går menniskor af mindre ädelt sinne, att de på den, som står\nunder deras välde, hämnas det förtryck de sjelfva lida, ehuru sådant\noftast sker omedvetet.\n\nEn stund efter Welams afresa inträdde Jörgen Bahr till sin hustru,\nnedsatte sig i en gungstol och sade, temmeligen vänligt: \"Säger du\ntill åt Lisa, att hon hemtar mig tofflor, dessa skodon besvära mina\nfötter.\"\n\nFru Margaretha steg genast opp och gick ut. När hon återkom, nedsatte\nhon sig ej genast vid sin knyppeldyna, utan stadnade vid mannens stol\ni det hon sade: \"Fru Maria Johansdotter, min fränka, har bjudit mig\ntill sig, hon ernår låta döpa sitt lilla barn i dag. Jag skulle gerna\ngå till henne, om så passar.\"\n\n\"Jag måste sjelf gå ut i afton, och båda kunna ej vara borta, ifall\nfru Ebba skulle hithemtas under tiden.\"\n\n\"I afton. Vill du låta mig veta, hvilken tid du går ut?\"\n\n\"Åhja, kanske klockan omkring fyra.\"\n\n\"Innan den tiden kunde jag mycket lätt vara hemma.\"\n\nJörgens blick mulnade, han teg, men såg ond ut.\n\nFru Margaretha sade ej heller något vidare, utan gick att sätta sig\nvid knyppeldynan och började reda sina trådar. En stund tego båda.\nLisa inhemtade tofflorna. Slutligen trädde Jörgen dem på sig och sade\nmed detsamma: \"Jag ref i ons ett hål på min gröna rock, det behöfver\nlagas.\"\n\nFru Margaretha gick för att hemta rocken. När hon återkom, framtog\nhon en korg, deri en mängd nystan förvarades. \"Dessa passa ej i\nfärgen\", sade hon nästan vid sig sjelf.\n\n\"Du köpte ju grönt silke häromdagen, såg jag\", sade mannen.\n\n\"Ja, det finnes här, men det är för ljust, det duger icke. Men jag\nvet att krämarn här midt öfver har att sälja silke, jag skall hastigt\ngå dit och välja något passligare.\"\n\n\"Du tänker således icke foga dig efter min önskan, att du må stadna\nhemma\", sade Jörgen, med sammanknipna, darrande läppar.\n\n\"Jag förstod icke, att du hade något emot, det jag för ett ärende\nskulle på ett ögonblick gå tvärs öfver gatan, och det är ju till din\nrock, som silket behöfves\", svarade fru Margaretha, som började känna\ntårar stiga opp i halsen.\n\n\"Låt Lisa gå\", svarade Jörgen bestämdt, med vredgad röst. --\n\nMycket ödmjukare, än man skulle ansett möjligt för fru Margarethas\nkantiga figur, svarade denna: \"Jag fruktar Lisa icke förstår att\nvälja.\"\n\nAtt mannens vrede nu steg högt, såg hon på läpparnes darrning, men\nhade svårt att förstå, hvarmed hon så retat honom. Utan att dock\nvåga yttra något, gick hon att tillkalla Lisa, visade henne rocken,\nlemnade åt henne silket och bad henne gå i krämarns bod, för att köpa\nmörkare silke, och välja det i färgskiftning lika rocken.\n\nFru Margaretha vågade ej sätta sig för att försöka reda sin\nknyppling, ty hon visste att mannen skulle anse det som\nouppmärksamhet emot det arbete, han ålagt henne. Hon satt derföre med\nrocken i famnen till dess Lisa återkom.\n\n\"Hvad tänker du på, flicka\", sade fru Margaretha fräsigt, och med en\nslags belåtenhet omfattande tillfället att få låta emot någon den\nharm utbryta, som började koka inom henne, \"ser du då inte, att det\nder silket är ljusare, än det du fick till prof, och du skulle ju\nköpa mörkare.\"\n\n\"Silket är ju rätt bra likt\", inföll Jörgen, \"men du är alltid\notålig, hvem kan göra dig i lag.\"\n\nLisa gick och frun satte sig att stoppa med det olika silket, men\narbetet blef naturligtvis ej vackert, utan stoppen blef ganska\nsynbar. \"Jag hade kunnat skicka den ut att lagas\", sade Jörgen, när\nfrun lemnade honom rocken. \"Det synes nog på arbetet, hur villig du\nvar att göra det.\"\n\nFru Margaretha vågade ej invända, det hon gjort sitt bästa och att\nsilkets färg var anledning till att det syntes; men den orättvisa\nbeskyllningen för ovillighet sjöd i henne.\n\nJörgen Bahr fortfor nu en lång stund, under tystnad, att låta\ngungstolen gå. Fru Margaretha knypplade i tysthet. Slutligen yttrade\nJörgen torrt: \"Fru Ebba och hennes döttrar torde snart vara att\nförvänta, blir allt i ordning?\"\n\n\"Jo, snart hoppas jag allt är ställd enligt dina ordres. Welam for ut\ntill Hufvesta. Han erbjöd sina rum, för att de fångna damerna skulle\nkunna få mera utrymme, efter hans rum just stöta intill deras.\"\n\n\"Du kan ju taga dem alla.\"\n\nFru Margaretha såg på sin man, för att få reda på, om det var så hans\nverkliga mening; men han vände sig ifrån henne emot fönstret. \"Skall\njag då låta bortföra alla onödiga möbler ifrån dessa, liksom ifrån de\nandra båda rummen?\"\n\nNu vände sig Jörgen om, och fru Margaretha såg att han var nästan\nblek af vrede: \"Jag vänner du late bära bort dig sjelf först! Får\njag någonsin ha en oförbittrad stund för dig? Jag var så enkom nöjd\noch glad, när jag kom hem; Hans Furstliga nåde var mig så särdeles\nnådig, och hade låtit kalla mig, för att ge mig några befallningar\nom de fångna fruntimmerna. Jag var så upprymd och tänkte få prata en\nförtrolig stund hos min hustru. Men det hade jag bort veta förut, att\ndin motspänstighet alltid skulle förderfva hvarje glad stund.\"\n\n\"Min Gud, hvad är det då, som jag sagt eller gjort\", frågade ängsligt\nfru Margaretha.\n\n\"Det förstås, du är oskyldig och har aldrig felat, det vet jag nog\naf gammalt! Hvad har du väl annat gjort, än motsagt mig hela tiden,\nsedan jag kom in. Den undergifvenhet och aktning, du är skyldig din\nman, den synes du rakt ej veta af. För husfredens skull, ger jag\nefter i det längsta. Det är väl derföre du också aldrig vill ge med\ndig, utan alltid skall ha din vilja fram. Ingen annan man skulle tåla\nmotsägelser af sin hustru, sådana du nu i dag ock hållit på med.\"\n\n\"Då äro de ock, i sanning, tyranner\", utbrast fru Margaretha, \"om\nej...\"\n\n\"Det är så, ja. Jag känner den visan. Den sjunges alltid, att\nmännerne äro tyranner. Den har jag nog hört.\"\n\n\"Ja, _om_ det verkligen är så, att ingen annan hustru får följa sin\negen vilja så mycket, som jag, då äro, i sanning...\"\n\n\"Envis i sista stunden! Kan du aldrig ge med dig och lära dig\nundergifvenhet. Men se, lyda skall du, och kom ihåg att du aktar dig\nhärnäst. När du hör, att jag ärnar mig ut och vill ha dig hemma, då\nhar du ingen ro för att du skall ut. Huru mycket knotter och oväsende\ngör du icke, för att jag ber dig laga några stygn på min rock! Och\nnär jag redan i dag bestämt för dig de två rum, fångarna skola bebo,\ndå kommer du åter och vill ställa efter din näsa. Nej, Greta, passa\npå att foga dig, det är tid på, att jag blir herre i huset.\"\n\nFru Margaretha teg, men högt blossade rodnaden på hennes eljest bleka\nkind. I detsamma kom Lisa och bad frun komma och se om ett skåp\nblifvit rätt stäldt. Frun följde henne, men stadnade sjelf några\nminuter i farstun, hvarunder hon girigt insög den kalla höstluften.\n\n\"Hvarföre blef jag skapt till qvinna. Att vara man, att herrska!\nDetta vore lycka. Ja, jag tror jag kunde vara god, om jag vore man;\nmen hyckla och smila, den förtrycktas vapen, ha, jag föraktar dem.\nVälan\", här skrattade hon ett obehagligt skratt, \"jag skall bli god\noch lydig, jag skall hyckla, jag skall smila, jag skall sälja min\nsjäl till list och elände. Jag har dock varit ärlig, om än kanske\nstundom sträf. Ödmjukare kan jag ej vara! Var jag då verkligen\nuppstudsig i dag? Nej, nej, jag var det icke! Men jag skall smila,\njag skall ljuga, jag skall låta kalla mig god, till belöning för min\nlögn. -- Ha, qvinnor, också jag får ju qvinnor att herrska öfver.\nHa, ha, fru Ebba, hvarochen är herre öfver sin stackare, och nu är\nni min.\" Hon gick in i de rum, som iordningställdes för de fångna\nfruntimmerna, och de anordningar, hon der vidtog, ökade ingalunda de\nfå beqvämligheter, man bestämt för dem.\n\nJörgen Bahr steg opp och slog några slag öfver golfvet. \"Ja,\ngiftermålet är en säck med många ormar och en ål uti, huru hoppas att\njust få tag i ålen! Sådana äro qvinnorna! Bland tusende, hvar finner\nman en, som är foglig och icke träter emot i det sista? Sedan den der\nsmulan ungdomsrosor är förbi, återstå blott taggarne. Dumt att gifta\nsig med en gammal qvinna. Då får man ej ens den der smulan fägring,\noch hvad är sen hela slägtet värdt. En hushållerska, som sköter mitt\nhus, kan jag köra bort när jag vill; en hustru kan jag ej slippa.\nHvad vill man göra, man får väl lof att dra sitt kors med tålamod.\nMen visst skall frun lära sig lyda utan invändningar, dertill är jag\nherre i mitt hus.\"\n\n\n\n\nXXVI.\n\n\nLångsamt skrider tiden, men den går dock framåt äfven för fången.\nOm fru Margaretha trodde sig kunna reta fru Ebba, och sålunda vinna\nvälde öfver henne, så hade hon alldeles missräknat sig. Fru Ebba\nsyntes knappt märka de små förtretligheter, som hennes värdinna,\neller rättare fångvakterska, kastade i hennes väg. Icke heller\ntycktes hon fästa sig vid de många umbäranden, hvartill hon var\ntvungen, då hertigen till de fångnas uppehälle icke bestod något, men\nderemot alla dyrbarheter blifvit dem fråntagna. När Fru Margaretha\ninför sin man ödmjukat sig och erkänt sig saker till alla möjliga och\nomöjliga förseelser, och i djupaste vördnadsfullhet jakat till allt,\nhvad han talat, då jäste ofta hennes sinne så, att hon velat i raseri\nkrossa både honom och sig sjelf. Men hon skrattade då sitt hemska\nskratt och gick in till sina fångna gäster, för att ge luft åt den\nqväfda branden. Men i sitt höga, sorgsna lugn satt fru Ebba oåtkomlig\nför hvarje stickord och hvarje försök att reta henne. De unga voro\ndock mindre sansade, och isynnerhet Hebla grät ofta af förtret, när\nfru Margaretha lemnade rummet.\n\nFru Margaretha lyckades mer och mer att behaga sin man. Hon utförde\norubbligt sin en gång fattade föresats att skaffa sig ett mildare\nbemötande, genom list och förställd ödmjukhet, då hon ej lyckats\nbehaga honom genom sitt ärliga, om än något sträfva och kantiga,\nsätt. Till sin förvåning märkte hon nu, att hon inom kort vann frihet\noch makt, i stället för det fordna tvånget, och dock led hon deraf,\nty hon föraktade sig sjelf för sin falskhet.\n\nStundom blef den rol, hon antagit, ganska svår att spela. Så hvarje\ngång hennes man började tala om sin unge stjufson och med harm utfara\nemot honom och klandra honom för det han icke syntes i föräldrahuset.\nAtt höra Welam beskyllas för att söka dåliga sällskaper och dylika\nförebråelser, var en svår pröfning, men fru Margaretha åtminstone\nteg, om än hon ej presist kunde förmå sig att jaka med. \"Det är\nendast din vanliga sjelfvillighet, som gör honom omedgörlig. Är\nhan icke mot dig mjuk som vax? Men du låter honom fortfara i sin\nuppstudsighet, bara för att förarga mig. Eller vågar du påstå, att\nhan icke på din befallning skulle besöka sitt föräldrahem?\"\n\n\"Jag skall bjuda till, min herre och man, att få honom hit. Behagar\ndu tillåta mig att resa ut, för att vidtala honom, så skall jag\nföreställa honom att han har orätt.\"\n\nMed tungt hjerta begaf sig fru Margaretha på väg. \"Min son, min son,\nskall jag inför honom bruka list och lögn! Aldrig -- Welam, min\nWelam. Skall din moder hyckla inför dig. -- Aldrig! Må mig hellre\ndrabba hvad som helst! Och dock måste jag ju säga honom, att jag\nkommer till honom af längtan att se honom blott, jag måste ju be\nhonom för _min_ längtans skull komma till hemmet på några dagar; och\ndet är ju dock icke sannt, att det är derföre jag ber honom komma,\nutan för att Jörgen så vill. Men säger jag honom detta, så kommer\nhan icke, och min herre har ju ålagt mig att skaffa honom hem. Han\ntål icke att Welain visar honom motvilja. Men är det då falskhet af\nmig att bedja honom komma? Jo -- jo -- det är så, huru mycket jag än\nlängtar, men för _min_ skull hade jag aldrig velat tvinga honom. O,\nmin Welam, tvång är så tungt att bära, att jag ej ens ville pålägga\ndig moderskärlekens! Dock, det måste ske! Min pligt är lyda -- jag\nskall lyda, må Herren förbarma sig öfver min själ.\"\n\nFru Margarethas bön till sonen att dock komma hem, emedan hon ej\nlängre förmådde sakna honom, måste villfaras, och Welam lofvade snart\nkomma, för att dröja hemma några dagar, ehuru motvilligt han gaf sitt\nlöfte.\n\nAkta dig, Welam, akta dig du unge, du sköne, res icke till din\nmoders hus! stadna ute på ditt kära Hufvesta. Moder, moder, bjud\nicke din son komma. Var vild, var motsträfvig, var blott denna gång\nuppstudsig, följ blott denna gång ditt inres varnande röst. För icke\ndin älskling till döden!\n\nWelam begaf sig följande morgon på väg, för att besöka sin mor. Han\nkastade sig på sin häst, men hans sinne var icke gladt och lätt, som\nvanligt. Det tycktes honom tungt att besöka sitt hem, nu ett fängelse\nför ädla qvinnor, och beherrskadt af en stjuffader, som han ej kunde\nälska. Han red framåt, utan att ge akt på den bekanta vägen, då hans\nhäst skyggade, ryckte häftigt till och hade nära kastat honom mot en\nstenhop, om han varit mindre god ryttare. Härvid vaknade Welam ur\nsin tankfullhet och varsnade en liten gumma, som stod vid vägen och\nsom med sina besynnerliga rörelser och kastningar med armarna, hade\nskrämt hästen.\n\nEn ung riddersman ansåg sig stå så högt öfver en person af folket,\natt han knappt kunde tänka sig möjligheten af, det en sådan kunde\nvåga försöket att retas med honom. Welam var redan förut misstämd,\noch att bli mål för en gammal gummas gyckel, var mera än hans tålamod\nkunde fördra. Med ett häftigt \"ur vägen hexa\", gjorde han en hastig\nsats framåt; men gumman, i stället för att gå ur vägen, räckte ut sin\nhand för att fatta i betslet och rycktes af hästen ned, föll omkull\noch tumlade i diket.\n\nWelam ägde dock icke nog af sin samtids förakt för den ringa, för att\nrida bort och lemna gumman åt sitt öde; hans harm svalnade genast,\nnär han såg hennes missöde, och i detsamma kastade han sig af hästen,\nför att se om hon skadat sig.\n\n\"Hi hi hi, si på Hufvestaherrn! Den fattiga rider han ned i diket.\nHan kommer nog sjelf med ännu. Jo jo, svarte Klas reste, han, men\nhela boet är qvar ännu! Men honom, som var mitt hjertas barn, honom\nha de pinat och plågat till döds. Åh håh, så fager kind! Jo jo, den\när god att smeka åt sotnäsans flicka! Men blodig hands barn, smeker\nmed blodig hand.\"\n\n\"Understå dig att röra vid mig\", skrek hon till vildt, när Welam\nräckte ut handen för att hjelpa henne opp, och stod med detsamma\nsjelf med ett hopp högt på stenhopen. \"Gå, gå bara. Allt färdigt. Ock\nHufvesta! Förräderi ock kungamord, nesa och ärelös död rufva der.\nHufvesta, akta dina herrars hufvuden, de vilja ej sitta fast, hi hi\nhi.\" Med detsamma var gumman försvunnen i skogen.\n\nWelam kastade sig åter på sin häst och hans sinnesstämning blef ej\nbättre efter detta möte. Hexor och trolleri hade aldrig hans glada\nsinne frågat efter, eller befattat sig med; men nu kom det honom så\nrakt på lifvet, och liksom hans tid i öfrigt, tvekade han icke på den\nskadliga inverkan, sådant kunde utöfva. Snart glömde han dock alla\nobehagliga tankar, ridten i den friska morgonen lifvade honom och\ninnan han hunnit fram till Stockholm, logo redan hans strålande ögon\nlika frimodigt, som vanligt, under baretten.\n\nWelam ansåg för sin skyldighet att besöka de fångna fruntimmerna, då\nhan nu skulle vistas hemma, ehuru djupt han än kände obehaget af att\njust detta hem skulle vara deras fängelse. Han lät nu hos fru Ebba\nanhålla om tillstånd att få göra sin uppvaktning.\n\n\"Jag tycker att mor icke borde ta emot honom\", sade Karin till sin\nsyster. \"Mig synes, att vi ha nog förtret af modren, utan att en\nsådan der ung gök skall tycka sig ha rättighet att visa sig oartig.\"\n\n\"Söta du, min Karin\", svarade Hebla, \"icke tycker jag vi ha så\nöfverflöd på nöjen, att vi icke kunna tåla vid en ungherres visit.\nHan är rätt vacker och ser så galant ut, det såg jag i går, när han\nred in på gården.\"\n\n\"Kära Hebla, du är då nöjd, bara du får prata, det må sen vara med\nhvem som helst.\"\n\nFru Ebba hade icke hört sina döttrars samtal, och svarade endast:\n\"Kapten de Wyk är välkommen.\"\n\nMed någon köld helsade fru Ebba den inträdande, Karin rodnade och\nHebla kastade en triumferande blick på henne, som om hon velat säga:\n\"Aha, ser du att han kan tåla ses på.\"\n\nSamtalet emellan de unga var snart i gång. Fru Ebba deltog endast\nsällan deri. Men Hebla pratade lifligt och försäkrade att hon\nstorligen kände sig i behof af att röra på munnen, hon hade denna tid\nverkligen fruktat att förlora talförmågan. Hon skonade nu hvarken\nhertig Carl eller hans anhängare, och uttalade helt öppet sin onåd\nöfver dem alla.\n\n\"Hebla\", sade Karin med en min af tillrättavisande.\n\n\"Söta, snälla Karin, bli inte alls ledsen på mig. Nog vet jag att\nKapten de Wyk är vid flottan och att den nu befalles af hertigen; men\nom kapten de Wyk tycker att det är rätt att kungens folk och kungens\nflotta lyda kungens värsta fiende, så bryr jag mig alls icke om hvad\nhan tänker, utan jag säger helt tryggt, att det är orätt!\"\n\n\"En så ung jungfru, och ändå så sträng\", gycklade Welam, \"men tycker\nicke den stränga jungfrun, att då icke kungen sjelf kan eller vill\nregera sitt rike, så är det bättre att lyda den som styr, än att göra\nstorm och oro i fäderneslandet?\"\n\n\"Ja, blott den som styr ville göra det ärligt och rätt i kungens stad\noch ställe, och icke såsom nu sker i kungens namn befalla myteri mot\nkungen, och icke taga frihet och egendom från kungens bästa vänner,\nför uppror mot kungen. Nej, kapten de Wyk, ni kan aldrig försvara\nhvarken er eller er hertig.\"\n\nWelam log åt den ungas ifver, men kunde icke låta bli att söka\nförsvara sig. Kathrina sade väl ingenting, men ehuru hon syntes vilja\nstäfja Heblas frispråkighet, så visste han väl att hon delade dennes\nåsigter och ogillade det parti hvartill Welam hörde. Han kunde icke\nförklara för sig sjelf, hvarföre han på något vis kunde oroas af\nen ung flickas tysta missnöje, han brydde sig ju ej ens om Heblas\nhelt klart uttalade klander. Men han kunde ej slippa den tanken, att\nKathrina ogillade honom, han ville försvara sig, och han ville att\nhon skulle gilla hans handlingssätt.\n\nSedan Welam gjort bekantskap med de ofrivilliga gästerna i hans hem,\nbesökte han dem dagligen. Han gjorde till sin uppgift att söka göra\nderas fångenskap drägligare, hvilket ock var så mycket behöfligare,\nsom fru Ebba sjelf nödgades sörja för sina behofver, och det för\nhenne mången gång var svårt om medel ens till det oundgängligaste.\nWelam lyckades att i hemlighet anskaffa åtskilligt, hvilket fru Ebba\ndå ansåg såsom någon frikostighet af hertig Carl, och fru Margaretha\nåter trodde, det fru Ebba sjelf lyckats erhålla några medel till sina\nutgifter.\n\nEtt nytt bekymmer började vakna hos fru Margaretha. Hon började\nhos sin son varsna ett allt mer tilltagande intresse för de fångna\nfruntimmerna. Hon fruktade, det han skulle fatta tycke för någondera\naf de unga damerna, men vågade icke derom yttra något för sin man.\nHennes oro i detta afseende blef med hvarje dag lifligare. Hon hade\nnu under loppet af flere veckor lyckats att göra honom till viljes.\nFramgång i affärer hade gjort hans lynne gladt, och med förvåning\nhade hon märkt, att hon nu i åtskilligt kunnat följa sitt eget tycke,\nemedan mannen ej befattat sig med att i saken befalla något. Hon\nbörjade redan tro, det hon hade lyckats i att vara honom till nöjes.\nSkulle hon nu då åter reta honom?\n\nHos de fångna fruntimmerna visade sig Jörgen Bahr sällan, men\nalltid på ett sätt som gjorde att de måste tro sig i honom hafva\nen välvillig värd, hvilken endast af undfallenhet för sin hustrus\nnycker, icke i allone sörjde för deras trefnad och välbefinnande.\n\nJörgen Bahr hade firat sin namnsdag. Han hade varit en älskvärd värd\nför sina gäster och gladt i deras sällskap gycklat öfver sin svaghet\natt låta leda sig af sin hustru, under hvars toffel han medgaf sig\nalldeles stå.\n\n\"Hvad kära syster är för en lycklig qvinna\", utlät sig nu fru\nMargarethas fränka vid afskedet, \"den, som har en sådan man, må tacka\nGud. Men kära syster, jag är en gammal vän och måste säga sanningen\nrent ut: hvarföre ser kära syster alltid så allvarsam och tvär ut\nändå? Om också icke allt skulle gå efter kära systers hufvud, så får\nhon väl ha tålamod ändå. Har icke en man rätt att befalla? Kom ihåg,\natt kära syster skall vara tacksam emot sin man, är det icke han,\nsom både kläder och föder sin hustru. Och kom också ihåg, att om han\nibland kan vara knottrig och ovänlig, så hvad vet syster om han icke\nkan ha något bekymmer på hjertat, som ej syster vet af. Icke för\nilltyck, men jag har länge velat säga er detta helt ärligt, när J,\nkära syster, alltid ser så styf och öglad ut.\"\n\nEtt ögonblick sväfvade på fru Margarethas läppar att svara: \"kan då\nicke äfven jag kanske ha bekymmer, som oroa mig, så väl som han kan\nha sina;\" men hon sväljde sina ord och gick in till sin man, den hon\nnyss sett så vänlig och glad och hoppades finna vid godt lynne. Med\nallt det uttryck af vänlighet, som var henne möjligt att lägga öfver\nsina hårda drag, sade hon till mannen: \"Misstyck icke att jag frågar:\nskulle det vara dig emot att begå så, att de Flemingska fruntimmerna\näfven kunde flyttas ut på landet till de andra finska fruarna?\"\n\n\"Hvad är det nu åter för krångel\", frågade Jörgen.\n\n\"Jag tänker blott att det kunde vara så godt, emedan jag rädes att de\nvilja omsnärja Welam med sina finska trollkonster.\"\n\n\"Hvad ondt kunna de göra den morsgrisen?\"\n\n\"Jag fruktar, att han kunde fatta kärlek för jungfru Karin. En sådan\nfattig och förnäm hustru vore en för dyr möbel i huset. All Flemings\negendom är ju konfiskerad.\"\n\n\"Har han då ej vett, du plär ju skryta med hans förstånd?\"\n\n\"En ung man är ej alltid nog försigtig\", svarade fru Margaretha något\ndarrande på rösten, ty hon märkte att i hennes ord låg en slags\ninvändning mot hvad mannen sagt. Då en stund förflutit under tystnad\nrepade hon dock mod och sade: \"Skulle de icke kunna vistas med de\nandra finska fruarna på Jäders Ekhammar?\"\n\n\"Icke ligger Ekhammar i Jäders socken.\"\n\n\"Jag känner det ej alls, utan har blott hört så sägas.\"\n\n\"Nej, det ligger i Kumla.\"\n\n\"Jaså, kanske det ligger der.\"\n\n\"Kanske? Jag har ju sagt dig, qvinna, att det ligger i Kumla, och du\nstår der och lipar med ditt kanske! Du har inte samvete att medge att\ndu har orätt, nej du strider till sista andetaget.\"\n\n\"Herre Gud, Jörgen, vredgas icke, jag vet ju inte hvar det ligger,\njag trodde så bara, och vill gerna tro att det ligger hvar som helst\ndu säger att det finnes.\"\n\n\"Ja, det är just det förbannade, att du låts ge efter, men att foga\ndig rent och ärligt kan du icke, utan har alltid ett inpass i behåll.\"\n\nFru Margaretha teg, likså hennes man; men med retad uppsyn gick han\nnågra hvarf fram och åter öfver golfvet. Slutligen gick han ut med\nett: \"det är outhärdeligt\" och slog dörren hårdt i lås efter sig.\nFrun lemnade äfven rummet och gick ut genom farstun, der hon mötte\nHebla bärande en vattenkruka, med hvilken hon ernade sig in.\n\n\"Jaså, jag ser jungfrun gör sig till\", sade frun.\n\n\"Åh, fru Margaretha ser nog till att vi ej få för mycken oppassning\naf tjenstefolket, och när jag får gå ut om rummen så mycket, så bryr\njag mig visst ej eller om det, nog passar jag gerna opp oss.\"\n\n\"Så tycker jag ock, att ej högfärd nu är på sin plats. Jag tycker\nock, att man kunde låta bli att kråma sig och ge söta miner åt\nungkarlar.\"\n\nPå Heblas läppar sväfvade ett hvasst svar, men hon qväfde det och\ngick in, utan att låtsa höra något.\n\nFru Margaretha stod en stund qvar, gick derpå in till sig och kastade\nsig i sin länstol der hon betäckte ögonen med handen. En stund satt\nhon så, derpå såg hon opp, knäppte hårdt ihop handen, som hon tryckte\nmot bröstet och sedan med en häftig åtbörd slängde ifrån sig. \"Ha,\ndet bär nedåt Margaretha! Hvad blir det af dig? Åhjo, det vet jag,\ndu blir en käring! Det är detta du blir, med stora steg. Märker du\ndet? Min Welam, min Welam.\" De sista orden sade hon med djup känsla,\nnästan med förkrosselse.\n\nEfter en stund började hon åter: \"Men dock måste jag försöka lindra,\nhvad som blefve hans olycka. Ha, och det var jag sjelf, som tvang\nhonom att lemna Hufvesta. Jag måste ju så. Men aldrig skall denna\nstolta fru Ebba få den segern, att förkasta min Welam. Hon skulle\nanse honom för ringa för sin förnäma dotter. Denna omsorg, dessa\nartigheter emot dessa jungfrur, och denna köld emot henne, som\njag längesedan bestämt honom! Godt, det måste så ske. Krokvägar\nskola åter föra till målet, der raka vägen är stängd. Det börjar\ngå helt vandt redan sålunda. Jag tar mig, jag blir helt läraktig\",\ntillade hon med ett bittert skratt. \"Hvarför skall jag tveka att gå\nkrokvägar? Jag var bara för stolt att gå sådana förr. Ödmjuka dig,\nGreta, kryp krokvägar. Herr Anders kommer väl ren i dag, för att se\nefter om fångarna sitta här qvar. Nå, nå, jag skall väl hitta på att\nfå honom att skaffa dem härifrån, dit pepparn vexer.\"\n\nAtt kasta en blick in i det hem, som nu var Ebba Stenbocks och hennes\ndöttrars, kunde icke underlåtas, men vi älska ej att dröja der och\nlemna derföre fru Margaretha, utan att ens se huru hon ställde till\nför att befrämja de fångna fruntimrens förflyttande till annan ort.\n\n\n\n\nXXVII.\n\n\nFå dagar sednare erhöll fru Ebba tillsägelse att, jemte sina döttrar,\nvara färdig till flyttning och afhemtades snart till sin nya\nvistelseort, som dock icke blef Ekhammar i Jäders socken.\n\nAtt fru Margaretha likvisst hade missräknat sig, kan man lätt sluta\nderaf, att uträkningar af detta slag så sällan lyckas. Welam började\nåter att till det mesta vistas på Hufvesta, och många dagar hade icke\nförgått innan han lyckats få reda på, hvart de fångna fruntimren\nblifvit förda. Lätt fann han en förevändning att uppsöka dem i deras\nnya hem, der han nu af Hebla mottogs gladt, som en gammal bekant, af\nKathrina med blossande kinder och af fru Ebba liknöjdt nästan tvärt.\n\nWelams besök blefvo allt tätare och fru Ebba såg dem med allt\nmera missnöje. Slutligen ansåg hon sig ej längre böra dröja att\nderom tala med sin dotter. En dag då Hebla åtagit sig något litet\nhushållsgöromål i det yttre rummet, så att fru Ebba och Karin voro\nensamma i det inre, förde den förra talet på Welam de Wyk och sade:\n\"Mig synes icke godt, att denne unge man så ofta besöker oss. Man\nskall berätta derom, det är icke bra. Men ännu mera misshaga mig\nhans täta besök af andra skäl. Denne unge man är icke ett passande\nsällskap för mina döttrar.\"\n\n\"Huru så, morkär\", frågade Karin rodnande.\n\n\"Behöfver jag väl säga min dotter, att det icke är krigare, sådana\nsom slutit sig till upprorets sak, hvilka vi böra värdera och hylla!\nKarin, min dotter, du fäller blicken, rodnad flyger opp på din kind.\nGud bevare dig, mitt barn, för att icke hafva betänkt, hvem han\när, hvem du är! Mitt barn, låt icke denne ynglings fagra yttre och\nälskvärda väsende finna en väg till ditt hjerta. De ungas hjertan\nrådfrågas sällan, vid frågor om de högättades giftermål, och dock\när detta ofta sorgeligt. Det synes de ungas hjerta ofta svårare än\ndöden, att försaka den hjertat fäst sig vid. Derföre, min dotter,\nvill jag varna dig. Var vaksam, besegra ditt hjerta i tid, innan det\nfäst sig så, att det icke kan lösslitas.\"\n\nGråtande lutade sig Karin till sin mors bröst och gömde sitt hufvud\nemot henne i det hon sade: \"Min mor, min mor, det är för sent, det\nkan icke mera besegras.\"\n\n\"Äfven denna sorg skulle då icke vara oss besparad! Välan, Katharina\nFleming skall och måste kunna besegra sig sjelf! Att öfvergifva sin\nungdoms dröm är tungt; men med bön till Gud om styrka, skall det dock\ninnan kort lyckas, och troget skall din moder stå vid din sida och\nstödja dig i striden. Gud hjelpe dig, mitt älskade barn!\"\n\n\"Min mor, är det då så otänkbart, att jag en dag kunde bli Welams\nmaka? Skall icke min mor, för sin dotters lycka, vilja försaka den\nhögre börd, som hon kunde fordra af den, åt hvilken hon ville gifva\nsitt barn?\"\n\n\"Min dotter\", sade fru Ebba i det hon reste sig opp och förblef\nstående: \"En drottnings fränka kan, det låter tänka sig som en\nmöjlighet, nedstiga till en de Wyk; Ebba Stenbocks dotter kan gifta\nsig med sonen till sin moders fångvakterska, men aldrig, aldrig skall\nKlas Flemings dotter äkta en hertig Carls man.\"\n\nKarins kind blef hvit, hon vacklade. Efter en stund sade hon sagta:\n\"Moder, Welams sinne har varit dåradt af hertigens falska tal. Kanske\nskall han än en dag finna sin orätt och åter bli konungen trogen.\"\n\n\"Väl, må han göra det, det skulle lända honom till heder och den\nrättvisa saken till fromma.\"\n\nÅter vexlade Karins kind till röd och hennes blick strålade då hon\nsade: \"Moder, ville du gifva din dotter åt den ringe ädlingen, om han\nskulle egna sig åt sin rätte herres tjenst?\"\n\n\"Karin, din fader förenade hos sig flere af rikets högsta embeten,\nän någon annan man, han var mäktig som en konung i Finland. Hade\nhan velat behålla Finland för sig, så hade det varit hans, men han\nvar bottenfast trogen i lif och död och tänkte aldrig på, att vara\nannat än sin konungs första man och den, som på sina skuldror uppbar\nhans makt. Hans ätt var hög, den säges härstamma från en af Roms\nkonsuler; den har varit utgrenad i många länder, stolt och ädel i\nalla. Din moders ätt är hög som hans, den har satt drottningar på\nSveriges thron, utan att deraf anse sig hedrad mera än förut. Skall\nFlemingska, skall Stenbocks-ätterna säga: Ebba Stenbocks sinne har\nblifvit förödmjukadt af fängelse och brist, så att hon ger sin dotter\nåt hvem, som lofvar att försörja henne. Katharina, skulle väl Johan,\nskulle din broder gilla en sådan förbindelse?\"\n\n\"Ack Johan, han skulle icke vilja göra mig olycklig. Det skulle hans\nvarma hjerta icke. Äfven J, min morkär, sade ju nyss att bördens\nföreträden dock _kunde_ åsidosättas. Är er dotters sällhet icke för\ner mera, än rang och börd?\"\n\n\"Karin, en enskilds, en flickas lycka är en ringa ting. Den varar\nnågra år kanske, och förgår som daggen om morgonen. En urgammal ätts\nära består klar och ofördunklad, menniskoålder efter menniskoålder,\nsekel efter sekel och inför den försvinner den enskildes glädje, den\nenskildes lidanden så, att de ej ens bemärkas. Detta är det stolta\naf att tillhöra en stor, en ädel ätt! Men, mitt barn, hvartill allt\ndetta? Denne unge man har ju ej ännu begärt din hand; han har ej ens\nlemnat hertigens tjenst, utan fortfar att tjena ett förrädiskt parti.\"\n\n\"Han har tvekat att våga framställa en bön om min hand, utan att\näga större anspråk derpå. Till hertigens parti har han egentligen\nicke slutit sig, men han är kapten vid flottan, och denna är nu i\nhertigens händer!\"\n\n\"Han synes icke hafva tvekat att locka dig, utan att hafva talat vid\ndin moder. Dock -- Katharina, du har fäst ditt hjerta vid honom,\nmå han göra sig dig värdig. Må han, i sin konungs tjenst, göra en\nbedrift värdig, att belönas, och Ebba Stenbock skall glömma hvarje\ntanke på hvad hon offrar, för att gifva honom den belöning hans\ngerning förtjenar, och mera kan hon ej gifva, än då hon ger honom\nsitt barn. Säg honom att det finnes ett uppdrag för honom att utföra,\nfarligt kanske, ty det är farligt nu i detta land att tjena sin\nkonung, och trohet straffas som förräderi; men lyckas han, skall han\näga sitt samvetes vittnesbörd att hafva handlat rätt, sin konungs nåd\noch Katharina Flemings hand!\"\n\n\n\n\nXXVIII.\n\n\nSigismund skulle landstiga i södra Sverige. Stålarm, med en liten\nflotta hopsamlad och bemannad i Finland, var färdig att landstiga vid\nStockholm. Hertig Carl lemnade Stockholm, för att tåga emot konungen,\noch snart derefter var redan hufvudstaden i de kungligas våld. Allt\ntycktes lofva framgång åt konungens sak, endast stora flottan, som nu\nlåg vid Åland, kunde vinnas.\n\nFåfänga voro dock alla försök att vinna Amiralerna Joachim Scheel och\nPeder Stolpe för den kungliga saken. Hvarje budbärare, som insmög\nsig bland besättningarna för att söka inverka på dem, blef upptäckt\noch sänd till hertigen. Att vinna någon af officerarne vid flottan\ntill ombud för konungens sak, var således af hög vigt. Welam de Wyk\nhade uppehållit sig i land för tjensteuppdrag, nu skulle han bege sig\nombord.\n\nFlottan, så väl som hvarje annat verk i landet, sades stå i konungens\ntjenst, men lydde endast hertigen och användes af honom, när så\npåfordrades, emot konungen. Mången slöt sig till hertigen af full\nöfvertygelse om att det för fäderneslandets väl vore vida önskligare\natt få till konung den kraftfulle, verksamme Carl, än den tröge,\nbigotte katoliken Sigismund, som dertill alltid skulle komma att\nmera befatta sig med Polens, än med Sveriges angelägenheter. Många\naf flottans officerare hade icke egentligen gjort sig reda före, det\nnågot annat kunde komma i fråga, än att qvarstå i sin tjenst; flottan\nmå sedan hafva blifvit förd enligt konungens eller hertigens order.\nTill desse hörde den mycket unge Welam de Wyk, så mycket hellre, som\ni hans hem aldrig hade blifvit satt i fråga hertigens rätt att handla\nsåsom han det gjort, och i allmänhet i Stockholm inga röster vågade\nyttra något till konungens fördel, om än några hade haft håg derföre.\n\nFru Ebbas och de ungas nit för konungens sak hade nu väckt Welams\ntankar på, att det ju dock egentligen var emot konungen han skulle\ntjena, och när nu flottan skulle ut att strida emot konungens sak,\nkanske mot hans person, så fann han att han borde bestämma sig\nantingen för den ena eller den andra sidan, och han valde den, der\nhoppet att få äga Katharina vinkade honom. Hvilket parti han utan\nhenne skulle slutit sig till, vet man icke.\n\nPå skeppet Blå Falken hölls gästabud. Glasen klingade hurtigt, och\nmuntert förde gamle Amiralen Peder Stolpe ordet. Nu steg han opp\noch sade: \"En skål, mina herrar, för Hans Furstliga nåde, Svea\nrikes regent och fäste! Lycka och framgång åt hans företagande och\nmå hvar och en, som sviker honom, dö en förrädares död!\" Härvid\nfäste han blicken på Welam de Wyk, och ynglingen, ovan vid svek och\nlist, och som nu ej kunde undgå att tänka på i hvad ärende han var\nstadd, vexlade färg, men hemtade sig snart åter då Amiralen tillade:\n\"må vi här, der endast trogna hjertan klappa, höja ett lefve! för\nrikets föreståndare och vår sanna lutherska religions beskyddare.\"\nNu uppstämdes ett skallande hurra, och den gamle Amiralen, liksom\ni ett anfall af öfverdådig fröjd, ryckte rocken af sig, slängde\nden ut genom kajutdörren och ropade: \"Åhoj, åhi, och gör som jag.\nStryk flaggorna, J stolta örlogsmän alla, för hertigen vår herre och\nfurste.\"\n\nOch skrattet och stojet tog öfverhand och rockarna kastades alla utom\ndörren. \"Nå, de Wyk, unge herre, vill J skämma ut gammalt folk och\nvisa er klokare än de. Hvad har ni på hjertat? Jaha, si så der, nu\näro vi alla flinka och fria i skjortärmarne. Si så. Skål nu för alla\nvackra, unga tärnor i Svea land. Åhi, åhoj, salutera, salutera, mina\nherrar, skorna af, ut genom dörren.\"\n\nNya bålar, nya glas, nya skålar; glädjen allt högljuddare. Allt\nskulle utkastas, som i rummet fanns, bålar, glas, kläder; munterheten\noch stojet hade nått sin högsta punkt. Då inträdde en officer och\nhviskade några ord vid Amiralen i det han lemnade honom några papper.\nAmiralen steg opp, befallte att kläderna skulle inhemtas och sade:\n\"Mina herrar det är slut med skämtet, nu förestår allvaret.\"\n\nHans ord föllo som is i det bullrande gelaget. Det gick en kyla\ngenom alla. Hastigt hade de funnit och påklädt sina kläder. Med\nhäpna blickar sågo de på hvarandra och på Amiralen; man såg att\nnågot förfärligt förestod, utan att ännu flere ord talats. De nyss\naf vin och stoj upphettade ansigtena, sågo hemska ut vid den hastiga\nöfvergången till förskräckelse. Men i Welam de Wyks inre uppstod en\nförkänsla af, att detta gällde honom. Han bleknade ett ögonblick, men\nsnart hade han sansat sig och beherskade sig väl under det följande.\n\n\"Kapten Welam de Wyk, aflemna er värja.\"\n\n\"På herr Amiralens befallning\", svarade Welam med fattning, \"men jag\nanhåller att få veta af hvad anledning.\"\n\n\"Såsom saker till förräderi.\"\n\nMen hvarföre dröja vid denna mörka scen? I Welams kläder hade en\ntjenare på Amiralens förut meddelade befallning hållit undersökning.\nMisstanke var väckt, men ännu ägde man inga bevis. Sådana funnos nu\ntill öfverflöd i Welams fickor. Bref från konungen, från fru Ebba och\nandra konungens anhängare, förhållningsorder och flere bevis på, det\nhans afsigt varit, att stifta myteri på flottan.\n\nWelam fann att allt var förloradt. Saken var klar. Några ord till\nförsvar för sitt förhållande ville Welam anföra, men Peder Stolpe\nafbröt honom sägande: \"Svek och myteri kunna ur ingen synpunkt\nförsvaras. Har ni något annat att säga, har ni någon önskan, som jag\nkan villfara?\"\n\n\"Naturligtvis har jag varit beredd på möjligheten af detta slut; jag\nhar derföre blott en bön: låt mig få dö snart.\"\n\nEn båt utsattes, bemannades. Welam nedsteg på tillsägelse. I månget\nhjerta rördes djupt medlidande med den sköne ynglingen. Peder Stolpe\nsjelf kände sitt öga fuktas.\n\nSedan alla man stigit i land, vinkade Welam åt en ung officer, att\nhan önskade tala med honom. \"Carl Lennartson, du har visat mig\nmången väntjenst, gör mig nu den sista. För till min moder min sista\nhelsning, bed henne förlåta mig den sorg jag gör henne med min död,\noch säg henne att jag beder herren Gud gifva tröst åt hennes hjerta,\nsom alltid varit så varmt för mig. För ock en sista helsning till\njungfru Katharina Fleming, säg henne att jag villigt går i döden\nför hennes skull, och nu har jag intet i denna verlden mera att\nombesörja, utan vill blott tänka på evigheten.\"\n\nFå minuter sednare hade fru Margaretha förlorat sin förstfödde, sin\nende son, och Katharina Fleming sitt unga hjertas älskade.\n\n\n\n\nXXIX.\n\n\nAllt närmare sitt mål syntes hertig Carl nalkas. Sedan Sigismund,\nefter det olyckliga slaget vid Stångebro, åter lemnat Sverige,\ntycktes han icke med vapenmakt, utan endast med protester och\nåberopande af sin rättvisa sak, förfäkta den. Så snart det kom an på\nord och diplomatik, var Carl mästare och bevisade alltid klarligen,\natt han hade rätten på sin sida. Ännu, sedan Sigismund af ständerna\nblifvit afsatt, fortfor hertigen att hyckla en låtsad förnekelse af\nkronan, den han sade sig ingalunda hafva eftersträfvat. Sigismund\nsparade icke på löften om verksam hjelp åt sina trogna finnar, och\norubbliga stodo hans finska anhängare, om de än stundom låtsade någon\nundergifvenhet emot hertig Carl.\n\nArvid Eriksson Stålarm uppehöll modigt konungens sak, och var alltid\nvillig och redo till hvarje företag, som kunde befrämja den. Ifrig\noch orubblig stod äfven han på samma plats, der före honom kolossen\nKlas Fleming stått, och under skämtan och glädtig ridderlighet emot\ndamerna, var han outtröttligt verksam och uppmärksam och redde sig i\nalla svårigheter. Blef det honom stundom för hett emellan bönderne\nå ena sidan, som gjorde allt för att understödja hertigen, och å\nandra sidan hertigens växande makt, så visade han sig stundom nästan\nundfallande. Men Carl trodde honom icke mer än jemnt och skref till\nhonom: \"Vi känne alltför väl dig och dina medhållares krokodiltårar,\noch vete nog hvad J ställen i verket. Dock hoppas jag till Gud\nalsmäktig, att der skall komma klo för björnskinn, som man säger.\"\nOch åter stod Stålarm fast och var döf för alla hertigens försök,\natt genom sina utskickade förmå honom till affall ifrån sin konung.\nLikasom Fleming, insåg han endast den enkla rättvisan af konungens\nsak, och befattade sig icke med att bedöma huruvida Sigismunds\nregemente kunde vara landet till mer eller mindre fromma. Sigismund\nvar hans och rikets konung, och det var allt hvad han i den saken\nbehöfde veta, för att till sista blodsdroppan och af all förmåga stå\nför hans sak. Carl hotade: \"Det är vår vilja att du afstår från din\notillbörliga handel och begifver dig till oss, så framt du ej vill\nbekomma samma lön, som Johan Sparre vid Kalmar. Du skall veta, att\nså snart vi hafva fört den andra hopen af ditt parti till herbergs,\nskall ej heller du blifva förgäten, utan få din kål kokad.\" Men\nStålarm endast fördubblade sin verksamhet.\n\nHerr Erik Liljeholm befann sig åter på Åbo slott, ibland de der\nanvända officerare. Enevald Fincke hade, efter långvarig svaghet,\nändtligen tillfrisknat från sina blessyrer och sedan blifvit af\nStålarm sänd med bud till konungen, för att förfråga sig om hvad\nhjelp finnarne hade att påräkna, och skulle der qvarstadna för att se\ntill, att det utlofvade manskapet verkligen skulle utrustas och så\nsnart som möjligt aftåga.\n\nSigismund hade emottagit Johan Fleming med all den utmärkelse, han\nvar skyldig Klas Flemings son. Firad och omtyckt, hade den unge,\nridderlige Johan Fleming, som Konungens kammarherre, i kretsen af\nhofvets förnämsta och dess skönaste tärnor, framlefvat en tid af\nglans. Han hade åtföljt sin konung på det misslyckade tåget till\nSverige, der Sigismund för alltid tappade sin krona. Johan hade\nhoppats, att der återfinna sin mor och sina systrar, men då konungen\nvände om utan att hafva hunnit Stockholm, blef detta honom en\nomöjlighet. Äfven Stålarm, som lyckats befria sin egen fru och många\nandra af de finska fruarna, hade icke kunnat få göra samma tjenst åt\nfru Ebba, som jemte sina döttrar var förd åt en annan trakt. Johan\nFleming visste, att hans mor och systrar hade svårt att förse sig med\nsina behofver. Från godsen i Finland erhöllo de icke något. Dessa\nhade blifvit konfiskerade och af hertigen gifna åt andra ägare; och\nehuruväl äfven de nu icke kunnat taga godsen i besittning, sedan\nlandet åter var i Stålarms våld, så var dock ingen ordning och reda\nmed dem. Hvad unge herr Johan erhöll från honom enskildt tillhörande\ngods, var äfven ganska ringa. Johan hade derföre begärt tillstånd\natt få resa till Finland, för att ordna och efterse egendomarne\noch ställa så, att hans mor och systrar skulle få något till sitt\nuppehälle.\n\nÄfven Qvidja, Johans arfvegods, hade hertigen skänkt åt en af sina\nanhängare, som var gift med Klas Flemings en brorsdotter; men sedan\nhertigen lemnat Finland och hans befallningar icke der mera aktades,\nförvaltades det för Johans räkning, af samme fogde som förut.\n\nI ett af tornrummen satt nu unge herr Johan Fleming och framför honom\nstod ödmjukt fogden Jost och åhörde hvad Johan sade, stundom med en\nbugning eller ett kort ord, bejakande hans befallningar.\n\nJohan kastade då och då ögonen på några papper, som lågo framför\nhonom på bordet, eller bläddrade i dem. \"Af gamla Göbla på Muddais\nmellangård\", fortfor Johan i sitt tal, \"får ingen skatt fordras för\ndetta år. Hennes man stupade vid försvaret af Åbohus och hennes son\nsäges hafva fallit vid Kastelholm. Jag vill icke att sten lägges på\nbördan. Växa de mindre barnen opp och bli arbetsföra, kan det bli tid\natt de erlägga sin skatt.\"\n\n\"Fattiga gummorna Greta, Elsa och Brita\", fortfor Johan, blickande\ni papperen, \"få en half tunna råg hvardera. Lisa på Gäddnäs begär\nbete för en ko, det skall hon få. I öfrigt veten J, hvad jag eder\ntillsagt. Framför allt, försumma icke att aflemna den utlofvade\ngåfvan till kyrkan, äfvensom till de nämnde gubbarne på knektetorpet.\nBemöt folket vänligt och lätta deras börda der du det kan, så lyda\nde villigt och arbeta med nöje, men drif dem icke, som boskapen,\nunder oket. I morgon, innan jag reser, vill jag säga farväl åt dem af\ngodsets folk, som vilja samlas här för att helsa mig.\"\n\nJost bugade sig djupt och lemnade sin unga herre, under det han\nbrummade för sig sjelf: \"Äpplet faller ej långt från trädet, det är\nsom om jag skulle höra fru Ebba sjelf. Nymodiga tider, då bonden\nskall skonas; det lär väl då bli herrarne sjelfve, som få arbeta.\nHvad under, att högfärd och uppstudsighet grasserar bland bönderne.\nFörr visste bonden hut, nu vet han knappt lyfta på mössan.\"\n\n\"Nå, Johan\", sade Fleming till sin tjenare, som var sysselsatt med\natt skura blankt ett stycke af hans vapen. \"I morgon resa vi. Hvad\nmenar du om att åter lemna Finland?\"\n\n\"Jag önskade blott att eders herredöme redan vore hos hans kunglig\nmajestät och andra, som längta efter eder. Krig och oro vänta här,\noch\", här log den gamle tjenaren ett förstulet leende, \"jag vet väl\natt det finnes ett par ögon, som speja efter min unge herre der\nborta.\"\n\nJohan rodnade lätt, men låtsade ej höra sin trogne tjenares\nfrispråkighet. Han steg opp, slog några slag öfver golfvet, derpå\nsade han, som en fortsättning af sina tankar: \"och dock befriades\nså många andra finska fruar af Arvid Eriksson, men min mor och mina\nsystrar, ack de bevakades bättre! Att nödgas resa, utan att träffa\nmin morkär och mina kära systrar, det är dock hårdt och mitt hjerta\nblir tungt vid tanken på dem. Johan Bertelsson, om jag ej mera får\nse dem, skall dock du en gång säga dem huru kära de voro mig\", sade\nFleming drömmande.\n\n\"Herr Johan, min ädle, älskade, unge herre, huru kunnen J tala sådana\nord! Skulle jag, den gamle tjenaren, vara den, som efter eder skulle\nframföra helsningar! Sådan sorg skall väl, med Guds hjelp, icke vara\nmitt gamla hjerta bestämd. Hvi talen J så?\"\n\nI detsamma anmälte en tjenare att herr Arvid Eriksson anländt och\nönskade träffa herr Johan, och denne gick, något förvånad, för att\nmöta sin oväntade gäst.\n\n\"God dag, unge herre\", tilltalade honom nu den ankommande. \"J synes\nmig helt förvånad att se mig, och det är väl icke eller att undra\nöfver, ty när hertigen håller på att elda badstu åt oss, kan man nog\nbehöfva vara hemma och binda qvastar. Men jag önskade dock sjelf nu\nfå råka eder.\"\n\nJohan Fleming välkomnade sin gäst och förde honom in i det inre\ntornrummet. Den gamle tjenaren kastade en lång, litet misstänksam,\nblick efter de båda herrarne, skakade på hufvudet och sade vid sig\nsjelf: \"Hade jag honom blott väl borta härifrån.\"\n\n\"Ernen J, unge herre, verkligen resa bort härifrån?\" började nu åter\nArvid Eriksson.\n\n\"Ja\", svarade Johan. \"Hvad jag här haft att uträtta, är fulländadt.\nJag kom blott för affärer. Herr Klas är bortgången, min morkär och\nmina systrar i Sverige, jag har här intet mera att göra.\"\n\n\"Sägen J så, herr Johan, hafven J icke konungens sak att förfäkta?\nVeten J icke, att vi stundeligen vänte, det hertigen skall anfalla\noss?\"\n\n\"Ja, jag vet det, men icke är min tjenstestad här. Då jag i fjol var\nmed på det olyckliga tåget till Sverige, så åtföljde jag min konung,\nmen här anser jag mig vara en öfverflödig person, som har intet att\nbeställa.\"\n\n\"Herr Johan, låt mig tala till eder, som en frände och vän. Väl var\njag icke alltid i godt förstånd med eder salige herr fader, men dock\nansåg jag honom alltid som en herre, den der i sig hade godt krut,\noch jag vill gerna hedra honom i hans graf, som en ståtlig man och\nriddare. Och eder, min unge herre, vill jag allt godt och väl, ty J\nären en älskelig och hjertlig ung man, men bort magen J nu icke fara.\nHvad skulle väl folket säga, om J, konungens kammarherre och sonen af\nden man, som, näst hans nåde sjelf, var högste mannen i detta land,\nom J just nu skulle resa bort. Skulle de icke tro, att vår herre och\nkonung icke äger hvarken vilja eller makt att försvara Finland, utan\nlemnar det vind för våg. Detta vore i sanning att förråda konungens\nslott och land.\"\n\nJohan steg opp, stödde sin hand mot bordet och sade: \"Visste jag,\natt jag skulle till något gagn vara, så ville jag visst icke resa.\nFörråda ens min konungs hund, ville jag ingalunda, mycket mindre hans\nslott och land. Kan jag, med min ensamma person, göra någon nytta, så\nvill jag gerna qvarstadna och med finnarne våga mig i den farlighet,\nsom dem af hertigen kan förestå.\"\n\nArvid Eriksson fattade Johans hand och utbrast glad: \"Se, unge herre,\ndet är taladt som jag af eder väntade, och som en rättskaffens\nkonungens man egnar. Hoppas jag dock att icke inleda eder i allt för\nstor farlighet. Min egen hatt tänker jag dock ej sitter mycket fast,\nom hertigen, det Herren afvände, skulle få öfvertaget: men är det så,\nså må man glader lägga hufvudet under för sin kung och sin heder. Och\ndermed Gudi befallat. Tiden väntar på ingen, jag bör icke vara borta\nfrån min plats.\"\n\nUnder vänligt samtal följde Johan sin gäst ned till hans båt, och\nfyra raska roddare förde honom snart åter till Åbo.\n\nDen unge Johan ville än en gång se de ställen, han på det vackra\nQvidja mest hade älskat. Han for omkring och såg huru alarne speglade\nsig i sunden och huru björkarne sakta skakade sina gröna lockar. Men\nhvad han nu tänkte på, det förtrodde han icke ens sin gamle, trogne\nJohan Bertelson, som skötte de lätta årorna. Fröjdades hans tankar af\nden fägring, som omgaf honom, af solens glada sken mellan lunderna,\noch af vattnets stilla plaskande mot de grönskande stränderna, eller\ntänkte han på moder och systrar, eller gingo hans tankar ännu längre\nbort, till de strålande ögon, som kanske skulle fördunklas, om han\nicke mera skulle återvända? Hvem kan tyda den unges tankars lifliga\nspel?\n\nSnart var äfven Johan åter en innebyggare af det fäste, der han\ntillbringat så mången glad stund i kretsen af sina käraste. Nu vid\ntjuguett års ålder stod han åter här, för att deltaga i en blodig\nkamp för sin konung.\n\n\n\n\nXXX.\n\n\nFå dagar sednare styrde hertigens flotta, under Joachim Scheels\nbefäl, in på slottsfjärden. Med förakt afvisade Stålarm hvarje\nförslag om fästets uppgifvande. Äfven hotelsen att aflifva de nyss\nförut på Kastelholm tagna finska fångarne, verkade intet.\n\nDet blodiga förspelet af hvad, som komma skulle, började nu, då sju\nde förnämsta af dessa fångar afrättades och, för att skrämma slottets\nbefälhafvare med samma öde, steglades på Korpolaisberget, på det den\ngräsliga synen skulle falla de belägrade i ögonen. Men den ohyggliga\nanblicken, af vänners steglade kroppar, framkallade hos Stålarm\nendast den verkan, att han gjorde alla anstalter, för att i nödfall\nkunna draga sig in i det innersta af slottet, och der spränga sig i\nluften.\n\nÅter anlände budskap från amiralen. Finnarne voro slagne. Arvid\nErikson måtte gifva sig, så länge någon nåd vore att förvänta.\nÄfven nu ljöd Stålarms svar lika stolt: \"Han trodde ej på de honom\nmeddelade nyheterna.\"\n\nYttermera blef besättningen på hertigens befallning meddeladt, huru\nhan i Helsingfors låtit halshugga och stegla dem, som stått emot\nhonom, såväl herrar som ringare; men allt förgäfves. Dock äfven nu\nverkade förräderiet hvad ej fruktan kunnat verka.\n\nEn man ur staden lyckades inkomma i fästningen. Denne visste berätta\nhuru numera endast Åbo stode hertigen emot, huru denne straffat\nsina motståndare i Wiborg, huru Carl tågade mot Åbo. Allt sådant\nutspriddes bland besättningen. Bland dem fanns äfven nu en och annan\nhemlig anhängare af hertigen. Desse lyckades intala flere, att det\nvore bättre att gifva sig, medan tider vore och man ännu kunde hoppas\npå bättre vilkor, än som kunde stå att fås när hertigen sjelf hunnit\nanlända. Dessutom sparades icke på framställningar huru den renlärige\nhertig Carl vore en vida bättre konung, än den papistiske Sigismund,\nsom dessutom icke mäktade försvara sitt arfrike, och oaktadt den ed,\nStålarm tagit af alla att förr spränga sig i luften, än gifva sig, så\ntvungo de honom att dagtinga.\n\nStålarm lofvade på sina och alla i slottet befintliges vägnar, att\nhädanefter vara hans furstliga nåde lika trogen och huld, som de\nhittills varit det emot Sigismund, den de numera icke ville vara\nunderdånige, utan uppsäga all tro och lydnad, blott de erhöllo löfte\nom säkerhet till lif och gods och att dem ingen olägenhet skulle ske,\nför deras härtills konungen bevisade trohet.\n\nTill hertigen skickades härom, som sändebud, en af de fremmande\ntropparnas officerare, en skottsk, och sjelfve den fiendtlige\nanföraren, amiralen Joachim Scheel, skref förnyade gånger och bad om\nnåd för de belägrade. Hertigen lät slutligen beveka sig att gifva\nett svar. Det lydde: att han ville taga slottets försvarare till\nnåder, med vilkor, att en och hvar skulle inför rätta svara på de\nbeskyllningar, som honom skulle göras.\n\nStålarm anade det värsta, men nödgades dock gå in på detta vilkor,\noch blef sjelf, jemte alla män af någon vigt, satt i förvar, till\ndess hertigen kunde komma från Wiborg, der han emellertid låtit\nafrätta fjorton man, de fleste af landets ädlingar. Deras hufvuden\nuppsattes på en af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom\nkonfiskerades och gafs åt hertigens anhängare.\n\nKring landet flög nu, på tusende tungor, ryktet om slottets\nöfvergång, och att konungens sak vore ohjelpligen förlorad. Alla,\nsom hittills varit tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att\nvälja, blefvo nu i hast hertigens ifriga anhängare, hvaremot de, som\npå något sätt arbetat för konungens sak, bjödo till att hålla sig\ntysta och undan för faran, så vidt möjligt.\n\nMen i många hem hördes med bäfvan underrättelsen om de fängslade\nherrarnes förestående dom. Man hade redan lärt sig att veta, det\nförrädarne halshöggos, och att alla voro förrädare, som förblifvit\nkonungen trogne. Närmare och fjärmare anförvandter och vänner,\nbäfvade för de sinas öde. Att en domstol blifvit nedsatt för att\ndömma dem, fick man äfven snart höra.\n\n\n\n\nXXXI.\n\n\nFru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan en tid bortåt varit\nbosatt på Wiken, det lilla hemman som Sigrid i arf erhållit af sin\nmoster, den gamla nunnan i Nådendal. Liggande undanskymdt, vid en\nvik af saltsjön, syntes det herr Erik vara ett säkrare hem för\nhans hustru och dotter, än det tavastländska godset, som låg vid\nen väg, der de orolige bönderne ofta ströko fram. Dertill voro de\nbåda fruntimmerna på Wiken icke längre från Åbo, än att herr Erik,\ntillochmed i dessa oroliga tider, någon gång blef i tillfälle att\nder helsa på dem. Fru Metta var ingalunda belåten, med att lemna\ndet stora godset utan sin egen vård; men då herr Erik bestämdt så\nönskade, gjorde hon icke heller några invändningar och hade snart\näfven här funnit arbete nog, med att ordna det förfallna, lilla\nhemmanet.\n\nÄfven till Wiken kom nu ryktet om hvad som föregick i Åbo. Det visste\näfven berätta att herr Erik Liljeholm var fängslad. Fru Metta blef\nutom sig. Hon ville gerad resa in till Åbo, för att läsa lagen för\nhertigen. Sigrid föreställde henne mildt och sagtligt, att det endast\nskulle förbittra honom. Hon försökte att lugna sin mor med hoppet,\natt herr Erik ju dock icke varit af de förnämste och mest kände\nmotståndarne mot hertigens välde, och att de således hörde kunna\nhoppas, det fursten skulle förfara skonsamt; men just då hon sade\ndetta, svek henne rösten, och hon brast i gråt.\n\nFru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, och innan dagen\nvar slut, var hon redan på väg till Åbo. På vägen möttes hon af\nen af delning af hertigens soldater, som utgått för att plundra\nhos konungens anhängare. Med knapp nöd undgick hon att af dem bli\nihjälslagen, och måste vända om hem, dit hon återkom än mera uppretad\noch skrämd, än förut.\n\nSigrid, som icke väntat sig något tillfredsställande resultat af\nfru Mettas färd, hade under modrens frånvaro ej haft styrka att i\nstillhet bära på sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det lugn, hon\nsökte att intala sin dotter, sjelf erfara en känsla af förtröstan,\noch började småningom fatta hopp. Sigrid åter, förlorade allt mer\nsina förhoppningar, ehuru hon bjöd till att lugna sin mor, genom\ndet hon visade sig sjelf lugn. Om dagarna syntes hon sig temmeligen\nlik, som förr, endast blekare och ännu stillare och tystare; men om\nnätterna, då hon ej behöfde kufva sig för att icke oroa sin mor, då\ngrep henne oron så mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon\nhade hört hans röst, då han talat om hennes far, och hon kunde icke\nhysa något hopp. Lade hon sig ned för att hvila, så tyckte hon sig\nse sin fars blodiga hufvud bredvid sig på dynan. Slöt hon sina ögon\ntill sömn, så förföljdes hon af drömmar, så blodiga och förfärliga,\natt hon vaknade af fasa och bjöd till att icke slumra mera. Få dagar\nefter olycksbudets ankomst, infann sig lilla mor Annika på Wiken. Fru\nMetta lät hemta henne in till sig och sade: \"Nå, mor Annika, huru har\nni hittat hit? Väl hade jag kunnat behöfva er ibland, till hjelp för\nkorna; det har nu dock allt gått för sig. Men kan J nu ge mig tröst,\nkan J förutsäga mig huru det skall gå med herr Erik, skall det kunna\nbli fara för hans lif?\"\n\n\"Jaså, stora frun har sorg och bekymmer, så väl som lilla mor Annika.\nHi, hi, hi, jo, jo. Annikamor har varit långa vägar. Jo, jo, der det\nbörjar lukta blod, hämdeblod för hennes hjertas barn, dit vandrar\nAnnika, för att njuta af den söta doften. Roligt att se hur den\nförbannelsen, mor Annika läste öfver det blod som Flemingen gjöt, hur\nden svällde, hur den jäste, hur den drar blod ur alla dem, som komma\nslägten nära. Jo, jo, vid Stockholm såg jag så fager, ung blod, det\nfick Flemingens flicka till rosor öfver sitt hjerta.\n\n\"Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen slagtat de finska\nherrarne. Jo, jo, blod vankas det! Skall det vara mera af sorten? Åh\njo, åh jo, inte skall det sparas, nog skall det bestås.\"\n\nFru Metta kände bäfvan vid gummans ord, utan att rätt förstå hvad de\nsyftade på, men hon skyggade för att på något ovänligt sätt tilltala\nhenne och sade blott: \"Kära mor, tala ej så der ohyggligt, när jag\nfrågar om herr Erik.\"\n\n\"Åh hå, herr Erik, herr Erik, honom går ingen nöd uppå. Han var den\nende, som lindrade fängelset för min lille gosse, han var god mot\nmin Bengt, honom skall intet ondt få komma vid, nej nej, icke låter\nAnnika sina vänner komma till skada, nehej, hvarken herrar eller\nkreatur. Åh håh, god var han alltid mot gamla Annika; frågade när\nhan mötte mig på gatan, och fast många hörde det, så frågade han:\n'Nå, mor Annika, hur är det med er, behöfver ni något?' Nehej, herr\nriddare, svarade jag och neg, nehej, herr riddare, i dag behöfver jag\ningenting. Ånej, ånej icke skall något ondt få ske honom.\"\n\nSigrid hade dragit sig undan i det andra rummet. Henne syntes Annikas\nbeteende stöta på signeri, och hon ville dermed intet ha att göra.\nMen nu stultade gumman fram till henne och sade: \"Åh hå, fager\njungfrun sitter hemma och aktar sina fina kinder, och låter hertigen\nknoppa sin far.\"\n\nSigrid såg förskräckt på gumman och svarade, nästan omedvetet: \"Ack,\nom jag dock kunde vara hos honom helst, det vore dock en tröst.\"\n\n\"Åh hå, kan inte dottern hjelpa sin far? I hennes ögon står, att hon\nkan. I natt vandrar gumman till Åbo; hon går för att se sin hämd, för\natt se blod! Och den unga vill ej gå samma väg, för att skona sin\nfars blod. Hi hi hi.\"\n\nGumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens klart vågat tänka. Hon ville\ntill Åbo, att begära nåd för sin far. Hon hade lyckats en gång, ack,\nskulle hon väl kunna hoppas att lyckas en gång till! Och skulle\nhennes mor tillåta henne denna vågade färd? Omöjligt, hon hade ju ej\nens sjelf sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt anse sig\nsjelf vida mer passande, än Sigrid, att försöka få tala vid hertigen.\nSigrid, åter, anade att fru Metta skulle förderfva all möjlighet\natt vinna nåd, om hon ännu komme att göra något försök i den vägen.\nSigrid kände huru fåfängt andra fruar hos hertigen försökt, att få\nens begära nåd för sina män; huru hårdt de blifvit afvisade. Men\nhuru skulle hon sjelf kunna hoppas att vinna något för sin far? Huru\nskulle hon ens kunna komma till Åbo?\n\nTusende tankar svärmade i Sigrids hufvud. Natten kom och hennes\npulsar, som eljest slogo så lugnt, bultade nu som i brännande feber.\nHon kunde ej frigöra sig från det intryck, gummans ord gjort på\nhenne. Kunde Annika verkligen se längre, än andra menniskor? Vore det\nmöjligt att Sigrid skulle kunna göra något för sin far? Hon hade så\nofta blifvit beskylld för att vara för mycket stillsam, för mycket\nrädd att framträda; var hennes tvekan nu endast en sådan yttring\naf hennes allt för tillbakadragna sinne? Och hon visste dock med\nsig sjelf, att hon icke skulle ryggat tillbaka, om hon med sitt lif\nkunnat återköpa sin fader. Den vanligen så tysta och stilla flickan\nvandrade nu omkring i oro, och det märktes grannt att om hon än\nvanligen syntes mera vara sin faders dotter, så var hon icke heller\nutan mycket tycke af sin mor.\n\nRastlöst vankade hon fram och åter i sin lilla kammare i månskenet.\nEn skugga skymtade på vägen, den väckte hennes uppmärksamhet. Den kom\nnärmare, stadnade slutligen vid hennes fönster. Det var mor Annika.\nMed ovanlig röst sade denna: \"Jungfru, vill du rädda din far?\"\n\n\"Huru skulle jag kunna det?\"\n\n\"Det vet jag icke, men jag har sett det i vatten och jag har sett\ndet i eld, och jag vill icke att herr Erik Gustafsson skall dö. Vill\ndu följa till Åbo, så skynda; kommer du ej nu, så är tillfället\nförfeladt. Tro icke att du lätt kan slippa fram i krigande land. Men\nhvem tror du vågar hindra den, som befaller både eld och luft och\nvatten, och hvem vågar hindra den, hon vill beskydda? Se jungfru,\ndet molnet der, det stiger opp emot månen. När det betäcker månens\nskifva, går den gamla! Vill den unga ej följa, så dör hennes far!\"\n\nSigrid kastade bäfvande blicken på molnet. Lång besinningstid bestods\nhenne ej. Ett ögonblick böjde hon knä och ur hennes bröst höjde sig\nen ordlös suck. Derpå steg hon opp, tecknade hastigt med ett stift på\nett pappersblad: \"Moder, förlåt, jag går för att söka frälsa min far.\nLåt ingen veta att jag gått, sök mig icke, det skulle tillintetgöra\nallt hopp om lycklig utgång. Bed, men sörj icke för mig.\"\n\nRedan nalkades molnet månens skifva. Öfver sin hemma väfda och spunna\nklädning kastade Sigrid en mörk kofta, band öfver sitt hufvud en\nduk, stoppade hos sig guldringar och några guld- och silfverpengar,\nsom hon fått till faddergåfvor; ännu var ej månens skifva fullt\nbetäckt. I hast gjorde hon ett helt litet knyte af några kläder, och\nså gick hon utan buller ut i den stilla natten, der molnet i detsamma\nundanskymt månen, och lilla mor Annika redan syntes på gångstigen,\nnågra stenkast från huset.\n\nSnart upphann henne Sigrid, och gick tigande vid hennes sida. Äfven\nmor Annika teg länge. Hon förde snart Sigrid in på en biväg genom\nskogen, och så allt vidare, på stigar långt ifrån de vanliga.\n\nEndast med ansträngning kunde Sigrid följa den lilla hastigt\nframilande gumman, och när den gamla slutligen upplät sin mun och\nbörjade skratta på sitt ohyggliga sätt, samt prata och sladdra om\nblod och mord och stundom snattrade likt en anka, stundom grät och\nåter skrattade, då bäfvade Sigrid och nästan ångrade, att hon begett\nsig åstad med detta hemska sällskap. Men när hon såg med hvilken\nsäkerhet gumman förde henne fram på skogsvägar och gångstigar, så\nlugnade hon sig åter och fann, att bättre förare hade hon ej kunnat\nfå.\n\nDå Sigrid fattade beslutet att följa med Annika, så skedde det i full\nöfvertygelse om, att hon, under gummans beskydd, säkrast skulle kunna\nslippa fram hvar som helst, blott denna sjelf så ville. Men dock\nansåg Sigrid sig ej så alldeles säker på gummans goda vilja, dels och\nmest fruktade hon för att låta henne till sin fördel använda någon\naf sina trollkonster, ty detta vore ju en svår synd. Hennes ångest\nför fadren och nödvändigheten att hastigt besluta sig, öfvervann\ndock hennes tvekan, och hon lugnade sig med hoppet att kunna afhålla\ngumman ifrån, att för hennes räkning använda något signeri. Så snart\nAnnika började med sitt underliga prat, bäfvade Sigrid åter, men\nnågot annat, som skulle förefallit farligt, varsnade hon ej.\n\nPå de stigar der gumman med fullkomlig kännedom och säkerhet förde\ndem framåt, möttes ytterst sällan någon menniska. Sedan de vandrande,\ndels till fots, dels med båt, tillryggalagt en så lång väg, att\nSigrids fötter började säga opp sin tjenst, sade mor Annika: \"Siså,\nhär är nattqvarteret. Icke är just bädden mjuk, men jag tänker\njungfrun sofver utan vagga i natt.\"\n\nStället var en liten ödslig backstuga, der en gammal gumma bodde\nensam. Med af häpnad helt runda ögon, stirrade kojans värdinna på\nsin gamla gäst, men syntes villigt ordna allt till de vandrandes\nbeqvämlighet, så godt hon kunde.\n\n\"Jo jo, jungfrun\", sade mor Annika, \"här måste hon bo så trångt, när\nhon är nära det stora huset i Åbo. Men, fina jungfru, kom bara och\nvandra med mig åt hemtrakterna, jo der är ståt! Der ska jag föra\nhenne öfverallt i de rikaste gårdarne. Hon ska inte behöfva vara\nrädd för dåligt värdsfolk. Hi, hi, hvar tror hon värdsfolket är? Äro\nde ej slagna kanske! Eller tror hon, att hon skall snyrpa på sin\nfina näsa, åt att i bondens stuga ej är så fin lukt som i herrarnes\nsalar? Hi, hi, hi, nog är luften frisk, men hvar äro väggarna och\nhvar äro taken? De äro flugna med vinden sen de blifvit brända till\naska. Tror hon qvinnorna skola besvära hennes öron med pladder, eller\nbarnungarna med skrik? Ånej, aldrig, allt är der nu så fint och\nrart; qvinnorna och barnen ha svultit ihjäl, ser hon. Siså, godnatt\njungfru, sof nu, att hon i morgon är rask igen.\"\n\nSigrid hade svårt att somna, men trötthet och nattvak tog slutligen\nut sin rätt. Om morgonen kände hon sig temmeligen uthvilad.\n\nJu närmare de vandrande hunno Åbo, dess mera mörknade hos Sigrid\nhoppet om att genom sina böner kunna utverka nåd för sin far; och då\nAnnika slutligen förde henne in i staden genom en bakport från en\nåker till en trädgård, då sade hon vid sig sjelf: \"ack lättare vore\natt beveka slottets murar, än hans hjerta.\"\n\n\"Försök, försök, kanske de vekna!\"\n\n\"Ack, mor Annika, håna ej mig arma. Ni har gjort mig en större\ntjenst, än jag kan löna er för, då ni fört mig hit.\"\n\nUr slottet hade blifvit bortjagade qvinnor, som numera hade intet der\natt uträtta. Sigrid lyckades få träffa en af desse, och fick af henne\nbesked om mycket. Qvinnan visste att herr Erik Liljeholm verkligen\nsatt fängslad, likaså Arvid Eriksson, Johan Fleming och många andra.\nMen det vigtigaste af allt, hon visste att herr Erik hade blifvit\nsatt i konung Eriks fängelse, ty hon hade hört vaktknektarne skämta\nöfver att det vore nu Erik som Erik. Af henne fick ock Sigrid höra,\natt ej hertigen ännu var kommen till Åbo. Denna uppgift gaf Sigrid\nmycket att tänka på. Att det nämnda fängelset ej ägde ens ett fönster\nutåt, utan endast emot gången, som gick opp från fånggården, det\nvisste hon. Men fru Ebbas ord om gallret i det fönster, som från\ngången vette utåt, rann henne i hågen. Nu hade yttermera en tid,\nsedan dess, med fukt och rost tärt gallret och förmodligen yttermera\nförsvagat det. På Sigrids fråga visste ock qvinnan svara, att herr\nErik ofta hade tillstånd att vistas ute i gången, utan att någon\nvaktkarl stod derinne, ty då en knekt hade skämtat öm, att kung Erik\nblifvit till herr Erik eller något dylikt, så hade en vaktknekt\nsvarat: \"ja men det är bättre att vara herre, än kung, när man är\ni fängelse, ty kungen fick ej ens titta ut i gången utan vakt, och\nder sitter herr Erik ofta flere timmar;\" knekten hade ock tillagt,\natt det kunde han gerna få göra, ty nog är den gången lika säker\nsom hvarje annat fängelse, när vakt står utom dörrn. Nog stå de\ngamla, många aln tjocka, gråstens murarna både mot herre och kung. I\nskymningen låstes dock fängelsets inre dörr och för natten var herr\nErik instängd i kung Eriks fängelse.\n\nEn liten stråle af hopp började gry för Sigrid. Så ringa den än var,\nså kunde hon ej underlåta att fästa sig dervid. Så fullt upptagen än\nhennes själ var af tanken på fadren, så glömde hon dock icke, att\näfven fråga hvad qvinnan visste säga om Johan Fleming. Hon lugnades\nganska mycket, i afseende å hans öde, genom den berättelse qvinnan\nafgaf, om huru fruarna i slottet sagt, att de hoppades, det han icke\nskulle behöfva lida något.\n\nSigrid fann snart ett hem i samma boning, der hon, genom mäster\nSigfrids bemedling, hade funnit en fristad, då hon ur slottet\nbortförde den svårt sårade Enevald Fincke. Det var hos en gammal,\nstilla enka, af borgerligt stånd. Gumman tog nu helt kärligen\noch vänligen emot den unga, blida jungfrun, hvilken hon biträdt\nmed att sköta hennes sjuke fästman, till dess han hunnit bli så\nmycket bättre, att gumman ensam kunde vårda honom. Här hade Sigrid\ntillfälle, att i lugn öfverväga den plan, hon börjat att uppgöra.\nSkulle hon lyckas att ur fängelset rädda sin far, så hade hon för\nhonom till en början ett säkert gömställe i Nådendals kloster, till\ndess utväg blefve, att fly längre bort från det farliga grannskapet\naf Åbo.\n\n\n\n\nXIII.\n\n\nSigrid öfverlade noga allt. Den fara hon sjelf utsatte sig för,\nifall hon blefve upptäckt, den aktade hon icke. Hon tänkte blott på\nmöjligheten af, att kunna rädda sin far.\n\nEn ytterst liten båt med tvenne åror, anskaffades af mor Anna, och\ngömdes under ett skjul vid åstranden. Så snart det blef mörkt, var\nSigrid i ordning till sin äfventyrliga färd. Hennes mod var nära att\nsvika, då hon skulle bege sig ut, men innan hon lemnade sitt rum,\nknäföll hon och bad länge och varmt om hjelp och stöd, att hon, den\nsvaga flickan, måtte kunna lyckas i sitt svåra företag.\n\nNågot lugnad begaf hon sig nu på väg. Det var endast den noga\nkännedom Sigrid hade om lokalen, som kunde göra möjligt för henne ett\nförsök att befria sin far, innan hertigens ankomst skulle göra det\nför sent.\n\nMed tysta årtag nalkades hon slottet. Det hade emellertid blifvit\nalldeles mörkt. Den vanliga farleden gick omkring slottsudden. Att\nen båt färdades der, väckte ingen uppmärksamhet, om än någon skulle\nvarsnat den. Ytterst på udden låg slottsträdgården, omgifven af en\nhög och fast halfcirkelformig mur. Att denna mur var slät, i godt\nskick och omöjlig att öfverstiga, visste Sigrid, den var för icke\nlängesedan ånyo uppförd. Hvarje försök att bestiga den, om än med en\nrepstege, skulle lätt hafva väckt uppmärksamhet. Men den lilla luckan\ni muren! Hon visste hvar den fanns, ehuru den låg alldeles nere vid\nmarken och var gömd af nässlor och ris på yttre sidan. Hon kände dess\nhemliga mekanik och kunde öppna den.\n\nSigrid steg försigtigt ur sin lilla båt, som hon laggt just under\nmuren, der vattnet gick nästan ända intill. Äfven detta ställe kände\nhon förut, och visste huru hon här lätt kunde fästa sin lilla julle.\nSmygande längs muren, kände hon för sig utmed jorden, till dess hon\nvidrörde luckan, hon öppnade den och fann med glädje, att hon hade\nså godt utrymme att slippa igenom den, att hon hoppades, det hennes\nfar äfven skulle kunna tränga sig ut derigenom. Med tysta steg hann\nSigrid snart öfver den lilla trädgården. Här kände hon så väl hvarje\nbuske, hvarje gräsfläck, så att hon med lätthet kunde komma fram,\nutan att göra buller. Framför henne reste sig, högt och kalt, den\näldsta delen af fästet, det såkallade gamla slottet. Endast några få\ngluggar, högt oppe, voro anbragta, för att insläppa dager och luft,\nibland dem det lilla fönster, som gaf dag åt gången till kung Eriks\nfängelse.\n\nSigrids hjerta slog så häftigt, att det nästan betog henne\nandedrägten. Nu hann hon rönnen, kung Eriks rönn. Hon hade alltför\nofta besökt den, för att taga misste om dess plats. Hon uppsteg\npå en sten, derifrån hon visste sig kunna uppnå de krokar, som\nfasthöllo trädet, ryckte och vred på dem och, hvad hon hade beräknat\ninträffade, de hade redan tagit någon röta, eller gifvit vika, så att\nhon utan svårighet fick dem att lossna ur den remna, deri de blifvit\nindrifna; och trädet ägde ännu nog spänstighet qvar, för att till\nnågon del återtaga sin förra ställning.\n\nSå varsamt än Sigrid förfarit, kunde ej detta ske utan buller. Hon\nmärkte rörelse utanföre; trädgårdsporten, en liten tung port i muren,\ngick opp och tvenne karlar inträdde.\n\n\"Ja, var säker du, att jag hörde något buller, hitåt.\"\n\n\"Ja, du hör så mycket du i drömmen, der du står och sofver.\nJag undrar hvem här skulle röras. Och kan tänka om än sjelfva\npolackkungen skulle skicka hit alla sina hejduker, så kunde de få roa\nsig bäst de gitte, här i kryddgården. Kanske tror du, de ska slå hål\npå de fyra aln tjocka gråstensmurarna här på slottet.\"\n\n\"Nå nå, det låter han väl sakta bli att snusa hit, när hertig Carl\nhar fästet inne. Men hur tror du det ska gå med oss, om någon varit\nhär, utan att vi skulle märkt det?\"\n\n\"Nåja, jag tänker man finge visa vägen åt de der herrarne, som sitta\nderoppe, till ett hetare ställe, än här är i natt.\"\n\nEmellertid kommo de talande allt närmare Sigrid. Månen började svagt\ngenombryta molnen. Sigrid kröp ihop bakom det utsprång af stenen\nhvarpå hon stått. Få steg till, och karlarne skulle hafva upptäckt\nhenne.\n\nMen nu skymtade en person fram från ett annat håll. Karlarne sprungo\ntill, grepo denna och började släpa henne emot porten.\n\n\"Hi, hi, hi. Jag tänker ni bli feta på fyndet\", skrattade mor Annikas\nröst, \"jo, jo, jag undrar just hur mycket besvär det vore, att blåsa\nner kråknästet ert der, till straff för att ni inte låta folk gå i\nfred och söka rötter.\"\n\nEmellertid hade karlarne med sin fångst hunnit utom porten, den de\nnoga tillåste, och då nu månen sken allt klarare, sågo de den lilla,\ntorra gumman, som skrattade och hånade dem.\n\n\"Hur kom du in, käring\", frågade den ena karlen.\n\n\"Ja si det var durrn det! Jaha, ja det var storkonsten. Finns det\ninte stickor och strå att rida på? Bättre hästar än dem ha ni, edra\nglopar, aldrig ridit. Jo, jo. Tokiga ä' ni, som tror, ni kan stänga\nut den, som något vet, hi, hi, hi. Men si, nu hade jag nästan lust\natt gå in i täppan igen.\"\n\n\"Pass på, låt bli med det, mor.\"\n\n\"Nå, nog kunde jag nu väl också spå er en smula, innan jag går\ntillbaka, så lär ni väl inte neka mig, att der söka några rötter, som\ninte växa annestäns.\"\n\nHärom parlamenterades nu en stund, karlarne gåfvo icke med sig,\nmen Annika lofvade slutligen, att ändå spå åt dem och så hade hon\nlyckats, att för en ganska lång stund upptaga deras uppmärksamhet, så\natt Sigrid fann lägenhet, att utföra sitt värf.\n\nSedan porten blifvit tillstängd, försummade hon intet ögonblick,\nehuru hon darrade så, att hon knappt kunde hålla sig oppe. Som\nförut blifvit anmärkt, stod kung Eriks rönn sålunda bakom ett hörn\naf byggnaden, att den icke bemärktes, förr än man hunnit några\nsteg framom porten. Af vakten vid porten kunde Sigrid således icke\nvarseblifvas, der hon nu stod, äfven när månan lyste. Men var hennes\nfar ännu ute i gången? Skulle en vaktknekt bli den, som stode deroppe\nvid fönstret? Utan att betänka vådan deraf för sig sjelf, hviskade\nhon sakta uppåt \"fader\", och med outsäglig glädje såg hon en hand\nstickas ut genom gallret och liksom vinka.\n\nNu vågade hon det sista steget. Rönnen hade rest sig så mycket, att\nhon, på dess nu löflösa grenar, lyckades hjelpa sig opp till en liten\nafsats i muren, dit hon i sjelfva verket slutligen hann, och der hon\näfven lyckades finna ett knappt fotfäste, så säkert, att hon med\nstöd af trädet, der kunde hålla sig fast. Ur sin kjolsäck upptog hon\nnu ett nystan, som hade en sten till kärna, och kastade det opp mot\ngluggen. Tre gånger misslyckades det och nystanet föll till jorden;\nmen hon hade fäst sin tråd så väl, att hon åter kunde uppdraga det\ntill sig. Nu sladdrade och trätte och skrattade Annika med soldaterna\nljudeligt, och deras skrattsalfvor bevisade, att de voro långt ifrån\natt vara uppmärksamma på något annat. Ända till Sigrid trängde ljudet\naf deras röster och lugnade henne betydligt. Hon bjöd nu till, att\nkasta sin slunga med lika kall blod, som hon varit van att, vid\nlekarna på ängen, kasta bollen och -- nu kunde hon knappt återhålla\nett glädjerop, handen deroppe fick tag i nystanet. Nu klängde hon\nså fort, som möjligt, ned till marken och fäste der skyndsamt vid\ntrådens andra ända ett bref och ett långt, fint och starkt rep, som\nhanden deroppe drog till sig. Vid repets nedra ända band hon åter\nnågra små verktyg, som kunde bli nyttiga vid gallrets lösbrytande,\näfvenså en fil.\n\nSedan allt detta försvunnit inom gallret, skyndade sig Sigrid ned\ngenom trädgården. Just då hon lutade sig ned, för att krypa ut genom\nluckan, kastade hon en blick mot fadrens fängelse och såg med bäfvan\nett matt ljus lysa derifrån. Att fångvakten med sin lykta, nu kommit\nför att instänga hennes far för natten, tog hon för gifvet. Hade han\nlyckats hinna på något sätt gömma de nyss emottagna sakerna, det\nfrågade hon sig otaliga gånger, utan att kunna besvara sin fråga.\n\nSnart satt Sigrid åter i sin lilla båt, men när hon hunnit så långt\nut i farleden, att faran af upptäckt, för denna gång, var förbi,\nkände hon sig nära att förlora sansningen. Hon drog in årorna i\nbåten, nästan utan att hon sjelf visste deraf, och sjönk ned i dess\nbotten. Efter en liten stund återvaknade hon till så mycken sans, att\nhon kunde lösa af sitt hufvud den duk hon bundit deröfver, doppade\nden i vattnet öfver båtkanten och lade sedan den våta duken öfver sin\npanna. Detta uppfriskade och återgaf henne full sans. Nu märkte hon\natt ansigte och händer blödde, men det var endast skråmor. Sedan hon\nnågra gånger med den våta duken aftvättat dem, upphörde de att blöda.\nHon hade förmodligen skrapat sig vid det arbete, hon förehaft.\n\nHennes första känsla när hon återbefann sig i sin lilla kammare hos\nenkan, var att utgjuta sitt hjerta i en varm tacksägelsebön, för\natt hon hade så långt lyckats utföra sitt värf, och hon började nu\natt hoppas, det herr Erik hunnit dölja, hvad hon lemnat honom. Hon\nfattade tillförsigt till att hon skulle kunna utföra sitt värf, hon\ntyckte sig säker att hon hade välsignelse med sig, då allt hittills\ngått henne i händer.\n\nHon lade sig nu och bjöd till att betvinga sin oro, för att kunna\nsofva. Hon visste att hon, kanske redan påföljande dag, skulle\nbehöfva all sin styrka.\n\nAtt anlita någon annan om hjelp, vågade hon icke. Herr Erik hade\nmånga vänner; hon skulle kanske kunnat lyckas förmå någon, att\nutsätta sig för de faror, som hotade hvemhelst, som skulle varit\nhenne behjelplig, men hon kunde icke öfvertala sig till, att vilja\nutsätta någon, för att kanske offras åt en plågsam död. Dessutom\nskulle den, som hjelpt hennes far på flykten, säkerligen genom tortyr\nhafva blifvit tvingad att uppge hvar herr Erik funnit tillflykt, så\nframt man kommit på spåren hvem, som varit honom behjelplig. Det\nsäkraste var att icke äga någon förtrogen, annan än mor Annika,\nhvilken tycktes ha så noga reda på alla Sigrids steg, äfven dem,\nhvilka hon ej anförtrodde gumman, så att allt döljande för denna\nsyntes vara fåfängt. Hon hade ock bevisat Sigrid så stora tjenster,\natt det tycktes vara föga skäl att misstro henne.\n\nFöljande natt låg så sotmörk öfver vattnet, som en natt i November\nplägar vara när regnet faller i strida skurar. Genomvåt hukade sig\nSigrid ned på marken vid den öppnade luckan i slottsmuren och lyddes.\nHon kunde ej annat höra än regnets plaskande.\n\nHade hennes far fått behålla, hvad hon sändt honom? Skulle han komma\ni afton? Kunde han ens i mörkret hitta till luckan? Men äfven han var\nju så hemmastadd på slottet, att detta sista borde gå för sig. Hon\nville ej krypa in, för att icke öka vådan af upptäckt. Hade herr Erik\nfått vara så mycket ensam, som erfodrats, för att få lös gallret?\nOch hade han verkligen fått löst det, äfven om han fått försöka det?\nTusende ångestfulla tankar plågade henne, och den späda flickan, som\nman ofta beskyllt för att vara rädd och tafatt, tänkte nu ej ens\npå hvad hon sjelf led, huru hemskt det var i den öde qvällen, huru\nstor hennes egen fara var. Stundom bäfvade hon dock tillsammans, hon\ntyckte att hennes hjerta nästan sammankrymptes, hon fruktade att\nförlora sansningen. Åter tog hon sin tillflykt till bön.\n\nNu tyckte hon sig höra ett sakta prassel bland de nedfallna löfven\nsom lågo på trädgårdens gångar och sade nästan ohörbart: \"Far.\"\n\"Barn\", svarades nästan lika sakta. Med möda lyckades riddarn tränga\nsig ut genom den lilla luckan, och innan kort sutto far och dotter,\nutan att vidare hafva vexlat ett ord, båda i den lilla båten, som ej\nvar större än att den jemnt bar dem.\n\nSigrid fattade årorna och rodde utåt. Hvar vägen rätteligen gick, var\nej lätt att skönja i mörkret; men den lilla ekan gick fram äfven der\ndet var grundt, och herr Erik kände väl farvattnet. De mörka massorna\naf krigsskeppen syntes skymta emot himmelen, huru mörkt det än var,\nså att det lät sig göra att undvika dem. En gång kommo de resande\ndock nog nära ett fartyg, för att bli anropade, men Sigrid hvilade då\nett ögonblick på årorna och fortsatte sedan färden med ytterst tysta\nårtag, och vakten på skeppet trodde sig hafva hört miste när han\ntyckt sig förnimma ljud, bland smattret af det fallande regnet.\n\nÄndteligen hade flyktingarna hunnit förbi Runsala och båda började\nnu småningom andas lättare. Nu begärte herr Erik årorna och Sigrid,\nsom fann att hennes händer ej länge mera skulle förmå sköta dem, var\nvillig att ge dem ifrån sig. Dessa ord voro de första, som vexlades\nmellan far och dotter. Sedan de i tysthet, med någon svårighet bytt\nplats i den lilla båten, grep fadren med kraft i årorna och nu gick\nfärden raskt framåt, allt ännu under tystnad. Han valde vägen genom\nsmärre sund, som sällan besöktes af båtar, hvilket numera, sedan\nregnet småningom upphört, icke var omöjligt, ty man började dock\nkunna urskilja konturerna af föremålen.\n\nNatten var lång, som November-natten är. En stund hvilade\nflyktingarna i en lada, men vågade icke försöka att göra opp eld,\nför att torka sig vid. Herr Erik iklädde sig en grå vadmals rock och\nmössa med stora öronlappar, som Sigrid medfört i båten. Snart begåfvo\nde sig åter å väg.\n\nÄndteligen hunno de målet för sin färd: Nådendals i ruiner fallande\nkloster. Enligt sin gamla fränkas anvisning, uppsökte Sigrid nu i\nmörkret de hemliga dörrens fjäder. Sedan den var funnen sade hon:\n\"Nu, farkär, vill jag hoppas, att med Guds hjelp det värsta är\nöfverståndet. Men icke är det nödigt att nu i sådant mörker gå in i\ndetta gömställe. Ingen vistas här. Klostret förfaller allt mer, men\nkyrkan, der vi nu befinna oss, är uppreparerad och här hålles om\nsöndagarna gudstjenst; säkert är att före dager ingen kommer hit.\nSkulle dock något ljud höras, så måste vi hasta in i gömman.\"\n\nSedan Sigrid hade uttalat dessa ord, vacklade hon och\nnedföll afsvimmad. Naturen hade tagit ut sin rätt. Den högsta\nsjälsansträngning hade hållit henne oppe, vida utöfver hvad hennes\nkrafter egentligen skulle förmått. Nu brast den så länge spända\nfjedern, och hon föll tillsamman, som ett kläde faller, när det\nslappes ur handen.\n\nUnder herr Eriks ömma omsorger vaknade hon dock slutligen åter till\nmedvetande, men hon kände sig så matt och liksom sönderfallen, att\ndet var henne omöjligt att uppstiga. En flaska vin, som hon laggt i\nbåten jemte ett bröd, kom nu väl till pass, då Sigrid ej orkade bege\nsig ut, för att anskaffa mat, och så tillbringade far och dotter sin\ndag tillsamman i sitt säkra gömställe.\n\n\n\n\nXXXIII.\n\n\nPå slottet hade emellertid fångens flykt blifvit upptäckt. Det\nfängelse, som hyst den afsatte monarken, ansågs allt för svårt för\nhvem som helst annan, genom sin brist på luft och ljus. Men då nu så\nmånga fångar voro på slottet, och man icke ville tillåta dem att få\nbo tvänne tillsamman, så måste äfven kung Eriks fängelse begagnas.\nOch då äfven den yttre gången ansågs lika fast, som hvarje annat\nfängelse, så tyckte man sig tryggt kunna förunna fången den lindring,\natt man om dagarna lemnade dörren från fängelserummet till gången\noläst. Sålunda var det egentligen den, som utgjorde hans fängelse,\noch kung Eriks rum blott det ställe, der han för natten inlästes.\nHerr Erik hade just jemnt hunnit i sin säng kasta, hvad han af Sigrid\nemottagit, då vaktknekten med sin lykta inträdde.\n\nPåföljande dag hade han låtsat vara sjuk, för att kunna ligga på den\nhalm, som gömde repet. Dessutom ansåg han denna förevändning lämplig,\nför att göra vakten obekymrad om honom. Under loppet af dagen\nlyckades herr Erik att inskjuta några smulor murbruk i låset; och\ndå om aftonen vaktknekten, som vanligt, kom for att stänga dörren,\noch nyckeln tog emot, förlorade han tålamodet, vred så våldsamt, att\naxet brast, och måste bege sig till slottssmedjan för att få skadan\nhjelpt. Att emellertid ordna om någon vaktkarls utställande i gången,\nansåg han så mycket mindre nödigt, som herr Erik nu var sjuk; och att\ndörren stode en timma längre oläst än vanligt, kunde ej vara farligt.\nIcke eller var han mon om att inrapportera om nyckelns förvridande,\nhvilket han nödgats göra, ifall han hade fordrat hit en ny postkarl.\nDet kunde ju aflöpa utan allt detta trakasseri och dessutom utan\nnågon fara.\n\nNu var dock ingen i smedjan till hands. Arbetet drog ut på tiden,\noch först efter ett par timmar återkom vaktkarlen med sin nyckel och\nlykta, och fann då till sin förfäran, buren tom.\n\nHans förskräckelse var gränslös. Hvilken väg fången tagit, var lätt\natt se. Han tyckte sig redan känna tortyrredskapen gripa sig. Man\nskulle naturligtvis anse honom hafva hjelpt fången på flykten. Det\nvar ingen nåd att vänta. Han öfverlade länge om han nu borde anmäla\nsaken, men fann slutligen på en utväg, den han beslöt att försöka.\nHan kunde ändå knappt förvärra sitt öde.\n\nDen första omsorgen var att draga in det qvarhängande repet, hvarpå\nherr Erik slagit en mängd knutar. Derpå ställde han åter gallret på\nsitt ställe och injemkade de stenflisor, som vid utbrytandet fallit\nur muren.\n\nFångnekten hade redan om morgonen inrapporterat sin fånge såsom\nsjuk. En man af garnisonen hade nyss dött och låg redan i sin\nkista, färdig att begrafvas. Vaktkarlen, som bevakat trappans yttre\ndörr, och sålunda var utsatt för fara genom fångens flykt, intogs i\nförtroendet. I soldatens likkista lades en stock, och den döde bars\nopp i kung Eriks fängelse, lades i sängen och ikläddes några af herr\nEriks qvarlemnade klädesplagg. Hår och skägg klipptes och ordnades\ntill likhet med herr Eriks, och fångknekten anmälte följande morgon,\ndet fången hade aflidit under natten.\n\nEtt par personer afsändes för att förvissa sig om sanningen af\nuppgiften. Under vägen talade vaktknekten mycket om, huruvida han\nicke äfven torde insjukna, ty han började känna till just samma onda,\nhvaröfver den aflidne klagat. De begge herrarne tycktes äfven tro,\natt sjukdomen kunde vara smittosam, kastade endast på afstånd en\nblick på den döde, och så skumt det var i detta ohyggliga fängelse,\nvar det icke lätt att upptäcka misstaget, isynnerhet för personer,\nsom icke mycket sett herr Erik Liljeholm och icke eller hade något\nskäl till misstanke. Fångknekten fick befallning att nedlägga den\ndöde i en kista, hvilken befallning han så fort som möjligt utförde,\noch tillspikade sedan kistan väl på alla sidor.\n\n\n\n\nXXXIV.\n\n\nNu randades den af så många med bäfvas rantade dag, då hertig Carl\ninträffade i Åbo. Han föregicks af blodiga rykten. Alla som retat\nhans vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen de, hvilka\ngenom sin börd eller större förmåga kunde blifva farliga, föllo\noffer för hans hämd. Halshuggning, stegling, förlust af all egendom\ndrabbade tätt, och de lifdömdes familjer befunno sig i sin djupa\nsorg, med detsamma de förlorade makar, söner eller bröder, tillika\nförsatta i den yttersta fattigdom.\n\nHustrur och barn till de fångne herrarne på Åbo slott omgåfvo\nhertigen vid hans ankomst och bådo knäböjande om nåd för de sina.\nHertigen svarade: \"Hvi bedjen och anropen J mig? Jag kan intet, det\när lagen, som skall dömma dem. De hafva brutit mot konungens ed,\ngjort uppror mot fäderneslandet och stått mig efter lifvet; deras dom\nmåste lagen fälla.\"\n\nHertigen gick nu opp i sina rum och lät genast införa Arvid Eriksson\nStålarm, som värdigt och lugnt besvarade hertigens häftiga tilltal,\noch skyndade sig att begagna tillfället för att få framställa Johan\nFleming, såsom af honom lockad och öfvertalad att qvarstadna. \"Han\nhade kommit till Finland för att ordna enskilda angelägenheter och\nskaffa sig något penningar, dermed han skulle bege sig i fremmande\nland, att der öfva och försöka sig, såsom unge adelsmän bruka,\nhvarigenom han i framtiden bättre kunde tjena sitt fädernesland.\"\n\nSedan Stålarm blifvit bortförd, befallte hertigen att Johan Fleming\nskulle införas. Hertig Carl vandrade fram och åter med stora steg.\nÅdrorna på hans tinningar svällde. Gång efter annan sammanknöt han\nhanden. Nu inträdde Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen gick\nhäftigt emot honom. I hans öga strålade segerglädje, då han sade:\n\"Ha, detta är således Klas Flemings son!\" Det var som om han nu först\nskulle hafva känt sig rätt säker om den krona, han eftersträfvat,\noch dock rörde sig i hans inre en dunkel önskan att skona den\nälsklige ynglingens blod. När Johan så stod inför fursten, på en\ngång ödmjuk och stolt, och det behagliga, ungdomliga anletet höjde\nsig bönfallande emot honom, då vek för ett ögonblick sjelfviskhetens\nblodlystna demon från Carl och han sade: \"Det synes mig dock hårdt,\natt förgöra detta unga lif. Välan, vill du, som en ärlig och adelig\nyngling, lofva och förpligta dig för framtiden, att troget tjena mig\noch riket, så vill jag, för din ungdoms skull, låta nåd gå för rätt\noch skänka dig lif och frihet.\"\n\n\"Mot mig har min herre, konung Sigismundus, alltid varit en nådig\nherre; det vore af mig otacksamt att öfverge hans tjenst, och jag\näger dertill ingen skälig orsak, och dock\", tillade Johan, böjande\nknä, \"beder jag, att Eders Furstliga nåde måtte bevilja mig nåd,\nemedan jag till Finland kommit endast för att skaffa mig medel att\nförsöka min lycka i fremmande land.\"\n\n\"Du, Johan Fleming, beder om nåd och böjer blott ett knä! Hvarföre\nvördar du mig icke med tvänne knän?\"\n\nÖppet och rent strålade Johans blick, då han svarade: \"Endast åt Gud\noch min konung sparar jag denna vördnad.\"\n\nNu trädde Carl ett steg tillbaka: \"Ha, så är det. Af ormaägg komma\normaungar. En sådan var din fader och sådan blir du sjelf, om du\nfår lefva; men du skall icke växa mig öfver hufvudet, som han. Hade\nicke den öfvermodige och bålstore tyrannen, som aktade hvarken Gud,\nkonung eller land, satt sig opp emot mig och farit fram som ett\nvilddjur, och dräpit och slagit ihjäl fattige bönder och godt folk,\nsom ville försvara rikets lag och regering, så skulle längesedan fred\noch rolighet herskat. Men du gifver nogsamt tillkänna, att du af din\nfader ärft natur och sinne, och varnar oss för det vi, i lika motto,\nskole förvänta af dig. Derföre må du vara beredd att svara för rätta\nmed de andre finnarne, med hvilka du dig förbundit hafver, och stå\ndin egen fara.\" Vakten slöt sig kring Johan Fleming och han nedfördes\nåter i sitt fängelse.\n\nHertigen stod en stund qvar på samma plats, men började sedan gå fram\noch åter i det han sade: \"Hade icke den förrädarn nära narrat mig med\nsitt fagra anlete och blida min, att gifva honom fri. Herren förlåte\nmig, att jag så ernade lemna mina och riksens fiender qvar, för\natt stämpla ondt och föra oskyldiga menniskor i olycka, genom sina\nillfundigheter. Herren känner mig och vet, att jag icke eftersträfvat\nregementet, utan fast mer gjort allt hvad i min förmåga stått, för\natt bibehålla det åt min broders son, konungen i Polen; men ätt han,\nmot all ed och försäkran, som en menedare och förrädare, sitt eget\nfädernesland med krigsfolk öfverfaller, och vill med papisteri och\nsvek oss alla i olyckan föra, och sätter till befallningsmän sådane,\nsom den blodhunden Klas Fleming och dylika. Nej, visserligen måste de\nogerningsmännen alla förgöras. Så länge adeln är för mäktig i landet,\näger kronan ingen makt.\" De sista orden uttalades halfhögt, men om\nför resten detta tal var ernadt att höras af vår Herre, eller af den\ntjenare, som stod vid dörren, eller af hertigens eget samvete, är ej\nlätt att afgöra. Kanske det var ernadt litet åt dem hvarje.\n\nDen utnämnda domstolen hade sin session på rådhuset i Åbo. Joachim\nScheel, Bjelkar, Lejonhufvud, Brahe och flere andra, sutto kring\nbordet. Fångarne fördes nu öfver torget, mellan led af soldater,\nunder ljud af trummor och pipor, opp till rådstugan.\n\nAnklagelsen upplästes. Nio punkter, alla rigtade mot Arvid Eriksson\nStålarm. Han hade fört afvig sköld emot fäderneslandet, hade stått\nHans Furstliga nåde efter lifvet, och så vidare. De andres brott\nomtalades icke.\n\nNu framsteg Stålarm och talade: \"Ädle herrar, som till domare\ntillsatte ären, hvad jag än kan hafva brutit, denne unge herre,\nherr Johan Klasson Fleming, han ar dock till allt oskyldig, och\nhvad det anbelangar, som blifvit honom lagdt till last, att han med\nkonung Sigismund följde vid dennes infall i Sverige, så måste honom\ntillgodoräknas, det lagen, som fäller den, som med fremmande krigshär\ngår emot fäderneslandet, dock här tillägger: 'med mindre han var\nsjelf med, som näste var till riket.' Och hafver herr Johan, som då\nhade tjenst invid sin konungs person, näppeligen spännt en bössa emot\nHans Furstliga nåde eller hans folk.\"\n\nJoachim Scheel lofvade att framställa allt detta för Hans Fursteliga\nnåde, och så fullföljdes ransakningen, med att punkt för punkt\nupptaga beskyllningarna emot Arvid Eriksson. De öfrige anklagades\nbrott omtalades icke ens, utan syntes deras dom komma att innefattas\ni Stålarms.\n\nNär alla de nio anklagelsepunkterna voro genomgångna, framträdde åter\nStålarm: \"Ädle och välbördige herrar, beder jag ödmjukligen, att J\nviljen hos Hans Furstliga nåde understödja min ödmjuka bön. Icke\nbeder jag om någon annan nåd, än den, att han ville mig den gunst\noch nåd bevisa, att låta mig ensam dö, och skona dessa andra mina\nmedfångne herrar, emedan jag hafver varit den, som hafver förestått\nden högsta makten i Finland, och de endast hafva följt mig och mina\nföreskrifter; och äro de således att ursäkta för hvad de mig till\nåtlydnad hafva brutit. Derhos måtte det ock högeligen beklagas,\natt J, ädle och välbördige herrar, eder förhastat, i det J endast\nmina brott och min skuld undersökt, men icke ransakat dessa mina\nmedfångars, hvilka J nu, jemte mig, viljen dömma.\"\n\nGrefve Mauritz Lejonhufvud svarade: \"Det hafva alla finnarne varit om\nett råd uti det, som J uti landet bedrifvit, och dertill med behöfva\nicke vetterlige gerningar stor ransakning.\"\n\nFöljande morgon uppställdes hertigens krigsmakt i en krets utanför\nslottet. En otalig folkmassa af alla stånd samlades der utanföre.\nInuti ringen stodo alla fångarne på knä. Cancelliskrifvaren uppläste\ndomen: Alla de uppräknade tjugutvå herrarna skulle halshuggas, deras\nhufvuden uppsättas på pikar, kropparna steglas och deras egendom\nkonfiskeras.\n\nHertigen kom derpå ned från slottet och emottog af alla närvarande\nhyllnings ed. Men när han åter skulle träda ur ringen höjde Johan\nFleming sin röst och bad, att \"Hans Fursteliga nåde ville låta nåd gå\nför rätt.\"\n\nFursten gick honom förbi och svarade: \"Du har förkastat min nåd\noch förlåtelse, då den erbjöds dig; nu är det för sent. Domen är\nfälld. Jag har icke mera makt att efterlåta landsens rätt. Tänker\nnumera icke på annat än huru J magen bereda eder att svara för edra\ngerningar i en annan verld.\"\n\nDet var dagen efter den, då domen hade fallit. I sitt fängelse\nsatt Johan Fleming vid ett bord. Han hade på begäran erhållit\nskriftillbehör. Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han fattade\npennan. Det var sitt testamente den tjuguettårige ynglingen skulle\nskrifva. Han började nu:\n\n'Gud den allrahögste han vare min hjertans kära morkärs tröst uti\nhennes bedröfvelse, och tvina intet att domarena skola svara mig för\nGuds stränga dom, huru de mig dömt hafva.\n\n'Derpå anbefallte han sina tjenare åt sin moder, och bad att såsom de\nalla honom troligen tjenat, de ock måtte bli ärligen och väl lönta.\nÄfven några små skulder uppgaf han, som borde betalas, recommenderade\ntill sin moders godhet personer, som hade bevisat honom välvilja,\ni denna min bedröfvelses tid, och hafva mig hulpit med mat och öl,\nsåsom ock hafva tillsagt att efter yttersta råd hjelpa mitt lik till\nsin lägerstad, efter som mig kan undtvara.\n\n'Till konungen beder han \"för sin salige faders trogna tjenster,\nså ock min egen intill denna stund, att min hjertans kära morkär\noch systrar må njuta det till godo, som de hafva mist både ärfdt\noch förvärfdt, att de ej må behöfva lida nöd och spott.' Några\nandra punkter, alla bevisande hans ädla, varma hjerta, tillade han\nyttermera, och slutade med följande ord: 'Låter jag min hjertans\nkära morkär förnimma, att hvem hon hafver att beskylla för min död,\nkan jag intet annat säga, utan att den trängtan och åstundan, som\nhans furstliga nåde hafver haft, till att ödelägga och fördämpa min\nslägt, hafver varit orsaken till det förnämsta, hvilket nu efter hans\nvilja gånget är. Gud tröste eder, min hjertans kära morkär, samt mina\nkära syskon, och låte oss finnas i den eviga glädjen. Gifvet uti min\neftersta stund på Åbo slott den 10:de November Anno 1599.\n\n                 Eder ödmjuke son hafver jag varit.\n\n                                               _Johan Fleming_.'\n\nSedan detta var skrifvet, vände sig Johan Fleming till sin gamle\ntjenare och sade: \"Nu har jag allt ordnadt, och beder dig blott ännu\nen gång, att du, om dig möjligt blifver, må framföra mina hjertliga\noch kärleksfulla helsningar till alla dem, du vet att jag hållit kär,\noch att du må berätta dem om mina sista stunder.\"\n\n\n\n\nXXXV.\n\n\nSigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt tiden i sitt mörka,\nunkna gömställe. En afton i mörkningen hade Sigrid vågat sig in till\nden lilla staden, för att få köpa mat, men snart blef det lilla\nförrådet slut. Hon måste nu åter försöka att skaffa mera. Dessutom\nblef det allt mer af nöden, att söka en annan tillflyktsort, ty det\nblef allt kallare i luften. Derföre måste flyktingarne bjuda till att\nfå höra något från den yttre verlden, hvilket äfven eljest var för\ndem af högsta intresse. Herr Erik fogade sig med sin vanliga, lugna\nbekymmerslöshet uti det ingalunda behagliga läget, att tillbringa\nsina dagar i det mörka och unkna, källarlika rummet; och Sigrid\ntänkte alldeles icke på att hon sjelf led obehag deraf. Men hon\nfruktade för fadrens hälsa och tålamod, och funderade ideligt på\nutvägar att komma hädan. För Sigrid hade visserligen ingen fara varit\natt vandra bort och återbege sig till sitt hem, men att lemna sin\nfar, kunde hon ej sätta i fråga.\n\nDå nu matförrådet var slut, fanns ingen annan utväg, än att Sigrid\nåter i skymningen begaf sig till staden med duken tätt knuten om\nansiktet. Hon lyckades snart nog att få uppköpt hvad hon behöfde, men\nhvad hon i nyhetsväg kunde få höra, var af så förfärande art, att hon\nendast med möda kunde hålla sig upprätt, för att bjuda till att åter\nhinna till sin far.\n\n\"Åh håh, hvad J är högfärdig, jungfru Sigrid\", ropade en röst bakom\nhenne.\n\nSigrid spratt förskräckt till och såg sig om, men lugnade sig genast,\nty hon igenkände gamla mor Annika, som med detsamma upphann henne.\n\n\"Nå, mor, hvadan kommer ni?\" frågade Sigrid vänligt.\n\n\"Åh jo, kommer från blod, mycket blod, nästan för mycket. När\nhertigen håller kalas, så består han så det käns. Fy, det börjar rätt\näckla till slut, det blir för mycket af det goda. Hi, hi, hi, der\nkasta' de boll med hufvun och satte dem på pikar. Huu, icke var den\nleken ändå så rolig, som jag tänkte, fast sjelfvaste herr Klases son\nvar lika blodig som _han -- han_ -- hon vet, jungfru, fast man intet\nnämner simpelt folk i bredd med de förnämare. Men han var allt fager\noch ung, herrn der också, och många sade, att det finns folk som\nmåste gråta efter honom, lika bittert, som... åh...\"\n\n\"Johan Fleming, i himlens namn är det då sannt?\"\n\n\"Åh jo, åh jo, liksom alla de andre. Åh jo, Olof Klasson, Nils\nIvarsson Stjernkors, Michel Påfvelson Munck, Sten Fincke, och många,\nmånga, hela långa raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson förde de in\ntillbaka igen, just som de väntade att mista nacken. Åh håh, men det\nvar otäckt! Tror jungfrun, att allt vattnet der borta i fjärden, kan\ntvätta bort all den bloden? Ånej, intet går det med salt vatten. Nåh,\nkanske stora Näsijärvi? Nej, det är så stilla, så mildt, icke förslår\ndet. Men Kyrönkoski, ja, eller Imatravattnet; husch hvad det skummar\ni tvättbaljan! Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig\nefter blod, men detta blef dock för mycket.\"\n\nÅter började Annika: \"Och herr Erik Liljeholm, ja, han är död han,\noch honom söker ingen. Men domen föll ändå, att hans lik skulle\nnedgräfvas i galgbacken och hans gods falla andra herrar till. Ah\nha, men si, jungfru Sigrid gråter icke efter far sin ändå. Hi, hi,\nhi. Huu, ånej, Annikamor har icke lust att skratta, der var ett så\nungt hufvud och vackert; och det var en annan också, som var ung och\nvacker, som de sköto der på Åland, nog vet jungfrun, den der gossen\nsom ville gifta sig med Storklasens flicka. Nå, vill J veta något,\njungfru, kan J läsa, kan J den trollkonsten? Nog skylla de att lilla\nmor Annika borde brännas för att hon kan mer än andra, men hvad\nstraff borde då den få, som kan läsa? Det är väl värre trolleri, det!\nDer har hon papper, läs, läs. Jo si, Johan Bertilsson, han lär väl få\nsöka papperet sitt, han.\"\n\nMekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan att ens veta af det.\n\"Ack, de arma. Gud hjelpe dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem.\nKunde jag dock på ett ögonblick komma till dem. Huru skola de bara\nallt detta?\" utbrast hon.\n\n\"Åh, storfolket, hvad felas väl dem?\"\n\n\"Mor Annika, håna icke de olyckliga, har ni ej sjelf lidit nog\nbittert af att förlora den ni ansåg som edert barn. Har ni i ert\nhjerta ingen annan känsla, än hämd, och ni har dock varit så\nvälvillig emot mig\", utbrast Sigrid, som mer än en gång förut sökt\nförhålla mor Annika hennes ohyggliga hämdlängtan.\n\n\"Åh hå, jungfru, hvar och en sitt, hvar och en sitt. Herr Erik var\ngod emot honom -- honom, som jag ej törs nämna; men -- Flemingen, var\nhan också god mot honom, han som... huu nej; hvar och en sitt derför.\"\n\n\"Och derföre vill ni att de, som eder intet ondt gjort, skola lida.\nFru Ebba, alla lidandes beskyddarinna, den unga Katharina, ja, den\nunge Welam de Wyks mor, ty äfven han hade en mor. Har J, mor, tänkt\npå alla de sorger, alla de tårar, de fälla, har J tänkt på alla\nde enkor och barn, till de många hertigens offer, öfver hvilka J\ntriumferat. Mor, mor, kom ihåg, att dessa alla och många, många utom\ndem, hafva gråtit, hafva lidit samma qval och samma sorg, som J icke\nkunde bära; för hvilka J sökt hämd; hvilka J velat släcka i blod. --\nHar ni nog nu af eder hämd?\"\n\n\"Det går så underligt omkring i mitt hufvud. Det började så ren\nder i Åbo, der, jungfrun vet, huu, der som det forssade så mycket\nblod. Tala inte så der, jungfru. Huu, jag vill inte hörat. Ånej,\nånej, Annika går hem. Dit, dit, vet hon jungfru, icke till stugan\ni Tavastskogen, men dit, der hon sprang som liten flicka. Vet J,\njungfru, lilla mor Annika hon var ännu mindre då. Hon var så der\nliten. Det var en söndagsmorgon, hon hade ett helt rent linne på sig,\ndet var så hvitt, så hvitt; hennes fötter voro så hvita, de voro nyss\ntvättade. Hennes hår var också hvitt, det var kammadt och benadt och\nhennes kinder voro så röda som äpplen. Ack, jag minns, jag såg henne\nså väl i bäcken vid vår stuga. Jungfru, jungfru, Annika måste söka\nopp hvar den hvita, rena flickan gömt sig. Farväl, jungfru Sigrid,\nmor Annika kan ej hjelpa er mera nu, hon hinner inte söka sin makt\nmera, hon måste söka den hvita, lilla flickan. Farväl, farväl!\" och\nbort hastade mor Annika och försvann för Sigrid i skogen, dit Sigrids\nblick följde henne, ehuru hon med sina tankar icke uppfattat gummans\nord, ty de voro helt och hållet upptagna af de rysliga nyheter, hon\njust hade hört.\n\nSigrid begaf sig, full af ångest, till sin far. Hon berättade honom\nförst, att mor Annika hade uppgifvit, det man trodde herr Erik vara\ndöd och att hans egendom förklarats förbruten.\n\n\"Ja så, säger gumman sannt, så är jag således död! Nå, det går an att\njag ej känner mig dess värre, och den döde söker ingen efter. Godsen,\nnå, det måste väl så vara, det kan ej hjelpas. Mina armar äro ännu\nstarka. Men mor Metta, det är allt bra tungt för henne, och du, kära\nbarn! Herr Enevald måtte dock väl icke rygga, för det du är fattig.\nNunnans lilla gods lär väl bli allt, hvad du äger. Det kostar på\nhögmodet att ej ha något att lemna dig. För mor måtte väl någon utväg\nbli; så må vi dock tacka Gud att det gick så, som det gick, för mig.\nMen visste hon intet säga om våra vänner, som lemnade qvar i faran?\"\n\n\"Ack, fader, rysligt sladdrade hon tillsammans om blod och mord. Jag\nbäfvar att säga det hon sade. Jag vet ej om man bör tro henne.\"\n\n\"Dödade?\" frågade herr Erik dystert.\n\n\"Alla\", svarade Sigrid, i det hon sammanknäppte sina händer.\n\n\"Johan Fleming?\"\n\n\"Fader, äfven han.\"\n\nEn lång tystnad rådde. Ingendera sade ett ord. Slutligen bröt Sigrid\ntystnaden.\n\n\"Fader, här är ett papper, som mor Annika gaf mig, det lär innehålla\nnärmare upplysningar.\"\n\nTyst uppsökte Sigrid de elddon, hon försett sig med, för att stundom\nfå ljus upptändt.\n\n\"Läs, mitt barn, hvad det är.\"\n\n\"Det tyckes vara uppsatt af gamle Johan Bertilsson, som det synes,\nför fru Ebbas räkning.\"\n\n\"När hans herredöme blef tillsagd om fredagsaftonen, att han om\nlördagen skulle gå till döden, svarade hans herredöme, att han vore\nväl villig dertill och ville bereda sig, och eftersände magister\nGrels, kyrkoherden i Åbo, att följande morgon besöka honom. Om\nmorgonen, sedan kyrkoherden afhört hans herredömes skriftermål och\nmeddelat honom det rätta vägapasset, den heliga nattvarden, och\nmin unge herre efter slutad bön steg opp, sade han till mig: 'Ännu\nmå du dessa få stunder tjena mig, sedan är du fri', och då jag i\nyttersta bedröfvelse föll i gråt, fortsatte han: 'Nej icke så, Johan\nBertilsson. Gå dock nu till Joachim Scheel och säg honom, att då,\noaktadt han så lofvat och velat, han icke kunnat frälsa mitt lif, så\nbeder jag honom, att han må åt min moder och mina syskon göra hvad\ngodt han kan; äfvensom, om det vore möjligt, att hos hans furstliga\nnåde utverka uppskof med min död till måndagen. Jag trodde icke det\nskulle ske ännu, och önskade kunna besörja om min begrafning.'\"\n\nI detsamma inkom i fängelset grefve Mauritz Lejonhufvud, för att\nförebrå hans herredöme, det han skulle hafva beskyllt och förtalat\nhans broder för förräderi, men sedan hans herredöme hade lyckats\ngendrifva denna beskyllningen och bevisa sin oskuld häri, sade han\ntill grefve Mauritz: \"Efter jag nu ser och förnimmer, att hans\nfurstliga nåde icke vill låta sin vrede falla, utan vill stå på sin\nhögsta rätt, så låter jag mig härmed gerna nöja. Vill ock gerna och\nvälvilligt gå härtill och befalla Gud allsmäktig, som är den högste\ndomaren, denna saken. Han må dömma emellan mig och dem, som mig dömt\nhafva, eftersom hans gudomliga majestät bäst synes, och låter mig\nåtnöjas med eder, gode herrars, dom. Så beder jag dock eder, käre\nMauritz Stensson, att J villen göra väl och så förhandla hos hans\nfurstliga nåde, att jag måtte blifva förskont till måndagen, på det\njag måtte få ställa något till min begrafning, efter jag hittills\nicke haft så mycket i min förmögenhet, att jag kunnat köpa mig så\nmånga bräder, som jag behöfde till kista; förrän jag sent i aftons af\nhans furstliga nåde fick igen mitt skrin, der några ringa penningar\nvoro uti, med hvilka jag nu litet kan ställa om min begrafning, om\ndet vore möjligt att jag finge tid dertill. Sammaledes beder jag\neder, att mästermannen icke må komma vid mina kläder, eller att han,\nmin slägt och mina förvandter till vanära, skulle få löpa omkring i\ndem. Jag vill eljest gerna förära honom hvad de äro värda.\"\n\nGrefven svarade: \"Käre Johan Fleming, af hjertat gör det mig ondt,\natt J så ung är kommen i denna olycka, ty J ären mig icke så fjerran\nblodsförvandt. Men efter det nu ej kan annat vara, så önskar jag eder\naf Gud ett godt tålamod och ett stadigt hopp till Gud allsmäktig.\nHvad edra böner anbelangar, så vill jag gerna framföra dem till Hans\nFurstliga nåde och låta gifva eder svar.\"\n\nJag följde efter grefven, som genast gick opp till fursten, och\nväntade svar; men när grefven kom ut, sade han: \"Jag tilltalade Hans\nFurstliga nåde, men fick intet svar.\"\n\nÅter inträdde jag i fängelset och redogjorde för min beskickning.\n\nNär hans herredöme hörde svaret, sade han: \"Så må det då blifva som\ndet är, och jag befaller mig i den allsmäktige Gudens våld; men gå\ndock ännu till grefve Mauritz och bed honom, efter det är min sista\nbön i denna verlden, att han ville laga så, att bödeln icke må få\nmina kläder, och med mitt hufvud och min kropp icke må bedrifvas\nnågot spektakel efter min död.\"\n\nI detsamma kom vakten för att afhemta honom till döden, och frimodigt\nsteg han opp och medföljde utan dröjsmål. Under vandringen framåt\nupprepade han flera sköna språk ur bibeln och tröstade sjelf presten,\nsom gick bredvid honom, och som ej kunde hålla sig från tårar. Folket\nströmmade till, hvar de fångne herrarne framgingo, och hans herredöme\ntillropade dem med glad röst: \"Farväl alla mina goda vänner, och allt\närligt folk. Om någon finnes, som jag i någon måtto förtörnat, så\nbeder jag om vänlighet.\" Och alla de det hörde, gräto och jemrade sig\nöfver hans oskyldiga död.\n\nAllt gick det sorgliga tåget framåt. I fönstren stodo fruntimmer\noch skådade. Då lyfte Arvid Eriksson gladeligt på hatten och sade:\n\"Jag hafver alltid gerna uppvaktat fruntimren. Ville de nu, hos hans\nfurstliga nåde, hjelpa mig härifrån, skulle jag vara deras tjenare,\nså länge jag lefver.\" Sedan påsatte han åter hatten och gick vidare.\nNu blef hans herredöme varse mig, der jag gick, och sade till mig:\n\"Jag vill och begärer, Johan Bertilsson, att du ser till att du kan\nkomma till min morkär och säg henne om min hädanfärd, och bed henne\ngifva sig tillfreds, och säg att jag gerna och gladelig gick härtill.\nLiksom en man, som hela dagen har arbetat, gerna vill gå till hvila,\nså gerna vill jag gå till denna min död. Hvilket jag stadeligen vet\noch tror, att det icke skall vara någon död, utan en ände på all\njemmer och vedermöda, och såsom en ingång till den rätta glädjen, der\njag ock förhoppas att min morkär skall finna mig igen. Ty i denna\nverlden kan jag ej mera hoppas hon får stor glädje. Och tag denna\nring och för den till henne, jag äger intet annat, som jag kan sända\nhenne, och säg henne, att jag befallte henne i den allsmäktige Guds\nbeskydd. Han, hoppas jag, skall vara min hjertans kära morkärs tröst\ni hennes kors.\"\n\nOm en stund sade han: \"Fru Elin har lofvat, att den tapet mina\nsystrar åt mig stickat, skall för mig hemtas att lida uppå. Gå och se\ntill, att så verkligen sker.\"\n\nNär jag genom min herres tyske tjenare hade beställt härom och\nåterkom, bad hans herredöme mig ännu en gång att sjelf till hans\nmoder framföra hans sista helsning och tillade: \"jag råder nu öfver\ningenting af min egendom, jag ville dock belöna dig för din trohet\",\nvid det han så talade kom han till spetsgården på torget. Han lemnade\nnu sin kappa åt mig och sade vänligt: \"behåll dock denna och min\nmössa\", och steg med bart hufvud in i ringen. Derpå gick han ett\nhvarf öfver den och så ref han opp sin tröja så att alla knapparne\nflögo omkring och ingen blef qvar i tröjan.\n\nDå steg kyrkoherden fram och sade: \"Herre, herre, icke så häftigt.\nGör först bön till Gud allsmäktig.\"\n\n\"Ja, gerna\", svarade han, föll på knä och bad ifrigt med djup andakt\noch mot himlen höjda ögon. Derpå uppstod han åter, bjöd farväl åt det\nförsamlade folket, vinkade med handen åt dem han kände och befallte\ndem Gud allsmäktig med mycken vänlighet. Alla gräto och klagade högt.\n\nNu höjde han sin röst och började tilltala folket och förklarade sig\nvara oskyldig till den dom honom skulle öfvergå, ehuru han erkände\nsig vara en stor syndare inför Gud. \"Jag hoppas och tror stadeligen\natt Gud skall vara mig nådig, och med denna döden draga mig till en\nsann syndabot, och öppna för mig dörren till sannt lif och glädje.\nMen i verldslig måtto vet jag mig inför Gud och verlden oskyldig, och\när till min död ingen annan orsak, än den trängtan Hans Furstliga\nnåde haft, att utrota min slägt. Detta är enda orsaken till min död,\noch har nu gått efter Hans Furstliga nådes vilja.\"\n\nSorl och rop uppstod bland Hans Furstliga nådes tjenare och man\nskrek, att han förolämpade fursten. När då han icke fick tala för\nsorlet, höjde han rösten och sade: \"Hvar är min dom, när är jag\nförhörd eller ens anklagad? Det skall ingen ärlig man bevisa mig; men\nden, som har beskyllt mig, har talat som en skälm och förrädare och\nicke som en hederlig man. Jag tager derpå till vittne Gud och allt\närligt folk som mig känt.\"\n\nNu började tumultet än häftigare och de ropade, att han skulle\nåterföras, för att få en hårdare dom, för de ord han talat om Hans\nFurstliga nåde, men Hans herradöme sade: \"Nej, nu har jag engång\ngått ut och går aldrig mera in. Jag är här för att dö, och vill här\ndö. Och må Gud allsmäktig döma emellan mig och dem, som mig dömt\nhafva. Eder, ärliga män alla, beder jag, tala icke ondt om mig efter\nmin död, förlåt mig om jag förtörnat någon, gerna vill jag förlåta\nenhvar, som emot mig brutit.\" Röster bland folket svarade, att alla\nville minnas honom med vänskap, han hade visst icke gjort någon emot.\n\n\"Gud vare med eder alla, fattiga, och rika\", sade han och gick nu\ninåt ringen och drog af sig tröjan. Ännu en gång tillropade han\nJohan Johansson och mig att sörja före att de fattige måtte få någon\ngåfva. Så knäföll han på mattans rosor och blad och utbrast: \"Herre\nJesu Christi annamma min anda och själ.\" Så blundade han med ögonen\noch slöt sitt unga lif, under det de sjöngo en psalm. \"Gud den\nallrahögste anamme hans herradömes själ!\"\n\nHans herredömes halfbroder, Olof Klasson, skyndade fram för att få\nblanda sin blod med sin käre broders, men de skjöto honom undan. När\nordningen sedan kom till honom ropade han högt: \"Gud skall utkräfva\nden oskyldige Johan Flemings blod af hertig Carl, den blodige\nmördarn.\"\n\n\"Men knektarne höjde åter sorl och skri, och derunder slöts äfven hans\nlif.\"\n\nOfta hade Sigrids läsning afbrutits med gråt, nu när hon slutade\nöfvergafs hon alldeles af den mödosamt tillkämpade fattningen, och\nhennes tårar strömmade utan hejd.\n\nDystert sade herr Erik: \"Han var mig den käraste, de andre voro alla\nmina vänner, o, att jag hade varit med dem. Dock, otacksam är jag\nicke, du min milda, fromma och dock så raska flicka. Gud välsigne dig\nbarn! Har du vågat lifvet, har du trottsat alla faror för att rädda\ndin far, så skall han ock icke af otålighet önska sig döden.\"\n\nFöljande morgon sade herr Erik till sin dotter: \"Nu, min flicka, böra\nvi ju med jemförelsevis större trygghet kunna bege oss hädan, då man\ntorde tro mig död. Icke skola vi då länge dröja i detta gömmet, som\ndock just icke är behageligt\", och så snart aftonskymningen började\ninbryta, begåfvo de sig å väg.\n\nFör att bäst förkläda sin far, band Sigrid öfver hans ansigte en\nduk och uppgaf, att han var blind och af en kula sönderskjuten i\nansigtet, på hvilket hon vid första lägenhet fastade en stor lapp som\nett plåster. Sigrid ledde nu den såkallade blinde fadren, men hade\ndock bundit klädet så, att han kunde nödtorfteligen se.\n\nNågon väg, som skulle fört dem genast längre från det farliga\ngrannskapet af Åbo fanns icke, hvilken de kunnat taga, utan måste de\nfölja en som förde dem nästan i en halfcirkel deromkring. Af denna\nanledning voro de ännu följande dag på förmiddagen icke mera än två\nmil aflägsnade från staden.\n\nDet hade snöat om natten och bildat ett litet förgängligt, men\nhjelpeligen godt slädföre. Erik Liljeholm och Sigrid vandrade\nlångsamt och tungt framåt vägen. Nu hördes ljudet af ankommande\nhästar och släde.\n\n\"God dag, god dag, gammelfar, god dag flicka. Hvart tänka ni ta\nvägen?\" ropade en vänlig röst ur slädan.\n\nHerr Erik strök af sig mössan och svarade: \"Åt skogsbysidan, granne,\närna vi oss, men eljest går stafvakarlens väg dit, der han hoppas få\nen bit bröd och tak för natten.\"\n\n\"Det kan allt vara tungt både för dig, far, och för din unga flicka,\natt gå och vanka i den nyssfallna snön. Mina två kampar äro raska\",\nsade bonden, med ett välbelåtet leende blickande på sina välfödda\nhästar. \"Sätt er på, så kan ni åka så långt vi ha samma väg.\"\n\nGerna begagnade sig vandrarne af tillbudet. Snart hunno de åkande\nförbi en gård, der hästar stodo ispända för ett par slädar. Det såg\nut som om någon resande här hölle rast. Längre fram på vägen syntes\nock några herrar, som vandrade framåt, liksom för att fördrifva tiden\nmedan de väntade på hästarne. Snart hunnos vandrarne af de åkande,\nehuru desse nu åkte nästan steg för steg, för att vid sin förbifärd\nicke tvinga de gående opp i snön.\n\n\"God dag, Grönbackas Simon\", ropade en lång ljuslätt herre, med kort\npipskägg och knäfvelborrar. \"Fick du rågen väl betald? Jag hör att du\nvarit på slottet i morgons för att sälja.\"\n\nFörvånad frågade Simon: \"Hur vet herrn det?\"\n\n\"Ah jo, en af de här herrarne såg dig der, när du lastade af, och\nkände igen dig.\"\n\nSimon hade stadnat hästarna under samtalet. Den fremmande steg bakpå\nslädan och sade: \"Siså, kör på du bara. Våra hästar ha nu hvilat och\nde andra herrarne kunna komma efter med dem. Till dess åker jag med\ndig.\"\n\nBonden erbjöd åt den fremmande sin plats inuti slädan, men han\nsvarade: \"Sitt stilla du, far, i ditt hus och i din släda är du herre\nsjelf.\"\n\n\"Så god som kungen på sin thron, säger ordspråket\", svarade Simon.\n\n\"Ja väl, men se bara till, att du icke låter dina vänner missbruka\nditt namn till att förråda ditt hemman! Ja, ja, min käre Simon, jag\nhar hört, att du skall vara en redlig man och trogen undersåte, som\nicke hållit med den blodsugarn Klas Fleming och hans anhang, men du\när ju dock icke så gammal ännu, hvarföre har du ej gripit till vapen,\nför att stå emot den landsförrädaren?\"\n\nErik Liljeholm satt tyst nedlutad i slädan, utan att synas höra på\nsamtalet. Han hade genast i den fremmande igenkänt hertig Carl,\nhvilken, alltid verksam och outtröttlig, äfven nu begagnat det lilla\nslädföret, för att med egna ögon undersöka förhållandet med ett\nklagomål öfver några soldater, hvilket insupit ifrån bönder, som\ntillhörde hertigens parti.\n\nHuru herr Erik skulle finna sig till mods vid det oförmodade mötet,\när lätt att tänka sig. Äfven Sigrid hade med bäfvan och förskräckelse\nigenkänt sin faders dödsfiende. Hon satt framföre i slädan och drog\nsig tillsamman som om hon sålunda trott sig kunna undgå hertigens\ngenomträngande blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig\ndarrning skakade henne vid ljudet af hans röst.\n\n\"Hvad är det för folk du har i slädan med dig?\" frågade hertigen.\n\n\"En blind gubbe med sin flicka, som brukar leda honom. Jag bjöd dem\natt få åka, efter jag hade godt rum.\"\n\n\"Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig i slädan, öfver dig,\noch sitt ej der och kuttra för kölden som en höna\", ropade hertigen\nåt Sigrid. Knappt medveten af hvad hon gjorde åtlydde Sigrid\nbefallningen, och hoppades nu på att åtminstone hon icke skulle fästa\nuppmärksamhet, sen hon blifvit mera undangömd. Att vådan för hennes\nfar blefve densamma, om ock endast hon blefve igenkänd, fann hon\nlätt. Hennes far var visserligen nogare förklädd, men huru hoppas,\natt han skulle undgå hertigens skarpa blick. Under fallen lade hon\nsin hand på fadrens fot, det var henne som en tröst att få vidröra\nhonom.\n\n\"Du har välgjorda remtyg på din häst\", fortfor hertigen åter till\nSimon. \"Det är väl gjordt på egen gård, tänker jag? Se det är just\nkonsten det för bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning som\nman spar, den har man. Hästar lär du väl ha i spiltan som syrsor i\nspiseln, jag ser nog hurudana lejon de här äro?\"\n\n\"Ah käre herre, icke har det varit tider nu för bonden att hålla\nhvarken hästar eller andra kräk i öfverflöd, och nog har man fått\nslita om man någon skeppa råg velat ha i boden, och de flesta ha fått\ntugga på rena barken, så långt de kunnat.\"\n\n\"Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. Icke behöfver bonden\nrädas, att herrarna ska skinna honom som den köttmånglaren Fleming\noch hans anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog skall det\nsnart bli pinn före. Det skall bli en annan dans för hoppatossa, och\njag skall väl med Guds hjelp så räkna med dem, att jag skall räkna\ndem i galgen. Farväl nu Simon, tack för skjutsen, der kommer min egen\nsläda.\"\n\nHertigen hoppade af, kastade sig i sin egen släda och var långt borta\ninnan Simon hann sansa sig af förvåning öfver den förnäme gäst han,\nutan att veta det, haft på sina medar.\n\nAtt hos Carl icke misstankar väcktes, af den föregifne blinde och\nhans dotter, var besynnerligt nog. Hade han blott kommit att höra\nnågonderas röst, eller eljest fäst sig vid dem, så skulle säkert hans\nskarpa blick hafva upptäckt förklädnaden, ehuru han ej på många år\nsett herr Erik och Sigrid endast en gång.\n\nUndsluppen den hotande faran, sände herr Erik en tacksam suck till\nGud, som beskyddat honom. Snart kom den vägskillnad der Simon skulle\ntaga af opp till sitt hemman, och herr Erik och hans dotter afstego\nnu, för att till fots fortsätta färden. Så snart Simon ej mera kunde\nse dem, stadnade Sigrid och omfamnade sin far, under det hon stilla\ngråtande lutade sitt hufvud mot hans bröst. Hon hade så länge lidit\nden förfärligaste ångest och måste nu ge sin känsla luft.\n\n\"Barn, barn, gråt icke nu. Det går ju ingen nöd på mig.\"\n\n\"Ja derför vill jag tacka Gud så länge jag lefver, men det var en\nryslig stund. Fader, hvad tänkte du väl, då du så der satt framför\nden förfärlige?\"\n\n\"Jag tänkte: får räfven tag i dig, så biter han hufvut af dig som om\ndu vore en gås.\"\n\n\"Ack, far, jag darrade som ett asplöf och du satt så lugn och stilla.\"\n\n\"Kära barn, icke var det första gången, som jag väntat på att döden\nskulle ta makt med mig, och engång skall man ju deran, om än man\ngerna ville ha en hederligare död än gåsen. Dock hoppas jag att Gud\nförlåter mig mina synder, om jag än kommer och ber derom ett hufvud\nkortare än förr.\"\n\n\n\n\nXXXVI.\n\n\nJu längre inåt landet de vandrande kommo, dess ödsligare blef det,\noch spåren af klubbkrigets härjningar blefvo allt mer synbara.\n\nEn dag möttes de vandrande, vid slutet af en by, der ännu några\nbebodda kojor syntes, af en man bärande ett litet knyte. Detta\nvar temmeligen ovanligt åt dessa trakter. De hade här träffat\nmest qvinnor och barn, då någongång menniskor funnos i de förödda\nboningarna.\n\nMed häpnad varsnade Sigrid att mannen flere gånger såg sig om efter\nvandrarne och slutligen stadnade. I detsamma kom en pojke, med\nlång hvit lugg och klädd högst lätt i en trasig skjorta, trafvande\nutefter den nu åter alldeles uppblötta vägen. Hans drägt måtte alls\nicke förekommit honom, att vara någon för sval Novemberkostym, han\nskuttade sin väg fram, med de allra pojkaktigaste krumsprång. Men\nödet lät honom oaktadt all nöjsamhet komma på fall, så att han vid en\nkapriol, midt för de vandrande, halkade och föll med stort buller ned\ni diket, dit han fick en högst oförmodad massa af ruskor, små stenar\noch mull att göra sig sällskap, och i fallet grep han så ifrigt efter\nherr Eriks ben, att denne, endast genom att kasta sig åt sidan, kunde\nundgå att dela hans öde.\n\nNu skrattade herr Erik godt, och glömmande sin blindhet, tog han\npojken i nacken och drog opp honom ur det djupa diket, ställde honom\npå vägen, tog med handen i den långa luggen och ruskade den smått.\nDerpå gaf han pojken en lindrig smäll med flata handen och sade:\n\"Seså, far hem nu med god fart. Opp på ugnen med dig och bed mor\ntorka din skjorta, jag tänker du ingen annan har att ömsa på dig.\"\n\n\"Nej se, katten far J, var det icke visst och sannt ändå\", ropade\nmannen med knytet, som nu hastade fram. \"Ja väl är det sjelfvaste\nherr Erik i lifslefvande lif och blod. Husbond, husbond. Gud välsigne\neder. Ni lefver, ni är frisk och fri. Herre Gud, hvem hade väl väntat\nsådan glädje! Nej maken har jag ej sett.\" Tårarna trillade lätt ur\nmannens ögon, men han tycktes sjelf ej hinna märka dem.\n\n\"Jaså, det är du, Elias. Jag hade knappt kännt igen dig. Nå, hvar\nhåller du hus nu för tiden?\"\n\n\"På landsvägen, ingenstans nu, herre, om ni ej vill vara så god och\nta mig i er tjenst igen. I och jungfru Sigrid, nå si hvad J har\nblifvit fager och vuxit. Förlåt, förlåt, så jag är djerf och pratar,\nmen för gu, när jag såg herr Erik smälla till pojken der och skratta\nmed detsamma, då kunde jag icke längre tveka, att det icke var J. Så\nmånga gånger jag, vettvilling och ostyriga pojke, gjorde eder harm\noch retade ert fromma sinne att ge mig en smäll, skulle jag inte\nkänna igen er!\"\n\nHerr Erik log och sade: \"Nå Elias, du lär ha tyckt att det bestods\nför mycket af slaget, efter du rymde ifrån mig.\"\n\nElias steg ett steg tillbaka och nedlutade sitt hufvud. \"Herre, si\nsådan är jag, icke ett strå bättre än förr. Gud hjelpe mig, fattige\nsyndare. Här står jag, pratar i glädjen att se er frisk och sund, och\ngår fram så djerft som om jag ingenting hade på mitt samvete. Och\nhuru många tusende gånger har jag ej tänkt mig den stunden, då jag\nskulle få se eder och komma inför ert ansigte, och huru jag då skulle\ngå fram till eder och säga eder, som jag nu gör: Herre förlåt mig.\"\n\n\"Nå, men hvarföre har du ej kommit och sagt det då?\"\n\n\"Kunde jag väl det? Ni hade tagit mig fattige, fader- och moderlösa\nbarn, gifvit mig kläder och föda, och ville lära mig allt hvad godt\noch nyttigt var, men allt vildare och öfverdådigare blef jag. Nu var\njag ren femton år gammal, men aldrig ville det bli folk af mig. Väl\nkunde jag arbeta när så föll sig; men mitt odygdiga sinne tänkte på\nintet annat än upptåg. En dag, då jag skulle föra den präktiga tyska\nridhästen, som herr Klas hade gett er, ut för att svalka sig efter er\nhastiga ridt, då tog mig en oemotståndlig lust att försöka rida på\nden. I början lät jag den gå helt sagta, men allt ifrigare blef jag,\nallt mer dref jag på hästen, allt vildare for den framåt. Jag skrek\noch hojtade som en besatt. Vi blefvo snart lika vilda begge, hästen\noch jag. Slutligen hade jag ingen makt med den, den rusade framåt\nmed mig, utan att jag kunde styra den, så ned på insjön. Isen var\nsvag, den brast. Jag hade i förbifarten nappat tag i en trädgren och\nblef hängande der, men hästen fortsatte sitt lopp, den for ner som\nsagdt är, och blef der. Jag tänker ni kanske beskyllt mig för, att ha\nstulit er häst?\"\n\n\"Nej, hästen hittades död, och när du försvann, så gissade jag, att\ndu ej vågade komma tillbaka.\"\n\n\"Ja, jag vet ej rätt om jag ej vågade, eller om jag ej snarare tyckte\natt jag ej mer var värd att se ert signade ansigte och äta ert bröd!\nSannt var det ock, att jag ej det var.\"\n\n\"Nå, hvart tog du sen vägen?\"\n\n\"Jag blef soldat och kom öfver på Revalska sidan, och der var jag\ni sex år, och der lefde jag ibland vildt nog; men allt gnagde mig\nsamvetet, och jag tror nästan ändå, att det till slut var er döda\nhäst, som gjorde så pass folk af mig, som jag sen blef. Allt mer och\nmer tärdes jag af längtan, att få komma och be husbond om förlåtelse,\noch jag fick ingen ro förr.\"\n\n\"Nå, hvarföre kom du inte?\"\n\n\"Det kunde jag omöjligt göra, om jag ej på något satt kunde visa\ner, att jag hade allvar med, min ånger. Dertill grämde mig dag\noch natt, att jag ej kunnat ersätta er skada. Jag hade slutligen\nkommit på den tanken, att om jag kunde hemta med mig ett par hästar,\nåtminstone lika ståtliga som den döda, så skulle jag komma och\nbegära förlåtelse. Detta blef till slut min dröm, både som vaken och\nsofvande. Jag tänkte knappt på något annat. Men hvad kunde jag samla\nsom soldat? Ringa byte gjorde vi. Jag gaf tjensten hin, så snart\njag kunde slippa fri, och så var jag i några år trädgårdsarbetare\nhos fru Ebba på hennes gods, men hur jag än knogade på dalern, icke\nkunde jag der mycket lägga ihop. Men så kom jag öfver till hemlandet,\noch tog tjenst som trädgårdsmästare hos herr Gödich Fincke. När jag\nhade tjenat der några år, började jag smått fundera på att tala vid\nmin husbonde, om huru jag skulle få hästarne köpta, ty jag hade nu\npengar, så jag tänkte det något skulle förslå. Men se, så kom en\nvacker dag klubbhären till oss och brände opp godset och förstörde\nträdgården, och aldrig hittade jag af mina pengar, bara några\nhopsmälta silfverklumpar, och det var ej värdt fjerndelen af det som\nbrunnit.\"\n\n\"Min husbonde hade sen annat att göra för folket, än laga trädgården\ni skick, och så blef jag ledig. Men nu vaknade mitt samvete först\nrätt på allvare. Jag började tycka, att det förut hade varit bara\nmunväder med min ånger, och att jag varit en högmodig best, som\nville ersätta skadan, bara för att ej behöfva så djupt ödmjuka mig\ninför er. Nu hade Gud straffat mig och tagit pengarna ifrån mig\noch tjensten med, så att jag nu skulle som en riktig arm syndare\nmasta komma till er, utan att ha nån förtjenst att åberopa, utan\nblott nödgas anropa er mildhet. Men si, det var länge innan jag så\nfick makt med mitt hårda sinne. Dessutom ville jag gerna arbeta som\ndräng på godset, till dess vi litet skulle få i ordning der, efter\nklubbmännens framfart. Slutligen kunde jag ej längre lefva, utan att\nsom den förlorade sonen komma och säga: jag har syndat! Så fick jag\nreda på att herr Erik skulle finnas på Åbohus; jag kom dit, men kunde\nej slippa in, förr än hertigen fått det i sina klor. Jag skulle sen\nförsöka att der få träffa eder, men när jag frågade efter er, så sade\nde mig att herr Erik Liljeholm var död och begrafven. Och så vände\njag af som en dåre, och visste ej hvart jag skulle ta vägen. Jag\ntyckte att jag hade ingenting mer att lefva för i verlden, när jag ej\nhade att hoppas er förlåtelse.\"\n\n\"Nå, hvart ernade du dig nu?\"\n\n\"Knappt jag sjelf vet. Men nu, herr Erik, hoppas jag att J icke\nförskjuter mig, utan tar mig i eder tjenst åter.\"\n\n\"Käre Elias, ser du icke på mig, att jag är en fattig man, som\ningen tjenare kan hålla. Det må du ock få veta, att jag flytt undan\nhertigen och har säkerhet till lifvet, endast så länge, som ingen\nförråder mig.\"\n\nElias såg en stund fundersamt ned för sig, så sprang han hastigt\nopp. \"Herre är det så, si då är det nu allrabäst, ty då kan jag\nju verkligen vara er till nytta. Vore allt som förr, skulle ni ha\ntjenare nog, utan mig. Allt godt herre, nu tar ni mig ju till nåder\noch tar mig i er tjenst? Har ni ej råd att bestå er tjenare, så har\njag åtminstone råd att bestå mig herre.\"\n\n\"Det kan allt vara godt och väl, men jag äger ej ens så mycket\natt jag kunde ge dig kläder och föda. Som du vet äger en död man\ningenting och hertigen har haft försorg att ge mig arfvingar.\"\n\n\"Nå ja, det vore visst sak, det. Nog håller min vadmalsjacka ännu en\ntid ihop, dessutom har jag helgdagskläder här i knytet. Det har ingen\nnöd dermed, och dålig karl den, som ej kan förtjena sig födan! Käre\nherr Erik, aldrig var ni svårbedd förr i verlden; var nu inte heller\nomild emot mig, utan tag mig i er tjenst.\"\n\n\"Det är i sanning en präktig tjenst, du är så angelägen om\", sade\nherr Erik skrattande, \"men icke har jag heller hjerta att försmå din\nvälmening. Må du då stadna hos mig. Kanske kommer ock en tid, då jag\nkan få löna dig. Om icke, så må du få din trohetslön af honom, som\ningen olönt lemnar.\"\n\n\"Tack, tack, min älskade och hjertegode herre, för löftet att få\nstadna hos eder. Om jag än skulle lönlös tjena er i all min tid, så\när jag ju förut betald. Hvem var det, som i så många år födde min\nfattiga mor, till dess hennes långvariga sjukdom slutligen förde\nhenne i grafven. Hvem har betalat er derför? Hvem har betalat er för,\natt ni upptog den fader- och moderlöse gossen, och födde och klädde\nhonom och bjöd till att göra folk af den vettvillingen? Nå, nu är det\nju allt klappadt och klart, och jag får stanna hos er. Men törs jag\nnu fråga, hvart J ernen eder?\"\n\n\"Ja, visste jag det rätt sjelf. Mest har jag tänkt på att, då nu\nlandet är så öde och folket utrotadt, så finnes väl mången koja, som\nblifvit obebodd. Skulle man i någon afsides nejd hitta en sådan, så\nvore väl bäst, att der slå sig ned. Några daler har Sigrid medfört\noch så kan man väl kanske slå sig ut, till dess jag hittar på något\narbete, hvarmed jag kan förtjena mitt bröd. Sigrid måste återvända\ntill sin mor, såväl för att trösta henne, som för det hon icke kan\nöfvergifva sin fästeman. Dessutom är faran att bli upptäckt blott så\nmycket större, när hon är med, ty nog ser en hvar att hon icke är en\nbondqvinna.\"\n\n\"Jaha, si just så skall det gå\", utropade Elias och knäppte med\nfingrarna. \"Ja, jag vet, så går det. Det är som så, ser husbond,\natt dit oppåt Nyslottstrakten, der vet jag finnes ett nybygge, som\ntogs opp för några år sen af en duglig karl, opp i vilda skogen. Han\nbyggde sig en stuga och svedjade och röjde sig tillochmed litet åker;\noch äng fanns ymnigt. Men så kom dit på trakten en, som de kallade\nPitkä Jussi, och ingen visste just hvad han var för en; men nog såg\nman, att det var en landsstrykare, och en som icke iddes arbeta. En\ndag var nybyggaren borta och Jussi bodde i hans stuga och skördade\nhans åker, och lefde af hvad den andre tagit opp.\"\n\n\"Hade han slagit ihjäl nybyggarn?\"\n\n\"Nej, nog hördes denne sedan ha synts åt andra trakter af socknen,\nmen Jussi var stark karl och lär väl haft hjelpare med sig, och så\ngjorde de som gökungen.\"\n\n\"Nå, hvarföre gick han icke och klagade för rätta?\"\n\n\"Åh håh, husbond, rätten den sitter kanske i stora herrars gelag,\nmen i vårt fattiga land är det ondt efter den i vildmarkerna och\nskogarna, och i afsides socknar. Nog har det gått mången annan som\nhonom, och det sägs att herrarne lär ha tänkt på att ställa så, att\ndet med den saken skall bli bättre ordning. Flemingen lär ren ha\nbörjat ställa dermed, men hann ej få det bättre, innan han dog. Nå\nja, hvem som nu gör det! Kanske hertigen, han skall ju vara en sträng\nordningens man och bondeskyddare; men en räf och en varg är han sen\nockså! Nå ja, hvad var det jag skulle berätta. Jo, när klubbemännen\nplundrade och härjade, så tyckte väl Jussi, att det var ett lätt sätt\natt få sig gods och gull, och så lemnade han åter nybygget öde och\ngick med bondehären, och der stupade han. Och han, som först tog opp\nnybygget, han gick också med i en annan bondhop, ty han var arg på\nFlemingen, som inte hade tuktat den, som tog nybygget af honom; och\nså fann han sin död, och hans hustru och små barn ha gått till korta\naf onaturlig föda och annat elände, som tar bort folket nu som strå.\nNu ligger nybygget öde och förfallet; men vill husbond, så söka vi\nopp det. Jag hittar vägen dit, och så har husbond tak öfver hufvud\noch godt gömsle för vintern. Och får hertigen öfverväldet, som de nu\nsäga, så kan husbond sitta der till bättre tider. I vår arbeta vi opp\njorden igen, och i vinter göra vi oss verktyg dertill och fånga harar\noch fåglar, och fiska i insjön vid gården. Ja, och vill husbond vara\nså god och förlåta att jag bjuder dåligt för präktigt, så skall jag\nnu hemta en arbetshäst för ridhästen. Till en sån räcker väl ändå,\ndet jag har qvar; och litet råg måste vi nu ock se oss om att få, och\nutsäde och så der bortåt. Det går allt galant, husbond.\"\n\nProjektet begagnades. Allt noga öfverlagdt, var det det bästa man\nkunde hitta på, och syntes erbjuda säkerhet, och till nybygget i\nskogen ställdes nu vandringen.\n\nStället fanns. Det var visserligen förödt och förfallet, men ej mer,\nän att åtminstone stugan inom några dagar var satt i hjelpligt skick,\nlätt kunde eldas varm, och genom Sigrids omsorger småningom fick\ntillochmed ett någorlunda trefligt utseende.\n\nHerr Erik började nu allt mer påyrka, att Sigrid skulle bege sig till\nfru Metta, men hon hade tungt af att lemna sin far här i ödemarken, i\nstrid emot tusende försakelser, utan att ens hon skulle få deltaga,\noch efter sin förmåga försöka, att mildra dem. Men hon måste dock\nfinna nödvändigheten af, att begifva sig bort. Hennes vistande hos\nfadren skulle af flere anledningar lättare väcka misstankar emot\nhonom. Redan hennes utseende och tal röjde honom, hon kunde ej\nlyckas i, att se ut och tala som en bondflicka. Att hon försvunnit\nur hemmet, kunde ock ge anledning till misstankar. Dertill kom, att\nfru Metta troligen sväfvade i oro, ehuru mor Annika hade lofvat ge\nhenne en vink om att allt stode väl till, och att hon nu väl i sina\nbekymmer äfven behöfde Sigrids tröst och hjelp. Ehuru för ögonblicket\noantastad, var dock herr Erik ingalunda fullkomligt i säkerhet,\noch att fru Metta för sin högt älskade herre skulle lefva i stort\nbekymmer, var gifvet, likaså att hon med smärta skulle se all egendom\nsköflad; och deraf var dock största delen arfvegods, som hon hade\nmedfört i boet, och henne derigenom dubbelt kärt.\n\nEnevald Fincke var ännu icke kommen från Polen, men skulle väl ock\ntroligen snart återkomma, då han numera föga der kunde uträtta\nnågot för Finland. Alla dessa skäl sammanlaggda, bevisade Sigrid\nnödvändigheten af, att lemna sin faders hem. Dertill kom ock behofvet\nför nybyggarne, att anskaffa sig en mängd oumbärliga saker. Det lilla\nde sjelfva medfört, förslog alldeles icke, och brödet var nästan\nförtärdt. Elias skulle följa Sigrid och på återvägen förskaffa, hvad\nsom oundgängligast behöfde medföras till besättningen på det öde\nhemmanet.\n\nElias hade emellertid begett sig bort, för att söka anskaffa en häst,\noch anlände nu med slädan lastad med åtskillig nödtorft, och så måste\nSigrid bege sig å väg. Hon hade, sedan hon nu de sednaste dagarna\nnjutit mera lugn, börjat känna en djup längtan att åter få träffa sin\ntrolofvade. Hon visste och kände väl med sig, huru svårt hon hade\natt öfvervinna den blyghet och ordfattigdom, som så ofta hindrade\nhenne, att rätt för honom uttala sina tankar och känslor; men nu hade\nhon så länge varit skiljd ifrån honom, så mycket af vigt hade händt,\noch det föreföll henne, som om alla dessa händelser, hela denna tid,\nlåge emellan henne och Enevald som ett flor. Hon längtade att få allt\nklart emellan sig och honom.\n\n\n\n\nXXXVII.\n\n\nDå för fru Metta numera intet skäl var att dröja på Wiken, hade hon\nåtervändt till Tannila. Sigrid hade med flit ställt sin färd så, att\nhon skulle komma fram om aftonen, sedan det blifvit mörkt. Hon gick\ngerad in i hushållsstugan, der hon var van att finna sin mor, men\nnu träffade hon der endast en af tjensteflickorna, som sade att fru\nMetta numera mest satt inne i kammarn, och väl stundom kom ut och\ngick ikring i huset, men som en drömmande, utan att märka hvad som\nföregick, och att hon endast gick och vankade och vankade. Så hade\nhon varit, alltsedan budet om herr Eriks död hade kommit.\n\nSigrid inträdde nu i kammarn. Der fann hon modren sittande alldeles\nstilla, med ögonen halfslutna och händerna sammanknäppta. Hennes\nvanligen så uppmärksamma blick märkte icke den inträdande. Sigrid\ngick fram till henne; med ett utrop sprang fru Metta opp och slog\narmarna om sin dotter. \"Sigrid, barnet mitt, Gud signe dig, har jag\ndig åter. Far? lefver han? är han död?\"\n\n\"Han lefver, för guds skull, mor, lugna er.\"\n\n\"Mor Annika sade att du lyckats frälsa honom, men jag vågade ej fullt\nlita på hennes ord. Berätta, säg fort. Är han säker? Och du har\nräddat honom, du stilla, du säfliga barn?\"\n\n\"Med Guds hjelp skall väl allt gå bra, men monne blott ingen hör hvad\nvi tala om?\"\n\n\"Gud bevare mig, jag tror jag icke är rätt klok\", utbrast fru Metta\nnu med ens, med sin vanliga röst; \"är detta saker att prata om, utan\nall försigtighet! Vänta, jag skall se åt. Icke tror jag dock, att\nnågon kan höra oss, men du behöfver visst värma dig en smula.\" Hon\nbultade på väggen, till tecken åt tjenstefolket i rummet invid, och\nbefallte den derefter inträdande tjensteflickan, att koka opp öl med\nhonung uti åt Sigrid, och sörja for att hennes skjutskarl finge något\ntill lifs. Sedan fru Metta försäkrat sig om, att ingen kunde lyssna\ntill samtalet, satte hon sig ned för att höra sin dotters berättelse.\n\nSigrid redogjorde nu för huru herr Erik blifvit räddad. Blodscenerna\npå Åbo slott kände fru Metta genom ryktet. Många voro hennes utrop\noch våldsamma utbrott mot hertig Carl, och stor den oroliga ifver,\nhvarmed hon åhörde berättelsen om flykten ur fängelset. Men när\nSigrid nämnde Elias och att han skulle återvända ännu denna qväll; då\nvar fru Metta genast på fötter. \"Nå min sann, och här sitter jag och\npratar och hör på dig, i stället för att packa i slädan sådant, som\nkan komma far der i ödemarken till godo.\"\n\nEtt ögonblick stadnade fru Metta med handen mot pannan och sade: \"Vet\ndu, Siri, så bortkommen har jag varit af sorg och bekymmer öfver\nherr Erik och dig; men hvem hade väl kunnat vänta sådant mod af dig,\nlammet, som knappt öppnat munnen. Ja, ja, så är det dock; i stillaste\nvattnet gå de största fiskarne. Nå, hvad var det jag skulle säga, jo,\nvet du, så bortblandad har jag varit, att jag ej tänkt på, att den\ntyranniske hertigen dömt min ädle herre, icke allenast ifrån lifvet,\nutan ock från ära och gods. Men se, äran kan han ej ta af honom,\nty ära har han mera än hertigen sjelf, och den skall han behålla,\ntrotts denne blodige Hannibals tyranni. Men detta godset har hertigen\nskänkt åt Sivard Oxe, och de ha låtit säga mig, att jag skall laga\nmig härifrån. Och se, det har jag alls ej tänkt på! Den saken har\ngått in genom mitt ena öra, och ut genom det andra. Men se, det skall\ndå ingenting bli af, heller. Nu först kommer jag att tänka på hela\nsaken. Men fru Brita Regertsdotter Oxe, nej, se den svarte heller,\nom hon skall köra mig från godset. Visst skall jag söka min rätt för\nlagen, om jag än skall gå till kungs derom.\"\n\nVänligt lade Sigrid sin hand på sin mors arm och sade: \"Mor, monne\nicke J nu måste foga eder i hvad helst det an må vara, för fars\nskull. Börjar man röra opp den saken, så rädes jag att det blir\nupptäckt att han lefver, ty fru Brita och hennes herre vilja visst\nicke afstå från hvad hertigen gifvit dem; och de sätta säkert alla\nspel i rörelse, för att vinna saken.\"\n\n\"Barn, barn, skall jag låta våld gå för rätt? Och vore det sen till\nen annan; men denna arga påfågel! Skall hon njuta hvad mina fäder\nförvärfvat och lemnat mig i arf?\"\n\n\"Om än morkär kunde lyckas att återvinna detta godset, (som icke\ntroligt är, ty hvem kan strida emot hertigen); men om J än kunde\nåtervinna det; icke ville ju morkär sätta fars lif i fara, genom att\nväcka fråga derom?\"\n\nFru Metta stod fundersam. Hastigt grep hon sina nycklar och sade:\n\"Visst må jag vara så mycket fru i mitt hus, att jag kan ställa, så\nherr Erik ej skall behöfva lida nöd. Drängarne foro i morgons till\nskogen och komma hem först sent i qväll. Nu låter jag alla pigorna gå\ni badstun, som väntar på dem. Emellertid packa vi skyndsamt lasset åt\nElias och han får dermed fara bort i mörkret, och jag hoppas att han\nsålunda kan komma härifrån utan misstankar. De tro att du varit rest\ntill moster Karin, och tro väl nu att karlen, som skjutsat dig hem,\när af hennes folk. Det skola de få tro.\"\n\nPigorna gingo i badstun, slädan packades så tungt, som det dåliga\nföret tillät, med saker, sådana som kunde lända herr Erik till\ntrefnad och som lättast kunde bortföras, utan att saknas. På slutet\nuppstod nästan en strid emellan fru Metta, som alltid ville stoppa\nnågot till i slädan, och Elias, som påstod att omöjligen mera finge\npålastas. Slutligen satte sig Elias opp på lasset och körde bort,\noaktadt alla fru Mettas påståenden, att denna lilla påse åtminstone\nicke skulle göra något ondt. Men Elias lät ej säga sig, utan reste,\noch lyckades äfven att oanmärkt hinna åter till sin herre på nybygget\ni skogen.\n\nPå länge skulle nu hustru och dotter icke få höra något af herr\nErik, ty man hade öfverenskommit att undvika allt meddelande, för\natt icke på något sätt derigenom misstanke skulle väckas. Fru Metta\nvar nu åter vid sitt vanliga lynne och rustade och ordnade, för\natt afträda godset. Hvarje vrå fejades och skurades, hur fint och\nordentligt der än förut må hafva varit. Alla verktyg och tillbehör\npå godset eftersågos och reparerades, och en högst ifrig verksamhet\nrådde öfverallt, för att hinna ordna hvad som möjligen hunnit komma i\noskick, under den tid fru Metta varit borta på Wiken.\n\n\"Kära morkär\", sade Sigrid en dag, på sitt vanliga lugna sätt,\n\"hvarför gör J er så mycket bråk och vedermöda. Tar herr Sivard Oxe\ngodset af oss för intet, så må väl hans fru laga här i ordning åt\ndem.\"\n\n\"Nej, se det skall aldrig ske, att någon, och minst hon, den\nuppblåsta hönan, skall säga att någon behöft städa efter mig. Ha de\nlismat sig till herr Eriks gods, så skola de ändå inte kunna kasta\nspott och hån på honom för min skull.\"\n\nInnan kort hade fru Metta, med träget bestyr, fått allt i skick, och\nnu flyttade hon med sin dotter till det lilla Wiken. Huru bittra än\nfru Mettas känslor voro, då hon lemnade sitt fädernegods, så glömde\nhon ej att ordentligt och noggrannt medtaga den lösegendom, som hon\nmöjligen kunde. Herr Sivard Oxe hade nemligen låtit tillsäga, att\nfruntimmerna kunde medtaga allt linne, gångkläder, köksredskap och\ndylikt, som fanns i herrebyggningen.\n\n\"Det var då ändteligen en gång en gladare nyhet\", sade fru Metta en\ndag till Siri. \"Grannas Lasse kom i går aftons från Åbo, dit han\nvarit för att sälja fisk, och han visste berätta att Enevald Fincke\nkommit hem från sin resa.\"\n\nÖfver Sigrids ansigte for en rosenröd sky och hennes blå ögon fingo\nen stjernlik glans, men hon svarade intet. Fru Metta varsnade ej\neller något ovanligt hos henne de följande dagarna, om icke att hon\noftare än vanligt steg opp från sin spinnrock och gick till det lilla\nfönstret, samt att hon slutligen flyttade rocken dit och satte sig\nså, att hon kunde se utåt vägen.\n\nMen under den stilla ytan blomstrade en hel vår af kärlek och glädje,\npå den ungas kinder växte opp nya rosor, och i hennes ögon strålade\nnya stjernor. Men dagar förgingo, dagarne blefvo till veckar, och\nEnevald kom icke till Wiken; från Sigrids kinder bortvissnade\nsmåningom rosorna, ur ögonen försvann åter stjernglansen.\n\nFru Metta knotade: \"Hvar i herrans namn dröjer herr Enevald. Icke\nkan han invända något emot dig, för den orättvisa domen emot din\nfar. Sjelf har han ju med njugg nöd undgått dylik. Icke kan jag tro,\natt han är en sån stackare, att han vill öfverge dig för det dina\nföräldrar blifvit fattiga. Skall han ej begripa, att sedan han en\ngång fäst dig, är sådan motgång icke skäl till att bryta. Med den\nman engång fäst, delar man ljuft och ledt, liksom man och hustru.\nDet skall jag väl visa honom, det. Nog berättade fru Hellevi om det\nhördes om honom från Warschau, Nåh, hvad skulle Siri tro hvad något!\nNej, hon trodde på ingenting; men jag tänker det väl allt kunde\nvara sannt, ty icke aktas ju en ung karls ära att lida af såntder.\nMen icke plär sådant fjesk hindra dem, att hålla sitt gifna ord.\"\nHon vandrade härunder fram och åter på golfvet, och såg ut som om\nhon velat bjuda Enevald på duell. \"Är det ej nog af, att herr Erik\nskall måsta gömma sig och lefva som en bonde i ödemarken, och i jemn\nfruktan för fara, skall man nu få detta till att sörja öfver!\"\n\nSigrid teg, och spann blott stilla.\n\nVeckar gingo allt flera, Sigrids kind blef blek, hennes öga matt.\nVinterns sol skimrade mot trädens snökristaller, men allt satt Sigrid\ni kammarn och spann, och ideligen spann. Icke grät hon, icke klagade\nhon, men hon var färglöst blek och hon spann, såsom århundraden\nsednare, en maschin fortfar att spinna, äfven sedan ingen mera vakar\nöfver den.\n\nEtt bref till fru Metta anlände ändtligen från Åbo. Deruti låg den\nförlofningsring, Enevald emottagit af Sigrid. Brefvet innehöll endast\nfå rader. Enevald ville, skref han, till fru Metta återställa ringen,\ndå numera ingen närmare förbindelse kunde komma i fråga, och Sigrid\nförmodligen längesedan önskat sig vara fri.\n\nEhuru beredd härpå, drabbade dock detta bref Sigrid, som ett nytt\nslag. Och när fru Metta utgjöt sin harm öfver \"den löftesbrytarn\" och\ntalade om, att han ej skulle tro sig slippa så lätt, då steg Sigrid\ntyst opp från sin plats, gick långsamt åt skogen och återkom först\nsent.\n\nFöljande morgon satt hon dock åter och spann, om möjligt, än mera\nstilla än förr. Fru Metta bäfvade för hennes underliga, själlösa\nutseende, och vågade icke tala om Enevald.\n\nMed moderlig instinkt fann dock fru Metta medel, att väcka någon\nuppmärksamhet hos Sigrid, i det hon började tala om sin längtan att\nhöra af herr Erik, och föreslog att sända ett bud till honom.\n\nMed något mera liflighet, än hon på länge visat, höjde Sigrid opp\nhufvudet, men det sjönk åter ned då hon sade: \"Nej, icke få vi ännu\nsöka den glädjen. Ett bud kunde ge anledning till upptäckt. Väl vet\njag, att far skulle längta derefter, men hans säkerhet måste gå\nframför allt\"; och åter spann hon, som förut.\n\n\"Ja, herre Gud\", sade fru Metta åter, \"man må väl rätt söka, med\nallt förstånd, att akta för upptäckt. Den förskräckelige tyrannen\nsynes då aldrig få nog af blod. Arvid Stålarm, som vid det ohyggliga\nmordet i Åbo fick behålla hufvudet, nu skall han ju i Stockholm redan\nånyo ha varit utförd till döds, och åter blifvit förd in tillbaka;\noch nu skall han åter dömmas med rådsherrarne i Linköping. Herre du\nmäktige, de arma fruarna alla, som så länge se sina man hotade med\nbödelns yxa. Och, Gud hjelpe, det säges att hertigen ger sig ingen\nro, innan han får dem alla till döden. Siri, du min flicka, du borde\ntacka Gud och stråla som ett kyrkljus, att du lyckades i ditt farliga\nförehafvande.\"\n\n\"Mor, J hafven rätt\", sade Sigrid och blickade opp. \"Jag bör i\nsanning intet annat än tacka Gud för sådan nåd.\"\n\n\"Ja\", sade fru Metta och knäppte andäktigt ihop sina händer. \"Jag\ntänker på huru det månde hafva känts i hjertat på de Wiborgska\nfruarna, då de fingo höra sina afrättade herrars hufvuden, der de\nsitta oppsatta på fäporten, midt i julnatten börja sjunga: 'De måste\noss låta fara med frid', som det allmänt säges, att de hafva sjungit\nur Davids psalmer. Men hvem är det, som kommer\", sade fru Metta\ni detsamma. \"Hvem kan det vara. Han ser ut som en förnäm herres\ntjenare. Sorgklädd? Gud bevare oss från ondo! Hvem vill oss något?\"\n\nI det yttre rummet insteg nu mannen, fru Metta trädde ut emot honom,\noch genom den dörr hon lemnade öppen, kastade äfven Sigrid en orolig\nblick på den fremmande. Förvånad utbrast hon: \"Johan Bertilsson,\nunge herr Johans tjenare!\" Derpå gick hon fram till honom och sade,\nsorgligt och vänligt: \"Stackars Bertilsson, huru orkar ni lefva?\"\n\n\"Svårt och tungt är det\", svarade den gamle tjenaren, i det han förde\nrockärmen mot ögat. \"Herre Gud, jungfru Sigrid, hvem hade kunnat\ntänka detta, då J så unga och glada skämtade tillsamman på Åbohus.\"\nMed möda qväfvande sin utbrytande gråt, sade han: \"Förlåt, nådig fru,\nförlåt, jungfru Sigrid. Det är mig så tungt, då jag ser eder, som jag\nsednast såg i hans sällskap, att jag har svårt att icke förgå mig.\"\n\n\"Sitt ned\", sade Sigrid vänligt, \"ni är trött.\"\n\n\"Tackar ödmjukeligen, jungfru, som har godheten bjuda, men icke skall\njag så förgäta mig. Vill ock hafva äran framföra mitt ärende. Tillåt\nmig fråga om jungfrun erhållit något bref från min salige herres\nsyster, den unga jungfru Hebla?\"\n\n\"Nej, icke på mycket länge i dessa oroliga tider.\"\n\n\"Allt sen min salige, unge herres frånfälle, har min enda återstående\nönskan varit den, att få frambära hans herredömes sista farväl och\nhelsning till hans fru moder; men kort efter min ädle, unge herres\ndöd, nedlade mig sorg och saknad på sjuksängen. En långvarig svaghet\ngjorde det omöjligt för mig, att sen våga på att försöka färdas den\nsvåra vägen, antingen öfver Qvarken, eller Norrbotten om. Jag hade\nemellertid dock afsändt en skriftlig relation, men nu har hennes\nfrudöme låtit mig tillhandakomma ett bref, deri hon säger sig önska,\natt af mig mundteligen få höra allt om min salige, unge herres slut\noch sista dagar. Men säger hon tillika, att jungfru Hebla hade med\nen tidigare lägenhet skrifvit till jungfru Sigrid, för att be eder,\nom möjligt, utverka hos eder fru moder tillstånd att få öfverresa\ntill Stockholm. Detta bref har väl förkommit, som så ofta sker. Men\nbehagar jungfrun eller fru Metta se det, som här står, så ålägger mig\nhennes frudöme, fru Ebba, att infinna mig hos fru Metta Liljeholm,\nför att erbjuda min ödmjuka tjenst att till Stockholm ledsaga jungfru\nSigrid. Min salige, käre, unge herres syster, jungfru Karins sinnes- och\nhelsotillstånd lär vara mycket sorgligt, och sedan hennes frudöme\nlyckats utverka tillstånd att få hafva hos sig en ung vän till henne,\nhade jungfru Hebla skrifvit för att fråga, huruvida jungfru Sigrid\nville till viljes göra jungfru Karins längtan efter henne.\"\n\nFru Metta gaf genast sitt bifall; hon hade nu börjat lära känna\nSigrid nog, för att veta, det under den stilla ytan bodde styrka, och\natt bästa sättet att förströ henne, vore att gifva henne tillfälle\natt vara verksam för andra, och att hon skulle göra våld på sig sjelf\natt öfvervinna sin egen sorg, för att kunna vara en tröst för de af\nolyckan så hårdt slagna.\n\nJohan Bertilsson visste nu ytterligare om de Flemingska fruntimmerna\nberätta åtskilligt. Isynnerhet hade han hört att jungfru Karin lidit\nså mycket af Welam de Wyks död, att man fruktat, det hon icke skulle\nuthärda med det nya slaget: förlusten af den älskade brodren.\n\nFör Sigrid syntes det tungt, att ännu mer aflägsna sig från sin\nfar. Hon förebrådde sig nu, att hon varit sin moder till så liten\nglädje denna tid, men hon fann att hon kunde vara till någon\ntjenst för de vänner, hon älskade så högt, och sålunda var äfven\nhennes beslut snart fattadt, ehuru det fordrades en nästan våldsam\nkraftansträngning, för att öfvervinna den domning, åt hvilken hon\nhängifvit sig.\n\nFru Metta fick nu fullt opp att uträtta, för att utrusta Sigrid med\nvarma resplagg och en dugtig vägkost. Hennes drägt för öfrigt var\nicke svår att ordna. Hon reste icke till nöjen och sällskapslif, och\nden sorgdrägt hon bar, emedan hennes far ansågs död, var äfven nu\nden lämpligaste. Det var icke till ett glädjehus hon skulle komma.\nSjelfva färden var dyster, som tiden det var. Färden gick längs\nstranden af Bottenhafvet. Dess yta låg till det mesta bunden af isen,\nmen på längre afstånd hördes ännu stundom de svarta, dystra vågorna\nbryta med dån mot iskanten. Sjelfva landet gaf icke en gladare\nanblick. Vägen gick genom de trakter, der klubbekriget våldsammast\nhärjat, och de öde liggande byarna; det visade endast ruiner och\nelände. Snötäcket, som låg öfverallt, dolde dock månget förödelsens\nspår och gömde, att tegarne lågo oodlade och gräslupna. Sällan syntes\nnågon qvinna eller ett barn; någon kraftfull karl, ännu mera sällan.\nKnappt mera upplifvande var det, om Sigrid någongång försökte, att\nge sig i samtal med någon af de få menniskor, som här sågos till.\nDessa yttrade blott glädje öfver att de män gått under, hvilka varit\nför Sigrid de käraste, och hvilkas sak hon varit van att anse som\nfäderneslandets egen, och hvilkas åsigter varit rättesnöret för\nhennes tankar och önskningar. Af hertig Carl, den man som hon lärt\nsig att tänka på endast med en slags fasa, just af honom väntade nu\ndetta folk att se sin framtid betryggad, och gjorde sig högst ljusa\nförhoppningar om huru det skulle bli bra, blott han blefve konung.\n\nLångsamt gick resan, ingen skjutsinrättning befordrade den\nvägfarandes fortkomst. Med ackord och många omgånger, lyckades det\ndock för den omtänksamme och erfarne tjenaren, att alltid skaffa\nhästar, och så gick dock småningom färden framåt.\n\n\n\n\nXXXVIII.\n\n\nHvem är den höga qvinna, som sitter der i det tarfliga rummet, stödd\nemot en ländstols höga karm? Det mycket grånade håret, benadt midt\ni pannan, ligger struket åt ömse sidor. Öfver den fotsida svarta\ndrägten ligger en bredfållad hvit duk, stucken i kors öfver bröstet.\nDjupt nedlutande sin panna i handen, sitter hon så, timma efter\ntimma, vecka efter vecka, utan tårar, utan klagan, endast sällan\nbytande ställning eller yttrande något ord.\n\nHvarföre sörjer den ädla? På hennes panna thronar styrka och mod, är\nstyrkan bruten, är modet krossadt?\n\nDet var ej längesedan hon ägde en make, mäktigare än mången konung,\nhon hade ägt en syster på thronen, och mången anförvandt lika högt\nuppsatt, nu var hon en fattig fånge, utan stöd och med brist nästan\npå det nödvändiga. Hon hade delat sin store makes hjerta, hon hade\ndelat hans åsigter, hon hade ännu efter honom lefvat och kämpat\noch offrat allt, för samma idée, för \"konungen.\" Hon hade kämpat\nför den idée som af hennes tid hyllades som den högsta; och nu låg\nden krossad under hennes dödsfiendes jernhand. Hon hade ägt stora\ngods med talrika underhafvande, än mer, hon hade ägt ett helt land\natt _mana_ godt före, att _verka_ ädelt och godt före, hon ägde\nnu endast ett fängelses ringa rymd till sin verld. Många vänner\noch anförvandter hade stupat för hertigens bila, många vänner och\nanförvandter gräto nu: enkor, sina män och barn, sina fäder. Hennes\ndotter hade älskat en yngling, älskvärd, ehuru icke jemnbördig: äfven\ndenne hade krossats af det öde, hon hade dragit öfver honom! Men\nännu bar hon sin sorg modigt, med högburet hufvud, och i det ädla\nanletet lästes en djup, men dock lugn sorg. _Då_ drabbade ännu ett\nslag: Sonen den förstfödde, den älsklige, ridderlige ynglingen, som\nännu stod trogen och fri vid sin konungs sida, äfven han drogs in\ni den härjande hvirfveln, och ett våldsamt, blodigt slag krossade\nmodershjertat på samma gång, som det drabbade sonens hufvud; och nu\nsjönk modren tillsammans för slaget.\n\nOch dock skulle hon nås af nya sorger. Äfven till fångarna hade\nburits sägner om gräsliga mord, som åter förestodo. Ännu mera blod\nskulle gjutas, ännu nere ädla hufvuden falla. Just i dag skulle ett\nnytt blodbad anställas på Linköpings torg. De flesta af de dömda voro\nanförvandter och vänner till de fångna fruntimren. Af deras hustrur\nvoro flera fru Ebbas nära vänner och bekanta.\n\nFru Ebba satt i ett hörn af rummet. Stundom for som en skälfning\nöfver hela hennes kropp. Vid hennes fötter satt på en pall hennes\ndotter Karin. Äfven hon var stilla, försjunken i tankar; men nu\nutbrast hon utan någon yttre anledning i klagan, så djup och\nskärande, att Hebla flydde ut i det yttre rummet, för att, äfven hon,\nder i tysthet få gråta. Äfven hennes unga hjerta hade lärt sig känna\nsorgens bitterhet denna tid, men i dag framkallades hennes tårar\noftast af tanken på hennes vän och lekkamrat, Peder Banér, hvars far\nvar dömd, att denna dag gå till döden. Och så grep henne den tanken,\natt kanske just i detta ögonblick hans hufvud föll för bilan. Då\nbetäckte hon bäfvande ögonen med sina händer och hastade åter in, för\natt i sin mors och systers närhet känna sig mindre hemsk till mods.\n\nMildt lade fru Ebba sin hand på Karins lockar. Det unga hufvudet\nsjönk ned på modrens knä, der hon dolde sitt ansigte, under det hon\nännu skakades af konvulsiviska snyftningar.\n\nJust nu hade äfven Sigrid anländt, med sin följeslagare. De sista\nhelsningarna från sonen och brödren grepo än mera djupt, genom\nmedvetandet om den blodsutgjutelse, hvilken nu som bäst pågick, och\npå den blodiga grunden af det närvarande målade sig hemskt minnet\näfven af alla de i Finland afrättade vänner och deras olyckliga\nenkor, dem Bertilsson nu omtalade. Mord, blod, gräsligheter hvartut\ntanken flög. Karin ägde ej längre kraft att emotstå; en djup och\nlångvarig svimning befriade henne slutligen från medvetandet af alla\ndessa fasor. Hebla var ännu nästan ett barn, hon kunde gråta.\n\nFru Ebba, biträdd af Sigrid, vårdade den afsvimnade, kallade henne\nåter till lif, och vakade natten om, vid hennes bädd.\n\nFru Ebba hade i sjelfva öfvermåttet af lidande funnit ett motgift. Ur\ndjupet af sin själs marter, hade hon rest sig med ett slags lugn. Vid\nsin dotters bädd, satt den ädla qvinnan, ödmjukt lutande sin hjessa,\noch läste för sin dotter trösteord ur en stor bibel, som låg framför\nhenne på ett litet bord; hon bad om styrka för sig och de sina, och\nför de många, som voro nära att förtvifla. Vid sängfötterna knäböjde\nHebla och Sigrid.\n\nEtt par dagar hade förflutit. Ännu hade ej Karin förmått lemna\nsängen. Fru Ebba satt nu invid fönstret och Sigrid vid sängen. Då\nhördes någon komma åkande. Några häftiga ord vexlades i förstugan,\ndörren slogs hastigt opp, och in störtade den unge Peder Banér. Han\nhastade fram till fru Ebba, som stigit opp vid bullret, kastade sig\nned för henne och omfattade hennes knän under vilda, orediga utrop.\n\nHebla sprang fram, lade sin hand på hans arm och, utan att ens veta\nhvad hon sade, yttrade hon helt lågt: \"Weli, ännu är solen icke död!\"\n\nPeder reste sig hastigt, såg ett ögonblick på Hebla, och tårarna\nbrusto ur gossens ögon; han gömde dem med sina händer, men snart\nreste han åter opp hufvudet och sade: \"Hebla, Hebla, visste du dock\nhuru förfärliga dagar jag upplefvat.\"\n\nHebla teg och tryckte blott stilla hans hand.\n\n\"Huru se vi dig nu här?\" frågade fru Ebba.\n\n\"Jag skall till Djursholm, mor ville, jag måste derföre, fast det var\nså rysligt att lemna henne. Hon kommer efter snart ock. Herr Axel\ntog mig med sig. Han skall till Stockholm, men tog denna väg för en\nangelägenhets skull. Jag bad honom så, när vi foro här förbi, så att\nhan lät mig komma hit. Han väntar sjelf här i grannskapet. De ville\nej släppa in mig, jag trängde mig in nästan med våld, jag måste se\ner.\"\n\nSedan det första våldsamma utbrottet vid återseendet nu något\nstillats, talade Peder med mera lugn om sin faders, riksrådet Gustaf\nBanérs, och de andra riksrådens olyckliga slut. Äfven en trösterik\nnyhet visste han att meddela, att flere af de dömda fått nåd på\nafrättsplatsen, och Hebla med ungdomens lätthet att emottaga nya\nintryck, var nära att jubla högt, när hon hörde att Stålarm nu för\ntredje gången blifvit benådad, ehuru han redan stigit på den röda\nmatta der slaget skulle drabba. Åter började Peder tala om sin far.\nHan omtalade ock beskref noga, kvad denne gjort och talat under de\nsednaste dagarna af sin lefnad och i sin dödsstund. Stolt höjde sig\ngossens bröst och hans hufvud reste sig, då han med hänryckning\nomtalade sin faders mod, de många sköna ord han talat till maka och\nbarn, hans herrliga stolthet, då han åberopade sig på sin oskuld,\nsina mångåriga förtjenster om fäderneslandet. Slutligen upprepade\nhan med hänförelse fadrens ord: \"fyra bedröfvade enkor och tjugutvå\nfaderlösa barn lemnas här i dag att gråta, deras tårar och vårt\noskyldiga blod skall dagligen ropa till Gud. Ty jag är oskyldig,\nhörer det. Och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull.\"\n\nHebla såg med förvåning på sin fordne lekkamrats blossande ansigte.\nDet tycktes henne underbart, att han dock kunde tala om alla dessa\nhändelser, så som han det gjorde.\n\nNu steg Peder opp från den stol, der han suttit och sade: \"Hebla, jag\nville dock tala ett ord med dig.\" Derpå tog han hennes hand och förde\nhenne ut i det yttre rummet.\n\n\"Barnsinnet vexlar och glömmer\", sade fru Ebba. \"Barnet kan leka med\ntåren i ögat.\"\n\nMen fru Ebba misstog sig, som så ofta äldre personer göra, då de\nbedömma barns beteende. Det var icke Peders mening att språka nu\nmed Hebla om fordna lekar. När de båda unga hunnit i det yttre\nrummet, stängde Peder till dörren och sade: \"Hebla, jag måste tala\nmed dig, derföre bad jag så angeläget att få komma hit. Vi ha lekt\ntillsamman, vi ha också delat allvare mången gång. Du vet, att vi\nlofvat att ge hvarandra förtroende af allt vigtigt i vårt lif, och\natt vi alltid skola lita på hvarandra. Nu måste du derföre vara min\nförtrogna, i det hvaråt jag egnat mitt lif. Hebla, åt dig, min bästa\nvän, vill jag betro att förvara mitt heligaste. Ser du, den här\nlilla guldmedaljongen fick jag af far på min femtonde födelsedag.\nDen är liten, deri låg blott en valknut af hans hår. Nu förvarar den\nyttermera en helig skatt, en droppe af hans blod. Hebla! du skall\ngömma den åt mig.\"\n\nHebla ryste, men emottog medaljongen och sade: \"efter du så vill,\nWeli. Måtte jag blott rätt kunna vårda den. Hvarföre behåller du den\nicke sjelf?\"\n\n\"Jag vet ej hvart jag kommer att kastas omkring, den kunde förloras.\nJag vill icke eller nöta ut dens styrka, med att dagligen se den.\nDock, du måste veta min hemlighet, men tyst som grafven. Icke ens mor\nfår veta den. Den bor djupt här inne i mitt bröst. Hebla, jag har\ngjort ett löfte, jag har svurit en ed. Jag har bundit mig för hela\nmitt lif vid ett löfte. Det blir nu mitt mål, mitt lif!\"\n\nHebla blickade förvånad på gossen. \"Hvad menar du, Weli, du skrämmer\nmig.\"\n\n\"Se, i denna gömmes, som jag sagt dig, en droppe af min fars blod;\njag här svurit på den, heligt har jag svurit, att hämnas på min fars\nmördare. Jag är blott en gosse nu, men om få år är jag man, och jag\nskall hämnas! Kan jag icke hämnas på honom, som mördade min far, så\nlefver sonen, och jag skall söka fadrens missgerningar på honom. Der\när min pant, Hebla, förvara den åt mig.\"\n\nFörfärad for Hebla tillbaka. \"Weli, hvad har du gjort! Det är ju\nsynd, förfärlig synd.\" Hon började gråta och vrida sina händer. \"Gode\nGud! och hvem kan lösa dig, hvem kan lösa dig från denna förfärliga\ned?\"\n\n\"Ingen kan, eller skall göra det! När jag infriat mitt löfte skall\njag afhemta min pant\", sade gossen med djupt allvar. \"Farväl Hebla,\nkanske se vi icke hvarandra på länge. Förvara min pant, jag går. Se\nder åker herr Axel in på gården, han kommer för att afhämta mig.\nFramför du min helsning till fru Ebba, jag törs ej dröja längre.\"\n\n\"Peder, Weli, res för Guds skull icke, utan att medtaga den\nförfärliga panten. För Guds nåds skull, du måste återkalla en sådan\nogudaktig ed. Gå till en prest, kanske kan han lösa dig.\"\n\nMen Peder öppnade dörren och hastade bort, utan att svara, och i\nHeblas hand qvarlåg hans eds underpant.\n\n\n\n\nXXXIX.\n\n\nFörst sedan Sigrid hade rest bort, fann fru Metta att hon dock skulle\nkomma att mycket sakna henne. Hon var van, att ha stort hushåll och\nstor ladugård att sörja före. Nu, vintertiden då hon ej ens hade\nnågot att syssla med den lilla kryddgårdstäppan, eller det ringa\njordbruket, gaf ingalunda ladugårdens fyra kor, eller drängens\noch pigans göromål tillräcklig sysselsättning för hennes omtanke.\nSittarbete var hon ej särdeles fallen före, och hade ledsamt vid sin\nspinnrock, när hon ej hade Siri till sällskap derinvid. Hon hade nu\ntillräckligt god tid att sitta vid spinnrocken och fundera på allt\nsom händt, under det förflutna året, att sörja öfver sin man, som\nnu, en flykting i ödemarken, ej ens der kunde göra sig säker på att\nicke bli upptäckt, att harmas öfver huru hennes arfvegods öfvergått\ni hennes värsta fiendes hand, och öfver huru fattig och förskjuten\nhon nu satt här, under det fru Brita yfdes på hennes ägor. Men oftast\nhvilade dock hennes tankar på Sigrid. Hennes enda barn, sörjande,\noch bedröfvad för den löftesbrytarn Enevald Finckes skull! Ju mer\nhon tänkte härpå, dess mer retades hon öfver den skymf han tillfogat\nSigrid och hela hennes hus, och allt mer grodde hos henne begäret att\nsöka upprättelse.\n\n\"Nå ja, nog vet man hon, lammet\", sade hon vid sig sjelf, \"hvad\nskulle hon nännas oroa honom. Hon som är så from, så hon knappt\nnäns trampa spinnrocken, för att ej göra ondt åt trampen! Kantänka,\nsom om han skulle fara illa af att få en sån from hustru! Icke Guds\nenglar kunna vara stillare och frommare. Om hon än inte är någon så\ndrifvande menniska, så tror jag visst ej hon så vanslägtats, att hon\nicke skall vårda sitt hem när hon får eget. Och skulle han inte ha\ndött som en hund, om icke hon så raskt hade räddat honom! Täcks han\nväl förekasta henne att hertig Carl roffat hennes fars egendom? Akta\nhan sig bara vackert sjelf, herr Enevald, att inte hans tur kommer en\nvacker dag! Hvem vet om inte kungen kan komma till riket igen, och då\nsitter herr Erik högt i vädret. Tror J, att hederligt adelsfolk äro\nskyldiga att tåla sådan förolämpning? Tror J icke, att J skolen hålla\nedert ord, då J ingått trolofning? Skall jag behöfva se mitt barn\nblekna och lida för edra meneder?\"\n\nDessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta beständigt, och\nslutligen mognade hos henne beslutet, att icke låta saken aflöpa så\nlätt för Enevald. Hon hade ju ovedersägligen rätten på sin sida. Det\nvar rätt så bra att Sigrid var borta, hon skulle väl ändå vara för\n\"tafatt\" för att vilja \"taga itu med saken på allvar.\"\n\nEn vacker dag satte sig fru Metta i sin släda, och reste in till Åbo.\n\nMäster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt med sina\nberäkningar, vid ett bord, hvarpå stodo uppstaplade en mängd\nbesynnerliga instrumenter, deglar, böcker, flaskor, och mångahanda\nting, som ingen, knappt han sjelf ens, kunde förstå sig på. Han\nlade handen på sitt papper och sade: \"Hvad man dock lättast finner\när stjernornas verkande i väderleken såsom ock temperamenterna i\nlefvande och växande ting, ja ock i de nedra elementer, och de kunna\nvisserligen temperamenterna höja och afficiera till något; men\nkunna de väl tvinga menniskan emot sin vilja. Detta må betänkas, ty\nderaf beror sakens utveckling. Mycket beror ock af den ställning\noch konjunktion stjernorna skola utvisa.\" Efter att en stund hafva\nsuttit försjunken i tankar, sade han i det han reste sig från sin\nplats: \"Jag måste förskaffa mig en ny lappmudd för att begagna under\nnätterna, jag tar ju dock mesta delen min hvila derute, och den gamla\npelsen är helt blanksliten af denna stora och värdefulla astrologiska\nskatt, (han lade härvid handen på en stor bok i folio) hvilken är\nmin trogne följeslagare under mina vakor, och som då ligger på mitt\nbröst. Men nu kan den ej mera hållas stilla på muddens nötta skinn,\nutan skrinner och faller ner om jag slumrar och gör sålunda otidigt\nbuller, deröfver Daniel Hjorth så ofta gjorde sig lustig. Ack Daniel,\nDaniel\", sade han efter en stunds begrundande, \"hvart hafva dina\nsyndiga tankar och sträfvanden efter orätt gods och falsk ära fört\ndig? Ack, så öfverger förståndet sin boning, då den vanhelgas och det\nheliga förnuftet ställes i det ondas tjenst. Daniel, Daniel, du lät\nicke varna dig, utan gick förräderiets orena vägar. Du skulle bli\nstor, du skulle bli rik! Hvad är du nu, en fängslad dåre i lumpor och\nslagen i bojor lik ett vilddjur, för att icke skada andra menniskor.\nSådan är guldets demoniska makt, då det beherskat oss, och vi ej\nförstå att fängsla den gyllne draken och det röda lejonet.\"\n\nMäster Sigfrids tjenare inträdde varsamt och sade att en fru, som\nsade sig heta fru Metta Liljeholm, begärte att få tala vid mäster\nSigfrid, och icke gaf sig till tåls, ehuru han invändt att hans herre\nvore sysselsatt med sina lärda beräkningar.\n\n\"Moder till den unga jungfru Sigrid förmodligen\", sade mäster\nSigfrid. \"Bed henne stiga in och sitta ned i den yttre kammaren.\nJag har redan slutat mitt arbete och vill blott ställa det undan,\nemedan jag i dag ej mera ernår återtaga detta. Sedan skall jag genast\nuppvakta henne.\"\n\nSnart trädde mäster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, och frågade hvad\nfru Metta åstundade. Denna svarade, sedan hon kastat en litet\nmisstänksam blick på ett par underliga käril, som stodo på ett skåp:\n\"Mäster Sigfrid, den som väl gör blir ofta sökt. J hafven vänligen\nhjelpt min unga dotter i hennes förlägenhet, när hon ville rädda sin\ntrolofvade. Nu tänker jag, att J väl ock viljen hjelpa henne att\nkomma till sin rätt. Bättre än någon annan kunnen J veta, hvad hon\nför honom gjort. Och nu har den menediske menniskan skickat henne\nringen tillbaka. Är jag väl skyldig att se mitt barn lida och sörja?\nKunnen J säga det, mäster Sigfrid? Mycket god och hjelpsam hafven\nJ varit emot min stackars dotter, då hon hade så mycken svårighet\natt få denne samme herr Enevald till lifs, och att få honom vårdad.\nDerföre beder jag eder ock nu: hafven J gifvit bröd, så gifven ock\nsmöret dertill, hafven J hjelpt henne då, så hjelp nu ock, att hon\nmå få rätt! Måtte väl högvördige biskopen, mäster Erik, gifva henne\nupprättelse och ålägga herr Enevald att uppfylla sitt löfte att äkta\nhenne. Skall hon lida nesa och skam, för det hon blifvit fattig?\nSkall hon derföre öfvergifvas och smädas, liksom den, som ondt skulle\ngjort?\"\n\n\"Det är sålunda er mening att biskopen och domkapitlet må ålägga\nhonom att hålla sitt löfte och gifta sig med jungfrun.\"\n\n\"Mig synes, att hans högvördighet denna gång icke skall kunna neka\nmig rätt, då jag kan skaffa vittnen på, att herr Enevald lofvat henne\ntro; och då jag äfven kan åberopa eder, som vet huru kärleksfullt hon\nbetett sig emot honom.\"\n\n\"Gillar jungfrun sjelf, att söka förmå honom hålla sitt löfte?\"\n\n\"Sigrid var ännu nästan ett barn, då han trolofvade henne\", svarade\nfru Metta, undvikande ett direkt svar, \"hon har nu länge fäst sig vid\nhonom, såsom sin blifvande herre och man. Hon lider alltför mycket\naf den sorg och nesa han tillfogat henne, att icke hon gerna skulle\nvilja hafva allt godt igen.\"\n\nMäster Sigfrid satt en stund i djupt begrundande. \"Underbara äro\nvisserligen vägarna! I sanning, icke förmå menniskor ändra hvad\nsom förut bestämdt är. Icke ljuga stjernorna, icke bedraga handens\ntecken. Klarligen framstår huru fåfänga alla våra försök deremot\näro! Och likväl beror det ju af menniskan att handla efter sin fria\nvilja, och icke bestämma stjernorna om vi skola handla rätt eller\nfördömmeligt, men fåfängt skall dock äfven detta aflöpa och just så\nmycket klarare för mig uppenbara förutseendets sanning, då jag sjelf\nvill arbeta på att förhindra dess uppfyllelse.\"\n\nFru Metta stirrade på mäster Sigfrid under det han talade, undrande\npå hvad höglärdhet som kunde ligga i de för henne obegripliga orden.\nMen nu vidtog han åter: \"Nåväl, jag vill vara, eder till den tjenst\njag kan och förmår, och skall, för eder lägga mitt ord i vågskålen,\ntill den tyngd det kan hafva. Dock hvad mäster Erik beträffar, så\när han icke i stånd att denna gången för eder något göra; ty han är\nnu sjelf en fattig fånge, af hertigen inför riksdagen anklagad för\nhögmål och andra brott, såsom den der stått på konung Sigismunds\nsida. Domprosten, herr Peder Melartopeus, är nu den som embetet\nförrättar.\"\n\nFru Metta hade erhållit kallelse att inställa sig inför det\nhögvördiga domkapitlet i Åbo. Herr Enevald Fincke var likaledes\nkallad för att besvara hennes påståenden.\n\nDomprosten hade redan infunnit sig i kapitelhuset, likaså ett par af\nde andra kapitelherrarne, men timman var ännu icke inne, sessionen\nicke begynt, hvarföre de andlige fäderne samtalade om ämnen, som icke\nberörde de löpande ärenderna för dagen.\n\n\"Vördige herre\", frågade nu en af kapitelherrarne, \"hafven J icke\nförsport något om hans högvördighets, mäster Eriks, sak? Vi hafve i\nvåra hjertan mycken oro för honom; ty ehuruväl vi intet ondt veta\nhonom kunna tillmälas, så har han dock varit en konungens man alltid,\noch detta torde vara nog att fälla honom.\"\n\nDomprosten runkade smått på hufvudet och svarade: \"just i dag har jag\nemottagit ett bref af mäster Hans, som är vid riksdagen, och lofvat\nskaffa mig underrättelse derifrån, om hvad som anginge mäster Erik;\nså vidt detta möjligt vore. Han skrifver nu, att Hans Furstliga nåde\nanklagat biskopen för att hafva bortgett pastorater enligt konungens\norder, utan att förfråga sig af regeringen i Sverige, samt sökt\nråd hos papister och konungens anhängare, varit med dem i umgänge,\noch förmanat presterna och åhörarne till trohet emot konungen, den\nsanna religionen till förtryckelse, hvarigenom han hulpit att bryta\nkonungens ed, derigenom konungen är kommen om land och rike, jemte\nmera sådant.\"\n\n\"Hvad har väl hans högvördighet haft att andraga emot dessa något\nbesynnerliga anklagelser?\"\n\n\"Dels med åberopande af vittnen på sin oskuld, dels med motbevis.\nKonungens ed förklarade han högtidligen sig aldrig hafva brutit,\nhvarken med tanke, ord eller gerning, och sålunda ville han sig för\nalla åklaganden undskylla.\"\n\n\"Gifve Gud, att allt måtte väl aflöpa för vår kyrkas pelare och\nherde\", yttrade sig nu en gammal man, med skalligt hufvud, som stod\nlängst ned vid dörren.\n\n\"Vi vilja hoppas att Hans Furstliga nåde förfar nådigt emot honom\"\nsvarade domprosten. \"Prestaståndet har upptagit såväl anklagelsen\nsom försvaret, och har afgifvit den förklaring, att det icke kunnat\nhvarken honom eller de öfriga finska presterna till någon sak binda\neller fälla, utan anser deras sak rättmätig vara. Hans Furstliga nåde\nsynes dock icke vara öfvertygad om vår öfverherdes oskuld, ty han\ntorde ännu icke blifvit befriad ur sitt fängelse.\"\n\n\"Må herren skydda och bevara honom! Tiderna äro farliga och\nkrångliga\", utbrast den gamle, med det kala hufvudet. \"Hertigen äger\nmakt, såsom han ock har vilja, att utrota alla dem som hållit sin ed\nemot konungen.\"\n\nDomprosten vinkade lätt med handen och sade: \"Seså, gode herrar och\nembetsbröder, hur är det, tiden torde vara inne att börja sessionen.\nJaha, jaha, seså, nu rinner sista kornet just ur timglaset.\"\n\nDe andlige herrarne stego nu fram till bordet och fogade sig hvar\ntill sin plats, för att först göra bön, och sedan vidtaga med\ntjenstens utöfvande.\n\nDen första frågan på dagordningen företogs. Nu framställdes fru\nMetta Simonsdotter Abbornäts, herr Erik Liljeholms efterlefverskas,\nbegäran, det högvördige biskopen och domkapitlet måtte ålägga herr\nEnevald Boson Fincke, att till äkta taga hennes dotter, jungfru\nSigrid Eriksdotter Liljeholm, som han trolofvat, och sedan utan\nhennes skuld eller förvållande smädeligen öfvergifvit, henne till\nharm och försmädelse.\n\nSå väl fru Metta, som Enevald Fincke, blefvo nu inkallade, och då fru\nMetta anfört sitt klagomål och erbjöd sig att med vittnen bestyrka\nsitt påstående, svarade Enevald: \"Detta torde väl föga vara nödigt.\nIcke vill jag neka för den förbindelse, som jag ingick med jungfru\nSigrid Eriksdotter. Min mening var ock visserligen den, att så snart\njag åter finge mitt nedbrända hus uppbygdt och någon fred blefve i\nlandet, hemföra henne som min husfru. Men en längre tid har förgått,\nutan att detta låtit sig göra, och nu har jag ansett bäst att\nupphäfva denna förlofning. Jungfru Sigrid har längesedan slagit den\ni väder och vind, och är troligen lika litet mån om mig, som jag om\nhenne.\"\n\nDomprosten ställde sitt tal till Enevald och förmanade honom, att\nicke utan laga skäl söka att bryta en ingången förbindelse, men\nEnevald förklarade sig vilja förblifva vid hvad han gjort. \"Gerna\",\nsade han, \"såge jag, om jag icke vidare skulle behöfva förklara mig\ni denna sak. Med berådt mod har jag upplöst denna förbindelse, och\",\ntillade han med någon stolthet, \"jag tänker icke vidare återknyta\nden.\"\n\nYttermera tillfrågades Enevald, hvad han hade gifvit jungfrun i\nfästningsgåfvor. Han såg tveksam ut, som om han knappt velat svara\nhärpå. Fru Metta steg nu fram och sade: \"Ja, det är lika mycket, det\nvet jag lika väl. De gåfvor hon fått, känner jag nog, fastän nästan\nalltihop skonades då hans furstliga nåde fick in Åbohus. Det var\ntvänne silfverskålar, ett tröjeverke med stoffering, en kjortel af\nljusblått atlask med hvitt gyllenduks förslag och stifter på ärmarna,\nen hufva med små rosor och perlor och med rödt silke och kantilier,\noch dertill en ring, god för stygn.\"\n\nNu framkallades mäster Sigfrid Aronsson Forsrus, som aflade\nvittnesmål om den trohet och ömma vård, som jungfru Sigrid hade egnat\nsin trolofvade, då utan henne hans lif troligen hade varit förloradt.\nEnevald Fincke åhörde allt med mörk blick. Slutligen tilltalade honom\nåter domprosten: \"Herr Enevald Boson, vi hafve nu klarligen sett huru\nallt detta förhåller sig, och rätt är i sanning, att J lösen edert\nadeliga ord och äkten jungfru Sigrid Eriksdotter.\"\n\nOtåligt svarade Enevald: \"Hvartill tjenar det att J, högvördige\nherre, spillen edert ord; det måtte väl stå en adelsman fritt, att\nicke taga till husfru den honom icke lyster.\"\n\n\"En adelig jungfrus rätt måste dock äfven beskyddas, att hon icke må\nförolämpas\", sade domprosten.\n\nEnevald svajade intet, och de tvistande fingo nu utträda. När de\nåter inkallades, förmanades herr Enevald Fincke ännu en gång, att\nfullborda den ingångna förbindelsen; men då han icke heller nu gick\nin derpå, så förklarade sig domkapitlet föranledt, att icke vidare\nanbefalla giftermålets fullbordan, utan upphäfva förlofningen; men\nskulle bruden äga och behålla alla fästegåfvor, och herr Enevald\nFincke icke erhålla vigsel med någon annan, innan jungfru Sigrid vore\nförsörjd.\n\n\n\n\nXXXX.\n\n\nI den mån hertig Carl började småningom känna sig mera trygg, i samma\nmån blef han nu mindre sträng emot sina motståndare. Kanske ock, att\ndet rop af \"nog blod\", som folket hade höjt vid Linköpings blodbad,\nnågot hejdade honom. Eller tyckes det, som om han nu skulle börjat\nfå \"nog blod\" blott derföre, att alle som syntes honom farlige och\nmäktige, redan antingen fallit för bilan eller voro landsflyktige.\nOch dock fann han ännu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis\nbehöfver denna berättelse icke förtälja derom.\n\nÄfven fru Ebbas fängelse lindrades. Hon fick numera sjelf välja\nsig bostad, der hon, ehuru under någon uppsigt, vistades. Sigrid\nbörjade att längta hem, sedan tiden nu gifvit någon lindring åt de\nsörjande, så att de åter kunde vara hvarandra till någon tröst och\nlisa. Hon ville så gerna komma hem för att äfven få vara sin mor till\nsällskap och trefnad. Hon hade ren såtillvida vunnit välde öfver sig\nsjelf, att hon trodde sig om, att för sin mor kunna visa sig vid\nsitt vanliga lynne. Stor var ock hennes längtan att få höra något af\nsin far, och det kunde icke ske annars, än möjligen i hemmet. Hon\nefterhörde derföre, ehuru en tid förgäfves, lägenhet att komma till\nFinland.\n\nEn dag kom en af de många sörjande anförvandterna till de afrättade\nherrarne, för att säga fru Ebba farväl. Hon ernade bege sig öfver\ntill Finland och skulle der söka sig lägenhet till Reval, för\natt åter derifrån bege sig till Polen, der åtskilliga af hennes\nfränder vistades i landsflykt från fosterlandet. Sigrid fick hennes\nsamtycke att medfölja, och erbjöds att jemte henne qvarstadna hos en\nanförvandt i Åbo, till dess hon hunne underrätta fru Metta om sin\nankomst, och få båt sig eftersänd, för att resa hem till Wiken.\n\nDet var afton, då de båda fruntimmerna anlände till Åbo. Som förut\nvar öfverenskommet, togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De\nresande voro trötta af färden öfver hafvet, som denna tid ännu\nupptog många dagar. Snart begåfvo de sig derföre till hvila, och den\nallvarliga, sorgklädda frun, som varit Sigrids beskydd under resan,\ntog nu godnatt af henne med en kyss på pannan och ett vänligt \"god\nnatt, mitt barn.\" En ung tjensteflicka stod vid dörren, färdig att\nbeledsaga Sigrid till hennes rum, och att vara henne till oppassning;\noch hon beslöt i sitt sinne, att den unga sorgklädda, som hon hörde\nkallas jungfru Sigrid, var dotter till den likaså sorgklädda frun.\n\nSigrid somnade snart och sof, trött efter resan, långt in på\nmorgonen. Den unga tjensteflickan stod, när hon vaknade, tillreds att\nbetjena henne. Flickan började nu undanskjuta fönsterluckorna, för\natt insläppa dagern. \"Nå, hvad i all verlden\", sade hon halfhögt,\n\"tror jag icke minsann, att herr Enevald Fincke redan så här tidigt\npå morgonen går på besök till sin brud.\"\n\nSigrid stod vänd ifrån henne, så att flickan icke kunde se huru hon\nförst blef blossande röd, så blek. Snart hade dock Sigrid vunnit så\nmycket välde öfver sig sjelf, att hon kunde fråga hvad flickan sade.\n\n\"Åh, jag undrar bara på en ung herre, hvars brud bor här midt emot,\natt han så här tidigt går på visit. Nog tycks han då borda ha tid att\nvakta opp henne, icke lär han få henne så snart.\"\n\n\"Huru så?\" frågade Sigrid, med möda bibehållande fattningen.\n\n\"Åh jo, det var så, att han var förlofvad med en af de unga\njungfrurna på slottet, herr Erik Liljeholms dotter, men så reste han\ntill kungen i Polen, och derifrån skulle han hemfölja fru Christina\nHans dotter och hennes unga dotter, och så lär han ha blifvit kär i\nhenne. Och när han kom hem, gaf han sin förra brud på båten. Och det\nblef ett stort klamamus, och hon stämde honom för domkapitlet; men\nhan tog henne inte sen heller.\"\n\n\"Det är omöjligt\", utbrast Sigrid.\n\n\"Ånej, jungfru, nog är det sannt, han tog henne partu inte. Men så\nvar hon nu dock också fasligt trägen efter honom! Åh håh, fattig\nflicka, som jag är, icke ville jag dock processa mig till man. Nå\nja, som sagdt, så sa han, att han inte behöfde gifta sig med en,\nhvars far blifvit dömd till döden, och som nu var helt fattig. Och\ndet tyckte biskopen, att han hade rätt uti; men han fick ändå den\ndomen, att inte få gifta sig med någon annan, så länge inte den\nförra bruden fått sig man. Och här går han nu och suckar. Se, der\nkommer han tillbaka. Han lär väl bara ha varit för att lemna den\nstora blomqvasten, som han hade i handen, efter han ej dröjde dess\nlängre. Jaha, se der sätter jungfrun blommorna i vatten. Se hur hon\nser bedröfvad ut. Hon gråter väl öfver det band, som fäster hennes\nkäraste.\"\n\nFlickan hade pratat af hjertans lust, i glädjen öfver att, för den\nunga svenska jungfrun, få berätta en märkvärdig historia, och så\nrörande hon än fann den unga jungfruns öde, som hon dagligen såg, så\ngjorde dock harmen mot en sveksam älskare henne en mån spetsig i sitt\nsätt att omtala sin berättelse.\n\nFlickan lemnade snart rummet, och Sigrid fick tillfälle att ge sitt\nhjerta luft i tårar. Något hopp att åter se Enevalds kärlek vakna,\nhade hon icke hyst, och dock var vissheten, att han älskade en\nannan, ett svårt slag. Men än djupare drabbades hon af tanken på,\natt det skulle vara hon, som stode i vägen för Enevalds lycka; och\naldra djupast dock af öfvertygelsen om att hennes mor, visserligen i\nvälmening, men så otroligt utan begrepp om hvad Sigrid skulle tänka,\nhade sjelf ådragit henne all denna skam och sorg.\n\nFru Metta till upprättelse, måste dock medges, att hennes fundering\nom att ställa Enevald till rätta icke, på den tid det skedde, var\nnågot egentligen stötande emot tidens åsigter i dylikt, ehuru de unga\näfven då, kanske ofta nog sågo sakerna ur en annan synpunkt.\n\nSigrid hade snart lyckats att till det yttre lugna sig så mycket,\natt hon kunde gå in till frukosten. Men då hennes reskamrat blef\nvarse hennes blekhet och lidande utseende, trodde hon henne vara så\nmedtagen af resan, att hon bad henne gå att lägga sig, hvilket hon\nock efterkom. Först om aftonen anlände den båt, som skulle hemföra\nhenne, och hon hade mer än en gång under dagens lopp haft tillfälle\natt se den sköna, sirliga flickan i fönstret midt emot. Ett ögonblick\nhade hon äfven sett Enevald stå vid hennes sida och trycka hennes\nhand till sina läppar.\n\nDet stormade i Sigrids vanligen så fridfulla hjerta. Enevald hade\nförsmått henne, han hade gjort henne till ett mål för hån och spe,\neller ett föraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes kärlek,\ntillintetgjort hennes framtid, och dock -- icke ville hon vålla honom\nsorg! -- \"Vara ett hinder för hans förening med den han älskade? Nej,\nnej!\"\n\nI Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej länge storm. Sedan några\ndagar gått förbi, började åter frid herrska der, ehuru utan glädje.\nÅt fru Metta sade Sigrid intet, om hvad som föregått; och ehuru denna\ntrodde sig märka, att Sigrid kände hennes försök att återföra Enevald\nmed lagens makt, så ordade icke heller hon något derom. Hela den\nhändelsen var, som om den aldrig skett.\n\nMen i Sigrids inre klarnade allt mer och mer längtan att få\nuppsöka sin far. Så länge hon var Enevalds trolofvade, kunde hon\nicke öfvergifva honom. Att för någon tid vistas hos fadren och\nsedan återkomma, lät sig icke heller göra. Det hade kunnat väcka\nmisstankar. Begåfve hon sig engång dit, så måste hon ock der\nqvarstadna; och detta blef nu hennes ifrigaste önskan. Sålunda skulle\nhon ju kunna befria Enevald från det band hon nu, mot sin vilja,\npålade honom. \"Vore jag borta, så vore han fri att förena sig med den\nhan älskar.\" Denna tanke låg beständigt för hennes sinne.\n\nMen huru skulle hon lemna sin moder, ensam och utan den hjelp, hon\nhade rätt att fordra af sin dotter? Att lemna modren för fadren,\nkunde hon icke förmå sig till. Djupt hade fru Metta sårat henne,\ngenom sin olyckliga ifver att söka rätt, men Sigrid erkände dock\nödmjukt i sitt sinne, att det af fru Metta varit all moderlig\nvälmening. Sigrid kunde ej förmå sig att med ett ord vidröra hela\ndenna ledsamma sak, eller ens nämna Enevalds namn. Det skulle plågat\nhenne allt för mycket.\n\nFru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring och sökte att\nhitta något mål för sina husmoderliga omsorger och sin verksamhet.\nSlutligen kom hon åter in i kammarn och satte sig vid sin spinnrock\ni det hon sade: \"Nej gu, är icke detta ett tråkigt lif! Alltid äro\ntankarna hos herr Erik och hur tomt och tråkigt han måtte ha. Visst\nhar jag varit van att mycket nödgas lefva skiljd från honom, men då\nhar han varit ute i verlden, der han sjelf haft godt att vara och\ntrifts bra. Nu sitter han der i ödemarken, och ingen sörjer för att\nhan får så mycket som godt öl, eller väl bakadt bröd. Detta kan man\nej stå ut med. Man kunde något trösta sig först, när man var glad\nbara han sluppit undan med lifvet; men nog blir det här för svårt i\nlängden.\"\n\n\"Morkär\", sade Sigrid lifligt, \"ville J väl vara nöjd att ock lefva\nder i ödemarken?\"\n\n\"Ja, jag undras hvarför icke\", svarade fru Metta. \"Det har jag alltid\ntänkt, att hade du väl blifvit gift, så hade jag ej mera haft något\nhinder att lefva hos herr Erik.\" Detta var första gången fru Metta,\nsedan Sigrids hemkomst, syftade något på det uppslagna giftermålet.\n\"Men nu\", tilllade hon, \"kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam i\nverlden.\"\n\n\"Jag följer med, mor.\"\n\n\"Du, nej det går icke för sig. Ser du, Siri, jag har lefvat öfver min\nbästa tid, för mig är ej skadan stor att lemna verlden och dessutom\nskall man för sin man öfvergifva fader och moder; och se, för herr\nEriks skull, ville jag gerna lefva hvar som helst, ja, låta folk\nhålla mig för en lågburen bondqvinna. Jag vet ju väl dock sjelf, att\ninför vår Herre och mitt samvete är jag af god och ädel blod. Arbeta\nkan jag, och fattigdom måste man bära. Men du, kära barn, du är ung\noch skall nu just börja din verld. Du måste lefva i verlden och\nblifva försörjd af en man efter ditt stånd; och allt detta kan icke\nske der borta i ödemarken, der herr Erik vistas. Der blefve du en\nfattig bondetös, och ditt unga lif får ej kastas bort utan glädje.\"\n\n\"Morkär, icke är jag utan glädje hos far och mor.\"\n\n\"Nej, nej, barn, icke låter det så sig göra. Icke får du uppoffra\nhela ditt timliga väl. Vi måste väl tåla tiden, huru det än är.\nKanske ock den tyranniske hertigen blir mätt af blod, så att det blir\nmindre farliga tider för far.\"\n\nSigrid kunde icke förmå sig att uppgifva det skäl, hon hade att för\nEnevalds frihet vilja få, om möjligt, försvinna för hela verlden. Hon\nfruktade att icke kunna undgå att visa sin moder det stora missnöje\nhon hyste öfver dennas ingripande i hennes förhållande till honom,\nicke heller trodde hon just, att fru Metta skulle anse detta skäl\ngiltigt. Det obehag Sigrid rönte för att vidröra detta ämne, gjorde\natt hon lemnade det åsido. Hon sade derföre endast: \"Många unga\nflickor gingo ju fordom i kloster, och lemnade sålunda verlden.\"\n\n\"Siri, Siri, du måtte väl icke låtit besmitta dig med papisteri. Ja,\ndet vore just väl gjordt, att sitta der, som min stackars halfsyster,\nsom en nattuggla i förstörda städer! Hvad nytta gjorde hon med sitt\nradband och sitt ave Maria? Ingen! Ogräset växte ju tillochmed öfver\nde par kryddsängar, hon ville vårda. Det var hårdt nog att låta dig\nvistas der, för att sköta henne; men hvad ville man göra? Hon var\nändå på visst sätt syster, och vård behöfde hon; och hvar och en vet,\nhuru legda händer äro för en sjuk.\"\n\n\"Hör mig, mor\", sade Sigrid med sin sagtmodiga röst, \"låt mig säga\nhvad jag funderat och uttänkt, och betänk sen om jag ej har rätt. Far\nsitter ensam i stugan utan hustru och barn, och än ödsligare måtte\ndet vara honom, när han tänker på att alla hans vänner tro honom vara\ndöd. Nog är han den, som ej lägger allt smått på sinnet; men detta\nlifvet blir honom dock för tungt.\"\n\n\"Ja, ja, barn\", sade fru Metta och förde halsdukssnibben mot ögat,\n\"det är just detta, som ligger för mig dag och natt.\"\n\n\"Fruktan för att förråda honom, har varit ett stort skäl mot att\nbegifva oss till honom; men jag tror det bör kunna ställas klokt.\nElias skulle ju, omkring den här tiden, komma för att bringa oss\nunderrättelser om far. Vi skola taga honom till hjelp, och jag hoppas\ndet går.\"\n\nFå dagar derefter infann sig verkligen Elias, och när han beskref\nhuru det väl nu började reda sig på nybygget, men huru herr Erik\nsyntes finna det ödsligt, ehuru han visade sig lugn, då beslöt sig\nfru Metta att göra den stora flyttningen, och var redan samma dag i\nfull verksamhet att ställa i ordning dertill.\n\nHvad som af lösegendom borde medföras, forslade Elias småningom till\nett hemman, derifrån han på vinterföre ville afhemta det, och han\nsvarade för, att han der skulle så förebära, att ingen kunde fatta\nmisstankar. Resten såldes bort. Wiken utarrenderades tillsvidare emot\nen visserligen högst ringa penning, men den betalades genast för\ntvå år i förskott, hvilket ej i dessa penningfattiga tider varit så\nlätt att få, om icke ägaren af ett större gods, mot hvars ägor Wiken\nstötte, ansett sig med samma besvär kunna sköta det lilla stället,\noch tillika göra sin grannfru en tjenst.\n\nMed Sigrids vänliga reskamrat från Sverige, som allt ännu qvardröjt i\nÅbo, gingo fru Metta och Sigrid ombord på ett fartyg, som förde den\nförstnämnda till Reval, men de afhemtades i skärgården med båt af\nElias, som rodde dem till ett ställe, derifrån man landvägen kunde\nkomma fram, och der hans häst och kärra, jemte kläder för tvänne\nbondqvinnor, väntade. I Åbo hade man sett fruntimmerna gå ombord, och\nansågos de hafva begifvit sig till Polen, hvilket föreföll så mycket\ntroligare, som äfven fru Metta bland de landsflyktige herrarnes fruar\nder ägde en anförvandt.\n\nTillställningen lyckades således. Kort tid derefter begärde Enevald\nFincke af domkapitlet tillstånd till vigsel för sig och sin nya\nbrud, efter nu ingen kände hvar jungfru Sigrid befunne sig, eller\nhuruvida hon vore gift eller ogift, och meddelades resolution på, att\nherr Enevald Boson Fincke ägde frihet träda i annat gifte, så framt\njungfru Sigrid ej inom natt och år skulle deremot protestera.\n\nPå Koivula blef nu ett nytt lif. Herr Erik vandrade omkring på sina\nsmå ägor, arbetade deremellan, och såg lika belåten ut, som i fordna\ntider på Tannila eller när han skämtade med knektarne. Fru Metta\nvar vid det mest upprymda lynne, ty nu hade hon då så fullt opp med\narbete och såg hur raskt allt under hennes händer började komma\ni skick, så att hon för hvar dag hade någon ny fröjd. Den dagen\nhon fick första gången ställa på bordet ett stop godt öl, den var\nen fröjdedag. Dock ingen glädje utan sin harm. Att en granne hade\nnedsatt sig och börjat ta opp mark ej långt ifrån Koivula, kunde\nvisst ha sin trefnad med sig; men han hade en ko, han behöfde en\näng, och han hade helt simpelt tagit en, som herr Erik rödjat åt sig\nmed tillhjelp af Elias. Skulle denne varit hemma, när grannen mejade\nängen, så hade det väl kanske ej skett; men herr Erik tog saken lugnt\noch tänkte: \"jag skaffar mig väl en annan äng, nog finnes här mark,\nbara man rödjer.\" Att grannen på allvar beslutit att anse ängen för\nsin egen, märktes deraf, att han än nogare högg undan några buskar\noch träd, och gärdade omkring den med större omsorg, än herr Erik\nhaft tid att derpå använda. Elias puttrade och trätte, och knöt\nnäfven och lofvade göra grannens spekulation om intet; men lät dock\nsmåningom lugna sig vid tanken på, att \"det vore ledsamt att ha en\nfiende i närmsta knut\", som herr Erik sade.\n\nMen fru Metta ville på intet vis smälta skymfen: Hon funderade på\nmånga förslag, att för någon lagläsare klaga på grannen, men alla\nmåste dock förkastas. Hon fann dem sjelf outförbara, och herr Erik\nville alls ej höra på något sådant.\n\nDen grannen och den ängen, de voro dock fru Metta en sådan nagel\ni ögat, att detta förstörde hennes trefnad, och det kunde hon ej\nförgäta. Men så sjuknade grannens hustru, hans små barn ledo brist\nbåde på vård och föda.\n\n\"Nå\", sade fru Metta, \"hvad vill man nu göra, icke kan man se kräkena\ndö.\" Flere veckor låg hustrun dödssjuk, lika länge skötte fru Metta\noch Sigrid barnen, och sen hörde man den förra aldrig knota om ängen.\n\nTyst och stillsam, som förr, sysslade Sigrid med sina många göromål,\nmen öfvertygad om, att ett gladt anlete skulle vara föräldrarnes\nbästa tröst och fägnad, bjöd hon till efter förmåga, att visa ett\nsådant.\n\nFru Metta hade medfört litet penningar, såväl sved- som nyodling hade\nvarit gifvande och hö hade man samlat tillräckligt. Ladugården kunde\nökas och en rask piga antagas. Vintren kom och Elias hemtade de i\nförvar sätta sakerna. Nybygget blef allt trefligare, och snart fanns\npå tio mil omkring intet hemman, der så mycken trefnad och nätthet\nherrskade; och Koivulafar och Koivulamor och Koivula Siri omtalades\nsmåningom på bygden, der närmaste gårdar lågo.\n\n\n\n\nXLI.\n\n\nMånga år hafva förgått, sedan de här skildrade händelserna tilldrogo\nsig, och nu sitta åter i tornrummen på Qvidja personer, dem vi förr\nträffat der. I en af de djupa fönstersmygarna sitter fru Ebba; hon\nblickar drömmande ut öfver fältet. Vår och solljus hvila öfver\nnejden, snö och vinter öfver den höga qvinnans hjessa. Vinter bor ock\ni hjertat.\n\n\"Föga glädje lär väl för morkär återstå i lifvet\", yttrade Johan\nFleming näst före sin död, och föga hade väl en stråle af glädje\nlifvat dessa ögon sedan. Men stolt och med ädelt mod bar hon lifvet;\näfven sedan dess bästa önskningar och fröjder slocknat.\n\nVid ett bord nära intill fönstret satt Katharina Fleming, sysselsatt\natt läsa ett bref. Öfver den mjellhvita pannan låg det ljusbruna\nhåret slätt kammadt. Hennes drägt var allvarsam, anletet icke mera\nungt, sorgen hade tidigt ritat sina runor deri; men ett mildt behag,\nen stilla resignation hvilade deröfver.\n\nNu inträdde Hebla. Äfven hon hade förändrats. Det var icke mera det\nglädtiga barnet; hon var en jungfru i den fulla ungdomens yppigaste\nblomma, smärt, men fyllig. Kindens rosor voro friska och lifliga,\nehuru icke högt färgade. I ögat log en fin gratie, ehuru stundom\nbeslöjad af en skymt af vemod.\n\nHebla gick fram till fru Ebba och helsade henne. \"Du har varit länge\nborta, min Hebla\", sade fru Ebba vänligt.\n\n\"Ön är stor. Som sagdt var, önskade jag att se längre bort belägna\ndelar deraf. Morkär, det är dock en herrlig bit af Guds skapelse,\ndetta Qvidja! Ack, hvarför fick icke _han_ glädjas deraf?\" En klar\ntår perlade i Heblas öga; hastigt tillade hon: \"Mor, förlåt, hvarför\nskulle jag åter väcka dessa minnen.\"\n\n\"Det minnet sofver aldrig, min Hebla. Icke smärtar det heller numera.\nJag är viss, att han med glädje ser, om hans Qvidja kan gifva dig\nglädje.\"\n\n\"Vet du, Karin\", sade Hebla efter en stund, \"jag tycker att dig\nnästan skett orätt, ty bestämdt har jag fått den bättre delen. Icke\nville jag byta Qvidja emot ditt Svedja.\"\n\nKarin log ett blekt leende. \"Jag är glad att du så tycker. Jag, för\nmin del, ville ej heller byta. Men nu, ser du nu, Hebla, jag har af\nvår fränka, fru Kerstin, fått bref från Stockholm. Det ankom i går\ntill Åbo med ett kronans skepp.\"\n\nHebla satte sig ned bredvid Karin och frågade: \"Na, hvad hörs?\"\n\n\"Hon beskrifver ståten vid den kungliga begrafningen. 'Skall väl\njorden hvila tungt öfver Carl den niondes stoft', säger hon.\"\n\n\"Vi vilja hoppas och bedja\", sade fru Ebba, \"att Herren icke må\nutkräfva på honom det oskyldiga blod, som för honom flutit! På hans\nstoft skola vi icke utösa förbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade\nhan! med blod och orättvisa banade han sig väg till thronen. Så har\nmången thronröfvare före honom, så skall väl ock mången ännu komma\natt göra. Den, som med våld och orätt rycker till sig en krona, han\nmåste söka att genom sin regering utplåna minnet af sin väg till\nthronen; och den som äger kraft nog att rycka till sig en spira, han\nhar ock vanligen kraft att föra den. Låtom oss icke kasta sten på\nhans graf; han var dock slutligen Sveriges konung, och kämpade med\nstyrka för lag och rätt.\"\n\nKarin läste nu vidare i sitt bref. Hon började en ny sida deri, och\nallt som hon läste, stego tårar i hennes ögon och nedföllo på brefvet.\n\n\"Karin, min egen, hvad felas dig?\" frågade Hebla.\n\n\"Det är en helsning från grafven, som framkallar mina tårar.\" Hon\nuppläste nu ur brefvet: \"Äfvenså vill jag dig icke förhålla, hurusom\nfru Margaretha, herr Jörgen Bahrs, efter ett långvarigt lidande,\nslutat sin bana. Hon hade några dagar förut sändt mig bud, att hon\nville tala med mig. Mig undrades öfver denna begäran, dock infann\njag mig hos den döende. Hennes ärende till mig var, att hon måtte få\nsända dig en helsning. Hon bad mig säga dig: att hon hatat dig, ty du\nhade vållat hennes Welams död, och hon hade älskat dig, ty du hade\nock älskat honom och sörjt honom. Hatet flyr vid grafven\", tillade\nhon, \"och, med ett endast af kärlek fyldt hjerta, vill jag möta\nhonom, mitt lifs enda blomma, som bröts i förtid. Derföre vill jag\nock sända henne en vänlig helsning till afsked.\"\n\nEn djup tystnad herrskade en lång stund. Minnen och betraktelser\nväcktes i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp,\nöppnade ett fönster af dem som vette utåt ägorna och sade: \"luften är\nljuf och helt sommarljum redan, denna vackra vårdag. Solen lyser så\nklart och vackert öfver vattnet derborta. Låt oss icke nu fördjupa\nvåra tankar i mörka minnen. Hade jag dock Sigrid här! Jag längtar\nefter henne. Det var något i hennes stilla, fridfulla väsende, som\ndenna vårluft påminner om. Hon har lofvat besöka oss. Nu sedan vår\nunge prins Gustaf Adolf blifvit konung, kan ingen fara uppstå, om än\nnågon skulle fatta misstanke om hvem Koivulafar rätteligen är.\"\n\n\"Också fru Metta har ju visat sig åter\", sade Katharina.\n\n\"Ja då kung Carl stundom började återge indragna gods, åt de döda\nherrarnes enkor, så hoppades hon att ock kunna återfå något.\nÅtminstone Tannila sitt fädernegods, som hon fört med sig i boet.\nVår mor hade återfått Yläne med sina hemman, och flere andra hade\nerhållit något tillbaka. Fru Mette gick in med en skrift och begärte,\noch lyckades återfå sitt Tannila, som blifvit skänkt åt herr Sivard\nOxe. Det skall bli roligt att se om Sigrid är sig lik. Hon har så\nlänge lefvat som en bondqvinna.\"\n\nNu hördes raska, manliga steg komma opp för trapporna. Katharina och\nHebla sågo frågande på hvarandra, men ingendera hade råkat se utåt\nvägen.\n\nDörren slogs opp och in steg Peder Banér, nu en högrest ståtlig ung\nriddare. Heblas ansigte öfvergöts af en hög rodnad, som dock något\nhann förgå, medan den unge riddarn steg fram och helsade fru Ebba.\n\nDet är om qvällen samma dag. Aftonsolen leker utefter sundet,\nbjörkarne spegla sina ljusgröna lockar i det klara vattnet, som\nligger nästan spegellugnt. Endast en låg dyning höjer stundom likt\nen sofvandes jemna andetag, det speglande vattnet. Till stranden\nnalkas tvenne unga. De stanna vid vattnet, en stund stå båda tysta.\nSlutligen säger ynglingen: \"Jag har kommit för att utlösa min pant.\nHebla, har du troget förvarat den åt mig?\"\n\n\"Peder, hvarföre påminna dig det rysliga löftet. En okristlig ed är\nstörre synd att hålla, än att bryta.\"\n\n\"Vredgas min barndomsvän, vill du icke återgifva min pant?\"\n\n\"Min barndomsvän skulle icke, för en vansinnig hämd, vilja begå ett\ngräsligt brott och vilja störa ett helt folks frid och lycka, som\nhvilar i en ädel hand.\"\n\n\"Än en gång, jag kommer för att bedja dig dömma, om jag löst min\ned. Fullt har jag icke lyckats, men jag har nära låtit mitt lif på\nförsöket.\"\n\nMed förfäran steg Hebla ett steg tillbaka. \"Ha, Peder, hvad säger du?\nDock\", tillade hon med detsamma och närmade sig honom åter. \"Du vill\nskrämma mig nu, såsom du brukade göra när vi voro barn. Peder Baner\nhar icke burit hand på sin konung.\"\n\n\"Och dock, Hebla, har han så gjort,\"\n\nHebla såg några ögonblick på Peder, Sedan sade hon långsamt: \"Peder,\njag har icke sett dig sedan vi båda voro barn. Din pant brände mig\nsom eld de första dagarna, men snart sade mig en inre öfvertygelse:\nPeder Baner skall icke handla lågt eller oädelt! Hvad han än må\nföretaga sig, skall han handla rätt. Och så gömde jag lugnt din pant,\noch fruktade den ej. Du säger mig nu sjelf, att du burit hand på\ndin konung, den ädle Gustaf Adolf, af hämdlystnad, blind, vild och\nokristlig hämdlystnad. Peder Banér, min barndomsvän, min barndoms\nWeli, hvarföre du än må tala så, men jag -- jag tror dig icke!\"\n\nPeder böjde ett ögonblick sitt knä för Hebla, fattade hennes hand\noch såg henne i ögat i det han sade: \"du präktiga, ståtliga jungfru.\nHerren har varit så nådig och gifvit mig tillfälle att få hämnas,\nhämnas på sonen till min faders mördare! Jag har burit hand på min\nkonung, men icke för att mörda, utan för att frälsa honom från döden.\"\n\nHeblas blick lyste i glädje. \"Men säg då du, som leker med mina ord,\nsäg då ordentligt, hvad allt detta vill säga.\"\n\n\"Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en träffning på\nWittsjöns is, brast den under fötterna på kungens häst. Inom ett\nögonblick låg konungen nere i vaken. Guds nåd tillät, att jag var\nnog nära för att hinna till. I samma ögonblick, som jag grep fast i\nkonungens arm, brast isen äfven under mig. Jag lyckades emellertid få\ntag i en starkare iskant med ena handen och höll konungen oppe med\nden andra. En ryttare, som kastade sig af hästen hann fram, lyckades\nhjelpa konungen opp. Jag var så utmattad, att jag icke mera kunde\nhålla mig oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att sörja före,\nmen i detsamma hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades\ntaga mig opp. Ser du Hebla, hade den lyckan varit mig beskärd, att få\nrädda vår unge, ädle konung, då hade jag _fordrat_ min pant af dig,\nnu kan jag endast fråga: kan viljan gälla för verket? Har jag löst\nmin ed? Dig valde jag till domare genast när jag aflaggt min ed, och\njag lofvade mig sjelf, att icke återse dig förr, än den vore löst.\nNu kommer jag för att fråga dig: Återger du mig min pant? Är min ed\nlöst? Jag kunde ej komma genast, min tjenst band mig; jag har brunnit\naf otålighet. Säg mig, hade jag rätt att komma, är min ed löst?\"\n\nHjertligt räckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet:\n\"Weli.\"\n\n\"Hebla, flicka, måste jag då fråga dig om du förstått mig, om du\nkänner namnet på den längtan som drifvit mig till dig, då min ed band\nmig fjerran? Behöfver jag säga dig, att mitt lif var utan dag, och\natt jag dock ej fått söka sol? Säg, i vill du ha ord, Hebla, behöfver\ndu _dem_?\"\n\nHögt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans bröst och sade:\n\"Nej, Weli, icke behöfver jag ord.\"\n\n\"Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke så.\"\n\n\"Låt mig säga så, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta.\"\n\n\n\n\nXLII.\n\n\nÅter hafva år förgått. En vacker morgon strålar öfver nejden. Lugn\nligger en insjö och drömmer mellan massor af björkar. Längre bort stå\nhöga furor; en pelarsal med tak af barrens mörka grönska.\n\nVid insjö-stranden ligger en liten by. Den ser nätt och renlig ut.\nHusen äro omgifna af små kryddgårdstäppor. Närmast stranden står ett\nhus, som ser litet större och prydligare ut än de öfriga. Öfverst på\nkullen är rest ett litet bönehus, omgifvet af en grafgård.\n\nEn ståtlig herre rider opp längs vägen. Han stiger af vid den lilla\nkyrkan, hvars dörr synes stå öppen. En gammal man, någotslags\nkyrkvaktare förmodligen, kommer honom till mötes. Den gamle stadnar\nförvånad och ser på den fremmande. Denne går fram till honom och\nfrågar hvad hyn heter.\n\n\"Koivukylä.\"\n\n\"Hvem tillhör det der huset vid sjöstranden?\"\n\n\"Jungfru Sigrid Eriksdotter.\"\n\n\"Liljeholm?\"\n\n\"Kanske, det har jag aldrig hört om. Men samma namn var det ock\nsom en underlig gammal herre i ons frågade efter. Si, det är ju\nbesynnerligt! Hon måtte ju således rätt vara af adelig ätt och ändå\nså simpel och gemen.\"\n\n\"Än gamle herr Erik och fru Metta, hvar lefva de?\"\n\n\"Menen J fader Erik och mor Metta? Åhjo, de bo der just invid. Det är\ndet gamla huset. Och när fader Erik icke ville flytta bort derifrån\nnumera före sin död, så lät jungfrun bygga till den nya byggningen åt\nsig.\"\n\n\"Er by är vacker och nätt.\"\n\n\"Ja, gu signe jungfrun för det.\"\n\n\"Är ni klockare här i kyrkan?\"\n\n\"Icke är det någon rigtig kyrka, bara ett bönehus, som jungfru Sigrid\nlåtit bygga opp, för att vi ha så lång väg till kyrkan. Stundom\nkommer hit prest och predikar och döper barn och begrafvar döda.\nDeremellan läser jungfrun opp något för oss ur bibeln, som hon har,\noch vi sjunga några psalmer om söndagarna här.\"\n\n\"Hvarifrån komma de der flickorna, der nere på vägen?\"\n\n\"De ha varit i skola hos jungfrun. I början måste hon läsa med\ngossarna ock, men nu kan en af dem ren vara skolmästare för de andra.\nFlickorna gå ännu hos henne, fast de äldre nu redan mest lära de\nyngre, både att läsa, sy och spinna.\"\n\n\"Hvart gå de der flickorna, som skilja sig från de andra?\"\n\n\"De gå till de gamlas stuga. Der nere vid åkern ha vi byggt en stuga\nåt de orkeslösa, som icke ha några egna barn att vårda sig. Dit gå\nbarnen turvis och passa opp dem. Jungfrun rådde oss att ställa så\ntill.\"\n\n\"Jungfrun tyckes rätt vara ert allt i alla.\"\n\n\"Ja gu, må hon så vara! Hennes far var den förste, som satte sig ned\nhär på ett öde nybygge, vi andra ha småningom samlats hitomkring.\nDet börjar gå bra för oss nu, fast det i början ville vara skralt.\nJungfrun lär qvinnorna mångahanda nyttiga arbeten, och äfven karlarne\nha begynt, att icke sofva så mycket under vintern, utan arbeta i\nstället på allehanda, som gör hemmet vackrare och beqvämare. Och\nså fånga de mången hare och mången fågel, och jungfrun har lärt\nqvinnorna att koka smakligare mat än förr.\"\n\n\"Hvarje gång gubben nämnde jungfru Sigrid, strålade hans blick och\ndet syntes, att han var hjertans glad, att få berätta om henne. Den\nfremmande nickade till farväl åt gubben och kastade sig åter på sin\nhäst.\"\n\n\"Besynnerliga qvinna\", sade han vid sig sjelf. \"Så mild, så fin, så\nqvinnlig som hon alltid synes, då man ser henne, och dock alltid\ndetta oqvinnliga sätt att befatta sig med hvad, som går utom ett\nfruntimmers krets! Och dock vet jag förvisso, att när jag åter ser\nhenne, så kan jag ej annat än åter fästas af henne. Nå, det är ju så\nmin afsigt äfven är.\"\n\nNu går vägen genom byn, ryttarn stadnar sin häst och hoppar af vid\nporten till huset vid stranden.\n\nSigrid sjelf kom ut på trappan. Den unga flickan var nu förvandlad\ntill en qvinna af några och trettio år, men blicken var lika mild,\nhennes leende lika godt, och gestalten, ehuru icke ägande ungdomens\nveka behag, hade utvecklat sig i så fullkomlig harmoni, att ögat\nmed välbehag hvilade derpå. Den hvita, höga pannan var klar, och\nskrynklades icke af något tecken till annalkande ålder. Den ungas\nblyga, fromt ödmjuka sätt, hade öfvergått till ett högt, nästan\ndrottninglikt lugn, hos den mogna qvinna, som nu ock verkeligen kunde\nkallas en herrskarinna öfver den kringliggande nejden.\n\n\"Vågar en gammal vän göra ett besök hos jungfru Sigrid?\" frågade den\nfremmande.\n\nEn rodnad, djup som purpurskyns, flög öfver Sigrids ansigte, men\nförsvann genast åter. \"Herr Enevald Fincke, välkommen i mitt hus\",\nsade hon räckande honom handen lugnt och vänligt.\n\nSnart sutto de båda fordom trolofvade i Sigrids fremmand-kammare, med\ndess hemväfda, snöhvita gardiner och ljusblå och hvita öfverdrag på\nde hvitmålade möblerna.\n\n\"Här oppe i bondlandet hafven J nu lefvat så många år, sade\nEnevald. Och ehuru gamle herr Erik och fru Metta lefva här, så ären\nJ ju dock stängd från den öfriga verlden och lefven här afskild och\nensam.\"\n\n\"Icke ensam, jag omgifves af många, som äro mig kära.\"\n\n\"Bönder, ja, och deras hustrur: De äro dock icke sällskap för eder.\"\n\nSigrid log ett litet fint leende. \"Jag är ju sjelf en bondqvinna. Men\nräknar ni dessa mina vänner för intet, så måste jag då väl skryta\nmed, att jag haft förnäma besök här. Såväl Karin Fleming som Hebla,\nmina gamla, kära vänner, hafva besökt mig här.\"\n\n\"Fru Hebla dröjde nyligen en längre tid i Finland?\"\n\n\"Ja, jemte sin herre, herr Peder Gustafsson Banér. De vistades här,\nför att söka återbörda sina ömsesidiga arfvegods, hvilka blifvit\nsköflade efter fädernas frånfälle och dömda förbrutna. Den glada, yra\nHebla fick tidigt pröfva sorg; nu är hon en lycklig hustru.\"\n\n\"Hennes man är i hög gunst och en dugtig och redbar herre. Han torde\nicke behöfva vänta länge, innan han får sin plats i riksrådet. Nå,\njungfru Katharina är allt ogift?\"\n\n\"Ja, men jag hade nyligen bref ifrån henne, deri hon säger sig erna\ningå äktenskap med herr Erik Bjelke. Landsflyktig under många års\ntid, alltsedan hans fader föll för bilan, har han nu af konung Gustaf\nAdolf erhållit tillstånd att återvända. De hoppas, att i ömsesidig\nvänskap finna ersättning för deras ungdomssorger. De äro ingendera\nunga numera.\"\n\n\"Hjertat åldras icke. Dessutom: icke är hon gammal. Ungefär vid er\nålder, jungfru Sigrid.\"\n\n\"Icke gammal för att verka, men gammal för att börja en ny lefnad.\"\n\n\"Säg icke så, jungfru. Att göra en annan lycklig, eller att godtgöra\nsina fel, dertill är man aldrig för gammal. Se, jungfru Sigrid, jag\nhar mycket att afbedja hos eder. Jag har djupt förolämpat eder. Kan\nni förlåta mig?\"\n\n\"Hvarföre tala om det förgångna och glömda.\"\n\n\"Nej, jungfru, icke glömda. Jag var en ung man och ödet förde mig,\nunder en längre tid, tillsamman med en flicka, skön, fin, sirlig som\nen blomma, lekfull som en stråle. Jag anade ej min fara, innan jag\nkände, att jag var fången. Mina strider vill jag ej omtala; men jag\nvar fullt besluten att stå vid mitt ord och uppfylla min förbindelse\ntill eder. Då, vid hemkomsten till Finland, säger man mig, att ni\nunder veckotal varit försvunnen från ert hem, ehuru er mor sökt dölja\ner frånvaro.\"\n\n\"Det var då Gud, i sin nåd, förunnade mig att rädda min far.\"\n\n\"Jag vet det nu. Jag anade visserligen äfven då, att ert goda hjerta\nhade förledt eder till någon sådan obetänksamhet -- jag visste ju\nhuru ni förut hade exponerat eder för att rädda _mig_. Men jag hade\nbegärt eder till maka, just emedan jag fäst mig vid detta milda,\nstilla, jungfruligt qvinnliga tycke, som utgjorde edert behag. Jag\nhade trott mig i eder finna en maka, som förstode en qvinnas pligter,\noch åt hvilken jag med full trygghet kunde anförtro min ära och\nheder. Jungfru, förlåt mig, men säg det sjelf, måste jag icke _då_ se\ner i en helt annan dager.\"\n\n\"Er hand, gifven blott för att ej svika ert ord, hade varit mig en\nstörre skymf, än ert afslag. Hade ni haft kärlek till mig, hade ni\nblott haft aktning för mig, så hade ni ock haft tillit. Man hade sagt\nmig, att ni icke var mig trogen, men jag trodde på eder, och tvekade\nderföre ej heller på, det ni icke skulle hafva tro på mig, till dess\njag mundtligen hunnit förklara allt. Skrifva derom vågade jag icke,\nom än lägenhet kunnat uppspåras. Ett bref kan falla i orätta händer,\njag skulle möjligen hafva blottställt min fars säkerhet, genom att\nskrifva till eder.\"\n\n\"Ni vet, jungfru, att jag nödgades overksam ligga i Warschau, dag\nefter dag, vecka efter vecka, för att vänta på något besked af konung\nSigismund; men obeslutsam som vanligt, kom han sig nu ej heller till\nnågot bestämdt åtgörande. Tiden blef mig lång, och en stor stads\nnöjen äro icke alltid af det slag, att man för en ung flicka kan\nomtala dem, om än en ung man just ej behöfver sky dem. Eder otrogen\nvar jag dock ej; jag hade aldrig annat än med välbehag tänkt på\nförbindelsen med eder. Det var först sednare, såsom jag redan för\neder omtalat, som äfven mitt hjerta blef bedåradt. Men, för att\nsvara på eder förebråelse om min brist på tillit till eder: kunde\njag väl våga fullt tro på eder, då ni såvida öfversteg gränsen för\nhvad, som anstår en qvinna? Och äfven om _jag_ skulle hafva trott på\neder, skulle jag väl ens då bordt förena mig med en maka, hvars ära\njag icke kunnat rentvå, genom att uppge sanna förhållandet. Jag är\nadelsman, en ren och obefläckad sköld måste vara min högsta åtrå.\nFörlåt mig, jungfru, men icke handlade ni rätt. Då ni ansåg eder som\nmin trolofvade, så hade ni ju min ära att skydda. Den fläckades af de\nmisstankar, som föllo på eder. Ni hade orätt uti, att ge anledning\ntill sådana. Dock, icke vill jag förebrå, der jag sjelf framstår som\nbönfallande. Sigrid! jag har icke varit lycklig. Kort var den villa,\nsom fängslade mig, och mitt hjerta har länge trånat efter dig, mitt\nhjertas första och enda kärlek. Sigrid, glöm det förflutna. Se i\nmig endast din ungdoms trolofvade. Blif min maka. År ha gått förbi,\nungdomens villfarelser äro öfverståndna. Låtom oss i kärlek vandra\ntillsammans den tid, lifvet ännu kan skänka oss!\"\n\nSigrid hade suttit stum. En stor tår rullade ur ögat, den var en gärd\nåt hennes ungdoms kärlek. Nu lutade hon ned sitt hufvud och sade\nlångsamt: \"Det är för sent!\"\n\n\"Hvarföre för sent? Se, ännu har intet grå hår insmugit sig i mina\nlockar; du är skönare, herrligare, än då ungdomen log på din kind.\nLåt oss nu blifva lyckliga, och vi skola ej afundas ungdomen.\"\n\n\"Nej, Enevald, det är för sent!\" sade Sigrid med återvunnet lugn.\n\"Jag var ung, mitt sinne var mjukt. Qvinnan säges ju vara skapad icke\nför att sjelf glädjas af att lefva, utan blott för mannens skull, och\njag kände i mitt hjerta, att jag skulle velat lefva blott för att\ntjena eder i kärlek och för att, i hvad jag det kunnat, göra eder\nglädje. Nu är det för sent.\"\n\n\"Nåväl, låt det förflutna vara glömdt. Kan icke jungfru Sigrid\nLiljeholm finna sig vid att sluta ett förbund nu? Vill hon icke gifva\nsin hand åt den man, som nu ber henne derom?\"\n\n\"Herr Enevald, jag är icke mera den unga, mjuka flicka, som kunde\nlefva för att tjena, för att forma sig efter sin make, för att bortge\nsig sjelf och sin egendomlighet och försvinna i honom. Detta var jag\nfordom, och ändå har jag alltid, äfven då, trott att ära och samvete\nblifvit mig gifna af Gud, och har hoppats att för dem ansvara inför\nhonom. Aldrig har jag trott, att någon annan skulle svara för mig,\nlika litet som jag ansett mig kunna eller vilja, ansvara för någon\nannans heder och ära. Tidigt redan tvangs jag af omständigheterna att\nhandla på egen hand, ledd endast af hvad mitt samvete sade mig böra\ngöra och våga. Nu har jag redan länge varit en sjelfständig menniska,\nutan någon annan än Gud och mitt samvete att ansvara inför, och jag\nhar lefvat så godt jag förstått. För länge har jag lefvat sjelfviskt,\nför att numera kunna bortkasta mig sjelf och blifva en ödmjuk hustru.\nFör länge har jag lefvat ensam, för länge ansett min ära och min\nheder tillhöra mig sjelf, för att numera kunna lära mig att de icke\näro mina, utan en annans.\"\n\n\"Sigrid, straffa mig icke så strängt för mitt misstroende. Jag kände\nej mitt eget hjerta, jag var bedårad af en skön qvinnas blickar. O,\nSigrid, låt det förflutna vara glömdt!\"\n\n\"Det förflutna är glömdt\", sade Sigrid långsamt, med djup känsla.\n\"Det närvarande bor omkring mig i skepnad af alla dessa menniskor,\ndessa barn, som lärt älska mig, och som jag lärt mig att älska. Ja,\ndet förflutna är glömdt! Detta är rätta ordet. Detta är nyckeln. Jag\nkan ej tillhöra er, ty det förflutna är glömdt!\"\n\nEn liten stund förgick. Nu steg Sigrid opp och sade: \"Herr Enevald,\nviljen J icke stiga in till de gamla? Jag bor i det nya huset, då jag\nhar något för händer, som jag ej dit kan medtaga, eljest sitter jag\nhos dem. Jag tyckte mig se, att äfven hos dem nyss inträdde en gäst.\nDet vore dock en sällsam händelse, som skulle på samma dag tillföra\noss tvenne utombys gäster.\"\n\nEnevald reste sig, inseende att sålunda det plågsamma af ett\ntumannahands samtal kunde undvikas.\n\nI en stor länstol försedd med goda dynor, satt vid fönstret herr\nErik. Hans snöhvita hår föll i långa lockar utefter axlarna och de\nhögröda kinderna och lifliga ögonen tydde ännu på helsa och gladt\nsinne, ehuru krafterna svikit. Med en nätnål knöt gubben då och då en\nmaska på det i famnen liggande nätet. Kring honom sysslade fru Metta\noch hemtade en god fjäderdyna, som hon stoppade bakom hans rygg.\n\n\"Mor\" sade den gamle, \"du har då rakt företagit dig att göra mig till\nen odugling. Skall du så der passa opp mig och fira mig alltid. Åhå,\ninte hade man det så mjukt alla tider förr i verlden, nog kan det gå\nför sig med mindre nu ock. Du skall väl engång bli gammal du också,\nmor, och behöfva uppassas, i stället för att sköta om andra.\"\n\n\"Ja, jag tycker just, ja. Jag tycker just hvad J skulle vilja göra\nmig till för en, att jag icke skulle orka ställa eder till pass.\nIcke må J tro, att jag är så utgammal. Ånej. Den som unger är må\nsköta för tyngre göromål, men ställa eder till trefnad, det må jag nu\nväl kunna, så länge jag kan trampa rocken. Sen J, mäster Sigfrid\",\nfortfor hon, vändande sig till en gäst, som satt midt emot herr Erik\nvid fönstret, \"icke vill jag ännu vara en sån onyttig menniska, att\njag icke något skall duga till. Jo, jo, mina garnknippor, som hänga\nder på väggen, visa att jag inte är så dålig heller. Och visst ville\njag ha det der skåpet fullt med linnekläder, att lemna åt Siri. Vår\nherre må väl unna mig krafter så länge. Men icke vill jag nu prata\nom hur godt och bra vi ändå ha det här, innan jag hunnit bjuda eder,\nmäster Sigfrid, något öl helst, efter J försmån den frukost jag ville\nbjuda eder.\"\n\nI detsamma inträdde Sigrid jemte Enevald, och som en blixt genomfor\nfru Metta tanken på, att den sednare nu vore här, för att förnya den\ngamla förbindelsen. Hon hann redan tänka på huru ledsamt det blefve\natt mista Sigrid, men huru det nu ändå vore bra, att denna finge som\nen adelsfru åter gå ut i verlden. I tanken härpå glömde hon all sin\ngamla ovänskap och räckte vänligt banden åt Enevald.\n\nGamle herr Erik skrattade, i det han räckte honom sin hand och sade:\n\"Ja ja, så kommen J här, den ene efter den andre och besöken fader\nErik; men J veten ju, att herr Erik Liljeholm, han får ej väckas. Nå,\nnå, icke lär det just numera vara stor fara heller.\"\n\nFrån sin plats vid fönstret reste sig nu mäster Sigfrid Aron Forsius\noch gick fram emot Enevald och Sigrid. \"Miraculum är detta i sanning.\nHär träffar jag eder båda! Icke ären J ju dock hans hustru, jungfru\nSigrid?\"\n\nSigrid rodnade, men svarade sedan leende: \"vore jag gift, så kallade\nni ju mig icke jungfru Sigrid.\"\n\n\"Det är så, ja, det är så. Underliga äro dock stjernorna, fasta och\noförryckeliga. Jag visste det ju! Jag visste det. Stjernorna bedraga\nicke! Jag förutsade det åt högsalig hans majestät konung Carl, att\ningen brudekrona skulle pryda edra lockar, men en kungakrona hans.\nOch han lofvade mig heder och embete, om allt skulle slå in. Och\nmed hans krona kom ära och gunst öfver mig, men när J försvunno, då\ntrodde han sig ej rätt säker om, att hans krona skulle sitta qvar på\nhonom heller, då han ej visste om mitt prognosticon om eder visat\nsig sannt. Och jag förutsade honom fara för krona och lif i det\nstundande fälttåget och den spådomen väckte hans vrede, och herrar\nsom förföljde mig för att jag talat sanning om deras lefverne, fingo\nmakt att kasta mig i kedjor och fängelse för denna spådoms skull. Men\nstjernorna de svika ej. Dock räddades kung Carls lif och hans krona,\nty Henrik Wrede gaf sitt lif för att rädda hans. Men stjernorna de\nljuga icke! Och efter åratal af plågor, fängelse och hård medfart,\ngick jag, en förderfvad gammal man, åter ut i verlden. Men jag vet,\natt stjernorna tala sanning, och jag har sökt eder, jungfru, för att\nyttermera se det. Menniskan äflas och fiker och sina gerningar dem\nråder hon sjelf före, men stjernorna länka dock ödenas gång, och hvad\ni dem står skrifvet, det sker. Det må gälla konungars med diamanter\nsirade krona, eller en liten flickas gröna krans.\"\n\n\n\n"]