[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$f6WB0RXsAq6rbPZ3u9KvxhPWlX9SmUBDxWDtZ-9GNzME":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":17,"wordCount":18,"charCount":19,"usRestricted":20,"gutenbergId":21,"gutenbergSubjects":22,"gutenbergCategories":24,"gutenbergSummary":26,"gutenbergTranslators":27,"gutenbergDownloadCount":28,"aiDescription":29,"preamble":30,"content":31},1355,"Förrädarens lön","Åberg, Jon Olof",1843,1898,"1355-aberg-j-o-forradarens-lon","1355__Åberg_J._O.__Förrädarens_lön","Berättelse från sista finska kriget","romaani",[],[],"sv",1891,null,10522,50760,false,52671,[23],"Russo-Swedish War, 1808-1809 -- Fiction",[25],"Historical Novels","\"Förrädarens lön: Berättelse från sista finska kriget\" by J. O. Åberg is a historical account written during the late 19th century. The book explores the themes of loyalty, betrayal, and patriotism in the context of the Finnish war against the Russians. The narrative delves into the emotional and moral struggles faced by soldiers and civilians alike as they confront the brutal realities of war.  The story centers around Pekka Pirrtiainen, a proud farmer whose actions during the conflict lead him to be branded a traitor by his community. As the war intensifies, Pekka's daughter, Elli, embodies the struggle between familial loyalty and national allegiance. In a tense climax, Pekka faces the wrath of his fellow villagers, while Elli strives to save him from a mob seeking revenge. The tale weaves through themes of love, honor, and the heavy cost of betrayal against the backdrop of Finland's fight for independence, culminating in a tragic resolution that serves as a poignant reminder of the consequences of treachery in times of war. (This is an automatically generated summary.)",[],273,"Historiallinen kertomus sijoittuu Suomen sotaan 1808–1809. Teos kuvaa suomalaisten joukkojen perääntymisvaihetta, sotamarsalkka Klingsporin herättämää tyytymättömyyttä sekä sotilaiden ja talonpoikien urheutta ylivoimaisen vihollisen edessä.","'Förrädarens lön' av J. O. Åberg är Projekt Lönnrots utgivelse\nnr 1355. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen,\nvarför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till\ne-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lönnrot.","FÖRRÄDARENS LÖN\n\nBerättelse från sista finska kriget\n\n\nAf\n\nJ. O. ÅBERG\n\n\n\n\n\nStockholm,\nF. & G. Beijers förlag\n1891.\n\n\n\n\n\n\n      \"Sveko vi vid Siikajokis, när det ändligt gälde se'n?\"\n\n                      RUNEBERG, Fänrikens Marknadsminne.\n\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\n\n    I. Inledning. Hjertestrider.\n   II. Branden.\n  III. Under drabbningen.\n   IV. På fädernehemmets ruiner.\n\n\n\n\nI.\n\nInledning. Hjertestrider.\n\n\nEhuru ganska svåra strider utkämpats under det finska hären långsamt\ndrog sig norr ut, hade ingenting vunnits med dessa blodsutgjutelser,\nannat än att den tro på ryssarnes öfverlägsenhet, som börjat göra sig\nallt mera gällande bland gemenskapen, blef starkare för hvarje dag. De\nexempel på feghet, som fältmarskalk Klingspor dag ut och dag in gaf\nsina underlydande, kunde icke annat än uppväcka misstroende mot honom\noch en dyster modstulenhet i soldaternas hjertan. De fingo ej, såsom de\nönskat, och ännu önskade, på fullt allvar taga itu med den hatade\nfienden; kom det någon gång till affär, och finnarne vunno någon\nframgång, strax kom fältmarskalkens order om återtåg. Förbittringen och\nafskyn mot Klingspor gaf sig också luft i mångahanda utgjutelser, men\nhvad bekymrade det denne \"kommissariatets man\"; han såg endast på sin\negen fördel, och vid sitt rikligt försedda bord klagade han ändå öfver,\natt han måhända skulle svälta ihjäl i Finland. Och hans soldater då,\nhur lefde väl de? Illa klädda och med knapp föda måste de, genomtågande\nsina fäders land såsom flyktingar, i oafbrutna strider kämpa mot en\nöfvermodig, hånande fiende. Och ändå sveko de icke sina fanor. Tvärtom\nströmmade nya skaror till hufvudhären, och icke nog dermed, på\nlandsorten erbjödo sig bönderna sjelfmant, mot det att de undfingo\ngevär och ammunition, att i de vidsträckta skogarne göra fienderna allt\nmöjligt afbräck. Och denna glödande fosterlandskärlek, hur upptogs den\nväl af \"mannen med två hakor och ett öga\", och af den svenska\nregeringen? Det är sorgligt att påminna sig denna dystra tid, men för\natt bilda sig ett rätt begrepp om detta på nederlag och härliga segrar\nså rika fälttåg, måste man också se skuggsidorna.\n\nBönderna fingo icke de vapen, som de begärde; de blefvo tvärtom ofta\nutsatta för de förnämares hån; deras ädla sjelfuppoffring betraktades\nfrån vissa håll såsom vansinne, och om bönderna, såsom ganska ofta\ninträffade, öfverraskade och nedgjorde smärre fiendtliga afdelningar,\nsågs detta med visst icke blida ögon.\n\nSiikajokiån, Sikån -- icke Sikajokiån Svinån, såsom man ibland får se\nnamnet stafvadt -- är omkring 400 alnar bred. Den södra stranden, på\nhvilken kyrkan, prestgården, klockargården, Gerthela gästgifveri och\nflere torp af betydenhet ligga, är betydligt högre än den motsatta, och\nbar vid tiden för denna berättelse en ymnig skog. Ungefär 1,000 alnar\nsöder om kyrkan fanns en ganska djup dalgång, som man antager har\nutgjort den gamla flodbädden. Bakom denna dalgång hade andra brigaden,\nanförd af Georg Karl von Döbeln, intagit en fast position. På båda\nsidor om vägen hade han förlagt en bataljon björneborgare, bakom midten\nÖsterbottens södra bataljon, och bakom venstra flygeln återstoden af\nbjörneborgarne. Vid Gerthela stodo tvenne sexpundiga kanoner. Tredje\nbrigaden, som utgjorde venstra flygeln af hären, hade fått sin plats på\nelfvens norra strand. Andra brigaden hade redan förut blifvit afskickad\nför att bemäktiga sig Carlo, en högst vigtig punkt, under närvarande\nomständigheter. Adlercreutz återkallade genast denna sist nämde brigad.\nTrossen, som mest varit utsatt för ryssarnes angrepp, fördes\noförtöfvadt fram på vintervägen till Sumijoki, för att alltid vara i\nsäkerhet.\n\nDet var den adertonde april 1808, annandag påsk, som drabbningen vid\nSiikajoki utkämpades.\n\nVi skrifva en af de första dagarne i april månad. Det var på\neftermiddagen, och skymningen började redan kasta sina slöjor öfver den\nhär och der bländhvita jorden, öfver trädens gungande snöfransar och\nöfver Siikajokielfvens samt det bundna hafvets ismassa. Kölden, som de\nföregående dagarne icke varit särdeles stark, hade den nämde dagen\ntilltagit, hvarjemte den svaga nordanvind, som böjde trädens tunga\ntoppar, också bidrog till att öka kölden. Så långt blickarne kunde nå\nutefter hafvet, var isfältet ödsligt, endast de der och hvar till en\nansenlig höjd upptornade islagren samt den långt i vester sig höjande\nGarlön bidrogo till att något minska den enformighet, som annars skulle\nvidlådt vintertaflan. Lät man blickarne deremot halka öfver den frusna\nelfven, kunde det hända, att man då och då såg en enslig vandrare\nskynda öfver från den ena stranden till den andra. Den tafla, som åt\ndetta håll upprullades för betraktarens blickar, hade icke den förras\nenformighet, men öfver den låg äfven vinterns stillhet som en kylande\nboja.\n\nVid Siikajokielfvens mynning och på dess norra strand låg ett hemman,\nsom vi vilja kalla Pirrtis. Det var ett af de vackraste och på samma\ngång bästa som fanns i trakten, samt egdes af den högdragne bonden\nPekka Pirrtiainen. Ingen i hela trakten kunde mäta sig med honom i\negodelar; ingen kunde heller uppvisa en så väl tillredd jord som Pekka.\nDetta bidrog också till att öka hans högmod, som tidt och ofta skaffade\nhonom stort obehag, ty de andra hemmansegarne läto icke kufva sig af\nden rytande Pirrtiainen, hur väldig stämma han än hade. När denna\novänskap först började, trodde likväl alla, att den snart skulle\nupphöra och ett godt förhållande inträffa, men deruti misstogo de sig,\nty Pekka, som egentligen till sin födsel var från södra Österbotten,\noch således hade dessa inbyggares olater, ville icke på några vilkor\ntaga första steget till försoning. Det var en styfhet utan like. Skulle\nden böjas eller ej?\n\nDet var halfmörkt i Pekka Pirrtiainens hvardagsstuga, öfver hvars här\noch der bristfälliga golf han vandrade med stora steg och under det han\ntidt och ofta fäktade med armarne, Pekka var mäkta upprörd, det syntes\ntydligt på honom; hans små, mörka ögon glänste oftast som glimrande\neldkol, och de tunna, hopbitna läpparne tillkännagåfvo mer än tydligt,\natt den kalla beräkningen, som så ofta förändrar en menniska, också\nlåtit honom komma på andra tankar.\n\n\"Elli tycker om honom och han om henne\", mumlade Pekka och ökade\nstegen. \"Ja, nog är Rietu [Fredrik] bra, men han är för mycket lugn.\nIngenting förmår skrämma honom, och om faran nalkas, skrattar han henne\nrakt i ansigtet. Det der retar mig, ty pojken blyges icke att skratta\näfven åt mig. _Åt mig_\", fortfor han med eftertryck och knöt de\nsenfulla händerna. \"Skratta åt mig! Nej, det skall han då inte ha gjort\nostraffadt. Rietus' far är en rysshatare af första sorten; ja, nog\nhatar jag den förbannade ryssen, jag också, men\", och vid dessa ord\nglänste hans blickar af en besynnerlig eld, \"det gör mig en ganska stor\nvinst att helst vara overksam. Hvad är det för ett fördömdt påhitt, som\nRietus' far kommit upp med, att beväpna folket och i skogarne göra\nfienden så mycket afbräck som möjligt! Det der lyckas aldrig, så mycket\nkan jag säga, åtminstone skall jag...\"\n\nHans monolog afbröts i detsamma, derigenom att dörren öppnades och en\nung flicka vid pass aderton år trädde in. Det var Pekka Pirrtiainens\ntäcka dotter, Elli, afhållen af alla och bekant för sin skönhet, äfven\nlångt utom Siikajoki. I det ögonblick den unga flickan trädde in, låg\nett djupt vemodigt uttryck öfver hennes drag.\n\n\"Hyvää ilta (god afton), fader\", hviskade hon med en stämma, lindrigt\ndarrande. \"Har ni hört den stora nyheten?\"\n\n\"Nej, hvilken nyhet\", frågade Pekka.\n\n\"Att de våra nalkas hitåt, förföljda af ryssarne?\"\n\nHur modig Pekka än var, kunde han icke betvinga en obehaglig känsla,\nsom intog honom vid Ellis ord: förföljda af ryssarne. Den inre stämma,\nsom ropade efter mera guld, och som döfvade alla betänkligheter hos\nhonom, nedtystades för några ögonblick. Ellis ord kommo honom att i\ndessa sekunder skåda allt det namnlösa elände, som hotade hans\nfädernebygd. Men, såsom vanligt händer, de goda rörelserna voro allt\nför svaga för att vinna stadigt fäste; de verldsliga bestyren togo\nsnart öfverhanden.\n\n\"Bah\", utbrast han efter en stunds begrundande och började åter sin\nvandring öfver golfvet. \"Om ryssen kommer, så skall han nog uppföra sig\nskonsamt; jag är säker derpå.\"\n\n\"Ja, lika skonsamt som öfverallt i landet, der han tågat fram\", inföll\nElli, icke utan en viss bitterhet, som djupt skakade Pirrtiainen. Men\ndenne slog å nyo \"döförat\" till för det varnande i dotterns ord, och\nsade i stället med allvarlig stämma:\n\n\"Du tycker om Rietu, jag vet det.\"\n\nElli spratt till. Dessa ord hade hon icke väntat sig få höra.\n\n\"Nå\", sade Pekka och drog Elli fram till fönstret, på det att han\nbättre skulle kunna observera uttrycket i hennes anlete, \"har jag inte\nrätt?\"\n\n\"Jo, fader\", svarade Elli sakta och lät hufvudet sjunka ned mot\nbröstet. \"Men\", fortfor hon och upplyfte det snart, liksom insåge hon\ngenast, att hennes unga kärlek till Rietu icke var någonting att blygas\nför, \"hvarför gör ni mig denna fråga och det på ett så besynnerligt\nsätt?\"\n\n\"Derför, att jag icke gillar din kärlek till _honom_\", svarade Pekka\nmed tonvigt på sista ordet.\n\n\"Hvarför då, fader?\"\n\n\"Derför... derför... ah, hvad tjenar det till att upprepa det\", sade\nPirrtiainen med en viss oro.\n\n\"Jo, fader, jag vill veta det\", utropade Elli och omfattade lifligt\nfaderns arm. \"Ni _måste_ säga det.\"\n\n\"Jaså, _måste_ jag säga det?\"\n\n\"Ja.\"\n\n\"Nåväl då\", inföll Pekka med dyster stämma, och återtog sin häftiga\ngång, \"Rietu och hans far stå i vägen för mina planer. Du känner dem\",\nfortfor han och grep Elli våldsamt i armen, \"och förbannad vare du, om\ndu yppar ett halft ord om dem.\"\n\nElli sprang tillbaka, hennes hjerta bultade våldsamt; hon lade båda\nhänderna öfver bröstet liksom för att hämma de oroliga slagen.\n\n\"Nåå\", utbrast Pekka dystert, \"inser du inte nu, hvarför jag ogillar\ndin kärlek?\"\n\n\"Jag kan ej upphöra att älska honom\", sade Elli, icke utan\nansträngning.\n\n\"Du måste\", röt Pekka till och stampade i golfvet.\n\n\"Nej, fader, jag kan icke.\"\n\n\"Då förskjuter jag dig och...\"\n\n\"Håll\", ropade Elli och sprang fram till den gamle, som dyster stod\nframför henne, \"vid minnet af min moder, som ni älskade så högt, besvär\njag er, att ni tager edra ord tillbaka.\"\n\n\"Aldrig\" svarade Pekka hotande, och hans mörka ögon glödde af en hatets\neld. \"Aldrig återtager jag mina ord.\"\n\nEn hård strid utkämpades inom Elli; det var striden om kärleken till\nfadern eller till Rietu. Det blef för en stund tyst i stugan; till och\nmed Pekka hade slagit sig ned på en stol och öfvertänkte, med ansigtet\ndoldt i båda händerna, sina planer.\n\n\"Fader\", sade ändtligen Elli och hennes stämma var nu fastare, \"jag kan\nej svika min kärlek till Rietu, hellre...\"\n\n\"Tyst, flicka\", dundrade Pirrtiainen och sprang upp. \"Icke ett enda ord\nmer om den saken. Tyst.\"\n\nElli drog sig darrande tillbaka, ty hon visste allt för väl, att fadern\nicke var att leka med, då han blef ond. Sedan hon förblifvit stum några\nminuter, ämnade hon just å nyo tilltala fadern, när dörren åter rycktes\nupp och en högväxt yngling inträdde.\n\n\"God afton, fader Pekka\", sade Rietu, i det han skakade snön ifrån sig,\n\"jag har en helsning från far att tillföra eder.\"\n\nPekka mumlade för sig sjelf några ord, hvilka ej kunde förnimmas af de\nandra. Härunder tog Rietu tillfället i akt att närma sig Elli och\ntillhviska henne några kärlekens ord.\n\n\"Nå, hvad är det för en helsning du medför?\" sade ändtligen Pekka,\nsedan han en stund med kufvad harm betraktat de unga, som tycktes helt\noch hållet hängifva sig åt sin kärlek. \"Säg ut fort och stå inte och\nprata dumheter med flickan.\"\n\nEn fin rodnad af förtrytelse uppsteg vid dessa Pirrtiainens skarpa ord\npå Rietus kinder. Han återhöll likväl de hårda ord, som han hade på\ntungan, och sade i stället:\n\n\"Ryssen nalkas. Han bränner och härjar hvar han går fram. Det är nu\nfars och många andras önskan, att ni följer med, för att göra fienden\nafbräck annars...\"\n\nRietu tystnade och kastade en blick, full af smärta, på Elli, hvilkens\nhjerta bultade med hårdare slag vid afhörandet af Rietus ord.\n\n\"Annars\", upprepade Pekka försmädligt och satte båda händerna i\nsidorna, \"hvad menar du med det der ordet?\"\n\nRietu teg en stund. Pekka upprepade sin fråga, och det nu i hotande\nton.\n\n\"Jo, annars blir ni ansedd som en förrädare.\" Dessa ord uttalade Rietu\nlågt och med sväfvande stämma. Fruktade han måhända, att någon obehörig\nlyssnare skulle finnas?\n\nPekka teg en stund; han kämpade synbarligen med sig sjelf en hård kamp.\nSlutligen sade han med stränghet:\n\n\"Helsa du din far och alla de andra, att Pekka Pirrtiainen går sin bana\nfram utan att bry sig om hvad andra tycka och göra. Du har mitt besked,\noch det är att jag _icke_ följer er.\"\n\n\"Far, far\", utbrast Elli och störtade fram till den gamle, \"betänk...\"\n\nDen gamle gjorde en afvärjande rörelse med handen.\n\n\"Betänk du sjelf hvad _jag_ har sagt\", afbröt han strängt.\n\n\"Ja, det har jag betänkt\", svarade Elli modigt.\n\n\"Och det är?\"\n\n\"Att jag följer Rietu\", utbrast den unga flickan och kastade sig i\nynglingens armar. \"Gud skall nog förlåta mig denna olydnad.\"\n\nUttrycket i Pekkas ansigte var hotande, och han hade den förfärliga\nförbannelsen på sina läppar, men blef helt och hållet förstummad af\nöfverraskning, då Rietu och Elli, utan att bekymra sig om Pekkas vrede,\nstörtade ut. En lång stund förgick, utan att han kunde tänka en enda\nredig tanke, men slutligen återfick hans själ den spänstighet, som den\nsaknat under de förflutna ögonblicken.\n\n\"De ha hotat mig\", utbrast han och stampade i golfvet, \"men jag skall\nvisa dem, att Pekka Pirrtiainen alls icke fruktar deras hotelser.\"\n\nDet blef nu tyst i Pekkas stuga; ingen vänlig qvinnohand ordnade såsom\nförut, ty Elli hade begifvit sig till Rietus far. Hennes kärlek till\nRietu var allt för stark, att den skulle kunna rubbas. Väl tyckte hon\nibland, att hon gjorde orätt, då hon öfvergaf fadern, men hon hyste\nändock den föreställningen, att hon, på den plats hon nu var, skulle\nkunna verka mera till faderns fördel, än om hon stannade qvar i hemmet,\noch detta var egentligen orsaken till, att hon för ögonblicket\nåsidosatte sina pligter såsom dotter. Om hon lyckades i sina ädla\nbemödanden att rädda fadern, eller icke, det tillhör just denna\nberättelse att lösa.\n\n\n\n\nII.\n\nBranden.\n\n\nDet var påskdagsaftonen den 17 april 1808. I Siikajoki kyrkby och der\nomkring rådde stor liflighet, ity att de finska bataljonerna kommit\ndit. Skulle väl återtåget fortsättas längre norr ut, så frågade sig en\nhvar, men han, som på denna fråga skulle svara, nemligen Klingspor, han\nfanns icke vid hären. Feg som han var, hade han redan afrest mot\nnorden, lemnande åt Adlercreutz, som efter drabbningen vid Pyhäjoki\nblifvit generaladjutant, att leda händelsernas gång. Ett hade\nKlingspor, sin vana trogen, dock förständigat Adlercreutz, och det var\natt genast retirera, så fort fienden envist trängde på. Det är\nsorgligt, men sant: dagens lösen var detta enahanda: tillbaka! Skulle\näfven nu denna lösen utdelas?\n\nVi förflytta oss till en sprakande lägereld invid Siikajoki kyrkmur.\nVid elden, som flitigt underhölls, lågo tvenne björneborgska soldater\noch samtalade ifrigt. Ett litet stycke ifrån dem fanns en annan bivuak,\nder några officerare af olika regementen samspråkade. Och hvilket ämne\nskulle väl afhandlas, om icke just kriget.\n\n\"Du, Jussi\", sade den äldre soldaten och upplyfte hufvudet samt\nbetraktade skarpt kamraten, \"har du hört, att fältmarskalken vägrat\nbönderna gevär?\"\n\n\"Ja, nog har jag det\", svarade den, som kallades Jussi, \"men jag har\nockså förnummit, att Siikajokis byamän sjelfve skaffat sig sådana och\nför några dagar sedan tågat ut, under anförande af en bonde vid namn\nOllola. Det är käckt folk, skall jag säga.\"\n\n\"Ja, om det är sant.\"\n\n\"Jo, det är sant\", inföll en underofficer, som nu trädde fram till\nbivuaken; \"jag hörde det för en stund sedan af dem der borta.\" Vid\ndessa ord pekade han på officerarnes lägereld, hvarifrån ett högljudt\nsorl började höras.\n\n\"Men\", fortfor den gamle soldaten och reste sig upp, \"det är väl inte\ntänkbart, att vi få slås på allvar ännu.\"\n\n\"Jo, det torde allt hända\", inföll underofficeren. \"Både Adlercreutz\noch Döbeln ha beslutat att göra skarpare motstånd här än annorstädes.\"\n\nEtt tviflande leende visade sig kring den unge soldatens läppar, då han\nsade:\n\n\"Deras vilja är icke gällande, såsom vi nogsamt känna till. Det är ju\nKlingspor, som för befälet.\"\n\n\"Och som är den förste på flykten, ja\", inföll underofficeren, i det\nhan harmfullt bet ihop tänderna.\n\nI detsamma hördes sorlet starkare från officerarnes lägereld, och\nåtskilliga utrop, sådana som \"lefve Adlercreutz, lefve Döbeln\",\nförnummos tydligt. Inom kort var platsen mellan de båda lägereldarne\nuppfyld af officerare och soldater, som uppmärksamt lyssnade till\nhvad än den ene, än den andre sade. Allmänna samtalsämnet var\nSiikajokiböndernas utmarsch. Jemväl spårades en tydlig oro hos alla\nöfver de käcka böndernas öde, ty de hade, oaktadt fyra dagar gått till\nända, ännu icke afhörts. Hade de månne dukat under för de öfverlägsna\nfienderna?\n\nDet led allt längre och längre fram på qvällen. Skymningen öfvergick\ntill mörker och bivuakeldarne lyste i följd deraf klarare. Det var en\nlugn och stjernklar afton, en sådan, då jorden, svept i sin hvita\noskuldsmantel, tyckes ligga försänkt i heliga böner inför all tings\nupphofsman. Det var en afton egnad helt och hållet åt friden. Täflande\ni hvithet med snön, låg der det åldriga templet; dess spira pekade,\nsåsom ännu i dag, manande upp till himmelen, och från dess torn ljöd\naftonklockans klingande toner. De manade också till frid och hvila. Men\nhvad hvila kunde förunnas den på återtåg stadda hären? Kringsvärmade af\nKulneffs vaksamma kosacker, måste soldaterna i sina qvarter sofva på\ngeväret, beredda hvarje minut att bryta upp och genom snödrifvor och\nöfver oländiga marker fortsätta det nesliga återtåget. Hvem kan då\nundra på, om harmen bröt ut i ord, och det skarpa ändå; i tillmålen,\nsom i andra fall icke blifvit ostraffade.\n\nAftonklockans toner hade nyss förklingat, då en liten trupp marscherade\nfram längs åns södra strand. Det syntes tydligt, att det icke var\nreguliera trupper. Kanske att det var fångar.\n\n\"Der ha vi bönderna\", utropade Jussi så högt, att alla kunde höra det\n\"Jag är säker på det.\"\n\nEtt sorl af förvåning genomlopp soldathopen, ty hvar och en kunde nu\nöfvertyga sig om riktigheten af den unge soldatens utsago.\n\nMed Ollola i spetsen tågade Siikajokibönderna fram till officerarnes\nbivuak. De förde med sig tio fångar, deribland en officer. Denne blef\nväl mottagen och under bevakning afförd till högqvarteret.\n\n\"Ryssen är oss i hälarne\", ropade Ollola.\n\n\"Det känna vi nog till\", svarade en starkt byggd nyländsk jägare.\n\n\"Ja, Gud låte honom bara komma inom skotthåll\", inföll en björneborgare\nmed stridslysten min, \"nog ska vi märka honom.\"\n\n\"Nu till Pekka Pirrtiainen\", fortfor Ollola. \"Det är en förrädare och\nförtjenar derför en sådans öde. Framåt, kamrater!\"\n\n\"Till Pekka, till landsförrädaren Pirrtiainen!\" ropade soldaterna och\nbönderna om hvarandra, och öfver det döfvande larmet förnams tydligt\ndetta utrop:\n\n\"Tänd eld på den skurkens näste! Det förtjenar ej bättre öde.\"\n\n\"Ja, till Pekka!\" ropade alla om hvarandra, \"och låtom oss först som\nsist bränna upp den skurken.\"\n\nNär den stora massan blir retad, är den fruktansvärd i sin vrede; den\nskyr inga hinder för att nå sitt mål; den är oemotståndlig likasom\nhafvets våg, som bryter öfver det redlösa fartyget.\n\nPekka Pirrtiainen var, såsom förut blifvit nämdt, mycket hatad af\nbefolkningen, icke blott i Siikajoki, utan äfven i närgränsande\nsocknar, och det för sin ryssvänlighets skull. Och det var naturligt,\natt i denna tid, då hvarje redlig finne med gladt sinne offrade lif och\nblod för fädernejordens befrielse, ett förräderi, sådant som\nPirrtiainens, icke skulle förblifva ostraffadt.\n\n\"Till Pirrtis!\" ropade gamle Ollola och svängde musköten öfver sitt\nhufvud.\n\n\"Till Pirrtis, till Pirrtis\", skränade soldater och bönder om\nhvarandra. \"Död åt förrädaren!\"\n\nDet fanns en, som icke tog del i skränet, men som ovilkorligen rycktes\nmed strömmen. Det var Rietu. Dyster och fåordig, följde han motvilligt\nbönderna; han tänkte på Elli. Ack, hur gerna skulle han icke velat\nträffa henne, ty nu, då faran var öfverhängande, kände han sig manad\natt bistå den skyldige, och det ehuru han var en förrädare. Rietu\ntänkte icke på något annat, än att det var _Ellis_ far, som hotades af\nolyckan, och att afvända denna skulle nu blifva hans förnämsta omsorg.\nMen på hvad sätt skulle det gå till? Jo, endast genom att vinna tid; ty\nRietu insåg nog, att bland de församlade det allt skulle finnas någon,\nsom skulle underrätta Pekka om den fara, som sväfvade öfver hans\nhufvud. Han sade för den skull med en stämma, som tydligt hördes af\nalla:\n\n\"Låt oss vänta en stund, kanske...\"\n\nHan fick ej tala till punkt, ty en grof stämma inföll:\n\n\"Jaså, Rietu vill uppehålla oss, på det att förrädaren må kunna varnas.\nJa ja, det är inte alls underligt, när han och Elli tycka om hvarandra.\nSlägten framför allt.\"\n\nRietu bleknade märkbart, och skulle just svara, då fadern utbrast:\n\n\"Perkele! Icke trodde jag mig få höra dylika ord af min son. Men är du\nförrädare, pojke, du också, så känner jag dig inte, så mycket du vet\ndet.\"\n\nEtt doft mummel genomlopp hopen vid dessa Ollolas ord, men ingen stämma\ntog Rietus parti. Fanns det tilläfventyrs någon, som hyste medlidande\nmed den redan till döden dömde Pirrtiainen, så vågade han icke\nuppträda, af fruktan för lifvet.\n\n\"Rietu håller med Pekka\", hördes en stämma; \"han är kanske med om\nförräderiet.\"\n\n\"Låt oss undersöka den saken\", utbrast mannen.\n\nDå Ollola såg, att faran verkligen sväfvade öfver sonens hufvud, tog\nhan raskt sitt parti.\n\n\"Stilla\", ropade han med dundrande stämma och höjde geväret. \"Den\nförste, som vågar lägga sin hand på min son, får smaka denna kula.\nRietu är ej förrädare, derpå sätter jag mitt hufvud i pant. Hvad hans\nkärlek till Pirrtiainens dotter anbelangar, så är det ju en sak, som\ninte rör någon af er. Framåt, kamrater! Till Pirrtis, till förrädarens\nbostad!\"\n\n\"Ja, ja, till Pirrtis!\" ropade alla med en mun. Rietu var nu glömd;\nbegäret efter hämd på Pekka höll allas hjertan fängslade.\n\nI samma ögonblick de hämdlystne bönderna och soldaterna försvunno\ni skogen på norra åstranden, ilade en ung flicka, som under\nöfverläggningen hållit sig dold bakom kyrkmuren och från detta\ngömställe hört allt, med skyndsamma steg ned på isen. Hon tvekade några\nögonblick, om hon skulle vända om, eller icke, men slutligen tog hon\nmod till sig och fortsatte sin snabba gång mot åns mynning.\n\n\"Gud låte mig ej komma för sent\", flämtade hon och stannade en stund\nför att hemta andan. \"Gud gifve mig styrka och krafter.\"\n\nDenna flicka var Elli. Målet för hennes färd gissar nog läsaren.\n\n       *       *       *       *       *\n\n\"Far, far\", ropade den unga flickan och störtade andfådd in i stugan,\n\"fly för Guds skull. Bönderna...\"\n\n\"Hvad pratar du för dumheter\", utbrast Pekka Pirrtiainen vresigt. \"Lägg\ndig, jag vill sofva.\"\n\n\"Men bönderna då\", klagade Elli. \"De skola mörda er, det har jag sjelf\nhört.\"\n\n\"Hvad säger du?\" sporde Pekka oroligt och reste sig till hälften upp i\nsängen.\n\nElli omtalade i korthet hvad som förefallit vid kyrkan, och skälfvande\nlyssnade Pirrtiainen derpå, ty såsom alla lömska naturer var han feg\noch bar en djup förskräckelse för döden. Benen ville knappt bära honom;\nhela hans kropp skälfde, som om den varit behäftad med frossan.\n\n\"Hvad säger du?\" utbrast han ändtligen. \"Talar du verkligen sanning?\"\n\nElli ämnade just svara, då ett döfvande larm förnams från skogen. Far\noch dotter sprungo till fönstret.\n\n\"Ja, du har rätt\", mumlade Pirrtiainen med dyster stämma. \"Men hvad är\natt göra?\" fortfor han med tydlig ångest i sina anletsdrag.\n\n\"Ni måste genast fly, fader\", sade Elli brådskande.\n\n\"Och du?\"\n\n\"Jag blir qvar, hvem skulle väl göra mig något illa.\"\n\n\"Du har rätt.\"\n\nMed dessa ord grep Pekka hatten och käppen och störtade ut, följd af\nElli. Men knappt hade han tagit några steg utom dörren, då han\nupptäcktes af de antågande.\n\n\"Han flyr, han flyr den skurken, den förrädaren\", skreko tjogtals\nröster; \"hindra honom från att komma undan.\"\n\nKärleken till lifvet gaf Pekka krafter; han såg ingenting, han hörde\ningenting, utom kulorna, som hveno kring hans öron. Utåt hafvet styrde\nhan kosan; bland dess snöberg ville han gömma sig. Sedan jagten\nfortsatts en stund, återvände bönderna med oförrättadt ärende, och\nderas harm gaf sig luft i åtskilliga hårda tillmålen.\n\n\"Det är du, som hjelpt din far på flykten\", sade Ollola med hotande\nstämma till Elli, som i yttre dörren, till utseendet lugn, inväntade\ntruppen.\n\n\"Ja, det har jag\", svarade Elli utan den ringaste tvekan. \"Skulle ni\nöfvergifvit er far, om han varit i samma belägenhet som min?\"\n\nOllola blef svaret skyldig.\n\n\"Ja, då får flickan lida i faderns ställe\", utbrast en af soldaterna.\n\"Hon är naturligtvis ryssvänlig, hon också.\"\n\nElli darrade. Hennes irrande blickar föllo slutligen på Rietu, hvilken,\nett rof för de djupaste sinnesrörelser, nästan vanmäktig stödde sig på\ngeväret. Han var nu den ende, af hvilken hon kunde hoppas hjelp.\n\n\"Nej, hon är ingen förräderska\", utropade slutligen Rietu och såg sig\nomkring med stadiga blickar, \"och den, som vågar bära hand på henne,\nhan får med mig att göra. Perkele! Den som en gång till kallar henne\nför ryssvänlig, han må stå sitt kast.\"\n\nMed dessa ord rätade ynglingen ut sin smärta, om styrka och vighet\nvittnande gestalt och intog en utmanande ställning framför Elli. Ingen\nsvarade på en lång stund. Ändtligen bröt gamle Ollola tystnaden med\ndessa ord:\n\n\"Vi kriga ej mot värnlösa qvinnor och barn. Men Pirrtiainens stuga\nskall jemnas med jorden, så mycket är säkert. Fort, gossar, tänd eld på\nförrädarens näste.\"\n\nDet behöfdes icke en uppmaning till. Tjogtals händer framburo\nvälvilligt allt, som behöfdes för att tutta på, och det dröjde icke\nlänge, förrän Pekka Pirrtiainens vackra gård var omgifven af ris och\nqvistar.\n\nElli hade flytt till Rietu och snyftande hvilade hon i hans famn. Ett\nsvagt anskri bröt fram öfver hennes läppar, när de första eldtungorna\ngirigt började slicka väggarna. Snart skulle det blott återstå en\nglödande askhög af det kära hemmet. Ellis mod var tillintetgjordt; hon\nvar å nyo den svaga qvinnan.\n\n\"Var lugn, käraste vän\", tröstade Rietu och smekte den unga flickans\nkinder, \"det kommer väl en bättre tid.\"\n\n\"Men far, far\", snyftade Elli. \"Tänk för hvilka faror han är utsatt.\nKanske skall han frysa ihjäl, kanske blifva tagen af de otäcka\nkosackerna! O, min Gud, om blott detta vore väl öfverståndet!\"\n\nBönderna och soldaterna jublade i kapp, när eldens häftighet allt mera\ntilltog. Men långt ute på hafsisen, mellan ett par väldiga snöberg,\nicke långt från Carlöns strand, låg Pekka väl gömd. Han såg, att det\nvar hans gård, som gick upp i lågor, och hans förbittring kände inga\ngränser. Men hvad ville han göra? Han måste tiga och lida och se till\npå hvad sätt han skulle kunna undgå faran att falla i sina landsmäns\nhänder.\n\nNär Pekkas gård var något mer än till hälften nedbrunnen, dånade\nlarmtrumman från Pietola, och i det obestämda ljus, som snön kastade\nöfver alla föremål, kunde man upptäcka mörka massor, som från det\nbundna hafvet närmade sig stranden.\n\nDet var kosackerna, som nu å nyo började den blodiga leken.\n\n\n\n\nIII.\n\nUnder drabbningen, i.\n\n\n1.\n\nDet var annandag påsk den 18 april 1808, som finska härens öde skulle\nafgöras. Från alla håll och kanter stormade de ryska kolonnerna in på\nfinnarne, som enligt befallning till en början försvarade sig ganska\nlamt. Adlercreutz var betänkt på att återtåga, hellre än att riskera\nhären. Med dyster blick stod han på en höjd invid kyrkan, och hans ögon\nöfverforo spanande allt, hvad som kom i hans väg, så väl de finska som\nde ryska anstalterna. Det var vid middagstiden. Vid Pietola, der\ntrossen befann sig, hade Nylands jägare och dragoner mycket att göra,\noch det var endast de förres ihärdiga eld, som kunde tvinga Kulneffs\nkosacker att stanna. Så fortgick striden utefter hela linien, och\nklockan blef ändtligen fyra på eftermiddagen. Då, sedan första och\ntredje brigaden gått öfver elfven, fick Döbeln befallning att retirera.\nHan gjorde det ogerna, ty den ställning, han intagit bakom den förut\nnämda dalgången, gjorde, att han ansåg sig ännu längre kunna hålla\nstånd. Men han måste lyda order. I den allra bästa ordning öfvergick\nhan för den skull isen, och stälde marschen till Karinkarda. I och med\nandra brigadens återtåg fingo ryssarne större spelrum, och de ansågo\nsig redan såsom herrar på platsen. En allmän stormning mot norra\nstranden företogs; det såg mörkt ut för den adlercreutzska hären, ty\nfienderna hade vid Grytila hemman gått öfver ån till Sadinperä, samt\nhade lyckats fatta posto vid sjelfva elfvens mynning, i närheten af\nGerttula gästgifvaregård. Vi förflytta oss fram till klockan 6 på\naftonen. Den lätta skymningen hade redan inbrutit. På elfvens is och\nuppför den norra stranden krälade ryssarne som i en myrstack, allt\nunder det finnarne med harmen i hjertat långsamt drogo norr ut. Det var\nett dystert skådespel. Mången ärrig kämpe sedan Gustaf III:s krig grät\nraseriets tårar, mången tvang tåren ned igen och svor ve och\nförbannelse öfver upphofsmannen till detta nesliga återtåg. Men alla\nlydde, ingen vägrade att gå.\n\nFrån en liten snöhöljd kulle helt nära den plats, der von Herzen stod\nmed sina nyländingar, tog Adlercreutz en ytterligare öfverblick af\nställningen. Det ena smärtsamma uttrycket efter det andra vexlade i\nhans manliga anlete, och mången gång frammumlade han stympade meningar,\ndem ingen mer än han förstod. Han var finne till lif och själ och född\ni Nyland. Det var också derför som han särdeles omhuldade krigarne från\ndetta landskap. Framför honom låg det öfvergifna Finland, prisgifvet åt\nden härjande fienden; bakom honom den höga, kalla norden med sin is och\nsin snö; omkring honom hans pröfvade soldater, färdiga att lida,\nfärdiga att kämpa till sista man. Hvad skulle han icke tänka i dessa\nögonblick; hur smärtsamt skulle icke hjertat krympa tillsammans vid\ntanken på det kommande! Adlercreutz for med afviga handen öfver den\nsvettiga pannan, och en djup suck banade sig väg ur hans bröst. Hans\nblickar föllo på nyländingarne, och de ljusnade en smula. Hans\nforskande öga mötte von Herzens. Var det måhända denna blick som med\nens förändrade stridens gång?\n\nRyssarne trängde på, och minut efter minut blef finnarnes trångmål\nstörre. Då sprängde Adlercreutz på sin eldiga springare fram till von\nHerzen. Hans öga brann af feberns glöd och hans stämma darrade\nlindrigt, då han utropade: \"Tillbaka!\"\n\nVon Herzen rörde sig ej; hans soldater stodo likaledes orörliga som\nbildstoder.\n\nAdlercreutz studsade; detta hade han icke väntat sig. En skär rodnad\nsprang upp på hans kinder, och han var nära att förifra sig.\n\n\"Tillbaka\", ropade han med stränghet, och det blanka svärdet blänkte i\nhans hand.\n\nVon Herzen kastade en pröfvande blick öfver sina tätt sammanslutna led.\nDet brann äfven i hans ögon en flammande eld; hans hjerta bultade\nvåldsamt och hans senfulla hand omfattade konvulsiviskt svärdfästet.\n\n\"Tillbaka, tillbaka\", dundrade Adlercreutz med hotfull stämma.\n\nDå sprang von Herzen fram i têten af sin kolonn; hans kinder brunno som\naf feberns eld, hans blickar tycktes genomborra hvarje soldat, och hans\nväldiga stämma lät som åskan, då han, höjande svärdet öfver sitt\nhufvud, ropade:\n\n\"Framåt! fäll bajonett!\"\n\nNu blef det lif i den förut till utseendet stendöda kolonnen; ett\nenstämmigt utrop af glädje förnams; bajonetterna fäldes så fort som de\nkanske aldrig förut blifvit fälda; den jemna marschen ökades med hvarje\nsekund, och många minuter hade icke gått till ända, då kolonnen med\nstormsteg rusade nedför stranden, öfverändakastande allt i sin väg.\n\nAdlercreutz visste knappt till sig, han rycktes med i strömmen; hans\nentusiasm lågade å nyo upp; hans springare var som af eld, och sjelf i\nspetsen för de modiga nyländingarne, högg han in på de ryska\nkolonnerna, som vacklade, dels krossades, dels förströddes som agnar\nför vinden.\n\n\"Löjtnant\", ropade han till sin adjutant under sjelfva stormningen af\nsödra stranden, \"spräng å stad; kalla de andra brigaderna tillbaka. Vår\när segern!\"\n\nHerzens bataljon hade, lik en lavin, med oemotståndlig makt sprängt\nryska centern. Blod och död betecknade dess väg. Nu blef det annat af.\nFrån alla håll återkommo de finska afdelningarna. Trögt hade de tågat\ntillbaka; nästan i språngmarsch vände de åter. Ack, deras heligaste\nönskan, att få på fullt allvar mäta sig med den hatade fienden, den\nskulle nu uppfyllas, de skulle få visa, att de hade mod i bröstet och\nkraft i armen. Hvilket ändlöst jubel, när de vikande massorna kastade\nsig öfver fienden; hvilken ryslig förvirring; hur stolt och segerglad\nljöd icke björneborgsmarschen öfver stridsbullret; det var ett helt\nfolk, smädadt, tillbakasatt, jagadt nära nog ur dess landamären, som nu\ni ett ögonblick fick vakna upp till en annan verklighet, i hvilken\nsegerns krona vinkade så skön; det var en berusning, som var omätlig;\nom mångdubbel styrka stått emot dem, skulle finnarne ändå vunnit seger.\n\nDå centern så oförmodadt genombröts, måste de båda ryska flyglarne, som\njust höllo på att förfölja den finska hären, retirera, för att icke i\nsin ordning blifva öfverflyglade. Det dröjde icke länge, förrän striden\nå nyo utspann sig längs hela norra stranden, upp på hvilken ryssarne\nblifvit jagade, snart sagdt i en handvändning.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDyster och ett rof för de gräsligaste lidanden vandrade Pekka\nPirrtiainen mellan de kylande snöbergen. Fram till Siikajoki tordes han\nicke. Förrädarens samvetsförebråelser hopade sig öfver honom och tyngde\nhans sinne; hvart han såg, tyckte han sig upptäcka armar, som ville\ngripa honom, krossa honom. Under det Pirrtiainen fridlös irrade\nomkring, hade Rietu slutit sig till en ströfkår, som blifvit utsänd för\natt undersöka isen. Den unge mannen brann af begär lika mycket att\nutmärka sig, som att få reda på Pekkas spår. Och detta för Ellis skull.\n\nDet var stark skymning, då den trupp, till hvilken Rietu hörde, tågade\nut i riktning mot Carlön. Truppen var sammansatt af nyländingar och\nbjörneborgare; hvar och en täflade att göra sitt bästa; här och der\nskingrades en trupp ryssar, här och der tillfångatogs en annan. Elden\nfrån handgevärssalvorna upplyste de kala snödrifvorna och spred ett\nmagiskt, fastän minutligt sken öfver det vidsträckta, ödsliga fältet.\nLjudet från kanonerna och musköterna vid Siikajoki hördes än doft, än\nklart och tydligt.\n\nPlötsligt spratt Rietu, som gick i främsta ledet, till. Hvad kunde\norsaken vara? Jo, mellan ett par höga snödrifvor hade hans skarpa öga\nupptäckt en manlig varelse, som bemödade sig om att så fort som möjligt\nfly undan. Väl kunde han icke upptäcka den flyendes anletsdrag, men en\ninre stämma sade honom, att det var Pekka, och han uppbjöd allt, hvad i\nhans förmåga stod, att följa hans spår.\n\nÄfven Pekka hade igenkänt finnarne. Hade det varit ryssar, skulle han\nicke ett enda ögonblick tvekat hvad han borde göra: bättre att\nöfverlemna sig åt fienden, än åt de förbittrade socknemännen, ty i\nsenare fallet visste han nog, att hans död var gifven.\n\nDen starka kölden hade ännu icke förmått att stelna hans lemmar; det\nvar den inre starka spänningen, som höll hans lifliga själ i en orolig\nverksamhet, som gjorde, att han icke så snart erfor köldens inverkan.\n\nFrån drifva till drifva ilade han undan allt hvad han kunde, men\nfinnarne voro honom städse i hälarne. Seg som en äkta österbottning,\nhöll han ut i det längsta, men det var dock tydligt, att, huru härdade\nhans senor än voro, han ändtligen skulle duka under för tröttheten. Med\nförfäran tänkte Pekka på det ögonblick, då han måste gifva sig fången.\nHan gaf till ett ilsket vrålande och de senfulla händerna knöto sig\nkonvulsiviskt om skaftet på en bredbladig, skarpslipad knif, hvilken\nhan i brådskan icke glömt att taga med sig. Skulle han ännu göra ett\nförsök att fly undan, eller skulle han försvara sig. Han var en stund\nriktigt obeslutsam om hvad han skulle företaga. Men då han ändtligen\nhade beslutat sig för något och skulle begifva sig af mellan ett par\ndrifvor, hejdades han plötsligt af en person, som stängde hans väg.\n\n\"Ha, fader Pekka\", sade Rietu och uträckte sin hand, \"ändtligen har jag\nfunnit er. Nu skall ni icke irra omkring här längre. Döden skulle hinna\ner förr eller senare.\"\n\n\"Låt mig gå, Rietu\", bad Pirrtiainen med ångestfull stämma.\n\n\"Nej, fader Pekka, ni måste stanna.\"\n\n\"Du får alla mina egodelar, ja, du får Elli på köpet.\"\n\n\"Ni får ej gå\", svarade Rietu å nyo med allvarsam stämma.\n\n\"Nej\", utbrast Pekka och hans ögon glödde af en hemsk eld, \"hellre\nstupar jag här.\"\n\nMed dessa ord svingade Pekka den skarpslipade knifven öfver sitt\nhufvud. Han syntes beslutsam.\n\nRietu sprang fram, just som Pekka Pirrtiainen slungade en björneborgare\ntill marken. Utan att länge betänka sig rusade han på den gamle bonden\noch slog sina armar kring hans kropp. Förgäfves ansträngde sig den\ngamle af alla krafter för att slippa lös; han satt som i ett skrufstäd.\n\n\"Släpp mig\", ropade han med vansinne, \"jag måste blifva fri.\"\n\n\"Nej\", svarade Rietu allvarligt; \"ni måste följa mig. Jag ansvarar för\ner säkerhet.\"\n\nPekka såg en stund tvinande på Rietu; dennes förklaring, att han skulle\nansvara för honom (Pekka) susade så besynnerligt i hans öron. Skulle\nhan, som var stämplad såsom förrädare, kunna hoppas på tillgift! Det\nsåg åtminstone i det närvarande mörkt ut.\n\n\"Ni måste foga er i ert öde\", sade Rietu, när de öfriga finnarne\nomringade dem.\n\n\"Hvar är Elli?\"\n\n\"Ah, hon är i godt förvar; på henne går det rakt ingen nöd.\"\n\nDetta tycktes någorlunda återgifva Pekka det lugn, han så väl behöfde.\nMed en djup suck fogade han sig i det närvarande oundvikliga.\n\nSedan recognosceringen var fullbordad, återvände den lilla truppen till\nSiikajoki och hann fram under det striden ännu pågick som bäst.\n\n\n2.\n\nEllis sinnesstämning kan hvar och en med lätthet fatta. Visserligen\nomhuldades hon på det omsorgsfullaste af Rietus mor, men det var ändå\nicke detsamma: hon saknade allt för mycket den älskade, hvarjemte oron\nöfver faderns öde ständigt höll hennes själ i spänning. Men Elli var en\nmodig och förståndig flicka, som, efter ett kort resonnemang med sig\nsjelf, kom till den förnuftiga slutsatsen, att det alls icke tjenade\ntill någonting att sörja i otid, utan fastmera handla så långt\nomständigheterna det medgåfvo. Det första, hon då bråkade sin hjerna\nmed, var att utfundera ett sätt att rädda fadern, i fall han, såsom hon\nförmodade, skulle blifva tillfångatagen. Väl tänkte hon i vissa\nögonblick på att uppdaga allt för Adlercreutz, och hon var nära deran,\ndå hon en gång mötte honom, men inom hennes bröst fanns det ändock\n_något_, som höll henne tillbaka. Detta något, som obevekligt stälde\nsig emellan henne och lyckan, det var den omständigheten, att fadern\nvar en fosterlandsförrädare. Så modig Elli än var, skälfde likväl\nhennes kropp af fruktan, då hon tänkte derpå.\n\nNu, då striden rasade som värst, skulle hon då gitta i overksamhet och\nåse huru hennes bröder lemlästades? Nej, dertill var hon för mycket\nqvinna, för mycket finska. Hon begaf sig ut. Visserligen studsade hon\nför några ögonblick tillbaka, när kulorna började hvina omkring öronen,\nmen hon tog snart mod till sig, och det varade icke länge, förrän hon\nvar ifrigt sysselsatt med att förbinda de sårade och skaffa nödig\nhjelp, så väl åt vän som fiende. Den unga flickans modiga uppträdande\naftvådde icke allenast den mörka fläck, som faderns nedriga handling\nsatt på henne -- hennes älskliga och milda väsende, detsamma äfven i\nfaran, uppväckte allas beundran, både officerares och manskaps.\n\n\"Bra gjordt, flicka\", ropade en högre officer, då Elli med anlitande af\nalla sina krafter drog en sårad krigare till ett af dikena och der\nbörjade bispringa honom med all den hjelp, hon för närvarande kunde\nåstadkomma.\n\n\"Bra, bra\", ropade flere röster bredvid den unga flickan, som,\nuppmuntrad af bifallen, arbetade med den mest spända ifver. \"Om alla\nvore så modiga som du, skulle inte så många dö undan.\"\n\nNär ingenting mer var att göra på norra stranden, sprang Elli fram till\nden södra, der Herzens bataljon som bäst höll på att storma. Här tyckte\nden unga flickan visserligen, att det kändes ännu värre än på den andra\nstranden, men begäret att utmärka sig hade så intagit henne, att det\ntycktes henne vara en af de största njutningar att nu å nyo få kasta\nsig in i stridsbullret. Utan betänkande följde hon de eftersta leden af\nNylands infanteri, men plötsligt stannade hon och hela hennes kropp\nskälfde. Hvad såg hon månne, som så upprörde henne?\n\nIcke så särdeles många alnar ifrån henne hade Adlercreutz för några\nminuter hållit stilla och betraktade från sin farliga ståndpunkt den\nsig allt mera utspinnande striden. Omkring sig hade han nu endast några\nfå soldater och en adjutant. Elli kunde icke taga sina vackra blickar\nifrån befälhafvaren, som satt der på sin eldiga springare, till\nutseendet fullkomligt lugn, men till sitt inre ej olik en glödande\nvulkan. Hvad beundrade hon hos honom? Var det väl hans uttrycksfulla\nansigte, hans väl växta kropp? Nej, hon beundrade det mod, som han\nådagalade, när han tvärt emot order bjöd fienden spetsen.\n\nPlötsligt höjdes ett gemensamt rop af de omkring befälhafvaren varande\nsoldaterna, och det var äfven hög tid för Adlercreutz att sätta sig i\nförsvarstillstånd, ty i sporrstreck närmade sig nu en liten kosacktrupp\nmed dragna sablar; den styrde kosan mot Adlercreutz. Snart kom striden\näfven här i gång, och den blef ytterst hårdnackad.\n\nAdlercreutz och hans män kämpade med verkligt dödsförakt, ty i förstone\nsåg det verkligen mörkt ut för dem att komma undan, alldenstund\nfiendernas antal efter hand ökades, hvaremot finnarnes minskades. Kalla\ntill sig förstärkning ville han icke, ty då skulle måhända slagets öde\nberott derpå.\n\n\"Låtom oss genombryta fiendernas led\", ropade han i stället och\nsporrade hästen mot den till utseendet svagaste punkten. Men då han här\nmötte ett det ihärdigaste motstånd, såg han sig tvungen att afstå från\nhvarje försök.\n\n\"Detta ser ut att blifva vår sista strid här på jorden\", sade han till\nsin adjutant, löjtnant Lange. Men denne svarade frimodigt:\n\n\"Åhnej, herr general, ännu skola vi lägga i dagen vår kärlek till vår\nfödelsebygd.\"\n\n\"Det skola vi, om vi också skola stupa derför\", sade en annan af\nofficerarne och uppträdde vid dessa ord en svartmuskig kosack på sin\nvärja som en stek på ett spett.\n\nFrån Herzens bataljon hördes dånande hurrarop; den hade fullständigt\nsprängt ryssarnes center; icke långt derifrån slogos björneborgarne med\nursinnig tapperhet, och lik en mörk, med en oundviklig död hotande\nlavin skred den tavastländska bataljonen med Gripenberg i spetsen södra\nstranden utför. Öfver Siikajokiån och de närmaste skogspartierna\nsimmade den qväfvande krutröken och gjorde tillsammans med skymningen\ndet till slut ganska svårt att igenkänna hvarandra.\n\nUtan att Elli visste af det, hade hon, tillika med ett par andra lika\nbehjertade qvinnor, blifvit indragen i den hvirfvel, som omslöt den\nstridande Adlercreutz. Hennes hjerta bultade våldsamt, och hennes späda\nfingrar omfattade konvulsiviskt kolfven på en skarpladdad ryttarpistol,\ntillhörande en fallen kosack, att döma af inskriften, hvilken den unga\nflickan icke förmådde tyda. Skärande kontrast! Med ena handen höll hon\npistolen, i hvarje minut färdig att utsända den dödande kulan; med den\nandra handen aftorkade hon varsamt det ymniga blod, som flöt ur en\nsoldats genomstungna bröst. Hon såg en kosack rikta lansen mot\nAdlercreutz's bröst, musklerna i hennes arm spändes hårdare; sakta\nreste hon sig från den knäböjande ställning hon intagit; i det döfvande\nvimlet, der hästar, menniskor och döda föremål syntes som ett enda\nkaos, en fantastisk sammangyttring, såg Elli, den modiga bondflickan\nfrån Siikajoki, endast den fara, som sväfvade öfver generalens hufvud.\nHon bekymrade sig icke om de stridandes buller, om de sårades och\ndöendes qväfda utrop. Modigt och utan att darra utsträckte hon högra\narmen, under det hon stödde den venstra mot en döende hästs länd. I\ndetta ögonblick rörde sig ingen muskel i hennes täcka anlete.\n\nKosacken kom närmare; de omkring Adlercreutz varande slöto sig tätare\ntillsammans, hvar och en beredd att offra ända till sista blodsdroppen\nför befälhafvarens räddning. Då, just i det kritiska ögonblicket,\nsmälde ett skott från sidan; kosacken släppte lansen; fötterna, med\nhvilka han, enligt detta steppfolks vana, styrt springaren, släppte\nsitt fäste; armarne beskrefvo några våglinier i tomma luften, liksom\nville de åter gripa efter vapnet; ett svagt stönande hördes från\nsteppsonens läppar, derpå föll han tungt till marken. De öfriga\nkosackerna studsade, och detta gaf finnarne tid att å nyo samla sig och\nanfalla med fördubblade krafter. Deras angrepp blef nu oemotståndligt,\noch de skyndade sig undan så mycket fortare, som Kulneffs ryttarskaror\nute på hafvet nu måste jaga tillbaka, medan de finska brigaderna\nerhållit befallning att vända om. Det var ett egendomligt och tillika\nfängslande skådespel, att i den lätta skymningen se de ryska\nkavalleriskarorna spränga öfver isen och det bländhvita snötäcket. Hade\nej kanondundret, handgevärssalvorna och de stridandes döfvande larm\ntryckt sin verklighetsstämpel på taflan, skulle man trott, att allt\nendast var ett fantasispel.\n\nNär de ryska massorna allmänt veko tillbaka och segern ansågs med\nsäkerhet vunnen, kom general Adlercreutz fram till Elli, som ännu\nouttröttligt höll på att egna sårade vänner och fiender sina ömma\nomsorger. Generalens ögon uttryckte en allt för tydlig beundran, och\nhan sade, i det han vänligt klappade den djupt rodnande Elli, som vid\nhans ankomst stigit upp:\n\n\"Du har räddat mitt lif, flicka. Hvad heter du, och hvarifrån är du?\"\n\nElli sade sitt namn och boningsort.\n\n\"Således husvill i detta krigets elände och i denna köld\", mumlade\nAdlercreutz halfhögt för sig sjelf. \"Stackars flicka!\"\n\nElli hade, utan att hon behöfde anstränga sina hörselorganer, förnummit\ngeneralens ord.\n\n\"Ah, med mig är det alls ingen fara\", utbrast hon och såg sig omkring.\n\"Jag har nog i kyrkbyn vänner, som inte skola neka mig tak öfver\nhufvudet.\" Och med dessa ord lät hon sina blickar öfverfara några\nqvinnor, hvilka, liksom hon, voro ifrigt sysselsatta med de sårade.\nDessa qvinnor förstodo mer än tydligt Ellis blickar, och i deras tysta\nnickningar kunde man läsa detta: Vi äro beredda att uppoffra allt för\ndig.\n\nDetta tysta, men vältaliga språk förstod synbarligen äfven Adlercreutz,\nty han sade till Elli, i det han åter steg till häst:\n\n\"Jag ser, att du är i goda händer. Vill du utbedja dig någonting af\nmig, så uppsök mig och jag skall göra allt hvad jag kan för dig.\"\n\nMed dessa ord gaf talaren hästen sporrarne och försvann i stridsvimlet.\n\n\"Ja, det torde kanske snart behöfvas, att jag anlitar hans hjelp\",\ntänkte Elli för sig sjelf. \"Det beror på, huru det går med far. Ah, nu\nskall det allt gå bra\", utbrast hon med inre hänförelse; \"han såg ju så\nmildt på mig, då han sade, att jag skulle uppsöka honom. Ja, far skall\nblifva räddad, och det genom mitt lyckliga skott.\"\n\nHur lätt hoppas icke barnet och ynglingen, att allt skall utfalla efter\nderas önskan; och om detta lifliga hopp ej funnes, hvad skulle då\nverlden vara? Ett hemvist för själar, utan detta aningens och hoppets\nsälla rosenskimmer, som mången gång förmår att nedbryta det oblida\nödets skrankor.\n\nDå Adlercreutz lemnade Elli, hördes de första svaga tonerna från\nbjörneborgsmarschen i södra strandens skog. Dessa toner kommo närmare;\nde brusade mäktiga som åskor, och de hänförde äfven de redan i striden\nstående. Den trötte kände ny kraft tillströmma armen, den sårade\nansträngde sig för att resa sig upp en smula, och kring de läppar, som\nredan började skälfva af dödens kalla kyss, spred sig ett sekundlikt\nleende. Ack, hvad skulle icke dessa käcka krigare känna i dessa\nstunder, på denna deras första högtidsdag! Dödens smärta blef ljuf, ty\nde visste att segern var deras.\n\nAdlercreutz sprängde emot Döbeln; deras blickar möttes, deras händer\nslöto sig i hvarandra. Hvad skulle icke _de_ känna i denna stund! När\nde sist sågo hvarandra, fördystrade tanken på det hopplösa återtåget\nderas blickar; nu deremot, nu vinkade något helt annat: den första\nhärliga segern.\n\nBjörneborgarne störtade som rasande lejon utför södra stranden, öfver\nisen och uppför den norra stranden. Hvad de förut gående skarorna icke\nkunnat drifva undan, det mejades nu som säd till marken, så vida det\nicke flydde. Förgäfves förde Rajewsky och Kulneff sina skaror i elden;\nde kastades öfver ända snart sagdt i en handvändning; allt måste fly,\noch allt flydde.\n\nSådan var aftonen af annandag påsk 1808. Den utmattade här, som\ntillförne måst draga sig tillbaka, hade nu rest sig upp och aftvått\nskammen med en lysande seger -- en seger, som återgaf den förtröstan\ntill nya framgångar och gjorde fiendens tro, att han var oemotståndlig,\nom intet.\n\nOch han, som egentligen var satt till öfverbefälhafvare för den\nsvensk-finska hären, var han, _fältmarskalken_ Klingspor, månne\nnärvarande vid drabbningen och ledde dess gång? Nej; redan långt förr\nän de första skotten föllo, hade han i en beqväm släde skyndat norr ut.\nHan var för mycket rädd om sin värda person, att han skulle gifva den\ntill pris i en kamp på lif och död.\n\nOch åt en sådan fältherre, om hvilken den genomhederlige gamle Lode i\nFranzila hade det mustiga yttrandet, att\n\n    \"det är skam att tappre männer\n    täckas tala om en sådan\",\n\nhade Sveriges konung och råd anförtrott försvaret af brödralandet öster\nom Bottnen. Man kan icke, vid kännedomen härom, annat än erfara djupt\nvemodiga känslor af en harm, som utgången af fälttåget visade vara\nfullt berättigade.\n\nEn lycka var, att hären egde så dugliga och beslutsamma\nunderbefälhafvare som Adlercreutz, Döbeln och Sandels, annars hade\narmén väl icke fått stanna förr än vid nordpolen.\n\n\n\n\nIV.\n\nPå fädernehemmets ruiner.\n\n\nDet var ett par timmar efter det striden ändat; finnarnes segersånger\nhördes då och då genomtona luften, alla försakelser voro nu förgätna,\nframför Finlands käcka söner låg nu fosterlandet å nyo öppet; den\nförsta segern var vunnen, och långt i söder ströfvade de ryska\nbataljonerna för att hinna undan i tid. Den finne, som kunde öfverlemna\nsig åt sömnen, han gjorde det nu med all trygghet; den som icke kunde\ndet, och många voro de, ströfvade omkring på det af tusendes blod\nfuktade bataljfältet, kanske för att söka en kamrat, måhända också för\natt i ensamheten påminna sig de näst föregående timmarnes faror och\nvärma sin själ vid hågkomsten af de utkämpade bragderna.\n\nBland dem, som med skyndsamma steg ilade vester ut, finna vi Elli\nalldeles ensam. När striden afstannat, blef det henne för trångt inom\nOllolas stuga; hon måste hemta frisk luft; hon måste, kosta hvad som\nhelst, ännu en gång återse det brända fädernehemmet, der hon lidit så\nmycket, njutit så mycket. Det dröjde icke länge, förrän hon var framme\nvid Pirrtis ruiner, från hvilka ännu en svag hvitgrå rök uppsteg mot\nvårhimmelen. En dyster bäfvan genomfor den unga flickans kropp, när hon\nsatte foten på en af de kolade bjelkarne; hon ville ännu icke riktigt\ntro, att det hon såg var den nakna verkligheten; hon gnuggade sig\nhäftigt i ögonen. Kanske att allt var en sorglig dröm, påskickad henne\ntill pröfning! Ack, nej; verkligheten var allt för sann; den kolade\nbjelken knastrade under Ellis fötter, och hur mycket hon än gnuggade\nögonen, såg hon ändock, att röken alls icke var någon bedräglig\nsynvilla.\n\n\"O, min Gud, min Gud\", suckade hon och knäppte händerna bedjande\ntillsammans öfver bröstet, \"det är då en ryslig sanning, att jag ej\nmera har något fädernehem! Och du, min stackars far, hvar är du nu?\nKanske irrar du omkring ute på det vida hafvet och vågar dig ej fram\ntill bebyggda ställen!\"\n\nVid dessa ord sprang hon upp från sin ödmjukt knäböjande ställning;\nhennes ögon voro fuktiga, hennes barm häfde sig med våldsamma slag. Hon\ntänkte öfver, antingen hon skulle vända om till Ollolas gård eller\nbegifva sig ut på isen, för att uppsöka fadern. Men nu kunde hon icke\nbesluta sig så fort som hon annars brukade; det var inom henne\nnågonting, som alltid höll tillbaka, då hon trodde sig ha fattat\nbeslutet.\n\nDe tunga skyarne delade sig efter hand, och Elli hade icke lång stund\nvarit på ruinerna, då hon omgöts af månens klara strålar. På strid\nföljer frid. Lugnet i naturen återgaf den unga flickan också i viss mån\nlugnet i själen. Hon gick med varsamma steg öfverallt i det nedbrända\nhemmet; hon undersökte allt hvad som kunde vidröras utan att falla till\nstoft, och hon hade just slutat sin vandring, samt öfvertänkte nu på\nnytt, hvart hon skulle styra sina steg, då ett buller, som med hvarje\nminut tilltog, tog hennes uppmärksamhet i anspråk.\n\n\"Kan det vara ryssar\", tänkte hon och darrade. \"Nej, de äro ju slagna.\nDå är det finnar. Tänk om...\"\n\nHon fick ej tala till punkt, ty en liten trupp, som med långsamma steg\nbröt fram ur strandskogen och satte marschen på Pirrtis, hejdade henne.\nTruppen närmade sig; Elli gaf till ett anskri af smärta, ty i första\nledet igenkände hon fadern med bakbundna armar. Nästan medvetslös\nvacklade hon fram, men hade icke uttagit många steg, förrän hon sjönk i\nRietus armar. Hennes kinder hade snöns färg, hennes läppar voro som\nförseglade; hon kunde i detta ögonblick icke ens tänka redigt; en kort\nvanmakt öfverföll henne. -- -- --\n\n       *       *       *       *       *\n\n\"Mine herrar\", sade Adlercrentz ungefär vid samma tid som mötet på\nhemmets ruiner egde rum, till sina underbefälhafvare, och gick med\nhäftiga steg fram och tillbaka i det rum han tagit i besittning, \"vår\nställning är nu så mycket bättre, att vi kunna gå anfallsvis till väga.\nOch vi skola ej lemna tillfället obegagnadt; det återkommer måhända\naldrig mera. Nästa dust blifver...\"\n\nEtt buller utanför dörren gjorde, att han afbröt sitt tal. Han syntes\nen smula missnöjd.\n\n\"Hvem är det\", sporde han posten, som nu inträdde.\n\n\"En ung flicka, herr general, en ung...\"\n\n\"Har synbarligen förvridit hjernan på dig\", afbröt Adlercreutz tvärt\nden stammande soldaten, och det med en viss skämtsam ton. \"För in\nflickan!\"\n\nNär dörren öppnades för andra gången, var det Elli som trädde in. Snöns\nblekhet hvilade ännu öfver kinderna, blickarne stirrade utan återvändo\nåt alla sidor.\n\n\"Hvad vill du, flicka?\" sporde Adlercreutz medlidsamt och tog Ellis\nhänder mellan sina. \"Du är så upprörd.\"\n\nDet vänliga tilltalet hade ett afgörande inflytande på Elli. Hon\nlösryckte händerna, for med dem öfver pannan och tycktes en stund\nöfvertänka hvad hon skulle säga.\n\n\"Tala fritt\", sade generalen med en stämma så mild, att Elli spratt upp\nur sina drömmar och med ett lätt, ett gladt utrop kastade sig till hans\nfötter, under det hon utropade:\n\n\"Ni förlåter ju ett brott! O, ja, jag ser det på er, general! Min far\när brottslig; han hålles för en förrädare derför, att han icke ville\nfölja bönderna på deras ströftåg. Vårt hem är uppbrändt, och nu vilja\nSiikajoki byamän taga lifvet af min far, som lyckats fly undan, men\nblifvit fångad nära Carlön. General\", fortfor den vackra flickan och\nsträckte bedjande sina händer mot Adlercreutz, som, sjelf ett rof för\nde mest olikartade sinnesrörelser, knappast visste hvad han skulle\ntänka, \"ni lofvade, att jag skulle få utbedja mig någonting af eder\nderför att jag räddat _ert_ lif; nu beder jag om _min fars_ lif. O,\nskynda er, annars kommer ni för sent! Skynda er!\"\n\nAdlercreutz lät sina blickar en stund hvila på krigskamraterna. I\nsomligas ögon läste han det obevekliga svaret: \"låt förrädaren undfå\nsin förtjenta lön\", i andras deremot, och, vi tillstå det, i de\nflestas: \"låt denna gång nåd gå för rätt.\"\n\n\"Din far skall blifva fri\", sade ändtligen generalen och tecknade några\nord på en papperslapp, gaf den åt en af sina adjutanter och befalde\nhonom att följa Elli.\n\nDen unga flickans glädje var outsäglig. Hon hade ju räddat sin far, och\nhon var säker på, att han efter den dagen skulle börja ett annat lif.\nAdjutanten kunde endast med ansträngning följa henne; lik en jagad hind\nilade hon öfver snöfälten mot fädernehemmets ruiner.\n\nKnappt hade hon försvunnit från generalens bostad, när Adlercreutz\nvände sig till de församlade, i det han sade:\n\n\"Mine herrar, det lyster mig högligen att se utgången på denna sak. Det\ntorde hända, att bönderna här tillämpa den grymma lynchlagen. Viljen I\nfölja mig?\"\n\nAlla voro genast färdiga, helst som natten var obeskrifligt härlig, och\nsnart voro de på väg till Pirrtis.\n\n       *       *       *       *       *\n\nLäsaren fattar nogsamt orsaken till Ellis plötsliga uppträdande hos\nAdlercreutz. Bönderna svuro enhälligt, och med dem soldaterna, att\nlandsförrädaren, hända hvad som hända ville, skulle hänga i det\nnärmaste trädet invid sin egen sköflade gård. Förgäfves bad Elli om\ntillgift för fadern, förgäfves lofvade denne att bättra sig, och lika\nförgäfves tiggde Rietu om Pekka Pirrtiainens lif.\n\n\"Han måste dö\", skränade bönderna och soldaterna om hvarandra.\n\nEn djup suck höjde Pekkas bröst. Han ville tala, men orden fastnade i\nhalsen. Det var förfärliga stunder för den fordom så högmodige bonden.\nDöden gapade mot honom; endast ett underverk kunde rädda honom, det\ninsåg han mer än väl. Men Pekka Pirrtiainen trodde icke på några\nunderverk, derför underkastade han sig, åtminstone till utseendet, det\nöde, som väntade honom. I hans bröst stormade dock de våldsammaste\nlidelser; han måste anlita hela sin själsstyrka för att visa sig\nnågorlunda lugn, ty han visste, att endast detta kunde stämma hans\nfiender till hans förmån.\n\nNär Elli märkte det fåfänga i att slösa med böner, delgaf hon Rietu\nsitt fasta beslut att skynda till Adlercreutz, samt omtalade orsaken\ntill de gynsamma förhoppningar hon hyste.\n\n\"Gå du, käraste vän\", hviskade Rietu; \"jag skall emellertid försöka att\nuppehålla bönderna och soldaterna i det längsta.\"\n\nEn tacksam, kärleksfull blick, och Elli var försvunnen.\n\nDet blef en stund tyst vid ruinerna, öfver hvilka månen göt sitt bleka,\ndallrande sken. Stunden var icke utan sin stora högtidlighet. Man såg\nhär ett folk i beredskap att hämnas på den, som med stolt förakt\ntrampat fosterlandskärleken under fötterna. Det var grymt, men\nrättvist. Ren och stark lågade denna kärlek i österbottningarnes bröst;\nde kunde icke ens tåla _höra_ namnet landsförrädare, och när dertill\nkom, att den brottslige var från samma provins, ja, till och med var\nbosatt i samma socken, blef hatet mot honom ännu mera uppjagadt.\n\nEn half timme hade gått till ända, och ännu hade ingen arm höjt sig för\natt verkställa den redan afkunnade domen. Ville Pekkas domare grymt\nleka med honom, såsom katten med råttan? Det är svårt att säga, men\nskenet hade det likväl för sig.\n\nPlötsligt utbrast en af soldaterna så högt, att det hördes öfver hela\nsamlingen:\n\n\"Nu tycker jag det är tid att gifva förrädaren Pekka Pirrtiainen den\nlön han förtjenat.\"\n\nBönderna och soldaterna rusade upp. Äfven Rietu, som redan från början\ntagit plats bredvid den lifdömde, reste sig upp och intog en hotande\nställning framför Pirrtiainen. Ynglingens ansigte var dödsblekt, och\nbeslutsamheten stod tydligt att läsa så väl i hans ögon som i alla hans\ndrag.\n\n\"Gå bort ifrån honom\", röt en jättelik bonde och armbågade sig fram.\n\"Vi måste taga hans lif.\"\n\n\"Nej\", utbrast Rietu med styrka, \"jag lemnar icke Pekka, förrän ni\nlofvat mig att ej göra honom något ondt.\"\n\n\"Men, betänk då, Rietu\", frampustade Pirrtiainen, under det\nångestsvetten rann utför hans panna, \"du utsätter ju äfven dig för\nmisstankar, och hvem vet hvilken hämd som...\"\n\n\"Tyst, fader Pekka\", afbröt den käcke Rietu beslutsamt; \"endast öfver\nmitt lik skola de komma er på lifvet.\"\n\n\"Vettvilling\", skrek en medelålders bonde och sprang fram till Rietu\nsamt grep honom i armen, \"ser du då inte, att äfven du går din\nundergång till mötes, om du längre envisas att försvara förrädaren!\"\n\n\"Tillgif honom då hans brott, såsom en rättvis och barmhertig Gud också\nskall tillgifva honom det\", bad Rietu bevekande.\n\n\"Nej\", ropade alla med en mun. \"Häng förrädaren!\"\n\nPekka Pirrtiainens kropp skakades som af en frossa. Han såg nu, att\nnågot medlidande icke stod att erhålla.\n\n\"Nåd, nåd!\" stönade Pekka med skälfvande stämma.\n\n\"Nej\", skreko alla om hvarandra, \"upp i trädet med honom!\"\n\n\"Tillbaka\", dundrade Rietu och kastade en bonde till marken, samt gaf\nen annan ett så häftigt knytnäfslag för bröstet, att han ryggade\ntillbaka. \"Endast öfver mitt lik skola ni komma till Pekka.\"\n\nDet var ett egendomligt skådespel, som nu uppfördes vid Pirrtis ruiner.\nHufvudfiguren, Pekka Pirrtiainen, med dödsångsten tecknad i sina mörka\ndrag och skälfvande son om han legat i frossa; Rietu stående framför\nhonom och med de senfulla händerna höjda till slag, samt den fasta\nbeslutsamhet, som icke låter rubba sig af någonting, i hvarje drag i\nsitt uttrycksfulla ansigte. Vidare de kolade bjelkarne, de larmande\nsoldaterna och bönderna, och öfver hela denna tafla månen med dess\nbleka, dallrande sken -- allt detta bildade, säga vi, en högst\negendomlig tafla, tyvärr alls icke främmande för kriget.\n\n\"Pojke, du är alldeles galen\", ropade Ollola och ämnade just springa\nfram, för att, om så behöfdes, med våld rycka sonen från Pekkas sida.\nMen han hade knappt tagit ut ett par steg, förrän han såg Rietu,\nträffad i bakre delen af hufvudet af en kolfstöt, störta till marken.\nOllola ilade fram och kastade sig på knä vid sonens till utseendet\nliflösa kropp.\n\n\"Var lugn, gamle Ollola\", sade en af bönderna, \"slaget var inte så\nfarligt; pojken kommer sig nog. Den der dufningen gjorde honom godt.\"\n\nI och med Rietus fall förlorade Pekka helt och hållet det smula mod han\nkunnat tilltvinga sig. Men såsom det ofta händer med dylika naturer som\nPekkas, de slå lätt öfver från den ena ytterligheten till den andra. Så\nhär också. När Pekka nu såg, att han stod ensam och öfvergifven af\nalla, brann raseriet i hans själ, och han försökte med all makt att\nslita sina bojor, men detta var förgäfves.\n\n\"Gå bort, gå bort!\" skrek han, när ett par soldater kommo med en snara,\noch ögonen voro nära att tränga ut ur sina hålor. \"Jag _vill_ inte dö\nnu! Tag allt hvad jag eger, men låt mig lefva. Jag ber er derom... Ha,\nni skratta åt min bön. Sätt er bara sjelfva i min ställning, så få ni\nväl känna huru det smakar... Nej, tag bort snaran! Hu-u! Tag bort den!\"\n\n\"Nej, du usle förrädare\", dundrade ett par stämmor, \"du skall bums in i\nevigheten. Gör din bön nu! Fem minuter har du på dig.\"\n\nMen hurudan var väl den bön, som gick öfver Pirrtiainens skälfvande\nläppar? Icke var den sådan, som den borde vara. Han _kunde_ icke bedja\nrätt, ty raseriet och den hopplösa förtviflan hade helt och hållet\nbemäktigat sig honom.\n\nInnan han visste ordet af, var han kullslagen. En förfärlig ed bröt\nfram öfver hans läppar; snaran drogs till och i ett af de högsta träden\npå Pirrtiainens gård hängde nu den fordom så högmodige Pekka. Blott ett\npar konvulsiviska ryckningar, och allt var slut.\n\n\"Vi komma för sent\", utbrast Adlercreutz, som med sitt följe nu kom\ntill ruinerna på samma gång som Elli från sidan störtade fram. \"Det var\ndet jag fruktade, att bönderna skulle tillämpa lynchlagen.\"\n\nEtt anskri bröt fram öfver den arma Ellis läppar, när hon upptäckte\nfaderns kropp. Hennes förfäran ökades ännu mera, då hon varseblef\nRietu. Det var nu slut med hennes krafter. Sakta sjönk hon ned öfver\nden älskades kropp och förlorade sansen.\n\n\"Det var ett allt för hårdt straff\", sade Adlercreutz till bönderna.\n\n\"Nej, det var alls inte för hårdt\", svarade Ollola frimodigt. \"Han var\nen förrädare, och de äro inte värda någon annan lön.\"\n\nGeneralen teg, ty sanningen i gamle Ollolas ord var obestridlig.\n\nSnart randades en ny tid för Finland. Det blef ryckt ifrån oss, men\nfriden hägnar nu dessa bygder. Pirrtis uppbyggdes af Rietu, som med sin\nhustru Elli der framlefde ett lyckligt lif. Men aldrig glömde Rietu att\nför sina barn omtala det sorgliga öde, som drabbat Pekka Pirrtiainen.\n\n\"Barn\", sade han och pekade på det stora trädet, i hvilket Pekka\nblifvit hängd, och som länge stod qvar, \"när I sen detta väldiga träd,\nså bed Gud bevara er från att blifva fosterlandsförrädare, _ty en sådan\när värd icke blott sina medmenniskors förakt, utan äfven det svåraste\ntimliga straff man kan upptänka_.\"\n\n\n\n"]