[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$feS5cqubjo-K8ea1sJyRxUve_5dqfm8H5_gKauCPWEFg":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":7,"slug":8,"bookId":9,"genreRaw":7,"genre":10,"themes":11,"origin":12,"language":14,"yearPublished":7,"yearPublishedTranslation":15,"wordCount":16,"charCount":17,"usRestricted":18,"gutenbergId":19,"gutenbergSubjects":20,"gutenbergCategories":23,"gutenbergSummary":26,"gutenbergTranslators":27,"gutenbergDownloadCount":29,"aiDescription":30,"preamble":31,"content":32},1461,"Anakreons sånger","Anakreon (n. 570-500 e.Kr.)",null,"1461-anacreon-anakreons-sanger","1461__Anacreon__Anakreons_sånger","runous",[],[13],"klassikot","sv",1826,5074,23258,false,53842,[21,22],"Anacreon -- Parodies, imitations, etc.","Greek poetry -- Translations into Swedish",[24,25],"Classics of Literature","Poetry","\"Anakreons sånger\" by Anacreon, translated by Axel Gabriel Sjöström, is a lyrical poetry collection written in the early 19th century. The book captures the essence of love, beauty, and the joys of life through the lens of ancient Greek themes. It reflects Anacreon's focus on romantic and hedonistic pleasures, appealing to those who appreciate poetry steeped in classical themes.  The collection consists of a series of poems that celebrate love, nature, and the fleeting happiness of life. Anacreon’s verses often feature playful interactions with love and various divine beings, illustrating scenes of revelry, desire, and emotional expression. Themes of intoxication from wine and beauty are prevalent, as the speaker often engages in conversations with Eros, the god of love, and reflects on personal experiences with love and aging. Each poem threads together a vivid tapestry of imagery and emotion, inviting readers into a world where love and the beauty of life are central motifs. (This is an automatically generated summary.)",[28],"Sjöström, Axel Gabriel",231,"Antiikin kreikkalaisen lyyrikon Anakreonin nimiin laitettuja runoja sisältävä kokoelma on julkaistu Axel Gabriel Sjöströmin ruotsinkielisenä käännöksenä. Teoksen säkeet ylistävät elämäniloa, rakkautta ja viiniä, ja ne edustavat tyylillisesti kepeää anakreonttista runoutta.","'Anakreons sånger' är Projekt Lönnrots utgivelse nr 1461. E-boken är\npublic domain såväl inom EU som i övriga världen, varför vi inte sätter\nnågra som helst restriktioner med hänsyn till e-bokens användning\neller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.","ANAKREONS SÅNGER\n\n\nÖfwersatta\n\naf\n\nAxel Gabriel Sjöström\n\n\n\n\n\nABOAE,\ntypis Frenckellianis,\n1826.\n\n\n\n\n                      ANACREON\n\n                  SVETHICE REDDITUS\n\n                        QUEM\n\n            Venia Ampliss. Facult. Philos. Ab.\n\n                        p. p.\n\n              Mag. AXELIUS GABR. SJÖSTRÖM\n            Facult. Philos. Adjunctus E. O.\n\n\n                         Et\n\n              JOHANNES FREDRICUS LINDBERG\n              Stipend. Publicus Borealis\n\n          In Auditorio Philos. die 31 Maji 1826\n                horis a.m. consvetis\n\n                    Particula 1\n\n            ABOAE, typis Frenckellianis.\n\n\n\n\n\n\n                          Till\n      Presidenten, General-Majoren, vice-Cancelleren,\n                          och\n              Commendeuren med Stora Korset af\n                Kongl. Swenska Swärds-Orden,\n                       Herr Grefwe\n                  JOHAN FREDRIK AMINOFF\n\n\n\n    I milda Juniqwällen,\n    Då lifwets unga hjerta\n    Högt spritter af förtjusning,\n    Då all naturen firar\n    Sin fägrings skönsta fester:\n    Hwem såg ej dagens drottning,\n    Sen hon sin fackla utsläckt,\n    Med klar och plötslig trollglans\n    Bestråla enslig hydda,\n    På blomsterkrönta kullen,\n    Och hwiska genom fönstret:\n    \"Så när jag glömt ta afsked!\"\n    Då pläga barnen jollra:\n    \"Se! Solen såg bakom sig!\"\n\n    Till _Tredje Gustafs_ tider\n    Ett återsken, likt detta,\n    Sig spred af Riddarandan,\n    Den äkta, undranswärda,\n    Som ej af fruktan wisste,\n    Och bjöd sin trots åt tadlet.\n    Då stod hwar redlig tanke\n    Orubbelig som fjellen,\n    Då lågade hwar känsla\n    För Gud, för Fosterjorden,\n    För Fursten och för Äran;\n    Och sinnet, liksom sippan\n    För morgonrodna'ns smekkyss,\n    Upplät sig utan twekan\n    För allt hwad skönt och herrligt\n    I Konsten finns och Dikten.\n\n    Och der i _Gustafs_-borgen,\n    Der blef Du, Ädle, inwigd\n    För slika pligters öfning.\n    Förgäfwes åren flyktat,\n    Förgäfwes stunder werkat,\n    Och nya slägten uppträdt:\n    Wi wörde _Dig_ ibland oss,\n    Med ungdomskänslor fästad\n    Wid ungdomsidealen.\n\n    Försmå ej några blommor\n    Från Hellas' bättre tider!\n    För nordens kalla isfläkt\n    De skaptes ej. Förlåt dock,\n    I skuggan af _Din_ Lager\n    De wille helst förwissna.\n\n                 Axel Gabriel Sjöström.\n\n\n\n\n\nANAKREONS SÅNGER\n\nAnm. Öfwersättaren har följt Joh. Fr. Degen's Edition: _Anakreontos\nkai Sapphous Oidai kai alla Lusika. Anakreons und Sapphos Lieder\nnebst andern Lyrischen Gedichten_. Text und Übers. 2:te sehr vermehrte\nund verb. Ausg. Leipzig 1821. 8:o.\n\n\n\n1. Till Lyran.\n\n\n    Jag will de twå Atreider,\n    Jag Kadmos will besjunga,\n    Men från min Lyras strängar\n    Blott kärlek återljuder.\n    Nyss bytte jag wäl senor,\n    Ja, tog en annan Lyra,\n    Att qwäda om Herakles,\n    Och hans bedrifter: kärlek,\n    Blott kärlek swarte Lyran.\n    Så lefwen wäl för ewigt,\n    I Hjeltar! ty min Lyra\n    Skall sjunga blott om kärlek.\n\n\n\n2. De Sköna.\n\n\n    Åt oxarne naturen\n    Gaf horn, åt hästen hofwar,\n    Åt haten fotens snabbhet,\n    Åt lejoninnan tandgap,\n    Åt fisken konst att simma,\n    Åt fåglarne att flyga,\n    Och själens kraft åt mannen.\n    Fanns intet qwar åt qwinnan?\n    Hwad gaf hon henne? Skönhet;\n    I alla sköldars ställe,\n    I alla lansars ställe.\n    Ty stålet sjelf och elden\n    Besegras af de Sköna.\n\n\n\n3. Kärleken på besök.\n\n\n    En gång under midnattsstunden,\n    Då när Björnen ren på fästet,\n    Wid Bootes' hand sig wänder,\n    Och de dödeligas flägten\n    Efter dagens mödor hwila:\n    Då stod sonen till Kythere\n    Bak min dörr, och slog på rigeln.\n    Hwem är, -- sporde jag -- som knackar,\n    Och mig stör i mina drömmar?\n    Eros swarte: öppna, öppna!\n    Jag är blott ett barn, förskräcks ej!\n    Som af regnet blött, i månlös\n    Natt förgäfwes letar wägen.\n    Jag blef rörd, då slikt jag hörde,\n    Och så fort jag lampan påtändt,\n    Lät jag dörren upp och mötte\n    Utanför en pilt med båga,\n    Ett par wingar och ett koger.\n    Wid min härd jag gossen satte,\n    värmde upp hans frusna händer\n    Uti mina, och ur håret\n    Kramade ett ymnigt watten.\n    Gossen, nu ej frusen längre,\n    Sade: kom, låt oss försöka\n    Denna båge, om kanhända\n    Strängen blifwit slapp af regnet!\n    Strax han lägger an och träffar\n    Lik ett sting mig midt i hjertat,\n    Hoppar upp, och säger spefullt:\n    Bäste wärd, mig önska lycka!\n    Bågen än är oförderfwad;\n    Men du tör så ondt i hjertat.\n\n\n\n4. Till sig sjelf.\n\n\n    Uppå späda skott af myrten,\n    Uppå weka Lotosblommor\n    Will jag lägra mig, och dricka.\n    Eros må sin mantel fästa\n    Med Papyros öfwer skullran,\n    Och mig tjena såsom munskänk!\n    Ty likt hjulet under wagnen,\n    Rullar lifwet på sin bana,\n    Och en handfull stoft wi ligge,\n    Sedan benen ha förmultnat.\n    Hwi skall du min grafsten smörja?\n    Hwi begjuta jorden fruktlöst?\n    Heldre, medan än jag lefwer,\n    Smörj mig sjelf, mitt hår med rosor\n    Kransa, och min flicka kalla!\n    Innan hän jag wandra måste,\n    Kärlek, till de dödas dansar,\n    Will jag jaga bort bekymren.\n\n\n\n5. Till Rosen.\n\n\n    Rosen, små Eroters blomma,\n    Må med drufwan sammanparas!\n    Rosen med de sköna bladen\n    Sen wi slingrat kring wår tinning\n    Drickom under glam och löje!\n    Rosen är den skönsta blomma,\n    Rosen wårens eget skötbarn,\n    Rosen ock för gudar täcklig;\n    Sjelf Kythere's son med Rosor\n    Sirar sina lena lockar,\n    När han dansar med Chariter.\n    Kransoms derför! Dionysos,\n    Jag will anslå Lyrans strängar,\n    I ditt wigda tempels helgdom,\n    Jag will med en barmskön flicka,\n    Rosenkransad, träda dansen.\n\n\n\n6. Gelaget.\n\n\n    Kransar kringom tinningarne\n    Sen wi utaf Rosor flätat,\n    Dricka wi med glam och löje\n    Och wid Lyrans ljud en flicka,\n    Swängande i handen thyrser,\n    Som af murgrönsflingor susa,\n    På smånätta fötter swingar.\n    Och en pilt med lena lockar,\n    Ur hwars mun blott wällukt andas\n    I accord med strängaspelet\n    Gjuter ljufwa melodier.\n    Sjelfwe Eros, gyllenlockig,\n    Med den tjusande Lyaios,\n    Och den tjusande Kythere,\n    Det för gubbar älskanswärda\n    Lustgelaget glad bewistar.\n\n\n\n7. Till Kärleken.\n\n\n    Med ett liljestängel Eros\n    Slog mig, han den oförsynte,\n    Och mig bjöd att med sig springa.\n    Strax igenom strida strömmar,\n    Skogens snar och klippors branter\n    Bar det af, och swetten lacka',\n    Hjertat ända upp till halsen\n    Steg, så att jag nära gwäfdes.\n    Se, då rörde han med weka\n    Wingars slag min panna, sade:\n    Nej minsann du gitter älska!\n\n\n\n8. Drömmen.\n\n\n    Det war natt: i sömnens armar\n    Låg jag sträckt på purpurbädden,\n    Rusig af Lyaios' skänker,\n    Och jag tyckte mig på tårna\n    Ila stad allt hwad jag kunde,\n    under ras med unga flickor.\n    Men jag gäckades af swenner,\n    Mera sköna än Lyaios,\n    Och fick höra bittra stickord\n    Derför att jag lopp med dessa.\n    Och när en jag kyssa wille,\n    Rymde alla bort med drömmen.\n    Stackars jag! der låg jag ensam,\n    Önskande att åter somna.\n\n\n\n9. Till Dufwan.\n\n\n    \"Du älskligt täckta dufwa\n    Wharfrån, wharfrån din luftfärd?\n    Hwarfrån den mängd af oljor,\n    Hwars doft i höga rymden\n    Ifrån din winge dryper?\n    Hwem är du? hwad bestyr du?\"\n    \"Anakreon har sändt mig\n    Till älsklingen, Bathyllos,\n    Som nu för tiden alla\n    Befaller och beherrskar.\n    Mig bytte sjelf Kythere\n    Emot en liten wisa;\n    Anakreon jag sedan,\n    I samma wärs betjenar,\n    Och, som du ser, jag medför\n    Nu äfwen bref från honom.\n    Wäl har han loft att frihet\n    Mig innan kort förära.\n    Men fast han ger mig frihet,\n    Dock i hans tjenst jag dröjer.\n    Hwad tarfwas mig att flyga\n    Omkring på berg och slätter,\n    Och sittande i träden\n    Af öknens frukter näras?\n    Anakreon mig räcker,\n    Och jag med lystnad plockar\n    Utur hans händer hwetbröd;\n    Han ger mig och att dricka\n    Det win han sjelf hat smakat.\n    Och sen jag druckit, hoppar\n    Jag glad omkring min herre,\n    Som jag med wingen swalkar,\n    Och somnar sist så stilla,\n    Och sofwer på hans Lyra,\n    Nu wet du allt; gå hädan!\n    Du gjort mig mera pratig,\n    Långt mer än skatan är det.\"\n\n\n\n10. Erosbilden af wax.\n\n\n    I wax pusserad, Eros\n    Utaf en yngling utbjöds;\n    Jag fram till honom trädde,\n    Så spörjande: hur mycket\n    Begär du för ditt arbet?\n    Han swarte på sin Bondska:\n    Betala hwad er lyster!\n    Att allt ni dock må weta:\n    Ej är i wax jag konstnär,\n    Men jag ej längre trïfwes\n    Med Eros och hans anspråk.\n    Gif hit då för en Drachma\n    Den sköna sofkamraten!\n    Nu, Eros, utan dröjsmål\n    Mitt hjärta tänd; ty eljes\n    Jag kastar dig på brasan.\n\n\n\n11. Till sig sjelf.\n\n\n    Mig flickorna förkunna:\n    \"Anakreon du åldrats!\n    Tag spegeln här, och skåda,\n    Du har ej mer ett hårstrå,\n    Och kal är ju din panna.\"\n    Men jag, om dessa hårstrån\n    Än finnas, om de fallit,\n    Ej wet. Det wet jag endast.\n    Att sig för gubben egnar\n    Dessmera munter skämta,\n    Ju mer han nalkas grafwen.\n\n\n\n12. Till Swalan.\n\n\n    Hwad will jag åt dig göra,\n    Du pladdersjuka swala?\n    Säg? fånga dig och klippa\n    Den lätta wingen af dig?\n    Säg, bör jag skrida längre,\n    Och lik den wilde Tereus\n    Ifrån dig tungan skära?\n    Hwi har ur ljufwa drömmar\n    Du med så tidigt qwitter\n    Frånrófwat mig Bathyllos?\n\n       *       *       *       *       *\n\n                      ANACREON\n\n                  SVETHICE REDDITUS\n\n                        QUEM\n\n            Venia Ampliss. Facult. Philos. Ab.\n\n                        p. p.\n\n              Mag. AXELIUS GABR. SJÖSTRÖM\n            Facult. Philos. Adjunctus E. O.\n\n\n                         Et\n\n                  GUSTAVUS ÅKERROOS\n                 Stip. Publ. Aboêns.\n\n          In Auditorio Philos. die 31 Maji 1826\n                horis p.m. consvetis\n\n                    Particula 2\n\n            ABOAE, typis Frenckellianis.\n\n\n\n13. Till sig själf.\n\n\n    Dig, tjusande Kybebe\n    Sen han din kärlek gäckat,\n    På bergen Attis ropte,\n    Som det berättas, wansinnt;\n    Wid Klaros' källrand andra,\n    Knapt lagerkrönte Phoibos'\n    Drakelbölja druckit,\n    Förrn utom sig de skria.\n    Jag åter, ljuft berusad\n    Af drufwan och essencen,\n    Och af min älskarinna,\n    Will ock, will ändtlig rasa.\n\n\n\n14. Till Kärleksguden,\n\n\n    Jag måst, jag måste älska:\n    Till älskog mante Eros;\n    Jag war nog obetänksam,\n    Och lydde ej dess maning.\n    Men han, firar tog han bågen,\n    Tog ock sitt gyllne koger,\n    Och bjöd mig på ett enwig.\n    På skuldrorna jag lyfte\n    Mitt pansar lik Achilleus,\n    Mig tog båd sköld och lansar,\n    Och kämpade mot Eros.\n    Han sköt; jag flydde undan.\n    När han ej några pilar\n    Mer egde qwar, i harmen\n    Han sköt sig sjelf, för pilen;\n    I midten af mitt hjerta\n    Han trängde: jag war slagen.\n    Förgäfwes bär jag skölden,\n    Hwad båta yttre wapen,\n    När striden står derinne?\n\n\n\n15. Der sorglösa lifwet.\n\n\n    Ej bryr jag mig om Gyges,\n    De Sardiers rika konung,\n    Mig aldrig afund fängslat,\n    Ej furstars guld jag åtrår.\n    Mig lyster, att med oljor\n    Begjuta skägg och haka,\n    Mig lyster, att med rosor\n    Min tinning skönt bekransa.\n    Jag lefwer blott för dagen;\n    Ho wet, hwad sker i morgon?\n    Alltså, förrn himlen mulnar,\n    Så drick och håll dig rolig,\n    Ock offra åt Lyaios,\n    Att ej en krämpa kommer,\n    Och bjuder: \"stopp! ej mera!\"\n\n\n\n16. Till sig sjelf.\n\n\n    Du sjunger Thebes strider,\n    En annan de Troianska,\n    Jag fältslag, dem jag tappat.\n    Ej rytteri mig slagit,\n    Ej fotfolk eller flotta:\n    En ny, helt annan krigshär,\n    En här af ögon war det.\n\n\n\n17. Ófwer en Silfwerbägare.\n\n\n    Hos dig, du silfwerkonstnär,\n    Hephaistos, jag beställer\n    En rustning? nej, wisst icke;\n    Hwad bryr jag mig om krigen?\n    Gör en pokal, så rymlig,\n    Så djup du nånsin mäktar.\n    På den åt mig gravera\n    Ej några stjernebilder,\n    Ej Wagnen, ej Orion!\n    Hwad angå mig Pleiader,\n    Hwad angår mig Bootes?\n    Mig endast rankor bilda,\n    Och drufwor på sin stengel,\n    Och plockande Mainader!\n    Mig bilda ock en winpress,\n    Med gyllne tramparswenner,\n    Den tjusande Lyaios,\n    Och Eros och Bathyllos!\n\n\n\n18. Öfwer densamma.\n\n\n    Gör mig du, behagens konstnär,\n    En pokal, åt wåren helgad,\n    Med den stund som åt oss bringar\n    Aldraförst de täcka rosor!\n    Och på glatta silfwerytan\n    Teckna af ett muntert dryckslag;\n    Lemna bort allt det som icke\n    Skickar sig för winets fester,\n    Hwar förfärlig mordhistorie!\n    Bilda heldre guden Bakchos,\n    Ättling utaf Zeus Kronion,\n    Och begärens drottning, Kypris,\n    I gelag med Bröllopsgudar!\n    Wapenlösa små Eroter\n    Gör, och leende Chariter\n    I en yfwig rankas skugga,\n    Rik på löf och rik på drufwor!\n    Bilda fagra swenner äfwen,\n    Och låt Phoibos för dem spela!\n\n\n\n19. Man måste dricka.\n\n\n    Den swarta jorden dricker\n    Och träden dricka henne,\n    Och hafwet dricker floder,\n    Men solen dricker hafwet,\n    Och månen sjelfwa solen.\n    Hwad knoten I då, wänner,\n    Om äfwen jag will dricka?\n\n\n\n20. Till en Flicka.\n\n\n    På Phrygiens kustberg fordom\n    Till sten Niobe byttes,\n    Och förr som swala kringflög\n    Pandions dotter, Prokne.\n    Jag wille bli en spegel,\n    Att städs du såge på mig,\n    Jag wille klädning blifwa,\n    Att ständigt bäras af dig.\n    Jag wille watten wara,\n    Att twä dig ren i badet,\n    Och balsam, goda flicka,\n    Att dofta ljuft omkring dig;\n    Och en corset för barmen,\n    En perla uppå halsen,\n    En sko jag wille blifwa,\n    Att af din fot helst trampas.\n\n\n\n21. Till sig sjelf.\n\n\n    Gifwen åt mig, flickor, gifwen\n    En pokal till brädden rågad,\n    Ty af hettan genomglödgad\n    Jag numer med möda andas.\n    Gifwen ock Lyaios' blommor\n    Och hans kransar; jag will knyta\n    Dem om pannan, ty jag brinner.\n    Men den eld som kärlek upptändt\n    Stackars hjerta, hwarmed släcka?\n\n\n\n22. Till Bathyllos.\n\n\n    Sätt dig ned, o min Bathyllos,\n    Här i skuggan! Skönt är trädet.\n    Och de späda löfwen darra\n    Uppå spenslig qwist för winden.\n    Och med sakta sorl i nejden\n    Källan till sig alla lockar.\n    Ho kan se och ej besöka\n    Sådan lustort? billigt frågas.\n\n\n\n23, Till rikedomen.\n\n\n    Förmådde gyllne skatter\n    Åt menniskan ge lifwet,\n    Jag gömde dem med omsorg,\n    Att döden, när han kommer,\n    Må ta sin del och wandra.\n    Men då nu ingen dödlig\n    Kan åt sig köpa lifwet,\n    Hwi suckar jag förgäfwes?\n    Hwi höjer jag min klagan?\n    Är jag bestämd till döden,\n    Hwad kan mig guldet båta?\n    Man unne mig att dricka,\n    Att dricka ljufwa winet\n    I goda wänners samqwäm.\n    Och uppå mjuka bädden\n    Få Kypris' bragder öfwa.\n\n\n\n24. Till sig sjelf.\n\n\n    Som jag är en dödlig boren,\n    Skapt att wandra lifwets bana,\n    Wet jag blott den tid som flyktat.\n    Wet ej kommande sekunder.\n    Lemnen mig i ro, bekymmer!\n    Jag med er har intet otaldt.\n    Förrn mig döden öfwerraskar,\n    Will jag skämta, le och dansa\n    Med den tjusande Lyaios.\n\n\n\n25. Till sig sjelf.\n\n\n    När min pokal jag tömmer,\n    Bekymren slumra alla.\n    Hwad angå mig bekymren,\n    Hwad mödorna och qwalen?\n    Dö måst jag, mot min wilja.\n    Hwi då mitt lif förspela?\n    Friskt låt oss tömma bägarn,\n    Den åt Lyaios wigda!\n    Ty medan den wi tömme,\n    Bekymren slumra alla.\n\n\n\n26. Till sig sjelf.\n\n\n    När hos mig Bakchos gästar,\n    Bekymren slumra alla;\n    Jag tror mig rik som Kroisos,\n    Och börjar grannt att qwäda;\n    Jag ligger murgrönkransad,\n    Och ler åt hela werlden:\n    Ställ till, slå i! Jag dricker!\n    Bär hit pokalen, gosse!\n    Jag ligger heldre rusig,\n    Än bäddad ned i grafwen.\n\n\n\n27. Till Bakchos.\n\n\n    Kronions son, Lyaios,\n    Som alla griller jagar,\n    Så snart uti mitt sinne\n    Den tjusningsrike smygt sig,\n    Han lär mig genast dansa.\n    Tänk, hwad jag då har roligt,\n    Jag lustgelagens hjelte!\n    Men efter dans och sånger,\n    Undfägnar mig Kythere,\n    Och jag igen will dansa.\n\n       *       *       *       *       *\n\n                      ANACREON\n\n                  SVETHICE REDDITUS\n\n                        QUEM\n\n            Venia Ampliss. Facult. Philos. Ab.\n\n                        p. p.\n\n              Mag. AXELIUS GABR. SJÖSTRÖM\n            Facult. Philos. Adjunctus E. O.\n\n\n                         Et\n\n                ADOLPHUS REGINALDUS LANG\n              Stipendiar. Publ. Tavastenses\n\n          In Auditorio Philos. die 3 Junii 1826\n                horis a.m. consvetis\n\n                    Particula 3\n\n            ABOAE, typis Frenckellianis.\n\n\n\n28. Till sin Älskarinna.\n\n\n    Nu wälan, du förste konstnär,\n    Nu till penseln, förste konstnär,\n    Du i Rhodiers skola ypperst,\n    Af min bortastadda sköna\n    Gör en bild, som jag dig säger!\n    Till en början håret måla,\n    På en gång båd lent och dunkelt,\n    Och om färgen så kan blandas,\n    Må det ock af oljor dofta!\n    Ofwanom den trinda kinden,\n    Och inunder ebenlocken\n    Må du elfenpannan måla.\n    Men, jag ber, låt ögonbrynen\n    Sig ej skilja, ej förmångas,\n    Utan gör dem, lika hennes,\n    Att i hemlighet de mötas,\n    Och gör ögonhåren swarta!\n    Och dess blick, ja, den i sanning\n    Må af eld du utarbeta,\n    Både blå, liksom Athene's;\n    Och försmäktande, likt Kypris'!\n    Till dess näsa, till dess kinder.\n    Må du mjölk med rosor många!\n    Gör dess läpp Wältalighetens,\n    Som enhwar till kyssar lockar!\n    I den weka hakans gröpning,\n    Uppå alabasterhalsen\n    Må Behagen alla swärma!\n    Och för öfrigt hölj den sköna\n    Uti lätta purpurslöjor,\n    Låt oss se en skymt af hullet,\n    Som om kroppens fägring wittnar.\n    Det är nog! Jag flickan skådar;\n    O, på stund portrait, du talar!\n\n\n\n29. Till Bathyllos.\n\n\n    Wännen min, Bathyllos, måla\n    På det sätt jag nu beskrifwer.\n    Låt hans hår af oljor glänta,\n    Gör det inwid roten dunkelt,\n    Men på ytan guldbestråladt!\n    Och hans flätors fria ringlar,\n    Dem du wårdslöst sammanhopar,\n    Låt dem falla, hur det träffar\n    Och hans weka, friska panna\n    Må af ögonbryn bekransas,\n    Dunklare än nattens slöjor.\n    Trotsigt gör det swarta ögat,\n    Men i glöden mildhet blanda,\n    Och det ena tag af Ares,\n    Tag det andra af Kythere,\n    Att dess anblick nu förjagar,\n    Nu med tjusning till sig lockar,\n    Som ett äppel rosenkinden\n    Må du bilda, lent befjunad;\n    Sjelfwa Blygsamhetens rodnad,\n    Om du mäktar, gjut deröfwer.\n    Och dans tappar ... än jag twekar,\n    På hwad sätt de borde bildas:\n    Fina, fulla af förtrollning;\n    Sagdt i korthet, må portraitet\n    Synas tala, fast det tiger.\n    Och när anletet är färdigt,\n    Må hans elfenhals du måla,\n    Som Adonis' öfwerträffar.\n    Gör hans barm och båda händer\n    Lika Hermes' barm och händer,\n    Och hans lår som Polydeukes',\n    Och hans mage som Lyaios'.\n    Ofwanom de weka låren,\n    Dessa lår, som eldar hysa,\n    Må, med barna-oskuld, röjas\n    Kärlekens begär i knoppning.\n    Dock, en usel konst du öfwar.\n    Då du ej förmår att wisa\n    Hwad af allt är skönast, ryggen.\n    Skall jag föttren ock beskrifwa?...\n    Här det pris, du sjelf har utsatt!\n    Tag Apollon, som der hänger.\n    Och deras Bathyllos bilda;\n    Kommer du en gång till Samos,\n    Gör en Phoibos af Bathyllos.\n\n\n\n30. Till Kärleken.\n\n\n    Åt Skönheten blef Kärlek\n    Af Sånggudinnor lemnad,\n    I blomsterbojor bunden.\n    Och Kythereia genast,\n    Försedd med lösen, sökte\n    Sin kära son befria:\n    Om ock man pilten löser,\n    Han stannar qwar, han går ej:\n    Han want sig wid sitt fängsel.\n\n\n\n31. Till sig sjelf.\n\n\n    Wid gudar, låt mig dricka,\n    I fulla klunkar dricka.\n    Ty rasa, rasa will jag!\n    Ock rasade Alkimaion,\n    Samt barfotad Orestes,\n    Som egna mödrar dräpte.\n    Men jag, som ingen dräpit.\n    Sen jag har tömmt pokalen,\n    Will rasa, rasa will jag.\n    Förr rasade Herakles,\n    Med fasanswärda kogret\n    Och Iphiteiska bågen.\n    Så rasade ock Aias.\n    Med egen sköld bewäpnad,\n    Då Hektors swärd han swängde.\n    Jag med en krans i håret\n    Och en pokal i handen,\n    Ej swärd, ej heller båge,\n    Will rasa, rasa will jag.\n\n\n\n32. Till sina älskarinnor.\n\n\n    I fall du löfwen alla\n    I skogen räkna mäktar,\n    Och räkna böljor alla,\n    Som gå i oceanen:\n    Dig ensam jag förordnar,\n    Att mina flickor räkna.\n    Ifrån Athen att börja,\n    Skrif tjugu älskarinnor,\n    Dessutom femton andra.\n    Och sedan från Korinthos\n    Skrif hopar uppå hopar;\n    Det ligger i Achaia,\n    De sköna flickors hembygd.\n    Skrif upp bland Lesbierna,\n    Och allt från Ionierna,\n    Från Karien och Rhodos,\n    Twåtusen älskarinnor. --\n    Hwad nu? -- skrif, skrif du bara!\n    Jag än ej Syriens flickor.\n    Ej än Kanobos' räknat.\n    Ej Kretas, som besitter\n    All fägring, och der Eros\n    I hwarje stad har fester.\n    Will du jag ock skall räkna\n    Från Indien och Baktra,\n    Och utanför Gadeira,\n    Mitt hjertas herrskarinnor?\n\n\n\n33. Till Swalan.\n\n\n    Du kommer, goda swala,\n    Hwart nytändt år tillbaka,\n    Och bygger bo om wåren;\n    Till wintern res du hädan\n    Till Nilen, eller Memphis.\n    Men Kärlek alltid bygger\n    Sitt bo uti mitt hjerta.\n    En Lusta ren har wingar,\n    En annan gömms i skalet,\n    En är till hälften utkläckt,\n    Och oupphörligt pittra\n    De små med öppna munnar.\n    De mindre kärleksungar\n    Utaf de större matas.\n    Och knapt de hunnit wexa,\n    Förrän de wärpa sjelfwe.\n    Hwad skall jag ta mig före?\n    Ej mäktar jag så många\n    Eroter härbergera.\n\n\n\n34. Till en Flicka.\n\n\n    Spring icke undan, Flicka;\n    För Gubbens gråa lockar!\n    Sky ej, ehuru du eger,\n    Din ungdoms fulla blomma\n    Den gamle mannens kärlek!\n    Se, hur de hwita liljor,\n    Att öka kransens wärde,\n    Med rosor sammanflätas!\n\n\n\n35. Zeus och Europa.\n\n\n    Den oxen här, o yngling,\n    En Zeus mig tyckes wara;\n    Ty han ju bära på ryggen\n    Den flickan ifrån Sidon,\n    Far öfwer wida hafwet,\n    Och skär med hofwen böljan.\n    Ej nånsin någon oxe,\n    Som utur hjorden flyktat,\n    Än simmat öfwer hafwet\n    Om icke han allena.\n\n\n\n36. Till lifwets fröjder.\n\n\n    Hwarför truga på mig talkonst.\n    Och lagfarenhetens reglor?\n    Hwad angå mig slika glosor,\n    Som ej till det minsta båta?\n    Lär mig heldre dryckeskonsten,\n    Att jag ljufwa bägarn tömmer;\n    Lär långt heldre mig att leka\n    Med den gyllne Aphrodite!\n    Gråhår hufwudet bekransa:\n    Hit med win, med watten, gosse,\n    Söf mitt sinne, att det slumrar!\n    Innan kort du mig begrafwer\n    Och den döde intet åtrår.\n\n\n\n37. Till Wåren.\n\n\n    Se, hur skönt till wårens möte\n    Rosor utströs af Behagen!\n    Se, hur böljan sakta, sakta\n    Tynar af på hafwets spegel!\n    Se, hur anden kring lofwerar.\n    Se, hur tranan gör sin wandring!\n    Solen står så klar på fästet,\n    Molnens alla skuggor jagas,\n    Åkerns teg sin fägring röjer.\n    Ren olivens frukter mogna,\n    Rankan festligt sig bekransar,\n    Under hwarje blad, hwar blomstjelk\n    Tittar fram en liten drufwa.\n\n\n\n38. Till sig sjelf.\n\n\n    Jag gammal är, men dricker\n    Långt mera än de unga.\n    Och, gäller det att dansa,\n    Min winsäck ät min dansstaf,\n    En annan har jag icke.\n    Den som är böjd för strider,\n    Wälan, han fritt må strida.\n    Bär hit, du gosse, bägarn,\n    Sen du behörigt blandat\n    Det håningsöta winet!\n    Jag gammal är, men dansar\n    Likt Bakchos' fosterfader\n    I kretsen af de unga.\n\n\n\n39. Till sig sjelf.\n\n\n    När jag druckit drufwans safter.\n    Tändes glädjen i min hjerta,\n    Som till Sångmöns dyrkan waknar.\n\n    När jag druckit drufwans safter,\n    Strax bekymrens skaror flykta,\n    Och de anslagsfulla tankar\n    Till den storm, som hafwen upprör.\n\n    När jag druckit drufwans safter,\n    Sorgförjagaren Lyaios\n    Under wårens blomsterdagar\n    Lär mig dansa, winberusad.\n\n    När jag druckit drufwans safter,\n    Jag mig blomsterkransar binder,\n    Dem kring mina lockar wirar,\n    Sjunger lifwets stilla lycka.\n\n    När jag druckit drufwans safter,\n    Doftande af oljors wällukt,\n    Armen kring min flicka sluten,\n    Jag beprisar Kythereia.\n\n    När jag druckit drufwans safter,\n    Och wid rågade pokalen\n    Alla pannans rynkor jemnat,\n    I de ungas krets jag glammar.\n\n    När jag druckit drufwans safter,\n    Är deri min enda winning.\n    Som jag bortom grafwen medför,\n    Ty på allt gör döden ände.\n\n       *       *       *       *       *\n\n                      ANACREON\n\n                  SVETHICE REDDITUS\n\n                        QUEM\n\n            Venia Ampliss. Facult. Philos. Ab.\n\n                        p. p.\n\n              Mag. AXELIUS GABR. SJÖSTRÖM\n            Facult. Philos. Adjunctus E. O.\n\n\n                         Et\n\n                MAGNUS ERICUS ALOPAEUS\n                     Viburgensis\n\n          In Auditorio Philos. die 3 Junii 1826\n                horis p.m. consvetis\n\n                    Particula 4\n\n            ABOAE, typis Frenckellianis.\n\n\n\n40. Till Kärleken.\n\n\n    Ett bi som här om dagen\n    Bland rosor sof, i fingret\n    Stack ystre Kärleksguden\n    Helt oförtänkt. Små händren\n    Han jemrande ihopslog,\n    Han lopp, han flög på stunden\n    Till tjusande Kythere.\n    \"We mig, -- min mor, -- han sade:\n    We mig jag är förlorad,\n    En liten orm mig sårad,\n    En wingad orm; de landtbor\n    Må honom bi benämna.\"\n    Hon swarte: \"om en bigadd\n    Dig gör så mycken smärta,\n    Hwad menar du de lida,\n    Min son, dem du har sårat?\"\n\n\n\n41. Dryckessång.\n\n\n    Må wi glade bägarn tömma,\n    Mä wi winets gud besjunga,\n    Som oss lärt förstå danser,\n    Som är wän af dryckeswisan,\n    Som är Kärleksgudens stallbror,\n    Som är älskling åt Kythere;\n    Han har Ruset skänkt åt werlden,\n    Han är far åt lifwets Fröjder,\n    Han är den som smärtan döfwar,\n    Han är den som sorgen söfwer!\n    Ty när sköna gossar bringa\n    En pokal, behörigt blandad,\n    Då förjagas hwart bekymmer,\n    Och far hän på stormens wingar.\n    Må wi derför bägarn fatta,\n    Och ge grillerna på båten!\n    Ty hwad hjelper det en dödlig,\n    Att han qwäljer sig och ängslas?\n    Och ho wet sin framtids öden?\n    Uti natt är lifwet inswept.\n    Jag will dricka, jag will dansa,\n    Doftande af oljor skalkas\n    [I gelag med wackra gossar]\n    Och med sköna älskarinnor.\n    Ho som will, må ta på nacken\n    Hela bördan af bekymmer.\n    Må wi glade bägarn tömma,\n    Må wi winets gud besjunga!\n\n\n\n42. Till sig sjelf.\n\n\n    Dionysos, wän af skämtet,\n    Genom dans mitt sinne tjusar,\n    Och jag fröjdas wid min lyra\n    Med den unge dryckskamraten.\n    Men likwäl att liljekransar\n    Kringom tinningarna fläta,\n    Och med täcka ungmör skalkas,\n    Det af allting mest mig fröjdar.\n    Afund känner ej mitt hjerta,\n    Afund ej, all twedrägts ursprung.\n    För den tadelsjuka tungans\n    Slöa pilar jag mig aktar.\n    Kif wid bägarn är min afsky\n    På de stojande kalasen,\n    Men med unga tjusarinnor\n    Under sång och spel jag dansar.\n    Låt oss lefwa i all stillhet!\n\n\n\n43. Till Tettix.\n\n[Ett slags gräshoppa.]\n\n\n    Du är lycklig, lilla sångkräk,\n    Ty i topparna af träden,\n    Med en droppe dagg bespisad,\n    Som en konung glad, du sjunger.\n    Dig ju tillhör allt i nejden,\n    Hwad du ser på åkerfälten,\n    Hwad du ser i skogen alstras.\n    Utaf landtbor är du älskad,\n    Ty du gör dem ingen skada,\n    Alla menskor dig wärdera,\n    Glada förebud af sommarn.\n    Sånggudinnorne dig älska,\n    Ja, dig älskar sjelfwe Phoibos,\n    Som dig gaf den gälla rösten.\n    Ingen ålderdom dig trycker,\n    Wisa sångarinna, jordbarn,\n    Qwalfri, utan blod i kroppen!\n    Nästan är du gudar jemlik.\n\n\n\n44. Drömmen.\n\n\n    Mig uti en dröm det syntes,\n    Att jag sprang; på axelbladen\n    Sutto wingar. Kärleksguden\n    Bly kring sköna benen häftadt,\n    Följde efter och hann upp mig.\n    Hwad will sådan dröm betyda?\n    Jo, att jag, i många tusen\n    Kärleksbragder inbegripen,\n    Reder mig utur de andra,\n    Blott af denna ena fängslad.\n\n\n\n45. Kärlekens pilar.\n\n\n    Kythereias halte make\n    Wid sin äsja uppå Lemnos\n    Härdar jernet för att smida\n    Pilar åt de små Eroter.\n    Kypris tar ett kärl med håning,\n    Hwartill Eros galla blandat,\n    Doppar deri hullingarna.\n    En gång Ares kom från striden¡\n    Swängande det tunga spjutet,\n    Log med hån åt Eros' pilar,\n    \"Dessa pilar\", -- sade Eros, --\n    \"Äro dryga nog; försök blott!\"\n    Då tog Ares dem i handen:\n    Inom sig Kythere smålog.\n    Med en suck den stolte krigsgud\n    Sade: \"dryga nog! tag bort dem!\"\n    \"Nej, behåll dem!\" swarte Eros.\n\n\n\n46. Till Kärleken.\n\n\n    Det ät swårt, att icke älska,\n    Det är swårt också att älska,\n    Men af allt i werlden swårast,\n    Att få korgen, när man älskar.\n    Höga anor, snille, dygder\n    Med förakt af kärlek trampas;\n    \"Har du guld?\" det är dess walspråk.\n    Ware han fördömd, den förste,\n    Som åt guld sin kärlek skänkte!\n    Ty allt sen ej bröder finnas,\n    Ty allt sedan ej föråldrar,\n    Han är skuld till mord och strider,\n    Genom honom -- desto wärre! --\n    Wi förgås, som älskog drifwa.\n\n\n\n47. Den gamle mannen.\n\n\n    Hell dig, du glade gubbe,\n    Hell, yngling, dig i dansen!\n    En gubbe, när han dansar,\n    Är till sitt gråhår gubbe,\n    Till själen är han yngling.\n\n\n\n48. Till Bakchos.\n\n\n    Han, som gossen gör i faran\n    Oförskräckt, i kärlek orädd,\n    Och till dansare i dryckslag,\n    Winets gud oss sjelf besöker,\n    Bringande, att qwalen lindra,\n    Ljuflig älskogsdryck åt menskor,\n    Rankans ädla ättling, winet,\n    Som, i drufwan inneslutet,\n    Han på klasarna förwarar,\n    Så att, sen de drufwan plockat,\n    Sunda alla må förblifwa,\n    Sunda till den sköna kroppen,\n    Sunda till det glada sinnet,\n    Tills de se det nya året.\n\n\n\n49. Öfwer en Diskos med Aphrodites bild.\n\n\n    Hwem har detta haf graverat?\n    Hwilket hänryckt konstnärsnille\n    Gjöt wäl öfwer Diskos böljan,\n    Som på hafwets rygg sig hwälfwer?\n    Hwilken gudakraft förmådde\n    Uppå wattnets yta bilda\n    Späda Kythereia, moder\n    Åt de ewigt sälla gudar?\n    Naken han oss henne wisar;\n    Hwad ej skickligt wor' att skåda,\n    Endast det en bölja gömmer.\n    Fram hon gungar och tillbaka,\n    Lik det hwita hafsgräs buren\n    På den spegelklara ytan,\n    Och med sorl hörs wågen swalla\n    Kring den sköna simmarinnan.\n    Ofwan rosenbarmens hwälfning,\n    Och inunder weka nacken\n    Böljan delar sig, och Kypris,\n    Lik en lilja bland violen,\n    Ur det lugna hafwets fåra\n    Möter wåra fikna blickar.\n    Öfwer silfwergrunden färdas\n    Uppå dansande delphiner\n    Trånaden och Kärleksguden,\n    Leende åt menskofunder.\n    Och en buktig här af fiskar,\n    Sprittande ur böljans sköte\n    Smeker Kythereia kärligt,\n    Så att hon med löje simmar.\n\n\n\n50. Winpresssång.\n\n\n    Ynglingar och flickor bära\n    Uti korgar på sin axel\n    Purpurdunkla drufwans klasar,\n    Som de tömma i en winpress;\n    Endast ynglingarne trampa,\n    Lösa musten ur sitt fängsel,\n    Medan de till gudens ära\n    Stämma höga winpresssånger.\n    Skön är Bakchos att betrakta,\n    Der han fräser färsk i karen;\n    När en gubbe tömmt pokalen,\n    Dansar han på swaga fötter,\n    Så att silfwerlocken fläktar;\n    Men af win och kärlek drucken,\n    Gossen på sin flicka lurar,\n    Der i dunkla löfwens skugga,\n    Sträckande den weka kroppen,\n    Tjusarinnan ligger insöfd,\n    Som han nu i otid retar,\n    Att förråda eget bröllop;\n    Hwad han ej med godo winner,\n    Tar han ut mot hennes wilja.\n    Ty de unga finnen Bakchos\n    Eggar till förwägna lekar.\n\n\n\n51. Till Rosen.\n\n(Wexelsång.)\n\n\n    Wåren, krönt med blomsterkransar,\n    Och den hulda Ros jag sjunger:\n    Hjelp mig qwäda; älskarinna!\n\n    Ty hon är en fläkt från gudar.\n    Hon är menniskornas wällust,\n    Och Behagens skönsta smycke\n    Uti kärleks blomstermånad,\n    Hon är Kypris' största fägnad,\n    Och ett mål för skalders qwäden,\n    Sånggudinnors ljufwa blomma.\n\n    Mildt hon doftar dem till möte,\n    Som på törnestigen wandra;\n    Mild är kärleks blomma, bruten,\n    Och i weka händer sluten,\n    När man henne sakta fingrar.\n\n    Hon år skaldernas förtjusning\n    Wid gelagen och wid borden,\n    Och wid Dionysos' fester.\n    Säg, hwad funnes utom Rosen?\n    Morgonrodna'n rosenfingrad,\n    Rosenarmad nymphen kallas,\n    Aphrodite rosenhyad,\n    I de wisa skalders qwäden.\n\n\n    Hon är bot för hwarje krämpa.\n    Hon mot sjelfwa döden wärjer,\n    Hon förmår att tiden trotsa,\n    Rosen än på gamla dagar\n    Eget qwar sin ungdoms wällust.\n\n    Låt oss sjunga hennes ursprung!\n    När ut hafwets blåa sköte\n    Den med skumdagg höljda Kypris,\n    Oceanens dotter, uppsteg,\n    När den krigiska Athene\n    Ur Kronions hjerna föddes.\n    Fruktad af Olympens gudar:\n    Äfwen då den sköna Rosens\n    Nya skott ur jorden wexte,\n    Konstens undranswärda alster.\n    Men de sälla gudars skara.\n    För att bilda Rosen, gjöto\n    Nektar deruppå, och herrlig\n    Utur törnehäcken framgick\n    Bakchos' ewigt unga blomma.\n\n\n\n52. Till sig sjelf.\n\n\n    När jag ser de ungas kretsar,\n    Ungdomsåren återwända,\n    Då på stund, på stund till dansen\n    Gubben som en fågel ilar.\n    Dröj hos mig en stund Kybeba,\n    Gif mig blommor, jag will kransas!\n    Bort med gråhår och med krämpor.\n    Ung jag dansar bland de unga.\n    Bär mig hit den saft forn runnit\n    Utur Dionysos' drufwa,\n    Att du gubbens kraft må skåda,\n    Som ännu förmår att sjunga,\n    Som ännu förmår att dricka,\n    Och att swärma med förtjusning.\n\n\n\n53. De älskande.\n\n\n    Uppå sin länd har hästen\n    Ett inbrändt kännemärke;\n    Den höga mössan röjer\n    En kämpe bland de Parther.\n    Wid första anblick genast\n    Jag skiljer dem som älska;\n    De bära i sitt hjerta\n    Ett litet kännemärke.\n\n\n\n54. Till sig sjelf.\n\n\n    Grånad är mig allaredan\n    Tinningen, och hwit min hjessa,\n    Tjusningsfulla ungdomstiden\n    Är förbi och tändren murknat.\n    Och af lifwets glada dagar\n    Är ej mera mången öfrig.\n    Derför ofta tårar rinna,\n    När jag tänker rädd på döden.\n    Så förskräcklig är Tartarens\n    Afgrund, grym den wäg som leder\n    Dit; ty hwar som nederstigit,\n    Stiger aldrig upp sen mera.\n\n\n\n55. Man bör dricka.\n\n\n    Nu wälan, bär hit, o gosse,\n    Bägarn, att i fulla klunkar\n    Jag må dricka! Tio delar\n    Watten häll deri, af winet\n    Fem, att jag förutan buller\n    Må i winets floder bada!\n    Nu bär hit, men ingalunda\n    Må wi efter Skythers plägsed,\n    Under larmande och wäsen,\n    Tömma bägarn. Låt oss dricka\n    Under sköna sångers samljud!\n\n\n\n56. Till Kärleken.\n\n(Fragment.)\n\n\n    Åt den sköna Kärleksguden,\n    Höljd i rika blomsterbindlar,\n    Will jag egna detta qwäde.\n    Han är herre öfwer gudar,\n    Han de dödlige regerar...\n\n\n\n57. Till Artemis.\n\n\n    Bedjande, o jägarinna,\n    Dig jag nalkas, djurens drottning¡\n    Blonda dotter af Kronion.\n    Ila till Lethaiosfloden,\n    Sänd en nådblick ifrån höjden\n    Till de oförskräckte hjeltars\n    Stad! Jag wet, du ej beskyddar,\n    Wilda, oförsynta menskor.\n\n\n\n58. Till en Flicka.\n\n\n    Fåle ifrån Thrakien, hwarför\n    Ser du på mig med så sneda\n    Ögon, flyr mig obarmhertigt?\n    Tror du skalden intet känner?\n    Wet då nu, jag wille sirligt\n    Töm och betsel på dig hänga,\n    Wille sedan hurtigt swänga\n    Kring med dig på wädjobanan.\n    Nu på ängarna du betar,\n    Hoppar ystert kring och skalkas;\n    Ingen ryttare du eger,\n    Efter konstens reglor öfwad.\n\n\n\n"]