[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fQZQ4K9GKzDBjXGjQdvrPaUNGKj7DcA3SNbrEuSh0NW4":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":20,"gutenbergSubjects":21,"gutenbergCategories":24,"gutenbergSummary":27,"gutenbergTranslators":28,"gutenbergDownloadCount":30,"aiDescription":31,"preamble":32,"content":33},1478,"Noveller och skizzer","Alfthan, Johannes",1830,1893,"1478-alfthan-johannes-noveller-och-skizzer","1478__Alfthan_Johannes__Noveller_och_skizzer",null,"muistelmat",[],[],"sv",1870,49079,240110,false,26546,[22,23],"Fiction","Short stories",[25,26],"Biographies","Short Stories","\"Noveller\" by Minna Canth is a collection of stories written in the late 19th century. The work showcases the author's keen observations on social issues, particularly those related to women's roles in society, reflecting her commitment to feminist ideals and her personal life experiences. The protagonist appears to draw from Canth's own journey, navigating the challenges of societal expectations, personal aspirations, and familial responsibilities.  At the start of \"Noveller,\" the tone is set through Minna Canth's autobiography, which delves into her upbringing and formative years, revealing her intellect and ambitions from a young age. The initial stories introduce characters like Emmi, a young maid, who struggles with her demanding responsibilities and the pressures of her environment, hinting at deeper themes of class disparity and personal sacrifice. These opening passages not only flesh out Canth's life and the pressures she faced as a woman writer but also establish a narrative foundation that explores struggles for identity, ambition, and social reform in a patriarchal society. (This is an automatically generated summary.)",[29],"Lindberg, Hanna",320,"Kokoelma lyhytproosaa ja matkakuvauksia, jotka sijoittuvat muun muassa Ahvenanmaalle, Viipuriin, Laatokan rannoille sekä Puolaan ja Venäjälle. Teos sisältää historiallisia havaintoja 1800-luvun puolivälin matkoilta ja elämästä eri puolilla Pohjois-Eurooppaa, yhdistäen kaunokirjallisia kerrontatapoja omakohtaisiin muistoihin.","'Noveller och skizzer' av Johannes Alfthan är Projekt Lönnrots utgivelse\nnr 1461. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen,\nvarför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till\ne-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lönnrot.","NOVELLER OCH SKIZZER\n\naf\n\nJohannes Alfthan\n\n\n\n\n\nStockholm,\nAlbert Bonniers förlag,\n1870.\n\n\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\n Kallista på Kastelholm. Pennteckning från Åland.\n Ett mystiskt par. Sann händelse från år 1867.\n Från Finland:\n   1. Från öster till vester.\n   2. Wiborg.\n   3. Från Ladogas strand.\n   4. En vacker hufvudstad i ett litet land.\n Reseskizzer från Polen och Ryssland:\n   1. Polen.\n   2. Ryssland.\n Borgfröken. Skizz från kejsar Nikolai regering.\n\n\n\n\n\n\nKallista på Kastelholm.\n\nPennteckning från Åland.\n\n\n\n\n1.\n\n\nUtströdda som perlor på en juvelerares bord ligga de åländska öarne\ni hafvet midt emellan Sverige och Finland. Jag hade icke för allt\nverldens guld, ja och alla verldens ordnar och kronor tillsammans\nvelat vara den juveleraren, som lemnade dessa äkt-svenska perlor åt\nRyssland -- och så har dock en gång skett. Den handeln torde icke\nheller så lätt gå tillbaka, ty -- men låtom oss tiga om den saken.\n\nVisserligen är flertalet af öarne i gruppen endast kala klippor, men\ntill och med på en stor del af dessa bo menniskor och det menniskor,\nsom älska dessa klippor framför allt annat på jorden. Dessa\nsannskyldiga hafsmenniskor gifva Åland en ännu mera egendomlig prägel\nän tillochmed dess särdeles originella fysiska bildning förlänar.\nDess i politiskt afseende stora betydelse förbigår jag här.\n\nDet var om våren år 185-. Ålands rika historiska minnen, dess\negenskap att under det nyss slutade \"orientaliska kriget\" ha varit\nskådeplatsen inom krigets nordiska afdelning för en eröfringsscen\ni civilisationens intresse, äfvensom lusten att göra en liten\nsommartripp till ett för oss jemförelsevis obekant land, förde mig\ntill det beslut att besöka Åland. Jag satte min föresats raskt i\nverket, gick ned till Blasieholmen der ålandsskutorna ligga förtöjda,\noch öppnade följande samtal med en ung sjöman, som såg pigg och\ntreflig ut.\n\n\"Hör på, min vän, reser ni snart öfver till Åland igen?\"\n\n\"Vi segla af i qväll\", ljöd svaret på en ganska ren dialekt, och den\nunge mannen helsade höfligt.\n\n\"Kunde jag få följa med er ditöfver?\"\n\n\"Det kan väl gå för sig, tror jag, men det beror på far, det.\"\n\n\"Kan jag då få råka honom?\" sporde jag.\n\n\"Inte svår att råka\", svarade åländingen muntert, \"han sitter der\npå krogen och tar sig en morgonrisp, fråga efter'n bara, han heter\nFalkens Erik och rår om skutan här.\"\n\nJag begaf mig till krogen, gick igenom skänkrummet och påträffade i\n\"gästrummet\" en medelålders man, sittande ensam, vid ett bord. Han\ntycktes mig se ut som en skutskeppare.\n\n\"Goddag!\" helsade jag frimodigt, \"är det Falkens Erik från Åland? Er\nson har visat mig hit.\"\n\n\"Vasserratri! Falkens Erik från Hammarudda\", ljöd svaret, \"men\",\ntillade han, \"våran strömming är slut och klent fick vi betaldt ändå.\"\n\n\"Det var illa det\", svarade jag, \"men jag har ett annat slags affär\nmed skepparn.\"\n\n\"Och det vore?\" sporde han nyfiket.\n\n\"Vill ni föra mig öfver till Åland?\"\n\n\"Hvarför det då? Herrn reser ju bättre med ångbåt!\"\n\n\"Ja, men jag tycker mera om att segla.\"\n\n\"Gerna för mig då -- jag seglar af i qväll.\"\n\n\"Jag följer med!\" utropade jag. \"Hvad begär ni för öfverfarten?\"\n\n\"Kommer an på hvad slags folk herrn är\", var det afmätta svaret. \"Tio\nrubel blott, om herrn har pass och egen matsäck -- för si resan kan\nbli långvarig; vi ha sydostlig vind, bra nog i början men knapp på\nhafvet.\"\n\n\"Hvad göra då edra tio rubel i goda svenska riksdaler?\" sporde jag.\n\n\"Efter kursen gör det minst tjugofem riksdaler. Jag kan räkna kursen,\njag.\"\n\n\"Nåväl, jag betalar det; när skall jag vara ombord?\"\n\n\"Sist klockan sju i qväll\", svarade Falkens Erik och såg först på det\nena, sedan på det andra af sina ur.\n\nJag drack ett glas öl med gubben och gick. Klockan på slaget sju\nvar jag på platsen med tvänne karlar, bärande min kappsäck, samt en\nypperlig matsäck och ett rikligen försedt flaskfoder.\n\n\"Precis herre\", helsade Erik och räckte mig sin tjäriga hand, samt\ntillade, i det han skrattande pekade på buteljerna, \"det der är bra,\ndet är fuktigt ute på Ålands haf.\"\n\nVi lade ut till sjös, skepparen, hans son, en gammal sjöman till och\njag. Vädret var friskt och det gick raskt undan, ehuru vi hade blott\nhalf vind, men skutan seglade bra, som nästan alla ålandsfartyg. Jag\nvar imellertid trött af det myckna springandet under dagens lopp och\nbegaf mig snart till hvila. Stockholms skärgård ända till Furusund\nkände jag dessutom ganska väl, der var för mig intet nytt att se. Jag\ngick icke ned i den qvafva kabyssen utan lade mig på däck insvept i\nmin paletå, med hufvudet på kappsäcken och utsträckt på ett par gamla\nhopvikta segel.\n\nDå jag vaknade sent följande morgon, voro vi redan ute på hafvet.\nSjön gick hög och vi seglade dikt bidevind. Det var en lust och\nglädje att se de käcka öboerna i sitt lilla fartyg umgås med vågor\noch vind; det gick som en lek, undan för undan. Då dagen led mot\nslut hade jag blifvit någorlunda förtrogen med mina reskamrater.\nVinden hade småningom aftagit och tynade slutligen framemot qvällen\nalldeles af. Så gick det ock med mitt sällskaps humör. Infallen\nupphörde, historierna togo slut och Falkens Erik utbrast otåligt:\n\"Motvind är det och stiltje blir det till natten, det kan man kalla\ndålig seglats\". Men som jag ännu ville höra några \"historier\" till om\n\"gamla Åland\", om ryssarne, samt om engelsmännens och fransmännens\nbesök, proponerade jag en liten toddy på qvällsqvisten i stiltjen.\n\n\"Åh ja men\", sade Erik, \"det låter sig göra. Bengt der, sätt kitteln\npå elden så vi få varmt vatten. Det är herrn som bjuder.\"\n\n\"Med en toddy framför sig\", fortfor han, \"kan man tillochmed uthärda\nen stiltje på sjön, och jag tror att vi i morgon få frisk vind igen\noch det vestlig.\"\n\n\"Nå säg mig\", började min skeppare sedan vattnet var serveradt och\njag af mitt förråd framtagit den egentliga nervus rerum gerendarum,\nkonjaksbuteljen, \"hvar vill herrn egentligen i land?\"\n\n\"Hvar som helst\", svarade jag, \"till exempel vid ert hemvist.\"\n\n\"Bra det\", svarade Falkens Erik, slugt plirande med ögonen, -- \"och\när passet i ordning, hä?\" -- \"Passet?\" frågade jag, \"nej ett sådant\nhar jag i sanning glömt att lösa -- behöfs det då nödvändigt?\"\n\n\"Jaså!\" inföll öbon, \"är herrn en sådan en igen -- det kunde jag just\ngissa. Ja, visst behöfs det pass för att komma in till Åland.\"\n\nJag blef i början smått orolig men fann mig snart, och i det jag\ndrack honom till, sade jag: \"Skål, Falkens Erik, för att jag kommer i\nland utan pass.\"\n\n\"Jaa, men risken -- --\"\n\n\"Nå, fem af edra rubler till då, hvad sägs derom?\"\n\n\"Jag tycker\", svarade Erik, \"att man likaväl kan gå i land vid\nHammarudda, som vid Eckerö.\"\n\n\"Jag förstår -- och kaffesäckarne dernere i kabyssen\", invände jag,\n\"de bäras väl också hellre i land vid Hammarudda än vid Eckerö\ntullstation?\"\n\n\"Perkele, sa' finnfan!\" utropade Falkens Erik, \"dem hade jag glömt.\nNå, herrn sqvallrar visst icke?\"\n\n\"Nej, det lofvar jag eder\". Och så var allt godt och väl igen och\nden gamle sjömannen som vi hade med oss och hvilken flitigt anlitade\nbuteljen, började berätta underbara lurendräjerihistorier, den ena\nefter den andra.\n\nÅländingen, ehuru i allmänhet försigtig, talar dock så gerna, att man\nlätt får honom att berätta, såvida han icke tror sig ha något att\nfrukta. Mig trodde de gode männen sig dessutom kunna lita på, emedan\njag reste utan pass och således ej kunde tycka om \"tullsnokarne.\"\n\n\"Du pratar persilja\", afbröt Falkens Erik den gamle, \"men si jag\nskall omtala en kuriös 'passasch' för herrn här -- det är god kognak\noch sådan skall ock historien bli.\"\n\nOch han började, med skalken lurande i ögat:\n\n\"Folk som reser utan pass är merändels icke så noga i politiken.\nHerrn kan derföre gerna få höra mitt äfventyr med engelsmännen under\nkriget. -- Si det är så, att jag alltid varit svag för god kognak,\nfast hustru min grälar deröfver, men inte blir den sämre för det\nändå. Nu var det så, att när engelsmännen voro här, så hade min\ngranne Ropans-Lasse varit ute och haft roligt, sa' han, och si då\nfick jag också lust till den leken och gaf mig ut, jag, med pigan min\n-- hvad heter nu menniskan igen -- hon har ett så bortkrångladt namn.\"\n\nSonen till Falkens Erik rodnade.\n\n\"Hvad heter hon, Bengt?\" sporde fadren.\n\n\"Kallista, far, det vet ni ju.\"\n\n\"Nå ja, hon rodde, och bra ror hon, det skall Gud veta och fram kommo\nvi till korvetten 'Magasinet' (Magicienne). Vi rodde sakta fram till\nfallrepstrappan, ty si jag ville ombord.\"\n\n\"Båt, ohoj?! Hvad söken I här, godt folk?\" frågade en karl på ramaste\nsvenska.\n\nNu var jag liksom litet rädd ändå, för si hade våran länsman fått\nreda på min resa, så, f--n vet, huru det skulle ha gått för Falkens\nErik då! Och som nu den der krabaten på skeppet talte svenska, så\nkände han mig kanske, ty der funnos allt många österbottniska sjömän\nhos engelsmännen, det visste vi alla. 'Hvad vill du min gubbe?'\nfrågade han en gång till. -- \"Se på skeppet\", svarade jag. -- \"Det\nvar klokt det, sa' han, så kan du med detsamma lotsa oss in till\nBomarsund. Vi ha just velat fånga en åländing för detta ändamål och\nbetaldt får du bra, lita på det. Du känner väl farleden?\"\n\n\"Nej, se det gör jag då platt icke\", svarade jag slugt och lagade mig\nliksom till att ro min väg. \"Men han deruppe på skeppet, han skrattade\nbara och så öppnades en lucka och som ett helvetes öga tittade en\nsvart kanonmynning mig rakt i synen. Det ögat, må ni tro herre,\nblinkade ej, men den som både blinkade och blundade, det var jag. Nog\nhar jag sett döden i syna på haf och vid skälfångst, på lös is också,\nmen nu var det en alldeles annan sak, nu. Skam till sägandes tänkte\njag alls icke på flickungen som jag hade med mig i båten och det var\nilla gjordt, såsom herrn snart skall få se.\"\n\n'Kom upp nu, gubbe lilla', sade engelsmannen, som var lika god svensk\nsom jag, 'löjtnanten vill tala med dig.'\n\n\"Nåväl, sa' jag, lade till och äntrade upp, och innan jag visste\nordet af var jag nere i en rysligt grann kajuta och der satt en herre\nvid ett bord fullt med kartor.\"\n\nOfficeren betraktade mig en stund och frågade sedan på engelska\ntolken -- honom, gynnaren, som kunde svenska och öfversatte\nofficerens frågor och mina svar:\n\n'Är du rädd?'\n\n\"Ja, bevars, rysligt rädd!\" sa' jag.\n\n'Hvarför det då?'\n\n\"Jag är ingen krigsman, jag.\"\n\n'Men du är sjöman ändå?'\n\n\"Ja vasserratri, så god som någon annan.\"\n\n'Och du känner farleden till Bomarsund?'\n\n\"Nej, jag är ej från den trakten.\"\n\n'Men du har varit der?'\n\n\"Ja, landvägen, höga herr officer\", sade jag samt började ömsom\nsvettas och frysa af förskräckelse.\n\n'Stewart, ge karlen der en dugtig kognak', befallde officern -- och\nse det öfversatte den satans tolken också fast den saken talte för\nsig sjelf -- och med kognaken for djefvulen i mig.\n\n\"Tack\", sa' jag och grinade emot officern.\n\n'Nå, huru är det nu med farleden till Bomarsund?' frågade han och\nlade fem guldmynt på bordet bredvid sig. 'Du slipper icke för tomma\nord -- ut med sanningen, känner du vägen?'\n\n\"Jag lärde af far min att aldrig ljuga\", sade jag, \"Åhjo, nog tror\njag att om de der guldpluringarne hitta vägen till mig, så nog hittar\njag vägen till Bomarsund och jag känner alla klippor och grund med.\"\n\n'Signalera', ropade officern till kapten Jäfvelson på Härregrant\n(Yelwerton på \"Arrogant\"), att vi fått en lots ombord.'\n\nDetta hviskade tolken till mig och jag blef igen så der underlig\ntill sinnes. Det frågade likväl ingen efter, utan jag fördes upp på\ndäck. Skeppet gjordes klart till affärd och signaler vexlades med ett\npar andra fartyg. Det var visst vi som skulle börja trallen. -- Jag\nfördes fram till rormannen. Uff, så jag var underlig till mods. \"Tänk\nom ryssdjeflarne skjuta ihjel mig när det blir nappatag af\", tänkte\njag, \"eller om de få reda på allt det här, ifall jag åter kommer i\nland.\" Tolken gjorde mig några frågor, dem jag besvarade och fartyget\nbegynte sin kurs mot sydost.\n\n\"Hur länge skall jag vara här ombord?\" frågade jag tolken.\n\nOfficern befallde mig tiga.\n\nDu hördes med ens något oväsen vid babordsrelingen förut -- och\n\"hast du mir gesehn\", den unga Kallista hoppar upp på däck. Jag blef\nså jämmerligt förlägen att jag glömde svara på flera af officerens\nfrågor, hvarför han blef otålig.\n\n'Hvad går åt karlen?' frågade han visst flera gånger.\n\n\"Flickan der\", svarade jag stammande, \"jag hade glömt henne.\"\n\n'Jag trodde du var allena', sade officeren. 'Men hvad mera -- vi\nskicka flickan i land igen och du blir här.'\n\n\"Hon förråder mig\", pustade jag.\n\n'Hvad rör det mig?' sade officeren kallt, och vändande sig till\ntolken yttrade han något som lät som \"skjutsa bort henne\".\n\nMen Kallista lät icke skjutsa bort sig, den ungen, hon kom raskt fram\ntill mig, var alldeles icke förlägen och, besynnerligt nog, gåfvo\nalla sjömännen plats för henne att segla fram i rätt kurs på mig.\n\nOfficern såg förvånad på henne, rörde lätt vid hatten och sade\nåter något åt tolken, som förgäfves befallde flickan att ge sig\naf. Flicksnärtan svarade icke ens på dessa uppmaningar, hon neg\nför löjtnanten och bad att få tala vid mig en stund allena. Tolken\nöfversatte frågan. Svaret utföll jakande och vi gingo något afsides.\n\n'Falkens Erik är på dåliga vägar', sade flickan.\n\nJag ville bli morsk jag, och bad henne dra åt hin, men hon såg så\nbekymrad ut och sade: 'Husbond' får ej stanna qvar här -- nog kan jag\ngissa hvad husbond' här vill göra, men det är orätt, kom bort med\nmig'. -- \"Lättare sagdt än gjordt\", svarade jag. \"De hålla mig qvar\nmed våld, må du veta.\"\n\nNu kallades jag bort och som tolken behöfdes för att samtala med mig,\nglömdes, såsom det tycktes, alldeles Kallista.\n\nEfter en timme, vi voro då i öppna sjön igen och styrde kurs på\nNyhamns bak, sade tolken till mig, att jag nu skulle göra mig af med\nflickpåhänget, ty det var hög tid.\n\nMen hvar var Kallista? Jag såg henne platt icke och tolken visste det\nej heller. Ändtligen fick han reda på att hon gått förut, men vidare\nvisste ingen något om henne. Då vi kommit fram, för om fockmasten,\nsågo vi henne sittande bakom en upprullad tross med hufvudet stödt\nmot handen. Hon var mycket blek, blekare än vanligt.\n\n\"Kallista\", sade jag, \"den herrn säger att du skall gifva dig af till\nland igen\".\n\n\"Jag far icke utan husbond\" -- var hennes bestämda svar.\n\nVi försökte att öfvertala henne, men förgäfves. Då kom der drifvande\nen sådander ung kadettherre, stannade hos oss och betraktade flickan.\n\n'En vacker flicka', sade han, och se det förstod också jag. Han\ntalade nu vid tolken och denne vände sig slutligen till Kallista\noch uppmanade henne åter att resa af. 'Det blir qväll', säger unge\nherrn här, tillade han, 'och då får du svårt att hitta hem och vägen\nblir allt längre och längre.' -- \"Ja, ge dig i väg, goda Kallista\",\nbad också jag. -- \"Fan vet hvad som nu passerade eller om någonting\npasserade alls, men visst är, att flickan och kadetten sågo en stund\npå hvarandra, hvarpå den unge herrn befallde oss gå vår väg och\nlemna flickan i ro. Han såg precis ut som en vingskjuten hök, så\nhjertängsligt såg han på flickan och hon -- ta mig ryssen -- såg ut\nsom en hel bys nattvardsungdom tillsammans, så rörande -- och jag\ntror deras ögon tårades.\"\n\nHär afbröt en djup suck berättarens svada.\n\n\"He du, Bengt\", afbröt Falkens Erik sin berättelses tråd, \"pusta du\nmåttligt, pojke, och drick mer, så ger du funderingarna på båten.\"\n\nJag började få en liten inblick i unga Bengts hjertehistoria och\näfven den unga flickan började intressera mig.\n\n\"Nåväl\", fortfor Falkens Erik, efter att hafva begagnat uppehållet\nför att brygga sig ett nytt glas toddy och smutta derpå. \"Tolken och\njag gingo vår väg. Hvad de två ungdomarne sade hvarandra kan jag\nej begripa, men då jag åter om en stund sökte upp Kallista var hon\nallena och visserligen icke lugn men alls icke ledsen heller och\nhelsade på mig med en så rolig min att jag -- ha, ha, ha, -- kom att\ntänka på hustru mins ögonkast när hon var fästmö i tiden. Nu talte\nflickan åter vid mig och föreställde mig icke blott det orätta, utan\näfven det farliga i mitt förehafvande och föreslog att vi skulle\nrymma. Jag ansåg förslaget omöjligt att utföra, men hon sade likväl\natt det skulle lyckas. -- Vi hade nu passerat Nyhamn och gingo till\nankars i skären vid Ledsunds båk. Jag fick mig en dugtig 'nattfösare'\noch öfverlemnades att roa mig på egen hand. Men ehuru jag var\ntrött, kunde jag i följd af oro, och liksom samvetsqval också, icke\nsofva, utan satt och vakade i en vrå på däck. Småningom blef däcket\nfolktomare och mörkret tilltog, ty himlen var mulen och det regnade\nsmått. Tiden gick trögt för mig; jag satt ensam nu i mina sorgliga\ntankar, då vid pass tolftiden på natten det hände sig att någon sakta\nrörde vid min axel och hviskade:\n\n\"'Kom, Falkens Erik, allt är färdigt, följ mig, men gå sakta -- i\nstrumpfötterna, jag bär edra stöflor', och hon, ty det var Kallista,\naftog mina skoplagg utan krus. Ingen bemärkte oss. Som en skugga\nsväfvade den unga flickan framför mig och utan att veta huru och\nhvarföre följde jag henne. Hon bad mig raskt klifva ner i båten, jag\ngjorde så, mer död än lefvande af ängslan, och hon nästan kastade sig\nefter, afskar med sin knif linan, och stötte ifrån. Men nu ska' ni\ntro att det blef allarm på 'Magasinet'.\n\n\"Inom några ögonblick öppnades en lucka och åter tittade ett af de der\notäcka malmögonen emot oss. Samtidigt glänste flera gevärspipor genom\nnatten och i riktning mot oss. Men nu kommer det bästa. Kallista, som\ni början fattat årorna, gaf dem nu åt mig och bad mig ro. Hon sjelf\nstälde sig rak lång i båtens akterstäf med ansigtet åt fartyget.\nGevärspiporna sänktes för den hurtiga flickan; ty kulorna hade icke\nkunnat träffa mig, emedan hennes gestalt skyddade mig -- och qvinnor\nlära engelsmännen icke pläga skjuta i krig. I dess ställe lades en\nslup ut, som skulle förfölja oss. Men snart hördes den unga kadettens\nröst öfver alla andra -- jag kommer nog ihog den -- och slupen vände\nom. 'Farewell, my Kallista,' ljöd det öfver vågen -- och ned sjönk\nflickan på bottnen i min båt. Jag rodde allt hvad krafterna medgåfvo\n-- jag hade, skam till sågandes, återigen glömt flickan, som likväl\nräddat mig från fångenskap och kanske död. Hon måtte ha varit sanslös\ndå hon nedsjönk i båtbottnen, ty när hon om en stund rörde på sig,\nfrågade hon hvar hon var. Jag hvilade på årorna, pustade och sade att\nvi ju voro stadda på flykt. 'Ack ja, ja, låt oss ro', utropade hon\noch ville taga årorna af mig, men se det lät jag icke ske. Jag lade\nmin kavaj under henne och lät flickungen lägga sig.\"\n\nFalkens Erik gjorde här ett uppehåll och fortfor sedan med lägre\nröst: \"Efteråt hörde vi att den unge engelske kadetten, som skall\nvarit en mycket förnäm mans son och en modig gosse, ännu samma\nsommar stupat vid ett anfall på Wiborg. -- Kallista\", tillade han\nnästan vekt, \"har ett porträtt af honom, som han gaf henne den der\nförfärliga natten, då vi flydde från skeppet. Flickan, som annars är\nbra nog, har sedan dess varit liksom 'drömmande' eller hvad jag ska'\nkalla det.\"\n\nEn suck framträngde åter ur djupet af Bengts hjerta. Fadren blickade\nsträngt på honom, men sade intet. Jag försjönk i drömmerier.\n\nMan säger att allmogen ej har finare känslor, att kärleken hos dem\när antingen idel sinnlighet eller att den alldeles icke förefinnes\noch att de flesta äktenskap ingås af beräkning. Detta senare må till\nen del ega sin riktighet. Men är det då bättre beställt med de s.k.\nbättre stånden? Jag tror det icke. Men hvad jag tror är, att känslan\nhos den obildade, jag vill hellre säga obeläste, är lika sann och\nlika djup, som hos den bildade, men hon uttalar sig i enklare former.\nBondflickan förstår icke att svärma, åtminstone icke att kläda sina\nsvärmerier i ord och bild, men hon älskar lika varmt för det. Hennes\nkänsla är visserligen mindre estetisk, men den är lika naturlig för\ndet och månne icke detta i grunden är hufvudsaken ändå? -- Jag hade\nnu här hört en den mest romantiska berättelse ur verkligheten. En\nfattig flicka räddar undan straff, måhända död, en man, som icke vill\nge henne sin sons hand, ehuru de unga älska hvarandra -- romantiskt\nnog för en ålandsflicka.\n\nFalkens Erik och den gamle sjöbussen lade sig till hvila efter att\nha tillsagt Bengt att se efter rodret, hvilket knappast behöfdes, ty\ndet var fullkomlig stiltje. Bengt och jag sutto stilla en god stund.\nJag vill här nämna att jag är målare och att denna tysta nattscen på\nhafvet hade någonting mycket anslående för mig. Jag gjorde på sätt\noch vis studier och det under inflytande af den egendomliga stämning,\ni hvilken Falkens Eriks berättelse hade försatt mig.\n\n\"Hör på, Bengt\", sade jag slutligen, \"tycker du om den der Kallista?\"\n\n\"Ja visst, men jag får henne aldrig.\"\n\n\"Hvarför det då?\"\n\n\"Emedan far ej går in derpå.\"\n\n\"Men hon har ju räddat hans lif, ja nästan ännu mer.\"\n\n\"Ja visst\", blef svaret, \"och far säger, att han gerna vill föda\nhenne till döddar och det för intet, men se ärfva hans egodelar det\nbehöfver hon icke. Hon är fattig och hon har också ett så underligt\nnamn.\"\n\n\"Jaså, tycker du det? Hvad voro hennes föräldrar?\"\n\n\"Fattigt backstugofolk, säges det, men på sätt och vis är hon\nprostens i Jomala fosterbarn, ty prosten upptog henne som litet barn\ni sitt hus och der har hon lärt sig läsa och skrifva som en hel\nmagister.\"\n\n\"Hon tjenar väl ännu hos er?\" frågade jag vidare.\n\n\"Tjena? -- nej! Hon bor hos oss och arbetar dugligt, och rask är\nflickan, det vet enhvar i hela Jomala socken, för si hon räddade en\ngång icke mindre än fyra fullväxta karlar, af hvilka jag var en.\"\n\n\"Nå, hur gick det till?\" sporde jag.\n\n\"Jo se, vi voro ute på skälfångst om våren och hade dragit båten upp\npå ett stort flytande isfält. Då lossnar just det stycket, som båten\nlåg på, och börjar flyta bort. Vi stodo der som klubbade skälar,\ndumma och skrämda, men Kallista, som var med, hon hoppade i sjön, i\ndet iskalla vattnet, och sam bort till båten, stötte den i sjön, i\nsanning ett svårt göra, och rodde den till oss igen. Så blefvo vi\nräddade, men hon blef sjuk efter den resan och låg i flera månader\nhos prostens. Det var vintern efter engelsmännens besök hos oss, och\nvar hon 'drömmande' förut, så blef hon sedermera ännu mera underlig.\nMen snäll och flitig och rask är hon ändå, det är alltigenom en\ndugtig flicka.\"\n\n\"Är hon vacker, Bengt?\"\n\n\"Joo, men mera som herrskapsbarn, fast nog är hon bonddotter, så\nmycket veta vi visst, ty hon är född nära det gamla slottet.\"\n\n\"Kastelholm?\"\n\n\"Ja, Kastelholm, vet jag\", sade Bengt, \"men se nu friskar vinden till\noch jag vill väcka far.\"\n\nVi fortsatte färden, kommo utan äfventyr i daggryningen till\nHammarudda, lossade kaffebalarne och begåfvo oss upp till Falkens\nEriks gård. Jag var rätt nyfiken att få skåda den raska Kallista,\nmen blef sviken i min förhoppning, ty hon hade för några dagar\nsedan begifvit sig till prosten i Jomala för att hjelpa till vid\nhvarjehanda hushållsgöromål. Hvad hvar att göra? Jag tröstade mig\ndock snart med en god bädd och sof tills solen stod högt på himlen.\nNär jag vaknade hade all trötthet vikit och jag gjorde upp min\nresplan på \"fasta Åland\", och anträdde äfven snart, samma dag, min\n\"tour\".\n\n\n\n\n2.\n\n\nDet var, såsom jag redan antydt, på försommaren. Årstidens utveckling\nvar vida mindre framskriden på Åland än i svenska skärgården; här\nvar allt vår ännu de små blommornas och kärlekens tid. Vi veta, vi\nnordbor, hvad ett uppvaknande från en sex, sju månaders vinterdvala\när, och vi älska och besjunga derför våren af hjertans grund. I mitt\nhjerta skulle också en liten blomma växa upp den våren, \"det var så\nbestämdt\", säger finnen, och den blomman, en minnesblomma, hon lefver\nän och skall icke vissna förrän äfven mitt lifsblomster blommat ut.\n\nSedan jag hyrt en häst och \"schas\" till Emkarby gästgifvargård, men\nunder färden mer än en gång tittat in i bondbyarna för att spraka med\nde gladlynta åländingarne, kom jag omsider till nämnda rastställe.\nMin afsigt var att besöka Kastelholms ruiner och någon tid uppehålla\nmig der i trakten.\n\nDet är ett underligt folk, dessa ålandsbor. Äkta svenskar till\nhärkomst och lynne -- på Åland talar nämligen ingen menniska finska\nutom en och annan herreman -- äro de dock trots sin likhet i seder\noch bruk med våra roslagsbor, ganska olika dem i många afseenden. Jag\nvar som hemma, då jag talade med dem. Naiva och pigga voro de, som\näkta rospiggar, men mycket hos dem föreföll mig dock så fremmande.\nDe älska icke finnarne, men väl Finland, de hata \"ryssen\", men icke\nRyssland, ty \"der sälja vi vår strömming bäst\". De älska svenskarne,\nmen gå illa åt Sverige, som \"lemnat dem åt ryssen\", och som -- _hine\nillae lacrimae_ -- lagt tull på deras exportartiklar på Stockholm.\nDe äro snygga, till och med de fattigaste, de äro raska sjömän, men\ntaga sällan hyra på andra än åländska fartyg. Af dessa finnas dock\nicke så få och några gå till och med på Medelhafvet. De äro pratsamma\noch särdeles artiga, måhända, såsom alla gränsbor, något sväfvande\ni sin moral vis à vis tullstadgarne. Qvinnorna äro snygga, litet\nlätta på foten kanske, det för det lifliga sjölynnet med sig, men de\näro oförtrutet arbetssamma och uthålliga i det tunga, ofta farliga\nfiskeriyrket, i hvilket de deltaga i jemnbredd med männen. Vackra äro\nde i allmänhet icke, men friska och hurtiga jäntor, ypperliga mödrar\noch glada hustrur. En och annan verklig skönhet påträffas dock äfven\nhär, och då oftast af en öfverraskande egendomlighet. Ett utmärkande\ndrag för Åland är, att der finnas högst få så kallade herremän och\nnästan inga herregårdar. Folket är i följd deraf ganska frimodigt.\n\nMen -- jag skulle ju komma till Kastelholm. Dit kom jag också\nföljande morgon i god tid. Det är ett gammalt svenskt slott, anlagdt\nsåsom man tror, af sjelfva Birger Jarl. Öden har det haft, icke så\nfå af krigisk och några till och med af ärofull natur. Det har ofta\nbytt om herrar. Än var det svenskt, än danskt, än finskt eller ryskt,\nmen hvad det än var i politiskt afseende, hufvudsakligen har det dock\nvarit \"residens\" för höfdingar af alla möjliga slag och det skall\nhafva lefvats friskt undan der i forna tider. Nu är det en sorglig\nruin.\n\nDet var en förtjusande vacker vårmorgon, i hvars belysning jag första\ngången såg den gamla borgen. Solen sken grannt genom fönstergluggarne\ni den taklösa forna riddarboningen; allt var tyst och stilla, blommor\noch mossa framdrömde i ostördt lugn sitt lilla lif på de åldriga\nmurarne.\n\nDet ges få ting på jorden, som äro så sorgliga att åse som\nruinerna af en gammal riddarborg, och dock ligger det en\negendomlig tjusningskraft i dessa sinnebilder af all jordisk\nkrafts förgänglighet. Ligger hemligheten måhända i den uppbyggliga\nföreställningen, att det gamlas förfall bebådar det nya lifvets\nuppkomst, en fortgående seger såväl i andens som naturens verld;\neller ligger det i menniskolynnet en afgjord böjelse för betraktande\naf alltings förgänglighet, en sannt ödmjuk verldsåskådning; eller\när det ett förloradt och grusadt paradis, som vår inbillning skådar\ni ruinerna af fordomtima skönhet och glans? Hvad vet jag? Äfven\nen tarflig målare kan anslås af hvarje skönt och tankerikt ämne,\nehuru förmågan, att riktigt själfullt delgifva åt andra de ofta\nunderbart ljufva och storartade intrycken, blott är förunnadt få.\n\"Många äro kallade men få äro utvalde\". Det är icke allom gifvet\natt såsom Washington Irving genomlefva drömmar i Alhambras salar,\ndrömmar, hvilka sedan taga lif och gestalt i tusen sinom tusen sköna\nbilder och känslor, väckta hos en hänförd samtid och efterverld. Men\ndrömsagor ha äfven andra än den snillrike amerikanaren tänkt och på\nandra ställen, ehuru sagorna, lika litet som ställena, kunnat uthärda\nen jemförelse med Alhambradikten. Det oaktadt är det tillåtet för\nhvarje fogel att sjunga efter sin näbb. Detta må sägas, mig till\nursäkt, för det jag vågat mig in på ruinernas område.\n\nJag trädde inom det gamla slottets murar med nästan högstämda\nkänslor. Läget är vackert och utsigten från borgens fönster af\nintagande behag; den är nämligen nästan kringfluten af vatten och\nvar det fordom sannolikt alldeles. På andra sidan fjärdarne och\nsunden höja sig lindrigt kuperade och skogbevuxna stränder. Det\nmåtte ha varit en stark borg i framfarna tider. Nu är det en snabbt\nförvittrande, men ännu storartad ruin, hvars snara förfall till blott\nett stenrös ingen bryr sig om att uppehålla. Hvartill tjena väl också\nde gamla svenska minnesmärkena -- i det eröfrade landet! Jag gick\nlångsamt igenom den första gården och inträdde på den andra, omkring\nhvilken, enligt förmodan, de förnämligaste boningsrummen varit\nbelägna. Mina tankar irrade långt tillbaka till Kastelholms glänsande\nperiod, till Karl den niondes och Klas Flemmings tider och ännu\nlängre tillbaka i Ålands historia.\n\nJag fäste i början ringa uppmärksamhet dervid, att jag icke tycktes\nvara allena. En qvinnogestalt satt nämligen tyst och stilla på\nen af de nedrasade stenarne, med hufvudet lutadt mot den grånade\nmuren. Då jag inträdde på den fordom så glädjefulla borggården,\nflögo hundratals skrämda kajor upp och jag blef smått häpen vid\ndet buller de åstadkommo. Det lät som ett hån öfver all mensklig\nstorhet, Den tysta qvinnan satt qvar på sin plats, utan att röra sig.\nJag betraktade henne flyktigt, ty jag beundrade ruinerna -- henne\nbeundrade jag icke _då_.\n\nDå jag kom närmare såg jag att hon var skön, men jag var\nöfverväldigad af minnenas makt, och i en sådan sinnesförfattning steg\ntill och med den teatraliska effekten af den ensamma qvinnans närvaro\ni ruinerna i bakgrunden. Hon var blott ett staffage i taflan för\ntillfället. Och dock skulle hon blifva något helt annat, än staffage,\ni taflan af mitt inre lif!\n\nDå foglarne flögo upp, stannade jag, som sagdt, något, men jag måtte\naf naturen ha goda nerver, fy jag skrämdes icke af det obehagliga\nflaxandet och skränet, ljud, som äro lika väl kända, som afskydda\naf alla antiqvarier och besökare af gamla ruiner. Jag var en rask\nyngling, åtminstone ville jag vara det, och derföre klef jag efter\nen stund djerft fram bland högarne af grus och nedrasande stenar.\nOmedvetet ställde jag min väg fram till flickan, som sof, och sof\ntungt.\n\nHon var vacker som måhända den fagraste af Kastelholms forna\nborgfröknar varit och jag trodde ett ögonblick att jag hade en\nuppenbarelse från hädangångna tider framför mig eller måhända en\nfé. Men som hvarken féer eller fordomtima borgfröknar gå i åländsk\nbonddrägt, ty den fagra tärnan bar en sådan, och det till på köpet\nicke af allra finaste slag, så öfvertygades jag snart att hon\nvar en menniska. Uppriktigt sagdt var jag rätt belåten med denna\nöfvertygelse, ty det undersköna slumrande föremålet stod ju mig såsom\nmenniska andligen vida närmare. Kroppsligen stod jag henne nu så\nnära, att jag höll min hand på hennes axel. Hon var ganska blek. \"Är\nhon död?\", tänkte jag, men den tanken försvann lika hastigt, som den\nkommit, ty då jag vidrörde den unga slumrerskans skuldra, rörde hon\nsig litet och talade påtagligen under inflytelsen af en dröm: \"Nej,\nherre, nej, ej ens i smyg en kyss. Ack, hvarför skulle jag trycka er\nhand igen? Hvad skall Bengt säga derom?\"\n\nDetta var då ett alldeles menskligt språk och till på köpet lät\ndet som hade den bleka sköna redan förskaffat sig hvad det naiva\nbondspråket kallar en fästman, som misstyckte att hon gaf andra\nmenniskor en handtryckning.\n\nI min poetiska själ, _sit venia verbo_, började redan ett till sina\norsaker outredt, svartsjukt hat till den der Bengt göra sig gällande.\nTänk om detta vore Kallista -- men nej, huru skulle denna sköna,\nnästan ljufva varelse kunna vara den raska rodderskan, den käcka\nsimmerskan, den dugtiga arbeterskan? Det var ju omöjligt enligt alla\nför mig hittills gällande begrepp om qvinlighetens väsende -- ehuru\njag medger, att det just var hennes såkallade tvetydiga härkomst,\nsom öfvertygade mig om att just denna underligt vackra flicka var\nKallista.\n\nImellertid stod jag der försjunken i åskådningen af den undersköna\nflickan i den enkla drägten. Det ljusbruna håret hade lossnat ur sina\nlånga flätor och böljade ner öfver den behagliga gestaltens former.\nDet var en medelstor gestalt med verkliga muskler, som tydde på kraft\noch obruten helsa, ehuru öfver det hela låg ett skimmer af vemod. Hon\nvar nämligen, ehuru solbränd, dock mera blek än rödkindad. Ansigtets\nuttryck angaf stark viljekraft och jag började småningom förstå att\nden der flickan kunde känna sig stark att utföra hvad helst hon\nföresatte sig. Jag undrade på hurudana hennes ögon väl skulle vara?\nVoro de allvarliga, i harmoni med ansigtsuttrycket i öfrigt, eller\nvoro de milda, svärmiska kanhända? Min önskan att se dem skulle snart\ngå i fullbordan, ty ehuru jag ej nändes väcka slumrerskan, hjelpte\nmig dock slumpen på ett å Kastelholm ganska vanligt sätt. En sten\ni muren, ofvanom den, mot hvilken flickan stödde sig, lossnade och\nbörjade rulla. Väckt af bullret blickade jag upp -- ett ögonblick\ntill och stenen skulle träffat den vackra sofverskan. Att väcka henne\nvar för sent -- en rask handling blott kunde rädda henne -- och inom\nett ögonblick var den också utförd. Jag upplyftade den sköna i mina\narmar och ilade några steg undan. Stenen slog ned sekunden derpå,\njust på det ställe der flickan sutit.\n\nHon vaknade -- sakta lät jag henne glida ur mina armar och nu stod\nhon framför mig -- en tjusande, men egendomlig syn. Hon strök det\nyppiga håret ur pannan och betraktade mig med en förvånad blick.\nDetta uttryck af förvåning i det stora, sköna ögat gaf det allvarliga\nansigtet ovillkorligen ett drag som gjorde situationen komisk, och\ndetta förvirrade mig till den grad att jag glömde borttaga min ännu\nomkring flickans lif hvilande arm. Med en enkel rörelse och utan all\ntillgjordhet gjorde sig flickan imellertid fri från denna ställning.\nHon höjde sina ögon åter upp till mig, och nu sågo de blott så\ninnerligt goda ut.\n\n\"Tack, herre, för hjelpen\", sade hon. \"Jag hade annars visst blifvit\nträffad af stenen?\"\n\n\"Ja!\" stammade jag, smått förlägen.\n\nI detsamma rodnade hon djupt, djupt öfver de halfblottade axlarne,\nböjde sig hastigt ned och upplyftade från marken ett litet\nfotografikort, som äfven bemärktes af min snabba blick.\n\nEtt stygn kändes i mitt hjerta, jag visste nu allt -- jo, det var\nKallista -- och porträttet, det var den unge engelsmannes bild.\n\n\"Såg herrn hvad det var?\" frågade flickan förvirrad.\n\nNu spelade svartsjukan på strängarne i min själ och jag svarade\nnästan i gäckande ton:\n\n\"Javisst, Kallista, det var den engelska kadettens porträtt.\"\n\nDå stego ett par stora tårar upp i den sköna ungmöns ögon, rodnaden\nförsvann hastigt, som den kommit, och i en låg men underligt hjertlig\nton sade hon, i det hon räckte mig handen: \"Ja, så är det, det är\nhans bild, hans, som skjöts ihjäl vid Wiborg -- och han var så ung\noch snäll och vacker.\"\n\nJag ångrade min bitterhet, jag skämdes inför detta naturbarn.\n\n\"Men\", återtog flickan, som lugnat sig snart, som bondflickor i\nsådana situationer väl torde göra i stället för att dra ut dem tills\nde bli tråkiga, \"huru har herrn fått reda på mitt namn och allt det\nandra?\"\n\n\"Jag kom öfver från Stockholm med Falkens Erik och -- --\"\n\n\"Bengt\", inföll Kallista gladt, \"de äro då, Gud ske lof, väl hemma\nigen! Tack för den underrättelsen, men säg mig nu, huru kom herrn\njust hit till det gamla slottet?\"\n\nVi satte oss på ett par stenar och ett samtal uppstod, hvarvid jag,\nså godt sig göra lät, berättade min resa och sökte förklara dess\nändamål.\n\n\"Jaså\", afbröt Kallista något försagd, \"kaffesäckar igen och en herre\nutan pass -- akta sig för länsmannen i Jomala, herr målare. Men\",\ntillade hon efter ett ögonblicks betänkande, \"jag måste skynda till\nprestgården med svaret från prosten i Sund, dit jag skickades redan i\ngår med ett bref. Jag satte mig här blott för att hvila litet och nu\nhar jag hvilat länge nog.\"\n\n\"Hvar är då prestgården dit du skall?\" sporde jag.\n\n\"Der bortom fjärden, inåt landet, men jag kan allt med båt ro ett\ngodt stycke väg.\"\n\n\"Får jag följa med, lilla Kallista?\" frågade jag och erhöll ett äkta\nallmogelikt svar.\n\n\"Ja visst, herre, om herrn vill. Prostens äro allt godt folk och\nmycket gästfria, men det blir icke alls väl om vi icke komma dit fram\ninnan qvällsvarden.\"\n\nVi begåfvo oss af. Det var sannt, Kallista rodde bra, nästan allt för\nbra i mitt superestetiska tycke. Sedan vi rott öfver fjärden, förde\nett stycke landsväg oss fram till prestgården.\n\nJag presenterade mig sjelf, blef ytterst vänligt mottagen och\nföreställdes för ett hos prosten församladt sällskap. Några grannar,\nhäradsskrifvaren, länsmannen och andra hade nämligen infunnit sig på\nett besök hos den vördige prosten. Te dracks och en toddy serverades.\nKallista passade upp.\n\n\n\n\n3.\n\n\nDet gick frikostigt till i den åländska prostens hus och hans gäster\nvisste minsann att pläga sig väl. Samtalet blef småningom ganska\nlifligt och föll, bland andra ämnen, äfven på den åländska allmogen\noch dess seder.\n\nKallista som just passerade genom rummet, tycktes ge den unge\nlänsmannen anledning till följande utfall:\n\n\"De åländska qvinnorna äro förb-- herrsjuka.\"\n\n\"Det har jag icke kunnat märka\", genmälte jag.\n\n\"Åhjo men\", återtog länsmannen med en min à la Don Juan. Han hade\nförut beklädt en landskansliststol i Åbo och ansåg sig derför vara en\nqvinnotjusare: \"till exempel den der lilla ungen, som gick här genom\nrummet, är ett litet lättfärdigt stycke, man vet icke heller så noga\nhvems barn hon egentligen är -- och\", tillade han, \"hennes namn i och\nför sig är redan alltför tillgjordt för att icke vara blott antaget.\"\n\n\"Den saken känner jag bättre\", inföll prosten, \"och jag ber bror icke\nvidare tala derom.\"\n\nMen länsmannen vände sig med en obehaglig förtrolighet till mig och\nhviskade: \"Icke är hon precis för hvar man -- men jag har på tu man\nhand mer än en gång fått --\"\n\n\"Herrn ljuger\", utbrast jag högt.\n\n\"Hvad\", utropade länsmannen, \"hvad skall detta betyda?\"\n\n\"Att herrn ljuger och det till på köpet som en narr\", sade jag helt\nlugnt.\n\n\"Mina herrar, mina herrar!\" inföll prosten medlande.\n\n\"Herra mig hit och herra mig dit, farbror\", skrek kronans ombudsman,\n\"men jag skall lära den der gunstig herrn att respektera min person\noch mina ord.\"\n\n\"Er person känner jag lyckligtvis föga\", genmälte jag kallt, \"och,\nmed ert sätt att föra ordet, undviker jag helst all bekantskap.\"\n\n\"Herre, vet ni hvem jag är?\"\n\n\"En lögnare åtminstone i ett fall\", sade jag och steg upp för att\naflägsna mig.\n\n\"En lögnare\", röt den af toddyn något upprymde länsmannen och som\nsannolikt kände sig angripen på sin ömmaste punkt, \"hvad har jag då\nljugit på er?\"\n\n\"Ni har baktalat den unga flickan der och skrutit med att ni på tu\nman hand mer än en gång fått --\"\n\n\"En örfil af mig, när han var närgången\", bifogade Kallistas klara\nstämma i dörren, der hon stått en stund.\n\nLänsmannen rodnade och bleknade ömsom.\n\n\"Gå bort, mitt barn\", sade prosten strängt, \"och blanda dig ej i\nsamtalet.\"\n\n\"Men hvarför\", inföll Kallista sorgset, \"skall herr länsman alltid\ntala illa om mig, då han ändå sjelf bäst borde veta att --\"\n\n\"Tig, snärta!\" utfor länsmannen häftigt, \"och ni, min herre, huru\nkänner ni redan, efter en dags vistelse här, denna flicka?\"\n\nJag förstod ej Kallistas vinkar, utan svarade lugnt:\n\n\"Jag vet ej hvilken rättighet ni har att examinera mig?\"\n\n\"Den lokala administrationens rätt\", svarade länsmannen hånande.\n\n\"Jaså\", inföll jag, \"då kan herrn gerna få veta att denna unga flicka\nledsagat mig hit från Kastelholms ruiner.\"\n\n\"Ni kom icke öfver Eckerö, kom då herrn öfver Degerby?\"\n\n\"Nej, jag kom öfver Hammarudda\". -- Kallista bleknade synbarligen.\n\n\"Hammarudda? Aha!\" utropade lagens tjenare triumferande, \"då får\nvisst äfven säkerhetspolisen något att göra. Adjö, farbror, adjö go'\nherrar, jag måste ovilkorligen hem\", och han tillade med gäckande\nhöflighet: \"Adjö, herr utländing, _som kommer öfver Hammarudda!\"'_\nsamt gick sin väg.\n\nProsten uttryckte sin förtrytelse öfver hela uppträdet och sökte,\ngenom flitiga uppmaningar att \"klinga\", blanda bort saken.\n\nEfter snart intagen supé skiljdes sällskapet åt och jag erhöll mig af\nden gästfrie prosten ett rum anvisadt, ty under intet vilkor fick jag\nresa bort ännu.\n\nInkommen i min sofkammare, hvilken låg på andra sidan gården, i den\nså kallade adjunktsbyggnaden, som för tillfället stod ledig, tände\njag en cigarr och satte mig att meditera. Jag hade icke ännu hunnit\nlångt i mina drömmerier, i hvilka den vackra Kallista intog ett\nframstående rum, innan jag stördes af en sakta knackning på fönstret,\nsom vette ut åt parken.\n\nJag reste mig upp och gick fram till fönstret, hvilket jag öppnade,\noch blickade ut.\n\nDer stod i den nordiska vårnattens skymningsdager en gestalt tätt\nunder fönstret.\n\n\"Förlåt, herr Arthur, men ni måste genast följa mig bort härifrån\",\nhviskade en behaglig röst.\n\n\"Kallista?\" sade jag förvånad, \"hvad söker du här?\"\n\nEn ful tanke kastade för ett ögonblick sin svarta skugga öfver\nmin själ, det var misstänksamhetens: \"Kanske voro länsmannens\ninsinuationer om flickan --\"\n\n\"Först ville jag tacka er, och sedan\", hördes Kallistas röst\nåter, \"sedan vill jag be att ni aktar er för länsman -- det är en\nhämndgirig karl. Men kom ut\", tillade hon ängsligt, \"på vägen skall\njag förklara hela saken för er.\"\n\nAter kändes en obehaglig stickning i mitt hjerta. Men huru kunde det\nvara möjligt att hon vore så fräck? Jag rodnade öfver min egen elaka\ntanke.\n\n\"Hoppa ut, genom fönstret; på gården skulle de måhända se er\",\nhviskade rösten ånyo.\n\nMed ett hopp var jag nere i parken vid den unga flickans sida.\n\n\"Kom, kom!\" sade hon, och ledde mig vid handen djupt in i den mörka\nskogen, allt under en ömsesidig tystnad. Jag började finna äfventyret\npikant, det må nu ha föranledts af hvilken orsak som helst. Komna ett\nstycke väg, stannade vi och Kallista satte sig på en stubbe. Hennes\nbröst häfde sig högt af den ansträngande promenaden och jag trodde\nmig se att hennes kinder nu glödde i varma rosor.\n\nHon bröt först tystnaden och sade med flämtande röst: \"Herr Arthur,\nlänsmannen vet eller gissar att herrn kommit hit utan pass, han har\nskickat skallfogden till Hammarudda; och med en nämndeman är han\nsjelf på väg till prostgården för att arrestera er; jag har hört det\naf hans egna drängar.\"\n\nJag stod der till en början något \"forbaused\".\n\n\"Hvad är att göra?\" frågade jag slutligen, litet modstulen.\n\n\"Ni måste fly, och det genast. Falkens Erik drar sig nog fram;\njag sände honom och Bengt dessutom ett bud med en gosse, så snart\nherrarna började gräla, ty jag kunde allt ana hur det skulle sluta.\"\n\n\"Men huru verkställa en flykt?\"\n\n\"Derfor har jag sörjt, snälla herre\", sade Kallista med lugn ton. \"En\nfjerdingsväg härifrån ha vi en segelbåt, och\", tillade hon med lägre\nröst, \"med den för jag herr Arthur till Bågskär, der möter oss Bengt\noch så ge vi oss i väg till svenska sidan.\"\n\n\"Men min hulda flicka\", utbrast jag, \"hvarför vågar du allt detta för\nmig?\" Och jag fattade hennes hand. \"Jag tror mig nog snart kunna reda\nmig här -- jag skrifver till Stockholm, får ett pass och så är saken\nklar. Låtom oss afvakta hvad som kommer.\"\n\n\"Ack, herre! Men Falkens Erik då -- och -- och Bengt, som voro med om\natt hemta herrn hit, hur skall det gå med dem?\"\n\nJag släppte flickans hand. Jag käude liksom en kall nattflägt\nslå emot min känsla och jag blef till och med på sätt och vis\nsmått ledsen. Jag insåg nu alltför väl att Kallista endast ville\nundanskaffa mig såsom varande ett _corpus delicti_ -- och detta var\nallt bra litet smickrande. Stockholmssinnet vaknade åter hos mig\noch jag tyckte mig liksom förnärmad samt ansåg mig ha rättighet att\nhämnas en liden förödmjukelse. Så underlig är ibland den moderna\nverldsåskådningen hos fashionabla unga män.\n\n\"Hvad angå mig Falkens Erik och Bengt\", sade jag vresigt, \"de må\nsköta sig sjelfva, jag sköter mig.\"\n\nKallista tycktes icke fatta fulla betydelsen af dessa egoistiska ord.\n\n\"Ser herrn, om herrn är borta, ha de intet vittne om kaffebalarne --\ndet är hemligheten. -- Nog kan jag gissa att herrn snart reder sig,\nmen för de andra blir det icke så lätt och det är dock för herrns\nskull de nu kommit i bryderi, ty om herrn ej retat länsman skulle han\naldrig ha tänkt på Falkens Erik.\"\n\nJag skämdes som en gosse i skamvrån. Det tycktes mig ligga någonting\nsärdeles högsinnadt deruti, att flickan alldeles icke tänkte på att\ndet var hennes heder jag försvarat. Att taga sanningens och oskuldens\nparti var ju blott en naturlig pligt. -- De andra vittnena, Bengt och\nden gamle sjömannen, Eriks morbror, voro jäfviga. Jag var således den\nende som kunde vittna i saken, såväl hvad kaffebalarne vidkom som ock\nrörande min egen öfverfart.\n\n\"Jag kommer\", utropade jag derför plötsligt, \"kom, kom, Kallista och\nförlåt mig, -- du gör det väl?\"\n\n\"För hvad då, herre? Herrn gör oss ju en stor tjenst, lemnar den\nvänliga prostens glada hus, sina egna resplaner och Gud vet allt\nhvad.\"\n\nHon tänkte då icke alls på att det tillika besparade mig sjelf en\nhel räcka af trakasserier med myndigheterna både på Åland och i Abo,\nunder hvars guvernör öarne lyda.\n\nDet var en förtrollande naiveté, som rentaf sans facon tog min\nridderlighet i anspråk. Jag var förtjust i mitt äfventyr.\n\nVi skyndade igenom skogen och kommo till en liten fiskarstuga vid\nstranden, der Kallista gick in. Vi erhöllo en båt och snart voro vi\nute på sjön.\n\nKallista ville ro, men det tillät icke jag utan förmådde henne att\ntaga plats vid rodret. Det var ett litet nötskal vi sutto uti men\ndet hade segel ändå. Vi rodde först söderut, ungefär en mil, i svag\nmotvind, under nästan fullkomlig tystnad, då hissades segel och det\nbar af åt vestnordvest, åt Hammarudda till. Jag styrde efter flickans\nvägledande upplysningar.\n\n\n\n\n4.\n\n\n\"Hör på, Kallista\", började jag efter en längre paus, \"är det icke\nängsligt att lefva så der under jemn fruktan för tulltjenstemän och\nlänsman; kan ej Falkens Erik låta bli med sitt lurendräjeri?\"\n\n\"Herre Gud, ja visst är det ängsligt ibland, men karlarne säga\natt det inbringar pengar och tiderna äro så svåra\", blef svaret.\n\"Dessutom är det numera högst sällan Erik tager någonting med sig\nfrån Stockholm, han har mest börjat handla på Reval nu.\"\n\n\"Nå, tycker du så mycket om den der Bengt då?\" sporde jag vidare.\n\n\"Ja då\", sade Kallista naivt, \"ja visst, men inte blir det något\nutaf, ty jag är så fattig. Men det vore så roligt ändå, för si såsom\nhans hustru skulle jag en gång få följa med till Wiborg och\" -- hon\ntvärtystnade och böjde sig ned öfver skotet, liksom hon skulle ändra\nnågot i dess läge -- --\n\n\"Till Wiborg\", inföll jag förvånad, \"och hvarför längtar du just dit?\"\n\n\"Det skall vara\", stammade flickan rodnande och förlägen, \"det skall\nvara en så mäkta rik stad och der finnas så många skepp alla år.\"\n\nMen hos mig uppstod en alldeles annan tanke om den unga åländskans\nlängtan till Wiborg och jag inföll derför:\n\n\"Kallista, får jag se det porträtt som du gömmer i barmen?\"\n\n\"Hvarför vill herrn se det då?\" frågade Kallista blygt.\n\n\"Jag ville se huru han såg ut?\"\n\n\"Kan herrn engelska?\"\n\n\"Ja, min vän.\"\n\n\"Då skall herrn säga mig hvad det står skrifvet på bildens andra\nsida; lofvar herrn det?\"\n\nJag lofvade det och nu framtog hon en liten plånbok ur sin barm,\nhvarur hon tog fotagrafien och räckte den åt mig, i det hon slog ned\nögonen.\n\n\"Herrn lofvar ju mig att icke tala om det för någon?\"\n\n\"Icke ens för Bengt?\" frågade jag leende.\n\n\"Nej, nej -- för ingen!\"\n\nJag betraktade den unge engelsmannens porträtt. Det var ett\nsjälfullt, vackert ansigte i blomman af ynglingaåldern. På åtsidan\nvoro med blyerts flyktigt tecknade följande ord:\n\n\"_To my dear Kallista, my Idol, from Edmund Sutter, midshipman in Her\nMajestys Navy, Åland, Juni 1854_.\"\n\n\"Hvad står der?\" hviskade flickan skyggt.\n\n\"Till min dyra Kallista, min älskling, af Edmund Sutter, kadett vid\nhennes maj:ts flotta, Åland i Juni 1854.\"\n\n\"Tack, herre!\" sade hon sakta och räckte ut handen efter porträttet.\n\n\"Hvarför håller du denna bild så kär?\" frågade jag deltagande.\n\n\"Han räddade ju med fara för sitt eget lif Bengts far och mig den der\nsvåra natten under kriget?\"\n\n\"Är det för intet annat, Kallista?\"\n\nHon svarade intet, lade in porträttet i sin plånbok, gömde den och\nsuckade.\n\n\"Du suckar, Kallista?\"\n\n\"Ja, den gode fremlingen dog ju så snart derpå; hvarför skulle jag\nicke sucka öfver honom?\" -- och hon såg upp till mig med en tindrande\nblick, hvars glans dock på ett särdeles vemodigt sätt mildrades af en\nframqvällande tår.\n\nVi försjönko i tystnad. Kallistas öga irrade drömmande utåt hafvet.\nJag sysslade med rodret.\n\n\"Hör på, min snälla vän\", sade jag slutligen efter en lång paus,\n\"huru har det händt att du blef döpt med ett så egendomligt namn?\"\n\nFlickan rodnade djupt. \"Det kan jag visst säga herrn. Det var så,\nsade min mor, att min far i tiden, för ro skull, kallade min mor med\ndetta namn, fast nog hette hon Britta, och mor min tyckte så mycket\nom det att hon lät döpa mig så -- far var då redan borta -- ack, och\njag\", tillade hon med en suck, \"har lidit mycken begabbelse för det\nnamnet.\"\n\n\"Det var då alldeles onödigt\", invände jag.\n\n\"Kan då herrn säga mig hvad det konstiga namnet betyder. Jag har\naldrig vågat fråga prosten derom, och någon annan vet det ändock\ninte.\"\n\n\"Kallista\", svarade jag, \"det betyder på grekiska språket _den allra\nvackraste.\"_\n\n\"Nå, det är väl icke så illa det\", sade flickan nästan skälmskt, \"då\nbehöfver jag icke skämmas för de andra flickorna mera, men bättre\nhade det varit ändå om mor min gifvit mig ett vanligare namn, det\när icke åländskt alls det här och låter så fremmande. Och dock var\ndet just det namnet som räddade oss, Falkens Erik och mig, från det\nengelska skeppet i fjor.\"\n\n\"Huru gick det till då?\" frågade jag så mycket mera nyfiken, som\nden unge Sutters biträde vid Falkens Eriks flykt redan vid dennes\nberättelse derom hade förekommit mig besynnerlig.\n\n\"Nå ja, herr Arthur\", sade Kallista, \"herrn har sett porträttet,\nherrn har förklarat mitt namn, hvarför skulle icke herrn äfven få\nhöra detta -- men sannt är att för ingen har jag omtalat det utom\nför prosten, ty alla de andra skulle ha skrattat åt mig, men det\ngör visst icke ni\" -- och hon lyfte sina strålande ögon med ett\negendomligt uttryck upp till mig. Det låg i hennes blick något som\nsade: \"Jag vill meddela mig\". Jag räckte henne min hand och sade\nallvarligt att jag visst inte skulle skratta.\n\nEfter en stunds tystnad började hon sin lilla roman.\n\n\"Se, herr Arthur, då den unge engelsmannen hörde Falkens Erik nämna\nmitt namn, spratt han till och såg så underligt på mig. Han skickade\nkarlarne bort och räckte mig sin hand, den jag gerna tog, ty han såg\nså snäll ut, 'Kallista, my Idol!' utropade han och såg så vackert\nin i mina ögon, och jag var alldeles icke förlägen jag heller utan\njag såg på honom, den vackra gossen, jag med. Han kunde icke mycket\nsvenska, men sedan han en stund betraktat mig och jag honom, och\nherrn vet att det icke är lätt att så der titta på hvarann utan att\nskratta, men si _den_ lusten kom icke på oss, så sade han sakta: 'Du\nheta Kallista och vara Ålands dotter?' Då drog jag visst smått på\nmun, kan jag tro, ty han blef röd då jag svarade: 'Ja visst, unge\nherre, och var god hjelp oss härifrån.' -- 'Jag knappt dig funnit, my\nIdol, och du vilja lemna mig', sade Edmund sorgset, men inte förstår\njag ännu i denna stund hvad han menade med det. Huru det nu var, så\nbad jag honom så vackert och han lofvade så snällt att hjelpa oss --\noch det är hela historien.\"\n\n\"Och porträttet, Kallista, hur fick du det?\" frågade jag.\n\n\"Bilden\", svarade Kallista, \"den gaf han mig i vredesmod.\"\n\n\"Och hvarför var han vred?\"\n\n\"Sade jag vred? -- nej han var sorgsen för det han nu icke kunde taga\nmig\" -- och Kallista tystnade bleknande, böjde hufvudet ned och --\njag tror hon bad en bön.\n\nJag störde henne icke.\n\nImellertid friskade vinden till och sjön började gå hög. Båten sköt\nen ypperlig fart. Mot middagen voro vi vid Bågskär, en klippa,\nbelägen en fjerdingsväg utanför Hammarudda, der Beugt ganska riktigt\nväntade oss med en \"skötbåt\", min kappsäck och matförråd.\n\nHan såg så egendomlig ut i dag, den gode Bengt, till hälften\nsurmulen, till hälften förnöjd. Han hviskade några ord till Kallista,\nhvarpå hon tycktes svara smått förargad, men med leende uppsyn.\n\n\"Det var visst\", tänkte jag något egenkärt, \"en fråga om huru hon\nbetett sig emot mig.\" Denna tanke fick imellertid icke mycken tid\npå sig att mogna; den afbröts af den raske Bengt, som numera syntes\nalldeles förnöjd, med den nästan kategoriska anhållan att vi genast\nskulle ge oss af -- \"ty tulljakterna från Mariehamn och Eckerö vore\nsäkert för längese'n i rörelse.\" Jag hade intet häremot att invända\noch vi gåfvo oss af.\n\n\"Skall Kallista följa med ända till Stockholm!\" sporde jag förvånad,\n\"och skolen I sedan återvända på tu man hand?\"\n\n\"Ja, det vore icke första gången vi segla på tu man hand\", menade\nBengt.\n\n\"Men fader Erik, hvad säger han om sådana färder _på tu man hand?\"_\n\n\"Han då?\" svarade Bengt skrattande. \"Ah, han vet nog huru vi hålla af\nhvaraudra -- så inte sker det något farligt oss emellan.\"\n\nSådan är naturens, den \"enfaldige\" bondens åsigt om kärleken och dess\nfrestelser. Jag började beundra det unga paret, ehuru jag måhända\ninom mig något smålog åt Bengts \"blinda förtröstan\" till flickan. Den\nenkle åländingen anade säkerligen icke mycket af Kallistas känslor\nför den unge Sutters vackra bild. Der tittade då återigen hos mig\nden skeptiske storstadsbon fram, som, kallt läggande dissekerknifven\nvid sina egna känslor, bedömer allt efter deras mångpröfvade, men\noftast också utnötta måttstock. Bengt sörjde minsann nog deröfver att\nKallista skulle _sörja_ öfver engelsmannen, då det deremot aldrig\nföll honom in att hon skulle _älska_ en skugga, när hon i honom hade\nen ungdomlig, lifslefvande beundrare. Och denna naturliga åsigt af\nsaken var såväl hans som flickans räddning; den var i grunden sann\noch derföre bar den vackra frukter: förtroende och kärlek. Alldeles\nannorlunda hade det möjligen varit om Kallista till exempel fästat\nsig vid min person, som var en till hands varande ung herre. Till\ndessa förståndiga tankar kom jag, tack vare min, såsom jag ännu tror,\noförderfvade natur, ganska snart, och jag blef åter munter och glad\noch pratade vänligt med mina raska reskamrater. Jag förmådde Bengt\natt berätta huru skallfogdens och nämndemannens visit hos Falkens\nErik aflupit och erfor att allt gått väl, att kaffebalarne redan\nlångt dessförinnan befunnit sig i handlanden S:s i Mariehamn magasin,\nsamt att Erik alldeles lugnt bedt vederbörande fånga den svenska\nfogeln, då skulle de få höra annan låt. Fiskalerna hade förlägna\nbegifvit sig bort, men hotat att varsko tulljakten i \"staden\" så den\nskulle fånga svensken om han ville tillbaka till Sverige. \"Men\", hade\nFalkens Erik, illmarigt leende, sagt: \"om han kom öfver utan pass,\nnågot som jag för resten ej vet, ty jag såg honom först här på gården\nmin, der han begärde häst till Emkarby, så måtte han väl ha rymt, och\ndå rymmer han väl allt framåt till öster, hvad jag kan fatta, och\nicke tillbaka till Sverige.\" Skallfogden hade skakat sitt skalliga\nhufvud och mumlat något om \"länsmannens fjosk\". Det skrattades\nhjertligt åt historien, men då tillade Bengt, \"att far efteråt svurit\natt sjelfva ryssen må ta'n om han någonsin mera lägger sig in i\nsådana affärer -- han vore nu för gammal dertill\". Häråt gladde sig i\nsynnerhet den snälla Kallista.\n\nUnder tiden hade vinden gått öfver från nordost till fullt nordlig\noch tillväxt i styrka. Det var fullkomlig storm. Bengt skötte roder\noch segel som en hel karl och Kallista, trött efter ansträngningarne,\nlade sig på allmän begäran lugnt ner i bottnen af båten för att njuta\nnågon hvila. Hvad hon var vacker då hon sof! För min själ uppsteg\novilkorligen gårdagens minne af vårt första möte i Kastelholms\nruiner. Bengts öga flög spejande öfver den upprörda vattenytan. Vår\nseglats oroades imellertid icke och vi kommo i sinom tid fram till\nStockholm, dit jag af flera skäl öfvertalat det unga paret att följa\nmig.\n\nJag hade länge sökt lämplig modell till en under arbete varande\ntafla \"Ragnars och Aslögs första möte\", men jag hade hittills icke\nfunnit någon Aslög-Kraka på mina konstnärsvandringar genom lifvet.\nNu hade jag en förträfflig Kraka -- om hon nämligen ville sitta för\nmig, donna enkla, men stolta flicka från Åland. Imellertid hade jag\nmin plan uppgjord och bud hade sändts till Falkens Erik med andra\nåländingar derom att Bengt och Kallista skulle dröja i Stockholm\nnågra dagar längre än vanligt.\n\nDet unga paret infann sig hos mig morgonen efter vår ankomst för att\nerhålla liqvid för öfverfarten, något som de väl sökt afböja, men\nhvarvid jag stod fast.\n\nJag satt som bäst vid mitt morgonkaffe, försänkt i \"minnen från\nÅland\", korta men ljufva och egendomliga, då det ringde. Jag gissade\ngenast hvem det var och skyndade sjelf att öppna dörren. Bengt och\nKallista stego in, kaffe serverades ooli jag började mitt andragande\nmed att fråga om de någonsin hört sagan om Kraka. Det hade de icke,\noch jag berättade den för dem, ingjutande så lifliga färgtoner jag\nkunde i sagans förlopp. Kallista var ögonskenligen förtjust i den\nmodiga Aslög. Då vände jag mig alldeles å propos till henne -- jag\nkände mig nu endast vara konstnär -- och gjorde mitt förslag.\n\nJag sade henne också att det skulle blifva min allra bästa tafla\noch att hon genom att göra mig till viljes skulle göra mig lycklig.\nHon studsade visst något vid tanken uppå att såsom Kraka uppträda\n\"hvarken klädd eller oklädd\", men jag lyckades häfva hennes skrupler,\nderigenom att jag icke skulle vara _så_ nogräknad som Ragnar hvad\ndet \"oklädda\" vidkom. Det var också egentligen icke hennes skönhet,\nhvars like jag möjligen kunnat finna äfven på annat håll, utan hennes\nsärdeles rika hårsvall och egendomliga ansigtsuttryck som jag ville\nha för mig, att dermed kläda min Aslög.\n\n\"Jag gör allt för herr Arthur, som gjort så mycket för mig\", svarade\nhon slutligen, och jag var nöjd, anskaffade passande \"nätdraperier\",\noch seancerna togo redan samma dag sin början. Bengt var alltid\nnärvarande, men han somnade ibland, den beskedlige gossen, ty\ndet talades icke mycket vid våra möten. Hon var så skön, min\nAslög-Kallista, att jag ofta glömde den förra karakteren för den\nsenare -- isynnerhet då Bengt sof. Ibland togo dock mina känslor så\nöfverhand, att jag måste afbryta seancen och gå ut att kalmera mig.\n\nSå hände ock en vacker dag, då arbetet började nalkas sitt slut, och\njag måste lemna paletten för att gå ned till Strömparterren. Jag\nämnade fara öfver till Djurgården för att i dess svala skuggor drömma\nbort en stund.\n\nPå samma båt, med hvilken jag for öfver, befann sig ett engelskt\nherrskap, med hvilken jag genom en tillfällighet kom i samtal. Det\nena ordet gaf det andra och frun hade till och med den artigheten att\nvilja ihågkomma, det hon under vistelsen i Stockholm, som tillbragts\nmed att bese konstsamlingarne, hört mitt namn såsom artist nämnas.\nBekantskapen blef intimare och jag bjöds af den värde lorden på\ndiner, emottog bjudningen, och följde med det gamla herrskapet.\n\nEfter middagen då vi sutto vid ett glas portvin blef lorden ganska\nmeddelsam. Han berättade att de voro stadda på resa till Wiborg i\nFinland för att helsa på sin i kriget stupade sons graf; att de af\ndenna son, deras enda barn, haft mycken glädje och att han varit en\nmycket älsklig och svärmisk yngling.\n\nJag var idel öra och den gamle engelsmannen fortfor:\n\n\"Men innan vi besöka Wiborg skulle vi på Åland vilja taga reda uppå\nen flicka, om hvilken vår son talar mycket i sin dagbok?\"\n\nJag måtte ha sett \"meget forbaused\" ut, ty den sörjande fadern\nåtertog med ett sorgset leende:\n\n\"Det är ett eget förhållande med denna sak. Den flicka, min son\ntalar om, skall på ett förundransvärdt sätt likna ett i vår slägt\nbefintligt porträtt, som har till underskrift: '_Kallista, my Idol_'.\nDet är ganska skönt och sannolikt måladt af min äldste bror sjelf,\nden för längesedan aflidne lord Lowelond, på någon af hans många\nresor. Detta porträtt utgjorde vår Edmunds första kärlek -- ja, och\njag vågar säga, hans enda. Denna barnsliga, men starka böjelse torde\ndock ha skyddat ynglingen från mången frestelse då han trädde ut i\nlifvet, ty han bibehöll sig fullkomligt ren, trots sitt lifliga och\nsvärmiska lynne. Porträttet kallades inom hela familjen allmänt '_My\nIdol_.' -- Jag skulle aldrig\", fortfor den gamle efter en liten\npaus, \"ha besvärat er med att höra på denna slägthistoria, men jag\nbehöfver vid de efterspaningar jag ärnar företaga, en diskret man,\nsom är kunnig i landets språk -- säg vill ni hjelpa en sörjande\nfamilj?\"\n\nJag jakade beredvilligt, och kort derpå bröto vi upp. Då vi skildes\nlofvade lorden och ladyn följande dag kl 12 göra ett besök i min\natelier.\n\nKlockan 11 kom Kallista till sista seancen. Hon sade att hon var\nnågot sorgsen öfver att allt nu var slut, och att hon igen skulle\ntillbaka med Bengt, som derför icke åtföljt henne denna gång, emedan\nhan gått att uträtta några bestyr före afresan. Jag började flitigt\narbeta, men då klockan slog tolf steg jag upp, betäckte min tafla och\nbad Kallista kläda om sig i nästa rum. Hon följde mina anordningar,\ntigande men något förvånad öfver den korta seancen.\n\nDet engelska herrskapet lät icke länge vänta på sig. Jag emottog\nartigt det förnäma besöket och de berömde pligtskyldigast några på\nväggen hängande skizzer.\n\n\"Och denna pågående skapelse\", sade lorden förbindligt, \"får man\nkasta en blick på den?\"\n\n\"En halffärdig tafla blott\", inföll jag och afhöljde min Aslög.\n\nSkulle en stjerna ha lösryckts från firmamentet och nedfallit emellan\nde tvänne åskådarne, så skulle de icke ha stått der så perturberade\nsom de nu stodo framför min tafla.\n\n\"_My Idol_!\" var det enda, ofrivilliga utbrott som undslapp deras\nläppar -- de blott stirrade på taflan. Då öppnade jag dörren till\nmitt rum och bad Kallista stiga fram. Hon gjorde så, och då hon såg\nfremmande inne, helsade hon med en intagande värdighet, som lät mitt\nhjerta börja slå i trefjerdedels takt.\n\nDå lorden och ladyn fingo ögonen på Kallista öfvergick deras\nförvåning all den föreställning som till och med jag gjort mig\nräkning på af denna effektfulla scen.\n\n\"Kallista, my Idol!\" utropade slutligen den gamla damen, och utbredde\n-- måhända omedvetet -- sina armar, och Kallista -- sjönk snyftande\ntill den förnäma damens bröst. Uppträdet räckte dock endast några\nögonblick. Bondflickans oförderfvade nerver hemtade sig snart och\ninnan den bestörte men förlägne lorden ännu hunnit skynda fram till\nsin lady stod redan Kallista framför henne djupt rodnande och i\nvördnadsfull ställning och hviskade ett sakta men tydligt: \"Förlåt!\"\n\nDen gamla damen satte sig och lorden började gå af och an i salen,\nmed händerna på ryggen. Jag vände mig nu till lorden med följande ord:\n\n\"Detta är, enligt all sannolikhet, den flicka från Åland som ni\nsöker\".\n\n\"Hon skulle då vara lord Lowelonds dotter -- ty jag har alltid hållit\nden flicka, om hvilken Edmund talar i sin dagbok och som -- i följd\naf den slående likheten med vårt porträtt, verkligen torde vara denna\nflicka, för min brorsdotter\".\n\n\"Hon är skön!\" utbrast den gamla ladyn, vinkade Kallista till sig och\nräckte henne hjertligt handen.\n\n\"Min stackars son\", fortfor lorden upprörd, \"har i sin dagbok\nbesvurit oss att för det fall, att han skulle falla ett offer för\nkriget, vi skulle taga vård om hans lefvande Kallista\".\n\nDå Kallista hörde sitt namn nämnas, spratt hon till och vände sig mot\nden talande.\n\n\"Ja, hon är skön och jag läser på dessa fina läppar Lowelonds\nbeslutsamhet -- ja, hon är frukten af min snillrike men olycklige\nbrors första och enda kärlek, liksom hon var min ende sons första och\nenda kärlek. Jag vill älska henne som min dotter\".\n\n\"Vi skola tillsammans tala om Edmund\", sade ladyn och tryckte en kyss\npå den förlägna Kallistas panna.\n\nJag började nu efter lordens anhållan, att för Kallista beskrifva\nhvad som tilldragit sig omkring och med henne.\n\nHon tycktes icke synnerligen förvånad utan fastmera sorgsen, ty hon\nafbröt min sermon med ett vemodigt:\n\n\"Att det skulle vara något doldt i allt som rörde mig, kunde jag\nförmoda, ty mor kunde aldrig tala om far, utan att gråta\".\n\nI detta ögonblick inträdde Bengt.\n\n\"Se så\", sade han glädtigt, \"nu är det väl slut med måleverket och\nvi kunna ge oss af -- men kors\" -- och han bockade sig (allt något\nbondaktigt ändå) för de fremmande, dem han nu först bemärkte.\n\nJag kastade en forskande blick på Kallista. Hade de meddelade\nnyheterna redan -- ehuru icke ens fullt konstaterade -- väckt högmod\ni hennes själ? Intet spår af en sådan själsriktning förmärktes i den\nvänlighet hvarmed hon helsade godmorgon åt Bengt, och frågade \"när de\nskulle ge sig af\".\n\nMen jag förklarade det rätta förhållandet för Bengt samt att Kallista\ntroligen icke mera skulle -- återvända till Åland.\n\n\"Jo hin ock! det skall hon min själ\" utbrast Bengi, \"om än hon fått\naldrig så förnäma slägtinger?-- säg, Kallista -- följer du med hem?\"\n\n\"Ja visst\", svarade flickan, alldeles naivt, \"huru kan du fråga så?\"\n\nDer blef dock en vidlyftig förklaring utaf med mig till tolk.\n\nLorden och ladyn ville på ort och ställe inhemta närmare\nunderrättelser, men intill dess ville de icke släppa Kallista; Bengt,\nmåhända anande ett nederlag, blef allt fåordigare för hvarje minut\n-- Kallista allena förklarade fullkomligt lugnt, att hon ville hem,\n\"detta var det naturligaste och rättaste -- och prosten skulle sedan\nråda vidare\". Öfver sin gryende \"lycka\", som verlden kallar en sådan\nförändring, tycktes hon icke alls vara förtjust, hon hade måhända\nicke heller riktigt uppfattat det gamla herrskapets önskningar,\nhvilka icke heller uttalats alldeles oförbehållsamt. Då vände sig\nladyn plötsligt till mig, och bad mig fråga den unga flickan:\n\n\"Vill du komma med till Wiborg och helsa på Edmunds graf?\"\n\nEtt förvånadt \"ah!\" -- det första tecken hon hittills visat till\nförvåning -- och en djup, djup rodnad voro svaret: men det var\nafgörande. Det beslöts, att vi alla skulle följas åt till Åland per\nångbåt, men Bengt förklarade ovilligt att han skulle genast ge sig i\nväg, och bort gick han -- -- Kallista märkte icke ens att han gått.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDet var så som lorden och ladyn önskat det. Kallista var lord\nLowelonds dotter. -- Prosten i Jomala hade fullständiga bevis i hand,\n-- men vigd hade Kallistas stackars mor icke varit.\n\nEfter besöket i Wiborg, hvilket jag öfvervar, reste lorden åter\ntill England, men ladyn och Kallista stannade qvar i Stockholm hela\nsommaren.\n\nBengt erhöll en hel skuta till skänks, och han försökte trösta sig.\nEfter besöket i Wiborg, talade nämligen Kallista aldrig mer om att\nhon ville bli Bengts hustru -- och den stackars gossen förstod\nvinken. Dessutom låg numera icke Ålandshaf, utan ett för honom\noöfverstigligare svalg, emellan Bengt Falk och lady Kallista Lowelond.\n\nMen jag, den ofrivilliga förbindelselänken i hela denna romantiska\nkedja -- jag glömmer aldrig den vackra Kallista på Kastelholm, och\natt jag en gång drömt om att hon skulle bli sin Rafaels Fornarina.\n\n       *       *       *       *       *\n\nNågon tid efter det ladyn och Kallista lemnat Stockholm erhöll jag\nfrån London mig tillsänd en stor låda, som vid öppnandet befanns\ninnehålla en snillrikt, ehuru icke konstnärligt väl målad tafla, med\nunderskrift: _Kallista my Idol_. Porträttet liknade på ett slående\nsätt min Kallista. Derjemte erhöll jag ett litet paket, med följande\nbref:\n\n\"Sir! Då vi nu ha den lefvande Kallista, önska vi och isynnerhet\nhon sjelf, att ni må ega denna bild. Er 'Ragnar och Aslög' har jag\nköpt i Paris. Jag tillsänder er härmed tillika min olycklige brors\ndagboksanteckningar. Er m.m. Lord Lowelond\".\n\nKanske jag en gång skall publicera lord Lowelonds den äldre äfventyr\npå Åland. Men ännu känner jag det icke.\n\n\n\n\n\n\nEtt mystiskt par.\n\nSann händelse från år 1867.\n\n\n\n\nVäl spelar äfven i vårt gamla, glada land vinningslystnaden\nmånget fult spratt åt samhället och förskingringar af statens\ntillhörigheter äro icke så alldeles sällsynta, men våra spekulanter\ni denna väg ha ännu mycket att lära af det stora grannrikets söner.\nI Ryssland äro undansnillningarne bragta i system, byråkratiskt\nreglerade och vinsten delas \"i mån af rang och förtjenst\" emellan\nalla deltagarne, från chefen för ett verk allt intill den lägste\nskrifvaren. Sådana obehagliga och ogrannlaga upptäckter, som vår\nsenaste Långholmshistoria, förekomma derföre högst sällan. Men så\nspännes också bågen nog högt ibland. Våra läsare behöfva här endast\ndraga sig till minnes den äfven i svenska blad omtalade stora\nstölden af 4 millioner lispund salt i Nischnij-Novgorod år 1867.\nHuru denna bragd blef upptäckt, veta vi ej, men ett faktum är att\nköpmännen i Novgorod bjödo flera millioner för att få alltsammans i\ngodo bilagdt och nedtystadt. Mycket förnäma och rika personer voro\nkomprometterade och saken väckte oerhördt uppseende till och med\ni det blaserade S:t Petersburg. Ja, svallvågorna af den allmänna\nrörelsen sträckte sig äfven till det undangömda Finland och öfverallt\ntalades på den tiden om saltstölden. Isynnerhet diskuterades frågan\ni gränssocknarne emellan Ryssland och Finland, emedan man förmodade\natt de skyldige skulle försöka undkomma genom detta sistnämnda land.\nDet är också till denna del af verlden vi nu be läsaren följa oss --\ntill gränsen emellan Finland och Ryssland, vid pass fem mil från S:t\nPetersburg. Der äro ödsliga trakter med en mer eller mindre genom\nryskt inflytande depraverad finsk befolkning, som mest lefver af\nlurendräjeri.\n\nHär tager vår historia sin början.\n\n\n\n\n1.\n\n\nHar ni någonsin varit med om ett riktigt nordiskt yrväder, icke\nsådant det presenterar sig på gatorna i en stad, utan som det kommer\nöfver den resande i villande skog, så kan ni ungefär föreställa\ner i hvilket läge de två personer befunno sig, som inleda denna\nsannfärdiga berättelse.\n\nDet var ej längre sedan än i slutet af april månad år 1867. Våren\nhade ännu blott gjort obetydliga framsteg och just den natt, vår\nberättelse begynner, rasade, liksom den väntade våren till trots, en\nförskräcklig snöstorm öfver trakten.\n\nI en tarflig \"kibitka\" (en släda med kur af bastmattor) sutto två\npersoner. Deras körsven bearbetade flitigt med sin piska den flåsande\n\"trojkan\", trespannet, framför slädan. Men hvad förslogo de tre\ndjurens gemensamma ansträngningar emot de sig stundligen allt mer\noch mer hopande drifvorna. Färden gick långsamt i de resandes tycke,\nehuru de fre kamparne i jemn, fastän ovig galopp arbetade sig fram\ngenom den djupa snön.\n\nHvilka voro väl de, som sutto derinne, och hvad gällde deras resa?\n\nDet är icke för ro skull man i ett sådant väder ger sig ut att\nresa; djur och menniskor borde unnasskydd för de vilda elementernas\ngäckande hån.\n\n\"Nikifor!\" hviskade en mild stämma.\n\n\"Nadeschda\" [Nadeschda, ett ryskt qvinnonamn, betyder hoppet],\nsvarade en manlig röst, men med ett oändligt vekt tonfall:\n\"Nadeschda, hoppas!\" Och omedelbart derpå ljöd ett strängt:\n\"pascholl framåt!\" Men körsvännen stannade sina hästar tvärt.\n\n\"Vi äro icke mera i Ryssland, herre\", sade han på dålig, men\nbegriplig ryska, \"utan i Finland, och der finnes lag och rätt för\nherrar, menniskor och djur. Kräken göra hvad de kunna; jag vill ej\ntaga lifvet af dem.\"\n\n\"Hundra rubel i drickspengar\", var den unge herr Nikifors svar, ty\nung var han, det hördes på rösten.\n\nSkjutsbonden vände sig om, fastade sina sluga, plirande ögon en stund\npå \"herrn\" och svarade slutligen tvekande!\n\n\"Hvar och en af hästarne är värd sina hundra rubel. Jag spränger dem\nom jag kör ännu fortare.\"\n\n\"Godt, du får trehundra rubel\", sade Nikifor otåligt, ty hästarne\nstodo alltjemt stilla.\n\n\"Handpengar\", ljöd det trumpna svaret.\n\n\"Durak\", röt ryssen, öppnade sin resväska och räckte bonden fyra\ntjugufemrubelssedlar.\n\n\"Nu skall herrn få åka!\" utropade den ändtligen förnöjde gränsboen.\nPiskan smällde, hästarne drogo till och bort gick det genom drifvorna\ni yrande fart. De fyra stora sedlarne tycktes ha lagt sig såsom ett\npansar kring körsvennens hjerta -- nu fanns det för honom icke mera\nnågon \"lag för djuren i Finland\".\n\n\"Nikifor, jag fryser\", sade Nadeschda rysande.\n\nVid dessa ord greps den unge ryssens hjerta af en oändlig ångest\noch han utropade passioneradt: \"O! kunde jag jemna vägen med\nsilfverrublar, Nadeschda, så vore vi snart i närmaste stad; der finge\ndu hvila.\"\n\n\"Ack, inte i någon stad\", svarade fruntimret, \"jag är så rädd för\nupptäckt.\"\n\n\"Tyst! tala för Guds skull franska\", hviskade Nikifor på detta språk,\n\"karlen derborta förstår ju något ryska.\"\n\n\"De der måtte ha godt om pengar och ondt om själslugn\", mumlade\nskjutskarlen för sig sjelf.\n\nEn stund förgick under tystnad. Hästarne flämtade förfärligt,\nen flägt af medlidande genomträngde sedelförhydningen kring\nskjutsbondens hjerta, kanske voro också de tre kamparne, bepröfvade\nlurendräjarhästar, vänner emellan, mera värde än trehundra rubel, nog\naf, han vände sin fysionomi in åt kuren och skrek genom den alltjemt\ntilltagande stormens tjut:\n\n\"Barin, herre, hör på! Vädret blir svårare, vägen omöjlig, hästarne\ntrötta; de ha från Pargala sprungit ända hit, och det på bivägar\nför det ni ej hade pass, detta gör fem och en half mil i ett skede.\nJag är nöjd med tvåhundra rubel i ett för allt, men låt oss vika in\nderborta; der synes ljus. Här bli vi insnöade -- och gripas kanske\",\ntillade han med ängslig stämma -- \"af kossackerna från Kivinebb. Jag\nkänner värden derborta. Ni är visst liksom mången annan en oskyldig\nsmuglare, och han der förråder oss icke; låtom oss köra dit, _jag\nber_.\"\n\n\"Smuglare\", mumlade Nikifor för sig sjelf, \"nå ja, om man så vill.\nVälan\", fortfor han, \"så kör dit. Herre Gud, hvilken natt!\"\n\n\"I natt\", lugnade bonden, \"förföljer oss ingen, och i morgon bittida\nskall jag föra herrskapet till Pampala gästgifveri. Derifrån går\nresan lätt till Wiborg, ty vägarne bli i god tid uppskottade.\"\n\n\"Nadeschda, derborta får du säkert hvila ett grand\", sade Nikifor,\noch tillade sedan: \"Kör på kusk och Gud med oss alla.\" Han korsade\nsig.\n\nBonden hoppade af, spände ur de båda sidohästarne och körde in på en\nskogsväg, osynlig för andra än honom sjelf.\n\nOmsider anlände de resande till den gård, hvarifrån ljuset lyst.\n\nElden af den på härden sprakande brasan spridde ett osäkert och\ndallrande sken i rummet och ett rykande pertbloss, instucket i en\nväggspringa, lät sina rökmoln, liksom tankfullt uppstiga mot det\nsvärtade taket, inhöljande hela öfra delen af stugan i ett haf af\nrök. En gryta puttrade redan på härden, en spinnrock surrade, två\nbarn snarkade i en vrå med en klunga grisar till hufvudgärd, hvilka,\nsmått grymtande, drömmande måhända, ogillade sin förvandling till\nhufvudkuddar, men dock af lättjans makt tvingades att icke röra på\nsig. I pertblossets sken satt en äldre man, med en fårskinspels\nkastad öfver axlarne, och spjelkade pertor. Det led redan mot\nmorgonen och gårdsfolket hade stigit upp. Det var en äkta tafla\naf östfinskt bondelif. Gårdshundens gälla skall vid de resandes\ninträde, stormen derute hade hittills förtagit hvarje ljud af deras\nannalkande, väckte grisarne, som reste på sig, barnens hufvuden föllo\ni golfvet, och en gång väckta, upphäfde ungarne en gräslig olåt. Om\nNikifor varit etnograf och Nadeschda artist skulle de här ha kunnat\ngöra studier. Men de voro intetdera, de voro blott, åtminstone för\ntillfället, ett par stelfrusna, snöhöljda varelser. Häpna stannade de\ndock på stugans tröskel.\n\n\"Stig in, stig in, godt folk\", sade värden efter att betänksamt ha\ngranskat de ankommande, \"vädret derute har väl spelat herrskapet\nnågot fult spratt?\" -- Detta sades på finska.\n\nDe resande förstodo icke ett enda ord, men deras jemte dem inträdande\nkörsven gick fram och vexlade ett handslag och några ord med värden,\nhvarpå denne, ej utan en viss nyfikenhet, närmade sig Nikifor och\nyttrade på ryska:\n\n\"Stigen fram och tagen af er de våta plaggen, de skola torka medan\nhustru min kokar upp litet mjölk; det värmer kroppen.\"\n\nMekaniskt började Nikifor afpelsa den hälft medvetslösa Nadeschda;\nomsider kom äfven bondhustrun fram och erbjöd sin hjelp. Under tiden\nhade också Nikifor aftagit sin pels. Nu tedde sig en egendomlig\nanblick. Nadeschda, som endast haft på sig en räfskinskappa och\nen lätt kaschmirschal, stod nu der i -- full baldrägt, med bar\nhals och bara skuldror, men höljd i spetsar och blonder; den lätta\nbalklädningen sorgligt skrynklad, håret upplöst, darrande som ett\nasplöf -- och Nikifor i frack och hvit halsduk. Bönderna förstodo\nsig icke på klädningarnes dyrbarhet, men väl på besynnerligheten af\nsådana resdrägter och de sågo nog för att veta att deras gäster icke\nvoro alldeles vanliga resande.\n\nGumman ledde Nadeschda fram till spiseln. Här sjönk den arma qvinnan\nned på en bänk, nästan vanmäktig. Nikifor satte sig bredvid henne,\nstödjande hennes hufvud emot sitt bröst.\n\nRådig som mest alltid en bondhustru är, fick husmodren snart mjölken\npå elden och tillredde en bädd af halm i det äkta parets egen säng,\nmedan hennes man och skjutsbonden gått ut att draga försorg om\nhästarne. Nikifor och Nadeschda talade icke ett ord. De förtärde den\nerbjudna mjölken, som något lifvade dem, tackade mera med blickar än\nord och läto leda sig till den improviserade bädden.\n\n\"Sofva?\" sade Nadeschda sakta, \"det är ju oförsigtigt.\"\n\n\"Ack, du kan ej uthärda mera och resan är lång ännu innan vi hinna\ntill Stockholm. Du får ej uttrötta dig alldeles redan i början.\"\n\n\"Till Stockholm, ack ja!\" utbrast Nadeschda passioneradt och med en\ntalande blick på sin följeslagare.\n\nBäddens ringhet märkte de icke. Det unga fruntimret lade sig ned i\nsin något medfarna balkostym. Nikifor satte sig på en pall tätt invid\nsängen.\n\nEtt ljuft leende upplyste Nadeschdas sköna, ungdomliga drag. Om hon\ndrömde, så drömde hon visst om frihet och ljus. Nikifors hufvud hade,\ntrots alla hans beslut att icke sofva, nedsjunkit emot bädden. Nu\nslog Nadeschda upp sina ögon, vakna, klara, oändligt smäktande, såsom\nde blott kunna finnas hos en Orientens dotter. De fästes med ett\ninnerligt uttryck af oskuldsfull tillit på den sofvande unge mannen.\nSakta, sakta som en daggtår smyger i en blommas kalk, sköt hon sin\nhvita hand under hans kind: \"Hans hufvud skall hvila bättre så, än\nemot den hårda halmen\", tänkte hon, slöt sina ögon åter och snart\nsofvo båda.\n\nMännen kommo in efter att ha fodrat hästarne. De samtalade högt.\n\"Tyst\", hviskade gumman, \"låt de stackars menniskorna sofva. De äro\nså fina och vackra.\"\n\nMännen drogo sig tillbaka till andra ändan af rummet, nära spiseln.\nGumman hemtade dem hvar sin kopp kaffe, som hon tillagat, och ställde\nen butelj rom på bordet.\n\n\"Det kan duga i detta herrans väder, svåger\", sade hon och räckte\nflaskan åt skjutsbonden.\n\nMännen läto icke bjuda sig tvenne gånger.\n\n\"Hör på\", sporde omsider värden sakta den andre, \"har du intet nytt\nfrän Petersburg att förtälja?\"\n\n\"Något har jag allt, och _icke så litet_ ändå.\"\n\n\"Låt höra.\"\n\nNu berättade skjutskarlen vidlyftigt och med allehanda underliga\nkommentarier historien om den stora saltstölden i Novgorod af fyra\nmillioner lispund frän kronans förråder och dertill en god del af de\ntusentals gissningar, som med anledning af stölden voro gängse bland\npöbeln i Petersburg. Hans åhörare lyssnade uppmärksamt på berättelsen\n-- blott då och då irrade hans blick med ett underligt uttryck i\nrigtning mot bädden.\n\n\"Hör på, svåger\", afbröt han dennes svada, \"du säger att din\n'setakka' (den man kör för) har pengar såsom vi hö i goda år; de\nha inga saker med sig utom det der lilla skrinet, der ryms inga\nkläder uti -- men mycket pengar. Se på deras klädedrägt, de ha\nafrest plötsligt, oförberedt -- man lurar inte så lätt en gammal\nlurendräjare -- -- vet du, jag har mina förmodanden. Hvad tror du,\nPetter?\"\n\nEtt ljus tycktes gå upp för Petters mindre qvicka själ.\n\n\"De kommo med vagn till Pargala, der togo de in på värdshuset och\nherrn hyrde mina hästar ända till Pampala för femtio rubel, en god\naffär för mig; ja, ja, han lofvade efteråt _litet_ mera, men det hör\nej hit, ja, och så skulle vi färdas så att han icke behöfde visa\nnågot pass vid finska gränsen.\"\n\n\"Ser du\", mumlade värden, \"deras händer och detta skrin lukta salt\".\n\n\"Du tror att de äro stadda på flykt?\"\n\nNu börjades ett långt samtal de båda männen imellan, fördt med\ndämpad, men liflig röst.\n\nMedan detta samtal fortgick drömde Nadeschda. Det var en orolig dröm.\nHon tyckte sig redan med Nikifor ha uppnått den räddande svenska\nstranden, dit de sträfvade, och hon väntade just på att någon af\nde goda svenskarne skulle helsa dem välkomna med \"salt och bröd\",\ngästvänskapens symbol i Ryssland. Der framträdde också en vänlig man\noch bar ett bröd, beströdt med salt, i sin hand. Han nalkades dem,\nmen då han uppmärksamt betraktade Nikifor vredgades hans uppsyn och\nhan slungade saltet i ansigtet på honom och henne. \"Se der ert salt\",\nutbrast han hånande och vände dem ryggen. Hu, hvad det var rysligt,\nhon trodde sig bli qväfd af ängslan.\n\nDunsterna från de drickande karlarnes romkoppar hade spridt en vidrig\nlukt i rummet och lägrade sig tungt öfver den unga flickans bädd.\nNadeschda kände sin andedrägt besvärad och vaknade. Hon slog upp\nsina ögon, såg sig rädd omkring och varsnade de två gestalterna vid\nden slocknade eldens sken. Då nådde ljudet af deras mumlande röster\nhennes öra och hon förnam tydligt orden \"Petersburg\" och \"polis\", som\näro hvarandra lika i ryskan och finskan -- ty detta senare språk har\nlånat begge begreppen från det förra.\n\nVar det instinkt, var det sinnesnärvaro: hon skrek icke till. Hon\nblickade ned på Nikifor, som sof tungt och godt, drog varsamt sin\nhand undan hans hufvud och lade dit i stället, mellan halmen och hans\nkind, sina parfymerade balhandskar, steg upp försigtigt och nalkades\nmed ljudlösa steg männen vid spiseln.\n\n\"I den evige Gudens namn\", sade hon, mera hviskande än talande, och\nböjde knä för de råa männen, \"o, hafven barmhertighet!\"\n\nKarlarne foro skrämda upp. De måtte ha hvälft mörka planer i sitt\nbröst eftersom de blefvo så bleka vid denna engels åsyn.\n\n\"Jesus välsigne oss!\" stammade de häpne.\n\nDå löste Nadeschda från sin hvita hals och sina blottade armar med\ndarrande hast den tunga guldkedjan och de diamantprydda armbanden och\nräckte dem med en åtbörd af bönfallande allvar upp till männen, som\nstigit upp.\n\nDessa sköto ifrån sig gåfvan. Nikifor vaknade, med ett språng var han\nhos Nadeschda. Men karlarna fingo mod då de sågo en man gentemot sig\noch värden utbrast vresigt: \"I ären salttjufvarne från Nowgorod, man\nkänner er.\"\n\nNikifor var alltför naiv för att med ens, yrvaken som han var, inse\nallt det hotande i bondens ord; han blef blott förlägen. Efter några\nögonblick fattade han sig likväl och svarade, oaktadt sina unga år,\nej utan en viss värdighet:\n\n\"Min fars son behöfver icke stjäla salt för att bli rik -- han har\nflera millioner rubel än kronan mistat lispund salt.\"\n\n\"Och hvem är ni då?\" frågade värden.\n\nNikifor tvekade.\n\nEtt hånfulltt leende gick öfver den bistre bondens anletsdrag -- då\nkände han sig plötsligt fattad om knäna af två veka armar och ett\nanlete, likt en bedjande engels, såg upp I ill honom.\n\n\"Du vill oss intet ondt, vi ha ej tagit något, vi fly ej för -- --\"\n\n\"För kejsarens vrede flyn I\", röt bonden, som ville arbeta sig upp\ntill häftighet.\n\n\"Kejsarens vrede!\" utropade Nikifor, bleknande, och vek bäfvande\nnågra steg tillbaka, men Nadeschda steg upp och sade högtidligt:\n\n\"Kejsarens vrede vore vårt skydd, men vi ha icke vågat nalkas honom,\noch dock\", tillade hon i vekare ton, \"hotar oss en stor fara. Förråd\noss icke, Nikifor betalar, rädda oss, och ni gör en god handling.\"\n\nBonden förstod blott hälften af de granna orden och så godt som intet\naf deras innehåll, men han anade instinktmessigt, att då en tjuf\nrymmer sker detta på ett klokare sätt, än dessa båda gjort. Han hade\ndessutom till en del vunnit sitt ändamål: hans gäster fruktade honom.\nSaken tog i följd häraf en i Ryssland ganska vanlig vändning. Nikifor\nbetalade några hundra rubel, kaffet dracks, hästarne spändes för och\nresan anträddes åter.\n\nDen friska morgonluften, klar och angenäm efter nattens storm,\nlifvade Nadeschdas nerver och hon blickade muntert omkring sig i det\nvinterliga landskapet.\n\n\"Vi ha kommit mycket norrut\", sade hon, \"i Sverige är vintern lång,\nså lärdes i pensionen. Nikifor, äro vi snart vid svenska gränsen?\"\n\nStackars barn! Det var ännu ett godt stycke väg dit.\n\n\n\n\n2.\n\n\nNattens snöstorm var förbi, solen sken klart och S:t Petersburgs\ngator voro nästan snöfria. Berg af snö hade aflägsnats på\n\"högöfverhetlig befallning\" och allt var lif och rörelse i den\nprunkande kejsarstaden. Klockan var mellan ett och två på dagen,\ndet är tiden för den fashionabla verldens morgonpromenader på\n\"Newsky-prospekten\". Två gardeslöjtnanter möttes utanför Dominiques\n\"Café restaurant\", helsade på hvarandra och stego in. Efter andra\nglaset champagne -- ryska gardesofficerare dricka merändels champagne\n-- sträckte sig Boris behagligt i sin fåtölj, tände en havanna och\nsporde:\n\n\"Nå, Ivan, hvad nytt från Petroffs bal i går? Du går i\nborgarsällskaper, du, och det kan vara rätt roligt ibland, det medger\njag. Nå, nå, jag går sjelf också någongång på sådana roligheter, men\nmin ställning såsom furstens adjutant, ser du, gör att jag -- ja, du\nförstår mig. -- -- Nåå, låt höra!\"\n\n\"Det berättas att den rike vinhandlaren Iwrenjews son, som jemväl var\npå balen i går, helt plötsligt försvunnit.\"\n\n\"Nå, än sedan?\" sade Boris kallt.\n\n\"Jo, han skall icke ha återkommit hem under hela natten. Man tror att\nhan rymt.\"\n\n\"Ha, ha\", utbrast Boris. \"Det skulle icke passa så illa i mina planer\nom den der rike göken, som står mig i vägen, vore 'nowgorodiserad'.\"\n\n\"Det tror jag näppeligen\", svarade Ivan gäckande, \"hans far är ju så\nrik.\"\n\n\"Mycket vill mera ha\", replikerade Boris, \"och -- dessutom, blotta\nryktet kan blifva mig nyttigt. Hör du Ivan, känner du till Iwrenjews\naffärer?\"\n\n\"Han har förbindelser öfver hela Ryssland, gör mycket affärer --\näfven i juveler\". Härvid borrade Ivan sin kalla blick i adjutantens\nsjäl.\n\n\"I juveler?\" frågade Boris utan att kunna dölja en viss rörelse.\n\n\"Ja, och i går försvann plötsligt från Petroffs bal och jemväl från\nhemmet 'Golkondas perla' såsom vi kalla henne.\"\n\n\"Hvad? Nadeschda?\"\n\n\"Ja, hofjuvelerarens dotter\", svarade Ivan lakoniskt.\n\n\"Farväl!\" utropade adjutanten i högsta ifver, påtog sin kappa och\nstörtade ut.\n\n\"Den der\", sade löjtnant Ivan för sig sjelf, \"vet mer om saken än jag\när nöjd med. Hvarför skulle jag sammanställa de båda namnen? Han --\nhan är en karl och må stå sitt kast, men hon, -- stackars Nadeschda!\"\nLöjtnanten försjönk härvid för ett ögonblick i tankar, en sällsynt\nföreteelse hos en lefnadsglad gardesofficer i kejsarstaden.\n\n\"Åh strunt!\" tröstade han sig slutligen, \"i morgon talar ingen mera\nom hela historien.\"\n\nMen det taltes i S:t Petersburg vida mera om denna sak, än herr Ivan\nförmodade; det var likväl helst i _slutna_ kretsar, man talade derom.\n\n\n\n\n3.\n\n\nImellertid fortsatte våra två äfventyrare sin resa. Den sluge bonden\nville i det längsta draga nytta af den frikostige Nikifor, och som\ndet led emot våren och han icke mera trodde sig behöfva sin släda,\nföreslog han \"herrn\" att köpa densamma. Förr att underlätta resans\nbesvärligheter för Nadeschda, mottog denne anbudet, och så bar det\naf vidare åt nordvest. Men ehuru de färdades ganska fort, hade dock\ndet hundratungade ryktet ilat före deras trespann eller anlände\nåtminstone samtidigt med de unga tu till den gamla goda staden\nWiborg, der våra resande inträffade om qvällen och hvarest Nikifor\nhoppats kunna bereda Nadeschda åtminstone _en_ lugn natt.\n\nDå den unga damen såg gaslyktorna tindra emot sig klappade\nhon af glädje de frusna händerna och utropade högt: \"Se, se,\nmenniskoboningar!\"\n\nSnart åkte de in till staden och skjutskarlen stannade, förut\ninstruerad, vid ett af stadens mindre hotel. Hvar och en som åker med\ntrespann blir väl emottagen af hotelvärdar. Så äfven våra resande. De\nerhöllo ett gemensamt rum -- emedan de generade sig att begära två\nskilda. Thé begärdes och serverades flinkt. Sängarne bäddades och\nherrskapet var på tu man hand.\n\n\"Hvad det är roligt\", sade Nadeschda, och försökte oaktadt sin\ntrötthet att gå några slag öfver golfvet \"hvad det är roligt, alla\nkalla mig fru -- men inte är jag din fru ännu, Nikifor?\"\n\n\"Ack nej\", svarade denne med en suck.\n\n\"Hvad är du otålig för, min älskling\", skrattade Nadeschda rodnande,\n\"nu är det ju ingen nöd mera, vi äro ju i en af Stockholms förstäder,\när det icke så, Nikifor?\"\n\nNadeschda hade i Smolna kloster, genom kejserlig nåd, fått tillträde\ntill pensionen, en grace som i allmänhet icke beviljas jungfrur af\noadelig börd. Här hade hon fått rätt orediga begrepp om Sverige. Men\ndet enda sanna hon visste om detta land var det bästa man kan veta\nderom och det var -- ehuru det bibringats henne för att väcka afsky\nför ett sådant land -- att Sverige var ett fritt land, ett land der\nalla menniskor hade lika rätt. Derföre längtade hon nu dit som ett\nbarn, hvilket anser njutandet af den förbjudna frukten vara detsamma\nsom frihet.\n\nNikifor var något mera bevandrad i geografien -- åtminstone för\ntillfället i marschrutan till Stockholm. Han visste att de måste\npassera sex städer i Finland innan de uppnådde hafvet. Han visste\ntill och med att Åland var en plats som blifvit beskjuten af\nengelsmän och fransmän, men att deras general icke lyckats intaga\ndenna \"borg\" och att kejsaren således egde äfven denna _bropelare_\ntill Sverige. Ja, han visste äfven att bortom Åland var ännu ett haf\n-- och sedan först kom Stockholm.\n\nAllt detta meddelade han nu sin vackra vän i sorgsen ton, men icke\nutan en känsla af nationalhögfärd.\n\n\"O, när du vet allt så väl, så går vår resa nog lätt\", menade\nNadeschda, \"men bättre vore det ändock om till exempel redan Åland\nvore svenskt, då behöfde vi icke ha ett helt haf emellan oss och\nfriheten.\"\n\n\"Men vet du hvad\", afbröt Nadeschda en ytterligare förklaring af\nNikifor, \"inte får du vara så fri i Sverige att du lemnar mig\nalldeles allena; då får jag ledsamt till och med der. Och säg mig nu,\nkan kungen förbjuda oss att se hvarandra alltjemt?\"\n\n\"Nej, min engel, det torde Sveriges kung ej kunna göra.\"\n\n\"Och kan han icke skicka mig i kloster?\"\n\n\"Jag tror nästan att det icke finnes kloster i Sverige -- svenskarne\näro icke rätt-trogna.\" Och Nikifor korsade sig åter.\n\n\"Att der icke finnas kloster, det kommer sig af friheten\", menade\nNadeschda -- och hon talade af personlig erfarenhet -- \"o! hvad jag\nredan älskar detta Sverige; jag skall skänka mina armband åt de\nfattige, då skola svenskarne icke le åt den fremmande qvinnan. Och\ndu, Nikifor\", fortfor hon med skälmsk uppsyn och slog sina armar\nom hans hals, \"du skall väl hålla af mig lika mycket utan som med\narmband?\"\n\nDet knackade på dörren och en ung man med ett hyggligt ansigte steg\nin.\n\n\"Ursäkta, mitt herrskap\", sade han på temligen god franska, \"men det\när till edert eget bästa jag tagit mig denna frihet. Jag vill varna\ner -- --\"\n\nNikifor och Nadeschda foro förskräckta upp. Den förre som redan haft\nett häftigt ord på läppen för att möta den objudne gästen, tystnade\nvid de sista orden och bleknade likaväl som Nadeschda. Den främmande\nbetraktade dem med nästan sorgsna, i alla fall deltagande blickar.\n\"Så unga\", tänkte han vid sig sjelf, \"så sköna och så fallne redan!\nDet har gått långt med förfallet derborta, när gossar begå brott\ni stort och -- englar nedlåta sig att med dom njuta de så vunna\negodelarne.\" Så tänkte Wiborgaren.\n\n\"Min herre\", sade ändtligen Nikifor sakta, \"hvad önskar ni?\"\n\n\"Varen lugna, mitt herrskap\", svarade den unge mannen, \"jag vill eder\nintet ondt.\"\n\n\"Det är bra tänkt af er\", inföll Nadeschda hastigt och i en upprörd\nton, \"ack ni ser så god ut -- får jag bjuda en kopp thé, så får herrn\n--\"\n\n\"Min herre\", utbrast Nikifor, \"vän eller ovän, säg edert ärende fort,\nni ser att min -- att -- fröken är högst altererad.\"\n\nWiborgaren trodde sig vara en menniskokännare, han var en smula\nlitteratör och ville \"samla erfarenheter\", han hade derföre gerna\nvelat förlänga samtalet men han hade icke hjerta dertill.\n\n\"Mitt råd är kort och godt\", sade han med fast men mild ton: \"res\nhärifrån ju förr desto hellre, vi ha en ny polismästare i staden och\nhan vill naturligtvis ådagalägga sitt nit -- ni förstår mig kanske\nnu?\"\n\n\"Nej, det gör jag ej fullkomligt, men vi skola resa ändå, och det\nstraxt -- Nadeschda är så rädd.\"\n\n\"Kan jag göra herrskapet någon tjenst så -- meddela upplysningar\neller dylikt -- så --\"\n\n\"Ack ja\", utropade Nadeschda, \"säg åt, alla som fråga efter oss att\nNikifor är ljuslätt och att jag ser ut som en tatterska, då skola de\nicke gissa att det varit, vi som varit här.\"\n\nDen främmande log. \"Kan jag ej tjena på något annat sätt? Besinna er\nväl, mitt herrskap, våren uppriktige, talen sanning, jag ber, kanske\njag med min erfarenhet --\"\n\n\"Uppriktige, tala sanning, nej, nej!\" utropade Nadeschda uppskrämd.\n\"Vi skola resa emedan herrn så vill det, men omtala hela sanningen,\ndet våga vi icke. Herre Gud\", tillade hon efter en stund, \"är eders\nvälborenhet kanske sjelf den nye polismästaren?\" Och den sköna\nqvinnan böjde knä för den unge finske litteratören, som rent af blef\nrörd.\n\n\"Att icke allt står rätt till\", tänkte denne, \"är säkert.\" Han\ntillade derpå högt: \"Jag är icke någon polismästare, jag bär ju ingen\nuniform, det ser ni ju. Min bön om förtroende vill jag icke förnya,\nmen jag upprepar mitt råd: res.\"\n\n\"Genast, min herre, och tack för ert råd\", svarade Nikifor och räckte\nwiborgaren sin hand. Men denne emottog icke den framsträckta handen,\nbugade sig djupt, men förläget för Nadeschda, öppnade dörren och gick\nut.\n\n\"Hvarför gaf han dig icke handen, Nikifor?\" frågade Nadeschda.\n\n\"Gud vet!\" svarade denne i sorgsen ton och ringde på uppassaren för\natt beställa hästar.\n\nMen vi skola förklara hvarför den unge mannen varit så oartig emot\nNikifor.\n\n       *       *       *       *       *\n\nNågra minuter efter det Nadeschda och Nikifor intagit sitt rum å\nhotelet, hade värden inträdt i källarsalen och sett sig omkring med\nen spejande blick. Han träffade snart uppå hvad han sökte. Vid ett\nbord i hörnet af salen sutto några unge män. Värden nalkades dem med\nbetydelsefull min.\n\n\"Rara resande, rara resande\", sade han.\n\n\"Hvilka då?\" frågades likgiltigt af någon i sällskapet.\n\n\"Åhå\", menade värden, \"det voro allt något för er tidning, det.\"\n\n\"Huru så?\"\n\n\"Jo, jo, men. Jag har en del af det stora salttjufbandet här.\"\n\n\"Prat!\"\n\n\"En ung herre och ett ungt fruntimmer utan saker, märk väl, utan\neffekter, blott ett skrin med pengar förstås, hi hi hi -- och han i\nfrack, hon i balklädning; de ha rymt, rymt för polisen, det berättade\ndessutom skjutsbonden, som också visste omtala att de för färden\nöfver gränsen skola hafva betalt tretusen rubel. Nå, herr redaktör,\nhvad sägs om detta?\" Värden tystnade andfådd.\n\n\"Jag tror herrn konkurrerat med sina kunder och tittat för djupt i\nglaset\", blef svaret, som beledsagades af ett ljudeligt och allmänt\ngapskratt.\n\nVärden blef stött. \"Hm, hm, den nye polismästaren skall nog taga reda\npå saken, han. Jag är ingen tjufgömmare, jag\", mumlade han.\n\n\"Den narren\", sade någon, \"är man för att tillställa spektakel.\"\n\n\"Jag tror det nästan och skall höra åt en smula huru det står till\",\ninföll redaktören, en ung, ljuslätt och mager herre, men med ett\nsärdeles intelligent utseende, steg upp och gick in till skänkrummet.\n\nDe andra fortforo att glamma och dricka. Vännen dröjde länge borta;\nhan saknades visserligen, men man fastade sig dock icke så mycket\ndervid. Då, det kunde ha förgått en timma, hördes från gatan ljudet\naf ett i hast bortilande åkdon. I detsamma inträdde den saknade,\nnågot echaufferad.\n\n\"Hvar har du dröjt hela tiden, bror?\" var första frågan.\n\nMed en till hälften komisk, till hälften mystisk min satte han sig\nned vid bordet utan att svara. Han bestormades med frågor, men\nsvarade intet; han satt der tyst och tänkte på den vackra ryskan, som\nnu åter begifvit sig ut i natt och köld.\n\n\n\n\n4.\n\n\nVi skulle gerna unna de två flyktingarne någon hvila, men sanningen\nfordrar att meddela det de ingenstädes fingo hvarken rast eller\nro. Vesterut, allt jernt vesterut ilade de, liksom hade de velat\nundfly ett dem förföljande vidunder. Så genomilades de nyfikna\nstäderna Fredrikshamn, Lovisa och Borgå, och vårt par var ändtligen\ni Helsingfors. Men äfven här dröjdes endast några timmar: den i\nWiborg erhållna varningen tycktes vara nog att göra alla städer\nförhatliga. Upptäckt hotade öfverallt, i hvarje uppassares blick, i\nhvarje städerskas leende, och -- hu då, de tallöse poliskonstaplarne\nsedan på Helsingfors' gator. Nadeschdas förfäran vid deras ofta\nåterkommande anblick var icke ringa. Från Helsingfors till Åbo gick\nresan tungt; föret var dåligt, men på sjunde dagen af sin flykt\nanlände de omsider, sent om qvällen, till gamla Åbo stad.\n\nDe hade hittills icke gjort sig riktigt reda för, huru öfverfarten\ntill Sverige skulle försiggå. Nikifor hade, förlitande sig på\nrublarnes språk, visserligen uppgjort en plan, men opraktisk som han\nsjelf var, var planen det likaså. Nadeschda, som då hon funnit att\nhitom Fredrikshamn ingen menniska förstod ryska, troende måhända\natt de befunno sig i ett slags mellanliggande land som bildade\nöfvergången från det fruktade Petersburg till hennes längtans\nförlofvade land, Sverige.\n\nDeras toiletter befunno sig, af lätt förstådda skäl i ett fullkomligt\nupplösningstillstånd, ty brådskan under den ilande färden hade icke\nmedgifvit någon reparering och att verkställa uppköp hade ju varit\natt exponera sig på det oförsigtigaste. När derföre den mycket\nbeställsamma jungfrun omsider aflägsnat sig ur Nadeschdas rum och\nNikifor dragit sig tillbaka till sitt, dock icke förr än de gemensamt\nkorsat sig samt bedt Gud och sina skyddshelgon om bistånd och nåd,\nvar det icke utan en känsla af djup nedslagenhet och blygsel som\nNadeschda började afkläda sig för att efter sju dygns vakor få\nhvila i en ordentlig säng. Huru såg den präktiga balklädningen nu\nut? Skrynklade, rifna och nedsmutsade spetsar och blonder hängde i\nbedröfligt virrvarr kring den medfarna drägten och allt slängdes\nmed ängslig hast undan af Nadeschdas, af en lätt förklarlig rörelse\ndarrande händer: det hela en icke, oäfven bild af en känsla midt\nemellan ånger öfver ett begånget, sig sjelf hämnande, felsteg och en\nuppoffrande handling. Det ur sina flätor lossnade långa håret föll\ni en oredig, nattsvart kaskad öfver den ungdomliga gestaltens nu\ntill en del blottade, fina former. Med en känsla af hittills okändt\nkroppsligt behag utsträckte hon dock de arma, tröttade lemmarne i\nden varma, mjuka bädden, hann knappt tänka på Nikifor och insomnade\ni lugn och frid, med ett leende i de sköna dragen, liksom saliga\ndrömmar hölle henne skadeslös för de vakna stundernas vedermöda.\nÄfven öfver Nikifors fasta beslut, att moget öfverväga sin plan till\nresans fortsättande, vann tröttheten öfverhand och han insomnade, han\nockså.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDen vördnadsvärda domkyrkans i Abo tornur slog tolf innan Nikifor\nvaknade. Han hoppade raskt ur sängen, korsade sig, som sig bör,\noch började göra sin toilett, så godt han kunde. Han log åt sin\nskrynklade frack, men han såg förnöjd ut, då han vårdslöst bläddrade\ni en packe af hundrarubelsedlar. \"De der skola hjelpa\", mumlade han\nför sig sjelf.\n\nNu klappade han sakta på Nadeschdas dörr.\n\n\"Duschinka (min själ), sofver du än?\"\n\n\"Duschinka, jag sofver icke mer\", klingade Nadeschdas svar.\n\n\"Då måste jag helsa god morgon\", sade Nikifor och steg in.\n\nDet första, han såg, var en vred men präktig blick, det andra redan\nen försonlig slängkyss af Nadeschdas vackra hand; men sedan blef allt\nsvart, svart som natten, ty Nadeschda slog sitt yppiga hår öfver sitt\nrodnande anlete. Nikifor gick tvekande fram till sängen.\n\n\"Får jag lyfta en flik af del mörka molnet för att se dina läppars\nmorgonrodnad?\"\n\nIntet svar, blott ett knappt hörbart skratt. Molnfliken lyftades\noch en förtjusande morgonkyss lyckliggjorde den genast derefter\nbortilande unge mannen.\n\n\"Nadeschda\", sade han när han väl kommit inom sin dörr, \"nu söker jag\nupp en jude, han skall skaffa oss ett pass, det må kosta hvad det\nvill, och i morgon bittida resa vi af till --\"\n\n\"Till Sverige, till Sverige!\" jublade Nadeschda och, imiterande\nDumas' Valentine i Monte Christo, stack hon fram ett finger genom den\nnågot mer än en hårsmån öppnade dörren, Nikifor kysste fingret och\ngick ut. Efter en _sådan_ morgon måste ju dagen bli lyckosam.\n\nNikifor råkade nu visserligen bland den i Abo förlagda ryska\nmilitären på nog många judar, men judarne spela i Finland icke samma\nroll som i Ryssland och Polen. Kommissionärer äro de äfven här för\nallehanda saker, men de förmå icke att, såsom _der_, \"göra allt för\npengar\". Judarne kunde icke hjelpa Nikifor, de kunde icke skaffa\nhonom något pass, men sin tystnad läto de honom betala dyrt nog. Ett\npass trodde imellertid den gode ynglingen sig ovilkorligen behöfva\nför att slippa öfver till Sverige. Förtviflad irrade han omkring på\ngamla Åbos breda gator, väckande uppmärksamhet allestädes genom sitt\nfremmande språk, sin dyrbara pels, sitt ängsliga sätt att vara och\nsina stora penningesedlar.\n\nSaltstöldshistorien var just då \"en vogue\" äfven i Åbo och det\nbeställsamma sqvallret sammanställde snart, äfven här, denna historia\nmed \"det mystiska paret\".\n\nStackars Nikifor. Han ilade åter till sina judiska gynnare. Då rådde\nhonom en af dessa att vända sig direkt till stadens polismästare och\nbjuda honom en större summa, t.ex. tiotusen rubel, för erhållandet\naf ett pass till Sverige. Rådet föll den i ryska idéer uppfostrade\nynglingen på läppen och han begaf sig af till den fruktade\ntjenstemannen. Hvad som försiggick mellan denne och den passlöse\nfrämlingen, känna vi icke, men hvad vi veta är, att Nikifor, efter en\nstund, blek och förstörd, förtviflad störtade ut ur polismästarens\nboning -- och att en poliskonstapel i all tysthet följde honom hem\ntill hotelet.\n\nTungt som fyra millioner lispund salt hvilade ödet öfver Nikifor.\n\nOm några timmar, tack vare alla de af Nikifor gjorda bemödanden,\ntalade hela Aurastaden blott om \"det mystiska paret\" och de goda\nåboboerna skakade tillika betänksamt på hufvudet med anledning af den\nstora saltstölden.\n\nDet var redan qväll då Nikifor kom hem i ett beklagansvärdt tillstånd.\n\nHvad hade Nadeschda gjort under tiden?\n\nUppehållen af sina glada förhoppningars trollkraft och kroppsligen\nstyrkt af den njutna hvilan, ville äfven hon i sin mån vara verksam\noch hade, efter bibringandet åt uppasserskan af en betydlig\ndrickspenning, med tillhjelp af denna låtit sin knapphändiga garderob\nundergå en ganska väl behöflig granskning. Konversationen gick\nförnämligast medelst teckenspråk, men qvinnor förstå hvarandra så\nlätt isynnerhet i frågor som röra toilette. Sålunda hade Nadeschda\n-- hon hade ju endast en omgång kläder! -- bragt det så långt, att\nhon fått hoteljungfrun att bestyra om en del af dessas tvättning.\nAtt köpa nya kläder föll den naiva damen icke in och uppasserskan\nkunde icke ryska nog för att härvidlag göra några förslag. Så\nkom aftonen och Nadeschda lade sig till hvila, tillitsfull som\nett barn. Att Nikifor icke kommit hem på hela dagen, ansåg hon\nvara alldeles naturligt, han hade ju så mycket att uträtta. Hon\nsomnade derför alldeles lugn. I drömmens rike, en stark sida hos\nalla unga fruntimmer och särskildt hos de i pensioner uppfostrade,\nerfor Nadeschda de vackraste syner. Hon var i det \"fria Sverige\",\nså tyckte hon, och promenerade vid sin Nikifors arm på Stockholms\n\"Newsky-prospekt\". Det var så roligt...\n\nDå öppnades dörren sakta och Nikifor inträdde med ljudlösa steg.\nDen blott halfdunkla vårnatten lät alla föremål urskiljas, men i en\nunderlig dager.\n\nDet var ej sinnlighetens brand, som glödde i orientalens mörka öga\n-- det var måhända vanvettets. Nadeschda sof tungt och fast. Tyst\nknäböjde den olycklige ynglingen vid hennes säng och lyftade sitt af\nsamvetsqval och ängslan förvridna ansigte upp till henne. Bad han en\nbön eller förbannade han sitt grymma öde? Ända hit hade han släpat\nmed sig detta undersköna, lättrogna barn -- och nu, hvad skulle han\nnu göra? Allt hade ju slagit fel, ja, han hade till och med förvärrat\nsin ställning genom att så grundligt blotta sig inför polismästaren.\nMörka tankar hvälfde i hans sinne, men en, den allra mörkaste af\nalla, arbetade sig fram i förgrunden. Denna gräsliga tanke var -- en\ngemensam död. Passionen lågar vildt i det orientaliska blodet och\neftertanken träder i bakgrunden när förtviflan fattar i handlingens\nroder. \"Ett enda vildt famntag\", yrade Nikifor, \"jag qväfver henne\noch för mig finner jag nog på råd -- då är det slut: de skola ej få\nhenne, _han, han_\", och han skrek högt detta ord -- \"_han_ skall icke\nfå henne!\"\n\nFörskräckt for Nadeschda upp. En blick sade henne allt -- qvinnan\nförstår det älskade föremålets tankar utan att de behöfva kläda sig\ni ord -- -- hon förstod att allt var förbi, hela den sköna drömmen\nom frihet och kärlek, men derpå tänkte hon icke nu. Nu fastades hela\nhennes själs uppmärksamhet på Nikifors vilda blick. Hon förstod\ninstinktmessigt dess hemska språk och att en fara hotade, en ny\nförskräcklig fara, icke blott henne, utan äfven honom, den älskade.\nMen hon hade drömt så skönt, hela hennes kropps- och själsstämning\nvar vek, och hon valde omedvetet det riktigaste medel att rädda den\nälskade undan ett brott, hvars brottslighet hon dock blott anade.\nHon höjde sina blottade armar upp och sträckte dem emot Nikifor\n-- on ström af tårar bröt ur hennes sköna ögon. Nikifor sjönk\ntillintetgjord till hennes bröst, som, blott skyddadt af sin känslas\nrena jungfrulighet, svallade emot hans. Då var det som hade en engel\nhviskat i hans hjerta: gråt du också! Blödigheten i hans karakter\nfick öfverhand och äfven han lättade sitt qvalda hjerta i en ström\naf tårar. På knä vid Nadeschdas säng, med hufvudet intryckt i hennes\nlockars rika svall, tillbragte den stackars ynglingen hela natten\ni ett qvalrikt tillstånd. Då dagen grydde reste han sig upp, oviss\nom hvad han skulle företaga sig. Han lutade sig ned mot Nadeschda\noch varsnade då förfärad att hon låg i feberyrsel. Nu återkom hans\nsinnesnärvaro och han visste hvad han, åtminstone till en början,\nhade att göra.\n\nHan ringde på uppasserskan och sedan han flere gånger för henne\nupprepat ordet \"doktor\" och visat på den ömsom bleka, ömsom\nfeberglödande Nadeschda, förstod denna slutligen meningen och ilade\nut efter en läkare.\n\nImellertid låg Nadeschda der med stirrande ögon, flämtande andedrägt\noch jagande pulsar. Deu häftiga sinnesrörelsen hade varit för mycket\nför den så svårt pröfvade unga qvinnans medtagna krafter.\n\n\n\n\n5.\n\n\nLäkaren inträdde. Det var en ung man. Han såg något förbehållsam\nut, men tycktes liksom angenämt öfverraskad då han mötte Nikifors\nöppna blick. Denne tilltalade honom på franska och ledde honom fram\ntill sängen. Med verkligt deltagande betraktade den unge läkaren\nden sjukas sköna drag medan han med sin ena hand stödde hennes\nalabasterhvita arm och med den andra kände på hennes puls. Kalla\nomslag m.m. förordnades och läkaren lofvade sjelf gå till apotheket\nefter ett styrkemedel.\n\nDå doktorn gick, kramade den något lugnade Nikifor en bundt\nsammanvikna sedlar i hans hand.\n\nOm en stund återkom läkaren, droppade ur en medhafd flaska några\ndroppar i en thesked och förde denna till Nadeschdas läppar.\n\nHon slog upp ögonen.\n\n\"Nikifor\", hviskade hon sakta, \"äro vi på hafvet, jag tycker det\ngungar så?\"\n\nLäkaren trädde åt sidan. De hviskade vid hvarandra. Nadeschda tycktes\nbli lugn och försökte somna, hvilket läkaren tillrådde.\n\nDoktorn och Nikifor gingo in i nästgränsande rum.\n\n\"Min herre\", började doktorn efter en liten stund, \"er fru är icke\nfarligt sjuk. Snart är hon alldeles rask igen -- om hon får vara i\nro. Se här imellertid edra pengar -- jag emottager dem icke.\"\n\n\"Jag förstår er icke min herre\", utbrast Nikifor förvånad, \"hvad\nbetyder detta?\"\n\n\"Jag ber att få återlemna dessa pengar\", sade doktorn kallt och lade\nden erhållna sedelbundten på bordet. \"Låt imellertid tillsvidare\nmadame förblifva i okunnighet om att ni är bevakad af polisen, det\nkunde uppröra henne ånyo.\"\n\nNikifor bleknade. Läkaren tog sin hatt för att gå.\n\n\"Men hvarför är jag bevakad?\" stammade den unge ryssen.\n\n\"Emedan man allmänt misstänker er för delaktighet i den stora\nsaltstölden\", var doktorns afmätta svar.\n\n\"Ha!\" utropade nu Nikifor med högre stämma än försigtigheten i ett\nsjukrums grannskap det tillät, \"ha, nu förstår jag polismästaren och\ndet öfriga med.\"\n\n\"Det är väl det, men var tystare nu\", anmärkte läkaren och nalkades\ndörren.\n\n\"Men äro då menniskorna här tokiga\", fortfor Nikifor häftigt, \"tar\nman mig för en tjuf? Hvad i Guds namn har _jag_ att skaffa med\nsaltstölden?\"\n\n\"Nikifor!\" ljöd det från det andra rummet.\n\n\"Ni har väckt henne.\"\n\n\"Kom med in, herr doktor, vi skola säga er allt, ty det här går i\nsanning för långt.\" -- Doktorn gjorde en afböjande rörelse.\n\n\"Ni måste, ni måste\" yrkade Nikifor och sköt doktorn in till\nNadeschdas rum, nalkades hennes läger och hviskade lifligt vid henne.\n\nDoktorn följde uppmaningen något förvånad.\n\nNadeschda med blicken nästan fullkomligt feberfri, räckte honom\nhanden och sade med ett matt leende på de fina läpparne:\n\n\"Herr doktor, ni är säkert en ädel man, ni skall förstå vår olycka;\nvi ha engång, jag tror i Wiborg, skjutit en vänlig hand ifrån oss;\ndet skedde af misstrogenhet. Nu skall ni få höra vår historia och\nfå se om ni ej då kunde hjelpa oss. Nikifor, berätta\", bad hon och\ntillade med en nästan skalkaktig blick på doktorn: \"Sitt ned här så\natt jag får se in i edra ögon.\"\n\nDoktorn, en smula förbryllad, satte sig och Nikifor började:\n\"Nadeschda är dotter till en af kejsarhofvets juvelerare. En dag\nför några månader sedan sände hennes fader henne upp till en af\nfurstinnorna med något dyrbarare, färdiggjordt arbete. Han ville på\ndetta sätt presentera sin dotter för furstinnan i det han hoppades\natt hennes skönhet skulle göra ett sådant intryck på den höga damen,\natt Nadeschda skulle få någon anställning vid hofvet. Detta var vår\nolycka. Då Nadeschda inträdde till furstinnan befann sig en af de\nunga furstarne närvarande och denne fick se min engel. Han sade väl\ningenting den gången, men efter några dagar infann sig en af hans\nadjutanter -- fursten sjelf i sin höghet kunde ju intet direkt steg\ngöra -- hos Nadeschdas fader under något föregifvet ärende samt\nbörjade derefter dagligen besöka Nadeschdas hem. I början var löjtnat\nBoris, adjutanten, blott artig och förekommande, talte om furstens\nädla karakter o.s.v., men småningom började han för Nadeschda rycka\nfram med försäkringar om furstens obegränsade beundran och kärlek.\nNadeschda blef skrämd, afvisade med afsky hans allt tydligare förslag\nsamt bad honom upphöra med sina besök. Men fadern, som tyckte om den\nunge Boris och icke kände till hans planer utan trodde sig i honom\nerhålla en förnäm och adelig svärson, uppmuntrade blott den unge\nofficeren till fortsatta visiter. Det kan hända att den nedrige Boris\nhade för afsigt att sedan han lyckats uppfylla furstens brottsliga\n-- här korsade sig Nikifor -- önskningar, han af dennes hand ämnade\nemottaga Nadeschda såsom maka -- ty hennes far är rik. Imellertid\nändrade han taktik och visste att indraga gubben i en hvirfvel af\nbaler, maskerader och andra tillställningar, hvarigenom Nadeschda\nkom mycket ut i verlden. Vi hade redan förut lärt känna och älska\nhvarandra. Fursten sjelf besökte ofta flera af dessa tillställningar,\ntalade ofta och i en passionerad ton med Nadeschda, samt gjorde henne\nslutligen i egen hög person ett anbud om ett möte. Ack, herre, hvad\nskall jag säga? Nadeschda afslog naturligtvis anbudet och fursten\nblef vred och hotade. O, om ni visste hvad en furstes hot i Ryssland\nvill säga! Då beslöto vi fly -- fly för att bli förenade i Sverige.\nDerhemma är all vår lycka förbi. Klostret väntar Nadeschda och\nfängelset mig. Jag förskaffade mig af min far en större summa pengar\noch en afton, då Nadeschda och jag voro på en bal, verkställde vi\nplötsligt och i all tysthet vårt beslut. Vi trodde icke att vägen\ntill Sverige var så lång och besvärlig: jag antog att äfven mina\npenningar skulle öfvervinna alla svårigheter. Men så har det icke\ngått: derför darra vi för förföljarne, ty furstens arm är lång. Se\nder vår enkla men sorgliga historia. Nu är det sagdt.\"\n\nNikifor tystnade och hans hufvud sjönk ned mot bröstet.\n\nNadeschda såg med en blick full af ångest på doktorn.\n\n\"Nu vet ni allt?\" hviskade hon.\n\nDoktorn var synbarligen rörd.\n\n\"Ni hjelper oss!\" ropade hon plötsligen glad, \"jag ser det på edra\nögon! Icke sannt, ni hjelper oss öfver till det fria Sverige!\"\n\nDoktorn räckte henne sin hand och lofvade att göra allt för att\nförskaffa dem en hemlig lägenhet öfver till Sverige.\n\n\"Gud välsigne er!\" sade Nadeschda och förde hans hand till sina\nläppar, \"ni är vår räddare, ni är mitt helgon, jag vill...\"\n\nDå öppnades dörren -- och i dörren stod löjtnant Boris, adjutanten,\noch bredvid honom polismästaren i staden.\n\n\"Der äro de!\" sade Boris hånfullt, \"de ha rest utan pass, gör er\npligt, ni känner ordern.\"\n\nHvad är att säga mera? Vår historia är snart slut.\n\nDoktorn sönderkramade en tår i sitt ärliga öga då Nikifor och\nNadeschda inpackades i en täckvagn och med fyra hästar affördes till\nPetersburg ännu hastigare än hvad resan gått till Abo. Hans protester\ni vetenskapens och mensklighetens namn att uppskjuta resan tills\nNadeschda blifvit fullkomligt återställd, bemöttes af Boris med ett\ngäckande: \"vi ha ypperliga läkare i våra kloster.\"\n\nOch så gick det; klostret blef Nadeschdas och en cell Nikifors öde.\n\n\n\n\n6.\n\n\nNågon tid efter sitt inspärrande erhöll Nadeschda sent en afton besök\naf ett äldre fruntimmer som underrättade henne att hon skulle flytta.\nNadeschda steg i en vagn och fördes till en ångbåt. Fruntimret ledde\nhenne till en hytt och här -- hvilken syn! -- mötte hon sin far, den\ngamle Iwenjew -- och Nikifor, i hvars armar hon nästan svimmade.\n\nMen på börsen i St. Petersburg talade man den veckan mycket derom\natt den rike vinhandlaren just i dagarne måtte ha gjort en stor\nförlust, alldenstund han sett sig tvungen att ur riksbanken uttaga en\nofantligt stor summa. Ingen fick dock veta hvart pengarne gått, ingen\nutom de fem personerna i hytten och några andra till \"som behöfdes\".\nJa, det är sannt, i Ryssland går allting an.\n\nNågra veckor senare erhöllo såväl doktorn som den unge litteratören\ni Wiborg en notifikation med Genèves postslämpel till Nikifors och\nNadeschdas bröllop, jemte underrättelse att det unga paret ämnade\ntillbringa en del af sommaren 1868 i det engång så efterlängtade\n\"fria Sverige\".\n\n\n\n\n\n\nFrån Finland.\n\n\n\n1. Från öster till vester.\n\n\nDet var höst. Stadde på återresa till Helsingfors anlände vi,\nmin reskamrat och jag, till den goda staden Nyslott i landskapet\nSavolaks. Såväl insjö- som ock kustångfartygen hade redan slutat\nmed sina turer för året. Vi voro alltså tvungna att fortsätta resan\n\"vehiculo rapphöna\", ett ganska primitivt fortskaffningsmedel, och\nsom föranleder att till och med resor inom eget land för en finne\nkunna antaga en ganska \"stötande\" karakter. Skjutskärrorna undergå\nnemligen icke, före sitt inträde i verlden, någon preventiv censur,\nemedan man å högre ort är öfvertygad om att deras hjul icke rulla så\nhastigt framåt, som \"solens hästar skena med dess vagn\".\n\nDet är också sannolikt i den fromma afsigten att låta Finland rätt\nlänge och grundligt njuta föraningen af sin framtids dagar, som man i\norienten uppehåller utvecklingen af dess morgonrodnad.\n\nAf de vägar vi hade att välja uppå, beslöto vi oss för den så kallade\nnorra strandvägen, öfver Willmanstrand för att kunna egna några\nstunder åt den vackra Pungaharjuåsen, Imatra vattenfall och Saima\nkanal. Men först några ord om den ort, der min skizzerar-åder för\ndenna gång tog sin \"Oprindelse\".\n\nNyslott, fordom Olofsborg, på finska _Savonlinna_ det är\nSavolaks'-borg anlades år 1475 af Erik Axelson Tott. Sjelfva staden\ndaterar sig likväl först från början af sjuttonhundratalet. I\nfejderna med ryssen har äfven Nyslott haft sin andel af strider och\nmissöden, men någon särdeles framstående roll i historiskt afseende\nhar det aldrig spelat. Dess läge i militäriskt hänseende har icke\nheller, sedan kanoner kommo mera i bruk, medgifvit detta. Ehuru\nbeläget på en ö i sundet emellan Hauki- och Pihlaja-vesi sjöar,\ndomineras slottet dock från de gentemot liggande höga stränderna.\nUnder ryska väldet har det ock i likhet med alla andra enahanda\nbyggnader förnämligast tjenat till fängelse, till och med ibland för\nfrån Ryssland hitforslade politiska martyrer. Sägner om fångar af\ndetta slag äro ännu, ehuru slocknande, gängse i trakten. Om dessa\nolyckliges fönster vette utåt sjön, hade de åtminstone den lindrande\nnjutningen af en vacker utsigt, ty det gamla fästets läge är ett af\nde vackraste man kan tänka sig, liksom ock sjelfva stadens. Denna var\nlänge en obetydlig köping, men öppnandet af Saima kanal har beredt\nden en bättre framtid. Belägen invid sundet emellan ofvannämnda\nsjöar, är den en af naturen gynnad, men af menniskorna försummad ort.\nDess invånare tyckas nog vara medvetna häraf, men de, liksom finnarne\ni allmänhet, kasta skulden härför på regeringen \"som intet gjort för\nderas stads uppkomst\".\n\nVi afreste från Nyslott på eftermiddagen och anlände efter några\ntimmars färd till det berömda Puugaharju. Det är en ungefär 3/4\nmil lång ås, som sköljes af Puruvesis våg i öster och Pihlajavesis\ni vester. Sjelfva åsen är en ö, som skiljer de nämnda, ganska\nbetydliga vattendragen ifrån hvarandra. Allmänna landsvägen från\nNyslott söderut går långsmed hela åsen, som på hvardera sidan nästan\nlodrätt stupar ned emot vattnet. Dess höjd från vattenspegeln torde\npå några ställen icke understiga hundra fot, och sjelfva kammen, på\nhvilken man färdas fram, är oftast så smal att landsvägen endast med\nsvårighet kunnat ledas öfver densamma. Trakten är ytterst kuperad,\ndet bär ständigt antingen upp- eller utför någon backe. Från de\nflesta af de högre punkterna öppna sig intagande vyer åt hvardera\nsidan. Medelst tvenne färjor står ön i förbindelse med fasta landet.\n\nPungaharju är i sin egenskap af kronopark en statens tillhörighet.\nDer underhållas tvenne skogvaktare, af hvilka den ene, hvars boställe\när inrättadt till ett slags hotel, är skyldig att härbergera\nbesökande samt hålla restauration. Hotellet är försedt med ett torn,\nfrån hvars plattform en vidsträckt och praktfull utsigt af flera\nmils omkrets öppnar sig för det undrande ögat, som längtansfullt med\nblicken följer de allt mer och mer i molnlika konturer sig upplösande\nfjermare föremålen på den stora taflan. Det är en äkta finsk vy\nmed drömmande stilla vikar och löf- eller barrklädda näpna holmar\ni hundratal, med fantastiskt sig bugtande sund, täcka uddar och\nmilslånga, sköna perspektiv.\n\nDet enda, som det praktfulla landskapet saknar, är klippor. Genom\nfrånvaron af dessa får taflan i sin ofantliga utsträckning något\nmonotont: det saknas djerfhet i konturerna.\n\nMot qvällen, då vi lemnade \"hotelet\", väntade oss en öfverraskande\nanblick. Genom vederbörande forstmästares försorg hade nemligen\nskogen om våren blifvit upprensad samt vindfällen m.m. upplagda i\ntalrika, stora hopar. Dessa förbrändes nu. På uddar och höjder, i\ndjupa dälder och å de många små holmarne rundtomkring uppflammade\nhundradetals lifliga eldar, som i den mörknande natten trollikt\nframskimrade mellan de höga och smärta stammarne i barrskogen på\nhvardera sidan af vägen, speglande sig i de tysta vattnen som\nöfverallt framglittrade i djupet. Här och der framskymtade skugglika\ngestalter, karlar som sågo om eldarne. Det var en tafla af tjusande\neffekt, en stund af herrlig och hängifven naturbeundran. Jag råder\nalla älskande par att besöka denna förtrollande sköna trakt,\nallrahelst i Augusti månad under månljusets glansperiod...\n\nHär afbrötos mina poetiska betraktelser. Vi voro vid Pungasalmi sund\noch skulle bestiga färjan. Min reskamrat var vid sitt sardoniska\nlynne och släckte mina högstämda känslors entusiasm med följande\nkomiska, men sanna historia.\n\nÅ Pungaharju-\"hotelet\" finnes nemligen en \"anteckningsbok för\nbesökande\", der dessa i likhet med hvad som är plägsed äfven å\nandra renommerade ställen kunna få inskrifva sina namn jemte \"icke\nopassande\" anmärkningar. Jag hade också sett en sådan bok, men det\nvar till min reskamrats stora förargelse en ny och saknade alldeles\nanmärkningar. I den gamla boken skola nemligen ha funnits många\nverkligen intressanta namn, men också allehanda slags vidunderliga\nkänslautgjutelser, på vers och prosa, dels dåliga originaler, dels\norigtigt använda citater och ännu oftare stympade plagiater, en rar\nsamling af intyg på mensklig fåfänga och narraktighet. Der skola\nAlexander Dumas' och Lamartines namn ha prunkat, tyvärr skrifna med\nsamma handstil som den föregående antecknarens äkt-finska namn. Dumas\nhar emellertid, vid sin resa i norden, verkligen besökt såväl Imatra\nsom Pungaharju och Walamo. Men hedersrummet bland alla inskriptioner\nintog dock, såsom min kamrat nu meddelade mig, en _egenhändig_\nanteckning af Finlands för detta generalguvernör, den äfven i Polens\nannaler bekante grefve Berg, som här på tyska nedskrifvit en sentens,\ni svensk öfversättning så lydande:\n\n\"O, lyckliga Finland, åt hvilket Gud skänkt en så herrlig natur,\ndu borde, hänfördt af Pungaharjus skönhet, med andakt tacka den\nallsmäktige äfven för den ännu oskattbarare lyckan att i Vår\nAllernådigste kejsare ha en faderlig vårdare af all denna herrlighet\noch en borgen för din sällhet äfven i andlig måtto och fredens\nbibehållande inom dina landamären!\" -- Anteckningen var gjord kort\nefter orientaliska krigets slut vid någon af Bergs rundresor kring\nlandet, En vidimerad afskrift finnes hos känd person i Finland.\n\nMed min förtjusning var det slut, och vi fortsatte resan under\ntystnad. Färden gick genom natten; vi passerade sålunda delar af\nKerimäki och Sääminge socknar och kommo till det vackra Parikkala,\nmed sin trefliga insjö Simbele \"satasaarinen\" d.v.s. Simbele den\nhundraholmade. Parikkala är gränssocken på denna väg emellan\nWiborgs och S:t Michels län. Här börjar småningom skilnaden emellan\nden savolakska och wiborgslänska befolkningen framträda, men gör\nsig först rigtigt gällande vid Änkilä by, der sistnämda socken\nsammanstöter med Ilmes kapell af Hiitola socken. Den breda fyrkantiga\nansigtsbildningen, som savolaksarens fysionomi företer, ger här rum\nför den mera ovala karelska typen. Men befolkningen, som alltsedan\nfreden i Nystad lydt under Ryssland, är vida mera bortkommen, den bär\nett omisskänneligt drag af svårmod i sin uppsyn; blicken är mörkare,\nhållningen betrycktare än den mera sjelfmedvetna savolaksarens.\nDetta utseende bibehåller allmogen ända till närmare Kymmene elf, då\nåter ett friskare drag gör sig gällande. Vår resa gick genom Ilmes\nkapell samt Rautjärvi och Ruokolaks socknar till Wuoksenelfvens stora\nvattenfall _Imatra_, dit vi anlände följande dag.\n\nHuru skall jag beskrifva Imatra? Målarens pensel har förgäfves\nförsökt att på duken _fästa_ en bild af detta väldiga och i sitt\nslag i Europa åtminstone alldeles egendomliga naturfenomen. Det är\nen fors, väl 400 famnar lång, med ett ganska betydligt fall (60-70\nfot), men i egentlig mening är det intet fall ändå. Det liknar icke\nfallet vid Schaffhausen eller Trollhättan, än mindre kan det jemföras\nmed Amerikas Niagara eller Afrikas Zambezefall, Mosi-oa-Tunya,\n\"dånande rök\"; men en dånande rök är det likväl på sätt och vis,\nty, inklämd i en smal klyfta mellan höga klippväggar, frambrusar\nWuoksenelfven, Finlands största flod hvad vattenmassan vidkommer:\nen enda hvirfvel, en enda skumlavin, uppsändande hela moln af\nvattendunster högt i luften. Vid Imatra öfverraskas man i främsta\nrummet af den kolossala _kraften_, som de blixtsnabbt framilande,\nöfver hvarandra störtande hvirflarne utveckla. När man står vid\nfallets nedre ända och blickar uppåt, detsamma, häpnar själen vid\nden tafla som bokstafligen upprullas eller riktigare nedrullas för\nens blickar. Men man måste vänja sig vid denna anblick för att rätt\nförstå Imatra. Första anblicken är särdeles egendomlig. Man tycker\natt den sjudande vattenmassan nästan alldeles icke rör sig framåt.\nFörst sedan ögat vant sig vid de skilda hvirflarne, blir man varse\nden allt öfverväldigande hastigheten i dessas rörelse. Skådar man\nlänge i de fradgande hvirflarne, erfar man en ovilkorlig rysning;\ndet är som skulle en osynlig makt mana åskådaren att störta sig\nned i det dånande svallet för att på dess väldiga hvirflar föras\nin i evigheten, ett slags tjusande dödssätt, som mången olycklig\nfrivilligt valt. Imatra bevisar att till och med hastigheten har\nsitt majestät. -- Och blott något mer än en fjerdingsväg ofvanföre\nutbreder Saimen, lugn och klar, sin stora vattenspegel föga anande\natt dess bölja åstadkommer så mycket buller i verlden.\n\nImatra stämde mig ganska högtidligt, och det behöfdes i sanning den\nartige restauratörens stadslika servering och goda varor för att\nåter bringa mitt muntra lynne i gång. Medan vi smuttade på vårt glas\nvin efter intagen supé och röken från våra cigarrer i behagliga\nhvirflar, dock lyckligtvis icke så gigantiska som Imatras, steg upp\nmot taket, frågade jag vår förekommande värd om han icke hade några\n\"historier\" som anginge fallet. Nu fingo vi höra en hel mängd mer\neller mindre rörande berättelser om olycklige älskare, men icke\nom en enda älskarinna, som sökt och funnit en graf i Imatra. Till\nsist undfägnades vi med historien om \"grottan\". Denna är enligt\nall sannolikhet en dikt, men värden trodde fullt och fast på dess\nsanningsenlighet. Det berättas nämligen att en ung herre och ett ungt\nfruntimmer, som blott flygtigt gjort hvarandra bekantskap vid ett\nsamtidigt besök vid Imatra, beslutit att taga reda uppå och besöka\ndenna \"grotta\". Nåväl, de funno ingången och nedstego. Deras besvär\nbelönades i rikligt mått. Grottan befinner sig nämligen i en af\nfallets klippväggar, med mynningen cirka 3 fot högre än forsens nivå,\nmen bottnen deremot, emedan grottan är ungefär 9 fot djup, 6 fot\nlägre. Man står således bokstafligen _under_ fallet och skiljes från\ndetsamma endast genom en alnstjock klippvägg. Fordom har säkerligen\näfven grottans mynning stått under vatten. De tu beundrade forsen\noch njöto af det egendomliga skådespelet, men tänkte dock omsider på\nåtervägen; denna var dock omöjlig att beträda utan hjelp uppifrån.\nAtt ropa hjelpte icke, ty forsens dån öfverröstade hvarje annat ljud.\nBelägenheten var hemsk. Efter några timmars bortavaro saknades dock\nde två äfventyrarne af det sällskap, med hvilket de anländt; man\nanställde flera efterspaningar, och en liten bondgosse -- på sådane\nfinnes alltid god tillgång vid Imatra -- upptäckte slutligen deras\nförskräckliga belägenhet, i det han kröp fram ända till grottans\nöppning, utan att dock våga sig in. Rep anskaffades och de tu\nbefordrades till dagsljuset -- ganska lefvande, men något våta af de\nhögt öfver grottans ingång uppstigande vattendunsterna. De blefvo\nsedermera ett par.\n\n\"_Speluncam Dido dux et trojanus eandem deveniunt_\", inföll min\nreskamrat.\n\nMed mycken salvelse berättade värden också att Imatra är den första\nmärkvärdiga ort i Finland, der en rysk kejsarinna aflagt ett besök.\nSådant skedde nämligen någon gång på sjuttonhundratalet, och skall\nvid detta tillfälle högheten till ära ett enkom för detta ändamål\nbygdt fartyg ha släppts ned för forsen. En vansklig hyllningsgärd,\nty fartyget krossades inom några ögonblick i otaliga spillror af den\nväldiga vattenmassans kraft och under de yrande hvirflarnes fradgande\nhånskratt.\n\nFrån Imatra afreste vi sent om qvällen och fortsatte färden genom den\nödsliga Joutseno socken till Saima kanal. Liksom den på sjön ovane\nresanden ännu länge efter det han stigit i land tycker sig känna\nskeppets rullning under sig, så susade ock i mina öron under hela\nden nattliga färden det jemna dånet af den stora forsen. -- Till\nLauritsala, den \"bestämmande slussen\", vid Saima kanal anlände vi\ntidigt följande morgon.\n\nLauritsala är, hvad dess läge beträffar, ett ganska vackert\nställe. Men tager man med i betraktande dess egenskap af kanalens\nutgångspunkt och de vackra anläggningarne rundt omkring, så torde\nfå platser i Finland kunna uthärda täflan dermed. Det var en frisk\nhöstmorgon, luften var klar, himmelen molnfri och knappt en flägt\nrörde på sig. Saimens vida vattenspegel, med sina vackra öar och\nholmar, utbredde sig för åskådarens blickar i fridfull ro; dess\nbölja skulle snart stelna och hölja sig i grått isdok, hon glittrade\nderföre nu så oändligt vänligt emot den strålande solen. Några dagar\noch dess korta frihetstid är slut, då kommer det tunga lifvet under\nistäcket i åtta månader. -- Den prydligt byggda kanalen med sina\ndels af huggen granit murade, dels i klippan sprängda väggar, sina\nterrasser och planteringar och sin \"första sluss\" ger en egendomlig\nrelief åt hela denna tafla. På ett patriotiskt sinne, med mera allvar\nän fantasi till grundval för sin verldsåskådning, skall Saima kanals\nutgångspunkt, det ståtliga Lauritsala, alltid göra ett varmare\nintryck än det melankoliskt ljufva Pungaharju eller det storartade\nmen dystra Imatrafallet. Här i Lauritsala förena sig konst och natur\ni en gemensam, skön skapelse, som, någonting sällsynt i Finland,\nhar en särdeles glad anstrykning, hvartill naturligtvis sommartiden\nden lifliga rörelsen i väsentlig mån bidrager. Allt ser här så\nförhoppningsfullt ut och så förnöjdt. Flera från kanalens byggnadstid\nqvarstående arbetarboningar väcka i sin snygga och smakfulla enkelhet\nföreställningen om sann hemtrefnad under arbetarens tak. Här kan\nhvarje finne känna sig stolt öfver sitt land; han ser ju framför sig\ndess första storverk i modern kultur.\n\nDen ungefär fem mil långa kanalen förenar medelst 28 slussar\nSaimens inemot 40 mil långsträckta vattensystem med Finska viken\noch följaktligen med verldshafven. Kanalens sänkning är 255 fot.\nArbete utfördes under numera öfversten, friherre N. Ericsons ledning\npå ungefär 11 år och afslutades 1856. Utländska fartyg kunna nu gå\nupp ända till Kuopio stad, belägen 30 mil norrut från Finska vikens\nkust. Fartyg från denna sista ort och från Nyslott ha ocksåi senare\ntider ofta kommit till Stockholm. Hvad under då, om hjertat klappar\nnågot högre i medvetande deraf att äfven det fattiga Finland mäktat\nåstadkomma ett sådant storverk.\n\nUnder sitt mer än tioåriga bestånd i fullfärdigt skick, har kanalens\ninflytande på trafiken i hela östra och nordöstra Finland varit\nganska betydligt. Naturligtvis yttrade sig dess första inverkan på\nexporten af trävaror. På Saimen uppstod en hel flottilj af lastpråmar\n(\"lodjor\") och bogserångbåtar. Staden Wiborg, invid hvilken kanalen\nutmynnar i hafvet, stegrade sin export af nämnda artikel tre- och\nfyrfaldigt. Dock äfven andra inflytanden gjorde sig snart gällande.\nDe omkring och i närheten af kanalen belägna socknarne Lappvesi,\nJoutseno, S:t Andreae, Wiborgs m.fl., med en befolkning af 60-70,000\ninvånare, som förut förnämligast lifnärt sig medelst fraktsläpning\naf trävaror om vintern från Saimens strand till Wiborg, sågo sig\nnu, genom kanalen beröfvade denna förtjenst, tvungne att nästan\nuteslutande egna sina krafter åt jordbruket. Följden har visat att\ndet var en ganska helsosam förändring.\n\nEn kanal från Saimen till saltsjön är en gammal idé. En half\nfjerdingsväg från Lauritsala åt öster upptäckas ännu spår af forntida\nförsök i denna väg. En del af dessa, kända under namn af \"Puntuksen\nKaivanto\", ha ingått i Saima kanal. De ännu synliga lemningarne äro\naf förvånande stora dimensioner. Traditionen tillskrifver desamme\nden ryktbare Pontus de la Gardie, sannolikare torde dock vara att de\ntillkomma Carl IX, men att arbetet afstannat i brist på medel.\n\nFrån Lauritsala forsatte vi resan genom Willmanstrand utmed norra\nstrandvägen, öfver Kymmeneelf till Borgå och Helsingfors. --\nWillmanstrand, tre fjerdingsväg från Lauritsala, är en liten täck\nstad. Det har en gammal fästning och ett \"spinnhus\", en asyl för\nmindre välfrejdade fruntimmer.\n\nStadens historiska minnen äro icke af det glada slaget.\n\nÅterstoden af resan gick fort. Kymmeneelf passerades i all hast vid\nKouvola; vi skyndade oss till målet. Snart sågo vi ock Helsingfors'\ntornspiror höja sig mot den klara himmelen -- och vi åkte in i\nFinlands unga hufvudstad.\n\n\n\n\n2. Wiborg.\n\n\nEtt namn som i Sveriges häfder icke så sällan klingat med krigisk\nton är det gamla finska Wiborg, Thorkel Knutsons borg, anlagd af\nhonom år 1293 vid en inskärning af Finska viken i dess nordostligaste\nhörn. Här tronar på en klippa, belägen i utloppet af Suomen veden\npohja, \"det finska vattnets botten\", den snart sexhundra år gamla\nborgen, ett värn i fordna dagar för folk och land emot de påträngande\nmoskoviterna. Der har mer än en gång svenskt blod flutit uppå och\nutanför dess nu snart grusade vallar. Vid tiden för Sten Stures\nryska krig har sagan hit förlagt Knut Posses \"Wiborgska smäll\",\nen händelse hvarom dock alla samtida källor tiga. Sin militäriska\nbetydelse har slottet numera helt och hållet förlorat, ja, till och\nmed sjelfva staden såsom fästning är af ringa vigt. -- Wiborg är ju\nicke mera nyckeln till Finland, nordens tröskel, detta i århundraden\nomtvistade, blodbestänkta land!\n\nStadens största historiska märkvärdighet är också detta dess gamla\nslott. Tidens tand och vanvårdnad ha småningom verkat en hel mängd\nförändringar i dess yttre utseende. Den egentliga hufvudbyggnaden har\nnämligen icke på länge varit bebodd, utan begagnades i senare tider\nblott till förvaringsrum för det i Wiborg förlagda ingeniörkommandots\narkiv. Fångarnes dystra boningar befinna sig å andra borggårdens\nnorra sida. Men slottet har dessutom i senare tider undergått\ntvenne större eldsvådor. Den 30 april år 1834 nedslog åskan i det\n150 fot höga tornet och antände detsamma. Den skada, som den gamla\nvördnadsvärda byggnaden då led botades dock i viss mån några år\nderefter, hvarvid det stora tornet försågs med ett hvälfdt tak\naf jern. Trätrappor leddes genom de skilda våningarna upp till\ntornets spets, hvilken försågs med en tornhuf. Denna huf hade åtta\nfönster och erbjöd en vidsträckt och vacker utsigt öfver hela den\nkringliggande nejden. Men den 7 sept. 1856, vid tillfället af\nfesten för Saima kanals invigning, hade man illuminerat den nämnda\ntornhufvens fönster med spetspelare af lampor, hvilket hade en ny\neldsvåda till följd. Tornets innanrede förstördes, men murarne höllo\näfven denna gång profvet.\n\nSlottet stod fordom äfven på underjordisk väg i förbindelse med\nstaden. Det var genom en murad gång som från ett hvalf i slottets\nöstra flygel sträckte sig under sjelfva den nuvarande kanalen\ntill ett på andra sidan om densamma inom stadens ringmur beläget\ndominikanerkloster, sedermera högre elementarskolans lokal, ett\nafstånd af måhända 1,200 fot. Att en sådan gång funnits till, ehuru\nbetviflad af mången, kan nedskrifvaren af dessa rader intyga, som\nsjelf i sin ungdom från slottssidan nedstigit i densamma ett godt\nstycke på djupet.\n\nAf öfriga äldre minnesmärken qvarstå, ehuru naturligtvis i förändradt\nskick, icke heller så få. Wiborg är på samma gång en minnenas och\nförhoppningarnas stad, det senare förnämligast på det ekonomiska\nområdet. Här funnos, utom det omnämnda dominikanerklostret, ännu\nett franciskaner- och ett slags nunnekloster. Det förstnämnda\nförvandlades af Gustaf Wasa till \"finska\" församlingens kyrka, och\nde tysta nunnornas hemvist, troligen fordom benämdt \"S:t Mariae\nkapell\", är numera privat egendom. Den fordna domkyrkan med sitt höga\nklocktorn, är äfven ett af Wiborgs historiska minnen. Denna kyrka\nbegagnades i senare tider till mjölförrådshus för ryska militärer;\nmen för några år sedan har af Wiborgs borgerskap väckts fråga om\natt genom inlösen af detsamma bereda en värdigare framtid åt denna\naktningsvärda fornlemning. Inom dessa murar ligger jordad den för sin\nverksamhet i Finland och den första finska bibelöversättningen så\nhögt förtjente och ärade biskop Mikael Agricola, som, återkommande\nfrån en diplomatisk beskickning till Ryssland, afled i Wiborg år 1557.\n\nOm det gamla franciskanerklostret gingo underbara sägner bland\nfolket. Byggnaden uppfördes redan år 1481. Ofvanom dess hufvudingång\nvar en tafla fästad, på hvilken följande latinska vers \"af en olärder\nmunk\", såsom det heter i \"Monasterologia svithogothica\", blifvit\ninristad:\n\n    M.C.D. semel. L. ter. et. X. superaddito. uno.\n    Artificum. manibus. inceptum. opus. aeviternum.\n\nInskriften blef länge och väl obegriplig och gaf anledning till\nden fantastiska sägnen att kyrkan var en \"evärdelig byggnad\", som\nförst då kunde ramla när den gåtlika inskriftens betydelse blifvit\nfunnen. Att utfinna den skulle dock ingen annan mäkta än en man som\nhvarken haft far eller mor. Men inträffade detta, så vore också\nkyrkan tillspillogifven. Särdeles länge fingo imellertid icke heller\nmunkarne fröjda sig åt sitt ståtliga bo, ty den hårdhändte Gustaf\nWasa nedref största delen af klostret och använde stenarne till\nbyggandet af Wiborgs vallar.\n\nI de famnstjocka murarne af det fordna klostret ha vid företagna\nreparationer igenmurade celler eller nischer påträffats, som\ninnehöllo benrangel, enligt all sannolikhet efter _lefvande_ inmurade\nqvinnor (nunnor?), såsom undersökningar velat gifva vid handen.\n\nDetta om stadens monumenter. Den är för öfrigt, såsom en f.d.\nfästning, temligen trångt bygd, till större delen med små tvåvånings\nstenhus. Numera, sedan år 1862 de gamla vallarnes nedbrytning och\nutjemning påbegynts, har dock staden utbredt sig, isynnerhet åt\nsydost eller den s.k. S:t Petersburgska förstaden till. Äfven dessa\nnyare stadsdelar äro välbebyggda, ehuru för det mesta med trähus, men\ngatorna äro breda och trefliga. Stadens läge är vackert och sundt.\nVatten kringflyter densamma på tre sidor.\n\nNu några ord om huru staden ter sig i öfrigt.\n\nEfter år 1721, då Wiborg afträddes till Ryssland, inflyttade många\ntyskar till staden. Handeln hittills, oaktadt stadens förmånliga\nläge, hämmad genom inskränkande åtgärder från den svenska regeringens\nsida, särskildt till förmån för Sandhamn (Helsingfors), tog nu\nen bättre fart, och Wiborg blef småningom en rik stad. Firmorna\nVeckroth, Jaenisch och Bartram drefvo en betydlig handel med trävirke\noch tjära, hvaraf stora qvantiteter producerades i stadens omedelbara\ngrannskap. Men ett ytterst slösaktigt lefnadssätt, minskade eller\naflägsnade naturliga tillgångar m.fl. orsaker störtade dock staden i\nytterlig fattigdom i början af detta århundrade. Dess export aftog\nnästan oafbrutet ifrån år 1784 och var ganska klen vid föreningen\nmed det öfriga Finland, hvilken skedde år 1811. Stadens import vid\ndenna tid bestod i intet annat än något salt från Spanien och mjöl\nfrån Ryssland. Salt har alltid utgjort en betydande artikel i Wiborgs\nhandel; derföre kallas också staden i de gamla karelska runosångerna\n\"saltstaden\". Exporten höjde sig imellertid småningom och importen\ntog äfven fart på 1830-talet. Nu exporterar Wiborg vid goda\nkonjunkturer trävaror för en summa af 4 till 5 millioner riksdaler\nårligen, och dess import är icke stort mindre. Rederirörelsen\nderemot, om man afräknar plankpråmarne på Saimavattendragen och\nkanalen, är icke synnerligen framstående. Handeln förmedlas till\nstörre delen af utländska, isynnerhet engelska fartyg.\n\nAf denna korta historik ses att stadens karakter i främsta rummet är\nmerkantil. Samma pregel har också påtryckts nästan alla förhållanden\ninom densamma. En präktig stenkaj, uppförd åren 1857-1861 för en\nkostnad af omkring 120,000 rdr, nya packhus m.m. pryda hamnsidan\naf staden, der liflig rörelse råder. Wiborgs egentliga hamn är i\nTrångsund, 1 1/5 mil åt sydvest, emedan endast fartyg af under 12\nfots djupgång kunna komma upp till staden. I Trångsund ligga ofta 50\nà 60, till större delen utländska, fartyg på en gång under lastning,\noch stadens hamnar besökas årligen af ungefär 500-600 skepp, utom\nskärgårdsfartyg, hvilkas antal torde uppgå till öfver 1000.\n\nWiborg är öfver hufvud taget en ganska bildad och lifskraftig\nstad. Den räknar på sina ungefär 15,000 invånare ett gymnasium,\nen högre och lägre elementarskola, tre folkskolor, söndagsskola,\nlandtbruksskola, tre fruntimmersskolor och ett tyskt lyceum\nsamt dessutom talrika privata större och mindre skolor. Antalet\nallmänna välgörenhetsinrättningar och sjukvårdsanstalter är stort\ni förhållande till stadens relativa ringhet. Af kyrkor finnas en\nsvensk-tysk, en finsk, en katolsk och tre ryska.\n\nStörre fabriker saknar staden väl icke alldeles, men deras antal\när ringa. Nämnas må dock Havis stearinljusfabrik med ungefär 200\narbetare och en mekanisk verkstad af nyaste dato. Wiborg kan derföre\ni allmänhet icke bereda synnerligen mycket arbetstillfällen åt de\nfrån landets nordöstra trakter tillströmmande hjelpbehöfvande,\nutan går strömmen tyvärr åt öster, der de flesta af de stackars\narbetssökande jemmerligen gå under. Vallarnes nedbrytning beredde\ndock en god arbetsförtjenst åt flera hundrade personer, men detta\narbete torde nu till någon del ha afstannat. Deremot har man på\nstadens sydöstra sida, åren 1865-67, uppfört en mängd batterier,\nhvarigenom jemväl något arbetsförtjenst beredts åtminstone för\ngrus- och sandsläpare.\n\nWiborg har ganska vackra omgifningar, deribland flere allmänna\nträdgårdsanläggningar som rätt väl fylla sin plats. Men stadsboernes\nmest älskade samlingsställe är den s.k. \"långa bron\", hvilken,\nisynnerhet i sommaraftonens svalka, verkligen erbjuder en ganska\nbehaglig och vacker promenadplats med det gamla tysta slottet på den\nena och den lifliga hamnen på den andra sidan.\n\nBland Wiborgs omgifningar kunna vi icke förbigå att omnämna\n\"Monrepos\", en praktfull park, tillhörig den från Frankrike under\nrevolutionen emigrerade familjen Nicolay. Den baron Nicolay, som\nerhöll sig detta gods förlänadt år 1811, började här, ungefär en\nfjerdingsväg från staden, vid stranden af \"det finska vattnets\nbotten\", en storartad parkanläggning, som sedermera utvecklat sina\nskönheter på en förvånande kort tid. Förste egarens son, baron P.\nNicolay, f.d. rysk minister i Kjöbenhavn, fortsatte med mycken ifver\nsin faders verk. Numera behöfver parken endast underhållas; -- man\nhar nära nog gjort allt hvad möjligt varit för dess fulländning.\n\nMonrepos, på hvars närmare beskrifning utrymmet ej tillåter oss att\ningå, är ganska omvexlande: det bjuder på fjärdar och holmar, på\nängar, skogar, berg och klippor, allt skickligt berördt af konstens\nförädlande hand. Det är ett stycke \"Finland i ädlaste stil\".\n\nMen Wiborgs intressantaste sida är i alla fall den etnogrofiska\nprofkarta som denna stad företer. Såsom vi redan nämnde ha ett\nstort antal _tyska_ familjer i tiden bosatt sig i den goda staden\noch synbarligen förkofrats såväl hvad antal som ock förmögenhet\nvidkommer. Den \"stora handeln\" ha de helt och hållet lagt under\nsig och detta sannolikt till fromma både för stad och land, som\ndet heter, ty i jemnbredd med de stora handelshusens vidsträckta\naffärsverksamhet utveckla desamma icke blott en storartad välgörenhet\nutan hvad mera är, de ha i senare tider börjat ådagalägga mycket\nintresse för den allmänna undervisningens upphjelpande. Sålunda\nexisterar i Wiborg en folkskola -- oss veterligen den enda i Finland\n-- som grundar sin tillvaro på _blott privata bidrag_. Dessa bidrag\nflyta till niotiondedelar ur köpmännens fickor. Detta är rätsidan\naf bilden. Låtom oss nu kasta en blick på don afviga sidan. Dessa\nsamma \"tyskar i Wiborg\" äro ändock icke riktiga finnar. De ämna,\ntror jag, visserligen aldrig flytta bort från nämnda land, ty deras\nfördel manar dem att stanna qvar och de äro allaredan för mycket\nsammanvuxne med de förhållanden under hvilka de förtjenat och\nsammansparat sin förmögenhet, för att kunna lösslita sig ifrån denna\nderas sjelfvalda hembygd. Men de förbli tyskar i många afseenden ändå\n-- och deri ligger det onda. Någon lifaktighet i finskt-nationel\nriktning kan svårligen uppspåras hos dem -- om icke en sådan som är\nkonstlad. Deremot äro de stora kosmopoliter, dock icke så mycket\naf öfvertygelse som icke fastmera drifna till denna ståndpunkt af\nsin egendomliga ställning inom det uppspirande finska lifvet och\nhandelsverksamhetens öfver hufvud taget alla åtskillnader utjemnande\nkarakter. Emellertid undandrages härigenom mycken intelligens det\noffentliga lifvet i Finland.\n\nDen nästföljande gruppen är den svenska talande befolkningen. Den är\novedersägligen intelligensens banerförare i den lilla, men ingalunda\nbetydelselösa staden. Till antalet är den \"svenska församlingen\"\nockså i jemn och stadig tillväxt. Det är egentligen sedan hofrättens\ninrättande, år 1839, som det svenska elementet börjat få insteg i\noch äfven vunnit mycken terräng i Wiborg samt i allmänhet i hela\nsydöstra, det så kallade, \"Gamla\" Finland, en besynnerlig benämning\npå de delar af nämnde land som allt sedan 1721 lydt under rysk spira.\nSåsom jäfvig hvad den svenska nationaliteten vidkommer vill tecknaren\naf dessa rader dock icke vidare inlåta sig i omdömen rörande denna\nfråga; han har blott velat påpeka tillvaron af äfven denna grupp\nibland de många andra.\n\nNu följa _finnar_ och -- _ryssar_.\n\n_Finnarne_ äro naturligtvis talrikast och deras nationalitet är i\nhastig tillväxt. Men som densamma till större och största delen\nrepresenteras af tjenstefolk och lägre handelsbetjening, åkare m.m.\ndylikt, så kan man icke förvånas öfver dess jemförelsevis ringa\nbetydelse i såväl socialt som till och med kommunalt afseende.\n\n_Ryssarne_ -- militären undantagen -- idel köpmän och deras så\nkallade bokhållare -- äro ganska talrika. De äro i allmänhet mycket\nmera finnar än ryssar -- åtminstone till sina politiska tänkesätt. De\n\"gamla, goda svenska lagarne\", som ju äfven gälla i Finland, förläna\ndem ett bättre skydd till person och egendom än Rysslands \"Svod\nsakonoff\" (lagsamling) kan göra. Hvad bildningsgraden vidkommer kan\ndenna grupp räcka handen åt finnarne, ja den står i några afseenden\ntill och med djupt under denna senare. Ryssarne i Wiborg ha nämligen\ninga skolor för sin \"församling\".\n\nDet är denna brokiga tafla af fyra nationaliteters sammanlefnad som\ngör Wiborg till en verkligen intressant ort i etnografiskt hänseende.\nMan saknar icke anledning att tro sig vara i en \"förstad\" till S:t\nPetersburg, detta östra Europas Babylon.\n\nFöröfrigt kunna vi säga till Wiborgs beröm att sedligheten i\nallmänhet står högre än i många andra städer af samma rang, att\ndryckenskapslasten -- med undantag af de ryska soldaterna -- räknar\nfå anhängare samt att det offentliga lifvit öfver hufvud taget\nutmärker sig genom anständighet och en viss behaglighet, härflytande\nfrån någorlunda jemnt fördelade förmögenhetsvilkor, hvilket dock icke\nutesluter tillvaron af åtskilliga \"millionärer\" i den lilla, goda\nstaden.\n\n\n\n\n3. Från Ladogas strand.\n\n\n1.\n\nVi be våra läsare följa oss ett godt stycke väg åt öster, ända till\ndet sydöstra hörnet af Finland. Der utgör den väldiga sjön Ladoga\ngränsen emellan detta land och det egentliga czarriket. Utmed sjöns\nvidsträckta kuster, såväl i vester som i öster, i norr och i söder,\nbo endast ursprungligen finska folkstammar. Ladoga _borde_ således\nkunna kallas en finsk insjö, men så kan den likväl icke nu med rätta\nnämnas, ty ehuru till sin yttre natur och sitt läge en äkta finsk\nsjö, är dock Ladogas hjerta, den herrliga ön _Walamo_, fullkomligt\nryskt; der har sedan urminnestider (år 992) ett grekiskt-katolskt\nmunkkloster varit beläget, som icke underlåtit att utstråla sitt\ninflytande öfver fastlandets stränder, förryskande till en väsentlig\ndel jemväl dessas befolkning. Ön Walamo med sin lilla arkipelag,\nbelägen i insjöns norra del och i politiskt hänseende räknad till\nFinland, koloniserades redan tidigt af ryssar, som på dess tysta, men\nsköna klippor anlade en tillflyktsort för fromma eremiters andakt. I\ntidernas lopp har häraf uppstått ett mäktigt och rikt kloster, det\nförnämsta i ryska riket näst efter det berömda Troitska klostret\ninvid Moskwa.\n\nLåtom oss först kasta en flyktig blick på sjelfva den stora insjön.\nDess väldiga vattenbäcken har en yta af 324 qvadratmil, eller mer än\ntre gånger större än Venerns. Den utgör, jemte den närbelägna stora\nsystersjön _Onega_ (229 qv.-mil), måhända qvarlefvorna af en väldig\nhafsarm som fordom förenade Hvitahafvet med Finska viken; sålunda\ni forntiden utgörande en \"naturlig\" gräns emellan de skandinaviska\nländerna och Rysslands landmassa. Sjöns ringa höjd öfver hafsytan,\nendast 55 fot, ger styrka åt denna förmodan, liksom äfven hela\nden vida landsträckan emellan Onega och Hvita hafvet är ett lågt\nflackland. Ladogas vestra kust, isynnerhet emellan städerna Kexholm\noch Sordavala, företer en utmärkt vacker och romantisk skärgård,\nhvars yttersta utpost åt sjön ön Walamo kan anses vara. Den östra\nstranden af sjön, den till Ryssland hörande, är deremot låg, sandig\noch uppfylld af sandbankar samt skall icke ega någon enda duglig\nhamnplats, hvarpå åter den finska sidan med sina djupt inskärande\nvikar är ganska rik. I följd häraf har ock någon skeppsfart utmed\nfinska kusten utvecklat sig. Denna har dock svåra hinder att bekämpa\ni det oroliga Ladogavattnet, som gör seglatsen å \"hafvet\", som\nden kringboende befolkningen kallar sjön, ganska farlig. Ladogas,\nnaturligtvis söta, vatten är mycket lätt upprördt och de ostliga\nvindarne, som icke hejdas af några landhöjningar på den ryska sidan,\nåstadkomma en kort och hög sjögång, som är vida mera fruktansvärd än\ndet verkliga hafvets långsträckta vågor.\n\nEhuru Ladoga upplager flera floder (Swir, Wolchow) så utgöres dess\nförnämsta tillflöde dock af den finska elfven _Wuoksen_, genom\nhvilken hela det stora Saima-vattensystemet uttömmer sig i denna\nreservoir. Ladogas enda utflöde är den storartade Newa-floden, vid\nhvars utträdande ur Ladogan den fordom vigtiga fästningen Nöteborg,\nnu Schlüsselburg, är belägen. Men det var icke Sverige förbehållet\natt kunna skydda dess mynning eller förhindra czaren att bemäktiga\nsig denna vigtiga förbindelsekanal med det inre af sitt land. De\nfinska vattnen som fylla Ladogas stora vattenbäcken förhöja nu,\ninklämda emellan kejsarstadens praktfulla granitkajer, det stolta\nresidensets glans. Hvad vore väl Petersburg utan Newan!\n\nMen vi återgå till Ladogas perla, det romantiska Walamo. Klostret,\nsom är beläget på den största af öarne i den lilla arkipelagen,\när en ståtlig byggnad, med talrika kapell och kyrkor, egnade alla\nmöjliga grekisktkatolska helgon, hvilkas namn äro något svåra att\nbegripligt återge i svensk skrift; och som deras välsignelse troligen\nblott kommer \"rättrogna\" ryssar till godo, så kunna de här med\nskäl förbigås. Deremot kunde vi ha allt skäl att reklamera om icke\nett helgon, så dock en gammal svensk kung, hvars sista stunder den\nryska lokallegenden låter passera på Walamo, naturligtvis med den\nsaliggörande påföljd att herr Magnus Smek inträdde i den rättrogna\nkyrkans sköte, döptes _Gregorij_, dog och blef ett helgon. Hans\nföregifna grafsten eger följande inskription:\n\n\"På detta ställe är liket begrafvet efter -- det öfverlemnades åt\njorden år 1431 -- den svenske kungen Magnus, som emottog det heliga\ndopet och i dopet blef kallad Gregorij. Han föddes i Sverige år 1336,\nbesteg år 1360 thronen. Han hade mycken kraft och kämpade två gånger\nmot Ryssland. Han aflade en ed att sluta kriget, men bröt eden och\nrustade sig åter. Då sjönk han i de rasande böljorna, hans här gick\nunder i Ladoga sjö och af hans flotta nyntes intetspår; sjelf dref\nhan omkring på en skeppsplanka. I tre dagar och i tre nätter uppehöll\nGud honom från att drunkna. Vågorna förde honom till detta klosters\nstrand. Han blef upptagen af munkarne och bragt till klostret:\nhan erhöll det rättrogna dopet. Derpå ikläddes han i stället för\nkonungadiademet en munkdrägt, ja ansågs värdig botgörarekallet. Efter\natt ha burit kronan blef han belönad med botgörardrägten.\"\n\nSådan ungefär är inskriften. Det är ganska sannolikt att de goda\nfäderne på Walamo, som icke torde ha lemnats alldeles obeskattade af\nde svenska höfdingarne i trakten, på detta sätt ville revanchera sig\ni sina lika troendes ögon och genom omvändelsen af en svensk konung\nhandgripligt ådagalägga den \"rättrogna\" kyrkans seger.\n\nUtom sjelfva klostret finnas äfven på de omkringliggande öarne\ntalrika kapell och så kallade eremitager, fordom upprättade af fromma\nsjälar, eller ock till en del verkliga eremitkojor, som ännu den dag\nsom är i dag begagnas af lefnadströtta män, hvilka draga sig tillbaka\ntill den s.k. \"ödemarken\". Denna ödemark är dock icke synnerligen\nhvarken tom eller farlig. Om lejon och tigrar är alldeles icke fråga,\nmen till och med de mera nordiska vargarne äro bannlysta och ersättas\naf halftama rådjur och hjortar. På Walamo få nämligen inga fredliga\ndjur fällas; antalet af dessa har i följd häraf betydligt förökats\noch de äro ganska litet skygga.\n\nKlostret besökes mycket talrikt af pilgrimer från hela Ryssland, i\nsynnerhet Petersburg, och rika skänker hembäras helgonen för vinnande\naf deras förböner. Flere ryska kejsare och kejsarinnor ha här\nnedlagt talande bevis på sin rättrogna frikostighet. Det påstås att\nklosterskatten, i dyrbara drägter, smycken, kärl, m.m., skall uppgå\ntill 40 millioner rubel, det utgör ungefär 120 millioner svenska\nriksdaler. Klostrets inkomster i öfrigt äro ofantliga. Till och med\ni Finland egde munkarne ansenliga donationer. Sålunda tillhörde det\ninbringande laxfisket i Kymmene- och Wuoksen-elfvarne uteslutande\nWalamo kloster samt inlöstes för en betydlig penningesumma för några\når sedan af finska staten.\n\nKlostrets gästfrihet motsvarar dess rikliga inkomster och, rättrogen\neller icke, erhåller hvarje besökande i tre dagars tid fritt logis\noch uppehälle. De flesta resande af stånd begagna sig dock endast af\ndet förstnämnda, som anvisas i ett enkom för detta ändamål uppfördt\nstort hotel. Spisningen efter rysk matsedel, der linoljan spelar en\nså betydande roll, torde icke anstå ovana gomar. Deremot bespisas\npå klostrets bekostnad dagligen flera hundra af de fattiga ryska\npilgrimerne som sommartiden besöka de heliga orterna. I Juli månad\ninträffar klostrets hufvudfest, Petri-Paulidagen. Då infinna sig\nflera tusen besökande och såväl hufvudön som ock de vackra fjerdarne\ni ögruppen hvimla af promenerande, ridande, åkande och roende\nmenniskor. Processioner, praktfulla genom helgonbildernas guldglans\noch högtidliga genom koristernas sånger, illustrera den inemot en\nhel vecka varande festen. Under denna tid förmedla flera ångbåtar\nkommunikationen med Petersburg. -- En finsk ångare, \"Walamo\",\ngör sedan några år reguliera turer på linien Sordavala, Walamo,\nKexholm, Petersburg. -- Talrika småaffärer kunna göras vid denna\nfestlighet, ty den besökande massans materiella behof äro icke lätt\ntillfredsställda. Spirituösa få icke förtäras; men detta, liksom\nalla andra förbud i Ryssland -- ty \"i Ryssland\" må man väl kunna\nsäga om Walamo -- kringgås med tillhjelp af rublarnes oemotståndliga\ntjusarspråk; och skälmska personer ha mer än en gång förmått till\noch med sina egna munkciceroner att deltaga i öfverträdelsen emot\ndetta förbud. -- Högste styresmannen af klostret är en s.k. egumen,\nen ganska hög kyrklig funktionär. Den nuvarande egumen heter fader\nDamaskin och är en ärevördig gubbe.\n\n\n2.\n\nUtom Walamo kloster har den grekiskt-katolska propagandan vetat\natt på finskt område förskaffa sig tillfälle till ännu en\nklosteranläggning. Det är ön _Konevits_, jemväl belägen i Ladoga\nsjö, ungefär 4 à 5 mil sydost om staden Kexholm och nära fasta\nlandet. Här grundlades år 1393 ett grekiskt kloster. För närvarande\nför detta ett tynande lif. På Konevits finnes dessutom ett slags\nnunnekloster, ett internat för qvinnor, som vilja draga sig tillbaka\nfrån verlden. Men äfven detta är föga anlitadt. Ön, som är betydligt\nmindre än Walamo och på intet vis kan jemföras med denna i naturlig\nrikekom eller fägring, har icke kunnat tillocka sig så många munkar\nsom Walamo. Man råkar ofta munkar från Konevits iklädda en fattig\nbotgörares skepnad, vandrande vidt omkring för att insamla gåfvor\ntill sitt kloster, förebärande någon begången synd, hvilken på detta\nsätt bör godtgöras. Vi betvifla icke att oftast någon begången synd,\nett brott kanske, ligger till grund för dessa vandringar, men vi äro\nicke fullt öfvertygade om att syndernas förlåtelse följer på de till\nklostret insamlade medlens aflemnande, isynnerhet som vi icke påminna\noss ha hört omtalas något extrakraftigt helgon på Konevits, hvaremot\n_Waldam_ (som ryssarue falskt uttala namnet) är bekant för sina\n\"undergörande helgon\".\n\nNumera föra munkarne ett ganska tyst lif i socialt hänseende, men\nså har icke alltid varit fallet. Ryssarne skryta gerna med att\nkristendomen tidigare genom Ryssland kommit till Finland, än öfver\nSverige. Hvad de öster och nordost om Ladoga bosatte finnarne\nvidkommer kan detta icke nekas. Men hvilken har väl vinsten häraf\nvarit? Får man dömma af det \"andliga öde\", som drabbat de inom\nstorfurstendömet Finland genom proselytmakeri till grekiska kyrkan\nomdöpta finnarne, så har man just icke mycket skäl att glädja\nsig åt kristendomens ankomst österifrån. Utom att öfver allt i\nde socknar, der grekiskt-katolska finnar lefva till ett större\nantal, okunnighet och rå vidskepelse bibehållit sig såsom folkets\nförnämsta karaktersdrag, ha dessutom de goda sidorna af den\nfinska nationalkarakteren: ärlighet, rättframhet, pålitlighet och\ngästfrihet, i det närmaste fått gifva vika för sina motsatser, eller:\noärlighet, dolskhet och kryperi samt en prejande schackraranda hos\nbefolkningen. Till sådana socknar kunna räknas Salmis och Suistamo,\nnordost om Ladoga, vidare Suojärvi samt ej obetydliga delar af\nImbilaks, Sordavala, Parikkala, Kronoborg, Hiitola (Tiurola kapell),\nPyhäjärvi, Rautus, Walkjärvi m.fl.\n\nDet fanns en tid, under kejsar Nikolai regering, då den ryska\nreligionspropagandan dref ett fräckt spel i östra Finland. Detta\ntillgick sålunda. Liksom här, måste äfven i Finland hvarje person som\nville ingå äktenskap ha gått till nattvarden, men detta åter kunde\nicke ske med mindre han kunde läsa i bok. Om nu en ung bondgosse\neller qvinna af lättja icke lärt sig läsa samt följaktligen tredskat\nmed sin nattvardsgång, men det oaktadt ville gifta sig, så stötte de\npå hinder från presterkapets sida. Hvad var då lättare och beqvämare\nän att vända sig till en rysk prest, låta döpa om sig och sedan\nafsluta äktenskapet? De ryska presterna arbetade ifrigt i denna\nriktning. Följden har blifvit en talrik icke läskunnig befolkning\ni flera af de nämnde socknarne, ty finska, deras modersmål, ha de\nicke lärt sig att läsa och läsa ryska behöfva de icke för att utöfva\nsin kult. Af öfvertygelse har säkerligen ingen i Finland bytt om\nreligion. Tvärtom torde icke så få greker gerna vilja gå öfver till\nlutherska läran, men detta är helt enkelt - förbjudet. Hvilken\nuppbyggelse de grekiskt-katolske finnarne ha af sin religionsutöfning\nkan man redan sluta deraf, att på sin höjd måhända en tjugondedel af\ndessa förstår ryska. Hela kyrkogången är således för dem inskränkt\ntill iakttagandet af några kyrkliga ceremonier, såsom korstecknet\nm.m. Hvad kan man vänta af sådana menniskor? Åtminstone icke någon\nhögre kultur, och icke heller torde fosterlandskärleken kunna slå rot\nhos menniskor, hvilka icke ens förstå de böners innehåll, som de, på\nobegriplig rotvälska pladdra fram, och i hvilka i sanning, kejsarens\nnamn torde vara det enda (och ofta återkommande) ljudfall, hvars\nbetydelse de fatta.\n\nEn tafla af detta sorgliga slag företer det \"andliga lifvet\" i en\nicke obetydlig del af östra Finlands gränssocknar -- ett verk af\nryska presterliga propagandan. Härtill kommer att naturligtvis\ngrekiska föräldrars barn -- äfven om blott den ene maken är af\ngrekisk trosbekännelse -- icke få döpas till den lutherska trosläran.\nEländet är oförbätterligt under nu bestående förordningar och ljusare\ntider torde under den nu rådande \"förryskningsregimen\" föga stå att\nförvänta.\n\nUnder dessa sorgliga förhållanden lefver en del af den beklagansvärda\nfinska befolkningen i de för öfrigt af naturen rikt begåfvade\nLadogatrakterna. Om derföre besökarens öga tjusas af de sköna\nnaturbilderna som Walamo erbjuder, och vackra, poetiska vyer uppgå\nför hans själ vid åskådandet af all den skönhet, som omgifver honom,\nså blekna dock de senare till ett intet och ögat fuktas af en bitter\ntår vid tanken på huru många tusen själar blifvit bokstafligen\nsnärjda i mörkrets band af just de personer, som råda om och lefva i\nWalatnos vackra nejder. Man blir frestad att önska all den materiella\nodling, man skådar omkring sig -- ett verk af munkarnes trägna arbete\n-- djupt ned till Ladogas botten -- ty hvilket sorgligt öde har icke\njust denna munkinstitution bringat öfver dessa trakter, hvilkas\nbefolkning icke mera kan säga sig ega ett fosterland?\n\nOch att drömma om att Walamo någonsin kunde blifva finskt -- det är\nfåviskt, ty lika lätt kan man drömma om att rycka en af de skönaste\njuveler ur den ryska kyrkans krona eller släcka glorian, som omger\nden \"rätta tron\", uppburen af czar och folk i fast förening.\n\n\n3.\n\nVi ha ofvanföre sökt gifva en kort teckning af det religiösa lifvet\ni denna del af Finland; återstår ännu att kasta en flyktig blick på\ndessa orters sociala förhållanden. Vi måste tyvärr i detta afseende\ntillägga att allt äfven på detta område är uselt bestäldt, liksom att\nFinland jemväl härför har att tacka Ryssland.\n\nDet är en sorglig tafla som vi nu gå att upprulla, en tafla vittnande\nom medeltidsråhet och förakt för den enskildes rätt. Beklagligen\nhar densamma dock ännu den dag som är i dag ett sig värdigt\nmotstycke i Rysslands förfaringssätt emot de \"eröfrade folken.\" För\nlagkränkningar skyr icke den czariska makten tillbaka. -- Hvad vi\nhär vilja berätta är följande: Då denna del af Finland underlades\nczarrikets växande makt, skänkte dess kejsare och i synnerhet\nkejsarinnor (Anna, Elisabeth, Catharina II) den eröfrade jorden åt\nsina gunstlingar. Sålunda blefvo bönderna, \"urbefolkningen\", så godt\nsom lifegna. Häri låg då ingenting underligt från rysk sida, ty ett\nenahanda förhållande egde ju rum i Ryssland. Men det bittra låg\nderi att finnarne derförinnan åtnjutit svensk lag och rätt. De arma\nmenniskorna som byggde och bodde i dessa trakter kände sig derföre\nolyckliga, hvilket de ock i sanning äro äfven i dag. Det hör icke\ntill uppgiften af denna lilla skizz från för oss redan främmande\ntrakter att ingå i ett närmare skärskådande af dessa förhållanden,\nmen vi ha velat omnämna dem för att läsaren rätt må kunna fatta den\nsorgliga bild af ett för detta framtidsland vi nu gå att teckna. För\natt koncentrera framställningan i en så liten ram som möjligt ställa\nvi staden Kexholm och dess lif i förgrunden af vår teckning.\n\nAflidne professor Hwassers tanke (se den lilla bekanta skriften om\nBorgå landtdag) att Finland och det finska folket vore den brygga, på\nhvilken civilisationen skulle bana sig en väg till Ryssland, var en\nsnillrik tanke -- men hvilken icke förverkligats. Sjelfva tanken kom\nför sent, den kom efter det barbariet redan slagit civilisationen ur\nbrädet, åtminstone i de trakter om hvilka här närmast är fråga.\n\nHvarje tänkande menniska skall finna att Ladogabassinen ursprungligen\nvarit särdeles väl egnad till utgångspunkt för spridandet af kultur\ntill Europas orient. Den gamla hansestaden Nowgorod vid Ilmen\nvittnar nogsamt härom. Men Iwan \"den förskräckliges\" hemska bragd\nvid eröfringen af denna kulturens utpost (22,000 innevånare dränktes\ni för tillfället i floden Wolchow uppslagna vak) var det ryska\nelementets första seger i Europa. Sedan dess har civilisationen i\ndessa trakter af verlden fört ett tynande lif och betydelsen af ett\nframtidsland för kulturen har vikit från Ladogas vackra kuster. Men\nbetraktelser af detta slag skulle leda oss för långt ifrån vår vida\nmindre uppgift. Alltså _retour_ till Kexholm.\n\nHvad det är lämpligt att säga \"retour\" då man talar om den staden,\nKexholm! Det är verkligen en bakåtgående stad, isynnerhet om man i\ntanken går tillbaka till hvad denna stad kunnat blifva, oaktadt all\nsin litenhet och sitt afsides läge.\n\nDet finnes tusentals småstäder på jorden, hvilka dock hvar för sig\nega någon betydelse för det land de tillhöra. Brackenburg i Tyskland\noch Rottenborough i England betyda något, om än aldrig så litet, i\noch för sitt land, men Kexholm betyder platt intet för Finland, --\ndet är en rysk stad. Då ministerstatssekreteraren för Finland, grefve\nRehbinder, i tiden gjorde det dystra förslaget att för alltid från\n\"storfurstedömet Finland\" skilja den del af \"Gamla Finland\", hvarom\nhär är fråga -- då anade han kanske att denna landsdel var en social\noch politisk kräfta för det öfriga landet. Få orter i Finland äro så\npassande som Kexholm att afge en profbit på den sociala disharmoni\nsom åtföljt det ryska systemet i Finland, emedan ortens yttre\nfysionomi kan förete en så trogen, det vill säga själlös bild af den\nlycka som Ryssland erbjuder sina eröfrade provinser. Ett ordspråk i\nde ryska Östersjöprovinserna lyder: \"Dit ryssar komma, der blir det\ntyst.\" Och tyst har det i sanning blifvit här.\n\nKexholm är en gammal stad, som anlagts af svenskarne redan i\ntrettonde århundradet, eller riktigare sagdt, småningom uppkommit\nomkring ett af svenskarne i fordna tider på en ö vid Wuoksenelfvens\nutlopp uppfördt fäste, det nu så kallade \"slottet\". Stadens läge är\nflackt, men var icke fult medan Wuoksen ännu hade sitt förnämsta\naflopp förbi densamma. Men sedan denna elf fällts genom Suvanto sjö\n(år 1857) och tagit en sydligare riktning, är utloppsarmen invid\nKexholm blott ett \"grundt vatten\". Det ypperliga laxfisket har\nupphört och hela staden har fått en egendomligt tråkig fysionomi.\nEtt vördnadsvärdt minnesmärke, det gamla slottet från svenska tider,\nuppreser sig midt ibland modern torftighet. Det gamla har häfdat\nsin anborna kraft och motstått seklernas påtryckning, det nya har\nderemot icke förstått sig sjelf, utan antagit ömkliga former och för\nett tynande lif. Stadens handel är dock icke så alldeles obetydlig,\nmen hvarenda köpman är ryss, eller hvad ännu vida vidrigare är, en\nrussifierad finne.\n\n\"Ser du någonstädes ett gladt anlete?\" Ingalunda. Med skygga,\nmisstrogna blickar stiga de nedslagna bönderna -- hela befolkningen\nvidtomkring Kexholm består af s.k. donations- eller frälsebönder --\nin i salubodarne. De utbjuda sin uppsamlade videbark åt handlanden;\nunderbjudas, prejas, men erhålla dock till slut sin liqvid -- i\nvaror. Kontanta pengar förekomma mera sällan vid denna handel, som\ni förbigående nämndt alldeles icke är obetydlig. Staden Kexholm\nallena utför af denna vara öfver hufvud taget årligen för ungefär\n200-300,000 riksdaler till Petersburg, der den användes vid\ngarfverierna. Ryskt mjöl utgör det förnämsta bytesmedlet.\n\nDer kommer ett slags herreman åkande i flygande fart och vid ljudet\naf en väldig \"Waldai-klocka\". Hans trespann -- den ryska \"troikan\" --\nstannar ångande utanför en salubod. Det är förvaltaren från något af\nde stora frälsegodsen i trakten. De omkringstående bönderna blotta\nödmjukt sina hufvuden -- det är ju en af deras värsta busar som de\nskåda framför sig -- en påminnelse för oss om det feodala ok som\nhvilar öfver hela denna landsträcka.\n\nOch språket i den goda staden sedan! Ryskan och en förskämd finska\nöfverväga hos mängden af invånare; -- svenska hör man sällan och\nalltid rysligt rådbråkad. \"Jag kom utaf landet med min kappa ifrån\nsiden.\" Det egentliga salongsspråket är ett slags hemsk tyska.\nBröderna Grimm skulle säkerligen ha stått alldeles handfallna inför\nmassan af dessa underliga ljud, finska och ryska ord mod tysk ändelse\noch böjning etc. etc., som här strömma emot en.\n\nKexholm har dock sina minnen, ehuru dessa icke äro af det glada\nslaget. Det gamla slottet begagnades nämligen såsom ett slags\nstatsfängelse och mer än en förnäm ryss har förvisats till detta\nfinska \"Pustosersk\". Underliga historier äro i omlopp i den lilla\nstaden om sådana statsfångar. Sålunda omtalas isynnerhet såsom\nsärdeles märkvärdig den \"namnlöse\" (\"besimennij\" på ryska). Denne man\nanlände någon qväll på 1820-talet med ett fyrspann för en heltäckt\nvagn, åtföljd af en kosack-eskort till slottet. En af de fastaste\nceller i ett sidotorn öppnades och fången, hvars ansigte \"ingen fick\nse\", inspärrades. Vagn och eskort återvände till S:t Petersburg.\nPå slottet kallades fången \"den namnlöse\". Icke nog med att han i\nsjelfva verket var utstruken ur de lefvandes antal, han skulle icke\nens få hafva lefvat -- han hade intet namn. Hans cell var trång. Så\nsatt han i många, många år. Slutligen en dag kommer en hemlig ordre\nfrån Petersburg. Den hemlighetsfulle mannen får lemna sin cell, röra\nsig fritt, men icke lemna staden Kexholms område. Det var en mun med\nett särdeles förnämt utseende och skick och talade flytande väl,\nvida flera språk än man kunde rådbråka i Kexholm. \"Den namnlöse\"\nvar sällskaplig men ytterst förbehållsam. Han umgicks i några \"hus\"\ni Kexholm. Hans ålder kände ingen; gammal såg han icke ut men var\nalldeles gråhårig då han trädde ur sin cell. Han dog som \"namnlös\"\nefter att ha vistats elfva (?) år i Kexholm. Denne nye \"jernmask\", ty\näfven den \"namnlöse\" ansågs stå den regerande familjen alltför nära,\nutgör ett älsklingsämne för samtal i Kexholms societet. Äfven andra\n\"politiska fångar\" omtalas, till och med svenskar och finnar, men\nberättelserna om dem äro så sväfvande och osäkra, att vi här förbigå\ndesamma.\n\n\n\n\n4. En vacker hufvudstad i ett litet land.\n\n\nLiksom då uppå en molnhöljd himmel, vid den framträdande solens\nljusblick, en i rik färgskiftning glänsande regnbåge uppspringer --\nså helsar oss också ofta på historiens blad, midt ibland scener af\nnöd hos ett hårdt pröfvadt folk, en ljusglimt af ett högre lif, en\nregnbåge i de gladaste färgtoner. Den gamle Noah hade icke så orätt\ni sitt allegoriska antagande. Dessa glada ljusglimtar i ett folks\nhistoria, dessa färgrika regnbågar, vid hvilka öga och själ gerna\nhvila och ur hvilkas skimmer de hemta ny lifskraft för bildningens\nofta flämtande lampa, de äro i sanning en borgen för att jordens folk\nicke äro ämnade att dränka sin tillvaro i nödens tåreflod.\n\nEn sådan regnbåge på det finska folkets nu töcken- och molnhöljda\nhimmel är det fattiga Finlands vackra hufvudstad, det ljusspridande\noch förhoppningsfulla, glada Helsingfors.\n\nFå städer i norden ha, då man tager med i betraktande de politiska,\nsociala och merkantila förhållandena, så hastigt blomstrat upp, som\ndet visserligen bland storstäder icke stora Helsingfors, men hvilken\ndock på intet vis numera kan rubriceras såsom en stor _småstad_. I\nde europeiskt-nordiska länderna har det öfver hufvud taget visat\nsig att det ingalunda är invånarantalet i en stad, som betingar\ndess betydelse, vare sig i nationelt eller politiskt hänseende.\nFolkkarakteren i nordens civiliserade länder är i allmänhet i\nförhållande till det yttre lifvets vilkor intensivare än söderns.\n\nI det sociala lifvet göra sig i norden i allmänhet samma driffjedrar\ngällande som i det politiska, nämligen öfvertygelse och ihärdighet.\nUtan ett lugnt medvetande om sin sändning, vore nordens folk\nicke mäktige nog att upprätthålla sin frihet. Utan ihärdighet i\nviljan egde de icke nog kraft att, ehuru jemförelsevis fattige\npå materiella hjelpmedel, kunna uthärda täflan med mera lyckligt\nlottade nationers inre utveckling. De ha dock bra nog löst dessa\nuppgifter, på några få undantag när, hvilka mera betingats af vissa\ntryckande yttre förhållanden, än haft sin grund i någon framstående\nsvaghet i folk-karakteren. En på sådant skäl delvis hämmad snabbare\nutvecklingsprocess kan dock, enligt hvad historien gifver vid hand,\nnär lyckligare omständigheter inträda, godtgöras inom ganska kort\ntid. Emellertid bär de nordiska städernas utvecklingshistoria en\ntydlig prägel af detta folkens mera kontemplativa skaplynne. De\nnordiska folken ha icke sträfvat och äflats med att lysa genom\npraktfulla städers anläggning. För dem voro och äro städerna\nmedel, häfstänger, att höja sjelfva folkets välstånd och befrämja\ndess bildning, icke blott skapelser af nationel fåfänga eller\nherrskarenyck. Vi undantaga här S:t Peterburg, skapelsen af Peter\nden förstes för Sverige så olycksbringande snille, men vi anse icke\nheller ryssarne för ett nordiskt, utan för ett orientaliskt folk.\n\nHvad nu särskildt Finland, hvarom frågan gäller, vidkommer, så bör\nman först taga i betraktande, att i våra dagar städernas ställning\ntill folkens sociala lif öfver hela verlden undergått en stor\nförändring, som i betydlig mån närmar sig nordens ursprungliga\nuppfattning. Det är som skulle en flägt af amerikansk verldsåskådning\nha inverkat på de europeiska folken. Städerna betyda på långt när\nicke så mycket, i och för sig sjelfva, som fordom. Utvecklade\nförbindelser och en större internationel rörelse och inverkan\nha fastmera, om vi få begagna oss af ett handelsuttryck, gjort\nstäderna till agenter folken emellan. Då det gäller att bedömma\nen orts vigt och betydelse för sitt land, frågas det i allmänhet\nnumera icke om den är stor, folkrik m.m., utan frågan gäller i\nhvilken mån representerar denna stad sitt folks allmänna lif i det\nena eller andra afseendet. Vår tid utmärker sig nämligen å ena\nsidan lika mycket genom sitt sträfvande att decentralisera det\nallmänna lifvet, hvad adminastration och politik vidkommer, såsom\naf den öfverhandtagande _selvgovernments_-principen och de moderna\nnationalitetsidéerna nogsamt framgår, som den å andra sidan af alla\nkrafter arbetar uppå att å vissa lämpliga platser _centralisera_\nvissa facer af nationernas inre framåtskridande.\n\nVidare bör man taga i beräkning, att i nordens vidtutsträckta och\nglest befolkade länder sällan någon stad kan i sig förena alla\nvilkor för att kunna vara sitt lands emporium i alla afseenden. De\nmerkantila intressena uppsöka vanligtvis en annan plats för sin\nverksamhet i stort än de vetenskapliga, åtminstone bestämmes deras\ncentralisation å någon viss ort af alldeles andra motiver. Det rent\npolitiska lifvet utvecklar sig naturligtvis i främsta rummet i ett\nlands s.k. hufvudstad och de administrativa intressena träda gerna i\ndettas fotspår. Isynnerhet gäller detta i länder med ännu outvecklade\nkommunikationer och till dessas natur hör Finland utan gensägelse.\n\nHelsingfors' fysionomi saknar, ty staden är hvad handeln vidkommer\nden tredje i ordningen inom landet, alldeles detta uttryck af\nmerkantilt lif som t.ex. trycker en allt annat nivellerande stämpel\npå Wiborg och äfven ger gamla Åbo stad en viss bestämd prägel.\nHelsingfors har nämligen en ganska ringa export, och en i det stora\nhela obetydlig rederirörelse (2,738 läster inklusive 10 ångfartyg).\nDess handel består förnämligast af en stor import. En främling som\nkommer till Helsingfors vet i början icke hvad han skall tänka om\nstaden annat än att dess läge är ett af de vackrare i Europa, att\nden är väl byggd och ser särdeles ung ut -- kanske man till och\nmed märker en viss brådska i dess utveckling. Det inre lifvets\nbestämmande momenter göra sig icke genast så tydligt gällande, som i\nde flesta andra städer af samma rang. Väl ser man talrika uniformer,\nnågot militär också och en artig mängd embetsmannakokarder, men\nintet af dessa element är på ett bestämdt sätt öfvervägande. Snart\norienterar man sig dock -- och staden vinner, ju förtrognare man blir\nmed dess lif och seder.\n\nHelsingfors är en ung stad. Väl anlades densamma redan af Gustaf Wasa\nvid Wandaåns mynning, en half mil åt nordost och flyttades till sin\nnuvarande plats ungefär hundra år derefter, i medlet af sjuttonde\nårhundradet. Men de få minnen af någon vigt, som den har att bjuda\nuppå, göra dess äldre historia föga intressant. Staden, ehuru från\nbörjan favoriserad och ämnad att bli sitt vis à vis Rewals konkurrent\ni handeln på Ryssland, mäktade emellertid icke höja sig till någon\nstörre betydelse inom detta gebit -- och något annat kom tillsvidare\nicke i fråga. Det är först närmare två hundra år senare, som\nHelsingfors börjar gå uppåt med raskare steg. Sedan år 1812 bestämd\ntill säte för finska regeringen, blef staden detta äfven år 1819.\nIcke ett fullt årtionde härefter eller 1828 flyttades akademiens säte\nifrån det Sverige så nära belägna Åbo, från \"Minnenas stad\", till\ndet då jemförelsevis likgiltiga Helsingfors. Den czariska politiken\nmisstog sig icke i alla afseenden. Hon flyttade derföre också\nuniversitetet. Detta var nog praktiskt från en absolut mot-svensk\nståndpunkt betraktadt, ty det är längre från Helsingfors än från Åbo\ntill Stockholm och Upsala. Men oaktadt geografien i vårt tidehvarf\nträdt i ett alldeles nytt stadium hvad afstånd vidkommer, och dessa\nföljaktligen icke mera betyda så mycket som fordom, så kan likväl\nicke nekas, att Helsingfors är mindre svenskt än Åbo: det är deremot\nmera finskt än Aurastaden och detta i mera än ett afseende, ehuru\nallmogen i Abo-trakten talar finska. Helsingfors' finska befolkning\när också i jemt tilltagande, och medan man ännu på fyratiotalet högst\nsällan hörde ett finskt ord på gatorna eller af den tjenande klassen,\nhör detta deremot nu till de allra vanligaste företeelser. Man bör\nhärvid besinna att Helsingfors är omslutet af idel svenska talande\nsocknar, men inflyttningarne från det inre landet äro ganska talrika.\n\nAtt staden efter de nämnde stora förändringarne till sin förmån\nsnart skulle erhålla ett nytt utseende var gifvet, och 25 år efter\nstyrelseverkets flyttning stod Helsingfors der såsom en vacker och\naktningsbjudande stad, räknade då redan (1845) 17,000 invånare,\nmedan den 1820 icke ännu egt mera än c:a 7,000. Men det är först\nunder de två senaste årtionden, från 1846-1866, som Helsingfors\nblifvit hvad det nu är samt erhållit sin egendomliga karakter såsom\nFinlands hufvudstad. Icke allenast att staden under denna tid\nökat sin befolkning till inemot 30,000 invånarne, alltså nära nog\nfördubblat densamma, utan inom dessa år utvecklar den också sin\negentliga betydelse såsom den moderna intelligensens, bildningens\noch rättvisans stamort i Finland. Den finska historien stod\nnågorlunda stilla från 1809 till 1840-talet; men från denna tidpunkt\nbörjade skönjas ett tyst och lugnt, men allvarligt och ihärdigt\nkulturarbete, som uppstod inom det finska folket. Detta arbete i\nljusets tjenst hade sin källa och utgångspunkt i Helsingfors. Det\när sitt universitet Finland har att tacka härför. Den vaknande\nnationalitetskänslans \"heliga flamma\" underhölls här renast och\nklarast midt under hotande faror och för dess utveckling framställda\nhinder. Om någonsin ett universitet inför sitt folk har gjort skäl\nför sin titel af intelligensens och ljusets härd, så är detta fallet\nmed det finska under de senaste 20 åren. Mycket har till dess stora\ninflytande, hvartill vi längre fram skola återkomma, äfven den\nomständigheten bidragit, att universitetet uppslagit sina bopålar\ni landets hufvudstad. Akademien har sålunda blifvit det allmänna\nlifvet i Finlands hjerta, hvars högre eller svagare pulsering bäst\nåtergifvit de inom folket lefvande opinionerna, isynnerhet så länge\nännu inga landtdagar fingo ega rum på andra sidan Bottenhafvet.\n\nHär kunde det kanske vara lämpligt att i bredd med universitetets\nblott medelbara inflytande egna ett flyktigt ögonkast åt styrelsens\neller, såsom man i Ryssland uttrycker sig, \"de lokala myndigheternas\"\nomedelbara betydelse i Helsingfors. Den är icke ringa. Helsingfors\när i många afseenden en byråkratisk stad; men denna byråkrati är\n_tillsvidare_ ännu så nationel, att den nära nog är det bästa Finland\neger i praktisktpolitisk väg. Den älskar att stödja sig på de gamla\n_svenska grundlagarne_. Universitetsungdomen, ur hvars leder _alla_\nFinlands embetsmän, utom dess guvernörer och generalguvernörer, i\ntiden utgått, utöfvar dessutom ett egendomligt inflytande på allt\noffentligt lif i Helsingfors. Ehuru man väl i högre kretsar ler åt\nungdomens omdömen, så -- skäms man dock för dess tadel.\n\nMen låtom oss kasta en blick på stadens yttre företeelse.\n\nFrån hvilken sida man än nalkas densamma framställer sig alltid en\nvacker vy. Bäst presenterar sig dock staden från sjösidan sedan man\npasserat det ryktbara Sveaborg, denna förförda jungfrufästning, som\n1808, utan något slags bombardement, gaf sig till fånga och 1853,\noaktadt en 30 timmars härjande eld ur nutidens förfärliga kanonor,\nej ens blef stort skadad hvad dess vallar vidkommer, öppnar sig för\ndet tjusta ögat panoramat af det vackra Helsingfors. Här ha vi till\nvenster Ulrikasborgs på klippor anlagda, med talrika och smakfulla\n\"villor\" utsirade park, äfvensom astronomiska observatoriet samt\nkatolska och tyska kyrkorna; till höger åter, å den s.k. Skatudden,\nf.d. finska flottans kasernbyggnader, det finska markka-mynthuset och\nden nya i färg- och metallglans skimrande ryska kyrkan. Och framför\noss -- hvilken tafla: åtminstone för ett finskt hjerta:\n\n    \"Jag ser dina torn, dina stolta fasader\n    Sig ordna i hvita och glänsande rader\",\n\nsjunger Topelius om Helsingfors. O ja, man kan dikta en sång om\ndenna vackra \"lättfärdiga mö, som på klipporna skalkas\". Det första\nögat fäster sig vid är den på ett högt berg placerade, hela staden\ndominerande, Nikolaikyrkan, från hvars kupol man skall njuta\nförmånen att kunna få se det \"lyckliga\" Estlands kust och den gamla\nstaden Rewal. Men sänker sig blicken något från detta vårdtornlika\nandaktstempel, så möter den väl en vida mera jordisk, men likväl\nvackrare syn. Vi antaga att vi anlände om morgonen. Framför oss\nutbreder sig ett torg, \"Salutorget\", 275 alnar långt och 195 alnar\nbredt, infattadt på ena sidan af nära nog palatslika, stora och i\nmodern stil uppförda stenhus, och på en annan begränsadt af en med\nvackra träd planterad \"esplanad\", en grön, frisk oas i detta kaos\naf sten. Tvänne sidor af torget stöta med sina stenkajer omedelbart\ntill vattnet. Det är morgon. Båt vid båt i flera rader trängas vid\nkajerna och torget hvimlar af folk, en sannskyldig myrstack. Och lika\nintresserade som myror och betänkta på sitt lekamliga underhåll se\nockså alla dessa menniskor ut. Det är nämligen \"torgdags\" nu och hela\nHelsingfors förser sig för dagen med allt hvad till lifvets nödtorft\nhörer, från salt strömming ända till sparris och tidiga bär, från\nträskålar och lerkrukor till doftande blommor och barnleksaker. Det\när en brokig, larmande och dock väl ordnad tafla, som i morgonsolens\nglans tager sig högst liffull ut. Till venster om torget börjar den\nnämnda \"Esplanaden\", en särdeles täck anläggning, som, så snart\nträden hunnit växa till, skall kunna täfla med de flesta af sitt\nslag i norden. Dock äfven nu redan äro dess skuggrika lindalléer en\naf stadens behagligaste platser och en af dess största prydnader\nsamt tillika af oberäkneligt gagn, i det att staden på sitt smalaste\nställe genom denna 1,300 alnar långa och 150 fot breda trädplantering\ndelas i två hälfter. Detta är af mycken vigt vid möjligen\nförefallande större eldsvådor, en hemsökelse, hvaraf Helsingfors före\nsin pånyttfödelse talrika gånger lidit, och hvilken olycka alltid är\ni dubbel mån hotande i en stad, der så många trähus förekomma som\nfallet är i Helsingfors. De vackra \"esplanaderna\" äro derföre icke\nblott \"til lyst\" för den finska hufvudstaden.\n\nMan kan tryggt jemföra denna promenad med \"Unter den Linden\" i\nBerlin, och om äfven någon son af den tyska konungastaden skulle\nharmas deröfver, måste vi dock säga rent ut, att Helsingfors'\n\"Esplanader\" med sina breda, yppiga gräsplaner på sidan om alléerna\nse vida _friskare_ ut, än de damhöljda lindgångarne i det på sand\nbyggda Berlin. På hvardera sidan om den gröna oasen löpa tvenne\naf stadens mest trafikerade gator, och midt i sjelfva promenaden,\nsom för kommunikationens skull gcnomskäres af några tvärgator,\nreser sig på en fri plats det vackra och för finska förhållanden\nverkligen ståtliga teaterhuset, som oaktadt branden år 1863, nu, åter\nrestaureradt, står i all sin smakfulla enkelhet, ett värdigt konstens\ntempel i den skönhetsälskande, flärdfria Norden. Kostnaderna för\ndenna byggnad torde, inklusive dess nästan totala återuppbyggande\nefter branden, uppgå till cirka 800,000 finska mark, ungefär 535,000\nrdr. Teatern har rum för 900 åskådare samt innehåller dessutom en\n\"kejserlig loge\", vackra foyéer, bufeter, garderober, boningsrum m.m.\noch en större restaurationslokal -- en \"opris\" i Helsingfors också. I\nallmänhet har Helsingfors i denna väg, restaurationer nämligen, något\nsyskontycke med det frejdade Stockholm. Till och med har Helsingfors\ni det så kallade \"Kapellet\", beläget i \"första esplanaden\", ett\nlitet, men mycket litet, motstycke till den berömda \"Strömparterren\"\ni Sveriges residensstad. Det lilla näpna \"Kapellet\", (i parentes\nkostar detsamma staden ungefär 24,000 rdr) är allmänna mötesplatsen\nför hela den fashionabla verlden i den finska hufvudstaden.\nRestaurationslokalen, som jemväl kan begagnas vintertid, är prydd\nmed fresker af den finske målaren A. v. Becker. Talriga statyetter\nsamt en äfven i öfrigt prydlig inredning, bidraga att göra denna\nlokal ganska inbjudande. Restauratören på stället betalar också ett\nårligt arrende till staden af icke mindre än 8,000 finska mark, 5,400\nrdr, -- mycket nog i Helsingfors, då, om vi icke missminna oss, för\nStrömparterren i Stockholm årligen erlägges endast 6,050 rdr! Af\nallt detta kan nu väl äfven främlingen se att stadens fysionomi i\nallmänhet är glad. Föga prakt möter ögat, men en viss estetisk smak\nnästan öfverallt. Hvad som dock i väsentlig mån ger Helsingfors\nprägeln af endast hufvudstaden i ett litet och till på köpet fattigt\nland, det är butikernas, handelsbodarnes enkla utstyrsel emot hvad\nt.ex. Stockholm har att uppvisa i denna väg. Väl räknar Helsingfors\nicke mindre än ungefär 200 handlande och måhända öfver 100 butiker,\noch detta tyckes nog bevisa en stor omsättning, men man är nöjd med\nmindre ståt, då -- man icke kan hafva det bättre.\n\nTotalintrycket af det hela är imellertid behagligt, och man glömmer\nkanske för lätt att man befinner sig i det \"fattiga Finland\", men\nman glömmer också vid anblicken af den lifliga rörelsen omkring sig\n-- och detta hedrar såväl stad som land -- att man promenerar norr\nom sextionde graden nordlig bredd, i ett land så föga kändt, och\ntyvärr ännu mindre erkändt af utländingar, -- och dock väl förtjent\nsåväl af att kännas som ock erkännas t.ex. framför några små tyska\nfurstendömen, hvilkas namn, representerande arealen af en finsk\nsocken, dock ofta göra så mycket buller i verlden, -- men ett buller\nsom egentligast kan jemföras med de tomma tunnornas. Den nämnda ringa\nkunskapen om Finland skall dock med tiden något ge sig och håller\nredan på att undergå en förändring. I annat fall hade t.ex. finska\nstatsverkets utländska lån stött på ganska naiva, men oöfverstigliga\nhinder i baron v. Rothschilds okunnighet om att ett storfurstendöme\nFinland, med egen finansförvaltning, fanns till. Så var dock icke\nfallet och nu cirkulera och \"paradera\" de finska \"statspapperen\"\n(sic!) på nästan alla Europas börser -- också ett egendomligt\nsteg framåt, i alla fall ett sätt att göra sig bemärkt, en puff\npå verldsmarknaden för Finlands tillvaro som ett konstitutionelt\nsamhälle -- med sjelfbeskattningsrätt. \"Hony soit qui mal y pense.\"\n\nMen vi återgå till våra observationer under promenaden genom staden.\nI monumentväg har Helsingfors intet att uppvisa, om man icke\nsåsom ett sådant vill antaga en af fyra eller fem skilda stycken\nstenpelare, som af ett tacksamt land (eller stad) upprestes på det\nställe der för första gången en rysk kejsarinna, nämligen år 1833,\nsatte foten på finsk jord.\n\nOm nu också det helsingforska monumentet, trots alla sina delars\nmångfald, dock förefaller något enfaldigt i det estetiskt bildade\nHelsingfors, så lider dock staden å andra sidan ingen brist på vackra\noffentliga byggnader och glada trädgårdsanläggningar, bevis på den\nkärlek, hvarmed det finska folket omfattat sin hufvudstad och försökt\natt, begagnande dess fördelaktiga och sköna naturliga läge, göra\ndetsamma till en af nordens vackraste städer. Betänker man vidare den\nkorta tidrymd, inom hvilket flertalet af alla dessa försköningsverk\nsammanfaller, så måste man i sanning beundra Helsingfors' raska\nframsteg och detta så mycket mera, som af stadens egna inkomster, i\nföljd af de dryga kostnaderna för kommunalstyrelsen, brandkåren med\nredskap, inqvarteringstungan m.m. icke något synnerligt öfverskott\nkan påräknas för försköningar. Det är också till större delen privata\nbolag som utfört dessa.\n\nIbland Helsingfors' publika byggnader utmärka sig, utom den redan\nnämnda nya teatern, flera för arkitektonisk skönhet, bland dem\nuniversitetet, riddarhuset och bibliotheket. Den stora Nikolaikyrkan\nderemot, senatshuset och kejserliga palatset äro icke särdeles\nframstående genom sin formskönhet.\n\nHelsingfors' vackra läge blir ännu vackrare genom de talrika\nträdgårdsanläggningar, som af enskilta bolag företagits i stadens\nomedelbara grannskap. Ulrikasborgs brunnspark med sina höga\nklippstränder, mot hvilka Finska vikens vågor, obehindrade af någon\nskärgård, svalla i alla sin ursprungliga kraft, lockade också fordom\ntalrika brunnsgäster, isynnerhet från Petersburg, hitöfver. Dessa\norientaliska sommarbesök ha nu, i följd af de ryska pengarnes dåliga\nkurs i Finland, nästan alldeles upphört, till stor afsaknad för\nstadens galanterihandlare. Men den vackra, från år till år i fägring\ntilltagande parken står derföre ingalunda öde och tom. Ungefär hvad\nDjurgården är för Stockholm det är Ulrikasborg för Helsingfors, och\nden öfver sommaren i staden qvarstannande allmänheten fyller, de\nblida Juli- och Augustiqvällarne, icke allenast gångarne i denna\nvackra park, utan lomnar ej heller det idylliska Kaisaniemi (Karins\nudde) och det trefliga Thölö lottlösa.\n\nTill en beskrifning af Helsingfors hör vidare, att staden har\nförmånen af gaslysning och en statspostinrättning samt snart torde\nkomma i åtnjutande af en allmän vattenledning. En jernväg förbinder\nstaden med upplandet och genom ett öfver hela landet utspändt\ntelegrafnät, tyvärr rysk statstillhörighet, står Helsingfors icke\nallenast i kommunikation med den civiliserade verlden (såväl öfver\nTorneå som ock S:t Petersburg) -- utan hvad nästan ännu mera är\n-- äfven med alla Finlands städer, en i många afseenden särdeles\nvigtig omständighet. Helsingfors telegrafstation är äfven ganska\nbetydligt anlitad i det i medeltal dagligen något öfver 100 depescher\nexpedieras, till största delen privata och affattade på svenska\nspråket. Stadens ångbåtstrafik är icke obetydlig. Direkt förbindelse\nunderhålles med S:t Petersburg, Stockholm, Rewal och Lübeck samt alla\nfinska kuststäder. I stadens omgifning röra sig flitigt flere af\ndessa små täcka ångslupar, som blifvit så moderna på senare tider.\n\nNågot som är särdeles betecknande för Helsingfors är mängden af\nprivata föreningar, underhållna skolor och välgörenhetsanstalter.\nDetta vittnar om ett allvarligt sträfvande efter bildning och en\nuppoffrande menniskokärlek, något som i sanning i Finland är af\nbehofvet påkalladt i dessa nödens år. Det är tillika anmärkningsvärdt\nhuru hastigt och enigt Helsingfors' invånare beflita sig att i\nbehofvets stund inrätta provisionella sjuk- eller arbetshus, barnhem\noch barnträdgårdar, \"soppkokningsanstalter\" m.m. dylikt. Detta är\nett talande bevis för en stigande allmän-anda, den bästa garanti\nför ett folks tidsenliga utveckling. I detta afseende föregår\nalltså hufvudstaden landet med ett berömvärdt -- och behöfligt\ngodt exempel. Kommunallifvet kan således, för att gälla en finsk\nstad, anses vara ganska utveckladt, hvartill i icke så obetydlig\ngrad föreningar af den art som en \"frivillig brandkår\" och en\n\"handtverkare-sångförening\" m.fl. torde ha bidragit, äfvensom den\nuppmärksamhet, hvarmed den småningom sig allt mer och mer utvecklande\nperiodiska pressen följt de kommunala frågorna. Komne på tal\nhärom, må vi i förbigående nämna att i Helsingfors år 1865 utkommo\ntidningar och tidskrifter, af hvilka fyra voro dagblad, alla på\nsvenska språket, samt på finska 2 veckoblad och 2 tidskrifter, den\nena illustrerad. De senare åren uppvisa visserligen ett mindre antal\ntidningar i Helsingfors, men man kan äfven i många andra afseenden\nanse år 1867 såsom ett öfvergångsstadium. Det skulle dock föra oss\nför långt att här ingå i en relation om den periodiska pressens\nställning i landet.\n\nHvad konstlifvet i Helsingfors vidkommer står nu väl detta, i följd\naf landets ringa resurser, i allmänhet icke på någon glänsande\nfot. Men den genom universitetets inflytande estetiskt förädlade\nskönhetskänslan har utbildat en nobel smak, som t.ex. vis à vis\nteatern, uttalar sig i en stor förkärlek för en gedigen repertoar.\nVäl anslogo äfven här Orphei uppsluppna toner och den \"Sköna Helenas\"\nvisor. Men medan Helsingfors med sina nära 30,000 invånare endast 13\ngånger kunde \"'fylla hus\", och det till på den lilla Arkadiateatern,\nför */Evoe! Dessa gudinnor/*, så mäktade Stockholm med sin högst\n_fem_ gånger större befolkning _tio_ gånger oftare applådera dessa\ntoner och det på den näst största af sina teatrar, de mindre scenerna\natt förtiga.\n\nFör allt som gjorts för skön konst, specielt hvad teatern beträffar,\nstår Finland och särskildt staden Helsingfors i stor tacksamhetsskuld\ntill professor Fredrik Cygnaeus, mannen som endast lefvat för det\nsköna på jorden. Tidigt förtrogen i konstens rike, der Rom, Florens\noch Paris voro hans själs hvilopunkter, förenade sig alla strålar\naf hans varma hjerta i det ädla sträfvandet att äfven i Suomis\ntorftiga bygd sprida konstens idealiserande ljus, landets söner till\nvederqvickelse och uppmuntran i deras bistra strid emot hårda öden\noch en karg natur. Han skapade Helsingfors' nya och vackra teater\nåt sina landsmän: \"en källa för vandraren i öknen, ett månsken på\nnattlig färd.\" -- Vi tro oss icke öfverdrifva, om vi säga att det\när Cygnaeus, som i främsta rummet i Helsingfors väckt intresset för\nskön konst till en lefvande verklighet, I alla fall är det han som\nförstått att skaffa understöd af hvarjehanda slag åt nästan alla\nFinlands nuvarande unga konstnärer. Estetices professor (numera\nemeritus) är han verkligen representanten af Helsingfors' estetiska\nståndpunkt, som med sina några fel dock förenar en viss förtjenst,\nhvilket lätt kan betecknas med de få orden: \"Kärlek till konsten\n-- ehuru landet tuggar barkbröd.\" Det är heroiskt att i en sådan\nsituation ännu kunna svärma för idealer -- men se deri dokumenterar\nsig just kärleken till det sköna. Det materiella har aldrig kunnat\nskrämma Cygnaeus; han är optimist -- så är Helsingfors också.\nParallelt mod den \"finska\" konstföreningen har här derföre äfven\nuppstått ett \"konstnärsgille\"', som med sina atheniensiskt glada\nårsfester med skämt och löje söker dölja torftigheten i stadens\nkonstsamlingar. Men huru fattig på konstverk Helsingfors nu än är,\nså eger den dock i skulpturväg något som man kan glädja sig öfver.\nDet är en den finska nationalkänslan särdeles anslående skapelse,\nbildhuggaren Sjöstrands fris i universitetets vestibul.\n\nKompositionen föreställer, enligt ett tema ur Kalevala, Wäinämöinens\nsång för den lyssnande mennisko- och djurverlden, och inlöstes af\nstadens unga fruntimtimmer för en summa af ungefär 5,500 riksdaler.\nFrisen var ursprungligen ämnad att pryda första radens loger i det\nnya Thalia-templet. Teaterbolaget afsade sig dock, eget nog, denna\n_gåfva_ och hon tillföll alltså universitetet. Det är alltså nu från\ndettas galleri, som \"Wäinämöinens sång\" helsar en välkommen, då man\ninträder i vetenskapens allvarliga lärosalar.\n\nVi komma nu till universitetet, dess verksamhet och inflytande,\nicke i vetenskapligt afseende, utan i social och nationel riktning.\nAkademiens vetenskapliga betydelse har mycken likhet med Upsalas,\nisynnerhet idkas de naturvetenskapliga studierna med mycken ifver.\nMen en väsentlig skilnad, och det Helsingfors universitet till\nförmån, uppstår deraf att denna högskola är belägen i landets\nhufvudstad. Denna omständighet ger till och med den akademiska\nungdomen en viss prägel af politisk betydelse.\n\nKort efter universitetets flyttning till Helsingfors utvecklade sig\nvid detsamma ett ganska friskt litterärt lif. Snellman m.fl. voro\nunga än. Af någon nationel tendens igenfinnes den tiden dock blott\nfå, om några spår alls; likväl förmärktes äfven då redan en viss\nopposition emot de föråldrade teoriernas herravälde såsom nogsamt\naf Kunebergs \"Morgonblad\" kan ses; men till praktiskt ingripande i\nlifvet och omformning af allmänna opinionen hade tiden ännu icke\nmognat -- _då_.\n\nDe första åren af fyratiotalet gåfvo dock uppslag till ett\nnytt lif vid universitetet. Hela Europa jäste af de vaknande\nnationalitetsidéerna. Då slog stålet rätt i flintan och en gnista\nsprang upp -- ovärderlig för Finlands folk. Det var nemligen det\nklara medvetandet af dess egendomliga nationalitet som då trädde fram\ni dagen. O, den som varit med om dessa första tider af ett vaknande\nhögre lif! Huru svällda af ädla känslor voro icke de bröst, som fingo\nlifvas af den gryende morgonrodnadens förstlingsstrålar och huru skön\nlog icke framtiden då för den finska ynglingens blickar. Det var en\nskön förhoppning, den har icke svikit, den kan icke svika -- men icke\nblef det uppå ett haf af ljus som denna nya idés kämpar trädde ut.\nTvärtom deras stig har varit ganska törnströdd.\n\nDer gingo den tiden två rika andar fram, de gå för allan tid, som\ntvå ljusa trådar genom det finska folkets utvecklingsprocess:\nLönnroth och Castrén. Med _Kalevalas_, den finska national-epopéns\nframträdande i dagsljuset inför en bildad verld, tillförsäkrade\nsig den finska nationaliteten en plats inom litteraturen; och\n_vetenskapens_ intyg om de finska folkstammarnes forntida herravälde\nöfver större delen af gamla verldens nord, dref nationalkänslan upp\nur sin dvallika slummer. Nu kände Finland sina anor -- framtiden\nlåg i folkets egen hand. Som två väldiga strömmar, hvardera med\nsitt eget flodsystem, gingo Lönnroth och Castrén sina banor fram.\nStundens, dagens lif och frågor med sina mera praktiska tendenser\nrörde dem föga. Men mäktigt verkade deras ädla föredöme på ungdomens\nöppna sinne och ett skönt lif sprang upp i de akademiska kretsarne.\nStudenterna anförda af den skarpsynte tänkaren Robert Tengström\noch den då ännu entusiastiske Herman Kellgren, lifvades till en\npatriotism, som spridde sin verksamhet åt alla håll af allmännyttig\nart. Karakteristiskt för detta första uppvaknande af den finska\nnationalkänslan är dess synnerliga sympati för Sverige. -- Den\ntidens nationalitetsförfäktare hade höga vyer med en stark lutning\nåt en friare social utveckling och folkbildning. Språkfrågan, i all\nsin sedermera framträdande nakenhet, betraktades förnämligast såsom\nen häfstång för högre, allmänneligare idéer. Å s.k. \"högre ort\"\nväckte också dessa nationalitetssträfvanden föga sympati och de mest\nrestriktiva åtgärder vidtogos emot deras utveckling. Man ville qväfva\ndet uppspirande lifvet i sin brodd. \"Heu vatum ignarae mentes!\" Man\nkan krossa personer men icke idéer genom bullor och förordningar. Så\ngick det ock här. Censuren är icke den makt, som reglerar ett folks\nutveckling.\n\nSedan denna tid daterar sig egentligen universitetets sociala och\nnationella betydelse i Finland. Tengström och Kellgren slumra\nlängesedan i sina förtidiga grafvar, nationalitetsidéen har genomgått\nmånga strider, varit underkastad många fluktuationer; men ungdomens\nriktiga takt, måhända då och då vilseledd för stunden, har dock vetat\natt segrande gå ur alla frestelser och öfvervinna allt motstånd.\n\nSe der en svag teckning af universitetets apostlaverksamhet i\nFinland. Hvad under då om ett tacksamt folk anser denna ädla\nverksamhets hufvudsäte, Helsingfors, såsom sina förhoppningars Zion.\nNär finska folket en gång väl hunnit växa till sig, då skall det\nnog veta att äfven i yttre måtto uppresa minnesstoder åt de män,\nsom mest bidragit till dess seger öfver ett oblidt öde. Om derföre\nHelsingfors _ännu_ icke har några monument att uppvisa, så är det\nendast en _tidsfråga_ när sådana, i brons och marmor, skola pryda de\nvackra allmänna platserna i staden, bärande på sina piedestaler de\nför Finland evigt värderade namnen:\n\n            Runeberg. Lönnroth. Castrén.\n\n\n\n\n\n\nReseskizzer från Polen och Ryssland.\n\n\n\n\n1. I Polen.\n\n\nJag ber till en början läsaren följa mig till den gamla, goda men\noroliga staden Warschau, det vill säga _om_ han vill följa mig till\ndet olyckliga Polens i alla fall ännu i så många afseenden ytterst\neleganta hufvudstad. Till och med ännu den dag som är i dag, och\nefter alla de hemska händelser som i den senaste tiden ha öfvergått\ndettä den polska nationalitetens palladium, fruktar czaren vid Newans\nstrand just denna egendomligt polska elegans, som utmärker och i ännu\nhögre grad för några år sedan utmärkte det ädla polska folkets vackra\nhufvudstad.\n\nOch hvari består då denna egendomliga, specifikt _polska_ elegans?\nTvärtemot hvad vi här säga talar man ju, och detta tyvärr med rätta,\ntidt och ofta derom att de polska städerna se hvad man kallar -- sit\nvenia verbo -- rätt snuskiga ut.\n\nDen polska elegansen uppbäres i främsta rummet af de polska\nfruntimren. Och det är dessa tjusande varelser czaren fruktar. Deras\ninflytande på männen är stort och hela Europa beundrar de sköna,\neleganta polskorna -- som nu så djupt sörja sitt Ilions fall. Men\ndet är måhända just denna sorg, så värdigt buren, som förläner allt\npolskt en viss aristokratisk pregel.\n\nLåtom oss beträda Warschaus förnämsta gata, den stora \"Krakowskaja\"\n(Krakaugatan), uppkallad efter det gamla Polens andra hufvudstad,\ndet intressanta gamla Krakau, numera österrikisk besittning. -- Jag\nmåste här i förbigående nämna att den resa jag, återvändande från\nTyskland, företog genom Polen och Ryssland, skedde före den sista\nrevolutionens utbrott, men just under de tider då densamma var i\ngörningen. Icke heller existerade då ännu en järnvägsförbindelse\nemellan S:t Petersburg och Warschau, utan den resande färdades\nmedelst så kallad \"mallpost\", en jemförelsevis väl organiserad och\nsnabb diligensförbindelse. Dessa inledande anmärkningar äro af nöden\nför att man skall kunna förstå en del af hvad jag i det efterföljande\ngår att omtala, och hvilket i sina minsta detaljer är faktiskt, så\nföga trovärdigt det ibland än kan låta.\n\nNåväl, det är i December månad och vi befinna oss på \"Krakowskaja\".\nDe djupa nischerna som bilda fönstren (Warschau är i allmänhet byggt\npå gammaldags vis) till bottenvåningarne, hvilka till större delen\näro upplåtna till bodlokaler, äro särdeles väl egnade att taga plats\nuti och åskåda lifvet på gatan.\n\nPolackarne äro i allmänhet ett vackert folk, jag menar naturligtvis\nde verkliga polackarne, icke representanterna af kroiseringen\nmed vender, tyskar, ryssar och israeliter, ej heller de genuina\nmedlemmarne af dessa värda fem nationaliteter i Polen, hos hvilka\npolackens medfödda höfviskhet och den _polska qvinnans anboora behag_\nblott undantagsvis kunna anträffas.\n\nDet var mitt största nöje att under min vistelse i Warschau,\nhvilken inskränkte sig till blott tre dagar, hvarje morgon, eller\nmåhända riktigare förmiddag, besöka \"Krakowskaja\", sätta mig i\nnågon af de omtalta \"nischerna\" och mönstra de af- och tillgående\npersonligheterna. Om jag med förbigående af det ringa vendiska\nelementet och jemväl lemnande åsido de \"goda tyskarne\", som till\nen stor del äro handtverkare, börjar med de större grupperna, så\när den fulaste af de syner som jag då var i tillfälle att se, den\npolska juden, isynnerhet i vissa förhållanden. Lika svårt som det\när att i later och skick skilja emellan den polskjudiska eller\nhamburger-bankiren och lika europeiserad som en sådan medlem af den\nisraelitiska stammen måste förefalla en hvar, lika obehaglig är den\ngenuint polska \"schackerjuden\", som i sin snuskighet och närgångenhet\nlifligt påminner om orienten. Hans luggslitna, talgiga rock döljer\nett lika \"futtigt\" inre. Han \"gör i allt\" -- i lump, i smycken, i\npengar, i vackra qvinnor, med få ord i allt hvarmed pengar kunna\nförtjenas.\n\nDen dernäst följande gruppen intages otvetydigt af ryssarne, som\nmed hånlöjet på läppen gå omkring i den _stad de eröfrat_, och,\nmilitärer som de flesta äro, utgöra de i sina guldsmidda rockar ett\nlefvande bevis på våldets prålighet. De ryska damernas sträfvande\ngår derföre också ut på att lysa som \"fina\" damer ur den stora\nverlden. O! hvilken andlig blindhet! att tro sig kunna se \"fin\" ut i\njemnbredd med den verkliga polska \"pannan\" (damen). Den sistnämnda\ntillhör rentaf ett sylfidiskt slägte. Hon sväfvar fram på ett sätt\nsom det vore orätt att blott kalla _gång_, ty så lätt, så otvungen,\nså fri från all ansträngning är den framåtskridande rörelsen. Den\npolska qvinnans gång är också berömd öfver hela den civiliserade\nverlden. I \"_pannans_\" hela väsende och skick uttalar sig en allt\ngenomgående aristokratisk lyftning, som hon ovilkorligen meddelar åt\nhela sin omgifning. I allmänhet skön, bär hennes skönhet en alltför\nstolt karakter för att nedlåta sig att vara prunkande. Hennes ögon\nbrinna och glöda icke som spaniorskans och italienskans, eller\nsmälta i längtansfull vällust som Orientens dotters, de stråla en\nlugnt och varmt till mötes och är man lycklig nog att något djupare\nfå skåda i desamma, så läser man der tydligt historien om den kraft\noch uppoffrande fosterlandskärlek som de polska qvinnorna ådagalagt\nsenast under de sorgliga tilldragelserna år 1863. Mera hängifvenhet\nför fäderneslandets dyra sak ha intet lands qvinnor någonsin visat\nsig ega och det i så stor och vidtomfattande skala. Det var de som\ni främsta rummet underhöllo entusiasmen, och de förtjena i sanning\ndet höga namnet af den heliga eldens väktarinnor. Vårdad af deras\nspäda händer kunde den sköna lågan i de manliga brösten icke slockna,\ntrotts strömmar af blod som gjötos öfver densamma. Beredvilligheten\natt uppoffra sig för fäderneslandet steg med de sig hopande olyckorna.\n\nSådan var hon äfven före denna sorgliga tid, en af de skönaste\npartier på historiens tafla -- och sådan förblir hon förvisst äfven\ni framtiden. Nu sedan männen slagtats, kedjats och bortförts till\nSibiriens snö-öknar, ligger Polens sak nästan alldeles i qvinnans\nhänder -- och hon skall veta att häfda sin i blod och sorger af alla\nslag vunna ära.\n\nDen polska nationen är alltigenom en adelsnation, med _alla_ detta\nbegrepps otaliga fel och brister, men också icke i saknad af de\nflesta goda sidor som några historici vilja vindicera åt den adliga\ninstitutionen. Jag för min del såg i Polen nästan öfverallt blott\nfattigdom och snuskighet. I adelns slott inträngde jag icke -- och\npå klostren ville jag icke tänka. Men schljächszernas (knapadelns)\nboningar voro till större delen fattiga kyffen och böndernas kojor\nännu uslare. Deremot måste jag, i motsats till hvad ofta läses om de\npolska värdshusens dålighet, säga att de restaurationer, vid hvilka\njag under den långa färden från Warschau till Kowno steg af, voro,\njemte sina billiga priser, ganska hyggliga.\n\nDet hotell der jag bodde i Warscliau hette \"Saxonski dom\" (Hotel\nde Saxe). Det var en gammal, stor och vidlyftig stenbyggnad med\nkorridorer, genomgångar, otaliga mörka och smala trappor m.m. Om jag\nej missminner mig har ståthållaren, grefve Berg, sedermera låtit\nrasera detta \"farliga\" hus. Betjeningen på hotelet var klen men\nrestaurationen god och billig. Bakom disken fungerade en liten näpen\n\"panna\", som jemväl betjonade gästerna. Det var ett synnerligt nöje\nför mig att med henne försöka rådbråka polska. Tyska förstod hon\nicke och ryska ville hon icke gerna tala. Många löjliga misstag och\nförvexlingar förekommo oss emellan.\n\nJag hade skaffat mig en biljett för näst afgående \"mallpost\" till\nPetersburg. Det inre af vagnen var upptaget -- min plats blef derföre\nbredvid konduktören. Jag skulle således \"summa diligentia\", i fri\nskolpojksöfversättning: \"på taket af diligensen\", göra mitt intåg\ni Ryssland, liksom Caesar enligt egen uppgift sitt i Gallien. Det\nlofvade bli en ganska obehaglig situation, ty vi voro i smällkalla\nvintern: alnsdjup snö betäcker marken och vinden hviner kall öfver\nnorra Polens och vestra Rysslands slätter.\n\nDagen för afresan kom och vi intogo våra platser i det oviga åkdonet,\nen stor heltäckt vagn, förspänd med sex hästar. Jag hade bredvid mig,\nutom konduktören, en annan lidandes kamrat, en rysk tjensteman, vid\nnamn Minin, såsom jag sedermera erfor.\n\nFarväl, du vackra Warschau, tänkte jag tyst för mig sjelf, med dina\nstolta polska adelsmän och dina sköna, präktiga qvinnor -- farväl!\nOch jag insvepte mig dyster i hågen i min pels, dyster vid den\novilkorliga tanken derpå, att jag nu ilade mot gränsen af den makt,\nhvars grymma förfarande nästan krossat den ädla polska nationen, som\nmed alla sina fel dock är en af perlorna i den europeiska historiens\nkrans och hvilken perla nu frånröfvats oss af den vilda ryssen. Och\njag drog mig instinktmessigt undan från min ryska kamrat och hviskade\nsakta: \"än är Polen ej förloradt!\" -- Kamraten som trodde att jag\ntilltalade honom vände sig till mig.\n\n\"Vill ni veta\", inföll han liksom till svar på någon af mig\nframställd fråga, \"hvilka som utgöra vårt ressällskap derinne? --\nNåväl\", fortfor han talträngd, \"det är ingen mindre herre än en\nerkebiskop från Warschau, kejsarens (ryssen korsade sig) botpredikant\nderstädes; han har tre gullkors hängande om halsen (åter korsning)\noch reser nu med sin dotter öfver S:t Petersburg till Moskwa. -- De\ntvå andra äro utländska fruntimmer\", tillade han likgiltigt.\n\nFärden gick i början raskt nog, så länge vägarne voro banade, samt\ni allmänhet inom det polska området bättre än sedermera då vi kommo\ninom det egentliga kejsarrikets gränser.\n\nStationerna voro långa och vid första hästombytet, det var i en\nstad, stego alla passagerare ur och begåfvo sig till en dem anvisad\nrestauration. Min granne helsade vördnadsfullt på den ryska prelaten\noch bevärdigades af honom med en nådig nick. Sedan vi i särskildt\nrum aftagit en del öfverplagg, började de skilda medlemmarne af\nvårt lilla sällskap betrakta hvarandra. Biskopen var en vacker karl\nom fyratio år, med vördnadsbjudande hållning då han stod, men med\nograciös, något häftig gång. Hans dotter kunde vara fjorton à femton\når och var ful. Herr Minin, min granne, var en trivial företeelse\noch kanske sina trettio år, men de tvenne fruntimren voro unga och\nden ena till och med ganska täck; hon var på sin höjd sexton år\ngammal; de talade franska sinsemellan. Instinktmessigt satte de två\nsistnämnda och jag oss vid samma bord, medan de tre ryssarne intogo\nett annat.\n\n\"Huru länge tror monsieur, att färden till Petersburg kommer att\nräcka?\" tillsporde mig den äldre af damerna?\n\n\"Nio dagar och nio nätter och det oafbrutet\", var mitt nedslående\nsvar.\n\nDe två fruntimren vexlade bestörta blickar.\n\n\"Ah!\" inföll slutligen den yngre skrattande, \"färden från Geneve\nhit har för oss räckt blott sex dygn -- men man får väl foga sig --\nRyssland är ett vidsträckt land.\"\n\nDe voro alltså schweitziskor, troligen guvernanter kalkulerade jag,\noch så var äfven förhållandet, såsom jag sedermera erfor.\n\nSnart skedde uppbrott och vi fortsatte vår resa genom natt och\ndag vid en ganska försvarlig köld. Småningom blefvo vi genom\nsammanträffandet vid stationshusen bekanta med hvarandra. Ostrolenka,\nplatsen för det minnesvärda slaget den 26 Maj år 1831 passerades. Här\nföreföll genom vår biskops förvållande en i högsta grad upprörande\nscen. Vår konduktör, en afskedad rysk korporal, som ständigt var\nberusad, insomnade å poststationen och vi i vår restauration fingo\nvänta på diligensen ganska länge. Slutligen kom konduktören och då\nerkebiskopen förehåller honom det onödiga dröjsmålet, skyller den\nbedröflige mannen på de polska bönderna som icke \"ville fram med\nhästar.\"\n\nDen vrede som utbredde sig öfver erkebiskopens drag är omöjlig att\nskildra. Han svor kötteder af argaste slag och utöste skymford af\nsådan beskaffenhet att jag innerligt gladde mig deråt att de unga\ndamerna icke förstodo ryska. Vreden gällde naturligtvis polackarne.\n\n\"De fördömda polska slafvarne\", röt prelaten sedan han trädt ut på\ngatan, \"må de samt och synnerligen förderfvas, det ormynglet. -- Och\nsnart skola de det väl också, det hoppas jag till Gud!\"\n\nDet var ord af en så högtuppsatt kyrkans man! Ur den talrika\nfolkhopen som samlats omkring vagnen kastades mörka blickar på ryssen.\n\n\"Polskije sabaki! polska hundar\"! utbrast med skrikande röst\nbiskopen, \"hvad söken i här?\"\n\nJag trodde ett ögonblick att en storm skulle bryta lös -- men skyggt\nvek folket undan och började skingra sig småningom. Konduktören\nhade gått tillbaka till posthuset. Han återkom nu med en bok, ett\nslags dag- eller anteckningsbok, i handen, och vändande sig ödmjukt\ntill den ännu rasande prelaten bad han denne förmå _alla sex_\nresandena att under en anmärkning i boken teckna sina underskrifter.\nAnmärkningen skulle innehålla att de polska bönderna visat sig\ntredska. Presten gick jublande in på detta nedriga förslag och bad\nherr Minin nedskrifva anmärkningen. Pligtskyldigast gjorde denne\nsig redo härtill, då jag, som imellertid vidtalat de två damerna,\nförklarade att hvarken de eller jag skulle befatta oss med denna sak.\nPrelaten såg ut som om han haft lust att befalla oss att göra honom\ntill viljes. Jag lade dock lugnt min hand på hans axel och bad honom\nskynda sig att taga reda på sin dotter, som under tiden gått in på en\nrestauration. Prosten blef blekblå i ansigtet af förargelse, skyndade\nhastigt in till restaurationen och framdrog derifrån sin dotter,\nsläpande den olyckliga flickan vid håret?\n\n\"Återigen hos officerarne!\" skrek han och makade henne utan vidare\nkrus i vagnen dit han sjelf följde efter. Det var en sorglig syn. De\nunga schweitziskorna rodnade och stego, ögonskenligen förlägna öfver\nett sådant handlingssätt emot fruntimmer, tysta upp i diligensen,\nherr Minin intog sin plats och jag min. Vid konduktörens hesa\n\"pascholl!\" bar det åter af, allt mera åt norr, allt närmare det\n\"heliga fäderneslandets\" riksgräns. Snart voro vi vid den punkt der\nfloden Wilia sammanflyter med den väldiga Niemen. Midt emot på den\nryska stranden ligger Kowno, en icke alldeles obetydlig, men illa\nbygd ort. Sedan vissa \"nödvändiga gränsformaliteter\" voro undangjorda\nsatte vi med färja öfver floden samt begåfvo oss till \"gostinnitzan\",\nen restaurationslokal. Det roade de unga fruntimren mycket då jag\nför dem uppläste de ryska skylttarne på bodor och värdshus m.m. De\norientaliska ljuden och de främmande typerna gåfvo anledning till\nmången löjlig fråga.\n\n\"Ah\", utropade fröken Agues, den yngre af damerna, \"se der\" -- hon\nstafvade -- \"pectorazia, det är ett apothek för bröstlidande --\"\n\n\"Nej, nej\", inföll jag, \"de ryska bokstäfverna böra läsas: restorazia\noch det betyder att vi skola vika in här\".\n\nMen erkebiskopen tyckte icke om vår \"otidiga munterhet\" och\ntillrättavisade mig med de betydelsefulla orden: \"betänk, nu äro vi i\nsjelfva Ryssland -- och här är allt bra.\"\n\nKort efter oss inträdde ett sällskap franska jernvägsingeniörer,\nsysselsatte vid den då under arbete varande jernvägen\nPetersburg-Warschau. De beställde några flaskor vin och efter att ha\ntömt dessa, jemförelsevis raskt, fortsatte de sin resa \"med extra\npost\".\n\nDetta gaf nu anledning åt den gallsjuke biskopen att uttömma sin\nvredes skålar öfver \"de förbannade utländingarne\" och deras slöseri\nmed _ryska pengar_.\n\n\"Bygg sjelfa era vägar\", inföll jag.\n\n\"Vi förstå det icke\", sade han med sammanbitna tänder -- \"och derföre\nkalasera dessa 'fördömda fransmän', nu på vår bekostnad.\"\n\nJag beställde en butelj franskt vin och bjöd damerna på ett glas.\nVi skrattade hjertligt åt prestens raseri. Emellertid tycktes denna\nqvasi-opposition dock bereda oss ett aktningsfullare bemötande från\nden höge herrens sida.\n\n\n\n\n2. I Ryssland.\n\n\nFrån Kowno fortsatte vi, allt i samma vagn, resan upp till Dünaburg,\nen gammal fästning, belägen vid Dünafloden och i provinsen Kurlands\nyttersta hörn åt sydost. Vi voro alltså nu i Ryssland, eller\nriktigare Lithauen. Det var en sanning som på ett påtagligt sätt\ngjorde sig gällande för hvarje verst (1/16 mil) som vi framskredo.\nDet var natt då vi började vår färd, och det kalla, ödsliga\nvinterlandskapet ingaf mig den underliga föreställningen att vi\nnalkades Sibiriens tundror. Så var dock lyckligtvis icke fallet, men\nvi skulle i alla fall snart nog få erfara att vi voro i icke blott\nett nordligt, utan äfven ett nordostligt, ett ryskt land.\n\nSnöstormen hade tilltagit och spår till någon väg syntes icke till.\nFot för fot framskredo de trötta hästarne framför det tunga åkdonet.\nTrögt hvälfde hjulen i den alnsdjupa snön. En liten backe och de\ntvärstannade. Intet kunde förmå dem, att såsom det heter, röra\nsig ur fläcken. Vinden hven kall öfver den ödsliga slätten, intet\nljud hördes, om icke då och då tjutet af en ströfvande varg. Vår\nkonduktör sof blytungt, lidande af de obotfärdigas förhinder, sitt\nvanliga rus af sig, blott skild medelst en tunn läderskärm från mig.\nVi försökte ruska upp honom. Omöjligt. Då tilltalade vi kusken,\nskjutsbonden, som i en jemmerlig ton förklarade att åtminstone icke\nhans sex hästar skulle förmå draga vagnen uppför sluttningen. Vi\nsvoro, herr Minin och jag. Förgäfves hade vi i Kowno bedt om att få\nen \"mallpost-diligens\" på medar. Det hade icke \"gått an\", ty den\nvagn vi sutto uti (eller uppå) hade nu engång blifvit destinerad\ntill S:t Petersburg -- en ändring var icke möjlig. Vår konduktör sof\nfortfarande.\n\n\"Oh boschje moj! Ack herre Gud!\" utropade nu skjutsbonden, \"vargarne\nskola äta upp mina hästar!\"\n\nMinin och jag gåfvo konduktören en duktig skuff. \"Volki, vargar!\"\nskreko vi. Då for han upp.\n\nPå det nordliga Lithauens slätter och i dess skogar äro vargar\ningalunda sällsynta. Konduktören vaknade, gned sina ögon och sporde\nbarskt: \"hvad behagas?\"\n\n\"Vi ha fastnat i snön -- och bli offer för vargarne om icke flera\nhästar anskaffas\", ljöd svaret.\n\nNu blef det oroligt äfven derinne i vagnen. Hans helighet tittade ut\noch frågade: \"Hvad står på, hvarföre går det icke framåt?\"\n\nMinin förklarade förhållandet -- hans tänder skallrade af köld.\n\nKort och bestämdt, och denna gång på sin rätta plats, befallde\nbiskopen konduktören att genast anskaffa flera hästar. I följd häraf\nbegåfvo sig konduktören och körsvennen ut i natten för att leta rätt\npå någon by, derifrån succurs kunde anskaffas. Vi blefvo allena på\nden öde, snöbetäckta slätten med våra hästar framför oss. -- Ej ett\nträd syntes på det vida slättlandet -- det var alltigenom en dyster\nsituation, illustrerad blott af den yrande vindens tjut och vargarnes\nhesa skall i fjerran. Närvaron af menniskor afhöll dock de vilda\nbestarne, hvilka annars skola vara ganska närgångna, att nalkas\nvåra hästar, som imellertid skälfde af fruktan. Derinne sofvo alla,\nmen Minin och jag vi kunde icke sofva af köld. Jag hoppade ned och\nbörjade motionera mig tills jag åter blef varm. Då klef jag åter upp\npå min plats, der jag fann kamraten nästan öfvergifven af förtviflan.\n\"Rör på er, karl!\", sade jag, \"så fryser ni ej ihjäl\". Och Minin\nlydde mekaniskt. Han steg ner och började gå af och an, men snart\nhörde jag honom i bevekande toner be presten att släppa honom in i\nden värmande vagnen. Jag var allena.\n\nMina tankar irrade då långt bort i tiden. Jag var så elak att jag i\nmitt inre hånlog åt den frusne ryssen, som dagarne i ända uppvaktat\nmig med skrytsamma historier om huru \"fransmännen år 1812 fröso ihjäl\ni Ryssland\". Han hade nu sjelf, den arme, varit på väg att duka under\nför det \"heliga\" Rysslands klimat och sitt fäderneslands ypperliga\nkommunikationer. -- Ur den kantin, min näpna \"panna\" på hotel de\nSaxe varit nog klok att råda mig medtaga, men icke anlita förr än\ni Ryssland, \"der ju intet kunde fås\", framtog jag nu en halfbutelj\nkognac och en liten läderbägare, fyllde densamma vid en tändstickas\nsnart slocknande sken och tog mig en duktig styrkdryck. Och det var\nbra. Jag tilldrog nu läderskärmarne så godt det kunde gå för sig,\ntände en cigarr och satte mig att meditera. Så förgingo väl fyra\ntimmar ute på den ödsliga heden. Hvad hästarne gjorde under tiden kan\njag omöjligen begripa -- de stackars kräken. Derinne i vagnen fingo\nde snälla schweitziskorna säkert icke heller någon ro, ty jag hörde\npresten och Minin pladdra hela tiden.\n\nÄndtligen hördes ljud af menskliga röster nalkas vårt ekipage. Var\ndet kanske plundrare? Nej, det var verkligen för mycket \"vargaväder\",\ntill och med för röfvare, att vara ute den natten. De som nalkades\nvoro vår konduktör, körsvennen och några karlar med spadar samt fyra\nhästar till. Efter en stunds arbete, skrik, stoj, svordomar och thy\nåtföljande anropanden af diverse helgons bistånd, voro vi slutligen\nåter i rörelse. Herr Minin hade krupit ur den varma kupén och satt\nåter hos mig. Han tyckte icke vara belåten med sin vistelse derinne,\nty han beklagade sig öfver de utländska fruntimrens opassande\nglädtighet i närvaro af en så helig man som arkierejen.\n\nSedermera ingick han i en vidlyftig afhandling om hvilka prester som\nfingo utdela välsignelsen med tre och hvilka med två fingrar. Men\njag frös och snart började lyckligtvis äfven min kamrat åter att\nfrysa och teg. Af hvad den gode mannen talat hade jag icke förstått\nsynnerligen mycket, men jag beklagade inom mig djupt att en ung man\nmed de i öfrigt, åtminstone för en rysk tjensteman, försvarliga\nkunskaper, som min kamrat ådagalagt, skulle vara så snärjd i den\nreligiösa formalismens boja, att han fann någonting för sin känsla\nsårande deri att två unga flickor \"vågade vara muntra i närvaro af en\narkierej.\" Ryssland kommer att gå framåt med stora steg, tänkte jag,\njernvägar skola byggas, nya hamnar öppnas och ljuset från Europas\nvestra kulturstater skall söka sig en väg äfven hit, men det inre\nljuset, sjelfva folkupplysningen, skall ännu länge låta vänta på\nsig. Hand i hand med cesarismens idé, skall den \"ortodoxa\" kyrkans\npresterskap motarbeta hvarje sann andlig utveckling. Detta ligger\nsakens natur. En yttre politur skall snart nog påstrykas alla, äfven\nde sociala förhållandena, storartade reformer skola genomföras på\nytan af de flesta af det medborgerliga lifvets förgreningar -- men\nderinne skall masken fräta på folkets andliga kraft så länge det\nreligiösa lifvet våldsamt hålles inom lås och bom -- --\n\nVagnen stannade, min tankegång äfbröts också. \"Isvolte, stantzia!\"\n(om det behagas, se här stationen) ljöd konduktörens grofva basstämma\noch tungt nedhoppade han från sitt höga säte. Vi voro efter i hamn\noch i häl. Jag hade under resan rikligen trakterat mannen med\ncigarrer och votka (bränvin), han villfor derföre min anhållan att\nhär dröja femton minuter längre samt intaga tschaj (the) för att\nvärma sig. Härmed voro alla passagerarne belåtna och vi inträdde i\nstationshuset.\n\nO, kan väl en ljuf förhoppning svikas på ett bittrare sätt än den\nfrusne resandens, som under sin vinterliga färd med ljufva aningar\nom en brasa och värme å raststället, med ens finner sig försatt i\nett kallt, ehuru elegant möbleradt rum. Så gick det imellertid oss.\nI sanning, jag svor en nordisk ed, ett äkta \"må f--n ta' alla ryska\ngästgifverier!\" Snart sprakade dock en stor, munter brasa i den\nväldiga ugnen och theköket bars in. Presten-prelaten tycktes ha god\nlust att servera, men öfverlemnade detta likväl åt Minin, som med\nhögtidlig min förrättade sitt vigtiga uppdrag. Vi hade allesammans,\nså godt sig göra lät, grupperat oss omkring elden; sin dotter hade\nlikväl biskopen skjutsat undan för att sjelf intaga hennes plats.\nDå jag nu uppsteg för att be den stackars flickan intaga min plats,\nutropade han förargad: \"ah ni, låt bli att vara artig, hon är nog\ngalen i karlar ändå! För det felet har jag pryglat tre af mina\ndöttrar förut till dess de miste förståndet -- och den här skall väl\ngå samma väg!\" [Faktiskt, liksom allt annat i denna skizz.]\n\nTill och med Minin såg förlägen ut. Jag nödgade likväl den unga\nflickan att taga plats emellan de båda schvveitziskorna som med ett\nvisst deltagande omhuldade den öfvergifna varelsen. Theet dracks\nimellertid och vi afreste. Om morgonen voro vi i Dünaburg.\n\nSjelfva staden är ett snuskigt näste, uppfyldt af rusiga ryssar,\nsnuskiga polackar, judar och soldater. Nu var der dock mera lif\npå platsen, ty jernvägen härifrån till S:t Petersburg var färdig\nehuru ännu icke upplåten till trafik. Efter några timmars uppehåll\nfortsatte vi vår färd genom det enformiga nordlithauiska landskapet,\nVid Ostrowsk passerade vi likväl en öfverraskande ståtlig hängbro\nöfver floden Welikaja, som vid Pskow utfaller i sjön Peipus. Från\ndenna sistnämnda stad var jernvägen till Petersburg redan i full\ngång och alla mina reskamrater hade blott köpt mallpostbiljett\nända hit. Endast jag hade löst en biljett till S:t Petersburg. Det\noaktadt lät jag öfvertala mig att åtfölja det öfriga sällskapet. Jag\nförklarade imellertid att jag ville fara i tredje klass. Härimot\nopponerade sig väl biskopen, men då jag sade honom att jag, för att\nåtminstone i någon mån få kasta en blick på det så kallade folkets\nsätt att vara och föra sig, föredrog tredje klassens träbänkar\nframför andra klassens resårsoffor, och att ju han gerna kunde ha en\nannan smak, förklarade han sig likväl beredd att på det \"sällskapet\nicke skulle åtskiljas\" jemväl fara i samma klass som jag. Vi stego\nalltså följande morgon alla sex in i samma vaggon. Vagnarne af tredje\nklassen på denna linie bestå af flera från hvarandra blott genom ett\nalnshögt skrank skilda \"kupeer\", hvilka sistnämnda dock hvar för sig\nha skilda ingångar. Vi upptogo en kupé för oss och konduktörerna, som\nalla nästan blott talade tyska, voro nog artiga att icke i vår kupé\ninpacka flera passagerare.\n\nDessa tyska talande konduktörer utgjorde nu åter en förargelseklippa\nför vår lättretlige och strängt rysktsinnade biskop, hvars\nuppträdande, i förbigående nämndt, ej väckte ringa sensation hos de\nredan förut i vagnen befintliga resandena. Det var också en ganska\negendomlig syn: den i zobel insvepte med guldkors prydde prelaten\ni sällskap med rusiga, fårskinnsbeklädda estniska bönder, tyska\nhandtverksgesäller m.m. samt några israelitiska krämare. Af de\nsistnämnda hade en grupp intagit en af våra grann-kupeer. Ibland dem\nbefann sig en bokstafligen i trasor höljd gammal man.\n\n\"Ser ni\", berättade i den andra af våra grannkupeer en tysk talande\nung man sin kamrat, \"den der galgfågeln derborta; han har efter att\nha tillbringat natten i en vrå å perronen, nu smugit sig in i kupeen\nutan biljett. Jag känner honom; det är en entreprenör, som nyligen\nmed regeringen afslutat kontrakt om leverans af linne till ett belopp\naf 70,000 rubel (ungefär 200,000 rdr), och nu vill han lura sig till\nen gratisplats.\"\n\nDet sistnämnda var sannt, såsom snart framgick af en tragikomisk\nscen emellan ifrågavarande personnage och den biljettaffordrande\nkonduktören. Men huru nu gubben bönföll och konduktören skrattade,\nslutades tvisten dermed att den trasige leverantören af linne till\nryska regeringen erhöll sin passage för halfva afgiften, hvilken en\naf hans reskamrater erlade för honom.\n\nImellertid sattes tåget i gång. Den israelitiske gubben började\nförrätta sin morgonandakt inför allas blickar. Nu följde en så\nupprörande scen att pennan nästan vägrar mig sin tjenst för att\nbeskrifva densamma; jag vill också fatta mig helt kort, men anser\nmig likväl sanningen skyldig den rättvisa att jag påpekar på hvilken\nusel ståndpunkt af bildning och humanitet befolkningen i denna del af\nRyssland (södra delen af det S:t Petersburgska guvernementet) då stod\noch ännu står.\n\nMidt under den gamles andaktsförrättning, måhända verkställd med\nalltför stor ostentation, uppkom i de andra kupeema buller och skrik.\nSkrattsalfvor omvexlade med grofva svordomar och snart haglade\nett regn af ruttna äplen, gurkor med flera dylika projektiler på\nden beklagansvärda gubben. Det var afskyvärdt i högsta grad. Mina\nschweitziskor betäckte sina ansigten. Jag bad på tyska mobben att för\nGuds skull hålla upp. Förgäfves. Skrattet och begabberiet tilltogo\nblott. Den ryska biskopen satt tyst och sluten, hans dumma dotter\nskrattade öfverljudt, herr Minin såg på presten. Då vände jag mig\ntill denne i det jag bad honom nu göra sin andliga värdighet gällande\nsamt få ett slut på detta skändliga skådespel.\n\nHan reste sig hög, den ryska prelaten, slog upp sin pels så att de\ntre guldkorsen på hans bröst blefvo synliga och sade ett enda strängt:\n\n\"Tiho! (Tyst!)\"\n\nOch det blef tyst -- alldeles tyst. Blott en af de israelitiska\nköpmännen i den förorättades kupé böjde sig fram till biskopen och\nuttalade ett ödmjukt: \"Tack, eders helighet!\"\n\nSedan denna obehagliga episod var glömd, kom jag i resonnement\nmed de medföljande tysk-esterna öfver det ryska presterskapets\nproselytmakeri och öfver \"herrarnes\" förtryck. Det vore dock alltför\nvidlyftigt att här ingå i ett utförligt skärskådande af dessa\nförhållanden, som i de senaste dagarne erhållit så mycken vigt och\nunder titel af den \"baltiska frågan\" hota med en vidt utseende\npolitisk konflikt.\n\nVår resa nalkades sitt slut. Två minuters uppehåll vid det kejserliga\nlustslottet \"Czarskoje Selo\", nuvarande, kejsarens mest omtyckta\nsommarresidens, ännu en kort tids färd och vi ha uppnått S:t\nPetersburg. Der skildes vårt lilla ressällskap åt; mina schweitziskor\ngingo till Moskva såsom guvernanter; de medförde icke de gladaste\nföreställningar om lifvet i det \"heliga Ryssland.\"\n\nJag derimot stålsatte mitt hjerta mot kommande ödens slag. Den\nfanatiske prestens dystra hot i Ostrolenka bådade intet godt -- och\n1863 års hemska scener ha besannat farhågorna.\n\n\n\n\n\n\nBorgfröken.\n\nSkizz från kejsar Nicolai regering.\n\n\n[Denna lilla berättelse har i sina flesta detaljer en sannt historisk\ngrund. Den är naturligtvis något romantiserad; dock äro såväl den\nintressante fången å slottet i det gamla Kexholm, den så kallade\n\"namnlöse\", en figur ur verkligheten, liksom ock kejsar Nikolai\noffentliga uppträdande vid sin broders frånfälle är historiskt\nriktigt; äfven furst Trubetskoj och den ädle Rylejeff äro som bekant\nhistoriska personligheter.]\n\n\n\n\n1.\n\n\nDen bleka, kalla decembersolen hade nyss gått upp. Dess strålar\nbelyste matt det ödsliga landskap, som vid gränsen emellan sydöstra\nFinland och Ryssland sträcker sig utmed Rajajoki-åns höga stränder.\nNaken och skoglös höjer sig en brant backe vid åbrädden på den ryska\nsidan och bjuder den från vester kommande resanden en ogästvänlig\nhelsning. Det enformiga hvita snödoket, i hvilket hela naturen nu var\ninhöljd, liksom i en liksvepning, gaf den föga inbjudande nejden en\nännu mera frånstötande karakter.\n\nDen frågan tränger sig på hvarje resande: står man här verkligen vid\ngränsen af det civiliserade lifvet, vid tröskeln till en främmande\nverld, med främmande, mot den öfriga verlden fiendtliga intressen? Så\ntro många ännu den dag som är i dag, och många voro äfven de skäl som\ntalade för denna bedröfliga åsigt, åtminstone vid den tidpunkt, om\nhvilken vår berättelse handlar.\n\nDet är i början af december månad af det för hela Europa minnesvärda\nåret 1825, då kejsar Alexander, \"den välsignade\", som det ryska\nfolket kallar honom, efterträddes på Rysslands thron af den\nantieuropeiske sjelfherrskaren Nikolaus. Att denne sistnämnde, all\nrevolutions afsvurne fiende, sjelf genom en blodig militärrevolution\nbesteg sin i Taganrog aflidne broders thron, är bekant. Kändt är\nockså att hela den efterföljande regeringen blef en hårdhändt och\nidétom militärregering. -- Men skulle vi låta våra tankar dröja vid\ndetta ämne, så skulle läsaren måhända i förtid skåda konturerna\naf den teckning, som, ofta dyster nog, det är vår uppgift att här\nupprulla för hans blickar. Dock vilja vi redan på förhand förråda så\nmycket af berättarens hemlighet, att på hans mörka tafla äfven en och\nannan glädtig ros och många blygsamma bleka liljor skola öppna sina\nkalkar, på det den enkla sagan i sitt lopp äfven någon gång måtte\nsmeka läsarens vekare känslor.\n\nVi bedja derföre, för att raskt kunna börja berättelsen, våra\nläsare att med fantasiens velociped, det snabbaste åkdon i verlden\nför att genomfara tid och rum både framåt och bakåt, den nämnda\ndecembermorgonen år 1825 förfoga sig till den landsväg som, förenande\nFinland med S:t Petersburg, genomskär den ofvan skildrade dystra\ngränstrakten.\n\nI en släda förspänd med en liten finsk häst af det sega och uthålliga\nslaget som begagnas i dessa trakter i och för den lifliga trafiken\nemellan Finland och den stora kejsarstaden, sutto nämnde vintermorgon\ntvå fruntimmer med sin körsven. Fruntimren tillhörde synbarligen de\nså kallade bättre stånden, det såg man af deras klädsel. Att den ena\nvar bedagad, sågo vi genast af de gråa hårstrån som tittade fram\nunder mössan. Men om den andra var ung kunna vi ännu icke bedömma, ty\nhon har insvept sig i en stor pelskappa, hvars krage nästan helt och\nhållet öfverskyler hennes ansigte. Färden skedde österifrån, och de\nresande hade just anländt till den backe, som på sjelfva riksgränsen\nfrån ryska sidan brant sluttar ned emot den bro som leder öfver\nRajajoki-ån. Då lyftade det fruntimmer, som vi ännu icke sett, upp\nsitt ansigte, böjde pelskragen något undan och såg frimodigt omkring\nsig. Ett glädtigt utrop: \"Gudskelof åter hemma\", undföll hennes\nläppar, för öfrigt, enligt hvad vi hört, en vanlig gränshelsning då\nfinnar återvända från Ryssland. Men vi för vår del begagnade detta\ntillfälle, der vi, en objuden passagerare, såsom författare alltid\näro, osedda följde med bakpå slädans medar, för att luta oss fram\noch kasta en nyfiken blick på fruntimret. Och vi sågo, omslutet af\npelsbrämets mörka rand, ett litet näpet \"förlofvadt land\"', vi möttes\nnämligen af två leende blå ögon, som gladt tindrade fram ur den bädd\naf skära rosor, hvilka den friska vintermorgonen framkallat på den\nvackra resenärens ungdomsfriska anlete. Det var en glad syn, dessa\nvackra vinterrosor, och den gjorde ett behagligt afbrott i denna\ntysta vildmark af snö och köld.\n\nMen länge förblef det icke tyst. Bakom de resande dånade plötsligen\ngalopperandet af talrika hästar. Förskräckt vände sig körsvennen\nom. I yrande fart ilade bakefter våra fredliga resande och utför\nden backe de nyss passerat ett fyrspann frustande hästar. De drogo\nett stort heltäckt åkdon med tätt tilldragna läderförhängen framför\nde framtill anbragta glasfönstren. Det var en så kallad \"vosock\".\nEkipaget omgafs af fyra ryttare på hvardera sidan. Deras långa lansar\noch brokiga drägter utvisade att de voro militärer.\n\n\"Kosacker!\" utropade drängen, hvars namn, i förbigående nämndt,\nvar Johan, förskräckt, och försökte att köra åt sidan af vägen så\nmycket som möjligt. Just då den besynnerliga kavalkaden passerade\nvåra resande var dessas släda nära att stjelpa, och så gick det\nockså, ty den modige Johan vek ytterligare åt sidan för de framilande\nkosackerna. Det unga fruntimret kunde icke undertrycka ett utrop\naf förskräckelse då slädan vältade ikull. Vår lilla sköna beskref\nockså alldeles plötsligt en liten luftresa och befann sig vid dess\nhastiga slut djupt inbäddad i den mjuka snön vid vägkanten bredvid\nsin äldre kamrat, som dock icke fallit alldeles ur slädan. Der satt\nunga fröken nu, en rodnande ros midt i den hvita snön. Kosackerna\nuppgåfvo ett ljudeligt gapskratt och tittade skadeglade på den\nofärd de beredt. De hade nu något, dock icke mycket, saktat farten,\nty vägen bar åter uppför på den finska sidan af bron. Då öppnades\nhastigt förhängena i det täckta åkdonet och ut hoppade en ung man.\nMed blixtens hastighet var han vid vår unga väninnas sida och lyftade\nlätt den djupt rodnande lilla skönheten på den släta landsvägen. De\nhunno dock knappast vexla ett ögonkast, ja, knappast tänka en tanke.\nAllt var ett ögonblicks verk, ty under åtbörder af den ytterligaste\nförskräckelse störtade sig genast fyra af kosackerna öfver den\nunge mannen och bokstafligen buro honom tillbaka till täckslädan,\nsom imellertid stannat, samt tilldrogo åter de hemlighetsfulla\nläderförhängena.\n\nLilla fröken hade gjort en besynnerlig åtbörd, liksom ville hon ila\nsin obekante riddare till hjelp, men det hade stannat vid åtbörden,\noch ingen hade sett den, om icke måhända han sjelf. Innan den något\nförskräckta unga damen riktigt hunnit hemta sig voro imellertid\nriddaren och hans följe försvunna.\n\nTanten hade undergifvit fogat sig i sitt öde, och den förbluffade\nJohan, som, sedan han krafsat sig fram ur snön, under häpnadsfull\ntystnad åsett tilldragelsen, bragte nu åter slädan i ordning, skakade\nsnön från den gamla damens pels samt bäddade fallarne omkring sin\nunga fröken, hvilken tigande återtagit sin plats i slädan. Först\nsedan färden fortsatts en stund tittade körsvennen sig om och\nuttalade sin bestörtning för den unga damen i följande ordalag:\n\n\"Såg fröken Lydia den rysliga röfvaren, som öfverföll oss? Men de\nmodiga kossackerna hjelpte oss och togo honom till fånga\".\n\nFröken Lydia blickade något förvånad upp, men hon gaf den enfaldiga\nJohan intet svar, måhända emedan hon icke förstod huru man kunde\nuppfatta saken sålunda.\n\n\"Såg fröken hvarifrån han kom\", fortsatte Johan, som legat med\nhufvudet i snön medan den obekante riddaren hoppat ur \"vosocken\",\n\"och såg fröken hans läsliga mustascher? De sågo ut som två svarta\ndjefvulshorn, utvuxna från hans näsa. Ja, han var ryslig att åse och\ndet öfriga af hans ansigte var så hvitt som hvita snön här på marken\".\n\nFröken Lydia såg upp med en drömmande blick, men besvarade icke den\npratsjuke Johans frågor.\n\n\"Hvad kunde de vilda karlarne ha velat honom?\" frågade hon, vänd till\nsin tant.\n\nMen tant besvarade hennes fråga blott med ett stelt stirrande. Johan\nderemot inföll i en tvärsäker ton:\n\n\"Kosackerna sjelfva äro nog farliga ibland, men så äro de också\nnågon gång rätt bra att ha till hands, såsom till exempel mot andra\nröfvare. Det var säkert en erkeskälm, som de nu fångade, goda fröken.\"\n\nDen unga fröken försjönk i tystnad, den gamla damen fortfor att\nstirra, men detta sätt att behandla denna intressanta fråga behagade\nalldeles icke den praktiske Johan. Han tillade derföre i en bedjande\nton:\n\n\"Herrskapet behöfver icke frukta någonting numera, kosackerna släppa\nicke karlen. Men det vore roligt att veta hvart de föra honom. Jag\nvill köra litet raskare, så hinna vi kanske fram till Rajajoki\ngästgifvaregård, innan de få nya hästar spända för den stora slädan,\nsom måtte vara öfverfull af rackare, eftersom åtta kosacker åtfölja\ndensamma.\"\n\nFruntimren svarade ingenting, och detta tog Johan för ett jakande,\nhvilket det kanske också var, och så fick hästen en smäll och det bar\naf.\n\nI de patriarkaliska tiderna för fyratio år sedan och i dessa från\nden stora verlden så långt aflägsna trakter, var förhållandet mellan\ntjenare och husbondfolk vida förtroligare än hvad nu för tiden och\nhos oss är fallet. Ett samtal af det slag, som det nyss anförda,\nemellan en resande dam och hennes körsven, låter derföre förklara sig\nlätt nog, i synnerhet efter ett sådant äfventyr, som det, för hvilket\nvåra resande råkat ut.\n\nMen vi måste lemna våra läsare några korta förklaringar om fröken\nLydias och hennes tants personer och ändamålet för deras resa. De\nvoro kommendantens å Kexholms fästning i Finland svägerska och dotter\nsamt hade med egen häst, såsom det var brukligt den tiden, företagit\nen resa till Petersburg i och för några uppköp till den förestående\njulen. Lydia var dessutom förlofvad med en ung possessionat i hennes\nhemtrakt och brudutstyrseln skulle upphandlas i Petersburg, det var\nnu en gång förnämt. Ofverste von Eberhardt, som var enkling, var\nsvensk till börden och hade varit svensk militär, men efter kriget\n1808 och 1809 trädt i rysk tjenst och fortlefde nu sina gamla dagar\npå den föga betydande fästningen Kexholm i östra Finland.\n\nSå mycket om den vackra, tjugoåriga Lydia von Eberhardts och hennes\nåldriga tants reseändamål. Låtom oss nu vända vår uppmärksamhet\nåt alldeles annat håll, men åt omständigheter, ganska vigtiga för\nvår berättelses gång, och hvarvid vi skola försöka att för läsaren\npresentera hjelten i denna vår sannsaga.\n\n\n\n\n2.\n\n\nMorgonen den 9 december år 1825 hade gått upp öfver den praktfulla\nkejsarstaden. Petersburgs vanligen mera folktomma gator hvimlade nu\naf menniskor, som gångarne i en myrstack. Dock hade den böljande\nmenniskomassan föga likhet med de små, flitiga insekterna. Det var\nicke till arbete man skyndade, utan till en fest. Det afsjöngs\nnemligen ett \"te deum\" i stadens kyrkor, med anledning af det dagen\nförut från Taganrog anlända glädjebudskapet att den sjuke kejsaren,\nAlexander I, ändtligen beslutit att anlita läkarhjelp, hvilket han\nhittills envist vägrat.\n\nI festligt tåg begaf sig den ende af kejsarens bröder, som var\nnärvarande i Petersburg, Nikolaus, med sin moder, enkekejsarinnan,\ntill den praktfullt upplysta katedralen. Mäktigt brusade den\nhögtidliga kyrkosången, utförd af hundratals valda stämmor, genom de\naf kostbara rökelseångor fyllda hvalfven. Den högreste storfursten\nstod der andäktig och korsade sig som alla de andra. \"Te deums\" toner\nmåtte ha djupt gripit äfven denne mans kalla hjerta.\n\nDå, midt under högtidligheten, framtränger en af kyrkobetjeningen\ntill storfursten och hviskar i ödmjuk ställning några ord till honom.\nNikolaus studsar och ilar ut. Ceremonien fortsattes imellertid.\n\nI kyrkovestibulen möttes storfursten af en ung officer i en illa\nmedfaren resdrägt. Alla närvarande draga sig vördnadsfullt långt\nundan.\n\n\"Hvad nytt från Taganrog?\" frågar fursten häftigt. \"Säg fort ut,\nlöjtnant Sergejeff.\"\n\n\"Eders Majestät\", svarade löjtnanten och böjde knä, \"se här depeschen\nfrån furst Woronzow.\"\n\n\"Min broder?\" frågade Nikolaus, nästan hviskande.\n\n\"Är hädangången den 1 december, Eders Majestät\", ljöd svaret.\n\nDå, så säges det, skall Nikolai stränga ansigte ha bleknat hemskt,\noch han stod tyst en liten stund. Han stod der nästan som vore han\nförsänkt i bön, men plötsligt ljungade hans herrskareöga upp och med\nett kallt:\n\n\"Stig upp, _kapten_ Sergejeff, och tig, du förstår\", vände han sig om\noch inträdde åter i kyrkan. Med majestätiska steg gick han fram till\nden officierande archimandriten och talade sakta några ord vid den\nhäpnande gamle.\n\nNikolaus trädde åt sidan. Ceremonien afbröts och den vördige prelaten\ntog ett guldkrucifix, lindade ett svart flor omkring detsamma och\nträdde fram till enkekejsarinnan. Hon kysste andäktigt det framräckta\nkorset, men då hon varsnade det svarta floret, förstod hon dess tysta\nspråk och föll med ett utrop af smärta afsvimmad till golfvet.\n\nFörsamlingen upplöstes, enkekejsarinnan fördes hem och Nikolaus begaf\nsig till den i hast församlade senaten.\n\nHär afsade han sig högtidligen alla anspråk på thronen till förmån\nför sin äldre broder Constantin, hvilken dock redan förut under\nAlexanders lifstid förmåtts att _skriftligen_ frånhända sig sin\nförstfödslorätt till ryska thronen, och det emedan Nikolaus ansågs\nvara mera begåfvad och bättre lämplig till kejsare. Denne sistnämnde\nvar också den lagligen fastställda thronarfvingen. Hans afsägelse var\nblott en komedi, såsom den snart derpå följande blodiga revolutionen\nskulle ådagalägga.\n\nHuru långt kan icke hyckleriet, i synnerhet på thronen, gå!\nSymptomerna vid Alexanders dödsbädd föranledde det ännu allmänt\ntrodda ryktet, att han blifvit förgiftad. Och hvarifrån skulle väl\nett sådant attentat utgå, om icke från dem eller riktigare den, som\nhade största timliga fördelen deraf. Väl fanns, det är sannt, öfver\nhela Ryssland en vidt utgrenad sammanvärjning, hvars medlemmar icke\nryggade tillbaka för ett furstemord, men detta var utsatt till någon\ndag påföljande år, och Alexanders oväntade död störde i betydlig\nmån de sammansvurnes planer. De hade således intet intresse vid en\nkatastrof, som tvärt emot deras beräkningar inträffade för tidigt. Om\nden, sedan längre tid vurmande kejsaren verkligen dött af förgift,\nså torde skulden kunna tillräknas ett annat inflytande, än de\nsammansvurnes stämplingar. För deras frisinnade afsigter var och blef\nden hårda Nikolaus en vida farligare stötesten.\n\n\n\n\n3.\n\n\nDet var natt, och de flesta af czarstadens invånare hade i sömnens\narmar glömt såväl förmiddagens afbrutna högtidlighet, som ock\nmiddagens politiska komedi.\n\nMen alla slumrade icke. På vinterpalatsets långa facad lyste ett\nsvagt sken ur två fönster.\n\nLåtom oss kasta en blick i det tysta rummet. Vid skenet af två\nvaxljus sitter en högrest gestalt vid ett skrifbord. Han tycktes just\nha slutat läsningen af några bref, som lågo framför honom. Tankfull\nlutade han sin panna emot handen och mumlade sakta för sig sjelf!\n\n\"Det måste lyckas. Just oförvägenheten i deras planer skall lemna dem\ni mina händer. De tro sig arbeta för hvad de kalla frihet, men de\narbeta för min envåldsmakt och Rysslands sanna väl\". Härvid korsade\nsig don högreste mannen och steg upp. \"Och de sjelfva skola falla\nblodiga offer för sina utopier.\"\n\nMonologen var slut och med en kall, dyster blick fattade mannen i en\npå bordet stående ringklocka och lät den klinga.\n\nEn officer inträdde ljudlöst.\n\n\"Är allt mörkt i palatset, som jag befallt?\"\n\n\"Ja, eders majestät.\"\n\nNikolaus teg en stund.\n\n\"Sergejeff\", sade han slutligen, \"är allt färdigt? De komma ju alla\nmaskerade?\"\n\n\"Alla\", svarade den unge officeren, hvilken dock vågade tillägga:\n\"Men har eders majestät besinnat faran?\"\n\n\"Lyd!\" var den blifvande lierrskarens kalla svar. Sergejeff hjelpte\npå honom en enkel militärkappa, tog ljusen från bordet och lyste\nförut. Sålunda gingo de tysta fram genom palatsets korridorer som\nblott helt matt voro upplysta. Våra vandrare gåfvo öfverallt den\nriktiga lösen åt vakthafvande gardisterna. Sålunda smögo de sig ut\noch stodo nu på torget.\n\n\"Hvar?\" frågade den längre af vandrarne.\n\n\"Hos furst Trubetskoj?\"\n\n\"Lösen?\"\n\n\"Tyrann eller frihet.\"\n\nDe fortsatte nu ljudlöst sin väg genom den mörka decembernatten.\n\n       *       *       *       *       *\n\nMen den natten voro äfven andra personer i rörelse. Starka patruller\ngenomtågade gatorna, men gåfvo efter en kort vexlad lösen hastigt\nplats åt våra nattvandrare. Dessa gingo uppför Newska-prospekten, men\nblott fram till gatan \"Lilla Million\", veko af åt densamma och stodo\nsnart framför ett stort hus, liknande ett palats.\n\n\"Så nära mitt residens\", mumlade den ene, \"det är djerft. Låt oss\nstiga på.\"\n\nDarrande öppnade den unge förrädaren af sina med-sammansvurna dörren.\n\n\"Ni kommer väl sent\", sade en påtagligen till portvakt förklädd\nmilitärsperson.\n\n\"Tids nog att träffa värden\", svarade Sergejeff hastigt. De fortsatte\nsin gång.\n\n\"Eör Guds moders skull\", hviskade nu den sistnämnde, \"vid den dörr,\nsom vi nu komma till, måste hvarje person gifva den andra lösen.\"\n\nEn trappa upp möttes de af en mörk gestalt, insvept i en mantel:\n\n\"Hvad väntar ni?\"\n\n\"Tyrann eller frihet?\" svarade Sergejeff sakta.\n\nHans följeslagare mumlade blott några otydliga ord, hvilkas ljud\nförsvann i maskens flor.\n\nEu hand lades tungt på hans skuldra.\n\n\"Hvad väntar ni?\" ljöd åter frågan.\n\nDet var ett kritiskt ögonblick. Sergejeff darrade i hela kroppen, sa\natt hans värja slamrade emot korridorens marmorvägg.\n\nHans följeslagare teg ännu ett ögonblick; han tycktes kämpa en svår\ninre kamp, men framstötte slutligen med häftig, pressad röst:\n\n\"Tyrann eller frihet.\"\n\n\"Stig in sakta\", ljöd nu svaret, \"presidenten har redan börjat.\"\n\nI en svagt upplyst sal befunno sig ungefär etthundra personer,\nhvilka, tysta som egyptiska sfinxer, sutto kring väggarne i det\ndystra rummet.\n\n\"Är rätta tidpunkten inne, mina herrar?\" ljöd ordförandens röst från\nena ändan af salen. Den ljöd dof och matt, som skulle den talande\nogerna ha framställt sin fråga.\n\n\"Ja!\" ljöd det enstämmiga svaret, och Sergejeff spratt förskräckt\ntill vid klangen af den kraftfulla och stolta ton, hvarmed hans\ngranne uttalade sitt måhända alla de närvarandes öde afgörande\nvotum: \"att äfven för honom rätta tidpunkten var inne.\" -- Det var\nförsta uppenbarelsen af Nikolai tro på sin speciella \"mission\" såsom\nRysslands \"sjelfherskare.\"\n\n\"Konstitutionel monarki?\" sporde presidenten vidare med något\nvibrerande stämma samt tillade:\n\n\"Jag ber herrarne enskildt träda fram till bordet och afgifva sina\nröster. Sekreterare, ropa upp numrorna.\"\n\nEn kallsvett betäckte Sergejeffs hela kropp; han hade icke tänkt på\nnågot nummer åt sin följeslagare.\n\n\"Nummer 1\", ljöd sekreterarens, den unge löjtnant Rylejews klara\nstämma. [Rylejew var namnet på furst Trubetskojs sekreterare i\nsammansvärjningskomitén. Han afrättades sedermera på Nikolai\nbefallning.]\n\n\"Ja!\" svarade den uppropade, i det han gick fram till bordet och\nsedan ställde sig till venster om ordföranden. Numrorna uppropades\noch samma svar följde från allas läppar.\n\nHuru skulle det gå då den ende nummerlöse återstod? Förrädarens\nhufvud svindlade vid tanken derpå. Han blundade i en bäfvande\nförväntan att hans eget nummer skulle uppropas. Hvad skulle han då\nafgifva för svar, han, som var medveten af den mans närvaro, hvilken\nfrågan gällde så djupt? Lyckan räddade denna gång Sergejeff och hans\nföljeslagare.\n\n\"Nummer tretton:\" ljöd sekreterarens stämma och en ljusning tycktes\ngå öfver den ädle Rylejevs drag. Och ur en dunkel vrå af salen\nreste sig en hög gestalt, gick lugnt fram till bordet, slog ned\nkapuschongen af sin vida mantel och visade ett omaskeradt ansigte,\nöfver hvars ädla drag en djup sorgsenhet utbredt sin dystra blekhet.\n\nDå den omaskerade mannen stod framför ordföranden, rådde en dödlik\ntystnad i salen. Man hörde icke ens de närvarandes andedrägt.\n\nMed klar och väljudande röst uttalade den stolta gestalten det enda\nordet:\n\n\"Republik\".\n\nUpp rusade nu väl halfva antalet af församlingens medlemmar och ett\nkraftfullt utrop: \"Republik!\" ljöd genom salen.\n\nAllmän förvirring rådde. Ordföranden lemnade sin plats och förklarade\nsig icke vilja eller kunna fortsätta nattens förhandlingar, utan\nbad de församlade att skingra sig innan oväsendet väckte polisens\nuppmärksamhet. Kallelse till ny sammankomst skulle snart ske på\nlämpligare tid och ställe. De flesta lydde och ilade hastigt bort,\nliksom fördrifna af onda andar.\n\n\"Jag känner dig väl\", mumlade för sig sjelf den objudne gästen vid\nförrädarens sida; \"jag känner dig väl... du _kan_ ej blifva Rysslands\nkejsare... och derföre vill du ha en republik. Men din framtidsbana\ngår blott öfver mitt lik... min väg...\"\n\n\"Släck ljusen!\" ljöd nu furst Trubetskojs röst. Alla närvarande\naflägsnade sig.\n\nVid utgåendet stötte den omaskerade mannen och den förklädde\nherrskaren tillsammans.\n\nDet var dock icke sista gången dessa två råkades. Vår lilla\nberättelse skall försöka utreda en del af det öde, som jernhårdt\ndrabbade den ene af dem.\n\n\n\n\n4.\n\n\nNatten var ännu icke slut, då en stor täcksläda stannade utanför ett\nelegant hus vid Litejnij-prospekten. Åtta beridna kosacker, stumma\nsom bildstoder, höllo tätt bakom det hemlighetsfulla åkdonet. En man,\ninsvept i en militärkapprock och åtföljd af en enda lika klädd person\noch hvilka tycktes ha inväntat den eskorterade täckslädan, framträdde\nnu till husets port. Tre som det tycktes öfverenskomna slag på\ndensamma besvarades med den tunga portens öppnande, och de två männen\nträdde in.\n\nEn beqväm och prydlig trappa ledde dem upp till första våningen.\n\n\"Sofver hans durchlaucht?\" sporde en oss välbekant röst och gjorde\nmed detsamma ett tecken, i det han korsade sig på ett egendomligt\nsätt.\n\n\"Nej\", ljöd kammartjenarens svar, \"hans durchlaucht läser. Skall jag\nanmäla er?\"\n\nEtt nytt tecken och kammartjenaren öppnade dörren till en vacker\nsalong. Han tycktes vara van vid dylika nattliga besök.\n\n\"Se der\", sade han och pekade på en dörr i salens fond.\n\nDen längre af de inträdande männen närmade sig nu den anvisade dörren\noch lade handen på elfenbensvredet. Han tycktes tveka ett ögonblick,\nmen öppnade derefter dörren beslutsamt.\n\nMed den bleka pannan lutad emot sin fina, hvita hand, satt en ung\nman af ädel gestalt vid ett bord, betäckt med talrika papper i\nschifferskrift.\n\nDet var den omaskerade frihetsvännen vid nattens hemliga sammankomst.\n\nLångsamt upplyftade han hufvudet och betraktade en stund den\ninträdande.\n\n\"Hvad vill du mig denna tid på dygnet, Nikolai Pawlowitsch?\" sade han\nafmätt och lugnt.\n\n\"Jag vill icke taga ditt lif\", svarade den blifvande sjelfherrskaren\ni nästan mild ton, \"men du står mig och Rysslands lycka i vägen; _du\nmåste blifva tyst; du måste resa_.\"\n\n\"Förrådd, alltså förrådd\", genmälte den andre dystert och tillade\nsedan kallt: \"du är allena och jag är beväpnad.\"\n\nHärvid lade han handen på en pistol, som låg på bordet.\n\n\"Du kan icke taga mitt lif, lika litet som jag ditt, -- men _du måste\nresa_. Se, allt är redo derute -- _res_!\"\n\n\"Och hvarför har du sjelf kommit hit för att förkunna mig mitt öde?\"\n\n\"För att rädda ditt lif, för att be dig tiga, ty _tiga_ måste du\",\noch Nikolaus tillade strängt: \"_tiga_ för min familjs heders skull...\neller dö.\"\n\n\"Din familj, Nikolaj Pawlowitsch, skall icke lida någon vanära\ngenom mig\", svarade den andre stolt. \"Men tag heldre mitt lif, du\nhar makten, än du låter mig försmäkta i ett ödsligt fängelse. Jag\när ung och vill lefva... men ett verkligt lif... För min skull\nskall icke onödigtvis ryskt blod flyta i strömmar. Tag mitt lif som\nförsoningsoffer åt din herrsklystnad.\"\n\n\"Jag kan ej\", svarade Nikolaus och räckte den namnlöse sin hand.\n\n\"Skall jag väl taga denna hand, som nu gör mig så mycket ondt och en\ngång skall föra mitt fäderdesland i träldomens bojor?\" sade den unge\nmannen stolt i tvekande ton.\n\n\"Jag skall göra Ryssland stort\", sade Nikolaus nästan med värma.\n\n\"Ja, på ditt vis kanske\", svarade den andre sorgset, och tillade\nsedan: \"men jag viker, du har makten... mitt öde är afgjordt, farväl!\"\n\nDen kejserliga handen sjönk tung tillbaka; den namnlöse hade icke\nvidrört den...\n\nFem minuter senare ilade i fyrsprång det omnämnda täckta okdonet\nbort. Derinne satt en fallen man med för evigt krossade förhoppningar.\n\nTill vinterpalatset, befallde Nikolaus stolt sin kusk, och han\ntillade för sig sjelf: \"De andra skall jag lätt öfvervinna och de\nskola sannerligen dö.\"\n\n\n\n\n5.\n\n\nVår berättelse för oss nu åter tillbaka från Petersburgs prunkande\nsalar och de verldsskakande intriger som de dolt, och möjligtvis\nännu dölja, till det tysta Finlands torftiga nejd. Det ställe, der\nvi åter bedja läsaren beträda detta land, är i sanning tarfligt nog.\nDet är nemligen Rajajoki gränsstation inom Kivinebb socken. Om ni\nnågonsin sett tarflighet förenad med osnygghet, så är det väl här.\nTänk er all den fordna finska simpelheten förenad med den på ämnen\nså oändligt rika ryska snuskigheten, och ni skall möjligtvis få den\nföga afundsvärda förmånen att kunna göra er ett tydligt begrepp om\nhuru det såg ut på Rajajoki år 1825. Men allt var dock icke så uselt\nder heller, och det som var verkligen godt, det var det ryska théet.\nSättet att bereda detsamma var det äkta ryska, medelst \"samovar\", det\nsjelfuppvärmande théköket. Detta visste tant Agneta ganska väl, och\nJohan hade sina skäl också, såsom vi redan veta, att vilja stanna å\nnämnde rastställe en liten stund. Hästen torde icke heller ha haft\nnågot emot det improviserade dröjsmålet. Besynnerligt nog tänkte\nsäkerligen ingen af de två på fröken Lydia och hennes önskningar,\nhvilka dock bordt vara det \"bestämmande momentet\".\n\nDå våra resande midt igenom hopen af stojande och redan på\nmorgonen halfrusiga bönder anlände till gästgifvargården, var den\nhemlighetsfulla täckslädan redo till affärd. Hästarne drogo till,\noch i en sky af uppsparkad snö försvann fyrspannet och de åtta\nkosackerna. Johans mer än förvånade blick följde de bortilande\noch tant Agneta försökte att tala, men lyckades icke, af idel\n\"forbauselse\". Hvad som vållade denna till högsta potens uppdrifna\nförvåning, få vi se af följande samtal, som, sedan det begärda théet\nserverats i gästrummet, egde rum emellan tant Agneta och den på \"en\nkopp\" inbjudna gästgifvarmor. Fröken Lydia blir för ett ögonblick en\nbiperson i vår berättelse.\n\nI Ryssland drickes thé alltid på bit af menige man.\n\nDen ryska gästgifverskan tog derföre en sockerbit emellan sina\nfingrar, bet af ett litet stycke deraf och kastade sedan med en\ntill vana blifven färdighet det återstående stycket tillbaka i\nsockerdosan, som var ganska väl fylld med dylika förut proberade\nbitar. Tant Agneta, med sina finska fördomar, valde länge innan hon\nlyckades bemäktiga sig en originalsockerbit.\n\nNu smuttades på théet.\n\n\"Kände ni de resande, hvilka som bäst begåfvo sig af; de måtte ha\nvarit förnämt folk?\" började gästgifverskan.\n\n\"Ack, herre Gnd, ja; och vet ni då icke hvem det var?\" blef det\nängsligt andäktiga svaret.\n\n\"En stor herre?\" spordes nyfiket.\n\nTant Agnetas förvåning hade stigit, om detta varit möjligt, ännu\nhögre, och hon framhviskade endast orden:\n\n\"Gud välsigne mig... den gamle kejsaren...\"\n\nRyssinnan korsade sig och såg jemväl förvånad ut, men tillade efter\nen stund med ett hälft tviflande, men i alla fall vördnadsfullt\nuttryck i sitt ansigte:\n\n\"Och blott åtta kosacker?\"\n\nMen nu hade det värmande théet verkat och slussarne i tant Agnetas\nfemtiofemåriga språklåda, dem förvåningen hittills hållit slutna,\nbrötos upp. En djup suck inledde följande förklaring, den vi likväl\ntill läsarens förmån betydligt afkorta. Vid alla de ställen, der\nvi anbringat punkter i texten, ifylldes vid en ofrivillig paus nya\nthékoppar af de gamla damerna, som vid dessa tillfällen vexlade\nytterst bestörta men tillika tacksamma blickar med hvarandra, den ena\nför det hon nu fick berätta, den andra för det hon skulle få göra det\nframdeles.\n\nSagan lydde så här:\n\n\"Vi bodde midtimot 'Gostinoi dvor' (en stadsdel i Petersburg, som\ninnehåller blott försäljningsbodar) och det var så roligt att se\nden stora processionen till kyrkan, då alla skulle be för kejsarens\n(ryssinnan korsade sig) lif. Och ser ni... då sprängde plötsligt en\nkosack förbi och menniskorna började springa och stora hopar stannade\noch packade sig ihop och jag gick ut... Vet ni hvad jag då fick\nhöra?... Jo, att kejsaren var död.\"\n\nRyssinnan korsade sig tre gånger och tant Agneta, så lutheran hon\nvar, höll på att följa exemplet.\n\n\"Och så var han icke död ändå, men en ny kejsare skulle det bli och,\noch... herre Gud, det var honom de nu fÖrde bort.\"\n\n\"Till Kexholm?\" utropade gästgifverskan.\n\n\"Herr Jess, skall kejsaren nu börja bo i Kexholm? Ack hvad min\nstackars svåger, som är kommendant, då får mycket att göra!\" utbrast\ntant Agneta i högsta pathos. -- \"Men huru är det möjligt, att en\nkejsare kommer till Kexholm?\"\n\n\"För kejsaren\", sade ryssinnan salvelsefullt, \"är ingenting omöjligt.\"\n\nLäsaren, som af det föregående kan bilda sig en ungefärlig\nföreställning om huru de två fruntimren uppfattat och uttydt\nhändelserna af den 9 December, och i följd deraf kan sluta till de\nbesynnerliga hypoteser, som de två matronorna uppställde, torde\nursäkta att vi så länge dröjt vid tant Agneta och hennes uppfattning\naf hvad som timat i Petersburg just under hennes vistelse derstädes.\nVi återvända nu till vår lilla fröken, den unga och vackra Lydia.\n\nHon hade alldeles andra föreställningar om den förnäme resanden.\n\nÄfven hon antog att han var en förnäm herre. Men att det icke var\nden gamle kejsar Alexander, det visste Lydia bestämdt, ty hon hade\nju sett honom öga i öga, och sett att han var ung. Hon hade bättre\nän tanten uppfattat de rykten, som den ödesdigra 9 December och\nde följande dagarne spridde sig i Petersburg, rykten om hemliga\narresteringar af flere högt uppsatte män, om sammansvärjningar och\ndylikt.\n\nDen intressante, bleke mannen kunde ju vara en förklädd prins? Lydia\nryste vid tanken härpå. Ryste hon derföre att det var en prins,\neller ryste hon af något annat skäl? Hvem är så djerf och förmäten,\nsköna läsarinna af denna lilla skizz, att han skulle våga att\nanalysera ett qvinnohjertas hemligheter? Berättaren af denna enkla\nmen sannfärdiga dikt har dock lyckligtvis alltför mycken erfarenhet\ni hvad de lättsinniga menniskorna kalla \"att känna qvinnan\", för att\nens försöka något dylikt. Jag vet icke hvad Lydia tänkte och alldeles\nicke hvad hon kände vid detta tillfälle, och afbryter derföre nu\ntalet om den lilla frökens känslor.\n\nMen derinne i den rökiga hållstugan, der skjutskarlarne och\nfraktbönderna hade sitt tillhåll, sökte den fintlige Johan att reda\ndagens fråga på följande sätt:\n\n\"Nu ha vi en ny kejsare och det är en 'molodetz' (rask karl). Han\nheter Nikolaus. Tror ni han tål stråtröfvare? Ne-hej! Nu reste vi\noch hade pass, och ehuru vi åkte med egen häst, dessutom ännu en\npodoroschna [ett regeringens särskilda rekommendationspass vid resor\ni Ryssland], men si då kom en ryslig röfvare och öfverföll oss, men\nden nye kejsarens kosacker grepo honom ett, tu, tre och stoppade\nhonom i den stora kibitkan, som nu med åtta kosacker far land och\nrike omkring för att taga reda på alla röfvare. Det gick så hastigt\noch lustigt till vid häktandet af den farliga mannen, skall jag säga\ner, att de i förseende höllo på att taga fröken Lydia med i kibitkan,\nför si röfvaren hade redan tag i henne...\"\n\nEtt utrop af förvåning gaf sig luft hos den tillstädesvarande,\naktningsvärda publiken.\n\n\"Ja\", sade Johan förnumstigt, \"det skall icke förvåna er, ty tiderna\näro underliga nu i Petersburg... och derifrån kom röfvaren, det är\nsäkert; han hade alldeles sådana mustascher, som officerarne vid\ngardet, och si det skall jag säga er, att mången af dem numera gifvit\nsig till att vara qvinnoröfvare. Puh!\"\n\nDe smutsiga glasen med en ljusgul vätska uti, som skulle föreställa\nthé, druckos ur under högtidlig tystnad och betänksam hufvudskakning,\noch Johan steg upp för att efterfråga sitt herrskaps önskningar\nmed afseende å resans fortsättande. Denna fortsattes genast och vi\nbeträda åter en ny skådeplats.\n\n\n\n\n6.\n\n\nDen väldiga Wuoksen rullade sina böljor mäktigt fram, och midt ur\nderas svall reste sig en liten ö med ett gammalt fäste uppå; det var\nKexholms uråldriga borg, ett minne från de tider då ännu svensk tro\nbyggde och bodde vid Ladogas stränder. Nu voro de tiderna förbi. Men\nännu satt en svensk minnesblomma qvar i den fordna riddarborgen, det\nvar vår gemensamma vän Lydia.\n\nDet var qväll.\n\nTant Agneta och vår lilla borgfröken hade kommit hem för några timmar\nsedan. Den gamle kommendanten hade kysst sin dotter och leende frågat\nom det var brudsorgen som blekt hennes fagra kind.\n\nJa, det var det; men en ganska egendemlig brudsorg i alla fall.\n\nAllt var tyst i den gamla borgen. Skildtvakternas enformiga steg\npå bastionerna störde knappast den högtidliga tystnaden och bruset\naf elfvens vågor var ett förtroget ljud för alla slottets invånare\n-- äfven för fångarne. Kanske det bidrog att vagga de stackars\nmenniskorna i sömnens ro?\n\nPå Lydia gjorde imellertid det enformiga strömsorlet icke en sådan\nverkan. Pappa sof, tant sof; allt var tyst; men hvad gjorde _han_?\n\nTänkte hon väl på den unge possessionaten, fästmannen? Huru kunna vi\nveta det.\n\nEn god vän hade Lydia i slottet och det var fångvaktarens dotter, den\nsnälla Marie. Till henne ställde nu vår fröken sin gång.\n\nMarie hade en egen liten kammare i borgens östra torn just nedanom\ndet rum, der hennes far och mor bodde, och en smal trappa i tornets\ntjocka mur ledde dit upp från gården. Lydia steg sakta in och lyste\nförsigtigt med sin lilla lykta omkring sig. Hon smög sig till sin\nleksysters bädd och behagfullt lutande sig öfver den sofvande flickan\nhviskade hon: \"Marie!\"\n\nDet var en vacker tafla, en blomsterbukett ur lifvets vår, en lilja\noch en ros, ömt slutna till hvarandra.\n\nMarie vaknade och slog de runda, knubbiga armarne barnsligt fritt\nomkring sin frökens hals. Jag tror att de afundsvärda menniskorna\nkysste hvarandra. \"Såg du honom?\" frågade Lydia blygt. \"Han har icke\nvarit här i dag\", svarade Marie, samt tillade: \"och det var högst\nbesynnerligt.\"\n\nMen besynnerligare var att Lydia icke gaf akt härpå utan med en\nvacker, men skygg blick frågade: \"Hvar bor han?\" Hon sade \"bor\", ty\nhon ville icke säga hvar \"sitter han?\"\n\nMarie som nu blifvit fullt vaken, undrade ett ögonblick, skrattade\nsedan smått och svarade:\n\n\"I 'Lydien', som egendomen framdeles skall heta.\"\n\nDå bleknade Maries väninna... och icke ens det verkliga Lydiens sol\nhade i detta ögonblick kunnat framtrolla en ros på den vackra flickans\nkinder, så blek var hon... ty hon märkte nu först att hon varit\notrogen ett gifvet löfte.\n\nHvem har lyckats loda oceanernas största djup... och hvem har vågat\nsäga att han verkligen skådat ned i qvinnans själ? Ljufva hemlighet,\nsom olöst ligger fördold för mannens blick, dig löser ingen, ja,\nintet i verlden, utom den kraft, som kärlekens kyss från en älskande\nqvinnas läppar förlänar.\n\nMen Marie märkte att Lydia hade, såsom det heter, \"någonting på\nhjertat\".\n\nDen enkla flickan fann inga ord för sina känslor, men hon slog sina\nvackra armar omkring leksysterns hals och hviskade:\n\n\"Goda fröken, säg hvad är det?\"\n\n\"Marie, du får ej säga fröken\", afbröt Lydia henne, och nästan i\nsamma andedrag tillade hon plötsligt:\n\n\"O, du vet väl hvem jag menar... inte menar jag nu Hugo... honom går\ndet ju väl i alla fall, utan den andre, du vet.\"\n\n\"Den andre?\" frågade Marie något mer än naivt, \"hvilken annan? inte\nfinns det väl mer än en Hugo?\"\n\n\"Ja, det är nog säkert\", svarade Lydia och en djnp rodnad purprade\nhennes ansigte och till och med hennes vackra, nu blottade hals, \"men\ndet är alldeles icke fråga om honom nu, utan om... den store namnlöse.\"\n\nOch den hulda flickan lutade sig ner öfver sin väninna och\nframhviskade i hennes öra en af dessa qvinnohemligheter, hvilkas\nsanna natur vi män aldrig kunna fatta. Men Marie förstod sin vän.\n\nHvad de två nu meddelade hvarandra, den ena frågande, den andra\nsvarande, det skulle vi kunna sammanfatta i de få och enkelt nog\nklingande orden: en blommas bekännelse.\n\nMen hvem var fjäriln, som väckt denna blomma till lif?\n\n_Hvem_ det var veta vi icke, men _kvar_ han var, det hade Marie\nförtrott sin väninna.\n\nVore jag nu Alexandre Dumas, så skulle jag säga: \"Hugo var glömd.\" --\nMen Hugo var icke glömd. Väl lefde icke någon hvad realisterna skulle\nkalla varm känsla för Hugo i Lydias bröst, men hon älskade honom ännu\noch det på samma sätt som hon ursprungligen gjort det. Huru ren denna\nkänsla verkligen var och huru lugnt Lydia tog densamma, skall de\nförlofvades möte utvisa.\n\n\n\n\n7.\n\n\nMan tror att det verkliga lifvet aldrig företer så romantiska sidor\nsom diktarens fantasi har skapat. Men vi tro att de mest fantastiska\ndikter aldrig nått den höjd af vidunderlighet som vi, vid ett\nfördomsfritt betraktande af lifvet omkring oss, nästan dagligen se\nutveckla sig för våra ögon.\n\nVår lilla trovärdiga berättelse är ett bevis härpå.\n\nDå Lydias fästman, den unge Hugo Forstadius följande dag kom till\nstaden för att välkomna sin fästmö efter hennes återkomst från\nPetersburg, var Lydia sjuk och tog icke emot sin fästman. Tant Agneta\nvar otröstlig, oaktadt hon på förmiddagen styrkt sig med sex koppar\nkaffe, och den gamle öfversten gick med dånande steg af och an i sitt\nskrifrum. Mycket ryska hade den gamle svensken icke lärt sig, men\nde få särdeles betecknande orden han inhemtat fingo nu göra tjenst,\nuttalade med en för den af gamla, ryska invalidsoldater bestående\ngarnisonen häpnadsväckande dålig, följaktligen i deras tycke förnäm,\nprononciation.\n\nHvad hade då händt, hvad hade då timat?\n\nMed fara att upprepa hvad vi sagt, fråga vi åter: hvem kan blicka i\nbotten af en qvinnas själ? Ej ens en annan qvinna. Tant Agneta hade\nförsökt all sin konst för att utröna Lydias sorg, ty att hon icke var\nriktigt sjuk, det visste den örtkunniga, gamla gumman ganska väl, och\nfadern-öfversten hade svurit och till och med bedt; intet hjelpte;\nLydia var sjuk och hon tålde ingen vid sin bädd, ingen utom sin\nfantasis ädla drömbild och sin vän Marie.\n\nOch trösterskan kom.\n\nHar ni någonsin sett huru behagfullt och raskt en ung qvinna, och\nqvinna hade Lydia blifvit inom ett dygn, hoppar ur sin bädd då det\ngäller något som angår hennes hjerta, och huru flinkt hon då kläder\nsig? Oss, som författare, har det förunnats att titta in i lilla\nborgfrökens fridlysta gemak; vi sågo det, vi, då hon slog sina\nvackra, hvita armar om den nästan flämtande Maries hals och med\ndarrande stämma sporde:\n\n\"Huru mår han?\"\n\nLydia hade blifvit djerf. Det uppvaknande kärleksbehofvet hos qvinnan\nförlänar henne ett högre mod än hennes blygsamma natur ursprungligen\nmedgifver och Lydia frågade, likväl blott i hviskaude ton:\n\n\"Huru mår han?\"\n\nMarie, som numera visste allt, svarade sorgbundet:\n\n\"Jag får ju icke se honom.\"\n\n\"Men huru för du maten till honom?\"\n\n\"Genom gluggen\", blef det nedslående svaret.\n\n\"Kan man genom den der gluggen titta in till honom?\"\n\n\"Jaså, du är uppe, nå det var bra\", ljöd tant Agnetas röst i dörren,\n\"då får väl Hugo stiga in?\"\n\nHon svarade icke, vår väninna Lydia, men aldrig har en fästmö så\nrodnande emottagit sin fästman som Hugo nu blef emottagen.\n\nO, den rodnaden! och Maries, ty nu voro de två flickorna verkliga\nvänner, spotska blick, hvem kan tolka dem?\n\nDen unge Hugo, han gjorde det på sitt sätt. Sin fästmö hade han\naldrig sett så vacker, och vid Maries oblida blickar var han van, ty\nhan trodde i sin för en landtjunkare förlåtliga enfald att hon var\nsvartsjuk. Vi tro nämligen nästan att äfven landtjunkare kunna vara\nfåfänga.\n\nHan kom så glad och lycklig och anade icke att allt var slut för\nhonom i Lydias hjerta.\n\n\"Söta Lydia, huru mår du efter resan? Välkommen!\"\n\nDå mötte han Lydias blick.\n\nHan var icke en lärd man och hade till och med icke läst mycket\nromaner, men han anade sitt öde i alla fall. Han anade det likväl\nblott till en början, ty han ville och vågade icke tro på den olycka\nsom hotade honom.\n\nOch hvad sade Lydia till helsning åt sin fästman? Hon förblef icke\ntyst, nej, hon var icke ens förlägen, hon räckte honom vänligt sin\nhand och sade lugnt:\n\n\"Jag är trött, Hugo, -- herr Forstadius, menade jag.\"\n\nHugo bleknade, så godt han kunde.\n\nMarie log nästan ilsket och neg ytterst artigt för den unge herrn.\n\nLydia var lugn, nästan kall. Att hon kunde vara varm, det veta vi af\ndet föregående, men nu rådde hon icke för, den stackars flickan, att\nhon var afkyld.\n\nEn underlig förändring hade försiggått med den unga flickan.\n\n\"Herr Forstadius\", fortfor hon blidt, \"ni har väl redan länge sett\natt jag icke kan älska er?\"\n\nDet var ett häpnadsväckande lugn hos en ung flicka.\n\n\"Lydia... fröken Eberhardt... herre Gud! Lydia, hvad skall detta\nbetyda?\" utropade den unge älskaren så pathetiskt han kunde.\n\n\"Min vän, och hvarför skall jag icke äfven säga Hugo?\" svarade Lydia\nlugnt, \"det är slut oss emellan, jag kan icke bli din fru, ty\", och\nhon suckade djupt, \"jag lefver för en annan.\"\n\nHugo, som var en ganska enkel natur såg mera förargad än förvånad ut,\n\n\"Alltså\", utbrast han till svar, \"har tant Agneta rätt ändå. Du...\nfröken menar jag, är förtjust i den der namnlöse.\"\n\n\"Gode Hugo\", genmälte Lydia vänligt och med ett melankoliskt leende,\n\"icke är jag det, gode Hugo, men jag har egnat mitt lif åt en stor\nidé.\"\n\nNu voro idéer saker som herr Hugo Forstadius icke hade någon idé om,\nså att han litet uppbragt svarade:\n\n\"Idéa hit och idéa dit, fröken Lydia, men nog är det illa gjort att\nlemna mig så här.\"\n\n\"Kors!\" inföll Marie, \"ni har ju kammarjungfrun qvar.\"\n\nDet var för mycket till och med för en possessionat i Kexholmstrakten\noch han steg upp. Han var icke blek, det brukade icke egendomsegarne\ni den delen af Finland då för tiden bli af annat än fruktan för sina\nbönders vrede, men Hugo blef röd, mycket röd, och utfor i följande\nförebråelse:\n\n\"Adjö, fröken Lydia, adjö också lilla nippertippa Marie, jag tvår\nmina händer, och sitt ni der ni sitter!\"\n\nOch bort gick han, och dermed var allt slut i förlofningsväg för\nLydia, och stackars Marie hade af ren pligtkänsla för sin fröken\njemväl skjutit den unge, rike Hugo Forstadii hand ifrån sig, ty det\ntalades i den lilla staden Kexholm derom att ung Hugos naturliga smak\nmera låg åt den smultronröda Maries svällande former äu åt den något\nfinare sammansatta fröken Lydias behag.\n\nHvem känner dock det verkliga förhållandet? Men hvad som är kändt,\ndet är att partiet emellan Hugo och Lydia slogs upp, att den gamle\nöfversten hvarje qväll drack tre \"toddar\" i stället för de förut\nvanliga två; att tant Agnetas kafferäkningar i handlanden Lisitzins\n(den räfaktiges) bod blefvo allt större och större, att Marie började\nbli blek, att herr Hugo då han kom till staden brukade supa sig\nfull, och att ingen annan än vår lilla borgfröken var lugn och såg\nmycket beslutsam ut och det oaktadt sqvallret i den lilla staden\nnaturligtvis gick sin jemna, alla invånarne underhållande gång. Och\ndetta sqvaller uträttade mycket, och negativt taget till och med\nlitet godt, såsom vi snart skola få se.\n\n\n\n\n8.\n\n\nFinns det en makt skoningslösare än förtalet? Maria Stuart och den\nälskliga Louise de la Valliere föllo offer för denna hemska makt;\n- ack ja, och de gåfvo ju ryktet anledning att utbreda sina vida\nvingar. Men lilla Lydia -- skön och stolt som Maria och älsklig som\nden blyga blomman från Tours, -- hvad hade hon felat?\n\nÄr det väl ett brott för en ung flicka att älska ett ideal? Är det\nett brott att öfvergifva en handgriplig fästman för att uppoffra sig\nför ett ideal? De finnas, som högeligen skulle betvifla så beskaffade\nsjälsrörelser hos en ung flicka. Vi veta dock att de kunna ega\nrum, och det just i de allrarenaste hjertan och hos individer som\nverkligen helighållit sin qvinlighet.\n\nMen nu till den episka sidan af vår uppgift.\n\nTre år hade förgått sedan vårt sista kapitel.\n\nDet är sommar och det är natt. Sakta fjät smyga utför borgens gamla\ntrappor, och öfver gården glida de lika lätt. Skildtvakterna drömma\npå sina poster om förbisväfvande englar -- det är Lydia som tyst\nsmyger sig öfver borggården till fångvaktarens dotter, Marie. Några\nlätta slag på dörren och Lydia släppes in. Utan vidare förberedelser\ngår hon genom rummet, öppnar en lönndörr, sväfvar sakta genom en kort\nkorridor och böjer knä på det kalla stengolfvet.\n\n\"Monseigneur, je suis ici\", hviskar hon och öppnar en glugg i sjelfva\ngolfvet. \"J'ai avec moi un numéro du Journal de S:t Petersbourg.\"\n\n\"Ah, merci, mon ange!\" ljöd det dofva svaret upp ur griften, ty vi\nkunna icke kalla den mörka fängelsehålan annorlunda.\n\nGluggen stod öppen och Lydia började läsa ur don franska tidningen.\n\nHon satt på golfvet och lutade sig så mycket som möjligt nära\ngluggen, på det fången skulle höra bättre.\n\n\"Ma celeste amie!\" afbröt rösten nedifrån, och fortfor sedan (vi\nåtergifva likväl samtalet på svenska): \"Min hulda vän, nu har du i\ntre års tid möjliggjort för mig min tillvaro som förnuftig menniska;\nmen jag har aldrig frågat dig, min Lydia, om du är ung; din röst\ntyder derpå.\"\n\n\"Jag är tjugutre år\", svarade Lydia sakta.\n\n\"Och jag är tjugufem, ma chère Lydia! Om du kan, så fortsätt\nläsningen, jag ber.\"\n\nOch Lydia återupptog läsningen:\n\n\"Den 26 Juni (8 Juli), kommer hans majestät kejsaren att afresa\nhärifrån (Petersburg) för att den 27 (9 Juli) öfvervara den helige\nCyrilli fest i klostret å Walamo...\"\n\n\"O, Nikolai, Nikolai! Huru vill du försvara detta?\" utbrast fången.\n\"Skall Alexej Alexandrowitsch någonsin kunna förlåta dig allt detta\nsitt lidande? Min unga vän, ma chère Lydia, läs icke mera\", fortfor\nhan efter en stunds uppehåll, \"tunga minnen lägra sig öfver min\ntrötta själ... tala hellre... berätta mig om det är vackert derute;\ndet borde ju vara sommar. Skiner solen, leka vindarne än öfver\nblommande ängar, som fordom då jag var fri som lärkan i skyn, som\nnäktergalen i vårens lund?... O, säg mig, är allt ännu såsom det var\nförut? Se, jag har glömt om blommorna dofta; här växer blott mossa\npå de kalla väggarne, och råttornas tal sinsemellan är en sorglig\nmusik. Ack! du är den enda vänliga fågel, som helsat mig, fallne\nherrskareson.\"\n\nEn droppe, en perldroppe ur den sköna flickans öga föll ned på\nfångens panna.\n\n\"Lydia, du gråter? O, gråt ej för min skull... den glömde, den\nnamnlöses skull!\" utropade fången. \"Lydia, lemna mig allena... gå!\nJag ber dig.\"\n\n\"Adieu, mouseigneur\", hviskade flickan.\n\n\"Adieu, mon coeur!\" svarades nedifrån, och allt var åter tyst i det\ndystra hvalfvet ofvanom den namnlöse fångens ännu dystrare cell.\n\n\n\n\n9.\n\n\nDet var den 9 Juli, den \"helige\" Cyrilli fest. Allt hvad Kexholm egde\n\"rättroget\" eller äfven lutherskt, var ute på den vackra ön Walamo,\nhvars grekiskkatolska kloster nu firade sin största årshögtid. Det\nvar dock icke den helige Cyrilli minne, som lockat ut så ovanligt\nmånga åskådare, det var fastmera en lefvande mans förväntade och\näfven inträffade närvaro. Kejsar Nikolaus besökte klostret.\n\nTusentals menniskor böljade af och till i de vackra lundarne,\nalléerna och -- de ensliga \"erimitagen\" å den parklika ön. Rådjuren\ntittade nyfiket fram mellan trästammarne och betraktade de många nya\nfysionomierna. Visste väl de arma djuren att deras kejsare beträdt\nden helgade öns mark? Vi ha icke frågat dem och vi veta det icke,\nmen hvad vi veta är att alla varelser på hela ön, rådjur, munkar och\nresande voro rysligt rädda, rådjuren dock minst af alla, ty _han_\nhade kommit, czaren, och hedrat _helgonets_ graf med sitt höga besök.\n\nMen den väldige mannen sjelf, mannen som i tre års tid varit kejsare\nöfver det största rike på jorden, var dyster i hågen och begärde\natt få vara allena. Hans önskan var en befallning... och ensam gick\nkejsaren omkring i den vackra skogen invid klostret. Skyggt veko alla\nundan. Liksom närvaron af en haj i hafvet bortskrämmer alla småfiskar\nur sin närhet, så vågade icke heller någon dödlig menniska -- -- och\ndet äro vi ju alla -- störa den väldige i hans tanke- och spatsergång.\n\nHan tänkte verkligen, den gången, den stolte Nikolaus.\n\nMen nästan ljudlöst smög en lätt fot öfver vägens sand och fram i den\nväldiges åsyn.\n\nDet var en ung, blek qvinna, men underskön i sin skära blekhet,\nDet var Lydia. Nu stod hon framför honom. Sjelfherrskarens blick\nhvilade en stund på den vackragestalten, men de hårda dragen veknade\nsmåningom och han frågade slutligen nästan deltagande: \"Hvad vill du,\nmitt barn?\"\n\n\"Nåd\" hviskade den unga flickan, \"nåd, Eders Majestät, för Alexej\nAlexandrowitsch.\"\n\nDå -- så sägs det -- blef den mäktige kejsaren Nikolaus gråblek i\nansigtet och han utropade tvärt: \"Huru känner du Alexej?\"\n\n\"Jag är hans fångvaktares dotter\", sade Lydia och böjde knä för den\nman, för hvars vink jorden då darrade.\n\nNikolai flinthårda hjerta måtte ha veknat vid anblicken af den ljufva\nbilden framför sig, han sansade sig, bjöd henne ridderligt handen och\nbad henne stiga upp.\n\n\"Mitt barn\", sade kejsaren, \"du känner ju ej den, för hvilken du\nbegär nåd?\"\n\nDå uppblossade entusiasmens vackra rodnad på den sköna bedjerskans\nkind. Fåglarne på de lummiga trädens grenar upphörde att slå och\nmolnskyarne stannade en sekund i sin gång på fästets blå -- de lyddes\nalla på flickans ord. Äfven kejsaren lyssnade betagen. Hon sade helt\nkort:\n\n\"Jag begär ej makt och ära, jag begär blott luft åt den, som ni\nkänner bättre än jag, eller någon annan i min faders borg; han\nlängtar efter luft och har nu saknat sådan i tre år.\"\n\nOch Lydia såg skön ut då hon sade dessa enkla ord, hon såg ut som\nMaria Stuart då denna talade till sina riddersmän från slottet\nHolyroods terrass.\n\nNikolaus var en handlingens man.\n\n\"Han är fri\", sade kejsaren, \"men kom ihåg, min fröken, att ni nu\nframdeles är vakterskan af hans hemlighet, Huru Alexej blifvit bekant\nmed _er_, bryr jag mig icke om att undersöka. Om han och ni lofva att\ntiga... ni vet... så må han gå fritt omkring inom den stads murar der\nni bor... nu fruktar jag honom icke mera. Men kom ihåg... han skall\ntiga... och ni jemväl... Speransky! kom hit!\" ropade den mäktige\nmannen högt.\n\nOch fram skyndade en smallifvad adjutant.\n\n\"Er venstra epålett lutar för mycket framåt\", sade Nikolaus kallt och\nfortfor sedan: \"sätt genast upp en skrift att fången 'den namnlöse' i\nKexholm får vistas på fri fot inom den stadens område. Jag väntar er\nhär inom femton minuter.\"\n\nOch Lydia som under tiden plockat en liten blomsterbukett räckte med\ntårar i ögonen denna sin enkla hyllningsgärd åt kejsaren.\n\n\"Tack för rättvisan\", sade hon saktmodigt men stolt.\n\n\"Du är en djerf flicka\", svarade envåldsherrskaren, \"men du behagar\nmig. Är din fader adelsman?\"\n\n\"Öfverste von Eberhardt!\" svarade Lydia lugnt.\n\n\"Du skall bli hoffröken vid vårt hof.\"\n\nLydia neg och hon neg djupt, ty qvinnor äro ödmjuka af naturen och\nhon var i detta ögonblick så lycklig att hon kunnat falla den \"gode\nkejsaren\" om halsen.\n\n\"Farväl, mitt barn\", sade nu Nikolaus, och räckte henne sin hand, den\nvår Lydia verkligen kysste, \"der kommer folk. Jag skall tillsända dig\nbenådningspapperen inom dagens lopp.\" Och han mumlade sakta för sig\nsjelf: \"Alexej, är du icke lyckligare nu med detta sköna hjerta vid\nditt bröst än du varit om du sute på min plats!\"\n\nNågra minuter senare tillställde Speransky fröken Lydia ett kuvert,\nadresseradt till kommendanten von Eberhardt å Kexholms fästning,\n\"konfidentielt\".\n\nVår fröken lyfte sina vackra ögon mot himmelen och tackade Gud.\n\n\n\n\n10.\n\n\nNär en qvinna i en småstad kan trotsa förtalet, då är hon modig,\noch modig är en qvinna aldrig med mindre hon älskar, ty kärleken\när qvinnans kraft. Huruvida Lydia älskade \"den namnlöse\" veta vi\nicke, men efter uppträdet på Walamo talade hela Kexholm, och vi tro\nstaden då hade tusen invånare, derom att fröken Lydia von Eberhardt\nförälskat sig i en fånge. Baktalet glömde denna gång att tillägga\natt fången var ansedd för att vara en fursteson, en omständighet som\ntyvärr, om den nu ihågkommits, i betydlig mån skulle ha ursäktat\nLydias förmenta skuld.\n\nKlockan var 9 på morgonen. Lydia inträdde i sin faders skrifrum och\nlade sakta sin hand på gubbens axel. Hon lutade sig ned öfver den\ngamles grånande hufvud, en smäktande lilja öfver en bädd af vissnad\nmossa, och hon log, hon log så ljuft som en tindrande stjerna ler\nöfver ett vinterligt fruset landskap.\n\n\"Pappa... nu är det bra... se här\", sade den rodnande flickan.\n\nGubben var icke van att de senare åren se sin dotters kinder i rosors\nskimmer. Han såg derföre förvånad upp och sade:\n\n\"Lydia, du har icke gjort mig mycken glädje nu på senare tider, säg,\nhvarföre är du nu så glad?\"\n\n\"Han är fri, pappa, han är fri\", utropade flickan och räckte gubben\ndet kejserliga brefvet. Och der stod _Nikolaus_ under ordern med\nförgyllda bokstäfver, ty ryska kejsarens egenhändiga namnteckning\nförgylles städse omedelbart efter den vigtiga aktens försiggående.\n\nÖfverste von Eberhardt såg upp. \"Det har du gjort, min flicka, o,\nja! du är ändock, ta' mej tusan dj--r, de må säga hvad de vilja, de\nsmåkräken, en äkta svensk fröken och...\"\n\nEn dotterligt öm kyss på de mustaschprydda läpparne kom gubben att\nafbryta sin sats, men han fortfor snart:\n\n\"Det var förb-dt bra ändå att han blef fri, nu håller åtminstone icke\njag längre ett lejon i bur.\"\n\nLydias ögon lyste.\n\nDen gamle reste sig ocih gick fram till ett skåp, ur hvilket han\nframtog en nyckelknippa.\n\n\"Se der, Lydia, fullborda ditt verk, gå att öppna tornets jerndörr,\nnumro tre, och släpp honom ut. Huru det än må vara, så är du en rask\nflicka ändå, och jag är din far.\"\n\nMen Lydia stod tyst och blek framför sin far.\n\n\"Hvad felas dig, flicka?\" frågade gubben.\n\n\"_Jag_\", sade Lydia, \"öppnar icke hans dörr, jag är rädd att möta\nhans blick.\"\n\n\"Men han skall fråga efter dig\", sade gubben brydd, \"du är ju den\nenda som samtalat med honom under dessa tre långa år. Följ åtminstone\nmed. Se, jag kan icke tillräckligt ryska och min franska har jag\nglömt... blif min tolk.\"\n\nBehöfde väl fadern be sin dotter om en sådan tjenst?\n\nLydia lydde.\n\nSoldaten skyldrade, den rostiga nyckeln gnisslade i det gamla låset;\ntungt vreds dörren om i sina oslitna gångjern och dagern föll in.\nGuds fria klara solljus strömmade in i den hemska hålan.\n\nLydia stod några steg bakom sin fader, hvilken sjelf darrade af\nsinnesrörelse.\n\n\"Namnlöse fånge\", började gubben på ryska.\n\nDå reste sig en hög gestalt från den ena sidan af cellen. Han reste\nsig bokstafligen från marken.\n\n\"Hvad behagas?\" sade fången stolt.\n\n\"Lydia, säg honom att han är fri.\"\n\n\"Monseigneur\", sade vår fröken, med dallrande stämma, \"monseigneur,\nni är fri.\"\n\n\"Fri\", svarade den fallne storheten, \"jag är icke fri, jag kan aldrig\nbli fri. Säg\", fortfor han efter ett kort uppehåll: \"är det icke\nfrisk luft som strömmar in till mig?\"\n\n\"Lydia, läs upp hans majestät kejsarens bref för... 'herr namnlös'.\"\n\n\"Lydia\", sade fången tankfullt och lyfte sin fina, hvita hand, den\nicke ens fängelseluften kunnat förderfva, upp till sin bleka panna.\n\"Lydia vore det möjligen du, min hugsvalande engel? O nej! frihet\noch Lydia äro för mycket på en gång; det är åter igen blott en dröm.\nVik ifrån mig frestare! De tala om frihet och allt omkring mig är\nmörkt... det är en lögn, en äkta kejserlig lögn.\"\n\nDå började en sakta stämma uppläsa ett bref på franska språket.\nDet var icke långt och åhörarne, utom den namnlöse och den bleka\nföreläserskan förstodo det icke. Då läsningen slutats, gick den\nnamnlöse några steg framåt och stod nu i dörren till sin cell.\n\n\"Ja, jag känner Nikolai nåd... Jag känner den... men Gud vare\nlofvad ändå, ty Lydia, det är du som bringat mig denna helsning...\nmen hvar är du... kunna vi icke gå längre fram i dagern... jag ser\ninte... Lydia, -- förlåt, er hand, min fröken, om jag får be\", sade\nfrämlingen artigt och med höfviskt skick. Och den bleknande Lydia\nräckte honom sin hand.\n\n\"Lydia, ser ni mig?\" frågade den befriade fången.\n\n\"Ja, herre\", svarade vår väninna nästan skyggt.\n\n\"Så besynnerligt!\" återtog fången, \"jag ser icke dig... ah!\" och han\nströk med den afmagrade handen öfver ögonen, \"jag är blind.\"\n\nHans hand nedföll omedvetet på Lydias skuldra.\n\nFlickan nedsjönk på sina knän och en het ström af tårar lättade den\nunga qvinnans bröst. Hennes panna sjönk emot den \"namnlöses\" knä.\n\nDen gamle veteranen från Lappos och Alavos dagar vände sig bort.\n\n\"Durak! (lurk!)\" röt han till soldaten, som stod bredvid honom och\nräckte i samma ögonblick handen åt den öfver en sådan förtrolighet\nförskräckta ryssen, men besinnande sig, tillade han: \"för upp fröken\ntill hennes rum... och... och fången upp till mig.\"\n\nMen Marie var till hands och tog vård om sin fröken och gubben\nEberhardt sjelf ledde den blinde fången upp till sin våning.\n\n\n\n\n11.\n\n\nNu började ett egendomligt lif för vår lilla borgfröken. Hon hade\nnästan afbrutit allt umgänge med sina fordna bekanta och lefde blott\noch bart för den olycklige namnlöse. Det är möjligt att menniskorna\nder nere i staden mumlade ett och annat mindre förmånligt om ett så\nbesynnerligt lefnadssätt för en ung flicka; men tiden utjemnar nästan\nallt och ehuru Lydias rykte icke vann något med tiden, så vann likväl\nbärarinnan af detta rykte den fördelen att hon sjelf nästan var\nglömd. Det var så vanligt att få se henne promenera med den blinde\nfången, visserligen arm i arm eller ännu oftare hand i hand, ty hon\nvägledde ju honom, att man slutligen icke mera gaf mycket akt derpå.\nMan visste att Lydia var den blindes föreläserska, att öfversten\nlåtit komma en packe franska och tyska böcker från Helsingfors, men\nman visste också sqvallervägen att den gamle militären, hvilken i\nförbigående nämndt blifvit sjuklig på senare tider, nästan alltid\ngjorde sin dotter och den namnlöse sällskap. Hvem denne sistnämnde\nvar, det fick man aldrig riktigt reda på. Han uppträdde dock\nnågongång vid tillställningar hos öfversten, ja, till och med vid\nsådana ute i staden och visade sig då ha ett lätt, nästan skämtsamt,\nfint ironiskt lynne samt behandlade de goda Kexholmarne ganska\nkamratlikt. [Faktiskt.]\n\nMen en dag hände att den gamle öfverste von Eberhardt samlades till\nsina fäder. Det hör icke till vår berättelse att skildra Lydias sorg;\nhon var nu både fader- och moderlös; nog af, kort derpå flyttade\nLydia in till staden. För att ha tillräcklig sysselsättning försökte\nhon inrätta en skola för unga flickor, men företaget hade blott en\nlam framgång. De goda Kexholmarne vågade icke anförtro sina hulda\ndöttrars uppfostran åt ett ogift fruntimmer, om hvilket man visste\natt hon hvarje morgon spatserade upp till fästningen för att der\nafhemta en namnlös blind fånge, samt med honom företaga en timmes\npromenad.\n\nFörtalet växte då den namnlöse insjuknade oeh Lydia började\ntillbringa flera timmar vid hans sjukbädd.\n\nStackars unga flicka! Bildad, vacker och icke så litet liffull,\nsom derföre var på väg att förlora sitt goda namn och rykte emedan\nhon föredragit den platoniska böjelsen för en intelligent och\nolycklig man framför ett äktenskap med Hugo Forstadius, hvars enda\nframstående egenskap var att han ansågs för en af ortens skickligaste\nhästhandlare och som städse utströmmade en lukt af stall, den han\ni icke ringa mån sökt krydda med den fina parfymen af sitt hemma\nbrända, starka, allmänt välkända bränvin, i hvars konsumtion han dock\npersonligen skall ha deltagit ännu flitigare än i dess tillverkning.\n\nMen då vi nu en gång uppfört denna figur på tapeten, kunna vi, för\natt låta den historiska delen af vår berättelse vederfaras dess rätt,\ngerna vid detta tillfälle egna några slutord åt den hedersmannens\nenkla öde. Vi få tillika den fördelen att på samma gång igenfinna vår\nlilla väninna, den snälla Marie. Förhållandet emellan fångvaktarens\nraska dotter och vår romantiska borgfröken hade förblifvit det\nvänligaste. Men sedan fången sluppit ur sin cell hade en stor del af\nberöringspunkterna emellan Lydia och Marie upphört. Måhända tänkte\nden senare också i sitt enkla sinne ungefär så här:\n\n\"Ja, ja, min fröken har nu fått en ny beundrare igen, men jag\nstackars toka, jag har för alltid uppoffrat min!\"\n\nAh! sådana tankar äro sorgliga för unga flickor.\n\nMen en dag, några veckor efter Lydias flyttning från slottet,\nknackade det sakta på dörren till Maries lilla kammare, och in steg\ningen annan än herr Hugo Forstadius sjelf.\n\nMarie blef blossande röd. Hos mindre utbildade qvinnonaturer drifs\nvid häftiga sinnesrörelser bloden upp åt hufvudet, de blekna icke så\nofta som mera förfinade organismer.\n\n\"Ja, nu är hon borta från det här gamla stenröset och nu är jag här\nigen\", utbrast herr Hugo, \"goddag, min Marie.\"\n\nMarie neg.\n\n\"Hör på, mamsell Marie lilla, jag går alltid rakt på saken. Vill du\nbli min hustru?\"\n\nEn outsägligt angenäm känsla genomströmmade den unga flickans hela\nväsende. Hon torde möjligen ha älskat Hugo, och hennes hjertas tysta,\ni alla fall blott halfmedvetna bön var ju nu tillfredställd. Och\ndock var det, ehuru jemväl omedvetet, en glädje af annat slag som\ni främsta rummet lifvade henne i detta ögonblick. Det var glädjen\nderöfver att rättvisa vederfarits åt hennes, om vi få säga så, behof\naf lif som qvinna. Det var icke utsigten att få sina knappt vaknade\nsinnliga begär tillfredsställda, på dessa tänker qvinnan i allmänhet\nsällan i ett sådant ögonblick, nej, tvärtom, det som gladde den unga\nflickan var erkännandet af hennes värdighet att bli älskad, att bli\nen _hustru_, ett begrepp som för qvinnan har en alldeles annan och\nvida högre betydelse än äktenskapet har för mannen. Och detta är ju\nså naturligt betingadt af alla de lagar, på hvilka hela vårt slägtes\nhemlighetsfulla tillvaro beror.\n\nDet unga parets bröllop firades inom tre veckor, ty Hugo var en\nhandlingens, ej svärmeriets man. Och dermed är historien om Hugo och\nMarie slut.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDe qvinliga känslor vi ofvanföre sökt skildra, väcktes aldrig\ntill verkligt lif i Lydias bröst. Väl torde naturen i denna ädla\nuppenbarelse af det menskliga väsendet ha nedlagt samma sköna behof,\nsamma ljufva längtan, men ödet ville det icke att den redan i knopp\nstående blomman någonsin skulle vecklas ut. Hon egde äfven, vår\nLydia, i sin högre intelligens ett, ehuru nog kallt medel att svalka\nden svällande bloden i en tjugufemårig qvinnas ådror, hon egde i\ndenna sin högre andlighet ett omedvetet medel att nedtysta de ljufva\nqvinliga behofvens mäktigt manande röst.\n\nLydia var icke rik, men hon var lyckligtvis oberoende. Tant Agneta,\nsom jemväl gått till sina systrar derborta i den okända framtiden,\nhade testamenterat åt Lydia sin icke så obetydliga qvarlåtenskap och\ndetta iståndsatte den unga qvinnan att följa sina ideala böjelser,\nhvilket numera blifvit ett riktigt behof för henne.\n\nLydias samtal med den högt bildade, snillrike fången hade gifvit\nhennes själ en hög lyftning. Så möjligtvis fursteson han var, så\nvar dock, eget nog, Mirabeau hans politiska ideal och i allmänhet\nsvällde hans ädla barm af 1789 års storartade idéer. Äfven det grymt\nmisshandlade Polens öde intresserade honom djupt och dystra ord,\nhotfulla om han egt sin frihet, undföllo honom ofta.\n\nDet var intet under att Lydia under inflytande af detta lif -- hon\noch fången, som numera vår sängliggande sjuk, sammanträffade ju\ndagligen -- skulle antaga många af hans idéer. Hon lågade i synnerhet\nför det ridderliga, olyckliga polska folket.\n\nDå hon en dag, man skref då redan år 1830, satt vid den sjukes\nhufvudgärd och med sin fina, hvita hand stödde den olyckliges trötta\nhufvud, föreföll dem emellan följande karakteristiska samtal.\n\n\"Lydia\", sade den namnlöse matt, \"doktorn har i går bekant för mig,\natt jag icke har många dagar qvar att lefva.\"\n\nEn sky, om man så kan kalla det, så hvit som den blekaste lilja,\nsvepte sig långsamt öfver Lydias ansigte. Intet utrop undföll henne,\nhon svimmade icke, ej ens handen under sjuklingens hufvud darrade,\nhon var blott så hvit som ett snöfält är, och till och med tåren i\nhennes öga var vinterlik, äfven den hade frusit till, hon gret icke.\n\n\"Lydia\", återtog sjuklingen efter en liten paus, \"Lydia, din hand är\nså sval, den gör mitt brännande hufvud så godt.\"\n\nÖfver den bleka qvinnans anlete drog då ett leende af outsäglig\nljufhet. Det är möjligt till och med att snön på hennes kinder ett\nögonblick gaf vika för den blekaste ros i verlden -- men dock icke\ndödens bleka, hvita ros, utan en som tillhörde lifvet -- försakelsens\nfärglösa blomma.\n\nHon lutade sig öfver den sjuke och en, om han sett den, saliggörande\nblick ur hennes vackra öga, öfverstrålade fångens förtärda drag...\ndet var en högtidlig stund af ömsesidigt själsutbyte.\n\n\"Lydia, min vän\", sade fången, \"jag har intet att erbjuda dig... för\ndin kärlek; icke ens ett namn... men jag ber ändå, Lydia, innan jag\ndör: kyss mig på pannan med dina vackra läppar.\"\n\nDå måtte elfvorna som bo i röda rosors kalkar ha funnit väg till den\nsjuke fångens rum, ty hastigt som en förtrollning försiggår sprungo\nmidt ur vinterns hvithet på Lydias kind de vackraste röda rosor\nupp... och hon böjde sig närmare sin blinde älskling och vidrörde\nblygt men varmt hans bleka panna med sina läppar.\n\nEtt svagt försök att linda en kraftlös arm omkring flickans smärta\nlif, besvarades af henne blott med en handtryckning.\n\n\"Om jag dör, hvad gör du då?\" frågade den namnlöse.\n\nNu stego några tårar upp i Lydias ögon och isen hade smultit. Hon\nsvarade intet, men hon lutade sig åter ned och en ljuf kyss fröjdade\nden blindes vissnande läppar.\n\nDå fick, liksom genom ett elektriskt inflytande, den svaga armen\nkraft att omfatta den sköna qvinnans lif... och Lydia hvilade ett\nögonblick... ett ögonblick, ett enda... i sin Alexis' famn.\n\nDen ädla flickan steg upp och försökte vara lugn. Hon tog en fransk\nbibel och började läsa ur densamma. Hon läste berättelsen om Ruth.\nMen då hon kom till orden: \"dit du går, dit vill jag gå\", afbröt den\nsjuke läsningen och sade:\n\n\"Nej, Lydia, sjung hellre någon af dessa enkla, melodiska finska\nvisor.\"\n\nOch Lydia sjöng med vacker, klangfull, ehuru vek stämma den sköna\nsången:\n\n    \"Fjerran du dröjer i grönskande dalar\", etc.\n\nDå hon slutat var den sjuke inslumrad.\n\n\n\n\n12.\n\n\nSåsom vi redan nämnt, skref man år 1830. Det var en dag redan längre\nfram på hösten -- och underrättelsen om den polska insurrektionens...\neller riktigare frihetskrigets -- utbrott hade just qvällen förut\nanländt till den värda staden Kexholm.\n\nDå Lydia derföre nu gjorde sitt vanliga morgonbesök i borgen, bad hon\nmed strålande ögon sin vän förbereda sig på en storartad och glad\nnyhet.\n\nDen sjuke log.\n\n\"Du är så vänlig, Lydia\", sade han, \"men glädjen dödar sällan och om\nden äfven härvidlag skulle döda, hvadmer... i dag eller i morgon det\när ju detsamma... dig kan jag ju ändock icke göra lycklig.\"\n\nEntusiasmens heliga låga lifvade hela den unga qvinnans väsende.\n\n\"Alexej Alexandrowitsch\", -- sade hon med sakta men fast ton, \"om Adam\nCzartoryski kallar, skall du väl då neka att resa dig upp... skall\nej den kroppsliga naturen lyda din mäktige andes bud och åter blifva\ndess lydiga tjenare?\"\n\nFlickans kinder glödde.\n\n\"Min fordne vän, ja, du hulda engel... min ende verklige vän\",\nhviskade fången, \"huru skulle han ha fått veta hvar jag är... och\nhvarföre skulle han just nu kalla mig?\"\n\n\"Han står i spetsen för hela det polska folket, som upprest sig emot\ntyrannen Nikolaus.\" Och den vackra inspirerade flickan berättade nu\nutförligare det lilla hon hört om den stora tilldragelsen.\n\n\"Då Lydia, vill jag dö\", inföll den sjuke, \"och i himlen bedja för\nden goda sakens framgång. -- Farväl, Lydia\", tillade han matt, \"min\nstund har slagit... ja, jag är glad... helsa min vän Adam... godnatt\nLydia... men det är morgon... det nästan ljusnar för mina ögon...\nGud, Gud, jag känner din närvaro, och jag ber: hjelp den redliga\nsaken...\" Han utandades i den förstummade Lydias arm sin sista suck.\n\nLydia låg länge på knä invid den dödes bädd.\n\nDå hon uppsteg sade hon i stilla men fast ton:\n\n\"Jag skall frambära din helsning till din vän Adam Czartoryski.\"\n\n\n\n\n13.\n\n\nDet var i början af år 1831. Det blodiga dramats i Polen första\nförberedande akt hade gått öfver. Nationalregeringen var konstituerad\noch den ädle furst Adam Czartoryski var dess president.\n\nDet var den 2 Februari.\n\nI ett vackert hus vid den fashionabla Krakowskaja, Warschaus\nförnämsta gata, satt i en fåtölj i ett stort, elegant möbleradt rum\nen vördnadsvärd man. Han var vid pass 60 år gammal, men såg ännu rask\noch liflig ut. [Furst Adam Czartoryski föddes den 14 Januari år 1770.]\n\nDet var fursten sjelf.\n\nFramför honom stod en ung, blek man med ett nästan qvinligt utseende.\n\nI det ögonblick då vi, osedda, inträda i rummet, tycktes den vördiga\nstatsmannen fortsätta ett påbegynt samtal med den unge mannen.\n\n\"Af den skrift\", sade fursten på franska, \"som ni inlemnat till\nmig och den jag läst, känner jag er historia till en del. Jag vet\natt ni är finne, att ni åt Polens sak vill hembära ett offer af er\nförmögenhet med tiotusen rubel och att ni vill ingå i aktiv tjenst.\nMen, min unge vän, jag tackar er för den förra delen af ert vackra\nanbud och det i fosterlandets namn, men... jag antager det icke...\nty ni är för ung. Om Polen sjelf offrar till och med så unga söner\nsom ni är för sin heliga sak, så voro det dock orätt att antaga en\nliknande gärd af andra nationer.\"\n\n\"Men\", svarade den unge mannen med lågande blickar, \"jag har också\nåberopat en rekommendation till er, herr furste, en helsning från en\nkär vän till er.\"\n\n\"Och hvem är det?\" frågade fursten leende.\n\n\"Från Alexej Alexandrowitsch\", svarade den unge mannen sakta, och\nresten af hvad han sade öfvergick i en för oss ohörbar hviskning.\n\n\"O, haf tack, unge man, -- numera mitt barn\" utropade den ädle\nfursten rörd, \"den som med kärlek tillslutit Alexej Alexandrowitsch'\nögon i hans sista stund... han kan räkna på Adam Czartoryskis fulla\nkärlek... Kom\", tillade den gamla dignitären, \"kom i min famn, min\nson, och vill du strida för friheten, så välan, du skall få det. Jag\nantager dig till min egen adjutant, så kommer du åtminstone icke\ngenast i elden.\"\n\nOch nästan blygt sjönk den unge mannen till den ålderstigne\nfrihetshjeltens bröst.\n\nEn lätt omfamning och den unge nordbon stod åter tyst framför sin\nchef.\n\n\"Ja, jag känner dig... jag känner dig, Nikolaus!\" mumlade Polens\npresident. \"Och hade du skäl att frukta någon, så var det just denne\nädle, snillrike unge man. Han skulle dock aldrig ha beredt dig ett\nsådant öde som du nu låtit honom vederfaras.\" Och en tår stod i den\nnoble menniskovännens vackra ögon.\n\n\"Hvad heter du, min son?\" frågade han vidare.\n\n\"Jag, jag heter\", stammade den unge frihetshjelten \"jag heter\nEberhardt.\"\n\n\"Eberhardt... och vidare?\"\n\n\"Eberhardt von Eberhardt\", svarade den unge mannen med återvunnet\nlugn.\n\n\"Löjtnant von Eberhardt\", sade nu fursten vänligt, \"för mig behöfver\nni icke frukta att uppgifva ert riktiga namn, men lika godt för\ndet. Hvarje menniska kan ha sina skäl att förtiga något. Vi ha här\nimellertid en annan nordbo också, en general Langerman [aflidne\nmajor Myhrbergs förmodade pseudonym under hans deltagande polska i\nresningen], en riktig bjesse, han jemväl\", tillade han leende. \"Och\nnu till er tjenstgöring. Fäderneslandet behöfver icke blott sina\nsöner, utan äfven tiden är dyrbar för dess välfärd. Ni skrifver en\ngod franska, herr löjtnant von Eberhardt, så vill jag komma i håg af\ner skritvelse till mig\", tillade han.\n\n\"Jag har gått i en god skola\" svarade den unge mannen med ett\negendomligt sorgligt leende.\n\n\"Och ni kan ryska, herr Eberhardt?\" sporde fursten vidare.\n\n\"Fullkomligt, ers durchlaucht\", svarade den unge adjutanten med en\nnästan komisk blick.\n\n\"Sitt ner här och öfversätt dessa papper från ryskan till franskan\",\nfortfor presidenten vidare, i det han anvisade den unge mannen en\nplats och framlade några papper för honom.\n\n       *       *       *       *       *\n\nVår berättelse nalkas sitt slut.\n\nEfter de olyckliga upprorsdagarne i Warschau den 15 och 16 Augusti\n1831 nedlade Czartoryski sitt presidentskap och ingick som simpel\nsoldat i den sedermera så beryktade general Ramorinos armékår.\n[Historiskt.] Hans trogne adjutant följde honom. De stodo i ledet\nbredvid hvarandra och ofta måste på den svåra marschen der Ramorinos\nalldeles omotiverade retirad undan den ryske general Rosens\ntruppafdelning den äldre kamraten stödja den yngres svikande krafter.\nMen i elden var han modig som en liten lejonunge. Ett besynnerligt\nhat till allt ryskt tycktes elda den unge soldaten till de djerfvaste\nbragder.\n\nVid Ramorinos öfvergång öfver galiziska gränsen den 10 Oktober erhöll\nden unge nordiske soldaten ett sår af en förlupen kula. Han nedsjönk\ni sin äldre kamrats armar.\n\n\"Är du svårt sårad?\" frågade fursten-soldaten, men han erhöll intet\nsvar. Då uppskar han med sin sabel hastigt den tätt tillknäppta\nuniformen för att åtminstone kunna stilla blodflödet.\n\n\"Herre Gud\", utropade han, \"det är en qvinna!\"\n\nDå uppslog Lydia sina ögon och de bleknande kinderna purprades trots\nden lidna blodförlusten.\n\nFurst Czartoryski hade sett mycket under sitt vexelrika lefnadslopp,\nmen detta uppfyllde honom med en till beundran gränsande förvåning.\nHan upptog den älskliga gestalten och bar henne ett godt stycke väg\ntill dess han råkade på två soldater, åt hvilka han öfverlemnade sin\nbörda, den han noga öfvervakade.\n\n       *       *       *       *       *\n\nSom bekant begaf sig fursten från Galizien till Paris. Han medförde\nsin sårade adjutant.\n\nNågon tid senare, då han engång satt vid sin tillfrisknande älsklings\nsjukbädd i sin lilla våning i den stora verldsstaden, slog denna upp\nögonen.\n\n\"Gud välsigne dig, min dotter\" sade fursten glädtigt, \"och hvilket\nnamn får jag nu ge dig?\"\n\n\"Jag heter Lydia von Eberhardt\", ljöd det blyga svaret.\n\n\"Då skall du\", sade fursten faderligt ömt, \"hädanefter vara\nmin dotter, min Lydia; ännu kan gamle Czartoryski trots alla\nförluster försörja en qvinna, som blödt för hans arma sönderslitna\nfädernesland.\"\n\n\n\n"]