Elegier

ELEGIER

af

Albius Tibullus

Öfversatt af

Johan Gabriel Linsén

Helsingforsiae, Ex officina typographica frenckelliana, 1833.

FÖRSTA BOKEN.

10 Elegien.

    Hvilken var det, som först uppfann de förfärliga svärden?
      O! hur var han ej vild och till sitt sinne af jern.
    Då uppkommo bland menskorna mord och blodiga strider,
      Då blef en kortare väg röjd för den gruflige död.
    Dock oskyldig den arme ju är: vi våndt till vår ofärd,      5
      Hvad han mot skogens djur lemnade oss till försvar.
    Skulden dertill är det rikliga guld; ty krigen ej funnos,
      Då man vid gudarnes fest bägare hade af bok.
    Vallar och fästen man ägde ej då; men utan bekymmer
      Mellan de spräckliga får slumrade herden förnöjd.        10
    Hade jag lefvat då, jag ej hopens bedröfliga vapen
      Kände, med klappande bröst aldrig trompeten jag hört.
    Nu jag tvingas till krig: måhända en fiende redan
      Bär det spjut, som en dag djupt i min sida är tryckt.
    Fäderne-Larer! beskydden mig dock. J närden ju äfven       15
      Mig, då, som liten ännu, ofta kring eder jag sprang.
    Blygens icke, att J af en trädstam bildade ären,
      Så i min farfars tjäll fordom J bodden jemväl.
    Bättre man höll sin tro, då försedd med en ringare prydnad
      Guden, formad af träd, stod i sitt lilla kapell.         20
    Denne var tillfredsställd, om man offrade honom en drufva,
      Eller med kransar af ax prydde hans heliga hår.
    Mången, som bönhörd blef, sjelf offerkakorna frambar,
      Följd af en dotter, som gaf guden af honing sin gärd.
    Men afvärjen från oss, J Larer! den sårande kopparn,       25
      Landtligt till offer jag vill egna min fetaste gris.
    Det skall jag hvitklädd följa och myrtenkransade korgar
      Bära, med myrtenkrans sirad om hufvudet sjelf.
    Måtte jag täckas er så! En annan må tapper i striden
      Gynnad af väldige Mars sträcka sin fiende ned:           30
    Att i ett dryckeslag han sina bedrifter må kunna
      Tälja, och rita för mig lägret på bordet med vin.
    Hvad raseri, att med krig påkalla den ryslige döden?
      Han ju nalkas ändå, nalkas med smygande steg.
    Säden ej grönskar dernere, der odlas ej drufvan, der hotar  35
      Cerberus; mannen vid Styx vidrig förskräcker dig der.
    Der, med kinder, förtärda af qval, och lockar förbrända,
      Bleka gestalter i mängd irra kring nattliga djup.
    O! hur lycklig är den deremot, som, då ätten han tryggat,
      Oförmärkt i sitt tjäll ser sig af åldren besökt.         40
    Sjelf ledsagar han fåren, och sonen lammen, på bete
      Och för den tröttes behof värmer hans maka ett bad.
    Blifve det ock min lott! Må mitt hufvud glänsa af gråhår:
      Må jag, som gubbe, få språka om flyktade dar!
    Freden må odla fälten till dess! Den sköna gudinnan        45
      Först till det krokiga ok förde ett plöjande spann.
    Freden ju fostrade rankan och drufvans safter hon gömde,
      För att gifva en son vin från hans fädernekärl.
    Hacka och lie begagnas i fred; de bedröfliga krigarns
      Vapen, ej brukade mer, täras i mörkret af rost.          50
    Då från sin helgade lund en landtman, litet berusad,
      Sjelf på sin kärra, som kusk, åker med maka och barn.
    Venus' strider just då uppflamma, med skingrade lockar
      Öfver sin brutna dörr höjer sin klagan en mö.
    Slagen uppå sin blomstrande kind, hon gråter; men äfven    55
      Segraren gråter, att han kunnat förfara så grymt.
    Amor, den skalken, likväl bibringar de tvistande skymford;
      Mellan de häftige två guden befinner sig kall.
    Ack! af sten och af jern är hvar och en, som sin flicka
      Slår. Från himlen med våld rycker han gudarne ned.       60
    Vare det nog, att blott bortrycka den fladdrande slöjan:
      Vare det nog, att blott rubba dess prydliga hår.
    Vare det nog, att väcka en tår; lycksalig den yngling,
      Hvilken, då vredgad han är, bringar sin flicka till gråt!
    Men den icke kan styra sin hand, må svärdet och påken      65
      Bära, och draga sig bort fjerran från Venus, så mild!
    Kom då till oss, välgörande Fred! med axet i handen,
      Må af ditt glänsande sköt jorden begjutas med frukt!

ANDRA BOKEN.

6 Elegien.

    Macer vill tåga i fält. Hur går det med Amor, den unge?
      Följer han modigt och bär vapen på halsen till strid?
    Om den förre af marscher till lands eller svikande vågen
      Bortförs; längtar med svärd denne vid sidan att gå?
    Bränn då, yngling! den man, som ditt lugn förgätit så vildsint, 5
      Bjud den förvikne på nytt följa ditt eget banèr!
    Skonar du krigare blott, vill jag ock krigare blifva,
      Bara förmedelst min hjelm rinnande vatten åt mig.
    Hejsan! i krig. Så farväl båd' kärleksgudinna och flickor!
      Krafter besitter jag nog, äfven trompet jag ju har.      10
    Stort jag pratar, men knapt har jag stolt min bekännelse utsagt,
      Förrän den bommade dörrn jagar på flykten mitt mod.
    Ofta jag svurit, minsann! att ej vandra tillbaka till tröskeln,
      Men då jag svurit som bäst, vänder dock foten sig om.
    Häftige Amor! o måtte jag snart din båge och pilar         15
      Krossade skåda och släckt facklan, du bär i din band.
    Du mig eländige plågar, du mig till förfärliga eder
      Samt till skändliga ord tvingar i mitt raseri.
    Redan med döden mitt qval jag slutat; men hoppet dock gynnar
      Lifvet och säger mig städs: "bättre i morgon det blir."  20
    Hoppet ock odlaren når; åt fårorne säden förtror det,
      För att af åkern en dag få den med ränta igen.
    Fåglar med snaran det fångar och fiskar desslikes med metspön,
      Sedan af betet förut kroken den fina är dold.
    Hoppet tröstar ock den, som i mägtiga bojan är sluten;     25
      Benen skramla af jern; arbetet går dock med sång.
    Hoppet mig lofvar min Nemesis' gunst, men hon vägrar beständigt,
      O! att Gudinnan ej du, hårda, besegrade blott.
    Skona, jag beder dig det vid din systers tidiga aska,
      Så kan hon hvila i lugn under en lättare mull.           30
    Helig är bon för mig; åt den älskade skänker och kransar
      Bär jag till grafven, och der fuktar med tårar jag dem.
    Jag till dess minnesvård skall fly, och, bedjande ödmjukt,
      Säga dess tigande stoft alla de öden jag led.
    Hon skall icke fördra, att hennes beskyddade gråter,       35
      Derför i hennes namn manar till kärlek jag dig.
    Att den föraktade Skuggan ej sänder dig qväljande drömmar,
      Att, då du slumrat, ej hon sorgsen må stå vid din bädd,
    Sådan hon störtade ned från fenstret, det höga, till marken, 40
      Sådan till Orcus hon kom, drypande rysligt af blod.
    Nog härom, att min älskades sorg ej må bittert förnyas;
      Ty jag icke är värd, att hon må tåras för mig.

TREDJE BOKEN.

3 Elegien.

    Hvartill gagnar, att himlen jag fyllt med löften, Neära!
      Och med bevekande ord burit min rökelse fram?
    Ej för att kunna visa mig blott från en boning af marmor,
      Hedrad och känd öfverallt genom mitt granna palats,
    Ej för att många åkrar åt mig må plöjas af oxar,            5
      Och en betydande skörd jorden förläna mig huld.
    Nej! att med dig i en lång förening njuta de fröjder
      Lifvet förunnar, och sist sjunka förnöjd i din famn.
    Då fulländade äro de dar, som bestämdes min lefnad
      Naken jag måste uti Lethiska båten ändå.                 10
    Ty hvad gagnar väl mig det riktande guldets besittning,
      Och om min åker utaf hundrade oxar blef plöjd?
    Eller hvad gagnar ett slott, som på Phrygiska pelare hvilar,
      Tenarus! huggna från dig, eller, Carystus! från dig?
    Hvad i detsamma en park, som liknar de helgade lunder,     15
      Sparrar förgylda omkring, golfvet med marmor beprydt?
    Hvad betyder den mussla, man får på Erythriska stranden,
      Och den i Tyrisk färg doppade, skimrande ull?
    Hvad dessutom af allt, som hopen beundrar? det väcker
      Afund; folkets begär ofta vid skenet är fäst.            20
    Icke de dödliges sinnen af gods befrias från sorger;
      Enligt sin egen lag Lyckan beherrskar vår tid.
    Äfven en ringa behållning med dig är behaglig, Neära!
      Utan dig deremot Konungars lott jag försmår,
    O! hur skön den gryning, som ger mig Neära tillbaka,       25
      Trefallt säll, ja än mer, blefvo den dagen for mig!
    Men om med frånvändt öra en gud de löften har afhört,
      Hvilka åt honom jag gaf för en förening så ljuf,
    Kan ej konungamakt mig glädja, ej Lydiens guldflod,
      Icke hvad jordens krets kosteligt har i sitt sköt.       30
    Andra må önska sig det. Må jag, med min tarfliga lefnad,
      Kunna bekymmerfri njuta min makas behag!
    Kom, o Saturnia! gynna jemväl min rädda begäran,
      Gynna mig, Cypria! du, förd på en snäcka till mig.
    Nekar oss ödet föreningens stund, och de sorgliga Systrar,  35
      Hvilka vid spånadens gång sjunga vår kommande lott,
    Kalle mig hän till den nattliga sjön och de rysliga floder
      Orcus, förfärligt blek, sumpiga vattnets, regent!

FJERDE BOKEN.

10 Elegien.

    Känner, Cerinthus! ej du för din flicka en ömmande omsorg,
      Under det feberns eld bränner min mattade kropp?
    Ack! jag önskade ej besegra de sorgliga smärtor,
      Om jag ej trodde, att du önskade lika med mig.
    Ty hvad båtade mig, att besegra smärtorne, om du            5
      Kunde fördraga med köld hvarje din älskades qval.

11 Elegien.

    Må jag, o dyre! af dig ej vara så innerligt älskad,
      Som jag för några dar tyckte mig vara ännu:
    Om jag af dårskap något begått i hela min ungdom,
      Som af ånger hos mig väckte ett djupare qval,
    Än att i går om aftonen dig jag lemnade ensam,              5
      För det jag önskade så kunna fördölja min brand.

12 Elegien.

    Aldrig en qvinna förmår från din omfamning mig rycka;
      Genom en sådan lag kärleken har oss förent.
    Du mig behagar allena och dig förutan i staden
      Mina ögon ej se någon förtjusande mö.
    Måtte då du jemväl för mig blott synas så älskvärd!         5
      Finna ej andra dig skön, är jag försäkrad om dig.
    Afund icke behöfs; ej saknas af hopen här loford,
      Den, som är vis, i sitt bröst hemligen fröjde han sig!
    Säll sålunda jag lefde med dig i den enslige skogen,
      Hvarest en menniskofot aldrig en stig har beträdt.       10
    Du i bekymmer mitt lugn, mitt ljus i den mörkaste natten,
      Du på en ensam ort vore mig, hulda! en verld.
    Sändes från himlen ock nu en flicka ned åt Tibullus,
      Blefve förgäfves hon sänd: Venus ej röra mig skall.
    Trohet svär jag dig nu vid den heliga Juno, din guddom,    15
      Hvilken allena för mig är bland de himmelske stor.
    Dock, hvad gör jag? o ve! min säkerhet sjelf jag ju afstår,
      Jag min dåre som svor; nyttig din fruktan mig var.
    Detta skall öka ditt mod, nu skall du mig grymmare plåga,
      Sådant förskaffade mig, arme, min pratsamma mun.         20
    Nu på din vink är jag färdig till allt; din blifver jag evigt,
      Aldrig jag flyr från din tjenst; den är för mig så bekant.
    Bunden jag sätter mig ned vid Venus', den heligas, altar,
      Hårde bestraffar hon skarpt, bedjande gynnar hon mildt.

13 Elegien.

    Ofta af ryktet jag hör, att min flicka mig icke är trogen,
      Ack! nu önskade jag äga min hörsel ej mer.
    Dessa beskyllningar blott uppdiktas, att väcka min smärta,
      Hårda rykte! hvarför plåga mig, arme? Så tig!