[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fSiulaE1QAs3GCIfrmpgqiSooynqhcluQj4x93nWHKLA":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":20,"gutenbergSubjects":21,"gutenbergCategories":23,"gutenbergSummary":25,"gutenbergTranslators":26,"gutenbergDownloadCount":27,"aiDescription":28,"preamble":29,"content":30},1508,"Granriskojan","Ingelius, Axel Gabriel",1822,1868,"1508-ingelius-axel-gabriel-granriskojan","1508__Ingelius_Axel_Gabriel__Granriskojan",null,"romaani",[],[],"sv",1849,35313,156906,false,48988,[22],"Fiction",[24],"Novels","\"Granriskojan: Novell\" by Axel Gabriel Ingelius is a fictional work written in the mid-19th century. This novella appears to explore themes of love, memory, and loss as it introduces a variety of characters navigating their emotional landscapes, particularly focusing on the relationships between fathers and daughters, as well as the impacts of past events on present lives. The opening portion hints at a poignant narrative centered on a young girl named Melia Saida and her connection to the memories and legacies left behind by her deceased mother.  At the start of the story, the setting is established in the quiet, transitional period of spring with the characters experiencing a deep sense of nostalgia and reflection. A father and his daughter explore the landscape that holds memories of the mother who has passed away, as they visit her grave on the anniversary of her death. Simultaneously, a mysterious stranger also visits the grave of Melia Saida, reminiscing about love and loss. The narrative paints a vivid picture of the emotions tied to memories and connections, setting up an intricate web of relationships that suggests deeper explorations of affection and their consequences as the story unfolds. (This is an automatically generated summary.)",[],265,"Ingeliuksen pienoisromaani sijoittuu 1800-luvun puoliväliin ja tarkastelee ihmisen luontosuhdetta sekä eristäytyneisyyttä. Romanttinen kertomus seuraa salaperäisiä ihmiskohtaloita ja melankolisia tunnelmia havumajan suojissa.","'Granriskojan' av A. G. Ingelius är Projekt Lönnrots utgivelse\nnr 1508. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen,\nvarför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till\ne-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Matti Järvinen och Projekt Lönnrot.","GRANRISKOJAN\n\nNovell\n\n\naf\n\nAXEL GABRIEL INGELIUS\n\n\n\n\n\n\nÅbo,\nJ. C. Frenckell & Son.\n1849.\n\nJ. W. Lilljas förlag.\n\n\n\n\n\n    Imprimatur: Herman Molander.\n\n\n\n\n\n\n          O mitt ödes natt! Denna fremling\n          manade du fram, endast för\n          att skilja mig ifrån Saida.\n\n\n\n\nNågra ord till min honette recensent.\n\n\nDu minnes troligen, min hederlige vän, den ofullbordade handskrift till\nen roman, hvilken jag icke så längesedan lät dig blada igenom -- i akt\noch mening att få dig att afge en opartisk recension deröfver och ett\nfördomsfritt domslut. Din mening då var visserligen den att fara\nvarligt, så att du tillochmed -- troligen för att slå författaren en\nfager blå dunst för ögonen -- i vissa fall berömde handskriften; men\nsmåningom kröp dock dins hjertans mening fram med det bedröfliga\nutslaget, att luntan var alltför rik på sådana episoder, de der på\nintrigen intet egentligt inflytande hade och således betydligt mattade\nintresset. Slutligen gaf du mig det rådet att låta manuskriptet ligga en\ntid bortåt, hvarefter det för andra gången borde underställas sin\nförfattares smak för att godkännas, omarbetas eller rent af förstöras.\n\nJag har följt ditt råd och i det mörkaste hörnet af min bordslåda ligger\nnu det fattiga manuskriptet och \"mosar sig\" -- men för att icke helt och\nhållet ligga af sig, har förf. under tiden roat sig att skrifva ihop ett\nannat, mindre arbete, hvilket han bevärdigat med det föga pockande\nnamnet _granriskojan_ och den temligen anspråkslösa rangen _novell_.\nHuru detta arbete ser ut i tryck, täcktes min honette vän nu sjelf finna\ngenom sina välslipade recensent-glasögon.\n\nRörande novellens inre värde sväfvar förf. i en ganska dimmdunklig\novisshet, ty, för att icke blifva blöt och modfälld, har han icke tills\ndato gått in på att underställa den någon kritikasts välgörande,\naltererande anmärkningar. Novellen är således påtagligen en sjöman, som\nutan kompass ger sig att segla ut på ett klippigt och stormigt haf.\n\nDu vet min vän, huru stort förtroende jag i allmänhet har till din smak\noch ditt omdöme; jag måste verkligen medge -- men blif icke bortskämd!\n-- att jag anser dig för en hel publik, att tillochmed i vissa fall\nvågskålen sänker sig till din fördel. Så t. ex. lider jag mindre, om jag\naf flertalet anses för känslopjunkig och sentimental, än om jag af dig\nanses torr och opoëtisk. Publiken må kalla mig paradox, blott jag icke\naf dig helsas trivial. De andra må säga, att ett eller annat ställe\nblifvit för litet utfördt och vore nödigt af förklaringar, blott _du_\nicke om diverse partier menar, att de blifvit utförda med den tydlighet,\natt intet lemnas åt aningen.\n\nJag vill äfven gifva dig några varningar. Å ena sidan bör du icke alltid\nanse det simpla, barnsliga och enkla för så alldeles barnsligt och\nsimpelt; minns, att en enda blick, tänkt såsom accompagnement åt de\nsimpla orden, kan ge dem en helt annan betydelse, än en ytlig betraktare\nvill finna. Å en annan sida är du så god och antar det klara för klart,\noch gör ej det klara till mörkt derigenom, att du ständigt under den\nklara ytan vill finna förborgad en anspelning eller en djup och fin idé.\n\nDu som sjelf skrifver ett språk, hvilket är oändligen zirligt, oändligen\n\"formskönt\", torde kanske klandra den, som i allmänhet använder korta,\nstundom tvärhuggna, meningar och mycket punkter. Dock lär det vara din\nåsigt, att det språk man i allmänhet använder vid embetsverk, icke är\nlämpligt i romaner. Den juridiska stilen med dess participier, dess\nrelativa pronominer och adverbier, dess oändligt många komman, dess\nlånga, stela och skrufvade meningar med alla deras mellanmeningar,\ntorde, hoppas jag, behaga dig föga.\n\nBegagnande mig af fördelen att vara den först angripande, har jag nu\nsökt bearbeta dig mig helt och hållet till favör. Men, oaktadt du är en\nmig rätt bevågen recensent, händer ändå helt säkert nu liksom vanligt,\natt, straxt du tagit pennan i hand och begifvit dig ut på dina kritiska\nupptäcktsresor, så blir du uppriktig och bitter, skarpsynt och elak. Det\ngör mig ondt om dig, att du skall vara så opartisk. Jag liknar just den\nfattige komedianten, hvilken -- på tillfrågan af Gil Blas, hvad han\ngrubblade öfver, der han satt vid landsvägen -- svarade, att han sörjde\nöfver sin hustru. -- Är hon då otrogen emot dig? -- Nej, gunås så visst\n-- svarade komedianten -- olyckan vill, att hon är mig trogen.\n\n\n\n\nKap. I.\n\nDe båda grafvarne.\n\n\nDet var i April. Redan hade jorden bortkastat sitt vintertäcke, men ännu\nförkunnade ingen grönska, att det var vår. Löfträden voro nakna, marken\ngulgrå, luften kylig. Lärkorna, hvilka, troligen af kärlek till vår\nnord, alltid komma förtidigt, hade slutat sina sånger för dagen. Det\nrådde en högtidlig tystnad; allt beredde sig att i likhet med lärkorna\noch solen gå till hvila.\n\nTystnaden afbröts af steg. En man öfver medelåldern kom jemte en ung\nflicka, på hvars svaga arm han nästan stödde sig, gående uppför en\nkulle. När de nått höjden af denna, sade flickan:\n\n-- O, hvad här är vackert! Der ha vi sjö och här ha vi sjö och emellan\ndem båda går åsen. Och solen, se hur hon småningom gömmer sig derborta!\nSådant som detta, har jag aldrig sett förut!\n\n-- Och dock -- menade den gamle mannen -- är detta icke af de mest\nlofordade ställen i Tavastland, ty så rikt är detta landskap på\nnaturskönheter.\n\n-- Jag -- inföll flickan -- vill inte ha något vackrare att se, än\ndetta. Ack i sommar, när allt är grönt, då... Men du är säkert trött\naf gåendet, min far, skola vi inte sätta oss på denna stora sten och\nhvila.\n\nDe gjorde så och lemnade sig, hvardera på sitt sätt, åt betraktelser.\nDessa varade dock icke länge, innan den unga flickan, liksom\nelektriserad af en aning, sade: -- hvart har du fört mig, min far! denna\nkulle och allt här omkring förefaller mig nu så bekant. Är det i drömmen\njag sett en likadan ort, eller skulle det vara...\n\nFadren svarade: -- Toiwola är det, Toiwola, din moders hem, som såg\nhenne födas och såg henne äfven... dö. En himmelsk lycka log här emot\ndin fader, men blott en kort tid, ty lyckan följde med din moder i\ngrafven... Men äfven du såg här dagens ljus; samma stig vi nu kommo,\nbar din moder dig ofta upp till denna kulle, hennes älsklingsställe. Och\nnär du lärt dig gå och springa, huru ofta sprang du icke här... men\nutan din moder, ty då var hon redan borta ifrån oss.\n\nFlickan log ett dunkelt leende och sade stilla: milda, förklarade minne\naf min moder, nu förstår jag dig, trakt!\n\nBarndomen dykade upp för hennes syn och skänkte åt själen sitt dunkla\nbehag. Fadren såg på sin dotter, hvars anlete strålade af ett\nobeskrifligt uttryck; han förstod nu, huru kär hon var hans hjerta och\nhuru otacksamt det var af honom, då han ägde detta barn qvar, att säga,\ndet all lycka följt med hans maka i grafven. Han sade dock intet,\ntryckte henne endast till sitt bröst.\n\nRedan hade solen gått ned och skymning inträdt, då fadren steg upp, tog\ndottren i sin hand och pekande åt en skogsdunge, hvilken låg åt motsatta\nsidan emot sjöarna, sade:\n\n-- Nu för vår väg oss genom denna skogsdunge, ty i dag är den 25 April,\ndin moders dödsdag; kom, mitt barn, jag skall visa dig din moders graf.\n\nSnart var skogsdungen tillryggalaggd och de hade framför sig en hed,\nbevuxen med enar och tallbuskar. På midten af denna hed var en\nbegrafningsplats; här hade äfven fordom varit kyrka, nu i grus; en\ngammal grå klockstapel af träd höjde sig vid sidan af staketet. Invid\nden var en stätta, öfver hvilken fadren och dottren stego; den förre\nicke utan svårighet, ty han var lam; den sednare lätt och obehindradt.\n\nBegrafningsplatsen företedde ett utseende, hvaraf man kunde finna, att\nhan icke på ett tiotal år varit begagnad. De grafvårdar, hvilka ännu\nstodo upprätta, voro små kors af metall, de flesta af träd hade redan\nförmultnat eller blifvit ikullvräkta af storm. En mängd brädlappar,\nhvilka fordom varit delar af grafvårdarne eller af likkistor, betäckte\njorden så tätt, att det nästan var omöjligt för foten att emellan dem\nbana sig väg.\n\nNärmast till staketet höjde sig tvenne kullar beväxta med små tallar.\nHvardera hade sin upprättstående grafsten. Till den ena af dem ledde\nfadren sin dotter.\n\n-- Här vilja vi knäböja -- sade han -- detta är den graf vi söka.\n\nDe knäböjde, han med armen om sin dotters lif, hon med pannan emot sin\nmoders grafsten.\n\nFadren steg upp, dottren blef qvar i sin ställning. Då satte han handen\npå hennes hufvud och sade:\n\n-- O Gud, låt hennes moders rena och milda ande dofta ifrån grafven och\ntränga in i detta barn.\n\nHans ord voro icke flera, men ännu dröjde han länge med handen på hennes\nhufvud i signande tankar. Slutligen lyfte han med sina svaga krafters\nsakta våld henne upp, såg på hennes anletes förklaring och kysste henne\nvarmt men lent på pannan. Derpå gingo de stillatigande ut ifrån\nkyrkogården, togo en annan väg, än de kommit, samt försvunno småningom\nur sigte.\n\nMånen hade uppgått och belyste nu grafvarna och förgängelsen. De många\nsvarta korsen stodo liksom en hop små syskon stå och samtala med\nhvarannan.\n\nIfrån ett håll motsatt det, hvartåt fadren och flickan gått, styrde nu\nen främling sin väg, äfven han till den gamla kyrkogården. Hans steg\nvoro hastiga och i ett nu var han öfver staketet; hans ögon tycktes leta\noch när han varsnade kullarna, var han genast der.\n\nBelyst af månens bleka, skära ljus, läste han inskriften på den ena\nstenen:\n\n        Melia Saida.\n           1810.\n           1829.\n\n-- Så ser jag då ändtligen din graf -- sade han -- hvad jag är glad! All\nolycka, all sorg försvinner i detta nu. 1829! redan sexton år har du\nliggat här, men säkert ha dessa år för dig lupit fort, du himmelens\nengel, Melia Saida. För mig ha de långsamt skridit, men all olycka, all\nsorg försvinner i detta nu.\n\nHan knäböjde med pannan emot grafstenen; en liten tid bortåt sade han\nintet, han knappast tänkte. Han blott gret.\n\nÅter sade han: -- kan det göra dig någon fröjd, då jag säger, att du är\nden enda jag älskat, då säger jag det, o min Melia.\n\nDet förflutna ryckte honom helt och hållet i sin trollkrets. Han\nomfamnade vildt den kalla stenen, han betäckte grafkullen med kyssar.\n\n\n\n\nKap. II.\n\nGammalt nytt.\n\n\nÖfver den ena af de sjöar, hvilka äro synliga från Toiwola kulle, vilja\nvi glida till en annan ort, till prestgården i församlingen. Afståndet\nöfver insjön är blott en knapp halfmil.\n\nKyrkoherdebostället låg ganska täckt vid en vik. Granar voro planterade\nframför byggningen, dock icke så tätt, att ju icke utsigten åt sjön\nsnarare vann, än förlorade på dem. Äfven sjelfva bostället med sin\ngammalmodiga snitt tog sig derigenom ganska bra ut för en, som ifrån\nsjösidan betraktade detsamma.\n\nI det så kallade förmaket sutto prostens båda döttrar vid ett litet\nmahognybord och sydde. Länge hade de suttit så utan att tala med\nhvarann; slutligen sade den ena:\n\n-- Kors, Helena, hvad du arbetar ojemt, ibland så ifrigt, som om det\nvore dagen före julafton, ibland åter så långsamt och afbrutet, som om\ndu hade ganska vigtiga tankar. Hvad är det, om man får lof att fråga?\n\n-- Jag har så grufligen ledsamt, vet du Clara; derföre arbetar jag så\nojemt.\n\n-- Hur kan du ha ledsamt; jag för min del är nu så glad och har det så\ninnerligen bra. Tänk, efter några dagar ha vi Maj, vi få grönt och varmt\noch vackert.\n\n-- Vi få ja, men vi ha det inte ännu. Den första våren är en bra\nobehaglig årstid, se på gräset, huru fult, se på björkarna. Tacka vill\njag vintern, som med sin hvita likdrägt täcker öfver det onda, som\nhösten den härjaren gjort; vintern är bra, men våren, som är nog\nobarmhertig att kasta bort täcket och visa naturen, sådan hösten lemnade\nden, ja ännu rysligare, ett fem månader gammalt lik!\n\n-- Nu talar du så \"lättsinnigt\", Helena, som eljest låss vara så gammal\noch klok och rättänkande... och så ofta corrigerar mig i sådana fall.\nÄr icke våren hoppets årstid?\n\n-- Hoppets årstid, än sen! Hösten är minnets årstid; hoppet kan bedraga,\nminnet bedrar aldrig.\n\n-- Men naturen bedrar oss icke. Sommaren håller säkert hvad våren\nlofvade. Och hvad lofvar inte våren, äfven den första våren; hon har ju\nlärkor, vackert solsken, vacker blå himmel, träden ha små knoppar...\nhvad kan man mera begära! Aldrig är jag så glad som om våren, jag tycker\nmig då vara en hel karl.\n\n-- Så har äfven jag tyckt hittills; jag har aldrig ens märkt, att den\nförsta våren är ful, hela min håg har stått åt den andra våren och\nsommarn. Men i år, nu trycker mig något, som jag inte vet hvad det är;\njag ser i våren blott höst; jag är liksom rädd för hvad sommaren skall\ngifva.\n\n-- Tala inte ändå _så_, goda Helena; jag blir också helt rädd. Nej, var\nglad, såsom jag är.\n\nClara log, när hon sade detta, men i detta leende var dock någon\nmelankoli. Helena bemödade sig äfven att skratta, men hon kunde icke\nhjelpa, att äfven några tårar smögo sig fram. Detta lättade dock hennes\nunga betryckta sinne, och efter några minuter skrattade hon tillika med\nsystern hjertligt åt sina \"onda aningar.\"\n\n-- Olydiga flickor -- sade prostinnan, som inträdde i detsamma -- sitter\nni icke åter igen i förmaket och skräpar. Du Helena har säkert felet,\nsom är äldre; Clara skulle inte eljest töras göra sin mamma emot.\n\nOaktadt detta brummande och sitt bemödande att se misslynt ut, kunde\ngumman dock icke fullkomligen undertrycka sin vanliga godmodiga och\nfryntliga min. Döttrarna blefvo således icke särdeles rädda, ja Clara\ntill och med svarade:\n\n-- Åh ja, hvad jag törs, lilla mamma; tro inte, att jag är så mjäkig af\nmig; snart skall jag väl göra någonting, jag också, efter mamma berömmer\nmig framför Helena.\n\n-- Nog håller jag lika mycket af er begge, men när två syskon äro\nolydiga i samma sak, så plär man alltid kunna skylla felet på den äldre.\nNog känner jag dig Clara och dina pojkstreck, tro inte, att jag tror dig\nvara så häf, att du just behöfver fundera upp någonting, för att inte\nsynas bättre i din mammas ögon än din syster.\n\nGumman hade nemligen den lofvärda åsigten, att man icke bör hysa\nförkärlek för det ena eller andra af sina barn, att man åtminstone icke\nbör visa någon sådan. Derföre ville hon genom sitt senare yttrande\nliksom godtgöra det förra.\n\n-- Men -- sade Helena -- nog är det sannt, att jag denna gång hade\nfelet. Jag hade så ledsamt och tänkte, att det skulle bli trefligare att\nvara i förmaket än i arbetsrummet; här är ändå vackrare utsigt och man\nkan här vara... mera för sig sjelf.\n\n-- \"Mera för sig sjelf\" -- afbröt modren och tog sig en pris snus, ty\nhon snusade den goda gumman -- mera för sig sjelf! sådant förstod jag\nmig inte uppå, när jag var vid din ålder och ledsamt hade jag aldrig.\nJag kände knappt hela ordet.\n\n-- Hvad det måste ha varit för ena torra och prosaiska tider, de der\ntiderna, när mamma var ung, då ni inte förstodo er på att ha ledsamt,\noch det är ändå det första -- menade den skälmska Clara.\n\n-- Torra och prosaiska, nej, det var de tiderna inte. Då gafs krig och\näfventyr; hvarenda dag hade kunnat ge anledningen till en hel roman.\n\n-- Jag håller med mamma -- sade Helena -- att mammas ungdomstid mera\nhade förtjenat att lefva uti och vara ung, än denna. Men är det då\nunderligt, snälla mamma, om vi någongång ha ledsamt!\n\n-- En ung flicka och ha ledsamt! Ungt folk får inte ha ledsamt. Arbeta\nfriskt, mitt barn, och dröm inte, så har du aldrig ledsamt.\n\n-- Men goda mamma -- inföll Clara med en småslug min -- om vi nu ändå\nponera, att vi ha ledsamt, skulle inte mamma vilja muntra upp oss litet\noch berätta något gammalt nytt?\n\n-- Ja och om jag gjorde er till viljes och berättade någonting sådant,\nså skulle ni, sen jag slutat, efter vanligheten säga mig, att ni hört\nsamma historie tusen gånger förut och skratta åt er mor. Det blefve\nlönen, det... Men tyst, ett kan jag ändå berätta er... jag hörde det\naf gamla Antti, han var ditåt i dag... och det är, att vi fått tvenne\nsockneboer till, herrskap förstås, och ett ganska förnämt till ännu,\nlagman von Randel och hans unga dotter. Samma Randel, som för aderton år\nsedan gifte sig med den vackra mamsell Adelberg, och genom henne kom att\nbli ägare till Toiwola.\n\n-- Toiwola -- det namnet förefaller mig bekant -- sade Clara, troligen\nhar mamma berättat oss någonting om det, men blott få gånger, efter vi\ninte minnas mer än namnet.\n\n-- Se så, der ha vi en historie, som jag ännu inte berättat tillräckligt\nofta. Men se då på Helena, hon tycks inte alls följa med; du skall höra\npå, min flicka, när din mor talar och inte låta mig ha besvär bara för\nClaras skull.\n\n-- Nog hör jag, goda mamma, uppmärksamt på, fast det inte ser så ut. Jag\nliknar Napoleon -- tillade Helena med en komisk pathos -- jag kan ha\ntankar för flera än en sak på engång.\n\n-- Napoleon ja, den tyrannen; han är allt ett dåligt exempel, han.\nSådana bör man ej söka likna.\n\n-- Gulle mamma, nu kommer du igen ifrån ämnet -- sade Clara med en\notålig knyck på hufvudet.\n\n-- Ingenting är lättare, än att komma dit igen. Jo, ser ni, mina flickor\n-- härvid tog gumman en pris -- Toiwola är det, som man nu för tiden\nkallar Tuonela. Ni minns säkert den gamla begrafningsplatsen i kapellet\n... Det är nu fem år sen vi voro der (vi foro då i båt öfver sjön och på\ndet sättet blef det inte stort öfver en fjerndel -- landsvägen är säkert\ntre eller fyra gånger så lång). Kapellkyrkan, som nu är flyttad ett godt\nstycke längre bort, stod fordom invid den gamla klockstapeln; ännu synas\nlemningar af henne. När der sist hölls gudstjenst, vet jag inte, men\nbegrafningsplatsen begagnades ännu för femton år sedan och det sista lik\nder begrofs var just Randels fru (ja hon var det sista, ty fru Adelberg,\nhennes mor skillde man åt ifrån dottren och begrof henne, blott ett\nhalft år sednare, vid den nya kapellkyrkan). Alltnog; den herrgård, på\nhvars mark den gamla begrafningsplatsen står, hette, såsom sagdt, fordom\nToiwola och tillhörde en f. d. brukspatron, sedermera rätt och slätt\nlandtjunkare, som hette Adelberg. Han hade i sitt äktenskap blott ett\nbarn, men det barnet var värdt så mycket som tio andra. Det var Ingrid.\nAck, hvad den Ingrid var god och vacker och intagande; jag var sjelf, så\nqvinna jag var och gift till på köpet... Gud förlåte mig, var icke jag\nnästan lika kär i henne, som i min man. Tänk sen, hvad intryck hon\nskulle göra på ogifta, unga män! Det var inte en och två, som suckade af\nkärlek till henne... På samma tid fanns i socknen en annan flicka,\nhvars skönhet och intagande väsende mången jemförde med eller till och\nmed ansåg öfverträffa Ingrids. Det var guvernanten på Kuusisto, fröken\nMelia Saida Linders. Dessa båda flickor, af hvilka den ena var ljuslätt\noch gladlynt, den andra mörklätt och melankolisk, den ena rik, den andra\nfattig, blefvo snart de bästa vänner. Det var en sådan vänskap, som man\nläser om i romaner... Snart trädde till detta vänskapsförbund en\ntredje, en ung gosse, en student, som hette David Baremann, samme\nyngling, som engång räddade Melia och Angelique, då en varg ville\nöfverfalla dem. Han var dessutom småkusin till Ingrid, så att vänskapen\nmellan de båda flickorna och honom var ganska naturlig. Men det stadnade\nicke dervid utan öfvergick till kärlek, men emellan hvilka, derom var\nolika meningar; jag för min del tror, att de båda älskade honom och att\nhan älskade Ingrid. Pappa mente deremot, att det var Melia han dyrkade\noch att man såg det på allt. Det säkra är, att när Ingrid blef förlofvad\nmed häradshöfding Randel, så for Baremann bort och slog sig på att bli\nmålare och lemnade studera på båten.\n\n-- Men -- inföll Helena -- hvarföre skulle då Ingrid ha förlofvat sig\nmed Randel?\n\n-- Sådant kan ingen menniska alls känna, mitt barn; ty det beror så ofta\npå omständigheterna. Och de voro icke heller olyckliga i sitt äktenskap,\nå nej, ty en god qvinna älskar sin man; men denna lycka räckte icke\nlänge för Randel, ty döden, som så gerna sopar undan det bästa först,\ntog efter tvenne års sammanlefnad bort hans Ingrid. Hon blef begrafven\nbredvid sin vän Melia, som förut lemnade detta jordiska. Mannens sorg\ndervid var så stor, att han flera månader var nästan vansinnig; ja han\ninbillade sig då och då, att hon allt ännu lefde. När han återfick sina\nsinnens bruk, förändrade han gårdens namn till Tuonela, arrenderade bort\ngården åt en bonde och öfvergaf som man trodde för alltid Toiwola,\nemedan han icke kunde lida att se ställen, som öfverallt påminnte honom\nom den så älskade makan. Huru rörande det var att se den starke mannen,\nnedtryckt af sorg åka bort med den lilla flickan i famnen. När en man\nsörjer, är det mycket mera rörande och skakande, än då vi qvinnor göra\ndet.\n\nHärvid gjorde prostinnan ett litet uppehåll, hvarunder hon tog sig en\nhelt liten pris. Sedan fortfor hon, bemannande sig:\n\n-- Fjorton år voro de borta, men nu för några veckor sedan återkommo de.\nLagman Randel skall vara mycket svag och dålig; slagattacker ha förlamat\nhans högra sida och han lär inte ha många dagar igen. Måhända ville han\nlära dottren att älska dessa trakter, som för honom sjelf varit så kära\noch sen så bittra.\n\n-- Hvad heter hans dotter; månne hon vara mycket vacker? -- frågade\nHelena.\n\n-- Hon heter efter sin moders vän, men hon kallas Saida. Brås hon på\nmodren, så måste hon visst vara mycket vacker.\n\n-- Och söt och god -- tillade Helena -- måtte vi snart få se henne. Det\nanar mig, att jag börjar hålla mycket af denna Saida.\n\n-- Ja mamma, vi måste ställa så till, att vi snart få se dem båda...\nMen huru gick det då med den der Baremann?\n\n-- Han var och blef försvunnen. Några menade, att han dödat sig, andra,\natt han rest bort för att aldrig mera återkomma... Nu är det slut med\nmin historie och nu måste vi gå att tänka på skorpbakningen. Allt har\nsin tid mina barn. Se här har ni edra hvita förkläden.\n\n\n\n\nKap. III.\n\nFamiljens efterlängtade skyddsling.\n\n\nFöljande dagen på förmiddagen, sutto i det såkallade arbetsrummet\nprostinnan med båda flickorna, hvar och en med sin skilda\nsysselsättning; gumman med glasögonen på näsan vid sin spinnrock, Clara\narbetande på en yllemusslinsklädning, Helena virkande på en börs.\n\n-- Huru kommer det till -- sade Clara sakta till sin syster -- att du nu\narbetar så jemt? Nu klagar du icke alls öfver \"ledsamt.\"\n\n-- Minsann tror icke jag, att Helena rodnar -- sade modren, i det hon\nhöll upp med sin spånad -- hvad kan Clara ha sagt, som så tog?\n\n-- Jag tycker det är vackert så. Hemligheter! Hvad kunde de röra för\nslag?\n\n-- De rörde våra älskare, sådant der, som mamma inte mera förstår sig\npå.\n\n-- Hvem kan ni nu i hast ha fått till älskare här på landsbygden. Ännu\nhar inte ens pappas adjunkt anländt -- tillade gumman med en slug min på\nClara.\n\n-- Tror mamma då, att i sådant fall vi just ginge an att tas som från\nhyllan. Jag blir alltid liksom litet ond, när jag hör talas om, att den\neller den adjunkten blifvit förlofvad med den eller den dottren till sin\nprincipal. Nej, först måste man se sig om i verlden, anställa\njemförelser och öfverväga, om man inte kan få en bättre.\n\n-- På det enfaldiga viset gick ändå er mors och er fars förlofning.\nSimpel adjunkt var han, när vi förlofvades, fast han nätt och jemt blef\nkaplan till bröllopet. Sedan ha vi ändå gått ganska bra vår verld\nigenom, Gudskelof. Eller huru tycker du sjelf, min gubbe lilla? Äro icke\nvi ett lyckligt par.\n\nProsten, som inträdde i detsamma, drog några längre rökar ur sin\nofantliga sjöskumspipa och svarade:\n\n-- Den frågan hade kunnat vara lämplig för ett antal år sedan, då vi\nbåda voro yngre; ty nu äro vi nästan för gamla, för att icke vara\nlyckliga. Men till en annan sak. Jag hade nyss bref ifrån Otto; han har\nnu undergått sin kandidatexamen, och säger sig skola inträffa här en af\ndagarna.\n\n-- Har Otto redan undergått sin examen. Och huru många röster kom han\nsig till?\n\nProstinnan gjorde denna fråga isynnerhet för att få veta, om Otto hade\nfått, såsom hon hoppades, mera röster, än prostsonen ifrån grannsocknen.\n\n-- Vara fruntimmer, Agatha lilla, och tala om röster! Tills vidare\nlemnar jag din nyfikenhet obesvarad -- svarade prosten, sålunda\nafspisande sin fru och -- läsaren --\n\n-- Jag måste medge, att jag icke förstår mig på sådant, men... Otto\nsäger det mig kanske -- menade gumman småskrattande.\n\nProsten var en femti års man af ett ärligt, hurtigt och intagande\nutseende och hans inre svarade deremot. Han var redbar, utan att urarta\ntill pedanteri. Guds ord predikade han icke af vana eller för att det\nalltid så brukats utan af den renaste öfvertygelse, lika skild från\nljumhet som svärmeri. Derjemte var han en vettenskapsman, som, oaktadt\nde tillryggalagda femti åren, roade sig med att studera de gamla språken\neller tillochmed lösa mathematiska problemer. Han ville följa med sin\ntid och tillät t. ex. icke sitt bibliothek att befinna sig i samma skick\nsom i hans ungdomsdagar, utan för hvarje år ökade han det med nyare\narbeten och det i nästan hvarje vettenskaplig gren, ja äfven i skön\nlitteratur. Detta bibliothek var äfven det bästa i trakten och icke utan\nen viss stolthet hörde gubben det berömmas.\n\nHans maka var visserligen _äfven som qvinna_ sin man underlägsen, men\nhon ägde dock detta ordnande husmoderliga sinne, hvilket gör hemmet\nljust, fridsällt och trefligt. Eljest var deras äktenskap grundadt på en\nungdomskärlek; hela åtta åren hade de varit förlofvade, innan de kunde\ngifta sig; numera hade kärleken öfvergått till den ömhet och aktning,\nsom vanligen gift folk emellan efterträder kärleken och genom\nvaraktighet och djup söker ersätta kärlekens förgänglighet och glans.\n\nDe hade icke flera än tvenne barn, Helena och Clara. Dessa voro nu i\nblomman af sin ålder, den förra nitton, den sednare sjutton år.\nEgentligen vackra kunde de ej kallas, men ungdomen i förening med en\noförderfvad själ gaf likväl åt deras utseende ett behag och en täckhet,\nsom så ofta är mera än skönheten.\n\nFörhållandet emellan föräldrar och barn var sådant man af det närmast\nföregående kan ana. Ingen onödig stränghet å ena sidan, ingen slafvisk\nfruktan å den andra.\n\n-- Kors kära Agatha, hvad du blifvit för en passionerad snuserska.\nSålänge dina ögon voro sjuka, kunde det vara, men nu äro de friska och\ndu snusar ändå. Ett ondt har blifvit fördrifvet genom ett annat, men\ndetta andra onda stannade qvar; på hvad sätt skall man nu fördrifva det?\n\n-- Genom tid och tålamod -- genmälte prostinnan.\n\nPå eftermiddagen, vid den tid familjen drack kaffe, körde en reskärra in\npå gården och glädjen blef allmän, ty det var Otto. Snabb som vinden\nhoppade han ned ifrån kärran för att surprenera, såsom han hoppades,\nsina kära slägtingar; men dessa, som voro lika angelägna om mötet, togo\nemot honom redan i farstun. Efter de första omfamningarna och kyssarna\nanställde man reflexioner, huru karlavulen han blifvit på den ena\nvintern, huru glasögonen klädde honom och mycket annat, hvilket i tryck\nsåge barnsligt ut att relatera, men taladt icke tog sig så illa ut. Ty\nnär en älskad medlem af familjen återkommer efter att en längre tid\nvarit borta, förändras lifvet i hemmet, tonen, färgen och andan helt och\nhållet och den allmänna glädjen skänker glans äfven åt de obetydligaste\nord.\n\nOtto var son till prostens äldre broder. Denne, hvilken äfven var\nkyrkoherde, hade redan många år varit död och lemnade efter sig denne\nson, hvilken han på sin sotsäng anförtrodde åt sin yngre broders\nomvårdnad. Ett litet arf skulle, hoppades han, en tid bortåt godtgöra\nden efterlefvande brodren dess omkostnad för hans Otto och när arfvet\nblef slut -- Herrans välsignelse och en tacksam brorson. Farbrodren var\nicke sen att efterfölja den aflidnes önskan och han antog sig Otto med\nsamma ömhet, som om det varit hans egen son; han bibragte honom sjelf\n_principia prima_, skydde dervid inga mödor, ja han ärnade så länge\nhandhafva Ottos undervisning, tills denne vore i stånd att taga sin\nstudentexamen. Likväl, tagande i betraktande, att Otto i så fall ginge\nmiste om den så nödiga och välgörande försmaken af kamratlifvet,\nskickade han honom till Borgå Gymnasium. Denna kurs genomgången äfvensom\nden vid Universitetet, var Otto nu filosofiekandidat. Ännu hade han icke\nvalt sitt _genus vitæ_; han ansåg -- hvad äfven farbrodren gillade --\natt man icke dervid bör gå brådskande tillväga. Han var, hvad så många\nandra filosofiekandidater äro, en man med stora förhoppningar men klena\npenningar. Han hade hvad man kallar en framtid.\n\nTill sitt yttre var den tjugutvåårige ynglingen icke vanlottad, ehuru\nhan visst icke kunde gälla för ett skönhetsideal; till sin karaktär var\nhan ädel, om han ock icke var ett dygdemönster, till sitt förstånd var\nhan skarpsinnig och klar, om han också icke kunde gälla för ett snille\naf första rangen. Utan öfverdrift kunde man om honom så i det ena som\nandra säga, att han var öfver medelmåttan.\n\nNär Otto sednare mot aftonen samtalade med sina båda kusiner, förvånade\ndet honom, att Clara var så glad men Helena så tyst.\n\n-- Huru är det med dig, Helena -- sade han tagande hennes hand i sin --\nalls inte glad, fast jag kommit hem, utan fåordig och så trägen vid ditt\narbete! Åt hvem virkar skälmen denna börs?\n\nDet hade bordt vara lätt för Helena att utan förlägenhet svara sanning\npå denna enkla fråga. I stället blef hon förvirrad, såg på Otto med en\nförunderlig blick, rodnade och teg. Då sade Clara: -- stygga Otto,\nförstå, att det är åt dig.\n\nHelenas förvirring kom sig deraf, att Otto alls icke tycktes gissa till,\natt det var åt honom hon stickade börsen, ty omedvetet hade hon velat,\natt han skulle liksom gjort något anspråk uppå den; nu tycktes han så\nlikgiltig, och Helena liksom blef den förekommande, prevenerande,\nhvilket qvinnan ej vill vara, och på hvilket hon sällan vinner, då hon\ndet är.\n\nDetta obetydliga uppträde, denna lilla börs blef orsak till ett plågsamt\nögonblick för de tre. Helena blef alltmer förvirrad, då hon fann, att\nhon icke förmått beherrska sig vid en sådan småsak, utan gifvit Otto\nanledning till skäliga förmodanden -- ty ganska väl anade hon, att det\nvar mera än vänskap hon för honom hyste. Otto var väl icke en af de\nnarrar, som vid minsta skenbara anledning tro sig älskade, men nu, så\ngerna han det velat, kunde han dock icke helt och hållet fördrifva\nsådana tankar och det smärtade honom, han visste ej hvarföre. För Clara,\noaktadt eller _emedan_ hon var den i saken minst intresserade, voro dock\ndessa ögonblick som obehagligast, emedan hon med en fin qvinnlig\ninstinkt genomsåg både systern och kusinen samt led med dem båda.\n\nOtto var den förste, som fann sig eller rättare afbröt det plågsamma\nögonblicket. Han kysste Helena på handlofven samt tillochmed på det\nbruna hårfästet och sade:\n\n-- Hvad ni flickor ändå ären roliga och besynnerliga; det är en svår\nvettenskap, att förstå sig på er. Vore det en profession, så tror jag\ninte, att många vågade söka.\n\nInnan han ännu hunnit tala ut, kom Clara med den oskyldigaste min och\nkysste honom -- på handlofven och hårfästet samt småskrattade. Detta\nskämt gjorde stämningen åter gladlynt, så att tillochmed Helena repade\nmod och sade:\n\n-- Ser du Otto, hvad lilla syster vuxit och blifvit stor; och märker du,\nhuru modig hon är. Hon är minsann ingen \"lilla syster\" mer.\n\n-- För mig lär hon ändå alltid komma att bli lilla syster. Berätta nu\nHelena nyheter ifrån trakten. Huru är det till exempel med edra\nfennomanska funderingar?\n\n-- Det vill gå dåligt med dem. Nu sedan Angelique Stålheim blifvit\nförlofvad, bryr hon sig inte mera om fennomani; ja hon sade engång, att\ndet allt är barnsligt. Emma Serén åter tycker i allt som Angelique; hon\nhar således också dragit sig undan, så att de enda som äro qvar, äro\nClara och jag... tvenne systrar! hvad skulle det bli af oss.\n\n-- Isynnerhet -- inföll Clara -- som jag inte orkar läsa den finska\ngrammatiken. Hvad grammatik är onödigt! ett språk låter mycket bättre,\nnär man inte känner det grammatikaliskt.\n\n-- Bara jag åter blir litet mera hemmastadd, skall jag väl hålla\nföreläsningar för dig, din lilla rabulist.\n\nSamtalet afbröts af prostinnan, som bad ungdomen på mellanmål. Detta\nbestod i thé, som var anrättadt \"på hufvudstads vis\" allt för att hedra\neller surprenera Otto. Prostens toddibricka innehöll nu äfven två glas\n-- ty -- sade gubben -- om du redan lärt dig den ädla odygden, så gagnar\ndet till intet att dölja den; hvaromicke, så måste du någongång göra\nbörjan, och när är det lämpligare, än nu, aftonen af den första dag din\nfarbror ser dig efter _examen rigorosum_.\n\nNär natten instundade och hvar och en förfogat sig till sitt, sade\nprostinnan till sin man: -- märkte du Erik, huru uppmärksam Otto var\nemot Helena och huru hon såg lycklig ut? Hvad det vore roligt, om de\nblefve ett par.\n\n-- Det vore det visst, men man får för all del inte låtsa veta eller\nförstå något sådant och hör du, min bästa Agatha lilla, bry aldrig Otto\nför henne; karlar i allmänhet, men isynnerhet de med Ottos raska\nkaraktär, tåla icke inblandningar. Märker han, att vi vore hugade för\ndetta parti, så tror jag han kallnar och vi få sedan roa oss med att se\nvår flickas förgråtna ögon.\n\n-- Jag skall visst följa ditt råd. Mina barns lycka är mig så nära, att\ndet vore det rysligaste, om de genom mitt förvållande finge sådana\nsorger. Sjelf har jag aldrig haft att skaffa med olycklig kärlek... vi\nvoro ju ändå alltid lyckliga i hoppet... men jag förstår så väl, huru\nsvårt det måste vara.\n\n-- Isynnerhet för en qvinna -- tillade prosten -- qvinnan, som inte har\ntillfälle att ute i verldsbullret förskingra sin sorg, utan är inkilad\nemellan hemmets väggar, af hvilka hon har föga tröst att vänta... Men\nlåt oss inte mera tala i det ämnet... mån' det icke vara klokare att\nsomna in, min gumma!\n\nI ett närgränsande rum vilja vi äfven göra ett besök. Clara är\nsysselsatt att kläda af sig. Helena sitter i en gungstol med en bok i\nhand. Hennes tankar följa dock icke med boken, ty hon säger helt\nhastigt:\n\n-- Vet du Clara, första gången i mitt lif ville jag vara i någon annans\nställe. Denna dag hade kunnat bli så glad; men nu är det inom mig, som\njag hade gjort något mycket ondt. Du är min syster, derföre vill jag för\ndig säga, hvad du redan länge anat och i dag såg tydligare bekräftadt.\nJag håller af Otto alltförmycket, jag älskar Otto.\n\n-- Och ändå säger du dig vilja vara i någon annans ställe.\n\n-- Ja Clara, ty Otto älskar inte mig, hvad skulle han det?\n\n-- Att han redan älskar dig, det vill jag inte säga, men skulle han inte\ngöra det i en framtid, du som är så snäll och god och äfven litet...\nvacker.\n\n-- Du söker ingjuta behagliga ord i min själ och jag tackar dig, ty du\nmenar mig så väl, men det är någonting inom mig, som bjuder mig att inte\nhoppas alltförmycket... och minns du det plågsamma ögonblicket med den\nolycksaliga börsen, då jag, liksom styrd af ett oblidt öde, rodnade och\nbar mig så tafatt åt... vid en sådan lapprisak. Jag är som öfverhöljd\naf blygsel. Vara den första, som inte kan dölja utan blottar sin kärlek,\noch vara qvinna... det är ett dåligt förebud. Medlidande blir det enda\nhan kan skänka mig; medlidande eller afsmak och förakt.\n\n-- Helena, min syster, gråt inte! Att rodna betyder ju inte alltid så\nmycket. Hvarföre se framtiden i svart, då han kanhända blir ljus...\noch ljus måste den bli, ty hvem förtjenar det, om icke du.\n\nSådant jollrade systrarna, innan de gingo till hvila. Helena somnade in\nlångt senare än Clara, men hennes drömmar voro icke förfärande, utan\nljusa och behagliga.\n\nUppe i sin vindskammare satt äfven Otto vaken långt in på natten. Ingen\nsysselsättning hade han egentligen, annan än den att röka sin pipa och\ntänka.\n\n-- Skall jag då tro, att Helena älskar mig -- sade han till sig sjelf --\njag ville det icke, ty jag förlorar ju valet... hon, min välgörares\ndotter, för min skull olycklig... den tanken vore mig odräglig. Huru\notacksamt vore det icke af mig... eller rättare af ödet, om det\nställde sådant till!... Men är jag då sjelf fri ifrån kärlek till\nhenne?... Nej, dertill är jag förmycket intresserad och... måhända\nvar det en mycket sjelfvisk tanke jag hade om att förlora valet. Hvem\nkan jag finna eller välja bättre än Helena! Täck och blomstrande till\ndet yttre, god och finkänslig till det inre; hon äger dessutom den\nbildning jag af qvinnan fordrar. Välan då, jag blir väl bunden, men jag\nhoppas bandet blir lika lent och smekande, som starkt.\n\nUngefärligen i denna skiftning voro hans tankar och af de fem, som\nförekommit i detta kapitel, fanns således ingen, som icke önskade att\nOtto och Helena framdeles skulle bli ett par.\n\n\n\n\nKap. IV.\n\nTuonela och Melia Saida.\n\n\nDe närmast följande dagarna voro nog att helt och hållet förändra\nHelena. De mörka aningarna foro sin kos och hoppet började gry i hennes\nhjerta.\n\nIngen kunde vara gladare än Clara. Hvarföre, jo emedan Otto icke alls\nbrydde sig om henne utan endast och allenast höll sig till Helena.\n\nOch huru var det med Otto sjelf, hade han redan hunnit bli mera än\nintresserad? Härtill kunna vi tryggt svara ja. Det smärtade honom icke\nmera, att Helena älskade honom, men -- märkvärdiga motsägelse! -- han\nbetviflade det. Ju flera af kärlekens stadier han tillryggalagt, desto\nmera osäker blef han på hvad han den första aftonen ansåg sig böra tro.\nHelenas rodnad och förvirring då, härledde han nu ifrån någon annan\nmöjlighet eller en slump.\n\nLikväl hade han ännu icke på något sätt yppat hvad inom honom föregick.\nDet var liksom skulle han anat, att han icke ännu älskade Helena med den\nstyrka, som berättigar att binda och bindas för lifvet och en viss ädel\nskygghet förbjöd honom att uttala ord, hvilka till någon del jäfvat\nsanningen. _Till någon del_, ty kärlekens grader äro många.\n\nEn morgon, då prosten skulle på en embetsförrättning vid pass två mil\nfrån hemmet, frågade han Otto, om icke han ville följa med. Denne,\nhvilken långt hellre suttit hemma vid sin Helena, ville likväl göra sin\nfarbror till viljes.\n\nDe begåfvo sig således åstad. Vädret var det vackraste och särdeles\negnadt att framkalla behagliga tankar. Otto började redan närmare\nplanera sin framtid för den händelse, att han blefve förlofvad med\nHelena. Skollärare ville han bli eller prest, ty båda dessa embeten\nlemna genast i början ett säkert brödstycke, om ock litet. Man måste\nforlåta honom sådana beräknande tankar på framtiden, ty de voro\negentligen honom främmande; ofta hade han bland kamrater drifvit den i\nmångens ögon paradoxa åsigten, att om man förlofvar sig först, så följa\nnog, såsom af sig sjelfva, lyckan och brödstycket sedan... nu\nförverkligade han icke i utöfningen sina hypothetiska theorier, utan\nblef lika prosaisk i detta fall, som de flesta andra jordenes söner.\nDock märkte han snart, hvart han kommit, satiriserade sig sjelf och\nleddes naturligast på den tanken, att hans kärlek _ännu_ icke var af den\nhögre natur, som försmår beräkningar.\n\nAllt under det sådana tankar kommo och gingo, hade han ändå sinne och\ntid att samtala med sin farbror. Prosten, såsom sjelf fordom _civis\nacademicus_ och dessutom en man, som icke ville lefva efter sin tid, var\nsärdeles angelägen om universitetets närvarande skick. Otto fick berätta\nför honom om sina särskilta tentamina, om hvarje professors egendomliga\nexaminationssätt och gubben utbröt ofta, då fråga var om den eller den\nprofessorn, som varit hans ungdomskamrat: \"han tycks allt vara sig lik,\nalldeles som i pojkårena.\" Ja han glömde icke ens att underrätta sig om\nvaktmästare och cursorer, såsom t. ex. om Häggström lefde ännu. I\nbegärlighet efter sådana notiser föll gubben ända till en viss\nbarnslighet, som dock icke obehagligt afstack emot hans ärevördiga\npersonlighet.\n\nSedan embetsförrättningen var verkställd, beslöt prosten att återvägen\nskulle tagas genom trakter, dem Otto icke på flere år besökt. Det gjorde\nväl, mente han, en half mils krok, men gerna kunde man underkasta sig\nden, då man hade att färdas en vida intressantare väg, än den stora\nsocknevägen. Och hästen för sin del kunde icke med skäl klaga öfver\nvägens längd, ty denna väg var backig och således vida mindre tröttsam,\n\"såvida samma musklers kraft icke alltid då tages i anspråk.\"\n\nVid några af backarna stego de båda af, dels för att lätta hästens\nbesvär, dels för att kunna välja sig lämplig plats för fri och obesvärad\nutsigt.\n\n-- Skada bara -- sade prosten -- att vi inte ha grönt ännu; vintrarna\nhos oss tyckas bli allt längre; i min ungdom plockade man vanligen\nblåsippor i medlet af April, och första Maj var redan ganska grönt.\n\n-- Kanske ändå att, ifall farbror blir rätt gammal, allt återkommer till\nsitt förra.\n\n-- Du kan ha rätt, min gosse. Naturen i sin fortgång har väl äfven sin\nperiodicitet. Men se här ha vi Tuonela; jag trodde inte, att vi redan\nhunnit så långt.\n\nTuonela låg till hälften i en däld eller rättare i en trakt, som till\nhälften var en däld. Karaktärsbyggningen var omgifven och nästan\nundanskymd af höga, gamla träd. Det var en hästskoformig byggnad i antik\noch ädel stil, sådan man numera sällan får se -- ty äfven till\nlandsbygden tränger modet och dels helt och hållet rifver ned det gamla,\ndels ställer till förbättringar, reparationer och förändringar.\n\nNär de kommit till trädgårdsstaketet, varsnades de af en man, hvilken\nmed spade i hand gjorde något trädgårdsarbete. Prosten igenkände denna\nman och sade till Otto: -- det är Lagman von Randel. Kom min gosse; vi\nskola gå in i trädgården.\n\nPå fjorton år hade de icke träffats; då voro de män i sina kraftigaste\når, nu voro de -- tolf år äldre och ålderdomen stod för dörren. Oaktadt\njemnårigheten var dock skillnaden stor emellan dem båda. Prostens\nfylliga gestalt och den trefna glada minen, jemförda med den andres\nmelankoliska småleende och den hopskrumpna gestalten, läto ana, att den\nförre haft gladare dar, än den sednare.\n\nDe helsade hvarandra med den obesvärade hjertlighet, som är vissa\nnaturer egen. De föllo icke i förvåning öfver deras förändrade utseenden\neller ens talte derom; sådant förutsatte de.\n\nTill Otto sade lagmannen, klappande honom på axeln; -- detta är Otto,\nden tioårige gossen. Välkommen! Och nu, mina vänner, ber jag er vara så\ngoda och stiga upp; kanske kunna vi der få ett glas vin eller så bortåt.\n\nVid det de tre gingo åt byggningen till, blef det Otto underligt till\nmods. När han såg på den antikt fantastiska våningen, föreföll den honom\nså sagolik. Han minndes historier om förtrollade slott; han tänkte på\nröfvarkungars boningar, der blod flutit och menniskohufvuden ligga\nuppstaplade i sköna rader. Ju närmare han kom, desto förfärligare blef\ndet; håren reste sig på hans hufvud, det såg ingen; han blef blek --\nderpå gaf ingen akt. När han redan var i den stora korridoren, hördes en\nstilla musik, sväfvande, vild, men mild. Honom blef det allt svårare,\novillkorligen skulle han... om icke lagmannen öppnat en dörr, tagit\nhonom i handen och med den hjertligaste artighet ledt honom in.\n\nNu löstes till en del förtrollningen, han såg en ung flicka liksom\nskrämd slita sig lös från ett fortepiano.\n\n-- Blif inte rädd, min Saida; här ha vi vänner, prosten i församlingen\noch hans brorsson.\n\nFadren tog henne i handen och förde henne till prosten. Denne omfamnade\nhenne hjertligen och med rörelse. Han hade döpt detta barn och -- hans\nkänslor voro icke ännu förstenade. Hon böjde sitt hufvud mot hans bröst\noch då hon så gjorde, kysste han detta hufvud.\n\nSakta skilde hon sig ifrån prostens omfamning och vände sig till Otto. I\nstället för att enligt etikettens reglor helsa, hände sig, att de blott\nsågo, den ena på den andra.\n\n-- Vill du, min flicka, servera oss med ett glas madeira, men kom ihåg,\näfven för dig sjelf ett glas.\n\nMedan Saida gick att efterkomma fadrens önskan, sutto prosten och\nlagmannen talande med hvarandra, samt Otto på ett afstånd ifrån dem. Den\nobehagliga illusionen började alltmera att ge sig; han tänkte: -- icke\när detta ändå en röfvarkungs boning, och ett förtrolladt slott lär det\ninte heller vara.\n\nSnart kom Saida med fyra glas på en gammaldags silfverbricka. Hon bjöd\nförst åt sin far, sedan åt prosten. När ordningen kom till Otto, tog han\nglaset, drack henne till, men kunde icke, om än han velat, framstamma\nnågot ord. Hon besvarade honom och nu först hade de helsat på hvarann.\n\nAtt tala var dock på det hela taget ingen nödvändighet för Otto; ganska\nväl kunde både han och hon sluta sig till och låta sig upptagas af de\näldres samtal. Men det plågsamma för Otto var, att han inbillade sig se\npå denna flicka, att hon genomskådade honom och förstod, huru gerna han\ntalt med henne, om han kunnat och att hon led med honom. Såsom med en\nobehaglig känsla i ett nu gerna förenar sig en obehaglig känsla från ett\nfordom, hände sig nu, att Otto minndes det obehagliga ögonblicket med\nbörsen; Helena var då den genomskådade, han sjelf var det nu. Det var\nnågon likhet i dessa obetydliga uppträden, men äfven skillnad. Då var\nhan _måhända_ den älskade, nu var han _icke_ den älskande; den som då\nlät läsa sina känslor, var en qvinna, den som nu, det var en man och\ndertill han sjelf. Detta upprörde honom; han blef verkligen vred; hans\nsjäl samlade sin kraft, så att han blef herre öfver sig sjelf; i stället\nför förvirring antog hans ansigte ett herrskande uttryck. Han såg på\nSaida, som nu satt vid sin fader; hon såg tillbaka men slog\novillkorligen ner ögat. Detta fröjdade honom, han visste ej hvarföre. En\nfördel vann han deraf, den att nu kunna i all ro bedöma hennes yttre.\n\nHan blef icke ense med sig sjelf, hvad han skulle tänka om detta ansigte\noch dess uttryck. Att hon var vacker, ville han icke medge; att hon\nstarkt fängslade hans öga, trodde han ej; han tillstod icke, att han\naldrig sett ett ansigte med detta uttryck, ögon, som så liknade vackra\ndrömmar.\n\nOvillkorligen kom han att tänka på Helena. \"Hon är vacker,\" sade han\ntill sig sjelf, \"hon sprider omkring sig frid och klarhet. Hon är för\nmig; sådana som denna kunna vara för andra.\"\n\nHans tankar afbrötos, då Saida lemnade sin plats och närmade sig,\ntroligen i afsigt att gå till ett annat rum. Otto förekom henne,\nsägande: -- jag erinrar mig, att man åt en ny socknebo får säga\nvälkommen. Måtte Tavastland icke misshaga er!\n\n-- O, jag vet det säkert, att allt här skall behaga mig. Flera år bad\njag pappa flytta till Tavastland och vi bodde ändå i Savolax.\n\n-- Fröken gjorde sig således stora förhoppningar om vårt stackars land.\nLåt se huru de uppfyllas.\n\n-- Jag längtade till detta land, och då jag nu är här, så är allt\nuppfylldt. Jag finner mig så hemmastadd här; det är liksom jag alltid\nvarit här. Och det är naturligt, här är ju mitt äldsta hem -- tillade\nhon suckande.\n\nSmittad af hennes vemod, sade Otto: -- med mig är förhållandet annat.\nJag är en vilsen fågel, som goda menniskor tagit vård om, och ändå är\ndet jag, som helsar er välkommen. Förlåt mig!\n\nDet uppstod en tystnad. Saidas blick gaf Otto det vältaligaste svar. Han\nfortsatte icke detta ämne utan vände i stället samtalet på Helena och\nClara, samt tillät sig anmärka, hvad det skulle bli en glädje för hans\nkusiner att göra bekantskap med fröken Randel. Saida svarade, att hennes\nfar med det första lofvat ta henne med sig till prostgården. Den\nbarnsliga kärlekens stilla glädje visade sig i hennes anlete, då hon\nberättade att lagmannen redan var så tillvida återställd, att han\ntillochmed litet orkade med trädgårdsarbete, hvilket han alltid tyckt så\nmycket om.\n\nSolen var redan nära nedergången och prosten gaf sig icke tid att dröja\nlängre. Man skildes således åt.\n\nSaida sade till Otto: -- helsa till Helena och Clara ifrån Saida, herr\nmagister, och säg dem, att jag kommer snart och så gerna.\n\n-- Snart och så gerna -- sade Otto i det han nickade afsked.\n\nPå vägen berättade Otto för farbrodren, hvilken märkvärdig fantasi hade\nbemäktigat sig honom, då de gingo upp. Denna, förklarade han var orsaken\ntill den tafatthet han der i förstone ådagalade.\n\n-- Jag skrattar icke -- svarade farbrodren -- åt sådana fantasier. Det\nhänder nog, att vissa ställen, orter och förhållanden föda\nföreställningar om något annat dermed liknande, som man upplefvat eller\nblott hört berättas, då det tillochmed någongång inträffar, att man af\nett tycker sig minnas ett fullkomligen liknande annat, oaktadt man helt\nsäkert hvarken hört eller upplefvat något sådant. En af mina\nakademikamrater, hvilken trodde på själavandringen, anförde detta såsom\ndet starkaste bevis för sin tro.\n\nVidare taltes de icke mycket vid under vägen. För Otto var besöket på\nTuonela lik en dröm, han visste icke om angenäm eller oangenäm.\nHemkommen gick han genast upp till sin kammare; han sade sig må illa och\nsannt var, att han icke mådde väl.\n\nHvad han om dagen drömt vaken, drömde han om natten -- drömmande.\n\nHan var på Tuonela i den flygel der han _icke_ varit om dagen. Rummet\nvar stort och öfverallt behängdt med lampor, hvilka gåfvo ett sken, mera\nliknande månsken, än det af vanliga lampor. Detta förundrade honom\nmycket, men andra syner upptogo honom snart.\n\nRätt många grannt smyckade personer börja dansa omkring honom och när de\nslutat, kommo de till honom med vackra skänker, som de buro i famnen.\nHan tog emot dessa skänker, men när han fått dem i famnen, förvandlade\nde sig till menniskohufvuden och hjertan. Han förskräcktes. Då sade de\nsmyckade personerna: \"så går det oss alla, så går det dig. Hvi kommo vi\nhit?\"\n\n-- Detta är en dröm -- sade Otto -- eljest kunde jag inte hålla alla\ndessa hufvun och hjertan i famnen.\n\n-- Du bedrar dig -- sade en af de smyckade -- huru många verldar håller\nicke din själ i sin famn, och din kropp skulle inte kunna hålla dessa\natomer!\n\nAf dessa ord öfvertygades Otto, att det icke var en dröm. Hans fasa blef\nstor. Han frågade, huru han skulle bli af med sin börda, som tryckte\nhonom grufligen; sedan ville han gerna dö. Då sade de: -- bed till Gud,\natt han beveker drottningens sinne, kanske hon sedan förbarmar sig öfver\ndig.\n\nOch han bad till Gud. Och si en dörr öppnades, en sväfvande, mild musik\nfyllde luften, och in trädde drottningen. Hon var ensam; det var Melia\nSaida. Hennes af guld och diamanter strålande diadem fängslade icke ögat\nså, som hennes fina, ädla anlete.\n\nAlla de smyckade nalkades henne med sakta steg; äfven Otto ville nalkas,\nmen kunde icke röra sig ur stället, ty hans börda i famnen var för tung.\nMen när drottningen kastade sina ögon på honom, försvunno alla hufvuden\noch hjertan, såsom bortblåsta och Otto kunde nalkas. De smyckade blefvo\nnu nästan lika uppmärksamma emot honom, som emot drottningen och de\ngåfvo honom rum.\n\nJu närmare han nalkades drottningen, desto vänligare blef hennes anlete.\nBetagen af hennes tjusningskraft, glömde han helt och hållet, att hon\nvar drottningen. Han hviskade till henne ömma ord; hon gaf honom ömmare\ntillbaka. Han kysste hennes hals, det tillät hon; hennes läppar, det\nhade hon ingenting emot; han hvilade mot hennes bröst mera än _ett_\nögonblick; hans minne sade honom icke mera, hvem han var eller hvar han\nvar. Till slut lät hans vansinnes kärlek honom tycka, att han sjelf var\ndenna Saida...\n\nDå blef han störd af en röst, som sade: -- vi ha läst alla dina känslor\noch tankar, o drottning; du har varit god emot den der ynglingen, men då\nhan redan så lefver i dig, att han tror sig och dig vara samma person,\nså har han ju redan nått lyckans högsta grad här och hans straff bör du\nicke mera uppskjuta o drottning! Välj nu någon af oss.\n\nDrottningen lösgjorde sig från Ottos famnande arm, såg på honom med ett\noutsägligt vemod och sade:\n\n-- Ja det måste så vara. Hans lycka har räckt for länge, ty han är en\njordens son. Tagen honom, j grannt smyckade och gören med honom, såsom i\nveten, att här alltid förr blifvit gjordt med dem, som ifrån lyckans\nhögsta förflyttas till straffets högsta grad. Yngling, är du nöjd med\ndin dom?\n\n-- Jag lefver blott i dig och jag är nöjd. J grannt smyckade, tagen mig.\n\nMånga beredde sig att leda honom dit han icke visste. En bad för honom;\ndet var en af drottningens tärnor, hvilka nu blixtsnabbt visade sig.\nOtto minndes henne svagt; det var Helena.\n\nHon ställde sina böner icke till drottningen utan till de smyckade, ty\nhon förstod att, oaktadt drottningen kunde befalla öfver deras lif, de\ndock nu hade makt öfver hennes handling. Men då de voro obevekliga, smög\nsig Helena sakta bort och försvann lik en skugga.\n\nLiksom förd på sakta vågor, kom Otto nu till ett annat rum. De smyckade\nlemnade honom der åt en hop vålnader, och sade, i det de försvunno: _nu\nblir du en af dem_. Minnet af drottningen var så lifligt i hans själ,\natt han icke hade tid öfrig för fruktan. Dock vill han veta, i hvad\nsällskap han kommit och han frågade: -- hvilka ären j.\n\nEn förde ordet för dem alla och sade:\n\n-- Vi äro sådana, som efter en missförstådd eller illa belönt kärlek gå\nomkring på jorden och spöka. Några af oss... du ser dem der... fäst\ndig vid deras galna åtbörder... de ha förlorat sina hjertan och sitt\nförstånd... de äro äfven, som du ser, utan hufvuden. För denna andra\ntrupp, dem, som stå der med så hård och obeveklig min, har hjertat\ntappats, men hufvudet sitter ändå qvar. Vi, bland hvilka du står, vi ha\ninte förlorat vårt förstånd icke heller hjertat; men vårt hjerta är det\negentligen inte mycket värdt med; det är så söndersargadt och odugligt\noch delar äro äfven förlorade.\n\n-- Och dertill var allt drottningen skuld -- frågade Otto.\n\n-- Det sköna på jorden, ja. Det stiger mest fram i gestalt af qvinna för\noss män, ty vi förstå det då lättare. Men än i en form, än i annan. Vår\ndrottning var icke den du tillbad; och nästan hvar och en af oss ägde\nsin skilda drottning.\n\n-- Hvarföre kom jag hit förrän de der smyckade personerna?\n\n-- Smyckade säger du om dem och du märkte icke att du sjelf var smyckad,\nmed hoppets och kärlekens smycken, alldeles liksom de. Hvarföre du kom\nhit förrän de? Förmodligen emedan du bättre förstod skönhet än de,\nåtminstone tidigare fattade den.\n\n-- Men då drottningen älskade mig, hvi öfvergaf hon mig! Eller älskade\nhon mig icke?\n\n-- Unge man, hvarföre vilja ha svar! Är det ej nog för dig att du älskat\noch att din kärlek varit stark och ren!\n\n-- Var min kärlek stark och ren?\n\n-- Ja, ty till belöning är du uppflyttad i öfversta straffgraden. Vi äro\nde olyckligaste af de tre klasserna. De vansinnige lida icke. De\nförstenade förståndsmenniskorna minnas inte mera sitt hjerta. Men vi,\nvi; blott vi, vi kunna lida, ty fast vårt hjerta är trasigt och\nsöndersargadt, så är det ändå ett hjerta. Derföre kunna vi lida...\nFagre yngling, känner du något begär till döden nu?\n\n-- Ja det stiger upp hos mig ett sådant begär och allt mer, allt mer.\n\n-- Då är du redan en af oss, och ditt yttre är redan alldeles såsom\nvårt. Kom nu till denna graf och fatta höjden af ditt qval.\n\nOtto följde den talande och kom till brädden af en graf, som förde djupt\nned. I djupet såg han Melia Saida. Hon sträckte mot honom bedjande\narmar; då ville han störta i denna graf.\n\n-- Du vill lefva i minnet, du vill fördjupa dig i denna graf, men kan\ndet ej, ty du är bunden af det närvarande.\n\nYnglingen ansträngde sig, men var såsom fasthållen af tusende band.\nVålnaderna skrattade åt hans bemödanden. Då ansträngde han sig ännu mer;\ntillochmed hvart enda af hans hufvudhår fick en förfärlig längtan till\ngrafven. Fåfängt; banden blefvo allt starkare. Hans ångest blef större\nän all ångest i himmelen och på jorden. Slutligen började han liksom de\nandra vålnaderna att skratta.\n\nHan skrattade gällt, öfverljudt, när han vaknade ifrån sin dröm.\n\n\n\n\nKap. V.\n\nClara i bryderi.\n\n\nFöljande dagen var Otto icke vid sitt lyckligaste lynne, då han gick\nner. Sedan den obehagliga drömmen lemnat honom -- klockan var då två --\nhade icke mera lemnat sig åt sömnen, utan sökt genom lektyr fördrifva de\nonda skuggor, som ännu efter drömmen omvärfde honom. Dessa läto icke\nfullkomligen fördrifva sig, helst Otto till läsning valde Shakespear;\nhvilket visserligen i så fall var klokt, att han hölls vaken -- ty hade\nhan somnat, hade kanske samma dröm återkommit, i litet förändrad gestalt\n-- men obetänkt, emedan Shakespear kastar för mycket blickar in i\nandeverlden, för att vilja förstöra minnet af en dröm.\n\nEfter frukosten hände, att Clara blef ensam med Otto. Hon sade då: --\nnej, kan man se, hvad Otto i dag är vigtig och surmulen! Hvad felas dig?\n\n-- Jag har filosoferat förmycket på min kammare -- svarade Otto\nsmåleende.\n\n-- Filosoferat, ånej! Efter filosoferandet tror jag att sådana der unga\npojkar bli särdeles lyckliga, grötmyndiga och saliga. Förlåt mig Otto,\nmen du har inte filosoferat; du ser dertill alltför slagen ut, nästan\ntimid.\n\n-- Clara -- sade Otto och fattade med starkt förtroende hennes hand --\nvill du bli min vän?\n\n-- Din vän! svarade förvånad Clara och ämnade skämta men tillbakahölls\naf det allvarliga i hans min.\n\n-- Ja, min vän. Men inte en sådan, som blott håller af mig, utan en som\näfven kan vara mig till någon nytta... om så behöfs.\n\n-- \"Om så behöfs.\" Jag förstår dig inte rätt... du nästan gör mig\nrädd. Men jag vill ändå bli Ottos vän efter din egen mening... om jag\nkan.\n\nNågonting oegennyttigt, barnsligt godt och troget kastade härvid ett\nvackert tycke öfver hennes ansigte.\n\n-- Men om denna vänskap skall köpas på en annans bekostnad? Om du lilla\nClara, i och med detsamma du är god och uppriktig emot mig, blir falsk\noch förrädisk emot en annan, som du också håller af?\n\n-- På alltför hårda prof hoppas jag du inte ställer mig, Otto. Falsk och\nförrädisk, säger du, emot någon annan, då jag är uppriktig emot dig. Det\nvore illa. Men jag pröfvar... jag får väl vara litet elak, om det\nleder till något godt ändamål.\n\nDen unga flickan hade ingen aning om, hvilken förhatad och förhatlig\nsatts hon yttrat; jesuiterna kände hon blott till namnet -- måhända icke\nens det. Vid ett annat tillfälle skulle Otto nästan utan undantag\nbestridt och vederlagt denna satts; nu var hans egoism tillreds att göra\nhonom sjelf till jesuit.\n\n-- Säg mig då Clara -- sade han icke utan en viss obeslutsamhet -- säg\nmig någonting... som jag inte vet, men gerna skulle vilja veta. Älskar\nHelena mig?\n\nClara var icke alldeles oförberedd på en sådan fråga, icke destomindre\nskiftade hon färg; det var måhända den första gången i sitt lif den unga\noskuldsfulla flickan, som hittills ledts blott af sin känsla, icke\nvisste, huru hon borde handla för att handla rätt. Talade hon sanningens\nöppna språk, så förrådde hon sin syster och vän, och huru vida det\nskulle ledt till något godt, visste hon icke heller; sade hon deremot\nOtto en osanning, så skulle den vänskap hon lofvat honom, blifvit\nbeseglad med en lögn; teg hon, så...\n\nUnder det dessa tankar korsade sig inom hennes bröst, förgingo några\nögonblick och hon teg.\n\n-- Älskar Helena mig? -- återtog Otto.\n\nDen ton, hvarmed Otto båda gångerna utsade denna enkla fråga, var icke\nsådan hoppet gifver utan snarare någon annan. Det var, liksom han icke\nså alldeles gerna velat höra denna fråga bejakad. Så mycket värre för\nClara; den stackars flickans förlägenhet ökades.\n\n-- Jag förstår, att så är -- sade Otto, i det han sakta tryckte Claras\nhand.\n\n-- Det var orätt af Otto att leda mig in till det, som Otto kallar\nvänskap.\n\n-- Var det orätt, Clara lilla? kanhända... men om det leder till ett\ngodt ändamål.\n\n-- Ja måtte det leda till någonting godt, då jag nu säger, att Helena\nälskar dig... Otto, du har liksom stulit mitt förtroende; hvad har du\natt ge tillbaka. O, måtte du förstå att älska Helena! Jag törs inte\nfråga dig, huru det är; låt mig inte tro, att...\n\nDen blygaste försagdhet stod att läsa i Claras ögon. Man hade kunnat tro\nhenne vara en älskarinna, som yppat sitt hjertas hemlighet -- och likväl\ngällde det en annan.\n\n-- Jag vill älska Helena -- sade med häftighet Otto.\n\n-- _Vill_ du älska, det är illa -- svarade Clara.\n\n-- Jag älskar henne redan -- gentog Otto.\n\n-- Hvarföre frågade du då af mig, om hon älskade dig, hvarföre inte\nhellre af henne sjelf. Ånej, Otto, vi bedra oss, om vi tro, att du\nverkligen älskar Helena.\n\nDenna anmärkning jagade rodnaden ifrån Ottos kinder, och han fann dess\nsanning. Hans röst var undertryckt, då han sade:\n\n-- Låt mig i alla fall tro, att jag i dig, snälla Clara, har en vän. En\nvän, som råder mig eller om icke råd hjelpa, som tröstar mig, eller\nåtminstone vet hvad jag vet och delar min smärta. Vill du bli mig en\nsådan vän?\n\n-- O ja, af mitt innersta hjerta. Ser du, jag har inte tagit min hand\nifrån din; jag vill vara din vän... Men är du olycklig, Otto? Hvem\nälskar du?\n\n-- Jag älskar icke Helena, så som jag det borde, men någon annan älskar\njag ej. Tro mig det, Clara!\n\n-- Och du talar ändå om smärta och råd och dylikt. Hvad menar du? Om din\nkärlek blott är i sin gryning nu, så blir det väl ändå snart ljus dag,\noch då älskar du henne verkligt. Jag förstår dig inte.\n\n-- Jo ser du, lilla vännen min, nog är det ändå så, att vi menniskor\ninte kunna sjelfve skapa vårt öde. Det kommer oundvikligt; det kan\nförvandla en vis till dåre och göra den, som var allas glädje och\nförhoppning till en rik tårekälla.\n\n-- Aldrig har Otto förr talat så!\n\n-- Förlåt mig, goda Clara; jag skall inte heller framdeles tala så. I\nstället skall jag för att roa dig berätta en dröm, som jag engång drömt\ni min lefnad.\n\nNu berättade han för henne den föregående nattens dröm. Han berättade\nden dock icke alldeles såsom den var; ty dels minndes han den icke\ntroget; dels gjorde han, såsom man i allmänhet gör, då man berättar\ndrömmar -- skänker dem ett större sammanhang, än de verkligen ägde. I\ndet fall var han icke ärlig emot Clara, att han ej uppgaf rätta tiden\nicke heller rätta hufvudpersonen, drottningen.\n\nHvarföre sade han icke, att det var den flicka han i går såg, som var\ndrömmens hjeltinna? Var han rädd for sig sjelf, sitt öde och henne? Han\nhade nästan samvetsqval, då han för den flicka, som lofvat honom en\noegennyttig vänskap, med flit förfalskade sin berättelse. Men han var\nmenniska och han var svag.\n\n-- Och du säger dig verkeligen blott en gång ha sett den der flickan,\nsom spelte en så stor roll i din dröm. När var det; hvad heter hon?\n\n-- Begär inte svar på denna fråga! Låt mig någon annan gång upplysa dig\nderom. Men säg mig nu, ha drömmar någon betydelse?\n\n-- Ja det ha de, bara man rätt förstår att tyda dem. Men emedan detta är\nomöjligt, så ha de heller... ingen betydelse.\n\n-- Men om jag nu skulle be dig tyda min dröm; huru skulle du förklara\nden omständigheten till exempel, att Helena der agerade en så\nunderordnad roll, att jag knappt mindes henne.\n\n-- Jag skulle säga, att det går rakt tvertom. Det är ju också ett sätt\natt förklara drömmar.\n\n-- Jag tycker mycket om dig för denna raska spådom. Du har rätt, Clara,\nså kan det gå.\n\nNu blefvo de störda af Helena, eller rättare hon kom i god tid, ty det\nvigtigaste var taladt ut. Hon blef litet förvånad att finna Otto\nförtroligt hållande Clara i hand, henne, hvilken han hittills föga brytt\nsig om. Dock var det icke svartsjuka eller någonting så fult, snarare\nnyfikenhet om hvad de kunde hafva talat, som hade henne att säga: -- se\nnu är Clara inte mera lilla syster för Otto.\n\n-- Nej tvertom; vi ha svurit hvarann en evig vänskap -- sade Otto\nkomiskt och pathetiskt och dolde sålunda en sanning bakom skenet af en\nlögn. Äfven den lilla Clara var honom behjelplig i att antaga en för\ntillfället passande min.\n\nDe började tala i andra ämnen. Otto frågade, hvad bok Helena höll i\nhanden.\n\n-- Det är O. T. af Andersen.\n\n-- Det fägnar mig, att ni redan hunnit öfver sundet. I fjol, vill jag\nminnas, lästen j blott arbeten af de tre stora svenska författarinnorna.\n\n-- Men nu förefalla de oss redan litet tråkiga. När man läst ett af\nderas arbeten, har man nästan läst dem alla. Derföre flydde vi öfver\nsundet till Andersen, ty honom kan man tycka om. Otto kan inte tro, huru\nförtjusta Clara och jag voro i _Spelmannen från Svendborg_ och\n_Improvisatören_. Vi gåfvo oss knappt tid att äta och med arbetet gick\ndet dåligt.\n\n-- Ja, Andersen förtjenar det väl. Öfver _hans_ hvardagsteckningar\nligger utbredd en fin och skär poesi, så att man måste förlåta honom, om\nhan äfven litet koketterar. Men huru kom ni er att läsa denna O. T. Ty\nminns jag rätt, så plär ni först efter genomläsningen se på författarens\nnamn och i alla fall inte gerna läsa andra romaner än dem ni hört\nberömmas. Och hvem berömde O. T.\n\n-- Det kommer an på, hvem som berömmer, -- svarade Clara -- vi frågade\naf Emma Serén, hurudan boken var och hon sade, att den var ingenting.\nDerföre skaffade vi oss den, läste den och ha funnit oss bra deraf. Ack,\nhvad den Eva är söt, men hvad det var synd om henne!\n\n-- Jag tycker -- sade Otto -- att hon fick det skönaste slut. När en\nflicka får veta, att den hon älskar är hennes bror, så vill hon dö, fast\nhon tror sig vilja lefva. Får hon då äfven dö, så smekes hon af det\nmildaste öde; hon slutar vackert.\n\n-- Der finns ännu en flicka -- anmärkte Helena -- som är värd att hållas\naf: den snälla Louise, så ädel, så stilla och så undergifven. Hvilken\nmotsats till hennes syster Sophie, qvick, litet god men mycket\nlättsinnig.\n\n-- Eva och Louise äro glanspunkterna i O. T. Tvenne sådana karaktärer\nskulle försona mig med en i öfrigt aldrig så tråkig bok. Om Eva är fin,\netherisk och englasväfvande, så är i stället Louise rent mensklig, och\ndet vill inte säga mindre. Och ändå älskade de båda obelönta!\n\n-- Är det då en så stor olycka -- frågade Helena.\n\n-- Jag vet inte, så anser man -- svarade Otto, men såg på Clara och icke\npå Helena.\n\nClara plågades af detta ämne och hon afbröt det:\n\n-- Nå Otto, du har ännu inte berättat oss någonting om Tuonela och huru\ndet hade sig i -- dödens boning. Hurudan är Saida?\n\nFullkomligen obesväradt svarade Otto: -- å ja, det är en rätt söt\nflicka. Ni kan snart vänta henne här, sade hon. Och så bad hon mig helsa\ner så mycket.\n\n-- Hvad det skall bli roligt att se henne -- sade Helena -- jag minns\nhenne ännu något litet. Jag tror jag var ett eller två år äldre än hon\n... ja, hon var sådan som Clara.\n\nOtto såg på Helena; hon föreföll honom så älskvärd nu. Han såg på henne\nmed ett visst vemod; det märkte Clara. Och när Claras blickar mötte\nOttos, förstodo de ingendera den andra.\n\nOtto tänkte om Helena: -- mången sådan som du går oförstådd sin verld\nigenom; intet kärt hjerta klappar för henne; hon vissnar och dör utan\natt någon fäster sig dervid.\n\nOlikartade känslor bemäktigade sig Clara; hon lemnade rummet. Omedelbart\nderefter följde Helena systrens exempel och Otto blef ensam; det\nsmärtade honom -- han visste ej hvarföre.\n\n\n\n\nKap. VI.\n\nMetaren fastnar i ett nät.\n\n\nDet var i Maj. Solen sken varmt, träden hade skjutit knoppar och\nöfverlade redan sig emellan om att skjuta blad. Gräsets späda grönska\nsade, att den rätta våren nu hade sin början.\n\nEn vacker eftermiddag finna vi Otto sittande i en båt i viken med ett\nmetspö i handen. Bredvid honom ligger en bössa, hvilken han medtagit i\nförhoppning, att någon oförsigtig sjöfågel genom den skall få sin bane.\nHan har äfven med sig sin jagthund, Wilppas; icke för att den egentligen\nnu behöfdes -- ty ganska väl hade han med båten kommit åt sina rof; om\nicke möjligen för sällskaps skull, eller emedan en jagthund, då han\nsimmar efter en fågel och hemtar den i munnen, alltid deraf har så stort\nnöje, att det vore orätt af dess herre att icke, så ofta sig göra låter,\ndertill bereda honom tillfälle, helst en jagthund, stadd i\nembetsförrättningar städse är en intressant syn.\n\nÄnnu hade likväl ingen fågel vågat sig inom hundra alnars afstånd.\nWilppas satt lugn, med en melankoliskt tänkande min och såg utåt sjön.\nStundom kastade han en ytterst likgiltig blick på någon olycklig fisk,\nsom Otto lyckats få upp till det torra. Han ansåg kanske metandet för\nett föga ridderligt göra.\n\nOtto för sin del var icke heller någon passionerad fiskare. Han ansåg\nväl icke i likhet med de gamle Grekerne fiskandet i allmänhet för ett\noädelt och vekligt tidsfördrif, vid hvilket mindre kraft än list kommer\ni fråga, men metandet tyckte han vara ett dagdrifvararbete, passande\nantingen för håglösa pojkar eller utlefvade gubbar. Äfven hade hans\nmetspö fått hvila på vinden i en vrå hela sju år igenom; i dag, då han\nsåg det, fick han det roliga infallet att försöka, om han ännu kunde\nmeta.\n\nFöga intresserad som han var, hade han äfven tankar öfriga för annat.\nMetspöet ledde honom så naturligt att tänka på den tid, han sist hade\ndet i hand. Hurudan var han då, hurudan nu?\n\nDå var han icke ännu yngling, nu var han måhända mera än så. Då var han\noerfaren, men ren och oskuldsfull; nu kände han redan många af verldens\nkrokar och gångar, hans samvete frikände honom icke såsom alldeles\nskuldfri, om äfven förderfvet ej hunnit längre än till själens yta. Då\nvar han en gosse, helt och hållit beroende af andra; nu kunde han sjelf\nföreskrifva sig lagar; den tid var för honom äfven inne att --\nföreskrifva hjertan lagar; han visste sig ju älskad. Vid denna tanke\nhäfde sig hans bröst högt af stolthet; han ansåg sig för ingen del vilja\nha barnaåldern tillbaka.\n\n-- Lycklig var jag såsom barn -- sade han till sig sjelf -- men är jag\nicke lyckligare nu, då Helena älskar mig. Redan ha alla mina galna\ngriller ifrån drömmen försvunnit och jag känner mig så lugn, så lycklig,\nnär jag är vid Helenas sida. Sådant anser jag för kärlek; på den\nöfverspända och passionerade kärleken, hvilken romaner låta en se, tror\njag icke; åtminstone är jag för litet eldig till en sådan. Visst är det\nnågonting, som jag liksom saknar och gör, att jag ej är rätt\ntillfredsställd, men jag förstår nu såväl, hvad det är; det är just det,\natt intet ord emellan oss blifvit vexladt åt det hållet; den första\nkyssen har ännu icke blifvit tagen... jag kan naturligtvis ej räkna de\nkyssar, jag på grund af slägtskapen haft äran få, ty de smaka just\ningenting... Helena har ännu icke vågat se på mig med så vackra\nblickar, som hon helt säkert kan ge; min dufva har ännu icke kuttrat för\nmig sitt kärleksqväde. Allt detta är orsaken till att jag ej är rätt\ntillfreds; det heter väl, att kärleken är skönast, innan hon talar, men\nförlåt mig, min kära poët, jag tror dig ej; jag tror, att kärleken\nemellan Helena och mig just är af det slaget, som sedan den uttalats,\noaktadt sin sakta början tilltar säkert. O visst vill mitt hjerta liksom\nlitet klappa, när jag tänker framåt på den tid, då hon är min maka...\nlåt mig se, månne det dertill åtgår mera än ett eller par år.\n\nHan afbröts i dessa tankar af ett plaskande och hundens skällande i\ndetsamma. Wilppas hade nemligen, oaktadt sin tranquillitet, observerat\nen större fisk, som fastnat på kroken och slog till med stjerten öfver\nvattubrynet. Otto var icke sen att vilja göra sig till mästare af detta\nbyte, men så försigtigt han än sökte dra upp fisken, hände sig, att\nrefven brast.\n\n-- Så litet metare är jag -- sade han -- att jag icke ens kom att tänka\npå huru svag en sju års gammal ref skulle vara. Skadan var obetydlig;\ngäddan var beskedlig mot mig, ty hon befriade mig ifrån detta göra.\n\nDe öfriga fiskarna, hvilka ännu lefde i vattnet på båtens botten,\nkastade han i sjön, tog årorna och förfogade sig hemåt. Skottet lossade\nhan af på en kråka, som föll men af Wilppas icke ansågs värdig något\nsteg.\n\nHemkommen gick han, klädd som han var, genast in och såg der lagmannen\noch hans dotter hvilka anländt, medan han metade.\n\nOtto visste, att de skulle komma en af dagarna, blef således icke\nöfverraskad af denna syn. Äfven i hans sätt att helsa låg denna gång\nicke något, som kunde tyda på själsfrånvaro, utan snarare på\nverldsmannen. Han var icke fullt naturlig utan det var någonting\naffekteradt i hans artighet. Ty det kunde han icke hjelpa, att Saida,\ngenom de minst sagdt obehagliga minnen hon väckte, var för honom en\nplågsam företeelse. Han såg på Helena och tyckte sig då må bättre.\n\nDessa känslor räckte dock icke många minuter. Ty när han tänkte efter\noch tog sitt förnuft till fånga, började han finna sig litet löjlig, som\ntill följe af drömmar fattade att så säga antipathi emot en menniska,\nsom med dem oskyldigtvis stod i sammanhang. Han betraktade henne och hon\nvann derpå oändligt. Detta stilla anlete, huru kunde det tillhöra\nofriden eller sprida den omkring sig. Och hennes blygsamma väsen, så\nfritt från alla anspråk, och hennes röst med denna egna, halft\nundertryckta klang, kunde de egentligen uträtta något ondt! o nej.\n\nOtto märkte, att hans kusiner redan hunnit bli temligen bekanta med\nSaida; åtminstone voro de redan _du_. De sutto hvar på sin sida om Saida\noch tycktes vara liksom litet förtjusta i henne.\n\n-- Huru lyckades ditt metande -- frågade Clara.\n\n-- Jag har ingen fisk med mig; de voro så små, att jag kastade dem\ntillbaka i sjön. En större fisk höll jag på att få, men refven gick af,\noch gäddan gick fri.\n\n-- Stackars fisk -- sade Clara -- den förstod inte, att det hade varit\nbättre att dö en hastig död häruppe ibland oss, än att långsamt tyna af\nmed kroken i halsen, ty dernere lära de inte ha några läkare.\n\n-- Gick refven verkligen af -- frågade Helena.\n\n-- Ja, men det var inte underligt med en sju års gammal ref.\n\n-- Å nej, Otto; så gammal var den inte. Det är blott några veckor sedan\nHelena lade dit den; vi hade tvinnat den, för Helena sade, att hon,\nämnade börja meta i sommar kantänka.\n\n-- Den var ljusgul... ja nytt kan ibland ha den färgen. Helenas möda\nblef sålunda belönad. Det var illa. Men jag skall hjelpa dig att tvinna\nen ny.\n\n-- Är det roligt att meta, frågade Saida Helena.\n\n-- Ja nog är det såder småroligt, om man får något, att träda dem på en\nvidja och sen föra fiskarna hem och visa.\n\n-- Det är ett tidsfördrif i ordets egentliga mening -- invände Otto --\ningenting vidare.\n\n-- Men är det icke poetiskt -- frågade Saida -- jag tror jag läst i\nnågon bok, att många vackra tankar då kunna komma före -- tillade hon\nmed en blyg min.\n\n-- Mån' icke den poetiska sinnesstämningen liksåväl kan uppkomma, när\nman sitter sysslolös i sin båt eller på en bergsklack i den friska, fria\nnaturen eller helt enkelt på sin kammare -- svarade Otto sardoniskt.\n\n-- Då måste kammaren vara mycket treflig -- inföll Clara skämtande.\n\nClaras skämt misshagade Otto _denna gång_. Det for ett moln af missnöje\nöfver hans panna.\n\nSaida sade: -- magistern medger väl ändå, att yttre förhållanden, det\nsom är omkring oss menar jag, äfven kan göra något åt sig. Till exempel\nett metspö i handen och en skön natur omkring mig.\n\n-- Ja jag medger... det är mycket orätt af mig att yttra bestämda\nåsigter i sådana fall som detta; ty jag är inte alls poetisk.\n\nSaida skiftade färg, dock blott helt lätt.\n\n-- Otto har sin stygga dag i dag -- hviskade Clara till Saida, likväl\nmed flit halfhögt, för att Otto skulle höra det. Hon såg äfven härvid på\nhonom med en slug uppsyn.\n\nOtto sade till Saida:\n\n-- Tro henne inte, fröken Saida; mina sednaste ord syftade endast på mig\nsjelf, på ingen annan; tro mig... Och när jag tänker efter, så är det\ninte orätt, att jag anspråkslöst säger min mening, om det ock icke\nfinnes poesi inom mig. -- Han smålog och fortfor: -- jag tror visst, att\nsjälen stämmes olika allt efter det olika i det oss omgifvande, men huru\nsjälen stämmes beror på huru hon var stämd förut. Så kan den ena gången\nen skön natur verka inom mig frid, en annan gång känsla af tomhet och\nsaknad. När känner fången mera sin smärta, än när solen ler emot honom.\nSolen, den varma och mäktiga solen, kan icke skapa sig sympathier hos\nfången; snarare tvingar fången solen till sympathi med sig. Den lyckliga\nbruden åter, när känner hon varmare sin lycka, än då solen och den sköna\nnaturen, lika festligt klädda bröllopsgäster, nicka henne bifall. Säkert\nminnes hon icke då, att de finnas, hvilka hoppet svikit och hvilka mena,\natt samma denna sol gjorde bäst att icke lysa öfver deras elände...\nAllt detta är dock ytterligheter, sådana ingen af oss erfarit. Men äfven\nannars, då man icke rimligtvis kan säga sig vara lyckligare eller\nolyckligare än vanligt, anslås man ändå ganska olika af det omgifvande,\nden ena gången till vemod, den andra till fröjd, stundom åter till\ningendera, till någonting oförklarligt... måhända till poesi, om\npoesimöjlighet bor hos individen.\n\n-- Månne inte -- sade Saida -- just vexlingen emellan sorg och glädje,\nvemod och fröjd vara lifvets poesi?\n\n-- De jemna vågorna, ja. Det är möjligt -- tillade Otto med en lätt\nsuck, som ungefär tydde på omöjligheten att få själens och lifvets\ndunkla gångar belysta.\n\nSaida steg upp och närmade sig fönstret. Hvad här är vackert, sade hon.\nKanske äro granar de vackraste träd. Orätt ändå att jemföra träd! Få de\ninte vara för sig?\n\nDessa ord talade hon såsom för sig sjelf. Otto kunde icke annat än\nbetrakta hennes anletes uttryck. Helena såg på Otto, Clara på Helena.\n\nOtto sade: -- fröken spelar ju pianoforte. Det minns jag nog. Var god\noch låt oss höra.\n\nProstinnan, som just inträdde, anmärkte, att instrumentet var gammalt,\noch hade svagt ljud, men att det föröfrigt var väl stämdt, ty kantorn i\nförsamlingen hade nyss stämt det, han som för sitt fina öra var särdeles\nkänd.\n\nPå en välbeställd prestgård finnes sällan ett pianoforte. Det här\nbefintliga var det enda arfvet efter prostinnans fader och tydligen från\nden tid då de fordna klaveren eller clavicembalerna började öfvergå till\nde moderna pianoforte. Prostinnan hade i sina yngre dar spelat något\nlitet; detta hade gått i arf till hennes döttrar, hvilka således icke\nvoro särdeles försigkomna -- deras underbyggnad var icke stor, men ändå\nsärdeles roade af musik; liksom äfven Otto, hvilken icke trakterade\nnågot instrument.\n\n-- Ack hvad det blir roligt att höra dig Saida, ty säkert spelar du så\nväl.\n\nSaida smålog, men begick icke det felet att på förhand reservera sig.\nHon satte sig således och utan alla preludier spelade hon ett stycke,\nsom icke var kort, men tycktes så, ty hon spelade verkligen väl och utan\nall affektation.\n\nProsten, hvilken jemte lagmannen inkommit under det Saida spelade, sade,\nnär hon slutat:\n\n-- Bravo, lilla Saida, det kallar jag att spela väl; och det ändå utan\nall ansträngning. Agatha min gumma, ser du man kan ändå spela väl,\noaktadt man lemnar bort det der störande arbetet med kroppen, hvartill\nAngelique och så många andra göra sig skyldiga.\n\n-- Kanske fröken äfven sjunger -- frågade Otto.\n\n-- Ack ja -- sade Clara -- sång tycker jag så rysligt om. Sjunger icke\ndu, Saida?\n\n-- Ja, något litet. Jag har inte sjungit på lång tid, så jag vet inte,\nom jag ens vågar skylla på heshet. -- Småleende tillade hon: -- och om\njag kommer af mig, så börjar jag om igen.\n\nVi måste förlåta Saida, om hon denna gång reserverade sig, dels emedan\nhon nyligen icke gjorde det, dels emedan hon ansåg sig i sång\nunderlägsen sig i solospel. Deri hade hon åtnjutit undervisning och ägde\nmåhända skola, i den förra icke.\n\nHon sjöng en sång. I den första versen var hennes röst ännu svag och\nnästan darrande -- Saida var väl litet rädd. Men för hvarje vers växte\nmodet, intrycket och intresset, så att det var som högst, då hon\nslutade. Ingen kom sig ens till att berömma eller tacka henne; ett bevis\npå hvilket intryck hennes flärdfria, ljufva och dunkla sång hade gjort.\n\nOrden, till hvilken musiken var liksom gjuten, innehöllo en saga om en\nblomma.\n\nI många år hade en skön och ljusröd blomma blomstrat på en klippas häll.\nDe friskaste, grönaste blad förhöjde ännu mer blommans skönhet. Men\nblomman var icke nöjd, ty ingen såg blomman och hon tyckte sig på det\nhela taget uträtta ingenting. En gång frågade blomman af sin Gud: -- är\njag till nytta eller skada? Begär ej att veta det, svarade blommans Gud,\när det ej nog för dig att vara blomstrande, evigt ung och vacker! O nej,\nsvarade blomman, här blomstrar jag på denna klippas häll; ingen ser mig,\nhvad är det då med min skönhet. Jag ville hellre vara till nytta eller\nskada. Då blef han vred, blommans Gud och han sade: fåfänga, otacksamma\nblomma, jag kunde genast förinta dig, men jag har skapat dig. Hittills\nhar du icke varit till nytta eller skada, men, om du så vill, skall du\nfå bli till det ena. Välj emellan att i allan evighet blomstra liksom\ntillförene, osedd af alla, skön i din egen skönhet, eller att bli till\nskada och mista din oförgänglighet. Nu valde blomman att bli förgänglig\noch att få skada. Och klipphällen förvandlades nu till en dal, der\nvandrare ofta gingo, blommans stänglar fingo törnen, och blomman sjelf\nfick nu ett namn. Många, många sågo och beundrade den vackra blomman och\nmärkte icke dess törnen utan sårade sig deraf. Detta fägnade blomman.\nMen en dag uppstod storm, så att blomman skakades hit och dit och\nsårades illa emot sina egna törnen. Sedan så vissnade blomman, hon blef\nful och gammal och dog.\n\nSedan Saida uppstigit ifrån pianot, tycktes hon icke mer vara densamma,\nsom förut. Det luftiga och sväfvande i hennes natur hade nu öfvertaget\noch firade sin seger i kindens skära glöd och ögats drömlika förklaring.\n\nSådan hon nu var, hade Otto sett henne en gång förut, men i drömmens\nsvärmeri. Nu drömde han... o nej... han var beklagligtvis vaken. Hon\nsåg händelsevis på honom, men ack, blicken trängde litet för djupt. Hans\nhjerta klappade våldsamt... det kände han ej; det klappade ännu mera\nvåldsamt... då kände han det. Han fann nu, hvem han ville trycka till\ndetta klappande hjerta, men han fann äfven, att han icke drömde; ack och\nve, han fann, att han var vaken!\n\nEtt hårdt och obevekligt öde vill stundom så, att menniskan efter ett\nsaligt ögonblick med _förfärelse_ finner, att hon är vaken. Hon borde ju\nfröjdas deråt, hvarföre då förfäras! Kanske emedan ett sådant ögonblick\när en vändpunkt i menniskans lefnadsbana och nya, okända trakter öppna\nsig för hennes syn... okända trakter, stumma trakter, de der ingenting\nförtälja om sig, alldeles ingenting berätta huru det är att vara i dem,\ntysta som grafven om det mål, dit de föra.\n\n\n\n\nKap. VII.\n\nNätet knytes starkare.\n\n\nFöljande morgon var icke vacker. Ingen sol, ingen fågelsång, blott storm\noch regn.\n\nOtto vaknade helt tidigt. Ovädret lät honom icke sofva längre, oaktadt\nhan visst icke åtnjutit den nödiga hvilan. Men ovädret hade äfven\nbundsförvandter.\n\nDet första han tänkte var: _ännu_ är hon här, och det fröjdade honom\novädret, ty sannolikt var, att hon skulle qvarstanna tills detta gått\nöfver. Han finge då ännu kanske många timmar se henne, tala med henne.\n\nDet andra han tänkte var: _hon_ är här ännu och det smärtade honom.\nAningen höll för honom sin spegel och visade det tillkommande. Han såg\nsyner, hvilka förskräckte honom.\n\nHan fattade ett raskt beslut, det att fly hemmet, sålänge hon var der.\nHan hade redan länge ämnat företaga sig en jagtfärd, hvartill han\nanslagit mera än en dag. Nu kunde han ju anträda den. Hvad gjorde det,\nom regnet smattrade, om han än blef genomvåt; han var ju härdad, det\nvisste han af gammalt, emot alla förkylningar. Hvad gjorde det, om de i\nhemmet ansågo honom besynnerlig eller oartig, som företog sig en\njagtfärd just nu under detta oväder och då ett rart främmande gästade\nunder detta tak.\n\n-- Måhända skola de framdeles tacka mig, -- tänkte han -- allt, allt\nskall jag förklara dem sedan, när Helena är min... Helena, ja... Jag\nskall säga henne, att jag _icke ville_ älska denna andra, att jag ville\nfly henne, innan... det var för sent; innan mitt hjerta blifvit en\nruin, den jag icke vågade erbjuda Helena. Om Helena då skrattar och\nstolt i sin lycka säger mig, att allt detta var tomma farhågor, så skall\njag inte sätta mig emot hennes tro utan blott bedja henne tacka mig. Det\nskall hon göra då.\n\nHan klädde på sig med en ifver, som var förenlig med hans beslut. Han\ndrog på sig sina jagtstöflar, ställde allt, som hörde till skjutväskan i\nordning. Bössan var nu det enda, som återstod; hon hade icke varit\nbegagnad på lång tid, ty den bössa han i går hade med sig, var hans\nsämre.\n\nHade bössan genast varit i behörigt skick, så hade det varit ganska bra.\nMen som hon det icke var, förgick mera än en fjerndels timme, att göra\nhenne vederbörligen tjenlig för en längre färd.\n\nUnder det dessa minuter förgingo, hittade hans tankar och känslor på\nmånga nya vändningar och när bössan var i behörigt skick -- då vacklade\nhans beslut. Skumt såg han för sig en förtjusande bild; det växte inom\nhonom ett begär att göra bilden klarare, _att se henne sjelf_. Och detta\nbegär fick en mäktig medhållare i den tanken, att det vore omanligt,\nfegt att, genom att undfly faran, vilja skapa sig ett öde.\n\nHan sökte opartiskt bedöma, hvilketdera han borde, fly, eller bli qvar.\nOpartiskt ja. Följden blef, att han stoppade sin pipa och stannade qvar.\n\n-- Hvarken någon mensklig eller gudomlig domstol kan fälla mig, om jag\nnu stannar qvar. Det jag nu gör är _icke_ orätt, att fly vore det icke\nheller, men barnsligt, narraktigt.\n\nSådana voro hans morgonfantasier, medan han spatserade upp och ned i sin\nkammare. Han rökte med den ifver, som om det gällt en embetsförrättning\noch den ena pipan aflöste den andra, utan att han märkte det. När han\nblef kallad till frukosten, kunde han icke tro sin klocka, som sade, att\nfem timmar förgått, sedan han steg upp.\n\nLagman Randel hade icke ämnat blifva qvar öfver natten. Men ett\nplötsligt illamående, som inträffade, då det redan var tillsagdt om\nförespänningen, tvingade honom att lyssna till prostens och dess frus\nböner, helst äfven hans dotter bevekande bad honom icke blottställa sig\nför den kalla aftonluften. Han ämnade dock att följande morgon, ifall\nhan då blifvit bättre, jemte sin dotter återvända till hemmet, hvilket\nhan ogerna ville lemna utan uppsigt en så arbetsbråd tid.\n\nSåsom redan är berättadt, behagade det denna morgon blifva ett oväder,\nhvilket äfven fortfor hela dagen. Stormen var genomträngande och kall,\nsamt luften till följe af regnet fuktig och rå, så att han, oaktadt\nillamåendet upphört, tvangs att äfven denna dag och derpå följande natt\nbli qvar på prestgården.\n\n-- Detta är dock ett herrligt väder for oss landtbrukare -- sade\nprosten. -- Jag tycker hvad hafran och ärterna och den späda rågbrodden\nnu skall skjuta fart, när solen börjar skina efter det här.\n\n-- Och i morgon, om det vill hålla upp och jorden icke är alltför\nklibbig, kan man väl utan risk kasta korn i den -- menade lagmannen. --\nJag är såsom landtbrukare litet af mig kommen; det kan vara så godt, att\ndet regnar; jag förhindras visserligen att komma hem, men får i det\nstället profitera af brors råd, som säkert äro grundade på mångårig\nerfarenhet.\n\nDe båda gamla herrarne kastade sig nu på landtbruksfrågor och fördjupade\nsig deri med det intresse, som i sådana fall utmärker kännaren och\npatrioten.\n\nDe första timmarna tyckte Otto sig åter vara alldeles lugn och likgiltig\nför Saida och desto varmare för Helena. Han sökte denna förmiddag\nersätta Helena för det han den föregående aftonen lemnat henne i\nskuggan. Alltid så ofta hon var inne -- ty hon hade den fatala veckan --\nvädjade han till hennes tycke, lockade henne att tala och vara glad.\nHäruti gick han så långt, att han nästan var oartig emot fröken Randel,\nsom ändå var en gäst. Hade Helenas bröst den föregående aftonen varit\nöppet för en gryende svartsjuka, hvilket vi dock icke böra tro, så blef\ndet härigenom botadt. Sjelfva den skarpsynta Clara, hvilken med\nförskrämd blick iakttagit Otto den sista qvällen, ansåg sig nu kunna\nvara trygg och säker.\n\nSaida å sin sida fann med den fina instinkt, hvarmed qvinnan i sådana\nfall sonderar qvinnan, att Helena älskade Otto. Huru det var med denne,\nkunde hon icke finna, måhända emedan det var en man.\n\nOch Otto sjelf? Han var inom sig segersäll, stolt och belåten, emedan\nhan ej företagit sig jagtfärden. Nu hade han ju, tyckte han, vunnit\nbekräftelse på att Saida icke var farlig för hans pantsarklädda hjerta.\n\nHan misstog sig; hvad han trodde vara ett afslutadt helt, var blott en\nevolution i kärlekens serie. Emellan den dag, då solen första gången\nvårligt helsar oss och smälter snön på våra tak, samt den, då all snö är\nsmält och intet deraf finnes qvar i våra skogar, finnas dagar med\nnordanvind, dagar med kall snö, dagar som hota med evig vinter och icke\nlofva sommar. Och huru gör bäcken? Närmast sin källa forsar han, der han\nstörtar utför klipporna, men i dalen blir han så obetydlig, så stilla.\nDu hör honom icke; du ser honom knappt, der du stiger öfver honom. Och\nändå blir af honom en stor och bred, djup och mäktig flod.\n\nNär det blef afton och han tog sitt godnatt, då visste Otto, hvem han\nälskade. Och nu visste han det klart och bestämdt; han fann det vara\noåterkalleligt; han äflades icke mera med fåfänga försök att tro annat.\nBedröfvad skänkte han dock en flyktig tanke åt Helena; flyktig ja, ty\nMelia Saida hade redan rotfäst sig i grunden af hans bröst.\n\nHans kärlek nu var ren, utan alla beräkningar, alla afsigter. På sådant,\nsom att få Saida till maka, tänkte han icke; han tänkte icke ens på att\nvinna hennes genkärlek. Han tänkte icke på lycka eller olycka, nutid\neller framtid, men han -- älskade och han kände all kärlekens ljufhet.\n\n\n\n\nKap. VIII.\n\nFöre och under ett bröllop.\n\n\nI två eller tre dagar efter det Saida farit bort, hade Ottos själ rik\nsysselsättning. Minnet gaf en vänlig hand åt fantasin och Saida stod för\nhans själs öga. Men efter dessa få dagar blef hennes bild något skummare\noch den tillfredsställde honom icke mera. Det vaknade hos honom den\nsmärta, som af jordens barn kallas längtan. Han ville se henne, sådan\nhon verkligen var; med minnets teckning var han icke nöjd.\n\nEn afton, sedan solen redan gått ned, spatserade Otto i trädgården.\nInnan han visste ordet af, mötte honom Clara. Störd i sina tankar,\nbetraktelser eller känslor, spratt han till och sade: -- du Clara här,\nså sent?\n\n-- Ja, jag fick medlidande med dig stackars gosse, som spatserat här en\ngod halftimme i denna tunna rock. Jag kom för att be dig in eller...\ntag åtminstone denna kapprock, som jag, ser du Otto, har med mig åt dig.\n\n-- En halftimme, säger du; det är omöjligt. Aldrig mera än fem minuter.\n\n-- Hvad fattas dig Otto? Du har hela dagen varit så tankspridd; så var\ndu inte i går eller i förgår eller nånsin förut.\n\n-- Var jag inte så i går och förgår, så är det underligt, ty då var jag\nredan alldeles såsom nu. Någon är ändå skillnaden, ty jag förstod mig\ninte då ännu på att längta; det var blott ljuft, men nu är annat.\n\n-- Älskar Otto verkeligen henne, som for bort? Älskar du Saida?\n\n-- Om jag älskar, hvilken fråga! Kan Clara tänka sig annat, än att jag\nskulle älska henne. Minns du henne, såg du på henne, hörde du henne\ntala, hennes röst. Sådana väsenden äro satta hit på jorden för att\nälskas.\n\n-- Och sådana som Helena, hvarföre äro de satta hit? Är det för att\nlida?\n\n-- För att fördunklas utaf stjernor af en högre ordning.\n\n-- Kärleken har då gjort dig hård, obarmhertig och... kärlekslös. Det\när illa.\n\n-- Stundom är jag varm endast för henne; det är sannt... men stundom\nåter tycker jag mig vara varm äfven for allt annat, mycket varmare, än\njag nånsin var det, innan jag älskade henne. Sådana ögonblick tycker jag\nmig förstå naturen och menniskorna bättre än förut och älska äfven dem.\nDet är Saida, som då skänker glans åt allt annat.\n\nDet blef då hon -- tänkte Clara och suckade. Hennes aningar hade icke\nbedragit henne och hon suckade ännu en gång.\n\nOtto fortfor: -- du lofvade att vara mig en vän, och jag tror jag åt dig\nlofvade detsamma. Men vet du Clara, att jag genast var litet oärlig emot\ndig; då vågade jag, besynnerligt nog, inte säga åt dig, att den dröm,\njag berättade för dig, var drömd natten efter det jag var på Tuonela och\natt just Melia Saida var drömmens drottning; nu säger jag det så gerna.\n\n-- Och hvad tänker du nu, hvad vill du, hvad hoppas du? svara mig och\nförlåt mig, som frågar så.\n\n-- Hvad jag tänker; jo jag tänker inte alls. Hvad jag hoppas! jag hoppas\ningenting ännu. Och hvad jag vill! Jag vill _se_ henne, blott _se_\nhenne. Clara, min vän, ställ så till att jag får se henne.\n\nMånga känslor splittrade sig, många tankar korsade sig inom den unga\nflickans bröst. Hon kände sig frestad att sky Otto, men hon kände sig\näfven dragen till honom mera än förr; det var liksom han nu mera än\nnånsin varit i behof af en vän, ty han var icke lycklig, om han äfven\nsjelf tyckte så. Kunde väl Clara klandra honom, för det han icke älskade\nhennes syster, för det han älskade denna Saida, för det han tycktes\nförlorat tillochmed minnet af Helena! o nej, det kunde Clara icke, då\nhon fann, att han helt och hållet och så varmt lefde för Saida. Hon var\nen qvinna, hon hade ett hjerta och Ottos kärlek alstrade _vissa\nsympathier_.\n\nDet var således med oförställd glädje hon svarade: -- i öfvermorgon är\nbröllop på Kuusisto; du har sagt dig inte vilja komma till detta bröllop\n... men besegra nu din vedervilja, ty tänk om Saida vore der.\n\n-- Om hon vore der, ja då vore dessa aristokratiska väggar inte mera\ntråkiga, ty himlen vore der. Men du förespeglar mig kanske toma\nluftslott. Och jag minns väl, huru hon sade, att hon och hennes far icke\nvarit och gratulera. Menar du, att den ceremoniela gubben Stålheim\nskulle bjuda dem ändå?\n\nDet vägde något litet, innan Clara svarade: -- med bjudningskortet fick\näfven Helena en liten breflapp ifrån bruden. Bland annat säger hon der,\natt Tuonela herrskapet skulle bjudas, oaktadt de inte gratulerat -- för\nbrist på damer.\n\n-- Tack goda Clara för att du inte teg med hvad du visste. Jag får då se\nSaida många, många timmar. Jag får tala med henne, höra hennes röst.\n\n-- Och nu godnatt, Otto!\n\nMed dessa ord aflägsnade sig Clara. Tyst som hon kommit gick hon igenom\nsalen och in till systrens och sitt rum. Helena var redan inslumrad.\nClara lade lent sin hand på hennes panna, hennes hjerta. Allt utvisade\nlugn. Hon kände på sin egen panna, o hur den brände; hon lade handen på\nsitt eget hjerta, o hvad det klappade!\n\n-- _Nu_ är du lycklig -- hviskade Clara -- om Gud nu lät dig somna in så\nder, stilla och för alltid, så skulle Clara inte klaga. Men fast du vore\nkall och stel, så kysste jag dig, likasom jag nu gör.\n\nSpäda armarna slog hon kring systrens hals och kysste henne. Sedan gret\nhon sakta men bittert. Tårarna lättade icke hennes hjerta.\n\nOch ändå gret det rena samvetet dessa tårar!\n\n       *       *       *       *       *\n\nBröllopsdagen kom. På Kuusisto var allt tillrustadt med en utsökt lyx,\npomp och ståt. Brudens far, öfverste Stålheim, var en af de män, som i\nsmåsaker och inom sin familj gnida ända till det skamliga, men som, \"då\ndet gäller\" och då tillfälle är att för mängden visa liberalitet, låta\nlasten girighet besegras af lasten fåfänga.\n\nBruden var hvarken vacker eller ful, hennes ansigte ägde hvarken något\ntilldragande eller frånstötande. Sak samma med brudgummen, om hvilken i\nförbigående kan nämnas, att han var en fyrti års man samt en baron, som\nnyligen lyftat ett stort arf.\n\nUnder vigseln, som förrättades af prosten begick Otto det felet,\natt... En aning om rätta förhållandet for nu för första gången\ni Helenas misstänksamma själ.\n\nLängre fram på qvällen vunno hennes aningar en större bekräftelse. Icke\nså mycket för att Otto med Saida dansade flera danser, än med henne;\nicke så mycket för att han på Saida kastade de varmaste blickar; men han\ntycktes i hennes närvaro vara alldeles förvandlad; hans fordna, fria,\nostyriga, ja nästan sjelfsvåldiga sätt hade blifvit ädelt, anspråkslöst,\nnästan blygt. Ock när en gång efter en dans han ledde Saida till hennes\nplats, hvilken då råkade vara invid Helenas, aktade Helena grannt uppå\nden röst, hvarmed han tilltalade Saida. Hvad den rösten var vek, låg och\naf ett sonort behag -- fordom var den stark och manlig, nästan\nbefallande. _Denna röst_ skar in i Helenas bröst, såsom tusende knifvar.\nKänslan sade henne detsamma, som erfarenheten säger åt en annan, att\nförändringen i röstens tonfärg, då en man talar med en qvinna, är ett\nmycket talande bevis på kärlek.\n\nDock fick icke den hos qvinnan så fula krämpan svartsjuka insteg i\nhennes milda och försakande själ. Tvertom hon började att värdera Saida\nmera än förut; hon skänkte äfven rättvisa åt Saidas yttre behag, den\nsymmetriska vexten, det ädla drömsköna anletet. Hon fäste sig icke så\nlitet vid den utsökta smak, hvarmed Saida klädt sig; hon beundrade\nhennes sätt, en mästerlig förening af konst och natur.\n\nEn stilla sorg intog Helena, sorgen öfver att icke vara älskad af den\nhon älskade. Men för resten var det henne likgiltigt, hvem Otto älskade,\ndå han icke älskade henne.\n\nOtto för sin del var såsom i ett saligt rus. Redan började för honom\nönskningarnas tid, förhoppningarnas tid. Han trodde i går, den dåren,\natt han blefve tillfredsställd blott med att få se Saida, men i dag när\nhan vunnit detta mål, ville han tala med henne; han ville, att äfven hon\nskulle se på honom _så_, som han såg på henne. Med ett ord han ville ha\ngenkärlek.\n\nHoppet, hoppet, förutan hvilket all kärlek qväfs i sin linda, hoppet\neldade honom, gaf honom mod. Och hvem gaf honom hoppet, hvem om icke\nSaida! Han motsvarade icke illa hennes drömmar, de blyga drömmar om en\nblifvande älskare, hvilka hon möjligen haft. Hans konversation lifvade\nhenne; hon fann uti Otto någonting helt annat än en salongshjelte, den\nder visserligen fladdrar på ytan, men aldrig tar tanke och känsla i\nanspråk. Salongshjeltar ha det gemensamt att göra vidtomfattande och\nbetydelsefulla frågor intresselösa; Otto kunde göra de minsta småsaker\nganska betydelsefulla genom vissa förliknanden och anspelningar på\nnågonting annat _outtaladt_, men menadt. De fleste salongshjeltar se\nallt igenom sin sjelftagna auktoritets gloria. Otto förstod att vädja\ntill Saida, att se allt liksom igenom hennes själs öga. Likväl bibehöll\nhan sin sjelfständighet; det var hos honom någonting gladt, hurtigt och\nmodigt på en gång, som blygt och undfallande. Och hans yttre var icke\nofördelaktigt; den resliga vexten understöddes välvilligt både af\nhållning och ledighet; kring hans läppar spelade i täta vexlingar skämt\noch allvar; de blå ögonen ägde både mildhet och skarpsinnighet; det\nbruna, något lockiga håret skänkte en vänlig skugga åt en hvälfd panna\noch otadeliga kinder.\n\nUnder en dans, hvartill märkvärdigt nog Saida icke var uppbjuden hade\nOtto det skönaste tillfälle att ostörd fortsätta ett samtal:\n\n-- Och hvar ligger detta ställe? Dessa björkar och granar, som äro era\nvänner och dem ni kanske vidrört med denna hand?... Säkert har jag\nvarit i dessa trakter, ty jag är jägare och har ströfvat vidt och bredt.\nFröken har i mig en tacksam åhörare; beskrif ert favoritställe.\n\n-- När man ifrån Tuonela kulle, der han är högst, går en gångstig på\nåsen, som stryker emellan båda sjöarna, ser man snart en liten ås, som\ngrenar sig ut ifrån den stora. Ditåt går man då, så godt man kan, ty\nspången leder inte dit. Den lilla åsen skjuter ut i den högra sjön och\nbildar en udde, en halfö. Nära till det ställe, der halfön slutar, bilda\ntvenne hällar liksom två väggar till en kammare. Dernere då, på sjelfva\nkammargolfvet är en liten gran, alldeles ensam bredvid en gammal sten.\nNär aftonsolen sänker sig, har jag skugga der, när morgonsolen höjer\nsig, har man äfven skugga der... men aftonsolen är vackrare, och jag är\nder oftare då. Jag sitter på den gamla stenen bredvid den unga granen\noch ser neråt sjön öfver granarnes och björkarnes toppar; är sjön då\nlugn och blank som en silfverspegel, så är han vacker att se; men går\ndet vågor, sa får man se, huru solen sett på dem; de skifta som otaliga\ngullfjell. Och trädens toppar nicka bifall.\n\n-- Ja jag har sett dessa klippväggar men naturens halfdragna hviskning\nom er förstod jag icke då; ingen aning talte för mig om Saida.\n\nEfter en kort tystnad, återtog han:\n\n-- Fröken älskar att sitta i skuggan och derifrån betrakta solbeglänsta\ntaflor. Middagens sol får icke se Saida der!\n\n-- Middagssolen är der så brännande. Intet enda träd erbjuder någon\nsvalkande skugga, ty de ligga nedanföre. Och klippväggarne, som om\naftonen äro så svala, äro om middagen heta och hjelpa solen att bränna.\nHade jag blott trädens gröna qvistar emellan mig och solen, så sutte jag\nder så gerna om middagen, då dagen visar sin högsta prakt. Men träden\nvilja icke lyda, om jag än både dem aldrig så vackert; de öfverge icke\nsin rot: Jag måste söka upp dem, för att njuta af deras skugga och\nsvalka, ty de söka icke upp mig.\n\nOtto svarade eldigt, liksom hade honom bemäktigat sig en _dyrbar idé_:\n\n-- Men om träden söka upp, Saida!... När träden skänkt dig sina gröna\nqvistar till skugga och svalka, då är tid att du ger åt mig sanningen\noch ditt hjertas språk till skugga och svalka emot ovisshetens brännande\nsol. Då skall du svara mig, der i naturens helga tempel, på mitt hjertas\nfrågor om kärlek. Lofva mig det!\n\nSaida förstod honom blott aningsvis och dunkelt, men hon svarade\novillkorligt:\n\n-- Ja jag lofvar.\n\n-- Farväl så länge, Melia Saida.\n\nSaida såg efter honom med saknad; hon hade velat, att han ännu längre\nvarit vid hennes sida. Hon fann honom älskansvärd, ännu mer, hon ansåg\nsig redan älska honom. Lätta behagliga bilder sväfvade förbi henne,\nskuggor, som liknade kärlek.\n\nEnsam satt hon så en liten tid bortåt. Då närmade sig henne en man, den\nhon icke kände och icke hittills varseblifvit, -- förmodligen emedan han\nicke befattat sig med dansen utan uppehållit sig med de äldre herrarne i\nandra rum.\n\nFrämlingen befann sig i den ålder, som man kallar mannens andra vår. Han\nvar snarare kort än lång; det bleka ansigtet hade denna anstrykning af\nmelankoli, som vittnar om genomgångna prof och utkämpade strider; i hans\nögon bodde lugnet -- skenbart, ty en uppmärksam iakttagare hade der\näfven funnit en orolig eld. Som yngling hade han måhända varit vacker,\nty icke ens ännu hade ungdomsfägringen helt och hållet flytt, endast\ndelat med sig åt ett stilla svårmod, genom hvilket hans utseende mera\nvann än förlorade.\n\n-- Förlåt en okänd -- sade han -- som tar sina trettisex år till\nförevändning, då han till en ung flicka, den han första gången ser,\nvågar ställa några ord. Jag hörde för en stund sedan en af de unga\ndamerna kalla er Saida. Heter fröken Randel så?\n\n-- Melia Saida, ja.\n\n-- Äfven Melia! Melia Saida! Är ni en sierska, och gissar äfven till det\nandra namnet. Eller talar ni sanning?\n\n-- En sierska, nej -- svarade Saida småleende men förvånad.\n\n-- Förlät mig mitt utbrott, men detta namn hade för mig ett stort värde,\ndå jag var ung, så ung som ni. Ack, ett alltför stort värde. Ung är jag\ninte mera, men ändå klingar detta namn så ljufligt.\n\n-- Min mor hade en vän, som hette så; de hvila vid hvarandra.\n\n-- Denna er mors vän hette Melia Saida Linders?\n\n-- Och ni är inte en utlänning utan en af de våra!\n\n-- Jag är tillochmed född i denna socken; många års vistande borta har\nförändrat mitt uttal.\n\n-- David Baremann -- sade Saida och såg på honom med nöje. -- Ni lefver\noch är återkommen.\n\n-- Jag har kommit tillbaka. Jag ville se en kär graf och jag har sett\nden. Nu må jag återvända.\n\n-- Ni minnes äfven min mor! Blif qvar i vårt land... för alltid...\neller åtminstone, dröj här, länge.\n\n-- Mitt lif tillhör nu mera konsten. För att kunna gagna den, är\nFinnland mig för trångt.\n\n-- Ni är konstnär, målare? ja? Jag har ett dyrbart arf efter min mor, en\nportfölj. När jag fyllde mitt sextonde år, då fick jag öppna portföljen\n... min moder ville det så. Ingen annan än jag vet hvad portföljen\ninnehåller, icke ens min far. Och ingen skall få veta det. Men ett blott\nvill jag säga för er... mån' jag gör orätt deri... för att få fråga.\nDer finnes en liten tafla med tvenne qvinnoporträtter och under är\nskrifvet: _af D. Bnn._ Dem har ni målat, är det icke så? Men hvilketdera\när min mor och hvilket är Melia Saida, och är det icke dessa två?\n\n-- Den med ljusbruna håret och ljusa blicken är er mor. Melia hade\ndunkelbrunt hår och dunkel blick. Men?...\n\nSaida förstod meningen med detta men, hon rodnade men fann sig och\nsvarade:\n\n-- Det förvånar herr Baremann, att jag inte vet detta förut och nu\nfrågar en obekant härom. Men en gång, då jag inte var mera än åtta år,\nfrågade jag min far: \"huru såg mamma ut?\" Då blef han så illa till mods\noch han bad mig aldrig mera göra denna fråga. Jag har lydt honom...\ntills nu.\n\n-- Det är märkvärdigt -- sade Baremann -- hvad samma sak kan ha olika\nverkningar på olika menniskor. Minnet af bortgångna älskade är för den\nene så bittert, för en annan så ljuft och för den tredje... kanske utan\nall betydelse.\n\nNu blefvo de störda af sjelfva brudgummen, som engagerade Saida till\n\"nästa contredans.\"\n\nHon hade så gerna talat ännu några ord med Baremann, hvilken redan var\nsåsom en gammal bekant, en äldre vän. Han hade ju sett och hållit af\nhennes mor, älskat dess bästa vän; var det då underligt, om Saida för\nhonom fattade en så hastig vänskap.\n\nOch Baremann betraktade henne med ett deltagande, nästan som om hon\nvarit hans dotter eller hans Melias lilla Saida. Han undrade icke öfver\nsin värma för henne; hon hade ju blifvit uppkallad efter den, som för\nhonom varit allt; huru många gånger hade icke hans Saida omfamnat, kysst\nmodren till denna Saida och troligen äfven lullat till sömns Ingrids\nbarn, den då späda och lilla Saida. Föröfrigt liknade de icke hvarandra\nmera, än den ena vackra blomman liknar den andra och till sitt inre\nsåtillvida, som den ena blommans fina doft har tycke af en annans.\n\nBaremann skaffade sig _vis a vis_ och så snart hon blef ledig bjöd han\nupp Saida.\n\nUnder dansen sade han till henne: -- ni älskar säkert, liksom de flesta\nunga flickor, dans.\n\n-- Ja, så mycket. Och... jag vet inte, om jag vågar tillstå det... jag\ntycker om dans endast för dess egen skull.\n\n-- Vågar tillstå det, säger fröken och ändå... hade ni sagt er älska\ndans ur någon annan bevekelsegrund... ett sådant yttrande hade i\nsanning klädt er mindre än detta. Ungdomen är ju hoppets ålder, hoppet\noch glädjen äro tvillingssystrar, hvilkas luftigaste och vackraste\nuppenbarelse dansen är. Hvi skulle då icke ungdomen älska dans för dess\negen skull... Annat är det med dem, som inte mera ha något att hoppas,\nför dem är ett balrum en sorglig tafla och de borde inte dansa...\nFörlåt mig, fröken Randel, denna docerande ton, men jag kan inte annat\nän bestraffa mig sjelf, som efter aderton års hvila förnyar bekantskapen\nmed ett tidsfördrif, som är ungdomens nöje och till hvilket blott\nungdomen borde ha rättighet.\n\n-- Hvilka äro de, som ha ingenting mera att hoppas -- frågade Saida med\nen vädjande blick.\n\n-- Tro mig, fröken Randel; sorger kunna finnas, som tära hjertat, som\nförvandla förhoppningarna till grus, stoft och dy.\n\n-- Men om ur förhoppningarnas stoft skulle uppspira nya förhoppningars\nvackra blomma.\n\nHärvid kastade hon uppå Baremann en blick full af blygt deltagande, men\ntillika af den mest oskrymtade uppriktighet. Det var ingenting speladt i\ndenna blick, ingenting beräknadt; på sin höjd var det, om man så vill,\nen ädel och angenämt dunkel själs fina och omedvetna koketteri. Saida\nvar kommen till den gräns, bortom hvilken qvinnan icke kan skrida utan\natt falla i det öfverlastade och platta. Ty denna gräns är äfven en\nhöjd, till hvilken den sanna känslan och instinktens behag visa vägen.\nDer firar qvinnan sina stoltaste triumfer; de pilar hon derifrån\nomedvetet skickar, äro i stånd att genomtränga de fastaste sköldar, vore\nde än sammansatta af ämnen, sådana som förtorkade minnen och härdande\npröfningar.\n\nVid detta ögonblick råkade Otto, der han stod vid Claras sida, betrakta\ndem båda. Hans hjerta klappade af oro; en flyktig misstanke sade honom,\natt denne kunde bli honom öfvermäktig.\n\nClara sade: -- snart får du då bekräftelse, goda Otto; säkert älskar hon\ndig. Jag är sa glad, att åtminstone du blir lycklig. Ty jag menar det så\nväl med dig.\n\n-- Men ser du, hvilken blick hon kastar åt främlingen, denne Baremann.\nOch ser du nu, huru han blir liksom förvirrad och inte svarar utan\nkanske... märker du... trycker hennes hand.\n\n-- Åh, ni karlar äro så sjelfviska, så fallna för svartsjuka. Sådana\nblickar ger hon väl åt alla; det är en egenskap hos vackra ögon att\nibland skicka mycket vackra blickar. Och visavis handtryckningen, så såg\ndu spöken på ljusa dagen, ty af den veta de säkert inte sjelfva.\n\nOch Clara hade rätt, ty de visste ej af den.\n\n-- Tack, goda Clara, för att du hjelper mig att förvisa smärtande\nmisstankar och jag vill tro dig, ty nu bemöter han henne åter med den\nvördnad, som sig bör. Till belöning för att du är snäll, skall jag inte\nmera se ditåt utan endast på dig. Jag skall tycka, att det är dig, som\njag håller så af.\n\n-- Och jag skall åter låtsa vara grufligt kär i Otto. Eller nej, det\nvill jag ändå inte. Mycket bättre är, att vi ingenting låtsa, utan äro\nsåsom vi äro. Se så der ja.\n\nDansen förgick hastigt för Baremann och han lemnade Saida. Det var den\nsista dansen före supén, hvarpå man skildes åt.\n\nOtto körde för sina båda kusiner. Det var vid soluppgången; allt bådade\nden vackraste dag. Likväl samtalade de unga tre icke med hvarandra;\ntysta återvände de till hemmet.\n\n\n\n\nKap. IX.\n\nEn målares tafla. En moders minne. En faders siareblick.\n\n\nBaremann hade beslutat att icke dröja i socknen mera än några veckor;\nhan ville blott förnya bekantskapen med kära ställen -- om menniskorna\nvar han icke så noga -- men öfverraskad och igenkänd af öfverste\nStålheim, kunde han icke annat än antaga dennes bjudning till bröllopet.\nHär återsåg mången honom med förvåning, blandad med glädje; bland dessas\nantal vilja vi nämna lagmannen och prosten, hvilka båda på det\nhjertligaste bådo honom till sig.\n\nSåvida den by, inom hvilken Baremann bodde, icke var många stenkast\nifrån Tuonela, ansåg han sig först böra uppvakta lagmannen.\n\nI sin ungdom hade han ofta varit på Toiwola. Namnet var väl nu ett\nannat; dock hade det intet förskräckande för honom; han fann allt sig så\nlikt. Innan han steg in, kunde han icke låta bli att gå och helsa på ett\nträd i parken för att se, om det ännu hade qvar bokstäfverna M. S. L.,\ndem han (den barnslige!) aderton år tillbaka hade ristat i barken. Nej\nde voro borta, men på samma träd, litet lägre ned läste han M. S. R.\n\"Den dödas är dödt, den lefvandes lefver\" tänkte han och suckade.\n\nLagmannen mötte honom på trappan och sade, klappande honom på axeln: det\ntycker jag om er före, herr Baremann, ni höll ord.\n\nSaida helsade honom vänligt men blygt. Det var liksom hon anat någon\njemlikhet och icke vågat närma sig honom med denna barnsliga\nförtrolighet, som unga flickor så gerna inlägga i sitt sätt med män,\nframskridna öfver en viss ålder.\n\nOaktadt skillnaden i år, kommo de tre ganska väl öfverens och de hade\nmycket trefligt. Det förflutna gaf konsistens åt det närvarande.\n\n-- Huru kommer det till -- frågade lagmannen -- att ingen här i Finnland\nvisste någonting om hr Baremann? Vi trodde alla er vara död.\n\n-- Det var allt mitt eget fel; jag lät aldrig höra af mig; jag tänkte,\natt det inte skulle intressera någon. Och utomlands var jag flere år en\nfattig kringstrykare, okänd af alla. Framdeles sedan mina taflor lyckats\nvinna bifall, nämndes måhända någon gång i Finnland dens namn, som målat\ndem. Men det var icke namnet Baremann; ty jag hade ett annat namn såsom\nkonstnär än såsom menniska!\n\nLagmannen skulle gerna velat höra Baremann berätta om sina lefnadsöden\noch äfventyr i främmande land; det hade varit intressant att höra en\nkonstnär sjelf beskrifva scener, hvilka på hans själ haft inverkan och\nmöjligen gjort honom till hvad han var. Till följe af grannlagenhet\nville dock icke lagmannen göra någon bön eller anhållan derom, helst han\nföreställde sig Baremann, såsom en af de menniskor, hvilka icke gerna\nbeskrifva sina utrikes turer.\n\n-- Gissar jag rätt -- sade Saida -- att denna hoprullade duk innehåller\nen målning?\n\n-- Ja, det är min nyaste tafla. Jag tog den med mig, det är alltid ett\nnöje för en konstnär att för ädla och finkänsliga menniskor visa sina\nskapelser.\n\n-- Men är det då säkert, att de skola sentera -- inföll lagmannen,\ntalande liksom i allmänhet utan att taga komplimangen åt sig och sin\ndotter.\n\n-- Ja jag menar det så. De som ha finhet i känslan samt ädelhet och\nvärma i hjertat, de äro de rätta recensenterne; utan allt studium irra\nde sig likväl sällan.\n\nMålaren rullade upp sin duk, spände upp den och gaf den ett läge, sådant\nhan ansåg det fördelaktigaste.\n\nTaflan föreställde en yngling stående på en öppen plats, ifrån hvilken\ntre vägar grenade sig ut. En väg, hvilken längre fram tycktes alldeles\nobanad, förde till vilda trakter, der skrofliga, branta berg voro att\nbestigas, mäktiga vattenfall att undvikas. Det var trakter af faror och\nbehag. Längst bort tycktes dock landskapet anta ett något mildare tycke\näfvensom himlen ett vackrare blå.\n\nEn annan väg, hvilken syntes långt fram, förde genom leende landskap,\nfulla af blommor och skuggande palmer. Himlen hade den skäraste, liksom\nvällustigt darrande blå färg, hvilken dock längst bort emot horisonten\nöfvergick till ett fult och obehagligt grå.\n\nDen tredje vägen, hvilken var den smalaste, förlorade sig i ett\nlandskap, hvilket tycktes ha ingenting utmärkande utan snarare vara\nmotsatsen till all skönhet, ty det var en hed. I stället för att det\nförst omtalade landskapet närmast ynglingen visade höga granar och det\nandra åter lockade honom med söderns frukter och träd, hade detta tredje\nlandskap blott att erbjuda den öde anblicken af enbuskar och i vexten\nknutna tallar. Himmelens färg var här grå och dyster, men klarnade, ju\nlängre dess mera och längst bort, der jorden och himmelen berörde\nhvarannan, var en glans, underbar att se.\n\nHvarje landskap hade sin förespråkare, sin talman. Framfor vägen till de\nstorartade vilda trakterna stod en gammal man med ett strängt men icke\nobehagligt ansigte. Uttrycket i detta ansigte var nu straffande, ty\nredan har ynglingen gifvit sin hand åt en skön men lättfärdigt leende\nqvinna, hvilken bjuder in honom till den sköna och leende trakten.\nYnglingen synes dock ännu obeslutsam, om han icke snarare skall följa\ngubben med det allvarliga anletet. Den tredje vägen synes han icke alls\nbekymra sig om; derföre har äfven dess förespråkare till hälften vändt\nsig bort med en stilla sorg utbredd öfver himmelska och rena drag. Det\nvar en engel, denne tredje vägens ombud, såsom man det väl kunde se af\nden fotsida, hvita drägten och de skugglikt skira vingarna.\n\nMannen öfver medelåldern betraktade taflan med rörelse. Det var liksom\nhan nu förstått vissa scenerier ur sitt lif bättre än fordom.\n\nDottren tänkte och sade: -- huru har er hand så skickligt kunnat\nsammangjuta de tre landskaperna och himlen öfver dem. Det är allt såsom\nen tafla.\n\nMålaren kände saligheten af den högsta triumf; sådana ord ville han\nhöra. Han ansåg sjelf det bästa af taflan, betraktad såsom\nkonstnärsprodukt, vara detta isiggående, denna helhet.\n\nTy äfven konstnärer äro stundom fulla af fördom, då de bedöma egna verk.\nTillochmed de kunna stundom glömma det hela och fästa sig eldigt vid\nsådant, som bevisar deras _förmåga_, deras himmelska _konst_. Glömma det\nhela, d. v. s. de tänka _derpå mindre_ och vilja att vissa situationer,\npå hvilka de sjelf så mycket arbetat (det djerfva i kompositionens\nhelhet faller sig så lätt och utan all ansträngning) må finna ett varmt\noch ädelt erkännande.\n\nSådant skall man förlåta konstnären, men -- skall man äfven förlåta\nhonom, om han, intagen af sin komposition, betraktar hvar och en, som\nsenterar hvad han sjelf icke förmodade skola senteras, såsom en vän? Och\nändå mer, skall man förlåta honom, om han, redan en medelålders man,\nhvars bästa har varit, känner sitt hjerta slå slag, andra än vänskapens\nför en qvinna, en ung qvinna, en flicka, som älskade och fäste sig vid\ndetsamma, som han?\n\nBaremann kände sig stum och slagen och hans svar var af den art, som\nicke kläder sig i ord.\n\n-- Och hvad namn har herr Baremann bestämt för denna tafla -- frågade\nlagmannen.\n\n-- Ännu intet. Man kunde till exempel kalla den: _äran_, _lustan_ och\n_försakelsen_.\n\n-- Nå, det är så -- gentog lagmannen -- namn behöfvas icke, då det hela\nså klart och vackert talar till känslan... Är taflan redan abonnerad\neller står hon till föryttring. Dessa rum äro så tomma på taflor och\nlängta säkert efter denna.\n\n-- Med mycket nöje skall jag erbjuda min nästa redan påbörjade tafla\ntill herr lagmans disposition. Denna har jag beslutat att behålla, för\nmig sjelf. Många år har jag gått med idén till henne; nu först har hon\nblifvit färdig.\n\n-- Denna tafla är då för er den mest dyrbara -- frågade Saida -- jag\nskall då se på den ännu mera.\n\n-- Ja. Huru dyrbara denna liksom mina öfriga taflor i och för sig kunna\nvara, skall jag inte säga; men för mig är denna tafla verkligen den mest\nvärderika.\n\n-- Och står kanske i sammanhang med minnen från fordom, med...\n\nHon afbröt sig, då hon märkte, hvad verkan hennes något förmycket\nförtroliga fråga gjorde på målaren. Han såg ner blek och försagd som en\nyngling och svarade intet. Lagmannen tog honom i hand och ledde honom\ntill andra rum, sägande:\n\n-- Till straff för din nyfikenhet, min flicka, får du nu sakna oss en\nstund.\n\nSaida blef ensam och illa till mods öfver det opåräknade intryck hennes\nord haft. Men när hon åter kastade sina ögon på taflan, tröstade hon\nsig, ty denna tog hela hennes själ i anspråk.\n\n-- Det ser ut -- sade hon till sig sjelf efter mera än en minut -- som\nom Baremann ansåge försakelsens väg vara den bästa, efter himmelen blir\nallt vackrare den vägen, och en engel ber till den. Sjelf har han ändå\nvalt ärans väg. Ärans väg är för män den bästa kanhända... men\nförsakelsens för qvinnor. Hvad den engelns anlete är öfverjordiskt och\nhvad det liknar... ånej, mer än liknar... det är ju Melia, hans Melia\nSaida. Men bad hon honom gå försakelsens väg eller var det hennes minne,\nsom bad?\n\nHärvid kom hon att tänka på sin mors portfölj. Hon tog fram den från sin\nbyrå och öppnade den.\n\nPortföljens ena afdelning innehöll små målningar, sentenser ur poeters\narbeten, bref o. s. v. Denna afdelning förbigick Saida och vände sig\ntill den andra, som varit förseglad och bar denna öfverskrift: \"Att\nöppnas af Melia, när hon fyllt sitt sextonde år. En moders anteckningar,\nom än så obetydliga, hafva säkert värde för Saida; kanske kan du, mitt\nälskade barn, af dessa ungdomstankar och bekännelser hemta något gagn,\n_någon_ visdom; hvarom icke så påminna de dig ändå om din mor, den du\nicke kan se, men som nog ser dig och beder godt för dig.\"\n\nPå ett sammanviket blad läste hon:\n\nd. 1 Julii 1827.\n\nHvad David Baremann förtjenar att hållas af! I dag voro vi att spatsera,\nMamma, Melia och jag och David. Vi gingo den vackra skogsvägen, som för\nifrån Toiwola till Öylä. Oss mötte en trasig bondflicka, som kunde ha\nvarit nio år. Hon gret mycket och när vi frågade hvarföre, så sade hon,\natt hon tappat bort sin lille bror. De hade stadnat vid ett torp i\nskogen och flickan hade bett gossen vänta litet och gått in, men när hon\nkom ut, så var brodren borta. Jag har sökt så länge efter honom, sade\nhon, men inte hittat; säkert ha vargarna ätit upp honom, för de gå här i\nskogen mycket -- jag såg nu just en, som just såg ut att ha ätit Erkki.\nJag törs inte gå hem och jag vet inte, hvad jag skall göra. -- Då tog\nDavid flickan i handen och sade: jag skall komma med dig; vi skall nog\nhitta din bror. Åt oss sade han, att vi inte skulle tro, att han\nåtminstone skulle tappas bort. Vi gingo då hem och väntade länge på\nDavid, ty klockan var redan sju när han återkom. Hvad vi blefvo glada,\nnär han hade dem båda med sig och hvad vi voro nöjda med David, fast vi\ningenting sade! -- Jag vet, att han älskar Melia; hvart ögonblick han\nfår andas vid hennes sida är för honom säkert värdt så mycket, så\nmycket, och ändå slet han sig nu så lätt lös ifrån hennes sida för att\nsöka ett trasigt tiggarbarn. Och så ihärdig sen! hela sex timmar söka\ntills han fann. Sådant göra inte många honom efter och om de det göra,\nså inlägga de en viss bravur deri, men så icke David. Det var känslan,\nsom hänförde honom. Det syntes så tydligt, att han ansåg det så\nnaturligt att göra så och så alldeles omöjligt att göra annorlunda.\n\nOm David skulle älska mig, så älskade jag honom tillbaka. Om han inte\nälskade mig, så skulle jag äfven älska honom, blott han icke älskade en\nannan. Men nu, då han älskar en ann och Melia sedan, som är så god och\nså skön, så älskar jag honom icke.\n\nDock håller jag af honom mera än man plär hålla af sina småkusiner. Jag\nhåller af honom så som jag föreställer mig, att en mor håller af sina\nbarn. Och ändå är jag inte äldre än han. Det är besynnerligt.\n\nMånne Melia älskar honom? Hon förtror sig inte; hon vill alltid afböja\nmina frågor.\n\n       *       *       *       *       *\n\nd. 11 Julii.\n\nI dag eftermiddag, då David, Melia och jag gingo ute i det gröna, hade\nvi ett äfventyr, som visserligen förtjenade att skrattas åt. Ett gammalt\ninhyseshjon på Öylä, vid namn Regina, som efter vanligheten var\nöfverlastad, tog sig den friheten att mänga sig in i vårt sällskap. För\natt få pengar till mera brännvin, ville hon spå i Baremanns hand. David\nsåg frågande på oss och vi voro nyfikna. Det fick då gå.\n\nMen hvad spådde icke den vidriga gestalten. Hon spådde, att David aldrig\nskulle få Melia, att jag icke skulle bli långlifvad, men att jag ändå\nskulle vara en orsak till Davids lycka.\n\nJag skulle skratta åt hela detta uppträde, om icke det tillika hade\nvarit så ruskigt och hemskt.\n\n       *       *       *       *       *\n\nPå ett tredje blad läste hon:\n\nd. 2 Aug.\n\nHvad några dagar kunna förändra våra öden! Nu är jag så lycklig, så\nlugn, så säll; jag älskar. Älskar jag icke Randel? O ja, ty jag har det\ninnerligaste begär att blifva hans, att helt och hållet uppoffra mig för\nhonom. Efter några månader bli vi förenta och jag längtar till den\ntiden, jag längtar att bli den ädlaste, godaste mans maka. En sådan\nlängtan fördömer mitt samvete ej, utan gillar. Hvar och en liten fågel\nvill pröfva sina vingars styrka. Qvinnan är som en fågel; i detta\njordiska lif är äktenskapet den sky, den luft, i hvilken hon älskar att\nröras, att sväfva, att pröfva sina vingars styrka. Derföre bör hon\nlängta dit.\n\nEtt tror jag mig ha märkt: att Randel icke rätt tycker om David.\nHvarföre månne det vara? Men framdeles skall jag bedja honom så vackert\natt hålla af min och Melias vän. Det skall han göra då.\n\n       *       *       *       *       *\n\nd. 15 Aug.\n\nI dag skref Melia: \"Nu måste jag till dig Ingrid, min egen dyrbara vän,\nskrifva sådant som smärtar dig och mig. Allt är slut emellan David och\nmig. Fråga aldrig, hvad han sagt, hvad han medgifvit; men gråt Ingrid,\nty snart är han borta och sedan, får du aldrig, aldrig får jag mera se\nhonom åter. Ty det är slut.\"\n\nSå skref Melia. Hvad skall jag tänka? Älskade hon honom eller ej? Melia\när såsom en vacker natt.\n\nO hvad några dagar kunna förändra våra öden! Den ena fästes för alltid,\nden andra skiljes åt!\n\n       *       *       *       *       *\n\nI portföljen funnos många blad, hvilka Saida bordt läsa likså väl som\ndessa. Bland annat hvad Ingrid skrifvit en liten tid efter det hon\nblifvit mor just åt denna Saida. Likaså det blad, der modren redan\nuppfylld af dödsaningar nedlagt sina sista tankar, sina sista förböner.\n\nSaida läste dock icke denna gång sådana blad, utan hon höll sig blott\ntill dem, som innehöllo någonting om den, vid hvars tafla hon stod.\nInstinktmessigt och omedvetet fröjdade hon sig öfver att hennes mor på\nintet enda ställe sagt sig hysa någon egentlig kärlek till Baremann,\nlika mycket som det å en annan sida fröjdade henne, att Ingrid medgifvit\nsig älskat honom, derest han ej hade älskat en annan. Denna sista känsla\ngjorde slutligen sensation på Saida; hon fann, att hon en god stund\nstått der försjunken i betraktelser framför taflan, utan att se hvarken\npå den eller portföljen, den hon redan tillslutit. Hon spratt till,\nliksom hade hon varit sjunken i en dvala; hennes känslor blefvo tankar\noch så ensam Saida än var, hände sig dock, att hon rodnade.\n\nDenna rodnad bemärktes af den inträdande Eva, en tjensteflicka i huset,\nhvilken varit Saidas lekkamrat och allt ännu af denna betraktades mindre\nsåsom tjenarinna än såsom en vän, hvilken tillochmed stundom kunde\ntillåta sig en stor förtrolighet.\n\n-- Kors hvad fröken nu är röd och vacker -- utlät hon sig bjudande theet\n-- är det denna tafla, som gjort fröken till sådan. Om nu någon ung\nherre skulle se fröken, så säg mej, om inte han sku' bli tokig.\n\n-- Hör du Eva, tala inte sådant der. Bjöd du redan the åt herrarna\nderinne?\n\n-- Ja gjorde jag så. Och kan fröken gissa, om hvem de talte; jo just om\nfröken. Jag hörde det precist, fast de nog försökte tala sakta... Han\ntycks kunna göra vackra taflor, den der mannen med grå öfverrocken, men\nhan ser så hemsk ut; han må väl aldrig våga lyfta sina tankar upp till\nfröken... det sku' jag inte vilja.\n\n-- Sådant du kan tro, fy Eva! gå nu straxt din väg eljest blir jag\nriktigt ond. Gå nu, så håller jag af dig.\n\nMotvilligt lydde Eva, med skälmska men varnande blickar på sin\nherrskarinna. Denna gick till sitt piano och fyllde snart de ödsliga\nrummen med melodier och harmonier af en egen obestämd färgklang,\nliknande det obestämda i Saidas eget väsende.\n\nLagman Randel och Baremann voro härunder för sig i lagmannens rum. De\nhade kommit på ett kapitel, som för Baremann var af högsta intresse,\nminnen från hans ungdomstid.\n\n-- Ni tror då, att man icke kan älska mera än en enda gång -- sade\nlagmannen -- ni menar, att efter en olycklig ungdomskärlek hjertat blir\nen ofruktbar ruin. Jag tror icke så; jag menar att menniskohjertat har\nett stort förråd på kärlek; jag håller före, att man kan älska rent och\nsannt mera än en gång, blott ett föremål finnes värdigt.\n\n-- Låt så vara -- genmälte målaren -- men hvar skall jag finna detta\nföremål. Hvar skall jag finna ett väsende, i hvars umgänge jag ville\nbada min själs förbleknade minnen, och ett väsende, som icke förkastade\ndem och min ringa gärd.\n\nTryckande varmt Baremanns hand, sade lagmannen:\n\n-- David Baremann, jag menar, att _min dotter_ kunde för dig göra\nlifvets högsommar solbelyst och lifvets höst icke kulen. Jag tror, att\nSaida är för dig.\n\nBaremann var en man väl förberedd på alla vändningar i lifvet, men icke\npå en sådan som denna. Han blef förvånad, rörd och stum. Slutligen sade\nhan:\n\n-- Åt mig, en fattig konstnär, vill herr lagmannen ge sin dotter. Mig en\nmedelålders man skulle då tillfalla en ung, blomstrande ros! Herr lagman\nskämtar... det vore en i sanning för stor uppoffring. Hvad skulle jag\nha att skänka henne! ett förbleknadt hjerta. Nej så skall det icke vara.\n\n-- Hör mig Baremann, och du skall icke anse en fader för blind, för det\nhan förstår sitt barns värde, icke för löjlig för det han bjuder ut sin\ndotter... I din ungdom misskände jag dig och var emot dig afvogt\nsinnad. Utan skäl trodde jag, att min Ingrid hade ett hjerta äfven för\ndig. Om detta hjerta ville jag vara ensam och jag hatade dig, jag drog\nmig undan den gång du af mig begärde råd, hjelp och understöd, och\nmåhända blef du derigenom en fattig flykting. Men när min Ingrid sina\nsista ögonblick sade mig hvad hon förut ofta sagt, att hon aldrig\n_älskat_ dig, så förstod jag att man i dödens grannskap icke plägar\nljuga. Då samlades till mina öfriga qval äfven medvetandet af min\norättvisa och hårdhet emot dig och jag önskade ingenting högre än att\nännu en gång i lifvet få se dig och söka om möjligt godtgöra det\nförflutna. Nu är tiden inne och tillfället är förträffligt. Ännu är du\nung och i din styrkas år, men du har äfven den erfarenhet, den pröfvade\noch luttrade karaktär, hvilken en späd qvinnlig ranka så väl behöfver\nsig till stöd. Du har ett sinne och ett hjerta, som slår för det\ngudomliga, det höga och sköna. Hvem tror du jag i detta afseende kunnat\nfinna värdigare än dig! Och hvem förstår bättre än du att väcka gensvar\nhos Saida eller att sjelf svara emot denna rikt kännande och fina själ.\nTy icke må du tro, att ditt hjerta är en ofruktbar ruin; ännu skall\nsympathiens fina dagg hafva kraft att derur frambringa gröna örter och\nlummiga träd, på hvilka Saida skall se med nöje. Och då, om Saida blir\ndin, skall äfven lyckan på ett verksammare sätt än fordom olyckan hägna\ndin himmelska konst. Ty nu är du fattig och måste tänka på lifvet för\ndagen, du måste öfvergifva ditt fosterland, hvilket dock på dig har så\nstora anspråk; tag min dotter till maka och du blir rik, rik på det du\nfordom saknade, på denna jordens håfvor. Då kan du stanna i vårt så kära\nland och för alltid bli en af de våra. Då får du lefva för ditt\nfosterland, konsten och Saida.\n\nMånga strängar, hvilka länge varit oberörda, ljödo nu inom David\nBaremanns bröst. Efter några ögonblicks allvarligt eftersinnande, sade\nhan:\n\n-- Men Saida sjelf, huru är det med henne?\n\n-- Jag förstår hvad du menar, men jag känner mitt barn. Ingen\nöfvertalelse behöfves, allsintet tvång. En glad aning säger mig, att min\ndotter af att älska det sköna och höga snart lär sig att älska den, som\nbär sådant hos sig. Saida är din, om du vill det och du måste vilja det,\ndå du ser henne, lefver i hennes grannskap och andas samma luft som hon.\nTy hon är skön och god, sväfvande och älskvärd.\n\nFadrens stolthet öfver sitt barn lät hans ögon lysa af en ungdomlig\nglans. Målaren såg på honom med beundran.\n\nLagmannen fortfor: -- och vill du veta, Baremann, hvarföre jag så här\noförmodadt inleder denna sak, nästan i de första ögonblicken af vårt\nåterseende, så skall jag säga dig det. Inom mig finnes ett något, som\nvuxit ända till visshet: många dagar återstå mig icke mera. Men innan\njag skiljes, vill jag dock veta, i hvars hand min Saida skall lemna sin\nhand; blir det i din, så går jag glad bort, ty j skolen bli lyckliga!\n... Derföre skall du bemöda dig att så snart som möjligt älska henne\n... bemöda dig, säger jag och jag menar dermed detsamma som att icke\nstrida emot en kärlek, den Saida säkert förmår väcka. -- Skämtande\ntillade han efter en paus: -- i mina unga dar älskade jag flera än en,\noch jag kunde redan första gången, då jag var i sällskap med en flicka,\nsäga, förutbestämma, om hon var sådan, att jag småningom kunde börja\nälska henne. Tyckes dig nu så om Saida?\n\n-- Skall jag ännu en gång i mitt lif känna mitt hjerta slå för en\nqvinna, så är det för Saida. Så långt kan jag förutbestämma.\n\n-- Lofvar du mig till en början att besöka oss dageligen, så lofvar jag\ndig, att du skall älska henne och hon dig.\n\nDet låg någonting så öfvertygande i lagmannens ord, någonting så\nödebetvingande i hans fast ton, att Baremann ovilkorligen blef hänförd\naf en känsla, hvars himmelsblåa färg var en del af Saidas eget väsende.\n\nHan lofvade lagmannen, hvad denne ville. Sedan gingo de in till\nsalongen, der Saida, som redan slutat sitt spelande, satt tankfull med\nhufvudet i handen utan att höra deras steg, innan de voro i rummet.\n\nBaremann saknade mod att inleda annat än likgiltiga ämnen. Efter en\nhalftimme tog han afsked, insvepte sig i sin öfverrock och gick med\ntemligen stilla gång åt hemmet till.\n\nRedan var han utom trädgården, då han hörde lätta och hastiga steg bakom\nsig. Han vände om sig och såg Saida.\n\nHon drog sakta efter andan och sade: -- herr Baremann var snäll, som\ngick så sakta; eljest hade jag inte fått fast er... och det var lycka\natt jag genast märkte detta manuskript; eljest hade det fått stanna qvar\npå Tuonela och då, hvem vet...\n\nDå Baremann kastat på sig sin öfverrock, hade manuskriptet på något sätt\nhalkat ut. Han smålog och sade, afbrytande Saida:\n\n-- Någonting så obetydligt, som dessa skrifna blad, hade kunnat ställa\ner i bryderi. Jag förstår det väl. Skulle fröken ha sett i dem eller\nicke?\n\n-- Att inte läsa hade varit samvetsgrannt och det rätta, men när jag\nsedan skulle ha lemnat dem åt er, hade ni trott, att jag sett i dem\nändå. Och jag är ofta nyfiken; jag tror, att jag verkeligen hade läst\ndem.\n\n-- Denna infantila bekännelse behagar mig mycket och smickrar mig icke\nså litet -- smålog Baremann. Men detta småleende förbyttes snart till\nallvar, rösten sänktes ända till vemod, då han fortfor: -- dessa blad\ninnehålla några scener och tankar ur mitt lif. De hemta kanske sitt enda\nvärde af sanningen, i hvars enkla drägt de äro klädda. Det är icke\nlängesedan jag nedskref dem... egentligen för att förnöja en aflägsen\nvän, som bad mig om några anteckningar ur ett lif, som han visste icke\nhelt och hållet ha saknat vågor. Men emedan slumpen nu kastat dem för en\nannan och denna andra är en sådan som denna Saida... nu _ber_ jag er,\nläs dem, Melia Saida.\n\nSaida tog manuskriptet sakta från hans hand, samt räckte stillatigande\nhanden till afsked, och vände sakta till hemmet. Baremann styrde med\nhastiga steg vägen till sin Saidas graf. Båda grafvarna vid tallarna\nvoro beströdda med friska vårblommor.\n\nHan frågade den döda, om hon skänkte bifall åt den lefvande, om hon\nmisstyckte, att känslor, hvilka så länge legat under gruset, åter\nflammade upp och visade sin glöd.\n\nDet svarade intet och stum var grafven. Milda fläktar vaggade\ntallbuskarna, så att deras toppar nickade sakta men skrämde ej. Angenäm\nvar aftonen och vacker solen, så att de menade icke någonting ondt.\n\n\n\n\nKap. X.\n\nFragmenter af den gröna boken.\n\n\nJag har kallat min bok _den gröna_, emedan jag hört sägas, att grönt är\nhoppets färg och jag har ingenting att hoppas på jorden.\n\nStörre delen af den gröna boken är oskrifven, och har ett högt värde, ty\nden är oläslig och obegriplig -- alldeles liksom min egen själ. Ett vida\nmindre, kanske intet värde har den skrifna delen, hvilken jag vill kalla\nfragmenter af den gröna boken. Den delen visar mig tydligen, huru\nvanmäktigt ordet är, då det skall tolka själens fina skilderi.\n\n       *       *       *       *       *\n\nJag var en sjutton års yngling, full af hopp och tillförsigt, stolthet\noch egenkärlek. Efter väl genomgånget studentexamen förstod jag, att\nhela verlden stod mig öppen, och att jag ägde förmåga att famna henne\nhel och hållen. En sådan känsla uppfyllde mig med ett hittills okändt\nnöje.\n\nJag ämnade icke sofva på lärdomens fält, dit jag nu vunnit inträde. Den\nfallenhet för målning jag redan såsom barn ådagalade beslöt jag att helt\noch hållet lemna vind för våg, för att desto mera odeladt kunna egna mig\nåt vettenskaperna. Ty vetandets schackter hade för mig mera lockande än\nkonstens skuggor; jag ansåg det mera mödan värdt att skicka ljus i de\nförra, än öka de sednare.\n\nÅt hvilken fakultet jag skulle egna mig, hade jag icke bestämt ännu; min\nmening var att först utbilda mig mångsidigt, för att sedan välja desto\nmera opartiskt.\n\nDet studium jag först beslöt att grundligt gripa tag uti var\nnaturalhistoriens. Detta studium var äfven -- mente jag, hvilken med\nmina sjutton år omöjligen kunde vara en känslolös pedant -- det\nlämpligaste till inledning, ty sommaren vinkade och jag ville återse min\nfädernebygd, der jag på fem års tid icke varit. Der kunde jag bo i något\ntorp och förena nöjet att se kända och kära ställen med nöjet att\nexaminera blommor och insekter.\n\nJag satte mitt beslut i verkställighet, kom till min födelsesocken och\nbosatte mig i ett torp, underlydande ett herregods Kuusisto, hvilket\nännu fem år tillbaka tillhört min fader, men vid hans död användes att\nförsona hans skulder. Måhända skulle en bitter känsla intagit mig öfver\nden stora olikheten emellan förr och då, om jag icke så ifrigt\nsysselsatt mig med botanik och zoologi. Att göra visit på herrgården,\ndertill var jag dock för stolt, emedan dess dåvarande ägare, öfverste\nStålheim, i mer än ett afseende visat sig sniken och hård emot vår\nfamilj.\n\nEn eftermiddag gick jag efter vanligheten ut med min insekthåf och mina\nböcker och kom till ett ställe i en skogsdal, der jag ofta mina första\nbarnaår suttit i min mors knä. Minnet af henne, som redan fyra år legat\ni den kalla jorden, grep mig varmt och jag lade min insekthåf bredvid\nmig i gräset.\n\nJag vet icke, huru länge jag suttit der, försjunken i minnen eller\nbetraktelser, då jag stördes af ett prassel och ett förskräckelsens\nutrop. Jag vände mig om och fick se en ung flicka springa fram ur\nskogssnåret invid. Hon var icke ensam utan höll i handen ett barn, som\nkunde ha varit fem år. Flickans steg hade varit vingade, om icke barnet\nfördröjt hennes fart. Jag hann icke tänka öfver eller efterfråga orsaken\ntill denna skyndsamhet och den häpenhet, som stod att läsa i hennes\nanletsdrag, ty efter några ögonblick framstörtar ur snåret en varglo,\ntydligen i afsigt att kasta sig öfver de två. Flickan bemärkte mig och\nsåg på mig med en blick, hvars mening tycktes vara: du kan rädda oss.\n\nI detta afgörande ögonblick minndes jag bjert hvad jag läst om vissa\ndjurs feghet, isynnerhet deras af kattslägtet, huru t. ex. ett\nfruntimmer engång med ett lätt slag af en solfjäder skrämde en vild\ntiger. Jag störtade upp och då djuret icke var längre än några aln från\nflickan och barnet, stack jag ut min insekthåf och lyckades ställa den\nså, att varglons stora hufvud och hals blefvo innanför. Detta gjorde\nvederbörlig verkan, ty oaktadt odjuret genast bröt detta svaga stängsel,\nblef det dock ganska altereradt, tog en annan kurs och lomade af\ntillbaka i sitt snår.\n\nNär flickan såg sig vara räddad, föll hon sanslös ned. Glädjen uttömde\nde svaga krafter, som skrämseln stegrat. Det lilla barnet miste icke\nsansningen, men kunde hvarken tala eller röra sig ur stället.\n\nDer var i skogsdalen tätt intill en källa. Snart var jag dit och\ntillbaka, och när jag ett par gånger fuktat hennes tinningar och hjessa,\nslog hon upp ögonen och kom sig åter. Hon reste sig, såg på mig blygt\noch sade: det behöfs ej mera; jag mår redan väl.\n\nBarnet sade: Melia lefver.\n\nDen unga flickan sade: vi voro helt säkert invid odjurets bo; jag\nförstår nu, hvarföre det blef så uppretadt. Men jag tackar er.\n\nHon drog några djupa andedrag och återtog: men ändå ber jag er, som\nräddat vårt lif, om någonting. Följ oss till Kuusisto gård.\n\nÄr det ert hem -- frågade jag.\n\nDenna lilla flickas är det, men äfven mitt.\n\nJag förstod, att hon var i beroende ställning. Jag tyckte mera om henne\nderföre och jag sade: om jag inte äfven garanterade er hemfärd, blefve\nett godt arbete blott halfgjordt. Jag vore otacksam emot det lyckliga\nöde, som betjenade sig af mig till er räddning.\n\nHimlen må veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ovan, blyg\nyngling, tog detta ridderliga galanteriprat. Men jag såg på henne, att\nhon icke tyckte illa om det. Hon smålog. Men straxt såg hon på min\nsöndersargade insekthåf, hennes uttryck förändrades och hon sade: den\nder, som säkert utgjorde ert nöje, är nu förstörd.\n\nJag svarade: men om denna insekthåf haft lif och känsla, så skulle han\nvetat, att hans sista stund var den bästa.\n\nSnart förde jag dem längs gångstigen till deras hem. Jag kunde icke\nannat än villfara hennes bön att följa ända in. Hon visste redan mitt\nnamn och hon presenterade mig för herrskapet der. Det förstår sig lätt,\natt de alla skänkte mig en hyllning, liksom jag varit en Gud och icke\nett utkastadt verktyg.\n\nÖfversten tog af mig det löftet, att jag rätt ofta skulle besöka dem.\nDet löftet ämnade jag icke hålla.\n\nMen när Melia bad mig derom, då lofvade jag äfven henne det. Det löftet\nhade för mig ett högre värde. Ty okända vindar häfde redan min själ i\nsakta vågor.\n\n       *       *       *       *       *\n\nHemkommen såg jag på min förstörda insekthåf, den enda jag ägde. Jag\nhade bordt bli bedröfvad, ty den var numera oförbätterlig. Men jag\ntänkte i stället: ända till denna dag har du roat dig med att göra slut\npå tusende lif; nu har du emot din vana räddat ett lif. Och lönen\nderföre må bli, hvad den blef -- slutet på ditt eget lif.\n\nOch det var mig, liksom jag i hast fått någon afsmak för att samla\ninsekter. Jag tänkte en tanke, ovärdig entomologen, att räddandet af lif\när bättre än förintandet. Denna tanke var visst icke gynnsam vid\nbedömandet af mitt sinne för jemförelser och combinationer, men nog af,\njag tänkte så.\n\nI alla fall ville jag vänta på den håf Melia lofvat arbeta åt mig.\nSålänge kunde jag syssla med blommor.\n\nNär jag andra gången varit på Kuusisto, såg jag på min blomsamling och\njag fick afsmak äfven för blommor. Jag tänkte en tanke ovärdig\nbotanisten: hvad skall jag samla blommor, när jag fått se den skönaste\nblomma, en blomma med själ!\n\nOch hon _var_ skön, denna Melia, skön och obeskriflig. Hon var dunkel,\nmen ändå var hon klar. Det var mig en smärta och ett nöje att se henne,\natt tala vid henne. Jag förstod, att jag älskade henne.\n\nOch allt ifrån den tiden hade jag icke mera håg för naturhistorie eller\nnågon annan vettenskap. Den insekthåf Melia gaf mig i stället för den\nförra, begagnade jag aldrig, -- kanske emedan jag satt så stort värde\nuppå den -- och jag äger den ännu.\n\nDe planer jag icke så längesedan utkastat om inrättandet af mitt\nframtida lif, ansåg jag nu med ett föraktande löje. En månad hade gjort\nmig mycket äldre, hade kullstörtat alla mina förra principer (en gosses\nsjelfförnöjda principer!) och låtit mig blicka in i lifvet med en annan\nblick. Kärleken drog i sin djupa och mäktiga strömfåra alla de källdrag,\nhvilka förut varit spridda på fältet. Allt i min själ, tankar, känslor\noch begär blefvo blott tjensteandar åt min kärlek.\n\n       *       *       *       *       *\n\nMelia hade en vän: det var Ingrid. Vänskap är ett betydelselöst ord:\ndenna gång icke. Det såg man på allt: de tycktes vara nog för sig\nsjelfva.\n\nIngrid Adelberg var syskonebarn med mig. Hennes far hade redan några år\nvarit död och lemnat efter sig en betydlig förmögenhet. Ingrid var \"en\nrik arftagerska\".\n\nHennes yttre var vackert, kanske idealiskt. Hon var en blondine, skär\noch genomskinlig, hvarmed jag menar, att hennes själ, klar och skär,\nstod att läsa i dunkelblå ögon.\n\nOaktadt vi voro slägt, hade vi aldrig sett hvarann förrän denna sommar.\nJag var stolt och skygg; att göra bekantskap med rika slägtingar var för\nmig en plågsam tanke. Men på Melias förord gjorde jag dem den äran. Den\nförsta visiten en gång gjord förde med sig flera andra och de\nlyckligaste dagar jag nånsin haft, dagar, då all tid försvann och det\nhela var en sekund, kort men betydelsefull, dem hade jag på Toiwola. Men\nack och ve, att det ej var för Ingrids skull utan för Melias!\n\nHade jag förr sett Ingrid, så hade jag troligen -- förstår du syftningen\naf detta _troligen_, min vän? -- kommit att älska henne och älskats\ntillbaka. Och denna kärlek hade blifvit lycklig, ty hon var rik på --\njordiskt gods utan att vara fattig på himmelskt. Hjertat, fängsladt af\nskönheten, hade fått ett band starkt nog att icke sönderslitas af Melia\nSaida. Vanan så heter det. Nu var det Melia, som hade försprånget och\njag blef icke hvad man kallar lycklig, månne ens belönad?\n\nDock hvem vill klandra ödet! Ingrid blef månen, som lopp kring min\nstjerna, Melia blef stjernan.\n\nOmgifven af störande naturer, fann jag mig på Kuusisto aldrig så väl med\nMelia, som på Toiwola; och der sågos vi äfven oftast. Ingrids närvaro\nskadade icke kärlekens blomma, ty hon var såsom ett skyddande arlaregn.\nJa äfven oaktadt Melia icke var der, voro timmarna på Toiwola mig dock\nrätt ljufva, ty Ingrid förstod Melia så väl, att det var mig en glädje.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDet var på Toiwola. En vacker eftermiddag voro vi tre ute att spatsera.\nVi satte oss ner vid vägen, der han på engång kröker och höjer sig.\nUtsigten var den vackraste: till höger hade vi sjö, till venster likaså\noch emellan båda gick en ås, beväxt med granar och björkar. Det var en\nstund af högtidlig stillhet och vi sade icke mycket.\n\nDå kommer på en gångstig, som leder till den gamla begrafningsplatsen en\nqvinna, hvars anlete jag aldrig kan glömma. Hon var gammal och grå, hade\nbruna, glimmande ögon och ett illparigt uttryck utbredt öfver drag,\nhvilka fordom kanske varit regelbundet sköna.\n\nDet gick en rysning igenom oss, när hon helt obesväradt satte sig ned\ntätt bredvid, sägande: gamla Regina vill också hvila; kanske hon också\nförstår sig på den vackra utsigten.\n\nKäringen såg på utsigten med en tillgjordt förtjust, spotsk min. Men\nsedan hon ledsnat dervid, tog hon ur sin kjolsäck en liten\nbrännvinsflaska, tömde dess innehåll, höjde sedan flaskan i vädret\nsägande: ingen kan neka fattigt och olyckligt folk den trösten. Ty det\n_är_ en tröst.\n\nVi kunde omöjligt skilja våra blickar ifrån den hemska gestalten.\n\nDet stolta och triumferande i hennes åtbörder förvandlade sig dock snart\ntill slapphet och ödmjukhet. Hon sade:\n\nMitt fina herrskap, j sen, att allt detta är slut och det är ändå min\nenda glädje, alltsedan den tid, då jag var ung och lycklig och vacker,\nja nästan lika vacker som de här rara fröknarna. Du unga herre, som ser\nså mild och god ut, du har säkert pengar -- bara helt litet -- så mycket\natt min flaska kan bli fylld. Gif åt mig litet och jag skall spå i din\nhand.\n\nKäringen hade oaktadt sin stygghet någonting befallande i det skinntorra\nansigtet. Jag gaf några skillingar och såg upp på de båda flickorna,\nhvad de skulle tycka om spåendet. De voro -- qvinnor och de nickade\nbifall.\n\nMedan vi tre vexlade blickar, tycktes spåkäringen genomträngande forska\noss.\n\nJag gaf henne min högra hand. Hon betraktade och berörde den på det\nnogaste, men kastade emellanåt blickar på mig och mina följeslagerskor.\n\nEfter några minuter sade hon:\n\nSer ni nu, mitt fina herrskap, dessa två djupa streck, huru de tyckas\nvilja närma sig hvartannat, men skiljas åt närmast pekfingret. Och ser\nni sen detta tredje djupa streck, som går emellan de båda förra... nå\nmen se då, det var underligt hvad det strecket slutar hastigt af! Och\ndetta lilla streck, som utgår ifrån det djupa och korta; det lilla\nstrecket går till det ena djupa och långa. Men det andra är alldeles\nensamt.\n\nHvad betyder nu då allt detta -- sade jag otålig och såg på Melia.\n\nDet betyder -- svarade käringen vildt -- hvad det betyder frågar du,\nstolte och häftige yngling; jo först betyder det, att din väg skiljer\nsig ifrån hennes -- härvid pekade hon på Melia -- ty de båda djupa\nstrecken äro edra öden... se huru du kastar ögonen på henne; men tro\ninte, att du nånsin får henne... Hvad den andra rara damens lifstid\ntycks vara kort! Och det är ändå hon som ger upphof åt din lycka.\n\nVi sökte alla tre att skratta, men vårt skratt var icke hjertligt.\n\nKäringen släppte min hand. Då sade Ingrid: vill du inte äfven spå\nnågonting ur min hand.\n\nDen gamla svarade: den ena handen sade mig nog; jag vill inte mera spå.\nNu går jag att köpa åt mig trösten.\n\nHon försvann. Jag såg på Melia; hennes blick var rädd och bäfvande.\n\nÄnnu förekommer det mig stundom såsom om en förgiftig dunst utsläckt en\nklar och vacker låga i hennes hjerta.\n\n       *       *       *       *       *\n\nIngrid gjorde bekantskap med en aktningsvärd medelålders man. Hon gaf\nhonom sitt hjerta och lofvade honom sin hand.\n\nHittills hade jag endast obestämdt talat med Melia om min kärlek. Nu\nville äfven jag få veta allt.\n\nI trädgården på Kuusisto var mycket herrskap; det aktade jag icke på\ndenna gång. Vi voro mest för oss sjelfva och Melia minndes icke\nkonveniensen.\n\nJag sade: behöfver jag säga dig Melia, att jag älskar dig, då du har\nanat det, sett det och vet det! nej, men ändå -- det gör mig så lycklig\natt säga: jag älskar dig.\n\nMelia ämnade föra ett vinbär till sina sköna läppar, men lät det hvila\npå halfva vägen; i stället gåfvo hennes dunkla ögon mig en blick, som\nräckte -- ett ögonblick. Och det skönaste jorden har, huru skulle det\nkunna räcka längre. Aningar om himlar läsas blott i sekunden.\n\nDenna blick med denna obestämda ton, som är det skönas egenhet, vidgade\nmin själ, spände min känsla, men band min tunga, på hvilken eljest hade\ndarrat en sväfvande fråga.\n\nMelia såg åter upp och sakta hviskande dock utan all förlägenhet eller\nbryderi svarade hon på mina tankar:\n\nOm jag älskar dig, derpå vill du ha svar. Och hvad skall jag svara dig?\nannat än _jag vet icke_!\n\nFinns det en medelväg emellan älska och icke älska. Jag tror det ej.\nMelia, hvad menar du?\n\nNej David, ingen medelväg, och ändå måste jag säga: jag vet icke.\n\nÄlskar du mig, Melia? _Bed_ om sanningen och gif mig den... Du svarar\nmig ej -- ty du vill ej svara mig ett nej. Nåväl, Melia Saida; på\nmångfaldigt sätt kunna vi lägga våra ord. Du ville svara mig ett ja...\nÄr det icke så, att Melia icke älskar mig?\n\nHärtill svarade hon: ja, David... men...\n\nMen du menar, att du ändå skänker mig syskonkärlek. Är det icke så?\n\nHärtill svarade hon alldeles intet, hvarken med ord eller blickar.\n\nDå blef jag gripen af en glädje, som nära nog var vansinnets, och jag\nutbrast: du älskar ju mig, min Melia, det säger mig en helig visshet.\nEljest hade du svarat ett ja äfven på denna fråga.\n\nEn häftig yngling som jag var, ville jag storma mig till bekännelse. Jag\nhade fattat hennes båda händer i mina, och höll dem der fast, men allt\nlenare ju längre, så att hon snart kunde lösgöra sina.\n\nFör himlens skull -- sade hon -- bed mig icke om svar nu. Jag är så\nsvag, så matt, mitt hufvud är förvirradt. Unna åt mig en timmas tid,\nblott en timmas, David... för att hemta mig, för att tänka; _inte_ för\natt _betänka_ mig, utan endast _tänka_.\n\nHennes röst, vid det hon sade dessa ord, hade en egen klang, hvilken\nännu ljuder in i min själ.\n\nFör hvad jag nyligen så högt åstundat, svar på mitt hjertas fråga om\ngenkärlek, skyggade jag nu. Ja, jag tror, att de ord männer i allmänhet\nföreställa sig och anse för de ljufvaste, orden, som aftäcka och visa\nett älskande hjerta, nu skulle ha blifvit för mig en källa till bitter\nklagan. Det kom på mig en känsla, en tanke, att en afslöjad kärlek i och\nmed detsamma förvandlar qvinnan ifrån himlens till ett jordens barn. Och\nännu mer, då denna kärlek hade gällt mig -- blott mig.\n\nBlott några andetag varade en sådan känsla, men jag svarade: en timma,\ndet är för litet. Men i morgon...\n\nI morgon -- afbröt mig Melia -- möt mig i morgon, klockan åtta på\nmorgonen, uti dalen, i den dal, der vi först sågo hvarann och der...\nmitt lif blef räddadt.\n\nÅt sådana qvinnor, som hon, har naturen gifvit rättighet att någongång\nlösa konveniensens band. Det var hon, som föreslog ett rendezvous. Den\nstorartade och ädla qvinnan!\n\n       *       *       *       *       *\n\nOch vi råkades i dalen. Morgonen var sval och vacker, himlens blå var\nrent, milda vindar vaggade träden, täcka förhoppningar mitt hjerta.\n\nO hvad Melia Saida var skön! Det mörka håret till den skära, blygt\nblomstrande kinden; de dunkla ögonen till den hvita rena pannan! Och\nmunnen med dess fina uttryck, halsen, vexten och allt! Och ändå fanns\ndet intet jordiskt och sinnligt i detta anlete; det var icke ytan, som\nanslog, utan djupet som fängslade, ett djup öfversinnligt och himmelskt.\n\nJag har tänkt -- sade hon -- jag har tänkt mycket; tänkandet har icke\nhjelpt mig fram. Förakta mig, herr Baremann, såsom jag måste göra det\nsjelf, ty allt ännu -- vet jag icke.\n\nO Melia, då jag ser dig så som du nu är, så vill jag veta alldeles\nintet. Det vore en synd, ett helgerån. Nu är för mig nog att jag älskar\ndig.\n\nJag minnes icke, _hvad_ och _om_ vi härefter talte under en tid, hvars\nlängd jag icke kan bestämma. Men dessa Melias ord minnes jag: ni är för\nhög och ädel, för att...\n\nHär stadnade hon för att aldrig fullborda sin halfbrutna, på mera än ett\nsätt förklarliga mening.\n\nJag sade: men värdera mig och håll mig räkning, för att jag endast\nfrågat dig, om du älskade mig. Jag har icke sport dig, om du ville bli\nmin.\n\nHon svarade: David Baremann, hade du gjort en sådan fråga, så hade jag\nicke ansett den illa, icke för opassande eller ogrannlaga. Men jag hade\nsvarat dig, att jag icke ville bli din maka... Jag vet, huru högt du\nälskar mig, med hvilka sköna färger din fantasi smyckar mig -- mig,\nDavid. Dessa färger skulle tiden bleka och illusionens luftslott skulle\nblåsa bort. Nu deremot, hvilken skillnad! Vi skiljas för alltid... och\nminnets engel blir din tröstare. Är det icke det skönaste slut!\n\nHennes ord voro afbrutna, men hennes ögon, hvilka halft framvällande\ntårar fuktade, de glänste underbart.\n\nÅter framstammade jag: är det den enda orsak du har till buds, så skall\njag bestrida den. Jag skall visa dig, huru illusionen kan adlas till en\nstilla frid, en visshet, värmande om också icke brännande.\n\nHärtill svarade Melia med stigande värma: den enda orsak, o nej. Flera\nän en orsak har jag till buds, ty jag har -- ingen. Men ett något, en\nröst talar till mig, beder...\n\nJag förstår dig, Melia; dunkla blomma, jag anar dig. Och jag vill följa\ndenna aning. Jag vill icke stjäla mig till himlen, då jag ju redan har\nden -- i min kärlek till dig. Jag vill blott af dig taga ett afsked;\nmenniskor kalla sådant _afsked för lifvet_, en evig skilsmessa; jag icke\nså. Ty vi komma ju icke att skiljas... Se ofta på min älsklingsstjerna...\ndu vet ju hvilken hon är... se på den då och då och var säker att vi då\nofta träffas der. Och på minnets helga och starka brygga, som förenar\ndin strand med min, der vill jag ofta komma dig till mötes.\n\nDavid Baremann, blif konstnär, blif stor och lycklig.\n\nFarväl Melia. Om något skönt uppenbarar sig för mig, då förstår jag att\ndet är din ande, som signande talar till mig.... Men ännu en bön, ty\ndu är äfven en jordisk blomma. Gif mig ett minne, låt det vara en\nsymbol, gif mig en af dina minsta och vackraste hårlockar.\n\nOch hon vecklade upp en fläta. Då smålogo vi båda -- det kunde vi icke\nhjelpa, ty till att afklippa hårlocken hade behöfts -- en sax.\n\nEtt vänligt öde vill, att menniskan äfven under lifvets vigtigare frågor\nhar ett sinne öppet för skämtet och löjet.\n\nMin pennknif gjorde nu god tjenst. Hon afskar locken i och med detsamma\nödet afskar... icke min lycka .. då hade jag ju ljugit för _henne_.\n\nJag tog denna lock och jag vet, hvar jag förvarar den.\n\n       *       *       *       *       *\n\nSå var det då slut. Ännu några gånger såg jag Melia, men såsom andra\nmenniskor till det yttre. Vi togo ännu en gång afsked, men det verkliga\nafskedet var i dalen.\n\n       *       *       *       *       *\n\nJag har någongång tviflat, att hon älskade mig. Jag har tänkt huru, om\nhon älskade mig, det då kunde slutas just så. Men sedan har jag sett på\nCapellastjernan och denna har då alltid glänst och tindrat klarare och\nskönare än eljest. Då har jag sagt: Melia Saida, jag förstår dig.\n\nJag har haft stunder af stor sorg, så att jag behöft tröst. Då har jag\npå minnets brygga gått öfver till Melias strand.\n\nJag har haft snillets ingifvelser; det sköna har uppenbarat sig för mig;\nmin förmåga har ofta öfvergått mina djerfvaste förhoppningar. Då har jag\nkänt en varm fläkt; en ljuf visshet har sagt mig, att Melia Saidas\nväsende gifvit styrka åt ingifvelsens vingar.\n\nOch ändå har det ofta händt, att alla stjernor nekat mig hugsvalelse,\natt minnets brygga icke synts för det närvarandes moln. Då har jag\nklagat, då har jag varit ensam i verlden, natten omkring mig; då har jag\nlängtat bort. Men _hoppet_ har åter plötsligt varit vid min sida och\nhviskat till mig vackra saker om Melia Saida, och jag har gerna lyssnat\ntill dem.\n\n       *       *       *       *       *\n\nMitt beslut stod nu fast att lemna lärdomen å sido och i stället hylla\nkonsten.\n\nJag lyckades att genom lån skaffa mig en penningesumma, stor nog att\nföra mig öfver det haf, som åtskiljer Finnland och Sverige, men icke\nstörre än att jag med all sparsamhet dermed kunde lefva en månad. Jag\nföll dock icke i modlös förtviflan, ty jag hade förutsett allt detta och\njag visste mig vara i Stockholm, en stad alltför stor att låta en person\nmed god vilja och nöjaktiga insigter svälta ihjäl.\n\nJag lyckades skaffa mig ett antal disciplar, bland hvilka några voro\nnybegynnare, tillochmed abcdarier -- jag försmådde ingendera, då mitt\nmål var penningen. Hvad jag nu förtjenade utöfver det nödtorftigaste,\nanvände jag till att sjelf taga lektioner i målning.\n\nMin lärare var en man, hvars namn aldrig varit buret på ryktets vingar\noch ändå vördar jag honom allt ännu med tacksamhet, med värma, ty han\nvar stor i sin konst, stor och ädel. Hans undervisningsmethod var mera\nvännens än lärarens; han bildade mig på samma sätt, som en mor, genom\natt vara en lekkamrat, bildar sitt barn. Hans ovanliga skarpsinne och\nmenniskokännedom tillät honom att alltid ställa sig på en med mig\njemnhög ståndpunkt, samt först derifrån se saken för att sedan höja mig\ntill sin egen.\n\nOaktadt jag, enligt hvad min lärare redan de första timmarne försäkrade\nmig, icke var oäfven i kopiering, sysselsatte jag mig dock dermed\nuteslutande i två år. Sedan gaf han mig sina egna ungdomsförsök\n\"hvimlande af fel\" att kopieras och tillika korrigeras. Det är en glädje\nför mig att minnas den glädje, som intog den åldrige mannen, då jag\nhonom i smaken lyckades omskapa de partier af hans taflor, med hvilka\nhan ej var belåten.\n\nHuru jag i tvenne års tid kunde tygla mitt brinnande begär att låta\npenseln leka med egna skapelser, kan endast förklaras af gubbens\nälskvärdhet och hans deraf härflytande stora inflytande på mitt sinne.\nDet första steget, sade han, är att blindt och troget följa andras verk,\ndet andra att klandra dem, det tredje först att skapa egna.\n\nJag tänkte: gubben har antingen rätt eller orätt, men jag vill lyda\nhonom; jag vill icke genom en vrång sjelfviskhet söka skapa mitt öde.\n\nJag skall icke söka beskrifva min hänryckning, då jag första gången lade\nhand vid en egen tafla. Lik älskarens hänryckning är konstnärens,\nförsåvidt det lika kan vara det olika. Älskarens ideal är mera utom,\nkonstnärens mera inom; älskaren hänvisas ifrån sin egen själ till en\nannans, konstnären från en yttre själ, verldssjälen till sin egen. Den\nförre söker, den sednare finner.\n\nFyra originaltaflor hade jag målat under min lärares ledning och den\nfemte var halffärdig, då döden bortryckte honom. Jag var honom för djupt\ntillgifven, att jag icke med häpnad skulle emottaga detta budskap. Nu\nstod jag än en gång ensam. Min sorg ökades, då jag fann, att den gode\ngubben testamenterat åt mig sin lilla qvarlåtenskap, ty deraf förstod\njag ännu mera, hvem jag i honom förlorat, och huru kär jag varit honom.\n\nSedan jag fullbordat min femte tafla, gick jag med den till en erkänd\nkonstkritikus. Oaktadt min ungdom, hade jag dock smakat nog bitter kalk\ni verlden, för att inom mig bära idel förhoppningar; jag förstod, att\ndessa rätt ofta ombyta namn, heder och värdighet och kallas sedan\nillusioner. Jag var beredd på det bästa som det värsta, beredd på ett\nmin tafla kunde höjas till skyarna eller störtas till afgrunden.\n\nNu ville händelsen, att hos den man jag besökte för att få ett domslut,\nvoro vid samma tillfälle en stor hop konstkännare samlade, hvilka just\nför närvarande höllo på med betraktande af taflor, här och der utbredda.\n\nJag namngaf mig för värden och angaf mitt ärende.\n\nHerrn kommer som i grefvens tid -- sade han -- jag har bedt till mig\nnågra vänner enkom för att bedöma taflor af inhemska konstnärer. Får jag\nbe om er komposition.\n\nJag tänkte inom mig, att hvad han kallade grefvens tid, dock i sjelfva\nverket var någonting helt annat; ty när så många konstdomare äro\ntillsammans, fordrar deras inbördes högvigtighet en större sparsamhet i\nloforden, en större riklighet i anmärkningarne.\n\nDe betraktade taflan med uppmärksamhet och tycktes hvar och en vilja\nafvakta de öfrigas omdöme. Slutligen sade en af dem:\n\nAtt min herre icke är just alldeles nybörjare, ser man nog, men likväl\nmåste jag försäkra herrn, att taflan är mera bizarr än vacker.\n\nDen unge konstnären torde jäkta efter originalitet -- vidtog en annan.\n\nDessa högförnäma yttranden, åtföljda af sura och likgiltiga miner,\nhvilka stodo att läsas i hvars och ens anlete, gjorde mig förtörnad; ty\nom jag än var beredd på tadlet i dess högsta potens, så hade jag likväl\nicke väntat denna försmädliga likgiltighet, denna öfversittareton.\n\nJag lade dock band på min vrede och svarade så obesväradt jag nånsin\nkunde:\n\nDet kan visst vara, att taflan icke har särdeles värde, men efter\noriginalitet har jag aldrig jagat, utan om så är, att någonting\noriginelt här finnes, har det kommit sjelfmant och oskyldigtvis.\n\nTydligen såg jag, att detta svar misshagade dem alla, och den, som först\nyttrat sig, tog till ordet:\n\nOriginalitet, min unge vän, är af två slag, falsk eller sann. Den sanna\noriginaliteten är på det närmaste beslägtad med genialiteten; det är\nhon, som sätter den rätta pregeln på mästarens skilda verk, så att han\nalltid förblir sig lik äfven under sin mest skiftande olikhet. Den\nfalska deremot sätter sin ära blott i att göra uppseende och då\nbevekelsegrunden är så lumpen, förbiser hon helt och hållet det\nnaturliga, vackra och skickliga, samt förfaller uti deras motsatts, det\nsökta och känslostötande; med ett ord, min herre, den falska\noriginaliteten är alldeles liktydig med bizarreri.\n\nÄn sedan, hvad hör detta till saken! -- tänkte jag, som var föga belåten\nmed afhörandet af denna föreläsning, hvilken så halft den än slog\nhufvudet på spik, troligen utgjorde ett minne från någon\ntidningsuppsatts, som talaren nyligen blifvit förtjust i.\n\nHan tycktes varsna min otålighet och han var snar att fortfara:\n\nMin herre är nu väl icke så egenkär och tror, att den sanna\noriginaliteten fallit på hans lott.\n\nJag svarade, att det var saker, som jag troligen icke förstod,\nåtminstone aldrig reflekterat öfver; samt att jag blott ville ha ett\nomdöme öfver denna tafla, icke öfver mitt konstnärskap i allmänhet.\n\nNu afgaf ändtligen värden sitt votum:\n\nDe skilda partierna äro visst skäligen goda, oaktadt äfven vid dem är\nmycket att anmärka. Se t. ex. färgen på denna himmel, huru matt och\notillfredsställande och se huru den der, som lär vara styckets hjelte,\nöfverstrålas af dessa båda bipersoner, hvilka borde hållits vida mera\nskymundan, såsom det naturligtvis varit er afsigt; och hvad är det för\nen löjlig och vidrig drägt herrn bestått åt sitt sällskap!\n\nJag svarade, att jag ansåg klädedrägten så mycket mera passande som\ntaflan föreställde ett äfventyraresällskap. Om hjelten _verkligen_\nöfverstrålades af de påpekade bipersonerna, var det möjligen derföre,\natt han kände samvetsqval och ännu ovan vid det sedeslösa lif, i hvilket\nde redan voro invigda och hjeltar, omöjligen kunde ha en så uppspelt min\nsom de. Hvad slutligen himlafärgen beträffade, menade jag, att jag en\nannan gång med nöje skulle komponera en annan, men att den koloriten i\nalla fall _nu_ var den jag ansåg lämpligast och mest öfverensstämmande\nmed det hela.\n\nMitt modiga sjelfförsvar verkade naturligtvis intet godt. Min Mentor\nutlät sig vidare:\n\nAllt det der kan vara godt och väl; jag märker, att herrn oaktadt sin\nungdom icke är utan sin fyndighet i sjelfförsvaret. Nå, nå, jag skall\nicke gå in i detaljer. Men det hela är vida sämre. Planen är tillskuren\nför stor emot krafterne; egentligt lif och intresse saknas; med bästa\nvilja i verlden måste jag ändå förklara, att taflan är _mera dålig_.\n\nDetta var för mig den hårdaste domen. Ty så länge han höll sig\nnågorlunda till de skilda partierna, kunde jag ändå försvara mig. Men\nnär han angrep kompositionen i dess helhet, hvarken uppgaf eller behöfde\nuppge bestämda skäl utan endast tycktes låta sig ledas af enskildt smak,\ndetta ojäfaktiga maktspråk, då blef jag svarslös, redlös.\n\nHade han helst i grund förkastat min produkt, sagt den vara under all\nkritik, då hade det varit bättre. -- Men han nedlät sig icke så långt;\nhan sade endast, att taflan var _mera dålig_.\n\nAntingen läste han i mitt ansigte något, som bevekte till medlidande\neller om han blott låtsade det; allt nog, han sade:\n\nIfall jag genom min recension tillintetgjort förhoppningar, så gör det\nmig ondt. Jag har emellertid talat uppriktigt.\n\nI tid eller otid var nu tiden inne för mig att sätta mig upp på höga\nhästar. All min modlöshet försvann och jag sade:\n\nMina förhoppningar äro af den art, att de icke kunna tillintetgöras af\nnågons maktspråk, vore denne någon än tiofaldt högre uppburen af ryktet,\nän den person som nu utdelat dem. Hvad åter denna tafla enskilt\nbeträffar, så tror jag alldeles icke, att mina krafter, vilja och anlag\nhelt och hållit blifvit uppsupna af och förstenats i den, utan hoppas\njag, att de, af taflan helt och hållet oberoende, ännu framdeles torde\nhjelpa mig att utarbeta andra och bättre. Och till ett bevis, att jag\ntalat ärligt, till ett bevis, att jag icke lefver endast för denna\ntafla, skall jag sönderstycka den -- men bitarna lemnar jag icke här,\nutan behåller dem sjelf, för att framdeles i en verld -- när jag blifvit\nstor och större än någon af er -- se efter om taflan verkligen var mera\ndålig.\n\nUnder det jag ännu talte, sönderskar jag duken i fyra delar, gömde dem\nhos mig och lemnade sällskapet åt sina reflexioner öfver denna mandat.\n\nI min hetta och öfverilning hände sig, att jag till taflans styckande\nkom att begagna det pennknifsbett, hvilket jag i nära tre års tid,\nbarnsligt eller icke, lemnat obegagnadt och ansett fridlyst: bettet,\nhvarmed Melia afskar sin hårlock. Genast jag märkte det, var det som om\npennknifven ristat mitt eget hjerta och jag tyckte mig ha gjort mycket\nilla.\n\nDenna föreställning alstrade andra. Hemkommen ansåg jag det icke vara\nutan all betydelse, att jag just med det bettet förderfvat taflan. Det\nstack upp hos mig en tanke, att hon kunde ha varit förstörelsen värd.\nJag sammanfogade de fyra bitarna och betraktade nu den tafla, på hvilken\njag en timme tidigare sett med förtjusning. Hvilken skillnad! Nu fann\njag fel der jag förut funnit företräden; de enskilta partierna behagade\nmig nu lika litet, som det hela. Ja, jag började tillochmed förakta mina\ndomare, för det de ej skrattat mig upp i synet öfver min djerfhet att\ntill bedömande underställa en så usel tafla.\n\nNu då jag nedskrifver detta vill jag för dig, deltagande, fördomsfrie\nvän, tillstå, att jag icke mera tillskrifver pennknifsbettet _ensamt_\ndenna vändning i min sjelfgranskning. Ty så är det alltid: efter en för\nstor sjelfkärleks flod följer anspråkslöshetens och sjelfföraktets ebb.\n\nHos mig vexte upp en tanke, att jag misstagit mig om min bestämmelse.\nJag började tro, att jag var en onyttig varelse i verlden; jag förföll\nicke i förtviflan, men min själ förlorade sitt lif och jag blef\nlikgiltig för allt.\n\nDetta tillstånd varade dagar, det varade nätter.\n\nOmsider ljungade en sanningens blixt i min själ. Jag anade, att ära och\nlycka icke äro nödvändiga för själens trefnad och dess höga ro, jag\nanade en himmel i _försakelsen_.\n\nDet var minnets gnista, som tände denna blixt. En gång förut i mitt lif\nhade jag anat försakelsens himmel; då var det i kärleken, nu i äran.\n\nOch åter blef jag lycklig, lyckligare än nånsin, ty min lycka var icke\nalls af jordiskt slag. Jag tackade Gud, hvars nåd valde försakelsen till\nett medel att luttra mig ren och föra mig till sin egen himmel.\n\n       *       *       *       *       *\n\nAf det stillasittande lif jag flera år fört blef min helsa mindre god.\nJag rådförde mig med en läkare; han föreskref en längre fotresa. Jag\nlydde hans råd, måhända mera samvetsgrannt, än han kunde förmoda, ty min\nfotresa varade i fem runda år. Dels nöden, dels hågen att se nya länder\noch folk var en orsak till dess längd.\n\nNorriges fjällar med sin kalla, hvita snö värmde upp mitt sinne; den\nöfver all beskrifning herrliga, storartade naturen stärkte känslan;\nNorriges goda och kraftiga folk smittade mig med friskhet till kropp och\nsjäl.\n\nSedan jag i tvenne års tid färdats i Norrige, hände sig, att min kassa\nsmälte till intet. Nu var tiden inne att välja något lefnadsyrke, innan\nhungern stod för dörren och innan sönderslitna kläder komme att neka mig\nsin tjenst.\n\nMitt yrke blef att _klippa silhouetter_. Danmark blef det första land,\nder jag genom detta yrke förtjenade min tarfliga bergning. Mången såg\nmedlidsamt på den fattige silhouetteuren, men sjelf var jag så glad och\nlycklig.\n\nUnder loppet af trenne år genomtågade jag småningom Tyskland, Frankrike,\nSchweitz och Italien. För att inöfva mig i det lands språk, dit jag\närnade ställa kosan, vistades jag en tid i gränsstäder, der man talade\nbåda språken.\n\nJag kom till Italien, minnets och konstens land och jag kom till Rom.\nHvad intryck denna stad gjorde på mig, skall jag icke måla.\n\nI Rom blef jag upptäckt och igenkänd af baron Y., hvilken fordom varit\nmin skolkamrat. Det var han, som öppnade för mig inträde till de\nherrliga taflegallerierna, hvilka inkastade i min själ en längtan efter\ndet, som redan bordt vara glömdt. Det var han, hvars godhet lockade mig\ntill att, såsom han sade, ännu måla blott en enda tafla.\n\nVar det icke en svaghet af mig, en stor och oförlåtlig svaghet. Men jag\nmålade.\n\nTaflan blef färdig och min vän baronen _stal_ den ifrån mig. Jag\ntröstade mig lätt och ansåg det vara ett rättmätigt straff för den, som\nvar i begrepp att utbyta försakelsens ädla vana, dess frid och lycka\nemot ärelystnadens fåfängliga och förgängliga fröjder.\n\nMen min vän återkom tyvärr och icke ensam utan åtföljd af tvenne stora\nmålare. Jag trodde mig få höra rättmätiga anmärkningar -- ty på fem års\ntid hade jag icke handterat pensel och stafflett -- men de förklarade\nutan omsvep, utan förbehåll, att taflan var ett utmärkt konststycke.\nStum af häpnad sålde jag instinktmessigt, nästan medvetslöst taflan för\nen summa, större än den jag under mina djerfvaste förhoppningars tid\ndrömt blifva priset för en tafla.\n\nHvad skall jag säga mer. Då lyckan log emot min målning, började jag\nandra gången anse mig kallad att bli konstnär och jag målade flera\ntaflor, hvilka alla i mer eller mindre mån rönte framgång. Jag skördade\nbåde rykte och penningar, hvilka dock aldrig ville bli mig riktigt\ntrogna, ovan som jag är vid det rätta sättet med dem.\n\nMen allt sådant hörer icke till den gröna boken.\n\n       *       *       *       *       *\n\nOmsider förde mig ett djupt och oafvisligt begär till hemmet -- och jag\nstår åter på din heliga jord, mitt fosterland! Ännu en gång ville jag se\ndina stränder, sköljda af vågen, höra vindens susning i trädens darrande\nkronor, leka med månens strålar på dina grafvar.\n\n       *       *       *       *       *\n\nSlut på Fragmenter af den gröna boken.\n\n\n\n\nKap. XI.\n\nGranriskojan.\n\n\nEn vacker morgon lockade Saida att öfvergifva sin bädd. Hon gjorde några\nslag i parken, men då fåglarna, efter hvad hon tyckte, sjöngo vackrare\nän vanligt, blef det henne för trångt i denna park, hvilken, så ostädad\nden än var, till följe af flere års bristande omvårdnad, likväl nu\nföreföll henne ingenting mindre än så. Sjelfva de krokiga gångarna\nanlagda efter den engelska stilen, hvilka förut behagat henne, hade nu i\nhennes tycke en alltför stor enformighet och smakade förmycket af en\nbestämd plan. Hon ville ut i den gröna, friska skogen, der naturens\nmästarehand anlagt mera än tusende gångar att välja emellan, mera än\ntusende bersåer, de förra för rörelse, de sednare för hvila.\n\nSnart var hon på den backe, der vägen kröker sig och der man ser två\ninsjöars blånande band. Det uppstod hos henne en tvekan, antingen hon\nskulle styra sina steg till grafvarna, för att på dem kasta vårens\nfriska blommor eller åt höger hand till stranden af den ena sjön, for\natt hänföras af vårens friska skrud.\n\nRedan hade hon valt det förra och hunnit till ett ställe, derifrån hon\nhade öfversigt af begrafningsplatsen. Sjelf obemärkt bakom några\ntallbuskar såg hon der -- afståndet var blott ett stenkast -- en man,\nsom plockade upp de blommor hon för några dagar sedan kastat dit, och\nsom sjelf der utströdde andra. Det var Baremann och -- hennes hjerta\nklappade våldsamt. Hon kände sig frestad att gå längre, men en motsatt\nkänsla kom henne att vända om, att fly.\n\nKommen åter till landsvägen och kullen, hörde hon ljudet af yxslag,\nhvilket ehuru aflägset dock klingade inbjudande. Gerna följde hon denna\ninbjudning, ty, utom att det alltid för Saida var ett nöje att tala med\ngodsets underhafvande, var dessutom hos henne nu ett något, som manade\natt söka en afledning för de känslor, hvilka med en hittills okänd\nstyrka svallade inom hennes bröst.\n\nEfter att missledd af genljuden från berghällarna ha gått i många\nkrokar, kom hon slutligen ljudet ganska nära, så nära, att hon numera\nomöjligen kunde misstaga sig om platsen, der vedhuggaren sig befunne.\nDet kunde icke vara annat än emellan hennes favoritplats och stranden.\n\nHon kom till denna plats, stället der tvenne hällar bilda liksom tvenne\nväggar till en kammare. Hvad såg hon här? En syn som slog henne med\nförvåning, med häpnad och förskräckelse.\n\nDessa bergväggar voro försedda med ett grönt tak af konstigt\nsammanfogade granqvistar. Taket gungade för den friska morgonvinden, men\nvar tillika så starkt, att Saida, som, troende allt vara en dröm, en\nsynvilla, försökte stående på stenen att rycka det löst, snart fann att\ndet emotstod hennes ansträngningar.\n\nDet lilla trädet var icke skadadt; dess lilla topp sköt igenom en\nöppning i taket och blickade fritt åt det blå.\n\nSaida tänkte: vi vete ej hvad; ty minnet hade öfvergifvit henne och\naningen var henne icke följaktig.\n\nHon vaknade och kom till sig, då yxens slag afstadnade och i stället\nhördes steg af en sig närmande. Hon förnam följande ord sakta framsagda:\n-- du ser på mig, min gosse, men nu är arbetet äfven slut. Ser du Wille;\ndessa båda framstycken hänger jag fast vid detta tvärträd och fäster\näfven taket dervid och då blir taket starkt, så att Wille och jag kan\nspatsera derpå.\n\nHon hann icke tänka öfver, hvem den kända rösten tillhörde, ty framför\nhenne stod Otto, den trogne hunden Wilppas vid hans sida.\n\nEtt utrop af öfverraskning undföll Melia och af -- smärta, ty minnet\nbörjade vakna och hvart skulle hon fly.\n\nÄfven Otto undföll ett rop af öfverraskning och af -- glädje, ty då\nSaida nu var här, huru skulle icke hoppet hviska behagliga saker!\n\nHunden skällde på flickan, men tystades af sin herre, som sade: -- Wille\nförstår inte, att vi äro bland vänner. Förlåt honom för hans herres\nskull... Allt är nu färdigt, så när som på detta träd... och sedan...\n\nHan tystnade och började tillyxa trädet. Då han engång såg upp och mötte\nSaidas blick, stadnade han plötsligt, fällde yxen och trädet... hans\nallvarliga anlete tändes som af tusende blixtar och han sade:\n\n-- Nej, jag vill icke fullborda byggnaden, innan jag vet allt. Saida,\nMelia Saida; säkert minnes du hvad du lofvade mig, den gång jag såg dig\nsenast: när trädens qvistar sökt upp dig, beredda att ge dig skugga och\nsvalka emot middagens brännande sol, då skulle Saida... så lovade du\n... med hjertats eget språk förjaga mitt tvifvel, min ovisshet. Nu äro\nvi i naturens tempel, vi äro på en helig ort. Mitt hjerta darrar på mina\nläppar med sin bekännelse, men det fordrar af dig en bekännelse\ntillbaka.\n\nHan tystnade, ögonen orörligt häftade på henne. Hon höll sina drömlikt\nfästade på jorden; hon ägde icke kraft, hon vågade ej slå upp dem.\n\nMinuter förgingo. Åter sade Otto:\n\n-- Du svarar mig icke, och ändå fordrar jag så litet: blott ett svar,\nditt rika hjertas enkla och flärdfria svar.\n\nHan väntade på svar och minuter förgingo. Han fattade hennes hand, hon\nsvarade icke; han fattade hennes båda händer i sina, det hindrade hon\nicke; han lutade sitt hufvud mot hennes axel; då slet hon sig sakta lös,\nmen ögonen förblefvo oaflåtligt häftade vid jorden.\n\nOtto sade åter:\n\n-- Du svarar mig intet; se på mig, Saida!\n\nOch hon slog upp sina ögon och såg på honom. Hvilken blick! Der kunde\nsvaret läsas fullständigt. Liksom regnbågen visar flere färger hvar för\nsig, oaktadt dess färg i sin helhet blott är en; så afspeglade Saidas\nögon på det trognaste hennes själ, men tillika särskilt hvarje känsla,\nder nu var rådande.\n\nOtto kände sin kraft vika; en hemsk aning lade sig som en is vid hans\nsjäl. Han kastade sig på knä vid hennes fötter och han talade med sakta\noch afbruten röst:\n\n-- Din blick visar deltagande för mig och smärta, ingenting vidare...\nför mig... Men jag vill icke tro på min uttydningsförmåga; jag vill\nicke tro, att den himmel jag skapat i mina drömmar nu är borta för\nevigt. Jag vill höra det af dig; jag vill låta Saidas egen röst ljuda\nfram den hårda sanningen. Sedan skall jag tro.\n\n-- Ja Otto; jag vill tala sanning, så svår sanningen än är att uttala\nnu, hon som förr varit mig så kär och lätt. Jag älskar... icke dig.\n\nYnglingens stolthet reste honom upp; det bemäktigade sig honom ett\nskenbart lugn. Flickan stod för honom darrande, nästan som en\nbrottsling.\n\n-- Du älskar icke mig -- sade Otto med stadig röst -- då älskar du en\nannan, ty din blick säger mig, _att_ du älskar. Och hvem älskar du?\nÄlskar han dig?\n\n-- Jag älskar en fremling, o tillgif mig, som så gerna ville älska dig.\nDavid Baremann är fremlingen... Om han älskar mig frågar du... jag\nvet det ej.\n\nHon skydde icke att göra en kärleksförklaring af denna art. Inför den\nhon icke älskade afgaf hon en bekännelse om kärlek till den, hvilken\naldrig bedt henne om någon sådan och om hvars kärlek hon ingenting\nvisste.\n\n-- Det blef då han; min mörka aning, _den_ var icke ett luftslott. O\nmitt ödes natt! Denna fremling manade du fram, endast för att skilja mig\nfrån Saida! Var det rättvist. Hvad har Baremann gjort, hvad har han\nlidit, stort nog för en sådan lycka.\n\nYnglingen försjönk i en vakandes själsdvala, ur hvilken Saidas röst\nväckte honom:\n\n-- Baremann _har_ lidit. Han har älskat och lidit äfven han... i sin\nungdom. Och han har försakat, kärlek, ära och lycka. Och försakelsen var\nhonom kär. Låt det försona dig.\n\n-- Och hvad är den försakelse värd, som icke kan uthärda det sista\nprofvet. Han har försakat ära, säger du; nåväl; nu är han af henne i\nbesittning. Han har försakat kärlek och lycka -- och går snart att bryta\nden vackraste ros. Kallar Saida sådant försakelse?\n\n-- Förlåt honom, Otto; om han var svag, så minns, att han var en\nmenniska!... Låt hans öde bli dig det gladaste förebud. Du älskar mig;\ndu säger så; jag tror det, jag vet det, ser det. Låt denna kärlek, nu så\nbrännande, bli ett minne, som värmer utan att plåga; glöm mig. Nej, glöm\nmig icke; låt mig skiljas från dig med den glada och ljufliga vissheten,\natt Guds vänliga godhet utkorat mig till ett medel, att göra dig värdig\ndet bästa _här_ och himlen _der_.\n\nTårar, dem hon sökte tillbakahålla, bröto nu våldsamt sig en väg, men de\nförhöjde ännu mer ögonens behag. Melia sträckte ut en systerligt\nbedjande hand, och Otto förskjöt ej denna hand. Ömt tryckande den fina,\nhvita handen i sin, sade han efter några ögonblicks berusande tystnad:\n\n-- Tårarna i dina sköna, goda ögon, säga mig ännu mera, huru mycket jag\nförlorar och hvad jag... evigt måste mista. Men jag skall lyda dig, ty\ndu har en magisk kraft att släcka onda makters lågor i mitt bröst. Jag\nförlåter Baremann; det gör jag gerna, ty Saida älskar honom.\n\nHunden började bli orolig, såg med frågande blickar upp, än på Saida, än\npå sin herre. Dystert småleende sade denne, i det han lemnade hennes\nhand:\n\n-- Min Wille tycks förstå, att jag redan borde lemna dig... Men jag\nhar icke ännu styrka dertill. O min Saida!\n\nSaida klappade hunden, hvilken till belöning slickade hennes hand.\n\nSaida var himmelsk och skön nu, der hon stod bredvid Wilppas, smekande\ndenne, då hennes känslor och tårar likväl gällde annat.\n\nDenna syn återkallade Otto till sig; han ansträngde sig att säga ett\nafsked, taga sin yxa och gå bort. Han ville dock ännu några ögonblick\nmed fulla drag dricka ur den berusande bägaren och han såg på Saida, der\nhon stod såsom fastfjettrad af osynliga band, utan att våga möta hans\nblickar, hälft omedvetet lekande med hans trogne hund.\n\n-- Nej Saida -- sade han -- jag måste bort; du skulle eljest kanske anse\nmig för feg och omannlig, och jag vill icke, att minnet af mig skall ha\nsådana skuggsidor. Kanske var det äfven barnsligt af mig att göra detta\ntak, denna granriskoja, men... Saida tycker dock icke så; ty jag byggde\ndet, styrd af hoppet, för Saidas nöje. Och hvilken likhet; hoppet byggde\nåt mig en vacker byggnad, men hade icke vilja och styrka att fullborda\nhenne; denna byggnad gjorde jag åt Saida; äfven den blir aldrig färdig,\nty jag kan det ej mera. Mitt öde förstörde i grunden hoppets byggnad...\nmåhända förstör en storm snart denna granrisbyggnad; sjelf vill jag det\nicke... om ej Saida så bjuder.\n\n-- O nej -- svarade Saida -- denna hydda är mig ett bevis, huru kär jag\nvar dig och ditt minne blir mig då allt kärare.\n\n-- Lär den du älskar att hålla af denna enkla koja!\n\n-- Den skall för oss blifva ett vänskapens heliga hermitage. Och när\ntiden, som förstör allt, blekt denna gröna barr och efterhand upplöst\ndessa vidjor, skall minnet af dig dock icke blekna och dess fogningar\nicke förmultna.\n\n-- Och nu Saida, är allt redo och intet återstår. Lefväl!\n\nHan utsträckte handen till afsked och hon tryckte den trofast. Sin yxe\ntog han och försvann, åtföljd af det stumma vittnet.\n\nSaida såg efter honom med saknad. Hon satte sig på den gamla stenen\nbredvid den unga granen, och suckande sade hon till sig:\n\n-- Hvad han är stolt och älskansvärd, och ändå älskar jag icke honom!\nIngen kan uttyda menniskohjertats gåtor. Jag trodde mig redan älska\nOtto, men det var blott hägringar af kärlek, skuggor, som dermed hade\nlikhet. David Baremann kom, och inom några dagar lärde han mig, hvad\nkärlek är. Lärde ja, utan att han med mig talte, utan att han bad mig\nderom. Och hvad företräden har han framför Otto, som har ungdom, skönhet\noch en hög själ! Jag lemnar frågan obesvarad... Hvad hjertat är för en\nenväldig despot öfver qvinnan; det förklarar ej orsaken till sitt tycke,\ndet utfärdar blott sina hemliga bud, och qvinnan rättar sig derefter!...\nMen hjertat sjelf är en slaf under ödet och... ödets styresman är\nGud; han styrer väl. Allt är således till det bästa. Och Otto skall ännu\nbli lycklig; han skall icke för alltid sucka för mig... den otacksamma,\nsom lönade honom så illa. Tiden, som endels förstör allt men endels\nhelar och botar, skall i ny kärlek skaffa honom ersättning; han skall\nfinna en qvinnosjäl, af annan art än min, hvilken han kan älska; då\nskall han blifva belönad, ty hans själ är vacker och han förtjenar det\nså väl. Och minnet af mig skall då icke mera vara honom bittert.\n\nOch ännu länge satt Saida qvar på stenen bredvid den lilla granen under\ndet gröna taket, medan hennes tankar rörde sig i samma eller liknande\nkretsar.\n\nOttos julle låg vid venstra stranden af halfön; dit styrde han nu sin\nväg, lade yxen ifrån sig för att gripa i årorna. Han kom sig dock icke\nderhän, utan satt länge overksam, stirrande åt vattnet. Och sedan...\nuppstod hos honom en tvekan, om han redan skulle lemna dessa trakter,\neller ännu andas in doftet af den kära skogen. Hundens skall i skogen --\nty Wilppas hade icke behagat följa med i båten -- tjenade honom till\nförevändning att välja det sednare och till en bemantling af detta val.\nHan tog sin bössa, steg åter i land och lät föttren tälja sin väg.\n\nLångt hade han icke gått, innan den uppdrifna haren sprang nära till,\nhelt och hållet inom skotthåll. Otto var en stor jägare, men nu\nbemäktigade sig honom en stor barmhertighet eller likgiltighet, så att\nhan icke vårdade sig om att aflossa skottet. Hunden, som var i hamn och\nhäl efter haren, såg förvånad på sin herre och upphörde med sitt\njagande.\n\nOtto hade vandrat en god timme i skogen utan någon plan, utan att följa\nnågot väderstreck, då han hörde en röst, hvilken tillkännagaf, huru nära\nhan var den talande.\n\nHan fann sig vara vid den mörkaste delen af Tuonela park. Ännu några\nsteg tagna, några buskar lemnade och han såg David Baremann vid Saidas\nsida. Han hörde de ord, hvilka mannen framsade och det var nog.\n\nEtt svagt hopp hade under hans irrande färd i skogen börjat tända sig i\nhans bröst; det att Baremann icke skulle älska Saida och att dennas\nkärlek, i brist på näring, möjligen skulle dö bort. De ord han nu hörde,\nsläckte denna hoppets svaga gnista.\n\nEn djefvulsk tanke uppstod inom honom, kom och for; ty hans goda engel\nsegrade.\n\nNej -- sade han till sig sjelf -- jag vill icke bli en förrädare och en\nbrottsling. Min himmel är förstörd, ve mig, om jag förstörde Saidas!\n\nHan tystnade för att höra mera. Han hörde intet; han såg genom buskarnas\nnät Baremann närma sig flickan, liksom för att ingifva henne mod till\nett svar.\n\nDetta svar ville Otto icke afvakta. Det var icke stoltheten, som förbjöd\nhonom att lyssna -- ty all stolthet var nu bruten; nej det var fruktan,\nden välgrundade fruktan för Saidas svar och misströstan till egna\nkrafter, som hos honom alstrade en panisk förskräckelse, och vingade\nhans steg, då han ilade bort.\n\nHans fart var så våldsam, hans steg så snabba, att oaktadt hans starka\nkroppsbyggnad, bloden sammanpressade bröstet samt nästan qväfde\nandedrägten. Då föll han ned emot skogens tufvor och trodde sig få dö.\nSlocknande tankar hviskade till honom:\n\n-- Haf tack, min goda engel, som skyddade mig, som förlänade mig kraft\natt undfly faran, min själs fara. Väl anade jag Saidas svar, men hade\njag hört det, hade jag sett hans mun taga den kyss, som ett förändradt\nöde låtit mig smaka, då hade min goda engel vikit för den onda fågeln\nmed dess svarta visor. Men du, som drog mig ur faran och frestelsen, min\ngoda engel, haf tack!\n\nSedan tänkte han många tankar, i hvilka icke var någon reda, knappt\nnågot sammanhang, innan de alla koncentrerade sig till en enda\nföreställning. Han tänkte sig den gynnade älskaren, den segrande rivalen\nomlindande Saidas lif med dristig arm, vexlande emellan det saliga nöjet\natt få kyssa hennes purpurläppar och det berusande tidsfördrifvet att få\nluta sitt hufvud emot hennes fina skuldra, kinden invid den sammetslena\nhalsen och nackens små lockar, bröstet vid hennes svallande bröst.\n\n-- Jag flydde -- sade han -- jag ville icke se en syn, som säkert inom\nmig alstrat begäret till en ryslig gerning, ett begär, som jag icke\nkunnat tygla. Det var således en verklig själsfara jag undkom, och nu,\nhvilken är min lön? Ringa är min lön, då jag ser samma syn för min själs\nöga alldeles lika klart, som vore jag der _nu_ och såge den med min\nkropps öga. Hvad är skillnaden!\n\nEtt förtviflans beslut gaf styrka åt matta lemmar och skänkte glöd åt\nbleka kinder. Han reste sig häftigt upp, gick med fasta steg ett stycke\nväg och kom till en bergsklack, hvilken skjöt ut i insjön. Der satte han\nsig och återtog:\n\n-- Skillnaden är den, att det nu icke blir han, som får smaka min bössas\nmening, icke heller hon... hon hade det ändå icke blifvit, nej... men\nden tredje, _den_ är det, som jag utvalt.\n\nOch han försåg bössan med större hagel, än för harar och fåglar.\n\nSolen stod högt på himmelen. Det var i sista dagarna af Maj. Björkarna\nlöfvades, granens barr var frisk och ny; sjön böljade i vackra vågor.\nNaturen firade sin högtid; vidt och bredt var vår, skönhet och lif.\n\nLaddstocken ställde han i en bergsskrefva, der den upprättstående\ntjenade som solvisare. Han märkte ut en punkt, der skuggan måste\npassera.\n\n-- När solen vikit så långt åt öster, att skuggan hunnit hit till denna\nvänliga punkt, då är tid att anden lemnar fängslet. En gång lyster äfven\nmig att spela öde och denna fjerdedels timma vill jag bida... Hvad\nnaturen är skön, lik en sextonårig brud... En månad har förändrat\nmycket, ganska mycket; en yngling har under denna månad lärt, hvad\nlifvet har ljuft och ledt, smakat hoppets och kärlekens ljufva dryck,\nhopplöshetens, afundens och förtviflans galla; den lycklige och sorglöse\nynglingen är föga afundsvärd nu, helt och hållet förvandlad som han är.\nOch samma denna månad har äfven förvandlat naturen ifrån ful och grå\ntill sprittande grön och gudomligt skön. Det är en likhet... men\ntillika en motsatts, som gäckas med mitt svarta öde. Wilppas, min trogne\nkamrat, kom och tag afsked af den som du _mest_ älskar, af den, som\nkanske _du_ mest älskar. Se så Wille, kom här!\n\nHan klappade hunden, som först viftade med svansen, men sedan, i mån som\ndess herres smekande tilltog, började morra i glädjen och slutligen,\nhoppande upp på Ottos knän, att storskälla.\n\n-- Se så Wille, nu skole vi se på solvisaren. Blott halfva tiden\ngången!... Hvilket lugn, som bemäktigat sig min själ, det är liksom jag\nredan vore i dödens lugna bo. Det sägs, att den vansinnige näst innan\nsin död återfår sitt förnuft; då är det också förklarligt, att den\nförtviflade återfår sitt lugn, för att göra sina sista betraktelser....\nNej Wilppas, hoppa icke upp så der. Jag vet, att du håller af mig mest\naf alla. Du och Helena! Helena ja, henne lönade jag illa, illa, alldeles\nsåsom Saida lönade mig. Min kärleks vågor slogo emot den orätta\nstranden... Alla de kära i hemmet, dem minns jag nu; de skola begråta och\nbeklaga den otacksamme sjelfspillingens öde; de skola måhända afsky hans\nminne. Men en tanke faller mig in. Om jag riktar mordvapnet emot\nstrupen\noch med foten trycker på trycket, så tro de, att jag dött af våda\noch då gråta de blott men afsky mig ej... Dock nej, det vore att med\nen lögn besegla sin död; det vore att med lögn och skenhelighet köpa\nsig fri ifrån menniskors rättvisa dom...\n\nBösspipan var på längden indelt i tvenne särskilta rör, hvilka medelst\nskrufgångar kunde skiljas ifrån hvarandra, så att bösstocken med det\nnärmaste röret var snarlik en pistol. Otto skilde nu de båda rören och\nspännde hanen. Han såg på skuggan; ännu hade han några minuter qvar.\n\nHan framkallade för sig Saidas bild och hon kom, skön och mild. Hans\nislika lugn smälte, eld och lågor och oro fyllde hans bröst. Snabbare än\nögonblixten började nya tankar komma och gå; snabbare än blixten aflöste\nde hvarandra. De koncentrerade sig slutligen till ett enda problem: _ett\nannat sätt att sluta, än så_.\n\nNu var skuggan på punkten, och med en vildsint förskräckelse, en afsky\nutan namn, slungade Otto mordvapnet emot hällen, så att skottet brann\naf, röret splittrades och spillrorna slintade in i vattnets afgrund.\nVattenbläddror, hvilka aldrig ville ta slut, mätte djupet af den våta\ngrafven.\n\n       *       *       *       *       *\n\nNär solen sjunkit halfva vägen ifrån sin middagshöjd emot vesterns famn,\nsyntes en båt gunga på insjöns vågor.\n\nÅrorna fördes af båtens båda passagerare, Helena och Clara; den ena\nrodde, den andra hopade och båten gled fram med icke oäfven fart;\nbetraktaren hade kunnat finna, att hvad som felades i krafter, ersattes\naf ett visst mått öfning och skicklighet.\n\n-- Hvad vår färd ändå är onyttig; ingen Otto ha vi funnit och det var ju\nändå hufvudsaken med denna resa -- sade med en missmodig min Clara.\n\n-- Ja, att det var hufvudsaken, kunna vi inte neka; eljest hade vi\naldrig rott så långt. Men alldeles onyttig var färden ändå icke, vi ha\nju sett Ottos båt och vi kunna veta, att han måste vara nära intill.\n\n-- Vi ha sett ännu mer, vi ha sett tillochmed _hvar_ och i hvilken vik\nbåten är.\n\n-- Vi ha sett Ottos kråsnål i gräset och tagit upp den -- menade Helena.\n\n-- Ja och vi ha äfven sett platsen, hvar denna kråsnål låg, vi ha varit\ninne och beundrat den alldeles färska granrishyddan.\n\n-- Ack ja -- suckade Helena. Efter en paus fortfor hon: -- men vi gingo\ninte upp till Tuonela och hvarföre icke.\n\n-- Förmodligen emedan ifrån stranden dit ännu är en god bit. Eller\nemedan vi fruktade, att han skulle vara der -- fortsatte Clara i\ntankarna.\n\n-- Ditt skämt tycker jag inte denna gång om, Clara. Du är dig så olik\nnu; eller talar du ur din egen själ.\n\n-- Ur min egen själ talar jag, men jag tänker _blott_ för dig.\n\n-- Nu kan du Clara inte mera trösta mig med falska tröstegrunder, ty\nallt är nu klart för mig. Då Otto gick till stranden och tog båten, då\nvar det icke morgon utan midnatt; jag låg vaken och jag hörde hans sakta\nsteg; jag reste mig upp och såg Otto gå ned till stranden, åtföljd af\nWilppas. Och genast rodde han åt venster och så arbetade han säkert om\nnatten och morgonen på granristaket... ty han var det... endast för\natt göra Saida ett nöje. Och han älskar henne djupt.\n\nHelena såg skarpt forskande på sin syster för att få veta hennes tanke.\nClara, som fann sig nyss i oförsigtiga anspelningar klädt åtminstone i\naning, hvad hos henne var verklig visshet, uthärdade icke systerns\nspejande blick. Med halft nedslagna ögon sade hon, för att gifva\nsamtalet en liten vändning:\n\n-- Och om så vore, månne hon älskar honom tillbaka?\n\n-- Huru kan Clara sätta sådant i fråga! Så stolt och mannlig och tillika\nså full af lif som Otto, hvilken flicka skulle försmå hans hyllning.\n\n-- Isynnerhet som äfven hans utseende och vext inte skämmas för sig --\ntillade Clara halft förläget, halft skämtande. -- Men Saida tycker jag\när litet besynnerlig och olik oss andra; kanske har hon också en annan\nsmak än vi...\n\n-- Jag skulle inte vilja, att Ottos kärlek, den må gälla hvem som helst,\nblefve obesvarad. För han blefve olycklig då och hans framtid skulle\nlida deraf, äfven om han glömde -- menade Helena.\n\n-- Jag tror icke så; -- invände Clara -- en yngling med den starka själ\nsom Otto blir icke, för en obesvarad kärlek, förvandlad till en\nstackare, en odugling, som ingenting annat gör än hänger läpp, suckar\noch trånar. Än mindre förledes han att döfva smärtan genom att kasta sig\ni utsväfningar och ovärdiga tidsfördrif. Nej, ingendera af dessa två, ty\ndet vore svaghet. Utan han skall anstränga hela sin själs kraft för att\nfördela det onda; han skall egna sig åt det gagnande, åt sina böcker och\nett verksamt lif; den sanna ärelystnaden skall bli hans vän. Goda\nmenniskor skall han fördenskull icke sky och kanske skall han då snart\nfinna ett föremål, som...\n\n-- Ett föremål, som? -- afbröt Helena, med spänd uppmärksamhet bidande\nslutet på sin yngre systers ovanligt förståndiga, lifliga tal.\n\n-- Ett föremål, som blir hans kärlek N:o 2 -- sade Clara leende,\nfullbordande med ett skämt sin tirad, hvilken i hennes tycke med hänsigt\npå Helena blifvit alltför allvarlig. Tillika såg hon skälmskt på sin\nsyster.\n\n-- Nu blir du åter stygg, men jag vill förlåta dig det, för att du talte\nvackert om Otto.\n\nAntingen att Clara icke hade mod att helt och hållet afskära hoppet inom\nHelena, eller att hon sjelf hoppades, anade, att detta hopp omsider\nskulle segra; eller slutligen om hon ansåg sig bunden af sin\nvänskapsförbindelse till Otto; alltnog, aldrig hade ännu Clara på direkt\nväg medgifvit ens, att hon _trodde_ Otto älska Saida. Och nu utlät hon\nsig:\n\n-- Hvad jag talte, talte jag så, först emedan jag ponerade... såsom\nherrar pläga säga... att Otto älskade Saida, och sedan att hon inte\nälskade honom tillbaka. Minns nu, att jag bara ponerade.\n\n-- Clara, Clara, inga tröstegrunder! Visst är din Helena en svag flicka,\nmen jag tror ändå, att jag kan bära sorgen, som kanske till slut blir en\nljuf vän.\n\nEfter en minuts eftersinnande återtog Helena:\n\n-- Du säger, att Otto har en stark själ och jag tror dig. Men om hans\nkärlek blefve obesvarad... hvilket jag inför Gud och dig _icke_ ville\n... då gör just hans starka själ smärtan till starkare och om han då\nblir öfverväldigad af hopplöshetens förtviflan... o min syster!\n\n-- Se, se -- utbrast Clara -- der sitter Wilppas på bergsklacken. Wille,\nmin Wille!\n\nHunden viftade med svansen, men skällde icke.\n\nDe styrde båten i en liten vik mellan tvenne klippor och hoppade upp på\nland.\n\nClara hann knappt smeka hunden, innan Helena utbrast: -- himmel, hvad ar\ndetta.\n\nEn förfärelsens blick vexlades emellan de båda systrarna och Helena föll\nsanslös i systrens armar.\n\nDet var bösspipans förlängning, den del deraf, som undgått ödet att\nsjunka till sjöbotten, hvilken vållade denna förskräckelse. Flickorna\nvisste väl, att Otto aldrig på sina jagtfärder plägade åtskilja de båda\nrörena, utan endast på resor, dels af aktsamhet om bössan, hvars pipa\nunder de jemna skakningarna eljest lätt kunnat krökas, dels om sig\nsjelf, i hvilket fall den korta pistolen var såsom skyddsvapen\nlämpligare än den långa musköten.\n\nHelenas sista anspelning i båten gjorde denna förskräckelse mera rimlig\noch grundad.\n\nEn målare skulle med nöje kopierat en scen, sådan som denna. Tvenne\nsystrar, af hvilka den ena blek och förskräckt på svaga armar stöder den\nandra, som är blek och sanslös; bredvid dem en stor hund, hvars lugna\nhållning och fromma min ana intet ondt. Och allt detta i den skönaste\nnatur, det vackraste solsken.\n\nHos Clara uppgick en tanke, hvilken, då systrens halfslocknade lifsandar\ntändes, gaf sig luft i ögonens glada lif och röstens besjälade uttryck:\n\n-- Vakna Helena, ty allt är väl och intet är illa. Se på Ottos egen\nhund, huru han är lugn och ser nöjd ut. Wilppas är så klok som en\nmenniska; skulle någonting händt, så tjöt han nu af sorg.\n\n-- Men om Wilppas är så stilla, emedan han vaktar, väntar och bidar?\n\nDenna nya hypothes, hvilken Clara måhända icke varit nog fyndig att\nvederlägga, vederlades i stället af Wilppas sjelf, ty han vände sig\noförmodadt om och började att i sakta mak troppa af inåt skogen.\nFlickorna följde denna cicerone.\n\nDe hade icke gått många steg, då de funno den de sökte liggande i\ngräset, hufvudet mot en tufva. Intet mordvapen vid hans sida skrämde dem\noch gräset var -- grönt. De lutade sig på en gång båda ner, och de\ngladde sig, då de hörde hans andedrägt och de fäste sig icke vid att\nrodnaden, som betäckte hans kinder var af matt slag.\n\nUttömda krafter och våldsamma själsskakningar hade till honom sändt\nsömnens milda gud, dödens varmare broder.\n\nSystrarna voro såsom olika uttryck af samma tanke. Betraktaren hade\nförsatt sig i forntiden; han hade trott det vara en tvegestaltad Diana,\nsom lutade öfver sin Endymion.\n\nHelena lade handen på hans panna; den sofvande talade då:\n\n-- Du känner, att min panna är het och du går ändå ifrån mig. Blif qvar,\nmin Saida, så skall jag berätta dig, att det elaka vapnet ligger der, i\ndjupet, splittradt, begrafvet... Men hon hör mig inte och ser inte på\nmig, utan räcker handen åt honom, som sticker fram hufvudet der bakom\nträdet.\n\nHans andedrägt blef allt tyngre och det var med stort bemödande han\ntalte åter:\n\n-- Melia Saida, meine Seele, se då på den sköna granriskojan, huru\nynklig hon nu är... se huru jag rifvit och slitit den i stycken, ty\nså skall det vara. Det gör dig en glädje.\n\n-- Vakna Otto -- utbrast Clara -- fort vakna!\n\nOch han reste sig till hälften upp, såg på dem med förvirrad glädje och\nsade:\n\n-- Helena och Clara, ack det är ni! J ären mig äfven rätt kära och jag\nser er med nöje.\n\nSystrarna sågo med en hemsk, vädjande blick den ena på den andra, och\nClara återtog:\n\n-- Vakna Otto, riktigt och inte såder. Vår båt är här vid klippan; den\nväntar på dig... fort kom och följ oss.\n\nOtto tryckte sin panna hårdt emot handen, liksom för att söka upplifva\nsitt minne och försätta sig i det närvarande. Åter såg han upp på sina\nkusiner, reste sig häftigt upp och fattande plötsligt Helena om lifvet,\ntryckte han en eldig kyss på den bestörta och föga motsträviga flickans\nläppar, sägande:\n\n-- Jag vet, huru gerna jag ville kyssa den jag älskar. Men då jag det\ninte fick, så vill jag med min kyss lyckliggöra en annan, ty du Helena\nälskar mig.\n\nHelena brast i heta tårar, föranledda dels af qvinnlig stolthet, dels af\nhäpnaden öfver Ottos dystra och irrande, men skenbart glada ögon. Äfven\nClara gret.\n\nOtto gick af och an på den mjuka gräsmattan. Dröm och verklighet hade\nhos honom blifvit nästan ett, och det var honom svårt att ifrån den\nförra öfvergå till den sednare; ty själens organer voro icke förstörda,\nmen bundna.\n\nI mån som det närvarande gjorde sig klart för hans själ och minnet\nvaknade, förgick äfven den lögnaktiga rodnaden ifrån bleka kinder och\nden skenbara glädjen ifrån dystra ögon. Han såg med ofördunklad blick\ntillbaka på det förflutnas förflutna fröjder, på det kommandes kommande\nqval.\n\nHan stadnade framför de båda systrarna, tog den enas hand i sin ena, den\nandras i sin andra och talade:\n\n-- Jag förstår det nu, att detta är verklighet, men hvar äro vi och huru\nhar jag..., nej, huru hafven j kommit hit? Och hvad lider tiden?\n\n-- Det lider emot aftonen -- svarade Clara -- vi rodde ut att söka Otto\noch... vi hittade dig.\n\n-- Helena och Clara, gråten icke, ty tårar passa ej här, men om j\ngråten, så gråten af glädje! Ty jag lefver och är räddad. Se så der ja,\nnu ären j snälla.\n\nHan tystnade men sade åter: -- voren j långt ute, sågen j min båt?\n\n-- Ja.\n\n-- Och granriskojan?\n\nClara nickade jakande.\n\n-- Detta har varit mig en svår dag. Kommen hit på en bergsklack, som\nskjuter ut i sjön, som glimmar der emellan träden. Der skall jag säga er\nmera.\n\n-- Vår båt är der invid. Vi komma dit gerna.\n\nOch de gingo till bergsklacken och satte sig der. Nu berättade Otto för\ndem allt troget och ärligt och förgyllde intet. När han slutat, tego de\nbåda flickorna, men greto af glädje.\n\n-- Vill Helena göra mig ett nöje. Kasta detta rör i sjön!... Tack\nHelena, ser du huru länge det porlar. Der är djupt... Och nu må vi fara\nhem; min båt kan någon annan ro efter, ty jag längtar mera än nånsin\nefter det kära hemmet.\n\nDe satte sig i båten. Otto lät flickorna ro och sjelf förde han styret.\n\nVägen var icke lång och qvällen den skönaste. Vinden hade helt och\nhållet lagt sig och sjön var som en spegel.\n\nNär de kommit till hemmets strand, sade Otto:\n\n-- Jag kommer icke ner i qväll, ty jag vill vara ensam. Men åt dig,\nlilla Clara, anförtror jag ett svårt uppdrag. Berätta för mina dyra och\nvördade fosterföräldrar sannt och troget allt hvad jag berättat för er;\nsäg dem, att när min själ var i mörker, när Guds vänliga godhet var\nglömd för förtviflans afgrundsqval; och när stunden, den jag utvalt, var\ninne, då skickades till mig en sanningens stråle, som upplyste mig om\nett skönare, stoltare och ädlare sätt att sluta än så. Och säg dem, att\njag nu känner en håg, en kraft att _lefva_, att lefva och verka i\nverlden, och att jag skall bli eder alla en glädje.\n\nHelena sig på honom med beundran. Hennes ögon glänste icke mera af\ntårar, men af en stolt förtjusning.\n\n                   *       *       *       *       *\n\nClara utförde sitt svåra uppdrag.\n\nProsten afhörde henne med deltagande, utan forvåning, bestörtning eller\notidig vrede. När hon slutat, teg han väl stilla och hans anlete var\neftersinnande och allvarligt, men efter några ögonblick blandades detta\nallvar med ett fint och godt småleende och han sade:\n\n-- Af dem, som mycket gifvet är, skall ock mycket varda utkrafdt.\nFörsynens vägar äro outransakeliga och dunkla för menniskoblickar, men\nmånne icke Gud stundom pålägger svårare bördor och sorger och frestelser\npå dem, som dem bära kunna, för att sålunda locka de sina till sig.\n\nOvillkorligt smögo sig de båda barnen till fadrens bröst. Helena\nhviskade: -- o min gode far!\n\nLindande armarna kring sina barn, dessa himlens gåfvor, fortfor fadren:\n\n-- Af olycklig kärlek blir själen förhärjad; men må dock ingen tro, att\ndenna förhärjelse är evig, utan snarare hoppas och lita på, att själen\nderaf renad snart börjar lefva ett friskare lif. Jag menar, att själen\ndå är lik en stad, den lågorna härjat. Vandringsmannen stående på\nruinerna åser gruset, askan och förhärjelsen med vemod, för evigt\nförsvunna tror han stadens storhet och prakt. Och någongång bedrar han\nsig icke i sin spådom. Men oftare händer, att staden ånyo reser sig ur\nsitt grus, förnöjande ögat, sinnet och tanken med skönare byggnader,\nvidsträcktare idoghet samt ett rörligare och friskare lif, än nånsin\ntillförene.\n\nSlut.\n\n\n\n"]