Guvernanten Celias minnen

GUVERNANTEN CELIAS MINNEN.

af

FÖRF. TILL GRANRISKOJAN.

Helsingfors. Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri, 1852.

          "Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och
          småningom, som nattens stjernor tåga fram. Först
          ser man blott en här, en der; men oförmärkt de vexa
          till i glans och antal, tills de fylla hela
          fästet".




                        Imprimatur: H. Molander.

INLEDNING.

I en båt på Mallasvesi.

Sjön Mallasvesi ligger ungefär vestsydvest i det vackra Tavastland. Förenad är han genom ett sund med Roine, hvilken, belägen nordvest om Mallasvesi, till en del ligger utom Tavastland och i Satakunda. Oaktadt de således bevisligen äro tvenne, hafva de dock af en och annan (t. ex. Rühs) blifvit ansedda för samma sjö, hvilken omständighet kanske härleder sig deraf, att de nästan alltid nämnas på en gång. Uti denna namnkombination ligger mycken smak: Roine och Mallasvesi. Roine klingar grannt, nordiskt, konungsligt; Mallasvesi ljuder italienskt, sydländskt, qvinnligt. Den starke är den svagas stöd; Roine är maken, dess maka är Mallasvesi.

För denna gång lemna vi Roine i dess värde.

I en vik af Mallasvesi gungar en båt. Dagen är vacker – det är i Juli – men hvad man kan ha emot honom är ett särdeles qvalm; luften är icke rätt genomskinlig, ty himlen har redan många dagar varit molnfri och solrök har börjat uppstå.

Årorna i båten föras af tvenne unga flickor. Af deras rodd kan man se, att de icke äro särdeles vana vid denna motion; de tyckas göra det blott på lek.

Vet en tjuguårig läsare någonting mer romantiskt, än då tvenne unga flickor, vackra och välvexta, alldeles ensamma föra årorna och med ett visst koketteri söka dölja sin ovana, när härtill kommer, att de gunga på en den skönaste vik en sakta sommarafton? Måste icke en sådan tjuguåring medge att taflan skulle förlora i behag, om äfven hans älskvärda person funnes i båten?

Hvad dessa flickors utseende är behagligt och ändå så olika! Om den ena kan man ana att hon uppvuxit på den ädla landsbygden... så fria och obesvärade äro hennes rörelser. Helsa, helsa står att läsa i den friska blicken, i den välvexta, men fylliga gestalten. Oskuld och frid tyckas bo under hennes barnsligt skälmska miner. På första ögonkastet finner man att hon icke är en qvinna med anlag till att forska i det sublima, att hennes fantasis vingar icke bära särdeles högt, men man finner äfven att naturen gifvit henne en ersättning, som innefattar qvinnans älskvärdaste egenskaper: godhet och ömhet... icke denna sorts godhet, till hvilken man kan komma genom arbete, utan en sådan godhet, som – naturen gifver. Anna Degerberg är således en af de qvinnor, hvilka man icke egentligen kan skänka en eldig och fantastisk kärlek... de skulle dessutom icke sentera en sådan; hon tillhör den klass af qvinnosjälar, hvilka, goda och ömma, man så lätt kan fästa sig vid och hjerteligen hålla af.

Den andra unga flickan, Celia Ina Wärn, lockar dock ögat bort ifrån dina blonda hårflätor, Anna Degerberg, till sina mörka, ifrån dina blåa, ömma ögon till sina dunkla. Huru kunna gråsvarta ögon behaga mera än de beprisade blå! Det inre lifvet är det, som gör det; känslan och fantasin i förening bilda ögats lockande behag... och färgen gör intet.

Celia är till vexten späd och fin... det är en fin orangeriblomma. Hurudan månne hennes själ vara, månne lika svag, späd och fin? Fantasi bor der, känsla äfven, men månne styrka?

Vid det de nu gunga i båten, tyckes Anna vara en frisk nordisk planta, van vid klimatets alla nycker, Celia en söderns blomma, lockande och tjusande, men flyttad hit till norden, osäkert om för att lefva, osäkert om för att dö.

Hemma från så olika trakter, märk dock, huru de båda blommorna vänskapsfullt böja kalkarna mot hvarandra, huru de skänka, den ena åt den andra, sin vällukt, sin doft. Söderns blomma har deraf mer, men nordblommans doft är af annan art, och deraf kommer att söderns blomma är lika öm för nordens blomma, som nordens blomma är för söderns.

Annas och Celias rodd, i hvilken de först inlagt en viss bravur, en viss täflan, började småningom alltmer att gå dåligt, ja den liksom efter öfverenskommelse tvärstadnade. Anna, som satt närmare fören, betjenade sig af sitt läge och årornas hvila, samt vände förmedelst en skicklig manöver Celia att sitta midtemot sig. Celia, låtsande icke vara nöjd härmed, höjde ett förebrående finger, men Anna föll henne om halsen och kysste henne. Efter en liten paus sade Anna: – vet du, Celia, hvarföre jag ställde så till, att du kom att sitta på den sidan af brädet, som är åt mig till. Jo ser du Celia, jag vill läsa i dina ögon, om du håller af Anna. Hvad jag har att säga, kanske vore det bäst osagdt; men jag skulle då vara falsk emot dig, som jag håller så mycket af. Säg Celia, ångrar du dig redan, att du kom ifrån Helsingfors, för att begrafva dig här på landet och ha ingen annan att umgås med än – Anna, som är en sådan landtflicka och alldeles utan bildning? Svara nu, Celia, men minns att jag dervid ser i dina ögon.

Vänligt, men nedslagen svarade Celia: – huru orättvis, Anna! Hvem har jag i hufvudstaden, som jag så värderar och håller af som dig? Du är min vän, Anna; säga icke mina ögon detsamma?

Åter kysste Anna sin vän och hon sade: – tack min Celia, du snälla, tack. Jag är så glad nu, att jag tycker denna vik vara för trång; skulle vi icke försöka ro litet ut? Ser du huru spegellugn Mallasvesi nu är?

Med en blick, som antydde att hon visst var lysten att komma ut på sjön, men ändå äfven litet rädd, svarade Celia: – ja visst är sjön lugn, men se hvad himlen är grå, jag försäkrar, himlen är icke alls blå, ehuru jag icke kan se några moln. Kanske tycks ändå derföre himlen vara så grå, att han redan länge varit blå, ty när ögat tröttnar vid en färg, så ser det ju lätt en annan. När himlen länge varit grå, så tycker man också att han är blå. Lyckan är blå och olyckan är grå. Men jag skulle i alla fall ej vilja ut på sjön, ty... jag vet ej, det är något, som trycker mig, jag vet ej, om det är luftens qvalm, eller något obestämdt inom mig...

Detta sade hon med en viss svärmande melankoli i tonen, men Anna, som märkte detta, var icke sen att, medan högra handen hvilade på åran, med den venstra liksom litet lugga hennes hårflätor och skälmskt infalla: – du har väl ledsamt efter din Wodin, stackars Celia, det är väl detta obestämda, som trycker.

– Nej Anna, jag är visst icke som så många andra förlofvade; dem menade jag, som också älska hvarann. Förlåt mitt sjelfberöm, men jag är icke som de. Jag vet att skiljsmessa tidtals är nyttig för själen och att den, om kärleken är sann, ökar denna än mera; är kärleken åter inbillad, så är skiljsmessan äfven nyttig; hon visar oss då att en kärlek, som hastigt försvinner, icke kan vara sann. Dessutom, huru skönt är icke afskedet, smärtsamt och ljuft; och återseendet sedan, o det är ändå mera – det är en himmel. Min tanke hvilar i hoppet; jag sörjer icke öfver att vara skiljd från Edvard, ty jag tänker mig i den stund, då vi åter råkas. Men det är någonting annat, hvad månne det vara, säg Anna!

Vid det hon sade så, lade hon sitt älskeligt täcka hufvud mot Annas axel, sina späda armar lindade hon kring Annas lif. Sedan hon gjort detta, repade hon litet mod, torkade småleende bort ett par tårar, som vågat sig fram, och nu var Celia åter glad. Men Anna hade deremot blifvit nedstämd, och hon sade: – o min Celia, jag kan gråta öfver att jag icke är för dig. Vet du, nu, mer än annars skulle jag vilja ega kunskaper; i den föreskrift, jag såsom barn begagnade, står att kunskaper pryda förståndet. Men jag går ännu längre. Kunskaper ge äfven helt säkert åt känslan lif; den som har bildning och kunskaper, kan så mycket gagna, kan äfven skarpsinnigt gissa till sin väns sorger, om ock vännen sjelf icke visste förklara dem; hade jag kunskaper, så skulle jag nu kunna trösta Celia, som är min vän.

– Nej, Anna, du misstar dig, då du åt kunskaper skänker ett sådant inflytande. Jag skall kurera dig genom ett exempel. Minns guvernanten här på andra sidan viken; hon har kunskaper, skulle hon kunna trösta dig, om du det behöfde? Du skrattar. Guvernanter i allmänhet äro ett slägte, som bevisar, att kunskaper icke precis, åtminstone icke alltid, lända medmenniskor till någon trefnad. Tvertom, guvernanterna äro oftast högst tråkiga, pjåkiga, pedantiska, med löjligt öfverdrifna begrepp om det passande. Jag försäkrar, att hela deras själ och tanke går ut på det i yttre måtto passande, och efter sådana principer bilda de äfven de barn, någon åt dem anförtrott. I sitt nit att korrigera komma de lätt att misstaga sig om de fel, som behöfva korrigeras, och hvad som värre är, de misstaga sig rätt ofta om personen, som behöfver rättelse, de halka öfver den skyldiga till den oskyldiga, om blott den förra har ett smilande, förekommande sätt och vackra manér. Man kan säga om en guvernant, hvad jag engång såg citeradt, jag minns icke i hvilken bok: "hon är så sysselsatt med att putsa ljusen, att hon icke får tid att se." [Dessa ord äro af Börne.]

– Celia, med hvilken ifver du talar! Aldrig har jag sett dig så häftig, men du har väl orsak?

– Ja, jag har; jag har varit under tre guvernanters uppsigt, och jag kunde icke hålla af någon af dem. All oskyldig barnslighet blef bannlyst, det cirklade och stela vann bifall. Ja, vet du Anna, hade jag icke haft en så redbar far och en så om mitt sanna väl öm mor, så hade du icke din Celia ens så god och bra, som hon nu är.

– Men huru anförtrodde de dig åt guvernanter? Säkert hade de icke samma åsigter i detta ämne, som de, hvilka deras dotter sedan antog?

– Min moder sade att de guvernanter, hon hade haft, voro förträffliga menniskor, och föröfrigt visste hon nog med sig sjelf, att hon kunde genom sitt moderliga inflytande tillintetgöra allt det skadliga, hvaraf hennes barn möjligen i pensionen blefve smittadt. Min far öfverlemnade hela denna sak åt mammas omsorg. Och icke kan jag säga, att guvernanterna varit mig till någon skada, tvertom kanske till nytta, genom den erfarenhet jag vunnit. För detta har jag att tacka min älskade moder... o, att hon så tidigt skulle lemna mig, men... hon har det bättre nu... min moder lade alltid i deras skefva lärdomar en förnuftig och moralisk mening, hvilken de sjelfva visst icke visste af. Nej, mig hafva de icke skadat; men så många andra, som på en gång med mig undervisades af dem och som till all olycka icke egde föräldrar med ett så flärdfritt sinne, röja nu omisskänneligt det dåliga inflytande, deras guvernanter på dem utöfvat; de röja det i stelt skick och ytlig uppfattning af allt här i verlden.

– Men den guvernant, som hemma hos er gaf dig undervisning, var icke hon dräglig?

– Jag var blott tio år då, så att jag icke just förstod att bedöma, men det minns jag, att jag icke höll af henne, och är icke det ett ganska säkert bevis på att hon ej hade det rätta sättet, ty barn ha en beundransvärdt fin instinkt i sina tycken för eller emot personer.

– Du talar om det rätta sättet; således måste du medgifva, att det är en möjlighet att ha godt sätt med barn; du måste äfven tillstå, Celia lilla, att du gör orätt i att, såsom du tyckes göra, skära alla guvernanter öfver en kam.

– Kanske att en bland tio kan vara på sin plats, säkert icke flere. Men jag för min del är så rädd för guvernanter och för sjelfva ordet guvernant, att det sista i verlden jag ville bli, det är guvernant. Jag tror, att om jag blefve det, så skulle jag genast, liksom genom en hemsk förtrollning, bli likasom de andra: afmätt i mina tankar, stel i mitt väsende, pjåkig i mina yttranden, kylig i mitt hjerta.

– Nå, men icke äro de ju alla sådana. Tre guvernanter blott har jag sett; två af dem äro åtminstone icke stela i sitt väsende eller pjåkiga i sina yttranden.

– Nej, nej; de äro då säkert i sitt väsende lösa, och kanske påflugna i sina yttranden. Likasom det sköna, så kan äfven det fula visa sig i många drägter – – – Men hör, hvad är det för rop, som från aflägsna håll komma till oss?

– Säkert från någon äng borta öfver sjön. Arbetarne ha förmodligen slutat sin höbergning. De pläga vid sådana tillfällen hurra högt, så högt, att det hörs långt, långt bort, och sedan dansa de efter fiolens takt en munter polska.

– Ack, så roligt, då måste vi bestämdt ro ut på sjön. Kanske kunna vi derifrån se folket, det trefliga, goda bondfolket, som fröjdas åt väl slutadt arbete.

Nu var Celia en helt annan, än den Celia, som, icke fri från fördom, för några ögonblick tillbaka hade angripit guvernanter. Hon var nu åter blefven ett barn; glädjen lyste ur hennes ögon.

Flickorna satte åter ut årorna och rodde så hårdt Celias svaga krafter det tilläto. Anna var naturligtvis mera öfvad, liksom äfven eljest starkare byggd, så att ett årtag af henne svarade i det närmaste emot tvenne af Celia. Båten gled dock, oaktadt den ojemna rodden, fram ut på sjön, och man kan icke måla Celias förtjusning, när de hunnit till en punkt, hvarifrån de kunde se de menniskor, som genom sitt hurrande lockat dem ut på sjön. Afståndet var nära en fjerdedels mil, men man kunde ändå se, huru ängsfolket dansade, oaktadt de från ett sådant håll sedda mera liknade rörliga punkter, eller små elfvor, än menniskor. Äfven fiolernas toner – ty de voro tvenne, af hvilka den ena höll sekund – halkade fram längs vattenytan till de glada flickorna. Anna njöt egenteligen icke så mycket af sjelfva scenen, hvilken för henne var någonting vanligt, som fastmer af sin väns glädje öfver dessa för henne så ovanliga och uppfriskande taflor. Celia hade sett månget spektakel, hört mången konsert, men knappt gjorde någon af dessa det intryck, som det hon nu såg och hörde. Ett ungt sinne, som ännu icke hunnit förstenas af stadslifvets evigt enahanda, är det mest mottagliga för intrycken af Guds herrliga, fria natur. Celia, som icke stort varit annorstädes än i städer, fann nu, att hittills en sträng i hennes själ aldrig klingat – den sträng, som klingar anslagen af naturen, dess herrlighet och prakt, dess dolda inre lif.

Mallasvesi i vrede.

Sedan de nu hvilat på årorna ungefär en fjerdedels timme, upphörde fiolernas ljud, och tydligen kunde de båda flickorna se, huru de små svarta punkterna, menniskorna, blefvo allt mindre och mindre. De gingo troligen till sin aftonvard. Anna och Celia sutto dock orörliga i båten, båda försjunkna i betraktande af den vackra trakten, sjön med sina vikar, uddar och holmar, dessa med sina löf och barrträd, sina gräsmattor och sina betande kor. En betraktare, som sett dem så, skulle bedt ödet fara varligt med deras ungdom och fägring, han skulle äfven bedt ödet förskona dem för olyckor och alla jordens sorger – detta för den skönhets skull, som bodde i deras själar.

Länge hade de sutit stumma och blott samtalat med sig sjelfva; slutligen sade Anna: – ah, Celia, jag håller af allt här omkring oss, sjön, holmarna, stränderna och – korna. Gör du så med?

– Ja, och jag ville fast vara just denna sjö, denna holme, denna vik.

– Men säkert skulle du icke vilja vara någon af dessa kor, inföll Anna skrattande efter en liten paus.

– Hvarföre icke för en liten tid, för att få se, huru de ha det – svarade Celia eftertänksamt. Derhemma har jag ofta tänkt, att det vore roligt att få för en tid vara Roland, min fars trogne hund. Han har så förståndiga ögon, och så bedjande; kanske skulle äfven han för en tid vilja bli menniska, men får det icke. Tror du ej, Anna, att djuren ha tanke och förstånd?

– Man säger att de ha blott instinkt, men hvem kan veta, huru det är i det hela.

– Jag tror att de ha förnuft, men det bor i andra verldar än vårt. Jag tror, att...

– Men om du tror, att de ha förnuft, så måste du äfven tro på deras odödlighet. Du är en fantast, Celia.

– Ja, jag är så. Men minns du episteln till fjerde söndagen trinitatis?

– Ja, det är blott några veckor sedan den lästes, och jag lade just på minnet den episteln, emedan jag icke förstod någonting af den. Den handlar ju om kreaturens suckan.

– Ja, och om deras "förhoppning, att varda fria ifrån förgänglighetens träldom till Guds barns herrliga frihet." Är det icke en vink att äfven åt kreaturen är skänkt ett högre lif?... O, det är så dunkelt, man kan blott ana.

– Hvad vi kommit till för ett ämne!

– Ett ämne, Anna, för de största filosofer eller teologer, men icke för oss, två oerfarna flickor, som blott kunna hjelpa oss fram med vår aning... Vi skola icke tala mera i detta ämne... vi skola... Men huru är det så mörkt; klockan kan icke vara mer än half nie på sin höjd?

– Kanske har tiden vikit så fort undan; vi ha ju haft så trefligt, och tiden går då så hastigt.

– Vet du, Anna, jag tycker, att himlen nu är alldeles grå, nästan svart. Se Anna!

Båda sågo upp och i detsamma bländades deras ögon af en blixt. En förfärlig åskknall följde genast derpå. Bloden isades för de tu, och instinktmessigt, krampaktigt tryckte den ena den andras händer i sina och höll dem fast der.

Ett fruktansvärdt åskväder inträffar ofta så oförmodadt, att en naturkunnig väderleksspåman knappast tio minuter före utbrottet kan förutsäga det. Ovädrets ankomst bådas icke af något svart moln vid horizonten, icke af något aflägset thordön, utan, såsom en ishinna lägger sig jemnt öfver vattnets yta, likaså samla sig de elektriska dunsterna till en öfverallt jemn molnhinna och insvepa oss ögonblickligen i mörker, hvilket dock snart belyses af granna, bländande, blodröda blixtar. Då märka vi, att vi hafva åskan öfverallt omkring oss, liksom öfver våra hufvuden, och att faran är stor.

Ett sådant fenomen inträffar vanligast efter långvarig torka. Den de första dagarna så klara och blå luften blir småningom mindre genomskinlig, hvarefter dunsterna öfvergifva jordens yta. Till slut, sedan naturen i sin smygande gång hunnit förbereda allt till sitt uppror, bryter hon på en gång lös, och det helst om aftonen, emedan vattenpartiklarna då, till följe af svalkan, lättast kondenseras till moln.

Så hade äfven det oväder uppkommit, som nu hotade att i hafsfruns kalla famn lemna Celia och Anna, ty det var icke blott åska och ljungeld utan ock storm, som gisslade förfärligt, och, kommande än härifrån än derifrån, dref den lilla båten hit och dit. Anna visade dock vid detta tillfälle en beundransvärd rådighet och skicklighet. Hon satte sig vid styret, höll med ena handen roderpinnen, med den högra dels rodde, dels hopade hon. När nu någon stor våg kom, så ställde hon så till att hvarken styrbords eller babordssidan tog emot vågen – hade det en enda gång händt, så hade båtens kantring varit oundviklig; i stället klöf fören böljorna och sålunda dref båten med rodret förut.

Oaktadt sin, sträng påpasslighet fordrande post, hann dock Anna fråga Celia: – faran är stor, Celia; äro vi beredda att dö nu?

– Ofta har jag önskat att dö ung, men nu, när döden är nära, nu, ack, önskade jag lefva. Visst tror jag, att Gud af sin nåd skulle skänka oss salighet, men mina tankar hänga dock ännu mycket vid jorden, vid slägt och vänner och – Edvard. Och vet du... en glad aning säger mig att vi lyckligt skola nå stranden.

– Äfven jag har samma aning; jag kan icke förstå att vi skulle omkomma här.

Åskan dånade nästan oafbrutet, oaktadt mest i enkla slag; blixtarna korsade hvarandra; sjön häfdes i svart och hvitt, i förskräckliga vågor; båten häfdes efter vågen, men de unga flickorna buro de förklarades anleten. Vore jag målare, skulle jag välja sådana taflor.

Och dessa flickor, ändå hörde de icke till deras antal som likgiltigt och dödt afhöra åskans slag; hade de varit under tak och i större säkerhet, så hade de genom en lindrig fruktan visat sin qvinnliga älskvärdhet, men nu, när faran var mångdubbelt större, när döden gapade på dem från hvarje blixt, hvarje våg, nu spändes deras själskraft; nu visade de, af hvilken styrka den späda qvinnliga naturen stundom kan vara mäktig. De räddes icke.

Snart uppstod äfven ett störtregn, som hastigt genomdränkte deras sjalar och tunna klädningar, samt hotade att fylla båten. Celia, hittills overksam, började nu i sin tur att hedra sig. Som i båten icke fanns något öskar, tog hon sin hatt ifrån hufvudet – lyckligtvis hade hon icke lydt Anna, som rådde henne att i likhet med sig blott binda en sjalett om hufvudet – och nu betjenade hon sig af hatten till öskar.

Detta regn, hvilket tycktes föröka faran, minskade den i sjelfva verket, ty derigenom blef stormen mera regelbunden och fick en viss riktning. Båten, hvilken hittills drifvit omkring ett ställe, började nu att raskt drifva emot – hemmet. Anna, som märkte att stormen blifvit regelbunden, gjorde nu en rask svängning och i full förlig vind styrde hon till den udde, som bortskymde viken. Nu hördes ångestrop ifrån hemmets strand – det var ifrån en båt, hvilken sökte komma ut åt sjön, för att om möjligt rädda de båda flickorna, men emedan stormen var för stark, kunde denna båt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett gladt "hollah! Vi komma straxt. Varen icke rädda!" och icke många minuter derefter nådde de redden, och sprungo, som om de fått vingar, till det ställe af stranden, som var i jemnbredd med den båt, hvilken skulle rädda dem. Då styrde båten äfven emot dem, och ut ifrån båten hoppade Annas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hänryckning, som den saliga stunden bjöd. Strida glädjetårar greto de tre och skyndade upp till herrgården, der de välkomnades af Annas moder och syskon på samma sätt.

Inga obehagliga följder hade i öfrigt vikingatåget (så kallades flickornas äfventyr af kaptenen, Annas far); tvertom tycktes hafsfrun ha skänkt dem en del af sina rosor. Så gladt, som de första dagarna härefter, hade lifvet måhända aldrig varit på Mainola. Anna och Celia voro mer än nånsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skämtande, att Celia höll af henne mera än af sin fästman; till straff för hvilka ord Celia slog Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var mera "lik en hind" än Anna, så blef denna snart fasttagen och kysste då Celia, som låtsat vara mycket ond.

Tusende skämt och oskyldiga upptåg hade de begge unga flickorna för sig, men ingen kom och manade dem till arbete. Sjelfva kaptenskan, en älskvärd, huslig matmoder, som ansåg fliten för en nödvändig krydda i lifvet, nändes ej störa flickorna, så förtjust var hon att se dem vid lif, hennes eget barn och Celia, som blifvit anförtrodd i hennes vård.

    "I fantasins och hoppets egna trakt
    Bor ungdomen; ej hetta, snö och storm
    Dess fröjder störa kan. I nöjets arm
    Förgäter hon så lätt all lifvets sorg."

säger Euripides, och vackra äro dessa enkla ord.

Den ädla ungdomstid! Hvilkens hjerta är så förtorkadt att det icke slår högt vid tanken derpå! En ålder mera oegennyttig än den, finnes ej. Ungdomssinnet lefver i det glada närvarande, i det glada tillkommande; de sorger, som varit, förgäter det; de sorger, som komma, tänker det icke uppå.

Den fjerde dagen. Guvernanten.

Aftonen af den fjerde dagen efter vikingafärden var icke vacker. Det regnade väl icke eller stormade, men himlen var öfverdragen af fula moln, hvilka tycktes hota med långvarig nederbörd.

Detta oaktadt spatserar Celia i parken ensam, och med ganska sakta, sväfvande steg. Hvarföre åtföljes hon icke nu af Anna, hvarföre tyckes hon söka ensligheten? Månne de bref, hon bär i handen, äro härtill en orsak? Båda äro de förseglade med svart lack; det ena brefvet är icke ens uppbrutet ännu; hvarföre skyndar hon sig icke att läsa äfven det?

Kommen till en löfsal, som var försedd med bord och soffor, såväl af träd som af gräs, sätter sig Celia icke, utan blir stående, såsom förstenad. Hennes ögon hafva knappt lifvets färg, och kinderna, hvad de äro bleka! Hon liknar en marmorstaty, på hvilken elaka menniskor kastat kläder.

Slutligen vaknar hon upp ur sin lethargiska dvala; hennes känslor blifva tankar, tankarna blifva ord:

– Allt detta är blott en dröm, en plågsam dröm... så tror jag visst och säkert... men ack nej, brefvet, det rysliga brefvet! Jag vill för femte gången läsa brefvet. Det vill jag.

Brefvet lydde:

    'Min goda, älskade syster Celia!

    Jag vet icke, huru jag skall börja, jag vet icke, huru jag skall
    förbereda dig på hvad du ändå måste få veta, min arma Celia. Dock
    inga omsvep. Vår dyre, redlige fader, han som höll af oss mer än
    af sig sjelf, han, vår älskade fader, har nu lemnat oss och flyttat
    bort till annat land. Förstår du, Celia, att han nu är död.

    Den lustfärd, som du minnes att pappa skulle företaga sig i sällskap
    med några sina vänner, var olyckligtvis icke ett blott luftslott,
    utan blef verkligen af. Skulle han ändå på ångfartyg hafva rest till
    Reval, men ångfartyg kunde han aldrig med, ja han föraktade dem för
    deras enformiga rörelsesätt och föredrog den simpla galeasen framför
    'Furst Menschikoff'. På återvägen från Reval kantrade galeasen och
    alle man, tio till antalet, funno sin graf i vågen. Blott en blef
    under sin kamp med böljorna varsnad af en paket, destinerad till
    Helsingfors, och det är denne ene, som berättat de öfriges sorgliga
    öde.

    Nu vet du således allt, och jag vill icke trösta dig, ty jag kan
    det icke, sjelf en tröstbehöfvande. Ett kan jag blott säga dig:
    gråt Celia, gråt, ty vår fader förtjenar det så väl.

    Här innanför har du ännu ett bref ifrån mig, men det får du icke
    öppna förrän efter två dagar, ty då är din själ bättre i stånd att
    förnimma hvad der står. Lyd nu mig, Celia. Må väl.

                                                  H:fors d. 20 Juli.
                                                Din broder Clinton.'

Sedan Celia slutat läsningen, sade hon: – Clinton nekar mig att läsa det andra brefvet innan två dagar. Han medger, att äfven detta bref är skrifvet af honom. Hvarföre skref han icke allt i samma bref? Han må väl icke vilja ge in åt mig förgift i små doser. Så elak kan han väl ej vara, å nej, jag känner Clinton så väl; hans mening är, såsom han äfven sade, att jag icke kan uthärda mycket svårt på en gång... Men jag är en qvinna, och jag är nyfiken.

Jag öppnar äfven detta bref, låt mig se:

    'Celia, min syster och vän!

    För två dagar sedan skulle du icke varit i stånd att bära så
    många sorgliga nyheter. – Måtte Gud nu förläna dig styrka!

    Sedan Edvard Wodin, han, åt hvilken du gifvit ditt hjerta och
    ville skänka din hand, fick veta vår fars öde, och dessutom fick
    veta att efter honom finnes intet annat än skulder, så visade han
    en uppenbar köld, hvilken lät mig förmoda att han ej mera skall
    låtsa om Celia, då lyckans solsken icke mera ler emot henne.
    Förmodligen har han icke heller skrifvit till dig sedan dess,
    och om så är, kan du väl sjelf finna att du är en öfvergifven
    älskarinna. Den trösten kan jag gifva dig, att den, som så beter
    sig, aldrig var värd dig, och är icke heller värd dina tårar.

    Den andra nyheten är den, att du med det första kommer hit till
    hufvudstaden; vi skola se till, att du får dig någon plats såsom
    guvernant. Jag vet väl, stackars Celia, huru detta skall kosta
    på dig; men vi måste böja oss under nödvändighetens hårda lag –
    kanske solen ännu engång uppgår för oss.

    Må nu väl, min snälla syster, och kom snart till den, som säkert
    mest af alla håller af dig, kom till

                                                    Clinton.'

                                                        21 Juli.

När Celia läst äfven detta bref, blef hon först liksom helt kall, och hennes läpp krökte sig af förakt; men när Anna, som länge sökt henne, slutligen inkom i löfsalen, började Celia att gråta bittert och räckte åt Anna de tvenne brefven. I tårar låg snart vänskapen vid vänskapens bröst.

FÖRSTA BOKEN.

Ett bref till Celias broder Clinton:

                                                    Den 20 Mars 1852.
    'Min egen gode broder!

    Säkert förvånar det dig att icke allenast få ett bref, utan
    dertill ock ett paket. Hvad kan paketet innehålla? Skall jag säga
    dig det? Ett och annat, som rörer din syster: bekännelser af
    Celia.

    Vänta icke något systematiskt sammanhang, någon planmessig
    anordning af det hela. Vi fruntimmer kunna ju icke skrifva så;
    vi uppteckna så ofta det obetydliga och ovigtiga, och glömma
    bort det hela, plägar du säga. Dessutom hittar du säkert många
    skriffel, uppkomna dels deraf, att jag icke strängt gått igenom
    de små manuskripterna, dels emedan Celia ej kunnat skrifva
    bättre. Allt sådant skall Clinton förlåta, ja sjelfva felen skola
    blifva dig kära, emedan de äro af en för dig kär person, af din
    egen, enda syster.

    Det som för oss sjelfva är så allt, så vigtigt, huru försvinner
    det icke atomlikt emot allt det andra, det återstående, det stora
    hela! Det enda din syster kan bjuda dig på, är en anspråkslös,
    föga väl skizzerad tafla ur hjertats verld. Clinton skall icke
    skratta åt den. Dock ber jag dig, att du icke heller gråter åt
    hjertats villfarelse, men fröjdas åt villfarelsens upptäckt och
    sanningens seger.

    När Anna blifvit din, så får väl äfven Anna del af paketets
    innehåll. Anna anar redan så mycket af Celias hemligheter, Anna
    är god, Anna blir Clintons maka. Så mycket större skäl för Anna
    att få veta allt. Jag föreställer mig med glädje den tid, då J,
    båda lyckliga, egnen ett minne åt Celia.

    Paketet får du icke öppna förr, än då jag ej mera kan skrifva
    dig till. Tusende välsignelser nedsändas då öfver dig, min gode
    broder, från

                                                   din lyckliga syster
                                                        Celia.'

Hindret var häfvet. Stum och sorgsen öppnade Clinton paketet. Der innanför fanns ännu ett omslag med öfverskrift:

        Celias minnesblommor till sin bror.

(Det var en hop blad af olika storlek, men så sirligt och väl ihoplagda, att paketet icke på det ena stället syntes tjockt och klumpigt, och på det andra tunnt och spensligt, utan öfverallt lika. En fin qvinnohand hade verkställt detta. Pappren voro ordnade efter tiden.)

                                  Den 17 Aug. 1848, på resan till Åbo.

    Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt på
    gästgifvargårdar, helst för ett ungt fruntimmer, som är ensamt
    och således saknar "förkläde." Om det sista bekymrar jag mig icke
    det ringaste; det kan ha sina behag att se resande, af hvilka den
    ena går, den andra kommer, med nyfikna, tillochmed litet oblyga
    blickar mönstra en okänd qvinnoperson, som icke det ringaste
    tar sig deraf, utan i allsköns lugn studerar i dagboken. Men
    det ledsamma är det, att medan jag väntade på middagen, foro de
    andra resande af med hästarna, och nu måste jag, till lön för
    det jag redan väntat så länge på middagen, dertill ännu vänta på
    häst. Hvad kan jag väl nu företaga mig, som vore lämpligare, än
    att pluttra på detta qvartark, som jag fann här i lådan. Jag vet
    icke, om jag skall stjäla det, eller om jag skall täckas väcka
    fråga om betalning. Det sednare lär ändå vara bättre, ty många
    bäckar små göra en stor å, och om alla resande företoge sig att
    af en gästgifvare stjäla ett qvartarks värde, så kunde hans kassa
    slutligen må ganska illa deraf. Dessutom går det an att betala
    pappret litet högre än "inköpspriset;" sådant betyder icke mycket
    för mig, som är rik.

    En idé faller mig in! Tänk om jag skulle låta detta blad utgöra
    början till ett album. Album, hvilket nobelt och högtidligt ord!
    Jag minns i pensionen, huru Therese V. rätt ofta med en särdeles
    vigtig min talade om sitt album. Det var en viss fåfänga i denna
    min, och hela albumsidén föreföll mig osmaklig. Men väntandet på
    gästgifvargårdar måtte säkert ha makt att förändra smak och tycke.

    Nu tänker jag som så: om man förroskull, och "utan att göra affär
    deraf," företar sig att föra album, hvad kan det just ligga för
    ondt deri? Kan det icke roa en på gamla dar? Och kan man icke
    derigenom vänjas att stiga ner i sin själs innersta och opartiskt
    forska, huru god eller elak man den eller den gången var. Man
    vänjer sig att skärskåda bevekelsegrunderna (högtidliga ord!)
    till sina handlingar, och den rätta arten af sina känslor. Huru
    ofta, då verlden kan tänka oss ha varit mycket ädla, kan det icke
    vara någonting svart och sjelfviskt, som gjort oss så goda och
    ädla. Och åter tvertom – – Ja, man kan derigenom komma till en
    grad af sjelfkännedom. Nog är det sannt, att Clinton säger, det
    qvinnan bör vara blott känsla, men jag tror han har orätt, fast
    han är min bror.

    Ja, jag skall börja föra ett album. Men detta album skall
    fördenskull icke bli en dagbok. Om den ena dagen förflyter lik
    den andra, hvad skall man då uppteckna alla bagateller? Är det
    icke nog att anteckna sådant, som man tycker ha en viss verklig
    vigt? Mitt album skall således ta sig friheten hoppa öfver en
    hel mängd dagar. Måtte jag blott ha smak och omdöme att skilja
    agnarna ifrån hvetet, att icke uppteckna snömos och förbise
    sådant, som har inflytande på min ställning i lifvet, min själ
    och mina känslor.

    Hvad hästen dröjer! Hvad skall jag nu hitta på att skrifva. Jo,
    en af de resande, som såg mig der i yttre rummet, mönstrade mig
    icke, utan det var liksom han skulle sett mig förut. Han såg på
    mig så lugnt och obesväradt. För denna ovanliga, fasta blick slog
    jag ned ögonen. Då tog han sig friheten att till mig adressera
    några ord. Det var väl om vädret, men det var ändå liksom han
    skulle menat någonting annat. Till vexten var han något kort och
    litet satt, således icke en romanhjelte. Hans ansigte var i hög
    grad markeradt och hans blick på en gång ärlig och skarp. Vacker
    var han icke. När han gick bort, vågade han säga "mera en annan
    gång, mamsell Wärn." Den stygga dagboken hade förrådt mig. Jag
    skulle blifvit litet ond öfver denna lindriga näsvishet, men dels
    smålog han, så likgiltig för min vrede, dels aflägsnade han sig
    genast.

    Nu är hästen, Gudskelof, för trappan, just som pappret blef slut.


                                                                d. 19.

    Jag är då guvernant! När jag först gjorde mitt inträde i de stora
    rummen och i familjen, sökte jag samla all min styrka, för att
    icke bete mig pjåkigt eller våpigt. Jag vet icke huru jag häri
    lyckades, men säkert är att hofrättsrådinnan var i hög grad artig
    emot mig och tycktes vilja hjelpa mig på trafven; hon tryckte
    min hand för andra gången och sade: "jag vill hoppas att vi bli
    mycket nöjda med hvarandra." Jag svarade då någonting sådant, som
    att blott förmågan vore lika god som viljan, så ginge allt bra.
    Hon tycktes ganska belåten med mitt triviala svar.

    Snart presenterade hofrättsrådinnan för mig mina blifvande
    disciplar, som äro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf à
    tretton år. Det är lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall
    lära denne sednare; måtte jag slå mig ut helst med detta!

    Jag har mycken respekt för sådana gossar, som också läsa latin
    och grekiska. De ha fallenhet att vara en smula för mycket
    grundliga. Arten röjes hos den unga.

    Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som äro
    tvillingar, likna hvarandra mycket; de äro rödblommiga, friska,
    ja nästan vackra. Måtte rosorna på deras kinder icke blekna
    för guvernantens skull! Måtte jag kunna locka dem mera genom
    förtroende och godhet, än genom slutenhet och stränghet!

    Gossen är blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. Sådana
    barn sägas ha tidigt utvecklade själsförmögenheter. Det slog
    verkligen in med Axel. – – Eljest är min elev af det manliga
    könet något blyg, såsom tolf års gossar så ofta äro det för
    fullvuxna unga flickor. Dock ligger under denna blyghet en viss
    skälmskhet; det var liksom han tyckt: "skall jag komma att läsa
    för en så der ung"! Kanske hade han vid begreppet guvernant
    förbundit en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och
    yttre värdighet (fransmännens embonpoint), med ett ord en något
    framskriden ålder.

    Oaktadt hans blyghet, hände dock att Axel vid middagsbordet,
    när mitt bröd blef slut, kom springande med brödkorgen, och
    tycktes så gerna vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig
    smickrad af denna uppmärksamhet, men sannt är att jag rodnade.
    Jag har en olycklig egenhet att rodna vid det allra minsta.


                                                            d. 24.

    De första dagarna voro förhållandena här för mig så nya, att jag
    icke hade tid med mina känslor. Men i går afton, när jag var
    ensam, föll jag i bitter gråt. Ensam, ensam i verlden, och blott
    en fattig guvernant!

    Men nu tänker jag icke så mer. Jag hade i natt så vackra
    drömmar... icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, så
    dunkelt. Men det vet jag, att jag troligen genom dem nu känner
    mig tröstad, ja lycklig.

    Början till en af dessa drömmar minnes jag dock såtillvida, att
    jag såg både min far och min mor. De voro, såsom de äro, döda...
    men, märkvärdigt, de voro äfven lefvande. De framträdde på en
    gång i tvenne olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af
    min moder pekade på mig och vädjade med blicken till min far.
    Bådas blickar blefvo då förklarade; de tycktes vara nöjda med
    sin Celia. Sedan sågo de åter på mig, visade den ena på den
    andras döda gestalt och åter på den andras lefvande, och smålogo
    andeligt. Jag hade fallit på knä. Jag förstod hvad de menade: att
    de båda vaka öfver mig; ehuru döda, äro de dock lefvande. Det
    vidare i drömmen öfvergick i ett behagligt, rosenfärgadt töcken.
    Jag vaknade och bad Gud om förlåtelse för det jag tyckt mig vara
    ensam i verlden. En guvernants lott ljusnade för mig.

    Det är dock någonting högt och afundsvärdt att få handleda unga,
    helt späda sinnen, att få uppå dem öfverflytta en del af sitt
    eget jag! Afundsvärdt äfven i det fall, att vi då komma att
    bemöda oss om en större fullkomning, än vi eljest vore hugade att
    eftertrakta. Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf,
    men af – – bönen!

    Huru skifta icke känslorna i menniskans bröst! Jag är till och
    med beredd att tro, att det icke var mina drömmar, som inom mig
    framkallade en sinnesstämning, sådan jag har den nu. Solen kommer
    efter molnen och regnet. Hvad ett svagt menniskoförstånd anser
    för varaktigt, är blott flyktande, icke ett afslutadt helt, utan
    en utveckling. Skulle jag icke i går gråtit så mycket, säkert
    hade jag då ej kännt mig så lycklig nu, så outsägligen nöjd med
    min lott. Kommen hit, J lyckliga jordens döttrar, viljen byta
    lott med den stackars guvernanten, och svaret nej blir lönen
    för er möda!

    Men Gud är ödets styresman och en annan gång... kanske hjertat
    går i andra vågor. Hvad vet jag!

    (Detta bref hade jag icke mod, jag täcktes ej afskicka det, ty
    Clinton skulle säkert tyckt det vara altför vekt. Jag lade det
    derföre i mitt album och afskickade ett annat, hvari hufvudsaken
    var densamma, men brefskrifverskan mindre barnslig.)


                                                            d. 5 Sept.

    Snälle Clinton!

    Hvad det är roligt, att det åtminstone finnes en menniska, som
    håller af Celia, som är glad öfver underrättelser från Celia. Jag
    tycker icke att jag är ensam i verlden, sålänge Clinton finnes
    der och håller af mig. Skulle jag icke ha någon bror, o, hur
    rysligt skulle icke allt vara! Då vore jag ensam.

    Vet du, Clinton, lifvet här behagar mig icke rätt.
    Hofrättsrådinnan är visst mycket artig, men denna artighet är så
    kylig; jag ville hellre att hon vore mindre artig, men mera öppen
    och rättfram emot mig. Jag önskade att hon bemötte mig såsom en
    mor bemöter sitt barn. Men kanske begär jag för mycket; jag har
    aldrig förr varit i beroende ställning och förstår kanske icke
    huru det plägar vara.

    Hennes syster, fröken Dorothée, är väl sina tio år äldre än
    Hofrättsrådinnan (som blott är trettio år); det oaktadt vore
    orätt att säga det den "gamla flickan" hos henne skymtar fram.
    Dertill är hon altför afmätt och stel – – en följd dels deraf,
    att systrarna äro af högadelig blod, dels emedan hon i sina
    dar varit guvernant. Ty du vet, att det ganska väl går an att
    vara af hög börd, fast man är fattig. När det rika och snåla
    hofrättsrådet dog, upphörde fröken Dorothées träldomstillstånd,
    "ithy" att hofrättsrådinnan då med nöje upptog systren till
    sällskap och hjelp i sitt hus. Gamla fröken uppfyller äfven sin
    plats ganska väl, samt uträtta i allmänhet mycket mer än hennes
    syster, som mest tänker på sina klädningar och sina nöjen. (Månne
    min bror nu tycker att jag är elak?)

    Fröken Dorothée Rosenstängel tyckes ha mycket goda principer,
    men jag är alltid så generad i hennes sällskap. Det ser ut som
    om hon, som sjelf varit guvernant, skulle vilja utforska hvad
    jag går och gäller för "så i lära som lefverne". Jag tar mig
    aldrig så illa ut, som då hon är närvarande; En gång kom hon
    för att åhöra vår lektion i geografi. Jag frågade de små, hvad
    näs var. De kunde icke svara. Jag måste naturligtvis förklara
    saken för dem, men se, det kunde jag icke; ty jag blef i en hast
    så förlägen och förvirrad, jag rodnade, och det värsta af allt
    var att jag började gråta. Men då var ändå gamla fröken god emot
    mig; hon klappade mig på hufvudet och bad mig på franska, att
    ingalunda vara förlägen för henne, utan modig som en björn. Hon
    kallade mig då också "ma petite." Det tyckte jag om och kom mig
    lyckligtvis åter före, men nog lär hon ändå anse mig för ett
    pjåk, och hvad hon tycker, tycker äfven hofrättsrådinnan.

    (Du ser att jag, för att hushålla med papper, med hvilket jag
    alltid är mycket noga, lemnat bort den sirliga och fashionabla
    marginalen, och skrifver mina rader ända ut både till venster och
    höger. Utom i olika stycken, såsom nu.)

    Bland dem, som besöka familjen, vill jag nämna en assessor,
    som icke är mer än trettiofem år och heter Abelin. Icke är han
    just så särdeles hygglig, som man i Åbo tycks tro; jemt och
    ständigt talar han om sin trägna tjenstgöring och annat dermed
    sammanhängande. Dock ser han hygglig ut, och det säges att han
    har alvarliga tankar på min principale, och att hon för sin del
    icke hade emot att ånyo inträda i det heliga äkta ståndet.

    Men mina disciplar får jag icke glömma. Tvillingssystrarna små
    heta icke, såsom pullorna i Prisidentens döttrar, Nina och Mina,
    utan de heta Lina och Bina. Mamsell Rönnqvist berättar, hurusom
    pullorna genom sin lust för fysiska experimenter förorsakade
    stora skador i huset, sönderslogo glassaker och diverse; i
    att åstadkomma skador hedra sig äfven Lina och Bina, eller de
    så kallade "små flickorna", men deras tilltag härröra mindre
    af fallenhet för fysiken, än af deras behag vid gymnastiska
    idrotter. Så flickor de äro, och fast de mycket hålla af hvarann,
    händer ändå icke sällan att de ordentligen slåss. Lina blef en
    gång af Bina skuffad mot stora salsspegeln, hvaraf följden blef
    att spegeln råkade i svängningar, öfvergaf sin höjd och föll på
    golfvet. Glaset gick sönder i så många och i så små bitar, att
    en tjensteflicka knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor
    nog för hennes anspråkslösa behof. Uppståndelsen häröfver blef
    allmän – den stora spegeln var af ett glas. De små flickorna,
    hvilka under denna förfärliga katastrof hunnit glömma sin osämja,
    urskuldade sig behändigt nog dermed, att de fasthållande banden
    voro så svaga och "ruttna". Att barnen icke blefvo ostraffade,
    behöfver jag ej omtala.

    Utom att mina små flickor äro mycket ostyriga, ha de äfven litet
    svårt att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, när jag skrifver
    detta, ty jag erinrar mig att, såsom jag nu, så lära alla
    guvernanter alltid ha något ondt att säga om sina disciplar. Och
    nu först märker jag, att jag blifvit en riktig guvernant.

    Oaktadt Lina och Bina äro ostyriga och ha svårt för att fatta,
    håller jag dock mycket af dem, ty de äro i det hela godhjertade
    och snälla, och deras bruna ögon bedja så vackert om förlåtelse.
    Jag har gerna tålamod med dem.

    Med deras tre år äldre bror Axel är förhållandet nästan omvändt.
    Han är stilla och eftertänksam, men har ett ypperligt hufvud.
    Han tyckes vilja deltaga blott i sådana lekar der det gäller
    att utmärka sig, vare sig genom styrka, vighet, snabbhet eller
    skarpsinnighet. Och verkeligen är han i alla dessa fall mer än
    hvad man vid första påseendet kunde ana, ty han är blek och
    smärt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt ansigte, som
    man så mycket prisar hos barn. Sin lexa – du minns väl att han
    läser franska och tyska för mig – kan han alltid bra, ehuru
    samma lexa är väl fem gånger längre, än en annan jemnårig gosse
    skulle våga sig på; men emellanåt händer att han blir distrait,
    och det till den grad, att jag nästan fattar medlidande med
    honom. Hvad månne det blifva af ett så beskaffadt barn? Du bör
    veta att han äfven har en underlig talang på fiol; jag säger
    underlig, ty aldrig har jag förr hört sådana toner. Jag vet ej,
    om jag skall säga att det är fult eller vackert. Det säkra är
    att mitt öra fängslas deraf, och jag betraktar stundom den lilla
    gossen med en hemsk och underlig känsla. Det är icke utan, att
    jag sjelf blir ganska distraite, när jag skall förhöra honom.
    Eljest anses han i familjen för ett geni. "Derföre är han litet
    underlig ibland" – menade Hofrättsrådinnan – "att han är ett
    geni; så äro alla genier." Hofrättsrådinnan har i allmänhet
    ofantligt mycket emot sjenier (så skrifver du väl ordet), men
    tycks likväl vara särdeles smickrad af att hennes son är ett
    sådant.

    Nu kommer det vigtigaste. Såväl derföre, som emedan pappret ändå
    tycks hinna till, börjar jag åter begagna den vigtiga, städade
    och hyggliga marginalen.

    Af det förra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har
    lust för att informera, och att hon icke mera anser en guvernants
    ställning så beklagansvärd. Men förundrar det dig att Cecilia
    stundom har rätt ledsamt? Ingen vän eller ens kamrat har jag
    än hunnit förskaffa mig; på de lediga stunderna äro barnen mig
    för barnsliga, de gamla båda åter altför gamla och, isynnerhet
    hofrättsrådinnan, altför litet hjertliga. Ännu en gång säger jag:
    lifvet här behagar mig icke rätt. Men jag har en proposition.
    Kom du, Clinton, på ett par veckor hit, hit till Åbo. Kanske
    kan du på något sätt göra att lifvet då (och äfven framdeles)
    blir trefligare för din syster, som tillochmed smickrar dig,
    för att få dig hit. Kom, o Clinton; hvad gör du då alltid der
    i Helsingfors och i den horribla anatomisalen! För din systers
    skull, kom – lifvet här i Åbo blir, jemte resan, icke dyrare,
    än lifvet på samma tid i H:fors. Det går ju an att du här lefver
    hyggligt och hushållsaktigt, hvilket jag icke tror du just alltid
    gör i H:fors. Ja, ja. Det låter egoistiskt, att jag ber dig
    komma för min skull, men... gör det nu ändå. Här har du dessutom
    tillfälle att närmare studera andan och tonen i Finlands gamla
    hufvudstad; jag hoppas den förefaller dig intressant för sin
    brokighets skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen,
    hvilken jag ändå icke vill särdeles prisa.

    Ja, kom min vän och streta icke emot! Skrifvet i natten af

                                                        Celia.


                                                              d. 15.

    Hvad den Clinton var god, som kom. I går afton kom han. Jag kände
    hans steg, och glädjen bragte mig att darra. När han sedan trädde
    in och omfamnade mig, så kunde jag först ej annat än gråta. Äfven
    Clinton gret.

    När vi sedan började tala, var det icke om sådant, som mest låg
    oss på hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi voro barnsliga
    då, men det var så roligt.

    Man var grannlaga nog att en lång stund lemna oss allena.
    Slutligen kom thébudet. Hvad Clintons min då blef förändrad! Icke
    tafatt eller blyg, utan så ungefär, som jag föreställer mig en
    tapper generals min bli, då han skall emot fienden. Det var icke
    utan, att jag blef litet rädd för min herr brors krigiska min.
    Men Clinton smålog åter och sade: var du helt lugn, Ina.

    Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt namn
    än Celia, som han påstår är nog smäktande. Derföre använde han
    väl nu mitt andra namn, för att förjaga min rädsla.

    När vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror för min
    principale. Vid pass tio fremmande sutto kring thébordet,
    deribland tre yngre herrar. Dem tycker jag hofrättsrådinnan
    kunnat i sin tur presentera för Clinton, men när hon det icke
    gjorde, såg jag tydligen på Clinton, att han ansåg sig litet
    sårad. Clinton har i all sin dar varit en folkets man och burit
    agg eller fördom emot allt förnämt, emot allt, som kännes af
    "la haute volée." Af förnämt folk pretenderar han en särdeles
    uppmärksamhet och artighet, som dock måste vara skiljd ifrån
    tillochmed det ringaste sken af nedlåtenhet. Högfärden och
    bålheten (på hvilkas möjlighet och verkliga tillvaro han är klok
    nog att tro) är i Clintons ögon lika förhatlig, antingen den af
    dumheten hålles öppen för dagen, eller af klokheten insvepes i
    nedlåtenhetens slöja. Jag borde icke vara elak, men nog tror jag
    att Clinton denna gång ansåg det förra vara fallet. Alltnog,
    jag vill försöka påminna mig en del af det samtal, som uppstod
    emellan hofrättsrådinnan och min bror.

    – Har herr Wärn förut varit i Åbo?

    – Nej, gudskelof. Dock har jag hört sägas, att en sådan stad
    finnes till.

    – Ni är icke mycket artig emot vår stad, och ändå har Åbo rätt
    många vackra nöjen att bjuda på.

    – Artighet har aldrig varit min sak, och hvad nöjen angår, bryr
    jag mig icke så mycket om dem.

    – Nå, men hvarföre då alls komma till det arma Åbo, när man har
    sådana antipathier? – invände gamla fröken.

    – Jag kom hit egenteligen för min systers skull, för att se,
    huru det ville ha sig för henne här.

    Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige
    Clintons ord! Jag både bleknade och rodnade. Äfven de öfriga i
    sällskapet blefvo så häpna öfver en sådan uppriktighet, djerfhet
    eller oförsynthet, att de icke visste, hvad för tillfället var
    att göra eller säga. Slutligen sade assessor Abelin (månne af
    själsnärvaro, klokhet eller dess motsats?):

    – En syster har jag aldrig haft, men dock förstår jag, att om
    jag ägde en sådan, skulle jag förfara alldeles som magister Wärn.

    – Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att vara
    lika ömma emot er syster, som ni vore det sjelf – inföll fröken
    Dorothée, icke utan en portion salt i tonen.

    – Ja, så menar jag – svarade assessorn.

    Clinton har en särdeles förmåga att skifta färg efter
    omständigheterna. Det menar jag ej, att min bror, hvad man
    kallar, vänder kappan efter vinden, utan det, att han förstår
    betjena sig af små omständigheter och vända dem sig till fördel,
    alldeles såsom en klok general vet att profitera af en än så
    liten fiendens oförsigtighet och på den grunda sin seger. Clinton
    sade nu småleende:

    – Detta lär dock vara för mycket begärdt; lika ömma kunna de
    andra ej vara. Men litet, helt litet.

    Dessa Clintons ord voro sagda så i allmänhet, att ingen
    lämpligtvis kunde bli stött öfver dem, om man äfven anade, att
    de syftade på hans syster. Hofrättsrådinnan fick en mycket blid
    uppsyn och nämnde några ord om sin längesedan aflidne broder, den
    hon påstod sig hållit af mera än af sig sjelf. Sedan sade hon
    till mig, med mera lif i sitt ansigte och en hjertligare ton, än
    nånsin förut:

    – Drick, ma chère, théet, innan det kallnar, och var för all del
    ej så alfvarsam. Våra soiréer skola vara glada och icke seriösa.
    Befaller magistern en kopp till?

    Snart var konversationen åter i full gång, och, så bror han är
    till mig, måste jag ändå medgifva, att Clinton var själen deri.
    Det var liksom fjärilen i hast vågat sig fram ur sitt hårda skal.
    Han ställde så till, att frågan om Åbo upptogs åter, och se denna
    gång var Clinton icke en sådan tvärvigg som i början. Han nedlät
    sig ända till reservation för sina förra yttranden om staden, och
    medgaf skrattande, att det ibland här i verlden roar honom att
    spela en smula radikal.

    Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons första impertinenta
    svar, det att man skulle anse honom för en verldsföraktande tölp,
    en cynisk filosof, inträffade således icke. Tvertom, belåtenheten
    med honom, att icke säga högaktningen, steg alltmer; ja, hans
    personlighet tycktes skänka glans äfven åt hans syster. Till den
    stackars Celia, som alla de föregående aftnarna sutit tyst och i
    det närmaste oantastad vid sin söm, började nu en och annan af
    sällskapet att adressera några ord. Bland dem vill jag specielt
    nämna assessor Abelin, som aldrig förr bevärdigat mig med en
    sådan ära.

    En rolig sak måste jag ännu uppteckna, icke så mycket för att
    orden smickrade mig, som fastmera för det de sades just vid detta
    tillfälle. Jag är smickrad på Clintons vägnar, ty hans är väl
    förtjensten af att hans syster blef litet bemärkt, som visst icke
    skett, om Clintons person saknats i sällskapet. En af de yngre
    herrarne sade till sin sidokamrat halfhögt: "vid Gud, hon är
    ganska täck, den der, och melankolin klär henne bra."

    Nej, nog var jag ändå bra barnslig, som uppskref sådant. Jag
    skall akta mig framdeles. Ty kanske, – nå ja!


                                                              d. 28.

    Hvad tiden löper hastigt, då Clinton är i staden. Åtminstone
    hvarannan afton är han här. Han har blifvit förvandlad till den
    finaste hofman, som bjuder till att vara alla i smaken. Med gamla
    fröken spelar han schack, med hofrättsrådinnan bräde. Och han är
    så treflig, när han spelar; han lefver icke endast i spelet, utan
    har äfven tankar för annat. När han vinner, ser han blygsam ut,
    förlorar han, så är han glad.

    Härigenom hafva hans aktier stigit, och hans systers i
    proportion. I thorsdags proponerade gamla fröken att få kalla mig
    du. Dagen derpå gjorde hofrättsrådinnan detsamma. Nu känner jag
    mig naturligtvis mera hemmastadd.


                                                            d. 12 Oct.

    I går afton var vackert månsken. Jag visste att Clinton den
    aftonen icke skulle komma till oss. Derföre roade det mig att gå
    ut och spatsera.

    Jag valde en af dessa småtäcka anläggningar på Nikolai torg, dem
    man på malice kallar "kalfhagar", och dem man är barnsligt fåfäng
    nog att icke skänka något särdeles förtroende. Pruderie har
    aldrig varit min sak, och jag vågade mig in i en af dem, så ensam
    jag var.

    Höstens nedfallande blad fängslade med sitt lätta prassel mitt
    öra, medan mitt öga hvilade på den majestätiska domkyrkan, som
    talade om dunkla, förgångna tider.

    Det var så tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke var mera än
    half åtta. Ingen isvoschtschik skramlade med sin droschka, eller
    hojtade med sin – hesa stämma.

    Då hörde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena sade:

    – Nej, vet du bror, nog är det fåfängt att söka fjella den
    fisken. Hon har redan nappat på en annan krok.

    – Hofrättsrådinnan Segerskjöld; det är omöjligt.

    – Du känner då icke medicinæ-kandidaten Wärn, bror till den
    der...

    Mera ville jag icke höra. Oberäknadt hade jag redan hört för
    mycket. Jag skyndade bort och undrade, huru lätt man här i staden
    hittar på det ena eller andra ryktet. Emellertid beslöt jag att
    icke lemna Clinton alldeles oantastad.

    När han i dag kom hit, började jag med en invit på långt håll,
    men lät småningom cirkeln blifva allt trängre och trängre. När
    Clinton fann, för hvem jag brydde honom, sade han:

    – Du är min syster Celia, och kan så mycket misstaga dig. Säg,
    var det verkligen ditt alfvar?

    Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. Jag ville
    dock icke ännu ge saken förlorad, utan försvarade mig – så der
    lamt.

    – Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre än
    hofrättsrådinnan! Ty jag har sökt utforska henne och funnit, att
    en sådan karakter som hennes vore i stånd till allt.

    Clinton föll i ett djupt begrundande, hvarpå han hastigt sade:

    – För att du icke framdeles måtte råka i sådana illusioner,
    vill jag resa bort. Och det sist i öfvermorgon. Hvad jag sade om
    din principale kan du emellertid anse som mitt enskilda tycke.
    Jag är icke hitsatt att stifta ofrid. Hufvudändamålet med min
    Åbo-vistelse är vunnet. Celia kommer nu att ha det bättre.

    Jag sökte öfvertala honom att bli qvar, att icke låta mina dumma
    ord vara en anledning till bortresa. Det halp icke. Clinton var
    obeveklig. Dock sade han än en gång:

    – Emellertid Celia, har jag vunnit mitt mål. Du skall ha det
    bättre. Tro mig det, Celia.

    Det var icke utan att Clintons ögon voro fuktiga då, fast han är
    en karl.


                                                           d. 15 Okt.

    Clinton for enligt sitt löfte. Hvad skall jag tänka? Vill han
    undvika till och med skenet af att vara lycksökare? Eller ville
    han för mig, för sig, bemantla den möjliga, uppkommande...? Nej
    det är omöjligt, såvida jag måste tro på hans egen förklaring,
    hans egna ord.

    Men han höll sitt ord, hans beräkning slog ej fel, den raske
    Clinton! Nu är jag såsom barn i huset. Nu hålla alla af mig.
    Gamla fröken klappar mig då och då och kallar mig "mein erster
    Traum". Hofrättsrådinnan klappar mig äfven och säger på engelska
    (lycka att jag känner något af detta språk) "jou handsome girl".
    Jag är icke riktigt säker på, om det der e skall vara i slutet af
    adjektivet eller icke, men saken är densamma.

    Ja, ja, ja, jag var felet till att Clinton for bort. Så mycket
    ondt ett enda ogrannlaga ord kan verka!


                                                          d. 1 Nov.

    Nu är jag här åter med mina disciplar. Lina och Bina blifva allt
    mera läraktiga; det fröjdar en guvernants själ! Redan visste de
    på chartan utpeka, hvar hafvet är och hvar landet. Till och med
    visste de säga, hvar den största ö i Europa ligger... England!
    Skulle någon tro, att jag, min usla stackare, kunde åstadkomma så
    lysande resultater.

    En osed, som mina små flickor ha, hoppas jag nu hafva vant
    dem ifrån, men det är icke utan att jag har likasom litet
    samvetsqval. Då de äro i samma lexa, och jag förhör dem på en
    gång, så händer naturligtvis lätt, att den ena den ena gången vet
    mera, den andra systern den andra gången. Råkar den tillfrågade
    då icke kunna svara, så hviskar systern och det tillochmed icke
    "caché", utan så högt, att jag ganska väl hör det. Det ser ut
    som skedde detta icke egentligen för att hjelpa systern på
    trafven, utan mera för att utmärka sig sjelf. Detta är redan
    mycket illa, men icke nog dermed. Svarar den tillfrågade då icke
    efter den hviskandes ingifvelse, så blir denna förargad och säger
    helt högt: "å nej, icke är det så, utan så här är det." o.s.v.
    Den förra blir då åter stött, och sålunda har ganska ofta
    uppstått ett rätt lifligt gnabb midtför min näsa. I dag gick det
    så långt, att Lina slog Bina, allt under sjelfva lektionen och
    i deras värda lärarinnas närvaro. Då kunde jag icke underlåta
    att ge Lina en ganska alfvarsam luggis. Som jag har oinskränkt
    frihet att välja emellan de straff, hvilka af min principale
    äro bestämda eller tillåtna, dömde jag dessutom Lina till det
    högsta möjliga straffet, som jag förr icke användt, fyra timmars
    arrest i den toma vindskammaren, Bina åter, för att hon hviskade,
    till en timmas stående i skamvrån. Der står den stackarn nu och
    erbjuder för ögat en bedröflig syn. Ibland ser hon på mig med
    en min: "månne inte timmen redan snart är förliden"? Jag skulle
    så gerna förlossa henne ifrån den ledsamma ställningen: jag
    riktigt längtar att kyssa henne, men jag måste kufva mig. Jag
    är guvernant! Lilla Lina måtte väl icke heller ha det för väl i
    sin toma vindskammare, helst den kära middagen kommer att för
    henne uppskjutas ett par timmar. Det svåraste af straffet är
    för dem dock, att måsta sakna hvarandras sällskap, ty de äro så
    oskiljaktliga, att det är lust och glädje deråt. Jag har aldrig
    sett syskon, hvilka med en sådan passion hänga efter hvarann,
    som mina små flickor. Deraf kommer äfven, att de stundom för
    variations skull måste gnabbas.

    Axel befattar sig icke stort med sina systrar, och då han det
    gör, är det bara för att med dem spela något litet oskyldigt
    puts. Oaktadt sådana puts alltid gå på små flickornas bekostnad,
    oaktadt de redan på förhand veta, att Axel skall göra dem
    "någonting illa", så äro de dock högst förtjusta af sin brors
    rara sällskap. De komma springande till mig, klappa i de små
    händerna och säga, "kom och se, mabonne, hvad det nu igen skall
    bli af, ty nu är Axel i salen".


                                                          d. 17 Nov.

    Klubberna ha begynt och hofrättsrådinnan har varit god nog att
    subskribera äfven för mig. Jag har alltid varit road af dans, och
    denna smak har jag ännu icke förlorat. Visst är det sannt, att
    jag just icke har något att dansa åt, men just derföre gör jag
    det så gerna. Jag minns ett uttryck af Heine (måtte det icke vara
    af den torra Göthe, som är just en skriftställare för tyskar),
    att de vackraste vårvisor kan man skrifva om vintern vid kaminen.

    Emellertid är det säkert, att jag på klubberna har ganska god
    tur. Att man gör en sådan affär af mig, är visst en medelbar
    följd af att Clinton förökade mitt anseende i hemmet. Hemmet?! –
    – Men nu påkomma mig åter griller, dem jag, så ofta de komma,
    beslutit att qväfva!

    Äfven de unga flickorna göra större affär af mig, än jag kanske
    förtjenar. Deras exempel följa många af de äldre flickorna och
    fruarna. Axel sade häromdagen: "tror mabonne jag inte vet,
    hvarföre mabonne i hast fått så många vänner. Jo, för att de
    tycka att mabonne är... jag säger icke hvad... de tycka att de
    bli bättre och få mera anseende, när de visa sig intima med en
    sådan som mabonne". Den pojken gör allt, för att skämma bort mig.

    Tvenne vänner tror jag mig dock ha fått, och de åtminstone hålla
    sig icke till mig af annan anledning, än deltagande och ömhet,
    eller sympathi, ty båda äro de... guvernanter.

    Är det för att jag nu sjelf är guvernant, som jag anser dessa
    båda guvernanter för så goda och i alla afseenden så ädla
    menniskor? Aldrig har jag hållit af något fruntimmer så, med
    undantag likväl af barndomsvännen Anna vid Mallasvesi. Nu minnes
    jag så väl, huru jag med den förträffliga flickan disputerade
    om guvernanter. Det var den der sedan så förfärliga aftonen på
    Mallasvesi, då vi genom en så undransvärd försynens vård blefvo
    frälsta ifrån vågen. Och jag hade orätt då, alldeles orätt. Huru
    obetänkt och fördomsfullt är det icke att skära en hel klass
    menniskor öfver en kam! Det ser jag nu. Ty icke är det, för
    att jag nu sjelf är guvernant, som jag så håller af mina båda
    guvernanter. Jag har bemödat mig att opartiskt pröfva dem, och
    jag har funnit att de förtjena att älskas såsom menniskor.

    Det är en fördom, att unga flickor icke kunna sympatisera med
    fruar. Rosina är enka och hela trettiotvå år gammal, således
    nära dubbelt äldre än jag; ändå tycker jag det är så naturligt
    och passligt att kalla henne du. Likväl är jag äfven till
    "erfarenhet" emot henne ett "barn". Rosinas lif har varit
    underkastadt stormar och vågor, frestelser och strider; hon har
    gått segrande ur dem alla.

    För det Emma Wodin är syster till den Edvard, med hvilken jag
    säkert blifvit förenad, om lyckan smålett emot mig, och min far
    ännu lefvat, skulle jag väl haft skäl att kallt stöta henne ifrån
    mig; men i stället kände jag mig dragen till henne genom ett
    osynligt band, och hoppet lät mig icke komma på skam. Emma är den
    känsligaste menniska i verlden, och om hon, som redan fyllt sina
    tjuguåtta år, än aldrig varit kär, så anser jag sådant än mera
    bevisa djupet af hennes själ och renheten af hennes känslor.

    Hvad det var underligt, då vi kommo att tala om Edvard! Emma
    försvarade honom icke, utan ogillade helt och hållet hans
    beteende emot mig. Och när jag försäkrade, att jag, alltsedan
    den stund jag blef öfvergifven, icke älskat honom det ringaste
    och knappt egnat honom en enda tanke, tryckte Emma min hand och
    försäkrade, att hon alltid ogillat sin bror i detta fall, men
    att hon nu gjorde det mångfaldt mera, sedan hon lärt känna mig
    personligen. Är det en falsk stolthet hos mig, men säkert är, att
    jag vid sådana ord af systrens mun njöt en stor upprättelse och
    någonting svart, liknande en mättad hämnd. Jag vill bedja till
    Gud, att han hädanefter bevarar Celia för känslor af detta slag.

    Huru kan en syster så dömma om sin bror? Jag tror att om Clinton
    på samma sätt förbrutit sig emot en flicka, som Edvard emot
    mig, så hade jag varit färdig att, om ock med skengrunder och
    sofismer, bli en advokat för min brors sak.

    Emma frågade mig, huru jag skulle bete mig, om Edvard ångerfull
    skulle återvända till mig och med ny kärlek söka utplåna fläcken
    i den förra. Då svarade jag henne hvad jag tänker, äfven nu
    på min kammare; jag skulle af hjertat gerna gifva honom min
    förlåtelse, jag ginge tillochmed in på att bli honom en vän, men
    älska honom, ånyo binda mig vid honom, det kunde jag ej. Ett
    sådant svalg af kyla, en sådan kärlekens omöjlighet har blifvit
    befästadt i detta bröst. Hellre hvilken annan än honom.

    Då tryckte Emma ånyo min hand och sade: "godt Celia, jag skall
    rätta mig derefter. Min mening var väl den, att ånyo komma min
    bror att minnas sina löften, men såsom det nu är, ser jag att det
    icke går an att vidröra det ämnet. Låt mig likväl vara dig en
    vän!"

    Så talade Emma, och mer än hennes ord, öfvertygade mig troheten
    i hennes blick och ömheten i hennes handtryckning, att hon menar
    det väl med Celia.


                                                             d. 5 Dec.

    Lifvet har gått sin hvardagliga gång, och på flera dagar har jag
    ingenting haft att förtro åt mitt papper. Och det stackars hvita
    pappret ser mig så längtande ut; något måste jag väl skrifva.

    Jag tycker just, hvad åtlöje det skulle väcka, om mina små, föga
    intressanta konturteckningar ur en guvernants händelsefattiga,
    obetydliga lif någon gång komme i händerna på en opartisk
    kritikus! Jag tror sjelfva min bror, jag tror sjelfva Clinton
    skulle småle godt, men satiriskt. Och säkert skulle han säga, att
    jag efter allt utseende utlemnat det vigtigaste och sysslat med
    idel bagateller, såsom flickor alltid göra. Derföre skall han
    icke heller få se mitt album; han skall icke få veta ens, att jag
    för ett sådant.

    Men jag börjar bli sömnig, och sannerligen jag heller för denna
    gång har mera att skrifva.

    Adjö, mitt album!


                                                            d. 10 Dec.

    Altför besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat skall
    röra min elev af maskulina slaget. Om någon finge kasta en blick
    i dessa papper, så skulle han väl tro, att trettonåringen Axel
    gjort något intryck på sjuttonåringen Celia. Men då skulle kanske
    Celia försvara sig och säga: "det är icke så underligt att fästa
    sig vid den originelaste och pikantaste i hela sin omgifning."
    Och samma försvar har jag äfven nu tillhands, för att förneka
    första meningen i detta stycke. Det är icke altför besynnerligt.

    I dag hände vid lektionen någonting, som gjorde mig ganska
    distraite och kom mig att rodna ända upp till öronen för denne
    knappt halfvuxna gosse. Det var i fransysk explikation. Jag
    frågade huru ciel har i pluriel. Axel svarade intet, utan
    tycktes fundera.

    – Nog vet väl Axel, huru ciel har i pluriel – sade jag efter
    en temlig paus.

    – Jag vet det ganska väl, och skulle genast bordt svara, men jag
    blef förvirrad, när jag tänkte på det ordets likhet med...

    Här tystnade han, såg ner, men kastade efter några ögonblick sina
    stora alfvarsamma ögon på mig och sade:

    – Någonting faller mig in. Lofvar mabonne att, på förhand gå in
    på hvad jag vill?

    – Hvad tänker Axel på? Midt under timmen, som eljest icke är
    lång, faller Axel in med sådana parentheser.

    – Lofvar mabonne, att på förhand gå in på hvad jag vill?

    – För att snart komma ifrån detta ämne, som icke hör till saken,
    så kan jag då lofva. Men det får icke vara någonting näsvist
    eller obehörligt. Jag skall kunna gå in derpå, utan att...

    – Alltid har mabonne sådana elaka ord att ge mig; helt andra ger
    mabonne åt systrarna. Kan mabonne verkeligen tro, att jag vore i
    stånd att be mabonne på förhand gå in på någonting, som icke bra
    går an!

    – Nå, jag går då in derpå, men förbehåller mig rättigheten att
    pröfva sedan...

    – Bra, jag kan tillåta mabonne det... Hör mig då nu! Jag blef
    frågad om pluriel af ciel; då glömde jag att svara, ty jag
    mindes ett annat ord, som liknar det mycket. Hvad det är för ett
    ord, menar..., det är Celia; jag vet ett tredje ord, som liknar
    dem begge, det är det latinska coelum. Det är besynnerligt att
    namnet Celia skall både i fransyskan och latinet så mycket likna
    det ord, som betyder himmel.

    – Och hvart vill Axel komma med detta prat?

    – Jag tycker att ditt namn, Celia, så väl passar för dig. Och
    ditt namn är som en himmel.

    – Men passar det att Axel kallar mig du?

    – Om det passar, vet jag icke. Men jag vill hädanefter kalla
    dig Celia. Huru låter mabonne emot Celia! Hvarföre skall
    jag måsta titulera Celia på samma sätt, som man brukar titulera
    gamla, fula och elaka guvernanter, som äro ingenting emot Celia.

    – Är det nu detta, som Axel begär af mig?

    – Ja, Celia, nog är det så.

    – Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sådan bön? Hvad
    skulle mamma säga, och alla de andra?

    – Tror Celia, att jag skulle vilja säga Celia i sällskap med
    andra... nej, med Celia ensam. Just när jag är ensam med dig, är
    det roligt att kalla dig så.

    – Men just då vi äro på tu man hand, är det allra mest orätt af
    mig att låta Axel kalla mig du, eller Celia.

    – Är det orättast då? kanske är det så. Men, Celia, jag ber dig
    så vackert, tillåt det. Celia skakar på sitt hufvud, Celias
    hufvud... Men jag säger någonting. Om Celia vill det eller
    icke, jag kallar ändå dig för Celia. Åtminstone nänns väl Celia
    inte slå mig derför. Ochså vågar Celia icke heller slå mig, som
    är lika stark som du. Tänk om jag då skulle slå tillbaka, så
    skulle jag sedan dö af sorg. Och så skulle Celia få gråta på min
    graf. Celia, var god emot mig, som för din skull visst skulle
    vara färdig att springa i elden. Någongång i verlden, Celia...

    Chrestomathin hade han lagt åt sidan, och jag kom ej ihåg lexan
    mer. Jag gick in uppå hvad jag icke för eller vill återtaga, men
    säkert måste ångra.

    Jag skulle likväl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat har
    något välde öfver sin lärarinna. Det måtte väl aldrig vara så!
    Men mycket intresserad af den lilla varelsen är jag, det är sannt.


                                                          d. 20 Dec.

    I dag fick jag den underrättelsen, att min principale icke plägar
    tillbringa jularna i staden, utan på landet. Hon äger, hvad jag
    icke förut vetat, en rätt stor landsgård, belägen, jag vill
    minnas, i Somero socken, ungefär sju mil ifrån Åbo. "Societeten
    i denna och nästgränsande socknar är icke att förkasta – sade
    hofrättsrådinnan – och jag hoppas du, min snälla Celia, icke
    skall finna dig obelåten med en liten sejour på landsbygden."
    Jag svarade naturligtvis ja, och är rätt belåten med att komma
    på landet, ehuru det är vinter och stadsbullret nu icke är så i
    öronen skärande, som den tiden kärrorna och vagnarna låta höra
    sina disharmoniska ljud.

    Det förvånar mig emellertid att min principale, som är eller
    tyckes vara så road af stadslifvet och "den finare societeten,"
    har mod att slita sig derifrån just den tid, stadslifvet söker
    visa sig från sin mest lysande sida och verkeligen innebär så
    mycket lockande. Jag är färdig att kalla det vackert, att ifrån
    staden och fåfängan fly till landet och oskulden just då, när
    våra sinnen som mest böra vara öppna för heligheten och friden.
    Julklockorna på landet har jag alltid tyckt äga en högtidligare
    klang, än julklockorna i staden. Månne det är derföre att de,
    som på landsbygden samlas till Herrans hus, oaktadt de äro
    till antalet färre, göra det mera omedelbart, och mindre ledda
    af flärden? Allmogen följer sin barnatro, de bildade eller
    förbildade äro så sällan barnsligt rena.

    "O, det är visst, att i qväll, i qväll, I qväll vill ett barn
    jag vara, Så glad och säll I gladaste syskonskara," står det i
    Topelii Ljungblommer.

    Gerna lemnar jag staden emot landet, när julen stundar.


                                                           d. 26 Dec.

    Ja, vi hafva firat julen på landet. Jag kan säga att jag de båda
    juldagarne mera tänkt på Gud, än långa tider förut. Mina känslor
    ägde af bitterhet icke det ringaste nu, men af tacksamhet ägde
    de mycket. Men hvarföre förhäfva mig! Måtte jag för hvarje jul
    blifva alltmer ett barn; måtte tron allt heligare flöda in i mitt
    hjerta!


                                                           d. 27 Dec.

    Det är nästan med våld, som man i dag rycker mig till en dans.
    Genom en enda dans kunna alla goda rörelser utplånas, och Celia
    blir intet annat än en verldsmenniska.

    Hvarföre skola menniskorna just inviga julen till sådana nöjen?
    Är det för att förjaga de goda föresatser, de så nyss möjligen
    fattat? Under ändå, att den ädla landsbygddens folk häruti skola
    vara så lika stadens barn. Och derpå kom jag icke att tänka
    förut! Sannt säger Geijer: "Vi menniskan sågo på fremmande kust
    På samma sätt lefva och dö."

    Är det orätt af mig att beqväma mig till denna dans? Eller vore
    det fördomsfullt och pjåkigt att bli borta derifrån? Knappt tror
    jag det sednare. Men jag må fara.

    Hofrättsrådinnan menar det vara skada, att min gråa sidenklädning
    (som hon utöfver alla mina pretentioner gaf mig till Julklapp,
    utom mycket annat) icke kan vara färdig ännu. Godt, jag klär mig
    då i den svarta tibetsklädningen, såsom ett tecken att det är
    nästan emot min vilja, jag jultiden dansar.


                                                   d. 28 Dec. kl. 3.

    På en landsbal går det häftigare till, än jag kunnat ana. Nästan
    utan afbrott följer dans på dans, och efter supén dansades ännu
    nästan lika många danser, som på en assemblée i staden. Före
    kl. half till sex hade ingen ens tänkt på att bege sig af. Hvad
    åter förplägningen och särkildt drickandet beträffar, så ser det
    verkligen ut, som om "landsherrarne" tidtals vore underkastade en
    långvarig fasta i den vägen... så tappert dricka de. Efter råd
    och lägenhet blir då den ena mera rörd än den andra.

    Nu minnes jag en dialog emellan Clinton och en utländning,
    en John Bull af det finare slaget. Det var i Helsingfors.
    Engelsmannen, som nyligen kommit från en resa i Österbotten,
    tog sig om hufvudet och beklagade sig, att man knappt i något
    land blir tvungen att dricka så mycket som i Finland, så framt
    man någotsånär vill följa med. Åtminstone, tillade han, å
    landsbygden. – Nå, det bevisar ju gästfrihet hos värdarne,
    menade Clinton. – – Ganska sannt, svarade engländaren, men
    gästerna borde dock icke missbruka denna gästfrihet. Sådant
    borde anmärkas i tidningar, eller kanske hellre, på ett fint
    och satiriskt sätt, i romaner. – Åh, inföll Clinton torrt,
    våra tidningar befatta sig icke med dylikt... sådant bruka vi
    ej. – – Ja så, här finnas således icke några egna romaner,
    men – fortfor den skämtsamme engelsmannen, i det han såg på
    mig – skulle det icke gå an, att det täcka könet gåfve små
    föreställningar; sparlakans-lexor göra ofta god verkan. – – Väl
    möjligt, svarade Clinton, men de hålla så mycket af oss. Våra
    fruntimmer förlåta oss.

    En bal är i stånd att förvandla natten till dag. Jag känner mig
    icke endast icke det minsta sömnig, utan till och med vaknar
    hos mig en lust att fortsätta med upptecknandet af hvad den
    händelserika natten för mig ägde ljuft och ledt. Ja, jag vill
    försöka.

    Värden, häradshöfdingen Lingh, var utmärkt artig och förekommande
    emot mig, och sörjde nog för att jag fick dansa. Tidt och ofta
    presenterade han för mig den eller den kavaljeren. De fleste voro
    rätt hyggliga och skötte konversationen ganska bra, så att jag om
    dem har ingenting att anmärka. Derföre vill jag icke tala om dem
    vidare.

    Men om tvenne af kavaljererna måste jag tala, oaktadt de
    minnen, de väcka, sannerligen äro ganska obehagliga.

    Den ena var Assessor Abelin. Äfven han hade anländt till orten...
    troligen för min principales skull. Så trodde jag, och... jag
    vill tro det ännu.

    Som jag aldrig låter binda mig för mer än den första blifvande
    dansen, hände sig att Abelin, som tycktes veta deraf, med
    lätthet eröfrade mig för två danser. (Jag vet icke just, huru
    jag annorlunda skall uttrycka den sista meningen.) I den första
    dansen var han såsom vanligt, men i den andra var han till en
    början tyst och sluten. Jag tillät mig att fråga orsaken dertill.
    Då svarade han... jag minns icke, huru orden föllo... nog af,
    han talade sådant, som... Hvad skall jag dölja sanningen för
    mig sjelf? Han erbjöd mig sin hand för lifvet. Han friade...
    Huru jag rodnade då, och stundom bleknade!... Jag svarade, hvad
    minns jag hvad det var, men ifrån mitt uppriktiga hjerta var det.
    Aldrig, aldrig skulle jag gifta mig med en sådan som Abelin! Att
    bli anständigt försörjd (hvilken sträng han äfven var ogrannlaga
    nog att anslå) genom en man, den jag icke kan älska, är för mig
    en vedervärdighet och en leda. Åtminstone är Celia i det fallet
    bättre, än många andra flickor. Ja, ja... Hvad vet jag, hvad
    jag svarade i min obehagliga förvirring. Kanske börjades det med
    tacksamhet för hans ädla anbud, men det slutade så, att assessorn
    vid dansens slut tycktes förstå, att han fått afslag.

    Efter dansen kom Axel till mig med de framhviskade orden: "söta
    Celia, dansa icke mer med assessorn, utan om han kommer, så säg
    att du är uppbjuden. Här finnes en, som, det såg jag, visst icke
    var nöjd med att han dansade med Celia den andra dansen. Och den
    der, som jag icke vill säga hvem det är, kan derföre bli stygg
    emot Celia."

    Så sade Axel och jag hann knappt öfvertänka meningen med ett
    sådant yttrande, ty åter spelade musiken, och jag blef upptagen
    af Axel. Han talade med mig lifligt under dansen, men icke mer i
    den berörda riktningen.

    Nu har jag litet närmare tänkt öfver, och jag tycker mig ha märkt
    något, som jag icke vågar skrifva. Ty pappret är i vissa fall
    såsom en förtrogen, på hvilken man icke får inplanta misstankar,
    som kunna vara lösa.

    Men nu vill jag öfvergå till den andra kavaljeren. Ida Elin, med
    hvilken jag på några dagar hunnit bli ganska bekannt, berättade
    mig på förhand en hop saker om en ung man, som för det närvarande
    uppehöll sig i socknen i embetsförrättningar. Enligt hennes
    beskrifning skulle det vara en den märkvärdigaste menniska i
    verlden, snillrik i hög grad, mångsidig ända till förvåning,
    talangfull. Hans karakter var (enligt Ida) en sammansättning
    af motsägelser: stolt, ädel och hurtig, men stundom försigtig
    ända till feghet. Han var på en gång den egenkäraste och den
    ömsintaste menniska i verlden. Vid ett tillfälle hade han kastat
    sig i ögonskenlig lifsfara för ett barns skull; dervid hade han
    sagt till dem, som sökte afråda honom ifrån vågstycket: "jag vet,
    att det är nog mycket vågadt, men stor blir äfven min belöning,
    om jag lyckas, när modren med glädjestrålande ögon tackar sitt
    barns räddare." Och han lyckades. En annan gång åter (han var
    då omgifven af bara fruntimmer) hände sig, att en gammal fattig
    gumma föll i ån. Han skulle då blott behöft att hjelpa till
    att skjuta jullen i vattnet, och utan all lifsfara skulle han
    räddat den gamla. Men se, då rörde ha'n sig icke det minsta; han
    smålog blott och sade skämtande: "gamla menniskor blifva så kära
    i lifvet, att det kan vara så godt att lära dem dö vid första
    lyckliga tillfälle. Eller ha'n J, mitt herrskap, någonsin hört
    att någon menniska, som öfverstigit sina sextio år, tagit lifvet
    af sig"? Så der skämtade han, medan gumman kämpade med det våta
    elementet. Och den stackars gumman fann der äfven sin graf. Vi –
    menade Ida – betraktade honom då med afsky, blandad med beundran
    öfver hans nyligen visade sjelfuppoffring.

    Hans bana vid universitetet hade äfven varit högst besynnerlig.
    Student vid femton års ålder, undangjorde han på ett och ett
    halft år tre examina, så att han innan sitt fyllda sjuttonde
    år blef auskultant vid Åbo Hofrätt. Der ledsnade han snart vid
    kamratskapet, såsom han sade, och for åter till Helsingfors.
    Eter två års tid blef han filosofie magister, samt icke lång
    tid derefter lärare vid trivialskolan. Åter ledsnade han,
    skiljde sig ifrån sin post, gjorde sedan på halftannat års tid
    ingenting annat än spelade (de första nio månaderna) och rumlade
    (de nio sednare). Antingen han nu hade fått afsmak för ett så
    äfventyrligt lif eller ej, nog af, han sammankallade några
    sina kamrater, dem han förtrodde, att han icke ansåg sig vuxen
    någonting sådant, som att vara spelare eller rumlare ex professo.
    Då han emellertid hade skingrat hälften af sitt arf, tog han dem
    till råds angående hvad han egentligen nu skulle slå sig på. En
    af dem hade då uppmanat honom att bli landtmätare! Rådet behagade
    mannen; han studerade på sin examen någon liten tid, och blef
    landtmätare.

    Ida menade, att då han redan varit landtmätare i två och ett
    halft års tid, så var att hoppas, det han icke mera skulle slå
    om. En gång hade han sagt; "det är mera enligt med min själ,
    att samtala med träd, mossor och stenar, än med inskränkta,
    fördomsbetagna kamrater, eller oklarsynta snusförnuftiga förmän."

    Ännu en sak erinrar jag mig, hvarom Ida var nog obeskedlig att
    sqvallra. När det några dagar förut hade varit fråga om mig, hade
    han sagt liksom för sig sjelf: "kanske blir hon ett blad i mitt
    hjertas bok... ja, det anar mig, att hon skall spela en roll i
    min lefnadsdram."

    Så mycket har jag skrifvit om honom, men hvad blef det af!

    Bäst jag efter första dansen med assessorn satt bredvid Ida,
    framträdde der en ung man, som jag ännu icke sett under qvällen.
    Han stannar midt framför mig och säger:

    – Detta är det enda fruntimmer i societeten, som jag egenteligen
    icke har äran känna. Således är det Celia Ina Wärn. Ah, men mitt
    minne vaknar: "en annan gång mera, mamsell Wärn." Så har jag då
    slutligen funnit dig, Armida. Enda älskade, nu lemnar jag dig
    icke mer.

    Ja, han hade rätt; hans minne var troget. Det var min bekantskap
    ifrån Vista gästgifveri.

    Öfverraskad af ett så ovanligt tilltal, som knappt tillät ett
    svar, kunde jag icke heller säga någonting. Han fortfor:

    – Du ser förvirrad ut, lilla menniska. Men mamsell Wärn må veta,
    att det är om er jag sagt: "det anar mig, att hon skall bli ett
    blad i mitt hjertas bok." Ida är god presenterar mig för detta
    förtjusande väsende.

    Ida, med hvilken han ändå verkligen var du, blef lika altererad
    som jag, och hon kunde blott framstamma: Josef!

    – Så är mitt förnamn, men tillnamnet?

    – Josef, hvad felas dig, hvad tänker du på? – sade Ida
    hviskande.

    – Mitt tillnamn skall du säga. Bättre sent än aldrig; bättre
    förr än sednare. Fatta mod, Ida.

    – Nå ja, Celia. Detta är filosofie magistern, ingeniör Josef v.
    Degen. Är det nu nog, obeskedlige?

    – Du, Ida har fullgjort allan rättfärdighet. Icke så din
    kamrat med de svarta lockarna, herrliga ögonen, röda friska
    kinderna, och läpparna sen! Ty vidare fram vill jag icke förvilla
    mig. Endast derhän, att ni måste tala!

    – Jag vet sannerligen icke hvad jag skall säga, då jag måste
    tala på befallning – svarade jag, halft förlägen, halft ond.

    – Hvad ni nu sade, var verkligen det allrabästa. Mer behöfdes ej
    för denna gång. Nu fick jag höra äfven er röst, och dess klang är
    bra. Rösten är vigtigare än man i allmänhet förmodar. "Mera en
    annan gång, mamsell Wärn."

    Han gick bort, och efter en litet obehaglig paus sade jag till
    Ida: – han är verkeligen besynnerlig.

    – Ja, kära Celia, det kommer sig deraf, att han af denna aftons
    goda tyckes hafva kommit litet utur sitt vanliga. Eljest är han
    icke så öfverdrifven.

    – Du tycks vara särdeles intagen af honom.

    – Skulle jag icke vara det! Skulle du veta, huru god han var
    emot oss: mätte upp min fars mark utan någon ersättning, och
    gaf dessutom min far så goda råd i inrättningen af jordbruket,
    att pappa säger, det vi derigenom, i stället för att vi nu äro
    fattiga, kunna bli välmående. Och för att kunna uppkasta sådana
    råd, sparade han ingen möda, icke heller tid. Jag kan icke vara
    ond på honom, om han ock för det närvarande är litet "se så der."

    Ingeniör v. Degen dansade väl icke, men vid slutet af den dans,
    jag dansat med Axel, infann han sig åter och sade helt obesväradt:

    – Jag tror att denna lilla gosse äfven ämnar ha en roll i den
    dram, der vi båda bli hufvudpersonerna.

    Axel, som ärnat gå bort, hejdade sig vid dessa ord, och...
    antingen han nu förstod meningen i dem, eller blott anade
    densamma... nog af, han vände sig om och sade helt sturskt:

    – Hufvudperson eller icke, men visst skall min roll bli bättre
    än morbrors.

    – Det fröjdar mig, att du är ett så qvickt barn – sade v. Degen
    och klappade Axel på axeln. Den stackars Axel blef härigenom
    liksom afväpnad och drog sig misslynt undan.

    – Det tycks förvåna er, att Axel kallar mig morbror; saken är
    den, att jag är köttslig kusin med hans fru mor, men den nådiga
    frun tycks icke stort låtsa om en fattig stackare som jag. Hon
    anser mig säkert för en vidlyftig person och... kanske har hon
    rätt häri.

    Härifrån öfvergick han åter till andra ämnen, och var stundom
    intressant, stundom näsvis. Jag visste icke, hvad ton jag
    skulle antaga med honom, och jag var i högsta grad förlägen, ty
    småningom vändes allas blickar på oss. Sluteligen bjöd han upp
    mig till kotiljongen, som nu skulle börjas, och jag kunde icke
    säga nej. Då aflägsnade han sig och råkade möta sin kusin, min
    principale.

    Det var då att se, huru denna, långt ifrån att visa sig fjär,
    inlät sig med honom i ett ganska lifligt samtal. Efter dettas
    slut kom hon till mig och sade sakta:

    – Jag såg att min kusin talade med Celia, men jag såg äfven, att
    Celia icke stort var agréerad af hans samtal.

    Hon sökte derefter i ett långt andragande urskulda ett tillstånd,
    som det, hvari v. Degen tycktes befinna sig.

    Min principale är i allmänhet fåordig och icke särdeles vältalig.
    Så bra som nu, minns jag henne aldrig hafva talat, och likväl
    gällde det en, som sade sig af henne vara öfversedd. Jag förstod
    ej detta och förstår det knappt ännu.

    Axel hade stått på ett litet afstånd och kanske uppfångat ett
    och annat uttryck. Jag hade stigit upp och skiljt mig ifrån Ida.
    Då kom Axel och sade med en bedröfvad min: – hvad sade mamma åt
    Celia? Bad hon dig, att icke vara oartig emot hennes kusin? Säg,
    snälla Celia!

    Jag blef litet förlägen för den lilla påhängsna pojken, i och
    med detsamma jag började ana att hofrättsrådinnans tal var ett
    indirekt försvar för gynnaren v. Degen. Jag svarade Axel just
    ingenting, och han fortfor:

    – Celia skrattar åt mig, för att jag är liten. Men om jag icke
    är hälften så gammal, som mamma eller morbror, så menar jag ändå
    med Celia dubbelt mera väl än de. Hör mig Celia! Tro icke mamma,
    för mamma har visst någon mening under allt detta. Och tro icke
    heller magister Degen, för han är aldrig någon bra menniska.
    Celia, Celia, älska icke honom, tag honom icke till din man!

    – Tokiga gosse, huru tänker du sådant?

    – Nog ser jag, att Celia nu är ond på honom, nu då han är
    drucken. Men sedan en gång, när han är bra igen, så ångrar sig
    Celia, och blir alldeles för mycket god emot honom.

    I detsamma spelte man upp till kotiljong, och den rara f. d.
    hofrättsauskultanten, numera fil. magistern och vice landtmätaren
    Josef v. Degen kom att placera mig.

    Emellertid var det märkvärdigt att se, hvilken förändring nu i
    hast tycktes ha försiggått med denna menniska. Nu var han stilla,
    nästan blyg, och talade i allmänna ämnen, såsom folk bruka mest.
    Dessa allmänna ämnen behandlade han dock icke på allmänt vis,
    utan bifogade tidt och ofta en satir eller allusion.

    Så långt och i början var allting bra, men vid en tur, i hvilken
    jag hade mycken tur att bli upptagen, skiftade han både färg och
    ton och yttrade sig ungefär så: "de tro sig göra en dam på det
    högsta förbunden genom de der upptagningarne, men åtminstone är
    det en plåga för mig." Straxt derefter kom åter en kavaljer, för
    att taga upp mig. Då afböjde v. Degen detta, sägande: "ursäkta,
    herre, min dam har blifvit för mycket fatiguerad, för att denna
    gång kunna göra herrn den äran." Då inföll jag... var det väl
    eller illa gjordt?... jag inföll: "ånej, herr magister, jag
    är icke trött." När jag återkom till min kavaljer, hade han
    förändrats högst oförmånligt; det var liksom hade alla furier
    fått insteg i hans bröst. Han andades våldsamt och tungt, hans
    ögon liknade dem af en tiger. Intet sade han, tills en dam kom
    för att taga upp honom, då han med sakta, men djup ton talade:
    – bort, jag vill tala med denna donna. Stött och förlägen
    aflägsnade sig damen. Nu skulle det således hört till saken, att
    han talat, men... han teg. Det var liksom han velat tillintetgöra
    mig med sin tystnad. Hvad jag då längtade efter, att någon dam
    (det var en sådan tur nu) kommit och tagit upp Celia. Men de
    obarmhertiga kommo icke, de rädda dufvorna vågade icke störa
    tigern, som lurade på sitt rof. Slutligen, hvad gjorde han? Medan
    vi sutto bredvid hvarandra tysta, tillät han sig en näsvishet,
    som föranlät mig att uppstiga från min plats och draga mig till
    ett annat rum. Derifrån kunde jag ändå se, huru han på sin plats
    satt qvar helt lugn. Och när någon nu kom och tog upp honom, hade
    han ingenting deremot; han tycktes skämta med damerna, hvilket
    förargade mig.

    Eter dansen sökte han upp mig och sade: – ni sårade mig; jag
    er än värre, ni mig än värre, ehuru rättvist. Är det icke en
    bild af, att våra öden bli flätade i hvarandra? Jag har sagt, att
    Celia skall spela en roll i min lefnadsdram; nu säger jag: jag
    skall ha en roll i dramen af Celias lif... För denna gång nog!

    Han tog några steg och märkte en gammal herre, som gick der ensam
    och melankolisk. Med denne inlät sig v. Degen, alldeles såsom
    han skulle glömt att jag fanns till i verlden, i ett samtal,
    som blef allt lifligare, ju längre det led. De talade ganska
    högt, så att jag väl kunde höra, hvad de sade. Frågan var först
    om, huru orätt det är af landtmätare att skifta mark så, att
    landtmannen måste ställa sina gärdesgårdar i spetsiga vinklar.
    Derifrån öfvergingo de till fråga om, huru bonden, äfven utan
    landtmätarens tillhjelp, slöser med gärdselämnen, huru han ofta
    hugger ned en granbuske, af hvilken han icke kan få mera än en
    stör, o.s.v... Det förargade mig, att han skulle tala så klokt
    och så lugnt.

    Bäst jag stod der så, sprang Axel till mig och hviskade: –
    Celia, söta gulle, engla Celia, du glömmer ju hvad jag sade. Huru
    du drömmer, ibland ser du på golfvet, och sedan åter på honom!

    Nu kom på mig en rörelse, såsom om mitt hjerta velat brista. Men
    sedan kläckte det i bröstet på mig så ljuft. Jag kände inom mig
    ett innerligt begär att kyssa denna lilla trettonåriga gosse. Han
    föreföll mig såsom en engel, såsom mitt lifs goda genius.

    Vid supén satt Axel bredvid mig i den ena inre vinkeln af det
    stora hästskobordet. v. Degen satt snedt emot; han tycktes vara
    ett af de lifvande elementerna i sällskapet. Han drack mycket,
    nästan ursinnigt, men han tycktes bli allt mera städad, alltmera
    intresserande. Så ofta jag såg på honom (såsom alla gjorde), såg
    Axel på mig och drack mig till. Engång sade Axel med underlig
    ton: Celia. Då skulle jag åter velat kyssa honom, men jag täcktes
    icke.

    v. Degen var den enda, som förfogade sig bort straxt efter supén.
    Med nöje hörde jag, att han skall resa bort ifrån socknen.

    Sedan dansade jag så många danser, som de andra. Men jag gjorde
    det utan egentligt nöje.

    Jag ser, att jag nu skrifvit det längsta stycket i mitt album.
    Halftannat ark! Och klockan? Himmel... hon är två!


                                                    d. 2 Jan. 1849.

    I går var det nyårsdag och man önskade godt nytt år. Det var den
    första nyårsdag, som äfven jag sjelf önskade mig ett godt nytt
    år! Godt nytt år, Celia!

    Jag tycker icke om, att de gamla goda nyårsvisiterna börja bli
    aflagda. Finns det några visiter i verlden, hvilka förtjena att
    göras, så är det visst nyårsvisiterna, vid hvilka till och med
    några utan hjertlighet frampladdrade ord helgas af den enkla och
    sköna inre tanke, af hvilken de äro ovärdiga representanter. Men
    är hjertligheten med, då hafva nyårsvisiterna ett än högre värde.
    Det kan visst vara bra att, då man vill slippa nyårsvisiterna,
    sammanskjuta någonting till förmån för fromma inrättningar,
    nödlidande m.m., men det ginge ju an att göra visiterna, och
    ändå hjelpa nödlidande m.m.

    Dessa tankar äro dock icke mina egna, utan v. Degens. Och jag
    upptecknade dem, liksom de varit mina egna!

    Magister v. Degen hade icke rest bort, utan han var på gårdagens
    dans. Anade han, att jag, om jag vetat att han skulle infinna sig
    der, alldeles icke skulle kommit dit. Utspridde han ett sådant
    rykte endast för att föra mig bakom ljuset? Blott mig? kan han
    äga en sådan gissningsförmåga och skarpsinnighet?

    Jag måste medge, att han i natt visade sig från en fördelaktig
    sida. Två danser dansade han med mig, den andra och
    kotiljongen. Och när någon nu tog upp mig, visade han sig glad
    och sade engång, liksom han alls icke erinrat sig den förra
    balen: – det fägnar mig, att äfven andra menniskor dela smak med
    mig. – Ett sådant smicker misshagade mig ej.

    Vid supén kom jag oförmärkt att bli indragen i ett samtal med
    fyra à fem personer. Då märkte jag, huru han, full af finhet,
    understödde mina anspråkslösa yttranden, huru han behändigt förde
    mig till det rätta igen, då jag på fruntimmers vis ville flyga
    öfver till ämnen, som egentligen icke hörde till saken. Ja, han
    förklarade så väl meningen af hvad jag sagt, att jag rodnade
    öfver att hafva sagt någonting så vackert, att jag kommit fram
    med så sköna idéer. Allt detta gjorde han med en sådan låtsad
    likgiltighet eller opartiskhet, att jag tror ingen annan märkte
    det än... jag.

    Ja visst tyckes han vara en ovanlig menniska. Men kan han älska
    mig? Ville han godtgöra, hvad han förra gången brutit? Jag tror
    det sednare, men jag vill icke tro det förra.

    Axel hade icke dansat med mig under hela aftonen. När vi tagit
    afsked och voro i tamburen, hviskade han till mig: stackars
    Celia, huru går det med dig, Celia?

    Men jag känner det så väl: sådan som denna, är icke kärlekens
    början.


                                                        Augustdagen.

    I går åter en dans, och så roligt som der, har jag icke haft. Min
    själ blef likasom förd på vågor, som voro af en ljuf, drömlik
    natur.

    Men när jag skulle sätta mig i släden, följde mig v. Degen ut...
    han hade äfven hjelpt kappan på mig... med den största varsamhet
    och delikatess hjelpte han mig nu äfven i släden... fällen
    stoppade han så sorgfälligt in vid fötterna. Han var van äfven
    vid sådant. Sedan tog han min hand, hviskade: – är Celia ännu
    rädd för mig? Jag svarade: – har jag då varit rädd för er?... Då
    sade han åter: – kalla mig Josef, det låter bättre!... Men jag
    svarade: – nej, herr v. Degen, det gör jag icke... Då sade han
    intet, men när släden for af, stod han der bakpå ett litet stycke
    väg, och sedan kände jag någonting... likt en kyss, som brände
    igenom dukarna och bahytten. Jag vände mitt hufvud om, och såg
    honom ila bort åt karaktärsbyggningen.

    Det var en lycka att min släde var den sista, och att jag med mig
    hade blott kusken, att han kunde blott finska och att han var
    enfaldig som ett spån.


                                                        Knutdagen.

    Detta är sista dagen i julhelgen. Julhelgen, huru har jag firat
    den? Jag har låtit rycka mig bort af händelsernas ström!

    I dag har min principale en tillställning, visserligen ej
    tilltagen i så stor skala, som de stadigboende sockneboernas, men
    likväl stor nog. Det kan vara femtio personer bjudna.

    Jag har dragit mig ifrån salongen, för att en gång i mitt album
    kunna omtala saker, som äro rätt färska och som passerat rätt
    nyligen.

    Abelin var nog artig att dansa med mig nu, såsom förut. Men det
    plågar mig, att nödgas dansa med en man, åt hvilken jag gjort
    ondt.

    Axel dansade med mig denna gång. Bland annat som han sade, minnes
    jag:

    – Lofva mig någonting, Celia!

    – Ja, ja, goda Axel.

    – Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva mig då, du himmelska
    Celia, att gråta på min graf!

    – Ja, ja, ja, lilla Axel; om så går, så skall jag visst gråta.
    Tror Axel annat!... Men kan Axel lofva mig någonting i stället?

    – Åja, det kan jag visst lofva. Hvarför icke det? Jag lofvar;
    den dag Celia blir gift med honom der, skall jag gråta så, som om
    Celias lycka vore i grafven. – – –

    Glacen är serverad och musiken spelar upp.


                                                     En timme sednare.

    När jag kom in, såg jag v. Degen i samtal med min principale,
    och efter vanligheten tycktes samtalet vara mycket animeradt.
    Jag tyckte icke om, att hennes blickar på honom i hast blifvit
    så varma. Hon kunde, tycker jag, skänka de varmaste blickarne åt
    assessorn.

    – När Josef (det namnet låter verkligen bättre) såg mig, kom
    han snart till mig, och åter voro vi ett par i kotiljongen. Och
    vi talade mycket ibland, och ibland voro vi mycket tysta. Just
    då dansen slutades, gjorde han mig en fråga, som kom min blod
    att sjuda varmt och min barm att svalla högt. Jag minns icke,
    hvilken frågan var, men... jag kunde ej svara derpå. Då tryckte
    han sakta min hand och hviskade. Men fast han hviskade, tyckte
    jag att denna röst, med dess obeskrifliga färgton, bordt höras
    öfver hela verlden. Han hviskade: – ni älskar mig, tack, tack!

    Såsom ett flor föll öfver min själ; allt försvann såsom ett
    töcken för mina ögon. När jag vaknade, voro många omkring mig och
    bestänkte mina tinningar med vatten. Jag hade legat sanslös i
    Josefs armar, men jag kom mig åter.

    Godt, att man lossat upp den trånga klädningen och snörlifvets
    tyranniska band. Nu får bröstet svalla desto friare; men äfven nu
    arbetar det våldsamt. Är kärleken sådan?

    Här sitter jag ensam, ensam, med den frånvarande till sällskap!
    Och jag skrifver detta i en outsäglig glädje och smärta.

ANDRA BOKEN.

                                                       Åbo d. 16 Jan.

    Hvad mitt rum förefaller mig ovanligt. Så var det icke förr.
    Märkvärdigt ändå, att allt förändrat färg, i det yttre, sedan min
    själ förändrat färg, i det inre!

    Menniskorna fira marknad som bäst. Hvar och en tror sig ha något
    vigtigt att uträtta. Så har äfven jag förr trott mig ha vid
    marknader. Nu tycker jag min närvaro derute är mindre nödig.

    "Här sitter jag ensam, ensam med den frånvarande till sällskap."

    Huru mycket ljuft hade jag icke att uppteckna, så mycket, att...
    jag allsicke hunne uppteckna så mycket. Någonting måste jag väl
    ändå uppteckna. Det blir naturligtvis om Josef.

    Josef är den sol, omkring hvilken Celias stjerna vänder sig. Jag
    är ett blad i hans lefnads bok.

    Huru sade Josef Felixdagen?

    – Förlåt mig, Celia, gårdagens ord. De voro sagda i ögonblickets
    ingifvelse, utan beräkning.

    Jag minnes dem icke mera – svarade jag, men kände, huru högt jag
    rodnade öfver denna osanning.

    – Förlåt mig – återtog Josef – ty jag älskar er.

    – Jag svarade intet; han såg på mig; det påkom mig ett begär att
    närma mig honom. Våra själar möttes på en gång som våra läppar.

    Förlåt mig, min Gud, att jag icke kan beskrifva den salighet, du
    skänkte mig i den första kyssen!

    Celia är stum och fattig.


                                                              d. 22.

    Josef är i staden. Hvilken glädje! Han har förordnande att skifta
    mark i närheten af staden. Ofta, ofta skall han vara hos Celia.

    Vi äro nu hvad man kallar förlofvade, visserligen icke éclat, men
    icke heller i hemlighet.

    Huru kunde det äfven förblifva en hemlighet? När någon bryr mig
    för Josef, så kan jag ju icke dölja den glädje, jag deröfver
    känner. Jag rodnar. Det är ändå så roligt.

    Men det bästa af allt är ändå, att äfven Josef rodnar. Han
    kan rodna! Det trodde jag icke om honom förrän i går, när min
    principale brydde honom.

    Josef har en stor sjelfbeherrskning, men äfven för honom kunna
    stunder finnas, då känslan tar ut sin rätt. Deråt är jag så
    innerligen glad. Jag finner, att han ändå icke är ett altför högt
    väsende för min kärlek. Jag finner, att han är en menniska, som
    är tillgänglig för menskliga känslor.

    Ja, efter det Josef rodnade, är jag icke mera alls rädd för
    honom. Jag vågar skämta med honom, jag vågar tala med honom så
    barnsligt, som jag icke skulle våga med någon annan. Och hvad det
    då fröjdar mig, när han säger, att jag är alldeles barnslig. Ty
    jag vet att Josef anser barnasinnet vara det högsta.

    Men ännu ljufvare är, då han, smittad af mitt exempel, sjelf blir
    barnslig. Han hittar då på så många små oskyldiga upptåg, att jag
    anser det vara omöjligt att med honom nånsin ha ledsamt.

    Jag vågade i går afton en anmärkning, som lutade ditåt. Då sade
    han leende:

    – Det kan vara så godt att min Celia tycker så, ty vet Celia,
    tiden räcker nog till, att ha ledsamt med sin man. Det är väl så
    utsedt, att vi skola bli man och hustru.

    Åter rodnade jag, ty jag hade aldrig förrän nu kommit att tänka
    på det han sist sade. Jag hade blott instinktmessigt anat sådant.
    Det var liksom Josef skulle kunnat läsa i min själ, ty han sade:

    – Ja ja, Celia lilla; äfven om dylikt måste man tala och komma
    öfverens. En åtrå bor i mannens bröst att få sin älskade till
    maka. En motsvarande åtrå förefinnes säkert hos den älskande
    qvinnan.

    – Tro mig min Josef; aldrig har än din Celia...

    Härvid rodnade jag så häftigt, att alla pulsar brände. Jag kunde
    icke fullborda min mening. Josef befriade mig ur den plågsamma
    tystnaden:

    – Du har rätt, du rena qvinna. Vår kärleks första timmar böra
    icke vanhelgas med jordiska tankar på jordisk utkomst, giftermål
    och mera sådant. Vi vilja helt och hållet lefva i det närvarande,
    och lemna det kommande åt Gud och ett vänligt öde.

    När han sagt dessa ord, gick Josef bort. Jag vet icke hvarföre
    dessa ord, så sköna de än voro, ingåfvo mig en viss sorg.

    Men jag vill trösta mig. Jag har hört att kärleken icke kan vara
    utan små sorger, barnsliga farhågor. Och om jag icke är glad i
    morgon, så skall jag väl bli det, när Josef kommer. Hans närvaro
    är mera tröstande än alla förnuftsgrunder.

    Om Clinton skulle se mig sådan jag nu är, månne han skulle nännas
    skratta åt mig?


                                                           d. 29 Febr.

    Huru länge du, min kära dagbok, fått sakna din väninna. Men hvad
    har jag haft att skrifva?

    Ja, när Josef varit i staden, har jag varit mer än lycklig.
    Jag har kunnat lefva blott i min lycka. Och när han varit
    frånvarande, så har jag visst saknat honom och kännt en viss
    sorg, men så många minnen, så många förhoppningar hafva gjort
    denna sorg ändå så ljuf, att jag för allt i verlden ej velat
    mista den.

    Jag har alltid varit lycklig. Dock hände i dag, när Josef satt
    vid min sida, att jag började gråta. Var det öfvermåttet af
    sällhet, som vållade dessa tårar, eller hvad var det?

    Josef vårdade sig icke om, att fråga efter dessa tårars orsak.
    Han blott kysste bort dem. Sedan vecklade han upp min upphäktade
    hårfläta och började leka med mitt utslagna hår. Jag blef nöjd
    deraf.

    Jag har läst att kärlek är det närmaste steget till vansinne. Jag
    har tviflande skrattat deråt, men troende skrattar jag icke mera.

    Blott det ville jag veta, hvarför icke menniskan på höjden af sin
    lycka blir vansinnig.

    Jag frågade Josef derom; han svarade, att sådana fall gifvits,
    men de hafva inträffat genom kontrasten emellan gränslös olycka
    och den högsta lycka. Och äfven då äro de högst sällsynta. Vidare
    sade han icke, utan vände talet på annat.

    Emellertid vill jag tacka dig, Gud, som icke låtit Celia bli
    vansinnig. Det är din nåd, jag skall tacka.

    Innan jag älskade, trodde jag att man i kärleken till en jordisk
    varelse glömmer bort sin Gud. Jag tror så icke mera. När själen
    blifvit fördubblad, huru skulle man då glömma att bedja och tacka
    Den, som skapat själarna?

    Visst är det dock sannt, att ofta under mina böner insmyger sig
    Josefs bild. Jag söker då förjaga denna bild och läser böner så
    många gångor, att Josef icke mer har öfvermakten. Och sedan, när
    jag är väl tillfreds med mitt samvete, somnar jag in så lugnt och
    drömmer de ljufvaste drömmar om Josef.


                                                       d. 10 Mars.

    Hvad jag befarat rörande Axel, tycks verkligen på alfvar vilja
    slå in.

    Alltsedan Josef och jag kommo uti detta ömma förhållande (fy så
    pjåkiga ord!), har Axel icke varit sig lik. Nu är han så blek,
    så blek, som han än aldrig varit, fast han visst ej nånsin haft
    frisk färg. Hans matlust har äfven förgått ansenligen; förut åt
    han med den hos alla skrofulösa barn nästan omåttliga aptit. Nu
    äter han icke så mycket som flickorna ens.

    Sina lexor kan han ofta utmärkt väl, men stundom alls icke. Äfven
    de gångor, han tyckes kunna, händer ändå att han råkar i en några
    minuters själsfrånvaro, då han stirrar framför sig förvirradt, ja
    nästan vildt och hemskt.

    Det hände engång i förra veckan, medan Josef satt vid min sida
    och höll mina händer i sina, att lilla Axel kom in. Små flickorna
    ha ofta kommit in, när Josef suttit bredvid mig så; det har icke
    gjort mig förlägen, jag har knappt märkt sådant, men nu, då Axel
    kom in och såg så besynnerligt åt vårt håll, då stack det mig,
    och jag sade någonting sådant som: "hvad har Axel här att göra?
    Axel får gå." Då gick han långsamt bort, och vid middagsbordet
    kunde jag se att han gråtit.

    Hvarföre sade jag sådant åt Axel? Var det derföre, att han icke
    heller annars, utom lektionstimmarne, plägar våga infinna sig i
    mitt rum, eller var det för det en obestämd aning sade mig, att
    trettonåringen icke med goda ögon såg vårt rendezvous?

    Det må nu ha varit af hvad orsak som helst, det vissa är, att jag
    snart ångrade min häftighet och helt och hållet tillskref den
    egoismen.

    Sedan dess har jag sökt att vara mot Axel så god, jag nånsin
    kunnat, men han förändrar sig dock icke deraf. Jag skulle till
    och med önska, att han än en gång ville öfverraska Josef och mig.
    Om han det gjorde, så nej minsann jag skulle ha lust att be honom
    gå bort.

    Hvarföre får icke en menniskas glädje äfven vara alla andras
    glädje! Och åt den, jag skänker min vänskap, hvarföre skall han
    icke vara belåten med den – vänskapen är ju redan så mycket –
    hvarföre fordrar han äfven kärlek?

    Dessa reflexioner har jag vågat med anledning af en trettonårig
    gosses personlighet. Jag vet icke hvaraf det kommer sig, att jag
    icke kan anse Axel för barn. Ansåge jag honom så, skulle väl
    aldrig i min själ uppstiga en tro, en öfvertygelse, den jag nu
    fåfängt söker bekämpa... den att han älskar mig.

    Månne en annan ung flicka i min belägenhet skulle sätta sig öfver
    en sådan tro? Eller om hon ock så trodde, skulle hon väl anse
    detta barns kärlek med likgiltighet, kanske med förakt? Nej, hon
    skulle vara som jag, hon skulle ömma för Axel, såsom Celia gör
    det. Hon skulle slutligen älska Axel såsom jag; med vänskapens
    kärlek blott, men med kärlekens icke. Stackars liten Axel!

    Josef är med Axel mycket lugn och obesvärad. Han låtsar icke veta
    af gossens ömhet för mig; han låtsar äfven för mig anse sådant
    orimligt. Jag tror ändå hvad jag tror. Förlåt det Josef!

    Axel tål alls icke Josef. Ständigt grånar hans vackra blick,
    när den vändes på min älskling. Ja, jag såg en gång Axel i
    tysthet knyta näfven och bita ihop tänderna. Således kan äfven
    svartsjukan rymmas i barnets själ. Det är besynnerligt!

    Jag har nog mycket grubblat på, huru min lilla stackars Axel bäst
    kunde bli botad. Frånvaron och tiden vore väl det bästa. Men huru
    skall jag komma fram med sådant för min principale?


                                                        d. 15 Mars.

    Jag behöfde icke "komma fram med sådant för min principale". Hon
    gjorde det sjelf.

    Jag vet icke, Celia lilla – så talade hon – huru du skall
    uppta ett ömtåligt ämne, som min moderliga ömhet tvingar mig att
    vidröra.

    Det kläckte litet i bröstet på mig, och om jag också behöft eller
    velat det, skulle jag dock ingenting kunnat säga; hon fortfor:

    – Ämnet gäller min enda son, lilla Axel. Så liten han är, är han
    dock å själens vägnar så utvecklad, som om han vore fyra år äldre.

    Så vant sätt hofrättsrådinnan än har, blef hon dock här något
    förlägen, och lekte med nyckeln till sin chiffonier. Jag började
    stå som på nålar. Men min principale återtog:

    – Till följe af denna själens tidiga utveckling kan Axel äfven
    erfara känslor, hvilka först borde tillhöra ynglingen. Jag har
    länge tviflat derpå, men slutligen af många små omständigheter,
    som icke undgå en moders öga, blifvit öfvertygad. Och den värma,
    med hvilken han alltid talar om en viss person, öfvertygar
    mig ännu mera. Af rodnaden på dina kinder, lilla Celia, finner
    jag, att du ganska väl anar, hvartåt jag syftar. Din discipel
    håller mycket för mycket af sin guvernant... Nå nå, det der är
    allt saker, för hvilka Celia icke rår det ringaste, ty hvad kan
    man rå för, att man är älskvärd och gör intryck... Emedlertid
    måste denna hans känsla för dig på något sätt afkylas. Huru skall
    sådant tillgå? Huru tycker Celia?

    Jag framstammade någonting om frånvaro och tid.

    – Du har rätt, mitt barn. Ditt guvernantskap med Axel bör nu ta
    slut. Jag ärnar på ett par månader skicka honom till min svåger,
    majoren. Der har han sina kusiner att jollra med. Ett barns
    känslor lära väl icke vara så djupa, att de ju icke på en så
    pass lång tid mattas af. Axel skall få lära sig att glömma sin
    guvernant.

    Jag hviskade, att jag var tacksam för en sådan anordning.

    Men värre, berättade hofrättsrådinnan dagen derpå, hade det sedan
    blifvit med Axel. Han hade först bestämdt förklarat, att han
    allsicke ville fara, att man, för att få honom dertill, måste
    binda honom med rep i släden. Sådan hade han varit i går.

    Men i dag kom han raskt in i min kammare och sade:

    – Mamma vill att jag skall resa bort och att jag flera veckor
    skall vara hos morbrors. Vill Celia så med?

    – Ja, jag tror att det är för Axel ganska nyttigt.

    – Tror Celia jag icke förstår, hvad mamma menade, när hon sade,
    att jag här hemma blir alldeles olycklig. Derföre, menade mamma,
    att jag håller så mycket af Celia. Men skall jag bli mindre
    olycklig, när jag icke får vara nära Celia?

    – Axel kommer att glömma Celia och det är bäst.

    – Bäst ja, derföre att jag aldrig kan få Celia, som är förlofvad
    med den elaka karlen, som jag icke kan tåla.

    Då jag åter icke kunde tåla sådana ord, och troligen uttryckte
    det i minen, sade Axel:

    – Förlåt, söta, älskade Celia. Jag skall försöka börja hålla af
    honom, efter Celia gör det. Men glömma Celia, det tror jag jag
    visst icke kan. Just när jag dör, skall jag ännu minnas Celia.

    Härvid började han snyfta öfverljudt. Jag smittades af exemplet.
    Det märkte Axel och sade:

    – Du gråter ändå, vackra Celia; det är bra att du ändå har något
    medlidande med Axel. Men säg, skall jag resa?

    – Ja, visst bör Axel resa.

    – Nå, efter Celia vill det, så låt det då gå. Dit är hela två
    mil. Aldrig höres dit ljudet af Celias steg. Aldrig synes dit
    Celias ögon... Men jag skall minnas dem. Nej, jag skall försöka
    glömma Celia. Ju mera jag vill glömma, desto mera minnes jag. –
    – – Adjö nu Celia, blif bra lycklig, söta, ljufva, himmelska
    Celia.

    Så störtade han ur rummet. Snart var hästen förespänd, och den
    lilla stackars gossen kom än en gång in och tog ett riktigt
    afsked, hvarvid han tycktes göra våld på sig sjelf, åtminstone
    gret han icke, och sade: måväl, mamsell Värn!

    Det är också sannt, att hans mor då var med i rummet. Jag kunde
    icke rå för att jag följde Axel allt till släden, och att jag
    var obetänksam nog att stoppa in fällen vid fötterna och att än
    en gång räcka honom min hand. Fast många sågo på, förde han den
    till sina läppar. Så for han af, den stackars lilla besynnerliga
    gossen, som håller af Celia.


                                                        d. 1 April.

    Det är i dag en skämtets och glädjens dag. Mina disciplar ha lof.
    De ha i dag öfvat sig i konsten att ljuga med smak.

    Jag sitter här och ångrar mitt underliga beteende i går. Josef
    var i staden och naturligtvis här hos mig.

    Genast som han inträdde, fann jag att han icke var som vanligt,
    ty efter förlofningen hade sådant än icke händt, som nu var
    fallet. Josef hade druckit något.

    Han medgaf sådant och frågade mig, om jag var mycket ond
    deröfver. Då svarade jag, att jag skulle vara bra pedantisk, om
    jag fäste mig vid sådant då och då. Ja, jag sade, att vore jag
    karl, så skulle det väl någongång kunna hända äfven mig.

    Då menade Josef, att han denna gång druckit, för att förbereda
    mig på att han icke blefve ett dygdemönster. Jag har nyss –
    tillade Josef – varit i sällskap med en stackare, som nyligen
    blifvit förlofvad och allsicke törs smaka på någon starkare
    dryck, emedan han befarar, att han efter något det minsta dåliga
    rykte kunde förlora sin kredit och få sig korgen.

    Josef framställde denna pjåkiga man i så löjliga färger,
    att om dennes käraste skulle hört sådant, så tror jag mest
    att hon gifvit korgen åt sin vän, blott för att han under
    förlofningstiden var så pedantisk.

    Josef kunde väl till en del haft rätt och till en liten del
    orätt, men han talar så öfvertygande, att jag åtminstone då
    tyckte honom ha fullkomligen rätt. Visst är det ynkligt att
    under förlofningstiden ställa sig bättre än man verkligen är.
    Det är både ynkligt och bedrägligt. Jag tror att sådana lismande
    varelser bli verkliga hustyranner, sedan de väl fått tömmarna i
    sina händer.

    Det är dock egenteligen icke om sådant jag bör skrifva, utan om
    någonting annat, om mitt underliga beteende.

    Josef talade efter middagsmåltiden mycket med min principale,
    och hon syntes mycket belåten. Jag vet icke huru det kom sig
    att Celia icke rätt tyckte om sådant. Var det blott en flyktig
    föreställning, att det kunde finnas qvinnor, hvilka komme Josef
    att glömma mig (hofrättsrådinnan borde jag väl ej frukta), eller
    var det verkligen svartsjuka?

    Medan jag läste med flickorna, grubblade jag öfver denna punkt.
    Jag sökte utforska mina känslor, och kom slutligen till det
    resultat, att det icke var svartsjuka, men väl en liten mån
    afund. Säkert är, så tänkte jag för mig sjelf, hofrättsrådinnan
    mycket intressantare än jag, efter Josef så gerna talar med henne
    så länge.

    Sedan jag slutat min lektion, gick jag till förmaket. Der såg jag
    någonting, som jag kanske icke borde uppteckna i mitt album.

    Dock, när jag rätt tänker efter, så håller jag ju album endast
    för att på gamla dar minnas gammalt nytt, samt för att bedömma
    rätta arten af mina ungdomskänslor. Derföre bör jag uppskrifva
    äfven sådant, som icke är så roligt.

    När jag kom in i förmaket, satt Josef vid hofrättsrådinnans sida
    och höll hennes händer i sina. Det var en obehaglig känsla, som
    Celia kände, och det är sannt, att jag tillbakahöll den fot, som
    ämnade göra ett steg.

    Sveko mig mina ögon? Blef icke Josef förlägen, då jag inträdde?
    Den, som icke blef förlägen, var min principale, som småleende
    sade:

    – Så här är det; man skall reta unga flickor till svartsjuka.
    Nu vill jag lemna herrskapet på tu man hand. Låt se, huru ni nu
    ställer saken till rätta.

    Med dessa ord aflägsnade hon sig. Josef smålog och sade:

    – Kusiner kunna sig emellan ha ett och annat groll, små
    trätofrön, som böra aflägsnas. Vid sådana tillfällen gifver man
    sin hand till försäkran om stadig vänskap.

    Snart hade Josef aflägsnat mina obeskedliga känslor. Ja, han
    tillochmed kom fram med, att han blifvit förlägen, men att denna
    förlägenhet kom deraf, att hans Celia blef förlägen.

    Huru skulle jag betvifla att Josef älskar mig. I går på aftonen
    fann jag att han älskar mig mer än jag nånsin trott mig kunna
    älskas.

    Då jag för honom bannade mig sjelf, och medgaf att det var en
    fläkt af den svarta sjukdom, som kallas svartsjuka, hvilken
    troligen hade förorsakat min dumma förlägenhet, urskuldade han
    mig på det mest vältaliga sätt. Han sade, att hvilken annan ung
    flicka som helst, som varit i mitt läge och oförmodadt kommit
    att bevista en scen sådan som emellan honom och hans kusin, hade
    visst äfven blifvit litet häpen och förlägen. Och han sade, att
    mina känslor vid det tillfället voro helt och hållet skilda
    ifrån svartsjuka; de voro någonting helt annat, emedan hans
    Celia omöjligen kunde blifva skyldig till någonting så fult som
    svartsjuka.

    Småleende sade Josef de sista orden, och då jag knappt ville tro
    detta smicker, kysste han mig till glömska af alltsamman.

    Att älska är ljuft, men hvarföre skall en så obetydande
    omständighet som den, att min älskling haft en annan qvinnas
    (sin kusins!) händer i sina, förorsaka obehag hos Celia?

    Det kommer deraf, att Celia icke är alls himmelsk, utan alldeles
    jordisk. O, måtte jag aldrig mer erfara sådana känslor!


                                                             d. 10.

    O, hvad jag är lycklig! Vår kärlek tillvexer och stärkes allt mer
    och mer. Och den har inga moln.

    I dag talade Josef med mig om... Nej, jag vill anföra hans egna
    ord:

    – Älskade Celia, nu äro vi redan, tror jag, så bekanta, att vi
    kunna tala om prosaiska saker. Jag hoppas snart få mig fullmakt
    på en stående befattning, hvarigenom jag kommer i tillfälle att
    gifta mig. Gissar Celia, hvem som skall bli frun?

    En ljuf förvirring intog mig, men hvilken glädje. Samma
    förvirring märktes hos Josef, som fortfor efter en paus:

    – Ja, min celesta Celia, har du någonting emot, att vi i höst
    arrangera ett litet bröllopp? Ett helt litet, utan dans och
    särdeles ståt. Du må veta, att vår vän, som är din principale,
    har förbehållit sig detta bröllopp. Är icke ett enkelt bäst?

    – Det som Josef vill, är det bästa. Om min bror Clinton äfven
    blir en af gästerna, så är allt bra.

    Sådant talade vi i dag. Och mitt hjerta darrar af sällhet, när
    jag anar all den lycka, som väntar mig.

    Jag gick slutligen så långt, att jag bannade Josef för det han
    låtsade räkna giftermål bland prosaiskt. Jag bevisade, att det
    var idel poësi och alls icke prosa, när man älskar hvarann.

    Josef var nöjd med mig och sade, att jag "bevisade" min
    proposition trotts så bra, som en välbeställd studentkandidat
    bevisar sin Euclides. Jag blef då så glad, att jag tog en kyss af
    honom, något som jag än icke vågat göra.


                                                             d. 17.

    Jag hade nyss slutat läsningen af "Nunnan i Gnadenzell", denna
    bok, hvars hjeltinna är en undergifven engel, strålande som ett
    heligt ljus igenom den omgifvande orenligheten och mörkret.

    Som jag icke gör någon hemlighet af de romaner jag läser, lärer
    hofrättsrådinnan sett boken på mitt bord. Alltnog, när jag kl. 6
    ingick i salongen, frågade fröken Dorothée af mig, hvad lektyr
    jag för närvarande höll på med. Jag förstod mig icke på att säga
    annat än sanningen.

    Då skrattade fröken med en mycket tvetydig min och sade:

    – Det är synd att jag ej fick veta saken, då Celia ännu höll på
    med de första bladen. Jag skulle afrådt Celia från en så tvetydig
    lektyr. Af hvem har Celia fått den till låns?

    Nu var jag i två fall i valet och qvalet. För det första tyckte
    jag det var svårt att om en bok, som hette tvetydig, säga att den
    var lånad af min egen Josef. För det andra visste jag ej om jag,
    inför gamla fröken, skulle kalla honom med namn eller titel. Jag
    öfvervann dock såväl svårigheten som blygheten att kalla Josef
    vid namn.

    – Jag har fått den af Josef – sade jag således.

    – Ja så, af sjelfva Josef. Har han åt ett väsende, som för honom
    tyckes så dyrbart, kunnat anförtro en roman, som hvimlar af så
    dåliga exempel!

    – Om jag minns rätt – tillade hofrättsrådinnan – har man der
    att göra med lättfärdiga nunnor bland den qvinnliga personalen,
    skälmar, drinkare och bedragare bland den manliga.

    – Men – inföll jag ifrigt – bland qvinnorna finnes der en
    Gisela, och bland männerna en grefve Eberhard.

    – Det kan vara – svarade hofrättsrådinnan – men det minnes
    jag, att när jag läst hälften af boken, kastade jag den i knuten.
    Jag vågade icke läsa mera. Det var altför skarpt.

    – Af samma orsak läste jag boken till slut, och fann mig mer än
    nöjd med den vackra upplösningen.

    Jag skulle dock i längden dukat under för dessa tvenne vältaliga
    qvinnor, men i detsamma inkom Josef och fick höra hvarom fråga
    var. Då sade han:

    – Bland våra nyare romaner kan man säga, att mer än hälften är
    osedlig. Då jag åt... (här dröjde han litet vid namnet) Celia gaf
    en bok af det äldsta utländska läsebibliotheket, skedde det i
    öfvertygelse derom, att boken var sedlig.

    – Sedlig, huru skall detta förklaras – frågade fröken Dorothée.

    Josef tycktes litet betänka sig, innan han svarade:

    – När lasten är höljd med rosor, samt behaglig och förförisk
    framträder i dagen, märker man endast det vackra omhänget och
    anar icke ormen, som ligger derunder. Jag minnes fabeln om
    rågeten och killingen. Geten beskref för sin oerfarne son tigern
    såsom grufligen ful och vederstygglig att åse. Killingen såg en
    gång ett djur, som var rätt varkert och hade behagliga rörelser.
    Ja, sjelfva ögonen voro så milda, så milda. Naturligtvis närmade
    killingen sig ett så intagande djur. Det var tigern, som den
    gången fick sig en rätt god stek... Nutidens flesta romaner äro
    sådana släta tigrar, som obarmhertigt uppsluka det rena hjertat
    och den rena känslan... Annat är, då lasten framställes i all
    sin nakenhet, all sin verderstygglighet. Då har han förlorat sin
    bästa retelse, och man känner, med hvars andas barn man har att
    göra. Just en sådan bok är nunnan i Gnadenzell. Ja, denna roman
    verkar äfven genom kontrasten. Så skära, rena och etheriska
    varelser som Gisela finner man icke i många böcker. Hon framgår
    genom det hela, som ett rent ackord genom den mest skärande
    disharmoni.

    Visst hviskade gamla fröken något sådant som, att hvar menniska
    får ha sina åsigter, men nog hade Josef ändå gått segrande ur
    striden. Det skulle väl äfven en annan än jag ha funnit... en
    annan, ja, som opartiskt bedömt saken.

    Alltid ser Josef tingen ur en hög synpunkt. Det är derföre,
    hofrättsrådinnan plägar säga, att han kan vända svart i hvitt.
    Hon har icke betänkt det, att hvad som för ett fördomsfullt
    sinne synes svart, kan för ett fördomsfritt synas hvitt. Ordet
    fördomsfri tar jag derföre icke ironiskt, såsom min principale
    ofta brukar. Hon säger till ex. om atheister, att de äro
    fördomsfria.


                                                           d. 30.

    Jag trodde nyligen, att jag haft en syn. Nu då jag en gång till
    haft samma syn, måste jag tro, att jag alldeles icke "sett i
    syne", utan att allt var verklighet.

    Midnattstiden, natten emot sista fredag, låg jag vaken i
    min säng. Jag tänkte på tusen saker, som jag ej på lång tid
    ihågkommit. Bland annat såg jag så lifligt för mig Anna, min
    Mallasvesi vän, utom hvars rådighet och snart sagdt manhaftighet
    den rysliga aftonen på Mallasvesi ingen Celia skulle finnas i
    lifvet. När jag fick den förfärliga underrättelsen om min fars
    död i vågorna, så knorrade jag emot ödet, som icke derförinnan
    lät mig omkomma i Mallasvesi men nu, nu var jag tacksam derför;
    kärlekens lycka hade ju icke då blifvit min del.

    Och åter tänkte jag på den goda, lifliga, uppriktiga Anna. Så
    stygg jag varit emot henne; ännu hade jag ej besvarat hennes
    sednaste kärkomna bref.

    Då tyckte jag mig höra sakta steg på stora trappan utanför mitt
    fönster. Trappan är öfverbyggd och rätt bra att spatsera uppå.

    Det var ett klart månsken. Månen låg så, att han upplyste mina
    hvita gardiner.

    Knappt hade jag hört stegen, innan ena gardinen fick en skugga af
    en mensklig varelse. Konturerna kunde icke tillhöra en fullvuxen,
    utan en mindre. Skuggan stod stilla.

    Det kläckte i bröstet på mig, men jag sökte dock att samla mitt
    mod. Jag kastade på mig min nattrock och gick till fönstret,
    samt öppnade en flik af gardinen. Hvad jag nu såg, betog mig med
    häpnad, men ändå... menniskan har troligen ett starkt begär att
    se sådant som hon... icke vill se... Jag trädde mitt hufvud
    emellan gardinen och fönstret.

    Hvem var det jag såg? En, som jag kanske hade bordt se med nöje?
    Det var Axel. Ja, Axel.

    Så snart han såg mig, ropade han med upprörd stämma:

    – Celia, Celia, förlåt Axel!

    Och så sprang han med blixtens hast bort åt stora landsvägen.
    Mina tankar begynte att korsa sig, jag föll i en svindel och...
    somnade.

    Ja, jag skulle vara frestad att anse allt detta for en syn,
    derest icke jag denna samma natt sett samma skugga, samma syn.

    Inom fyra dygn har Axel tvenne gånger nattetid sprungit fyra mil,
    för att vara nära Celia. Jag vågar icke berätta det för någon.
    Jag darrar af fruktan att än en gång få se denna syn, som icke är
    en syn.


                                                        d. 20 Maj.

    Åter har våren klädt sig grön, dock icke fullkomligt ännu. Små
    små gröna blad ha brutit sig fram ur de bruna knopparne. Ack,
    denna de små bladens grönska, huru skön är icke den! Den innebär
    en hel framtid. Hvad naturen liknar menniskan, men... hvarföre
    skall jag tvinga fram en poetisk ådra, som jag icke äger.
    Dessutom lär ämnet vara nog utnött. Så skulle åtminstone Clinton,
    min bror, säga, han som föraktar alla poetiska utgjutelser,
    annars än inom hjertat, osagda, outredda.

    Ack, hvad min principales landtegendom tar sig annorlunda ut
    om sommaren än om vintern. Hvad jag ändock har för en trög
    inbillningskraft, som icke kunde under vintern föreställa mig
    huru Haunis ser ut om sommaren. Men så lär det vara med de
    flesta. Naturens istäcke breder något af sin is öfver hjertat och
    inbillningen.

    Josefs sällskap har jag ett par dagar nödgats sakna. Men jag
    tröstar mig med hoppet att snart få återse honom. Dessutom har
    jag en ljuf sysselsättning i att påminna mig hans ord, hans
    blickar, hans ömhet för mig.

    Josefs rival är nu äfven här, botad, såsom hans moder tror, ifrån
    sin barnsliga sjukdom. Jag tror det icke. Visst undviker han
    tydligen mitt sällskap, då andra äro närvarande, men dessemellan
    händer det någon gång, att han just söker mig. Axels beteende är
    såsom förut, så ojemnt och oroande.

    Ack ändå, om någon finge läsa mitt album, hvad den skulle tycka
    att jag är för en egenkär, kanske dum person. Inbilla mig att
    en gosse vid den åldern vore så svag för mig! Ja, denne någon,
    läsaren skulle säga: "hon är icke nöjd med den kärlek, hon väckt;
    hon inbillar sig äfven ha gjort intryck på – ett barn. Troligen
    tror hon, att hela det manliga slägtet, gubbe, man, yngling och
    gosse skall för henne känna sympatier."

    Hvad skulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag tror vara
    sanningen med Axel. Men jag skulle tillägga något annat, att
    gossens värma för mig smärtar mig djupt. Tänk om han derigenom
    blefve en oduglig varelse, en planta, knuten i vexten genom
    solens altför varma strålar. (Solen, det är kärleken, men icke
    jag).


                                                         d. 2 Juni.

    Josef är här. Denna tanke kommer mig att glömma naturens skönhet,
    som snart är i sitt högsta. Glömma, nej, men förstå den bättre.
    Alla träd, alla buskar, alla blommor äro mina vänner mer än
    förut; de sympatisera med min kärlek.

    Josef har börjat lära mig botanik, och han säger att han är nöjd
    med sin discipel. Jag måste medge, att jag sjelf förvånar mig
    öfver mina framsteg. Man har säkert mera ambition, när läraren är
    den man älskar.

    Stundom gör Josef sig lustig på min bekostnad; det är, då jag
    uttalar de latinska namnen. Han säger att jag nog mycket bryter
    på fransyska då.

    – Nå men, gode Josef – sade jag – jag lemnar ju inga
    bokstäfver bort i slutet, jag läser icke u som y och så vidare.

    – Men Celia har en så rolig tonvigt. Läs nu till exempel upp det
    der latinska namnet.

    Jag gjorde så och Josef utbrast skrattande:

    – Det heter icke Primuula Veriis, utan Priimula Veeris.

    Jag började också att skratta. Att begå sådana små misstag, och
    sedan bli rättad af Josef, är så roligt.

    Med anledning häraf gaf Josef mig äfven en komplimang:

    – Den som så gerna har orätt, har icke ett despotiskt sinne. Min
    Celia kommer aldrig att vilja föra toffeln. Dertill är Celia för
    mycket qvinna, qvinna i ordets höga och ädla mening.


                                                               d. 5.

    Jag hade nyss slutat min lektion med små flickorna och var i
    tamburen, för att kasta på mig "polkan" och hatten. Jag hade
    kommit öfverens med Josef, att möta honom i parken.

    Då inkom Axel helt andtruten och ändå blekare än vanligt. Han
    tycktes vilja tala, men icke kunna det. Jag frågade, om han hade
    något att säga mig.

    – Om jag har att säga? Ja, mamsell Värn, jag har det.

    Efter sin "relegation" hade han, då han någon gång talat till
    mig, undvikit namnet. Nu kallade han mig mamsell Värn. Jag skulle
    bordt bli glad deröfver, men det smärtade mig. Säkert hade
    titulaturen kostat honom ansträngning. Jag svarade:

    – Hvad är det då, Axel har att säga mig?

    – Jag ville fråga Celia någonting. När man håller af en
    menniska, när man mycket håller af en menniska, är det då rätt,
    att icke berätta för den om de faror, som kunna hota?

    – Nej, det är orätt. Man bör låta henne få veta sådant –
    svarade jag, till hälften obeslutsam, till hälften undrande,
    hvart detta skulle leda.

    – Än om man derigenom skulle bereda den afhållna varelsen stor
    sorg – fortfor gossen med en förstulen blick.

    – Ja, blott det länder till verklig nytta för den person man
    håller af, så bör man icke undanhålla henne sanningen.

    – Godt; jag har det ifrån Celias egen mun. Nu vet jag, hvad jag
    har att göra.

    Med dessa hemlighetsfulla ord lemnade Axel mig; jag måste medge,
    att hans tal verkat dåligt lynne hos mig för hela dagen, så att
    äfven Josef undrade deröfver. Jag förtrodde dock icke åt Josef
    Axels fråga. Mån' jag gjorde orätt deri?


                                                           d. 25 Juni.

    Jag är blek och matt. Jag har legat sjuk, illa sjuk. Jag har
    yrat, sett syner, som dock så nära slogo in med verkligheten.

    Hvad är dock sjukdom, deri man vanligen ligger utan medvetande,
    emot den sjukdom, som emottager oss sedan vi blifvit friska.
    Jag menar den bleka hopplöshetens sjukdom, medvetandet att vår
    skönaste dröm varit en falsk illusjon, att tron på den älskade
    varit en... vantro.

    Ofta tänkte jag, under de få så lyckliga, månaderna: "månne icke
    denna lycka är för stor för Celia?" Men jag vågade icke länge
    tänka en sådan tanke. Jag afbröt den och beslöt att lefva i den
    närvarande stundens lycka.

    Nu finner jag att min lycka var för stor för denna jorden.
    Derföre är min olycka nu större, än fruktan nånsin kunnat
    förespegla mig den.

    Säkert måtte Celias natur vara bra stark, då hon icke dukat under
    för ödets hårda slag. Vansinne hade varit bättre.

    Dock nej, min Gud, jag vill icke knorra emot din försyn, dina
    outgrundliga vägar. Kanske har du igenom den hårda pröfningen
    velat föra Celia till dig. Celia glömde under lyckans dagar så
    ofta bort dig för... honom. Nu får så icke mera ske. Gud skall
    bli Celias vän.


                                                             d. 26.

    I går ämnade jag uppteckna hvad som gjort mig så olycklig. Då
    hade jag icke mod dertill. Pennan gick icke. Mitt hufvud började
    svindla.

    Dessutom tänkte jag: om jag på pappret tecknar mitt lifs sednaste
    händelser, så är det likasom att fördubbla smärtan, att känna den
    tvenne gånger.

    Det kan vara så. Dock kan det äfven ha sin tröst. Mitt fattiga
    album är ju min enda förtrogna. Det bör lätta sorgen att öppna
    hjertat för en vän, vore äfven vännen stum.

    Och framdeles i en verld kan det vara mig kärt att för någon
    deltagande vän få förtro det, som ligger mig på hjertat. Jag
    känner att jag icke hade mod att mundtligen meddela mig, icke ens
    åt min bror Clinton, men skriftligen kan jag förbereda denne vän.
    Derföre jag vill försöka.

    Det var den åttonde Juni, på eftermiddagen. Jag höll på med Lina
    och Bina, då små flickorna Elin syntes på gården och tycktes
    tala med Axel. Snart inkom äfven Axel och berättade att han gick
    de små flickornas ärende. De hade fått lof af sin magister,
    och ville nu rätt gerna gå att duscha i sällskap med mina små
    flickor. Jag gaf då efter och menade, att de kunde komplettera
    sin timme sednare. Små flickorna blefvo naturligtvis mycket glada.

    Då jag efter vanligheten ville följa med, sade lilla Hilda Elin:

    – Åh, icke behöfver mabonne besvära sig att komma med oss. Jag
    är ju ren tretton år och duschen är allsicke farlig.

    Jag blef liksom litet flat öfver denna Hildas artighet, som nog
    mycket hade tycke af oartighet. Jag insåg att barnen helst ville
    vara för sig, och jag beslöt att icke "besvära" dem med min
    guvernants-person.

    Sedan flickorna bortgått, blef Axel glödande röd öfver hela
    ansigtet, och han sade:

    – Celia må veta, att det är min merit att Celia icke gick med
    till duschen. Jag bad Hilda svara impertinent. Eljest skulle jag
    icke hos "mabonne" talat godt för dem.

    – Och hvad vann Axel på det, om jag får fråga?

    – Det att jag nu får rå om Celia ensam – svarade Axel med en
    ovanligt stolt min och hållning.

    – Det der låter bra besynnerligt, vet Axel. Tänk om Celia icke
    skulle låta så der rå om sig?

    Axel blef nu i hast blek och sorgsen. De djupa, alfvarliga ögonen
    kastade han på mig.

    – Har den stackars lilla Axel allsintet värde för Celia?

    – Åja, mycket. Sätter Axel sådant i fråga?

    – Minns Celia, hvad jag för några dagar sedan talade om faror,
    som kunna hota. Än om dessa faror voro Celias?

    – Hvilka, hvilka? säg Axel.

    – Om jag spått sannt, skall Celia då hata mig?

    – I himlens namn, gosse, säg ut!

    – Det kan icke sägas af mig, men det kan erfaras af Celia. Vill
    Celia erfara det? Får jag på en liten stund rå om Celia? Lofvar
    Celia lyda mig?

    – Hvad skall jag erfara? Hvar skall jag erfara det?

    – Följ mig. Var icke rädd för den lilla gossen till vägvisare.

    Han tog mig i handen och jag följde mekaniskt. Jag kände huru
    Axels hand darrade. Vi kommo till ändan af parken, der en tjock,
    vild skog vidtog. Axel sade numera ingenting. Vägen upphörde. Vi
    voro i skogen. Jag frågade, hvart han ville föra mig.

    – Var tyst och stilla – svarade gossen – följ blott mig.

    Och sedan vi ännu några minuter gått den obanade stigen, sade
    Axel med en sakta röst, men hvars hemskhet ännu griper mig:

    – Sakta Celia, gå sakta. Snart äro vi framme. När jag lägger
    fingret på munnen, så skall Celia blott... höra.

    En outsäglig oro intog mig, men jag skyndade efter min vägvisare,
    tills han stannade och lade fingret på munnen. Vi voro vid en
    naturlig jordvall, som dolde utsigten framåt.

    Jag vill ej ens åt pappret anförtro det samtal, jag här
    bevittnade; blott de sista orden må här stå qvar, såsom den
    svarta ruinen tyder den plats, der elden härjat.

    De lydde: – Ja ja, du är alldeles som de onda englarne. Du är
    förförisk, du hittar på utvägar, du är icke dum, du! Ack om
    Celia sjelf vore här och hörde på hvart enda ord ur din mun...
    Men tyst, jag har en tröst. Du är en djefvul. Huru kan hon, som
    är en engel, bli lycklig med dig, som är en djefvul. Celia skall
    bli olycklig, det är min tröst. Ja, jag vill underhjelpa er
    förening.

    En hopplöshetens is hade lagt sig kring mitt hjerta. Hade slaget,
    som träffade mig, varit lindrigare, då tror jag visst, att jag
    fallit sanslös ned. Slaget var för hårdt. Jag dånade icke.

    Under hofrättsrådinnans sista ord kände jag ett begär att träda
    fram för deras åsyn. En motvägande afsky höll mig tillbaka. Jag
    stod orörlig som en bildstod.

    Snart hörde jag steg, som aflägsnade sig; de hördes icke mer. Då
    såg jag mig om efter Axel. Han satt på ett litet afstånd ifrån
    mig. Sin näsduk hade han bundit kring öronen... af grannlagenhet,
    för att icke jemte mig höra deras hviskningar. Jag gick till
    honom och upplöste dukens knut. Då sade han gråtande!

    – Nu hatar säkert Celia mig värre än döden?

    – Nej, Axel. Jag vill gråta tillsammans med dig. Du är min
    skyddsengel. Kom Axel, jag vill stödja mig emot din arm; du skall
    föra mig till ditt hem, som snart icke är... Celias.

    Svindlande och utan att vidare tala kom jag i min kammare. Snart
    låg jag utan medvetande och i feberyrsel.

              *       *       *       *       *

    Små flickorna berättade mig, att jag i yrseln talat obegripliga
    saker, som... ingen kunde begripa. En gång, när hofrättsrådinnan
    kom till min säng, hade jag sagt: – gå bort från mig; du vill
    säkert förgifta mig, elaka qvinna. – Och så ofta hon förnyade
    försöket att pyssla om mig, hade jag alltid haft något elakt ord
    tillhands. Slutligen öfverlät hon vården om mig åt gamla fröken.


                                                           d. 27.

    I dag har jag uträttat ett och annat för min närvarande
    belägenhet nyttigt och nödvändigt. Jag har skrifvit afskedsbref
    till Josef. Jag sade honom öppna sanningen, att jag af en
    händelse kommit att höra hans enskilda samtal, d. 8 Juni, med
    hofrättsrådinnan, och då jag nu kände hans åsigter om ett och
    annat i verlden, äfvensom hans beteende i enlighet dermed, så
    förstod han väl äfven sjelf, att jag icke ville förena mig
    med honom. Föröfrigt nedskref jag inga onyttiga förebråelser;
    jag önskade honom blott en annan älskarinna, som mera kunde
    sympatisera med honom.

    Vidare hade jag med fröken Dorothée en hemlig underhandling,
    deri jag förtrodde henne, att vissa händelser timat, hvilkas
    oundvikliga följd var, att jag måste lemna min kondition om par
    dagar. Jag bad henne underrätta hofrättsrådinnan derom.

    Den gamla fröken blef häraf icke så förvånad, som jag hade trott.
    Hon suckade och såg på mig medlidsamt, liksom hon skulle anat
    orsaken till min begäran. Fröken Dorothée har icke så liten
    observationsförmåga; det kan verkligen hända att hon genomskådat
    sin syster.

    Hon lofvade att för hofrättsrådinnan yppa mitt beslut.


                                                             d. 30.

    Jag har emottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med hvilka andra
    känslor öppnade jag detta bref, det sista, än alla de förra.
    Huru hastigt var icke sigillet brutit på de förra brefven, huru
    långsamt och dröjande nu!

    Hvilken skillnad äfven på den nuvarande Josef och den förra! Den
    förra värdig mina ömmaste känslor, den nuvarande ovärdig dem
    alla, en menniska, som sätter sig öfver allt hvad samvetet anser
    rätt och heligt, "en ond engel – sade ju hofrättsrådinnan –
    hvars förtjenst är att hitta på utvägar och att icke vara dum".
    Huru beklagansvärd är icke menniskan, då hon måste medge, att
    hennes hjerta farit vilse i dess val, att kärleken gjort henne
    blind!

    Redan har jag brännt upp alla hans bref, alla utom detta sista,
    det enda i hvilket han omaskerad talat mig till. Brefvet är kort;
    det må få plats i mitt album.

        Celia!

        Af den fasta ton, som råder i ert bref, finner jag att ert
        beslut är fast och oryggligt. Derföre vill jag icke genom något
        vanmäktigt försök att kullkasta detta beslut falla er besvärlig
        – – allt emellan Celia och mig är nu förbi. Jag ville ingripa
        i ödets rättigheter; dess dom har träffat mig. Tänk om mig hvad
        ni vill... jag skall icke klaga. Säkert är att jag om Celia skall
        tänka det bästa. Ni är en engel, den hvarken jag eller någon man
        är värdig. Farväl, farväl! Glöm

                                                         Josef.

    Detta bref, så bevekande det än är skrifvet, har icke kostat mig
    en enda tår. Deraf finner jag, att jag skall glömma honom. Jag
    behöfver icke ens bjuda till; det skall gå af sig sjelf.


                                                      d. 1 Juli.

    I dag var afskedets dag. Det var kallt och afmätt emellan min
    principale och mig. Särdeles nöjd borde hon varit att bli af
    med mig. Till mitt behöriga arfvode hade hon lagt skjutspengar,
    tillräckliga nog fast för fyra hästar till min destinationsort.
    Jag anade att hon skulle gifva mig förmycket, hvarföre jag helt
    prosaiskt räknade pengarna, görande dervid en anmärkning. "Taga
    är denna gång detsamma som gifva" menade hofrättsrådinnan. Kanske
    att jag denna gång menade detsamma, ty jag anmärkte ingenting
    vidare. Var Celia denna gång förmycket eller för litet grannlaga?

    Mindre kallt och afmätt var afskedet emellan gamla fröken och
    mig. Hon tackade mig för de många glada stunder jag skänkt henne,
    och tryckte varmt min hand.

    Svårt var afskedet ifrån de små flickorna. De sade, att de icke
    alls kunde tro det var mitt alfvar att resa, frågade om de
    gjort mig något emot, om de hade altför dåligt hufvud, och mera
    sådant, som framlockade tårar ur mina ögon. Stackars oskyldiga
    barn! Jag tyckte mig i deras ögon hafva bordt taga mig ut lik
    en brottsling. De hängde och klättrade vid mina knän, och ville
    alldeles icke släppa mig. Slutligen, sedan jag flere gångor kysst
    dem, lyckades jag göra mig lös. Jag frågade dem efter Axel. Bina
    svarade:

    – Axel har varit klok, han. Axel visste huru svårt det är att
    ta afsked af mabonne. En sådan mabonne få vi aldrig, ä'ke det
    sannt, Lina? Men Axel var klok, han. Axel rymde, för att slippa
    ta afsked af dig, mabonne.

    Just då jag tog i låset, för att komma ur tamburen, kände min
    venstra hand en spasmodisk handtryckning. Jag vände mig om och
    såg... hofrättsrådinnan badande i tårar.

    Händelsen ville att de små flickorna stodo och pysslade med
    schäsen. Den gamla fröken höll på med att taga fram åt mig det
    redan förut arrangerade reskostknytet. Vi voro således ensamma.
    Hofrättsrådinnan sade snyftande.

    – Gud vare med dig, goda oskyldiga barn!

    En besynnerlig rörelse intog mig. Jag kysste hennes händer
    alldeles såsom en, den der beder om förlåtelse. Hofrättsrådinnan
    tycktes vilja säga någonting, i det hon spasmodiskt drog sina
    händer tillbaka, men i detsamma inkom gamla fröken, och hela
    scenen blef blott ett intermezzo.

    Nästan utan medvetande kom jag i schäsen, och det bar af. Små
    flickorna sutto ett långt stycke väg på fotmanteln, men de kunde
    tala lika litet som jag, emedan vi greto så mycket. Slutligen,
    sedan de följt mig ända till randen af en stor skog, bad jag dem
    icke besvära sig längre, emedan man säkert redan saknade dem i
    hemmet. Hästen stannade.

    – Kom Bina – sade Lina i det hon hoppade ner – efter Celia
    ber. Det blir heller icke bättre, fast vi följa. Vi gråta ändå.

    De små kröpo upp till mig och kysste mig. Sedan hoppade de raskt
    ned och sprungo allt hvad de kunde.

    Jag upprepar det än en gång: det är dock hårdt, att så der måsta
    lemna varelser, af hvilka man är så afhållen och dem man håller
    så mycket af tillbaka, att lemna dem nästan såsom en brottsling,
    utan att för dem med ett ord, eller ens med den ringaste
    häntydning kunna förklara hvarföre.

    Åkdonet rullade åter af med stark fart. Men snart kom en lång
    backe, der farten fick svalna af, der hästen fick samla nya
    krafter, och jag söka samla nya tankar.

    Samma väg hade jag kommit året förut. Ack, hvad jag då ansåg
    mig olycklig, och ändå var min största olycka blott den att bli
    guvernant. Nu är jag icke det mer, och likväl är jag mångdubbelt
    olyckligare nu än då. Jag har förlorat tron på menniskohjertats
    renhet. Hvad jag i fjol var barnslig!

    Just som schäsen hunnit höjden af backen, och hästen ärnade börja
    ånyo springa, höll skjutskarlen tömmarna inne, emedan han såg en
    mensklig varelse, som tycktes ha någonting att säga. Jag slog upp
    ögonen och såg Axel. Han hoppade upp på trampen. Han sade:

    – Jag var redan rädd att små flickorna skulle följa Celia än
    längre. Jag skulle då fått lof att springa i skogen, i jemnbredd
    med hästen, ännu ett stycke. Kanske skulle jag icke orkat det,
    och aldrig fått tala med Celia mer. Är Celia ond på mig, för det
    jag stulit mig till, att ännu en gång få vara med Celia ensam?

    – Nej, goda Axel; det kostade mycket på mig, att ej få taga
    afsked af dig.

    – Nu är Celia god; det är första gången som Celia är så. Förut,
    när någonting sådant händt, har Celia alltid varit missnöjd.

    – Jag har varit tvungen dertill. Det hade icke passat
    annorlunda. Jag har nödgats visa mig liksom rädd för Axel.

    – Ack, hvad Celia nu är god! Celia har då verkligen icke varit
    rädd för mig?

    – Endast en liten tid.

    – Jag vet hvilken tid Celia menar. En elak tid var det. Den
    tiden upphörde samma dag som... Celia blef... sjuk.

    – Ja, goda Axel, det var en elak tid. Derföre är jag af hjertat
    glad, att den nu är förbi. Jag tackar dig Axel.

    – Ack, vet Celia, huru mycket jag tänkte, huru mycket jag
    vakade, alltsen den första gång, då jag hörde... någonting.
    Jag tänkte: är det rätt eller orätt att säga åt Celia sådant?
    Slutligen frågade jag Celia om "faror som hota". Celia gaf mig
    lof till att... göra Celia... olycklig.

    Jag tänkte för mig sjelf: en lycka, som är köpt genom inbillning
    å en sida och bedrägeri å en annan, är ändå värre än en olycka,
    som uppkommit genom sanningens visshet och bedrägeriets
    afslöjande. Jag sade blott:

    – Jag var än mer olycklig än jag nu är det. Tro det Axel!

    – Celia har vackra och goda ord för mig. Men emellertid var det
    jag, som gjorde att Celia finner sig ha varit olycklig just den
    tid, då Celia trodde sig ha varit så lycklig. Och det är jag, som
    gjort att Celia är olycklig nu. Olycklig, olycklig, och det genom
    Axel!

    Dessa ord sade han halfgråtande, men återtog sedan med en
    själfull ton, hvarvid hans sköna ögon lyste:

    – Ack, om jag någongång kunde godtgöra det onda jag gjort den
    Celia, som jag håller af framför alla andra menniskor i verlden,
    framför lekkamrater och syskon, framför min... egen mor!

    – Det behöfver icke godtgöras, då det onda var godt.

    – Ack ändå, att jag skall vara så liten, så barnslig! Vore jag
    stor och rik och mäktig, jag skulle bli Celias riddare; jag
    skulle besvärja alla de faror, som kunna hota, afvärja alla de
    faror, som verkligen hota. Celia småler. Nå kanske vore det
    gammalmodigt och dumt. Men vet Celia? Jag skall efter en liten
    tid, en ganska liten tid, ett år eller så, bli student. Jag måste
    rätt snart bli student. Det skall bli annat. En student är i våra
    tider lika god som en riddare var fordom. Jag skall bli student
    för Celias skull. Jag skall bli Celias riddare!

    Han såg på mig, liksom han väntat något svar. Men då jag icke
    svarade... jag kunde heller icke svara... sade Axel:

    – Du tror kanske icke på hvad jag säger. Tror Celia icke, att
    jag för Celias skull vore färdig till allt... Nej Celia, du måste
    tro mig. Gif mig ett bevis på att du tror mig. Ack, vet Celia,
    jag hade någonting att säga, någonting att begära.

    – Så säg det ut, snälla Axel. Om möjligt är, skall jag bifalla
    din bön. Axel skakar på hufvudet. Jag menar det alfvarsamt.

    – Ack vet Celia – hviskade Axel – jag drömde denna sista natt,
    att... du kysste mig. Kan drömmen få bli sanning?

    Jag rodnade inför den fjortonåriga gossen, och sannerligen, jag
    skulle ha afslagit hans djerfva bön, derest jag icke i hast fått
    en idé. Huru ofta hade icke under ett halft års tid mina läppar
    vidrört ovärdiga läppar. Kunde det då vara ett brott, om jag en
    gång, blott en enda gång kysste den trogna, ädla och rena Axel?

    Blygt såg han på mig, och då han i mina blickar fann gensvar,
    vågade han sig högre upp och tog af mig den kyss jag... så gerna
    gaf. Sedan tryckte han min hand och sade:

    – Farväl, engel Celia! Vore jag här längre, skulle jag förgås
    af sällhet. Men jag vill lefva för Celia. Gud skall låta oss se
    hvarandra åter. Farväl!

    Så sagdt, hoppade han ner och gick åt hemmet. Jag såg efter
    honom. Jag väntade, att han än en gång skulle se sig tillbaka. Så
    skedde ej. Han försvann vid vägens krökning.

    Skjutskarlen såg undrande på mig. Jag vinkade att han skulle köra.


                                                         d. 4 Juli.

    Jag var olycklig, jag var husvill. Det sednare är jag icke mer,
    det förra mindre. Goda menniskor ha erbjudit mig tak öfver
    hufvudet; deras vänskap har lindrat min olycka.

    Ja, det var en lycklig instinkt hos mig, att fly till Mainola vid
    Mallasvesis strand, att fly till Anna Degerberg.

    Jag har i halfklara ordalag förklarat för Anna orsaken, hvarföre
    jag så snöpligen lemnade min guvernantsbefattning. Anna har
    tyckts förstå en halfqväden visa; åtminstone har hon icke gjort
    mig några frågor. Jag bad Anna, att på än längre afstånd antyda
    sanningen för hennes föräldrar. Detta tyckes Anna gjort med all
    grannlagenhet; så mycket kan jag förstå af föräldrarnas hjertliga
    och innerliga beteende emot mig.

    Jag sade till kaptenen, det jag tagit mig friheten att komma till
    Mainola blott för så länge, som behöfdes att skaffa mig en ny
    kondition. Då sade han:

    – Kondition, nej! Jag har mycket ångrat mig, att jag i fjol lät
    mamsell Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, men icke inser
    jag, hvarföre vi ej kunna orka med några barn till. Låt mig
    hädanefter kalla dig: Celia, mitt barn.

    Han kysste mig på pannan och fortfor:

    – På det du icke må anse dig för en onyttig medlem i vårt lilla
    samhälle, har händelsen fogat följande. Min ungdomsvän, länsman
    Sabell har, måhända genom någon liten oordentlighet, förlorat sin
    syssla. Han har tre barn, två flickor och en gosse. Den äldsta
    af dem, Emma, har jag förbehållit för min del. Hon är tolf år.
    Det torde vara onödigt att bibringa henne utländska språk. Endast
    litet historia och geografi samt räkna. Det der är väl Celia så
    god och lär henne. Några stränga läsetimmar behöfva icke komma i
    fråga. Gör det liksom för ditt nöjes skull. Annas sak skall bli
    att instruera lilla Emma i sådant, som rörer hushållet... För
    resten skall du, min Celia, bli mig såsom sagdt ett eget barn.
    Förstår du mig, och vill du gå in på mitt förslag?

    Jag var så rörd, att jag icke med ord kunde uttrycka min
    tacksamhet, men kaptenen kysste mig än en gång på pannan. Han tog
    min tystnad för hvad den var. Den som tiger, han jakar.

    Sedan, för att surprenera så mig som Anna, hvilken hade inkommit
    i detsamma, öppnade han sin kammardörr och framdrog derifrån
    en blyg och försagd flicka. Det var den ifrågavarande Emma, en
    rosenröd, nätt flickunge, den Anna genast gick att kyssa. Jag
    naturligtvis likaså.

    Åter har således för mig uppblomstrat en lycka. Här bland
    dessa goda menniskor skall jag återfå tron på det vackra i
    menniskohjertat.

    Jag hinner ej mera. Vi skola ut att ro på Mallasvesi. Dertill ha
    vi lof, dock icke... utom viken.


                                                           d. 15.

    Min lilla Emma är läraktig, så att det är rätt roligt att
    informera henne. Derigenom att hennes läsetimmar icke äro så
    strängt markerade, är jag rädd att hon snarare läser för mycket
    än för litet. Under mellanstunderna öfverhopar hon mig med frågor
    om ett och annat i naturen, hvilka jag, skam till sägandes, ofta
    icke kan besvara. Derjemte har hon anlag för en grundlighet, som
    bland flickor icke är särdeles vanlig.

    En gång, sedan vi haft en geografisk lektion, tycktes Emma mycket
    fundersam. Jag frågade, på hvad hon grubblade.

    Jo, vet Celia – sade hon (ordet mabonne skulle så mycket mindre
    passa, som vi nästan sagdt äro systrar) – jag funderar på, huru
    jorden ändå kan vara rund. När jag först läste det, tyckte jag
    att det var så lätt att förstå, och så naturligt, men nu först
    efteråt tycker jag, att det dock är bra konstigt.

    Jag anmärkte då, att af alla kroppar är klotet den enklaste, så
    vida det öfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde jag den
    vanlige sanningen, att till och med höga berg på ett så stort
    klot som jorden icke kännas mer än sandkorn på ett vanligt litet
    klot.

    – Ja, nog förstår jag det alltid – svarade den lilla
    tviflerskan – men visst är en pannkaka också bra enkel. Jag
    tycker jorden just kunde vara som en pannkaka. Och vet Celia,
    hvarföre jag tycker så. Jo se, för det första: man talar om att
    resa till verldens slut. Vore nu jorden som en pannkaka, så kunde
    den ha ett slut, som sku' säga halt. Det vore roligt att få se
    detta slut.

    Jag förklarade då, så godt jag kunde, att jordens slut är på
    hvarenda punkt på dess yta åt det blåa till, och att man kunde
    föreställa sig resa ifrån jordens medelpunkt åt ytan till, för
    att ha det nöjet att se jordens slut.

    – Nå nå, jag skall fundera på saken, kanske är det så. Men för
    det andra: om nu jorden är ett klot, så finns det väl en öfre
    hälft och en undre. Redan det är underligt, huru de menniskor,
    som finnas på sidorna af klotet kunna stå der och hållas. Men
    ännu underligare är att de, som äro under klotet, kunna gå och
    stå med fötterna uppåt och hufvudet neråt, ty på hufvudet lära
    de väl ändå icke stå och gå. De likna ju flugor, som kunna gå på
    väggen och under taket.

    Jag började nu tala om jordens attraktion, som gjorde att ingen
    del af jorden kunde anses stå ofvanom den andra. Vidare, att om
    så vore, skulle vi sjelfva, ifall vi om dagen vore ofvanpå, om
    natten vara underom klotet.

    Kaptenen, som afhört diskussionen med mycken uppmärksamhet, och
    ville komplettera min förklaring, inföll småleende:

    – Alla lefvande varelser, hvilka äro skapade med fötter, äro så
    skapade, att de skola gå på dessa fötter. Fötterna skola vara
    närmast jorden. Att menniskan icke faller bort från jorden,
    verkas af jordens dragningskraft. Som jorden åter är en i rymden
    fritt sväfvande kula, som ständigt vänder sig kring sin axel, så
    kan intet upp eller ner komma i fråga. Om du, lilla Emma, kastar
    den der bollen i luften, så vet du sannerligen icke hvilken sida,
    som är den öfra eller den undra.

    Den lilla funderade åter några ögonblick, innan hon invände:

    – Pappa sade, att fötterna skola vara närmast jorden. Men
    flugorna, när de gå under taket, hafva sina fötter alldeles ifrån
    jorden, och kroppen närmast.

    Kaptenen hviskade mig i örat, att hans förklaring verkligen var
    litet haltande. Jag skulle icke varit i stånd att svara på Emmas
    invändning, och jag rodnade... å kaptenens vägnar, ty jag trodde,
    att icke heller han var i stånd att lösa frågan. Men jag bedrog
    mig.

    – Det der kommer af tvenne orsaker. För det första har äfven
    taket, liksom alla kroppar sin dragningskraft för sig, som
    i någon mån upphäfver jordens dragningskraft. Oaktadt denna
    dragningskraft är miljoner gånger mindre än jordens, kan dess
    verkan dock vara stor nog på mycket lätta föremål, som befinna
    sig mycket nära eller invid. Nu är det väl också sannt, att till
    exempel en fjäder, ett dammkorn vanligen faller till golfvet; det
    kommer deraf, att de icke hafva fri rörelsekraft och således lyda
    jordens öfvervägande dragning. Det lätta kreaturet flugan deremot
    har rörelsekraft, och i någon mån vilja; då flugan spatserar
    under taket, är det säkert, att hon äfven något anstränger sig,
    för att hållas der; detta skulle dock icke lyckas, om icke äfven
    taket hade sin dragning, hvaraf flugan betjenar sig. Kan Emma nu
    säga, hvarföre flugan kan spatsera under taket?

    – Ja, för att flugan är så lätt, för att taket drar till sig,
    för att flugan har starka ben, och för att flugan vill spatsera
    under taket.

    Kaptenen skrattade rätt godt, af nöje öfver Emmas naiva
    uppfattning. Det kan nog hända, att hans förklaring icke så
    alldeles var byggd på vetenskapliga grunder, men hufvudsaken var
    vunnen. Emma trodde på honom, förstod på sitt sätt saken och var
    nöjd.


                                                            d. 20.

    Jag har afsmak för att vidare skrifva i detta album. Hvad skola
    de fridfulla, idylliska scener, jag numera upplefver, ha att göra
    med de skakande, jag här upptecknat. Hvarenda gång jag öppnar
    denna portfölj, vakna hos mig hemska minnen. Hvarföre skall jag
    då så ofta öppna den!

    Jag skall börja hålla ett annat album, hvilket jag vill kalla
    mitt Mallasvesi album, eller fridens bok.

    Härifrån skall jag blott göra undantag, då något särdeles
    gladt eller särdeles sorgligt inträffar, eller ock, då jag har
    någonting att skrifva om personer, hvilka spelat en vigtig roll i
    detta föregående orons album.

TREDJE BOKEN.

                                                   d. 2 Febr. 1850.

    Jag har i dag emottagit en nyhet, hvilken jag icke kan underlåta
    att uppteckna i orons album. Hofrättsrådinnan Segerskjöld är
    förelyst med landtmätaren v. Degen.

    Partiet anses naturligtvis som en stor mesallians å hennes sida.
    Det kommer deraf, att man icke läst Celias svarta album. Skulle
    man det gjort, ansåge man troligen partiet temligen egalt.

    Af de känslor, med hvilka jag emottog nyheten, finner jag till
    min glädje, att Josef verkligen är bannlyst från mitt hjerta.
    Visserligen blef jag litet häpen, många minnen stormade på mig;
    men bland dessa känslor fanns dock ingen, som hade ens tycke
    af kärlekens oro, af svartsjuka eller något annat sådant. Nej
    tvertom, de känslor, den närvarande stunden skänkte mig, hade
    snarare tycke af glädje. Josef har sökt tvätta bort en del af
    sin fläck och – han har högtidligen afsagt sig mig för lifvet.

    Skall jag å någons vägnar känna smärta, så är det å Axels. Månne
    han igenom sin moders giftermål kommer i någon falsk ställning?
    Jag hoppas annat. Jag hoppas, att Gud styr Axels öde på det
    vackraste sätt.

    Ack, om den gossen på ett par timmar vore här, att jag finge visa
    honom för Anna. Anna skulle säkert vara nöjd med Axel.

    Anna synes komma från sin spatserfärd. Bort, mitt album!


                                                  d. 17 Juni 1850.

    Ack, så jag är glad! Nyss såg jag tvenne personer gå arm i arm.
    Jag håller så mycket af dem begge.

    Huru ofta Anna, nästan med ovilja, medgifvit, att hon aldrig
    varit kär! Jag har trott derpå, ty Anna ljuger aldrig. Anna har
    mest bott här i ensligheten på landsbygden; väckelse till kärlek
    har felats henne.

    Anna har varit liksom ledsen på sig sjelf, för det hon icke
    erfarit denna ljufva plåga.

    – Säkert är jag en så opoetisk varelse, att jag aldrig kan börja
    älska – sade hon en gång, halft gråtande, halft skrattande.

    Då sade jag, att poesin icke ligger i kärleken egentligen –
    ty denna kan vara falsk – utan fastmer i den sanna kärlekens
    möjlighet. Jag drog på den sträng, att blott den rätta kommer,
    så skall Anna nog lära sig älska.

    – Den rätte kommer väl aldrig – sade Anna – redan är jag tjugu
    år, och om jag är något vacker, så börjar väl den fägringen redan
    taga af. För hvarje dag blir det väl svårare att älska mig.

    Härvid gjorde jag en liten syftning på min egen sorgliga historia
    och menade, att det kan vara en lycka att slippa kärleken.

    – Nå ja; jag vill litet pruta med mig. Jag vill icke bry mig om
    att vara älskad. Men visst skulle jag sjelf vilja älska. Ja, jag
    skulle vilja tycka om någon. Jag ville försöka, hurudan kärleken
    är. Det är ju att knappt vara en flicka, då man är tjugu år och
    än aldrig tyckt om någon.

    Jag ämnade säga Anna, att hon häruti talat temligen originelt,
    men oqvinnligt. "Det är just längtan, behofvet att vara älskad,
    som hos qvinnan verkar behofvet att älska", hade jag nyligen
    läst hos Bulwer. Jag ämnade just använda denna sanning, för
    att vederlägga Anna, då bullret af ett åkdon hördes. En schäs
    stannade, och ner hoppar ingen annan än... min bror Clinton.

    Jag måste säga, att jag bleknade af glädje. Anna å sin sida
    bleknade äfven, troligen af andra känslor. Det var äfven
    verkligen besynnerligt, i afseende å Anna, att Clinton skulle
    inträffa just nu.

    Det nästan förargade mig, att Clinton skulle se på Anna mer än på
    mig.

    – Det är min bror, ser du Anna, och han kommer icke att omfamna
    sin syster.

    – Ja, vet du, Celia lilla – sade Clinton, i det han kysste
    mig – jag blef så häpen, när jag såg mamsell Degerberg, den du
    beskrifvit röd som en ros, nu blek som en lilja.

    – Ja, ja, om du visste Clinton, hvarom vi sist talat, så skulle
    du icke undra så mycket öfver Annas blekhet. Ser du, nu är hon
    åter röd som en ros.

    – Det anar mig, att jag någongång får veta hvad frågan gällde.
    Till dess skall jag tygla min nyfikenhet.

              *       *       *       *       *

    Det är någonting högst angenämt och fröjdande för själen, att
    vara vittne till gryningen af en kärlek emellan tvenne personer,
    dem man båda håller mycket af, och dem man i själens hemlighet
    önskar se som ett par.

    Allt ifrån första stunden, och måhända till följe af Clintons
    oförmodade ankomst, hvilken, till följe af vårt just då afbrutna
    samtal, kunde gälla för ett lyckligt förebud, tänkte jag i
    stillhet, huru trefligt det vore, om det unga herrskapet, Clinton
    och Anna, skulle börja hålla af hvarann... så der mycket.

    Jag frågade den första aftonen Clinton, hvad han tyckte om Anna.

    – Skulle jag icke tycka om henne. En sådan flicka är för mig
    någonting nytt. Hon tillhör icke dessa förbildade, sköna själar,
    som man i sådan mängd träffar i de större städerna, varelser,
    hos hvilka en falsk fantasi tagit välde öfver tanke och känsla.
    Anna är visst icke, hvad man kallar en bildad flicka; äfven
    kan det hända, att hennes fantasis vingar icke bära särdeles
    högt. Men bättre är tillochmed brist på fantasi, än dess skefva
    riktning. Naturen har emellertid gifvit Anna en rik ersättning
    i qvinnans bästa egenskaper, godhet och ömhet. Hon tyckes mig
    tillhöra de qvinnor, hvilka man icke gerna kan skänka en eldig
    och passionerad kärlek, men dem man ändå kan så hjertligen hålla
    af. Med ett ord, jag tror att den man, som får Anna till maka,
    blir en bland de lyckligaste... äkta män.

    Så jag tyckte om Clinton för denna uppfattning af Anna. Just så
    har jag tänkt mig henne. Jag tänkte: "kanske du, min bror, just
    blir den lycklige". Men jag sade intet. Jag ville icke skrämma
    bort den lilla blinda guden, ifall han var i farvattnet.

    Dagen derpå var jag nog ogrannlaga att fråga Anna, hvad hon
    tyckte om min bror. Anna blef förlägen, rodnade och knöpplade på
    fransarne af sin sjal. Med en viss ansträngning svarade hon:

    – Åh, nog är han hygglig.

    – Är han sådan som du föreställt dig honom?

    – Ja, nej... Din bror har jag alltid föreställt mig såsom...
    hygglig. Men nog är han annorlunda ändå, än min föreställning
    fattade honom.

    – Är han öfver eller under den? – fortfor jag obarmhertigt.

    – Nog är han på sätt och vis öfver min föreställning, men nog
    är han mycket styggare än jag trodde. Han sätter mig så ofta i
    förlägenhet... Ack ändå, sådant jag slabbrar för dig, Celia, men
    hvarföre skall du... plåga mig med sådana frågor.

    Det att Anna ansåg Clinton för stygg, kunde åter anses för
    ett lyckligt tecken. Så pass mycket visste jag af erfarenhet.
    Emellertid beslöt jag att icke vidare plåga Anna med frågor eller
    anspelningar, utan låta saken i all stillhet ha sin gång. Ville
    det bli kärlek af, så finge det.

    Några dagar till hade förflutit, då jag hos Anna märkte de
    små symptomer, som antyda kärlekens tillvaro. Då Clinton var
    närvarande, såg hon på honom litet oftare än nödigt var, och
    ändå litet mera förstulet än man brukar. Annas ögon voro äfven
    vid sådana tillfällen mycket vackrare än eljest; de ägde en god
    portion af värma och... trånad. Besvarade Clinton blicken, så
    sänkte den lilla Anna hastigt ned ögonen, och rodnade stundom
    dervid.

    Var Clinton åter frånvarande, så hände sig att Anna ofta medvetet
    suckade. Vid sina husliga göromål var hon mäkta tankspridd,
    och begick många oskickligheter, hvilka ådrogo henne bannor af
    kaptenskan.

    – Kan du tro, pappa lilla, huru Anna nu igen bar sig åt – sade
    kaptenskan till sin man – hon hällde ägggulorna i kaffepannan
    och kaffemåttet i steken. Jag ärnade mycket banna henne, men
    nändes ej, då hon sjelf började gråta öfver sitt misstag.

    Kaptenen smålog och sade blott: – hm, hm. Han hade väl samma
    tankar som jag.

    Med mig talade Anna mycket mindre än förut och var blefven mycket
    ojemn. Än var hon snartsticken och särdeles kort om näsan; än
    åter ömmare än nånsin, så att hon stundom helt oförmodadt och
    utan orsak kom och kysste mig.

    Med Anna var således förhållandet icke tvifvelaktigt. Svårare
    att sondera var Clinton. Han var glad som vanligt, röjde ingen
    särdeles tankspriddhet, och tycktes tala med det gamla herrskapet
    just lika gerna som med Anna.

    – Kan Clinton – tänkte jag för mig sjelf – kan min bror vara
    en sådan fjäril, som så många andra unga herrar? Jag kan ta för
    afgjordt, att han mellan fyra ögon sagt Anna vackra saker, som
    inverkat på hennes känsla, efter Anna blifvit... sådan. Kan
    Clinton vara nog oädel att väcka känslorna hos ett okonstladt
    barn, utan att vilja vackert svara emot dem. Kan min bror vara
    sådan!

    Jag höll redan på att arbeta mig till courage att ge Clinton en
    vederbörlig lexa, då jag i dag fick se honom jemte Anna komma
    ifrån parken, promenerande arm i arm. Clinton sade hänryckt:

    – Önska oss lycka, min syster. Du förstår väl att Anna och jag
    äro riktigt förlofvade. Säg min Anna, så din blifvande svägerska
    hör, att du älskar mig.

    – Ja, ja, ja – svarade Anna i ljuft bryderi.

    I detsamma syntes kaptenen på trappan. Jag måste säga, att jag
    dervid blef litet häpen. Icke så Clinton, som gladt utropade:

    – Ser farbror, att det lyckades. Här står min flicka nu, så
    ljuft förlägen. Hon är liksom rädd för pappa.

    – Behöfs icke, mitt barn, behöfs icke. På den der vackra synen
    var pappa icke så alldeles oförberedd. Kom in, mina barn; ni
    måste få styrka er med litet vin.

    Clinton kom således mina tvifvelsmål fullkomligen på skam. Och
    icke nog härmed! Han hade redan förut kommunicerat med Annas far
    och erhållit dennes bifall och välsignelse. Clinton har betett
    sig som en duktig gosse och som en klok general. Han skaffade
    sig vänner i fästningen, innan han intog den. Fast nej; jag är
    glad, att min liknelse haltar, Clinton har icke tagit sveket till
    bundsförvandt.

    Om söndag skall firas en förlofningsfest. Den skall bli
    storståtelig, menade kaptenen. Dit skola komma gäster tillochmed
    ifrån Tavastehus.

    Huru mycket jag deltar i Clintons och Annas lycka! Det är lika så
    ljuft att delta i andras glädje, som att sjelf vara lycklig. Och
    denna lycka är icke uppblandad med någon oro, den är fullkomligen
    oegennyttig och derföre så tillfredsställande.

    Derföre bort ifrån mig, du orons album! Jag flyr åter till dig,
    du fridens anspråkslösa bok.


                                                   d. 8 Jan. 1851.

    Redan hade jag nästan glömt bort att en portfölj, sådan som
    denna, finnes till. Nu måste jag åter fly till dig, du nattens
    vän och orons album.

    Jag har återsett en person, hvilken tvingat fram många af de
    minnen, hvilka tycktes förgätna. Jag har återsett honom, jag
    vet icke, om med smärta eller med fröjd.

    Clinton hade tillbragt hela hösten i Helsingfors, sysselsatt med
    tankar på sin doktorsgrad. Anna hade visst stundom rätt ledsamt,
    men fann sig ändå snart, såsom en klok flicka egnar och anstår.
    De täta bref, hon erhöll från sitt hjertas vän, bidrogo icke så
    litet härtill.

    I ett bref, dateradt sjelfva nyårsdagen, underrättade Clinton
    Anna om, att han snart skulle infinna sig på Mainola.
    Trettondagen skulle han troligen vara i Tavastehus och kanske
    tillochmed med sin värda person "öka assembléens glans."

    Clintons förmodade ankomst var ett mäktigt skäl för Anna, att
    vilja fara till klubben. Hon öfvertalade sin far och mor till
    denna "lustresa". Slutligen vann hon äfven mig, som visst icke
    väntade mig någon glädje, likgiltig som jag numera blifvit för
    dansens nöje.

    Vädret var äfven lockande, likasom föret. Nog af, vi foro.

    Förvånade blefvo vi väl icke, men ändå så hjertligen glada öfver
    att Clinton hållit sitt ord. Han var en af de första vi sågo i
    salen. Glad var jag för egen del, men än gladare för Annas.

    Sedan den första valsen var slut, sade Clinton, att vi nu finge
    sakna honom på en stund. Han skulle gå till sitt qvarter, för att
    taga med sig sitt ressällskap, "hvilken väl icke kunde underlåta
    att komma, då hans väns syster och fästmö varit nog förekommande
    att, på grund af en blott förmodan, bivista assembléen."

    Den första kadriljen hade jag den lyckan att dansa med en
    kavaljer, som nog kunde föra till torgs det lilla han visste. Det
    var en långsam dans. Det vore bättre för herrar kavaljerer att
    tala ingenting, än att tala bara snömos. Men så lära icke andra
    flickor tänka, och hvad mängden tänker, det är väl det rätta.

    Till all lycka fingo både Anna och jag sitta den andra kadriljen.
    Att vi sutto bredvid hvarandra, var naturligt. Vi fingo
    tillsamman ha ledsamt efter Clinton, som icke hördes af. Just då
    de sista tonerna ljödo, sade Anna:

    – Nej, men se der kommer ändtligen Clinton. Han för med sig en
    ung, blek gosse.

    Jag satt så, att jag icke kunde se Clinton och hans följeslagare,
    innan de voro tätt invid oss. Jag skall då... berättade mig
    sednare Anna... gifvit till ett utrop af öfverraskning och sagt:
    – Axel!

    Ja, det var verkligen Axel, men huru förändrad! Ett hufvud längre
    än då jag, halftannat år förut, såg honom den gången, då... Äfven
    anletsdragen hade undergått en förändring, som utvisade, att af
    gossen blifvit en yngling. Med undantag af en ökad liflighet och
    glans, voro dock ögonen desamma, dessa ögon, hvilka äfven under
    gosseåldern ägt ett alfvar och ett djup, som tycktes tillhöra
    någon sednare period af lifvet.

    Axel tycktes söka efter något ord till inledning, men deraf blef
    intet. Jag skulle så innerligen gerna afbrutit den plågsamma
    tystnaden... om jag kunnat. Det blef Clintons sak:

    – Jag tror att herrskapet redan hunnit glömma bort hvarandra.
    Om det så är, får jag för dig, min kära syster, presentera
    studeranden Axel Segerskjöld. Det är säkert studenten, som gör
    honom oigenkännelig.

    Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och så, voro i sjelfva
    verket fina, och verkade hvad de borde. De förjagade en stor
    del af förlägenheten och bryderiet. Jag vågade framstamma en
    anmärkning om, huru mycket "herr Segerskjöld" vuxit, och huru
    roligt det var att se honom.

    – Tycker mamsell Värn verkeligen, att det är roligt?

    Axel satte mycken tonvigt på detta "mamsell Värn". Detta kändes
    mig något obehagligt, ehuru jag sjelf gifvit anledning dertill
    genom mitt herr Segerskjöld. Dock, som ställningen oss emellan
    förändrats, och Axel icke kunde anses för ett barn mer, tyckte
    jag mig gjort rätt. Jag ämnade äfven framdeles kalla honom "herr
    Segerskjöld".

    Jag minnes icke, huru jag besvarade Axels fråga. Han drog sig
    undan, sedan han likväl fått löfte om nästa kadrilj.

    Af orsak, att några ortens lejon voro alldeles outtröttliga i
    polkamasurkan, och icke syntes ha något emot att för det täcka
    könet presentera deras synbarligen transpirerande kinder, hände
    sig att denna dans blef längre än den bordt. Jag var rätt nöjd
    att mitt svaga bröst icke tillät mig sådana fatiguerande danser.
    Emellertid sökte jag att ordna mina tankar beträffande Axel.

    Huru hade Clinton blifvit så bekant med Axel? Hvilkendera månne
    hade sökt den andras sällskap? Om Clinton haft någon aning om,
    hurudant Axels förhållande varit till mig, var det då så alldeles
    rätt att föra honom till mig? Jag fann ingen lösning af gåtan
    innan Axel ledde mig till dansen.

    Axels visavis var Clinton, som dansade med sin Anna. De hade så
    mycket att säga hvarannan; så tycktes icke förhållandet vara
    mellan Axel och mig. Öfver hälften af kadriljen var redan förbi,
    då Axel omsider sade:

    – Jag ville, att jag icke alls lefvat förr än nu, eller ock att
    allt det förra varit en dröm. Då vore vi icke så fremmande.

    – Låt oss anse allt det förra för en dröm, och vi skola icke
    vara fremmande mera.

    – Ja, men vet... mamsell Värn, att jag omöjligen kan komma mig
    att tycka så. Och jag vill ej ens anse allt det förra för en
    dröm. Det finns deri ett och annat för godt, för att vara blott
    en dröm.

    För godt för att vara blott en dröm? – sade jag – Kan
    verkligheten, äfven då hon är skön, gå upp emot en skön dröm?
    Vackra drömmar äro en gåfva ifrån höjden, med hvilken jordens
    gåfvor icke tåla någon jemförelse.

    – Men om dessa jordens gåfvor ändå äro himlens?

    – Jag förstår icke, hvad... Axel menar.

    (När jag skulle kalla honom herr Segerskjöld, var det mig, som om
    tungan häftade vid gomen. Halft med ansträngning, hälft omedvetet
    nämnde jag honom således vid namn. Men jag rodnade).

    – Det kan nu vara nog – sade Axel –; det förflutna står åter
    vid min sida och är icke fremmande mer.

    Han såg på mig med en obeskriflig blick, och suckade helt lätt.
    Sedan sänkte han blicken och talade liksom för sig:

    – Jag vet ej, om jag vågar mig till Mainola. Äro husvilla
    fremlingar välkomna der?

    – Huru kan Axel tvifla derpå? De äro välkomna.

    – Äfven oaktadt Celia finnes der?

    Nu anade jag, att hans mening med detta vågar kunde vara en
    annan, än det först ville tyckas. Denna aning vågade jag dock
    icke låta inverka på mitt svar, som blef:

    – De som äro välkomna hos dem, hvilka äro mig i föräldrars
    ställe, äro det äfven för Celia. Isynnerhet om de äro husvilla.

    – Tack Celia för dessa ord, som innebära mera än du kanske anar.
    Ty jag är husvill och längtar efter ett nytt hem. Och jag skall
    våga mig till Mainola.

    Dansen var slut, och Axel gick att tala med Clinton, hvarpå han
    syntes aflägsna sig. Clinton återkom med det besked, att Axel
    sagt sig illamående och vändt hem tillbaka. Min bror gick att
    söka sig ny visavis. Han sade det höra till saken, att dansa med
    sin fästmö minst två gångor, och med sin syster... ingen. Clinton
    tycks hafva samma åsigt som fordom, att det nemligen ser pjåkigt
    och tillgjordt ut att dansa med sin syster, om hon eljest har
    någon tur.

    Snart fick jag veta, hvarföre Axel kallade sig husvill. Clinton
    berättade mig, att alltsen hans mors giftermål med v. Degen, hade
    hemmet blifvit honom mindre kärt. Modren lär äfven blifvit mera
    ovänlig emot Axel, osäkert på hvilka grunder, menade Clinton.
    Endast en gång på ett års tid hade han besökt hemmet, af längtan
    efter sina systrar. Detta besök varade blott ett par dagar.
    Föröfrigt försåg man honom med penningar nog.

    Jag tänkte: – Axel är en martyr för Celias skull. Ja, för min
    skull saknar han hemmets ljufva och hulda omvårdnad. Hvarföre
    skall Celia vara en oskyldig orsak till så mycket ondt? Stackars
    Axel!

    Jag sökte utforska Clinton. Han hade genom en tillfällighet
    blifvit bekant med Axel. Han hade blifvit bjuden på hans
    studentkalas, han visste ej af hvem, ty tio nyssblefna studenter
    voro med om tillställningen. Clinton hade fattat tycke för
    ynglingen, hvars femton år icke hindrade ett djup och en flygt,
    högre än mången tjuguårings. Sedan hade han sökt Axels sällskap,
    ty Clinton föredrager i allmänhet yngre personers sällskap
    framför äldres. "Jag vill så gerna agera beskyddare" tillade min
    bror. Lustresan till Tavastehus hade äfven varit en proposition
    af Clinton.

    Min bror tyckes icke ana... Jag skulle, om jag äfven ville det,
    icke for min död kunna förtaga Clinton hans okunnighet.

    De två följande kadriljerna dansade jag. Mina moitiéer uppbjödo
    nog sin förmåga att "hålla mig varm"; äfven måste jag hålla dem
    räkning för det de allsicke liknade första kadriljens hjelte. Det
    hjelpte icke, jag hade så tomt efter... Axel.

    Huru glad skulle icke jag således bordt bli, då Axel åter
    inträdde i salongen. Hans illamående hade upphört; han hade icke
    kunnat få sömn, när andra roade sig. Derföre måste han återvända.
    Jag kände tydligt att jag bleknade.

    Han uppbjöd mig till kotiljongen. Jag hade bordt svara nej, men
    jag svarade ja. Jag var ju förbjuden att valsa.

    Redan för två år sedan, då han var hufvudet kortare än jag, var
    det lätt att valsa med Axel. Nu var han halfva hufvudet längre.
    Han både valsade och förde väl. Det gick så lätt och lustigt; jag
    visste icke af någon ansträngning.

    Redan den första gång, jag blef upptagen af en fremmande
    kavaljer, kände jag en stickning i bröstet och andtäppa. Jag
    beklagade mig deröfver. När jag andra gången skulle blifva
    upptagen, sade Axel:

    – Jag ber om förlåtelse, min herre. Mamsell Värn vågar icke
    valsa utöfver de ordinära turerna med... mig.

    Kavaljeren aflägsnade sig småförtretad. Axel rodnade, kanske för
    det han ansåg det låta egenkärt, då han sagt med mig. Jag tyckte
    dock om honom, för att han gifvit ett tydligt svar. Jag tackade
    honom derför.

    Sedan en och annan fått samma besked, fingo vi sitta ostörda.
    Då var att se, huru Axel blef sig olik. Han var glad, liflig,
    skämtsam, intressant. Det var ett underverk. Så upprymd hade jag
    aldrig sett honom i hemmet, aldrig förut. Bland annat sade han:

    – Jag tycker mig vara en helt ny menniska. Jag ser för mig
    framtiden i ljus. Förklara för mig det, Celia.

    – Säkert kommer det deraf, att Axel blifvit student. Det måste
    vara ett eget nöje, ett nöje, hvilket qvinnan aldrig får erfara.

    – Ja, det är ett nöje. Verlden ligger framför mig så stor,
    så öppen. Den stolta tanken, att kunna verka något i verlden,
    tränger fram lik stjernan ur natten. Önska mig lycka, Celia!

    – Jag önskar Axel det allra bästa på jorden. Godt nytt år!

    – Och hvad mån' vara detta allra bästa? – sade han med en ton,
    som sade, att skämtet redan fullkomligen utrymt platsen.

    – Det som för jorden närmast till himlen.

    – Då förstår jag, att Celia icke menar jordiska utmärkelser,
    yttre ära och stjernor. De stjernor äro bäst, som bäras...
    innanför. Dock tycker jag, att det vore en stor lycka, ja väl den
    allra största, att kunna på något sätt höja sig i deras ögon,
    hvilka vi älska. Låt vara, att fosterlandet är vår älskarinna,
    då skola vi icke sky att uppoffra oss för detsamma. Man bör vara
    beredd att tillochmed dö för det man älskar. Då blir troheten
    beseglad genom döden. Ja, det vore ljuft att dö för... sådant!

    – Ja, det är sannt. Men jag ville nästan, att jag icke vore
    qvinna.

    – Det var bra, att Celia tillade detta nästan. Eljest skulle
    jag hafva en motsatt, besynnerlig önskning. Jag ville icke alls
    vara. De blommor, som vända sig mot solen hade icke glada dar,
    om solen vore borta.

    Hastigt förändrande ton sade han småleende:

    – Celia lär finna, att jag lärt mig att säga komplimanger.

    – Lofva mig att hädanefter använda dem sparsamt – sade jag.

    – Lofva mig att hädanefter vara en annan, än Celia är – svarade
    Axel.

    Kotiljongen slutade assembléen. Följande dagen foro vi af
    till Mainola. Clinton och Anna satte sig i en släde, kaptenen
    naturligtvis med sin fru i en annan. Mig blef intet val öfrigt.
    Jag måste sitta med Axel i den tredje släden.

    Till min ledsnad måste jag medge, att så fort resan aflopp med
    Axel, hade den troligen icke aflupit med någon annan. Han var
    glad och treflig, och använde ytterst sparsamt... komplimanger.

    Lilla Emma, som säkert haft mycket ledsamt, emottog oss med en
    barnslig glädje. Men visst såg hon bra förvånad på Axel.


                                                       d. 12 Jan.

    Axel har blifvit en stor favorit hos farbror och faster, – så
    kallar jag nuförtiden kaptenen och kaptenskan. Faster är förtjust
    i hans belefvenhet och artighet, farbror i hans "förmåga att
    kunna följa med," samt hans qvicka infall. Jag sjelf, huru må
    det vara med mig? Naturligtvis fröjdar det mycket Celia, att den
    person, hon sjelf håller af, äfven blir afhållen af andra, dem
    hon håller af. Personen vinner derigenom i ökad glans.

    I går, då Axel icke var inne, roade det farbror att bry mig
    för honom. Jag svarade så ogeneradt jag nånsin kunde, att
    jag verkligen höll bra mycket af Axel, och att jag dertill
    hade rättighet, då han varit min discipel. Då sade farbror
    småskrattande:

    – Nu kom Celia att missäga sig. Du sade att det var en
    rättighet, men menade säkert en skyldighet.

    Jag rodnade, hvilket var förtretligt, emedan Clinton var i
    rummet. Småstucken och i bryderi gick jag ut. Snart mötte jag
    Axel och Emma, som kommo från den rimfrostprydda parken.

    Gud är mitt vittne, att jag vid denna syn tänkte: – o, att
    småningom skulle uppvexa ett ömt förhållande mellan dessa två! De
    tyckas skapade för hvarandra.

    Emma gick i all stillhet bort, och lemnade oss allena. Jag
    började tala om Emma, jag berömde, såsom jag det borde, mycket
    det lofvande trettonåriga barnet. Jag ryckte fram med en invit på
    långt håll, huru passligt det vore, om Axel o.s.v.

    Jag vågade icke ens härvid se på honom. Han ljufva sonora röst
    hördes svara:

    – Jag förstår Celias mening, och jag tackar dig derför. Celia
    talade som ur min egen själ; äfven hos mig har en sådan tanke
    trängt sig fram. Men jag har tillbakavisat den. När insekten
    en gång svedt vingarne på ljuset, så locka honom icke ens de
    klaraste stjernor af första ordningen; vid ljuset fäster sig
    insektens lif, tills det i döden släcks.

    Dessa ord försatte mig i en onämnbar rörelse. Jag tyckte mig
    gjort mycket illa, som framlockat sådana ord. Jag skyllde på
    kölden och sprang i min kammare, der jag nu är.

    Jag öfvertänker den djupa rörelsen i min själ. Hvad skall den
    båda? Är Celia skapad till olycka, till sin egen olycka, eller
    andras, dem hon håller af?

    Men hvarföre tänker jag på olycka. Skall någon sådan nödvändigt
    uppstå nu? Att jag för Axel äger ett stort, altför stort värde,
    det vet jag. Är min känsla icke tacksam derför, besvarar jag icke
    hans kärlek... ack att jag måste använda detta ord... då blir
    det olycka, Axels. Besvarar jag den, skulle det så hända att jag
    besvarade den, hvem blir då den olyckliga? Månne jag sjelf? Men
    hvarföre tänker jag på olycka!


                                                             d. 17.

    Lektionen med Emma var slutad. Hon sade till mig:

    – Söta Celia, hvarföre har du blifvit så ängslig? Du suckar så
    ofta, när du läser med mig.

    – Gör jag det? Det visste jag icke af.

    – Vet Celia, vore jag några år äldre, så skulle jag sucka så...
    för Axels skull.

    – Hvarföre just för Axels skull?

    – För han är så söt. Om jag någongång i verlden blir gift... det
    kan ju hända... så ville jag, att det vore med en, som skulle
    likna Axel bra mycket.

    – På hvad sätt är då Axel så söt?

    – Så Celia kan fråga! På allt sätt. Han är emellanåt så rolig,
    och sedan igen så förståndig. Han är också så karlaktig och
    duktig, när det gäller, och dessemellan är han så snäll och god.
    Han skulle visst icke göra en mask förnär. Och sist så är han så
    vacker, och det är ju också ändå någonting, det.

    – Det är märkvärdigt, huru många fullkomligheter hos Axel Emma
    hittat på.

    – Mycket märkvärdigare är det, att Celia icke hittat på dem. Och
    ändå tänker Axel på ingenting så mycket, som på Celia.

    – Huru kan Emma tala sådant? Huru vet Emma det?

    – Jo, ser Celia, jag har det af Axel sjelf. Hvarföre tror Celia,
    att han så gerna är med mig allena; det är bara för att få i
    fred tala om Celia. Han frågar mig så mycket om Celia, ja, allt
    möjligt frågar han. Och när jag då berömmer dig, såsom alla måste
    göra, så blir han så glad, och om jag berättar något, som Celia
    sagt eller gjort, så hör han så uppmärksamt på, att jag är rädd
    han skall förlora andan. Det är riktigt sannt. Skulle jag icke
    veta, huru rysligt mycket Axel håller af Celia. Ack, vet du, i
    går frågade han mig, huru lexan gått. Jag sade då, att Celia
    varit nöjd med mig och kysst mig. Då kom Axel till mig och stal,
    riktigt stal en kyss af mig. Nog förstår Celia, hvarföre han det
    gjorde.

    Jag blef ledsen på mig sjelf, för det jag så gerna åhört Emmas
    berättelse. Derföre sade jag temligen omildt:

    – Men hvart vill då Emma komma med detta prat?

    – Jo, det skall jag säga. Jag skulle vilja att Celia vore mera
    god emot Axel. Celia tycks vara liksom rädd för honom. Celia
    borde hålla af Axel lika mycket, som han håller af dig. Åhå, vore
    jag i Celias ställe, nejminsann jag skulle låta en sådan gosse,
    som Axel är, vara så der. Jag skulle hålla af honom så rysligt.
    Och jag skulle äfven visa det.

    – Men, minns Emma, jag är ju hela fyra, fem år äldre än Axel.

    – Fyra, fem år äldre, hvad gör det? Så mycket äldre var också
    mamma än pappa, och lycklig var pappa, så länge mamma lefde. Jag
    minns ännu, huru de höllo af hvarann, och huru pappa gret, när
    mamma lades i kyrkomullen. Hvad gör ålder!

    – När Axel blir så gammal som jag nu är, så har han glömt mig.

    – Glömt? Du tror sådant om Axel. Han kan ej glömma! Å nej. Han
    är den allrabästa.

    Sedan Emma sagt detta, gaf sig barnahjertat luft i en ström af
    tårar. Hade en engel ifrån himlen nedstigit som förespråkare för
    Axel, han hade dock icke kunnat vara vältaligare än detta barn,
    hvars späda fantasi, förgudande sitt föremål, altförväl röjde
    sin riktning, men hvars goda, oegennyttiga hjerta ändå glömde
    allt vid tanken på dens väl, som gifvit barnafantasin dess späda
    vingar.

    Oemotståndligt bröto tårar sig väg ur källan af mitt hjerta.

    De blandade sig med Emmas.


                                                            d. 20.

    Klockan är icke mera än tre på morgonen. Jag har stigit upp, för
    att uppteckna den dröm, som nyss väckte mig. Minnet af drömmar
    förgår så lätt, om man icke griper dem på färsk gerning.

    Jag var i en bergig skogstrakt, der träden voro så höga, så höga.
    Clinton och Anna voro med mig.

    Vi hade att gå uppför ett ganska brant berg. Anna var mycket
    rädd och stödde sig ängsligt på Clintons arm. Jag var icke alls
    rädd, och uppmanade dem blott att skyndsamt stiga på. Hvart jag
    egentligen ville, vet jag ej, lika så litet hvad jag ville.
    Likväl var det någonting ytterst maktpåliggande och vigtigt.

    Småningom märkte jag att Clinton och Anna blefvo efter. Likväl
    påskyndade jag mina steg. Då jag åter såg bakom mig, fann jag att
    de, i stället för att vidare komma uppåt, gledo sakta nedföre
    och tillbaka. Då ropade jag dem an. De svarade med knappt hörbar
    röst, att de hade bättre att vara i dalen. Då beslöt jag att icke
    mera plåga dem. De fingo vara der de ville. Jag tänkte icke på
    dem vidare. Jag gick på oförskräckt. Jag kom till bergets topp.

    Toppen var bevuxen med granar i en stor cirkel. Jag gick inom
    cirkeln. Der stod Axel, och tycktes vänta på mig.

    – Ack, hvad Celia var god, som kom. Nu får du se alla de
    rikedomar och skatter, som jag förvärfvat åt dig. Följ mig.

    Sedan jag gått några steg fram vid Axels ledande arm, stannade
    jag tvärt. Vår väg var afbruten genom en mörk håla.

    – Detta ser ut som nedgången till en grufva – sade jag.

    – Det är så – sade Axel – fatta mod och sätt dig jemte mig i
    denna korg. Vi skola fara nedåt.

    Der fanns verkeligen en stor korg, som jag icke märkt. Vi satte
    oss i den. Den gick nedåt medelst ett vindspel. Det var mörkt,
    stickmörkt.

    – Är du rädd för mörkret, Celia?

    – Ja, om jag vore ensam, men icke med Axel.

    – Det börjar väl äfven snart att ljusna – sade Axel.

    – Huru djup är denna grufva? – sporde jag.

    – Djupare än höjden af det berg, du klättrade uppför.

    I detsamma började det ljusna. Korgen sänkte sig alltmer, och
    ljuset tilltog. Det började höras ett dån och ett skrammel, som
    tilltog i samma mon som ljuset. Konturer af menniskofigurer
    började synas; de tycktes vara i en liflig rörelse och arbeta med
    kraft.

    Bottnet af grufvan såg ut som en underjordisk stad. Detta erbjöd
    en vacker och skön anblick. Den öfvergick all föreställning.

    Omsider stannade korgen på botten, och vi stego ur.

    – Nu skall jag visa för dig mina arbetare. De äro indelta i
    tvenne klasser; men slafvar äro de alla.

    Jag såg på arbetarene. Alla voro de svarta och smutsiga.

    – Se noga på denna klass. Den utgöres af sådana menniskor,
    som värderat det jordiska guldet högre än allt annat. De hafva
    frivilligt gifvit sig till slafvar. Deras lön är stor nog.

    Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på första klassens arbetare.
    Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på
    deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen
    voro lika. I hvarenda af dem igenkände jag... Edvard. Den Edvard,
    som jag fordom hade älskat i barnets inbillning. Den Edvard, som
    öfvergaf mig, emedan jag var fattig på jordens guld, han, hvars
    otro icke kostat mig någon tår och ingen sorg, emedan min kärlek
    blott var... inbillning; ja, denne Edvard stod der nu för mig,
    representerad i tusende olika och dock lika gestalter.

    Axel gick ifrån dem, och förde mig till den andra klassen.

    – Se noga äfven på denna klass. Den utgöres af sådana män, som,
    lika onda englar, kunna tjusa så det rena som det orena sinnet,
    men hvilkas makt blott grundas på ett fint bedrägeri. De hafva nu
    äfven fått sin lön. De äro mina tvångsarbetare.

    Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på den andra klassens arbetare.
    Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på
    deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen
    voro lika. I hvarenda af dem igenkände jag... Josef. Den Josef,
    som lik en ond engel demoniskt tjusat min själ, han, som jag
    öfvergaf, emedan han aktade det heliga ringa, Josef, hvars
    förlust kom verlden att gapa emot mig så tom och sorglig, emedan
    min kärlek ändå icke varit inbillning; ja, denne Josef stod nu
    der for mig i tusende olika och dock lika gestalter.

    Ännu en tredje klass menniskor varsnade jag; det var qvinnor,
    handtlangerskor åt den andra klassens män. Äfven de voro
    sinsemellan lika. Jag vågade knappt se åt dem. De ägde alla,
    äfven de, bekanta drag.

    Axel gjorde ingen anmärkning öfver denna tredje klass. Han
    tycktes icke ens märka den. Han gick hastigt förbi, och drog mig
    med sakta våld åt ett annat håll, så att vi voro på ett visst
    afstånd.

    – Ser du, min Celia, dessa äro nu alla de, som lyda under mig.
    Är jag icke rik? Kom, skall du få se, hvad slafvarna hjelpt mig
    till.

    Med dessa ord knackade han på bergväggen, som öppnade sig. Vi
    voro i ett rum, stort som den största kyrka, och rikare prydd än
    någon sådan. Taket, golfvet, väggarne voro af silfver och guld,
    som ormlikt ringlade sig inom hvartannat. Ädelstenar af alla slag
    bildade guirlander kring väggarne. Ifrån taket hängde kronor utan
    ett enda ljus, men gifvande en sådan glans, att jag undrade, huru
    mina ögon kunde uthärda en sådan herrlighet.

    – Du förvånar dig öfver prakten i mitt rike – sade Axel. –
    Snart skall du få se en ännu skönare syn.

    Då framstodo omkring oss ljufva, underbara gestalter, som alla
    voro olika, och dock så sköna. De föllo, en och en, på knä för
    oss, och framräckte sina skänker.

    Axel gaf en vink; då framstod ett af de sköna väsendena och
    räckte mig – en myrtenkrona. Jag ämnade sätta den på mitt
    hufvud, men först ville jag dock erfara, huru skickligt den var
    flätad. Jag höll den upp emot de bländande kronorna, och fann att
    myrtenkronan var genomskinlig. Jag blef rätt skrämd häraf.

    – Jag vill ej hafva den. Den är ej gjord af myrten, utan af
    smaragd – utropade jag, och släppte kronan i golfvet. En
    förunderligt vidrig klang hördes, då kronan föll i stycken.

    Nu trädde Axel till mig med strålande ögon och sade:

    – Du har bestått profvet. Din rena själ kan icke dåras mer af
    falska glitter. Du lilla flicka, hemta hit en bättre krona.

    Hon lydde, kom och satte på mitt hufvud en bättre krona, en äkta
    myrtenkrona. Det kände jag af bladens böjlighet och sköna svalka.

    Jag såg på den sköna gifverskan. Var det icke Emma? Ja. Jag
    tackade henne med en kyss. Det såg Axel och han talade:

    – Den tid vi bodde uti solens ljus, tog Axel Celias kyssar ifrån
    Emmas mun. Nu tar jag dem från Celias egna läppar.

    Han kysste mig. I detsamma hördes en sakta musik, och sedan
    började de vackra gestalterna uppstämma en ljuf melodi, hvars
    harmoni efterhand blef allt mera rik, mångfaldig och underbar.
    Det var en festlig brudsång.

    – Är här ej godt att vara? – hviskade Axel. Jag svarade:

    – Om dock min far och moder lefde än och såge Celias lycka!

    – Jag var beredd på Celias goda hjertas önskan. Derföre har jag
    kallat hit din fader och din mor.

    Då kände jag, att mina axlar lätt vidrördes. Jag såg mig om. På
    ena sidan om mig stod min far, på den andra min mor. De voro
    sig fullkomligen lika, endast yngre. De voro lika unga, som den
    öfriga brudskaran omkring mig.

    Min glädje blef nu fullkomlig. Helt och hållet försmälte jag i
    det närvarandes lycka. Jag sträckte mina händer efter Axel, för
    att tacka honom för all denna salighet. Han förstod mig, kysste
    mig och... jag vaknade.

    Der ligger den lilla Emma, hon som i drömmen gaf mig den goda
    myrtenkronan. Ibland suckar hon lätt. Kanske drömmer äfven hon
    någon vacker dröm.

    Hvad månne min dröm betyda? Jag har drömt om silfver och guld.
    Det säges icke betyda något godt. Åtminstone är silfver illa,
    säger man.

    Det var en gång fråga om drömmars betydelse. Då sade en satiriker
    i sällskapet: – drömmar betyda just precis det, som framdeles
    kommer att ske i verlden.


                                                       d. 24.

    I dag reste Clinton och Axel bort. Det var en sorgens dag.

    På förmiddagen föreslog Clinton en promenad. Emma följde med.
    Småningom afdelade sig sällskapet helt naturligt i tvenne
    kotterier. Clinton och Anna bildade det första; Axel, Emma och
    jag det andra. Hastigt sade Emma: – jag vill veta, hurudant
    förlofvade tala, och sprang till Clinton och Anna. Axel sade:

    – Ett så förståndigt och godt barn, som Emma är! Hon kände i
    luften, att jag ville vara ensam med Celia.

    – Emma är ett mycket förståndigt och godt barn – sade jag
    tanklöst.

    Vi talade först ett och hvarje i likgiltiga ämnen, tills det
    äfven blef fråga om resan. Jag bad Axel vara försigtig och icke
    förkyla sig.

    – Jag lofvar det, då Celia så vill – sade Axel, med ett alfvar,
    som tycktes illa harmoniera med frågans obetydlighet. Med än
    större värme fortfor han:

    – Jag lofvar ännu mer än Celia fordrar. Jag lofvar dig att ren
    och obesmittad gå igenom ungdomsålderns faror. Celia, detta namn
    skall blifva mig en stark sköld. All min äregirighet lofvar jag
    dig... äran utan Celia vore utan värde. Sist lofvar jag dig min
    kärlek, en varm och trogen, ja, en evig kärlek. Jag kan icke
    föreställa mig en möjlighet att lefva, om Celia ej bodde i mitt
    hjerta, icke heller någon himmel, der ej Celia vore. Jag lofvar
    dig en kärlek, som gifver allt, men fordrar... intet.

    – Det är för mycket, Axel. Tala dock ej så – hviskade jag, i
    det tårar ovillkorligen fuktade mina ögon.

    – Du gråter, Celia. Jag tackar dig. Du kan ha rätt, ty att
    försaka dig för alltid, det vore dock hårdt. Derföre vill jag
    förändra mina ord. Den kärlek, som nu lifvar mitt bröst, den
    gifver allt och fordrar intet. Ser du, jag frågar dig icke, om
    min kärlek har något gensvar i ditt hjerta. Det är nog för mig,
    att jag älskar dig.

    Åter sade han, efter en lång tystnad:

    – Det vore äfven förmätet af mig, att af Celia fordra ett svar.
    Jernet skall pröfvas i eld, innan det duger. Framdeles någon
    gång, sedan jag bestyrkt min trohet och min rena vilja att vara
    Celias vän... då är det tid för frågor.

    Huru gerna jag velat säga några ord. Äfven jag hade ju bordt
    gifva... någonting. Jag försökte tala... jag kunde icke, vågade
    ej. Axel förekom mig nu såsom ett väsen ifrån ett annat hem, ett
    väsen, som nedlåtit sig till ett jordens barn. Det gick igenom
    mig en rysning. Jag gick der darrande och ängslig.

    Axel såg på mig, och sade med skiftad ton och blick:

    – Jag har sagt allt. Nu känner Celia mig... Derföre skola
    vi tala annat. Vi skola leka, skämta. Jag är ett barn. Skämtet
    passar bra för mig. Och Celia är ett barn, som aldrig kan bli
    annat än ett barn. Derföre skola vi ha roligt... Emma, kom hit.
    Hvad har du att göra der med de gamla!

    Emma kom, och Axel hade med henne många roliga upptåg, som också
    fingo mig att skratta.

    De några återstående timmarna var Axel så glad och tokrolig, att
    jag aldrig förr sett honom så. Och när han satte sig i släden,
    tycktes det allsicke kosta på honom att resa.

    Clinton var icke så glad. Dock sökte också han på sitt sätt
    trösta Anna, stackars barn, som gret.


                                                     d. 1 Mars.

    Tomt, tomt hade vi de första tiderna efter de kära bortfarna
    vännerna. Farbror klagade att han "radicaliter" förlorat sin
    matlust och sitt humör; Anna gret tidtals, likaså Emma, som
    klagade, att det aldrig var riktigt roligt mer. Endast faster
    hade nog förströelse af sitt hushåll, och jag... jag gret icke.

    Nu deremot, sedan tårarna i det närmaste upphört för Anna och
    Emma, tyckes turen ha kommit till mig. Nyss gret jag så, att det
    var underligt, huru jag icke smälte. Men dessa tårar voro ljufva.

    Kan det vara möjligt att jag älskar denna gosse, har jag ofta
    frågat mig, och fått till svar: kunde det vara möjligt att jag
    icke älskade Axel? Åldern gör intet, sade Emma.

    Emellertid, om det är kärlek, huru olika mot den, jag hyste
    för... Josef! Den kärleken kom hastigt som ett rus, en yrsel; ja,
    den var äfven ett rus, en yrsel, efter hvilken uppvaknandet var
    svårt och tungt. Men den, jag nu känner, har kommit småningom,
    den har så stilla smugit sig kring hjertat; den har tillvuxit
    så jemnt och säkert, som en snöboll, rullad i blid snö. Den är
    nästan för ljuf, och fridfull, för att vara kärlek, dock för
    litet systerlig, för att icke vara kärlek. Således är det väl
    ändå kärlek.

    Men då det är kärlek, och denna är så ljuf, så fridfull, hvarföre
    skall jag då gråta? Ehuru jag känner denna kärleks art, är det
    dock, som om jag fruktade den. Hvarföre skall jag tänka på
    framtiden!

    Hvad menniskan dock är oklarsynt och dåraktig. Den tid, jag förra
    gången älskade (synd på det ordet!), då hade jag intet rum för
    fruktan eller onda aningar. Jag fördes som i yrsel. Nu deremot,
    då min älskling är så annan, så ädel, god och ärlig... nu fruktar
    jag.

    Anna och Emma, som icke veta af orons album, hafva undrat,
    hvarföre jag icke mera skrifvit någonting i fridens bok. Det har
    icke skett, emedan jag saknat lust dertill. Så har jag talat till
    dem, och till en del sannt. De tider, jag haft lust att uppteckna
    någonting, hafva varit sådana, att jag hellre meddelat mig för
    dessa stumma vittnen, dessa hvita pappersblad, än för menniskor.
    Ja, jag har skytt att meddela dem någonting om sådant, som rör
    Axel. Jag kan icke vara uppriktig och öppenhjertig nu. Det vore
    att vanhelga... Vore det icke?

    Men jag vill försöka något annat. På en tid skall jag icke ens
    ha dessa stumma vittnen till förtrogna. Jag skall begrafva den
    ljufva låga, som alltmera värmer mitt hjerta, inom mitt eget
    bröst. Jag tror ej för det, att hon af brist på näring dör.


                                                      d. 20 October.

    Jag har hållit mitt ord. På lång tid har den svarta portföljen
    varit oöppnad.

    Den sköna våren har varit, sommaren har flytt, hösten har kommit;
    löfven hafva gulnat och till större delen affallit. Endast
    körsbärsträdens blad äro envisa och hålla sig gröna.

    Nu är det höst, men i min själ herrskar vår. Hösten och
    förödelsen omkring mig förmå icke smitta mitt hjerta.

    Hvarföre griper jag då i orons album? Emedan jag förbehållit
    mig rättigheten att få skrifva i det, då något särdeles gladt
    inträffat. Det är märkvärdigt, att jag allaredan skrifvit om
    detta glada äfven i fridens album. Det är så roligt att mer än en
    gång uppteckna det, som mycket fröjdar själen.

    Axel har skrifvit ett bref till oss. Den skälmen har adresserat
    brefvet till... lilla Emma. Det lyder så här:

                                               H:fors d. 15 Oct. 1851.

        Söta Emma!

        Hvad Emma skall bli förvånad öfver att få ett bref från mig.
        Emma har väl icke förut fått många bref, och säkert intet enda
        från en gosse.

        Ändå har jag just ingenting vigtigt att skrifva. Men kanske
        skall det roa Emma att veta, att jag vuxit mycket. Emma tyckte
        redan i vintras, att jag var altför lång; nu skulle Emma bli rädd
        för mig, vet Emma, ty jag felar blott två tum i tre aln. Men
        säkert har Emma också vuxit, så att du icke behöfver se dessmera
        upp till mig än förut. Emma blir väl icke rädd?

        Vet Emma, att jag den 20 October fyller sexton år? Emma måste
        den dagen få dricka mera kaffe än eljest. Jag vet att Emma
        tycker fasligt mycket om kaffe.

        Jag skulle inte för någon våga berätta, att jag i slutet af
        denna månad ärnar mig till Mainola. Kanske Emma ändå törs
        gifva sina goda fosterföräldrar en liten vink derom. Hviska
        det äfven för Celia, så att ingen må bli skrämd.

        Ser du, lilla Emma, huru alldeles ingenting jag hade att
        berätta för dig. En annan gång bättre. Helsa alla så mycket
        från

                                                    Axel Segerskjöld.

    Det är således i dag Axels födelsedag. Han fyller sexton år. Jag tycker
    det för Axel är så mycket, som för andra tjugusex.

    Emma har ställt så till, att vi verkligen i dag fått dricka mera kaffe
    än vanligt. Emma sade, att hon tyckte kaffe aldrig smakat så bra. Jag
    tyckte så med, fast jag ingenting sade. Anna var den enda, som ej
    tycktes tycka så. Men det är sannt, Clinton har icke i dag sin
    födelsedag.

    Farbror blef mycket glad öfver nyheten. – Det är en skön sak – sade
    han – att man åter på en tid får hit någon att prata förnuft med. Det
    skall bli roligt, att få höra universitetsnyheter. Också jag har varit
    student, och den som en gång varit det, förblir det ock.


                                                             d. 5 Nov.

    Hösten har för en tid lemnat rum för en skarp vinter. Den 29
    October var ett förfärligt väder. Jag anade, att Axel var på
    vägen då, men jag tackade Gud, att det icke var en sjöresa.

    Han kom den trettionde, icke alls illa medfaren. Han sade, att
    man måste vara nöjd, när man har slädföre, om också drifvorna
    göra, att man icke hinner mera än en mil på tre timmar.

    Så stor och vacker Axel blifvit. – Det var en lycka – sade
    Emma – att han skref till mig derom, eljest hade jag verkligen
    blifvit rädd.

    Underligt att jag aldrig märkt, att Axel är vacker. Och dock är
    han sig så lik i det stora hela. Samma uttryck, samma själ,
    samma ögon, som då jag frågade honom plurariel af ciel!

    Kanske är det förändringen i min egen själ, som låtit mig märka
    förändring hos Axel.

    Axel är mot mig så grannlaga. Icke ett ord af sådant, som... nå
    ja!

    Stundom vill det synas, som han tillochmed undveke mig. Deremot
    håller han sig, än mer än förra gången, till Emma. Månne detta
    vara så alldeles bra? Han tror väl, att Emma är mera barn, än hon
    kanske är det.

    Jag har stundom ärnat varna Axel, men det skulle passa sig så
    illa för mig. Anna borde göra det, men säkert faller henne icke
    sådant in, och jag... jag skulle icke kunna göra Anna uppmärksam
    derpå.

    Men månne det kan vara någon fara för Emma? Är hon icke verkligen
    förmycket barn dertill. Och vore det fara, månne denna just vara
    så... farlig? Skall det icke blifva blott en ljuf, barnslig
    fantasi?


                                                              d. 10.

    Emmas far har skrifvit efter sitt barn. Han ligger farligt sjuk.
    Jag har beslutat att resa med Emma. Farbror sade skämtande till
    mig:

    – Så mycket hellre kan du följa med, som den söta Studenten
    är bjuden att tillbringa några dagar hos min granne,
    häradshöfding Ekendal, och hans son, studenten. Celia behöfver
    någon förströelse under tiden. Föret är visserligen det allra
    eländigaste. Landsvägen är dels bar, dels försedd med isgata. Det
    bästa ekipage vore nu ett mellanting emellan kärra och släde. Men
    som intet sådant finns att tillgå, måste man välja mellan tvenne
    ytterligheter. Släde tycks vara säkrare, men har två saker emot
    sig: för det första skulle ni dröja för länge på vägen, för det
    andra skulle ni komma utan medar hem. Hjulåkdon ser visserligen
    riskabelt ut att ha i denna iskraka, men min nya schäs har ännu
    så hvassa spikar, att han borde hållas på isgatan lika väl som en
    nyss skodd häst. Detta ekipage rekomenderar jag således. Celia,
    som jag har märkt kör bra, kan föra tömmarna. Anders kör så
    vårdslöst; han får sitta lat bakpå sitsen.

    – Åh – svarade jag – nog skall jag köra försigtigt. Visst ser
    det litet haskligt ut, då man möter någon, men det hjelpes genom
    att antingen stanna, och låta den andra köra förbi, eller också,
    på farliga ställen, genom att dela väg med sig så litet som
    möjligt.

    Anders går redan att spänna hästen i redet, och jag... ja,
    hvarföre har jag skrifvit detta i orons album?


                                                            d. 15.

    Lycka, lycka, hvad är det för ett ord? All lycka står på randen
    af en olycka. All glädje är så hastigt färdig att räcka handen åt
    smärta.

    Den tolfte återkommo vi från Emmas far, som redan var bättre.
    Sakta och försigtigt foro vi på den bedrägliga isgatan.

    Vädret var blidt, och ändå var himlen blå och solen lyste. Det
    var ett angenämt resväder. Också höll Emma mig nog varm med
    frågor om ett och annat, samt dessemellan med tal om Axel. Jag
    började finna, att hennes ömhet för honom dock icke var farlig,
    att hon ännu var förmycket barn, för att på alfvar älska. Det
    var blott en ljuf, barnslig, systerlig fantasi. Deråt vardt jag
    ganska glad.

    Vi hade icke mera många stenkast till hemmet. Emma sade:

    – Nu får Celia vara bra försigtig. Vi få här en "nedförbacke",
    som väl icke är brant, men krokig och hal. Kanske vi be Anders gå
    bredvid.

    Jag satt försänkt i tankar, och svarade intet på denna naturliga
    proposition. Emellertid gick hästen framåt.

    Backen var långsluttande, hade således ej bordt vara farlig.
    Men, såsom Emma sade, var den krokig. Vägen borde alltid litet
    slutta åt samma sida, som vägen kröker sig, eller åtminstone vara
    horizontel. Denna backe gjorde raka motsatsen; utom backens egen
    tillbörliga sluttning, hade han dessutom en sidosluttning, men
    åt motsatt sida af vägens krökning. Vid vägen var väl icke något
    dike, utan marken sluttade alltmera, ju längre ned. Sist kom en
    brant, som slutade vid en liten å, som tog vägen åt Mallasvesi.

    Då jag såg åt höger, förstod jag, att denna lilla backe var vida
    farligare att färdas nedför än uppför. Slant schäsen en gång
    ur vägen, så stannade han icke förr än vid brantens fot, i åns
    svarta kalla vatten. Ledstänger saknades här, liksom så ofta på
    socknevägar.

    Jag ärnade försöka stanna hästen. I stället tror jag att jag
    ryckte i tömmarna. Både Emma och jag upphäfde ett rop af glad
    förvåning. Axel syntes nedanför vägens krökning.

    Hästen begynte smått löpa. Vid krökningen började schäsen att
    slinta. Det såg Axel, och var som en blixt vid vår sida, just
    då det högra hjulet redan var utom vägen, på den åt ån mera
    sluttande planen invid.

    O, att han aldrig kommit! Hvad var vår räddning värd, då den
    köptes så dyrt!

    Axel stod nedanom vägen på den åt ån sluttande planen, och
    bemödade sig att hindra det högra hjulet att löpa vidare nedåt.
    Förfärliga ögonblick! Axel hade intet säkert fotfäste på den hala
    marken. Han föll, schäsen hade förlorat balansen, den föll på
    Axel.

    Huru länge jag var utan sansning, vet jag icke. När jag vaknade,
    såg jag Emma gråtande vid Axels hufvud, som var blodigt. Anders
    sysselsatte sig med att resa upp hästen.

    Hästen låg omkull på vägen. Axels bröst hade hindrat schäsen att
    rulla vidare och draga hästen med sig i fallet.

    – Du dumma menniska – utbrast Emma till Anders – du tänker mer
    på din usla häst, än på honom der. Förstår du icke, att om hästen
    stiger upp, så kan kärran ännu mera skada Axel. Lyft upp schäsen.

    Detta gick snart för sig. Nu kunde vi betrakta Axel. Han var utan
    allt medvetande och andades knappt. Hjulet och schäsens tyngd
    hade illa skadat hans bröst. Bittra öde!

    Vi förbundo hans hufvud så godt vi kunde. Vi gjorde honom af våra
    öfverplagg en bädd, så mjuk vi förmådde. Dock var den för hård –
    det funno vi af hans oroliga ryckningar under det sorgliga tåget
    till hemmet.

              *       *       *       *       *

    Mot aftonen vaknade Axel från sin sanslöshet. Han lät bedja mig
    komma till honom.

    O, hvilken förändring! De ädla anletsdragen vanställda under
    bemödandet att dölja smärtan, bröstet tungt flämtande, och
    blicken rullande, men, ack, så skön. Så låg den ädle ynglingen,
    det bleka offret.

    – Celia – hviskade han – hvarföre gråter du? Allt är en vacker
    dröm. Celia, du lefver, du är räddad.

    – Ack Axel, tala ej om mig. Jag lefver för att se... dig så der.
    Ack, hvad du andas tungt. Ditt bröst är säkert mycket sjukt.

    – Jag vet ej hur det är, men visst kännes det annorlunda än
    förr. Det går väl öfver.

    Det påkom mig en underlig känsla, liksom han menat: – det går
    väl aldrig öfver. Axel smålog och sade:

    – Jag borde banna Celia, för att du gråter så mycket. Men...
    tårarna klä dig lika bra, som allt annat. Du kan få gråta.

    – Kanske det skadar Axels bröst att tala – sade jag, i det jag
    bemödade mig att svälja tårarna.

    – Det borde icke skada, när jag talar med Celia. Men jag vill
    söka lyda dig. Mitt öga tynger åter. Det bådar sömn. Hur ljuft,
    att söfvas in af den bästa vännen uppå jorden!

    Han har somnat. Säkert sväfva omkring honom sköna englar nu. Han
    småler stundom. Kanske han icke vet, huru jag ensam vakar öfver
    honom, huru mitt hjerta uti oro klappar ömsom, stannar åter.
    Slumra, det är ljuft!

              *       *       *       *       *

    Doktorn har anländt, han har undersökt patienten. Ack ändå,
    bröstbenet är krossadt.

    Doktorn har sökt trösta oss, men har icke rätt lyckats med mig.
    Hans ton, hans blick har ingifvit farhågor.

    O Gud, låt Axel lefva. För Celias skull, låt honom icke sluta i
    blomman af sina ungdomsdagar. Tag Axel icke ännu till dig!

    Men hör du icke denna bön, så hör en annan. När han är borta,
    så tag då äfven Celia rätt snart.

    Nu är nattens tid. Jag minnes min dröm.


                                                              d. 19.

    Åter har doktorn anländt. Sjukdomen har förändrat natur. Smärtan
    i det skakade bröstbenet har förorsakat feber och inflammation.
    Axel yrar tidtals. Mitt namn är ofta på hans läppar. Med rysning
    hörde jag honom för några timmar sedan säga: – "hvarföre skall
    du söka skilja mig från Celia. Nog är jag henne trogen". Sedan
    började han åter tala osammanhängande ord.

    O smärta, att nödgas bevittna förståndet, själens ljus, ligga
    i dvala, lemnande rum för en upphetsad inbillnings förvirrade
    tankespel! Nyss var han en yngling, strålande af ungdomshopp, mod
    och helsa. Nu ligger min gode vän så hjelplös der.

    De suckar, han stundom drager, de komma säkert af kroppslig
    smärta. De förorsaka en själens smärta hos Celia; de äro lika
    många dolkar för Celias hjerta.

    Skall det blifva lif eller död? Stode det i min makt att öppna
    framtidens Isislöja, jag vågade det icke. Jag vågar icke tänka
    på framtiden. Som ett barn i leken täcker öfver sina ögon, och
    tror sig icke blifva sedt af den, det icke ser, så vill Celia
    göra. Jag vill kasta ett dok öfver själens ögon. Kanske att ödet
    då ej hittar mig.


                                                          d. 20 Dec.

    Snart inträffar julens, den höga kristliga glädjens och barnens
    fest. Min julklapp blifver sorg och smärta, och dock äro dessa
    julklappar för mig de käraste. Sorgen är min bästa vän, huru
    mycket ljufvare och herrligare än all jordens lycka!

    Jag känner hos mig kraft att skrifva nu. Jag flyr till dig, du
    orons album. Nu är du den rätta fridens bok.

    Det var den tjugunde November. Det gick mot natten. Jag vakade
    vid Axels bädd. Då slog han hastigt upp sitt öga. Hans ögonpar
    var ej förvirradt mer, men strålande af stilla ljus. Och Axel
    sade:

    – Du vakar Celia. Är natten klar, är månen uppe?

    – Månen är i nedan. Men det är stjernklart.

    – Månen är i nedan? Men jag är nöjd, att de milda blyga
    stjernorna tindra. Minns Celia, hvar den stjernan är, som heter
    Vega?

    – Det var den stjernan, som Axel visade mig den sista qvällen,
    då... Vega uti Lyran är nära intill Svanens kors, och icke
    alltför långt ifrån Carlavagnen.

    – Ditt minne har varit dig troget. Jag tackar dig. Din Axel får
    be dig om någonting. Anse Vega för min stjerna, se på den, då och
    då, i nattens tysta timmar. Tro att min ande då talar till dig.
    Den och stjernan skola skicka dig ett mildt och vänligt svar.

    – Jag vill så göra. Våra blickar skola mötas der.

    – Våra blickar, ja, om vi begge bodde här på jorden. Men...

    Hvad menar Axel – utbrast jag, darrande för min egen fråga, i
    det jag hänfördes af den höga aningen uti hans drag.

    – Anse himlen vara uti Vega-stjernan – sade Axel.

    Jag började att stilla gråta. Jag anade, hvad han menade, anade,
    att himlen var för mig förlorad på jorden.

    – Minns Celia den glada, friska vinterdagen uti parken? Då
    lofvade jag dig en kärlek, som gaf allt, men fordrade intet. Och
    när Celia sade, att det var för mycket, förändrade jag mina ord.
    Jag sade, att den kärlek, som då lifvade mitt bröst, gaf allt och
    fordrade intet. Men nu...

    Hans matta blick fick lif. Den vexte till en fråga. I en onämnbar
    sällhet svarade jag:

    Jag förstår dig Axel, och låt mig svara dig. Med handen i din
    hand och ögat i ditt öga, med nattens stjernor och dess heliga
    tystnad till vittnen, inför Gud den allvetande älskar jag dig,
    och skall älska dig, så länge jag andas. Ja, bortom grafvens rand.

    Han drog mig sakta till sig, och vi kysstes en lång och salig
    kyss, en himlens fläkt, hvars känsla skall följa Celia till
    grafven, ja, bortom grafvens rand. Småleende sade Axel:

    – Nu vill jag gerna dö, då Celia är min. Gud skall icke
    förskjuta mig, för det jag älskat Celia så ömt. Celia har för mig
    varit en afbild af det gudomliga, skulle jag icke älska Celia!

    – Din Celia har bedit till Gud, att om Han i sin allvishet
    behagar taga Axel bort, så må Celia rätt snart få följa.

    – Hvad äro jordelifvets korta dar emot evigheten i de sällas
    land. En blixt, ett ögonblick, och Axel har dig åter. Men ack,
    Celia...

    Kanske att Gud hör Celias bön. I annat fall skall Celia rätt ofta
    se på Axels stjerna, Lyrans Vega, och tänka att jordelifvets
    dagar äro korta mot evighetens sälla dagar. Celia skall icke
    sörja såsom de, hvilka icke hafva något hopp.

    – Jag har att bedja Celia om någonting. När jag är död, så
    skolen I begrafva mig här i denna sockens kyrkogård. Sen det är
    gjordt, så må'n I underrätta de dock så kära uti hemmet om min
    bortgång. Stoftet är förgängligt, dock vill jag så gerna hvila
    nära Celias hem.

    Efter en lång tystnad, hvarunder hela mitt väsende tycktes
    försmälta i betraktandet af Axels in i döden trogna ögon, sade
    han:

    – Ännu en kyss... så der... Vi förstå hvarann, vi hafva intet
    mer otaldt här på jorden. Läs för mig ett stycke ur den bok, som
    Celia tycker så mycket om, ur boken om Christi efterföljelse.

    Gud gaf mig styrka att icke öfverväldigas af smärta, då jag
    ur boken läste upp ett stycke. Hastigt sade Axel med en röst,
    ljufvare än nånsin, en röst från annat hem:

    Jag hör en ljuf musik af underbara toner. Jag går emot en här af
    sköna väsenden. Följ med mig, Celia...

    Hans ögon lyckte sig vackert. Hans själ utandades i en lätt suck.
    Jag kände på hans panna; den var kall. Jag sökte värma honom
    till lifs med kyssar. Fåfänga kyssar, de hulpo icke! Der låg den
    trogne ynglingen ett lik. Men i döden strålade hans anlete såsom
    de helige martyrers.

    Och Celia fick icke följa med. Celia lefde, fast hon först trodde
    sig icke lefva. Tyst och tårlös satt jag der i stum förtviflan.
    Dödsengeln, som röfvat från mig det käraste, var mitt sällskap.

    Och dock tackade jag Gud, som låtit Celia ensam, ensam emottaga
    den älskades sista suckar. Mitt hjerta slog af hänryckning, att
    Celias namn var det sista ord, Axel uttalat.

              *       *       *       *       *

    Fyra dagar sednare fördes Axel till grafven. Äfven Celia var med.
    Det är dock kärt att med egna ögon se, att den älskades dyrbara
    jordiska hydda vänligt blir anförtrodd åt den varma, moderliga
    jordens sköte.

    Ännu hade jag icke gråtit, men på denna dagens afton framvällde
    ändtligen tårarna ur mitt öfverfulla hjerta. Dess stora tyngd
    blef härigenom lättad. Jag började finna, att jag kunde hålla det
    ord, jag gifvit Axel på hans dödsbädd, att icke sörja såsom de,
    hvilka intet hopp hafva. Tårarna äro en mild skänk från höjden.

    På Vegastjernan ser jag ofta. Den ger mig sköna blickar. Jag
    känner godt min Axels ande.

    Aftonens timmar äro de käraste för mig. Är himlen öfverdragen
    med moln, så att hugkomststjernan icke synes, så har jag dock en
    tröst. Den hvita bädden vinkar mig, jag får drömma.

    Alla nätter har jag drömt om den förlorade. Än är han lefvande på
    jorden, än uti ett bättre obeskrifligt land. Drömmen har aldrig
    visat Axel sjuk och lidande. Jag tackar drömmen, som städse är
    god emot mig.

    Och när jag om morgonen vaknar, visst är det då först så tomt,
    så tomt. Men snart stå tvenne englar vid min sida, Minnet och
    Hoppet. De trösta mig med den dem egna makt. Jag lefver icke i
    den flyende minuten; jag lefver i den flydda, och i den kommande.

    I förra dagar begrundade jag ofta, om de döda kunna veta, hvad de
    kära öfverblifna här på jorden förehafva och tänka. Nu tycker jag
    mig ha svaret klart. De döda veta det. Allt, allt, hvad Celia
    gör och tänker; det vet Axel. Hans ande vakar öfver mig.

    O, hvilken tröst! Han vet, att han är allt för mig. Han vet, att
    Celia icke tänker en enda tanke, som skulle oskära hans minne och
    vara Axels ande ovärdig.

              *       *       *       *       *

    I natt mot morgonen låg jag vaken. Då hörde jag en musik, som
    hade tycke af eolsharpans toner. Jag kastade ögonen ditåt, och
    såg en bländande klar punkt i väggen.

    Punkten vidgade sig alltmer. Den vexte till en gestalt med
    obestämda konturer. Dessa blefvo efterhand mera tydliga och
    bestämda, färgerna klarare och mera lefvande. Det var en ljusblå
    strålande gestalt, som närmade sig mig. Dess anlete blef alltmera
    klart och bestämdt. Det var Axel.

    Jag satte mig upp och räckte ut min hand, för att fatta Axels
    hand. Men då drog han sig med ett englasmåleende tillbaka;
    konturerna blefvo alltmera obestämda, intogo allt mindre rum, och
    blefvo slutligen en bländande klar punkt, som försvann på samma
    ställe i väggen, der den inkommit. I detsamma hörde jag åter en
    musik, som hade tycke af eolsharpans toner.

    Synen hade intet förskräckande. Ännu känner jag en ljuf värma, en
    stilla, salig frid vid minnet deraf.

              *       *       *       *       *

    Huru orätt menniskorna göra Sorgen. Sorgen är en mild moder, en
    blek, men trogen syster. Sorgen är den bästa vän. För allt i
    verlden ville jag ej mista sorgen.

    Derföre tycker jag ej om kroppslig smärta. Sådan sjukdom är
    anspråksfull, den störer själens tankar, den rycker dem till sig.

    Mitt bröst, som aldrig varit särdeles starkt, har under de
    sednaste dagarna blifvit rätt konstigt. Jag känner stickningar,
    och andan blifver ofta altför kort. Jag måste rådfråga läkare.
    Jag vill blifva botad. Jag vill ostörd få lefva i Axels minne.


                                                     d. 2 Febr. 1852.

    Jag har ej blifvit bättre, snarare sämre. Det låter som en
    motsägelse, men jag är glad deråt. Celia vet någonting.

    Jag såg en dag doktorn hviska med farbror. De sågo då, som de
    trodde obemärkt, på mig. Jag märkte det likväl, jag hemtade
    en flyktig aning ifrån deras alfvarsamma blickar. Nästa gång,
    doktorn var med mig ensam, frågade jag, om han ansåg min sjukdom
    farlig. Han svarade så der temligen obestämdt, talade om
    försigtighet och mera sådant.

    – Säg mig, bäste doktor – sade jag åter – är min sjukdom
    farlig.

    – Mamsell Värn frågar mig med en sådan min, som om ni önskade
    att sjukdomen vore farlig.

    – Ack, var så god och dölj för mig icke det minsta. Jag ber herr
    doktorn derom så vackert.

    – Nå, det må så vara då. Er sjukdom är farlig.

    – Säg mig att den är mycket, mycket farlig!

    – Ni är en ovanlig patient? Ni tvingar mig att säga sanningen.
    Er sjukdom är mycket, mycket farlig.

    – Det är väl lungsot, är det icke så?

    – Ja, det är lungsot. Ni småler.

    – Är det icke sannt, att lungsot är obotlig!

    – Ja, då den är längre avancerad. Har mamsell Värn efter det
    sist föreskrifna medlet hostat blod?

    – Åja, det har jag. I dag på morgonen hade jag till och med
    blodstörtning, som gjorde att jag först blef mycket matt. Så
    säg mig nu, goda, bästa doktor, att min sjukdom är obotlig.

    – Ni fruktar då ej att dö, ni som är så ung, så...

    – Nej, jag fruktar ej för döden. Säg att min sjukdom är obotlig.

    – Jag tror nästan så. Menniskokraft är här för ringa.

    – Tack, goda doktor. Celia har hört ett glädjens budskap. Se här
    min hand och min varmaste tacksägelse.

    I doktorns öga lyste en tår, och stillatigande lemnade han rummet.

    Den goda, snälla doktorn förstod mig väl. Han såg att Celia ej
    mera passar väl för denna verlden. Han skyggade ej för, att låta
    mig få veta det, som gör mig så lycklig. Sådana borde alla läkare
    vara. Är döden kärkommen, hvarföre då dölja denna lycka; är döden
    förfärande, hvarföre undanhålla sanningen, och skicka själen
    motvillig och oberedd till... evigheten.


                                                         d. 15 Febr.

    Jag har uppsökt det blad, som innehåller drömmen från den
    tjugonde Januari förledet år. Hvad jag får den att slå väl in.

    Jag hade att gå uppför ett brant berg, en svår väg. Det betyder
    jordlifvet med dess sorger.

    Clinton och Anna blefvo efter, ja de gledo sakta nedföre och
    tillbaka. Det betyder, att de än icke äro mogna för skördemannen
    med den hvassa lian. Clinton och Anna hafva jordisk lycka leende
    framför sig. Derföre skola de lefva.

    Axel väntade mig på bergets topp vid ingången till en mörk håla.
    Det vill säga att Axel, förrän jag, var beredd på grafven. Han
    väntade dock mig.

    I grufvan fick jag se inbegreppet af det dåliga, som Celias lilla
    erfarenhet fått se i verlden. Axel sade, att alla de smutsiga
    gestalterna voro hans slafvar. Det vill säga, att det goda
    herrskar öfver det dåliga, nu och i evighet.

    Den herrliga och bländande salen, hvars like jag aldrig sett, var
    en bild af himlen, hvars like intet öga sett och intet öra hört.
    Min väg till den gick igenom grufvan. Igenom djupa grafven går
    vägen till himlens sal.

    Min fader och min mor såg jag der, och de lefde. Det kunde ju ej
    vara annat än i himlen, ty de voro goda och älskade Gud.

    Den falska myrtenkronan vill jag anse föreställa den myrtenkrona,
    som jag kanske hoppades på här i lifvet. Den kronan var visst
    grann, men höll ej profvet. Den föll sönder. I lifvet skulle jag
    aldrig prydas med myrtenkrona.

    Men hvad betydde det, att Emma satte uppå mitt hufvud den äkta
    myrtenkronan. Ack, jag vet, hvad det betyder. Jag skall sjelf
    så ställa till, att drömmen äfven här slår in. Det goda barnet
    skall jag bedja om en liten tjenst, som hon skall gerna göra mig.
    Sen jag är död, skall Emma sätta den äkta myrtenkronan på mitt
    hufvud. Det skall för Emma bli den käraste belöning för hennes
    sorg och tårar.


                                                          d. 2 Mars.

    Mina plågor hafva aftagit, så att de nu äro nästan inga. Men jag
    är ytterligt matt. Det är en förberedelse till afskedet emellan
    kropp och själ.

    För sista gången talar jag med dig, mitt trogna album, du
    ofridens bok och... fridens. Jag nänns ej förstöra dig. Jag skall
    skicka dig till trogna händer, till min broder Clinton. Han skall
    vårda dig ömt.

    Jag hade en kärlek, döfvande som ett narkotiskt rus, och
    brännande som öknens sand, då solens strålar falla lodrätt. Derpå
    följde ett uppvaknande af afsmak, vedervilja. När solens strålar
    flytt och natten kommit, känns den sand, som brände nyss, så kall
    som is. Det kommer deraf, att sanden är ett jordiskt ämne, som
    lånar all sin värma ifrån solen. När solens strålglans är borta,
    är sanden endast... sand, ett kallt och jordiskt ämne.

    Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och småningom, som
    nattens stjernor tåga fram. Först ser man blott en här, en der,
    men oförmärkt de växa till i glans och antal, tills de fylla hela
    fästet.

    Stjernorna, de tala blott till själen; de hafva intet utaf
    jordiskt slagg. De värma själen ljuft och mildt och troget. Och
    den, som engång deras språk förstått, har evigt deras minne qvar,
    ja, äfven när de flytt.

    Min ljufva stjerna flydde bort från mig. Han gick att stråla uti
    annat hem. Men jag vill följa honom. Som nattens stjernor hvälfva
    kring, går Celias kärlek snart att lysa uti andra verldar.