[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fgYFJLVjhfMpxJexVeJxjZ3-HF1dfbHMMzMskAE0vr6o":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":20,"gutenbergSubjects":21,"gutenbergCategories":23,"gutenbergSummary":25,"gutenbergTranslators":26,"gutenbergDownloadCount":27,"aiDescription":28,"preamble":29,"content":30},1512,"Guvernanten Celias minnen","Ingelius, Axel Gabriel",1822,1868,"1512-ingelius-axel-gabriel-guvernanten-celias-minnen","1512__Ingelius_Axel_Gabriel__Guvernanten_Celias_minnen",null,"romaani",[],[],"sv",1852,38432,168928,false,53883,[22],"Fiction",[24],"Novels","\"Guvernanten Celias minnen\" by Axel Gabriel Ingelius is a novel written in the mid-19th century. The narrative centers around Celia, who embarks on the experience of being a governess after a tragic family event, taking readers through her emotional journey and her relationships with the children she teaches. The story explores themes of love, loss, and personal growth within the social constraints of the time.  The opening of the novel introduces us to the beautiful Mallasvesi lake, where two young girls, Anna and Celia, are rowing a boat on a summer evening. As they navigate the waters, their contrasting personalities are revealed: Anna embodies the fresh, carefree spirit of youth, while Celia displays a more delicate and fragile disposition. The conversation between the two friends touches on themes of love and the impact of their past experiences, particularly Celia's feelings of melancholy connected to her recently lost father. This section sets the tone for the novel, highlighting the bond between the two girls and foreshadowing the challenges Celia will face as she transitions into her role as a governess. (This is an automatically generated summary.)",[],336,"Kotiopettajatar Celian muistelmien muotoon kirjoitettu romaani sijoittuu 1800-luvun puolivälin Hämeeseen, Mallasveden rannoille. Teos kuvaa nuoren naisen elämää ja havaintoja ympäristöstään romanttiseen sävyyn.","'Guvernanten Celias minnen' av Axel Gabriel Ingelius är Projekt\nLönnrots utgivelse nr 1512. E-boken är public domain såväl inom EU som\ni övriga världen, varför vi inte sätter några som helst restriktioner\nmed hänsyn till e-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Matti Järvinen och Projekt Lönnrot.","GUVERNANTEN CELIAS MINNEN.\n\naf\n\nFÖRF. TILL GRANRISKOJAN.\n\n\n\n\n\nHelsingfors.\nFinska Litteratur-Sällskapets Tryckeri,\n1852.\n\n\n\n\n\n\n          \"Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och\n          småningom, som nattens stjernor tåga fram. Först\n          ser man blott en här, en der; men oförmärkt de vexa\n          till i glans och antal, tills de fylla hela\n          fästet\".\n\n\n\n\n                        Imprimatur: H. Molander.\n\n\n\n\n\n\nINLEDNING.\n\n\nI en båt på Mallasvesi.\n\nSjön Mallasvesi ligger ungefär vestsydvest i det vackra Tavastland.\nFörenad är han genom ett sund med Roine, hvilken, belägen nordvest om\nMallasvesi, till en del ligger utom Tavastland och i Satakunda. Oaktadt\nde således bevisligen äro tvenne, hafva de dock af en och annan (t. ex.\nRühs) blifvit ansedda för samma sjö, hvilken omständighet kanske\nhärleder sig deraf, att de nästan alltid nämnas på en gång. Uti denna\nnamnkombination ligger mycken smak: Roine och Mallasvesi. Roine klingar\ngrannt, nordiskt, konungsligt; Mallasvesi ljuder italienskt, sydländskt,\nqvinnligt. Den starke är den svagas stöd; Roine är maken, dess maka är\nMallasvesi.\n\nFör denna gång lemna vi Roine i dess värde.\n\nI en vik af Mallasvesi gungar en båt. Dagen är vacker -- det är i Juli\n-- men hvad man kan ha emot honom är ett särdeles qvalm; luften är icke\nrätt genomskinlig, ty himlen har redan många dagar varit molnfri och\nsolrök har börjat uppstå.\n\nÅrorna i båten föras af tvenne unga flickor. Af deras rodd kan man se,\natt de icke äro särdeles vana vid denna motion; de tyckas göra det blott\npå lek.\n\nVet en tjuguårig läsare någonting mer romantiskt, än då tvenne unga\nflickor, vackra och välvexta, alldeles ensamma föra årorna och med ett\nvisst koketteri söka dölja sin ovana, när härtill kommer, att de gunga\npå en den skönaste vik en sakta sommarafton? Måste icke en sådan\ntjuguåring medge att taflan skulle förlora i behag, om äfven hans\nälskvärda person funnes i båten?\n\nHvad dessa flickors utseende är behagligt och ändå så olika! Om den ena\nkan man ana att hon uppvuxit på den ädla landsbygden... så fria och\nobesvärade äro hennes rörelser. Helsa, helsa står att läsa i den friska\nblicken, i den välvexta, men fylliga gestalten. Oskuld och frid tyckas\nbo under hennes barnsligt skälmska miner. På första ögonkastet finner\nman att hon icke är en qvinna med anlag till att forska i det sublima,\natt hennes fantasis vingar icke bära särdeles högt, men man finner äfven\natt naturen gifvit henne en ersättning, som innefattar qvinnans\nälskvärdaste egenskaper: godhet och ömhet... icke denna sorts godhet,\ntill hvilken man kan komma genom arbete, utan en sådan godhet, som --\nnaturen gifver. Anna Degerberg är således en af de qvinnor, hvilka man\nicke egentligen kan skänka en eldig och fantastisk kärlek... de skulle\ndessutom icke sentera en sådan; hon tillhör den klass af qvinnosjälar,\nhvilka, goda och ömma, man så lätt kan fästa sig vid och hjerteligen\nhålla af.\n\nDen andra unga flickan, Celia Ina Wärn, lockar dock ögat bort ifrån dina\nblonda hårflätor, Anna Degerberg, till sina mörka, ifrån dina blåa, ömma\nögon till sina dunkla. Huru kunna gråsvarta ögon behaga mera än de\nbeprisade blå! Det inre lifvet är det, som gör det; känslan och fantasin\ni förening bilda ögats lockande behag... och färgen gör intet.\n\nCelia är till vexten späd och fin... det är en fin orangeriblomma.\nHurudan månne hennes själ vara, månne lika svag, späd och fin? Fantasi\nbor der, känsla äfven, men månne styrka?\n\nVid det de nu gunga i båten, tyckes Anna vara en frisk nordisk planta,\nvan vid klimatets alla nycker, Celia en söderns blomma, lockande och\ntjusande, men flyttad hit till norden, osäkert om för att lefva, osäkert\nom för att dö.\n\nHemma från så olika trakter, märk dock, huru de båda blommorna\nvänskapsfullt böja kalkarna mot hvarandra, huru de skänka, den ena åt\nden andra, sin vällukt, sin doft. Söderns blomma har deraf mer, men\nnordblommans doft är af annan art, och deraf kommer att söderns blomma\när lika öm för nordens blomma, som nordens blomma är för söderns.\n\nAnnas och Celias rodd, i hvilken de först inlagt en viss bravur, en viss\ntäflan, började småningom alltmer att gå dåligt, ja den liksom efter\nöfverenskommelse tvärstadnade. Anna, som satt närmare fören, betjenade\nsig af sitt läge och årornas hvila, samt vände förmedelst en skicklig\nmanöver Celia att sitta midtemot sig. Celia, låtsande icke vara nöjd\nhärmed, höjde ett förebrående finger, men Anna föll henne om halsen och\nkysste henne. Efter en liten paus sade Anna: -- vet du, Celia, hvarföre\njag ställde så till, att du kom att sitta på den sidan af brädet, som är\nåt mig till. Jo ser du Celia, jag vill läsa i dina ögon, om du håller af\nAnna. Hvad jag har att säga, kanske vore det bäst osagdt; men jag skulle\ndå vara falsk emot dig, som jag håller så mycket af. Säg Celia, ångrar\ndu dig redan, att du kom ifrån Helsingfors, för att begrafva dig här på\nlandet och ha ingen annan att umgås med än -- Anna, som är en sådan\nlandtflicka och alldeles utan bildning? Svara nu, Celia, men minns att\njag dervid ser i dina ögon.\n\nVänligt, men nedslagen svarade Celia: -- huru orättvis, Anna! Hvem har\njag i hufvudstaden, som jag så värderar och håller af som dig? Du är min\nvän, Anna; säga icke mina ögon detsamma?\n\nÅter kysste Anna sin vän och hon sade: -- tack min Celia, du snälla,\ntack. Jag är så glad nu, att jag tycker denna vik vara för trång; skulle\nvi icke försöka ro litet ut? Ser du huru spegellugn Mallasvesi nu är?\n\nMed en blick, som antydde att hon visst var lysten att komma ut på sjön,\nmen ändå äfven litet rädd, svarade Celia: -- ja visst är sjön lugn, men\nse hvad himlen är grå, jag försäkrar, himlen är icke alls blå, ehuru jag\nicke kan se några moln. Kanske tycks ändå derföre himlen vara så grå,\natt han redan länge varit blå, ty när ögat tröttnar vid en färg, så ser\ndet ju lätt en annan. När himlen länge varit grå, så tycker man också\natt han är blå. Lyckan är blå och olyckan är grå. Men jag skulle i alla\nfall ej vilja ut på sjön, ty... jag vet ej, det är något, som trycker\nmig, jag vet ej, om det är luftens qvalm, eller något obestämdt\ninom mig...\n\nDetta sade hon med en viss svärmande melankoli i tonen, men Anna, som\nmärkte detta, var icke sen att, medan högra handen hvilade på åran, med\nden venstra liksom litet lugga hennes hårflätor och skälmskt infalla: --\ndu har väl ledsamt efter din Wodin, stackars Celia, det är väl detta\nobestämda, som trycker.\n\n-- Nej Anna, jag är visst icke som så många andra förlofvade; dem menade\njag, som också älska hvarann. Förlåt mitt sjelfberöm, men jag är icke\nsom de. Jag vet att skiljsmessa tidtals är nyttig för själen och att\nden, om kärleken är sann, ökar denna än mera; är kärleken åter inbillad,\nså är skiljsmessan äfven nyttig; hon visar oss då att en kärlek, som\nhastigt försvinner, icke kan vara sann. Dessutom, huru skönt är icke\nafskedet, smärtsamt och ljuft; och återseendet sedan, o det är ändå mera\n-- det är en himmel. Min tanke hvilar i hoppet; jag sörjer icke öfver\natt vara skiljd från Edvard, ty jag tänker mig i den stund, då vi åter\nråkas. Men det är någonting annat, hvad månne det vara, säg Anna!\n\nVid det hon sade så, lade hon sitt älskeligt täcka hufvud mot Annas\naxel, sina späda armar lindade hon kring Annas lif. Sedan hon gjort\ndetta, repade hon litet mod, torkade småleende bort ett par tårar, som\nvågat sig fram, och nu var Celia åter glad. Men Anna hade deremot\nblifvit nedstämd, och hon sade: -- o min Celia, jag kan gråta öfver att\njag icke är för dig. Vet du, nu, mer än annars skulle jag vilja ega\nkunskaper; i den föreskrift, jag såsom barn begagnade, står att\nkunskaper pryda förståndet. Men jag går ännu längre. Kunskaper ge äfven\nhelt säkert åt känslan lif; den som har bildning och kunskaper, kan så\nmycket gagna, kan äfven skarpsinnigt gissa till sin väns sorger, om ock\nvännen sjelf icke visste förklara dem; hade jag kunskaper, så skulle jag\nnu kunna trösta Celia, som är min vän.\n\n-- Nej, Anna, du misstar dig, då du åt kunskaper skänker ett sådant\ninflytande. Jag skall kurera dig genom ett exempel. Minns guvernanten\nhär på andra sidan viken; hon har kunskaper, skulle hon kunna trösta\ndig, om du det behöfde? Du skrattar. Guvernanter i allmänhet äro ett\nslägte, som bevisar, att kunskaper icke precis, åtminstone icke alltid,\nlända medmenniskor till någon trefnad. Tvertom, guvernanterna äro oftast\nhögst tråkiga, pjåkiga, pedantiska, med löjligt öfverdrifna begrepp om\ndet passande. Jag försäkrar, att hela deras själ och tanke går ut på det\ni yttre måtto passande, och efter sådana principer bilda de äfven de\nbarn, någon åt dem anförtrott. I sitt nit att korrigera komma de lätt\natt misstaga sig om de fel, som behöfva korrigeras, och hvad som värre\när, de misstaga sig rätt ofta om personen, som behöfver rättelse, de\nhalka öfver den skyldiga till den oskyldiga, om blott den förra har ett\nsmilande, förekommande sätt och vackra manér. Man kan säga om en\nguvernant, hvad jag engång såg citeradt, jag minns icke i hvilken bok:\n\"hon är så sysselsatt med att putsa ljusen, att hon icke får tid att\nse.\" [Dessa ord äro af _Börne_.]\n\n-- Celia, med hvilken ifver du talar! Aldrig har jag sett dig så häftig,\nmen du har väl orsak?\n\n-- Ja, jag har; jag har varit under tre guvernanters uppsigt, och jag\nkunde icke hålla af någon af dem. All oskyldig barnslighet blef\nbannlyst, det cirklade och stela vann bifall. Ja, vet du Anna, hade jag\nicke haft en så redbar far och en så om mitt sanna väl öm mor, så hade\ndu icke din Celia ens så god och bra, som hon nu är.\n\n-- Men huru anförtrodde de dig åt guvernanter? Säkert hade de icke samma\nåsigter i detta ämne, som de, hvilka deras dotter sedan antog?\n\n-- Min moder sade att de guvernanter, hon hade haft, voro förträffliga\nmenniskor, och föröfrigt visste hon nog med sig sjelf, att hon kunde\ngenom sitt moderliga inflytande tillintetgöra allt det skadliga, hvaraf\nhennes barn möjligen i pensionen blefve smittadt. Min far öfverlemnade\nhela denna sak åt mammas omsorg. Och icke kan jag säga, att\nguvernanterna varit mig till någon skada, tvertom kanske till nytta,\ngenom den erfarenhet jag vunnit. För detta har jag att tacka min älskade\nmoder... o, att hon så tidigt skulle lemna mig, men... hon har det\nbättre nu... min moder lade alltid i deras skefva lärdomar en\nförnuftig och moralisk mening, hvilken de sjelfva visst icke visste af.\nNej, mig hafva de icke skadat; men så många andra, som på en gång med\nmig undervisades af dem och som till all olycka icke egde föräldrar med\nett så flärdfritt sinne, röja nu omisskänneligt det dåliga inflytande,\nderas guvernanter på dem utöfvat; de röja det i stelt skick och ytlig\nuppfattning af allt här i verlden.\n\n-- Men den guvernant, som hemma hos er gaf dig undervisning, var icke\nhon dräglig?\n\n-- Jag var blott tio år då, så att jag icke just förstod att bedöma, men\ndet minns jag, att jag icke höll af henne, och är icke det ett ganska\nsäkert bevis på att hon ej hade det rätta sättet, ty barn ha en\nbeundransvärdt fin instinkt i sina tycken för eller emot personer.\n\n-- Du talar om det rätta sättet; således måste du medgifva, att det är\nen möjlighet att ha godt sätt med barn; du måste äfven tillstå, Celia\nlilla, att du gör orätt i att, såsom du tyckes göra, skära alla\nguvernanter öfver en kam.\n\n-- Kanske att en bland tio kan vara på sin plats, säkert icke flere. Men\njag för min del är så rädd för guvernanter och för sjelfva ordet\n_guvernant_, att det sista i verlden jag ville bli, det är guvernant.\nJag tror, att om jag blefve det, så skulle jag genast, liksom genom en\nhemsk förtrollning, bli likasom de andra: afmätt i mina tankar, stel i\nmitt väsende, pjåkig i mina yttranden, kylig i mitt hjerta.\n\n-- Nå, men icke äro de ju alla sådana. Tre guvernanter blott har jag\nsett; två af dem äro åtminstone icke stela i sitt väsende eller pjåkiga\ni sina yttranden.\n\n-- Nej, nej; de äro då säkert i sitt väsende lösa, och kanske påflugna i\nsina yttranden. Likasom det sköna, så kan äfven det fula visa sig i\nmånga drägter -- -- -- Men hör, hvad är det för rop, som från aflägsna\nhåll komma till oss?\n\n-- Säkert från någon äng borta öfver sjön. Arbetarne ha förmodligen\nslutat sin höbergning. De pläga vid sådana tillfällen hurra högt, så\nhögt, att det hörs långt, långt bort, och sedan dansa de efter fiolens\ntakt en munter polska.\n\n-- Ack, så roligt, då måste vi bestämdt ro ut på sjön. Kanske kunna vi\nderifrån se folket, det trefliga, goda bondfolket, som fröjdas åt väl\nslutadt arbete.\n\nNu var Celia en helt annan, än den Celia, som, icke fri från fördom, för\nnågra ögonblick tillbaka hade angripit guvernanter. Hon var nu åter\nblefven ett barn; glädjen lyste ur hennes ögon.\n\nFlickorna satte åter ut årorna och rodde så hårdt Celias svaga krafter\ndet tilläto. Anna var naturligtvis mera öfvad, liksom äfven eljest\nstarkare byggd, så att ett årtag af henne svarade i det närmaste emot\ntvenne af Celia. Båten gled dock, oaktadt den ojemna rodden, fram ut på\nsjön, och man kan icke måla Celias förtjusning, när de hunnit till en\npunkt, hvarifrån de kunde se de menniskor, som genom sitt hurrande\nlockat dem ut på sjön. Afståndet var nära en fjerdedels mil, men man\nkunde ändå se, huru ängsfolket dansade, oaktadt de från ett sådant håll\nsedda mera liknade rörliga punkter, eller små elfvor, än menniskor.\nÄfven fiolernas toner -- ty de voro tvenne, af hvilka den ena höll\nsekund -- halkade fram längs vattenytan till de glada flickorna. Anna\nnjöt egenteligen icke så mycket af sjelfva scenen, hvilken för henne var\nnågonting vanligt, som fastmer af sin väns glädje öfver dessa för henne\nså ovanliga och uppfriskande taflor. Celia hade sett månget spektakel,\nhört mången konsert, men knappt gjorde någon af dessa det intryck, som\ndet hon nu såg och hörde. Ett ungt sinne, som ännu icke hunnit förstenas\naf stadslifvets evigt enahanda, är det mest mottagliga för intrycken af\nGuds herrliga, fria natur. Celia, som icke stort varit annorstädes än i\nstäder, fann nu, att hittills en sträng i hennes själ aldrig klingat --\nden sträng, som klingar anslagen af naturen, dess herrlighet och prakt,\ndess dolda inre lif.\n\n\nMallasvesi i vrede.\n\nSedan de nu hvilat på årorna ungefär en fjerdedels timme, upphörde\nfiolernas ljud, och tydligen kunde de båda flickorna se, huru de små\nsvarta punkterna, menniskorna, blefvo allt mindre och mindre. De gingo\ntroligen till sin aftonvard. Anna och Celia sutto dock orörliga i båten,\nbåda försjunkna i betraktande af den vackra trakten, sjön med sina\nvikar, uddar och holmar, dessa med sina löf och barrträd, sina\ngräsmattor och sina betande kor. En betraktare, som sett dem så, skulle\nbedt ödet fara varligt med deras ungdom och fägring, han skulle äfven\nbedt ödet förskona dem för olyckor och alla jordens sorger -- detta för\nden skönhets skull, som bodde i deras själar.\n\nLänge hade de sutit stumma och blott samtalat med sig sjelfva; slutligen\nsade Anna: -- ah, Celia, jag håller af allt här omkring oss, sjön,\nholmarna, stränderna och -- korna. Gör du så med?\n\n-- Ja, och jag ville fast vara just denna sjö, denna holme, denna vik.\n\n-- Men säkert skulle du icke vilja vara någon af dessa kor, inföll Anna\nskrattande efter en liten paus.\n\n-- Hvarföre icke för en liten tid, för att få se, huru de ha det --\nsvarade Celia eftertänksamt. Derhemma har jag ofta tänkt, att det vore\nroligt att få för en tid vara Roland, min fars trogne hund. Han har så\nförståndiga ögon, och så bedjande; kanske skulle äfven han för en tid\nvilja bli menniska, men får det icke. Tror du ej, Anna, att djuren ha\ntanke och förstånd?\n\n-- Man säger att de ha blott instinkt, men hvem kan veta, huru det är i\ndet hela.\n\n-- Jag tror att de ha förnuft, men det bor i andra verldar än vårt. Jag\ntror, att...\n\n-- Men om du tror, att de ha förnuft, så måste du äfven tro på deras\nodödlighet. Du är en fantast, Celia.\n\n-- Ja, jag är så. Men minns du episteln till fjerde söndagen trinitatis?\n\n-- Ja, det är blott några veckor sedan den lästes, och jag lade just på\nminnet den episteln, emedan jag icke förstod någonting af den. Den\nhandlar ju om kreaturens suckan.\n\n-- Ja, och om deras \"förhoppning, att varda fria ifrån förgänglighetens\nträldom till Guds barns herrliga frihet.\" Är det icke en vink att äfven\nåt kreaturen är skänkt ett högre lif?... O, det är så dunkelt, man\nkan blott ana.\n\n-- Hvad vi kommit till för ett ämne!\n\n-- Ett ämne, Anna, för de största filosofer eller teologer, men icke för\noss, två oerfarna flickor, som blott kunna hjelpa oss fram med vår\naning... Vi skola icke tala mera i detta ämne... vi skola... Men huru\när det så mörkt; klockan kan icke vara mer än half nie på sin höjd?\n\n-- Kanske har tiden vikit så fort undan; vi ha ju haft så trefligt, och\ntiden går då så hastigt.\n\n-- Vet du, Anna, jag tycker, att himlen nu är alldeles grå, nästan\nsvart. Se Anna!\n\nBåda sågo upp och i detsamma bländades deras ögon af en blixt. En\nförfärlig åskknall följde genast derpå. Bloden isades för de tu, och\ninstinktmessigt, krampaktigt tryckte den ena den andras händer i sina\noch höll dem fast der.\n\nEtt fruktansvärdt åskväder inträffar ofta så oförmodadt, att en\nnaturkunnig väderleksspåman knappast tio minuter före utbrottet kan\nförutsäga det. Ovädrets ankomst bådas icke af något svart moln vid\nhorizonten, icke af något aflägset thordön, utan, såsom en ishinna\nlägger sig jemnt öfver vattnets yta, likaså samla sig de elektriska\ndunsterna till en öfverallt jemn molnhinna och insvepa oss\nögonblickligen i mörker, hvilket dock snart belyses af granna,\nbländande, blodröda blixtar. Då märka vi, att vi hafva åskan öfverallt\nomkring oss, liksom öfver våra hufvuden, och att faran är stor.\n\nEtt sådant fenomen inträffar vanligast efter långvarig torka. Den de\nförsta dagarna så klara och blå luften blir småningom mindre\ngenomskinlig, hvarefter dunsterna öfvergifva jordens yta. Till slut,\nsedan naturen i sin smygande gång hunnit förbereda allt till sitt\nuppror, bryter hon på en gång lös, och det helst om aftonen, emedan\nvattenpartiklarna då, till följe af svalkan, lättast kondenseras till\nmoln.\n\nSå hade äfven det oväder uppkommit, som nu hotade att i hafsfruns kalla\nfamn lemna Celia och Anna, ty det var icke blott åska och ljungeld utan\nock storm, som gisslade förfärligt, och, kommande än härifrån än\nderifrån, dref den lilla båten hit och dit. Anna visade dock vid detta\ntillfälle en beundransvärd rådighet och skicklighet. Hon satte sig vid\nstyret, höll med ena handen roderpinnen, med den högra dels rodde, dels\nhopade hon. När nu någon stor våg kom, så ställde hon så till att\nhvarken styrbords eller babordssidan tog emot vågen -- hade det en enda\ngång händt, så hade båtens kantring varit oundviklig; i stället klöf\nfören böljorna och sålunda dref båten med rodret förut.\n\nOaktadt sin, sträng påpasslighet fordrande post, hann dock Anna fråga\nCelia: -- faran är stor, Celia; äro vi beredda att dö nu?\n\n-- Ofta har jag önskat att dö ung, men nu, när döden är nära, nu, ack,\nönskade jag lefva. Visst tror jag, att Gud af sin nåd skulle skänka oss\nsalighet, men mina tankar hänga dock ännu mycket vid jorden, vid slägt\noch vänner och -- Edvard. Och vet du... en glad aning säger mig att vi\nlyckligt skola nå stranden.\n\n-- Äfven jag har samma aning; jag kan icke förstå att vi skulle omkomma\nhär.\n\nÅskan dånade nästan oafbrutet, oaktadt mest i enkla slag; blixtarna\nkorsade hvarandra; sjön häfdes i svart och hvitt, i förskräckliga vågor;\nbåten häfdes efter vågen, men de unga flickorna buro de förklarades\nanleten. Vore jag målare, skulle jag välja sådana taflor.\n\nOch dessa flickor, ändå hörde de icke till deras antal som likgiltigt\noch dödt afhöra åskans slag; hade de varit under tak och i större\nsäkerhet, så hade de genom en lindrig fruktan visat sin qvinnliga\nälskvärdhet, men nu, när faran var mångdubbelt större, när döden gapade\npå dem från hvarje blixt, hvarje våg, nu spändes deras själskraft; nu\nvisade de, af hvilken styrka den späda qvinnliga naturen stundom kan\nvara mäktig. De räddes icke.\n\nSnart uppstod äfven ett störtregn, som hastigt genomdränkte deras sjalar\noch tunna klädningar, samt hotade att fylla båten. Celia, hittills\noverksam, började nu i sin tur att hedra sig. Som i båten icke fanns\nnågot öskar, tog hon sin hatt ifrån hufvudet -- lyckligtvis hade hon\nicke lydt Anna, som rådde henne att i likhet med sig blott binda en\nsjalett om hufvudet -- och nu betjenade hon sig af hatten till öskar.\n\nDetta regn, hvilket tycktes föröka faran, minskade den i sjelfva verket,\nty derigenom blef stormen mera regelbunden och fick en viss riktning.\nBåten, hvilken hittills drifvit omkring ett ställe, började nu att raskt\ndrifva emot -- hemmet. Anna, som märkte att stormen blifvit regelbunden,\ngjorde nu en rask svängning och i full förlig vind styrde hon till den\nudde, som bortskymde viken. Nu hördes ångestrop ifrån hemmets strand --\ndet var ifrån en båt, hvilken sökte komma ut åt sjön, för att om möjligt\nrädda de båda flickorna, men emedan stormen var för stark, kunde denna\nbåt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett gladt\n\"hollah! Vi komma straxt. Varen icke rädda!\" och icke många minuter\nderefter nådde de redden, och sprungo, som om de fått vingar, till det\nställe af stranden, som var i jemnbredd med den båt, hvilken skulle\nrädda dem. Då styrde båten äfven emot dem, och ut ifrån båten hoppade\nAnnas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hänryckning, som\nden saliga stunden bjöd. Strida glädjetårar greto de tre och skyndade\nupp till herrgården, der de välkomnades af Annas moder och syskon på\nsamma sätt.\n\nInga obehagliga följder hade i öfrigt vikingatåget (så kallades\nflickornas äfventyr af kaptenen, Annas far); tvertom tycktes hafsfrun ha\nskänkt dem en del af sina rosor. Så gladt, som de första dagarna\nhärefter, hade lifvet måhända aldrig varit på Mainola. Anna och Celia\nvoro mer än nånsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skämtande, att Celia höll\naf henne mera än af sin fästman; till straff för hvilka ord Celia slog\nAnna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var\nmera \"lik en hind\" än Anna, så blef denna snart fasttagen och kysste då\nCelia, som låtsat vara mycket ond.\n\nTusende skämt och oskyldiga upptåg hade de begge unga flickorna för sig,\nmen ingen kom och manade dem till arbete. Sjelfva kaptenskan, en\nälskvärd, huslig matmoder, som ansåg fliten för en nödvändig krydda i\nlifvet, nändes ej störa flickorna, så förtjust var hon att se dem vid\nlif, hennes eget barn och Celia, som blifvit anförtrodd i hennes vård.\n\n    \"I fantasins och hoppets egna trakt\n    Bor ungdomen; ej hetta, snö och storm\n    Dess fröjder störa kan. I nöjets arm\n    Förgäter hon så lätt all lifvets sorg.\"\n\nsäger Euripides, och vackra äro dessa enkla ord.\n\nDen ädla ungdomstid! Hvilkens hjerta är så förtorkadt att det icke slår\nhögt vid tanken derpå! En ålder mera oegennyttig än den, finnes ej.\nUngdomssinnet lefver i det glada närvarande, i det glada tillkommande;\nde sorger, som varit, förgäter det; de sorger, som komma, tänker det\nicke uppå.\n\n\nDen fjerde dagen. Guvernanten.\n\nAftonen af den fjerde dagen efter vikingafärden var icke vacker. Det\nregnade väl icke eller stormade, men himlen var öfverdragen af fula\nmoln, hvilka tycktes hota med långvarig nederbörd.\n\nDetta oaktadt spatserar Celia i parken ensam, och med ganska sakta,\nsväfvande steg. Hvarföre åtföljes hon icke nu af Anna, hvarföre tyckes\nhon söka ensligheten? Månne de bref, hon bär i handen, äro härtill en\norsak? Båda äro de förseglade med svart lack; det ena brefvet är icke\nens uppbrutet ännu; hvarföre skyndar hon sig icke att läsa äfven det?\n\nKommen till en löfsal, som var försedd med bord och soffor, såväl af\nträd som af gräs, sätter sig Celia icke, utan blir stående, såsom\nförstenad. Hennes ögon hafva knappt lifvets färg, och kinderna, hvad de\näro bleka! Hon liknar en marmorstaty, på hvilken elaka menniskor kastat\nkläder.\n\nSlutligen vaknar hon upp ur sin lethargiska dvala; hennes känslor blifva\ntankar, tankarna blifva ord:\n\n-- Allt detta är blott en dröm, en plågsam dröm... så tror jag visst\noch säkert... men ack nej, brefvet, det rysliga brefvet! Jag vill för\nfemte gången läsa brefvet. Det vill jag.\n\nBrefvet lydde:\n\n    'Min goda, älskade syster Celia!\n\n    Jag vet icke, huru jag skall börja, jag vet icke, huru jag skall\n    förbereda dig på hvad du ändå måste få veta, min arma Celia. Dock\n    inga omsvep. Vår dyre, redlige fader, han som höll af oss mer än\n    af sig sjelf, han, vår älskade fader, har nu lemnat oss och flyttat\n    bort till annat land. Förstår du, Celia, att han nu är död.\n\n    Den lustfärd, som du minnes att pappa skulle företaga sig i sällskap\n    med några sina vänner, var olyckligtvis icke ett blott luftslott,\n    utan blef verkligen af. Skulle han ändå på ångfartyg hafva rest till\n    Reval, men ångfartyg kunde han aldrig med, ja han föraktade dem för\n    deras enformiga rörelsesätt och föredrog den simpla galeasen framför\n    'Furst Menschikoff'. På återvägen från Reval kantrade galeasen och\n    alle man, tio till antalet, funno sin graf i vågen. Blott en blef\n    under sin kamp med böljorna varsnad af en paket, destinerad till\n    Helsingfors, och det är denne ene, som berättat de öfriges sorgliga\n    öde.\n\n    Nu vet du således allt, och jag vill icke trösta dig, ty jag kan\n    det icke, sjelf en tröstbehöfvande. Ett kan jag blott säga dig:\n    gråt Celia, gråt, ty vår fader förtjenar det så väl.\n\n    Här innanför har du ännu ett bref ifrån mig, men det får du icke\n    öppna förrän efter två dagar, ty då är din själ bättre i stånd att\n    förnimma hvad der står. Lyd nu mig, Celia. Må väl.\n\n                                                  H:fors d. 20 Juli.\n                                                Din broder _Clinton_.'\n\nSedan Celia slutat läsningen, sade hon: -- Clinton nekar mig att läsa\ndet andra brefvet innan två dagar. Han medger, att äfven detta bref är\nskrifvet af honom. Hvarföre skref han icke allt i samma bref? Han må väl\nicke vilja ge in åt mig förgift i små doser. Så elak kan han väl ej\nvara, å nej, jag känner Clinton så väl; hans mening är, såsom han äfven\nsade, att jag icke kan uthärda mycket svårt på en gång... Men jag\när en qvinna, och jag är nyfiken.\n\nJag öppnar äfven detta bref, låt mig se:\n\n    'Celia, min syster och vän!\n\n    För två dagar sedan skulle du icke varit i stånd att bära så\n    många sorgliga nyheter. -- Måtte Gud nu förläna dig styrka!\n\n    Sedan Edvard Wodin, han, åt hvilken du gifvit ditt hjerta och\n    ville skänka din hand, fick veta vår fars öde, och dessutom fick\n    veta att efter honom finnes intet annat än skulder, så visade han\n    en uppenbar köld, hvilken lät mig förmoda att han ej mera skall\n    låtsa om Celia, då lyckans solsken icke mera ler emot henne.\n    Förmodligen har han icke heller skrifvit till dig sedan dess,\n    och om så är, kan du väl sjelf finna att du är en öfvergifven\n    älskarinna. Den trösten kan jag gifva dig, att den, som så beter\n    sig, aldrig var värd dig, och är icke heller värd dina tårar.\n\n    Den andra nyheten är den, att du med det första kommer hit till\n    hufvudstaden; vi skola se till, att du får dig någon plats såsom\n    guvernant. Jag vet väl, stackars Celia, huru detta skall kosta\n    på dig; men vi måste böja oss under nödvändighetens hårda lag --\n    kanske solen ännu engång uppgår för oss.\n\n    Må nu väl, min snälla syster, och kom snart till den, som säkert\n    mest af alla håller af dig, kom till\n\n                                                    _Clinton_.'\n\n                                                        21 Juli.\n\nNär Celia läst äfven detta bref, blef hon först liksom helt kall, och\nhennes läpp krökte sig af förakt; men när Anna, som länge sökt henne,\nslutligen inkom i löfsalen, började Celia att gråta bittert och räckte\nåt Anna de tvenne brefven. I tårar låg snart vänskapen vid vänskapens\nbröst.\n\n\n\n\n\n\nFÖRSTA BOKEN.\n\n\n\n\nEtt bref till Celias broder Clinton:\n\n                                                    Den 20 Mars 1852.\n    'Min egen gode broder!\n\n    Säkert förvånar det dig att icke allenast få ett bref, utan\n    dertill ock ett paket. Hvad kan paketet innehålla? Skall jag säga\n    dig det? Ett och annat, som rörer din syster: bekännelser af\n    Celia.\n\n    Vänta icke något systematiskt sammanhang, någon planmessig\n    anordning af det hela. Vi fruntimmer kunna ju icke skrifva så;\n    vi uppteckna så ofta det obetydliga och ovigtiga, och glömma\n    bort det hela, plägar du säga. Dessutom hittar du säkert många\n    skriffel, uppkomna dels deraf, att jag icke strängt gått igenom\n    de små manuskripterna, dels emedan Celia ej kunnat skrifva\n    bättre. Allt sådant skall Clinton förlåta, ja sjelfva felen skola\n    blifva dig kära, emedan de äro af en för dig kär person, af din\n    egen, enda syster.\n\n    Det som för oss sjelfva är så allt, så vigtigt, huru försvinner\n    det icke atomlikt emot allt det andra, det återstående, det stora\n    hela! Det enda din syster kan bjuda dig på, är en anspråkslös,\n    föga väl skizzerad tafla ur hjertats verld. Clinton skall icke\n    skratta åt den. Dock ber jag dig, att du icke heller gråter åt\n    hjertats villfarelse, men fröjdas åt villfarelsens upptäckt och\n    sanningens seger.\n\n    När Anna blifvit din, så får väl äfven Anna del af paketets\n    innehåll. Anna anar redan så mycket af Celias hemligheter, Anna\n    är god, Anna blir Clintons maka. Så mycket större skäl för Anna\n    att få veta allt. Jag föreställer mig med glädje den tid, då J,\n    båda lyckliga, egnen ett minne åt Celia.\n\n    Paketet får du icke öppna förr, än då jag ej mera kan skrifva\n    dig till. Tusende välsignelser nedsändas då öfver dig, min gode\n    broder, från\n\n                                                   din lyckliga syster\n                                                        _Celia_.'\n\nHindret var häfvet. Stum och sorgsen öppnade Clinton paketet. Der\ninnanför fanns ännu ett omslag med öfverskrift:\n\n        Celias minnesblommor till sin bror.\n\n(Det var en hop blad af olika storlek, men så sirligt och väl ihoplagda,\natt paketet icke på det ena stället syntes tjockt och klumpigt, och på\ndet andra tunnt och spensligt, utan öfverallt lika. En fin qvinnohand\nhade verkställt detta. Pappren voro ordnade efter tiden.)\n\n\n                                  Den 17 Aug. 1848, på resan till Åbo.\n\n    Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt på\n    gästgifvargårdar, helst för ett ungt fruntimmer, som är ensamt\n    och således saknar \"förkläde.\" Om det sista bekymrar jag mig icke\n    det ringaste; det kan ha sina behag att se resande, af hvilka den\n    ena går, den andra kommer, med nyfikna, tillochmed litet oblyga\n    blickar mönstra en okänd qvinnoperson, som icke det ringaste\n    tar sig deraf, utan i allsköns lugn studerar i dagboken. Men\n    det ledsamma är det, att medan jag väntade på middagen, foro de\n    andra resande af med hästarna, och nu måste jag, till lön för\n    det jag redan väntat så länge på middagen, dertill ännu vänta på\n    häst. Hvad kan jag väl nu företaga mig, som vore lämpligare, än\n    att pluttra på detta qvartark, som jag fann här i lådan. Jag vet\n    icke, om jag skall stjäla det, eller om jag skall täckas väcka\n    fråga om betalning. Det sednare lär ändå vara bättre, ty många\n    bäckar små göra en stor å, och om alla resande företoge sig att\n    af en gästgifvare stjäla ett qvartarks värde, så kunde hans kassa\n    slutligen må ganska illa deraf. Dessutom går det an att betala\n    pappret litet högre än \"inköpspriset;\" sådant betyder icke mycket\n    för mig, som är rik.\n\n    En idé faller mig in! Tänk om jag skulle låta detta blad utgöra\n    början till ett album. Album, hvilket nobelt och högtidligt ord!\n    Jag minns i pensionen, huru Therese V. rätt ofta med en särdeles\n    vigtig min talade om sitt album. Det var en viss fåfänga i denna\n    min, och hela albumsidén föreföll mig osmaklig. Men väntandet på\n    gästgifvargårdar måtte säkert ha makt att förändra smak och tycke.\n\n    Nu tänker jag som så: om man förroskull, och \"utan att göra affär\n    deraf,\" företar sig att föra album, hvad kan det just ligga för\n    ondt deri? Kan det icke roa en på gamla dar? Och kan man icke\n    derigenom vänjas att stiga ner i sin själs innersta och opartiskt\n    forska, huru god eller elak man den eller den gången var. Man\n    vänjer sig att skärskåda bevekelsegrunderna (högtidliga ord!)\n    till sina handlingar, och den rätta arten af sina känslor. Huru\n    ofta, då verlden kan tänka oss ha varit mycket ädla, kan det icke\n    vara någonting svart och sjelfviskt, som gjort oss så goda och\n    ädla. Och åter tvertom -- -- Ja, man kan derigenom komma till en\n    grad af sjelfkännedom. Nog är det sannt, att Clinton säger, det\n    qvinnan bör vara blott känsla, men jag tror han har orätt, fast\n    han är min bror.\n\n    Ja, jag skall börja föra ett album. Men detta album skall\n    fördenskull icke bli en dagbok. Om den ena dagen förflyter lik\n    den andra, hvad skall man då uppteckna alla bagateller? Är det\n    icke nog att anteckna sådant, som man tycker ha en viss verklig\n    vigt? Mitt album skall således ta sig friheten hoppa öfver en\n    hel mängd dagar. Måtte jag blott ha smak och omdöme att skilja\n    agnarna ifrån hvetet, att icke uppteckna snömos och förbise\n    sådant, som har inflytande på min ställning i lifvet, min själ\n    och mina känslor.\n\n    Hvad hästen dröjer! Hvad skall jag nu hitta på att skrifva. Jo,\n    en af de resande, som såg mig der i yttre rummet, mönstrade mig\n    icke, utan det var liksom han skulle sett mig förut. Han såg på\n    mig så lugnt och obesväradt. För denna ovanliga, fasta blick slog\n    jag ned ögonen. Då tog han sig friheten att till mig adressera\n    några ord. Det var väl om vädret, men det var ändå liksom han\n    skulle menat någonting annat. Till vexten var han något kort och\n    litet satt, således icke en romanhjelte. Hans ansigte var i hög\n    grad markeradt och hans blick på en gång ärlig och skarp. Vacker\n    var han icke. När han gick bort, vågade han säga \"mera en annan\n    gång, mamsell _Wärn_.\" Den stygga dagboken hade förrådt mig. Jag\n    skulle blifvit litet ond öfver denna lindriga näsvishet, men dels\n    smålog han, så likgiltig för min vrede, dels aflägsnade han sig\n    genast.\n\n    Nu är hästen, Gudskelof, för trappan, just som pappret blef slut.\n\n\n                                                                d. 19.\n\n    Jag är då guvernant! När jag först gjorde mitt inträde i de stora\n    rummen och i familjen, sökte jag samla all min styrka, för att\n    icke bete mig pjåkigt eller våpigt. Jag vet icke huru jag häri\n    lyckades, men säkert är att hofrättsrådinnan var i hög grad artig\n    emot mig och tycktes vilja hjelpa mig på trafven; hon tryckte\n    min hand för andra gången och sade: \"jag vill hoppas att vi bli\n    mycket nöjda med hvarandra.\" Jag svarade då någonting sådant, som\n    att blott förmågan vore lika god som viljan, så ginge allt bra.\n    Hon tycktes ganska belåten med mitt triviala svar.\n\n    Snart presenterade hofrättsrådinnan för mig mina blifvande\n    disciplar, som äro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf à\n    tretton år. Det är lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall\n    lära denne sednare; måtte jag slå mig ut helst med detta!\n\n    Jag har mycken respekt för sådana gossar, som också läsa latin\n    och grekiska. De ha fallenhet att vara en smula för mycket\n    grundliga. Arten röjes hos den unga.\n\n    Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som äro\n    tvillingar, likna hvarandra mycket; de äro rödblommiga, friska,\n    ja nästan vackra. Måtte rosorna på deras kinder icke blekna\n    för guvernantens skull! Måtte jag kunna locka dem mera genom\n    förtroende och godhet, än genom slutenhet och stränghet!\n\n    Gossen är blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. Sådana\n    barn sägas ha tidigt utvecklade själsförmögenheter. Det slog\n    verkligen in med Axel. -- -- Eljest är min elev af det manliga\n    könet något blyg, såsom tolf års gossar så ofta äro det för\n    fullvuxna unga flickor. Dock ligger under denna blyghet en viss\n    skälmskhet; det var liksom han tyckt: \"skall jag komma att läsa\n    för en så der ung\"! Kanske hade han vid begreppet guvernant\n    förbundit en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och\n    yttre värdighet (fransmännens _embonpoint_), med ett ord en något\n    framskriden ålder.\n\n    Oaktadt hans blyghet, hände dock att Axel vid middagsbordet,\n    när mitt bröd blef slut, kom springande med brödkorgen, och\n    tycktes så gerna vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig\n    smickrad af denna uppmärksamhet, men sannt är att jag rodnade.\n    Jag har en olycklig egenhet att rodna vid det allra minsta.\n\n\n                                                            d. 24.\n\n    De första dagarna voro förhållandena här för mig så nya, att jag\n    icke hade tid med mina känslor. Men i går afton, när jag var\n    ensam, föll jag i bitter gråt. Ensam, ensam i verlden, och blott\n    en fattig guvernant!\n\n    Men nu tänker jag icke så mer. Jag hade i natt så vackra\n    drömmar... icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, så\n    dunkelt. Men det vet jag, att jag troligen genom dem nu känner\n    mig tröstad, ja lycklig.\n\n    Början till en af dessa drömmar minnes jag dock såtillvida, att\n    jag såg både min far och min mor. De voro, såsom de äro, döda...\n    men, märkvärdigt, de voro äfven lefvande. De framträdde på en\n    gång i tvenne olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af\n    min moder pekade på mig och vädjade med blicken till min far.\n    Bådas blickar blefvo då förklarade; de tycktes vara nöjda med\n    sin Celia. Sedan sågo de åter på mig, visade den ena på den\n    andras döda gestalt och åter på den andras lefvande, och smålogo\n    andeligt. Jag hade fallit på knä. Jag förstod hvad de menade: att\n    de båda vaka öfver mig; ehuru döda, äro de dock lefvande. Det\n    vidare i drömmen öfvergick i ett behagligt, rosenfärgadt töcken.\n    Jag vaknade och bad Gud om förlåtelse för det jag tyckt mig vara\n    ensam i verlden. En guvernants lott ljusnade för mig.\n\n    Det är dock någonting högt och afundsvärdt att få handleda unga,\n    helt späda sinnen, att få uppå dem öfverflytta en del af sitt\n    eget jag! Afundsvärdt äfven i det fall, att vi då komma att\n    bemöda oss om en större fullkomning, än vi eljest vore hugade att\n    eftertrakta. Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf,\n    men af -- -- bönen!\n\n    Huru skifta icke känslorna i menniskans bröst! Jag är till och\n    med beredd att tro, att det icke var mina drömmar, som inom mig\n    framkallade en sinnesstämning, sådan jag har den nu. Solen kommer\n    efter molnen och regnet. Hvad ett svagt menniskoförstånd anser\n    för varaktigt, är blott flyktande, icke ett afslutadt helt, utan\n    en utveckling. Skulle jag icke i går gråtit så mycket, säkert\n    hade jag då ej kännt mig så lycklig nu, så outsägligen nöjd med\n    min lott. Kommen hit, J lyckliga jordens döttrar, viljen byta\n    lott med den stackars guvernanten, och svaret _nej_ blir lönen\n    för er möda!\n\n    Men Gud är ödets styresman och en annan gång... kanske hjertat\n    går i andra vågor. Hvad vet jag!\n\n    (Detta bref hade jag icke mod, jag täcktes ej afskicka det, ty\n    Clinton skulle säkert tyckt det vara altför vekt. Jag lade det\n    derföre i mitt album och afskickade ett annat, hvari hufvudsaken\n    var densamma, men brefskrifverskan mindre barnslig.)\n\n\n                                                            d. 5 Sept.\n\n    Snälle Clinton!\n\n    Hvad det är roligt, att det åtminstone finnes en menniska, som\n    håller af Celia, som är glad öfver underrättelser från Celia. Jag\n    tycker icke att jag är ensam i verlden, sålänge Clinton finnes\n    der och håller af mig. Skulle jag icke ha någon bror, o, hur\n    rysligt skulle icke allt vara! Då vore jag ensam.\n\n    Vet du, Clinton, lifvet här behagar mig icke rätt.\n    Hofrättsrådinnan är visst mycket artig, men denna artighet är så\n    kylig; jag ville hellre att hon vore mindre artig, men mera öppen\n    och rättfram emot mig. Jag önskade att hon bemötte mig såsom en\n    mor bemöter sitt barn. Men kanske begär jag för mycket; jag har\n    aldrig förr varit i beroende ställning och förstår kanske icke\n    huru det plägar vara.\n\n    Hennes syster, fröken Dorothée, är väl sina tio år äldre än\n    Hofrättsrådinnan (som blott är trettio år); det oaktadt vore\n    orätt att säga det den \"gamla flickan\" hos henne skymtar fram.\n    Dertill är hon altför afmätt och stel -- -- en följd dels deraf,\n    att systrarna äro af högadelig blod, dels emedan hon i sina\n    dar varit guvernant. Ty du vet, att det ganska väl går an att\n    vara af hög börd, fast man är fattig. När det rika och snåla\n    hofrättsrådet dog, upphörde fröken Dorothées träldomstillstånd,\n    \"ithy\" att hofrättsrådinnan då med nöje upptog systren till\n    sällskap och hjelp i sitt hus. Gamla fröken uppfyller äfven sin\n    plats ganska väl, samt uträtta i allmänhet mycket mer än hennes\n    syster, som mest tänker på sina klädningar och sina nöjen. (Månne\n    min bror nu tycker att jag är elak?)\n\n    Fröken Dorothée Rosenstängel tyckes ha mycket goda principer,\n    men jag är alltid så generad i hennes sällskap. Det ser ut som\n    om hon, som sjelf varit guvernant, skulle vilja utforska hvad\n    jag går och gäller för \"så i lära som lefverne\". Jag tar mig\n    aldrig så illa ut, som då hon är närvarande; En gång kom hon\n    för att åhöra vår lektion i geografi. Jag frågade de små, hvad\n    _näs_ var. De kunde icke svara. Jag måste naturligtvis förklara\n    saken för dem, men se, det kunde jag icke; ty jag blef i en hast\n    så förlägen och förvirrad, jag rodnade, och det värsta af allt\n    var att jag började gråta. Men då var ändå gamla fröken god emot\n    mig; hon klappade mig på hufvudet och bad mig på franska, att\n    ingalunda vara förlägen för henne, utan modig som en björn. Hon\n    kallade mig då också \"ma petite.\" Det tyckte jag om och kom mig\n    lyckligtvis åter före, men nog lär hon ändå anse mig för ett\n    pjåk, och hvad hon tycker, tycker äfven hofrättsrådinnan.\n\n    (Du ser att jag, för att hushålla med papper, med hvilket jag\n    alltid är mycket noga, lemnat bort den sirliga och fashionabla\n    marginalen, och skrifver mina rader ända ut både till venster och\n    höger. Utom i olika stycken, såsom nu.)\n\n    Bland dem, som besöka familjen, vill jag nämna en assessor,\n    som icke är mer än trettiofem år och heter Abelin. Icke är han\n    just så särdeles hygglig, som man i Åbo tycks tro; jemt och\n    ständigt talar han om sin trägna tjenstgöring och annat dermed\n    sammanhängande. Dock ser han hygglig ut, och det säges att han\n    har alvarliga tankar på min principale, och att hon för sin del\n    icke hade emot att ånyo inträda i det heliga äkta ståndet.\n\n    Men mina disciplar får jag icke glömma. Tvillingssystrarna små\n    heta icke, såsom pullorna i Prisidentens döttrar, Nina och Mina,\n    utan de heta Lina och Bina. Mamsell Rönnqvist berättar, hurusom\n    pullorna genom sin lust för fysiska experimenter förorsakade\n    stora skador i huset, sönderslogo glassaker och diverse; i\n    att åstadkomma skador hedra sig äfven Lina och Bina, eller de\n    så kallade \"små flickorna\", men deras tilltag härröra mindre\n    af fallenhet för fysiken, än af deras behag vid gymnastiska\n    idrotter. Så flickor de äro, och fast de mycket hålla af hvarann,\n    händer ändå icke sällan att de ordentligen slåss. Lina blef en\n    gång af Bina skuffad mot stora salsspegeln, hvaraf följden blef\n    att spegeln råkade i svängningar, öfvergaf sin höjd och föll på\n    golfvet. Glaset gick sönder i så många och i så små bitar, att\n    en tjensteflicka knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor\n    nog för hennes anspråkslösa behof. Uppståndelsen häröfver blef\n    allmän -- den stora spegeln var af _ett_ glas. De små flickorna,\n    hvilka under denna förfärliga katastrof hunnit glömma sin osämja,\n    urskuldade sig behändigt nog dermed, att de fasthållande banden\n    voro så svaga och \"ruttna\". Att barnen icke blefvo ostraffade,\n    behöfver jag ej omtala.\n\n    Utom att mina små flickor äro mycket ostyriga, ha de äfven litet\n    svårt att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, när jag skrifver\n    detta, ty jag erinrar mig att, såsom jag nu, så lära alla\n    guvernanter alltid ha något ondt att säga om sina disciplar. Och\n    nu först märker jag, att jag blifvit en riktig guvernant.\n\n    Oaktadt Lina och Bina äro ostyriga och ha svårt för att fatta,\n    håller jag dock mycket af dem, ty de äro i det hela godhjertade\n    och snälla, och deras bruna ögon bedja så vackert om förlåtelse.\n    Jag har gerna tålamod med dem.\n\n    Med deras tre år äldre bror Axel är förhållandet nästan omvändt.\n    Han är stilla och eftertänksam, men har ett ypperligt hufvud.\n    Han tyckes vilja deltaga blott i sådana lekar der det gäller\n    att utmärka sig, vare sig genom styrka, vighet, snabbhet eller\n    skarpsinnighet. Och verkeligen är han i alla dessa fall mer än\n    hvad man vid första påseendet kunde ana, ty han är blek och\n    smärt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt ansigte, som\n    man så mycket prisar hos barn. Sin lexa -- du minns väl att han\n    läser franska och tyska för mig -- kan han alltid bra, ehuru\n    samma lexa är väl fem gånger längre, än en annan jemnårig gosse\n    skulle våga sig på; men emellanåt händer att han blir distrait,\n    och det till den grad, att jag nästan fattar medlidande med\n    honom. Hvad månne det blifva af ett så beskaffadt barn? Du bör\n    veta att han äfven har en underlig talang på fiol; jag säger\n    underlig, ty aldrig har jag förr hört sådana toner. Jag vet ej,\n    om jag skall säga att det är fult eller vackert. Det säkra är\n    att mitt öra fängslas deraf, och jag betraktar stundom den lilla\n    gossen med en hemsk och underlig känsla. Det är icke utan, att\n    jag sjelf blir ganska distraite, när jag skall förhöra honom.\n    Eljest anses han i familjen för ett geni. \"Derföre är han litet\n    underlig ibland\" -- menade Hofrättsrådinnan -- \"att han är ett\n    geni; så äro alla genier.\" Hofrättsrådinnan har i allmänhet\n    ofantligt mycket emot sjenier (så skrifver du väl ordet), men\n    tycks likväl vara särdeles smickrad af att hennes son är ett\n    sådant.\n\n    Nu kommer det vigtigaste. Såväl derföre, som emedan pappret ändå\n    tycks hinna till, börjar jag åter begagna den vigtiga, städade\n    och hyggliga marginalen.\n\n    Af det förra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har\n    lust för att informera, och att hon icke mera anser en guvernants\n    ställning så beklagansvärd. Men förundrar det dig att Cecilia\n    stundom har rätt ledsamt? Ingen vän eller ens kamrat har jag\n    än hunnit förskaffa mig; på de lediga stunderna äro barnen mig\n    för barnsliga, de gamla båda åter altför gamla och, isynnerhet\n    hofrättsrådinnan, altför litet hjertliga. Ännu en gång säger jag:\n    lifvet här behagar mig icke rätt. Men jag har en proposition.\n    Kom du, Clinton, på ett par veckor hit, hit till Åbo. Kanske\n    kan du på något sätt göra att lifvet då (och äfven framdeles)\n    blir trefligare för din syster, som tillochmed smickrar dig,\n    för att få dig hit. Kom, o Clinton; hvad gör du då alltid der\n    i Helsingfors och i den horribla anatomisalen! För din systers\n    skull, kom -- lifvet här i Åbo blir, jemte resan, icke dyrare,\n    än lifvet på samma tid i H:fors. Det går ju an att du här lefver\n    hyggligt och hushållsaktigt, hvilket jag icke tror du just alltid\n    gör i H:fors. Ja, ja. Det låter egoistiskt, att jag ber dig\n    komma för min skull, men... gör det nu ändå. Här har du dessutom\n    tillfälle att närmare studera andan och tonen i Finlands gamla\n    hufvudstad; jag hoppas den förefaller dig intressant för sin\n    brokighets skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen,\n    hvilken jag ändå icke vill särdeles prisa.\n\n    Ja, kom min vän och streta icke emot! Skrifvet i natten af\n\n                                                        _Celia_.\n\n\n                                                              d. 15.\n\n    Hvad den Clinton var god, som kom. I går afton kom han. Jag kände\n    hans steg, och glädjen bragte mig att darra. När han sedan trädde\n    in och omfamnade mig, så kunde jag först ej annat än gråta. Äfven\n    Clinton gret.\n\n    När vi sedan började tala, var det icke om sådant, som mest låg\n    oss på hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi voro barnsliga\n    då, men det var så roligt.\n\n    Man var grannlaga nog att en lång stund lemna oss allena.\n    Slutligen kom thébudet. Hvad Clintons min då blef förändrad! Icke\n    tafatt eller blyg, utan så ungefär, som jag föreställer mig en\n    tapper generals min bli, då han skall emot fienden. Det var icke\n    utan, att jag blef litet rädd för min herr brors krigiska min.\n    Men Clinton smålog åter och sade: var du helt lugn, Ina.\n\n    Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt namn\n    än Celia, som han påstår är nog smäktande. Derföre använde han\n    väl nu mitt andra namn, för att förjaga min rädsla.\n\n    När vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror för min\n    principale. Vid pass tio fremmande sutto kring thébordet,\n    deribland tre yngre herrar. Dem tycker jag hofrättsrådinnan\n    kunnat i sin tur presentera för Clinton, men när hon det icke\n    gjorde, såg jag tydligen på Clinton, att han ansåg sig litet\n    sårad. Clinton har i all sin dar varit en folkets man och burit\n    agg eller fördom emot allt förnämt, emot allt, som kännes af\n    \"la haute volée.\" Af förnämt folk pretenderar han en särdeles\n    uppmärksamhet och artighet, som dock måste vara skiljd ifrån\n    tillochmed det ringaste sken af nedlåtenhet. Högfärden och\n    bålheten (på hvilkas möjlighet och verkliga tillvaro han är klok\n    nog att tro) är i Clintons ögon lika förhatlig, antingen den af\n    dumheten hålles öppen för dagen, eller af klokheten insvepes i\n    nedlåtenhetens slöja. Jag borde icke vara elak, men nog tror jag\n    att Clinton denna gång ansåg det förra vara fallet. Alltnog,\n    jag vill försöka påminna mig en del af det samtal, som uppstod\n    emellan hofrättsrådinnan och min bror.\n\n    -- Har herr Wärn förut varit i Åbo?\n\n    -- Nej, gudskelof. Dock har jag hört sägas, att en sådan stad\n    finnes till.\n\n    -- Ni är icke mycket artig emot vår stad, och ändå har Åbo rätt\n    många vackra nöjen att bjuda på.\n\n    -- Artighet har aldrig varit min sak, och hvad nöjen angår, bryr\n    jag mig icke så mycket om dem.\n\n    -- Nå, men hvarföre då alls komma till det arma Åbo, när man har\n    sådana antipathier? -- invände gamla fröken.\n\n    -- Jag kom hit egenteligen för min systers skull, för att se,\n    huru det ville ha sig för henne här.\n\n    Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige\n    Clintons ord! Jag både bleknade och rodnade. Äfven de öfriga i\n    sällskapet blefvo så häpna öfver en sådan uppriktighet, djerfhet\n    eller oförsynthet, att de icke visste, hvad för tillfället var\n    att göra eller säga. Slutligen sade assessor Abelin (månne af\n    själsnärvaro, klokhet eller dess motsats?):\n\n    -- En syster har jag aldrig haft, men dock förstår jag, att om\n    jag ägde en sådan, skulle jag förfara alldeles som magister Wärn.\n\n    -- Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att vara\n    lika ömma emot er syster, som ni vore det sjelf -- inföll fröken\n    Dorothée, icke utan en portion salt i tonen.\n\n    -- Ja, så menar jag -- svarade assessorn.\n\n    Clinton har en särdeles förmåga att skifta färg efter\n    omständigheterna. Det menar jag ej, att min bror, hvad man\n    kallar, vänder kappan efter vinden, utan det, att han förstår\n    betjena sig af små omständigheter och vända dem sig till fördel,\n    alldeles såsom en klok general vet att profitera af en än så\n    liten fiendens oförsigtighet och på den grunda sin seger. Clinton\n    sade nu småleende:\n\n    -- Detta lär dock vara för mycket begärdt; lika ömma kunna de\n    andra ej vara. Men litet, helt litet.\n\n    Dessa Clintons ord voro sagda så i allmänhet, att ingen\n    lämpligtvis kunde bli stött öfver dem, om man äfven anade, att\n    de syftade på hans syster. Hofrättsrådinnan fick en mycket blid\n    uppsyn och nämnde några ord om sin längesedan aflidne broder, den\n    hon påstod sig hållit af mera än af sig sjelf. Sedan sade hon\n    till mig, med mera lif i sitt ansigte och en hjertligare ton, än\n    nånsin förut:\n\n    -- Drick, ma chère, théet, innan det kallnar, och var för all del\n    ej så alfvarsam. Våra soiréer skola vara glada och icke seriösa.\n    Befaller magistern en kopp till?\n\n    Snart var konversationen åter i full gång, och, så bror han är\n    till mig, måste jag ändå medgifva, att Clinton var själen deri.\n    Det var liksom fjärilen i hast vågat sig fram ur sitt hårda skal.\n    Han ställde så till, att frågan om Åbo upptogs åter, och se denna\n    gång var Clinton icke en sådan tvärvigg som i början. Han nedlät\n    sig ända till reservation för sina förra yttranden om staden, och\n    medgaf skrattande, att det ibland här i verlden roar honom att\n    spela en smula radikal.\n\n    Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons första impertinenta\n    svar, det att man skulle anse honom för en verldsföraktande tölp,\n    en cynisk filosof, inträffade således icke. Tvertom, belåtenheten\n    med honom, att icke säga högaktningen, steg alltmer; ja, hans\n    personlighet tycktes skänka glans äfven åt hans syster. Till den\n    stackars Celia, som alla de föregående aftnarna sutit tyst och i\n    det närmaste oantastad vid sin söm, började nu en och annan af\n    sällskapet att adressera några ord. Bland dem vill jag specielt\n    nämna assessor Abelin, som aldrig förr bevärdigat mig med en\n    sådan ära.\n\n    En rolig sak måste jag ännu uppteckna, icke så mycket för att\n    orden smickrade mig, som fastmera för det de sades just vid detta\n    tillfälle. Jag är smickrad på Clintons vägnar, ty hans är väl\n    förtjensten af att hans syster blef litet bemärkt, som visst icke\n    skett, om Clintons person saknats i sällskapet. En af de yngre\n    herrarne sade till sin sidokamrat halfhögt: \"vid Gud, hon är\n    ganska täck, den der, och melankolin klär henne bra.\"\n\n    Nej, nog var jag ändå bra barnslig, som uppskref sådant. Jag\n    skall akta mig framdeles. Ty kanske, -- nå ja!\n\n\n                                                              d. 28.\n\n    Hvad tiden löper hastigt, då Clinton är i staden. Åtminstone\n    hvarannan afton är han här. Han har blifvit förvandlad till den\n    finaste hofman, som bjuder till att vara alla i smaken. Med gamla\n    fröken spelar han schack, med hofrättsrådinnan bräde. Och han är\n    så treflig, när han spelar; han lefver icke endast i spelet, utan\n    har äfven tankar för annat. När han vinner, ser han blygsam ut,\n    förlorar han, så är han glad.\n\n    Härigenom hafva hans aktier stigit, och hans systers i\n    proportion. I thorsdags proponerade gamla fröken att få kalla mig\n    du. Dagen derpå gjorde hofrättsrådinnan detsamma. Nu känner jag\n    mig naturligtvis mera hemmastadd.\n\n\n                                                            d. 12 Oct.\n\n    I går afton var vackert månsken. Jag visste att Clinton den\n    aftonen icke skulle komma till oss. Derföre roade det mig att gå\n    ut och spatsera.\n\n    Jag valde en af dessa småtäcka anläggningar på Nikolai torg, dem\n    man på malice kallar \"kalfhagar\", och dem man är barnsligt fåfäng\n    nog att icke skänka något särdeles förtroende. Pruderie har\n    aldrig varit min sak, och jag vågade mig in i en af dem, så ensam\n    jag var.\n\n    Höstens nedfallande blad fängslade med sitt lätta prassel mitt\n    öra, medan mitt öga hvilade på den majestätiska domkyrkan, som\n    talade om dunkla, förgångna tider.\n\n    Det var så tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke var mera än\n    half åtta. Ingen isvoschtschik skramlade med sin droschka, eller\n    hojtade med sin -- hesa stämma.\n\n    Då hörde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena sade:\n\n    -- Nej, vet du bror, nog är det fåfängt att söka fjella den\n    fisken. Hon har redan nappat på en annan krok.\n\n    -- Hofrättsrådinnan Segerskjöld; det är omöjligt.\n\n    -- Du känner då icke medicinæ-kandidaten Wärn, bror till den\n    der...\n\n    Mera ville jag icke höra. Oberäknadt hade jag redan hört för\n    mycket. Jag skyndade bort och undrade, huru lätt man här i staden\n    hittar på det ena eller andra ryktet. Emellertid beslöt jag att\n    icke lemna Clinton alldeles oantastad.\n\n    När han i dag kom hit, började jag med en invit på långt håll,\n    men lät småningom cirkeln blifva allt trängre och trängre. När\n    Clinton fann, för hvem jag brydde honom, sade han:\n\n    -- Du är min syster Celia, och kan så mycket misstaga dig. Säg,\n    var det verkligen ditt alfvar?\n\n    Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. Jag ville\n    dock icke ännu ge saken förlorad, utan försvarade mig -- så der\n    lamt.\n\n    -- Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre än\n    hofrättsrådinnan! Ty jag har sökt utforska henne och funnit, att\n    en sådan karakter som hennes _vore i stånd till allt_.\n\n    Clinton föll i ett djupt begrundande, hvarpå han hastigt sade:\n\n    -- För att du icke framdeles måtte råka i sådana illusioner,\n    vill jag resa bort. Och det sist i öfvermorgon. Hvad jag sade om\n    din principale kan du emellertid anse som mitt enskilda tycke.\n    Jag är icke hitsatt att stifta ofrid. Hufvudändamålet med min\n    Åbo-vistelse är vunnet. Celia kommer nu att ha det bättre.\n\n    Jag sökte öfvertala honom att bli qvar, att icke låta mina dumma\n    ord vara en anledning till bortresa. Det halp icke. Clinton var\n    obeveklig. Dock sade han än en gång:\n\n    -- Emellertid Celia, har jag vunnit mitt mål. Du _skall_ ha det\n    bättre. Tro mig det, Celia.\n\n    Det var icke utan att Clintons ögon voro fuktiga då, fast han är\n    en karl.\n\n\n                                                           d. 15 Okt.\n\n    Clinton for enligt sitt löfte. Hvad skall jag tänka? Vill han\n    undvika till och med skenet af att vara lycksökare? Eller ville\n    han för mig, för sig, bemantla den möjliga, uppkommande...? Nej\n    det är omöjligt, såvida jag måste tro på hans egen förklaring,\n    hans egna ord.\n\n    Men han höll sitt ord, hans beräkning slog ej fel, den raske\n    Clinton! Nu är jag såsom barn i huset. Nu hålla alla af mig.\n    Gamla fröken klappar mig då och då och kallar mig \"mein erster\n    Traum\". Hofrättsrådinnan klappar mig äfven och säger på engelska\n    (lycka att jag känner något af detta språk) \"jou handsome girl\".\n    Jag är icke riktigt säker på, om det der e skall vara i slutet af\n    adjektivet eller icke, men saken är densamma.\n\n    Ja, ja, ja, jag var felet till att Clinton for bort. Så mycket\n    ondt ett enda ogrannlaga ord kan verka!\n\n\n                                                          d. 1 Nov.\n\n    Nu är jag här åter med mina disciplar. Lina och Bina blifva allt\n    mera läraktiga; det fröjdar en guvernants själ! Redan visste de\n    på chartan utpeka, hvar hafvet är och hvar landet. Till och med\n    visste de säga, hvar den största ö i Europa ligger... England!\n    Skulle någon tro, att jag, min usla stackare, kunde åstadkomma så\n    lysande resultater.\n\n    En osed, som mina små flickor ha, hoppas jag nu hafva vant\n    dem ifrån, men det är icke utan att jag har likasom litet\n    samvetsqval. Då de äro i samma lexa, och jag förhör dem på en\n    gång, så händer naturligtvis lätt, att den ena den ena gången vet\n    mera, den andra systern den andra gången. Råkar den tillfrågade\n    då icke kunna svara, så hviskar systern och det tillochmed icke\n    \"caché\", utan så högt, att jag ganska väl hör det. Det ser ut\n    som skedde detta icke egentligen för att hjelpa systern på\n    trafven, utan mera för att utmärka sig sjelf. Detta är redan\n    mycket illa, men icke nog dermed. Svarar den tillfrågade då icke\n    efter den hviskandes ingifvelse, så blir denna förargad och säger\n    helt högt: \"å nej, icke är det så, utan så här är det.\" o.s.v.\n    Den förra blir då åter stött, och sålunda har ganska ofta\n    uppstått ett rätt lifligt gnabb midtför min näsa. I dag gick det\n    så långt, att Lina slog Bina, allt under sjelfva lektionen och\n    i deras värda lärarinnas närvaro. Då kunde jag icke underlåta\n    att ge Lina en ganska alfvarsam luggis. Som jag har oinskränkt\n    frihet att välja emellan de straff, hvilka af min principale\n    äro bestämda eller tillåtna, dömde jag dessutom Lina till det\n    högsta möjliga straffet, som jag förr icke användt, fyra timmars\n    arrest i den toma vindskammaren, Bina åter, för att hon hviskade,\n    till en timmas stående i skamvrån. Der står den stackarn nu och\n    erbjuder för ögat en bedröflig syn. Ibland ser hon på mig med\n    en min: \"månne inte timmen redan snart är förliden\"? Jag skulle\n    så gerna förlossa henne ifrån den ledsamma ställningen: jag\n    riktigt längtar att kyssa henne, men jag måste kufva mig. Jag\n    är guvernant! Lilla Lina måtte väl icke heller ha det för väl i\n    sin toma vindskammare, helst den kära middagen kommer att för\n    henne uppskjutas ett par timmar. Det svåraste af straffet är\n    för dem dock, att måsta sakna hvarandras sällskap, ty de äro så\n    oskiljaktliga, att det är lust och glädje deråt. Jag har aldrig\n    sett syskon, hvilka med en sådan passion hänga efter hvarann,\n    som mina små flickor. Deraf kommer äfven, att de stundom för\n    variations skull måste gnabbas.\n\n    Axel befattar sig icke stort med sina systrar, och då han det\n    gör, är det bara för att med dem spela något litet oskyldigt\n    puts. Oaktadt sådana puts alltid gå på små flickornas bekostnad,\n    oaktadt de redan på förhand veta, att Axel skall göra dem\n    \"någonting illa\", så äro de dock högst förtjusta af sin brors\n    rara sällskap. De komma springande till mig, klappa i de små\n    händerna och säga, \"kom och se, mabonne, hvad det nu igen skall\n    bli af, ty nu är Axel i salen\".\n\n\n                                                          d. 17 Nov.\n\n    Klubberna ha begynt och hofrättsrådinnan har varit god nog att\n    subskribera äfven för mig. Jag har alltid varit road af dans, och\n    denna smak har jag ännu icke förlorat. Visst är det sannt, att\n    jag just icke har något att dansa åt, men just derföre gör jag\n    det så gerna. Jag minns ett uttryck af Heine (måtte det icke vara\n    af den torra Göthe, som är just en skriftställare för tyskar),\n    att de vackraste vårvisor kan man skrifva om vintern vid kaminen.\n\n    Emellertid är det säkert, att jag på klubberna har ganska god\n    tur. Att man gör en sådan affär af mig, är visst en medelbar\n    följd af att Clinton förökade mitt anseende i hemmet. Hemmet?! --\n    -- Men nu påkomma mig åter griller, dem jag, så ofta de komma,\n    beslutit att qväfva!\n\n    Äfven de unga flickorna göra större affär af mig, än jag kanske\n    förtjenar. Deras exempel följa många af de äldre flickorna och\n    fruarna. Axel sade häromdagen: \"tror mabonne jag inte vet,\n    hvarföre mabonne i hast fått så många vänner. Jo, för att de\n    tycka att mabonne är... jag säger icke hvad... de tycka att de\n    bli bättre och få mera anseende, när de visa sig intima med en\n    sådan som mabonne\". Den pojken gör allt, för att skämma bort mig.\n\n    Tvenne vänner tror jag mig dock ha fått, och de åtminstone hålla\n    sig icke till mig af annan anledning, än deltagande och ömhet,\n    eller sympathi, ty båda äro de... guvernanter.\n\n    Är det för att jag nu sjelf är guvernant, som jag anser dessa\n    båda guvernanter för så goda och i alla afseenden så ädla\n    menniskor? Aldrig har jag hållit af något fruntimmer så, med\n    undantag likväl af barndomsvännen Anna vid Mallasvesi. Nu minnes\n    jag så väl, huru jag med den förträffliga flickan disputerade\n    om guvernanter. Det var den der sedan så förfärliga aftonen på\n    Mallasvesi, då vi genom en så undransvärd försynens vård blefvo\n    frälsta ifrån vågen. Och jag hade orätt då, alldeles orätt. Huru\n    obetänkt och fördomsfullt är det icke att skära en hel klass\n    menniskor öfver en kam! Det ser jag nu. Ty icke är det, för\n    att jag nu sjelf är guvernant, som jag så håller af mina båda\n    guvernanter. Jag har bemödat mig att opartiskt pröfva dem, och\n    jag har funnit att de förtjena att älskas såsom menniskor.\n\n    Det är en fördom, att unga flickor icke kunna sympatisera med\n    fruar. Rosina är enka och hela trettiotvå år gammal, således\n    nära dubbelt äldre än jag; ändå tycker jag det är så naturligt\n    och passligt att kalla henne du. Likväl är jag äfven till\n    \"erfarenhet\" emot henne ett \"barn\". Rosinas lif har varit\n    underkastadt stormar och vågor, frestelser och strider; hon har\n    gått segrande ur dem alla.\n\n    För det Emma Wodin är syster till den Edvard, med hvilken jag\n    säkert blifvit förenad, om lyckan smålett emot mig, och min far\n    ännu lefvat, skulle jag väl haft skäl att kallt stöta henne ifrån\n    mig; men i stället kände jag mig dragen till henne genom ett\n    osynligt band, och hoppet lät mig icke komma på skam. Emma är den\n    känsligaste menniska i verlden, och om hon, som redan fyllt sina\n    tjuguåtta år, än aldrig varit kär, så anser jag sådant än mera\n    bevisa djupet af hennes själ och renheten af hennes känslor.\n\n    Hvad det var underligt, då vi kommo att tala om Edvard! Emma\n    försvarade honom icke, utan ogillade helt och hållet hans\n    beteende emot mig. Och när jag försäkrade, att jag, alltsedan\n    den stund jag blef öfvergifven, icke älskat honom det ringaste\n    och knappt egnat honom en enda tanke, tryckte Emma min hand och\n    försäkrade, att hon alltid ogillat sin bror i detta fall, men\n    att hon nu gjorde det mångfaldt mera, sedan hon lärt känna mig\n    personligen. Är det en falsk stolthet hos mig, men säkert är, att\n    jag vid sådana ord af systrens mun njöt en stor upprättelse och\n    någonting svart, liknande en mättad hämnd. Jag vill bedja till\n    Gud, att han hädanefter bevarar Celia för känslor af detta slag.\n\n    Huru kan en syster så dömma om sin bror? Jag tror att om Clinton\n    på samma sätt förbrutit sig emot en flicka, som Edvard emot\n    mig, så hade jag varit färdig att, om ock med skengrunder och\n    sofismer, bli en advokat för min brors sak.\n\n    Emma frågade mig, huru jag skulle bete mig, om Edvard ångerfull\n    skulle återvända till mig och med ny kärlek söka utplåna fläcken\n    i den förra. Då svarade jag henne hvad jag tänker, äfven nu\n    på min kammare; jag skulle af hjertat gerna gifva honom min\n    förlåtelse, jag ginge tillochmed in på att bli honom en vän, men\n    älska honom, ånyo binda mig vid honom, det kunde jag ej. Ett\n    sådant svalg af kyla, en sådan kärlekens omöjlighet har blifvit\n    befästadt i detta bröst. Hellre hvilken annan än honom.\n\n    Då tryckte Emma ånyo min hand och sade: \"godt Celia, jag skall\n    rätta mig derefter. Min mening var väl den, att ånyo komma min\n    bror att minnas sina löften, men såsom det nu är, ser jag att det\n    icke går an att vidröra det ämnet. Låt mig likväl vara dig en\n    vän!\"\n\n    Så talade Emma, och mer än hennes ord, öfvertygade mig troheten\n    i hennes blick och ömheten i hennes handtryckning, att hon menar\n    det väl med Celia.\n\n\n                                                             d. 5 Dec.\n\n    Lifvet har gått sin hvardagliga gång, och på flera dagar har jag\n    ingenting haft att förtro åt mitt papper. Och det stackars hvita\n    pappret ser mig så längtande ut; något måste jag väl skrifva.\n\n    Jag tycker just, hvad åtlöje det skulle väcka, om mina små, föga\n    intressanta konturteckningar ur en guvernants händelsefattiga,\n    obetydliga lif någon gång komme i händerna på en opartisk\n    kritikus! Jag tror sjelfva min bror, jag tror sjelfva Clinton\n    skulle småle godt, men satiriskt. Och säkert skulle han säga, att\n    jag efter allt utseende utlemnat det vigtigaste och sysslat med\n    idel bagateller, såsom flickor alltid göra. Derföre skall han\n    icke heller få se mitt album; han skall icke få veta ens, att jag\n    för ett sådant.\n\n    Men jag börjar bli sömnig, och sannerligen jag heller för denna\n    gång har mera att skrifva.\n\n    Adjö, mitt album!\n\n\n                                                            d. 10 Dec.\n\n    Altför besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat skall\n    röra min elev af maskulina slaget. Om någon finge kasta en blick\n    i dessa papper, så skulle han väl tro, att trettonåringen Axel\n    gjort något intryck på sjuttonåringen Celia. Men då skulle kanske\n    Celia försvara sig och säga: \"det är icke så underligt att fästa\n    sig vid den originelaste och pikantaste i hela sin omgifning.\"\n    Och samma försvar har jag äfven nu tillhands, för att förneka\n    första meningen i detta stycke. Det är _icke_ altför besynnerligt.\n\n    I dag hände vid lektionen någonting, som gjorde mig ganska\n    distraite och kom mig att rodna ända upp till öronen för denne\n    knappt halfvuxna gosse. Det var i fransysk explikation. Jag\n    frågade huru _ciel_ har i pluriel. Axel svarade intet, utan\n    tycktes fundera.\n\n    -- Nog vet väl Axel, huru _ciel_ har i pluriel -- sade jag efter\n    en temlig paus.\n\n    -- Jag vet det ganska väl, och skulle genast bordt svara, men jag\n    blef förvirrad, när jag tänkte på det ordets likhet med...\n\n    Här tystnade han, såg ner, men kastade efter några ögonblick sina\n    stora alfvarsamma ögon på mig och sade:\n\n    -- Någonting faller mig in. Lofvar mabonne att, på förhand gå in\n    på hvad jag vill?\n\n    -- Hvad tänker Axel på? Midt under timmen, som eljest icke är\n    lång, faller Axel in med sådana parentheser.\n\n    -- Lofvar mabonne, att på förhand gå in på hvad jag vill?\n\n    -- För att snart komma ifrån detta ämne, som icke hör till saken,\n    så kan jag då lofva. Men det får icke vara någonting näsvist\n    eller obehörligt. Jag skall kunna gå in derpå, utan att...\n\n    -- Alltid har mabonne sådana elaka ord att ge mig; helt andra ger\n    mabonne åt systrarna. Kan mabonne verkeligen tro, att jag vore i\n    stånd att be mabonne på förhand gå in på någonting, som icke bra\n    går an!\n\n    -- Nå, jag går då in derpå, men förbehåller mig rättigheten att\n    pröfva sedan...\n\n    -- Bra, jag kan tillåta mabonne det... Hör mig då nu! Jag blef\n    frågad om pluriel af _ciel_; då glömde jag att svara, ty jag\n    mindes ett annat ord, som liknar det mycket. Hvad det är för ett\n    ord, menar..., det är _Celia_; jag vet ett tredje ord, som liknar\n    dem begge, det är det latinska _coelum_. Det är besynnerligt att\n    namnet Celia skall både i fransyskan och latinet så mycket likna\n    det ord, som betyder _himmel_.\n\n    -- Och hvart vill Axel komma med detta prat?\n\n    -- Jag tycker att _ditt_ namn, Celia, så väl passar för dig. Och\n    ditt namn är som en himmel.\n\n    -- Men passar det att Axel kallar mig du?\n\n    -- Om det passar, vet jag icke. Men jag vill hädanefter kalla\n    dig Celia. Huru låter _mabonne_ emot _Celia_! Hvarföre skall\n    jag måsta titulera Celia på samma sätt, som man brukar titulera\n    gamla, fula och elaka guvernanter, som äro ingenting emot Celia.\n\n    -- Är det nu detta, som Axel begär af mig?\n\n    -- Ja, Celia, nog är det så.\n\n    -- Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sådan bön? Hvad\n    skulle mamma säga, och alla de andra?\n\n    -- Tror Celia, att jag skulle vilja säga Celia i sällskap med\n    andra... nej, med Celia ensam. Just när jag är ensam med dig, är\n    det roligt att kalla dig så.\n\n    -- Men just då vi äro på tu man hand, är det allra mest orätt af\n    mig att låta Axel kalla mig _du_, eller Celia.\n\n    -- Är det orättast då? kanske är det så. Men, Celia, jag ber dig\n    så vackert, tillåt det. Celia skakar på sitt hufvud, _Celias\n    hufvud_... Men jag säger någonting. Om Celia vill det eller\n    icke, jag kallar ändå dig för Celia. Åtminstone nänns väl Celia\n    inte slå mig derför. Ochså vågar Celia icke heller slå mig, som\n    är lika stark som du. Tänk om jag då skulle slå tillbaka, så\n    skulle jag sedan dö af sorg. Och så skulle Celia få gråta på min\n    graf. Celia, var god emot mig, som för din skull visst skulle\n    vara färdig att springa i elden. Någongång i verlden, Celia...\n\n    Chrestomathin hade han lagt åt sidan, och jag kom ej ihåg lexan\n    mer. Jag gick in uppå hvad jag icke för eller vill återtaga, men\n    säkert måste ångra.\n\n    Jag skulle likväl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat har\n    något välde öfver sin lärarinna. Det måtte väl aldrig vara så!\n    Men mycket intresserad af den lilla varelsen är jag, det är sannt.\n\n\n                                                          d. 20 Dec.\n\n    I dag fick jag den underrättelsen, att min principale icke plägar\n    tillbringa jularna i staden, utan på landet. Hon äger, hvad jag\n    icke förut vetat, en rätt stor landsgård, belägen, jag vill\n    minnas, i Somero socken, ungefär sju mil ifrån Åbo. \"Societeten\n    i denna och nästgränsande socknar är icke att förkasta -- sade\n    hofrättsrådinnan -- och jag hoppas du, min snälla Celia, icke\n    skall finna dig obelåten med en liten sejour på landsbygden.\"\n    Jag svarade naturligtvis _ja_, och är rätt belåten med att komma\n    på landet, ehuru det är vinter och stadsbullret nu icke är så i\n    öronen skärande, som den tiden kärrorna och vagnarna låta höra\n    sina disharmoniska ljud.\n\n    Det förvånar mig emellertid att min principale, som är eller\n    tyckes vara så road af stadslifvet och \"den finare societeten,\"\n    har mod att slita sig derifrån just den tid, stadslifvet söker\n    visa sig från sin mest lysande sida och verkeligen innebär så\n    mycket lockande. Jag är färdig att kalla det vackert, att ifrån\n    staden och fåfängan fly till landet och oskulden just då, när\n    våra sinnen som mest böra vara öppna för heligheten och friden.\n    Julklockorna på landet har jag alltid tyckt äga en högtidligare\n    klang, än julklockorna i staden. Månne det är derföre att de,\n    som på landsbygden samlas till Herrans hus, oaktadt de äro\n    till antalet färre, göra det mera omedelbart, och mindre ledda\n    af flärden? Allmogen följer sin barnatro, de bildade eller\n    förbildade äro så sällan barnsligt rena.\n\n    \"O, det är visst, att i qväll, i qväll, I qväll vill ett barn\n    jag vara, Så glad och säll I gladaste syskonskara,\" står det i\n    Topelii Ljungblommer.\n\n    Gerna lemnar jag staden emot landet, när julen stundar.\n\n\n                                                           d. 26 Dec.\n\n    Ja, vi hafva firat julen på landet. Jag kan säga att jag de båda\n    juldagarne mera tänkt på Gud, än långa tider förut. Mina känslor\n    ägde af bitterhet icke det ringaste nu, men af tacksamhet ägde\n    de mycket. Men hvarföre förhäfva mig! Måtte jag för hvarje jul\n    blifva alltmer ett barn; måtte tron allt heligare flöda in i mitt\n    hjerta!\n\n\n                                                           d. 27 Dec.\n\n    Det är nästan med våld, som man i dag rycker mig till en dans.\n    Genom en enda dans kunna alla goda rörelser utplånas, och Celia\n    blir intet annat än en verldsmenniska.\n\n    Hvarföre skola menniskorna just inviga julen till sådana nöjen?\n    Är det för att förjaga de goda föresatser, de så nyss möjligen\n    fattat? Under ändå, att den ädla landsbygddens folk häruti skola\n    vara så lika stadens barn. Och derpå kom jag icke att tänka\n    förut! Sannt säger Geijer: \"Vi menniskan sågo på fremmande kust\n    På samma sätt lefva och dö.\"\n\n    Är det orätt af mig att beqväma mig till denna dans? Eller vore\n    det fördomsfullt och pjåkigt att bli borta derifrån? Knappt tror\n    jag det sednare. Men jag må fara.\n\n    Hofrättsrådinnan menar det vara skada, att min gråa sidenklädning\n    (som hon utöfver alla mina pretentioner gaf mig till Julklapp,\n    utom mycket annat) icke kan vara färdig ännu. Godt, jag klär mig\n    då i den svarta tibetsklädningen, såsom ett tecken att det är\n    nästan emot min vilja, jag jultiden dansar.\n\n\n                                                   d. 28 Dec. kl. 3.\n\n    På en landsbal går det häftigare till, än jag kunnat ana. Nästan\n    utan afbrott följer dans på dans, och efter supén dansades ännu\n    nästan lika många danser, som på en assemblée i staden. Före\n    kl. half till sex hade ingen ens tänkt på att bege sig af. Hvad\n    åter förplägningen och särkildt drickandet beträffar, så ser det\n    verkligen ut, som om \"landsherrarne\" tidtals vore underkastade en\n    långvarig fasta i den vägen... så tappert dricka de. Efter råd\n    och lägenhet blir då den ena mera rörd än den andra.\n\n    Nu minnes jag en dialog emellan Clinton och en utländning,\n    en John Bull af det finare slaget. Det var i Helsingfors.\n    Engelsmannen, som nyligen kommit från en resa i Österbotten,\n    tog sig om hufvudet och beklagade sig, att man knappt i något\n    land blir tvungen att dricka så mycket som i Finland, så framt\n    man någotsånär vill följa med. Åtminstone, tillade han, å\n    landsbygden. -- Nå, det bevisar ju gästfrihet hos värdarne,\n    menade Clinton. -- -- Ganska sannt, svarade engländaren, men\n    gästerna borde dock icke missbruka denna gästfrihet. Sådant\n    borde anmärkas i tidningar, eller kanske hellre, på ett fint\n    och satiriskt sätt, i romaner. -- Åh, inföll Clinton torrt,\n    våra tidningar befatta sig icke med dylikt... sådant bruka vi\n    ej. -- -- Ja så, här finnas således icke några egna romaner,\n    men -- fortfor den skämtsamme engelsmannen, i det han såg på\n    mig -- skulle det icke gå an, att det täcka könet gåfve små\n    föreställningar; sparlakans-lexor göra ofta god verkan. -- -- Väl\n    möjligt, svarade Clinton, men de hålla så mycket af oss. Våra\n    fruntimmer förlåta oss.\n\n    En bal är i stånd att förvandla natten till dag. Jag känner mig\n    icke endast icke det minsta sömnig, utan till och med vaknar\n    hos mig en lust att fortsätta med upptecknandet af hvad den\n    händelserika natten för mig ägde ljuft och ledt. Ja, jag vill\n    försöka.\n\n    Värden, häradshöfdingen Lingh, var utmärkt artig och förekommande\n    emot mig, och sörjde nog för att jag fick dansa. Tidt och ofta\n    presenterade han för mig den eller den kavaljeren. De fleste voro\n    rätt hyggliga och skötte konversationen ganska bra, så att jag om\n    dem har ingenting att anmärka. Derföre vill jag icke tala om dem\n    vidare.\n\n    Men om _tvenne_ af kavaljererna måste jag tala, oaktadt de\n    minnen, de väcka, sannerligen äro ganska obehagliga.\n\n    Den ena var Assessor Abelin. Äfven han hade anländt till orten...\n    troligen för min principales skull. Så trodde jag, och... jag\n    vill tro det ännu.\n\n    Som jag aldrig låter binda mig för mer än den första blifvande\n    dansen, hände sig att Abelin, som tycktes veta deraf, med\n    lätthet eröfrade mig för två danser. (Jag vet icke just, huru\n    jag annorlunda skall uttrycka den sista meningen.) I den första\n    dansen var han såsom vanligt, men i den andra var han till en\n    början tyst och sluten. Jag tillät mig att fråga orsaken dertill.\n    Då svarade han... jag minns icke, huru orden föllo... nog af,\n    han talade sådant, som... Hvad skall jag dölja sanningen för\n    mig sjelf? Han erbjöd mig sin hand för lifvet. Han friade...\n    Huru jag rodnade då, och stundom bleknade!... Jag svarade, hvad\n    minns jag hvad det var, men ifrån mitt uppriktiga hjerta var det.\n    Aldrig, aldrig skulle jag gifta mig med en sådan som Abelin! Att\n    bli anständigt försörjd (hvilken sträng han äfven var ogrannlaga\n    nog att anslå) genom en man, den jag icke kan älska, är för mig\n    en vedervärdighet och en leda. Åtminstone är Celia i det fallet\n    bättre, än många andra flickor. Ja, ja... Hvad vet jag, hvad\n    jag svarade i min obehagliga förvirring. Kanske börjades det med\n    tacksamhet för hans ädla anbud, men det slutade så, att assessorn\n    vid dansens slut tycktes förstå, att han fått afslag.\n\n    Efter dansen kom _Axel_ till mig med de framhviskade orden: \"söta\n    Celia, dansa icke mer med assessorn, utan om han kommer, så säg\n    att du är uppbjuden. Här finnes en, som, det såg jag, visst icke\n    var nöjd med att han dansade med Celia den andra dansen. Och den\n    der, som jag icke vill säga hvem det är, kan derföre bli stygg\n    emot Celia.\"\n\n    Så sade Axel och jag hann knappt öfvertänka meningen med ett\n    sådant yttrande, ty åter spelade musiken, och jag blef upptagen\n    af Axel. Han talade med mig lifligt under dansen, men icke mer i\n    den berörda riktningen.\n\n    Nu har jag litet närmare tänkt öfver, och jag tycker mig ha märkt\n    något, som jag icke vågar skrifva. Ty pappret är i vissa fall\n    såsom en förtrogen, på hvilken man icke får inplanta misstankar,\n    som kunna vara lösa.\n\n    Men nu vill jag öfvergå till den andra kavaljeren. Ida Elin, med\n    hvilken jag på några dagar hunnit bli ganska bekannt, berättade\n    mig på förhand en hop saker om en ung man, som för det närvarande\n    uppehöll sig i socknen i embetsförrättningar. Enligt hennes\n    beskrifning skulle det vara en den märkvärdigaste menniska i\n    verlden, snillrik i hög grad, mångsidig ända till förvåning,\n    talangfull. Hans karakter var (enligt Ida) en sammansättning\n    af motsägelser: stolt, ädel och hurtig, men stundom försigtig\n    ända till feghet. Han var på en gång den egenkäraste och den\n    ömsintaste menniska i verlden. Vid ett tillfälle hade han kastat\n    sig i ögonskenlig lifsfara för ett barns skull; dervid hade han\n    sagt till dem, som sökte afråda honom ifrån vågstycket: \"jag vet,\n    att det är nog mycket vågadt, men stor blir äfven min belöning,\n    om jag lyckas, när modren med glädjestrålande ögon tackar sitt\n    barns räddare.\" Och han lyckades. En annan gång åter (han var\n    då omgifven af bara fruntimmer) hände sig, att en gammal fattig\n    gumma föll i ån. Han skulle då blott behöft att hjelpa till\n    att skjuta jullen i vattnet, och utan all lifsfara skulle han\n    räddat den gamla. Men se, då rörde ha'n sig icke det minsta; han\n    smålog blott och sade skämtande: \"gamla menniskor blifva så kära\n    i lifvet, att det kan vara så godt att lära dem dö vid första\n    lyckliga tillfälle. Eller ha'n J, mitt herrskap, någonsin hört\n    att någon menniska, som öfverstigit sina sextio år, tagit lifvet\n    af sig\"? Så der skämtade han, medan gumman kämpade med det våta\n    elementet. Och den stackars gumman fann der äfven sin graf. Vi --\n    menade Ida -- betraktade honom då med afsky, blandad med beundran\n    öfver hans nyligen visade sjelfuppoffring.\n\n    Hans bana vid universitetet hade äfven varit högst besynnerlig.\n    Student vid femton års ålder, undangjorde han på ett och ett\n    halft år tre examina, så att han innan sitt fyllda sjuttonde\n    år blef auskultant vid Åbo Hofrätt. Der ledsnade han snart vid\n    kamratskapet, såsom han sade, och for åter till Helsingfors.\n    Eter två års tid blef han filosofie magister, samt icke lång\n    tid derefter lärare vid trivialskolan. Åter ledsnade han,\n    skiljde sig ifrån sin post, gjorde sedan på halftannat års tid\n    ingenting annat än spelade (de första nio månaderna) och rumlade\n    (de nio sednare). Antingen han nu hade fått afsmak för ett så\n    äfventyrligt lif eller ej, nog af, han sammankallade några\n    sina kamrater, dem han förtrodde, att han icke ansåg sig vuxen\n    någonting sådant, som att vara spelare eller rumlare ex professo.\n    Då han emellertid hade skingrat hälften af sitt arf, tog han dem\n    till råds angående hvad han egentligen _nu_ skulle slå sig på. En\n    af dem hade då uppmanat honom att bli landtmätare! Rådet behagade\n    mannen; han studerade på sin examen någon liten tid, och blef\n    landtmätare.\n\n    Ida menade, att då han redan varit landtmätare i två och ett\n    halft års tid, så var att hoppas, det han icke mera skulle slå\n    om. En gång hade han sagt; \"det är mera enligt med min själ,\n    att samtala med träd, mossor och stenar, än med inskränkta,\n    fördomsbetagna kamrater, eller oklarsynta snusförnuftiga förmän.\"\n\n    Ännu en sak erinrar jag mig, hvarom Ida var nog obeskedlig att\n    sqvallra. När det några dagar förut hade varit fråga om mig, hade\n    han sagt liksom för sig sjelf: \"kanske blir hon ett blad i mitt\n    hjertas bok... ja, det anar mig, att hon skall spela en roll i\n    min lefnadsdram.\"\n\n    Så mycket har jag skrifvit om honom, men hvad blef det af!\n\n    Bäst jag efter första dansen med assessorn satt bredvid Ida,\n    framträdde der en ung man, som jag ännu icke sett under qvällen.\n    Han stannar midt framför mig och säger:\n\n    -- Detta är det enda fruntimmer i societeten, som jag egenteligen\n    icke har äran känna. Således är det Celia Ina Wärn. Ah, men mitt\n    minne vaknar: \"en annan gång mera, mamsell Wärn.\" Så har jag då\n    slutligen funnit dig, Armida. Enda älskade, nu lemnar jag dig\n    icke mer.\n\n    Ja, han hade rätt; hans minne var troget. Det var min bekantskap\n    ifrån Vista gästgifveri.\n\n    Öfverraskad af ett så ovanligt tilltal, som knappt tillät ett\n    svar, kunde jag icke heller säga någonting. Han fortfor:\n\n    -- Du ser förvirrad ut, lilla menniska. Men mamsell Wärn må veta,\n    att det är om er jag sagt: \"det anar mig, att hon skall bli ett\n    blad i mitt hjertas bok.\" Ida är god presenterar mig för detta\n    förtjusande väsende.\n\n    Ida, med hvilken han ändå verkligen var du, blef lika altererad\n    som jag, och hon kunde blott framstamma: Josef!\n\n    -- Så är mitt förnamn, men tillnamnet?\n\n    -- Josef, hvad felas dig, hvad tänker du på? -- sade Ida\n    hviskande.\n\n    -- Mitt tillnamn skall du säga. Bättre sent än aldrig; bättre\n    förr än sednare. Fatta mod, Ida.\n\n    -- Nå ja, Celia. Detta är filosofie magistern, ingeniör Josef v.\n    Degen. Är det nu nog, obeskedlige?\n\n    -- _Du_, Ida har fullgjort allan rättfärdighet. Icke så din\n    kamrat med de svarta lockarna, herrliga ögonen, röda friska\n    kinderna, och läpparna sen! Ty vidare fram vill jag icke förvilla\n    mig. Endast derhän, att ni måste _tala_!\n\n    -- Jag vet sannerligen icke hvad jag skall säga, då jag måste\n    tala på befallning -- svarade jag, halft förlägen, halft ond.\n\n    -- Hvad ni nu sade, var verkligen det allrabästa. Mer behöfdes ej\n    för denna gång. Nu fick jag höra äfven er röst, och dess klang är\n    bra. Rösten är vigtigare än man i allmänhet förmodar. \"Mera en\n    annan gång, mamsell Wärn.\"\n\n    Han gick bort, och efter en litet obehaglig paus sade jag till\n    Ida: -- han är verkeligen besynnerlig.\n\n    -- Ja, kära Celia, det kommer sig deraf, att han af denna aftons\n    goda tyckes hafva kommit litet utur sitt vanliga. Eljest är han\n    icke så öfverdrifven.\n\n    -- Du tycks vara särdeles intagen af honom.\n\n    -- Skulle jag icke vara det! Skulle du veta, huru god han var\n    emot oss: mätte upp min fars mark utan någon ersättning, och\n    gaf dessutom min far så goda råd i inrättningen af jordbruket,\n    att pappa säger, det vi derigenom, i stället för att vi nu äro\n    fattiga, kunna bli välmående. Och för att kunna uppkasta sådana\n    råd, sparade han ingen möda, icke heller tid. Jag kan icke vara\n    ond på honom, om han ock för det närvarande är litet \"se så der.\"\n\n    Ingeniör v. Degen dansade väl icke, men vid slutet af den dans,\n    jag dansat med Axel, infann han sig åter och sade helt obesväradt:\n\n    -- Jag tror att denna lilla gosse äfven ämnar ha en roll i den\n    dram, der vi båda bli hufvudpersonerna.\n\n    Axel, som ärnat gå bort, hejdade sig vid dessa ord, och...\n    antingen han nu förstod meningen i dem, eller blott anade\n    densamma... nog af, han vände sig om och sade helt sturskt:\n\n    -- Hufvudperson eller icke, men visst skall min roll bli bättre\n    än morbrors.\n\n    -- Det fröjdar mig, att du är ett så qvickt barn -- sade v. Degen\n    och klappade Axel på axeln. Den stackars Axel blef härigenom\n    liksom afväpnad och drog sig misslynt undan.\n\n    -- Det tycks förvåna er, att Axel kallar mig morbror; saken är\n    den, att jag är köttslig kusin med hans fru mor, men den nådiga\n    frun tycks icke stort låtsa om en fattig stackare som jag. Hon\n    anser mig säkert för en vidlyftig person och... kanske har hon\n    rätt häri.\n\n    Härifrån öfvergick han åter till andra ämnen, och var stundom\n    intressant, stundom näsvis. Jag visste icke, hvad ton jag\n    skulle antaga med honom, och jag var i högsta grad förlägen, ty\n    småningom vändes allas blickar på oss. Sluteligen bjöd han upp\n    mig till kotiljongen, som nu skulle börjas, och jag kunde icke\n    säga nej. Då aflägsnade han sig och råkade möta sin kusin, min\n    principale.\n\n    Det var då att se, huru denna, långt ifrån att visa sig fjär,\n    inlät sig med honom i ett ganska lifligt samtal. Efter dettas\n    slut kom hon till mig och sade sakta:\n\n    -- Jag såg att min kusin talade med Celia, men jag såg äfven, att\n    Celia icke stort var agréerad af hans samtal.\n\n    Hon sökte derefter i ett långt andragande urskulda ett tillstånd,\n    som det, hvari v. Degen tycktes befinna sig.\n\n    Min principale är i allmänhet fåordig och icke särdeles vältalig.\n    Så bra som nu, minns jag henne aldrig hafva talat, och likväl\n    gällde det en, som sade sig af henne vara öfversedd. Jag förstod\n    ej detta och förstår det knappt ännu.\n\n    Axel hade stått på ett litet afstånd och kanske uppfångat ett\n    och annat uttryck. Jag hade stigit upp och skiljt mig ifrån Ida.\n    Då kom Axel och sade med en bedröfvad min: -- hvad sade mamma åt\n    Celia? Bad hon dig, att icke vara oartig emot hennes kusin? Säg,\n    snälla Celia!\n\n    Jag blef litet förlägen för den lilla påhängsna pojken, i och\n    med detsamma jag började ana att hofrättsrådinnans tal var ett\n    indirekt försvar för gynnaren v. Degen. Jag svarade Axel just\n    ingenting, och han fortfor:\n\n    -- Celia skrattar åt mig, för att jag är liten. Men om jag icke\n    är hälften så gammal, som mamma eller morbror, så menar jag ändå\n    med Celia dubbelt mera väl än de. Hör mig Celia! Tro icke mamma,\n    för mamma har visst någon mening under allt detta. Och tro icke\n    heller magister Degen, för han är aldrig någon bra menniska.\n    Celia, Celia, älska icke honom, tag honom icke till din man!\n\n    -- Tokiga gosse, huru tänker du sådant?\n\n    -- Nog ser jag, att Celia nu är ond på honom, nu då han är\n    drucken. _Men sedan en gång, när han är bra igen, så ångrar sig\n    Celia, och blir alldeles för mycket god emot honom._\n\n    I detsamma spelte man upp till kotiljong, och den rara f. d.\n    hofrättsauskultanten, numera fil. magistern och vice landtmätaren\n    Josef v. Degen kom att placera mig.\n\n    Emellertid var det märkvärdigt att se, hvilken förändring nu i\n    hast tycktes ha försiggått med denna menniska. Nu var han stilla,\n    nästan blyg, och talade i allmänna ämnen, såsom folk bruka mest.\n    Dessa allmänna ämnen behandlade han dock icke på allmänt vis,\n    utan bifogade tidt och ofta en satir eller allusion.\n\n    Så långt och i början var allting bra, men vid en tur, i hvilken\n    jag hade mycken tur att bli upptagen, skiftade han både färg och\n    ton och yttrade sig ungefär så: \"de tro sig göra en dam på det\n    högsta förbunden genom de der upptagningarne, men åtminstone är\n    det en plåga för mig.\" Straxt derefter kom åter en kavaljer, för\n    att taga upp mig. Då afböjde v. Degen detta, sägande: \"ursäkta,\n    herre, min dam har blifvit för mycket fatiguerad, för att denna\n    gång kunna göra herrn den äran.\" Då inföll jag... var det väl\n    eller illa gjordt?... jag inföll: \"ånej, herr magister, jag\n    är icke trött.\" När jag återkom till min kavaljer, hade han\n    förändrats högst oförmånligt; det var liksom hade alla furier\n    fått insteg i hans bröst. Han andades våldsamt och tungt, hans\n    ögon liknade dem af en tiger. Intet sade han, tills en dam kom\n    för att taga upp honom, då han med sakta, men djup ton talade:\n    -- bort, jag vill tala med denna _donna_. Stött och förlägen\n    aflägsnade sig damen. Nu skulle det således hört till saken, att\n    han talat, men... han teg. Det var liksom han velat tillintetgöra\n    mig med sin tystnad. Hvad jag då längtade efter, att någon dam\n    (det var en sådan tur nu) kommit och tagit upp Celia. Men de\n    obarmhertiga kommo _icke_, de rädda dufvorna _vågade icke_ störa\n    tigern, som lurade på sitt rof. Slutligen, hvad gjorde han? Medan\n    vi sutto bredvid hvarandra tysta, tillät han sig en näsvishet,\n    som föranlät mig att uppstiga från min plats och draga mig till\n    ett annat rum. Derifrån kunde jag ändå se, huru han på sin plats\n    satt qvar helt lugn. Och när någon nu kom och tog upp honom, hade\n    han ingenting deremot; han tycktes skämta med damerna, hvilket\n    förargade mig.\n\n    Eter dansen sökte han upp mig och sade: -- _ni_ sårade mig; _jag_\n    er än värre, _ni_ mig än värre, ehuru rättvist. Är det icke en\n    bild af, att våra öden bli flätade i hvarandra? Jag har sagt, att\n    Celia skall spela en roll i min lefnadsdram; nu säger jag: jag\n    skall ha en roll i dramen af Celias lif... För denna gång nog!\n\n    Han tog några steg och märkte en gammal herre, som gick der ensam\n    och melankolisk. Med denne inlät sig v. Degen, alldeles såsom\n    han skulle glömt att jag fanns till i verlden, i ett samtal,\n    som blef allt lifligare, ju längre det led. De talade ganska\n    högt, så att jag väl kunde höra, hvad de sade. Frågan var först\n    om, huru orätt det är af landtmätare att skifta mark så, att\n    landtmannen måste ställa sina gärdesgårdar i spetsiga vinklar.\n    Derifrån öfvergingo de till fråga om, huru bonden, äfven utan\n    landtmätarens tillhjelp, slöser med gärdselämnen, huru han ofta\n    hugger ned en granbuske, af hvilken han icke kan få mera än _en_\n    stör, o.s.v... Det förargade mig, att han skulle tala så klokt\n    och så lugnt.\n\n    Bäst jag stod der så, sprang Axel till mig och hviskade: --\n    Celia, söta gulle, engla Celia, du glömmer ju hvad jag sade. Huru\n    du drömmer, ibland ser du på golfvet, och sedan åter på _honom_!\n\n    Nu kom på mig en rörelse, såsom om mitt hjerta velat brista. Men\n    sedan kläckte det i bröstet på mig så ljuft. Jag kände inom mig\n    ett innerligt begär att kyssa denna lilla trettonåriga gosse. Han\n    föreföll mig såsom en engel, såsom mitt lifs goda genius.\n\n    Vid supén satt Axel bredvid mig i den ena inre vinkeln af det\n    stora hästskobordet. v. Degen satt snedt emot; han tycktes vara\n    ett af de lifvande elementerna i sällskapet. Han drack mycket,\n    nästan ursinnigt, men han tycktes bli allt mera städad, alltmera\n    intresserande. Så ofta jag såg på honom (såsom alla gjorde), såg\n    Axel på mig och drack mig till. Engång sade Axel med underlig\n    ton: Celia. Då skulle jag åter velat kyssa honom, men jag täcktes\n    icke.\n\n    v. Degen var den enda, som förfogade sig bort straxt efter supén.\n    Med nöje hörde jag, att han skall resa bort ifrån socknen.\n\n    Sedan dansade jag så många danser, som de andra. Men jag gjorde\n    det utan egentligt nöje.\n\n    Jag ser, att jag nu skrifvit det längsta stycket i mitt album.\n    Halftannat ark! Och klockan? Himmel... hon är två!\n\n\n                                                    d. 2 Jan. 1849.\n\n    I går var det nyårsdag och man önskade godt nytt år. Det var den\n    första nyårsdag, som äfven jag sjelf önskade mig ett godt nytt\n    år! Godt nytt år, Celia!\n\n    Jag tycker icke om, att de gamla goda nyårsvisiterna börja bli\n    aflagda. Finns det några visiter i verlden, hvilka förtjena att\n    göras, så är det visst nyårsvisiterna, vid hvilka till och med\n    några utan hjertlighet frampladdrade ord helgas af den enkla och\n    sköna inre tanke, af hvilken de äro ovärdiga representanter. Men\n    är hjertligheten med, då hafva nyårsvisiterna ett än högre värde.\n    Det kan visst vara bra att, då man vill _slippa_ nyårsvisiterna,\n    sammanskjuta någonting till förmån för fromma inrättningar,\n    nödlidande m.m., men det ginge ju an att _göra_ visiterna, och\n    _ändå_ hjelpa nödlidande m.m.\n\n    Dessa tankar äro dock icke mina egna, utan v. Degens. Och jag\n    upptecknade dem, liksom de varit mina egna!\n\n    Magister v. Degen hade icke rest bort, utan han var på gårdagens\n    dans. Anade han, att jag, om jag vetat att han skulle infinna sig\n    der, alldeles icke skulle kommit dit. Utspridde han ett sådant\n    rykte endast för att föra mig bakom ljuset? Blott _mig_? kan han\n    äga en sådan gissningsförmåga och skarpsinnighet?\n\n    Jag måste medge, att han i natt visade sig från en fördelaktig\n    sida. Två danser dansade han med mig, den andra och\n    _kotiljongen_. Och när någon nu tog upp mig, visade han sig glad\n    och sade engång, liksom han alls icke erinrat sig den förra\n    balen: -- det fägnar mig, att äfven andra menniskor dela smak med\n    mig. -- Ett sådant smicker misshagade mig ej.\n\n    Vid supén kom jag oförmärkt att bli indragen i ett samtal med\n    fyra à fem personer. Då märkte jag, huru han, full af finhet,\n    understödde mina anspråkslösa yttranden, huru han behändigt förde\n    mig till det rätta igen, då jag på fruntimmers vis ville flyga\n    öfver till ämnen, som egentligen icke hörde till saken. Ja, han\n    förklarade så väl meningen af hvad jag sagt, att jag rodnade\n    öfver att hafva sagt någonting så vackert, att jag kommit fram\n    med så sköna idéer. Allt detta gjorde han med en sådan låtsad\n    likgiltighet eller opartiskhet, att jag tror ingen annan märkte\n    det än... jag.\n\n    Ja visst tyckes han vara en ovanlig menniska. Men kan han älska\n    mig? Ville han godtgöra, hvad han förra gången brutit? Jag tror\n    det sednare, men jag vill icke tro det förra.\n\n    Axel hade icke dansat med mig under hela aftonen. När vi tagit\n    afsked och voro i tamburen, hviskade han till mig: stackars\n    Celia, huru går det med dig, Celia?\n\n    Men jag känner det så väl: _sådan som denna, är icke kärlekens\n    början_.\n\n\n                                                        Augustdagen.\n\n    I går åter en dans, och så roligt som der, har jag icke haft. Min\n    själ blef likasom förd på vågor, som voro af en ljuf, drömlik\n    natur.\n\n    Men när jag skulle sätta mig i släden, följde mig v. Degen ut...\n    han hade äfven hjelpt kappan på mig... med den största varsamhet\n    och delikatess hjelpte han mig nu äfven i släden... fällen\n    stoppade han så sorgfälligt in vid fötterna. _Han var van äfven\n    vid sådant._ Sedan tog han min hand, hviskade: -- är Celia ännu\n    rädd för mig? Jag svarade: -- har jag då varit rädd för er?... Då\n    sade han åter: -- kalla mig Josef, det låter bättre!... Men jag\n    svarade: -- nej, herr v. Degen, det gör jag icke... Då sade han\n    intet, men när släden for af, stod han der bakpå ett litet stycke\n    väg, och sedan kände jag någonting... likt en kyss, som brände\n    igenom dukarna och bahytten. Jag vände mitt hufvud om, och såg\n    honom ila bort åt karaktärsbyggningen.\n\n    Det var en lycka att min släde var den sista, och att jag med mig\n    hade blott kusken, att han kunde blott finska och att han var\n    enfaldig som ett spån.\n\n\n                                                        Knutdagen.\n\n    Detta är sista dagen i julhelgen. Julhelgen, huru har jag firat\n    den? Jag har låtit rycka mig bort af händelsernas ström!\n\n    I dag har min principale en tillställning, visserligen ej\n    tilltagen i så stor skala, som de stadigboende sockneboernas, men\n    likväl stor nog. Det kan vara femtio personer bjudna.\n\n    Jag har dragit mig ifrån salongen, för att en gång i mitt album\n    kunna omtala saker, som äro rätt färska och som passerat rätt\n    nyligen.\n\n    Abelin var nog artig att dansa med mig nu, såsom förut. Men det\n    plågar mig, att nödgas dansa med en man, åt hvilken jag gjort\n    ondt.\n\n    Axel dansade med mig denna gång. Bland annat som han sade, minnes\n    jag:\n\n    -- Lofva mig någonting, Celia!\n\n    -- Ja, ja, goda Axel.\n\n    -- Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva mig då, du himmelska\n    Celia, att gråta på min graf!\n\n    -- Ja, ja, ja, lilla Axel; om så går, så skall jag visst gråta.\n    Tror Axel annat!... Men kan Axel lofva mig någonting i stället?\n\n    -- Åja, det kan jag visst lofva. Hvarför icke det? Jag lofvar;\n    den dag Celia blir gift med honom der, skall jag gråta så, som om\n    Celias lycka vore i grafven. -- -- --\n\n    Glacen är serverad och musiken spelar upp.\n\n\n                                                     En timme sednare.\n\n    När jag kom in, såg jag v. Degen i samtal med min principale,\n    och efter vanligheten tycktes samtalet vara mycket animeradt.\n    Jag tyckte icke om, att hennes blickar på honom i hast blifvit\n    så varma. Hon kunde, tycker jag, skänka de varmaste blickarne åt\n    assessorn.\n\n    -- När Josef (det namnet låter verkligen bättre) såg mig, kom\n    han snart till mig, och åter voro vi ett par i kotiljongen. Och\n    vi talade mycket ibland, och ibland voro vi mycket tysta. Just\n    då dansen slutades, gjorde han mig en fråga, som kom min blod\n    att sjuda varmt och min barm att svalla högt. Jag minns icke,\n    hvilken frågan var, men... jag kunde ej svara derpå. Då tryckte\n    han sakta min hand och hviskade. Men fast han hviskade, tyckte\n    jag att denna röst, _med dess obeskrifliga färgton_, bordt höras\n    öfver hela verlden. Han hviskade: -- _ni älskar mig, tack, tack!_\n\n    Såsom ett flor föll öfver min själ; allt försvann såsom ett\n    töcken för mina ögon. När jag vaknade, voro många omkring mig och\n    bestänkte mina tinningar med vatten. Jag hade legat sanslös i\n    Josefs armar, men jag kom mig åter.\n\n    Godt, att man lossat upp den trånga klädningen och snörlifvets\n    tyranniska band. Nu får bröstet svalla desto friare; men äfven nu\n    arbetar det våldsamt. Är kärleken _sådan_?\n\n    Här sitter jag ensam, ensam, med den frånvarande till sällskap!\n    Och jag skrifver detta i en outsäglig glädje och smärta.\n\n\n\n\n\n\nANDRA BOKEN.\n\n\n\n\n                                                       Åbo d. 16 Jan.\n\n    Hvad mitt rum förefaller mig ovanligt. Så var det icke förr.\n    Märkvärdigt ändå, att allt förändrat färg, i det yttre, sedan min\n    själ förändrat färg, i det inre!\n\n    Menniskorna fira marknad som bäst. Hvar och en tror sig ha något\n    vigtigt att uträtta. Så har äfven jag förr trott mig ha vid\n    marknader. Nu tycker jag min närvaro derute är mindre nödig.\n\n    \"Här sitter jag ensam, ensam med den frånvarande till sällskap.\"\n\n    Huru mycket ljuft hade jag icke att uppteckna, så mycket, att...\n    jag allsicke hunne uppteckna så mycket. Någonting måste jag väl\n    ändå uppteckna. Det blir naturligtvis om Josef.\n\n    Josef är den sol, omkring hvilken Celias stjerna vänder sig. _Jag\n    är ett blad i hans lefnads bok._\n\n    Huru sade Josef Felixdagen?\n\n    -- Förlåt mig, Celia, gårdagens ord. De voro sagda i ögonblickets\n    ingifvelse, utan beräkning.\n\n    Jag minnes dem icke mera -- svarade jag, men kände, huru högt jag\n    rodnade öfver denna osanning.\n\n    -- Förlåt mig -- återtog Josef -- ty jag älskar er.\n\n    -- Jag svarade intet; han såg på mig; det påkom mig ett begär att\n    närma mig honom. Våra själar möttes på en gång som våra läppar.\n\n    Förlåt mig, min Gud, att jag icke kan beskrifva den salighet, du\n    skänkte mig i den första kyssen!\n\n    Celia är stum och fattig.\n\n\n                                                              d. 22.\n\n    Josef är i staden. Hvilken glädje! Han har förordnande att skifta\n    mark i närheten af staden. Ofta, ofta skall han vara hos Celia.\n\n    Vi äro nu hvad man kallar förlofvade, visserligen icke éclat, men\n    icke heller i hemlighet.\n\n    Huru kunde det äfven förblifva en hemlighet? När någon bryr mig\n    för Josef, så kan jag ju icke dölja den glädje, jag deröfver\n    känner. Jag rodnar. Det är ändå så roligt.\n\n    Men det bästa af allt är ändå, att äfven Josef rodnar. Han\n    kan rodna! Det trodde jag icke om honom förrän i går, när min\n    principale brydde honom.\n\n    Josef har en stor sjelfbeherrskning, men äfven för honom kunna\n    stunder finnas, då känslan tar ut sin rätt. Deråt är jag så\n    innerligen glad. Jag finner, att han ändå icke är ett altför högt\n    väsende för min kärlek. Jag finner, att han är en menniska, som\n    är tillgänglig för menskliga känslor.\n\n    Ja, efter det Josef rodnade, är jag icke mera alls rädd för\n    honom. Jag vågar skämta med honom, jag vågar tala med honom så\n    barnsligt, som jag icke skulle våga med någon annan. Och hvad det\n    då fröjdar mig, när han säger, att jag är alldeles barnslig. Ty\n    jag vet att Josef anser barnasinnet vara det högsta.\n\n    Men ännu ljufvare är, då han, smittad af mitt exempel, sjelf blir\n    barnslig. Han hittar då på så många små oskyldiga upptåg, att jag\n    anser det vara omöjligt att med honom nånsin ha ledsamt.\n\n    Jag vågade i går afton en anmärkning, som lutade ditåt. Då sade\n    han leende:\n\n    -- Det kan vara så godt att min Celia tycker så, ty vet Celia,\n    tiden räcker nog till, att ha ledsamt med sin man. Det är väl så\n    utsedt, att vi skola bli man och hustru.\n\n    Åter rodnade jag, ty jag hade aldrig förrän nu kommit att tänka\n    på det han sist sade. Jag hade blott instinktmessigt anat sådant.\n    Det var liksom Josef skulle kunnat läsa i min själ, ty han sade:\n\n    -- Ja ja, Celia lilla; äfven om dylikt måste man tala och komma\n    öfverens. En åtrå bor i mannens bröst att få sin älskade till\n    maka. En motsvarande åtrå förefinnes säkert hos den älskande\n    qvinnan.\n\n    -- Tro mig min Josef; aldrig har än din Celia...\n\n    Härvid rodnade jag så häftigt, att alla pulsar brände. Jag kunde\n    icke fullborda min mening. Josef befriade mig ur den plågsamma\n    tystnaden:\n\n    -- Du har rätt, du rena qvinna. Vår kärleks första timmar böra\n    icke vanhelgas med jordiska tankar på jordisk utkomst, giftermål\n    och mera sådant. Vi vilja helt och hållet lefva i det närvarande,\n    och lemna det kommande åt Gud och ett vänligt öde.\n\n    När han sagt dessa ord, gick Josef bort. Jag vet icke hvarföre\n    dessa ord, så sköna de än voro, ingåfvo mig en viss sorg.\n\n    Men jag vill trösta mig. Jag har hört att kärleken icke kan vara\n    utan små sorger, barnsliga farhågor. Och om jag icke är glad i\n    morgon, så skall jag väl bli det, när Josef kommer. Hans närvaro\n    är mera tröstande än alla förnuftsgrunder.\n\n    Om Clinton skulle se mig sådan jag nu är, månne han skulle nännas\n    skratta åt mig?\n\n\n                                                           d. 29 Febr.\n\n    Huru länge du, min kära dagbok, fått sakna din väninna. Men hvad\n    har jag haft att skrifva?\n\n    Ja, när Josef varit i staden, har jag varit mer än lycklig.\n    Jag har kunnat lefva blott i min lycka. Och när han varit\n    frånvarande, så har jag visst saknat honom och kännt en viss\n    sorg, men så många minnen, så många förhoppningar hafva gjort\n    denna sorg ändå så ljuf, att jag för allt i verlden ej velat\n    mista den.\n\n    Jag har alltid varit lycklig. Dock hände i dag, när Josef satt\n    vid min sida, att jag började gråta. Var det öfvermåttet af\n    sällhet, som vållade dessa tårar, eller hvad var det?\n\n    Josef vårdade sig icke om, att fråga efter dessa tårars orsak.\n    Han blott kysste bort dem. Sedan vecklade han upp min upphäktade\n    hårfläta och började leka med mitt utslagna hår. Jag blef nöjd\n    deraf.\n\n    Jag har läst att kärlek är det närmaste steget till vansinne. Jag\n    har tviflande skrattat deråt, men troende skrattar jag icke mera.\n\n    Blott det ville jag veta, hvarför icke menniskan på höjden af sin\n    lycka blir vansinnig.\n\n    Jag frågade Josef derom; han svarade, att sådana fall gifvits,\n    men de hafva inträffat genom kontrasten emellan gränslös olycka\n    och den högsta lycka. Och äfven då äro de högst sällsynta. Vidare\n    sade han icke, utan vände talet på annat.\n\n    Emellertid vill jag tacka dig, Gud, som icke låtit Celia bli\n    vansinnig. Det är din nåd, jag skall tacka.\n\n    Innan jag älskade, trodde jag att man i kärleken till en jordisk\n    varelse glömmer bort sin Gud. Jag tror så icke mera. När själen\n    blifvit fördubblad, huru skulle man då glömma att bedja och tacka\n    Den, som skapat själarna?\n\n    Visst är det dock sannt, att ofta under mina böner insmyger sig\n    Josefs bild. Jag söker då förjaga denna bild och läser böner så\n    många gångor, att Josef icke mer har öfvermakten. Och sedan, när\n    jag är väl tillfreds med mitt samvete, somnar jag in så lugnt och\n    drömmer de ljufvaste drömmar om Josef.\n\n\n                                                       d. 10 Mars.\n\n    Hvad jag befarat rörande Axel, tycks verkligen på alfvar vilja\n    slå in.\n\n    Alltsedan Josef och jag kommo uti detta ömma förhållande (fy så\n    pjåkiga ord!), har Axel icke varit sig lik. Nu är han så blek,\n    så blek, som han än aldrig varit, fast han visst ej nånsin haft\n    frisk färg. Hans matlust har äfven förgått ansenligen; förut åt\n    han med den hos alla skrofulösa barn nästan omåttliga aptit. Nu\n    äter han icke så mycket som flickorna ens.\n\n    Sina lexor kan han ofta utmärkt väl, men stundom alls icke. Äfven\n    de gångor, han tyckes kunna, händer ändå att han råkar i en några\n    minuters själsfrånvaro, då han stirrar framför sig förvirradt, ja\n    nästan vildt och hemskt.\n\n    Det hände engång i förra veckan, medan Josef satt vid min sida\n    och höll mina händer i sina, att lilla Axel kom in. Små flickorna\n    ha ofta kommit in, när Josef suttit bredvid mig så; det har icke\n    gjort mig förlägen, jag har knappt märkt sådant, men nu, då Axel\n    kom in och såg så besynnerligt åt vårt håll, då stack det mig,\n    och jag sade någonting sådant som: \"hvad har Axel här att göra?\n    Axel får gå.\" Då gick han långsamt bort, och vid middagsbordet\n    kunde jag se att han gråtit.\n\n    Hvarföre sade jag sådant åt Axel? Var det derföre, att _han_ icke\n    heller annars, utom lektionstimmarne, plägar våga infinna sig i\n    mitt rum, eller var det för det en obestämd aning sade mig, att\n    trettonåringen icke med goda ögon såg vårt rendezvous?\n\n    Det må nu ha varit af hvad orsak som helst, det vissa är, att jag\n    snart ångrade min häftighet och helt och hållet tillskref den\n    egoismen.\n\n    Sedan dess har jag sökt att vara mot Axel så god, jag nånsin\n    kunnat, men han förändrar sig dock icke deraf. Jag skulle till\n    och med önska, att han än en gång ville öfverraska Josef och mig.\n    Om han det gjorde, så nej minsann jag skulle ha lust att be honom\n    gå bort.\n\n    Hvarföre får icke en menniskas glädje äfven vara alla andras\n    glädje! Och åt den, jag skänker min vänskap, hvarföre skall han\n    icke vara belåten med den -- vänskapen är ju redan så mycket --\n    hvarföre fordrar han äfven kärlek?\n\n    Dessa reflexioner har jag vågat med anledning af en trettonårig\n    gosses personlighet. Jag vet icke hvaraf det kommer sig, att jag\n    icke kan anse Axel för barn. Ansåge jag honom så, skulle väl\n    aldrig i min själ uppstiga en tro, en öfvertygelse, den jag nu\n    fåfängt söker bekämpa... den att han älskar mig.\n\n    Månne en annan ung flicka i min belägenhet skulle sätta sig öfver\n    en sådan tro? Eller om hon ock så trodde, skulle hon väl anse\n    detta barns kärlek med likgiltighet, kanske med förakt? Nej, hon\n    skulle vara som jag, hon skulle ömma för Axel, såsom Celia gör\n    det. Hon skulle slutligen älska Axel såsom jag; med vänskapens\n    kärlek blott, men med kärlekens icke. Stackars liten Axel!\n\n    Josef är med Axel mycket lugn och obesvärad. Han låtsar icke veta\n    af gossens ömhet för mig; han låtsar äfven för mig anse sådant\n    orimligt. Jag tror ändå hvad jag tror. Förlåt det Josef!\n\n    Axel tål alls icke Josef. Ständigt grånar hans vackra blick,\n    när den vändes på min älskling. Ja, jag såg en gång Axel i\n    tysthet knyta näfven och bita ihop tänderna. Således kan äfven\n    svartsjukan rymmas i barnets själ. Det är besynnerligt!\n\n    Jag har nog mycket grubblat på, huru min lilla stackars Axel bäst\n    kunde bli botad. Frånvaron och tiden vore väl det bästa. Men huru\n    skall jag komma fram med sådant för min principale?\n\n\n                                                        d. 15 Mars.\n\n    Jag behöfde icke \"komma fram med sådant för min principale\". Hon\n    gjorde det sjelf.\n\n    Jag vet icke, Celia lilla -- så talade hon -- huru du skall\n    uppta ett ömtåligt ämne, som min moderliga ömhet tvingar mig att\n    vidröra.\n\n    Det kläckte litet i bröstet på mig, och om jag också behöft eller\n    velat det, skulle jag dock ingenting kunnat säga; hon fortfor:\n\n    -- Ämnet gäller min enda son, lilla Axel. Så liten han är, är han\n    dock å själens vägnar så utvecklad, som om han vore fyra år äldre.\n\n    Så vant sätt hofrättsrådinnan än har, blef hon dock här något\n    förlägen, och lekte med nyckeln till sin chiffonier. Jag började\n    stå som på nålar. Men min principale återtog:\n\n    -- Till följe af denna själens tidiga utveckling kan Axel äfven\n    erfara känslor, hvilka först borde tillhöra ynglingen. Jag har\n    länge tviflat derpå, men slutligen af många små omständigheter,\n    som icke undgå en moders öga, blifvit öfvertygad. Och den värma,\n    med hvilken han alltid talar om _en viss person_, öfvertygar\n    mig ännu mera. Af rodnaden på dina kinder, lilla Celia, finner\n    jag, att du ganska väl anar, hvartåt jag syftar. Din discipel\n    håller mycket för mycket af sin guvernant... Nå nå, det der är\n    allt saker, för hvilka Celia icke rår det ringaste, ty hvad kan\n    man rå för, att man är älskvärd och gör intryck... Emedlertid\n    måste denna hans känsla för dig på något sätt afkylas. Huru skall\n    sådant tillgå? Huru tycker Celia?\n\n    Jag framstammade någonting om frånvaro och tid.\n\n    -- Du har rätt, mitt barn. Ditt guvernantskap med Axel bör nu ta\n    slut. Jag ärnar på ett par månader skicka honom till min svåger,\n    majoren. Der har han sina kusiner att jollra med. Ett barns\n    känslor lära väl icke vara så djupa, att de ju icke på en så\n    pass lång tid mattas af. Axel skall få lära sig att glömma sin\n    guvernant.\n\n    Jag hviskade, att jag var tacksam för en sådan anordning.\n\n    Men värre, berättade hofrättsrådinnan dagen derpå, hade det sedan\n    blifvit med Axel. Han hade först bestämdt förklarat, att han\n    allsicke ville fara, att man, för att få honom dertill, måste\n    binda honom med rep i släden. Sådan hade han varit i går.\n\n    Men i dag kom han raskt in i min kammare och sade:\n\n    -- Mamma vill att jag skall resa bort och att jag flera veckor\n    skall vara hos morbrors. Vill Celia så med?\n\n    -- Ja, jag tror att det är för Axel ganska nyttigt.\n\n    -- Tror Celia jag icke förstår, hvad mamma menade, när hon sade,\n    att jag här hemma blir alldeles olycklig. Derföre, menade mamma,\n    att jag håller så mycket af Celia. Men skall jag bli mindre\n    olycklig, när jag icke får vara nära Celia?\n\n    -- Axel kommer att glömma Celia och det är bäst.\n\n    -- Bäst ja, derföre att jag aldrig kan få Celia, som är förlofvad\n    med den elaka karlen, som jag icke kan tåla.\n\n    Då jag åter icke kunde tåla sådana ord, och troligen uttryckte\n    det i minen, sade Axel:\n\n    -- Förlåt, söta, älskade Celia. Jag skall försöka börja hålla af\n    honom, efter Celia gör det. Men glömma Celia, det tror jag jag\n    visst icke kan. Just när jag dör, skall jag ännu minnas Celia.\n\n    Härvid började han snyfta öfverljudt. Jag smittades af exemplet.\n    Det märkte Axel och sade:\n\n    -- Du gråter ändå, vackra Celia; det är bra att du ändå har något\n    medlidande med Axel. Men säg, skall jag resa?\n\n    -- Ja, visst bör Axel resa.\n\n    -- Nå, efter Celia vill det, så låt det då gå. Dit är hela två\n    mil. Aldrig höres dit ljudet af Celias steg. Aldrig synes dit\n    Celias ögon... Men jag skall minnas dem. Nej, jag skall försöka\n    glömma Celia. Ju mera jag vill glömma, desto mera minnes jag. --\n    -- -- Adjö nu Celia, blif bra lycklig, söta, ljufva, himmelska\n    Celia.\n\n    Så störtade han ur rummet. Snart var hästen förespänd, och den\n    lilla stackars gossen kom än en gång in och tog ett riktigt\n    afsked, hvarvid han tycktes göra våld på sig sjelf, åtminstone\n    gret han icke, och sade: måväl, mamsell Värn!\n\n    Det är också sannt, att hans mor då var med i rummet. Jag kunde\n    icke rå för att jag följde Axel allt till släden, och att jag\n    var obetänksam nog att stoppa in fällen vid fötterna och att än\n    en gång räcka honom min hand. Fast många sågo på, förde han den\n    till sina läppar. Så for han af, den stackars lilla besynnerliga\n    gossen, som håller af Celia.\n\n\n                                                        d. 1 April.\n\n    Det är i dag en skämtets och glädjens dag. Mina disciplar ha lof.\n    De ha i dag öfvat sig i konsten att ljuga med smak.\n\n    Jag sitter här och ångrar mitt underliga beteende i går. Josef\n    var i staden och naturligtvis här hos mig.\n\n    Genast som han inträdde, fann jag att han icke var som vanligt,\n    ty efter förlofningen hade sådant än icke händt, som nu var\n    fallet. Josef hade druckit något.\n\n    Han medgaf sådant och frågade mig, om jag var mycket ond\n    deröfver. Då svarade jag, att jag skulle vara bra pedantisk, om\n    jag fäste mig vid sådant då och då. Ja, jag sade, att vore jag\n    karl, så skulle det väl någongång kunna hända äfven mig.\n\n    Då menade Josef, att han denna gång druckit, för att förbereda\n    mig på att han icke blefve ett dygdemönster. Jag har nyss --\n    tillade Josef -- varit i sällskap med en stackare, som nyligen\n    blifvit förlofvad och allsicke törs smaka på någon starkare\n    dryck, emedan han befarar, att han efter något det minsta dåliga\n    rykte kunde förlora sin kredit och få sig korgen.\n\n    Josef framställde denna pjåkiga man i så löjliga färger,\n    att om dennes käraste skulle hört sådant, så tror jag mest\n    att hon gifvit korgen åt sin vän, blott för att han under\n    förlofningstiden var så pedantisk.\n\n    Josef kunde väl till en del haft rätt och till en liten del\n    orätt, men han talar så öfvertygande, att jag åtminstone då\n    tyckte honom ha fullkomligen rätt. Visst är det ynkligt att\n    under förlofningstiden ställa sig bättre än man verkligen är.\n    Det är både ynkligt och bedrägligt. Jag tror att sådana lismande\n    varelser bli verkliga hustyranner, sedan de väl fått tömmarna i\n    sina händer.\n\n    Det är dock egenteligen icke om sådant jag bör skrifva, utan om\n    någonting annat, om mitt underliga beteende.\n\n    Josef talade efter middagsmåltiden mycket med min principale,\n    och hon syntes mycket belåten. Jag vet icke huru det kom sig\n    att Celia icke rätt tyckte om sådant. Var det blott en flyktig\n    föreställning, att det kunde finnas qvinnor, hvilka komme Josef\n    att glömma mig (hofrättsrådinnan borde jag väl ej frukta), eller\n    var det verkligen svartsjuka?\n\n    Medan jag läste med flickorna, grubblade jag öfver denna punkt.\n    Jag sökte utforska mina känslor, och kom slutligen till det\n    resultat, att det icke var svartsjuka, men väl en liten mån\n    afund. Säkert är, så tänkte jag för mig sjelf, hofrättsrådinnan\n    mycket intressantare än jag, efter Josef så gerna talar med henne\n    så länge.\n\n    Sedan jag slutat min lektion, gick jag till förmaket. Der såg jag\n    någonting, som jag kanske icke borde uppteckna i mitt album.\n\n    Dock, när jag rätt tänker efter, så håller jag ju album endast\n    för att på gamla dar minnas gammalt nytt, samt för att bedömma\n    rätta arten af mina ungdomskänslor. Derföre bör jag uppskrifva\n    äfven sådant, som icke är så roligt.\n\n    När jag kom in i förmaket, satt Josef vid hofrättsrådinnans sida\n    och höll hennes händer i sina. Det var en obehaglig känsla, som\n    Celia kände, och det är sannt, att jag tillbakahöll den fot, som\n    ämnade göra ett steg.\n\n    Sveko mig mina ögon? Blef icke Josef förlägen, då jag inträdde?\n    Den, som icke blef förlägen, var min principale, som småleende\n    sade:\n\n    -- Så här är det; man skall reta unga flickor till svartsjuka.\n    Nu vill jag lemna herrskapet på tu man hand. Låt se, huru ni nu\n    ställer saken till rätta.\n\n    Med dessa ord aflägsnade hon sig. Josef smålog och sade:\n\n    -- Kusiner kunna sig emellan ha ett och annat groll, små\n    trätofrön, som böra aflägsnas. Vid sådana tillfällen gifver man\n    sin hand till försäkran om stadig vänskap.\n\n    Snart hade Josef aflägsnat mina obeskedliga känslor. Ja, han\n    tillochmed kom fram med, att han blifvit förlägen, men att denna\n    förlägenhet kom deraf, att hans Celia blef förlägen.\n\n    Huru skulle jag betvifla att Josef älskar mig. I går på aftonen\n    fann jag att han älskar mig mer än jag nånsin trott mig kunna\n    älskas.\n\n    Då jag för honom bannade mig sjelf, och medgaf att det var en\n    fläkt af den svarta sjukdom, som kallas _svartsjuka_, hvilken\n    troligen hade förorsakat min dumma förlägenhet, urskuldade han\n    mig på det mest vältaliga sätt. Han sade, att hvilken annan ung\n    flicka som helst, som varit i mitt läge och oförmodadt kommit\n    att bevista en scen sådan som emellan honom och hans kusin, hade\n    visst äfven blifvit litet häpen och förlägen. Och han sade, att\n    mina känslor vid det tillfället voro helt och hållet skilda\n    ifrån svartsjuka; de voro någonting helt annat, emedan hans\n    Celia omöjligen kunde blifva skyldig till någonting så fult som\n    svartsjuka.\n\n    Småleende sade Josef de sista orden, och då jag knappt ville tro\n    detta smicker, kysste han mig till glömska af alltsamman.\n\n    Att älska är ljuft, men hvarföre skall en så obetydande\n    omständighet som den, att min älskling haft en annan qvinnas\n    (_sin kusins!_) händer i sina, förorsaka obehag hos Celia?\n\n    Det kommer deraf, att Celia icke är alls himmelsk, utan alldeles\n    jordisk. O, måtte jag aldrig mer erfara sådana känslor!\n\n\n                                                             d. 10.\n\n    O, hvad jag är lycklig! Vår kärlek tillvexer och stärkes allt mer\n    och mer. Och den har inga moln.\n\n    I dag talade Josef med mig om... Nej, jag vill anföra hans egna\n    ord:\n\n    -- Älskade Celia, nu äro vi redan, tror jag, så bekanta, att vi\n    kunna tala om prosaiska saker. Jag hoppas snart få mig fullmakt\n    på en stående befattning, hvarigenom jag kommer i tillfälle att\n    gifta mig. Gissar Celia, hvem som skall bli frun?\n\n    En ljuf förvirring intog mig, men hvilken glädje. Samma\n    förvirring märktes hos Josef, som fortfor efter en paus:\n\n    -- Ja, min celesta Celia, har du någonting emot, att vi i höst\n    arrangera ett litet bröllopp? Ett helt litet, utan dans och\n    särdeles ståt. Du må veta, att vår vän, som är din principale,\n    har förbehållit sig detta bröllopp. Är icke ett enkelt bäst?\n\n    -- Det som Josef vill, är det bästa. Om min bror Clinton äfven\n    blir en af gästerna, så är allt bra.\n\n    Sådant talade vi i dag. Och mitt hjerta darrar af sällhet, när\n    jag anar all den lycka, som väntar mig.\n\n    Jag gick slutligen så långt, att jag bannade Josef för det han\n    låtsade räkna giftermål bland prosaiskt. Jag bevisade, att det\n    var idel poësi och alls icke prosa, när man älskar hvarann.\n\n    Josef var nöjd med mig och sade, att jag \"bevisade\" min\n    proposition trotts så bra, som en välbeställd studentkandidat\n    bevisar sin Euclides. Jag blef då så glad, att jag tog en kyss af\n    honom, något som jag än icke vågat göra.\n\n\n                                                             d. 17.\n\n    Jag hade nyss slutat läsningen af \"_Nunnan i Gnadenzell_\", denna\n    bok, hvars hjeltinna är en undergifven engel, strålande som ett\n    heligt ljus igenom den omgifvande orenligheten och mörkret.\n\n    Som jag icke gör någon hemlighet af de romaner jag läser, lärer\n    hofrättsrådinnan sett boken på mitt bord. Alltnog, när jag kl. 6\n    ingick i salongen, frågade fröken Dorothée af mig, hvad lektyr\n    jag för närvarande höll på med. Jag förstod mig icke på att säga\n    annat än sanningen.\n\n    Då skrattade fröken med en mycket tvetydig min och sade:\n\n    -- Det är synd att jag ej fick veta saken, då Celia ännu höll på\n    med de första bladen. Jag skulle afrådt Celia från en så tvetydig\n    lektyr. Af hvem har Celia fått den till låns?\n\n    Nu var jag i två fall i valet och qvalet. För det första tyckte\n    jag det var svårt att om en bok, som hette tvetydig, säga att den\n    var lånad af min egen Josef. För det andra visste jag ej om jag,\n    inför gamla fröken, skulle kalla honom med namn eller titel. Jag\n    öfvervann dock såväl svårigheten som blygheten att kalla Josef\n    vid namn.\n\n    -- Jag har fått den af Josef -- sade jag således.\n\n    -- Ja så, af sjelfva Josef. Har han åt ett väsende, som för honom\n    tyckes så dyrbart, kunnat anförtro en roman, som hvimlar af så\n    dåliga exempel!\n\n    -- Om jag minns rätt -- tillade hofrättsrådinnan -- har man der\n    att göra med lättfärdiga nunnor bland den qvinnliga personalen,\n    skälmar, drinkare och bedragare bland den manliga.\n\n    -- Men -- inföll jag ifrigt -- bland qvinnorna finnes der en\n    Gisela, och bland männerna en grefve Eberhard.\n\n    -- Det kan vara -- svarade hofrättsrådinnan -- men det minnes\n    jag, att när jag läst hälften af boken, kastade jag den i knuten.\n    Jag vågade icke läsa mera. Det var altför skarpt.\n\n    -- Af samma orsak läste jag boken till slut, och fann mig mer än\n    nöjd med den vackra upplösningen.\n\n    Jag skulle dock i längden dukat under för dessa tvenne vältaliga\n    qvinnor, men i detsamma inkom Josef och fick höra hvarom fråga\n    var. Då sade han:\n\n    -- Bland våra nyare romaner kan man säga, att mer än hälften är\n    osedlig. Då jag åt... (här dröjde han litet vid namnet) Celia gaf\n    en bok af det äldsta utländska läsebibliotheket, skedde det i\n    öfvertygelse derom, att boken var _sedlig_.\n\n    -- Sedlig, huru skall detta förklaras -- frågade fröken Dorothée.\n\n    Josef tycktes litet betänka sig, innan han svarade:\n\n    -- När lasten är höljd med rosor, samt behaglig och förförisk\n    framträder i dagen, märker man endast det vackra omhänget och\n    anar icke ormen, som ligger derunder. Jag minnes fabeln om\n    rågeten och killingen. Geten beskref för sin oerfarne son tigern\n    såsom grufligen ful och vederstygglig att åse. Killingen såg en\n    gång ett djur, som var rätt varkert och hade behagliga rörelser.\n    Ja, sjelfva ögonen voro så milda, så milda. Naturligtvis närmade\n    killingen sig ett så intagande djur. Det var tigern, som den\n    gången fick sig en rätt god stek... Nutidens flesta romaner äro\n    sådana släta tigrar, som obarmhertigt uppsluka det rena hjertat\n    och den rena känslan... Annat är, då lasten framställes i all\n    sin nakenhet, all sin verderstygglighet. Då har han förlorat sin\n    bästa retelse, och man känner, med hvars andas barn man har att\n    göra. Just en sådan bok är nunnan i Gnadenzell. Ja, denna roman\n    verkar äfven genom kontrasten. Så skära, rena och etheriska\n    varelser som Gisela finner man icke i många böcker. Hon framgår\n    genom det hela, som ett rent ackord genom den mest skärande\n    disharmoni.\n\n    Visst hviskade gamla fröken något sådant som, att hvar menniska\n    får ha sina åsigter, men nog hade Josef ändå gått segrande ur\n    striden. Det skulle väl äfven en annan än jag ha funnit... en\n    annan, ja, som opartiskt bedömt saken.\n\n    Alltid ser Josef tingen ur en hög synpunkt. Det är derföre,\n    hofrättsrådinnan plägar säga, att han kan vända svart i hvitt.\n    Hon har icke betänkt det, att hvad som för ett fördomsfullt\n    sinne synes svart, kan för ett fördomsfritt synas hvitt. Ordet\n    fördomsfri tar jag derföre icke ironiskt, såsom min principale\n    ofta brukar. Hon säger till ex. om atheister, att de äro\n    fördomsfria.\n\n\n                                                           d. 30.\n\n    Jag trodde nyligen, att jag haft en syn. Nu då jag en gång till\n    haft samma syn, måste jag tro, att jag alldeles icke \"sett i\n    syne\", utan att allt var verklighet.\n\n    Midnattstiden, natten emot sista fredag, låg jag vaken i\n    min säng. Jag tänkte på tusen saker, som jag ej på lång tid\n    ihågkommit. Bland annat såg jag så lifligt för mig Anna, min\n    Mallasvesi vän, utom hvars rådighet och snart sagdt manhaftighet\n    den rysliga aftonen på Mallasvesi ingen Celia skulle finnas i\n    lifvet. När jag fick den förfärliga underrättelsen om min fars\n    död i vågorna, så knorrade jag emot ödet, som icke derförinnan\n    lät mig omkomma i Mallasvesi men nu, nu var jag tacksam derför;\n    kärlekens lycka hade ju icke då blifvit min del.\n\n    Och åter tänkte jag på den goda, lifliga, uppriktiga Anna. Så\n    stygg jag varit emot henne; ännu hade jag ej besvarat hennes\n    sednaste kärkomna bref.\n\n    Då tyckte jag mig höra sakta steg på stora trappan utanför mitt\n    fönster. Trappan är öfverbyggd och rätt bra att spatsera uppå.\n\n    Det var ett klart månsken. Månen låg så, att han upplyste mina\n    hvita gardiner.\n\n    Knappt hade jag hört stegen, innan ena gardinen fick en skugga af\n    en mensklig varelse. Konturerna kunde icke tillhöra en fullvuxen,\n    utan en mindre. Skuggan stod stilla.\n\n    Det kläckte i bröstet på mig, men jag sökte dock att samla mitt\n    mod. Jag kastade på mig min nattrock och gick till fönstret,\n    samt öppnade en flik af gardinen. Hvad jag nu såg, betog mig med\n    häpnad, men ändå... menniskan har troligen ett starkt begär att\n    se sådant som hon... icke vill se... Jag trädde mitt hufvud\n    emellan gardinen och fönstret.\n\n    Hvem var det jag såg? En, som jag kanske hade bordt se med nöje?\n    Det var Axel. Ja, Axel.\n\n    Så snart han såg mig, ropade han med upprörd stämma:\n\n    -- Celia, Celia, förlåt Axel!\n\n    Och så sprang han med blixtens hast bort åt stora landsvägen.\n    Mina tankar begynte att korsa sig, jag föll i en svindel och...\n    somnade.\n\n    Ja, jag skulle vara frestad att anse allt detta for en syn,\n    derest icke jag denna samma natt sett samma skugga, samma syn.\n\n    Inom fyra dygn har Axel tvenne gånger nattetid sprungit fyra mil,\n    för att vara nära Celia. Jag vågar icke berätta det för någon.\n    Jag darrar af fruktan att än en gång få se denna syn, som icke är\n    en syn.\n\n\n                                                        d. 20 Maj.\n\n    Åter har våren klädt sig grön, dock icke fullkomligt ännu. Små\n    små gröna blad ha brutit sig fram ur de bruna knopparne. Ack,\n    denna de små bladens grönska, huru skön är icke den! Den innebär\n    en hel framtid. Hvad naturen liknar menniskan, men... hvarföre\n    skall jag tvinga fram en poetisk ådra, som jag icke äger.\n    Dessutom lär ämnet vara nog utnött. Så skulle åtminstone Clinton,\n    min bror, säga, han som föraktar alla poetiska utgjutelser,\n    annars än inom hjertat, osagda, outredda.\n\n    Ack, hvad min principales landtegendom tar sig annorlunda ut\n    om sommaren än om vintern. Hvad jag ändock har för en trög\n    inbillningskraft, som icke kunde under vintern föreställa mig\n    huru Haunis ser ut om sommaren. Men så lär det vara med de\n    flesta. Naturens istäcke breder något af sin is öfver hjertat och\n    inbillningen.\n\n    Josefs sällskap har jag ett par dagar nödgats sakna. Men jag\n    tröstar mig med hoppet att snart få återse honom. Dessutom har\n    jag en ljuf sysselsättning i att påminna mig hans ord, hans\n    blickar, hans ömhet för mig.\n\n    Josefs rival är nu äfven här, botad, såsom hans moder tror, ifrån\n    sin barnsliga sjukdom. Jag tror det icke. Visst undviker han\n    tydligen mitt sällskap, då andra äro närvarande, men dessemellan\n    händer det någon gång, att han just söker mig. Axels beteende är\n    såsom förut, så ojemnt och oroande.\n\n    Ack ändå, om någon finge läsa mitt album, hvad den skulle tycka\n    att jag är för en egenkär, kanske dum person. Inbilla mig att\n    en gosse vid den åldern vore så svag för mig! Ja, denne någon,\n    läsaren skulle säga: \"hon är icke nöjd med den kärlek, hon väckt;\n    hon inbillar sig äfven ha gjort intryck på -- ett barn. Troligen\n    tror hon, att hela det manliga slägtet, gubbe, man, yngling och\n    gosse skall för henne känna sympatier.\"\n\n    Hvad skulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag tror vara\n    sanningen med Axel. Men jag skulle tillägga något annat, att\n    gossens värma för mig smärtar mig djupt. Tänk om han derigenom\n    blefve en oduglig varelse, en planta, knuten i vexten genom\n    solens altför varma strålar. (Solen, det är kärleken, men icke\n    jag).\n\n\n                                                         d. 2 Juni.\n\n    Josef är här. Denna tanke kommer mig att glömma naturens skönhet,\n    som snart är i sitt högsta. Glömma, nej, men förstå den bättre.\n    Alla träd, alla buskar, alla blommor äro mina vänner mer än\n    förut; de sympatisera med min kärlek.\n\n    Josef har börjat lära mig botanik, och han säger att han är nöjd\n    med sin discipel. Jag måste medge, att jag sjelf förvånar mig\n    öfver mina framsteg. Man har säkert mera ambition, när läraren är\n    den man älskar.\n\n    Stundom gör Josef sig lustig på min bekostnad; det är, då jag\n    uttalar de latinska namnen. Han säger att jag nog mycket bryter\n    på fransyska då.\n\n    -- Nå men, gode Josef -- sade jag -- jag lemnar ju inga\n    bokstäfver bort i slutet, jag läser icke u som y och så vidare.\n\n    -- Men Celia har en så rolig tonvigt. Läs nu till exempel upp det\n    der latinska namnet.\n\n    Jag gjorde så och Josef utbrast skrattande:\n\n    -- Det heter icke _Primuula Veriis_, utan _Priimula Veeris_.\n\n    Jag började också att skratta. Att begå sådana små misstag, och\n    sedan bli rättad af Josef, är så roligt.\n\n    Med anledning häraf gaf Josef mig äfven en komplimang:\n\n    -- Den som så gerna har orätt, har icke ett despotiskt sinne. Min\n    Celia kommer aldrig att vilja föra toffeln. Dertill är Celia för\n    mycket qvinna, qvinna i ordets höga och ädla mening.\n\n\n                                                               d. 5.\n\n    Jag hade nyss slutat min lektion med små flickorna och var i\n    tamburen, för att kasta på mig \"polkan\" och hatten. Jag hade\n    kommit öfverens med Josef, att möta honom i parken.\n\n    Då inkom Axel helt andtruten och ändå blekare än vanligt. Han\n    tycktes vilja tala, men icke kunna det. Jag frågade, om han hade\n    något att säga mig.\n\n    -- Om jag har att säga? Ja, mamsell Värn, jag har det.\n\n    Efter sin \"relegation\" hade han, då han någon gång talat till\n    mig, undvikit namnet. Nu kallade han mig mamsell Värn. Jag skulle\n    bordt bli glad deröfver, men det smärtade mig. Säkert hade\n    titulaturen kostat honom ansträngning. Jag svarade:\n\n    -- Hvad är det då, Axel har att säga mig?\n\n    -- Jag ville fråga Celia någonting. När man håller af en\n    menniska, när man mycket håller af en menniska, är det då rätt,\n    att icke berätta för den om de faror, som kunna hota?\n\n    -- Nej, det är orätt. Man bör låta henne få veta sådant --\n    svarade jag, till hälften obeslutsam, till hälften undrande,\n    hvart detta skulle leda.\n\n    -- Än om man derigenom skulle bereda den afhållna varelsen stor\n    sorg -- fortfor gossen med en förstulen blick.\n\n    -- Ja, blott det länder till verklig nytta för den person man\n    håller af, så bör man icke undanhålla henne sanningen.\n\n    -- Godt; jag har det ifrån Celias egen mun. Nu vet jag, hvad jag\n    har att göra.\n\n    Med dessa hemlighetsfulla ord lemnade Axel mig; jag måste medge,\n    att hans tal verkat dåligt lynne hos mig för hela dagen, så att\n    äfven Josef undrade deröfver. Jag förtrodde dock icke åt Josef\n    Axels fråga. Mån' jag gjorde orätt deri?\n\n\n                                                           d. 25 Juni.\n\n    Jag är blek och matt. Jag har legat sjuk, illa sjuk. Jag har\n    yrat, sett syner, som dock så nära slogo in med verkligheten.\n\n    Hvad är dock sjukdom, deri man vanligen ligger utan medvetande,\n    emot den sjukdom, som emottager oss sedan vi blifvit friska.\n    Jag menar den bleka hopplöshetens sjukdom, medvetandet att vår\n    skönaste dröm varit en falsk illusjon, att tron på den älskade\n    varit en... vantro.\n\n    Ofta tänkte jag, under de få så lyckliga, månaderna: \"månne icke\n    denna lycka är för stor för Celia?\" Men jag vågade icke länge\n    tänka en sådan tanke. Jag afbröt den och beslöt att lefva i den\n    närvarande stundens lycka.\n\n    Nu finner jag att min lycka var för stor för denna jorden.\n    Derföre är min olycka nu större, än fruktan nånsin kunnat\n    förespegla mig den.\n\n    Säkert måtte Celias natur vara bra stark, då hon icke dukat under\n    för ödets hårda slag. Vansinne hade varit bättre.\n\n    Dock nej, min Gud, jag vill icke knorra emot din försyn, dina\n    outgrundliga vägar. Kanske har du igenom den hårda pröfningen\n    velat föra Celia till dig. Celia glömde under lyckans dagar så\n    ofta bort dig för... _honom_. Nu får så icke mera ske. Gud skall\n    bli Celias vän.\n\n\n                                                             d. 26.\n\n    I går ämnade jag uppteckna hvad som gjort mig så olycklig. Då\n    hade jag icke mod dertill. Pennan gick icke. Mitt hufvud började\n    svindla.\n\n    Dessutom tänkte jag: om jag på pappret tecknar mitt lifs sednaste\n    händelser, så är det likasom att fördubbla smärtan, att känna den\n    tvenne gånger.\n\n    Det kan vara så. Dock kan det äfven ha sin tröst. Mitt fattiga\n    album är ju min enda förtrogna. Det bör lätta sorgen att öppna\n    hjertat för en vän, vore äfven vännen stum.\n\n    Och framdeles i en verld kan det vara mig kärt att för någon\n    deltagande vän få förtro det, som ligger mig på hjertat. Jag\n    känner att jag icke hade mod att mundtligen meddela mig, icke ens\n    åt min bror Clinton, men skriftligen kan jag förbereda denne vän.\n    Derföre jag vill försöka.\n\n    Det var den åttonde Juni, på eftermiddagen. Jag höll på med Lina\n    och Bina, då små flickorna Elin syntes på gården och tycktes\n    tala med Axel. Snart inkom äfven Axel och berättade att han gick\n    de små flickornas ärende. De hade fått lof af sin magister,\n    och ville nu rätt gerna gå att duscha i sällskap med mina små\n    flickor. Jag gaf då efter och menade, att de kunde komplettera\n    sin timme sednare. Små flickorna blefvo naturligtvis mycket glada.\n\n    Då jag efter vanligheten ville följa med, sade lilla Hilda Elin:\n\n    -- Åh, icke behöfver mabonne besvära sig att komma med oss. Jag\n    är ju ren tretton år och duschen är allsicke farlig.\n\n    Jag blef liksom litet flat öfver denna Hildas artighet, som nog\n    mycket hade tycke af oartighet. Jag insåg att barnen helst ville\n    vara för sig, och jag beslöt att icke \"besvära\" dem med min\n    guvernants-person.\n\n    Sedan flickorna bortgått, blef Axel glödande röd öfver hela\n    ansigtet, och han sade:\n\n    -- Celia må veta, att det är min merit att Celia icke gick med\n    till duschen. Jag bad Hilda svara impertinent. Eljest skulle jag\n    icke hos \"mabonne\" talat godt för dem.\n\n    -- Och hvad vann Axel på det, om jag får fråga?\n\n    -- Det att jag nu får rå om Celia ensam -- svarade Axel med en\n    ovanligt stolt min och hållning.\n\n    -- Det der låter bra besynnerligt, vet Axel. Tänk om Celia icke\n    skulle låta så der rå om sig?\n\n    Axel blef nu i hast blek och sorgsen. De djupa, alfvarliga ögonen\n    kastade han på mig.\n\n    -- Har den stackars lilla Axel allsintet värde för Celia?\n\n    -- Åja, mycket. Sätter Axel sådant i fråga?\n\n    -- Minns Celia, hvad jag för några dagar sedan talade om faror,\n    som kunna hota. Än om dessa faror voro Celias?\n\n    -- Hvilka, hvilka? säg Axel.\n\n    -- Om jag spått sannt, skall Celia då hata mig?\n\n    -- I himlens namn, gosse, säg ut!\n\n    -- Det kan icke sägas af mig, men det kan erfaras af Celia. Vill\n    Celia erfara det? Får jag på en liten stund rå om Celia? Lofvar\n    Celia lyda mig?\n\n    -- Hvad skall jag erfara? Hvar skall jag erfara det?\n\n    -- Följ mig. Var icke rädd för den lilla gossen till vägvisare.\n\n    Han tog mig i handen och jag följde mekaniskt. Jag kände huru\n    Axels hand darrade. Vi kommo till ändan af parken, der en tjock,\n    vild skog vidtog. Axel sade numera ingenting. Vägen upphörde. Vi\n    voro i skogen. Jag frågade, hvart han ville föra mig.\n\n    -- Var tyst och stilla -- svarade gossen -- följ blott mig.\n\n    Och sedan vi ännu några minuter gått den obanade stigen, sade\n    Axel med en sakta röst, men hvars hemskhet ännu griper mig:\n\n    -- Sakta Celia, gå sakta. Snart äro vi framme. När jag lägger\n    fingret på munnen, så skall Celia blott... höra.\n\n    En outsäglig oro intog mig, men jag skyndade efter min vägvisare,\n    tills han stannade och lade fingret på munnen. Vi voro vid en\n    naturlig jordvall, som dolde utsigten framåt.\n\n    Jag vill ej ens åt pappret anförtro det samtal, jag här\n    bevittnade; blott de sista orden må här stå qvar, såsom den\n    svarta ruinen tyder den plats, der elden härjat.\n\n    De lydde: -- Ja ja, du är alldeles som de onda englarne. Du är\n    förförisk, du hittar på utvägar, du är icke _dum_, du! Ack om\n    Celia sjelf vore här och hörde på hvart enda ord ur din mun...\n    Men tyst, jag har en tröst. Du är en djefvul. Huru kan hon, som\n    är en engel, bli lycklig med dig, som är en djefvul. Celia skall\n    bli olycklig, det är min tröst. Ja, jag vill underhjelpa er\n    förening.\n\n    En hopplöshetens is hade lagt sig kring mitt hjerta. Hade slaget,\n    som träffade mig, varit lindrigare, då tror jag visst, att jag\n    fallit sanslös ned. Slaget var för hårdt. Jag dånade icke.\n\n    Under hofrättsrådinnans sista ord kände jag ett begär att träda\n    fram för deras åsyn. En motvägande afsky höll mig tillbaka. Jag\n    stod orörlig som en bildstod.\n\n    Snart hörde jag steg, som aflägsnade sig; de hördes icke mer. Då\n    såg jag mig om efter Axel. Han satt på ett litet afstånd ifrån\n    mig. Sin näsduk hade han bundit kring öronen... af grannlagenhet,\n    för att icke jemte mig höra deras hviskningar. Jag gick till\n    honom och upplöste dukens knut. Då sade han gråtande!\n\n    -- Nu hatar säkert Celia mig värre än döden?\n\n    -- Nej, Axel. Jag vill gråta tillsammans med dig. Du är min\n    skyddsengel. Kom Axel, jag vill stödja mig emot din arm; du skall\n    föra mig till ditt hem, som snart icke är... Celias.\n\n    Svindlande och utan att vidare tala kom jag i min kammare. Snart\n    låg jag utan medvetande och i feberyrsel.\n\n              *       *       *       *       *\n\n    Små flickorna berättade mig, att jag i yrseln talat obegripliga\n    saker, som... ingen kunde begripa. En gång, när hofrättsrådinnan\n    kom till min säng, hade jag sagt: -- gå bort från mig; du vill\n    säkert förgifta mig, elaka qvinna. -- Och så ofta hon förnyade\n    försöket att pyssla om mig, hade jag alltid haft något elakt ord\n    tillhands. Slutligen öfverlät hon vården om mig åt gamla fröken.\n\n\n                                                           d. 27.\n\n    I dag har jag uträttat ett och annat för min närvarande\n    belägenhet nyttigt och nödvändigt. Jag har skrifvit afskedsbref\n    till Josef. Jag sade honom öppna sanningen, att jag af en\n    händelse kommit att höra hans enskilda samtal, d. 8 Juni, med\n    hofrättsrådinnan, och då jag nu kände hans åsigter om ett och\n    annat i verlden, äfvensom hans beteende i enlighet dermed, så\n    förstod han väl äfven sjelf, att jag icke ville förena mig\n    med honom. Föröfrigt nedskref jag inga onyttiga förebråelser;\n    jag önskade honom blott en annan älskarinna, som mera kunde\n    sympatisera med honom.\n\n    Vidare hade jag med fröken Dorothée en hemlig underhandling,\n    deri jag förtrodde henne, att vissa händelser timat, hvilkas\n    oundvikliga följd var, att jag måste lemna min kondition om par\n    dagar. Jag bad henne underrätta hofrättsrådinnan derom.\n\n    Den gamla fröken blef häraf icke så förvånad, som jag hade trott.\n    Hon suckade och såg på mig medlidsamt, liksom hon skulle anat\n    orsaken till min begäran. Fröken Dorothée har icke så liten\n    observationsförmåga; det kan verkligen hända att hon genomskådat\n    sin syster.\n\n    Hon lofvade att för hofrättsrådinnan yppa mitt beslut.\n\n\n                                                             d. 30.\n\n    Jag har emottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med hvilka andra\n    känslor öppnade jag detta bref, det sista, än alla de förra.\n    Huru hastigt var icke sigillet brutit på de förra brefven, huru\n    långsamt och dröjande nu!\n\n    Hvilken skillnad äfven på den nuvarande Josef och den förra! Den\n    förra värdig mina ömmaste känslor, den nuvarande ovärdig dem\n    alla, en menniska, som sätter sig öfver allt hvad samvetet anser\n    rätt och heligt, \"en ond engel -- sade ju hofrättsrådinnan --\n    hvars förtjenst är att hitta på utvägar och att icke vara _dum_\".\n    Huru beklagansvärd är icke menniskan, då hon måste medge, att\n    hennes hjerta farit vilse i dess val, att kärleken gjort henne\n    blind!\n\n    Redan har jag brännt upp alla hans bref, alla utom detta sista,\n    det enda i hvilket han omaskerad talat mig till. Brefvet är kort;\n    det må få plats i mitt album.\n\n        Celia!\n\n        Af den fasta ton, som råder i ert bref, finner jag att ert\n        beslut är fast och oryggligt. Derföre vill jag icke genom något\n        vanmäktigt försök att kullkasta detta beslut falla er besvärlig\n        -- -- allt emellan Celia och mig är nu förbi. Jag ville ingripa\n        i ödets rättigheter; dess dom har träffat mig. Tänk om mig hvad\n        ni vill... jag skall icke klaga. Säkert är att jag om Celia skall\n        tänka det bästa. Ni är en engel, den hvarken jag eller någon man\n        är värdig. Farväl, farväl! Glöm\n\n                                                         _Josef_.\n\n    Detta bref, så bevekande det än är skrifvet, har icke kostat mig\n    en enda tår. Deraf finner jag, att jag skall glömma honom. Jag\n    behöfver icke ens bjuda till; det skall gå af sig sjelf.\n\n\n                                                      d. 1 Juli.\n\n    I dag var afskedets dag. Det var kallt och afmätt emellan min\n    principale och mig. Särdeles nöjd borde hon varit att bli af\n    med mig. Till mitt behöriga arfvode hade hon lagt skjutspengar,\n    tillräckliga nog fast för fyra hästar till min destinationsort.\n    Jag anade att hon skulle gifva mig förmycket, hvarföre jag helt\n    prosaiskt räknade pengarna, görande dervid en anmärkning. \"Taga\n    är denna gång detsamma som gifva\" menade hofrättsrådinnan. Kanske\n    att jag denna gång menade detsamma, ty jag anmärkte ingenting\n    vidare. Var Celia denna gång förmycket eller för litet grannlaga?\n\n    Mindre kallt och afmätt var afskedet emellan gamla fröken och\n    mig. Hon tackade mig för de många glada stunder jag skänkt henne,\n    och tryckte varmt min hand.\n\n    Svårt var afskedet ifrån de små flickorna. De sade, att de icke\n    alls kunde tro det var mitt alfvar att resa, frågade om de\n    gjort mig något emot, om de hade altför dåligt hufvud, och mera\n    sådant, som framlockade tårar ur mina ögon. Stackars oskyldiga\n    barn! Jag tyckte mig i deras ögon hafva bordt taga mig ut lik\n    en brottsling. De hängde och klättrade vid mina knän, och ville\n    alldeles icke släppa mig. Slutligen, sedan jag flere gångor kysst\n    dem, lyckades jag göra mig lös. Jag frågade dem efter Axel. Bina\n    svarade:\n\n    -- Axel har varit klok, han. Axel visste huru svårt det är att\n    ta afsked af mabonne. En sådan mabonne få vi aldrig, ä'ke det\n    sannt, Lina? Men Axel var klok, han. Axel rymde, för att slippa\n    ta afsked af dig, mabonne.\n\n    Just då jag tog i låset, för att komma ur tamburen, kände min\n    venstra hand en spasmodisk handtryckning. Jag vände mig om och\n    såg... hofrättsrådinnan badande i tårar.\n\n    Händelsen ville att de små flickorna stodo och pysslade med\n    schäsen. Den gamla fröken höll på med att taga fram åt mig det\n    redan förut arrangerade reskostknytet. Vi voro således ensamma.\n    Hofrättsrådinnan sade snyftande.\n\n    -- Gud vare med dig, goda oskyldiga barn!\n\n    En besynnerlig rörelse intog mig. Jag kysste hennes händer\n    alldeles såsom en, den der beder om förlåtelse. Hofrättsrådinnan\n    tycktes vilja säga någonting, i det hon spasmodiskt drog sina\n    händer tillbaka, men i detsamma inkom gamla fröken, och hela\n    scenen blef blott ett intermezzo.\n\n    Nästan utan medvetande kom jag i schäsen, och det bar af. Små\n    flickorna sutto ett långt stycke väg på fotmanteln, men de kunde\n    tala lika litet som jag, emedan vi greto så mycket. Slutligen,\n    sedan de följt mig ända till randen af en stor skog, bad jag dem\n    icke besvära sig längre, emedan man säkert redan saknade dem i\n    hemmet. Hästen stannade.\n\n    -- Kom Bina -- sade Lina i det hon hoppade ner -- efter Celia\n    ber. Det blir heller icke bättre, fast vi följa. Vi gråta ändå.\n\n    De små kröpo upp till mig och kysste mig. Sedan hoppade de raskt\n    ned och sprungo allt hvad de kunde.\n\n    Jag upprepar det än en gång: det är dock hårdt, att så der måsta\n    lemna varelser, af hvilka man är så afhållen och dem man håller\n    så mycket af tillbaka, att lemna dem nästan såsom en brottsling,\n    utan att för dem med ett ord, eller ens med den ringaste\n    häntydning kunna förklara _hvarföre_.\n\n    Åkdonet rullade åter af med stark fart. Men snart kom en lång\n    backe, der farten fick svalna af, der hästen fick samla nya\n    krafter, och jag söka samla nya tankar.\n\n    Samma väg hade jag kommit året förut. Ack, hvad jag då ansåg\n    mig olycklig, och ändå var min största olycka blott den att bli\n    guvernant. Nu är jag icke det mer, och likväl är jag mångdubbelt\n    olyckligare nu än då. Jag har förlorat tron på menniskohjertats\n    renhet. Hvad jag i fjol var barnslig!\n\n    Just som schäsen hunnit höjden af backen, och hästen ärnade börja\n    ånyo springa, höll skjutskarlen tömmarna inne, emedan han såg en\n    mensklig varelse, som tycktes ha någonting att säga. Jag slog upp\n    ögonen och såg Axel. Han hoppade upp på trampen. Han sade:\n\n    -- Jag var redan rädd att små flickorna skulle följa Celia än\n    längre. Jag skulle då fått lof att springa i skogen, i jemnbredd\n    med hästen, ännu ett stycke. Kanske skulle jag icke orkat det,\n    och aldrig fått tala med Celia mer. Är Celia ond på mig, för det\n    jag stulit mig till, att ännu en gång få vara med Celia ensam?\n\n    -- Nej, goda Axel; det kostade mycket på mig, att ej få taga\n    afsked af dig.\n\n    -- Nu är Celia god; det är första gången som Celia är så. Förut,\n    när någonting sådant händt, har Celia alltid varit missnöjd.\n\n    -- Jag har varit tvungen dertill. Det hade icke passat\n    annorlunda. Jag har nödgats visa mig liksom rädd för Axel.\n\n    -- Ack, hvad Celia nu är god! Celia har då verkligen icke varit\n    rädd för mig?\n\n    -- Endast en liten tid.\n\n    -- Jag vet hvilken tid Celia menar. En elak tid var det. Den\n    tiden upphörde samma dag som... Celia blef... sjuk.\n\n    -- Ja, goda Axel, det var en elak tid. Derföre är jag af hjertat\n    glad, att den nu är förbi. Jag tackar dig Axel.\n\n    -- Ack, vet Celia, huru mycket jag tänkte, huru mycket jag\n    vakade, alltsen den första gång, då jag hörde... någonting.\n    Jag tänkte: är det rätt eller orätt att säga åt Celia sådant?\n    Slutligen frågade jag Celia om \"faror som hota\". Celia gaf mig\n    lof till att... göra Celia... olycklig.\n\n    Jag tänkte för mig sjelf: en lycka, som är köpt genom inbillning\n    å en sida och bedrägeri å en annan, är ändå värre än en olycka,\n    som uppkommit genom sanningens visshet och bedrägeriets\n    afslöjande. Jag sade blott:\n\n    -- Jag var än mer olycklig än jag nu är det. Tro det Axel!\n\n    -- Celia har vackra och goda ord för mig. Men emellertid var det\n    jag, som gjorde att Celia finner sig ha varit olycklig just den\n    tid, då Celia trodde sig ha varit så lycklig. Och det är jag, som\n    gjort att Celia är olycklig nu. Olycklig, olycklig, och det genom\n    Axel!\n\n    Dessa ord sade han halfgråtande, men återtog sedan med en\n    själfull ton, hvarvid hans sköna ögon lyste:\n\n    -- Ack, om jag någongång kunde godtgöra det onda jag gjort den\n    Celia, som jag håller af framför alla andra menniskor i verlden,\n    framför lekkamrater och syskon, framför min... _egen mor_!\n\n    -- Det behöfver icke godtgöras, då det onda var godt.\n\n    -- Ack ändå, att jag skall vara så liten, så barnslig! Vore jag\n    stor och rik och mäktig, jag skulle bli Celias riddare; jag\n    skulle besvärja alla de faror, som _kunna_ hota, afvärja alla de\n    faror, som verkligen _hota_. Celia småler. Nå kanske vore det\n    gammalmodigt och dumt. Men vet Celia? Jag skall efter en liten\n    tid, en ganska liten tid, ett år eller så, bli student. Jag måste\n    rätt snart bli student. Det skall bli annat. En student är i våra\n    tider lika god som en riddare var fordom. Jag skall bli student\n    för Celias skull. Jag skall bli Celias riddare!\n\n    Han såg på mig, liksom han väntat något svar. Men då jag icke\n    svarade... jag kunde heller icke svara... sade Axel:\n\n    -- Du tror kanske icke på hvad jag säger. Tror Celia icke, att\n    jag för Celias skull vore färdig till allt... Nej Celia, du måste\n    tro mig. Gif mig ett bevis på att du tror mig. Ack, vet Celia,\n    jag hade någonting att säga, någonting att begära.\n\n    -- Så säg det ut, snälla Axel. Om möjligt är, skall jag bifalla\n    din bön. Axel skakar på hufvudet. Jag menar det alfvarsamt.\n\n    -- Ack vet Celia -- hviskade Axel -- jag drömde denna sista natt,\n    att... du kysste mig. Kan drömmen få bli sanning?\n\n    Jag rodnade inför den fjortonåriga gossen, och sannerligen, jag\n    skulle ha afslagit hans djerfva bön, derest jag icke i hast fått\n    en idé. Huru ofta hade icke under ett halft års tid mina läppar\n    vidrört ovärdiga läppar. Kunde det då vara ett brott, om jag en\n    gång, blott en enda gång kysste den trogna, ädla och rena Axel?\n\n    Blygt såg han på mig, och då han i mina blickar fann gensvar,\n    vågade han sig högre upp och tog af mig den kyss jag... så gerna\n    gaf. Sedan tryckte han min hand och sade:\n\n    -- Farväl, engel Celia! Vore jag här längre, skulle jag förgås\n    af sällhet. Men jag vill lefva för Celia. Gud skall låta oss se\n    hvarandra åter. Farväl!\n\n    Så sagdt, hoppade han ner och gick åt hemmet. Jag såg efter\n    honom. Jag väntade, att han än en gång skulle se sig tillbaka. Så\n    skedde ej. Han försvann vid vägens krökning.\n\n    Skjutskarlen såg undrande på mig. Jag vinkade att han skulle köra.\n\n\n                                                         d. 4 Juli.\n\n    Jag var olycklig, jag var husvill. Det sednare är jag icke mer,\n    det förra mindre. Goda menniskor ha erbjudit mig tak öfver\n    hufvudet; deras vänskap har lindrat min olycka.\n\n    Ja, det var en lycklig instinkt hos mig, att fly till Mainola vid\n    Mallasvesis strand, att fly till Anna Degerberg.\n\n    Jag har i halfklara ordalag förklarat för Anna orsaken, hvarföre\n    jag så snöpligen lemnade min guvernantsbefattning. Anna har\n    tyckts förstå en halfqväden visa; åtminstone har hon icke gjort\n    mig några frågor. Jag bad Anna, att på än längre afstånd antyda\n    sanningen för hennes föräldrar. Detta tyckes Anna gjort med all\n    grannlagenhet; så mycket kan jag förstå af föräldrarnas hjertliga\n    och innerliga beteende emot mig.\n\n    Jag sade till kaptenen, det jag tagit mig friheten att komma till\n    Mainola blott för så länge, som behöfdes att skaffa mig en ny\n    kondition. Då sade han:\n\n    -- Kondition, nej! Jag har mycket ångrat mig, att jag i fjol lät\n    mamsell Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, men icke inser\n    jag, hvarföre vi ej kunna orka med några barn till. Låt mig\n    hädanefter kalla dig: Celia, mitt barn.\n\n    Han kysste mig på pannan och fortfor:\n\n    -- På det du icke må anse dig för en onyttig medlem i vårt lilla\n    samhälle, har händelsen fogat följande. Min ungdomsvän, länsman\n    Sabell har, måhända genom någon liten oordentlighet, förlorat sin\n    syssla. Han har tre barn, två flickor och en gosse. Den äldsta\n    af dem, Emma, har jag förbehållit för min del. Hon är tolf år.\n    Det torde vara onödigt att bibringa henne utländska språk. Endast\n    litet historia och geografi samt räkna. Det der är väl Celia så\n    god och lär henne. Några stränga läsetimmar behöfva icke komma i\n    fråga. Gör det liksom för ditt nöjes skull. Annas sak skall bli\n    att instruera lilla Emma i sådant, som rörer hushållet... För\n    resten skall du, min Celia, bli mig såsom sagdt ett eget barn.\n    Förstår du mig, och vill du gå in på mitt förslag?\n\n    Jag var så rörd, att jag icke med ord kunde uttrycka min\n    tacksamhet, men kaptenen kysste mig än en gång på pannan. Han tog\n    min tystnad för hvad den var. Den som tiger, han jakar.\n\n    Sedan, för att surprenera så mig som Anna, hvilken hade inkommit\n    i detsamma, öppnade han sin kammardörr och framdrog derifrån\n    en blyg och försagd flicka. Det var den ifrågavarande Emma, en\n    rosenröd, nätt flickunge, den Anna genast gick att kyssa. Jag\n    naturligtvis likaså.\n\n    Åter har således för mig uppblomstrat en lycka. Här bland\n    dessa goda menniskor skall jag återfå tron på det vackra i\n    menniskohjertat.\n\n    Jag hinner ej mera. Vi skola ut att ro på Mallasvesi. Dertill ha\n    vi lof, dock icke... utom viken.\n\n\n                                                           d. 15.\n\n    Min lilla Emma är läraktig, så att det är rätt roligt att\n    informera henne. Derigenom att hennes läsetimmar icke äro så\n    strängt markerade, är jag rädd att hon snarare läser för mycket\n    än för litet. Under mellanstunderna öfverhopar hon mig med frågor\n    om ett och annat i naturen, hvilka jag, skam till sägandes, ofta\n    icke kan besvara. Derjemte har hon anlag för en grundlighet, som\n    bland flickor icke är särdeles vanlig.\n\n    En gång, sedan vi haft en geografisk lektion, tycktes Emma mycket\n    fundersam. Jag frågade, på hvad hon grubblade.\n\n    Jo, vet Celia -- sade hon (ordet mabonne skulle så mycket mindre\n    passa, som vi nästan sagdt äro systrar) -- jag funderar på, huru\n    jorden ändå kan vara rund. När jag först läste det, tyckte jag\n    att det var så lätt att förstå, och så naturligt, men nu först\n    efteråt tycker jag, att det dock är bra konstigt.\n\n    Jag anmärkte då, att af alla kroppar är klotet den enklaste, så\n    vida det öfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde jag den\n    vanlige sanningen, att till och med höga berg på ett så stort\n    klot som jorden icke kännas mer än sandkorn på ett vanligt litet\n    klot.\n\n    -- Ja, nog förstår jag det alltid -- svarade den lilla\n    tviflerskan -- men visst är en pannkaka också bra enkel. Jag\n    tycker jorden just kunde vara som en pannkaka. Och vet Celia,\n    hvarföre jag tycker så. Jo se, för det första: man talar om att\n    resa till verldens slut. Vore nu jorden som en pannkaka, så kunde\n    den ha ett slut, som sku' säga halt. Det vore roligt att få se\n    detta slut.\n\n    Jag förklarade då, så godt jag kunde, att jordens slut är på\n    hvarenda punkt på dess yta _åt det blåa till_, och att man kunde\n    föreställa sig resa ifrån jordens medelpunkt åt ytan till, för\n    att ha det nöjet att se jordens slut.\n\n    -- Nå nå, jag skall fundera på saken, kanske är det så. Men för\n    det andra: om nu jorden är ett klot, så finns det väl en öfre\n    hälft och en undre. Redan det är underligt, huru de menniskor,\n    som finnas på sidorna af klotet kunna stå der och hållas. Men\n    ännu underligare är att de, som äro under klotet, kunna gå och\n    stå med fötterna uppåt och hufvudet neråt, ty på hufvudet lära\n    de väl ändå icke stå och gå. De likna ju flugor, som kunna gå på\n    väggen och under taket.\n\n    Jag började nu tala om jordens attraktion, som gjorde att ingen\n    del af jorden kunde anses stå ofvanom den andra. Vidare, att om\n    så vore, skulle vi sjelfva, ifall vi om dagen vore ofvanpå, om\n    natten vara underom klotet.\n\n    Kaptenen, som afhört diskussionen med mycken uppmärksamhet, och\n    ville komplettera min förklaring, inföll småleende:\n\n    -- Alla lefvande varelser, hvilka äro skapade med fötter, äro så\n    skapade, att de skola gå på dessa fötter. Fötterna skola vara\n    närmast jorden. Att menniskan icke faller bort från jorden,\n    verkas af jordens dragningskraft. Som jorden åter är en i rymden\n    fritt sväfvande kula, som ständigt vänder sig kring sin axel, så\n    kan intet upp eller ner komma i fråga. Om du, lilla Emma, kastar\n    den der bollen i luften, så vet du sannerligen icke hvilken sida,\n    som är den öfra eller den undra.\n\n    Den lilla funderade åter några ögonblick, innan hon invände:\n\n    -- Pappa sade, att fötterna skola vara närmast jorden. Men\n    flugorna, när de gå under taket, hafva sina fötter alldeles ifrån\n    jorden, och kroppen närmast.\n\n    Kaptenen hviskade mig i örat, att hans förklaring verkligen var\n    litet haltande. Jag skulle icke varit i stånd att svara på Emmas\n    invändning, och jag rodnade... å kaptenens vägnar, ty jag trodde,\n    att icke heller han var i stånd att lösa frågan. Men jag bedrog\n    mig.\n\n    -- Det der kommer af tvenne orsaker. För det första har äfven\n    taket, liksom alla kroppar sin dragningskraft för sig, som\n    i någon mån upphäfver jordens dragningskraft. Oaktadt denna\n    dragningskraft är miljoner gånger mindre än jordens, kan dess\n    verkan dock vara stor nog på mycket lätta föremål, som befinna\n    sig mycket nära eller invid. Nu är det väl också sannt, att till\n    exempel en fjäder, ett dammkorn vanligen faller till golfvet; det\n    kommer deraf, att de icke hafva fri rörelsekraft och således lyda\n    jordens öfvervägande dragning. Det lätta kreaturet flugan deremot\n    har rörelsekraft, och i någon mån vilja; då flugan spatserar\n    under taket, är det säkert, att hon äfven något anstränger sig,\n    för att hållas der; detta skulle dock icke lyckas, om icke äfven\n    taket hade sin dragning, hvaraf flugan betjenar sig. Kan Emma nu\n    säga, hvarföre flugan kan spatsera under taket?\n\n    -- Ja, för att flugan är så lätt, för att taket drar till sig,\n    för att flugan har starka ben, och för att flugan _vill_ spatsera\n    under taket.\n\n    Kaptenen skrattade rätt godt, af nöje öfver Emmas naiva\n    uppfattning. Det kan nog hända, att hans förklaring icke så\n    alldeles var byggd på vetenskapliga grunder, men hufvudsaken var\n    vunnen. Emma trodde på honom, förstod på sitt sätt saken och var\n    nöjd.\n\n\n                                                            d. 20.\n\n    Jag har afsmak för att vidare skrifva i detta album. Hvad skola\n    de fridfulla, idylliska scener, jag numera upplefver, ha att göra\n    med de skakande, jag här upptecknat. Hvarenda gång jag öppnar\n    denna portfölj, vakna hos mig hemska minnen. Hvarföre skall jag\n    då så ofta öppna den!\n\n    Jag skall börja hålla ett annat album, hvilket jag vill kalla\n    mitt Mallasvesi album, eller _fridens bok_.\n\n    Härifrån skall jag blott göra undantag, då något särdeles\n    gladt eller särdeles sorgligt inträffar, eller ock, då jag har\n    någonting att skrifva om personer, hvilka spelat en vigtig roll i\n    detta föregående _orons_ album.\n\n\n\n\n\n\nTREDJE BOKEN.\n\n\n\n\n                                                   d. 2 Febr. 1850.\n\n    Jag har i dag emottagit en nyhet, hvilken jag icke kan underlåta\n    att uppteckna i _orons_ album. Hofrättsrådinnan Segerskjöld är\n    förelyst med landtmätaren v. Degen.\n\n    Partiet anses naturligtvis som en stor mesallians å hennes sida.\n    Det kommer deraf, att man icke läst Celias svarta album. Skulle\n    man det gjort, ansåge man troligen partiet temligen egalt.\n\n    Af de känslor, med hvilka jag emottog nyheten, finner jag till\n    min glädje, att Josef verkligen är bannlyst från mitt hjerta.\n    Visserligen blef jag litet häpen, många minnen stormade på mig;\n    men bland dessa känslor fanns dock ingen, som hade ens tycke\n    af kärlekens oro, af svartsjuka eller något annat sådant. Nej\n    tvertom, de känslor, den närvarande stunden skänkte mig, hade\n    snarare tycke af _glädje_. Josef har sökt tvätta bort en del af\n    sin fläck och -- han har högtidligen afsagt sig mig för lifvet.\n\n    Skall jag å någons vägnar känna smärta, så är det å Axels. Månne\n    han igenom sin moders giftermål kommer i någon falsk ställning?\n    Jag hoppas annat. Jag hoppas, att Gud styr Axels öde på det\n    vackraste sätt.\n\n    Ack, om den gossen på ett par timmar vore här, att jag finge visa\n    honom för Anna. Anna skulle säkert vara nöjd med Axel.\n\n    Anna synes komma från sin spatserfärd. Bort, mitt album!\n\n\n                                                  d. 17 Juni 1850.\n\n    Ack, så jag är glad! Nyss såg jag tvenne personer gå arm i arm.\n    Jag håller så mycket af dem begge.\n\n    Huru ofta Anna, nästan med ovilja, medgifvit, att hon aldrig\n    varit kär! Jag har trott derpå, ty Anna ljuger aldrig. Anna har\n    mest bott här i ensligheten på landsbygden; väckelse till kärlek\n    har felats henne.\n\n    Anna har varit liksom ledsen på sig sjelf, för det hon icke\n    erfarit denna ljufva plåga.\n\n    -- Säkert är jag en så opoetisk varelse, att jag aldrig kan börja\n    älska -- sade hon en gång, halft gråtande, halft skrattande.\n\n    Då sade jag, att poesin icke ligger i kärleken egentligen --\n    ty denna kan vara falsk -- utan fastmer i den sanna kärlekens\n    möjlighet. Jag drog på den sträng, att blott _den rätta_ kommer,\n    så skall Anna nog lära sig älska.\n\n    -- Den rätte kommer väl aldrig -- sade Anna -- redan är jag tjugu\n    år, och om jag är något vacker, så börjar väl den fägringen redan\n    taga af. För hvarje dag blir det väl svårare att älska mig.\n\n    Härvid gjorde jag en liten syftning på min egen sorgliga historia\n    och menade, att det kan vara en lycka att slippa kärleken.\n\n    -- Nå ja; jag vill litet pruta med mig. Jag vill icke bry mig om\n    att vara älskad. Men visst skulle jag sjelf vilja älska. Ja, jag\n    skulle vilja tycka om någon. Jag ville försöka, hurudan kärleken\n    är. Det är ju att knappt vara en flicka, då man är tjugu år och\n    än aldrig tyckt om någon.\n\n    Jag ämnade säga Anna, att hon häruti talat temligen originelt,\n    men oqvinnligt. \"Det är just längtan, behofvet att vara älskad,\n    som hos qvinnan verkar behofvet att älska\", hade jag nyligen\n    läst hos Bulwer. Jag ämnade just använda denna sanning, för\n    att vederlägga Anna, då bullret af ett åkdon hördes. En schäs\n    stannade, och ner hoppar ingen annan än... min bror Clinton.\n\n    Jag måste säga, att jag bleknade af glädje. Anna å sin sida\n    bleknade äfven, troligen af andra känslor. Det var äfven\n    verkligen besynnerligt, i afseende å Anna, att Clinton skulle\n    inträffa just nu.\n\n    Det nästan förargade mig, att Clinton skulle se på Anna mer än på\n    mig.\n\n    -- Det är min bror, ser du Anna, och han kommer icke att omfamna\n    sin syster.\n\n    -- Ja, vet du, Celia lilla -- sade Clinton, i det han kysste\n    mig -- jag blef så häpen, när jag såg mamsell Degerberg, den du\n    beskrifvit röd som en ros, nu blek som en lilja.\n\n    -- Ja, ja, om du visste Clinton, hvarom vi sist talat, så skulle\n    du icke undra så mycket öfver Annas blekhet. Ser du, nu är hon\n    åter röd som en ros.\n\n    -- Det anar mig, att jag någongång får veta hvad frågan gällde.\n    Till dess skall jag tygla min nyfikenhet.\n\n              *       *       *       *       *\n\n    Det är någonting högst angenämt och fröjdande för själen, att\n    vara vittne till gryningen af en kärlek emellan tvenne personer,\n    dem man båda håller mycket af, och dem man i själens hemlighet\n    önskar se som ett par.\n\n    Allt ifrån första stunden, och måhända till följe af Clintons\n    oförmodade ankomst, hvilken, till följe af vårt just då afbrutna\n    samtal, kunde gälla för ett lyckligt förebud, tänkte jag i\n    stillhet, huru trefligt det vore, om det unga herrskapet, Clinton\n    och Anna, skulle börja hålla af hvarann... så der mycket.\n\n    Jag frågade den första aftonen Clinton, hvad han tyckte om Anna.\n\n    -- Skulle jag icke tycka om henne. En sådan flicka är för mig\n    någonting nytt. Hon tillhör icke dessa förbildade, sköna själar,\n    som man i sådan mängd träffar i de större städerna, varelser,\n    hos hvilka en falsk fantasi tagit välde öfver tanke och känsla.\n    Anna är visst icke, hvad man kallar en bildad flicka; äfven\n    kan det hända, att hennes fantasis vingar icke bära särdeles\n    högt. Men bättre är tillochmed brist på fantasi, än dess skefva\n    riktning. Naturen har emellertid gifvit Anna en rik ersättning\n    i qvinnans bästa egenskaper, godhet och ömhet. Hon tyckes mig\n    tillhöra de qvinnor, hvilka man icke gerna kan skänka en eldig\n    och passionerad kärlek, men dem man ändå kan så hjertligen hålla\n    af. Med ett ord, jag tror att den man, som får Anna till maka,\n    blir en bland de lyckligaste... äkta män.\n\n    Så jag tyckte om Clinton för denna uppfattning af Anna. Just så\n    har jag tänkt mig henne. Jag tänkte: \"kanske du, min bror, just\n    blir den lycklige\". Men jag sade intet. Jag ville icke skrämma\n    bort den lilla blinda guden, ifall han var i farvattnet.\n\n    Dagen derpå var jag nog ogrannlaga att fråga Anna, hvad hon\n    tyckte om min bror. Anna blef förlägen, rodnade och knöpplade på\n    fransarne af sin sjal. Med en viss ansträngning svarade hon:\n\n    -- Åh, nog är han hygglig.\n\n    -- Är han sådan som du föreställt dig honom?\n\n    -- Ja, nej... _Din_ bror har jag alltid föreställt mig såsom...\n    hygglig. Men nog är han annorlunda ändå, än min föreställning\n    fattade honom.\n\n    -- Är han öfver eller under den? -- fortfor jag obarmhertigt.\n\n    -- Nog är han på sätt och vis öfver min föreställning, men nog\n    är han mycket styggare än jag trodde. Han sätter mig så ofta i\n    förlägenhet... Ack ändå, sådant jag slabbrar för dig, Celia, men\n    hvarföre skall du... plåga mig med sådana frågor.\n\n    Det att Anna ansåg Clinton för stygg, kunde åter anses för\n    ett lyckligt tecken. Så pass mycket visste jag af erfarenhet.\n    Emellertid beslöt jag att icke vidare plåga Anna med frågor eller\n    anspelningar, utan låta saken i all stillhet ha sin gång. Ville\n    det bli kärlek af, så finge det.\n\n    Några dagar till hade förflutit, då jag hos Anna märkte de\n    små symptomer, som antyda kärlekens tillvaro. Då Clinton var\n    närvarande, såg hon på honom litet oftare än nödigt var, och\n    ändå litet mera förstulet än man brukar. Annas ögon voro äfven\n    vid sådana tillfällen mycket vackrare än eljest; de ägde en god\n    portion af värma och... trånad. Besvarade Clinton blicken, så\n    sänkte den lilla Anna hastigt ned ögonen, och rodnade stundom\n    dervid.\n\n    Var Clinton åter frånvarande, så hände sig att Anna ofta medvetet\n    suckade. Vid sina husliga göromål var hon mäkta tankspridd,\n    och begick många oskickligheter, hvilka ådrogo henne bannor af\n    kaptenskan.\n\n    -- Kan du tro, pappa lilla, huru Anna nu igen bar sig åt -- sade\n    kaptenskan till sin man -- hon hällde ägggulorna i kaffepannan\n    och kaffemåttet i steken. Jag ärnade mycket banna henne, men\n    nändes ej, då hon sjelf började gråta öfver sitt misstag.\n\n    Kaptenen smålog och sade blott: -- hm, hm. Han hade väl samma\n    tankar som jag.\n\n    Med mig talade Anna mycket mindre än förut och var blefven mycket\n    ojemn. Än var hon snartsticken och särdeles kort om näsan; än\n    åter ömmare än nånsin, så att hon stundom helt oförmodadt och\n    utan orsak kom och kysste mig.\n\n    Med Anna var således förhållandet icke tvifvelaktigt. Svårare\n    att sondera var Clinton. Han var glad som vanligt, röjde ingen\n    särdeles tankspriddhet, och tycktes tala med det gamla herrskapet\n    just lika gerna som med Anna.\n\n    -- Kan Clinton -- tänkte jag för mig sjelf -- kan min bror vara\n    en sådan fjäril, som så många andra unga herrar? Jag kan ta för\n    afgjordt, att han mellan fyra ögon sagt Anna vackra saker, som\n    inverkat på hennes känsla, efter Anna blifvit... sådan. Kan\n    Clinton vara nog oädel att väcka känslorna hos ett okonstladt\n    barn, utan att vilja vackert svara emot dem. Kan min bror vara\n    sådan!\n\n    Jag höll redan på att arbeta mig till courage att ge Clinton en\n    vederbörlig lexa, då jag i dag fick se honom jemte Anna komma\n    ifrån parken, promenerande arm i arm. Clinton sade hänryckt:\n\n    -- Önska oss lycka, min syster. Du förstår väl att Anna och jag\n    äro riktigt förlofvade. Säg min Anna, så din blifvande svägerska\n    hör, att du älskar mig.\n\n    -- Ja, ja, ja -- svarade Anna i ljuft bryderi.\n\n    I detsamma syntes kaptenen på trappan. Jag måste säga, att jag\n    dervid blef litet häpen. Icke så Clinton, som gladt utropade:\n\n    -- Ser farbror, att det lyckades. Här står min flicka nu, så\n    ljuft förlägen. Hon är liksom rädd för pappa.\n\n    -- Behöfs icke, mitt barn, behöfs icke. På den der vackra synen\n    var pappa icke så alldeles oförberedd. Kom in, mina barn; ni\n    måste få styrka er med litet vin.\n\n    Clinton kom således mina tvifvelsmål fullkomligen på skam. Och\n    icke nog härmed! Han hade redan förut kommunicerat med Annas far\n    och erhållit dennes bifall och välsignelse. Clinton har betett\n    sig som en duktig gosse och som en klok general. Han skaffade\n    sig vänner i fästningen, innan han intog den. Fast nej; jag är\n    glad, att min liknelse haltar, Clinton har icke tagit sveket till\n    bundsförvandt.\n\n    Om söndag skall firas en förlofningsfest. Den skall bli\n    storståtelig, menade kaptenen. Dit skola komma gäster tillochmed\n    ifrån Tavastehus.\n\n    Huru mycket jag deltar i Clintons och Annas lycka! Det är lika så\n    ljuft att delta i andras glädje, som att sjelf vara lycklig. Och\n    denna lycka är icke uppblandad med någon oro, den är fullkomligen\n    oegennyttig och derföre så tillfredsställande.\n\n    Derföre bort ifrån mig, du orons album! Jag flyr åter till dig,\n    du fridens anspråkslösa bok.\n\n\n                                                   d. 8 Jan. 1851.\n\n    Redan hade jag nästan glömt bort att en portfölj, sådan som\n    denna, finnes till. Nu måste jag åter fly till dig, du nattens\n    vän och orons album.\n\n    Jag har återsett en person, hvilken tvingat fram många af de\n    minnen, hvilka tycktes förgätna. Jag har återsett _honom_, jag\n    vet icke, om med smärta eller med fröjd.\n\n    Clinton hade tillbragt hela hösten i Helsingfors, sysselsatt med\n    tankar på sin doktorsgrad. Anna hade visst stundom rätt ledsamt,\n    men fann sig ändå snart, såsom en klok flicka egnar och anstår.\n    De täta bref, hon erhöll från sitt hjertas vän, bidrogo icke så\n    litet härtill.\n\n    I ett bref, dateradt sjelfva nyårsdagen, underrättade Clinton\n    Anna om, att han snart skulle infinna sig på Mainola.\n    Trettondagen skulle han troligen vara i Tavastehus och kanske\n    tillochmed med sin värda person \"öka assembléens glans.\"\n\n    Clintons förmodade ankomst var ett mäktigt skäl för Anna, att\n    vilja fara till klubben. Hon öfvertalade sin far och mor till\n    denna \"lustresa\". Slutligen vann hon äfven mig, som visst icke\n    väntade mig någon glädje, likgiltig som jag numera blifvit för\n    dansens nöje.\n\n    Vädret var äfven lockande, likasom föret. Nog af, vi foro.\n\n    Förvånade blefvo vi väl icke, men ändå så hjertligen glada öfver\n    att Clinton hållit sitt ord. Han var en af de första vi sågo i\n    salen. Glad var jag för egen del, men än gladare för Annas.\n\n    Sedan den första valsen var slut, sade Clinton, att vi nu finge\n    sakna honom på en stund. Han skulle gå till sitt qvarter, för att\n    taga med sig sitt ressällskap, \"hvilken väl icke kunde underlåta\n    att komma, då hans väns syster och fästmö varit nog förekommande\n    att, på grund af en blott förmodan, bivista assembléen.\"\n\n    Den första kadriljen hade jag den lyckan att dansa med en\n    kavaljer, som nog kunde föra till torgs det lilla han visste. Det\n    var en långsam dans. Det vore bättre för herrar kavaljerer att\n    tala ingenting, än att tala bara snömos. Men så lära icke andra\n    flickor tänka, och hvad mängden tänker, det är väl det rätta.\n\n    Till all lycka fingo både Anna och jag sitta den andra kadriljen.\n    Att vi sutto bredvid hvarandra, var naturligt. Vi fingo\n    tillsamman ha ledsamt efter Clinton, som icke hördes af. Just då\n    de sista tonerna ljödo, sade Anna:\n\n    -- Nej, men se der kommer ändtligen Clinton. Han för med sig en\n    ung, blek gosse.\n\n    Jag satt så, att jag icke kunde se Clinton och hans följeslagare,\n    innan de voro tätt invid oss. Jag skall då... berättade mig\n    sednare Anna... gifvit till ett utrop af öfverraskning och sagt:\n    -- Axel!\n\n    Ja, det var verkligen Axel, men huru förändrad! Ett hufvud längre\n    än då jag, halftannat år förut, såg honom den gången, då... Äfven\n    anletsdragen hade undergått en förändring, som utvisade, att af\n    gossen blifvit en yngling. Med undantag af en ökad liflighet och\n    glans, voro dock ögonen desamma, dessa ögon, hvilka äfven under\n    gosseåldern ägt ett alfvar och ett djup, som tycktes tillhöra\n    någon sednare period af lifvet.\n\n    Axel tycktes söka efter något ord till inledning, men deraf blef\n    intet. Jag skulle så innerligen gerna afbrutit den plågsamma\n    tystnaden... om jag kunnat. Det blef Clintons sak:\n\n    -- Jag tror att herrskapet redan hunnit glömma bort hvarandra.\n    Om det så är, får jag för dig, min kära syster, presentera\n    studeranden Axel Segerskjöld. Det är säkert studenten, som gör\n    honom oigenkännelig.\n\n    Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och så, voro i sjelfva\n    verket fina, och verkade hvad de borde. De förjagade en stor\n    del af förlägenheten och bryderiet. Jag vågade framstamma en\n    anmärkning om, huru mycket \"herr Segerskjöld\" vuxit, och huru\n    roligt det var att se honom.\n\n    -- Tycker _mamsell Värn_ verkeligen, att det är roligt?\n\n    Axel satte mycken tonvigt på detta \"mamsell Värn\". Detta kändes\n    mig något obehagligt, ehuru jag sjelf gifvit anledning dertill\n    genom mitt _herr_ Segerskjöld. Dock, som ställningen oss emellan\n    förändrats, och Axel icke kunde anses för ett barn mer, tyckte\n    jag mig gjort rätt. Jag ämnade äfven framdeles kalla honom \"herr\n    Segerskjöld\".\n\n    Jag minnes icke, huru jag besvarade Axels fråga. Han drog sig\n    undan, sedan han likväl fått löfte om nästa kadrilj.\n\n    Af orsak, att några ortens lejon voro alldeles outtröttliga i\n    polkamasurkan, och icke syntes ha något emot att för det täcka\n    könet presentera deras synbarligen transpirerande kinder, hände\n    sig att denna dans blef längre än den bordt. Jag var rätt nöjd\n    att mitt svaga bröst icke tillät mig sådana fatiguerande danser.\n    Emellertid sökte jag att ordna mina tankar beträffande Axel.\n\n    Huru hade Clinton blifvit så bekant med Axel? Hvilkendera månne\n    hade sökt den andras sällskap? Om Clinton haft någon aning om,\n    hurudant Axels förhållande varit till mig, var det då så alldeles\n    rätt att föra honom till mig? Jag fann ingen lösning af gåtan\n    innan Axel ledde mig till dansen.\n\n    Axels visavis var Clinton, som dansade med sin Anna. De hade så\n    mycket att säga hvarannan; så tycktes icke förhållandet vara\n    mellan Axel och mig. Öfver hälften af kadriljen var redan förbi,\n    då Axel omsider sade:\n\n    -- Jag ville, att jag icke alls lefvat förr än nu, eller ock att\n    allt det förra varit en dröm. Då vore vi icke så fremmande.\n\n    -- Låt oss _anse_ allt det förra för en dröm, och vi skola icke\n    vara fremmande mera.\n\n    -- Ja, men vet... mamsell Värn, att jag omöjligen kan komma mig\n    att tycka så. Och jag _vill_ ej ens anse allt det förra för en\n    dröm. Det finns deri ett och annat för godt, för att vara blott\n    en dröm.\n\n    För godt för att vara blott en dröm? -- sade jag -- Kan\n    verkligheten, äfven då hon är skön, gå upp emot en skön dröm?\n    Vackra drömmar äro en gåfva ifrån höjden, med hvilken jordens\n    gåfvor icke tåla någon jemförelse.\n\n    -- Men om dessa jordens gåfvor ändå äro himlens?\n\n    -- Jag förstår icke, hvad... Axel menar.\n\n    (När jag skulle kalla honom herr Segerskjöld, var det mig, som om\n    tungan häftade vid gomen. Halft med ansträngning, hälft omedvetet\n    nämnde jag honom således vid namn. Men jag rodnade).\n\n    -- Det kan nu vara nog -- sade Axel --; det förflutna står åter\n    vid min sida och är icke fremmande mer.\n\n    Han såg på mig med en obeskriflig blick, och suckade helt lätt.\n    Sedan sänkte han blicken och talade liksom för sig:\n\n    -- Jag vet ej, om jag vågar mig till Mainola. Äro husvilla\n    fremlingar välkomna der?\n\n    -- Huru kan Axel tvifla derpå? De _äro_ välkomna.\n\n    -- Äfven oaktadt Celia finnes der?\n\n    Nu anade jag, att hans mening med detta _vågar_ kunde vara en\n    annan, än det först ville tyckas. Denna aning vågade jag dock\n    icke låta inverka på mitt svar, som blef:\n\n    -- De som äro välkomna hos dem, hvilka äro mig i föräldrars\n    ställe, äro det äfven för Celia. Isynnerhet om de äro husvilla.\n\n    -- Tack Celia för dessa ord, som innebära mera än du kanske anar.\n    Ty jag _är_ husvill och längtar efter ett nytt hem. Och jag skall\n    _våga_ mig till Mainola.\n\n    Dansen var slut, och Axel gick att tala med Clinton, hvarpå han\n    syntes aflägsna sig. Clinton återkom med det besked, att Axel\n    sagt sig illamående och vändt hem tillbaka. Min bror gick att\n    söka sig ny visavis. Han sade det höra till saken, att dansa med\n    sin fästmö minst två gångor, och med sin syster... ingen. Clinton\n    tycks hafva samma åsigt som fordom, att det nemligen ser pjåkigt\n    och tillgjordt ut att dansa med sin syster, om hon eljest har\n    någon tur.\n\n    Snart fick jag veta, hvarföre Axel kallade sig husvill. Clinton\n    berättade mig, att alltsen hans mors giftermål med v. Degen, hade\n    hemmet blifvit honom mindre kärt. Modren lär äfven blifvit mera\n    ovänlig emot Axel, osäkert på hvilka grunder, menade Clinton.\n    Endast en gång på ett års tid hade han besökt hemmet, af längtan\n    efter sina systrar. Detta besök varade blott ett par dagar.\n    Föröfrigt försåg man honom med penningar nog.\n\n    Jag tänkte: -- Axel är en martyr för Celias skull. Ja, för min\n    skull saknar han hemmets ljufva och hulda omvårdnad. Hvarföre\n    skall Celia vara en oskyldig orsak till så mycket ondt? Stackars\n    Axel!\n\n    Jag sökte utforska Clinton. Han hade genom en tillfällighet\n    blifvit bekant med Axel. Han hade blifvit bjuden på hans\n    studentkalas, han visste ej af hvem, ty tio nyssblefna studenter\n    voro med om tillställningen. Clinton hade fattat tycke för\n    ynglingen, hvars femton år icke hindrade ett djup och en flygt,\n    högre än mången tjuguårings. Sedan hade han sökt Axels sällskap,\n    ty Clinton föredrager i allmänhet yngre personers sällskap\n    framför äldres. \"Jag vill så gerna agera beskyddare\" tillade min\n    bror. Lustresan till Tavastehus hade äfven varit en proposition\n    af Clinton.\n\n    Min bror tyckes icke ana... Jag skulle, om jag äfven ville det,\n    icke for min död kunna förtaga Clinton hans okunnighet.\n\n    De två följande kadriljerna dansade jag. Mina moitiéer uppbjödo\n    nog sin förmåga att \"hålla mig varm\"; äfven måste jag hålla dem\n    räkning för det de allsicke liknade första kadriljens hjelte. Det\n    hjelpte icke, jag hade så tomt efter... Axel.\n\n    Huru glad skulle icke jag således bordt bli, då Axel åter\n    inträdde i salongen. Hans illamående hade upphört; han hade icke\n    kunnat få sömn, när andra roade sig. Derföre måste han återvända.\n    Jag kände tydligt att jag bleknade.\n\n    Han uppbjöd mig till kotiljongen. Jag hade bordt svara nej, men\n    jag svarade ja. Jag var ju förbjuden att valsa.\n\n    Redan för två år sedan, då han var hufvudet kortare än jag, var\n    det lätt att valsa med Axel. Nu var han halfva hufvudet längre.\n    Han både valsade och förde väl. Det gick så lätt och lustigt; jag\n    visste icke af någon ansträngning.\n\n    Redan den första gång, jag blef upptagen af en fremmande\n    kavaljer, kände jag en stickning i bröstet och andtäppa. Jag\n    beklagade mig deröfver. När jag andra gången skulle blifva\n    upptagen, sade Axel:\n\n    -- Jag ber om förlåtelse, min herre. Mamsell Värn vågar icke\n    valsa utöfver de ordinära turerna med... mig.\n\n    Kavaljeren aflägsnade sig småförtretad. Axel rodnade, kanske för\n    det han ansåg det låta egenkärt, då han sagt med mig. Jag tyckte\n    dock om honom, för att han gifvit ett tydligt svar. Jag tackade\n    honom derför.\n\n    Sedan en och annan fått samma besked, fingo vi sitta ostörda.\n    Då var att se, huru Axel blef sig olik. Han var glad, liflig,\n    skämtsam, intressant. Det var ett underverk. Så upprymd hade jag\n    aldrig sett honom i hemmet, aldrig förut. Bland annat sade han:\n\n    -- Jag tycker mig vara en helt ny menniska. Jag ser för mig\n    framtiden i ljus. Förklara för mig det, Celia.\n\n    -- Säkert kommer det deraf, att Axel blifvit student. Det måste\n    vara ett eget nöje, ett nöje, hvilket qvinnan aldrig får erfara.\n\n    -- Ja, det är ett nöje. Verlden ligger framför mig så stor,\n    så öppen. Den stolta tanken, att kunna verka något i verlden,\n    tränger fram lik stjernan ur natten. Önska mig lycka, Celia!\n\n    -- Jag önskar Axel det allra bästa på jorden. Godt nytt år!\n\n    -- Och hvad mån' vara detta allra bästa? -- sade han med en ton,\n    som sade, att skämtet redan fullkomligen utrymt platsen.\n\n    -- Det som för jorden närmast till himlen.\n\n    -- Då förstår jag, att Celia icke menar jordiska utmärkelser,\n    yttre ära och stjernor. De stjernor äro bäst, som bäras...\n    innanför. Dock tycker jag, att det vore en stor lycka, ja väl den\n    allra största, att kunna på något sätt höja sig i deras ögon,\n    hvilka vi älska. Låt vara, att fosterlandet är vår älskarinna,\n    då skola vi icke sky att uppoffra oss för detsamma. Man bör vara\n    beredd att tillochmed _dö_ för det man älskar. Då blir troheten\n    beseglad genom döden. Ja, det vore ljuft att dö för... sådant!\n\n    -- Ja, det är sannt. Men jag ville nästan, att jag icke vore\n    qvinna.\n\n    -- Det var bra, att Celia tillade detta _nästan_. Eljest skulle\n    jag hafva en motsatt, besynnerlig önskning. Jag ville icke alls\n    _vara_. De blommor, som vända sig mot solen hade icke glada dar,\n    om solen vore borta.\n\n    Hastigt förändrande ton sade han småleende:\n\n    -- Celia lär finna, att jag lärt mig att säga komplimanger.\n\n    -- Lofva mig att hädanefter använda dem sparsamt -- sade jag.\n\n    -- Lofva mig att hädanefter vara en annan, än Celia är -- svarade\n    Axel.\n\n    Kotiljongen slutade assembléen. Följande dagen foro vi af\n    till Mainola. Clinton och Anna satte sig i en släde, kaptenen\n    naturligtvis med sin fru i en annan. Mig blef intet val öfrigt.\n    Jag måste sitta med Axel i den tredje släden.\n\n    Till min ledsnad måste jag medge, att så fort resan aflopp med\n    Axel, hade den troligen icke aflupit med någon annan. Han var\n    glad och treflig, och använde ytterst sparsamt... komplimanger.\n\n    Lilla Emma, som säkert haft mycket ledsamt, emottog oss med en\n    barnslig glädje. Men visst såg hon bra förvånad på Axel.\n\n\n                                                       d. 12 Jan.\n\n    Axel har blifvit en stor favorit hos farbror och faster, -- så\n    kallar jag nuförtiden kaptenen och kaptenskan. Faster är förtjust\n    i hans belefvenhet och artighet, farbror i hans \"förmåga att\n    kunna följa med,\" samt hans qvicka infall. Jag sjelf, huru må\n    det vara med mig? Naturligtvis fröjdar det mycket Celia, att den\n    person, hon sjelf håller af, äfven blir afhållen af andra, dem\n    hon håller af. Personen vinner derigenom i ökad glans.\n\n    I går, då Axel icke var inne, roade det farbror att bry mig\n    för honom. Jag svarade så ogeneradt jag nånsin kunde, att\n    jag verkligen höll bra mycket af Axel, och att jag dertill\n    hade rättighet, då han varit min discipel. Då sade farbror\n    småskrattande:\n\n    -- Nu kom Celia att missäga sig. Du sade att det var en\n    rättighet, men menade säkert en _skyldighet_.\n\n    Jag rodnade, hvilket var förtretligt, emedan Clinton var i\n    rummet. Småstucken och i bryderi gick jag ut. Snart mötte jag\n    Axel och Emma, som kommo från den rimfrostprydda parken.\n\n    Gud är mitt vittne, att jag vid denna syn tänkte: -- o, att\n    småningom skulle uppvexa ett ömt förhållande mellan dessa två! De\n    tyckas skapade för hvarandra.\n\n    Emma gick i all stillhet bort, och lemnade oss allena. Jag\n    började tala om Emma, jag berömde, såsom jag det borde, mycket\n    det lofvande trettonåriga barnet. Jag ryckte fram med en invit på\n    långt håll, huru passligt det vore, om Axel o.s.v.\n\n    Jag vågade icke ens härvid se på honom. Han ljufva sonora röst\n    hördes svara:\n\n    -- Jag förstår Celias mening, och jag tackar dig derför. Celia\n    talade som ur min egen själ; äfven hos mig har en sådan tanke\n    trängt sig fram. Men jag har tillbakavisat den. När insekten\n    en gång svedt vingarne på ljuset, så locka honom icke ens de\n    klaraste stjernor af första ordningen; vid ljuset fäster sig\n    insektens lif, tills det i döden släcks.\n\n    Dessa ord försatte mig i en onämnbar rörelse. Jag tyckte mig\n    gjort mycket illa, som framlockat sådana ord. Jag skyllde på\n    kölden och sprang i min kammare, der jag nu är.\n\n    Jag öfvertänker den djupa rörelsen i min själ. Hvad skall den\n    båda? Är Celia skapad till olycka, till sin egen olycka, eller\n    andras, dem hon håller af?\n\n    Men hvarföre tänker jag på olycka. Skall någon sådan nödvändigt\n    uppstå nu? Att jag för Axel äger ett stort, altför stort värde,\n    det vet jag. Är min känsla icke tacksam derför, besvarar jag icke\n    hans _kärlek_... ack att jag måste använda detta ord... då blir\n    det olycka, Axels. Besvarar jag den, _skulle det så hända att jag\n    besvarade den_, hvem blir då den olyckliga? Månne jag sjelf? Men\n    hvarföre tänker jag på olycka!\n\n\n                                                             d. 17.\n\n    Lektionen med Emma var slutad. Hon sade till mig:\n\n    -- Söta Celia, hvarföre har du blifvit så ängslig? Du suckar så\n    ofta, när du läser med mig.\n\n    -- Gör jag det? Det visste jag icke af.\n\n    -- Vet Celia, vore jag några år äldre, så skulle jag sucka så...\n    för Axels skull.\n\n    -- Hvarföre just för Axels skull?\n\n    -- För han är så söt. Om jag någongång i verlden blir gift... det\n    kan ju hända... så ville jag, att det vore med en, som skulle\n    likna Axel bra mycket.\n\n    -- På hvad sätt är då Axel så söt?\n\n    -- Så Celia kan fråga! På allt sätt. Han är emellanåt så rolig,\n    och sedan igen så förståndig. Han är också så karlaktig och\n    duktig, när det gäller, och dessemellan är han så snäll och god.\n    Han skulle visst icke göra en mask förnär. Och sist så är han så\n    vacker, och det är ju också ändå någonting, det.\n\n    -- Det är märkvärdigt, huru många fullkomligheter hos Axel Emma\n    hittat på.\n\n    -- Mycket märkvärdigare är det, att Celia icke hittat på dem. Och\n    ändå tänker Axel på ingenting så mycket, som på Celia.\n\n    -- Huru kan Emma tala sådant? Huru vet Emma det?\n\n    -- Jo, ser Celia, jag har det af Axel sjelf. Hvarföre tror Celia,\n    att han så gerna är med mig allena; det är bara för att få i\n    fred tala om Celia. Han frågar mig så mycket om Celia, ja, allt\n    möjligt frågar han. Och när jag då berömmer dig, såsom alla måste\n    göra, så blir han så glad, och om jag berättar något, som Celia\n    sagt eller gjort, så hör han så uppmärksamt på, att jag är rädd\n    han skall förlora andan. Det är riktigt sannt. Skulle jag icke\n    veta, huru rysligt mycket Axel håller af Celia. Ack, vet du, i\n    går frågade han mig, huru lexan gått. Jag sade då, att Celia\n    varit nöjd med mig och kysst mig. Då kom Axel till mig och stal,\n    riktigt stal en kyss af mig. Nog förstår Celia, hvarföre han det\n    gjorde.\n\n    Jag blef ledsen på mig sjelf, för det jag så gerna åhört Emmas\n    berättelse. Derföre sade jag temligen omildt:\n\n    -- Men hvart vill då Emma komma med detta prat?\n\n    -- Jo, det skall jag säga. Jag skulle vilja att Celia vore mera\n    god emot Axel. Celia tycks vara liksom rädd för honom. Celia\n    borde hålla af Axel lika mycket, som han håller af dig. Åhå, vore\n    jag i Celias ställe, nejminsann jag skulle låta en sådan gosse,\n    som Axel är, vara så der. Jag skulle hålla af honom så rysligt.\n    Och jag skulle äfven _visa_ det.\n\n    -- Men, minns Emma, jag är ju hela fyra, fem år äldre än Axel.\n\n    -- Fyra, fem år äldre, hvad gör det? Så mycket äldre var också\n    mamma än pappa, och lycklig var pappa, så länge mamma lefde. Jag\n    minns ännu, huru de höllo af hvarann, och huru pappa gret, när\n    mamma lades i kyrkomullen. Hvad gör ålder!\n\n    -- När Axel blir så gammal som jag nu är, så har han glömt mig.\n\n    -- Glömt? Du tror sådant om Axel. Han kan ej glömma! Å nej. _Han\n    är den allrabästa._\n\n    Sedan Emma sagt detta, gaf sig barnahjertat luft i en ström af\n    tårar. Hade en engel ifrån himlen nedstigit som förespråkare för\n    Axel, han hade dock icke kunnat vara vältaligare än detta barn,\n    hvars späda fantasi, förgudande sitt föremål, altförväl röjde\n    sin riktning, men hvars goda, oegennyttiga hjerta ändå glömde\n    allt vid tanken på dens väl, som gifvit barnafantasin dess späda\n    vingar.\n\n    Oemotståndligt bröto tårar sig väg ur källan af mitt hjerta.\n\n    De blandade sig med Emmas.\n\n\n                                                            d. 20.\n\n    Klockan är icke mera än tre på morgonen. Jag har stigit upp, för\n    att uppteckna den dröm, som nyss väckte mig. Minnet af drömmar\n    förgår så lätt, om man icke griper dem på färsk gerning.\n\n    Jag var i en bergig skogstrakt, der träden voro så höga, så höga.\n    Clinton och Anna voro med mig.\n\n    Vi hade att gå uppför ett ganska brant berg. Anna var mycket\n    rädd och stödde sig ängsligt på Clintons arm. Jag var icke alls\n    rädd, och uppmanade dem blott att skyndsamt stiga på. Hvart jag\n    egentligen ville, vet jag ej, lika så litet hvad jag ville.\n    Likväl var det någonting ytterst maktpåliggande och vigtigt.\n\n    Småningom märkte jag att Clinton och Anna blefvo efter. Likväl\n    påskyndade jag mina steg. Då jag åter såg bakom mig, fann jag att\n    de, i stället för att vidare komma uppåt, gledo sakta nedföre\n    och tillbaka. Då ropade jag dem an. De svarade med knappt hörbar\n    röst, att de hade bättre att vara i dalen. Då beslöt jag att icke\n    mera plåga dem. De fingo vara der de ville. Jag tänkte icke på\n    dem vidare. Jag gick på oförskräckt. Jag kom till bergets topp.\n\n    Toppen var bevuxen med granar i en stor cirkel. Jag gick inom\n    cirkeln. Der stod Axel, och tycktes vänta på mig.\n\n    -- Ack, hvad Celia var god, som kom. Nu får du se alla de\n    rikedomar och skatter, som jag förvärfvat åt dig. Följ mig.\n\n    Sedan jag gått några steg fram vid Axels ledande arm, stannade\n    jag tvärt. Vår väg var afbruten genom en mörk håla.\n\n    -- Detta ser ut som nedgången till en grufva -- sade jag.\n\n    -- Det är så -- sade Axel -- fatta mod och sätt dig jemte mig i\n    denna korg. Vi skola fara nedåt.\n\n    Der fanns verkeligen en stor korg, som jag icke märkt. Vi satte\n    oss i den. Den gick nedåt medelst ett vindspel. Det var mörkt,\n    stickmörkt.\n\n    -- Är du rädd för mörkret, Celia?\n\n    -- Ja, om jag vore ensam, men icke med Axel.\n\n    -- Det börjar väl äfven snart att ljusna -- sade Axel.\n\n    -- Huru djup är denna grufva? -- sporde jag.\n\n    -- Djupare än höjden af det berg, du klättrade uppför.\n\n    I detsamma började det ljusna. Korgen sänkte sig alltmer, och\n    ljuset tilltog. Det började höras ett dån och ett skrammel, som\n    tilltog i samma mon som ljuset. Konturer af menniskofigurer\n    började synas; de tycktes vara i en liflig rörelse och arbeta med\n    kraft.\n\n    Bottnet af grufvan såg ut som en underjordisk stad. Detta erbjöd\n    en vacker och skön anblick. Den öfvergick all föreställning.\n\n    Omsider stannade korgen på botten, och vi stego ur.\n\n    -- Nu skall jag visa för dig mina arbetare. De äro indelta i\n    tvenne klasser; men slafvar äro de alla.\n\n    Jag såg på arbetarene. Alla voro de svarta och smutsiga.\n\n    -- Se noga på denna klass. Den utgöres af sådana menniskor,\n    som värderat det jordiska guldet högre än allt annat. De hafva\n    frivilligt gifvit sig till slafvar. Deras lön är stor nog.\n\n    Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på första klassens arbetare.\n    Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på\n    deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen\n    voro lika. I hvarenda af dem igenkände jag... Edvard. Den Edvard,\n    som jag fordom hade älskat i barnets inbillning. Den Edvard, som\n    öfvergaf mig, emedan jag var fattig på jordens guld, han, hvars\n    otro icke kostat mig någon tår och ingen sorg, emedan min kärlek\n    blott var... inbillning; ja, denne Edvard stod der nu för mig,\n    representerad i tusende olika och dock lika gestalter.\n\n    Axel gick ifrån dem, och förde mig till den andra klassen.\n\n    -- Se noga äfven på denna klass. Den utgöres af sådana män, som,\n    lika onda englar, kunna tjusa så det rena som det orena sinnet,\n    men hvilkas makt blott grundas på ett fint bedrägeri. De hafva nu\n    äfven fått sin lön. De äro mina tvångsarbetare.\n\n    Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på den andra klassens arbetare.\n    Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på\n    deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen\n    voro lika. I hvarenda af dem igenkände jag... Josef. Den Josef,\n    som lik en ond engel demoniskt tjusat min själ, han, som jag\n    öfvergaf, emedan han aktade det heliga ringa, Josef, hvars\n    förlust kom verlden att gapa emot mig så tom och sorglig, emedan\n    min kärlek ändå icke varit inbillning; ja, denne Josef stod nu\n    der for mig i tusende olika och dock lika gestalter.\n\n    Ännu en tredje klass menniskor varsnade jag; det var qvinnor,\n    handtlangerskor åt den andra klassens män. Äfven de voro\n    sinsemellan lika. Jag vågade knappt se åt dem. De ägde alla,\n    äfven de, bekanta drag.\n\n    Axel gjorde ingen anmärkning öfver denna tredje klass. Han\n    tycktes icke ens märka den. Han gick hastigt förbi, och drog mig\n    med sakta våld åt ett annat håll, så att vi voro på ett visst\n    afstånd.\n\n    -- Ser du, min Celia, dessa äro nu alla de, som lyda under mig.\n    Är jag icke rik? Kom, skall du få se, hvad slafvarna hjelpt mig\n    till.\n\n    Med dessa ord knackade han på bergväggen, som öppnade sig. Vi\n    voro i ett rum, stort som den största kyrka, och rikare prydd än\n    någon sådan. Taket, golfvet, väggarne voro af silfver och guld,\n    som ormlikt ringlade sig inom hvartannat. Ädelstenar af alla slag\n    bildade guirlander kring väggarne. Ifrån taket hängde kronor utan\n    ett enda ljus, men gifvande en sådan glans, att jag undrade, huru\n    mina ögon kunde uthärda en sådan herrlighet.\n\n    -- Du förvånar dig öfver prakten i mitt rike -- sade Axel. --\n    Snart skall du få se en ännu skönare syn.\n\n    Då framstodo omkring oss ljufva, underbara gestalter, som alla\n    voro _olika_, och dock så sköna. De föllo, en och en, på knä för\n    oss, och framräckte sina skänker.\n\n    Axel gaf en vink; då framstod ett af de sköna väsendena och\n    räckte mig -- en myrtenkrona. Jag ämnade sätta den på mitt\n    hufvud, men först ville jag dock erfara, huru skickligt den var\n    flätad. Jag höll den upp emot de bländande kronorna, och fann att\n    myrtenkronan var genomskinlig. Jag blef rätt skrämd häraf.\n\n    -- Jag vill ej hafva den. Den är ej gjord af myrten, utan af\n    smaragd -- utropade jag, och släppte kronan i golfvet. En\n    förunderligt vidrig klang hördes, då kronan föll i stycken.\n\n    Nu trädde Axel till mig med strålande ögon och sade:\n\n    -- Du har bestått profvet. Din rena själ kan icke dåras mer af\n    falska glitter. Du lilla flicka, hemta hit en bättre krona.\n\n    Hon lydde, kom och satte på mitt hufvud en bättre krona, en äkta\n    myrtenkrona. Det kände jag af bladens böjlighet och sköna svalka.\n\n    Jag såg på den sköna gifverskan. Var det icke Emma? Ja. Jag\n    tackade henne med en kyss. Det såg Axel och han talade:\n\n    -- Den tid vi bodde uti solens ljus, tog Axel Celias kyssar ifrån\n    Emmas mun. Nu tar jag dem från Celias egna läppar.\n\n    Han kysste mig. I detsamma hördes en sakta musik, och sedan\n    började de vackra gestalterna uppstämma en ljuf melodi, hvars\n    harmoni efterhand blef allt mera rik, mångfaldig och underbar.\n    Det var en festlig brudsång.\n\n    -- Är här ej godt att vara? -- hviskade Axel. Jag svarade:\n\n    -- Om dock min far och moder lefde än och såge Celias lycka!\n\n    -- Jag var beredd på Celias goda hjertas önskan. Derföre har jag\n    kallat hit din fader och din mor.\n\n    Då kände jag, att mina axlar lätt vidrördes. Jag såg mig om. På\n    ena sidan om mig stod min far, på den andra min mor. De voro\n    sig fullkomligen lika, endast yngre. De voro lika unga, som den\n    öfriga brudskaran omkring mig.\n\n    Min glädje blef nu fullkomlig. Helt och hållet försmälte jag i\n    det närvarandes lycka. Jag sträckte mina händer efter Axel, för\n    att tacka honom för all denna salighet. Han förstod mig, kysste\n    mig och... jag vaknade.\n\n    Der ligger den lilla Emma, hon som i drömmen gaf mig den goda\n    myrtenkronan. Ibland suckar hon lätt. Kanske drömmer äfven hon\n    någon vacker dröm.\n\n    Hvad månne min dröm betyda? Jag har drömt om silfver och guld.\n    Det säges icke betyda något godt. Åtminstone är silfver illa,\n    säger man.\n\n    Det var en gång fråga om drömmars betydelse. Då sade en satiriker\n    i sällskapet: -- drömmar betyda just precis det, som framdeles\n    kommer att ske i verlden.\n\n\n                                                       d. 24.\n\n    I dag reste Clinton och Axel bort. Det var en sorgens dag.\n\n    På förmiddagen föreslog Clinton en promenad. Emma följde med.\n    Småningom afdelade sig sällskapet helt naturligt i tvenne\n    kotterier. Clinton och Anna bildade det första; Axel, Emma och\n    jag det andra. Hastigt sade Emma: -- jag vill veta, hurudant\n    förlofvade tala, och sprang till Clinton och Anna. Axel sade:\n\n    -- Ett så förståndigt och godt barn, som Emma är! Hon kände i\n    luften, att jag ville vara ensam med Celia.\n\n    -- Emma är ett mycket förståndigt och godt barn -- sade jag\n    tanklöst.\n\n    Vi talade först ett och hvarje i likgiltiga ämnen, tills det\n    äfven blef fråga om resan. Jag bad Axel vara försigtig och icke\n    förkyla sig.\n\n    -- Jag lofvar det, då Celia så vill -- sade Axel, med ett alfvar,\n    som tycktes illa harmoniera med frågans obetydlighet. Med än\n    större värme fortfor han:\n\n    -- Jag lofvar ännu mer än Celia fordrar. Jag lofvar dig att ren\n    och obesmittad gå igenom ungdomsålderns faror. Celia, detta namn\n    skall blifva mig en stark sköld. All min äregirighet lofvar jag\n    dig... äran utan Celia vore utan värde. Sist lofvar jag dig min\n    kärlek, en varm och trogen, ja, en evig kärlek. Jag kan icke\n    föreställa mig en möjlighet att lefva, om Celia ej bodde i mitt\n    hjerta, icke heller någon himmel, der ej Celia vore. Jag lofvar\n    dig en kärlek, som gifver allt, men fordrar... intet.\n\n    -- Det är för mycket, Axel. Tala dock ej så -- hviskade jag, i\n    det tårar ovillkorligen fuktade mina ögon.\n\n    -- Du gråter, Celia. Jag tackar dig. Du kan ha rätt, ty att\n    försaka dig för alltid, det vore dock hårdt. Derföre vill jag\n    förändra mina ord. Den kärlek, som nu lifvar mitt bröst, den\n    gifver allt och fordrar intet. Ser du, jag frågar dig icke, om\n    min kärlek har något gensvar i ditt hjerta. Det är nog för mig,\n    att jag älskar dig.\n\n    Åter sade han, efter en lång tystnad:\n\n    -- Det vore äfven förmätet af mig, att af Celia fordra ett svar.\n    Jernet skall pröfvas i eld, innan det duger. Framdeles någon\n    gång, sedan jag bestyrkt min trohet och min rena vilja att vara\n    Celias vän... då är det tid för frågor.\n\n    Huru gerna jag velat säga några ord. Äfven jag hade ju bordt\n    gifva... någonting. Jag försökte tala... jag kunde icke, vågade\n    ej. Axel förekom mig nu såsom ett väsen ifrån ett annat hem, ett\n    väsen, som nedlåtit sig till ett jordens barn. Det gick igenom\n    mig en rysning. Jag gick der darrande och ängslig.\n\n    Axel såg på mig, och sade med skiftad ton och blick:\n\n    -- Jag har sagt allt. Nu känner Celia mig... Derföre skola\n    vi tala annat. Vi skola leka, skämta. Jag är ett barn. Skämtet\n    passar bra för mig. Och Celia är ett barn, som aldrig kan bli\n    annat än ett barn. Derföre skola vi ha roligt... Emma, kom hit.\n    Hvad har du att göra der med de gamla!\n\n    Emma kom, och Axel hade med henne många roliga upptåg, som också\n    fingo mig att skratta.\n\n    De några återstående timmarna var Axel så glad och tokrolig, att\n    jag aldrig förr sett honom så. Och när han satte sig i släden,\n    tycktes det allsicke kosta på honom att resa.\n\n    Clinton var icke så glad. Dock sökte också han på sitt sätt\n    trösta Anna, stackars barn, som gret.\n\n\n                                                     d. 1 Mars.\n\n    Tomt, tomt hade vi de första tiderna efter de kära bortfarna\n    vännerna. Farbror klagade att han \"radicaliter\" förlorat sin\n    matlust och sitt humör; Anna gret tidtals, likaså Emma, som\n    klagade, att det aldrig var riktigt roligt mer. Endast faster\n    hade nog förströelse af sitt hushåll, och jag... jag gret icke.\n\n    Nu deremot, sedan tårarna i det närmaste upphört för Anna och\n    Emma, tyckes turen ha kommit till mig. Nyss gret jag så, att det\n    var underligt, huru jag icke smälte. Men dessa tårar voro ljufva.\n\n    Kan det vara möjligt att jag älskar denna gosse, har jag ofta\n    frågat mig, och fått till svar: kunde det vara möjligt att jag\n    icke älskade Axel? Åldern gör intet, sade Emma.\n\n    Emellertid, _om_ det är kärlek, huru olika mot den, jag hyste\n    för... Josef! Den kärleken kom hastigt som ett rus, en yrsel; ja,\n    den var äfven ett rus, en yrsel, efter hvilken uppvaknandet var\n    svårt och tungt. Men den, jag nu känner, har kommit småningom,\n    den har så stilla smugit sig kring hjertat; den har tillvuxit\n    så jemnt och säkert, som en snöboll, rullad i blid snö. Den är\n    nästan för ljuf, och fridfull, för att vara kärlek, dock för\n    litet systerlig, för att _icke_ vara kärlek. Således är det väl\n    ändå kärlek.\n\n    Men då det är kärlek, och denna är så ljuf, så fridfull, hvarföre\n    skall jag då gråta? Ehuru jag känner denna kärleks art, är det\n    dock, som om jag fruktade den. Hvarföre skall jag tänka på\n    framtiden!\n\n    Hvad menniskan dock är oklarsynt och dåraktig. Den tid, jag förra\n    gången älskade (synd på det ordet!), då hade jag intet rum för\n    fruktan eller onda aningar. Jag fördes som i yrsel. Nu deremot,\n    då min älskling är så annan, så ädel, god och ärlig... nu fruktar\n    jag.\n\n    Anna och Emma, som icke veta af orons album, hafva undrat,\n    hvarföre jag icke mera skrifvit någonting i fridens bok. Det har\n    icke skett, emedan jag saknat lust dertill. Så har jag talat till\n    dem, och till en del sannt. De tider, jag haft lust att uppteckna\n    någonting, hafva varit sådana, att jag hellre meddelat mig för\n    dessa stumma vittnen, dessa hvita pappersblad, än för menniskor.\n    Ja, jag har skytt att meddela dem någonting om sådant, som rör\n    Axel. Jag kan icke vara uppriktig och öppenhjertig nu. Det vore\n    att vanhelga... Vore det icke?\n\n    Men jag vill försöka något annat. På en tid skall jag icke ens\n    ha dessa stumma vittnen till förtrogna. Jag skall begrafva den\n    ljufva låga, som alltmera värmer mitt hjerta, inom mitt eget\n    bröst. Jag tror ej för det, att hon af brist på näring dör.\n\n\n                                                      d. 20 October.\n\n    Jag har hållit mitt ord. På lång tid har den svarta portföljen\n    varit oöppnad.\n\n    Den sköna våren har varit, sommaren har flytt, hösten har kommit;\n    löfven hafva gulnat och till större delen affallit. Endast\n    körsbärsträdens blad äro envisa och hålla sig gröna.\n\n    Nu är det höst, men i min själ herrskar vår. Hösten och\n    förödelsen omkring mig förmå icke smitta mitt hjerta.\n\n    Hvarföre griper jag då i orons album? Emedan jag förbehållit\n    mig rättigheten att få skrifva i det, då något särdeles gladt\n    inträffat. Det är märkvärdigt, att jag allaredan skrifvit om\n    detta glada äfven i fridens album. Det är så roligt att mer än en\n    gång uppteckna det, som mycket fröjdar själen.\n\n    Axel har skrifvit ett bref till oss. Den skälmen har adresserat\n    brefvet till... lilla Emma. Det lyder så här:\n\n                                               H:fors d. 15 Oct. 1851.\n\n        Söta Emma!\n\n        Hvad Emma skall bli förvånad öfver att få ett bref från mig.\n        Emma har väl icke förut fått många bref, och säkert intet enda\n        från en gosse.\n\n        Ändå har jag just ingenting vigtigt att skrifva. Men kanske\n        skall det roa Emma att veta, att jag vuxit mycket. Emma tyckte\n        redan i vintras, att jag var altför lång; nu skulle Emma bli rädd\n        för mig, vet Emma, ty jag felar blott två tum i tre aln. Men\n        säkert har Emma också vuxit, så att du icke behöfver se dessmera\n        upp till mig än förut. Emma blir väl icke rädd?\n\n        Vet Emma, att jag den 20 October fyller sexton år? Emma måste\n        den dagen få dricka mera kaffe än eljest. Jag vet att Emma\n        tycker fasligt mycket om kaffe.\n\n        Jag skulle inte för någon våga berätta, att jag i slutet af\n        denna månad ärnar mig till Mainola. Kanske Emma ändå törs\n        gifva sina goda fosterföräldrar en liten vink derom. Hviska\n        det äfven för Celia, så att ingen må bli skrämd.\n\n        Ser du, lilla Emma, huru alldeles ingenting jag hade att\n        berätta för dig. En annan gång bättre. Helsa alla så mycket\n        från\n\n                                                    _Axel Segerskjöld_.\n\n    Det är således i dag Axels födelsedag. Han fyller sexton år. Jag tycker\n    det för Axel är så mycket, som för andra tjugusex.\n\n    Emma har ställt så till, att vi verkligen i dag fått dricka mera kaffe\n    än vanligt. Emma sade, att hon tyckte kaffe aldrig smakat så bra. Jag\n    tyckte så med, fast jag ingenting sade. Anna var den enda, som ej\n    tycktes tycka så. Men det är sannt, Clinton har icke i dag sin\n    födelsedag.\n\n    Farbror blef mycket glad öfver nyheten. -- Det är en skön sak -- sade\n    han -- att man åter på en tid får hit någon att prata förnuft med. Det\n    skall bli roligt, att få höra universitetsnyheter. Också jag har varit\n    student, och den som en gång varit det, förblir det ock.\n\n\n                                                             d. 5 Nov.\n\n    Hösten har för en tid lemnat rum för en skarp vinter. Den 29\n    October var ett förfärligt väder. Jag anade, att Axel var på\n    vägen då, men jag tackade Gud, att det icke var en sjöresa.\n\n    Han kom den trettionde, icke alls illa medfaren. Han sade, att\n    man måste vara nöjd, när man har slädföre, om också drifvorna\n    göra, att man icke hinner mera än en mil på tre timmar.\n\n    Så stor och vacker Axel blifvit. -- Det var en lycka -- sade\n    Emma -- att han skref till mig derom, eljest hade jag verkligen\n    blifvit rädd.\n\n    Underligt att jag aldrig märkt, att Axel är vacker. Och dock är\n    han sig så lik i det _stora hela_. Samma uttryck, samma själ,\n    samma ögon, som då jag frågade honom plurariel af _ciel_!\n\n    Kanske är det förändringen i min egen själ, som låtit mig märka\n    förändring hos Axel.\n\n    Axel är mot mig så grannlaga. Icke ett ord af sådant, som... nå\n    ja!\n\n    Stundom vill det synas, som han tillochmed undveke mig. Deremot\n    håller han sig, än mer än förra gången, till Emma. Månne detta\n    vara så alldeles bra? Han tror väl, att Emma är mera barn, än hon\n    kanske är det.\n\n    Jag har stundom ärnat varna Axel, men det skulle passa sig så\n    illa för mig. Anna borde göra det, men säkert faller henne icke\n    sådant in, och jag... jag skulle icke kunna göra Anna uppmärksam\n    derpå.\n\n    Men månne det kan vara någon fara för Emma? Är hon icke verkligen\n    förmycket barn dertill. Och vore det fara, månne denna just vara\n    så... farlig? Skall det icke blifva blott en ljuf, barnslig\n    fantasi?\n\n\n                                                              d. 10.\n\n    Emmas far har skrifvit efter sitt barn. Han ligger farligt sjuk.\n    Jag har beslutat att resa med Emma. Farbror sade skämtande till\n    mig:\n\n    -- Så mycket hellre kan du följa med, som den söta Studenten\n    är bjuden att tillbringa några dagar hos min granne,\n    häradshöfding Ekendal, och hans son, studenten. Celia behöfver\n    någon förströelse under tiden. Föret är visserligen det allra\n    eländigaste. Landsvägen är dels bar, dels försedd med isgata. Det\n    bästa ekipage vore nu ett mellanting emellan kärra och släde. Men\n    som intet sådant finns att tillgå, måste man välja mellan tvenne\n    ytterligheter. Släde tycks vara säkrare, men har två saker emot\n    sig: för det första skulle ni dröja för länge på vägen, för det\n    andra skulle ni komma utan medar hem. Hjulåkdon ser visserligen\n    riskabelt ut att ha i denna iskraka, men min nya schäs har ännu\n    så hvassa spikar, att han borde hållas på isgatan lika väl som en\n    nyss skodd häst. Detta ekipage rekomenderar jag således. Celia,\n    som jag har märkt kör bra, kan föra tömmarna. Anders kör så\n    vårdslöst; han får sitta lat bakpå sitsen.\n\n    -- Åh -- svarade jag -- nog skall jag köra försigtigt. Visst ser\n    det litet haskligt ut, då man möter någon, men det hjelpes genom\n    att antingen stanna, och låta den andra köra förbi, eller också,\n    på farliga ställen, genom att dela väg med sig så litet som\n    möjligt.\n\n    Anders går redan att spänna hästen i redet, och jag... ja,\n    hvarföre har jag skrifvit detta i orons album?\n\n\n                                                            d. 15.\n\n    Lycka, lycka, hvad är det för ett ord? All lycka står på randen\n    af en olycka. All glädje är så hastigt färdig att räcka handen åt\n    smärta.\n\n    Den tolfte återkommo vi från Emmas far, som redan var bättre.\n    Sakta och försigtigt foro vi på den bedrägliga isgatan.\n\n    Vädret var blidt, och ändå var himlen blå och solen lyste. Det\n    var ett angenämt resväder. Också höll Emma mig nog varm med\n    frågor om ett och annat, samt dessemellan med tal om Axel. Jag\n    började finna, att hennes ömhet för honom dock icke var farlig,\n    att hon ännu var förmycket barn, för att på alfvar älska. Det\n    var blott en ljuf, barnslig, systerlig fantasi. Deråt vardt jag\n    ganska glad.\n\n    Vi hade icke mera många stenkast till hemmet. Emma sade:\n\n    -- Nu får Celia vara bra försigtig. Vi få här en \"nedförbacke\",\n    som väl icke är brant, men krokig och hal. Kanske vi be Anders gå\n    bredvid.\n\n    Jag satt försänkt i tankar, och svarade intet på denna naturliga\n    proposition. Emellertid gick hästen framåt.\n\n    Backen var långsluttande, hade således ej bordt vara farlig.\n    Men, såsom Emma sade, var den krokig. Vägen borde alltid litet\n    slutta åt samma sida, som vägen kröker sig, eller åtminstone vara\n    horizontel. Denna backe gjorde raka motsatsen; utom backens egen\n    tillbörliga sluttning, hade han dessutom en sidosluttning, men\n    åt motsatt sida af vägens krökning. Vid vägen var väl icke något\n    dike, utan marken sluttade alltmera, ju längre ned. Sist kom en\n    brant, som slutade vid en liten å, som tog vägen åt Mallasvesi.\n\n    Då jag såg åt höger, förstod jag, att denna lilla backe var vida\n    farligare att färdas nedför än uppför. Slant schäsen en gång\n    ur vägen, så stannade han icke förr än vid brantens fot, i åns\n    svarta kalla vatten. Ledstänger saknades här, liksom så ofta på\n    socknevägar.\n\n    Jag ärnade försöka stanna hästen. I stället tror jag att jag\n    ryckte i tömmarna. Både Emma och jag upphäfde ett rop af glad\n    förvåning. Axel syntes nedanför vägens krökning.\n\n    Hästen begynte smått löpa. Vid krökningen började schäsen att\n    slinta. Det såg Axel, och var som en blixt vid vår sida, just\n    då det högra hjulet redan var utom vägen, på den åt ån mera\n    sluttande planen invid.\n\n    O, att han aldrig kommit! Hvad var vår räddning värd, då den\n    köptes så dyrt!\n\n    Axel stod nedanom vägen på den åt ån sluttande planen, och\n    bemödade sig att hindra det högra hjulet att löpa vidare nedåt.\n    Förfärliga ögonblick! Axel hade intet säkert fotfäste på den hala\n    marken. Han föll, schäsen hade förlorat balansen, den föll på\n    Axel.\n\n    Huru länge jag var utan sansning, vet jag icke. När jag vaknade,\n    såg jag Emma gråtande vid Axels hufvud, som var blodigt. Anders\n    sysselsatte sig med att resa upp hästen.\n\n    Hästen låg omkull på vägen. Axels bröst hade hindrat schäsen att\n    rulla vidare och draga hästen med sig i fallet.\n\n    -- Du dumma menniska -- utbrast Emma till Anders -- du tänker mer\n    på din usla häst, än på honom der. Förstår du icke, att om hästen\n    stiger upp, så kan kärran ännu mera skada Axel. Lyft upp schäsen.\n\n    Detta gick snart för sig. Nu kunde vi betrakta Axel. Han var utan\n    allt medvetande och andades knappt. Hjulet och schäsens tyngd\n    hade illa skadat hans bröst. Bittra öde!\n\n    Vi förbundo hans hufvud så godt vi kunde. Vi gjorde honom af våra\n    öfverplagg en bädd, så mjuk vi förmådde. Dock var den för hård --\n    det funno vi af hans oroliga ryckningar under det sorgliga tåget\n    till hemmet.\n\n              *       *       *       *       *\n\n    Mot aftonen vaknade Axel från sin sanslöshet. Han lät bedja mig\n    komma till honom.\n\n    O, hvilken förändring! De ädla anletsdragen vanställda under\n    bemödandet att dölja smärtan, bröstet tungt flämtande, och\n    blicken rullande, men, ack, så skön. Så låg den ädle ynglingen,\n    det bleka offret.\n\n    -- Celia -- hviskade han -- hvarföre gråter du? Allt är en vacker\n    dröm. Celia, du lefver, du är räddad.\n\n    -- Ack Axel, tala ej om mig. Jag lefver för att se... dig så der.\n    Ack, hvad du andas tungt. Ditt bröst är säkert mycket sjukt.\n\n    -- Jag vet ej hur det är, men visst kännes det annorlunda än\n    förr. Det går väl öfver.\n\n    Det påkom mig en underlig känsla, liksom han menat: -- det går\n    väl aldrig öfver. Axel smålog och sade:\n\n    -- Jag borde banna Celia, för att du gråter så mycket. Men...\n    tårarna klä dig lika bra, som allt annat. Du kan få gråta.\n\n    -- Kanske det skadar Axels bröst att tala -- sade jag, i det jag\n    bemödade mig att svälja tårarna.\n\n    -- Det borde icke skada, när jag talar med Celia. Men jag vill\n    söka lyda dig. Mitt öga tynger åter. Det bådar sömn. Hur ljuft,\n    att söfvas in af den bästa vännen uppå jorden!\n\n    Han har somnat. Säkert sväfva omkring honom sköna englar nu. Han\n    småler stundom. Kanske han icke vet, huru jag ensam vakar öfver\n    honom, huru mitt hjerta uti oro klappar ömsom, stannar åter.\n    Slumra, det är ljuft!\n\n              *       *       *       *       *\n\n    Doktorn har anländt, han har undersökt patienten. Ack ändå,\n    bröstbenet är krossadt.\n\n    Doktorn har sökt trösta oss, men har icke rätt lyckats med mig.\n    Hans ton, hans blick har ingifvit farhågor.\n\n    O Gud, låt Axel lefva. För Celias skull, låt honom icke sluta i\n    blomman af sina ungdomsdagar. Tag Axel icke ännu till dig!\n\n    Men hör du icke denna bön, så hör en annan. När _han_ är borta,\n    så tag då äfven Celia rätt snart.\n\n    Nu är nattens tid. Jag minnes min dröm.\n\n\n                                                              d. 19.\n\n    Åter har doktorn anländt. Sjukdomen har förändrat natur. Smärtan\n    i det skakade bröstbenet har förorsakat feber och inflammation.\n    Axel yrar tidtals. Mitt namn är ofta på hans läppar. Med rysning\n    hörde jag honom för några timmar sedan säga: -- \"hvarföre skall\n    du söka skilja mig från Celia. Nog är jag henne trogen\". Sedan\n    började han åter tala osammanhängande ord.\n\n    O smärta, att nödgas bevittna förståndet, själens ljus, ligga\n    i dvala, lemnande rum för en upphetsad inbillnings förvirrade\n    tankespel! Nyss var han en yngling, strålande af ungdomshopp, mod\n    och helsa. Nu ligger min gode vän så hjelplös der.\n\n    De suckar, han stundom drager, de komma säkert af kroppslig\n    smärta. De förorsaka en själens smärta hos Celia; de äro lika\n    många dolkar för Celias hjerta.\n\n    Skall det blifva lif eller död? Stode det i min makt att öppna\n    framtidens Isislöja, jag vågade det icke. Jag vågar icke _tänka_\n    på framtiden. Som ett barn i leken täcker öfver sina ögon, och\n    tror sig icke blifva sedt af den, det icke ser, så vill Celia\n    göra. Jag vill kasta ett dok öfver själens ögon. Kanske att ödet\n    då ej hittar mig.\n\n\n                                                          d. 20 Dec.\n\n    Snart inträffar julens, den höga kristliga glädjens och barnens\n    fest. Min julklapp blifver sorg och smärta, och dock äro dessa\n    julklappar för mig de käraste. Sorgen är min bästa vän, huru\n    mycket ljufvare och herrligare än all jordens lycka!\n\n    Jag känner hos mig kraft att skrifva nu. Jag flyr till dig, du\n    orons album. Nu är du den rätta fridens bok.\n\n    Det var den tjugunde November. Det gick mot natten. Jag vakade\n    vid Axels bädd. Då slog han hastigt upp sitt öga. Hans ögonpar\n    var ej förvirradt mer, men strålande af stilla ljus. Och Axel\n    sade:\n\n    -- Du vakar Celia. Är natten klar, är månen uppe?\n\n    -- Månen är i nedan. Men det är stjernklart.\n\n    -- Månen är i nedan? Men jag är nöjd, att de milda blyga\n    stjernorna tindra. Minns Celia, hvar den stjernan är, som heter\n    _Vega_?\n\n    -- Det var den stjernan, som Axel visade mig den sista qvällen,\n    då... Vega uti _Lyran_ är nära intill _Svanens_ kors, och icke\n    alltför långt ifrån _Carlavagnen_.\n\n    -- Ditt minne har varit dig troget. Jag tackar dig. Din Axel får\n    be dig om någonting. Anse Vega för min stjerna, se på den, då och\n    då, i nattens tysta timmar. Tro att min ande då talar till dig.\n    Den och stjernan skola skicka dig ett mildt och vänligt svar.\n\n    -- Jag vill så göra. Våra blickar skola mötas der.\n\n    -- Våra blickar, ja, om vi begge bodde här på jorden. Men...\n\n    Hvad menar Axel -- utbrast jag, darrande för min egen fråga, i\n    det jag hänfördes af den höga aningen uti hans drag.\n\n    -- Anse himlen vara uti Vega-stjernan -- sade Axel.\n\n    Jag började att stilla gråta. Jag anade, hvad han menade, anade,\n    att himlen var för mig förlorad på jorden.\n\n    -- Minns Celia den glada, friska vinterdagen uti parken? Då\n    lofvade jag dig en kärlek, som gaf allt, men fordrade intet. Och\n    när Celia sade, att det var för mycket, förändrade jag mina ord.\n    Jag sade, att den kärlek, som då lifvade mitt bröst, gaf allt och\n    fordrade intet. Men nu...\n\n    Hans matta blick fick lif. Den vexte till en fråga. I en onämnbar\n    sällhet svarade jag:\n\n    Jag förstår dig Axel, och låt mig svara dig. Med handen i din\n    hand och ögat i ditt öga, med nattens stjernor och dess heliga\n    tystnad till vittnen, inför Gud den allvetande älskar jag dig,\n    och skall älska dig, så länge jag andas. Ja, bortom grafvens rand.\n\n    Han drog mig sakta till sig, och vi kysstes en lång och salig\n    kyss, en himlens fläkt, hvars känsla skall följa Celia till\n    grafven, ja, bortom grafvens rand. Småleende sade Axel:\n\n    -- Nu vill jag gerna dö, då Celia är min. Gud skall icke\n    förskjuta mig, för det jag älskat Celia så ömt. Celia har för mig\n    varit en afbild af det gudomliga, skulle jag icke älska Celia!\n\n    -- Din Celia har bedit till Gud, att om Han i sin allvishet\n    behagar taga Axel bort, så må Celia rätt snart få följa.\n\n    -- Hvad äro jordelifvets korta dar emot evigheten i de sällas\n    land. En blixt, ett ögonblick, och Axel har dig åter. Men ack,\n    Celia...\n\n    Kanske att Gud hör Celias bön. I annat fall skall Celia rätt ofta\n    se på Axels stjerna, Lyrans Vega, och tänka att jordelifvets\n    dagar äro korta mot evighetens sälla dagar. Celia skall icke\n    sörja såsom de, hvilka icke hafva något hopp.\n\n    -- Jag har att bedja Celia om någonting. När jag är död, så\n    skolen I begrafva mig här i denna sockens kyrkogård. Sen det är\n    gjordt, så må'n I underrätta de dock så kära uti hemmet om min\n    bortgång. Stoftet är förgängligt, dock vill jag så gerna hvila\n    nära Celias hem.\n\n    Efter en lång tystnad, hvarunder hela mitt väsende tycktes\n    försmälta i betraktandet af Axels in i döden trogna ögon, sade\n    han:\n\n    -- Ännu en kyss... så der... Vi förstå hvarann, vi hafva intet\n    mer otaldt här på jorden. Läs för mig ett stycke ur den bok, som\n    Celia tycker så mycket om, ur boken _om Christi efterföljelse_.\n\n    Gud gaf mig styrka att icke öfverväldigas af smärta, då jag\n    ur boken läste upp ett stycke. Hastigt sade Axel med en röst,\n    ljufvare än nånsin, en röst från annat hem:\n\n    Jag hör en ljuf musik af underbara toner. Jag går emot en här af\n    sköna väsenden. Följ med mig, Celia...\n\n    Hans ögon lyckte sig vackert. Hans själ utandades i en lätt suck.\n    Jag kände på hans panna; den var kall. Jag sökte värma honom\n    till lifs med kyssar. Fåfänga kyssar, de hulpo icke! Der låg den\n    trogne ynglingen ett lik. Men i döden strålade hans anlete såsom\n    de helige martyrers.\n\n    Och Celia fick icke följa med. Celia lefde, fast hon först trodde\n    sig icke lefva. Tyst och tårlös satt jag der i stum förtviflan.\n    Dödsengeln, som röfvat från mig det käraste, var mitt sällskap.\n\n    Och dock tackade jag Gud, som låtit Celia ensam, ensam emottaga\n    den älskades sista suckar. Mitt hjerta slog af hänryckning, att\n    Celias namn var det sista ord, Axel uttalat.\n\n              *       *       *       *       *\n\n    Fyra dagar sednare fördes Axel till grafven. Äfven Celia var med.\n    Det är dock kärt att med egna ögon se, att den älskades dyrbara\n    jordiska hydda vänligt blir anförtrodd åt den varma, moderliga\n    jordens sköte.\n\n    Ännu hade jag icke gråtit, men på denna dagens afton framvällde\n    ändtligen tårarna ur mitt öfverfulla hjerta. Dess stora tyngd\n    blef härigenom lättad. Jag började finna, att jag kunde hålla det\n    ord, jag gifvit Axel på hans dödsbädd, att icke sörja såsom de,\n    hvilka intet hopp hafva. Tårarna äro en mild skänk från höjden.\n\n    På Vegastjernan ser jag ofta. Den ger mig sköna blickar. Jag\n    känner godt min Axels ande.\n\n    Aftonens timmar äro de käraste för mig. Är himlen öfverdragen\n    med moln, så att hugkomststjernan icke synes, så har jag dock en\n    tröst. Den hvita bädden vinkar mig, jag får drömma.\n\n    Alla nätter har jag drömt om den förlorade. Än är han lefvande på\n    jorden, än uti ett bättre obeskrifligt land. Drömmen har aldrig\n    visat Axel sjuk och lidande. Jag tackar drömmen, som städse är\n    god emot mig.\n\n    Och när jag om morgonen vaknar, visst är det då först så tomt,\n    så tomt. Men snart stå tvenne englar vid min sida, Minnet och\n    Hoppet. De trösta mig med den dem egna makt. Jag lefver icke i\n    den flyende minuten; jag lefver i den flydda, och i den kommande.\n\n    I förra dagar begrundade jag ofta, om de döda kunna veta, hvad de\n    kära öfverblifna här på jorden förehafva och tänka. Nu tycker jag\n    mig ha svaret klart. _De döda veta det._ Allt, allt, hvad Celia\n    gör och tänker; det vet Axel. Hans ande vakar öfver mig.\n\n    O, hvilken tröst! Han vet, att han är allt för mig. Han vet, att\n    Celia icke tänker en enda tanke, som skulle oskära hans minne och\n    vara Axels ande ovärdig.\n\n              *       *       *       *       *\n\n    I natt mot morgonen låg jag vaken. Då hörde jag en musik, som\n    hade tycke af eolsharpans toner. Jag kastade ögonen ditåt, och\n    såg en bländande klar punkt i väggen.\n\n    Punkten vidgade sig alltmer. Den vexte till en gestalt med\n    obestämda konturer. Dessa blefvo efterhand mera tydliga och\n    bestämda, färgerna klarare och mera lefvande. Det var en ljusblå\n    strålande gestalt, som närmade sig mig. Dess anlete blef alltmera\n    klart och bestämdt. Det var Axel.\n\n    Jag satte mig upp och räckte ut min hand, för att fatta Axels\n    hand. Men då drog han sig med ett englasmåleende tillbaka;\n    konturerna blefvo alltmera obestämda, intogo allt mindre rum, och\n    blefvo slutligen en bländande klar punkt, som försvann på samma\n    ställe i väggen, der den inkommit. I detsamma hörde jag åter en\n    musik, som hade tycke af eolsharpans toner.\n\n    Synen hade intet förskräckande. Ännu känner jag en ljuf värma, en\n    stilla, salig frid vid minnet deraf.\n\n              *       *       *       *       *\n\n    Huru orätt menniskorna göra Sorgen. Sorgen är en mild moder, en\n    blek, men trogen syster. Sorgen är den bästa vän. För allt i\n    verlden ville jag ej mista sorgen.\n\n    Derföre tycker jag ej om kroppslig smärta. Sådan sjukdom är\n    anspråksfull, den störer själens tankar, den rycker dem till sig.\n\n    Mitt bröst, som aldrig varit särdeles starkt, har under de\n    sednaste dagarna blifvit rätt konstigt. Jag känner stickningar,\n    och andan blifver ofta altför kort. Jag måste rådfråga läkare.\n    Jag vill blifva botad. Jag vill ostörd få lefva i Axels minne.\n\n\n                                                     d. 2 Febr. 1852.\n\n    Jag har ej blifvit bättre, snarare sämre. Det låter som en\n    motsägelse, men jag är glad deråt. Celia vet någonting.\n\n    Jag såg en dag doktorn hviska med farbror. De sågo då, som de\n    trodde obemärkt, på mig. Jag märkte det likväl, jag hemtade\n    en flyktig aning ifrån deras alfvarsamma blickar. Nästa gång,\n    doktorn var med mig ensam, frågade jag, om han ansåg min sjukdom\n    farlig. Han svarade så der temligen obestämdt, talade om\n    försigtighet och mera sådant.\n\n    -- Säg mig, bäste doktor -- sade jag åter -- är min sjukdom\n    farlig.\n\n    -- Mamsell Värn frågar mig med en sådan min, som om ni önskade\n    att sjukdomen vore farlig.\n\n    -- Ack, var så god och dölj för mig icke det minsta. Jag ber herr\n    doktorn derom så vackert.\n\n    -- Nå, det må så vara då. Er sjukdom är farlig.\n\n    -- Säg mig att den är mycket, mycket farlig!\n\n    -- Ni är en ovanlig patient? Ni tvingar mig att säga sanningen.\n    Er sjukdom är mycket, mycket farlig.\n\n    -- Det är väl lungsot, är det icke så?\n\n    -- Ja, det är lungsot. Ni småler.\n\n    -- Är det icke sannt, att lungsot är obotlig!\n\n    -- Ja, då den är längre avancerad. Har mamsell Värn efter det\n    sist föreskrifna medlet hostat blod?\n\n    -- Åja, det har jag. I dag på morgonen hade jag till och med\n    _blodstörtning_, som gjorde att jag först blef mycket matt. Så\n    säg mig nu, goda, bästa doktor, att min sjukdom är obotlig.\n\n    -- Ni fruktar då ej att dö, ni som är så ung, så...\n\n    -- Nej, jag fruktar ej för döden. Säg att min sjukdom är obotlig.\n\n    -- Jag tror nästan så. Menniskokraft är här för ringa.\n\n    -- Tack, goda doktor. Celia har hört ett glädjens budskap. Se här\n    min hand och min varmaste tacksägelse.\n\n    I doktorns öga lyste en tår, och stillatigande lemnade han rummet.\n\n    Den goda, snälla doktorn förstod mig väl. Han såg att Celia ej\n    mera passar väl för denna verlden. Han skyggade ej för, att låta\n    mig få veta det, som gör mig så lycklig. Sådana borde alla läkare\n    vara. Är döden kärkommen, hvarföre då dölja denna lycka; är döden\n    förfärande, hvarföre undanhålla sanningen, och skicka själen\n    motvillig och oberedd till... evigheten.\n\n\n                                                         d. 15 Febr.\n\n    Jag har uppsökt det blad, som innehåller drömmen från den\n    tjugonde Januari förledet år. Hvad jag får den att slå väl in.\n\n    Jag hade att gå uppför ett brant berg, en svår väg. Det betyder\n    jordlifvet med dess sorger.\n\n    Clinton och Anna blefvo efter, ja de gledo sakta nedföre och\n    tillbaka. Det betyder, att de än icke äro mogna för skördemannen\n    med den hvassa lian. Clinton och Anna hafva jordisk lycka leende\n    framför sig. Derföre skola de lefva.\n\n    Axel väntade mig på bergets topp vid ingången till en mörk håla.\n    Det vill säga att Axel, förrän jag, var beredd på grafven. Han\n    väntade dock mig.\n\n    I grufvan fick jag se inbegreppet af det dåliga, som Celias lilla\n    erfarenhet fått se i verlden. Axel sade, att alla de smutsiga\n    gestalterna voro hans slafvar. Det vill säga, att det goda\n    herrskar öfver det dåliga, nu och i evighet.\n\n    Den herrliga och bländande salen, hvars like jag aldrig sett, var\n    en bild af himlen, hvars like intet öga sett och intet öra hört.\n    Min väg till den gick igenom grufvan. Igenom djupa grafven går\n    vägen till himlens sal.\n\n    Min fader och min mor såg jag der, och de lefde. Det kunde ju ej\n    vara annat än i himlen, ty de voro goda och älskade Gud.\n\n    Den falska myrtenkronan vill jag anse föreställa den myrtenkrona,\n    som jag kanske hoppades på här i lifvet. Den kronan var visst\n    grann, men höll ej profvet. Den föll sönder. I lifvet skulle jag\n    aldrig prydas med myrtenkrona.\n\n    Men hvad betydde det, att Emma satte uppå mitt hufvud den äkta\n    myrtenkronan. Ack, jag vet, hvad det betyder. Jag skall sjelf\n    så ställa till, att drömmen äfven här slår in. Det goda barnet\n    skall jag bedja om en liten tjenst, som hon skall gerna göra mig.\n    Sen jag är död, skall Emma sätta den äkta myrtenkronan på mitt\n    hufvud. Det skall för Emma bli den käraste belöning för hennes\n    sorg och tårar.\n\n\n                                                          d. 2 Mars.\n\n    Mina plågor hafva aftagit, så att de nu äro nästan inga. Men jag\n    är ytterligt matt. Det är en förberedelse till afskedet emellan\n    kropp och själ.\n\n    För sista gången talar jag med dig, mitt trogna album, du\n    ofridens bok och... fridens. Jag nänns ej förstöra dig. Jag skall\n    skicka dig till trogna händer, till min broder Clinton. Han skall\n    vårda dig ömt.\n\n    Jag hade en kärlek, döfvande som ett narkotiskt rus, och\n    brännande som öknens sand, då solens strålar falla lodrätt. Derpå\n    följde ett uppvaknande af afsmak, vedervilja. När solens strålar\n    flytt och natten kommit, känns den sand, som brände nyss, så kall\n    som is. Det kommer deraf, att sanden är ett jordiskt ämne, som\n    lånar all sin värma ifrån solen. När solens strålglans är borta,\n    är sanden endast... sand, ett kallt och jordiskt ämne.\n\n    Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och småningom, som\n    nattens stjernor tåga fram. Först ser man blott en här, en der,\n    men oförmärkt de växa till i glans och antal, tills de fylla hela\n    fästet.\n\n    Stjernorna, de tala blott till _själen_; de hafva intet utaf\n    jordiskt slagg. De värma själen ljuft och mildt och troget. Och\n    den, som engång deras språk förstått, har evigt deras minne qvar,\n    ja, äfven när de flytt.\n\n    Min ljufva stjerna flydde bort från mig. Han gick att stråla uti\n    annat hem. Men jag vill följa honom. Som nattens stjernor hvälfva\n    kring, går Celias kärlek snart att lysa uti andra verldar.\n\n\n\n\n"]