[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$f9p33MBU1W2l3okH8vFqbgt1pVWJUhIMGNnPuQ5OkYSE":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":20,"gutenbergSubjects":21,"gutenbergCategories":23,"gutenbergSummary":26,"gutenbergTranslators":27,"gutenbergDownloadCount":28,"aiDescription":29,"preamble":30,"content":31},1561,"En sommarsaga från Finland","Alfthan, Johannes",1830,1893,"1561-alfthan-johannes-en-sommarsaga-fran-finland","1561__Alfthan_Johannes__En_sommarsaga_från_Finland",null,"romaani",[],[],"sv",1872,33436,166678,false,55044,[22],"Fiction",[24,25],"Historical Novels","Novels","\"En sommarsaga från Finland\" by Johannes Alfthan is a novel written in the late 19th century. The story is set against the backdrop of Finland during a time of national awakening and revolves around the experiences of a young Swedish engineer, Erik Stenrot, as he travels to Finland to understand the nation's developing identity. In addition to Erik, significant characters include his cousin Jenny and Birger Ros, a Finn who represents the complexities of Finland's struggle for self-definition in relation to its Swedish neighbors.  At the start of the narrative, Erik Stenrot bids farewell to his cousin Jenny in Stockholm as he prepares for his journey to Finland, where he hopes to study the evolving Finnish culture and society. As he departs, there is a hint of tension in their relationship, particularly as Jenny herself is planning a journey \"inkognito\" to an unspecified destination, leaving Erik curious yet somewhat neglected. The opening chapters present a lively dialogue between Erik and his acquaintances, alongside reflections on Finnish nationalism and the societal changes occurring in the region, setting the stage for deeper explorations of identity, cultural conflicts, and personal relationships throughout the novel. (This is an automatically generated summary.)",[],229,"Ruotsinkielinen romaani sijoittuu 1800-luvun Suomeen ja kuvaa kehittyvän kansakunnan vaiheita. Kertomus kuljettaa lukijan Imatran maisemiin ja suomalaiseen erämaahan käsitellen samalla aikakauden yhteiskunnallisia keskusteluja, kuten fennomaniaa ja suhdetta Ruotsiin.","'En sommarsaga från Finland' av Johannes Alfthan är Projekt Lönnrots\nutgivelse nr 1512. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga\nvärlden, varför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn\ntill e-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Helvi Ollikainen och Projekt Lönnrot.","EN SOMMARSAGA FRÅN FINLAND\n\nBerättad af\n\nJohannes Alfthan\n\n\n\n\n\nStockholm,\nAlbert Bonniers förlag,\n1872.\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\n  1. En skillsmässa.\n  2. En frånvarande presenteras för läsaren.\n  3. På förhoppningarnes kyrkogård.\n  4. Litet politik.\n  5. Finska paralleler.\n  6. En helsning från Finland.\n  7. Om fennomanskor och fennomaner.\n  8. Ödemarkens lif.\n  9. Inkognito resande.\n 10. En \"administrativ tjensteman\".\n 11. Öfverraskningar.\n 12. Vid Imatra.\n 13. \"Ett smultron, vuxet i skuggan.\"\n 14. Huru Erik tillbragte qvällen.\n 15. Hvad ett månsken får se.\n 16. Två drömmar på en natt.\n 17. Mellanspel.\n 18. Idylliskt lif.\n 19. Nattligt äfventyr.\n 20. Nya öfverraskningar.\n 21. Vid kaffebordet.\n 22. Länsmans-diplomati.\n 23. Polisundersökning i skogen.\n 24. Hvarför Jenny kom till skogen.\n 25. Gäster på Ojala.\n 26. Skuggan viker.\n 27. Den vackra adoptivdottern.\n     Efterskrift.\n\n\n\n\nEn yngling, som har mycket allvarliga minnen från sin skol- och\nbarndomstid, blir merendels sjelf allvarlig till sitt lynne, men\nblommor växa det oaktadt äfven på hans stig och dessa äro, för\nsällsynthetens skull, så mycket kärare budskap då han sänder någon af\ndem såsom en helsning till sin förre lärare. Den äldre vännens hjerta\ndeltager ju så innerligt i den yngres förhoppningar och gläder sig åt\nde framsteg han gör på egen hand. I detta förhållande står den unga\nfinska nationen till det äldre svenska folket.\n\nEhuru vi tyvärr äro mera vane att från andra sidan Bottenhafvet\nförnimma dystra vintersagor om hunger och nöd, om svikna\nförhoppningar och moln på landets framtidshimmel, en himmel som\nverkligen i många afseenden ännu är oklar, så skönjer dock det öga,\nsom vill se, i flera af samhällslifvets yttringar omisskänneliga spår\naf ett nytt och friskt lif hos detta vårt kära fosterbrödrafolk.\nDe der våra vänner, finnarne, ha duktigt ruskat på sig, och den\nhand de lagt vid sitt nya nationella verk saknar ingalunda styrka,\nehuru den någon gång påminner om björnen såsom handtlangare. De\nslunga nämligen ett och annat stenblock utöfver målet, men det är\ndock ett godt stycke arbete de ha förelagt sig och de försöka med\nall kraft att foga stenarne i sin byggnads grundval så fast och\nhårdt till hvarandra, att det hela må bli ett stadigt verk, som kan\ntrotsa såväl den frostbringande nordan som ock den andligt döfvande\nöstanvinden. Sådan är tvifvelsutan deras grundafsigt och som de nu\ntagit litet hett och hårdhändt itu med saken, så måste åskådaren\nhålla till godo med arbetarnes något bistra uppsyn. Men det är dock\nvärme i deras allvar, och har man blott ett välvilligt undseende\nmed några öfverdrifter och ensidigheter, hvilka nog skola afslipas\nju längre verket framskrider, så skall man på bottnen af det nya\nfinska sträfvandet icke allenast varsna mycket lefnadsmod och kraft,\nutan äfven i dess alster på andens område icke så sällan skönja\nde anslående grundfärgerna af en frisk egendomlighet och en viss\nfolkhumor.\n\nDen mest ensidiga och svensk-fiendtliga yttring af det \"finsk-finska\"\npartiets (ty så måste man väl kalla det) verksamhet har erhållit\ntiteln af \"fennomani\", som ordagrannt; återgifvet på svenska\nbetyder \"finnraseri\". Tillämpad på det finska nationalitetsarbetet\ni sin helhet är denna benämning högst orättvis och innebär en djup\nkränkning af ett friboret folks naturliga sjelfbestämmelserätt. I\nFinland ha uttrycken \"fennomani\" och \"fennomaner\" nästan helt och\nhållet ingått i det allmänna språkbruket. -- Men oaktadt de många\nsvåra tiderna, de inre slitningarne och de ofta allvarliga anletena,\nså trifves dock åtminstone tillsvidare ännu äfven \"glädjens blomster\ni Finlands mull\". Det ligger derföre intet hån och ingen hädelse\nderuti att försöka berätta en solvarm sommarsaga från de \"tusen\nsjöars land\".\n\n\n\n\n1.\n\nEn skillsmässa.\n\n\nDet var år 1864, och det var sommar. Den första finska landtdagen\n(sedan 1809) hade nyss blifvit aftackad och dess medlemmar hade\nåter dragit sig tillbaka inom privatlifvet för att hvila ut\nefter sin hedrande offentliga verksamhet. Det var i allmänhet en\nnågorlunda glad tidpunkt i Finlands nyaste historia och ganska\nväl egnad för studier öfver detta lands senaste utveckling och\nde qvasikonstitutionella förhållanden, i hvilka det inträdt,\nomständigheter, som icke lemnades obegagnade af den unge svenske\nlitteratören, ingeniören vid bergsstaten, Erik Stenrot, hvilken vi\nhärmed presentera för våra läsare. Öppen för och intresserad af alla\nnya företeelser på den andliga utvecklingens område, beslöt denne\nvår vän att göra ett besök i fosterbrödralandet för att erhålla ett\nomedelbart intryck deraf, huru en ung nation går tillväga då den\narbetar uppå att grundlägga sin framtid. För den oberoende mannen\nvoro beslut och handling ett och hans kappsäck var snart packad samt\npass och ångbåtsbiljett i ordning. \"Aura\" skulle följande morgon\nklockan två afgå till den gamla goda staden Åbo samt derifrån längre\nösterut. På ångbåten med detta namn ville Erik Stenrot göra sitt\ninträde i Finland.\n\n\"Och du vill verkligen lemna oss allena för hela sommaren, min käre\nkusin? Säg, är det ditt fullkomliga allvar att resa till Finland?\"\n\nDetta yttrades af en ung flicka med dunkelblå ögon som vid den unge\nmannens sida promenerade uppför Drottninggatan i Stockholm.\n\n\"Ja, söta Jenny\", blef svaret, \"det är det. Och du skall minsann\ninte sakna mig i det muntra, af intressanta resande uppfyllda\nsommar-Stockholm.\"\n\n\"Det kommer jag visserligen inte att göra\", återtog Jenny och såg\nupp till sin kusin med en af de der underliga blickarne som, när det\nså behagade, stodo till den lilla elfvans oinskränkta, ibland kanske\nlitet sjelfsvåldiga förfogande, \"ty tant Agatha och jag, vi resa\nockså.\"\n\n\"Hvart då?\" sporde Erik, något öfverraskad och synbarligen nyfiken.\n\n\"Det får du väl höra någon gång, förrädiske kavaljer.\" Jenny helsade\nmed solfjädern och försvann leende i uppgången till den våning hon\nbebodde tillsammans med tanten, den femtiåriga fröken Agatha Stråle.\n\nDen sistnämda damens broder, häradshöfding Jakob Stråle, var de två\nkusinernas morbror samt den fader- och moderlösa Jenny Bertrams\nförmyndare. Han var en af Sverges berömdaste sakförare samt en ganska\nvälmående och jovialisk gammal ungkarl. Då man frågade honom hvarför\nhan icke velat gifta sig, svarade han skämtsamt: \"att han alltför\nmycket älskade rättvisan för att, genom ett äktenskap enligt svensk\nlag och sed, vilja beröfva en qvinna hennes frihet.\" Till denne sin\nmorbror begaf sig nu Erik för att taga afsked och tillika möjligtvis\nfå veta något om Jennys resplaner, hvilka intresserade honom mera\nän han ville erkänna inför sig sjelf. Han hade nämligen hittills på\nde flesta af kusinens och tant Agathas talrika resor utrikes varit\nderas manliga följeslagare och kände sig liksom litet stött deraf\natt denna gång vara alldeles förbigången samt icke ens ha fått del\naf målet för den tillämnade resan. Men morbror Stråle var i denna\npunkt förbehållsam. Han tog ett hjertligt afsked af sin systerson; om\nJennys resplaner gaf han leende blott den förklaring att hon denna\ngång ville resa \"inkognito\", tilläggande derjemte i ganska allvarlig\nton:\n\n\"Jag kan inte ogilla Jennys beslut och jag önskar den präktiga\nflickan all framgång i utförandet af sin mycket egendomliga idé, men\njag har lofvat tystlåtenhet och inte ens tant Agatha känner Jennys\nafsigt i hela dess vidd; det är imellertid frukten af ett moget\nöfvertänkt beslut.\"\n\nDetta meddelande kunde naturligtvis blott stegra ung Eriks\nnyfikenhet. Han trodde sig känna Jenny och hennes egendomligheter och\nförutsåg i andanom något besynnerligt påhitt. Men hvad var hennes\nplan, hvart skulle nu resan gälla? Till Schweitz's, Skotlands eller\nNorges fjell? Dem hade Jenny ju besökt förut; nej, det var bestämdt\nnågonting alldeles splitter nytt. Att det var allvar med saken hade\nErik hört på förmyndarens ton och han kände dessutom alltför väl den\ni hans tycke något fantastiska kusinens raska beslutsamhet, för att\nett ögonblick kunna tvifla på utförandet af hennes en gång fattade\nföresats. Han ville dock något närmare söka utforska tant Agatha.\nKlockan sex på eftermiddagen gjorde han sin afskedsvisit hos de två\ndamerna. Jenny var kanske litet mindre munter än vanligt och hon\nbeklagade att Erik icke hade medtagit sin flöjt, ty hon hade så gerna\nvelat höra honom blåsa någon svensk folkmelodi. Erik förklarade\nskrattande att flöjten var inpackad och föreslog att Jenny i dess\nställe skulle vid sitt piano sjunga en liten afskedssång för honom.\n\n\"Min sång är inpackad, kusin flöjtblåsare\", sade den besynnerliga\nflickan, \"och den klingar inte åter förr än jag uppnått målet för min\nresa.\"\n\n\"Nå, och hvart i Guds namn gäller då resan?\" utropade Stenrot något\notålig.\n\n\"Det får du väl höra någon gång, du pligtförgätne kavaljer\", svarade\nJenny leende, \"du, som lofvat att troget åtfölja mig på alla\nmina resor, utom den så kallade resan genom lifvet, du förtjenar\ni sanning att jag skiljes från dig med den virgilianska versen,\nsom den öfvergifna Dido tillropar den flyende Aeneas. Den der\ndin plötsligt beslutna resa till Finland var ett streck i mina\nberäkningar, men res du allena, jag reser också. O, hvad det skall\nbli skönt att åter få andas ny, frisk luft och i nya förhållanden\nröra sig så ledig och fri, alldeles fri, -- ty tant Agatha är intet\nband, hon är bara en sköld.\"\n\n\"Ja så\", inföll Erik tankfull, \"och jag var ett band för dig?\"\n\n\"Ja visst, gode Erik\", återtog Jenny med mycken vänlighet, \"och\nsäkerligen någon gång ett ganska nyttigt band.\"\n\n\"Var jag då intet annat för dig på våra gemensamma resor, Jenny?\"\nfrågade ynglingen förargad.\n\n\"Visserligen\", inföll Jenny muntert, \"du var en ypperlig följeslagare\noch jag är dig tack skyldig för en mängd historiska upplysningar\noch förklaringar. Jag tackar dig också ännu en gång för stödet af\ndin starka arm vid våra bergvandringar i Alperna och isynnerhet för\nden vackra skotska melodien som du blåste för mig och doktor Ros på\nLoch-Lomonds strand. Och tack för din regnkappa som skyddade mig för\nstänket vid Rjukan fors och för lexorna och varningarne då jag så\nlätt gjorde nya bekantskaper på ångbåtar och i jemvägskupeer...\"\n\n\"Och på bergvandringarne i Skottland sedan!\" afbröt Erik ironiskt.\n\n\"O ja\", svarade Jenny hastigt och rodnade litet, \"tack för din\nbroderliga svartsjuka, min cicerone, min allvetande resehandbok i\ndenna gamla verlden...\"\n\n\"Jenny!\" utbrast den unge mannen, \"nu är du stygg. Hvarigenom har\njag förtjent detta? Men du sade 'gamla verlden', ämnar du måhända\nföretaga en resa till Amerika?\"\n\n\"Förlåt, om jag sårat dig, kusin Erik\", bad den unga flickan mildt\noch tillade sedan med ett allvar, som klädde det älskliga ansigtet\nförträffligt: \"dit jag ämnar resa, der kommer en ny verld att öppna\nsig för mig.\"\n\nNu inträdde tant Agatha och detta var ganska bra, ty situationen\nhotade med att bli något plågsam för de två i öfrigt med hvarandra\nså förtrogna kusinerna. Eriks förhoppning att af den fryntliga,\ngamla damen få mera tillfredsställande upplysningar om deras resplan\nstrandade dock helt och hållet emot ett från detta håll alldeles\noförväntadt: \"Käre Erik, Jenny vill ändtligen att vi skola resa\n'inkognito'.\"\n\n\"Men hvart, hvart reser ni?\" sporde Erik, \"det kan väl tant säga?\"\n\n\"Nej, se det går inte heller an, vi resa alldeles 'inkognito', gode\nErik.\"\n\n\"Men\", invände denne smått stött, \"hittills har jag alltid hedrats\nmed edert förtroende och jag tycker att...\"\n\n\"Du skall få veta allt bara först någonting händt\", afbröt Jenny i\nbevekande ton, \"du skall få veta allt bara det finns någonting att\nberätta. Gif dig nu till tåls, snälle Erik, annars tror jag att du är\nnyfiken.\"\n\nDen bedjande, veka tonen i Jennys stämma förmådde, mera än hennes\nord, Erik att upphöra med sina spörjsmål, men han varnade dock tanten\nför att låta Jenny begå något pojkstreck, såsom han, ännu icke\nglömmande sin förtrytelse, behagade yttra sig och hvarvid han tyckte\natt lilla kusin åter rodnade. Imellertid måste han, på enträgen\nbegäran, lofva att skrifva till tant Agatha och Jenny, genast efter\nsin ankomst till Helsingfors. Derefter tog Erik Stenrot afsked,\ninnerligen missbelåten med en sådan skilsmessa från sin vackra kusin.\n\n\n\n\n2.\n\nEn frånvarande presenteras för läsaren.\n\n\nDå unge Erik Stenrot skiljdes från moster Agatha Stråle och kusin\nJenny Bertram begaf han sig, upptagen af hvarjehanda tankar, till\nStrömparterren, der han stämt möte med några bekanta för att ännu\nvexla ett par afskedsord innan han anträdde sin resa. Det glada\nsällskapet, forsamladt omkring en butelj punsch, var snart funnet och\nErik slog sig ned ibland de goda vännerna.\n\n\"Du är så tyst i qväll, broder Erik\", tog den muntre skådespelaren\nX. till ordet, \"hvad tjenar det till? Inte skall du med en sådan der\nsurmulen uppsyn taga afsked af det glada Sverge.\"\n\n\"Och inte äro finnarne, som du går att helsa på, heller ett så\nförtvifladt slägte att de synnerligen skulle uppbyggas af den der\nlikbjudarminen du har påtagit dig i qväll\", skämtade en annan,\n\"dessutom äro finnarne vane att se glada ansigten hos dem som komma\nfrån Sverge.\"\n\n\"Har du kanske genom din resa till Orienten jordat någon ljuf\nförhoppning här hemma?\" frågade en tredje.\n\n\"O nej\", inföll åter X. skrattande, \"den vackra reskamraten (i\nförbigående nämdt titeln på Eriks senaste novell) följer dig väl\nsåsom vanligt, och finnarne få väl se urbilden till den omtyckte\nnovellistens ideal.\"\n\nMen den unge författaren gaf icke vidare akt på vännen X:s\nanspelning. Det yttrade ordet \"Orienten\" hade gifvit hans tankegång\nen ny riktning och han utropade alldeles högt:\n\n\"Hon måtte väl inte resa till det forlofvade landet? Hennes håg har\nlänge stått ditåt -- men allena? Bah!\"\n\n\"Ditåt står mest alla flickors håg\", menade i tvunget allvarlig ton\nen af sällskapet, \"men den resan företages aldrig allena.\"\n\nNu utbrusto alla de andra i skratt och Erik, förlägen för sin\ntankspriddhet, visste ingen annan utväg än att deltaga i munterheten\noch gifva samtalet en annan riktning i det han frågade:\n\n\"På tal om resor, har någon af er sett till vår finne i dag?\"\n\n\"Menar du Birger Ros\", svarade X., \"så får jag upplysa att han gör\ndig ressällskap i morgon; han återvänder till sitt Finland igen.\"\n\n\"Det vet jag\", sade Erik, \"och det var roligt att få en finne till\nreskamrat. Ros är dessutom en intelligent man. Han lofvade mig i går\natt här sammanträffa med oss.\"\n\n\"Det är en underlig man, vår vän Ros\", menade doktor B., \"han\nhar rest mycket, men det ser nästan ut som skulle han inte ha ro\nnågonstädes. I Upsala tycktes han inte riktigt trifvas.\"\n\n\"Är han då folkskygg?\" frågade någon.\n\n\"Åh nej\", genmälte doktorn, \"inte just det, ehuru han dock i\nallmänhet är ganska sluten. Han är bestämdt en stor entusiast och\nder framskymta ibland nästan vilda blixtar af inre glöd, kanske\ntvifvelsmål om hans fäderneslands politiska framtid. Jag tror att han\när en af de der så kallade fennomanerne.\"\n\n\"Så vidt jag känner honom\", inföll Erik, \"är han det ända till\nfanatism, ehuru han här i Sverge inte gerna bär sina åsigter i denna\nväg till torgs. Jag håller nästan med B.; han lider verkligen af sorg\noch tvifvel öfver Finlands möjliga öde.\"\n\n\"Ja\", återtog B., \"det är en alltigenom djup och allvarlig karakter\noch under den ofta kalla ytan glöder en inre brand, som förr eller\nsenare skall i förtid förtära honom om han inte finner någon praktisk\nafledare för sin verksamhetsdrift. Vore han skald, så vore han\nbestämdt en liten finsk Almqvist, men hans håg ligger inte egentligen\nåt parnassen. Med all sin fosterländska entusiasm förenar han likväl\nalltför mycket lugn beräkningsförmåga för att kunna skåda Finlands\nframtid i alldeles ljusa färger. Men jag tror att der samverkar\nen ännu bittrare känsla af mera individuel beskaffenhet, ty hans\nverldsåskådning är verkligen något dyster, en känsla, hvars natur jag\ninte kan förklara och inte vill gissningsvis uppgifva.\"\n\nTrots Eriks tankspriddhet började dock samtalet intressera honom\noch han meddelade sina vänner hvad han kände om den egendomliga\npersonlighet, som var i fråga. Erik hade, på en af sina resor med\ntant Agatha och Jenny, i Skotland sammanträffat med den unge finnen.\nDe hade der företagit flera turer tillsammans samt genomlefvat en\nganska njutningsrik tid af några veckor. Ros vistades i Skotland\nför att studera det skotska skolväsendet. Han var för öfrigt juris\ndoktor och finsk publicist samt beklagade mycket att han icke\nfått öfvervara, Finlands första landtdag. Men ett reseunderstöd\naf allmänna medel tvang honom att en bestämd tid vistas utrikes.\nHvad som då förefallit vår vän mest besynnerligt i finnens väsende\nvar dennes bestämda afvoghet mot engelsmännen i deras historiska\nförhållande till Skotland. Få Eriks öppet uttalade beundran för det\nstora öfolket hade Ros, som i öfrigt skänkte det britiska folkets\nfrihetssinne allt erkännande, icke utan bitterhet frågat om han,\nErik, också beundrade engelsmännen derföre att de tillintetgjort\nSkotlands sjelfständighet och öfverflyglat dess ursprungliga\nnationalitet. Det är en lögn, hade han ofta sagt, att ett folk som\nalldeles ur sig sjelf skapat en så egendomlig diktverld som Ossians\nsånger, icke inom sig skulle ha egt förmåga att arbeta sig upp till\nen sjelfständig och nationel bildningsform. Men såsom historien\nskiftat lotterna, bär nu imellertid all bildning i Skotland en\nengelsk pregel och det rent skotska elementet har blifvit undertryckt\ni tidernas lopp, dess språk undanträngdt från den högre kulturens\nsferer och ansedt såsom ett halfbarbariskt idiom. För allt detta har\nSkotland att tacka engelsmännen -- och likaså, brukade han tillägga,\nhade det väl äfven gått med Finland och finnarne gentimot den svenska\nkulturen och dess inflytande, om icke de politiska händelserna i\nbörjan af detta sekel lösryckt Finland från Sverge och anvisat\ndetsamma en helt ny och nationel utvecklingsbana. På senare tider\ntrodde Erik sig dock ha märkt att en stor förändring höll på att\nförsiggå i Ros' åsigter i detta afseende, men till hvilken ståndpunkt\ndenna inre kamp skalle leda hans vän, kunde han ännu icke bedömma.\n\nSå långt hade Erik hunnit i sina meddelanden då han plötsligen såg\nsig föranlåten att afbryta desamma med ett: \"men se der ha vi vår\nfinne.\"\n\nDen person som nu framträdde till det bord, vid hvilket Erik och hans\nvänner suto, var en välväxt, kraftfull gestalt med ett något blekt\nmen själfullt ansigte. Han helsade frimodigt på de närvarande, af\nhvilka han kände de flesta. I hans tal röjde sig denna egendomliga\nbrytning hvarpå finnen, äfven då svenska språket är hans modersmål,\nalltid igenkännes; det var Birger Ros. \"Grod afton, reskamrat\",\nhelsade Erik glädtigt, \"är du nu klar att dricka ett glas punsch här\noch sedan på Hasselbacken intaga en liten afskedssexa med oss?\"\n\n\"Tack!\" blef svaret, \"men uppriktigt sagdt, har jag ännu ett och\nannat att uträtta och skyndade hit hlott för att säga till det jag\nsannolikt något senare skall infinna mig på Hasselbacken. Farväl\nalltså tillsvidare.\" -- De öfriga af sällskapet broto också upp och\nbegåfvo sig med ångbåt till Djurgården.\n\nMuntert glam, skämtsamma tal och afskedsskålar hade snart helt och\nhållet skingrat Eriks tankspriddhet. Väl stördes glädjen något\nderaf att Birger Ros icke infann sig, men å andra sidan var man\nvan vid hans egendomligheter. Den helsning till Finland som en af\ntalarne haft för afsigt att adressera till Ros uppdrogs nu åt Erik\natt frambära. Med den sista båten begåfvo sig denne och hans glada\nkamrater till staden och Erik gick ombord och till hvila, för att i\nsömnens armar för några timmar förgäta alla hemlighetsfulla kusiner\noch skämtande vänner, skålar och bålar.\n\n\n\n\n3.\n\nPå förhoppningarnes kyrkogård.\n\n\nMen hvart hade Ros begifvit sig då han lemnade sina vänner i\nStrömparterren? Låtom oss följa honom. Klockan var ännu icke nio och\ni den ljusa sommarqvällen kunde med lätthet alla föremål urskiljas.\nDen unge finnen ställde med en viss brådska sina steg åt norr. Han\ngick öfver Gustaf Adolfs torg, Malmtorgsgatan och Brunkebergstorg\nsamt beträdde den långa Malmskillnadsgatan. Ju mera han dock nalkades\nJohannis kyrkogård, i samma mon saktade han ock sina steg. Han såg\npå sin klocka; den var straxt nio. Det var som hade han kännt bly i\nsina fötter och hans gång blef ännu långsammare. Djupa och ingalunda\nglada tankar uppfyllde hans själ. Men då klockorna i kyrktornen gällt\nförkunnade att den nionde timmen förlidit, for han plötsligt upp ur\nsina drömmerier och liksom för att bättre draga sig någonting till\nminnes eller ock uppmuntra en svigtande vilja, sade han halfhögt för\nsig sjelf: \"sidoalléen till höger\", och började påskynda sina steg.\n\nAnkommen till den plats i hufvudgången der en sidoallée i rät\nvinkel leder till höger stannade Birger ett ögonblick. Tvekade han\nväl ännu? Solen hade gått ned och mystiska halfdagrar hade lägrat\nsig under de höga, lummiga träden på kyrkogården, men den nordiska\nsommarqvällens långa skymning qvardröjde ännu öfver den tysta,\nensliga platsen och tillät ögat att äfven på något afstånd urskilja\nalla föremål. En blick af Birger inåt alléens dunkel visade honom\nen qvinnogestalt, sittande på en af de längst bort ställda bänkarne\ntill höger. Hans hjerta klappade våldsamt och om någon i detta\nögonblick skådat djupt in i den unge finnens dunkla öga, så hade han\nder mött en blick som talade om ganska stridiga känslor. Plötsligen\ntycktes dock en tanke uttränga alla de andra och denna var lika\nenkel som tillfyllestgörande att häfva all vidare tvekan: \"det är\nju jag som bedt henne komma och hon har beviljat min bön.\" Med ett\nslags förtviflad beslutsamhet i de af en svår inre strid krampaktigt\nupprörda anletsdragen beträdde nu Birger sidoalléen och ställde sina\nsteg fram till det på bänken sittande fruntimret.\n\nDå Ros nalkades steg fruntimret upp. Det var en ung dam med nästan\nsylfidisk växt. Hon gick några steg imot den kommande och, slående\nsin slöja tillbaka från ett vackert och kanske blott för tillfället\nlitet stolt ansigte, talade hon med sakta men lugn stämma i det hon\nräckte den vördsamt helsande unge mannen handen:\n\n\"God afton, herr Ros, hvarföre har ni begärt ett möte på detta\nbesynnerliga ställe?\"\n\n\"För att taga afsked af den enda förhoppning jag hyst att sällhet\nkunde förenas med min framtid. Det var en ljuf dröm, hvars luftslott\nverkligheten krossat. Men, min fröken, jag har inte haft styrka att\ngå denna glädjelösa framtid till mötes utan att taga afsked af er.\"\n\n\"Och hvarföre har ni inte besökt oss här i Stockholm?\" sporde\nfruntimret med lindrigt sväfvande röst, \"hvarföre undvek ni oss, herr\nBirger?\"\n\n\"Af feghet. Jag fruktade att duka under för min känslas makt...\"\n\nDet unga fruntimret rodnade djupt, de sköna dunkla ögonhåren sänkte\nsig öfver de ännu skönare ögonens förtrollande ljusverldar och i en\nknapt hörbar, mycket vek ton framsmögo öfver hennes läppar de orden:\n\"Och om nu denna er känsla...\"\n\n\"O, säg inte ut er tanke!\" afbröt Birger nästan vildt och tillade\nsedan med våldsamt dämpad rörelse: \"Jag har en tröst i sjelfva\ntviflet på er, låt mig behålla detta tvifvel. Vissheten att min\nkärlek är obesvarad skulle öka min börda och jag tigger fegt och\negoistiskt om förskoning. Det nästan otroliga åter -- och dock har\njag stundtals trott derpå -- att min upproriska känsla funnit gensvar\nskulle försänka mig i ett kaos af förtviflan.\" Han tillade efter\nen kort paus, och blick och ton tolkade bättre hans känslor än de\nframpressade orden:\n\n\"Låt mig derföre behålla mitt förtärande men saliggörande tvifvel\n-- en helig, orygglig ed binder mig i alla fall vid ett oblidkeligt\nolycksöde...\"\n\n\"Jag känner den edens innehåll\", sade den unga qvinnan mildt. En\nofrivillig skakning genomilade den starke ynglingens hela väsende\noch, fattande hennes icke undandragna hand, utropade han lidelsefullt:\n\n\"Du känner min ed -- farväl!\"\n\nDå såg hon upp till honom.\n\nDer glänste det liksom tårar i de ljufva, strålande ögonen. Var det\nuppfriskande dagg på hans hjertas glödande sorg, var det en skön\nmorgonrodnads löfte om sol och ljus för den kommande dagen?\n\nSåg han denna blick?\n\nEn lätt kyss brann på flickans hand -- och bort ilade den\nolyckligt-lycklige mannen.\n\nHon stod der ännu en stund qvar, såg med ett egendomligt uttryck\ni de svärmiska ögonen på sin hand, der nyss hans läppar hvilat\nett ögonblick, och hviskade: \"Jag tror inte på ett oblidkeligt\nolycksöde.\" Med ljudlösa steg sväfvade hon bort från kyrkogårdens\ntysta rike, men öfver grafkullarne gick aftonflägtens stilla susning\noch tufvor och blommor drömde sin dröm om försoning och frid.\n\n\n\n\n4.\n\nLitet politik.\n\n\nDå vår vän Erik följande morgon uppvaknade i sin hytt befann sig\nångfartyget redan på Ålands haf. Han gjorde hastigt sin toilett\noch gick upp på däck för att andas frisk luft. Den förste person\nhan mötte var Birger Ros, som med stora steg promenerade af och\nan på akterdäck, såsom vanligt försänkt i djupa tankar. Sedan\nvännerne helsat på hvarandra, frågade Erik hvarföre Ros i går qväll\nicke kommit ut till Hasselbacken. Svaret var undvikande och den\nunge finnen tycktes öfver hufvud taget icke vara vid synnerligen\ngodt lynne, åtminstone svarade han högst fåordigt på den andres\nmånga frågor, till dess denne omsider blef otålig och öfvergaf\nförhoppningen att med honom inleda ett ordentligt samtal. Snart hade\näfven den liflige Erik ibland ångbåtspassagerarne gjort en hel hop\nbekantskaper, med hvilka han genast inlåtit sig i ifriga samtal om de\nfinska förhållandena. På eftermiddagen sammanträffade han åter med\nden fortfarande mulne Ros.\n\n\"Hör på, bror Birger\", började han, \"du är inte vid godt kourage\ni dag; hvad går åt dig? Jag tycker att du borde, för att tala\npoetiskt, på förhoppningarnes vingar ila till ditt liksom pånyttfödda\nfädernesland, isynnerhet som Finland verkligen med heder bestått sitt\nförsta och svåra prof på det konstitutionella statslifvets bana. Alla\ndina landsmän med hvilka jag samspråkat under dagens lopp äro lifvade\naf glada utsigter för framtiden. Särskildt borde dock just du med din\nvarma fosterlandskärlek och dina utpreglade specielt finska idéer, ty\njag vet att du är en riktig 'fennoman', glädja dig åt det erkännande\nsom till exempel det finska språket numera vunnit och dess nästan\nfullkomliga likställande med svenskan.\"\n\n\"Min vän\", svarade Ros mycket allvarligt, \"jag är också verkligen\nrätt _belåten_ med den _gåfvan_.\"\n\n\"Nå, hvad kan du väl önska mera?\" återtog Erik, \"nu är fältet fritt\nför en nästan obegränsad utveckling af alla folkets inneboende\nkrafter.\"\n\n\"Och\", inföll här Ros dystert, \"hvad vill du att jag skall tro om\ndjupet och halten af krafter, hvilka _nu_ såsom en _gåfva_ imottagit\nhvad dem rätteligen tillkommit redan för århundraden sedan?\"\n\n\"En _gåfva_? Du betonar för andra gången detta ord; hvad menar du\ndermed?\" frågade Erik.\n\n\"Jag menar helt enkelt att den bästa egendom är den\", genmälte\nfinnen, \"som man sjelf förvärfvat sig och att en sådan är vida att\nföredraga framför hvilken gåfva som helst.\"\n\n\"Du kan väl inte neka att i Finland just en påtryckning ifrån sjelfva\nmassan af folket hufvudsakligen framkallat denna sakernas vändning\",\nutbrast den unge svensken med värma, \"så har åtminstone jag alltid\nuppfattat hela den fennomanska rörelsen och äfven den så kallade\n'språkfrågan'. Det finska folket har ändtligen vaknat till fullt\nmedvetet lif och går nu med sjelfförtroende sin nationella utveckling\ntill mötes. De djupa lederna ha genomträngts af ett stort och ädelt\nsträfvande.\"\n\nErik tystnade och Ros förblef svaret skyldig.\n\n\"Nå, men så tala då, gillar du kanske inte min uppfattning?\" sporde\nden förstnämde ifrigt, \"just du vore då, besynnerligt nog, den förste\nfinne jag råkat, som numera inte tror på sitt folks pånyttfödelse!\"\n\n\"Huru många _finnar_ har du råkat sedan du kom till Finland?\"\nfrågade Ros sarkastigt. \"Men se der\", fortfor han och utpekade med\nhanden en vidlyftig skärgård, imot hvilken de styrde kurs, \"de\nder öarne tillhöra Finland, det är Åland, -- nåväl, huru många af\ndess sextontusen invånare tror du förstå ett enda ord finska? Var\nöfvertygad derom, inte många hundra, och alla, jag säger alla,\nförklara att de inte äro finnar och skulle blygas\", tillade han\nkallt, \"att anses för sådana.\"\n\n\"Åland är ett undantag\", genmälte Erik, \"och ett undantag gör inte\nregeln. Hos oss kalla sig också Gotlands invånare inte svenskar, utan\ngotländingar.\"\n\n\"Du misstager dig betydligt, broder Erik\", svarade Ros med ett\nbittert leende, \"gotländingarne _äro_ dock svenskar, men åländingarne\näro verkligen inte finnar, de äro svenskar...\"\n\n\"Nå, så låt dem då i Guds namn vara svenskar, de äro ju i alla fall\nfinska undersåter, dessa högvigtiga sextontusen åländingar\", inföll\nErik skrattande.\n\n\"Ja, men\", återtog Ros, \"nyländingarne och en del österbottningar\näro också svenskar och hvad som vill säga vida mera än dessa par\nhundratusen menniskor, det är, att en ganska stor del af de så\nkallade 'bildade klasserna' jemväl är och ännu mera anser sig vara\naf svensk härkomst. Svenskan är i alla fall deras modersmål. Och\",\ntillade han dystert, \"säg mig då, broder, hvad återstår såsom genuint\nfinskt?\"\n\n\"De djupa lederna!\" utropade svensken med värma.\n\n\"De djupa lederna\", återtog finnen i nästan skärande ton, \"de _djupa\nlederna_ under svensk eller svenskfinsk _ledning_. Ha, ha! -- hvad\näro dessa svenskfinnar, som tro och påstå att de inom sin klass ha\nsammanfört all landets, hela folkets intelligens? En ädlare race\nkanske? Ve min tunga, som ens uttalat ett sådant ord! Våld och list!\nDe ha öfverväldigat oss i sömnen och nu sitta dvergarne mysande,\nja hånleende på den fjettrade folkresens skuldror, -- men en gång\nskall en annan tid komma och ur den nu sömndruckna massan skola\nandar framgå som, utjemnande historiens orättvisor, skola rycka\nkulturens, bildningens banér ur fåtalets klor och återställa det i\nden rättmätige ärfvingens hand. Och då, först då skall man kunna tala\nom ett verkligt Finland. 'Svenskheten' skall icke mera beherrska vårt\nland, bort derföre, bort! med alla half-finnar och svensk-finnar. Vi\nskola bli ett enda och enigt folk.\"\n\nRos tystnade och afiägsnade sig hastigt åt fören. Det låg något i\nhans ansigtsuttryck liksom skulle han lia ångrat hvad han yttrat,\nmen ännu känna sig alltför upprörd att vilja eller kunna återtaga\nsina ord. Erik Stenrot blef förvånad öfver detta sällsamma utbrott af\nnationel bitterhet. Men han ansåg, vid mognare eftertanke, hela det\nom en viss hätskhet vittnande utfallet, blott såsom en öfvergående\nyttring af en något kittslig nationalfåfänga, som kände sig sårad\ntill och med deraf att se sig tvungen erkänna imottagandet af goda\ngåfvor från en annan nation, med hvilken det finska folket likväl\ni flera århundraden lefvat i trogen endrägt samt villigt delat\nbåde lust och nöd. Han uttalade för sig sjelf i all tysthet den\nförhoppningen att icke alla fennomaner, en benämning hvilken han\nför öfrigt ogillade, skulle vara lika \"vilda\" som denne hans äldste\nfinske vän nu visat sig vara -- och han blef rätt glad då han efter\nen stunds förlopp såg Ros återvända och med molnfri blick nalkas\nhonom.\n\n\"Det var ett föga gästfritt välkommen, min gode svenske vän och\nbroder, de der orden jag nyss yttrade\", sade Ros. \"Se så, kom,\nlåt oss dricka ett glas svensk punsch tillsammans! Jag helsar dig\nhjertligt välkommen på gamla Suomis bölja, skål!\"\n\nGlasen klingade och snart var all bitterhet försvunnen ur de två\nvännernas hjertan och samtal. Ros meddelade den uppmärksamme Erik\nflera värderika, ofta äfven rätt pikanta upplysningar om ställ\nningar och förhållanden i Finland, hvarvid den i vissa kretsar sig\nutbildande byråkratiska andan ingalunda förblef onäpst. Men ett visst\nsvårmod tycktes dock hvila öfver den unge finnens hela väsende, så\nsjälfullt och ofta snillrikt hans samtal än var.\n\nImellertid plaskade den ståtliga \"Aura\" fram genom den åländska och\nåbolänska skärgården och uppnådde den gamla Aurastaden Abo. Med ett\nvisst allvar i sin för öfrigt glada sinnesstämning beträdde Erik\nStenrot för första gången i sitt lif denna historiskt minnesvärda, nu\nför Sverge i yttre afseende förlorade mark.\n\n\n\n\n5.\n\nFinska paralleler.\n\n\nVi förbigå alldeles Eriks korta vistelse i Abo, hvilken stad\nhan hade för afsigt att egna mera uppmärksamhet på sin återresa\ntill hemlandet, och följa honom der han nu fortsätter resan till\nHelsingfors, dit hans håg också mest stod. Der skulle han ju med\nens försättas i sjelfva medelpunkten af det offentliga lifvet i\nFinland och der ansåg han sig allra bäst kunna lägga grunden till\nsina studier om och öfver brödrafolkets senaste utveckling. Han\ntillsporde sin vän Ros härom och uttalade den förhoppning att denne\nskulle införa honom i några litterära kretsar, såsom varande de\nsidor af det allmänna lifvet der han tydligast och klarast finge\nse det allmänna tänkesättet afspegla sig, i synnerhet hvad den för\nFinland egendomliga dualismen imellan det svenska och det finska\nfolk-elementet vidkom. Men Ros' svar utföll till en del imot hans\nförmodan.\n\n\"Jag skall med nöje\", sade denne, \"presentera dig för några af våra\nframstående personligheter, såvida jag är bekant med dem och de\nvistas i Helsingfors, men utan ringaste afseende på hvilket parti de\ntillhöra eller om de öfver hufvud taget alls tillhöra någon bestämd\nriktning. Om du från början blefve införd i vissa litterära, hos\noss ofta äfven qvasipolitiska kretsar, så skulle måhända det första\nintrycket utöfva ett afgörande inflytande på din lifliga själ. Må\ndu sjelf välja, ty hvardera sidan har ganska aktningsvärda förmågor\natt förete. Du skall säkerligen träffa mera värme och entusiasm hos\nmedlemmarne af det specielt finska partiet, hvilket också är vida\ntalrikare om man nämligen räknar dertill hela den stora kohorten af\negentligen principlöst folk, men som gerna flyter med strömmen. Detta\nparti har i sig upptagit, bredvid män med verkligt snille, äfven\nen mängd medelmåttiga förmågor, som på fosterlandskärlekens breda\noch tålmodiga basis ha lätt att bringa rökelseoffer åt sin fåfänga,\nemedan de i allmänhet icke ha att befara en nagelfarande kritik\noch röna stort undseende för sina, såsom det heter, i alla fall\nvälmenta produktioner, -- en för öfrigt ganska vanlig och äfven lätt\nförklarlig företeelse, i synnerhet på det litterära arbetets område,\nhos unga eller hittills på ett eller annat sätt undertryckta och\nförbisedda nationaliteter. På ett sådant sätt är det jemförelsevis\nlätt att skära lagrar. I följd häraf räknar nu vårt finska parti\nett antal författare och litteratörer, hvilka skulle göra mera\ngagn om de till exempel skulle egna sina krafter uteslutande åt\nfolkundervisningen och söka förvärfva sig de kunskaper som erfordras\nför detta högvigtiga kall, i stället för att äflas med egna\nproduktioner och öda sin tid på klumpfingrade bardalekar och en med\nföga uddhvassa vapen förd polemik, der elakhet får ersätta qvickhet\noch simpel grofhet skall föreställa frimodighet. Du ser häraf att jag\ndömer strängt öfver det parti jag sjelf allmänt anses tillhöra, men\ndem man älskar dem agar man.\"\n\n\"A andra sidan åter\", fortfor Ros och hans ton antog en något\nförsmädlig skärpa, \"skall du i det svensk-finska lägret finna\nflera ganska intelligenta personligheter som, eleganta så väl i\nsitt yttre som ock i sitt inre, icke utan en viss anstrykning af\nkosmopolitism, se sakerna, om jag så får uttrycka mig, _un peu en\ngros_, och hvilka, det medger jag, på sitt sätt äro goda patrioter,\nmen som antingen icke eftersträfva eller till och med le åt ett\nspecielt finskt Finland. De äro dugtiga kämpar för allt hvad frihet\noch rätt och socialt framåtskridande heter, men\", och talaren blef\nmera lifvad, \"de brista i den sanna fosterlandskärlekens förnämsta\ntrosartikel: nationalitetsprincipen. De framställa såsom sitt ideal\nett dimdunkligt, dualistiskt fantom, ett mellanting af en finsk stat\nmed svensk kultur, en historisk orimlighet, snarlik en stark finsk\nhufvudskalle med svensk hjerna uti. Detta politiska hjernspöke tro de\nha sig anvisadt en viss mission i nordens framtidshistoria. Måhända\nhägrar också för deras inbillning i fantastiska konturer något slags\nunion med de skandinaviska länderna -- en alltigenom oklar skapelse\naf de svenska sympatier som genomtränga dem och från hvilka de icke\nkunna eller ens vilja frigöra sig. Jag högaktar flera af deras ledare\npersonligen, men jag beklagar deras ståndpunkt, ty ett uteslutande\nfinskt Finland är en tanke som de icke kunna fatta.\"\n\n\"Och kan du sjelf, broder Birger\", inföll Erik, \"fullt klart fatta\ntanken om ett uteslutande finskt Finland?\"\n\n\"Sjelfva tanken står klar för min själ\", svarade entusiasten med\nblixtrande öga, \"och det är just på de 'djupa lederna', såsom du\nkallat dem, som denna tanke stöder sig. Det är den enda förnuftiga\nutgångspunkt för att grundlägga Finlands framtid, men\", och den\nstolta blicken sänkte sig och han tillade i tviflarens dofva ton --\n\"men förverkligandet af denna höga tanke har ännu hvarken funnit sin\nman, eller ens sina män, ja knappast ett...\" han tystnade tvärt och\nen dyster skugga gick öfver de manliga dragen. Erik räckte sin vän\nhanden och tryckte den stillatigande, men inom sig tänkte han: \"Han\nvågar icke säga det bittra ordet rent ut, det ordet att den stora\nframtidstanken ännu icke funnit för sig ett moget folk, i stånd att\naf egen drift och kraft ensamt fortsätta och befästa det påbegynta\nverket.\" Så tänkte den unge svensken, men samtalet intresserade honom\ndjupt och han ville icke låta detsamma falla. Han yttrade derföre\nefter en liten paus i frågande form: \"Och det ryska inflytandet,\nfruktar du inte det?\" Ros kastade en lång blick på sin vän. Slutligen\nsade han i lugn ton, och det lät som en liknelse, följande ord:\n\n\"Du har manat fram en ny demon i vårt samtal, bror Erik, men jag\nbekänner uppriktigt att jag inte så mycket fruktar djefvulen utom,\nsom djefvulen inom mig, min egen svaghet, disharmonien i min egen\nöfvertygelse. Jag tror att min sak är sann och min vilja god, men min\ntro är dock inte så stark att den kan förflytta hälleberg. Jag tror\natt det finska folkelementet inträdt i en helsosam jäsningsprocess,\nmen tviflets djefvul inom mig hviskar att hela denna process skall\nförkolna i sig sjelf, om inte en liten tillsats af ett främmande\nelement bereder de bundna andarne tillfälle att utveckla sin\ninneboende kraft.\"\n\n\"Och\", utropade Erik med värma, \"för att fortsätta din liknelse,\ndenna ovilkorligen nödvändiga lilla tillsats är -- var man, min\nfinske vän -- och säg rent ut, är...\"\n\n\"Är den olyckliga och dock trefaldt välsignade svenska surdegen i\nFinland!\" utbrast Ros häftigt, \"men jag vill stå i egna skor och\npå egen botten och bortvisar stolt alla gåfvor. 'Bättre att i eget\nland dricka vatten ur näfverrifva, än i främmande land dricka öl ur\nkrus!'\" [Ur finska nationaldikten \"Kalevala\"]\n\n\"Manligt taladt, bror Birger\", genmälte Erik med ett vänligt leende,\n\"men antagom nu, med hänsyn till vår snabbt framåtilande tid, att\ndet är skridskor och inte genuina näfverskor du behöfver, är det inte\ndå bra att ha en smula svenskt bildningsstål i dem, så att du inte\nfaller pladask ned på den hala ryss-is hvilken du måste öfverskrida\nför att verkligen komma på egen, finsk botten?\"\n\nRos måste ofrivilligt skratta åt den skämtsamme vännens sätt att söka\nskingra hans mörka tankar.\n\n\"Du skrattar?\" utropade Erik med låtsad förvåning, \"och jag som\ntrodde att fennomaner och läsare alldeles glömt bort att skratta.\"\n\n\"Din sammanställning, bror Erik, är mera träffande än du kanske sjelf\nanar. Fennomaner och läsare ha verkligen den inbördes likheten att\nhvardera i många fall äro blinde ifrare, men de _söka_ åtminstone\nsanningen och äro inte ljumma anhängare af sin sak.\"\n\n\"Går likheten så långt\", frågade Erik klipskt, \"att fennomanien\nliksom läseriet i sitt läger räknar talrika qvinliga medlemmar?\"\n\n\"Vänta du!\" svarade Ros ovanligt muntert och ett skälmskt leende gick\nsåsom en ljusglimt öfver det nu dubbelt intressanta ansigtet samt\ntillät en alldeles ny inblick i den unge mannens karakter, \"vänta\ndu, det der fordrar hämnd. Efter du så vill, skall jag införa dig i\nåtminstone _en_ sällskapskrets med bestämd färg.\"\n\n\"Bestående af idel fennomaner?\" sporde Erik med komisk fruktan. \"De\ntaga kanske hufvudet af mig, arme svensk?\"\n\n\"Säg hellre måhända -- hjertat\", svarade vännen, \"jag lofvar\npresentera dig i en liten krets af fennomanskor.\"\n\n\"Hvad behagas?\" utropade svensken, verkligen förvånad. \"Fennomanskor!\nHuru se de ut?\"\n\n\"Jo\", sade Ros, \"de likna, såsom Runeberg säger: 'ett smultron, vuxet\ni skuggan'. Men få se om de skola finna nåd inför dina i den vägen\naf för mycket ljus bortskämda ögon, ty de svenska fruntimren äro i\nsanning de mest intagande qvinnor i verlden...\"\n\nHär tystnade talaren och vände sig bort, en plötslig blekhet\nefterträdde det nyss ännu glada uttrycket i hans ansigte.\n\n\"Du vill föra mig i en krets af finska trollqvinnor, skalk!\" utropade\nErik skrattande, \"du lägger ut en snara för mig, men jag säger med\nden svenske skalden:\n\n    \"'Den höge yngling sade\n    Ett ord och snaran brast.'\n\n\"Jag är ju, enligt stadssqvallret, så godt som förlofvad, ehuru mig\nsjelf ohördan.\"\n\n\"Med hvem?\" utbrast Ros häftigt i det han dock fortfarande vände\nansigtet åt sjön.\n\n\"Har ingen fara ännu\", ljöd Eriks svar; \"bara prat, ingen sanning,\ndet vet jag väl sjelf bäst. _Hon_ vill säkert inte ha mig och jag\nförspörjer ingen lust att allaredan gifta mig.\"\n\n\"Men hvem vore då den lyckliga?\" frågade Ros åter.\n\n\"Den lyckliga?\" utbrast Erik: \"Javäl, så lycklig som skönhet\noch ett godt hufvud kunna göra en sjelfrådig trollslända till\nflicka -- det är den rika arftagerskan, resenärskan, svärmerskan,\ntjuserskan, gud-vet-allt-hvädskan, och vore hon i Finland, säkert\nockså fennomanskan, med få ord ingen annan, än min näpna kusin Jenny\nBertram, med hvilken juvel ett välvilligt rykte..., men kors hvad\nfelas dig? Du är ju alldeles hvitgrå i ansigtet, jag tror minsann att\ndu är sjösjuk...\"\n\n\"Jag tror, jag går i min koj\", mumlade Ros och nästan vacklade fram\ntill kajutdörren.\n\n\"Den Jenny\", sade Erik förtretad för sig sjelf, \"hon spelar mig då\nalltjemt något spratt, till och med sig sjelf ovetande. Nu blir\njust vid nämnandet af hennes namn den der kamraten sjösjuk. Fatalt!\nOch jag som redan hade fått den kalla finnen halfvärmd. Det minsta\njag räknade uppå vår ett namngifvande af de förnämsta skönheterna\ni Helsingfors. Jag hoppas likväl att bara vi komma fram, jag ändå\näfven utan katalog skall få rätt på någon del af herrligheten.\nFennomanskor -- och 'ett smultron, vuxet i skuggan' -- ganska bra,\nmen jag skall minsann göra allt mitt till att öfver de der finska\nsmultronen utgjuta hela det briljanta solljuset af min stockholmska\nkonversation. Det blir kanske rätt pikant till slut. Kypare,\nsodavatten och ett glas punsch!\"\n\n\n\n\n6.\n\nEn helsning från Finland.\n\n\nVi befinna oss åter i Stockholm. Tant Agatha och fröken Jenny sitta\nvid sitt morgonkaffe; då ringer postbudet och kammarjungfrun lemnar\nfram ett bref med utländsk poststämpel.\n\n\"Minsann, från Erik!\" sade Jenny, sedan hon brutit detsamma och\nflygtigt sett på stilen. \"Vill tant höra på, så skall jag läsa upp\nhvad den gunstige herrn har att förmäla från Finland'?\"\n\n\"Men om der kanske förekomma några hemligheter... så...\"\n\n\"Åhnej\", svarade Jenny leende, \"jag har inga hemligheter med kusin\nErik, fast jag tycker bra om honom.\"\n\nOch hon uppläste följande skrifvelse.\n\n    _Erik Stenrot till Jenny Bertram_.\n\n    Helsingfors, 15 Juli 1864.\n\n    Min skälmska kusin!\n\n    1 den förmodan att du ännu icke anträdt din \"inkognito-resa\"\n    sänder jag dig dessa rader, hvilka, jag hoppas det, skola finna\n    tant och dig sittande i allsköns välbefinnande i er vackra våning\n    vid Drottninggatan i det oförlikneliga Stockholm.\n\n    Ja, jag är nu i Finland och i dess glada hufvudstad Helsingfors,\n    som är en vacker och prydlig stad med breda gator, stora torg\n    och präktiga promenader samt ett starkt tycke af ungdomlighet i\n    hela sin fysionomi, hvilken icke kan förfela att göra intryck på\n    hvarje, i synnerhet sjövägen ankommande, resande; men mera härom\n    då jag åter befinner mig på hemlandets jord och, sittande i den\n    beqväma gungstolen i edert så kallade hvardagsrum, kan kasta en\n    lugn återblick på mina reseminnen, hvilka sannolikt skola bli\n    ganska angenäma. Jag har också allaredan börjat föra en dagbok,\n    för att ha en ledtråd för minnet då jag i framtiden någon gång\n    vill återupplifva de mångfaldiga intryck min själ här rönt.\n\n    Såsom du vet reste jag hitöfver för att studera det \"nya lifvet\"\n    i vårt gamla kära Finland. Dessa mina tillämnade studier ha\n    blifvit inledda på ett ganska egendomligt sätt och jag befarar\n    högeligen att de i många afseenden skola erbjuda stora luckor,\n    medan åter vissa andra partier komma att intaga ett måhända\n    alltför framstående rum.\n\n    Jag vet icke om det var dig bekant att vår gemensamme vän från\n    de skotska högländerna, den intressante finnen Birger Ros, som\n    någon tid vistats i Stockholm men icke kunde förmås att besöka\n    tant Agatha och dig, var min reskamrat hit. Nåväl, han är lika\n    originel som förut och jag har till och med trott mig märka att\n    ett visst oförklarligt svårmod hvilar öfver hela hans väsende.\n    Åtminstone äro hans kinder nu betydligt mera bleka än de voro\n    bruna då vi tillsammans med honom gjorde våra bergvandringar\n    i Skotland. Huru det nu än må vara, så spelar imellertid\n    Ros en stor roll i den korta historien om de två veckor jag\n    allaredan vistats i Helsingfors. Han, som åtnjuter mycket\n    anseende härstädes, har presenterat mig för en mängd litterära\n    notabiliteter och jag kunde ibland mina nya bekantskaper här\n    anföra äfven i Sverge välklingande namn, men sparar äfven detta\n    till framdeles och nämner blott att jag på mycket vänskaplig fot\n    umgås såväl med flera framstående medlemmar af det svenskfinska\n    intelligenspartiet, som ock ledarne af den stora fennomanska\n    falangen, hvilken med all makt sträfvar att arbeta sig upp till\n    samhällets höjder. Detta partis gamle hjelte, den välbekante\n    Johan Vilhelm Snellman, innehar också allaredan ett ganska högt\n    embete; han är nämligen chef för finansväsendet i Finland,\n    hvilket, i förbigående nämdt, lär vara i godt skick. Utom dessa\n    nöjsamma men främst dock för mina studier nyttiga bekantskaper\n    har jag att tacka vännen Ros äfven för några andra som äro\n    alldeles förtjusande. Hvem kunde tro det \"fattiga Finland\" om\n    sådana skatter! Du som har ett godt hufvud kan väl gissa att jag\n    här menar de finska fruntimren. O, de äro hänförande! Och när de\n    framsjunga sin i alla fall ganska korrekta svenska, låter det\n    rätt pikant och man tror sig vara på sirenernas ö. Ja, nu kan\n    jag förstå hvarföre hjelten Lemminkäinen i Kalevala-dikten så\n    länge qvardröjde på den af sköna ungmor bebodda ön, fängslad i\n    deras krets liksom genom en trollmakt. Såsom du ser börjar jag\n    redan göra mig hemmastadd i den finska folkpoesien, men så har\n    jag också lärarinnor som icke allenast med ord, utan äfven med\n    af inspiration strålande blickar för mig förklara det finska\n    språkets skönheter. Du må le, men hvad jag säger är på sätt och\n    vis bokstaflig sanning. Mig har nämligen vederfarits det gästvän\n    lighetens ynnestbevis att erhålla tillträde till en klubb af\n    -- fennomanskor. Har du någonsin i Stockholm, Kjöbenhavn eller\n    Kristiania hört talas om något sällskap af _fornnordiskor_,\n    hvilka beslutit att vid sina sammankomster endast tala sitt lands\n    ursprungliga folkspråk? I detta afseende har den finska bildade\n    qvinnan ådagalagt större energi. I den klubb, jag omnämt, tala\n    nämligen alla medlemmarne uteslutande blott finska med hvarandra.\n    [Faktiskt. Detta sällskap eger ännu i dag (1872) bestånd i\n    Helsingfors.] Herrar äro ingalunda uteslutne från sällskapet,\n    men jag för min del ger företräde åt de qvinliga medlemmarne.\n    Jag skall försöka beskrifva mitt något komiska första inträde i\n    denna krets af entusiastiska förtjusarinnor. Ros hade skämtvis\n    lofvat införa mig i en krets af \"fennomanskor\", men jag tog\n    honom på ordet och en vacker onsdagsafton begåfvo vi oss af till\n    församlingslokalen. Jag fick vänta en liten stund i ett yttre\n    rum, sedan åtföljde jag Ros till en väl upplyst, enkel salong der\n    ett talrikt sällskap fruntimmer och herrar var församladt. De\n    på finska muntert samtalande grupperna gåfvo, artigt besvarande\n    mina helsningar, leende plats åt oss, der vi framträdde till\n    ordföranden för qvällen, professorskan Z., för hvilken jag\n    presenterades. Det var en fin och behaglig företeelse, den vackra\n    professorskan. Hon höjde sin lilla, fennomanska presidentklubba,\n    slog ett lätt slag på bordet och höll på finska språket ett litet\n    tal af, såsom jag sedan fick veta, ungefär följande innehåll:\n    \"Som den för henne nyss presenterade herr Erik Stenrot ('Eero\n    Kivijuuri' lät mitt fennomanska namn) önskade bli i sällskapet\n    upptagen, men den ärade gästen från Sverge ännu icke var mäktig\n    finska språket, så ville hon hemställa till medlemmarne, huruvida\n    det icke för denna afton skulle tillåtas att i samtal med honom\n    begagna sig af svenska språket; dock skulle detta medgifvande\",\n    tillade hon skälmskt, \"endast gälla föreningens qvinliga\n    medlemmar. Den som bifaller härtill upplyfte handen.\"\n\n    Ett allmänt bifallssorl följde och under muntert skratt upplyftes\n    en mängd täcka händer rakt i höjden. Jag tror nästan, förlåt mig\n    Jenny, att somliga unga damer voterade med båda händerna. Den\n    intagande professorskan meddelade mig nu leende att herrarne\n    derföre blifvit uteslutne från rättigheten att tala svenska,\n    emedan fruntimren, åtminstone den ena qvällen ville allena få\n    disponera öfver den välkomne svenske gästen.\n\n    Sådant var mitt inträde i den helsingforsska societeten.\n\n    Jag innesluter här några blad ur min dagbok, hvilka jag icke ens\n    hunnit genomläsa. Ursäkta derföre stilens vårdslöshet. Jag tror\n    dagboken börjar med tredje dagen af min härvaro. Helsa tant och\n    lef väl. Eder _Erik_.\n\n    _P.S._\n\n    Aina Ros är ovilkorligen ett af de intelligentaste fruntimmer jag\n    sett. Hon är utmärkt vacker och lika munter som hennes bror är\n    allvarlig.\n\n       *       *       *       *       *\n\nJenny slutade läsningen af brefvet, men gömde \"dagboken\" till lektyr\nför sin egen räkning.\n\n\"Men det är ju oförsvarligt, Jenny lilla\", utbrast tant Agatha, \"han\ntalar ju bara om den der Ros och sina finskor i hela brefvet. Har han\ndå alldeles glömt bort dig? Men vänta bara, jag skall skrifva till\nhonom en epistel, jag, och...\"\n\n\"För all del, snälla tant, låt bli det\", afbröt Jenny och försjönk\nsåsom det tycktes i djupa tankar. Det var väl ändå något i det der\nbrefvet som smärtade den unga damen, men denna sinnesstämning räckte\nåtminstone till det yttre icke länge.\n\n\"Sade inte morbror Stråle i går att alla mina papper och vexlarne äro\ni ordning?\" frågade Jenny.\n\n\"Ja, kära du\", sade den beskedliga tanten, \"och vi kunna resa när som\nhelst. Jag följer, vet du, denna gång riktigt gerna med.\"\n\n\"Nåväl tant, då resa vi i morgon\", blef Jennys bestämda svar.\n\nTanten nickade tyst bifall; hon var van att följa sin kanske något\nnyckfulla, men i alla fall mycket älskvärda systerdotters vilja. --\nInnan hon gick till hvila framtog Jenny Eriks dagboksanteckningar\noch läste dem icke utan intresse. Vi meddela desamma våra läsare här\nstraxt nedanföre.\n\n\n\n\n7.\n\nOm fennomanskor och fennomaner.\n\n(Dagboksanteckningar af en svensk.)\n\n\nHelsingfors, 1 Juli kl. 12 på natten.\n\nHemkommen från min första fennomanska soirée försökte jag visserligen\natt genast gå till hvila, men detta var mig omöjligt. Jag har\nderföre beslutit att _arbeta_. Detta kommer väl kanske att i någon\nmån förvåna min värde bolagskamrat, filosofie och juris utriusque\ndoktorn Birger Ros, men han blir säkerligen icke nyfiken af att få\ndel af hvad jag författar. Medan han nu sitter i sitt eget rum,\ntänder jag en cigarr i afsigt att en stund promenera i salen och\nsedan jag lyckats samla och någorlunda ordna mina minnen anförtro\ndesamma åt papperet. -- Att företaga detta göromål just nu anser\njag mig vara skyldig min vackra kusin Jenny, på hvilken jag icke\ntänkt hela qvällen och som ännu icke erhållit något bref af mig och\nicke heller erhåller ett sådant förr än jag blifvit förtrognare\nmed lifvet i den finska hufvudstaden. Men hvem kan undra derpå,\ndå man inom så kort tid blifvit bekant med så många jordiska\nenglar, som i synnerhet fallet i qväll varit med mig. Då jag\npresenterades för de unga damerna nedböljade i ljufligt klingande\nnamnkaskader skönhetens välsignelse öfver mig: Hanna och Anna;\nLilly, Inga och Ellen: Laura, Olga och kanske betydelsefullast af\nalla, ditt blida namn, Aina Ros. [Aina betydet på finska: alltid].\nGlömd var i eder närhet min allvarliga föresats att söka bekämpa\ndet finsk-finska partiets afvoghet mot det svenska elementet, en\nafvoghet som tydligt nog genomskimrade några af herrarnes ofta\ntrumpna artighetsbetygelser. Glömd var hvarje sådan föresats i qväll,\nty tjusande var din sång, mörkögda österbottniska Inga, och mitt\nhjerta fylldes af nattviolsdoft, milda Hanna, vid din drömmande,\ntavastländska blick. Laura, ditt själfulla leende kom mig att glömma\ndet finska klubbekrigets herrehat och din syster Ellen var som en\ntreflig saga af Topelius, der lyckligtvis sluttillämpningen var\nbortglömd. Jag förlät Yrjö Koskinen [professor Georg Forsmans antagna\nfinska namn] hans senaste utfall mot \"svenskheten\", då du talade\nom Saimasjöns under, blåögda berätterska Anna, och ehuru jag blott\nflyktigt såg dig, blomma från Ladogas fjerran strand, svärmiskt\nsmäktande Olga, så vacklade dock min tro att det sköna har sitt enda\nhemland i vester. Slutligen satte Kuopiotärnan Lilly kronan på ert\nfinska omvändelseverk med mig, ty jag börjar ta ganska förmånliga\nföreställningar om de kalevalitiska skönheternas behag. Men Aina Ros\nvar dock den jag mest tänkte och ännu tänker uppå. -- Se så, nu har\njag ju varit rätt snäll emot kusin Jenny, ty jag ämnar sända henne\ndenna kortfattade finska blomsterkatalog, och derföre vill jag nu\nsotva de rättrådiges sömn. -- Godnatt, Birger! Hvad skrifver du der i\nnattens tysta timme? Är det något nytt anslag emot \"svenskheten\", du\n\"finskhetens Orvar Odd?\"\n\n\nDen 3 Juli.\n\nJag har i svensk öfversättning läst hvad Ros skref natten till i\ngår. Det är en vacker dikt, ett slags genmäle på den finsk-finska\nprofessorns något vilda utfall emot \"svenskheten\" i Finland, en sång,\nhvari författaren talar ett varmt och ädelt språk till den \"svenske\nbrodern\". -- En underlig man, min vän Ros: än en hänsynslös fennoman,\nän åter _menniska framför allt_. Jag börjar tro med honom sjelf att\nhan är ett rof för en svårtbekämpad inre disharmoni, och jag ville\nnästan likna honom vid en fältherre som när han rustar sig att i\nspetsen för sin finska falang rusa åstad till kamp är grym att åse\noch höra, men som, när stridens timma slår och hans kamrater och\nsoldater liksom _ex officio_ sluta visiret för att i blind yra \"rida\nspärr\", sjelf aftager hjelmen och visar ett anlete, hvari man läser\nsorg öfver den beklagansvärda brödrastriden, hvilken utföres med lika\nmycken öfverspändhet å fennomanernes, som lugn värdighet å de andra\nfinnarnes sida.\n\nRos är bestämdt icke belåten med sig sjelf, sin ställning och\nverksamhet.\n\n\nDen 4 Juli.\n\nEn sammansättning af motsatser är denne min vän Ros. I går afton\nkom han hem i vredesmod. Han hade bevistat en sammankomst i och för\nbildandet af ett bolag, som skulle grundlägga en större tidning\npå finska språket. Han tadlade i skarpa ordalag den ljumhet för\ndet stora företaget som röjt sig på alla håll. Litterära bidrag\nutlofvades af nog många och till och med utan ersättningsanspråk, men\naktieteckningen för att tillförsäkra en sådan folkorgan ett flerårigt\nbestånd och följaktligen den enda utsigten till verklig framgång,\nhade rönt ringa uppmuntran, såväl i landsorten som ock i Helsingfors.\nHela den vackra planen måste således förfalla till hans stora\nledsnad, ty Ros' ekonomiska omständigheter tillåta honom icke att af\negna medel bestrida företagets alla kostnader, ehuru han dock tecknat\nsig för ett icke obetydligt antal aktier i det tillämnade bladet, så\nsvårt detta än blef honom efter de utgifter hans vidsträckta resor\nerfordrat. -- I dag åter, då min vän erhöll ett i mycket smickrande\nordalag framstäldt anbud att öfvertaga redaktionen af den på finska\nutkommande officiella tidningen samt dervid löfte om \"full frihet\natt ge bladet hvilken anda och riktning han ansåge mest gagnelig för\nlandet\" -- afslog han med indignation denna honom erbjudna utväg att\npå dess eget språk få tala till hela det finska folket.\n\n\"Jag\", utropade han, \"en regeringens organ -- nej, hellre vill jag\nreda mig en andlig graf och iakttaga en tvungen tystnad, ty politisk\ntystnad i detta öfvergångsskede är politisk död. -- Men hellre det,\nän lägga en hand vid verket att insöfva mitt folk i sjelfbedrägeriets\nvilla!\"\n\nOch tidpunkten är verkligen lämplig till en utvidgad och\nbetydelsefull publicistisk verksamhet i Finland, ty den preventiva\ncensuren blir från år 1865 upphäfven för tre år, eller intill\nnästa landtdag (1867) -- ett försök ifrån regeringens (i Ryssland)\nsida att pröfva huru finnarne skola bära ett slags tryckfrihet,\neller riktigare en åtminstone _lagligen_ icke _godtyckligt_, såsom\nhittills, inskränkt yttranderätt. Nu skulle den modige mannen\nåtminstone _kunna_ säga ett och annat sanningsord. Så mycket bittrare\nför Ros, att företaget med den stora, dagliga finska tidningen icke\nblifvit verklighet. Han lider i sanning mycket.\n\n\nDen 6 Juli.\n\nVictoria! Ros har segrat. Hans glödande entusiasm har förmått ett\nantal fosterlandsvänner, ifriga fennomaner för öfrigt, att grundlägga\nen finsk \"tidskrift för litteratur och ekonomi\". Det är åtminstone en\nlofvande början till en framdeles utvidgad publicistisk verksamhet\ni sannt fosterländsk anda. Ros skall upprätta programmet. Jag är\nverkligen bra nyfiken att få del deraf, ty jag är öfvertygad om att\nRos denna gång skall lyckas öfvervinna all ensidighet och se sakerna\ni stort.\n\n\nDen 10 Juli.\n\nRos' program till den nya finska tidskriften har blifvit förkastadt,\nemedan han vägrade att derur stryka följande ord:\n\n\"Vi skola öfvertvga våra svenska talande landsmän derom att äfven\nderas finska bröder hysa ett lefvande deltagande for tidens högsta\nfrågor och att de äro och känna sig fullt ut värdige att hand i\nhand och i förbund med svensk-finnarne arbeta för det gemensamma\nfäderneslandets bästa. Vi inse fullkomligt nödvändigheten deraf\natt sjelfva hufvudmassan af folket bör förena med sig den i landet\nförhanden varande svenska bildningens krafter, för att med framgång\nkunna verka för fosterlandets sanna väl. All ensidig parti-hätskhet\nvare derföre bannlyst ur våra spalter i det vi i det _eniga_ Finlands\nnamn höja det sanna framåtskridandets baner.\"\n\nUltrafennomanerne lära ha sjudit af raseri öfver uttrycken \"de\nsvenska bröderne\" och \"förbundet\" med dem, äfvensom \"nödvändigheten\natt med sig förena den svenska bildningens krafter\". Mycket bittra\nord ha blifvit fällda emot Ros, som likväl icke drog sig tillbaka\nfrån aktieteckningen, men väl utträdde ur organisationskomitén. --\nVi tillbragte aftonen hos hans syster, som är lärarinna vid ett\nhär inrättadt barnhem för flickor samt jemte föreståndarinnan bor\ninvid den enkla, men rymliga lokalen. Hvad som isynnerhet tycktes ha\nsårat Ros var ett tal som en af hans hemliga afundsmän hållit vid\nbolagsstämman och hvarvid han med bitterhet utpekat Ros såsom en\n\"affälling från den goda saken\", tilläggande med oblygt hån: \"och\ndenne man som i sitt så kallade program uttalat så svenskvänliga\nåsigter har dock en gång i sin hädangångne faders, den äkta\npatriotens hand, vid dennes död till och med aflagt en helig ed att\naldrig taga till äkta dottern af ett främmande folk! Och hvad är\ndet väl som han nu föreslår oss att göra, då han vill att vi skola\nförmäla vår finska sak med svenskarnes i landet?\" -- Jag medger att\nden ed Birger afgaf åt sin döende fader, denne fader som i sitt slag\nlär ha varit en riktig finsk Cato, var en öfverilning, men det är\ni alla fall skändligt att på detta sätt bli påmind om ett löfte,\nsom det nästan var omöjligt att vägra och hvilket sannolikt aldrig\ni bokstaflig mening torde komma att sättas på prof. -- Aina var\nförtjusande i sin milda vänlighet mot den djupt kränkte brodern och\njag försökte skämta öfver det der löftet, men detta tycktes blott,\neget nog, öka Ros' dystra sinnesstämning. Jag upphörde derföre i tid\ndermed, isynnerhet som Birger vid vår vänskap besvor mig att icke\nvidare tala om hela saken.\n\n\nDen 12 Juli.\n\nVi, det vill säga Birger, hans syster och jag, ha beslutit att för\nen tid lemna Helsingfors och aflägga ett besök på Ros' egendom i\nöstra Finland, der dessutom affärer påkalla hans närvaro. Vi afresa i\nmorgon och taga, för att förströ molnen på Birgers panna, den stora\nomvägen öfver Tavastehus och St Michel till Nyslott, samt derifrån\nöfver den berömda Pungaharjuåsen till Imatra vattenfall, i närheten\nhvaraf Ros' egendom, Muistola (\"Minnets hem\"), är belägen. Sålunda\nfår jag se ett godt stycke Finland och det i det angenämaste sällskap\njag kunnat önska mig. Vår resa till Muistola torde komma att upptaga\ntre å fyra veckor. I September återkomma vi till Helsingfors... och\nsedan?\n\n       *       *       *       *       *\n\nHär sluta Erik Stenrots \"dagboksanteckningar\" och som nu alla våra\nbekanta begifvit sig på resor, följa äfven vi deras exempel.\n\n\n\n\n8.\n\nÖdemarkens lif.\n\n\nVår berättelse tvingar oss att lemna det vackra Stockholm och\näfven dess ännu blott halfvuxna kusin ibland nordens hufvudstäder,\ndet glada Helsingfors. I stället för salongslif i glacéhandskar,\nmusikaliska aftonunderhållningar samt folkhvimlet i Stockholms\nStrömparterr och Helsingfors' esplanad, bjuda vi läsaren på raka\nmotsatsen af allt detta. Dit vi föra honom, der skina nu väl sol och\nmåne också och måhända till och med i ännu renare majestät än öfver\nde stora städernas prunkande palatser och bullersamma gator, men\nehuru der är lif och rörelse, äfven der, så har dock icke menniskans\nvilja framkallat dessa tillvarons yttringar, utan krafter, hvilkas\nanor gå ännu längre tillbaka i tiden, än de öfver sin paradisiska\nhärkomst så stolta adamiternas. I ödemarkens verld, der de ännu\notyglade naturkrafterna ha sin fria tummelplats och lefva sitt\noförfalskade lif, i denna hemlighetsfulla verld gripes vandrarens\nbröst till en början af ensamhetens ängslande inflytande, ty han\nfattar blott dunkelt elementernas ursprungliga och allvarliga språk,\ndetta naturens urspråk som i otaliga dialekter bär ett vittnesbörd om\nsamma skapares allmakt, ur hvars outgrundliga väsende äfven menniskan\nframgått, hon, hvars planer och verk blott äro stora då de mätas\nmed hennes egen uppfattnings måttstock. Vill du stanna här i denna\nunderbara ensamhet, vänlige läsare, lära dig förstå skogsverldens\nrika mångfald och uppbygga din själ vid dess högtidliga lofsång\nöfver alltings upphof? Eller bäfvar du för ensamheten och tystnaden\nrundtomkring dig? Du förstår ännu icke deras betydelsefulla språk\noch derföre bleknar du vid tanken på ett sådant eremitlif, såsom du\nkallar det på ditt menniskospråk.\n\nNåväl, jag vill visa dig en annan tafla ur naturens stora lif; kom,\nfölj mig till den brusande forsens brädd. Bäfvar icke din själ\ntillbaka för denna dialekt af naturens eviga tungomål? Fruktar du\nicke det oafbrutna dånets tordönsljud?\n\nHär står du vid fallets fot, höj din blick och skåda upp till\ndetsamma. Framför dig upprullas en tafla af det naturkrafternas\nväldiga gladiatorspel som kallas Imatra. Från de trotsiga klipporna\nåterstudsa de i yrande fart framrusande jätteböljorna med krossade,\nskumomhöljda pannor -- en storartad kamp, evigt förnyad med\nouttröttliga krafter, ty det är sann natur, ett ståtligt stycke\ngudaverk i denna skapelse.\n\nFör dem af våra läsare som icke sjelfve sett denna, onekligen den\nstörsta fors i Europa, må följande tjena såsom ett slags beskrifning.\nDen stora Wuoksenelfven, genom hvilken Saimas vattensystem uttömmer\nsig i Ladoga, sammantränges ungefär en half mil från sitt utflöde\nur förstnämda sjö emellan höga klippväggar och bildar i den genom\ngraniten sprängda, smala rännan en fors, hvars vattenmassor med\nåsklikt dån i en enda lavin af nedstörtande skum med otrolig\nhastighet och vittnande om en oerhörd kraft ila att uppnå ett\nrymligare becken. Stället är beläget ungefär sex mil ifrån staden\nWiborg i sydöstra Finland samt i en ödslig, vid elfstränderna\nromantisk trakt. Forsens hela längd torde vara trehundra famnar\noch fallets höjd ungefär sextio fot. För att rätt förstå detta\nnaturskådespel måste man se det flera gånger. Det första intrycket\när ganska egendomligt. För den från forsens fot uppåt det långa\nskumbandet blickande åskådaren förefaller det i början som stode\nhela denna massa alldeles stilla, och först sedan ögat en stund vant\nsig vid den imposanta synen urskiljer detsamma den hastiga rörelsen\nframåt i de bokstafligen öfver hvarandra störtande och liksom sig\nsjelfva uppsväljande vattenhvirflarne. Ett moln af fina vattendunster\nsväfvar öfver det i sina granittjettrar vildt rytande elementet och\nsolens strålar bryta sig i alla regnbågens färger i de genomskinliga,\naf och till böljande dunstmolnen. När månen en klar Augustinatt\nkastar sitt trollsken öfver Imatra, då är det som skulle vidunderliga\nluftgestalter sväfva öfver detta dånande kaos, än kommande den\nhänförde åskådaren alldeles nära och liksom erbjudande honom ett\nfamntag med löfte om evig ro dernere i det evigt oroliga djupet,\nän hastigt vikande tillbaka liksom vid menniskans åsyn uppskrämda\nelementarandar eller måhända flyende skuggor af de olycklige som i\nImatra sökt och funnit sin graf, men hvilkas själar dock ingen ro\nhafva, änskönt deras kroppsliga hyddor krossats. Tid efter annan\ntyckes forsen fordra en sådan tribut af den öfriga verlden och\nsägner om sorgliga tilldragelser af denna art äro mycket gängse i\ntrakten. -- Icke allenast talrika resande från hela Finland utan\näfven från S:t Petersburg samt andra utländingar besöka om sommarn\nImatra, hvarest vid tidpunkten för vår berättelse ett godt hotel\nvar inrättadt. Men industrien hade icke då ännu, hvilket numera är\nhändelsen, här uppfört fabriker af hvarjehanda slag. Då var Imatra\nännu blott målet för skådelystne resandes och naturbeundrares besök.\n\nDet är till detta \"berömda ställe\" vi nu fört läsaren och läsarinnan.\nDet är förmiddag och få eller inga besökande tyckas ännu ha\nanländt den dagen. Osedda, såsom författare och läsare städse äro\nför de i en berättelse uppträdande personerna, gå vi framåt och,\nse der, vi mötas snart af en blid företeelse i det vilda fallets\nomedelbara grannskap. Behagfullt lutad emot ett klippblock står\nensam en ungdomlig qvinnogestalt, försänkt i betraktande af forsens\nnedvältande vattenlavin. Jag ser, sköna ungmö, att ditt hulda anlete\nförklaras i stum beundran och att din blick med ett otolkbart uttryck\ni sin varma glans följer de brådstörtande hviflarnes dundrande tåg\nframåt. Jag ser att din själ tjusas af hvad dina sinnen förnimma, och\nforsens språk tror du dig förstå bättre än den ensliga skogens sus.\nHär fattar dig naturens storhet omedelbart, utan att din tanke först\nväckes, du är öfverväldigad, sköna betrakterska, -- hela din själ har\nsamlat sig i ditt öga och du bildar, tillsammans med den skummande\nforsen, en herrlig tafla för min inre syn: behagen, beundrande den\notämjda naturkraften. I ett målningsgalleri skulle jag måhända kalla\ndenna bild \"Gracen och titanen\", men här måste jag sanningsenligt\nnämna den vackra betrakterskan vid hennes menniskonamn, ty det är --\nJenny Bertram vid Imatra fall.\n\nJa, så långt hade de kommit på sin nu förverkligade \"inkognito-resa\",\noch tant Agatha satt på en klipphäll icke långt ifrån det ställe\nder vi sett skön Jenny stå. Tanten tycktes vilja mera med örat än\nögat egna sig åt njutningen af det vilda skådespelets storhet, som\nåstadkom en för henne alltför stark nervskakning. Hennes hufvud\nsvindlade då hon blickade ned i hvirflarne, hade hon sagt, och den\ngoda damen hade ganska rätt i hvad hon sade, ty detsamma har händt\noch händer mera än en af de talrika Imatra-besökande.\n\n\n\n\n9.\n\nInkognito resande.\n\n\nJenny och tant Agatha hade anländt till trakten för ungefär en vecka\nsedan. De bodde icke på hotellet utan en half mil derifrån på den\nandra, östra sidan af elfven, der de, för den återstående delen af\nsommaren, genom den artige hotelvärdens bemedling, åt sig förhyrt\ndet vid forsens början belägna, af sin egare nu icke bebodda, vackra\nlandstället Ojala. Härifrån företogo de dagligen promenader utmed\nforsens östra sida, men i dag hade de beslutit sig för en utflygt\ntill den vestra, \"paviljongsidan\" af Imatra, som i allmänhet erbjuder\nen mera storartad vy af foren. Våra damer hade passerat Wuoksen vid\nSiitola färja och derifrån, under många suckar från tant Agathas\nsida, medelst infödingarnes i trakten vanliga fortskaffningsmedel,\nen tvåhjulig kärra förspänd med en häst, begifvit sig till fallet,\nder de hade för afsigt att tillbringa hela dagen. Värden på hotellet,\nhvilken i yngre år varit kammartjenare hos en grefve, var sjelfva\nartigheten personifierad, ty han ansåg damerna på \"Ojala\", hvilka\nicke kunnat ditflytta utan att väcka ett visst uppseende i den\naflägsna landsorten, för \"ett mycket förnämt folk\". Han var svensk\ntill börden ooh bibehöll \"midt i bondlandet\" sitt svenska uttal. För\nöfrigt respekterade han på det högsta herrskapets \"inkognition\" ehuru\nhan inom sig beklagade detta förhållande, ty han visste af erfarenhet\natt äfven de förnäma då kunna lefva mera \"oskinneradt\". Hvarföre de\nsvenska fruntimren just hyrt Ojala, kunde han icke få reda uppå,\ntrots alla sina diplomatiska frågor, och han kom slutligen för sig\nsjelf till den slutsatsen att antingen var unga fröken \"alldeles\ntokig i vattenfall\", eller ock hade han fått i sitt grannskap ett\nganska hemlighetsfullt herrskap, måhända polska flyktingar, fast de\ntalade så bra svenska. Det var under den polska uppresningens sista\ndödsryckningar. Kanske att mannen, den polske grefven, stupat och\nfamiljen, ty att \"frun\" var svenska det var han säker på, återvände\nnu till överge. \"Ja, ja\", så tänkte herr Pettersson, \"dom ä' allt\npolska 'emigramanter', det börjar jag nu sätta all tro till. Och\nlänsmannens frågor i går, hvad kunde de väl betyda? Men jag är sjelf\nsvensk och dom är förnämt folk; jag vill inte förråda dom, men jag\nskall vid middagen ge dom en fin vink om saken. Imellertid skall jag\ngå åstad och säga till att bordet är serveradt.\" Och herr Pettersson\ngjorde så.\n\nEn kort stund derefter syntes tant Agatha och Jenny långsamt\npromenerande komma genom \"parken\", såsom en liten inhägnad skogsdunge\ninvid \"hotel-paviljongen\" benämdes. Vid middagen, som var ganska\nsmakligt anrättad, passade herr Pettersson sjelf upp. Till hans\nsynnerliga belåtenhet sade herrskapet till om en butelj godt, lätt\nvin. En viss fruktan deröfver att \"den goda middagen eftersom det var\nbara fruntimmer\" skulle aflöpa utan vin, på hvilken artikel vår värd\nförtjenade mera än på den feta laxforell, den kycklingsstek och de\ndelikata hallonen som serverades, hade ett ögonblick uppfyllt hans\nganymedessjäl med oro och det verkligen mera för det goda skenets\nskull än förtjenstens. Nu var dock allt såsom det skulle vara och\nicke utan en smått löjlig högtidlighet ställde herr Pettersson fram\nen butelj \"Chateau Yquem\", det fina, doftande franska vinet. Med en\nåtbörd af oefterhärmligt behag och en enkel artighet som icke tillät\nnågon misstydning frågade vår lilla fröken om icke deras snälle herr\n\"kommissionär\", så kallade Jenny alltid hotelvärden, ville göra dem\nnöjet att sjelf smaka ett glas af det ypperliga vinet. Pettersson,\nsmickrad af kommissionärstiteln, hvilken han gaf utsträckning af\n\"kommissarie\", blef hänförd af det nedlåtande anbudet. \"Alldeles som\nsalig grefven gjorde på resor\", tänkte före detta kammartjenaren\noch hans hjerta svällde af välvilja för \"gentila\" middagsgäster.\n\"Nu eller aldrig skall jag säga dom allt\", mumlade han för sig\nsjelf i det han ställde det gröna, slipade vinglaset på kanten af\nbordet. Jenny slog leende uti af den doftande, ljusgula drufsaften.\nFruntimren drucko vänligt herr Pettersson till och denne smakade\nmed välbehag på vinet, samt ställde glaset blygsamt längst bort vid\nbordsändan.\n\n\"Vigtiga nyheter från Polen\", började vår Imatradiplomat, \"det står i\ntidningarne att 'insurschanterne' förlorat en stor batalj.\"\n\nDamerna utbytte en blick sinsemellan, men ehuru de befunno sig så\nnära ryska gränsen, kunde den frimodiga Jenny dock icke underlåta att\nyttra: \"Stackars Polen!\"\n\n\"Herre min Gud!\" utropade Pettersson, \"om jag på något sätt sårat, så\nvar det emot min vilja, men se det är så att, att om deras nåder ha\nslägtingar der i landet, så...\"\n\n\"Hvad då?\" frågade den yngre af damerna nyfiket.\n\n\"Så då, då\", stammade hotelvärden, \"se våran länsman...\"\n\n\"Hvad då?\" upprepade Jenny sin fråga med en min af komiskt allvar, ty\nhon började nästan ana hvad det gällde.\n\n\"Herre Gud i himmelen!\" utropade nu den olycklige värden, som genom\nden öppna dörren hade fri utsigt åt gården, \"när man talar om den\nonde är han inte långt borta, der kommer han nu i egen person!\" Och\nmed en rörelse snabbare än vi kunna omtala densamma skyndade han\nfram till Jenny och hviskade: \"Varen lugna, jag skall försöka att\narranschera allt till det bästa.\" Han ilade ut.\n\nNu sågo tanten och vår vackra, käcka hjeltinna något förvånade på\nhvarandra.\n\n\"Det måtte vara något löjligt missförstånd i det här\", utbrast Jenny\noch försökte skratta.\n\n\"Blott vi inte få något att skaffa med den rysliga ryska polisen!\"\nhviskade tant Agatha, \"ack barn, barn, nu ser du huru det går till i\nFinland.\"\n\n\"Annu har då ingenting händt, som kunde vara oroväckande\", sade Jenny\nmed återvunnen fattning. \"Se så, der ha vi dem, var blott lugn, tant\nlilla, och låt mig föra ordet.\"\n\nDörren, som värden stängt igen efter sig, uppläts och med bondaktig\nvigtighet i sina åtbörder, inträdde en herreman med rödblommiga\nkinder och plirande ögon. Han var iklädd ett slags uniformsrock och\npå hans mössa, hvilken han icke aftog förr än han gjort några steg\ninåt rummet, glänste en kokard. Det var länsmannen; han åtföljdes\naf Pettersson. Den höge funktionären bevärdigade de närvarande\nfruntimren till en början icke ens med en blick utan aftog långsamt\nsin mössa och läggande den på ett sidobord, så att den ofvahnämda\nkokarden var fullt synlig, tilltalade han värden. Han kom härvid att\nvända damerna ryggen. Troligen ansåg han detta sätt att uppträda\nfullt enligt med sin tjenstemannavärdighet.\n\n\"Pettersson\", frågade länsmannen i nedlåtande ton, \"är här mycket\nresande i dag?\"\n\n\"Endast några få,\", svarade denne, \"men annars har det varit mycket\nbesök i år.\"\n\n\"Jag tror vi taga våra sjalar och sätta oss i lilla paviljongen\",\nsade Jenny.\n\nDamerna stego upp, hvilket föranledde länsmannen att något tvärt\nvända sig om. Jenny hjelpte tanten med sjalen och de togo några steg\nåt dörren.\n\n\"Vi önska dricka kaffe i lilla paviljongen dernere,\" sade Jenny, med\nen lätt helsning, till Pettersson. Denne bugade sig. Länsmannen, som,\ntrots sin påtagna myndiga uppsyn, blifvit något förlägen för den\nvärdighet i hållning och skick, som damerna ådagalade, uraktlät att\nhelsa, och förargad öfver sitt eget oskickliga beteende, öfvergick\nhan med en hos obildade men egenkära personer ofta inträffande\nvändning från tafatt förlägenhet till framfusig påflugenhet; de tro\nväl detta höra till goda ton.\n\n\"Herrskapet är från utlandet, tror jag?\" sade han, helsande med\nlöjlig nedlåtenhet. \"Nå, hvad tycks om Imatra? Vacker utsigt här,\ninte sannt och...\"\n\n\"God middag!\" svarade Jenny alldeles allvarsam, neg mycket djupt och\nhoppade lätt och graciös som en gazell genom dörren, i det hon sände\nden förbluffade länsmannen en blick, så full af återhållen skrattlust\natt denne, alldeles förvirrad af dess uttryck, knappast märkte att\näfven den äldre damen med en stum, afmätt helsning lemnade rummet. --\n\nSedan Jenny och tant Agatha intagit sitt kaffe och under till större\ndelen stillatigande beundran egnat den herrliga forsen ännu någon\ntimme, tänkte de omsider uppå att anträda hemfärden. De begåfvo sig\nalltså upp till hotellet, der de möttes af en öfverraskning, hvars\nart och natur vi dock först meddela i ett följande kapitel.\n\n\n\n\n10.\n\nEn \"administrativ tjensteman\".\n\n\n\"Fördömd liten satunge!\" hade den värde länsmannen förargad utbrustit\ndå han såg att fruntimren så der utan vidare krus lemnat salongen,\noch han gjorde min af att följa efter.\n\n\"En himmelsk sötunge, ville väl bror säga\", inföll Pettersson i det\nhan framräckte den kokardprydda uniformsmössan.\n\n\"Ja, f-dt vacker är hon, den yngre menar jag\", brummade länsmannen,\ntog mössan och lade den åter på bordet samt fortfor sedan, lugnande\nsig:\n\n\"Jasa, det der är nu de omtalade utländskorna, Hm, hm, vi\nadministrativa tjenstemän böra ha reda på allt som försiggår i vårt\ndistrikt, men, Pettersson, gif mig imellertid en butelj bäijerskt,\ndet är f-dt varmt i dag.\"\n\nVärden skyndade efter ölet. Under tiden kastade länsmannen en\nforskande blick på middagsbordet.\n\n\"Tre vinglas\", mumlade han, \"hå, hå, det börjar se besynnerligt ut.\nKanske att någon smugit sig ut genom fönstret? Den der saken tål en\nliten undersökning. Jag skulle just nu behöfva någon sådan der affär\nför att visa hvad jag är för en karl.\"\n\nPettersson inkom och serverade ölet. Efter en grundlig styrkedryck\nvände sig länsmannen till honom och sporde:\n\n\"Nå, hvar är den tredje i sällskapet?\"\n\n\"Den tredje i sällskapet?\" sade hotelvärden förvånad, \"dom äro bara\ntvå fruntimmer, det jag vet.\"\n\n\"Men det tredje vinglaset, hvarom vittnar det?\" återtog kronans man i\nsträng ton. \"Sätt sig inte i omständigheter, Pettersson.\"\n\nHotelvärden bleknade något och ville svara, men länsmannen fortfor:\n\n\"Jag är din vän, Pettersson, men det säger jag dig på förhand att\nvi administrativa tjenstemän ha inga anseende till personen när det\ngäller för staten, vigtiga frågor, och all vänskap tiger då. Hvar är\nden person, som druckit ur det tredje glaset?\" Och länsmannen pekade\nmed en storinqvisitors uppsyn på det vid ena bordsändan stående till\nhälften urdruckna vinglaset.\n\n\"Det tredje vinglaset\", sade nu den åter lugnade värden med komisk\nförlägenhet, \"det tredje glaset,bror Smilander, var för mig.\"\n\n\"Hvasa\", utbrast länsmannen, \"för dig? Det tror jäg inte. Jag\nbefaller dig i lagens namn att du lyder lagens befallning denna gång\n-- eljest är jag tvungen att gå helt annorlunda tillväga.\"\n\nMed möda lyckades det Pettersson, som tillika på intet vis ville\nförråda sina egna tankar om fruntimren, att öfvertyga den i sina\nförhoppningar något svikne tjenstemannen om sannfärdigheten af\nsin omständliga berättelse rörande den af fruntimren honom visade\nartigheten. Smilander drack ur sitt öl och mumlade halfhögt: \"Att\nbjuda en värdshusvärd på vin -- är simpelt, eller också är det ren\nberäkning för att ha en vän i viken. Men jag uppoffrar Pettersson\nom jag blott kunde göra något af den här historien, någonting som å\nhögre ort ådagalade min tjensteifver och mitt nit. Hm, om det varit\nmig de inviterat, då kunde jag inte säga någonting om saken, ty jag\nhar alltid haft god tur hos fruntimmer, de må nu vara födda här eller\nder -- men att såder 'göra sig grön', han tänkte härvid på de gröna\nvinglasen, för en värdshusvärd bebådar någonting helt annat.\"\n\nSom han imellertid icke ville låta sin i eget tycke qvicka ordlek\ngå förlorad, vände han sig, redan på förhand skrattande, i det\nhan pekade på de gröna glasen, till värden och sade: \"Jaså de der\nfruntimren 'göra sig gröna' för dig?\"\n\nPettersson blef åter smått ängslig, men länsmannen märkte det icke,\nty han fortsatte sin tankegång högt:\n\n\"Ja, ser du, det hade varit en annan sak om de bett mig göra sig\nsällskap, jag är fruntimmerskarl, jag, och alla flickor ä' galna i\nmig, Pettersson, och det är inte att undra öfver heller, -- tretio\når, god inkomst, hygglig karl, hvasa?\"\n\n\"Nej, gu'bevars\", svarade den andre förbindligt, \"bror är allt en\nhelt 'douschuant' karl, ska' jag säga.\"\n\n\"Åh ja, när man så vill\", återtog länsmannen och kråmade sig\nsjelfbelåtet. \"Men när ämna de sig hem igen? De bo ju på Ojala?\":\n\n\"De ha till i qväll beställt min häst och 'trilla',\" skyndade sig\nPettersson att svara.\n\n\"Jag har lust\", sade herr Smilander, \"att göra en visit hos dem.\nGanska täck varelse, den yngre. Nå, Pettersson, hvad heter din\nskönhet?\"\n\n\"Den äldre damen heter Stråle\", svarade den sålunda tillfrågade, \"och\nden yngre är väl hennes fröken dotter, kan jag förstå.\"\n\n\"Ingen titel?\"\n\n\"För mig uppgåfvo de ingen titel -- rätt och slätt Stråle.\"\n\n\"Adligt namn kantänka\", återtog länsmannen, \"men det kan finnas\nganska vanliga 'strålar' också, till exempel dina strål-likörer, bror\nPettersson.\" Och Smilander skrattade godt åt sin ordlek numro två och\nherr Petterson ansåg för sin pligt att skratta med \"höga öfverheten\".\n\n\"Får det kanske lof att vara en sådander 'vanlig'?\" frågade han\ninställsamt.\n\n\"Qvickt sällskap skärper vettet\", utbrast Smilander, \"tag hit då en\n'stråle', så skall jag dricka fröken Stråles skål.\"\n\nSedan det ljudliga skrattet, som följde på denna tredje upplaga af\nde smilanderska qvickheterna, lagt sig samt likören förtärts, tog\nlänsmannen afsked i det han tillade: \"Helsa de utländska damerna och\nsäg att jag i morgon gör min visit på Ojala. Adjö.\"\n\n\"Dumt\", mumlade Pettersson efter den bortåkande, \"att jag\nskulle nämna Ojala-herrskapets namn, då dom ändtligen vill vara\n'inkognischonerade'! Men hvad skulle jag göra? Emellertid vill jag\ninte omtala det för andra frågare härnäst, ty inte behöfver jag ju\nkänna till det. Men se, minsann, der kommer en vagn med resande\", --\noch han skyndade att emottaga de nya gästerna.\n\n\n\n\n11.\n\nÖfverraskningar.\n\n\nDå tant Agatha och den älskvärda fröken Jenny i akt och mening att\nanträda hemfärden nalkades hotel-paviljongen, hade det nyss anlända\nressällskapet, som bestod af två herrar och ett fruntimmer, redan\nhunnit göra sig hemmastadt i salongen. Fruntimret och den ene af\nherrarne tycktes vara gamla goda bekanta med värden på stället och\nde helsningar som blifvit utbytte å ömse sidor hade varit ganska\nvänskapliga. Derefter hade den ene af herrarne och Pettersson dragit\nsig tillbaka för att, såsom den resande sagt, likså godt först som\nsist tala om affärer.\n\nDå tanten och Jenny inträdde, voro derföre endast två af de nya\ngästerna i salongen och dessa tycktes vara i begrepp att företaga\nen promenad för att bese fallet. Kavaljeren, som stod med ryggen åt\ndörren, yttrade just i detta ögonblick till den unga damen, ty ung\noch vacker var hon, det kunde Jenny genast se: \"Jag har oaktadt det\nmäktigt manande dånet inte ens kastat en blick genom fönstren och jag\nskall helt och hållet underkasta mig fröken Ainas anordningar. Skall\njag nu kanske binda en duk för ögonen?\"\n\n\"Det skall jag göra\", klingade en munter stämma och Jenny sprang\nbehändigt fram samt betäckte bakifrån med sina små händer den\ntalandes ögon. Tant Agatha stod mållös af förvåning öfver den\noerhörda frihet hennes ystra systerdotter tagit sig emot en främmande\nmansperson och den unga finskan, ty läsaren har väl gissat att det\när Aina Ros, tog först ovilkorligen ett steg tillbaka, men hennes\nförvirring gaf snart rum för en skälmsk känsla af sympati och i det\nhon vexlade en tyst helsning med den leende Jenny sade hon:\n\n\"Gissa, herr Stenrot, gissa hvem det är; jag nästan anar det.\"\n\n\"Vid alla himmelens makter, jag befinner mig i trolleriets hemland!\n-- Jenny, vackra, tokiga, snälla Jenny, -- det kan inte vara\nnågon annan än du!\" utropade vår vän Erik alldeles \"forbaused\" af\nöfverraskning. \"Men huru i himmelens namn befinner du dig här? Och\",\n-- han hade nu fått ögonen fria, -- \"hvad ser jag? Tant Agatha också!\nJo, det var en nätt sommartur, det här!\"\n\nMen ingen hörde på honom, icke ens tant Agatha, som nedsjunkit på en\nstol och med händerna i kors på sitt bröst blott yttrade de orden:\n\"Erik -- alltså det var Erik; nå då var det inte så farligt.\" Ur Aina\nRos' vackra öga föll i all hemlighet en hastig blick på Erik. Kanske\nhon ville utleta hvilket intryck den mångomtalade Stockholms-kusinens\nplötsliga uppträdande gjort på hennes artige reskamrat och hittills\noinskränkt hängifne riddare. Emellertid vände sig Jenny till den unga\nfinskan och sade:\n\n\"Förlåt, fröken Aina -- men min kusin har ju redan presenterat mig\nsåsom den tokiga Jenny? Fröken Aina Ros -- inte så? Min tant, fröken\nStråle.\"\n\n\"Jaså\", tog nu Erik, som i någon mon hemtat sig från sin förvåning,\ntill ordet, \"jaså, all vidare presentation är onödig -- ja, det\nliknar verkligen Jenny. Se, sådan är hon; har jag kanske sagt för\nmycket, fröken Aina? Men låt mig nu riktigt helsa på er. Goddag,\nsnälla tant och välkommen till Finland\", han kysste den vänliga damen\npå hand och fortfor sedan: \"goddag äfven du, putslustiga yrhätta.\nAlltså, detta var målet för den hemlighetsfulla inkognitoresan?\"'\n\n\"Ja, käre Erik\", sade Jenny och räckte honom sin hand, \"sådana turer\ngör man utan resehandbok.\"\n\nErik rodnade vid denna anspelning på hans egenskap af Jennys vanliga\nresekavaljer, men han kunde dock icke bli förargad på den vackra\nkusinen såder vid det första återseendet. Medan de två damerna gjorde\nhvarandras bekantskap medelst det slags frimureri, som i dylika fall\när egendomligt för unga flickor, vände han sig derföre till tanten\nmed en fråga huru allt detta gått till?\n\n\"Jenny gaf sig ingen ro förr än äfven hon skulle komma till Finland\",\nblef svaret, \"och, gode Erik, du får allt höra ännu besynnerligare\nsaker och ting om och när allt sker såsom Jenny planerat, -- men det\när ju sannt, jag får inte sqvallra ur skolan.\"\n\nJenny, som kanske befarade att tanten under inflytande af den\nförsta öfverraskningen skulle göra Erik några alltför förtroliga\nmeddelanden, gaf dock snart samtalet en mera allmän riktning.\n\nNu återkom Ros, som af hotelvärden fått veta att till trakten\nanländt två förnäma damer från Sverge, äfvensom att den äldre af\ndem bar namnet Stråle. Blott med möda hade han kunnat dölja sin\nöfverraskning och sinnesrörelse då han derjemte af den meddelsamme\nvärden erfor att dessa damer nu befunno sig inne i salongen och att\nde sannolikt sammanträffat med hans ressällskap. Då han inträdde var\nhan visserligen något blek, men till det yttre lugn, och han helsade\nnästan hjertligt på tant Agatha i det han påminte henne derom, att\ndå de sist togo afsked af hvarandra, hade detta skett vid brädden af\nett litet vattenfall i Skotland och nu egde deras alldeles oförmodade\nåterseende rum vid dånet af en fors i hans undangömda hemland.\n\nMötet mellan Jenny och Ros var af helt annan art; det vittnade väl\nicke om ömsesidig förlägenhet, de voro ju båda för stortänkta att\nbehöfva bli \"förlägna\" för sina känslor, men der låg ändock ett\nvisst tvång öfver dem. Det var liksom hade de frågat hvarandra: och\nhvad skall nu hända? I Jennys blick låg dock mera förtröstan än oro,\nmedan Birger, så godt han kunde, sökte dölja sin inre rörelse. Det\nskulle ha gifvit de tre öfriga personerna i det lilla sällskapet\nmycket att tänka på, detta sätt att helsa på hvarandra, om de fått\nrådrum dertill, men tant Agatha som småningom började \"finna sig i\nsituationen\" afbröt alla hitåt lutande betraktelser genom att vända\nsitt tal direkte till den ena af de icke handlande utan fastmera\nlidande personerna.\n\n\"Jenny, min skatt, betänk huru egendomligt! Då vi sist råkade herr\nRos var det vid ett vattenfall och nu träffas vi åter vid ett sådant!\"\n\n\"Ganska egendomligt\", ljöd Jennys svar i nästan hviskande ton.\n\n\"Mår du illa, Jenny lilla?\" frågade nu tanten oroligt. \"Kanske det\nevinnerliga bullret angripit dina nerver?\"\n\n\"Åh nej\", skyndade Jenny att svara och försökte att le, \"men härinne\när så varmt.\"\n\nNu kom Ros den stackars Jenny till hjelp.\n\n\"Skola vi inte bese fallet?\" inföll han, \"Erik börjar väl bli otålig?\"\n\n\"Hm\", svarade denne nästan torrt, \"min förvåning öfver tants och\nJennys härvaro har gjort att jag nästan glömt bort hela Imatra.\"\n\n\"Derom borde du dock alltjemt påminnas af dånet\", sade Jenny, och\ntillade i det hon gick förbi honom: \"Snälle Erik, spela inte längre\nförvånad.\"\n\n\"Spela?\" mumlade Erik. \"Det är fullaste allvaret.\"\n\n\"Men din förvåning är plågsam för mig\", återtog Jenny i samma ton som\nförut.\n\n\"Den är\", sade Erik bitande, \"ett kapitel i resehandboken.\"\n\n\"Tack, kusin Erik, det der skall jag inte glömma\", hviskade Jenny,\n\"men det är oartigt mot fröken Ros att stå här och hviska.\" Erik\nrodnade tvärt emot sin vilja, men Jenny skyndade till sin nya\nbekantskaps sida.\n\nEmellertid hade sällskapet brutit upp. Ros bjöd sin arm åt tant\nAgatha. Aina och Jenny ilade förut och Erik såg sig tvungen att följa\nefter, men inom sig erkände han att hans sinnesstämning ingalunda\nvar den lämpligaste för att riktigt uppfatta och kunna njuta ett\nstorartadt naturskådespel. -- Hvarföre hade hon rest efter honom?\nOch huru listigt hade hon icke vetat att passa på hans ankomst till\nImatra! Erik kom nu ihog att han i sina dagboksanteckningar talat\nom denna resa. Var hon svartsjuk? tänkte den egenkäre unge mannen.\nDetta var visserligen smickrande för hans fåfänga, men ändock fatalt,\nmycket fatalt, ty Aina Ros var i hans tycke såväl vackrare, som ock\nbehagligare och mildare, än den sjelfrådiga Jenny. Och det åtlöje\nsedan, för hvilket han utsattes genom detta sin kusins uppförande!\nHan såg redan i andanom den muntre skådespelaren X. på Hasselbacken\nför vännerna derbortä skildra \"den ertappade fästmannens öden\".\nOlidligt att tänka på! Det gör oss verkligen ondt om den stackars\nErik att han skulle befinna sig i en så olycklig sinnesstämning\nförsta gången han besökte det berömda Imatra och det i Ainas\nsällskap. Ja, det är så mycket förargligare som han, enligt sin egen\ntanke, icke allenast blifvit \"näsledd af sin kusin\" -- utan till på\nköpet: hvad skulle Aina Ros och hennes bror tänka om denna historia?\nDet såg ju minsann ut som om han verkligen varit en förlupen fästman.\nDet var fatalt, mycket fatalt i den -- af sin egenkärlek missledde\nEriks tycke.\n\n\n\n\n12.\n\nVid Imatra.\n\n\nVid åsynen af den stora naturföreteelsen slets det oaktadt en flik ur\ndet täckelse af moln, som höljde Eriks sinne. Den i början likgiltiga\nblicken öfvergick, honom sjelf ovetande, i en beundrande åskådning af\ndet imposanta fallet, och i samma mon som de yrande skumhvirflarne i\nbestämdare konturer framträdde för hans på deras vilda lek riktade\nöga, veko det inbillade bryderiets töcken från hans för allt skönt\noch stort mottagliga själ, och den herrliga taflan framför honom\nuppfyllde med sitt majestät hela hans väsende. Hans bekymmer flögo\nbort på forsens dunstmoln, som försvunno i ethern, och det mäktigt\nväckta medvetandet af hans egen krafts otillräcklighet, som här så\ntydligt framställde sig för honom, återgaf hans sinne dess ädla\nhållning och jemvigt. Hans hjerta svällde af tillfredsställelse\nderöfver att han, utan all reflexion, på den omedelbara förnimmelsens\nväg erfor tillvaron af en högre makt än hans egen ringhet. Den\nsymboliska handlingen att med sin hand liksom stryka bort molnen från\nsin panna, åtföljdes af en större klarhets utbredning i hans inre.\nAnden höjde sig ur hvardagslifvets och prosans verld och vår vän var\nåter samme poetiske Erik Stenrot som förut. En sympatetisk känsla,\nför hvilken han hvarken kunde eller ens ville redogöra för sig sjelf,\ndref honom till Ainas sida. Jenny, som gått ett stycke längre fram,\nhade han glömt; för honom funnos blott Aina och han vid den eviga\nforsens brädd.\n\nTant Agatha hade satt sig på en af den lilla paviljongens bänkar,\noch, utan att veta sjelf huru, stod Ros några ögonblick derefter i\nJennys närhet. Hon märkte icke hans annalkande och hvarje muntligt\nmeddelande från hans sida var, der de befunno sig i det dånande\nfallets omedelbara grannskap, en omöjlighet.\n\nImatras hvirflar ha den egendomligheten att ehuru naturligtvis\ndet hela öfver hufvud taget städse erbjuder samma tafla af den,\nså att säga, mest rörliga oföränderlighet, så byta dock -- kanske\nen optisk villa -- de skilda partierna alltjemt om utseende. På\nsamma ställe der nyss en jättebölja trotsigt reste sin skumhöljda\nhjessa högt upp... och de lösta, fina vattenpartiklarne, såsom ett\nvildt fladdrande hår, skakades i luften, på samma ställe gapar i\nnästa ögonbliek ett inåt sitt djup mörknande svalg, bekransadt med\nhvitfradgande skumbräddar, och man tycker sig kunna skåda, ned till\nsjelfva bottnen af forsen.\n\nMan skulle tro att detta skådespel åter och åter upprepar sig, och\nså är väl också i sjelfva verket förhållandet, men åskådarens öga,\nhuru länge han än betraktar forsvågornas jättetåg framför sig, skall\nnästan aldrig finna att samma slags grupp af sammanstötande böljor\nbildar sig på samma ställe som förut. Uppjagad af en plötslig nyck\nrusar en från det hela liksom lösryckt våg med sin kam högt upp emot\nklippstranden och öfversköljer oförmodadt den plats som åskådaren\nnyss trott vara fullkomligt trygg för sådana påhelsningar och hvilken\nvar alldeles torr då han beträdde densamma samt följaktligen på en\nlängre tid icke varit utsatt för någon framforsande böljas vilda\nfamntag. Ögonblickligt rusar dock vågen, liksom manad med trollmakt,\ntillbaka i det kokande kaos, blottande på flera ställen forsens\nbranta sidosluttning, en hemsk nedgång i den brusande afgrunden, till\nhvilken i otaliga små rännilar de högt uppkastade vattendelarne med\nbrådskande ifver åter söka bana sig väg utmed klippans slätslipade\nafsatser, glittrande i den oväntadt skådade dagens ljus. En dylik\nvåg, en slintande fot, och den sålunda öfverraskade åskådarens öde\när afgjordt, ty bortryckt i Imatras famn af det tillbakarullande\nsvallet, skulle hans jordiska tillvaros ögonblick snart vara räknade.\n\nPå en sådan plats, men okunnig om sin fara, stod den föga nervsvaga\nJenny Bertram alldeles försjunken i åskådandet af de gigantiska syner\nsom i hastig oinvexling bildade sig framför det magiskt fängslade\nögat. Der delade sig just nu en väldig vattenmassa isär och medan\nden ena hälften med höjdt skumbanér i ilande fart fortsatte sin\ngång, drog sig den andra hälften liksom tillbaka. Emellan de sålunda\nuppkomna vattenväggarne gapade ett djup, snarlikt en öppnad famn,\nsom emot åskådarne utsträckte sina hvita, skumklädda jättearmar. --\nJenny lutade sig ovilkorligt framåt i namnlös bäfvan, liksom hennes\nsjäl icke velat förlora ett enda moment af den hänförande synen -- då\nhalkade hennes fot på den sluttande hällen och i nästa stund spolade\nen väldig våg öfver den plats der den älskliga flickan nyss stått,\nen tjusande bild af den hyllning behaget egnar kraftens genius. Det\nvilda elementet röt af raseri att dess sköna rof gått förloradt, --\nty Jenny hvilade blek och mållös mot Birger Ros' axel. Denne hade,\nförtrogen med fallets egenheter, i det hotande ögonblicket med\nkraftig arm ryckt henne undan den öfverhängande faran och hoppat ett\nsteg tillbaka med sin ljufva börda. Räddarens fötter sköljdes af det\nfräsande elementet. Den stora vågen vek tillbaka och fortsatte sin\nbrusande gång, men de små rännilarne flydde i glittrande kaskader\nigen till den dånande Imatra-drottens fot, förmälande sitt nederlag\noch hans svikna förhoppning på det sköna rofvet. De slungades af\nden mäktiges vrede ögonblickligt i form af dunster högt upp i skyn,\nder de, upplösande sig i vänliga solstrålars famntag, för dessa\ntäljde sagan om sin tillvaros skönaste och sista syn, den ljufliga\nmenniskodottern som de, förenade med en väldig våg, velat röfva\nbort från jordisk fröjd och njutning. Nu dogo de gladt för det de\nicke lyckats. Men de goda luftandarne fläktade de små såsom ett\nuppfriskande duggregn öfver den räddade jungfruns marmorhvita anlete\noch aftonsolens milda strålar väckte snart ungdomens röda rosor igen\ntill lif på hennes fina kind. Jenny slog upp ögonen och tackade\nsin räddare med en blick, som vatten- och luft- och solstrålsandar\nafundades honom, ty den var innerligt skön emedan den hade sitt\nupphof i ett rent och friskt, af kärlek och tacksamhet uppfyldt\nhjerta. De två menniskorna som nu hand i hand stodo der bredvid\nhvarandra på Imatras klippbrädd, hade båda nyss gifvit och mottagit\nstora gåfvor. Han hade ju återgifvit åt lifvet en af dess vackraste\nrosor och denna ädla ros åter hade, såsom föremål för hans egen\nlilla, men hurtiga handling, i tviflarens bröst väckt hågen för\ndet sanna lifvet, som icke vill grubblas bort i töcknigt drömmeri\nutan förhoppningsrikt verka för stora, höga ändamål. Den besvarade\nkärleken, vaknad till klart sjelfmedvetande, hade åstadkommit denna\nförvandling. Sålunda mognade i ett enda ögonblick till verkligt lif\ntvå goda menniskor: den yra Jenny Bertram till en lycklig brud och\nden tviflande Birger Ros till en nyttig samhällsmedlem.\n\nDe stodo, öga i öga och själ i själ, invid hvarandra, sälla i\nhvarandras sällhet, åtminstone ett ögonblick, och intet ord vexlades\neller behöfde vexlas, ty de talade \"blickarnes alltförkunnande\nandespråk\".\n\nMen kall som en obeveklig frostnatt sveper sitt dödande dok öfver\nvårlifvets lofvande brodd, -- så stod plötsligen framför Birger\nRos' strålande lefnadsutsigter den i hans döende faders kallnande\nhand aflagda eden: \"att aldrig taga till äkta dottren af ett\nfrämmande folk\" -- och med bleknande kinder tryckte han den älskade\nflickans hand till sitt af onämbar sorg sammanpressade hjerta.\nEmellan dem stod ju den sällhetsdödande skepnaden af en oblidkelig\nfordringsegare; bilden af den döende fadren uppreste sig förebrående\nframför den affallige sonens inre öga. Men en underbar klarhet\ntycktes dock ha utbredt sig öfver Birgers hela själ. Utan inverkan\nhade den korta sällhetens ögonblick icke varit och den nya ed att tro\npå lifvet, hvilken han svurit i det stolta medvetandet af besvarad\nkärlek, gaf hans väsende lugn och fasthet -- men det var vinterdagens\nkalla lugn och fastheten i det våldsamt kufvade lycksalighetsbegärets\ntill is frusna framtidsspegel.\n\nAnnorlunda gestaltade sig dock framtiden för den sköna Jenny Bertrams\nsjäl. Blekheten på den älskades kind, vittnande om styrkan af den\nstrid som kämpades inom honom, undgick icke hennes klara blick och\näfven för hennes inre syn stod den manande fadrens ljusskvmmande\nbild. Men genom den i oskuldsfull kärleksglädje rodnande ungmöns\nvaknande väsende gick en så onämbart behaglig ström af lefnadslust\noch tro och ur hoppets framtidsblomma uppstego så tjusande aningar\noch bilder att hon icke trodde den kalla skuggan ega kraft att\ntillintetgöra all denna skönhet. Och så var det: hon slog sina\nvackra, liljehvita armar omkring den älskade mannens hals och\nhviskade i hans öra, förnimbart för honom till och med öfver forsens\ndån, de vingade orden: \"Jag tror inte på ett oblidkeligt olycksöde!\"\n\n\n\n\n13.\n\n\"Ett smultron, vuxet i skuggan.\"\n\n\n\"Hvar har du dröjt så länge, söta Jenny?\" frågade tant Agatha oroligt\nden till paviljongen framskyndande unga flickan. \"Jag ser inte heller\ntill Erik och de andra?\"\n\n\"Se der komma de alla tre\", svarade Jenny i det hon låtsade syssla\nmed själen för att dölja sin rörelse, \"och nu kunna vi på allvar\nanträda vår hemfärd.\"\n\nErik sällade sig till tanten, förklarande att han nu gjorde\nanspråk på att få leda henne. Jenny och Aina ilade åter förut och\nRos, försjunken i djupa tankar, afslutade tåget. Erik uttalade\nnaturligtvis för tanten sin beundran för det storartade vattenfallet\noch återkom städse mycket fintligt till detta ämne hvar gång den\ngoda damen sökte föra samtalet på Aina Ros. Sjelf yttrade Exik icke\nvidare någon nyfikenhet öfver anledningen till tantens och kusinens\noförväntade resa till Finland. Hvad åter de unga flickorna meddelade\nhvarandra få och vilja vi icke förråda, men så mycket kunna vi dock\nsäga, att då sällskapet hunnit upp till hotellet, kallade de två\nvackra tärnorna hvarandra du, och icke det ringaste tecken till\nsvartsjuka tycktes grumla deras unga vänskaps morgongryning.\n\nHär vore det nu väl vår länge uraktlåtna skyldighet att söka gifva\nen liten skildring af huru de två hjeltinnorna i denna berättelse\negentligen \"sågo ut\". Men detta kan vida lättare åläggas än\nverkställas. För det första är det i allmänhet svårt att beskrifva\nunga damers utseende, ty detta vexlar alltjemt karakter efter de\npersoner, i hvilkas föreställning en bild af dem skall tecknas.\nFör det andra måste beskrifvaren vara mycket på sin vakt för att\nicke, såsom det heter, \"mista koncepterna\" vid uppräknandet af alla\nde otaliga behag som hvarje ung flicka kan utveckla, om hon bara\nvill. Må derföre den hulda läsarinnan med undseende döma öfver vår\nofullständiga skildring. Vi kunna till vår ursäkt blott säga att om\nvi icke ingått i detaljbeskrifningar, detta skett i följd af vår\nöfvertygelse att den qvinliga skönhetens väsende icke genom den\nnoggrannaste fotografi kan återgifvas fullkomligt sanningsenligt.\nVi anropa dock vår sånggudinna att vänligen föra vår pensel, då vår\nföresats är så föga egoistisk att vi icke helt och hållet vilja\nbehålla för oss sjelfva de vackra syner vi förvisso tro oss ha sett.\n\nAina Ros, öfver hvars af naturen jemna sinne aderton vårar strött\nsina blida blomster ur ett fridfullt hemlifs ymnighetshorn, hade\ntillbragt större delen af sin tid på landet under sina föräldrars\nhägn. Fadern, en lärd prestman och ifrig fennoman, hade sjelf\nundervisat sin dotter, hvilken efter föräldrarnes nästan samtidiga\nfrånfälle, fortsatt ökandet af sitt kunskapsförråd under brodern\nBirgers ledning. Hon hade en god del af den der likheten med \"ett\nsmultron, vuxet i skuggan\", som hennes bror engång skämtvis uppgifvit\nsåsom en egendomlighet hos \"fennomanskorna\". Aina var dock icke\nalltför landtligt blyg, hon var tvärtom ganska frimodig och ett års\nvistelse i Helsingfors hade icke i ringaste mon förändrat den henne\nmedfödda lugna hållningen, ett ypperligare vademecum i lifvet, än\nden mest raffinerade salongsvana i verlden. Hon förde sig ledigt\noch behagfullt i hvilken krets som helst, men hon hade en stor\nehuru omedveten fördel framför många af sina så kallade väninnor i\nstaden: hela hennes väsende var liksom kringflutet af en egendomlig,\nvårlig morgonfriskhet. Det oskyldiga uttrycket i hennes glada, blåa\nblick förädlades af ett känslans aningsrika skimmer, och hennes\ntal klingade som lärkans drill öfver ett vaknande vårlandskap. Och\nvår var det också, idel vår inom den jungfruliga barmen och djupa\nmen ljusa tankar stodo att läsa på den klara, molnfria pannan. Den\nraka näsan, icke alltför liten, gaf det milda anletet karakteren\naf fasthet, men på den friska munnen log ett muntert löje och en\nliten skalk tittade fram ur gropen på kind. Det enda yppiga i den\nharmoniska företeelsen var det ljusa hårets rika svall, som böljade\nlångt ned öfver plastiskt bildade skuldror och hvilket, upplöst\nur sina flätor och fangsel, kunnat omhölja hela hennes intagande\ngestalt. Sådant var Aina Ros' utseende och vi tillägga ännu, för\nsanningens skull, att hon var en mycket regelbundnare skönhet än vår\nlilla väninna Jenny Bertram, hvars beskrifning vi ha all anledning\natt uppskjuta till en annan gång, emedan vagnarne nu köras fram,\ndet vill säga, Ros' vagn, i hvilken Aina och han togo plats, samt\nhotelvärdens \"trilla\", som i sitt sköte upptog tant Agatha och Jenny.\nErik Stenrot deremot skulle stanna qvar på hotellet till dess hans\nvän fått hushållet på Muistola i ordning igen efter den fleråriga\nfrånvaron.\n\nAfsked togs både hjertligt och ceremoniöst, alldeles såsom\ndet vanligen plägar ske, men man beslöt ingenting om nästa\nsammanträffande. Detta öfverlemnades åt slumpen.\n\nKlatsch! och hästarne drogo till, några vänliga nickningar ännu och\nden unge svensken stod ensam qvar på trappan till hotellet vid Imatra\nfall.\n\n\n\n\n14.\n\nHuru Erik tillbragte qvällen.\n\n\n\"Hur det än må vara och bli\", sade Erik Stenrot leende för sig sjelf\ni det han blickade efter de bortåkande, \"i den der gamla vagnen åker\nmitt hjerta sin kos.\" Som han emellertid var nog mycket \"af denna\nverlden\" så gick han snart åter in i salongen, tände en cigarr och\nsatte sig vid ett af fönstren för att anställa betraktelser. Dagens\nhändelser och sinnesrörelser, som i afskedets stund alla sammansmält\ntill en enda uteslutande tanke, framställde sig nu åter för hans själ\ni alla möjliga toner och färger. Trött som han var af resan och de\nandra intrycken, ville han dock snart åter slippa denna mönstring\naf ännu så färska minnen och beställde derföre en butelj rhenskt\nvin samt bad sin värd göra sig sällskap. Herr Petterson tycktes ha\ngod tur med fint vin i dag, och då han fryntligt framsatte vinet\noch glasen utpekade han leende etiketten: \"Liebfraunmilch\", sade\nhan, men Erik förstod icke kyparvitzen, utan drack värden till och\ninledde ett samtal om väderleken och skördeutsigterna för året samt\ngrannarne i trakten. Han ville antagligen begagna den beskedlige herr\nPettersson såsom en sömngifvande aftonlektyr. Denne märkte dock icke\nsin gästs afsigt, men lyckades deremot i någon mon motsvara hans\nförhoppningar genom sina vidlyftiga historier ur traktens krönika,\nhvarvid alla herrskapen i grannsocknarne fingo passera revy, allt\ntill vår stockholmares stora uppbyggelse och lokalisering i trakten.\nErik undertryckte med möda en gäspning och smuttade på sitt glas.\nElfvens vestra sida var affärdad och nu kom turen till den östra.\nLänsmannen, häradsskrifvaren med flera företogos och skildrades,\nmen den otacksamme, eller fastmera tacksamme åhöraren kände nu\notvetydigt sömngudens annalkande. Den slocknade cigarren föll ur\nhans fingrar, han blundade, och beställsamma drömelfvor började sitt\nfantastiska bestyr omkring honom, ackompagnerade af den brusande\nforsens oafbrutna dån, på hvars ljudvågor nu, då det yttre ögat var\noverksamt, själen tyckte sig bäras bort till rymder der ett virrvarr\naf omvexlande syner mötte den halfinslumrades lösgjorda fantasi. Han\ntyckte sig, buren i en stor silfversnäcka af Imatradrottens molnlika\nvattenandar, sväfva fram högt öfver lifvets mörka svalg. Och så var\ndet likväl såsom skulle han i sin ståtliga bärstol glida fram utmed\nden skummande Imatra. En outsäglig känsla af stolthet vidgade hans\nbröst. Men på den höga, skrofliga klippranden stod hans kusin Jenny\nBertram och viftade med ett långt skärp, som liknade en resekarta\nöfver Rheinfloden med sidoteckningar, föreställande bönder som ur\ndoftande drufvor pressade Liebfraunmilch -- och hennes vackra läppar\nrörde sig och orden hördes tydligt öfver forsens larm af honom som\nåkte i den hvirfveluppburna snäckan: \"Glöm inte att anteckna denna\nfärd i resehandboken!\" Han harmades högligen och ville slunga ett\nsträngt ord till den gycklande kusinen, men ett lent rosenfinger\nlades på de i vredesmod öppnade läpparne -- och bredvid honom i\nsilfversnäekan satt leende och blid Aina Ros...\n\n\"Ja, det gör mig ondt om Rosen\", ljöd här hotelvärdens något\ngnällande stämma, synen försvann och Erik for upp ur sin dröm.\n\n\"Ros?...\" utropade han förvirrad, hvilket Petterson tog för tankfull\nuppmärksamhet, \"Ros? hvad hör det namnet hit?\"\n\n\"Jo jo men\", återtog värden, \"det hör allt hit också. Han har en\negendom här i nejden, men den är mycket illa skött. Doktorn har ju\nsjelf för det mesta varit på resor de senare tiderna och hushållet\ngår som det går.\"\n\nNu blef Erik vaken och afbrytande värdens vidlyftiga reflexioner bad\nhan honom helt enkelt berätta huru det stod till med saken. Hvad han\nfick höra var af mera lugnande art än han väntat sig. Emellertid\nfyllde han glasen, tände en ny cigarr och ställde till värden några\nfrågor angående de svenska fruntimren. Men här stötte han till\nsin förvåning endast på undvikande svar, till dess han slutligen\nmeddelade att unga fröken var hans kusin, utan att han dock lät\nPettersson ana den öfverraskning mötet med Jenny beredt honom. Han\nfick nu veta om \"Ojala-herrskapet\" hvad hotelvärden hade sig \"med\nvisshet\" bekant; ibland annat att från Wiborg ankommit ett \"dyrbart\npiano\" och en präktig ridhäst till fröken äfvensom att hon \"brukade\nföretaga långa ridter utmed elfvens östra strand, till Wallinkoski\noch till och med längre\". Detta ansåg dock Pettersson vara mycket\noförsigtigt, ty vägen ditåt, som gick genom mörk skog, var enslig och\nfram på hösten \"spökade det röfvare i ödemarken\".\n\nOmsider begaf sig Erik till hvila och tillbragte en ganska lugn natt.\nDe vid värdens lokalskildringar till hälften bortslumrade timmarne\ntycktes för den gången ha tillfredsställt hans fantasis behof af\ndrömmar och han vaknade följande morgon kry och munter, gjorde sin\ntoilett och steg upp i värdens från Ojala återkomna \"trilla\" för att\naflägga en visit hos tant Agatha och sin kusin, der vi väl snart åter\nskola sammanträffa med honom.\n\n\n\n\n15.\n\nHvad ett månsken får se.\n\n\nDå tanten och Jenny kommo hem den qväll vi sist omtalat, skildes de\nsnart åt. Tant Agatha var trött och Jenny längtade att vara allena.\nDeras afsked från Ros och hans syster, som en liten sträcka haft\nsamma väg som de, hade också varit kort.\n\n\"Får jag spela litet, snälla tant?\" frågade den unga flickan i det\nhon kysste den vänliga damen på hand.\n\n\"Gerna, mitt barn\", blef svaret, \"jag sofver till och med mycket\nbättre när du musicerar. Det evinnerliga bullret från vattenfallet\ngår då inte så omkring i mitt hufvud, och sjung, söta Jenny, om det\nroar dig, men tänk också på hvilan, vi ha i dag ju riktigt ansträngt\noss.\"\n\nDerefter togo de godnatt af hvarandra; tanten gick till sig och Jenny\ninträdde i sitt sofgemak. En liten sal, der pianot stod, åtskiljde\nde två rummen. Tanten bodde på kökssidan och deras svensk-finska\njungfru, Thilda, som var köksa och tolk tillika, logerade i köket.\nBakom Jennys rum, åt gårdssidan till, var en obebodd kammare och\nemellan denna och köket en tambur. I en liten sidobyggnad på gården\nbodde ett bondfolk som skötte om det lilla hemmanets fyra kor, en\narbetskamp och Jennys ridhäst. Så mycket om lokaliteten, nu om något\nannat.\n\nJenny var icke upprörd oaktadt det som hon i dag upplefvat gjort\nett djupt intryck på hennes själ. Hon hade icke ens för någon\nomtalat den fara, i hvilken hon sväfvat, emedan densamma för henne\nblott hade en ringa betydelse i bredd med den tysta förklaring, som\nföljt derefter. Jenny förenade med en rörlig och liflig själ en\nsällsynt sinnets spänstighet och ehuru hennes känslor ganska lätt\nkommo i svallning, voro dock såväl hennes lynne som ock nerver så\nstarka att någon egentlig efterdyning icke egde rum i hennes själ.\nDer låg tvärtom utbredd öfver densamma en nästan lugn stämning. Då\nen djup karakter känner sig sannt lycklig, erhålla dessa hjertats\nhögtidsstunder en egendomlig pregel af tyst tacksamhet, i motsats\ntill den mera ytliga menniskans känsloutbrott vid någon lyckosam\nvändning i dess öde. Men denna stilla lycksalighetskänsla hade hos\nJenny icke den ringaste anstrykning af sentimentalitet och hennes\nstämning närmade sig mera ett belönadt barns naiva, friska glädje\nöfver hvad det vunnit, än ett reflekterande öfver sin lyckas höjd\noch djup. Hon njöt af den sköna blommans vällukt som öppnat sin kalk\ni hennes hjerta och tänkte, lifvad af glada förhoppningar, utan att\ntillgjordt rodna, på den tid då äfven han, den hon så högt älskade,\nskulle i lä njuta samma lycka, som nu redan kommit henne till del.\nMed frid i ton och blick sjöng hon sakta några strofer af en enkel\nsvensk folkmelodi i det hon gjorde sin lätta natt-toilett. Då hon\nvar färdig dermed trädde hon fram till fönstret, sköt undan gardinen\noch blickade ut i den tysta natten. Hennes öga riktades mot den\nmörkblå himlen och liksom utbytte en vänskapshelsning med stjernorna\nderuppe, medan öfver de fint öppnade läpparne en enkel bön smög fram\ntill verldarnes herre, som ju äfven unnat hennes lilla hjerta dess\nljufva lycka. Snart stod hon dock vid sängen och i det hon lösgjorde\nsitt rika kastanjebruna hår och smått kokett slog detsamma öfver\nsina vackert rundade axlar så att det täcka ansigtet tittade fram\nliksom ur en mörk ram, neg hon skalkaktigt för sin egen bild, som\nhon såg i spegeln midt emot, och sade leende: \"godnatt, du lyckliga\nflicka derborta!\" blåste ut ljuset och lade sig med en känsla af inre\noch yttre välbefinnande i den svällande, hvita bädden, som i sin\nkyska famn mottog den älskliga varelsen. Hon hvilade der under de\nafundsjuka omhöljena liksom en skatt af dolda behag. Månen, älskad af\noch sjelf en älskare af skönheter, ty hvarföre skulle han annars så\ntroget följa i skönheten Jordens ledband, utsände nästan torgäfves\nsitt blida sken att emellan gardinerna uppsnappa några drag af den\nslumrande flickan. Skenet skulle sedan beställsamt skildra hvad det\nsett för den högtuppsatte kännaren deruppe, förljufvande sålunda hans\nensamhet i rymden, ty de andra stjernorna togo föga notis om honom,\nalldenstund han, sålänge de utfört sin ringdans på fästet, ansetts\nsåsom en Jordens förklarade kavaljer. Lyckligt inkommet i rummet,\ntack vare gardinerna, dem Jenny glömt att åter draga till och som\nräknas till förhängenas medgörliga och blundande, icke \"förklädenas\"\nstundsamma familj, smög sig månskenet fram till tärnans bädd. Det\nsade i sitt drabantaktiga hjerta något om det angenäma uti att stå\npå vakt vid unga flickors bäddar, men kände sig liksom något sviket\ni sin herres förhoppningar, ty ett hederligt månsken har inga sådana\nför egen räkning, då det förgäfves sökte leta sig fram för att belysa\nden slumrande ungmöns former. Dock voro de få partier af den hvilande\nskönheten, som uppenbarades, af sådan art att till och med det i\nsitt innersta väsende jungfruligt sinnade månskenet kunde lofva sin\nherre och utsändare en herrlig skörd om det blott lyckats att lyfta\nen liten flik af det omhölje, som dolde nu blott anade skatter. Den\nena armen var lagd under det vackra hufvudet, den andra hvilade\nbehagfull och till en del blottad på det litet undanskjutna täcket,\nhvarvid tillika en skymt af den hvita, fint rundade axeln blef den\nifrige åskådarens belöning. Det silkeslena håret bildade omkring det\ni ljuflig slummer näpet rodnande anletet en krans af mörka ringlar,\nhvilka, liksom betagne af förtjusning öfver den lilla rosengård de\nomslöto, stannat i sitt fritt böljande, lockiga svall. Ögat var\ntillyckt, dess tindrande strålar lyste nu inåt, men en leende engel\nhade förglömt sig på de purprade läpparnes friska bädd. Månskenet,\nsom såg detta, suckade öfver sin natur att blott vara ett sken. Så\nhögt dess ursprung än var och så oegennyttig dess karakter, nu hade\ndet dock velat vara en aldrig så liten smula jordisk verklighet,\nty det trodde förvisst att detta behöfdes för att riktigt kunna\nuppfatta stundens behag. Och det stackars månskenet blef i hela sitt\nokroppsliga väsende så närgånget längtande att -- Jenny slog upp sina\nögon. \"Jag kan inte sofva för månskenets skull\", sade hon och gled\nlätt ur sin bädd, sköt de små fötterna i de nätta silkestofflorna,\noch stod, med det mörka håret böljande öfver den hvita, tunna\nnattdrägten, på golfvet just midt i månens sken. Men jorddrabanten\nderuppe hade velat jubla högt af tillfredsställelse om han blott haft\nröst dertill och det hänryckta skenet utgjöt nu hela sin glänsande\nljusflod öfver denna den tysta nattens tjusande uppenbarelse.\n\n\"Jag vill spela litet\", sade Jenny och sväfvade lätt som en nattlig\nsyn till pianot, ur hvars tangenter de fina fingrarne snart\nframlockade en liten tonverld af smältande ackorder. Och tanten sof\ngodt i rummet nästintill och drömde vid tonernas milda klang om sin\negen flydda ungdom och, hvem vet det, sin första och enda, kanske i\nen för tidig graf bäddade kärlek. Men månen deruppe \"på fästet blå\",\nder han med sitt blyga sken omfamnade den vackra pianisten, tänkte så\nför sig: \"Du förtjenar det, och jag hoppas, du hulda jordedotter, att\nsnart få lysa öfver din lyckliga bröllopsnatt.\"\n\nOm nu Jenny anade till den ensamme himlavandrarens tankar, veta\nvi icke, men hon lemnade snart pianot, tilldrog gardinerna i sitt\nfönster i det hon vänligt nickade upp till månen och smög åter i sin\nbädd.\n\n\"Nyss drömde jag halfvaken om Aina Ros och kusin Erik att de voro\nförlofvade\", sade hon och qväfde med fingret på den skälmska munnen\nett nästan hörbart skratt, \"men nu vill jag riktigt sofva och drömma\nen glad dröm om den bistre fennomanen.\"\n\nSådan var, vänliga läsarinna, Jenny Bertram, måhända en afbild af dig\nsjelf.\n\n\n\n\n16.\n\nTvå drömmar på en natt.\n\n\nVi lemnade vår vän Erik Stenrot på väg till Ojala, på hvars lilla,\nmen prydliga gårdsplan vi nu möta honom. Vi böra här anmärka att\nErik aldrig fallit på den tanken att hans kusin möjligtvis hyste\nnågon böjelse för Birger Ros. Ehuru bekantskapen i Skotland varit\nganska intim och Jenny synbarligen var intresserad af umgänget med\nden allvarlige finnen och ofta nog tillbragt flera timmar med honom\nutan annat sällskap än den beskedliga tant Agathas, så trodde dock\nErik att det endast var deltagandet för hans, det måste han medgifva,\nhögsinta planer och varma fosterlandskärlek, som fängslat den unga\nflickans eldfängda själ. På tillvaron af en djupare känsla af\nalldeles personlig natur kom han, såsom sagdt, icke ens att tänka och\nom han tänkt derpå, så ansåg han sin kusin, något som icke vittnade\nsynnerligt förmånligt om hans menniskokännedom, för alltför --\n_liflig_ att kunna fästa sig vid en sådan man som Ros. Att emellertid\nJenny ur hela djupet af sin rika själ älskade Ros har läsaren sett\noch han skall äfven under berättelsens lopp erfara att den ädla\nflickans kärlek icke inskränkte sig till en böjelse af det alldagliga\nslaget.\n\n\"Ett egendomligt infall af Jenny, det här\", mumlade Erik, \"att så\nder plötsligen utan vidare bosätta sig här i ödemarken, men jag\nskall minsann utforska tant och skaffa mig ljus i den här något\nbesynnerliga...\"\n\n\"Godmorgon Erik!\" ljöd Jennys morgonfriska röst från den\ngranrisbeströdda förstuguqvisten, \"det var snällt att du kom så\ntidigt. Medan tant drar försorg om frukosten kunna vi göra en liten\npromenad utåt den här sidan af fallet. Gif mig armen.\"\n\nErik följde uppmaningen och de beträdde en väg som ledde utmed\nforsens venstra strand.\n\n\"Kan du tänka dig att dånet är vida svagare på den här sidan än på\nden andra; här kan man tala utan att behöfva skrika\", sade Jenny.\n\n\"Jaså\", sade den tilltalade torrt, men inom sig tänkte han: \"Hon\nspelar sitt spel förgäfves; jag måste komma sanningen på spåren.\"\n\n\"Hvad tänker du på, Erik?\" frågade Jenny vidare. \"Se här ha vi en\nliten paviljong, vi också. Tag plats och låt oss prata litet; tänd en\ncigarr om du behagar.\"\n\n\"Minsann, goda Jenny\", utbrast nu vår vän, \"du tyckes taga vårt\nplötsliga sammanträffande såsom en helt vanlig händelse; jag\nåtminstone var alldeles oförberedd derpå.\"\n\n\"Men deremot inte jag, kusin Erik\", genmälte vår lilla forsfröken,\n\"jag visste ganska väl att du skulle komma hit med Ros\" -- hon\nrodnade litet -- \"och hans syster.\"\n\n\"Huru visste du det då? Aha, ja, af mina dagboksanteckningar, kan jag\nförmoda. Men hvad i all verlden vill du göra här?\"\n\n\"Gissa, mon cher, kanske har jag samma planer som du -- jag ämnar\nmåhända i likhet med dig...\"\n\n\"Jenny!\" afbröt den unge mannen och nu var det hans tur att rodna,\n\"hvad ämnar du i likhet med mig?\"\n\n\"Jag skall till svar citera dina egna ord. Jag vill se huru en ung\nnation går till väga då den arbetar uppå att grundlägga sin framtid.\"\n\n\"Du? Och det här vid Imatra?\" utropade Erik.\n\n\"Ja, nästan lika bra som i Helsingfors' salonger, men _de_ finnas\nockså på min promemoria.\"\n\n\"Och derföre har du öfvertalat tant Agatha att hyra detta\nlandtställe? Jenny, goda, snälla Jenny, var nu ett ögonblick\nallvarsam och bekänn att det blott var ett underligt infall af dig\natt företaga denna resa. Tänk. hvad skola menniskorna i Stockholm\nsäga derom och vore det roligt om du i skämttidningarne finge läsa\nhvarjehanda qvickheter om Jenny Bertram...\"\n\n\"Vet du hvad, kusin Erik\", afbröt den unga flickan helt allvarsam,\n\"jag börjar nästan tro att Jenny Bertram inte återvänder till\nStockholm.\"\n\nOm Imatra plötsligen stannat i sitt lopp eller dess dån med ens\nförstummats, lemnande rum åt en graflik tystnad, hade detta knappast\nkunnat till den grad förvåna Erik, som dessa hans kusins ord nu\ngjorde.\n\n\"Ämnar du kanske helt och hållet bosätta dig _här?\"_ utropade han och\nsåg helt bestört ut.\n\n\"Det tror jag _inte\"_ svarade Jenny lugnt. \"Men hvartill dessa\nfrågor? Jag är här -- och du är ju också här. Jag forskar likväl inte\nefter _hvarföre du_ är här.\"\n\n\"Ja, emedan du känner mina planer...\"\n\n\"Dina planer -- vid Imatra, gode Erik? Vet du, till kunskap om dem\nkan jag endast drömma mig -- och det har jag gjort i natt. Ja ja, jag\ndrömde verkligen i natt om dig och att vi voro...\"\n\nEtt muntert skratt afbröt fortsättningen.\n\n\"Vi voro?\" upprepade Erik något orolig, \"vi voro?\"\n\n\"Hvad mer, kusin Erik!\" inföll Jenny helt naivt, och stora\nsvettdroppar af ängslan frampressades på Eriks panna då hon med en\nutomordentligt skalkaktig blick på honom fortfor: \"Vi voro, hvad\njag länge förutsett skulle inträffa, vi voro, du och jag -- i\nHelsingfors.\"\n\n\"Jaså, inte förlofvade!\" sade Erik med lättadt hjerta för sig sjelf\nmen ansåg dock för tids- och platsenligast att något skarpt tilltala\nsin kusin. Dessutom kände han sig i viss mon förnärmad genom det\ngyckel Jenny uppenbart tillät sig med honom. Han sade derföre:\n\n\"Jag kan inte gilla dessa tokerier. Du vet att jag menar det\nuppriktigt väl med dig och jag fruktar...\"\n\n\"Nåväl Erik\", föll den unga tärnan honom, plötsligt alldeles\nallvarsam, i talet, \"nåväl, jag vill då också uppriktigt berätta för\ndig min underliga dröm i natt. Tänk sedan om mig hvad du vill.\"\n\n\"Berätta!\" sade Erik icke utan en viss nyfikenhet.\n\n\"Vi voro i Helsingfors, du och jag, kusin\", började Jenny, \"och vi\nbefunno oss i ett stort sällskap. Der talades mycket om allehanda\nallvarliga ting, om folkets rätt och nationalitet, om gammal och ny\nkultur och andra stora lifsfrågor. Jag tyckte, i drömmen förstås, att\ndet var mycket uppbyggligt, i synnerhet då en af talarne med varm\nvältalighet skildrade sitt ur seklerlång dvala uppvaknande folks\nstora framtidsförhoppningar och tillika med varnande stämma hotade\nmed andligt beroende och undergång om detta folk skulle lita på\nnågonting annat, än sina egna krafter; men han sade att dessa krafter\nvoro två och att man icke behöfde misströsta om framgång ifall de\ninginge en förening med hvarandra. Jag förstod nog att det var fråga\nom det finska folket och dess ädla kamp för sitt andliga sjelfbestånd\noch jag kände inom mig att den ena af de två verkande krafterna måste\nådagalägga mycken hängifven kärlek för den stora saken, och, väl icke\nafsäga sig sina minnen, sin färg och sitt namn, men dock i viss mon\nstrida under den andres baner. Det var den svenska kraften, medan\ndet finska elementet deremot i fulla andedrag insöp det nya lifvet\noch med väckt hopp gick sin framtid till mötes. Men der uppträdde\nen annan talare och sade att bredvid det finska folket fanns, och\ndet just inom dess eget land, dess allra farligaste fiende. Denne\nbar skepnaden af en vän, men var likväl genom hela sin ställning\ni samhället så mäktig och framstående att han hotade qväfva det\negentliga folkets utveckling, och denne falske vän var det svenska\nelementet i Finland. -- Då, Erik, vredgades jag och såg mig om efter\ndig, ty jag hoppades att du skulle uppträda och med ett manligt ord\ntillbakavisa beskyllningen om falskhet, men jag såg dig inte, och\ndå jag gick att söka dig, fann jag dig omsider i en krets af muntra\nunga flickor, med hvilka du skämtsamt bytte ord om samma sak, för\nhvilken derborta hjertan och hjernor glödde. Jag vände om och, man\när så underligt stark i drömmen, uppträdde sjelf inför den stora\nförsamlingen och sade högt att jag skulle bevisa dem huru hjertligt\noch uppriktigt svenskarne menade väl med Finland och att de båda\nfolken ingått ett evinnerligt fostbrödralag, som beseglats i hundrade\nblodiga strider. De församlade männen bugade sig blott artigt leende,\nmen den förste talaren störtade ut och en underbar, oemotståndlig\nmakt förmådde mig att följa honom. Då jag kom ut befann jag mig i\nen vacker trädgård och der såg jag dig gå arm i arm med ett ungt\nfruntimmer. Jag förstod då att I voren förlofvade med hvarandra. Jag\nvaknade.\"\n\nErik såg brydd ut, men Jenny fortfor, och vid det hon talade antog\nhela hennes väsende ett sällsamt uttryck af inspiration:\n\n\"Jag inslumrade dock snart åter och en annan dröm framställde sig\nför mig, helt olik den förra. Det var ett stort haf, på hvilket en\nliten farkost sträfvade att uppnå en aflägsen ö. I den vackra slupen\nbefunno sig en roddare och jag, men vi förföljdes österifrån af ett\nstort, hemskt vidunder. Roddaren var en stark man och skötte sina\nåror med kraft och ifver, men som han rodde mycket starkare med\nden högra än den venstra armen var det lätt att förutse att han, i\nstället för att komma till målet, skulle ro förbi detsamma samt till\nslut upphinnas af vidundret. Om han nu, för att få kosan ställd rätt\nfram, icke ansträngde fulla kraften af sin högra arm, så saktades\nåter farten -- och det mörka spöket österifrån var i raskt antågande.\nDystra tvifvel om framgång bemäktigade sig roddaren och jag led med\nhonom. Men då rann det mig i hågen att jag ju kunde hjelpa till på\nden sidan der hjelp behöfdes. Hurtigt fattade jag en åra och gick\ntill verket. Vår färd gick nu rakt på den efterlängtade ön, hvilken\nvi också uppnådde. Här stego vi i land och roddaren vände sig till\nmig och sade: 'Stor tack för handräckningen; när två krafter förenas\nmedför det välsignelse, och som vi arbetat tillsammans i nödens stund\nså torde vi väl också framdeles trifvas tillsammans.' Så skedde, och\nvi bodde på ön i allsköns endrägt. Medan han plöjde åkern, skötte jag\nom blomstergården. Hans kraft tröttnade aldrig, och jag tröttnade\naldrig att bereda honom glädje med mina blommor. Han var lika stolt\nöfver mina blommor som jag öfver hans präktiga skördar. Och de\nutländingar som besökte oss prisade vårt samlif såsom förnuftigt\noch godt. Men vidundret lemnade oss i ro, ty, ehuru det gerna velat\nuppsluka våra skördar, så kunde det å andra sidan icke riktigt\nuthärda doftet af våra blommor. Likväl måste vi vara på vår vakt för\ndetsamma. Derföre, när den ena blundade väcktes han genast af den\nandra. Det var ett lif, fullt af verksamhet och värde, ett sådant lif\nsom jag ville lefva för alltid. Och nu, Erik, får du tänka om mig\nhvad du vill.\"\n\nSå talade Jenny och den unge mannen svarade tankfull:\n\n\"Du har gifvit mig en sträng lexa, Jenny lilla, och du kan vara\nöfvertygad derom att jag förstår de två drömmames dubbelmening. Men\nsäg mig nu\", tillade han i något muntrare ton ehuru han dervid icke\nkunde undertrycka en viss förlägenhet: \"hvem var min vackra drömbrud\noch hvem var roddaren, hvars tvifvelsmål om framgång du så lyckligt\nhäfde?\"\n\n\"Bruden, kusin Erik\", ljöd Jennys svar, \"var inte jag och roddaren\ntill den aflägsna ön var inte du.\"\n\n\"Aha\", utropade kusinen, som plötsligt fick ljus i saken, \"hvad jag\nlänge varit blind!\"\n\nMed ett leende af det mildaste behag räckte Jenny honom handen och\nsade:\n\n\"Låt det nu vara såsom det är och fråga inte vidare.\"\n\nHon steg upp, tog åter hans arm och de två kusinerna gingo under\ntystnad hem.\n\n\n\n\n17.\n\nMellanspel.\n\n\nDå Jenny och Erik kommo fram till bostaden stod en ispänd, grönmålad\nschäskärra på gården och tant Agatha skyndade emot dem, utropande:\n\n\"Ack, så bra att ni kom, i synnerhet, du Erik, välkommen, välkommen!\nVi ha, såsom du ser, fått alldeles oförväntade främmande, herr\nlänsman Salamander...\"\n\n\"Smilander, om jag får be\", inföll en herre som nu vände sig om och\nhelsade.\n\n\"Min systerson, ingeniör Stenrot\", fortfor den gamla damen sin\npresentation och tillade artigt: \"Var så god och tag en liten\nsmörgås, sedan kan ju herr Sim... befallningsman för min systerson\nutlägga sitt ärende, han förstår sig bättre på sådana saker än vi\nfruntimmer.\"\n\n\"Vi administrativa tjenstemän\", sade kronans myndige man, \"böra\ngå ordentligt tillväga; men\", tillade han i en nedlåtande ton,\nhvilken på det högsta förargade Erik, \"men jag vill inte afslå fruns\ninbjudning.\"\n\nFruntimren drogo sig tillbaka och herrarne satte sig till bordet, som\nvar dukadt i den rymliga förstuguqvisten.\n\n\"Godt bränvin, det här\", inledde länsmannen, sedan han tagit sig en\nsup, samtalet, \"af Imatravärdens bästa kummin. Ja, ja, svenskarne\nförstå sig på bränvin, det är bekant.\"\n\n\"Finnarne jemväl\", svarade Erik torrt. \"Hvad behagas? Öl eller\nporter?\"\n\n\"Porter!\" utbrast Smilander plumpt. \"Det var gentilt, det.\"\n\nFrukosten intogs under nästan ömsesidig tystnad. Då den var afslutad\noch Erik bjudit länsmannen en cigarr, sporde han höfligt:\n\n\"Och hvad förskaffar min tant äran af ert besök, herr befallningsman?\"\n\n\"Ah -- ja -- hm, jag gjorde liksom bekantskap med damerna i går vid\nfallet\", genmälte Smilander, \"och så ville jag i dag aflägga min\nvisit hos herrskapet. Är den äldre verkligen er tant, herr ingeniör,\neller är det bara såder som på resor brukas? Den yngre...\"\n\n\"Herre!\" utropade Erik, \"säg mig kort och tydligt, hvad är ändamålet\nmed er visit?\"\n\n\"Inte så het, min herre\", sade nu den objudne gästen i myndig ton,\n\"vi administrativa tjenstemän måste ha noga reda uppå de främlingar\nsom komma hit till orten.\"\n\nErik rodnade af förtrytelse och afvägde just de uttryck, i hvilka\nhan skulle ge den pållugne mannen en tillrättavisning, då Jenny, som\naf den ängsliga tanten fått höra anledningen till besöket, inträdde\nfrån salen och, vändande sig till länsmannen, yttrade: \"Är det fråga\nom våra pass, så kunna vi dermed inte tjena nu, men vi skola skrifva\nefter dem till Wiborg om herr Simlander önskar det?\"\n\n\"Simlander\", utbrast denne på ett föga höfligt sätt, \"jag heter\nSmilander och fordrar att herrskapet skall dokumentera sig, eftersom\nni ä' utländingar.\"\n\n\"Så mycket höfligare borde ni bemöta dem!\" föll nu Erik något häftigt\ni talet. \"Herrn har ju hört att fruntimren äro min tant, fröken\nStråle, och min kusin, fröken Bertram, hvad vill herrn mera?\"\n\n\"Stråle, Bertram?\" återtog länsmannen förargad. \"Och höflig kan jag\nnog vara, om man visar mig tillbörlig respekt. Nå, den här saken\nbörjar se kinkig ut för er, skall jag säga. Är då den yngre inte den\näldres dotter?\"\n\n\"Fröken Stråle är fröken Bertrams moster\", svarade Erik häftigt och\nsteg upp. \"Jag tycker det kan nu vara nog med förklaringar.\"\n\n\"Niin se puuhta kahtowa luulis, så den tror som från trädet glor\n[finskt ordstäf], men se jag vill se passen, jag\", menade länsmannen\noch afslutade sin sats med en föga höfvisk hvissling.\n\n\"Jenny, gå in igen, jag ber\", sade Erik med knappt återhållen vrede,\n\"så skall jag nog lära den här herrn litet folkvett.\"\n\n\"Folkvett?\" skrek Smilander. \"Jag skall säga munsjörn att vi\nadministrativa tjenstemän här i Finland inte låta hutla med oss.\nSkaffa hit passen eller...\"\n\n\"Se så, nu har min kusin lemnat oss och vi äro på tu man hand,\nherre\", afbröt Erik med bister uppsyn, \"säg nu, hvad vill herrn\negentligen ha? Passen skall ni få se när de anländt från Wiborg.\"\n\n\"Hå, hå, var lagom stursk, herre. Hvar har han då sitt eget pass, hä?\nKan herrn dokumentera sig sjelf?\"\n\n\"Jag vet inte med hvilken rättighet ni examinerar mig, herre, -- men\nse der kommer, såsom kallad, någon som skall ge er administrativa\nmyndighet bättre besked än jag i denna sak. Halloh, Birger, stanna\nför en liten stund din häst och stig af, jag ber.\"\n\nDen sålunda anropade var vår vän Birger Ros. Han steg af hästen\noch Erik, som gick honom till mötes, meddelade i korta ordalag det\nbryderi, hvaruti fruntimren råkat. Ros log åt länsmannens enfaldiga\ntjenstenit, såsom han kallade det, och nalkades med en höflig\nhelsning denne värdige personage, hvilken under tiden förfogat sig\ntill grinden och med synbart intresse tycktes betrakta den sist\nankomnes ridhäst.\n\n\"Ädelt kreatur, herr doktor\", sade han sedan han besvarat Ros'\nhelsning.\n\n\"Åhja\", menade denne, \"men här är nu fråga om något annat.\"\n\n\"Jaså, hvad då?\" sporde länsmannen i det han fortfor att noga\nbetrakta hästen.\n\n\"Jo\", återtog Ros, \"var god arrangera den här saken med passen. Jag\nkänner herrskapet, det är fröken Stråle och hennes systerdotter\nfröken Bertram från Stockdolm.\"\n\n\"Ja, ja, men passen\", sade länsmannen, denna gång dock i betydligt\nhöfligare ton än förut.\n\n\"Dem skall herrn få, så snart de anländt från Wiborg. Se så, var inte\nvidlyftig nu, utan lemna herrskapet i fred. Jag känner fruntimren\nfrån Stockholm och...\"\n\n\"Hur f-n känner doktorn dem också? Alltså alldeles inte polskor --\ndet var dumt -- utan bara svenskor.\"\n\n\"Vackert så!\" inföll Erik.\n\n\"Åhja vackra, men inte farliga, nå strunt då i passbestyret tills\nvidare, fastän det var skada att det inte blef litet krångel utaf.\nHvad sägs emellertid om fyrahundra mark för kreaturet der? Skulle tro\natt fyrahundra kontant ä' pengar för doktorn i dessa tider?\"\n\n\"Hästen är inte till salu\", svarade Ros torrt; \"men var nu god och\nkom med mig, jag har några andra affärer att göra upp med herr\nSmilander.\"\n\n\"Resonabel och gentil, jag är alltid gentil och resonabel. Ber om min\nkomplimang till damerna. Åh, se der äro de. Adjö, mina damer, tag\ninte illa upp besöket, men vi administrativa...\" I detta ögonblick\nkörde drängen fram schäsen och fortsättningen afbröts. Ros, som\nlofvat Erik att snart återkomma och redan en stund sutit i sadeln,\nhelsade vördnadsfullt fruntimren och lät sin muntra springare sätta\naf i raskt traf. Länsmannen följde efter.\n\n\"Herr Ros ser bra ut till häst\", anmärkte tant Agatha.\n\n\"En fulländad ryttare\", menade Erik.\n\n\"Kommer du ihog\", frågade Jenny skalkaktigt, \"vår äfventyrliga ridt\nfrån Inveloch Castle till Mount Nevis?\"\n\n\"Ganska väl\", genmälte kusinen muntert, \"och jag minnes jemväl\nåtervägen då vi fingo tillbringa natten i ett bondvärdshus, alla tre\ni ett rum, medan tant derborta i staden höll på att dö af ängslan.\nDet var egentligen du och Ros, som med edra evinnerliga sidoutflykter\nfördröjde hemfärden.\"\n\n\"Men det var roligt\", sade Jenny tankfullt. \"Tant glömde snart sin\nöfverståndna ängslan och det var vid detta tillfälle vi egentligen\nlärde känna Ros. Han var utmärkt intressant då han med sina\nskildringar från Finland förkortade de ofrivilliga väntningstimmarne\nunder den stormiga natten. Och vid Loch Lomonds stränder, Erik,\nkommer du ihåg hans djerfva fantasier om Finlands framtid?\"\n\n\"Ja visst, Jenny\", svarade denne smått ironiskt, \"och den höga\nklippan, i hvilken Ros, med ögonskenlig fara för sitt lif, högg\nin bokstäfverna J.B., tvåhundra fot öfver vattenytan, samt huru\nförlägen han blef då jag påstod att hans B på afstånd såg ut som ett\nR...\"\n\n\"Och ditt melodiska flöjtspel sedan\", afbröt Jenny honom, \"den der\nvackra sommarqvällen!\"\n\n\"Jaså, då ni lemnade mig ensam på stranden, medan ni rodde omkring på\nsjön. Ja, ja, Jenny\", tillade Erik, \"jag börjar kunna tyda drömmar,\nåtminstone sådana som handla om sjöar och båtar och så vidare.\"\n\nEn blick af Jenny, en af de der underliga blickarne igen, tystade\ntalaren och samtalet antog snart en mera likgiltig riktning. Erik\nförtäljde om sina reseintryck från sin tur genom Finland. Efter\nvid pass två timmar återkom Birger Ros. Men visiten blef endast\nkort. Affärer af vigt fordrade hans snara hemkomst, posten måste\nexpedieras, med mera. Det oaktadt framställdes vördsamt och upptogs\nvänligt en inbjudning från Aina och tant Betty (ty äfven Birger och\nhans syster hade en gammal tant, det passar så bra i berättelsen)\natt tillbringa hela den följande dagen på Muistola, då Erik äfven\nskulle medtaga sina saker och tills vidare uppslå sitt högqvarter hos\nsin finske vän. Sålunda var allt väl arrangeradt för den närmaste\nframtiden.\n\n\n\n\n18.\n\nIdylliskt lif.\n\n\nFör Birger Ros begynte en tid af mycken verksamhet. Reparationer å\nmangård och ladugård samt åkerbruksarbeten utan all ända togo hans\nomsorger i fullt anspråk. Icke alltid lätt häfda affärsbekymmer\nundanträngde för en tid nästan alla högre flygande tankar --\nen hvila för hans själ som tycktes bekomma honom synnerligen\nbra. Åtminstone gaf blekheten på hans kind småningom rum för en\nfriskare färg och ögat blixtrade åter af lefnadslust och medveten\ninre kraft. Huruvida den nästan dagligen återkommande åsynen af\nJenny Bertram jemväl bidrog till denna fördelaktiga förändring i\nden unge Muistolaherrns yttre utseende, lemna vi dock osagdt. I\nalla fall utöfvade den helsosamma praktiska verksamheten, såsom\nvanligtvis hos kraftfulla naturer, ett välgörande inflytande på\nhonom. För de öfriga medlemmarne i vår lilla krets af bekanta vid\nWuoksens strand antogo förhållandena också rätt angenäma former.\nTant Agatha och den fryntliga tant Betty blefvo mycket snart goda\nvänner, och som den tiden var inne då \"bär insyltas och safter\nberedas\", en konst, hvari tant Betty icke hade sin like i hela\ntrakten, så befann sig den vänliga tant Agatha snart åter försatt\ni de tider då hon såsom blomstrande prostdotter skötte hushållet\nför sin salig fader, kyrkoherden i N. församling i Jemtland. Lilla\nkaffepannan illustrerade för- och eftermiddagar de sträfsamma gamla\ndamernas köksbestyr, och till ett litet parti \"mariage\" om qvällen\nhade den artige Erik förskaffat kort åt de två tanterna, såväl\nden \"verkliga\", hvilken ibland tog sig friheten att litet \"banna\nupp\" honom för hans pojkstreck, som ock den \"präktiga\" tant Betty,\nhvars förklarade gullgosse den muntre svensken inom ett par dagar\nblifvit. De gamla spelade alltså mariage, medan de unga damerna\npromenerade och musicerade på Ojala samt musicerade och promenerade\npå Muistola, troget biträdde af den outtröttligt beställsamme Erik.\nRos var sällan ledig utom om qvällarne, då han ibland kunde vara\nganska underhållande i sitt samtal, och Jenny företog någon gång om\ndagarne långa ridfärder helt allena, troligen, vi förmoda det, för\natt begrunda allt hvad hon fått höra så intressant framställt qvällen\nförut. En följd häraf blef att Aina och Erik ganska ofta uteslutande\nvoro hänvisade till hvarandras sällskap, hvilket förhållande alldeles\nicke tycktes framkalla någon ledsnad hos dem.\n\nSålunda förflöto ett par veckor af Augusti månad i mycken trefnad\noch allsköns ro. September månad inträdde och väderleken började\nbli ombytlig. Lifvet inom hus fick nu företräde framför det i skog\noch mark. Qvällarne blefvo nu längre och promenaderna kortare. Aina\nbörjade tala om den instundande skolterminen och Jenny kunde icke\ndölja ett visst intresse för den blott två gånger i veckan ankommande\nposten. Hon väntade måhända någon underrättelse af vigt, ty äfven\nunga flickor kunna någongång föra en innehållsdiger brefvexling.\nErik var i allmänhet densamme som förut, utom att han stundom såg\nhelt djupsinnig ut, och hans kusin förklarade att han antingen\nförde en dagbok eller skref vers. Han delade Jennys otålighet när\npostdagen stundade, och man hade anmärkt att han skrifvit flera\nbref till Stockholm. Nyss hade han erhållit ett bref derifrån,\nhvilket synbarligen bragte honom i det yppersta lynne. Den dag detta\ninträffat, var Ojalaherrskapet om qvällen på besök hos den Ros'ka\nfamiljen. Tant Agatha, som fått del af innehållet i Eriks bref,\nstrålade af förnöjelse och stolthet samt kastade betydelsefulla\nblickar på Jenny, hvilka denna icke förstod eller icke låtsade förstå.\n\nDet lilla sällskapet satt församladt omkring thebordet då Ros, efter\natt ha vexlat en leende blick med Erik, hviskade något till tant\nBetty, som derefter mycket förvånad lemnade rummet för att dock snart\nåterkomma, åtföljd af en tjensteflicka som framsatte en bricka med\nhöga glas och en butelj champagne. Ros ifyllde glasen och uppmanade\nvännerna att med honom förena sig uti en välgångsskål för hans vän\nErik Stenrot, som med dagens post fått en glad underrättelse från\nStockholm, den nämligen, att han erhållit ordinarie anställning vid\nbergsstaten. Skålen dracks under lifliga lyckönskningar från alla\nsidor och de två tanterna voro icke de som minst gladde sig åt vår\nunge väns framgång.\n\nJenny räckte sin kusin handen och sade leende:\n\n\"Lycka till, nu gifter du dig bestämdt snart, snälle Erik\", hvaröfver\ndenne blef något förlägen och tant Agatha alldeles \"perplex\",\nisynnerhet som hon icke kunde begripa, hvarföre Aina Ros skulle rodna\noch Jenny bara skratta. Det var i den gamla damens tycke mycket\nopassande å hvardera sidan och hon ämnade just ge sin systerdotter en\nvink derom att unga flickor icke brukade fria sjelf, då Erik raskt\nuppsteg och, fattande den ännu djupare rodnande Aina vid handen samt\nglädtigt nickande åt Birger, med strålande anlete och fri från all\nförlägenhet förklarade att Aina och han voro trolofvade. Han utbad\nsig de båda tanternas välsignelse, \"ty Jenny, den skalken, har gifvit\nmig sin välsignelse på förhand.\"\n\nNu följde omfamningar och kyssar i tillbörlig mängd. Tant Betty\ntycktes liksom ha förutsett att så ske skulle, men den nog mycket\nöfverraskade riktiga tanten utbrast, likväl i den vänligaste ton i\nverlden: \"Ja, det der hade jag bort förutse, då du i ditt bref till\nJenny ordade så mycket om fennomanskorna.\" Den goda damen sökte\nderefter med sin blick Jenny, men mötte icke sin systerdotters öga.\nHvad tant Agatha deremot såg tillfredsställde henne icke, ehuru hon\nganska väl drog sig till minnes att Jenny för längesedan förklarat\natt hon och Erik blott höllo af hvarandra som kusiner. Nu lutade\nJenny tyst sin panna mot Ainas axel: den öfvergifna, såsom tanten\ntyckte, stödjande sig på den lyckliga. Men denna bittra föreställning\ngaf dock snart rum för hennes hjertas behof att deltaga i det unga\nparets sällhet. Icke länge dröjde heller Jenny i Ainas armar utan hon\nlyfte åter sitt lilla hufvud, och skakande trotsigt sina mörka lockar\ntryckte hon ett ögonblick derefter med en blick full af tro och hopp\nBirger Ros' hand och skyndade sedan att muntert lyckönska de två\ntanterna.\n\nQvällen förflöt under hvarjehanda glädtigt samspråk; blott öfver\nBirger Ros' breda panna hvilade ett moln som hans starka vilja\nförgäfves sökte förjaga. Han var öfver hufvud taget ganska fåordig\noch då hans blick någon gång, liksom af en händelse, mötte Jennys,\nkunde den anande flickan, trots alla hans bemödanden att dölja det,\nupptäcka att ett djupt vemod åter tyngde på den älskades själ. Intet\nord om kärlek hade sedan det betydelsefulla sammanträffandet vid\nImatra blifvit utbytt dem imellan, och ehuru de ofta i hvarandras\nsällskap besökt det ställe der Birgers sinnesnärvaro räddat dens\nlif, som utgjorde föremålet för hans lika djupa och passionerade\nsom stumma och grannlaga kärlek, ehuru de ofta besökt denna för\nbåda så minnesvärda plats, der naturen af deras ömsesidiga känslor\nuppenbarat sig på ett så egendomligt sätt, så hade dock endast\nderas blickar talat -- hans om djup sorg och den ödesdigra edens\norygglighet, medan hennes deremot hade belönat hans tysta hyllning\nmed en lifvande förhoppnings glans i de sköna ögonen. Hvarifrån hon\nerhöll kraft till denna förhoppnings upprätthållande var en gåta\nför Birger, men att Jenny sjelf trodde på sina ögons löften, derom\nvar han förvissad. Hennes blickars trösterika evangelium hade för\nden unge mannen blifvit ett verkligt själsbehof. -- Han talade ofta\nmed Jenny om sin framtida verksamhet i fosterländskt syfte. Allt\nklarare och klarare framstod för honom öfvertygelsen att blott ett\nbroderligt arbete hand i hand med den svenska bildningen i Finland,\nhvilken för detta land utgjorde dess enda pålitliga föreningslänk med\nmensklighetens allmänna framåtskridande i högre frihet och kultur,\nvar dess framtidsförhoppningars säkraste ankargrund. En utveckling\ni denna anda förhindrade, enligt hans åsigt, på intet vis, ja, den\nfastmera understödde och påskyndade uppblomstringen af den finska\nnationaliteten. Vid sådana tillfallen, då Jennys rika själ med en\nälskande qvinnas hela hängifvenhet hängde vid hans läppar, då mötte\nofta hans inspirerade öga det hoppfulla löftet i hennes strålande\nblick, det löftet att äfven han skulle blifva en af dem som med gladt\nmod lade handen till det goda verket och hon den lyckliga qvinna, vid\nhvars barm han finge hvila ut och samla nya krafter till nya strider\ni ljusets tjenst. Det var andliga högtidsstunder i bådas lif, kända\noch njutna endast af de två invigda.\n\nDå stunden nalkades att Ojalaherrskapet skulle bryta upp, förklarade\nBirger att han till häst ville åtfölja damerna, något som mycket\nbidrog att lugna tant Agatha, hvars inbillning blifvit uppskrämd af\ntjenstefolkets berättelser om fångar som rymt från Wiborgs häkte\noch skulle uppehålla sig i skogarne deromkring, berättelser som för\nöfrigt med mera eller mindre skäl hvarje annalkande höst upprepas\ni dessa trakter af Wiborgs län. Emellertid anlände tant Agatha och\nJenny lyckligen till sitt provisoriska hem och Birger Ros anträdde\nefter ett kort afsked sin återridt till Muistola. Nästan fullständigt\nmörker hade nu inträdt, ty dystra moln jagade på himlen och tilläto\nmånen att blott då och då upplysa landskapet.\n\n\n\n\n19.\n\nNattligt äfventyr.\n\n\nFörsjunken i djupa tankar fortsatte emellertid Birger Ros sin\nensliga ridt i den tysta Augustiqvällen. Månen dolde sig bakom moln\noch mörkret tilltog isynnerhet då vår ryttare inkom i den alldeles\nobebodda skogstrakt af vid pass halfannan fjerdingsvägs längd som\nhan hade att passera innan han uppnådde Muistolas för öfrigt också\nblott glest bebodda egor. Hästen, återhållen af tygeln, tvangs att\nhejda sin otålighet medan dess ryttare fortsatte sina betraktelser,\nhvilka icke tycktes leda hans sinne på den behagliga stråten till\nett fridomstråladt framtidshem. Birger Ros älskade den andliga kamp\nför sitt fäderneslands utveckling, i hvilken han hade för afsigt att\nsnart åter kasta sig, nu sedan han lyckats att i någon mon utreda\nden intrasslade härfvan af sina ekonomiska angelägenheter, hvilkas\ntillstånd ovilkorligen hänvisade honom till nödvändigheten att\nuppsöka åt sig en annan förvärfskälla än det lilla godsets knappa,\nhårdt anlitade inkomster. Han älskade denna kamp emedan han älskade\nsitt fosterland varmt och uppriktigt och ansåg det för sin pligt att\nderåt egna sina krafter. Hans ekonomiska ställning oroade honom på\nlångt när icke så mycket som den kinkiga belägenhet, i hvilken han\nbefann sig gentemot sina bundsförvandter på stridens fält och som\ni hans ekonomiska betryck endast sågo en passande förevändning för\nhonom att på ett skickligt sätt draga sig ur deras leder, ty hans\nafundsmän predikade i tal och skrift att han blifvit en affälling\nfrån den _finska_ saken. Ryktet om det afslagna anbudet från\nregeringens sida hade i mycket vanställda former blifvit kringspridt.\nDet berättades nämligen att han afslagit detsamma hufvudsakligen\nblott derföre att det erbjudna honorariet icke tillfredsställde hans\nfordringar och i detta afseende påpekade man, såsom sqvallret städse\ngör, illvilligt nog, hans ekonomis klena skick såsom den klippa,\nemot hvilken hans forna föresatser strandat. It detta lumpna förtal\nlog Birger stolt, ty han kände med sig sjelf att han innan kort\ntydligt skulle ådagalägga sin karakters renhet och sjelfständighet.\nMen han log icke åt den afsöndrade ställning i lifvet som nu fallit\npå hans lott i följd af brytningen med hans vapenbröder, hvilkas\nvälmenande men ensidiga ifver dref dem, detta förutsåg han, i en\nriktning som ha.ns nu mognade ande icke kunde gilla, emedan denna\nriktning ledde förbi, icke till det föresatta målet: den finska\nnationalitetens kraftiga höjande. Han var måhända mera finne i\nsitt innersta hjerta än mången af de mest öfverspända, så kallade\nfennomanerne, men han var icke längre blind för sitt partis brister\noch han erkände, emedan han var en högsint ande, tacksamt den\nverksamma hjelp som den goda saken rönte af alliansen med dess\nnaturligaste bundsförvandt i hela verlden, det svenska elementet\ni Finland. Han hade på senare tider, ehuru icke utan en svår inre\nstrid och många återfall i sin förra lidelsefulla och hänsynslösa\nensidighet, kommit till den öfvertygelse att en innerlig förening af\nlandets andliga krafter är den enda praktiska utväg att med tiden,\nbredvid och trots den ryska påtryckningen, kunna i Finland väcka\noch underhålla ett sannt folkligt lif. Hvad den svenska talande\ndelen af befolkningen vidkom var det öfvervägande flertalet af de\ndensamma till buds stående krafterna villigt att, utan förnekande\naf sitt andliga samband med det svenska moderlandets kultur, träda\ni det gemensamma fosterlandssträfvandets leder. Ett större motstånd\nväntade han sig deremot från den fennomanska sidan, framkallad i\nicke obetydlig mon af ofta omedveten, i alla fall obefogad fruktan\nför det svenska elementets fortfarande andliga hegemoni, en plats,\nfrån hvars bibehållande denna sidas kanske yppersta män med ädel\nhängifvenhet för det allmänna bästa frivilligt afstått, fordrande\nblott ett lika berättigande för _sin_ nationalitet som för den finska\ni den gemensamma utvecklingen, och en förnuftig, icke brådstörtad\nöfvergång till detta nya skede af Suomifolkets lif såsom en egen,\nodelbar nation. Det var en sådan ståndpunkt som Birger Ros sträfvade\natt göra fullt klar för sig, ty han insåg att hans personliga uppgift\ni det förestående arbetet var ganska svårlöst. Det gällde nämligen,\nsådan var den vanne fosterlandsvännens åsigt, ingenting mindre än\natt öfvertyga såväl massan af det finska talande folket som ock\nsärskildt, hvad svårare var, det starka fennomanska partiet om den\noafvisliga nödvändigheten att förbinda sig med det i landet förhanden\nvarande svenska elementet. Med själen helt och hållet upptagen af\ndetta svåra värf kände Birger Ros dubbelt tyngre omöjligheten att\nförverkliga sin egen individuella lycka och behofvet af den själens\nstyrka som blott tillfredsställandet af denna naturliga önskan kunde\nbereda honom, ty hjertats frid är en god skattkammare att i lifvets\nstrid draga vexel uppå. Hans väns och systers äfven i yttre form\nförsiggångna kärleksförening kunde naturligtvis icke underlåta att\ni ännu bjertare färgton framställa för hans själ mörkret i hans\neget hjertelif. I denna sak såg han ingen möjlighet till en lycklig\nutgång. Han längtade derföre å andra sidan till och med efter den\nädla stridens hetta för att i densamma kunna glömma sin personliga\nolycka.\n\nLeka ett blindt öde eller väsenden af en högre naturordning, än den\nvi menniskor tillhöra, med händelsernas gång i vårt lif? Sitta andar\naf högre rang, än vi äro, vid rodret af den makt vi kalla slump?\nDet fromma hjertat har bredt en herrlig slöja öfver vår naturs\nbristfällighet i detta afseende och kallar denna sin barnaljufva tro\nen gudomlig försyn, som omedelbart ingriper äfven i vårt personliga\nlif; men upproriska hjertan finnas som våga, till föga båtnad\nför sitt själslugn, tvifla på sanningen af denna allt försonande\nföreställning. Då Ros' högtsträfvande ande kommit till denna punkt\ni skärskådandet af hans framtidsutsigter sammandrog en känsla af\nonämbar sorg hans varma, liffulla hjerta, som derjemte hotades att\nkrossas under den nästan öfverväldigande tyngden af tanken på det\nglädjelösa lif som jemväl förestod den älskade, till lycka och\nlefnadsnjutning berättigade, sköna qvinnan.\n\nFörgäfves sökte han skaka ifrån sig dessa dystra bilder, då\nlyckligtvis en yttre omständighet kom hans feberaktigt arbetande själ\ntill hjelp. Ljudet af ett ovanligt buller ett stycke framför honom\nnådde nämligen genom nattens stillhet plötsligt hans öra. Han tyckte\nsig förnimma något som liknade en häftig ordvexling, åtföljd af\nsvordomar och utrop, hvarvid finska och svenska ord vildt blandades\nom hvarandra. Påskyndande sin villigt i galopp öfvergående häst\nbefann sig vår enslige ryttare snart på stället. Vid skenet af den\nur molnen frambrytande månen mötte en besynnerlig syn Birger Ros'\nförvånade blickar.\n\nEn vagn låg kullstjelpt vid vägkanten och två karlar höllo på att,\nunder utösandet af vilda svordomar och hotelser på finska språket,\nur densamma framdraga en häftigt emotstretande mansperson, som\npå god svenska bad våldsverkarne \"draga åt h-e\" samt förgäfves\nropade på hjelp af kusken och skjutsbonden. Dessa lågo nämligen\nett stycke derifrån på marken bevakade af en tredje karl med yxa i\nhanden. Linorna som hållit hästarne vid vagnen voro afskurna och\ntistelstången var afbruten. En fjerde person höll de tre urspända och\nuppskrämda hästarne några famnar från stället.\n\nPå vida kortare tid än vi behöft för att beskrifva uppträdet hade\nRos öfverskådat situationen och med ett ljudligt utrop af: \"Stå på\ner derinne en stund!\" red han utan vidare ikull den på vakt stående\nkarlen samt vred dervid yxan ur dennes hand.\n\n\"Perkele!\" röt en af de vid vagnen sysselsatte, öfverraskade röfrarne\npå finska, \"hvem ha vi der?\"\n\nEtt döfvande slag af yxan fällde honom till marken. Kusken och\nskjutsbonden började nu resa sig.\n\n\"Hitåt, hitåt, befallningsman\", ropade Ros med thordönsstämma på\nfinska, \"hitåt! och tag röfrarne innan de hinna fly!\"\n\nDenna krigslist och kamratens fall väckte oro hos den andra vid\nvagnen sysselsatte våldsverkaren och då Ros nu styrde sin häst mellan\nhonom och ekipaget, gaf detta den derinom befintlige resanden rådrum\natt något hemta sig från sin förvirring.\n\n\"Är ni sårad?\" frågade Ros i det han kastade en blick in i det\nkullstjelpta åkdonet.\n\nHan erhöll blott till svar en framräckt revolver och de hastigt\nutstötta orden: \"Se här, nu har jag den, skjut!\"\n\nFattande den laddade revolvern såg sig Ros om efter fienderna som,\nbeväpnade med störar, tycktes vilja upptaga striden. Två skott\nur revolvern hejdade deras framträngande, och då nu kusken och\nskjutsbonden, svängande stycken af den brutna tistelstången samt i\nförhoppning på den anropade länsmannens ankomst, jemväl nalkades,\ndrogo sig röfrarne skyndsamt tillbaka. Den karl som hållit hästarne\nsläppte dessa, hvilka, så godt de kunde med de sårade benen, började\nlunka utåt vägen.\n\n\"Mina hästar, mina hästar!\" skrek skjutsbonden och ilade efter dem,\nmedan kusken, på Ros' befallning, hjelpte den resande ur vagnen.\nSå snart denne hade fötterna på marken sträckte han på sin lilla,\nrunda figur och utropade modigt: \"Jag har ännu en revolver\", samt\naflossade, utan att sigta, två eller tre skott efter de i skogsbrynet\nförsvinnande röfrarne, som flydde med all hast.\n\n\"Spara edra skott, herre\", sade nu Ros, som återvände från en\nrundridt omkring vagnen och försökte tygla sin uppskrämda häst,\nhvilket omsider lyckades honom. \"Är ni sårad eller skadad?\"\n\n\"Nej, inte det jag vet; jag fick blott en duktig stöt när vagnen\nstjelpte\", svarade den resande med genuint svenskt uttal, hvarvid\nRos dock icke vidare fästade sig. Den främmande tillade i det han\nförsigtigt nalkades Ros: \"Men hejda då er ystre Bucephalus så att jag\nkan få trycka min räddares hand. Det var, minsann, hjelp i rättan tid\n-- uff!\"\n\nRos steg af och öfverlemnade sin häst att hållas åt den resandes\nkusk, hvilken såg mycket förlägen ut. Den återvändande skjutsbonden,\nsläpande efter sig sina ledbrutna hästkrakar, jemrade sig deröfver\natt de blifvit skadade vid vagnens stjelpande, och den lille, runde\nresanden trädde fram till Ros. Månen utgjöt sitt fullaste sken öfver\ndenna invid den kullfallne vagnen i den ensliga skogen församlade,\negendomliga grupp.\n\nDen resande skakade imellertid hjertligt Ros' hand utan att uttömma\nsig i ett onödigt ordsvall och denne vände sig snart derefter till\nkusken med en fråga huru det gått till att vagnen stjelpt?\n\n\"Jo\", svarade den tillsporde, \"det var så mörkt att man inte kunde\nse handen framför sig och röfrarne höllo väl, såsom de bruka, en\nlina spänd tvärs öfver vägen, hästarne stupade och vagnen stjelpte i\nlandsvägsdiket. Skjutsbonden och jag, som sutit på bocken, slängdes\ni skogen och stötte oss så att vi förlorade sansen samt inte kommo\noss före innan månen tittade fram och nådig herrn var rackrarne på\nhalsen. Det var bestämdt tio karlar.\"\n\n\"Åh nej\", invände Ros, \"jag såg blott tre utom den som höll hästarne.\nMen min herre\", tillade han vändande sig till den resande, \"det\nklokaste är väl nu att vi söka lyfta upp vagnen och så godt sig göra\nlåter reparera skadorna samt sedan bege oss till mitt hem, hvilket\ninte är så långt härifrån.\"\n\n\"Tack, tack, min herre\", svarade den resande och alla grepo verket\nan. Lyckligtvis voro hjulen oskadade och med tillhjelp af yxan och\nnågra repstumpar voro snart ett slags fimmelstänger bragte till stånd\nsamt Ros' häst spänd framför vagnen. Kusken fattade tömmarne och\nföljde efter Ros och den resande herrn, som gingo till fots i motsatt\nriktning mot den hittills iakttagna; skjutsbonden med sina skadade\nhästar slutade tåget.\n\n\n\n\n20.\n\nNya öfverraskningar.\n\n\nKnappast hade den i slutet af förra kapitlet beskrifna karavanen satt\nsig i rörelse, innan åter ljudet af menniskoröster hördes. Snart\nframkom på en ginväg ur skogen Erik Stenrot med några af gårdens\nkarlar, som voro beväpnade. Man hade hört skotten och skyndat efter\nljudet i den förmodan att möjligtvis de af ryktet omtalade förlupne\nfångarne vågat anfalla någon resande. På qvällen hade man sett en\nvagn passera förbi Muistola gård.\n\n\"Jag tror\", utropade Erik, icke utan en viss oro då han med blicken\nöfverfor det besynnerliga tåget, \"att här varit strid å färde? Nå,\ngudskelof, att du är helbregda, Birger! Var det verkligen röfvare och\nhvem är det som skjutit?\"\n\n\"Den herrn\", svarade Ros, \"hade blifvit öfverfallen af några karlar,\ntroligen förrymda fångar, och ett par skott lossades.\"\n\n\"Det vill säga\", inföll nu den resande, \"den här herrn, hvars namn\njag inte ens ännu efterfrågat, har enligt all sannolikhet räddat\nsåväl mitt som ock de der två karlarnes lif.\"\n\nErik studsade synbarligen vid ljudet af den resandes röst och närmade\nsig honom för att om möjligt i månskenet uppfånga den resandes\nanletsdrag.\n\n\"Ert namn, min ädle räddare!\" fortfor denne. \"Var god säg mig hvem\ndet är, som jag kanske har att tacka för mitt lif?\"\n\n\"Jag heter Ros och har en egendom här nära intill\", var Birgers svar.\n\n\"Nåväl, herr Ros\", återtog den andre, \"ni har gjort mig och dessa\ntvå menniskor en ganska väsentlig tjenst och gamle Jakob Stråle från\nStockholm är eder tacksamme vän.\"\n\n\"Hvad!\" utropade, utom sig af förvåning, Erik och fattade ifrigt den\nresandes hand, \"morbror Stråle! Hvad i Guds namn för morbror hit?\"\n\nDen gamle herrn, ty Stråle var en äldre man, betraktade med icke\nmindre förundran vår vän Erik och utbrast:\n\n\"Och hvad, hvad gör _du_ här, här midt i ödemarken, gunstig herre?\nJag tror minsann att detta Finland är ett förtrolladt land. Men jag\nkan gissa, om inte hvad du gör här, så dock ungefär hvem som lockat\ndig just hit. Huru fick du reda på Jenny?\"\n\n\"Till höger kusk\", hördes nu Ros' stämma och en af karlarne skyndade\natt öppna grinden. Efter några befallningar till karlarne vände sig\nRos till den resande och sade:\n\n\"Välkommen hos mig, herr Stråle, men ursäkta att jag straxt åter\nmåste aflägsna mig för att varna mina grannar på Ojala, dit rymmarne\nmöjligtvis tagit kosan. Min vän Erik, var du värd i mitt ställe.\nFarväl, tills i morgon.\"\n\nOch i yrande sporrsträck bar det af på vägen till Ojala på den från\nvagnen urspända hästen. Två beridna drängar åtföljde Ros, beväpnade\nmed hvar sin bössa och yxa.\n\n\"Rask karl, den der Ros\", sade gamle Stråle, \"men Ojala, hvad har han\natt skaffa med Ojala?\"\n\n\"Stig in, morbror\", sade Erik och tillade sedan tveksamt: \"Då morbror\nbefinner sig i denna trakt af verlden, så trodde jag att det var\nbekant hvem som bodde på Ojala.\"\n\n\"Visst vet jag det\", menade Stråle, \"och jag var just på väg dit\ndå...\"\n\nI detta ögonblick skyndade emot dem ett ungt fruntimmer. Det var Aina.\n\n\"Ack, Erik!\" utropade hon, \"hvar är Birger? Tjenstefolket har\nalldeles skrämt upp tant Betty, så att...\"\n\nHon tystnade rodnande då hon nu först bemärkte den främmande herrn.\n\n\"Med Birger har det ingen fara\", genmälte Erik, \"han har blott ridit\ntillbaka till Ojala för att der hålla vakt, och när vi väl kommit in,\nskolen I få höra det intressanta äfventyret af den här herrns egen\nmun.\"\n\nMed dessa ord förde han den främmande till Birgers rum, hvarest herr\nStråle i hast iordningställde sin något illa medfarna drägt. Under\ntiden frågade han Erik, hvem det unga fruntimret var som kallat honom\nvid namn?\n\n\"Min värds syster\", svarade Erik undvikande. \"Men se så, morbror,\nstig in till fruntimren och tillfredsställ deras och min nyfikenhet\nangående den förskräckliga händelsen på landsvägen.\"\n\nVi öfverhoppa presentationerna, hvarvid intet nämdes om förlofningen,\näfvensom herr Stråles berättelse om förloppet vid röfvarnes\nanfall samt hans och de två karlarnes räddning genom Ros' modiga\nmellankomst. Efter några utrop af förvåning och fasa samt glädje att\n\"allt slutats så väl\" inbjöd tant Betty med landtlig artighet den\närade gästen att efter så mycken skrämsel och ansträngning hålla\ntillgodo ett glas \"varmt\". Herr Stråle, en jovialisk, gammal ungkarl,\ntackade fryntligt för inbjudningen och bryggde sig en rätt stadig\ntoddy, drack och hade snart så intagit båda damerna till sin fördel\natt tant Betty, då hon efter den händelserika dagen ändtligen kom i\nsäng, sade till Aina: \"då alla svenskar jag hittills träffat äro så\nhyggliga karlar, så är det väl bara prat hvad pastorsadjunkten (som\nsannolikt var fennoman) brukar säga, nämligen att svenskarne 'kuggat'\nFinland.\" Aina åter var rätt belåten dermed att hennes fästmans\nmorbror varit så vänlig emot henne. Då kunde han väl icke heller ha\nnågot emot deras förlofning. -- Efter intagen landtlig qvällsvard\nåtskildes sällskapet och lade sig till hvila icke utan att dock egna\nett visst deltagande åt den frånvarande Birger, som begifvit sig af\nför att hålla vakt öfver fruntimrens på Ojala nattro.\n\n\"Den vakten gör han gerna\", hade tant Betty yttrat, hvartill herr\nStråle svarat ett menande \"jaså\". I öfrigt tycktes den främmande\nherrn helst undvika att tala om ändamålet med sitt oförväntade besök\nhos sin syster och sin myndling Jenny.\n\n\n\n\n21.\n\nVid kaffebordet.\n\n\nDen första menniska som den gladlynte stockholmaren mötte då han\nföljande morgon efter omsorgsfullt gjord toilett utträdde på husets\nlilla balkong var hans räddare från gårdagsqvällen, hvilken redan\nåtervändt från sin nattliga vaktgöring och nu, gående sin gäst till\nmötes, helsade honom välkommen. Ehuru Birger, som af tant Betty\nfått höra att deras gäst var en slägting till såväl Erik som ock\nOjalaherrskapet, gerna velat utforska den gamle herrns egentliga\nafsigt med detta oväntade besök, hvarom ingenting förljudits i den\nförtroliga sällskapskretsen, hade han dock häri vida mindre framgång\nän den fintlige juristen i det välbemantlade förhör han lät sin värd\nundergå. Understödd af de meddelanden Stråle redan qvällen förut\nunder samtalets lopp lyckats erhålla, visste han nu att så leda\ntråden af deras samspråk att han ganska snart trodde sig vara det\nsanna förhållandet på spåren. Den väl öfverståndna nattliga vakten\ngaf honom härvid en ypperlig anledning till hvarjehanda spörjsmål.\nStråle tackade varmt men icke utan en liten skymt af skalkaktighet i\nblicken den unge doktorn för dennes omsorg om hans systers säkerhet\nsamt prisade den Stråleska familjen lycklig som i det aflägsna\nFinland i en och samma person vunnit en räddare, en beskyddare och\nen tvifvelsutan mycket förekommande gästvän. Om Jenny nämde den\ngamle herrn intet enda ord. Men då Erik, som med sin närvaro ökat\nsällskapet, frågade huruvida det icke vore lämpligt att han skulle\nrida ut till Ojala för att förbereda tant Agatha och kusin Jenny på\ndet oväntade besöket, svarade herr Stråle helt enkelt att då Erik\nöfverlemnat den för behöflig ansedda nattvakten öfver slägtingarnes\nsäkerhet åt en annan, han lika gerna kunde låta morbrodern sjelf\nanmäla sitt besök. Arten af det svar, som tycktes sväfva på Eriks\nläppar, föranledde honom dock att skämtsamt tillägga: \"att det\ntvifvelsutan fanns heligare föremål att bevaka än unga kusiner, till\nexempel gamla onklar, att icke tala om den frånvarande gästvännens\nhärd.\"\n\nErik rodnade märkbart men han hjelptes ur sin förlägenhet af den\nvackra Ainas inträde, som, efter ett glädtigt och lika hjertligt\n\"godmorgon\" till alla tre herrarne, började servera kaffet. Birger\nomtalade nu att han till frukosten ditväntade länsmannen som skulle\nanställa polisundersökning angående det nattliga öfverfallet, samt\nöfvertaga ledningen af våldsverkarnes efterspanande, om hvilkas\nsannolika tillhåll man dessutom redan fått någon kunskap, väggledd af\nde spår de vid sin flykt lemnat efter sig.\n\n\"Stackars karlar\", sade herr Stråle, \"jag skulle nästan önska dem\nfriheten, redan derföre att deras misslyckade anfall beredt mig en så\nöfverraskande angenäm bekantskap som min räddares och fröken Ainas.\"\n\n\"Säg lika gerna blott Aina, snälla morbror\", inföll Erik, \"ty jag\nsäger det genast rent ut. Aina är min fästmö.\"\n\n\"Då säger jag med synnerlig glädje 'Aina' till den älskvärdaste af\nmina finska vänner,\" utropade den gamle herrn muntert och fattade med\nen anstrykning af galanteri Ainas hand för att kyssa densamma, men\nden rodnande unga flickan slog sina vackra armar omkring onkelns hals\noch tryckte en kyss på den gamle ungkarlens ingalunda motsträfviga\nmun.\n\n\"Bra gjordt, Aina lilla!\" sade den upprymde juristen; \"men blif icke\nsvartsjuk på mig, Erik, ehuru jag är ungkarl\", tillade han med en\nkomisk suck. -- Han ökade den allmänna sinnesstämningens munterhet,\ndå han med utsökt belefvenhet och gammaldags sirlig artighet\nframträdde till tant Betty, som tillkommit under tiden, och vördsamt\nanhöll att i betraktande af det blifvande intima förhållandet emellan\nderas familjer, nu redan få kalla fröken Ros för \"kusin\", hvartill\nden fryntliga gamla damen rodnande gaf sitt samtycke. Med Birger\nutbytte Stråle ett hjertligt handslag i det han menade: att det var\nmycket roligare att kalla sin räddare du än herr doktor, hvilken\ntitel ovilkorligen påminte honom om läkare, menniskor som han väl\ni allmänhet högaktade, men af hvilka han hittills icke behöft och\nhoppades att icke så snart heller behöfva någon \"räddning\".\n\nEtt bud från länsmannen anlände emellertid och aflemnade ett bref.\nDetta gaf anledning till uppbrott från kaffebordet. Det högvigtiga\nbrefvets innehåll skola vi meddela i nästa kapitel.\n\n\n\n\n22.\n\nLänsmans-diplomati.\n\n\nDen värde herr Smilander hade af ryktet förnummit att den\nöfverfallne, men räddade utländingen var en mäkta förnäm man, hvilken\nkommit hit för att från Ojala afhemta de der boende utländska damerna\nsamt återföra dem till deras i hemlighet öfvergifna hemland. Genast\nvaknade underliga tankar i hans hjerna. Kanske var det sjelfve\npolismästaren i Stockholm, den berömde Wallenberg, som tillika med\negna ögon här vid Imatra ville studera de naturliga vattnens kraft.\nInom sig hade derföre den förtänksamme länsman Smilander beslutit\natt på allt möjligt sätt gå den förnäme främlingens önskningar till\nmötes, och till och med Ros steg i hans aktning i följd deraf att han\nvarit försynens redskap att verkställa räddningen. Då han erfarit att\nden resande under titel och namn af \"häradshöfding Stråle\" hedrade\nhans aflägsna födelsebygd med sitt besök, stadfästades inom honom\nden en gång fattade föreställningen att denne var en mycket förnäm\nman, som allrahelst, för att väcka mindre uppseende, \"inkognito\"\ngjorde sin resa. Den främmande hade tvifvelsutan antagit namnet\nStråle blott för att låtsa vara en slägting till den gamla damen på\nOjala. Smilander ville derföre på ett försigtigt sätt låta honom\nförstå, att han, Smilander, var en alltför routinerad administrativ\ntjenstemän för att icke genast ha genomskådat den resandes högre\nsamhällsställning. I enlighet härmed ville han ock från första\nbörjan inrätta hela sitt uppträdande. Wallenberg-Stråle skulle då\nmed sitt vana öga genast se hvars andas barn han hade framför sig,\noch man kunde icke veta hvilken utländsk utmärkelse möjligtvis\nblefve en följd af det nit Smilander skulle ådagalägga vid röfrarnes\nförföljande och gripande. Han ansåg det derföre vara klokare att\nicke besöka Ros till frukosten, utan medelst ett skickligt och\ni högre juridisk stil uppsatt bref inbjuda främlingen till den\npolisundersökning han ernade hålla på sjelfva stället der öfverfallet\negt rum. Detta bref, som saknade adress, sände han med ett bud till\nMuistola. Det skulle öfverlemnas till den \"främmande öfverfallne\nherrn\". Stråle tog brefvet och läste icke utan förvåning följande\nlöjliga aktstycke:\n\n    \"Min herre!\n\n    I brist på adress som jag saknar vill jag icke tro på ryktet om\n    min herres namn hvilket, såsom måhända varande falskt, kunde\n    inverka kränkande; men till saken, såsom vi administrativa\n    tjenstemän säga.\n\n    Min herre har natten emot i dag, den 16:de hujus, genom herr\n    doktor Ros' förvållande lupit fara att blifva räddad, eller\n    fastmera af doktor Ros blifvit räddad ur en fara som min\n    herre bemälde natt lupit genom ett ännu okändt antal röfvares\n    förvållande, hvadan jag i min egenskap af kronobefallningsman\n    i den af denna olycka hemsökta socknen, på anmodan af sagde\n    Ros, bosatt å Muistola, funnit mig föranlåten att dels medelst\n    utsändande af spejare, äfvensom prolimitär polisundersökning på\n    platsen, dels ock genom hållandet i förvar, dock icke i jern,\n    af sistlidne nattens skjutsbonde, såsom skäligen misstänkt att\n    ha varit med i komplotten beträffande sina hästar, som icke\n    blifvit honom frånstulna och derföre skola afföras till mitt\n    stall för att besigtigas af vid slika försök till rån vane\n    personer, som skola fastställa huruvida hästarne blifvit med\n    flit skonade, -- så och i betraktande nu af allt detta och dessa\n    åtgärders vidtagande, får jag härmedelst förständiga, det vill\n    säga ödmjukast anhålla det min herre ville infinna sig å den\n    plats der det tillämnade brottet lyckligtvis icke föröfvats\n    genom meranämnde Ros' föregifna mellankomst och såsom af vittnen\n    vidhandengifvits, fem med välberådt mod ur min herres revolvrar\n    aflossade skott, för att jag på stället i behörig form måtte få\n    anställa polisförhör och undersökning med alla vid tillfället\n    utom röfrarne närvarande personer samt likaså den kullstjelpta\n    vagnens besigtigande för att utröna huruvida våldsverkarne\n    medelst inbrott försökt någonting; och ehuru smärtsamt det är\n    att innan röfrarne genom gripande och häktande befordras till\n    laga straff, dermed se mig tvungen att besvära min herre och\n    afgifva berättelse om hela förloppet, ithy att vi administrativa\n    tjenstemän i Finland, i likhet med hvad i Sverge plägar ske,\n    måste gå summariskt tillväga då det är fråga om rackare och\n    förlupna personer, bedjande tillika om ursäkt för besväret, men\n    utlofvande min herre att med all behöflig handräckning bistå min\n    herre i den der andra saken, hvilken längesedan icke blott väckt\n    min nyfikenhet såsom varande oloflig, utan derhos föranledt ett\n    för mig illa aflupet besök på ett ställe, som må vara onämdt\n    oss emellan, och hvilket min herre ämnade besöka redan i går\n    men nu måste uppskjuta till i dag, men der enligt egen uppgift\n    inga dokumenterande handlingar finnas, hvilket jag vill till min\n    herres tjenst och upplysning meddela, ehuru jag tror mig kunna\n    framtvinga riktiga pass om icke falska sådana redan anskaffats,\n    och förblir jag med högaktning och i förbidan på min herres\n    ankomst till det olyckliga räddningsstället men der ingen fara\n    finns om dagen och derföre att jag är der, min herres ödmjukaste\n    tjenare.\n\n                                          _Johan Smilander_,\n                                     Kronobefallningsman i orten.\"\n\nEfter genomläsandet af denna sorglustiga skrifvelse öfverlemnade herr\nStråle densamma skrattande åt Ros, i det han sade sig tro meningen\nvara en kallelse att infinna sig vid en preliminär polisundersökning\npå stället. \"Men slutet förstår jag inte riktigt\", tillade den gamle\njuristen, \"dock förmodar jag att det har afseende på någonting som\nrör min syster.\" Ros genomläste leende brefvet men då han kom till\nfrågan om passen blef han allvarsam. Under tiden hade Stråle följt\n\"kusin Bettys\" inbjudning till frukostbordet. Nu erhöll ändtligen\nErik papperet. Han försökte uppläsa detsamma högt men afbröts som\noftast af en skrattlust, den han icke kunde qväfva; dock upphörde\näfven hans munterhet då han kom till det ställe der passen voro\nomnämda. Men hans oro yppade sig på annat sätt än finnens, som blott\neftersinnade hvilka obehag fruntimren kunde ha att befara af den\npåhängsne länsmannen. Erik gick denna gång längre i sina farhågor än\nvännen.\n\n\"Gubben Stråle är Jennys förmyndare\", hviskade han till Ros och\ndetta var en nyhet som tycktes börja oroa denne, isynnerhet då han\nsammanställde densamma med hvad tant Betty meddelat honom om kuskens\nvinkar angående ändamålet med den främmande herrns besök på Ojala.\nSedan emellertid frukosten intagits begåfvo sig herrarne på väg till\nplatsen för föregående qvällens äfventyr.\n\n\n\n\n23.\n\nPolisundersökning i skogen.\n\n\nMen derborta i den nu åter fredliga skogen, hvarest ännu för tolf\ntimmar sedan hästar störtat, vagnar blifvit kullstjelpta och\nresande anfallits, der yxor svängts i månskenet och den krigiska\nknalleffekten af amerikanaren Colts uppfinning, revolvern, injagat\nskräck hos den europeiska nordens landtligt beväpnade banditer,\nder satt nu den administrativa maktens representant i den finska\nsocknen Ruokolaks, kronobefällningsman Johan Smilander, på en sten\nvid landsvägskanten. Han satt der omgifven af två nämdemän samt\nbro- och skallfogde, föreställande hans myndighets armar och ben, hans\nhandtlangare och adjutanter. De rådplägade sinsemellan med vigtiga\nminer i de välmående ansigtena, och en liten skara af ortens allmoge,\nmän, qvinnor och barn, stod gapande rundt omkring dem. Då syntes ett\ndammoln på vägen från Muistola och herr Stråle i vagn samt Birger\noch Erik till häst anlände. Herr Smilander steg upp och förberedde\nsig att med en viss högtidlighet emottaga de ankommande, som i en\nståtlig procession närmade sig. Han \"harklade\" och hostade, fick\nstrupen ändtligen klar och skulle just börja sitt tillämnade tal,\ndå den raske gamle Stråle, sedan han återvunnit sin jemnvigt efter\nnedstigandet ur vännen Ros' gammalmodiga och något höga vagn, med\nen oefterhärmlig komisk grandezza tilltalade den vördsamt helsande\nsålunda:\n\n\"God morgon! Ackurat på sin post, det ser man! Edert nit i tjensten,\nherr befallningsman, är öfver mitt beröm.\"\n\n\"Tackar ödmjukast\", svarade Smilander och fattade mod då Stråle\nräckte honom handen till helsning. Han tillade derefter: \"Vi\nadministrativa tjenstemän i Finland äro mycket påpasslige.\"\n\n\"Ja, och tiden är dyrbar\", återtog herr Stråle, \"jag borde om en\ntimme eller så vara på Ojala.\"\n\n\"Vi kunna genast skrida till verket\", inföll länsmannen, \"ursäkta att\njag sätter mig.\"\n\nPå länsmannens fråga huruvida den öfverfallne hyste misstanke till\nnågon särskild person -- han blinkade dervid med ögonen -- om att\nha varit i komplott med röfrarne, svarade Stråle \"nej\" och afgaf\nderefter i korthet en berättelse om förloppet. Ros gjorde likaså om\nhvad som timat efter hans inblandning i saken. Nu uppropades den\npratsjuke kusken. På dennes vittnesmål hade länsmannen synbarligen\nräknat för att såsom ransakare lysa inför den förmente höge\npolismannen.\n\n\"Kurikka\", började länsmannen, \"ni är från Wiborg, inte sannt? Jag\ntror mig känna er?\"\n\n\"Isvoschtschik (åkare) Kurikka n:o 6\", svarade denne på dålig\nsvenska. \"Jag kände herr befallningsman mycket bra då herrn var i\nkansliet i Wiborg. Mången gång om natten...\"\n\n\"Det hör inte hit!\" afbröt den förhörande. \"Huru kom Kurikka i den\nhär herrns tjenst?\" Smilander bugade sig härvid för Stråle.\n\n\"Jo si, för det att jag är gammal kusk och kan 'rata venska' (prata\nsvenska), så gaf polismästaren mig åt herrn här, som jag följer på\nresan och tillbaka för sex mark (4 rdr) om dagen.\"\n\n\"Polismästaren och sex mark om dagen\", sade Smilander för sig sjelf,\n\"det är _han_ och ingen annan. Tillåt mig\", han vände sig nu till\nStråle, \"att förhöra vittnet på finska. Doktor Ros kan ju vara er\ntolk?\"\n\n\"Alltför gerna\", blef svaret. Nu tilltalade Smilander kusken med hög\nröst sålunda:\n\n\"Tala rent ut, Kurikka, hvad du har att säga. Jag vill att lag och\nrätt skola vördas i mitt distrikt\" -- härvid kastade han en sträng\nblick på de församlade bönderna -- \"tala rent ut allt hvad du vet om\nden här saken och hvarföre röfrarne just anföllo den här herrn?\"\n\nEfter erhållen tillåtelse att få begagna sig af sitt modersmål, afgaf\nKurikka en vidlyftig berättelse, den vi, med förbigående af en mängd\nbiomständigheter, här återgifva betydligt förkortad. Emellertid satte\nsig herr Stråle och hans följeslagare på ett par stenar för att höra\npå.\n\n\"Jo, si, det var så\", började vittnet, \"att jag blef den rike\nherrns kusk fast Järvinen, min granne, rände andan ur halsen på sig\nför att få den platsen, men polismästaren sa', att jag var mera\n'skicklig i ett och annat'. Och majoren, polismästaren ni vet, herr\nbefallningsman och 'höga rättvisa' ('korkia oikeus'), är mycket gemen\nnär han talar med simpelt folk, och han sade till mig, att djefvulen\noch, med respekt till sägandes, alla länsmän i landet skulle ta mig,\nom jag inte skulle föra den herrn helbregda tillbaka till Wiborg.\nOch såsom ni ser, höge herr befäliningsman och domare, så tyckes ju\nden främmande herrn vara kry och rask hittills, så att jag ärligen\nförtjenat min lön.\"\n\n\"Till saken\", afbröt länsmannen, \"berätta, huru kom det till att ni\nråkade ut för den här rysligheten?\"\n\n\"Jo, si\", började kusken åter, \"det var så, att vi skulle fara till\ntvå ohyggligt rika fruntimmer, som lära ha rymt från...\"\n\n\"Ursäkta, herr befallningsman\", afbröt Stråle, \"kanske vi lemna\nfruntimren åsido, alldenstund denna sak alldeles inte angår dem.\"\n\n\"Riktigt\", anmärkte ransakaren till vittnet, \"berätta hvad som händt,\ninte hvad som kan komma att hända.\"\n\n\"Nåja\", fortfor den sålunda tillrättavisade, \"vi skulle till Imatra,\noch derifrån med fyra hästar till Lauritsala (första slussen vid\nSaima kanal) och så till Wiborg igen. Nåväl, resan gick bra ända till\nJäskis färja, och medan herrn drack kaffe inne i gästgifvargården,\nfrågade folket, som stod omkring mig, hvad det var för en herre, som\njag skjutsade, och jag sa' sanningen, att det var en rik man från\nutlandet, som reste till Ojala och derifrån tillbaka till Wiborg. Och\nsom jag fått respengarna om hand, gaf jag skjutsbonden från Rautanen\nen mark (70 öre) i drickspengar, för si så hade herrn befallt. Och\nder talades ett och hvarje om Ojala-herrskapet och att de också voro\nfrån utlandet och hade mycket pengar samt att Muistolaherrn (härvid\nrodnade Ros starkt då han öfversatte vittnets ord) blifvit mycket\ngod vän med dem, och att han hade hos sig en herre, som var från\nsamma land som fruntimren, och att de sällskapade med hvarandra såsom\nslägtingar. Nåväl, det var allehanda folk vid färjan och vår nye\nskjutsbonde hörde också uppå, men herrn derinne dröjde så länge, att\nfärjan gjorde två resor innan vi kommo att fara öfver elfven. Flera\nkarlar hade före oss begifvit sig till andra sidan. Det var mycket\nbråk med vagnen, men vi kommo dock i skymningen öfver. Orsaken var\nden, att herrn i Wiborg spisat middag med polismästarn, borgmästarn\noch många andra, så att, ehuru vi körde fort, det likväl blifvit sent\npå dagen. Så bar det åter i väg, men det var mörkt när vi kommo till\nden här f-e skogen, och huru det var, så skyggade venstra sidohästen\noch vi lågo här i diket, vagn och hästar och allt, just der. Jag och\nskjutsbonden fingo en så duktig knuff i fallet, att vi voro sanslösa,\nkan jag tro, ty när vi vaknade igen var det månsken och ett hiskligt\nsvärjande och skrikande och huggande, och herrarne skjöto, jag tror,\nfem skott. Röfrarne, hvilkas antal jag inte räknat, flydde till\nskogs, och hästarne, som de spännt ifrån vagnen för att stjäla dem\nmed, rymde, men skjutskarlen fångade dem åter, ty de hade skadat sig\ni benen då de stupade på repet, som röfrarne spännt öfver vägen, och\nhvilket Muistola-herrn tog upp från landsvägen; det låg så här, just\nmidt öfver vägen.\"\n\nSedan kusken slutat sin långa berättelse framfördes skjutsbonden,\nhvars utsago öfverensstämde med den förres. Han tillade blott, att\nkusken i mycket skrytsamma ordalag talat om den resandes rikedom och\nmånga kappsäckar med dyrbart innehåll samt en låda med välinpackade\nvinbuteljer som de hade bakbunden på vagnen.\n\n\"Kände du\", sporde länsmannen, \"någon af de karlar, som åhörde detta\ntal?\"\n\n\"Jo några, och det är hederligt folk, men så voro der också två\nzigenare (tattare) och de foro öfver första gången färjan gick, det\nmins jag väl.\"\n\nSålunda fortgick förhöret ännu en stund. Derefter undersöktes\nplatsen, och Ros utpekade ett träd på den ena af vägkanterna, vid\nhvilket det ödesdigra repet varit fästadt, medan det på andra\nsidan sannolikt hållits af karlarne. Då hästarne stupat emot den\nblott qvartstums tjocka linan, hade den häftiga ryckningen i\ndensamma lemnat tydliga spår efter sig i trädets bark. Några mindre\nblodfläckar utvisade platserna der striden stått och i hvilken\nriktning våldsverkarne flytt. Stråle och herrarne togo nu afsked\naf länsmannen, som skulle bege sig på spaning efter röfrarne. Den\nstackars skjutsbonden sattes emellertid på fri fot och Stråle gaf\nhonom en riklig gåfva för att påkosta hästarnes återställande.\n\n\"Välkommen i qväll till Ojala på en liten toddy, herr\nbefallningsman!\" sade herr Stråle artigt. \"Jag hoppas min syster\ninte skall ha något deremot, när det är jag som bjuder, och inte min\nvackra systerdotter heller.\"\n\nI detta ögonblick och innan Stråle ännu hunnit klifva upp i vagnen,\nframstälde sig inför den icke litet öfverraskade församlingens\nblickar en ny, lika vacker som i dessa trakter i allmänhet sällspord\nsyn. På vägen från Ojala nalkades, styrande med behag sin lifliga\nhäst, gestalten af en ung ryttarinna. Hon parerade skickligt sin\nmuntra springare i det hon helsade den förvånade församlingen och\nvände sig till Erik, som var den förste hon kände igen, med den något\nhastiga frågan:\n\n\"Hvad har händt, kusin Erik? Folket på Ojala är alldeles uppskrämdt\noch tant lät mig inte bege mig af utan den der beväpnade drabanten.\"\n\nHon pekade på en med bössa utrustad karl, som ridande barbacka på en\narbetskamp, följde efter henne med andan i halsen. Men då hon härvid\ngjorde en vändning åt sidan, blef hon varse gubben Stråle, som med\nutropet: \"Men der har jag, minsann, henne sjelf, min yra, präktiga\namazon!\" skyndade henne till mötes. Ros, som sutit af, räckte Jenny\nartigt sin hand och hon hoppade muntert i den glade herr Stråles\narmar och gaf honom, oombedd, en hjertlig kyss på hans mysande mun.\n\n\"Välkommen, snälla morbror, välkommen ändtligen!\" utropade den vackra\nryttarinnan och tillade sedan: \"Och det är kanske morbror som haft\ndet der äfventyret i natt?\"\n\n\"Jo du, min sprittande Jenny d'Ojala\", svarade Stråle glädtigt, \"och\nder ser du min räddare ur en den allra sannolikaste dödsfara jag\nhittills i mitt lif lupit; det är just din nyaste stallmästare.\"\n\n\"Herr Ros!\" sade Jenny med en blick, omöjlig att beskrifva, men så\nfull af den renaste, mest oförstälda glädje, att dess uttryck icke\nkunde undgå morbrodren, och han tillade derför i allvarligare ton:\n\n\"Ja, Jenny, vill du tacka den ynglingen för mitt lif och kanske två\nandra menniskors till, så gif den finske riddaren ett hjertligt\nhandslag, du min lilla svenska affälling.\"\n\nDjupt rodnande räckte Jenny sin hand åt den stumme Ros.\n\n\"Se så, nu kan det vara nog, till en början åtminstone\", återtog\nStråle; \"stig upp till mig i vagnen, så åka vi tillsammans till\nOjala. Jag hoppas Agatha mår väl? Kom ihåg bjudningen, herr\nbefallningsman, och du, broder Ros, tag dina fruntimmer med dig! Jag\nskall genast sända vagnen tillbaka. Erik följer med oss.\"\n\nSå ordnade den gamle herrn allt för den dagens afton.\n\nMen Smilander kastade en tacksam blick på de afresande och mumlade:\n\"Han vill mig väl, jag måste, ta mig f-n, ha reda på de der\nrackrarne.\"\n\nVi lemna nu länsmannen och hans följe, der de satte sig i rörelse\ntill en enslig skogsäng, hvarest man förmodade att våldsverkarne i en\ngammal lada hade sitt tillhåll.\n\n\n\n\n24.\n\nHvarför Jenny kom till skogen.\n\n\n\"Det stundar främmande, kära du\", sade tant Agatha till skön\nJenny på morgonen af den dag som följde efter Eriks och Ainas\ntrolofningsafton, \"jag försäkrar, att det har stundat långväga\nfrämmande hela morgonen. Nå, Erik kommer visst ut med sin fästmö. Ja,\nden Erik, den Erik\", fortfor den gamla damen, \"att så der ge dig på\nbåten, Jenny lilla, det var ändå styggt.\"\n\n\"Det var snällt och klokt gjordt af Erik att inte äflas med att fria\ntill mig, tant lilla, ty jag hade varit tvungen att ge honom korgen\",\nsvarade Jenny med den naturligaste ton i verlden.\n\n\"Ja, Gud blott förstår sig på flickhjertan nu för tiden!\" återtog\ntanten. \"Och jag som trodde, att du tyckte om honom, efter han alltid\nskulle följa med på våra resor?\"\n\n\"Det var just för det jag inte alls var kär i kusin Erik, som han\nvar en passande och kär reskamrat för mig -- men\", afbröt hon det\ngrannlaga ämnet, \"hvad kommer åt vår Thilda? Hon ser ju alldeles blek\noch förskrämd ut. Hvad fattas dig, Thilda?\"\n\n\"Ack, kära hjertandes fröken!\" ropade tjenstflickan, der hon med\nförfärad uppsyn ilade från drängstugan till de i förstuguqvisten\nstående damerna, \"rysliga saker ha händt i natt, vet herrskapet.\"\n\nTant Agatha och Jenny sågo förvånade på den andfådda flickan.\n\n\"Jo\", fortfor denna, \"i natt har en rysligt rik resande herre blifvit\nöfverfallen af röfvare på landsvägen häremellan och Muistola och\nröfrarne höllo just på att slå ihjel honom, men så kom der en lång,\nstark karl på en svart häst och red öfver dem och slog dem och der\nskjöts och den svarte ryttaren dref bort röfrarne och försvann, men\nden gamle resande herrn, ty han var gammal och från ett främmande\nland, fördes till Muistola och doktorn...\" Thilda hemtade andan ett\nögonblick.\n\n\"Och doktorn?\" frågade Jenny ifrigt.\n\n\"Jo, han har visst bedt oss tiga för att inte oroa herrskapet\", sade\nThilda, \"men si, det kan jag inte. Jo, doktorn, han kom hit om natten\nmed två drängar, som hade bössor, och han höll vakt hela natten, men\nom morgonen sände han bud till länsman och så red han hem och bad mig\ntiga med alltsammans, men si, det kan jag inte, och den ene drängen\när ännu med sin bössa qvar i stugan -- herre Gud, huru rysligt!\"\n\nJenny lät genast kalla den omnämde drängen för att af honom erhålla\nlitet bättre besked om hvad som händt; men som samtalet fördes med\nden uppskrämda Thilda till tolk, så kom der icke mycket ljus i saken.\nDen främmande resandens kusk hade, enligt drängens utsago, berättat\natt en mörk ryttare kommit fram i månskenet och liksom från himlen\nsamt jagat bort röfrarne.\n\n\"Var det doktorn?\" frågade Jenny med klappande hjerta, \"och blef den\nresande sårad?\"\n\n\"Ne-ej\", ljöd svaret, \"doktorn, Pelle och jag ha vakat här hela\nnatten och i morgse red Pelle till länsman.\"\n\n\"Och är den främmande herrn sårad?\"\n\n\"Det vet jag inte, men nu är han på Muistola och nog kom han dit till\nfots, det såg jag sjelf.\"\n\nJenny befalte att hennes häst genast skulle sadlas. Hon ville och\nmåste höra åt i Muistola hvad som timat, ty hon var så orolig för den\n\"främmande gamle herrns öde\", sade hon.\n\nTant Agathas föreställningar hjelpte till ingenting. Jenny bad henne\nblott för all del vara lugn, något som hon sjelf imellertid förgäfves\nbemödade sig att synas. Slutligen förmådde tanten henne att såsom\nbeskyddare medtaga den beväpnade drängen från Muistola. På Ojala\nqvarstannade landbonden och hans två söner hemma.\n\nMed hjertat uppfyldt af oro och ängsliga aningar anträdde Jenny\nsin ridt, och vi ha sett, att dessa aningar på sätt och vis icke\nbedragit henne, ehuru allt aflupit lyckligt nog. Sålunda kom det att\nJenny plötsligt uppenbarade sig för de i skogen församlade männen,\noch mången gammal bondkäring spådde af allt detta, att någon stor\nförändring skulle hända Muistola-herrn.\n\nMen huru förhöll det sig dermed, att vår raska hjeltinna, som\nicke det ringaste brukade vara besvärad af aningar och oroande\ninbillningar, just denna gång vid tanken på den \"gamle främmande\nherrns öde\" blifvit ett rof för en så utomordentlig oro? Hade Jenny\nmåhända några skäl att emotse ett besök af sin gamle, älskade\nförmyndare? Derom skola vi väl i det följande få veta något mera.\n\n\n\n\n25.\n\nGäster på Ojala.\n\n\nTant Agatha, som till en början blifvit något \"perplex\" öfver sin\nbroder häradshöfdingens plötsliga ankomst och äfventyr, lugnades dock\nsnart åter af de förklaringar, som han gifvit henne. \"Men det bästa,\nmina vänner\", hade gubben Stråle sagt, \"sparar jag till aftonen;\nspara alltså också ni er nyfikenhet till dess.\" Erik återvände\nmed vagnen till Muistola och morbrodren hade på eftermiddagen ett\nallvarsamt samtal på tu man hand med sin sjelfmyndiga älskling, såsom\nhan kallade Jenny.\n\nDå qvällen stundade blef der lif och rörelse på det lilla Ojala.\nGästerna från Muistola anlände, och äfven länsmannen kom, efter lätt\noch väl förrättadt ärende, pösande i sin nya uniform med stickert\nvid sidan och kokarden i mössan, som blänkte i aftonsolens sken,\noch nådigt besvarande de mötande böndernas ödmjuka helsningar. Han\nblickade dock ibland med ett egendomligt uttryck af saknad på den\nvenstra sidan af sitt bröst, liksom skulle hans hjerta längta efter\nnågon betäckning utanpå uniformsrocken. Och i sanning, nu efter de\nfyra rymmarnes gripande, öfver hvilken tilldragelse han ämnade anmoda\nErik Stenrot att, såsom \"skicklig i svenskan\", hjelpa honom uppsätta\nen omständlig berättelse, nu kunde han ha skäl att emotse en sådan\nutmärkelse.\n\nÄfven den beskedlige \"kommissionären\" Pettersson från Imatra\nhade erhållit en bjudning till Ojala och anlände i sin \"trilla\",\nuppsträckt i frack och hvit väst, tacksam för den honom visade\nartigheten. Han blef litet stött då han, kort efter sin ankomst, i\nmystiska ordalag erhöll en vink af Smilander, att i afton icke kalla\ndenne herre \"bror\", \"ty\", hade länsmannen sagt, \"vi administrativa\ntjenstemän och isynnerhet polisembetsmän få inte stå på alltför\nförtrolig fot med allmänheten, allraminst i närvaro af utländska\nhögre dignitärer\", hvarpå Pettersson bugat sig och frågat: \"om kanske\ndenne Stråles namn klingade mera adligt än systerns?\" Med en blick\naf medömkan öfver den andres bristande förmåga att bedömma förnämt\nfolks verkliga \"karakter\", trädde länsmannen stolt förbi honom in i\nsalongen, der tant Agatha serverade théet.\n\nEhuru Smilander ingalunda var en synnerligen angenäm gäst för henne,\nbemötte dock den goda damen honom med all artighet, och Jenny lät\nåtminstone bli att skratta åt hans nästan krypande sätt emot morbror\nStråle, för hvilket hon förgäfves sökte en förklaringsgrund. Jenny\nvar öfver hufvud taget i qväll mindre munter än vanligtvis, men fäste\ndock Eriks uppmärksamhet vid Smilander, och denne beslöt att drifva\nett litet oskyldigt gyckel med den administrativa tjenstemannens\nfåfänga, i loflig liqvid för den brutalitet han fått röna vid frågan\nom fruntimrens pass. Han egnade honom derföre vida mera uppmärksamhet\nän han i annat fall brytt sig om att göra. Emot Pettersson var Jenny\nvänligheten sjelf, och tant Betty afhandlade med honom allehanda\nintressanta frågor i landtbruket. Aina sysslade mycket omkring tant\nAgatha, hvilken hon erbjöd sig att hjelpa i hushållsbestyren, icke\nutan att härtill måhända föranledas af en viss, ganska naturlig\nönskan att ännu högre stiga i gunst hos den gamla damen. Stråle\ntalade politik med Ros och kunde icke nog förvåna sig öfver den unge\nmannens skarpa omdöme och det egendomliga och nya ljus, i hvilket\ndenne framställde den finska nationalitetsfrågan för honom. Men då\nthéet var drucket vände sig den gamle herrn till Jenny och yttrade i\nsynnerligen godlynt ton:\n\n\"Och nu, sedan du blifvit en finsk förtrollerska, kunde du just åt\ndin gamle svenske morbror och hans gäster i all hast frambesvärja en\nliten toddy.\"\n\n\"Skall ske såsom herr processrådet befaller\", svarade Jenny\nskrattande för att dölja en plötslig rodnad. De behöriga reqvisita\nvoro snart framsatte i ett sidorum, der herrarne slogo sig ned, tände\nsina cigarrer och bryggde sina glas.\n\n\"Nå\", menade den jovialiske värden när detta vigtiga värf\nvar undangjordt och man smakat på drycken, \"nu få vi be herr\nbefallningsman att omtala för oss huru det gick till vid fångandet\naf de stackars landsvägsriddarne, som i går qväll gjorde så dåliga\naffärer?\"\n\nHerr Smilander tog sig en ny styrkdryck ur glaset och beredde sig att\ntala. Med händerna på sina knän satt herr Pettersson och lyssnade och\nStråle, med sin runda lekamen behagligt placerad i en beqväm fåtölj,\ntycktes också vara idel öra, medan deremot de unga männen, först\nErik och sedan äfven Ros, sakta lemnade rummet. Ros dröjde borta en\nlängre tid, men Erik återkom om en stund, just lagom att få höra\nberättelsens slut.\n\n\"Och\", fortfor herr Smilander, i det han fattade sitt glas och\nmed värdighet liksom drack sig sjelf till, \"och sedan vi utställt\ntio vakter, inträngde andra tio man modigt i ladan, sålunda att\nskallfogden, sitt embete likmätigt, gick främst och sedan brofogden\nmed karlarne. Derefter kom jag ensam, utgörande liksom en påtryckning\nå hela anfallskolonnen, hvilket också i sanning var af nöden, ty i\nannat fall hade rackrarne möjligtvis kunnat rymma sin kos. Men se,\nden som från början ställde sig vid ingången, det var jag, färdig\natt vid ringaste tecken till tvekan å mina mäns eller kronovidrigt\nmotstånd å fiendens sida beslutsamt skynda ut och jämväl, just i\nrättan tid, sända nämdemännen med reservmanskapet i elden. Men detta\nbehöfdes inte. De sluga skälmarne låtsade gifva sig på nåd och onåd\nsamt föllo på knä och bådo om förskoning och mat, hvilket jag genast\ninsåg var en krigslist, ty man skall veta att en sådan der rymmare,\nrätt så utsvulten han är, i sig förenar fem mans styrka då det för\nhonom gäller att vinna den der förbjudna frukten, friheten. Jag\nlät derföre genast basta och binda de skälmarne, och sedan de, väl\nbundne och liggande på golfvet, åter kunde anses som myndigheternas\nsäkra och välförvärfvade egendom, skyndade jag att medelst några\npassande tecken å deras ryggar och hufvuden påminna dem om min\nnärvaro i egen person samt dymedelst förmå dem till bekännelse af\nhvart de 'andra rymmarne' tagit vägen, ehuru jag, hi hi hi, aldrig\naf landshöfdingeembetet fått underrättelse om flera än fyra af den\nsorten -- och de lågo der. Sålunda räddade jag vårt samhälle från\nden öfverhängande faran att bli offer för dessa illgerningsmäns\nlagstridiga framfart. Som de voro något illa medfarne af föregående\nnattens strid samt antagligen ganska hungriga, förbjöd jag att gifva\ndem någon annan torplägning än stryk för att få dem rätt spaka.\"\n\n\"Nedrig grymhet!\" mumlade Erik för sig sjelf, men gamle Stråle\nfrågade lugnt om skallfogden åtföljt länsmannen till Ojala?\n\n\"O, hvilken förutseende blick!\" utropade Smilander, \"ja visst, han är\nhär!\"\n\n\"Var god, herr befallningsman\", sade Stråle med egendomlig tonvigt,\n\"och gif order att fångarne genast skola få sig en extra forplägning;\njag betalar det.\"\n\n\"Mycket gerna\", svarade Smilander något tveksamt, \"men jag vet inte\nom jag just har rättighet att ännu mera än redan skett...\"\n\n\"Erik!\" afbröt Stråle otåligt, \"bed din fästmö genast sända något bud\ntill fångarnes bevakningsställe med lämpliga förfriskningar åt de\nstackrarne.\"\n\n\"Aha\", tänkte Smilander, \"han menade _sådan_ forplägning\", och\ntillade derefter högt: \"Vid Gud, en ädel hämnd!\"\n\n\"Skynda dig Erik\", bad Stråle.\n\nErik skyndade ut men Smilander började begrunda hvad det der ordet\n\"fästmö\" skulle betyda och om det gällde den spottska svenska fröken\neller doktorns syster. I alla fall beslöt han att passa på tillfälle\noch närmare taga reda på denna sak samt tillika rycka fram med\nanhållan om uppsättandet af berättelsen angående röfrarnes gripande.\n\nErik återkom snart och meddelade att Aina dragit försorg om att\nmorbroderns önskan skulle uppfyllas. Derefter visste han att\nskickligt gifva samtalet den vändning att Pettersson och onkel Stråle\nkommo i samspråk om laxfänget i forsen, ett ämne som intresserade den\ngamle ungkarlen. Under tiden egnade sig Stenrot helt och hållet åt\nSmilander och uppmanade denne slutligen att i sin \"rapport\" infläta\nen antydning derom att han, Smilander, gjort staten en väsentlig\ntjenst genom att visa sig så nitisk i en sak som rörde en utländing\naf herr Stråles karakter.\n\n\"Och skål derpå!\" tillade skalken, \"får herrn inte en rysk orden,\nså kan ta' mig böfveln nog gubben Stråle göra er till medlem af en\nsvensk orden.\"\n\n\"Hvilken?\" frågade befallningsmannen i hviskande ton och rodnande i\nförsmaken af tillfredsställd fåfänga.\n\n\"Hertigar och grefvar bära dess tecken\", sade Erik, \"skål!\"\n\n\"Dess namn, dess namn!\" bad Smilander och klingade med Eriks glas.\n\n\"Tala närmare om saken med herr Stråle -- han är kommendör\", blef\nsvaret.\n\nTill Smilanders harm tillkännagaf nu tant Agatha att aftonvarden var\nfärdig.\n\n\n\n\n26.\n\nSkuggan viker.\n\n\nMedan de andra herrarne voro sålunda sysselsatte, en hvar på sitt\nhåll, företog vår vän Ros en promenad utåt forsen. Flera af de\nyttranden som under dagens lopp undfallit gamle Stråle, hade i den\nunge mannens bröst återväckt tankar af samma natur med dem hvilka\nuppfyllt hans själ under gårdagens nattliga ridt. I smärtsamt lifliga\nfärger stod framför honom bilden af den älskades gestalt, men den\nmörka skuggan af det oblidkeliga olycksödet lade sin iskalla dödshand\npå det liffulla hjertats skönaste förhoppningar. Dyster i hogen,\nett rof för de mest omvexlande känslor, som än ryckte honom med sig\ntill en besvarad kärleks svindlande höjd, än störtade hans arma\nsjäl i hopplöshetens kaos, vandrade han fram sin ensliga väg utmed\nden dånande forsens klippbrädd. Han stannade, aftog hatten och lät\nden friska, af fina vattendunster mättade aftonflägten svalka hans\npanna, omkring hvars hvita, fasta hvälfning det mörka håret bildade\nen dunkel ram. Hvem hade kunnat tolka de tankar som nu rörde sig\ninom densamma, der han stirrade ned i den brusande afgrunden? Så\nstod han länge, men på fästets mörkblå grund försvunno småningom\näfven de sista molnen och Septembermånens blanka sken utgjöt sig i\nunderbar fullhet öfver det vilda landskapet. Så stod han der den\nsörjande menniskosonen med armarne korslagda öfver det stolta men\nqvaluppfyllda bröstet. Han stod med sin andes öga förfarande klart\nfästadt på en pligtuppfylld, men fröjdlös framtid: ofvanom sig den\nlugne himmelske väktaren och nedanföre forsens eviga brus.\n\nLätt lades två små händer på hans skuldror och i det försilfrande\nmånskenet stod emellan honom och fallet, just på klippans brant,\nen liten elfva, hvilken, höjande sig på tåspetsarne, sänkte sina\nblickars ljus genom tviflarens egna ögon djupt, djupt till dess det\nnådde till bottnen af den älskades själ.\n\n\"Kom, Birger\", hviskade hon, \"jag har sökt dig.\"\n\nDe trädde ett steg tillbaka från branten och i det hon blygt lade sin\nena arm om ynglingens hals, fattade hon med den andra hans hand och\nsade:\n\n\"Du har inte kunnat tala, Birger, jag vet ju hvarför, men skuggan har\nvikit och jag kan nu tala mitt hjertas språk och få lyssna till ditt.\nHvad du varit för mig, det skall du alltid förblifva, men jag är _nu_\ninför dig och verlden -- en Finlands dotter. _Den_ underrättelsen\nmedförde morbror Stråle; jag har så velat det.\"\n\nEtt djupt andetag höjde Birger Ros' bröst och han sade sakta:\n\n\"Och denna uppoffring har du hemburit mig!\"\n\n\"Ingen uppoffring\", svarade Jenny och rodnade varmt, \"jag var väl\nförut din svenska syster men nu ar jag din finska brud.\"\n\nOch hon gömde sina ögon, i hvilka kärlekens perlor lyste, vid den\nälskade mannens bröst. Men snart höjde hon åter sitt lockiga hufvud\noch blickade förtröstansfullt leende upp till honom. Hans läppar\nrördes ännu liksom i stilla bön och sedan -- i nästa ögonblick --\ntryckte han den ljufliga flickan till sitt bröst och en helig kyss\nförenade de två ädla menniskorna för evigt med hvarandra.\n\nMen i det klara månskenet svingade alla Imatras elfvor vid forsens\ndånande jubelmusik i en glädtig dans och sjöngo dertill, för dem\nhvilka förstodo orden, en sång om den sanna kärleken som \"icke tror\npå ett oblidkeligt olycksöde.\"\n\n\n\n\n27.\n\nDen vackra adoptivdottern.\n\n\nEfter qvällsvarden, när vinet perlade i de fyllda glasen, höll\nmorbror Stråle ett kort tal i följande ordalag:\n\n\"Han, såsom Jennys förmyndare, hade på hennes allvarligt förklarade\nbeslut att för alltid flytta till Finland, enligt hennes plan och\negen vilja, i hennes namn vidtagit följande åtgärder:\n\n\"Han hade till Finland förflyttat och i Föreningsbanken deponerat\nJenny Bertrams hela förmögenhet samt dessutom inköpt landtstället\nOjala, hvarest med ett kapital af etthundratusen mark till grundfond,\nden första finska folkhögskola skulle inrättas. Vidare hade hans\nmyndling anslagit en summa af etthundratusen mark till grundkapital\nför uppsättandet af en större tidning på finska språket, hvars\nhufvudredaktör, vald för fem år, städse skulle utses af den\nstuderande ungdomen vid Helsingfors universitet. Sålunda hade Jenny\nBertram tillfört sitt nya fosterland ett ansenligt kapital, hvilket\nhan hoppades skulle blifva rikligt fruktbärande. I den förening,\nsom skulle bli en sannolik följd af detta hans myndlings steg,\nälskade han att se en framtidshägring af det finska och det svenska\nelementets sammansmältande, ty om _de_ tu varda _ett_, då bygger\nFinland sin framtid på en ömsesidigt bepröfvad kärleks grundval, --\noch liksom han nu frivilligt nedlade sitt förmyndarembete, så har\nock moderlandet förtröstansfullt nedlagt sitt ledarekall såsom en\ngärd af aktning för det unga samhällets sjelfbestämmelserätt och\nframtidsförhoppningar. Med denna liknelse till utgångspunkt tog sig\nderföre talaren friheten att föreslå en välgångsskål för den svenska\nfröken Jenny Bertram, Finlands vackra adoptivdotter!\"\n\nOch härmed slutar vår lilla sommarsaga från de tusen sjöarnes land.\n\n\n\n\nEfterskrift.\n\n\nVår uppgift har icke varit att skrifva Finlands kulturhistoria. Vi ha\nblott velat lemna ett ringa bidrag dertill, en liten tafla ur detta\nmed Guds hjelp och på grund af egen kraft blifvande framtidsfolks\nhistoria för dagen. Och det är sannt: Finland har sig anvisad en\nganska egendomlig roll i den europeiska nordens historia. Om vi\näfven icke kunna hylla aflidne Hwassers (se hans bekanta skrift om\nBorgå landtdag) mera snillrika uppfattning af hvad Finland _kunde_\nblifva, än praktiskt taget möjliga bestämmelse, så kan man dock i\nalla fall inrymma en stor betydelse åt detta lilla folk. Tron att\nFinland skulle bli den brygga på hvilken vesterländsk civilisation\nskulle bana sig väg till Orienten, måste anses såsom en öfvervunnen\nståndpunkt. Deremot är dess betydelse för \"vesterlandet\" i följd\nhäraf icke mindre. Frågan gäller nämligen icke _Finlands inflytande\npå östern_, utan tvärtom dess förmåga att motstå tyngden af Orientens\npåtryckning. Skall denna af den vesterländska bildningen till\n_europeiskt_ kulturlif väckta nation nu, sedan densamma på sätt\noch vis blifvit sjelfständig, af uteslutande egna krafter kunna\nhäfda dess under svensk egid vunna rykte om \"finsk ihärdighet\" --\nett verkligen historiskt hedrande namn? Vi för vår del vilja tro\ndetta, nämligen i fall de finska förhållandena gestalta sig sålunda\natt folket får begagna sig af sina _båda_ axlar för att lyfta den\ni sanning icke ringa börda af kulturhistorisk bestämmelse, som\nverldshistorien pålagt det goda Suomifolket. Gud har gifvit finnarne\nuthållighetens oskattbara förmåga, och detta i hög grad, men hvad\nFinlands europeiska betydelse vidkommer beror värdet af denna\negenskap helt och hållet uppå den riktning som denna uthållighet\nbehagar taga. Vi nämde här nyss förut att Finland, det \"unga Finland\"\nville jag säga, i likhet med alla andra välskapade _barn_, äfven\ndå dessa framträda på politikens fält, har _två_ axlar. Nu gäller\ndet, såsom vi redan i vår lilla berättelse liknelsevis påpekat,\nhuruvida icke den ena armen, den ursprungligt starkare armen, det\nfinska folket i fennomansk mening, den \"finska massan\" på det sättet\nsöker att styra sin båt i hamn att den venstra armens, det svenska\nelementets, verksamhet blir af jemförelsevis ringa båtnad. Men just\ndenna andra axel i det \"nya Finlands\" (sit venia verbo) lif är den\ndel af dess statskropp som historiskt ovedersägligen, och för alla\nkommande tider, utgör den förbindande länken emellan Suomifolket och\nvesterlandet.\n\nFinland kan visserligen numera, derigenom att en del af dess\nsöner förnekar sina andligen svenska anor, till och med inom en\njemförelsevis kort tidrymd framställa taflan af en \"finsk-finsk\"\nkulturform. Svårt vore dock för hvarje fördomsfri att säga hvari\negentligen denna specielt finska kulturform skulle skilja sig ifrån\nsamma banor som folkets utveckling hittills följt. Eller skulle\nFinland vilja afsäga sig sin från vesterlandet ärfda politiska\nkonstitution och skulle dess religiösa lif vilja gå samma väg? Vi\ntro det icke. Återstår således _språkfrågan_, uppdrifven till sin\nspets af de så kallade fennomanerne. Men hvad återstår _numera_\natt önska i denna väg? Kanske en egen finsk-finsk litteratur?\nIntet annat förhindrar ju uppkomsten af en sådan än möjligtvis den\nryska politiken; men denna verkar i ännu vida högre grad hämmande\npå det svensk-finska skriftställeriets utveckling. Eller ligger\nhärinunder måhända en annan orsak? Det är ju icke språket som _\"gör\"_\nlitteraturen, fastmera återverkar en högre utbildad andlig verksamhet\npå språkets förädling. Deri ha vi således icke heller roten till \"det\nonda\", hvilket härvidlag är svårigheten för den finska litteraturen\natt arbeta sig fram till en sjelfständig betydelse. Orsaken bör\nsåledes sökas antingen hos den finska folkmassans oförmåga att\nuppbära ett vittert lif i högre mening, eller ock i bristen på\nskapande förmågor. Men hvar skall anledningen till denna sistnämda\nfattigdom sökas om icke i folkets oförmåga att producera dessa\nbehöfliga litteratur-representanter?\n\nSåsom bekant saknar den svensk-finska litteraturen ingalunda namn,\nsom i vida kretsar klinga smickrande för det folk de tillhöra. Och\ndessa namns uppbärare äro finnar till själ och hjerta. Eller vågar\nmåhända någon af herrar fennomaner verkligen säga att så icke är\nfallet. Detta tro vi icke.\n\nMen liksom det finnes vissa ganska ädla växtarter som, trots alla\nde goda egenskaper de utveckla efter befruktningen, emellertid af\nnaturen -- eller kalla det hellre försynen -- i detta afseende\nhänvisats till behofvet af medverkan från medlemmar af till och med\nandra naturriken, -- hvarför skulle man icke häruti kunna se en\nfingervisning att äfven de skilda nationerna behöfva hvarandra och\nhvartill skulle då öfver hufvud taget en verldshistoria tjena?\n\nNåväl: den svenska nationaliteten har trädt i beröring med den\nfinska. Från hvilkendera sidan ha nu anledningarne till ett högre\nandligt lif utgått, det är en fråga, som hvarje öfver denna sak\ntänkande menniska har lätt att besvara. Om nu finska folket tror\natt timmen slagit för detsamma att utan all vexelverkan med sin\nnaturligaste bundsförvandt framdeles dana sin egen historia -- så\nkommer väl Sverge att sörja öfver detta misstag, det är visst och\nsannt, och svårast blir de hundratusentals svensk-finnars ställning,\nsom bygga och bo i Suomilandet, men det oaktadt torde icke ens den\ndjerfvaste nationalfåfänga i denna sorg kunna se annat än den äldre\nbroderns grämelse öfver den yngres _förhastade_ beslut att vända\nryggen åt sin egen bildningskälla. Hvad Sverge _fordrar_ af Finland\när icke annat än att Finland, i de förlåtliga utbrotten af sin\nvaknande nationalkänsla, icke skall förgå sig emot sig sjelf, att\nicke den ena af dess armar skall höja sig emot den andra, som så\nvilligt blifvit framräckt för att förenas till ett gemensamt arbete\nför andligt sjelfbestånd.\n\nNågra af de företeelser som egt rum vid den senaste finska\nlandtdagen (vi skrifva nu Maj år 1872) måste ovilkorligen framkalla\nbetraktelser af detta slag i hvarje sinne, öppet för rättvisa och\nhvars verldsåskådning icke ensidigt riktats åt parti-intressen. Visst\nönskar Sverge fästa Finland vid sig, men detta i den mening att\nde band hvarmed detta skulle ske icke äro maktens eller styrkans,\nicke heller den andliga öfverlägsenhetens, icke ens tacksamhetens\noch de gemensamma minnenas i alla fall vackra och här erkända\nbegrepp -- utan det band, medelst hvilket den skandinaviska norden\nvill och önskar fästa Finlands kultur vid sig och sin utveckling,\när öfvertygelsen derom att Suomifolkets enda utväg att bevara sig\nåt sig sjelf förenas med det höga uppdraget att derjemte utgöra\nett vesterländskt skyddsvärn emot orientaliskt våld. Finnarne, de\nnämligen som bo emellan Ladoga och Bottniska viken, äro enligt\nvår oförgripliga åsigt _numera_ europeer -- och ha i följd deraf\novilkorligen samma pligter i och för den vesterländska kulturens\nupprätthållande sig ålagde som vår verldsdels öfriga nationer. Att\nden finska nationen i politiskt afseende ännu är ung, veta vi, men\nvi hoppas dock att denne vår yngste broder i kulturlifvets led just\ni och genom sin nu vunna sjelfständighet (isynnerhet sådan denna de\nfakto är) påminnes derom att: en fullvuxen yngling bör kunna utveckla\nså mycken omdömesförmåga att han icke, såsom det heter, \"uppbränner\nskeppen bakom sig\".\n\n\n\n"]