Mitt liv

MITT LIV

Av

Isadora Duncan

BEMYND. ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN AV

Märta Lindqvist

Stockholm, Hugo Gebers Förlag, 1929.

        "Om min dygd är en danserskas dygd, och om
        jag ofta med bägge fötterna tagit ett språng
        in i en smaragdgyllne hänryckning, och om det
        blivit mitt alfa och omega, att allt tungt skall
        bli lätt, varje kropp en danserska och var själ
        en fågel – sannerligen, detta är mitt alfa
        och omega."

                                            Nietzsche

INNEHÅLL:

Inledning "Mitt liv" Isadora Duncans sista levnadsår av M. L.

INLEDNING

Jag måste bekänna, att jag fylldes med fasa vid första förslaget att skriva denna bok. Inte för att inte mitt liv varit intressantare än någon roman och mer äventyrligt än något filmdrama, men att skriva den – det var knuten.

Det har kostat mig åratals kamp, strängt arbete och forskningar för att lära mig att utföra en enda enkel rörelse, och jag vet tillräckligt mycket om konsten att skriva för att inse, att det skulle kosta mig precis lika många år av koncentrerade ansträngningar för att kunna åstadkomma en enda enkel, vacker mening. Ingenting tycks egentligen existera annat än i inbillningen, och allt det underbara som tilldragit sig med mig kan måhända förlora hela sin bouquet, därför att jag icke är i besittning av en Cervantes, eller ens en Casanovas penna.

Och en annan sak. Hur kan man skriva ned sanningen om sig själv? Veta vi den ens? Våra vänner ha sin egen syn på oss, ens älskade har det och vi själva ha det, likaså våra fiender – och alla dessa ha var och en sin uppfattning om oss. Jag är grundligt underkunnig härom, ty jag har till frukostkaffet inmundigat tidningsrecensioner, som förklarat, att jag var skön som en gudinna, och att jag var ett snille, och knappast hade jag hunnit le ett belåtet leende åt detta, förrän jag tog upp nästa tidning och underrättades om att jag saknade talang, var fult byggd och en häxtyp alltigenom.

Jag slutade snart upp att läsa kritiker över min verksamhet. Jag kunde ju ej fordra, att jag bara skulle få läsa de förmånliga, och de andra voro alltför nedslående och till självmord frestande. En berlinkritiker förföljde mig med förolämpningar – han sade bland annat, att jag var djupt omusikalisk. En dag skrev jag och bad honom komma till mig, för att jag skulle kunna övertyga honom om hans misstag. Han kom, och medan han satt där på andra sidan tebordet, höll jag i en och en halv timme en föreläsning för honom om mina teorier angående den ur musiken framskapade synliga rörelsen. Jag märkte, att han föreföll ganska oberörd, och man kan föreställa sig mina känslor, när han ur fickan tog fram en hörlur och upplyste mig om, att han var totalt döv och nätt och jämnt med lurens hjälp kunde höra orkestern, när han satt på främsta raden. Detta var alltså den man, vilkens åsikter om mig hållit mig sömnlös om nätterna.

Om alltså alla se olika varelser i en själv, huru skall man då själv kunna hos sig finna ytterligare en personlighet, varom denna bok skulle handla? Skall det bli Den kyska Madonnan eller Messalina eller Magdalena eller Blåstrumpan? Var skall jag finna kvinnan i alla dessa upplevelser? Mig förefaller det, som om där ej funnes en men hundra – och min själ stiger mot höjden ovan dem alla, icke på allvar berörd av någon bland dem.

Vilken man eller kvinna som helst, som vill nedskriva sanningen om sitt liv, skulle kunna skriva ett storartat arbete. Men ingen har vågat skriva sanningen om sitt liv. Jean-Jacques Rousseau gjorde detta stora offer åt mänskligheten – han avslöjade sin själ, sina innersta gärningar och tankar. Resultatet blev också en storartad bok. Walt Whitman skänkte Amerika sanningen om sig själv. Till en tid var denna bok förbjuden som "omoralisk", ett uttryck, som nu förefaller oss absurt. Ingen kvinna har någonsin nedskrivit hela sanningen om sitt liv. Berömda kvinnors själbiografier utgöra uppräkningar av yttre händelser, smådetaljer och anekdoter, som icke framlägga deras verkliga tillvaro. Inför glädjens och smärtans stora ögonblick bevara de en sällsam tystlåtenhet.

Min konst är ett bemödande att uttrycka sanningen om mitt eget jag i gester och rörelser. Det har kostat mig långa år att finna så mycket som en enda absolut sann rörelse. Ord ha en helt annan innebörd. Inför den publik, som trängts på mina föreställningar, har jag aldrig känt någon tvekan. Jag har skänkt den min själs hemligaste impulser. Från första början är det mitt liv jag dansat. Som barn uttryckte jag i dansen det växandes spontana glädje, som ung flicka glädjens övergående i fruktan inför första medvetandet om sorgens underström, livets obarmhärtiga grymhet och förkrossande framfart.

Ingenting är mera avlägset från den faktiska sanningen om en människa än hjälten och hjältinnan i ett filmskådespel eller en roman. Rikt begåvade med alla dygder, skulle de omöjligt kunna begå en orätt handling. Alla sämre egenskaper tillhöra boven eller den "dåliga kvinnan", fast vi i verkligheten ju veta, att ingen är vare sig god eller dålig. Vi kanske inte alla bryta mot de tio buden, men vi äro sannerligen alla i stånd därtill. Inom oss lurar lagbrytaren i gemen, färdig att rusa fram vid första tillfälle. Goda människor äro i själva verket helt enkelt de, som antingen inte varit med om tillräckligt många frestelser, därför att de leva i ett vegetativt tillstånd, eller också sådana som ha sina syften och strävanden så koncentrerade i en viss riktning, att de aldrig få tid att kasta en blick omkring sig.

Man har ibland frågat mig, om jag sätter kärleken före konsten, och jag har då alltid svarat, att jag ej kan skilja dem åt, ty konstnären är den ende som kan älska, han ensam har den rena synen på kärleken, och kärlek är anblicken av själen, när den tillstädjes att skåda odödlig skönhet.

En av de underbaraste personligheter i vår tid är måhända Gabriele d'Annunzio, och dock är han liten till växten och kan knappast kallas vacker, annat än då hans ansikte strålar upp. Men när han talar med någon han älskar, förvandlas han till Foibos Apollons bild, och han har tillvunnit sig kärlek av några bland vår tids största och skönaste kvinnor. När d'Annunzio älskar en kvinna, lyfter han hennes själ från jorden till den gudomliga rymd, där Beatrice rör sig och lyser. Han förvandlar i tur och ordning varje kvinna till en del med det gudomliga väsendet, han lyfter henne mot höjden, tills hon verkligen tror sig vara den Beatrice, om vilken Dante sjungit i odödliga strofer. Det var en tid i Paris, när d'Annunziokulten stigit till en sådan höjd, att han var föremål för alla de förnämsta skönheternas kärlek, över varje sin gunstling kastade han i tur och ordning en skimrande slöja, hon lyftes över vanliga dödligas huvuden och vandrade fram omgiven av en sällsam strålglans. Men när skaldens nyck var förbi, försvann slöjan, strålglansen slocknade, och kvinnan blev jordiskt stoft på nytt. Själv visste hon ej vad som hänt henne, men hon var medveten om att plötsligt ha kommit ned till jorden igen, och när hon blickade tillbaka på sin egen förvandling under den tid då d'Annunzio tillbad henne, insåg hon, att hon i hela sitt liv aldrig mer skulle möta denna kärlekens ande. Hon begrät sitt öde och blev mer och mer övergiven, så att människor, när de sågo henne, kunde säga: "Hur kunde d'Annunzio älska denna alldagliga, rödögda kvinna?" En så stor älskare var Gabriele d'Annunzio, att han för ett ögonblick kunde förvandla vanligt dödligt stoff till likhet med himmelskt väsende.

Endast en kvinna i hans liv kunde uthärda detta prov. Hon var Beatrices inkarnation, och över henne behövde icke d'Annunzio kasta någon slöja. Jag har alltid trott, att Eleonora Duse var Dantes egen Beatrice reinkarnerad i vår tid, och för henne kunde d'Annunzio endast falla på knä i tillbedjan, något som var hans livs enastående och lycksaliga erfarenhet. I alla andra kvinnor fann han det material, som han själv överförde, endast Eleonora stod över honom och uppenbarade för honom den gudomliga inspirationen.

Vad människor veta föga om det subtila smickrets makt! Att höra sig själv lovprisas på det förtrollande sätt, som är d'Annunzio eget, liknar, skulle jag föreställa mig, Evas upplevelse, när hon hörde ormens stämma i paradiset. d'Annunzio kan få vilken kvinna som helst att känna sig som om hon vore alltets medelpunkt.

Jag minns en underbar promenad med honom i le Forêt. Vi stannade på vägen, och det blev tyst. Då utropade d'Annunzio: Å, Isadora, bara dig kan man vara ensam med ute i naturen. Alla andra kvinnor fördärva landskapets skönhet, du ensam blir en del av den. (Skulle någon kvinna kunna förbli likgiltig inför en sådan hyllning?) Du är en del av träden, himlen, du är gudinnan, som härskar över naturen.

När jag ligger här på min säng på Hotel Negresco [Hotell i Nizza, där Isadora Duncan uppehöll sig långa perioder under sista åren av sitt liv], försöker jag analysera det fenomen som kallas minnet. Jag känner söderns solvärme. Jag hör barnens röster, där de leka i parken i närheten. Jag känner min egen kroppsvärme. Jag ser ned på mina bara ben och sträcker ut dem. Mitt brösts mjukhet och mjukheten hos mina armar, som aldrig vila stilla utan ständigt röra sig i lena vågrörelser, känner jag, och jag kommer att tänka på att i tolv år har jag nu varit trött, har detta bröst inneslutit en oavlåtlig värk, ha dessa mina händer varit märkta av sorg, och ha dessa mina ögon i min ensamhet sällan varit torra. Mina tårar ha flödat i tolv år alltsedan den dagen, då jag, vilande på en annan bädd, plötsligt väcktes av ett stort anskri och när jag vände mig om fick se L., som verkade sårad människa: Barnen ha omkommit.

Jag minns, att en underlig stillhet kom över mig, att jag kände något bränna i halsen, som om jag sväljt glödande kol. Men jag förstod ingenting. Jag talade mycket milt till honom, jag försökte lugna honom, jag sade honom, att detta inte kunde vara sant. Då kommo andra människor till, men jag kunde inte fatta, vad som hänt. Så inträdde en svartskäggig herre – man sade mig, att han var läkare. Det är inte sant, sade han, jag skall rädda dem.

Jag trodde honom. Jag ville följa med honom, men man höll mig tillbaka. Sedan fick jag veta, att de gjorde så, för att jag ej skulle få veta, att det faktiskt ej fanns något hopp. Man fruktade, att chocken skulle beröva mig förståndet, men vid det laget lyftes jag till ett stadium av exaltation. Jag såg hur alla gräto runt omkring mig, men själv grät jag ej. Tvärtom kände jäg ett oerhört starkt behov av att trösta var och en. När jag nu ser tillbaka, är det svårt för mig att förstå min egen underliga sinnesstämning. Befann jag mig verkligen i clairvoyant tillstånd, och visste jag, att döden icke existerar – att dessa två små kalla vaxbilder icke voro mina barn, endast deras avlagda kläder? Att mina barns själar alltfort levde i strålglans och alltid levde? Blott två gånger kommer detta en moders skri, som man hör liksom utanför sig själv – vid födelsen och vid döden – ty när jag i mina egna händer kände dessa små kalla händer, som aldrig mer skulle trycka mina, hörde jag mitt skri – samma skri jag hört, när de föddes. Men varför samma skri, när ändå det ena är den översvinneliga lyckans och det andra sorgens? Jag vet det ej, men jag vet, att de äro desamma. Är det måhända så, att i hela universum finns blott ett enda stort skri, som i sig innesluter sorg, lycka, extas, vånda, skapelsens modersskri?

KAPITEL I.

Ett barns karaktär är på förhand danad, redan i moderlivet. Innan jag föddes, var min mor i stor vånda och i ett svårt läge. Hon kunde ej förtära någon annan föda än iskalla ostron och iskyld champagne. Frågar folk mig, när jag började dansa, svarar jag: I min moders liv, troligen som resultat av ostronen och champagnen – Afrodites föda.

Min mor genomgick vid den tiden sådana sorger, att hon ofta yttrade: Det barn som skall komma, blir alldeles säkert inte normalt – och hon väntade sig ett vidunder. Jag tycks också från det ögonblick jag föddes ha börjat fäkta med armar och ben i sådant raseri, att min mor utbrustit: Ser ni, att jag hade rätt, barnet är vansinnigt. Men när jag sedermera, iförd kolt, placerades mitt på bordet, var jag hela familjens och alla vänners förtjusning, där jag dansade till vilken musik man än spelade.

Mitt tidigaste minne är en eldsvåda. Jag minns, att jag från ett fönster i en övre våning kastades ned i armarna på en poliskonstapel. Jag bör ha varit två eller tre år gammal, men jag kommer tydligt ihåg den behagliga känslan av poliskonstapelns lugna trygghet och mina små armar kring hans hals, mitt i all uppståndelsen, skriken och lågorna. Konstapeln måste ha varit irländare. Jag hör ännu min mor skrika i vanvettig fasa: Mina gossar, mina gossar, och kan se henne av massan hindras från att rusa in i huset, där hon trodde, att mina båda bröder blivit kvarlämnade. Efteråt minns jag anblicken av pojkarna, där de sutto på golvet i ett krogrum och satte på sig skor och strumpor, vidare det inre av en vagn och slutligen en kopp varm chokolad, där jag satt uppflugen på en disk.

Jag föddes vid havet, och jag har lagt märke till, att alla stora händelser i mitt liv ha ägt rum vid havet. Min första föreställning om rörelser, om dans stamma alldeles säkert från vågornas rytm. Jag föddes under Afrodites stjärna, hennes som även föddes på havet, och när hennes stjärna är i stigande, går allting mig väl i händer, livet förflyter lätt, och jag är i stånd att skapa. Jag har också observerat, att när denna stjärna försvinner, följer vanligen en olycka för mig. Astrologiens vetenskap är kanske inte av samma betydelse nu som på de gamla egypternas och kaldéernas tid, men det är säkert, att vårt själsliv står under påverkan från planeterna, och om föräldrar förstode detta, skulle de studera stjärnorna för att kunna skapa vackrare barn.

Vidare tror jag, att det måste utgöra stor skillnad i ett barns liv, om det födes vid havet eller bland bergen. Havet har alltid utövat dragning på mig, medan jag uppe i bergen erfar en obestämd känsla av obehag och längtan att fly. De ge mig alltid intryck av att jag är en fånge på jorden. När jag ser upp mot deras toppar, känner jag icke genomsnittsturistens beundran utan bara en längtan efter att ta ett hopp över dem och komma undan. Mitt liv och min konst föddes av havet.

Jag måste vara tacksam, för att min mor var fattig, medan vi voro unga. Hon hade ej råd att hålla tjänare och guvernanter åt sina barn, och denna omständighet har jag att tacka för det otvungna liv jag som barn fick leva och sedan aldrig förlorat ur sikte. Min mor var musikalisk och försörjde sig med musiklektioner. Som hon gav dessa lektioner i elevernas hem, var hon hela dagen och många timmar på kvällen borta från hemmet. När jag kom ut ur skolans fängelse, var jag fri. Jag kunde vandra ensam vid havet och följa min fantasis flykt. Vad jag ömkar de barn jag ser under ständig övervakning av sköterskor och guvernanter, ideligen beskyddade och omhändertagna och elegant klädda. Vad ha de egentligen för utsikter i livet? Min mor hade alldeles för mycket att göra för att hinna tänka på de faror hennes barn utsattes för, och sålunda kunde mina två bröder och jag ostört följa våra vagabondinstinkter, vilka ibland förde oss ut i äventyr, som skulle gjort min mor utom sig av ångest, om hon vetat om dem. Lyckligtvis levde hon i salig okunnighet härom. Jag säger lyckligtvis för mig, ty jag har avgjort detta min barndoms vilda, obundna liv att tacka för inspirationen till den dans jag skulle skapa, vilken i sin tur endast var ett uttryck för frihet. Jag utsattes aldrig för dessa ständiga "inte göra så!" som tyckas mig kunna skapa ett barnalivs elände.

Så tidigt som vid fem år kom jag i folkskolan. Jag tror, att min mor gjorde våld på sanningen i fråga om min ålder. Det var ju nödvändigt att ha någonstans att lämna mig. Jag är övertygad om att det man längre fram i livet kommer att göra, det kommer redan till uttryck i ens späda år. Redan nu var jag danserska och revolutionär. Min mor, som blivit döpt och uppfostrad i en katolsk irländsk familj, var hängiven katolik, ända till dess hon kom underfund med att min far inte var det mönster av fulländning hon alltid trott honom vara. Hon lät skilja sig från honom och gav sig ut att trotsa världen tillsammans med sina fyra barn. Från den gången slog hennes katolska tro våldsamt om till avgjord ateism, och hon blev en efterföljare till Bob Ingersoll, vilkens arbeten hon plägade läsa högt för oss.

Bland annat höll hon före, att allt vad känslosamhet hette var dårskap, och när jag var helt liten, avslöjade hon för oss Santa Claus' hemlighet, med det resultat, att jag vid en julfest i skolan, när skollärarinnan delade ut gotter och kakor med orden: Titta, barn, vad Santa Claus har haft med sig åt er – steg upp och högtidligt genmälte: Det tror jag inte på, det finns ingen Santa Claus. Lärarinnan blev mycket upprörd. – Godsaker är bara för små flickor som tror på Santa Claus, sade hon. Jag vill inte ha några sötsaker, sade jag. Lärarinnan blev ond, oförståndigt nog, och befallde mig som straff att komma fram och sätta mig på golvet. Jag kom fram, vände mig till klassen och höll det första av mina beryktade tal. Jag tror inte på lögner, skrek jag. Mamma har sagt mig, att hon är för fattig att vara Santa Claus, det är bara rika mammor, som låtsas vara Santa Claus och ge julklappar.

Nu fick lärarinnan tag i mig och försökte tvinga mig att sitta ned på golvet, men jag höll benen stela och styva och gjorde motstånd. Hon ställde mig nu i skamvrån, men fast jag stod där, vände jag huvudet och skrek bakut över axeln: Det finns ingen Santa Claus, det finns ingen Santa Claus, tills hon slutligen blev tvungen att skicka mig hem. Jag gick hem, hela vägen gallskrikande: Det finns ingen Santa Claus – men jag kunde aldrig övervinna minnet av den orättvisa jag utsatts för, när jag berövats mina godsaker och fått straff för att jag sagt sanningen. När jag berättade det för min mor och frågade: Hade jag inte rätt? Inte finns det väl någon Santa Claus? svarade hon: Det finns ingen Santa Claus, och det finns ingen Gud, du har bara ditt eget kurage att hjälpa dig fram med. Och medan jag satt på fällen vid hennes fötter, läste hon Bob Ingersolls föreläsningar för oss den kvällen.

Den allmänna uppfostran ett barn får i skolan synes mig absolut värdelös. Jag minns, att jag i skolan ansågs antingen häpnadsväckande intelligent och satt som nummer ett i klassen, eller också hopplöst dum och satt lägst. Alltihop berodde på någon minnesslump eller om jag besvärat mig med att inlära det vi fått i läxa. Jag hade aldrig minsta aning om vad det egentligen handlade om. Vare sig jag satt högst eller lägst i klassen, så var det för mig en odräglig stund, varunder jag tittade på klockan, tills visaren pekade på tre och vi sluppo lösa. Min verkliga uppfostran grundlades om aftnarna, när min mor spelade Beethoven, Schumann, Schubert, Mozart och Chopin för oss eller läste högt för oss ur Shakespeare, Shelley, Keats eller Burns. Detta var förtrollade timmar för oss. De mesta läste min mor utantill, och vid en skolfest hänryckte jag en gång vid åtta års ålder mitt auditorium genom att recitera William Lytles "Antonius till Kleopatra":

    "Se, jag dör, jag dör, Egypten!
    Blodröd livsvåg ebben når."

Vid ett annat tillfälle när lärarinnan givit klassen i uppdrag att skriva var och en sitt livs historia, fick min ungefår detta utseende:

"När jag var fem år, hade vi ett litet hus vid Tjugutredje gatan. Vi kunde inte betala hyran, så vi fick inte stanna där, utan flyttade till Sjuttonde gatan, och efter en kort tid blev värden ovettig, så vi flyttade till Tjuguandra gatan, och där fick vi inte bo i fred, utan vi flyttade till Tionde gatan."

På detta vis fortsatte historien med ett oändligt antal flyttningar. När jag reste mig och läste upp den för skolan, blev lärarinnan mycket ond. Hon trodde det var ett dåligt skämt av mig, och jag skickades till skolföreståndarinnan, som skickade efter min mor. När min stackars mamma läst uppsatsen, brast hon i gråt och bedyrade, att det endast var alltför sant. Sådan var vår nomadliknande tillvaro.

Jag hoppas att skolorna förändrats, sedan jag var liten flicka. Min hågkomst av undervisningen i folkskolorna är en brutal brist på förståelse för barnen. Jag minns också plågan av att försöka sitta stilla på en hård bänk med tom mage eller kalla fötter i våta skodon. Lärarinnan tycktes mig vara ett omänskligt vidunder, som var till för att pina mig. Och om dylika lidanden bruka barnen aldrig orda.

Jag kan inte minnas, att jag någonsin led av fattigdomen i hemmet, där vi togo den som en självfallen sak; det var bara i skolan jag led. För ett stolt och känsligt barnasinne var skolsystemet, sådant jag erinrar mig det, lika förödmjukande som en botgöring. Jag var alltid i upprorsstämning gent emot detsamma.

När jag var omkring sex år gammal, kom min mor en dag hem och fann, att jag samlat ihop ett halvt dussin småttingar från grannskapet – allesammans så små, att de ännu ej kunde gå – och hade dem sittande framför mig på golvet, medan jag lärde dem att svänga på armarna. När hon begärde förklaring, upplyste jag henne om, att detta var min dansskola. Hon tyckte det var lustigt, satte sig vid pianot och började spela för mig. Skolan fortsatte och blev mycket populär. Längre fram kommo små flickor, och deras föräldrar betalade en smula pengar, för att jag skulle undervisa dem. Detta var begynnelsen till något som sedermera skulle bli en mycket inbringande sysselsättning.

När jag var tio år gammal, voro klasserna så stora, att jag upplyste min mor om att det var meningslöst, att jag mer skulle gå i skolan, eftersom det bara var att öda bort tid, när jag ändå kunde förtjäna pengar, något som jag ansåg vida viktigare. Jag satte upp håret högt på huvudet och sade, att jag var sexton år. Som jag var ganska lång för min ålder, trodde mig alla. Min syster Elizabeth, som uppfostrats hos min mormor, kom sedermera hem och bodde hos oss, och tog även del i undervisningen. Vi blevo mycket efterfrågade och undervisade i många av de rikaste hemmen i San Fransisco.

KAPITEL II.

Som min mor blivit skild, medan jag var spädbarn, hade jag aldrig sett min far. När jag en gång frågade en moster, om jag någonsin haft en far, svarade hon: Din far var en ond ande, som förstörde livet för din mor. Hädanefter föreställde jag mig honom alltid som djävulen i bilderboken med horn och svans, och när andra barn i skolan talade om sina fäder, höll jag mig tyst.

När jag var sju år gammal, bodde vi i tvenne mycket nakna rum tre trappor upp, och en dag hörde jag tamburklockan ringa, gick ut för att öppna och fick se en herre i hög hatt, som såg mycket bra ut, och som sade:

– Kan jag träffa Mrs. Duncan?

– Jag är Mrs. Duncans dotter, sade jag.

– Är detta Prinsessan Trubbnos? sade den främmande herrn. (Det hade varit hans smeknamn på mig, när jag var ett litet barn.)

Och plötsligt tog han mig i sina armar och överhöljde mig med tårar och kyssar. Jag var högst förbluffad häröver och frågade vem han var. Han svarade under tårar: Jag är din pappa.

Jag blev förtjust över nyheten och rusade in för att underrätta familjen.

– Det är en herre därute, som säger att han är min pappa.

Min mor reste sig, vit i ansiktet och upprörd, gick in i rummet bredvid och stängde dörren efter sig. En av mina bröder gömde sig under sängen, den andre retirerade in i ett skåp, och min syster fick ett våldsamt hysteriskt anfall.

– Säg åt honom att gå sin väg, säg åt honom att gå sin väg! ropade de.

Jag var mycket bestört, men som jag var en mycket hövlig liten flicka, gick jag ut igen och sade:

– De andra mår inte riktigt bra och kan inte ta emot i dag.

Varpå främlingen tog mig vid handen och bad mig gå en bit med honom.

Vi gingo nedför trapporna och ut på gatan. Jag trippade vid hans sida i ett slags förvirrad hänryckning vid tanken på att denne sköne man var min far och ej hade horn och svans, som jag alltid föreställt mig.

Han tog mig med sig till en glacerestaurang och proppade mig full med glace och bakelser. Jag återkom till familjen i ett tillstånd av vildaste hänförelse och fann dem fruktansvärt nedstämda.

– Det är en alldeles förtjusande herre, och han kommer igen i morgon och ska ge mig mera glace, berättade jag.

Men familjen vägrade träffa honom, och efter någon tid återvände han till sin andra familj i Los Angeles.

Härefter såg jag ej min far på några år, men då uppenbarade han sig plötsligt igen. Denna gång gick min mor in på att ta emot honom, och han skänkte oss ett förtjusande hus med stora danssalar, en tennisbana, en lada och en väderkvarn. Detta berodde på det faktum, att han skaffat sig en fjärde förmögenhet. Tre gånger i sitt liv hade han hittills lagt upp en förmögenhet, och alla hade han förlorat. Denna hans fjärde förmögenhet gick också kaputt i tidens fullbordan, och med den försvann även huset etc. Men under några år bodde vi i det sistnämnda, och det var för oss en fridens hamn mellan två stormiga resor.

Före nämnda kollaps träffade jag gång efter annan min far och fick klart för mig, att han var skald, samt lärde mig även uppskatta honom. Bland hans dikter fanns också en, som på sätt och vis utgjorde en profetia om min egen levnadsbana.

Jag berättar dessa utdrag ur min fars levnadshistoria, därför att dessa tidiga intryck haft ett ofantligt inflytande på mitt senare liv. Å ena sidan närde jag min fantasi med sentimentala romaner, medan jag å andra sidan hade ett synnerligen praktiskt exempel på äktenskapet för mina ögon. Hela min barndom förflöt liksom i skuggan från denne hemlighetsfulle fader, om vilken ingen ville tala, och det förfärliga ordet skilsmässa inristades på mitt sinnes mottagliga yta. Som jag inte kunde be någon förklara dessa saker för mig, försökte jag fundera ut dem på egen hand. De flesta romaner jag läste slutade med lyckliga äktenskap, om vilka det inte fanns anledning att skriva något mer. Men i somliga av dessa böcker, särskilt George Eliots "Adam Bede", fanns en flicka, som inte gifte sig, ett barn, som kom oombett till världen, och den förfärliga vanära, som faller över den stackars modern. Jag kände djupt orättvisan mot kvinnorna i detta sakernas tillstånd, och när jag jämförde detta med min fars och mors historia, beslöt jag på fläcken, att jag skulle leva för att strida emot äktenskapet och för kvinnornas frigörelse och för varje kvinnas rätt att skaffa sig ett eller flere barn, allt eftersom det behagade henne, samt skydda sin rätt och dygd. Detta kan tyckas egendomliga idéer för en liten tolvårig flicka, men mina levnadsomständigheter gjorde mig mycket brådmogen. Jag forskade i äktenskapslagarna och blev upprörd, när jag fick klart för mig kvinnornas slavliv. Jag började försöka läsa i min mors gifta väninnors ansikten, och jag kände på mig, att vart och ett av dem bar det grönögda vidundrets märke och slavstämpeln. Jag avlade en ed, att jag aldrig skulle förnedra mig till detta. Denna ed har jag alltid hållit, till och med när den medförde schism med min mor och missförstånd från hela världens sida. Bland det bästa sovjetregeringen uträttat var avskaffandet av äktenskapet.

Numer skulle jag tro, att de flesta frisinnade kvinnor mer eller mindre utpräglat hysa samma uppfattning som jag, men för tjugu år sedan framkallade min vägran att vigas och mitt eget personliga exempel på en kvinna, som föder barn utom äktenskapet, omfattande missförstånd. Många kvinnor ha frågat mig: Men vem ska försörja barnen? Mig synes, att i den mån vigselceremonien erfordras som garanti för ett påtvunget barnaunderhåll, gifter man sig med en man, den man misstänker skall under vissa givna omständigheter vägra försörja sina barn, något som är en ganska förnedrande tanke. Ty då gifter man sig med en man, som man redan på förhand misstänker för att vara en skurk. Jag hyser emellertid icke så låga tankar om männen, att jag tror den övervägande procenten bland dem utgöres av sådana lågt stående exemplar av människosläktet.

Det var tack vare min mor som vår barndom blev så helt genomvävd av musik och poesi. Om kvällarna kunde hon sitta vid pianot och spela i timtal, och det fanns inga bestämda klockslag, när vi skulle gå till sängs eller stiga upp, icke heller någon allmän dagordning för oss. Tvärtom tror jag nästan min mor glömde bort oss helt och hållet, när hon fördjupade sig i sin musik eller deklamerade poesi, glömsk av allting runt omkring sig. Även en av hennes systrar, moster Augusta, var mycket talangfull. Hon hälsade ofta på hos oss och brukade ställa till små privata amatörföreställningar. Hon var mycket vacker, med svarta ögon och kolsvart hår, och jag minns henne klädd i svarta knäbyxor av sammet som Hamlet. Hon hade en härlig röst och skulle säkerligen haft en stor framtid som sångerska, om icke hennes föräldrar betraktat allt som rörde teater såsom djävulens verk. Nu inser jag, att hela hennes liv ödelades av något som nu i våra dar skulle vara en smula svårt att förklara – Amerikas puritanska anda. De första nybyggarna i Amerika förde med sig en viss själsinriktning, som aldrig helt försvunnit. Och deras karaktärsstyrka tryckte sin prägel på det vilda landet, tämde de vilda människorna, indianerna och de vilda djuren på ett förunderligt sätt. Men därjämte försökte de också ständigt tämja sig själva, detta med, konstnärligt sett, ödesdigra resultat.

Från sin tidigaste barndom hade min moster Augusta förkrossats under denna puritanska anda. Hennes skönhet, hennes impulsivitet, hennes vackra röst skulle alla utplånas. Vad var det som på denna tid kom människor att utbrista: Jag ville hellre se min dotter död än på scenen! Nu för tiden är det nästan omöjligt att förstå denna känsla, då stora skådespelare och skådespelerskor ha tillträde till de mest exklusiva kretsar.

Jag antar, att det var vårt irländska blod som gjorde, att vi barn alltid befunno oss i uppror mot detta puritanska tyranni.

En av de första följderna av vår flyttning till det stora huset vår far skänkt oss, var öppnandet av min bror Augustins teater i ladan. Jag minns, att han klippte ut en bit ur skinnfällen i förmaket att användas till skägg åt Rip Van Winkle, som han framställde så realistiskt, att jag brast i gråt, där jag satt och såg på honom från en havrebinge nere bland publiken. Vi voro alla synnerligen lättrörda och kunde aldrig hålla våra känslor tillbaka.

Den lilla teatern hade framgång och blev riktigt berömd i trakten. Den gav oss längre fram anledning till en turné utmed kusten. Jag dansade, Augustin reciterade dikter, och efteråt uppförde vi en komedi, i vilken också Elizabeth och Raymond uppträdde. Fast jag vid denna tid bara var tolv år gammal och de andra ännu i tonåren, voro dessa våra turnéer längs kusten med uppträdanden i Santa Clara, Santa Rosa, Santa Barbara o.s.v. riktigt lyckade.

Min barndoms bärande känslostämning var en ständigt upprorisk anda mot det trångbröstade samhälle, vari vi levde, och mot livets begränsning samt en ständigt växande längtan att fly österut till något som jag inbillade mig skulle erbjuda större vidder. Hur ofta brukade jag inte harangera familjen och släktingarna och alltid sluta med dessa ord: Vi måste härifrån – här kan vi aldrig uträtta något.

Jag var den modigaste medlemmen av familjen, och när det absolut inte fanns något ätbart i huset, gick jag frivilligt till slaktaren och lyckades med mina tricks förmå honom att ge oss lammkotletter utan betalning. En gång skickades jag till bagaren för att övertala honom att ge oss fortsatt kredit. För mig inneburo dessa promenader verkliga äventyr, i synnerhet när jag hade framgång, vilket vanligtvis var fallet. Jag brukade dansa av glädje hela vägen hem, där jag kom med bytet i famnen och kände mig som en stråtrövare till mods. Det var en nyttig fostran, detta, ty genom att lära mig handskas med ilskna slaktare, förvärvade jag den teknik, med vilken jag sedermera skulle trotsa svårhanterliga impressarier.

Jag minns en gång, hur jag som litet barn fann min mor gråtande över några saker hon stickat åt en butik, och som man vägrat ta emot. Jag tog korgen från henne, satte en av de stickade mössorna på huvudet och ett par muddar på händerna och gick sedan från dörr till dörr och försålde dem. Jag fick samtliga saker sålda och kom hem med dubbelt så mycket pengar som min mor skulle ha fått från butiken.

När jag hör familjefäder säga, att de arbeta för att lämna barnen en massa pengar i arv, undrar jag, om de begripa, att de härigenom beröva sina barn all äventyrets anda i deras tillvaro. Varje dollar de lämna dem gör dem svagare. Det bästa arv du kan ge ditt barn är att låta det ta sig fram alldeles på egen hand. Vår fostran förde min syster och mig till de rikaste hemmen i San Fransisco. Jag avundades icke dessa rika barn, beklagade dem tvärtom. Jag häpnade över futtigheten och enfalden i deras tillvaro, och i jämförelse med dessa barn till millionärer tyckte jag mig själv vara tusen gånger rikare i fråga om allt sådant som gör livet värt att leva.

Vårt rykte som danspedagoger tillväxte. Vi kallade det för ett nytt system, men i verkligheten var det intet system. Jag följde min fantasi och improviserade samt lärde ut vilken bagatell som helst, som råkade falla mig in. En av mina första danser var Longfellows dikt "Jag sköt en pil i luften av". Därvid reciterade jag först dikten och lärde barnen följa dess innebörd i rörelser och åtbörder. På kvällarna brukade min mor spela för oss, medan jag komponerade danser. En kär gammal väninna, som ofta hälsade på oss om aftnarna och som tidigare varit bosatt i Wien, brukade säga, att jag erinrade henne om Fanny Essler, vilkens triumfer hon plägade skildra för oss. Isadora blir en andra Fanny Essler, kunde hon säga, och detta väckte ärelystna drömmar till liv inom mig. Hon uppmanade min mor att föra mig till en berömd balettmästare i San Fransisco, men hans undervisning tilltalade mig ej. När han ville, att jag skulle stå på tå, frågade jag varför, och när han svarade: Därför att det är vackert – sade jag, att det var fult och mot naturen, och efter tredje lektionen lämnade jag hans kurs för att aldrig återvända. Den stela, banala gymnastik han kallade dans, fördärvade endast mina drömmar. Jag drömde om dans av helt annat slag. Jag visste inte riktigt, vad det skulle bli för något, men jag trevade bort mot en osynlig värld, i vilken jag anade, att jag skulle kunna inträda, om jag bara hittade nyckeln. Jag hade min konst inom mig, redan när jag var en liten tös, och tack vare min hjältemodiga, fantasirika mor blev denna konst aldrig förkvävd i mig. Vad helst ett barn skall ta sig för i livet, så bör det börja därmed vid tidiga år. Jag undrar, hur många föräldrar som inse, att den så kallade uppfostran de ge sina barn, bara driver dem ut i det jämnstrukna och berövar dem alla möjligheter att utföra något vackert och originellt. Men det måste väl så vara, förmodar jag; vilka skulle eljest förse oss med expediter och bankfolk, som ändå äro oundgängliga för den civiliserade tillvaron?

Min mor hade fyra barn. Genom tvång och uppfostran i förening skulle hon väl ha kunnat förvandla dem till nyttiga medborgare, och ibland brukade hon klaga: Varför ska de nu vara konstnärliga av sig alla fyra och inte en av dem praktiskt anlagd? Men det var nog hennes egen ljuva, rastlösa ande, som gjorde oss till konstnärer. Min mor brydde sig aldrig om materiella ting, och hon lärde oss att hysa ett fint förakt för alla sådana ägodelar som hem, möbler och andra slags tillhörigheter. Det var efter hennes föredöme som jag i hela mitt liv aldrig burit en juvel. Hon lärde oss att sådant var skräp.

När jag lämnat skolan, började jag läsa mycket. I Oakland, där vi bodde, fanns ett folkbibliotek, och hur långt vi än bodde därifrån, sprang eller dansade eller hoppade jag dit och tillbaka. Bibliotekarien var en mycket framstående och mycket vacker kvinna, en kalifornisk dikterska, Ina Coolbrith. Hon uppmuntrade mig att läsa, och jag tyckte hon alltid såg glad ut, när jag bad om bra böcker. Hon hade underbara ögon, som glödde av eld och lidelse. Sedermera fick jag veta, att min far varit djupt förälskad i henne. Tydligen var hon hans livs stora passion, och sannolikt var det genom omständigheternas osynliga trådar, som jag kände mig dragen till henne.

Vid denna tid läste jag alla Dickens', Thackerays och Shakespeares arbeten och därtill tusentals romaner, bra och dåliga, inspirerade verk och struntlektyr om vartannat – allting slukade jag. Jag brukade sitta uppe om nätterna och läsa ända till gryningen vid skenet från ljusstumpar, som jag samlat under dagens lopp. Jag började också skriva en roman, och samtidigt redigerade jag en tidning, som jag helt och hållet skrev själv, med ledare, platsnyheter och "short stories". Vidare förde jag dagbok och använde här ett av mig uppfunnet hemligt språk, ty vid denna tid hade jag en stor hemlighet. Jag var förälskad.

Vid sidan av våra klasser med barn hade min syster och jag åtagit oss några äldre elever, vilka hon undervisade i vad som på den tiden kallades "societetsdans", vals, mazurka, polka o.s.v. Bland dessa elever voro två unga män, den ene läkare och den andre apotekare. Apotekaren var förbluffande skön att skåda och hade ett bedårande namn – Vernon. Jag var elva år vid den tiden, men såg äldre ut, alldenstund jag hade håret uppsatt och bar långa klänningar. I min dagbok skrev jag, att jag var vansinnigt, passionerat förälskad, och det tror jag nog jag var också. Om Vernon visste om det eller ej, har jag inte reda på. Vid den åldern var jag alltför blyg att bekänna min lidelse. Vi gingo tillsammans till baler och danstillställningar, där han dansade mest varje dans med mig, och efteråt satt jag uppe till in på småtimmarna och skildrade i min dagbok de hänförande skälvningar jag erfarit, när jag, som jag uttryckte det, "svävade omkring i hans famn". Om dagarna var han sysselsatt i en drug store [drug store, den speciellt amerikanska butikstyp, som i sig förenar speceriaffär, parfymbutik och apotek] vid huvudgatan, och jag vandrade långa vägar för att en enda gång få gå förbi denna affär. Någon gång samlade jag mod och gick in och hälsade. Jag fick också reda på vilket hus han bodde i, och jag brukade springa hemifrån på kvällen för att se ljuset i hans fönster. Denna min passion räckte i två år, och jag tror, att jag led ganska avsevärt. När de två åren gått, eklaterade han förlovning med en ung flicka ur Oaklandsocieteten. Jag anförtrodde min vånda åt min dagbok, och jag minns bröllopsdagen och vad jag kände, när jag såg honom vandra ned genom kyrkan med en enkel flicka i vit slöja bredvid sig.

Sista gången jag dansade i San Fransisco inträdde i mitt klädrum en man med snövitt hår men i övrigt mycket ungdomlig och påfallande vacker. Jag kände genast igen honom – det var Vernon. Jag tyckte, att efter så många år borde jag kunna berätta för honom om min ungdoms förälskelse, jag tänkte det skulle roa honom, men han blev ytterligt förfärad och talade om sin hustru, den enkla flickan, vilken fortfarande tycktes vara i livet, och från vilken han aldrig vänt sin tillgivenhet. Vad somliga människors liv kan vara enkelt!

Detta var min första kärlek. Jag var gränslöst förälskad, och sedan dess tror jag aldrig jag upphört att vara gränslöst förälskad. För ögonblicket håller jag på att hämta mig från senaste anfallet, som varit våldsamt och ödesdigert. Jag befinner mig så att säga i konvalescentens mellanakt före finalen – eller kanske föreställningen redan är slut? Jag skulle kunna ställa ut min fotografi och fråga läsarna, vad de tycka.

KAPITEL III.

Under inflytande av de böcker jag läst beslöt jag lämna San Fransisco och resa utrikes. Jag funderade på att sluta mig till något stort teatersällskap, och en dag uppsökte jag direktören för en resande trupp, som uppträdde en vecka i San Fransisco, och bad att få dansa för honom. Uppvisningen ägde rum på morgonen, på den stora, svarta, tomma scenen. Min mor spelade åt mig. Jag dansade i en liten vit tunika till några av Mendelssohns "Lieder ohne Worte". När det var slut, satt direktören tyst ett ögonblick, därpå vände han sig till min mor och yttrade:

– Det här passar inte för teatern. Det passar bättre i en kyrka. Jag råder er att ta er lilla flicka med er hem.

Besviken men icke övertygad gjorde jag upp andra planer. Jag sammankallade familjen till rådplägning och klargjorde för dem, varför livet i San Fransisco var omöjligt. Min mor var en smula yr i huvudet men likväl färdig att följa med mig vart som helst, och vi två gåvo oss först i väg – på turistbiljett till Chicago. Min syster och mina två bröder stannade i San Fransisco för att följa efter, när jag väl tjänat in en förmögenhet åt familjen.

När vi en het junidag anlände till Chicago, hade vi med oss en liten koffert, min mormors gammalmodiga smycken och tjugufem dollars. Jag väntade mig, att jag genast skulle få engagemang, och att allting skulle vara lätt och trevligt. Detta blev emellertid inte fallet. Medförande min lilla vita grekiska tunika besökte jag och dansade för den ene impressarion efter den andre. Men de sade alltid detsamma som den förste: Det är förtjusande, men passar inte för teatern.

Veckorna gingo och pengarna togo slut; min mormors pantsatta smycken inbragte inte mycket. Det oundvikliga inträffade. Vi kunde ej betala hyran för vårt rum, allt vårt bagage kvarhölls, och en dag stodo vi på gatan utan en slant i fickan. Fortfarande hade jag en liten spetskrage på min klänning, och hela den dagen vandrade jag omkring i timmar i den stekande solhettan och försökte sälja denna spetskrage. Till slut lyckades jag långt fram på eftermiddagen. (Jag tror jag fick tio dollars för den.) Det var mycket vackra irländska spetsar, och pengarna voro tillräckliga till hyra. För de pengar som voro över, köpte jag en låda tomater, och i en vecka levde vi på dessa tomater – utan bröd och utan salt. Min stackars mor blev så svag, att hon ej längre förmådde sitta uppe. Varje morgon brukade jag gå ut tidigt för att söka komma till tals med impressarier, men till sist beslöt jag ta vad arbete jag kunde få och begav mig till en platsanskaffningsbyrå.

– Vad kan ni för något? frågade kvinnan vid disken.

– Allt möjligt, svarade jag.

– Jaså, ni ser då ut som om ni inte kunde nå'nting.

I förtvivlan vände jag mig en dag till direktören för Masonic Temples takträdgård. Med en stor cigarr i mungipan och hatten på trekvart betraktade han överlägset min dans, medan jag svävade fram och tillbaka till tonerna av Mendelssohns "Frühlingslied".

– Jaha, ni är ju söt, sade han, och behagfull. Och om ni vill strunta i allt det där och göra något som det är sprätt på, så ska jag engagera er.

Jag tänkte på min stackars mor, som där hemma höll på att tyna bort med de sista tomaterna, och frågade honom så, vad han menade möd sprätt.

– Jo, inte det där ni gör, sade han. Något med korta kjolar och rysch och sparkningar. Ni kan ju göra det där grekiska först och sedan byta om och sparka i balettkjolar, det kunde vara roligt.

Men var skulle jag få kläderna från? Jag insåg att det skulle vara oförmånligt att be om lån eller förskott och svarade därför, att jag skulle komma igen dagen därpå med rysch och sparkningar och sprätt. Jag gick ut. Det var en het dag – verkligt Chicagoväder. Jag gick gatan framåt, trött och matt av hunger, när jag framför mig fick se en av Marshall Fields stora affärer. Jag gick in och bad att få träffa chefen samt visades in på kontoret, där en ung herre satt vid ett skrivbord. Han såg vänlig ut, och jag förklarade för honom, att jag måste ha en balettkjol med rysch till nästa dag, och att jag skulle betala honom av min lön, bara han ville ge mig kredit. Jag vet inte, vad det var, som förmådde den unge mannen att villfara min begäran, men han gjorde det emellertid. Åratal efteråt träffade jag honom i mångmillionären Gordon Selfridges skepnad. Jag köpte vitt och rött tyg till kjolar och spetsrysch därjämte. Med paketet under armen gick jag hem och fann min moder nästan uppgiven. Men hon satte sig tappert upp i sängen och sydde min kostym åt mig. Hela natten arbetade hon, och på morgonen syddes de sista kråsen på. Jag återvände till direktören på takträdgården. Orkestern var färdig.

– Vad ska ni ha för musik? frågade han.

Det hade jag inte tänkt på, men jag sade: "The Washington Post" – som var populär på den tiden. Musiken spelade upp, och jag gjorde mitt bästa för att åstadkomma ett improviserat "sprättigt" nummer. Direktören blev uppriktigt förtjust, tog cigarren ur munnen, talade och sade:

– Det där var briljant! Kom hit i morgon kväll, så ska jag reklamera särskilt för det här numret.

Han betalade mig femtio dollars i veckan och var hygglig nog att ge mig pengar i förskott.

Jag gjorde stor succés på takträdgården under fingerat namn, men jag avskydde alltsammans, och när direktören vid veckans slut ville förlänga engagemanget och till och med erbjöd mig en turné, avböjde jag. Vi voro räddade från svältdöden, men jag hade fått nog av att roa publiken med något som stred mot mina ideal. Och det var första och sista gången jag gjorde det.

Denna sommar tror jag var en av de mest pinsamma perioderna i mitt liv, och varje gång jag sedan uppträtt i Chicago har blotta åsynen av gatorna givit mig en kväljande förnimmelse av hunger.

Men icke en gång under dessa förfärliga dagar föreslog min tappra mor, att vi skulle fara hem igen.

En dag gav mig en person ett introduktionsbrev till en kvinnlig journalist, vid namn Amber, som var redaktionssekreterare vid en av de stora chicagotidningama. Jag uppsökte henne. Hon var lång och mager, omkring fyrtiofem år och rödhårig. Jag berättade för henne mina åsikter om dans, hon lyssnade intresserad och inbjöd mig och min mor till "Bohemia", där vi skulle få träffa konstnärer och skriftställare. Vi gingo samma afton till klubben i fråga. Den logerade högst uppe i ett högt hus och bestod av några nakna rum med stolar och bord, vid vilka trängdes de underligaste människor jag i mitt liv träffat. Mitt ibland dem satt Amber, som med karlliknande röst utropade:

– Alla goda bohemare laget runt! Alla goda bohemare laget runt!

För var gång hon ropade, lyftes ölmuggarna, och man svarade med hurrarop och sång.

Mitt i allt detta kom jag med min religiösa dans. Bohemarna voro konfysa. Men de tyckte i alla fall att jag var en trevlig liten flicka och bådo mig komma och hälsa på dem var kväll.

De utgjordes av poeter, målare och aktörer av nästan alla nationaliteter. Ett enda hade de gemensamt: ingen av dem ägde en cent. Och jag misstänker, att många bland dem i likhet med oss inte skulle haft något att äta heller, om det ej varit för de sandwiches och det öl, som serverades på klubben och som Amber mestadels bjöd på av ren frikostighet.

Bland bohemarna var en polack vid namn Miroski. Det var en fyrtiofem års man med en stor rödlockig kalufs, rött skägg och genomträngande blå ögon. Han satt vanligen i en vrå, rökte sin pipa och tittade på bohemarnas "divertissements" med ett ironiskt leende. Men han var den ende av alla dem jag då dansade för, som begrep mina idéer och mitt arbete. Även han var mycket fattig. Likväl bjöd han ofta min mor och mig på middag på någon liten restaurang eller förde oss med buss ut på landet, där vi åto lunch ute i skogen. Han var en mycket egendomlig man, skald och målare, och han försökte uppehålla sig med att utöva sin konst i Chicago. Men han kunde aldrig reda sig och svalt halvt om halvt ihjäl där.

Vid denna tid var jag bara en liten flicka, för ung att förstå hans livs tragedi och hans kärlek. I vår intrikata tid skulle man nog knappast kunna föreställa sig, hur okunniga och oskuldsfulla den tidens amerikaner voro. Min föreställning om livet var då uteslutande lyrisk och romantisk. Jag hade ej erfarit eller kommit i kontakt med kärlek i djupare mening, och det dröjde, innan jag ens kom underfund med den lidelse jag tänt hos Miroski. Denne fyrtiofemårige man hade blivit våldsamt förälskad, så som endast en polack kan bli det, i mig, lilla naiva, oskyldiga flicka. Min mor hade tydligen ingen aning härom och lät oss vara tillsammans ganska mycket. När han slutligen ej längre kunde motstå frestelsen att kyssa mig och bad mig gifta mig med honom, trodde jag, att detta skulle bli mitt livs enda stora kärlek.

Men sommaren började lida mot sitt slut, och vi voro fullkomligt utan tillgångar. Jag insåg, att ingenting stod att vinna i Chicago och bestämde, att vi skulle bege oss till New York. Men hur? En dag läste jag i tidningen, att den store Augustin Daly och hans sällskap med Ada Rehan som stjärna uppträdde i staden. Jag beslöt uppsöka den mäktige mannen, vilken hade rykte om sig att vara den mest konstälskande och estetiskt anlagde teaterledaren i Amerika. Många middagar och kvällar stod jag vid teaterns sceningång och sände gång på gång in namnuppgift med begäran att få träffa Augustin Daly. Man sade mig, att han var upptagen, och att jag finge råka hans närmaste man. Men jag avböjde detta och föregav, att jag måste råka Daly själv i en mycket viktig angelägenhet. En kväll i skymningen fick jag äntligen företräde för den store mannen. Han hade ett utomordentligt fint utseende, men mot främlingar kunde han antaga ett ytterst barskt sätt. Jag blev rädd men samlade allt mitt mod och höll ett långt och ovanligt tal för honom.

– Jag har ett stort förslag att framlägga för er, Mr. Daly, och ni är troligen den ende man här i landet, som kan förstå det. Jag har upptäckt dansen. Jag har upptäckt denna konst, som varit försvunnen i två tusen år. Ni är en överlägsen dramatisk konstnär, men er teater saknar något, som gjorde den gamla grekiska teatern stor, och det är danskonsten, den tragiska kören. Utan den är teatern huvud och kropp utan ben, som kunna bära den vidare. Jag kommer till er med dansen. Jag kommer till er med den tanke, som skall revolutionera hela vår tidsålder. Var jag har upptäckt den? Vid Stilla Havet, i Sierra Nevadas vajande barrskogar. Jag har sett det unga Amerikas idealgestalt dansa på krönet av Klippiga bergen. Jag skall skapa en ny dans för Amerikas barn, en dans, som skall ge uttryck åt Amerika. Jag skall skänka er teater den levande ande den behöver, dansens ande. Ty som ni vet, fortfor jag, i det jag försökte ignorera den store direktörens otåliga: – Det är nog – det är alldeles nog! – ni vet, fortfor jag och höjde rösten, att teatern föddes ur dansen, att den förste skådespelaren var en dansör. Han dansade och sjöng. Så föddes sorgespelet, och innan dansen återvänder till teatern, kan inte teatern fullt uttrycka sig själv.

Augustin Daly visste inte rätt vad han skulle ta sig till med detta besynnerliga barn. Hans enda svar var:

– Ja, jag har en liten roll i en pantomim, som kommer upp i New York. Ni kan infinna er till repetition första oktober, och passar ni, så får ni stanna. Vad heter ni?

– Jag heter Isadora, svarade jag.

– Isadora. Det var ett vackert namn, sade han. Jaha, Isadora, då ses vi i New York första oktober.

Överväldigad av förtjusning rusade jag hem till mor.

– Äntligen är det någon som uppskattar mig, mor, sade jag. Jag är engagerad av den store Augustin Daly. Vi måste vara i New York första oktober.

– Ja, sade mor; men hur ska vi bära oss åt med järnvägsbiljetter?

Det var just frågan. Då fick jag en idé. Jag skickade följande telegram till en vän i San Fransisco:

    Storartat engagemang. Augustin Daly. Måste till New York
    första oktober. Telegrafera respengar hundra dollars.

Och det underbara inträffade. Pengarna kommo. Och med dem min syster Elizabeth och min bror Augustin, som med anledning av telegrammet fått för sig, att nu var familjens lycka gjord. Likväl lyckades vi alla komma tågledes till New York, vilda av hänryckning och saliga förväntningar. Äntligen skall världen förstå mig, tänkte jag. Om jag vetat, vilken tid som låg framför mig, hade jag kanhända förlorat modet.

Ivan Miroski var förtvivlad över att skiljas från mig. Men vi svuro varandra evig kärlek, och jag förklarade för honom, hur lätt det skulle gå för oss att gifta oss, sedan jag tjänat en förmögenhet i New York. Inte för att jag trodde på äktenskapet, men vid det laget ansåg jag det säkrast att göra min mor till viljes.

KAPITEL IV.

Mitt första intryck av New York var att staden ägde mer av skönhet och konst i sig än Chicago. Och dessutom var jag glad åt att än en gång befinna mig vid havet. Jag har alltid känt mig halvkvävd i städer inåt land.

Vi slogo oss ned i ett pensionat vid en sidogata till Sjätte avenyn. Dess underliga gäster där tycktes liksom "bohemarna" blott ha ett enda drag gemensamt: ingen var i stånd att betala sin hyra, och alla levde i ständig risk att bli utkastade.

En förmiddag infann jag mig vid sceningången till Dalys teater och insläpptes ånyo till den store mannen.

– Vi har fått hit den stora pantomimstjärnan Jane May från Paris, sade han. Och där finns en roll åt er, ifall ni kan uppträda i pantomim.

Pantomim har nu aldrig förefallit mig att vara konst. Rörelse är lyriskt och emotionellt uttrycksmedel, som ej kan ha något med ord att göra, och i pantomimen ersättas orden med åtbörder, så att det varken blir dansörens eller aktörens konst utan kommer någonstädes mellan de två i hopplös sterilitet. Emellertid hade jag intet annat att göra än ta emot rollen. Jag tog hem den för att sätta mig in i den, men alltihop föreföll mig oerhört enfaldigt och absolut ovärdigt mina ideal och målet för mina strävanden.

Första repetitionen var en förfärlig missräkning. Jane May var en liten dam med ett ytterligt våldsamt temperament, som vid alla tillfällen for ut i fullt raseri. När jag blev tillsagd, att jag måste peka på henne för att säga du, trycka handen mot hjärtat för att säga älska och häftigt slå mig för bröstet för att säga mig, tycktes mig alltsammans bra löjligt. Och som mitt hjärta inte var med däri, gjorde jag alltsammans så uselt, att Jane May blev förargad. Hon vände sig till Mr. Daly och förklarade, att jag totalt saknade talang och omöjligt kunde utföra rollen. När jag hörde detta, insåg jag att det skulle innebära, att vi allesammans lämnades i sticket i ett förfärligt pensionat och i klorna på en skoningslös värdinna. Jag såg för min inre blick den lilla koristen, som dagen förut blivit utkörd på gatan utan sin koffert, och jag mindes allt som min stackars mor fått genomgå i Chicago. Tårarna kommo mig i ögonen och rullade nedför mina kinder. Jag måtte ha sett ynklig ut, ty Mr. Daly fick ett vänligare uttryck. Han klappade mig på axeln och sade till Jane May:

– Som ni ser, är hon mycket uttrycksfull när hon gråter. Hon lär sig det nog.

Men repetitionerna voro ett martyrium för mig. Jag måste göra rörelser, som jag tyckte voro simpla och dumma, och som ej hade något sammanhang med musiken. Ungdomen är emellertid läraktig, och slutligen lyckades jag få fram det humoristiska i rollen.

Jane May hade Pierrots roll, och där förekom en scen, där jag skulle flirta med Pierrot. Tre olika gånger skulle jag närma mig och kyssa Pierrot tre gånger på kinden. Vid generalrepetitionen gjorde jag detta med sådant eftertryck, att mina röda läppar stannade kvar på Pierrots vita kind. Härvid förvandlades Pierrot till Jane May, som i fullt ursinne gav mig en örfil. En förtjusande entré i teaterlivet!

Likväl kunde jag, allt eftersom repetitionerna skredo framåt, icke annat än beundra denna pantomimskådespelerskas utomordentliga, vibrerande uttrycksfullhet. Om hon ej varit fängslad i pantomimens falska form, skulle hon ha varit en stor danserska. Men denna form var alltför begränsad. Jag hade ofta lust att säga:

– Om ni vill tala, varför talar ni då inte? Vad skall det tjäna till att göra alla dessa åtbörder som i ett hem för dövstumma?

Premiären kom. Jag bar en direktoarkostym av blått siden, en blond peruk och en stor halmhatt. Ack, vilken konstens revolution hade jag icke kommit för att ställa till här i världen. Min kära mor satt på första bänken och var ganska förbryllad. Icke ens nu föreslog hon, att vi skulle fara tillbaka till San Fransisco, men jag kunde se, att hon var bittert besviken. Så mycken strävan och så klent resultat!

Under repetitionstiden hade vi inga pengar. Vi kördes bort från pensionatet och hyrde två omöblerade rum med absolut ingenting i dem vid 180:de gatan. Vi hade inga pengar till spårvagn, och ofta fick jag gå till fots från Dalys teater vid 29:de gatan. Jag brukade springa på smutsen, hoppa på trottoaren och promenera på träbanorna, för att vägen skulle verka kortare. Jag hade uppfunnit alla möjliga system för detta ändamål. Lunch åt jag ej, ty jag hade inga pengar; därför brukade jag under lunchtimmen gömma mig i en av logerna och somna in av ren utmattning och sedan åter börja repetera på middagen på fastande mage. I sex veckor repeterade jag på detta vis och uppträdde sedan under en veckas tid, innan någon lön utbetalades.

Efter tre veckor i New York for truppen ut på turné. Jag fick femton dollars i veckan och sände hem hälften därav till min mor. När vi stego av vid en station, begav jag mig ej till något hotell utan vandrade med kappsäcken i hand omkring på spaning efter ett pensionat, som skulle vara billigt nog. Maximum för mig var femtio cent pr dag, allting inberäknat, och ibland fick jag gå många trötta steg, innan jag fick tag på ett sådant ställe. Ibland hamnade jag i mycket underliga environer – jag minns ett ställe där jag fick ett rum utan nyckel, och där karlarna i huset – de flesta druckna – gjorde oavbrutna försök att komma in i mitt rum. Jag var skräckslagen och barrikaderade dörren med ett tungt skåp, som jag drog tvärs över rummet, men inte ens nu vågade jag sova utan satt på vakt hela natten. Jag kan icke tänka mig en av Gud mer övergiven människotillvaro än den som framleves i resande teatersällskap.

Efter två månaders turnerande återvände sällskapet till New York. Det hela hade varit ett stort finansiellt fiasko för Mr. Daly, och Jane May for tillbaka till Paris.

Vad skulle det nu bli av mig? Jag träffade ånyo Mr. Daly och försökte intressera honom för min konst, men han var döv och likgiltig för allt vad jag föreslog honom.

– Jag ska skicka ut ett sällskap med "Midsommarnattsdrömmen", sade han. Har ni lust, så kan ni få dansa i älvscenen.

Mitt begrepp om dans var, att denna skulle uttrycka människors känslor och sinnesstämningar. För älvor hyste jag intet som helst intresse. Men jag gick in på saken och föreslog, att jag skulle dansa till Mendelssohns Scherzo i skogsscenen före Titanias och Oberons entré.

På premiären var jag klädd i en lång, rak tunika av vit och guldfärgad gas med två vingar. Jag motsatte mig energiskt vingarna, som föreföllo mig löjliga. Jag försökte göra klart för Daly, att jag kunde uttrycka vingar utan att sätta på mig sådana av papiermaché, men han var obeveklig. Jag kom in ensam på scenen första kvällen. Jag var förtjust. Äntligen var jag ensam på scenen med en stor publik framför mig, och jag kunde dansa. Och dansa gjorde jag – så bra att publiken spontant applåderade mig. När jag kom ut från scenen, väntade jag att finna Daly belåten och redo att lyckönska mig. I stället var han rasande. – Det här är ingen music-hall! dundrade han. Oerhört att publiken skulle applådera denna dans! Nästa kväll när jag skulle dansa, var all belysning släckt. Och var gång jag dansade i "Midsommarnattsdrömmen" dansade jag i mörkret. Ingen kunde se något på scenen mer än något vitt som fladdrade.

Efter två veckor i New York sändes även "Midsommarnattsdrömmen" på turné, och åter fick jag dragas med tråkiga resor och jakt efter pensionat. Men min lön hade nu höjts till tjugufem dollars i veckan. På detta sätt förflöt ett år.

Jag var ytterligt olycklig till mods. Mina drömmar, mina ideal, min ärelystnad, allt syntes fåfängt. Jag fick mycket få vänner i teatersällskapet. Man tyckte, att jag var underlig. Jag brukade gå omkring bakom scenen med en bok av Marcus Aurelius. Jag försökte anlägga ett stoiskt betraktelsesätt för att lätta den oavbrutna nedstämdhet, vari jag levde. En vän fick jag emellertid på denna turné – en ung flicka vid namn Maud Winter, som spelade Titania. Hon var mycket intagande och behaglig. Men hon hade en underlig mani att leva på apelsiner och inte förtära någon annan föda. Jag förmodar, att hon ej var skapad för denna världen; några år senare läste jag i tidningarna, att hon avlidit i perniciös anemi.

Truppens stjärna var Ada Rehan – en stor skådespelerska men högst obehaglig mot kamraterna – och den enda tillfredsställelse jag hade av resan var den, att jag kunde få se henne agera. I New York brukade jag ofta iakttaga henne, när hon spelade Rosalind, Beatrice och Portia. Hon var en av världens mest överlägsna skådespelerskor. Men i dagliga livet vårdade hon sig icke om att göra sig avhållen bland truppens övriga medlemmar. Hon var mycket stolt och reserverad och tycktes anse det som en ansträngning till och med att hälsa på oss, ty en dag var följande anslag uppsatt bakom scenen:

    Sällskapets medlemmar underrättas härmed om att de icke
    behöva hälsa på Miss Rehan.

Under de båda år jag tillhörde Augustin Dalys sällskap hade jag faktiskt aldrig nöjet att tala med Miss Rehan. Hon ansåg tydligen icke de underordnade personerna i sällskapet värda att tagas notis om. Jag minns hur hon en dag, när hon fått vänta på en grupp av oss hos Daly, svängde handen över allas våra huvuden och utbrast: Hör nu, chefen, hur kan ni låta mig stå och vänta på de nollorna? (Som jag var en av nollorna, satte jag ej vidare värde på uttrycket.) Jag förstår ej, huru en så framstående och fascinerande kvinna som Ada Rehan kunde begå ett sådant misstag, och jag kan endast förklara det med att hon vid denna tid var nära femtio år gammal. Hon hade länge varit föremål för Dalys tillbedjan, och måhända ogillade hon, att han i tur och ordning ur sällskapet tog ut någon vacker flicka, som under de närmaste par, tre veckorna plötsligt upphöjdes till huvudroller utan någon som helst påvisbar orsak men förmodligen av någon anledning, som Miss Rehan icke godkände. Som konstnär hyser jag den största beundran för Ada Rehan, och på den tiden skulle en liten vänlig uppmuntrarn från henne betytt mycket för mig. Men under de båda åren såg hon aldrig åt mig. Jag minns till och med, att hon vid slutet av "Stormen", där jag uppträdde och dansade för Ferdinand och Miranda på deras bröllop, avsiktligt vände bort huvudet under hela dansen, något som till den grad bragte mig ur gängorna, att jag knappt förmådde fortsätta.

Under turnén med "Midsommarnattsdrömmen" kommo vi omsider en dag till Chicago. Jag var överlycklig att här åter råka min fästman in spe, Ivan Miroski. Det var åter sommar, och var dag, när det ej var repetition, gingo vi ut på långa promenader i skogarna, och jag lärde mig mer och mer uppskatta hans intelligens. När jag några veckor senare for till New York, var det med den uttryckliga överenskommelsen, att han skulle följa mig dit och att vi skulle gifta oss. Min bror, som fick höra talas om detta, föranstaltade lyckligtvis efterforskningar och fick reda på, att han redan hade en hustru i London. Min mor yrkade i förskräckelse på att vi skulle slå upp.

KAPITEL V.

Hela familjen var nu i New York. Vi hade lyckats få hyra en studio med badrum, och som jag ville slippa allt vad möbler hette för att få utrymme att dansa på, köpte vi fem resårmadrasser i stället. Vi hängde upp draperier kring alla väggar, och under dagen ställdes madrasserna på kant. Vi sovo på madrasserna och hade inga bäddar, bara filtar över oss. I denna studio började Elizabeth hålla skola som i San Fransisco. Augustin hade gått in vid ett teatersällskap och var sällan hemma, mestadels ute på turné. Raymond hade slagit sig på journalistik. För att få mera förtjänst hyrde vi ibland ut studion åt lärare i recitation, musik och sång. Men som det bara fanns detta enda rummet, nödgades hela familjen då gå ut och promenera, och jag minns, hur jag brukade traska omkring i Central Park i snön och försöka gå mig varm. Därefter brukade vi gå hem igen och lyssna vid dörren. En av lärarna i recitation lärde alltid eleverna samma dikt – "Mabel, lilla Mabel med näsan mot rutan tryckt", och han brukade citera den med överdrivet patos. Därpå upprepade eleven den med uttryckslös röst, och läraren utbrast:

– Men känner ni inte diktens patos? Kan ni inte känna det?

Vid denna tid kom Augustin Daly på den idén att uppföra "Geishan". Jag skulle vara med och sjunga i en kvartett – jag som aldrig kunnat ta en ton i hela mitt liv. De andra tre sade, att jag kom dem att sjunga falskt, därför brukade jag stå och se söt ut med munnen öppen men utan att ge ett ljud ifrån mig. Mor brukade uttrycka sin förundran över de andras gräsliga grimaser medan de sjöngo, under det jag aldrig förlorade mitt ljuva ansiktsuttryck.

"Geishans" stupida innehåll var det halmstrå som knäckte kamelens rygg och avbröt min vidare förbindelse med Augustin Daly. En dag kom han gående genom den mörka teatern och hittade mig gråtande på golvet i en loge. Han lutade sig ned och frågade vad som stod på, och jag sade honom, att jag inte mer stod ut med alla fånerierna i hans teater. Han svarade, att han inte tyckte bättre om "Geishan" än jag, men han måste ju tänka på den ekonomiska sidan av saken. För att trösta mig klappade han mig på ryggen, men detta gjorde mig bara förbittrad.

– Vad ska jag gå här för med min begåvning, när ni ändå inte gör något bruk av mig? sade jag.

Daly betraktade mig med ett häpet uttryck i ansiktet, sade "Hm!" och gick sin väg.

Det var sista gången jag såg honom; ett par dar senare samlade jag allt mitt mod och lade in om avsked. Jag hade fått formlig vedervilja mot teatern; det ständiga upprepandet av samma ord och rörelser kväll efter kväll, nyckfullheten, sättet att betrakta tillvaron, allt ingav mig äckel.

Jag återvände till studion i Carnegie Hall, vi hade mycket litet pengar, men åter bar jag nu min lilla vita tunika, och mor spelade åt mig. Som vi hade föga användning för studion under dagen, spelade hon ofta för mig natten i ända.

Vid denna tid var jag mycket intagen av Ethelbert Nevins kompositioner. Jag komponerade danser till hans "Narcissus", "Ophelia", "Vattennymfer" m.fl. En dag medan jag övade mig, rycktes dörren till studion upp, och in rusade en ung man med vild blick och håret på ända. Fast han var helt ung, föreföll han redan angripen av den förfärliga sjukdom, som en gång skulle ända hans liv. Han störtade fram till mig och skrek:

– Jag har hört, att ni dansar till mina kompositioner. Jag förbjuder er det, jag förbjuder er det! Min musik är inte dans. Ingen får dansa till den.

Jag tog honom vid handen och förde honom till en stol.

– Sitt där, sade jag, så ska jag dansa till er musik. Om ni inte tycker om det, så svär jag, att jag aldrig ska göra det mer.

Så dansade jag "Narcissus" för honom. I melodien hade jag upptäckt bilden av den unge Narcissus, som stod vid bäcken, tills han blev förälskad i sin egen bild och slutligen tynade bort och förvandlades till en blomma. Detta dansade jag för Nevin. Sista tonen hade knappast förklingat, förrän han flög upp ur stolen, rusade fram till mig och slog armarna om mig. Han såg på mig med tårfyllda ögon.

– Ni är en ängel, sade han. Ni är en devinatrice. Just dessa rörelser såg jag för mig, när jag komponerade det där.

Därefter dansade jag "Ophelia" för honom och sedan "Vattennymferna". Han blev allt mer hänförd. Till slut satte han sig vid pianot och komponerade på stället en förtjusande dansmelodi, som han kallade "Våren". Jag har alltid grämt mig över att denna melodi aldrig blev upptecknad, fast han spelade den flere gånger för mig. Nevin var fullkomligt betagen, och han föreslog, att vi skulle ge konserter tillsammans i Carnegie Halls lilla musiksal. Han skulle själv spela.

Nevin arrangerade på egen hand konserten, hyrde lokalen, skötte reklamen o.s.v. och kom varje kväll för att repetera med mig. Jag har alltid ansett, att Ethelbert Nevin hade alla den store kompositörens möjligheter. Han skulle kunnat bli Amerikas Chopin, men den fruktansvärda kamp för tillvaron han nödgades utkämpa under speciellt grymma levnadsomständigheter, utgjorde sannolikt orsaken till den förfärliga sjukdom, som föranledde hans alltför tidiga död.

Den första konserten blev en stor framgång och efterföljdes av andra, som framkallade formlig sensation i New York. Hade vi varit tillräckligt praktiska och skaffat oss en bra impressario, skulle jag nog redan då kunnat inleda en framgångsrik karriär. Men vi voro underbart oerfarna.

En hel mängd societetsdamer voro med bland åhörarna, och min succès ledde till att jag engagerades att uppträda i många New Yorksalonger. Jag hade vid denna tid komponerat en dans till hela Omar Khayyáms dikt i FitzGeralds översättning. Ibland läste Augustin texten högt, medan jag dansade, ibland min syster Elizabeth.

Sommaren närmade sig. Jag inbjöds av Mrs. Astor till hennes villa i Newport. Min mor, Elizabeth och jag reste alltså till Newport, som på den tiden var en hypermondän badort. Mrs. Astor var för Amerika vad drottning Victoria var för England. De som kommo i hennes närhet voro mer imponerade och förskrämda, än om de nalkats en kunglig person. Hon anordnade uppvisningarna på en stor gräsmatta, och hela det fashionabla New York såg mig dansa där. Jag har en fotografi tagen vid detta tillfälle, på vilken man ser den vördnadsvärda Mrs. Astor sitta bredvid Harry Lehr, omgiven av medlemmar av familjerna Vanderbilt, Belmont och Fish i långa rader. Sedan dansade jag i andra hem i Newport, men damerna voro samtliga till den grad ekonomiska vad honorar angick, att vi nätt och jämnt förtjänade ihop till resan och uppehållet på platsen. Och fast de betraktade min dans och funno den förtjusande, var det ingen bland dem, som hade bittersta begrepp om vad jag gjorde. På det hela taget kvarlämnade vårt besök i Newport ett intryck av besvikelse. Alla dessa människor voro till den grad inkapslade i snobbism och rikemans övermod, att de totalt saknade all förståelse för konst. De betraktade konstnärer som inferiora varelser, ett slags tjänstefolk av högre rang. Men den uppfattningen har sedan undergått en stor förändring, i synnerhet sedan Paderewski blev president för en republik.

Alldeles som livet i Kalifornien icke tillfredsställt mig, började jag nu känna en stark längtan till en mera kongenial atmosfär än den i New-York. Jag drömde nu om London och de skriftställare och konstnärer jag där skulle kunna träffa – George Meredith, Henry James, Watts, Swinburne, Burne-Jones, Whistler... trolska namn allesammans.

Under tiden hade emellertid Elizabeths skola vuxit ut, och vi hade flyttat från Carnegie Hall till två stora rum på nedre bottnen i Windsor Hotel. Priset för dessa rum var nittio dollars i veckan, och vi insågo snart nog, att med de priser folk betalade för danslektioner kunde vi icke gå i land med att betala denna hyra och möta övriga utgifter. Fast vi i yttre hänseende hade det bra, uppvisade bankkontot ett deficit. Windsor Hotel var för övrigt ett dystert sådant, vi trivdes där ej. En kväll sutto min syster och jag framför brasan och undrade, hur vi skulle skaffa pengar att betala hotellräkningen med. plötsligt utbrast jag: Det enda som kan rädda oss vore om hotellet brann ned. I tredje våningen bodde en mycket rik gammal dam, som hade sina rum fyllda med antika möbler och tavlor och vidare hade för vana att komma ned och äta frukost på slaget åtta varje morgon. Vi gjorde upp, att vi följande morgon skulle attackera henne och be om ett lån. Vilket jag också gjorde. Men gumman var vid synnerligen dåligt humör, hon vägrade mig lånet och klagade på kaffet.

– Jag har bott på detta hotell i åratal, sade hon, men ger de mig inte bättre kaffe, så flyttar jag.

Och hon flyttade verkligen samma eftermiddag, då hela hotellet gick upp i lågor och hon själv brann inne. Elizabeth räddade sina elever genom heroisk sinnesnärvaro, hon förde ut dem hand i hand ur den brinnande byggnaden. Men vi kunde inte rädda någonting, och vi förlorade alla våra tillhörigheter, däribland familjeporträtt, som varit oss mycket dyrbara. Vi togo vår tillflykt till ett rum i Buckingham Hotel vid samma gata, och om några dar befunno vi oss i samma situation, som när vi anlände till New York, d.v.s. utan en slant i fickan.

– Det är ödets skickelse, sade jag. Vi måste fara till London.

KAPITEL VI.

Alla dessa olyckor inträffade vid slutet av New Yorksäsongen. Efter hotellbranden stodo vi där utan bagage, till och med utan nödigt klädombyte. Mitt engagemang hos Daly och mina erfarenheter från uppträdandena hos "the smart set" i Newport och New Yorks Fyra Hundra hade blivit mig en bitter missräkning. Om detta var det enda svar Amerika hade att ge oss, var det gagnlöst att vidare klappa på en så hårt tillsluten dörr och vädja till en så kylig publik. Min stora längtan var att komma till London.

Familjen var nu inskränkt till fyra medlemmar. Augustin hade på en av sina turnéer med en liten teatertrupp blivit kär i ett barn på sexton år, som spelade Julia, och en dag kommit hem och tillkännagivit att han var gift. Av någon anledning, som jag aldrig kunnat bli klok på, blev min mor utom sig. Hon uppträdde i stort sett på ungefår samma sätt som hon gjort vid min fars första besök, vilket jag redan beskrivit, gick in i nästa rum och slog igen dörren efter sig. Elizabeth tog sin tillflykt till tystnad, och Raymond blev hysterisk. Jag var den enda, som visade sympati, och jag sade Augustin, som var blek av ängslan, att jag skulle gå med honom och hälsa på hans hustru. Han förde mig till ett dystert pensionat vid en sidogata, och här klättrade vi uppför fem trappor och funno Julia, vacker och spröd och synbarligen sjuk – de anförtrodde mig, att de väntade ett barn.

Augustin utelämnades alltså, när vi gjorde upp våra londonplaner. Familjen tycktes betrakta honom som en som dignat vid vägkanten och icke var värdig den stora framtid vi eftertraktade.

Än en gång befunno vi oss alltså i en naken studio utan tillgångar vid början av en sommar. Jag fick då det lysande infallet att av de rika damer, i vilkas salonger jag uppträtt, utbedja mig en summa tillräckligt stor att förhjälpa oss till London. Först besökte jag en dam, som bodde i ett palatslikt hus vid Femtionionde gatan med utsikt mot Central Park. Jag berättade för henne om hotellbranden, hur vi förlorat alla våra ägodelar, om bristen på förståelse i New York och om min övertygelse om framgång i London.

Till sist satte hon sig vid sitt skrivbord, tog upp pennan och skrev ut en check, den hon vek ihop och gav mig. Jag lämnade henne med tårar i ögonen och dansade ut ur huset – men ack, när jag kom till Femte avenyn, fann jag, att checken endast lydde på femtio dollars.

Därefter gjorde jag ett försök med hustrun till en annan millionär, som bodde vid nedre änden av Femte Avenyn, och jag gick till fots de femtio kvarteren mellan Femtionionde gatan och hennes palats. Här mottogs jag om möjligt ännu kallare av en äldre dam, som förebrådde mig det opraktiska i min begäran. Hon förklarade därjämte för mig, att om jag någonsin satt mig in i balettdans, skulle hon ställt sig helt annorlunda till denna min önskan, hon visste nämligen en balettdansös som förtjänat en förmögenhet. Under trycket av min sinnesrörelse blev jag illamående och föll omkull. Klockan var fyra på middagen, och jag hade ej fått någon lunch. Damen tycktes bli en smula upprörd och ringde på en magnifik hovmästare, som kom med en kopp chokolad och litet rostat bröd åt mig. Mina tårar föllo i chokoladen och på brödet, medan jag alltfort försökte övertyga damen om nödvändigheten att vi kommo till London.

– En dag kommer jag att bli ryktbar, sade jag, och då kommer det att räknas som en heder för er, att ni sett och understött amerikansk talang.

Slutligen överlämnade denna ägarinna av omkring sextio millioner en check till mig – ånyo på femtio dollars. Men med tilllägget:

– När ni har förtjänat pengar, kan ni skicka tillbaka det här.

Jag skickade aldrig pengarna tillbaka – jag föredrog att ge dem till de fattiga.

På detta sätt hemsökte jag de flesta millionärsfruar i New York med det resultat, att vi en dag sutto där med den ståtliga summan av trehundra dollars till Londonresan. Summan räckte ej ens till andraklass biljetter på någon mindre ångare, om vi alls ville ha kvar några pengar vid framkomsten.

Raymond fick nu den goda idén att höra sig för på de olika varven och fann till sist en liten kreatursångare, som skulle gå till Hull. Kaptenen på denna blev så rörd av Raymonds historia, att han samtyckte till att ta oss med som passagerare, fast det var mot reglementet. En morgon embarkerade vi alltså med några handväskor – våra koffertar hade alla blivit lågornas rov vid eldsvådan i Windsor Hotel. Jag tror det var denna resa, som gjorde Raymond till vegetarian, ty anblicken av ett par hundra stackars kämpande djur på väg till London från Medelvästerns betesmarker, stångande varandra med hornen och stönande på det ömkligaste sätt natt och dag, gjorde djupt intryck på oss.

Ofta har jag tänkt på denna resa ombord på kreatursångaren, när jag suttit i min lyxhytt på någon av de stora oceanångarna, samt på vår ständiga glättighet och munterhet, och jag har undrat för mig själv, om inte den oavbrutna tillvaron i lyx och komfort i längden förorsakar neurasteni. Vi hade ingen annan förtäring än salt oxkött och te, som smakade halm, kojerna voro hårda, hytterna små, men vi hade verkligt trevligt under vår fjorton dagars resa till Hull. Vi skämdes en smula att fara på en sådan ångbåt under vårt verkliga namn, varför vi kallade oss med min mors flicknamn O'Gorman. Själv hette jag Maggie O'Gorman.

Förste styrman var irländare. Med honom tillbragte jag månskensstunder uppe på kommandobryggan, och han yttrade ofta till mig: Hör du, Maggie O'Gorman, jag skulle allt kunna bli en bra äkta man åt dig, om du ville ha mig. Andra kvällar kunde kaptenen, som var en hygglig karl, ta fram en butelj whisky och laga till varm toddy åt oss allesammans. På det hela taget var det, trots besvärligheterna, en verkligt rolig resa, som endast stördes av de stackars kreaturens råmanden och stön. Jag undrar om man fortfarande fraktar djuren över havet på samma barbariska sätt.

Familjen O'Gorman landsteg i Hull en morgon i maj och satte sig på tåget, och några timmar senare anlände familjen Duncan till London. Jag vill minnas det var genom en annons i Times, som vi fingo tag på en bostad nära Marble Arch. De första dagarna i London tillbragtes uteslutande med att åka omkring för en penny pr gång i omnibussar och i ett tillstånd av fullkomlig hänförelse. I vår beundran och förtjusning över allting omkring oss glömde vi totalt, hur begränsade våra tillgångar voro. Vi sågo alla sevärdheter, och tillbragte hela timmar i Westminster Abbey, British Museum, South Kensington Museum, Towern, Kew Gardens, Richmond Park och Hampton Court, och därefter kommo vi hem igen trötta och hänryckta och uppförde oss i allo som turister med en amerikansk fader, som försträcker dem pengar. Icke förrän efter några veckor väcktes vi ur drömmen av en irriterad värdinna, som undrade, när vi tänkte betala hyran. Och en dag kommo vi hem från en intressant föreläsning på National Gallery om Corregios Venus och Adonis och funno dörren stängd mitt för vår näsa, vårt lilla bagage innanför dörren och oss själva utanför densamma. När vi undersökte våra fickor, funno vi, att vi tillsammans hade ungefar sex shillings kvar. Vi styrde stegen till Marble Arch och Kensington Gardens, där vi slogo oss ned på ett säte för att överlägga om nästa steg.

KAPITEL VII.

Vi fyra människor, som den gången vandrade omkring på Londons gator, kunde mycket väl ha förekommit i Charles Dickens' fantasi – i detta ögonblick kan jag knappast tro på deras verklighet. Att vi unga kunde hålla modet uppe under en sådan rad av motgångar är mindre underligt, men att min stackars mor, som genomgått så många vedermödor i sitt liv, och som inte längre var ung, kunde ta dem som något helt naturligt, förefaller mig otroligt, när jag nu tänker tillbaka på den tiden.

Vi vandrade alltså på Londons gator utan pengar, utan vänner och utan möjlighet att finna tak över huvudet till natten. Vi försökte med ett par hotell, men där fordrade man oeftergivligen betalning på förhand i betraktande av det obefintliga bagaget. Vi försökte också med ett par pensionat, men där uppträdde värdinnorna på samma hjärtlösa sätt. Till sist voro vi hänvisade till en bänk i Green Park, men till och med där nalkades en kolossal poliskonstapel och sade åt oss att röra på benen.

I tre dar och tre nätter fortsatte vi på detta sätt. Vi levde på pennybullar men likafullt – sådan var vår häpnadsväckande vitalitet – tillbragte vi dagarna i British Museum. Jag minns, att jag läste Winckelmanns "Resa till Aten", och glömsk av vår underliga situation grät jag, inte över våra egna olyckor utan över Winckelmanns tragiska död efter återkomsten från sin upptäcktsfärd.

Men när fjärde dagen bröt in, beslöt jag, att något skulle göras. Sedan jag uppmanat min mor, Raymond och Elizabeth att följa mig och inte yttra ett ord, gick jag raka vägen in på ett av de finaste hotellen i London. Jag meddelade nattportiern, som satt och halvsov, att vi just anlänt med nattåget, att vårt bagage skulle komma efter från Liverpool och bad honom under tiden anvisa oss rum samt skicka upp frukost åt oss bestående av kaffe, vetebröd och diverse amerikanska läckerheter.

Hela denna dag sovo vi i härliga sängar. Då och då ringde jag ned till portiern för att bittert beklaga mig över att bagaget ännu inte kommit.

– Vi kan inte reda oss utan att få byta kläder, sade jag, och den kvällen åto vi middag uppe på våra rum.

Nästa morgon i dagbräckningen, då vi ansågo, att bedrägeriet nått sin yttersta gräns, promenerade vi ut ur hotellet på samma sätt som vi promenerat in, denna gång dock utan att väcka nattportiern.

Så voro vi åter ute på gatan, grundligt uppiggade och än en gång redo att trotsa världen. Samma förmiddag strövade vi nedåt Chelsea och sutto på kyrkogården vid den gamla kyrkan. Där fick jag se en tidning ligga på gången, tog upp den och fick ögonen på en notis av det innehåll, att en dam, i vars hem i New York jag dansat, slagit sig ned vid Grosvenor Square, där hon förde stort hus. Jag fick en plötslig ingivelse.

– Vänta här, sade jag till de andra.

Jag tog mig på egen hand fram till Grosvenor Square och fann damen i fråga hemma. Hon tog mycket vänligt emot mig, och jag berättade för henne, att jag kommit till London och uppträdde och dansade i privathem.

Det vore ju just något för min bjudning om fredag, sade hon. Skulle ni kunna dansa några av edra nummer efter middagen då?

Jag samtyckte och kom fram med en fin antydan om att ett litet förskott vore nödvändigt för att bekräfta överenskommelsen. Hon var ytterst tillmötesgående och skrev genast ut en check på tio pund, med vilken jag rusade tillbaka till kyrkogården i Chelsea, där Raymond var i färd med att hålla en föreläsning om Platons föreställning om själen.

– Fredag kväll ska jag dansa hos Mrs. X. vid Grosvenor Square, sade jag. Troligen kommer prinsen av Wales dit. Nu är vår lycka gjord. Och jag visade dem checken.

På Raymonds uppmaning gåvo vi oss nu ut på spaning efter en studio och funno en liten sådan vid King's Road i Chelsea, där vi tillbragte följande natt. Inga bäddar funnos där, utan vi sovo på golvet, men kände å andra sidan, att vi nu åter levde som konstnärafolk, och instämde med Raymond i att vi aldrig mer skulle slå oss ned i något så bourgeoisiebetonat som ett pensionat.

Med de pengar, som voro över, sedan vi betalat hyra för studion, köpte vi ett upplag konserver för framtiden, varjämte jag köpte några meter voile hos Liberty och uppträdde däri på Mrs. X:s bjudning på fredagskvällen. Jag dansade Nevins "Narcissus", där jag föreställde en smärt yngling – jag var på den tiden mycket mager – förälskad i sin egen bild i vattnet. Även dansade jag Nevins "Ophelia", och jag hörde människor viska: Hur har det barnet kunnat få ett så tragiskt ansiktsuttryck? – Till sist dansade jag Mendelssohns "Frühlingslied".

Min mor spelade åt mig, Elizabeth reciterade dikter av Theokritos i översättning av Andrew Lang, och Raymond höll ett kort anförande om dansens ändamål och dess möjliga inflytande på blivande släktens själsliv. Detta gick något över den välgödda publikens horisont, men samtidigt gjorde talet lycka, och värdinnan var förtjust.

Det var karaktäristiskt för det väluppfostrade engelska sällskapet, att ingen gjorde någon anmärkning för att jag dansade barfota i sandaler och med genomskinliga slöjor, fast denna enkla utstyrsel gjorde skandal i Tyskland några år senare. Men engelsmännen äro ett så utomordentligt hövligt folk, att ingen ens tänkte på att anmärka på min originella kostymering, varjämte man tyvärr inte heller sade något om min originella dans. Alla sade: Så förtjusande! O, så vackert! Tack så förfärligt mycket! eller något i den stilen – men det var allt.

Från den gången blev jag emellertid ofta anmodad att uppträda i bemärkta hem. Ena dagen kunde jag dansa inför kungligheten eller i Lady Lowthers park, andra dagen hade jag ingenting att äta. Ibland fick jag betalt, oftast fick jag ingenting. De förnäma värdinnorna sade: Ni får dansa för hertiginnan Den och den och Grevinnan N.N., och det blir så många framstående människor som får se er, att ni får ett berömt namn i London.

En dag dansade jag i fyra timmar för välgörande ändamål, och en hög dam slog till gengäld själv i te åt mig och lade egenhändigt upp jordgubbar åt mig, men jag var så dålig på grund av att jag inte på flere dagar fått någon stadig mat, att dessa jordgubbar plus den tjocka grädden gjorde mig verkligt sjuk. Vid samma tillfälle höll en annan dam upp en stor väska fylld med gyllene sovereigns och yttrade: Se en sådan guldgruva ni fått ihop åt vårt hem för blinda flickor.

Både min mor och jag voro alltför känsliga människor för att kunna säga dessa andra, vilken oerhörd grymhet de gjorde sig skyldiga till. Tvärtom nekade vi oss ordentlig mat för att kunna uppträda välklädda och till utseendet förmögna. Vi skaffade enkla bäddar till studion och hyrde ett piano, men mesta tiden tillbragte vi i British Museum, där Raymond gjorde skisser av alla grekiska vaser och basreliefer och jag sökte uttrycka dem till vilken som helst musik, den där tycktes mig harmoniera med fötternas rytm, huvudets dionysiska lyftning och thyrsisstavens rörelser. Vi tillbragte också flere timmar om dagen i museibiblioteket, och vår lunch i buffén bestod av en pennybulle och café au lait.

Vi voro utom oss av förtjusning över Londons skönhet. Allt som var kultur och arkitektonisk skönhet hade jag gått miste om i Amerika, men nu kunde jag dricka mig otörstig.

Innan vi lämnade New York, hade ett år förflutit, sedan jag senast träffat Ivan Miroski. En dag fick jag ett brev från en vän i Chicago, vari stod, att han gått ut som frivillig i spanska kriget, kommit till lägret i Florida, där ådragit sig tyfoidfeber och dött. Detta var en svår chock för mig. Jäg kunde ej tro, att det var sant. En dag gick jag till Cooper Institute och såg igenom gamla tidningslägg; där fann jag med mycket små bokstäver hans namn bland hundratals andra.

I brevet stod också namn och adress på hans hustru i London, och en dag tog jag en hansomdroska och gav mig i väg för att leta reda på Mme Miroski. Adressen var mycket avlägsen, ute i Hammersmith. Jag var fortfarande mer eller mindre under Amerikas puritanska inflytande och ansåg det hemskt, att Ivan Miroski hade en hustru i London, om vilken han aldrig talat med mig. Jag omtalade alltså ej min plan för någon. Sedan jag givit kusken adressen, åkte jag som jag tyckte, miltals utåt Londons utkanter. Där lågo rader på rader av små grå hus, det ena absolut likt det andra med oerhört sorgmodiga och smutsiga grindar, var och en bärande ett namn mer imponerande än det andra. Där fanns Sherwood Cottage, Glen House, Ellesmere, Ennismore och andra alltigenom olämpliga namn och slutligen Stella House, där jag ringde på.

Dörren öppnades av en mer än vanligt ruskig londonpiga, jag frågade efter Mme Miroski och visades in i ett kvavt förmak. Jag var klädd i en vit musslinsklänning med blått skärp under ärmarna, stor halmhatt på huvudet och håret i lockar över axlarna.

Jag kunde höra fötter trampa i våningen över mitt huvud och en skarp, klar stämma, som yttrade: Så där ja, flickor, ordentligt, ordentligt! Stella House var en flickskola. Jag kämpade just med en sinnesstämning, som var en blandning av fruktan och – trots Ivans tragiska död – gnagande svartsjuka, när in trädde en den besynnerligaste lilla varelse jag någonsin sett i hela mitt liv, inte över fyra fot hög, mager ända till utmärgling, med lysande gråa ögon, tunt grått hår och ett litet vitt ansikte med smala, tunna, bleka läppar.

Hennes hälsning var föga hjärtlig. Jag försökte förklara, vem jag var.

– Jag vet, sade hon. Ni är Isadora. Ivan skrev om er i många brev.

– Förlåt mig, stammade jag. Han har aldrig talat med mig om er.

– Nej, sade hon, han ville inte det, men jag skulle ha rest ut till honom, och nu är han – död.

Hon sade detta så uttrycksfullt, att jag började gråta. Då började även hon gråta, och det var som vi alltid varit vänner. Hon förde mig upp på sitt rum, där väggarna voro täckta med porträtt av Ivan Miroski. Där funnos ungdomsporträtt av honom – ett ovanligt vackert och kraftigt ansikte – och ett porträtt av honom i soldatuniform, som han skickat henne, och som hon virat sorgcrêpe omkring. Hon berättade mig historien om deras liv, hur han rest ut för att söka sin lycka i Amerika, fast de inte hade råd att resa båda två.

– Jag skulle ha kommit efter, sade hon. Han skrev jämnt och samt: "Om en liten tid har jag pengar tillräckligt, och då ska du komma."

Åren gingo, hon behöll sin plats som lärarinna i flickskolan, hennes hår blev vitt, och alltjämt skickade Ivan inga pengar, för att hon skulle kunna resa över till Amerika.

Jag jämförde denna tåliga gamla dam – ty mig föreföll hon mycket gammal – och mina egna dristiga färder, och jag kunde ej fatta det. När hon nu var Ivan Miroskis hustru, varför hade hon då ej farit till honom, om hon ville det? Som däckspassagerare, gärna det? Jag kunde nämligen varken då eller senare begripa, varför man, om man ville göra en sak, inte också gjorde den. Jag har aldrig väntat med att göra det jag ville. Detta har visserligen ofta åt mig medfört olyckor och elände, men jag har åtminstone haft den tillfredsställelsen, att jag fått min vilja fram. Hur kunde denna stackars tåliga lilla människa gå år efter år och vänta på att den man, som var hennes make, skulle skicka efter henne?

Där satt jag i hennes rum, omgiven av Ivans porträtt, medan hon höll min hand hårt tryckt i sin och talade och talade om honom, ända tills jag blev medveten om att det höll på att bli skumt. Hon förmådde mig lova att komma igen, och jag bad henne komma och hälsa på oss, varvid hon genmälte, att hon aldrig hade ett ögonblick ledigt, enär hon arbetade från tidigt på morgonen till sent på kvällen med att ge lektioner och rätta flickornas uppsatser.

Jag for hem sittande på taket på en omnibus, gråtande hela vägen över Ivan Miroskis och hans stackars lilla hustrus öde. Men på samma gång kände jag en sällsam, stimulerande förnimmelse av makt och ett slags förakt för människor, som det gått illa för och som tillbragte sitt liv med att vänta på att saker skulle inträffa. Sådan är den tidiga ungdomens grymhet.

Ända till dess hade jag sovit med Ivan Miroskis porträtt och brev under min huvudkudde, men från den dagen förvarade jag dem inslagna i ett paket i min koffert.

När vi bott en månad i studion i Chelsea, var hettan tryckande, och vi hyrde då en möblerad studio i Kensington. Här fick jag ett piano och mera utrymme att röra mig på. Men vid slutet av juli var Londonsäsongen till ända, och där sutto vi med augusti framför oss och mycket litet pengar sparade. Hela den följande månaden tillbragte vi i Kensington Museum och British Museums bibliotek, och ofta gingo vi till fots hem efter stängningstiden, från British Museum till studion i Kensington.

En dag uppenbarade sig till min förvåning lilla Mme Miroski och bjöd mig till sig på middag. Hon var mycket upprymd, ty denna min visit betydde en hel upplevelse för henne – hon bjöd till och med på en flaska bourgogne till middagen. Hon bad mig tala om precis hur Ivan sett ut i Chicago och vad han sagt, och jag berättade för henne, hur han älskat att plocka gullris i skogen, och hur jag en dag sett honom stå i solskenet med famnen full av dessa blommor och sedan dess alltid i minnet sammanknutit honom med dylika. Hon grät, och även jag fällde tårar. Vi drucko ännu en flaska bourgogne och hängåvo oss åt en formlig orgie av hågkomster.

September kom, och Elizabeth, som brevväxlat med några mödrar till våra forna elever i New York, av vilka en skickat henne pengar till återresan, beslöt, att hon skulle fara tillbaka till Amerika för att försöka förtjäna mer pengar.

– Om jag kan det, sade hon, så skickar jag dig lite, och eftersom du snart blir rik och ryktbar, så kan jag ju då komma tillbaka till dig.

Jag minns, hur vi gingo till en affär vid Kensington High Street för att köpa henne en varm reskappa, och till sist följde vi henne till tåget, varpå vi tre återvände till studion och tillbragte återstoden av dagen där i djupt nedslagen stämning.

Den glada, milda Elizabeth var borta. Oktober låg framför oss, kall och sorglig. Vi hade för första gången fått pröva på Londondimman, och en diet på soppor till en penny pr tallrik hade gjort oss något blodfattiga. Till och med British Museum hade förlorat sin charme. Det var långa dagar, då vi ej ens hade mod att gå ut, utan sutto hemma i studion insvepta i filtar och spelade schack på ett improviserat schackbord med pjäser av papp.

Alldeles som jag förvånar mig över vår forna ovanliga glättighet, så förvånar jag mig, när jag ser tillbaka på denna period, över vårt humörs fullständiga kollaps. Det fanns faktiskt dagar, när vi inte ens hade mod att stiga upp på morgonen, utan lågo och sovo hela dagen.

Till sist kom brev från Elizabeth med pengar. Hon hade kommit till New York, slagit sig ned i Buckingham Hotel vid Femte avenyn, öppnat sin skola och klarade sig bra. Detta gav oss nytt mod. När hyreskontraktet för vår studio utlupit, hyrde vi ett litet möblerat hus vid Kensington Square, vilket renderade oss förmånen att inneha en nyckel till parkanläggningen på nämnda square.

En afton på sensommaren dansade Raymond och jag inne i parken, när en ovanligt vacker dam i stor svart hatt kom fram och sade: – Var i all världen kommer ni ifrån?

– Inte från jorden, svarade jag, utan från månen.

– Nåja, genmälte hon, vare sig ni kommer från jorden eller månen, så är ni förtjusande att se på; vill ni inte komma och hälsa på mig?

Vi följde henne till hennes charmanta hem vid Kensington Square, där underbara tavlor av Burne-Jones, Rossetti och William Morris återgåvo hennes bild.

Det var Mrs. Patrick Campbell [känd engelsk skådespelerska]. Hon satte sig vid pianot, spelade för oss och sjöng gamla engelska sånger, varpå hon reciterade dikter för oss. Därefter dansade jag för henne. Hon var strålande vacker, med praktfullt svart hår, gräddvit hy och klassiskt vacker hals.

Vi blevo alla fullkomligt förälskade i henne, och detta sammanträffande räddade oss definitivt från den depression som fallit över oss. Dessutom betydde det en vändpunkt i vårt yttre öde, ty Mrs. Patrick Campbell blev så förtjust i min dans, att hon gav mig ett introduktionsbrev till Mrs. George Wyndham, i vars hem hon som ung flicka debuterat med en recitation av Julias roll. Mrs. Wyndham tog på det älskvärdaste sätt emot mig, och där fick jag för första gången uppleva ett engelskt eftermiddagste framför brasan i den öppna spiseln.

Det är något visst med brasskenet från en öppen spisel, det starka teet med sandwiches, den gula dimman därute och de kultiverade, litet släpiga engelska rösterna, allt detta som gör London så tilldragande. Hade jag förut känt mig intagen därav, älskade jag nu London av hela min själ. Detta hem var fyllt av en atmosfär av lugn och trygghet, kultur och välbefinnande, och här kände jag mig så hemma som fisken i vattnet. Även det förträffliga biblioteket utövade stor dragningskraft på mig. I detta hem var det som jag första gången kom att iakttaga förstklassiga engelska tjänares uppträdande, där de röra sig på sitt eget aristokratiskt säkra sätt och, långt ifrån att vantrivas med sin ställning eller eftertrakta en högre post inom den sociala rangordningen, tvärtom sätta sin stolthet i att arbeta åt "fina familjer". Det gjorde deras fäder före dem, och det skola deras barn göra. Det är detta som skapar lugnet och tryggheten i tillvaron.

En kväll fick jag uppträda i Mrs. Wyndhams salong, där nästan hela det konstnärliga och litterära London var församlat. Här träffade jag en man, som skulle spela en stor roll i mitt liv. Han var vid denna tid ungefär femtio år gammal och hade ett av de vackraste huvuden jag sett. Djupt liggande ögon under en mäktig panna, en klassisk näsa och fin mun, en högväxt, smärt, något lutande gestalt, grått hår, benat i mitten och fallande i vågor över öronen samt ett underbart milt ansiktsuttryck. Det var Charles Hallé, den berömda pianistens son. Underligt nog var det ingen av de unga män, som vid denna tid voro redo att uppvakta mig, som alls utövade någon dragning på mig; jag märkte ej ens deras existens, men jag blev från början lidelsefullt fäst vid denne medelålders man.

Han hade varit mycket god vän till Mary Anderson i hennes ungdom, och han bjöd mig på te i sin studio, där han visade mig den tunika hon burit som Virginia i "Coriolanus", och som han bevarade som en dyrbar relik. Efter detta mitt första besök blev vår vänskap mycket varm, och det gick knappt en dag utan att jag begav mig till hans studio. Han berättade mig mycket om Burne-Jones, som varit hans förtrogne vän, Rossetti, William Morris och den prerafaelitiska skolan, om Whistler och Tennyson, vilka samtliga han mycket väl känt. I hans studio tillbragte jag förtrollande timmar och det är denne utsökte artist jag i främsta rummet har att tacka för min dyrkan av de gamla mästarnas konst.

Vid denna tid var Charles Hallé direktör för The New Gallery, där alla de moderna målarna utställde. Det var ett förtjusande litet konstgalleri, med en gård med fontän i mitten, och Hallé fick den idén, att jag kunde uppträda och dansa här. Han föreställde mig för sina vänner, målaren Sir William Richmond, Mr. Andrew Lang och kompositören Sir Hubert Parry, och alla samtyckte till att vid detta tillfälle hålla var sitt anförande, Sir William Richmond om dansen i dess förhållande till måleriet, Andrew Lang om dansen i dess förhållande till den grekiska mytologien och Sir Hubert Parry om dansen i dess förhållande till musiken. Jag dansade i mittelgården, runt omkring fontänen, omgiven av sällsynta växter och blommor och rader av palmer, och dessa uppträdanden gjorde stor lycka. Tidningarna voro entusiastiska och Charles Hallé överlycklig åt min framgång; alla personer av någon betydenhet i London inbjödo mig till te eller på middag, och under en kort tidrymd log lyckan mot oss.

En kväll blev jag på en talrikt besökt mottagning i Mrs. Ronalds lilla hem föreställd för prinsen av Wales, sedermera konung Edward VII. Han utbrast, att jag var en skönhet à la Gainsborough, och detta uttalande ökade ytterligare entusiasmen bland Londonsocieteten.

Sedan vår ekonomiska ställning nu blivit en smula bättre, hyrde vi en stor studio vid Warwick Square, där jag tillbragte min tid med att utarbeta de nya idéer jag fått under studier av italiensk konst i National Gallery – jag tror dock, att jag under denna tid också var under starkt inflytande av Burne-Jones och Rossetti.

I dessa dagar inträdde i min tillvaro en ung skald med mjuk röst och drömmande ögon, nykommen från Oxford. Han hette Douglas Ainslie. Varje dag uppenbarade han sig i skymningen med tre, fyra böcker under armen och läste för mig dikter av Swinburne, Keats, Browning, Rossetti och Oscar Wilde. Han älskade att läsa högt, och jag njöt av att lyssna. Min stackars mor, som ansåg det oundgängligen nödvändigt, att hon vid dessa tillfällen uppträdde som förkläde, kunde, trots att hon älskade denna diktning, icke förstå den oxfordska recitationstekniken, och efter en timmes förlopp, i synnerhet om det var William Morris, brukade hon somna, varvid den unge skalden plägade luta sig fram och kyssa mig lätt på kinden.

Jag var mycket lycklig över hans vänskap, och utom Ainslie och Charles Hallé önskade jag mig inga flere vänner. Vanliga unga män tråkade gränslöst ut mig, och fast många bland dem som sett mig dansa i olika salonger i London, gärna skulle velat uppsöka mig och ta mig med sig ut, avkyldes de totalt av mitt högdragna sätt.

Charles Hallé bodde i ett litet gammalt hus vid Cadogan Street tillsammans med en ogift förtjusande syster. Miss Hallé var också mycket vänlig mot mig och brukade ofta inbjuda mig till små middagar, där vi tre voro ensamma. I deras sällskap såg jag för första gången Henry Irving och Ellen Terry. Irving såg jag första gången i "Klockorna", och hans storslagna konst fyllde mig med så mycken entusiasm och förtjusning, att jag levde under det ständiga intrycket därav och inte sov ordentligt på veckor. Vad Ellen Terry angår, blev hon då och förblev sedan för all framtid mitt livs ideal. Den som aldrig sett Irving, kan aldrig förstå den inspirerade skönheten och storheten i hans tolkningar. Tjusningen i hans intellektuella och dramatiska kraft kan aldrig beskrivas. Han var en till den grad benådad konstnär, att till och med hans brister tedde sig som egenskaper, värda att beundras. Det fanns något av en Dantes snille och majestät i hans väsen.

En sommardag hade Charles Hallé tagit mig med sig på besök till den store målaren Watts, och jag dansade för denne i hans trädgård. I hans hem såg jag Ellen Terrys underbara ansikte otaliga gånger framställt på hans tavlor. Vi promenerade tillsammans i hans trädgård, och han berättade mig en mängd saker om sin konst och sin levnad.

Ellen Terry befann sig då på höjden av praktfull mognad. Hon var ej längre den högväxta flicka, som fångat Watts' fantasi, utan högbarmad, med fylliga höfter och ett majestätiskt yttre, i hög grad olik våra dagars moderna idealfigur. Om en nutida teaterpublik kunde se Ellen Terry i sin fulla blomstring, skulle hon bli överhopad med goda råd om avmagringskurer, dietföring o.d., men jag vågar påstå, att hennes storartade gestaltningsförmåga skulle ha blivit lidande, om hon tillbragt tiden, som våra skådespelerskor nu för sed hava, med att försöka bli ung och smärt. Hon verkade varken slank eller mager, men hon var en magnifik kvinnotyp.

På detta vis kom jag i London i beröring med samtidens främsta personligheter på det intellektuella och konstnärliga gebietet. Allt eftersom vintern skred framåt, avtog sällskapslivet, och jag slöt mig en tid till Bensons teatersällskap, men kom aldrig längre än till att spela första älvan i "Midsommarnattsdrömmen". Teaterdirektörer i gemen visade sig oförmögna att begripa min konst eller lämpa sina program efter mina idéer. Detta är verkligen egendomligt, när man besinnar, hur många dåliga efterapningar av min skola, som sedan förekommit i uppsättningar av Reinhardt, Gémier och andra medlemmar av teaterns avant-garde.

En dag fick jag ett rekommendationsbrev till Lady (dåv. Mrs.) Tree. Jag gick upp i hennes klädloge under en repetition, och hon var mycket vänlig emot mig. Men när jag på hennes inrådan satte på mig min danstunika och hon förde in mig på scenen för att dansa för Beerbohm Tree – jag dansade Mendelssohns "Frühlingslied" – såg han knappt åt mig utan satt och stirrade förstrött uppåt taket till. Detta erinrade jag honom om en gång längre fram i Moskva, där han vid en bankett hälsat mig som en av världens främsta artister.

– Vad för slag? utbrast han. Skulle jag ha sett er dans, er skönhet och er ungdom och inte uppskattat den? Å, en sådan dåre jag var! Och nu, tillade han, är det för sent, för sent.

– Det är aldrig för sent, svarade jag. Och från detta ögonblick visade han mig en utomordentlig beundran, varom jag senare skall berätta.

Det föll sig över huvud taget svårt för mig att fatta, hur det kom sig, att när jag väckte sådan beundran och entusiasm bland män som Andrew Lang, Watts, Sir Edwin Arnold, Austin Dobson, Charles Hallé och alla skalder och målare jag råkade i London, allt vad teatermän hette skulle förbli oberörda, som om min konsts budskap vore för förandligat för deras grova och materialistiska uppfattning av teaterkonsten.

Hela dagen arbetade jag i studion, och framåt kvällen kom antingen poeten och läste högt för mig eller målaren och förde mig med sig ut för att se på när jag dansade. De lagade så, att de aldrig kommo samtidigt, ty de kände en utomordentlig antipati mot varandra. Poeten sade, att han ej kunde begripa hur jag kunde öda så mycken tid på den där gubben, och målaren sade, att han ej kunde fatta, hur en intelligent flicka kunde se något i den där markattan. Men jag var synnerligen glad åt bägge mina vänner och kunde faktiskt inte säga, vilken av dem jag var mest förtjust i. Söndagarna voro emellertid alltid reserverade åt Hallé; då åto vi lunch i hans studio med gåsleverpastej från Strassburg, sherry och kaffe, som han själv kokade.

En dag lät han mig sätta på mig Mary Andersons ryktbara tunika, och i den poserade jag för honom, medan han utförde flere skisser av mig.

Så förflöt vintern.

KAPITEL VIII.

Det var aldrig överensstämmelse mellan våra inkomster och utgifter, men det var i alla fall en fridfull tid. Men denna frid gjorde Raymond rastlös. Han gav sig i väg till Paris, och på våren bombarderade han oss med telegram, bönfallande att vi skulle komma dit, varför mor och jag en vacker dag lade ihop våra tillhörigheter och satte oss på kanalångaren.

Från Londons dimmor anlände vi en vårmorgon till Cherbourg. Frankrike föreföll oss som en trädgård, och mellan Cherbourg och Paris hängde vi hela tiden med huvudet ut genom fönstret på vår tredjeklasskupé. Raymond var nere och mötte oss. Han hade låtit håret växa långt ned över öronen och bar nedvikt krage och fladdrande halsduk. Vi blevo något förbluffade över denna metamorfos, men han förklarade, att detta var modet i Quartier Latin, där han bodde. Han förde oss till sin bostad, där en liten midinett kom springande nedför trappan, och han trakterade oss med en flaska rött vin, som han påstod kostade trettio centimes. Efter det röda vinet begåvo vi oss ut för att få tag på en studio. Raymond kunde två franska ord, och vi vandrade framåt gatorna sägande: Chercher atelier. Vi visste inte, att atelier på franska inte bara betyder studio, konstnärsateljé, utan tillika vilket slags verkstad som helst. Till sist funno vi en möblerad studio inne på en gård till det ovanliga priset av femtio francs i månaden. Vi blevo stormförtjusta och betalade en månads hyra i förskott. Vi kunde inte fatta, hur den kunde vara så billig, men på kvällen kommo vi underfund därmed. Just som vi lagt oss till vila, tycktes hela studion skakas av fruktansvärda jordbävningar, hela byggnaden föreföll att hoppa i luften och sedan dunsa ned igen. Detta upprepades oavbrutet. Raymond gick ned för att undersöka saken och fick veta, att vi logerade över ett imprimerie, där man arbetade nattetid. Härav den billiga hyran. Detta dämpade i någon mån vår fröjd, men som femtio francs var mycket pengar för oss på den tiden, sade jag, att ljudet liknade havsvågornas brus och föreslog, att vi skulle låtsas bo vid havet. Portvakten lagade maten åt oss, tjugufem centimes för lunch och en franc person för middag, inklusive vin. Hon brukade komma upp med en skål sallad och med ett förbindligt leende yttra: – Il faut toumer la salade, Monsieur et Mesdames, il faut toumer la salade.

Raymond gjorde slut med midinetten och ägnade sig åt mig; vi brukade stiga upp klockan fem på morgonen i förtjusningen över att vara i Paris samt börja dagen med att dansa i Luxembourgträdgården, därefter vandra miltals genom Paris och tillbringa flere timmar i Louvren; Raymond hade redan en portfölj fylld med avritningar av alla de grekiska vaserna, och vi tillbragte så lång tid i salen med de grekiska vaserna, att vakten blev misstänksam, och när jag pantomimiskt förklarade, att jag bara kommit dit för att dansa, kom han på det klara med att han blott hade att göra med ofarliga dårar, varför han lämnade oss i fred. Vi tillbragte timmar sittande på det bonade golvet, hasande oss omkring för att kunna studera de lägre hyllorna eller också stående på tå, viskande: – Titta, där är Dionysos – eller: – Kom hit, här är Medea, som dödar sina barn.

Dag efter dag återvände vi till Louvren och kunde knappast förmås att gå vid stängningsdags. Vi hade inga pengar och inga vänner i Paris, men vi saknade intet. Louvren var vårt paradis, och jag har sedermera träffat människor, som sågo oss där – jag i min vita klänning och Libertyhatt, Raymond i sin stora svarta hatt, med öppen krage och fladdrande halsduk – och som skildrat oss som två egendomliga figurer, så unga och så hänförda av de grekiska vaserna. Vid stängningstid vandrade vi hem i skymningen, dröjande framför statyerna i Tuilerieträdgårdarna, och när vi sedan intagit våra vita bönor, sallad och rött vin, voro vi så lyckliga som gärna kunde tänkas.

Raymond hade en mycket skicklig penna. På några få månader hade han avtecknat alla grekiska vaser i Louvren. Men det finns en del silhuetter, längre fram publicerade, som icke alls voro från de grekiska vaserna utan föreställde mig, dansande naken, och som voro fotograferade av Raymond, men gällde för att vara grekiska vasmålningar.

Utom Louvren besökte vi också Clunymuséet, Carnavaletmuséet, alla övriga muséer i Paris samt Notre Dame. Jag blev särskilt fängslad av Carpeaux-gruppen framför Operan samt av Triumfbågen. Det fanns ej ett monument, framför vilket vi icke stannade i beundran med våra unga amerikanska själar imponerade av all denna kultur, som vi så energiskt eftersträvat.

Våren blev sommar, och den stora utställningen 1900 öppnades. Till min stora glädje men till Raymonds missnöje uppenbarade sig Charles Hallé en förmiddag i vår studio vid Rue de la Gaiété. Han hade kommit till Paris för att se utställningen, och nu blev jag hans ständiga följeslagare. Jag kunde ej fått en intelligentare eller mera intagande ciceron. Hela dagen strövade vi i byggnaderna, och på kvällen åto vi middag i Eiffeltornet. Han var vänligheten själv, och när jag blev trött, brukade han sätta mig i en rullstol – jag blev ofta trött, ty konsten här på utställningen tycktes mig icke alls i paritet med konsten i Louvren, men jag var glad ändå, ty jag tillbad Paris, och jag tillbad Hallé.

Om söndagarna foro vi med tåget ut på landet och genomströvade Versailles' park och skogen vid Saint-Germain. Jag dansade för honom ute i skogen, och han gjorde skisser av mig. Så förflöt sommaren. Min mor och stackars Raymond hade givetvis inte fullt så roligt.

Ett starkt minnesintryck har jag från 1900 års utställning, nämligen Sada Yaccos, Japans stora tragiska skådespelerskas och danserskas, uppträdande. Kväll efter kväll sutto Charles Hallé och jag som förtrollade av denna stora konstnärinna.

Ett ännu starkare intryck, som levat kvar inom mig hela mitt liv, fick jag i Rodinpaviljongen, där den makalöse bildhuggarens fullbordade arbeten för första gången visades för allmänheten. När jag först inträdde här, blev jag stående i vördnad inför den store mästarens verk. Utan att då känna Rodin, kände jag, att jag var i en ny värld, och varje gång jag kom dit, blev jag upprörd över den vulgära hopen, som frågade: Var har han huv'et? eller: Var är hennes arm? Ofta vände jag mig om och tilltalade mängden. – Vet ni inte, brukade jag säga, att det här är inte tingen själva utan symboler – en uppfattning av den ideala verkligheten.

Hösten kom och med den utställningens sista dagar. Charles Hallé hade återvänt till London, men innan han for, presenterade han för mig sin nevö, Charles Noufflard. Jag lämnar Isadora i din vård, sade han, när han reste. Noufflard var en ung man på tjugufem år, mer eller mindre blaserad, men han blev djupt intagen av den lilla amerikanska flickans naivitet, som anförtrotts i hans händer. Han grep sig an med att komplettera min undervisning i fransk konst, han berättade mig en hel del om gotiken och lärde mig för första gången uppskatta stilepokerna under Ludvigarna, XIII, XIV, XV och XVI.

Vi hade flyttat från studion vid Rue de la Gaiété, och för återstoden av våra små besparingar hyrde vi in oss i en stor studio vid Avenue Le Villier. Raymond arrangerade sin ateljé på ett synnerligen originellt sätt: han tog blad av stanniol och placerade dem kring gaslågorna, så att dessa fingo flamma upp genom dem som facklorna i det gamla Rom, härigenom avsevärt fördyrande våra gasräkningar.

I denna studio började mor åter ägna sig åt musiken, och som i vår barndom spelade hon nu i timtal Chopin, Schumann och Beethoven. Vi hade varken sovrum eller badrum i bostaden. Raymond målade grekiska pelare runt väggarna, och i några snidade kistor förvarade vi våra madrasser. På kvällen togo vi fram dem och sovo på dem. Det var vid denna tid Raymond uppfann sina berömda sandaler, sedan han kommit underfund med att skor voro naturvidriga. Han hade uppfinnartalang, och tre fjärdedelar av natten tillbragte han med att utarbeta sina uppfinningar och hamra, medan min stackars mor och jag fingo försöka sova bäst vi kunde.

Charles Noufflard kom ständigt och jämt på besök och tog med sig två av sina kamrater, en vacker yngling vid namn Jacques Beaugnies och en ung skriftställare som hette André Beaunier. Noufflard var mycket stolt över mig och förtjust i att för sina vänner framvisa mig som en fenomenal amerikansk produkt. Jag dansade naturligtvis för dem. Vid den tiden höll jag på att sätta mig in i Chopins preludier, valser och mazurkor. Min mor spelade alldeles förträffligt med ett fast, manligt anslag och med utomordentlig känsla och förståelse, och hon kunde sitta och ackompanjera mig i timtal. Jacques Beaugnies fick så den idén att be sin mor, Mme. de St. Marceau, hustru till bildhuggaren med samma namn, låta mig dansa en kväll för hennes vänner.

Mme. de St. Marceaus salong var en av de mest kända inom Paris' konstnärsvärld, och en repetition ägde rum i hennes mans ateljé. Vid pianot satt en högst egendomlig man med en trollkarls fingrar. Jag kände mig genast dragen till honom.

– Quel ravissement! utropade han. Quel charme! Quelle jolie enfant! – Varpå han tog mig i famn och kysste mig på bägge kinderna efter fransmännens vana. Det var den store kompositören Messager.

Så kom kvällen för min debut i Paris. Jag dansade för en skara människor, så vänliga, så entusiastiska, att jag blev fullkomligt överväldigad. De kunde knappt vänta, tills dansen var slut, innan de utbrusto: Bravo, bravo! Comme elle est exquise! – Quel enfant! Och vid första dansens slut reste sig en högväxt gestalt med genomträngande ögon och omfamnade mig.

– Quel est ton nom, petite fille? frågade han.

– Isadora, svarade jag.

– Mais ton petit nom?

– När jag var liten flicka, kallade de mig Dorita.

– O, Dorita, utbrast han och kysste mig på ögon, kinder och mun. Tu es adorable. Därpå fattade Mme. de St. Marceau min hand och sade:

– Det är den store Sardou.

I rummet rymdes i själva verket alla som betydde något i parislivet, och när jag tog avsked, höljd av blommor och komplimanger, eskorterade mig mina tre kavaljerer, Noufflard, Jaques Beaugnies och André Beaunier, hem, strålande av stolthet och tillfredsställelse över att deras lilla fenomen gjort sådan lycka.

Den av dessa tre unga män, som skulle bli min bäste vän, var icke den högväxte, behaglige Charles Noufflard, ej heller den vackre Jacques Beaugnies utan den tämligen kortväxte och bleklagde André Beaunier. Han var blek, hade runt ansikte och bar glasögon, men vilken begåvning! Jag har alltid varit en "cerebrale", och fast folk aldrig velat tro det, ha mina kärleksaffärer å huvudets vägnar, varav jag haft många, alltid intresserat mig lika mycket som de på hjärtats. André, som då för tiden var sysselsatt med sina första böcker, "Petrarch" och "Simonde", kom på besök till mig varje dag, och det var genom honom jag stiftade bekantskap med den yppersta franska litteraturen.

Jag hade nu lärt mig läsa och med någorlunda lätthet uttrycka mig på franska, och André Beaunier brukade läsa högt för mig i vår studio under de långa eftermiddagarna och kvällarna. Hans röst ägde tonfall, som voro oändligt ljuva. Han läste för mig Molières, Flauberts, Téophile Gautiers och Maupassants arbeten, och det var han, som första gången läste för mig Maeterlincks "Pelléas et Mélisande" och all den moderna franska litteraturen. Varenda eftermiddag hördes en försagd knackning på dörren – det var André Beaunier, alltid med en ny bok eller tidskrift under armen. Min mor kunde ej förstå min förtjusning för denne man, som ej var hennes beau idéal för en hjärtanskär, ty han var, som jag nyss sade, fetlagd och liten till växten, med små ögon, och man måste nog vara "cerebrale" för att inse, att dessa ögon blixtrade av kvickhet och intelligens. När han ibland läst högt för mig i två, tre timmar, kunde vi sätta oss på taket på en omnibus och åka ned till Ile de la Cité för att betrakta Notre Dame i månskenet. Han kände varenda figur på fasaden och kunde berätta för mig var stens historia. Sedan vandrade vi hem igen, och då och då kunde jag känna Andrés fingrar tryckas mot min arm. Om söndagarna brukade vi taga tåget och resa ut till Marly. Det finns en scen i en av Beauniers böcker, där han skildrar dessa skogspromenader – hur jag brukade dansa på stigen framför honom, vinkande åt honom som en skrattande nymf eller dryad.

Han anförtrodde mig alla sina intryck och vad slags litteratur han skulle vilja skriva – ingalunda någon av den genre, som kallas "best sellers". Men dock tror jag, ätt André Beauniers namn skall leva genom tiderna, som en av sin tids utsöktaste författare. Vid två olika tillfällen lade Beaunier i dagen stor smärta. Det ena var vid Oscar Wildes död. Han kom till mig vit och skälvande och fruktansvärt nedstämd. Jag hade läst och hört ett och annat av och om Oscar Wilde, men visste föga om honom. Några av hans dikter hade jag läst och älskat, och André berättade mig åtskilligt ur hans livs historia. Men när jag frågade honom om anledningen till Wildes fängslande, rodnade han upp till hårfästet och ville ej svara.

Han höll fast mina händer och bara darrade. Han stannade till sent på kvällen och sade ideligen: Du är min enda förtrogna – varpå han slutligen lämnade mig i den underliga övertygelsen, att en fruktansvärd olycka hotade världen. Kort efteråt uppenbarade han sig en förmiddag med djupt sorgsen uppsyn. Han ville ej anförtro mig orsaken till sin sinnesrörelse, utan satt där tyst med hårt spända drag och stirrande blick, varefter han vid avskedet kysste mig på pannan på ett så signifikativt sätt, att jag hade en förkänsla av att han nalkades sitt slut, och levde i pinsam ovisshet ända tills han tre dagar senare återvände i strålande humör och bekände, att han duellerat och sårat motståndaren. Jag fick aldrig veta anledningen till duellen. I själva verket visste jag ingenting om hans privatliv. Vanligtvis infann han sig mellan fem och sex på eftermiddagen, läste högt för mig eller tog mig med sig ut på en promenad, beroende av väderleken och vår egen sinnesstämning. En gång sutto vi på den plats i Bois de Meudon, där fyra vägar mötas och korsa varandra. Han kallade den till höger Lyckan, den till vänster Friden, vägen mitt framför oss Odödligheten och – Den där vi sitter, då? frågade jag. – Kärleken, svarade han med låg röst. – Då vill jag stanna här, utropade jag förtjust. Men han genmälte endast: – Här kan vi inte stanna – samt steg upp och vandrade med snabba steg in på mellersta vägen. Besviken och förbryllad skyndade jag efter honom, ropande: – Ja, men varför går du ifrån mig? Men han sade icke ett ord på hela vägen hem och lämnade mig tvärt vid porten till min studio.

Jag tillbragte dagar och nätter i min studio under försök att finna den form av dans, som skulle utgöra det gudomliga uttrycket för den mänskliga anden genom kroppens rörelser. I timmar kunde jag stå där alldeles stilla med händerna korslagda på bröstet. Min mor blev ofta skrämd av att se mig på detta sätt orörlig långa stunder liksom i trance, men jag sökte och jag fann sålunda till sist centralpunkten för all rörelse, rörelsekraftens krater, den enhet, varur alla växlande rörelser framspringa, visionens spegel, varur dansen skapas – och ur denna min upptäckt föddes den teori, på vilken jag grundade min skola. Balettskolan lärde eleverna, att denna ovannämnda centralpunkt funnes mitt i ryggen, vid ryggradens slut. Ut ifrån denna axel, säger balettmästaren, måste armar, ben och bål röra sig fritt, med en rörlig docka till resultat. Denna metod frambringar artificiella mekaniska rörelser, som icke äro själen värdiga. Jag å min sida ville, att det andliga uttryckets källa skulle söka sig utflöde genom kroppens alla kanaler och fylla dem med dallrande ljus – centrifugalkraften skulle återge den inre synen. När jag efter många månader lärt att koncentrera hela min kraft på denna enda medelpunkt, fann jag, att när jag hädanefter lyssnade till musik, strömmade dess strålar och vibrationer till denna ena och enda ljuskälla inom mig, här återspeglades de i den inre synbilden – icke i hjärnans utan i själens spegel – och ut ifrån denna syn kunde jag sedan uttrycka dem i dans. Jag har ofta försökt att för konstnärer förklara denna min konsts yttersta och elementära basis; Stanislawski talar i sin bok "Mitt liv i konsten" om hur jag skildrade allt detta för honom.

Det tycks vara något ganska svårt att uttrycka i ord, men när jag stod framför min klass, bestående kanske av de minsta och fattigaste småttingar, och sade till dem: Hör på musiken i er egen själ – och nu, när ni lyssnar, känner ni inte då, att det är något som vaknar inuti er – att det är därigenom ni kan hålla upp huvudet, lyfta armarna, gå långsamt mot ljuset? – så förstodo barnen detta. Detta uppvaknande är det första steget i dansens konst, sådant jag uppfattar det.

Till och med de minsta barn kunna förstå det, och från och med då finns det i deras sätt att gå och i alla deras rörelser en andlig styrka och ett behag, som icke stå att upptäcka i några rörelser, framsprungna ur de fysiska förutsättningarna eller framskapade på hjärnans väg. Detta är orsaken, varför helt små barn i min skola kunnat hålla väldiga människoskaror i Trocadéro eller på Metropolitanoperan förtrollade medelst en magnetisk kraft, som eljest endast stora konstnärer pläga besitta. Men när sedan dessa småttingar blevo äldre, kom vår materialistiska civilisation med sitt motverkande inflytande och tog kraften av dem – och så förlorade de ingivelsen.

Min egenartade barndomsmiljö hade i hög grad utvecklat denna kraft hos mig, och under olika perioder i mitt liv har jag varit i stånd att utestänga alla sidoinflytelser och leva helt och hållet i denna kraft. Efter mina ganska vemodiga och rörande försök att tillvinna mig jordisk kärlek har jag upplevat plötsliga kollapser och åter tagit min tillflykt till denna kraftutveckling.

När André hädanefter infann sig, kunde jag i timtal halvt dränka honom med mina utläggningar om dansens konst och en ny skola för människokroppens rörelser, och jag måste medge, att han aldrig föreföll uttråkad eller trött, utan brukade lyssna med det vänligaste tålamod och sympati, medan jag för honom analyserade varenda ny rörelse, ur vilken sedan skulle framfödas en serie av rörelser utan min vilja, som en omedveten reaktion av den primära. Denna rörelse hade jag utvecklat i en serie av variationer över olika temata – som t.ex. fruktans första rörelse åtföljd åv naturliga reaktioner, alstrade av den primära affekten, eller också sorgen, varur framväxte en veklagans dans, eller kärleken, ur vars utveckling dansen skulle strömma fram som ur en blomma, vars kronblad öppna sig.

Dessa danser saknade tillhörande musik, de tycktes komma till som i anslutning till en osynlig musiks inneboende rytm. Med utgångspunkt från dessa studier försökte jag först ge uttryck åt Chopins Preludier, och jag lockades även av Glucks musik. Min mor tröttnade aldrig att spela för mig, och kunde gång på gång spela igenom hela "Orpheus", tills dagern började skimra genom studions fönster.

Detta fönster satt högt och sträckte sig över hela taket. Det saknade gardiner, så att när man blickade upp, såg man alltid himlen, stjärnorna och månen. Ibland silade regnet in därigenom, och små rännilar av vatten runno ned på golvet – takfönster äro ju sällan vattentäta. Och om vintern var studion fruktansvärt kall och dragig, medan vi på sommaren voro halvstekta därinne. Som det bara var ett enda rum, var detta inte alltid direkt lämpligt för våra skiftande sysselsättningar. Men ungdomens elasticitet trotsar alla obekvämligheter, och min mor var en ängel i fråga om självförnekelse och uppoffring och önskade bara vara mig till hjälp i min verksamhet.

Vid denna tid var grevinnan Greffuhl societetens regerande drottning. Hon inbjöd mig att dansa i sin salong, där en fashionabel publik var församlad, med alla celebriteter inom parissocieteten i spetsen. Grevinnan hälsade mig som den grekiska konstens pånyttfödelse, men hon stod tämligen mycket under inflytande av Pierre Louys, hans "Aphrodite" och hans "Chansons de Bilitis", medan jag snarast uttryckte en dorisk pelare och Partenonfrisen, sådana man ser dem i den kalla dagern i British Museum.

Grevinnan hade i sin salong låtit uppföra en liten scenanordning med ett gallerverk i bakgrunden; i varje ruta i detta gallerverk var placerad en röd ros. Denna bakgrund av röda rosor stämde icke alls överens med min enkla tunika eller min religiöst uttrycksfulla dans. Trots att jag vid denna tid läst både Pierre Louys, Ovidius' Metamorfoser och Sapphos sånger, hade den sensuella innebörden i denna lektyr totalt undgått mig, vilket tillfyllest bevisar, att det icke tarvas någon censur över ungdomens läsning. Det man inte upplevat, förstår man inte heller i tryck.

Jag var fortfarande en produkt av amerikansk puritanism – vare sig beroende på arvet från min morfar och mormor, nybyggarna som 1849 i en "covered waggon" banade sig väg genom Klippiga bergens jungfruliga skogar och tvärs över de brännande slättmarkerna i strid med vilda indianstammar – eller också på min fars skotska blod. Hur som helst så hade Amerika format mig som det gör med största delen av sin ungdom och gjort mig till en puritan, en mystiker och en som snarare eftersträvade det heroiska uttryckssättet än något sensuellt uttryckssätt över huvud taget. Enligt min tro torde de flesta amerikanska konstnärer vara av samma skrot och korn. Trots att Walt Whitmans arbeten en gång voro förbjudna och klassificerade som icke önskvärd litteratur, och trots hans ständiga proklamerande av kroppslig njutning, är han i själ och hjärta en puritan, och detsamma gäller om de flesta av våra författare, bildhuggare och målare.

Är det Amerikas stora, råbarkade land eller de väldiga, öppna, vindomsusade vidderna eller Abraham Lincolns skugga, som vilar över allt och alla, när man jämför förhållandena med Frankrikes sinnligt betonade konst? Man skulle kunna säga, att den amerikanska uppfostringstendensen går ut på att reducera sinnenas inflytande nästan till plus minus noll. Den äkta amerikanen är icke guldgrävare eller penningälskare, som han legendariskt beskrives, utan en idealist och en mystiker. Därmed vill jag ingalunda ha sagt, att amerikanen saknar sinnlighet. Tvärtom är anglosaxaren i allmänhet och amerikanen med en smula keltiskt blod i ådrorna vida eldigare i avgörande ögonblick än italienaren, mer sensuellt lagd än fransmannen, mer i stånd till desperata ytterligheter än ryssen. Men tidig övning har stängt in hans temperament bakom nedisade järnmurar, och dylika utbrott äga endast rum, när ovanliga händelser i livet genombryta hans reserverade hållning. Då är anglosaxaren eller kelten den eldigaste älskaren inom alla nationaliteter, och går han också till vila iförd två pyjamas, en av silke närmast kroppen och en av ylle för värmens skull, samt försedd med Times, The Lancet och en snugga, kan han dock plötsligt förvandlas till en satyr, som lämnar den grekiske långt bakom sig och som presterar en så vulkanisk passion, att den skulle skrämma en italienare från vettet.

Följaktligen kände jag mig högst illa till mods och synnerligen misslyckad i grevinnan Greffuhls salong, som var överfull av underbart klädda och juvelsmyckade damer; jag var halvkvävd av doften från de tusentals röda rosorna och begapades från främsta raden av en jeunesse dorée, vars näsor nådde ända fram till scenens kant, så att jag nästan sopade dem med tårna när jag dansade. Men nästa förmiddag fick jag från grevinnan en liten älskvärd biljett med tack och anmodan att vända mig till portvakten i och för le cachet. Jag tyckte inte om expeditionen till portvakten, ty jag var mycket ömtålig i penningfrågor, men när allt kom omkring, betäcktes hyran i alla fall av den erhållna penningsumman.

Mycket behagligare var då en kväll i den ryktbara Mme. Madeleine LeMarres studio, där jag dansade till musiken i "Orphéus" och bland åskådarna för första gången såg det inspirerade ansiktet på Frankrikes Sappho, grevinnan de Noailles. Även Jean Lorain var närvarande och skildrade sedan sina intryck i Le Journal.

Till våra två glädjekällor, Louvren och Nationalbiblioteket, upptäckte jag nu en tredje, Operans förtjusande bibliotek. Bibliotekarien ägnade välvillig uppmärksamhet åt mina forskningar därstädes och ställde till min disposition allt som någonsin skrivits om dans och därtill alla arbeten om den grekiska musiken och den dramatiska konsten. Jag grep mig an med uppgiften att läsa allt som skrivits om danskonsten, från de äldsta egypternas tid fram till våra dagar, och jag gjorde hela tiden anteckningar i en anteckningsbok. När jag slutat detta kolossala arbete, insåg jag emellertid, att de enda danslärare jag kunde räkna med voro Rousseau ("Emile"), Walt Whitman och Nietzsche.

En mörk afton knackade någon på studions dörr. Det stod en dam utanför. Hon hade en så imponerande gestalt, och hela hennes väsen var så mäktigt, att hennes inträde lämpligen tycktes böra tillkännages genom något av dessa djupa och starka wagnermotiv, som bära budskap om kommande händelser, och det motiv som då kom mig i hågen, har faktiskt sedan dess genomlöpt hela mitt liv och i sina tongångar burit med sig stormiga, tragiska tilldragelser.

– Jag är furstinnan de Polignac, sade hon, och jag är vän till grevinnan Greffuhl. När jag såg er dansa, blev jag intresserad för er konst, och det blev även min man, som är kompositör.

Hon hade ett vackert ansikte, som dock i viss mån skämdes av en alltför kraftig och framskjutande underkäk och en stor haka. Hennes ansikte kunde tillhört en romersk kejsare, om icke en kylig högdragenhet förtagit ögonens och dragens sensuella utryck. När hon talade, hade stämman en hård metallklang, egendomlig för att komma från henne, från vilken man eljest skulle väntat sig rika, djupa tonfall. Senare kom jag att misstänka, att detta kyliga uttryck och tonfallet i hennes röst i själva verket utgjorde en mask, varunder hon trots sin höga samhällsställning dolde en utomordentlig och ömskint blyghet. Jag talade med henne om min konst och mina förhoppningar, och furstinnan erbjöd sig genast att för min räkning anordna en konsert hemma hos sig. Hon målade och var därjämte en skicklig musiker, som spelade både piano och orgel. Hon tycktes uppfatta torftigheten i vår nakna, kyliga bostad och våra om umbäranden vittnande ansikten, ty när hon helt tvärt bröt upp och tog farväl, lade hon blygt ett kuvert på bordet, i vilket vi funno tvåtusen francs.

Jag tror, att sådana handlingar hörde till furstinnan de Polignacs vanor, trots hennes rykte för att vara kall och hårdhjärtad.

Nästa dag gick jag till henne och träffade i hennes hem furst Polignac, en framstående musiker och en utsökt förfinad människa. Han var smärt till växten och bar alltid en liten svart sammetsmössa, som inramade hans fina, vackra ansikte. Jag tog på mig min tunika och dansade för honom i hans musikrum. Han var förtjust och hälsade mig som en syn och en dröm, på vilken han länge bidat. Min teori om rörelsernas förhållande till ljuden tycktes djupt intressera honom, vilket även mina förhoppningar angående danskonstens renässans gjorde. Han spelade förtjusande vackert för mig på en gammal spinett, som han älskade och smekte med fina, långsmala fingrar. Jag kände med ens varm förståelse för honom, och när han till slut utbrast: – Quelle adorable enfant! Isadora, comme tu es adorable – genmälte jag skyggt: – Moi, aussi, je vous adore. Je voudrais bien danser toujours pour vous, et composer des danses réttgieuses inspirées par votre bette musique.

Och därpå avtalade vi om samarbete. Men ack, hur mycket dyrbart slöseri förekommer ej på denna jord. Hoppet om detta samarbete, som för mig skulle varit så värdefullt, krossades kort efteråt genom hans död.

Konserten i furstinnans studio blev en stor succés, och som hon varit generös nog att öppna sina portar för allmänheten och icke begränsa auditoriet till enbart sina personliga vänner, uppstod nu ett mera allmänt intresse för mig och mitt arbete. Vi ordnade sedan en hel rad av subskriberade konserter i vår studio, som rymde en publik på omkring tjugu, tretti personer. Till alla dessa konserter infunno sig fursten och furstinnan de Polignac, och jag minns, hur fursten en gång i full förtjusning tog av sig sin lilla svarta sammetsmössa, svängde den i luften och ropade: – Vive Isadora!

Även Eugène Carrière och hans familj brukade komma till konserterna, och en gång gjorde mig Carrière den stora äran att hålla ett kort anförande om danskonsten. Bland annat yttrade han därvid:

– I sin iver att uttrycka mänskliga känslor har Isadora funnit de yppersta förebilder i den grekiska konsten. Fylld av beundran för de sköna bas-relieffigurerna, har hon från dem hämtat inspiration. Men begåvad med upptäckarinstinkt som hon är, har hon därjämte återvänt till naturen, varifrån alla dessa åtbörder stamma, och fast hon gått in för efterbildning och återuppväckande av den grekiska dansen, har hon likväl funnit sitt eget uttryckssätt. Hon tänker på grekerna och lyder endast sig själv. Det är sin egen glädje och sin egen sorg hon bjuder oss. Hennes glömska av ögonblicket och hennes trånad efter lycka äro hennes egna förnimmelser. I det att hon så ypperligt skildrar dem för oss, uppväcker hon därmed våra egna. Inför de grekiska skapelserna, under ett ögonblick levandegjorda för vår syn, äro vi unga med henne, ett nytt hopp triumferar inom oss, och när hon uttrycker sin underkastelse under det oundvikliga, resignera vi tillsammans med henne. Isadora Duncans dans är ej längre ett "divertissement", den är en personlig manifestation, måhända ännu mera levande som konstverk och lika eldande, när det gäller att sporra oss till de verk, vartill vi äro bestämda.

KAPITEL IX.

Fastän min dans var känd och uppskattad av många framstående personer, var min ekonomiska ställning prekär, och ofta voro vi i fruktansvärt bekymmer för hyran, varjämte vi ofta ledo av kölden, då vi ej hade kol till kaminen. Men mitt i denna fattigdom och försakelse minns jag, hur jag kunde stå i timmar ensam i vår kalla, nakna studio, väntande på det inspirationens ögonblick, då jag skulle kunna uttrycka mig själv i rörelser. Till sist plägade då denna inre lyftning komma, och jag följde då vad min själ ville ge uttryck åt.

En dag, medan jag stod där på detta vis, fick jag besök av en rödbrusig herre med dyrbar pälskrage på ytterrocken och diamantring på fingret. Han sade:

– Jag kommer från Berlin. Vi har hört talas om er barfotadans. (Man kan tänka sig min chock vid att höra denna benämning på min konst.) Jag har kommit för att engagera er för vår största music-hall där.

Han gnuggade händerna och strålade med hela ansiktet, som om han bragt mig det mest välsignade av budskap, men jag drog mig tillbaka i mitt skal som ett sårat snäckdjur och svarade högdraget: Tack så mycket, men jag presenterar aldrig min konst i en music-hall.

– Men ni förstår inte, hur det hänger ihop, utbrast han. De största konstnärer uppträder där, och det blir mycket pengar. Jag erbjuder er redan nu femhundra mark pr kväll. Det blir mer längre fram. Ni ska få en storartad förhandsreklam som "Världens Första Barfotadansös". (Die erste Barfuss-Tänzerin! Kolossal, kolossal! Das wird ein Erfolg!) Det går ni väl med på?

– På inga villkor! upprepade jag, som nu blev ond. Absolut inte!

– Ja, men det är ju omöjligt. Unmöglich! Unmöglich! Jag kan inte ta emot ett nekande svar. Jag har kontraktet färdigt.

– Nej, sade jag, min konst är inte för någon music-hall. Jag skall komma till Berlin någon gång, och jag hoppas få dansa till ackompanjemang av er filharmoniska orkester, men i ett musikens tempel, inte i en music-hall tillsammans med akrobater och dresserade djur. Mon Dieu! Ånej, inte på några villkor! Farväl – adieu.

Den tyske impressarion tittade på interiören och våra ruskiga kläder och kunde nätt och jämnt tro sina öron. När han nästa dag kom tillbaka och sedan dagen därpå och till sist erbjöd mig tusen mark pr afton, och allt förgäves, blev han ond och karaktäriserade mig som en "dummes Mädel", ända tills jag skrek åt honom, att jag kommit till Europa för att genom dansen åstadkomma en religionens renässans, för att utbreda kunskapen om människokroppens skönhet och helgd genom dess rörelseuttryck, men inte för att dansa till ögonfägnad för övergödd bourgeoisie efter middagen.

– Var snäll och gå er väg. Allez-vous-en!

– Vägrar ni att ta emot ettusen mark pr kväll? flämtade han.

– Ja, det gör jag, svarade jag strängt, och jag skulle vägra ta emot tiotusen och etthundratusen. Jag eftersträvar något som ni inte har förmåga att fatta. – Och när han avlägsnade sig, tillade jag: – Jag skall komma till Berlin en dag. Jag skall dansa för Goethes och Wagners landsmän, men på en teater som är dem värdig och troligen för mer än ettusen mark.

Min profetia gick i uppfyllelse, ty samme impressario hade tre år senare den älskvärdheten att komma med blommor till min loge i Krolls Opernhaus, där Berlins Filharmoniska orkester ackompanjerat mig och huset var utsålt för mer än tjugufemtusen mark. Han erkände sitt misstag med ett vänligt: – Sie hatten Recht, gnädiges Fräulein. Küss die Hand!

För ögonblicket voro vi som sagt i en svår klämma. Varken furstars beundran eller min tilltagande ryktbarhet gåvo oss tillräckligt att äta. På den tiden brukade ofta en mycket liten dam, som liknade en egyptisk prinsessa, fast hon stammade från en plats väster om Klippiga bergen och bar sin hemstats namn med sig på en lång och ärofull bana, komma på besök i vår studio. Hon sjöng fullkomligt förtrollande. Jag märkte, att små violdoftande biljetter ofta stuckos in under dörren tidigt på morgonen, varpå Raymond på ett misstänkt sätt brukade avdunsta. Som han ingalunda hade för vana att gå ut och gå före frukosten, lade jag till och drog ifrån och drog därjämte mina slutsatser. Och en vacker dag tillkännagav Raymond, att han var engagerad som ett eller annat slags funktionär på en konsertturné till Amerika.

Alltså blevo mor och jag lämnade ensamma kvar i Paris. Som mor var klen, flyttade vi till ett litet hotell vid Rue Marguerite, där hon åtminstone kunde få sova i en säng utan golvdrag som i studion, och där hon även kunde få regelbundna måltider, eftersom vi voro helinackorderade där.

På detta hotell lade jag märke till ett par, som säkerligen skulle tilldragit sig uppmärksamhet var som helst. Hon var en trettioårs kvinna med egendomligt utseende, stora ögon – de sällsammaste jag sett – milda, djupa, trolska, magnetiska ögon, fyllda av förtärande lidelse och samtidigt med något av en stor newfoundlandshunds undergivna ödmjukhet. Hon hade mörkrött hår, som inramade hennes ansikte som i flammor. Jag minns, att när man såg in i hennes ögon, var det som att nalkas kratern på en vulkan.

Han var smärt med vacker panna och ett ganska trött ansiktsuttryck för att vara en så ung människa. Vanligtvis hade de en tredje person i sällskap och voro alltid inbegripna i så livligt samtal, att det föreföll, som om denna trio icke kunde känna en minuts avspänning eller långtråkighet som vanliga människor, utan ständigt förtärdes av invärtes lågor: hans, den rena skönhetens intellektuella flamma, hennes, den kvinnas passionerade brand, som är redo att slukas och förstöras av elden. Endast den tredje personen i deras sällskap hade något mera languissant, något av ständig livsnjutning över sig.

En förmiddag kom den unga damen fram till vårt bord och sade: Det här är mon ami, Henri Bataille. Det här är Jean Lorain, som skrivit om er konst, och jag heter Berthe Bady. Vi skulle gärna vilja komma till er studio en kväll, ifall ni skulle vilja dansa för oss.

Jag blev naturligtvis glad och förtjust. Jag hade aldrig förut och för övrigt aldrig heller efteråt hört en stämma med så magnetisk värme, så vibrerande av liv och kärlek, som Berthe Badys. Vad jag beundrade hennes skönhet! På denna tid, då kvinnodräkten var så oestetisk, visade hon sig alltid klädd i någon underbar, åtsittande klänning med skiftande färger eller glittrande sekiner. En gång såg jag henne i en dylik toalett samt med huvudet krönt med purpurfärgade blommor, färdig att fara bort på någon bjudning, där hon skulle framsäga Batailles dikter. Jag tror aldrig en skald haft en mer bedårande musa.

Efter detta sammanträffande kommo de ofta till vår studio, och en gång läste Bataille där för oss sina dikter. På detta vis hade jag, en liten obildad amerikansk flicka, funnit en nyckel, som för mig öppnade hjärtan och sinnen inom Paris' intellektuella och konstnärliga elit – Paris', som står för oss och för vår tid som det som Aten var under det gamla Greklands glanstid.

Raymond och jag hade för vana att företaga långa strövtåg i Paris. Därunder råkade vi ofta komma till högst intressanta platser. En dag funno vi sålunda i trakten av Parc Monceau ett kinesiskt museum, upprättat av någon excentrisk fransk millionär. En annan dag var det Musée Guimet med alla dess österländska skatter, Musée Carnavalet, där Napoleons mask fascinerade oss, eller Musée Cluny, där Raymond tillbragte hela timmar framför de persiska faten, och där han blev dödligt förälskad i Kvinnan och Enhörningen på en femtonhundratalsgobeläng.

På våra vandringar kommo vi en dag till Trocadéro. Vår blick föll på en affischpelare, där annonsen om kvällens föreställning tillkännagav, att Mounet-Sully skulle uppträda i Sofokles' "Konung Oidipos". Den gången var namnet Mounet-Sully oss obekant, men dramat ville vi gärna se. Vi tittade på biljettpriserna längst ned på affischen och undersökte våra fickor. Vi hade jämnt tre francs, och lägsta priset högst upp under taket var sjuttiofem centimes. Detta betydde, att vi fingo avstå från middag, men vi klevo upp till ståplatserna längst bak.

Trocadéros scen hade ingen ridå. Scenen var torftigt dekorerad på det sätt, som en del moderna människor inbilla sig vara grekisk konst. Kören inträdde, illa klädd i vad en del facklitteratur beskriver såsom grekiska dräkter. Medelmåttig musik, en sötaktig, enfaldig melodi steg upp till oss från orkestern. Raymond och jag utbytte blickar. Vi kände, att förlusten av vår middag varit ett gagnlöst offer, när från portalen till vänster, som skulle föreställa ett palats, inträdde en gestalt, över den tredjeklassiga operakören och den sekunda Comédie Française- scenen lyfte han sin hand:

"Enfants, du vieux Cadmus jeune posterité, Pourquoi vers ce palais vos cris ont-ils monté? Et pourquoi ces rameaux suppliants, ces guirlandes?"

Å, hur skall jag kunna beskriva den sinnesrörelse, som framkallades av den röstens första tonfall? Jag tvivlar på att det under hela antikens stora tid, under Greklands guldålder, under den dionysiska teaterns och Sofokles' storhetsperiod, i Rom eller i något annat land eller någon annan tid funnits en sådan stämma. Och från detta ögonblick tycktes Mounet-Sullys röst och Mounet-Sullys gestalt växa allt större, famna alla ord, all dans, all konst, resa sig till ett sådant omfång och en sådan höjd, att hela Trocadéros längd och bredd var för ringa att omsluta denna konstens jätte. Raymond och jag höllo andan. Vi bleknade. Vi kände mattighet. Tårarna strömmade från våra ögon, och när slutligen första akten var förbi, kunde vi bara omfamna varandra i vår överströmmande hänryckning. Vi förstodo, att detta var vår pilgrimsfärds apoteos, orsaken till att vi farit till främmande land.

Andra akten började, och det stora sorgespelet upprullades för oss. Den triumferande unge konungens självförtroende utsattes för de första tvivlen, den första oron. Så kom den passionerade längtan att få veta sanningen till varje pris, och därpå kom det sublima ögonblicket. Mounet-Sully dansade! Å, här hade jag det, som jag alltid gått och föreställt mig – en stor, heroisk gestalt i dans.

Åter en mellanakt. Jag såg på Raymond. Han var blek, hans ögon brunno, vi vacklade. Tredje akten. Den kan ej beskrivas. Blott den som sett den och sett den store Mounet-Sully kan förstå, vad vi kände. När han i det stora ögonblicket av övermänsklig ångest i sitt vanvett och sin paroxysm av blandad fasa, religiös fasa över sin synd och sin sårade stolthets fasa, eftersom det var han, som var källan till allt det onda, den av alla eftersökte, när han efter att ha rivit ut ögonen ur deras hålor, i detta ögonblick vet, att han ej längre kan se, kallar barnen till sig och gör sin sista sortie, skakades Trocadéros hela väldiga publik, sextusen personer, av snyftningar.

Raymond och jag gingo nedför den långa trappan så långsamt och motvilligt, att vaktmästarna slutligen måste skynda på oss. Det var då jag insåg, att den stora konsten blivit mig uppenbarad. Från och med nu visste jag vägen. Vi gingo hem likt människor berusade av inspiration, och i veckor levde vi sedan på detta intryck. Hur litet drömde jag då om att jag en dag skulle stå på samma scen tillsammans med den store Mounet-Sully.

Ända sedan jag sett Rodins verk på utställningen hade hans ande liksom förföljt mig. En dag sökte jag mig ut till hans ateljé vid Rue de l'Université. Min pilgrimsfärd till Rodin liknade Psyches, när hon sökte guden Pan i grottan.

Rodin var kort till växten, satt, kraftig, med tättklippt hår och yvigt skägg. Han visade mig sina arbeten med mästarens okonstlade rättframhet. Ibland frammumlade han namnen på konstverken, men man kände, att namn betydde föga för honom. Han for med händerna över dem och smekte dem. Jag minns, att jag tänkte för mig själv, att under hans händer tycktes marmorn flyta som smält bly. Till sist tog han en liten lerklump och tryckte den mellan händerna. Han andades tungt, medan han gjorde det. Hettan strömmade ut från honom som en glödande ugn. På några ögonblick hade han format ett kvinnobröst, som flämtade mellan hans fingrar.

Jag återsåg icke Rodin förrän ett par år senare, när jag från Berlin återkom till Paris. I åratal var han sedan min vän och min mästare.

En annan stor konstnär, med vilken jag också stiftade bekantskap, var Eugène Carrière. Jag kom till hans ateljé i sällskap med skriftställaren Keyzers hustru, som ofta ömkat sig över vår isolering och brukat bjuda oss hem till sig, där hennes lilla dotter, som studerade violin, och hennes rikt begåvade son Louis, numer en välkänd ung kompositör, bildade en harmonisk familjekrets kring aftonlampan. På väggen hängde ett egendomligt, fängslande, vemodsfullt kvinnoporträtt.

– Det är mitt porträtt, som Carrière gjort, sade Mme. Keyzer.

En dag förde hon mig alltså med sig till Rue Hégésippe Moreau. Vi klättrade uppför alla trapporna till studion högst upp i huset, där Carrière bodde, omgiven av sina böcker, sin familj och sina vänner. Han var den starkaste andliga personlighet jag någonsin kommit i beröring med. Visdom och ljus. En oändlig ömhet mot allt och alla strömmade ut ifrån honom. Allt det sköna, starka och underbara i hans tavlor voro ett direkt uttryck för hans upphöjda själ. När jag kom i hans närhet, hade jag samma känsla, som jag förmodar skulle fyllt mig, om jag mött Kristus. Sådan var den vördnad som intog mig. Jag längtade efter att falla på knä, och jag skulle ha gjort det, om icke min blyga och tillbakadragna natur hindrat mig.

Åratal senare beskrev Mme. Yarska detta möte med följande ord:

"Jag minns bättre än jag minns något som hände när jag var ung flicka – utom möjligen mitt första möte med Eugène Carrière, i vilkens studio jag träffade henne – den dagen hennes ansikte och namn strömmade in i min själ. Jag hade som vanligt med klappande hjärta knackat på dörren till Carriéres bostad. Jag kunde aldrig nalkas denna maktens helgedom utan en förtvivlad ansträngning att göra våld på min sinnesrörelse. I detta lilla hus i Montmartre arbetade den store konstnären i lycklig stillhet mitt ibland sina kära, sin hustru och sin moder, alla klädda i svarta yllekläder – barn utan leksaker, men med ansikten strålande av hängivenhet för sin store älskade. Ack, dessa helgonlika människor!

Isadora stod mitt emellan den ödmjuke Mästaren och hans vän, den tyste Metschnikoff från Pasteurinstitutet. Hon var ännu mer stilla än dessa båda; med undantag för Lillian Gish har jag aldrig sett en amerikansk flicka verka så skygg som hon gjorde den dagen. I det Eugène Carrière tog mig vid handen, som man tar ett barn för att leda det närmare något man vill att det skall beundra, yttrade han, när jag stod och såg på henne: C'est Isadora Duncan. Och därefter tystnad för att däri inrama namnet.

Plötsligt yttrade så Carrière, som alltid brukade tala mycket lågmält, med djup, stark stämma:

– Cette jeune Américaine va révolutionner le monde."

Jag kan aldrig med torra ögon gå förbi Carrières tavla av sin familj på Luxembourgmuseet och aldrig utan att minnas denna studio, där jag snart nog blev en ständig gäst. Det är ett av min ungdoms ljuvaste minnen, att de genast mottogo mig i sina hjärtan och i sitt hem som en vän. När jag längre fram i tiden stundom tvivlat på mig själv, har jag brukat tänka på detta deras mottagande och återvunnit min självtillit, ty över hela mitt liv har Eugène Carrières snille strålat som en välsignelse, sporrat mig mot de högsta ideal, alltid vinkat mig upp mot en renare och heligare konst, och när sorgen nära nog förde mig till vansinnets brant, var det Carrières verk i min närhet, som gav mig tro och förtröstan nog för att kunna leva.

Ingen konst har någonsin lagt i dagen sådan kraft som hans, intet konstnärsliv har manifesterat sådant gudomligt medlidande och sådan hjälpsamhet gent emot människorna runt omkring. Hans tavlor borde ej finnas på museer utan i ett den andliga kraftens tempel, där hela mänskligheten kunde stå i förbindelse med hans stora ande och mottaga rening och välsignelse därigenom.

KAPITEL X.

Västerns näktergal hade en gång till mig yttrat:

– Sarah Bernhardt är en stor artist, men kära, vad det är synd, att hon inte skall vara en god kvinna. Men Loie Fuller är inte bara en stor artist utan också en ren kvinna. Hennes namn har aldrig nämnts i samband med någon skandal.

En kväll kom hon till min studio i sällskap med Loie Fuller. Jag dansade naturligtvis för henne och förklarade alla mina teorier, som jag gjorde för en och var och till och med skulle ha gjort för rörarbetare, om en sådan kommit på besök. Loie Fuller visade stor entusiasm, sade att hon skulle resa till Berlin nästa dag och föreslog, att jag skulle sluta mig till henne där. Icke blott var hon själv en framstående konstnärinna utan tillika manager för japanskan Sada Yacco, vilkens konst jag så varmt beundrade. Hon proponerade, att jag skulle uppträda över hela Tyskland tillsammans med Sada Yacco, och jag var endast alltför glad att få gå in härpå. Varpå det sålunda beslöts, att jag skulle stöta till Loie Fuller i Berlin.

Sista dagen kom André Beaunier för att säga farväl. Vi företogo en sista pilgrimsfärd till Notre Dame, och han följde mig till järnvägsstationen. Där kysste han mig till avsked på sitt vanliga reserverade sätt, men jag tyckte mig uppfånga en ångestfylld blick bakom hans glasögon.

Jag kom till Berlin, och i ett hyperelegant rum på Hotel Bristol fann jag Loie Fuller. Ett dussin vackra flickor sutto omkring henne och omväxlande smekte och kysste hennes händer. I min mycket enkla uppfostran hade det sällan förekommit, att mor smekt oss, om hon än varmt älskade oss allesammans, varför jag alltså blev fullkomligt konsternerad vid anblicken av dessa utomordentliga uttryck för tillgivenhet, som för mig voro alldeles nya. Atmosfären präglades av en värme, som jag aldrig förut känt maken till.

Loie Fullers generositet visste inga gränser. Hon ringde på klockan och sade till om en sådan middag, att jag ej kunde låta bli att tänka på, vilket oerhört pris den skulle betinga. Samma kväll skulle hon uppträda på Wintergarten, men medan jag iakttog henne, undrade jag, hur hon skulle bli i stånd härtill, då hon tycktes lida av förfärliga plågor i ryggraden. För att lindra dessa kommo hennes sköna uppvaktande gång på gång med ispåsar, som placerades mellan hennes rygg och stolen. – En ispåse till, älskling, brukade hon säga, det är som om smärtorna gav med sig då.

På kvällen sutto vi allesammans i en loge och sågo på, när Loie Fuller dansade. Hade den skimrande uppenbarelsen framför oss något som helst samband med den lidande sjuklingen från några timmar tidigare? Mitt för våra ögon förvandlades hon till mångfärgade, lysande orkidéer, till en böljande, flytande havsblomma och slutligen till en spiralliknande lilja, ett formligt féeri av ljus, färg och böljande former. Vilket underbart geni! Ingen av Loie Fullers imitatörer har någonsin lyckats nå upp därtill. Jag var förtrollad, men jag insåg, att detta var en naturens plötsliga nyck, som icke kunde upprepas. Hon förvandlade sig till tusen färgskimrande bilder inför publikens ögon. Det var otroligt. Det kan icke göras efter, det kan icke beskrivas. Loie Fuller återgav ursprunget till alla färgväxlingar och alla fladdrande Libertydukar. Hon var en av de första som förverkligade ljuseffekterna och färgförvandlingarna på scenen. Jag återvände till hotellet bländad och hänförd av denna utomordentliga konstnärinna.

Nästa morgon begav jag mig ut för att bese Berlin för första gången. Till en början blev jag, som redan drömde om Grekland och den grekiska konsten, för ett ögonblick imponerad av Berlins arkitektur.

– Men det här är ju Grekland, utbrast jag.

Men när jag såg efter en smula noggrannare, märkte jag, att Berlin ingalunda liknade Grekland. Det var det nordiska intrycket av Grekland. Dessa pelare voro ej doriska, där de reste sig mot en olympiskt blå himmel. De voro tyska, pedantiska, arkeologiskt bildade professorers begrepp om Grekland. Och när jag såg den kejserliga vakten marschera i gåsmarsch ut från de doriska pelarna på Potzdamer Platz, gick jag hem till Hotel Bristol och sade:

– Geben Sie mir ein Glas Bier. Ich bin müde.

Jag stannade några dar i Berlin och följde därefter Loie Fullers trupp till Leipzig. Vi foro utan vårt bagage, till och med den anspråkslösa koffert jag medfört från Paris, blev kvar tillika med de övriga. Varför något sådant skulle inträffa med en framgångsrik konstnärinna, kunde jag då inte förstå. Efter den luxuösa tillvaron i hotellets lyxvåning och med champagnemiddagar, kunde jag ej inse, varför vi skulle vara tvungna att fara utan våra koffertar. Längre fram kom jag underfund med att det berodde på Sada Yacco. Hon hade gjort fiasko, och Loie Fullers inkomster gingo åt för att betäcka hennes skulder.

Mitt ibland dessa nereider, nymfer och skimrande uppenbarelser syntes en egendomlig gestalt i svart tailor-made. Hon var blyg och tillbakadragen, hade ett fint skuret och ändå kraftigt ansikte, svart hår, rakt tillbakastruket från pannan och sorgsna, intelligenta ögon. Hon höll ständigt händerna nedstuckna i fickorna. Hon var konstintresserad och talade med livligt intresse om Loie Fullers konst. Hon kretsade kring vimlet av granna fjärilar som det gamla Egyptens scarabé. Jag kände mig genast dragen till denna människa, men jag kände på mig, att hennes entusiasm för Loie Fuller till den grad upptog hennes sinne, att hon ej hade något intresse till övers för mig.

Även i Leipzig brukade jag varje kväll gå och se Loie Fuller uppträda, och mer och mer måste jag beundra hennes vidunderliga, luftiga konst. Denna sällsamma varelse blev flytande – hon blev färg och lågor, och slutligen tycktes hon upplösas i fantastiska spiraler av eld, som stego mot oändligheten.

En gång i Leipzig väcktes jag klockan två på natten av röster. De hördes i ett oredigt mummel, men jag igenkände en av dem såsom tillhörande en rödhårig flicka, som vi brukade kalla för Dadda, därför att hon alltid var färdig att lugna och trösta en, om man hade huvudvärk. Av de upprörda viskningarna kunde jag sluta mig till, att Dadda tänkte sig tillbaka till Berlin för att rådföra sig med en viss person angående möjligheten att skaffa tillräckligt med pengar, för att vi alla skulle kunna fara till München. Och mitt i natten kom därpå denna rödhåriga flicka fram till mig, kysste mig lidelsefullt och yttrade med djup uttrycksfullhet: – Jag ska resa till Berlin. Som det bara var ett par timmars resa, kunde jag ej fatta, varför hon skulle vara så upprörd över att behöva lämna oss. Hon kom snart tillbaka med pengar, så att vi kunde resa till München.

Från München ville vi sedan till Wien. Men åter stodo vi där utan tillräcklig reskassa, och som det denna gång föreföll totalt fastlåst, erbjöd jag mig att vända mig till amerikanske konsuln för att få hjälp. Jag sade honom, att han måste skaffa oss biljetter till Wien, och det var tack vare min övertalningsförmåga, som vi till slut också kommo dit. På Hotel Bristol inkvarterades vi i de elegantaste rummen, fast vi anlände praktiskt taget utan något bagage. Trots min beundran för Loie Fullers konst begynte jag vid detta laget göra mig den frågan, varför jag lämnat min mor ensam kvar i Paris, och vad jag hade att göra i denna skara vackra men defekta damer. Hittills hade jag endast varit en hjälplös och medlidsam åskådarinna av alla dessa dramatiska tilldragelser.

På Hotell Bristol i Wien fick jag den rödhåriga flickan till rumskamrat. En morgon vid fyratiden steg hon upp, tände ett ljus, närmade sig min säng och förkunnade:

– Gud har sagt åt mig att strypa dig.

Jag hade hört talas om, att ifall en människa får ett plötsligt anfall av vansinne, skall man aldrig göra dem emot. Mitt i min förskräckelse hade jag sinnesnärvaro nog att genmäla:

– Ja, det är alldeles rätt. Men får jag bara läsa en bön först.

– Gott, sade hon och satte ljuset ifrån sig på nattduksbordet bredvid min säng.

Jag gled ur sängen, och som om jag haft djävulen efter mig, ryckte jag upp dörren, flög nedför den långa korridoren, nedför trappan och in portierns rum, precis som jag gick och stod i nattdräkt med håret flygande kring mig, och gallskrek: En dam har blivit galen!

Dadda var hack i häl efter mig. Sex man av hotellbetjäningen kastade sig över henne och höllo fast henne, tills läkare anlände. Resultatet av deras överläggningar var så obehagligt, att jag beslöt telegrafera till min mor och be henne komma till mig från Paris, vilket hon även gjorde. När jag berättade för henne, hur jag kände mig till mods i denna min omgivning, bestämde vi oss för att lämna Wien.

Nu råkade jag en kväll under vistelsen med Loie Fuller i Wien ha dansat på Künstler Haus för alla konstnärerna. Var och en av dem gav mig en bukett röda rosor, och när jag dansade Backanalen, var jag formligen höljd av rosor. Vid detta tillfälle var en ungersk impressario, Alexander Gross, närvarande. Han kom fram till mig och sade: – När ni vill göra er en framtid, så kom till mig i Budapest.

När jag nu var halvt ihjälskrämd av min omgivning och längtade att fly från Wien tillsammans med min mor, kommo vi helt naturligt att tänka på Gross' anbud och begåvo oss till Budapest i hopp om bättre lycka där. Gross erbjöd mig kontrakt om trettio egna uppträdanden på Uraniateatern.

Detta var första gången jag blivit föreslagen att dansa på en teater, och jag tvekade. – Min dans, sade jag, är för eliten, för konstnärer, bildhuggare, målare, musiker, men inte för den stora publiken. – Men Alexander Gross bedyrade, att konstnärerna voro dock den mest kritiska publiken, och hade de gillat min dans, skulle den stora allmänheten gilla den i hundra gånger högre grad.

Jag övertalades att underteckna kontraktet, och Gross' profetia gick i uppfyllelse. Första kvällen på Uraniateatern blev en obestridlig triumf. I trettio dagar dansade jag i Budapest för utsålda hus.

Å Budapest! Det var i april. Det var vår. En afton, kort efter mitt första uppträdande, bjöd Alexander Gross oss ut på supé på en restaurang, där ett ziguenarkapell spelade. Å, ziguenarmusik! Finns det något jämförligt därmed – ziguenarmusiken som springer fram ur Ungerns egen själ? Jag minns, hur jag många år senare i grammofonavdelningen av John Wanamakers varuhus samtalade med Wanamaker, och hur han riktade min uppmärksamhet på den utmärkta musik hans grammofoner presterade. Jag genmälte:

– Ingen av dessa omsorgsfullt konstruerade maskiner – produkter av skickliga uppfinnare – skulle kunna ersätta en enda ziguenares musik, där han spelar på Ungerns dammiga landsvägar. En enda ungersk ziguenares musik är värd mer än alla världens grammofoner.

KAPITEL XI.

Den förtjusande staden Budapest höll på att slå ut i blom. På andra sidan floden blommade syrenerna i varje trädgård. Var kväll tog den eldiga ungerska publiken emot mig med jubel, kastade sina huvudbonader upp på scenen och ropade: – Eljen!

Med bilden av floden glittrande i solskenet, sådan jag sett den samma morgon, för min inre syn sände jag en afton besked till orkesteranföraren och improviserade vid föreställningens slut Strauss' "An der schönen blauen Donau". Effekten var att förlikna vid en elektrisk stöt. Hela publiken flög upp på sina fötter i ett sådant rus av hänförelse, att jag måste dansa valsen om och om igen, innan de begynte uppföra sig något mindre likt vanvettiga.

Bland publiken, ropande och jublande med den, befann sig denna kväll en ung ungrare med gudasköna drag och dito växt, och en annan dag mötte jag, vid en festlig samvaro bland vänner, över ett glas guldfärgad tokajer två svarta ögon, som glödde av en så brinnande beundran och en sådan ungersk lidelse, att i denna enda blick hela den ungerska vårens mening och innebörd tycktes ligga förborgad. Han var högväxt, utomordentligt vackert byggd, med ett huvud täckt av ymniga lockar, svarta till färgen med purpurfärgade glansdagrar. Han kunde gott ha stått modell till Michelangelos David. När han log, glimmade de starka vita tänderna mellan hans röda, fylliga läppar. Från första gången våra blickar möttes vilade vi redan i varandras armar – ingen makt på jorden hade kunnat förhindra detta.

– Ditt ansikte är som en blomma. Du är min blomma, sade han. Och gång på gång upprepade han detta: – Min blomma – min blomma – vilket på ungerska är detsamma som ängel.

Han gav mig en liten papperslapp på vilken stod "Loge på Kungliga nationalteatern". Samma kväll gingo mor och jag dit för att se honom i "Romeo och Julia". Han var en utmärkt skådespelare och blev sedermera Ungerns främste. Hans tolkning av Romeos ungdomliga eldighet fullbordade min erövring. Efteråt sökte jag upp honom i hans loge. De övriga skådespelarna betraktade mig med nyfikna småleenden – alla tycktes redan initierade, och var och en föreföll nöjd. Bara en av dem, en skådespelerska, föreföll icke nöjd alls. Han följde sedan min mor och mig till hotellet, där vi intogo supé tillsammans, eftersom teaterfolk ju aldrig äter före en föreställning.

Senare på kvällen mötte jag Romeo i vår salong på hotellet, vilken av en lång korridor skildes från våra sovrum. Där berättade han för mig, att han den kvällen ändrat sin framställning av en scen i skådespelet.

– Jag brukade, sade han, hoppa över muren och genast med vanlig röst börja deklamera:

    "Den ler åt ärr, som aldrig känt ett sår.
    Men tyst, vad strålar genom fönstret där?
    Det östern är, och Julia är solen."

Men som du minns, så viskade jag i kväll fram orden, som om de nästan kvävt mig, ty sedan jag träffat dig, visste jag, vad kärleken kunde göra med Romeos röst. Först nu vet jag det. Ty du, Isadora, har för första gången låtit mig förstå, hurudan Romeos kärlek var. Nu skall jag spela hela rollen annorlunda – och härvid reste han sig och upprepade för mig, scen efter scen, hela rollen, allt under det han då och då hejdade sig och sade: – Ja, nu förstår jag, att om Romeo verkligen älskade, skulle han säga de orden så och så – helt annorlunda än jag föreställde mig, när jag spelade in rollen. Nu vet jag det. Å... älskade, med ditt blomlika ansikte – du har inspirerat mig. Genom din kärlek kanske jag blir en stor konstnär.

Så deklamerade han Romeos roll för mig, ända tills dagern började smyga sig in genom fönstren.

Jag lyssnade i hänryckning. Då och då vågade jag ge honom repliken eller antyda en åtbörd, och i scenen med patern knäböjde vi bägge och svuro trohet intill döden. Ack, ungdom och vår, ack, Budapest och Romeo. När jag minns er, förefaller det icke att ha hänt för så länge sedan utan som i går kväll.

En morgon i dagbräckningen lämnade vi hotellet tillsammans, togo ett försenat ekipage med två hästar, som vi mötte på gatan och åkte långt ut på landet. Vi stannade vid en bondstuga, där hustrun gav oss ett rum. Hela den dagen stannade vi tillsammans därute. Jag är rädd, att jag gav publiken en mycket undermålig föreställning den kvällen, ty jag kände mig ganska olycklig till mods. Men när jag efteråt träffade Romeo i salongen, befann han sig i ett sådant tillstånd av fröjd och hänförelse, att jag kände mig lättare till sinnes.

Romeo hade en härlig stämma, och han sjöng för mig alla sitt lands folkvisor och ziguenarsånger samt lärde mig orden och deras betydelse. En kväll, när Alexander Gross arrangerat en galaföreställning med mig på operan i Budapest, fick jag den idén att efter det fullbordade Gluckprogrammet taga upp en enkel ziguenarorkester på scenen och dansa till deras musik. En av melodierna var en kärleksvisa av följande lydelse:

    "Csak egy kis lány
       van a világon
    Az is ax éi draga
       galabom
    A jó Isten de nagyon
       zerethet
    Hogy én nékem adott tégedet."

Detta betyder i översättning:

    "Det finns en liten flicka här i världen.
       Hon är min kära duva.
    Den gode Guden måste hålla mig mycket kär,
       Eftersom Han givit mig dig."

En ljuvlig melodi, full av lidelse, längtan, tårar och tillbedjan. Jag dansade med sådan inspiration, att den väldiga publiken rördes till tårar, och jag slutade med Rakowskymarschen, som jag i min röda tunika dansade som en revolutionshymn till de ungerska hjältarnas ära.

Med galaföreställningen slutade Budapestsäsongen, och nästa dag rymde Romeo och jag för några dagar ut på landet och slogo oss åter ned i den ovannämnda bondstugan. När vi återvände till Budapest, var det första molnet på min lyckas himmel min mors ångest och Elizabeths ditkomst från New York – hon tycktes tro, att jag begått något brott. Bägges ängslan var för mig så outhärdlig, att jag slutligen lyckades övertala dem att bege sig på en liten resa till Tyrolen.

Då liksom alltid fick jag erfara, att hur stark den sensation eller lidelse än månde vara, som jag upplevde, så arbetade min hjärna samtidigt med blixtens fart och intensitet. Jag har aldrig i ordets vanliga bemärkelse tappat huvudet, tvärtom, ju starkare njutning, dess klarare tanke. Och när detta stegrats till den punkt, där hjärnan är sinnenas omedelbare kritiker och vägrar eller till och med hånar den njutning, som livsviljan kräver, blir konflikten sådan, att den leder till viljans trängtan efter något bedövningsmedel för att förtaga intelligensens oavbrutna och oombedda kommentarer. Vad jag avundas de naturer, som helt kunna ge sig hän åt ögonblickets njutning utan att frukta kritikern, som upphäver sig och envisas att påtvinga sinnena sin åsikt, när man minst önskar det.

Och likväl kommer alltid det ögonblick, då hjärnan måste kapitulera och ropa: – Ja, jag medger att allt annat i livet, till och med din konst, är dimmor och dårskap i jämförelse med detta ögonblicks härlighet, och för detta ögonblicks skull underkastar jag mig villigt upplösning, förstörelse, döden. – Detta intelligensens nederlag betecknar den sista kollapsen samt det nedsjunkande i förintelse, som ofta leder till de fruktansvärdaste olyckor – för intelligensen och för anden. På samma sätt räknade jag efter någon tid icke längre med eventuell undergång för min konst, eller med min mors förtvivlan eller med min egen ruin över huvud taget.

Må man döma mig, om man kan, men tadla då hellre den natur eller den Gud, som låtit detta enda ögonblick bli mera värt och mera åtråvärt än allt annat vi, som veta detta, kunna erfara. Eftersom flykten stiger så högt, är uppvaknandets stora krasch så mycket förfärligare.

Alexander Gross arrangerade för mig en turné genom Ungern, varunder jag uppträdde i en hel mängd städer, bland annat Sieben Kirchen, där historien om de sju upproriska generalerna som blevo hängda, gjorde djupt intryck på mig. På ett stort öppet fält utanför staden komponerade jag en Marsch till Liszts pompösa, dystra musik som ett äreminne åt dessa män.

Under hela turnén hälsades jag med jubel av innevånarna i kalla dessa ungerska småstäder. I var och en av dem ordnade Alexander Gross så, att en vagn, förspänd med vita hästar och fylld med vita blommor, väntade mig, som, klädd i vitt, fördes genom staden under jubelrop som en ung gudinna på besök från en annan värld. Men trots den stimulans min konst skänkte mig, och trots publikens dyrkan längtade jag oupphörligt efter Romeo. Jag kände, att jag gärna skulle velat ge all denna framgång, till och med all min konst, för ett enda ögonblick i hans famn, och det värkte i mig av längtan efter återkomsten till Budapest.

Dagen kom. Romeo mötte mig visserligen med uppriktig glädje vid stationen, men jag förnam en sällsam förändring hos honom, och han berättade för mig, att han skulle börja repetera sin nästa roll, Marcus Antonius. Hade hans intensiva konstnärstemperament till denna grad influerats av den nya rollen? Jag vet det ej, men så mycket vet jag, att Romeos första naiva lidelse och kärlek hade förändrat sig. Han talade om vårt giftermål, som om detta redan vore en klar och avgjord sak. Han tog mig till och med ut för att se på våning. Under det jag besåg våningar utan badrum och kök, belägna uppför ändlösa trappor, kände jag mig fyllas av underlig kyla och tyngd.

– Vad ska vi göra, om vi bor här i Budapest? frågade jag.

– Å, svarade han, du får en loge där du kan sitta varenda kväll och se mig uppträda, och så får du lära dig att ge mig mina repliker och hjälpa mig med mina teaterstudier.

Han reciterade för mig Marcus Antonius' roll, men nu var hela hans lidelsefulla intresse koncentrerat på romerska folket, icke på mig, hans Julia.

Under en lång vandring på landet, frågade han mig en gång, där vi sutto vid en höstack, om jag inte ändå trodde det vore bäst att jag fortsatte min verksamhet och läte honom fortsätta sin. Orden föllo ej exakt så, men detta var i alla fall hans mening. Jag kommer fortfarande ihåg höstacken och fältet framför oss och den dödskyla, som isade mitt bröst. Den kvällen tecknade jag kontrakt med Alexander Gross om uppträdande i Wien, Berlin och alla Tysklands städer.

Jag såg premiären med Romeo som Marcus Antonius. Mitt sista minne av honom var teaterpublikens entusiastiska hyllning, medan jag själv satt i en loge och svalde tårarna. Nästa dag for jag till Wien. Romeo var försvunnen. Jag tog i stället farväl av Marcus Antonius, som var så allvarsam och så förströdd, att resan mellan Budapest och Wien var en av de bittraste och sorgligaste jag någonsin varit med om. Hela världen tycktes med ens berövad all glädje. I Wien blev jag sjuk, och Alexander Gross lät lägga in mig på sjukhus.

Flere veckor förgingo under oerhörd depression och svåra lidanden. Romeo kom dit från Budapest. Han lät till och med ordna sin bädd inne i mitt rum. Han var öm och hänsynsfull, men när jag en morgon i daggryningen vaknade och såg sköterskans, en katolsk nunnas, i svart inramade ansikte mellan mig och Romeo på sin bädd i andra änden av rummet, tyckte jag mig höra begravningsklockorna ringa vid min kärleks jordafärd.

Det blev en mycket lång konvalenscenstid, och Alexander Gross förde mig till Franzensbad för att där hämta krafter. Jag var trånsjuk och sorgsen, jag ville inte låta mig fängslas vare sig av det vackra landskapet eller av de deltagande vänner, som omgåvo mig. Gross' hustru hade kommit dit, och hon skötte mig kärleksfullt under många sömnlösa nätter. Förmodligen till min egen lycka hade den dyrbara läkare- och sköterskevården uttömt alla tillgångar, varför Gross ordnade uppträdanden för mig i Franzensbad, Marienbad och Carlsbad. En dag öppnade jag alltså på nytt min koffert och tog fram mina danstunikor. Jag minns, att jag brast i gråt och kysste den lilla röda dräkten, i vilken jag dansat alla mina revolutionsdanser, samt att jag svor att aldrig mer för kärleken svika konsten.

Vid detta laget hade mitt namn börjat få en magisk klang i landet, och jag minns att en afton, när jag dinerade tillsammans med impressarion och hans maka, blev trängseln utanför restaurangens fönster så kompakt, att det sistnämnda krossades under trycket, till hotellägarens stora förtvivlan.

All kärlekssorg, alla kärlekens smärtor och missräkningar omsatte jag i min konst. Jag komponerade Ifigenias historia, hennes farväl till livet vid dödens altare. Slutligen ordnade Alexander Gross för mitt uppträdande i München, där jag åter sammanträffade med min mor och Elizabeth, bägge förtjusta att åter finna mig ensam, fast de funno mig mycket förändrad och sorgsen.

Innan jag uppträdde i München, reste Elizabeth och jag upp till Abazzia för att få tag på något lämpligt hotell. Vi misslyckades emellertid, och efter att ha tilldragit oss en hel del uppmärksamhet på denna lilla fridfulla ort, råkade vi bli sedda av storhertig Ferdinand, som just for förbi. Han blev intresserad och hälsade på oss med stor vänlighet. Det slutade med att han inbjöd oss att slå oss ned i hans villa i Hotel Stephanies park. Hela episoden var utomordentligt oskyldig, men väckte likafullt stor skandal i hovkretsar. De förnäma damer, som snart började avlägga visit hos oss, voro ingalunda på minsta vis intresserade för min verksamhet, som jag till en början naivt utgick från, utan drevos endast av sin nyfikenhet att undersöka hur vi egentligen hade det i hertigens villa. Samma damer gjorde var kväll djupa hovnigningar framför storhertigens bord i hotellets matsal. Jag följde bruket och neg ännu djupare än någon annan förmådde.

Det var vid denna tid, som jag lancerade en baddräkt, som sedan blivit populär – en lätt blå tunika av finaste crèpe de chine, låghalsad, med små axelslejfar, kjol som slutade alldeles ovanför knäna samt bara ben och fötter. Som det vid samma tid var brukligt att damerna badade iförda helsvarta, strikta baddräkter, med kjolar som nådde en bra bit ned på smalbenet samt med svarta strumpor och svarta badskor, kan man lätt tänka sig, vilken sensation jag uppväckte. Storhertig Ferdinand brukade promenera på badhusbron, beväpnad med kikare, den han riktade på mig, allt under det han fullkomligt hörbart för alla mumlade: Ach, wie schön ist diese Duncan! Ach, wunderschon! Diese Frühlingszeit ist nicht so schön wie sie.

När jag någon tid senare uppträdde på Carlteatern i Wien, brukade storhertigen, åtföljd av sina unga vackra uppvaktande kammarherrar och löjtnanter varje kväll sitta i logen närmast scenen, och naturligtvis kom pratet i gång. Men storhertigens intresse för mig var faktiskt uteslutande av estetiskt-konstnärlig art. Han skydde i själva verket umgänget med det täcka könet och var fullkomligt belåten med sin omgivning av unga sköna officerare. Jag kände djupt medlidande med honom några år senare, när jag fick höra, att österrikiska hovet gått i författning om att internera honom på hans dystra slott i Salzburg. Måhända var han något olik andra människor, men vilken verkligt sympatisk människa är inte samtidigt en smula tokig?

Framför fönstren i vår villa i Abazzia växte en palm. Det var första gången jag aett en sådan i ett land med tempererat klimat. Jag brukade ge akt på hur dess blad dallrade för morgonbrisen, och från dessa blad fick jag ingivelsen till det lätta fladdrande med armar, hånder och fingrar, som till den grad missbrukats av mina efterapare. De glömde nämligen att gå till den ursprungliga källan och begrunda palmernas rörelser – upptaga dem inom sig, innan de uttryckte dem utåt. Ofta, medan jag betraktade denna palm, kunde jag glömma alla konstnärliga hänsyn och bara minnas Heines rörande ord:

    "En ensam palm i Södern..."

Från Abazzia reste Elizabeth och jag till München. På den tiden rörde sig hela livet i München kring Künstler Haus, där mästarna Kaulbach, Lenbach, Stuck m.fl. varje kväll samlades för att dricka härligt münchenbier och diskutera filosofi och konst. Gross ville, att jag skulle uppträda på Künstler Haus. Lenbach och Kaulbach voro med på saken, men Stuck vidhöll, att dans icke anstod ett konstens tempel av sådant slag som Künstler Haus i München. En förmiddag uppsökte jag Stuck för att övertyga honom om värdigheten i min konst. Jag tog på mig min tunika och dansade för honom i hans ateljé och talade sedan till honom i fyra timmar utan uppehåll om min heliga mission och dansens berättigande och möjligheter som konst. Han brukade sedan ofta säga till sina vänner och bekanta, att han aldrig varit så häpen i hela sitt liv. Det var som om en dryad från berget Olympus plötsligt gjort sitt inträde från en annan värld. Han gav självfallet genast sitt samtycke, och mitt första uppträdande på Künstler Haus var det största konstnärliga evenemang, som på många år inträffat i den staden.

Sedan uppträdde jag på Kaim Saal. Studenterna blevo formligen galna. Kväll efter kväll spände de hästarna från min vagn och drogo mig genom gatorna allt under det de sjöngo sina studentvisor och sprungo med flammande facklor på ömse sidor om vagnen. I timtal kunde de sedan stå utanför hotellfönstret och sjunga, varpå jag plägade kasta ned till dem mina blommor och näsdukar, dem de sedan delade mellan sig, så att var och en fick något att bära i mössan.

En kväll förde de mig med sig till ett studentkafé, där de lyfte mig dansande från det ena bordet till det andra. Hela natten sjöngo de, och ofta återkom den refrängen: "Isadora, Isadora, ach, wie schön das Leben ist!" När denna fest sedan skildrades i Simplicissimus, blevo åtskilliga av de goda människorna i staden djupt chockerade, men i själva verket var det hela högst oskyldigt, trots att både min schal och min klädning revos sönder i remsor, som de fäste i sina mössor, när de i dagbräckningen buro mig hem.

München var på denna tid en sannskyldig bikupa av artistiska och intellektuella förmågor. Gatorna voro befolkade med studenter. Varje flicka hade en musikportfölj eller en rulle noter under armen. Varje butiksfönster var en veritabel skattkammare av sällsynta böcker och gamla stick samt förtjusande nyutkomna lyxupplagor. Detta tillika med museernas underbara klenoder, den vassa höstluften, som kom svepande ned från de soliga bergen, besöken hos den silverhårige mästaren Lenbach samt åhörandet av filosofiska föreläsningar, förmådde mig att återvända till min avbrutna intellektuella och andliga inställning till tillvaron. Jag började lära mig tyska samt läsa Schopenhauer och Kant på originalspråket, och snart nog kunde jag med intensivt nöje följa de långa diskussionerna mellan konstnärer och tänkare, som om kvällarna träffades på Künstler Haus. Även lärde jag mig tycka om det goda münchenölet, och spåren av den svåra chock jag nyligen genomgått började gradvis utplånas.

På en galaföreställning en kväll på Künstler Haus lade jag märke till en i ögonen fallande profil – en man som satt på första bänken och applåderade. Hans profil erinrade mig om den store mästares, vilkens verk just nu för första gången började göra intryck på mig. Denne man hade samma mäktiga panna och framskjutande näsa, men munnen var mjukare och med mindre styrka i linjerna. Efter föreställningens slut fick jag veta, att det var Siegfried Wagner, Richard Wagners son. Han slöt sig till oss, och för första gången fick jag nu möta och beundra en man, som jag sedermera skulle komma att räkna till mina allra käraste vänner. Hans konversationsförmåga var lysande, och han berättade många minnen om sin store fader, vilken alltid tycktes omge honom som en helig gloria.

På denna tid läste jag också, som jag nyss nämnde, Schopenhauer, och jag blev hänryckt över den uppenbarelse, som skänktes mig genom hans filosofiska synpunkter på musikens förhållande till viljan.

Denna underbara ande eller Geist, som tyskarna kalla det, i känslan av helighet, der Heiligthum des Gedanken (tankens helighet), vilken jag här mötte, kom mig ofta att känna det som om jag blivit förd in i en värld av överlägsna och gudalika tänkare, vilkas hjärnor arbetade på ett vida heligare och mera upphöjt sätt än jag någonsin bevittnat på mina färder i världen. Här betraktades den filosofiska tanken som höjdpunkten av mänsklig tillfredsställelse, om än musikens ännu heligare värld kunde ställas i jämnbredd därmed. Italiens härliga konst i Münchens museer var också en uppenbarelse för mig, och när vi tänkte på hur nära gränsen vi befunno oss, följde Elizabeth, mor och jag en oemotståndlig impuls och satte oss på tåget till Florens.

KAPITEL XII.

Jag skall aldrig glömma den underbara upplevelsen: färden genom Tyrolen och sedan nedför den soliga bergssidan till Umbriska slätten.

Vi stego av tåget i Florens och tillbragte sedan flere veckor under extatiskt vandrande genom tavelgallerier, trädgårdar och olivlundar. På denna tid var det Botticelli, som fängslade min ungdomliga fantasi. I dagar satt jag framför hans berömda Primavera. Inspirerad därav, komponerade jag en dans, i vilken jag försökte tolka den underbart mjuka rörelse, som utgår från tavlan, den blombetäckta markens böljande yta, nymfernas ring och zefyrernas flykt, alla kretsande kring mittgestalten, till hälvten en Afrodite, till hälvten en Madonna, vilken med en enda betydelsefull åtbörd antyder vårens skapelse.

I timtal satt jag framför denna tavla. Jag var förälskad i den. En vänlig gammal vaktmästare kom till mig med en stol och iakttog min beundran med vänligt intresse. Jag satt där, tills jag faktiskt såg blommorna växa, de nakna fötterna dansa, kropparna sväva, ända tills glädjens budbärare nalkades mig och jag tänkte: jag skall dansa denna tavla och skänka andra detta budskap av vår, kärlek, livets födelse, som blivit mig skänkt i så mycken vånda. Jag skall skänka dem denna hänförelse genom dansen.

Det blev stängningsdags, och jag satt där fortfarande framför tavlan. Jag längtade att finna vårens mening, jag kände att livet hittills för mig varit ett trevande i blindo, jag tänkte: om jag kan finna hemligheten med denna tavla, kan jag visa andra vägen till rikedom och utveckling. Jag minns, att jag redan betraktade livet som en man, som gått ut i strid med de bästa avsikter, men som blivit fruktansvärt sårad och vid närmare eftertanke säger: – Varför skulle jag inte förkunna ett evangelium, som kan bespara andra en liknande lemlästning.

Sådana voro mina meditationer inför Botticellis Primavera, vilka jag efteråt försökte omvandla i dans. O, detta ljuva, halvt anade hedniska liv, där Afrodite skimrade fram genom den sköna men ännu ömmare Kristi moders gestalt, där Apollo sträckte sig mot trädens grenar med S:t Sebastians anletsdrag. Allt detta kände jag intränga i mitt bröst som ett flöde av fridfull glädje, och jag förnam en intensiv längtan efter att omsätta allt detta i min dans, som jag kallade Framtidens dans.

Här i salarna i ett gammalt palats, dansade jag för Florens' konstnärliga värld till musik av Monteverde och tidigare, okända mästares melodier. Till en utsökt melodi för fiol dansade jag som ängel, spelande violin.

Med vårt vanliga vårdslösa ignorerande av alla praktiska detaljer voro våra pengar snart slut på nytt, och vi voro tvungna att telegrafera till Gross om att sända oss den erforderliga summan, så att vi skulle kunna sluta oss till honom i Berlin, där han förberedde mitt första uppträdande.

Vid ankomsten till Berlin häpnade jag över att finna hela staden som en enda flammande reklamaffisch med mitt namn och tillkännagivandet om mitt uppträdande i Kroll's opera tillsammans med filharmoniska orkestern. Alexander Gross förde oss till en förtjusande lyxvåning i Hotel Bristol vid Unter den Linden, där hela tyska pressen befanns vänta på intervju med mig. Efter mina studier i München och mina upplevelser i Florens befann jag mig i så pass tankfull sinnesstämning, att jag storligen överraskade journalisterna med att på min tysk-amerikanska ge dem en naivt storslagen framställning av danskonsten som "die grösste ernste Kunst" och en konstgren, som skulle bringa alla de övriga att vakna.

Hur olika var icke dessa tyska journalisters sätt att lyssna mot deras, för vilka jag längre fram i Amerika skulle förklara mina teorier. Dessa tyskar lyssnade med det mest vördnadsfulla, begrundande intresse, och nästa dag lästes långa artiklar i de tyska tidningarna, som med högtidlig och filosofisk grundlighet behandlade min dans.

Alexander Gross var en modig pionjärtyp. Han hade riskerat hela sitt kapital på att lancera mig i Berlin. Han hade icke sparat några kostnader i fråga om annonser, han hade hyrt den finaste operalokalen och den ypperste orkesterdirigenten, och om jag, när ridån gick upp och blottade mina enkla blå draperier som enda sceneri och en liten smärt figur ensam mitt på scenen, om jag, säger jag, därvid misslyckats att genast väcka den överraskade berlinpublikens bifall, skulle det betytt hans ruin. Men han var en god profet. Jag tog Berlin med storm. Sedan jag dansat i över två timmar, vägrade publiken att lämna operan och framtvingade extranummer på extranummer, tills de slutligen i sin entusiasm kommo framstormande ända till rampen. Hundratals unga studenter klättrade till och med upp på scenen, tills jag var i fara att krossas till döds under hyllningen. I många kvällar upprepades den i Tyskland vanliga, förtjusande seden att spänna hästarna från den firade artistens vagn och draga densamma till vederbörandes bostad – jag fördes på detta sätt i triumf genom gatorna till mitt hotell vid Unter den Linden.

Ända från första dagen blev jag i Tyskland känd under sådana benämningar som "die göttliche, heilige Isadora". En av dessa kvällar kom plötsligt och oförmodat min broder Raymond tillbaka från Amerika, han hade blivit hemsjuk därborta och ville ej längre vara skild från oss. Nu togo vi åter upp en plan, som vi länge gått och burit på, nämligen en pilgrimsfärd till konstens heligaste minnesort, vårt älskade Aten. Jag själv kände, att jag tills vidare blott stode vid ingångsdörren till min konstutövning, och efter en kort säsong i Berlin yrkade jag, trots Alexander Gross' böner och veklagan på att få lämna Tyskland. Åter togo vi tåget till Italien, och med glänsande ögon och klappande hjärtan beredde vi oss på den gemensamma färden till Aten via Venedig.

I Venedig dröjde vi några veckor och besökte i vederbörlig ordning och med vederbörlig vördnad kyrkor och museer, men Venedig betydde givetvis icke mycket för oss vid denna tidpunkt. Vi beundrade självfallet Florens' överlägsna intellektuella och andliga skönhet mycket mer. Venedig yppade icke för mig sina hemligheter och sin ljuvlighet förrän många år efteråt. Då kände jag för första gången Venedigs trollmakt, vid detta första besök erfor jag bara en otålig längtan att komma ombord på ångaren och färdas till högre rymder.

Raymond hade bestämt, att vi skulle färdas till Grekland på möjligast primitiva sätt; vi undveko därför de stora komfortabla passagerarångarna och gingo ombord på en postångare, en liten ångbåt, som gick mellan Brindisi och Santa Maura. Vid Santa Maura stego vi i land, emedan det gamla Ithaka varit beläget där, och där fanns även den klippa, från vilken Sappho i förtvivlan kastat sig i havet. Till och med nu, när jag i minnet företager denna färd, minns jag Byrons strof, som då kom for mig:

    The Isles of Greece, the Isles of Greece
    Where burning Sappho loved and sung.
    Where grew the arts of war and peace,
    Where Delos rose and Phoebus sprang.
    Eternal summer gilds them yet,
    But all, except their sun, is set.

Från Santa Maura togo vi en liten segelbåt i daggryningen, och med bara två mans besättning styrde vi i den brännande heta julidagen ut på det blå Joniska havet. Vi kommo in i Ambrakiska viken och landade vid den lilla staden Karvasaras.

När Raymond hyrde segelbåten, hade han pantomimiskt och med en del gammalgrekiska glosor gjort klart för männen, att vi önskade, det vår färd så mycket som möjligt skulle likna Odyssevs'. Fiskaren tycktes inte ha vidare reda på Odyssevs, men åsynen av många drakmer gav honom dock mod att hissa segel, fast han ogärna ville fara långt och många gånger pekade mot himlen och sade "Boom, boom" och med armarna antydde storm på havet för att dymedelst upplysa oss om att havet vore förrädiskt. Det finns icke heller något mera nyckfullt hav än det Joniska. Vi riskerade också våra dyrbara liv på denna färd, som mycket väl kunde kommit att te sig alltför lik Odyssevs'.

Vi lade till vid den lilla turkiska staden Prevesa på kusten av Epirus och köpte där proviant, en väldig getost, mogna oliver och torkad fisk i långa banor. Som det inte fanns något krypin i fiskarens båt, skall jag till mitt livs slut inte glömma lukten av denna ost och denna fisk, som hela dagen utsattes för den stekande solhettan, så mycket mer som den lilla båten därjämte hade sitt stillsamma men rullande sätt att fortskaffa sig. Ofta dog brisen totalt ut, och då måste vi ta till årorna. Till slut landade vi i skymningen vid Karvasaras.

Alla innevånarna kommo ned till stranden för att hälsa oss, och Kristoffer Kolumbi ankomst till Amerika kunde näppeligen ha förorsakat större uppståndelse bland infödingarna än här, där den sedan växte till mållöshet, när Raymond och jag knäböjde och kysste marken. Vi voro faktiskt halvt tokiga av glädje. Vi skulle ha velat omfamna alla byinnevånarna och utropa: – Äntligen ha vi efter många och långa vandringar nått Hellas' heliga land. Var hälsad, o, olympiske Zeus! Och du, Apollo! Och du, Afrodite! Bereden er, I muser, att ånyo dansa! Vår sång skall väcka Dionysos och hans sovande backanter.

Det fanns intet hotell och ingen järnväg i Karvasaras. Den natten sovo vi alla i ett och samma rum, det enda som fanns på värdshuset i byn. Men vi sovo ej vidare mycket. För det första emedan Raymond hela natten utlade Sokrates' filosofi och den platonska kärlekens himmelska art, och för det andra emedan sängarna voro av grova plankor och Hellas rymde många tusen små livliga innevånare, som ville förtära oss.

I gryningen lämnade vi byn; mor satt på en av tvenne hästar dragen vagn, som innehöll våra fyra kappsäckar, vi andra eskorterade henne med stavar i händerna, skurna från lagerträd. Hela byn följde oss en bra bit på vägen. Vi valde den uråldriga väg, som Filip av Macedonien med sin här trampat för mer än tvåtusen år sedan.

Vägen från Karvasaras till Agrinion slingrar sig genom bergstrakter av vild, romantiskt storslagen skönhet. Det var en härlig morgon med kristallklar luft. Vi skyndade framåt på ungdomliga fötters lätta vingar, ofta hoppade och dansade vi framför vagnen och beledsagade vår färd med sånger och fröjderop. När vi gingo över floden Aspropotamos, den gamla Achelos, envisades Raymond och jag trots Elizabeths böner att taga oss ett dopp i dess ljumma vatten. Vi tänkte inte på att strömmen var så stark och voro nära att bli bortförda av den.

På ett ställe under vägen blevo vi anfallna av två ilskna fårhundar, som kommo sättande emot oss tvärs över en dal från en avlägsen lantgård. De skulle fallit över oss som vargar, om inte vår modige körsven skrämt bort dem med sin piska.

Vi åto lunch på ett litet värdshus vid vägen, där vi för första gången fingo smaka russinvin i klassiska skinnsäckar. Det smakade som möbelpolityr, men vi förklarade under livliga grimaser, att det smakade utmärkt.

Till sist anlände vi till den gamla staden Stratos, som var byggd på tre kullar. Detta var vår första upplevelse bland grekiska ruiner. Åsynen av de doriska pelarna försatte oss i extas. Vi följde Raymond, som förde oss till teatern, belägen vid Zeus' tempel på västra kullen. I vår livliga fantasi sågo vi en hägring i solnedgången – staden på nytt krönande de tre kullarna, skön och härlig.

På kvällen kommo vi till Agrinion ganska utmattade men så glödande av lycka, att något dylikt sällan kommer på en dödligs lott. Följande morgon foro vi med diligensen ned till Missolonghi, där vi hemburo vår hyllning till Byrons brinnande hjärta, begravet i det som återstår av denna hjältemodiga stad, vars mark fuktats av martyrers blod. Är det icke sällsamt att tänka sig, att det var Byron som ryckte Shelleys hjärta ut ur begravningsbålets röda bränder? Nu vilar Shelleys hjärta i Rom, och måhända stå de bägge skaldernas hjärtan alltjämt i hemlighetsfull förbindelse med varandra från "den ära, som var Greklands till den storhet, som var Roms."

Alla dessa hågkomster dämpade och bredde vemod över vår översvallande hedniska glättighet, över staden vilar alltjämt den sorgmodiga atmosfären från Delacroix' berömda tavla "Uttåget ur Missolonghi", varvid nästan alla innevånarna, män, kvinnor och barn, massakrerades under sina bemödanden att genomtränga den turkiska stridsfronten.

Byron avled i Missolonghi i april 1824. Det var två år senare och likaså i april, nästan på årsdagen av Byrons död, som dessa martyrer mötte honom i skuggornas land, mötte honom, som varit så villig att ge allt för deras befrielse. Finns det något mera gripande än Byrons död i Missolonghi och hans därstädes begravna hjärta, bland alla dessa martyrer som dogo, för att världen åter skulle lära känna Hellas' odödliga skönhet? Allt martyrskap är sannerligen fruktbärande. Med överfulla hjärtan och tårfyllda ögon lämnade vi Missolonghi i dagens döende ljus, och sågo från den lilla ångaren på väg till Patras staden småningom försvinna ur synhåll.

I Patras väntade oss ett svårt val mellan Olympia och Aten, men vår stora längtan till Partenon tog slutligen överhand, och vi satte oss på tåget till Aten. I ett flyktigt ögonblick uppfångade vi en glimt av Olympos' snöhätta. En annan gång omgåvos vi av olivplanteringarnas slingrande, dansande dryader och hamadryader. Vår förtjusning kände inga gränser. Ofta var vår sinnesrörelse så stark, att vi ej kunde ge den uttryck i något annat än snyftningar och omfamningar. De tröga lantborna på järnvägsstationerna betraktade oss med förundran. De trodde förmodligen, att vi antingen voro druckna eller sinnesrubbade, under det vi i själva verket endast befunno oss i hänryckning under sökandet efter den högsta och klaraste av all visdom – Atenas blåa ögon.

Vi anlände till det violkrönta Aten samma kväll, och dagbräckningen fann oss i färd med att bestiga trapporna till hennes tempel med skälvande lemmar och hjärtan matta av tillbedjan. Under det vi vandrade uppför trapporna, föreföll det mig, som om hela mitt hittillsvarande liv fallit av mig som en möglande klädnad, som om jag aldrig hitintills levat, utan nu för första gången föddes i detta långa andetag och denna första anblick av ren skönhet.

Solen gick upp bakom berget Pentelikon, vars klara konturer och praktfulla marmorsidor skimrade i strålglansen. Vi stego upp på det sista trappsteget på Propylæerna och skådade Templet, skinande i morgonens ljus. Med ens blevo vi tysta. Vi gingo en smula åt sidan från varandra, ty här var en skönhet för hög för ord. Den fyllde våra hjärtan med en sällsam fruktan. Inga utrop, inga omfamningar nu. Var och en av oss utvalde sin plats för tillbedjan, och vi förblevo i timmar försänkta i en extatisk meditation, som uttömde våra krafter och uppskakade våra sinnen.

Vi voro nu alla samlade, mor och hennes fyra barn. Vi kommo överens om att klanen Duncan var sig själv nog, att andra människor endast förde oss vilse från våra ideal. När vi nu skådade Partenon, syntes det oss tillika, att vi uppnått fullkomlighetens tinne. Vi frågade oss, varför vi egentligen alls skulle lämna Grekland, när vi i Aten funno allt som tillfredsställde våra estetiska kräv. Man undrar måhända, varför jag, efter all den framgång jag haft och efter min passionerade upplevelse i Budapest, inte erfor någon längtan tillbaka till någondera. Sanningen att säga hyste jag emellertid, när jag gav mig ut på min pilgrimsfärd, ingen längtan efter vare sig rykte eller pengar. Det var uteslutande en andlig pilgrimsfärd, och det tycktes mig, att den ande jag sökte var den osynliga gudinnan Atena, som ännu bebodde det i ruiner fallna Partenon. Därför beslöto vi, att klanen Duncan för evigt skulle stanna i Aten och där bygga ett för densamma karaktäristiskt tempel.

Efter mina uppträdanden i Berlin hade jag på banken en summa, som föreföll mig outtömlig, varför vi sålunda begåvo oss ut för att uppsöka en lämplig plats för templet i fråga. Den ende, som inte var riktigt belåten, var Augustin. Han gick länge och grubblade, och slutligen bekände han, att han längtade efter hustru och barn. Vi funno detta vara en stor svaghet hos honom, men insågo slutligen – eftersom han ju redan var gift och hade ett barn – att det inte fanns något annat att göra än skicka efter dem.

Hustrun anlände i sällskap med en liten flicka. Hon var modernt klädd med pompadourklackar på skorna. Vi sågo en smula snett på dessa klackar – vi hade nämligen redan lagt oss till med sandaler för att inte sudla Partenons vita marmorgolv. Men hon vägrade bestämt att gå med sandaler. För vår del kommo vi överens om att till och med de direktoarklädningar jag bar samt Raymonds knäbyxor, öppna kragar och fladdrande halsdukar, voro förnedrande klädesplagg, samt att vi måste återgå till de gamla grekernas tunikor – något som vi även gjorde till de moderna grekernas stora häpnad.

Sedan vi alltså utrustat oss med tunika, chlamys och peplos och satt hårnät kring håret, begåvo vi oss ut för att utse platsen för vårt tempel. Vi genomströvade Colonos, Faleron och alla Attikas dalgångar men kunde icke finna någon plats värdig vårt tempel. Slutligen en dag, när vi voro på vandring till Hymettos, varifrån den berömda honungen kommer, gingo vi över en höjning i marken, och med ens lade Raymond sin stav på jorden och utbrast: – Se bara, vi är på jämnhöjd med Akropolis. Och när vi blickade mot väster, sågo vi mycket riktigt Atenas tempel överraskande nära, fast vi i själva verket befunno oss på fyra kilometers avstånd därifrån.

Men det var åtskilliga svårigheter med denna plats. Först var det ingen som visste, vem som rådde om jorden. Stället låg långt från Aten, och endast herdar, som vallade sina getter och får, brukade uppehålla sig här. Det dröjde långt om, innan vi äntligen kommo underfund med att området tillhörde fem olika jordbrukarfamiljer, vilka ägt det i mer än hundra år. Efter långt sökande träffade vi äntligen huvudmännen för dessa familjer och sporde dem, om de ville sälja jorden. Det blev stor förvåning bland bönderna, ty ingen hade någonsin intresserat sig för området i fråga förut. Långt från Aten låg det, och marken var så stenig, att endast tistlar kunde växa där. Icke heller fanns där något vatten i närheten. Men i det ögonblick vi läto förstå, att vi ville köpa det, samlades ägarna och kommo överens om att markområdet var ovärderligt samt begärde en fullkomligt oproportionerlig summa. Icke förty var klanen Duncan besluten att köpa området och grep sig an med att på följande vis behandla bönderna.

Vi inbjödo de fem familjerna till en fest, där vi stekte lamm på spett och bjödo på all möjlig annan läcker mat. Vi trakterade dem även med en myckenhet raki – landets konjak. Med bistånd av en liten jurist från Aten framlade vi vidare vid festen ett köpekontrakt, under vilket de icke skrivkunniga bönderna satte sina bomärken. Fast vi fingo betala ganska dyrt för marken, betraktade vi festen som en stor succés. Den ofruktbara kullen på jämnhöjd med Akropolis och sedan uråldrig tid känd under namnet Kopanos tillhörde nu klanen Duncan.

Nästa steg var att skaffa sig papper och instrument och göra upp byggnadsritningen. Raymond fann den önskade förebilden i Agamemnons tempel. Han föraktade allt bistånd av arkitekter och engagerade på egen hand arbetare och fraktkarlar för stenen. Vi menade, att den enda sten som var vårt tempel värdig, vore den från berget Pentelikon, ur vars skimrande sidor Partenons ädla pelare voro huggna. Vi voro emellertid i vår anspråkslöshet nöjda med den röda stenart, som finnes tillgänglig vid bergets fot. Från och med nu kunde man varenda dag få skåda en lång procession av kärror, som fraktade denna röda sten, ringlande fram på sin marterstig från Pentelikon till Kopanos. För varje vagnslast sten som kastades av på marken, blevo vi allt sällare till mods.

Slutligen kom den minnesvärda dag, när vårt tempels hörnsten skulle läggas. Vi kände, att denna stora händelse borde vederbörligen firas med en densamma värdig ceremoni. Visst är, att ingen av oss var vidare kyrkligt inriktad, emedan vi samtliga genom vår uppfattning om den moderna vetenskapen och fritänkeriets inflytande voro fullständigt frigjorda. Likväl tyckte vi det skulle vara vackert och passande, om denna hörnsten lades på grekiskt sätt under en ceremoni, ledd av en grekisk präst. Vi inbjödo allt lantfolk miltals omkring att vara närvarande.

Den gamle prästen anlände, klädd i svart dräkt, med en svart hatt från vars vida kulle en svart slöja fladdrade. Han begärde en svart tupp till offergärd – en rit, som via de bysantinska prästerna levat kvar genom tiderna ända från Apollotemplen. Efter en del svårigheter fick man tag på den svarta tuppen och överräckte densamma till prästen jämte offerkniven. Under tiden hade stora grupper av bondfolk anlänt från alla trakter runt omkring, och även en del fint folk från Aten hade infunnit sig. Vid solnedgången var en stor hop människor församlad på Kopanos.

Den gamle prästen grep sig verket an med en högtidlighet, som imponerade. Han bad oss ange den exakta konturen för tempelgrunden. Detta gjorde vi genom att dansa omkring den i en fyrkant, som Raymond redan tecknat på marken. Just som solen sjönk, skar prästen halsen av den svarta tuppen och stänkte dess blod på hörnstenen. Hållande kniven i ena handen och den slaktade fågeln i den andra, vandrade han högtidligt tre gånger kring grundens fyra sidor. Därpå följde bön och invigningsord. Han välsignade alla husets stenar, frågade oss vad vi hette och uttalade därpå en bön, i vilken vi ofta hörde namnen Isadora Duncan (min mor), Augustin, Raymond, Elizabeth och Lilla Isadora (jag). Varje gång uttalade han vårt tillnamn Thuncan, som om det stavats med hårt th i stället för med d. Gång på gång uppmanade han oss att leva fromt och fridsamt i detta hus. När han slutat sin bön, kommo musikanterna med sina primitiva allmogeinstrument. Stora tunnor med vin och raki öppnades. Ett sprakande bål tändes på höjden, och tillsammans med våra grannar, bönderna, dansade vi, drucko och gladdes hela natten.

Vi voro beslutna att för all framtid stanna i Grekland. Och ej blott detta, utan som Hamlet svuro vi, att det inte skulle bli några flere giftermål. "De som redan äro gifta skola leva" o.s.v.

Vi mottogo Augustins hustru med illa dold reservation. Men för vår egen del satte vi i en anteckningsbok upp ett reglemente, enligt vilket alla uteslötos utom medlemmarna av klanen Duncan.

Vårt liv skulle tillbringas på Kopanos och inrättas någorlunda i stil med Platos plan i "Republiken". Vi skulle stiga upp vid soluppgången. Den uppgående solen skulle hälsas med glädjesång och dans. Efteråt skulle vi vederkvicka oss med en anspråkslös skål med getmjölk. Förmiddagarna skulle ägnas åt att undervisa lantborna i att dansa och sjunga. De skulle läras att dyrka de grekiska gudarna och lägga bort sina rysliga moderna kläder. Efter en lätt lunch på grönsaker – vi hade nämligen gått in för att upphöra med köttätande och bli vegetarianer – skulle eftermiddagarna ägnas åt meditation och kvällarna åt hedniska ceremonier med därtill lämpad musik.

Därefter började byggnadsarbetet på Kopanos. Som murarna på Agamemnons tempel voro ungefår två fot tjocka, måste murarna på Kopanos också vara två fot tjocka. Icke förrän dessa murar väl voro under uppförande, insåg jag, hur mycket röd sten från Pentelikon, som skulle erfordras samt därjämte hur mycket varje vagnslast sten skulle komma att kosta oss. Några dar senare beslöto vi att kampera där ute över natten. Och då blev det plötsligt och effektivt klargjort för vårt medvetande, att där inte fanns en droppe vatten att uppbringa på flere mils omkrets. Vi betraktade Hymettos' höjder, där honungen fanns, och källor och bäckar syntes mitt för våra ögon. Därpå blickade vi mot Pentelikon, från vars eviga snö kaskader störtade utför bergens sidor. Ack – Kopanos, det förstodo vi, var fullkomligt torrt och ofruktbart. Närmaste källa låg fyra kilometer därifrån.

Men Raymond lät sig ej förbluffas, han hyrde flere arbetare och satte dem till att gräva en artesisk brunn. Under grävandet stötte han på en del fornlämningar och påstod, att där måste ha legat en gammal by på denna höjd. Jag hade emellertid mina misstankar om att det bara varit en begravningsplats, ty ju djupare man grävde, dess torrare och torrare blev marken. Efter flere veckors fåfängt sökande efter vatten på Kopanos, återvände vi slutligen till Aten för att söka råd hos de profetiska andar, som enligt vår övertygelse fortfarande bebodde Akropolis. Vi erhöllo särskilt tillstånd från stadsmyndigheterna att få vistas där ute under månskensnätter, och det blev en vana hos oss att sitta i Dionysos' amfiteater, där Augustin reciterade de grekiska tragedierna, och där vi ofta dansade.

Vi voro fullkomligt nöjda och belåtna inom vår klan. Vi umgingos ej med innevånarna i Aten. Till och med när vi en dag fingo höra av byinnevånarna, att grekiske kungen åkt ut för att bese vårt tempel, gjorde detta icke minsta intryck på oss. Ty vi levde under andra konungars herravälde, under Agamemnon, Menelaos och Priamos.

KAPITEL XIII.

En månskenskväll, när vi sutto i Dionysosteatem, hörde vi en gäll gossröst, som sjöng i mörkret med den rörande, nästan överjordiska klang, som endast gossröster få. Plötsligt instämde ännu en gossröst och därpå ännu en. De sjöngo några gamla grekiska folkvisor. Vi sutto där hänryckta och lyssnade, och Raymond sade: – Så måste gossrösterna ha låtit i den gamla grekiska kören.

Nästa kväll upprepades konserten. Efter det vi utdelat åtskilliga drakmer, uppträdde kören tredje kvällen förstärkt, och till sist samlades alla pojkar i Aten för att sjunga för oss i månskenet i Dionysos' teater.

Vi voro vid denna tid synnerligen intresserade av den bysantinska musiken i den grekiska kyrkan. Vi gingo i kyrkorna och hörde den underbara, vemodiga sången. Vi besökte prästseminariet utanför Aten. De visade oss sina manuskript, som gingo ända tillbaka till medeltiden. Vi voro på samma sätt som många framstående hellenister övertygade om att apollo- och afroditehymnerna samt hymnerna till övriga antikens gudar småningom genom omformning funnit vägen in i den grekiska kyrkans liturgi.

Då fingo vi den idén att ännu en gång försöka få framställd den gamla grekiska kören med dessa unga grekiska pojkar. Vi ställde till tävlingar varje kväll i Dionysosteatern och gåvo pris åt dem som kunde presentera de äldsta grekiska visorna. Vi tillgodogjorde oss också medverkan av en professor i bysantinsk musik. På detta vis fingo vi till stånd en kör av tio gossar, som hade de vackraste rösterna i hela Aten. En ung seminarist, som också studerade gammalgrekiska, hjälpte oss att använda denna kör i "De skyddsökande" av Aiskylos. Dessa körer äro förmodligen de skönaste, som någonsin ha blivit skrivna. Jag minns särskilt en, som framställer de flickors förfäran, som samlas kring Zeuz' altare, sökande skydd för sina otuktiga fränder, som komma seglande över havet.

Vi voro sålunda fullt upptagna av vårt arbete, vi studerade Akropolis, vi instuderade kordansen i Aiskylos' sorgespel, och tillika med en och annan utflykt till de kringliggande byarna bildade detta vår tillvaro, utanför vilken vi icke åstundade något vidare.

Vi blevo högligen intresserade, när vi läste om de eleusinska mysterierna.

– Dessa mysterier, om vilka ingen tunga kan tala. Men välsignad han vilkens ögon ha skådat dem; hans lott efter döden är icke lik någon annan människas.

Vi beredde oss att besöka Eleusis, som ligger tretton och en halv miles från Aten. Med bara ben och sandaler på våra bara fötter dansade vi nedför den vita, dammiga vägen, som löper utmed Platos gamla trakter vid havet. Vi önskade blidka gudarna, och ersatte därför vandringen med dans. Vi passerade den lilla byn Daphnis och Hagia Trias kapell. Mellan kullarna skymtade vi havet och ön Salamis, och vi stannade en stund för att för vår inre syn rekonstruera det berömda slaget vid Salamis, när grekerna mötte och tillintetgjorde den persiska fienden under Xerxes' befäl.

Vi dansade faktiskt vartenda steg av vägen. Vi stannade blott en enda gång vid en liten kristen kyrka, där den grekiske prästen, som med stigande förvåning bevittnat vårt sätt att fortskaffa oss uppför vägen, yrkade på att vi skulle smaka på hans vin och stiga in i kyrkan. Två dagar stannade vi sedan i Eleusis och bevittnade dess mysterier. På tredje dagen återvände vi till Aten, men icke allena. Vi åtföljdes av en grupp av invigda skuggor – Aiskylos, Euripides, Sofokles och Aristofanes.

Vi hade ej lust att vandra längre. Vi hade nått vårt Mecka, som för oss betydde fullkomningens höjdpunkt – Hellas. Sedan dess har jag kommit bort från denna första rena beundran av den visa Atena, och sista gången jag besökte Aten, måste jag bekänna, att det ej mer var hennes kult, som drog mig dit, utan snarare den lidande Kristi ansikte i Daphnis' lilla kapell. Men den första gången, i livets morgonstund, innebar Akropolis för oss all livets glädje och höga flykt. Vi voro alltför starka, alltför trotsiga att ha någon förståelse för medlidandet.

Varje gryende dag fann oss i färd med att stiga uppför Propylæerna. Vi lärde oss denna heliga kulles historia genom alla historiens skeden. Vi togo våra böcker med oss och letade ut varje stens historia. Vi satte oss in i alla frejdade arkeologers teorier angående olika detaljers innebörd och ursprung.

Raymond gjorde en del upptäckter på egen hand. Han tillbragte åtskillig tid på Akropolis i sällskap med Elizabeth och under bemödanden att finna de gamla fotspåren av getterna, som vandrade upp på kullen för att beta, innan den ännu någonsin var bebyggd. De upptäckte verkligen också en del spår, ty Akropolis befolkades först av blott och bart getherdar, som nattetid där sökte skydd för sig och sina hjordar, och vidare lyckades de konstatera bestämda spår av varandra korsande stigar, upptrampade av getterna. Dessa spår gå tillbaka i tiden minst ett tusen år före Akropolis' bebyggande.

Ur en tävlan mellan ett par hundra trasiga atenska gatpojkar hade vi, som nyss nämndes, med hjälp av den unge seminaristen tagit ut tio stycken med verkligt himmelska röster, och med den unge mannens hjälp hade vi börjat öva dem att sjunga i kör. I den grekiska kyrkans ritual funno vi strofer och antistrofer, så harmoniskt byggda, att de bekräftade vår förmodan, att de utgjort de ursprungliga hymnerna till Zeus, världsfadern, dundraren och beskyddaren, samt att de tagits upp av den tidiga kristna kyrkan och förvandlats till hymner till Jehovah. Vidare upptäckte vi i Atens bibliotek liknande taktdelar och intervaller i arbeten om gammalgrekisk musik. Efter det vi gjort dessa upptäckter, levde vi i ett tillstånd av feberaktig upphetsning. Äntligen skulle vi, efter tvåtusen år, kunna frambära dessa förlorade skatter till världen.

På Hotel d'Angleterre, där vi bodde, ställde man älskvärt till mitt förfogande en stor salong, där jag kunde arbeta varje dag. I timmar höll jag på med att till "De skyddsökandes" kör anpassa de rörelser och åtbörder, som ingåvos mig av den grekiska kyrkomusikens rytmer. Vi gingo så upp i och voro till den grad övertygade om riktigheten av dessa teorier, att vi aldrig kommo att inse den komiska blandningen av religiösa uttryck.

Aten befann sig då, som ju mestadels plägar vara fallet, i upprorstillstånd. Denna gång räknade oroligheterna sitt ursprung från meningsskiljaktigheter mellan kungliga huset och studenterna rörande den version av grekiska språket, som borde brukas på scenen, gammalgrekiskan eller den moderna grekiskan. Skaror av studenter tågade genom gatorna bärande standar med inskrifter, som pläderade för det gamla grekiska språket. När vi en dag återvände från Kopanos, omringade de vår vagn och anmodade oss med hänsyftning på de grekiska tunikor vi buro att sluta oss till deras procession, vilket vi också med glädje gjorde för att hylla antikens Hellas. Härefter arrangerades en sammankomst på stadsteatern, där de tio grekiska gossarna och den bysantinske seminaristen, alla iförda mångfärgade fladdrande tunikor, sjöngo Aiskylos' körer på det åldriga grekiska språket och jag dansade. Detta framkallade våldsam hänförelse bland studenterna.

Konung Georg, som fick höra talas om denna föreställning, ville ha densamma upprepad på kungliga teatern. Men den föreställning, som här gavs inför kungafamiljen och de utländska beskickningarna i Aten, saknade all den eld och entusiasm, som präglat den populära föreställningen för studenterna. De vitbehandskade händernas applåder voro föga stimulerande. När konung Georg infann sig i min klädloge bakom scenen och anmodade mig att uppvakta drottningen i kungliga logen, märkte jag att, fast de föreföllo mycket tilltalade, där likväl saknades verklig kärlek till och förståelse för min konst. Baletten är och förblir danskonsten par excellence i kunglighetens ögon.

Dessa händelser inträffade samtidigt med att jag kom underfund med att vårt bankkonto var så gott som uttömt. Jag minns, att jag ej kunde sova natten efter föreställningen på kungliga teatern, och att jag vid dagbräckningen alldeles ensam vandrade ut till Akropolis. Jag gick in i Dionysosteatern och dansade. Jag kände, att det var för sista gången. Sedan gick jag nedför Propylæerna och stod framför Partenon. Med ens förekom det mig, som om alla våra drömmar brustit som en praktfull såpbubbla, och att vi icke voro och icke heller kunde bli något annat än moderna människor. Vi kunde inte ha de gamla grekernas känsloliv. Detta Atenas tempel, framför vilket jag stod, hade i flydda tider skådat andra färger. Jag var, när allt kom omkring, ingenting annat än en amerikanska med skotskt och irländskt blod i ådrorna, genom frändskap måhända närmare förbunden med indianerna än med hellenerna. Den ljuva illusionen, detta år i Hellas, tycktes med ens brista. Den bysantinsk-grekiska musikens tongångar blevo svagare och svagare, och genom densamma tonade de mäktiga ackorden ur Isoldes död mot mina öron.

Mitt ibland en entusiastisk skara människor och de tio gossarnas gråtande föräldrar togo vi tre dagar senare avsked av Aten. Vid stationen svepte jag mig i den blåvita grekiska flaggan, och de tio grekiska gossarna och hela folkskaran sjöng den sköna grekiska hymnen:

    "Op ta kokala vgalméni
    Ton Elinon to yera
    Chéré o chéré Elefteria
    Ké san prota andriomeni
    Chéré o chéré Elefteria."

När jag ser tillbaka på detta år i Grekland, tycker jag att denna vår ansträngning att bortom tvåtusen år nå fram till en skönhet, som vi måhända ej fullt förstodo, eller som andra voro i stånd att förstå, verkligen var ganska vacker. Det är denna skönhet, om vilken Renan skriver:

"O, ädelhet! O, enkla och sanna skönhet! Gudinna, vilkens dyrkan innebär visdom och förstånd! Du, vars tempel är en läxa i evig samvetstrohet och uppriktighet, alltför sent har jag kommit till dina hemligheters tröskel; jag frambär till ditt altare en börda av samvetskval. Det har kostat mig ett oändligt sökande att finna dig. Den insikt som du skänker atenaren vid födseln, den har jag tillkämpat mig genom begrundan, genom mycken och stor ansträngning."

Och så lämnade vi Hellas och anlände på morgonen till Wien med vår grekiska gosskör och dess bysantinske prästerlige ledare.

KAPITEL XIV.

Vårt försök att återuppliva de grekiska körerna och den tragiska dansen var nog synnerligen aktningsvärt, men högst outförbart. Jag betraktar numer denna vår ungdomliga ambition som ett egendomligt fenomen och ingenting annat.

En vacker förmiddag anlände vi alltså till Wien och presenterade sedan för den undrande österrikiska publiken Aiskylos' "De skyddsökande", varvid våra grekiska gossar sjöngo och jag uppträdde och dansade. Som däri skulle förekomma "Danaos' femtio döttrar", fann jag en viss svårighet att med min späda gestalt uttrycka femtio flickors rörelser på en gång, men jag hade i alla fall en förnimmelse av en mångfaldigad enhet och gjorde mitt bästa.

Wien ligger bara fyra timmars järnvägsresa från Budapest, men underligt nog hade det år jag tillbragt framför Partenon till den grad skilt mig från Budapest, att jag icke på något vis kunde finna något underligt i att Romeo aldrig rest denna korta väg för att träffa mig. Icke heller hade jag verkligen väntat mig, att han skulle göra det. Jag var så intresserad för min grekiska kör, att detta mitt intresse upptog all min kraft och alla mina tankar. Rent ut sagt ägnade jag honom aldrig en tanke. Hela min varelse upptogs i stället vid denna tid av intellektuella spörsmål, och hela denna min tillvaro koncentrerades på ett utomordentligt vackert sätt i en vänskap, som på denna tid knutits mellan mig och en intelligent man – Hermann Bahr.

Ett par år tidigare hade Hermann Bahr sett mig uppträda på Künstler Haus i Wien. När jag nu kom tillbaka till Wien med den grekiska gosskören, blev han högst intresserad och skrev ytterst älskvärda recensioner om dem och mig i Neue Presse.

Hermann Bahr torde vid denna tid ha varit ungefär trettio år gammal, han hade ett grant huvud med yvigt brunt hår och brunt skägg. Fast han ofta efter föreställningen uppsökte mig på Hotel Bristol och satt och samtalade med mig ända till dagningen, och fast jag ofta steg upp och dansade för honom strof efter strof ur den grekiska kören för att åskådliggöra min mening, förekom mellan oss aldrig minsta ansats till ömmare känslor. Man finner måhända detta svårt att tro, men sanningen var den, att ända från min upplevelse i Budapest hade mitt känsloliv blivit så pass upprivet, att jag för min del trodde mig för alltid ha lagt dessa slags erfarenheter bakom mig och för framtiden endast önskade ägna mig åt min konst. I betraktande av att jag var byggd som Venus från Milo, var detta ju något överraskande, och så betraktar jag det också nu. Men då var som sagt hela mitt liv koncentrerat i utövandet av min konst.

Jag gjorde åter succés på Karlteatern i Wien. Publiken, som först tog emot den grekiska gosskören något kyligt, slutade med frenetiskt jubel, när jag dansade "An der schönen blauen Donau" vid föreställningens slut. Därefter höll jag ett kort anförande, vari jag yttrade, att detta icke var det som jag åsyftat – vad jag ville ge var den antika tragediens egen ande. Vi måste återuppliva den grekiska körens skönhet, sade jag, men auditoriet skrek: – Nein! Mach nicht! Tanze! Tanze die schöne blaue Donau! Tanze noch einmal! Och så vidtogo applåderna på nytt.

Ånyo lastade med guld lämnade vi Wien och kommo åter till München. Min ankomst dit tillsammans med den grekiska kören väckte stort uppseende inom professors- och intellektuella kretsar i allmänhet. Den framstående professor Furtwängler höll en föreläsning, vari han behandlade de grekiska hymner, som nu tonsatts av den unge grekiske prästkandidaten.

Studenterna voro förtjusta, och de vackra grekiska gossarna slogo storligen an. Det var bara jag själv, som, när jag dansade de femtio danaiderna, kände mig synnerligen otillfredsställande. Men jag brukade vanligtvis efter slutad föreställning hålla ett tal till publiken och förklara, att jag föreställde, icke mig själv, utan femtio jungfrur, att jag var "furchtbar traurig" över att jag bara var en, men tålamod – "Geduld!"– jag skulle snart grunda en skola och förvandla mig till femtio "kleine Mädchen".

Berlin var mindre entusiastiskt för vår grekiska kör, och fast en framstående vetenskapsman från München, professor Cornelius, protegerade och presenterade den, ropade Berlin liksom Wien: – Å, dansa "die schöne blaue Donau" och bry er inte om att rekonstruera några grekiska körer!

Under tiden började de små grekiska gossarna själva röna inflytande av den för dem främmande omgivningen. Jag fick mottaga flere klagomål från den gode hotelldirektören över deras olämpliga uppträdande och häftiga temperament. De tycktes ideligen fordra svart bröd, mogna oliver och rå lök, och när dessa läckerheter icke ingingo i den dagliga menyn, blevo de rasande på uppassarna och gingo till och med så långt, att de slängde biffstekar i huvudet på dem och togo till kniven. Sedan de blivit utkörda från flere första klassens hotell, blev jag nödsakad att ordna tio bäddar i ett par rum i min egen bostad i Berlin och installera ungdomarna hos mig.

Som vi betraktade dem som barn, brukade vi varje morgon ta dem med oss på en promenad i Tiergarten, med sandaler på fötterna och i övrigt klädda i gammalgrekiska dräkter. En morgon, när Elizabeth och jag kommo tågande i spetsen för denna sällsamma procession, mötte vi die Kaiserin till häst. Hon blev så chockerad och bestört, att hon ramlade av hästen, ty den gode preussiske springaren hade heller aldrig skådat en liknande syn, varför han skyggade och bar sig illa åt.

De förtjusande grekiska barnen stannade bara hos oss ett halvår. Då kunde vi ej själva undgå att märka, att deras himmelska röster började bli missljudande, och till och med de älskvärda berlinarna började undrande betrakta varandra. Jag fortfor tappert med att framställa de femtio danaïderna i bön framför Zeus' altare, men det var en mödosam uppgift, i synnerhet när de grekiska pojkarna sjöngo falskare än någonsin och deras bysantinske ledare började verka mer och mer förströdd.

Denne sistnämnde tycktes nämligen ha lämnat all sin entusiasm för bemälda musik kvar i Aten, och hans frånvaro från staden blev för var gång allt längre samt började förekomma allt oftare. Klimax uppnåddes, när polismyndigheterna underrättade oss om att våra grekiska pojkar nattetid brukade smita ut genom fönstren, när vi trodde dem vara djupt insomnade, samt frekventera tarvliga kaféer och stifta bekantskaper med de mest suspekta individer staden kunde uppvisa bland deras egna landsmän.

Sedan de kommo till Berlin, hade de för övrigt totalt förlorat det uttryck av himmelsk oskuldsfullhet, som präglat dem under deras uppträdanden i Dionysosteatern, för att inte tala om att var och en av dem vuxit en halv fot i höjd. Vid varje föreställning sjöng kören falskare och falskare, och man kunde inte hänvisa på den omständigheten, att musiken var bysantinsk. Det hela var uteslutande en förfärlig olåt. Efter många bekymrade rådslag kommo vi så en dag överens om att eskortera hela den grekiska kören ned till Wertheims stora varuhus. Här köpte vi trevliga färdigsydda knäbyxor åt de mindre pojkarna och långa byxor åt de stora, förde dem därpå i droskor till järnvägsstationen, stuvade in dem i en andra klassens kupé, var och en försedd med biljett till Aten, och togo ömt farväl av dem. Efter deras avresa uppsköto vi den antika musikens återupplivande till ett senare datum och återvände till studiet av Christopher Gluck – Iphigenia och Orpheus.

Ända från början hade jag uppfattat dansen som kör eller som många individers samlade känslomanifestation. Alldeles som jag för publiken sökt tolka Danaos' döttrars sorg, så dansade jag i "Iphigenia" jungfrurna från Kalkis, lekande på den mjuka sanden med sin gyllene boll och vidare de sorgmodiga landsflyktingarna i Tauris, som i tvekande skräck dansade den blodiga offerdansen över sina hellenska landsmän. Jag hyste en så innerlig förhoppning om att kunna skapa en orkester av dansande, att den i min fantasi redan existerade; i scenens gyllene belysning såg jag mina meddansandes smidiga, vita gestalter och seniga armar, huvudenas kast, vibrerande kroppar, snabba lemmars rörelser. Vid slutet av "Iphigenia" dansa flickorna i Tauris en backantisk glädjedans över Orestes' räddning. När jag dansade dessa rusiga virvlar, tyckte jag mig känna deras villiga händer i mina, de små kropparnas svängningar och ryckningar blevo allt snabbare och galnare.

Veckomottagningarna i vår bostad vid Victoria Strasse blevo nu en brännpunkt för litterära och konstnärliga intressen. Här utspann sig mången lärd diskussion om dansen som skön konst, ty tyskarna taga alla slags diskussioner på djupaste allvar och ägna dem den grundligaste tankeansträngning. Min egen dans blev föremål för livliga, ofta hetsiga debatter. Dagligen syntes långa spalter därom i tidningarna, ibland hälsades jag som en nyupptäckt konstarts genius, ibland fördömdes jag såsom varande en fördärvare av den verkliga klassiska dansen, hoc est balletten. När jag kom hem från föreställningar, där publiken varit utom sig av hänförelse, kunde jag sitta till långt in på natten i min vita tunika med ett glas mjölk brevid mig, grubblande över Kants "Kritik der reinen Vernunft", vari jag, himlen vete av vad anledning, trodde mig finna ingivelser till de skönhetsbetonade rörelser och åtbörder jag ville nå fram till.

Bland de konstnärer och skriftställare, som brukade besöka oss, var en ung man med högvälvd panna och genomträngande ögon bakom glasögonen, vilken påstod, att det var hans mission att för mig uppenbara Nietzsches snille. Endast genom Nietzsche, sade han, skall ni fullt komma underfund med det uttryck i dansen ni eftersträvar. Varje eftermiddag brukade han komma och läsa "Zarathustra" på tyska för mig samt förklara för mig alla ord och uttryck jag ej förstod. Nietzsches filosofi hänryckte hela min varelse, och de timmar Karl Federn på detta vis varje dag skänkte mig, utövade på mig en sådan trollmakt, att det var med största möda som min impressario kunde förmå mig att företaga ens de kortaste turer till Hamburg, Hannover, Leipzig o.s.v., där nyfikna och hänryckta människor bidade min ankomst. Jag hyste ingen som helst åtrå efter de triumffärder jorden runt, varom han alltid brukade tala med mig. Jag ville studera, fortsätta mina forskningar, skapa en dans, skapa rörelser, som då icke existerade, samt drömma om min skola, denna dröm, som jag haft redan i barndomen, och som nu blivit allt mer levande för mig.

Denna min längtan efter att få stanna i min studio och idka studier höll på att göra min impressario desperat. Han bestormade mig oavlåtligt med böner om att resa och kom ständigt in till mig, kvidande av förtvivlan, och visade mig tidningar, där det stod att läsa om hur i London och på andra håll mina draperier, mina dräkter och min dans kopierades, gjorde succés och hälsades som original. Inte ens detta gjorde något intryck på mig. Hans förtvivlan nådde sin kulmen, när jag, då sommaren nalkades, förklarade det vara min avsikt att tillbringa hela denna årstid i Bayreuth för att äntligen vid källan själv få njuta av Richard Wagners musik.

Detta mitt beslut fattade jag, när jag en dag fick besök av ingen mindre än Richard Wagners änka.

Jag har aldrig mött en kvinna, vilkens brinnande intelligens gjort så starkt intryck på mig som Cosima Wagner med sin höga, majestätiska gestalt, sina sköna ögon, den för att vara hos en kvinna kanske väl utstående näsan och den ädla pannan, som formligen utstrålade klokhet. Hon var hemmastadd i den djupaste filosofien och kunde varje ton hos Mästaren utantill. Hon talade till mig om min konst i de mest förstående och uppmuntrande ordalag, talade vidare om Richard Wagners motvilja mot balettkonsten och balettkostymen, om hans dröm angående backanalen och blomsterflickorna, om det omöjliga att i Wagners dröm inpassa den balett från Berlin, som blivit engagerad att uppträda i Bayreuth under den instundande säsongen. Därpå frågade hon mig, om jag skulle vilja dansa i "Tannhäuser" – men häri låg just svårigheten. För mig var det omöjligt att ha något att göra med baletten, där varje rörelse stred mot mina skönhetsbegrepp, och vars hela uttryckssätt föreföll mig mekaniskt och fult.

– Ack, att jag inte skall ha den skola jag går och drömmer om, utbrast jag. Då kunde jag tagit med mig till Bayreuth en hel uppsättning av just de nymfer, fauner, satyrer och gracer, som Wagner tänkte sig. Men vad kan jag göra ensam? I alla fall skall jag komma, och jag skall försöka att ge åtminstone en antydan om de ljuva, mjuka rörelser, som jag tänker mig hos de tre gracerna.

KAPITEL XV.

En vacker majdag anlände jag till Bayreuth och tog in på Hotell Svarta Örnen (Zum schwarzen Adler). I ett av rummen, som var lagom stort till arbetsrum, placerade jag ett piano. Varje dag fick jag en liten hälsning från Frau Cosima, som bjöd mig på lunch eller middag, eller också bad mig tillbringa kvällen i Villa Wahnfried, där gästfrihet utövades på verkligt kungligt manér. Varje dag var det minst femton gäster eller ännu flere till lunch. Frau Cosima presiderade vid bordets övre ända med mycken värdighet och lika mycken takt, ty bland hennes gäster funnos representerade de största begåvningarna i Tyskland, konstnärer och musici, och dessutom ofta storhertigar och storhertiginnor samt kungliga personer från alla land.

Från Villa Wahnfrieds biblioteksfönster kan man se Richard Wagners grav i trädgården. Efter lunchen tog Frau Wagner mig under armen, och vi vandrade ut i trädgården och runt graven. Under denna promenad brukade Frau Cosima samtala i tonfall och ordalag av milt vemod och hemlighetsfullt hopp.

På kvällen gjordes det ofta kammarmusik, och framstående virtuoser uppträdde. Hans Richters storvuxna gestalt, Karl Mucks fina silhuett, de förtjusande männen Mottle, Humperdinck och Heinrich Thode och alla samtidens konstnärer mottogos med samma älskvärdhet i Villa Wahnfried.

Jag var mycket stolt över att jag i min lilla vita tunika skulle bli emottagen i denna vintergata av lysande och framstående personligheter. Jag började sätta mig in i musiken till "Tannhäuser", denna musik, som ger uttryck åt all lustlängtan hos en "cerebrale" – ty hela denna backanal äger ju uteslutande rum inom Tannhäusers hjärna. Satyrernas, nymfernas och Venus' stängda grotta var Wagners tillslutna sinne, som bragts till förtvivlan genom ständig trånad efter den sinnlighetens utlösning, den han endast kunde finna i sin egen fantasi.

Från morgon till kväll var jag närvarande vid alla repetitioner i det röda tegelstenstemplet på höjden under väntan på första föreställningen. "Tannhäuser", "Ringen", "Parcifal" – småningom befann jag mig i ett slags permanent berusning av musiken. För att lära mig förstå operorna bättre, lärde jag mig texterna utantill, så att mitt sinne var formligen genomsyrat av sagorna, medan hela min varelse liksom vibrerade av Wagners musik. Jag uppnådde slutligen ett tillstånd, vari hela den yttre världen föreföll mig kall och overklig, medan det enda verkliga för mig var det som ägde rum på scenen. Ena dagen var jag den blonda Sieglinde, som vilade i brodern Siegmunds armar, medan den härliga vårsången klang:

    "Frühlingzeit, Liebe, Tanze,
    Tanze Liebe..."

Nästa dag var jag Brünhilde, som grät över sin förlorade gudavärdighet eller också Kundry, utstötande vilda förbannelser under Klingsors förtrollning. Men den sublima upplevelsen var den, då min själ lyfte sig skälvande i Graals blodskimrande skål. Vilken förtrollning! Ack, jag hade sannerligen förgätit den visa, blåögda Atena och den fullkomliga skönhetens tempel på Atens kulle. Det hade totalt utplånats av detta andra tempel på Bayreuths höjd med dess magiska utstrålning.

Hotell Svarta örnen var överbefolkat och otrevligt. När jag en dag strövade omkring i trädgårdsanläggningarna kring Eremitaget, byggt av den vansinnige Ludvig av Bajern, fick jag syn på ett gammalt stenhus av utsökt vacker arkitektur. Det var markgrevens forna jaktslott. Det innehöll ett stort vardagsrum med vackra proportioner samt en gammal stentrappa, som förde ned till en romantisk trädgård. Det befann sig i ytterst förfallet skick och beboddes av en stor bondfamilj, som levat där i något tjugutal år eller så omkring. Jag erbjöd dem en fabulös summa pengar, om de ville flytta därifrån, åtminstone över sommaren. Därpå satte jag snickare och målare i verksamhet, fick alla väggar inomhus rappade och målade i en fin, ljusgrön nyans, skyndade upp till Berlin och anskaffade divaner, kuddar, djupa korgstolar samt böcker. Och slutligen tog jag Phillips Ruhe, som stället hette, i besittning.

Jag var alldeles ensam i Bayreuth. Min mor och Elizabeth voro över sommaren i Schweiz. Raymond hade återvänt till sitt älskade Aten för att fortsätta med bygget på Kopanos. Han sände mig ofta telegram av ungefår denna lydelse: "Artesiska brunnen gör framsteg. Vatten säkert nästa vecka. Skicka pengar." Detta fortgick, tills utläggen på Kopanos antogo proportioner, inför vilka jag formligen baxnade.

Under de två år, som gått efter uppehållet och upplevelserna i Budapest, hade jag med varje fiber i min varelse gått upp, först i det gamla Grekland och sedan i Richard Wagner. Min slummer var lätt, och jag vaknade, gnolande på de temata jag studerat kvällen förut. Men kärleken skulle åter vakna i mig, fast i en helt annan form. Eller var det samme Eros, fast under annan mask?

Min väninna Mary och jag bodde ensamma i Phillips Ruhe; där funnos nämligen inga rum för betjäning, och kokerskan och betjänten voro inlogerade på ett litet värdshus i närheten. En natt kom Mary in och sade till mig:

– Isadora, jag vill inte skrämma dig, men kom och titta i fönstret ett slag. Där står en man under ett träd varje natt efter midnatt och tittar upp till ditt fönster. Det kanske är en inbrottstjuv.

Mycket riktigt: – det stod en liten spenslig man under ett träd och såg upp mot mitt fönster. Jag ryste till av förskräckelse, men plötsligt kom månen fram och belyste hans ansikte. Mary grep tag i mig. Vi hade båda sett Heinrich Thodes inspirerade, uttrycksfulla ansikte. Vi drogo oss tillbaka från fönstret, och jag måste bekänna, att vi bägge överväldigades av typisk skolflicksmunterhet – vi småfnittrade, kanske som reaktion efter vår förskräckelse nyss.

– Han har stått så där varenda natt nu i en veckas tid, sade Mary.

Jag bad henne vänta, kastade en kappa över min nattdräkt och sprang på lätta fötter ut ur huset samt rakt fram till Thode.

– Lieber, treuer Freund, sade jag, liebst du mich so?

– Ja, ja – – stammade han. Du bist mein Traum. Du bist meine Santa Clara.

Då visste jag det ej, men sedermera berättade han för mig, att han vid denna tid höll på att skriva sitt andra stora verk, om den helige Franciskus. Hans första var om Michel Angelo. I likhet med alla stora konstnärer levde Thode med hela sin fantasi i den miljö han sysslade med – i detta ögonblick var han själv Franciskus, och mig föreställde han sig alltså som den heliga Clara.

Jag fattade hans hand och drog honom milt med mig uppför trappan och in i villan – han gick som i drömmen och betraktade mig med ögon fyllda av tillbedjan och ljus. När jag mötte hans blick, blev jag plötsligt liksom upplyftad och färdades med honom genom himmelska rymder och på stigar av skinande ljus. Jag hade aldrig tillförne känt en sådan kärlekens extas, den förvandlade min varelse, så att den liksom lyste. Sedan den blicken varat, jag vet ej hur länge, kände jag mig matt och yr – med en känsla av oändlig sällhet sjönk jag avsvimmad i hans armar. När jag vaknade till liv igen, blickade fortfarande dessa underbara ögon in i mina, och han citerade med stilla röst:

    "Im Gluth mich Liebe senkte,
    Im Gluth mich Liebe senkte."

Åter erfor jag samma transcendentala, eteriska förnimmelse av att vara stadd på flykt genom himlarna. Thode böjde sig fram och kysste mina ögon och min panna, men detta var icke kyssar av jordisk lidelse. Hur otroligt det än må förefalla vissa skeptiker, är det likafullt sant, att varken denna natt, när vi åtskildes vid gryningen, eller någon av de därpå följande nätterna då han besökte mig, gjorde Thode en enda av åtrå betonad rörelse mot mig. Det var endast denna lysande blick, som, när jag en stund mött den, kom allt att försvinna omkring mig, medan min ande lyfte sig på flykt mot stjärnornas tillsammans med honom. Icke heller längtade jag efter någon jordisk kärlek från hans sida.

Vid Thodes sida satt jag på repetition på den mörka teatern och åhörde de första tonerna av "Parcifal". Njutningskänslan blev så intensiv, att minsta beröring av hans arm jagade extatiska ilningar genom hela min varelse – jag kände mig matt och nästan yr av den ljuva, gnagande, plågsamma lustkänslan. I mitt huvud virvlade som myriader ljus, i min strupe bultade pulsarna av en sådan fröjd, att jag ville skrika högt, ofta kände jag hans smala hand tryckas över mina läppar för att tysta de suckar och svaga stönanden, som jag ej förmådde undertrycka. Det var en kärlekens klimax, som jag själv ej visste, om den skulle karaktäriseras som oändlig fröjd eller fruktansvärd smärta. Jag var liksom delad mellan båda, och jag längtade efter att ropa med Amfortas och skria med Kundry.

Varje natt kom Thode till Phillips Ruhe. Aldrig smekte han mig som en älskande man, men känslor, vilkas tillvaro jag ej anat, vaknade hos mig under hans blickar, förnimmelser så extatiska och förfärliga, att jag ofta nog trodde mig nära döden och svimmade för att åter väckas till liv av ljuset i dessa underbara ögon. Så fullständigt ägde han min själ, att jag hade en känsla av att blott behöva blicka in i hans ögon för att längta efter döden. Ty denna kärlek visste icke av tillfredsställelse eller moment av vila, som den jordiska kärleken – den var intet annat än denna rasande, aldrig stillade törst.

Jag förlorade totalt all matlust, och även sömnen svek mig. Endast "Parcifals" musik kunde föra mig hän till den punkt, där jag upplöstes i gråt och därigenom fick någon lättnad i detta enastående öch förfärliga tillstånd, vari jag blivit försatt.

Heinrich Thodes psykiska vilja var så oerhört stark, att han, när han så ville, kunde återkalla mig från dessa extatiska tillstånd och sätta hela min intelligens i funktion. Under de spirituella timmar, varunder han talade konst med mig, kunde han enligt min åsikt endast jämföras med en enda man i världen – Gabriele d'Annunzio. På ett rent utvärtes sätt liknade Thode för övrigt d'Annunzio – han var liten till växten, med bred mun och sällsamma gröna ögon.

Varje förmiddag kom han till mig med delar av sitt manuskript om den helige Franciskus. Så snart han fått ett kapitel färdigt, läste han det för mig. Vidare läste han för mig hela Dantes Gudomliga Komedi, från början till slut. Denna läsning upptog nattens timmar ända fram till dagningen, och ofta lämnade Thode villan just när solen gick upp. Då kunde han vackla som en berusad, fast han ej smakat något annat än rent vatten under hela läsningen. Han var uteslutande berusad av sin egen intelligens' gudadryck. En av dessa morgnar, just när han skulle lämna Phillips Ruhe, grep han mig förfärad om armen:

– Där kommer Frau Cosima på vägen!

Mycket riktigt, där kom Frau Cosima vandrande i den bleka morgondagern. Hon var också blek, och jag trodde hon var förbittrad. Men det var ej fallet. Vi hade dagen förut haft en dispyt angående den innebörd jag lade i min tolkning av de tre gracernas dans i "Tannhäuser"-backanalen. Ur stånd att sova, hade fru Cosima på natten suttit och bläddrat i gamla suvenirer och bland Richard Wagners efterlämnade papper hittat en liten anteckningsbok med en redogörelse, mer detaljerad än någon hittills offentliggjord, av vad han själv avsåg med just denna dans.

Den kära kvinnan hade ej varit i stånd att vänta längre, utan begivit sig till mig i daggryningen för att erkänna för mig, att jag haft rätt. Och inte bara det. Uppskakad och full av sinnesrörelse yttrade hon:

– Mitt kära barn, ni är säkerligen ledd av Mästaren själv. Se här vad han har skrivit. Det stämmer fullkomligt överens med er egen uppfattning. Hädanefter skall jag inte lägga mig i något, utan ni skall ha fria händer i fråga om dansen i Bayreuth.

Jag tror det var vid denna tid, som Frau Cosima gick och tänkte sig, att jag möjligen skulle gifta mig med Siegfried Wagner och fullfölja traditionerna från Mästaren. Men fast Siegfried betraktade mig med broderlig tillgivenhet och alltid var min vän, hade han aldrig ens antytt några känslor av ömmare natur gent emot mig. Och vad mig själv angick, var hela min varelse fullkomligt genomträngd av Heinrich Thodes övermänskliga kärlek, och jag insåg då icke vad som möjligen kunnat vara av värde för mig i denna förbindelse.

Min själ var som ett slagfält, där Apollo, Dionysos, Kristus, Nietzsche och Richard Wagner kämpade om makten. I Bayreuth slungades jag mellan Venusberget och Graal. Jag fattades och bortfördes på Wagnerska tonvågor, men icke förty kunde jag en dag vid lunchen i Villa Wahnfried helt lugnt anmärka:

– Der Meister hat einen Fehler gemacht, eben so gross wie seine Genie.

Frau Cosima fäste en förfärad blick på mig. Det uppstod en isande tystnad.

– Ja, fortfor jag med den förbluffande tvärsäkerhet, som hör den verkliga ungdomen till, der grosse Meister hat einen grossen Fehler gemacht. Die Musik-Drama, das ist doch ein Unsinn.

Tystnaden blev alltmer beklämmande. Jag fortsatte med att förklara, att dramat dock är det talade ordet. Musiken är lyrisk extas. Att tänka sig en förening dem emellan är uteslutet.

Jag hade uttalat en sådan hädelse, att ingenting vidare återstod. Jag tittade mig oskyldigt omkring och mötte obeskrivligt konsternerade ansikten. Jag hade sagt något oförsvarligt.

– Jo, fortfor jag. Människan måste först tala, sedan sjunga, därpå dansa. Men talet är hjärnan, det är den tänkande människan. Sången är känslan. Dansen är dionysisk extas, som rycker allting med sig. Det är omöjligt att på något vis förena det ena med det andra. Musik-Drama kann nie sein.

Jag är glad över att jag råkade vara ung på en tid, då människor inte voro så medvetna om sig själva, som de äro nu för tiden, och inte heller hatade livet och nöjet som nu. I mellanakten av "Parcifal" drack folk gladeligen bier, men detta hade ej det minsta att skaffa med deras intellektuella och andliga liv. Jag såg ofta den store Hans Richter lugnt dricka öl och äta korv, och det hindrade honom ej från att något senare uppträda som halvgud, och inte heller hindrade det människorna omkring honom från att föra ett samtal av högsta intellektuella och spirituella slag.

På den tiden var inte heller magerhet liktydig med begåvning. Människorna insågo, att människoanden är något som strävar uppåt och tillväxer genom oerhörd energiutveckling och vitalitet. Hjärnan är egentligen ingenting annat än kroppens överflödiga energi. Kroppen slukar som en boaorm allt vad den möter och ger hjärnan endast det som den själv finner onödigt.

Många av sångarna i Bayreuth hade kolossala kroppshyddor, men när de uppläto sin mun, trängde deras stämmor ut i andens och skönhetens värld, där gudarna dväljas. Därför fick jag den uppfattningen, att dessa människor voro omedvetna om sina kroppar, vilka för dem tvivelsutan endast voro masker av enorm kraft och energi, genom vilka deras gudomliga musik kunde finna ett uttryck.

KAPITEL XVI.

Under min vistelse i London hade jag i British Museum läst Ernst Hæckelss verk i engelsk översättning och blivit högligen imponerad av hans klara och överskådliga förklaringar av universums olika fenomen. Jag skrev till honom ett brev, vari jag uttalade mitt tack för de intryck hans bok givit mig, och tydligen måtte något i mitt brev ha gjort intryck på honom, ty när jag sedan började uppträda i Berlin, besvarade han detsamma.

Hæckels var vid denna tidpunkt förvisad av Kaisern och kunde ej komma till Berlin på grund av sina frispråkiga uttalanden, men vår brevväxling fortsatte, och när jag var i Bayreuth, skrev jag till honom och inbjöd honom att besöka mig och bevista festspelen.

En regnig förmiddag satte jag mig upp i en med två hästar förspänd vagn – det fanns inte bilar på den tiden – och begav mig till tåget för att möta Hæckels. Den store mannen steg av tåget. Fastän över sextio år gammal, hade han en ståtlig, atletisk gestalt; skägg och hår voro alldeles vita. Han bar underliga, illasittande kläder och en nattsäck i handen. Vi hade aldrig träffats förut, men vi igenkände varandra ögonblickligen. Jag slöts genast i hans stora armar, och mitt ansikte begrovs i hans skägg. Från hela hans person utströmmade en fin doft av hälsa, styrka och intelligens – om man nu kan tala om en doft av intelligens.

Han följde mig till Phillips Ruhe, där hans rum stod färdigt och blomstersmyckat. Sedan rusade jag till Villa Wahnfried för att berätta Frau Cosima den glada nyheten, att den store Ernst Hæckels kommit till Bayreuth som min gäst och skulle åhöra "Parcifal". Till min överraskning mottogs bemälda nyhet med stor köld. Jag hade ej förstått, att krucifixet över fru Cosimas säng och rosenkransen på nattduksbordet icke voro blott och bart prydnadsföremål. Hon var en trägen kyrkobesökare och en verkligt from katolik, och den man, som skrivit "Naturlig skapelsehistoria", och som var den störste bildstormaren efter Charles Darwin, vilkens teorier han förfäktade, kunde icke vänta sig något varmare mottagande i Villa Wahnfried. På mitt naivt rättframma sätt utlade jag Hæckels storhet och min beundran för honom. Fru Cosima gav mig med stor tvekan en undanskymd plats i Wagnerlogen för hans räkning, ty jag var hennes nära vän, och hon kunde ej neka mig något.

Samma kväll promenerade jag under mellanakten till publikens stora förvåning, iförd min grekiska tunika, barbent och barfotad, hand i hand med Ernst Hæckels, vilkens vita huvud reste sig högt över mängden.

Hæckels var mycket dämpad under "Parcifal"-föreställningen. Inte förrän vid tredje akten förstod jag, att hela denna mystiska passionsstämning icke tilltalade honom. Hans sinne var alltför vetenskapligt inriktat, för att han skulle kunna låta sig fångas av en legends tjusning.

Som han icke fick mottaga någon inbjudning till middag eller mottagning på Villa Wahnfried, fick jag den idén att ställa till en Ernst Hæckels- fest till hans ära. Jag inbjöd en förbluffande samling människor, från konung Ferdinand av Bulgarien, som då besökte Bayreuth, och prinsessan av Sachsen-Meiningen, kejsarens syster, som var en ovanligt vidhjärtad kvinna, till prinsessan Heinrich av Reuss, Humperdinck, Heinrich Thode m.fl.

Jag höll ett tal till Hæckels, vari jag prisade hans storhet, och därefter dansade jag till hans ära. Hæckels kommenterade min dans, liknade den vid naturens stora universella sanningar och sade, att den var ett uttryck för monismen, i det att den härstammade från en enda källa och hade en enda riktning för sin utveckling. Efteråt sjöng Von Barry, den berömde tenoren, och därpå intogs supé, vid vilken Hæckels var så glad och munter som en pojke. Vi festade och sjöngo ända till morgonen.

Icke förty steg Hæckels upp med solen nästa morgon, som han för övrigt gjorde alla morgnar under sitt uppehåll på Phillips Ruhe. Han brukade komma in i mitt rum och be mig följa med honom upp till bergets topp, vilket jag måste bekänna, att jag ej var fullt så angelägen om som han. Men promenaderna i fråga voro i alla fall förtjusande, han pratade om varenda sten han hittade på vägen, varje träd, varje geologiskt jordlager.

När han slutligen anlänt till toppen av berget, stod han där som något slags halvgud och granskade naturens verk med fullkomligt gillande blickar. På ryggen bar han stativ och färglåda och gjorde många skisser av träden i skogen och höjdernas klippformationer. Ehuru han var en någorlunda god målare, saknade hans arbete helt naturligt den födde konstnärens inspiration och präglades snarare av vetenskapsmannens skickliga observationsförmåga. Härmed vill jag ej ha sagt, att icke Ernst Hæckels kunde uppskatta konst, men den var i hans ögon helt enkelt en ytterligare manifestation av naturens utveckling. När jag för honom brukade skildra vår entusiasm för Partenon, var han mer intresserad av att få veta marmorns kvalitet, samt från vilka skikt och vilken sida av berget Pentelikon den hämtades än att höra mig lovprisa någon klenod av Fidias' hand.

En kväll hade konung Ferdinands av Bulgarien närvaro bebådats på Villa Wahnfried. Alla reste sig, och man viskade åt mig att också stiga upp, när han kom in, men jag var en hetsig demokrat och förblev i stället liggande i behagfull ställning på en vilsoffa à la Madame Récamier. Snart nog förhörde sig konungen om vem jag var och kom därpå fram till mig, till stor skandal bland alla närvarande högheter. Han slog sig helt okonstlat ned bredvid mig på soffan och började tala med mig om sin förtjusning för gamla grekiska antikföremål. Jag berättade i min tur för honom om mina drömmar om en skola, som skulle medföra en pånyttfödelse av antiken, och han genmälde så högt att vem som helst kunde höra det: – Det var en förtjusande tanke. Ni skall komma och grunda er skola i mitt palats vid Svarta havet.

Höjdpunkten nåddes, när jag vid middagen frågade honom, om han icke skulle vilja intaga supé hos mig på Phillips Ruhe någon kväll efter föreställningen, så att jag finge språka mera med honom angående mina ideal och idéer. Han antog älskvärt denna min inbjudan, höll också sitt löfte och tillbragte en förtjusande kväll hos oss på Phillips Ruhe, varunder jag lärde i hög grad uppskatta denne märklige man, skald, konstnär, drömmare och med en intelligens, som verkligen kunde kallas kunglig.

Jag hade en hovmästare med kaiser-mustascher. Han var högst imponerad av konungens besök hos mig. När han kom in med en bricka med champagne och sandwiches, sade Ferdinand: – Nej tack, jag rör aldrig champagne. – Men när han fick se etiketten, ändrade han sig. – A, jaså, Moët et Chandon – jo tack, gärna fransk champagne. Men sanningen att säga, så har jag här blivit förgiftad med tysk champagne.

Fast vi helt oskyldigt sutto och talade konst med varandra, förorsakade likväl Ferdinands visiter i Phillips Ruhe oerhört mycket prat i Bayreuth, emedan de alltid ägde rum vid midnattstid. Jag kunde faktiskt icke göra något utan att verka extravagant och olik alla andra människor, således chockerande.

I Phillips Ruhe funnos många soffor, kuddar och rosafärgade lampor men inga stolar. Villan betraktades därför som ett lastens tempel. I synnerhet sedan den store tenoren Von Barry begynt sjunga där hela natten igenom och jag dansade, ansåg befolkningen stället som ett sannskyldigt Blåkulla, och våra oskyldiga festligheter framställdes som förfärliga orgier.

I Bayreuth fanns en artistkabaret, kallad Ugglan, där folk brukade sjunga och dricka natten lång, men detta ansågs fullkomligt i sin ordning, emedan de uppförde sig på ett sätt, som var man kunde begripa, och emedan de hade vanliga kläder på kroppen.

I Villa Wahnfried gjorde jag bekantskap med några unga officerare, som bådo mig följa med dem på ridturer om morgnarna. Jag steg till häst, iklädd min grekiska tunika och sandaler samt med lockarna flygande för vinden. Jag liknade Brünhilde. Som Phillips Ruhe låg en bra bit från Festspiel Haus, köpte jag en av dessa hästar av en officer och anlände som Brünhilde till alla repetitioner. Som hästen tillhört en militär, var den van vid sporrarna och synnerligen svår att hantera. När den var ensam med mig, hängav den sig åt alla tänkbara upptåg. Bland annat brukade den stanna vid vartenda värdshus på vägen, där officerarna plägat sitta och dricka; den stod med alla fyra benen som fastvuxen i marken och kunde ej förmås att röra sig ur fläcken, förrän några kamrater till den förre ägaren under stor munterhet kommit ut och eskorterat mig en bit vidare på vägen. Man kan tänka sig, vilken sensation jag skulle väcka, när jag till sist anlände mitt för hela den vid Festspiel Haus församlade publiken.

Vid första "Tannhäuser"-föreställningen förorsakade min genomskinliga tunika, igenom vilken varenda detalj av min dansande kropp syntes, en viss oro bland de rosaklädda balettbenen, och i sista ögonblicket tappade till och med stackars Frau Cosima kuraget samt sände en av sina döttrar till min klädloge med ett långt, vitt linne, som hon bad mig ta på mig under den lätta slöja, som utgjorde hela min dräkt. Men jag var istadig. Jag ville klä mig och dansa på mitt eget sätt eller också inte alls.

– Ni ska få se, att om några få år kommer alla edra backanter och blomsterflickor att klä sig likadant som jag, sade jag, och denna min profetia gick i uppfyllelse.

Men vid denna tid var det många heta debatter om mina vackra ben, huruvida mitt eget sidenlena skinn var riktigt moraliskt eller om det inte lämpligen borde täckas med hemska, laxfärgade silkestrikåer. Oräkneliga gånger talade jag mig hes över ämnet, hur vulgära och opassande dessa trikåer voro, och hur vacker och oskuldsfull den nakna människokroppen är, när den bäres upp av vackra tankar.

Här kämpade jag alltså mot filistrarna, själv en fullfjädrad hedning i allas ögon. Men denna hedning stod dock i begrepp att övervinnas av en kärlek, framfödd av Franciskuskulten och enligt silvertrumpetens ritual, som tillkännager Graals upplyftande.

I denna sällsamma legendvärld förrann sommaren. Dess slut nalkades. Thode for ut på en föredragstumé. Själv ordnade jag en turné genom Tyskland. Jag lämnade Bayreuth, men giftet förde jag med mig i mitt blod. Jag hade hört sirénernas locksång. Trånadens smärta, samvetsaggets hets, det tragiska offfret, temat kärleken och döden – allt detta skulle hädanefter för alltid utplåna den klara anblicken av de doriska kolonnerna och Sokrates' visdom.

Första anhalten på min turné var Heidelberg. Här hörde jag Thode hålla föredrag för studenterna. I omväxlande milda och eldiga tonfall talade han till dem om konsten. Plötsligt, mitt i föreläsningen, uttalade han mitt namn och började för dessa ynglingar skildra den nya estetiska uttrycksform, som en amerikanska infört i Europa. Hans lovord kommo mig att darra av sällhet och stolthet. Samma kväll uppträdde jag för studenterna, vilka sedan förde mig i procession genom gatorna – till slut fann jag mig stående på hotelltrappan vid Thodes sida, delande triumfen med honom. Hela Heidelbergs ungdom tillbad honom som jag.

I varje butiksfönster fanns hans porträtt, och i varje butik fanns min lilla bok "Der Tanz der Zukunft". Våra namn voro ständigt sammanlänkade.

Frau Thode gav en mottagning till min ära. Det var en välvillig kvinna, men hon föreföll mig fullkomligt oförmögen till den sinnets lyftning, vari Heinrich Thode levde. Hon var en alltför genomgående praktiskt anlagd natur för att kunna vara en själsfrände till honom. Mot slutet av sin levnad lämnade han henne för övrigt och begav sig med en kvinnlig Råttfångare i Hameln – en violinist – till en villa vid Gardasjön. Fru Thode hade ett brunt och ett grått öga, vilket gav henne ett oavlåtligt oroligt ansiktsuttryck. Under en mycket ryktbar rättegång längre fram i tiden uppstod en familjediskussion, huruvida hon var Richard Wagners eller Von Bülows barn. I varje fall var hon synnerligen älskvärd mot mig, och kände hon någon svartsjuka, visade hon den dock icke. Skulle en kvinna kunnat vara svartsjuk för Thodes skull, måste hon ha dömt sig till ett liv av nästan kinesisk tortyr, ty alla dyrkade honom – både kvinnor och ynglingar. Han var den magnetiska medelpunkten i alla sällskap. Det skulle för övrigt vara ganska intressant att få veta exakt vad svartsjuka innebär. Intet som helst ömmare förhållande uppstod mellan Thode och mig, fast vi tillbragt så mycken tid tillsammans. Likafullt hade hans sätt att behandla mig gjort mig så överkänslig, att det blott behövdes ett vidrörande, stundom endast en blick, för att jag skulle erfara kärlekens mest utsökta njutning och intensitet, i samma förhållande till verkligheten som en dröm. Jag antar, att detta förhållande var alltför abnormt för att kunna räcka länge. Till sist kunde jag absolut icke äta och jag överfölls gång på gång av en egendomlig mattighet, som även inverkade på min dans.

På min turné var jag ensam och hade blott en kammarjungfru med för att passa upp på mig. Slutligen befann jag mig i ett sådant tillstånd, att jag hörde Heinrichs röst kalla mig om natten, varpå jag utan undantag fick brev från honom dagen därpå. Människor började tala om hur mager jag var och kommenterade mitt eländiga utseende, som de ej kunde förklara. Jag varken åt eller sov, låg vaken hela natten och kunde ej bli kvitt lidandet. Ständigt såg jag Heinrichs ögon för mig och hörde hans röst. Efter sådana nätter kunde jag stiga upp i vånda och förtvivlan och taga ett tidigt morgontåg samt resa över halva Tyskland bara för att få vara i hans närhet en enda timme och därpå ensam återvända till min verksamhet och min turné samt till ännu större pina.

Detta farliga tillstånd bragtes äntligen till ett slut av min impressario, som kom till mig med ett kontrakt som gällde Ryssland. S:t Petersburg låg blott två dagars resa från Berlin, men från det ögonblick man passerat gränsen, var det som man kommit in i en annan värld. Landet förvandlades till stora snöslätter och väldiga skogar. Den kalla snön – de glänsande vita vidderna tycktes avkyla och svalka min heta panna. Heinrich, Heinrich! Nu var han åter i Heidelberg och föreläste för ståtliga studenter om Michelangelos "Natten" och den underbara "Guds Moder". Och här var jag, mer och mer avlägsnande mig ifrån honom, in i ett den väldiga kalla vithetens land, endast avbrutet av fattiga byar, bakom vilkas frostöverdragna fönster svagt ljussken glindrade. Ännu kunde jag förnimma hans stämma, fast svagare. Till sist fröso Venusbergets torterande tongångar, Kundrys stönanden och Amfortas' smärteskri till en enda genomskinlig isglob.

Den natten drömde jag i min sovkupé, att jag naken hoppade ut ur fönstret i snön och famnades och rullades och förfrös i dess iskalla armar. Vad skulle doktor Freud säga om den drömmen?

KAPITEL XVII.

Är det inte omöjligt att tro på en gudomlig försyn, när man tar upp sin morgontidning och läser om tjugu personer, som omkommit vid en järnvägsolycka, människor som icke tänkt en tanke på döden dagen förut, eller också om en hel stad som förstörts genom översvämning? Varför skall man då vara så absurt egoistisk, att man tror på en makt, som styr våra egna små jag?

Men likväl finns det saker i tillvaron, som äro så ovanliga, att de tidvis få mig att tro på förutbestämmelse. Tåget till S:t Petersburg till exempel, som skulle kommit fram klockan fyra på middagen, råkade ut för snöhinder på vägen och kom fram klockan fyra nästa morgon, tolv timmar försenat. Ingen var nere vid stationen för att möta mig. När jag steg av tåget, var temperaturen tio grader under fryspunkten. Jag hade aldrig känt en sådan kyla. De ryska kuskarna med sina bälgvantar på händerna togo sig väldiga åkarbrasor för att hålla blodet flytande i ådrorna.

Jag lämnade min kammarjungfru kvar med bagaget, tog själv en droska och sade till kusken att köra till Hotel Europa. Här var jag mitt i Rysslands mörka gryningstimme, alldeles ensam på väg till mitt hotell, när jag plötsligt fick skåda en syn, som i spöklikhet erinrade om någon av Edgar Allan Poes fantasier.

På avstånd såg jag en lång procession, svart och sorgesam. Män kommo vandrande, hukade och dignande under likkistor, den ena efter den andra. Kusken lät hästen gå fot för fot, böjde sig fram och gjorde korstecknet. Jag stirrade på synen i den svaga morgondagern, fylld med fasa. Frågade var det var. Fast jag inte förstod ryska, lyckades kusken göra klart för mig, att det var de arbetare, som dagen förut, den olycksdigra 5 januari 1905, vapenlösa blivit nedskjutna utanför Vinterpalatset, därför att de kommit för att bedja tsaren om hjälp i sin nöd, om bröd åt sina hustrur och barn. Jag bad kusken stanna. Tårarna runno utför mina kinder och fröso där till is, medan den bedrövliga, ändlösa processionen drog förbi. Men varför skulle de begravas i dagbräckningen? Jo, för att senare på dagen kunde det framkallat revolution. Denna anblick var inte avsedd för staden under dagsljusets timmar. Gråten sammansnörde min strupe. Med bottenlös indignation såg jag dessa stackars förkrossade arbetare bära sina martyrer till graven. Om tåget inte varit tolv timmar försenat, hade jag ej fått bli vittne härtill. Och hade jag ej fått bli vittne härtill, skulle mitt liv tett sig annorlunda. Inför denna procession vigde jag mig och alla mina krafter till folkets och de förtrampades tjänst. Ack, hur små och obetydliga föreföllo mig ej mina personliga fröjder och lidanden. Hur värdelös till och med min konst, om den ej kunde hjälpa dessa. Slutligen hade de sista olyckliga dragit förbi. Kusken vände sig undrande om och såg mina tårar. Åter korsade han sig med en tålig suck och drev hästen vidare mot hotellet.

Jag kom upp i mitt praktfulla rum och gled ned i den mjuka bädden, där jag grät mig till sömns. Men medömkan och det vanmäktiga raseriet från denna tidiga morgontimme skulle hädanefter bära sin frukt hela mitt liv igenom.

Rummet på Hotel Europa var kolossalt till omfång samt högt i tak. Fönstren voro tillslutna och öppnades aldrig. Luften kom in genom ventiler högt upp på väggen. Jag vaknade sent. Min impressario kom upp till mig med blommor. Snart var mitt rum fullt därav.

Två dar senare uppträdde jag inför eliten av S:t Petersburgs societet på Saal des Nobles. Vad det måste förefallit egendomligt för dessa den praktfulla ryska balettens dilettanter med dess praktfulla dekorationer och iscensättningar att se en ung flicka, iklädd en spindelvävstunn tunika, uppträda framför ett enkelt blått draperi till Chopins musik och dansa ut hela sin själ, som om hon förstode Chopins själ. Men redan efter första dansen blev det stormande applåder. Min själ, som längtade och led under Preludiernas sorgsna toner, min själ, som längtade och revolterade under Polonäsernas dån, min själ, som grät i rättfärdig vrede vid tanken på den där begravningsprocessionen i dagbräckningen, denna min själ kunde väcka denna rika, bortskämda och aristokratiska publik till gensvar och applåder – hur sällsamt!

Nästa dag fick jag besök av en förtjusande liten dam, insvept i sobelpäls, med diamanter i öronen och halsen inlindad i pärlhalsband. Till min överraskning omtalade hon, att hon var den stora dansösen Kschesinskaja. Hon hade kommit för att hälsa mig välkommen i den ryska balettens namn och inbjuda mig till galaföreställning på operan samma kväll. Jag hade varit van vid enbar kyla och fientlighet från baletten i Bayreuth. De hade till och med gått så långt, att de strött glasskärvor på mattan, så att mina fötter skadades. Denna förändrade uppfattning var för mig både glädjande och överraskande.

På kvällen hämtades jag i en magnifik, uppvärmd och med dyrbara pälsverk fylld vagn till Operan, där en elegant loge, innehållande blommor, konfekt och tre vackra exemplar av S:t Petersburgs jeunesse dorée väntade mig. Jag bar fortfarande min lilla vita tunika och sandaler och måste ha tagit mig mycket besynnerlig ut mitt i denna samling av allt vad Petersburg ägde av rikt och förnämt.

Jag är en fiende till baletten, vilken jag anser som en falsk och oäkta konstart eller rättare som något utanför alla konstens råmärken. Men det var omöjligt att låta bli att applådera Kschesinskajas älvlika gestalt, där hon fladdrade över scenen, mer lik en förtjusande fågel eller fjäril än en mänsklig varelse.

Under mellanakten såg jag mig omkring och skådade världens skönaste kvinnor i underbara dekolletterade toaletter, överhöljda av juveler och uppvaktade av herrar i eleganta uniformer – ett skådespel av rikedom, prakt och lyx, som var svårt att förstå, när man därmed jämförde begravningsprocessionen ett par dagar tidigare. Vad hade dessa leende, lyckliga människor för frändskap med de andra?

Efter föreställningen var jag inbjuden till supé i Kschesinskajas palats, där jag träffade storfurst Mikael, vilken med en viss förvåning lyssnade till min plan angående en dansskola för folkets barn. Jag måtte ha förefallit dem komplett obegriplig, men de mottogo mig icke förty med all, tänkbar hjärtlighet och slösande gästfrihet.

Några dagar senare fick jag besök av den bedårande Anna Pavlova, och åter inbjöds jag till en loge på Operan för att se henne uppträda i den hänförande baletten "Giséle". Fast rörelsesystemet i dessa danser gick stick i stäv mot all mänsklig och artistisk uppfattning, kunde jag inte heller nu låta bil att hjärtligt applådera Pavlovas förtjusande gestalt, när hon denna kväll svävade över scenen.

Vid supén i Pavlovas hus, som var något enklare än Kschesinskajas palats men fullt ut lika vackert, satt jag mellan de bägge målarna Bakst och Benoist och träffade vidare för första gången Serge Diaghileff, med vilken jag kom i livlig diskussion om danskonsten, sådan jag uppfattade den, kontra baletten.

Den kvällen gjorde Bakst en liten skiss av mig, som återger mitt allra högtidligaste ansikte med lockar som sentimentalt hänga ned på bägge sidor därom. Bakst, som var clairvoyant, spådde mig i handen den kvällen. Han såg där två kors, sade han och fortsatte: – Ni kommer att skörda mycken berömmelse, men ni skall mista de två varelser ni älskar mest på jorden – Den gången var hans profetia en gåta för mig.

Efter supén dansade den outtröttliga Pavlova på nytt, till sina vänners förtjusning. Fast klockan blev fem på morgonen innan vi gingo vår väg, bjöd hon mig att komma klockan halv nio samma morgon, ifall jag hade lust att se henne i arbete. Jag kom tre timmar senare – jag medger, att jag var ganska trött – och fann henne vid stången i sin tyllkostym och i färd med de mest krävande gymnastiska övningar, medan en gammal herre med fiol markerade takten och sporrade henne till ökade ansträngningar. Det var den berömde mästaren Petitpas.

I tre timmar satt jag stel och förbryllad och betraktade Pavlovas förbluffande skicklighet. Hon föreföll att vara skapad av stål och kautschuk. Hennes sköna ansikte fick en martyrs lidande uttryck. Hon hejdade sig ej ett enda ögonblick. Hela meningen med detta slags träning tycktes vara att helt och hållet avskilja kroppens gymnastiska rörelser från tanken. Men tankeförmågan kan endast bli lidande på att hållas höjd över denna rigorösa muskeldisciplin. Detta är raka motsatsen till de teorier, på vilka jag grundat min skola, och enligt vilka kroppen blir så att säga genomskinlig och ett tankens och andens eget uttrycksmedel.

När klockan blev tolv, serverades lunchen, men vid bordet satt Pavlova vit och blek och rörde knappast vid vare sig maten eller vinet. Jag var för egen del hungrig och åt flere podjarskykotletter. Pavlova förde mig tillbaka till hotellet och fortsatte sedan till en av de ändlösa repetitionerna på Kungliga teatern. Jag sjönk trött omkull på min säng och somnade gott, prisande min lyckliga stjärna att intet ovänligt öde skänkt mig en balettdansös' levnadsbana.

Även följande dag steg jag upp vid den oerhörda timmen klockan åtta på morgonen för att besöka kejserliga balettskolan, där jag såg alla de små eleverna stå i rader och gå igenom denna tortyrexcercis. De stodo i timtal på yttersta tåspetsen, liksom offer för en grym och meningslös inkvisition. De stora, nakna danssalarna, blottade på alla förskönande och inspirerande moment, med ett stort porträtt av tsaren som enda prydnad på väggen, verkade på mig tortyrkammare. Mer än någonsin kände jag mig övertygad om att kejserliga balettskolan är en fiende både till natur och konst. Efter en veckas uppehåll i S:t Petersburg for jag till Moskva. Här var publiken icke i början så entusiastisk som i S:t Petersburg – men jag föredrar att citera den store Stanislawsky:

Vid denna tid, 1908 eller 1909, jag minns icke året exakt, lärde jag känna två av tidens stora snillen, vilka gjorde djupt intryck på mig – Isadora Duncan och Gordon Craig. Jag kom av en händelse att bevista Isadora Duncans uppträdande – jag hade ej förut hört talas om henne och icke heller läst någon av annonserna, som bebådade hennes blivande uppträdande i Moskva. Därför blev jag mycket överraskad av att i den tämligen fåtaliga publiken finna ett övervägande procentantal av målare och skulptörer med Mamontov i spetsen, en hel mängd medlemmar av baletten samt många premiärhabituéer och personer som älska ovanliga upplevelser på teatern. Första anblicken av Duncan på scenen gjorde ej något vidare intryck. Ovan vid att se en nästan naken gestalt på scenen, kunde jag knappast uppfatta eller förstå danserskans konstart. Första numret på programmet mottogs med matta applåder och svaga försök till visslingar. Men efter ännu några nummer, varav ett var synnerligen fängslande, kunde jag icke längre förbli likgiltig för majoritetens avvisande hållning och började demonstrativt applådera.

När mellanakten kom, skyndade jag, en den stora konstnärinnans nydöpte lärjunge, fram till rampen för att applådera. Till min glädje fann jag vid min sida Mamontov, som gjorde precis detsamma som jag, och i hans närhet befunno sig en ryktbar målare, en bildhuggare och en författare. När publiken såg, att bland de applåderande funnos välkända Moskva-artister och skådespelare, blev det stor förvirring. Visslingarna upphörde, och när auditoriet förstod, att det gick för sig att applådera, blev bifallet allmänt och efterföljdes av inropningar samt vid slutet av föreställningen ovationer.

Från den gången försummade jag icke en enda av Duncans föreställningar. Behovet av att ofta se henne dikterades hos mig av en inre, konstnärlig känsla, som stod i intimt samband med hennes egen konst. Längre fram, när jag blev förtrogen med hennes metoder liksom med hennes gode vän Craigs idéer, kom jag till insikt om att olika människor i alla världens hörn inom olika områden sökte inom konsten efter samma naturligt framfödda skaparprinciper. När de mötas, häpna de över likheten mellan sina idéer. Detta var precis det som hände vid det sammanträffande jag nu skildrar. Vi förstodo varandra nästan innan vi hunnit yttra ett ord. Jag fick ej tillfälle att lära känna Duncan vid hennes första Moskvabesök. Men under andra besöket kom hon till vår teater, och jag mottog henne som en hedersgäst, liksom hela vår trupp lärt känna och hålla av henne som konstnärinna.

Duncan kan icke tala om sin konst logiskt och systematiskt. Hennes idéer uppträda hos henne händelsevis, som resultat av de mest oväntade vardagliga omständigheter. När hon tillfrågades, vem som lärt henne dansa, svarade hon exempelvis:

"Terpsichore. Jag dansade ända från det ögonblick jag kunde stå på fötterna. Jag har dansat hela mitt liv. Människan, hela mänskligheten, hela världen måste dansa. Så har det varit, och så skall det alltid förbli. Det är förgäves som folk försöker hindra detta och inte vill förstå ett naturligt behov, som nedlagts i oss. Et voilà tout! slutade hon på sin oefterhärmliga fransk-amerikanska dialekt. En annan gång förklarade hon på tal om en just avslutad föreställning, varvid besökare kommit in i hennes klädloge och stört henne under förberedelserna:

"Jag kan inte dansa på det sättet. Innan jag går in på scenen, måste jag placera en motor i själen. När den börjar arbeta, så röra sig mina ben och armar och hela min kropp oberoende av min vilja. Men om jag inte får tid att ställa in motorn i själen, så kan jag inte dansa."

Vid den tiden var jag själv på spaning efter en verkligt skapande motor, som skådespelaren måste lära sig sätta in i sin själ, innan han träder in på scenen. Jag måste ha tråkat ut Duncan med mina frågor. Jag iakttog henne under hennes uppträdanden och hennes repetitioner, hur hennes stegrade känsloverksamhet första gången förändrade hennes ansiktsuttryck, och hur hon med strålande ögon övergick till att uttrycka det som fötts i hennes själ. När jag mindes alla våra tillfälliga samtal om konst, samt jämförde vad hon gjorde med vad jag själv gjorde, fick jag klart för mig, att vi båda strävade efter ett och detsamma fast inom olika konstgrenar. Under våra samtal om konst nämnde Duncan oupphörligt Gordon Craigs namn, vilken hon ansåg som ett snille och en av de största inom samtidens teater.

"Han tillhör inte bara sitt land utan hela världen", sade hon, "och han måste leva där hans snille har de största möjligheterna att utveckla sig och där hela atmosfären är mest avpassad efter hans behov. Hans plats är på er Konstnärliga teater."

Jag vet, att hon skrev mycket till honom om mig och vår teater och försökte övertala honom att komma till Ryssland. För egen del begynte jag söka övertala teaterdirektionen att inbjuda den store regissören att komma till oss för att ge vår konst nya impulser och lägga mer jäst i degen vid denna tidpunkt, då vår teater äntligen tycktes ha brutit ned den sista hindrande muren. Jag måste göra mina kamrater full rättvisa. De diskuterade saken som sanna konstnärer, och de beslöto lägga ned en stor summa på att föra vår konst framåt."

Lika mycket som baletten fyllt mig med fasa, fyllde Stanislawskys teater mig med entusiasm. Jag gick dit var kväll jag inte själv uppträdde och mottogs med den största tillgivenhet av hela truppen. Stanislawsky själv kom mycket ofta för att se mig dansa och trodde, att han genom att grundligt utfråga mig skulle bli i stånd att överflytta alla mina danser till en ny skola i sin teater. Men jag sade honom, att detta bara kunde göras genom att börja med barn. Vid mitt nästa besök i Moskva såg jag för övrigt några unga vackra flickor i hans trupp försöka dansa, men resultatet var bedrövligt.

Som Stanislawsky hela dagen var strängt upptagen med repetitioner, brukade han komma på besök till mig efter föreställningarnas slut. I sin bok säger han: "Jag måste ha tråkat ut Duncan med mina frågor". Nej, han tråkade ingalunda ut mig, jag var bristfärdig av iver att få förmedla mina idéer till andra.

Den kalla snöluften och den ryska maten, i synnerhet kaviaren, hade fullkomligt botat min klenhet, som förorsakats av mitt egenartade svärmeri för Thode. Nu längtade hela min varelse efter kontakt med en stark personlighet. En sådan mötte jag i Stanislawsky. En kväll betraktade jag honom, där han stod framför mig med sin manliga gestalt, sina breda axlar, sitt lätt grånande svarta hår, och just när han skulle gå, lade jag händerna på hans axlar, knäppte dem sedan om hans starka nacke, drog hans huvud ned mot mig och kysste honom på munnen. Han återgäldade ömt min kyss, men han såg omåttligt häpen ut, som om detta varit det sista han väntat sig. När jag ville fortsätta, drog han sig häftigt tillbaka, betraktade mig med bestörtning och utbrast: – Men vad skulle vi ta oss till med barnet? – Vilket barn? frågade jag. – Vårt barn, naturligtvis. Vad skulle vi göra med det? Ty, fortfor han majestätiskt, jag skulle aldrig gå med på att mitt barn uppfostrades utanför min personliga övervakning, och det skulle ställa sig svårt i mitt nuvarande hushåll.

Hans gravallvarliga uppfattning om detta barn blev för mycket för min humor. Jag brast i skratt, han stirrade förskräckt på mig, lämnade mig och rusade nedför hotellkorridoren. Jag skrattade gång på gång under aftonens lopp vid blotta tanken, men trots min munterhet var jag förtvivlad och förargad därjämte. De unga män jag träffat i Kschesinskajas loge skulle givit vad som helst för att få uppvakta mig, men de tråkade ut mig till leda, bara de öppnade munnen. Det är väl detta som menas med att vara "cerebrale". Efter umgänget med spirituella och kultiverade män som Charles Hallé och Heinrich Thode förmådde jag icke mer uthärda att sällskapa med la jeunesse dorée.

Många år efteråt berättade jag denna episod för Stanislawskys hustru, som överväldigades av munterhet och utropade: – O, det är så likt honom! Han tar livet så förfärligt allvarligt.

Under ett kort besök i Kieff, dit jag gjorde en avstickare från Moskva, ställde massor av studenter upp sig på den öppna platsen framför teatern och ville ej låta mig passera, förrän jag lovat att ge en särskild föreställning för dem, då teaterns biljettpriser voro betydligt över deras ekonomiska resurser. Efter föreställningens slut stodo de fortfarande där ute och demonstrerade häftigt mot teaterledningen. Jag ställde mig upp i släden och talade till dem – jag sade dem, hur stolt och lycklig jag var över att genom min konst kunna inspirera Rysslands intellektuellt betonade ungdom – ingenstädes i världen, sade jag, fråga studenterna så mycket efter konst och ideal som i Ryssland.

Detta mitt första besök i Ryssland måste avbrytas på grund av tidigare uppgjorda engagemang, som återkallade mig till Berlin. Innan jag for, hade jag emellertid undertecknat kontrakt om att återvända till Ryssland på våren. Trots att besöket varit så kort, hade jag dock hunnit få ett starkt intryck av landet och folket. Där rådde mycken strid för och emot mina ideal, och det utkämpades till och med en duell mellan en fanatisk balettoman och en Duncanentusiast. Det var från denna tid, som den ryska baletten började taga upp Chopins och Schumanns musik samt skruda sig i grekiska dräkter; några av balettens medlemmar gingo till och med så långt, att de togo av sig skor och strumpor...

KAPITEL XVIII.

Jag återvände till Berlin med ett fast beslut att nu äntligen starta min länge påtänkta skola utan vidare dröjsmål och tvekan. Jag anförtrodde mina planer åt min mor och Elizabeth, vilka voro lika entusiastiska för saken som jag själv. Vi begynte ögonblickligen – med den fart, som alltid utmärkte oss – leta efter ett lämpligt hus för den blivande skolan, och inom en veckas förlopp hade vi fått tag på en villa vid Trauden Strasse i Grünewald, som just blivit färdigbyggd. Den köpte vi.

Vi buro oss åt precis som om vi hört hemma i Grimms sagor. Vi vandrade till Wertheimer och köpte fyrtio små sängar, var och en försedd med vita musslinsgardiner, ombundna med blå band. Vi skulle göra vår villa till ett riktigt barnens paradis. I husets mitthall placerade vi en kopia av den heroiska Amazonen i dubbel kroppstorlek, i den stora danssalen della Robbia-reliefer och Donatellos dansande barn. I sovrummet placerade vi också della Robbia – blå och vita småbarn, samt madonnan och barnet, ävenledes i blått och vitt, inramat i fruktgirlander.

Dessa idealframställningar av barnkroppar, basrelieferna och skulpturerna av barn i deras spädaste år och även böcker och tavlor med liknande bilder – ville jag ha i skolan, därför att de återgåvo barnen, sådana alla tiders målare och bildhuggare tänkt sig dem – grekiska vasmålningar av dansande barn, små tanagrafigurer, Donatellos dansande barngrupp – en skimrande barnmelodi – och Gainsboroughs dansande småttingar.

Alla dessa figurer ha en viss frändskap i formernas och rörelsernas naiva grace, som om barn av alla tidsåldrar möttes och toge varandra i hand över århundradena. Och de riktiga barnen i min skola, som rörde sig och dansade mitt ibland dem, skulle säkerligen utvecklas till att likna dem och omedvetet i rörelser och ansiktsuttryck återspegla något av samma glättighet och barnsliga behag. Det skulle bli deras första steg hän emot skönhet, deras första steg fram mot dansens nya konst.

I villan placerade jag vidare bilder av dansande, springande och hoppande unga flickor – dessa unga spartanskor som i gymnasierna tränades i stränga kroppsövningar, så att de blevo mödrar till hjältar och krigare, dessa lättfotade löperskor, som årligen vunno pris, utsökta bilder i terrakotta med flygande slöjor och fladdrande dräkter, unga flickor som dansade hand i hand. De representerade det framtida ideal, som skulle uppnås, och min tanke var den, att mina elever skulle lära sig känna en förtrolig kärlek till dessa gestalter, dagligen mer och mer komma att likna dem och för varje dag tillägna sig något av deras harmonis hemlighet. Ty jag trodde entusiastiskt, att endast genom att väcka viljan till skönhet kan man uppnå skönhet.

För att uppnå den harmoni jag åsyftade måste mina elever vidare för varje dag genomgå vissa övningar, inriktade på detta mål. Men det var övningar, tillrättalagda så att de skulle överensstämma med deras egen innersta vilja, för att de alltså skulle utföra dem med fullkomlig villighet och glatt humör. Var och en av dessa rörelser skulle icke blott vara ett medel till målets ernående, utan ett mål i och för sig – ett mål som skulle tillkomna och kröna varje dag i livet.

Gymnastik måste vara grunden till varje slag av fysisk fostran. Kroppen måste ovillkorligen få fullt upp med sol och luft, dess utveckling måste ovillkorligen försiggå metodiskt. Alla kroppens vitala krafter måste lockas fram och fullföljas till det yttersta. Detta är gymnastiklärares uppgift. Därefter kommer dansen. In i den harmoniskt utvecklade, till högsta grad av energi tränade människroppen tränger dansens ande. För gymnasten äro kroppskulturen och kroppens rörelser självändamål, för den dansande äro de blott medel. I dansen måste kroppen glömmas, den är endast ett instrument, harmoniskt och av väl avvägda proportioner, och kroppens rörelser äro icke som i gymnastiken kroppens rörelser rätt och slätt, utan genom kroppen uttrycka de själens förnimmelser och tankar.

Meningen med dessa dagliga övningar är att av kroppen, vid varje steg i dess utveckling, skapa ett så fulländat instrument som möjligt, ett instrument till att ge uttryck åt den harmoni, vilken, under det den genomströmmar och skiftar i allt och alla, städse är färdig att flöda över i den varelse, som är beredd för densamma. Övningana skola begynna med en enkel gymnastisk preparering av musklerna för att ge dem smidighet och styrka. Först efter dessa gymnastiska övningar komma de första dansstegen. Först i ordningen bland dessa sistnämnda kommer den enkla rytmiska gången eller marschen i långsamt tempo efter enkla rytmer. Därefter övergår man till rask gång eller marsch efter mer komplicerade rytmer, så följer språngmarsch, först långsam, sedan med långsamma hopp vid vissa moment i rytmen. Genom liknande övningar lär man sig ljudskalans toner, och på enahanda sätt lärde sig mina elever rörelseskalans toner. Dessa toner kunna följaktligen insättas i de mest varierande och subtila harmonikomplex.

Men dessa övningar skulle endast utgöra en del av mina elevers studier. Barnen voro alltid iförda lätta, vackert draperade dräkter, både under lekar och idrott, på promenader och i skogen, där de hoppade och sprungo som vanliga småttingar, tills de en dag skulle ha lärt sig konsten att genom rörelser uttrycka sig lika naturligt som andra uttrycka sig i tal och sång.

Barnens studier och iakttagelser skulle dock ej bara hämtas från framställningar i konst utan framför allt från rörelserna i naturen. Molnens rörelser, de vajande träden, fågelns flykt och lövens dallrande för vinden skulle alla ha sin särskilda betydelse för dem. De skulle lära sig iakttaga de speciella särdragen i varje enskild rörelse. De skulle inom sig själva lära att uppfatta det hemlighetsfulla, för andra okända sambandet med naturens hemligheter, ty varje del av deras smidiga, välövade kroppar skulle ha lärt sig att giva gensvar på naturens melodi och sjunga med den.

För att värva elever till skolan annonserade vi i de ledande tidningarna, att Isadora Duncanskolan öppnats och toge emot begåvade barn i ändamål att uppfostra dem i den konst, som jag småningom hoppades kunna skänka åt alla folkets barn. Skolans plötsliga öppnande utan föregående förberedelser, kapital eller vederbörlig organisation var naturligtvis det mest förhastade företag man gärna kunde tänka sig och drev min impressario till förtvivlan. Han planerade oavlåtligen världsturnéer för min räkning, och jag insisterade, ena gången på att tillbringa ett år i Grekland, något som han kallade att öda bort tiden, andra gången på att fördärva hela min karriär genom att upptaga och arbeta med vad han ansåg fullkomligt onyttiga barnungar. Men detta stod alldeles i överensstämmelse med alla våra övriga företag, samtliga i högsta grad opraktiska, olämpliga och impulsiva.

Från Kopanos sände Raymond oss allt mer oroande meddelanden. Den artesiska brunnen blev ideligen allt kostsammare. Varje vecka blev utsikten att finna vatten allt mindre och mindre. Utgifterna för Agamemnons palats växte till sådana hårresande siffror, att jag äntligen tvangs att säga stopp. Kopanos har sedan dess förblivit en skön ruin på sin kulle och vid varenda grekisk revolution oföränderligen begagnats som fästning. Den står där än i dag, kanske som ett framtida hopp.

Jag beslöt nu, att alla mina tillgångar skulle undantagslöst användas på en skola för all världens ungdom, och jag valde Tyskland till dess hemort i egenskap av den medelpunkt för filosofi och kultur, som jag då trodde detta land vara.

Det kom mängder med barn som svar på annonsen. Jag minns en dag, när jag kom hem från en matiné och fann hela gatan blockerad av föräldrar med ty åtföljande avkomma. Kusken vände sig om på bocken och avgav en förklaring:

– Eine verrückte Dame, die dort wohnt, die eine Ankundigung in die Zeitung gestellt hat, dass sie Kinder sehr gern haben will.

Jag minns nu inte riktigt hur vi bar oss åt för att välja ut barnen. Jag var till den grad ivrig att få de fyrtio små sängarna upptagna, att jag tog barnen utan vidare gallring, endast ledd av ett älskligt leende eller vackra ögon, och jag gjorde mig inte heller reda för huruvida de hade förutsättningar för att lära sig dansa.

I Hamburg kom till exempel en dag en herre i överrock och hög hatt in i min salong på hotellet, bärande i famnen ett knyte, insvept i en stor schal. Han placerade knytet på bordet, och när jag öppnade det, blickade mig till mötes två stora, förväntansfulla ögon – det var ett fyraårs barn, det tystaste barn jag någonsin träffat. Hon sade ej ett ord, gav ej ett ljud ifrån sig. Mannen själv tycktes ha synnerligen bråtton. Han frågade mig, om jag ville ta barnet och väntade nätt och jämnt på svar. Med min vanliga brist på förutseende gick jag in på att behålla barnet, och han avdunstade, varefter jag aldrig sett skymten av honom.

Detta var ju ett underligt sätt att lämna ett barn i mina händer, ungefär som om det varit en docka. På tågresan mellan Hamburg och Berlin kom jag underfund med att flickan hade hög feber – det var ett svårt fall av körtelinflammation – och i tre veckor kämpade vi sedan i Grünewald med döden om detta lilla liv, biträdda av två sköterskor och den förträfflige doktor Hoffa, den berömde kirurgen, som var så förtjust över min idé med denna skola, att han gjorde mig tjänster gratis.

Dr Hoffa yttrade ofta till mig: – Det här är ingen skola, det är ett sjukhus. Alla de här barnen ha ärftliga anlag, och ni får händerna fulla inte med att lära dem dansa, men att över huvud taget hålla dem vid liv. – Dr Hoffa var en av mänsklighetens största välgörare, en framstående kirurg, som förtjänade fabulösa summor på sina operationer, och som sedan använde hela sin förmögenhet på ett sjukhus för fattiga barn, som han helt och hållet ensam underhöll straxt utanför Berlin. Ända från det min skola började sin verksamhet, utnämnde han sig själv till dess läkare och högsta tillsyn i allt som gällde barnens hälsa och skolans sanitära förhållanden. Utan hans outtröttliga hjälp skulle jag aldrig kunnat åstadkomma sådana utomordentliga resultat med barnen, som fallet blev. Hoffa var en stor, robust man med vackert ansikte och röda kinder; hans vänliga leende fick barnen att hålla lika mycket av honom som jag gjorde.

Att välja ut barnen, organisera skolan, börja undervisningen och sedan hålla den ordinarie dagordningen gående, upptog hela vår tid. Trots att min impressario meddelade mig, att framgångsrika efterapare av min verksamhet gjorde succés både i London och på andra håll, kunde ingenting förmå mig att bryta upp från Berlin. Varje dag mellan fem och sju var jag sysselsatt med att lära barnen dansa.

De gjorde fenomenala framsteg, och jag tror, att deras utmärkta hälsa till stor del berodde på den mycket förnuftiga vegetariska diet, som Dr Hoffa dekreterat. Han hyste den åsikten, att barnens välbefinnande fordrar färska grönsaker och mycket frukt men intet kött.

Vid denna tidpunkt var min popularitet i Berlin nästan otrolig. Jag benämndes "die göttliche Isadora", och det ryktades till och med att när sjuka människor kommit till teatern och sett mig, hade de blivit friska. Varenda matiné kunde man få skåda den sällsamma anblicken av sjuka människor, som buros dit på bårar. Jag hade aldrig haft någon annan dräkt än min vita tunika och sandaler på mina bara fötter. Publiken kom till mina uppträdanden i något som liknade religiös extas.

En kväll, när jag skulle hem från teatern, spände studenterna hästarna från min vagn och drogo mig uppför Siegesallée. Mitt under vägen begärde de, att jag skulle tala till dem. Jag steg upp i vagnen – det fanns fortfarande inte bilar då – och tilltalade studenterna ungefar så här:

– Det finns ingen större konst än skulptörens. Men hur kunna ni, konstälskande människor, tillåta denna förfärliga skandal mitt i hjärtat av er stad? Se på dessa statyer! Ni studera konst allesammans, men om ni vore konstälskare i själ och hjärta, skulle ni i denna kväll taga stenar och förstöra dem. Konst? Är detta konst? Nej? Det är Kaiserns visioner.

Studenterna voro av samma uppfattning som jag och tjöto instämmande. Hade inte polisen närmat sig, hade de förmodligen följt min uppmaning och förstört de gräsliga vidundren.

KAPITEL XIX.

Det var en kväll 1905. Jag var i Berlin och hade uppträtt som vanligt. I regel ger jag icke akt på publiken när jag dansar – den förefaller mig närmast som en stor gud, representerande Mänskligheten – men denna kväll hade jag dock varit medveten om en person, som satt på främsta bänken. Icke så att jag sett på honom eller märkt vem det var, men jag var pyskiskt medveten om hans närvaro, och när föreställningen var över, kom en härlig människa in i min klädloge. Men han var ytterligt uppretad.

– Ni är underbar! utbrast han. Ni är underbar! Men varför har ni stulit mina idéer? Var har ni fått tag i min scendekoration?

– Vad är det ni talar om? Det är mina egna blå draperier. Jag hittade på dem, när jag var fem år gammal, och jag har dansat framför dem ända sedan dess.

– Nej, det är mina dekorationer och mina idéer. Men ni är den varelse jag har gått och föreställt nig i dem. Ni är min dröms levande verklighet.

– Men vem är ni?

Då hörde jag från hans mun dessa underbara ord:

– Jag är Ellen Terrys son.

Ellen Terry, mitt ideal bland kvinnor. Ellen Terry...

– Å, ni ska komma med oss hem och äta kvällsmat, sade min omisstänksamma mor. Eftersom ni är så intresserad för Isadora, får ni lov att komma hem till oss.

Och Craig följde med oss hem.

Han var vild av hänförelse. Han ville förklara alla sina idéer, sin konst, sina avsikter...

Och jag var ytterligt intresserad.

Men de andra blevo undan för undan sömniga och avlägsnade sig under allehanda ursäkter för att gå till vila. Craig fortfor att prata om den sceniska konsten, hela tiden illustrerande sina ord med åtbörder.

Mitt i alltsammans sade han plötsligt:

– Ja, men vad gör ni här för slag? Ni, en stor konstnärinna, och bor mitt i er familj? Det är ju absurt. Jag var den som såg er och uppfann er. Ni tillhör min scenuppsättning.

Craig var lång och senig, hans ansikte erinrade om hans underbara mors, men det var om möjligt ännu finare. Trots hans kroppslängd fanns det något feminint hos honom, särskilt kring munnen, som var känslig, med tunna läppar. De gyllne lockarna från hans barnporträtt – Ellen Terrys lille guldlockige son, som var så välbekant för londonpubliken – hade nu mörknat en smula. De mycket närsynta ögonen lyste som stålblanka lågor bakom glasögonen. Han gjorde ett intryck av en viss ömtålighet, en nästan kvinnlig vekhet. Endast händerna med de bredtoppiga fingrarna och de kinesiskt fyrkantiga tummarna skvallrade om styrka. Han brukade skrattande tala om dem som mördartummar – "lagom att strypa dig med, min vän".

Liksom hypnotiserad lät jag honom hänga en cape över min vita tunika. Han tog mig vid handen, och vi ilade nedför trapporna ut på gatan. Där anropade han en droska och sade på sin allra bästa tyska:

– Meine Frau und mich, wir wollen nach Potsdam gehen.

Vi kommo till Potsdam i daggryningen. Där drucko vi kaffe på ett litet hotell, där man just slagit upp porten. När solen gått upp, återvände vi till Berlin. Dit kommo vi klockan nio, och vår enda tanke var denna: – Vad ska vi nu ta oss till? – Vi kunde inte återvända till min mor, vi foro till en väninna, som tog emot oss med stor vänlighet och bjöd oss på stekta ägg och kaffe. Därpå fick jag lägga mig och sova i hennes sängkammare. Jag vaknade ej förrän på kvällen. Då tog Craig mig med sig upp i sin studio, högst upp i ett högt hus i Berlin. Golvet var svart och bonat, och konstgjorda rosenblad voro strödda över det.

Här var det icke fråga om en ung man, som älskade en ung kvinna. Här var det fråga om tvenne tvillingsjälars möte. Det ges en lycka, så fulländad, så fullkomlig, att den knappast kan överlevas. I Craigs studio fanns ingen soffa, ingen bekväm stol och ingen mat. Golvet var viloläger, inga pengar hade han, och jag tordes inte gå hem efter dylika. Jag stannade hos honom i två veckor. Han lät hämta mat på kredit, och när den anlände, gömde jag mig ute på balkongen, varefter jag smög mig in och delade den anspråkslösa måltiden.

Under tiden gick min stackars mor omkring på alla polisstationer och alla beskickningar och beklagade sig över att någon usel förförare bortfört hennes dotter. Min impressario var vild av ångest över mitt plötsliga försvinnande. Stora åskådarskaror måste avvisas, ingen visste vad som hänt. I tidningarna införde man försiktigtvis ett meddelande, att Miss Isadora Duncan allvarligt insjuknat och tills vidare måst inställa sina uppträdanden.

När två veckor gått, återvände vi till min mor, och hur djupt förälskad jag än var i Craig, måste jag dock medge, att jag var en smula trött att sova på ett hårt trägolv och ej ha något annat än konserver att äta.

När min mor fick se Craig, utbrast hon:

– Usling! Lämna genast huset!

Hon var måttlöst förbittrad på honom.

Gordon Craig är ett av vår tids mest säregna snillen, en varelse som Shelley, skapad av eld och blixt. Han har givit impulsen till hela den nya riktningen inom modern teater. Visserligen har han själv aldrig tagit aktiv del i den praktiska verksamheten på scenen. Han har dvalts för sig själv och drömt, men hans drömmar ha blivit inspirationen till allt det som är skönt i vår moderna teater. Utan honom skulle vi ej haft Reinhardt, Jacques Copeau, Stanislawsky. Utan honom skulle vi fortfarande suttit där med den realistiska iscensättningen, där vartenda löv syntes på träden och husens dörrar kunde öppnas och stängas.

Craig var en utomordentlig följeslagare. Han var en av de få människor jag någonsin träffat, som befunno sig i yppersta form från morgon till kväll. Redan med den första koppen kaffe på morgonen fattade hans fantasi eld och gnistrade. En vanlig promenad genom gatorna tillsammans med honom var som att promenera i Egyptens gamla Tebe i sällskap med en överstepräst.

Vare sig det berodde på hans ovanliga närsynthet eller något annat, kunde han ibland tvärt stanna, ta fram penna och block och, i det han betraktade något gräsligt exemplar av modern tysk arkitektur, ett bostadshus av "die neue Kunst"-slaget, utbreda sig över hur skönt detta var. Därunder begynte han med febril fart göra en skiss därav, vilken, när den väl var färdig, liknade Dendras tempel i Egypten.

Han kunde bli fullkomligt hänryckt över ett träd, en fågel eller ett barn han sett på vägen. Man hade aldrig ett enda tråkigt ögonblick tillsammans med honom. Antingen befann han sig i ett stadium av högsta hänförelse, eller ock var hans sinnesstämning den rakt motsatta, då hela himlen med ens tycktes svartna och hela luften fylldes av fasa. Då tyckte man, att ens andedräkt långsamt pumpades ur ens kropp och ingenting fanns kvar annat än nattsvart ångest.

Allt eftersom tiden led, blevo dessa dystra sinnesstämningar allt vanligare. Varför? Jo, för det första emedan jag, när helst han sade: – Mitt arbete! Mitt arbete! – milt brukade genmäla: – Ja, ja, ditt arbete. Det är underbart. Du är ett snille – men jag har min skola, som du vet. – Varpå han brukade slå näven i bordet: – Ja, men mitt arbete! – Varpå jag svarade: – Ja, det är nog mycket betydelsefullt. Ditt arbete är inramningen, men i främsta rummet kommer det levande väsendet, ty från själen utstrålar dock allting. Först kommer min skola, den strålande mänskliga varelsen, som rör sig i fulländad skönhet, därnäst kommer ditt arbete, den fulländade inramningen åt denna varelse.

Dessa våra samtal slutade ofta i åskmättad, dyster tystnad. Därpå brukade kvinnan inom mig vakna i förskräckelse. – Å, älskling, har jag förnärmat dig nu? – Han: – Förnärmat? Nej, för all del! Alla kvinnor är odrägliga påhäng, och du är ett odrägligt påhäng, som hindrar mig i mitt arbete. Mitt arbete! Mitt arbete!

Och så brukade han gå ut och slå igen dörren efter sig. Först bullret av denna igenslagna dörr brukade väcka mig till medvetande om den förfärliga katastrofen. Jag satt där och väntade på hans återkomst, och när han inte kom, tillbragte jag natten i gråt och förtvivlan. Så tog sig tragedien ut. Då dessa scener allt oftare upprepades, blev slutligen vår tillvaro ytterligt oharmonisk och omöjlig.

Det var mitt öde att väcka denne snillrike mans kärlek, och det var även mitt öde att förgäves söka förena min egen verksamhet med denna hans kärlek. Otänkbara kombination! Efter våra första kärleksveckor begynte den häftigaste kamp som någonsin utstritts, den mellan Gordon Craigs snille och min egen konstnärliga ingivelse.

– Varför gör du inte slut på det här? brukade han säga. Varför ska du nödvändigt upp på scenen och vifta med armarna? Varför kan du inte stanna hemma och formera mina pennor?

Och likväl uppskattade Craig min konst så som ingen annan uppskattat den. Men hans amour propre, hans konstnärsfåfänga ville ej tillåta honom att medgiva, att en kvinna kunde vara konstnär.

Min syster Elizabeth hade lyckats få till styrelse för skolan i Grünewald ett antal mycket framstående och förnäma damer i Berlin. När de fingo höra talas om Craig, sände de mig en lång skrivelse med högtidliga förebråelser och förklarade, att de, såsom tillhörande den högre societeten, icke längre kunde stå som beskyddarinnor av en skola, vars ledarinna visat sig hysa sådana lösa moralbegrepp.

Frau Mendelssohn, hustru till den store bankiren, utsågs av damerna att frambära denna skrivelse till mig. När hon kom till mig med det förfärliga dokumentet, betraktade hon mig med en osäker blick, brast därpå i gråt, slängde brevet på golvet, tog mig i famn och utbrast: – Tro inte, att jag varit med om att underteckna den där eländiga skrivelsen. Men de andra damerna är det ingenting att göra åt. De vill inte längre stå som skolans beskyddarinnor. Men de gillar fortfarande din syster Elizabeth.

Nu hade Elizabeth nog sina idéer, hon med, men hon aktade sig för att låta dem komma till offentlighetens kännedom. Jag insåg följaktligen, att dessa damers uppfattning var den, att vad som helst går för sig, bara det inte pratas därom. Detta förargade mig till den grad, att jag hyrde Philharmoni-salen och där höll en föreläsning om dansen som frigörelse samt slutade mitt anförande med att plädera för kvinnans rättighet att älska och föda barn när hon så önskade.

Naturligtvis, yttrade jag, kommer folk att säga: men hur ska det gå med barnen? Nåja, jag kan nämna namnen på många framstående människor, som icke blivit födda inom äktenskapet. Detta har ingalunda hindrat dem från att nå fram till både rikedom och anseende. Men bortsett härifrån, hur kan en kvinna ingå äktenskap med en man, som hon tror vara så usel, att han i händelse av slitningar icke skulle vilja försörja sina egna barn? Om hon tror att han är så beskaffad, varför gifter hon sig då med honom? Sanning och ömsesidigt förtroende måste väl dock vara de första förutsättningarna för kärlek. Som självförsörjande kvinna tror jag i alla fall, att om jag hembär det stora offret av kraft och hälsa och till och med riskerar livet för att få ett barn, så skulle jag sannerligen icke göra det, om mannen någon gång i framtiden kunde komma och hävda, att barnet lagligen tillhör honom, samt att han vill ta det ifrån mig och bara låta mig träffa det tre gånger om året.

En mycket spirituell amerikansk skriftställare genmälte en gång till sin älskarinna, när hon undrade vad deras barn skulle tänka om dem, ifall de icke gift sig: – Om ditt barn och mitt barn vore ett sådant slags barn, så skulle vi inte fästa oss vid vad det tänkte om oss.

Denna min föreläsning förorsakade stor skandal. Halva publiken sympatiserade med mig, den andra hälften visslade ut mig och kastade allt vad de fick tag i upp på podiet. Sedan denna ogillande publik lämnat salen och jag stannat kvar med de övriga, hade vi en intressant diskussion om kvinnans rättigheter och den orätt som begås mot henne – en diskussion som var betydligt framom kvinnorörelsens ståndpunkt i våra dar.

Jag bodde fortfarande vid Victoria Strasse, medan Elizabeth flyttade ut och slog sig ned i själva skolan. Min mor oscillerade mellan de bägge platserna. Ända från och med nu började min mor, som hittills under tider av umbäranden och olyckor burit alla bekymmer med beundransvärt tålamod, finna livet ganska ledsamt. Kanske var det på grund av hennes irländska temperament, som hon icke kunde finna sig i medgång lika bra som i motigheter. Hennes lynne blev högst ojämnt. Hon var ofta i en sinnesstämning, då ingenting passade henne. För första gången sedan vi rest till utlandet, började hon uttrycka längtan hem till Amerika och talade om hur mycket bättre allting var där – maten och så vidare.

När vi togo henne med oss på den finaste restaurangen i Berlin för att göra henne till lags och frågade henne: Mor, vad vill du ha för något? kunde hon svara: – Jag vill ha räkor. – Om det inte var räksäsong, kunde hon fara ut i förbannelser över landet, detta usla land, där det inte fanns räkor, samt vägra förtära något alls. Råkade det finnas räkor, kunde åter beklaga sig och tala om hur mycket bättre räkorna voro i San Fransisco.

Jag tror, att allt detta till stor del berodde på den ensidiga tillvaro hon fört, genom att hon i så många år uteslutande ägnat sig åt sina barn. Nu, när vi funnit andra intressen, som så upptogo vår tid, att de ständigt drogo oss bort från henne, insåg hon, att hon förnött de bästa åren av sitt liv på oss och icke behållit något för sig själv – något som jag tror många mödrar göra, i synnerhet i Amerika. Hennes lynnighet tilltog mer och mer, och hon uttalade ständigt sin längtan att återvända till sin hemstad, vilket hon kort efteråt också gjorde.

Mina tankar voro ständigt hos villan i Grünewald och dess fyrtio små sängar. Vad ödet ändå är oberäkneligt – hade jag träffat Craig några månader tidigare, hade där aldrig funnits någon villa eller någon skola. I honom fann jag en sådan tillfredsställelse, att jag aldrig skulle känt behovet av att grunda en skola. Men när nu denna min barndomstanke blivit verklighet, blev den för mig till en fix idé.

Efter någon tid upptäckte jag – det fanns ej ringaste tvivel om saken – att jag väntade ett barn. Jag drömde, att Ellen Terry visade sig för mig i den skimrande dräkt hon brukade bära i "Imogene", ledande vid handen ett litet blont barn, som fullkomligt liknade henne, och ropande till mig med sin underbara stämma: – Isadora, älska! Älska... Älska...

Från detta ögonblick visste jag vad som skulle komma till mig ur det skumma Intets värld. Det var ett sådant barn, som skulle komma och bringa mig glädje och sorg. Glädje och sorg. Födelse och död. Rytmen i livet dans.

Det gudomliga budskapet sjöng inom mig. Jag fortfor att dansa för publiken, att undervisa i min skola.

Stackars Craig var rastlös, otålig och olycklig, och gång på gång utbrast han: – Mitt arbete! Mitt arbete! Mitt arbete!

Ideligen detsamma, om och om igen – den grymma naturen som hindrande ställer sig i konstens väg. Men jag fann tröst i min ljuvliga dröm om Ellen, en dröm, som för övrigt upprepades två gånger.

Våren kom. Jag hade undertecknat kontrakt om uppträdande i Danmark, Sverige och Tyskland. I Köpenhamn överraskades jag i hög grad av de unga kvinnornas intelligenta och lyckliga uppsyn, där de vandrade på gatorna, ensamma och fria, alldeles som ynglingar med studentmössor på sina mörka lockar. Jag blev alldeles häpen, jag hade aldrig sett så förtjusande flickor. Och jag fick vidare veta, att Danmark var det första land, där kvinnorna fått rösträtt.

Jag måste företaga denna turné på grund av de väldiga omkostnader min skola drog. Jag hade anlitat mina yttersta tillgångar och hade inga pengar kvar.

I Stockholm var publiken ofantligt entusiastisk, och efter föreställningen eskorterades jag av flickorna från Gymnastiska centralinstitutet till mitt hotell; hela vägen sprungo och hoppade de bredvid min vagn i lutter förtjusning över att se mig. Jag besökte deras institut, men besöket gjorde mig ingalunda till proselyt. Den svenska gymnastiken synes mig avsedd för en statisk, orörlig kropp, men har intet att skaffa med den levande, vibrerande människokroppen. Dessutom betraktar den muskulaturen som självändamål, i stället för att den blott skall vara den mekaniska ramen, en aldrig sinande källa av tillväxt. Svensk gymnastik är ett falskt system av kroppskultur, emedan den icke räknar med fantasien och endast betraktar kroppen som ett objekt i stället för rörlig, vital energi.

I de skolor jag var i försökte jag efter bästa förmåga klargöra detta för eleverna. Men som jag väntat, förstodo de föga härav.

Medan jag var i Stockholm, skickade jag en hälsning till Strindberg, som jag storligen beundrade, och bjöd honom komma och se mig uppträda. Han svarade, att han aldrig gick någonstans, och att han hatade människorna. Jag erbjöd honom att få sitta dold intill själva scenen, men inte ens då kom han.

Efter en framgångsrik säsong i Stockholm återvände vi till Tyskland sjövägen. Jag kände en intensiv längtan efter att vara i havets närhet. Först reste jag nu till Haag och därifrån till en liten by vid namn Nordwyck på Nordsjöns kust. Här hyrde jag en liten vit villa nere i dynerna, Villa Maria.

Jag var till den grad oerfaren, att jag trodde, att ett barns födelse var en fullt naturlig procedur. Jag slog mig alltså ned i denna villa, belägen hundra miles från närmaste stad, och vände mig till läkaren i byn, med vilken jag i min okunnighet var fullt tillfreds, under det han, så vitt jag nu förstår, endast var van att ha att göra med kvinnorna i byn.

Från Nordwyck till närmaste by, Kadwyck, var det tre kilometer. Jag bodde fullkomligt för mig själv. Var dag promenerade jag från Nordwyck till Kadwyck och tillbaka igen. Jag hade alltid känt denna längtan till havet, att vara ensam som nu i Nordwyck i den lilla vita villan, alldeles isolerad bland sandklitterna, som sträckte sig miltals åt bägge håll. I Villa Maria bodde jag under juni, juli och augusti.

Under tiden brevväxlade jag flitigt med min syster Elizabeth, som under min frånvaro förestod skolan i Grünewald. Under juli skrev jag en läroplan för skolan och utarbetade en serie av femhundra övningar, från de enklaste till de mest komplicerade, ett sannskyldigt kompendium i dans.

Min lilla brorsdotter Temple, som uppfostrades i skolan i Grünewald, tillbragte tre veckor hos mig. Hon brukade dansa nere på havsstranden.

Craig, rastlös som vanligt, kom och for. Men jag var icke ensam längre. Barnet gjorde sig allt mer påmint. Det var underligt att se min vackra, marmorlika kropp mer och mer deformeras. Det är en skrämmande hämndakt av naturen, att ju mer förfinade nerver, ju känsligare hjärna, desto större och intensivare smärtor. Sömnlösa nätter, plågsamma timmar. Men därjämte också glädje. Bottenlös, gränslös glädje, när jag varje dag vandrade över sanddynerna mellan Nordwyck och Kadwyck med havet och dess väldiga vågor på ena sidan och de svällande dynerna på den andra, längs den övergivna stranden. På denna kuststräcka blåser det nästan alltid, ibland en mild, böljande västanvind, ibland en så stark blåst, att jag måste kämpa mig fram mot den. Ibland kunde det storma fruktansvärt, och Villa Maria knakade och skalv hela natten som ett skepp på havet.

Jag började sky allt vad människor hette – de sade ju så enfaldiga saker. Hur föga förstå de icke den havande kvinnans helgd. Jag såg en gång en sådan kvinna vandra framåt en gata, medan de förbigående betraktade henne, visst icke med vördnad utan med försmädliga småleenden sins emellan, som denna kvinna, vilken i sin kropp bar bördan av ett vardande liv, ej vore annat än ett lustigt skämt. Jag stängde min dörr för alla besökare utom för en god och trogen vän, som brukade komma cyklande till mig från Haag med böcker och tidskrifter samt muntra upp med mig med samtal om aktuell konst, musik och litteratur. Han var vid denna tid gift med en framstående skaldinna, om vilken han brukade tala med en blandning av dyrkan och ömhet. Han var en ytterst metodisk människa – kom på bestämda dagar, utan att ens det värsta stormväder kunde avhålla honom. Med undantag för honom var jag mestadels ensam med havet, dynerna och barnet, som redan tycktes hysa livlig otålighet att få göra sitt inträde i världen.

När jag vandrade vid havet, kunde jag ibland känna ett övermått av styrka och mod, och jag tänkte, att denna varelse skulle bli uteslutande min egendom, men andra dagar, då himlen var grå och de kalla nordsjövågorna vredgades, kunde jag ha stunder av plötslig modlöshet, när jag kände mig som något stackars djur i en väldig fälla, varifrån jag med överväldigande längtan strävade att bli fri, fri. Men vart skulle jag då ta vägen? Kanske ut i de hemska vågorna? Jag kämpade tappert emot dylika sinnesstämningar och lyckades övervinna dem, men de lurade alltid på mig vid alla möjliga tillfällen och voro svåra att undvika. Dessutom hade jag en känsla av att människor drogo sig undan mig. Min mor föreföll mig tusentals mil avlägsen. Craig var också så underligt fjärran från mig och ständigt fördjupad i sin konst, medan jag för min del allt mindre och mindre tänkte på min och helt gick upp i det förfärliga, monstruösa värv, som fallit på min lott, detta förhäxande, glädje- och smärtbringande mysterium.

Hur långa och pinsamma släpade sig icke timmarna fram! Dagarna, veckorna, månaderna, hur långsamt förflöto de ej. I växlande hopp och förtvivlan tänke jag ofta på min barndoms och ungdoms pilgrimsfärd, mina strövtåg i fjärran länder, mina upptäckter i konstens värld, och allt tedde sig för mig som ett dimmigt, avlägset förspel till detta – väntan på ett barns födelse. Något som varenda bondkvinna fick vara med om. Detta var alltså mina strävandens kulmen.

Varför hade jag inte min älskade mor hos mig? Det var emedan hon hade sina fördomar om att jag måste gifta mig. Men hon själv hade ju varit gift, hade funnit sitt äktenskap omöjligt och hade skilt sig från sin make. Varför önskade hon nu mig i samma fälla, där hon själv blivit så illa åtgången? Med hela min intelligens motsatte jag mig tanken på giftermål. Jag ansåg då, och jag anser fortfarande äktenskapet vara en orimlig och förslavande inrättning, som, i synnerhet när det är fråga om konstnärer, leder till skilsmässodomstolen och till tarvliga och plågsamma rättsprocedurer. Tvivlar någon på mina ord, så må han lägga upp ett register på alla konstnärer inom olika fack, som låtit skilja sig, samt alla skandaler i de amerikanska tidningarna under senaste decenniet.

I augusti kom en sköterska till mig, som sedermera blev min mycket goda vän, Marie Kist. Jag har sällan träffat en tåligare, mildare och vänligare människa. Hon blev mig till stor hugnad. Ty från och med denna tid måste jag bekänna, att jag begynte angripas av alla slags farhågor. Förgäves sade jag mig, att alla kvinnor ju föda barn. Min mormor hade åtta barn, min mor fyra. Det var ju livets vanliga gång o.s.v. Likafullt hyste jag fruktan. För vad? Ingalunda för döden, inte ens för smärtan – det var en okänd fasa, som jag aldrig förut förnummit.

Augusti led mot sitt slut. September kom. Min börda hade nu blivit ganska tung. Villa Maria låg högt uppe på dynerna, man kom upp till huset på en trappa med nära hundra trappsteg. Jag tänkte ofta på min dans, och ibland greps jag av en vild saknad. Men så förnam jag några energiska sparkar och något som vände sig inom mig. Då kunde jag småle och tänka för mig själv, att vad är egentligen konsten annat än en dunkel spegel för livets fröjd och livets under.

Mer och mer förvandlades min kropp för mina häpna blickar, mina fina fötter blevo trötta, mina vrister svullnade, mina höfter värkte. Vart hade min vackra, ungdomliga najadgestalt tagit vägen? Och min ärelystnad? Min ryktbarhet? Mot min vilja kände jag mig ofta oerhört eländig och nedslagen. Denna kamp med jätten Livet var för mycket för mig. Men så tänkte jag på det kommande barnet, och de smärtsamma tankarna veko.

Hjälplösa, pinande väntans timmar i natten. Ligger man på vänstra sidan, trycker det på hjärtat, vänder man sig på högra, blir det ändå inte bekvämare, slutligen ligger man på rygg, alltid ett offer för barnets energiska livsyttringar. Med händerna tryckta mot den svällande kroppen försöker man förmedla ett budskap till barnet. Grymma väntans timmar i natten. Till synes tallösa nätter förflyta på detta sätt. Vilket pris betala vi icke för moderskapets härlighet!

En dag bereddes jag en ofantligt glad överraskning. En älsklig väninna från Paris – hon hette Kathleen – kom till mig därifrån och sade sig ämna stanna hos mig. Det var en magnetisk människa, full av liv, hälsa och mod. Sedermera blev hon gift med upptäcktsresanden kapten Scott, hjälten från Sydpolen.

Vi sutto alla en dag och drucko vårt eftermiddagsté, då jag kände en stöt, som om någon sparkat mig i ryggen, och därefter en våldsam smärta, som om någon drivit en borr in i ryggraden och försökte öppna den. Från detta ögonblick började marterna, och jag var som ett offer i händerna på en väldig och skoningslös bödel. Knappt hade jag hämtat mig från ett anfall, förrän nästa kom. Tala om spanska inkvisitionen – ingen kvinna som fött barn skulle någonsin frukta den! Den måste varit en oskyldig lek i jämförelse med detta. Skoningslös, grym, utan att känna vare sig trötthet eller medlidande, hade denna osynliga, fruktansvärda djävul mig i sitt våld och trasade sönder mina ben och senor i oavbrutna spasmer. Man säger, att dessa plågor fort glömmas. Jag kan blott svara, att jag endast behöver sluta ögonen för att ånyo höra mina skrin och stönanden från den gången som något som omsluter och avskiljer mig från mitt eget jag.

Det är det mest oerhörda barbari att fordra, att någon kvinna alltjämt skulle tvingas utstå en så vidunderlig tortyr. Det skulle rådas bot härpå, det skulle förhindras. Det är helt enkelt orimligt, att med vår moderna vetenskaps resurser den smärtfria födseln icke existerar som en självklar sak. Det är lika oförlåtligt, som om läkarna skulle operera bort blindtarmen utan sövning. Vad är det för oheligt tålamod eller för brist på intelligens hos kvinnorna, som gör, att de ett enda ögonblick uthärda denna upprörande massaker på dem själva?

I två dar och två nätter pågick denna outsägliga gräslighet. Och på tredje dagens morgon tog den enfaldige läkaren fram en kolossal tång och fullbordade slaktproceduren utan något som helst bedövningsmedel. Jag tror, att med undantag av att ligga fastspetsad under ett järnvägståg kan intet gå upp mot vad jag led denna gång. Låt mig inte höra talas om någon kvinnosak eller rösträttsrörelse, förrän kvinnorna ha gjort slut på denna, som jag tror, fullkomligt gagnlösa vånda och börjat yrka på att förlossningar i likhet med alla operationer skola företagas smärtfritt och uthärdligt.

Vad är det för vanvettig vidskepelse, som därvidlag står hindrande i vägen? Vad är det för ytlig, kriminell brist på uppfattning? Naturligtvis kan man genmäla, att alla kvinnor icke lida till den grad. Nej, det göra inte heller indiankvinnorna eller bondhustrur och negresser. Men ju mer civiliserad kvinnan är, dess fruktansvärdare äro hennes kval, dess mer onödiga bli de också. För den civiliserade kvinnans skull borde ett civiliserat medel mot denna förfärlighet uppfinnas.

Nå, jag dög ju inte därav. Nej, det gjorde jag inte, och det gör inte heller det stackars offer, som i rätt tid tages från sträckbänken. Och så säger man måhända, att jag blev lönad, när jag fick se mitt barn. Ja, jag kände en uppslukande glädje, men icke förty darrar jag av harm än i denna dag, när jag tänker på vad jag fick utstå, och vad många andra kvinnor få utstå tack vare vetenskapsmännens outsägliga egoism och förblindelse, vilka tillåta sådana ohyggligheter, trots att de kunde förhindras.

Men barnet! Barnet var underbart, danat som en Kupido med blå ögon och långt, brunt hår, som längre fram föll av och ersattes med gyllene lockar. Och under över alla under, denna mun sökte sig till mitt bröst och bet med små tandlösa gommar. Å, kvinnor, vad tjänar det till att vi utbilda oss till jurister, målare och skulptörer, när detta under ändå existerar? Nu kände jag denna gränslösa kärlek, som övergår mannens. Jag låg där trasig, blödande och hjälplös, medan den lilla varelsen sög och kved. Livet, livet, livet! Vart tog min konst vägen? Min konst eller konsten över huvud taget? Vad brydde jag mig om konsten? Jag kände, att nu var jag en gud, överlägsen varje konstnär.

Under de första veckorna kunde jag ligga långa timmar med barnet i mina armar och se på henne medan hon sov; ibland uppfångade jag en blick från hennes ögon och kände mig mycket nära gränsen, mysteriet, kanske vetskapen om livet. Denna själ i en nyskapad kropp, som mötte min blick med till synes så gamla ögon – evighetens ögon – kärleksfullt blickande in i mina. Kärleken var måhända svaret på allt. Vilka ord kunna skildra denna fröjd? Det är ett under, att jag, som icke är författare, kan finna några ord alls.

Vi återvände till Grünewald med barnet och min kära väninna Marie Kist. Alla barnen voro förtjusta i den lilla. Jag sade till Elizabeth: – Det här är vår yngsta elev. – Alla frågade: – Vad ska hon heta? Craig tänkte ut ett underbart irländskt namn – Deirdre. Deirdre – Irlands älskade. Och vi kallade henne Deirdre.

Småningom återvände mina krafter. Ofta stod jag framför Amazonen, vår symboliska staty, med förståelsefull sympati, ty icke heller hon skulle någonsin mer bli så härligt redo till strid på nytt.

KAPITEL XX.

Juliette Mendelssohn, som bodde i sin palatsliknande villa tillsammans med sin make, den store bankiren, var vår nära granne. Hon intresserade sig livligt för min skola, trots sina bornerade väninnor. En dag inbjöd hon oss alla att komma och dansa för min tillbedda idol, Eleonora Duse.

Jag föreställde Gordon Craig för Duse. Hon blev genast intresserad av hans åsikter om teater. Efter några sammanträffanden, alla präglade av enahanda entusiasm, bad hon oss komma till Florens och ville, att Craig här skulle sätta upp en pjäs åt henne. Det bestämdes, att det skulle bli Ibsens "Rosmersholm". Och vi togo ett train de luxe till Florens allesammans – Eleonora Duse, Craig, Marie Kist, babyn och jag.

Jag ammade barnet på vägen, och jag var obeskrivligt lycklig. De två av mig mest tillbedda varelserna i världen hade råkats, Craig skulle få arbete, Duse en iscensättning, värdig hennes snille.

I Florens slogo vi oss ned på ett litet hotell i närheten av Grand Hotel, där Duse logerade i kungliga våningen.

Så begynte de första överläggningarna, vid vilka jag fungerade som tolk åt Craig, vilken varken begrep italienska eller franska, och Duse, som ej kunde ett ord engelska. Här befann jag mig mellan dessa två stora snillen, två krafter, vilka egendomligt nog från allra första början tycktes vara i opposition mot varandra. Jag kunde endast hoppas, att jag skulle ställa dem båda till freds och göra dem belåtna. Denna plan fullföljde jag medels uppsåtliga felöversättningar i viss grad. Jag hoppas verkligen, att en del av de lögner jag uttalade måtte förlåtas mig, ty de sades i heligt ändamål. Jag ville, att denna stora sak skulle föras igenom, och detta skulle aldrig i livet ha skett, om jag verkligen sagt Duse vad Craig sade till henne, eller om jag till Craig framfört Duses befallningar i hennes egna ordalag.

I första scenen i "Rosmersholm" vill jag minnas, att Ibsen beskriver förmaket som "rymligt, gammaldags och hemtrevligt". Men Craig hade täckts föreställa sig en väldig egyptisk tempelinteriör, enormt hög i tak, sträckande sig uppåt himlen och med väggar som förtonade i fjärran. Enda olikheten mot det egyptiska templet var att där skulle finnas ett stort kvadratformigt fönster i bortersta delen av rummet. Enligt Ibsens beskrivning skall fönstret vetta ut mot en allé av gamla träd, som leder till en öppen gård. Craig hade behagat tänka sig denna i dimensionen tio gånger tolv meter. Hans fönster vette mot ett landskap, som flammade i gula, röda och gröna toner – det kunde varit en scen från Marocko, men omöjligt en gammaldags gård på ett gammaldags herresäte.

Eleonora såg ganska förbryllad ut och yttrade: – Jag tänker mig fönstret ganska litet. Det kan omöjligt vara så värst stort.

Varpå Craig dundrade på engelska: – Säg åt henne, att jag inte vill veta av några förbaskade fruntimmer, som lägger sig i mitt arbete!

Vilket jag taktfullt översatte för Eleonora: – Han säger, att han beundrar dina åsikter och ska göra allt för att behaga dig.

Härefter vände jag mig till Craig och översatte Duses invändningar helt diplomatiskt på följande sätt: – Eleonora Duse säger, att eftersom du är ett stort geni, så vill hon inte göra någon anmärkning på dina skisser utan godtar dem som de är.

Ibland kunde dessa samtal pågå i timmar. Ofta inträffade de även på barnets mattider, men likafullt lyckades jag alltid vara till hands för att spela den viktiga rollen av fridstiftande tolk, fast jag ofta led kval, när det drog ut på tiden, och jag måste dröja och för dessa båda konstnärer förklara vad de icke sagt varandra. Jag var rätt trött numera och min hälsa ganska medtagen. Dessa tröttsamma diskussioner gjorde inte heller min konvalescenstid till någon vidare angenäm sådan. Men med hänsyn till det stora stundande evenemanget, framförandet av "Rosmersholm" i Craigs uppsättning och med Duse i huvudrollen, kände jag, att intet offer från min sida vore för stort.

Därpå stängde Craig in sig på teatern, där han med ett dussin väldiga färgpytsar framför sig och en stor pensel begynte måla sceneriet med högst egen hand. Han kunde nämligen inte få tag på italienska arbetare, som precis begrepo hur han ville ha det. Han kunde inte finna lämplig duk, varför han tog vanlig säckväv och sydde ihop. I flera dagar satt en skara gamla italienska gummor på scenen och sydde och snörpte på denna säckväv. Unga italienska målare störtade omkring på scenen och försökte utföra Craigs order, medan Craig med sitt långa hår på ända gallskrek åt dem, doppade penslarna i färgpytsarna, klev upp på stegarna i livsfarliga attityder och stannade på teatern hela dagen och större delen av natten. Han gick icke ens ut för att äta. Om jag inte kommit till honom med en korg mat vid lunchdags, skulle han icke fått någon föda över huvud taget.

En order gav han: – Håll Duse weg från teatern! Låt henne inte komma hit! Gör hon det, sätter jag mig på tåget och reser min väg.

Under tiden var Duse uppfylld av längtan efter att få se vad som försiggick, och det var min uppgift att utan att såra henne avhålla henne från att bege sig till teatern. Jag brukade ta henne med mig på långa promenader i parkerna, där de härliga statyerna och de undersköna blommorna något lugnade hennes nerver.

Jag skall aldrig förgäta anblicken av Duse, när hon vandrade i parken. Hon såg ej ut som en kvinna av denna världen utan snarare som någon gudomlig vision av Petrarca eller Dante, som av en händelse kommit att hamna på denna jord. Alla människor veko undan för henne och stirrade på oss med vördnad och nyfikenhet. Duse tyckte ej om att man betraktade henne. Hon valde alla undangömda smärre stigar och bivägar för att undgå uppmärksamhet. Icke heller hyste hon någon kärlek till den olyckliga mänskligheten som jag. Hon betraktade de flesta medlemmarna därav som "canaille" och brukade även tala om dem i sådana ordalag.

Detta härrörde huvudsakligen från hennes överkänsliga natur. Hon trodde, att man kritiserade henne. Kom Duse blott i personlig kontakt med människor, kunde hon vara både förstående och vänlig.

Jag skall aldrig glömma dessa promenader – popplarna, Duses granna huvud, från vilket hon, så snart vi voro ensamma, brukade rycka av hatten, så att de korpsvarta, lätt grånade lockarna fladdrade för vinden. Hennes obeskrivligt intelligenta panna och hennes underbara ögon aldrig skall jag glömma dem. Sorgsna ögon – och likväl har jag aldrig skådat ett mer strålande uttryck av fröjd i något människoansikte, levande eller i konsten framställt, som när Duses ansikte någon gång upplystes av entusiasm.

Arbetet med Rosmersholmsdekorationerna fortskred. Varje dag gick jag till Craig på teatern med lunch eller middagsmat och fann honom alltid i ett tillstånd mitt emellan raseri och jubel. Ena gången trodde han, att detta skulle bli den mest makalösa syn den konstnärliga världen skådat, andra gången kunde han bryta ut i ursinne över att ingenting fanns att få i detta land – inte färg och inte arbetare, allting måste han göra själv.

Så nalkades den stund, när Duse skulle få se det fullbordade verket – jag hade lyckats hålla henne borta från teatern med alla upptänkliga påhitt. När dagen var inne, kom jag till henne på utsatt tid och förde henne med mig till teatern. Hon befann sig i ett tillstånd av oerhört nervös upphetsning, som jag fruktade vilket ögonblick som helst skulle bryta ut i stormväder. Hon mötte mig nere i hotellets stora hall, insvept i en väldig pälskappa samt med en brun pälsmössa på huvudet, som kom henne att likna en rysk kosack; den satt en smula på trekvart. Ty ehuru Duse någon gång i sitt liv på inrådan av goda vänner uppsökte fashionabla modefirmor, kunde hon aldrig ha en modern toalett på sig eller på något sätt verka chic. Hennes kläder sutto alltid upp i ena sidan och hängde ned i den andra, hatten satt alltid på sned. Hur dyrbara hennes kläder än voro, tycktes hon aldrig bära dem, föreföll endast att nedlåta sig till att ha dem på sig.

På vägen till teatern var jag så uppriven, att jag knappast kunde tala. Åter avhöll jag henne med diplomatisk försiktighet från att rusa till sceningången och lät i stället öppna stora entrén åt henne och förde henne in i en loge. Det blev en lång väntan, varunder jag led osägbara kval, allt under det hon ideligen upprepade: – Blir mitt fönster sådant som jag tänker mig det?

Jag höll hårt hennes hand och smekte den, under det jag sade: – Bara en liten stund – – – du får strax se det – – – lite tålamod bara. Men jag var formligen överväldigad av skräck vid tanken på det där lilla fönstret, som vid detta laget antagit de mest gigantiska dimensioner, som tänkas kunde.

Gång på gång kunde man höra Craigs stämma i desperata tonfall och med ansatser att tala italienska.

– För tusan! Varför har ni inte satt det här? Varför gör ni inte som jag säger åt er?

Därpå åter tystnad.

Efter vad som tycktes vara timmar av väntan, och när jag kände på mig, att Eleonoras stigande upphetsning skulle bryta lös vilken sekund som helst, gick ridån långsamt upp.

Å, hur skall jag kunna beskriva den syn, som visade sig för våra häpna, hänryckta blickar? Sade jag nyss ett egyptiskt tempel? Intet egyptiskt tempel har någonsin utstrålat en sådan skönhet. Ingen gotisk katedral, intet atenskt palats. Aldrig har jag sett en sådan skönhetssyn. Genom väldiga blåa vidder, himmelska harmonier, stigande linjekomplex och kolossala höjder drogs blicken mot ljuset från detta stora fönster, bakom vilket visade sig, ingen liten allé utan den oändliga rymden. Inom dessa blåa vidder fanns samlad all människans tanke, grubbel och jordiska sorger. Bortom detta fönster fanns samlad all hennes fantasis hänryckning, fröjd och under. Var detta vardagsrummet på "Rosmersholm"? Inte vet jag, vad Ibsen skulle tyckt. Troligen skulle han blivit som vi – mållös, hänryckt.

Eleonoras hand grep min. Jag kände hennes armar slutas om mig. Hon höll mig fast omfamnad. Jag såg tårarna rinna utför det sköna ansiktet. En stund sutto vi slutna i varandras armar, tysta Eleonora av beundran och glädje, jag av oerhörd lättnad över att hon var nöjd efter alla mina föregående farhågor. Så sutto vi där, tills hon slutligen tog mig vid handen och drog mig med sig ut ur logen, tågande med sina långa steg genom den mörka gången upp på scenen. Hon stod på scenen, och med den stämma, som var Duse själv, ropade hon:

— Gordon Craig! Kom hit!

Craig kom in från sidan, han såg blyg ut som en gosse. Duse slöt honom i famnen, och från hennes läppar flöt en sådan ström av tillbedjan på italienska språket, att jag icke hann med att översätta den fort nog för Craig. Orden strömmade från hennes mun som vatten från ett källsprång.

Craig grät ej av rörelse som vi, men han teg en lång stund, vilket hos honom var ett tecken på starka känslor.

Därpå kallade Duse in hela teatertruppen, som väntat bakom scenen. Hon höll ett sakligt och lugnt anförande till dem av ungefär detta innehåll:

– Det har blivit mitt öde att möta detta stora snille, Gordon Craig. Jag ämnar nu ägna återstoden av min bana (sempre, sempre) uteslutande åt att visa världen hans stora verk.

Med förnyad vältalighet övergick hon därpå till att fördöma hela den vanliga teaterriktningen, den gängse scendekorationen, den gängse uppfattningen om en skådespelares uppgift.

Hela tiden medan hon talade, höll hon Craigs hand i sin och vände sig gång på gång till honom, medan hon ordade om hans geni och om teaterns stora pånyttfödelse.

Endast genom Gordon Craig, sade hon om och om igen, skola vi skådespelare slippa ut ur denna monstruösa företeelse, detta benhus, som heter teatern av i dag.

Man kan föreställa sig min fröjd. Jag var ung och oerfaren på den tiden, och jag trodde, att människor verkligen menade vad de sade i entusiastiska ögonblick. Jag föreställde mig Eleonora Duse ställande hela sitt mäktiga snille till min store Gordon Craigs och hans konsts förfogande. Jag föreställde mig framtiden som en enda obeskrivlig triumf för Craig och ett stort förhärligande av teatern som konst. Jag räknade icke med den mänskliga entusiasmens ytlighet, i synnerhet den kvinnliga entusiasmens. Och Eleonora Duse var ingenting annat än kvinna, trots allt hennes snille – vilket sedermera skulle visa sig.

På "Rosmersholms" premiär var teatern fylld av en väldig, förväntansfull publik. När ridån gick upp, flämtade hela salongen till av hänförd överraskning. Resultatet kunde inte gärna ha blivit annorlunda. Denna föreställning av "Rosmersholm" komma Florens teatervänner ihåg den dag i dag är.

Med sin vidunderligt fina instinkt hade Duse tagit på sig en vit klänning med stora vida ärmar, som föllo ned vid sidorna. När hon visade sig på scenen, verkade hon mindre Rebecka West än en delfisk sibylla. Med sin aldrig svikande intuition rättade hon sig efter varje stor kontur, varje ljusglimt som omgav henne. Hon lade om alla åtbörder och rörelser. Hon rörde sig över scenen som en profetissa, som har stora budskap att förkunna.

Men när de andra skådespelarna kommo in – Rosmer till exempel, som stack händerna i fickorna – föreföllo de att vara scenarbetare, som kommit in av misstag. Det var direkt pinsamt. Endast den man som spelade Brendels roll passade fullkomligt in med den makalösa omgivningen, när han framsade orden "När gyllene drömmar dalade ned över mig – höljde mig i töcken – när nya, svindlande, vittfamnande tankar föddes i mig – kringsvepte mig med bärande vingar – då utformade jag det i dikt, i syner, i bilder."

Vi återvände från föreställningen utomordentligt stimulerade. Craig strålade av glädje. Han såg framför sig sin framtid, en lång rad av stora uppgifter, alla ägnade Eleonora Duse, om vilken han nu ordade i lika hänförda ordalag som förut i indignerade. Ack ja, den mänskliga svagheten! Detta skulle bli den enda kväll Duses snille framträdde i Craigs inramning. Hon framförde nämligen ett repertoarprogram, och uppträdde därför varje kväll i ett nytt stycke.

En förmiddag besökte jag min bank och fann, att mina tillgångar smält ihop till ungefär noll. Barnets födelse, skolans många behov, vår resa till Florens, allt detta hade uttömt mina ekonomiska resurser. Det var absolut nödvändigt att skaffa pengar, och i grevens tid anlände en inbjudan från en impressario i S:t Petersburg med förfrågan, om jag ville uppträda igen, samt med anbud om en turné genom Ryssland.

Jag lämnade alltså Florens, sedan jag lämnat min baby i Marie Kists vård och Craig i Eleonora Duses, samt tog expresståget via Schweiz och Berlin till S:t Petersburg. Som man lätt kan föreställa sig, var det en ganska vemodig resa för mig. Den första skilsmässan från mitt barn ävensom skilsmässan från Craig och Duse voro mycket smärtsamma. Min hälsa var icke heller den bästa – barnet var endast halvvägs avvant, och detta förorsakade mig en hel del fysiska olägenheter.

Längre och längre mot norr förde mig tåget, tills jag åter anlände till dessa vidder av snö och skogsmarker, som nu tycktes mig ödsligare än någonsin. Som jag dessutom varit alldeles för mycket inriktad på Craig och Duse för att ägna vidare uppmärksamhet åt min egen konst, var jag egentligen icke det minsta tekniskt förberedd på en dansturné. Men den vänliga ryska publiken tog emot mig med sedvanlig förtjusning och översåg med de brister som möjligen förekommo.

Jag minns inte vidare mycket från denna ryska turné. Det är onödigt att nämna, att jag med hela min själ trånade tillbaka till Florens. Jag gjorde därför turnén så kort som möjligt och antog ett engagemang för en holländsk turné, som skulle föra mig litet närmare min skola och de människor jag längtade efter att träffa.

Första kvällen jag uppträdde i Amsterdam överfölls jag av ett underligt illamående. Jag trodde, att det var vad man kallar mjölkfeber, och efter föreställningens slut svimmade jag på scenen och måste föras tillbaka till hotellet. I dagar och veckor låg jag sedan i ett rum med dämpad dager, inpackad i ispåsar. Jag led av neurit, en sjukdom för vilken läkarna tills dato icke funnit något botemedel. I flere veckor kunde jag ej förtära någon föda, fick endast litet mjölk med opium, föll gång på gång i yrsel och slutligen i ett långvarigt medvetslöst tillstånd.

Craig kom i flygande hast till mig från Florens och var tillgivenheten själv. Han stannade hos mig i tre eller fyra veckor och biträdde vid min vård, tills han en dag fick ett telegram från Eleonora Duse: "Jag ger Rosmersholm i Nizza. Iscensättningen otillfredsställande. Kom genast."

Jag var konvalescent vid det laget, varför han kunde lämna mig och resa till Nizza, men genast jag såg telegrammet, hade jag en hemsk förkänsla av vad som skulle inträffa med dessa två konstnärer, när inte jag fanns till hands för att jämna ut meningsskiljaktighetema.

Craig infann sig en förmiddag på den gamla Casinoteatem i Nizza, gräslig i och för sig, och fann där, att man utan Duses vetskap skurit sönder hans dekoration i två delar. När han fick se sitt mästerverk, detta konstverk, hans mödas barn, som han med sådana ansträngningar skapat i Florens, på detta sätt misshandlat och stympat, råkade han helt naturligt i ett av dessa anfall av ursinne, för vilka han understundom föll offer, och vände sig, vilket var ännu värre, till Duse, som stod på scenen, med dessa ord:

– Vad har ni gjort? Ni har förstört mitt verk. Ni har ödelagt min konst. Ni, som jag väntade mig så mycket av.

Han fortsatte obarmhärtigt att storma mot henne på detta sätt, tills Duse, som sannerligen icke var van vid sådan behandling, greps av vrede. Längre fram sade hon till mig: – Jag har aldrig sett maken till människa. Ingen har någonsin tilltalat mig så. Han stod där skyhög med armarna korslagda i engelsk vrede och sade de ohyggligaste saker. Jag har aldrig varit med om något dylikt. Naturligtvis kunde jag inte tåla det. Jag pekade på dörren och sade: "Gå! Jag vill aldrig se er för mina ögon mer."

Och detta var slutet på hennes plan att ägna hela sin återstående bana åt Gordon Craigs snille.

Jag kom till Nizza så svag, att jag måste bäras från tåget. Det var karnevalens första dag, och under vägen till hotellet antastades min vagn av ett band pierroter, vilkas grimaser och upptåg på mig verkade som en danse macabre före den slutliga döden.

I ett hotell i närheten av mitt låg också Eleonora Duse sjuk. Hon skickade många ömma hälsningar till mig och sände även sin läkare till mig. Dr Emil Bosson icke blott skötte mig med största omsorg utan blev från den tiden min vän för livet. Jag genomgick en lång, smärtsam konvalescenttid.

Min mor kom till mig och likaså min trofasta väninna Marie Kist. Barnet var präktigt och blev allt vackrare för varje dag. Vi flyttade till Mont Boron, där vi på ena sidan hade utsikt över havet och på den andra sågo toppen av det berg, där Zarathustra mediterat tillsammans med ormen och örnen. På den soliga terrassen, där vi tillbragte dagarna, återvände jag småningom till livet. Men det var ett liv mer tyngt av finansiella svårigheter än någonsin tillförne, och för att avhjälpa dem återtog jag så snart jag förmådde min holländska turné, fast jag fortfarande kände mig mycket matt och svag.

Jag dyrkade Craig – jag dyrkade honom med hela min eldiga konstnärssjäl, men jag insåg, att en skilsmässa var oundviklig. Likafullt hade jag kommit till det upphetsade tillstånd, vari jag varken förmådde leva med honom eller utan honom. Att leva tillsammans med honom innebar att ge upp hela min konst, min personlighet, ja, kanske mitt förstånd och mitt liv. Att leva utan honom var att befinna sig i ett oavbrutet tillstånd av depression och svartsjuka, vartill jag befanns ha endast allför mycken anledning. Bilden av Craig tillsammans med andra kvinnor pinade mig om natten, tills jag ej mer kunde sova. Bilden av Craig i färd med att utlägga sin konst för kvinnor, som betraktade honom med tillbedjan i blicken – bilden av Craig intagen av andra kvinnor – betraktande dem med sitt intagande leende – Ellen Terrys leende – intresserad för dem, öm mot dem – sägande för sig själv; "Den här kvinnan gillar jag. Isadora är ändå för omöjlig när allt kommer omkring" – allt detta drev mig hart när till vanvett. Jag kunde ej arbeta, jag kunde ej dansa. Jag frågade ej efter, huruvida publiken gillade mig eller inte.

Jag insåg, att detta måste ha ett slut. Endera Craigs konst eller min egen – och att uppge min konst visste jag var otänkbart, jag skulle tyna bort, jag skulle dö av saknad och sorg. Jag måste hitta på ett läkemedel, och jag tänkte på homeopaternas visdom: ont skall med ont fördrivas. Och läkemedlet infann sig, som det vi mycket längta efter ju ofta brukar göra.

Han inträdde i mitt rum en middag, blond, älskvärd, ung, ytterst välklädd. Han sade: – Mina vänner kallar mig Pim.

Jag sade: – Pim, nej, men ett så förtjusande namn! Är ni artist?

– Nej, o nej, utbrast han, som om jag anklagat honom för en förbrytelse.

– Vad har ni att komma med, då? En stor idé?

– Nej, kära hjärtanes, jag har inga idéer alls, sade han.

– Något mål i livet då?

– Inte alls.

– Men vad gör ni för slag?

– Ingenting.

– Men ni måtte väl ha något för er?

– Ja, genmälte han fundersamt, jag har en förtjusande samling snusdosor från adertonhundratalet.

Här hade jag mitt läkemedel. Jag hade undertecknat kontrakt om en ny turné i Ryssland – en lång och ansträngande turné, inte bara i norra delen av landet utan även genom Sydryssland och Kaukasien, och jag fasade för de långa, ensamma resorna.

– Vill ni följa med mig till Ryssland, Pim?

– Å, det skulle vara förtjusande, svarade han hastigt, men jag måste fråga mamma först. Henne kan jag nog övertala, men så är det en annan – här rodnade Pim – en som håller förfärligt mycket av mig – och som kanske inte går in på att jag reser.

Hur det var, gjordes det upp att en bil skulle hämta oss efter mitt sista uppträdande i Amsterdam och föra oss till expresståget, som vi skulle stöta till vid stationen närmast efter Amsterdam. Det var en kall, dimmig natt, och tjockt töcken låg lägrat över fälten. Chauffören ville ej köra fort, emedan vägen löpte utmed kanalen.

– Det är mycket farligt, sade han, och bilen krälade långsamt framåt.

Plötsligt tittade Pim bakåt och utbrast:

– O hjälp, hon förföljer oss!

Det behövdes ingen vidare förklaring.

– Hon har säkert en revolver, sade Pim.

– Schnell, schneller! sade jag till chauffören.

Men chauffören pekade bara på de glimmande punkter i dimman, som antydde kanalvattnets omedelbara närhet. Det var högst romantiskt, men till sist kommo vi dock undan förföljarnas bil och anlände till stationen. Här togo vi expresståget till Ryssland.

När vi kommo till S:t Petersburg, häpnade jag, när bäraren räknade ihop aderton koffertar, alla bärande Pims initialer.

– Vad ska detta betyda? sade jag.

– Å, det är bara mitt bagage, sade Pim. Den här är för mina halsdukar, den här innehåller mina skjortor, de här är för mina complets, och i de här ligger mina skor. I den här har jag mina pälsfodrade västar – de är så bra för Ryssland.

Det fanns en bred trappa i Hôtel de l'Europe, och nedför denna brukade sedan Pim komma flygande en gång i timmen, var gång iförd ny complet och ny halsduk, till alla åskådares beundran. Han var alltid utsökt klädd och var faktiskt arbiter elegantiarum i Haag. Den store holländske målaren Van Vley målade en gång hans porträtt mot en bakgrund av tulpaner, guldfärgade tulpaner, purpurfärgade tulpaner, rosafärgade tulpaner – och hans hela person hade för övrigt samma fräscha och intagande utseende som en tulpanrabatt om våren.

Pim var vacker, blond och blåögd, utan någon som helst intellektuell inriktning. I mina ögon illustrerade han Oscar Wildes aforism: "Bättre det nöje, som varar för stunden, än den sorg som varar beständigt". Pim representerade verkligen det nöje, som varar för stunden. Han var för mig en förströelse i ett ögonblick, när jag som bäst tarvade sådan; utan honom hade jag blivit en hjälplös neurasteniker. Men Pims närvaro gav mig verkligen nytt liv och ny vitalitet. Det var kanske första gången jag fick vara med om att helt enkelt vara ung, sorglöst ung. Pim skrattade åt allt, hoppade och dansade. Jag glömde min smärta och levde i ögonblickets glädje, var sorglös och glad, och som följd härav flödade mina föreställningar över av förnyad vitalitet och glättighet.

Det var vid denna tidpunkt jag komponerade "Moment Musicale", som gjorde sådan succé i Ryssland, att jag måste dansa om den fem eller sex gånger på varje föreställning. "Moment Musicale" var Pims dans.

KAPITEL XXI.

Om jag bara betraktat dansen som min egen personliga uppgift, skulle min väg varit ofantligt lätt. Redan ryktbar, eftersökt i alla länder, hade jag bara att fortsätta mitt triumftåg. Men jag var ju gripen av denna idé med min skola – en väldig skara som skulle dansa Beethovens Nionde symfoni. Om natten behövde jag bara sluta ögonen, för att dessa gestalter skulle dansa genom min hjärna i ett mäktigt tåg, ropande till mig att komma och ge dem liv. – Här äro vi! Du är den efter vilkens vidrörande vi skola bli levande. (Nionde symfonien: Millionen umschlingen!)

Jag drömde en dröm om en prometeisk skapelse, dansande gestalter, som världen aldrig skådat maken till, vilka på mitt bud skulle uppstiga ur jorden och nedstiga ur himmelen. Ack, denna stolta, förföriska dröm, som tett mitt liv från den ena katastrofen till den andra! Varför tog du mig fången? Du ledde ju, som Tantalus' ljus, endast till mörker och förtvivlan. Men nej! Ännu flämtande måste dock detta ljus småningom föra mig till den härliga synens förverkligande. Du lilla fladdrande låga, alltid något framom mina stapplande steg! Alltjämt tror jag på dig, alltjämt följer jag dig för att finna dessa övermänskliga varelser, som i harmonisk kärlek skola dansa den stora skönhetssyn, som världen bidar.

Med dylika drömmar återvände jag till Grünewald för att undervisa den lilla skara, som redan lärt sig dansa så bra, att min tro på en slutligen fulländad dansorkester stärktes – en dansorkester, som skulle bli för ögat, vad de stora symfonierna äro för örat.

Än liknande kärleksgestalterna på en pompejansk fris, än Donatellos ungdomliga gratier eller också Titanias luftiga följe, fingo de under min ledning lära sig dansa i böljande, ringlande led, som slötos och upplöste sig, förenades och skildes åt, i ändlösa ringar och sviter.

För var dag blevo de allt starkare och smidigare, och inspirationens ljus och den sköna musikens reflexer lyste i deras unga gestalter och ansikten. Åsynen av dessa dansande barn var så vacker, att den väckte alla konstnärers och diktares beundran.

Emellertid blev det allt svårare att gå i land med de stora omkostnaderna, och jag fick därför den idén att föra barnen med mig till olika länder för att taga reda på om myndigheterna i något av dessa vore i stånd att uppskatta det sköna i detta slags barnuppfostran och villiga att ge mig möjligheter att driva mitt experiment i större skala.

Vid slutet av varje föreställning brukade jag vädja till publiken om hjälp att finna någon utväg till att låta andra bli delaktiga av min upptäckt, som skulle kunna göra livet friare och gladare för millioner människor.

För mig blev det alltmera klart, att i Tyskland skulle jag aldrig få det stöd jag behövde för skolans räkning. Kejsarinnans åsikter voro till den grad puritanska, att hon, när hon besökte någon bildhuggares ateljé, i förväg skickade sin major domus för att övertäcka alla nakna statyer med skynken. Den tungrodda preussiska regimen gjorde det otänkbart för mig att längre tänka mig Tyskland som miljö för min verksamhet. Jag tänkte nu på Ryssland, där jag mötts med sådan oerhörd entusiasm, och där jag förtjänat en förmögenhet. Med tanken på en eventuell skola i S:t Petersburg reste jag åter dit i januari 1907, åtföljd av Elizabeth och ett tjugutal av mina små elever. Experimentet slog icke väl ut. Fast publiken med entusiasm mottog mina anföranden om den äkta danskonstens renässans, var den kejserliga baletten alltför sadelfast i Ryssland, för att någon förändring skulle tänkas möjlig.

Jag tog med mig mina små elever, för att de skulle få bevittna övningarna i balettskolan. Barnen i den sistnämnda betraktade mina ungdomar som kanariefåglar i bur beskåda svalorna, som kretsa i luften. Ännu har icke dagen kommit för en de fria rörelsernas skola i detta land. Ännu fortlever baletten, ett uttryck för etiketten från tsardömets dagar. Det enda hopp, som fanns för min skola i Ryssland, skulle då ha varit Stanislawskys ansträngningar. Men fast han gjorde allt som i hans makt stod för att hjälpa mig, hade han ingen möjlighet att inpassa oss i sin stora Konstnärliga teater, vilket jag helst skulle velat.

När jag nu alltså misslyckats i både Tyskland och Ryssland, beslöt jag göra ett försök i England. Sommaren 1908 tog jag min skara med mig till London. Under ledning av de framstående impressarierna Joseph Schumann och Charles Frohman dansade vi under flere veckor på Duke of York's Theatre. London-publiken betraktade mig och min skola som en förtjusande förströelse, men någon hjälp till grundande av en skola i större stil fick jag ej.

Sju år hade gått, sedan jag första gången dansade i London. Nu hade jag den glädjen att förnya min forna vänskap med Charles Hallé och Douglas Ainslie, skalden. Den stora och sköna Ellen Terry kom ofta till teatern och såg oss uppträda. Hon älskade barnen, och en gång tog hon dem alla med sig i Zoologiska trädgården till deras gränslösa förtjusning. Den intagande drottning Alexandra hedrade två gånger våra föreställningar med sin närvaro, och många damer i den engelska aristokratien, däribland den ryktbara Lady de Grey, sedermera Lady Ripon, uppsökte oss helt okonstlat bakom scenen och hälsade mig med den mest utsökta älskvärdhet.

Hertiginnan av Manchester ansåg, att min plan borde kunna finna förståelse i London, och att jag där skulle kunna intressera folk för min skola. Hon inbjöd oss alla till sin egendom vid Themsen, där vi uppträdde för konung Edward och drottning Alexandra. Under någon tid levde jag på hoppet om att kunna upprätta en skola i England, men till sist gick även detta i kvav. Var fanns den byggnad, var det markområde, var de ekonomiska tillgångar, som erfordrades för att förverkliga mina planer i den stora skala jag tänkt mig?

Som vanligt kostade min lilla skara oerhört med pengar. Än en gång var min kassa länsad, och till sist voro vi tvungna att återvända till Grünewald, sedan jag tecknat kontrakt med Frohman om en turné i Amerika.

Det vållade mig stort lidande att skiljas från min skola, från Elizabeth, Craig och framför allt mitt barn, Deirdre, som nu var nästan årsgammalt, blont, rosenkindat och blåögt.

Och så hände det sig alltså, att jag en dag i juli satt alldeles ensam ombord på en stor amerikaångare, jämnt åtta år sedan jag lämnat U.S.A. ombord på kreatursångaren. Nu var jag redan ryktbar vorden i Europa. Jag hade skapat en konstgren, en skola och ett barn. Det var ju inte så dåligt. Men vad finanserna angick, var jag föga rikare nu än då.

Charles Frohman var en ypperlig impressario, men han begrep ej, att min konst icke var av samma skrot och korn som ett teaterföretag och endast riktade sig till en mer exklusiv publik. Han lancerade mig mitt i augustihettan som ett attraktionsnummer vid Broadway samt med en liten och medioker orkester, som försökte spela Glucks "Iphigenia" och Beethovens Sjunde symfoni. Resultatet blev, som man kunde vänta, ett komplett fiasko. De få människor, som gingo på teatern dessa glödande aftnar, när temperaturen var fyrtio grader och därutöver, blevo förbryllade och föga belåtna med vad de fingo se. Recensenterna voro fåtaliga och skrevo fränt. På det hela taget kunde jag ej annat än känna, att min återkomst till mitt fädernesland varit ett stort misstag.

En kväll, när jag satt i min klädloge och kände mig mer än vanligt nedslagen, fick jag höra en behaglig och hjärtlig röst bakom mig och såg i dörröppningen en man, icke så högväxt, men vackert byggd, med brunt, lockigt hår och ett vinnande leende. Han sträckte ut handen mot mig på ett ovanligt spontant och hjärtligt sätt och sade så många vackra saker om det intryck min dans gjort på honom, att jag kände mig gottgjord för allt vad jag lidit alltsedan min ankomst till New York. Denne man var George Grey Barnard, den store amerikanske bildhuggaren. Han kom sedan varje kväll till min föreställning och tog med sig konstnärer, diktare och andra sina vänner, däribland David Belasco, den geniale amerikanske teaterledaren, målarna Robert Henri och George Bellows, Percy MacKaye, Max Eastman: – kort sagt, alla de unga revolutionärerna från Green Village. Jag kommer också ihåg de tre oskiljaktiga diktarna, som bodde tillsammans i ett torn nedanför Washington Square – E.A. Robinson, Ridgeley Torrence och William Vaughn Moody.

Detta vänliga och entusiastiska mottagande från dessa unga konstnärers och skriftställares sida gladde mig ofantligt mycket och motvägde i någon mån New Yorkpublikens fåtalighet och kyliga bemötande.

Under denna tid fick George Grey Barnard en gång den idén att göra en staty, till vilken jag skulle stå modell, och som skulle heta "Amerika dansar". Walt Whitman har en gång sagt: "Jag hör Amerika sjunga", och en vacker oktoberdag, i sådan väderlek som bara förekommer om hösten i New York, stodo Barnard och jag tillsammans på en kulle i närheten av hans studio på Washington Heights med utsikt över landskapet, varvid jag plötsligt bredde ut armarna och sade: – Jag ser Amerika dansa. Så föddes hos Barnard idén till denna staty.

Jag kom varje morgon till hans ateljé, medförande en lunchkorg. Vi tillbragte många förtjusande timmar tillsammans under samtal om nya planer på att väcka intresset för konst i Amerika.

Jag minns, att jag i hans ateljé såg en härlig torso av en ung flicka, till vilken, enligt vad Barnard berättade mig, Evelyn Nesbit stått modell, innan hon träffade Harry K. Thaw, den blivande mördaren. Hennes skönhet hade hänryckt alla konstnärer.

Det blev en skön begynnelse på denna staty, "Amerika dansan", men det blev tyvärr ingen fortsättning. På grund av sin hustrus plötsliga sjukdom måste Barnard avbryta arbetet. Jag hade hoppats bli hans mästerverk, men det blev icke jag som fick skänka Barnard inspiration till hans mästerverk i Amerika – icke jag utan Abraham Lincoln, vilkens staty nu står i den dystra trädgården framför Westminster Abbey.

Å, George Grey Barnard, vi skola bli gamla, vi skola dö, men icke dessa förtrollande stunder vi tillbragte tillsammans, jag, danserskan, du, trollkarlen, som skulle fångat reflexen av denna min dans, som med mästarkraft skulle gripit ögonblickets blixt och sänt den på färd genom evigheten. Ack, vad blev det av mitt mästerverk – mitt chef d'œuvre "Amerika dansar"? Jag ser upp, och jag möter Det mänskliga medlidandets blick – kolossalstatyn av Abraham Lincoln, Amerika tillägnad – den stora pannan, de fårade kinderna, fårade av tårar, medlidandets och martyrskapets tårar – och jag, lätta, flyende väsen, dansande inför detta ideal av övermänsklig trohet och dygd.

Charles Frohmann, som begrep, att det skulle betyda katastrof att dröja längre vid Broadway, försökte nu med en turné genom småstäderna, men denna turné var så oskickligt arrangerad, att den blev ett om möjligt ännu värre fiasko än föreställningarna i New York. Till sist förlorade jag tålamodet och uppsökte Frohman. Jag fann honom djupt nedslagen vid tanken på alla pengar han förlorat.

– Amerika kan icke förstå er konst, sade han. Den går vida över amerikanernas horisont, och de kommer aldrig heller att begripa den. Det är bäst att ni far tillbaka till Europa.

Mitt kontrakt med Frohman lydde på en sex månaders turné med garantier, vare sig den blev en succés eller ej. Av sårad stolthet och även med förakt för hans bristande hederlighetsbegrepp tog jag nu detta kontrakt och rev det i bitar mitt för hans ögon, i det jag sade: – I alla händelser är ni kvitt allt ansvar.

På inrådan av George Barnard, som upprepade gånger sade mig, att han var stolt över mig såsom varande amerikanska, och att det för honom vore en stor sorg, om Amerika inte kunde bringas att uppfatta min konst, beslöt jag tills vidare stanna i New York. Jag hyrde en studio i Beaux Arts Building, dekorerade den med mina blå draperier och min matta och uppträdde där varje kväll för konstnärer och litterärt folk.

En av dessa aftnar i min studio beskrevs på följande sätt i The Sunday Sun för den 15 november 1908:

"Hon (Isadora Duncan) är svept från midjan och nedåt i ett stycke underbar kinesisk sidenbrokad. Hennes korta, mörka hår är rullat och uppfäst i nackgropen i en lös knut och framtill delat, enkelt, madonnaaktigt, nedfallande kring hennes ansikte... med den uppåtsträvande näsan och de gråblå ögonen. Många skildrare i pressen beskriva henne såsom hög och statuarisk — i själva verket är hon bara fem fot och sex tum.

"En ambrafärgad rampbelysning tändes, och en gul lampa i taket lyser med milt sken och fullbordar färgeffekten. Miss Duncan ber om ursäkt för det otillfredsställande pianoackompanjemanget.

"Det borde inte alls vara någon musik till detta slags dans", säger hon, "mer än möjligen sådant slags musik, som Pan skulle kunna exekvera på en rörflöjt, skuren vid flodbädden, eller en herdepipa – det är allt. De andra konstarterna, måleriet, skulpturen, musiken, skaldekonsten, ha lämnat dansen långt bakom sig. Den har faktiskt varit en av de förlorade konstarterna, och ett försök att inställa den i överensstämmelse med en så långt hunnen som musiken, är ganska svårt. Det är åt återuppväckandet av den förlorade danskonsten, som jag ägnat mitt liv."

Hon har stått helt nära poetparterren vid början av sitt anförande, och när hon slutar, befinner hon sig i andra änden av rummet. Man vet inte, hur hon kommit dit, men man kommer att tänka på hennes vän Ellen Terry och hennes nonchalanta sätt att ignorera avståndet.

Hon är ej längre en trött värdinna med vemodsfullt ansikte, utan en hednisk ande, som helt självfallet stiger fram ur ett stycke brusten marmor, som om det vore den naturligaste sak i världen. En Galatea kanske, ty förvisso dansade Galatea under de första ögonblicken efter sin frigörelse. Hon är Daphne med upplöst hår, som undflyr Apollo i den delfiska lunden. Hennes eget hår löser sig och faller ned, när denna liknelse kommer en i tankarna.

Inte underligt, att hon tröttnat på att stå fängslad i detta marmorstycke år ut och år in till ögonfägnad för engelska lornjetter och bakom dem halvt ogillande blickar. En lång följd av tanagrafigurer, processionerna på Partenonfrisen, urnors och minnestavlors guirlandsmyckade sorgescener, backanternas överdåd passerar revy för ens blickar, vilka synas iakttaga henne, under det de i själva verket beskåda hela detta den mänskliga naturens panorama, innan konsten steg in.

Själv hävdar Miss Duncan, att hela hennes liv varit en enda ansträngning att finna vägen tillbaka till och återupptäcka den ursprunglighet, som gått förlorad under tallösa generationer.

"Under den avlägsna tid, som vi behaga kalla barbarisk", säger hon, "ägde varje känsloyttring motsvarande uttryck i rörelser och åtbörder. Ande, själ och kropp samarbetade i fullkomlig harmoni. Se på dessa hellenska ynglingar och jungfrur, som fångats och fängslats av bildhuggarens trollmakt, mer än de huggits och mejslats fram ur den motsträviga marmorn – man kan ju nästan förutsäga, vad de skulle yttra till en, om de öppnade munnen, och om de inte öppna den, spelar det ingen roll, man vet det i alla fall."

Därpå tvärtystnar hon och är åter den dansande genien, en figurin i ambra, som bjuder dig vin ur den höjda bägaren, kastar rosor över Atenas altare, simmar i böljeskummet på Egeiska havets purpurfärgade vågor, medan skalderna se på och profeten profetiskt stryker sitt skägg och en i sällskapet sakta citerar några rader ur John Keats' Ode till en grekisk urna.

Mary Fanton Roberts, redaktris för en konsttidskrift, har givit, vad Duncan själv anser vara den bäst uttryckta kontentan för hennes gärning:

"Långt tillbaka, långt ned genom seklerna, vandrar ens ande, när Isadora Duncan dansar, tillbaka till världens morgon, då själens storhet tog sig fritt uttryck i kroppens skönhet, då rörelsens rytm överensstämde med ljudets, när människokroppens rörelser voro ett med vinden och havet, när en kvinnas armrörelse var ett rosenblad, som öppnade sig, hennes fotsteg på marken ett lövs singlande till jorden. När all innerlighet i religion, kärlek, patriotism, offergärd och lidelse uttrycktes till harpans, tympanons och cymbalens toner, när män och kvinnor dansade inför sin husliga härd och inför sina gudar i religiös extas eller i skogen och vid havet på grund av den livsglädje, som bodde i dem, då måste varje stark, stor och god impuls i människosjälen ha flutit från anden över i kroppen i fullständig harmoni med universums egen rytm."

George Grey Bernard hade rått mig att stanna i Amerika, och jag var glad att jag lydde hans råd. En dag uppenbarade sig nämligen i min studio en man, som skulle bli den som äntligen tillvann mig den amerikanska publikens bevågenhet. Det var Walter Damrosch. Han hade på Criterion Theatre sett mig dansa Beethovens Sjunde symfoni till musik av en liten usel orkester, och han hade förstånd nog att inse, vilken effekt som skulle kunna uppnås med hjälp av hans egen utmärkta orkester under fullgod ledning.

Min barndoms pianostudier och mina sedermera följande studier i orkesterkomposition måste ha stannat kvar i mitt undermedvetna jag. När helst jag ligger stilla med slutna ögon, kan jag höra hela orkestern lika tydligt, som om den spelade mitt för mina ögon, och vid vart instrument ser jag en gudalik gestalt i uttrycksfullaste rörelse. Denna skuggorkester dansade alltid för min inre syn.

Damrosch föreslog mig en rad uppträdanden på Metropolitan-operan under december, och jag gick med glädje in härpå.

Resultatet blev precis vad han förutsagt. Charles Frohman, som skickat och velat köpa en loge till första föreställningen, erfor med stor överraskning, att varenda plats var utsåld. Detta visar, att även den största konst kan göra fiasko, om den icke framföres i rätt inramning. Detsamma var fallet med Eleonora Duse under hennes första amerikaturné, då hon, tack vare olämpliga arrangemang måste spela inför nästan tomma hus och trodde, att Amerika aldrig skulle kunna uppskatta henne. När hon däremot återvände 1924, hälsades hon från New York till San Fransisco med oavbrutna ovationer, helt enkelt emedan Morris Gest hade tillräcklig konstnärlig intelligens för att uppfatta henne och hennes konst.

Jag var stolt över att resa i sällskap med en åttio mans orkester, ledd av den framstående Walter Damrosch. Denna turné gick ovanligt bra, emedan inom hela orkestern rådde den mest välvilliga stämning både mot ledaren och mot mig. Jag kände själv sådan sympati för Walter Damrosch, att jag, när jag stod på scenen, tyckte mig med varenda nerv i min kropp stå i kontakt med orkestern och dess utmärkte dirigent.

Hur skall jag kunna beskriva nöjet av att dansa till denna orkesters musik? Jag ser den framför mig – Walter Damrosch höjer taktpinnen – jag ser på den, och vid första tonerna stiger och sjuder hela orkestern liksom inom mig själv, den mäktiga tonströmmen väller över mig, jag blir det medium, genom vilket Brünhildes fröjd, när hon väckes av Siegfried, eller Isoldes förtvivlan, när hon söker döden, båda skola finna sitt uttryck. Underbar, stigande, svällande bära mig dansens rörelser framåt – uppåt, jag känner närvaron av en mäktig kraft inom mig, som lyssnar till musiken och sedan genomtränger hela min varelse, sökande efter utlopp. Ibland kunde denna kraft växa till ursinne och skaka hela min kropp, tills jag trodde mitt sista ögonblick på jorden var inne. Stundom kunde den tynga mig, tills jäg förnam en ångestkänsla, som kom mig att sträcka händerna mot himlen, bönfallande om en hjälp, som icke kom. Ofta tänkte jag för mig själv: vilket misstag att kalla mig för danserska, jag är blott en magnetisk medelpunkt, från vilken orkesterns toner söka sig ett synligt utlopp. Det var som om eldstrålar sprunge ut från min själ och knöte förbindelse med den skälvande, vibrerande orkestern.

Där fanns en flöjtist i orkestern, som på ett så underbart sätt spelade de lyckliga andarnas solo i "Orpheus", att jag ofta överraskade mig med att stå orörlig på scenen, medan tårarna strömmade från mina ögon av ren hänförelse, då jag lyssnade till honom, allt under det fiolerna sjöngo och hela orkestern tycktes sjudande lyftas uppåt, buren av den makalöse ledarens inspiration.

Ludvig av Bayern brukade sitta ensam och lyssna till orkestern i Bayreuth, men hade han dansat till dess toner, skulle han fått erfara en ännu högre njutning.

Det rådde en underbar förståelse mellan Damrosch och mig; jag kände omedelbart en harmonierande rörelse hos mig själv möta var och en av hans åtbörder på dirigentplatsen. När han lät crescendot svälla, steg och överflödade livet inom mig – varje musikalisk fras översattes i en musikalisk rörelse, hela min varelse vibrerade i överensstämmelse med hans intentioner.

Ibland när jag blickade ned från scenen, såg jag Damrosch' stora huvud böjt över partituret, och då kände jag, att min dans i sig hade något av Atena, som framsprang fullrustad ur Zeus' huvud.

Denna min amerikaturné betecknar nog den lyckligaste perioden i mitt liv. Men naturligtvis led jag av hemlängtan, och när jag dansade Sjunde symfonien, såg jag för mig mina elevers gestalter, sådana de skulle vara, när de hunnit den ålder, då de tillsammans med mig kunde tolka denna symfoni. Därför var min glädje icke oblandad, men den innebar hopp om en större framtidsglädje. Kanske äger livet icke heller någon oblandad glädje, blott hopp. Den sista tonen i Isoldes kärlekssång förefaller att vara fulländningen, men den innebär döden.

I Washington möttes jag av en sannskyldig storm – en del präster hade i häftiga ordalag protesterat mot min dans.

Men vem visade sig då vid en matiné till allas häpnad i den förnämsta logen, om inte president Roosevelt själv? Han tycktes njuta av föreställningen och tog upp applåderna efter varje nummer på programmet. Efteråt skrev han till en vän:

"Vad kunna dessa präster finna för ont i Isadoras dans? Hon förefaller mig lika oskyldig som ett barn, som dansar i trädgården i morgonsolen och plockar av sin fantasis sköna blommor."

Dessa ord av Roosevelt, som citerades i pressen, dämpade i hög grad prästernas nit och blevo ett gott stöd för min turné. Denna var som sagt mycket framgångsrik och angenäm på alla sätt, och man kunde ej tänka sig en älskvärdare dirigent eller en behagligare kamrat än Walter Damrosch, som i allt var en god människa och en utmärkt konstnär. På lediga stunder kunde han njuta av en god supé och spela piano i timtal, aldrig trött, alltid glad, älskvärd och intagande.

När vi återkommo till New York, hade jag till min glädje ett svällande bankkonto att räkna med. Och hade det ej varit för min längtan efter mitt barn och min skola, skulle jag aldrig ha lämnat Amerika. Men nu återvände jag till Europa, och på kajen lämnade jag en liten skara trogna vänner, Mary och Billy Roberts, mina diktare, mina konstnärer.

KAPITEL XXII.

Elizabeth var mig till mötes i Paris med tjugu av mina elever samt med mitt lilla barn, som jag ej sett på ett halvt år. Man kan tänka sig min glädje. När hon fick se mig, såg hon på mig med en besynnerlig blick och började gråta. Varpå jag naturligtvis också begynte gråta – så underbart var det att åter hålla Deirdre i mina armar. Och så det andra barnet – min skola. Alla eleverna hade blivit så långa. Det var ett förtjusande återseende, och vi sjöngo och dansade tillsammans hela kvällen.

Den store konstnären Lugné-Poë hade åtagit sig ansvaret för mina uppträdanden i Paris. Det var han som tagit dit Eleonora Duse, Susanne Després och Ibsen. Han förstod, att mitt framträdande behövde en särskild inramning, varför han för min räkning hyrde Gaiété Lyrique och Colonneorkestern under anförande av Colonne. Resultatet blev, att Paris togs med storm. Författare som Henri Lavedan, Pierre Mille och Henri de Régnier skrevo om mig i de mest entusiastiska ordalag.

Paris log mot mig.

På varje föreställning jag gav syntes eliten av Paris' konstnärliga och intellektuella värld samlad i salongen. Så tyckte jag mig då nära min dröms fullkomning. Skolan jag drömde om syntes äntligen nära att förverkligas.

Jag hade hyrt två stora våningar i Rue Danton n:r 5. Jag bodde en trappa upp, och i våningen ovanpå hade jag alla eleverna med deras lärarinnor inlogerade.

En dag upplevde jag en svår förskräckelse. Straxt före en matinéföreställning började Deirdre plötsligt få våldsamma host- och kvävningsanfall. Jag trodde, att det möjligen kunde vara den fruktade strypsjukan, tog en droska och for kring hela Paris för att få tag i en läkare. Slutligen fann jag en framstående barnläkare, som vänligt nog följde mig hem och där konstaterade, att ingen fara förelåg.

Jag kom en halvtimme för sent till matinén. Colonne hade utfyllt väntetiden med musik. Hela tiden medan jag dansade, darrade jag av ångest. Jag tillbad mitt barn, och jag kände, att om något hände henne, skulle jag ej kunna överleva det.

Vad moderskärleken ändå är för en stark, egoistisk och våldsam passion! Jag tycker icke den är vidare värd att beundra. Det vore oändligt mycket mer beundransvärt, om vi kunde vara i stånd att älska alla barn.

Deirdre kunde nu springa omkring och dansa. Hon var utsökt att se på, ett fullkomligt porträtt i miniatyr av Ellen Terry, vilket säkerligen berodde på min beundran för och mina många tankar på henne. När mänskligheten hunnit längre framåt i utveckling, komma alla blivande mödrar att före barnens födelse isoleras på någon skyddad plats, där de skola vara omgivna av skulpturverk, tavlor och skön konst i allmänhet samt musik.

Säsongens stora evenemang var Brissonbalen, till vilken hela det litterära och konstnärliga Paris var inviterat. Var och en skulle uppträda och personifiera titeln på något berömt konstverk. Jag gick dit som Euripides' Backant och fann där Mounet-Sully i grekisk dräkt – han kunde gott ha personifierat Dionysos själv. Jag dansade med honom hela kvällen – eller rättare sagt, jag dansade omkring honom, ty den store mannen avskydde modern dans. Det ansågs, att vårt uppträdande var oerhört anstötligt. I själva verket var det nog så oskyldigt, och jag skänkte den store konstnären några timmars förströelse, på vilken han satte synnerligen stort värde. Det förefaller ganska märkligt, att jag med min amerikanska oskuldsfullhet till den grad skulle kunna chockera Paris denna afton.

Åter hade jag vid denna tid kommit till randen av en ekonomisk katastrof. Med mina tillgångar var det omöjligt att gå i land med den utvidgade skolans utgifter. Jag hade med de pengar jag förtjänat ihop tagit till mig, sörjt för och uppfostrat fyrtio barn, av vilka tjugu befunno sig i Tyskland och tjugu i Paris, och dessutom hjälpte jag också andra personer. En dag sade jag skämtsamt till min syster Elizabeth:

– Så här kan det inte fortgå. Jag har inga pengar mer. Om skolan ska kunna fortsättas, måste vi ha tag på en millionär.

I och med att jag uttalade dessa ord, hade den tanken blivit en fix idé hos mig.

– Jag måste ha tag på en millionär! upprepade jag hundra gånger om dagen, först på skämt, sedan på fullt allvar i enlighet med Couésystemet.

En förmiddag – det var dagen efter en mer än vanligt lyckad föreställning på Gaiété Lyrique – satt jag i min morgonklänning framför spegeln. Jag minns, att jag hade lagt upp håret i papiljotter med tanke på dagens matinéföreställning, och jag hade en spetsmössa på håret. Kammarjungfrun kom in med ett visitkort, på vilket stod ett välkänt namn. Plötsligt ringde det i min hjärna: – Här har jag min millionär.

– Visa in honom.

Han kom in, högväxt och blond med lockigt hår och skägg. Min första tanke var: Lohengrin. Wer will mein Ritter sein? Hans röst var mycket behaglig, men han föreföll blyg. – Han verkar som en stor gosse maskerad med skägg, tänkte jag för mig själv.

– Ni känner mig inte, men jag har ofta applåderat er underbara konst, sade han.

Då kom en underlig känsla över mig. Jag hade träffat denne man tidigare. Men var? Som i en dröm mindes jag Prince de Polignacs begravning – jag, unga flickan, grät bittert, primitivt ovan som jag var vid den franska begravningsceremonien. En lång rad av släktingar i kyrkans sidoskepp. Någon sköt fram mig. – Il faut serrer la main, viskade man till mig. Och överväldigad av uppriktig sorg över att ha förlorat en kär vän, räckte jag handen åt den ene efter den andre av släktingarna. Plötsligt minns jag, att jag mötte blicken hos en av dem. Det var den högväxte mannen framför mig.

Vi hade första gången mötts i en kyrka vid en likkista. Det var ju alltså intet lyckobådande tecken. Men icke förty visste jag från detta ögonblick, att här var min millionär.

– Jag beundrar er konst och det mod som ni visat i att fullfölja ert ideal med skolan. Jag har kommit hit för att hjälpa er. Vad kan jag göra för er? Skulle ni till exempel vilja fara med alla edra dansande barn till någon liten villa vid Rivieran, vid havet, och där komponera nya danser? Ni behöver inte oroa er för kostnaderna. Jag skall bestrida dem samtliga. Ni har uträttat ett stort arbete, ni måste vara trött. Låt nu ansvaret vila på mig.

Om en vecka satt hela min lilla trupp i en första klassens järnvägsvagn på väg mot havet och solskenet. Lohengrin mötte oss vid stationen. Han förde oss till en förtjusande villa vid havet, från vars terrasser han visade ut mot sin yacht med dess vita segel.

– Den heter Lady Alicia, sade han. Men kanske vi nu ska ta och ändra namnet till Iris.

Barnen dansade under apelsinträden i sina ljusblå tunikor, och med händerna fulla med blommor och frukt. Lohengrin var ytterst vänlig och god mot barnen och tänkte på allas bekvämlighet. Hans sätt mot dem ingav mig en ytterligare känsla av förtroende förutom den tacksamhet, som jag redan hyste till honom, och som efter dagligt umgänge med hans intagande personlighet snart nog skulle fördjupas till något ännu varmare.

Barnen och jag bodde i en villa vid Beaulieu, medan Lohengrin själv uppehöll sig på det elegantaste hotellet i Nizza. Då och då inbjöd han mig att äta middag tillsammans med honom. Jag minns att jag infann mig i min enkla grekiska tunika och med bestörtning där träffade en annan dam i en underbar, färgrik toalett, överhöljd med diamanter och pärlor. Jag förstod genast, att hon var min fiende. Hon fyllde mig med fruktan, och det visade sig sedermera, att den var befogad.

En kväll hade Lohengrin med sedvanlig generositet inbjudit ett stort sällskap till en maskeradbal på Casino. Han skaffade till samtliga deltagare pierrotkostymer, utförda i fladdrande libertysiden. Det var första gången jag burit en dylik kostym och första gången jag varit på en offentlig maskeradbal. Det var en munter tillställning, som för mig bara fördunklades av ett enda moln: damen med diamanterna – även hon skrudad som pierrot – infann sig på balen. När jag såg henne, led jag sannskyldiga kval. Men längre fram på kvällen minns jag, att jag dansade frenetiskt med henne – till den grad nära gränsar kärleken till hatet – ända tills hovmästaren på stället kom fram och upplyste oss om att det icke var tillåtet.

Mitt i all denna dårskap kallades jag plötsligt till telefonen. Det var besked från villan i Beaulieu, att Erica, skolans yngsta telning, plötsligt angripits av strypsjuka – det var allvarligt – möjligen fråga om livet. Jag rusade från telefonen till bordet, där Lohengrin satt som värd. Jag bad honom genast telefonera efter en läkare. Och det var där, i telefonhytten, under trycket av ångest för en varelse, som låg oss båda varmt om hjärtat, som skiljemuren föll och våra läppar för första gången möttes. Men icke en sekund förslösades. Lohengrins bil stod utanför porten, och som vi gingo och stodo i våra pierrotdräkter foro vi och hämtade läkaren och ilade sedan i rasande fart till Beaulieu. Vi funno den lilla halvkvävd och blå i ansiktet. I två timmar väntade vi i ångest – då uttalade läkaren sin dom: barnet var räddat. Gryningen silade in genom fönstren, tårarna runno nedför våra kinder, men så fattade Lohengrin mig i armen: – Mod, älskling! Vi måste tillbaka till våra gäster. – Hela vägen tillbaka höll han mig tätt intill sig i bilen, viskande: – Om det så bara vore för detta enda minnes skull, skulle jag älska dig livet ut.

På Casino tycktes tiden ha gått så fort, att gästerna knappast märkt vår frånvaro.

Men en hade räknat minuterna därunder. Damen med diamanterna hade iakttagit vår avfärd med svartsjuka blickar, och när vi åter visade oss, grep hon en kniv och rusade fram mot Lohengrin. Han märkte till all lycka i tid hennes avsikt, grep henne om handleden och svängde henne högt över sitt huvud samt bar henne på detta vis till damrummet, som om hela händelsen varit ett förut avtalat maskeradskämt. Sedan överlämnade han henne åt betjäningen med den enkla anmärkningen, att hon föreföll en smula hysterisk och synbarligen behövde få ett glas vatten. Återvände så till balsalen, fullkomligt oberörd och i bästa humör.

Lohengrins frikostighet mot barnen och hans uppriktiga oro för lilla Erica, allt detta hade tillvunnit honom min kärlek. Nästa dag föreslog han mig en lustresa ombord på den nu omdöpta yachten. Vi togo min lilla Deirdre med oss, lämnade skolan i lärarinnornas vård och avseglade till Italien.

Pengar medföra förbannelse, och de som äga pengar kunna ej vara lyckliga i tjugufyra timmar.

Om jag blott insett, att den man jag var tillsammans med hade ett bortskämt barns natur, och att varje ord och varje handling från min sida borde vara väl övertänkt, för att de skulle behaga honom, hade allt varit gott och väl. Men jag var för ung och naiv att veta detta; därför pratade jag gladeligen på, förklarade för honom mina idéer om livet, Platos "Republiken", Karl Marx och en allmän reformering av världen, utan en aning om hur jag fördärvade alla mina chanser. Denne man, som förklarat, att han älskade mig för mitt mods och mitt ädelmods skull, blev allt mer och mer förfärad, när han kom underfund med vilken rödglödgad revolutionär han fått ombord på sin yacht. Småningom förstod han, att han icke kunde förena mina ideal med sitt eget välbefinnande. Men kulmen nåddes, när han en kväll frågade mig, vilken som var min älskligsdikt. Förtjust tog jag fram min livre de chevet och läste för honom Walt Whitmans "Stora landsvägens sång". Hänförd av min egen entusiasm märkte jag inte effekten, och när jag såg upp, blev jag bestört över att se hans vackra ansikte förvridet av vrede.

– Så'n smörja! utbrast han. Den mannen kunde aldrig ha förtjänat sitt eget bröd.

– Förstår du inte, ropade jag, att han såg Det Fria Amerika i en syn?

– Åt fanders med alla syner!

Och så förstod jag med ens, att den syn vari han såg Amerika, var de dussintals fabriker, som skänkte honom hans förmögenhet. Men sådan är kvinnans natur, att jag efter denna och andra ordväxlingar kastade mig i hans armar och glömde allt under hans smekningar. Dessutom tröstade jag mig med den tanken, att han snart skulle få ögonen öppna, och att han då skulle hjälpa mig med att skapa den stora skolan för folkets barn.

Under tiden kryssade den magnifika yachten på det blå Medelhavet.

Jag ser alltsammans för mig, som om det varit i går; yachtens breda däck, lunchbordet med kristall och silver, Deirdre dansande i sin vita tunika. Jag var förälskad och lycklig. Men hela tiden hade jag ett obehagligt medvetande om eldarna nere i maskinrummet, om yachtens femtio mans besättning, om kaptenen och styrmannen – denna oerhörda apparat för två människors nöje. Jag kände en undermedveten oro, allt eftersom dagarna förflöto, var och en av dem ett steg bort från idealet. Och ibland anställde jag otrevliga jämförelser mellan detta lättjefulla liv i lyx, ideligt festande och vårdslöst försjunkande i nöjen och njutning och å andra sidan min tidiga ungdoms bittra kamp och försakelser. Men snart kunde jag åter ge vika för de intryck på själ och sinne, som den praktfulla dagbräckningen skänkte. Min Lohengrin, min graalriddare, även han skulle en gång komma att dela mina stora tankar.

Vi tillbragte en dag i Pompeji, och Lohengrin hade fått den romantiska idén, att han ville se mig dansa i Paestums tempel i månsken. Han engagerade en liten neapolitansk orkester och ordnade så, att den skulle bege sig ut till templet och där invänta vår ankomst. Men just den dagen blev det oväder med en syndaflod av regn. Hela denna dag och den följande kunde yachten icke lämna hamnen, och när vi äntligen anlände till Paestum, funno vi orkestermedlemmarna genomdränkta och eländiga sittande på trappstegen, där de väntat i tjugufyra timmar.

Lohengrin sade till om dussintals vinflaskor och lamm à la Pélicaire, som vi på arabers vis åto med fingrarna. Den utsvultna orkestern åt och drack, som om den aldrig sett mat förr, och var till den grad kaputt efter väntan i templet, att den icke förmådde spela. Som regnet åter började dugga, begåvo vi oss alla till yachten och styrde kurs på Neapel. Orkestern gjorde ett modigt försök att spela för oss på däck, men när yachten började gunga, blev den ene efter den andre äv musikanterna grön i synen och försvann ned i sin hytt...

Och detta var slutet på min månskensdans i Pæstums tempel.

Lohengrin ville fortsätta att kryssa på Medelhavet, men jag hade ett kontrakt uppgjort om en rysk turné, och döv för alla böner och även trots mina egna känslor beslöt jag hålla det. Lohengrin förde mig alltså tillbaka till Paris. Han skulle ha kommit med mig till Ryssland, men han fruktade för passvårigheter. Han fyllde min kupé med blommor, och vi togo ett ömt avsked.

Det är en egendomlig omständighet, att när vi skiljas från en älskad människa, känna vi, trots den sönderslitande smärtan, samtidigt en besynnerlig känsla av befrielse.

Turnén i Ryssland gick bra som de förra gjort, och under densamma återsåg jag Craig. Han var i bästa humör och var som bäst sysselsatt med att sätta upp "Hamlet" på Stanislawskys Konstnärliga teater. Alla skådespelerskorna vid teatern voro förälskade i honom. Skådespelarna voro betagna av hans skönhet, hans snille och hans ovanliga vitalitet. Han kunde hålla timslånga anföranden för dem om den dramatiska konsten, och de gjorde sitt allra bästa att följa hans fantasis flykt och hans intentioner.

En tragikomisk episod inträffade i dessa dagar, närmast beroende på att jag hade med mig en mycket vacker kvinnlig sekreterare. Sista kvällen, just innan vi skulle resa till Kieff, gav jag en liten middag för Stanislawsky och Craig. Sekreteraren var närvarande. Mitt under middagen frågade Craig mig, om jag tänkte stanna hos honom eller ej. Som jag ej kunde svara, fick han ett av sina välbekanta anfall av ursinne, lyfte upp sekreteraren från hennes stol, bar in henne i andra rummet och låste dörren. Stanislawsky blev oerhört chockerad och gjorde sitt bästa för att förmå Craig att öppna dörren, men när inga övertalningar hjälpte, kunde vi ej göra något annat än bege oss till stationen, där vi emellertid funno, att tåget gått för tio minuter sedan.

Jag följde Stanislawsky till hans bostad, där vi sorgmodigt sutto och diskuterade modern konst, allt under det vi försökte undvika alla häntydningar på fallet Craig. Men jag kunde se, att Stanislawsky var allvarligt bedrövad och upprörd på grund av Craigs beteende.

Nästa dag for jag till Kieff. Några dagar efteråt uppsöktes jag här av min bleka och något uppskakade sekreterare. Jag frågade henne, om hon inte ville stanna hos Craig i Ryssland, varpå hon med eftertryck svarade, att det ville hon inte alls. Därefter reste vi tillbaka till Paris, där Lohengrin mötte oss.

Här fick jag nu lära känna alla verkligt goda restauranger, där man krusade för Lohengrin och behandlade honom, som om han varit en krönt härskare. Alla hovmästare och alla kockar tävlade om att behaga honom – och det var ej att undra på, ty han strödde ut pengar med kunglig frikostighet. Jag lärde mig också för första gången skillnaden mellan en poulet cocotte och en poulet simple, jag lärde mig förstå mig på ortolaner, tryffel och svamp. Min tungas och min goms slumrande nerver väcktes, jag lärde mig skilja på vinernas årgångar, vilket år och vilken cru som var utsöktast i smak jämte många andra detaljer, om vilka jag hittills svävat i okunnighet.

Nu uppsökte jag också för första gången ett fashionabelt modehus och föll offer för den underbara trollmakten hos tyger, färger, linjer – till och med i hattar. Jag, som alltid gått med en liten vit tunika, av ylle om vintern, av linne om sommaren, föll nu för frestelsen att beställa vackra kläder och bära dem på min kropp. Jag hade en enda ursäkt. Modekonstnärn var ingen vanlig sådan utan ett snille – Paul Poiret, som kunde kläda en kvinna, så att han samtidigt skapade ett konstverk. Men för mig var detta en förändring från helig till profan konst.

Men alla dessa nöjen ha också sina reaktioner, och det gavs dagar då vi talade om den underliga åkomma, som benämnes neurasteni.

Jag minns, hur jag under en ljuvlig morgonpromenad i Boulognerskogen såg ett främmande, sorgmodigt uttryck – som jag i god tid lärt mig frukta – komma över hans ansikte. När jag frågade efter anledningen svarade han:

– Alltid mors ansikte i kistan – var jag än är, ser jag hennes döda ansikte. Vad tjänar det till att leva, när det ändå slutar med döden?

Och jag insåg då, att rikedom och lyx icke skänka tillfredsställelse. Det är avgjort svårare för rika människor att företaga sig något allvarligt här i livet. Ty alltid ligger yachten i hamnen och inbjuder till seglats på azurblå hav.

KAPITEL XXIII.

Denna sommar tillbragte vi på yachten, kryssande utanför Bretagnes kust. Ofta var vädret så stormigt, att jag gick i land och följde yachten i bil längs kusten. Lohengrin höll sig ombord, men han tålde icke sjön vidare bra – ofta blev han mörkgrön i ansiktet. Sådana äro de rikas glädjeämnen.

I september for jag till Venedig med mitt barn och dess sköterska och tillbragte där några veckor ensam med dem. En dag gick jag in i S:t Markuskyrkan och satt där för mig själv, stirrande upp i den blå och gyllene kupolen. Plötsligt tyckte jag mig se ett litet gossansikte, men det var i verkligheten ett av kyrkans ängla-ansikten med stora, blå ögon och en gloria av guldgult hår.

Jag for till Lido och tillbragte några dagar i tysta meditationer, medan lilla Deirdre lekte i sanden. Det jag sett i S:t Markuskyrkan fyllde mig både med glädje och ängslan. Jag älskade, men nu kände jag också till den ytlighet och den nyckfulla själviskhet, som männen kalla kärlek, och jag visste, att min konst nu skulle tvingas att lämna ett offer – att den kanske skulle bli lidande – min konst, mitt arbete – och med ens greps jag av en outhärdlig längtan efter min skola.

Jag tror, att i varje människa liv finns en andlig linje, en uppåtgående kurva, och allt som stärker denna är vårt verkliga liv – resten är blott avfall, som vi befrias ifrån, i och med att vår själ renas och utvecklas. En dylik andlig linje är för mig min konst. I mitt liv har det bara funnits två motiv – kärlek och konst – ofta har kärleken skadat konsten, ofta har konstens bjudande maning gjort ett tragiskt slut på kärleken. Ty mellan dessa två gives ingen försoning, endast oavbruten kamp.

I detta tillstånd av obeslutsamhet och inre oro reste jag till Milano för att konsultera en läkare, en god vän, som jag kallat dit i och för ett sammanträffande.

– Det är ju upprörande, sade han, att ni, en enastående konstnärinna, åter skulle utsätta er för den risken att beröva världen er konst. Det är otänkbart. Följ mitt råd och avvänd ett sådant brott mot mänskligheten.

Jag lyssnade till honom, fortfarande obeslutsam, ena ögonblicket fylld av vedervilja vid tanken på att min kropp ånyo skulle vanställas, min kropp, som var min konsts instrument, andra ögonblicket upplivad av hoppet i form av det där änglaansiktet, min sons ansikte.

Jag bad min vän låta mig få en timme att fatta mitt beslut på. Jag minns hotellrummet – ett ganska dystert rum – där jag mitt för mig plötsligt såg en tavla på väggen, en egendomlig kvinna i toalett från 1700-talet, som med vackra men hårda ögon blickade rätt in i mina. – Vad du än beslutar, tycktes hon säga, så gör det detsamma. Se på min skönhet, som strålade för många år sedan. Döden uppslukar ju allt – allt – varför skall du utsätta dig för lidande för att åter sätta in liv i världen, bara för att det åter skall sväljas av döden?

Hennes blick blev allt grymmare och hemskare och min oro allt intensivare. Jag dolde mina ögon i händerna för att slippa möta hennes blick. Jag försökte tänka, fatta ett beslut. Jag bönföll dessa ögon genom min tåredimma att ha barmhärtighet med mig, men de föreföllo blott allt hånfullare i uttrycket. Liv eller död – stackars varelse – du är fångad i en fälla i alla fall.

Till sist reste jag mig och talade till ögonen: – Nej, ni skola inte ängsla mig. Jag tror på livet, jag tror på kärleken, jag tror på naturens heliga lagar.

Var det inbillning, eller glimtade där plötsligt fram i dessa ögon ett förfärligt, gäckande löje?

När läkaren återvände, omtalade jag för honom mitt beslut, och därefter kunde ingenting få mig att vika därifrån.

Jag for tillbaka till Venedig, tog Deirdre i famn och viskade:

– Du ska få en liten bror.

– Å, skrattade Deirdre och klappade förtjust i händerna. Så roligt, så roligt!

– Ja det ska bli roligt.

Jag telegraferade till Lohengrin, och han kom flygande till Venedig. Han föreföll förtjust, han var full av kärlek och ömhet. Demonen Neurasteni försvann på en tid.

Jag hade åter tecknat kontrakt med Walter Damrosch, och i oktober for jag till Amerika.

Lohengrin hade aldrig varit i Amerika och var oerhört intresserad av landet, i betraktande av att han hade amerikanskt blod i ådrorna. Han tog naturligtvis den praktfullaste rumssviten ombord på ångaren, en särskild matsedel trycktes för vår räkning varje kväll, och vi reste som kungliga personer. Att färdas tillsammans med en millionär förenklar saker och ting betydligt, och på Hotel Plaza i New York hade vi en magnifik våning, och alla bugade för oss till höger och vänster.

Jag tror, att det förekommer några lagbestämmelser i U.S.A., enligt vilka två älskande icke få färdas tillsammans i landet. Stackkars Gorky och hans trogna väninna sedan sjutton år tillbaka jagades ur hus i hus, och livet gjordes till en plåga för dem, men när man är mycket rik, utplånas alla dessa små obehag av sig själva.

Den amerikanska turnén gick alldeles förträffligt, ty pengar dra till sig pengar. Men i januari kom en mycket nervös dam in i min klädloge och utbrast: – Men bästa Miss Duncan, det syns ju alldeles tydligt från första bänken. Ni kan inte fortsätta så här.

Varpå jag genmälte: – Men kära Mrs X., det är ju just detta jag vill uttrycka med min dans – kärleken – kvinnan – våren – befruktningen. Ni känner ju Botticellis underbara tavla – den fruktbärande jorden – de tre dansande gracerna enceinte – och madonnan – även zefyrerna enceinte. Allting böljar och varslar om nytt liv. Det är detta som är innebörden i min dans.

Mrs X. såg frågande ut, men vi ansågo det likafullt bäst att avbryta turnén.

Till min stora glädje återvände min bror Augustin och hans lilla flicka med oss. Han hade blivit skild från sin hustru, och jag tänkte, att resan borde uppliva honom.

– Vad skulle du tycka om att resa uppför Nilen på en dahabeah hela vintern – fly från de kulna vintermolnen bort till det klara solskenet, besöka Thebe, Dendrah, allt det som du längtat att få se? Yachten ligger redo att föra oss till Alexandria, vår dahabeah är bemannad med trettio infödda matroser och en förstklassig kock, där är präktiga hytter – sovrum med bad –

– Ja men skolan – mitt arbete – –

– Din syster Elizabeth sköter skolan bra, och du är så ung, att du har gott om tid för ditt arbete.

Vi tillbragte alltså vintern på Nilen, och den skulle varit en dröm av lycka – den var det i det allra närmaste – om det ej varit för samma spöke, neurastenin, som en gång på gång kom fram som en svart hand och övertäckte solen.

Medan man långsamt färdas uppför Nilen, vandrar själen tillbaka ettusen – tvåtusen – femtusen år – tillbaka genom det förflutnas töcken till evighetens portar.

Hur lugn och härlig var icke denna fård för mig, som inom mig bar löftet om ett nytt liv. Tempel, som berättade om Egyptens gamla konungar på färd genom den gyllene ökensanden, faraonernas gravar och deras djupa hemligheter. Det lilla livet inom mig symboliserade på något vis denna resa till mörkrets och dödens rike. En månskensnatt i Dendrash tempel föreföll det mig, som om alla ögonen i gudinnan Hathors, den egyptiska Afrodites, härjade ansikten, vilka med hypnotisk ihärdighet förekommo hela templet igenom, voro riktade mot mitt ofödda barn.

Underbarast är de dödas dal och allra underbarast för mig en liten furstes grav, som aldrig fick växa upp och bli en stor farao. Död vid så späda år – århundradena igenom förbli ett dött barn – och så tänkte man på de sextusen år han vilat där. Hade han levat, skulle han varit sextusen år gammal.

Vad minns jag från denna resa i Egypten? Den purpurfärgade soluppgången, den skarlakansröda solnedgången, öknens gyllene sand, templen. De soliga dagarna tillbragta på tempelgårdar i drömmar om faraonernas tillvaro – i drömmar om mitt kommande barn. Bondkvinnorna vandrade på Nilens stränder bärande sina krukor på sina sköna huvuden, medan de mäktiga kropparna vaggade under de svarta mantlarna, Deirdres fina gestalt, där hon dansar på däcket. Deirdre vandrande på Tebes åldriga gator. Det lilla barnet, som blickar upp på de urgamla, skamfilade gudarna.

När hon fick se Sfinxen, sade hon: – Mamma, den där dockan är inte vacker, men så kolossal den är!

Hon höll just på att lära sig trestaviga ord.

Det lilla barnet inför evighetens tempel – den lille fursten i faraonernas gravar – Konungarnas dal och karavanerna på färd genom öknen – vinden som för sanden i vågor tvärs över öknen – varthän? Soluppgången i Egypten infann sig med sällsam intensitet omkring klockan fyra på morgonen. Sedan var det omöjligt att sova, ty nu begynte trampet av arbetarna på stranden – vatten hämtades upp, fälten plöjdes, kamelerna pådrevos, och allt detta fortsattes intill solnedgången i livliga och rörliga fresker.

Vår dahabeah rörde sig långsamt framåt till sjömännens sång, allt under det deras bronsfärgade kroppar rörde sig i takt med årorna. Själva voro vi ingenting annat än lättjefulla åskådare.

Kvällarna voro underbara. Vi hade en Steinwayflygel med oss och en mycket begåvad ung engelsk pianist, som varje kväll spelade Bach och Beethoven, vilkas högtidliga rytmer så väl harmoniera med Egyptens vidder och dess tempel.

Inom några veckor uppnådde vi Wadi Halfa och kommo in i Nubien, där Nilen blir så smal, att man nästan kan vidröra stränderna på vardera sidan om båten. Här beslöto herrarna i sällskapet att fara till Khartum, och jag stannade ensam kvar ombord med Deirdre och tillbragte den fridfullaste perioden i mitt liv under två veckors tid i detta sällsamma land, där sorg och oro tyckas utplånade. Vår båt liksom vaggades på tidsåldrarnas rytmer. För dem som ha råd därtill är en färd uppför Nilen i en väl inredd dahabeah den bästa vilokur i världen.

För oss är Egypten ett drömmarnas land – för den stackars fellahn ett arbetets – men det är i varje fall det enda land jag vet, där arbetet kan vara vackert. Fellahn, som huvudsakligen lever på linssoppa och ojäst bröd, har en härligt vacker, smidig kropp, och vare sig han går hukad på åkern eller hämtar vatten ur Nilen, verkar han alltid bronsskulptur, vars skönhet skulle fröjda en bildhuggares öga.

Vi återvände till Frankrike och stego i land i Villefranche. Lohengrin hyrde för säsongen en ståtlig villa i Beaulieu med terrasser, som sluttade ned mot havet. Med sin vanliga impulsivitet roade han sig dessutom med att köpa upp land på Cap Ferrat, där han ämnade uppföra ett stort italienskt slott.

Vi företogo bilturer till Avignon och Carcassonne, som också skulle tjäna som förebilder till detta slott. Ett slott reser sig nu också på Cap Ferrat, men som så många andra av hans fantasier har det aldrig blivit fullbordat.

Vid denna tid var han gripen av en abnorm rastlöshet. När han inte störtade i väg till Cap Ferrat för att köpa mark, tog han snälltåget till Paris på måndagen och kom tillbaka på onsdagen. Jag dvaldes i stillhet i trädgården vid det blå havet, grubblande över den underliga skillnaden mellan livet och konsten och ofta fylld av undran, huruvida en kvinna verkligen någonsin kan vara konstnär, då konsten är en sträng mästare, som fordrar allt eller intet, medan en älskande kvinna offrar allt för livet. Här var jag emellertid nu för andra gången i min levnad totalt isolerad och avskild från min konst.

Den första maj, en morgon, när havet låg blått, solen brände och hela naturen slog ut i blom, föddes min son.

I olikhet mot den enfaldige bydoktorn i Nordwyck kunde den skicklige doktor Bosson konsten att lindra smärtorna med lämpliga morfindoser, och denna min andra barnsäng var mycket olik den första.

Deirdre kom in i mitt rum med sitt täcka lilla ansikte präglat av lillgammal moderlighet.

– Å, en så'n söt liten pojke, mor. Du ska inte vara orolig för honom. Jag ska alltid hålla honom i famnen och ta vård om honom.

Jag mindes hennes ord, när hon var död och höll honom i sina små stela, vita armar. Varför bedja människor till Gud, som, om Han alls finns till, måste vara omedveten om allt detta?

Än en gång låg jag alltså vid havet med ett nyfött barn i mina armar – men i stället för den lilla vita, av vinden kringsusade Villa Maria var det ett palatslikt hus, och i stället för den dystra, oroliga Nordsjön var detta det blå Medelhavet.

KAPITEL XXIV.

När vi återkommo till Paris, frågade mig L., om jag inte skulle vilja ge en fest för våra vänner, och bad mig göra upp ett program för densamma. Mig förefaller det, som om rika människor aldrig forstode konsten att roa sig. Om de skola ge en middag, blir den inte så olik den en fattig portvakt ställer till, och jag hade alltid gått och tänkt för mig själv vilken makalös fest man skulle kunna ge, om man bara hade pengar nog. Jag ordnade festen på följande sätt.

Gästerna inbjödos klockan fyra till Versailles, och i parken voro uppsatta tält med alla slags förfriskningar, från kaviar och champagne till té och bakelser. Därefter spelade Colonneorkestern på den öppna plats, kring vilken tälten rests, under Piernés ledning ett Wagnerprogram. Jag minns hur underbar Siegfriedidyllen klingade under de stora trädens skugga denna härliga sommareftermiddag, och hur högtidligt begravningsmarschen klang, just när solen gick ned.

Efter konserten vinkade en magnifik supé med mera materiella njutningar. Den räckte ungefär till midnatt, då hela parken illuminerades och vi dansade till fram på småtimmarna till musik av en orkester från Wien.

Detta var min uppfattning om en fest, given av en rik man för hans vänner. Till densamma infann sig eliten av Paris' intellektuella och konstnärsvärld, och alla satte verkligen värde på den.

Men det underliga var, att fast jag ställt till alltsammans för att behaga L., och fast festen kostat honom 50,000 francs – och det var ändå före kriget! – var han själv ej närvarande vid densamma.

Ungefär en timme före festens början fick jag telegram om att han haft ett slaganfall och var alltför sjuk att kunna komma, men att jag finge taga emot gästerna utan honom.

Inte underligt, att jag kände mig böjd för att bli kommunist, då jag så ofta sett exempel på det faktum, att för en rik människa att finna glädje är som för Sisyfus att rulla sin sten upp ur dödsriket.

Samma sommar fick L. för sig, att vi skulle gifta oss. Jag sade honom, att jag var en motståndare till äktenskapet.

– Vad det är dumt av konstnärer att gifta sig, sade jag. Jag måste ju turnera världen runt, och du kan väl inte ständigt och jämt sitta i en loge på teatern och beundra mig?

– Du behövde inte turnera, om vi gifte oss, svarade han.

– Vad skulle vi då göra för något?

– Vi skulle bo i mitt hus i London eller på mitt landsställe.

– Vidare då?

– Ja, så ha vi ju yachten.

– Nå, mer då?

L. föreslog, att vi skulle pröva denna tillvaro i tre månader.

– Om du inte tycker om det, skulle det förvåna mig.

På sommaren reste vi följaktligen till Devonshire, där han hade ett underbart slott, byggt efter mönster av Versailles och Petit Trianon med massor av sovrum och badrum och lyxvåningar, vilket allt ställdes till min disposition, samt fjorton automobiler i garaget och en yacht i hamnen. Men jag hade inte räknat med regnet. Under den engelska sommaren regnar det dagen i ända. Engelsmännen tyckas ej fästa sig därvid. De stiga upp och äta sin första frukost med skinka och ägg och fläsk och njure och gröt. Så ta de regnrockar på sig och vandra ut i den blöta naturen ända till lunchdags, då de inmundiga en mängd rätter, avslutade med Devonshiregrädde.

Från klockan fyra till fem hetas de syssla med sin korrespondens, fast jag för min del tror, att de sova. Klockan fem komma de ned till téet, till vilket serveras en mängd bakverk, smör, bröd och marmelad. Därefter låtsas de spela bridge, tills det är tid att ägna sig åt dagens mest maktpåliggande uppgift – att kläda sig till middagen. Till denna infinna de sig i full aftontoalett, damerna djupt dekoletterade och herrarna i frack, för att aväta en måltid på tjugu rätter. När denna är över, fördjupa de sig i ett lättare politiskt samtal eller snudda vid filosofin, tills det är tid att gå till vila.

Man kan lätt gissa, huruvida detta liv tilltalade mig eller ej. Efter ett par veckors tid var jag fullkomligt utom mig.

På slottet fanns en underbar balsal med gobelänger och en tavla av David, föreställande Napoleons kröning. David tyckes ha målat tvenne tavlor med detta ämne, den ena finns i Louvren, den andra i balsalen i L:s slott i Devonshire.

När L. såg min tilltagande förtvivlan, sade han: – Varför dansar du inte igen – i balsalen?

Jag tänkte på gobelängerna och tavlan.

– Hur ska jag kunna göra mina enkla rörelser framför dem på det hala golvet?

– Om det är enda hindret, sade han, så kan du skicka efter din matta och dina draperier.

Jag skickade alltså efter matta och draperier. De senare hängdes över gobelängerna, och mattan lades på det bonade golvet.

– Men jag måste ha en pianist.

– Skicka efter en pianist, sade L.

Jag telegraferade alltså till Colonne: – Tillbringar sommaren i England, måste arbeta, skicka pianist.

I Colonneorkestern hade det funnits en förste violinist, en man med besynnerligt utseende och mycket stort huvud, som satt och dallrade på en illa hopkommen kropp. Denne man spelade också piano, och honom sände Colonne till mig. Denna person var mig emellertid så osympatisk, att han ingav mig formlig fysisk vedervilja, när helst jag såg på honom eller vidrörde hans hand, och jag hade bett Colonne att inte ta honom med sig till mig. Colonne hade sagt, att mannen dyrkade mig, varvid jag genmält, att jag inte rådde för min motvilja, och att jag helt enkelt ej kunde tåla honom. En kväll, när Colonne varit sjuk och ej kunde dirigera på Gaiété Lyrique, hade han skickat denne man i sitt ställe. Jag blev ond och sade: – Jag kan inte dansa, om han skall dirigera.

Han kom in i min klädloge, såg på mig med tårar i ögonen och sade: – Isadora, jag tillber er, låt mig få dirigera denna enda gång. – Jag betraktade honom kallt.

– Nej. Jag måste säga er rent ut, att ni verkar fysiskt motbjudande på mig.

Han brast i gråt.

Publiken väntade, och Lugné Poë övertalade Pierné att dirigera i stället.

En ovanligt regnig dag fick jag ett telegram från Colonne: "Pianist på väg. Anländer då och då den och den dagen."

Jag gick till stationen, och döm om min bestörtning, när denne mannen, som jag kan kalla X., stiger av tåget!

– Vad menar Colonne med att sända er? sade jag. Han vet, att jag avskyr er.

– Je vous demande pardon, Madame, le cher Maître m'a envoyé... stammade han.

När L. fick veta, vem pianisten var, sade han: – Då behöver jag åtminstone inte vara svartsjuk.

L. led fortfarande av sviterna av vad han själv ansåg vara ett

slaganfall, och en läkare och en sjuksköterska befunno sig på slottet. Deras förhållningsorder mot mig voro ytterst stränga – jag bodde i ett avlägset beläget rum i andra ändan av huset, och jag var tillsagd, att jag på inga villkor finge störa L., som tillbragte en stor del av dagen på sitt rum, livnärande sig på en diet av ris, mackaroni och vatten, medan läkaren en gång i timmen undersökte hans blodtryck. Ibland fördes han in i ett slags bur, importerad från Paris, i vilken han fick sitta, medan starka elektriska strömmar leddes genom hans kropp. Där satt han och såg ytterligt medtagen ut, under det han yttrade:

– Jag hoppas det här ska vara bra för mig.

Allt detta ökade naturligtvis mitt rastlösa tillstånd, och det tillika med det ändlösa regnandet torde möjligen kunna förklara de egenartade händelser, som tilldrogo sig.

För att dränka min spleen började jag, trots min motvilja mot X., arbeta tillsammans med honom, men jag ställde en skärm omkring honom, där han satt vid pianot, och förklarade:

– Ni är mig så obeskrivligt vedervärdig, att jag inte står ut att se er.

En gammal väninna till L., grevinnan A., var vid denna tid på besök på slottet.

– Hur kan ni behandla den stackars mannen så där? sade hon till mig, och en dag yrkade hon på att han skulle få följa med i den täckta bil, i vilken vi varje dag efter lunchen brukade åka ut.

Jag bad honom mycket motvilligt följa med. Det fanns inga baksäten i bilen, varför vi måste sitta alla tre i bredd, jag i mitten med grevinnan till höger och X. till vänster om mig. Som vanligt öste regnet ned. När vi hunnit en bit på väg, överfölls jag av en sådan kväljande motvilja mot X., att jag knackade på rutan och sade till chauffören att vända och köra hem. Han nickade och för att visa sin beredvillighet, gjorde han en tvär vändning med bilen, så att jag slungades handlöst i famnen på X. Han slog armarna om mig. Jag satte mig rätt igen och såg på honom och kände med ens hela min varelse flamma upp i lågor som en halmstack. Jag har aldrig erfarit en så våldsam känsla. Och plötsligt greps jag av häpen bestörtning, när jag såg på honom. Hur kom det sig, att jag ej sett det förut? Hans ansikte var ju fullkomligt skönt, och i hans ögon brann snillets dolda flamma. Ifrån detta ögonblick visste jag, att han var en stor man.

Under hela hemvägen såg jag på honom i något slags lidelsefull trance, och när vi inträdde i slottets hall, tog han min hand och drog mig, fortfarande med sin blick fäst vid min, sakta bakom skärmen i balsalen. Hur var det möjligt, att ur så våldsam antipati kunde födas så våldsam kärlek?

Det kom en dag, när X. måste lämna slottet för att aldrig mer återvända. Vi bragte detta offer åt en man, som vi trodde vara döende.

Men denna episod visade mig klarare än någonsin, att jag ej var skapad för hemliv, och på hösten for jag, klokare och sorgsnare vorden, till Amerika för tredje gången. Och för hundrade gången fattade jag det bestämda beslutet, att hädanefter skulle jag ägna hela mitt liv åt konsten, vilken, om den än är en sträng mästare, likväl är hundra procent tacksammare än mänskliga varelser.

Under denna turné vädjade jag öppet till den amerikanska publiken om att hjälpa mig med min skola. Min treåriga erfarenhet av de rikas tillvaro hade lärt mig, att den är hopplös, ofruktbar och självisk, och jag hade insett, att verklig glädje icke finnes annat än i gemensamhetskänslan. Denna vinter talade jag alltså till the upper ten på Metropolitanoperan, och tidningarna gjorde härav en praktfull skandal med väldiga rubriker: "Isadora förolämpar de rika".

Det har påståtts, att jag uttalat ovänliga ord om Amerika. Kanske har jag gjort det – det betyder dock ej, att jag icke tycker om Amerika. Det kanske tvärtom betyder, att jag älskar Amerika alltför mycket. Jag vet en man, som lidelsefullt älskade en kvinna, som ej ville veta av honom. Varje dag skrev han ett kränkande brev till henne, och när hon frågade honom: "Varför skriver ni på detta vis till mig?" svarade han: "Därför att jag älskar er till vanvett".

En psykolog kan förklara detta fall, och något liknande gäller nog om mig och Amerika. Naturligtvis älskar jag Amerika. Dessa mina barn äro ju alla Walt Whitmans andliga avkomma. Och denna min dans, som blivit kallad grekisk, den är tillkommen i Amerika, den är det framtida Amerikas dans. Alla dessa gester och rörelser – varifrån ha de kommit? De ha sprungit fram ur Amerikas väldiga natur – de stamma från Sierra Nevada, från Stilla havet, där det spolar Kaliforniens kust, från Klippiga bergens vidder, från Yosemitedalen, från Niagarafallen.

Beethoven och Schubert voro barn av folkets djupa led hela sitt liv. De voro fattiga människor, och deras stora verk inspirerades av och tillhöra mänskligheten. Folket behöver det stora dramat, musiken, dansen.

Vi ha varit över på östra sidan och givit en gratisföreställning där. Några personer sade till mig: "Om ni spelar en symfoni av Schubert där borta, så kommer folket inte att begripa det".

Ja, vi gav som sagt en gratisföreställning – en teater utan biljettlucka, vad det var behagligt! – och där satt människorna som förtrollade, och tårarna rullade utför deras kinder. Så mycket begrepo de! Livets, diktens och konstens källor bara vänta på utlopp hos dessa människor i stadens fattigkvarter. Bygg dem en stor amfiteater, den enda demokratiska formen av en teater, där alla se lika bra, utan loger och – titta på högsta raden där uppe! – tycker ni det är rätt att placera människor uppe i taket som flugor och sedan begära, att de skola uppskatta teater och musik?

Bygg en enkel, vacker teater! Den behöver inte smyckas med guld och grannlåt. God konst kommer från människoanden och behöver ingen yttre prydnad. I vår skola ha vi inga kostymer, inga smycken – endast den skönhet, som strömmar från den inspirerade människosjälen och från kroppen, som är dess symbol. Om min konst alls kunnat lära er något, hoppas jag, att den lärt er just detta. Man skall söka efter och finna skönhet hos barnen, i deras ögons glans och i deras små händer, utsträckta till vackra rörelser. Hand i hand ha ni sett dem dansa över scenen i en lång rad, vackrare än någon pärlcollier, som bäres av någon av damerna här i logerna. Dessa barn äro mina pärlor och juveler – några andra vill jag inte ha. Giv skönhet, frihet och kraft åt barnen! Giv konst åt de människor, som behöva den! Den stora musiken skall icke avskiljas och vara enbart ett fåtal kultiverade individers njutning, den skall bjudas fritt åt den stora massan, den är lika nödvändig för den som luft och bröd, ty den är mänsklighetens andliga vin.

Jag glömmer aldrig min hemkomst till Paris. Jag hade lämnat båda mina barn i Versailles tillsammans med deras sköterska. När jag öppnade dörren, kom min lille gosse springande emot mig – hans gyllene lockar stodo som en gloria kring hans lilla ansikte. När jag reste ifrån honom, hade han varit en liten baby i vaggan.

Är 1908 hade jag köpt Gervex' studio i Neuilly, där det fanns ett musikrum i form av ett kapell. Här slog jag mig nu ned tillsammans med mina barn, och här arbetade jag från morgon till kväll, och stundom även hela natten tillsammans med min trofaste vän Hener Skene, den talangfulle pianisten och outtröttliga arbetsmyran. Vi började ofta arbeta tidigt på morgonen, och eftersom dagern aldrig trängde in i studion, där väggarna voro täckta med mina blå draperier, och där belysningen utgjordes av båglampor, hade vi ingen aning om vad tiden led. Ibland kunde jag säga: – Är du inte hungrig? Jag kan undra, vad klockan är. – Och när vi sågo på klockan, var hon fyra morgonen därpå. Vi voro till den grad intresserade av vårt arbete, att vi kommo i vad hinduerna kalla "ett tillstånd av statisk extas".

I ett hus i trädgården bodde barnen med sköterska och guvernant, så de aldrig stördes av musiken. Trädgården var härlig, och om våren och sommaren dansade vi med studions dörrar vidöppna.

I denna studio icke blott arbetade vi utan lekte tillika. L. älskade att ställa till fester och middagar; ofta förvandlades hela platsen till en tropisk trädgård eller ett spanskt palats, och dit kommo alla konstnärer och celebriteter i hela Paris.

En kväll minns jag bland annat hur Cécile Sorel, Gabriele d'Annunzio och jag improviserade en pantomim, i vilken d'Annunzio ådagalade påfallande dramatisk talang.

I många år hade jag hyst antipati mot d'Annunzio på grund av min stora beundran för Duse, som jag ansåg, att han icke behandlat väl. Jag vägrade därför att låta mig sammanföras med honom. En vän frågade mig en gång: – Får jag ta med mig d'Annunzio till dig. Jag svarade: – Nej, låt bli det; jag kommer bara att bli ovettig, om jag råkar honom. Men trots detta kom han i alla fall en dag till mig i sällskap med d'Annunzio.

Jag hade aldrig sett honom förr, och när jag mötte denna märkliga människa av ljus och magnetism, kunde jag ej annat än utropa: – Soyez le bien-venu; comme vous êtes charmant!

När d'Annunzio råkade mig i Paris 1912 hade han beslutat att besegra mig. Detta var ingen komplimang från hans sida – d'Annunzio ville uppvakta och vinna varenda ryktbar kvinna i världen, han samlade bildligt talat skalper på samma sätt som indianerna. Jag motstod honom emellertid på grund av min hängivenhet för Eleonora Duse. Jag ämnade bli den enda kvinna i världen, som kunde hålla honom stången. Det var en heroisk impuls.

När d'Annunzio uppvaktar en kvinna, skickar han henne var morgon en liten dikt tillika med en liten blomma, som skall utgöra ett slags symbol för dikten. Varenda morgon klockan åtta fick jag mottaga denna lilla sändning, och ändå höll jag stånd.

En kväll – jag hyrde då en studio i närheten av Hôtel Byron – sade d'Annunzio till mig med ett egendomligt tonfall: – Jag kommer vid midnatt.

Hela dagen i ända höllo jag och en god vän på med att iordningställa studion. Vi fyllde den med vita blommor, vita liljor, idel sådana blommor, som bruka höra till på begravningar. Och vi tände myriader med ljus. d'Annunzio hajade till vid åsynen av studion, som såg ut som ett gotiskt kapell med alla de brinnande ljusen och de vita blommorna. Han inträdde, vi togo emot honom och ledde honom fram till en med kuddar överhöljd divan. Först dansade jag för honom. Därefter överhöljde jag honom med blommor och ställde ljus runt omkring honom, i det jag sakta och rytmiskt rörde mig till tonerna av Chopins begravningsmarsch. Han låg där som hypnotiserad. Alltjämt rörande mig i takt med musiken släckte jag ljusen vid hans fötter. Men när jag högtidligt nalkades dem som stodo vid hans huvud, lyckades han med en väldig kraftansträngning komma på benen, och med ett högt skri av fasa rusade han bort från studion, medan pianisten och jag, maktlösa av skratt, sjönko i varandras armar.

Andra gången jag motstod d'Annunzio var i Versailles. Jag hade bjudit honom på lunch på Trianon Palace Hotel. Det var omkring två år efter den förra händelsen. Vi foro ut till platsen i min bil.

– Har ni inte lust att ta en promenad i skogen, innan vi äter?

– Jo gärna, det vore förtjusande.

Vi körde till Marly och lämnade där bilen och gingo till fots in i skogen. d'Annunzio var hänryckt.

När vi gått en stund föreslog jag:

– Nu går vi tillbaka och äter.

Men nu kunde vi inte finna bilen. Vi försökte då till fots uppnå Hôtel Trianon, vi gingo och gingo och gingo, men vi kunde inte hitta det. Till sist började d'Annunzio gråta som ett barn.

– Jag vill ha min lunch! Jag vill ha min lunch! Jag har en hjärna, och den behöver näring. När jag blir utsvulten, kan jag inte arbeta.

Jag tröstade honom så gott jag kunde, och slutligen hittade vi hotellgrindarna och kommo fram till restaurangen, där d'Annunzio fick en splendid lunch.

Tredje gången jag korsade d'Annunzios önskningar var flere år senare, under kriget. Jag var i Rom och hade tagit in på Hôtel Regina. d'Annunzio bodde på samma hotell. Varje kväll brukade han intaga middag hos Marquesa Casatti, och en kväll inbjöd hon också mig. Jag kom dit ock infördes i ett väntrum, inrett i grekisk stil. Här satt jag och väntade på att marquesan skulle visa sig, då jag plötsligt fick höra en lång tirad av de vulgäraste tillmålen man kan tänka sig riktas mot mig. Jag vände mig om och fick se en grön papegoja – jag såg tydligt, att den icke var bunden. Jag for upp och sprang in i den angränsande salongen. Här satte jag mig att vänta, när jag plötsligt fick höra ett morrande och såg en vit bulldogg. Han var icke heller bunden, varför jag förfogade mig in i nästa salong, där golvet var betäckt med vita björnskinn och björnfållar till och med klädde väggarna. Åter satte jag mig att vänta på marquesan, hörde strax därpå ett väsande ljud, såg ned och fick ögonen på en cobra i en bur, som reste hals och väste mot mig. Jag flög in i nästa salong, helt och hållet beklädd med tigerhudar. Där satt en gorilla och visade tänderna. Nu störtade jag in i nästa rum, som befanns vara matsalen, och här fann jag marquesans sekreterare. Till sist kom marquesan ned till middagen, iförd genomskinliga pyjamas av tunt guldtyg.

– Ni tycks älska djur, kan jag märka, sade jag.

– Ja, jag dyrkar dem – i synnerhet markattor, svarade hon med en blick på sekreteraren.

Efter denna egendomliga form av apéritif avlöpte middagen, underligt nog, under ytterst korrekta former.

Efter middagen gingo vi tillbaka till salongen med gorillan, och marquesan skickade efter sin spåkvinna. Denna anlände, iförd en hög spetsig hatt och vid häxkåpa, samt började läsa vår framtid i korten. Nu anlände d'Annunzio. Han är ytterst vidskeplig och tror på alla spåkäringar. Denna berättade en högst underbar historia för honom.

– Ni kommer att flyga upp i luften och utföra hemska bragder. Ni kommer att störta ned och vara nära dödens portar. Men ni kommer att genomgå döden och leva och vinna stor ära.

Till mig sade hon:

– Ni kommer att uppväcka nationerna till en ny religion och grunda stora tempel över hela världen. Ni har ett högst ovanligt beskydd över er, och när helst en olycka hotar er, vaktas ni av stora änglar. Ni kommer att leva till hög ålder. Ni kommer att leva för alltid.

Därefter återvände d'Annunzio och jag till hotellet, och han yttrade till mig:

– Jag har besegrat alla världens kvinnor, men ännu har jag inte besegrat Isadora.

I tre veckor förföljde han mig, och då hade jag hunnit bli så trött och nervös härav, att jag rusade till järnvägsstationen och flydde med första tåg.

Han brukade fråga mig.

– Pourquoi ne peux-tu pas m'aimer?

– A cause d'Eleanore.

På Hôtel Trianon hade d'Annunzio en guldfisk, som han älskade. Den var inhyst i en makalös kristallskål, och d'Annunzio brukade mata den och prata med den. Guldfisken rörde då på fenorna och öppnade och slöt munnen, som om den ville svara honom.

En gång, när jag bodde på Trianon, frågade jag le maître d'hôtel:

– Vart har d'Annunzios guldfisk tagit vägen?

– Ah, madame, Sorglig historia! d'Annunzio for till Italien och sade åt oss att ta vård om den. "Denna guldfisk", sade han, "ligger mig varmt om hjärtat. Den utgör symbolen för hela min lycka." Och han telegraferade ideligen: Hur mår min älskade Adolphus? En dag simmade Adolphus litet långsammare än vanligt i skålen och upphörde att fråga efter d'Annunzio. Jag tog den och slängde ut den genom fönstret. Men så kom det telegram från d'Annunzio: Känner på mig, att Adolphus inte är kry. Jag telegraferade tillbaka: Adolphus död. Avled i natt. d'Annunzio svarade: Begrav honom i trädgården. Ordna med gravvård. Då tog jag en sardin, och lade den i staniolpapper och begrov den i trädgården, och så satte jag en vård på graven med inskriptionen: Här vilar Adolphus. d'Annunzio kom tillbaka och frågade:

– Var är min Adolphus' grav?

Jag visade honom graven i trädgården, och han lade massor med blommor på den och stod en lång stund och grät över den.

En av våra fester fick ett tragiskt slut. Jag hade ordnat en tropisk trädgård kring studion med bord för två, dolda bland tjockt lövverk och exotiska växter. Jag var vid denna tid invigd i åtskilliga parisiska kärleksaffärer och kunde därför sammanföra par, som jag visste önskade det, därigenom förorsakande många av fruarna en del bekymmer. Alla gästerna anlände i persiska dräkter, och vi dansade till en zigenarorkester. Bland gästerna voro Henri Bataille och Berthe Bady, goda vänner till mig sedan många år tillbaka. Klockan två på natten satt jag tillsammans med Henri Bataille, som, trots att han alltid varit som en broder för mig, denna kväll talade och behandlade mig helt annorlunda. Och vem skulle i samma ögonblick inträda om inte L.? När han fick se oss tillsammans, rusade han tillbaka till studion, in bland gästerna, begynte inför dem urladda hela sin förbittring mot mig och förklarade, att han skulle avlägsna sig för att aldrig mer återvända.

Hans utbrott dämpade naturligtvis den allmänna glädjen och min stämning förbyttes hastigt från komedi till tragedi.

– Spela Isoldes död, sade jag till Skene, annars blir hela kvällen förstörd.

Jag kastade hastigt på mig en vit dräkt och dansade ända till daggryningen, medan Skene spelade underbarare än någonsin.

Trots att vi voro komplett oskyldiga, ville L. aldrig tro detta. Han svor, att han aldrig ville återse mig. Förgäves bönföll jag, förgäves skrev Bataille, som var ytterst upprörd över händelsen, ett brev till L. Det halp ej.

Han gick endast in på att träffa mig ute i bil. Hans förbannelser ringde i mina öron med klangen av djävulska klockor. Plötsligt tystnade han, öppnade bilens dörr och stötte ut mig i mörkret. Ensam och halvt bedövad vandrade jag i timtal på gatorna. Främmande män gjorde miner åt mig och mumlade tvetydigheter. Hela världen tycktes mig med ens förvandlad till ett groteskt helvete.

Två dagar efteråt fick jag höra, att L. rest till Egypten.

KAPITEL XXV.

Min bäste vän och tröstare under dessa dagar var musikern Hener Skene. Det var en egendomlig människa i så måtto som han föraktade framgång och personlig ärelystnad. Han dyrkade min konst och var endast lycklig, när han spelade för mig. Han var en makalös pianist med nerver av stål. Ofta kunde han spela natten lång för mig, ena gången Beethovens symfonier, andra gången hela Ringen, från "Rhenguldet" till "Götterdämmerung".

I januari 1913 turnerade vi tillsammans i Ryssland. Därunder tilldrog sig något egendomligt. När vi en morgon i dagbräckningen anlände till Kieff, togo vi släde till hotellet. Halvvaken som jag var, såg jag plötsligt, alldeles tydligt, på vardera sidan om vägen, två rader med likkistor, icke vanliga sådana, utan barnkistor. Jag grep Skene i armen.

– Titta, sade jag, alla barnen – alla barnen är döda.

Han försökte lugna mig.

– Där är ju ingenting.

– Vad för slag? Ser du ingenting?

– Nej, ingenting mer än snön – snön som ligger i drivor på vardera sidan om vägen. Du har någon underlig hallucination – du är väl trött.

För att lugna mina nerver tog jag en rysk badstu samma dag. I badstun ligger man på långa träbritsar i ett upphettat rum. Jag låg på en dylik brits, och uppasserskan hade gått ut ett slag, då hettan plötsligt blev mig för stark och jag ramlade från britsen ned på marmorgolvet.

Jag hittades medvetslös och måste föras tillbaka till hotellet. Läkaren efterskickades och konstaterade en lindrig hjärnskakning.

– Ni har hög feber – ni kan omöjligt uppträda i kväll –

– Ja, men jag avskyr att narra publiken, sade jag och envisades att bege mig till teatern.

Det var ett Chopinprogram. Mot slutet av föreställningen sade jag helt tvärt till Skene:

– Spela Chopins begravningsmarsch.

– Varför det då? frågade han. Den har du ju aldrig dansat.

– Jag vet inte – spela den!

Jag yrkade så ivrigt därpå, att han gav vika och jag dansade till begravningsmarschens toner. Jag framställde en varelse, som bär sin döda i sina armar med långsamma, tvekande steg till det sista vilorummet. Jag framställde nedstigandet i graven och slutligen anden, som förlossas ur kroppens fängelse och stiger, stiger mot ljuset – uppståndelsen.

När jag slutat och ridån gick ned, blev det en underlig tystnad. Jag såg på Skene. Han var dödsblek och darrade. Han tog mina händer i sina, de voro iskalla.

– Be mig aldrig spela det mer, sade han. Jag upplevde döden själv. Jag tyckte mig till och med inandas doften av vita blommor – begravningsblommor – och jag såg barns kistor – likkistor –

Vi voro bägge uppskakade, och jag tror, att vi hade en förkänsla av vad som skulle komma.

När vi i april 1913 återvände till Paris, spelade Skene åter begravningsmarschen för mig på Trocadéro vid slutet av en lång föreställning. Efter en lång stunds tystnad, varunder publiken föreföll gripen av vördnad, applåderade man vilt. Några kvinnor gräto – somliga nästan hysteriskt.

Det förflutna, det nuvarande och framtiden äro som en lång väg. Bakom varje krök fortsätter vägen – framtiden ligger där och väntar på oss.

Efter hallucinationen i Kieff hade jag en känsla av någon kommande olycka, som tyngde och kvalde mig. Jag uppträdde några gånger i Berlin, här komponerade jag en dans, framställande en människa som går genom världen och plötsligt krossas under ett fruktansvärt slag, varefter hon sårad och sargad reser sig till nytt hopp.

I Berlin träffade jag mina två barn, som under min turné i Ryssland varit hos Elizabeth. De voro bägge utomordentligt friska och krya och dansade och hoppade av fröjd och levnadslust. Tillsammans återvände vi till Paris och det stora huset i Neuilly.

Ofta stod jag på balkongen och betraktade Deirdre, medan hon komponerade sina danser utan att veta sig iakttagen. "Nu är jag en fågel, och jag flyger så, så, så högt bland molnen" och "Nu är jag en blomma och tittar upp på fågeln och säger så, så, så..." När jag såg hennes utsökta skönhet och grace, undrade jag stundom för mig själv, om hon skulle bli den som skulle förverkliga min skola. Hon var i varje fall min bästa elev.

Även Patrick hade börjat dansa efter en besynnerlig musik, som han själv hittat på. Han ville aldrig låta mig lära honom dansa. – Nej, brukade han allvarsamt svara, Patrick ska dansa Patricks egen dans alldeles själv.

Medan jag bodde här i Neuilly, arbetade i min studio, läste i timtal i biblioteket, lekte i trädgården med mina barn och lärde dem dansa, var jag fullkomligt lycklig och fasade vid blotta tanken på resor, som skulle skilja mig från de mina. Eftersom de för var dag blevo alltmer intagande, krävdes det alltmer mod av mig för att stå ut med att lämna dem. Jag hade alltid profeterat, att där en gång skulle uppenbara sig en stor konstnär, som skulle förena de bägge gåvorna att komponera musik och dans gemensamt, och när min lille gosse dansade, föreföll det mig, som om han möjligen skulle bli den som skulle skapa den nya dans, som skulle födas ut ur den nya musiken.

Jag var förenad med dessa båda ljuvliga barn inte blott med band av kött och blod, utan med ett högre band, konstens. Bägge voro lidelsefullt förtjusta i musik och tiggde att få vara i studion, när Skene spelade och jag arbetade, och de sutto där så stilla och så intensivt uppmärksamma, att deras allvar nästan skrämde mig.

Jag minns en dag, då den store Raoul Pugno spelade Mozart och barnen kommo in på tå och ställde sig på ömse sidor om honom, medan han spelade. När han slutade, stucko de som på överenskommelse sina blonda huvuden in under hans armar och betraktade honom med sådan beundran, att han ryckte till och utbrast:

– Varifrån kommer de här små änglarna – Mozarts änglar? – Och därvid skrattade de, klevo upp i hans knä och gömde ansiktena i han skägg.

Jag betraktade den vackra gruppen med rörelse. Jag anade ej då, hur nära alla tre voro det skuggornas land, från vilket ingen återvänder.

Detta var i mars månad. Jag dansade omväxlande på Châtelet och Trocadéro, men trots att mitt liv i yttre avseende förflöt lyckligt, led jag ständigt under en egendomlig beklämning.

En kväll dansade jag åter på Trocadéro Chopins dödsmarsch, medan Skene satt vid orgeln. Åter kände jag som en isande pust över pannan och förnam i samma ögonblick en stark doft av vita tubarosor och andra begravningsblommor. Deirdre, som, vitklädd och förtjusande, satt i en loge, brast plötsligt i gråt, som om hennes lilla hjärta ville brista, och utropade: – Å, varför ska mamma vara så ledsen?

Detta var första preludierna till den tragedi, som snart skulle göra slut på alla mina förhoppningar om ett naturligt, glädjefyllt liv. Jag tror, att det finns sorger, som döda, fast man till synes fortsätter att leva. Ens kropp släpar sig måhända dödstrött framåt vägen, men hjärtat är krossat – för alltid. Jag har nog hört människor tala om sorgens förädlande inflytande. För min del kan jag blott säga, att dessa få dagar av mitt liv, som föregingo dråpslaget, voro min andes sista. Ända sedan dess har jag blott haft en enda önskan – att fly – att fly – att fly bort från all fasan, och mitt liv har varit en enda sällsam rad av flyktförsök, något i samma stil som den vandrande juden eller den flygande holländaren, och för mig har hela tillvaron sedan varit som ett spökskepp på ett spökhav.

Trots min till synes så lyckliga tillvaro, levde jag, som jag nyss nämnde, under en egendomlig beklämning, ett slags dystra aningar, och ibland kunde jag vakna plötsligt om natten med en stark känsla av fruktan. Jag brukade ha ljuset brinnande om natten, och en natt såg jag i dess matta sken en gestalt i svarta draperier nalkas foten av min säng och betrakta mig med medlidsam blick. Under några ögonblick var jag förstenad av skräck, så vred jag på full belysning, och gestalten försvann, men denna underliga hallucination – den första i sitt slag jag någonsin haft – återkom gång på gång med vissa mellanrum.

Jag plågades så härav, att jag en dag vid en middag hos min goda vän Rachel Boyer, anförtrodde mig åt henne. Hon blev förskräckt och yrkade med sin vanliga vänlighet på att genast få ringa efter en läkare. – Det måste vara något fel med nerverna, sade hon.

Dr René Badet anlände. Jag berättade för honom om mina syner.

– Edra nerver är tydligen överansträngda, ni måste ut på landet en tid.

– Men jag är bunden av kontrakt här i Paris, sade jag.

– Far till Versailles då – det är så pass nära, att ni kan bila in och ut, och luften är mycket stärkande.

Följande dag talade jag härom med barnens snälla sköterska, som blev mycket förtjust. – Det blir så nyttigt för barnen att komma till Versailles, sade hon.

Vi packade alltså våra kappsäckar och skulle just ge oss i väg, när en smärt gestalt i svarta draperade kläder uppenbarade sig vid min grind och sakta kom vandrande uppför gången. Var det mina överansträngda nerver, som spelade mig ett spratt, eller var det samma gestalt som på natten visat sig vid min bädd? Hon kom fram till mig.

– Jag har smugit mig hit, sade hon, bara för att få råka er. Jag har drömt om er på sista tiden, och jag kände, att jag måste få träffa er.

Då kände jag igen henne. Det var den åldriga drottningen av Neapel. Ett par dagar förut hade jag tagit med mig Deirdre för att hälsa på henne.

– Deirdre, vi ska gå och hälsa på en drottning, sade jag.

– Å, då måste jag ha min fina klänning, sade Deirdre. Hon menade en liten klänning, som Poiret gjort åt henne med en mängd broderade volanger.

Jag hade ägnat ganska mycken tid åt att lära henne göra en korrekt hovnigning, och hon var alldeles förtjust. I sista ögonblicket grät hon emellertid och sade:

– Å mamma, jag är så förfärligt rädd att gå och hälsa på en riktig drottning.

Jag förmodar, att stackars lilla Deirdre trodde, att hon skulle upp på ett riktigt hov. Men när hon i det lilla förnäma huset i utkanten av Boulognerskogen föreställdes för den smärta, förfinade damen med sitt vita hår upplagt i flätor som en krona på huvudet, gjorde hon ett modigt försök att utföra sin hovnigning, varpå hon skrattande flög i den öppnade kungliga famnen. Hon kände alls ingen fruktan för drottningen, som var idel godhet och behag.

När hon nu kom på besök i sin långa sorgslöja, förklarade jag för henne, att vi skulle resa till Versailles samt anledningen härtill. Hon sade, att det skulle vara henne ett nöje att följa med oss – det skulle vara ett äventyr. På vägen tog hon med en plötslig rörelse av ömhet mina två småttingar i sin famn och tryckte dem till sitt bröst, men när jag såg de båda blonda huvudena inramade i svart, erfor jag ånyo den sällsamma beklämning, som så ofta på sistone ansatt mig.

I Versailles drucko vi under synnerligen god stämning té tillsammans med barnen, varpå jag följde drottningen tillbaka till hennes bostad. Jag har aldrig träffat en ljuvare, innerligare eller intelligentare varelse än den olyckliga Elisabeths syster.

När jag nästa morgon vaknade mitt i Hôtel Trianons härliga park, voro min fruktan och alla mina onda aningar skingrade. Läkaren hade haft rätt, det var lantluft jag behövde. Ack, om bara den grekiska kören varit där. Den skulle kunnat citera en passus, som går ut på att vi ofta genom att välja motsatt väg för att undvika olyckan vandra rakt i den, liksom den olycklige Oidipus. Om jag aldrig begivit mig till Versailles för att undgå den profetiska dödsvisionen, som förföljde mig, skulle icke mina barn tre dagar senare ha mött sin död på samma väg.

Jag minns den där kvällen så väl, ty jag dansade som aldrig förr. Jag var icke längre en kvinna utan en glädjens låga – en eld – Och som slutnummer efter en rad av extranummer dansade jag till sist "Moment Musical", och medan jag dansade, var det som om något sjönge i mitt hjärta: "Liv och kärlek – högsta hänryckning – allt har jag att giva – allt har jag att giva dem som behöva det". Och det tycktes mig med ens, som om Deirdre sutte på min ena axel och Patrick på den andra, balanserande mot varandra i fullkomlig fröjd och lycka, och när jag, under det jag dansade, såg från den ena till den andra, mötte jag deras skrattande glada barnansikten – barnaleenden – och mina fötter tycktes aldrig tröttna.

Efter föreställningen väntade mig en stor överraskning. Lohengrin, som jag ej träffat efter hans resa till Egypten några månader tidigare, kom in till mig i min klädloge. Han föreföll djupt gripen av min dans och av vårt möte, och han föreslog, att han skulle supera med oss i Augustins rum på Hôtel Champs Elysées. Vi begåvo oss dit och väntade vid det dukade bordet. Tiden gick – en timme gick – han kom ej. Detta gjorde mig oerhört nervös. Trots att jag visste, att han ej rest ensam till Egypten, hade jag känt en stark glädje över att återse honom, ty jag hade alltid älskat honom, och jag längtade att få visa honom hans egen son, som blivit stor och stark och vacker i faderns frånvaro. Men när klockan slog tre och han ej anlänt, bröt jag i bitter besvikelse upp för att återvända till barnen i Versailles.

Ansträngningen under uppträdandet och den långa väntan med ty åtföljande nervositet hade gjort mig alldeles uttröttad, jag kastade mig i sängen och somnade tungt.

Jag väcktes tidigt nästa morgon, när barnen sin vana trogna kommo in till mig och hoppade upp i min säng, skrikande av förtjusning. Sedan åto vi frukost tillsammans, som vi alltid plägade göra.

Patrick var mer än vanligt bullersam och roade sig med att välta omkull stolarna. För varje stol som föll skrek han av glädje.

Då inträffade något egendomligt. Kvällen förut hade någon – vem fick jag aldrig veta – skickat mig tvenne vackert bundna exemplar av Barbey d'Aurevillys arbeten. Jag sträckte ut handen och tog upp en av dessa böcker från bordet bredvid mig. Jag skulle just banna Patrick för hans oväsen, när jag av en slump öppnade boken och min blick föll på namnet Niobe och följande rader:

Belle, et mère d'enfants dignes de toi, tu souriais quand on te parlait de l'Olympe. Pour te punir, les flèches des Dieux atteignirent les têtes dévouées de tes enfants, que ne protégea pas ton sein découvert.

Just i detta ögonblick sade sköterskan: Snälla Patrick, bråka inte så, du stör mamma.

Hon var en vänlig, snäll kvinna, den tåligaste varelse i världen, och hon tillbad båda barnen.

– Å, låt honom vara, utbrast jag, tänk hurudant livet skulle vara utan deras buller.

Och den tanken kom för mig: hur tomt och mörkt skulle inte livet vara utan dem, ty mer än min konst och tusen gånger mer än någon mans kärlek hade de fyllt och krönt mitt liv med lycka. Jag läste vidare:

_Quand il ne resta plus de poitrine à percer que la tienne, tu la tournas avidement du côté d'où venaient les coups... et tu attendis! Mais en vain, noble et malheureuse femme. L'arc des Dieux était détendu et se jouait de toi.

Tu attendis ainsi – toute la vie – dans un désespoir tranquille et sombrement contenu. Tu n'avais pas jeté les cris familiers aux poitrines humaines. Tu devins inerte, et l'on raconte que tu fus changée en rocher pour exprimer l'inflexibilité de ton cœur_ –

Då tillslöt jag boken, ty en plötslig skräck hade huggit sin klo i mitt hjärta. Jag öppnade famnen, ropade båda barnen till mig, och när jag kände dem inneslutna i mina armar, fällde jag plötsligt tårar – jag minns varje ord och rörelse från den där morgonen. Hur ofta har jag ej i sömnlösa nätter ånyo genomlevat varenda detalj därav och hjälplöst undrat, varför icke någon uppenbarelse varnat mig och förhindrat det som skedde.

Det var en mild, mulen morgon. Fönstren stodo öppna utåt parken, där träden stodo i sin första vårblom. För första gången det året kände jag den sällsamma plötsliga fröjd, som brukar komma över oss i tidiga vårdagar, och under intrycket av vårens hänryckning och åsynen av mina rosiga, älskliga, lyckliga barn, fylldes jag av en sådan glädje, att jag plötsligt sprang upp ur sängen och började dansa med dem, medan vi alla tre jublade och skrattade tillsammans. Sköterskan betraktade oss leende.

Plötsligt ringde telefonen. Det var L:s röst – han bad oss komma in till staden för att träffa honom. Jag skulle ta barnen med mig. – Jag vill träffa dem. Han hade ej sett dem på fyra månader.

Jag gladde mig åt att detta skulle medföra den försoning jag längtade efter, och jag viskade nyheten till Deirdre.

– Å, Patrick, ropade hon, vart tror du vi ska fara i dag?

Hur ofta hör jag inte i mina öron den barnsliga rösten: – Vart tror du vi ska fara i dag?

Mina stackars bräckliga, ljuva barn, om jag den dagen vetat vilket grymt öde som väntade er! Vart, vart var det ni foro den dagen?

Då yttrade sköterskan: – Det blir bestämt regn – kanske det är bättre de stannar hemma.

Hur ofta hör jag inte som i en fruktansvärd mardröm hennes stämma och förbannar mig själv, som inte lyssnade till hennes råd. Men jag tänkte på att sammanträffandet med L. skulle i hög grad underlättas, om barnen voro med.

Jag kände nytt hopp och ny levnadslust under bilfärden från Versailles till Paris, medan jag satt med de små varelserna i mitt knä. Jag visste, att när L. finge se Patrick, skulle han glömma all sin personliga motvilja mot mig, och jag drömde, att vår kärlek skulle kunna fortfara och skapa något verkligt stort.

Innan L. reste till Egypten, hade han köpt ett stort område mitt i Paris, där han tänkte bygga en teater för min skolas räkning, en teater som skulle bli en mötesplats och en hamn för alla världens stora konstnärer. Jag tänkte mig, att Duse där skulle finna en lämplig miljö för sin gudomliga konst, och att Mounet-Sully där skulle kunna förverkliga sin länge närda dröm om att få uppföra trilogien "Konung Oidipus", "Antigone" och "Oidipus i Colonnus" i svit.

Allt detta satt jag och tänkte på under den där färden till Paris, och jag kände mig lätt om hjärtat under alla dessa funderingar och förhoppningar. Men det templet skulle aldrig byggas, icke heller skulle Duse finna ett henne värdigt tempel och Mounet-Sully dog utan att någonsin få förverkliga sin dröm om att uppföra Sofokles' trilogi. Varför skall konstnärens hopp nästan alltid vara en ouppfylld dröm?

Det gick som jag väntat. L. var förtjust åt att få se sin lille gosse igen och likaså Deirdre, som han innerligt höll av. Vi åto en mycket trevlig lunch tillsammans på en italiensk restaurang, med spaghetti och chianti, och vi talade åtskilligt om den blivande underbara teatern.

– Det blir Isadoras teater, sade L.

Nej, sade jag, det blir Patricks teater, ty Patrick är den store kompositören, som kommer att skapa framtidens sammanhörande dans och musik.

När lunchen var slut, sade L.: – I dag känner jag mig så väl till mods – ska vi inte gå Salon des Humoristes?

Men jag hade en repetition, varför L. tog med sig vår unge vän H. de S., som befann sig i vårt sällskap, medan jag tillsammans med barnen och deras sköterska återvände till Neuilly, När vi voro utanför porten, sade jag till sköterskan.

– Vill ni komma med in och vänta här tillsammans med barnen?

Men hon svarade: – Nej, jag tror det är bättre vi far hem. De små behöva få vila.

Så kysste jag dem och sade: – Jag kommer också snart. Lilla Deirdre tryckte läpparna mot glasrutan, när hon for. Jag lutade mig fram och kysste rutan på andra sidan mot den punkt, där hon hade sina läppar. Det kalla glaset gav mig en förnimmelse av obehag.

Jag kom in i min stora studio. Det var ännu icke tid för repetitionen. Jag tänkte vila en stund och gick upp på mitt rum, där jag kastade mig på divanen. I rummet stodo blommor och en ask konfekt, som någon skickat till mig. Jag tog en konfektbit och tuggade lättjefullt på den, allt under det jag tänkte för mig själv: – Visst är jag ändå bra lycklig, när allt kommer omkring – kanske den lyckligaste kvinnan i världen. Jag har min konst, framgång, lycka, kärlek, och framför allt mina förtjusande barn.

Där låg jag alltså i godan ro, åt sötsaker och smålog för mig själv – när mina öron plötsligt uppfångade ett underligt skri, som lät, som om det icke hörde jorden till.

Jag vred på huvudet. Det var L. – han vacklade som en drucken. Hans knän veko sig under honom – han föll mitt framför mig och från hans läppar hördes orden:

– Barnen – barnen – är döda.

Jag minns, att en underlig stillhet kom över mig, att jag kände något bränna i halsen, som om jag sväljt glödande kol. Men jag förstod ingenting. Jag talade mycket milt till honom, jag försökte lugna honom, jag sade honom, att detta inte kunde vara sant. Då kommo andra människor in, men jag kunde inte fatta vad som hänt. Så inträdde en svartskäggig herre – man sade mig, att han var läkare. – Det är inte sant, sade han. Jag skall rädda dem.

Jag trodde honom. Jag ville följa med honom, men man höll mig tillbaka. Sedan fick jag veta, att de gjorde så, för att jag ej skulle få veta, att det faktiskt ej fanns något hopp. Man fruktade, att chocken skulle beröva mig förståndet, men vid det laget lyftes jag till ett stadium av exaltation. Jag såg, hur alla gräto runt omkring mig, men själv grät jag ej. Tvärtom kände jag ett oerhört starkt behov att trösta var och en. När jag nu ser tillbaka, är det svårt för mig att förstå min egen underliga sinnesstämning. Befann jag mig verkligen i clairvoyant tillstånd, och visste jag, att döden icke existerar – att dessa två små kalla vaxbilder icke voro mina barn, endast deras avlagda kläder? Att mina barns själar alltfort levde i strålglans och alltid levde?

Blott två gånger kommer detta en moders skri, som man hör likasom utanför sig själv – vid födelsen och vid döden – ty när jag i mina egna händer kände dessa små kalla händer, som aldrig mer skulle trycka mina, hörde jag mitt skri – samma skri jag hört när de föddes. Men varför samma skri, när ändå det ena är den översvinnliga lyckans och den andra sorgens? Jag vet det ej, men jag vet, att de äro desamma. Är det måhända så, att i hela universum finns blott ett enda stort skri, som i sig innesluter sorg, lycka, extas, vånda, skapelsens modersskri?

Hur ofta händer det ej, att vi gå ut på förmiddagen på något obetydligt ärende, möta en svart, dyster, kristen begravningsprocession och rysa och tänka på alla våra kära. Vi vilja inte låta den tanken smyga sig på oss, att en dag skola vi själva vandra som sörjande i en sådan procession.

Ända från min tidigaste barndom har jag alltid känt en stark antipati mot allt som haft med kyrkan eller dess dogmer att skaffa. Läsningen av Ingersoll och Darwin och hednisk filosofi hade ytterligare styrkt denna motvilja. Jag är emot hela den moderna vigselritualen, och jag anser att den moderna formen för begravning är spöklik och ful ända till barbariets gräns. Liksom jag haft mod att vägra att låta mig vigas och vägra att låta döpa mina barn, så vägrade jag nu att låta en kristen begravning förbindas med deras frånfälle. Jag hade en enda önskan – att denna fruktansvärda olycka skulle förvandlas till skönhet. Min sorg var för stor för tårar. Jag kunde inte gråta. Vänner kommo till mig i mängd gråtande. Massor av folk stodo i trädgården och ute på gatan och gräto, men jag kunde ej gråta, jag uttalade bara en livlig önskan, att dessa människor, som kommo svartklädda till mig för att visa mig sin sympati, skulle förvandlas till skönhet. Jag klädde mig ej i svart. Varför skulle man förändra sin dräkt? Jag har alltid ansett sorgdräkt både orimlig och onödig. Augustin, Elizabeth och Raymond förstodo min önskan, de uppförde i studion en väldig sockel av blommor, och när jag kom till medvetande, var det första jag hörde Colonneorkestern, som spelade den underbara klagan ur Glucks "Orpheus".

Men vad det är svårt att på en enda dag förvandla fula instinkter och skapa skönhet. Om jag fått min vilja fram, skulle där ej ha varit några dystra män i svarta hattar, inga hästar, ingenting av den onyttiga, fula pantomim, som gör döden till något skräckfyllt makabert i stället för till exaltation. Hur praktfullt skön var icke Byrons handling, när han brände Shelleys lik på havsstranden. Men jag kunde i hela vår civilisation endast upptäcka det vida mindre tilltalande alternativet i form av ett krematorium.

Vad jag längtade efter en sista förskönande strålglans, när jag skulle skiljas från mina barns och deras älskliga vårdarinnas kvarlevor. Den dagen skall förvisso komma, när intelligentsian här i världen kommer att revoltera mot dessa kyrkans fula riter och skapa och deltaga i en skön och estetiskt tilltalande sista ceremoni över de döda. Redan krematoriet är ett stort framsteg från den sedvänjan att stoppa ned liken i jorden. Det måste vara många som känna likadant som jag, men naturligtvis kritiserades mitt försök att klargöra detta; kritikerna voro en mängd ortodoxa, som ansågo, att emedan jag ville säga farväl åt mina kära i harmoni, färger, ljus och skönhet i stället för att lägga ned dem i jorden till föda åt maskarna, så var jag en hjärtlös och förfärlig kvinna. Hur länge skola vi vänta, tills intelligensen får överhand i oss i livet, i kärleken – och i döden?

Jag kom till den dystra kryptan i krematoriet och såg framför mig kistorna, som inneslöto de gyllene huvudena, de smeksamma, blomlika små händerna, de snabba små fötterna, allt vad jag älskade som nu skulle överlämnas åt lågorna – för att hädanefter ej vara något annat än en handfull stoft.

Jag återvände till studion i Neuilly. Jag hade några obestämda planer på att ta mitt liv. Hur skulle jag kunna fortsätta att leva – sedan jag förlorat barnen? Först småflickornas tilltal, där de stodo runt omkring mig – Isadora, lev för oss – är inte vi också dina barn, väckte mig till uppgiften att lindra dessa barns sorg, som stodo där och gräto ut sina hjärtan över Deirdres och Patricks död.

Om denna sorg drabbat mig tidigare i livet, skulle jag ej kunnat hämta mig efter den. Hade den kommit betydligt senare, skulle det ej ha förefallit mig så förfärligt, men i detta ögonblick, mitt i min fulla livskraft och energi, tog den hela min styrka. Om då en stor kärlek omsvept mig och fört mig bort – men L. besvarade ej min kallelse.

Raymond och hans hustru Penelope skulle resa till Albanien för att där arbeta bland flyktingarna. Han övertalade mig att sluta mig till dem, och jag reste med Elizabeth och Augustin till Korfu. När vi kommo till Milano, där vi skulle tillbringa natten, fick jag samma rum, där jag fyra år tidigare genomlevat så mycken inre kamp före lille Patricks födelse. Sedan dess hade han både blivit född, kommit till mig med änglaansiktet i S:t Markus, som jag sett i min dröm, och sedan ånyo lämnat mig.

När jag åter såg porträttet på väggen och mötte kvinnans dystra blick, som tycktes säga: "Var det inte som jag sade – allt för till döden" – fylldes jag med en sådan obeskrivlig fasa, att jag störtade nedför korridoren och bönföll Augustin att föra mig till ett annat hotell.

Vi avreste med ångaren från Brindisi, och kort efteråt anlände vi en härligt vacker morgon till Korfu. Hela naturen log och strålade, men jag kunde ej finna någon tröst däri. De som voro i mitt sällskap, berättade, att jag i dagar och veckor endast satt och stirrade framför mig. Jag gav ej akt på tiden – jag hade inträtt i ett gråhetens sorgliga land, där ingen vilja till liv eller rörelse existerade. När det gäller den verkliga sorgen, ges det varken rörelse eller uttrycksförmåga för de av sorgen slagna. Liksom Niobe förvandlades till sten, satt jag och längtade efter att utplånas i döden.

L. var i London. Jag tänkte, att om han blott ville komma till mig,

skulle jag kanske slippa loss ur denna hemska dödsliknande coma. Kanske jag skulle återvända till livet, om jag finge känna varma, älskande armar omkring mig.

En dag bad jag att få vara i fred, ingen finge störa mig. Jag lade mig raklång på sängen med armarna korslagda på bröstet – gardinerna voro fördragna och rummet mörkt. Jag hade kommit till förtvivlans yttersta gräns, och om och om igen upprepade jag ett budskap till L.:

– Kom till mig. Jag behöver dig. Jag är döende. Om du inte kommer, så följer jag barnen.

Jag upprepade detta som ett slags litania, gång på gång.

När jag reste mig, märkte jag, att det var midnatt. Jag föll i en plågsam sömn.

Nästa morgon kom Augustin in till mig med ett telegram i handen.

    "För Guds skull sänd mig besked angående Isadora.
    Reser genast till Korfu. L."

Under de följande dagarna tyckte jag mig skymta den första hoppfulla ljusglimten i allt mitt mörker.

L. anlände en morgon, blek och upprörd,

– Jag trodde du var död, sade han.

Därpå berättade han mig, att jag den kvällen jag sänt honom mitt budskap, visat mig for honom som en dimgestalt vid foten av hans säng och tilltalat honom just med de ord jag använt och så många gånger upprepat: – Kom till mig – kom till mig – jag behöver dig – om du inte kommer, dör jag.

När jag fått bevis på denna tankeöverföring mellan oss, kände jag också den förhoppningen, att kärleken skulle driva min förtvivlan på flykten, att jag åter skulle få uppleva den där förnimmelsen, att mina barn skulle komma tillbaka för att trösta mig. Men så skedde ej. Min gränslösa saknad och sorg voro för outhärdliga för L. En förmiddag reste han tvärt sin väg utan att varsko mig på förhand. Jag såg fartyget ånga i väg från ön, och jag visste, att han var ombord. Jag såg det försvinna på det blå vattnet, och än en gång var jag lämnad ensam.

Då sade jag för mig själv: antingen måste jag göra slut på mitt liv med ens, eller också måste jag finna något medel att kunna leva trots den konstanta, gnagande ångest, som förtär mig dag och natt. Ty ideligen, vakande eller sovande, genomlevde jag ånyo den där fruktansvärda förmiddagen, hörde Deirdres stämma: – Vart tror du vi ska fara i dag – hörde sköterskan yttra: – Kanske det vore bäst att de stannade hemma – och hörde mitt eget lidelsefulla genmäle: – Ja, ni har rätt, låt dem stanna inne, snälla ni, låt dem stanna inne, släpp inte ut dem i dag.

Raymond kom dit från Albanien, som alltid fylld av entusiasm. – Hela landet lider nöd. Byarna är ödelagda, barnen svälter. Hur kan du sitta här i din själviska sorg? Kom och hjälp till att ge föda åt barnen och trösta kvinnorna.

Hans vädjan gjorde verkan. Åter satte jag på mig min grekiska tunika och sandaler och följde med Raymond till Albanien. Han arrangerade ett flyktingläger efter synnerligen originella metoder, gick till torget i Korfu och köpte oberedd ull, lastade denna på en liten ångbåt och förde den till Santi Quaranta, flyktingarnas förnämsta hamnstad.

– Ja men, Raymond, invände jag, ska du föda de hungrande med ull?

– Vänta ska du få se, sade Raymond. Om jag tog bröd med mig åt dem, så skulle det bara räcka för i dag, men jag ger dem ull, och det är för framtiden.

Vi landade vid Santi Quarantas klippiga kust, där Raymond organiserat ett slags central. På en skylt lästes: "Den som vill spinna ull får en drachma pr dag".

Snart stodo utmärglade, svältande kvinnor i kö. Med den erhållna förtjänsten kunde de köpa sig gul säd, som grekiska regeringen lät försälja i hamnstaden.

Sedan styrde Raymond sin lilla båt tillbaka till Korfu. Där satte han snickare till att förfärdiga vävstolar och återvände med dem till Santi Quaranta. "Den som vill väva det spunna yllegarnet i mönstrade vävnader får en drachma pr dag."

Massor av hungrande infunno sig, och Raymond försåg dem med mönster från gamla grekiska vaser. Snart sutto vävande kvinnor i en rad längs stranden, och han lärde dem sjunga unisont, under det de vävde. När vävnaderna voro färdiga, befunnos de vara förtjusande sofföverkast, dem Raymond sände till London, där de såldes med 50 % förtjänst. Med denna startade han ett bageri och sålde vitt bröd hälften så dyrt som grekiska regeringen sålde sin säd, och på detta vis fick han sin by på fötter.

Vi bodde i tält vid havet. Varje morgon när solen gick upp, döko vi i havet och summo. Någon gång hade Raymond överskott på bröd och potatis, och då vandrade han över höjderna, bort till andra byar och delade ut brödet till de svältande.

Albanien är ett sällsamt, sorgmodigt land. Här uppfördes det första altaret åt Zeus, dundraren. Han kallades dundraren, ty i detta land förekomma både vinter och sommar ständiga åskväder och våldsamma regnskurar. I sådant oväder traskade vi omkring i våra tunikor och sandaler, och jag kom underfund med att det är betydligt behagligare att bli tvagen av regn än att gå omkring i regnrock.

Jag såg många sorgliga syner. En mor sittande under ett träd med sitt spädbarn i sina armar och tre eller fyra småttingar klamrande sig fast vid henne – alla svältande och hemlösa, hemmet bränt, fadern och maken dödad av turkarna, hjordarna stulna, sådden förstörd. Där satt den stackars modern med sina återstående barn. Många säckar potatis utdelade Raymond till sådana.

Vi återvände trötta till lägret, men en sällsam lyckokänsla började dock smyga sig in i mitt bröst. Mina barn voro borta, men det fanns ju andra – hungrande och lidande – kunde jag inte leva för dessa andra?

Det var i Santi Quaranta, där det inte fanns några hårfrisörskor, som jag första gången klippte av mig håret och kastade det i havet.

När hälsa och kroppskrafter återvände, blev emellertid detta liv bland flyktingarna outhärdligt för mig. Utan tvivel råder stor skillnad mellan en konstnärs och ett helgons liv. Inom mig vaknade konstnärsinstinkterna på nytt. Det var fullkomligt omöjligt, det kände jag, att med mina begränsade medel hejda den eländets översvämning, som representerades av de albanska flyktingarna.

KAPITEL XXVI.

En dag kände jag, att jag ej längre stod ut i detta land av berg, klippor och stormar. Jag sade till Penelope:

– Nu märker jag, att jag inte uthärdar att se allt det här eländet längre. Jag längtar efter att sitta i en moské med en enda stilla lampa. Jag vill känna persiska mattor under fötterna. Jag är trött på de här vägarna. Vill du komma med mig på en liten utflykt till Konstantinopel?

Penelope blev förtjust, vi bytte ut våra tunikor mot vanliga kläder och togo ångbåten till Konstantinopel. Här slogo vi oss ned på Peira Palace Hôtel och tillbragte några dar med att vandra omkring i staden, förnämligast i dess äldsta del med de trånga gatorna. I en smal, mörk gränd pekade Penelope plötsligt på en skylt. Den var avfattad på arabiska, som hon kunde översätta, och den förkunnade, att här bodde en spåkvinna.

– Vi går in, sade Penelope.

Vi kommo in i ett åldrigt hus, och sedan vi vandrat uppför en slingrande trappa och letat oss fram genom vindlande gångar, funno vi i ett rum på husets baksida en gammal käring, hopkrupen över en kittel, ur vilken besynnerliga ångor uppstego. Hon var armeniska till börden, men talade något grekiska, så att Penelope förstod henne. Hon berättade för oss, hur hon under den senaste armeniska massakern i detta rum bevittnat, huru turkarna nedslaktat hennes söner, döttrar och barnbarn ända ned till det minsta spädbarnet. Från den gången hade hon blivit clairvoyant och kunde se in i framtiden.

– Vad ser ni i min framtid? frågade jag henne genom Penelope.

Den gamla blickade en stund in i röken från kitteln och uttalade därpå några ord, som Penelope översatte för mig.

– Hon hälsar dig som solens dotter. Du har blivit sänd till jorden för att skänka glädje åt många människor. Ur denna glädje skall en religion uppstå. Efter många vandringar skall du vid ditt livs slut bygga tempel över hela världen. I tidens fullbordan skall du återvända till denna stad, där du också skall uppföra ett tempel. Alla dessa tempel skola vara helgade åt skönheten och glädjen, emedan du är solens dotter.

Denna poetiska profetia föreföll mig vid den tiden ganska sällsam i det tillstånd av sorg och förtvivlan, vari jag då befann mig.

Därpå frågade Penelope: – Hurudan skall min framtid bli?

Hon svarade något, och jag såg, att Penelope blev blek och tycktes ytterligt uppskrämd.

Vad säger hon? frågade jag.

– Hon säger något otäckt, svarade Penelope. Hon säger, att jag har ett litet lamm, hon menar min gosse, Menalkas. Hon säger: "Du önskar dig ännu ett litet lamm" – det måste vara dottern jag alltid går och hoppas på. Men så säger hon, att denna min önskan aldrig skall gå i uppfyllelse. Hon säger också, att jag snart skall få ett telegram, i vilket det står, att någon som jag älskar är mycket sjuk, och att en annan som jag älskar är nära döden. Och sedan, fortfor Penelope, påstår hon, att mitt liv inte ska bli långt, utan att jag på en högt belägen plats med utsikt över världen skall genomleva min sista meditation och sedan lämna denna sfär.

Penelope var mycket upprörd. Hon gav den gamla pengar, tog avsked, grep mig vid handen och sprang längs gångarna, nedför trappan och ut på gatan, där vi funno en droska, i vilken vi foro tillbaka till hotellet.

När vi trädde in, kom portiern emot oss med ett telegram. Penelope stödde sig på min arm och var nära att svimma. Jag måste leda henne upp på rummet, och där öppnade jag telegrammet. Det löd: "Menalkas mycket sjuk, Raymond mycket sjuk, kom genast".

Stackars Penelope var utom sig. Vi packade hastigt våra koffertar, och jag frågade efter nästa båtlägenhet till Santi Quaranta. Portiern upplyste oss om att en båt skulle avgå i solnedgången. När vi kommo fram till Santi Quaranta, funno vi både Menalkas och Raymond sjuka i feber. Jag gjorde mitt bästa för att övertala Raymond och Penelope att lämna detta dystra Albanien och med mig återvända till Europa. Jag fick skeppsläkaren att utöva sitt inflytande, men Raymond vägrade att lämna sina flyktingar och sin by, och Penelope ville naturligtvis icke överge honom. Jag blev alltså tvungen att lämna dem på den öde klippan, där de bara hade ett litet tält till skydd, medan det blåste full orkan ute.

Ångaren fortsatte till Triest, där min bil mötte på telegrafisk order från mig. Jag skydde passagerarna ombord och flydde hastigt i bilen uppåt Schweiz. Här stannade jag en tid vid Genève-sjön, men överväldigades snart nog av gränslös trötthet och melankoli. Jag förmådde ej längre stanna någon längre tid på en och samma plats utan färdades utan rast och ro i min bil omkring i Schweiz, varefter slutligen en oemotståndlig impuls drev mig tillbaka till Paris. Jag var alldeles ensam, ty umgänge med vem det vara månde skulle varit outhärdligt för mig. Inte ens min broder Augustin, som uppsökt mig i Schweiz, förmådde bryta den förtrollning jag levde i. Till sist hade det gått därhän, att blotta ljudet av en människoröst var mig olidligt. Jag anlände till mitt hem i Neuilly en kväll – stället var övergivet så när som på en gammal man, som tog vård om trädgården och bodde i portvaktsstugan invid gatan.

Jag steg in i min stora studio, och under ett ögonblick återkallade anblicken av mina blåa draperier, min konst och mitt arbete i mitt minne, och jag beslöt försöka återvända därtill. Till den ändan skickade jag efter min vän Hener Skene för att spela för mig, men ljudet av den välkända musiken försatte mig endast i gråtparoxysmer. Det var faktiskt första gången jag kunde gråta. Hela platsen återförde på ett pinsamt sätt i mitt minne de lyckliga dagar jag här upplevat. Jag hade hörselhallucinationer av barnens röster i trädgården, och när jag en dag kom in i det lilla hus, vari de bott, och såg deras kläder och leksaker ligga kringströdda där, bröts jag fullkomligt och insåg, att jag omöjligt kunde bo kvar i Neuilly. I alla fall gjorde jag en kraftansträngning och bjöd dit några vänner på besök.

Men på natten kunde jag ej sova, och då jag visste, att floden flöt farligt nära huset, satte jag mig en dag, oförmögen att längre härda ut i denna atmosfär, i min bil och reste söderut. Först när jag satt i bilen och färdades med en fart av sjuttio eller åttio kilometer i timmen, kunde jag få en stunds befrielse från den obeskrivliga ångesten.

Jag for genom Alperna och ner i Italien samt fortsatte planlöst mina strövtåg. Ena dagen satt jag i en gondol i Venedig och bad gondoliären ro hela natten, andra gången hade jag hamnat i den åldriga staden Rimini. En natt tillbragte jag i Florens, där jag visste att C. bodde; jag kände en stark längtan att skicka bud efter honom, men jag visste, att han nu var gift och hade ett lyckligt hem, varför jag tänkte, att en hälsning endast skulle vålla missförstånd, och avstod.

En dag – jag befann mig då i en liten stad vid havet – fick jag ett telegram av denna lydelse:

    "Isadora, jag vet, att du färdas omkring i Italien. Jag
    ber dig komma till mig. Jag skall göra mitt bästa för
    att trösta dig."

Telegrammet var undertecknat Eleonora Duse.

Jag har aldrig fått veta, hur hon upptäckt, var jag fanns, men när jag såg det magiska namnet, visste jag med ens, att Eleonora Duse var just den människa jag behövde träffa. Telegrammet var avsänt från Viareggio, på andra sidan den halvö, där jag befann mig. Jag satte mig genast upp i bilen, sedan jag skickat ett tacksamt svar till Eleonora och meddelat min ankomst.

Den kväll jag kom fram till Viareggio, stormade det fruktansvärt. Eleonora bodde i en liten villa långt ute på landet, men hon hade lämnat en hälsning på Grand Hôtel och bett mig uppsöka henne.

KAPITEL XXVII.

Nästa förmiddag åkte jag bort för att träffa Eleonora Duse, som bodde i en rosafärgad villa bakom en vingård. Hon kom nedför en av vinrankor höljd gång för att taga emot mig, och hon var som en ljuvlig ängel att skåda. Hon tog mig i famn, hennes underbara ögon strålade emot mig med sådan kärlek och ömhet, att jag kände mig som Dante måste gjort, när han mötte den gudomliga Beatrice i "Paradiso".

Från denna dag bodde jag i Viareggio och hämtade mod från strålglansen i Duses ögon. Hon brukade vagga mig i sina armar och trösta mig, men ej blott trösta, hon tycktes liksom taga sin sorg i sitt eget bröst. Och jag insåg, att om jag hittills ej stått ut med andra människors sällskap, så var det emedan alla spelade komedi, i det de försökte låtsas glömska. Eleonora däremot sade: – Berätta för mig om Deirdre och Patrick.

Och hon fick mig att beskriva deras små vanor och yttranden och visa henne deras fotografier, dem hon kysste och grät över. Hon sade aldrig en enda gång: – Sörj inte mer – utan hon grät med mig. För första gången efter deras död kände jag, att jag inte mer var ensam. Ty Eleonora Duse var en övermänniska. Hennes hjärta var så stort, att det kunde rymma världens sorg, hennes ande den mest strålande som någonsin lyst över denna jordens mörker. När jag vandrade nere vid havet tillsammans med henne, tycktes det mig, att hennes huvud dvaldes bland stjärnorna och hennes händer nådde bergens toppar.

En gång såg hon upp mot bergen och sade till mig:

– Se på Croces stränga, skrovliga sidor, se hur dystra och avskräckande de verka vid sidan av Ghilardones trädklädda sluttningar med de soliga vingårdarna och de härliga blommorna. Men om du ser upp mot toppen av det mörka, skrovliga Croce, så kan du skymta skinande vit marmor, som väntar på bildhuggaren, som skall ge den odödlighet, Ghilardone frambringar bara förnödenheter till människans jordiska behov, Croce till hennes drömmar. Sådant är konstnärens liv – mörkt, dystert, tragiskt, men det äger ändå den vita marmorn, varur människans drömmar framspringa.

Eleonora älskade Shelley, och mot slutet av september, när en och annan blixt kunde lysa fram över de dystra vågorna och stormen tjöt, brukade hon peka utåt havet och säga:

– Se – Shelleys aska lyser – där är han – där går han på havet.

Eftersom jag på hotellet plågades av stirrande främlingar, hyrde jag en villa. Men vad var det som förmådde mig att välja ett sådant ställe? Ett stort, rött tegelstenshus, djupt begravet mellan sorgmodiga furor och omslutet av en hög mur. Och om dess yttre var dystert, präglades det inre av en melankoli, som trotsar all beskrivning. Huset hade, enligt en sägen, varit bebott av en dam, som efter en olycklig kärlek till en person av mycket hög rang vid österrikiska hovet – somliga påstodo Franz Joseph själv – dessutom fått uppleva den olyckan att se sin son, frukten av deras förbindelse, bli vansinnig. Högt upp i villan fanns ett litet rum med tillbommade fönster, väggarna målade i fantastiska mönster och en liten fyrkantig öppning i dörren, genom vilken mat tydligen räckts in till den unge mannen, när han blev våldsam. På taket fanns en stor öppen loggia, som på ena sidan vette mot havet och på den andra mot bergen.

Denna dystra boning, som innehöll minst sextio rum, hade jag fått idén att hyra. Jag tror det var den täta furuskogen och den underbara utsikten från loggian, som tilltalade mig. Jag frågade Eleonora, om hon ej skulle vilja bo där tillsammans med mig, men hon avböjde hövligt mitt förslag, och när hon flyttade in från sin sommarvilla, slog hon sig ned i ett litet vitt hus i närheten.

Duse hade en särskild egenhet i fråga om sin korrespondens. Om man var i utlandet, brukade hon bara då och då under loppet av en tre år skicka en ett telegram, men bodde man i hennes närhet, skickade hon nästan varje dag en förtjusande liten hälsning, ibland två eller tre gånger om dagen, varefter vi brukade mötas och promenera tillsammans vid havsstranden. Då plägade Duse säga:

– Den tragiska Dansen promenerar tillsammans med den tragiska Musan.

En dag vandrade Duse och jag nere vid havet, när hon plötsligt vände sig mot mig. Den nedgående solens strålar bildade en eldröd gloria kring hennes huvud. Hon betraktade mig länge och med en underlig blick.

– Isadora, sade hon med halvkvävd stämma, sök aldrig lyckan mer. Du bär på din panna det märke, som är de stora olyckligas här på jorden. Det som nu hänt dig är bara prologen. Fresta inte ödet mer.

Å, Eleonora, om jag blott lytt din varning! Men Hoppet är en svår växt att ta död på; hur många grenar som än brytas av och fördärvas, så växa där alltid fram nya skott.

Duse var vid denna tid en praktfull människa, mitt i blomman av sin ålder och sin intelligens. När hon vandrade på stranden, tog hon långa steg – hon gick olikt alla andra kvinnor jag sett. Hon bar aldrig korsett, och hennes figur, som nu var mycket stor och fyllig, skulle gjort en modeexpert förtvivlad, men präglades likväl av ädelt majestät. Allting hos henne bar vittne om hennes stora, plågade ande. Ofta läste hon för mig ur de grekiska tragöderna eller ur Shakespeare, och när jag hörde henne läsa upp vissa rader ut Antigone, tänkte jag på hur brottsligt det var, att icke världen fick bevittna denna ståtliga tolkning. Det är icke sant, att Duses långa bortovaro från scenen mitt under hennes konsts mognaste år berodde på olycklig kärlek eller något annat sentimentalt motiv, som en del människor älskat att tro, inte ens på klen hälsa. Utan hon saknade det stöd och det kapital, som skulle hjälpt henne att föra fram sin konst på det sätt hon önskade. Det är hela den enkla, beklämmande sanningen. Den värld, som "dyrkar konsten", lät denna världens största skådespelerska i femton långa år förtäras av ensamhetskänsla och fattigdom. När Morris Gest äntligen kom underfund med detta och ordnade en turné med henne genom Amerika, var det för sent – hon avled därunder, mitt i sin vemodiga strävan att samla de pengar hon behövde för sitt arbete – de pengar på vilka hon väntat i alla dessa långa år.

Jag hyrde ett stort piano och telegraferade därefter till min trogne vän Skene, som genast kom till mig. Eleonora var lidelsefullt förtjust i musik, och varje kväll spelade han Beethoven, Chopin, Schumann och Schubert för henne. Ibland brukade hon med sin låga, utsökt vackert klingande stämma sjunga sin älsklingssång: "In questa tomba obscura, laschia mia pianga", och vid de sista orden – "Ingrata – Ingrata" – uttryckte hennes röst och hennes blick sådan djup sorg och sådan förebråelse, att man ej kunde bevittna henne utan tårar.

En kväll i skymningen steg jag plötsligt upp, bad Skene spela och dansade för henne Adagio ur Beethovens Sonate Pathétique. Det var första gången jag dansat sedan 19 april, och Duse tackade mig genom att ta mig i famn och kyssa mig.

– Isadora, sade hon, vad gör du här? Du måste återvända till din konst. Det är din enda räddning.

Hon visste, att jag några dar tidigare mottagit kontrakt rörande en turné i Sydamerika.

– Du skall göra det, bad hon enträget. Om du visste, vad livet är kort, och hur många år som kanske väntar dig av ennui, ennui, ingenting annat än ennui. Fly från sorg och ennui – fly!

– Fuir! Fuir! sade hon, men mitt hjärta var alltför tungt. Jag kunde dansa för Eleonora, men att uppträda för allmänheten föreföll mig otänkbart. Hela min varelse var alltför plågad – vartenda hjärteslag ropade på mina barn. Så länge jag var tillsammans med Eleonora, var jag tröstad, men natten i den ensamma villan med ekon i alla dess tomma, dystra rum, tillbragte jag i väntan på morgonen. Då brukade jag stiga upp och simma utåt havet. Jag tänkte för mig själv, att jag skulle simma så långt, att jag icke skulle kunna komma tillbaka, men min kropp vände alltid av sig själv om mot land – sådan är livets kraft i en ung människa.

En grå höstafton vandrade jag ensam framåt sandstranden, då jag plötsligt, alldeles framför mig, fick se mina barns, Deirdres och Patricks, gestalter, hand i hand. Jag ropade på dem, men de sprungo skrattande framför mig, precis lagom utom räckhåll för mig. Jag sprang efter dem – ropade – ropade – men plötsligt försvunno de i ett töcken av havsskum. En förfärlig fruktan överföll mig. Denna syn – var jag sinnesrubbad? Under några ögonblick hade jag en bestämd känsla av att jag hade ena foten över den skiljegräns, som går mellan galenskap och sunt förstånd. Jag såg hospitalet framfor mig – det fruktansvärt enformiga livet – och i bitter förtvivlan föll jag på mitt ansikte och grät högt.

Jag vet inte hur länge jag legat där, när jag kände en vänlig hand på mitt huvud. Jag såg upp och varseblev vad jag först trodde var en av de sköna, kontemplativa figurerna i Sixtinska kapellet. Han stod där framför mig och sade:

– Varför gråter ni alltid? Är det ingenting jag kan göra för er?

Jag såg upp.

– Jo, svarade jag. Rädda mig! Rädda mer än mitt liv – mitt förstånd. Ge mig ett barn.

Den aftonen stodo vi på taket på min villa och sågo solen gå ned och månen försilvra bergets marmorsida. Och jag kände, att jag var räddad, återförd till livet och kärleken.

När jag nästa dag berättade alltsammans för Eleonora, föreföll hon ej det minsta förundrad. Konstnärer leva så oavlåtligt i sagans och fantasiens värld, att det syntes henne helt naturligt, att Michelangelos yngling skulle komma från havet och trösta mig. Och fast hon avskydde att träffa främlingar, tillstadde hon till och med i nåder, att jag finge föreställa min unge Angelo för henne, och vi besökte tillsammans hans ateljé – han var nämligen skulptör.

– Tror du verkligen han är ett geni? frågade hon mig, sedan vi tagit hans arbeten i skärskådande.

– Utan minsta tvivel, svarade jag. Han blir förmodligen en andre Michelangelo.

Ungdomen är underbart elastisk. Ungdomen tror allt, och jag trodde nästan, att min kärlek skulle kuva min sorg. Jag var för övrigt så trött av den oavlåtliga smärtan. Det var en av Victor Hugos dikter, som jag ständigt brukade läsa, och till sist lyckades jag övertyga mig själv: – Ja, de ska komma igen, de väntar bara på att få komma igen till mig. Men ack, denna illusion räckte ej länge.

Det visade sig, att Angelo tillhörde en korrekt italiensk familj och var förlovad med en ung flicka, som tillhörde en annan korrekt italiensk familj. Detta hade han ej sagt mig, men en dag förklarade han alltsammans i ett brev och bjöd mig farväl. Jag var emellertid ej det minsta ond på honom. Jag kände, att han räddat mitt förstånd, och jag visste, att jag ej längre var ensam. Från detta ögonblick begynte för mig en period av intensiv mysticism. Jag hade en känsla av att mina barns andar dvaldes i min närhet – att de skulle återvända för att trösta mig här på jorden.

När hösten nalkades, flyttade Eleonora till sin våning i Florens, och även jag övergav min dystra villa. Först for jag till Florens och därpå till Rom, där jag ämnade tillbringa vintern. Julen tillbragte jag i Rom. Det var ganska vemodigt, men jag sade till mig själv: – Jag ligger åtminstone inte i graven och sitter inte på dårhus – jag är här. Och min trofaste vän Skene stannade kvar hos mig. Han gjorde aldrig en fråga, han hyste aldrig ett tvivel – skänkte mig bara sin vänskap och beundran – och sin musik.

Rom är en makalös stad för en sjuk själ. Vid en tidpunkt, då Atens bländande ljus och fulländning skulle gjort min smärta desto intensivare, var Rom för mig ett läkemedel med sina stora ruiner, sina gravar och inspirerade monument, staden som skådat så många döda släkten. I synnerhet älskade jag att vandra på Via Appia i den tidiga morgonen, när vinkärrorna mellan två långa rader av gravar kommo in från Frascati med sina sömniga kuskar vilande mot vintunnorna som trötta fauner. Då tycktes det mig, som om tiden upphört att finnas till. Jag var som en ande, som vandrat på Via Appia i tusen år med Campagnans väldiga vidder omkring mig och Rafaels väldiga himlavalv ovanför mig. Ibland sträckte jag armarna mot denna himmel och dansade framåt vägen – en tragisk figur mitt ibland gravar.

På kvällen brukade Skene och jag gå ut och stannade ofta framför de många källor, som oupphörligt flyta fram ur springor och skrevor i berget. Jag älskade att sitta där bredvid och höra vattnet plaska och porla. Ofta kunde jag sitta där och gråta tyst för mig själv, medan min milde följeslagare höll min hand i stilla medlidande.

Ur dessa sorgsna sysselsättningar väcktes jag en dag av ett långt telegram från L., som i min konsts namn besvor mig att återvända till Paris. Under inflytande av detta budskap satte jag mig på tåget och reste till Paris. På vägen passerade vi Viareggio. Jag såg taket på den röda tegelstensvillan bland furorna och tänkte på de månader av omväxlande förtvivlan och hopp, som jag där tillbragt, samt på min underbara väninna Eleonora Duse, som jag nu lämnade.

L. hade ställt i ordning åt mig en magnifik våning på Hôtel Crillon med

utsikt över Place de la Concorde och fylld med blommor. När jag talade om min upplevelse i Viareggio för honom och min underliga dröm om barnens pånyttfödelse, dolde han ansiktet i sina händer och yttrade efter något som föreföll att vara en inre strid:

– Jag kom till dig första gången år 1908 för att hjälpa dig, men då förde oss vår kärlek till sorg och förtvivlan. Nu skola vi skapa din skola, sådan du vill ha den, och bereda litet lycka åt andra i denna sorgsna värld.

Därpå berättade han för mig, att han köpt det stora hotellet i Bellevue med dess mot Paris vettande terrasser och dess mot floden sluttande trädgård och rum för ettusen barn. Det berodde bara på mig, om skolan skulle existera för all framtid.

– Om du är villig att lämna åsido alla personliga känslor och för den närvarande tiden bara leva för en idé, sade han.

Och tänkande på hur mycket sorg och hur många katastrofer detta liv bragt mig, medan endast och allenast min Idé lyst ljus och obesmittad ovan alltsammans, gick jag in härpå.

Nästa morgon besökte vi Bellevue, och från denna dag började dekoratörer och tapetserare att under min ledning i hast förvandla det tämligen banala hotellet till ett tempel åt "Framtidens dans".

Femtio nya aspiranter utvaldes efter en tävlan i Paris, och vidare hade jag eleverna från den första skolan samt lärarinnorna.

Danssalarna voro det forna hotellets matsalar, prydda med mina blåa draperier. Mitt i det långa rummet byggde jag upp en plattform, varifrån trappsteg ledde ned; denna plattform skulle användas av åskådare eller av de författare, som där ibland avprovade sina verk. Jag hade kommit till den slutsatsen, att enformigheten och långtrådigheten i en vanlig skola delvis bero på att alla golv ligga på samma nivå. Mellan flere av rummen lät jag därför göra små gångar, som förde upp på ena sidan och ned på den andra. Matsalen ordnades som underhusets sal i Londons parlamentshus med rader av säten, som placerades ovanför varandra på ena sidan, och där lärarinnorna och de äldre barnen sutto på de högsta platserna och de mindre barnen nedanför.

Mitt under detta jäktande, rörliga liv samlade jag än en gång ihop med att giva undervisning, och barnen lärde sig med förvånande snabbhet. Tre månader efter skolans öppnande hade de gjort sådana framsteg, att de blevo föremål för alla konstförståndigas beundran och förvåning. Lördagen var Konstnärernas dag. En offentlig föreläsning för konstnärer hölls på förmiddagen mellan klockan elva och ett, varefter med L:s sedvanliga frikostighet en präktig lunch serverades för både konstnärer och barn. När vädret blev varmare, dukades lunchen i trädgården, och efter det man ätit, gjordes det musik, reciterades dikter och dansades.

Rodin, vilkens hus låg på höjden mitt emot, i Meudon, kom ofta och hälsade på oss. Han brukade sitta i danssalen och göra skisser av de unga flickorna och barnen, medan de dansade. En gång sade han till mig:

– Om jag bara haft sådana modeller, när jag var ung! Modeller som kunna röra sig och det till på köpet efter naturens och harmoniens lagar. Jag har haft vackra modeller, det är sant, men aldrig någon som förstod rörelsens vetenskap så som edra elever gör.

Jag köpte mångfärgade capes åt barnen, och när de gingo ut på promenad i skogen eller dansade och sprungo, sågo de ut som en skara vackra fåglar.

Jag trodde, att denna skola på Bellevue skulle bli beständig, och att jag där skulle tillbringa återstoden av mitt liv samt där lämna kvar resultatet av min verksamhet.

I juni gåvo vi en festföreställning på Trocadéro. Jag satt i en loge och såg på hur mina elever dansade. Vid vissa punkter i programmet reste sig publiken och skrek av förtjusning och glädje. På slutet applåderade de i det oändliga utan att vilja avlägsna sig. Jag tror, att denna ovanliga förtjusning för barn, som ingalunda voro tränade dansörer eller artister, var entusiasmen inför hoppet om någon ny rörelse inom mänskligheten, som jag obestämt anat. Sådana voro gesterna i Nietzsches syn:

"Zaratustra dansaren, Zaratustra den lätte, som vinkar med vingarna, redo till flykt, vinkar till alla fåglar, färdig och redobogen, salig och lätt om hjärtat."

Detta var de som en gång i framtiden skulle dansa Beethovens Nionde symfoni.

KAPITEL XXVIII.

Det dagliga livet på Bellevue började med ett glädjeutbrott på morgonen. Små fötter hördes rusa längs korridorerna, barnröster hördes sjunga. När jag kom ned, fann jag dem alla i danssalen, och när de fingo syn på mig, ropade de alla: – Godmorgon, Isadora! Vem kunde vara dyster och nedslagen i en sådan atmosfär? Och fast jag ofta, när jag förgäves spanat efter två små ansikten bland dem, kunde gå till mitt rum för att få gråta ut i ensamheten, lyckades jag ändå varje dag samla ihop mod till att undervisa dem, och deras obeskrivligt älskliga och graciösa dans gav mig en viss levnadslust på nytt.

År 100 f.Kr. låg på en av Roms kullar en skola, känd under namnet "Seminarium för Roms dansande präster". Eleverna i denna skola utvaldes ur den högsta aristokratien, och icke blott detta, de måste var och en äga ett stamträd, som sträckte sig många hundra år tillbaka i tiden, och ingen fläck skulle finnas å detsamma. Fast de inhämtade undervisning i konst och filosofi, var dock dansen deras förnämsta uttrycksmedel. Under alla årets fyra årstider uppträdde de på teatern. Vid dessa tillfällen vandrade de från sin kulle ned till Rom, där de deltogo i vissa ceremonier och dansade för folket till allas uppbyggelse, som sågo dem. Dessa gossar dansade med sådan lycksalig hängivelse och renhet i sitt uppträdande, att deras dans verkade som balsam och stimulans på sjuka själar. Det var något i denna stil jag drömde om, när jag först grundade min skola, och jag trodde, att Bellevue, där det låg på ett Akropolis i Paris' grannskap, skulle kunna få samma betydelse för denna stad och dess konstnärer som de dansande prästernas skola fått för Rom.

Varje vecka kom en skara konstnärer med sina skissböcker till Bellevue, ty skolan hade redan börjat ge uppslag till hundratals skisser, och många bilder med dansande gestalter, som finnas än i dag, ha sina modeller därifrån. Jag tänkte mig, att denna skola skulle skapa ett nytt förhållande mellan konstnären och hans modell, så att modellerna inte längre skulle vara de stackars små stumma fiskar man brukar få se i konstnärernas ateljéer, utan levande ideal av livets mest fullkomnade uttrycksformer – allt detta genom anblicken av mina elever, där de rörde sig till Beethovens eller César Francks musik, agerade den dansande kören i de grekiska sorgespelen eller reciterade Shakespeare.

Dessa mina förhoppningar stärktes yttermera av att L. nu tycktes tänka sig möjligheten av att återupptaga teaterbygget, som blivit avbrutet på ett så sorgligt sätt, uppe på Bellevuehöjden samt av denna byggnad skapa en festteater, dit parisarna skulle komma på stora högtidsdagar, och vilken skulle ytterligare utrustas med en symfoniorkester.

Än en gång tillkallade han arkitekt Louis Sue; teaterns miniatyrmodeller, som en gång förkastats, ställdes åter upp i biblioteket, och grundmurarna utmärktes. Här i denna teater hoppades jag få förverkliga min dröm om att sammanföra musikens, tragediens och dansens konst i deras ädlaste former. Här skulle Mounet-Sully, Eleonora Duse eller Suzanne Després spela Oidipus eller Antigone eller Elektra, medan mina elever skulle vara den dansande kören. Här hoppades jag även få fira Beethovens hundraårsminne med Nionde symfonien och ett tusen av mina elever. Jag föreställde mig den dag, då barnen skulle komma i en ringlande rad nedför kullen, embarkera på flodångaren, stiga i land vid Invaliddômen, fortsätta sin heliga procession till Panthéon och där högtidlighålla någon stor statsmans eller hjältes minne.

Varje dag tillbragte jag timmar med att undervisa eleverna, och när jag blev för trött att stå, lade jag mig på en soffa och fortfor att undervisa dem medelst arm- och handrörelser. Min uthållighet, när det gällde undervisning, föreföll ibland att gränsa till det oförklarliga. Jag behövde blott räcka ut händerna mot barnen, så dansade de. Det var icke, som om jag lärde dem dansa, utan snarare, som om jag för dem öppnade en väg, på vilken dansens egen ande utgöts över dem.

Vi planlade en föreställning av Euripides' Backanterna, och min bror Augustin, som skulle spela Dionysos' roll och kunde den utantill, brukade läsa den för oss varje kväll eller också något av Shakespeares skådespel eller Byrons "Manfred". d'Annunzio, som var full av entusiasm för skolan, kom ofta och åt lunch eller middag tillsammans med oss.

Den lilla gruppen elever från den allra första skolan, som nu voro högväxta unga flickor, hjälpte mig undervisa de minsta, och det var för mig en rörande syn att se den stora förändring, som ägt rum med dem, och den säkerhet och kunskap, med vilken de fortplantade mina lärdomar.

Men i månaden juli detta året 1914 föll en underlig beklämning över världen. Jag kände den, och även barnen kände den. När vi stodo på terrassen och blickade ut över Paris, voro barnen ofta tysta och nedslagna. Väldiga svarta moln skockade sig på fästet. En hemsk stillhet tycktes hänga över landet. Jag förnam den, och det förgföll mig, som om rörelserna från det barn jag bar voro svagare och icke så tydligt förnimbara som de förras varit.

Förmodligen var jag också trött av mina ansträngningar att omsätta sorg och saknad i nytt liv, och allt eftersom juli månad skred framåt, föreslog L., att vi skulle skicka hela skolan till England, för att ungdomarna skulle få tillbringa ferierna på hans gods i Devonshire. En förmiddag kommo de alltså allesammans introppande två och två för att säga farväl åt mig. De skulle tillbringa augusti vid kusten och återvända i september. När de alla rest, tycktes huset så märkvärdigt tomt, och trots mina ansträngningar blev jag ett rov för en djup nedslagenhet. Jag var ytterligt trött och kunde i långa timmar sitta på terrassen, från vilken man såg ut över Paris. Starkare och starkare blev den förnimmelsen, att någon fara hotade österifrån.

En morgon kom det dystra budskapet om mordet på Calmette, vilken nyhet försatte hela Paris i ett tillstånd av oro och ängslan. Det var en tragisk händelse, ett förebud till det stora sorgespelet. Calmette hade alltid varit min konst och min skola en tillgiven vän, och jag blev mycket uppskakad och bedrövad över nyheten.

Jag kände mig rastlös och full av farhågor. Nu när barnen voro borta, föreföll Bellevue så stort och stilla, och den väldiga danssalen var så melankolisk. Jag försökte lugna min nervositet med tanken på att mitt barn snart skulle födas, eleverna skulle komma tillbaka, och Bellevue skulle åter bli en medelpunkt för liv och glättighet, men timmarna släpade sig fram, ända tills Dr Bosson, som för tillfället gästade oss, en dag kom in vit i ansiktet med en tidning i handen, i vilken jag skymtade rubrikerna med nyheten om mordet på ärkehertigen. Sedan kommo rykten och därpå vissheten om krigsutbrottet. Hur sant är det ej, att kommande tilldragelser kasta skuggor framför sig. Nu visste jag, att den mörka skuggan, som jag känt hänga över Bellevue under senaste månaden, var just kriget. Medan jag planerat en teaterkonstens renässans och fester av olika slag, hade andra krafter planerat krig, död och förödelse, och vad betydde min ringa kraft mot alla dessa makters anstormning?

Den första augusti kände jag de första födslosmärtoma. Under mina fönster ropades nyheten om mobiliseringen ut. Det var en het dag, och fönstren stodo öppna. Mina skrik, mina kval, min vånda ackompanjerades av trummornas muller och tidningsförsäljarnas rop.

Min väninna Mary ställde in en vagga, klädd med vitt musslin, i mitt rum. Jag höll blicken fäst på vaggan. Jag var övertygad om att Deirdre eller Patrick skulle komma tillbaka till mig. Trummandet fortfor. Mobilisering – krig – krig. Är det krig? undrade jag. Men mitt barn måste födas, och det var så svårt för honom att komma in i världen. En främmande läkare intog dr Bossons plats, vilken fått order att sluta sig till armén och nödgats avresa. Läkaren sade oavbrutet: Courage, Madame! Hur kan man säga "Courage" till en stackars människa, som sönderslites av plågor? Det hade varit vida bättre, om han sagt: – Glöm, att ni är kvinna, att ni bör uthärda smärtan ståndaktigt och alla sådana där dumheter, glöm allt sådant och bara skrik, tjut, vråla! – Ännu bättre hade det varit, om han varit mänsklig nog att ge mig litet champagne. Men denne läkare hade sitt eget system, och det var att säga: – Courage, Madame! Sköterskan var nervös och sade ständigt: – Madame, c'est la guerre – c'est la guerre. Jag tänkte för mig själv: – Mitt barn blir en gosse, men han är för liten att gå ut i krig.

Äntligen hörde jag gossens skrik – han skrek – han levde. Hur stor min skräck och fasa än varit under detta fruktansvärda år, försvann det nu alltsammans i ett stort övermått av glädje. Sorg och tårar, lång väntan och smärta, allt uppvägdes av detta enda stora fröjdeögonblick. Sannerligen, finns det en Gud, måste han vara en stor regissör. Alla dessa långa timmar av sorg och fruktan förvandlades till glädje, när de lade det vackra gossebarnet i min armar.

Men trummorna fortsatte. Mobilisering – krig – krig.

– Är det? tänkte jag. Vad bryr jag mig om det? Mitt barn är här, tryggt i mina armar. Låt dem kriga – vad bryr jag mig om det?

Så egoistisk är människans glädje. Utanför mitt fönster sprang man fram och tillbaka – röster hördes – kvinnor gräto – det ropades – mobiliseringen diskuterades – men jag höll mitt barn i mina armar, och mitt under den allmänna förödelsen vågade jag känna mig bottenlöst lycklig, lyftad till himlarna i överjordisk fröjd över att åter hålla mitt eget barn i mina armar.

Kvällen kom. Det var fullt med folk i rummet, som gladde sig åt barnet, som vilade på min arm. – Nu blir du glad igen, sade man.

En efter en lämnade de mig, och jag blev ensam med den lille. Jag viskade: – Vilkendera är du, Deirdre eller Patrick? Du har kommit tillbaka till mig. Plötsligt stirrade det lilla livet på mig, flämtade, som om det kippade efter andan, varpå en lång visslande suck hördes från hans kallnande läppar. Jag kallade på sköterskan, hon kom, såg, ryckte förfärad till sig barnet, och i andra rummet hörde jag rop på oxygen – varmt vatten –

Efter en timmes pinsam bidan kom Augustin in och sade:

– Stackars Isadora – ditt lilla barn – är dött –

Jag tror, att jag i det ögonblicket nådde höjden av det lidande jag skulle genomgå på jorden, ty i denna död var det, som om de andra på nytt dött – det var en upprepning av den första våndan – med någonting tillagt.

Min vän Mary kom in och lyfte gråtande ut den lilla vaggan. I nästa rum hörde jag de hammarslag, som tillslöto den lilla lådan, vilken blev min stackars lilles enda vagga. Dessa hammarslag tycktes i mitt hjärta anslå den högsta förtvivlans sista toner.

En vän kom till mig och sade: – Vad betyder din personliga sorg? Kriget har redan skördat hundratals offer – sårade och döende kommer redan tillbaka från fronten. För mig blev det helt naturligt att låta Bellevue inredas till sjukhus.

Ty under dessa dagar kände alla samma entusiasm. Det härliga budskapet om tappert motstånd, den underbara entusiasmen, som skulle resultera i miltals förött land och dito begravningsplatser – vem kan säga, om allt detta var rätt eller orätt? I närvarande stund förefaller det alltsammans att ha varit ganska gagnlöst, men hur kunna vi bedöma det? Och Romain Rolland sitter i Schweiz, höjd över det alltsammans, och nedkallar över sitt bleka, tankfulla huvud somligas förbannelser och andras välsignelser.

Från det ögonblicket voro vi emellertid alla eld och låga, och till och med konstnärerna sade: – Vad spelar konsten för roll? Pojkarna ger sina liv, soldaterna ger sina liv – vad betyder då konsten? Och om jag haft någon fungerande intelligens på den tiden, skulle jag ha sagt: – Konsten är större än livet – och då skulle jag ha stannat i min studio och skapat konst. Men jag följde med återstoden av världen och sade: – Ta alla dessa bäddar, ta hela detta hus, som skapades åt konsten, och gör det till ett lasarett för de sårade.

En dag kommo tvenne bårbärare in i mitt rum och frågade, om jag hade lust att se mitt lasarett? Som jag ej förmådde gå, buro de mig på en bår från rum till rum. I vartenda rum såg jag, att mina basreliefer med backanter och dansande fauner och nymfer och satyrer blivit nedtagna från väggarna tillika med mina draperier och gardiner, och i stället för basrelieferna hade billiga förgyllda krucifix satts upp, sådana som furnerades av en katolsk firma, som fabricerade och utsände tusentals under kriget. Jag tyckte, att rummet borde ha gjort ett bra mycket gladare intryck på de stackars soldaterna i dess förra skick.

I min underbara danssal hade de blå draperierna försvunnit och där stodo ändlösa rader med sängar och väntade på de sårade. Mitt bibliotek, där skalder stått på hyllorna för de invigdas räkning, hade nu förvandlats till operationssal, som väntade sina martyrer. I mitt dåvarande klena tillstånd greps jag djupt av allt detta. Jag kände, att Dionysos blivit fullständigt besegrad. Detta var Kristi regemente efter korsfästelsen.

Kort efter detta fick jag höra de första tunga stegen av dem som buro in sårade på bårar.

Bellevue! Mitt Akropolis, som skulle blivit en inspirationens källa, en akademi för det högre liv, som skapas ur filosofi, poesi och stor musik. Från denna dag försvunno konst och harmoni, och inom dina väggar hördes mina första skrik – den sårade moderns och barnets, som skrämts bort från denna värld av krigstrumman. Mitt konsttempel hade förvandlats till ett martyrskapets Golgata och till sist till ett blodigt slakthus med sår och död. När jag tänkt på tongångar av himmelsk musik, funnos där blott rasande skrik av smärta.

Bernard Shaw säger, att så länge människor tortera och döda djur och äta deras kött, skola vi fortfarande ha krig. Jag tänker, att alla sunda, förstående människor skola dela hans åsikt. Barnen i min skola voro samtliga vegetarianer och blevo starka och sköna på en diet av frukt och grönsaker. När jag under kriget ibland hörde de sårades skrik, tänkte jag på djurens skrik i slakthuset, och jag kände med mig, att så som vi plåga dessa stackars försvarslösa djur, så plåga gudarna oss. Vem kan älska det fruktansvärda, som kallas Krig. Men köttätarna känna förmodligen behov av att döda – fåglar och djur, de älskliga rådjuren – rävjakter.

Slaktaren med sitt blodiga förkläde står för blodsutgjutelse och död. Varför inte? Från att skära av halsen på en ung kalv till att skära av strupen på våra bröder och systrar är bara ett steg. När vi själva äro hundratals mördade djurs gravar, hur kunna vi då vänta några idealförhållanden på jorden?

När jag kunde flyttas, lämnade Mary och jag Bellevue och begåvo oss till kusten. Vi färdades genom krigszonen, och när jag uppgav mitt namn, behandlades vi med den största förbindlighet. När en skiltvakt yttrade: – Det är Isadora, låt henne passera, tyckte jag det var den största ära, som någonsin bevisats mig.

Vi kommo till Deauville och tog rum på Hôtel Normandie. Jag var trött och sjuk och gladde mig åt denna fridens boning. Men veckor förflöto, och jag befann mig alltjämt i ett oroväckande tillstånd av svaghet, så att jag nätt och jämnt kunde gå ned på stranden och inandas den salta havsluften. När jag till sist kom underfund med att jag verkligen var sjuk, skickade jag till sjukhuset efter läkaren.

Till min häpnad infann han sig icke, utan sände ett undvikande svar, och då jag ej hade någon som passade upp på mig, blev jag kvar på Hôtel Normandie, alltför dålig att kunna göra upp några planer för framtiden.

Vid denna tid var hotellet en tillflyktsort för många bemärkta parisare. Intill våra rum lågo grevinnan de la Beraudières, vilkens gäst var skalden greve Robert de Montesquieu. Efter middagen kunde vi ofta höra honom med sin ljusa falsettröst recitera sina dikter, och mitt bland underrättelserna om krig och blodsutgjutelse, som nådde oss, var det egendomligt att höra honom extatiskt proklamera skönhetens makt.

Även Sacha Guitry var gäst på hotellet, och varje kväll brukade han underhålla ett förtjust auditorium nere i hallen med sina oemotståndliga historier och anekdoter.

Endast när en kurir från fronten kom till oss med underrättelser från skådeplatsen för världstragedien, trädde den dystra verkligheten oss in på livet.

Denna tillvaro blev emellertid snart motbjudande för mig, och som jag var alltför sjuk att kunna resa, hyrde jag en möblerad villa. Den hette "Svart och vitt", och allting i den, möbler, mattor, gardiner, var svart och vitt. När jag hyrde den, tyckte jag, att den var synnerligen chic, och icke förrän jag försökte bo i den, insåg jag, hur prövande den skulle bli.

Här var jag alltså, skild från Bellevue, bortryckt från alla mina förhoppningar för min skolas, framtidens och konstens räkning, till detta lilla svarta och vita hus vid havet, ensam, sjuk, isolerad, övergiven. Men det värsta av allt var dock sjukdomen. Jag hade knappast krafter ens till en kort promenad på stranden. Hösten kom med septemberstormarna. L. skrev till mig, att skolan fått flytta till New York, där han hoppades finna en fristad under kriget.

En dag, när jag kände mig mer än vanligt övergiven, gick jag till sjukhuset för att uppsöka den läkare, som vägrat besöka mig. Jag fann en kortväxt man med svart skägg. Var det bara min inbillning, eller försökte han verkligen fly, när han fick se mig? Jag närmade mig honom och sade:

– Vad har doktorn egentligen emot mig, eftersom ni inte kommer till mig, när jag ber er? Vet ni inte, att jag är sjuk och verkligen behöver träffa er?

Han framstammade några ursäkter, fortfarande med den jagade blicken i sina ögon, och han lovade komma nästa dag.

Följande dag vidtogo höststormarna. Sjön gick hög, regnet öste ned. Läkaren anlände.

Där satt jag och försökte förgäves tända en brasa – skorstenen rökte in. Läkaren kände på min puls och gjorde mig de vanliga frågorna. Jag berättade för honom om min sorg på Bellevue, om barnet, som inte ville leva. Han fortfor att stirra på mig på samma hallucinationsartade sätt.

Plötsligt slog han armarna om mig och begynte överhölja mig med smekningar.

– Ni är inte sjuk, utropade han, men er själ är sjuk – sjuk efter kärlek. Det enda som kan kurera er är kärlek, kärlek och åter kärlek.

Ensam, sjuk och sorgsen som jag var, kunde jag ej annat än känna mig varmt tacksam för detta spontana uttryck av tillgivenhet. Varje dag kom han till mig efter dagens arbete på sjukhuset. Han berättade mig om sina fruktansvärda upplevelser där, om de sårades lidanden, om de ofta hopplösa operationerna, alla krigets gräsliga fasor.

Ibland följde jag honom på hans nattjänstgöring, när hela det väldiga Casinolasarettet sov och endast nattljuset brann. Här och där vände och vred sig någon sömnlös martyr under suckar och stönanden, och läkaren gick från den ene till den andre, uttalade här ett tröstens ord, gav där en svalkande dryck eller ett barmhärtigt bedövningsmedel.

En natt frågade jag honom, varför han icke hörsammat min första kallelse och kommit till mig. Han besvarade ej min fråga, men betraktade mig med en blick, så fylld av sorg och pina, att jag icke vågade fullfölja ämnet. Där var en hemlighet begraven. Jag kände, att mitt förflutna på något sätt var förbundet med hans vägran att besvara min fråga.

Den första november, Alla dödas dag, stod jag vid villans fönster och såg ut, och därvid kom jag att observera, att stenläggningen på gården, som bestod av svarta och vita stenar, råkade fullkomligt se ut som tvenne gravar. Denna anblick blev för mig en sorts hallucination, och till sist kunde jag ej se ut på gården utan att rysa. Jag föreföll fullständigt inspunnen i ett nät av död och sorg, där jag tillbragte hela dagen ensam i villan eller nere på den nu övergivna sandstranden. Järnvägståg på järnvägståg anlände till Deauville med sin sorgliga last av sårade och döda. Det en gång så fashionabla casinot, som ännu för kort tid sedan genljudit av dansorkestrar och skratt, hade nu förvandlats till ett lidandets stora karavanseraj. Mer och mer föll jag offer för melankolien, och när jag mötte Andrés förtvivlade blick – den människas blick, som hetsas av ett hemskt minne – besvarade han min stumma fråga med ett: – När du får veta allt, betyder det vår skilsmässa. Du får inte fråga mig.

När jag en natt vaknade, stod han lutad över mig, och det förtvivlade uttrycket i hans ögon var mer än jag kunde bära.

– Säg mig vad det är, tiggde jag. Jag står inte ut med denna dystra hemlighetsfullhet längre.

Han flyttade sig några steg från mig och stod med huvudet böjt och betraktade mig – han var en kort, undersätsig man med svart skägg.

– Känner du inte igen mig? frågade han.

Jag betraktade honom. Dimman skingrades. Jag gav till ett skrik. Nu mindes jag. Den där förfärliga dagen. Läkaren som kom till mig och uppmanade mig att hoppas. Han som försökte rädda mina barn.

– Nu förstår du vad jag lider, sade han. När du sover, är du så lik din lilla flicka, där hon låg. Och jag gjorde så oerhörda ansträngningar att rädda henne – – – i timtal ansträngde jag mig –

Hans ord förorsakade mig en sådan fruktansvärd smärta, att jag grät hjälplöst hela återstoden av natten, medan hans lidande föreföll lika tungt som mitt.

Nästa dag vandrade jag framåt stranden, längre och längre bort, fylld av en förfärlig åtrå efter att aldrig mer återvända vare sig till den sorgliga villan eller till den kärlek, som där väntade mig. Jag gick ända tills det blev skymning och sedan alldeles mörkt, innan jag insåg, att jag måste återvända. Tidvattnet kom in med stor snabbhet, och jag vandrade ofta i det framsköljande vattnet – det kändes isande kallt, men jag kände ett begär att möta dem och vandra raka vägen ut i havet för att göra slut på den outhärdliga sorg, från vilken jag ej kunde finna någon undflykt vare sig i konsten, i ett barns födelse eller i kärleken. Var gång jag sökte fly, mötte jag bara förstörelse, vånda, död.

Halvvägs till villan mötte mig André. Han hade gripits av oro, ty när han hittat min hatt, som jag i förbifarten tappat på stranden, hade han trott, att jag sökt min död i vågorna. Vi vandrade tillbaka till villan och försökte trösta varandra, men vi insågo, att skilsmässa var absolut nödvändig, om vi ville bevara vårt förstånd.

En annan episod inträffade också, som bidrog till att skärpa min känsla av stor övergivenhet. Jag hade skickat efter en koffert med varma kläder från Bellevue. En dag anlände den, men man hade tagit fel koffert, så att när jag öppnade den, fann jag, att den innehöll Deirdres och Patricks kläder. När jag såg dem där, mitt för mina ögon, de små plaggen de sista gången burit – kapporna och skorna och de små mössorna – hörde jag åter det skri jag hört när jag såg dem ligga döda – ett underligt, långt, klagande skrik, som jag inte igenkände som mitt eget, snarare var det som om ett svårt sargat djur utstött sitt dödsskri genom min strupe.

André fann mig medvetslös, när han återvände, liggande tvärs över den öppna kofferten med de små plaggen hårt tryckta i min famn. Han bar mig in i nästa rum och skaffade undan kofferten – jag såg den aldrig mer.

KAPITEL XXIX.

När England drogs in i kriget, inredde L. sitt slott i Devonshire till lasarett, och för att skydda alla barnen, som ju voro av olika nationaliteter, sände han dem alla till Amerika. Augustin och Elizabeth, som följt med skolan till New York, telegraferade oupphörligt till mig och bådo mig komma över, vilket jag till sist också beslöt mig för att göra.

André for med mig till Liverpool och förde mig där ombord på en stor Cunardångare, som skulle gå till New York.

Jag var så sorgsen och förbi under hela överresan, att jag aldrig lämnade min hytt annat än nattetid, då alla andra passagerare sovo, och när Augustin och Elizabeth mötte mig i New York, blevo de förskräckta över mitt förstörda utseende.

Jag fann min skola, en glad skara krigsflyktingar, installerad i en villa. Själv hyrde jag en stor studio vid hörnet av Fjärde avenyn och Tjugutredje gatan, hängde upp mina blå draperier och började arbeta på nytt.

Jag, som kom från det blödande, hjältemodiga Frankrike, upprördes över Amerikas påfallande likgiltighet inför kriget, och en kväll svepte jag efter ett uppträdande på Metropolitanoperan min röda schal omkring mig och improviserade Marseljäsen. Det var en maning till Amerikas unga män att resa sig till skydd för vår tidsålders högsta civilisation – den kultur som bragts världen genom Frankrike. Nästa morgon voro tidningarna högst entusiastiska. En av dem skrev:

"Miss Isadora Duncan hälsades med ovationer vid slutet av sitt uppträdande, när hon improviserade Marseljäsen, medan publiken reste sig upp... Hennes exalterade poser voro imitationer av klassiska figurer på Triumfbågen i Paris. Hennes axlar voro bara, likaså ena sidan ända till midjan, när hon hänförde sina åskådare med att återge den berömda bågens härliga gestalter. Auditoriet jublade och bravoropen skallade efter denna levande framställning av ädel konst."

Snart nog var min studio vorden en mötesplats för alla skalder och konstnärer i staden. Ända från den stunden fick jag tillbaka mitt mod, och då den nyligen uppförda Century Theatre råkade vara ledig, hyrde jag den för säsongen och började där förbereda min "Dionysion".

Men teaterns snobbistiska inre förargade mig. För att förvandla den till en grekisk teater tog jag bort alla orkesterplatserna och lade där en blå matta, på vilken kören skulle röra sig. Jag täckte de fula logerna med stora blå draperier och med en trupp av trettiofem skådespelare, åttio musikanter och hundra sångare satte jag upp Oidipus-tragedien med min broder Augustin i huvudrollen och min skola och mig själv som kören.

Min publik bestod huvudsakligen av folk från östra sidan, vilka för övrigt äro Amerikas verkliga konstälskare. Deras förtjusning rörde mig till den grad, att jag begav mig dit över med hela min skola och en orkester och gav gratisföreställningar på Yiddischteatern, och om jag haft tillgångar, skulle jag ha stannat där och dansat för dessa människor, vilkas hela själ är som skapad för musik och poesi. Men ack, detta mitt stora experiment visade sig vara ett ganska dyrbart sådant och gjorde mig alldeles bankrutt. När jag vände mig till några av New Yorks millionärer, fick jag blott det svaret: – Men varför vill ni spela grekiska tragedier?

Vid denna tidpunkt levde hela New York i jazzfeber. Män och kvinnor ur stadens bästa kretsar, gamla och unga, tillbragte hela sin tid i de stora salarna i sådana hotell som Biltmore, dansande foxtrot till negerorkestrars gräsliga oväsen. Jag inbjöds till ett par danstillställningar, och jag kunde ej återhålla min indignation över att sådant skulle få försiggå, medan Frankrike blödde och behövde Amerikas hjälp. Hela atmosfären detta år 1915 ingav mig vämjelse, och jag beslöt återvända med skolan till Europa.

Jag saknade emellertid möjligheter att betala ångbåtsbiljetterna. Platser voro reserverade på ångaren "Dante Alighieri", men jag hade inte pengar att betala dem. Tre timmar innan ångaren skulle avgå, saknade jag ännu nödiga tillgångar, då en ung amerikanska inträdde i min studio och frågade, om jag skulle avresa till Europa i dag.

– Ja, som ni ser, sade jag, i det jag pekade på de resklädda barnen, äro vi parata att resa, men ännu har vi inte fått pengar till biljetterna.

– Hur mycket behöver ni? frågade hon.

– Omkring tvåtusen dollars, svarade jag, varvid denna sällsamma unga dam tog fram en plånbok, drog ur densamma två tusendollarsedlar, lade dem på bordet, talade och sade:

– Det är mig ett nöje att få hjälpa er med den lilla saken.

Jag betraktade med bestörtning denna främling, som jag aldrig förut sett, och som utan att ens begära kvitto ställde denna summa till min disposition. Jag kunde ej tänka mig annat, än att hon var någon okänd millionärska. Efteråt kom jag emellertid underfund med att det ej förhöll sig så. Hon hade faktiskt dagen förut avhänt sig alla sina aktier och värdepapper för att kunna ställa dessa medel till mitt förfogande.

Tillsammans med många andra kom hon ned till båten för att ta avsked av oss. Hennes namn var Ruth – Ruth som sade: "Ditt folk skall vara mitt folk". Och en sådan Ruth har hon också förblivit för mig alltsedan dess.

Då vi förbjudits att på något vis vidare manifestera Marseljäsen i New York, stodo vi där på däck, varje barn med en liten fransk flagga dold i ärmen, och jag hade sagt till, att när ångvisslan ljöd och ångare gled ut från kajen, skulle vi alla vifta med våra flaggor och sjunga Marseljäsen, vilket vi också gjorde till stor gamman för oss själva och till gränslös fasa för befälet ombord.

Min väninna Mary, som kommit ned för att säga farväl, kunde i sista ögonblicket ej uthärda att skiljas från mig, och utan bagage och utan pass sprang hon ombord och stämde in i sången, i det hon sade till mig: – Jag följer med.

Sjungande Marseljäsen lämnade vi sålunda det rika, nöjeslystna Amerika och reste till Italien med min numera nomadskola. Vi anlände till Neapel på en stor klang- och jubeldag. Italien hade beslutat inträda i kriget. Vi voro alla förtjusta åt att vara tillbaka i Europa och hade en härlig fest ute på landet, där jag minns, att jag talade till en skara stirrande bönder och arbetare och bland annat sade: – Tacka ni Gud för ert vackra land och avundas inte Amerika. Här i ert underbara land med blå himmel och vingårdar är ni rikare än någon amerikansk millionär.

I Neapel hade vi en överläggning om vart vi härnäst skulle styra kosan. Jag önskade livligt att fara till Grekland och funderade på att slå läger på Kopanos och stanna där till krigets slut. Men denna tanke skrämde mina äldre elever, vilka hade tyska pass; därför beslöt jag söka en tillflyktsort i Schweiz, där det skulle bli oss möjligt att uppträda.

Vi foro sålunda till Zürich. På Hôtel Bar du Lac bodde dottern till en vida känd amerikansk millionär. Jag tyckte detta var ett ovanligt gott tillfälle att få henne intresserad för min skola, och en middag lät jag därför barnen dansa för henne på gräsplanen. Det var en så förtjusande syn, att jag kände mig övertygad om att hon skulle bli gripen, men när jag kände henne på pulsen i fråga om understöd åt min skola, genmälde hon: – Ja, de är nog söta, men de intressera mig inte. Jag är bara intresserad av att analysera min egen själ. Hon hade i åratal idkat studier tillsammans med doktor Jung, den berömde Freuds lärjunge, och hon tillbragte timmar varje dag med att nedskriva de drömmar hon haft under föregående natt.

För att vara i närheten av mina elever tillbragte jag sommaren på Hõtel Beau Rivage i Ouchy. Jag hade vackra rum med balkong mot sjön. Jag hyrde ett slags stor barack, hängde där upp mina blå draperier, vilkas inspirerande inflytande aldrig slog slint, samt förvandlade därmed byggnaden till ett tempel, där jag undervisade barnen och dansade varje middag och kväll.

En dag hade vi glädjen att hos oss se Weingartner och hans hustru, för vilka vi dansade hela middagen och kvällen efter ett program, upptagande Gluck, Mozart, Beethoven och Schubert.

Från min balkong kunde jag varje morgon på en annan stor balkong se en skara vackra gossar församlad, alla klädda i glänsande sidenpyjamas. De brukade småle mot mig från sin balkong, och en kväll inbjödo de mig på supé. Det var behagliga och begåvade ynglingar, alla krigsflyktingar, och bland dem befann sig denna kväll den vackre unge hertigen av S. Andra kvällar foro vi ut i motorbåt på Lac Leman. Då flödade champagnen ombord. Vanligtvis landade vi på morgonen klockan 4 i Montreux, där en mystisk italiensk greve gav supé för oss. Denna vackra, men hårda och makabra människa brukade sova hela dagen och steg först upp vid nattens inbrott. Ofta tog han ur fickan fram en liten silverspruta och alla brukade låtsas, att de ingenting sågo, när han stack dess spets in i sin vita, magra arm. Efteråt kände hans kvickhet och glättighet inga gränser, men man påstod, att han led fruktansvärda kval under dagens lopp.

Det roande umgänget med dessa behagliga ynglingar skänkte mig en viss förströelse i min ensamhet och mitt vemod, och en afton, när mina livsandar stigit ovanligt högt till väders, gav jag mig tillsammans med en ung amerikansk vän och ynglingarnas äldste ledare i väg i en härlig Mercedesbil. Det var en underbar kväll. Vi flögo längs Lac Lemans stränder och förbi Montreux. Jag ropade: – Vidare, vidare! tills vi slutligen i dagbräckningen befunno oss i Viege. Fortfarande ropade jag – Vidare, vidare! – och vi rusade upp genom den eviga snön och genom St. Gotthardspasset.

Snart nog voro vi nere i Italien; där stannade vi ej, förrän vi nått Rom, och från Rom foro vi vidare till Neapel. När jag fick syn på havet, erfor jag en brinnande längtan efter att återse Aten.

Vi gingo ombord på en liten italiensk ångare, och en vacker morgon fann jag mig åter i färd med att stiga uppför Propylæernas vita marmortrappsteg mot den gudomliga och visa Pallas Atenas tempel. Jag mindes så livligt sista gången jag var där, och jag kunde ej hjälpa att jag blygdes, när jag tänkte på hur fruktansvärt jag sedermera vikit av från visdomens och harmoniens stigar, och vilket pris av lidande jag nödgats betala för de lidelser, som förhäxat mig.

Staden var i uppror. Venizelos' fall kungjordes dagen efter vår ankomst, och det troddes, att den kungliga familjen skulle ställa sig på kaiserns sida. Den kvällen gav jag en förtjusande middag, och bland mina gäster befann sig konungens sekreterare, M. Melas. Mitt på bordet hade jag placerat en massa röda rosor; under vilka fanns dold en liten grammofon. I samma rum befunno sig en del höga funktionärer från Berlin. Plötsligt hördes från deras bord en skål utbringas: – Hoch der Kaiser! – varvid jag förde rosorna åt sidan och satte i gång grammofonen, som började spela Marseljäsen. I samma ögonblick utbragte jag en skål. — Vive la France!

Kejsarens sekreterare såg en smula förfärad ut, men var i verkligheten förtjust, ty han stod helt på de allierades sida.

Vid detta laget hade en stor skara folk församlats på den öppna platsen utanför våra fönster. Jag lyfte Venizelos' porträtt högt över mitt huvud, bad min unga amerikanska vän följa efter med grammofonen, som fortfarande tappert spelade Marseljäsen, och därpå skredo vi fram till torgets mitt, där jag till musiken från det lilla instrumentet och den nu entusiastiska folkskarans sång dansade Frankrikes stora Hymn. Efteråt talade jag till massan:

– Ni har ju en andre Perikles, den store Venizelos – varför oroar ni honom? Varför följer ni honom inte? Han vill bara föra Grekland fram till ära.

Därpå bildade vi procession och tågade till Venizelos' bostad, där vi, stående nedanför hans fönster, växelvis sjöngo grekiska folksången och Marseljäsen, ända tills soldater med påskruvade bajonetter ovänligt kommo och skingrade oss.

Efter denna händelse, som i hög grad roade mig, togo vi en ångbåt tillbaka till Neapel och fortsatte färden till Ouchy.

Från då och till krigets slut gjorde jag förtvivlade ansträngningar att hålla tillhopa skolan. Hela tiden trodde jag, att kriget skulle ta slut och vi kunna återvända till Bellevue. Men kriget fortsatte, och jag blev tvungen att låna pengar från procentare till femtio procents ränta för att hålla skolan i Schweiz gående.

År 1916 undertecknade jag ett kontrakt om en turné i Sydamerika, och vi avreste till Buenos Ayres.

Ju längre jag hinner i dessa memoarer, dess klarare inser jag omöjligheten av att skildra mitt eget liv – eller snarare de olika människor jag varit. Händelser, som tyckts mig taga en hel livstid, har jag nedskrivit på några få sidor, mellantider, som förefallit som årtusenden av smärta och lidande, och ur vilka jag av ren självbevarelsedrift utgått som en helt annan människa för att över huvud taget kunna fortsätta att leva, hava här icke alls kommit att förefalla så långa. Ofta frågar jag mig i förtvivlan: vilken läsare skall kunna sätta kött på det skelett jag framställt? Jag försöker nedskriva sanningen, men sanningen springer sin väg och gömmer sig för mig. Hur finna sanningen? Om jag vore författare och hade skrivit ett tjugutal romaner eller så om mitt liv, skulle jag komma sanningen närmare. Men sedan jag skrivit dessa romaner, skulle jag nödgas skriva konstnärinnans historia, som vore något helt skilt från de övriga. Ty mitt konstnärsliv och min uppfattning om konsten har växt och växer alltjämt som en särskild organism, fullkomligt oberoende av det som jag kallar min vilja.

Likväl sitter jag här och försöker skriva ned sanningen om allt det som hänt mig, och jag fruktar storligen, att det hela blir ett enda stort fiasko. Men nu har jag en gång för alla åtagit mig den omöjliga uppgiften att nedskriva mitt liv på papperet, och jag tänker fortsätta därmed till slutet, fast jag redan hör alla så kallade goda kvinnor i hela världen säga: – En rent skandalös historia! Alla hennes olyckor är bara hennes synder, som hämnar sig. Men jag är inte medveten om att ha syndat. Nietzsche säger: "Kvinnan är en spegel". Och jag har bara återgivit och reagerat för de människor och de krafter som gripit mig, och liksom hjältinnorna i Ovidii Metamorfoser har jag ändrat gestalt och karaktär i enlighet med de höga gudars beslut.

När ångaren anlände till Newyork, slöt sig Augustin, som ej tyckte om att jag skulle färdas så långt alldeles ensam i krigstider, till mig, och hans sällskap var för mig en stor hugnad. På ångaren funnos även några unga boxare, vilka brukade stiga upp varje morgon klockan sex för att träna och sedan simma i saltvattensbassängen ombord. Jag tränade tillsammans med dem på morgonen och dansade för dem på kvällen, varför resan blev mycket angenäm och icke alls föreföll lång. Maurice Dumesnil, pianisten, var min ackompanjatör på denna resa.

Bahia var den första semitropiska stad jag upplevde; den föreföll mycket behaglig, grön och fuktig. Fast det ständigt ösregnade, gingo kvinnorna på gatorna i klänningar av kalikå, som voro genomdränkta och klibbade mot deras kroppar. De föreföllo fullkomligt omedvetna om regnet och tycktes ej fråga det ringaste efter om de voro våta eller torra. Detta var också första gången jag bevittnade rasblandningen mellan svarta och vita uppfattad med fullständigaste likgiltighet. På en restaurang, där vi intogo lunch, satt en svart man vid ett bord tillsammans med en vit flicka, och vid ett annat bord satt en vit man med en svart flicka. I den lilla kyrkan framburo kvinnor små nakna mulattbarn till dopet.

I varje trädgård blommade röd hibiscus, och hela staden Bahia ångade av blandkärlek mellan svarta och vita. I somliga kvarter i staden lutade sig svarta, vita och gula kvinnor lättjefullt ut genom fönstren i illa kända hus och tycktes här totalt sakna det urgröpta, skygga utseende, som vanligen utmärker storstädernas prostituerade.

Några dagar efter det vi anlänt till Buenos Ayres, gingo vi en kväll till en studentkabaret. Det var det vanliga låga, mycket rökiga rummet, överfyllt med mörkhyade unga män i sällskap med likaledes brunhyllta flickor, alla dansande tango. Jag hade aldrig dansat tango, men den unge argentinaren, som var vår ciceron, övertalade mig att försöka. Ända från mina första trevande steg kände jag mina pulsar slå i takt med den snärjande, languissanta rytmen i denna vällustiga dans, ljuv som en lång smekning, berusande som kärlek under söderns himmel, grym och farlig som tropikskogens tjusning. Allt detta kände jag, medan den mörkögde ynglingens arm med en förtroendeingivande tryckning förde mig i dansen och han då och då sköt en djärv blick in i mina ögon.

Jag blev plötsligt igenkänd och omringad av studenterna, som förklarade, att man denna kväll firade Argentinas frihetsminne, varefter jag ombads att dansa deras folksång. Som jag älskar att göra studenter till viljes, gick jag in härpå, och sedan jag fått orden översatta för mig, svepte jag den argentinska flaggan omkring mig och sökte tolka deras en gång förslavade lands lidanden och dess frigörelse från tyranniets ok. Jag gjorde en nästan elektrisk succés. Studenterna, som aldrig sett detta slags dans förr, skreko av hänryckning och tvungo mig att om och om igen dansa folksången, medan de sjöngo den.

Jag återvände till hotellet, uppvärmd av min framgång och förtjust i Buenos Ayres, men ack, jag hade fröjdat mig för tidigt. Nästa morgon blev min impressario ursinnig över att läsa om min sensationella framgång i tidningarna och meddelade mig att i enlighet med gällande lag ansåg han mig ha brutit kontraktet. Alla de bästa familjerna i Buenos Ayres indrogo sina namn från subskriptionslistorna och skulle bojkotta mina uppträdanden. Den improviserade föreställning, som berett mig så mycket nöje, spolierade alltså hela mitt uppträdande i Buenos Ayres.

Konsten ger form och harmoni åt allt det som är kaos och missstämning i livet. En god roman stiger artistiskt till en viss klimax och har ingen antiklimax. Kärleken i konsten slutar som för Isolde med en tragisk och skön slutton, men livet självt har antiklimax på antiklimax, och en kärleksaffär i levande livet slutar vanligen med missljud och det mitt i en tongång. Och i levande livet dör ofta en kärleksaffär en eländig död under trycket av ekonomiska svårigheter och advokaträkningar.

Jag hade startat denna turné i hopp att få ihop tillräckligt med pengar för att hålla skolan gående trots kriget. Man tänke sig min bestörtning, när jag erhåller ett telegram från Schweiz med underrättelsen, att de penningar jag telegraferat dit på grund av krigsrestriktioner blivit innehållna. Som ledarinnan för det internat, där jag kvarlämnat flickorna, icke kunde underhålla dem utan nödiga penningmedel, löpte de nu fara att bli körda på porten. Med min vanliga impulsivitet yrkade jag på att Augustin genast skulle bege sig till Genève med pengar för att rädda flickorna. Jag besinnade ej, att jag därmed lämnades utan – tillräckliga tillgångar att betala hotellräkningen. Som min förbittrade impressario begivit sig till Chile tillsammans med ett operettsällskap, voro pianisten Dumesnil och jag totalt strandsatta i Buenos Ayres.

Publiken var kylig, tungrodd, oförstående. Den enda framgång jag hade i Buenos Ayres var faktiskt den där kvällen på studentkabareten, när jag dansade folksången. Vi blevo tvungna att lämna kvar våra koffertar på hotellet och fortsätta vår färd till Montevideo. Lyckligtvis hade mina små danstunikor intet värde i hotellägarnas ögon.

I Montevideo var publiken raka motsatsen till argentinarna – vilda av förtjusning – och vi blevo därför i stånd att fortsätta till Rio de Janeiro. Dit kommo vi utan pengar, utan bagage, men direktören för Municipalteatern var vänlig nog att genast träffa överenskommelse om föreställningar. Här fann jag publiken ytterligt intelligent och responsiv.

I Rio de Janeiro träffade jag skalden Jean de Rio, som alla de unga männen i staden beundrade, emedan varje ung man i Rio själv är skald. När vi gingo tillsammans, följdes vi av en mängd ungdomar, som ropade:

– Viva Jean de Rio! Viva Isadora!

Jag kvarlämnade Dumesnil i Rio; han hade nämligen gjort så stor succés där, att han ej hade lust att fara därifrån. Jag for ensam till New York, orolig och ledsen för min skolas skull. Några av de boxare, som farit ut på samma gång som jag, voro också med på ångbåten men i skepnad av uppassare, ty de hade ej gjort succès och hade nu inga pengar.

Bland passagerarna var en amerikan vid namn Wilkins, som alltid uppträdde berusad. Var dag vid middagen brukade han till allmän konsternation yttra: – Ta den här flaskan Pommery 1911 till Isadora Duncans bord.

När vi anlände till New York, var ingen nere och mötte mig; mitt telegram hade på grund av trassel i dessa krigstider icke blivit framlämnat. Av en slump ringde jag upp en mycket god vän, Arnold Genthe. Han var ej blott ett snille, han var tillika en trollkarl. Han hade övergivit måleriet för fotograferingen, men hans fotografikonst var verkligt trolsk. Han riktade visserligen in sin kamera mot människor och tog deras fotografier, men dessa tavlor voro ej fotografier av dem som sutto för honom utan hans hypnotiska fantasibild av dem. Han har tagit många fotografier av mig, som icke återge mitt fysiska jag utan mina själstillstånd – ett av dem är sannerligen min egen själ.

Han hade alltid varit min bäste vän, och när jag nu befann mig ensam nere på kajen, ringde jag upp honom. Hur stor var ej min förvåning, när en välkänd röst, dock icke Arnolds, svarade. Det var Lohengrin, som av en underlig tillfällighet just kommit upp för att träffa Genthe samma förmiddag. När han hörde, att jag var ensam, utan pengar, utan vänner, sade han genast, att han skulle komma och hjälpa mig.

Han kom efter några minuters förlopp. När jag såg hans höga, myndiga gestalt, intogs jag åter av en egendomlig känsla av trygghet och tillit, och jag var lika glad att träffa honom som han mig.

Inom parentes vill jag bedja mina läsare i denna självbiografi ge akt på, att jag alltid varit trogen mot dem jag älskat och säkerligen icke skulle ha övergivit en enda av dem, om de varit trogna mot mig. Som jag en gång älskade dem, älskar jag dem ännu, och för alltid. Om jag skilts från många av dem, kan jag därför endast klandra mannens nyckfullhet och ödets grymhet.

Efter denna förskräckliga resa var jag alltså glad och tacksam att än en gång få se Lohengrin komma till min undsättning. Med sitt vanliga befallande sätt klarade han snart nog mitt bagage genom tullen, därefter begåvo vi oss till Genthes studio och gingo sedan alla tre ut för att äta lunch vid Riverside Drive, mitt emot Grants grav.

Vi voro synnerligen glada att vara tillsammans igen, vi drucko mycket champagne, och jag kände, att min återkomst till New York ägt rum under lyckliga auspicier. L. var stadd vid vänligaste och givmildaste lynne. Efter lunchen störtade han ned och hyrde Metropolitanoperan samt tillbragte middagen och kvällen med att till alla stora konstnärer skicka ut inbjudningar till en stor gratis galaföreställning. Denna föreställning blev en av de skönaste upplevelserna i mitt liv. Alla artister, skådespelare och musiker i New York voro närvarande, och jag hade den glädjen att få dansa utan att tänka på kvällskassan. Som alltid under kriget slutade jag föreställningen med Marseljäsen, och det blev väldiga ovationer för Frankrike och de allierade.

Jag berättade för L., att jag skickat Augustin till Genève och nämnde tillika om min oro för min skola. Med sin vanliga frikostighet kablade han genast den summa, som erfordrades för att taga skolan över till New York. Men tyvärr kommo pengarna för sent. Alla de små eleverna hade redan hämtats hem av sina föräldrar. Denna upplösning av en skola, för vilken jag offrat åratals arbete, vållade mig mycken smärta, men jag tröstades något av Augustins och de sex äldsta barnens ankomst kort efteråt.

L. var fortfarande vid bästa humör, och ingenting var för gott för

barnen och mig. Han hyrde en stor studio högt upp i Madison Square Gardens, där vi arbetade varje dag. På förmiddagen brukade han taga oss ut på långa bilturer längs Hudsonfloden. Han gav presenter åt var och en. För ögonblicket var tillvaron fullkomligt underbar, tack vare penningens magiska inflytande.

Men den bistra New Yorkvintern nalkades, min hälsa svek, och L. föreslog att jag skulle göra en tur till Kuba. Han skickade med sin sekreterare som sällskap.

Jag har de allra behagligaste minnen från Kuba. L:s sekreterare var en ung skotte och därtill diktare. Min hälsa tillät mig ej att uppträda, men vi tillbragte tre veckor i Havanna, där vi åkte längs kusten och njöto av den pittoreska omgivningen. Jag minns en tragikomisk händelse från vårt uppehåll där.

Omkring två kilometer från Havanna ligger ett gammalt sjukhus för spetälska, omgivet av en hög mur. Muren var emellertid ej hög nog att hindra oss från att gång på gång se en fasansfull människomask blicka ut över den. Myndigheterna insågo det olämpliga i att ha detta ställe alldeles intill en fashionabel vinterkurort och beslöto flytta sjukhuset. Men de spetälska vägrade att låta sig flyttas. De klängde sig fast vid dörrarna, murarna, somliga kommo upp på taken och höllo sig fast där, och det ryktades till och med, att en del av dem kommit undan i Havanna och där höllo sig dolda. Flyttningen av detta spetälskesjukhus tycktes mig alltid likt något underligt hemskt stycke av Maeterlinck.

Ett annat hus, som jag besökte, beboddes av en kvinnlig medlem av en av de äldsta familjerna på platsen. Hon hade en underlig svaghet för apor och gorillor. Det gamla husets trädgård var full med burar, i vilka hon förvarade sina älsklingar. Besökande togos emot med den yttersta gästfrihet, och värdinnan brukade möta gästerna med en markatta sittande på skuldran och en gorilla vid handen. Dessa voro de tamaste i kollektionen, men andra voro icke så lugna av sig; när man gick förbi deras burar, kunde de skaka gallren och skrika och göra grimaser. Jag frågade henne, om de ej voro farliga, och hon genmälde nonchalant, att frånsett att de togo sig ut ur burarna och dödade någon trädgårdsdräng då och då, gjorde de ingen förnär. Denna upplysning gjorde mig tämligen nervös, och jag var glad, när det blev tid att bryta upp.

Det underliga i historien var, att denna kvinna var mycket vacker med stora, uttrycksfulla ögon, vidare mycket beläst och intelligent samt van att i sitt hem samla omkring sig vittra och lärda. Hur skulle man då förklara hennes sällsamma tillgivenhet för apor och gorillor? Hon berättade mig, att hon i sitt testamente lämnat hela sin samling av apor till Pasteurinstitutet som material i experimentarbetet med kräfta och tuberkulos, något som syntes mig som en underlig form av kärlek efter döden.

Ännu en intressant hågkomst har jag från Havanna. En natt anlände vi efter vår vanliga tur längs kusten och inåt de stora slätterna till ett typiskt Havannakafé. Där funno vi – klockan var omkring tre på natten – den vanliga samlingen av morfinister, kokainister, opiumrökare, alkoholister och andra livets vrakspillror. Vi togo plats vid ett litet bord i det låga, svagt upplysta, rökiga rummet, och min uppmärksamhet fästes vid en man med vitt ansikte, urgrävda kinder och vilda ögon, som tycktes ha hallucinationer. Med sina långa, smala fingrar gled han över tangenterna på ett piano, och till min förvåning spelade han Chopins Preludier med underbar insikt och smak. Jag lyssnade en stund, närmade mig honom därpå och tilltalade honom. Men han kunde blott yttra några få osammanhängande ord. Jag hade emellertid fått hela kaféets uppmärksamhet riktad på mig, och när jag nu insåg, att jag var alldeles okänd, kom det över mig en plötslig lust att dansa för detta sällsamma auditorium. Sedan jag svept min cape omkring mig och givit mina anvisningar, dansade jag till flera av Preludierna. Småningom blev det alldeles tyst i kaféet, jag fortsatte att dansa, och åtskilliga av åskådarna föllo i gråt. Även pianisten vaknade ur sitt morfinrus och spelade som en inspirerad.

Jag fortfor att dansa till frampå morgonen, och när jag bröt upp, omfamnade de mig allesammans. Jag kände mig stoltare än på någon teater, ty jag visste att detta var ett verkligt prov på min talang, utan någon impressarios hjälp och utan förhandsreklam, som väckte publikens uppmärksamhet.

Kort härefter tog jag ångbåten till Florida och steg i land vid Palm Beach. Därifrån telegraferade jag till Lohengrin, som kom och mötte oss på Breakers Hotel.

Den svåraste delen av en stor sorg är icke själva början, när chocken slungar en in i ett exalterat tillstånd, som är nästan bedövande till sina verkningar, utan den kommer långt, långt efteråt, när människor säga: – Å, nu har hon kommit över det – eller: – Nu är hon bra igen, hon har glömt det. Man sitter kanske i vad man skulle tro är ett glatt middagssällskap och känner Sorgen med iskall hand krama om hjärtat eller dess andra brännheta klo borra sig in i strupen. Is och eld, helvete och förtvivlan överväldiga en, man lyfter sitt champagneglas och försöker kväva sitt elände i glömska.

Detta tillstånd hade jag nu nått. Alla mina vänner sade: – Hon har glömt det, hon har kommit över det – men i själva verket kunde anblicken av ett litet barn, som plötsligt kom in i rummet och ropade "Mor!" ge mig en dolkstöt i hjärtat och fylla hela min varelse med en sådan ångest, att min hjärna endast kunde ropa efter Lethes flod, efter glömska i någon form. Ur detta förfärliga lidande lyckades jag likväl skapa nytt liv, skapa konst. Å, vad jag avundas dessa nunnors resignation, som med bleka läppar mumla oupphörliga böner hela natten igenom vid främlingars kistor. Sådana temperament äro föremål för konstnärens avund, som ropar: – Jag vill älska, älska, skapa glädje, glädje. – Vilket helvete!

En dag skisserade L. för mig en plan för en framtida skola enligt mina idéer samt meddelade mig, att han köpt Madison Square Garden som lämplig tomt för skolan. – Fast jag var entusiastisk för planen i stort sett, var jag ej benägen att ta upp ett så väldigt företag mitt under brinnande krig, och det var detta som slutligen förargade L. till den grad, att han med samma impulsivitet, varmed han gått in för köpet, inhiberade detsamma vid vår ankomst till New York.

KAPITEL XXX.

I början av år 1917 uppträdde jag på Metropolitanoperan. Då trodde jag som så många andra, att världens frihet, pånyttfödelse och civilisation berodde på om de allierade skulle segra, varför jag vid slutet av varenda föreställning dansade Marseljäsen, medan publiken stod upp. Detta hindrade mig emellertid ej från att uppträda till Wagnersk musik, och jag antar att alla intelligenta människor skola hålla med mig om att bojkotten mot tyska konstnärer under kriget var både orättvis och enfaldig.

Den dag ryska revolutionen tillkännagavs, fylldes alla frihetsälskande hjärtan av hoppfull glädje, och den kvällen dansade jag Marseljäsen i den revolutionära anda, vari den en gång skrivits, och lät den följas av "Marche Slave", vari förekommer en hymn till tsaren. Här framställde jag den förtryckte trälen under den vinande piskan.

Denna antites eller rörelsens och musikens inbördes dissonans förorsakade en viss rörelse bland publiken.

Underligt nog är det alltid dessa rörelser av förtvivlan och uppror, som mest attraherat mig under hela min konstnärsbana. I min röda tunika har jag ständigt dansat Revolutionen och maningen att gripa till vapen för de förtrycktas sak.

Denna ryska revolutionskväll dansade jag i fruktansvärd, trotsig glädje. Mitt hjärta var bristfärdigt i mitt bröst av medkänsla med dessa pinades frälsning. Det var ej underligt, att L., som kväll efter kväll iakttog mig från sin loge, slutligen måste ha blivit en smula ängslig och frågat sig, om denna skönhetens och behagets skola, vars beskyddare han var, icke småningom var på väg att bli något farligt, som skulle föra honom och hans millioner till död och undergång. Men min konstnärliga impuls var mig för stark, och jag kunde ej kväva den ens för att göra en älskad varelse till viljes.

L. gav en fest på Sherry's till min ära. Det började med middag och

fortsatte med dans och en ståtlig supé. Vid detta tillfälle begåvade han mig med ett underbart halsband. Jag har aldrig velat ha juveler och har aldrig burit sådana, men han föreföll så förtjust, att jag lät honom hänga diamanterna om min hals. Frampå morgonen, då gästerna förfriskat sig med champagne tunnvis och det gick en smula runt i min egen hjärna av festens yra och druvans must, fick jag den olycksaliga idén att lära ut en apachetango, sådan jag sett den dansas i Buenos Ayres, åt en ung vacker man, som var bland de närvarande. Plötsligt kände jag min arm fattas som i ett skruvstäd, jag vände mig om och fick se L. skummande av vrede.

Detta var det enda tillfälle, vid vilket jag bar det olyckliga halsbandet, ty kort efter denna händelse försvann L. efter ett nytt vredesutbrott. Där stod jag med en enorm hotellräkning samt alla utgifterna för min skola. Efter att förgäves ha vädjat till honom bar jag det dyrbara diamanthalsbandet till pantlånaren, och jag såg det aldrig mer.

Där satt jag alltså i New York utan pengar vid slutet av säsongen, då fortsatt verksamhet var praktiskt taget utesluten. Lyckligtvis hade jag i min ägo en hermelinskappa och även en underbar smaragd, som L. köpt av en son till en maharadja, som blivit av med alla sina pengar i Monte Carlo. Jag sålde kappan till en ryktbar sopransångerska, smaragden till en annan ryktbar sopransångerska samt hyrde en villa vid Long Beach över sommaren, där jag installerade mina elever, alltunder det jag väntade på hösten, så jag åter skulle ha möjligheter att förtjäna något.

Med min vanliga brist på förutseende räknade jag föga med framtiden, sedan jag väl fått pengar till villa, bil och våra dagliga behov. Som jag ju nu praktiskt taget var utblottad, hade det givetvis varit mera praktiskt att omsätta pengarna i solida aktier och värdepapper, men naturligtvis föll detta mig aldrig in, och vi tillbragte en ganska angenäm sommar vid Long Beach samt träffade som vanligt en hel del konstnärsfolk. Bland de gäster, som där bodde hos oss i flere veckor, var den geniale violinisten Isaye, som fyllde vår lilla villa med musik morgon och kväll. Vi hade ingen studio utan dansade nere på stranden, och vi ställde till en särskild fest till Isayes ära; han var glad som en pojke däröver.

Men som man lätt kan föreställa sig, hade jag inga pengar kvar, när jag efter denna trevliga sommar återvände till New York, varför jag efter ett par oroliga månader tecknade kontrakt om uppträdanden i Kalifornien.

På denna turné nalkades jag småningom min födelsestad. Just innan jag kom dit, läste jag i tidningarna nyheten om Rodins död. Tanken på att jag aldrig mer skulle få råka min store vän kom mig att gråta så länge och mycket, att jag, när jag vid ankomsten till Oakland såg journalisterna väntande på perrongen för att få intervjua mig, höljde mitt ansikte med en svart spetsslöja, för att mina svullna ögon ej skulle synas – något som fick dem att skriva, att jag antagit ett mystiskt betonat yttre.

Det var tjugutvå år sedan jag besökt San Fransisco, och man kan tänka sig min rörelse över att nu åter befinna mig i min fädernestad, där allt blivit till den grad förvandlat efter jordbävningen och eldsvådan 1906, att jag knappast kunde känna igen staden.

Fast den utvalda och förmögna publiken på Colombia Theatre var ytterst älskvärd och förstående, liksom även var fallet med recensenterna, var jag icke tillfreds, ty jag ville dansa för folket i stor skala. Men när jag bad att få använda den grekiska teatern för detta ändamål, fick jag avslag. Jag har aldrig fått veta orsaken härtill, huruvida det var något slags strategi på min impressarios sida eller någon illvilja, som jag icke förstod.

I San Fransisco återsåg jag mor, som jag inte träffat på några år, emedan hon på grund av någon ofattbar hemsjuka vägrade bo i Europa. Hon såg mycket sjuk och nött ut, och när vi en gång åto lunch på Cliff House och jag råkade få se våra båda ansikten i en spegel, kunde jag ej låta bli att jämföra mitt sorgsna ansikte och min mors förstörda utseende med de två äventyrerskor, som för nära tjugutvå år sedan begivit sig ut i världen med så stora förhoppningar för att söka ära och rikedom. Vi hade funnit bäggedera – varför skulle då resultatet bli så tragiskt? Troligen därför att detta är den naturliga följden av livet på detta högst otillfredsställande klot, där redan de allra första villkoren äro ofördelaktiga för människan. Jag har träffat många stora konstnärer och intelligenta och så kallade framgångsrika människor i mitt liv, men aldrig en enda, som verkligen kunde kallas lycklig, fast många kanske framgångrikt bluffade med lycka. Bakom masken kan man med någon skarpsynthet alltid upptäcka samma oro och samma lidande. Kanske den så kallade lyckan icke existerar i denn värld. Bara ögonblicksvis.

Sådana lyckliga ögonblick fick jag uppleva i San Fransisco, när jag mötte min musikaliska tvillingsjäl – pianisten Harold Bauer. Till min överraskning och förtjusning sade han mig, att jag var mera musiker än danserska, och att min konst lärt honom innebörden av eljest outgrundliga tongångar hos Bach, Chopin och Beethoven. Under några vidunderliga veckor upplevde vi ett makalöst konstnärligt samarbete, ty just som han försäkrade mig, att jag för honom öppnat hans konsts hemligheter, visade han mig tolkningar av min egen, som jag aldrig drömt om.

Harold hade levat ett subtilt intellektuellt liv högt ovanför den stora mängden. I olikhet med de flesta musici var han ej begränsad enbart till musiken, utan ägde fin förståelse för allt slags konst samt vidsträckt intellektuell kunskap om poesi och den djupaste filosofi. När två människor, som älska och hylla samma höga konstideal, mötas, gripas de av ett särskilt slags berusning. Under flere dagar levde vi i höggradig berusning utan vin, och när våra blickar möttes och våra hemliga, skälvande förhoppningar förverkligades, erforo vi en sådan våldsam hänförelse, att vi kunde utropa som i smärta: – Har du känt den där tungången hos Chopin så? – just så, kanske lite mer – jag skall visa dig den motsvarande rörelsen för den. – Å, så underbart, nu skall jag spela den för dig. Å, vad det är hänförande – detta är den högsta tänkbara glädje.

Sådan var vår konversation, som ständigt steg till allt djupare förståelse för den musik, som vi båda två beundrade.

Vi uppträdde tillsammans på Columbia Theatre i San Fransisco, och det var en av de lyckligaste händelserna på hela min bana. Mötet med Harold Bauer införde mig än en gång i den underbara atmosfär av ljus och glädje, som endast kommer från samliv med en sådan lysande själ. Jag hade hoppats, att detta skulle kunna fortsätta, och att vi tillsammans skulle upptäcka en alldeles ny domän för musikaliskt gemensamhetsuttryck. Men ack, jag hade ej räknat med omständigheterna. Vårt samarbete slutade med en tvungen och dramatisk skilsmässa. Medan jag uppehöll mig i San Fransisco, hade jag blivit god vän med en framstående skriftställare och musikkritiker, Redfern Mason. Efter en av Bauers konserter, när vi alla superade tillsammans, frågade han, vad han kunde göra för att bereda mig en glädje här i San Fransisco. Som svar bad jag honom lova att bevilja mig en anhållan, vilken den vara månde. Han lovade detta, varpå jag tog en penna och skrev en läng panegyrik över Bauers konsert, väljande till utgångspunkt den av Shakespeares sonnetter, som börjar:

    "Hur ofta, när du svärmar i musik
    och över lyckliga tangenter flyger
    med lätta fingrar, samt, på välljud rik,
    din harmoni in i mitt öra smyger,
    har jag mot klaffarne ej avund känt,
    som fått i flykten bära handens börda..."

och som slutar:

    "När lumpna klossar få så sälla vara, –
    låt dem din hand, mig läppen kyssa bara."

                 (C.R. Nybloms översättning.)

Redfern var oerhört generad, men han måste hålla sitt ord, och när denna recension nästa dag stod införd under hans namn, retades alla hans kolleger obarmhärtigt med honom om hans plötsliga nya passion för Bauer. Min älskvärde vän uthärdade stoiskt deras raljeri, och när Bauer lämnade San Fransisco, var han min bäste kamrat och tröstare.

Trots den entusiasm, som den utsökta publiken i Columbia Theatre lade i dagen, var jag nedslagen över min födelsestads brist på intresse för mina planer på en blivande skola. Här fanns redan en hel hop av mina efterbildare och flera efterapningar även av min skola, med vilka man tycktes fullt belåten, och till och med syntes man anse, att det strängare anslaget i min konst skulle kunna komma oro åstad. Mina efterapare voro alla av den sirapssöta typen, de framhävde allt det i mitt verk, som de behagade kalla "harmoniskt och vackert", medan de utelämnade allt allvarligare, varmed menades själva sakens innebörd och verkliga kärna.

I ett ögonblick av profetisk kärlek till Amerika yttrade Walt Whiteman: – Jag hör Amerika sjunga – och jag kan föreställa mig den mäktiga sång, som Whitman hörde, ljuda från Stilla havets strand över slätterna, rösterna som stiga i barnens väldiga koral, männen och kvinnorna, som lovsjunga demokratien.

När jag läste denna Whitmans dikt hade också jag en syn – Amerika dansande en dans, som skulle bli ett värdigt uttryck för den sång Whitman hörde, när han hörde Amerika sjunga. Denna musik skulle ha en rytm, jämförlig med Klippiga bergens väldiga kurvor. Den skulle ej ha något att skaffa med jazzrytmens sensualism, den skulle vara som vibrationerna i den amerikanska själen, där den strävar uppåt genom arbete till ett harmoniskt liv. Icke heller hade denna dans, som jag tyckte mig se, ringaste spår av likhet med charleston eller foxtrot – snarare var det ett barns språng mot höjderna, mot sin framtida fulländning, mot en ny stor syn, anblicken av det liv, som skall bli ett uttryck för Amerika.

Jag har ofta smålett – en smula ironiskt – när folk talat om min grekiska dans, ty själv räknar jag dess upphov från de berättelser, som min irländska mormor ofta berättade oss, om hur hon och morfar färdades bort över stepperna i en täckt vagn år 49, hon aderton, han tjugu år gammal, och hur hennes barn föddes i en sådan vagn under en ryktbar sammandrabbning med rödskinnen, samt hur, när indianerna voro definitivt slagna, min morfar stack in huvudet i vagnen med den rykande bössan ännu i handen, för att hälsa på sitt nyfödda barn.

När de kommo fram till San Fransisco, byggde min morfar ett av de första trähusen, och jag minns, hur vi besökte detta hus, när jag var liten flicka och min mormor, som tänkte på Irland, ofta brukade sjunga irländska sånger och dansa irländska jigs för dem. Jag föreställer mig, att in i dessa irländska jigs smugit sig något av den hjältemodets anda, som härskade bland pionjärerna, samt även rödskinnen själva – troligen några av rödskinnens egna gester och åter en bit av Yankee-Doodle, när morfar översten Thomas Gray kom hem från irländska kriget. Allt detta dansade mormor in i den irländska jiggen, och jag lärde mig den av henne, samt lade in däri mina egna förhoppningar om det unga Amerika samt slutligen min egen stora andliga uppfattning av livet efter Walt Whitmans linjer. Detta är ursprunget till den så kallade grekiska dansen, med vilken jag nu översvämmat världen.

Detta var alltså roten och upphovet, men när jag sedermera kom till Europa, fick jag tre stora läromästare, föregångarna till vårt århundrades dans, Beethoven, Nietzsche och Wagner. Beethoven skapade dansens mäktiga rytm, Wagner dess skulpturala form, av Nietzsche danades dess ande. Nietzsche var den förste dansande filosofen.

Ofta undrar jag, var den amerikanske kompositör finns, som med Walt Whitman skall höra Amerika sjunga och komponera den rätta musiken till den amerikanska dansen, vari icke skall förekomma en enda jazzrytm – ingen rytm från midjan och nedåt, men från solar-plexus, själens temporära hemvist, uppåt mot den stora himmelens stjärnbanér, som välver sig över landsträckan mellan Stilla havet, över prärierna, Sierra Nevada och Klippiga bergen till Atlanten. Unge amerikanske kompositör, jag ber dig, skapa musiken till den dans, som skall uttrycka Walt Whitmans Amerika – Abraham Lincolns Amerika.

Mig förefaller det monstruöst, att någon skulle finna jazzrytmen vara ett uttryck för Amerika. Jazzrytmen är den primitive vildens uttryck. Amerikas musik skulle bli något helt annat. Den återstår ännu att skriva. Ingen kompositör har ännu uppfattat Amerikas rytm – den är för mäktig för de flestas öron. Men en dag skall den strömma fram ur jordens vidder, regna ned från den oändliga rymden, och Amerika skall finna sitt uttryck i någon titanisk musik, som skall omskapa dess kaos till harmoni, och finlemmade skimrande ynglingar och flickor skola dansa till denna musik, dansa, icke med charlestons stapplande, aplika konvulsioner utan en väldig, fascinerande rörelse uppåt, stigande högt över Egyptens pyramider, högt över Greklands Partenon, ett uttryck för en skönhet och en styrka, som ingen civilisation ännu skådat.

Denna dans skall icke innesluta något av balettens idiotiska koketteri eller negerns sensuella konvulsioner. Den skall vara ren. Jag ser Amerika dansa, med ena foten stödd mot Klippiga bergens högsta topp, med bägge händerna utsträckta från Atlanten till Stilla havet, med det ädla huvudet höjt mot himlen och pannan lysande under en krona av millioner stjärnor.

Hur groteskt är det ej, att man i Amerika uppmuntrat skolor för så kallad kroppskultur, svensk gymnastik och balett! Den renodlade amerikanska typen kan aldrig bli balettdansare. Benen äro för långa, kroppen för smidig, anden för fri för denna den tillgjorda gracens och tåspetsdansens skola. Det är notoriskt, att alla stora balettdansöser varit mycket kortväxta med spröda figurer. En högväxt, välbyggd kvinna kan aldrig dansa balett. Icke heller den typ, som uttrycker Amerika, när det är som bäst. Inte ens med tillhjälp av den vildaste fantasi kan man föreställa sig frihetsgudinnan dansa balett. Varför då understödja denna skola i Amerika?

Henry Ford har uttryckt en önskan, att alla barn i Ford's City skola dansa. Han gillar ej modern dans, han vill att de skola dansa gammaldags vals, mazurka och menuett. Men gammaldags vals och mazurka äro uttryck för sjuklig sentimentalitet och romantik, som vår ungdom vuxit ifrån, och menuetten är uttryck för oljig hovmannaservilitet från Ludvig XIV:s dagar och för styvkjortlar. Vad ha dess rörelser med Amerikas fria ungdom att skaffa? Vet inte Ford, att rörelser äro lika vältaliga som ord?

Varför skola våra barn kröka sina knän i denna sippa, slavbetonade dans, menuetten, eller svänga sig i den labyrint av falsk sentimentalitet, som heter vals? Låt den då hellre komma fram i stora språng och hopp med upplyftade pannor och utsträckta armar för att i dans tolka våra pionjärers språk, våra hjältars tapperhet, våra statsmäns rättvisa, godhet och renhet och våra mödrars gudaingivna kärlek och ömhet. När de amerikanska barnen dansa på detta vis, komma de att bli härliga varelser, värdiga den högsta demokratiens namn.

Detta blir det dansande Amerika.

KAPITEL XXXI.

Alldeles som det funnits dagar, då mitt liv tyckts vara en gyllene legend, besatt med ädla stenar, en doftande blomsteräng, en strålande dag med varje timme krönt av kärlek och lycka, när jag ej haft ord för att uttrycka min hänryckning och min glädje över livet, när min skoltanke föreföll som ett snilledrag och min skola en stor framgång, när min konst var en pånyttfödelse – på samma sätt har det funnits dagar, när jag under försöken att minnas mitt förgångna liv endast gripits av gränslös motvilja och en känsla av ytterlig tomhet. Det förflutna ter sig som en enda rad av katastrofer, framtiden som en enda stor olyckshändelse och min skola som en hallucination med upphov i en vansinnigs hjärna.

Vad är sanningen om människolivet, och vem kan finna den? Mitt i all denna vånda och hänryckning, denna smuts och denna lysande renhet, denna människokropp, fylld av helvetets eld, och denna samma kropp, strålande av hjältemod och skönhet – var finns i allt detta sanningen? Gud vet det – djävulen vet det – men jag misstänker, att de båda äro förbryllade.

Vissa dagar är mitt sinne som ett fönster av färgat glas, genom vilket jag skådar underbara och härliga ting, makalösa former och de rikaste färger. Andra dagar ser jag endast ut genom ett dystert fönster av vanligt grått glas och ser för mina ögon den sorgliga sophög, som kallas livet.

Om vi blott kunde dyka ned i oss själva och hämta upp – som dykaren hämtar upp pärlor – dyrbara pärlor ur den stora tystnaden i vårt undermedvetna jags stora djup.

Sedan jag länge ensam och förtvivlad kämpat för att hålla min skola tillsammans, längtade jag efter att återvända till Paris, där det möjligen skulle gå för sig att skaffa pengar genom att sälja en del av mina tillhörigheter. Mary kom tillbaka från Europa och telefonerade till mig från Biltmore. Jag berättade henne om min svåra belägenhet, och hon sade: – Min gode vän Gordon Selfridge reser i morgon. Om jag ber honom, så skaffar han dig alldeles säkert en biljett.

Jag var så uttröttad av kampen och så sjuk in i själen efter detta uppehåll i Amerika, att jag tacksamt gick in på detta, och nästa dag lämnade jag New York. Men oturen förföljde mig. När jag första kvällen promenerade på däck, där mörker rådde på grund av förhållningsorderna under det pågående kriget, föll jag ned genom en lucka i golvet och skadade mig svårt. Gordon Selfridge ställde så väl sin hytt som sitt personliga sällskap till mitt förfogande under överresan och var ytterligt vänlig och älskvärd. Jag erinrade honom om mitt första besök hos honom för tjugu år sedan, då en liten hungrig flicka bad om kredit på en dansklänning.

Detta var första gången jag kom i beröring med en handlingens man. Jag häpnade över hans syn på tillvaron efter alla de konstnärer och drömmare jag känt i mitt liv. Jag hade ju även umgåtts med män, som varit mer eller mindre neurasteniska, antingen försjunkna i djup melankoli eller fyllda av uppskruvad munterhet tack vare spriten. Men Selfridge representerade den ovanligaste, jämnaste glättighet jag någonsin bevittnat, och som han aldrig smakar vin, gjorde detta mig oerhört häpen, ty jag hade aldrig insett, att någon kunde finna livet i och för sig behagligt. För mig hade det alltid förefallit, som om framtiden endast kunde bjuda på en och annan glädjeglimt genom konsten eller kärleken – denne man däremot fann lycka i själva detta att leva.

När jag kom till London, alltjämt lidande under sviterna av mitt fall, hade jag ej tillräckligt med pengar för att fortsätta till Paris, varför jag slog mig ned vid Duke Street och telegraferade till en del vänner i Paris. Inga svar kommo, troligen på grund av kriget. Jag tillbragte några förfärliga, dystra veckor i denna bedrövliga bostad, fullkomligt hjälplös. Ensam och sjuk, utan en slant, med min skola tillintetgjord och kriget till synes i färd med att fortsätta för evigt, brukade jag sitta vid det mörka fönstret om kvällen och iakttaga luftraiderna samt önska, att en bomb ville falla ned på mig och göra ett slut på mina bekymmer. Självmord är så frestande. Ofta tänkte jag därpå, men alltid var det något som höll mig tillbaka.

I förtvivlan kablade jag till L. men fick intet svar. En impressario hade ordnat med några uppträdande av mina elever, vilka ville försöka sin lycka i Amerika. De gjorde turné under benämningen Isadora Duncan Dancers, men ingenting av behållningen kom mig till godo, och jag befann mig i en fullkomligt förtvivlad situation, ända till dess en älskvärd medlem av franska legationen kom till min hjälp och förde mig till Paris. Här tog jag rum i Palais d'Orsay och vände mig till procentare för att få län.

Varenda morgon klockan fem väcktes man av Tjocka Berthas dunder, en lämplig början på en dyster dag, som fortsatte med en rad fruktansvärda nyheter från fronten. Död, blodsutgjutelse, slaktande fyllde timmarna, och på natten ljödo visslingarna, som varskodde om luftraider.

Ett angenämt minne från denna tid var mitt sammanträffande med den ryktbare "Ace" Garros hos en vän en afton, då han spelade Chopin och jag dansade och vi sedan gingo tillsammans till fots från Passy till Quai d'Orsay. En luftraid pågick, som vi iakttogo, och under vilken jag dansade för honom på Place de la Concorde – han sittande på fontänens kant, applåderande mig, medan hans sorgsna ögon upplystes av bomberna, som exploderade i vår omedelbara närhet. Han berättade för mig, att den natten sökte och längtade han efter döden. Kort efteråt sökte och fann honom hjältarnas ängel och förde honom bort från ett liv, som han icke älskade.

Dagarna förflöto i gränslös enformighet. Jag skulle med glädje ha arbetat som sjuksköterska, men jag insåg det fåfänga i att ytterligare öka den långa kön av sköterskeaspiranter. Jag ämnade alltså ånyo vända mig till min konst, fast mitt hjärta var så tungt, att jag undrade, hur länge mina fötter skulle förmå bära dess tyngd.

Det finns en sång av Wagner, som jag älskar – "Ängeln" – vari berättas om en ande, som dväljes i sorg och övergivenhet, men till vilken kommer en ljusets ängel. En sådan ängel kom också till mig i denna mörka tid i skepnad av pianisten Walter Rummel, som en god vän sammanförde mig med.

När han kom in, tyckte jag, att ett porträtt av den unge Liszt stigit ut ur sin ram – lång, smärt, med en kopparfärgad lock över den höga pannan och ögon som brunnar av strålande ljus. Han spelade för mig, och jag kallade honom "min ärkeängel". Vi arbetade tillsammans i den teaterfoajé, som Réjane vänligt ställt till min disposition, och under Tjocka Berthas dunder och ekot av krigsnyheter spelade han för mig Liszts "Tankar på Gud i öknen" – den helige Franciskus matande fåglarna – och jag komponerade nya danser, inspirerad av hans musik, danser som helt och hållet bestodo av bön, ljuvlighet och ljus. Än en gång återvände min ande till livet, lockad av de himmelska melodier, som tonade under hans fingrar. Detta var begynnelsen till mitt livs mest helgade, mest eteriska kärlek.

Ingen har någonsin spelat Liszt som min ärkeängel. Han har visionens gåva. Han ser bortom det skrivna partituret, han talar med änglarna. Han var mild och ljuvlig och ändå förtärd av lidelse. Han spelade med obeskrivlig glöd, hans nerver frätte honom, hans själ stegrade sig. Han liknade ett helgon, som dansar på glödande kol. Att älska en sådan man är farligt. Läsaren måste komma ihåg, att dessa mina minnen spänna över många år, och att jag för var gång jag mötte en ny kärlek trodde att detta var den ende, den på vilken jag så länge väntat, den som äntligen skulle återupprätta mitt liv. Men kärleken medför väl alltid denna övertygelse. Varje kärleksaffär i mitt liv skulle kunna bli en roman för sig, och alla slutade de illa. Och alltid har jag väntat på den som skulle sluta lyckligt och vara för evigt. Kärlekens under är de skiftande temata och växlande tonarter, varöver den förfogar. En mans kärlek jämförd med en annan mans kan vara så olika som att höra Beethovens och Puccinis musik. Men instrumentet under de spelandes händer är alltid kvinnan, och den kvinna, som endast känt en enda man, är som en människa, som aldrig hört mer än en kompositörs verk.

När sommaren kom, drogo vi oss söderut. På Cap Ferrat inredde vi vår studio i ett nära nog folktomt hotells alldeles tomma garage, och under dagar och nätter spelade han himmelsk musik, medan jag dansade.

Det var en ljuvlig tid. Jag hade min ärkeängel hos mig, jag bodde vid havet, jag levde i musik. Vilken pendelrörelse är inte livet – ju djupare ångest, desto högre hänryckning.

Då och då kommo vi fram ur vart gömställe och gåvo en aftonunderhållning eller en konsert till förmån för de nödlidande. Men mestadels voro vi för oss själva, och min själ levde i ett svall av lycka.

I en villa i närheten bodde en vördnadsvärd präst och hans syster, Madame Giraldy. De voro våra enda vänner, och jag dansade ofta för dem till Liszts musik. När sommaren led mot sitt slut, hyrde vi en studio i Nizza, och när stilleståndet proklamerades, återvände vi till Paris.

Kriget var förbi. Vi sågo Segern marschera genom Triumfbågen, vi skreko: "Världen är räddad!" Ty i den stunden voro vi diktare allesammans, men ack, liksom diktaren vaknade upp för att skaffa bröd och ost åt sin älskade, så vaknade världen upp till sina kommersiella angelägenheter.

Min ärkeängel tog mig vid handen, och vi gingo till Bellevue. Vi funno huset i färd med att förvandlas till ruiner. Men varför inte bygga upp det igen, tänkte vi. Och vi tillbragte några bortkastade månader med att försöka uppdriva medel till detta hopplösa ändamål.

Till slut voro vi övertygade om det omöjliga i tanken och gingo med på ett drägligt köpekontrakt med franska regeringen, som ansåg det stora huset förträffligt lämpat till fabrikslokaler för framställning av giftgaser för nästa krig. Sedan jag sett mitt Dionysion förvandlat till lasarett för sårade, blev det nu mitt öde att släppa det ifrån mig till krigsändamål.

När köpet gått i fullbordan och pengarna funnos på banken, köpte jag ett hus vid Ruc de la Pompe, den forna Salle Beethoven, och här inredde jag min studio.

Min ärkeängel hade en underbar förmåga att känna medlidande – han tycktes uppfatta all den sorg, som gjorde mitt hjärta så tungt, och som ofta förorsakade mig gråtfyllda och sömnlösa nätter. Han kunde betrakta mig med så ömma och lysande ögon, att min själ blev tröstad.

I vårt studio sammansmälte hans och min konst på ett underbart sätt, medan min dans under hans inflytande blev alltmer eterisk. Han var den förste, som lärde mig inse den fulla andliga innebörden av Franz Liszts musik. I Salle Beethovens stilla musikrum började jag också instudera några stora fresker i rörelse och ljus, som jag ville framskapa ur Parsifal. Vi tillbragte heliga timmar tillsammans, våra förenade själar liksom buros upp av den hemlighetsfulla kraft, som fyllde oss. När han spelade och jag dansade, var det ofta, som om min själ, när jag lyfte armarna, stigit upp ur min kropp på Graalmotivets silvertoner – vi hade liksom skapat en andlig enhet utanför oss själva, och när själ och rörelse stego mot oändligheten, kom svar som ett eko från ovan. Vi voro liksom på gränsen till en annan värld. Vår publik förnam också denna samlade kraft, och det vilade en egendomlig psykos över teatern, som jag aldrig förut bevittnat. Hade vi fortsatt våra gemensamma studier, skulle vi säkerligen kunnat framskapa en ny uppenbarelse åt mänskligheten, men som det heter i sagan, är människan aldrig nöjd, utan öppnar dörren för den onda fén, som medför allt slags otyg. På samma sätt kände jag – i stället för att vara nöjd med den lycka jag funnit – en okuvlig lust att starta min skola på nytt, varför jag telegraferade efter mina elever i Amerika.

När de kommit, samlade jag några goda vänner och sade till dem: – Låt oss allesammans fara till Aten och se på Akropolis, ty vi kan kanske ännu gå i land med att grunda en skola i Grekland.

Vad ens motiv kunna missförstås ibland! En journalist i The New Yorker (1927) beskrev denna resa på följande sätt: "Hennes extravagans kände inga gränser. Hon bjöd hem några vänner, började i Venedig och fortsatte till Aten".

Ve mig! Mina elever anlände, unga, vackra och framgångsrika. Min ärkeängel såg på dem – och föll – föll för en av dem.

Hur skall jag beskriva denna resa, som för mig var min kärleks via dolorosa? Hur jag först upptäckte deras böjelse på Hôtel Excelsior på Lido, där vi bodde några veckor, hur jag fick visshet därom på ångbåten till Grekland, och hur denna visshet slutligen för alltid fördärvade för mig anblicken av Akropolis vid månsken – detta är stationerna på denna lidandesväg.

När vi kommo till Aten, föreföll allt att teckna sig till det bästa för skolan. Genom Venizelos' tillmötesgående ställdes Zappeion till min disposition. Här inredde vi vår studio, och här arbetade jag alla morgnar med eleverna för att få fram en dans, värdig Akropolis. Min plan var att få ettusen barn inövade till de stora Dionysosfestligheterna på Stadion.

Varje dag gingo vi till Akropolis, och när jag mindes mitt besök där 1904, var det för mig en oändligt rörande syn att se mina elever nu åtminstone delvis förverkliga den dröm jag drömt där för sexton år sedan. Och nu, när allting tycktes tyda på att kriget var slut, skulle jag äntligen bli i stånd att grunda min så länge påtänkta skola i Aten.

Mina elever, som från Amerika medfört en viss affektation och vissa manér, som misshagade mig, fingo dessa avlägsnade under Atens härliga himmel och den underbara anblicken av bergen, havet och den stora konsten.

Målaren Edward Steichen, som tillhörde vårt sällskap, tog en mängd förtjusande bilder från Akropolis och i Dionysosteatern, vilka gåvo en svag föreställning om vad jag önskade skapa i Grekland.

Vi funno Kopanos i ruiner, bebodda av herdar och getter, men oförskräckt beslöt jag att röja undan på marken och återuppföra byggnaden. Arbetet igångsattes genast. Allt skräp, som hopats under åratal, städades undan, och en ung arkitekt åtog sig att sätta in dörrar och fönster samt lägga på tak. I det höga vardagsrummet lade vi en matta att dansa på och förde dit en stor flygel. Med den praktfulla solnedgången över Aten och dess purpurgyllne återsken över havet mitt för våra ögon brukade vi här varje kväll höra min ärkeängel spela Bach, Beethoven, Wagner och Liszt, och i aftonsvalkan virade vi kransar av härlig vit jasmin, som pojkarna i Aten sälja på gatorna, kring våra pannor och strövade ned för att intaga vår aftonmåltid vid havet!

Bland dess blomsterkrönta flickor liknade min ärkeängel Parsifal i Kundrys trädgård, men jag började märka ett uttryck i hans blick, som verkade mer jordiskt än himmelskt. Jag hade trott på vår kärleks styrka med dess intellektuella och andliga betoning, och det dröjde en tid, innan det gick upp för mig, att hans skinande vingar förvandlats till två lidelsefulla armar, de där kunde gripa och fasthålla en dryads kropp. Hela min erfarenhet gagnade mig slätt icke, och detta blev för mig en fruktansvärd chock. Från och med nu tog en förfärlig smärta mig i besittning, och mot min vilja började jag iakttaga deras tillväxande kärlek med känslor, som till min egen förskräckelse ibland väckte mordets demon till liv inom mig.

En kväll i solnedgången, när min ärkeängel – som mer och mer började ikläda sig en människas skepelse – just slutat den stora marschen ur "Götterdämmerung" och de sista tonerna dogo bort i luften liksom på purpurstrålar och ekon från Hymettos, såg jag plötsligt deras blickar mötas och flamma upp i samma lidelse.

En spasm av vrede genomfor mig, så våldsam, att jag skrämdes därav. Jag vände mig om och gick därifrån; hela natten vandrade jag omkring på höjderna i trakten av Hymettos, utom mig av förtvivlan och raseri. Nog hade jag tidigare i mitt liv mött detta grönögda vidunder, vars bett förorsaka det fruktansvärdaste av alla lidanden, men aldrig hade jag förnummit det i en sådan oerhörd grad som nu. Jag älskade och hatade dem bägge på en gång, och denna erfarenhet har lärt mig att hysa sympati och förståelse för de olyckliga, som, under trycket av svartsjukans obeskrivliga marter, döda den de älska.

För att icke råka ut för denna olycka tog jag med mig en liten klunga elever och min vän Edward Steichen, och vi vandrade uppför den underbara vägen förbi det gamla Tebe till Kalkis, där jag återsåg den gyllene sand, på vilken jag föreställt mig Eubœas jungfrur dansande vid Ifigenias olycksaliga bröllop.

Men i detta ögonblick kunde icke all Hellas' härlighet utdriva den onde ande, som hade mig i sitt våld och ständigt för min inre blick lät uppstiga bilden av de två jag lämnat kvar i Aten. Den synen gnagde på mina inälvor och frätte som syra på min hjärna, och anblicken av dem båda på balkongen utanför våra sovrum, bägge strålande av ungdom och ömsesidig glöd, fullbordade mina kval, när jag väl återvände hem.

Nu kan jag icke fatta denna psykos, men vid den tiden var den lika omöjlig att undgå som skarlakansfeber eller smittkoppor. Men trots detta undervisade jag mina elever varje dag och gjorde upp planer i Aten för skolan, mot vilken ödet tycktes le hult. Venizelos' ministär var synnerligen intresserad för mina planer, och Atens befolkning entusiastisk.

En dag voro vi inbjudna till en stor hyllningsdemonstration för Venizelos och den unge konungen, vilken ägde rum på Stadion. Femtiotusen människor deltogo däri liksom hela den grekiska kyrkan, och när den unge monarken och Venizelos inträdde i Stadion, hälsades de med stormande ovationer. Processionen med patriarker i brokadskrudar, styva av gyllene broderier, som glittrade i solen, var en vidunderlig syn.

När jag kom in i Stadion i min mjukt draperade peplos, följd av en grupp levandegjorda tanagrafigurer, kom den älskvärde Constantine Melas fram, räckte mig en lagerkrans och sade:

– Ni, Isadora, återskänker oss Fidias' odödliga skönhet och Greklands guldålder.

Och jag genmälte:

– Å, hjälp mig bara att skapa ett tusen fullgoda dansande ungdomar, som kunna dansa på Stadion, så att hela världen kommer hit för att beskåda dem.

När jag uttalade dessa ord, såg jag min ärkeängel i hänförelse trycka sin älsklings hand, och för en gångs skull kände jag mig försonligt stämd. Vad betyder ömkliga små lidelser i jämförelse med min stora syn, tänkte jag och smålog mot dem med kärlek och förlåtelse. Men när jag samma kväll såg deras båda huvuden avteckna sig i silhuett mot månen, föll jag åter offer för den ynkliga lidelsen och det till en grad, att jag vild till sinnes vandrade ut i natten och starkt funderade på ett sapfiskt språng från Partenons klippa.

Inga ord kunna återge den tortyr jag undergick och den ljuva skönheten i min omgivning, som endast gjorde min pina mera intensiv. Icke heller tycktes något kunna råda bot på situationen. Kunde en världslig lidelse föranleda oss att uppge våra odödliga planer på ett stort musikaliskt samarbete? Eller kunde jag köra bort min elev från denna skola, där hon blivit uppfostrad? Men alternativet att för var dag se deras kärlek och avhålla mig från att ge luft åt min egen smärta föreföll mig också omöjligt. Återstod sålunda möjligheten att lyfta sig till andens höjder ovan allt detta, men trots min förtvivlan höll mig den ständiga kroppsrörelsen i dansen, de långa fotvandringarna och de dagliga simturerna i havet vid en kroppslig vigör, som gjorde att mitt själsuppror stod att dämpa.

Medan jag alltså lärde mina elever skönhet, lugn, filosofi och harmoni, var jag själv oavbrutet i klorna på dödliga lidelser. Jag vet ej, vart det slutligen skulle burit hän. Mina enda vapen voro uppskruvad glättighet och tungt grekiskt vin varje kväll, när vi intogo vår aftonmåltid vid stranden. Säkerligen hade där funnits ädlare vägar att välja, men jag var icke då i stånd att finna dem. Jag berättar ju här endast mina stackars mänskliga erfarenheter. Vare sig de äro värdefulla eller värdelösa, kunna de måhända för andra tjäna som ett varnande "Hur man icke skall göra". Men var och en försöker nog undgå plåga och lidande på det sätt han finner bäst.

Den outhärdliga situationen tog slut till följd av en egendomlig ödets nyck, en liten elak apas bett, som visade sig så ödesdigert för den unge konungen.

I flere dagar svävade han mellan liv och död, och så kom då den sorgliga underrättelsen om hans bortgång, åtföljt av en sådan uppståndelse, att Venizelos och hans parti än en gång måste vika och vi ävenledes avlägsna oss, emedan vi inbjudits till Grekland som hans gäster och därför blevo situationens politiska offer. Alla de pengar jag nedlagt på Kopanos' återuppbyggande och på studions inredning voro sålunda tillspillogivna, vi måste uppge alla tankar på en skola i Aten och i stället gå ombord på ångaren och återvända till Paris.

Vilket underligt plågsamt minne är icke detta mitt sista besök i Aten 1920, återresan till Paris, den förnyade pinan samt det slutliga avskedet och skilsmässan från min ärkeängel och min elev, som också lämnade mig. Fast jag kände mig som martyr, befanns hon hysa rakt motsatt uppfattning och klandrade mig bittert för mina känslor och min brist på resignation.

När jag äntligen var ensam i huset vid Rue de la Pompe med dess Salle Beethoven väntande min ärkeängels musik, kände min förtvivlan inga gränser. Jag stod ej längre ut med anblicken av denna boning, där jag varit så lycklig, jag längtade att fly bort både från det hela och världen, ty vid det laget trodde jag, att både värld och kärlek voro döda för mig. Hur många gånger i vårt liv komma vi ej till den slutsatsen, fast vi, om vi kunde blicka över på andra sidan nästa kulle, skulle se en dal med blommor och lycka väntande på oss. I synnerhet ogillar jag den åsikt som så många kvinnor hysa, att ett värdigt liv efter fyllda fyrtio år skulle utesluta all kärlek. Det är ett misstag.

Våren 1921 mottog jag följande telegram från sovjetregeringen:

    "Endast ryska regeringen kan uppskatta er. Kom till oss,
    vi skola skapa er skola."

Varifrån kom detta bud? Från helvetet? Nej – men från dess närmaste grannskap. Från det som i Europa gällde för att vara helvetet, sovjetregeringen i Moskva. Och jag såg mig omkring i mitt öde hus, utblottat på kärlek och hopp, och jag svarade: "Ja, jag kommer till Ryssland, och jag skall undervisa edra barn på det villkoret, att ni ger mig en studio och avlönar mitt arbete".

Svaret var jakande, och en dag befann jag mig på en ångbåt på Themsen i akt och mening att från London avresa till Reval och därifrån till Moskva.

Innan jag lämnade London, gick jag till en spågumma, som sade: – Ni skall ut på en lång resa. Ni skall göra många underliga erfarenheter, ni får bekymmer, ni kommer att gifta er. –

Vid sista ordet avbröt jag henne med ett skratt. Jag, som alltid varit i harnesk mot äktenskapet! Aldrig skulle jag gifta mig! -Wait and see! sade spågumman.

På vägen till Ryssland kände jag mig, som om jag varit en själ efter döden på väg till en annan sfär. Jag trodde, att jag lämnat alla former för europeisk tillvaro bakom mig. Jag trodde verkligen, att idealstaten, sådan Platon, Marx och Lenin drömt sig den, genom något mirakel blivit förverkligad på jorden. Med hela min energi, som stött på så många missräkningar, när det gällt att förverkliga mina ideal i Europa, var jag nu beredd att inträda i kommunismens paradis.

Jag hade ej medfört några toaletter. Jag föreställde mig, att jag skulle tillbringa återstoden av mitt liv i en röd flanellblus bland kamrater, lika enkelt klädda och uppfyllda av broderskärlek.

Allt eftersom ångaren stävade norrut, såg jag med förakt och medömkan tillbaka på det kälkborgerliga Europas gammalmodiga institutioner och sedvänjor, allt detta som jag nu skulle lämna. Nu skulle jag bli en kamrat bland kamrater, genomföra en väldig arbetsplan i humanitetens tecken. Farväl, olikställdhet, orättvisa och all den gamla världens brutalitet, som omöjliggjort min skola.

När ångaren äntligen var framme, klappade mitt hjärta av glädje. Framåt nu, in i den härliga nya värld, som blivit skapad! In i kamraternas värld. Drömmen, som upprunnit i Buddhas hjärna, drömmen, som äterljudit i Kristi ord, drömmen, som varit alla stora konstnärers yttersta hopp, drömmen som Lenin genom sin trollmakt förverkligat – i denna dröm inträdde jag nu, för att mitt arbete och mitt liv skulle bli en del av dess härliga löfte.

Farväl, Gamla Världen! Nu hälsade jag Den Nya.

ISADORA DUNCANS SISTA LEVNADSÅR.

Något mer än två år ha förflutit sedan den septemberdag, då Isadora Duncans oroliga liv ändades i en olyckshändelse av sällsamt och hemskt slag. Vid den tiden var hon i full färd med sina memoarer, för vilka hon för övrigt hoppades erhålla ett så pass stort honorar, att hennes permanent usla finanser någorlunda skulle upphjälpas. Hon hade fört memoarerna fram till sommaren 1921 med den ödesdigra färden till Ryssland och hade redan påbegynt fortsättningen, då hon skördades av döden. De sex år, som hon alltså icke hunnit skildra, ha redan av vänner och närstående behandlats i tills vidare tre olika arbeten; flera torde med visshet följa, ty Isadora Duncans personlighet var, säga vad man vill, i alla händelser av underligt fascinerande slag och lockar till fördjupande i de nyckfulla impulser och säregna emotionella kurvor, som utmärka hennes levnadsbana.

Isadoras högt spända förväntningar på vad Sovjetryssland skulle bjuda henne av uppgifter och framgångar voro dömda till förkrossande besvikelser. Icke en människa var nere för att möta henne, när hon i sällskap med sin adoptivdotter Irma Duncan tidigt på morgonen den 24 juli 1921 anlände till Moskva. Inga förberedelser voro vidtagna, inga rum beställda. Det var söndag, och alla myndighetspersoner voro borta från staden. Icke ens Lunatscharsky, som dock i egenskap av kommissarie för undervisningsväsendet och de sköna konsterna bort vara underrättad om hennes ankomst – hon kom ju på officiell inbjudan av Krassin i sovjetregeringens namn – fanns i staden. En tillfällig bekantskap från tågresan hjälpte de båda damerna till rätta, men första natten nödgades de likväl tillbringa i järnvägsvagnen – staden var överfylld.

När Lunatscharsky omsider återvände till Moskva, fick Isadora tillfällig bostad i den ryska premiärdansösen Geltzers hem – hon var själv ute på turné, och i kommunismens förlovade land förelåg intet hinder att ställa en privatpersons bostad till en främlings förfogande i ägarens bortovaro. Det berättas drastiska historier från Isadoras första bekantskap med frihetens och jämlikhetens lyckliga brödraskap, bland annat har Lunatscharsky själv i en tidningsartikel skildrat hennes närvaro vid en soaré, där också några av de ledande sovjetherrarna befunno sig. Isadora kom dit full av spänning, väntande att få träffa en skara renhjärtade idealister, klädda som Tolstoj i enkla allmogekläder och utstrålande människokärlek och barmhärtighet. I stället fann hon en mängd elegant klädda människor i en prålig salong, lyssnande till en sångerska, som exekverade vulgära franska revyschlagers och skabrösa visor. Isadora råkade i fullt uppror, steg fram mitt på golvet och sjöng ut sitt hjärtas mening om både den banala salongsinredningen, den mediokra underhållningen och "kamraterna" själva, dem hon kallade "bourgeois" rent ut.

Det var en mödosam tid. Lunatscharsky, som aldrig drömt om att Isadora verkligen skulle bry sig om att resa till Ryssland, hade icke vidtagit några mått och steg för att ordna hennes verksamhet; inga elever funnos, inga lokaler, allt gick på skruvar. Underliga bekantskaper trängde sig på danserskan, hon fick vara med om så mycken "frihet" i de besynnerligaste former, att hon snart fått mer än nog därav. Samtidigt var det miserabelt beställt med den lekamliga spisen. I egenskap av konstnärer skulle Isadora och Irma uppbära vad som kallades "ransoner för hjärnans arbetare"; dessa ransoner utgjordes av litet vitt mjöl, kaviar, te och socker. En gång var fjortonde dag fick Isadoras kammarjungfru promenera till livsmedelsbyrån i Kreml för att hämta ransonerna, varpå hennes givmilda matmor ställde till med små fester för sina halvt ihjälsvultna ryska konstnärs- och diktarvänner: man bakade pannkakor av mjölet och bredde kaviaren därpå. Hela ransonen gick åt på en kväll, och sedan levde man i två veckor på potatis.

Långt fram i december kom omsider "Isadora Duncans statsskola" i gång, men måste på grund av lokalernas arktiska temperatur snart nog upphöra, medan bränslerekvisitionerna gjorde sin snigelaktiga rond från den ena byrån till den andra. Och en vacker dag kom kamrat Lunatscharsky i egen hög person till danserskan och meddelade henne, att i följd av den finansiella kris Ryssland för närvarande genomgick såge sig sovjetregeringen icke längre god att understödja hennes skola. Kamrat Duncan finge däremot mer än gärna ge egna föreställningar för betalande publik och på så vis på egen hand underhålla sin skola. När det blev bättre tider, skulle regeringen med nöje ånyo lämna henne hjälp. Den av sovjetmyndigheterna sålunda grundligt lurade konstnärinnan hade nu att välja mellan att ånyo draga ut till en oviss framtid på kontinenten eller i Amerika, eller också kvarstanna vid sin ryska skola, där för närvarande fyrtio intelligenta barn som bäst höllo på att få intresse för arbetet. Hon valde, karaktäristiskt nog, den senare delen. Vad hon än kan beskyllas för, men aldrig krämarsynpunkter.

Men hennes kvarstannande i Ryssland blev ödesdigert för henne ur en annan synpunkt. Kort efteråt sammanträffade Isadora nämligen med den man, som under någon tid framåt skulle förvandla hennes liv till ett renodlat helvete. Det var den unge proletärskalden Sergei Alexandrevitch Yessenin. Han var en av topparna inom den efterrevolutionära skolan, bondson, blåögd, guldlockig, primitiv och råbarkad, berusad av sin litterära framgång, våldsamt begiven på starka drycker och en i allo oslipad diamant. Isadora blev lidelsefullt förälskad i honom. I hennes kärlek blandades åtskillig modersömhet, som kom henne att överse med den obeskrivlige individens uppträdande, hans supvanor, som tidvis förvandlade honom till något sämre än ett djur, och hans ytterligt råa behandling av henne själv. Hon gick så långt, att hon stick i stäv mot sina principer ingick äktenskap med Yessenin, detta för att kunna föra honom med sig bort från hans dåliga vänner och dåliga vanor till Amerika, dit hon emellertid visste, att hon ej kunde komma in med en man, vid vilken hon ej formellt var vigd.

I maj 1922 hade Isadora fått nog av Sovjetryssland för denna gång och begav sig flygledes med sin make till Berlin. Här blev paret medelpunkten för ett underligt sällskap av mer eller mindre autentiska ryska ädlingar och kulturkoryféer, bland vilka Yessenin flöt ovanpå till en grad, som ännu mer förryckte huvudet på honom. Icke förty har Maxim Gorki i en essaysamling om ryska skriftställare skildrat sitt sammanträffande i Berlin med Yessenin, som han kallar för den nya generationens främste skald. Gorki beklagar Yessenins äktenskap med Isadora Duncan, vilken enligt Gorkis uppfattning aldrig var i stånd att begripa sin makes storhet. Själv begrep Gorki plus minus noll av Isadoras danskonst – han säger, att hon, när hon dansade, mest av allt påminde om en kvinna, som försöker hålla sig varm...

Under ett halvår förde paret Yessenin ett kringirrande liv på kontinenten under ständiga ekonomiska vedermödor, och i oktober anträdde Isadora den ödesdigra färden till Amerika, som skulle bli hennes livs stora fiasko. Motigheterna började redan vid ankomsten till New York. Här fick hon nämligen veta, att varken hon, Yessenin eller den medföljande impressarion skulle få gå i land – detta på grund av myndigheternas skuggrädsla för Isadoras ryska giftermål och för kommunismen. Efter en hel del bråk, som fördröjde dem ett par dygn, och efter den mest minutiösa undersökning av deras bagage släpptes trion äntligen lös och hamnade på Waldorf Astoria. I New York hade hon relativt god framgång, men i Boston retades den impulsiva danserskan av publikens solida tråkighet och kälkborgerliga yttre samt av lokalens grå enformighet, hon ryckte demonstrativt av sig sin långa röda sidenschal, svängde den i luften och ropade:

– Den här är röd. Det är jag med. Rött är livets och kraftens färg. Ni var en gång i tiden vilda här – låt inte tämja er!

Vid detta utbrott reste sig en mängd gamla herrar och damer och lämnade salen, och nästa dag lästes i jätterubriker i hela amerikanska pressen:

       Röd danserska chockerar Boston.
       Isadoras tal skrämmer publiken på flykten.
    Duncan med flammande schal säger, att hon är röd.

Detta blev signalen till allmän stormlöpning mot Isadora. Hela det amerikanska bigotteriet och pryderiet reste sig i majestätisk indignation, hetsade av landets utsökta press, som här fann stoff till prima sensationer. Isadora nödgades inställa flera uppträdanden i olika städer, och turnén led svårt ekonomiskt avbräck. I januari 1923 återvände hon, nedslagen och med dåliga affärer, till Europa, närmast Paris.

Här gjorde Yessenin livet mer än vanligt bittert för henne. Sedan han under rusets inflytande slagit alla speglar i Hôtel Crillon sönder och samman, fördes han till en vårdanstalt, varefter Isadora i augusti for tillbaka till Ryssland med honom, inseende att endast det land, som fött honom, kunde i längden hysa ett monstrum av Yessenins slag. I Moskva åtskildes makarna, och Isadora begav sig nedåt Kaukasus för att få en tids vila efter alla uppslitande erfarenheter. Irma Duncan berättar, att när hon hjälpte Isadora packa och tog fram vad som behövdes för resan, upptäckte hon, att väninnan endast ägde ett litet fåtal klädningar och knappast några underkläder.

Under 1923 och 1924 företog Isadora en del turnéer i Ryssland, bland annat till Ukrajna. Bland folket blev hon populär på grund av sin givmildhet, på hotellen något mindre populär på grund av sin mindre klädsamma vana att resa ifrån obetalda räkningar. På Hôtel de l'Europe i Petersburg, där hon sin vana trogen tagit en furstlig svit av rum och dagligen hållit öppen taftel för sina vänner med champagnen flödande som i den gamla goda tiden, var den kvarlämnade räkningen att förlikna vid krigsskulden hos något av de mindre länderna i världskriget. Skolan i Moskva pågick, men inbragte föga, och ett försök att turnera med eleverna slog ej väl ut – publiken frågade ej efter flickorna, endast efter Isadora. Hon begav sig då ensam med sin impressario ut på turné nedåt Volgadistriktet, Turkestan och Ural, en färd som för henne blev fullkomligt katastrofal. Hennes brev från dessa resor till Irma Duncan vittna, trots sin lakoniskt sarkastiska ton, om vilka vedermödor den olyckliga kvinnan fick utstå, där hon, utblottad på pengar, utan mat, utan de enklaste toalettartiklar, nödgades dansa inför väldiga kommunistauditorier, som icke betalade ett öre och icke fattade ett jota av hennes konst. Ett utdrag ur ett av hennes brev, från Jekaterinburg, tsarfamiljens dödsstad, förtjänar anföras. Det är daterat den 4 augusti 1924:

"Du har ingen föreställning om vad en levande nattmara vill säga, förrän du fått skåda denna stad. Kanske mordet på en viss familj har kastat ett slags Edgar Allan Poe-skräck över den, eller också är den alltid likadan. De melankoliska kyrkklockorna ringer oavbrutet och är fruktansvärda att höra. Går man på gatan, skriker gatpojken 'Prava' eller 'Lieva' efter en och riktar geväret mot en. Ingen tycks ha en känsla av humor. Den främste av kommunisterna sade: 'Hur kan man spela sådan avskyvärd musik som Liszt och Wagner?' Båda mina uppträdanden gjorde fiasko, och här sitter vi nu och vet inte, vart vi ska ta vägen. Här finns ingen restaurang, bara vanliga 'utspisningsställen' och ingen hårfrisör. Den enda kvarvarande fossilen med denna benämning försäkrade mig, medan han med darrande fingrar brände av mig håret, att här fanns inte en enda dama kvar – de har skjutit dem allesammans. Vi såg huset och källaren, där de sköt en viss familj. Dess psykos tycks genomtränga hela atmosfären. Du kan inte tänka dig något fasansfullare. Denna stad tycks närma sig helvetet mer än någon annan plats jag skådat."

I ett annat brev skriver hon:

"Jag gav 40 tchervonets till en man, för att han skulle beställa biljetter åt oss till Sibirien, Han försvann och telegraferade sedan, att Sibirien låg i ruiner – ingen säsong – ingen publik etc. Kom så tillbaka utan pengar. Var hade han gjort av dem? Han förklarade, att han skickat dem till sin hustru, som behövde dem. Jag företar alltså denna turné till förmån för andra människors hustrur. Underbart – – – Jag har inte en flaska eau de colognc, ingen tvål, ingen tandpasta sedan en månad tillbaka. Sängarna äro av bräder och livligt bebodda. Fläckar och revolverskott i speglarna. C'est tres amusant! Mitt hår är alldeles vitt av brist på hennachamponering, och jag känner mig fullkomligt kaputt. Mina blåa draperier, som blivit packade i vått tillstånd, äro alldeles gråa av mögel och falla i bitar."

Efter denna pers lyckades emellertid Isadora ta sig tillbaka till Moskva och begav sig på hösten samma år – 1924 – till Berlin, dit hon lockats med ett kontrakt, som emellertid visade sig vara rena svindeln. Här förde hon under några veckor en ohygglig tillvaro, absolut övergiven, utan svar på sina förtvivlade brev och telegram med böner om hjälp, flyktande från det ena usla hotellet till det andra, utan ett öre till mat, svältande, sjuk och uppgiven. Hennes brev äro hjärtslitande att ta del av. Slutligen kom en summa på några hundra dollars från en vän i Amerika, och med hjälp härav lyckades danserskan uppnå Bryssel, varefter hon, sedan hennes väninna, skådespelerskan Cécile Sorel, inskridit och ordnat med hennes pass, kom tillbaka till Paris i januari 1925.

Men hennes lidanden upphörde ej, och de två år hon hade kvar att leva utgjorde en enda kedja av motgångar, förödmjukelser och elände. I svält och umbäranden, besvikelser och ångest släpade sig månaderna fram. Tragiska brev, vari dock den oförbränneliga bohémhumor, som präglade hennes uttryckssätt, alltsom oftast slår igenom, ge en djupt bedrövlig bild av den arma kvinnans tillvaro. Budet om hennes makes självmord på ett hotell i Petersburg nådde henne mitt härunder och grep henne hårt, varjämte det gav anledning till nya skandalskriverier i den franska pressen, som alltsedan Isadoras sovjetengagemang varit henne gramse och fått allmänheten med sig. Då och då lyste som en hoppets stjärna någon flyktig möjlighet till ekonomiskt understöd, som skulle sätta henne i stånd att åter starta den skola, som var hennes livs stora idé. Men hoppet blev aldrig verklighet. Hennes grandseigneuraktiga generositet och flotthet förnekade sig aldrig, lika litet som hennes absoluta oförmåga att röra sig med pengar. Hade hon någon gång ett par hundra francs, försvunno de oundvikligen i form av presenter till någon fattig vän eller ett champagnelag på Isadoras balkong på Hôtel Negresco i Nizza, där hon lyckats förmå hotelledningen att med beundransvärt tålamod i veckor och månader fylla hennes behov utan en antydan om betalning.

Den ödesdigra 14 september 1927 hade Isadora överenskommit med en ung italienare om en provkörning på kvällen i hans lilla bil, för vilken hon fattat starkt tycke – liksom också för dess ägare. Hennes väninna, Mary Desti, med vilken hon bodde på hotellet, hade onda aningar om en förestående olycka och försökte övertala Isadora att icke åka ut. Men förgäves. När italienaren på utsatt tid infann sig, virade Isadora sin stora röda sidenschal kring halsen ett par gånger och dansade ut ur huset ned till bilen. Just när hon skulle stiga in i densamma, vände hon sig om, vinkade åt Mary Desti och en vän, som stodo vid porten, och ropade skämtsamt:

– Adieu, mes amis, je vais à la gloire!

Det blev hennes sista ord. I nästa ögonblick hade bilen satt sig i gång. Mary Desti, som såg att Isadoras röda schal fallit ned och släpade utefter bilens sida, ropade högljutt: – Din schal, Isadora, ta upp schalen! – Nästa sekund hade bilen stannat, som de bägge vännerna trodde, för att Isadora skulle kunna dra in schalen. De närmade sig bilen och sågo, att Isadoras huvud fallit framåt – ännu ett ögonblick – och italienaren for ned ur bilen, skrikande som besatt: – Jag har dödat henne, jag har dödat henne!

Det befanns, att schalens långa fransar, och även en del av själva schalen snott in sig i bilens bakhjul samt, när bilen rullade framåt, stramat till och ryckt Isadoras huvud framåt med en häftig knyck. Döden hade gjort sitt arbete väl – i bråkdelen av en sekund hade den strypt henne, bräckt hennes nacke och krossat halspulsådern.

Halva Rivieran församlades i den blomsterprydda, med vaxljus upplysta studion, där den döda vilade. Inom några dagar fördes liket till Paris – kistan var täckt med den stora purpurfärgade sammetsmantel, som Isadora brukat bära, när hon dansade Chopins Begravningsmarsch och Liszts "Les Funerailles". I Paris, i krematoriet på Père Lachaise, överlämnades Isadora Duncans jordiska kvarlevor åt elden. Hennes urna står i kolumbariet tillsammans med två små urnor, bärande namnen "Deirdre", "Patrick".

M. L.