Mitt liv

MITT LIV

Av

Isadora Duncan

BEMYND. ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN AV

Märta Lindqvist

Stockholm,
Hugo Gebers Förlag,
1929.

        "Om min dygd är en danserskas dygd, och om
        jag ofta med bägge fötterna tagit ett språng
        in i en smaragdgyllne hänryckning, och om det
        blivit mitt alfa och omega, att allt tungt skall
        bli lätt, varje kropp en danserska och var själ
        en fågel – sannerligen, detta är mitt alfa
        och omega."

                                            Nietzsche

INNEHÅLL:

Inledning
"Mitt liv"
Isadora Duncans sista levnadsår av M. L.

INLEDNING

Jag måste bekänna, att jag fylldes med fasa vid första förslaget att
skriva denna bok. Inte för att inte mitt liv varit intressantare än
någon roman och mer äventyrligt än något filmdrama, men att skriva den
– det var knuten.

Det har kostat mig åratals kamp, strängt arbete och forskningar för att
lära mig att utföra en enda enkel rörelse, och jag vet tillräckligt
mycket om konsten att skriva för att inse, att det skulle kosta mig
precis lika många år av koncentrerade ansträngningar för att kunna
åstadkomma en enda enkel, vacker mening. Ingenting tycks egentligen
existera annat än i inbillningen, och allt det underbara som tilldragit
sig med mig kan måhända förlora hela sin bouquet, därför att jag icke
är i besittning av en Cervantes, eller ens en Casanovas penna.

Och en annan sak. Hur kan man skriva ned sanningen om sig själv? Veta
vi den ens? Våra vänner ha sin egen syn på oss, ens älskade har det och
vi själva ha det, likaså våra fiender – och alla dessa ha var och en
sin uppfattning om oss. Jag är grundligt underkunnig härom, ty jag har
till frukostkaffet inmundigat tidningsrecensioner, som förklarat, att
jag var skön som en gudinna, och att jag var ett snille, och knappast
hade jag hunnit le ett belåtet leende åt detta, förrän jag tog upp
nästa tidning och underrättades om att jag saknade talang, var fult
byggd och en häxtyp alltigenom.

Jag slutade snart upp att läsa kritiker över min verksamhet. Jag kunde
ju ej fordra, att jag bara skulle få läsa de förmånliga, och de andra
voro alltför nedslående och till självmord frestande. En berlinkritiker
förföljde mig med förolämpningar – han sade bland annat, att jag var
djupt omusikalisk. En dag skrev jag och bad honom komma till mig, för
att jag skulle kunna övertyga honom om hans misstag. Han kom, och medan
han satt där på andra sidan tebordet, höll jag i en och en halv timme
en föreläsning för honom om mina teorier angående den ur musiken
framskapade synliga rörelsen. Jag märkte, att han föreföll ganska
oberörd, och man kan föreställa sig mina känslor, när han ur fickan tog
fram en hörlur och upplyste mig om, att han var totalt döv och nätt och
jämnt med lurens hjälp kunde höra orkestern, när han satt på främsta
raden. Detta var alltså den man, vilkens åsikter om mig hållit mig
sömnlös om nätterna.

Om alltså alla se olika varelser i en själv, huru skall man då själv
kunna hos sig finna ytterligare en personlighet, varom denna bok skulle
handla? Skall det bli Den kyska Madonnan eller Messalina eller
Magdalena eller Blåstrumpan? Var skall jag finna kvinnan i alla dessa
upplevelser? Mig förefaller det, som om där ej funnes en men hundra –
och min själ stiger mot höjden ovan dem alla, icke på allvar berörd av
någon bland dem.

Vilken man eller kvinna som helst, som vill nedskriva sanningen om sitt
liv, skulle kunna skriva ett storartat arbete. Men ingen har vågat
skriva sanningen om sitt liv. Jean-Jacques Rousseau gjorde detta stora
offer åt mänskligheten – han avslöjade sin själ, sina innersta
gärningar och tankar. Resultatet blev också en storartad bok. Walt
Whitman skänkte Amerika sanningen om sig själv. Till en tid var denna
bok förbjuden som "omoralisk", ett uttryck, som nu förefaller oss
absurt. Ingen kvinna har någonsin nedskrivit hela sanningen om sitt
liv. Berömda kvinnors själbiografier utgöra uppräkningar av yttre
händelser, smådetaljer och anekdoter, som icke framlägga deras verkliga
tillvaro. Inför glädjens och smärtans stora ögonblick bevara de en
sällsam tystlåtenhet.

Min konst är ett bemödande att uttrycka sanningen om mitt eget jag i
gester och rörelser. Det har kostat mig långa år att finna så mycket
som en enda absolut sann rörelse. Ord ha en helt annan innebörd. Inför
den publik, som trängts på mina föreställningar, har jag aldrig känt
någon tvekan. Jag har skänkt den min själs hemligaste impulser. Från
första början är det mitt liv jag dansat. Som barn uttryckte jag i
dansen det växandes spontana glädje, som ung flicka glädjens övergående
i fruktan inför första medvetandet om sorgens underström, livets
obarmhärtiga grymhet och förkrossande framfart.

Ingenting är mera avlägset från den faktiska sanningen om en människa
än hjälten och hjältinnan i ett filmskådespel eller en roman. Rikt
begåvade med alla dygder, skulle de omöjligt kunna begå en orätt
handling. Alla sämre egenskaper tillhöra boven eller den "dåliga
kvinnan", fast vi i verkligheten ju veta, att ingen är vare sig god
eller dålig. Vi kanske inte alla bryta mot de tio buden, men vi äro
sannerligen alla i stånd därtill. Inom oss lurar lagbrytaren i gemen,
färdig att rusa fram vid första tillfälle. Goda människor äro i själva
verket helt enkelt de, som antingen inte varit med om tillräckligt
många frestelser, därför att de leva i ett vegetativt tillstånd, eller
också sådana som ha sina syften och strävanden så koncentrerade i en
viss riktning, att de aldrig få tid att kasta en blick omkring sig.

Man har ibland frågat mig, om jag sätter kärleken före konsten, och jag
har då alltid svarat, att jag ej kan skilja dem åt, ty konstnären är
den ende som kan älska, han ensam har den rena synen på kärleken, och
kärlek är anblicken av själen, när den tillstädjes att skåda odödlig
skönhet.

En av de underbaraste personligheter i vår tid är måhända Gabriele
d'Annunzio, och dock är han liten till växten och kan knappast kallas
vacker, annat än då hans ansikte strålar upp. Men när han talar med
någon han älskar, förvandlas han till Foibos Apollons bild, och han har
tillvunnit sig kärlek av några bland vår tids största och skönaste
kvinnor. När d'Annunzio älskar en kvinna, lyfter han hennes själ från
jorden till den gudomliga rymd, där Beatrice rör sig och lyser. Han
förvandlar i tur och ordning varje kvinna till en del med det gudomliga
väsendet, han lyfter henne mot höjden, tills hon verkligen tror sig
vara den Beatrice, om vilken Dante sjungit i odödliga strofer. Det var
en tid i Paris, när d'Annunziokulten stigit till en sådan höjd, att han
var föremål för alla de förnämsta skönheternas kärlek, över varje sin
gunstling kastade han i tur och ordning en skimrande slöja, hon lyftes
över vanliga dödligas huvuden och vandrade fram omgiven av en sällsam
strålglans. Men när skaldens nyck var förbi, försvann slöjan,
strålglansen slocknade, och kvinnan blev jordiskt stoft på nytt. Själv
visste hon ej vad som hänt henne, men hon var medveten om att plötsligt
ha kommit ned till jorden igen, och när hon blickade tillbaka på sin
egen förvandling under den tid då d'Annunzio tillbad henne, insåg hon,
att hon i hela sitt liv aldrig mer skulle möta denna kärlekens ande.
Hon begrät sitt öde och blev mer och mer övergiven, så att människor,
när de sågo henne, kunde säga: "Hur kunde d'Annunzio älska denna
alldagliga, rödögda kvinna?" En så stor älskare var Gabriele
d'Annunzio, att han för ett ögonblick kunde förvandla vanligt dödligt
stoff till likhet med himmelskt väsende.

Endast en kvinna i hans liv kunde uthärda detta prov. Hon var Beatrices
inkarnation, och över henne behövde icke d'Annunzio kasta någon slöja.
Jag har alltid trott, att Eleonora Duse var Dantes egen Beatrice
reinkarnerad i vår tid, och för henne kunde d'Annunzio endast falla på
knä i tillbedjan, något som var hans livs enastående och lycksaliga
erfarenhet. I alla andra kvinnor fann han det material, som han själv
överförde, endast Eleonora stod över honom och uppenbarade för honom
den gudomliga inspirationen.

Vad människor veta föga om det subtila smickrets makt! Att höra sig
själv lovprisas på det förtrollande sätt, som är d'Annunzio eget,
liknar, skulle jag föreställa mig, Evas upplevelse, när hon hörde
ormens stämma i paradiset. d'Annunzio kan få vilken kvinna som helst
att känna sig som om hon vore alltets medelpunkt.

Jag minns en underbar promenad med honom i le Forêt. Vi stannade på
vägen, och det blev tyst. Då utropade d'Annunzio: Å, Isadora, bara dig
kan man vara ensam med ute i naturen. Alla andra kvinnor fördärva
landskapets skönhet, du ensam blir en del av den. (Skulle någon kvinna
kunna förbli likgiltig inför en sådan hyllning?) Du är en del av
träden, himlen, du är gudinnan, som härskar över naturen.

När jag ligger här på min säng på Hotel Negresco [Hotell i Nizza, där
Isadora Duncan uppehöll sig långa perioder under sista åren av sitt
liv], försöker jag analysera det fenomen som kallas minnet. Jag känner
söderns solvärme. Jag hör barnens röster, där de leka i parken i
närheten. Jag känner min egen kroppsvärme. Jag ser ned på mina bara ben
och sträcker ut dem. Mitt brösts mjukhet och mjukheten hos mina armar,
som aldrig vila stilla utan ständigt röra sig i lena vågrörelser,
känner jag, och jag kommer att tänka på att i tolv år har jag nu varit
trött, har detta bröst inneslutit en oavlåtlig värk, ha dessa mina
händer varit märkta av sorg, och ha dessa mina ögon i min ensamhet
sällan varit torra. Mina tårar ha flödat i tolv år alltsedan den dagen,
då jag, vilande på en annan bädd, plötsligt väcktes av ett stort anskri
och när jag vände mig om fick se L., som verkade sårad människa: Barnen
ha omkommit.

Jag minns, att en underlig stillhet kom över mig, att jag kände något
bränna i halsen, som om jag sväljt glödande kol. Men jag förstod
ingenting. Jag talade mycket milt till honom, jag försökte lugna honom,
jag sade honom, att detta inte kunde vara sant. Då kommo andra
människor till, men jag kunde inte fatta, vad som hänt. Så inträdde en
svartskäggig herre – man sade mig, att han var läkare. Det är inte
sant, sade han, jag skall rädda dem.

Jag trodde honom. Jag ville följa med honom, men man höll mig tillbaka.
Sedan fick jag veta, att de gjorde så, för att jag ej skulle få veta,
att det faktiskt ej fanns något hopp. Man fruktade, att chocken skulle
beröva mig förståndet, men vid det laget lyftes jag till ett stadium av
exaltation. Jag såg hur alla gräto runt omkring mig, men själv grät jag
ej. Tvärtom kände jäg ett oerhört starkt behov av att trösta var och
en. När jag nu ser tillbaka, är det svårt för mig att förstå min egen
underliga sinnesstämning. Befann jag mig verkligen i clairvoyant
tillstånd, och visste jag, att döden icke existerar – att dessa två
små kalla vaxbilder icke voro mina barn, endast deras avlagda kläder?
Att mina barns själar alltfort levde i strålglans och alltid levde?
Blott två gånger kommer detta en moders skri, som man hör liksom
utanför sig själv – vid födelsen och vid döden – ty när jag i mina
egna händer kände dessa små kalla händer, som aldrig mer skulle trycka
mina, hörde jag mitt skri – samma skri jag hört, när de föddes. Men
varför samma skri, när ändå det ena är den översvinneliga lyckans och
det andra sorgens? Jag vet det ej, men jag vet, att de äro desamma. Är
det måhända så, att i hela universum finns blott ett enda stort skri,
som i sig innesluter sorg, lycka, extas, vånda, skapelsens modersskri?

KAPITEL I.

Ett barns karaktär är på förhand danad, redan i moderlivet. Innan jag
föddes, var min mor i stor vånda och i ett svårt läge. Hon kunde ej
förtära någon annan föda än iskalla ostron och iskyld champagne. Frågar
folk mig, när jag började dansa, svarar jag: I min moders liv, troligen
som resultat av ostronen och champagnen – Afrodites föda.

Min mor genomgick vid den tiden sådana sorger, att hon ofta yttrade:
Det barn som skall komma, blir alldeles säkert inte normalt – och hon
väntade sig ett vidunder. Jag tycks också från det ögonblick jag föddes
ha börjat fäkta med armar och ben i sådant raseri, att min mor
utbrustit: Ser ni, att jag hade rätt, barnet är vansinnigt. Men när jag
sedermera, iförd kolt, placerades mitt på bordet, var jag hela
familjens och alla vänners förtjusning, där jag dansade till vilken
musik man än spelade.

Mitt tidigaste minne är en eldsvåda. Jag minns, att jag från ett
fönster i en övre våning kastades ned i armarna på en poliskonstapel.
Jag bör ha varit två eller tre år gammal, men jag kommer tydligt ihåg
den behagliga känslan av poliskonstapelns lugna trygghet och mina små
armar kring hans hals, mitt i all uppståndelsen, skriken och lågorna.
Konstapeln måste ha varit irländare. Jag hör ännu min mor skrika i
vanvettig fasa: Mina gossar, mina gossar, och kan se henne av massan
hindras från att rusa in i huset, där hon trodde, att mina båda bröder
blivit kvarlämnade. Efteråt minns jag anblicken av pojkarna, där de
sutto på golvet i ett krogrum och satte på sig skor och strumpor,
vidare det inre av en vagn och slutligen en kopp varm chokolad, där jag
satt uppflugen på en disk.

Jag föddes vid havet, och jag har lagt märke till, att alla stora
händelser i mitt liv ha ägt rum vid havet. Min första föreställning om
rörelser, om dans stamma alldeles säkert från vågornas rytm. Jag föddes
under Afrodites stjärna, hennes som även föddes på havet, och när
hennes stjärna är i stigande, går allting mig väl i händer, livet
förflyter lätt, och jag är i stånd att skapa. Jag har också observerat,
att när denna stjärna försvinner, följer vanligen en olycka för mig.
Astrologiens vetenskap är kanske inte av samma betydelse nu som på de
gamla egypternas och kaldéernas tid, men det är säkert, att vårt
själsliv står under påverkan från planeterna, och om föräldrar förstode
detta, skulle de studera stjärnorna för att kunna skapa vackrare barn.

Vidare tror jag, att det måste utgöra stor skillnad i ett barns liv, om
det födes vid havet eller bland bergen. Havet har alltid utövat
dragning på mig, medan jag uppe i bergen erfar en obestämd känsla av
obehag och längtan att fly. De ge mig alltid intryck av att jag är en
fånge på jorden. När jag ser upp mot deras toppar, känner jag icke
genomsnittsturistens beundran utan bara en längtan efter att ta ett
hopp över dem och komma undan. Mitt liv och min konst föddes av havet.

Jag måste vara tacksam, för att min mor var fattig, medan vi voro unga.
Hon hade ej råd att hålla tjänare och guvernanter åt sina barn, och
denna omständighet har jag att tacka för det otvungna liv jag som barn
fick leva och sedan aldrig förlorat ur sikte. Min mor var musikalisk
och försörjde sig med musiklektioner. Som hon gav dessa lektioner i
elevernas hem, var hon hela dagen och många timmar på kvällen borta
från hemmet. När jag kom ut ur skolans fängelse, var jag fri. Jag kunde
vandra ensam vid havet och följa min fantasis flykt. Vad jag ömkar de
barn jag ser under ständig övervakning av sköterskor och guvernanter,
ideligen beskyddade och omhändertagna och elegant klädda. Vad ha de
egentligen för utsikter i livet? Min mor hade alldeles för mycket att
göra för att hinna tänka på de faror hennes barn utsattes för,
och sålunda kunde mina två bröder och jag ostört följa våra
vagabondinstinkter, vilka ibland förde oss ut i äventyr, som skulle
gjort min mor utom sig av ångest, om hon vetat om dem. Lyckligtvis
levde hon i salig okunnighet härom. Jag säger lyckligtvis för mig, ty
jag har avgjort detta min barndoms vilda, obundna liv att tacka för
inspirationen till den dans jag skulle skapa, vilken i sin tur endast
var ett uttryck för frihet. Jag utsattes aldrig för dessa ständiga
"inte göra så!" som tyckas mig kunna skapa ett barnalivs elände.

Så tidigt som vid fem år kom jag i folkskolan. Jag tror, att min mor
gjorde våld på sanningen i fråga om min ålder. Det var ju nödvändigt
att ha någonstans att lämna mig. Jag är övertygad om att det man längre
fram i livet kommer att göra, det kommer redan till uttryck i ens späda
år. Redan nu var jag danserska och revolutionär. Min mor, som blivit
döpt och uppfostrad i en katolsk irländsk familj, var hängiven katolik,
ända till dess hon kom underfund med att min far inte var det mönster
av fulländning hon alltid trott honom vara. Hon lät skilja sig från
honom och gav sig ut att trotsa världen tillsammans med sina fyra barn.
Från den gången slog hennes katolska tro våldsamt om till avgjord
ateism, och hon blev en efterföljare till Bob Ingersoll, vilkens
arbeten hon plägade läsa högt för oss.

Bland annat höll hon före, att allt vad känslosamhet hette var dårskap,
och när jag var helt liten, avslöjade hon för oss Santa Claus'
hemlighet, med det resultat, att jag vid en julfest i skolan, när
skollärarinnan delade ut gotter och kakor med orden: Titta, barn, vad
Santa Claus har haft med sig åt er – steg upp och högtidligt genmälte:
Det tror jag inte på, det finns ingen Santa Claus. Lärarinnan blev
mycket upprörd. – Godsaker är bara för små flickor som tror på Santa
Claus, sade hon. Jag vill inte ha några sötsaker, sade jag. Lärarinnan
blev ond, oförståndigt nog, och befallde mig som straff att komma fram
och sätta mig på golvet. Jag kom fram, vände mig till klassen och höll
det första av mina beryktade tal. Jag tror inte på lögner, skrek jag.
Mamma har sagt mig, att hon är för fattig att vara Santa Claus, det är
bara rika mammor, som låtsas vara Santa Claus och ge julklappar.

Nu fick lärarinnan tag i mig och försökte tvinga mig att sitta ned på
golvet, men jag höll benen stela och styva och gjorde motstånd. Hon
ställde mig nu i skamvrån, men fast jag stod där, vände jag huvudet och
skrek bakut över axeln: Det finns ingen Santa Claus, det finns ingen
Santa Claus, tills hon slutligen blev tvungen att skicka mig hem. Jag
gick hem, hela vägen gallskrikande: Det finns ingen Santa Claus – men
jag kunde aldrig övervinna minnet av den orättvisa jag utsatts för, när
jag berövats mina godsaker och fått straff för att jag sagt sanningen.
När jag berättade det för min mor och frågade: Hade jag inte rätt? Inte
finns det väl någon Santa Claus? svarade hon: Det finns ingen Santa
Claus, och det finns ingen Gud, du har bara ditt eget kurage att hjälpa
dig fram med. Och medan jag satt på fällen vid hennes fötter, läste hon
Bob Ingersolls föreläsningar för oss den kvällen.

Den allmänna uppfostran ett barn får i skolan synes mig absolut
värdelös. Jag minns, att jag i skolan ansågs antingen häpnadsväckande
intelligent och satt som nummer ett i klassen, eller också hopplöst dum
och satt lägst. Alltihop berodde på någon minnesslump eller om jag
besvärat mig med att inlära det vi fått i läxa. Jag hade aldrig minsta
aning om vad det egentligen handlade om. Vare sig jag satt högst eller
lägst i klassen, så var det för mig en odräglig stund, varunder jag
tittade på klockan, tills visaren pekade på tre och vi sluppo lösa. Min
verkliga uppfostran grundlades om aftnarna, när min mor spelade
Beethoven, Schumann, Schubert, Mozart och Chopin för oss eller läste
högt för oss ur Shakespeare, Shelley, Keats eller Burns. Detta var
förtrollade timmar för oss. De mesta läste min mor utantill, och vid en
skolfest hänryckte jag en gång vid åtta års ålder mitt auditorium genom
att recitera William Lytles "Antonius till Kleopatra":

    "Se, jag dör, jag dör, Egypten!
    Blodröd livsvåg ebben når."

Vid ett annat tillfälle när lärarinnan givit klassen i uppdrag att
skriva var och en sitt livs historia, fick min ungefår detta utseende:

"När jag var fem år, hade vi ett litet hus vid Tjugutredje gatan. Vi
kunde inte betala hyran, så vi fick inte stanna där, utan flyttade till
Sjuttonde gatan, och efter en kort tid blev värden ovettig, så vi
flyttade till Tjuguandra gatan, och där fick vi inte bo i fred, utan vi
flyttade till Tionde gatan."

På detta vis fortsatte historien med ett oändligt antal flyttningar.
När jag reste mig och läste upp den för skolan, blev lärarinnan mycket
ond. Hon trodde det var ett dåligt skämt av mig, och jag skickades till
skolföreståndarinnan, som skickade efter min mor. När min stackars
mamma läst uppsatsen, brast hon i gråt och bedyrade, att det endast var
alltför sant. Sådan var vår nomadliknande tillvaro.

Jag hoppas att skolorna förändrats, sedan jag var liten flicka. Min
hågkomst av undervisningen i folkskolorna är en brutal brist på
förståelse för barnen. Jag minns också plågan av att försöka sitta
stilla på en hård bänk med tom mage eller kalla fötter i våta skodon.
Lärarinnan tycktes mig vara ett omänskligt vidunder, som var till för
att pina mig. Och om dylika lidanden bruka barnen aldrig orda.

Jag kan inte minnas, att jag någonsin led av fattigdomen i hemmet, där
vi togo den som en självfallen sak; det var bara i skolan jag led. För
ett stolt och känsligt barnasinne var skolsystemet, sådant jag erinrar
mig det, lika förödmjukande som en botgöring. Jag var alltid i
upprorsstämning gent emot detsamma.

När jag var omkring sex år gammal, kom min mor en dag hem och fann, att
jag samlat ihop ett halvt dussin småttingar från grannskapet –
allesammans så små, att de ännu ej kunde gå – och hade dem sittande
framför mig på golvet, medan jag lärde dem att svänga på armarna. När
hon begärde förklaring, upplyste jag henne om, att detta var min
dansskola. Hon tyckte det var lustigt, satte sig vid pianot och började
spela för mig. Skolan fortsatte och blev mycket populär. Längre fram
kommo små flickor, och deras föräldrar betalade en smula pengar, för
att jag skulle undervisa dem. Detta var begynnelsen till något som
sedermera skulle bli en mycket inbringande sysselsättning.

När jag var tio år gammal, voro klasserna så stora, att jag upplyste
min mor om att det var meningslöst, att jag mer skulle gå i skolan,
eftersom det bara var att öda bort tid, när jag ändå kunde förtjäna
pengar, något som jag ansåg vida viktigare. Jag satte upp håret högt på
huvudet och sade, att jag var sexton år. Som jag var ganska lång för
min ålder, trodde mig alla. Min syster Elizabeth, som uppfostrats hos
min mormor, kom sedermera hem och bodde hos oss, och tog även del i
undervisningen. Vi blevo mycket efterfrågade och undervisade i många av
de rikaste hemmen i San Fransisco.

KAPITEL II.

Som min mor blivit skild, medan jag var spädbarn, hade jag aldrig sett
min far. När jag en gång frågade en moster, om jag någonsin haft en
far, svarade hon: Din far var en ond ande, som förstörde livet för din
mor. Hädanefter föreställde jag mig honom alltid som djävulen i
bilderboken med horn och svans, och när andra barn i skolan talade om
sina fäder, höll jag mig tyst.

När jag var sju år gammal, bodde vi i tvenne mycket nakna rum tre
trappor upp, och en dag hörde jag tamburklockan ringa, gick ut för att
öppna och fick se en herre i hög hatt, som såg mycket bra ut, och som
sade:

– Kan jag träffa Mrs. Duncan?

– Jag är Mrs. Duncans dotter, sade jag.

– Är detta Prinsessan Trubbnos? sade den främmande herrn. (Det hade
varit hans smeknamn på mig, när jag var ett litet barn.)

Och plötsligt tog han mig i sina armar och överhöljde mig med tårar och
kyssar. Jag var högst förbluffad häröver och frågade vem han var. Han
svarade under tårar: Jag är din pappa.

Jag blev förtjust över nyheten och rusade in för att underrätta
familjen.

– Det är en herre därute, som säger att han är min pappa.

Min mor reste sig, vit i ansiktet och upprörd, gick in i rummet bredvid
och stängde dörren efter sig. En av mina bröder gömde sig under sängen,
den andre retirerade in i ett skåp, och min syster fick ett våldsamt
hysteriskt anfall.

– Säg åt honom att gå sin väg, säg åt honom att gå sin väg! ropade de.

Jag var mycket bestört, men som jag var en mycket hövlig liten flicka,
gick jag ut igen och sade:

– De andra mår inte riktigt bra och kan inte ta emot i dag.

Varpå främlingen tog mig vid handen och bad mig gå en bit med honom.

Vi gingo nedför trapporna och ut på gatan. Jag trippade vid hans sida i
ett slags förvirrad hänryckning vid tanken på att denne sköne man var
min far och ej hade horn och svans, som jag alltid föreställt mig.

Han tog mig med sig till en glacerestaurang och proppade mig full med
glace och bakelser. Jag återkom till familjen i ett tillstånd av
vildaste hänförelse och fann dem fruktansvärt nedstämda.

– Det är en alldeles förtjusande herre, och han kommer igen i morgon
och ska ge mig mera glace, berättade jag.

Men familjen vägrade träffa honom, och efter någon tid återvände han
till sin andra familj i Los Angeles.

Härefter såg jag ej min far på några år, men då uppenbarade han sig
plötsligt igen. Denna gång gick min mor in på att ta emot honom, och
han skänkte oss ett förtjusande hus med stora danssalar, en tennisbana,
en lada och en väderkvarn. Detta berodde på det faktum, att han skaffat
sig en fjärde förmögenhet. Tre gånger i sitt liv hade han hittills lagt
upp en förmögenhet, och alla hade han förlorat. Denna hans fjärde
förmögenhet gick också kaputt i tidens fullbordan, och med den försvann
även huset etc. Men under några år bodde vi i det sistnämnda, och det
var för oss en fridens hamn mellan två stormiga resor.

Före nämnda kollaps träffade jag gång efter annan min far och fick
klart för mig, att han var skald, samt lärde mig även uppskatta honom.
Bland hans dikter fanns också en, som på sätt och vis utgjorde en
profetia om min egen levnadsbana.

Jag berättar dessa utdrag ur min fars levnadshistoria, därför att dessa
tidiga intryck haft ett ofantligt inflytande på mitt senare liv. Å ena
sidan närde jag min fantasi med sentimentala romaner, medan jag å andra
sidan hade ett synnerligen praktiskt exempel på äktenskapet för mina
ögon. Hela min barndom förflöt liksom i skuggan från denne
hemlighetsfulle fader, om vilken ingen ville tala, och det förfärliga
ordet skilsmässa inristades på mitt sinnes mottagliga yta. Som jag inte
kunde be någon förklara dessa saker för mig, försökte jag fundera ut
dem på egen hand. De flesta romaner jag läste slutade med lyckliga
äktenskap, om vilka det inte fanns anledning att skriva något mer. Men
i somliga av dessa böcker, särskilt George Eliots "Adam Bede", fanns en
flicka, som inte gifte sig, ett barn, som kom oombett till världen, och
den förfärliga vanära, som faller över den stackars modern. Jag kände
djupt orättvisan mot kvinnorna i detta sakernas tillstånd, och när jag
jämförde detta med min fars och mors historia, beslöt jag på fläcken,
att jag skulle leva för att strida emot äktenskapet och för kvinnornas
frigörelse och för varje kvinnas rätt att skaffa sig ett eller flere
barn, allt eftersom det behagade henne, samt skydda sin rätt och dygd.
Detta kan tyckas egendomliga idéer för en liten tolvårig flicka, men
mina levnadsomständigheter gjorde mig mycket brådmogen. Jag forskade i
äktenskapslagarna och blev upprörd, när jag fick klart för mig
kvinnornas slavliv. Jag började försöka läsa i min mors gifta väninnors
ansikten, och jag kände på mig, att vart och ett av dem bar det
grönögda vidundrets märke och slavstämpeln. Jag avlade en ed, att jag
aldrig skulle förnedra mig till detta. Denna ed har jag alltid hållit,
till och med när den medförde schism med min mor och missförstånd från
hela världens sida. Bland det bästa sovjetregeringen uträttat var
avskaffandet av äktenskapet.

Numer skulle jag tro, att de flesta frisinnade kvinnor mer eller mindre
utpräglat hysa samma uppfattning som jag, men för tjugu år sedan
framkallade min vägran att vigas och mitt eget personliga exempel på en
kvinna, som föder barn utom äktenskapet, omfattande missförstånd. Många
kvinnor ha frågat mig: Men vem ska försörja barnen? Mig synes, att i
den mån vigselceremonien erfordras som garanti för ett påtvunget
barnaunderhåll, gifter man sig med en man, den man misstänker skall
under vissa givna omständigheter vägra försörja sina barn, något som är
en ganska förnedrande tanke. Ty då gifter man sig med en man, som man
redan på förhand misstänker för att vara en skurk. Jag hyser emellertid
icke så låga tankar om männen, att jag tror den övervägande procenten
bland dem utgöres av sådana lågt stående exemplar av människosläktet.

Det var tack vare min mor som vår barndom blev så helt genomvävd av
musik och poesi. Om kvällarna kunde hon sitta vid pianot och spela i
timtal, och det fanns inga bestämda klockslag, när vi skulle gå till
sängs eller stiga upp, icke heller någon allmän dagordning för oss.
Tvärtom tror jag nästan min mor glömde bort oss helt och hållet, när
hon fördjupade sig i sin musik eller deklamerade poesi, glömsk av
allting runt omkring sig. Även en av hennes systrar, moster Augusta,
var mycket talangfull. Hon hälsade ofta på hos oss och brukade ställa
till små privata amatörföreställningar. Hon var mycket vacker, med
svarta ögon och kolsvart hår, och jag minns henne klädd i svarta
knäbyxor av sammet som Hamlet. Hon hade en härlig röst och skulle
säkerligen haft en stor framtid som sångerska, om icke hennes föräldrar
betraktat allt som rörde teater såsom djävulens verk. Nu inser jag, att
hela hennes liv ödelades av något som nu i våra dar skulle vara en
smula svårt att förklara – Amerikas puritanska anda. De första
nybyggarna i Amerika förde med sig en viss själsinriktning, som aldrig
helt försvunnit. Och deras karaktärsstyrka tryckte sin prägel på det
vilda landet, tämde de vilda människorna, indianerna och de vilda
djuren på ett förunderligt sätt. Men därjämte försökte de också
ständigt tämja sig själva, detta med, konstnärligt sett, ödesdigra
resultat.

Från sin tidigaste barndom hade min moster Augusta förkrossats under
denna puritanska anda. Hennes skönhet, hennes impulsivitet, hennes
vackra röst skulle alla utplånas. Vad var det som på denna tid kom
människor att utbrista: Jag ville hellre se min dotter död än på
scenen! Nu för tiden är det nästan omöjligt att förstå denna känsla, då
stora skådespelare och skådespelerskor ha tillträde till de mest
exklusiva kretsar.

Jag antar, att det var vårt irländska blod som gjorde, att vi barn
alltid befunno oss i uppror mot detta puritanska tyranni.

En av de första följderna av vår flyttning till det stora huset vår far
skänkt oss, var öppnandet av min bror Augustins teater i ladan. Jag
minns, att han klippte ut en bit ur skinnfällen i förmaket att användas
till skägg åt Rip Van Winkle, som han framställde så realistiskt, att
jag brast i gråt, där jag satt och såg på honom från en havrebinge nere
bland publiken. Vi voro alla synnerligen lättrörda och kunde aldrig
hålla våra känslor tillbaka.

Den lilla teatern hade framgång och blev riktigt berömd i trakten. Den
gav oss längre fram anledning till en turné utmed kusten. Jag dansade,
Augustin reciterade dikter, och efteråt uppförde vi en komedi, i vilken
också Elizabeth och Raymond uppträdde. Fast jag vid denna tid bara var
tolv år gammal och de andra ännu i tonåren, voro dessa våra turnéer
längs kusten med uppträdanden i Santa Clara, Santa Rosa, Santa Barbara
o.s.v. riktigt lyckade.

Min barndoms bärande känslostämning var en ständigt upprorisk anda mot
det trångbröstade samhälle, vari vi levde, och mot livets begränsning
samt en ständigt växande längtan att fly österut till något som jag
inbillade mig skulle erbjuda större vidder. Hur ofta brukade jag inte
harangera familjen och släktingarna och alltid sluta med dessa ord: Vi
måste härifrån – här kan vi aldrig uträtta något.

Jag var den modigaste medlemmen av familjen, och när det absolut inte
fanns något ätbart i huset, gick jag frivilligt till slaktaren och
lyckades med mina tricks förmå honom att ge oss lammkotletter utan
betalning. En gång skickades jag till bagaren för att övertala honom
att ge oss fortsatt kredit. För mig inneburo dessa promenader verkliga
äventyr, i synnerhet när jag hade framgång, vilket vanligtvis var
fallet. Jag brukade dansa av glädje hela vägen hem, där jag kom med
bytet i famnen och kände mig som en stråtrövare till mods. Det var en
nyttig fostran, detta, ty genom att lära mig handskas med ilskna
slaktare, förvärvade jag den teknik, med vilken jag sedermera skulle
trotsa svårhanterliga impressarier.

Jag minns en gång, hur jag som litet barn fann min mor gråtande över
några saker hon stickat åt en butik, och som man vägrat ta emot. Jag
tog korgen från henne, satte en av de stickade mössorna på huvudet och
ett par muddar på händerna och gick sedan från dörr till dörr och
försålde dem. Jag fick samtliga saker sålda och kom hem med dubbelt så
mycket pengar som min mor skulle ha fått från butiken.

När jag hör familjefäder säga, att de arbeta för att lämna barnen en
massa pengar i arv, undrar jag, om de begripa, att de härigenom beröva
sina barn all äventyrets anda i deras tillvaro. Varje dollar de lämna
dem gör dem svagare. Det bästa arv du kan ge ditt barn är att låta det
ta sig fram alldeles på egen hand. Vår fostran förde min syster och mig
till de rikaste hemmen i San Fransisco. Jag avundades icke dessa rika
barn, beklagade dem tvärtom. Jag häpnade över futtigheten och enfalden
i deras tillvaro, och i jämförelse med dessa barn till millionärer
tyckte jag mig själv vara tusen gånger rikare i fråga om allt sådant
som gör livet värt att leva.

Vårt rykte som danspedagoger tillväxte. Vi kallade det för ett nytt
system, men i verkligheten var det intet system. Jag följde min fantasi
och improviserade samt lärde ut vilken bagatell som helst, som råkade
falla mig in. En av mina första danser var Longfellows dikt "Jag sköt
en pil i luften av". Därvid reciterade jag först dikten och lärde
barnen följa dess innebörd i rörelser och åtbörder. På kvällarna
brukade min mor spela för oss, medan jag komponerade danser. En kär
gammal väninna, som ofta hälsade på oss om aftnarna och som tidigare
varit bosatt i Wien, brukade säga, att jag erinrade henne om Fanny
Essler, vilkens triumfer hon plägade skildra för oss. Isadora blir en
andra Fanny Essler, kunde hon säga, och detta väckte ärelystna drömmar
till liv inom mig. Hon uppmanade min mor att föra mig till en berömd
balettmästare i San Fransisco, men hans undervisning tilltalade mig ej.
När han ville, att jag skulle stå på tå, frågade jag varför, och när
han svarade: Därför att det är vackert – sade jag, att det var fult
och mot naturen, och efter tredje lektionen lämnade jag hans kurs för
att aldrig återvända. Den stela, banala gymnastik han kallade dans,
fördärvade endast mina drömmar. Jag drömde om dans av helt annat slag.
Jag visste inte riktigt, vad det skulle bli för något, men jag trevade
bort mot en osynlig värld, i vilken jag anade, att jag skulle kunna
inträda, om jag bara hittade nyckeln. Jag hade min konst inom mig,
redan när jag var en liten tös, och tack vare min hjältemodiga,
fantasirika mor blev denna konst aldrig förkvävd i mig. Vad helst ett
barn skall ta sig för i livet, så bör det börja därmed vid tidiga år.
Jag undrar, hur många föräldrar som inse, att den så kallade uppfostran
de ge sina barn, bara driver dem ut i det jämnstrukna och berövar dem
alla möjligheter att utföra något vackert och originellt. Men det måste
väl så vara, förmodar jag; vilka skulle eljest förse oss med expediter
och bankfolk, som ändå äro oundgängliga för den civiliserade tillvaron?

Min mor hade fyra barn. Genom tvång och uppfostran i förening skulle
hon väl ha kunnat förvandla dem till nyttiga medborgare, och ibland
brukade hon klaga: Varför ska de nu vara konstnärliga av sig alla fyra
och inte en av dem praktiskt anlagd? Men det var nog hennes egen ljuva,
rastlösa ande, som gjorde oss till konstnärer. Min mor brydde sig
aldrig om materiella ting, och hon lärde oss att hysa ett fint
förakt för alla sådana ägodelar som hem, möbler och andra slags
tillhörigheter. Det var efter hennes föredöme som jag i hela mitt liv
aldrig burit en juvel. Hon lärde oss att sådant var skräp.

När jag lämnat skolan, började jag läsa mycket. I Oakland, där vi
bodde, fanns ett folkbibliotek, och hur långt vi än bodde därifrån,
sprang eller dansade eller hoppade jag dit och tillbaka. Bibliotekarien
var en mycket framstående och mycket vacker kvinna, en kalifornisk
dikterska, Ina Coolbrith. Hon uppmuntrade mig att läsa, och jag tyckte
hon alltid såg glad ut, när jag bad om bra böcker. Hon hade underbara
ögon, som glödde av eld och lidelse. Sedermera fick jag veta, att min
far varit djupt förälskad i henne. Tydligen var hon hans livs stora
passion, och sannolikt var det genom omständigheternas osynliga trådar,
som jag kände mig dragen till henne.

Vid denna tid läste jag alla Dickens', Thackerays och Shakespeares
arbeten och därtill tusentals romaner, bra och dåliga, inspirerade verk
och struntlektyr om vartannat – allting slukade jag. Jag brukade sitta
uppe om nätterna och läsa ända till gryningen vid skenet från
ljusstumpar, som jag samlat under dagens lopp. Jag började också skriva
en roman, och samtidigt redigerade jag en tidning, som jag helt och
hållet skrev själv, med ledare, platsnyheter och "short stories".
Vidare förde jag dagbok och använde här ett av mig uppfunnet hemligt
språk, ty vid denna tid hade jag en stor hemlighet. Jag var förälskad.

Vid sidan av våra klasser med barn hade min syster och jag åtagit oss
några äldre elever, vilka hon undervisade i vad som på den tiden
kallades "societetsdans", vals, mazurka, polka o.s.v. Bland dessa
elever voro två unga män, den ene läkare och den andre apotekare.
Apotekaren var förbluffande skön att skåda och hade ett bedårande namn
– Vernon. Jag var elva år vid den tiden, men såg äldre ut, alldenstund
jag hade håret uppsatt och bar långa klänningar. I min dagbok skrev
jag, att jag var vansinnigt, passionerat förälskad, och det tror jag
nog jag var också. Om Vernon visste om det eller ej, har jag inte reda
på. Vid den åldern var jag alltför blyg att bekänna min lidelse. Vi
gingo tillsammans till baler och danstillställningar, där han dansade
mest varje dans med mig, och efteråt satt jag uppe till in på
småtimmarna och skildrade i min dagbok de hänförande skälvningar jag
erfarit, när jag, som jag uttryckte det, "svävade omkring i hans famn".
Om dagarna var han sysselsatt i en drug store [drug store, den
speciellt amerikanska butikstyp, som i sig förenar speceriaffär,
parfymbutik och apotek] vid huvudgatan, och jag vandrade långa vägar
för att en enda gång få gå förbi denna affär. Någon gång samlade jag
mod och gick in och hälsade. Jag fick också reda på vilket hus han
bodde i, och jag brukade springa hemifrån på kvällen för att se ljuset
i hans fönster. Denna min passion räckte i två år, och jag tror, att
jag led ganska avsevärt. När de två åren gått, eklaterade han
förlovning med en ung flicka ur Oaklandsocieteten. Jag anförtrodde min
vånda åt min dagbok, och jag minns bröllopsdagen och vad jag kände, när
jag såg honom vandra ned genom kyrkan med en enkel flicka i vit slöja
bredvid sig.

Sista gången jag dansade i San Fransisco inträdde i mitt klädrum en man
med snövitt hår men i övrigt mycket ungdomlig och påfallande vacker.
Jag kände genast igen honom – det var Vernon. Jag tyckte, att efter så
många år borde jag kunna berätta för honom om min ungdoms förälskelse,
jag tänkte det skulle roa honom, men han blev ytterligt förfärad och
talade om sin hustru, den enkla flickan, vilken fortfarande tycktes
vara i livet, och från vilken han aldrig vänt sin tillgivenhet. Vad
somliga människors liv kan vara enkelt!

Detta var min första kärlek. Jag var gränslöst förälskad, och sedan
dess tror jag aldrig jag upphört att vara gränslöst förälskad. För
ögonblicket håller jag på att hämta mig från senaste anfallet, som
varit våldsamt och ödesdigert. Jag befinner mig så att säga i
konvalescentens mellanakt före finalen – eller kanske föreställningen
redan är slut? Jag skulle kunna ställa ut min fotografi och fråga
läsarna, vad de tycka.

KAPITEL III.

Under inflytande av de böcker jag läst beslöt jag lämna San Fransisco
och resa utrikes. Jag funderade på att sluta mig till något stort
teatersällskap, och en dag uppsökte jag direktören för en resande
trupp, som uppträdde en vecka i San Fransisco, och bad att få dansa för
honom. Uppvisningen ägde rum på morgonen, på den stora, svarta, tomma
scenen. Min mor spelade åt mig. Jag dansade i en liten vit tunika till
några av Mendelssohns "Lieder ohne Worte". När det var slut, satt
direktören tyst ett ögonblick, därpå vände han sig till min mor och
yttrade:

– Det här passar inte för teatern. Det passar bättre i en kyrka. Jag
råder er att ta er lilla flicka med er hem.

Besviken men icke övertygad gjorde jag upp andra planer. Jag
sammankallade familjen till rådplägning och klargjorde för dem, varför
livet i San Fransisco var omöjligt. Min mor var en smula yr i huvudet
men likväl färdig att följa med mig vart som helst, och vi två gåvo oss
först i väg – på turistbiljett till Chicago. Min syster och mina två
bröder stannade i San Fransisco för att följa efter, när jag väl tjänat
in en förmögenhet åt familjen.

När vi en het junidag anlände till Chicago, hade vi med oss en liten
koffert, min mormors gammalmodiga smycken och tjugufem dollars. Jag
väntade mig, att jag genast skulle få engagemang, och att allting
skulle vara lätt och trevligt. Detta blev emellertid inte fallet.
Medförande min lilla vita grekiska tunika besökte jag och dansade för
den ene impressarion efter den andre. Men de sade alltid detsamma som
den förste: Det är förtjusande, men passar inte för teatern.

Veckorna gingo och pengarna togo slut; min mormors pantsatta smycken
inbragte inte mycket. Det oundvikliga inträffade. Vi kunde ej betala
hyran för vårt rum, allt vårt bagage kvarhölls, och en dag stodo vi på
gatan utan en slant i fickan. Fortfarande hade jag en liten spetskrage
på min klänning, och hela den dagen vandrade jag omkring i timmar i den
stekande solhettan och försökte sälja denna spetskrage. Till slut
lyckades jag långt fram på eftermiddagen. (Jag tror jag fick tio
dollars för den.) Det var mycket vackra irländska spetsar, och pengarna
voro tillräckliga till hyra. För de pengar som voro över, köpte jag en
låda tomater, och i en vecka levde vi på dessa tomater – utan bröd och
utan salt. Min stackars mor blev så svag, att hon ej längre förmådde
sitta uppe. Varje morgon brukade jag gå ut tidigt för att söka komma
till tals med impressarier, men till sist beslöt jag ta vad arbete jag
kunde få och begav mig till en platsanskaffningsbyrå.

– Vad kan ni för något? frågade kvinnan vid disken.

– Allt möjligt, svarade jag.

– Jaså, ni ser då ut som om ni inte kunde nå'nting.

I förtvivlan vände jag mig en dag till direktören för Masonic Temples
takträdgård. Med en stor cigarr i mungipan och hatten på trekvart
betraktade han överlägset min dans, medan jag svävade fram och tillbaka
till tonerna av Mendelssohns "Frühlingslied".

– Jaha, ni är ju söt, sade han, och behagfull. Och om ni vill strunta
i allt det där och göra något som det är sprätt på, så ska jag engagera
er.

Jag tänkte på min stackars mor, som där hemma höll på att tyna bort med
de sista tomaterna, och frågade honom så, vad han menade möd sprätt.

– Jo, inte det där ni gör, sade han. Något med korta kjolar och rysch
och sparkningar. Ni kan ju göra det där grekiska först och sedan byta
om och sparka i balettkjolar, det kunde vara roligt.

Men var skulle jag få kläderna från? Jag insåg att det skulle vara
oförmånligt att be om lån eller förskott och svarade därför, att jag
skulle komma igen dagen därpå med rysch och sparkningar och sprätt. Jag
gick ut. Det var en het dag – verkligt Chicagoväder. Jag gick gatan
framåt, trött och matt av hunger, när jag framför mig fick se en av
Marshall Fields stora affärer. Jag gick in och bad att få träffa chefen
samt visades in på kontoret, där en ung herre satt vid ett skrivbord.
Han såg vänlig ut, och jag förklarade för honom, att jag måste ha en
balettkjol med rysch till nästa dag, och att jag skulle betala honom av
min lön, bara han ville ge mig kredit. Jag vet inte, vad det var, som
förmådde den unge mannen att villfara min begäran, men han gjorde det
emellertid. Åratal efteråt träffade jag honom i mångmillionären Gordon
Selfridges skepnad. Jag köpte vitt och rött tyg till kjolar och
spetsrysch därjämte. Med paketet under armen gick jag hem och fann min
moder nästan uppgiven. Men hon satte sig tappert upp i sängen och sydde
min kostym åt mig. Hela natten arbetade hon, och på morgonen syddes de
sista kråsen på. Jag återvände till direktören på takträdgården.
Orkestern var färdig.

– Vad ska ni ha för musik? frågade han.

Det hade jag inte tänkt på, men jag sade: "The Washington Post" – som
var populär på den tiden. Musiken spelade upp, och jag gjorde mitt
bästa för att åstadkomma ett improviserat "sprättigt" nummer.
Direktören blev uppriktigt förtjust, tog cigarren ur munnen, talade och
sade:

– Det där var briljant! Kom hit i morgon kväll, så ska jag reklamera
särskilt för det här numret.

Han betalade mig femtio dollars i veckan och var hygglig nog att ge mig
pengar i förskott.

Jag gjorde stor succés på takträdgården under fingerat namn, men jag
avskydde alltsammans, och när direktören vid veckans slut ville
förlänga engagemanget och till och med erbjöd mig en turné, avböjde
jag. Vi voro räddade från svältdöden, men jag hade fått nog av att roa
publiken med något som stred mot mina ideal. Och det var första och
sista gången jag gjorde det.

Denna sommar tror jag var en av de mest pinsamma perioderna i mitt liv,
och varje gång jag sedan uppträtt i Chicago har blotta åsynen av
gatorna givit mig en kväljande förnimmelse av hunger.

Men icke en gång under dessa förfärliga dagar föreslog min tappra mor,
att vi skulle fara hem igen.

En dag gav mig en person ett introduktionsbrev till en kvinnlig
journalist, vid namn Amber, som var redaktionssekreterare vid en av de
stora chicagotidningama. Jag uppsökte henne. Hon var lång och mager,
omkring fyrtiofem år och rödhårig. Jag berättade för henne mina åsikter
om dans, hon lyssnade intresserad och inbjöd mig och min mor till
"Bohemia", där vi skulle få träffa konstnärer och skriftställare. Vi
gingo samma afton till klubben i fråga. Den logerade högst uppe i ett
högt hus och bestod av några nakna rum med stolar och bord, vid vilka
trängdes de underligaste människor jag i mitt liv träffat. Mitt ibland
dem satt Amber, som med karlliknande röst utropade:

– Alla goda bohemare laget runt! Alla goda bohemare laget runt!

För var gång hon ropade, lyftes ölmuggarna, och man svarade med
hurrarop och sång.

Mitt i allt detta kom jag med min religiösa dans. Bohemarna voro
konfysa. Men de tyckte i alla fall att jag var en trevlig liten flicka
och bådo mig komma och hälsa på dem var kväll.

De utgjordes av poeter, målare och aktörer av nästan alla
nationaliteter. Ett enda hade de gemensamt: ingen av dem ägde en cent.
Och jag misstänker, att många bland dem i likhet med oss inte skulle
haft något att äta heller, om det ej varit för de sandwiches och det
öl, som serverades på klubben och som Amber mestadels bjöd på av ren
frikostighet.

Bland bohemarna var en polack vid namn Miroski. Det var en fyrtiofem
års man med en stor rödlockig kalufs, rött skägg och genomträngande blå
ögon. Han satt vanligen i en vrå, rökte sin pipa och tittade på
bohemarnas "divertissements" med ett ironiskt leende. Men han var den
ende av alla dem jag då dansade för, som begrep mina idéer och mitt
arbete. Även han var mycket fattig. Likväl bjöd han ofta min mor och
mig på middag på någon liten restaurang eller förde oss med buss ut på
landet, där vi åto lunch ute i skogen. Han var en mycket egendomlig
man, skald och målare, och han försökte uppehålla sig med att utöva sin
konst i Chicago. Men han kunde aldrig reda sig och svalt halvt om halvt
ihjäl där.

Vid denna tid var jag bara en liten flicka, för ung att förstå hans
livs tragedi och hans kärlek. I vår intrikata tid skulle man nog
knappast kunna föreställa sig, hur okunniga och oskuldsfulla den tidens
amerikaner voro. Min föreställning om livet var då uteslutande lyrisk
och romantisk. Jag hade ej erfarit eller kommit i kontakt med kärlek i
djupare mening, och det dröjde, innan jag ens kom underfund med den
lidelse jag tänt hos Miroski. Denne fyrtiofemårige man hade blivit
våldsamt förälskad, så som endast en polack kan bli det, i mig, lilla
naiva, oskyldiga flicka. Min mor hade tydligen ingen aning härom och
lät oss vara tillsammans ganska mycket. När han slutligen ej längre
kunde motstå frestelsen att kyssa mig och bad mig gifta mig med honom,
trodde jag, att detta skulle bli mitt livs enda stora kärlek.

Men sommaren började lida mot sitt slut, och vi voro fullkomligt utan
tillgångar. Jag insåg, att ingenting stod att vinna i Chicago och
bestämde, att vi skulle bege oss till New York. Men hur? En dag läste
jag i tidningen, att den store Augustin Daly och hans sällskap med Ada
Rehan som stjärna uppträdde i staden. Jag beslöt uppsöka den mäktige
mannen, vilken hade rykte om sig att vara den mest konstälskande och
estetiskt anlagde teaterledaren i Amerika. Många middagar och kvällar
stod jag vid teaterns sceningång och sände gång på gång in namnuppgift
med begäran att få träffa Augustin Daly. Man sade mig, att han var
upptagen, och att jag finge råka hans närmaste man. Men jag avböjde
detta och föregav, att jag måste råka Daly själv i en mycket viktig
angelägenhet. En kväll i skymningen fick jag äntligen företräde för den
store mannen. Han hade ett utomordentligt fint utseende, men mot
främlingar kunde han antaga ett ytterst barskt sätt. Jag blev rädd men
samlade allt mitt mod och höll ett långt och ovanligt tal för honom.

– Jag har ett stort förslag att framlägga för er, Mr. Daly, och ni är
troligen den ende man här i landet, som kan förstå det. Jag har
upptäckt dansen. Jag har upptäckt denna konst, som varit försvunnen i
två tusen år. Ni är en överlägsen dramatisk konstnär, men er teater
saknar något, som gjorde den gamla grekiska teatern stor, och det är
danskonsten, den tragiska kören. Utan den är teatern huvud och kropp
utan ben, som kunna bära den vidare. Jag kommer till er med dansen. Jag
kommer till er med den tanke, som skall revolutionera hela vår
tidsålder. Var jag har upptäckt den? Vid Stilla Havet, i Sierra Nevadas
vajande barrskogar. Jag har sett det unga Amerikas idealgestalt dansa
på krönet av Klippiga bergen. Jag skall skapa en ny dans för Amerikas
barn, en dans, som skall ge uttryck åt Amerika. Jag skall skänka er
teater den levande ande den behöver, dansens ande. Ty som ni vet,
fortfor jag, i det jag försökte ignorera den store direktörens otåliga:
– Det är nog – det är alldeles nog! – ni vet, fortfor jag och
höjde rösten, att teatern föddes ur dansen, att den förste
skådespelaren var en dansör. Han dansade och sjöng. Så föddes
sorgespelet, och innan dansen återvänder till teatern, kan inte teatern
fullt uttrycka sig själv.

Augustin Daly visste inte rätt vad han skulle ta sig till med detta
besynnerliga barn. Hans enda svar var:

– Ja, jag har en liten roll i en pantomim, som kommer upp i New York.
Ni kan infinna er till repetition första oktober, och passar ni, så får
ni stanna. Vad heter ni?

– Jag heter Isadora, svarade jag.

– Isadora. Det var ett vackert namn, sade han. Jaha, Isadora, då ses
vi i New York första oktober.

Överväldigad av förtjusning rusade jag hem till mor.

– Äntligen är det någon som uppskattar mig, mor, sade jag. Jag är
engagerad av den store Augustin Daly. Vi måste vara i New York första
oktober.

– Ja, sade mor; men hur ska vi bära oss åt med järnvägsbiljetter?

Det var just frågan. Då fick jag en idé. Jag skickade följande telegram
till en vän i San Fransisco:

    Storartat engagemang. Augustin Daly. Måste till New York
    första oktober. Telegrafera respengar hundra dollars.

Och det underbara inträffade. Pengarna kommo. Och med dem min syster
Elizabeth och min bror Augustin, som med anledning av telegrammet fått
för sig, att nu var familjens lycka gjord. Likväl lyckades vi alla
komma tågledes till New York, vilda av hänryckning och saliga
förväntningar. Äntligen skall världen förstå mig, tänkte jag. Om jag
vetat, vilken tid som låg framför mig, hade jag kanhända förlorat
modet.

Ivan Miroski var förtvivlad över att skiljas från mig. Men vi svuro
varandra evig kärlek, och jag förklarade för honom, hur lätt det skulle
gå för oss att gifta oss, sedan jag tjänat en förmögenhet i New York.
Inte för att jag trodde på äktenskapet, men vid det laget ansåg jag det
säkrast att göra min mor till viljes.

KAPITEL IV.

Mitt första intryck av New York var att staden ägde mer av skönhet och
konst i sig än Chicago. Och dessutom var jag glad åt att än en gång
befinna mig vid havet. Jag har alltid känt mig halvkvävd i städer inåt
land.

Vi slogo oss ned i ett pensionat vid en sidogata till Sjätte avenyn.
Dess underliga gäster där tycktes liksom "bohemarna" blott ha ett enda
drag gemensamt: ingen var i stånd att betala sin hyra, och alla levde i
ständig risk att bli utkastade.

En förmiddag infann jag mig vid sceningången till Dalys teater och
insläpptes ånyo till den store mannen.

– Vi har fått hit den stora pantomimstjärnan Jane May från Paris, sade
han. Och där finns en roll åt er, ifall ni kan uppträda i pantomim.

Pantomim har nu aldrig förefallit mig att vara konst. Rörelse är
lyriskt och emotionellt uttrycksmedel, som ej kan ha något med ord att
göra, och i pantomimen ersättas orden med åtbörder, så att det varken
blir dansörens eller aktörens konst utan kommer någonstädes mellan de
två i hopplös sterilitet. Emellertid hade jag intet annat att göra än
ta emot rollen. Jag tog hem den för att sätta mig in i den, men
alltihop föreföll mig oerhört enfaldigt och absolut ovärdigt mina ideal
och målet för mina strävanden.

Första repetitionen var en förfärlig missräkning. Jane May var en liten
dam med ett ytterligt våldsamt temperament, som vid alla tillfällen for
ut i fullt raseri. När jag blev tillsagd, att jag måste peka på henne
för att säga du, trycka handen mot hjärtat för att säga älska och
häftigt slå mig för bröstet för att säga mig, tycktes mig alltsammans
bra löjligt. Och som mitt hjärta inte var med däri, gjorde jag
alltsammans så uselt, att Jane May blev förargad. Hon vände sig till
Mr. Daly och förklarade, att jag totalt saknade talang och omöjligt
kunde utföra rollen. När jag hörde detta, insåg jag att det skulle
innebära, att vi allesammans lämnades i sticket i ett förfärligt
pensionat och i klorna på en skoningslös värdinna. Jag såg för min inre
blick den lilla koristen, som dagen förut blivit utkörd på gatan utan
sin koffert, och jag mindes allt som min stackars mor fått genomgå i
Chicago. Tårarna kommo mig i ögonen och rullade nedför mina kinder. Jag
måtte ha sett ynklig ut, ty Mr. Daly fick ett vänligare uttryck. Han
klappade mig på axeln och sade till Jane May:

– Som ni ser, är hon mycket uttrycksfull när hon gråter. Hon lär sig
det nog.

Men repetitionerna voro ett martyrium för mig. Jag måste göra rörelser,
som jag tyckte voro simpla och dumma, och som ej hade något sammanhang
med musiken. Ungdomen är emellertid läraktig, och slutligen lyckades
jag få fram det humoristiska i rollen.

Jane May hade Pierrots roll, och där förekom en scen, där jag skulle
flirta med Pierrot. Tre olika gånger skulle jag närma mig och kyssa
Pierrot tre gånger på kinden. Vid generalrepetitionen gjorde jag detta
med sådant eftertryck, att mina röda läppar stannade kvar på Pierrots
vita kind. Härvid förvandlades Pierrot till Jane May, som i fullt
ursinne gav mig en örfil. En förtjusande entré i teaterlivet!

Likväl kunde jag, allt eftersom repetitionerna skredo framåt, icke
annat än beundra denna pantomimskådespelerskas utomordentliga,
vibrerande uttrycksfullhet. Om hon ej varit fängslad i pantomimens
falska form, skulle hon ha varit en stor danserska. Men denna form var
alltför begränsad. Jag hade ofta lust att säga:

– Om ni vill tala, varför talar ni då inte? Vad skall det tjäna till
att göra alla dessa åtbörder som i ett hem för dövstumma?

Premiären kom. Jag bar en direktoarkostym av blått siden, en blond
peruk och en stor halmhatt. Ack, vilken konstens revolution hade jag
icke kommit för att ställa till här i världen. Min kära mor satt på
första bänken och var ganska förbryllad. Icke ens nu föreslog hon, att
vi skulle fara tillbaka till San Fransisco, men jag kunde se, att hon
var bittert besviken. Så mycken strävan och så klent resultat!

Under repetitionstiden hade vi inga pengar. Vi kördes bort från
pensionatet och hyrde två omöblerade rum med absolut ingenting i dem
vid 180:de gatan. Vi hade inga pengar till spårvagn, och ofta fick jag
gå till fots från Dalys teater vid 29:de gatan. Jag brukade springa på
smutsen, hoppa på trottoaren och promenera på träbanorna, för att vägen
skulle verka kortare. Jag hade uppfunnit alla möjliga system för detta
ändamål. Lunch åt jag ej, ty jag hade inga pengar; därför brukade jag
under lunchtimmen gömma mig i en av logerna och somna in av ren
utmattning och sedan åter börja repetera på middagen på fastande mage.
I sex veckor repeterade jag på detta vis och uppträdde sedan under en
veckas tid, innan någon lön utbetalades.

Efter tre veckor i New York for truppen ut på turné. Jag fick femton
dollars i veckan och sände hem hälften därav till min mor. När vi stego
av vid en station, begav jag mig ej till något hotell utan vandrade med
kappsäcken i hand omkring på spaning efter ett pensionat, som skulle
vara billigt nog. Maximum för mig var femtio cent pr dag, allting
inberäknat, och ibland fick jag gå många trötta steg, innan jag fick
tag på ett sådant ställe. Ibland hamnade jag i mycket underliga
environer – jag minns ett ställe där jag fick ett rum utan nyckel, och
där karlarna i huset – de flesta druckna – gjorde oavbrutna försök
att komma in i mitt rum. Jag var skräckslagen och barrikaderade dörren
med ett tungt skåp, som jag drog tvärs över rummet, men inte ens nu
vågade jag sova utan satt på vakt hela natten. Jag kan icke tänka mig
en av Gud mer övergiven människotillvaro än den som framleves i resande
teatersällskap.

Efter två månaders turnerande återvände sällskapet till New York. Det
hela hade varit ett stort finansiellt fiasko för Mr. Daly, och Jane May
for tillbaka till Paris.

Vad skulle det nu bli av mig? Jag träffade ånyo Mr. Daly och försökte
intressera honom för min konst, men han var döv och likgiltig för allt
vad jag föreslog honom.

– Jag ska skicka ut ett sällskap med "Midsommarnattsdrömmen", sade
han. Har ni lust, så kan ni få dansa i älvscenen.

Mitt begrepp om dans var, att denna skulle uttrycka människors känslor
och sinnesstämningar. För älvor hyste jag intet som helst intresse. Men
jag gick in på saken och föreslog, att jag skulle dansa till
Mendelssohns Scherzo i skogsscenen före Titanias och Oberons entré.

På premiären var jag klädd i en lång, rak tunika av vit och guldfärgad
gas med två vingar. Jag motsatte mig energiskt vingarna, som föreföllo
mig löjliga. Jag försökte göra klart för Daly, att jag kunde uttrycka
vingar utan att sätta på mig sådana av papiermaché, men han var
obeveklig. Jag kom in ensam på scenen första kvällen. Jag var förtjust.
Äntligen var jag ensam på scenen med en stor publik framför mig, och
jag kunde dansa. Och dansa gjorde jag – så bra att publiken spontant
applåderade mig. När jag kom ut från scenen, väntade jag att finna Daly
belåten och redo att lyckönska mig. I stället var han rasande. – Det
här är ingen music-hall! dundrade han. Oerhört att publiken skulle
applådera denna dans! Nästa kväll när jag skulle dansa, var all
belysning släckt. Och var gång jag dansade i "Midsommarnattsdrömmen"
dansade jag i mörkret. Ingen kunde se något på scenen mer än något vitt
som fladdrade.

Efter två veckor i New York sändes även "Midsommarnattsdrömmen" på
turné, och åter fick jag dragas med tråkiga resor och jakt efter
pensionat. Men min lön hade nu höjts till tjugufem dollars i veckan. På
detta sätt förflöt ett år.

Jag var ytterligt olycklig till mods. Mina drömmar, mina ideal, min
ärelystnad, allt syntes fåfängt. Jag fick mycket få vänner i
teatersällskapet. Man tyckte, att jag var underlig. Jag brukade gå
omkring bakom scenen med en bok av Marcus Aurelius. Jag försökte
anlägga ett stoiskt betraktelsesätt för att lätta den oavbrutna
nedstämdhet, vari jag levde. En vän fick jag emellertid på denna turné
– en ung flicka vid namn Maud Winter, som spelade Titania. Hon var
mycket intagande och behaglig. Men hon hade en underlig mani att leva
på apelsiner och inte förtära någon annan föda. Jag förmodar, att hon
ej var skapad för denna världen; några år senare läste jag i
tidningarna, att hon avlidit i perniciös anemi.

Truppens stjärna var Ada Rehan – en stor skådespelerska men högst
obehaglig mot kamraterna – och den enda tillfredsställelse jag hade av
resan var den, att jag kunde få se henne agera. I New York brukade jag
ofta iakttaga henne, när hon spelade Rosalind, Beatrice och Portia. Hon
var en av världens mest överlägsna skådespelerskor. Men i dagliga livet
vårdade hon sig icke om att göra sig avhållen bland truppens övriga
medlemmar. Hon var mycket stolt och reserverad och tycktes anse det som
en ansträngning till och med att hälsa på oss, ty en dag var följande
anslag uppsatt bakom scenen:

    Sällskapets medlemmar underrättas härmed om att de icke
    behöva hälsa på Miss Rehan.

Under de båda år jag tillhörde Augustin Dalys sällskap hade jag
faktiskt aldrig nöjet att tala med Miss Rehan. Hon ansåg tydligen icke
de underordnade personerna i sällskapet värda att tagas notis om. Jag
minns hur hon en dag, när hon fått vänta på en grupp av oss hos Daly,
svängde handen över allas våra huvuden och utbrast: Hör nu, chefen, hur
kan ni låta mig stå och vänta på de nollorna? (Som jag var en av
nollorna, satte jag ej vidare värde på uttrycket.) Jag förstår ej, huru
en så framstående och fascinerande kvinna som Ada Rehan kunde begå ett
sådant misstag, och jag kan endast förklara det med att hon vid denna
tid var nära femtio år gammal. Hon hade länge varit föremål för Dalys
tillbedjan, och måhända ogillade hon, att han i tur och ordning ur
sällskapet tog ut någon vacker flicka, som under de närmaste par, tre
veckorna plötsligt upphöjdes till huvudroller utan någon som helst
påvisbar orsak men förmodligen av någon anledning, som Miss Rehan icke
godkände. Som konstnär hyser jag den största beundran för Ada Rehan,
och på den tiden skulle en liten vänlig uppmuntrarn från henne betytt
mycket för mig. Men under de båda åren såg hon aldrig åt mig. Jag minns
till och med, att hon vid slutet av "Stormen", där jag uppträdde och
dansade för Ferdinand och Miranda på deras bröllop, avsiktligt vände
bort huvudet under hela dansen, något som till den grad bragte mig ur
gängorna, att jag knappt förmådde fortsätta.

Under turnén med "Midsommarnattsdrömmen" kommo vi omsider en dag till
Chicago. Jag var överlycklig att här åter råka min fästman in spe, Ivan
Miroski. Det var åter sommar, och var dag, när det ej var repetition,
gingo vi ut på långa promenader i skogarna, och jag lärde mig mer och
mer uppskatta hans intelligens. När jag några veckor senare for till
New York, var det med den uttryckliga överenskommelsen, att han skulle
följa mig dit och att vi skulle gifta oss. Min bror, som fick höra
talas om detta, föranstaltade lyckligtvis efterforskningar och fick
reda på, att han redan hade en hustru i London. Min mor yrkade i
förskräckelse på att vi skulle slå upp.

KAPITEL V.

Hela familjen var nu i New York. Vi hade lyckats få hyra en studio med
badrum, och som jag ville slippa allt vad möbler hette för att få
utrymme att dansa på, köpte vi fem resårmadrasser i stället. Vi hängde
upp draperier kring alla väggar, och under dagen ställdes madrasserna
på kant. Vi sovo på madrasserna och hade inga bäddar, bara filtar över
oss. I denna studio började Elizabeth hålla skola som i San Fransisco.
Augustin hade gått in vid ett teatersällskap och var sällan hemma,
mestadels ute på turné. Raymond hade slagit sig på journalistik. För
att få mera förtjänst hyrde vi ibland ut studion åt lärare i
recitation, musik och sång. Men som det bara fanns detta enda rummet,
nödgades hela familjen då gå ut och promenera, och jag minns, hur jag
brukade traska omkring i Central Park i snön och försöka gå mig varm.
Därefter brukade vi gå hem igen och lyssna vid dörren. En av lärarna i
recitation lärde alltid eleverna samma dikt – "Mabel, lilla Mabel med
näsan mot rutan tryckt", och han brukade citera den med överdrivet
patos. Därpå upprepade eleven den med uttryckslös röst, och läraren
utbrast:

– Men känner ni inte diktens patos? Kan ni inte känna det?

Vid denna tid kom Augustin Daly på den idén att uppföra "Geishan". Jag
skulle vara med och sjunga i en kvartett – jag som aldrig kunnat ta en
ton i hela mitt liv. De andra tre sade, att jag kom dem att sjunga
falskt, därför brukade jag stå och se söt ut med munnen öppen men utan
att ge ett ljud ifrån mig. Mor brukade uttrycka sin förundran över de
andras gräsliga grimaser medan de sjöngo, under det jag aldrig
förlorade mitt ljuva ansiktsuttryck.

"Geishans" stupida innehåll var det halmstrå som knäckte kamelens rygg
och avbröt min vidare förbindelse med Augustin Daly. En dag kom han
gående genom den mörka teatern och hittade mig gråtande på golvet i en
loge. Han lutade sig ned och frågade vad som stod på, och jag sade
honom, att jag inte mer stod ut med alla fånerierna i hans teater. Han
svarade, att han inte tyckte bättre om "Geishan" än jag, men han måste
ju tänka på den ekonomiska sidan av saken. För att trösta mig klappade
han mig på ryggen, men detta gjorde mig bara förbittrad.

– Vad ska jag gå här för med min begåvning, när ni ändå inte gör något
bruk av mig? sade jag.

Daly betraktade mig med ett häpet uttryck i ansiktet, sade "Hm!" och
gick sin väg.

Det var sista gången jag såg honom; ett par dar senare samlade jag allt
mitt mod och lade in om avsked. Jag hade fått formlig vedervilja mot
teatern; det ständiga upprepandet av samma ord och rörelser kväll efter
kväll, nyckfullheten, sättet att betrakta tillvaron, allt ingav mig
äckel.

Jag återvände till studion i Carnegie Hall, vi hade mycket litet
pengar, men åter bar jag nu min lilla vita tunika, och mor spelade åt
mig. Som vi hade föga användning för studion under dagen, spelade hon
ofta för mig natten i ända.

Vid denna tid var jag mycket intagen av Ethelbert Nevins kompositioner.
Jag komponerade danser till hans "Narcissus", "Ophelia", "Vattennymfer"
m.fl. En dag medan jag övade mig, rycktes dörren till studion upp, och
in rusade en ung man med vild blick och håret på ända. Fast han var
helt ung, föreföll han redan angripen av den förfärliga sjukdom, som en
gång skulle ända hans liv. Han störtade fram till mig och skrek:

– Jag har hört, att ni dansar till mina kompositioner. Jag förbjuder
er det, jag förbjuder er det! Min musik är inte dans. Ingen får dansa
till den.

Jag tog honom vid handen och förde honom till en stol.

– Sitt där, sade jag, så ska jag dansa till er musik. Om ni inte
tycker om det, så svär jag, att jag aldrig ska göra det mer.

Så dansade jag "Narcissus" för honom. I melodien hade jag upptäckt
bilden av den unge Narcissus, som stod vid bäcken, tills han blev
förälskad i sin egen bild och slutligen tynade bort och förvandlades
till en blomma. Detta dansade jag för Nevin. Sista tonen hade knappast
förklingat, förrän han flög upp ur stolen, rusade fram till mig och
slog armarna om mig. Han såg på mig med tårfyllda ögon.

– Ni är en ängel, sade han. Ni är en devinatrice. Just dessa
rörelser såg jag för mig, när jag komponerade det där.

Därefter dansade jag "Ophelia" för honom och sedan "Vattennymferna".
Han blev allt mer hänförd. Till slut satte han sig vid pianot och
komponerade på stället en förtjusande dansmelodi, som han kallade
"Våren". Jag har alltid grämt mig över att denna melodi aldrig blev
upptecknad, fast han spelade den flere gånger för mig. Nevin var
fullkomligt betagen, och han föreslog, att vi skulle ge konserter
tillsammans i Carnegie Halls lilla musiksal. Han skulle själv spela.

Nevin arrangerade på egen hand konserten, hyrde lokalen, skötte
reklamen o.s.v. och kom varje kväll för att repetera med mig. Jag har
alltid ansett, att Ethelbert Nevin hade alla den store kompositörens
möjligheter. Han skulle kunnat bli Amerikas Chopin, men den
fruktansvärda kamp för tillvaron han nödgades utkämpa under speciellt
grymma levnadsomständigheter, utgjorde sannolikt orsaken till den
förfärliga sjukdom, som föranledde hans alltför tidiga död.

Den första konserten blev en stor framgång och efterföljdes av andra,
som framkallade formlig sensation i New York. Hade vi varit
tillräckligt praktiska och skaffat oss en bra impressario, skulle jag
nog redan då kunnat inleda en framgångsrik karriär. Men vi voro
underbart oerfarna.

En hel mängd societetsdamer voro med bland åhörarna, och min succès
ledde till att jag engagerades att uppträda i många New Yorksalonger.
Jag hade vid denna tid komponerat en dans till hela Omar Khayyáms dikt
i FitzGeralds översättning. Ibland läste Augustin texten högt, medan
jag dansade, ibland min syster Elizabeth.

Sommaren närmade sig. Jag inbjöds av Mrs. Astor till hennes villa i
Newport. Min mor, Elizabeth och jag reste alltså till Newport, som på
den tiden var en hypermondän badort. Mrs. Astor var för Amerika vad
drottning Victoria var för England. De som kommo i hennes närhet voro
mer imponerade och förskrämda, än om de nalkats en kunglig person. Hon
anordnade uppvisningarna på en stor gräsmatta, och hela det fashionabla
New York såg mig dansa där. Jag har en fotografi tagen vid detta
tillfälle, på vilken man ser den vördnadsvärda Mrs. Astor sitta bredvid
Harry Lehr, omgiven av medlemmar av familjerna Vanderbilt, Belmont och
Fish i långa rader. Sedan dansade jag i andra hem i Newport, men
damerna voro samtliga till den grad ekonomiska vad honorar angick, att
vi nätt och jämnt förtjänade ihop till resan och uppehållet på platsen.
Och fast de betraktade min dans och funno den förtjusande, var det
ingen bland dem, som hade bittersta begrepp om vad jag gjorde. På det
hela taget kvarlämnade vårt besök i Newport ett intryck av besvikelse.
Alla dessa människor voro till den grad inkapslade i snobbism och
rikemans övermod, att de totalt saknade all förståelse för konst. De
betraktade konstnärer som inferiora varelser, ett slags tjänstefolk av
högre rang. Men den uppfattningen har sedan undergått en stor
förändring, i synnerhet sedan Paderewski blev president för en
republik.

Alldeles som livet i Kalifornien icke tillfredsställt mig, började jag
nu känna en stark längtan till en mera kongenial atmosfär än den i
New-York. Jag drömde nu om London och de skriftställare och konstnärer
jag där skulle kunna träffa – George Meredith, Henry James, Watts,
Swinburne, Burne-Jones, Whistler... trolska namn allesammans.

Under tiden hade emellertid Elizabeths skola vuxit ut, och vi hade
flyttat från Carnegie Hall till två stora rum på nedre bottnen i
Windsor Hotel. Priset för dessa rum var nittio dollars i veckan, och vi
insågo snart nog, att med de priser folk betalade för danslektioner
kunde vi icke gå i land med att betala denna hyra och möta övriga
utgifter. Fast vi i yttre hänseende hade det bra, uppvisade bankkontot
ett deficit. Windsor Hotel var för övrigt ett dystert sådant, vi
trivdes där ej. En kväll sutto min syster och jag framför brasan och
undrade, hur vi skulle skaffa pengar att betala hotellräkningen med.
plötsligt utbrast jag: Det enda som kan rädda oss vore om hotellet
brann ned. I tredje våningen bodde en mycket rik gammal dam, som hade
sina rum fyllda med antika möbler och tavlor och vidare hade för vana
att komma ned och äta frukost på slaget åtta varje morgon. Vi gjorde
upp, att vi följande morgon skulle attackera henne och be om ett lån.
Vilket jag också gjorde. Men gumman var vid synnerligen dåligt humör,
hon vägrade mig lånet och klagade på kaffet.

– Jag har bott på detta hotell i åratal, sade hon, men ger de mig inte
bättre kaffe, så flyttar jag.

Och hon flyttade verkligen samma eftermiddag, då hela hotellet gick upp
i lågor och hon själv brann inne. Elizabeth räddade sina elever genom
heroisk sinnesnärvaro, hon förde ut dem hand i hand ur den brinnande
byggnaden. Men vi kunde inte rädda någonting, och vi förlorade alla
våra tillhörigheter, däribland familjeporträtt, som varit oss mycket
dyrbara. Vi togo vår tillflykt till ett rum i Buckingham Hotel vid
samma gata, och om några dar befunno vi oss i samma situation, som när
vi anlände till New York, d.v.s. utan en slant i fickan.

– Det är ödets skickelse, sade jag. Vi måste fara till London.

KAPITEL VI.

Alla dessa olyckor inträffade vid slutet av New Yorksäsongen. Efter
hotellbranden stodo vi där utan bagage, till och med utan nödigt
klädombyte. Mitt engagemang hos Daly och mina erfarenheter från
uppträdandena hos "the smart set" i Newport och New Yorks Fyra Hundra
hade blivit mig en bitter missräkning. Om detta var det enda svar
Amerika hade att ge oss, var det gagnlöst att vidare klappa på en så
hårt tillsluten dörr och vädja till en så kylig publik. Min stora
längtan var att komma till London.

Familjen var nu inskränkt till fyra medlemmar. Augustin hade på en av
sina turnéer med en liten teatertrupp blivit kär i ett barn på sexton
år, som spelade Julia, och en dag kommit hem och tillkännagivit att han
var gift. Av någon anledning, som jag aldrig kunnat bli klok på, blev
min mor utom sig. Hon uppträdde i stort sett på ungefår samma sätt som
hon gjort vid min fars första besök, vilket jag redan beskrivit, gick
in i nästa rum och slog igen dörren efter sig. Elizabeth tog sin
tillflykt till tystnad, och Raymond blev hysterisk. Jag var den enda,
som visade sympati, och jag sade Augustin, som var blek av ängslan, att
jag skulle gå med honom och hälsa på hans hustru. Han förde mig till
ett dystert pensionat vid en sidogata, och här klättrade vi uppför fem
trappor och funno Julia, vacker och spröd och synbarligen sjuk – de
anförtrodde mig, att de väntade ett barn.

Augustin utelämnades alltså, när vi gjorde upp våra londonplaner.
Familjen tycktes betrakta honom som en som dignat vid vägkanten och
icke var värdig den stora framtid vi eftertraktade.

Än en gång befunno vi oss alltså i en naken studio utan tillgångar vid
början av en sommar. Jag fick då det lysande infallet att av de rika
damer, i vilkas salonger jag uppträtt, utbedja mig en summa
tillräckligt stor att förhjälpa oss till London. Först besökte jag en
dam, som bodde i ett palatslikt hus vid Femtionionde gatan med utsikt
mot Central Park. Jag berättade för henne om hotellbranden, hur vi
förlorat alla våra ägodelar, om bristen på förståelse i New York och om
min övertygelse om framgång i London.

Till sist satte hon sig vid sitt skrivbord, tog upp pennan och skrev ut
en check, den hon vek ihop och gav mig. Jag lämnade henne med tårar i
ögonen och dansade ut ur huset – men ack, när jag kom till Femte
avenyn, fann jag, att checken endast lydde på femtio dollars.

Därefter gjorde jag ett försök med hustrun till en annan millionär, som
bodde vid nedre änden av Femte Avenyn, och jag gick till fots de femtio
kvarteren mellan Femtionionde gatan och hennes palats. Här mottogs jag
om möjligt ännu kallare av en äldre dam, som förebrådde mig det
opraktiska i min begäran. Hon förklarade därjämte för mig, att om jag
någonsin satt mig in i balettdans, skulle hon ställt sig helt
annorlunda till denna min önskan, hon visste nämligen en balettdansös
som förtjänat en förmögenhet. Under trycket av min sinnesrörelse blev
jag illamående och föll omkull. Klockan var fyra på middagen, och jag
hade ej fått någon lunch. Damen tycktes bli en smula upprörd och ringde
på en magnifik hovmästare, som kom med en kopp chokolad och litet
rostat bröd åt mig. Mina tårar föllo i chokoladen och på brödet, medan
jag alltfort försökte övertyga damen om nödvändigheten att vi kommo
till London.

– En dag kommer jag att bli ryktbar, sade jag, och då kommer det att
räknas som en heder för er, att ni sett och understött amerikansk
talang.

Slutligen överlämnade denna ägarinna av omkring sextio millioner en
check till mig – ånyo på femtio dollars. Men med tilllägget:

– När ni har förtjänat pengar, kan ni skicka tillbaka det här.

Jag skickade aldrig pengarna tillbaka – jag föredrog att ge dem till
de fattiga.

På detta sätt hemsökte jag de flesta millionärsfruar i New York med det
resultat, att vi en dag sutto där med den ståtliga summan av trehundra
dollars till Londonresan. Summan räckte ej ens till andraklass
biljetter på någon mindre ångare, om vi alls ville ha kvar några pengar
vid framkomsten.

Raymond fick nu den goda idén att höra sig för på de olika varven och
fann till sist en liten kreatursångare, som skulle gå till Hull.
Kaptenen på denna blev så rörd av Raymonds historia, att han samtyckte
till att ta oss med som passagerare, fast det var mot reglementet. En
morgon embarkerade vi alltså med några handväskor – våra koffertar
hade alla blivit lågornas rov vid eldsvådan i Windsor Hotel. Jag tror
det var denna resa, som gjorde Raymond till vegetarian, ty anblicken av
ett par hundra stackars kämpande djur på väg till London från
Medelvästerns betesmarker, stångande varandra med hornen och stönande
på det ömkligaste sätt natt och dag, gjorde djupt intryck på oss.

Ofta har jag tänkt på denna resa ombord på kreatursångaren, när jag
suttit i min lyxhytt på någon av de stora oceanångarna, samt på vår
ständiga glättighet och munterhet, och jag har undrat för mig själv, om
inte den oavbrutna tillvaron i lyx och komfort i längden förorsakar
neurasteni. Vi hade ingen annan förtäring än salt oxkött och te, som
smakade halm, kojerna voro hårda, hytterna små, men vi hade verkligt
trevligt under vår fjorton dagars resa till Hull. Vi skämdes en smula
att fara på en sådan ångbåt under vårt verkliga namn, varför vi kallade
oss med min mors flicknamn O'Gorman. Själv hette jag Maggie O'Gorman.

Förste styrman var irländare. Med honom tillbragte jag månskensstunder
uppe på kommandobryggan, och han yttrade ofta till mig: Hör du, Maggie
O'Gorman, jag skulle allt kunna bli en bra äkta man åt dig, om du ville
ha mig. Andra kvällar kunde kaptenen, som var en hygglig karl, ta fram
en butelj whisky och laga till varm toddy åt oss allesammans. På det
hela taget var det, trots besvärligheterna, en verkligt rolig resa, som
endast stördes av de stackars kreaturens råmanden och stön. Jag undrar
om man fortfarande fraktar djuren över havet på samma barbariska sätt.

Familjen O'Gorman landsteg i Hull en morgon i maj och satte sig på
tåget, och några timmar senare anlände familjen Duncan till London. Jag
vill minnas det var genom en annons i Times, som vi fingo tag på en
bostad nära Marble Arch. De första dagarna i London tillbragtes
uteslutande med att åka omkring för en penny pr gång i omnibussar och i
ett tillstånd av fullkomlig hänförelse. I vår beundran och förtjusning
över allting omkring oss glömde vi totalt, hur begränsade våra
tillgångar voro. Vi sågo alla sevärdheter, och tillbragte hela timmar i
Westminster Abbey, British Museum, South Kensington Museum, Towern, Kew
Gardens, Richmond Park och Hampton Court, och därefter kommo vi hem
igen trötta och hänryckta och uppförde oss i allo som turister med en
amerikansk fader, som försträcker dem pengar. Icke förrän efter några
veckor väcktes vi ur drömmen av en irriterad värdinna, som undrade, när
vi tänkte betala hyran. Och en dag kommo vi hem från en intressant
föreläsning på National Gallery om Corregios Venus och Adonis och funno
dörren stängd mitt för vår näsa, vårt lilla bagage innanför dörren och
oss själva utanför densamma. När vi undersökte våra fickor, funno vi,
att vi tillsammans hade ungefar sex shillings kvar. Vi styrde stegen
till Marble Arch och Kensington Gardens, där vi slogo oss ned på ett
säte för att överlägga om nästa steg.

KAPITEL VII.

Vi fyra människor, som den gången vandrade omkring på Londons gator,
kunde mycket väl ha förekommit i Charles Dickens' fantasi – i detta
ögonblick kan jag knappast tro på deras verklighet. Att vi unga kunde
hålla modet uppe under en sådan rad av motgångar är mindre underligt,
men att min stackars mor, som genomgått så många vedermödor i sitt liv,
och som inte längre var ung, kunde ta dem som något helt naturligt,
förefaller mig otroligt, när jag nu tänker tillbaka på den tiden.

Vi vandrade alltså på Londons gator utan pengar, utan vänner och utan
möjlighet att finna tak över huvudet till natten. Vi försökte med ett
par hotell, men där fordrade man oeftergivligen betalning på förhand i
betraktande av det obefintliga bagaget. Vi försökte också med ett par
pensionat, men där uppträdde värdinnorna på samma hjärtlösa sätt. Till
sist voro vi hänvisade till en bänk i Green Park, men till och med där
nalkades en kolossal poliskonstapel och sade åt oss att röra på benen.

I tre dar och tre nätter fortsatte vi på detta sätt. Vi levde på
pennybullar men likafullt – sådan var vår häpnadsväckande vitalitet –
tillbragte vi dagarna i British Museum. Jag minns, att jag läste
Winckelmanns "Resa till Aten", och glömsk av vår underliga situation
grät jag, inte över våra egna olyckor utan över Winckelmanns tragiska
död efter återkomsten från sin upptäcktsfärd.

Men när fjärde dagen bröt in, beslöt jag, att något skulle göras. Sedan
jag uppmanat min mor, Raymond och Elizabeth att följa mig och inte
yttra ett ord, gick jag raka vägen in på ett av de finaste hotellen i
London. Jag meddelade nattportiern, som satt och halvsov, att vi just
anlänt med nattåget, att vårt bagage skulle komma efter från Liverpool
och bad honom under tiden anvisa oss rum samt skicka upp frukost åt oss
bestående av kaffe, vetebröd och diverse amerikanska läckerheter.

Hela denna dag sovo vi i härliga sängar. Då och då ringde jag ned till
portiern för att bittert beklaga mig över att bagaget ännu inte kommit.

– Vi kan inte reda oss utan att få byta kläder, sade jag, och den
kvällen åto vi middag uppe på våra rum.

Nästa morgon i dagbräckningen, då vi ansågo, att bedrägeriet nått sin
yttersta gräns, promenerade vi ut ur hotellet på samma sätt som vi
promenerat in, denna gång dock utan att väcka nattportiern.

Så voro vi åter ute på gatan, grundligt uppiggade och än en gång redo
att trotsa världen. Samma förmiddag strövade vi nedåt Chelsea och sutto
på kyrkogården vid den gamla kyrkan. Där fick jag se en tidning ligga
på gången, tog upp den och fick ögonen på en notis av det innehåll, att
en dam, i vars hem i New York jag dansat, slagit sig ned vid Grosvenor
Square, där hon förde stort hus. Jag fick en plötslig ingivelse.

– Vänta här, sade jag till de andra.

Jag tog mig på egen hand fram till Grosvenor Square och fann damen i
fråga hemma. Hon tog mycket vänligt emot mig, och jag berättade för
henne, att jag kommit till London och uppträdde och dansade i
privathem.

Det vore ju just något för min bjudning om fredag, sade hon. Skulle ni
kunna dansa några av edra nummer efter middagen då?

Jag samtyckte och kom fram med en fin antydan om att ett litet förskott
vore nödvändigt för att bekräfta överenskommelsen. Hon var ytterst
tillmötesgående och skrev genast ut en check på tio pund, med vilken
jag rusade tillbaka till kyrkogården i Chelsea, där Raymond var i färd
med att hålla en föreläsning om Platons föreställning om själen.

– Fredag kväll ska jag dansa hos Mrs. X. vid Grosvenor Square, sade
jag. Troligen kommer prinsen av Wales dit. Nu är vår lycka gjord. Och
jag visade dem checken.

På Raymonds uppmaning gåvo vi oss nu ut på spaning efter en studio och
funno en liten sådan vid King's Road i Chelsea, där vi tillbragte
följande natt. Inga bäddar funnos där, utan vi sovo på golvet, men
kände å andra sidan, att vi nu åter levde som konstnärafolk, och
instämde med Raymond i att vi aldrig mer skulle slå oss ned i något så
bourgeoisiebetonat som ett pensionat.

Med de pengar, som voro över, sedan vi betalat hyra för studion, köpte
vi ett upplag konserver för framtiden, varjämte jag köpte några meter
voile hos Liberty och uppträdde däri på Mrs. X:s bjudning på
fredagskvällen. Jag dansade Nevins "Narcissus", där jag föreställde en
smärt yngling – jag var på den tiden mycket mager – förälskad i sin
egen bild i vattnet. Även dansade jag Nevins "Ophelia", och jag hörde
människor viska: Hur har det barnet kunnat få ett så tragiskt
ansiktsuttryck? – Till sist dansade jag Mendelssohns "Frühlingslied".

Min mor spelade åt mig, Elizabeth reciterade dikter av Theokritos i
översättning av Andrew Lang, och Raymond höll ett kort anförande om
dansens ändamål och dess möjliga inflytande på blivande släktens
själsliv. Detta gick något över den välgödda publikens horisont, men
samtidigt gjorde talet lycka, och värdinnan var förtjust.

Det var karaktäristiskt för det väluppfostrade engelska sällskapet, att
ingen gjorde någon anmärkning för att jag dansade barfota i sandaler
och med genomskinliga slöjor, fast denna enkla utstyrsel gjorde skandal
i Tyskland några år senare. Men engelsmännen äro ett så utomordentligt
hövligt folk, att ingen ens tänkte på att anmärka på min originella
kostymering, varjämte man tyvärr inte heller sade något om min
originella dans. Alla sade: Så förtjusande! O, så vackert! Tack så
förfärligt mycket! eller något i den stilen – men det var allt.

Från den gången blev jag emellertid ofta anmodad att uppträda i
bemärkta hem. Ena dagen kunde jag dansa inför kungligheten eller i Lady
Lowthers park, andra dagen hade jag ingenting att äta. Ibland fick jag
betalt, oftast fick jag ingenting. De förnäma värdinnorna sade: Ni får
dansa för hertiginnan Den och den och Grevinnan N.N., och det blir så
många framstående människor som får se er, att ni får ett berömt namn i
London.

En dag dansade jag i fyra timmar för välgörande ändamål, och en hög dam
slog till gengäld själv i te åt mig och lade egenhändigt upp jordgubbar
åt mig, men jag var så dålig på grund av att jag inte på flere dagar
fått någon stadig mat, att dessa jordgubbar plus den tjocka grädden
gjorde mig verkligt sjuk. Vid samma tillfälle höll en annan dam upp en
stor väska fylld med gyllene sovereigns och yttrade: Se en sådan
guldgruva ni fått ihop åt vårt hem för blinda flickor.

Både min mor och jag voro alltför känsliga människor för att kunna säga
dessa andra, vilken oerhörd grymhet de gjorde sig skyldiga till.
Tvärtom nekade vi oss ordentlig mat för att kunna uppträda välklädda
och till utseendet förmögna. Vi skaffade enkla bäddar till studion och
hyrde ett piano, men mesta tiden tillbragte vi i British Museum, där
Raymond gjorde skisser av alla grekiska vaser och basreliefer och jag
sökte uttrycka dem till vilken som helst musik, den där tycktes mig
harmoniera med fötternas rytm, huvudets dionysiska lyftning och
thyrsisstavens rörelser. Vi tillbragte också flere timmar om dagen i
museibiblioteket, och vår lunch i buffén bestod av en pennybulle och
café au lait.

Vi voro utom oss av förtjusning över Londons skönhet. Allt som var
kultur och arkitektonisk skönhet hade jag gått miste om i Amerika, men
nu kunde jag dricka mig otörstig.

Innan vi lämnade New York, hade ett år förflutit, sedan jag senast
träffat Ivan Miroski. En dag fick jag ett brev från en vän i Chicago,
vari stod, att han gått ut som frivillig i spanska kriget, kommit till
lägret i Florida, där ådragit sig tyfoidfeber och dött. Detta var en
svår chock för mig. Jäg kunde ej tro, att det var sant. En dag gick jag
till Cooper Institute och såg igenom gamla tidningslägg; där fann jag
med mycket små bokstäver hans namn bland hundratals andra.

I brevet stod också namn och adress på hans hustru i London, och en dag
tog jag en hansomdroska och gav mig i väg för att leta reda på Mme
Miroski. Adressen var mycket avlägsen, ute i Hammersmith. Jag var
fortfarande mer eller mindre under Amerikas puritanska inflytande och
ansåg det hemskt, att Ivan Miroski hade en hustru i London, om vilken
han aldrig talat med mig. Jag omtalade alltså ej min plan för någon.
Sedan jag givit kusken adressen, åkte jag som jag tyckte, miltals utåt
Londons utkanter. Där lågo rader på rader av små grå hus, det ena
absolut likt det andra med oerhört sorgmodiga och smutsiga grindar, var
och en bärande ett namn mer imponerande än det andra. Där fanns
Sherwood Cottage, Glen House, Ellesmere, Ennismore och andra alltigenom
olämpliga namn och slutligen Stella House, där jag ringde på.

Dörren öppnades av en mer än vanligt ruskig londonpiga, jag frågade
efter Mme Miroski och visades in i ett kvavt förmak. Jag var klädd i en
vit musslinsklänning med blått skärp under ärmarna, stor halmhatt på
huvudet och håret i lockar över axlarna.

Jag kunde höra fötter trampa i våningen över mitt huvud och en skarp,
klar stämma, som yttrade: Så där ja, flickor, ordentligt, ordentligt!
Stella House var en flickskola. Jag kämpade just med en sinnesstämning,
som var en blandning av fruktan och – trots Ivans tragiska död –
gnagande svartsjuka, när in trädde en den besynnerligaste lilla varelse
jag någonsin sett i hela mitt liv, inte över fyra fot hög, mager ända
till utmärgling, med lysande gråa ögon, tunt grått hår och ett litet
vitt ansikte med smala, tunna, bleka läppar.

Hennes hälsning var föga hjärtlig. Jag försökte förklara, vem jag var.

– Jag vet, sade hon. Ni är Isadora. Ivan skrev om er i många brev.

– Förlåt mig, stammade jag. Han har aldrig talat med mig om er.

– Nej, sade hon, han ville inte det, men jag skulle ha rest ut till
honom, och nu är han – död.

Hon sade detta så uttrycksfullt, att jag började gråta. Då började även
hon gråta, och det var som vi alltid varit vänner. Hon förde mig upp på
sitt rum, där väggarna voro täckta med porträtt av Ivan Miroski. Där
funnos ungdomsporträtt av honom – ett ovanligt vackert och kraftigt
ansikte – och ett porträtt av honom i soldatuniform, som han skickat
henne, och som hon virat sorgcrêpe omkring. Hon berättade mig historien
om deras liv, hur han rest ut för att söka sin lycka i Amerika, fast de
inte hade råd att resa båda två.

– Jag skulle ha kommit efter, sade hon. Han skrev jämnt och samt: "Om
en liten tid har jag pengar tillräckligt, och då ska du komma."

Åren gingo, hon behöll sin plats som lärarinna i flickskolan, hennes
hår blev vitt, och alltjämt skickade Ivan inga pengar, för att hon
skulle kunna resa över till Amerika.

Jag jämförde denna tåliga gamla dam – ty mig föreföll hon mycket
gammal – och mina egna dristiga färder, och jag kunde ej fatta det.
När hon nu var Ivan Miroskis hustru, varför hade hon då ej farit till
honom, om hon ville det? Som däckspassagerare, gärna det? Jag kunde
nämligen varken då eller senare begripa, varför man, om man ville göra
en sak, inte också gjorde den. Jag har aldrig väntat med att göra det
jag ville. Detta har visserligen ofta åt mig medfört olyckor och
elände, men jag har åtminstone haft den tillfredsställelsen, att jag
fått min vilja fram. Hur kunde denna stackars tåliga lilla människa gå
år efter år och vänta på att den man, som var hennes make, skulle
skicka efter henne?

Där satt jag i hennes rum, omgiven av Ivans porträtt, medan hon höll
min hand hårt tryckt i sin och talade och talade om honom, ända tills
jag blev medveten om att det höll på att bli skumt. Hon förmådde mig
lova att komma igen, och jag bad henne komma och hälsa på oss, varvid
hon genmälte, att hon aldrig hade ett ögonblick ledigt, enär hon
arbetade från tidigt på morgonen till sent på kvällen med att ge
lektioner och rätta flickornas uppsatser.

Jag for hem sittande på taket på en omnibus, gråtande hela vägen över
Ivan Miroskis och hans stackars lilla hustrus öde. Men på samma gång
kände jag en sällsam, stimulerande förnimmelse av makt och ett slags
förakt för människor, som det gått illa för och som tillbragte sitt liv
med att vänta på att saker skulle inträffa. Sådan är den tidiga
ungdomens grymhet.

Ända till dess hade jag sovit med Ivan Miroskis porträtt och brev under
min huvudkudde, men från den dagen förvarade jag dem inslagna i ett
paket i min koffert.

När vi bott en månad i studion i Chelsea, var hettan tryckande, och vi
hyrde då en möblerad studio i Kensington. Här fick jag ett piano och
mera utrymme att röra mig på. Men vid slutet av juli var Londonsäsongen
till ända, och där sutto vi med augusti framför oss och mycket litet
pengar sparade. Hela den följande månaden tillbragte vi i Kensington
Museum och British Museums bibliotek, och ofta gingo vi till fots hem
efter stängningstiden, från British Museum till studion i Kensington.

En dag uppenbarade sig till min förvåning lilla Mme Miroski och bjöd
mig till sig på middag. Hon var mycket upprymd, ty denna min visit
betydde en hel upplevelse för henne – hon bjöd till och med på en
flaska bourgogne till middagen. Hon bad mig tala om precis hur Ivan
sett ut i Chicago och vad han sagt, och jag berättade för henne, hur
han älskat att plocka gullris i skogen, och hur jag en dag sett honom
stå i solskenet med famnen full av dessa blommor och sedan dess alltid
i minnet sammanknutit honom med dylika. Hon grät, och även jag fällde
tårar. Vi drucko ännu en flaska bourgogne och hängåvo oss åt en formlig
orgie av hågkomster.

September kom, och Elizabeth, som brevväxlat med några mödrar till våra
forna elever i New York, av vilka en skickat henne pengar till
återresan, beslöt, att hon skulle fara tillbaka till Amerika för att
försöka förtjäna mer pengar.

– Om jag kan det, sade hon, så skickar jag dig lite, och eftersom du
snart blir rik och ryktbar, så kan jag ju då komma tillbaka till dig.

Jag minns, hur vi gingo till en affär vid Kensington High Street för
att köpa henne en varm reskappa, och till sist följde vi henne till
tåget, varpå vi tre återvände till studion och tillbragte återstoden av
dagen där i djupt nedslagen stämning.

Den glada, milda Elizabeth var borta. Oktober låg framför oss, kall och
sorglig. Vi hade för första gången fått pröva på Londondimman, och en
diet på soppor till en penny pr tallrik hade gjort oss något
blodfattiga. Till och med British Museum hade förlorat sin charme. Det
var långa dagar, då vi ej ens hade mod att gå ut, utan sutto hemma i
studion insvepta i filtar och spelade schack på ett improviserat
schackbord med pjäser av papp.

Alldeles som jag förvånar mig över vår forna ovanliga glättighet, så
förvånar jag mig, när jag ser tillbaka på denna period, över vårt
humörs fullständiga kollaps. Det fanns faktiskt dagar, när vi inte ens
hade mod att stiga upp på morgonen, utan lågo och sovo hela dagen.

Till sist kom brev från Elizabeth med pengar. Hon hade kommit till New
York, slagit sig ned i Buckingham Hotel vid Femte avenyn, öppnat sin
skola och klarade sig bra. Detta gav oss nytt mod. När hyreskontraktet
för vår studio utlupit, hyrde vi ett litet möblerat hus vid Kensington
Square, vilket renderade oss förmånen att inneha en nyckel till
parkanläggningen på nämnda square.

En afton på sensommaren dansade Raymond och jag inne i parken, när en
ovanligt vacker dam i stor svart hatt kom fram och sade: – Var i all
världen kommer ni ifrån?

– Inte från jorden, svarade jag, utan från månen.

– Nåja, genmälte hon, vare sig ni kommer från jorden eller månen, så
är ni förtjusande att se på; vill ni inte komma och hälsa på mig?

Vi följde henne till hennes charmanta hem vid Kensington Square, där
underbara tavlor av Burne-Jones, Rossetti och William Morris återgåvo
hennes bild.

Det var Mrs. Patrick Campbell [känd engelsk skådespelerska]. Hon satte
sig vid pianot, spelade för oss och sjöng gamla engelska sånger, varpå
hon reciterade dikter för oss. Därefter dansade jag för henne. Hon var
strålande vacker, med praktfullt svart hår, gräddvit hy och klassiskt
vacker hals.

Vi blevo alla fullkomligt förälskade i henne, och detta sammanträffande
räddade oss definitivt från den depression som fallit över oss.
Dessutom betydde det en vändpunkt i vårt yttre öde, ty Mrs. Patrick
Campbell blev så förtjust i min dans, att hon gav mig ett
introduktionsbrev till Mrs. George Wyndham, i vars hem hon som ung
flicka debuterat med en recitation av Julias roll. Mrs. Wyndham tog på
det älskvärdaste sätt emot mig, och där fick jag för första gången
uppleva ett engelskt eftermiddagste framför brasan i den öppna spiseln.

Det är något visst med brasskenet från en öppen spisel, det starka teet
med sandwiches, den gula dimman därute och de kultiverade, litet
släpiga engelska rösterna, allt detta som gör London så tilldragande.
Hade jag förut känt mig intagen därav, älskade jag nu London av hela
min själ. Detta hem var fyllt av en atmosfär av lugn och trygghet,
kultur och välbefinnande, och här kände jag mig så hemma som fisken i
vattnet. Även det förträffliga biblioteket utövade stor dragningskraft
på mig. I detta hem var det som jag första gången kom att iakttaga
förstklassiga engelska tjänares uppträdande, där de röra sig på sitt
eget aristokratiskt säkra sätt och, långt ifrån att vantrivas med sin
ställning eller eftertrakta en högre post inom den sociala
rangordningen, tvärtom sätta sin stolthet i att arbeta åt "fina
familjer". Det gjorde deras fäder före dem, och det skola deras barn
göra. Det är detta som skapar lugnet och tryggheten i tillvaron.

En kväll fick jag uppträda i Mrs. Wyndhams salong, där nästan hela det
konstnärliga och litterära London var församlat. Här träffade jag en
man, som skulle spela en stor roll i mitt liv. Han var vid denna tid
ungefär femtio år gammal och hade ett av de vackraste huvuden jag sett.
Djupt liggande ögon under en mäktig panna, en klassisk näsa och fin
mun, en högväxt, smärt, något lutande gestalt, grått hår, benat i
mitten och fallande i vågor över öronen samt ett underbart milt
ansiktsuttryck. Det var Charles Hallé, den berömda pianistens son.
Underligt nog var det ingen av de unga män, som vid denna tid voro redo
att uppvakta mig, som alls utövade någon dragning på mig; jag märkte ej
ens deras existens, men jag blev från början lidelsefullt fäst vid
denne medelålders man.

Han hade varit mycket god vän till Mary Anderson i hennes ungdom, och
han bjöd mig på te i sin studio, där han visade mig den tunika hon
burit som Virginia i "Coriolanus", och som han bevarade som en dyrbar
relik. Efter detta mitt första besök blev vår vänskap mycket varm, och
det gick knappt en dag utan att jag begav mig till hans studio. Han
berättade mig mycket om Burne-Jones, som varit hans förtrogne vän,
Rossetti, William Morris och den prerafaelitiska skolan, om Whistler
och Tennyson, vilka samtliga han mycket väl känt. I hans studio
tillbragte jag förtrollande timmar och det är denne utsökte artist jag
i främsta rummet har att tacka för min dyrkan av de gamla mästarnas
konst.

Vid denna tid var Charles Hallé direktör för The New Gallery, där alla
de moderna målarna utställde. Det var ett förtjusande litet
konstgalleri, med en gård med fontän i mitten, och Hallé fick den idén,
att jag kunde uppträda och dansa här. Han föreställde mig för sina
vänner, målaren Sir William Richmond, Mr. Andrew Lang och kompositören
Sir Hubert Parry, och alla samtyckte till att vid detta tillfälle hålla
var sitt anförande, Sir William Richmond om dansen i dess förhållande
till måleriet, Andrew Lang om dansen i dess förhållande till den
grekiska mytologien och Sir Hubert Parry om dansen i dess förhållande
till musiken. Jag dansade i mittelgården, runt omkring fontänen,
omgiven av sällsynta växter och blommor och rader av palmer, och dessa
uppträdanden gjorde stor lycka. Tidningarna voro entusiastiska och
Charles Hallé överlycklig åt min framgång; alla personer av någon
betydenhet i London inbjödo mig till te eller på middag, och under en
kort tidrymd log lyckan mot oss.

En kväll blev jag på en talrikt besökt mottagning i Mrs. Ronalds lilla
hem föreställd för prinsen av Wales, sedermera konung Edward VII. Han
utbrast, att jag var en skönhet à la Gainsborough, och detta uttalande
ökade ytterligare entusiasmen bland Londonsocieteten.

Sedan vår ekonomiska ställning nu blivit en smula bättre, hyrde vi en
stor studio vid Warwick Square, där jag tillbragte min tid med att
utarbeta de nya idéer jag fått under studier av italiensk konst i
National Gallery – jag tror dock, att jag under denna tid också var
under starkt inflytande av Burne-Jones och Rossetti.

I dessa dagar inträdde i min tillvaro en ung skald med mjuk röst och
drömmande ögon, nykommen från Oxford. Han hette Douglas Ainslie. Varje
dag uppenbarade han sig i skymningen med tre, fyra böcker under armen
och läste för mig dikter av Swinburne, Keats, Browning, Rossetti och
Oscar Wilde. Han älskade att läsa högt, och jag njöt av att lyssna. Min
stackars mor, som ansåg det oundgängligen nödvändigt, att hon vid dessa
tillfällen uppträdde som förkläde, kunde, trots att hon älskade denna
diktning, icke förstå den oxfordska recitationstekniken, och efter en
timmes förlopp, i synnerhet om det var William Morris, brukade hon
somna, varvid den unge skalden plägade luta sig fram och kyssa mig lätt
på kinden.

Jag var mycket lycklig över hans vänskap, och utom Ainslie och Charles
Hallé önskade jag mig inga flere vänner. Vanliga unga män tråkade
gränslöst ut mig, och fast många bland dem som sett mig dansa i olika
salonger i London, gärna skulle velat uppsöka mig och ta mig med sig
ut, avkyldes de totalt av mitt högdragna sätt.

Charles Hallé bodde i ett litet gammalt hus vid Cadogan Street
tillsammans med en ogift förtjusande syster. Miss Hallé var också
mycket vänlig mot mig och brukade ofta inbjuda mig till små middagar,
där vi tre voro ensamma. I deras sällskap såg jag för första gången
Henry Irving och Ellen Terry. Irving såg jag första gången i
"Klockorna", och hans storslagna konst fyllde mig med så mycken
entusiasm och förtjusning, att jag levde under det ständiga intrycket
därav och inte sov ordentligt på veckor. Vad Ellen Terry angår, blev
hon då och förblev sedan för all framtid mitt livs ideal. Den som
aldrig sett Irving, kan aldrig förstå den inspirerade skönheten och
storheten i hans tolkningar. Tjusningen i hans intellektuella och
dramatiska kraft kan aldrig beskrivas. Han var en till den grad benådad
konstnär, att till och med hans brister tedde sig som egenskaper, värda
att beundras. Det fanns något av en Dantes snille och majestät i hans
väsen.

En sommardag hade Charles Hallé tagit mig med sig på besök till den
store målaren Watts, och jag dansade för denne i hans trädgård. I hans
hem såg jag Ellen Terrys underbara ansikte otaliga gånger framställt på
hans tavlor. Vi promenerade tillsammans i hans trädgård, och han
berättade mig en mängd saker om sin konst och sin levnad.

Ellen Terry befann sig då på höjden av praktfull mognad. Hon var ej
längre den högväxta flicka, som fångat Watts' fantasi, utan högbarmad,
med fylliga höfter och ett majestätiskt yttre, i hög grad olik våra
dagars moderna idealfigur. Om en nutida teaterpublik kunde se Ellen
Terry i sin fulla blomstring, skulle hon bli överhopad med goda råd om
avmagringskurer, dietföring o.d., men jag vågar påstå, att hennes
storartade gestaltningsförmåga skulle ha blivit lidande, om hon
tillbragt tiden, som våra skådespelerskor nu för sed hava, med att
försöka bli ung och smärt. Hon verkade varken slank eller mager, men
hon var en magnifik kvinnotyp.

På detta vis kom jag i London i beröring med samtidens främsta
personligheter på det intellektuella och konstnärliga gebietet. Allt
eftersom vintern skred framåt, avtog sällskapslivet, och jag slöt mig
en tid till Bensons teatersällskap, men kom aldrig längre än till att
spela första älvan i "Midsommarnattsdrömmen". Teaterdirektörer i gemen
visade sig oförmögna att begripa min konst eller lämpa sina program
efter mina idéer. Detta är verkligen egendomligt, när man besinnar, hur
många dåliga efterapningar av min skola, som sedan förekommit i
uppsättningar av Reinhardt, Gémier och andra medlemmar av teaterns
avant-garde.

En dag fick jag ett rekommendationsbrev till Lady (dåv. Mrs.) Tree. Jag
gick upp i hennes klädloge under en repetition, och hon var mycket
vänlig emot mig. Men när jag på hennes inrådan satte på mig min
danstunika och hon förde in mig på scenen för att dansa för Beerbohm
Tree – jag dansade Mendelssohns "Frühlingslied" – såg han knappt åt
mig utan satt och stirrade förstrött uppåt taket till. Detta erinrade
jag honom om en gång längre fram i Moskva, där han vid en bankett
hälsat mig som en av världens främsta artister.

– Vad för slag? utbrast han. Skulle jag ha sett er dans, er skönhet
och er ungdom och inte uppskattat den? Å, en sådan dåre jag var! Och
nu, tillade han, är det för sent, för sent.

– Det är aldrig för sent, svarade jag. Och från detta ögonblick visade
han mig en utomordentlig beundran, varom jag senare skall berätta.

Det föll sig över huvud taget svårt för mig att fatta, hur det kom sig,
att när jag väckte sådan beundran och entusiasm bland män som Andrew
Lang, Watts, Sir Edwin Arnold, Austin Dobson, Charles Hallé och alla
skalder och målare jag råkade i London, allt vad teatermän hette skulle
förbli oberörda, som om min konsts budskap vore för förandligat för
deras grova och materialistiska uppfattning av teaterkonsten.

Hela dagen arbetade jag i studion, och framåt kvällen kom antingen
poeten och läste högt för mig eller målaren och förde mig med sig ut
för att se på när jag dansade. De lagade så, att de aldrig kommo
samtidigt, ty de kände en utomordentlig antipati mot varandra. Poeten
sade, att han ej kunde begripa hur jag kunde öda så mycken tid på den
där gubben, och målaren sade, att han ej kunde fatta, hur en
intelligent flicka kunde se något i den där markattan. Men jag var
synnerligen glad åt bägge mina vänner och kunde faktiskt inte säga,
vilken av dem jag var mest förtjust i. Söndagarna voro emellertid
alltid reserverade åt Hallé; då åto vi lunch i hans studio med
gåsleverpastej från Strassburg, sherry och kaffe, som han själv kokade.

En dag lät han mig sätta på mig Mary Andersons ryktbara tunika, och i
den poserade jag för honom, medan han utförde flere skisser av mig.

Så förflöt vintern.

KAPITEL VIII.

Det var aldrig överensstämmelse mellan våra inkomster och utgifter, men
det var i alla fall en fridfull tid. Men denna frid gjorde Raymond
rastlös. Han gav sig i väg till Paris, och på våren bombarderade han
oss med telegram, bönfallande att vi skulle komma dit, varför mor och
jag en vacker dag lade ihop våra tillhörigheter och satte oss på
kanalångaren.

Från Londons dimmor anlände vi en vårmorgon till Cherbourg. Frankrike
föreföll oss som en trädgård, och mellan Cherbourg och Paris hängde vi
hela tiden med huvudet ut genom fönstret på vår tredjeklasskupé.
Raymond var nere och mötte oss. Han hade låtit håret växa långt ned
över öronen och bar nedvikt krage och fladdrande halsduk. Vi blevo
något förbluffade över denna metamorfos, men han förklarade, att detta
var modet i Quartier Latin, där han bodde. Han förde oss till sin
bostad, där en liten midinett kom springande nedför trappan, och han
trakterade oss med en flaska rött vin, som han påstod kostade trettio
centimes. Efter det röda vinet begåvo vi oss ut för att få tag på en
studio. Raymond kunde två franska ord, och vi vandrade framåt gatorna
sägande: Chercher atelier. Vi visste inte, att atelier på franska inte
bara betyder studio, konstnärsateljé, utan tillika vilket slags
verkstad som helst. Till sist funno vi en möblerad studio inne på en
gård till det ovanliga priset av femtio francs i månaden. Vi blevo
stormförtjusta och betalade en månads hyra i förskott. Vi kunde inte
fatta, hur den kunde vara så billig, men på kvällen kommo vi underfund
därmed. Just som vi lagt oss till vila, tycktes hela studion skakas av
fruktansvärda jordbävningar, hela byggnaden föreföll att hoppa i luften
och sedan dunsa ned igen. Detta upprepades oavbrutet. Raymond gick ned
för att undersöka saken och fick veta, att vi logerade över ett
imprimerie, där man arbetade nattetid. Härav den billiga hyran. Detta
dämpade i någon mån vår fröjd, men som femtio francs var mycket pengar
för oss på den tiden, sade jag, att ljudet liknade havsvågornas brus
och föreslog, att vi skulle låtsas bo vid havet. Portvakten lagade
maten åt oss, tjugufem centimes för lunch och en franc person för
middag, inklusive vin. Hon brukade komma upp med en skål sallad och med
ett förbindligt leende yttra: – Il faut toumer la salade, Monsieur et
Mesdames, il faut toumer la salade.

Raymond gjorde slut med midinetten och ägnade sig åt mig; vi brukade
stiga upp klockan fem på morgonen i förtjusningen över att vara i Paris
samt börja dagen med att dansa i Luxembourgträdgården, därefter vandra
miltals genom Paris och tillbringa flere timmar i Louvren; Raymond hade
redan en portfölj fylld med avritningar av alla de grekiska vaserna,
och vi tillbragte så lång tid i salen med de grekiska vaserna, att
vakten blev misstänksam, och när jag pantomimiskt förklarade, att jag
bara kommit dit för att dansa, kom han på det klara med att han blott
hade att göra med ofarliga dårar, varför han lämnade oss i fred. Vi
tillbragte timmar sittande på det bonade golvet, hasande oss omkring
för att kunna studera de lägre hyllorna eller också stående på tå,
viskande: – Titta, där är Dionysos – eller: – Kom hit, här är Medea,
som dödar sina barn.

Dag efter dag återvände vi till Louvren och kunde knappast förmås att
gå vid stängningsdags. Vi hade inga pengar och inga vänner i Paris, men
vi saknade intet. Louvren var vårt paradis, och jag har sedermera
träffat människor, som sågo oss där – jag i min vita klänning och
Libertyhatt, Raymond i sin stora svarta hatt, med öppen krage och
fladdrande halsduk – och som skildrat oss som två egendomliga figurer,
så unga och så hänförda av de grekiska vaserna. Vid stängningstid
vandrade vi hem i skymningen, dröjande framför statyerna i
Tuilerieträdgårdarna, och när vi sedan intagit våra vita bönor, sallad
och rött vin, voro vi så lyckliga som gärna kunde tänkas.

Raymond hade en mycket skicklig penna. På några få månader hade han
avtecknat alla grekiska vaser i Louvren. Men det finns en del
silhuetter, längre fram publicerade, som icke alls voro från de
grekiska vaserna utan föreställde mig, dansande naken, och som voro
fotograferade av Raymond, men gällde för att vara grekiska
vasmålningar.

Utom Louvren besökte vi också Clunymuséet, Carnavaletmuséet, alla
övriga muséer i Paris samt Notre Dame. Jag blev särskilt fängslad av
Carpeaux-gruppen framför Operan samt av Triumfbågen. Det fanns ej ett
monument, framför vilket vi icke stannade i beundran med våra unga
amerikanska själar imponerade av all denna kultur, som vi så energiskt
eftersträvat.

Våren blev sommar, och den stora utställningen 1900 öppnades. Till min
stora glädje men till Raymonds missnöje uppenbarade sig Charles Hallé
en förmiddag i vår studio vid Rue de la Gaiété. Han hade kommit till
Paris för att se utställningen, och nu blev jag hans ständiga
följeslagare. Jag kunde ej fått en intelligentare eller mera intagande
ciceron. Hela dagen strövade vi i byggnaderna, och på kvällen åto vi
middag i Eiffeltornet. Han var vänligheten själv, och när jag blev
trött, brukade han sätta mig i en rullstol – jag blev ofta trött, ty
konsten här på utställningen tycktes mig icke alls i paritet med
konsten i Louvren, men jag var glad ändå, ty jag tillbad Paris, och jag
tillbad Hallé.

Om söndagarna foro vi med tåget ut på landet och genomströvade
Versailles' park och skogen vid Saint-Germain. Jag dansade för honom
ute i skogen, och han gjorde skisser av mig. Så förflöt sommaren. Min
mor och stackars Raymond hade givetvis inte fullt så roligt.

Ett starkt minnesintryck har jag från 1900 års utställning, nämligen
Sada Yaccos, Japans stora tragiska skådespelerskas och danserskas,
uppträdande. Kväll efter kväll sutto Charles Hallé och jag som
förtrollade av denna stora konstnärinna.

Ett ännu starkare intryck, som levat kvar inom mig hela mitt liv, fick
jag i Rodinpaviljongen, där den makalöse bildhuggarens fullbordade
arbeten för första gången visades för allmänheten. När jag först
inträdde här, blev jag stående i vördnad inför den store mästarens
verk. Utan att då känna Rodin, kände jag, att jag var i en ny värld,
och varje gång jag kom dit, blev jag upprörd över den vulgära hopen,
som frågade: Var har han huv'et? eller: Var är hennes arm? Ofta vände
jag mig om och tilltalade mängden. – Vet ni inte, brukade jag säga,
att det här är inte tingen själva utan symboler – en uppfattning av
den ideala verkligheten.

Hösten kom och med den utställningens sista dagar. Charles Hallé hade
återvänt till London, men innan han for, presenterade han för mig sin
nevö, Charles Noufflard. Jag lämnar Isadora i din vård, sade han, när
han reste. Noufflard var en ung man på tjugufem år, mer eller mindre
blaserad, men han blev djupt intagen av den lilla amerikanska flickans
naivitet, som anförtrotts i hans händer. Han grep sig an med att
komplettera min undervisning i fransk konst, han berättade mig en hel
del om gotiken och lärde mig för första gången uppskatta stilepokerna
under Ludvigarna, XIII, XIV, XV och XVI.

Vi hade flyttat från studion vid Rue de la Gaiété, och för återstoden
av våra små besparingar hyrde vi in oss i en stor studio vid Avenue Le
Villier. Raymond arrangerade sin ateljé på ett synnerligen originellt
sätt: han tog blad av stanniol och placerade dem kring gaslågorna, så
att dessa fingo flamma upp genom dem som facklorna i det gamla Rom,
härigenom avsevärt fördyrande våra gasräkningar.

I denna studio började mor åter ägna sig åt musiken, och som i vår
barndom spelade hon nu i timtal Chopin, Schumann och Beethoven. Vi hade
varken sovrum eller badrum i bostaden. Raymond målade grekiska pelare
runt väggarna, och i några snidade kistor förvarade vi våra madrasser.
På kvällen togo vi fram dem och sovo på dem. Det var vid denna tid
Raymond uppfann sina berömda sandaler, sedan han kommit underfund med
att skor voro naturvidriga. Han hade uppfinnartalang, och tre
fjärdedelar av natten tillbragte han med att utarbeta sina uppfinningar
och hamra, medan min stackars mor och jag fingo försöka sova bäst vi
kunde.

Charles Noufflard kom ständigt och jämt på besök och tog med sig två av
sina kamrater, en vacker yngling vid namn Jacques Beaugnies och en ung
skriftställare som hette André Beaunier. Noufflard var mycket stolt
över mig och förtjust i att för sina vänner framvisa mig som en
fenomenal amerikansk produkt. Jag dansade naturligtvis för dem. Vid den
tiden höll jag på att sätta mig in i Chopins preludier, valser och
mazurkor. Min mor spelade alldeles förträffligt med ett fast, manligt
anslag och med utomordentlig känsla och förståelse, och hon kunde sitta
och ackompanjera mig i timtal. Jacques Beaugnies fick så den idén att
be sin mor, Mme. de St. Marceau, hustru till bildhuggaren med samma
namn, låta mig dansa en kväll för hennes vänner.

Mme. de St. Marceaus salong var en av de mest kända inom Paris'
konstnärsvärld, och en repetition ägde rum i hennes mans ateljé. Vid
pianot satt en högst egendomlig man med en trollkarls fingrar. Jag
kände mig genast dragen till honom.

– Quel ravissement! utropade han. Quel charme! Quelle jolie
enfant! – Varpå han tog mig i famn och kysste mig på bägge kinderna
efter fransmännens vana. Det var den store kompositören Messager.

Så kom kvällen för min debut i Paris. Jag dansade för en skara
människor, så vänliga, så entusiastiska, att jag blev fullkomligt
överväldigad. De kunde knappt vänta, tills dansen var slut, innan de
utbrusto: Bravo, bravo! Comme elle est exquise! – Quel enfant! Och
vid första dansens slut reste sig en högväxt gestalt med genomträngande
ögon och omfamnade mig.

– Quel est ton nom, petite fille? frågade han.

– Isadora, svarade jag.

– Mais ton petit nom?

– När jag var liten flicka, kallade de mig Dorita.

– O, Dorita, utbrast han och kysste mig på ögon, kinder och mun. Tu es
adorable. Därpå fattade Mme. de St. Marceau min hand och sade:

– Det är den store Sardou.

I rummet rymdes i själva verket alla som betydde något i parislivet,
och när jag tog avsked, höljd av blommor och komplimanger, eskorterade
mig mina tre kavaljerer, Noufflard, Jaques Beaugnies och André
Beaunier, hem, strålande av stolthet och tillfredsställelse över att
deras lilla fenomen gjort sådan lycka.

Den av dessa tre unga män, som skulle bli min bäste vän, var icke den
högväxte, behaglige Charles Noufflard, ej heller den vackre Jacques
Beaugnies utan den tämligen kortväxte och bleklagde André Beaunier. Han
var blek, hade runt ansikte och bar glasögon, men vilken begåvning! Jag
har alltid varit en "cerebrale", och fast folk aldrig velat tro det,
ha mina kärleksaffärer å huvudets vägnar, varav jag haft många, alltid
intresserat mig lika mycket som de på hjärtats. André, som då för tiden
var sysselsatt med sina första böcker, "Petrarch" och "Simonde", kom på
besök till mig varje dag, och det var genom honom jag stiftade
bekantskap med den yppersta franska litteraturen.

Jag hade nu lärt mig läsa och med någorlunda lätthet uttrycka mig på
franska, och André Beaunier brukade läsa högt för mig i vår studio
under de långa eftermiddagarna och kvällarna. Hans röst ägde tonfall,
som voro oändligt ljuva. Han läste för mig Molières, Flauberts,
Téophile Gautiers och Maupassants arbeten, och det var han, som första
gången läste för mig Maeterlincks "Pelléas et Mélisande" och all den
moderna franska litteraturen. Varenda eftermiddag hördes en försagd
knackning på dörren – det var André Beaunier, alltid med en ny bok
eller tidskrift under armen. Min mor kunde ej förstå min förtjusning
för denne man, som ej var hennes beau idéal för en hjärtanskär, ty han
var, som jag nyss sade, fetlagd och liten till växten, med små ögon,
och man måste nog vara "cerebrale" för att inse, att dessa ögon
blixtrade av kvickhet och intelligens. När han ibland läst högt för mig
i två, tre timmar, kunde vi sätta oss på taket på en omnibus och åka
ned till Ile de la Cité för att betrakta Notre Dame i månskenet. Han
kände varenda figur på fasaden och kunde berätta för mig var stens
historia. Sedan vandrade vi hem igen, och då och då kunde jag känna
Andrés fingrar tryckas mot min arm. Om söndagarna brukade vi taga tåget
och resa ut till Marly. Det finns en scen i en av Beauniers böcker, där
han skildrar dessa skogspromenader – hur jag brukade dansa på stigen
framför honom, vinkande åt honom som en skrattande nymf eller dryad.

Han anförtrodde mig alla sina intryck och vad slags litteratur han
skulle vilja skriva – ingalunda någon av den genre, som kallas "best
sellers". Men dock tror jag, ätt André Beauniers namn skall leva genom
tiderna, som en av sin tids utsöktaste författare. Vid två olika
tillfällen lade Beaunier i dagen stor smärta. Det ena var vid Oscar
Wildes död. Han kom till mig vit och skälvande och fruktansvärt
nedstämd. Jag hade läst och hört ett och annat av och om Oscar Wilde,
men visste föga om honom. Några av hans dikter hade jag läst och
älskat, och André berättade mig åtskilligt ur hans livs historia. Men
när jag frågade honom om anledningen till Wildes fängslande, rodnade
han upp till hårfästet och ville ej svara.

Han höll fast mina händer och bara darrade. Han stannade till sent på
kvällen och sade ideligen: Du är min enda förtrogna – varpå han
slutligen lämnade mig i den underliga övertygelsen, att en fruktansvärd
olycka hotade världen. Kort efteråt uppenbarade han sig en förmiddag
med djupt sorgsen uppsyn. Han ville ej anförtro mig orsaken till sin
sinnesrörelse, utan satt där tyst med hårt spända drag och stirrande
blick, varefter han vid avskedet kysste mig på pannan på ett så
signifikativt sätt, att jag hade en förkänsla av att han nalkades sitt
slut, och levde i pinsam ovisshet ända tills han tre dagar senare
återvände i strålande humör och bekände, att han duellerat och sårat
motståndaren. Jag fick aldrig veta anledningen till duellen. I själva
verket visste jag ingenting om hans privatliv. Vanligtvis infann han
sig mellan fem och sex på eftermiddagen, läste högt för mig eller tog
mig med sig ut på en promenad, beroende av väderleken och vår egen
sinnesstämning. En gång sutto vi på den plats i Bois de Meudon, där
fyra vägar mötas och korsa varandra. Han kallade den till höger Lyckan,
den till vänster Friden, vägen mitt framför oss Odödligheten och – Den
där vi sitter, då? frågade jag. – Kärleken, svarade han med låg röst.
– Då vill jag stanna här, utropade jag förtjust. Men han genmälte
endast: – Här kan vi inte stanna – samt steg upp och vandrade med
snabba steg in på mellersta vägen. Besviken och förbryllad skyndade jag
efter honom, ropande: – Ja, men varför går du ifrån mig? Men han sade
icke ett ord på hela vägen hem och lämnade mig tvärt vid porten till
min studio.

Jag tillbragte dagar och nätter i min studio under försök att finna den
form av dans, som skulle utgöra det gudomliga uttrycket för den
mänskliga anden genom kroppens rörelser. I timmar kunde jag stå där
alldeles stilla med händerna korslagda på bröstet. Min mor blev ofta
skrämd av att se mig på detta sätt orörlig långa stunder liksom i
trance, men jag sökte och jag fann sålunda till sist centralpunkten för
all rörelse, rörelsekraftens krater, den enhet, varur alla växlande
rörelser framspringa, visionens spegel, varur dansen skapas – och ur
denna min upptäckt föddes den teori, på vilken jag grundade min skola.
Balettskolan lärde eleverna, att denna ovannämnda centralpunkt funnes
mitt i ryggen, vid ryggradens slut. Ut ifrån denna axel, säger
balettmästaren, måste armar, ben och bål röra sig fritt, med en rörlig
docka till resultat. Denna metod frambringar artificiella mekaniska
rörelser, som icke äro själen värdiga. Jag å min sida ville, att det
andliga uttryckets källa skulle söka sig utflöde genom kroppens alla
kanaler och fylla dem med dallrande ljus – centrifugalkraften skulle
återge den inre synen. När jag efter många månader lärt att koncentrera
hela min kraft på denna enda medelpunkt, fann jag, att när jag
hädanefter lyssnade till musik, strömmade dess strålar och vibrationer
till denna ena och enda ljuskälla inom mig, här återspeglades de i den
inre synbilden – icke i hjärnans utan i själens spegel – och ut ifrån
denna syn kunde jag sedan uttrycka dem i dans. Jag har ofta försökt att
för konstnärer förklara denna min konsts yttersta och elementära basis;
Stanislawski talar i sin bok "Mitt liv i konsten" om hur jag skildrade
allt detta för honom.

Det tycks vara något ganska svårt att uttrycka i ord, men när jag stod
framför min klass, bestående kanske av de minsta och fattigaste
småttingar, och sade till dem: Hör på musiken i er egen själ – och nu,
när ni lyssnar, känner ni inte då, att det är något som vaknar inuti er
– att det är därigenom ni kan hålla upp huvudet, lyfta armarna, gå
långsamt mot ljuset? – så förstodo barnen detta. Detta uppvaknande är
det första steget i dansens konst, sådant jag uppfattar det.

Till och med de minsta barn kunna förstå det, och från och med då finns
det i deras sätt att gå och i alla deras rörelser en andlig styrka och
ett behag, som icke stå att upptäcka i några rörelser, framsprungna ur
de fysiska förutsättningarna eller framskapade på hjärnans väg. Detta
är orsaken, varför helt små barn i min skola kunnat hålla väldiga
människoskaror i Trocadéro eller på Metropolitanoperan förtrollade
medelst en magnetisk kraft, som eljest endast stora konstnärer pläga
besitta. Men när sedan dessa småttingar blevo äldre, kom vår
materialistiska civilisation med sitt motverkande inflytande och tog
kraften av dem – och så förlorade de ingivelsen.

Min egenartade barndomsmiljö hade i hög grad utvecklat denna kraft hos
mig, och under olika perioder i mitt liv har jag varit i stånd att
utestänga alla sidoinflytelser och leva helt och hållet i denna kraft.
Efter mina ganska vemodiga och rörande försök att tillvinna mig jordisk
kärlek har jag upplevat plötsliga kollapser och åter tagit min
tillflykt till denna kraftutveckling.

När André hädanefter infann sig, kunde jag i timtal halvt dränka honom
med mina utläggningar om dansens konst och en ny skola för
människokroppens rörelser, och jag måste medge, att han aldrig föreföll
uttråkad eller trött, utan brukade lyssna med det vänligaste tålamod
och sympati, medan jag för honom analyserade varenda ny rörelse, ur
vilken sedan skulle framfödas en serie av rörelser utan min vilja, som
en omedveten reaktion av den primära. Denna rörelse hade jag utvecklat
i en serie av variationer över olika temata – som t.ex. fruktans
första rörelse åtföljd åv naturliga reaktioner, alstrade av den primära
affekten, eller också sorgen, varur framväxte en veklagans dans, eller
kärleken, ur vars utveckling dansen skulle strömma fram som ur en
blomma, vars kronblad öppna sig.

Dessa danser saknade tillhörande musik, de tycktes komma till som i
anslutning till en osynlig musiks inneboende rytm. Med utgångspunkt
från dessa studier försökte jag först ge uttryck åt Chopins Preludier,
och jag lockades även av Glucks musik. Min mor tröttnade aldrig att
spela för mig, och kunde gång på gång spela igenom hela "Orpheus",
tills dagern började skimra genom studions fönster.

Detta fönster satt högt och sträckte sig över hela taket. Det saknade
gardiner, så att när man blickade upp, såg man alltid himlen,
stjärnorna och månen. Ibland silade regnet in därigenom, och små
rännilar av vatten runno ned på golvet – takfönster äro ju sällan
vattentäta. Och om vintern var studion fruktansvärt kall och dragig,
medan vi på sommaren voro halvstekta därinne. Som det bara var ett enda
rum, var detta inte alltid direkt lämpligt för våra skiftande
sysselsättningar. Men ungdomens elasticitet trotsar alla
obekvämligheter, och min mor var en ängel i fråga om självförnekelse
och uppoffring och önskade bara vara mig till hjälp i min verksamhet.

Vid denna tid var grevinnan Greffuhl societetens regerande drottning.
Hon inbjöd mig att dansa i sin salong, där en fashionabel publik var
församlad, med alla celebriteter inom parissocieteten i spetsen.
Grevinnan hälsade mig som den grekiska konstens pånyttfödelse, men hon
stod tämligen mycket under inflytande av Pierre Louys, hans "Aphrodite"
och hans "Chansons de Bilitis", medan jag snarast uttryckte en dorisk
pelare och Partenonfrisen, sådana man ser dem i den kalla dagern i
British Museum.

Grevinnan hade i sin salong låtit uppföra en liten scenanordning med
ett gallerverk i bakgrunden; i varje ruta i detta gallerverk var
placerad en röd ros. Denna bakgrund av röda rosor stämde icke alls
överens med min enkla tunika eller min religiöst uttrycksfulla dans.
Trots att jag vid denna tid läst både Pierre Louys, Ovidius'
Metamorfoser och Sapphos sånger, hade den sensuella innebörden i denna
lektyr totalt undgått mig, vilket tillfyllest bevisar, att det icke
tarvas någon censur över ungdomens läsning. Det man inte upplevat,
förstår man inte heller i tryck.

Jag var fortfarande en produkt av amerikansk puritanism – vare sig
beroende på arvet från min morfar och mormor, nybyggarna som 1849 i en
"covered waggon" banade sig väg genom Klippiga bergens jungfruliga
skogar och tvärs över de brännande slättmarkerna i strid med vilda
indianstammar – eller också på min fars skotska blod. Hur som helst så
hade Amerika format mig som det gör med största delen av sin ungdom och
gjort mig till en puritan, en mystiker och en som snarare eftersträvade
det heroiska uttryckssättet än något sensuellt uttryckssätt över huvud
taget. Enligt min tro torde de flesta amerikanska konstnärer vara av
samma skrot och korn. Trots att Walt Whitmans arbeten en gång voro
förbjudna och klassificerade som icke önskvärd litteratur, och trots
hans ständiga proklamerande av kroppslig njutning, är han i själ och
hjärta en puritan, och detsamma gäller om de flesta av våra författare,
bildhuggare och målare.

Är det Amerikas stora, råbarkade land eller de väldiga, öppna,
vindomsusade vidderna eller Abraham Lincolns skugga, som vilar över
allt och alla, när man jämför förhållandena med Frankrikes sinnligt
betonade konst? Man skulle kunna säga, att den amerikanska
uppfostringstendensen går ut på att reducera sinnenas inflytande nästan
till plus minus noll. Den äkta amerikanen är icke guldgrävare eller
penningälskare, som han legendariskt beskrives, utan en idealist och en
mystiker. Därmed vill jag ingalunda ha sagt, att amerikanen saknar
sinnlighet. Tvärtom är anglosaxaren i allmänhet och amerikanen med en
smula keltiskt blod i ådrorna vida eldigare i avgörande ögonblick än
italienaren, mer sensuellt lagd än fransmannen, mer i stånd till
desperata ytterligheter än ryssen. Men tidig övning har stängt in hans
temperament bakom nedisade järnmurar, och dylika utbrott äga endast
rum, när ovanliga händelser i livet genombryta hans reserverade
hållning. Då är anglosaxaren eller kelten den eldigaste älskaren inom
alla nationaliteter, och går han också till vila iförd två pyjamas, en
av silke närmast kroppen och en av ylle för värmens skull, samt försedd
med Times, The Lancet och en snugga, kan han dock plötsligt förvandlas
till en satyr, som lämnar den grekiske långt bakom sig och som
presterar en så vulkanisk passion, att den skulle skrämma en italienare
från vettet.

Följaktligen kände jag mig högst illa till mods och synnerligen
misslyckad i grevinnan Greffuhls salong, som var överfull av underbart
klädda och juvelsmyckade damer; jag var halvkvävd av doften från de
tusentals röda rosorna och begapades från främsta raden av en jeunesse
dorée, vars näsor nådde ända fram till scenens kant, så att jag nästan
sopade dem med tårna när jag dansade. Men nästa förmiddag fick jag från
grevinnan en liten älskvärd biljett med tack och anmodan att vända mig
till portvakten i och för le cachet. Jag tyckte inte om expeditionen
till portvakten, ty jag var mycket ömtålig i penningfrågor, men när
allt kom omkring, betäcktes hyran i alla fall av den erhållna
penningsumman.

Mycket behagligare var då en kväll i den ryktbara Mme. Madeleine
LeMarres studio, där jag dansade till musiken i "Orphéus" och bland
åskådarna för första gången såg det inspirerade ansiktet på Frankrikes
Sappho, grevinnan de Noailles. Även Jean Lorain var närvarande och
skildrade sedan sina intryck i Le Journal.

Till våra två glädjekällor, Louvren och Nationalbiblioteket, upptäckte
jag nu en tredje, Operans förtjusande bibliotek. Bibliotekarien ägnade
välvillig uppmärksamhet åt mina forskningar därstädes och ställde till
min disposition allt som någonsin skrivits om dans och därtill alla
arbeten om den grekiska musiken och den dramatiska konsten. Jag grep
mig an med uppgiften att läsa allt som skrivits om danskonsten, från de
äldsta egypternas tid fram till våra dagar, och jag gjorde hela tiden
anteckningar i en anteckningsbok. När jag slutat detta kolossala
arbete, insåg jag emellertid, att de enda danslärare jag kunde räkna
med voro Rousseau ("Emile"), Walt Whitman och Nietzsche.

En mörk afton knackade någon på studions dörr. Det stod en dam utanför.
Hon hade en så imponerande gestalt, och hela hennes väsen var så
mäktigt, att hennes inträde lämpligen tycktes böra tillkännages genom
något av dessa djupa och starka wagnermotiv, som bära budskap om
kommande händelser, och det motiv som då kom mig i hågen, har faktiskt
sedan dess genomlöpt hela mitt liv och i sina tongångar burit med sig
stormiga, tragiska tilldragelser.

– Jag är furstinnan de Polignac, sade hon, och jag är vän till
grevinnan Greffuhl. När jag såg er dansa, blev jag intresserad för er
konst, och det blev även min man, som är kompositör.

Hon hade ett vackert ansikte, som dock i viss mån skämdes av en alltför
kraftig och framskjutande underkäk och en stor haka. Hennes ansikte
kunde tillhört en romersk kejsare, om icke en kylig högdragenhet
förtagit ögonens och dragens sensuella utryck. När hon talade, hade
stämman en hård metallklang, egendomlig för att komma från henne, från
vilken man eljest skulle väntat sig rika, djupa tonfall. Senare kom jag
att misstänka, att detta kyliga uttryck och tonfallet i hennes röst i
själva verket utgjorde en mask, varunder hon trots sin höga
samhällsställning dolde en utomordentlig och ömskint blyghet. Jag
talade med henne om min konst och mina förhoppningar, och furstinnan
erbjöd sig genast att för min räkning anordna en konsert hemma hos sig.
Hon målade och var därjämte en skicklig musiker, som spelade både piano
och orgel. Hon tycktes uppfatta torftigheten i vår nakna, kyliga bostad
och våra om umbäranden vittnande ansikten, ty när hon helt tvärt bröt
upp och tog farväl, lade hon blygt ett kuvert på bordet, i vilket vi
funno tvåtusen francs.

Jag tror, att sådana handlingar hörde till furstinnan de Polignacs
vanor, trots hennes rykte för att vara kall och hårdhjärtad.

Nästa dag gick jag till henne och träffade i hennes hem furst Polignac,
en framstående musiker och en utsökt förfinad människa. Han var smärt
till växten och bar alltid en liten svart sammetsmössa, som inramade
hans fina, vackra ansikte. Jag tog på mig min tunika och dansade för
honom i hans musikrum. Han var förtjust och hälsade mig som en syn och
en dröm, på vilken han länge bidat. Min teori om rörelsernas
förhållande till ljuden tycktes djupt intressera honom, vilket även
mina förhoppningar angående danskonstens renässans gjorde. Han spelade
förtjusande vackert för mig på en gammal spinett, som han älskade och
smekte med fina, långsmala fingrar. Jag kände med ens varm förståelse
för honom, och när han till slut utbrast: – Quelle adorable enfant!
Isadora, comme tu es adorable – genmälte jag skyggt: – Moi, aussi,
je vous adore. Je voudrais bien danser toujours pour vous, et composer
des danses réttgieuses inspirées par votre bette musique.

Och därpå avtalade vi om samarbete. Men ack, hur mycket dyrbart slöseri
förekommer ej på denna jord. Hoppet om detta samarbete, som för mig
skulle varit så värdefullt, krossades kort efteråt genom hans död.

Konserten i furstinnans studio blev en stor succés, och som hon varit
generös nog att öppna sina portar för allmänheten och icke begränsa
auditoriet till enbart sina personliga vänner, uppstod nu ett mera
allmänt intresse för mig och mitt arbete. Vi ordnade sedan en hel rad
av subskriberade konserter i vår studio, som rymde en publik på omkring
tjugu, tretti personer. Till alla dessa konserter infunno sig fursten
och furstinnan de Polignac, och jag minns, hur fursten en gång i full
förtjusning tog av sig sin lilla svarta sammetsmössa, svängde den i
luften och ropade: – Vive Isadora!

Även Eugène Carrière och hans familj brukade komma till konserterna,
och en gång gjorde mig Carrière den stora äran att hålla ett kort
anförande om danskonsten. Bland annat yttrade han därvid:

– I sin iver att uttrycka mänskliga känslor har Isadora funnit de
yppersta förebilder i den grekiska konsten. Fylld av beundran för de
sköna bas-relieffigurerna, har hon från dem hämtat inspiration. Men
begåvad med upptäckarinstinkt som hon är, har hon därjämte återvänt
till naturen, varifrån alla dessa åtbörder stamma, och fast hon gått in
för efterbildning och återuppväckande av den grekiska dansen, har hon
likväl funnit sitt eget uttryckssätt. Hon tänker på grekerna och lyder
endast sig själv. Det är sin egen glädje och sin egen sorg hon bjuder
oss. Hennes glömska av ögonblicket och hennes trånad efter lycka äro
hennes egna förnimmelser. I det att hon så ypperligt skildrar dem för
oss, uppväcker hon därmed våra egna. Inför de grekiska skapelserna,
under ett ögonblick levandegjorda för vår syn, äro vi unga med henne,
ett nytt hopp triumferar inom oss, och när hon uttrycker sin
underkastelse under det oundvikliga, resignera vi tillsammans med
henne. Isadora Duncans dans är ej längre ett "divertissement", den är
en personlig manifestation, måhända ännu mera levande som konstverk och
lika eldande, när det gäller att sporra oss till de verk, vartill vi
äro bestämda.

KAPITEL IX.

Fastän min dans var känd och uppskattad av många framstående personer,
var min ekonomiska ställning prekär, och ofta voro vi i fruktansvärt
bekymmer för hyran, varjämte vi ofta ledo av kölden, då vi ej hade kol
till kaminen. Men mitt i denna fattigdom och försakelse minns jag, hur
jag kunde stå i timmar ensam i vår kalla, nakna studio, väntande på det
inspirationens ögonblick, då jag skulle kunna uttrycka mig själv i
rörelser. Till sist plägade då denna inre lyftning komma, och jag
följde då vad min själ ville ge uttryck åt.

En dag, medan jag stod där på detta vis, fick jag besök av en rödbrusig
herre med dyrbar pälskrage på ytterrocken och diamantring på fingret.
Han sade:

– Jag kommer från Berlin. Vi har hört talas om er barfotadans. (Man
kan tänka sig min chock vid att höra denna benämning på min konst.) Jag
har kommit för att engagera er för vår största music-hall där.

Han gnuggade händerna och strålade med hela ansiktet, som om han bragt
mig det mest välsignade av budskap, men jag drog mig tillbaka i mitt
skal som ett sårat snäckdjur och svarade högdraget: Tack så mycket, men
jag presenterar aldrig min konst i en music-hall.

– Men ni förstår inte, hur det hänger ihop, utbrast han. De största
konstnärer uppträder där, och det blir mycket pengar. Jag erbjuder er
redan nu femhundra mark pr kväll. Det blir mer längre fram. Ni ska få
en storartad förhandsreklam som "Världens Första Barfotadansös". (Die
erste Barfuss-Tänzerin! Kolossal, kolossal! Das wird ein Erfolg!) Det
går ni väl med på?

– På inga villkor! upprepade jag, som nu blev ond. Absolut inte!

– Ja, men det är ju omöjligt. Unmöglich! Unmöglich! Jag kan inte ta
emot ett nekande svar. Jag har kontraktet färdigt.

– Nej, sade jag, min konst är inte för någon music-hall. Jag skall
komma till Berlin någon gång, och jag hoppas få dansa till
ackompanjemang av er filharmoniska orkester, men i ett musikens tempel,
inte i en music-hall tillsammans med akrobater och dresserade djur.
Mon Dieu! Ånej, inte på några villkor! Farväl – adieu.

Den tyske impressarion tittade på interiören och våra ruskiga kläder
och kunde nätt och jämnt tro sina öron. När han nästa dag kom tillbaka
och sedan dagen därpå och till sist erbjöd mig tusen mark pr afton, och
allt förgäves, blev han ond och karaktäriserade mig som en "dummes
Mädel", ända tills jag skrek åt honom, att jag kommit till Europa för
att genom dansen åstadkomma en religionens renässans, för att utbreda
kunskapen om människokroppens skönhet och helgd genom dess
rörelseuttryck, men inte för att dansa till ögonfägnad för övergödd
bourgeoisie efter middagen.

– Var snäll och gå er väg. Allez-vous-en!

– Vägrar ni att ta emot ettusen mark pr kväll? flämtade han.

– Ja, det gör jag, svarade jag strängt, och jag skulle vägra ta emot
tiotusen och etthundratusen. Jag eftersträvar något som ni inte har
förmåga att fatta. – Och när han avlägsnade sig, tillade jag: – Jag
skall komma till Berlin en dag. Jag skall dansa för Goethes och Wagners
landsmän, men på en teater som är dem värdig och troligen för mer än
ettusen mark.

Min profetia gick i uppfyllelse, ty samme impressario hade tre år
senare den älskvärdheten att komma med blommor till min loge i Krolls
Opernhaus, där Berlins Filharmoniska orkester ackompanjerat mig och
huset var utsålt för mer än tjugufemtusen mark. Han erkände sitt
misstag med ett vänligt: – Sie hatten Recht, gnädiges Fräulein. Küss
die Hand!

För ögonblicket voro vi som sagt i en svår klämma. Varken furstars
beundran eller min tilltagande ryktbarhet gåvo oss tillräckligt att
äta. På den tiden brukade ofta en mycket liten dam, som liknade en
egyptisk prinsessa, fast hon stammade från en plats väster om Klippiga
bergen och bar sin hemstats namn med sig på en lång och ärofull bana,
komma på besök i vår studio. Hon sjöng fullkomligt förtrollande. Jag
märkte, att små violdoftande biljetter ofta stuckos in under dörren
tidigt på morgonen, varpå Raymond på ett misstänkt sätt brukade
avdunsta. Som han ingalunda hade för vana att gå ut och gå före
frukosten, lade jag till och drog ifrån och drog därjämte mina
slutsatser. Och en vacker dag tillkännagav Raymond, att han var
engagerad som ett eller annat slags funktionär på en konsertturné till
Amerika.

Alltså blevo mor och jag lämnade ensamma kvar i Paris. Som mor var
klen, flyttade vi till ett litet hotell vid Rue Marguerite, där hon
åtminstone kunde få sova i en säng utan golvdrag som i studion, och där
hon även kunde få regelbundna måltider, eftersom vi voro
helinackorderade där.

På detta hotell lade jag märke till ett par, som säkerligen skulle
tilldragit sig uppmärksamhet var som helst. Hon var en trettioårs
kvinna med egendomligt utseende, stora ögon – de sällsammaste jag sett
– milda, djupa, trolska, magnetiska ögon, fyllda av förtärande lidelse
och samtidigt med något av en stor newfoundlandshunds undergivna
ödmjukhet. Hon hade mörkrött hår, som inramade hennes ansikte som i
flammor. Jag minns, att när man såg in i hennes ögon, var det som att
nalkas kratern på en vulkan.

Han var smärt med vacker panna och ett ganska trött ansiktsuttryck för
att vara en så ung människa. Vanligtvis hade de en tredje person i
sällskap och voro alltid inbegripna i så livligt samtal, att det
föreföll, som om denna trio icke kunde känna en minuts avspänning eller
långtråkighet som vanliga människor, utan ständigt förtärdes av
invärtes lågor: hans, den rena skönhetens intellektuella flamma,
hennes, den kvinnas passionerade brand, som är redo att slukas och
förstöras av elden. Endast den tredje personen i deras sällskap hade
något mera languissant, något av ständig livsnjutning över sig.

En förmiddag kom den unga damen fram till vårt bord och sade: Det här
är mon ami, Henri Bataille. Det här är Jean Lorain, som skrivit om er
konst, och jag heter Berthe Bady. Vi skulle gärna vilja komma till er
studio en kväll, ifall ni skulle vilja dansa för oss.

Jag blev naturligtvis glad och förtjust. Jag hade aldrig förut och för
övrigt aldrig heller efteråt hört en stämma med så magnetisk värme, så
vibrerande av liv och kärlek, som Berthe Badys. Vad jag beundrade
hennes skönhet! På denna tid, då kvinnodräkten var så oestetisk, visade
hon sig alltid klädd i någon underbar, åtsittande klänning med
skiftande färger eller glittrande sekiner. En gång såg jag henne i en
dylik toalett samt med huvudet krönt med purpurfärgade blommor, färdig
att fara bort på någon bjudning, där hon skulle framsäga Batailles
dikter. Jag tror aldrig en skald haft en mer bedårande musa.

Efter detta sammanträffande kommo de ofta till vår studio, och en gång
läste Bataille där för oss sina dikter. På detta vis hade jag, en liten
obildad amerikansk flicka, funnit en nyckel, som för mig öppnade
hjärtan och sinnen inom Paris' intellektuella och konstnärliga elit –
Paris', som står för oss och för vår tid som det som Aten var under det
gamla Greklands glanstid.

Raymond och jag hade för vana att företaga långa strövtåg i Paris.
Därunder råkade vi ofta komma till högst intressanta platser. En dag
funno vi sålunda i trakten av Parc Monceau ett kinesiskt museum,
upprättat av någon excentrisk fransk millionär. En annan dag var det
Musée Guimet med alla dess österländska skatter, Musée Carnavalet, där
Napoleons mask fascinerade oss, eller Musée Cluny, där Raymond
tillbragte hela timmar framför de persiska faten, och där
han blev dödligt förälskad i Kvinnan och Enhörningen på en
femtonhundratalsgobeläng.

På våra vandringar kommo vi en dag till Trocadéro. Vår blick föll på en
affischpelare, där annonsen om kvällens föreställning tillkännagav, att
Mounet-Sully skulle uppträda i Sofokles' "Konung Oidipos". Den gången
var namnet Mounet-Sully oss obekant, men dramat ville vi gärna se. Vi
tittade på biljettpriserna längst ned på affischen och undersökte våra
fickor. Vi hade jämnt tre francs, och lägsta priset högst upp under
taket var sjuttiofem centimes. Detta betydde, att vi fingo avstå från
middag, men vi klevo upp till ståplatserna längst bak.

Trocadéros scen hade ingen ridå. Scenen var torftigt dekorerad på det
sätt, som en del moderna människor inbilla sig vara grekisk konst.
Kören inträdde, illa klädd i vad en del facklitteratur beskriver såsom
grekiska dräkter. Medelmåttig musik, en sötaktig, enfaldig melodi steg
upp till oss från orkestern. Raymond och jag utbytte blickar. Vi kände,
att förlusten av vår middag varit ett gagnlöst offer, när från portalen
till vänster, som skulle föreställa ett palats, inträdde en gestalt,
över den tredjeklassiga operakören och den sekunda Comédie Française-
scenen lyfte han sin hand:

"Enfants, du vieux Cadmus jeune posterité, Pourquoi vers ce palais vos
cris ont-ils monté? Et pourquoi ces rameaux suppliants, ces
guirlandes?"

Å, hur skall jag kunna beskriva den sinnesrörelse, som framkallades av
den röstens första tonfall? Jag tvivlar på att det under hela antikens
stora tid, under Greklands guldålder, under den dionysiska teaterns och
Sofokles' storhetsperiod, i Rom eller i något annat land eller någon
annan tid funnits en sådan stämma. Och från detta ögonblick tycktes
Mounet-Sullys röst och Mounet-Sullys gestalt växa allt större, famna
alla ord, all dans, all konst, resa sig till ett sådant omfång och en
sådan höjd, att hela Trocadéros längd och bredd var för ringa att
omsluta denna konstens jätte. Raymond och jag höllo andan. Vi bleknade.
Vi kände mattighet. Tårarna strömmade från våra ögon, och när slutligen
första akten var förbi, kunde vi bara omfamna varandra i vår
överströmmande hänryckning. Vi förstodo, att detta var vår
pilgrimsfärds apoteos, orsaken till att vi farit till främmande land.

Andra akten började, och det stora sorgespelet upprullades för oss. Den
triumferande unge konungens självförtroende utsattes för de första
tvivlen, den första oron. Så kom den passionerade längtan att få veta
sanningen till varje pris, och därpå kom det sublima ögonblicket.
Mounet-Sully dansade! Å, här hade jag det, som jag alltid gått och
föreställt mig – en stor, heroisk gestalt i dans.

Åter en mellanakt. Jag såg på Raymond. Han var blek, hans ögon brunno,
vi vacklade. Tredje akten. Den kan ej beskrivas. Blott den som sett den
och sett den store Mounet-Sully kan förstå, vad vi kände. När han i det
stora ögonblicket av övermänsklig ångest i sitt vanvett och sin
paroxysm av blandad fasa, religiös fasa över sin synd och sin sårade
stolthets fasa, eftersom det var han, som var källan till allt det
onda, den av alla eftersökte, när han efter att ha rivit ut ögonen ur
deras hålor, i detta ögonblick vet, att han ej längre kan se, kallar
barnen till sig och gör sin sista sortie, skakades Trocadéros hela
väldiga publik, sextusen personer, av snyftningar.

Raymond och jag gingo nedför den långa trappan så långsamt och
motvilligt, att vaktmästarna slutligen måste skynda på oss. Det var då
jag insåg, att den stora konsten blivit mig uppenbarad. Från och med nu
visste jag vägen. Vi gingo hem likt människor berusade av inspiration,
och i veckor levde vi sedan på detta intryck. Hur litet drömde jag då
om att jag en dag skulle stå på samma scen tillsammans med den store
Mounet-Sully.

Ända sedan jag sett Rodins verk på utställningen hade hans ande liksom
förföljt mig. En dag sökte jag mig ut till hans ateljé vid Rue de
l'Université. Min pilgrimsfärd till Rodin liknade Psyches, när hon
sökte guden Pan i grottan.

Rodin var kort till växten, satt, kraftig, med tättklippt hår och yvigt
skägg. Han visade mig sina arbeten med mästarens okonstlade
rättframhet. Ibland frammumlade han namnen på konstverken, men man
kände, att namn betydde föga för honom. Han for med händerna över dem
och smekte dem. Jag minns, att jag tänkte för mig själv, att under hans
händer tycktes marmorn flyta som smält bly. Till sist tog han en liten
lerklump och tryckte den mellan händerna. Han andades tungt, medan han
gjorde det. Hettan strömmade ut från honom som en glödande ugn. På
några ögonblick hade han format ett kvinnobröst, som flämtade mellan
hans fingrar.

Jag återsåg icke Rodin förrän ett par år senare, när jag från Berlin
återkom till Paris. I åratal var han sedan min vän och min mästare.

En annan stor konstnär, med vilken jag också stiftade bekantskap, var
Eugène Carrière. Jag kom till hans ateljé i sällskap med
skriftställaren Keyzers hustru, som ofta ömkat sig över vår isolering
och brukat bjuda oss hem till sig, där hennes lilla dotter, som
studerade violin, och hennes rikt begåvade son Louis, numer en välkänd
ung kompositör, bildade en harmonisk familjekrets kring aftonlampan. På
väggen hängde ett egendomligt, fängslande, vemodsfullt kvinnoporträtt.

– Det är mitt porträtt, som Carrière gjort, sade Mme. Keyzer.

En dag förde hon mig alltså med sig till Rue Hégésippe Moreau. Vi
klättrade uppför alla trapporna till studion högst upp i huset, där
Carrière bodde, omgiven av sina böcker, sin familj och sina vänner. Han
var den starkaste andliga personlighet jag någonsin kommit i beröring
med. Visdom och ljus. En oändlig ömhet mot allt och alla strömmade ut
ifrån honom. Allt det sköna, starka och underbara i hans tavlor voro
ett direkt uttryck för hans upphöjda själ. När jag kom i hans närhet,
hade jag samma känsla, som jag förmodar skulle fyllt mig, om jag mött
Kristus. Sådan var den vördnad som intog mig. Jag längtade efter att
falla på knä, och jag skulle ha gjort det, om icke min blyga och
tillbakadragna natur hindrat mig.

Åratal senare beskrev Mme. Yarska detta möte med följande ord:

"Jag minns bättre än jag minns något som hände när jag var ung flicka
– utom möjligen mitt första möte med Eugène Carrière, i vilkens studio
jag träffade henne – den dagen hennes ansikte och namn strömmade in i
min själ. Jag hade som vanligt med klappande hjärta knackat på dörren
till Carriéres bostad. Jag kunde aldrig nalkas denna maktens helgedom
utan en förtvivlad ansträngning att göra våld på min sinnesrörelse. I
detta lilla hus i Montmartre arbetade den store konstnären i lycklig
stillhet mitt ibland sina kära, sin hustru och sin moder, alla klädda i
svarta yllekläder – barn utan leksaker, men med ansikten strålande av
hängivenhet för sin store älskade. Ack, dessa helgonlika människor!

Isadora stod mitt emellan den ödmjuke Mästaren och hans vän, den tyste
Metschnikoff från Pasteurinstitutet. Hon var ännu mer stilla än dessa
båda; med undantag för Lillian Gish har jag aldrig sett en amerikansk
flicka verka så skygg som hon gjorde den dagen. I det Eugène Carrière
tog mig vid handen, som man tar ett barn för att leda det närmare något
man vill att det skall beundra, yttrade han, när jag stod och såg på
henne: C'est Isadora Duncan. Och därefter tystnad för att däri inrama
namnet.

Plötsligt yttrade så Carrière, som alltid brukade tala mycket lågmält,
med djup, stark stämma:

– Cette jeune Américaine va révolutionner le monde."

Jag kan aldrig med torra ögon gå förbi Carrières tavla av sin familj på
Luxembourgmuseet och aldrig utan att minnas denna studio, där jag snart
nog blev en ständig gäst. Det är ett av min ungdoms ljuvaste minnen,
att de genast mottogo mig i sina hjärtan och i sitt hem som en vän. När
jag längre fram i tiden stundom tvivlat på mig själv, har jag brukat
tänka på detta deras mottagande och återvunnit min självtillit, ty över
hela mitt liv har Eugène Carrières snille strålat som en välsignelse,
sporrat mig mot de högsta ideal, alltid vinkat mig upp mot en renare
och heligare konst, och när sorgen nära nog förde mig till vansinnets
brant, var det Carrières verk i min närhet, som gav mig tro och
förtröstan nog för att kunna leva.

Ingen konst har någonsin lagt i dagen sådan kraft som hans, intet
konstnärsliv har manifesterat sådant gudomligt medlidande och sådan
hjälpsamhet gent emot människorna runt omkring. Hans tavlor borde ej
finnas på museer utan i ett den andliga kraftens tempel, där hela
mänskligheten kunde stå i förbindelse med hans stora ande och mottaga
rening och välsignelse därigenom.

KAPITEL X.

Västerns näktergal hade en gång till mig yttrat:

– Sarah Bernhardt är en stor artist, men kära, vad det är synd, att
hon inte skall vara en god kvinna. Men Loie Fuller är inte bara en stor
artist utan också en ren kvinna. Hennes namn har aldrig nämnts i
samband med någon skandal.

En kväll kom hon till min studio i sällskap med Loie Fuller. Jag
dansade naturligtvis för henne och förklarade alla mina teorier, som
jag gjorde för en och var och till och med skulle ha gjort för
rörarbetare, om en sådan kommit på besök. Loie Fuller visade stor
entusiasm, sade att hon skulle resa till Berlin nästa dag och föreslog,
att jag skulle sluta mig till henne där. Icke blott var hon själv en
framstående konstnärinna utan tillika manager för japanskan Sada Yacco,
vilkens konst jag så varmt beundrade. Hon proponerade, att jag skulle
uppträda över hela Tyskland tillsammans med Sada Yacco, och jag var
endast alltför glad att få gå in härpå. Varpå det sålunda beslöts, att
jag skulle stöta till Loie Fuller i Berlin.

Sista dagen kom André Beaunier för att säga farväl. Vi företogo en
sista pilgrimsfärd till Notre Dame, och han följde mig till
järnvägsstationen. Där kysste han mig till avsked på sitt vanliga
reserverade sätt, men jag tyckte mig uppfånga en ångestfylld blick
bakom hans glasögon.

Jag kom till Berlin, och i ett hyperelegant rum på Hotel Bristol fann
jag Loie Fuller. Ett dussin vackra flickor sutto omkring henne och
omväxlande smekte och kysste hennes händer. I min mycket enkla
uppfostran hade det sällan förekommit, att mor smekt oss, om hon än
varmt älskade oss allesammans, varför jag alltså blev fullkomligt
konsternerad vid anblicken av dessa utomordentliga uttryck för
tillgivenhet, som för mig voro alldeles nya. Atmosfären präglades av en
värme, som jag aldrig förut känt maken till.

Loie Fullers generositet visste inga gränser. Hon ringde på klockan och
sade till om en sådan middag, att jag ej kunde låta bli att tänka på,
vilket oerhört pris den skulle betinga. Samma kväll skulle hon uppträda
på Wintergarten, men medan jag iakttog henne, undrade jag, hur hon
skulle bli i stånd härtill, då hon tycktes lida av förfärliga plågor i
ryggraden. För att lindra dessa kommo hennes sköna uppvaktande gång på
gång med ispåsar, som placerades mellan hennes rygg och stolen. – En
ispåse till, älskling, brukade hon säga, det är som om smärtorna gav
med sig då.

På kvällen sutto vi allesammans i en loge och sågo på, när Loie Fuller
dansade. Hade den skimrande uppenbarelsen framför oss något som helst
samband med den lidande sjuklingen från några timmar tidigare? Mitt för
våra ögon förvandlades hon till mångfärgade, lysande orkidéer, till en
böljande, flytande havsblomma och slutligen till en spiralliknande
lilja, ett formligt féeri av ljus, färg och böljande former. Vilket
underbart geni! Ingen av Loie Fullers imitatörer har någonsin lyckats
nå upp därtill. Jag var förtrollad, men jag insåg, att detta var en
naturens plötsliga nyck, som icke kunde upprepas. Hon förvandlade sig
till tusen färgskimrande bilder inför publikens ögon. Det var otroligt.
Det kan icke göras efter, det kan icke beskrivas. Loie Fuller återgav
ursprunget till alla färgväxlingar och alla fladdrande Libertydukar.
Hon var en av de första som förverkligade ljuseffekterna och
färgförvandlingarna på scenen. Jag återvände till hotellet bländad och
hänförd av denna utomordentliga konstnärinna.

Nästa morgon begav jag mig ut för att bese Berlin för första gången.
Till en början blev jag, som redan drömde om Grekland och den grekiska
konsten, för ett ögonblick imponerad av Berlins arkitektur.

– Men det här är ju Grekland, utbrast jag.

Men när jag såg efter en smula noggrannare, märkte jag, att Berlin
ingalunda liknade Grekland. Det var det nordiska intrycket av Grekland.
Dessa pelare voro ej doriska, där de reste sig mot en olympiskt blå
himmel. De voro tyska, pedantiska, arkeologiskt bildade professorers
begrepp om Grekland. Och när jag såg den kejserliga vakten marschera i
gåsmarsch ut från de doriska pelarna på Potzdamer Platz, gick jag hem
till Hotel Bristol och sade:

– Geben Sie mir ein Glas Bier. Ich bin müde.

Jag stannade några dar i Berlin och följde därefter Loie Fullers trupp
till Leipzig. Vi foro utan vårt bagage, till och med den anspråkslösa
koffert jag medfört från Paris, blev kvar tillika med de övriga. Varför
något sådant skulle inträffa med en framgångsrik konstnärinna, kunde
jag då inte förstå. Efter den luxuösa tillvaron i hotellets lyxvåning
och med champagnemiddagar, kunde jag ej inse, varför vi skulle vara
tvungna att fara utan våra koffertar. Längre fram kom jag underfund med
att det berodde på Sada Yacco. Hon hade gjort fiasko, och Loie Fullers
inkomster gingo åt för att betäcka hennes skulder.

Mitt ibland dessa nereider, nymfer och skimrande uppenbarelser syntes
en egendomlig gestalt i svart tailor-made. Hon var blyg och
tillbakadragen, hade ett fint skuret och ändå kraftigt ansikte, svart
hår, rakt tillbakastruket från pannan och sorgsna, intelligenta ögon.
Hon höll ständigt händerna nedstuckna i fickorna. Hon var
konstintresserad och talade med livligt intresse om Loie Fullers konst.
Hon kretsade kring vimlet av granna fjärilar som det gamla Egyptens
scarabé. Jag kände mig genast dragen till denna människa, men jag kände
på mig, att hennes entusiasm för Loie Fuller till den grad upptog
hennes sinne, att hon ej hade något intresse till övers för mig.

Även i Leipzig brukade jag varje kväll gå och se Loie Fuller uppträda,
och mer och mer måste jag beundra hennes vidunderliga, luftiga konst.
Denna sällsamma varelse blev flytande – hon blev färg och lågor, och
slutligen tycktes hon upplösas i fantastiska spiraler av eld, som stego
mot oändligheten.

En gång i Leipzig väcktes jag klockan två på natten av röster. De
hördes i ett oredigt mummel, men jag igenkände en av dem såsom
tillhörande en rödhårig flicka, som vi brukade kalla för Dadda, därför
att hon alltid var färdig att lugna och trösta en, om man hade
huvudvärk. Av de upprörda viskningarna kunde jag sluta mig till, att
Dadda tänkte sig tillbaka till Berlin för att rådföra sig med en viss
person angående möjligheten att skaffa tillräckligt med pengar, för att
vi alla skulle kunna fara till München. Och mitt i natten kom därpå
denna rödhåriga flicka fram till mig, kysste mig lidelsefullt och
yttrade med djup uttrycksfullhet: – Jag ska resa till Berlin. Som det
bara var ett par timmars resa, kunde jag ej fatta, varför hon skulle
vara så upprörd över att behöva lämna oss. Hon kom snart tillbaka med
pengar, så att vi kunde resa till München.

Från München ville vi sedan till Wien. Men åter stodo vi där utan
tillräcklig reskassa, och som det denna gång föreföll totalt fastlåst,
erbjöd jag mig att vända mig till amerikanske konsuln för att få hjälp.
Jag sade honom, att han måste skaffa oss biljetter till Wien, och det
var tack vare min övertalningsförmåga, som vi till slut också kommo
dit. På Hotel Bristol inkvarterades vi i de elegantaste rummen, fast vi
anlände praktiskt taget utan något bagage. Trots min beundran för Loie
Fullers konst begynte jag vid detta laget göra mig den frågan, varför
jag lämnat min mor ensam kvar i Paris, och vad jag hade att göra i
denna skara vackra men defekta damer. Hittills hade jag endast varit en
hjälplös och medlidsam åskådarinna av alla dessa dramatiska
tilldragelser.

På Hotell Bristol i Wien fick jag den rödhåriga flickan till
rumskamrat. En morgon vid fyratiden steg hon upp, tände ett ljus,
närmade sig min säng och förkunnade:

– Gud har sagt åt mig att strypa dig.

Jag hade hört talas om, att ifall en människa får ett plötsligt anfall
av vansinne, skall man aldrig göra dem emot. Mitt i min förskräckelse
hade jag sinnesnärvaro nog att genmäla:

– Ja, det är alldeles rätt. Men får jag bara läsa en bön först.

– Gott, sade hon och satte ljuset ifrån sig på nattduksbordet bredvid
min säng.

Jag gled ur sängen, och som om jag haft djävulen efter mig, ryckte jag
upp dörren, flög nedför den långa korridoren, nedför trappan och in
portierns rum, precis som jag gick och stod i nattdräkt med håret
flygande kring mig, och gallskrek: En dam har blivit galen!

Dadda var hack i häl efter mig. Sex man av hotellbetjäningen kastade
sig över henne och höllo fast henne, tills läkare anlände. Resultatet
av deras överläggningar var så obehagligt, att jag beslöt telegrafera
till min mor och be henne komma till mig från Paris, vilket hon även
gjorde. När jag berättade för henne, hur jag kände mig till mods i
denna min omgivning, bestämde vi oss för att lämna Wien.

Nu råkade jag en kväll under vistelsen med Loie Fuller i Wien ha dansat
på Künstler Haus för alla konstnärerna. Var och en av dem gav mig en
bukett röda rosor, och när jag dansade Backanalen, var jag formligen
höljd av rosor. Vid detta tillfälle var en ungersk impressario,
Alexander Gross, närvarande. Han kom fram till mig och sade: – När ni
vill göra er en framtid, så kom till mig i Budapest.

När jag nu var halvt ihjälskrämd av min omgivning och längtade att fly
från Wien tillsammans med min mor, kommo vi helt naturligt att tänka på
Gross' anbud och begåvo oss till Budapest i hopp om bättre lycka där.
Gross erbjöd mig kontrakt om trettio egna uppträdanden på
Uraniateatern.

Detta var första gången jag blivit föreslagen att dansa på en teater,
och jag tvekade. – Min dans, sade jag, är för eliten, för konstnärer,
bildhuggare, målare, musiker, men inte för den stora publiken. – Men
Alexander Gross bedyrade, att konstnärerna voro dock den mest kritiska
publiken, och hade de gillat min dans, skulle den stora allmänheten
gilla den i hundra gånger högre grad.

Jag övertalades att underteckna kontraktet, och Gross' profetia gick i
uppfyllelse. Första kvällen på Uraniateatern blev en obestridlig
triumf. I trettio dagar dansade jag i Budapest för utsålda hus.

Å Budapest! Det var i april. Det var vår. En afton, kort efter mitt
första uppträdande, bjöd Alexander Gross oss ut på supé på en
restaurang, där ett ziguenarkapell spelade. Å, ziguenarmusik! Finns det
något jämförligt därmed – ziguenarmusiken som springer fram ur Ungerns
egen själ? Jag minns, hur jag många år senare i grammofonavdelningen av
John Wanamakers varuhus samtalade med Wanamaker, och hur han riktade
min uppmärksamhet på den utmärkta musik hans grammofoner presterade.
Jag genmälte:

– Ingen av dessa omsorgsfullt konstruerade maskiner – produkter av
skickliga uppfinnare – skulle kunna ersätta en enda ziguenares musik,
där han spelar på Ungerns dammiga landsvägar. En enda ungersk
ziguenares musik är värd mer än alla världens grammofoner.

KAPITEL XI.

Den förtjusande staden Budapest höll på att slå ut i blom. På andra
sidan floden blommade syrenerna i varje trädgård. Var kväll tog den
eldiga ungerska publiken emot mig med jubel, kastade sina huvudbonader
upp på scenen och ropade: – Eljen!

Med bilden av floden glittrande i solskenet, sådan jag sett den
samma morgon, för min inre syn sände jag en afton besked till
orkesteranföraren och improviserade vid föreställningens slut Strauss'
"An der schönen blauen Donau". Effekten var att förlikna vid en
elektrisk stöt. Hela publiken flög upp på sina fötter i ett sådant rus
av hänförelse, att jag måste dansa valsen om och om igen, innan de
begynte uppföra sig något mindre likt vanvettiga.

Bland publiken, ropande och jublande med den, befann sig denna kväll en
ung ungrare med gudasköna drag och dito växt, och en annan dag mötte
jag, vid en festlig samvaro bland vänner, över ett glas guldfärgad
tokajer två svarta ögon, som glödde av en så brinnande beundran och en
sådan ungersk lidelse, att i denna enda blick hela den ungerska vårens
mening och innebörd tycktes ligga förborgad. Han var högväxt,
utomordentligt vackert byggd, med ett huvud täckt av ymniga lockar,
svarta till färgen med purpurfärgade glansdagrar. Han kunde gott ha
stått modell till Michelangelos David. När han log, glimmade de starka
vita tänderna mellan hans röda, fylliga läppar. Från första gången våra
blickar möttes vilade vi redan i varandras armar – ingen makt på
jorden hade kunnat förhindra detta.

– Ditt ansikte är som en blomma. Du är min blomma, sade han. Och gång
på gång upprepade han detta: – Min blomma – min blomma – vilket på
ungerska är detsamma som ängel.

Han gav mig en liten papperslapp på vilken stod "Loge på Kungliga
nationalteatern". Samma kväll gingo mor och jag dit för att se honom i
"Romeo och Julia". Han var en utmärkt skådespelare och blev sedermera
Ungerns främste. Hans tolkning av Romeos ungdomliga eldighet
fullbordade min erövring. Efteråt sökte jag upp honom i hans loge. De
övriga skådespelarna betraktade mig med nyfikna småleenden – alla
tycktes redan initierade, och var och en föreföll nöjd. Bara en av dem,
en skådespelerska, föreföll icke nöjd alls. Han följde sedan min mor
och mig till hotellet, där vi intogo supé tillsammans, eftersom
teaterfolk ju aldrig äter före en föreställning.

Senare på kvällen mötte jag Romeo i vår salong på hotellet, vilken av
en lång korridor skildes från våra sovrum. Där berättade han för mig,
att han den kvällen ändrat sin framställning av en scen i skådespelet.

– Jag brukade, sade han, hoppa över muren och genast med vanlig röst
börja deklamera:

    "Den ler åt ärr, som aldrig känt ett sår.
    Men tyst, vad strålar genom fönstret där?
    Det östern är, och Julia är solen."

Men som du minns, så viskade jag i kväll fram orden, som om de nästan
kvävt mig, ty sedan jag träffat dig, visste jag, vad kärleken kunde
göra med Romeos röst. Först nu vet jag det. Ty du, Isadora, har för
första gången låtit mig förstå, hurudan Romeos kärlek var. Nu skall jag
spela hela rollen annorlunda – och härvid reste han sig och upprepade
för mig, scen efter scen, hela rollen, allt under det han då och då
hejdade sig och sade: – Ja, nu förstår jag, att om Romeo verkligen
älskade, skulle han säga de orden så och så – helt annorlunda än jag
föreställde mig, när jag spelade in rollen. Nu vet jag det. Å...
älskade, med ditt blomlika ansikte – du har inspirerat mig. Genom din
kärlek kanske jag blir en stor konstnär.

Så deklamerade han Romeos roll för mig, ända tills dagern började smyga
sig in genom fönstren.

Jag lyssnade i hänryckning. Då och då vågade jag ge honom repliken
eller antyda en åtbörd, och i scenen med patern knäböjde vi bägge och
svuro trohet intill döden. Ack, ungdom och vår, ack, Budapest och
Romeo. När jag minns er, förefaller det icke att ha hänt för så länge
sedan utan som i går kväll.

En morgon i dagbräckningen lämnade vi hotellet tillsammans, togo ett
försenat ekipage med två hästar, som vi mötte på gatan och åkte långt
ut på landet. Vi stannade vid en bondstuga, där hustrun gav oss ett
rum. Hela den dagen stannade vi tillsammans därute. Jag är rädd, att
jag gav publiken en mycket undermålig föreställning den kvällen, ty jag
kände mig ganska olycklig till mods. Men när jag efteråt träffade Romeo
i salongen, befann han sig i ett sådant tillstånd av fröjd och
hänförelse, att jag kände mig lättare till sinnes.

Romeo hade en härlig stämma, och han sjöng för mig alla sitt lands
folkvisor och ziguenarsånger samt lärde mig orden och deras betydelse.
En kväll, när Alexander Gross arrangerat en galaföreställning med mig
på operan i Budapest, fick jag den idén att efter det fullbordade
Gluckprogrammet taga upp en enkel ziguenarorkester på scenen och dansa
till deras musik. En av melodierna var en kärleksvisa av följande
lydelse:

    "Csak egy kis lány
       van a világon
    Az is ax éi draga
       galabom
    A jó Isten de nagyon
       zerethet
    Hogy én nékem adott tégedet."

Detta betyder i översättning:

    "Det finns en liten flicka här i världen.
       Hon är min kära duva.
    Den gode Guden måste hålla mig mycket kär,
       Eftersom Han givit mig dig."

En ljuvlig melodi, full av lidelse, längtan, tårar och tillbedjan. Jag
dansade med sådan inspiration, att den väldiga publiken rördes till
tårar, och jag slutade med Rakowskymarschen, som jag i min röda tunika
dansade som en revolutionshymn till de ungerska hjältarnas ära.

Med galaföreställningen slutade Budapestsäsongen, och nästa dag rymde
Romeo och jag för några dagar ut på landet och slogo oss åter ned i den
ovannämnda bondstugan. När vi återvände till Budapest, var det första
molnet på min lyckas himmel min mors ångest och Elizabeths ditkomst
från New York – hon tycktes tro, att jag begått något brott. Bägges
ängslan var för mig så outhärdlig, att jag slutligen lyckades övertala
dem att bege sig på en liten resa till Tyrolen.

Då liksom alltid fick jag erfara, att hur stark den sensation eller
lidelse än månde vara, som jag upplevde, så arbetade min hjärna
samtidigt med blixtens fart och intensitet. Jag har aldrig i ordets
vanliga bemärkelse tappat huvudet, tvärtom, ju starkare njutning, dess
klarare tanke. Och när detta stegrats till den punkt, där hjärnan är
sinnenas omedelbare kritiker och vägrar eller till och med hånar den
njutning, som livsviljan kräver, blir konflikten sådan, att den leder
till viljans trängtan efter något bedövningsmedel för att förtaga
intelligensens oavbrutna och oombedda kommentarer. Vad jag avundas de
naturer, som helt kunna ge sig hän åt ögonblickets njutning utan att
frukta kritikern, som upphäver sig och envisas att påtvinga sinnena sin
åsikt, när man minst önskar det.

Och likväl kommer alltid det ögonblick, då hjärnan måste kapitulera och
ropa: – Ja, jag medger att allt annat i livet, till och med din konst,
är dimmor och dårskap i jämförelse med detta ögonblicks härlighet, och
för detta ögonblicks skull underkastar jag mig villigt upplösning,
förstörelse, döden. – Detta intelligensens nederlag betecknar den
sista kollapsen samt det nedsjunkande i förintelse, som ofta leder till
de fruktansvärdaste olyckor – för intelligensen och för anden. På
samma sätt räknade jag efter någon tid icke längre med eventuell
undergång för min konst, eller med min mors förtvivlan eller med min
egen ruin över huvud taget.

Må man döma mig, om man kan, men tadla då hellre den natur eller den
Gud, som låtit detta enda ögonblick bli mera värt och mera åtråvärt än
allt annat vi, som veta detta, kunna erfara. Eftersom flykten stiger så
högt, är uppvaknandets stora krasch så mycket förfärligare.

Alexander Gross arrangerade för mig en turné genom Ungern, varunder jag
uppträdde i en hel mängd städer, bland annat Sieben Kirchen, där
historien om de sju upproriska generalerna som blevo hängda, gjorde
djupt intryck på mig. På ett stort öppet fält utanför staden
komponerade jag en Marsch till Liszts pompösa, dystra musik som ett
äreminne åt dessa män.

Under hela turnén hälsades jag med jubel av innevånarna i kalla dessa
ungerska småstäder. I var och en av dem ordnade Alexander Gross så, att
en vagn, förspänd med vita hästar och fylld med vita blommor, väntade
mig, som, klädd i vitt, fördes genom staden under jubelrop som en ung
gudinna på besök från en annan värld. Men trots den stimulans min konst
skänkte mig, och trots publikens dyrkan längtade jag oupphörligt efter
Romeo. Jag kände, att jag gärna skulle velat ge all denna framgång,
till och med all min konst, för ett enda ögonblick i hans famn, och det
värkte i mig av längtan efter återkomsten till Budapest.

Dagen kom. Romeo mötte mig visserligen med uppriktig glädje vid
stationen, men jag förnam en sällsam förändring hos honom, och han
berättade för mig, att han skulle börja repetera sin nästa roll, Marcus
Antonius. Hade hans intensiva konstnärstemperament till denna grad
influerats av den nya rollen? Jag vet det ej, men så mycket vet jag,
att Romeos första naiva lidelse och kärlek hade förändrat sig. Han
talade om vårt giftermål, som om detta redan vore en klar och avgjord
sak. Han tog mig till och med ut för att se på våning. Under det jag
besåg våningar utan badrum och kök, belägna uppför ändlösa trappor,
kände jag mig fyllas av underlig kyla och tyngd.

– Vad ska vi göra, om vi bor här i Budapest? frågade jag.

– Å, svarade han, du får en loge där du kan sitta varenda kväll och se
mig uppträda, och så får du lära dig att ge mig mina repliker och
hjälpa mig med mina teaterstudier.

Han reciterade för mig Marcus Antonius' roll, men nu var hela hans
lidelsefulla intresse koncentrerat på romerska folket, icke på mig,
hans Julia.

Under en lång vandring på landet, frågade han mig en gång, där vi sutto
vid en höstack, om jag inte ändå trodde det vore bäst att jag fortsatte
min verksamhet och läte honom fortsätta sin. Orden föllo ej exakt så,
men detta var i alla fall hans mening. Jag kommer fortfarande ihåg
höstacken och fältet framför oss och den dödskyla, som isade mitt
bröst. Den kvällen tecknade jag kontrakt med Alexander Gross om
uppträdande i Wien, Berlin och alla Tysklands städer.

Jag såg premiären med Romeo som Marcus Antonius. Mitt sista minne av
honom var teaterpublikens entusiastiska hyllning, medan jag själv satt
i en loge och svalde tårarna. Nästa dag for jag till Wien. Romeo var
försvunnen. Jag tog i stället farväl av Marcus Antonius, som var så
allvarsam och så förströdd, att resan mellan Budapest och Wien var en
av de bittraste och sorgligaste jag någonsin varit med om. Hela världen
tycktes med ens berövad all glädje. I Wien blev jag sjuk, och Alexander
Gross lät lägga in mig på sjukhus.

Flere veckor förgingo under oerhörd depression och svåra lidanden.
Romeo kom dit från Budapest. Han lät till och med ordna sin bädd inne i
mitt rum. Han var öm och hänsynsfull, men när jag en morgon i
daggryningen vaknade och såg sköterskans, en katolsk nunnas, i svart
inramade ansikte mellan mig och Romeo på sin bädd i andra änden av
rummet, tyckte jag mig höra begravningsklockorna ringa vid min kärleks
jordafärd.

Det blev en mycket lång konvalenscenstid, och Alexander Gross förde mig
till Franzensbad för att där hämta krafter. Jag var trånsjuk och
sorgsen, jag ville inte låta mig fängslas vare sig av det vackra
landskapet eller av de deltagande vänner, som omgåvo mig. Gross' hustru
hade kommit dit, och hon skötte mig kärleksfullt under många sömnlösa
nätter. Förmodligen till min egen lycka hade den dyrbara läkare- och
sköterskevården uttömt alla tillgångar, varför Gross ordnade
uppträdanden för mig i Franzensbad, Marienbad och Carlsbad. En dag
öppnade jag alltså på nytt min koffert och tog fram mina danstunikor.
Jag minns, att jag brast i gråt och kysste den lilla röda dräkten, i
vilken jag dansat alla mina revolutionsdanser, samt att jag svor att
aldrig mer för kärleken svika konsten.

Vid detta laget hade mitt namn börjat få en magisk klang i landet, och
jag minns att en afton, när jag dinerade tillsammans med impressarion
och hans maka, blev trängseln utanför restaurangens fönster så kompakt,
att det sistnämnda krossades under trycket, till hotellägarens stora
förtvivlan.

All kärlekssorg, alla kärlekens smärtor och missräkningar omsatte jag i
min konst. Jag komponerade Ifigenias historia, hennes farväl till livet
vid dödens altare. Slutligen ordnade Alexander Gross för mitt
uppträdande i München, där jag åter sammanträffade med min mor och
Elizabeth, bägge förtjusta att åter finna mig ensam, fast de funno mig
mycket förändrad och sorgsen.

Innan jag uppträdde i München, reste Elizabeth och jag upp till Abazzia
för att få tag på något lämpligt hotell. Vi misslyckades emellertid,
och efter att ha tilldragit oss en hel del uppmärksamhet på denna lilla
fridfulla ort, råkade vi bli sedda av storhertig Ferdinand, som just
for förbi. Han blev intresserad och hälsade på oss med stor vänlighet.
Det slutade med att han inbjöd oss att slå oss ned i hans villa i Hotel
Stephanies park. Hela episoden var utomordentligt oskyldig, men väckte
likafullt stor skandal i hovkretsar. De förnäma damer, som snart
började avlägga visit hos oss, voro ingalunda på minsta vis
intresserade för min verksamhet, som jag till en början naivt utgick
från, utan drevos endast av sin nyfikenhet att undersöka hur vi
egentligen hade det i hertigens villa. Samma damer gjorde var kväll
djupa hovnigningar framför storhertigens bord i hotellets matsal. Jag
följde bruket och neg ännu djupare än någon annan förmådde.

Det var vid denna tid, som jag lancerade en baddräkt, som sedan blivit
populär – en lätt blå tunika av finaste crèpe de chine, låghalsad, med
små axelslejfar, kjol som slutade alldeles ovanför knäna samt bara ben
och fötter. Som det vid samma tid var brukligt att damerna badade
iförda helsvarta, strikta baddräkter, med kjolar som nådde en bra bit
ned på smalbenet samt med svarta strumpor och svarta badskor, kan man
lätt tänka sig, vilken sensation jag uppväckte. Storhertig Ferdinand
brukade promenera på badhusbron, beväpnad med kikare, den han riktade
på mig, allt under det han fullkomligt hörbart för alla mumlade: Ach,
wie schön ist diese Duncan! Ach, wunderschon! Diese Frühlingszeit ist
nicht so schön wie sie.

När jag någon tid senare uppträdde på Carlteatern i Wien, brukade
storhertigen, åtföljd av sina unga vackra uppvaktande kammarherrar och
löjtnanter varje kväll sitta i logen närmast scenen, och naturligtvis
kom pratet i gång. Men storhertigens intresse för mig var faktiskt
uteslutande av estetiskt-konstnärlig art. Han skydde i själva verket
umgänget med det täcka könet och var fullkomligt belåten med sin
omgivning av unga sköna officerare. Jag kände djupt medlidande med
honom några år senare, när jag fick höra, att österrikiska hovet gått i
författning om att internera honom på hans dystra slott i Salzburg.
Måhända var han något olik andra människor, men vilken verkligt
sympatisk människa är inte samtidigt en smula tokig?

Framför fönstren i vår villa i Abazzia växte en palm. Det var första
gången jag aett en sådan i ett land med tempererat klimat. Jag brukade
ge akt på hur dess blad dallrade för morgonbrisen, och från dessa blad
fick jag ingivelsen till det lätta fladdrande med armar, hånder och
fingrar, som till den grad missbrukats av mina efterapare. De glömde
nämligen att gå till den ursprungliga källan och begrunda palmernas
rörelser – upptaga dem inom sig, innan de uttryckte dem utåt. Ofta,
medan jag betraktade denna palm, kunde jag glömma alla konstnärliga
hänsyn och bara minnas Heines rörande ord:

    "En ensam palm i Södern..."

Från Abazzia reste Elizabeth och jag till München. På den tiden rörde
sig hela livet i München kring Künstler Haus, där mästarna Kaulbach,
Lenbach, Stuck m.fl. varje kväll samlades för att dricka härligt
münchenbier och diskutera filosofi och konst. Gross ville, att jag
skulle uppträda på Künstler Haus. Lenbach och Kaulbach voro med på
saken, men Stuck vidhöll, att dans icke anstod ett konstens tempel av
sådant slag som Künstler Haus i München. En förmiddag uppsökte jag
Stuck för att övertyga honom om värdigheten i min konst. Jag tog på mig
min tunika och dansade för honom i hans ateljé och talade sedan till
honom i fyra timmar utan uppehåll om min heliga mission och dansens
berättigande och möjligheter som konst. Han brukade sedan ofta säga
till sina vänner och bekanta, att han aldrig varit så häpen i hela sitt
liv. Det var som om en dryad från berget Olympus plötsligt gjort sitt
inträde från en annan värld. Han gav självfallet genast sitt samtycke,
och mitt första uppträdande på Künstler Haus var det största
konstnärliga evenemang, som på många år inträffat i den staden.

Sedan uppträdde jag på Kaim Saal. Studenterna blevo formligen galna.
Kväll efter kväll spände de hästarna från min vagn och drogo mig genom
gatorna allt under det de sjöngo sina studentvisor och sprungo med
flammande facklor på ömse sidor om vagnen. I timtal kunde de sedan stå
utanför hotellfönstret och sjunga, varpå jag plägade kasta ned till dem
mina blommor och näsdukar, dem de sedan delade mellan sig, så att var
och en fick något att bära i mössan.

En kväll förde de mig med sig till ett studentkafé, där de lyfte mig
dansande från det ena bordet till det andra. Hela natten sjöngo de, och
ofta återkom den refrängen: "Isadora, Isadora, ach, wie schön das
Leben ist!" När denna fest sedan skildrades i Simplicissimus, blevo
åtskilliga av de goda människorna i staden djupt chockerade, men i
själva verket var det hela högst oskyldigt, trots att både min schal
och min klädning revos sönder i remsor, som de fäste i sina mössor, när
de i dagbräckningen buro mig hem.

München var på denna tid en sannskyldig bikupa av artistiska och
intellektuella förmågor. Gatorna voro befolkade med studenter. Varje
flicka hade en musikportfölj eller en rulle noter under armen. Varje
butiksfönster var en veritabel skattkammare av sällsynta böcker och
gamla stick samt förtjusande nyutkomna lyxupplagor. Detta tillika med
museernas underbara klenoder, den vassa höstluften, som kom svepande
ned från de soliga bergen, besöken hos den silverhårige mästaren
Lenbach samt åhörandet av filosofiska föreläsningar, förmådde mig att
återvända till min avbrutna intellektuella och andliga inställning till
tillvaron. Jag började lära mig tyska samt läsa Schopenhauer och Kant
på originalspråket, och snart nog kunde jag med intensivt nöje följa de
långa diskussionerna mellan konstnärer och tänkare, som om kvällarna
träffades på Künstler Haus. Även lärde jag mig tycka om det goda
münchenölet, och spåren av den svåra chock jag nyligen genomgått
började gradvis utplånas.

På en galaföreställning en kväll på Künstler Haus lade jag märke till
en i ögonen fallande profil – en man som satt på första bänken och
applåderade. Hans profil erinrade mig om den store mästares, vilkens
verk just nu för första gången började göra intryck på mig. Denne man
hade samma mäktiga panna och framskjutande näsa, men munnen var mjukare
och med mindre styrka i linjerna. Efter föreställningens slut fick jag
veta, att det var Siegfried Wagner, Richard Wagners son. Han slöt sig
till oss, och för första gången fick jag nu möta och beundra en man,
som jag sedermera skulle komma att räkna till mina allra käraste
vänner. Hans konversationsförmåga var lysande, och han berättade många
minnen om sin store fader, vilken alltid tycktes omge honom som en
helig gloria.

På denna tid läste jag också, som jag nyss nämnde, Schopenhauer, och
jag blev hänryckt över den uppenbarelse, som skänktes mig genom hans
filosofiska synpunkter på musikens förhållande till viljan.

Denna underbara ande eller Geist, som tyskarna kalla det, i känslan
av helighet, der Heiligthum des Gedanken (tankens helighet), vilken
jag här mötte, kom mig ofta att känna det som om jag blivit förd in i
en värld av överlägsna och gudalika tänkare, vilkas hjärnor arbetade på
ett vida heligare och mera upphöjt sätt än jag någonsin bevittnat på
mina färder i världen. Här betraktades den filosofiska tanken som
höjdpunkten av mänsklig tillfredsställelse, om än musikens ännu
heligare värld kunde ställas i jämnbredd därmed. Italiens härliga konst
i Münchens museer var också en uppenbarelse för mig, och när vi tänkte
på hur nära gränsen vi befunno oss, följde Elizabeth, mor och jag en
oemotståndlig impuls och satte oss på tåget till Florens.

KAPITEL XII.

Jag skall aldrig glömma den underbara upplevelsen: färden genom Tyrolen
och sedan nedför den soliga bergssidan till Umbriska slätten.

Vi stego av tåget i Florens och tillbragte sedan flere veckor under
extatiskt vandrande genom tavelgallerier, trädgårdar och olivlundar. På
denna tid var det Botticelli, som fängslade min ungdomliga fantasi. I
dagar satt jag framför hans berömda Primavera. Inspirerad därav,
komponerade jag en dans, i vilken jag försökte tolka den underbart
mjuka rörelse, som utgår från tavlan, den blombetäckta markens böljande
yta, nymfernas ring och zefyrernas flykt, alla kretsande kring
mittgestalten, till hälvten en Afrodite, till hälvten en Madonna,
vilken med en enda betydelsefull åtbörd antyder vårens skapelse.

I timtal satt jag framför denna tavla. Jag var förälskad i den. En
vänlig gammal vaktmästare kom till mig med en stol och iakttog min
beundran med vänligt intresse. Jag satt där, tills jag faktiskt såg
blommorna växa, de nakna fötterna dansa, kropparna sväva, ända tills
glädjens budbärare nalkades mig och jag tänkte: jag skall dansa denna
tavla och skänka andra detta budskap av vår, kärlek, livets födelse,
som blivit mig skänkt i så mycken vånda. Jag skall skänka dem denna
hänförelse genom dansen.

Det blev stängningsdags, och jag satt där fortfarande framför tavlan.
Jag längtade att finna vårens mening, jag kände att livet hittills för
mig varit ett trevande i blindo, jag tänkte: om jag kan finna
hemligheten med denna tavla, kan jag visa andra vägen till rikedom och
utveckling. Jag minns, att jag redan betraktade livet som en man, som
gått ut i strid med de bästa avsikter, men som blivit fruktansvärt
sårad och vid närmare eftertanke säger: – Varför skulle jag inte
förkunna ett evangelium, som kan bespara andra en liknande lemlästning.

Sådana voro mina meditationer inför Botticellis Primavera, vilka jag
efteråt försökte omvandla i dans. O, detta ljuva, halvt anade hedniska
liv, där Afrodite skimrade fram genom den sköna men ännu ömmare Kristi
moders gestalt, där Apollo sträckte sig mot trädens grenar med S:t
Sebastians anletsdrag. Allt detta kände jag intränga i mitt bröst som
ett flöde av fridfull glädje, och jag förnam en intensiv längtan efter
att omsätta allt detta i min dans, som jag kallade Framtidens dans.

Här i salarna i ett gammalt palats, dansade jag för Florens'
konstnärliga värld till musik av Monteverde och tidigare, okända
mästares melodier. Till en utsökt melodi för fiol dansade jag som
ängel, spelande violin.

Med vårt vanliga vårdslösa ignorerande av alla praktiska detaljer voro
våra pengar snart slut på nytt, och vi voro tvungna att telegrafera
till Gross om att sända oss den erforderliga summan, så att vi skulle
kunna sluta oss till honom i Berlin, där han förberedde mitt första
uppträdande.

Vid ankomsten till Berlin häpnade jag över att finna hela staden som en
enda flammande reklamaffisch med mitt namn och tillkännagivandet om
mitt uppträdande i Kroll's opera tillsammans med filharmoniska
orkestern. Alexander Gross förde oss till en förtjusande lyxvåning i
Hotel Bristol vid Unter den Linden, där hela tyska pressen befanns
vänta på intervju med mig. Efter mina studier i München och mina
upplevelser i Florens befann jag mig i så pass tankfull sinnesstämning,
att jag storligen överraskade journalisterna med att på min
tysk-amerikanska ge dem en naivt storslagen framställning av
danskonsten som "die grösste ernste Kunst" och en konstgren, som skulle
bringa alla de övriga att vakna.

Hur olika var icke dessa tyska journalisters sätt att lyssna mot deras,
för vilka jag längre fram i Amerika skulle förklara mina teorier. Dessa
tyskar lyssnade med det mest vördnadsfulla, begrundande intresse, och
nästa dag lästes långa artiklar i de tyska tidningarna, som med
högtidlig och filosofisk grundlighet behandlade min dans.

Alexander Gross var en modig pionjärtyp. Han hade riskerat hela sitt
kapital på att lancera mig i Berlin. Han hade icke sparat några
kostnader i fråga om annonser, han hade hyrt den finaste operalokalen
och den ypperste orkesterdirigenten, och om jag, när ridån gick upp och
blottade mina enkla blå draperier som enda sceneri och en liten smärt
figur ensam mitt på scenen, om jag, säger jag, därvid misslyckats att
genast väcka den överraskade berlinpublikens bifall, skulle det betytt
hans ruin. Men han var en god profet. Jag tog Berlin med storm. Sedan
jag dansat i över två timmar, vägrade publiken att lämna operan och
framtvingade extranummer på extranummer, tills de slutligen i sin
entusiasm kommo framstormande ända till rampen. Hundratals unga
studenter klättrade till och med upp på scenen, tills jag var i fara
att krossas till döds under hyllningen. I många kvällar upprepades den
i Tyskland vanliga, förtjusande seden att spänna hästarna från den
firade artistens vagn och draga densamma till vederbörandes bostad –
jag fördes på detta sätt i triumf genom gatorna till mitt hotell vid
Unter den Linden.

Ända från första dagen blev jag i Tyskland känd under sådana
benämningar som "die göttliche, heilige Isadora". En av dessa kvällar
kom plötsligt och oförmodat min broder Raymond tillbaka från Amerika,
han hade blivit hemsjuk därborta och ville ej längre vara skild från
oss. Nu togo vi åter upp en plan, som vi länge gått och burit på,
nämligen en pilgrimsfärd till konstens heligaste minnesort, vårt
älskade Aten. Jag själv kände, att jag tills vidare blott stode vid
ingångsdörren till min konstutövning, och efter en kort säsong i Berlin
yrkade jag, trots Alexander Gross' böner och veklagan på att få lämna
Tyskland. Åter togo vi tåget till Italien, och med glänsande ögon och
klappande hjärtan beredde vi oss på den gemensamma färden till Aten via
Venedig.

I Venedig dröjde vi några veckor och besökte i vederbörlig ordning och
med vederbörlig vördnad kyrkor och museer, men Venedig betydde givetvis
icke mycket för oss vid denna tidpunkt. Vi beundrade självfallet
Florens' överlägsna intellektuella och andliga skönhet mycket mer.
Venedig yppade icke för mig sina hemligheter och sin ljuvlighet förrän
många år efteråt. Då kände jag för första gången Venedigs trollmakt,
vid detta första besök erfor jag bara en otålig längtan att komma
ombord på ångaren och färdas till högre rymder.

Raymond hade bestämt, att vi skulle färdas till Grekland på
möjligast primitiva sätt; vi undveko därför de stora komfortabla
passagerarångarna och gingo ombord på en postångare, en liten ångbåt,
som gick mellan Brindisi och Santa Maura. Vid Santa Maura stego vi i
land, emedan det gamla Ithaka varit beläget där, och där fanns även den
klippa, från vilken Sappho i förtvivlan kastat sig i havet. Till och
med nu, när jag i minnet företager denna färd, minns jag Byrons strof,
som då kom for mig:

    The Isles of Greece, the Isles of Greece
    Where burning Sappho loved and sung.
    Where grew the arts of war and peace,
    Where Delos rose and Phoebus sprang.
    Eternal summer gilds them yet,
    But all, except their sun, is set.

Från Santa Maura togo vi en liten segelbåt i daggryningen, och med bara
två mans besättning styrde vi i den brännande heta julidagen ut på det
blå Joniska havet. Vi kommo in i Ambrakiska viken och landade vid den
lilla staden Karvasaras.

När Raymond hyrde segelbåten, hade han pantomimiskt och med en del
gammalgrekiska glosor gjort klart för männen, att vi önskade, det vår
färd så mycket som möjligt skulle likna Odyssevs'. Fiskaren tycktes
inte ha vidare reda på Odyssevs, men åsynen av många drakmer gav honom
dock mod att hissa segel, fast han ogärna ville fara långt och många
gånger pekade mot himlen och sade "Boom, boom" och med armarna antydde
storm på havet för att dymedelst upplysa oss om att havet vore
förrädiskt. Det finns icke heller något mera nyckfullt hav än det
Joniska. Vi riskerade också våra dyrbara liv på denna färd, som mycket
väl kunde kommit att te sig alltför lik Odyssevs'.

Vi lade till vid den lilla turkiska staden Prevesa på kusten av Epirus
och köpte där proviant, en väldig getost, mogna oliver och torkad fisk
i långa banor. Som det inte fanns något krypin i fiskarens båt, skall
jag till mitt livs slut inte glömma lukten av denna ost och denna fisk,
som hela dagen utsattes för den stekande solhettan, så mycket mer som
den lilla båten därjämte hade sitt stillsamma men rullande sätt att
fortskaffa sig. Ofta dog brisen totalt ut, och då måste vi ta till
årorna. Till slut landade vi i skymningen vid Karvasaras.

Alla innevånarna kommo ned till stranden för att hälsa oss, och
Kristoffer Kolumbi ankomst till Amerika kunde näppeligen ha förorsakat
större uppståndelse bland infödingarna än här, där den sedan växte till
mållöshet, när Raymond och jag knäböjde och kysste marken. Vi voro
faktiskt halvt tokiga av glädje. Vi skulle ha velat omfamna alla
byinnevånarna och utropa: – Äntligen ha vi efter många och långa
vandringar nått Hellas' heliga land. Var hälsad, o, olympiske Zeus! Och
du, Apollo! Och du, Afrodite! Bereden er, I muser, att ånyo dansa! Vår
sång skall väcka Dionysos och hans sovande backanter.

Det fanns intet hotell och ingen järnväg i Karvasaras. Den natten sovo
vi alla i ett och samma rum, det enda som fanns på värdshuset i byn.
Men vi sovo ej vidare mycket. För det första emedan Raymond hela natten
utlade Sokrates' filosofi och den platonska kärlekens himmelska art,
och för det andra emedan sängarna voro av grova plankor och Hellas
rymde många tusen små livliga innevånare, som ville förtära oss.

I gryningen lämnade vi byn; mor satt på en av tvenne hästar dragen
vagn, som innehöll våra fyra kappsäckar, vi andra eskorterade henne med
stavar i händerna, skurna från lagerträd. Hela byn följde oss en bra
bit på vägen. Vi valde den uråldriga väg, som Filip av Macedonien med
sin här trampat för mer än tvåtusen år sedan.

Vägen från Karvasaras till Agrinion slingrar sig genom bergstrakter av
vild, romantiskt storslagen skönhet. Det var en härlig morgon med
kristallklar luft. Vi skyndade framåt på ungdomliga fötters lätta
vingar, ofta hoppade och dansade vi framför vagnen och beledsagade vår
färd med sånger och fröjderop. När vi gingo över floden Aspropotamos,
den gamla Achelos, envisades Raymond och jag trots Elizabeths böner att
taga oss ett dopp i dess ljumma vatten. Vi tänkte inte på att strömmen
var så stark och voro nära att bli bortförda av den.

På ett ställe under vägen blevo vi anfallna av två ilskna fårhundar,
som kommo sättande emot oss tvärs över en dal från en avlägsen
lantgård. De skulle fallit över oss som vargar, om inte vår modige
körsven skrämt bort dem med sin piska.

Vi åto lunch på ett litet värdshus vid vägen, där vi för första gången
fingo smaka russinvin i klassiska skinnsäckar. Det smakade som
möbelpolityr, men vi förklarade under livliga grimaser, att det smakade
utmärkt.

Till sist anlände vi till den gamla staden Stratos, som var byggd på
tre kullar. Detta var vår första upplevelse bland grekiska ruiner.
Åsynen av de doriska pelarna försatte oss i extas. Vi följde Raymond,
som förde oss till teatern, belägen vid Zeus' tempel på västra kullen.
I vår livliga fantasi sågo vi en hägring i solnedgången – staden på
nytt krönande de tre kullarna, skön och härlig.

På kvällen kommo vi till Agrinion ganska utmattade men så glödande av
lycka, att något dylikt sällan kommer på en dödligs lott. Följande
morgon foro vi med diligensen ned till Missolonghi, där vi hemburo vår
hyllning till Byrons brinnande hjärta, begravet i det som återstår av
denna hjältemodiga stad, vars mark fuktats av martyrers blod. Är det
icke sällsamt att tänka sig, att det var Byron som ryckte Shelleys
hjärta ut ur begravningsbålets röda bränder? Nu vilar Shelleys hjärta i
Rom, och måhända stå de bägge skaldernas hjärtan alltjämt i
hemlighetsfull förbindelse med varandra från "den ära, som var
Greklands till den storhet, som var Roms."

Alla dessa hågkomster dämpade och bredde vemod över vår översvallande
hedniska glättighet, över staden vilar alltjämt den sorgmodiga
atmosfären från Delacroix' berömda tavla "Uttåget ur Missolonghi",
varvid nästan alla innevånarna, män, kvinnor och barn, massakrerades
under sina bemödanden att genomtränga den turkiska stridsfronten.

Byron avled i Missolonghi i april 1824. Det var två år senare och
likaså i april, nästan på årsdagen av Byrons död, som dessa martyrer
mötte honom i skuggornas land, mötte honom, som varit så villig att ge
allt för deras befrielse. Finns det något mera gripande än Byrons död i
Missolonghi och hans därstädes begravna hjärta, bland alla dessa
martyrer som dogo, för att världen åter skulle lära känna Hellas'
odödliga skönhet? Allt martyrskap är sannerligen fruktbärande. Med
överfulla hjärtan och tårfyllda ögon lämnade vi Missolonghi i dagens
döende ljus, och sågo från den lilla ångaren på väg till Patras staden
småningom försvinna ur synhåll.

I Patras väntade oss ett svårt val mellan Olympia och Aten, men vår
stora längtan till Partenon tog slutligen överhand, och vi satte oss på
tåget till Aten. I ett flyktigt ögonblick uppfångade vi en glimt av
Olympos' snöhätta. En annan gång omgåvos vi av olivplanteringarnas
slingrande, dansande dryader och hamadryader. Vår förtjusning kände
inga gränser. Ofta var vår sinnesrörelse så stark, att vi ej kunde ge
den uttryck i något annat än snyftningar och omfamningar. De tröga
lantborna på järnvägsstationerna betraktade oss med förundran. De
trodde förmodligen, att vi antingen voro druckna eller sinnesrubbade,
under det vi i själva verket endast befunno oss i hänryckning under
sökandet efter den högsta och klaraste av all visdom – Atenas blåa
ögon.

Vi anlände till det violkrönta Aten samma kväll, och dagbräckningen
fann oss i färd med att bestiga trapporna till hennes tempel med
skälvande lemmar och hjärtan matta av tillbedjan. Under det vi vandrade
uppför trapporna, föreföll det mig, som om hela mitt hittillsvarande
liv fallit av mig som en möglande klädnad, som om jag aldrig hitintills
levat, utan nu för första gången föddes i detta långa andetag och denna
första anblick av ren skönhet.

Solen gick upp bakom berget Pentelikon, vars klara konturer och
praktfulla marmorsidor skimrade i strålglansen. Vi stego upp på det
sista trappsteget på Propylæerna och skådade Templet, skinande i
morgonens ljus. Med ens blevo vi tysta. Vi gingo en smula åt sidan från
varandra, ty här var en skönhet för hög för ord. Den fyllde våra
hjärtan med en sällsam fruktan. Inga utrop, inga omfamningar nu. Var
och en av oss utvalde sin plats för tillbedjan, och vi förblevo i
timmar försänkta i en extatisk meditation, som uttömde våra krafter och
uppskakade våra sinnen.

Vi voro nu alla samlade, mor och hennes fyra barn. Vi kommo överens om
att klanen Duncan var sig själv nog, att andra människor endast förde
oss vilse från våra ideal. När vi nu skådade Partenon, syntes det oss
tillika, att vi uppnått fullkomlighetens tinne. Vi frågade oss, varför
vi egentligen alls skulle lämna Grekland, när vi i Aten funno allt som
tillfredsställde våra estetiska kräv. Man undrar måhända, varför jag,
efter all den framgång jag haft och efter min passionerade upplevelse i
Budapest, inte erfor någon längtan tillbaka till någondera. Sanningen
att säga hyste jag emellertid, när jag gav mig ut på min pilgrimsfärd,
ingen längtan efter vare sig rykte eller pengar. Det var uteslutande en
andlig pilgrimsfärd, och det tycktes mig, att den ande jag sökte var
den osynliga gudinnan Atena, som ännu bebodde det i ruiner fallna
Partenon. Därför beslöto vi, att klanen Duncan för evigt skulle stanna
i Aten och där bygga ett för densamma karaktäristiskt tempel.

Efter mina uppträdanden i Berlin hade jag på banken en summa, som
föreföll mig outtömlig, varför vi sålunda begåvo oss ut för att uppsöka
en lämplig plats för templet i fråga. Den ende, som inte var riktigt
belåten, var Augustin. Han gick länge och grubblade, och slutligen
bekände han, att han längtade efter hustru och barn. Vi funno detta
vara en stor svaghet hos honom, men insågo slutligen – eftersom han ju
redan var gift och hade ett barn – att det inte fanns något annat att
göra än skicka efter dem.

Hustrun anlände i sällskap med en liten flicka. Hon var modernt klädd
med pompadourklackar på skorna. Vi sågo en smula snett på dessa klackar
– vi hade nämligen redan lagt oss till med sandaler för att inte sudla
Partenons vita marmorgolv. Men hon vägrade bestämt att gå med sandaler.
För vår del kommo vi överens om att till och med de direktoarklädningar
jag bar samt Raymonds knäbyxor, öppna kragar och fladdrande halsdukar,
voro förnedrande klädesplagg, samt att vi måste återgå till de gamla
grekernas tunikor – något som vi även gjorde till de moderna grekernas
stora häpnad.

Sedan vi alltså utrustat oss med tunika, chlamys och peplos och satt
hårnät kring håret, begåvo vi oss ut för att utse platsen för vårt
tempel. Vi genomströvade Colonos, Faleron och alla Attikas dalgångar
men kunde icke finna någon plats värdig vårt tempel. Slutligen en dag,
när vi voro på vandring till Hymettos, varifrån den berömda honungen
kommer, gingo vi över en höjning i marken, och med ens lade Raymond sin
stav på jorden och utbrast: – Se bara, vi är på jämnhöjd med
Akropolis. Och när vi blickade mot väster, sågo vi mycket riktigt
Atenas tempel överraskande nära, fast vi i själva verket befunno oss på
fyra kilometers avstånd därifrån.

Men det var åtskilliga svårigheter med denna plats. Först var det ingen
som visste, vem som rådde om jorden. Stället låg långt från Aten, och
endast herdar, som vallade sina getter och får, brukade uppehålla sig
här. Det dröjde långt om, innan vi äntligen kommo underfund med att
området tillhörde fem olika jordbrukarfamiljer, vilka ägt det i mer än
hundra år. Efter långt sökande träffade vi äntligen huvudmännen för
dessa familjer och sporde dem, om de ville sälja jorden. Det blev stor
förvåning bland bönderna, ty ingen hade någonsin intresserat sig för
området i fråga förut. Långt från Aten låg det, och marken var så
stenig, att endast tistlar kunde växa där. Icke heller fanns där något
vatten i närheten. Men i det ögonblick vi läto förstå, att vi ville
köpa det, samlades ägarna och kommo överens om att markområdet var
ovärderligt samt begärde en fullkomligt oproportionerlig summa. Icke
förty var klanen Duncan besluten att köpa området och grep sig an med
att på följande vis behandla bönderna.

Vi inbjödo de fem familjerna till en fest, där vi stekte lamm på spett
och bjödo på all möjlig annan läcker mat. Vi trakterade dem även med en
myckenhet raki – landets konjak. Med bistånd av en liten jurist från
Aten framlade vi vidare vid festen ett köpekontrakt, under vilket de
icke skrivkunniga bönderna satte sina bomärken. Fast vi fingo betala
ganska dyrt för marken, betraktade vi festen som en stor succés. Den
ofruktbara kullen på jämnhöjd med Akropolis och sedan uråldrig tid känd
under namnet Kopanos tillhörde nu klanen Duncan.

Nästa steg var att skaffa sig papper och instrument och göra upp
byggnadsritningen. Raymond fann den önskade förebilden i Agamemnons
tempel. Han föraktade allt bistånd av arkitekter och engagerade på egen
hand arbetare och fraktkarlar för stenen. Vi menade, att den enda sten
som var vårt tempel värdig, vore den från berget Pentelikon, ur vars
skimrande sidor Partenons ädla pelare voro huggna. Vi voro emellertid i
vår anspråkslöshet nöjda med den röda stenart, som finnes tillgänglig
vid bergets fot. Från och med nu kunde man varenda dag få skåda en lång
procession av kärror, som fraktade denna röda sten, ringlande fram på
sin marterstig från Pentelikon till Kopanos. För varje vagnslast sten
som kastades av på marken, blevo vi allt sällare till mods.

Slutligen kom den minnesvärda dag, när vårt tempels hörnsten skulle
läggas. Vi kände, att denna stora händelse borde vederbörligen firas
med en densamma värdig ceremoni. Visst är, att ingen av oss var vidare
kyrkligt inriktad, emedan vi samtliga genom vår uppfattning om den
moderna vetenskapen och fritänkeriets inflytande voro fullständigt
frigjorda. Likväl tyckte vi det skulle vara vackert och passande, om
denna hörnsten lades på grekiskt sätt under en ceremoni, ledd av en
grekisk präst. Vi inbjödo allt lantfolk miltals omkring att vara
närvarande.

Den gamle prästen anlände, klädd i svart dräkt, med en svart hatt från
vars vida kulle en svart slöja fladdrade. Han begärde en svart tupp
till offergärd – en rit, som via de bysantinska prästerna levat kvar
genom tiderna ända från Apollotemplen. Efter en del svårigheter fick
man tag på den svarta tuppen och överräckte densamma till prästen jämte
offerkniven. Under tiden hade stora grupper av bondfolk anlänt från
alla trakter runt omkring, och även en del fint folk från Aten hade
infunnit sig. Vid solnedgången var en stor hop människor församlad på
Kopanos.

Den gamle prästen grep sig verket an med en högtidlighet, som
imponerade. Han bad oss ange den exakta konturen för tempelgrunden.
Detta gjorde vi genom att dansa omkring den i en fyrkant, som Raymond
redan tecknat på marken. Just som solen sjönk, skar prästen halsen av
den svarta tuppen och stänkte dess blod på hörnstenen. Hållande kniven
i ena handen och den slaktade fågeln i den andra, vandrade han
högtidligt tre gånger kring grundens fyra sidor. Därpå följde bön och
invigningsord. Han välsignade alla husets stenar, frågade oss vad vi
hette och uttalade därpå en bön, i vilken vi ofta hörde namnen Isadora
Duncan (min mor), Augustin, Raymond, Elizabeth och Lilla Isadora (jag).
Varje gång uttalade han vårt tillnamn Thuncan, som om det stavats med
hårt th i stället för med d. Gång på gång uppmanade han oss att leva
fromt och fridsamt i detta hus. När han slutat sin bön, kommo
musikanterna med sina primitiva allmogeinstrument. Stora tunnor med vin
och raki öppnades. Ett sprakande bål tändes på höjden, och tillsammans
med våra grannar, bönderna, dansade vi, drucko och gladdes hela natten.

Vi voro beslutna att för all framtid stanna i Grekland. Och ej blott
detta, utan som Hamlet svuro vi, att det inte skulle bli några flere
giftermål. "De som redan äro gifta skola leva" o.s.v.

Vi mottogo Augustins hustru med illa dold reservation. Men för vår egen
del satte vi i en anteckningsbok upp ett reglemente, enligt vilket alla
uteslötos utom medlemmarna av klanen Duncan.

Vårt liv skulle tillbringas på Kopanos och inrättas någorlunda i stil
med Platos plan i "Republiken". Vi skulle stiga upp vid soluppgången.
Den uppgående solen skulle hälsas med glädjesång och dans. Efteråt
skulle vi vederkvicka oss med en anspråkslös skål med getmjölk.
Förmiddagarna skulle ägnas åt att undervisa lantborna i att dansa och
sjunga. De skulle läras att dyrka de grekiska gudarna och lägga bort
sina rysliga moderna kläder. Efter en lätt lunch på grönsaker – vi
hade nämligen gått in för att upphöra med köttätande och bli
vegetarianer – skulle eftermiddagarna ägnas åt meditation och
kvällarna åt hedniska ceremonier med därtill lämpad musik.

Därefter började byggnadsarbetet på Kopanos. Som murarna på Agamemnons
tempel voro ungefår två fot tjocka, måste murarna på Kopanos också vara
två fot tjocka. Icke förrän dessa murar väl voro under uppförande,
insåg jag, hur mycket röd sten från Pentelikon, som skulle erfordras
samt därjämte hur mycket varje vagnslast sten skulle komma att kosta
oss. Några dar senare beslöto vi att kampera där ute över natten. Och
då blev det plötsligt och effektivt klargjort för vårt medvetande, att
där inte fanns en droppe vatten att uppbringa på flere mils omkrets. Vi
betraktade Hymettos' höjder, där honungen fanns, och källor och bäckar
syntes mitt för våra ögon. Därpå blickade vi mot Pentelikon, från vars
eviga snö kaskader störtade utför bergens sidor. Ack – Kopanos, det
förstodo vi, var fullkomligt torrt och ofruktbart. Närmaste källa låg
fyra kilometer därifrån.

Men Raymond lät sig ej förbluffas, han hyrde flere arbetare och satte
dem till att gräva en artesisk brunn. Under grävandet stötte han på en
del fornlämningar och påstod, att där måste ha legat en gammal by på
denna höjd. Jag hade emellertid mina misstankar om att det bara varit
en begravningsplats, ty ju djupare man grävde, dess torrare och torrare
blev marken. Efter flere veckors fåfängt sökande efter vatten på
Kopanos, återvände vi slutligen till Aten för att söka råd hos de
profetiska andar, som enligt vår övertygelse fortfarande bebodde
Akropolis. Vi erhöllo särskilt tillstånd från stadsmyndigheterna att få
vistas där ute under månskensnätter, och det blev en vana hos oss att
sitta i Dionysos' amfiteater, där Augustin reciterade de grekiska
tragedierna, och där vi ofta dansade.

Vi voro fullkomligt nöjda och belåtna inom vår klan. Vi umgingos ej med
innevånarna i Aten. Till och med när vi en dag fingo höra av
byinnevånarna, att grekiske kungen åkt ut för att bese vårt tempel,
gjorde detta icke minsta intryck på oss. Ty vi levde under andra
konungars herravälde, under Agamemnon, Menelaos och Priamos.

KAPITEL XIII.

En månskenskväll, när vi sutto i Dionysosteatem, hörde vi en gäll
gossröst, som sjöng i mörkret med den rörande, nästan överjordiska
klang, som endast gossröster få. Plötsligt instämde ännu en gossröst
och därpå ännu en. De sjöngo några gamla grekiska folkvisor. Vi sutto
där hänryckta och lyssnade, och Raymond sade: – Så måste gossrösterna
ha låtit i den gamla grekiska kören.

Nästa kväll upprepades konserten. Efter det vi utdelat åtskilliga
drakmer, uppträdde kören tredje kvällen förstärkt, och till sist
samlades alla pojkar i Aten för att sjunga för oss i månskenet i
Dionysos' teater.

Vi voro vid denna tid synnerligen intresserade av den bysantinska
musiken i den grekiska kyrkan. Vi gingo i kyrkorna och hörde den
underbara, vemodiga sången. Vi besökte prästseminariet utanför Aten. De
visade oss sina manuskript, som gingo ända tillbaka till medeltiden. Vi
voro på samma sätt som många framstående hellenister övertygade om att
apollo- och afroditehymnerna samt hymnerna till övriga antikens gudar
småningom genom omformning funnit vägen in i den grekiska kyrkans
liturgi.

Då fingo vi den idén att ännu en gång försöka få framställd den gamla
grekiska kören med dessa unga grekiska pojkar. Vi ställde till
tävlingar varje kväll i Dionysosteatern och gåvo pris åt dem som kunde
presentera de äldsta grekiska visorna. Vi tillgodogjorde oss också
medverkan av en professor i bysantinsk musik. På detta vis fingo vi
till stånd en kör av tio gossar, som hade de vackraste rösterna i hela
Aten. En ung seminarist, som också studerade gammalgrekiska, hjälpte
oss att använda denna kör i "De skyddsökande" av Aiskylos. Dessa körer
äro förmodligen de skönaste, som någonsin ha blivit skrivna. Jag minns
särskilt en, som framställer de flickors förfäran, som samlas kring
Zeuz' altare, sökande skydd för sina otuktiga fränder, som komma
seglande över havet.

Vi voro sålunda fullt upptagna av vårt arbete, vi studerade Akropolis,
vi instuderade kordansen i Aiskylos' sorgespel, och tillika med en och
annan utflykt till de kringliggande byarna bildade detta vår tillvaro,
utanför vilken vi icke åstundade något vidare.

Vi blevo högligen intresserade, när vi läste om de eleusinska
mysterierna.

– Dessa mysterier, om vilka ingen tunga kan tala. Men välsignad han
vilkens ögon ha skådat dem; hans lott efter döden är icke lik någon
annan människas.

Vi beredde oss att besöka Eleusis, som ligger tretton och en halv miles
från Aten. Med bara ben och sandaler på våra bara fötter dansade vi
nedför den vita, dammiga vägen, som löper utmed Platos gamla trakter
vid havet. Vi önskade blidka gudarna, och ersatte därför vandringen med
dans. Vi passerade den lilla byn Daphnis och Hagia Trias kapell. Mellan
kullarna skymtade vi havet och ön Salamis, och vi stannade en stund för
att för vår inre syn rekonstruera det berömda slaget vid Salamis, när
grekerna mötte och tillintetgjorde den persiska fienden under Xerxes'
befäl.

Vi dansade faktiskt vartenda steg av vägen. Vi stannade blott en enda
gång vid en liten kristen kyrka, där den grekiske prästen, som med
stigande förvåning bevittnat vårt sätt att fortskaffa oss uppför vägen,
yrkade på att vi skulle smaka på hans vin och stiga in i kyrkan. Två
dagar stannade vi sedan i Eleusis och bevittnade dess mysterier. På
tredje dagen återvände vi till Aten, men icke allena. Vi åtföljdes av
en grupp av invigda skuggor – Aiskylos, Euripides, Sofokles och
Aristofanes.

Vi hade ej lust att vandra längre. Vi hade nått vårt Mecka, som för oss
betydde fullkomningens höjdpunkt – Hellas. Sedan dess har jag kommit
bort från denna första rena beundran av den visa Atena, och sista
gången jag besökte Aten, måste jag bekänna, att det ej mer var hennes
kult, som drog mig dit, utan snarare den lidande Kristi ansikte i
Daphnis' lilla kapell. Men den första gången, i livets morgonstund,
innebar Akropolis för oss all livets glädje och höga flykt. Vi voro
alltför starka, alltför trotsiga att ha någon förståelse för
medlidandet.

Varje gryende dag fann oss i färd med att stiga uppför Propylæerna. Vi
lärde oss denna heliga kulles historia genom alla historiens skeden. Vi
togo våra böcker med oss och letade ut varje stens historia. Vi satte
oss in i alla frejdade arkeologers teorier angående olika detaljers
innebörd och ursprung.

Raymond gjorde en del upptäckter på egen hand. Han tillbragte åtskillig
tid på Akropolis i sällskap med Elizabeth och under bemödanden att
finna de gamla fotspåren av getterna, som vandrade upp på kullen för
att beta, innan den ännu någonsin var bebyggd. De upptäckte verkligen
också en del spår, ty Akropolis befolkades först av blott och bart
getherdar, som nattetid där sökte skydd för sig och sina hjordar, och
vidare lyckades de konstatera bestämda spår av varandra korsande
stigar, upptrampade av getterna. Dessa spår gå tillbaka i tiden minst
ett tusen år före Akropolis' bebyggande.

Ur en tävlan mellan ett par hundra trasiga atenska gatpojkar hade vi,
som nyss nämndes, med hjälp av den unge seminaristen tagit ut tio
stycken med verkligt himmelska röster, och med den unge mannens hjälp
hade vi börjat öva dem att sjunga i kör. I den grekiska kyrkans ritual
funno vi strofer och antistrofer, så harmoniskt byggda, att de
bekräftade vår förmodan, att de utgjort de ursprungliga hymnerna till
Zeus, världsfadern, dundraren och beskyddaren, samt att de tagits upp
av den tidiga kristna kyrkan och förvandlats till hymner till Jehovah.
Vidare upptäckte vi i Atens bibliotek liknande taktdelar och
intervaller i arbeten om gammalgrekisk musik. Efter det vi gjort dessa
upptäckter, levde vi i ett tillstånd av feberaktig upphetsning.
Äntligen skulle vi, efter tvåtusen år, kunna frambära dessa förlorade
skatter till världen.

På Hotel d'Angleterre, där vi bodde, ställde man älskvärt till mitt
förfogande en stor salong, där jag kunde arbeta varje dag. I timmar
höll jag på med att till "De skyddsökandes" kör anpassa de rörelser och
åtbörder, som ingåvos mig av den grekiska kyrkomusikens rytmer. Vi
gingo så upp i och voro till den grad övertygade om riktigheten av
dessa teorier, att vi aldrig kommo att inse den komiska blandningen av
religiösa uttryck.

Aten befann sig då, som ju mestadels plägar vara fallet, i
upprorstillstånd. Denna gång räknade oroligheterna sitt ursprung från
meningsskiljaktigheter mellan kungliga huset och studenterna rörande
den version av grekiska språket, som borde brukas på scenen,
gammalgrekiskan eller den moderna grekiskan. Skaror av studenter tågade
genom gatorna bärande standar med inskrifter, som pläderade för det
gamla grekiska språket. När vi en dag återvände från Kopanos, omringade
de vår vagn och anmodade oss med hänsyftning på de grekiska tunikor vi
buro att sluta oss till deras procession, vilket vi också med glädje
gjorde för att hylla antikens Hellas. Härefter arrangerades en
sammankomst på stadsteatern, där de tio grekiska gossarna och den
bysantinske seminaristen, alla iförda mångfärgade fladdrande tunikor,
sjöngo Aiskylos' körer på det åldriga grekiska språket och jag dansade.
Detta framkallade våldsam hänförelse bland studenterna.

Konung Georg, som fick höra talas om denna föreställning, ville ha
densamma upprepad på kungliga teatern. Men den föreställning, som här
gavs inför kungafamiljen och de utländska beskickningarna i Aten,
saknade all den eld och entusiasm, som präglat den populära
föreställningen för studenterna. De vitbehandskade händernas applåder
voro föga stimulerande. När konung Georg infann sig i min klädloge
bakom scenen och anmodade mig att uppvakta drottningen i kungliga
logen, märkte jag att, fast de föreföllo mycket tilltalade, där likväl
saknades verklig kärlek till och förståelse för min konst. Baletten är
och förblir danskonsten par excellence i kunglighetens ögon.

Dessa händelser inträffade samtidigt med att jag kom underfund med att
vårt bankkonto var så gott som uttömt. Jag minns, att jag ej kunde sova
natten efter föreställningen på kungliga teatern, och att jag vid
dagbräckningen alldeles ensam vandrade ut till Akropolis. Jag gick in i
Dionysosteatern och dansade. Jag kände, att det var för sista gången.
Sedan gick jag nedför Propylæerna och stod framför Partenon. Med ens
förekom det mig, som om alla våra drömmar brustit som en praktfull
såpbubbla, och att vi icke voro och icke heller kunde bli något annat
än moderna människor. Vi kunde inte ha de gamla grekernas känsloliv.
Detta Atenas tempel, framför vilket jag stod, hade i flydda tider
skådat andra färger. Jag var, när allt kom omkring, ingenting annat än
en amerikanska med skotskt och irländskt blod i ådrorna, genom
frändskap måhända närmare förbunden med indianerna än med hellenerna.
Den ljuva illusionen, detta år i Hellas, tycktes med ens brista. Den
bysantinsk-grekiska musikens tongångar blevo svagare och svagare, och
genom densamma tonade de mäktiga ackorden ur Isoldes död mot mina öron.

Mitt ibland en entusiastisk skara människor och de tio gossarnas
gråtande föräldrar togo vi tre dagar senare avsked av Aten. Vid
stationen svepte jag mig i den blåvita grekiska flaggan, och de tio
grekiska gossarna och hela folkskaran sjöng den sköna grekiska hymnen:

    "Op ta kokala vgalméni
    Ton Elinon to yera
    Chéré o chéré Elefteria
    Ké san prota andriomeni
    Chéré o chéré Elefteria."

När jag ser tillbaka på detta år i Grekland, tycker jag att denna vår
ansträngning att bortom tvåtusen år nå fram till en skönhet, som vi
måhända ej fullt förstodo, eller som andra voro i stånd att förstå,
verkligen var ganska vacker. Det är denna skönhet, om vilken Renan
skriver:

"O, ädelhet! O, enkla och sanna skönhet! Gudinna, vilkens dyrkan
innebär visdom och förstånd! Du, vars tempel är en läxa i evig
samvetstrohet och uppriktighet, alltför sent har jag kommit till dina
hemligheters tröskel; jag frambär till ditt altare en börda av
samvetskval. Det har kostat mig ett oändligt sökande att finna dig. Den
insikt som du skänker atenaren vid födseln, den har jag tillkämpat mig
genom begrundan, genom mycken och stor ansträngning."

Och så lämnade vi Hellas och anlände på morgonen till Wien med vår
grekiska gosskör och dess bysantinske prästerlige ledare.

KAPITEL XIV.

Vårt försök att återuppliva de grekiska körerna och den tragiska dansen
var nog synnerligen aktningsvärt, men högst outförbart. Jag betraktar
numer denna vår ungdomliga ambition som ett egendomligt fenomen och
ingenting annat.

En vacker förmiddag anlände vi alltså till Wien och presenterade sedan
för den undrande österrikiska publiken Aiskylos' "De skyddsökande",
varvid våra grekiska gossar sjöngo och jag uppträdde och dansade. Som
däri skulle förekomma "Danaos' femtio döttrar", fann jag en viss
svårighet att med min späda gestalt uttrycka femtio flickors rörelser
på en gång, men jag hade i alla fall en förnimmelse av en mångfaldigad
enhet och gjorde mitt bästa.

Wien ligger bara fyra timmars järnvägsresa från Budapest, men underligt
nog hade det år jag tillbragt framför Partenon till den grad skilt mig
från Budapest, att jag icke på något vis kunde finna något underligt i
att Romeo aldrig rest denna korta väg för att träffa mig. Icke heller
hade jag verkligen väntat mig, att han skulle göra det. Jag var så
intresserad för min grekiska kör, att detta mitt intresse upptog all
min kraft och alla mina tankar. Rent ut sagt ägnade jag honom aldrig
en tanke. Hela min varelse upptogs i stället vid denna tid av
intellektuella spörsmål, och hela denna min tillvaro koncentrerades på
ett utomordentligt vackert sätt i en vänskap, som på denna tid knutits
mellan mig och en intelligent man – Hermann Bahr.

Ett par år tidigare hade Hermann Bahr sett mig uppträda på Künstler
Haus i Wien. När jag nu kom tillbaka till Wien med den grekiska
gosskören, blev han högst intresserad och skrev ytterst älskvärda
recensioner om dem och mig i Neue Presse.

Hermann Bahr torde vid denna tid ha varit ungefär trettio år gammal,
han hade ett grant huvud med yvigt brunt hår och brunt skägg. Fast han
ofta efter föreställningen uppsökte mig på Hotel Bristol och satt och
samtalade med mig ända till dagningen, och fast jag ofta steg upp och
dansade för honom strof efter strof ur den grekiska kören för att
åskådliggöra min mening, förekom mellan oss aldrig minsta ansats till
ömmare känslor. Man finner måhända detta svårt att tro, men sanningen
var den, att ända från min upplevelse i Budapest hade mitt känsloliv
blivit så pass upprivet, att jag för min del trodde mig för alltid ha
lagt dessa slags erfarenheter bakom mig och för framtiden endast
önskade ägna mig åt min konst. I betraktande av att jag var byggd som
Venus från Milo, var detta ju något överraskande, och så betraktar jag
det också nu. Men då var som sagt hela mitt liv koncentrerat i
utövandet av min konst.

Jag gjorde åter succés på Karlteatern i Wien. Publiken, som först tog
emot den grekiska gosskören något kyligt, slutade med frenetiskt jubel,
när jag dansade "An der schönen blauen Donau" vid föreställningens
slut. Därefter höll jag ett kort anförande, vari jag yttrade, att detta
icke var det som jag åsyftat – vad jag ville ge var den antika
tragediens egen ande. Vi måste återuppliva den grekiska körens skönhet,
sade jag, men auditoriet skrek: – Nein! Mach nicht! Tanze! Tanze die
schöne blaue Donau! Tanze noch einmal! Och så vidtogo applåderna på
nytt.

Ånyo lastade med guld lämnade vi Wien och kommo åter till München. Min
ankomst dit tillsammans med den grekiska kören väckte stort uppseende
inom professors- och intellektuella kretsar i allmänhet. Den
framstående professor Furtwängler höll en föreläsning, vari han
behandlade de grekiska hymner, som nu tonsatts av den unge grekiske
prästkandidaten.

Studenterna voro förtjusta, och de vackra grekiska gossarna slogo
storligen an. Det var bara jag själv, som, när jag dansade de femtio
danaiderna, kände mig synnerligen otillfredsställande. Men jag brukade
vanligtvis efter slutad föreställning hålla ett tal till publiken och
förklara, att jag föreställde, icke mig själv, utan femtio jungfrur,
att jag var "furchtbar traurig" över att jag bara var en, men tålamod
– "Geduld!"– jag skulle snart grunda en skola och förvandla mig till
femtio "kleine Mädchen".

Berlin var mindre entusiastiskt för vår grekiska kör, och fast en
framstående vetenskapsman från München, professor Cornelius,
protegerade och presenterade den, ropade Berlin liksom Wien: – Å,
dansa "die schöne blaue Donau" och bry er inte om att rekonstruera
några grekiska körer!

Under tiden började de små grekiska gossarna själva röna inflytande av
den för dem främmande omgivningen. Jag fick mottaga flere klagomål från
den gode hotelldirektören över deras olämpliga uppträdande och häftiga
temperament. De tycktes ideligen fordra svart bröd, mogna oliver och rå
lök, och när dessa läckerheter icke ingingo i den dagliga menyn, blevo
de rasande på uppassarna och gingo till och med så långt, att de
slängde biffstekar i huvudet på dem och togo till kniven. Sedan de
blivit utkörda från flere första klassens hotell, blev jag nödsakad att
ordna tio bäddar i ett par rum i min egen bostad i Berlin och
installera ungdomarna hos mig.

Som vi betraktade dem som barn, brukade vi varje morgon ta dem med oss
på en promenad i Tiergarten, med sandaler på fötterna och i övrigt
klädda i gammalgrekiska dräkter. En morgon, när Elizabeth och jag kommo
tågande i spetsen för denna sällsamma procession, mötte vi die Kaiserin
till häst. Hon blev så chockerad och bestört, att hon ramlade av
hästen, ty den gode preussiske springaren hade heller aldrig skådat en
liknande syn, varför han skyggade och bar sig illa åt.

De förtjusande grekiska barnen stannade bara hos oss ett halvår. Då
kunde vi ej själva undgå att märka, att deras himmelska röster började
bli missljudande, och till och med de älskvärda berlinarna började
undrande betrakta varandra. Jag fortfor tappert med att framställa de
femtio danaïderna i bön framför Zeus' altare, men det var en mödosam
uppgift, i synnerhet när de grekiska pojkarna sjöngo falskare än
någonsin och deras bysantinske ledare började verka mer och mer
förströdd.

Denne sistnämnde tycktes nämligen ha lämnat all sin entusiasm för
bemälda musik kvar i Aten, och hans frånvaro från staden blev för var
gång allt längre samt började förekomma allt oftare. Klimax uppnåddes,
när polismyndigheterna underrättade oss om att våra grekiska pojkar
nattetid brukade smita ut genom fönstren, när vi trodde dem vara djupt
insomnade, samt frekventera tarvliga kaféer och stifta bekantskaper med
de mest suspekta individer staden kunde uppvisa bland deras egna
landsmän.

Sedan de kommo till Berlin, hade de för övrigt totalt förlorat det
uttryck av himmelsk oskuldsfullhet, som präglat dem under deras
uppträdanden i Dionysosteatern, för att inte tala om att var och
en av dem vuxit en halv fot i höjd. Vid varje föreställning sjöng
kören falskare och falskare, och man kunde inte hänvisa på den
omständigheten, att musiken var bysantinsk. Det hela var uteslutande en
förfärlig olåt. Efter många bekymrade rådslag kommo vi så en dag
överens om att eskortera hela den grekiska kören ned till Wertheims
stora varuhus. Här köpte vi trevliga färdigsydda knäbyxor åt de mindre
pojkarna och långa byxor åt de stora, förde dem därpå i droskor till
järnvägsstationen, stuvade in dem i en andra klassens kupé, var och en
försedd med biljett till Aten, och togo ömt farväl av dem. Efter deras
avresa uppsköto vi den antika musikens återupplivande till ett senare
datum och återvände till studiet av Christopher Gluck – Iphigenia och
Orpheus.

Ända från början hade jag uppfattat dansen som kör eller som många
individers samlade känslomanifestation. Alldeles som jag för publiken
sökt tolka Danaos' döttrars sorg, så dansade jag i "Iphigenia"
jungfrurna från Kalkis, lekande på den mjuka sanden med sin gyllene
boll och vidare de sorgmodiga landsflyktingarna i Tauris, som i
tvekande skräck dansade den blodiga offerdansen över sina hellenska
landsmän. Jag hyste en så innerlig förhoppning om att kunna skapa en
orkester av dansande, att den i min fantasi redan existerade; i scenens
gyllene belysning såg jag mina meddansandes smidiga, vita gestalter och
seniga armar, huvudenas kast, vibrerande kroppar, snabba lemmars
rörelser. Vid slutet av "Iphigenia" dansa flickorna i Tauris en
backantisk glädjedans över Orestes' räddning. När jag dansade dessa
rusiga virvlar, tyckte jag mig känna deras villiga händer i mina, de
små kropparnas svängningar och ryckningar blevo allt snabbare och
galnare.

Veckomottagningarna i vår bostad vid Victoria Strasse blevo nu en
brännpunkt för litterära och konstnärliga intressen. Här utspann sig
mången lärd diskussion om dansen som skön konst, ty tyskarna taga alla
slags diskussioner på djupaste allvar och ägna dem den grundligaste
tankeansträngning. Min egen dans blev föremål för livliga, ofta hetsiga
debatter. Dagligen syntes långa spalter därom i tidningarna, ibland
hälsades jag som en nyupptäckt konstarts genius, ibland fördömdes jag
såsom varande en fördärvare av den verkliga klassiska dansen, hoc est
balletten. När jag kom hem från föreställningar, där publiken varit
utom sig av hänförelse, kunde jag sitta till långt in på natten i min
vita tunika med ett glas mjölk brevid mig, grubblande över Kants
"Kritik der reinen Vernunft", vari jag, himlen vete av vad anledning,
trodde mig finna ingivelser till de skönhetsbetonade rörelser och
åtbörder jag ville nå fram till.

Bland de konstnärer och skriftställare, som brukade besöka oss, var en
ung man med högvälvd panna och genomträngande ögon bakom glasögonen,
vilken påstod, att det var hans mission att för mig uppenbara
Nietzsches snille. Endast genom Nietzsche, sade han, skall ni fullt
komma underfund med det uttryck i dansen ni eftersträvar. Varje
eftermiddag brukade han komma och läsa "Zarathustra" på tyska för mig
samt förklara för mig alla ord och uttryck jag ej förstod. Nietzsches
filosofi hänryckte hela min varelse, och de timmar Karl Federn på detta
vis varje dag skänkte mig, utövade på mig en sådan trollmakt, att det
var med största möda som min impressario kunde förmå mig att företaga
ens de kortaste turer till Hamburg, Hannover, Leipzig o.s.v., där
nyfikna och hänryckta människor bidade min ankomst. Jag hyste ingen som
helst åtrå efter de triumffärder jorden runt, varom han alltid brukade
tala med mig. Jag ville studera, fortsätta mina forskningar, skapa en
dans, skapa rörelser, som då icke existerade, samt drömma om min skola,
denna dröm, som jag haft redan i barndomen, och som nu blivit allt mer
levande för mig.

Denna min längtan efter att få stanna i min studio och idka studier
höll på att göra min impressario desperat. Han bestormade mig
oavlåtligt med böner om att resa och kom ständigt in till mig, kvidande
av förtvivlan, och visade mig tidningar, där det stod att läsa om hur i
London och på andra håll mina draperier, mina dräkter och min dans
kopierades, gjorde succés och hälsades som original. Inte ens detta
gjorde något intryck på mig. Hans förtvivlan nådde sin kulmen, när jag,
då sommaren nalkades, förklarade det vara min avsikt att tillbringa
hela denna årstid i Bayreuth för att äntligen vid källan själv få njuta
av Richard Wagners musik.

Detta mitt beslut fattade jag, när jag en dag fick besök av ingen
mindre än Richard Wagners änka.

Jag har aldrig mött en kvinna, vilkens brinnande intelligens gjort så
starkt intryck på mig som Cosima Wagner med sin höga, majestätiska
gestalt, sina sköna ögon, den för att vara hos en kvinna kanske väl
utstående näsan och den ädla pannan, som formligen utstrålade klokhet.
Hon var hemmastadd i den djupaste filosofien och kunde varje ton hos
Mästaren utantill. Hon talade till mig om min konst i de mest
förstående och uppmuntrande ordalag, talade vidare om Richard Wagners
motvilja mot balettkonsten och balettkostymen, om hans dröm angående
backanalen och blomsterflickorna, om det omöjliga att i Wagners dröm
inpassa den balett från Berlin, som blivit engagerad att uppträda i
Bayreuth under den instundande säsongen. Därpå frågade hon mig, om jag
skulle vilja dansa i "Tannhäuser" – men häri låg just svårigheten. För
mig var det omöjligt att ha något att göra med baletten, där varje
rörelse stred mot mina skönhetsbegrepp, och vars hela uttryckssätt
föreföll mig mekaniskt och fult.

– Ack, att jag inte skall ha den skola jag går och drömmer om, utbrast
jag. Då kunde jag tagit med mig till Bayreuth en hel uppsättning av
just de nymfer, fauner, satyrer och gracer, som Wagner tänkte sig. Men
vad kan jag göra ensam? I alla fall skall jag komma, och jag skall
försöka att ge åtminstone en antydan om de ljuva, mjuka rörelser, som
jag tänker mig hos de tre gracerna.

KAPITEL XV.

En vacker majdag anlände jag till Bayreuth och tog in på Hotell Svarta
Örnen (Zum schwarzen Adler). I ett av rummen, som var lagom stort till
arbetsrum, placerade jag ett piano. Varje dag fick jag en liten
hälsning från Frau Cosima, som bjöd mig på lunch eller middag, eller
också bad mig tillbringa kvällen i Villa Wahnfried, där gästfrihet
utövades på verkligt kungligt manér. Varje dag var det minst femton
gäster eller ännu flere till lunch. Frau Cosima presiderade vid bordets
övre ända med mycken värdighet och lika mycken takt, ty bland hennes
gäster funnos representerade de största begåvningarna i Tyskland,
konstnärer och musici, och dessutom ofta storhertigar och
storhertiginnor samt kungliga personer från alla land.

Från Villa Wahnfrieds biblioteksfönster kan man se Richard Wagners grav
i trädgården. Efter lunchen tog Frau Wagner mig under armen, och vi
vandrade ut i trädgården och runt graven. Under denna promenad brukade
Frau Cosima samtala i tonfall och ordalag av milt vemod och
hemlighetsfullt hopp.

På kvällen gjordes det ofta kammarmusik, och framstående virtuoser
uppträdde. Hans Richters storvuxna gestalt, Karl Mucks fina silhuett,
de förtjusande männen Mottle, Humperdinck och Heinrich Thode och alla
samtidens konstnärer mottogos med samma älskvärdhet i Villa Wahnfried.

Jag var mycket stolt över att jag i min lilla vita tunika skulle bli
emottagen i denna vintergata av lysande och framstående personligheter.
Jag började sätta mig in i musiken till "Tannhäuser", denna musik, som
ger uttryck åt all lustlängtan hos en "cerebrale" – ty hela denna
backanal äger ju uteslutande rum inom Tannhäusers hjärna. Satyrernas,
nymfernas och Venus' stängda grotta var Wagners tillslutna sinne, som
bragts till förtvivlan genom ständig trånad efter den sinnlighetens
utlösning, den han endast kunde finna i sin egen fantasi.

Från morgon till kväll var jag närvarande vid alla repetitioner
i det röda tegelstenstemplet på höjden under väntan på första
föreställningen. "Tannhäuser", "Ringen", "Parcifal" – småningom befann
jag mig i ett slags permanent berusning av musiken. För att lära mig
förstå operorna bättre, lärde jag mig texterna utantill, så att mitt
sinne var formligen genomsyrat av sagorna, medan hela min varelse
liksom vibrerade av Wagners musik. Jag uppnådde slutligen ett
tillstånd, vari hela den yttre världen föreföll mig kall och overklig,
medan det enda verkliga för mig var det som ägde rum på scenen. Ena
dagen var jag den blonda Sieglinde, som vilade i brodern Siegmunds
armar, medan den härliga vårsången klang:

    "Frühlingzeit, Liebe, Tanze,
    Tanze Liebe..."

Nästa dag var jag Brünhilde, som grät över sin förlorade gudavärdighet
eller också Kundry, utstötande vilda förbannelser under Klingsors
förtrollning. Men den sublima upplevelsen var den, då min själ lyfte
sig skälvande i Graals blodskimrande skål. Vilken förtrollning! Ack,
jag hade sannerligen förgätit den visa, blåögda Atena och den
fullkomliga skönhetens tempel på Atens kulle. Det hade totalt utplånats
av detta andra tempel på Bayreuths höjd med dess magiska utstrålning.

Hotell Svarta örnen var överbefolkat och otrevligt. När jag en dag
strövade omkring i trädgårdsanläggningarna kring Eremitaget, byggt av
den vansinnige Ludvig av Bajern, fick jag syn på ett gammalt stenhus av
utsökt vacker arkitektur. Det var markgrevens forna jaktslott. Det
innehöll ett stort vardagsrum med vackra proportioner samt en gammal
stentrappa, som förde ned till en romantisk trädgård. Det befann sig i
ytterst förfallet skick och beboddes av en stor bondfamilj, som levat
där i något tjugutal år eller så omkring. Jag erbjöd dem en fabulös
summa pengar, om de ville flytta därifrån, åtminstone över sommaren.
Därpå satte jag snickare och målare i verksamhet, fick alla väggar
inomhus rappade och målade i en fin, ljusgrön nyans, skyndade upp till
Berlin och anskaffade divaner, kuddar, djupa korgstolar samt böcker.
Och slutligen tog jag Phillips Ruhe, som stället hette, i besittning.

Jag var alldeles ensam i Bayreuth. Min mor och Elizabeth voro över
sommaren i Schweiz. Raymond hade återvänt till sitt älskade Aten för
att fortsätta med bygget på Kopanos. Han sände mig ofta telegram av
ungefår denna lydelse: "Artesiska brunnen gör framsteg. Vatten säkert
nästa vecka. Skicka pengar." Detta fortgick, tills utläggen på Kopanos
antogo proportioner, inför vilka jag formligen baxnade.

Under de två år, som gått efter uppehållet och upplevelserna i
Budapest, hade jag med varje fiber i min varelse gått upp, först i det
gamla Grekland och sedan i Richard Wagner. Min slummer var lätt, och
jag vaknade, gnolande på de temata jag studerat kvällen förut. Men
kärleken skulle åter vakna i mig, fast i en helt annan form. Eller var
det samme Eros, fast under annan mask?

Min väninna Mary och jag bodde ensamma i Phillips Ruhe; där funnos
nämligen inga rum för betjäning, och kokerskan och betjänten voro
inlogerade på ett litet värdshus i närheten. En natt kom Mary in och
sade till mig:

– Isadora, jag vill inte skrämma dig, men kom och titta i fönstret ett
slag. Där står en man under ett träd varje natt efter midnatt och
tittar upp till ditt fönster. Det kanske är en inbrottstjuv.

Mycket riktigt: – det stod en liten spenslig man under ett träd och
såg upp mot mitt fönster. Jag ryste till av förskräckelse, men
plötsligt kom månen fram och belyste hans ansikte. Mary grep tag i mig.
Vi hade båda sett Heinrich Thodes inspirerade, uttrycksfulla ansikte.
Vi drogo oss tillbaka från fönstret, och jag måste bekänna, att vi
bägge överväldigades av typisk skolflicksmunterhet – vi småfnittrade,
kanske som reaktion efter vår förskräckelse nyss.

– Han har stått så där varenda natt nu i en veckas tid, sade Mary.

Jag bad henne vänta, kastade en kappa över min nattdräkt och sprang på
lätta fötter ut ur huset samt rakt fram till Thode.

– Lieber, treuer Freund, sade jag, liebst du mich so?

– Ja, ja – – stammade han. Du bist mein Traum. Du bist meine Santa
Clara.

Då visste jag det ej, men sedermera berättade han för mig, att han vid
denna tid höll på att skriva sitt andra stora verk, om den helige
Franciskus. Hans första var om Michel Angelo. I likhet med alla stora
konstnärer levde Thode med hela sin fantasi i den miljö han sysslade
med – i detta ögonblick var han själv Franciskus, och mig föreställde
han sig alltså som den heliga Clara.

Jag fattade hans hand och drog honom milt med mig uppför trappan och in
i villan – han gick som i drömmen och betraktade mig med ögon fyllda
av tillbedjan och ljus. När jag mötte hans blick, blev jag plötsligt
liksom upplyftad och färdades med honom genom himmelska rymder och på
stigar av skinande ljus. Jag hade aldrig tillförne känt en sådan
kärlekens extas, den förvandlade min varelse, så att den liksom lyste.
Sedan den blicken varat, jag vet ej hur länge, kände jag mig matt och
yr – med en känsla av oändlig sällhet sjönk jag avsvimmad i hans
armar. När jag vaknade till liv igen, blickade fortfarande dessa
underbara ögon in i mina, och han citerade med stilla röst:

    "Im Gluth mich Liebe senkte,
    Im Gluth mich Liebe senkte."

Åter erfor jag samma transcendentala, eteriska förnimmelse av att vara
stadd på flykt genom himlarna. Thode böjde sig fram och kysste mina
ögon och min panna, men detta var icke kyssar av jordisk lidelse. Hur
otroligt det än må förefalla vissa skeptiker, är det likafullt sant,
att varken denna natt, när vi åtskildes vid gryningen, eller någon av
de därpå följande nätterna då han besökte mig, gjorde Thode en enda av
åtrå betonad rörelse mot mig. Det var endast denna lysande blick, som,
när jag en stund mött den, kom allt att försvinna omkring mig, medan
min ande lyfte sig på flykt mot stjärnornas tillsammans med honom. Icke
heller längtade jag efter någon jordisk kärlek från hans sida.

Vid Thodes sida satt jag på repetition på den mörka teatern och åhörde
de första tonerna av "Parcifal". Njutningskänslan blev så intensiv, att
minsta beröring av hans arm jagade extatiska ilningar genom hela min
varelse – jag kände mig matt och nästan yr av den ljuva, gnagande,
plågsamma lustkänslan. I mitt huvud virvlade som myriader ljus, i min
strupe bultade pulsarna av en sådan fröjd, att jag ville skrika högt,
ofta kände jag hans smala hand tryckas över mina läppar för att tysta
de suckar och svaga stönanden, som jag ej förmådde undertrycka. Det var
en kärlekens klimax, som jag själv ej visste, om den skulle
karaktäriseras som oändlig fröjd eller fruktansvärd smärta. Jag var
liksom delad mellan båda, och jag längtade efter att ropa med Amfortas
och skria med Kundry.

Varje natt kom Thode till Phillips Ruhe. Aldrig smekte han mig som en
älskande man, men känslor, vilkas tillvaro jag ej anat, vaknade hos mig
under hans blickar, förnimmelser så extatiska och förfärliga, att jag
ofta nog trodde mig nära döden och svimmade för att åter väckas till
liv av ljuset i dessa underbara ögon. Så fullständigt ägde han min
själ, att jag hade en känsla av att blott behöva blicka in i hans ögon
för att längta efter döden. Ty denna kärlek visste icke av
tillfredsställelse eller moment av vila, som den jordiska kärleken –
den var intet annat än denna rasande, aldrig stillade törst.

Jag förlorade totalt all matlust, och även sömnen svek mig. Endast
"Parcifals" musik kunde föra mig hän till den punkt, där jag upplöstes
i gråt och därigenom fick någon lättnad i detta enastående öch
förfärliga tillstånd, vari jag blivit försatt.

Heinrich Thodes psykiska vilja var så oerhört stark, att han, när han
så ville, kunde återkalla mig från dessa extatiska tillstånd och sätta
hela min intelligens i funktion. Under de spirituella timmar, varunder
han talade konst med mig, kunde han enligt min åsikt endast jämföras
med en enda man i världen – Gabriele d'Annunzio. På ett rent utvärtes
sätt liknade Thode för övrigt d'Annunzio – han var liten till växten,
med bred mun och sällsamma gröna ögon.

Varje förmiddag kom han till mig med delar av sitt manuskript om den
helige Franciskus. Så snart han fått ett kapitel färdigt, läste han det
för mig. Vidare läste han för mig hela Dantes Gudomliga Komedi, från
början till slut. Denna läsning upptog nattens timmar ända fram till
dagningen, och ofta lämnade Thode villan just när solen gick upp. Då
kunde han vackla som en berusad, fast han ej smakat något annat än rent
vatten under hela läsningen. Han var uteslutande berusad av sin egen
intelligens' gudadryck. En av dessa morgnar, just när han skulle lämna
Phillips Ruhe, grep han mig förfärad om armen:

– Där kommer Frau Cosima på vägen!

Mycket riktigt, där kom Frau Cosima vandrande i den bleka morgondagern.
Hon var också blek, och jag trodde hon var förbittrad. Men det var ej
fallet. Vi hade dagen förut haft en dispyt angående den innebörd jag
lade i min tolkning av de tre gracernas dans i "Tannhäuser"-backanalen.
Ur stånd att sova, hade fru Cosima på natten suttit och bläddrat i
gamla suvenirer och bland Richard Wagners efterlämnade papper hittat en
liten anteckningsbok med en redogörelse, mer detaljerad än någon
hittills offentliggjord, av vad han själv avsåg med just denna dans.

Den kära kvinnan hade ej varit i stånd att vänta längre, utan begivit
sig till mig i daggryningen för att erkänna för mig, att jag haft rätt.
Och inte bara det. Uppskakad och full av sinnesrörelse yttrade hon:

– Mitt kära barn, ni är säkerligen ledd av Mästaren själv. Se här vad
han har skrivit. Det stämmer fullkomligt överens med er egen
uppfattning. Hädanefter skall jag inte lägga mig i något, utan ni skall
ha fria händer i fråga om dansen i Bayreuth.

Jag tror det var vid denna tid, som Frau Cosima gick och tänkte sig,
att jag möjligen skulle gifta mig med Siegfried Wagner och fullfölja
traditionerna från Mästaren. Men fast Siegfried betraktade mig med
broderlig tillgivenhet och alltid var min vän, hade han aldrig ens
antytt några känslor av ömmare natur gent emot mig. Och vad mig själv
angick, var hela min varelse fullkomligt genomträngd av Heinrich Thodes
övermänskliga kärlek, och jag insåg då icke vad som möjligen kunnat
vara av värde för mig i denna förbindelse.

Min själ var som ett slagfält, där Apollo, Dionysos, Kristus, Nietzsche
och Richard Wagner kämpade om makten. I Bayreuth slungades jag mellan
Venusberget och Graal. Jag fattades och bortfördes på Wagnerska
tonvågor, men icke förty kunde jag en dag vid lunchen i Villa Wahnfried
helt lugnt anmärka:

– Der Meister hat einen Fehler gemacht, eben so gross wie seine Genie.

Frau Cosima fäste en förfärad blick på mig. Det uppstod en isande
tystnad.

– Ja, fortfor jag med den förbluffande tvärsäkerhet, som hör den
verkliga ungdomen till, der grosse Meister hat einen grossen Fehler
gemacht. Die Musik-Drama, das ist doch ein Unsinn.

Tystnaden blev alltmer beklämmande. Jag fortsatte med att förklara, att
dramat dock är det talade ordet. Musiken är lyrisk extas. Att tänka sig
en förening dem emellan är uteslutet.

Jag hade uttalat en sådan hädelse, att ingenting vidare återstod. Jag
tittade mig oskyldigt omkring och mötte obeskrivligt konsternerade
ansikten. Jag hade sagt något oförsvarligt.

– Jo, fortfor jag. Människan måste först tala, sedan sjunga, därpå
dansa. Men talet är hjärnan, det är den tänkande människan. Sången är
känslan. Dansen är dionysisk extas, som rycker allting med sig. Det är
omöjligt att på något vis förena det ena med det andra. Musik-Drama
kann nie sein.

Jag är glad över att jag råkade vara ung på en tid, då människor inte
voro så medvetna om sig själva, som de äro nu för tiden, och inte
heller hatade livet och nöjet som nu. I mellanakten av "Parcifal" drack
folk gladeligen bier, men detta hade ej det minsta att skaffa med deras
intellektuella och andliga liv. Jag såg ofta den store Hans Richter
lugnt dricka öl och äta korv, och det hindrade honom ej från att något
senare uppträda som halvgud, och inte heller hindrade det människorna
omkring honom från att föra ett samtal av högsta intellektuella och
spirituella slag.

På den tiden var inte heller magerhet liktydig med begåvning.
Människorna insågo, att människoanden är något som strävar uppåt och
tillväxer genom oerhörd energiutveckling och vitalitet. Hjärnan är
egentligen ingenting annat än kroppens överflödiga energi. Kroppen
slukar som en boaorm allt vad den möter och ger hjärnan endast det som
den själv finner onödigt.

Många av sångarna i Bayreuth hade kolossala kroppshyddor, men när de
uppläto sin mun, trängde deras stämmor ut i andens och skönhetens
värld, där gudarna dväljas. Därför fick jag den uppfattningen, att
dessa människor voro omedvetna om sina kroppar, vilka för dem
tvivelsutan endast voro masker av enorm kraft och energi, genom vilka
deras gudomliga musik kunde finna ett uttryck.

KAPITEL XVI.

Under min vistelse i London hade jag i British Museum läst Ernst
Hæckelss verk i engelsk översättning och blivit högligen imponerad av
hans klara och överskådliga förklaringar av universums olika fenomen.
Jag skrev till honom ett brev, vari jag uttalade mitt tack för de
intryck hans bok givit mig, och tydligen måtte något i mitt brev ha
gjort intryck på honom, ty när jag sedan började uppträda i Berlin,
besvarade han detsamma.

Hæckels var vid denna tidpunkt förvisad av Kaisern och kunde ej komma
till Berlin på grund av sina frispråkiga uttalanden, men vår
brevväxling fortsatte, och när jag var i Bayreuth, skrev jag till honom
och inbjöd honom att besöka mig och bevista festspelen.

En regnig förmiddag satte jag mig upp i en med två hästar förspänd vagn
– det fanns inte bilar på den tiden – och begav mig till tåget för
att möta Hæckels. Den store mannen steg av tåget. Fastän över sextio år
gammal, hade han en ståtlig, atletisk gestalt; skägg och hår voro
alldeles vita. Han bar underliga, illasittande kläder och en nattsäck i
handen. Vi hade aldrig träffats förut, men vi igenkände varandra
ögonblickligen. Jag slöts genast i hans stora armar, och mitt ansikte
begrovs i hans skägg. Från hela hans person utströmmade en fin doft av
hälsa, styrka och intelligens – om man nu kan tala om en doft av
intelligens.

Han följde mig till Phillips Ruhe, där hans rum stod färdigt och
blomstersmyckat. Sedan rusade jag till Villa Wahnfried för att berätta
Frau Cosima den glada nyheten, att den store Ernst Hæckels kommit till
Bayreuth som min gäst och skulle åhöra "Parcifal". Till min
överraskning mottogs bemälda nyhet med stor köld. Jag hade ej förstått,
att krucifixet över fru Cosimas säng och rosenkransen på nattduksbordet
icke voro blott och bart prydnadsföremål. Hon var en trägen
kyrkobesökare och en verkligt from katolik, och den man, som skrivit
"Naturlig skapelsehistoria", och som var den störste bildstormaren
efter Charles Darwin, vilkens teorier han förfäktade, kunde icke vänta
sig något varmare mottagande i Villa Wahnfried. På mitt naivt
rättframma sätt utlade jag Hæckels storhet och min beundran för honom.
Fru Cosima gav mig med stor tvekan en undanskymd plats i Wagnerlogen
för hans räkning, ty jag var hennes nära vän, och hon kunde ej neka mig
något.

Samma kväll promenerade jag under mellanakten till publikens stora
förvåning, iförd min grekiska tunika, barbent och barfotad, hand i hand
med Ernst Hæckels, vilkens vita huvud reste sig högt över mängden.

Hæckels var mycket dämpad under "Parcifal"-föreställningen. Inte förrän
vid tredje akten förstod jag, att hela denna mystiska passionsstämning
icke tilltalade honom. Hans sinne var alltför vetenskapligt inriktat,
för att han skulle kunna låta sig fångas av en legends tjusning.

Som han icke fick mottaga någon inbjudning till middag eller mottagning
på Villa Wahnfried, fick jag den idén att ställa till en Ernst Hæckels-
fest till hans ära. Jag inbjöd en förbluffande samling människor, från
konung Ferdinand av Bulgarien, som då besökte Bayreuth, och prinsessan
av Sachsen-Meiningen, kejsarens syster, som var en ovanligt vidhjärtad
kvinna, till prinsessan Heinrich av Reuss, Humperdinck, Heinrich Thode
m.fl.

Jag höll ett tal till Hæckels, vari jag prisade hans storhet, och
därefter dansade jag till hans ära. Hæckels kommenterade min dans,
liknade den vid naturens stora universella sanningar och sade, att den
var ett uttryck för monismen, i det att den härstammade från en enda
källa och hade en enda riktning för sin utveckling. Efteråt sjöng Von
Barry, den berömde tenoren, och därpå intogs supé, vid vilken Hæckels
var så glad och munter som en pojke. Vi festade och sjöngo ända till
morgonen.

Icke förty steg Hæckels upp med solen nästa morgon, som han för övrigt
gjorde alla morgnar under sitt uppehåll på Phillips Ruhe. Han brukade
komma in i mitt rum och be mig följa med honom upp till bergets topp,
vilket jag måste bekänna, att jag ej var fullt så angelägen om som han.
Men promenaderna i fråga voro i alla fall förtjusande, han pratade om
varenda sten han hittade på vägen, varje träd, varje geologiskt
jordlager.

När han slutligen anlänt till toppen av berget, stod han där som något
slags halvgud och granskade naturens verk med fullkomligt gillande
blickar. På ryggen bar han stativ och färglåda och gjorde många skisser
av träden i skogen och höjdernas klippformationer. Ehuru han var en
någorlunda god målare, saknade hans arbete helt naturligt den födde
konstnärens inspiration och präglades snarare av vetenskapsmannens
skickliga observationsförmåga. Härmed vill jag ej ha sagt, att icke
Ernst Hæckels kunde uppskatta konst, men den var i hans ögon helt
enkelt en ytterligare manifestation av naturens utveckling. När jag för
honom brukade skildra vår entusiasm för Partenon, var han mer
intresserad av att få veta marmorns kvalitet, samt från vilka skikt och
vilken sida av berget Pentelikon den hämtades än att höra mig lovprisa
någon klenod av Fidias' hand.

En kväll hade konung Ferdinands av Bulgarien närvaro bebådats på Villa
Wahnfried. Alla reste sig, och man viskade åt mig att också stiga upp,
när han kom in, men jag var en hetsig demokrat och förblev i stället
liggande i behagfull ställning på en vilsoffa à la Madame Récamier.
Snart nog förhörde sig konungen om vem jag var och kom därpå fram till
mig, till stor skandal bland alla närvarande högheter. Han slog sig
helt okonstlat ned bredvid mig på soffan och började tala med mig om
sin förtjusning för gamla grekiska antikföremål. Jag berättade i min
tur för honom om mina drömmar om en skola, som skulle medföra en
pånyttfödelse av antiken, och han genmälde så högt att vem som helst
kunde höra det: – Det var en förtjusande tanke. Ni skall komma och
grunda er skola i mitt palats vid Svarta havet.

Höjdpunkten nåddes, när jag vid middagen frågade honom, om han icke
skulle vilja intaga supé hos mig på Phillips Ruhe någon kväll efter
föreställningen, så att jag finge språka mera med honom angående mina
ideal och idéer. Han antog älskvärt denna min inbjudan, höll också sitt
löfte och tillbragte en förtjusande kväll hos oss på Phillips Ruhe,
varunder jag lärde i hög grad uppskatta denne märklige man, skald,
konstnär, drömmare och med en intelligens, som verkligen kunde kallas
kunglig.

Jag hade en hovmästare med kaiser-mustascher. Han var högst imponerad
av konungens besök hos mig. När han kom in med en bricka med champagne
och sandwiches, sade Ferdinand: – Nej tack, jag rör aldrig champagne.
– Men när han fick se etiketten, ändrade han sig. – A, jaså, Moët et
Chandon – jo tack, gärna fransk champagne. Men sanningen att säga, så
har jag här blivit förgiftad med tysk champagne.

Fast vi helt oskyldigt sutto och talade konst med varandra, förorsakade
likväl Ferdinands visiter i Phillips Ruhe oerhört mycket prat i
Bayreuth, emedan de alltid ägde rum vid midnattstid. Jag kunde faktiskt
icke göra något utan att verka extravagant och olik alla andra
människor, således chockerande.

I Phillips Ruhe funnos många soffor, kuddar och rosafärgade lampor men
inga stolar. Villan betraktades därför som ett lastens tempel. I
synnerhet sedan den store tenoren Von Barry begynt sjunga där hela
natten igenom och jag dansade, ansåg befolkningen stället som ett
sannskyldigt Blåkulla, och våra oskyldiga festligheter framställdes som
förfärliga orgier.

I Bayreuth fanns en artistkabaret, kallad Ugglan, där folk brukade
sjunga och dricka natten lång, men detta ansågs fullkomligt i sin
ordning, emedan de uppförde sig på ett sätt, som var man kunde begripa,
och emedan de hade vanliga kläder på kroppen.

I Villa Wahnfried gjorde jag bekantskap med några unga officerare, som
bådo mig följa med dem på ridturer om morgnarna. Jag steg till häst,
iklädd min grekiska tunika och sandaler samt med lockarna flygande för
vinden. Jag liknade Brünhilde. Som Phillips Ruhe låg en bra bit från
Festspiel Haus, köpte jag en av dessa hästar av en officer och anlände
som Brünhilde till alla repetitioner. Som hästen tillhört en militär,
var den van vid sporrarna och synnerligen svår att hantera. När den var
ensam med mig, hängav den sig åt alla tänkbara upptåg. Bland annat
brukade den stanna vid vartenda värdshus på vägen, där officerarna
plägat sitta och dricka; den stod med alla fyra benen som fastvuxen i
marken och kunde ej förmås att röra sig ur fläcken, förrän några
kamrater till den förre ägaren under stor munterhet kommit ut och
eskorterat mig en bit vidare på vägen. Man kan tänka sig, vilken
sensation jag skulle väcka, när jag till sist anlände mitt för hela den
vid Festspiel Haus församlade publiken.

Vid första "Tannhäuser"-föreställningen förorsakade min genomskinliga
tunika, igenom vilken varenda detalj av min dansande kropp syntes, en
viss oro bland de rosaklädda balettbenen, och i sista ögonblicket
tappade till och med stackars Frau Cosima kuraget samt sände en av sina
döttrar till min klädloge med ett långt, vitt linne, som hon bad mig ta
på mig under den lätta slöja, som utgjorde hela min dräkt. Men jag var
istadig. Jag ville klä mig och dansa på mitt eget sätt eller också inte
alls.

– Ni ska få se, att om några få år kommer alla edra backanter och
blomsterflickor att klä sig likadant som jag, sade jag, och denna min
profetia gick i uppfyllelse.

Men vid denna tid var det många heta debatter om mina vackra ben,
huruvida mitt eget sidenlena skinn var riktigt moraliskt eller om det
inte lämpligen borde täckas med hemska, laxfärgade silkestrikåer.
Oräkneliga gånger talade jag mig hes över ämnet, hur vulgära och
opassande dessa trikåer voro, och hur vacker och oskuldsfull den nakna
människokroppen är, när den bäres upp av vackra tankar.

Här kämpade jag alltså mot filistrarna, själv en fullfjädrad hedning i
allas ögon. Men denna hedning stod dock i begrepp att övervinnas av en
kärlek, framfödd av Franciskuskulten och enligt silvertrumpetens
ritual, som tillkännager Graals upplyftande.

I denna sällsamma legendvärld förrann sommaren. Dess slut nalkades.
Thode for ut på en föredragstumé. Själv ordnade jag en turné genom
Tyskland. Jag lämnade Bayreuth, men giftet förde jag med mig i mitt
blod. Jag hade hört sirénernas locksång. Trånadens smärta,
samvetsaggets hets, det tragiska offfret, temat kärleken och döden –
allt detta skulle hädanefter för alltid utplåna den klara anblicken av
de doriska kolonnerna och Sokrates' visdom.

Första anhalten på min turné var Heidelberg. Här hörde jag Thode hålla
föredrag för studenterna. I omväxlande milda och eldiga tonfall talade
han till dem om konsten. Plötsligt, mitt i föreläsningen, uttalade han
mitt namn och började för dessa ynglingar skildra den nya estetiska
uttrycksform, som en amerikanska infört i Europa. Hans lovord kommo mig
att darra av sällhet och stolthet. Samma kväll uppträdde jag för
studenterna, vilka sedan förde mig i procession genom gatorna – till
slut fann jag mig stående på hotelltrappan vid Thodes sida, delande
triumfen med honom. Hela Heidelbergs ungdom tillbad honom som jag.

I varje butiksfönster fanns hans porträtt, och i varje butik fanns min
lilla bok "Der Tanz der Zukunft". Våra namn voro ständigt
sammanlänkade.

Frau Thode gav en mottagning till min ära. Det var en välvillig kvinna,
men hon föreföll mig fullkomligt oförmögen till den sinnets lyftning,
vari Heinrich Thode levde. Hon var en alltför genomgående praktiskt
anlagd natur för att kunna vara en själsfrände till honom. Mot slutet
av sin levnad lämnade han henne för övrigt och begav sig med en
kvinnlig Råttfångare i Hameln – en violinist – till en villa vid
Gardasjön. Fru Thode hade ett brunt och ett grått öga, vilket gav henne
ett oavlåtligt oroligt ansiktsuttryck. Under en mycket ryktbar
rättegång längre fram i tiden uppstod en familjediskussion, huruvida
hon var Richard Wagners eller Von Bülows barn. I varje fall var hon
synnerligen älskvärd mot mig, och kände hon någon svartsjuka, visade
hon den dock icke. Skulle en kvinna kunnat vara svartsjuk för Thodes
skull, måste hon ha dömt sig till ett liv av nästan kinesisk tortyr, ty
alla dyrkade honom – både kvinnor och ynglingar. Han var den
magnetiska medelpunkten i alla sällskap. Det skulle för övrigt vara
ganska intressant att få veta exakt vad svartsjuka innebär. Intet som
helst ömmare förhållande uppstod mellan Thode och mig, fast vi
tillbragt så mycken tid tillsammans. Likafullt hade hans sätt att
behandla mig gjort mig så överkänslig, att det blott behövdes ett
vidrörande, stundom endast en blick, för att jag skulle erfara
kärlekens mest utsökta njutning och intensitet, i samma förhållande
till verkligheten som en dröm. Jag antar, att detta förhållande var
alltför abnormt för att kunna räcka länge. Till sist kunde jag absolut
icke äta och jag överfölls gång på gång av en egendomlig mattighet, som
även inverkade på min dans.

På min turné var jag ensam och hade blott en kammarjungfru med för att
passa upp på mig. Slutligen befann jag mig i ett sådant tillstånd, att
jag hörde Heinrichs röst kalla mig om natten, varpå jag utan undantag
fick brev från honom dagen därpå. Människor började tala om hur mager
jag var och kommenterade mitt eländiga utseende, som de ej kunde
förklara. Jag varken åt eller sov, låg vaken hela natten och kunde ej
bli kvitt lidandet. Ständigt såg jag Heinrichs ögon för mig och hörde
hans röst. Efter sådana nätter kunde jag stiga upp i vånda och
förtvivlan och taga ett tidigt morgontåg samt resa över halva Tyskland
bara för att få vara i hans närhet en enda timme och därpå ensam
återvända till min verksamhet och min turné samt till ännu större pina.

Detta farliga tillstånd bragtes äntligen till ett slut av min
impressario, som kom till mig med ett kontrakt som gällde Ryssland. S:t
Petersburg låg blott två dagars resa från Berlin, men från det
ögonblick man passerat gränsen, var det som man kommit in i en annan
värld. Landet förvandlades till stora snöslätter och väldiga skogar.
Den kalla snön – de glänsande vita vidderna tycktes avkyla och svalka
min heta panna. Heinrich, Heinrich! Nu var han åter i Heidelberg och
föreläste för ståtliga studenter om Michelangelos "Natten" och den
underbara "Guds Moder". Och här var jag, mer och mer avlägsnande mig
ifrån honom, in i ett den väldiga kalla vithetens land, endast avbrutet
av fattiga byar, bakom vilkas frostöverdragna fönster svagt ljussken
glindrade. Ännu kunde jag förnimma hans stämma, fast svagare. Till sist
fröso Venusbergets torterande tongångar, Kundrys stönanden och
Amfortas' smärteskri till en enda genomskinlig isglob.

Den natten drömde jag i min sovkupé, att jag naken hoppade ut ur
fönstret i snön och famnades och rullades och förfrös i dess iskalla
armar. Vad skulle doktor Freud säga om den drömmen?

KAPITEL XVII.

Är det inte omöjligt att tro på en gudomlig försyn, när man tar upp sin
morgontidning och läser om tjugu personer, som omkommit vid en
järnvägsolycka, människor som icke tänkt en tanke på döden dagen förut,
eller också om en hel stad som förstörts genom översvämning? Varför
skall man då vara så absurt egoistisk, att man tror på en makt, som
styr våra egna små jag?

Men likväl finns det saker i tillvaron, som äro så ovanliga, att de
tidvis få mig att tro på förutbestämmelse. Tåget till S:t Petersburg
till exempel, som skulle kommit fram klockan fyra på middagen, råkade
ut för snöhinder på vägen och kom fram klockan fyra nästa morgon, tolv
timmar försenat. Ingen var nere vid stationen för att möta mig. När jag
steg av tåget, var temperaturen tio grader under fryspunkten. Jag hade
aldrig känt en sådan kyla. De ryska kuskarna med sina bälgvantar på
händerna togo sig väldiga åkarbrasor för att hålla blodet flytande i
ådrorna.

Jag lämnade min kammarjungfru kvar med bagaget, tog själv en droska och
sade till kusken att köra till Hotel Europa. Här var jag mitt i
Rysslands mörka gryningstimme, alldeles ensam på väg till mitt hotell,
när jag plötsligt fick skåda en syn, som i spöklikhet erinrade om någon
av Edgar Allan Poes fantasier.

På avstånd såg jag en lång procession, svart och sorgesam. Män kommo
vandrande, hukade och dignande under likkistor, den ena efter den
andra. Kusken lät hästen gå fot för fot, böjde sig fram och gjorde
korstecknet. Jag stirrade på synen i den svaga morgondagern, fylld med
fasa. Frågade var det var. Fast jag inte förstod ryska, lyckades kusken
göra klart för mig, att det var de arbetare, som dagen förut, den
olycksdigra 5 januari 1905, vapenlösa blivit nedskjutna utanför
Vinterpalatset, därför att de kommit för att bedja tsaren om hjälp i
sin nöd, om bröd åt sina hustrur och barn. Jag bad kusken stanna.
Tårarna runno utför mina kinder och fröso där till is, medan den
bedrövliga, ändlösa processionen drog förbi. Men varför skulle de
begravas i dagbräckningen? Jo, för att senare på dagen kunde det
framkallat revolution. Denna anblick var inte avsedd för staden under
dagsljusets timmar. Gråten sammansnörde min strupe. Med bottenlös
indignation såg jag dessa stackars förkrossade arbetare bära sina
martyrer till graven. Om tåget inte varit tolv timmar försenat, hade
jag ej fått bli vittne härtill. Och hade jag ej fått bli vittne
härtill, skulle mitt liv tett sig annorlunda. Inför denna procession
vigde jag mig och alla mina krafter till folkets och de förtrampades
tjänst. Ack, hur små och obetydliga föreföllo mig ej mina personliga
fröjder och lidanden. Hur värdelös till och med min konst, om den ej
kunde hjälpa dessa. Slutligen hade de sista olyckliga dragit förbi.
Kusken vände sig undrande om och såg mina tårar. Åter korsade han sig
med en tålig suck och drev hästen vidare mot hotellet.

Jag kom upp i mitt praktfulla rum och gled ned i den mjuka bädden, där
jag grät mig till sömns. Men medömkan och det vanmäktiga raseriet från
denna tidiga morgontimme skulle hädanefter bära sin frukt hela mitt liv
igenom.

Rummet på Hotel Europa var kolossalt till omfång samt högt i tak.
Fönstren voro tillslutna och öppnades aldrig. Luften kom in genom
ventiler högt upp på väggen. Jag vaknade sent. Min impressario kom upp
till mig med blommor. Snart var mitt rum fullt därav.

Två dar senare uppträdde jag inför eliten av S:t Petersburgs societet
på Saal des Nobles. Vad det måste förefallit egendomligt för dessa den
praktfulla ryska balettens dilettanter med dess praktfulla dekorationer
och iscensättningar att se en ung flicka, iklädd en spindelvävstunn
tunika, uppträda framför ett enkelt blått draperi till Chopins musik
och dansa ut hela sin själ, som om hon förstode Chopins själ. Men redan
efter första dansen blev det stormande applåder. Min själ, som längtade
och led under Preludiernas sorgsna toner, min själ, som längtade och
revolterade under Polonäsernas dån, min själ, som grät i rättfärdig
vrede vid tanken på den där begravningsprocessionen i dagbräckningen,
denna min själ kunde väcka denna rika, bortskämda och aristokratiska
publik till gensvar och applåder – hur sällsamt!

Nästa dag fick jag besök av en förtjusande liten dam, insvept i
sobelpäls, med diamanter i öronen och halsen inlindad i pärlhalsband.
Till min överraskning omtalade hon, att hon var den stora dansösen
Kschesinskaja. Hon hade kommit för att hälsa mig välkommen i den ryska
balettens namn och inbjuda mig till galaföreställning på operan samma
kväll. Jag hade varit van vid enbar kyla och fientlighet från baletten
i Bayreuth. De hade till och med gått så långt, att de strött
glasskärvor på mattan, så att mina fötter skadades. Denna förändrade
uppfattning var för mig både glädjande och överraskande.

På kvällen hämtades jag i en magnifik, uppvärmd och med dyrbara
pälsverk fylld vagn till Operan, där en elegant loge, innehållande
blommor, konfekt och tre vackra exemplar av S:t Petersburgs jeunesse
dorée väntade mig. Jag bar fortfarande min lilla vita tunika och
sandaler och måste ha tagit mig mycket besynnerlig ut mitt i denna
samling av allt vad Petersburg ägde av rikt och förnämt.

Jag är en fiende till baletten, vilken jag anser som en falsk och oäkta
konstart eller rättare som något utanför alla konstens råmärken. Men
det var omöjligt att låta bli att applådera Kschesinskajas älvlika
gestalt, där hon fladdrade över scenen, mer lik en förtjusande fågel
eller fjäril än en mänsklig varelse.

Under mellanakten såg jag mig omkring och skådade världens skönaste
kvinnor i underbara dekolletterade toaletter, överhöljda av juveler och
uppvaktade av herrar i eleganta uniformer – ett skådespel av rikedom,
prakt och lyx, som var svårt att förstå, när man därmed jämförde
begravningsprocessionen ett par dagar tidigare. Vad hade dessa leende,
lyckliga människor för frändskap med de andra?

Efter föreställningen var jag inbjuden till supé i Kschesinskajas
palats, där jag träffade storfurst Mikael, vilken med en viss förvåning
lyssnade till min plan angående en dansskola för folkets barn. Jag
måtte ha förefallit dem komplett obegriplig, men de mottogo mig icke
förty med all, tänkbar hjärtlighet och slösande gästfrihet.

Några dagar senare fick jag besök av den bedårande Anna Pavlova, och
åter inbjöds jag till en loge på Operan för att se henne uppträda i den
hänförande baletten "Giséle". Fast rörelsesystemet i dessa danser gick
stick i stäv mot all mänsklig och artistisk uppfattning, kunde jag inte
heller nu låta bil att hjärtligt applådera Pavlovas förtjusande
gestalt, när hon denna kväll svävade över scenen.

Vid supén i Pavlovas hus, som var något enklare än Kschesinskajas
palats men fullt ut lika vackert, satt jag mellan de bägge målarna
Bakst och Benoist och träffade vidare för första gången Serge
Diaghileff, med vilken jag kom i livlig diskussion om danskonsten,
sådan jag uppfattade den, kontra baletten.

Den kvällen gjorde Bakst en liten skiss av mig, som återger mitt allra
högtidligaste ansikte med lockar som sentimentalt hänga ned på bägge
sidor därom. Bakst, som var clairvoyant, spådde mig i handen den
kvällen. Han såg där två kors, sade han och fortsatte: – Ni kommer att
skörda mycken berömmelse, men ni skall mista de två varelser ni älskar
mest på jorden – Den gången var hans profetia en gåta för mig.

Efter supén dansade den outtröttliga Pavlova på nytt, till sina vänners
förtjusning. Fast klockan blev fem på morgonen innan vi gingo vår väg,
bjöd hon mig att komma klockan halv nio samma morgon, ifall jag hade
lust att se henne i arbete. Jag kom tre timmar senare – jag medger,
att jag var ganska trött – och fann henne vid stången i sin tyllkostym
och i färd med de mest krävande gymnastiska övningar, medan en gammal
herre med fiol markerade takten och sporrade henne till ökade
ansträngningar. Det var den berömde mästaren Petitpas.

I tre timmar satt jag stel och förbryllad och betraktade Pavlovas
förbluffande skicklighet. Hon föreföll att vara skapad av stål och
kautschuk. Hennes sköna ansikte fick en martyrs lidande uttryck. Hon
hejdade sig ej ett enda ögonblick. Hela meningen med detta slags
träning tycktes vara att helt och hållet avskilja kroppens gymnastiska
rörelser från tanken. Men tankeförmågan kan endast bli lidande på att
hållas höjd över denna rigorösa muskeldisciplin. Detta är raka
motsatsen till de teorier, på vilka jag grundat min skola, och enligt
vilka kroppen blir så att säga genomskinlig och ett tankens och andens
eget uttrycksmedel.

När klockan blev tolv, serverades lunchen, men vid bordet satt Pavlova
vit och blek och rörde knappast vid vare sig maten eller vinet. Jag var
för egen del hungrig och åt flere podjarskykotletter. Pavlova förde mig
tillbaka till hotellet och fortsatte sedan till en av de ändlösa
repetitionerna på Kungliga teatern. Jag sjönk trött omkull på min säng
och somnade gott, prisande min lyckliga stjärna att intet ovänligt öde
skänkt mig en balettdansös' levnadsbana.

Även följande dag steg jag upp vid den oerhörda timmen klockan åtta på
morgonen för att besöka kejserliga balettskolan, där jag såg alla de
små eleverna stå i rader och gå igenom denna tortyrexcercis. De stodo i
timtal på yttersta tåspetsen, liksom offer för en grym och meningslös
inkvisition. De stora, nakna danssalarna, blottade på alla förskönande
och inspirerande moment, med ett stort porträtt av tsaren som enda
prydnad på väggen, verkade på mig tortyrkammare. Mer än någonsin kände
jag mig övertygad om att kejserliga balettskolan är en fiende både till
natur och konst. Efter en veckas uppehåll i S:t Petersburg for jag till
Moskva. Här var publiken icke i början så entusiastisk som i S:t
Petersburg – men jag föredrar att citera den store Stanislawsky:

Vid denna tid, 1908 eller 1909, jag minns icke året exakt, lärde jag
känna två av tidens stora snillen, vilka gjorde djupt intryck på mig –
Isadora Duncan och Gordon Craig. Jag kom av en händelse att bevista
Isadora Duncans uppträdande – jag hade ej förut hört talas om henne
och icke heller läst någon av annonserna, som bebådade hennes blivande
uppträdande i Moskva. Därför blev jag mycket överraskad av att i den
tämligen fåtaliga publiken finna ett övervägande procentantal av målare
och skulptörer med Mamontov i spetsen, en hel mängd medlemmar av
baletten samt många premiärhabituéer och personer som älska ovanliga
upplevelser på teatern. Första anblicken av Duncan på scenen gjorde ej
något vidare intryck. Ovan vid att se en nästan naken gestalt på
scenen, kunde jag knappast uppfatta eller förstå danserskans konstart.
Första numret på programmet mottogs med matta applåder och svaga försök
till visslingar. Men efter ännu några nummer, varav ett var synnerligen
fängslande, kunde jag icke längre förbli likgiltig för majoritetens
avvisande hållning och började demonstrativt applådera.

När mellanakten kom, skyndade jag, en den stora konstnärinnans nydöpte
lärjunge, fram till rampen för att applådera. Till min glädje fann jag
vid min sida Mamontov, som gjorde precis detsamma som jag, och i hans
närhet befunno sig en ryktbar målare, en bildhuggare och en författare.
När publiken såg, att bland de applåderande funnos välkända
Moskva-artister och skådespelare, blev det stor förvirring.
Visslingarna upphörde, och när auditoriet förstod, att det gick för sig
att applådera, blev bifallet allmänt och efterföljdes av inropningar
samt vid slutet av föreställningen ovationer.

Från den gången försummade jag icke en enda av Duncans föreställningar.
Behovet av att ofta se henne dikterades hos mig av en inre, konstnärlig
känsla, som stod i intimt samband med hennes egen konst. Längre fram,
när jag blev förtrogen med hennes metoder liksom med hennes gode vän
Craigs idéer, kom jag till insikt om att olika människor i alla
världens hörn inom olika områden sökte inom konsten efter samma
naturligt framfödda skaparprinciper. När de mötas, häpna de över
likheten mellan sina idéer. Detta var precis det som hände vid det
sammanträffande jag nu skildrar. Vi förstodo varandra nästan innan vi
hunnit yttra ett ord. Jag fick ej tillfälle att lära känna Duncan vid
hennes första Moskvabesök. Men under andra besöket kom hon till vår
teater, och jag mottog henne som en hedersgäst, liksom hela vår trupp
lärt känna och hålla av henne som konstnärinna.

Duncan kan icke tala om sin konst logiskt och systematiskt. Hennes
idéer uppträda hos henne händelsevis, som resultat av de mest oväntade
vardagliga omständigheter. När hon tillfrågades, vem som lärt henne
dansa, svarade hon exempelvis:

"Terpsichore. Jag dansade ända från det ögonblick jag kunde stå på
fötterna. Jag har dansat hela mitt liv. Människan, hela mänskligheten,
hela världen måste dansa. Så har det varit, och så skall det alltid
förbli. Det är förgäves som folk försöker hindra detta och inte vill
förstå ett naturligt behov, som nedlagts i oss. Et voilà tout!
slutade hon på sin oefterhärmliga fransk-amerikanska dialekt. En annan
gång förklarade hon på tal om en just avslutad föreställning, varvid
besökare kommit in i hennes klädloge och stört henne under
förberedelserna:

"Jag kan inte dansa på det sättet. Innan jag går in på scenen, måste
jag placera en motor i själen. När den börjar arbeta, så röra sig mina
ben och armar och hela min kropp oberoende av min vilja. Men om jag
inte får tid att ställa in motorn i själen, så kan jag inte dansa."

Vid den tiden var jag själv på spaning efter en verkligt skapande
motor, som skådespelaren måste lära sig sätta in i sin själ, innan han
träder in på scenen. Jag måste ha tråkat ut Duncan med mina frågor. Jag
iakttog henne under hennes uppträdanden och hennes repetitioner, hur
hennes stegrade känsloverksamhet första gången förändrade hennes
ansiktsuttryck, och hur hon med strålande ögon övergick till att
uttrycka det som fötts i hennes själ. När jag mindes alla våra
tillfälliga samtal om konst, samt jämförde vad hon gjorde med vad jag
själv gjorde, fick jag klart för mig, att vi båda strävade efter ett
och detsamma fast inom olika konstgrenar. Under våra samtal om konst
nämnde Duncan oupphörligt Gordon Craigs namn, vilken hon ansåg som ett
snille och en av de största inom samtidens teater.

"Han tillhör inte bara sitt land utan hela världen", sade hon, "och han
måste leva där hans snille har de största möjligheterna att utveckla
sig och där hela atmosfären är mest avpassad efter hans behov. Hans
plats är på er Konstnärliga teater."

Jag vet, att hon skrev mycket till honom om mig och vår teater och
försökte övertala honom att komma till Ryssland. För egen del begynte
jag söka övertala teaterdirektionen att inbjuda den store regissören
att komma till oss för att ge vår konst nya impulser och lägga mer jäst
i degen vid denna tidpunkt, då vår teater äntligen tycktes ha brutit
ned den sista hindrande muren. Jag måste göra mina kamrater full
rättvisa. De diskuterade saken som sanna konstnärer, och de beslöto
lägga ned en stor summa på att föra vår konst framåt."

Lika mycket som baletten fyllt mig med fasa, fyllde Stanislawskys
teater mig med entusiasm. Jag gick dit var kväll jag inte själv
uppträdde och mottogs med den största tillgivenhet av hela truppen.
Stanislawsky själv kom mycket ofta för att se mig dansa och trodde, att
han genom att grundligt utfråga mig skulle bli i stånd att överflytta
alla mina danser till en ny skola i sin teater. Men jag sade honom, att
detta bara kunde göras genom att börja med barn. Vid mitt nästa besök i
Moskva såg jag för övrigt några unga vackra flickor i hans trupp
försöka dansa, men resultatet var bedrövligt.

Som Stanislawsky hela dagen var strängt upptagen med repetitioner,
brukade han komma på besök till mig efter föreställningarnas slut. I
sin bok säger han: "Jag måste ha tråkat ut Duncan med mina frågor".
Nej, han tråkade ingalunda ut mig, jag var bristfärdig av iver att få
förmedla mina idéer till andra.

Den kalla snöluften och den ryska maten, i synnerhet kaviaren, hade
fullkomligt botat min klenhet, som förorsakats av mitt egenartade
svärmeri för Thode. Nu längtade hela min varelse efter kontakt med en
stark personlighet. En sådan mötte jag i Stanislawsky. En kväll
betraktade jag honom, där han stod framför mig med sin manliga gestalt,
sina breda axlar, sitt lätt grånande svarta hår, och just när han
skulle gå, lade jag händerna på hans axlar, knäppte dem sedan om hans
starka nacke, drog hans huvud ned mot mig och kysste honom på munnen.
Han återgäldade ömt min kyss, men han såg omåttligt häpen ut, som om
detta varit det sista han väntat sig. När jag ville fortsätta, drog han
sig häftigt tillbaka, betraktade mig med bestörtning och utbrast: –
Men vad skulle vi ta oss till med barnet? – Vilket barn? frågade jag.
– Vårt barn, naturligtvis. Vad skulle vi göra med det? Ty, fortfor han
majestätiskt, jag skulle aldrig gå med på att mitt barn uppfostrades
utanför min personliga övervakning, och det skulle ställa sig svårt i
mitt nuvarande hushåll.

Hans gravallvarliga uppfattning om detta barn blev för mycket för min
humor. Jag brast i skratt, han stirrade förskräckt på mig, lämnade mig
och rusade nedför hotellkorridoren. Jag skrattade gång på gång under
aftonens lopp vid blotta tanken, men trots min munterhet var jag
förtvivlad och förargad därjämte. De unga män jag träffat i
Kschesinskajas loge skulle givit vad som helst för att få uppvakta mig,
men de tråkade ut mig till leda, bara de öppnade munnen. Det är väl
detta som menas med att vara "cerebrale". Efter umgänget med
spirituella och kultiverade män som Charles Hallé och Heinrich Thode
förmådde jag icke mer uthärda att sällskapa med la jeunesse dorée.

Många år efteråt berättade jag denna episod för Stanislawskys hustru,
som överväldigades av munterhet och utropade: – O, det är så likt
honom! Han tar livet så förfärligt allvarligt.

Under ett kort besök i Kieff, dit jag gjorde en avstickare från Moskva,
ställde massor av studenter upp sig på den öppna platsen framför
teatern och ville ej låta mig passera, förrän jag lovat att ge en
särskild föreställning för dem, då teaterns biljettpriser voro
betydligt över deras ekonomiska resurser. Efter föreställningens slut
stodo de fortfarande där ute och demonstrerade häftigt mot
teaterledningen. Jag ställde mig upp i släden och talade till dem –
jag sade dem, hur stolt och lycklig jag var över att genom min konst
kunna inspirera Rysslands intellektuellt betonade ungdom – ingenstädes
i världen, sade jag, fråga studenterna så mycket efter konst och ideal
som i Ryssland.

Detta mitt första besök i Ryssland måste avbrytas på grund av tidigare
uppgjorda engagemang, som återkallade mig till Berlin. Innan jag for,
hade jag emellertid undertecknat kontrakt om att återvända till
Ryssland på våren. Trots att besöket varit så kort, hade jag dock
hunnit få ett starkt intryck av landet och folket. Där rådde mycken
strid för och emot mina ideal, och det utkämpades till och med en duell
mellan en fanatisk balettoman och en Duncanentusiast. Det var från
denna tid, som den ryska baletten började taga upp Chopins och
Schumanns musik samt skruda sig i grekiska dräkter; några av balettens
medlemmar gingo till och med så långt, att de togo av sig skor och
strumpor...

KAPITEL XVIII.

Jag återvände till Berlin med ett fast beslut att nu äntligen starta
min länge påtänkta skola utan vidare dröjsmål och tvekan. Jag
anförtrodde mina planer åt min mor och Elizabeth, vilka voro lika
entusiastiska för saken som jag själv. Vi begynte ögonblickligen – med
den fart, som alltid utmärkte oss – leta efter ett lämpligt hus för
den blivande skolan, och inom en veckas förlopp hade vi fått tag på en
villa vid Trauden Strasse i Grünewald, som just blivit färdigbyggd. Den
köpte vi.

Vi buro oss åt precis som om vi hört hemma i Grimms sagor. Vi vandrade
till Wertheimer och köpte fyrtio små sängar, var och en försedd med
vita musslinsgardiner, ombundna med blå band. Vi skulle göra vår villa
till ett riktigt barnens paradis. I husets mitthall placerade vi en
kopia av den heroiska Amazonen i dubbel kroppstorlek, i den stora
danssalen della Robbia-reliefer och Donatellos dansande barn. I
sovrummet placerade vi också della Robbia – blå och vita småbarn, samt
madonnan och barnet, ävenledes i blått och vitt, inramat i
fruktgirlander.

Dessa idealframställningar av barnkroppar, basrelieferna och
skulpturerna av barn i deras spädaste år och även böcker och tavlor med
liknande bilder – ville jag ha i skolan, därför att de återgåvo
barnen, sådana alla tiders målare och bildhuggare tänkt sig dem –
grekiska vasmålningar av dansande barn, små tanagrafigurer, Donatellos
dansande barngrupp – en skimrande barnmelodi – och Gainsboroughs
dansande småttingar.

Alla dessa figurer ha en viss frändskap i formernas och rörelsernas
naiva grace, som om barn av alla tidsåldrar möttes och toge varandra i
hand över århundradena. Och de riktiga barnen i min skola, som rörde
sig och dansade mitt ibland dem, skulle säkerligen utvecklas till att
likna dem och omedvetet i rörelser och ansiktsuttryck återspegla något
av samma glättighet och barnsliga behag. Det skulle bli deras första
steg hän emot skönhet, deras första steg fram mot dansens nya konst.

I villan placerade jag vidare bilder av dansande, springande och
hoppande unga flickor – dessa unga spartanskor som i gymnasierna
tränades i stränga kroppsövningar, så att de blevo mödrar till hjältar
och krigare, dessa lättfotade löperskor, som årligen vunno pris,
utsökta bilder i terrakotta med flygande slöjor och fladdrande dräkter,
unga flickor som dansade hand i hand. De representerade det framtida
ideal, som skulle uppnås, och min tanke var den, att mina elever skulle
lära sig känna en förtrolig kärlek till dessa gestalter, dagligen mer
och mer komma att likna dem och för varje dag tillägna sig något av
deras harmonis hemlighet. Ty jag trodde entusiastiskt, att endast genom
att väcka viljan till skönhet kan man uppnå skönhet.

För att uppnå den harmoni jag åsyftade måste mina elever vidare för
varje dag genomgå vissa övningar, inriktade på detta mål. Men det var
övningar, tillrättalagda så att de skulle överensstämma med deras egen
innersta vilja, för att de alltså skulle utföra dem med fullkomlig
villighet och glatt humör. Var och en av dessa rörelser skulle icke
blott vara ett medel till målets ernående, utan ett mål i och för sig
– ett mål som skulle tillkomna och kröna varje dag i livet.

Gymnastik måste vara grunden till varje slag av fysisk fostran. Kroppen
måste ovillkorligen få fullt upp med sol och luft, dess utveckling
måste ovillkorligen försiggå metodiskt. Alla kroppens vitala krafter
måste lockas fram och fullföljas till det yttersta. Detta är
gymnastiklärares uppgift. Därefter kommer dansen. In i den harmoniskt
utvecklade, till högsta grad av energi tränade människroppen tränger
dansens ande. För gymnasten äro kroppskulturen och kroppens rörelser
självändamål, för den dansande äro de blott medel. I dansen måste
kroppen glömmas, den är endast ett instrument, harmoniskt och av väl
avvägda proportioner, och kroppens rörelser äro icke som i gymnastiken
kroppens rörelser rätt och slätt, utan genom kroppen uttrycka de
själens förnimmelser och tankar.

Meningen med dessa dagliga övningar är att av kroppen, vid varje steg i
dess utveckling, skapa ett så fulländat instrument som möjligt, ett
instrument till att ge uttryck åt den harmoni, vilken, under det den
genomströmmar och skiftar i allt och alla, städse är färdig att flöda
över i den varelse, som är beredd för densamma. Övningana skola begynna
med en enkel gymnastisk preparering av musklerna för att ge dem
smidighet och styrka. Först efter dessa gymnastiska övningar komma de
första dansstegen. Först i ordningen bland dessa sistnämnda kommer den
enkla rytmiska gången eller marschen i långsamt tempo efter enkla
rytmer. Därefter övergår man till rask gång eller marsch efter mer
komplicerade rytmer, så följer språngmarsch, först långsam, sedan med
långsamma hopp vid vissa moment i rytmen. Genom liknande övningar lär
man sig ljudskalans toner, och på enahanda sätt lärde sig mina elever
rörelseskalans toner. Dessa toner kunna följaktligen insättas i de mest
varierande och subtila harmonikomplex.

Men dessa övningar skulle endast utgöra en del av mina elevers studier.
Barnen voro alltid iförda lätta, vackert draperade dräkter, både under
lekar och idrott, på promenader och i skogen, där de hoppade och
sprungo som vanliga småttingar, tills de en dag skulle ha lärt sig
konsten att genom rörelser uttrycka sig lika naturligt som andra
uttrycka sig i tal och sång.

Barnens studier och iakttagelser skulle dock ej bara hämtas från
framställningar i konst utan framför allt från rörelserna i naturen.
Molnens rörelser, de vajande träden, fågelns flykt och lövens dallrande
för vinden skulle alla ha sin särskilda betydelse för dem. De skulle
lära sig iakttaga de speciella särdragen i varje enskild rörelse. De
skulle inom sig själva lära att uppfatta det hemlighetsfulla, för andra
okända sambandet med naturens hemligheter, ty varje del av deras
smidiga, välövade kroppar skulle ha lärt sig att giva gensvar på
naturens melodi och sjunga med den.

För att värva elever till skolan annonserade vi i de ledande
tidningarna, att Isadora Duncanskolan öppnats och toge emot begåvade
barn i ändamål att uppfostra dem i den konst, som jag småningom
hoppades kunna skänka åt alla folkets barn. Skolans plötsliga öppnande
utan föregående förberedelser, kapital eller vederbörlig organisation
var naturligtvis det mest förhastade företag man gärna kunde tänka sig
och drev min impressario till förtvivlan. Han planerade oavlåtligen
världsturnéer för min räkning, och jag insisterade, ena gången på att
tillbringa ett år i Grekland, något som han kallade att öda bort tiden,
andra gången på att fördärva hela min karriär genom att upptaga och
arbeta med vad han ansåg fullkomligt onyttiga barnungar. Men detta stod
alldeles i överensstämmelse med alla våra övriga företag, samtliga i
högsta grad opraktiska, olämpliga och impulsiva.

Från Kopanos sände Raymond oss allt mer oroande meddelanden. Den
artesiska brunnen blev ideligen allt kostsammare. Varje vecka blev
utsikten att finna vatten allt mindre och mindre. Utgifterna för
Agamemnons palats växte till sådana hårresande siffror, att jag
äntligen tvangs att säga stopp. Kopanos har sedan dess förblivit en
skön ruin på sin kulle och vid varenda grekisk revolution
oföränderligen begagnats som fästning. Den står där än i dag, kanske
som ett framtida hopp.

Jag beslöt nu, att alla mina tillgångar skulle undantagslöst användas
på en skola för all världens ungdom, och jag valde Tyskland till dess
hemort i egenskap av den medelpunkt för filosofi och kultur, som jag då
trodde detta land vara.

Det kom mängder med barn som svar på annonsen. Jag minns en dag, när
jag kom hem från en matiné och fann hela gatan blockerad av föräldrar
med ty åtföljande avkomma. Kusken vände sig om på bocken och avgav en
förklaring:

– Eine verrückte Dame, die dort wohnt, die eine Ankundigung in die
Zeitung gestellt hat, dass sie Kinder sehr gern haben will.

Jag minns nu inte riktigt hur vi bar oss åt för att välja ut barnen.
Jag var till den grad ivrig att få de fyrtio små sängarna upptagna, att
jag tog barnen utan vidare gallring, endast ledd av ett älskligt leende
eller vackra ögon, och jag gjorde mig inte heller reda för huruvida de
hade förutsättningar för att lära sig dansa.

I Hamburg kom till exempel en dag en herre i överrock och hög hatt in i
min salong på hotellet, bärande i famnen ett knyte, insvept i en stor
schal. Han placerade knytet på bordet, och när jag öppnade det,
blickade mig till mötes två stora, förväntansfulla ögon – det var ett
fyraårs barn, det tystaste barn jag någonsin träffat. Hon sade ej ett
ord, gav ej ett ljud ifrån sig. Mannen själv tycktes ha synnerligen
bråtton. Han frågade mig, om jag ville ta barnet och väntade nätt och
jämnt på svar. Med min vanliga brist på förutseende gick jag in på att
behålla barnet, och han avdunstade, varefter jag aldrig sett skymten av
honom.

Detta var ju ett underligt sätt att lämna ett barn i mina händer,
ungefär som om det varit en docka. På tågresan mellan Hamburg och
Berlin kom jag underfund med att flickan hade hög feber – det var ett
svårt fall av körtelinflammation – och i tre veckor kämpade vi sedan i
Grünewald med döden om detta lilla liv, biträdda av två sköterskor och
den förträfflige doktor Hoffa, den berömde kirurgen, som var så
förtjust över min idé med denna skola, att han gjorde mig tjänster
gratis.

Dr Hoffa yttrade ofta till mig: – Det här är ingen skola, det är ett
sjukhus. Alla de här barnen ha ärftliga anlag, och ni får händerna
fulla inte med att lära dem dansa, men att över huvud taget hålla dem
vid liv. – Dr Hoffa var en av mänsklighetens största välgörare, en
framstående kirurg, som förtjänade fabulösa summor på sina operationer,
och som sedan använde hela sin förmögenhet på ett sjukhus för fattiga
barn, som han helt och hållet ensam underhöll straxt utanför Berlin.
Ända från det min skola började sin verksamhet, utnämnde han sig själv
till dess läkare och högsta tillsyn i allt som gällde barnens hälsa och
skolans sanitära förhållanden. Utan hans outtröttliga hjälp skulle jag
aldrig kunnat åstadkomma sådana utomordentliga resultat med barnen, som
fallet blev. Hoffa var en stor, robust man med vackert ansikte och röda
kinder; hans vänliga leende fick barnen att hålla lika mycket av honom
som jag gjorde.

Att välja ut barnen, organisera skolan, börja undervisningen och sedan
hålla den ordinarie dagordningen gående, upptog hela vår tid. Trots att
min impressario meddelade mig, att framgångsrika efterapare av min
verksamhet gjorde succés både i London och på andra håll, kunde
ingenting förmå mig att bryta upp från Berlin. Varje dag mellan fem och
sju var jag sysselsatt med att lära barnen dansa.

De gjorde fenomenala framsteg, och jag tror, att deras utmärkta hälsa
till stor del berodde på den mycket förnuftiga vegetariska diet, som Dr
Hoffa dekreterat. Han hyste den åsikten, att barnens välbefinnande
fordrar färska grönsaker och mycket frukt men intet kött.

Vid denna tidpunkt var min popularitet i Berlin nästan otrolig. Jag
benämndes "die göttliche Isadora", och det ryktades till och med att
när sjuka människor kommit till teatern och sett mig, hade de blivit
friska. Varenda matiné kunde man få skåda den sällsamma anblicken av
sjuka människor, som buros dit på bårar. Jag hade aldrig haft någon
annan dräkt än min vita tunika och sandaler på mina bara fötter.
Publiken kom till mina uppträdanden i något som liknade religiös extas.

En kväll, när jag skulle hem från teatern, spände studenterna hästarna
från min vagn och drogo mig uppför Siegesallée. Mitt under vägen
begärde de, att jag skulle tala till dem. Jag steg upp i vagnen – det
fanns fortfarande inte bilar då – och tilltalade studenterna ungefar
så här:

– Det finns ingen större konst än skulptörens. Men hur kunna ni,
konstälskande människor, tillåta denna förfärliga skandal mitt i
hjärtat av er stad? Se på dessa statyer! Ni studera konst allesammans,
men om ni vore konstälskare i själ och hjärta, skulle ni i denna kväll
taga stenar och förstöra dem. Konst? Är detta konst? Nej? Det är
Kaiserns visioner.

Studenterna voro av samma uppfattning som jag och tjöto instämmande.
Hade inte polisen närmat sig, hade de förmodligen följt min uppmaning
och förstört de gräsliga vidundren.

KAPITEL XIX.

Det var en kväll 1905. Jag var i Berlin och hade uppträtt som vanligt.
I regel ger jag icke akt på publiken när jag dansar – den förefaller
mig närmast som en stor gud, representerande Mänskligheten – men denna
kväll hade jag dock varit medveten om en person, som satt på främsta
bänken. Icke så att jag sett på honom eller märkt vem det var, men jag
var pyskiskt medveten om hans närvaro, och när föreställningen var
över, kom en härlig människa in i min klädloge. Men han var ytterligt
uppretad.

– Ni är underbar! utbrast han. Ni är underbar! Men varför har ni
stulit mina idéer? Var har ni fått tag i min scendekoration?

– Vad är det ni talar om? Det är mina egna blå draperier. Jag hittade
på dem, när jag var fem år gammal, och jag har dansat framför dem ända
sedan dess.

– Nej, det är mina dekorationer och mina idéer. Men ni är den varelse
jag har gått och föreställt nig i dem. Ni är min dröms levande
verklighet.

– Men vem är ni?

Då hörde jag från hans mun dessa underbara ord:

– Jag är Ellen Terrys son.

Ellen Terry, mitt ideal bland kvinnor. Ellen Terry...

– Å, ni ska komma med oss hem och äta kvällsmat, sade min
omisstänksamma mor. Eftersom ni är så intresserad för Isadora, får ni
lov att komma hem till oss.

Och Craig följde med oss hem.

Han var vild av hänförelse. Han ville förklara alla sina idéer, sin
konst, sina avsikter...

Och jag var ytterligt intresserad.

Men de andra blevo undan för undan sömniga och avlägsnade sig under
allehanda ursäkter för att gå till vila. Craig fortfor att prata om den
sceniska konsten, hela tiden illustrerande sina ord med åtbörder.

Mitt i alltsammans sade han plötsligt:

– Ja, men vad gör ni här för slag? Ni, en stor konstnärinna, och bor
mitt i er familj? Det är ju absurt. Jag var den som såg er och uppfann
er. Ni tillhör min scenuppsättning.

Craig var lång och senig, hans ansikte erinrade om hans underbara mors,
men det var om möjligt ännu finare. Trots hans kroppslängd fanns det
något feminint hos honom, särskilt kring munnen, som var känslig, med
tunna läppar. De gyllne lockarna från hans barnporträtt – Ellen Terrys
lille guldlockige son, som var så välbekant för londonpubliken – hade
nu mörknat en smula. De mycket närsynta ögonen lyste som stålblanka
lågor bakom glasögonen. Han gjorde ett intryck av en viss ömtålighet,
en nästan kvinnlig vekhet. Endast händerna med de bredtoppiga fingrarna
och de kinesiskt fyrkantiga tummarna skvallrade om styrka. Han brukade
skrattande tala om dem som mördartummar – "lagom att strypa dig med,
min vän".

Liksom hypnotiserad lät jag honom hänga en cape över min vita tunika.
Han tog mig vid handen, och vi ilade nedför trapporna ut på gatan. Där
anropade han en droska och sade på sin allra bästa tyska:

– Meine Frau und mich, wir wollen nach Potsdam gehen.

Vi kommo till Potsdam i daggryningen. Där drucko vi kaffe på ett litet
hotell, där man just slagit upp porten. När solen gått upp, återvände
vi till Berlin. Dit kommo vi klockan nio, och vår enda tanke var denna:
– Vad ska vi nu ta oss till? – Vi kunde inte återvända till min mor,
vi foro till en väninna, som tog emot oss med stor vänlighet och bjöd
oss på stekta ägg och kaffe. Därpå fick jag lägga mig och sova i hennes
sängkammare. Jag vaknade ej förrän på kvällen. Då tog Craig mig med sig
upp i sin studio, högst upp i ett högt hus i Berlin. Golvet var svart
och bonat, och konstgjorda rosenblad voro strödda över det.

Här var det icke fråga om en ung man, som älskade en ung kvinna. Här
var det fråga om tvenne tvillingsjälars möte. Det ges en lycka, så
fulländad, så fullkomlig, att den knappast kan överlevas. I Craigs
studio fanns ingen soffa, ingen bekväm stol och ingen mat. Golvet var
viloläger, inga pengar hade han, och jag tordes inte gå hem efter
dylika. Jag stannade hos honom i två veckor. Han lät hämta mat på
kredit, och när den anlände, gömde jag mig ute på balkongen, varefter
jag smög mig in och delade den anspråkslösa måltiden.

Under tiden gick min stackars mor omkring på alla polisstationer och
alla beskickningar och beklagade sig över att någon usel förförare
bortfört hennes dotter. Min impressario var vild av ångest över mitt
plötsliga försvinnande. Stora åskådarskaror måste avvisas, ingen visste
vad som hänt. I tidningarna införde man försiktigtvis ett meddelande,
att Miss Isadora Duncan allvarligt insjuknat och tills vidare måst
inställa sina uppträdanden.

När två veckor gått, återvände vi till min mor, och hur djupt förälskad
jag än var i Craig, måste jag dock medge, att jag var en smula trött
att sova på ett hårt trägolv och ej ha något annat än konserver att
äta.

När min mor fick se Craig, utbrast hon:

– Usling! Lämna genast huset!

Hon var måttlöst förbittrad på honom.

Gordon Craig är ett av vår tids mest säregna snillen, en varelse som
Shelley, skapad av eld och blixt. Han har givit impulsen till hela den
nya riktningen inom modern teater. Visserligen har han själv aldrig
tagit aktiv del i den praktiska verksamheten på scenen. Han har dvalts
för sig själv och drömt, men hans drömmar ha blivit inspirationen till
allt det som är skönt i vår moderna teater. Utan honom skulle vi ej
haft Reinhardt, Jacques Copeau, Stanislawsky. Utan honom skulle vi
fortfarande suttit där med den realistiska iscensättningen, där
vartenda löv syntes på träden och husens dörrar kunde öppnas och
stängas.

Craig var en utomordentlig följeslagare. Han var en av de få människor
jag någonsin träffat, som befunno sig i yppersta form från morgon till
kväll. Redan med den första koppen kaffe på morgonen fattade hans
fantasi eld och gnistrade. En vanlig promenad genom gatorna tillsammans
med honom var som att promenera i Egyptens gamla Tebe i sällskap med en
överstepräst.

Vare sig det berodde på hans ovanliga närsynthet eller något annat,
kunde han ibland tvärt stanna, ta fram penna och block och, i det han
betraktade något gräsligt exemplar av modern tysk arkitektur, ett
bostadshus av "die neue Kunst"-slaget, utbreda sig över hur skönt detta
var. Därunder begynte han med febril fart göra en skiss därav, vilken,
när den väl var färdig, liknade Dendras tempel i Egypten.

Han kunde bli fullkomligt hänryckt över ett träd, en fågel eller ett
barn han sett på vägen. Man hade aldrig ett enda tråkigt ögonblick
tillsammans med honom. Antingen befann han sig i ett stadium av högsta
hänförelse, eller ock var hans sinnesstämning den rakt motsatta, då
hela himlen med ens tycktes svartna och hela luften fylldes av fasa. Då
tyckte man, att ens andedräkt långsamt pumpades ur ens kropp och
ingenting fanns kvar annat än nattsvart ångest.

Allt eftersom tiden led, blevo dessa dystra sinnesstämningar allt
vanligare. Varför? Jo, för det första emedan jag, när helst han sade:
– Mitt arbete! Mitt arbete! – milt brukade genmäla: – Ja, ja, ditt
arbete. Det är underbart. Du är ett snille – men jag har min skola,
som du vet. – Varpå han brukade slå näven i bordet: – Ja, men mitt
arbete! – Varpå jag svarade: – Ja, det är nog mycket betydelsefullt.
Ditt arbete är inramningen, men i främsta rummet kommer det levande
väsendet, ty från själen utstrålar dock allting. Först kommer min
skola, den strålande mänskliga varelsen, som rör sig i fulländad
skönhet, därnäst kommer ditt arbete, den fulländade inramningen åt
denna varelse.

Dessa våra samtal slutade ofta i åskmättad, dyster tystnad. Därpå
brukade kvinnan inom mig vakna i förskräckelse. – Å, älskling, har jag
förnärmat dig nu? – Han: – Förnärmat? Nej, för all del! Alla kvinnor
är odrägliga påhäng, och du är ett odrägligt påhäng, som hindrar mig i
mitt arbete. Mitt arbete! Mitt arbete!

Och så brukade han gå ut och slå igen dörren efter sig. Först bullret
av denna igenslagna dörr brukade väcka mig till medvetande om den
förfärliga katastrofen. Jag satt där och väntade på hans återkomst, och
när han inte kom, tillbragte jag natten i gråt och förtvivlan. Så tog
sig tragedien ut. Då dessa scener allt oftare upprepades, blev
slutligen vår tillvaro ytterligt oharmonisk och omöjlig.

Det var mitt öde att väcka denne snillrike mans kärlek, och det var
även mitt öde att förgäves söka förena min egen verksamhet med denna
hans kärlek. Otänkbara kombination! Efter våra första kärleksveckor
begynte den häftigaste kamp som någonsin utstritts, den mellan Gordon
Craigs snille och min egen konstnärliga ingivelse.

– Varför gör du inte slut på det här? brukade han säga. Varför ska du
nödvändigt upp på scenen och vifta med armarna? Varför kan du inte
stanna hemma och formera mina pennor?

Och likväl uppskattade Craig min konst så som ingen annan uppskattat
den. Men hans amour propre, hans konstnärsfåfänga ville ej tillåta
honom att medgiva, att en kvinna kunde vara konstnär.

Min syster Elizabeth hade lyckats få till styrelse för skolan i
Grünewald ett antal mycket framstående och förnäma damer i Berlin. När
de fingo höra talas om Craig, sände de mig en lång skrivelse med
högtidliga förebråelser och förklarade, att de, såsom tillhörande den
högre societeten, icke längre kunde stå som beskyddarinnor av en skola,
vars ledarinna visat sig hysa sådana lösa moralbegrepp.

Frau Mendelssohn, hustru till den store bankiren, utsågs av damerna att
frambära denna skrivelse till mig. När hon kom till mig med det
förfärliga dokumentet, betraktade hon mig med en osäker blick, brast
därpå i gråt, slängde brevet på golvet, tog mig i famn och utbrast: –
Tro inte, att jag varit med om att underteckna den där eländiga
skrivelsen. Men de andra damerna är det ingenting att göra åt. De vill
inte längre stå som skolans beskyddarinnor. Men de gillar fortfarande
din syster Elizabeth.

Nu hade Elizabeth nog sina idéer, hon med, men hon aktade sig för att
låta dem komma till offentlighetens kännedom. Jag insåg följaktligen,
att dessa damers uppfattning var den, att vad som helst går för sig,
bara det inte pratas därom. Detta förargade mig till den grad, att jag
hyrde Philharmoni-salen och där höll en föreläsning om dansen som
frigörelse samt slutade mitt anförande med att plädera för kvinnans
rättighet att älska och föda barn när hon så önskade.

Naturligtvis, yttrade jag, kommer folk att säga: men hur ska det gå med
barnen? Nåja, jag kan nämna namnen på många framstående människor, som
icke blivit födda inom äktenskapet. Detta har ingalunda hindrat dem
från att nå fram till både rikedom och anseende. Men bortsett härifrån,
hur kan en kvinna ingå äktenskap med en man, som hon tror vara så usel,
att han i händelse av slitningar icke skulle vilja försörja sina egna
barn? Om hon tror att han är så beskaffad, varför gifter hon sig då med
honom? Sanning och ömsesidigt förtroende måste väl dock vara de första
förutsättningarna för kärlek. Som självförsörjande kvinna tror jag i
alla fall, att om jag hembär det stora offret av kraft och hälsa och
till och med riskerar livet för att få ett barn, så skulle jag
sannerligen icke göra det, om mannen någon gång i framtiden kunde komma
och hävda, att barnet lagligen tillhör honom, samt att han vill ta det
ifrån mig och bara låta mig träffa det tre gånger om året.

En mycket spirituell amerikansk skriftställare genmälte en gång till
sin älskarinna, när hon undrade vad deras barn skulle tänka om dem,
ifall de icke gift sig: – Om ditt barn och mitt barn vore ett sådant
slags barn, så skulle vi inte fästa oss vid vad det tänkte om oss.

Denna min föreläsning förorsakade stor skandal. Halva publiken
sympatiserade med mig, den andra hälften visslade ut mig och kastade
allt vad de fick tag i upp på podiet. Sedan denna ogillande publik
lämnat salen och jag stannat kvar med de övriga, hade vi en intressant
diskussion om kvinnans rättigheter och den orätt som begås mot henne –
en diskussion som var betydligt framom kvinnorörelsens ståndpunkt i
våra dar.

Jag bodde fortfarande vid Victoria Strasse, medan Elizabeth flyttade ut
och slog sig ned i själva skolan. Min mor oscillerade mellan de bägge
platserna. Ända från och med nu började min mor, som hittills under
tider av umbäranden och olyckor burit alla bekymmer med beundransvärt
tålamod, finna livet ganska ledsamt. Kanske var det på grund av hennes
irländska temperament, som hon icke kunde finna sig i medgång lika bra
som i motigheter. Hennes lynne blev högst ojämnt. Hon var ofta i en
sinnesstämning, då ingenting passade henne. För första gången sedan vi
rest till utlandet, började hon uttrycka längtan hem till Amerika och
talade om hur mycket bättre allting var där – maten och så vidare.

När vi togo henne med oss på den finaste restaurangen i Berlin för att
göra henne till lags och frågade henne: Mor, vad vill du ha för något?
kunde hon svara: – Jag vill ha räkor. – Om det inte var räksäsong,
kunde hon fara ut i förbannelser över landet, detta usla land, där det
inte fanns räkor, samt vägra förtära något alls. Råkade det finnas
räkor, kunde åter beklaga sig och tala om hur mycket bättre räkorna
voro i San Fransisco.

Jag tror, att allt detta till stor del berodde på den ensidiga tillvaro
hon fört, genom att hon i så många år uteslutande ägnat sig åt sina
barn. Nu, när vi funnit andra intressen, som så upptogo vår tid, att de
ständigt drogo oss bort från henne, insåg hon, att hon förnött de bästa
åren av sitt liv på oss och icke behållit något för sig själv – något
som jag tror många mödrar göra, i synnerhet i Amerika. Hennes lynnighet
tilltog mer och mer, och hon uttalade ständigt sin längtan att
återvända till sin hemstad, vilket hon kort efteråt också gjorde.

Mina tankar voro ständigt hos villan i Grünewald och dess fyrtio små
sängar. Vad ödet ändå är oberäkneligt – hade jag träffat Craig några
månader tidigare, hade där aldrig funnits någon villa eller någon
skola. I honom fann jag en sådan tillfredsställelse, att jag aldrig
skulle känt behovet av att grunda en skola. Men när nu denna min
barndomstanke blivit verklighet, blev den för mig till en fix idé.

Efter någon tid upptäckte jag – det fanns ej ringaste tvivel om saken
– att jag väntade ett barn. Jag drömde, att Ellen Terry visade sig för
mig i den skimrande dräkt hon brukade bära i "Imogene", ledande vid
handen ett litet blont barn, som fullkomligt liknade henne, och ropande
till mig med sin underbara stämma: – Isadora, älska! Älska... Älska...

Från detta ögonblick visste jag vad som skulle komma till mig ur det
skumma Intets värld. Det var ett sådant barn, som skulle komma och
bringa mig glädje och sorg. Glädje och sorg. Födelse och död. Rytmen i
livet dans.

Det gudomliga budskapet sjöng inom mig. Jag fortfor att dansa för
publiken, att undervisa i min skola.

Stackars Craig var rastlös, otålig och olycklig, och gång på gång
utbrast han: – Mitt arbete! Mitt arbete! Mitt arbete!

Ideligen detsamma, om och om igen – den grymma naturen som hindrande
ställer sig i konstens väg. Men jag fann tröst i min ljuvliga dröm om
Ellen, en dröm, som för övrigt upprepades två gånger.

Våren kom. Jag hade undertecknat kontrakt om uppträdande i Danmark,
Sverige och Tyskland. I Köpenhamn överraskades jag i hög grad av de
unga kvinnornas intelligenta och lyckliga uppsyn, där de vandrade på
gatorna, ensamma och fria, alldeles som ynglingar med studentmössor på
sina mörka lockar. Jag blev alldeles häpen, jag hade aldrig sett så
förtjusande flickor. Och jag fick vidare veta, att Danmark var det
första land, där kvinnorna fått rösträtt.

Jag måste företaga denna turné på grund av de väldiga omkostnader min
skola drog. Jag hade anlitat mina yttersta tillgångar och hade inga
pengar kvar.

I Stockholm var publiken ofantligt entusiastisk, och efter
föreställningen eskorterades jag av flickorna från Gymnastiska
centralinstitutet till mitt hotell; hela vägen sprungo och hoppade de
bredvid min vagn i lutter förtjusning över att se mig. Jag besökte
deras institut, men besöket gjorde mig ingalunda till proselyt. Den
svenska gymnastiken synes mig avsedd för en statisk, orörlig kropp, men
har intet att skaffa med den levande, vibrerande människokroppen.
Dessutom betraktar den muskulaturen som självändamål, i stället för att
den blott skall vara den mekaniska ramen, en aldrig sinande källa av
tillväxt. Svensk gymnastik är ett falskt system av kroppskultur, emedan
den icke räknar med fantasien och endast betraktar kroppen som ett
objekt i stället för rörlig, vital energi.

I de skolor jag var i försökte jag efter bästa förmåga klargöra detta
för eleverna. Men som jag väntat, förstodo de föga härav.

Medan jag var i Stockholm, skickade jag en hälsning till Strindberg,
som jag storligen beundrade, och bjöd honom komma och se mig uppträda.
Han svarade, att han aldrig gick någonstans, och att han hatade
människorna. Jag erbjöd honom att få sitta dold intill själva scenen,
men inte ens då kom han.

Efter en framgångsrik säsong i Stockholm återvände vi till Tyskland
sjövägen. Jag kände en intensiv längtan efter att vara i havets närhet.
Först reste jag nu till Haag och därifrån till en liten by vid namn
Nordwyck på Nordsjöns kust. Här hyrde jag en liten vit villa nere i
dynerna, Villa Maria.

Jag var till den grad oerfaren, att jag trodde, att ett barns födelse
var en fullt naturlig procedur. Jag slog mig alltså ned i denna villa,
belägen hundra miles från närmaste stad, och vände mig till läkaren i
byn, med vilken jag i min okunnighet var fullt tillfreds, under det
han, så vitt jag nu förstår, endast var van att ha att göra med
kvinnorna i byn.

Från Nordwyck till närmaste by, Kadwyck, var det tre kilometer. Jag
bodde fullkomligt för mig själv. Var dag promenerade jag från Nordwyck
till Kadwyck och tillbaka igen. Jag hade alltid känt denna längtan till
havet, att vara ensam som nu i Nordwyck i den lilla vita villan,
alldeles isolerad bland sandklitterna, som sträckte sig miltals åt
bägge håll. I Villa Maria bodde jag under juni, juli och augusti.

Under tiden brevväxlade jag flitigt med min syster Elizabeth, som under
min frånvaro förestod skolan i Grünewald. Under juli skrev jag en
läroplan för skolan och utarbetade en serie av femhundra övningar, från
de enklaste till de mest komplicerade, ett sannskyldigt kompendium i
dans.

Min lilla brorsdotter Temple, som uppfostrades i skolan i Grünewald,
tillbragte tre veckor hos mig. Hon brukade dansa nere på havsstranden.

Craig, rastlös som vanligt, kom och for. Men jag var icke ensam längre.
Barnet gjorde sig allt mer påmint. Det var underligt att se min vackra,
marmorlika kropp mer och mer deformeras. Det är en skrämmande hämndakt
av naturen, att ju mer förfinade nerver, ju känsligare hjärna, desto
större och intensivare smärtor. Sömnlösa nätter, plågsamma timmar. Men
därjämte också glädje. Bottenlös, gränslös glädje, när jag varje dag
vandrade över sanddynerna mellan Nordwyck och Kadwyck med havet och
dess väldiga vågor på ena sidan och de svällande dynerna på den andra,
längs den övergivna stranden. På denna kuststräcka blåser det nästan
alltid, ibland en mild, böljande västanvind, ibland en så stark blåst,
att jag måste kämpa mig fram mot den. Ibland kunde det storma
fruktansvärt, och Villa Maria knakade och skalv hela natten som ett
skepp på havet.

Jag började sky allt vad människor hette – de sade ju så enfaldiga
saker. Hur föga förstå de icke den havande kvinnans helgd. Jag såg en
gång en sådan kvinna vandra framåt en gata, medan de förbigående
betraktade henne, visst icke med vördnad utan med försmädliga
småleenden sins emellan, som denna kvinna, vilken i sin kropp bar
bördan av ett vardande liv, ej vore annat än ett lustigt skämt.
Jag stängde min dörr för alla besökare utom för en god och trogen vän,
som brukade komma cyklande till mig från Haag med böcker och
tidskrifter samt muntra upp med mig med samtal om aktuell konst, musik
och litteratur. Han var vid denna tid gift med en framstående
skaldinna, om vilken han brukade tala med en blandning av dyrkan och
ömhet. Han var en ytterst metodisk människa – kom på bestämda dagar,
utan att ens det värsta stormväder kunde avhålla honom. Med undantag
för honom var jag mestadels ensam med havet, dynerna och barnet, som
redan tycktes hysa livlig otålighet att få göra sitt inträde i världen.

När jag vandrade vid havet, kunde jag ibland känna ett övermått av
styrka och mod, och jag tänkte, att denna varelse skulle bli
uteslutande min egendom, men andra dagar, då himlen var grå och de
kalla nordsjövågorna vredgades, kunde jag ha stunder av plötslig
modlöshet, när jag kände mig som något stackars djur i en väldig fälla,
varifrån jag med överväldigande längtan strävade att bli fri, fri. Men
vart skulle jag då ta vägen? Kanske ut i de hemska vågorna? Jag kämpade
tappert emot dylika sinnesstämningar och lyckades övervinna dem, men de
lurade alltid på mig vid alla möjliga tillfällen och voro svåra att
undvika. Dessutom hade jag en känsla av att människor drogo sig undan
mig. Min mor föreföll mig tusentals mil avlägsen. Craig var också så
underligt fjärran från mig och ständigt fördjupad i sin konst, medan
jag för min del allt mindre och mindre tänkte på min och helt gick upp
i det förfärliga, monstruösa värv, som fallit på min lott, detta
förhäxande, glädje- och smärtbringande mysterium.

Hur långa och pinsamma släpade sig icke timmarna fram! Dagarna,
veckorna, månaderna, hur långsamt förflöto de ej. I växlande hopp och
förtvivlan tänke jag ofta på min barndoms och ungdoms pilgrimsfärd,
mina strövtåg i fjärran länder, mina upptäckter i konstens värld, och
allt tedde sig för mig som ett dimmigt, avlägset förspel till detta –
väntan på ett barns födelse. Något som varenda bondkvinna fick vara med
om. Detta var alltså mina strävandens kulmen.

Varför hade jag inte min älskade mor hos mig? Det var emedan hon hade
sina fördomar om att jag måste gifta mig. Men hon själv hade ju varit
gift, hade funnit sitt äktenskap omöjligt och hade skilt sig från sin
make. Varför önskade hon nu mig i samma fälla, där hon själv blivit så
illa åtgången? Med hela min intelligens motsatte jag mig tanken på
giftermål. Jag ansåg då, och jag anser fortfarande äktenskapet vara en
orimlig och förslavande inrättning, som, i synnerhet när det är fråga
om konstnärer, leder till skilsmässodomstolen och till tarvliga och
plågsamma rättsprocedurer. Tvivlar någon på mina ord, så må han lägga
upp ett register på alla konstnärer inom olika fack, som låtit skilja
sig, samt alla skandaler i de amerikanska tidningarna under senaste
decenniet.

I augusti kom en sköterska till mig, som sedermera blev min mycket goda
vän, Marie Kist. Jag har sällan träffat en tåligare, mildare och
vänligare människa. Hon blev mig till stor hugnad. Ty från och med
denna tid måste jag bekänna, att jag begynte angripas av alla slags
farhågor. Förgäves sade jag mig, att alla kvinnor ju föda barn. Min
mormor hade åtta barn, min mor fyra. Det var ju livets vanliga gång
o.s.v. Likafullt hyste jag fruktan. För vad? Ingalunda för döden, inte
ens för smärtan – det var en okänd fasa, som jag aldrig förut
förnummit.

Augusti led mot sitt slut. September kom. Min börda hade nu blivit
ganska tung. Villa Maria låg högt uppe på dynerna, man kom upp till
huset på en trappa med nära hundra trappsteg. Jag tänkte ofta på min
dans, och ibland greps jag av en vild saknad. Men så förnam jag några
energiska sparkar och något som vände sig inom mig. Då kunde jag småle
och tänka för mig själv, att vad är egentligen konsten annat än en
dunkel spegel för livets fröjd och livets under.

Mer och mer förvandlades min kropp för mina häpna blickar, mina fina
fötter blevo trötta, mina vrister svullnade, mina höfter värkte. Vart
hade min vackra, ungdomliga najadgestalt tagit vägen? Och min
ärelystnad? Min ryktbarhet? Mot min vilja kände jag mig ofta oerhört
eländig och nedslagen. Denna kamp med jätten Livet var för mycket för
mig. Men så tänkte jag på det kommande barnet, och de smärtsamma
tankarna veko.

Hjälplösa, pinande väntans timmar i natten. Ligger man på vänstra
sidan, trycker det på hjärtat, vänder man sig på högra, blir det ändå
inte bekvämare, slutligen ligger man på rygg, alltid ett offer för
barnets energiska livsyttringar. Med händerna tryckta mot den svällande
kroppen försöker man förmedla ett budskap till barnet. Grymma väntans
timmar i natten. Till synes tallösa nätter förflyta på detta sätt.
Vilket pris betala vi icke för moderskapets härlighet!

En dag bereddes jag en ofantligt glad överraskning. En älsklig väninna
från Paris – hon hette Kathleen – kom till mig därifrån och sade sig
ämna stanna hos mig. Det var en magnetisk människa, full av liv, hälsa
och mod. Sedermera blev hon gift med upptäcktsresanden kapten Scott,
hjälten från Sydpolen.

Vi sutto alla en dag och drucko vårt eftermiddagsté, då jag kände en
stöt, som om någon sparkat mig i ryggen, och därefter en våldsam
smärta, som om någon drivit en borr in i ryggraden och försökte öppna
den. Från detta ögonblick började marterna, och jag var som ett offer i
händerna på en väldig och skoningslös bödel. Knappt hade jag hämtat mig
från ett anfall, förrän nästa kom. Tala om spanska inkvisitionen –
ingen kvinna som fött barn skulle någonsin frukta den! Den måste varit
en oskyldig lek i jämförelse med detta. Skoningslös, grym, utan att
känna vare sig trötthet eller medlidande, hade denna osynliga,
fruktansvärda djävul mig i sitt våld och trasade sönder mina ben och
senor i oavbrutna spasmer. Man säger, att dessa plågor fort glömmas.
Jag kan blott svara, att jag endast behöver sluta ögonen för att ånyo
höra mina skrin och stönanden från den gången som något som omsluter
och avskiljer mig från mitt eget jag.

Det är det mest oerhörda barbari att fordra, att någon kvinna alltjämt
skulle tvingas utstå en så vidunderlig tortyr. Det skulle rådas bot
härpå, det skulle förhindras. Det är helt enkelt orimligt, att med vår
moderna vetenskaps resurser den smärtfria födseln icke existerar som en
självklar sak. Det är lika oförlåtligt, som om läkarna skulle operera
bort blindtarmen utan sövning. Vad är det för oheligt tålamod eller för
brist på intelligens hos kvinnorna, som gör, att de ett enda ögonblick
uthärda denna upprörande massaker på dem själva?

I två dar och två nätter pågick denna outsägliga gräslighet. Och på
tredje dagens morgon tog den enfaldige läkaren fram en kolossal tång
och fullbordade slaktproceduren utan något som helst bedövningsmedel.
Jag tror, att med undantag av att ligga fastspetsad under ett
järnvägståg kan intet gå upp mot vad jag led denna gång. Låt mig inte
höra talas om någon kvinnosak eller rösträttsrörelse, förrän kvinnorna
ha gjort slut på denna, som jag tror, fullkomligt gagnlösa vånda och
börjat yrka på att förlossningar i likhet med alla operationer skola
företagas smärtfritt och uthärdligt.

Vad är det för vanvettig vidskepelse, som därvidlag står hindrande i
vägen? Vad är det för ytlig, kriminell brist på uppfattning?
Naturligtvis kan man genmäla, att alla kvinnor icke lida till den grad.
Nej, det göra inte heller indiankvinnorna eller bondhustrur och
negresser. Men ju mer civiliserad kvinnan är, dess fruktansvärdare äro
hennes kval, dess mer onödiga bli de också. För den civiliserade
kvinnans skull borde ett civiliserat medel mot denna förfärlighet
uppfinnas.

Nå, jag dög ju inte därav. Nej, det gjorde jag inte, och det gör inte
heller det stackars offer, som i rätt tid tages från sträckbänken. Och
så säger man måhända, att jag blev lönad, när jag fick se mitt barn.
Ja, jag kände en uppslukande glädje, men icke förty darrar jag av harm
än i denna dag, när jag tänker på vad jag fick utstå, och vad många
andra kvinnor få utstå tack vare vetenskapsmännens outsägliga egoism
och förblindelse, vilka tillåta sådana ohyggligheter, trots att de
kunde förhindras.

Men barnet! Barnet var underbart, danat som en Kupido med blå ögon och
långt, brunt hår, som längre fram föll av och ersattes med gyllene
lockar. Och under över alla under, denna mun sökte sig till mitt bröst
och bet med små tandlösa gommar. Å, kvinnor, vad tjänar det till att vi
utbilda oss till jurister, målare och skulptörer, när detta under ändå
existerar? Nu kände jag denna gränslösa kärlek, som övergår mannens.
Jag låg där trasig, blödande och hjälplös, medan den lilla varelsen sög
och kved. Livet, livet, livet! Vart tog min konst vägen? Min konst
eller konsten över huvud taget? Vad brydde jag mig om konsten? Jag
kände, att nu var jag en gud, överlägsen varje konstnär.

Under de första veckorna kunde jag ligga långa timmar med barnet i mina
armar och se på henne medan hon sov; ibland uppfångade jag en blick
från hennes ögon och kände mig mycket nära gränsen, mysteriet, kanske
vetskapen om livet. Denna själ i en nyskapad kropp, som mötte min blick
med till synes så gamla ögon – evighetens ögon – kärleksfullt
blickande in i mina. Kärleken var måhända svaret på allt. Vilka ord
kunna skildra denna fröjd? Det är ett under, att jag, som icke är
författare, kan finna några ord alls.

Vi återvände till Grünewald med barnet och min kära väninna Marie Kist.
Alla barnen voro förtjusta i den lilla. Jag sade till Elizabeth: – Det
här är vår yngsta elev. – Alla frågade: – Vad ska hon heta? Craig
tänkte ut ett underbart irländskt namn – Deirdre. Deirdre – Irlands
älskade. Och vi kallade henne Deirdre.

Småningom återvände mina krafter. Ofta stod jag framför Amazonen, vår
symboliska staty, med förståelsefull sympati, ty icke heller hon skulle
någonsin mer bli så härligt redo till strid på nytt.

KAPITEL XX.

Juliette Mendelssohn, som bodde i sin palatsliknande villa tillsammans
med sin make, den store bankiren, var vår nära granne. Hon intresserade
sig livligt för min skola, trots sina bornerade väninnor. En dag inbjöd
hon oss alla att komma och dansa för min tillbedda idol, Eleonora Duse.

Jag föreställde Gordon Craig för Duse. Hon blev genast intresserad av
hans åsikter om teater. Efter några sammanträffanden, alla präglade av
enahanda entusiasm, bad hon oss komma till Florens och ville, att Craig
här skulle sätta upp en pjäs åt henne. Det bestämdes, att det skulle
bli Ibsens "Rosmersholm". Och vi togo ett train de luxe till Florens
allesammans – Eleonora Duse, Craig, Marie Kist, babyn och jag.

Jag ammade barnet på vägen, och jag var obeskrivligt lycklig. De två av
mig mest tillbedda varelserna i världen hade råkats, Craig skulle få
arbete, Duse en iscensättning, värdig hennes snille.

I Florens slogo vi oss ned på ett litet hotell i närheten av Grand
Hotel, där Duse logerade i kungliga våningen.

Så begynte de första överläggningarna, vid vilka jag fungerade som tolk
åt Craig, vilken varken begrep italienska eller franska, och Duse, som
ej kunde ett ord engelska. Här befann jag mig mellan dessa två stora
snillen, två krafter, vilka egendomligt nog från allra första början
tycktes vara i opposition mot varandra. Jag kunde endast hoppas, att
jag skulle ställa dem båda till freds och göra dem belåtna. Denna plan
fullföljde jag medels uppsåtliga felöversättningar i viss grad. Jag
hoppas verkligen, att en del av de lögner jag uttalade måtte förlåtas
mig, ty de sades i heligt ändamål. Jag ville, att denna stora sak
skulle föras igenom, och detta skulle aldrig i livet ha skett, om jag
verkligen sagt Duse vad Craig sade till henne, eller om jag till Craig
framfört Duses befallningar i hennes egna ordalag.

I första scenen i "Rosmersholm" vill jag minnas, att Ibsen beskriver
förmaket som "rymligt, gammaldags och hemtrevligt". Men Craig hade
täckts föreställa sig en väldig egyptisk tempelinteriör, enormt hög i
tak, sträckande sig uppåt himlen och med väggar som förtonade i
fjärran. Enda olikheten mot det egyptiska templet var att där skulle
finnas ett stort kvadratformigt fönster i bortersta delen av rummet.
Enligt Ibsens beskrivning skall fönstret vetta ut mot en allé av gamla
träd, som leder till en öppen gård. Craig hade behagat tänka sig denna
i dimensionen tio gånger tolv meter. Hans fönster vette mot ett
landskap, som flammade i gula, röda och gröna toner – det kunde varit
en scen från Marocko, men omöjligt en gammaldags gård på ett gammaldags
herresäte.

Eleonora såg ganska förbryllad ut och yttrade: – Jag tänker mig
fönstret ganska litet. Det kan omöjligt vara så värst stort.

Varpå Craig dundrade på engelska: – Säg åt henne, att jag inte vill
veta av några förbaskade fruntimmer, som lägger sig i mitt arbete!

Vilket jag taktfullt översatte för Eleonora: – Han säger, att han
beundrar dina åsikter och ska göra allt för att behaga dig.

Härefter vände jag mig till Craig och översatte Duses invändningar helt
diplomatiskt på följande sätt: – Eleonora Duse säger, att eftersom du
är ett stort geni, så vill hon inte göra någon anmärkning på dina
skisser utan godtar dem som de är.

Ibland kunde dessa samtal pågå i timmar. Ofta inträffade de även på
barnets mattider, men likafullt lyckades jag alltid vara till hands för
att spela den viktiga rollen av fridstiftande tolk, fast jag ofta led
kval, när det drog ut på tiden, och jag måste dröja och för dessa båda
konstnärer förklara vad de icke sagt varandra. Jag var rätt trött
numera och min hälsa ganska medtagen. Dessa tröttsamma diskussioner
gjorde inte heller min konvalescenstid till någon vidare angenäm sådan.
Men med hänsyn till det stora stundande evenemanget, framförandet av
"Rosmersholm" i Craigs uppsättning och med Duse i huvudrollen, kände
jag, att intet offer från min sida vore för stort.

Därpå stängde Craig in sig på teatern, där han med ett dussin väldiga
färgpytsar framför sig och en stor pensel begynte måla sceneriet med
högst egen hand. Han kunde nämligen inte få tag på italienska arbetare,
som precis begrepo hur han ville ha det. Han kunde inte finna lämplig
duk, varför han tog vanlig säckväv och sydde ihop. I flera dagar satt
en skara gamla italienska gummor på scenen och sydde och snörpte på
denna säckväv. Unga italienska målare störtade omkring på scenen och
försökte utföra Craigs order, medan Craig med sitt långa hår på ända
gallskrek åt dem, doppade penslarna i färgpytsarna, klev upp på
stegarna i livsfarliga attityder och stannade på teatern hela dagen och
större delen av natten. Han gick icke ens ut för att äta. Om jag inte
kommit till honom med en korg mat vid lunchdags, skulle han icke fått
någon föda över huvud taget.

En order gav han: – Håll Duse weg från teatern! Låt henne inte komma
hit! Gör hon det, sätter jag mig på tåget och reser min väg.

Under tiden var Duse uppfylld av längtan efter att få se vad som
försiggick, och det var min uppgift att utan att såra henne avhålla
henne från att bege sig till teatern. Jag brukade ta henne med mig på
långa promenader i parkerna, där de härliga statyerna och de undersköna
blommorna något lugnade hennes nerver.

Jag skall aldrig förgäta anblicken av Duse, när hon vandrade i parken.
Hon såg ej ut som en kvinna av denna världen utan snarare som någon
gudomlig vision av Petrarca eller Dante, som av en händelse kommit att
hamna på denna jord. Alla människor veko undan för henne och stirrade
på oss med vördnad och nyfikenhet. Duse tyckte ej om att man betraktade
henne. Hon valde alla undangömda smärre stigar och bivägar för att
undgå uppmärksamhet. Icke heller hyste hon någon kärlek till den
olyckliga mänskligheten som jag. Hon betraktade de flesta medlemmarna
därav som "canaille" och brukade även tala om dem i sådana ordalag.

Detta härrörde huvudsakligen från hennes överkänsliga natur. Hon
trodde, att man kritiserade henne. Kom Duse blott i personlig kontakt
med människor, kunde hon vara både förstående och vänlig.

Jag skall aldrig glömma dessa promenader – popplarna, Duses granna
huvud, från vilket hon, så snart vi voro ensamma, brukade rycka av
hatten, så att de korpsvarta, lätt grånade lockarna fladdrade för
vinden. Hennes obeskrivligt intelligenta panna och hennes underbara
ögon aldrig skall jag glömma dem. Sorgsna ögon – och likväl har
jag aldrig skådat ett mer strålande uttryck av fröjd i något
människoansikte, levande eller i konsten framställt, som när Duses
ansikte någon gång upplystes av entusiasm.

Arbetet med Rosmersholmsdekorationerna fortskred. Varje dag gick jag
till Craig på teatern med lunch eller middagsmat och fann honom alltid
i ett tillstånd mitt emellan raseri och jubel. Ena gången trodde han,
att detta skulle bli den mest makalösa syn den konstnärliga världen
skådat, andra gången kunde han bryta ut i ursinne över att ingenting
fanns att få i detta land – inte färg och inte arbetare, allting måste
han göra själv.

Så nalkades den stund, när Duse skulle få se det fullbordade verket –
jag hade lyckats hålla henne borta från teatern med alla upptänkliga
påhitt. När dagen var inne, kom jag till henne på utsatt tid och förde
henne med mig till teatern. Hon befann sig i ett tillstånd av oerhört
nervös upphetsning, som jag fruktade vilket ögonblick som helst skulle
bryta ut i stormväder. Hon mötte mig nere i hotellets stora hall,
insvept i en väldig pälskappa samt med en brun pälsmössa på huvudet,
som kom henne att likna en rysk kosack; den satt en smula på trekvart.
Ty ehuru Duse någon gång i sitt liv på inrådan av goda vänner uppsökte
fashionabla modefirmor, kunde hon aldrig ha en modern toalett på sig
eller på något sätt verka chic. Hennes kläder sutto alltid upp i ena
sidan och hängde ned i den andra, hatten satt alltid på sned. Hur
dyrbara hennes kläder än voro, tycktes hon aldrig bära dem, föreföll
endast att nedlåta sig till att ha dem på sig.

På vägen till teatern var jag så uppriven, att jag knappast kunde tala.
Åter avhöll jag henne med diplomatisk försiktighet från att rusa till
sceningången och lät i stället öppna stora entrén åt henne och förde
henne in i en loge. Det blev en lång väntan, varunder jag led osägbara
kval, allt under det hon ideligen upprepade: – Blir mitt fönster
sådant som jag tänker mig det?

Jag höll hårt hennes hand och smekte den, under det jag sade: – Bara
en liten stund – – – du får strax se det – – – lite tålamod bara.
Men jag var formligen överväldigad av skräck vid tanken på det där
lilla fönstret, som vid detta laget antagit de mest gigantiska
dimensioner, som tänkas kunde.

Gång på gång kunde man höra Craigs stämma i desperata tonfall och med
ansatser att tala italienska.

– För tusan! Varför har ni inte satt det här? Varför gör ni inte som
jag säger åt er?

Därpå åter tystnad.

Efter vad som tycktes vara timmar av väntan, och när jag kände på mig,
att Eleonoras stigande upphetsning skulle bryta lös vilken sekund som
helst, gick ridån långsamt upp.

Å, hur skall jag kunna beskriva den syn, som visade sig för våra häpna,
hänryckta blickar? Sade jag nyss ett egyptiskt tempel? Intet egyptiskt
tempel har någonsin utstrålat en sådan skönhet. Ingen gotisk katedral,
intet atenskt palats. Aldrig har jag sett en sådan skönhetssyn. Genom
väldiga blåa vidder, himmelska harmonier, stigande linjekomplex och
kolossala höjder drogs blicken mot ljuset från detta stora fönster,
bakom vilket visade sig, ingen liten allé utan den oändliga rymden.
Inom dessa blåa vidder fanns samlad all människans tanke, grubbel och
jordiska sorger. Bortom detta fönster fanns samlad all hennes fantasis
hänryckning, fröjd och under. Var detta vardagsrummet på "Rosmersholm"?
Inte vet jag, vad Ibsen skulle tyckt. Troligen skulle han blivit som vi
– mållös, hänryckt.

Eleonoras hand grep min. Jag kände hennes armar slutas om mig. Hon höll
mig fast omfamnad. Jag såg tårarna rinna utför det sköna ansiktet. En
stund sutto vi slutna i varandras armar, tysta Eleonora av beundran och
glädje, jag av oerhörd lättnad över att hon var nöjd efter alla mina
föregående farhågor. Så sutto vi där, tills hon slutligen tog mig vid
handen och drog mig med sig ut ur logen, tågande med sina långa steg
genom den mörka gången upp på scenen. Hon stod på scenen, och med den
stämma, som var Duse själv, ropade hon:

— Gordon Craig! Kom hit!

Craig kom in från sidan, han såg blyg ut som en gosse. Duse slöt honom
i famnen, och från hennes läppar flöt en sådan ström av tillbedjan på
italienska språket, att jag icke hann med att översätta den fort nog
för Craig. Orden strömmade från hennes mun som vatten från ett
källsprång.

Craig grät ej av rörelse som vi, men han teg en lång stund, vilket hos
honom var ett tecken på starka känslor.

Därpå kallade Duse in hela teatertruppen, som väntat bakom scenen. Hon
höll ett sakligt och lugnt anförande till dem av ungefär detta
innehåll:

– Det har blivit mitt öde att möta detta stora snille, Gordon Craig.
Jag ämnar nu ägna återstoden av min bana (sempre, sempre) uteslutande
åt att visa världen hans stora verk.

Med förnyad vältalighet övergick hon därpå till att fördöma hela den
vanliga teaterriktningen, den gängse scendekorationen, den gängse
uppfattningen om en skådespelares uppgift.

Hela tiden medan hon talade, höll hon Craigs hand i sin och vände sig
gång på gång till honom, medan hon ordade om hans geni och om teaterns
stora pånyttfödelse.

Endast genom Gordon Craig, sade hon om och om igen, skola vi
skådespelare slippa ut ur denna monstruösa företeelse, detta benhus,
som heter teatern av i dag.

Man kan föreställa sig min fröjd. Jag var ung och oerfaren på den
tiden, och jag trodde, att människor verkligen menade vad de sade i
entusiastiska ögonblick. Jag föreställde mig Eleonora Duse ställande
hela sitt mäktiga snille till min store Gordon Craigs och hans konsts
förfogande. Jag föreställde mig framtiden som en enda obeskrivlig
triumf för Craig och ett stort förhärligande av teatern som konst. Jag
räknade icke med den mänskliga entusiasmens ytlighet, i synnerhet den
kvinnliga entusiasmens. Och Eleonora Duse var ingenting annat än
kvinna, trots allt hennes snille – vilket sedermera skulle visa sig.

På "Rosmersholms" premiär var teatern fylld av en väldig,
förväntansfull publik. När ridån gick upp, flämtade hela salongen till
av hänförd överraskning. Resultatet kunde inte gärna ha blivit
annorlunda. Denna föreställning av "Rosmersholm" komma Florens
teatervänner ihåg den dag i dag är.

Med sin vidunderligt fina instinkt hade Duse tagit på sig en vit
klänning med stora vida ärmar, som föllo ned vid sidorna. När hon
visade sig på scenen, verkade hon mindre Rebecka West än en delfisk
sibylla. Med sin aldrig svikande intuition rättade hon sig efter varje
stor kontur, varje ljusglimt som omgav henne. Hon lade om alla åtbörder
och rörelser. Hon rörde sig över scenen som en profetissa, som har
stora budskap att förkunna.

Men när de andra skådespelarna kommo in – Rosmer till exempel, som
stack händerna i fickorna – föreföllo de att vara scenarbetare, som
kommit in av misstag. Det var direkt pinsamt. Endast den man som
spelade Brendels roll passade fullkomligt in med den makalösa
omgivningen, när han framsade orden "När gyllene drömmar dalade ned
över mig – höljde mig i töcken – när nya, svindlande, vittfamnande
tankar föddes i mig – kringsvepte mig med bärande vingar – då
utformade jag det i dikt, i syner, i bilder."

Vi återvände från föreställningen utomordentligt stimulerade. Craig
strålade av glädje. Han såg framför sig sin framtid, en lång rad av
stora uppgifter, alla ägnade Eleonora Duse, om vilken han nu ordade i
lika hänförda ordalag som förut i indignerade. Ack ja, den mänskliga
svagheten! Detta skulle bli den enda kväll Duses snille framträdde i
Craigs inramning. Hon framförde nämligen ett repertoarprogram, och
uppträdde därför varje kväll i ett nytt stycke.

En förmiddag besökte jag min bank och fann, att mina tillgångar smält
ihop till ungefär noll. Barnets födelse, skolans många behov, vår resa
till Florens, allt detta hade uttömt mina ekonomiska resurser. Det var
absolut nödvändigt att skaffa pengar, och i grevens tid anlände en
inbjudan från en impressario i S:t Petersburg med förfrågan, om jag
ville uppträda igen, samt med anbud om en turné genom Ryssland.

Jag lämnade alltså Florens, sedan jag lämnat min baby i Marie Kists
vård och Craig i Eleonora Duses, samt tog expresståget via Schweiz och
Berlin till S:t Petersburg. Som man lätt kan föreställa sig, var det en
ganska vemodig resa för mig. Den första skilsmässan från mitt barn
ävensom skilsmässan från Craig och Duse voro mycket smärtsamma. Min
hälsa var icke heller den bästa – barnet var endast halvvägs avvant,
och detta förorsakade mig en hel del fysiska olägenheter.

Längre och längre mot norr förde mig tåget, tills jag åter anlände till
dessa vidder av snö och skogsmarker, som nu tycktes mig ödsligare än
någonsin. Som jag dessutom varit alldeles för mycket inriktad på Craig
och Duse för att ägna vidare uppmärksamhet åt min egen konst, var jag
egentligen icke det minsta tekniskt förberedd på en dansturné. Men den
vänliga ryska publiken tog emot mig med sedvanlig förtjusning och
översåg med de brister som möjligen förekommo.

Jag minns inte vidare mycket från denna ryska turné. Det är onödigt att
nämna, att jag med hela min själ trånade tillbaka till Florens. Jag
gjorde därför turnén så kort som möjligt och antog ett engagemang för
en holländsk turné, som skulle föra mig litet närmare min skola och de
människor jag längtade efter att träffa.

Första kvällen jag uppträdde i Amsterdam överfölls jag av ett underligt
illamående. Jag trodde, att det var vad man kallar mjölkfeber, och
efter föreställningens slut svimmade jag på scenen och måste föras
tillbaka till hotellet. I dagar och veckor låg jag sedan i ett rum med
dämpad dager, inpackad i ispåsar. Jag led av neurit, en sjukdom för
vilken läkarna tills dato icke funnit något botemedel. I flere veckor
kunde jag ej förtära någon föda, fick endast litet mjölk med opium,
föll gång på gång i yrsel och slutligen i ett långvarigt medvetslöst
tillstånd.

Craig kom i flygande hast till mig från Florens och var tillgivenheten
själv. Han stannade hos mig i tre eller fyra veckor och biträdde vid
min vård, tills han en dag fick ett telegram från Eleonora Duse: "Jag
ger Rosmersholm i Nizza. Iscensättningen otillfredsställande. Kom
genast."

Jag var konvalescent vid det laget, varför han kunde lämna mig och resa
till Nizza, men genast jag såg telegrammet, hade jag en hemsk förkänsla
av vad som skulle inträffa med dessa två konstnärer, när inte jag fanns
till hands för att jämna ut meningsskiljaktighetema.

Craig infann sig en förmiddag på den gamla Casinoteatem i Nizza,
gräslig i och för sig, och fann där, att man utan Duses vetskap skurit
sönder hans dekoration i två delar. När han fick se sitt mästerverk,
detta konstverk, hans mödas barn, som han med sådana ansträngningar
skapat i Florens, på detta sätt misshandlat och stympat, råkade han
helt naturligt i ett av dessa anfall av ursinne, för vilka han
understundom föll offer, och vände sig, vilket var ännu värre, till
Duse, som stod på scenen, med dessa ord:

– Vad har ni gjort? Ni har förstört mitt verk. Ni har ödelagt min
konst. Ni, som jag väntade mig så mycket av.

Han fortsatte obarmhärtigt att storma mot henne på detta sätt, tills
Duse, som sannerligen icke var van vid sådan behandling, greps av
vrede. Längre fram sade hon till mig: – Jag har aldrig sett maken till
människa. Ingen har någonsin tilltalat mig så. Han stod där skyhög med
armarna korslagda i engelsk vrede och sade de ohyggligaste saker. Jag
har aldrig varit med om något dylikt. Naturligtvis kunde jag inte tåla
det. Jag pekade på dörren och sade: "Gå! Jag vill aldrig se er för mina
ögon mer."

Och detta var slutet på hennes plan att ägna hela sin återstående bana
åt Gordon Craigs snille.

Jag kom till Nizza så svag, att jag måste bäras från tåget. Det var
karnevalens första dag, och under vägen till hotellet antastades min
vagn av ett band pierroter, vilkas grimaser och upptåg på mig verkade
som en danse macabre före den slutliga döden.

I ett hotell i närheten av mitt låg också Eleonora Duse sjuk. Hon
skickade många ömma hälsningar till mig och sände även sin läkare till
mig. Dr Emil Bosson icke blott skötte mig med största omsorg utan blev
från den tiden min vän för livet. Jag genomgick en lång, smärtsam
konvalescenttid.

Min mor kom till mig och likaså min trofasta väninna Marie Kist. Barnet
var präktigt och blev allt vackrare för varje dag. Vi flyttade till
Mont Boron, där vi på ena sidan hade utsikt över havet och på den andra
sågo toppen av det berg, där Zarathustra mediterat tillsammans med
ormen och örnen. På den soliga terrassen, där vi tillbragte dagarna,
återvände jag småningom till livet. Men det var ett liv mer tyngt av
finansiella svårigheter än någonsin tillförne, och för att avhjälpa dem
återtog jag så snart jag förmådde min holländska turné, fast jag
fortfarande kände mig mycket matt och svag.

Jag dyrkade Craig – jag dyrkade honom med hela min eldiga
konstnärssjäl, men jag insåg, att en skilsmässa var oundviklig.
Likafullt hade jag kommit till det upphetsade tillstånd, vari jag
varken förmådde leva med honom eller utan honom. Att leva tillsammans
med honom innebar att ge upp hela min konst, min personlighet, ja,
kanske mitt förstånd och mitt liv. Att leva utan honom var att befinna
sig i ett oavbrutet tillstånd av depression och svartsjuka, vartill jag
befanns ha endast allför mycken anledning. Bilden av Craig tillsammans
med andra kvinnor pinade mig om natten, tills jag ej mer kunde sova.
Bilden av Craig i färd med att utlägga sin konst för kvinnor, som
betraktade honom med tillbedjan i blicken – bilden av Craig intagen av
andra kvinnor – betraktande dem med sitt intagande leende – Ellen
Terrys leende – intresserad för dem, öm mot dem – sägande för sig
själv; "Den här kvinnan gillar jag. Isadora är ändå för omöjlig när
allt kommer omkring" – allt detta drev mig hart när till vanvett. Jag
kunde ej arbeta, jag kunde ej dansa. Jag frågade ej efter, huruvida
publiken gillade mig eller inte.

Jag insåg, att detta måste ha ett slut. Endera Craigs konst eller min
egen – och att uppge min konst visste jag var otänkbart, jag skulle
tyna bort, jag skulle dö av saknad och sorg. Jag måste hitta på ett
läkemedel, och jag tänkte på homeopaternas visdom: ont skall med ont
fördrivas. Och läkemedlet infann sig, som det vi mycket längta efter ju
ofta brukar göra.

Han inträdde i mitt rum en middag, blond, älskvärd, ung, ytterst
välklädd. Han sade: – Mina vänner kallar mig Pim.

Jag sade: – Pim, nej, men ett så förtjusande namn! Är ni artist?

– Nej, o nej, utbrast han, som om jag anklagat honom för en
förbrytelse.

– Vad har ni att komma med, då? En stor idé?

– Nej, kära hjärtanes, jag har inga idéer alls, sade han.

– Något mål i livet då?

– Inte alls.

– Men vad gör ni för slag?

– Ingenting.

– Men ni måtte väl ha något för er?

– Ja, genmälte han fundersamt, jag har en förtjusande samling
snusdosor från adertonhundratalet.

Här hade jag mitt läkemedel. Jag hade undertecknat kontrakt om en ny
turné i Ryssland – en lång och ansträngande turné, inte bara i norra
delen av landet utan även genom Sydryssland och Kaukasien, och jag
fasade för de långa, ensamma resorna.

– Vill ni följa med mig till Ryssland, Pim?

– Å, det skulle vara förtjusande, svarade han hastigt, men jag måste
fråga mamma först. Henne kan jag nog övertala, men så är det en annan
– här rodnade Pim – en som håller förfärligt mycket av mig – och som
kanske inte går in på att jag reser.

Hur det var, gjordes det upp att en bil skulle hämta oss efter mitt
sista uppträdande i Amsterdam och föra oss till expresståget, som vi
skulle stöta till vid stationen närmast efter Amsterdam. Det var en
kall, dimmig natt, och tjockt töcken låg lägrat över fälten. Chauffören
ville ej köra fort, emedan vägen löpte utmed kanalen.

– Det är mycket farligt, sade han, och bilen krälade långsamt framåt.

Plötsligt tittade Pim bakåt och utbrast:

– O hjälp, hon förföljer oss!

Det behövdes ingen vidare förklaring.

– Hon har säkert en revolver, sade Pim.

– Schnell, schneller! sade jag till chauffören.

Men chauffören pekade bara på de glimmande punkter i dimman, som
antydde kanalvattnets omedelbara närhet. Det var högst romantiskt, men
till sist kommo vi dock undan förföljarnas bil och anlände till
stationen. Här togo vi expresståget till Ryssland.

När vi kommo till S:t Petersburg, häpnade jag, när bäraren räknade ihop
aderton koffertar, alla bärande Pims initialer.

– Vad ska detta betyda? sade jag.

– Å, det är bara mitt bagage, sade Pim. Den här är för mina halsdukar,
den här innehåller mina skjortor, de här är för mina complets, och i de
här ligger mina skor. I den här har jag mina pälsfodrade västar – de
är så bra för Ryssland.

Det fanns en bred trappa i Hôtel de l'Europe, och nedför denna brukade
sedan Pim komma flygande en gång i timmen, var gång iförd ny complet
och ny halsduk, till alla åskådares beundran. Han var alltid utsökt
klädd och var faktiskt arbiter elegantiarum i Haag. Den store
holländske målaren Van Vley målade en gång hans porträtt mot en
bakgrund av tulpaner, guldfärgade tulpaner, purpurfärgade tulpaner,
rosafärgade tulpaner – och hans hela person hade för övrigt samma
fräscha och intagande utseende som en tulpanrabatt om våren.

Pim var vacker, blond och blåögd, utan någon som helst intellektuell
inriktning. I mina ögon illustrerade han Oscar Wildes aforism: "Bättre
det nöje, som varar för stunden, än den sorg som varar beständigt". Pim
representerade verkligen det nöje, som varar för stunden. Han var för
mig en förströelse i ett ögonblick, när jag som bäst tarvade sådan;
utan honom hade jag blivit en hjälplös neurasteniker. Men Pims närvaro
gav mig verkligen nytt liv och ny vitalitet. Det var kanske första
gången jag fick vara med om att helt enkelt vara ung, sorglöst ung. Pim
skrattade åt allt, hoppade och dansade. Jag glömde min smärta och levde
i ögonblickets glädje, var sorglös och glad, och som följd härav
flödade mina föreställningar över av förnyad vitalitet och glättighet.

Det var vid denna tidpunkt jag komponerade "Moment Musicale", som
gjorde sådan succé i Ryssland, att jag måste dansa om den fem eller sex
gånger på varje föreställning. "Moment Musicale" var Pims dans.

KAPITEL XXI.

Om jag bara betraktat dansen som min egen personliga uppgift, skulle
min väg varit ofantligt lätt. Redan ryktbar, eftersökt i alla länder,
hade jag bara att fortsätta mitt triumftåg. Men jag var ju gripen av
denna idé med min skola – en väldig skara som skulle dansa Beethovens
Nionde symfoni. Om natten behövde jag bara sluta ögonen, för att dessa
gestalter skulle dansa genom min hjärna i ett mäktigt tåg, ropande till
mig att komma och ge dem liv. – Här äro vi! Du är den efter vilkens
vidrörande vi skola bli levande. (Nionde symfonien: Millionen
umschlingen!)

Jag drömde en dröm om en prometeisk skapelse, dansande gestalter, som
världen aldrig skådat maken till, vilka på mitt bud skulle uppstiga ur
jorden och nedstiga ur himmelen. Ack, denna stolta, förföriska dröm,
som tett mitt liv från den ena katastrofen till den andra! Varför tog
du mig fången? Du ledde ju, som Tantalus' ljus, endast till mörker och
förtvivlan. Men nej! Ännu flämtande måste dock detta ljus småningom
föra mig till den härliga synens förverkligande. Du lilla fladdrande
låga, alltid något framom mina stapplande steg! Alltjämt tror jag på
dig, alltjämt följer jag dig för att finna dessa övermänskliga
varelser, som i harmonisk kärlek skola dansa den stora skönhetssyn, som
världen bidar.

Med dylika drömmar återvände jag till Grünewald för att undervisa den
lilla skara, som redan lärt sig dansa så bra, att min tro på en
slutligen fulländad dansorkester stärktes – en dansorkester, som
skulle bli för ögat, vad de stora symfonierna äro för örat.

Än liknande kärleksgestalterna på en pompejansk fris, än Donatellos
ungdomliga gratier eller också Titanias luftiga följe, fingo de under
min ledning lära sig dansa i böljande, ringlande led, som slötos och
upplöste sig, förenades och skildes åt, i ändlösa ringar och sviter.

För var dag blevo de allt starkare och smidigare, och inspirationens
ljus och den sköna musikens reflexer lyste i deras unga gestalter och
ansikten. Åsynen av dessa dansande barn var så vacker, att den väckte
alla konstnärers och diktares beundran.

Emellertid blev det allt svårare att gå i land med de stora
omkostnaderna, och jag fick därför den idén att föra barnen med mig
till olika länder för att taga reda på om myndigheterna i något av
dessa vore i stånd att uppskatta det sköna i detta slags barnuppfostran
och villiga att ge mig möjligheter att driva mitt experiment i större
skala.

Vid slutet av varje föreställning brukade jag vädja till publiken om
hjälp att finna någon utväg till att låta andra bli delaktiga av min
upptäckt, som skulle kunna göra livet friare och gladare för millioner
människor.

För mig blev det alltmera klart, att i Tyskland skulle jag aldrig få
det stöd jag behövde för skolans räkning. Kejsarinnans åsikter voro
till den grad puritanska, att hon, när hon besökte någon bildhuggares
ateljé, i förväg skickade sin major domus för att övertäcka alla nakna
statyer med skynken. Den tungrodda preussiska regimen gjorde det
otänkbart för mig att längre tänka mig Tyskland som miljö för min
verksamhet. Jag tänkte nu på Ryssland, där jag mötts med sådan oerhörd
entusiasm, och där jag förtjänat en förmögenhet. Med tanken på en
eventuell skola i S:t Petersburg reste jag åter dit i januari 1907,
åtföljd av Elizabeth och ett tjugutal av mina små elever. Experimentet
slog icke väl ut. Fast publiken med entusiasm mottog mina anföranden om
den äkta danskonstens renässans, var den kejserliga baletten alltför
sadelfast i Ryssland, för att någon förändring skulle tänkas möjlig.

Jag tog med mig mina små elever, för att de skulle få bevittna
övningarna i balettskolan. Barnen i den sistnämnda betraktade mina
ungdomar som kanariefåglar i bur beskåda svalorna, som kretsa i luften.
Ännu har icke dagen kommit för en de fria rörelsernas skola i detta
land. Ännu fortlever baletten, ett uttryck för etiketten från
tsardömets dagar. Det enda hopp, som fanns för min skola i Ryssland,
skulle då ha varit Stanislawskys ansträngningar. Men fast han gjorde
allt som i hans makt stod för att hjälpa mig, hade han ingen möjlighet
att inpassa oss i sin stora Konstnärliga teater, vilket jag helst
skulle velat.

När jag nu alltså misslyckats i både Tyskland och Ryssland, beslöt jag
göra ett försök i England. Sommaren 1908 tog jag min skara med mig till
London. Under ledning av de framstående impressarierna Joseph Schumann
och Charles Frohman dansade vi under flere veckor på Duke of York's
Theatre. London-publiken betraktade mig och min skola som en
förtjusande förströelse, men någon hjälp till grundande av en skola i
större stil fick jag ej.

Sju år hade gått, sedan jag första gången dansade i London. Nu hade jag
den glädjen att förnya min forna vänskap med Charles Hallé och Douglas
Ainslie, skalden. Den stora och sköna Ellen Terry kom ofta till teatern
och såg oss uppträda. Hon älskade barnen, och en gång tog hon dem alla
med sig i Zoologiska trädgården till deras gränslösa förtjusning. Den
intagande drottning Alexandra hedrade två gånger våra föreställningar
med sin närvaro, och många damer i den engelska aristokratien,
däribland den ryktbara Lady de Grey, sedermera Lady Ripon, uppsökte oss
helt okonstlat bakom scenen och hälsade mig med den mest utsökta
älskvärdhet.

Hertiginnan av Manchester ansåg, att min plan borde kunna finna
förståelse i London, och att jag där skulle kunna intressera folk för
min skola. Hon inbjöd oss alla till sin egendom vid Themsen, där vi
uppträdde för konung Edward och drottning Alexandra. Under någon tid
levde jag på hoppet om att kunna upprätta en skola i England, men till
sist gick även detta i kvav. Var fanns den byggnad, var det markområde,
var de ekonomiska tillgångar, som erfordrades för att förverkliga mina
planer i den stora skala jag tänkt mig?

Som vanligt kostade min lilla skara oerhört med pengar. Än en gång var
min kassa länsad, och till sist voro vi tvungna att återvända till
Grünewald, sedan jag tecknat kontrakt med Frohman om en turné i
Amerika.

Det vållade mig stort lidande att skiljas från min skola, från
Elizabeth, Craig och framför allt mitt barn, Deirdre, som nu var nästan
årsgammalt, blont, rosenkindat och blåögt.

Och så hände det sig alltså, att jag en dag i juli satt alldeles ensam
ombord på en stor amerikaångare, jämnt åtta år sedan jag lämnat U.S.A.
ombord på kreatursångaren. Nu var jag redan ryktbar vorden i Europa.
Jag hade skapat en konstgren, en skola och ett barn. Det var ju inte så
dåligt. Men vad finanserna angick, var jag föga rikare nu än då.

Charles Frohman var en ypperlig impressario, men han begrep ej, att min
konst icke var av samma skrot och korn som ett teaterföretag och endast
riktade sig till en mer exklusiv publik. Han lancerade mig mitt i
augustihettan som ett attraktionsnummer vid Broadway samt med en liten
och medioker orkester, som försökte spela Glucks "Iphigenia" och
Beethovens Sjunde symfoni. Resultatet blev, som man kunde vänta, ett
komplett fiasko. De få människor, som gingo på teatern dessa glödande
aftnar, när temperaturen var fyrtio grader och därutöver, blevo
förbryllade och föga belåtna med vad de fingo se. Recensenterna voro
fåtaliga och skrevo fränt. På det hela taget kunde jag ej annat än
känna, att min återkomst till mitt fädernesland varit ett stort
misstag.

En kväll, när jag satt i min klädloge och kände mig mer än vanligt
nedslagen, fick jag höra en behaglig och hjärtlig röst bakom mig och
såg i dörröppningen en man, icke så högväxt, men vackert byggd, med
brunt, lockigt hår och ett vinnande leende. Han sträckte ut handen mot
mig på ett ovanligt spontant och hjärtligt sätt och sade så många
vackra saker om det intryck min dans gjort på honom, att jag kände mig
gottgjord för allt vad jag lidit alltsedan min ankomst till New York.
Denne man var George Grey Barnard, den store amerikanske bildhuggaren.
Han kom sedan varje kväll till min föreställning och tog med sig
konstnärer, diktare och andra sina vänner, däribland David Belasco, den
geniale amerikanske teaterledaren, målarna Robert Henri och George
Bellows, Percy MacKaye, Max Eastman: – kort sagt, alla de unga
revolutionärerna från Green Village. Jag kommer också ihåg de tre
oskiljaktiga diktarna, som bodde tillsammans i ett torn nedanför
Washington Square – E.A. Robinson, Ridgeley Torrence och William
Vaughn Moody.

Detta vänliga och entusiastiska mottagande från dessa unga konstnärers
och skriftställares sida gladde mig ofantligt mycket och motvägde i
någon mån New Yorkpublikens fåtalighet och kyliga bemötande.

Under denna tid fick George Grey Barnard en gång den idén att göra en
staty, till vilken jag skulle stå modell, och som skulle heta "Amerika
dansar". Walt Whitman har en gång sagt: "Jag hör Amerika sjunga", och
en vacker oktoberdag, i sådan väderlek som bara förekommer om hösten i
New York, stodo Barnard och jag tillsammans på en kulle i närheten av
hans studio på Washington Heights med utsikt över landskapet, varvid
jag plötsligt bredde ut armarna och sade: – Jag ser Amerika dansa. Så
föddes hos Barnard idén till denna staty.

Jag kom varje morgon till hans ateljé, medförande en lunchkorg. Vi
tillbragte många förtjusande timmar tillsammans under samtal om nya
planer på att väcka intresset för konst i Amerika.

Jag minns, att jag i hans ateljé såg en härlig torso av en ung flicka,
till vilken, enligt vad Barnard berättade mig, Evelyn Nesbit stått
modell, innan hon träffade Harry K. Thaw, den blivande mördaren. Hennes
skönhet hade hänryckt alla konstnärer.

Det blev en skön begynnelse på denna staty, "Amerika dansan", men det
blev tyvärr ingen fortsättning. På grund av sin hustrus plötsliga
sjukdom måste Barnard avbryta arbetet. Jag hade hoppats bli hans
mästerverk, men det blev icke jag som fick skänka Barnard inspiration
till hans mästerverk i Amerika – icke jag utan Abraham Lincoln,
vilkens staty nu står i den dystra trädgården framför Westminster
Abbey.

Å, George Grey Barnard, vi skola bli gamla, vi skola dö, men icke dessa
förtrollande stunder vi tillbragte tillsammans, jag, danserskan, du,
trollkarlen, som skulle fångat reflexen av denna min dans, som med
mästarkraft skulle gripit ögonblickets blixt och sänt den på färd genom
evigheten. Ack, vad blev det av mitt mästerverk – mitt chef d'œuvre
"Amerika dansar"? Jag ser upp, och jag möter Det mänskliga medlidandets
blick – kolossalstatyn av Abraham Lincoln, Amerika tillägnad – den
stora pannan, de fårade kinderna, fårade av tårar, medlidandets och
martyrskapets tårar – och jag, lätta, flyende väsen, dansande inför
detta ideal av övermänsklig trohet och dygd.

Charles Frohmann, som begrep, att det skulle betyda katastrof att dröja
längre vid Broadway, försökte nu med en turné genom småstäderna, men
denna turné var så oskickligt arrangerad, att den blev ett om möjligt
ännu värre fiasko än föreställningarna i New York. Till sist förlorade
jag tålamodet och uppsökte Frohman. Jag fann honom djupt nedslagen vid
tanken på alla pengar han förlorat.

– Amerika kan icke förstå er konst, sade han. Den går vida över
amerikanernas horisont, och de kommer aldrig heller att begripa den.
Det är bäst att ni far tillbaka till Europa.

Mitt kontrakt med Frohman lydde på en sex månaders turné med garantier,
vare sig den blev en succés eller ej. Av sårad stolthet och även med
förakt för hans bristande hederlighetsbegrepp tog jag nu detta kontrakt
och rev det i bitar mitt för hans ögon, i det jag sade: – I alla
händelser är ni kvitt allt ansvar.

På inrådan av George Barnard, som upprepade gånger sade mig, att han
var stolt över mig såsom varande amerikanska, och att det för honom
vore en stor sorg, om Amerika inte kunde bringas att uppfatta min
konst, beslöt jag tills vidare stanna i New York. Jag hyrde en studio i
Beaux Arts Building, dekorerade den med mina blå draperier och min
matta och uppträdde där varje kväll för konstnärer och litterärt folk.

En av dessa aftnar i min studio beskrevs på följande sätt i The Sunday
Sun för den 15 november 1908:

"Hon (Isadora Duncan) är svept från midjan och nedåt i ett stycke
underbar kinesisk sidenbrokad. Hennes korta, mörka hår är rullat och
uppfäst i nackgropen i en lös knut och framtill delat, enkelt,
madonnaaktigt, nedfallande kring hennes ansikte... med den
uppåtsträvande näsan och de gråblå ögonen. Många skildrare i pressen
beskriva henne såsom hög och statuarisk — i själva verket är hon bara
fem fot och sex tum.

"En ambrafärgad rampbelysning tändes, och en gul lampa i taket lyser
med milt sken och fullbordar färgeffekten. Miss Duncan ber om ursäkt
för det otillfredsställande pianoackompanjemanget.

"Det borde inte alls vara någon musik till detta slags dans", säger
hon, "mer än möjligen sådant slags musik, som Pan skulle kunna exekvera
på en rörflöjt, skuren vid flodbädden, eller en herdepipa – det är
allt. De andra konstarterna, måleriet, skulpturen, musiken,
skaldekonsten, ha lämnat dansen långt bakom sig. Den har faktiskt varit
en av de förlorade konstarterna, och ett försök att inställa den i
överensstämmelse med en så långt hunnen som musiken, är ganska svårt.
Det är åt återuppväckandet av den förlorade danskonsten, som jag ägnat
mitt liv."

Hon har stått helt nära poetparterren vid början av sitt anförande,
och när hon slutar, befinner hon sig i andra änden av rummet. Man vet
inte, hur hon kommit dit, men man kommer att tänka på hennes vän Ellen
Terry och hennes nonchalanta sätt att ignorera avståndet.

Hon är ej längre en trött värdinna med vemodsfullt ansikte, utan en
hednisk ande, som helt självfallet stiger fram ur ett stycke brusten
marmor, som om det vore den naturligaste sak i världen. En Galatea
kanske, ty förvisso dansade Galatea under de första ögonblicken efter
sin frigörelse. Hon är Daphne med upplöst hår, som undflyr Apollo i den
delfiska lunden. Hennes eget hår löser sig och faller ned, när denna
liknelse kommer en i tankarna.

Inte underligt, att hon tröttnat på att stå fängslad i detta
marmorstycke år ut och år in till ögonfägnad för engelska lornjetter
och bakom dem halvt ogillande blickar. En lång följd av tanagrafigurer,
processionerna på Partenonfrisen, urnors och minnestavlors
guirlandsmyckade sorgescener, backanternas överdåd passerar revy för
ens blickar, vilka synas iakttaga henne, under det de i själva verket
beskåda hela detta den mänskliga naturens panorama, innan konsten steg
in.

Själv hävdar Miss Duncan, att hela hennes liv varit en enda
ansträngning att finna vägen tillbaka till och återupptäcka den
ursprunglighet, som gått förlorad under tallösa generationer.

"Under den avlägsna tid, som vi behaga kalla barbarisk", säger hon,
"ägde varje känsloyttring motsvarande uttryck i rörelser och åtbörder.
Ande, själ och kropp samarbetade i fullkomlig harmoni. Se på dessa
hellenska ynglingar och jungfrur, som fångats och fängslats av
bildhuggarens trollmakt, mer än de huggits och mejslats fram ur den
motsträviga marmorn – man kan ju nästan förutsäga, vad de skulle yttra
till en, om de öppnade munnen, och om de inte öppna den, spelar det
ingen roll, man vet det i alla fall."

Därpå tvärtystnar hon och är åter den dansande genien, en figurin i
ambra, som bjuder dig vin ur den höjda bägaren, kastar rosor över
Atenas altare, simmar i böljeskummet på Egeiska havets purpurfärgade
vågor, medan skalderna se på och profeten profetiskt stryker sitt skägg
och en i sällskapet sakta citerar några rader ur John Keats' Ode till
en grekisk urna.

Mary Fanton Roberts, redaktris för en konsttidskrift, har givit, vad
Duncan själv anser vara den bäst uttryckta kontentan för hennes
gärning:

"Långt tillbaka, långt ned genom seklerna, vandrar ens ande, när
Isadora Duncan dansar, tillbaka till världens morgon, då själens
storhet tog sig fritt uttryck i kroppens skönhet, då rörelsens rytm
överensstämde med ljudets, när människokroppens rörelser voro ett med
vinden och havet, när en kvinnas armrörelse var ett rosenblad, som
öppnade sig, hennes fotsteg på marken ett lövs singlande till jorden.
När all innerlighet i religion, kärlek, patriotism, offergärd och
lidelse uttrycktes till harpans, tympanons och cymbalens toner, när män
och kvinnor dansade inför sin husliga härd och inför sina gudar i
religiös extas eller i skogen och vid havet på grund av den livsglädje,
som bodde i dem, då måste varje stark, stor och god impuls i
människosjälen ha flutit från anden över i kroppen i fullständig
harmoni med universums egen rytm."

George Grey Bernard hade rått mig att stanna i Amerika, och jag var
glad att jag lydde hans råd. En dag uppenbarade sig nämligen i min
studio en man, som skulle bli den som äntligen tillvann mig den
amerikanska publikens bevågenhet. Det var Walter Damrosch. Han hade på
Criterion Theatre sett mig dansa Beethovens Sjunde symfoni till musik
av en liten usel orkester, och han hade förstånd nog att inse, vilken
effekt som skulle kunna uppnås med hjälp av hans egen utmärkta orkester
under fullgod ledning.

Min barndoms pianostudier och mina sedermera följande studier i
orkesterkomposition måste ha stannat kvar i mitt undermedvetna jag. När
helst jag ligger stilla med slutna ögon, kan jag höra hela orkestern
lika tydligt, som om den spelade mitt för mina ögon, och vid vart
instrument ser jag en gudalik gestalt i uttrycksfullaste rörelse. Denna
skuggorkester dansade alltid för min inre syn.

Damrosch föreslog mig en rad uppträdanden på Metropolitan-operan under
december, och jag gick med glädje in härpå.

Resultatet blev precis vad han förutsagt. Charles Frohman, som skickat
och velat köpa en loge till första föreställningen, erfor med stor
överraskning, att varenda plats var utsåld. Detta visar, att även den
största konst kan göra fiasko, om den icke framföres i rätt inramning.
Detsamma var fallet med Eleonora Duse under hennes första amerikaturné,
då hon, tack vare olämpliga arrangemang måste spela inför nästan tomma
hus och trodde, att Amerika aldrig skulle kunna uppskatta henne. När
hon däremot återvände 1924, hälsades hon från New York till San
Fransisco med oavbrutna ovationer, helt enkelt emedan Morris Gest hade
tillräcklig konstnärlig intelligens för att uppfatta henne och hennes
konst.

Jag var stolt över att resa i sällskap med en åttio mans orkester, ledd
av den framstående Walter Damrosch. Denna turné gick ovanligt bra,
emedan inom hela orkestern rådde den mest välvilliga stämning både mot
ledaren och mot mig. Jag kände själv sådan sympati för Walter Damrosch,
att jag, när jag stod på scenen, tyckte mig med varenda nerv i min
kropp stå i kontakt med orkestern och dess utmärkte dirigent.

Hur skall jag kunna beskriva nöjet av att dansa till denna orkesters
musik? Jag ser den framför mig – Walter Damrosch höjer taktpinnen –
jag ser på den, och vid första tonerna stiger och sjuder hela orkestern
liksom inom mig själv, den mäktiga tonströmmen väller över mig, jag
blir det medium, genom vilket Brünhildes fröjd, när hon väckes av
Siegfried, eller Isoldes förtvivlan, när hon söker döden, båda skola
finna sitt uttryck. Underbar, stigande, svällande bära mig dansens
rörelser framåt – uppåt, jag känner närvaron av en mäktig kraft inom
mig, som lyssnar till musiken och sedan genomtränger hela min varelse,
sökande efter utlopp. Ibland kunde denna kraft växa till ursinne och
skaka hela min kropp, tills jag trodde mitt sista ögonblick på jorden
var inne. Stundom kunde den tynga mig, tills jäg förnam en
ångestkänsla, som kom mig att sträcka händerna mot himlen, bönfallande
om en hjälp, som icke kom. Ofta tänkte jag för mig själv: vilket
misstag att kalla mig för danserska, jag är blott en magnetisk
medelpunkt, från vilken orkesterns toner söka sig ett synligt utlopp.
Det var som om eldstrålar sprunge ut från min själ och knöte
förbindelse med den skälvande, vibrerande orkestern.

Där fanns en flöjtist i orkestern, som på ett så underbart sätt spelade
de lyckliga andarnas solo i "Orpheus", att jag ofta överraskade mig med
att stå orörlig på scenen, medan tårarna strömmade från mina ögon av
ren hänförelse, då jag lyssnade till honom, allt under det fiolerna
sjöngo och hela orkestern tycktes sjudande lyftas uppåt, buren av den
makalöse ledarens inspiration.

Ludvig av Bayern brukade sitta ensam och lyssna till orkestern i
Bayreuth, men hade han dansat till dess toner, skulle han fått erfara
en ännu högre njutning.

Det rådde en underbar förståelse mellan Damrosch och mig; jag kände
omedelbart en harmonierande rörelse hos mig själv möta var och en av
hans åtbörder på dirigentplatsen. När han lät crescendot svälla, steg
och överflödade livet inom mig – varje musikalisk fras översattes i en
musikalisk rörelse, hela min varelse vibrerade i överensstämmelse med
hans intentioner.

Ibland när jag blickade ned från scenen, såg jag Damrosch' stora huvud
böjt över partituret, och då kände jag, att min dans i sig hade något
av Atena, som framsprang fullrustad ur Zeus' huvud.

Denna min amerikaturné betecknar nog den lyckligaste perioden i mitt
liv. Men naturligtvis led jag av hemlängtan, och när jag dansade Sjunde
symfonien, såg jag för mig mina elevers gestalter, sådana de skulle
vara, när de hunnit den ålder, då de tillsammans med mig kunde tolka
denna symfoni. Därför var min glädje icke oblandad, men den innebar
hopp om en större framtidsglädje. Kanske äger livet icke heller någon
oblandad glädje, blott hopp. Den sista tonen i Isoldes kärlekssång
förefaller att vara fulländningen, men den innebär döden.

I Washington möttes jag av en sannskyldig storm – en del präster hade
i häftiga ordalag protesterat mot min dans.

Men vem visade sig då vid en matiné till allas häpnad i den förnämsta
logen, om inte president Roosevelt själv? Han tycktes njuta av
föreställningen och tog upp applåderna efter varje nummer på
programmet. Efteråt skrev han till en vän:

"Vad kunna dessa präster finna för ont i Isadoras dans? Hon förefaller
mig lika oskyldig som ett barn, som dansar i trädgården i morgonsolen
och plockar av sin fantasis sköna blommor."

Dessa ord av Roosevelt, som citerades i pressen, dämpade i hög grad
prästernas nit och blevo ett gott stöd för min turné. Denna var som
sagt mycket framgångsrik och angenäm på alla sätt, och man kunde ej
tänka sig en älskvärdare dirigent eller en behagligare kamrat än Walter
Damrosch, som i allt var en god människa och en utmärkt konstnär. På
lediga stunder kunde han njuta av en god supé och spela piano i timtal,
aldrig trött, alltid glad, älskvärd och intagande.

När vi återkommo till New York, hade jag till min glädje ett svällande
bankkonto att räkna med. Och hade det ej varit för min längtan efter
mitt barn och min skola, skulle jag aldrig ha lämnat Amerika. Men nu
återvände jag till Europa, och på kajen lämnade jag en liten skara
trogna vänner, Mary och Billy Roberts, mina diktare, mina konstnärer.

KAPITEL XXII.

Elizabeth var mig till mötes i Paris med tjugu av mina elever samt med
mitt lilla barn, som jag ej sett på ett halvt år. Man kan tänka sig min
glädje. När hon fick se mig, såg hon på mig med en besynnerlig blick
och började gråta. Varpå jag naturligtvis också begynte gråta – så
underbart var det att åter hålla Deirdre i mina armar. Och så det andra
barnet – min skola. Alla eleverna hade blivit så långa. Det var ett
förtjusande återseende, och vi sjöngo och dansade tillsammans hela
kvällen.

Den store konstnären Lugné-Poë hade åtagit sig ansvaret för mina
uppträdanden i Paris. Det var han som tagit dit Eleonora Duse, Susanne
Després och Ibsen. Han förstod, att mitt framträdande behövde en
särskild inramning, varför han för min räkning hyrde Gaiété Lyrique och
Colonneorkestern under anförande av Colonne. Resultatet blev, att Paris
togs med storm. Författare som Henri Lavedan, Pierre Mille och Henri de
Régnier skrevo om mig i de mest entusiastiska ordalag.

Paris log mot mig.

På varje föreställning jag gav syntes eliten av Paris' konstnärliga och
intellektuella värld samlad i salongen. Så tyckte jag mig då nära min
dröms fullkomning. Skolan jag drömde om syntes äntligen nära att
förverkligas.

Jag hade hyrt två stora våningar i Rue Danton n:r 5. Jag bodde en
trappa upp, och i våningen ovanpå hade jag alla eleverna med deras
lärarinnor inlogerade.

En dag upplevde jag en svår förskräckelse. Straxt före en
matinéföreställning började Deirdre plötsligt få våldsamma host- och
kvävningsanfall. Jag trodde, att det möjligen kunde vara den fruktade
strypsjukan, tog en droska och for kring hela Paris för att få tag i en
läkare. Slutligen fann jag en framstående barnläkare, som vänligt nog
följde mig hem och där konstaterade, att ingen fara förelåg.

Jag kom en halvtimme för sent till matinén. Colonne hade utfyllt
väntetiden med musik. Hela tiden medan jag dansade, darrade jag av
ångest. Jag tillbad mitt barn, och jag kände, att om något hände henne,
skulle jag ej kunna överleva det.

Vad moderskärleken ändå är för en stark, egoistisk och våldsam passion!
Jag tycker icke den är vidare värd att beundra. Det vore oändligt
mycket mer beundransvärt, om vi kunde vara i stånd att älska alla barn.

Deirdre kunde nu springa omkring och dansa. Hon var utsökt att se på,
ett fullkomligt porträtt i miniatyr av Ellen Terry, vilket säkerligen
berodde på min beundran för och mina många tankar på henne. När
mänskligheten hunnit längre framåt i utveckling, komma alla blivande
mödrar att före barnens födelse isoleras på någon skyddad plats, där de
skola vara omgivna av skulpturverk, tavlor och skön konst i allmänhet
samt musik.

Säsongens stora evenemang var Brissonbalen, till vilken hela det
litterära och konstnärliga Paris var inviterat. Var och en skulle
uppträda och personifiera titeln på något berömt konstverk. Jag gick
dit som Euripides' Backant och fann där Mounet-Sully i grekisk dräkt –
han kunde gott ha personifierat Dionysos själv. Jag dansade med honom
hela kvällen – eller rättare sagt, jag dansade omkring honom, ty den
store mannen avskydde modern dans. Det ansågs, att vårt uppträdande var
oerhört anstötligt. I själva verket var det nog så oskyldigt, och jag
skänkte den store konstnären några timmars förströelse, på vilken han
satte synnerligen stort värde. Det förefaller ganska märkligt, att jag
med min amerikanska oskuldsfullhet till den grad skulle kunna chockera
Paris denna afton.

Åter hade jag vid denna tid kommit till randen av en ekonomisk
katastrof. Med mina tillgångar var det omöjligt att gå i land med den
utvidgade skolans utgifter. Jag hade med de pengar jag förtjänat ihop
tagit till mig, sörjt för och uppfostrat fyrtio barn, av vilka tjugu
befunno sig i Tyskland och tjugu i Paris, och dessutom hjälpte jag
också andra personer. En dag sade jag skämtsamt till min syster
Elizabeth:

– Så här kan det inte fortgå. Jag har inga pengar mer. Om skolan ska
kunna fortsättas, måste vi ha tag på en millionär.

I och med att jag uttalade dessa ord, hade den tanken blivit en fix idé
hos mig.

– Jag måste ha tag på en millionär! upprepade jag hundra gånger om
dagen, först på skämt, sedan på fullt allvar i enlighet med
Couésystemet.

En förmiddag – det var dagen efter en mer än vanligt lyckad
föreställning på Gaiété Lyrique – satt jag i min morgonklänning
framför spegeln. Jag minns, att jag hade lagt upp håret i papiljotter
med tanke på dagens matinéföreställning, och jag hade en spetsmössa på
håret. Kammarjungfrun kom in med ett visitkort, på vilket stod ett
välkänt namn. Plötsligt ringde det i min hjärna: – Här har jag min
millionär.

– Visa in honom.

Han kom in, högväxt och blond med lockigt hår och skägg. Min första
tanke var: Lohengrin. Wer will mein Ritter sein? Hans röst var mycket
behaglig, men han föreföll blyg. – Han verkar som en stor gosse
maskerad med skägg, tänkte jag för mig själv.

– Ni känner mig inte, men jag har ofta applåderat er underbara konst,
sade han.

Då kom en underlig känsla över mig. Jag hade träffat denne man
tidigare. Men var? Som i en dröm mindes jag Prince de Polignacs
begravning – jag, unga flickan, grät bittert, primitivt ovan som jag
var vid den franska begravningsceremonien. En lång rad av släktingar i
kyrkans sidoskepp. Någon sköt fram mig. – Il faut serrer la main,
viskade man till mig. Och överväldigad av uppriktig sorg över att ha
förlorat en kär vän, räckte jag handen åt den ene efter den andre av
släktingarna. Plötsligt minns jag, att jag mötte blicken hos en av dem.
Det var den högväxte mannen framför mig.

Vi hade första gången mötts i en kyrka vid en likkista. Det var ju
alltså intet lyckobådande tecken. Men icke förty visste jag från detta
ögonblick, att här var min millionär.

– Jag beundrar er konst och det mod som ni visat i att fullfölja ert
ideal med skolan. Jag har kommit hit för att hjälpa er. Vad kan jag
göra för er? Skulle ni till exempel vilja fara med alla edra dansande
barn till någon liten villa vid Rivieran, vid havet, och där komponera
nya danser? Ni behöver inte oroa er för kostnaderna. Jag skall bestrida
dem samtliga. Ni har uträttat ett stort arbete, ni måste vara trött.
Låt nu ansvaret vila på mig.

Om en vecka satt hela min lilla trupp i en första klassens järnvägsvagn
på väg mot havet och solskenet. Lohengrin mötte oss vid stationen. Han
förde oss till en förtjusande villa vid havet, från vars terrasser han
visade ut mot sin yacht med dess vita segel.

– Den heter Lady Alicia, sade han. Men kanske vi nu ska ta och ändra
namnet till Iris.

Barnen dansade under apelsinträden i sina ljusblå tunikor, och med
händerna fulla med blommor och frukt. Lohengrin var ytterst vänlig och
god mot barnen och tänkte på allas bekvämlighet. Hans sätt mot dem
ingav mig en ytterligare känsla av förtroende förutom den tacksamhet,
som jag redan hyste till honom, och som efter dagligt umgänge med hans
intagande personlighet snart nog skulle fördjupas till något ännu
varmare.

Barnen och jag bodde i en villa vid Beaulieu, medan Lohengrin själv
uppehöll sig på det elegantaste hotellet i Nizza. Då och då inbjöd han
mig att äta middag tillsammans med honom. Jag minns att jag infann mig
i min enkla grekiska tunika och med bestörtning där träffade en annan
dam i en underbar, färgrik toalett, överhöljd med diamanter och pärlor.
Jag förstod genast, att hon var min fiende. Hon fyllde mig med fruktan,
och det visade sig sedermera, att den var befogad.

En kväll hade Lohengrin med sedvanlig generositet inbjudit ett stort
sällskap till en maskeradbal på Casino. Han skaffade till samtliga
deltagare pierrotkostymer, utförda i fladdrande libertysiden. Det var
första gången jag burit en dylik kostym och första gången jag varit på
en offentlig maskeradbal. Det var en munter tillställning, som för mig
bara fördunklades av ett enda moln: damen med diamanterna – även hon
skrudad som pierrot – infann sig på balen. När jag såg henne, led jag
sannskyldiga kval. Men längre fram på kvällen minns jag, att jag
dansade frenetiskt med henne – till den grad nära gränsar kärleken
till hatet – ända tills hovmästaren på stället kom fram och upplyste
oss om att det icke var tillåtet.

Mitt i all denna dårskap kallades jag plötsligt till telefonen. Det var
besked från villan i Beaulieu, att Erica, skolans yngsta telning,
plötsligt angripits av strypsjuka – det var allvarligt – möjligen
fråga om livet. Jag rusade från telefonen till bordet, där Lohengrin
satt som värd. Jag bad honom genast telefonera efter en läkare. Och det
var där, i telefonhytten, under trycket av ångest för en varelse, som
låg oss båda varmt om hjärtat, som skiljemuren föll och våra läppar för
första gången möttes. Men icke en sekund förslösades. Lohengrins bil
stod utanför porten, och som vi gingo och stodo i våra pierrotdräkter
foro vi och hämtade läkaren och ilade sedan i rasande fart till
Beaulieu. Vi funno den lilla halvkvävd och blå i ansiktet. I två timmar
väntade vi i ångest – då uttalade läkaren sin dom: barnet var räddat.
Gryningen silade in genom fönstren, tårarna runno nedför våra kinder,
men så fattade Lohengrin mig i armen: – Mod, älskling! Vi måste
tillbaka till våra gäster. – Hela vägen tillbaka höll han mig tätt
intill sig i bilen, viskande: – Om det så bara vore för detta enda
minnes skull, skulle jag älska dig livet ut.

På Casino tycktes tiden ha gått så fort, att gästerna knappast märkt
vår frånvaro.

Men en hade räknat minuterna därunder. Damen med diamanterna hade
iakttagit vår avfärd med svartsjuka blickar, och när vi åter visade
oss, grep hon en kniv och rusade fram mot Lohengrin. Han märkte till
all lycka i tid hennes avsikt, grep henne om handleden och svängde
henne högt över sitt huvud samt bar henne på detta vis till damrummet,
som om hela händelsen varit ett förut avtalat maskeradskämt. Sedan
överlämnade han henne åt betjäningen med den enkla anmärkningen, att
hon föreföll en smula hysterisk och synbarligen behövde få ett glas
vatten. Återvände så till balsalen, fullkomligt oberörd och i bästa
humör.

Lohengrins frikostighet mot barnen och hans uppriktiga oro för lilla
Erica, allt detta hade tillvunnit honom min kärlek. Nästa dag föreslog
han mig en lustresa ombord på den nu omdöpta yachten. Vi togo min lilla
Deirdre med oss, lämnade skolan i lärarinnornas vård och avseglade till
Italien.

Pengar medföra förbannelse, och de som äga pengar kunna ej vara
lyckliga i tjugufyra timmar.

Om jag blott insett, att den man jag var tillsammans med hade ett
bortskämt barns natur, och att varje ord och varje handling från min
sida borde vara väl övertänkt, för att de skulle behaga honom, hade
allt varit gott och väl. Men jag var för ung och naiv att veta detta;
därför pratade jag gladeligen på, förklarade för honom mina idéer om
livet, Platos "Republiken", Karl Marx och en allmän reformering av
världen, utan en aning om hur jag fördärvade alla mina chanser. Denne
man, som förklarat, att han älskade mig för mitt mods och mitt ädelmods
skull, blev allt mer och mer förfärad, när han kom underfund med vilken
rödglödgad revolutionär han fått ombord på sin yacht. Småningom förstod
han, att han icke kunde förena mina ideal med sitt eget välbefinnande.
Men kulmen nåddes, när han en kväll frågade mig, vilken som var min
älskligsdikt. Förtjust tog jag fram min livre de chevet och läste för
honom Walt Whitmans "Stora landsvägens sång". Hänförd av min egen
entusiasm märkte jag inte effekten, och när jag såg upp, blev jag
bestört över att se hans vackra ansikte förvridet av vrede.

– Så'n smörja! utbrast han. Den mannen kunde aldrig ha förtjänat sitt
eget bröd.

– Förstår du inte, ropade jag, att han såg Det Fria Amerika i en syn?

– Åt fanders med alla syner!

Och så förstod jag med ens, att den syn vari han såg Amerika, var de
dussintals fabriker, som skänkte honom hans förmögenhet. Men sådan är
kvinnans natur, att jag efter denna och andra ordväxlingar kastade mig
i hans armar och glömde allt under hans smekningar. Dessutom tröstade
jag mig med den tanken, att han snart skulle få ögonen öppna, och att
han då skulle hjälpa mig med att skapa den stora skolan för folkets
barn.

Under tiden kryssade den magnifika yachten på det blå Medelhavet.

Jag ser alltsammans för mig, som om det varit i går; yachtens breda
däck, lunchbordet med kristall och silver, Deirdre dansande i sin vita
tunika. Jag var förälskad och lycklig. Men hela tiden hade jag ett
obehagligt medvetande om eldarna nere i maskinrummet, om yachtens
femtio mans besättning, om kaptenen och styrmannen – denna oerhörda
apparat för två människors nöje. Jag kände en undermedveten oro, allt
eftersom dagarna förflöto, var och en av dem ett steg bort från
idealet. Och ibland anställde jag otrevliga jämförelser mellan detta
lättjefulla liv i lyx, ideligt festande och vårdslöst försjunkande i
nöjen och njutning och å andra sidan min tidiga ungdoms bittra kamp och
försakelser. Men snart kunde jag åter ge vika för de intryck på själ
och sinne, som den praktfulla dagbräckningen skänkte. Min Lohengrin,
min graalriddare, även han skulle en gång komma att dela mina stora
tankar.

Vi tillbragte en dag i Pompeji, och Lohengrin hade fått den romantiska
idén, att han ville se mig dansa i Paestums tempel i månsken. Han
engagerade en liten neapolitansk orkester och ordnade så, att den
skulle bege sig ut till templet och där invänta vår ankomst. Men just
den dagen blev det oväder med en syndaflod av regn. Hela denna dag och
den följande kunde yachten icke lämna hamnen, och när vi äntligen
anlände till Paestum, funno vi orkestermedlemmarna genomdränkta och
eländiga sittande på trappstegen, där de väntat i tjugufyra timmar.

Lohengrin sade till om dussintals vinflaskor och lamm à la Pélicaire,
som vi på arabers vis åto med fingrarna. Den utsvultna orkestern åt och
drack, som om den aldrig sett mat förr, och var till den grad kaputt
efter väntan i templet, att den icke förmådde spela. Som regnet åter
började dugga, begåvo vi oss alla till yachten och styrde kurs på
Neapel. Orkestern gjorde ett modigt försök att spela för oss på däck,
men när yachten började gunga, blev den ene efter den andre äv
musikanterna grön i synen och försvann ned i sin hytt...

Och detta var slutet på min månskensdans i Pæstums tempel.

Lohengrin ville fortsätta att kryssa på Medelhavet, men jag hade ett
kontrakt uppgjort om en rysk turné, och döv för alla böner och även
trots mina egna känslor beslöt jag hålla det. Lohengrin förde mig
alltså tillbaka till Paris. Han skulle ha kommit med mig till Ryssland,
men han fruktade för passvårigheter. Han fyllde min kupé med blommor,
och vi togo ett ömt avsked.

Det är en egendomlig omständighet, att när vi skiljas från en älskad
människa, känna vi, trots den sönderslitande smärtan, samtidigt en
besynnerlig känsla av befrielse.

Turnén i Ryssland gick bra som de förra gjort, och under densamma
återsåg jag Craig. Han var i bästa humör och var som bäst sysselsatt
med att sätta upp "Hamlet" på Stanislawskys Konstnärliga teater. Alla
skådespelerskorna vid teatern voro förälskade i honom. Skådespelarna
voro betagna av hans skönhet, hans snille och hans ovanliga vitalitet.
Han kunde hålla timslånga anföranden för dem om den dramatiska konsten,
och de gjorde sitt allra bästa att följa hans fantasis flykt och hans
intentioner.

En tragikomisk episod inträffade i dessa dagar, närmast beroende på att
jag hade med mig en mycket vacker kvinnlig sekreterare. Sista kvällen,
just innan vi skulle resa till Kieff, gav jag en liten middag för
Stanislawsky och Craig. Sekreteraren var närvarande. Mitt under
middagen frågade Craig mig, om jag tänkte stanna hos honom eller ej.
Som jag ej kunde svara, fick han ett av sina välbekanta anfall av
ursinne, lyfte upp sekreteraren från hennes stol, bar in henne i andra
rummet och låste dörren. Stanislawsky blev oerhört chockerad och gjorde
sitt bästa för att förmå Craig att öppna dörren, men när inga
övertalningar hjälpte, kunde vi ej göra något annat än bege oss till
stationen, där vi emellertid funno, att tåget gått för tio minuter
sedan.

Jag följde Stanislawsky till hans bostad, där vi sorgmodigt sutto och
diskuterade modern konst, allt under det vi försökte undvika alla
häntydningar på fallet Craig. Men jag kunde se, att Stanislawsky var
allvarligt bedrövad och upprörd på grund av Craigs beteende.

Nästa dag for jag till Kieff. Några dagar efteråt uppsöktes jag här av
min bleka och något uppskakade sekreterare. Jag frågade henne, om hon
inte ville stanna hos Craig i Ryssland, varpå hon med eftertryck
svarade, att det ville hon inte alls. Därefter reste vi tillbaka till
Paris, där Lohengrin mötte oss.

Här fick jag nu lära känna alla verkligt goda restauranger, där man
krusade för Lohengrin och behandlade honom, som om han varit en krönt
härskare. Alla hovmästare och alla kockar tävlade om att behaga honom
– och det var ej att undra på, ty han strödde ut pengar med kunglig
frikostighet. Jag lärde mig också för första gången skillnaden mellan
en poulet cocotte och en poulet simple, jag lärde mig förstå mig på
ortolaner, tryffel och svamp. Min tungas och min goms slumrande nerver
väcktes, jag lärde mig skilja på vinernas årgångar, vilket år och
vilken cru som var utsöktast i smak jämte många andra detaljer, om
vilka jag hittills svävat i okunnighet.

Nu uppsökte jag också för första gången ett fashionabelt modehus och
föll offer för den underbara trollmakten hos tyger, färger, linjer –
till och med i hattar. Jag, som alltid gått med en liten vit tunika, av
ylle om vintern, av linne om sommaren, föll nu för frestelsen att
beställa vackra kläder och bära dem på min kropp. Jag hade en enda
ursäkt. Modekonstnärn var ingen vanlig sådan utan ett snille – Paul
Poiret, som kunde kläda en kvinna, så att han samtidigt skapade ett
konstverk. Men för mig var detta en förändring från helig till profan
konst.

Men alla dessa nöjen ha också sina reaktioner, och det gavs dagar då vi
talade om den underliga åkomma, som benämnes neurasteni.

Jag minns, hur jag under en ljuvlig morgonpromenad i Boulognerskogen
såg ett främmande, sorgmodigt uttryck – som jag i god tid lärt mig
frukta – komma över hans ansikte. När jag frågade efter anledningen
svarade han:

– Alltid mors ansikte i kistan – var jag än är, ser jag hennes döda
ansikte. Vad tjänar det till att leva, när det ändå slutar med döden?

Och jag insåg då, att rikedom och lyx icke skänka tillfredsställelse.
Det är avgjort svårare för rika människor att företaga sig något
allvarligt här i livet. Ty alltid ligger yachten i hamnen och inbjuder
till seglats på azurblå hav.

KAPITEL XXIII.

Denna sommar tillbragte vi på yachten, kryssande utanför Bretagnes
kust. Ofta var vädret så stormigt, att jag gick i land och följde
yachten i bil längs kusten. Lohengrin höll sig ombord, men han tålde
icke sjön vidare bra – ofta blev han mörkgrön i ansiktet. Sådana äro
de rikas glädjeämnen.

I september for jag till Venedig med mitt barn och dess sköterska och
tillbragte där några veckor ensam med dem. En dag gick jag in i S:t
Markuskyrkan och satt där för mig själv, stirrande upp i den blå och
gyllene kupolen. Plötsligt tyckte jag mig se ett litet gossansikte, men
det var i verkligheten ett av kyrkans ängla-ansikten med stora, blå
ögon och en gloria av guldgult hår.

Jag for till Lido och tillbragte några dagar i tysta meditationer,
medan lilla Deirdre lekte i sanden. Det jag sett i S:t Markuskyrkan
fyllde mig både med glädje och ängslan. Jag älskade, men nu kände jag
också till den ytlighet och den nyckfulla själviskhet, som männen kalla
kärlek, och jag visste, att min konst nu skulle tvingas att lämna ett
offer – att den kanske skulle bli lidande – min konst, mitt arbete –
och med ens greps jag av en outhärdlig längtan efter min skola.

Jag tror, att i varje människa liv finns en andlig linje, en
uppåtgående kurva, och allt som stärker denna är vårt verkliga liv –
resten är blott avfall, som vi befrias ifrån, i och med att vår själ
renas och utvecklas. En dylik andlig linje är för mig min konst. I mitt
liv har det bara funnits två motiv – kärlek och konst – ofta har
kärleken skadat konsten, ofta har konstens bjudande maning gjort ett
tragiskt slut på kärleken. Ty mellan dessa två gives ingen försoning,
endast oavbruten kamp.

I detta tillstånd av obeslutsamhet och inre oro reste jag till Milano
för att konsultera en läkare, en god vän, som jag kallat dit i och för
ett sammanträffande.

– Det är ju upprörande, sade han, att ni, en enastående konstnärinna,
åter skulle utsätta er för den risken att beröva världen er konst. Det
är otänkbart. Följ mitt råd och avvänd ett sådant brott mot
mänskligheten.

Jag lyssnade till honom, fortfarande obeslutsam, ena ögonblicket fylld
av vedervilja vid tanken på att min kropp ånyo skulle vanställas, min
kropp, som var min konsts instrument, andra ögonblicket upplivad av
hoppet i form av det där änglaansiktet, min sons ansikte.

Jag bad min vän låta mig få en timme att fatta mitt beslut på. Jag
minns hotellrummet – ett ganska dystert rum – där jag mitt för mig
plötsligt såg en tavla på väggen, en egendomlig kvinna i toalett från
1700-talet, som med vackra men hårda ögon blickade rätt in i mina. –
Vad du än beslutar, tycktes hon säga, så gör det detsamma. Se på min
skönhet, som strålade för många år sedan. Döden uppslukar ju allt –
allt – varför skall du utsätta dig för lidande för att åter sätta in
liv i världen, bara för att det åter skall sväljas av döden?

Hennes blick blev allt grymmare och hemskare och min oro allt
intensivare. Jag dolde mina ögon i händerna för att slippa möta hennes
blick. Jag försökte tänka, fatta ett beslut. Jag bönföll dessa ögon
genom min tåredimma att ha barmhärtighet med mig, men de föreföllo
blott allt hånfullare i uttrycket. Liv eller död – stackars varelse –
du är fångad i en fälla i alla fall.

Till sist reste jag mig och talade till ögonen: – Nej, ni skola inte
ängsla mig. Jag tror på livet, jag tror på kärleken, jag tror på
naturens heliga lagar.

Var det inbillning, eller glimtade där plötsligt fram i dessa ögon ett
förfärligt, gäckande löje?

När läkaren återvände, omtalade jag för honom mitt beslut, och därefter
kunde ingenting få mig att vika därifrån.

Jag for tillbaka till Venedig, tog Deirdre i famn och viskade:

– Du ska få en liten bror.

– Å, skrattade Deirdre och klappade förtjust i händerna. Så roligt, så
roligt!

– Ja det ska bli roligt.

Jag telegraferade till Lohengrin, och han kom flygande till Venedig.
Han föreföll förtjust, han var full av kärlek och ömhet. Demonen
Neurasteni försvann på en tid.

Jag hade åter tecknat kontrakt med Walter Damrosch, och i oktober for
jag till Amerika.

Lohengrin hade aldrig varit i Amerika och var oerhört intresserad av
landet, i betraktande av att han hade amerikanskt blod i ådrorna. Han
tog naturligtvis den praktfullaste rumssviten ombord på ångaren, en
särskild matsedel trycktes för vår räkning varje kväll, och vi reste
som kungliga personer. Att färdas tillsammans med en millionär
förenklar saker och ting betydligt, och på Hotel Plaza i New York hade
vi en magnifik våning, och alla bugade för oss till höger och vänster.

Jag tror, att det förekommer några lagbestämmelser i U.S.A., enligt
vilka två älskande icke få färdas tillsammans i landet. Stackkars Gorky
och hans trogna väninna sedan sjutton år tillbaka jagades ur hus i hus,
och livet gjordes till en plåga för dem, men när man är mycket rik,
utplånas alla dessa små obehag av sig själva.

Den amerikanska turnén gick alldeles förträffligt, ty pengar dra till
sig pengar. Men i januari kom en mycket nervös dam in i min klädloge
och utbrast: – Men bästa Miss Duncan, det syns ju alldeles tydligt
från första bänken. Ni kan inte fortsätta så här.

Varpå jag genmälte: – Men kära Mrs X., det är ju just detta jag vill
uttrycka med min dans – kärleken – kvinnan – våren – befruktningen.
Ni känner ju Botticellis underbara tavla – den fruktbärande jorden –
de tre dansande gracerna enceinte – och madonnan – även zefyrerna
enceinte. Allting böljar och varslar om nytt liv. Det är detta som är
innebörden i min dans.

Mrs X. såg frågande ut, men vi ansågo det likafullt bäst att avbryta
turnén.

Till min stora glädje återvände min bror Augustin och hans lilla flicka
med oss. Han hade blivit skild från sin hustru, och jag tänkte, att
resan borde uppliva honom.

– Vad skulle du tycka om att resa uppför Nilen på en dahabeah hela
vintern – fly från de kulna vintermolnen bort till det klara
solskenet, besöka Thebe, Dendrah, allt det som du längtat att få se?
Yachten ligger redo att föra oss till Alexandria, vår dahabeah är
bemannad med trettio infödda matroser och en förstklassig kock, där är
präktiga hytter – sovrum med bad –

– Ja men skolan – mitt arbete – –

– Din syster Elizabeth sköter skolan bra, och du är så ung, att du har
gott om tid för ditt arbete.

Vi tillbragte alltså vintern på Nilen, och den skulle varit en dröm av
lycka – den var det i det allra närmaste – om det ej varit för samma
spöke, neurastenin, som en gång på gång kom fram som en svart hand och
övertäckte solen.

Medan man långsamt färdas uppför Nilen, vandrar själen tillbaka ettusen
– tvåtusen – femtusen år – tillbaka genom det förflutnas töcken till
evighetens portar.

Hur lugn och härlig var icke denna fård för mig, som inom mig bar
löftet om ett nytt liv. Tempel, som berättade om Egyptens gamla
konungar på färd genom den gyllene ökensanden, faraonernas gravar och
deras djupa hemligheter. Det lilla livet inom mig symboliserade på
något vis denna resa till mörkrets och dödens rike. En månskensnatt i
Dendrash tempel föreföll det mig, som om alla ögonen i gudinnan
Hathors, den egyptiska Afrodites, härjade ansikten, vilka med hypnotisk
ihärdighet förekommo hela templet igenom, voro riktade mot mitt ofödda
barn.

Underbarast är de dödas dal och allra underbarast för mig en liten
furstes grav, som aldrig fick växa upp och bli en stor farao. Död vid
så späda år – århundradena igenom förbli ett dött barn – och så
tänkte man på de sextusen år han vilat där. Hade han levat, skulle han
varit sextusen år gammal.

Vad minns jag från denna resa i Egypten? Den purpurfärgade
soluppgången, den skarlakansröda solnedgången, öknens gyllene sand,
templen. De soliga dagarna tillbragta på tempelgårdar i drömmar om
faraonernas tillvaro – i drömmar om mitt kommande barn. Bondkvinnorna
vandrade på Nilens stränder bärande sina krukor på sina sköna huvuden,
medan de mäktiga kropparna vaggade under de svarta mantlarna, Deirdres
fina gestalt, där hon dansar på däcket. Deirdre vandrande på Tebes
åldriga gator. Det lilla barnet, som blickar upp på de urgamla,
skamfilade gudarna.

När hon fick se Sfinxen, sade hon: – Mamma, den där dockan är inte
vacker, men så kolossal den är!

Hon höll just på att lära sig trestaviga ord.

Det lilla barnet inför evighetens tempel – den lille fursten i
faraonernas gravar – Konungarnas dal och karavanerna på färd genom
öknen – vinden som för sanden i vågor tvärs över öknen – varthän?
Soluppgången i Egypten infann sig med sällsam intensitet omkring
klockan fyra på morgonen. Sedan var det omöjligt att sova, ty nu
begynte trampet av arbetarna på stranden – vatten hämtades upp, fälten
plöjdes, kamelerna pådrevos, och allt detta fortsattes intill
solnedgången i livliga och rörliga fresker.

Vår dahabeah rörde sig långsamt framåt till sjömännens sång, allt under
det deras bronsfärgade kroppar rörde sig i takt med årorna. Själva voro
vi ingenting annat än lättjefulla åskådare.

Kvällarna voro underbara. Vi hade en Steinwayflygel med oss och en
mycket begåvad ung engelsk pianist, som varje kväll spelade Bach och
Beethoven, vilkas högtidliga rytmer så väl harmoniera med Egyptens
vidder och dess tempel.

Inom några veckor uppnådde vi Wadi Halfa och kommo in i Nubien, där
Nilen blir så smal, att man nästan kan vidröra stränderna på vardera
sidan om båten. Här beslöto herrarna i sällskapet att fara till
Khartum, och jag stannade ensam kvar ombord med Deirdre och tillbragte
den fridfullaste perioden i mitt liv under två veckors tid i detta
sällsamma land, där sorg och oro tyckas utplånade. Vår båt liksom
vaggades på tidsåldrarnas rytmer. För dem som ha råd därtill är en färd
uppför Nilen i en väl inredd dahabeah den bästa vilokur i världen.

För oss är Egypten ett drömmarnas land – för den stackars fellahn ett
arbetets – men det är i varje fall det enda land jag vet, där arbetet
kan vara vackert. Fellahn, som huvudsakligen lever på linssoppa och
ojäst bröd, har en härligt vacker, smidig kropp, och vare sig han går
hukad på åkern eller hämtar vatten ur Nilen, verkar han alltid
bronsskulptur, vars skönhet skulle fröjda en bildhuggares öga.

Vi återvände till Frankrike och stego i land i Villefranche. Lohengrin
hyrde för säsongen en ståtlig villa i Beaulieu med terrasser, som
sluttade ned mot havet. Med sin vanliga impulsivitet roade han sig
dessutom med att köpa upp land på Cap Ferrat, där han ämnade uppföra
ett stort italienskt slott.

Vi företogo bilturer till Avignon och Carcassonne, som också skulle
tjäna som förebilder till detta slott. Ett slott reser sig nu också på
Cap Ferrat, men som så många andra av hans fantasier har det aldrig
blivit fullbordat.

Vid denna tid var han gripen av en abnorm rastlöshet. När han inte
störtade i väg till Cap Ferrat för att köpa mark, tog han snälltåget
till Paris på måndagen och kom tillbaka på onsdagen. Jag dvaldes i
stillhet i trädgården vid det blå havet, grubblande över den underliga
skillnaden mellan livet och konsten och ofta fylld av undran, huruvida
en kvinna verkligen någonsin kan vara konstnär, då konsten är en sträng
mästare, som fordrar allt eller intet, medan en älskande kvinna offrar
allt för livet. Här var jag emellertid nu för andra gången i min levnad
totalt isolerad och avskild från min konst.

Den första maj, en morgon, när havet låg blått, solen brände och hela
naturen slog ut i blom, föddes min son.

I olikhet mot den enfaldige bydoktorn i Nordwyck kunde den skicklige
doktor Bosson konsten att lindra smärtorna med lämpliga morfindoser,
och denna min andra barnsäng var mycket olik den första.

Deirdre kom in i mitt rum med sitt täcka lilla ansikte präglat av
lillgammal moderlighet.

– Å, en så'n söt liten pojke, mor. Du ska inte vara orolig för honom.
Jag ska alltid hålla honom i famnen och ta vård om honom.

Jag mindes hennes ord, när hon var död och höll honom i sina små stela,
vita armar. Varför bedja människor till Gud, som, om Han alls finns
till, måste vara omedveten om allt detta?

Än en gång låg jag alltså vid havet med ett nyfött barn i mina armar –
men i stället för den lilla vita, av vinden kringsusade Villa Maria var
det ett palatslikt hus, och i stället för den dystra, oroliga Nordsjön
var detta det blå Medelhavet.

KAPITEL XXIV.

När vi återkommo till Paris, frågade mig L., om jag inte skulle vilja
ge en fest för våra vänner, och bad mig göra upp ett program för
densamma. Mig förefaller det, som om rika människor aldrig forstode
konsten att roa sig. Om de skola ge en middag, blir den inte så olik
den en fattig portvakt ställer till, och jag hade alltid gått och tänkt
för mig själv vilken makalös fest man skulle kunna ge, om man bara hade
pengar nog. Jag ordnade festen på följande sätt.

Gästerna inbjödos klockan fyra till Versailles, och i parken voro
uppsatta tält med alla slags förfriskningar, från kaviar och champagne
till té och bakelser. Därefter spelade Colonneorkestern på den öppna
plats, kring vilken tälten rests, under Piernés ledning ett
Wagnerprogram. Jag minns hur underbar Siegfriedidyllen klingade under
de stora trädens skugga denna härliga sommareftermiddag, och hur
högtidligt begravningsmarschen klang, just när solen gick ned.

Efter konserten vinkade en magnifik supé med mera materiella
njutningar. Den räckte ungefär till midnatt, då hela parken
illuminerades och vi dansade till fram på småtimmarna till musik av en
orkester från Wien.

Detta var min uppfattning om en fest, given av en rik man för hans
vänner. Till densamma infann sig eliten av Paris' intellektuella och
konstnärsvärld, och alla satte verkligen värde på den.

Men det underliga var, att fast jag ställt till alltsammans för att
behaga L., och fast festen kostat honom 50,000 francs – och det var
ändå före kriget! – var han själv ej närvarande vid densamma.

Ungefär en timme före festens början fick jag telegram om att han haft
ett slaganfall och var alltför sjuk att kunna komma, men att jag finge
taga emot gästerna utan honom.

Inte underligt, att jag kände mig böjd för att bli kommunist, då jag så
ofta sett exempel på det faktum, att för en rik människa att finna
glädje är som för Sisyfus att rulla sin sten upp ur dödsriket.

Samma sommar fick L. för sig, att vi skulle gifta oss. Jag sade honom,
att jag var en motståndare till äktenskapet.

– Vad det är dumt av konstnärer att gifta sig, sade jag. Jag måste ju
turnera världen runt, och du kan väl inte ständigt och jämt sitta i en
loge på teatern och beundra mig?

– Du behövde inte turnera, om vi gifte oss, svarade han.

– Vad skulle vi då göra för något?

– Vi skulle bo i mitt hus i London eller på mitt landsställe.

– Vidare då?

– Ja, så ha vi ju yachten.

– Nå, mer då?

L. föreslog, att vi skulle pröva denna tillvaro i tre månader.

– Om du inte tycker om det, skulle det förvåna mig.

På sommaren reste vi följaktligen till Devonshire, där han hade ett
underbart slott, byggt efter mönster av Versailles och Petit Trianon
med massor av sovrum och badrum och lyxvåningar, vilket allt ställdes
till min disposition, samt fjorton automobiler i garaget och en yacht i
hamnen. Men jag hade inte räknat med regnet. Under den engelska
sommaren regnar det dagen i ända. Engelsmännen tyckas ej fästa sig
därvid. De stiga upp och äta sin första frukost med skinka och ägg och
fläsk och njure och gröt. Så ta de regnrockar på sig och vandra ut i
den blöta naturen ända till lunchdags, då de inmundiga en mängd rätter,
avslutade med Devonshiregrädde.

Från klockan fyra till fem hetas de syssla med sin korrespondens, fast
jag för min del tror, att de sova. Klockan fem komma de ned till téet,
till vilket serveras en mängd bakverk, smör, bröd och marmelad.
Därefter låtsas de spela bridge, tills det är tid att ägna sig åt
dagens mest maktpåliggande uppgift – att kläda sig till middagen. Till
denna infinna de sig i full aftontoalett, damerna djupt dekoletterade
och herrarna i frack, för att aväta en måltid på tjugu rätter. När
denna är över, fördjupa de sig i ett lättare politiskt samtal eller
snudda vid filosofin, tills det är tid att gå till vila.

Man kan lätt gissa, huruvida detta liv tilltalade mig eller ej. Efter
ett par veckors tid var jag fullkomligt utom mig.

På slottet fanns en underbar balsal med gobelänger och en tavla av
David, föreställande Napoleons kröning. David tyckes ha målat tvenne
tavlor med detta ämne, den ena finns i Louvren, den andra i balsalen i
L:s slott i Devonshire.

När L. såg min tilltagande förtvivlan, sade han: – Varför dansar du
inte igen – i balsalen?

Jag tänkte på gobelängerna och tavlan.

– Hur ska jag kunna göra mina enkla rörelser framför dem på det hala
golvet?

– Om det är enda hindret, sade han, så kan du skicka efter din matta
och dina draperier.

Jag skickade alltså efter matta och draperier. De senare hängdes över
gobelängerna, och mattan lades på det bonade golvet.

– Men jag måste ha en pianist.

– Skicka efter en pianist, sade L.

Jag telegraferade alltså till Colonne: – Tillbringar sommaren i
England, måste arbeta, skicka pianist.

I Colonneorkestern hade det funnits en förste violinist, en man med
besynnerligt utseende och mycket stort huvud, som satt och dallrade på
en illa hopkommen kropp. Denne man spelade också piano, och honom sände
Colonne till mig. Denna person var mig emellertid så osympatisk, att
han ingav mig formlig fysisk vedervilja, när helst jag såg på honom
eller vidrörde hans hand, och jag hade bett Colonne att inte ta honom
med sig till mig. Colonne hade sagt, att mannen dyrkade mig, varvid jag
genmält, att jag inte rådde för min motvilja, och att jag helt enkelt
ej kunde tåla honom. En kväll, när Colonne varit sjuk och ej kunde
dirigera på Gaiété Lyrique, hade han skickat denne man i sitt ställe.
Jag blev ond och sade: – Jag kan inte dansa, om han skall dirigera.

Han kom in i min klädloge, såg på mig med tårar i ögonen och sade: –
Isadora, jag tillber er, låt mig få dirigera denna enda gång. – Jag
betraktade honom kallt.

– Nej. Jag måste säga er rent ut, att ni verkar fysiskt motbjudande på
mig.

Han brast i gråt.

Publiken väntade, och Lugné Poë övertalade Pierné att dirigera i
stället.

En ovanligt regnig dag fick jag ett telegram från Colonne: "Pianist på
väg. Anländer då och då den och den dagen."

Jag gick till stationen, och döm om min bestörtning, när denne mannen,
som jag kan kalla X., stiger av tåget!

– Vad menar Colonne med att sända er? sade jag. Han vet, att jag
avskyr er.

– Je vous demande pardon, Madame, le cher Maître m'a envoyé...
stammade han.

När L. fick veta, vem pianisten var, sade han: – Då behöver jag
åtminstone inte vara svartsjuk.

L. led fortfarande av sviterna av vad han själv ansåg vara ett

slaganfall, och en läkare och en sjuksköterska befunno sig på slottet.
Deras förhållningsorder mot mig voro ytterst stränga – jag bodde i ett
avlägset beläget rum i andra ändan av huset, och jag var tillsagd, att
jag på inga villkor finge störa L., som tillbragte en stor del av dagen
på sitt rum, livnärande sig på en diet av ris, mackaroni och vatten,
medan läkaren en gång i timmen undersökte hans blodtryck. Ibland fördes
han in i ett slags bur, importerad från Paris, i vilken han fick sitta,
medan starka elektriska strömmar leddes genom hans kropp. Där satt han
och såg ytterligt medtagen ut, under det han yttrade:

– Jag hoppas det här ska vara bra för mig.

Allt detta ökade naturligtvis mitt rastlösa tillstånd, och det tillika
med det ändlösa regnandet torde möjligen kunna förklara de egenartade
händelser, som tilldrogo sig.

För att dränka min spleen började jag, trots min motvilja mot X.,
arbeta tillsammans med honom, men jag ställde en skärm omkring honom,
där han satt vid pianot, och förklarade:

– Ni är mig så obeskrivligt vedervärdig, att jag inte står ut att se
er.

En gammal väninna till L., grevinnan A., var vid denna tid på besök på
slottet.

– Hur kan ni behandla den stackars mannen så där? sade hon till mig,
och en dag yrkade hon på att han skulle få följa med i den täckta bil,
i vilken vi varje dag efter lunchen brukade åka ut.

Jag bad honom mycket motvilligt följa med. Det fanns inga baksäten i
bilen, varför vi måste sitta alla tre i bredd, jag i mitten med
grevinnan till höger och X. till vänster om mig. Som vanligt öste
regnet ned. När vi hunnit en bit på väg, överfölls jag av en sådan
kväljande motvilja mot X., att jag knackade på rutan och sade till
chauffören att vända och köra hem. Han nickade och för att visa sin
beredvillighet, gjorde han en tvär vändning med bilen, så att jag
slungades handlöst i famnen på X. Han slog armarna om mig. Jag satte
mig rätt igen och såg på honom och kände med ens hela min varelse
flamma upp i lågor som en halmstack. Jag har aldrig erfarit en så
våldsam känsla. Och plötsligt greps jag av häpen bestörtning, när jag
såg på honom. Hur kom det sig, att jag ej sett det förut? Hans ansikte
var ju fullkomligt skönt, och i hans ögon brann snillets dolda flamma.
Ifrån detta ögonblick visste jag, att han var en stor man.

Under hela hemvägen såg jag på honom i något slags lidelsefull trance,
och när vi inträdde i slottets hall, tog han min hand och drog mig,
fortfarande med sin blick fäst vid min, sakta bakom skärmen i balsalen.
Hur var det möjligt, att ur så våldsam antipati kunde födas så våldsam
kärlek?

Det kom en dag, när X. måste lämna slottet för att aldrig mer
återvända. Vi bragte detta offer åt en man, som vi trodde vara döende.

Men denna episod visade mig klarare än någonsin, att jag ej var skapad
för hemliv, och på hösten for jag, klokare och sorgsnare vorden, till
Amerika för tredje gången. Och för hundrade gången fattade jag det
bestämda beslutet, att hädanefter skulle jag ägna hela mitt liv åt
konsten, vilken, om den än är en sträng mästare, likväl är hundra
procent tacksammare än mänskliga varelser.

Under denna turné vädjade jag öppet till den amerikanska publiken om
att hjälpa mig med min skola. Min treåriga erfarenhet av de rikas
tillvaro hade lärt mig, att den är hopplös, ofruktbar och självisk, och
jag hade insett, att verklig glädje icke finnes annat än i
gemensamhetskänslan. Denna vinter talade jag alltså till the upper ten
på Metropolitanoperan, och tidningarna gjorde härav en praktfull
skandal med väldiga rubriker: "Isadora förolämpar de rika".

Det har påståtts, att jag uttalat ovänliga ord om Amerika. Kanske har
jag gjort det – det betyder dock ej, att jag icke tycker om Amerika.
Det kanske tvärtom betyder, att jag älskar Amerika alltför mycket. Jag
vet en man, som lidelsefullt älskade en kvinna, som ej ville veta av
honom. Varje dag skrev han ett kränkande brev till henne, och när hon
frågade honom: "Varför skriver ni på detta vis till mig?" svarade han:
"Därför att jag älskar er till vanvett".

En psykolog kan förklara detta fall, och något liknande gäller nog om
mig och Amerika. Naturligtvis älskar jag Amerika. Dessa mina barn äro
ju alla Walt Whitmans andliga avkomma. Och denna min dans, som blivit
kallad grekisk, den är tillkommen i Amerika, den är det framtida
Amerikas dans. Alla dessa gester och rörelser – varifrån ha de kommit?
De ha sprungit fram ur Amerikas väldiga natur – de stamma från Sierra
Nevada, från Stilla havet, där det spolar Kaliforniens kust, från
Klippiga bergens vidder, från Yosemitedalen, från Niagarafallen.

Beethoven och Schubert voro barn av folkets djupa led hela sitt liv. De
voro fattiga människor, och deras stora verk inspirerades av och
tillhöra mänskligheten. Folket behöver det stora dramat, musiken,
dansen.

Vi ha varit över på östra sidan och givit en gratisföreställning där.
Några personer sade till mig: "Om ni spelar en symfoni av Schubert där
borta, så kommer folket inte att begripa det".

Ja, vi gav som sagt en gratisföreställning – en teater utan
biljettlucka, vad det var behagligt! – och där satt människorna som
förtrollade, och tårarna rullade utför deras kinder. Så mycket begrepo
de! Livets, diktens och konstens källor bara vänta på utlopp hos dessa
människor i stadens fattigkvarter. Bygg dem en stor amfiteater, den
enda demokratiska formen av en teater, där alla se lika bra, utan loger
och – titta på högsta raden där uppe! – tycker ni det är rätt att
placera människor uppe i taket som flugor och sedan begära, att de
skola uppskatta teater och musik?

Bygg en enkel, vacker teater! Den behöver inte smyckas med guld och
grannlåt. God konst kommer från människoanden och behöver ingen yttre
prydnad. I vår skola ha vi inga kostymer, inga smycken – endast den
skönhet, som strömmar från den inspirerade människosjälen och från
kroppen, som är dess symbol. Om min konst alls kunnat lära er något,
hoppas jag, att den lärt er just detta. Man skall söka efter och finna
skönhet hos barnen, i deras ögons glans och i deras små händer,
utsträckta till vackra rörelser. Hand i hand ha ni sett dem dansa över
scenen i en lång rad, vackrare än någon pärlcollier, som bäres av någon
av damerna här i logerna. Dessa barn äro mina pärlor och juveler –
några andra vill jag inte ha. Giv skönhet, frihet och kraft åt barnen!
Giv konst åt de människor, som behöva den! Den stora musiken skall icke
avskiljas och vara enbart ett fåtal kultiverade individers njutning,
den skall bjudas fritt åt den stora massan, den är lika nödvändig för
den som luft och bröd, ty den är mänsklighetens andliga vin.

Jag glömmer aldrig min hemkomst till Paris. Jag hade lämnat båda mina
barn i Versailles tillsammans med deras sköterska. När jag öppnade
dörren, kom min lille gosse springande emot mig – hans gyllene lockar
stodo som en gloria kring hans lilla ansikte. När jag reste ifrån
honom, hade han varit en liten baby i vaggan.

Är 1908 hade jag köpt Gervex' studio i Neuilly, där det fanns ett
musikrum i form av ett kapell. Här slog jag mig nu ned tillsammans med
mina barn, och här arbetade jag från morgon till kväll, och stundom
även hela natten tillsammans med min trofaste vän Hener Skene, den
talangfulle pianisten och outtröttliga arbetsmyran. Vi började ofta
arbeta tidigt på morgonen, och eftersom dagern aldrig trängde in i
studion, där väggarna voro täckta med mina blå draperier, och där
belysningen utgjordes av båglampor, hade vi ingen aning om vad tiden
led. Ibland kunde jag säga: – Är du inte hungrig? Jag kan undra, vad
klockan är. – Och när vi sågo på klockan, var hon fyra morgonen därpå.
Vi voro till den grad intresserade av vårt arbete, att vi kommo i vad
hinduerna kalla "ett tillstånd av statisk extas".

I ett hus i trädgården bodde barnen med sköterska och guvernant, så de
aldrig stördes av musiken. Trädgården var härlig, och om våren och
sommaren dansade vi med studions dörrar vidöppna.

I denna studio icke blott arbetade vi utan lekte tillika. L. älskade
att ställa till fester och middagar; ofta förvandlades hela platsen
till en tropisk trädgård eller ett spanskt palats, och dit kommo alla
konstnärer och celebriteter i hela Paris.

En kväll minns jag bland annat hur Cécile Sorel, Gabriele d'Annunzio
och jag improviserade en pantomim, i vilken d'Annunzio ådagalade
påfallande dramatisk talang.

I många år hade jag hyst antipati mot d'Annunzio på grund av min stora
beundran för Duse, som jag ansåg, att han icke behandlat väl. Jag
vägrade därför att låta mig sammanföras med honom. En vän frågade mig
en gång: – Får jag ta med mig d'Annunzio till dig. Jag svarade: –
Nej, låt bli det; jag kommer bara att bli ovettig, om jag råkar honom.
Men trots detta kom han i alla fall en dag till mig i sällskap med
d'Annunzio.

Jag hade aldrig sett honom förr, och när jag mötte denna märkliga
människa av ljus och magnetism, kunde jag ej annat än utropa: – Soyez
le bien-venu; comme vous êtes charmant!

När d'Annunzio råkade mig i Paris 1912 hade han beslutat att besegra
mig. Detta var ingen komplimang från hans sida – d'Annunzio ville
uppvakta och vinna varenda ryktbar kvinna i världen, han samlade
bildligt talat skalper på samma sätt som indianerna. Jag motstod honom
emellertid på grund av min hängivenhet för Eleonora Duse. Jag ämnade
bli den enda kvinna i världen, som kunde hålla honom stången. Det var
en heroisk impuls.

När d'Annunzio uppvaktar en kvinna, skickar han henne var morgon en
liten dikt tillika med en liten blomma, som skall utgöra ett slags
symbol för dikten. Varenda morgon klockan åtta fick jag mottaga denna
lilla sändning, och ändå höll jag stånd.

En kväll – jag hyrde då en studio i närheten av Hôtel Byron – sade
d'Annunzio till mig med ett egendomligt tonfall: – Jag kommer vid
midnatt.

Hela dagen i ända höllo jag och en god vän på med att iordningställa
studion. Vi fyllde den med vita blommor, vita liljor, idel sådana
blommor, som bruka höra till på begravningar. Och vi tände myriader med
ljus. d'Annunzio hajade till vid åsynen av studion, som såg ut som ett
gotiskt kapell med alla de brinnande ljusen och de vita blommorna. Han
inträdde, vi togo emot honom och ledde honom fram till en med kuddar
överhöljd divan. Först dansade jag för honom. Därefter överhöljde jag
honom med blommor och ställde ljus runt omkring honom, i det jag sakta
och rytmiskt rörde mig till tonerna av Chopins begravningsmarsch. Han
låg där som hypnotiserad. Alltjämt rörande mig i takt med musiken
släckte jag ljusen vid hans fötter. Men när jag högtidligt nalkades dem
som stodo vid hans huvud, lyckades han med en väldig kraftansträngning
komma på benen, och med ett högt skri av fasa rusade han bort från
studion, medan pianisten och jag, maktlösa av skratt, sjönko i
varandras armar.

Andra gången jag motstod d'Annunzio var i Versailles. Jag hade bjudit
honom på lunch på Trianon Palace Hotel. Det var omkring två år efter
den förra händelsen. Vi foro ut till platsen i min bil.

– Har ni inte lust att ta en promenad i skogen, innan vi äter?

– Jo gärna, det vore förtjusande.

Vi körde till Marly och lämnade där bilen och gingo till fots in i
skogen. d'Annunzio var hänryckt.

När vi gått en stund föreslog jag:

– Nu går vi tillbaka och äter.

Men nu kunde vi inte finna bilen. Vi försökte då till fots uppnå Hôtel
Trianon, vi gingo och gingo och gingo, men vi kunde inte hitta det.
Till sist började d'Annunzio gråta som ett barn.

– Jag vill ha min lunch! Jag vill ha min lunch! Jag har en hjärna, och
den behöver näring. När jag blir utsvulten, kan jag inte arbeta.

Jag tröstade honom så gott jag kunde, och slutligen hittade vi
hotellgrindarna och kommo fram till restaurangen, där d'Annunzio fick
en splendid lunch.

Tredje gången jag korsade d'Annunzios önskningar var flere år senare,
under kriget. Jag var i Rom och hade tagit in på Hôtel Regina.
d'Annunzio bodde på samma hotell. Varje kväll brukade han intaga middag
hos Marquesa Casatti, och en kväll inbjöd hon också mig. Jag kom dit
ock infördes i ett väntrum, inrett i grekisk stil. Här satt jag och
väntade på att marquesan skulle visa sig, då jag plötsligt fick höra en
lång tirad av de vulgäraste tillmålen man kan tänka sig riktas mot mig.
Jag vände mig om och fick se en grön papegoja – jag såg tydligt, att
den icke var bunden. Jag for upp och sprang in i den angränsande
salongen. Här satte jag mig att vänta, när jag plötsligt fick höra ett
morrande och såg en vit bulldogg. Han var icke heller bunden, varför
jag förfogade mig in i nästa salong, där golvet var betäckt med vita
björnskinn och björnfållar till och med klädde väggarna. Åter satte jag
mig att vänta på marquesan, hörde strax därpå ett väsande ljud, såg ned
och fick ögonen på en cobra i en bur, som reste hals och väste mot mig.
Jag flög in i nästa salong, helt och hållet beklädd med tigerhudar. Där
satt en gorilla och visade tänderna. Nu störtade jag in i nästa rum,
som befanns vara matsalen, och här fann jag marquesans sekreterare.
Till sist kom marquesan ned till middagen, iförd genomskinliga pyjamas
av tunt guldtyg.

– Ni tycks älska djur, kan jag märka, sade jag.

– Ja, jag dyrkar dem – i synnerhet markattor, svarade hon med en
blick på sekreteraren.

Efter denna egendomliga form av apéritif avlöpte middagen, underligt
nog, under ytterst korrekta former.

Efter middagen gingo vi tillbaka till salongen med gorillan, och
marquesan skickade efter sin spåkvinna. Denna anlände, iförd en hög
spetsig hatt och vid häxkåpa, samt började läsa vår framtid i korten.
Nu anlände d'Annunzio. Han är ytterst vidskeplig och tror på alla
spåkäringar. Denna berättade en högst underbar historia för honom.

– Ni kommer att flyga upp i luften och utföra hemska bragder. Ni
kommer att störta ned och vara nära dödens portar. Men ni kommer att
genomgå döden och leva och vinna stor ära.

Till mig sade hon:

– Ni kommer att uppväcka nationerna till en ny religion och grunda
stora tempel över hela världen. Ni har ett högst ovanligt beskydd över
er, och när helst en olycka hotar er, vaktas ni av stora änglar. Ni
kommer att leva till hög ålder. Ni kommer att leva för alltid.

Därefter återvände d'Annunzio och jag till hotellet, och han yttrade
till mig:

– Jag har besegrat alla världens kvinnor, men ännu har jag inte
besegrat Isadora.

I tre veckor förföljde han mig, och då hade jag hunnit bli så trött och
nervös härav, att jag rusade till järnvägsstationen och flydde med
första tåg.

Han brukade fråga mig.

– Pourquoi ne peux-tu pas m'aimer?

– A cause d'Eleanore.

På Hôtel Trianon hade d'Annunzio en guldfisk, som han älskade. Den var
inhyst i en makalös kristallskål, och d'Annunzio brukade mata den och
prata med den. Guldfisken rörde då på fenorna och öppnade och slöt
munnen, som om den ville svara honom.

En gång, när jag bodde på Trianon, frågade jag le maître d'hôtel:

– Vart har d'Annunzios guldfisk tagit vägen?

– Ah, madame, Sorglig historia! d'Annunzio for till Italien och sade
åt oss att ta vård om den. "Denna guldfisk", sade han, "ligger mig
varmt om hjärtat. Den utgör symbolen för hela min lycka." Och han
telegraferade ideligen: Hur mår min älskade Adolphus? En dag simmade
Adolphus litet långsammare än vanligt i skålen och upphörde att fråga
efter d'Annunzio. Jag tog den och slängde ut den genom fönstret. Men så
kom det telegram från d'Annunzio: Känner på mig, att Adolphus inte är
kry. Jag telegraferade tillbaka: Adolphus död. Avled i natt.
d'Annunzio svarade: Begrav honom i trädgården. Ordna med gravvård. Då
tog jag en sardin, och lade den i staniolpapper och begrov den i
trädgården, och så satte jag en vård på graven med inskriptionen: Här
vilar Adolphus. d'Annunzio kom tillbaka och frågade:

– Var är min Adolphus' grav?

Jag visade honom graven i trädgården, och han lade massor med blommor
på den och stod en lång stund och grät över den.

En av våra fester fick ett tragiskt slut. Jag hade ordnat en tropisk
trädgård kring studion med bord för två, dolda bland tjockt lövverk och
exotiska växter. Jag var vid denna tid invigd i åtskilliga parisiska
kärleksaffärer och kunde därför sammanföra par, som jag visste önskade
det, därigenom förorsakande många av fruarna en del bekymmer. Alla
gästerna anlände i persiska dräkter, och vi dansade till en
zigenarorkester. Bland gästerna voro Henri Bataille och Berthe Bady,
goda vänner till mig sedan många år tillbaka. Klockan två på natten
satt jag tillsammans med Henri Bataille, som, trots att han alltid
varit som en broder för mig, denna kväll talade och behandlade mig helt
annorlunda. Och vem skulle i samma ögonblick inträda om inte L.? När
han fick se oss tillsammans, rusade han tillbaka till studion, in bland
gästerna, begynte inför dem urladda hela sin förbittring mot mig och
förklarade, att han skulle avlägsna sig för att aldrig mer återvända.

Hans utbrott dämpade naturligtvis den allmänna glädjen och min stämning
förbyttes hastigt från komedi till tragedi.

– Spela Isoldes död, sade jag till Skene, annars blir hela kvällen
förstörd.

Jag kastade hastigt på mig en vit dräkt och dansade ända till
daggryningen, medan Skene spelade underbarare än någonsin.

Trots att vi voro komplett oskyldiga, ville L. aldrig tro detta. Han
svor, att han aldrig ville återse mig. Förgäves bönföll jag, förgäves
skrev Bataille, som var ytterst upprörd över händelsen, ett brev till
L. Det halp ej.

Han gick endast in på att träffa mig ute i bil. Hans förbannelser
ringde i mina öron med klangen av djävulska klockor. Plötsligt tystnade
han, öppnade bilens dörr och stötte ut mig i mörkret. Ensam och halvt
bedövad vandrade jag i timtal på gatorna. Främmande män gjorde miner åt
mig och mumlade tvetydigheter. Hela världen tycktes mig med ens
förvandlad till ett groteskt helvete.

Två dagar efteråt fick jag höra, att L. rest till Egypten.

KAPITEL XXV.

Min bäste vän och tröstare under dessa dagar var musikern Hener Skene.
Det var en egendomlig människa i så måtto som han föraktade framgång
och personlig ärelystnad. Han dyrkade min konst och var endast lycklig,
när han spelade för mig. Han var en makalös pianist med nerver av stål.
Ofta kunde han spela natten lång för mig, ena gången Beethovens
symfonier, andra gången hela Ringen, från "Rhenguldet" till
"Götterdämmerung".

I januari 1913 turnerade vi tillsammans i Ryssland. Därunder tilldrog
sig något egendomligt. När vi en morgon i dagbräckningen anlände till
Kieff, togo vi släde till hotellet. Halvvaken som jag var, såg jag
plötsligt, alldeles tydligt, på vardera sidan om vägen, två rader med
likkistor, icke vanliga sådana, utan barnkistor. Jag grep Skene i
armen.

– Titta, sade jag, alla barnen – alla barnen är döda.

Han försökte lugna mig.

– Där är ju ingenting.

– Vad för slag? Ser du ingenting?

– Nej, ingenting mer än snön – snön som ligger i drivor på vardera
sidan om vägen. Du har någon underlig hallucination – du är väl trött.

För att lugna mina nerver tog jag en rysk badstu samma dag. I badstun
ligger man på långa träbritsar i ett upphettat rum. Jag låg på en dylik
brits, och uppasserskan hade gått ut ett slag, då hettan plötsligt blev
mig för stark och jag ramlade från britsen ned på marmorgolvet.

Jag hittades medvetslös och måste föras tillbaka till hotellet. Läkaren
efterskickades och konstaterade en lindrig hjärnskakning.

– Ni har hög feber – ni kan omöjligt uppträda i kväll –

– Ja, men jag avskyr att narra publiken, sade jag och envisades att
bege mig till teatern.

Det var ett Chopinprogram. Mot slutet av föreställningen sade jag helt
tvärt till Skene:

– Spela Chopins begravningsmarsch.

– Varför det då? frågade han. Den har du ju aldrig dansat.

– Jag vet inte – spela den!

Jag yrkade så ivrigt därpå, att han gav vika och jag dansade till
begravningsmarschens toner. Jag framställde en varelse, som bär sin
döda i sina armar med långsamma, tvekande steg till det sista
vilorummet. Jag framställde nedstigandet i graven och slutligen anden,
som förlossas ur kroppens fängelse och stiger, stiger mot ljuset –
uppståndelsen.

När jag slutat och ridån gick ned, blev det en underlig tystnad. Jag
såg på Skene. Han var dödsblek och darrade. Han tog mina händer i sina,
de voro iskalla.

– Be mig aldrig spela det mer, sade han. Jag upplevde döden själv.
Jag tyckte mig till och med inandas doften av vita blommor –
begravningsblommor – och jag såg barns kistor – likkistor –

Vi voro bägge uppskakade, och jag tror, att vi hade en förkänsla av vad
som skulle komma.

När vi i april 1913 återvände till Paris, spelade Skene åter
begravningsmarschen för mig på Trocadéro vid slutet av en lång
föreställning. Efter en lång stunds tystnad, varunder publiken föreföll
gripen av vördnad, applåderade man vilt. Några kvinnor gräto – somliga
nästan hysteriskt.

Det förflutna, det nuvarande och framtiden äro som en lång väg. Bakom
varje krök fortsätter vägen – framtiden ligger där och väntar på oss.

Efter hallucinationen i Kieff hade jag en känsla av någon kommande
olycka, som tyngde och kvalde mig. Jag uppträdde några gånger i Berlin,
här komponerade jag en dans, framställande en människa som går genom
världen och plötsligt krossas under ett fruktansvärt slag, varefter hon
sårad och sargad reser sig till nytt hopp.

I Berlin träffade jag mina två barn, som under min turné i Ryssland
varit hos Elizabeth. De voro bägge utomordentligt friska och krya och
dansade och hoppade av fröjd och levnadslust. Tillsammans återvände vi
till Paris och det stora huset i Neuilly.

Ofta stod jag på balkongen och betraktade Deirdre, medan hon
komponerade sina danser utan att veta sig iakttagen. "Nu är jag en
fågel, och jag flyger så, så, så högt bland molnen" och "Nu är jag en
blomma och tittar upp på fågeln och säger så, så, så..." När jag såg
hennes utsökta skönhet och grace, undrade jag stundom för mig själv, om
hon skulle bli den som skulle förverkliga min skola. Hon var i varje
fall min bästa elev.

Även Patrick hade börjat dansa efter en besynnerlig musik, som han
själv hittat på. Han ville aldrig låta mig lära honom dansa. – Nej,
brukade han allvarsamt svara, Patrick ska dansa Patricks egen dans
alldeles själv.

Medan jag bodde här i Neuilly, arbetade i min studio, läste i timtal i
biblioteket, lekte i trädgården med mina barn och lärde dem dansa, var
jag fullkomligt lycklig och fasade vid blotta tanken på resor, som
skulle skilja mig från de mina. Eftersom de för var dag blevo alltmer
intagande, krävdes det alltmer mod av mig för att stå ut med att lämna
dem. Jag hade alltid profeterat, att där en gång skulle uppenbara sig
en stor konstnär, som skulle förena de bägge gåvorna att komponera
musik och dans gemensamt, och när min lille gosse dansade, föreföll det
mig, som om han möjligen skulle bli den som skulle skapa den nya dans,
som skulle födas ut ur den nya musiken.

Jag var förenad med dessa båda ljuvliga barn inte blott med band av
kött och blod, utan med ett högre band, konstens. Bägge voro
lidelsefullt förtjusta i musik och tiggde att få vara i studion, när
Skene spelade och jag arbetade, och de sutto där så stilla och så
intensivt uppmärksamma, att deras allvar nästan skrämde mig.

Jag minns en dag, då den store Raoul Pugno spelade Mozart och barnen
kommo in på tå och ställde sig på ömse sidor om honom, medan han
spelade. När han slutade, stucko de som på överenskommelse sina blonda
huvuden in under hans armar och betraktade honom med sådan beundran,
att han ryckte till och utbrast:

– Varifrån kommer de här små änglarna – Mozarts änglar? – Och därvid
skrattade de, klevo upp i hans knä och gömde ansiktena i han skägg.

Jag betraktade den vackra gruppen med rörelse. Jag anade ej då, hur
nära alla tre voro det skuggornas land, från vilket ingen återvänder.

Detta var i mars månad. Jag dansade omväxlande på Châtelet och
Trocadéro, men trots att mitt liv i yttre avseende förflöt lyckligt,
led jag ständigt under en egendomlig beklämning.

En kväll dansade jag åter på Trocadéro Chopins dödsmarsch, medan Skene
satt vid orgeln. Åter kände jag som en isande pust över pannan och
förnam i samma ögonblick en stark doft av vita tubarosor och andra
begravningsblommor. Deirdre, som, vitklädd och förtjusande, satt i en
loge, brast plötsligt i gråt, som om hennes lilla hjärta ville brista,
och utropade: – Å, varför ska mamma vara så ledsen?

Detta var första preludierna till den tragedi, som snart skulle göra
slut på alla mina förhoppningar om ett naturligt, glädjefyllt liv. Jag
tror, att det finns sorger, som döda, fast man till synes fortsätter
att leva. Ens kropp släpar sig måhända dödstrött framåt vägen, men
hjärtat är krossat – för alltid. Jag har nog hört människor tala om
sorgens förädlande inflytande. För min del kan jag blott säga, att
dessa få dagar av mitt liv, som föregingo dråpslaget, voro min andes
sista. Ända sedan dess har jag blott haft en enda önskan – att fly –
att fly – att fly bort från all fasan, och mitt liv har varit en enda
sällsam rad av flyktförsök, något i samma stil som den vandrande juden
eller den flygande holländaren, och för mig har hela tillvaron sedan
varit som ett spökskepp på ett spökhav.

Trots min till synes så lyckliga tillvaro, levde jag, som jag nyss
nämnde, under en egendomlig beklämning, ett slags dystra aningar, och
ibland kunde jag vakna plötsligt om natten med en stark känsla av
fruktan. Jag brukade ha ljuset brinnande om natten, och en natt såg jag
i dess matta sken en gestalt i svarta draperier nalkas foten av min
säng och betrakta mig med medlidsam blick. Under några ögonblick var
jag förstenad av skräck, så vred jag på full belysning, och gestalten
försvann, men denna underliga hallucination – den första i sitt slag
jag någonsin haft – återkom gång på gång med vissa mellanrum.

Jag plågades så härav, att jag en dag vid en middag hos min goda vän
Rachel Boyer, anförtrodde mig åt henne. Hon blev förskräckt och yrkade
med sin vanliga vänlighet på att genast få ringa efter en läkare. –
Det måste vara något fel med nerverna, sade hon.

Dr René Badet anlände. Jag berättade för honom om mina syner.

– Edra nerver är tydligen överansträngda, ni måste ut på landet en
tid.

– Men jag är bunden av kontrakt här i Paris, sade jag.

– Far till Versailles då – det är så pass nära, att ni kan bila in
och ut, och luften är mycket stärkande.

Följande dag talade jag härom med barnens snälla sköterska, som blev
mycket förtjust. – Det blir så nyttigt för barnen att komma till
Versailles, sade hon.

Vi packade alltså våra kappsäckar och skulle just ge oss i väg, när en
smärt gestalt i svarta draperade kläder uppenbarade sig vid min grind
och sakta kom vandrande uppför gången. Var det mina överansträngda
nerver, som spelade mig ett spratt, eller var det samma gestalt som på
natten visat sig vid min bädd? Hon kom fram till mig.

– Jag har smugit mig hit, sade hon, bara för att få råka er. Jag har
drömt om er på sista tiden, och jag kände, att jag måste få träffa er.

Då kände jag igen henne. Det var den åldriga drottningen av Neapel. Ett
par dagar förut hade jag tagit med mig Deirdre för att hälsa på henne.

– Deirdre, vi ska gå och hälsa på en drottning, sade jag.

– Å, då måste jag ha min fina klänning, sade Deirdre. Hon menade en
liten klänning, som Poiret gjort åt henne med en mängd broderade
volanger.

Jag hade ägnat ganska mycken tid åt att lära henne göra en korrekt
hovnigning, och hon var alldeles förtjust. I sista ögonblicket grät hon
emellertid och sade:

– Å mamma, jag är så förfärligt rädd att gå och hälsa på en riktig
drottning.

Jag förmodar, att stackars lilla Deirdre trodde, att hon skulle upp på
ett riktigt hov. Men när hon i det lilla förnäma huset i utkanten av
Boulognerskogen föreställdes för den smärta, förfinade damen med sitt
vita hår upplagt i flätor som en krona på huvudet, gjorde hon ett
modigt försök att utföra sin hovnigning, varpå hon skrattande flög i
den öppnade kungliga famnen. Hon kände alls ingen fruktan för
drottningen, som var idel godhet och behag.

När hon nu kom på besök i sin långa sorgslöja, förklarade jag för
henne, att vi skulle resa till Versailles samt anledningen härtill. Hon
sade, att det skulle vara henne ett nöje att följa med oss – det
skulle vara ett äventyr. På vägen tog hon med en plötslig rörelse av
ömhet mina två småttingar i sin famn och tryckte dem till sitt bröst,
men när jag såg de båda blonda huvudena inramade i svart, erfor jag
ånyo den sällsamma beklämning, som så ofta på sistone ansatt mig.

I Versailles drucko vi under synnerligen god stämning té tillsammans
med barnen, varpå jag följde drottningen tillbaka till hennes bostad.
Jag har aldrig träffat en ljuvare, innerligare eller intelligentare
varelse än den olyckliga Elisabeths syster.

När jag nästa morgon vaknade mitt i Hôtel Trianons härliga park, voro
min fruktan och alla mina onda aningar skingrade. Läkaren hade haft
rätt, det var lantluft jag behövde. Ack, om bara den grekiska kören
varit där. Den skulle kunnat citera en passus, som går ut på att vi
ofta genom att välja motsatt väg för att undvika olyckan vandra rakt i
den, liksom den olycklige Oidipus. Om jag aldrig begivit mig till
Versailles för att undgå den profetiska dödsvisionen, som förföljde
mig, skulle icke mina barn tre dagar senare ha mött sin död på samma
väg.

Jag minns den där kvällen så väl, ty jag dansade som aldrig förr. Jag
var icke längre en kvinna utan en glädjens låga – en eld – Och som
slutnummer efter en rad av extranummer dansade jag till sist "Moment
Musical", och medan jag dansade, var det som om något sjönge i mitt
hjärta: "Liv och kärlek – högsta hänryckning – allt har jag att giva
– allt har jag att giva dem som behöva det". Och det tycktes mig med
ens, som om Deirdre sutte på min ena axel och Patrick på den andra,
balanserande mot varandra i fullkomlig fröjd och lycka, och när jag,
under det jag dansade, såg från den ena till den andra, mötte jag deras
skrattande glada barnansikten – barnaleenden – och mina fötter
tycktes aldrig tröttna.

Efter föreställningen väntade mig en stor överraskning. Lohengrin, som
jag ej träffat efter hans resa till Egypten några månader tidigare, kom
in till mig i min klädloge. Han föreföll djupt gripen av min dans och
av vårt möte, och han föreslog, att han skulle supera med oss i
Augustins rum på Hôtel Champs Elysées. Vi begåvo oss dit och väntade
vid det dukade bordet. Tiden gick – en timme gick – han kom ej. Detta
gjorde mig oerhört nervös. Trots att jag visste, att han ej rest ensam
till Egypten, hade jag känt en stark glädje över att återse honom, ty
jag hade alltid älskat honom, och jag längtade att få visa honom hans
egen son, som blivit stor och stark och vacker i faderns frånvaro. Men
när klockan slog tre och han ej anlänt, bröt jag i bitter besvikelse
upp för att återvända till barnen i Versailles.

Ansträngningen under uppträdandet och den långa väntan med ty
åtföljande nervositet hade gjort mig alldeles uttröttad, jag kastade
mig i sängen och somnade tungt.

Jag väcktes tidigt nästa morgon, när barnen sin vana trogna kommo in
till mig och hoppade upp i min säng, skrikande av förtjusning. Sedan
åto vi frukost tillsammans, som vi alltid plägade göra.

Patrick var mer än vanligt bullersam och roade sig med att välta omkull
stolarna. För varje stol som föll skrek han av glädje.

Då inträffade något egendomligt. Kvällen förut hade någon – vem fick
jag aldrig veta – skickat mig tvenne vackert bundna exemplar av Barbey
d'Aurevillys arbeten. Jag sträckte ut handen och tog upp en av dessa
böcker från bordet bredvid mig. Jag skulle just banna Patrick för hans
oväsen, när jag av en slump öppnade boken och min blick föll på namnet
Niobe och följande rader:

Belle, et mère d'enfants dignes de toi, tu souriais quand on te
parlait de l'Olympe. Pour te punir, les flèches des Dieux atteignirent
les têtes dévouées de tes enfants, que ne protégea pas ton sein
découvert.

Just i detta ögonblick sade sköterskan: Snälla Patrick, bråka inte så,
du stör mamma.

Hon var en vänlig, snäll kvinna, den tåligaste varelse i världen, och
hon tillbad båda barnen.

– Å, låt honom vara, utbrast jag, tänk hurudant livet skulle vara utan
deras buller.

Och den tanken kom för mig: hur tomt och mörkt skulle inte livet vara
utan dem, ty mer än min konst och tusen gånger mer än någon mans kärlek
hade de fyllt och krönt mitt liv med lycka. Jag läste vidare:

_Quand il ne resta plus de poitrine à percer que la tienne, tu la
tournas avidement du côté d'où venaient les coups... et tu attendis!
Mais en vain, noble et malheureuse femme. L'arc des Dieux était détendu
et se jouait de toi.

Tu attendis ainsi – toute la vie – dans un désespoir tranquille et
sombrement contenu. Tu n'avais pas jeté les cris familiers aux
poitrines humaines. Tu devins inerte, et l'on raconte que tu fus
changée en rocher pour exprimer l'inflexibilité de ton cœur_ –

Då tillslöt jag boken, ty en plötslig skräck hade huggit sin klo i mitt
hjärta. Jag öppnade famnen, ropade båda barnen till mig, och när jag
kände dem inneslutna i mina armar, fällde jag plötsligt tårar – jag
minns varje ord och rörelse från den där morgonen. Hur ofta har jag ej
i sömnlösa nätter ånyo genomlevat varenda detalj därav och hjälplöst
undrat, varför icke någon uppenbarelse varnat mig och förhindrat det
som skedde.

Det var en mild, mulen morgon. Fönstren stodo öppna utåt parken, där
träden stodo i sin första vårblom. För första gången det året kände jag
den sällsamma plötsliga fröjd, som brukar komma över oss i tidiga
vårdagar, och under intrycket av vårens hänryckning och åsynen av mina
rosiga, älskliga, lyckliga barn, fylldes jag av en sådan glädje, att
jag plötsligt sprang upp ur sängen och började dansa med dem, medan vi
alla tre jublade och skrattade tillsammans. Sköterskan betraktade oss
leende.

Plötsligt ringde telefonen. Det var L:s röst – han bad oss komma in
till staden för att träffa honom. Jag skulle ta barnen med mig. – Jag
vill träffa dem. Han hade ej sett dem på fyra månader.

Jag gladde mig åt att detta skulle medföra den försoning jag längtade
efter, och jag viskade nyheten till Deirdre.

– Å, Patrick, ropade hon, vart tror du vi ska fara i dag?

Hur ofta hör jag inte i mina öron den barnsliga rösten: – Vart tror du
vi ska fara i dag?

Mina stackars bräckliga, ljuva barn, om jag den dagen vetat vilket
grymt öde som väntade er! Vart, vart var det ni foro den dagen?

Då yttrade sköterskan: – Det blir bestämt regn – kanske det är bättre
de stannar hemma.

Hur ofta hör jag inte som i en fruktansvärd mardröm hennes stämma och
förbannar mig själv, som inte lyssnade till hennes råd. Men jag tänkte
på att sammanträffandet med L. skulle i hög grad underlättas, om barnen
voro med.

Jag kände nytt hopp och ny levnadslust under bilfärden från Versailles
till Paris, medan jag satt med de små varelserna i mitt knä. Jag
visste, att när L. finge se Patrick, skulle han glömma all sin
personliga motvilja mot mig, och jag drömde, att vår kärlek skulle
kunna fortfara och skapa något verkligt stort.

Innan L. reste till Egypten, hade han köpt ett stort område mitt i
Paris, där han tänkte bygga en teater för min skolas räkning, en teater
som skulle bli en mötesplats och en hamn för alla världens stora
konstnärer. Jag tänkte mig, att Duse där skulle finna en lämplig miljö
för sin gudomliga konst, och att Mounet-Sully där skulle kunna
förverkliga sin länge närda dröm om att få uppföra trilogien "Konung
Oidipus", "Antigone" och "Oidipus i Colonnus" i svit.

Allt detta satt jag och tänkte på under den där färden till Paris, och
jag kände mig lätt om hjärtat under alla dessa funderingar och
förhoppningar. Men det templet skulle aldrig byggas, icke heller skulle
Duse finna ett henne värdigt tempel och Mounet-Sully dog utan att
någonsin få förverkliga sin dröm om att uppföra Sofokles' trilogi.
Varför skall konstnärens hopp nästan alltid vara en ouppfylld dröm?

Det gick som jag väntat. L. var förtjust åt att få se sin lille gosse
igen och likaså Deirdre, som han innerligt höll av. Vi åto en mycket
trevlig lunch tillsammans på en italiensk restaurang, med spaghetti och
chianti, och vi talade åtskilligt om den blivande underbara teatern.

– Det blir Isadoras teater, sade L.

Nej, sade jag, det blir Patricks teater, ty Patrick är den store
kompositören, som kommer att skapa framtidens sammanhörande dans och
musik.

När lunchen var slut, sade L.: – I dag känner jag mig så väl till mods
– ska vi inte gå Salon des Humoristes?

Men jag hade en repetition, varför L. tog med sig vår unge vän H. de
S., som befann sig i vårt sällskap, medan jag tillsammans med barnen
och deras sköterska återvände till Neuilly, När vi voro utanför porten,
sade jag till sköterskan.

– Vill ni komma med in och vänta här tillsammans med barnen?

Men hon svarade: – Nej, jag tror det är bättre vi far hem. De små
behöva få vila.

Så kysste jag dem och sade: – Jag kommer också snart. Lilla Deirdre
tryckte läpparna mot glasrutan, när hon for. Jag lutade mig fram och
kysste rutan på andra sidan mot den punkt, där hon hade sina läppar.
Det kalla glaset gav mig en förnimmelse av obehag.

Jag kom in i min stora studio. Det var ännu icke tid för repetitionen.
Jag tänkte vila en stund och gick upp på mitt rum, där jag kastade mig
på divanen. I rummet stodo blommor och en ask konfekt, som någon
skickat till mig. Jag tog en konfektbit och tuggade lättjefullt på den,
allt under det jag tänkte för mig själv: – Visst är jag ändå bra
lycklig, när allt kommer omkring – kanske den lyckligaste kvinnan i
världen. Jag har min konst, framgång, lycka, kärlek, och framför allt
mina förtjusande barn.

Där låg jag alltså i godan ro, åt sötsaker och smålog för mig själv –
när mina öron plötsligt uppfångade ett underligt skri, som lät, som om
det icke hörde jorden till.

Jag vred på huvudet. Det var L. – han vacklade som en drucken. Hans
knän veko sig under honom – han föll mitt framför mig och från hans
läppar hördes orden:

– Barnen – barnen – är döda.

Jag minns, att en underlig stillhet kom över mig, att jag kände något
bränna i halsen, som om jag sväljt glödande kol. Men jag förstod
ingenting. Jag talade mycket milt till honom, jag försökte lugna honom,
jag sade honom, att detta inte kunde vara sant. Då kommo andra
människor in, men jag kunde inte fatta vad som hänt. Så inträdde en
svartskäggig herre – man sade mig, att han var läkare. – Det är inte
sant, sade han. Jag skall rädda dem.

Jag trodde honom. Jag ville följa med honom, men man höll mig tillbaka.
Sedan fick jag veta, att de gjorde så, för att jag ej skulle få veta,
att det faktiskt ej fanns något hopp. Man fruktade, att chocken skulle
beröva mig förståndet, men vid det laget lyftes jag till ett stadium av
exaltation. Jag såg, hur alla gräto runt omkring mig, men själv grät
jag ej. Tvärtom kände jag ett oerhört starkt behov att trösta var och
en. När jag nu ser tillbaka, är det svårt för mig att förstå min egen
underliga sinnesstämning. Befann jag mig verkligen i clairvoyant
tillstånd, och visste jag, att döden icke existerar – att dessa två
små kalla vaxbilder icke voro mina barn, endast deras avlagda kläder?
Att mina barns själar alltfort levde i strålglans och alltid levde?

Blott två gånger kommer detta en moders skri, som man hör likasom
utanför sig själv – vid födelsen och vid döden – ty när jag i mina
egna händer kände dessa små kalla händer, som aldrig mer skulle trycka
mina, hörde jag mitt skri – samma skri jag hört när de föddes. Men
varför samma skri, när ändå det ena är den översvinnliga lyckans och
den andra sorgens? Jag vet det ej, men jag vet, att de äro desamma. Är
det måhända så, att i hela universum finns blott ett enda stort skri,
som i sig innesluter sorg, lycka, extas, vånda, skapelsens modersskri?

Hur ofta händer det ej, att vi gå ut på förmiddagen på något obetydligt
ärende, möta en svart, dyster, kristen begravningsprocession och rysa
och tänka på alla våra kära. Vi vilja inte låta den tanken smyga sig på
oss, att en dag skola vi själva vandra som sörjande i en sådan
procession.

Ända från min tidigaste barndom har jag alltid känt en stark antipati
mot allt som haft med kyrkan eller dess dogmer att skaffa. Läsningen av
Ingersoll och Darwin och hednisk filosofi hade ytterligare styrkt denna
motvilja. Jag är emot hela den moderna vigselritualen, och jag anser
att den moderna formen för begravning är spöklik och ful ända till
barbariets gräns. Liksom jag haft mod att vägra att låta mig vigas och
vägra att låta döpa mina barn, så vägrade jag nu att låta en kristen
begravning förbindas med deras frånfälle. Jag hade en enda önskan –
att denna fruktansvärda olycka skulle förvandlas till skönhet. Min sorg
var för stor för tårar. Jag kunde inte gråta. Vänner kommo till mig i
mängd gråtande. Massor av folk stodo i trädgården och ute på gatan och
gräto, men jag kunde ej gråta, jag uttalade bara en livlig önskan, att
dessa människor, som kommo svartklädda till mig för att visa mig sin
sympati, skulle förvandlas till skönhet. Jag klädde mig ej i svart.
Varför skulle man förändra sin dräkt? Jag har alltid ansett sorgdräkt
både orimlig och onödig. Augustin, Elizabeth och Raymond förstodo min
önskan, de uppförde i studion en väldig sockel av blommor, och när jag
kom till medvetande, var det första jag hörde Colonneorkestern, som
spelade den underbara klagan ur Glucks "Orpheus".

Men vad det är svårt att på en enda dag förvandla fula instinkter och
skapa skönhet. Om jag fått min vilja fram, skulle där ej ha varit några
dystra män i svarta hattar, inga hästar, ingenting av den onyttiga,
fula pantomim, som gör döden till något skräckfyllt makabert i stället
för till exaltation. Hur praktfullt skön var icke Byrons handling, när
han brände Shelleys lik på havsstranden. Men jag kunde i hela vår
civilisation endast upptäcka det vida mindre tilltalande alternativet i
form av ett krematorium.

Vad jag längtade efter en sista förskönande strålglans, när jag skulle
skiljas från mina barns och deras älskliga vårdarinnas kvarlevor. Den
dagen skall förvisso komma, när intelligentsian här i världen kommer
att revoltera mot dessa kyrkans fula riter och skapa och deltaga i en
skön och estetiskt tilltalande sista ceremoni över de döda. Redan
krematoriet är ett stort framsteg från den sedvänjan att stoppa ned
liken i jorden. Det måste vara många som känna likadant som jag, men
naturligtvis kritiserades mitt försök att klargöra detta; kritikerna
voro en mängd ortodoxa, som ansågo, att emedan jag ville säga farväl åt
mina kära i harmoni, färger, ljus och skönhet i stället för att lägga
ned dem i jorden till föda åt maskarna, så var jag en hjärtlös och
förfärlig kvinna. Hur länge skola vi vänta, tills intelligensen får
överhand i oss i livet, i kärleken – och i döden?

Jag kom till den dystra kryptan i krematoriet och såg framför mig
kistorna, som inneslöto de gyllene huvudena, de smeksamma, blomlika små
händerna, de snabba små fötterna, allt vad jag älskade som nu skulle
överlämnas åt lågorna – för att hädanefter ej vara något annat än en
handfull stoft.

Jag återvände till studion i Neuilly. Jag hade några obestämda planer
på att ta mitt liv. Hur skulle jag kunna fortsätta att leva – sedan
jag förlorat barnen? Först småflickornas tilltal, där de stodo runt
omkring mig – Isadora, lev för oss – är inte vi också dina barn,
väckte mig till uppgiften att lindra dessa barns sorg, som stodo där
och gräto ut sina hjärtan över Deirdres och Patricks död.

Om denna sorg drabbat mig tidigare i livet, skulle jag ej kunnat hämta
mig efter den. Hade den kommit betydligt senare, skulle det ej ha
förefallit mig så förfärligt, men i detta ögonblick, mitt i min fulla
livskraft och energi, tog den hela min styrka. Om då en stor kärlek
omsvept mig och fört mig bort – men L. besvarade ej min kallelse.

Raymond och hans hustru Penelope skulle resa till Albanien för att där
arbeta bland flyktingarna. Han övertalade mig att sluta mig till dem,
och jag reste med Elizabeth och Augustin till Korfu. När vi kommo till
Milano, där vi skulle tillbringa natten, fick jag samma rum, där jag
fyra år tidigare genomlevat så mycken inre kamp före lille Patricks
födelse. Sedan dess hade han både blivit född, kommit till mig med
änglaansiktet i S:t Markus, som jag sett i min dröm, och sedan ånyo
lämnat mig.

När jag åter såg porträttet på väggen och mötte kvinnans dystra blick,
som tycktes säga: "Var det inte som jag sade – allt för till döden" –
fylldes jag med en sådan obeskrivlig fasa, att jag störtade nedför
korridoren och bönföll Augustin att föra mig till ett annat hotell.

Vi avreste med ångaren från Brindisi, och kort efteråt anlände vi en
härligt vacker morgon till Korfu. Hela naturen log och strålade, men
jag kunde ej finna någon tröst däri. De som voro i mitt sällskap,
berättade, att jag i dagar och veckor endast satt och stirrade framför
mig. Jag gav ej akt på tiden – jag hade inträtt i ett gråhetens
sorgliga land, där ingen vilja till liv eller rörelse existerade. När
det gäller den verkliga sorgen, ges det varken rörelse eller
uttrycksförmåga för de av sorgen slagna. Liksom Niobe förvandlades till
sten, satt jag och längtade efter att utplånas i döden.

L. var i London. Jag tänkte, att om han blott ville komma till mig,

skulle jag kanske slippa loss ur denna hemska dödsliknande coma. Kanske
jag skulle återvända till livet, om jag finge känna varma, älskande
armar omkring mig.

En dag bad jag att få vara i fred, ingen finge störa mig. Jag lade mig
raklång på sängen med armarna korslagda på bröstet – gardinerna voro
fördragna och rummet mörkt. Jag hade kommit till förtvivlans yttersta
gräns, och om och om igen upprepade jag ett budskap till L.:

– Kom till mig. Jag behöver dig. Jag är döende. Om du inte kommer, så
följer jag barnen.

Jag upprepade detta som ett slags litania, gång på gång.

När jag reste mig, märkte jag, att det var midnatt. Jag föll i en
plågsam sömn.

Nästa morgon kom Augustin in till mig med ett telegram i handen.

    "För Guds skull sänd mig besked angående Isadora.
    Reser genast till Korfu. L."

Under de följande dagarna tyckte jag mig skymta den första hoppfulla
ljusglimten i allt mitt mörker.

L. anlände en morgon, blek och upprörd,

– Jag trodde du var död, sade han.

Därpå berättade han mig, att jag den kvällen jag sänt honom mitt
budskap, visat mig for honom som en dimgestalt vid foten av hans säng
och tilltalat honom just med de ord jag använt och så många gånger
upprepat: – Kom till mig – kom till mig – jag behöver dig – om du
inte kommer, dör jag.

När jag fått bevis på denna tankeöverföring mellan oss, kände jag också
den förhoppningen, att kärleken skulle driva min förtvivlan på flykten,
att jag åter skulle få uppleva den där förnimmelsen, att mina barn
skulle komma tillbaka för att trösta mig. Men så skedde ej. Min
gränslösa saknad och sorg voro för outhärdliga för L. En förmiddag
reste han tvärt sin väg utan att varsko mig på förhand. Jag såg
fartyget ånga i väg från ön, och jag visste, att han var ombord. Jag
såg det försvinna på det blå vattnet, och än en gång var jag lämnad
ensam.

Då sade jag för mig själv: antingen måste jag göra slut på mitt liv med
ens, eller också måste jag finna något medel att kunna leva trots den
konstanta, gnagande ångest, som förtär mig dag och natt. Ty ideligen,
vakande eller sovande, genomlevde jag ånyo den där fruktansvärda
förmiddagen, hörde Deirdres stämma: – Vart tror du vi ska fara i dag
– hörde sköterskan yttra: – Kanske det vore bäst att de stannade
hemma – och hörde mitt eget lidelsefulla genmäle: – Ja, ni har rätt,
låt dem stanna inne, snälla ni, låt dem stanna inne, släpp inte ut dem
i dag.

Raymond kom dit från Albanien, som alltid fylld av entusiasm. – Hela
landet lider nöd. Byarna är ödelagda, barnen svälter. Hur kan du sitta
här i din själviska sorg? Kom och hjälp till att ge föda åt barnen och
trösta kvinnorna.

Hans vädjan gjorde verkan. Åter satte jag på mig min grekiska tunika
och sandaler och följde med Raymond till Albanien. Han arrangerade ett
flyktingläger efter synnerligen originella metoder, gick till torget i
Korfu och köpte oberedd ull, lastade denna på en liten ångbåt och förde
den till Santi Quaranta, flyktingarnas förnämsta hamnstad.

– Ja men, Raymond, invände jag, ska du föda de hungrande med ull?

– Vänta ska du få se, sade Raymond. Om jag tog bröd med mig åt dem, så
skulle det bara räcka för i dag, men jag ger dem ull, och det är för
framtiden.

Vi landade vid Santi Quarantas klippiga kust, där Raymond organiserat
ett slags central. På en skylt lästes: "Den som vill spinna ull får en
drachma pr dag".

Snart stodo utmärglade, svältande kvinnor i kö. Med den erhållna
förtjänsten kunde de köpa sig gul säd, som grekiska regeringen lät
försälja i hamnstaden.

Sedan styrde Raymond sin lilla båt tillbaka till Korfu. Där satte han
snickare till att förfärdiga vävstolar och återvände med dem till Santi
Quaranta. "Den som vill väva det spunna yllegarnet i mönstrade vävnader
får en drachma pr dag."

Massor av hungrande infunno sig, och Raymond försåg dem med mönster
från gamla grekiska vaser. Snart sutto vävande kvinnor i en rad längs
stranden, och han lärde dem sjunga unisont, under det de vävde. När
vävnaderna voro färdiga, befunnos de vara förtjusande sofföverkast, dem
Raymond sände till London, där de såldes med 50 % förtjänst. Med denna
startade han ett bageri och sålde vitt bröd hälften så dyrt som
grekiska regeringen sålde sin säd, och på detta vis fick han sin by på
fötter.

Vi bodde i tält vid havet. Varje morgon när solen gick upp, döko vi i
havet och summo. Någon gång hade Raymond överskott på bröd och potatis,
och då vandrade han över höjderna, bort till andra byar och delade ut
brödet till de svältande.

Albanien är ett sällsamt, sorgmodigt land. Här uppfördes det första
altaret åt Zeus, dundraren. Han kallades dundraren, ty i detta land
förekomma både vinter och sommar ständiga åskväder och våldsamma
regnskurar. I sådant oväder traskade vi omkring i våra tunikor och
sandaler, och jag kom underfund med att det är betydligt behagligare
att bli tvagen av regn än att gå omkring i regnrock.

Jag såg många sorgliga syner. En mor sittande under ett träd med sitt
spädbarn i sina armar och tre eller fyra småttingar klamrande sig fast
vid henne – alla svältande och hemlösa, hemmet bränt, fadern och maken
dödad av turkarna, hjordarna stulna, sådden förstörd. Där satt den
stackars modern med sina återstående barn. Många säckar potatis
utdelade Raymond till sådana.

Vi återvände trötta till lägret, men en sällsam lyckokänsla började
dock smyga sig in i mitt bröst. Mina barn voro borta, men det fanns ju
andra – hungrande och lidande – kunde jag inte leva för dessa andra?

Det var i Santi Quaranta, där det inte fanns några hårfrisörskor, som
jag första gången klippte av mig håret och kastade det i havet.

När hälsa och kroppskrafter återvände, blev emellertid detta
liv bland flyktingarna outhärdligt för mig. Utan tvivel råder stor
skillnad mellan en konstnärs och ett helgons liv. Inom mig vaknade
konstnärsinstinkterna på nytt. Det var fullkomligt omöjligt, det kände
jag, att med mina begränsade medel hejda den eländets översvämning, som
representerades av de albanska flyktingarna.

KAPITEL XXVI.

En dag kände jag, att jag ej längre stod ut i detta land av berg,
klippor och stormar. Jag sade till Penelope:

– Nu märker jag, att jag inte uthärdar att se allt det här eländet
längre. Jag längtar efter att sitta i en moské med en enda stilla
lampa. Jag vill känna persiska mattor under fötterna. Jag är trött på
de här vägarna. Vill du komma med mig på en liten utflykt till
Konstantinopel?

Penelope blev förtjust, vi bytte ut våra tunikor mot vanliga kläder och
togo ångbåten till Konstantinopel. Här slogo vi oss ned på Peira Palace
Hôtel och tillbragte några dar med att vandra omkring i staden,
förnämligast i dess äldsta del med de trånga gatorna. I en smal, mörk
gränd pekade Penelope plötsligt på en skylt. Den var avfattad på
arabiska, som hon kunde översätta, och den förkunnade, att här bodde en
spåkvinna.

– Vi går in, sade Penelope.

Vi kommo in i ett åldrigt hus, och sedan vi vandrat uppför en
slingrande trappa och letat oss fram genom vindlande gångar, funno vi
i ett rum på husets baksida en gammal käring, hopkrupen över en kittel,
ur vilken besynnerliga ångor uppstego. Hon var armeniska till börden,
men talade något grekiska, så att Penelope förstod henne. Hon berättade
för oss, hur hon under den senaste armeniska massakern i detta rum
bevittnat, huru turkarna nedslaktat hennes söner, döttrar och barnbarn
ända ned till det minsta spädbarnet. Från den gången hade hon blivit
clairvoyant och kunde se in i framtiden.

– Vad ser ni i min framtid? frågade jag henne genom Penelope.

Den gamla blickade en stund in i röken från kitteln och uttalade därpå
några ord, som Penelope översatte för mig.

– Hon hälsar dig som solens dotter. Du har blivit sänd till jorden för
att skänka glädje åt många människor. Ur denna glädje skall en religion
uppstå. Efter många vandringar skall du vid ditt livs slut bygga tempel
över hela världen. I tidens fullbordan skall du återvända till denna
stad, där du också skall uppföra ett tempel. Alla dessa tempel skola
vara helgade åt skönheten och glädjen, emedan du är solens dotter.

Denna poetiska profetia föreföll mig vid den tiden ganska sällsam i det
tillstånd av sorg och förtvivlan, vari jag då befann mig.

Därpå frågade Penelope: – Hurudan skall min framtid bli?

Hon svarade något, och jag såg, att Penelope blev blek och tycktes
ytterligt uppskrämd.

Vad säger hon? frågade jag.

– Hon säger något otäckt, svarade Penelope. Hon säger, att jag har ett
litet lamm, hon menar min gosse, Menalkas. Hon säger: "Du önskar dig
ännu ett litet lamm" – det måste vara dottern jag alltid går och
hoppas på. Men så säger hon, att denna min önskan aldrig skall gå i
uppfyllelse. Hon säger också, att jag snart skall få ett telegram, i
vilket det står, att någon som jag älskar är mycket sjuk, och att en
annan som jag älskar är nära döden. Och sedan, fortfor Penelope, påstår
hon, att mitt liv inte ska bli långt, utan att jag på en högt belägen
plats med utsikt över världen skall genomleva min sista meditation och
sedan lämna denna sfär.

Penelope var mycket upprörd. Hon gav den gamla pengar, tog avsked, grep
mig vid handen och sprang längs gångarna, nedför trappan och ut på
gatan, där vi funno en droska, i vilken vi foro tillbaka till hotellet.

När vi trädde in, kom portiern emot oss med ett telegram. Penelope
stödde sig på min arm och var nära att svimma. Jag måste leda henne upp
på rummet, och där öppnade jag telegrammet. Det löd: "Menalkas mycket
sjuk, Raymond mycket sjuk, kom genast".

Stackars Penelope var utom sig. Vi packade hastigt våra koffertar, och
jag frågade efter nästa båtlägenhet till Santi Quaranta. Portiern
upplyste oss om att en båt skulle avgå i solnedgången. När vi kommo
fram till Santi Quaranta, funno vi både Menalkas och Raymond sjuka i
feber. Jag gjorde mitt bästa för att övertala Raymond och Penelope att
lämna detta dystra Albanien och med mig återvända till Europa. Jag fick
skeppsläkaren att utöva sitt inflytande, men Raymond vägrade att lämna
sina flyktingar och sin by, och Penelope ville naturligtvis icke överge
honom. Jag blev alltså tvungen att lämna dem på den öde klippan, där de
bara hade ett litet tält till skydd, medan det blåste full orkan ute.

Ångaren fortsatte till Triest, där min bil mötte på telegrafisk order
från mig. Jag skydde passagerarna ombord och flydde hastigt i bilen
uppåt Schweiz. Här stannade jag en tid vid Genève-sjön, men
överväldigades snart nog av gränslös trötthet och melankoli. Jag
förmådde ej längre stanna någon längre tid på en och samma plats utan
färdades utan rast och ro i min bil omkring i Schweiz, varefter
slutligen en oemotståndlig impuls drev mig tillbaka till Paris. Jag var
alldeles ensam, ty umgänge med vem det vara månde skulle varit
outhärdligt för mig. Inte ens min broder Augustin, som uppsökt mig i
Schweiz, förmådde bryta den förtrollning jag levde i. Till sist hade
det gått därhän, att blotta ljudet av en människoröst var mig olidligt.
Jag anlände till mitt hem i Neuilly en kväll – stället var övergivet
så när som på en gammal man, som tog vård om trädgården och bodde i
portvaktsstugan invid gatan.

Jag steg in i min stora studio, och under ett ögonblick återkallade
anblicken av mina blåa draperier, min konst och mitt arbete i mitt
minne, och jag beslöt försöka återvända därtill. Till den ändan
skickade jag efter min vän Hener Skene för att spela för mig, men
ljudet av den välkända musiken försatte mig endast i gråtparoxysmer.
Det var faktiskt första gången jag kunde gråta. Hela platsen återförde
på ett pinsamt sätt i mitt minne de lyckliga dagar jag här upplevat.
Jag hade hörselhallucinationer av barnens röster i trädgården, och när
jag en dag kom in i det lilla hus, vari de bott, och såg deras kläder
och leksaker ligga kringströdda där, bröts jag fullkomligt och insåg,
att jag omöjligt kunde bo kvar i Neuilly. I alla fall gjorde jag en
kraftansträngning och bjöd dit några vänner på besök.

Men på natten kunde jag ej sova, och då jag visste, att floden flöt
farligt nära huset, satte jag mig en dag, oförmögen att längre härda ut
i denna atmosfär, i min bil och reste söderut. Först när jag satt i
bilen och färdades med en fart av sjuttio eller åttio kilometer i
timmen, kunde jag få en stunds befrielse från den obeskrivliga
ångesten.

Jag for genom Alperna och ner i Italien samt fortsatte planlöst mina
strövtåg. Ena dagen satt jag i en gondol i Venedig och bad gondoliären
ro hela natten, andra gången hade jag hamnat i den åldriga staden
Rimini. En natt tillbragte jag i Florens, där jag visste att C. bodde;
jag kände en stark längtan att skicka bud efter honom, men jag visste,
att han nu var gift och hade ett lyckligt hem, varför jag tänkte, att
en hälsning endast skulle vålla missförstånd, och avstod.

En dag – jag befann mig då i en liten stad vid havet – fick jag ett
telegram av denna lydelse:

    "Isadora, jag vet, att du färdas omkring i Italien. Jag
    ber dig komma till mig. Jag skall göra mitt bästa för
    att trösta dig."

Telegrammet var undertecknat Eleonora Duse.

Jag har aldrig fått veta, hur hon upptäckt, var jag fanns, men när jag
såg det magiska namnet, visste jag med ens, att Eleonora Duse var just
den människa jag behövde träffa. Telegrammet var avsänt från Viareggio,
på andra sidan den halvö, där jag befann mig. Jag satte mig genast upp
i bilen, sedan jag skickat ett tacksamt svar till Eleonora och meddelat
min ankomst.

Den kväll jag kom fram till Viareggio, stormade det fruktansvärt.
Eleonora bodde i en liten villa långt ute på landet, men hon hade
lämnat en hälsning på Grand Hôtel och bett mig uppsöka henne.

KAPITEL XXVII.

Nästa förmiddag åkte jag bort för att träffa Eleonora Duse, som bodde i
en rosafärgad villa bakom en vingård. Hon kom nedför en av vinrankor
höljd gång för att taga emot mig, och hon var som en ljuvlig ängel att
skåda. Hon tog mig i famn, hennes underbara ögon strålade emot mig med
sådan kärlek och ömhet, att jag kände mig som Dante måste gjort, när
han mötte den gudomliga Beatrice i "Paradiso".

Från denna dag bodde jag i Viareggio och hämtade mod från strålglansen
i Duses ögon. Hon brukade vagga mig i sina armar och trösta mig, men ej
blott trösta, hon tycktes liksom taga sin sorg i sitt eget bröst. Och
jag insåg, att om jag hittills ej stått ut med andra människors
sällskap, så var det emedan alla spelade komedi, i det de försökte
låtsas glömska. Eleonora däremot sade: – Berätta för mig om Deirdre
och Patrick.

Och hon fick mig att beskriva deras små vanor och yttranden och visa
henne deras fotografier, dem hon kysste och grät över. Hon sade aldrig
en enda gång: – Sörj inte mer – utan hon grät med mig. För första
gången efter deras död kände jag, att jag inte mer var ensam. Ty
Eleonora Duse var en övermänniska. Hennes hjärta var så stort, att det
kunde rymma världens sorg, hennes ande den mest strålande som någonsin
lyst över denna jordens mörker. När jag vandrade nere vid havet
tillsammans med henne, tycktes det mig, att hennes huvud dvaldes bland
stjärnorna och hennes händer nådde bergens toppar.

En gång såg hon upp mot bergen och sade till mig:

– Se på Croces stränga, skrovliga sidor, se hur dystra och
avskräckande de verka vid sidan av Ghilardones trädklädda sluttningar
med de soliga vingårdarna och de härliga blommorna. Men om du ser upp
mot toppen av det mörka, skrovliga Croce, så kan du skymta skinande vit
marmor, som väntar på bildhuggaren, som skall ge den odödlighet,
Ghilardone frambringar bara förnödenheter till människans jordiska
behov, Croce till hennes drömmar. Sådant är konstnärens liv – mörkt,
dystert, tragiskt, men det äger ändå den vita marmorn, varur människans
drömmar framspringa.

Eleonora älskade Shelley, och mot slutet av september, när en och annan
blixt kunde lysa fram över de dystra vågorna och stormen tjöt, brukade
hon peka utåt havet och säga:

– Se – Shelleys aska lyser – där är han – där går han på havet.

Eftersom jag på hotellet plågades av stirrande främlingar, hyrde jag en
villa. Men vad var det som förmådde mig att välja ett sådant ställe?
Ett stort, rött tegelstenshus, djupt begravet mellan sorgmodiga furor
och omslutet av en hög mur. Och om dess yttre var dystert, präglades
det inre av en melankoli, som trotsar all beskrivning. Huset hade,
enligt en sägen, varit bebott av en dam, som efter en olycklig kärlek
till en person av mycket hög rang vid österrikiska hovet – somliga
påstodo Franz Joseph själv – dessutom fått uppleva den olyckan att se
sin son, frukten av deras förbindelse, bli vansinnig. Högt upp i villan
fanns ett litet rum med tillbommade fönster, väggarna målade i
fantastiska mönster och en liten fyrkantig öppning i dörren, genom
vilken mat tydligen räckts in till den unge mannen, när han blev
våldsam. På taket fanns en stor öppen loggia, som på ena sidan vette
mot havet och på den andra mot bergen.

Denna dystra boning, som innehöll minst sextio rum, hade jag fått idén
att hyra. Jag tror det var den täta furuskogen och den underbara
utsikten från loggian, som tilltalade mig. Jag frågade Eleonora, om hon
ej skulle vilja bo där tillsammans med mig, men hon avböjde hövligt
mitt förslag, och när hon flyttade in från sin sommarvilla, slog hon
sig ned i ett litet vitt hus i närheten.

Duse hade en särskild egenhet i fråga om sin korrespondens. Om man var
i utlandet, brukade hon bara då och då under loppet av en tre år skicka
en ett telegram, men bodde man i hennes närhet, skickade hon nästan
varje dag en förtjusande liten hälsning, ibland två eller tre gånger om
dagen, varefter vi brukade mötas och promenera tillsammans vid
havsstranden. Då plägade Duse säga:

– Den tragiska Dansen promenerar tillsammans med den tragiska Musan.

En dag vandrade Duse och jag nere vid havet, när hon plötsligt vände
sig mot mig. Den nedgående solens strålar bildade en eldröd gloria
kring hennes huvud. Hon betraktade mig länge och med en underlig blick.

– Isadora, sade hon med halvkvävd stämma, sök aldrig lyckan mer. Du
bär på din panna det märke, som är de stora olyckligas här på jorden.
Det som nu hänt dig är bara prologen. Fresta inte ödet mer.

Å, Eleonora, om jag blott lytt din varning! Men Hoppet är en svår växt
att ta död på; hur många grenar som än brytas av och fördärvas, så växa
där alltid fram nya skott.

Duse var vid denna tid en praktfull människa, mitt i blomman av sin
ålder och sin intelligens. När hon vandrade på stranden, tog hon långa
steg – hon gick olikt alla andra kvinnor jag sett. Hon bar aldrig
korsett, och hennes figur, som nu var mycket stor och fyllig, skulle
gjort en modeexpert förtvivlad, men präglades likväl av ädelt majestät.
Allting hos henne bar vittne om hennes stora, plågade ande. Ofta läste
hon för mig ur de grekiska tragöderna eller ur Shakespeare, och när jag
hörde henne läsa upp vissa rader ut Antigone, tänkte jag på hur
brottsligt det var, att icke världen fick bevittna denna ståtliga
tolkning. Det är icke sant, att Duses långa bortovaro från scenen mitt
under hennes konsts mognaste år berodde på olycklig kärlek eller något
annat sentimentalt motiv, som en del människor älskat att tro, inte ens
på klen hälsa. Utan hon saknade det stöd och det kapital, som skulle
hjälpt henne att föra fram sin konst på det sätt hon önskade. Det är
hela den enkla, beklämmande sanningen. Den värld, som "dyrkar konsten",
lät denna världens största skådespelerska i femton långa år förtäras av
ensamhetskänsla och fattigdom. När Morris Gest äntligen kom underfund
med detta och ordnade en turné med henne genom Amerika, var det för
sent – hon avled därunder, mitt i sin vemodiga strävan att samla de
pengar hon behövde för sitt arbete – de pengar på vilka hon väntat i
alla dessa långa år.

Jag hyrde ett stort piano och telegraferade därefter till min trogne
vän Skene, som genast kom till mig. Eleonora var lidelsefullt förtjust
i musik, och varje kväll spelade han Beethoven, Chopin, Schumann och
Schubert för henne. Ibland brukade hon med sin låga, utsökt vackert
klingande stämma sjunga sin älsklingssång: "In questa tomba obscura,
laschia mia pianga", och vid de sista orden – "Ingrata – Ingrata" –
uttryckte hennes röst och hennes blick sådan djup sorg och sådan
förebråelse, att man ej kunde bevittna henne utan tårar.

En kväll i skymningen steg jag plötsligt upp, bad Skene spela och
dansade för henne Adagio ur Beethovens Sonate Pathétique. Det var
första gången jag dansat sedan 19 april, och Duse tackade mig genom att
ta mig i famn och kyssa mig.

– Isadora, sade hon, vad gör du här? Du måste återvända till din
konst. Det är din enda räddning.

Hon visste, att jag några dar tidigare mottagit kontrakt rörande en
turné i Sydamerika.

– Du skall göra det, bad hon enträget. Om du visste, vad livet är
kort, och hur många år som kanske väntar dig av ennui, ennui,
ingenting annat än ennui. Fly från sorg och ennui – fly!

– Fuir! Fuir! sade hon, men mitt hjärta var alltför tungt. Jag kunde
dansa för Eleonora, men att uppträda för allmänheten föreföll mig
otänkbart. Hela min varelse var alltför plågad – vartenda hjärteslag
ropade på mina barn. Så länge jag var tillsammans med Eleonora, var jag
tröstad, men natten i den ensamma villan med ekon i alla dess tomma,
dystra rum, tillbragte jag i väntan på morgonen. Då brukade jag stiga
upp och simma utåt havet. Jag tänkte för mig själv, att jag skulle
simma så långt, att jag icke skulle kunna komma tillbaka, men min kropp
vände alltid av sig själv om mot land – sådan är livets kraft i en ung
människa.

En grå höstafton vandrade jag ensam framåt sandstranden, då jag
plötsligt, alldeles framför mig, fick se mina barns, Deirdres och
Patricks, gestalter, hand i hand. Jag ropade på dem, men de sprungo
skrattande framför mig, precis lagom utom räckhåll för mig. Jag sprang
efter dem – ropade – ropade – men plötsligt försvunno de i ett
töcken av havsskum. En förfärlig fruktan överföll mig. Denna syn – var
jag sinnesrubbad? Under några ögonblick hade jag en bestämd känsla av
att jag hade ena foten över den skiljegräns, som går mellan galenskap
och sunt förstånd. Jag såg hospitalet framfor mig – det fruktansvärt
enformiga livet – och i bitter förtvivlan föll jag på mitt ansikte och
grät högt.

Jag vet inte hur länge jag legat där, när jag kände en vänlig hand på
mitt huvud. Jag såg upp och varseblev vad jag först trodde var en av de
sköna, kontemplativa figurerna i Sixtinska kapellet. Han stod där
framför mig och sade:

– Varför gråter ni alltid? Är det ingenting jag kan göra för er?

Jag såg upp.

– Jo, svarade jag. Rädda mig! Rädda mer än mitt liv – mitt förstånd.
Ge mig ett barn.

Den aftonen stodo vi på taket på min villa och sågo solen gå ned och
månen försilvra bergets marmorsida. Och jag kände, att jag var räddad,
återförd till livet och kärleken.

När jag nästa dag berättade alltsammans för Eleonora, föreföll hon ej
det minsta förundrad. Konstnärer leva så oavlåtligt i sagans och
fantasiens värld, att det syntes henne helt naturligt, att
Michelangelos yngling skulle komma från havet och trösta mig. Och fast
hon avskydde att träffa främlingar, tillstadde hon till och med i
nåder, att jag finge föreställa min unge Angelo för henne, och vi
besökte tillsammans hans ateljé – han var nämligen skulptör.

– Tror du verkligen han är ett geni? frågade hon mig, sedan vi tagit
hans arbeten i skärskådande.

– Utan minsta tvivel, svarade jag. Han blir förmodligen en andre
Michelangelo.

Ungdomen är underbart elastisk. Ungdomen tror allt, och jag trodde
nästan, att min kärlek skulle kuva min sorg. Jag var för övrigt så
trött av den oavlåtliga smärtan. Det var en av Victor Hugos dikter, som
jag ständigt brukade läsa, och till sist lyckades jag övertyga mig
själv: – Ja, de ska komma igen, de väntar bara på att få komma igen
till mig. Men ack, denna illusion räckte ej länge.

Det visade sig, att Angelo tillhörde en korrekt italiensk familj och
var förlovad med en ung flicka, som tillhörde en annan korrekt
italiensk familj. Detta hade han ej sagt mig, men en dag förklarade han
alltsammans i ett brev och bjöd mig farväl. Jag var emellertid ej det
minsta ond på honom. Jag kände, att han räddat mitt förstånd, och jag
visste, att jag ej längre var ensam. Från detta ögonblick begynte för
mig en period av intensiv mysticism. Jag hade en känsla av att mina
barns andar dvaldes i min närhet – att de skulle återvända för att
trösta mig här på jorden.

När hösten nalkades, flyttade Eleonora till sin våning i Florens, och
även jag övergav min dystra villa. Först for jag till Florens och därpå
till Rom, där jag ämnade tillbringa vintern. Julen tillbragte jag i
Rom. Det var ganska vemodigt, men jag sade till mig själv: – Jag
ligger åtminstone inte i graven och sitter inte på dårhus – jag är
här. Och min trofaste vän Skene stannade kvar hos mig. Han gjorde
aldrig en fråga, han hyste aldrig ett tvivel – skänkte mig bara sin
vänskap och beundran – och sin musik.

Rom är en makalös stad för en sjuk själ. Vid en tidpunkt, då Atens
bländande ljus och fulländning skulle gjort min smärta desto
intensivare, var Rom för mig ett läkemedel med sina stora ruiner, sina
gravar och inspirerade monument, staden som skådat så många döda
släkten. I synnerhet älskade jag att vandra på Via Appia i den tidiga
morgonen, när vinkärrorna mellan två långa rader av gravar kommo in
från Frascati med sina sömniga kuskar vilande mot vintunnorna som
trötta fauner. Då tycktes det mig, som om tiden upphört att finnas
till. Jag var som en ande, som vandrat på Via Appia i tusen år med
Campagnans väldiga vidder omkring mig och Rafaels väldiga himlavalv
ovanför mig. Ibland sträckte jag armarna mot denna himmel och dansade
framåt vägen – en tragisk figur mitt ibland gravar.

På kvällen brukade Skene och jag gå ut och stannade ofta framför de
många källor, som oupphörligt flyta fram ur springor och skrevor i
berget. Jag älskade att sitta där bredvid och höra vattnet plaska och
porla. Ofta kunde jag sitta där och gråta tyst för mig själv, medan min
milde följeslagare höll min hand i stilla medlidande.

Ur dessa sorgsna sysselsättningar väcktes jag en dag av ett långt
telegram från L., som i min konsts namn besvor mig att återvända till
Paris. Under inflytande av detta budskap satte jag mig på tåget och
reste till Paris. På vägen passerade vi Viareggio. Jag såg taket på den
röda tegelstensvillan bland furorna och tänkte på de månader av
omväxlande förtvivlan och hopp, som jag där tillbragt, samt på min
underbara väninna Eleonora Duse, som jag nu lämnade.

L. hade ställt i ordning åt mig en magnifik våning på Hôtel Crillon med

utsikt över Place de la Concorde och fylld med blommor. När jag talade
om min upplevelse i Viareggio för honom och min underliga dröm om
barnens pånyttfödelse, dolde han ansiktet i sina händer och yttrade
efter något som föreföll att vara en inre strid:

– Jag kom till dig första gången år 1908 för att hjälpa dig, men då
förde oss vår kärlek till sorg och förtvivlan. Nu skola vi skapa din
skola, sådan du vill ha den, och bereda litet lycka åt andra i denna
sorgsna värld.

Därpå berättade han för mig, att han köpt det stora hotellet i Bellevue
med dess mot Paris vettande terrasser och dess mot floden sluttande
trädgård och rum för ettusen barn. Det berodde bara på mig, om skolan
skulle existera för all framtid.

– Om du är villig att lämna åsido alla personliga känslor och för den
närvarande tiden bara leva för en idé, sade han.

Och tänkande på hur mycket sorg och hur många katastrofer detta liv
bragt mig, medan endast och allenast min Idé lyst ljus och obesmittad
ovan alltsammans, gick jag in härpå.

Nästa morgon besökte vi Bellevue, och från denna dag började
dekoratörer och tapetserare att under min ledning i hast förvandla det
tämligen banala hotellet till ett tempel åt "Framtidens dans".

Femtio nya aspiranter utvaldes efter en tävlan i Paris, och vidare hade
jag eleverna från den första skolan samt lärarinnorna.

Danssalarna voro det forna hotellets matsalar, prydda med mina blåa
draperier. Mitt i det långa rummet byggde jag upp en plattform,
varifrån trappsteg ledde ned; denna plattform skulle användas av
åskådare eller av de författare, som där ibland avprovade sina verk.
Jag hade kommit till den slutsatsen, att enformigheten och
långtrådigheten i en vanlig skola delvis bero på att alla golv ligga på
samma nivå. Mellan flere av rummen lät jag därför göra små gångar, som
förde upp på ena sidan och ned på den andra. Matsalen ordnades som
underhusets sal i Londons parlamentshus med rader av säten, som
placerades ovanför varandra på ena sidan, och där lärarinnorna och de
äldre barnen sutto på de högsta platserna och de mindre barnen
nedanför.

Mitt under detta jäktande, rörliga liv samlade jag än en gång ihop med
att giva undervisning, och barnen lärde sig med förvånande snabbhet.
Tre månader efter skolans öppnande hade de gjort sådana framsteg, att
de blevo föremål för alla konstförståndigas beundran och förvåning.
Lördagen var Konstnärernas dag. En offentlig föreläsning för konstnärer
hölls på förmiddagen mellan klockan elva och ett, varefter med L:s
sedvanliga frikostighet en präktig lunch serverades för både konstnärer
och barn. När vädret blev varmare, dukades lunchen i trädgården, och
efter det man ätit, gjordes det musik, reciterades dikter och dansades.

Rodin, vilkens hus låg på höjden mitt emot, i Meudon, kom ofta och
hälsade på oss. Han brukade sitta i danssalen och göra skisser av de
unga flickorna och barnen, medan de dansade. En gång sade han till mig:

– Om jag bara haft sådana modeller, när jag var ung! Modeller som
kunna röra sig och det till på köpet efter naturens och harmoniens
lagar. Jag har haft vackra modeller, det är sant, men aldrig någon som
förstod rörelsens vetenskap så som edra elever gör.

Jag köpte mångfärgade capes åt barnen, och när de gingo ut på promenad
i skogen eller dansade och sprungo, sågo de ut som en skara vackra
fåglar.

Jag trodde, att denna skola på Bellevue skulle bli beständig, och att
jag där skulle tillbringa återstoden av mitt liv samt där lämna kvar
resultatet av min verksamhet.

I juni gåvo vi en festföreställning på Trocadéro. Jag satt i en loge
och såg på hur mina elever dansade. Vid vissa punkter i programmet
reste sig publiken och skrek av förtjusning och glädje. På slutet
applåderade de i det oändliga utan att vilja avlägsna sig. Jag tror,
att denna ovanliga förtjusning för barn, som ingalunda voro tränade
dansörer eller artister, var entusiasmen inför hoppet om någon ny
rörelse inom mänskligheten, som jag obestämt anat. Sådana voro gesterna
i Nietzsches syn:

"Zaratustra dansaren, Zaratustra den lätte, som vinkar med vingarna,
redo till flykt, vinkar till alla fåglar, färdig och redobogen, salig
och lätt om hjärtat."

Detta var de som en gång i framtiden skulle dansa Beethovens Nionde
symfoni.

KAPITEL XXVIII.

Det dagliga livet på Bellevue började med ett glädjeutbrott på
morgonen. Små fötter hördes rusa längs korridorerna, barnröster hördes
sjunga. När jag kom ned, fann jag dem alla i danssalen, och när de
fingo syn på mig, ropade de alla: – Godmorgon, Isadora! Vem kunde vara
dyster och nedslagen i en sådan atmosfär? Och fast jag ofta, när jag
förgäves spanat efter två små ansikten bland dem, kunde gå till mitt
rum för att få gråta ut i ensamheten, lyckades jag ändå varje dag samla
ihop mod till att undervisa dem, och deras obeskrivligt älskliga och
graciösa dans gav mig en viss levnadslust på nytt.

År 100 f.Kr. låg på en av Roms kullar en skola, känd under namnet
"Seminarium för Roms dansande präster". Eleverna i denna skola utvaldes
ur den högsta aristokratien, och icke blott detta, de måste var och en
äga ett stamträd, som sträckte sig många hundra år tillbaka i tiden,
och ingen fläck skulle finnas å detsamma. Fast de inhämtade
undervisning i konst och filosofi, var dock dansen deras förnämsta
uttrycksmedel. Under alla årets fyra årstider uppträdde de på teatern.
Vid dessa tillfällen vandrade de från sin kulle ned till Rom, där de
deltogo i vissa ceremonier och dansade för folket till allas
uppbyggelse, som sågo dem. Dessa gossar dansade med sådan lycksalig
hängivelse och renhet i sitt uppträdande, att deras dans verkade som
balsam och stimulans på sjuka själar. Det var något i denna stil jag
drömde om, när jag först grundade min skola, och jag trodde, att
Bellevue, där det låg på ett Akropolis i Paris' grannskap, skulle kunna
få samma betydelse för denna stad och dess konstnärer som de dansande
prästernas skola fått för Rom.

Varje vecka kom en skara konstnärer med sina skissböcker till Bellevue,
ty skolan hade redan börjat ge uppslag till hundratals skisser, och
många bilder med dansande gestalter, som finnas än i dag, ha sina
modeller därifrån. Jag tänkte mig, att denna skola skulle skapa ett
nytt förhållande mellan konstnären och hans modell, så att modellerna
inte längre skulle vara de stackars små stumma fiskar man brukar få se
i konstnärernas ateljéer, utan levande ideal av livets mest fullkomnade
uttrycksformer – allt detta genom anblicken av mina elever, där de
rörde sig till Beethovens eller César Francks musik, agerade den
dansande kören i de grekiska sorgespelen eller reciterade Shakespeare.

Dessa mina förhoppningar stärktes yttermera av att L. nu tycktes tänka
sig möjligheten av att återupptaga teaterbygget, som blivit avbrutet på
ett så sorgligt sätt, uppe på Bellevuehöjden samt av denna byggnad
skapa en festteater, dit parisarna skulle komma på stora högtidsdagar,
och vilken skulle ytterligare utrustas med en symfoniorkester.

Än en gång tillkallade han arkitekt Louis Sue; teaterns
miniatyrmodeller, som en gång förkastats, ställdes åter upp i
biblioteket, och grundmurarna utmärktes. Här i denna teater hoppades
jag få förverkliga min dröm om att sammanföra musikens, tragediens och
dansens konst i deras ädlaste former. Här skulle Mounet-Sully, Eleonora
Duse eller Suzanne Després spela Oidipus eller Antigone eller Elektra,
medan mina elever skulle vara den dansande kören. Här hoppades jag även
få fira Beethovens hundraårsminne med Nionde symfonien och ett tusen av
mina elever. Jag föreställde mig den dag, då barnen skulle komma i en
ringlande rad nedför kullen, embarkera på flodångaren, stiga i land vid
Invaliddômen, fortsätta sin heliga procession till Panthéon och där
högtidlighålla någon stor statsmans eller hjältes minne.

Varje dag tillbragte jag timmar med att undervisa eleverna, och när jag
blev för trött att stå, lade jag mig på en soffa och fortfor att
undervisa dem medelst arm- och handrörelser. Min uthållighet, när det
gällde undervisning, föreföll ibland att gränsa till det oförklarliga.
Jag behövde blott räcka ut händerna mot barnen, så dansade de. Det var
icke, som om jag lärde dem dansa, utan snarare, som om jag för dem
öppnade en väg, på vilken dansens egen ande utgöts över dem.

Vi planlade en föreställning av Euripides' Backanterna, och min bror
Augustin, som skulle spela Dionysos' roll och kunde den utantill,
brukade läsa den för oss varje kväll eller också något av Shakespeares
skådespel eller Byrons "Manfred". d'Annunzio, som var full av entusiasm
för skolan, kom ofta och åt lunch eller middag tillsammans med oss.

Den lilla gruppen elever från den allra första skolan, som nu voro
högväxta unga flickor, hjälpte mig undervisa de minsta, och det var för
mig en rörande syn att se den stora förändring, som ägt rum med dem,
och den säkerhet och kunskap, med vilken de fortplantade mina lärdomar.

Men i månaden juli detta året 1914 föll en underlig beklämning över
världen. Jag kände den, och även barnen kände den. När vi stodo på
terrassen och blickade ut över Paris, voro barnen ofta tysta och
nedslagna. Väldiga svarta moln skockade sig på fästet. En hemsk
stillhet tycktes hänga över landet. Jag förnam den, och det förgföll
mig, som om rörelserna från det barn jag bar voro svagare och icke så
tydligt förnimbara som de förras varit.

Förmodligen var jag också trött av mina ansträngningar att omsätta sorg
och saknad i nytt liv, och allt eftersom juli månad skred framåt,
föreslog L., att vi skulle skicka hela skolan till England, för att
ungdomarna skulle få tillbringa ferierna på hans gods i Devonshire. En
förmiddag kommo de alltså allesammans introppande två och två för att
säga farväl åt mig. De skulle tillbringa augusti vid kusten och
återvända i september. När de alla rest, tycktes huset så märkvärdigt
tomt, och trots mina ansträngningar blev jag ett rov för en djup
nedslagenhet. Jag var ytterligt trött och kunde i långa timmar sitta på
terrassen, från vilken man såg ut över Paris. Starkare och starkare
blev den förnimmelsen, att någon fara hotade österifrån.

En morgon kom det dystra budskapet om mordet på Calmette, vilken nyhet
försatte hela Paris i ett tillstånd av oro och ängslan. Det var en
tragisk händelse, ett förebud till det stora sorgespelet. Calmette hade
alltid varit min konst och min skola en tillgiven vän, och jag blev
mycket uppskakad och bedrövad över nyheten.

Jag kände mig rastlös och full av farhågor. Nu när barnen voro borta,
föreföll Bellevue så stort och stilla, och den väldiga danssalen var så
melankolisk. Jag försökte lugna min nervositet med tanken på att mitt
barn snart skulle födas, eleverna skulle komma tillbaka, och Bellevue
skulle åter bli en medelpunkt för liv och glättighet, men timmarna
släpade sig fram, ända tills Dr Bosson, som för tillfället gästade oss,
en dag kom in vit i ansiktet med en tidning i handen, i vilken jag
skymtade rubrikerna med nyheten om mordet på ärkehertigen. Sedan kommo
rykten och därpå vissheten om krigsutbrottet. Hur sant är det ej, att
kommande tilldragelser kasta skuggor framför sig. Nu visste jag, att
den mörka skuggan, som jag känt hänga över Bellevue under senaste
månaden, var just kriget. Medan jag planerat en teaterkonstens
renässans och fester av olika slag, hade andra krafter planerat krig,
död och förödelse, och vad betydde min ringa kraft mot alla dessa
makters anstormning?

Den första augusti kände jag de första födslosmärtoma. Under mina
fönster ropades nyheten om mobiliseringen ut. Det var en het dag, och
fönstren stodo öppna. Mina skrik, mina kval, min vånda ackompanjerades
av trummornas muller och tidningsförsäljarnas rop.

Min väninna Mary ställde in en vagga, klädd med vitt musslin, i mitt
rum. Jag höll blicken fäst på vaggan. Jag var övertygad om att Deirdre
eller Patrick skulle komma tillbaka till mig. Trummandet fortfor.
Mobilisering – krig – krig. Är det krig? undrade jag. Men mitt barn
måste födas, och det var så svårt för honom att komma in i världen. En
främmande läkare intog dr Bossons plats, vilken fått order att sluta
sig till armén och nödgats avresa. Läkaren sade oavbrutet: Courage,
Madame! Hur kan man säga "Courage" till en stackars människa, som
sönderslites av plågor? Det hade varit vida bättre, om han sagt: –
Glöm, att ni är kvinna, att ni bör uthärda smärtan ståndaktigt och alla
sådana där dumheter, glöm allt sådant och bara skrik, tjut, vråla! –
Ännu bättre hade det varit, om han varit mänsklig nog att ge mig litet
champagne. Men denne läkare hade sitt eget system, och det var att
säga: – Courage, Madame! Sköterskan var nervös och sade ständigt: –
Madame, c'est la guerre – c'est la guerre. Jag tänkte för mig själv:
– Mitt barn blir en gosse, men han är för liten att gå ut i krig.

Äntligen hörde jag gossens skrik – han skrek – han levde. Hur stor
min skräck och fasa än varit under detta fruktansvärda år, försvann det
nu alltsammans i ett stort övermått av glädje. Sorg och tårar, lång
väntan och smärta, allt uppvägdes av detta enda stora fröjdeögonblick.
Sannerligen, finns det en Gud, måste han vara en stor regissör. Alla
dessa långa timmar av sorg och fruktan förvandlades till glädje, när de
lade det vackra gossebarnet i min armar.

Men trummorna fortsatte. Mobilisering – krig – krig.

– Är det? tänkte jag. Vad bryr jag mig om det? Mitt barn är här,
tryggt i mina armar. Låt dem kriga – vad bryr jag mig om det?

Så egoistisk är människans glädje. Utanför mitt fönster sprang man fram
och tillbaka – röster hördes – kvinnor gräto – det ropades –
mobiliseringen diskuterades – men jag höll mitt barn i mina armar, och
mitt under den allmänna förödelsen vågade jag känna mig bottenlöst
lycklig, lyftad till himlarna i överjordisk fröjd över att åter hålla
mitt eget barn i mina armar.

Kvällen kom. Det var fullt med folk i rummet, som gladde sig åt barnet,
som vilade på min arm. – Nu blir du glad igen, sade man.

En efter en lämnade de mig, och jag blev ensam med den lille. Jag
viskade: – Vilkendera är du, Deirdre eller Patrick? Du har kommit
tillbaka till mig. Plötsligt stirrade det lilla livet på mig, flämtade,
som om det kippade efter andan, varpå en lång visslande suck hördes
från hans kallnande läppar. Jag kallade på sköterskan, hon kom, såg,
ryckte förfärad till sig barnet, och i andra rummet hörde jag rop på
oxygen – varmt vatten –

Efter en timmes pinsam bidan kom Augustin in och sade:

– Stackars Isadora – ditt lilla barn – är dött –

Jag tror, att jag i det ögonblicket nådde höjden av det lidande jag
skulle genomgå på jorden, ty i denna död var det, som om de andra på
nytt dött – det var en upprepning av den första våndan – med
någonting tillagt.

Min vän Mary kom in och lyfte gråtande ut den lilla vaggan. I nästa rum
hörde jag de hammarslag, som tillslöto den lilla lådan, vilken blev min
stackars lilles enda vagga. Dessa hammarslag tycktes i mitt hjärta
anslå den högsta förtvivlans sista toner.

En vän kom till mig och sade: – Vad betyder din personliga sorg?
Kriget har redan skördat hundratals offer – sårade och döende kommer
redan tillbaka från fronten. För mig blev det helt naturligt att låta
Bellevue inredas till sjukhus.

Ty under dessa dagar kände alla samma entusiasm. Det härliga budskapet
om tappert motstånd, den underbara entusiasmen, som skulle resultera i
miltals förött land och dito begravningsplatser – vem kan säga, om
allt detta var rätt eller orätt? I närvarande stund förefaller det
alltsammans att ha varit ganska gagnlöst, men hur kunna vi bedöma det?
Och Romain Rolland sitter i Schweiz, höjd över det alltsammans, och
nedkallar över sitt bleka, tankfulla huvud somligas förbannelser och
andras välsignelser.

Från det ögonblicket voro vi emellertid alla eld och låga, och till och
med konstnärerna sade: – Vad spelar konsten för roll? Pojkarna ger
sina liv, soldaterna ger sina liv – vad betyder då konsten? Och om jag
haft någon fungerande intelligens på den tiden, skulle jag ha sagt: –
Konsten är större än livet – och då skulle jag ha stannat i min studio
och skapat konst. Men jag följde med återstoden av världen och sade: –
Ta alla dessa bäddar, ta hela detta hus, som skapades åt konsten, och
gör det till ett lasarett för de sårade.

En dag kommo tvenne bårbärare in i mitt rum och frågade, om jag hade
lust att se mitt lasarett? Som jag ej förmådde gå, buro de mig på en
bår från rum till rum. I vartenda rum såg jag, att mina basreliefer med
backanter och dansande fauner och nymfer och satyrer blivit nedtagna
från väggarna tillika med mina draperier och gardiner, och i stället
för basrelieferna hade billiga förgyllda krucifix satts upp, sådana som
furnerades av en katolsk firma, som fabricerade och utsände tusentals
under kriget. Jag tyckte, att rummet borde ha gjort ett bra mycket
gladare intryck på de stackars soldaterna i dess förra skick.

I min underbara danssal hade de blå draperierna försvunnit och där
stodo ändlösa rader med sängar och väntade på de sårade. Mitt
bibliotek, där skalder stått på hyllorna för de invigdas räkning, hade
nu förvandlats till operationssal, som väntade sina martyrer. I mitt
dåvarande klena tillstånd greps jag djupt av allt detta. Jag kände, att
Dionysos blivit fullständigt besegrad. Detta var Kristi regemente efter
korsfästelsen.

Kort efter detta fick jag höra de första tunga stegen av dem som buro
in sårade på bårar.

Bellevue! Mitt Akropolis, som skulle blivit en inspirationens källa, en
akademi för det högre liv, som skapas ur filosofi, poesi och stor
musik. Från denna dag försvunno konst och harmoni, och inom dina väggar
hördes mina första skrik – den sårade moderns och barnets, som skrämts
bort från denna värld av krigstrumman. Mitt konsttempel hade
förvandlats till ett martyrskapets Golgata och till sist till ett
blodigt slakthus med sår och död. När jag tänkt på tongångar av
himmelsk musik, funnos där blott rasande skrik av smärta.

Bernard Shaw säger, att så länge människor tortera och döda djur och
äta deras kött, skola vi fortfarande ha krig. Jag tänker, att alla
sunda, förstående människor skola dela hans åsikt. Barnen i min skola
voro samtliga vegetarianer och blevo starka och sköna på en diet av
frukt och grönsaker. När jag under kriget ibland hörde de sårades
skrik, tänkte jag på djurens skrik i slakthuset, och jag kände med mig,
att så som vi plåga dessa stackars försvarslösa djur, så plåga gudarna
oss. Vem kan älska det fruktansvärda, som kallas Krig. Men köttätarna
känna förmodligen behov av att döda – fåglar och djur, de älskliga
rådjuren – rävjakter.

Slaktaren med sitt blodiga förkläde står för blodsutgjutelse och död.
Varför inte? Från att skära av halsen på en ung kalv till att skära av
strupen på våra bröder och systrar är bara ett steg. När vi själva äro
hundratals mördade djurs gravar, hur kunna vi då vänta några
idealförhållanden på jorden?

När jag kunde flyttas, lämnade Mary och jag Bellevue och begåvo oss
till kusten. Vi färdades genom krigszonen, och när jag uppgav mitt
namn, behandlades vi med den största förbindlighet. När en skiltvakt
yttrade: – Det är Isadora, låt henne passera, tyckte jag det var den
största ära, som någonsin bevisats mig.

Vi kommo till Deauville och tog rum på Hôtel Normandie. Jag var trött
och sjuk och gladde mig åt denna fridens boning. Men veckor förflöto,
och jag befann mig alltjämt i ett oroväckande tillstånd av svaghet, så
att jag nätt och jämnt kunde gå ned på stranden och inandas den salta
havsluften. När jag till sist kom underfund med att jag verkligen var
sjuk, skickade jag till sjukhuset efter läkaren.

Till min häpnad infann han sig icke, utan sände ett undvikande svar,
och då jag ej hade någon som passade upp på mig, blev jag kvar på Hôtel
Normandie, alltför dålig att kunna göra upp några planer för framtiden.

Vid denna tid var hotellet en tillflyktsort för många bemärkta
parisare. Intill våra rum lågo grevinnan de la Beraudières, vilkens
gäst var skalden greve Robert de Montesquieu. Efter middagen kunde vi
ofta höra honom med sin ljusa falsettröst recitera sina dikter, och
mitt bland underrättelserna om krig och blodsutgjutelse, som nådde oss,
var det egendomligt att höra honom extatiskt proklamera skönhetens
makt.

Även Sacha Guitry var gäst på hotellet, och varje kväll brukade han
underhålla ett förtjust auditorium nere i hallen med sina
oemotståndliga historier och anekdoter.

Endast när en kurir från fronten kom till oss med underrättelser från
skådeplatsen för världstragedien, trädde den dystra verkligheten oss in
på livet.

Denna tillvaro blev emellertid snart motbjudande för mig, och som jag
var alltför sjuk att kunna resa, hyrde jag en möblerad villa. Den hette
"Svart och vitt", och allting i den, möbler, mattor, gardiner, var
svart och vitt. När jag hyrde den, tyckte jag, att den var synnerligen
chic, och icke förrän jag försökte bo i den, insåg jag, hur prövande
den skulle bli.

Här var jag alltså, skild från Bellevue, bortryckt från alla mina
förhoppningar för min skolas, framtidens och konstens räkning, till
detta lilla svarta och vita hus vid havet, ensam, sjuk, isolerad,
övergiven. Men det värsta av allt var dock sjukdomen. Jag hade knappast
krafter ens till en kort promenad på stranden. Hösten kom med
septemberstormarna. L. skrev till mig, att skolan fått flytta till New
York, där han hoppades finna en fristad under kriget.

En dag, när jag kände mig mer än vanligt övergiven, gick jag till
sjukhuset för att uppsöka den läkare, som vägrat besöka mig. Jag fann
en kortväxt man med svart skägg. Var det bara min inbillning, eller
försökte han verkligen fly, när han fick se mig? Jag närmade mig honom
och sade:

– Vad har doktorn egentligen emot mig, eftersom ni inte kommer till
mig, när jag ber er? Vet ni inte, att jag är sjuk och verkligen behöver
träffa er?

Han framstammade några ursäkter, fortfarande med den jagade blicken i
sina ögon, och han lovade komma nästa dag.

Följande dag vidtogo höststormarna. Sjön gick hög, regnet öste ned.
Läkaren anlände.

Där satt jag och försökte förgäves tända en brasa – skorstenen rökte
in. Läkaren kände på min puls och gjorde mig de vanliga frågorna. Jag
berättade för honom om min sorg på Bellevue, om barnet, som inte ville
leva. Han fortfor att stirra på mig på samma hallucinationsartade sätt.

Plötsligt slog han armarna om mig och begynte överhölja mig med
smekningar.

– Ni är inte sjuk, utropade han, men er själ är sjuk – sjuk efter
kärlek. Det enda som kan kurera er är kärlek, kärlek och åter kärlek.

Ensam, sjuk och sorgsen som jag var, kunde jag ej annat än känna mig
varmt tacksam för detta spontana uttryck av tillgivenhet. Varje dag kom
han till mig efter dagens arbete på sjukhuset. Han berättade mig om
sina fruktansvärda upplevelser där, om de sårades lidanden, om de ofta
hopplösa operationerna, alla krigets gräsliga fasor.

Ibland följde jag honom på hans nattjänstgöring, när hela det väldiga
Casinolasarettet sov och endast nattljuset brann. Här och där vände och
vred sig någon sömnlös martyr under suckar och stönanden, och läkaren
gick från den ene till den andre, uttalade här ett tröstens ord, gav
där en svalkande dryck eller ett barmhärtigt bedövningsmedel.

En natt frågade jag honom, varför han icke hörsammat min första
kallelse och kommit till mig. Han besvarade ej min fråga, men
betraktade mig med en blick, så fylld av sorg och pina, att jag icke
vågade fullfölja ämnet. Där var en hemlighet begraven. Jag kände, att
mitt förflutna på något sätt var förbundet med hans vägran att besvara
min fråga.

Den första november, Alla dödas dag, stod jag vid villans fönster och
såg ut, och därvid kom jag att observera, att stenläggningen på gården,
som bestod av svarta och vita stenar, råkade fullkomligt se ut som
tvenne gravar. Denna anblick blev för mig en sorts hallucination, och
till sist kunde jag ej se ut på gården utan att rysa. Jag föreföll
fullständigt inspunnen i ett nät av död och sorg, där jag tillbragte
hela dagen ensam i villan eller nere på den nu övergivna sandstranden.
Järnvägståg på järnvägståg anlände till Deauville med sin sorgliga last
av sårade och döda. Det en gång så fashionabla casinot, som ännu för
kort tid sedan genljudit av dansorkestrar och skratt, hade nu
förvandlats till ett lidandets stora karavanseraj. Mer och mer föll jag
offer för melankolien, och när jag mötte Andrés förtvivlade blick –
den människas blick, som hetsas av ett hemskt minne – besvarade han
min stumma fråga med ett: – När du får veta allt, betyder det vår
skilsmässa. Du får inte fråga mig.

När jag en natt vaknade, stod han lutad över mig, och det förtvivlade
uttrycket i hans ögon var mer än jag kunde bära.

– Säg mig vad det är, tiggde jag. Jag står inte ut med denna dystra
hemlighetsfullhet längre.

Han flyttade sig några steg från mig och stod med huvudet böjt och
betraktade mig – han var en kort, undersätsig man med svart skägg.

– Känner du inte igen mig? frågade han.

Jag betraktade honom. Dimman skingrades. Jag gav till ett skrik. Nu
mindes jag. Den där förfärliga dagen. Läkaren som kom till mig och
uppmanade mig att hoppas. Han som försökte rädda mina barn.

– Nu förstår du vad jag lider, sade han. När du sover, är du så lik
din lilla flicka, där hon låg. Och jag gjorde så oerhörda
ansträngningar att rädda henne – – – i timtal ansträngde jag mig –

Hans ord förorsakade mig en sådan fruktansvärd smärta, att jag grät
hjälplöst hela återstoden av natten, medan hans lidande föreföll lika
tungt som mitt.

Nästa dag vandrade jag framåt stranden, längre och längre bort, fylld
av en förfärlig åtrå efter att aldrig mer återvända vare sig till den
sorgliga villan eller till den kärlek, som där väntade mig. Jag gick
ända tills det blev skymning och sedan alldeles mörkt, innan jag insåg,
att jag måste återvända. Tidvattnet kom in med stor snabbhet, och jag
vandrade ofta i det framsköljande vattnet – det kändes isande kallt,
men jag kände ett begär att möta dem och vandra raka vägen ut i havet
för att göra slut på den outhärdliga sorg, från vilken jag ej kunde
finna någon undflykt vare sig i konsten, i ett barns födelse eller i
kärleken. Var gång jag sökte fly, mötte jag bara förstörelse, vånda,
död.

Halvvägs till villan mötte mig André. Han hade gripits av oro, ty när
han hittat min hatt, som jag i förbifarten tappat på stranden, hade han
trott, att jag sökt min död i vågorna. Vi vandrade tillbaka till villan
och försökte trösta varandra, men vi insågo, att skilsmässa var absolut
nödvändig, om vi ville bevara vårt förstånd.

En annan episod inträffade också, som bidrog till att skärpa min känsla
av stor övergivenhet. Jag hade skickat efter en koffert med varma
kläder från Bellevue. En dag anlände den, men man hade tagit fel
koffert, så att när jag öppnade den, fann jag, att den innehöll
Deirdres och Patricks kläder. När jag såg dem där, mitt för mina ögon,
de små plaggen de sista gången burit – kapporna och skorna och de små
mössorna – hörde jag åter det skri jag hört när jag såg dem ligga döda
– ett underligt, långt, klagande skrik, som jag inte igenkände som
mitt eget, snarare var det som om ett svårt sargat djur utstött sitt
dödsskri genom min strupe.

André fann mig medvetslös, när han återvände, liggande tvärs över den
öppna kofferten med de små plaggen hårt tryckta i min famn. Han bar mig
in i nästa rum och skaffade undan kofferten – jag såg den aldrig mer.

KAPITEL XXIX.

När England drogs in i kriget, inredde L. sitt slott i Devonshire till
lasarett, och för att skydda alla barnen, som ju voro av olika
nationaliteter, sände han dem alla till Amerika. Augustin och
Elizabeth, som följt med skolan till New York, telegraferade
oupphörligt till mig och bådo mig komma över, vilket jag till sist
också beslöt mig för att göra.

André for med mig till Liverpool och förde mig där ombord på en stor
Cunardångare, som skulle gå till New York.

Jag var så sorgsen och förbi under hela överresan, att jag aldrig
lämnade min hytt annat än nattetid, då alla andra passagerare sovo, och
när Augustin och Elizabeth mötte mig i New York, blevo de förskräckta
över mitt förstörda utseende.

Jag fann min skola, en glad skara krigsflyktingar, installerad i en
villa. Själv hyrde jag en stor studio vid hörnet av Fjärde avenyn och
Tjugutredje gatan, hängde upp mina blå draperier och började arbeta på
nytt.

Jag, som kom från det blödande, hjältemodiga Frankrike, upprördes över
Amerikas påfallande likgiltighet inför kriget, och en kväll svepte jag
efter ett uppträdande på Metropolitanoperan min röda schal omkring mig
och improviserade Marseljäsen. Det var en maning till Amerikas unga män
att resa sig till skydd för vår tidsålders högsta civilisation – den
kultur som bragts världen genom Frankrike. Nästa morgon voro
tidningarna högst entusiastiska. En av dem skrev:

"Miss Isadora Duncan hälsades med ovationer vid slutet av sitt
uppträdande, när hon improviserade Marseljäsen, medan publiken reste
sig upp... Hennes exalterade poser voro imitationer av klassiska
figurer på Triumfbågen i Paris. Hennes axlar voro bara, likaså ena
sidan ända till midjan, när hon hänförde sina åskådare med att återge
den berömda bågens härliga gestalter. Auditoriet jublade och bravoropen
skallade efter denna levande framställning av ädel konst."

Snart nog var min studio vorden en mötesplats för alla skalder och
konstnärer i staden. Ända från den stunden fick jag tillbaka mitt mod,
och då den nyligen uppförda Century Theatre råkade vara ledig, hyrde
jag den för säsongen och började där förbereda min "Dionysion".

Men teaterns snobbistiska inre förargade mig. För att förvandla den
till en grekisk teater tog jag bort alla orkesterplatserna och lade där
en blå matta, på vilken kören skulle röra sig. Jag täckte de fula
logerna med stora blå draperier och med en trupp av trettiofem
skådespelare, åttio musikanter och hundra sångare satte jag upp
Oidipus-tragedien med min broder Augustin i huvudrollen och min skola
och mig själv som kören.

Min publik bestod huvudsakligen av folk från östra sidan, vilka för
övrigt äro Amerikas verkliga konstälskare. Deras förtjusning rörde mig
till den grad, att jag begav mig dit över med hela min skola och en
orkester och gav gratisföreställningar på Yiddischteatern, och om jag
haft tillgångar, skulle jag ha stannat där och dansat för dessa
människor, vilkas hela själ är som skapad för musik och poesi. Men ack,
detta mitt stora experiment visade sig vara ett ganska dyrbart sådant
och gjorde mig alldeles bankrutt. När jag vände mig till några av New
Yorks millionärer, fick jag blott det svaret: – Men varför vill ni
spela grekiska tragedier?

Vid denna tidpunkt levde hela New York i jazzfeber. Män och kvinnor ur
stadens bästa kretsar, gamla och unga, tillbragte hela sin tid i de
stora salarna i sådana hotell som Biltmore, dansande foxtrot
till negerorkestrars gräsliga oväsen. Jag inbjöds till ett par
danstillställningar, och jag kunde ej återhålla min indignation över
att sådant skulle få försiggå, medan Frankrike blödde och behövde
Amerikas hjälp. Hela atmosfären detta år 1915 ingav mig vämjelse, och
jag beslöt återvända med skolan till Europa.

Jag saknade emellertid möjligheter att betala ångbåtsbiljetterna.
Platser voro reserverade på ångaren "Dante Alighieri", men jag hade
inte pengar att betala dem. Tre timmar innan ångaren skulle avgå,
saknade jag ännu nödiga tillgångar, då en ung amerikanska inträdde i
min studio och frågade, om jag skulle avresa till Europa i dag.

– Ja, som ni ser, sade jag, i det jag pekade på de resklädda barnen,
äro vi parata att resa, men ännu har vi inte fått pengar till
biljetterna.

– Hur mycket behöver ni? frågade hon.

– Omkring tvåtusen dollars, svarade jag, varvid denna sällsamma unga
dam tog fram en plånbok, drog ur densamma två tusendollarsedlar, lade
dem på bordet, talade och sade:

– Det är mig ett nöje att få hjälpa er med den lilla saken.

Jag betraktade med bestörtning denna främling, som jag aldrig förut
sett, och som utan att ens begära kvitto ställde denna summa till min
disposition. Jag kunde ej tänka mig annat, än att hon var någon okänd
millionärska. Efteråt kom jag emellertid underfund med att det ej
förhöll sig så. Hon hade faktiskt dagen förut avhänt sig alla sina
aktier och värdepapper för att kunna ställa dessa medel till mitt
förfogande.

Tillsammans med många andra kom hon ned till båten för att ta avsked av
oss. Hennes namn var Ruth – Ruth som sade: "Ditt folk skall vara mitt
folk". Och en sådan Ruth har hon också förblivit för mig alltsedan
dess.

Då vi förbjudits att på något vis vidare manifestera Marseljäsen i New
York, stodo vi där på däck, varje barn med en liten fransk flagga dold
i ärmen, och jag hade sagt till, att när ångvisslan ljöd och ångare
gled ut från kajen, skulle vi alla vifta med våra flaggor och sjunga
Marseljäsen, vilket vi också gjorde till stor gamman för oss själva och
till gränslös fasa för befälet ombord.

Min väninna Mary, som kommit ned för att säga farväl, kunde i sista
ögonblicket ej uthärda att skiljas från mig, och utan bagage och utan
pass sprang hon ombord och stämde in i sången, i det hon sade till mig:
– Jag följer med.

Sjungande Marseljäsen lämnade vi sålunda det rika, nöjeslystna Amerika
och reste till Italien med min numera nomadskola. Vi anlände till
Neapel på en stor klang- och jubeldag. Italien hade beslutat inträda i
kriget. Vi voro alla förtjusta åt att vara tillbaka i Europa och hade
en härlig fest ute på landet, där jag minns, att jag talade till en
skara stirrande bönder och arbetare och bland annat sade: – Tacka ni
Gud för ert vackra land och avundas inte Amerika. Här i ert underbara
land med blå himmel och vingårdar är ni rikare än någon amerikansk
millionär.

I Neapel hade vi en överläggning om vart vi härnäst skulle styra kosan.
Jag önskade livligt att fara till Grekland och funderade på att slå
läger på Kopanos och stanna där till krigets slut. Men denna tanke
skrämde mina äldre elever, vilka hade tyska pass; därför beslöt jag
söka en tillflyktsort i Schweiz, där det skulle bli oss möjligt att
uppträda.

Vi foro sålunda till Zürich. På Hôtel Bar du Lac bodde dottern till en
vida känd amerikansk millionär. Jag tyckte detta var ett ovanligt gott
tillfälle att få henne intresserad för min skola, och en middag lät jag
därför barnen dansa för henne på gräsplanen. Det var en så förtjusande
syn, att jag kände mig övertygad om att hon skulle bli gripen, men när
jag kände henne på pulsen i fråga om understöd åt min skola, genmälde
hon: – Ja, de är nog söta, men de intressera mig inte. Jag är bara
intresserad av att analysera min egen själ. Hon hade i åratal idkat
studier tillsammans med doktor Jung, den berömde Freuds lärjunge, och
hon tillbragte timmar varje dag med att nedskriva de drömmar hon haft
under föregående natt.

För att vara i närheten av mina elever tillbragte jag sommaren på Hõtel
Beau Rivage i Ouchy. Jag hade vackra rum med balkong mot sjön. Jag
hyrde ett slags stor barack, hängde där upp mina blå draperier, vilkas
inspirerande inflytande aldrig slog slint, samt förvandlade därmed
byggnaden till ett tempel, där jag undervisade barnen och dansade varje
middag och kväll.

En dag hade vi glädjen att hos oss se Weingartner och hans hustru, för
vilka vi dansade hela middagen och kvällen efter ett program,
upptagande Gluck, Mozart, Beethoven och Schubert.

Från min balkong kunde jag varje morgon på en annan stor balkong se en
skara vackra gossar församlad, alla klädda i glänsande sidenpyjamas. De
brukade småle mot mig från sin balkong, och en kväll inbjödo de mig på
supé. Det var behagliga och begåvade ynglingar, alla krigsflyktingar,
och bland dem befann sig denna kväll den vackre unge hertigen av S.
Andra kvällar foro vi ut i motorbåt på Lac Leman. Då flödade champagnen
ombord. Vanligtvis landade vi på morgonen klockan 4 i Montreux, där en
mystisk italiensk greve gav supé för oss. Denna vackra, men hårda och
makabra människa brukade sova hela dagen och steg först upp vid nattens
inbrott. Ofta tog han ur fickan fram en liten silverspruta och alla
brukade låtsas, att de ingenting sågo, när han stack dess spets in i
sin vita, magra arm. Efteråt kände hans kvickhet och glättighet inga
gränser, men man påstod, att han led fruktansvärda kval under dagens
lopp.

Det roande umgänget med dessa behagliga ynglingar skänkte mig en viss
förströelse i min ensamhet och mitt vemod, och en afton, när mina
livsandar stigit ovanligt högt till väders, gav jag mig tillsammans med
en ung amerikansk vän och ynglingarnas äldste ledare i väg i en härlig
Mercedesbil. Det var en underbar kväll. Vi flögo längs Lac Lemans
stränder och förbi Montreux. Jag ropade: – Vidare, vidare! tills vi
slutligen i dagbräckningen befunno oss i Viege. Fortfarande ropade jag
– Vidare, vidare! – och vi rusade upp genom den eviga snön och genom
St. Gotthardspasset.

Snart nog voro vi nere i Italien; där stannade vi ej, förrän vi nått
Rom, och från Rom foro vi vidare till Neapel. När jag fick syn på
havet, erfor jag en brinnande längtan efter att återse Aten.

Vi gingo ombord på en liten italiensk ångare, och en vacker morgon fann
jag mig åter i färd med att stiga uppför Propylæernas vita
marmortrappsteg mot den gudomliga och visa Pallas Atenas tempel. Jag
mindes så livligt sista gången jag var där, och jag kunde ej hjälpa att
jag blygdes, när jag tänkte på hur fruktansvärt jag sedermera vikit av
från visdomens och harmoniens stigar, och vilket pris av lidande jag
nödgats betala för de lidelser, som förhäxat mig.

Staden var i uppror. Venizelos' fall kungjordes dagen efter vår
ankomst, och det troddes, att den kungliga familjen skulle ställa sig
på kaiserns sida. Den kvällen gav jag en förtjusande middag, och bland
mina gäster befann sig konungens sekreterare, M. Melas. Mitt på bordet
hade jag placerat en massa röda rosor; under vilka fanns dold en liten
grammofon. I samma rum befunno sig en del höga funktionärer från
Berlin. Plötsligt hördes från deras bord en skål utbringas: – Hoch der
Kaiser! – varvid jag förde rosorna åt sidan och satte i gång
grammofonen, som började spela Marseljäsen. I samma ögonblick utbragte
jag en skål. — Vive la France!

Kejsarens sekreterare såg en smula förfärad ut, men var i verkligheten
förtjust, ty han stod helt på de allierades sida.

Vid detta laget hade en stor skara folk församlats på den öppna platsen
utanför våra fönster. Jag lyfte Venizelos' porträtt högt över mitt
huvud, bad min unga amerikanska vän följa efter med grammofonen, som
fortfarande tappert spelade Marseljäsen, och därpå skredo vi fram till
torgets mitt, där jag till musiken från det lilla instrumentet och den
nu entusiastiska folkskarans sång dansade Frankrikes stora Hymn.
Efteråt talade jag till massan:

– Ni har ju en andre Perikles, den store Venizelos – varför oroar ni
honom? Varför följer ni honom inte? Han vill bara föra Grekland fram
till ära.

Därpå bildade vi procession och tågade till Venizelos' bostad, där vi,
stående nedanför hans fönster, växelvis sjöngo grekiska folksången och
Marseljäsen, ända tills soldater med påskruvade bajonetter ovänligt
kommo och skingrade oss.

Efter denna händelse, som i hög grad roade mig, togo vi en ångbåt
tillbaka till Neapel och fortsatte färden till Ouchy.

Från då och till krigets slut gjorde jag förtvivlade ansträngningar att
hålla tillhopa skolan. Hela tiden trodde jag, att kriget skulle ta slut
och vi kunna återvända till Bellevue. Men kriget fortsatte, och jag
blev tvungen att låna pengar från procentare till femtio procents ränta
för att hålla skolan i Schweiz gående.

År 1916 undertecknade jag ett kontrakt om en turné i Sydamerika, och vi
avreste till Buenos Ayres.

Ju längre jag hinner i dessa memoarer, dess klarare inser jag
omöjligheten av att skildra mitt eget liv – eller snarare de olika
människor jag varit. Händelser, som tyckts mig taga en hel livstid, har
jag nedskrivit på några få sidor, mellantider, som förefallit som
årtusenden av smärta och lidande, och ur vilka jag av ren
självbevarelsedrift utgått som en helt annan människa för att över
huvud taget kunna fortsätta att leva, hava här icke alls kommit att
förefalla så långa. Ofta frågar jag mig i förtvivlan: vilken läsare
skall kunna sätta kött på det skelett jag framställt? Jag försöker
nedskriva sanningen, men sanningen springer sin väg och gömmer sig för
mig. Hur finna sanningen? Om jag vore författare och hade skrivit ett
tjugutal romaner eller så om mitt liv, skulle jag komma sanningen
närmare. Men sedan jag skrivit dessa romaner, skulle jag nödgas skriva
konstnärinnans historia, som vore något helt skilt från de övriga. Ty
mitt konstnärsliv och min uppfattning om konsten har växt och växer
alltjämt som en särskild organism, fullkomligt oberoende av det som jag
kallar min vilja.

Likväl sitter jag här och försöker skriva ned sanningen om allt det som
hänt mig, och jag fruktar storligen, att det hela blir ett enda stort
fiasko. Men nu har jag en gång för alla åtagit mig den omöjliga
uppgiften att nedskriva mitt liv på papperet, och jag tänker fortsätta
därmed till slutet, fast jag redan hör alla så kallade goda kvinnor i
hela världen säga: – En rent skandalös historia! Alla hennes olyckor
är bara hennes synder, som hämnar sig. Men jag är inte medveten om att
ha syndat. Nietzsche säger: "Kvinnan är en spegel". Och jag har bara
återgivit och reagerat för de människor och de krafter som gripit mig,
och liksom hjältinnorna i Ovidii Metamorfoser har jag ändrat gestalt
och karaktär i enlighet med de höga gudars beslut.

När ångaren anlände till Newyork, slöt sig Augustin, som ej tyckte om
att jag skulle färdas så långt alldeles ensam i krigstider, till mig,
och hans sällskap var för mig en stor hugnad. På ångaren funnos även
några unga boxare, vilka brukade stiga upp varje morgon klockan sex för
att träna och sedan simma i saltvattensbassängen ombord. Jag tränade
tillsammans med dem på morgonen och dansade för dem på kvällen, varför
resan blev mycket angenäm och icke alls föreföll lång. Maurice
Dumesnil, pianisten, var min ackompanjatör på denna resa.

Bahia var den första semitropiska stad jag upplevde; den föreföll
mycket behaglig, grön och fuktig. Fast det ständigt ösregnade, gingo
kvinnorna på gatorna i klänningar av kalikå, som voro genomdränkta och
klibbade mot deras kroppar. De föreföllo fullkomligt omedvetna om
regnet och tycktes ej fråga det ringaste efter om de voro våta eller
torra. Detta var också första gången jag bevittnade rasblandningen
mellan svarta och vita uppfattad med fullständigaste likgiltighet. På
en restaurang, där vi intogo lunch, satt en svart man vid ett bord
tillsammans med en vit flicka, och vid ett annat bord satt en vit man
med en svart flicka. I den lilla kyrkan framburo kvinnor små nakna
mulattbarn till dopet.

I varje trädgård blommade röd hibiscus, och hela staden Bahia ångade av
blandkärlek mellan svarta och vita. I somliga kvarter i staden lutade
sig svarta, vita och gula kvinnor lättjefullt ut genom fönstren i illa
kända hus och tycktes här totalt sakna det urgröpta, skygga utseende,
som vanligen utmärker storstädernas prostituerade.

Några dagar efter det vi anlänt till Buenos Ayres, gingo vi en kväll
till en studentkabaret. Det var det vanliga låga, mycket rökiga rummet,
överfyllt med mörkhyade unga män i sällskap med likaledes brunhyllta
flickor, alla dansande tango. Jag hade aldrig dansat tango, men den
unge argentinaren, som var vår ciceron, övertalade mig att försöka.
Ända från mina första trevande steg kände jag mina pulsar slå i takt
med den snärjande, languissanta rytmen i denna vällustiga dans, ljuv
som en lång smekning, berusande som kärlek under söderns himmel, grym
och farlig som tropikskogens tjusning. Allt detta kände jag, medan den
mörkögde ynglingens arm med en förtroendeingivande tryckning förde mig
i dansen och han då och då sköt en djärv blick in i mina ögon.

Jag blev plötsligt igenkänd och omringad av studenterna, som
förklarade, att man denna kväll firade Argentinas frihetsminne,
varefter jag ombads att dansa deras folksång. Som jag älskar att göra
studenter till viljes, gick jag in härpå, och sedan jag fått orden
översatta för mig, svepte jag den argentinska flaggan omkring mig och
sökte tolka deras en gång förslavade lands lidanden och dess frigörelse
från tyranniets ok. Jag gjorde en nästan elektrisk succés. Studenterna,
som aldrig sett detta slags dans förr, skreko av hänryckning och tvungo
mig att om och om igen dansa folksången, medan de sjöngo den.

Jag återvände till hotellet, uppvärmd av min framgång och förtjust i
Buenos Ayres, men ack, jag hade fröjdat mig för tidigt. Nästa morgon
blev min impressario ursinnig över att läsa om min sensationella
framgång i tidningarna och meddelade mig att i enlighet med gällande
lag ansåg han mig ha brutit kontraktet. Alla de bästa familjerna i
Buenos Ayres indrogo sina namn från subskriptionslistorna och skulle
bojkotta mina uppträdanden. Den improviserade föreställning, som berett
mig så mycket nöje, spolierade alltså hela mitt uppträdande i Buenos
Ayres.

Konsten ger form och harmoni åt allt det som är kaos och missstämning i
livet. En god roman stiger artistiskt till en viss klimax och har ingen
antiklimax. Kärleken i konsten slutar som för Isolde med en tragisk och
skön slutton, men livet självt har antiklimax på antiklimax, och en
kärleksaffär i levande livet slutar vanligen med missljud och det mitt
i en tongång. Och i levande livet dör ofta en kärleksaffär en eländig
död under trycket av ekonomiska svårigheter och advokaträkningar.

Jag hade startat denna turné i hopp att få ihop tillräckligt med pengar
för att hålla skolan gående trots kriget. Man tänke sig min
bestörtning, när jag erhåller ett telegram från Schweiz med
underrättelsen, att de penningar jag telegraferat dit på grund av
krigsrestriktioner blivit innehållna. Som ledarinnan för det internat,
där jag kvarlämnat flickorna, icke kunde underhålla dem utan nödiga
penningmedel, löpte de nu fara att bli körda på porten. Med min vanliga
impulsivitet yrkade jag på att Augustin genast skulle bege sig till
Genève med pengar för att rädda flickorna. Jag besinnade ej, att
jag därmed lämnades utan – tillräckliga tillgångar att betala
hotellräkningen. Som min förbittrade impressario begivit sig till Chile
tillsammans med ett operettsällskap, voro pianisten Dumesnil och jag
totalt strandsatta i Buenos Ayres.

Publiken var kylig, tungrodd, oförstående. Den enda framgång jag hade i
Buenos Ayres var faktiskt den där kvällen på studentkabareten, när jag
dansade folksången. Vi blevo tvungna att lämna kvar våra koffertar på
hotellet och fortsätta vår färd till Montevideo. Lyckligtvis hade mina
små danstunikor intet värde i hotellägarnas ögon.

I Montevideo var publiken raka motsatsen till argentinarna – vilda av
förtjusning – och vi blevo därför i stånd att fortsätta till Rio de
Janeiro. Dit kommo vi utan pengar, utan bagage, men direktören för
Municipalteatern var vänlig nog att genast träffa överenskommelse om
föreställningar. Här fann jag publiken ytterligt intelligent och
responsiv.

I Rio de Janeiro träffade jag skalden Jean de Rio, som alla de unga
männen i staden beundrade, emedan varje ung man i Rio själv är skald.
När vi gingo tillsammans, följdes vi av en mängd ungdomar, som ropade:

– Viva Jean de Rio! Viva Isadora!

Jag kvarlämnade Dumesnil i Rio; han hade nämligen gjort så stor succés
där, att han ej hade lust att fara därifrån. Jag for ensam till New
York, orolig och ledsen för min skolas skull. Några av de boxare, som
farit ut på samma gång som jag, voro också med på ångbåten men i
skepnad av uppassare, ty de hade ej gjort succès och hade nu inga
pengar.

Bland passagerarna var en amerikan vid namn Wilkins, som alltid
uppträdde berusad. Var dag vid middagen brukade han till allmän
konsternation yttra: – Ta den här flaskan Pommery 1911 till Isadora
Duncans bord.

När vi anlände till New York, var ingen nere och mötte mig; mitt
telegram hade på grund av trassel i dessa krigstider icke blivit
framlämnat. Av en slump ringde jag upp en mycket god vän, Arnold
Genthe. Han var ej blott ett snille, han var tillika en trollkarl. Han
hade övergivit måleriet för fotograferingen, men hans fotografikonst
var verkligt trolsk. Han riktade visserligen in sin kamera mot
människor och tog deras fotografier, men dessa tavlor voro ej
fotografier av dem som sutto för honom utan hans hypnotiska fantasibild
av dem. Han har tagit många fotografier av mig, som icke återge mitt
fysiska jag utan mina själstillstånd – ett av dem är sannerligen min
egen själ.

Han hade alltid varit min bäste vän, och när jag nu befann mig ensam
nere på kajen, ringde jag upp honom. Hur stor var ej min förvåning, när
en välkänd röst, dock icke Arnolds, svarade. Det var Lohengrin, som av
en underlig tillfällighet just kommit upp för att träffa Genthe samma
förmiddag. När han hörde, att jag var ensam, utan pengar, utan vänner,
sade han genast, att han skulle komma och hjälpa mig.

Han kom efter några minuters förlopp. När jag såg hans höga, myndiga
gestalt, intogs jag åter av en egendomlig känsla av trygghet och
tillit, och jag var lika glad att träffa honom som han mig.

Inom parentes vill jag bedja mina läsare i denna självbiografi ge akt
på, att jag alltid varit trogen mot dem jag älskat och säkerligen icke
skulle ha övergivit en enda av dem, om de varit trogna mot mig. Som jag
en gång älskade dem, älskar jag dem ännu, och för alltid. Om jag skilts
från många av dem, kan jag därför endast klandra mannens nyckfullhet
och ödets grymhet.

Efter denna förskräckliga resa var jag alltså glad och tacksam att än
en gång få se Lohengrin komma till min undsättning. Med sitt vanliga
befallande sätt klarade han snart nog mitt bagage genom tullen,
därefter begåvo vi oss till Genthes studio och gingo sedan alla tre ut
för att äta lunch vid Riverside Drive, mitt emot Grants grav.

Vi voro synnerligen glada att vara tillsammans igen, vi drucko mycket
champagne, och jag kände, att min återkomst till New York ägt rum under
lyckliga auspicier. L. var stadd vid vänligaste och givmildaste lynne.
Efter lunchen störtade han ned och hyrde Metropolitanoperan samt
tillbragte middagen och kvällen med att till alla stora konstnärer
skicka ut inbjudningar till en stor gratis galaföreställning. Denna
föreställning blev en av de skönaste upplevelserna i mitt liv. Alla
artister, skådespelare och musiker i New York voro närvarande, och jag
hade den glädjen att få dansa utan att tänka på kvällskassan. Som
alltid under kriget slutade jag föreställningen med Marseljäsen, och
det blev väldiga ovationer för Frankrike och de allierade.

Jag berättade för L., att jag skickat Augustin till Genève och nämnde
tillika om min oro för min skola. Med sin vanliga frikostighet kablade
han genast den summa, som erfordrades för att taga skolan över till New
York. Men tyvärr kommo pengarna för sent. Alla de små eleverna hade
redan hämtats hem av sina föräldrar. Denna upplösning av en skola, för
vilken jag offrat åratals arbete, vållade mig mycken smärta, men jag
tröstades något av Augustins och de sex äldsta barnens ankomst kort
efteråt.

L. var fortfarande vid bästa humör, och ingenting var för gott för

barnen och mig. Han hyrde en stor studio högt upp i Madison Square
Gardens, där vi arbetade varje dag. På förmiddagen brukade han taga oss
ut på långa bilturer längs Hudsonfloden. Han gav presenter åt var och
en. För ögonblicket var tillvaron fullkomligt underbar, tack vare
penningens magiska inflytande.

Men den bistra New Yorkvintern nalkades, min hälsa svek, och L.
föreslog att jag skulle göra en tur till Kuba. Han skickade med sin
sekreterare som sällskap.

Jag har de allra behagligaste minnen från Kuba. L:s sekreterare var en
ung skotte och därtill diktare. Min hälsa tillät mig ej att uppträda,
men vi tillbragte tre veckor i Havanna, där vi åkte längs kusten och
njöto av den pittoreska omgivningen. Jag minns en tragikomisk händelse
från vårt uppehåll där.

Omkring två kilometer från Havanna ligger ett gammalt sjukhus för
spetälska, omgivet av en hög mur. Muren var emellertid ej hög nog att
hindra oss från att gång på gång se en fasansfull människomask blicka
ut över den. Myndigheterna insågo det olämpliga i att ha detta ställe
alldeles intill en fashionabel vinterkurort och beslöto flytta
sjukhuset. Men de spetälska vägrade att låta sig flyttas. De klängde
sig fast vid dörrarna, murarna, somliga kommo upp på taken och höllo
sig fast där, och det ryktades till och med, att en del av dem kommit
undan i Havanna och där höllo sig dolda. Flyttningen av detta
spetälskesjukhus tycktes mig alltid likt något underligt hemskt stycke
av Maeterlinck.

Ett annat hus, som jag besökte, beboddes av en kvinnlig medlem av en av
de äldsta familjerna på platsen. Hon hade en underlig svaghet för apor
och gorillor. Det gamla husets trädgård var full med burar, i vilka hon
förvarade sina älsklingar. Besökande togos emot med den yttersta
gästfrihet, och värdinnan brukade möta gästerna med en markatta
sittande på skuldran och en gorilla vid handen. Dessa voro de tamaste i
kollektionen, men andra voro icke så lugna av sig; när man gick förbi
deras burar, kunde de skaka gallren och skrika och göra grimaser. Jag
frågade henne, om de ej voro farliga, och hon genmälde nonchalant, att
frånsett att de togo sig ut ur burarna och dödade någon trädgårdsdräng
då och då, gjorde de ingen förnär. Denna upplysning gjorde mig tämligen
nervös, och jag var glad, när det blev tid att bryta upp.

Det underliga i historien var, att denna kvinna var mycket vacker med
stora, uttrycksfulla ögon, vidare mycket beläst och intelligent samt
van att i sitt hem samla omkring sig vittra och lärda. Hur skulle man
då förklara hennes sällsamma tillgivenhet för apor och gorillor? Hon
berättade mig, att hon i sitt testamente lämnat hela sin samling av
apor till Pasteurinstitutet som material i experimentarbetet med kräfta
och tuberkulos, något som syntes mig som en underlig form av kärlek
efter döden.

Ännu en intressant hågkomst har jag från Havanna. En natt anlände vi
efter vår vanliga tur längs kusten och inåt de stora slätterna till ett
typiskt Havannakafé. Där funno vi – klockan var omkring tre på natten
– den vanliga samlingen av morfinister, kokainister, opiumrökare,
alkoholister och andra livets vrakspillror. Vi togo plats vid ett litet
bord i det låga, svagt upplysta, rökiga rummet, och min uppmärksamhet
fästes vid en man med vitt ansikte, urgrävda kinder och vilda ögon, som
tycktes ha hallucinationer. Med sina långa, smala fingrar gled han över
tangenterna på ett piano, och till min förvåning spelade han Chopins
Preludier med underbar insikt och smak. Jag lyssnade en stund, närmade
mig honom därpå och tilltalade honom. Men han kunde blott yttra några
få osammanhängande ord. Jag hade emellertid fått hela kaféets
uppmärksamhet riktad på mig, och när jag nu insåg, att jag var alldeles
okänd, kom det över mig en plötslig lust att dansa för detta sällsamma
auditorium. Sedan jag svept min cape omkring mig och givit mina
anvisningar, dansade jag till flera av Preludierna. Småningom blev det
alldeles tyst i kaféet, jag fortsatte att dansa, och åtskilliga av
åskådarna föllo i gråt. Även pianisten vaknade ur sitt morfinrus och
spelade som en inspirerad.

Jag fortfor att dansa till frampå morgonen, och när jag bröt upp,
omfamnade de mig allesammans. Jag kände mig stoltare än på någon
teater, ty jag visste att detta var ett verkligt prov på min talang,
utan någon impressarios hjälp och utan förhandsreklam, som väckte
publikens uppmärksamhet.

Kort härefter tog jag ångbåten till Florida och steg i land vid Palm
Beach. Därifrån telegraferade jag till Lohengrin, som kom och mötte oss
på Breakers Hotel.

Den svåraste delen av en stor sorg är icke själva början, när chocken
slungar en in i ett exalterat tillstånd, som är nästan bedövande till
sina verkningar, utan den kommer långt, långt efteråt, när människor
säga: – Å, nu har hon kommit över det – eller: – Nu är hon bra igen,
hon har glömt det. Man sitter kanske i vad man skulle tro är ett glatt
middagssällskap och känner Sorgen med iskall hand krama om hjärtat
eller dess andra brännheta klo borra sig in i strupen. Is och eld,
helvete och förtvivlan överväldiga en, man lyfter sitt champagneglas
och försöker kväva sitt elände i glömska.

Detta tillstånd hade jag nu nått. Alla mina vänner sade: – Hon har
glömt det, hon har kommit över det – men i själva verket kunde
anblicken av ett litet barn, som plötsligt kom in i rummet och ropade
"Mor!" ge mig en dolkstöt i hjärtat och fylla hela min varelse med en
sådan ångest, att min hjärna endast kunde ropa efter Lethes flod, efter
glömska i någon form. Ur detta förfärliga lidande lyckades jag likväl
skapa nytt liv, skapa konst. Å, vad jag avundas dessa nunnors
resignation, som med bleka läppar mumla oupphörliga böner hela natten
igenom vid främlingars kistor. Sådana temperament äro föremål för
konstnärens avund, som ropar: – Jag vill älska, älska, skapa glädje,
glädje. – Vilket helvete!

En dag skisserade L. för mig en plan för en framtida skola enligt mina
idéer samt meddelade mig, att han köpt Madison Square Garden som
lämplig tomt för skolan. – Fast jag var entusiastisk för planen i
stort sett, var jag ej benägen att ta upp ett så väldigt företag mitt
under brinnande krig, och det var detta som slutligen förargade L. till
den grad, att han med samma impulsivitet, varmed han gått in för köpet,
inhiberade detsamma vid vår ankomst till New York.

KAPITEL XXX.

I början av år 1917 uppträdde jag på Metropolitanoperan. Då trodde jag
som så många andra, att världens frihet, pånyttfödelse och civilisation
berodde på om de allierade skulle segra, varför jag vid slutet av
varenda föreställning dansade Marseljäsen, medan publiken stod upp.
Detta hindrade mig emellertid ej från att uppträda till Wagnersk musik,
och jag antar att alla intelligenta människor skola hålla med mig om
att bojkotten mot tyska konstnärer under kriget var både orättvis och
enfaldig.

Den dag ryska revolutionen tillkännagavs, fylldes alla frihetsälskande
hjärtan av hoppfull glädje, och den kvällen dansade jag Marseljäsen i
den revolutionära anda, vari den en gång skrivits, och lät den följas
av "Marche Slave", vari förekommer en hymn till tsaren. Här framställde
jag den förtryckte trälen under den vinande piskan.

Denna antites eller rörelsens och musikens inbördes dissonans
förorsakade en viss rörelse bland publiken.

Underligt nog är det alltid dessa rörelser av förtvivlan och uppror,
som mest attraherat mig under hela min konstnärsbana. I min röda tunika
har jag ständigt dansat Revolutionen och maningen att gripa till vapen
för de förtrycktas sak.

Denna ryska revolutionskväll dansade jag i fruktansvärd, trotsig
glädje. Mitt hjärta var bristfärdigt i mitt bröst av medkänsla med
dessa pinades frälsning. Det var ej underligt, att L., som kväll efter
kväll iakttog mig från sin loge, slutligen måste ha blivit en smula
ängslig och frågat sig, om denna skönhetens och behagets skola, vars
beskyddare han var, icke småningom var på väg att bli något farligt,
som skulle föra honom och hans millioner till död och undergång. Men
min konstnärliga impuls var mig för stark, och jag kunde ej kväva den
ens för att göra en älskad varelse till viljes.

L. gav en fest på Sherry's till min ära. Det började med middag och

fortsatte med dans och en ståtlig supé. Vid detta tillfälle begåvade
han mig med ett underbart halsband. Jag har aldrig velat ha juveler och
har aldrig burit sådana, men han föreföll så förtjust, att jag lät
honom hänga diamanterna om min hals. Frampå morgonen, då gästerna
förfriskat sig med champagne tunnvis och det gick en smula runt i min
egen hjärna av festens yra och druvans must, fick jag den olycksaliga
idén att lära ut en apachetango, sådan jag sett den dansas i Buenos
Ayres, åt en ung vacker man, som var bland de närvarande. Plötsligt
kände jag min arm fattas som i ett skruvstäd, jag vände mig om och fick
se L. skummande av vrede.

Detta var det enda tillfälle, vid vilket jag bar det olyckliga
halsbandet, ty kort efter denna händelse försvann L. efter ett nytt
vredesutbrott. Där stod jag med en enorm hotellräkning samt alla
utgifterna för min skola. Efter att förgäves ha vädjat till honom bar
jag det dyrbara diamanthalsbandet till pantlånaren, och jag såg det
aldrig mer.

Där satt jag alltså i New York utan pengar vid slutet av säsongen, då
fortsatt verksamhet var praktiskt taget utesluten. Lyckligtvis hade jag
i min ägo en hermelinskappa och även en underbar smaragd, som L. köpt
av en son till en maharadja, som blivit av med alla sina pengar i Monte
Carlo. Jag sålde kappan till en ryktbar sopransångerska, smaragden till
en annan ryktbar sopransångerska samt hyrde en villa vid Long Beach
över sommaren, där jag installerade mina elever, alltunder det jag
väntade på hösten, så jag åter skulle ha möjligheter att förtjäna
något.

Med min vanliga brist på förutseende räknade jag föga med framtiden,
sedan jag väl fått pengar till villa, bil och våra dagliga behov. Som
jag ju nu praktiskt taget var utblottad, hade det givetvis varit mera
praktiskt att omsätta pengarna i solida aktier och värdepapper, men
naturligtvis föll detta mig aldrig in, och vi tillbragte en ganska
angenäm sommar vid Long Beach samt träffade som vanligt en hel del
konstnärsfolk. Bland de gäster, som där bodde hos oss i flere veckor,
var den geniale violinisten Isaye, som fyllde vår lilla villa med musik
morgon och kväll. Vi hade ingen studio utan dansade nere på stranden,
och vi ställde till en särskild fest till Isayes ära; han var glad som
en pojke däröver.

Men som man lätt kan föreställa sig, hade jag inga pengar kvar, när jag
efter denna trevliga sommar återvände till New York, varför jag efter
ett par oroliga månader tecknade kontrakt om uppträdanden i
Kalifornien.

På denna turné nalkades jag småningom min födelsestad. Just innan jag
kom dit, läste jag i tidningarna nyheten om Rodins död. Tanken på att
jag aldrig mer skulle få råka min store vän kom mig att gråta så länge
och mycket, att jag, när jag vid ankomsten till Oakland såg
journalisterna väntande på perrongen för att få intervjua mig, höljde
mitt ansikte med en svart spetsslöja, för att mina svullna ögon ej
skulle synas – något som fick dem att skriva, att jag antagit ett
mystiskt betonat yttre.

Det var tjugutvå år sedan jag besökt San Fransisco, och man kan tänka
sig min rörelse över att nu åter befinna mig i min fädernestad, där
allt blivit till den grad förvandlat efter jordbävningen och eldsvådan
1906, att jag knappast kunde känna igen staden.

Fast den utvalda och förmögna publiken på Colombia Theatre var ytterst
älskvärd och förstående, liksom även var fallet med recensenterna, var
jag icke tillfreds, ty jag ville dansa för folket i stor skala. Men när
jag bad att få använda den grekiska teatern för detta ändamål, fick jag
avslag. Jag har aldrig fått veta orsaken härtill, huruvida det var
något slags strategi på min impressarios sida eller någon illvilja, som
jag icke förstod.

I San Fransisco återsåg jag mor, som jag inte träffat på några år,
emedan hon på grund av någon ofattbar hemsjuka vägrade bo i Europa. Hon
såg mycket sjuk och nött ut, och när vi en gång åto lunch på Cliff
House och jag råkade få se våra båda ansikten i en spegel, kunde jag ej
låta bli att jämföra mitt sorgsna ansikte och min mors förstörda
utseende med de två äventyrerskor, som för nära tjugutvå år sedan
begivit sig ut i världen med så stora förhoppningar för att söka ära
och rikedom. Vi hade funnit bäggedera – varför skulle då resultatet
bli så tragiskt? Troligen därför att detta är den naturliga följden av
livet på detta högst otillfredsställande klot, där redan de allra
första villkoren äro ofördelaktiga för människan. Jag har träffat många
stora konstnärer och intelligenta och så kallade framgångsrika
människor i mitt liv, men aldrig en enda, som verkligen kunde kallas
lycklig, fast många kanske framgångrikt bluffade med lycka. Bakom
masken kan man med någon skarpsynthet alltid upptäcka samma oro och
samma lidande. Kanske den så kallade lyckan icke existerar i denn
värld. Bara ögonblicksvis.

Sådana lyckliga ögonblick fick jag uppleva i San Fransisco, när jag
mötte min musikaliska tvillingsjäl – pianisten Harold Bauer. Till min
överraskning och förtjusning sade han mig, att jag var mera musiker än
danserska, och att min konst lärt honom innebörden av eljest
outgrundliga tongångar hos Bach, Chopin och Beethoven. Under några
vidunderliga veckor upplevde vi ett makalöst konstnärligt samarbete, ty
just som han försäkrade mig, att jag för honom öppnat hans konsts
hemligheter, visade han mig tolkningar av min egen, som jag aldrig
drömt om.

Harold hade levat ett subtilt intellektuellt liv högt ovanför den stora
mängden. I olikhet med de flesta musici var han ej begränsad enbart
till musiken, utan ägde fin förståelse för allt slags konst samt
vidsträckt intellektuell kunskap om poesi och den djupaste filosofi.
När två människor, som älska och hylla samma höga konstideal, mötas,
gripas de av ett särskilt slags berusning. Under flere dagar levde vi i
höggradig berusning utan vin, och när våra blickar möttes och våra
hemliga, skälvande förhoppningar förverkligades, erforo vi en sådan
våldsam hänförelse, att vi kunde utropa som i smärta: – Har du känt
den där tungången hos Chopin så? – just så, kanske lite mer – jag
skall visa dig den motsvarande rörelsen för den. – Å, så underbart, nu
skall jag spela den för dig. Å, vad det är hänförande – detta är den
högsta tänkbara glädje.

Sådan var vår konversation, som ständigt steg till allt djupare
förståelse för den musik, som vi båda två beundrade.

Vi uppträdde tillsammans på Columbia Theatre i San Fransisco, och det
var en av de lyckligaste händelserna på hela min bana. Mötet med Harold
Bauer införde mig än en gång i den underbara atmosfär av ljus och
glädje, som endast kommer från samliv med en sådan lysande själ.
Jag hade hoppats, att detta skulle kunna fortsätta, och att vi
tillsammans skulle upptäcka en alldeles ny domän för musikaliskt
gemensamhetsuttryck. Men ack, jag hade ej räknat med omständigheterna.
Vårt samarbete slutade med en tvungen och dramatisk skilsmässa. Medan
jag uppehöll mig i San Fransisco, hade jag blivit god vän med en
framstående skriftställare och musikkritiker, Redfern Mason. Efter en
av Bauers konserter, när vi alla superade tillsammans, frågade han, vad
han kunde göra för att bereda mig en glädje här i San Fransisco. Som
svar bad jag honom lova att bevilja mig en anhållan, vilken den vara
månde. Han lovade detta, varpå jag tog en penna och skrev en läng
panegyrik över Bauers konsert, väljande till utgångspunkt den av
Shakespeares sonnetter, som börjar:

    "Hur ofta, när du svärmar i musik
    och över lyckliga tangenter flyger
    med lätta fingrar, samt, på välljud rik,
    din harmoni in i mitt öra smyger,
    har jag mot klaffarne ej avund känt,
    som fått i flykten bära handens börda..."

och som slutar:

    "När lumpna klossar få så sälla vara, –
    låt dem din hand, mig läppen kyssa bara."

                 (C.R. Nybloms översättning.)

Redfern var oerhört generad, men han måste hålla sitt ord, och när
denna recension nästa dag stod införd under hans namn, retades alla
hans kolleger obarmhärtigt med honom om hans plötsliga nya passion för
Bauer. Min älskvärde vän uthärdade stoiskt deras raljeri, och när Bauer
lämnade San Fransisco, var han min bäste kamrat och tröstare.

Trots den entusiasm, som den utsökta publiken i Columbia Theatre lade i
dagen, var jag nedslagen över min födelsestads brist på intresse för
mina planer på en blivande skola. Här fanns redan en hel hop av mina
efterbildare och flera efterapningar även av min skola, med vilka man
tycktes fullt belåten, och till och med syntes man anse, att det
strängare anslaget i min konst skulle kunna komma oro åstad. Mina
efterapare voro alla av den sirapssöta typen, de framhävde allt det i
mitt verk, som de behagade kalla "harmoniskt och vackert", medan de
utelämnade allt allvarligare, varmed menades själva sakens innebörd och
verkliga kärna.

I ett ögonblick av profetisk kärlek till Amerika yttrade Walt Whiteman:
– Jag hör Amerika sjunga – och jag kan föreställa mig den mäktiga
sång, som Whitman hörde, ljuda från Stilla havets strand över
slätterna, rösterna som stiga i barnens väldiga koral, männen och
kvinnorna, som lovsjunga demokratien.

När jag läste denna Whitmans dikt hade också jag en syn – Amerika
dansande en dans, som skulle bli ett värdigt uttryck för den sång
Whitman hörde, när han hörde Amerika sjunga. Denna musik skulle ha en
rytm, jämförlig med Klippiga bergens väldiga kurvor. Den skulle ej ha
något att skaffa med jazzrytmens sensualism, den skulle vara som
vibrationerna i den amerikanska själen, där den strävar uppåt genom
arbete till ett harmoniskt liv. Icke heller hade denna dans, som jag
tyckte mig se, ringaste spår av likhet med charleston eller foxtrot –
snarare var det ett barns språng mot höjderna, mot sin framtida
fulländning, mot en ny stor syn, anblicken av det liv, som skall bli
ett uttryck för Amerika.

Jag har ofta smålett – en smula ironiskt – när folk talat om min
grekiska dans, ty själv räknar jag dess upphov från de berättelser, som
min irländska mormor ofta berättade oss, om hur hon och morfar färdades
bort över stepperna i en täckt vagn år 49, hon aderton, han tjugu år
gammal, och hur hennes barn föddes i en sådan vagn under en ryktbar
sammandrabbning med rödskinnen, samt hur, när indianerna voro
definitivt slagna, min morfar stack in huvudet i vagnen med den rykande
bössan ännu i handen, för att hälsa på sitt nyfödda barn.

När de kommo fram till San Fransisco, byggde min morfar ett av de
första trähusen, och jag minns, hur vi besökte detta hus, när jag var
liten flicka och min mormor, som tänkte på Irland, ofta brukade sjunga
irländska sånger och dansa irländska jigs för dem. Jag föreställer
mig, att in i dessa irländska jigs smugit sig något av den hjältemodets
anda, som härskade bland pionjärerna, samt även rödskinnen själva –
troligen några av rödskinnens egna gester och åter en bit av
Yankee-Doodle, när morfar översten Thomas Gray kom hem från irländska
kriget. Allt detta dansade mormor in i den irländska jiggen, och jag
lärde mig den av henne, samt lade in däri mina egna förhoppningar om
det unga Amerika samt slutligen min egen stora andliga uppfattning av
livet efter Walt Whitmans linjer. Detta är ursprunget till den så
kallade grekiska dansen, med vilken jag nu översvämmat världen.

Detta var alltså roten och upphovet, men när jag sedermera kom till
Europa, fick jag tre stora läromästare, föregångarna till vårt
århundrades dans, Beethoven, Nietzsche och Wagner. Beethoven skapade
dansens mäktiga rytm, Wagner dess skulpturala form, av Nietzsche
danades dess ande. Nietzsche var den förste dansande filosofen.

Ofta undrar jag, var den amerikanske kompositör finns, som med Walt
Whitman skall höra Amerika sjunga och komponera den rätta musiken till
den amerikanska dansen, vari icke skall förekomma en enda jazzrytm –
ingen rytm från midjan och nedåt, men från solar-plexus, själens
temporära hemvist, uppåt mot den stora himmelens stjärnbanér, som
välver sig över landsträckan mellan Stilla havet, över prärierna,
Sierra Nevada och Klippiga bergen till Atlanten. Unge amerikanske
kompositör, jag ber dig, skapa musiken till den dans, som skall
uttrycka Walt Whitmans Amerika – Abraham Lincolns Amerika.

Mig förefaller det monstruöst, att någon skulle finna jazzrytmen vara
ett uttryck för Amerika. Jazzrytmen är den primitive vildens uttryck.
Amerikas musik skulle bli något helt annat. Den återstår ännu att
skriva. Ingen kompositör har ännu uppfattat Amerikas rytm – den är för
mäktig för de flestas öron. Men en dag skall den strömma fram ur
jordens vidder, regna ned från den oändliga rymden, och Amerika skall
finna sitt uttryck i någon titanisk musik, som skall omskapa dess kaos
till harmoni, och finlemmade skimrande ynglingar och flickor skola
dansa till denna musik, dansa, icke med charlestons stapplande, aplika
konvulsioner utan en väldig, fascinerande rörelse uppåt, stigande högt
över Egyptens pyramider, högt över Greklands Partenon, ett uttryck för
en skönhet och en styrka, som ingen civilisation ännu skådat.

Denna dans skall icke innesluta något av balettens idiotiska koketteri
eller negerns sensuella konvulsioner. Den skall vara ren. Jag ser
Amerika dansa, med ena foten stödd mot Klippiga bergens högsta topp,
med bägge händerna utsträckta från Atlanten till Stilla havet, med det
ädla huvudet höjt mot himlen och pannan lysande under en krona av
millioner stjärnor.

Hur groteskt är det ej, att man i Amerika uppmuntrat skolor för så
kallad kroppskultur, svensk gymnastik och balett! Den renodlade
amerikanska typen kan aldrig bli balettdansare. Benen äro för långa,
kroppen för smidig, anden för fri för denna den tillgjorda gracens och
tåspetsdansens skola. Det är notoriskt, att alla stora balettdansöser
varit mycket kortväxta med spröda figurer. En högväxt, välbyggd kvinna
kan aldrig dansa balett. Icke heller den typ, som uttrycker Amerika,
när det är som bäst. Inte ens med tillhjälp av den vildaste fantasi kan
man föreställa sig frihetsgudinnan dansa balett. Varför då understödja
denna skola i Amerika?

Henry Ford har uttryckt en önskan, att alla barn i Ford's City skola
dansa. Han gillar ej modern dans, han vill att de skola dansa
gammaldags vals, mazurka och menuett. Men gammaldags vals och mazurka
äro uttryck för sjuklig sentimentalitet och romantik, som vår ungdom
vuxit ifrån, och menuetten är uttryck för oljig hovmannaservilitet från
Ludvig XIV:s dagar och för styvkjortlar. Vad ha dess rörelser med
Amerikas fria ungdom att skaffa? Vet inte Ford, att rörelser äro lika
vältaliga som ord?

Varför skola våra barn kröka sina knän i denna sippa, slavbetonade
dans, menuetten, eller svänga sig i den labyrint av falsk
sentimentalitet, som heter vals? Låt den då hellre komma fram i stora
språng och hopp med upplyftade pannor och utsträckta armar för att i
dans tolka våra pionjärers språk, våra hjältars tapperhet, våra
statsmäns rättvisa, godhet och renhet och våra mödrars gudaingivna
kärlek och ömhet. När de amerikanska barnen dansa på detta vis, komma
de att bli härliga varelser, värdiga den högsta demokratiens namn.

Detta blir det dansande Amerika.

KAPITEL XXXI.

Alldeles som det funnits dagar, då mitt liv tyckts vara en gyllene
legend, besatt med ädla stenar, en doftande blomsteräng, en strålande
dag med varje timme krönt av kärlek och lycka, när jag ej haft ord för
att uttrycka min hänryckning och min glädje över livet, när min
skoltanke föreföll som ett snilledrag och min skola en stor framgång,
när min konst var en pånyttfödelse – på samma sätt har det funnits
dagar, när jag under försöken att minnas mitt förgångna liv endast
gripits av gränslös motvilja och en känsla av ytterlig tomhet. Det
förflutna ter sig som en enda rad av katastrofer, framtiden som en enda
stor olyckshändelse och min skola som en hallucination med upphov i en
vansinnigs hjärna.

Vad är sanningen om människolivet, och vem kan finna den? Mitt i all
denna vånda och hänryckning, denna smuts och denna lysande renhet,
denna människokropp, fylld av helvetets eld, och denna samma kropp,
strålande av hjältemod och skönhet – var finns i allt detta sanningen?
Gud vet det – djävulen vet det – men jag misstänker, att de båda äro
förbryllade.

Vissa dagar är mitt sinne som ett fönster av färgat glas, genom vilket
jag skådar underbara och härliga ting, makalösa former och de rikaste
färger. Andra dagar ser jag endast ut genom ett dystert fönster av
vanligt grått glas och ser för mina ögon den sorgliga sophög, som
kallas livet.

Om vi blott kunde dyka ned i oss själva och hämta upp – som dykaren
hämtar upp pärlor – dyrbara pärlor ur den stora tystnaden i vårt
undermedvetna jags stora djup.

Sedan jag länge ensam och förtvivlad kämpat för att hålla min skola
tillsammans, längtade jag efter att återvända till Paris, där det
möjligen skulle gå för sig att skaffa pengar genom att sälja en del av
mina tillhörigheter. Mary kom tillbaka från Europa och telefonerade
till mig från Biltmore. Jag berättade henne om min svåra belägenhet,
och hon sade: – Min gode vän Gordon Selfridge reser i morgon. Om jag
ber honom, så skaffar han dig alldeles säkert en biljett.

Jag var så uttröttad av kampen och så sjuk in i själen efter detta
uppehåll i Amerika, att jag tacksamt gick in på detta, och nästa dag
lämnade jag New York. Men oturen förföljde mig. När jag första kvällen
promenerade på däck, där mörker rådde på grund av förhållningsorderna
under det pågående kriget, föll jag ned genom en lucka i golvet och
skadade mig svårt. Gordon Selfridge ställde så väl sin hytt som sitt
personliga sällskap till mitt förfogande under överresan och var
ytterligt vänlig och älskvärd. Jag erinrade honom om mitt första besök
hos honom för tjugu år sedan, då en liten hungrig flicka bad om kredit
på en dansklänning.

Detta var första gången jag kom i beröring med en handlingens man. Jag
häpnade över hans syn på tillvaron efter alla de konstnärer och
drömmare jag känt i mitt liv. Jag hade ju även umgåtts med män, som
varit mer eller mindre neurasteniska, antingen försjunkna i djup
melankoli eller fyllda av uppskruvad munterhet tack vare spriten. Men
Selfridge representerade den ovanligaste, jämnaste glättighet jag
någonsin bevittnat, och som han aldrig smakar vin, gjorde detta mig
oerhört häpen, ty jag hade aldrig insett, att någon kunde finna livet i
och för sig behagligt. För mig hade det alltid förefallit, som om
framtiden endast kunde bjuda på en och annan glädjeglimt genom konsten
eller kärleken – denne man däremot fann lycka i själva detta att leva.

När jag kom till London, alltjämt lidande under sviterna av mitt fall,
hade jag ej tillräckligt med pengar för att fortsätta till Paris,
varför jag slog mig ned vid Duke Street och telegraferade till en del
vänner i Paris. Inga svar kommo, troligen på grund av kriget. Jag
tillbragte några förfärliga, dystra veckor i denna bedrövliga bostad,
fullkomligt hjälplös. Ensam och sjuk, utan en slant, med min skola
tillintetgjord och kriget till synes i färd med att fortsätta för
evigt, brukade jag sitta vid det mörka fönstret om kvällen och iakttaga
luftraiderna samt önska, att en bomb ville falla ned på mig och göra
ett slut på mina bekymmer. Självmord är så frestande. Ofta tänkte jag
därpå, men alltid var det något som höll mig tillbaka.

I förtvivlan kablade jag till L. men fick intet svar. En impressario
hade ordnat med några uppträdande av mina elever, vilka ville försöka
sin lycka i Amerika. De gjorde turné under benämningen Isadora Duncan
Dancers, men ingenting av behållningen kom mig till godo, och jag
befann mig i en fullkomligt förtvivlad situation, ända till dess en
älskvärd medlem av franska legationen kom till min hjälp och förde mig
till Paris. Här tog jag rum i Palais d'Orsay och vände mig till
procentare för att få län.

Varenda morgon klockan fem väcktes man av Tjocka Berthas dunder, en
lämplig början på en dyster dag, som fortsatte med en rad fruktansvärda
nyheter från fronten. Död, blodsutgjutelse, slaktande fyllde timmarna,
och på natten ljödo visslingarna, som varskodde om luftraider.

Ett angenämt minne från denna tid var mitt sammanträffande med den
ryktbare "Ace" Garros hos en vän en afton, då han spelade Chopin och
jag dansade och vi sedan gingo tillsammans till fots från Passy till
Quai d'Orsay. En luftraid pågick, som vi iakttogo, och under vilken jag
dansade för honom på Place de la Concorde – han sittande på fontänens
kant, applåderande mig, medan hans sorgsna ögon upplystes av bomberna,
som exploderade i vår omedelbara närhet. Han berättade för mig, att den
natten sökte och längtade han efter döden. Kort efteråt sökte och fann
honom hjältarnas ängel och förde honom bort från ett liv, som han icke
älskade.

Dagarna förflöto i gränslös enformighet. Jag skulle med glädje ha
arbetat som sjuksköterska, men jag insåg det fåfänga i att ytterligare
öka den långa kön av sköterskeaspiranter. Jag ämnade alltså ånyo vända
mig till min konst, fast mitt hjärta var så tungt, att jag undrade, hur
länge mina fötter skulle förmå bära dess tyngd.

Det finns en sång av Wagner, som jag älskar – "Ängeln" – vari
berättas om en ande, som dväljes i sorg och övergivenhet, men till
vilken kommer en ljusets ängel. En sådan ängel kom också till mig i
denna mörka tid i skepnad av pianisten Walter Rummel, som en god vän
sammanförde mig med.

När han kom in, tyckte jag, att ett porträtt av den unge Liszt stigit
ut ur sin ram – lång, smärt, med en kopparfärgad lock över den höga
pannan och ögon som brunnar av strålande ljus. Han spelade för mig, och
jag kallade honom "min ärkeängel". Vi arbetade tillsammans i den
teaterfoajé, som Réjane vänligt ställt till min disposition, och under
Tjocka Berthas dunder och ekot av krigsnyheter spelade han för mig
Liszts "Tankar på Gud i öknen" – den helige Franciskus matande
fåglarna – och jag komponerade nya danser, inspirerad av hans musik,
danser som helt och hållet bestodo av bön, ljuvlighet och ljus. Än en
gång återvände min ande till livet, lockad av de himmelska melodier,
som tonade under hans fingrar. Detta var begynnelsen till mitt livs
mest helgade, mest eteriska kärlek.

Ingen har någonsin spelat Liszt som min ärkeängel. Han har visionens
gåva. Han ser bortom det skrivna partituret, han talar med änglarna.
Han var mild och ljuvlig och ändå förtärd av lidelse. Han spelade med
obeskrivlig glöd, hans nerver frätte honom, hans själ stegrade sig. Han
liknade ett helgon, som dansar på glödande kol. Att älska en sådan man
är farligt. Läsaren måste komma ihåg, att dessa mina minnen spänna över
många år, och att jag för var gång jag mötte en ny kärlek trodde att
detta var den ende, den på vilken jag så länge väntat, den som äntligen
skulle återupprätta mitt liv. Men kärleken medför väl alltid denna
övertygelse. Varje kärleksaffär i mitt liv skulle kunna bli en roman
för sig, och alla slutade de illa. Och alltid har jag väntat på den som
skulle sluta lyckligt och vara för evigt. Kärlekens under är de
skiftande temata och växlande tonarter, varöver den förfogar. En mans
kärlek jämförd med en annan mans kan vara så olika som att höra
Beethovens och Puccinis musik. Men instrumentet under de spelandes
händer är alltid kvinnan, och den kvinna, som endast känt en enda man,
är som en människa, som aldrig hört mer än en kompositörs verk.

När sommaren kom, drogo vi oss söderut. På Cap Ferrat inredde vi vår
studio i ett nära nog folktomt hotells alldeles tomma garage, och under
dagar och nätter spelade han himmelsk musik, medan jag dansade.

Det var en ljuvlig tid. Jag hade min ärkeängel hos mig, jag bodde vid
havet, jag levde i musik. Vilken pendelrörelse är inte livet – ju
djupare ångest, desto högre hänryckning.

Då och då kommo vi fram ur vart gömställe och gåvo en
aftonunderhållning eller en konsert till förmån för de nödlidande. Men
mestadels voro vi för oss själva, och min själ levde i ett svall av
lycka.

I en villa i närheten bodde en vördnadsvärd präst och hans syster,
Madame Giraldy. De voro våra enda vänner, och jag dansade ofta för dem
till Liszts musik. När sommaren led mot sitt slut, hyrde vi en studio i
Nizza, och när stilleståndet proklamerades, återvände vi till Paris.

Kriget var förbi. Vi sågo Segern marschera genom Triumfbågen, vi
skreko: "Världen är räddad!" Ty i den stunden voro vi diktare
allesammans, men ack, liksom diktaren vaknade upp för att skaffa bröd
och ost åt sin älskade, så vaknade världen upp till sina kommersiella
angelägenheter.

Min ärkeängel tog mig vid handen, och vi gingo till Bellevue. Vi funno
huset i färd med att förvandlas till ruiner. Men varför inte bygga upp
det igen, tänkte vi. Och vi tillbragte några bortkastade månader med
att försöka uppdriva medel till detta hopplösa ändamål.

Till slut voro vi övertygade om det omöjliga i tanken och gingo med på
ett drägligt köpekontrakt med franska regeringen, som ansåg det stora
huset förträffligt lämpat till fabrikslokaler för framställning av
giftgaser för nästa krig. Sedan jag sett mitt Dionysion förvandlat till
lasarett för sårade, blev det nu mitt öde att släppa det ifrån mig till
krigsändamål.

När köpet gått i fullbordan och pengarna funnos på banken, köpte jag
ett hus vid Ruc de la Pompe, den forna Salle Beethoven, och här inredde
jag min studio.

Min ärkeängel hade en underbar förmåga att känna medlidande – han
tycktes uppfatta all den sorg, som gjorde mitt hjärta så tungt, och som
ofta förorsakade mig gråtfyllda och sömnlösa nätter. Han kunde betrakta
mig med så ömma och lysande ögon, att min själ blev tröstad.

I vårt studio sammansmälte hans och min konst på ett underbart sätt,
medan min dans under hans inflytande blev alltmer eterisk. Han var den
förste, som lärde mig inse den fulla andliga innebörden av Franz Liszts
musik. I Salle Beethovens stilla musikrum började jag också instudera
några stora fresker i rörelse och ljus, som jag ville framskapa ur
Parsifal. Vi tillbragte heliga timmar tillsammans, våra förenade själar
liksom buros upp av den hemlighetsfulla kraft, som fyllde oss. När han
spelade och jag dansade, var det ofta, som om min själ, när jag lyfte
armarna, stigit upp ur min kropp på Graalmotivets silvertoner – vi
hade liksom skapat en andlig enhet utanför oss själva, och när själ och
rörelse stego mot oändligheten, kom svar som ett eko från ovan. Vi voro
liksom på gränsen till en annan värld. Vår publik förnam också denna
samlade kraft, och det vilade en egendomlig psykos över teatern, som
jag aldrig förut bevittnat. Hade vi fortsatt våra gemensamma studier,
skulle vi säkerligen kunnat framskapa en ny uppenbarelse åt
mänskligheten, men som det heter i sagan, är människan aldrig nöjd,
utan öppnar dörren för den onda fén, som medför allt slags otyg. På
samma sätt kände jag – i stället för att vara nöjd med den lycka jag
funnit – en okuvlig lust att starta min skola på nytt, varför jag
telegraferade efter mina elever i Amerika.

När de kommit, samlade jag några goda vänner och sade till dem: – Låt
oss allesammans fara till Aten och se på Akropolis, ty vi kan kanske
ännu gå i land med att grunda en skola i Grekland.

Vad ens motiv kunna missförstås ibland! En journalist i The New Yorker
(1927) beskrev denna resa på följande sätt: "Hennes extravagans kände
inga gränser. Hon bjöd hem några vänner, började i Venedig och
fortsatte till Aten".

Ve mig! Mina elever anlände, unga, vackra och framgångsrika. Min
ärkeängel såg på dem – och föll – föll för en av dem.

Hur skall jag beskriva denna resa, som för mig var min kärleks via
dolorosa? Hur jag först upptäckte deras böjelse på Hôtel Excelsior på
Lido, där vi bodde några veckor, hur jag fick visshet därom på ångbåten
till Grekland, och hur denna visshet slutligen för alltid fördärvade
för mig anblicken av Akropolis vid månsken – detta är stationerna på
denna lidandesväg.

När vi kommo till Aten, föreföll allt att teckna sig till det bästa för
skolan. Genom Venizelos' tillmötesgående ställdes Zappeion till min
disposition. Här inredde vi vår studio, och här arbetade jag alla
morgnar med eleverna för att få fram en dans, värdig Akropolis.
Min plan var att få ettusen barn inövade till de stora
Dionysosfestligheterna på Stadion.

Varje dag gingo vi till Akropolis, och när jag mindes mitt besök där
1904, var det för mig en oändligt rörande syn att se mina elever nu
åtminstone delvis förverkliga den dröm jag drömt där för sexton år
sedan. Och nu, när allting tycktes tyda på att kriget var slut, skulle
jag äntligen bli i stånd att grunda min så länge påtänkta skola i Aten.

Mina elever, som från Amerika medfört en viss affektation och vissa
manér, som misshagade mig, fingo dessa avlägsnade under Atens härliga
himmel och den underbara anblicken av bergen, havet och den stora
konsten.

Målaren Edward Steichen, som tillhörde vårt sällskap, tog en mängd
förtjusande bilder från Akropolis och i Dionysosteatern, vilka gåvo en
svag föreställning om vad jag önskade skapa i Grekland.

Vi funno Kopanos i ruiner, bebodda av herdar och getter, men
oförskräckt beslöt jag att röja undan på marken och återuppföra
byggnaden. Arbetet igångsattes genast. Allt skräp, som hopats under
åratal, städades undan, och en ung arkitekt åtog sig att sätta in
dörrar och fönster samt lägga på tak. I det höga vardagsrummet lade vi
en matta att dansa på och förde dit en stor flygel. Med den praktfulla
solnedgången över Aten och dess purpurgyllne återsken över havet mitt
för våra ögon brukade vi här varje kväll höra min ärkeängel spela Bach,
Beethoven, Wagner och Liszt, och i aftonsvalkan virade vi kransar av
härlig vit jasmin, som pojkarna i Aten sälja på gatorna, kring våra
pannor och strövade ned för att intaga vår aftonmåltid vid havet!

Bland dess blomsterkrönta flickor liknade min ärkeängel Parsifal i
Kundrys trädgård, men jag började märka ett uttryck i hans blick, som
verkade mer jordiskt än himmelskt. Jag hade trott på vår kärleks styrka
med dess intellektuella och andliga betoning, och det dröjde en tid,
innan det gick upp för mig, att hans skinande vingar förvandlats till
två lidelsefulla armar, de där kunde gripa och fasthålla en dryads
kropp. Hela min erfarenhet gagnade mig slätt icke, och detta blev för
mig en fruktansvärd chock. Från och med nu tog en förfärlig smärta mig
i besittning, och mot min vilja började jag iakttaga deras tillväxande
kärlek med känslor, som till min egen förskräckelse ibland väckte
mordets demon till liv inom mig.

En kväll i solnedgången, när min ärkeängel – som mer och mer började
ikläda sig en människas skepelse – just slutat den stora marschen ur
"Götterdämmerung" och de sista tonerna dogo bort i luften liksom på
purpurstrålar och ekon från Hymettos, såg jag plötsligt deras blickar
mötas och flamma upp i samma lidelse.

En spasm av vrede genomfor mig, så våldsam, att jag skrämdes därav. Jag
vände mig om och gick därifrån; hela natten vandrade jag omkring på
höjderna i trakten av Hymettos, utom mig av förtvivlan och raseri. Nog
hade jag tidigare i mitt liv mött detta grönögda vidunder, vars bett
förorsaka det fruktansvärdaste av alla lidanden, men aldrig hade jag
förnummit det i en sådan oerhörd grad som nu. Jag älskade och hatade
dem bägge på en gång, och denna erfarenhet har lärt mig att hysa
sympati och förståelse för de olyckliga, som, under trycket av
svartsjukans obeskrivliga marter, döda den de älska.

För att icke råka ut för denna olycka tog jag med mig en liten klunga
elever och min vän Edward Steichen, och vi vandrade uppför den
underbara vägen förbi det gamla Tebe till Kalkis, där jag återsåg den
gyllene sand, på vilken jag föreställt mig Eubœas jungfrur dansande vid
Ifigenias olycksaliga bröllop.

Men i detta ögonblick kunde icke all Hellas' härlighet utdriva den onde
ande, som hade mig i sitt våld och ständigt för min inre blick lät
uppstiga bilden av de två jag lämnat kvar i Aten. Den synen gnagde på
mina inälvor och frätte som syra på min hjärna, och anblicken av dem
båda på balkongen utanför våra sovrum, bägge strålande av ungdom och
ömsesidig glöd, fullbordade mina kval, när jag väl återvände hem.

Nu kan jag icke fatta denna psykos, men vid den tiden var den lika
omöjlig att undgå som skarlakansfeber eller smittkoppor. Men trots
detta undervisade jag mina elever varje dag och gjorde upp planer i
Aten för skolan, mot vilken ödet tycktes le hult. Venizelos' ministär
var synnerligen intresserad för mina planer, och Atens befolkning
entusiastisk.

En dag voro vi inbjudna till en stor hyllningsdemonstration för
Venizelos och den unge konungen, vilken ägde rum på Stadion.
Femtiotusen människor deltogo däri liksom hela den grekiska kyrkan, och
när den unge monarken och Venizelos inträdde i Stadion, hälsades de med
stormande ovationer. Processionen med patriarker i brokadskrudar, styva
av gyllene broderier, som glittrade i solen, var en vidunderlig syn.

När jag kom in i Stadion i min mjukt draperade peplos, följd av en
grupp levandegjorda tanagrafigurer, kom den älskvärde Constantine Melas
fram, räckte mig en lagerkrans och sade:

– Ni, Isadora, återskänker oss Fidias' odödliga skönhet och Greklands
guldålder.

Och jag genmälte:

– Å, hjälp mig bara att skapa ett tusen fullgoda dansande ungdomar,
som kunna dansa på Stadion, så att hela världen kommer hit för att
beskåda dem.

När jag uttalade dessa ord, såg jag min ärkeängel i hänförelse trycka
sin älsklings hand, och för en gångs skull kände jag mig försonligt
stämd. Vad betyder ömkliga små lidelser i jämförelse med min stora syn,
tänkte jag och smålog mot dem med kärlek och förlåtelse. Men när jag
samma kväll såg deras båda huvuden avteckna sig i silhuett mot månen,
föll jag åter offer för den ynkliga lidelsen och det till en grad, att
jag vild till sinnes vandrade ut i natten och starkt funderade på ett
sapfiskt språng från Partenons klippa.

Inga ord kunna återge den tortyr jag undergick och den ljuva skönheten
i min omgivning, som endast gjorde min pina mera intensiv. Icke heller
tycktes något kunna råda bot på situationen. Kunde en världslig lidelse
föranleda oss att uppge våra odödliga planer på ett stort musikaliskt
samarbete? Eller kunde jag köra bort min elev från denna skola, där hon
blivit uppfostrad? Men alternativet att för var dag se deras kärlek och
avhålla mig från att ge luft åt min egen smärta föreföll mig också
omöjligt. Återstod sålunda möjligheten att lyfta sig till andens höjder
ovan allt detta, men trots min förtvivlan höll mig den ständiga
kroppsrörelsen i dansen, de långa fotvandringarna och de dagliga
simturerna i havet vid en kroppslig vigör, som gjorde att mitt
själsuppror stod att dämpa.

Medan jag alltså lärde mina elever skönhet, lugn, filosofi och harmoni,
var jag själv oavbrutet i klorna på dödliga lidelser. Jag vet ej, vart
det slutligen skulle burit hän. Mina enda vapen voro uppskruvad
glättighet och tungt grekiskt vin varje kväll, när vi intogo vår
aftonmåltid vid stranden. Säkerligen hade där funnits ädlare vägar att
välja, men jag var icke då i stånd att finna dem. Jag berättar ju här
endast mina stackars mänskliga erfarenheter. Vare sig de äro värdefulla
eller värdelösa, kunna de måhända för andra tjäna som ett varnande "Hur
man icke skall göra". Men var och en försöker nog undgå plåga och
lidande på det sätt han finner bäst.

Den outhärdliga situationen tog slut till följd av en egendomlig ödets
nyck, en liten elak apas bett, som visade sig så ödesdigert för den
unge konungen.

I flere dagar svävade han mellan liv och död, och så kom då den
sorgliga underrättelsen om hans bortgång, åtföljt av en sådan
uppståndelse, att Venizelos och hans parti än en gång måste vika och vi
ävenledes avlägsna oss, emedan vi inbjudits till Grekland som hans
gäster och därför blevo situationens politiska offer. Alla de pengar
jag nedlagt på Kopanos' återuppbyggande och på studions inredning voro
sålunda tillspillogivna, vi måste uppge alla tankar på en skola i Aten
och i stället gå ombord på ångaren och återvända till Paris.

Vilket underligt plågsamt minne är icke detta mitt sista besök i Aten
1920, återresan till Paris, den förnyade pinan samt det slutliga
avskedet och skilsmässan från min ärkeängel och min elev, som också
lämnade mig. Fast jag kände mig som martyr, befanns hon hysa rakt
motsatt uppfattning och klandrade mig bittert för mina känslor och min
brist på resignation.

När jag äntligen var ensam i huset vid Rue de la Pompe med dess Salle
Beethoven väntande min ärkeängels musik, kände min förtvivlan inga
gränser. Jag stod ej längre ut med anblicken av denna boning, där jag
varit så lycklig, jag längtade att fly bort både från det hela och
världen, ty vid det laget trodde jag, att både värld och kärlek voro
döda för mig. Hur många gånger i vårt liv komma vi ej till den
slutsatsen, fast vi, om vi kunde blicka över på andra sidan nästa
kulle, skulle se en dal med blommor och lycka väntande på oss. I
synnerhet ogillar jag den åsikt som så många kvinnor hysa, att ett
värdigt liv efter fyllda fyrtio år skulle utesluta all kärlek. Det är
ett misstag.

Våren 1921 mottog jag följande telegram från sovjetregeringen:

    "Endast ryska regeringen kan uppskatta er. Kom till oss,
    vi skola skapa er skola."

Varifrån kom detta bud? Från helvetet? Nej – men från dess närmaste
grannskap. Från det som i Europa gällde för att vara helvetet,
sovjetregeringen i Moskva. Och jag såg mig omkring i mitt öde hus,
utblottat på kärlek och hopp, och jag svarade: "Ja, jag kommer till
Ryssland, och jag skall undervisa edra barn på det villkoret, att ni
ger mig en studio och avlönar mitt arbete".

Svaret var jakande, och en dag befann jag mig på en ångbåt på Themsen i
akt och mening att från London avresa till Reval och därifrån till
Moskva.

Innan jag lämnade London, gick jag till en spågumma, som sade: – Ni
skall ut på en lång resa. Ni skall göra många underliga erfarenheter,
ni får bekymmer, ni kommer att gifta er. –

Vid sista ordet avbröt jag henne med ett skratt. Jag, som alltid varit
i harnesk mot äktenskapet! Aldrig skulle jag gifta mig! -Wait and
see! sade spågumman.

På vägen till Ryssland kände jag mig, som om jag varit en själ efter
döden på väg till en annan sfär. Jag trodde, att jag lämnat alla former
för europeisk tillvaro bakom mig. Jag trodde verkligen, att
idealstaten, sådan Platon, Marx och Lenin drömt sig den, genom något
mirakel blivit förverkligad på jorden. Med hela min energi, som stött
på så många missräkningar, när det gällt att förverkliga mina ideal i
Europa, var jag nu beredd att inträda i kommunismens paradis.

Jag hade ej medfört några toaletter. Jag föreställde mig, att jag
skulle tillbringa återstoden av mitt liv i en röd flanellblus bland
kamrater, lika enkelt klädda och uppfyllda av broderskärlek.

Allt eftersom ångaren stävade norrut, såg jag med förakt och medömkan
tillbaka på det kälkborgerliga Europas gammalmodiga institutioner och
sedvänjor, allt detta som jag nu skulle lämna. Nu skulle jag bli en
kamrat bland kamrater, genomföra en väldig arbetsplan i humanitetens
tecken. Farväl, olikställdhet, orättvisa och all den gamla världens
brutalitet, som omöjliggjort min skola.

När ångaren äntligen var framme, klappade mitt hjärta av glädje. Framåt
nu, in i den härliga nya värld, som blivit skapad! In i kamraternas
värld. Drömmen, som upprunnit i Buddhas hjärna, drömmen, som äterljudit
i Kristi ord, drömmen, som varit alla stora konstnärers yttersta hopp,
drömmen som Lenin genom sin trollmakt förverkligat – i denna dröm
inträdde jag nu, för att mitt arbete och mitt liv skulle bli en del av
dess härliga löfte.

Farväl, Gamla Världen! Nu hälsade jag Den Nya.

ISADORA DUNCANS SISTA LEVNADSÅR.

Något mer än två år ha förflutit sedan den septemberdag, då Isadora
Duncans oroliga liv ändades i en olyckshändelse av sällsamt och hemskt
slag. Vid den tiden var hon i full färd med sina memoarer, för vilka
hon för övrigt hoppades erhålla ett så pass stort honorar, att hennes
permanent usla finanser någorlunda skulle upphjälpas. Hon hade fört
memoarerna fram till sommaren 1921 med den ödesdigra färden till
Ryssland och hade redan påbegynt fortsättningen, då hon skördades av
döden. De sex år, som hon alltså icke hunnit skildra, ha redan av
vänner och närstående behandlats i tills vidare tre olika arbeten;
flera torde med visshet följa, ty Isadora Duncans personlighet var,
säga vad man vill, i alla händelser av underligt fascinerande slag och
lockar till fördjupande i de nyckfulla impulser och säregna emotionella
kurvor, som utmärka hennes levnadsbana.

Isadoras högt spända förväntningar på vad Sovjetryssland skulle bjuda
henne av uppgifter och framgångar voro dömda till förkrossande
besvikelser. Icke en människa var nere för att möta henne, när hon i
sällskap med sin adoptivdotter Irma Duncan tidigt på morgonen den 24
juli 1921 anlände till Moskva. Inga förberedelser voro vidtagna, inga
rum beställda. Det var söndag, och alla myndighetspersoner voro borta
från staden. Icke ens Lunatscharsky, som dock i egenskap av kommissarie
för undervisningsväsendet och de sköna konsterna bort vara underrättad
om hennes ankomst – hon kom ju på officiell inbjudan av Krassin i
sovjetregeringens namn – fanns i staden. En tillfällig bekantskap från
tågresan hjälpte de båda damerna till rätta, men första natten nödgades
de likväl tillbringa i järnvägsvagnen – staden var överfylld.

När Lunatscharsky omsider återvände till Moskva, fick Isadora
tillfällig bostad i den ryska premiärdansösen Geltzers hem – hon var
själv ute på turné, och i kommunismens förlovade land förelåg intet
hinder att ställa en privatpersons bostad till en främlings förfogande
i ägarens bortovaro. Det berättas drastiska historier från Isadoras
första bekantskap med frihetens och jämlikhetens lyckliga brödraskap,
bland annat har Lunatscharsky själv i en tidningsartikel skildrat
hennes närvaro vid en soaré, där också några av de ledande
sovjetherrarna befunno sig. Isadora kom dit full av spänning, väntande
att få träffa en skara renhjärtade idealister, klädda som Tolstoj i
enkla allmogekläder och utstrålande människokärlek och barmhärtighet. I
stället fann hon en mängd elegant klädda människor i en prålig salong,
lyssnande till en sångerska, som exekverade vulgära franska
revyschlagers och skabrösa visor. Isadora råkade i fullt uppror, steg
fram mitt på golvet och sjöng ut sitt hjärtas mening om både den banala
salongsinredningen, den mediokra underhållningen och "kamraterna"
själva, dem hon kallade "bourgeois" rent ut.

Det var en mödosam tid. Lunatscharsky, som aldrig drömt om att Isadora
verkligen skulle bry sig om att resa till Ryssland, hade icke vidtagit
några mått och steg för att ordna hennes verksamhet; inga elever
funnos, inga lokaler, allt gick på skruvar. Underliga bekantskaper
trängde sig på danserskan, hon fick vara med om så mycken "frihet" i de
besynnerligaste former, att hon snart fått mer än nog därav. Samtidigt
var det miserabelt beställt med den lekamliga spisen. I egenskap av
konstnärer skulle Isadora och Irma uppbära vad som kallades "ransoner
för hjärnans arbetare"; dessa ransoner utgjordes av litet vitt mjöl,
kaviar, te och socker. En gång var fjortonde dag fick Isadoras
kammarjungfru promenera till livsmedelsbyrån i Kreml för att hämta
ransonerna, varpå hennes givmilda matmor ställde till med små fester
för sina halvt ihjälsvultna ryska konstnärs- och diktarvänner: man
bakade pannkakor av mjölet och bredde kaviaren därpå. Hela ransonen
gick åt på en kväll, och sedan levde man i två veckor på potatis.

Långt fram i december kom omsider "Isadora Duncans statsskola" i gång,
men måste på grund av lokalernas arktiska temperatur snart nog upphöra,
medan bränslerekvisitionerna gjorde sin snigelaktiga rond från den ena
byrån till den andra. Och en vacker dag kom kamrat Lunatscharsky i egen
hög person till danserskan och meddelade henne, att i följd av den
finansiella kris Ryssland för närvarande genomgick såge sig
sovjetregeringen icke längre god att understödja hennes skola. Kamrat
Duncan finge däremot mer än gärna ge egna föreställningar för betalande
publik och på så vis på egen hand underhålla sin skola. När det blev
bättre tider, skulle regeringen med nöje ånyo lämna henne hjälp. Den av
sovjetmyndigheterna sålunda grundligt lurade konstnärinnan hade nu att
välja mellan att ånyo draga ut till en oviss framtid på kontinenten
eller i Amerika, eller också kvarstanna vid sin ryska skola, där för
närvarande fyrtio intelligenta barn som bäst höllo på att få intresse
för arbetet. Hon valde, karaktäristiskt nog, den senare delen. Vad hon
än kan beskyllas för, men aldrig krämarsynpunkter.

Men hennes kvarstannande i Ryssland blev ödesdigert för henne ur en
annan synpunkt. Kort efteråt sammanträffade Isadora nämligen med den
man, som under någon tid framåt skulle förvandla hennes liv till ett
renodlat helvete. Det var den unge proletärskalden Sergei
Alexandrevitch Yessenin. Han var en av topparna inom den
efterrevolutionära skolan, bondson, blåögd, guldlockig, primitiv och
råbarkad, berusad av sin litterära framgång, våldsamt begiven på starka
drycker och en i allo oslipad diamant. Isadora blev lidelsefullt
förälskad i honom. I hennes kärlek blandades åtskillig modersömhet, som
kom henne att överse med den obeskrivlige individens uppträdande, hans
supvanor, som tidvis förvandlade honom till något sämre än ett djur,
och hans ytterligt råa behandling av henne själv. Hon gick så långt,
att hon stick i stäv mot sina principer ingick äktenskap med Yessenin,
detta för att kunna föra honom med sig bort från hans dåliga vänner och
dåliga vanor till Amerika, dit hon emellertid visste, att hon ej kunde
komma in med en man, vid vilken hon ej formellt var vigd.

I maj 1922 hade Isadora fått nog av Sovjetryssland för denna gång och
begav sig flygledes med sin make till Berlin. Här blev paret
medelpunkten för ett underligt sällskap av mer eller mindre autentiska
ryska ädlingar och kulturkoryféer, bland vilka Yessenin flöt ovanpå
till en grad, som ännu mer förryckte huvudet på honom. Icke förty har
Maxim Gorki i en essaysamling om ryska skriftställare skildrat sitt
sammanträffande i Berlin med Yessenin, som han kallar för den nya
generationens främste skald. Gorki beklagar Yessenins äktenskap med
Isadora Duncan, vilken enligt Gorkis uppfattning aldrig var i stånd att
begripa sin makes storhet. Själv begrep Gorki plus minus noll av
Isadoras danskonst – han säger, att hon, när hon dansade, mest av allt
påminde om en kvinna, som försöker hålla sig varm...

Under ett halvår förde paret Yessenin ett kringirrande liv på
kontinenten under ständiga ekonomiska vedermödor, och i oktober
anträdde Isadora den ödesdigra färden till Amerika, som skulle bli
hennes livs stora fiasko. Motigheterna började redan vid ankomsten till
New York. Här fick hon nämligen veta, att varken hon, Yessenin eller
den medföljande impressarion skulle få gå i land – detta på grund av
myndigheternas skuggrädsla för Isadoras ryska giftermål och för
kommunismen. Efter en hel del bråk, som fördröjde dem ett par dygn, och
efter den mest minutiösa undersökning av deras bagage släpptes trion
äntligen lös och hamnade på Waldorf Astoria. I New York hade hon
relativt god framgång, men i Boston retades den impulsiva danserskan av
publikens solida tråkighet och kälkborgerliga yttre samt av lokalens
grå enformighet, hon ryckte demonstrativt av sig sin långa röda
sidenschal, svängde den i luften och ropade:

– Den här är röd. Det är jag med. Rött är livets och kraftens färg. Ni
var en gång i tiden vilda här – låt inte tämja er!

Vid detta utbrott reste sig en mängd gamla herrar och damer och lämnade
salen, och nästa dag lästes i jätterubriker i hela amerikanska pressen:

       Röd danserska chockerar Boston.
       Isadoras tal skrämmer publiken på flykten.
    Duncan med flammande schal säger, att hon är röd.

Detta blev signalen till allmän stormlöpning mot Isadora. Hela det
amerikanska bigotteriet och pryderiet reste sig i majestätisk
indignation, hetsade av landets utsökta press, som här fann stoff till
prima sensationer. Isadora nödgades inställa flera uppträdanden i olika
städer, och turnén led svårt ekonomiskt avbräck. I januari 1923
återvände hon, nedslagen och med dåliga affärer, till Europa, närmast
Paris.

Här gjorde Yessenin livet mer än vanligt bittert för henne. Sedan han
under rusets inflytande slagit alla speglar i Hôtel Crillon sönder och
samman, fördes han till en vårdanstalt, varefter Isadora i augusti for
tillbaka till Ryssland med honom, inseende att endast det land, som
fött honom, kunde i längden hysa ett monstrum av Yessenins slag. I
Moskva åtskildes makarna, och Isadora begav sig nedåt Kaukasus för att
få en tids vila efter alla uppslitande erfarenheter. Irma Duncan
berättar, att när hon hjälpte Isadora packa och tog fram vad som
behövdes för resan, upptäckte hon, att väninnan endast ägde ett litet
fåtal klädningar och knappast några underkläder.

Under 1923 och 1924 företog Isadora en del turnéer i Ryssland, bland
annat till Ukrajna. Bland folket blev hon populär på grund av sin
givmildhet, på hotellen något mindre populär på grund av sin mindre
klädsamma vana att resa ifrån obetalda räkningar. På Hôtel de l'Europe
i Petersburg, där hon sin vana trogen tagit en furstlig svit av rum och
dagligen hållit öppen taftel för sina vänner med champagnen flödande
som i den gamla goda tiden, var den kvarlämnade räkningen att förlikna
vid krigsskulden hos något av de mindre länderna i världskriget. Skolan
i Moskva pågick, men inbragte föga, och ett försök att turnera med
eleverna slog ej väl ut – publiken frågade ej efter flickorna, endast
efter Isadora. Hon begav sig då ensam med sin impressario ut på turné
nedåt Volgadistriktet, Turkestan och Ural, en färd som för henne blev
fullkomligt katastrofal. Hennes brev från dessa resor till Irma Duncan
vittna, trots sin lakoniskt sarkastiska ton, om vilka vedermödor den
olyckliga kvinnan fick utstå, där hon, utblottad på pengar, utan mat,
utan de enklaste toalettartiklar, nödgades dansa inför väldiga
kommunistauditorier, som icke betalade ett öre och icke fattade ett
jota av hennes konst. Ett utdrag ur ett av hennes brev, från
Jekaterinburg, tsarfamiljens dödsstad, förtjänar anföras. Det är
daterat den 4 augusti 1924:

"Du har ingen föreställning om vad en levande nattmara vill säga,
förrän du fått skåda denna stad. Kanske mordet på en viss familj har
kastat ett slags Edgar Allan Poe-skräck över den, eller också är den
alltid likadan. De melankoliska kyrkklockorna ringer oavbrutet och är
fruktansvärda att höra. Går man på gatan, skriker gatpojken 'Prava'
eller 'Lieva' efter en och riktar geväret mot en. Ingen tycks ha en
känsla av humor. Den främste av kommunisterna sade: 'Hur kan man spela
sådan avskyvärd musik som Liszt och Wagner?' Båda mina uppträdanden
gjorde fiasko, och här sitter vi nu och vet inte, vart vi ska ta vägen.
Här finns ingen restaurang, bara vanliga 'utspisningsställen' och ingen
hårfrisör. Den enda kvarvarande fossilen med denna benämning försäkrade
mig, medan han med darrande fingrar brände av mig håret, att här fanns
inte en enda dama kvar – de har skjutit dem allesammans. Vi såg
huset och källaren, där de sköt en viss familj. Dess psykos tycks
genomtränga hela atmosfären. Du kan inte tänka dig något fasansfullare.
Denna stad tycks närma sig helvetet mer än någon annan plats jag
skådat."

I ett annat brev skriver hon:

"Jag gav 40 tchervonets till en man, för att han skulle beställa
biljetter åt oss till Sibirien, Han försvann och telegraferade sedan,
att Sibirien låg i ruiner – ingen säsong – ingen publik etc. Kom så
tillbaka utan pengar. Var hade han gjort av dem? Han förklarade, att
han skickat dem till sin hustru, som behövde dem. Jag företar alltså
denna turné till förmån för andra människors hustrur. Underbart
– – – Jag har inte en flaska eau de colognc, ingen tvål, ingen
tandpasta sedan en månad tillbaka. Sängarna äro av bräder och livligt
bebodda. Fläckar och revolverskott i speglarna. C'est tres amusant!
Mitt hår är alldeles vitt av brist på hennachamponering, och jag känner
mig fullkomligt kaputt. Mina blåa draperier, som blivit packade i vått
tillstånd, äro alldeles gråa av mögel och falla i bitar."

Efter denna pers lyckades emellertid Isadora ta sig tillbaka till
Moskva och begav sig på hösten samma år – 1924 – till Berlin, dit hon
lockats med ett kontrakt, som emellertid visade sig vara rena svindeln.
Här förde hon under några veckor en ohygglig tillvaro, absolut
övergiven, utan svar på sina förtvivlade brev och telegram med böner om
hjälp, flyktande från det ena usla hotellet till det andra, utan ett
öre till mat, svältande, sjuk och uppgiven. Hennes brev äro
hjärtslitande att ta del av. Slutligen kom en summa på några hundra
dollars från en vän i Amerika, och med hjälp härav lyckades danserskan
uppnå Bryssel, varefter hon, sedan hennes väninna, skådespelerskan
Cécile Sorel, inskridit och ordnat med hennes pass, kom tillbaka till
Paris i januari 1925.

Men hennes lidanden upphörde ej, och de två år hon hade kvar att leva
utgjorde en enda kedja av motgångar, förödmjukelser och elände. I svält
och umbäranden, besvikelser och ångest släpade sig månaderna fram.
Tragiska brev, vari dock den oförbränneliga bohémhumor, som präglade
hennes uttryckssätt, alltsom oftast slår igenom, ge en djupt bedrövlig
bild av den arma kvinnans tillvaro. Budet om hennes makes självmord på
ett hotell i Petersburg nådde henne mitt härunder och grep henne hårt,
varjämte det gav anledning till nya skandalskriverier i den franska
pressen, som alltsedan Isadoras sovjetengagemang varit henne gramse och
fått allmänheten med sig. Då och då lyste som en hoppets stjärna någon
flyktig möjlighet till ekonomiskt understöd, som skulle sätta henne i
stånd att åter starta den skola, som var hennes livs stora idé. Men
hoppet blev aldrig verklighet. Hennes grandseigneuraktiga generositet
och flotthet förnekade sig aldrig, lika litet som hennes absoluta
oförmåga att röra sig med pengar. Hade hon någon gång ett par hundra
francs, försvunno de oundvikligen i form av presenter till någon fattig
vän eller ett champagnelag på Isadoras balkong på Hôtel Negresco i
Nizza, där hon lyckats förmå hotelledningen att med beundransvärt
tålamod i veckor och månader fylla hennes behov utan en antydan om
betalning.

Den ödesdigra 14 september 1927 hade Isadora överenskommit med en ung
italienare om en provkörning på kvällen i hans lilla bil, för vilken
hon fattat starkt tycke – liksom också för dess ägare. Hennes väninna,
Mary Desti, med vilken hon bodde på hotellet, hade onda aningar om en
förestående olycka och försökte övertala Isadora att icke åka ut. Men
förgäves. När italienaren på utsatt tid infann sig, virade Isadora sin
stora röda sidenschal kring halsen ett par gånger och dansade ut ur
huset ned till bilen. Just när hon skulle stiga in i densamma, vände
hon sig om, vinkade åt Mary Desti och en vän, som stodo vid porten, och
ropade skämtsamt:

– Adieu, mes amis, je vais à la gloire!

Det blev hennes sista ord. I nästa ögonblick hade bilen satt sig i
gång. Mary Desti, som såg att Isadoras röda schal fallit ned och
släpade utefter bilens sida, ropade högljutt: – Din schal, Isadora, ta
upp schalen! – Nästa sekund hade bilen stannat, som de bägge vännerna
trodde, för att Isadora skulle kunna dra in schalen. De närmade sig
bilen och sågo, att Isadoras huvud fallit framåt – ännu ett ögonblick
– och italienaren for ned ur bilen, skrikande som besatt: – Jag har
dödat henne, jag har dödat henne!

Det befanns, att schalens långa fransar, och även en del av själva
schalen snott in sig i bilens bakhjul samt, när bilen rullade framåt,
stramat till och ryckt Isadoras huvud framåt med en häftig knyck. Döden
hade gjort sitt arbete väl – i bråkdelen av en sekund hade den strypt
henne, bräckt hennes nacke och krossat halspulsådern.

Halva Rivieran församlades i den blomsterprydda, med vaxljus upplysta
studion, där den döda vilade. Inom några dagar fördes liket till Paris
– kistan var täckt med den stora purpurfärgade sammetsmantel, som
Isadora brukat bära, när hon dansade Chopins Begravningsmarsch och
Liszts "Les Funerailles". I Paris, i krematoriet på Père Lachaise,
överlämnades Isadora Duncans jordiska kvarlevor åt elden. Hennes urna
står i kolumbariet tillsammans med två små urnor, bärande namnen
"Deirdre", "Patrick".

M. L.