[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fYyyf53aWPK9pPnhto9c6oZUU8KkEJdUa3lux8KmwbxU":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":8,"yearPublishedTranslation":16,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":11,"gutenbergSubjects":20,"gutenbergCategories":21,"gutenbergSummary":11,"gutenbergTranslators":22,"gutenbergDownloadCount":11,"aiDescription":23,"preamble":24,"content":25},1852,"Mitt liv","Duncan, Isadora",1877,1927,"1852-duncan-isadora-mitt-liv","1852__Duncan_Isadora__Mitt_liv",null,"muistelmat",[],[],"sv",1929,99242,474665,true,[],[],[],"Amerikkalaisen tanssijan ja modernin tanssin uranuurtajan omaelämäkerta. Teos käsittelee Duncanin taiteellista näkemystä, elämänvaiheita sekä suhdetta tanssiin ja vapauteen. Muistelmat julkaistiin postuumisti pian hänen kuolemansa jälkeen.","'Mitt liv' av Isadora Duncan är Projekt Lönnrots utgivelse nr 1852.\nE-boken är i public domain inom EU, varför vi inte sätter några som\nhelst restriktioner med hänsyn till e-bokens användning eller dess\ndistribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.","MITT LIV\n\nAv\n\nIsadora Duncan\n\n\nBEMYND. ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN AV\n\nMärta Lindqvist\n\n\n\n\n\nStockholm,\nHugo Gebers Förlag,\n1929.\n\n\n\n\n\n\n        \"Om min dygd är en danserskas dygd, och om\n        jag ofta med bägge fötterna tagit ett språng\n        in i en smaragdgyllne hänryckning, och om det\n        blivit mitt alfa och omega, att allt tungt skall\n        bli lätt, varje kropp en danserska och var själ\n        en fågel -- sannerligen, detta är mitt alfa\n        och omega.\"\n\n                                            Nietzsche\n\n\nINNEHÅLL:\n\nInledning\n\"Mitt liv\"\nIsadora Duncans sista levnadsår av M. L.\n\n\n\n\nINLEDNING\n\n\nJag måste bekänna, att jag fylldes med fasa vid första förslaget att\nskriva denna bok. Inte för att inte mitt liv varit intressantare än\nnågon roman och mer äventyrligt än något filmdrama, men att skriva den\n-- det var knuten.\n\nDet har kostat mig åratals kamp, strängt arbete och forskningar för att\nlära mig att utföra en enda enkel rörelse, och jag vet tillräckligt\nmycket om konsten att skriva för att inse, att det skulle kosta mig\nprecis lika många år av koncentrerade ansträngningar för att kunna\nåstadkomma en enda enkel, vacker mening. Ingenting tycks egentligen\nexistera annat än i inbillningen, och allt det underbara som tilldragit\nsig med mig kan måhända förlora hela sin bouquet, därför att jag icke\när i besittning av en Cervantes, eller ens en Casanovas penna.\n\nOch en annan sak. Hur kan man skriva ned sanningen om sig själv? Veta\nvi den ens? Våra vänner ha sin egen syn på oss, ens älskade har det och\nvi själva ha det, likaså våra fiender -- och alla dessa ha var och en\nsin uppfattning om oss. Jag är grundligt underkunnig härom, ty jag har\ntill frukostkaffet inmundigat tidningsrecensioner, som förklarat, att\njag var skön som en gudinna, och att jag var ett snille, och knappast\nhade jag hunnit le ett belåtet leende åt detta, förrän jag tog upp\nnästa tidning och underrättades om att jag saknade talang, var fult\nbyggd och en häxtyp alltigenom.\n\nJag slutade snart upp att läsa kritiker över min verksamhet. Jag kunde\nju ej fordra, att jag bara skulle få läsa de förmånliga, och de andra\nvoro alltför nedslående och till självmord frestande. En berlinkritiker\nförföljde mig med förolämpningar -- han sade bland annat, att jag var\ndjupt omusikalisk. En dag skrev jag och bad honom komma till mig, för\natt jag skulle kunna övertyga honom om hans misstag. Han kom, och medan\nhan satt där på andra sidan tebordet, höll jag i en och en halv timme\nen föreläsning för honom om mina teorier angående den ur musiken\nframskapade synliga rörelsen. Jag märkte, att han föreföll ganska\noberörd, och man kan föreställa sig mina känslor, när han ur fickan tog\nfram en hörlur och upplyste mig om, att han var totalt döv och nätt och\njämnt med lurens hjälp kunde höra orkestern, när han satt på främsta\nraden. Detta var alltså den man, vilkens åsikter om mig hållit mig\nsömnlös om nätterna.\n\nOm alltså alla se olika varelser i en själv, huru skall man då själv\nkunna hos sig finna ytterligare en personlighet, varom denna bok skulle\nhandla? Skall det bli Den kyska Madonnan eller Messalina eller\nMagdalena eller Blåstrumpan? Var skall jag finna kvinnan i alla dessa\nupplevelser? Mig förefaller det, som om där ej funnes en men hundra --\noch min själ stiger mot höjden ovan dem alla, icke på allvar berörd av\nnågon bland dem.\n\nVilken man eller kvinna som helst, som vill nedskriva sanningen om sitt\nliv, skulle kunna skriva ett storartat arbete. Men ingen har vågat\nskriva sanningen om sitt liv. Jean-Jacques Rousseau gjorde detta stora\noffer åt mänskligheten -- han avslöjade sin själ, sina innersta\ngärningar och tankar. Resultatet blev också en storartad bok. Walt\nWhitman skänkte Amerika sanningen om sig själv. Till en tid var denna\nbok förbjuden som \"omoralisk\", ett uttryck, som nu förefaller oss\nabsurt. Ingen kvinna har någonsin nedskrivit hela sanningen om sitt\nliv. Berömda kvinnors själbiografier utgöra uppräkningar av yttre\nhändelser, smådetaljer och anekdoter, som icke framlägga deras verkliga\ntillvaro. Inför glädjens och smärtans stora ögonblick bevara de en\nsällsam tystlåtenhet.\n\nMin konst är ett bemödande att uttrycka sanningen om mitt eget jag i\ngester och rörelser. Det har kostat mig långa år att finna så mycket\nsom en enda absolut sann rörelse. Ord ha en helt annan innebörd. Inför\nden publik, som trängts på mina föreställningar, har jag aldrig känt\nnågon tvekan. Jag har skänkt den min själs hemligaste impulser. Från\nförsta början är det mitt liv jag dansat. Som barn uttryckte jag i\ndansen det växandes spontana glädje, som ung flicka glädjens övergående\ni fruktan inför första medvetandet om sorgens underström, livets\nobarmhärtiga grymhet och förkrossande framfart.\n\nIngenting är mera avlägset från den faktiska sanningen om en människa\nän hjälten och hjältinnan i ett filmskådespel eller en roman. Rikt\nbegåvade med alla dygder, skulle de omöjligt kunna begå en orätt\nhandling. Alla sämre egenskaper tillhöra boven eller den \"dåliga\nkvinnan\", fast vi i verkligheten ju veta, att ingen är vare sig god\neller dålig. Vi kanske inte alla bryta mot de tio buden, men vi äro\nsannerligen alla i stånd därtill. Inom oss lurar lagbrytaren i gemen,\nfärdig att rusa fram vid första tillfälle. Goda människor äro i själva\nverket helt enkelt de, som antingen inte varit med om tillräckligt\nmånga frestelser, därför att de leva i ett vegetativt tillstånd, eller\nockså sådana som ha sina syften och strävanden så koncentrerade i en\nviss riktning, att de aldrig få tid att kasta en blick omkring sig.\n\nMan har ibland frågat mig, om jag sätter kärleken före konsten, och jag\nhar då alltid svarat, att jag ej kan skilja dem åt, ty konstnären är\nden ende som kan älska, han ensam har den rena synen på kärleken, och\nkärlek är anblicken av själen, när den tillstädjes att skåda odödlig\nskönhet.\n\nEn av de underbaraste personligheter i vår tid är måhända Gabriele\nd'Annunzio, och dock är han liten till växten och kan knappast kallas\nvacker, annat än då hans ansikte strålar upp. Men när han talar med\nnågon han älskar, förvandlas han till Foibos Apollons bild, och han har\ntillvunnit sig kärlek av några bland vår tids största och skönaste\nkvinnor. När d'Annunzio älskar en kvinna, lyfter han hennes själ från\njorden till den gudomliga rymd, där Beatrice rör sig och lyser. Han\nförvandlar i tur och ordning varje kvinna till en del med det gudomliga\nväsendet, han lyfter henne mot höjden, tills hon verkligen tror sig\nvara den Beatrice, om vilken Dante sjungit i odödliga strofer. Det var\nen tid i Paris, när d'Annunziokulten stigit till en sådan höjd, att han\nvar föremål för alla de förnämsta skönheternas kärlek, över varje sin\ngunstling kastade han i tur och ordning en skimrande slöja, hon lyftes\növer vanliga dödligas huvuden och vandrade fram omgiven av en sällsam\nstrålglans. Men när skaldens nyck var förbi, försvann slöjan,\nstrålglansen slocknade, och kvinnan blev jordiskt stoft på nytt. Själv\nvisste hon ej vad som hänt henne, men hon var medveten om att plötsligt\nha kommit ned till jorden igen, och när hon blickade tillbaka på sin\negen förvandling under den tid då d'Annunzio tillbad henne, insåg hon,\natt hon i hela sitt liv aldrig mer skulle möta denna kärlekens ande.\nHon begrät sitt öde och blev mer och mer övergiven, så att människor,\nnär de sågo henne, kunde säga: \"Hur kunde d'Annunzio älska denna\nalldagliga, rödögda kvinna?\" En så stor älskare var Gabriele\nd'Annunzio, att han för ett ögonblick kunde förvandla vanligt dödligt\nstoff till likhet med himmelskt väsende.\n\nEndast en kvinna i hans liv kunde uthärda detta prov. Hon var Beatrices\ninkarnation, och över henne behövde icke d'Annunzio kasta någon slöja.\nJag har alltid trott, att Eleonora Duse var Dantes egen Beatrice\nreinkarnerad i vår tid, och för henne kunde d'Annunzio endast falla på\nknä i tillbedjan, något som var hans livs enastående och lycksaliga\nerfarenhet. I alla andra kvinnor fann han det material, som han själv\növerförde, endast Eleonora stod över honom och uppenbarade för honom\nden gudomliga inspirationen.\n\nVad människor veta föga om det subtila smickrets makt! Att höra sig\nsjälv lovprisas på det förtrollande sätt, som är d'Annunzio eget,\nliknar, skulle jag föreställa mig, Evas upplevelse, när hon hörde\normens stämma i paradiset. d'Annunzio kan få vilken kvinna som helst\natt känna sig som om hon vore alltets medelpunkt.\n\nJag minns en underbar promenad med honom i le Forêt. Vi stannade på\nvägen, och det blev tyst. Då utropade d'Annunzio: Å, Isadora, bara dig\nkan man vara ensam med ute i naturen. Alla andra kvinnor fördärva\nlandskapets skönhet, du ensam blir en del av den. (Skulle någon kvinna\nkunna förbli likgiltig inför en sådan hyllning?) Du är en del av\nträden, himlen, du är gudinnan, som härskar över naturen.\n\nNär jag ligger här på min säng på Hotel Negresco [Hotell i Nizza, där\nIsadora Duncan uppehöll sig långa perioder under sista åren av sitt\nliv], försöker jag analysera det fenomen som kallas minnet. Jag känner\nsöderns solvärme. Jag hör barnens röster, där de leka i parken i\nnärheten. Jag känner min egen kroppsvärme. Jag ser ned på mina bara ben\noch sträcker ut dem. Mitt brösts mjukhet och mjukheten hos mina armar,\nsom aldrig vila stilla utan ständigt röra sig i lena vågrörelser,\nkänner jag, och jag kommer att tänka på att i tolv år har jag nu varit\ntrött, har detta bröst inneslutit en oavlåtlig värk, ha dessa mina\nhänder varit märkta av sorg, och ha dessa mina ögon i min ensamhet\nsällan varit torra. Mina tårar ha flödat i tolv år alltsedan den dagen,\ndå jag, vilande på en annan bädd, plötsligt väcktes av ett stort anskri\noch när jag vände mig om fick se L., som verkade sårad människa: Barnen\nha omkommit.\n\nJag minns, att en underlig stillhet kom över mig, att jag kände något\nbränna i halsen, som om jag sväljt glödande kol. Men jag förstod\ningenting. Jag talade mycket milt till honom, jag försökte lugna honom,\njag sade honom, att detta inte kunde vara sant. Då kommo andra\nmänniskor till, men jag kunde inte fatta, vad som hänt. Så inträdde en\nsvartskäggig herre -- man sade mig, att han var läkare. Det är inte\nsant, sade han, jag skall rädda dem.\n\nJag trodde honom. Jag ville följa med honom, men man höll mig tillbaka.\nSedan fick jag veta, att de gjorde så, för att jag ej skulle få veta,\natt det faktiskt ej fanns något hopp. Man fruktade, att chocken skulle\nberöva mig förståndet, men vid det laget lyftes jag till ett stadium av\nexaltation. Jag såg hur alla gräto runt omkring mig, men själv grät jag\nej. Tvärtom kände jäg ett oerhört starkt behov av att trösta var och\nen. När jag nu ser tillbaka, är det svårt för mig att förstå min egen\nunderliga sinnesstämning. Befann jag mig verkligen i clairvoyant\ntillstånd, och visste jag, att döden icke existerar -- att dessa två\nsmå kalla vaxbilder icke voro mina barn, endast deras avlagda kläder?\nAtt mina barns själar alltfort levde i strålglans och alltid levde?\nBlott två gånger kommer detta en moders skri, som man hör liksom\nutanför sig själv -- vid födelsen och vid döden -- ty när jag i mina\negna händer kände dessa små kalla händer, som aldrig mer skulle trycka\nmina, hörde jag mitt skri -- samma skri jag hört, när de föddes. Men\nvarför samma skri, när ändå det ena är den översvinneliga lyckans och\ndet andra sorgens? Jag vet det ej, men jag vet, att de äro desamma. Är\ndet måhända så, att i hela universum finns blott ett enda stort skri,\nsom i sig innesluter sorg, lycka, extas, vånda, skapelsens modersskri?\n\n\n\n\nKAPITEL I.\n\n\nEtt barns karaktär är på förhand danad, redan i moderlivet. Innan jag\nföddes, var min mor i stor vånda och i ett svårt läge. Hon kunde ej\nförtära någon annan föda än iskalla ostron och iskyld champagne. Frågar\nfolk mig, när jag började dansa, svarar jag: I min moders liv, troligen\nsom resultat av ostronen och champagnen -- Afrodites föda.\n\nMin mor genomgick vid den tiden sådana sorger, att hon ofta yttrade:\nDet barn som skall komma, blir alldeles säkert inte normalt -- och hon\nväntade sig ett vidunder. Jag tycks också från det ögonblick jag föddes\nha börjat fäkta med armar och ben i sådant raseri, att min mor\nutbrustit: Ser ni, att jag hade rätt, barnet är vansinnigt. Men när jag\nsedermera, iförd kolt, placerades mitt på bordet, var jag hela\nfamiljens och alla vänners förtjusning, där jag dansade till vilken\nmusik man än spelade.\n\nMitt tidigaste minne är en eldsvåda. Jag minns, att jag från ett\nfönster i en övre våning kastades ned i armarna på en poliskonstapel.\nJag bör ha varit två eller tre år gammal, men jag kommer tydligt ihåg\nden behagliga känslan av poliskonstapelns lugna trygghet och mina små\narmar kring hans hals, mitt i all uppståndelsen, skriken och lågorna.\nKonstapeln måste ha varit irländare. Jag hör ännu min mor skrika i\nvanvettig fasa: Mina gossar, mina gossar, och kan se henne av massan\nhindras från att rusa in i huset, där hon trodde, att mina båda bröder\nblivit kvarlämnade. Efteråt minns jag anblicken av pojkarna, där de\nsutto på golvet i ett krogrum och satte på sig skor och strumpor,\nvidare det inre av en vagn och slutligen en kopp varm chokolad, där jag\nsatt uppflugen på en disk.\n\nJag föddes vid havet, och jag har lagt märke till, att alla stora\nhändelser i mitt liv ha ägt rum vid havet. Min första föreställning om\nrörelser, om dans stamma alldeles säkert från vågornas rytm. Jag föddes\nunder Afrodites stjärna, hennes som även föddes på havet, och när\nhennes stjärna är i stigande, går allting mig väl i händer, livet\nförflyter lätt, och jag är i stånd att skapa. Jag har också observerat,\natt när denna stjärna försvinner, följer vanligen en olycka för mig.\nAstrologiens vetenskap är kanske inte av samma betydelse nu som på de\ngamla egypternas och kaldéernas tid, men det är säkert, att vårt\nsjälsliv står under påverkan från planeterna, och om föräldrar förstode\ndetta, skulle de studera stjärnorna för att kunna skapa vackrare barn.\n\nVidare tror jag, att det måste utgöra stor skillnad i ett barns liv, om\ndet födes vid havet eller bland bergen. Havet har alltid utövat\ndragning på mig, medan jag uppe i bergen erfar en obestämd känsla av\nobehag och längtan att fly. De ge mig alltid intryck av att jag är en\nfånge på jorden. När jag ser upp mot deras toppar, känner jag icke\ngenomsnittsturistens beundran utan bara en längtan efter att ta ett\nhopp över dem och komma undan. Mitt liv och min konst föddes av havet.\n\nJag måste vara tacksam, för att min mor var fattig, medan vi voro unga.\nHon hade ej råd att hålla tjänare och guvernanter åt sina barn, och\ndenna omständighet har jag att tacka för det otvungna liv jag som barn\nfick leva och sedan aldrig förlorat ur sikte. Min mor var musikalisk\noch försörjde sig med musiklektioner. Som hon gav dessa lektioner i\nelevernas hem, var hon hela dagen och många timmar på kvällen borta\nfrån hemmet. När jag kom ut ur skolans fängelse, var jag fri. Jag kunde\nvandra ensam vid havet och följa min fantasis flykt. Vad jag ömkar de\nbarn jag ser under ständig övervakning av sköterskor och guvernanter,\nideligen beskyddade och omhändertagna och elegant klädda. Vad ha de\negentligen för utsikter i livet? Min mor hade alldeles för mycket att\ngöra för att hinna tänka på de faror hennes barn utsattes för,\noch sålunda kunde mina två bröder och jag ostört följa våra\nvagabondinstinkter, vilka ibland förde oss ut i äventyr, som skulle\ngjort min mor utom sig av ångest, om hon vetat om dem. Lyckligtvis\nlevde hon i salig okunnighet härom. Jag säger lyckligtvis för mig, ty\njag har avgjort detta min barndoms vilda, obundna liv att tacka för\ninspirationen till den dans jag skulle skapa, vilken i sin tur endast\nvar ett uttryck för frihet. Jag utsattes aldrig för dessa ständiga\n\"inte göra så!\" som tyckas mig kunna skapa ett barnalivs elände.\n\nSå tidigt som vid fem år kom jag i folkskolan. Jag tror, att min mor\ngjorde våld på sanningen i fråga om min ålder. Det var ju nödvändigt\natt ha någonstans att lämna mig. Jag är övertygad om att det man längre\nfram i livet kommer att göra, det kommer redan till uttryck i ens späda\når. Redan nu var jag danserska och revolutionär. Min mor, som blivit\ndöpt och uppfostrad i en katolsk irländsk familj, var hängiven katolik,\nända till dess hon kom underfund med att min far inte var det mönster\nav fulländning hon alltid trott honom vara. Hon lät skilja sig från\nhonom och gav sig ut att trotsa världen tillsammans med sina fyra barn.\nFrån den gången slog hennes katolska tro våldsamt om till avgjord\nateism, och hon blev en efterföljare till Bob Ingersoll, vilkens\narbeten hon plägade läsa högt för oss.\n\nBland annat höll hon före, att allt vad känslosamhet hette var dårskap,\noch när jag var helt liten, avslöjade hon för oss Santa Claus'\nhemlighet, med det resultat, att jag vid en julfest i skolan, när\nskollärarinnan delade ut gotter och kakor med orden: Titta, barn, vad\nSanta Claus har haft med sig åt er -- steg upp och högtidligt genmälte:\nDet tror jag inte på, det finns ingen Santa Claus. Lärarinnan blev\nmycket upprörd. -- Godsaker är bara för små flickor som tror på Santa\nClaus, sade hon. Jag vill inte ha några sötsaker, sade jag. Lärarinnan\nblev ond, oförståndigt nog, och befallde mig som straff att komma fram\noch sätta mig på golvet. Jag kom fram, vände mig till klassen och höll\ndet första av mina beryktade tal. Jag tror inte på lögner, skrek jag.\nMamma har sagt mig, att hon är för fattig att vara Santa Claus, det är\nbara rika mammor, som låtsas vara Santa Claus och ge julklappar.\n\nNu fick lärarinnan tag i mig och försökte tvinga mig att sitta ned på\ngolvet, men jag höll benen stela och styva och gjorde motstånd. Hon\nställde mig nu i skamvrån, men fast jag stod där, vände jag huvudet och\nskrek bakut över axeln: Det finns ingen Santa Claus, det finns ingen\nSanta Claus, tills hon slutligen blev tvungen att skicka mig hem. Jag\ngick hem, hela vägen gallskrikande: Det finns ingen Santa Claus -- men\njag kunde aldrig övervinna minnet av den orättvisa jag utsatts för, när\njag berövats mina godsaker och fått straff för att jag sagt sanningen.\nNär jag berättade det för min mor och frågade: Hade jag inte rätt? Inte\nfinns det väl någon Santa Claus? svarade hon: Det finns ingen Santa\nClaus, och det finns ingen Gud, du har bara ditt eget kurage att hjälpa\ndig fram med. Och medan jag satt på fällen vid hennes fötter, läste hon\nBob Ingersolls föreläsningar för oss den kvällen.\n\nDen allmänna uppfostran ett barn får i skolan synes mig absolut\nvärdelös. Jag minns, att jag i skolan ansågs antingen häpnadsväckande\nintelligent och satt som nummer ett i klassen, eller också hopplöst dum\noch satt lägst. Alltihop berodde på någon minnesslump eller om jag\nbesvärat mig med att inlära det vi fått i läxa. Jag hade aldrig minsta\naning om vad det egentligen handlade om. Vare sig jag satt högst eller\nlägst i klassen, så var det för mig en odräglig stund, varunder jag\ntittade på klockan, tills visaren pekade på tre och vi sluppo lösa. Min\nverkliga uppfostran grundlades om aftnarna, när min mor spelade\nBeethoven, Schumann, Schubert, Mozart och Chopin för oss eller läste\nhögt för oss ur Shakespeare, Shelley, Keats eller Burns. Detta var\nförtrollade timmar för oss. De mesta läste min mor utantill, och vid en\nskolfest hänryckte jag en gång vid åtta års ålder mitt auditorium genom\natt recitera William Lytles \"Antonius till Kleopatra\":\n\n    \"Se, jag dör, jag dör, Egypten!\n    Blodröd livsvåg ebben når.\"\n\nVid ett annat tillfälle när lärarinnan givit klassen i uppdrag att\nskriva var och en sitt livs historia, fick min ungefår detta utseende:\n\n\"När jag var fem år, hade vi ett litet hus vid Tjugutredje gatan. Vi\nkunde inte betala hyran, så vi fick inte stanna där, utan flyttade till\nSjuttonde gatan, och efter en kort tid blev värden ovettig, så vi\nflyttade till Tjuguandra gatan, och där fick vi inte bo i fred, utan vi\nflyttade till Tionde gatan.\"\n\nPå detta vis fortsatte historien med ett oändligt antal flyttningar.\nNär jag reste mig och läste upp den för skolan, blev lärarinnan mycket\nond. Hon trodde det var ett dåligt skämt av mig, och jag skickades till\nskolföreståndarinnan, som skickade efter min mor. När min stackars\nmamma läst uppsatsen, brast hon i gråt och bedyrade, att det endast var\nalltför sant. Sådan var vår nomadliknande tillvaro.\n\nJag hoppas att skolorna förändrats, sedan jag var liten flicka. Min\nhågkomst av undervisningen i folkskolorna är en brutal brist på\nförståelse för barnen. Jag minns också plågan av att försöka sitta\nstilla på en hård bänk med tom mage eller kalla fötter i våta skodon.\nLärarinnan tycktes mig vara ett omänskligt vidunder, som var till för\natt pina mig. Och om dylika lidanden bruka barnen aldrig orda.\n\nJag kan inte minnas, att jag någonsin led av fattigdomen i hemmet, där\nvi togo den som en självfallen sak; det var bara i skolan jag led. För\nett stolt och känsligt barnasinne var skolsystemet, sådant jag erinrar\nmig det, lika förödmjukande som en botgöring. Jag var alltid i\nupprorsstämning gent emot detsamma.\n\nNär jag var omkring sex år gammal, kom min mor en dag hem och fann, att\njag samlat ihop ett halvt dussin småttingar från grannskapet --\nallesammans så små, att de ännu ej kunde gå -- och hade dem sittande\nframför mig på golvet, medan jag lärde dem att svänga på armarna. När\nhon begärde förklaring, upplyste jag henne om, att detta var min\ndansskola. Hon tyckte det var lustigt, satte sig vid pianot och började\nspela för mig. Skolan fortsatte och blev mycket populär. Längre fram\nkommo små flickor, och deras föräldrar betalade en smula pengar, för\natt jag skulle undervisa dem. Detta var begynnelsen till något som\nsedermera skulle bli en mycket inbringande sysselsättning.\n\nNär jag var tio år gammal, voro klasserna så stora, att jag upplyste\nmin mor om att det var meningslöst, att jag mer skulle gå i skolan,\neftersom det bara var att öda bort tid, när jag ändå kunde förtjäna\npengar, något som jag ansåg vida viktigare. Jag satte upp håret högt på\nhuvudet och sade, att jag var sexton år. Som jag var ganska lång för\nmin ålder, trodde mig alla. Min syster Elizabeth, som uppfostrats hos\nmin mormor, kom sedermera hem och bodde hos oss, och tog även del i\nundervisningen. Vi blevo mycket efterfrågade och undervisade i många av\nde rikaste hemmen i San Fransisco.\n\n\n\n\nKAPITEL II.\n\n\nSom min mor blivit skild, medan jag var spädbarn, hade jag aldrig sett\nmin far. När jag en gång frågade en moster, om jag någonsin haft en\nfar, svarade hon: Din far var en ond ande, som förstörde livet för din\nmor. Hädanefter föreställde jag mig honom alltid som djävulen i\nbilderboken med horn och svans, och när andra barn i skolan talade om\nsina fäder, höll jag mig tyst.\n\nNär jag var sju år gammal, bodde vi i tvenne mycket nakna rum tre\ntrappor upp, och en dag hörde jag tamburklockan ringa, gick ut för att\nöppna och fick se en herre i hög hatt, som såg mycket bra ut, och som\nsade:\n\n-- Kan jag träffa Mrs. Duncan?\n\n-- Jag är Mrs. Duncans dotter, sade jag.\n\n-- Är detta Prinsessan Trubbnos? sade den främmande herrn. (Det hade\nvarit hans smeknamn på mig, när jag var ett litet barn.)\n\nOch plötsligt tog han mig i sina armar och överhöljde mig med tårar och\nkyssar. Jag var högst förbluffad häröver och frågade vem han var. Han\nsvarade under tårar: Jag är din pappa.\n\nJag blev förtjust över nyheten och rusade in för att underrätta\nfamiljen.\n\n-- Det är en herre därute, som säger att han är min pappa.\n\nMin mor reste sig, vit i ansiktet och upprörd, gick in i rummet bredvid\noch stängde dörren efter sig. En av mina bröder gömde sig under sängen,\nden andre retirerade in i ett skåp, och min syster fick ett våldsamt\nhysteriskt anfall.\n\n-- Säg åt honom att gå sin väg, säg åt honom att gå sin väg! ropade de.\n\nJag var mycket bestört, men som jag var en mycket hövlig liten flicka,\ngick jag ut igen och sade:\n\n-- De andra mår inte riktigt bra och kan inte ta emot i dag.\n\nVarpå främlingen tog mig vid handen och bad mig gå en bit med honom.\n\nVi gingo nedför trapporna och ut på gatan. Jag trippade vid hans sida i\nett slags förvirrad hänryckning vid tanken på att denne sköne man var\nmin far och ej hade horn och svans, som jag alltid föreställt mig.\n\nHan tog mig med sig till en glacerestaurang och proppade mig full med\nglace och bakelser. Jag återkom till familjen i ett tillstånd av\nvildaste hänförelse och fann dem fruktansvärt nedstämda.\n\n-- Det är en alldeles förtjusande herre, och han kommer igen i morgon\noch ska ge mig mera glace, berättade jag.\n\nMen familjen vägrade träffa honom, och efter någon tid återvände han\ntill sin andra familj i Los Angeles.\n\nHärefter såg jag ej min far på några år, men då uppenbarade han sig\nplötsligt igen. Denna gång gick min mor in på att ta emot honom, och\nhan skänkte oss ett förtjusande hus med stora danssalar, en tennisbana,\nen lada och en väderkvarn. Detta berodde på det faktum, att han skaffat\nsig en fjärde förmögenhet. Tre gånger i sitt liv hade han hittills lagt\nupp en förmögenhet, och alla hade han förlorat. Denna hans fjärde\nförmögenhet gick också kaputt i tidens fullbordan, och med den försvann\näven huset etc. Men under några år bodde vi i det sistnämnda, och det\nvar för oss en fridens hamn mellan två stormiga resor.\n\nFöre nämnda kollaps träffade jag gång efter annan min far och fick\nklart för mig, att han var skald, samt lärde mig även uppskatta honom.\nBland hans dikter fanns också en, som på sätt och vis utgjorde en\nprofetia om min egen levnadsbana.\n\nJag berättar dessa utdrag ur min fars levnadshistoria, därför att dessa\ntidiga intryck haft ett ofantligt inflytande på mitt senare liv. Å ena\nsidan närde jag min fantasi med sentimentala romaner, medan jag å andra\nsidan hade ett synnerligen praktiskt exempel på äktenskapet för mina\nögon. Hela min barndom förflöt liksom i skuggan från denne\nhemlighetsfulle fader, om vilken ingen ville tala, och det förfärliga\nordet skilsmässa inristades på mitt sinnes mottagliga yta. Som jag inte\nkunde be någon förklara dessa saker för mig, försökte jag fundera ut\ndem på egen hand. De flesta romaner jag läste slutade med lyckliga\näktenskap, om vilka det inte fanns anledning att skriva något mer. Men\ni somliga av dessa böcker, särskilt George Eliots \"Adam Bede\", fanns en\nflicka, som inte gifte sig, ett barn, som kom oombett till världen, och\nden förfärliga vanära, som faller över den stackars modern. Jag kände\ndjupt orättvisan mot kvinnorna i detta sakernas tillstånd, och när jag\njämförde detta med min fars och mors historia, beslöt jag på fläcken,\natt jag skulle leva för att strida emot äktenskapet och för kvinnornas\nfrigörelse och för varje kvinnas rätt att skaffa sig ett eller flere\nbarn, allt eftersom det behagade henne, samt skydda sin rätt och dygd.\nDetta kan tyckas egendomliga idéer för en liten tolvårig flicka, men\nmina levnadsomständigheter gjorde mig mycket brådmogen. Jag forskade i\näktenskapslagarna och blev upprörd, när jag fick klart för mig\nkvinnornas slavliv. Jag började försöka läsa i min mors gifta väninnors\nansikten, och jag kände på mig, att vart och ett av dem bar det\ngrönögda vidundrets märke och slavstämpeln. Jag avlade en ed, att jag\naldrig skulle förnedra mig till detta. Denna ed har jag alltid hållit,\ntill och med när den medförde schism med min mor och missförstånd från\nhela världens sida. Bland det bästa sovjetregeringen uträttat var\navskaffandet av äktenskapet.\n\nNumer skulle jag tro, att de flesta frisinnade kvinnor mer eller mindre\nutpräglat hysa samma uppfattning som jag, men för tjugu år sedan\nframkallade min vägran att vigas och mitt eget personliga exempel på en\nkvinna, som föder barn utom äktenskapet, omfattande missförstånd. Många\nkvinnor ha frågat mig: Men vem ska försörja barnen? Mig synes, att i\nden mån vigselceremonien erfordras som garanti för ett påtvunget\nbarnaunderhåll, gifter man sig med en man, den man misstänker skall\nunder vissa givna omständigheter vägra försörja sina barn, något som är\nen ganska förnedrande tanke. Ty då gifter man sig med en man, som man\nredan på förhand misstänker för att vara en skurk. Jag hyser emellertid\nicke så låga tankar om männen, att jag tror den övervägande procenten\nbland dem utgöres av sådana lågt stående exemplar av människosläktet.\n\nDet var tack vare min mor som vår barndom blev så helt genomvävd av\nmusik och poesi. Om kvällarna kunde hon sitta vid pianot och spela i\ntimtal, och det fanns inga bestämda klockslag, när vi skulle gå till\nsängs eller stiga upp, icke heller någon allmän dagordning för oss.\nTvärtom tror jag nästan min mor glömde bort oss helt och hållet, när\nhon fördjupade sig i sin musik eller deklamerade poesi, glömsk av\nallting runt omkring sig. Även en av hennes systrar, moster Augusta,\nvar mycket talangfull. Hon hälsade ofta på hos oss och brukade ställa\ntill små privata amatörföreställningar. Hon var mycket vacker, med\nsvarta ögon och kolsvart hår, och jag minns henne klädd i svarta\nknäbyxor av sammet som Hamlet. Hon hade en härlig röst och skulle\nsäkerligen haft en stor framtid som sångerska, om icke hennes föräldrar\nbetraktat allt som rörde teater såsom djävulens verk. Nu inser jag, att\nhela hennes liv ödelades av något som nu i våra dar skulle vara en\nsmula svårt att förklara -- Amerikas puritanska anda. De första\nnybyggarna i Amerika förde med sig en viss själsinriktning, som aldrig\nhelt försvunnit. Och deras karaktärsstyrka tryckte sin prägel på det\nvilda landet, tämde de vilda människorna, indianerna och de vilda\ndjuren på ett förunderligt sätt. Men därjämte försökte de också\nständigt tämja sig själva, detta med, konstnärligt sett, ödesdigra\nresultat.\n\nFrån sin tidigaste barndom hade min moster Augusta förkrossats under\ndenna puritanska anda. Hennes skönhet, hennes impulsivitet, hennes\nvackra röst skulle alla utplånas. Vad var det som på denna tid kom\nmänniskor att utbrista: Jag ville hellre se min dotter död än på\nscenen! Nu för tiden är det nästan omöjligt att förstå denna känsla, då\nstora skådespelare och skådespelerskor ha tillträde till de mest\nexklusiva kretsar.\n\nJag antar, att det var vårt irländska blod som gjorde, att vi barn\nalltid befunno oss i uppror mot detta puritanska tyranni.\n\nEn av de första följderna av vår flyttning till det stora huset vår far\nskänkt oss, var öppnandet av min bror Augustins teater i ladan. Jag\nminns, att han klippte ut en bit ur skinnfällen i förmaket att användas\ntill skägg åt Rip Van Winkle, som han framställde så realistiskt, att\njag brast i gråt, där jag satt och såg på honom från en havrebinge nere\nbland publiken. Vi voro alla synnerligen lättrörda och kunde aldrig\nhålla våra känslor tillbaka.\n\nDen lilla teatern hade framgång och blev riktigt berömd i trakten. Den\ngav oss längre fram anledning till en turné utmed kusten. Jag dansade,\nAugustin reciterade dikter, och efteråt uppförde vi en komedi, i vilken\nockså Elizabeth och Raymond uppträdde. Fast jag vid denna tid bara var\ntolv år gammal och de andra ännu i tonåren, voro dessa våra turnéer\nlängs kusten med uppträdanden i Santa Clara, Santa Rosa, Santa Barbara\no.s.v. riktigt lyckade.\n\nMin barndoms bärande känslostämning var en ständigt upprorisk anda mot\ndet trångbröstade samhälle, vari vi levde, och mot livets begränsning\nsamt en ständigt växande längtan att fly österut till något som jag\ninbillade mig skulle erbjuda större vidder. Hur ofta brukade jag inte\nharangera familjen och släktingarna och alltid sluta med dessa ord: Vi\nmåste härifrån -- här kan vi aldrig uträtta något.\n\nJag var den modigaste medlemmen av familjen, och när det absolut inte\nfanns något ätbart i huset, gick jag frivilligt till slaktaren och\nlyckades med mina tricks förmå honom att ge oss lammkotletter utan\nbetalning. En gång skickades jag till bagaren för att övertala honom\natt ge oss fortsatt kredit. För mig inneburo dessa promenader verkliga\näventyr, i synnerhet när jag hade framgång, vilket vanligtvis var\nfallet. Jag brukade dansa av glädje hela vägen hem, där jag kom med\nbytet i famnen och kände mig som en stråtrövare till mods. Det var en\nnyttig fostran, detta, ty genom att lära mig handskas med ilskna\nslaktare, förvärvade jag den teknik, med vilken jag sedermera skulle\ntrotsa svårhanterliga impressarier.\n\nJag minns en gång, hur jag som litet barn fann min mor gråtande över\nnågra saker hon stickat åt en butik, och som man vägrat ta emot. Jag\ntog korgen från henne, satte en av de stickade mössorna på huvudet och\nett par muddar på händerna och gick sedan från dörr till dörr och\nförsålde dem. Jag fick samtliga saker sålda och kom hem med dubbelt så\nmycket pengar som min mor skulle ha fått från butiken.\n\nNär jag hör familjefäder säga, att de arbeta för att lämna barnen en\nmassa pengar i arv, undrar jag, om de begripa, att de härigenom beröva\nsina barn all äventyrets anda i deras tillvaro. Varje dollar de lämna\ndem gör dem svagare. Det bästa arv du kan ge ditt barn är att låta det\nta sig fram alldeles på egen hand. Vår fostran förde min syster och mig\ntill de rikaste hemmen i San Fransisco. Jag avundades icke dessa rika\nbarn, beklagade dem tvärtom. Jag häpnade över futtigheten och enfalden\ni deras tillvaro, och i jämförelse med dessa barn till millionärer\ntyckte jag mig själv vara tusen gånger rikare i fråga om allt sådant\nsom gör livet värt att leva.\n\nVårt rykte som danspedagoger tillväxte. Vi kallade det för ett nytt\nsystem, men i verkligheten var det intet system. Jag följde min fantasi\noch improviserade samt lärde ut vilken bagatell som helst, som råkade\nfalla mig in. En av mina första danser var Longfellows dikt \"Jag sköt\nen pil i luften av\". Därvid reciterade jag först dikten och lärde\nbarnen följa dess innebörd i rörelser och åtbörder. På kvällarna\nbrukade min mor spela för oss, medan jag komponerade danser. En kär\ngammal väninna, som ofta hälsade på oss om aftnarna och som tidigare\nvarit bosatt i Wien, brukade säga, att jag erinrade henne om Fanny\nEssler, vilkens triumfer hon plägade skildra för oss. Isadora blir en\nandra Fanny Essler, kunde hon säga, och detta väckte ärelystna drömmar\ntill liv inom mig. Hon uppmanade min mor att föra mig till en berömd\nbalettmästare i San Fransisco, men hans undervisning tilltalade mig ej.\nNär han ville, att jag skulle stå på tå, frågade jag varför, och när\nhan svarade: Därför att det är vackert -- sade jag, att det var fult\noch mot naturen, och efter tredje lektionen lämnade jag hans kurs för\natt aldrig återvända. Den stela, banala gymnastik han kallade dans,\nfördärvade endast mina drömmar. Jag drömde om dans av helt annat slag.\nJag visste inte riktigt, vad det skulle bli för något, men jag trevade\nbort mot en osynlig värld, i vilken jag anade, att jag skulle kunna\ninträda, om jag bara hittade nyckeln. Jag hade min konst inom mig,\nredan när jag var en liten tös, och tack vare min hjältemodiga,\nfantasirika mor blev denna konst aldrig förkvävd i mig. Vad helst ett\nbarn skall ta sig för i livet, så bör det börja därmed vid tidiga år.\nJag undrar, hur många föräldrar som inse, att den så kallade uppfostran\nde ge sina barn, bara driver dem ut i det jämnstrukna och berövar dem\nalla möjligheter att utföra något vackert och originellt. Men det måste\nväl så vara, förmodar jag; vilka skulle eljest förse oss med expediter\noch bankfolk, som ändå äro oundgängliga för den civiliserade tillvaron?\n\nMin mor hade fyra barn. Genom tvång och uppfostran i förening skulle\nhon väl ha kunnat förvandla dem till nyttiga medborgare, och ibland\nbrukade hon klaga: Varför ska de nu vara konstnärliga av sig alla fyra\noch inte en av dem praktiskt anlagd? Men det var nog hennes egen ljuva,\nrastlösa ande, som gjorde oss till konstnärer. Min mor brydde sig\naldrig om materiella ting, och hon lärde oss att hysa ett fint\nförakt för alla sådana ägodelar som hem, möbler och andra slags\ntillhörigheter. Det var efter hennes föredöme som jag i hela mitt liv\naldrig burit en juvel. Hon lärde oss att sådant var skräp.\n\nNär jag lämnat skolan, började jag läsa mycket. I Oakland, där vi\nbodde, fanns ett folkbibliotek, och hur långt vi än bodde därifrån,\nsprang eller dansade eller hoppade jag dit och tillbaka. Bibliotekarien\nvar en mycket framstående och mycket vacker kvinna, en kalifornisk\ndikterska, Ina Coolbrith. Hon uppmuntrade mig att läsa, och jag tyckte\nhon alltid såg glad ut, när jag bad om bra böcker. Hon hade underbara\nögon, som glödde av eld och lidelse. Sedermera fick jag veta, att min\nfar varit djupt förälskad i henne. Tydligen var hon hans livs stora\npassion, och sannolikt var det genom omständigheternas osynliga trådar,\nsom jag kände mig dragen till henne.\n\nVid denna tid läste jag alla Dickens', Thackerays och Shakespeares\narbeten och därtill tusentals romaner, bra och dåliga, inspirerade verk\noch struntlektyr om vartannat -- allting slukade jag. Jag brukade sitta\nuppe om nätterna och läsa ända till gryningen vid skenet från\nljusstumpar, som jag samlat under dagens lopp. Jag började också skriva\nen roman, och samtidigt redigerade jag en tidning, som jag helt och\nhållet skrev själv, med ledare, platsnyheter och \"short stories\".\nVidare förde jag dagbok och använde här ett av mig uppfunnet hemligt\nspråk, ty vid denna tid hade jag en stor hemlighet. Jag var förälskad.\n\nVid sidan av våra klasser med barn hade min syster och jag åtagit oss\nnågra äldre elever, vilka hon undervisade i vad som på den tiden\nkallades \"societetsdans\", vals, mazurka, polka o.s.v. Bland dessa\nelever voro två unga män, den ene läkare och den andre apotekare.\nApotekaren var förbluffande skön att skåda och hade ett bedårande namn\n-- Vernon. Jag var elva år vid den tiden, men såg äldre ut, alldenstund\njag hade håret uppsatt och bar långa klänningar. I min dagbok skrev\njag, att jag var vansinnigt, passionerat förälskad, och det tror jag\nnog jag var också. Om Vernon visste om det eller ej, har jag inte reda\npå. Vid den åldern var jag alltför blyg att bekänna min lidelse. Vi\ngingo tillsammans till baler och danstillställningar, där han dansade\nmest varje dans med mig, och efteråt satt jag uppe till in på\nsmåtimmarna och skildrade i min dagbok de hänförande skälvningar jag\nerfarit, när jag, som jag uttryckte det, \"svävade omkring i hans famn\".\nOm dagarna var han sysselsatt i en _drug store_ [drug store, den\nspeciellt amerikanska butikstyp, som i sig förenar speceriaffär,\nparfymbutik och apotek] vid huvudgatan, och jag vandrade långa vägar\nför att en enda gång få gå förbi denna affär. Någon gång samlade jag\nmod och gick in och hälsade. Jag fick också reda på vilket hus han\nbodde i, och jag brukade springa hemifrån på kvällen för att se ljuset\ni hans fönster. Denna min passion räckte i två år, och jag tror, att\njag led ganska avsevärt. När de två åren gått, eklaterade han\nförlovning med en ung flicka ur Oaklandsocieteten. Jag anförtrodde min\nvånda åt min dagbok, och jag minns bröllopsdagen och vad jag kände, när\njag såg honom vandra ned genom kyrkan med en enkel flicka i vit slöja\nbredvid sig.\n\nSista gången jag dansade i San Fransisco inträdde i mitt klädrum en man\nmed snövitt hår men i övrigt mycket ungdomlig och påfallande vacker.\nJag kände genast igen honom -- det var Vernon. Jag tyckte, att efter så\nmånga år borde jag kunna berätta för honom om min ungdoms förälskelse,\njag tänkte det skulle roa honom, men han blev ytterligt förfärad och\ntalade om sin hustru, den enkla flickan, vilken fortfarande tycktes\nvara i livet, och från vilken han aldrig vänt sin tillgivenhet. Vad\nsomliga människors liv kan vara enkelt!\n\nDetta var min första kärlek. Jag var gränslöst förälskad, och sedan\ndess tror jag aldrig jag upphört att vara gränslöst förälskad. För\nögonblicket håller jag på att hämta mig från senaste anfallet, som\nvarit våldsamt och ödesdigert. Jag befinner mig så att säga i\nkonvalescentens mellanakt före finalen -- eller kanske föreställningen\nredan är slut? Jag skulle kunna ställa ut min fotografi och fråga\nläsarna, vad de tycka.\n\n\n\n\nKAPITEL III.\n\n\nUnder inflytande av de böcker jag läst beslöt jag lämna San Fransisco\noch resa utrikes. Jag funderade på att sluta mig till något stort\nteatersällskap, och en dag uppsökte jag direktören för en resande\ntrupp, som uppträdde en vecka i San Fransisco, och bad att få dansa för\nhonom. Uppvisningen ägde rum på morgonen, på den stora, svarta, tomma\nscenen. Min mor spelade åt mig. Jag dansade i en liten vit tunika till\nnågra av Mendelssohns \"Lieder ohne Worte\". När det var slut, satt\ndirektören tyst ett ögonblick, därpå vände han sig till min mor och\nyttrade:\n\n-- Det här passar inte för teatern. Det passar bättre i en kyrka. Jag\nråder er att ta er lilla flicka med er hem.\n\nBesviken men icke övertygad gjorde jag upp andra planer. Jag\nsammankallade familjen till rådplägning och klargjorde för dem, varför\nlivet i San Fransisco var omöjligt. Min mor var en smula yr i huvudet\nmen likväl färdig att följa med mig vart som helst, och vi två gåvo oss\nförst i väg -- på turistbiljett till Chicago. Min syster och mina två\nbröder stannade i San Fransisco för att följa efter, när jag väl tjänat\nin en förmögenhet åt familjen.\n\nNär vi en het junidag anlände till Chicago, hade vi med oss en liten\nkoffert, min mormors gammalmodiga smycken och tjugufem dollars. Jag\nväntade mig, att jag genast skulle få engagemang, och att allting\nskulle vara lätt och trevligt. Detta blev emellertid inte fallet.\nMedförande min lilla vita grekiska tunika besökte jag och dansade för\nden ene impressarion efter den andre. Men de sade alltid detsamma som\nden förste: Det är förtjusande, men passar inte för teatern.\n\nVeckorna gingo och pengarna togo slut; min mormors pantsatta smycken\ninbragte inte mycket. Det oundvikliga inträffade. Vi kunde ej betala\nhyran för vårt rum, allt vårt bagage kvarhölls, och en dag stodo vi på\ngatan utan en slant i fickan. Fortfarande hade jag en liten spetskrage\npå min klänning, och hela den dagen vandrade jag omkring i timmar i den\nstekande solhettan och försökte sälja denna spetskrage. Till slut\nlyckades jag långt fram på eftermiddagen. (Jag tror jag fick tio\ndollars för den.) Det var mycket vackra irländska spetsar, och pengarna\nvoro tillräckliga till hyra. För de pengar som voro över, köpte jag en\nlåda tomater, och i en vecka levde vi på dessa tomater -- utan bröd och\nutan salt. Min stackars mor blev så svag, att hon ej längre förmådde\nsitta uppe. Varje morgon brukade jag gå ut tidigt för att söka komma\ntill tals med impressarier, men till sist beslöt jag ta vad arbete jag\nkunde få och begav mig till en platsanskaffningsbyrå.\n\n-- Vad kan ni för något? frågade kvinnan vid disken.\n\n-- Allt möjligt, svarade jag.\n\n-- Jaså, ni ser då ut som om ni inte kunde nå'nting.\n\nI förtvivlan vände jag mig en dag till direktören för Masonic Temples\ntakträdgård. Med en stor cigarr i mungipan och hatten på trekvart\nbetraktade han överlägset min dans, medan jag svävade fram och tillbaka\ntill tonerna av Mendelssohns \"Frühlingslied\".\n\n-- Jaha, ni är ju söt, sade han, och behagfull. Och om ni vill strunta\ni allt det där och göra något som det är sprätt på, så ska jag engagera\ner.\n\nJag tänkte på min stackars mor, som där hemma höll på att tyna bort med\nde sista tomaterna, och frågade honom så, vad han menade möd sprätt.\n\n-- Jo, inte det där ni gör, sade han. Något med korta kjolar och rysch\noch sparkningar. Ni kan ju göra det där grekiska först och sedan byta\nom och sparka i balettkjolar, det kunde vara roligt.\n\nMen var skulle jag få kläderna från? Jag insåg att det skulle vara\noförmånligt att be om lån eller förskott och svarade därför, att jag\nskulle komma igen dagen därpå med rysch och sparkningar och sprätt. Jag\ngick ut. Det var en het dag -- verkligt Chicagoväder. Jag gick gatan\nframåt, trött och matt av hunger, när jag framför mig fick se en av\nMarshall Fields stora affärer. Jag gick in och bad att få träffa chefen\nsamt visades in på kontoret, där en ung herre satt vid ett skrivbord.\nHan såg vänlig ut, och jag förklarade för honom, att jag måste ha en\nbalettkjol med rysch till nästa dag, och att jag skulle betala honom av\nmin lön, bara han ville ge mig kredit. Jag vet inte, vad det var, som\nförmådde den unge mannen att villfara min begäran, men han gjorde det\nemellertid. Åratal efteråt träffade jag honom i mångmillionären Gordon\nSelfridges skepnad. Jag köpte vitt och rött tyg till kjolar och\nspetsrysch därjämte. Med paketet under armen gick jag hem och fann min\nmoder nästan uppgiven. Men hon satte sig tappert upp i sängen och sydde\nmin kostym åt mig. Hela natten arbetade hon, och på morgonen syddes de\nsista kråsen på. Jag återvände till direktören på takträdgården.\nOrkestern var färdig.\n\n-- Vad ska ni ha för musik? frågade han.\n\nDet hade jag inte tänkt på, men jag sade: \"The Washington Post\" -- som\nvar populär på den tiden. Musiken spelade upp, och jag gjorde mitt\nbästa för att åstadkomma ett improviserat \"sprättigt\" nummer.\nDirektören blev uppriktigt förtjust, tog cigarren ur munnen, talade och\nsade:\n\n-- Det där var briljant! Kom hit i morgon kväll, så ska jag reklamera\nsärskilt för det här numret.\n\nHan betalade mig femtio dollars i veckan och var hygglig nog att ge mig\npengar i förskott.\n\nJag gjorde stor succés på takträdgården under fingerat namn, men jag\navskydde alltsammans, och när direktören vid veckans slut ville\nförlänga engagemanget och till och med erbjöd mig en turné, avböjde\njag. Vi voro räddade från svältdöden, men jag hade fått nog av att roa\npubliken med något som stred mot mina ideal. Och det var första och\nsista gången jag gjorde det.\n\nDenna sommar tror jag var en av de mest pinsamma perioderna i mitt liv,\noch varje gång jag sedan uppträtt i Chicago har blotta åsynen av\ngatorna givit mig en kväljande förnimmelse av hunger.\n\nMen icke en gång under dessa förfärliga dagar föreslog min tappra mor,\natt vi skulle fara hem igen.\n\nEn dag gav mig en person ett introduktionsbrev till en kvinnlig\njournalist, vid namn Amber, som var redaktionssekreterare vid en av de\nstora chicagotidningama. Jag uppsökte henne. Hon var lång och mager,\nomkring fyrtiofem år och rödhårig. Jag berättade för henne mina åsikter\nom dans, hon lyssnade intresserad och inbjöd mig och min mor till\n\"Bohemia\", där vi skulle få träffa konstnärer och skriftställare. Vi\ngingo samma afton till klubben i fråga. Den logerade högst uppe i ett\nhögt hus och bestod av några nakna rum med stolar och bord, vid vilka\nträngdes de underligaste människor jag i mitt liv träffat. Mitt ibland\ndem satt Amber, som med karlliknande röst utropade:\n\n-- Alla goda bohemare laget runt! Alla goda bohemare laget runt!\n\nFör var gång hon ropade, lyftes ölmuggarna, och man svarade med\nhurrarop och sång.\n\nMitt i allt detta kom jag med min religiösa dans. Bohemarna voro\nkonfysa. Men de tyckte i alla fall att jag var en trevlig liten flicka\noch bådo mig komma och hälsa på dem var kväll.\n\nDe utgjordes av poeter, målare och aktörer av nästan alla\nnationaliteter. Ett enda hade de gemensamt: ingen av dem ägde en cent.\nOch jag misstänker, att många bland dem i likhet med oss inte skulle\nhaft något att äta heller, om det ej varit för de sandwiches och det\nöl, som serverades på klubben och som Amber mestadels bjöd på av ren\nfrikostighet.\n\nBland bohemarna var en polack vid namn Miroski. Det var en fyrtiofem\nårs man med en stor rödlockig kalufs, rött skägg och genomträngande blå\nögon. Han satt vanligen i en vrå, rökte sin pipa och tittade på\nbohemarnas \"divertissements\" med ett ironiskt leende. Men han var den\nende av alla dem jag då dansade för, som begrep mina idéer och mitt\narbete. Även han var mycket fattig. Likväl bjöd han ofta min mor och\nmig på middag på någon liten restaurang eller förde oss med buss ut på\nlandet, där vi åto lunch ute i skogen. Han var en mycket egendomlig\nman, skald och målare, och han försökte uppehålla sig med att utöva sin\nkonst i Chicago. Men han kunde aldrig reda sig och svalt halvt om halvt\nihjäl där.\n\nVid denna tid var jag bara en liten flicka, för ung att förstå hans\nlivs tragedi och hans kärlek. I vår intrikata tid skulle man nog\nknappast kunna föreställa sig, hur okunniga och oskuldsfulla den tidens\namerikaner voro. Min föreställning om livet var då uteslutande lyrisk\noch romantisk. Jag hade ej erfarit eller kommit i kontakt med kärlek i\ndjupare mening, och det dröjde, innan jag ens kom underfund med den\nlidelse jag tänt hos Miroski. Denne fyrtiofemårige man hade blivit\nvåldsamt förälskad, så som endast en polack kan bli det, i mig, lilla\nnaiva, oskyldiga flicka. Min mor hade tydligen ingen aning härom och\nlät oss vara tillsammans ganska mycket. När han slutligen ej längre\nkunde motstå frestelsen att kyssa mig och bad mig gifta mig med honom,\ntrodde jag, att detta skulle bli mitt livs enda stora kärlek.\n\nMen sommaren började lida mot sitt slut, och vi voro fullkomligt utan\ntillgångar. Jag insåg, att ingenting stod att vinna i Chicago och\nbestämde, att vi skulle bege oss till New York. Men hur? En dag läste\njag i tidningen, att den store Augustin Daly och hans sällskap med Ada\nRehan som stjärna uppträdde i staden. Jag beslöt uppsöka den mäktige\nmannen, vilken hade rykte om sig att vara den mest konstälskande och\nestetiskt anlagde teaterledaren i Amerika. Många middagar och kvällar\nstod jag vid teaterns sceningång och sände gång på gång in namnuppgift\nmed begäran att få träffa Augustin Daly. Man sade mig, att han var\nupptagen, och att jag finge råka hans närmaste man. Men jag avböjde\ndetta och föregav, att jag måste råka Daly själv i en mycket viktig\nangelägenhet. En kväll i skymningen fick jag äntligen företräde för den\nstore mannen. Han hade ett utomordentligt fint utseende, men mot\nfrämlingar kunde han antaga ett ytterst barskt sätt. Jag blev rädd men\nsamlade allt mitt mod och höll ett långt och ovanligt tal för honom.\n\n-- Jag har ett stort förslag att framlägga för er, Mr. Daly, och ni är\ntroligen den ende man här i landet, som kan förstå det. Jag har\nupptäckt dansen. Jag har upptäckt denna konst, som varit försvunnen i\ntvå tusen år. Ni är en överlägsen dramatisk konstnär, men er teater\nsaknar något, som gjorde den gamla grekiska teatern stor, och det är\ndanskonsten, den tragiska kören. Utan den är teatern huvud och kropp\nutan ben, som kunna bära den vidare. Jag kommer till er med dansen. Jag\nkommer till er med den tanke, som skall revolutionera hela vår\ntidsålder. Var jag har upptäckt den? Vid Stilla Havet, i Sierra Nevadas\nvajande barrskogar. Jag har sett det unga Amerikas idealgestalt dansa\npå krönet av Klippiga bergen. Jag skall skapa en ny dans för Amerikas\nbarn, en dans, som skall ge uttryck åt Amerika. Jag skall skänka er\nteater den levande ande den behöver, dansens ande. Ty som ni vet,\nfortfor jag, i det jag försökte ignorera den store direktörens otåliga:\n-- Det är nog -- det är _alldeles_ nog! -- ni vet, fortfor jag och\nhöjde rösten, att teatern föddes ur dansen, att den förste\nskådespelaren var en dansör. Han dansade och sjöng. Så föddes\nsorgespelet, och innan dansen återvänder till teatern, kan inte teatern\nfullt uttrycka sig själv.\n\nAugustin Daly visste inte rätt vad han skulle ta sig till med detta\nbesynnerliga barn. Hans enda svar var:\n\n-- Ja, jag har en liten roll i en pantomim, som kommer upp i New York.\nNi kan infinna er till repetition första oktober, och passar ni, så får\nni stanna. Vad heter ni?\n\n-- Jag heter Isadora, svarade jag.\n\n-- Isadora. Det var ett vackert namn, sade han. Jaha, Isadora, då ses\nvi i New York första oktober.\n\nÖverväldigad av förtjusning rusade jag hem till mor.\n\n-- Äntligen är det någon som uppskattar mig, mor, sade jag. Jag är\nengagerad av den store Augustin Daly. Vi måste vara i New York första\noktober.\n\n-- Ja, sade mor; men hur ska vi bära oss åt med järnvägsbiljetter?\n\nDet var just frågan. Då fick jag en idé. Jag skickade följande telegram\ntill en vän i San Fransisco:\n\n    _Storartat engagemang. Augustin Daly. Måste till New York\n    första oktober. Telegrafera respengar hundra dollars._\n\nOch det underbara inträffade. Pengarna kommo. Och med dem min syster\nElizabeth och min bror Augustin, som med anledning av telegrammet fått\nför sig, att nu var familjens lycka gjord. Likväl lyckades vi alla\nkomma tågledes till New York, vilda av hänryckning och saliga\nförväntningar. Äntligen skall världen förstå mig, tänkte jag. Om jag\nvetat, vilken tid som låg framför mig, hade jag kanhända förlorat\nmodet.\n\nIvan Miroski var förtvivlad över att skiljas från mig. Men vi svuro\nvarandra evig kärlek, och jag förklarade för honom, hur lätt det skulle\ngå för oss att gifta oss, sedan jag tjänat en förmögenhet i New York.\nInte för att jag trodde på äktenskapet, men vid det laget ansåg jag det\nsäkrast att göra min mor till viljes.\n\n\n\n\nKAPITEL IV.\n\n\nMitt första intryck av New York var att staden ägde mer av skönhet och\nkonst i sig än Chicago. Och dessutom var jag glad åt att än en gång\nbefinna mig vid havet. Jag har alltid känt mig halvkvävd i städer inåt\nland.\n\nVi slogo oss ned i ett pensionat vid en sidogata till Sjätte avenyn.\nDess underliga gäster där tycktes liksom \"bohemarna\" blott ha ett enda\ndrag gemensamt: ingen var i stånd att betala sin hyra, och alla levde i\nständig risk att bli utkastade.\n\nEn förmiddag infann jag mig vid sceningången till Dalys teater och\ninsläpptes ånyo till den store mannen.\n\n-- Vi har fått hit den stora pantomimstjärnan Jane May från Paris, sade\nhan. Och där finns en roll åt er, ifall ni kan uppträda i pantomim.\n\nPantomim har nu aldrig förefallit mig att vara konst. Rörelse är\nlyriskt och emotionellt uttrycksmedel, som ej kan ha något med ord att\ngöra, och i pantomimen ersättas orden med åtbörder, så att det varken\nblir dansörens eller aktörens konst utan kommer någonstädes mellan de\ntvå i hopplös sterilitet. Emellertid hade jag intet annat att göra än\nta emot rollen. Jag tog hem den för att sätta mig in i den, men\nalltihop föreföll mig oerhört enfaldigt och absolut ovärdigt mina ideal\noch målet för mina strävanden.\n\nFörsta repetitionen var en förfärlig missräkning. Jane May var en liten\ndam med ett ytterligt våldsamt temperament, som vid alla tillfällen for\nut i fullt raseri. När jag blev tillsagd, att jag måste peka på henne\nför att säga _du_, trycka handen mot hjärtat för att säga _älska_ och\nhäftigt slå mig för bröstet för att säga _mig_, tycktes mig alltsammans\nbra löjligt. Och som mitt hjärta inte var med däri, gjorde jag\nalltsammans så uselt, att Jane May blev förargad. Hon vände sig till\nMr. Daly och förklarade, att jag totalt saknade talang och omöjligt\nkunde utföra rollen. När jag hörde detta, insåg jag att det skulle\ninnebära, att vi allesammans lämnades i sticket i ett förfärligt\npensionat och i klorna på en skoningslös värdinna. Jag såg för min inre\nblick den lilla koristen, som dagen förut blivit utkörd på gatan utan\nsin koffert, och jag mindes allt som min stackars mor fått genomgå i\nChicago. Tårarna kommo mig i ögonen och rullade nedför mina kinder. Jag\nmåtte ha sett ynklig ut, ty Mr. Daly fick ett vänligare uttryck. Han\nklappade mig på axeln och sade till Jane May:\n\n-- Som ni ser, är hon mycket uttrycksfull när hon gråter. Hon lär sig\ndet nog.\n\nMen repetitionerna voro ett martyrium för mig. Jag måste göra rörelser,\nsom jag tyckte voro simpla och dumma, och som ej hade något sammanhang\nmed musiken. Ungdomen är emellertid läraktig, och slutligen lyckades\njag få fram det humoristiska i rollen.\n\nJane May hade Pierrots roll, och där förekom en scen, där jag skulle\nflirta med Pierrot. Tre olika gånger skulle jag närma mig och kyssa\nPierrot tre gånger på kinden. Vid generalrepetitionen gjorde jag detta\nmed sådant eftertryck, att mina röda läppar stannade kvar på Pierrots\nvita kind. Härvid förvandlades Pierrot till Jane May, som i fullt\nursinne gav mig en örfil. En förtjusande entré i teaterlivet!\n\nLikväl kunde jag, allt eftersom repetitionerna skredo framåt, icke\nannat än beundra denna pantomimskådespelerskas utomordentliga,\nvibrerande uttrycksfullhet. Om hon ej varit fängslad i pantomimens\nfalska form, skulle hon ha varit en stor danserska. Men denna form var\nalltför begränsad. Jag hade ofta lust att säga:\n\n-- Om ni vill tala, varför talar ni då inte? Vad skall det tjäna till\natt göra alla dessa åtbörder som i ett hem för dövstumma?\n\nPremiären kom. Jag bar en direktoarkostym av blått siden, en blond\nperuk och en stor halmhatt. Ack, vilken konstens revolution hade jag\nicke kommit för att ställa till här i världen. Min kära mor satt på\nförsta bänken och var ganska förbryllad. Icke ens nu föreslog hon, att\nvi skulle fara tillbaka till San Fransisco, men jag kunde se, att hon\nvar bittert besviken. Så mycken strävan och så klent resultat!\n\nUnder repetitionstiden hade vi inga pengar. Vi kördes bort från\npensionatet och hyrde två omöblerade rum med absolut ingenting i dem\nvid 180:de gatan. Vi hade inga pengar till spårvagn, och ofta fick jag\ngå till fots från Dalys teater vid 29:de gatan. Jag brukade springa på\nsmutsen, hoppa på trottoaren och promenera på träbanorna, för att vägen\nskulle verka kortare. Jag hade uppfunnit alla möjliga system för detta\nändamål. Lunch åt jag ej, ty jag hade inga pengar; därför brukade jag\nunder lunchtimmen gömma mig i en av logerna och somna in av ren\nutmattning och sedan åter börja repetera på middagen på fastande mage.\nI sex veckor repeterade jag på detta vis och uppträdde sedan under en\nveckas tid, innan någon lön utbetalades.\n\nEfter tre veckor i New York for truppen ut på turné. Jag fick femton\ndollars i veckan och sände hem hälften därav till min mor. När vi stego\nav vid en station, begav jag mig ej till något hotell utan vandrade med\nkappsäcken i hand omkring på spaning efter ett pensionat, som skulle\nvara billigt nog. Maximum för mig var femtio cent pr dag, allting\ninberäknat, och ibland fick jag gå många trötta steg, innan jag fick\ntag på ett sådant ställe. Ibland hamnade jag i mycket underliga\nenvironer -- jag minns ett ställe där jag fick ett rum utan nyckel, och\ndär karlarna i huset -- de flesta druckna -- gjorde oavbrutna försök\natt komma in i mitt rum. Jag var skräckslagen och barrikaderade dörren\nmed ett tungt skåp, som jag drog tvärs över rummet, men inte ens nu\nvågade jag sova utan satt på vakt hela natten. Jag kan icke tänka mig\nen av Gud mer övergiven människotillvaro än den som framleves i resande\nteatersällskap.\n\nEfter två månaders turnerande återvände sällskapet till New York. Det\nhela hade varit ett stort finansiellt fiasko för Mr. Daly, och Jane May\nfor tillbaka till Paris.\n\nVad skulle det nu bli av mig? Jag träffade ånyo Mr. Daly och försökte\nintressera honom för min konst, men han var döv och likgiltig för allt\nvad jag föreslog honom.\n\n-- Jag ska skicka ut ett sällskap med \"Midsommarnattsdrömmen\", sade\nhan. Har ni lust, så kan ni få dansa i älvscenen.\n\nMitt begrepp om dans var, att denna skulle uttrycka människors känslor\noch sinnesstämningar. För älvor hyste jag intet som helst intresse. Men\njag gick in på saken och föreslog, att jag skulle dansa till\nMendelssohns Scherzo i skogsscenen före Titanias och Oberons entré.\n\nPå premiären var jag klädd i en lång, rak tunika av vit och guldfärgad\ngas med två vingar. Jag motsatte mig energiskt vingarna, som föreföllo\nmig löjliga. Jag försökte göra klart för Daly, att jag kunde uttrycka\nvingar utan att sätta på mig sådana av papiermaché, men han var\nobeveklig. Jag kom in ensam på scenen första kvällen. Jag var förtjust.\nÄntligen var jag ensam på scenen med en stor publik framför mig, och\njag kunde dansa. Och dansa gjorde jag -- så bra att publiken spontant\napplåderade mig. När jag kom ut från scenen, väntade jag att finna Daly\nbelåten och redo att lyckönska mig. I stället var han rasande. -- Det\nhär är ingen music-hall! dundrade han. Oerhört att publiken skulle\napplådera denna dans! Nästa kväll när jag skulle dansa, var all\nbelysning släckt. Och var gång jag dansade i \"Midsommarnattsdrömmen\"\ndansade jag i mörkret. Ingen kunde se något på scenen mer än något vitt\nsom fladdrade.\n\nEfter två veckor i New York sändes även \"Midsommarnattsdrömmen\" på\nturné, och åter fick jag dragas med tråkiga resor och jakt efter\npensionat. Men min lön hade nu höjts till tjugufem dollars i veckan. På\ndetta sätt förflöt ett år.\n\nJag var ytterligt olycklig till mods. Mina drömmar, mina ideal, min\närelystnad, allt syntes fåfängt. Jag fick mycket få vänner i\nteatersällskapet. Man tyckte, att jag var underlig. Jag brukade gå\nomkring bakom scenen med en bok av Marcus Aurelius. Jag försökte\nanlägga ett stoiskt betraktelsesätt för att lätta den oavbrutna\nnedstämdhet, vari jag levde. En vän fick jag emellertid på denna turné\n-- en ung flicka vid namn Maud Winter, som spelade Titania. Hon var\nmycket intagande och behaglig. Men hon hade en underlig mani att leva\npå apelsiner och inte förtära någon annan föda. Jag förmodar, att hon\nej var skapad för denna världen; några år senare läste jag i\ntidningarna, att hon avlidit i perniciös anemi.\n\nTruppens stjärna var Ada Rehan -- en stor skådespelerska men högst\nobehaglig mot kamraterna -- och den enda tillfredsställelse jag hade av\nresan var den, att jag kunde få se henne agera. I New York brukade jag\nofta iakttaga henne, när hon spelade Rosalind, Beatrice och Portia. Hon\nvar en av världens mest överlägsna skådespelerskor. Men i dagliga livet\nvårdade hon sig icke om att göra sig avhållen bland truppens övriga\nmedlemmar. Hon var mycket stolt och reserverad och tycktes anse det som\nen ansträngning till och med att hälsa på oss, ty en dag var följande\nanslag uppsatt bakom scenen:\n\n    _Sällskapets medlemmar underrättas härmed om att de icke\n    behöva hälsa på Miss Rehan._\n\nUnder de båda år jag tillhörde Augustin Dalys sällskap hade jag\nfaktiskt aldrig nöjet att tala med Miss Rehan. Hon ansåg tydligen icke\nde underordnade personerna i sällskapet värda att tagas notis om. Jag\nminns hur hon en dag, när hon fått vänta på en grupp av oss hos Daly,\nsvängde handen över allas våra huvuden och utbrast: Hör nu, chefen, hur\nkan ni låta mig stå och vänta på de nollorna? (Som jag var en av\nnollorna, satte jag ej vidare värde på uttrycket.) Jag förstår ej, huru\nen så framstående och fascinerande kvinna som Ada Rehan kunde begå ett\nsådant misstag, och jag kan endast förklara det med att hon vid denna\ntid var nära femtio år gammal. Hon hade länge varit föremål för Dalys\ntillbedjan, och måhända ogillade hon, att han i tur och ordning ur\nsällskapet tog ut någon vacker flicka, som under de närmaste par, tre\nveckorna plötsligt upphöjdes till huvudroller utan någon som helst\npåvisbar orsak men förmodligen av någon anledning, som Miss Rehan icke\ngodkände. Som konstnär hyser jag den största beundran för Ada Rehan,\noch på den tiden skulle en liten vänlig uppmuntrarn från henne betytt\nmycket för mig. Men under de båda åren såg hon aldrig åt mig. Jag minns\ntill och med, att hon vid slutet av \"Stormen\", där jag uppträdde och\ndansade för Ferdinand och Miranda på deras bröllop, avsiktligt vände\nbort huvudet under hela dansen, något som till den grad bragte mig ur\ngängorna, att jag knappt förmådde fortsätta.\n\nUnder turnén med \"Midsommarnattsdrömmen\" kommo vi omsider en dag till\nChicago. Jag var överlycklig att här åter råka min fästman in spe, Ivan\nMiroski. Det var åter sommar, och var dag, när det ej var repetition,\ngingo vi ut på långa promenader i skogarna, och jag lärde mig mer och\nmer uppskatta hans intelligens. När jag några veckor senare for till\nNew York, var det med den uttryckliga överenskommelsen, att han skulle\nfölja mig dit och att vi skulle gifta oss. Min bror, som fick höra\ntalas om detta, föranstaltade lyckligtvis efterforskningar och fick\nreda på, att han redan hade en hustru i London. Min mor yrkade i\nförskräckelse på att vi skulle slå upp.\n\n\n\n\nKAPITEL V.\n\nHela familjen var nu i New York. Vi hade lyckats få hyra en studio med\nbadrum, och som jag ville slippa allt vad möbler hette för att få\nutrymme att dansa på, köpte vi fem resårmadrasser i stället. Vi hängde\nupp draperier kring alla väggar, och under dagen ställdes madrasserna\npå kant. Vi sovo på madrasserna och hade inga bäddar, bara filtar över\noss. I denna studio började Elizabeth hålla skola som i San Fransisco.\nAugustin hade gått in vid ett teatersällskap och var sällan hemma,\nmestadels ute på turné. Raymond hade slagit sig på journalistik. För\natt få mera förtjänst hyrde vi ibland ut studion åt lärare i\nrecitation, musik och sång. Men som det bara fanns detta enda rummet,\nnödgades hela familjen då gå ut och promenera, och jag minns, hur jag\nbrukade traska omkring i Central Park i snön och försöka gå mig varm.\nDärefter brukade vi gå hem igen och lyssna vid dörren. En av lärarna i\nrecitation lärde alltid eleverna samma dikt -- \"Mabel, lilla Mabel med\nnäsan mot rutan tryckt\", och han brukade citera den med överdrivet\npatos. Därpå upprepade eleven den med uttryckslös röst, och läraren\nutbrast:\n\n-- Men _känner_ ni inte diktens patos? Kan ni inte känna det?\n\nVid denna tid kom Augustin Daly på den idén att uppföra \"Geishan\". Jag\nskulle vara med och sjunga i en kvartett -- jag som aldrig kunnat ta en\nton i hela mitt liv. De andra tre sade, att jag kom dem att sjunga\nfalskt, därför brukade jag stå och se söt ut med munnen öppen men utan\natt ge ett ljud ifrån mig. Mor brukade uttrycka sin förundran över de\nandras gräsliga grimaser medan de sjöngo, under det jag aldrig\nförlorade mitt ljuva ansiktsuttryck.\n\n\"Geishans\" stupida innehåll var det halmstrå som knäckte kamelens rygg\noch avbröt min vidare förbindelse med Augustin Daly. En dag kom han\ngående genom den mörka teatern och hittade mig gråtande på golvet i en\nloge. Han lutade sig ned och frågade vad som stod på, och jag sade\nhonom, att jag inte mer stod ut med alla fånerierna i hans teater. Han\nsvarade, att han inte tyckte bättre om \"Geishan\" än jag, men han måste\nju tänka på den ekonomiska sidan av saken. För att trösta mig klappade\nhan mig på ryggen, men detta gjorde mig bara förbittrad.\n\n-- Vad ska jag gå här för med min begåvning, när ni ändå inte gör något\nbruk av mig? sade jag.\n\nDaly betraktade mig med ett häpet uttryck i ansiktet, sade \"Hm!\" och\ngick sin väg.\n\nDet var sista gången jag såg honom; ett par dar senare samlade jag allt\nmitt mod och lade in om avsked. Jag hade fått formlig vedervilja mot\nteatern; det ständiga upprepandet av samma ord och rörelser kväll efter\nkväll, nyckfullheten, sättet att betrakta tillvaron, allt ingav mig\näckel.\n\nJag återvände till studion i Carnegie Hall, vi hade mycket litet\npengar, men åter bar jag nu min lilla vita tunika, och mor spelade åt\nmig. Som vi hade föga användning för studion under dagen, spelade hon\nofta för mig natten i ända.\n\nVid denna tid var jag mycket intagen av Ethelbert Nevins kompositioner.\nJag komponerade danser till hans \"Narcissus\", \"Ophelia\", \"Vattennymfer\"\nm.fl. En dag medan jag övade mig, rycktes dörren till studion upp, och\nin rusade en ung man med vild blick och håret på ända. Fast han var\nhelt ung, föreföll han redan angripen av den förfärliga sjukdom, som en\ngång skulle ända hans liv. Han störtade fram till mig och skrek:\n\n-- Jag har hört, att ni dansar till mina kompositioner. Jag förbjuder\ner det, jag förbjuder er det! Min musik är inte dans. Ingen får dansa\ntill den.\n\nJag tog honom vid handen och förde honom till en stol.\n\n-- Sitt där, sade jag, så ska jag dansa till er musik. Om ni inte\ntycker om det, så svär jag, att jag aldrig ska göra det mer.\n\nSå dansade jag \"Narcissus\" för honom. I melodien hade jag upptäckt\nbilden av den unge Narcissus, som stod vid bäcken, tills han blev\nförälskad i sin egen bild och slutligen tynade bort och förvandlades\ntill en blomma. Detta dansade jag för Nevin. Sista tonen hade knappast\nförklingat, förrän han flög upp ur stolen, rusade fram till mig och\nslog armarna om mig. Han såg på mig med tårfyllda ögon.\n\n-- Ni är en ängel, sade han. Ni är en _devinatrice_. Just dessa\nrörelser såg jag för mig, när jag komponerade det där.\n\nDärefter dansade jag \"Ophelia\" för honom och sedan \"Vattennymferna\".\nHan blev allt mer hänförd. Till slut satte han sig vid pianot och\nkomponerade på stället en förtjusande dansmelodi, som han kallade\n\"Våren\". Jag har alltid grämt mig över att denna melodi aldrig blev\nupptecknad, fast han spelade den flere gånger för mig. Nevin var\nfullkomligt betagen, och han föreslog, att vi skulle ge konserter\ntillsammans i Carnegie Halls lilla musiksal. Han skulle själv spela.\n\nNevin arrangerade på egen hand konserten, hyrde lokalen, skötte\nreklamen o.s.v. och kom varje kväll för att repetera med mig. Jag har\nalltid ansett, att Ethelbert Nevin hade alla den store kompositörens\nmöjligheter. Han skulle kunnat bli Amerikas Chopin, men den\nfruktansvärda kamp för tillvaron han nödgades utkämpa under speciellt\ngrymma levnadsomständigheter, utgjorde sannolikt orsaken till den\nförfärliga sjukdom, som föranledde hans alltför tidiga död.\n\nDen första konserten blev en stor framgång och efterföljdes av andra,\nsom framkallade formlig sensation i New York. Hade vi varit\ntillräckligt praktiska och skaffat oss en bra impressario, skulle jag\nnog redan då kunnat inleda en framgångsrik karriär. Men vi voro\nunderbart oerfarna.\n\nEn hel mängd societetsdamer voro med bland åhörarna, och min succès\nledde till att jag engagerades att uppträda i många New Yorksalonger.\nJag hade vid denna tid komponerat en dans till hela Omar Khayyáms dikt\ni FitzGeralds översättning. Ibland läste Augustin texten högt, medan\njag dansade, ibland min syster Elizabeth.\n\nSommaren närmade sig. Jag inbjöds av Mrs. Astor till hennes villa i\nNewport. Min mor, Elizabeth och jag reste alltså till Newport, som på\nden tiden var en hypermondän badort. Mrs. Astor var för Amerika vad\ndrottning Victoria var för England. De som kommo i hennes närhet voro\nmer imponerade och förskrämda, än om de nalkats en kunglig person. Hon\nanordnade uppvisningarna på en stor gräsmatta, och hela det fashionabla\nNew York såg mig dansa där. Jag har en fotografi tagen vid detta\ntillfälle, på vilken man ser den vördnadsvärda Mrs. Astor sitta bredvid\nHarry Lehr, omgiven av medlemmar av familjerna Vanderbilt, Belmont och\nFish i långa rader. Sedan dansade jag i andra hem i Newport, men\ndamerna voro samtliga till den grad ekonomiska vad honorar angick, att\nvi nätt och jämnt förtjänade ihop till resan och uppehållet på platsen.\nOch fast de betraktade min dans och funno den förtjusande, var det\ningen bland dem, som hade bittersta begrepp om vad jag gjorde. På det\nhela taget kvarlämnade vårt besök i Newport ett intryck av besvikelse.\nAlla dessa människor voro till den grad inkapslade i snobbism och\nrikemans övermod, att de totalt saknade all förståelse för konst. De\nbetraktade konstnärer som inferiora varelser, ett slags tjänstefolk av\nhögre rang. Men den uppfattningen har sedan undergått en stor\nförändring, i synnerhet sedan Paderewski blev president för en\nrepublik.\n\nAlldeles som livet i Kalifornien icke tillfredsställt mig, började jag\nnu känna en stark längtan till en mera kongenial atmosfär än den i\nNew-York. Jag drömde nu om London och de skriftställare och konstnärer\njag där skulle kunna träffa -- George Meredith, Henry James, Watts,\nSwinburne, Burne-Jones, Whistler... trolska namn allesammans.\n\nUnder tiden hade emellertid Elizabeths skola vuxit ut, och vi hade\nflyttat från Carnegie Hall till två stora rum på nedre bottnen i\nWindsor Hotel. Priset för dessa rum var nittio dollars i veckan, och vi\ninsågo snart nog, att med de priser folk betalade för danslektioner\nkunde vi icke gå i land med att betala denna hyra och möta övriga\nutgifter. Fast vi i yttre hänseende hade det bra, uppvisade bankkontot\nett deficit. Windsor Hotel var för övrigt ett dystert sådant, vi\ntrivdes där ej. En kväll sutto min syster och jag framför brasan och\nundrade, hur vi skulle skaffa pengar att betala hotellräkningen med.\nplötsligt utbrast jag: Det enda som kan rädda oss vore om hotellet\nbrann ned. I tredje våningen bodde en mycket rik gammal dam, som hade\nsina rum fyllda med antika möbler och tavlor och vidare hade för vana\natt komma ned och äta frukost på slaget åtta varje morgon. Vi gjorde\nupp, att vi följande morgon skulle attackera henne och be om ett lån.\nVilket jag också gjorde. Men gumman var vid synnerligen dåligt humör,\nhon vägrade mig lånet och klagade på kaffet.\n\n-- Jag har bott på detta hotell i åratal, sade hon, men ger de mig inte\nbättre kaffe, så flyttar jag.\n\nOch hon flyttade verkligen samma eftermiddag, då hela hotellet gick upp\ni lågor och hon själv brann inne. Elizabeth räddade sina elever genom\nheroisk sinnesnärvaro, hon förde ut dem hand i hand ur den brinnande\nbyggnaden. Men vi kunde inte rädda någonting, och vi förlorade alla\nvåra tillhörigheter, däribland familjeporträtt, som varit oss mycket\ndyrbara. Vi togo vår tillflykt till ett rum i Buckingham Hotel vid\nsamma gata, och om några dar befunno vi oss i samma situation, som när\nvi anlände till New York, d.v.s. utan en slant i fickan.\n\n-- Det är ödets skickelse, sade jag. Vi måste fara till London.\n\n\n\n\nKAPITEL VI.\n\n\nAlla dessa olyckor inträffade vid slutet av New Yorksäsongen. Efter\nhotellbranden stodo vi där utan bagage, till och med utan nödigt\nklädombyte. Mitt engagemang hos Daly och mina erfarenheter från\nuppträdandena hos \"the smart set\" i Newport och New Yorks Fyra Hundra\nhade blivit mig en bitter missräkning. Om detta var det enda svar\nAmerika hade att ge oss, var det gagnlöst att vidare klappa på en så\nhårt tillsluten dörr och vädja till en så kylig publik. Min stora\nlängtan var att komma till London.\n\nFamiljen var nu inskränkt till fyra medlemmar. Augustin hade på en av\nsina turnéer med en liten teatertrupp blivit kär i ett barn på sexton\når, som spelade Julia, och en dag kommit hem och tillkännagivit att han\nvar gift. Av någon anledning, som jag aldrig kunnat bli klok på, blev\nmin mor utom sig. Hon uppträdde i stort sett på ungefår samma sätt som\nhon gjort vid min fars första besök, vilket jag redan beskrivit, gick\nin i nästa rum och slog igen dörren efter sig. Elizabeth tog sin\ntillflykt till tystnad, och Raymond blev hysterisk. Jag var den enda,\nsom visade sympati, och jag sade Augustin, som var blek av ängslan, att\njag skulle gå med honom och hälsa på hans hustru. Han förde mig till\nett dystert pensionat vid en sidogata, och här klättrade vi uppför fem\ntrappor och funno Julia, vacker och spröd och synbarligen sjuk -- de\nanförtrodde mig, att de väntade ett barn.\n\nAugustin utelämnades alltså, när vi gjorde upp våra londonplaner.\nFamiljen tycktes betrakta honom som en som dignat vid vägkanten och\nicke var värdig den stora framtid vi eftertraktade.\n\nÄn en gång befunno vi oss alltså i en naken studio utan tillgångar vid\nbörjan av en sommar. Jag fick då det lysande infallet att av de rika\ndamer, i vilkas salonger jag uppträtt, utbedja mig en summa\ntillräckligt stor att förhjälpa oss till London. Först besökte jag en\ndam, som bodde i ett palatslikt hus vid Femtionionde gatan med utsikt\nmot Central Park. Jag berättade för henne om hotellbranden, hur vi\nförlorat alla våra ägodelar, om bristen på förståelse i New York och om\nmin övertygelse om framgång i London.\n\nTill sist satte hon sig vid sitt skrivbord, tog upp pennan och skrev ut\nen check, den hon vek ihop och gav mig. Jag lämnade henne med tårar i\nögonen och dansade ut ur huset -- men ack, när jag kom till Femte\navenyn, fann jag, att checken endast lydde på femtio dollars.\n\nDärefter gjorde jag ett försök med hustrun till en annan millionär, som\nbodde vid nedre änden av Femte Avenyn, och jag gick till fots de femtio\nkvarteren mellan Femtionionde gatan och hennes palats. Här mottogs jag\nom möjligt ännu kallare av en äldre dam, som förebrådde mig det\nopraktiska i min begäran. Hon förklarade därjämte för mig, att om jag\nnågonsin satt mig in i balettdans, skulle hon ställt sig helt\nannorlunda till denna min önskan, hon visste nämligen en balettdansös\nsom förtjänat en förmögenhet. Under trycket av min sinnesrörelse blev\njag illamående och föll omkull. Klockan var fyra på middagen, och jag\nhade ej fått någon lunch. Damen tycktes bli en smula upprörd och ringde\npå en magnifik hovmästare, som kom med en kopp chokolad och litet\nrostat bröd åt mig. Mina tårar föllo i chokoladen och på brödet, medan\njag alltfort försökte övertyga damen om nödvändigheten att vi kommo\ntill London.\n\n-- En dag kommer jag att bli ryktbar, sade jag, och då kommer det att\nräknas som en heder för er, att ni sett och understött amerikansk\ntalang.\n\nSlutligen överlämnade denna ägarinna av omkring sextio millioner en\ncheck till mig -- ånyo på femtio dollars. Men med tilllägget:\n\n-- När ni har förtjänat pengar, kan ni skicka tillbaka det här.\n\nJag skickade aldrig pengarna tillbaka -- jag föredrog att ge dem till\nde fattiga.\n\nPå detta sätt hemsökte jag de flesta millionärsfruar i New York med det\nresultat, att vi en dag sutto där med den ståtliga summan av trehundra\ndollars till Londonresan. Summan räckte ej ens till andraklass\nbiljetter på någon mindre ångare, om vi alls ville ha kvar några pengar\nvid framkomsten.\n\nRaymond fick nu den goda idén att höra sig för på de olika varven och\nfann till sist en liten kreatursångare, som skulle gå till Hull.\nKaptenen på denna blev så rörd av Raymonds historia, att han samtyckte\ntill att ta oss med som passagerare, fast det var mot reglementet. En\nmorgon embarkerade vi alltså med några handväskor -- våra koffertar\nhade alla blivit lågornas rov vid eldsvådan i Windsor Hotel. Jag tror\ndet var denna resa, som gjorde Raymond till vegetarian, ty anblicken av\nett par hundra stackars kämpande djur på väg till London från\nMedelvästerns betesmarker, stångande varandra med hornen och stönande\npå det ömkligaste sätt natt och dag, gjorde djupt intryck på oss.\n\nOfta har jag tänkt på denna resa ombord på kreatursångaren, när jag\nsuttit i min lyxhytt på någon av de stora oceanångarna, samt på vår\nständiga glättighet och munterhet, och jag har undrat för mig själv, om\ninte den oavbrutna tillvaron i lyx och komfort i längden förorsakar\nneurasteni. Vi hade ingen annan förtäring än salt oxkött och te, som\nsmakade halm, kojerna voro hårda, hytterna små, men vi hade verkligt\ntrevligt under vår fjorton dagars resa till Hull. Vi skämdes en smula\natt fara på en sådan ångbåt under vårt verkliga namn, varför vi kallade\noss med min mors flicknamn O'Gorman. Själv hette jag Maggie O'Gorman.\n\nFörste styrman var irländare. Med honom tillbragte jag månskensstunder\nuppe på kommandobryggan, och han yttrade ofta till mig: Hör du, Maggie\nO'Gorman, jag skulle allt kunna bli en bra äkta man åt dig, om du ville\nha mig. Andra kvällar kunde kaptenen, som var en hygglig karl, ta fram\nen butelj whisky och laga till varm toddy åt oss allesammans. På det\nhela taget var det, trots besvärligheterna, en verkligt rolig resa, som\nendast stördes av de stackars kreaturens råmanden och stön. Jag undrar\nom man fortfarande fraktar djuren över havet på samma barbariska sätt.\n\nFamiljen O'Gorman landsteg i Hull en morgon i maj och satte sig på\ntåget, och några timmar senare anlände familjen Duncan till London. Jag\nvill minnas det var genom en annons i Times, som vi fingo tag på en\nbostad nära Marble Arch. De första dagarna i London tillbragtes\nuteslutande med att åka omkring för en penny pr gång i omnibussar och i\nett tillstånd av fullkomlig hänförelse. I vår beundran och förtjusning\növer allting omkring oss glömde vi totalt, hur begränsade våra\ntillgångar voro. Vi sågo alla sevärdheter, och tillbragte hela timmar i\nWestminster Abbey, British Museum, South Kensington Museum, Towern, Kew\nGardens, Richmond Park och Hampton Court, och därefter kommo vi hem\nigen trötta och hänryckta och uppförde oss i allo som turister med en\namerikansk fader, som försträcker dem pengar. Icke förrän efter några\nveckor väcktes vi ur drömmen av en irriterad värdinna, som undrade, när\nvi tänkte betala hyran. Och en dag kommo vi hem från en intressant\nföreläsning på National Gallery om Corregios Venus och Adonis och funno\ndörren stängd mitt för vår näsa, vårt lilla bagage innanför dörren och\noss själva utanför densamma. När vi undersökte våra fickor, funno vi,\natt vi tillsammans hade ungefar sex shillings kvar. Vi styrde stegen\ntill Marble Arch och Kensington Gardens, där vi slogo oss ned på ett\nsäte för att överlägga om nästa steg.\n\n\n\n\nKAPITEL VII.\n\n\nVi fyra människor, som den gången vandrade omkring på Londons gator,\nkunde mycket väl ha förekommit i Charles Dickens' fantasi -- i detta\nögonblick kan jag knappast tro på deras verklighet. Att vi unga kunde\nhålla modet uppe under en sådan rad av motgångar är mindre underligt,\nmen att min stackars mor, som genomgått så många vedermödor i sitt liv,\noch som inte längre var ung, kunde ta dem som något helt naturligt,\nförefaller mig otroligt, när jag nu tänker tillbaka på den tiden.\n\nVi vandrade alltså på Londons gator utan pengar, utan vänner och utan\nmöjlighet att finna tak över huvudet till natten. Vi försökte med ett\npar hotell, men där fordrade man oeftergivligen betalning på förhand i\nbetraktande av det obefintliga bagaget. Vi försökte också med ett par\npensionat, men där uppträdde värdinnorna på samma hjärtlösa sätt. Till\nsist voro vi hänvisade till en bänk i Green Park, men till och med där\nnalkades en kolossal poliskonstapel och sade åt oss att röra på benen.\n\nI tre dar och tre nätter fortsatte vi på detta sätt. Vi levde på\npennybullar men likafullt -- sådan var vår häpnadsväckande vitalitet --\ntillbragte vi dagarna i British Museum. Jag minns, att jag läste\nWinckelmanns \"Resa till Aten\", och glömsk av vår underliga situation\ngrät jag, inte över våra egna olyckor utan över Winckelmanns tragiska\ndöd efter återkomsten från sin upptäcktsfärd.\n\nMen när fjärde dagen bröt in, beslöt jag, att något skulle göras. Sedan\njag uppmanat min mor, Raymond och Elizabeth att följa mig och inte\nyttra ett ord, gick jag raka vägen in på ett av de finaste hotellen i\nLondon. Jag meddelade nattportiern, som satt och halvsov, att vi just\nanlänt med nattåget, att vårt bagage skulle komma efter från Liverpool\noch bad honom under tiden anvisa oss rum samt skicka upp frukost åt oss\nbestående av kaffe, vetebröd och diverse amerikanska läckerheter.\n\nHela denna dag sovo vi i härliga sängar. Då och då ringde jag ned till\nportiern för att bittert beklaga mig över att bagaget ännu inte kommit.\n\n-- Vi kan inte reda oss utan att få byta kläder, sade jag, och den\nkvällen åto vi middag uppe på våra rum.\n\nNästa morgon i dagbräckningen, då vi ansågo, att bedrägeriet nått sin\nyttersta gräns, promenerade vi ut ur hotellet på samma sätt som vi\npromenerat in, denna gång dock utan att väcka nattportiern.\n\nSå voro vi åter ute på gatan, grundligt uppiggade och än en gång redo\natt trotsa världen. Samma förmiddag strövade vi nedåt Chelsea och sutto\npå kyrkogården vid den gamla kyrkan. Där fick jag se en tidning ligga\npå gången, tog upp den och fick ögonen på en notis av det innehåll, att\nen dam, i vars hem i New York jag dansat, slagit sig ned vid Grosvenor\nSquare, där hon förde stort hus. Jag fick en plötslig ingivelse.\n\n-- Vänta här, sade jag till de andra.\n\nJag tog mig på egen hand fram till Grosvenor Square och fann damen i\nfråga hemma. Hon tog mycket vänligt emot mig, och jag berättade för\nhenne, att jag kommit till London och uppträdde och dansade i\nprivathem.\n\nDet vore ju just något för min bjudning om fredag, sade hon. Skulle ni\nkunna dansa några av edra nummer efter middagen då?\n\nJag samtyckte och kom fram med en fin antydan om att ett litet förskott\nvore nödvändigt för att bekräfta överenskommelsen. Hon var ytterst\ntillmötesgående och skrev genast ut en check på tio pund, med vilken\njag rusade tillbaka till kyrkogården i Chelsea, där Raymond var i färd\nmed att hålla en föreläsning om Platons föreställning om själen.\n\n-- Fredag kväll ska jag dansa hos Mrs. X. vid Grosvenor Square, sade\njag. Troligen kommer prinsen av Wales dit. Nu är vår lycka gjord. Och\njag visade dem checken.\n\nPå Raymonds uppmaning gåvo vi oss nu ut på spaning efter en studio och\nfunno en liten sådan vid King's Road i Chelsea, där vi tillbragte\nföljande natt. Inga bäddar funnos där, utan vi sovo på golvet, men\nkände å andra sidan, att vi nu åter levde som konstnärafolk, och\ninstämde med Raymond i att vi aldrig mer skulle slå oss ned i något så\nbourgeoisiebetonat som ett pensionat.\n\nMed de pengar, som voro över, sedan vi betalat hyra för studion, köpte\nvi ett upplag konserver för framtiden, varjämte jag köpte några meter\nvoile hos Liberty och uppträdde däri på Mrs. X:s bjudning på\nfredagskvällen. Jag dansade Nevins \"Narcissus\", där jag föreställde en\nsmärt yngling -- jag var på den tiden mycket mager -- förälskad i sin\negen bild i vattnet. Även dansade jag Nevins \"Ophelia\", och jag hörde\nmänniskor viska: Hur har det barnet kunnat få ett så tragiskt\nansiktsuttryck? -- Till sist dansade jag Mendelssohns \"Frühlingslied\".\n\nMin mor spelade åt mig, Elizabeth reciterade dikter av Theokritos i\növersättning av Andrew Lang, och Raymond höll ett kort anförande om\ndansens ändamål och dess möjliga inflytande på blivande släktens\nsjälsliv. Detta gick något över den välgödda publikens horisont, men\nsamtidigt gjorde talet lycka, och värdinnan var förtjust.\n\nDet var karaktäristiskt för det väluppfostrade engelska sällskapet, att\ningen gjorde någon anmärkning för att jag dansade barfota i sandaler\noch med genomskinliga slöjor, fast denna enkla utstyrsel gjorde skandal\ni Tyskland några år senare. Men engelsmännen äro ett så utomordentligt\nhövligt folk, att ingen ens tänkte på att anmärka på min originella\nkostymering, varjämte man tyvärr inte heller sade något om min\noriginella dans. Alla sade: Så förtjusande! O, så vackert! Tack så\nförfärligt mycket! eller något i den stilen -- men det var allt.\n\nFrån den gången blev jag emellertid ofta anmodad att uppträda i\nbemärkta hem. Ena dagen kunde jag dansa inför kungligheten eller i Lady\nLowthers park, andra dagen hade jag ingenting att äta. Ibland fick jag\nbetalt, oftast fick jag ingenting. De förnäma värdinnorna sade: Ni får\ndansa för hertiginnan Den och den och Grevinnan N.N., och det blir så\nmånga framstående människor som får se er, att ni får ett berömt namn i\nLondon.\n\nEn dag dansade jag i fyra timmar för välgörande ändamål, och en hög dam\nslog till gengäld själv i te åt mig och lade egenhändigt upp jordgubbar\nåt mig, men jag var så dålig på grund av att jag inte på flere dagar\nfått någon stadig mat, att dessa jordgubbar plus den tjocka grädden\ngjorde mig verkligt sjuk. Vid samma tillfälle höll en annan dam upp en\nstor väska fylld med gyllene sovereigns och yttrade: Se en sådan\nguldgruva ni fått ihop åt vårt hem för blinda flickor.\n\nBåde min mor och jag voro alltför känsliga människor för att kunna säga\ndessa andra, vilken oerhörd grymhet de gjorde sig skyldiga till.\nTvärtom nekade vi oss ordentlig mat för att kunna uppträda välklädda\noch till utseendet förmögna. Vi skaffade enkla bäddar till studion och\nhyrde ett piano, men mesta tiden tillbragte vi i British Museum, där\nRaymond gjorde skisser av alla grekiska vaser och basreliefer och jag\nsökte uttrycka dem till vilken som helst musik, den där tycktes mig\nharmoniera med fötternas rytm, huvudets dionysiska lyftning och\nthyrsisstavens rörelser. Vi tillbragte också flere timmar om dagen i\nmuseibiblioteket, och vår lunch i buffén bestod av en pennybulle och\ncafé au lait.\n\nVi voro utom oss av förtjusning över Londons skönhet. Allt som var\nkultur och arkitektonisk skönhet hade jag gått miste om i Amerika, men\nnu kunde jag dricka mig otörstig.\n\nInnan vi lämnade New York, hade ett år förflutit, sedan jag senast\nträffat Ivan Miroski. En dag fick jag ett brev från en vän i Chicago,\nvari stod, att han gått ut som frivillig i spanska kriget, kommit till\nlägret i Florida, där ådragit sig tyfoidfeber och dött. Detta var en\nsvår chock för mig. Jäg kunde ej tro, att det var sant. En dag gick jag\ntill Cooper Institute och såg igenom gamla tidningslägg; där fann jag\nmed mycket små bokstäver hans namn bland hundratals andra.\n\nI brevet stod också namn och adress på hans hustru i London, och en dag\ntog jag en hansomdroska och gav mig i väg för att leta reda på Mme\nMiroski. Adressen var mycket avlägsen, ute i Hammersmith. Jag var\nfortfarande mer eller mindre under Amerikas puritanska inflytande och\nansåg det hemskt, att Ivan Miroski hade en hustru i London, om vilken\nhan aldrig talat med mig. Jag omtalade alltså ej min plan för någon.\nSedan jag givit kusken adressen, åkte jag som jag tyckte, miltals utåt\nLondons utkanter. Där lågo rader på rader av små grå hus, det ena\nabsolut likt det andra med oerhört sorgmodiga och smutsiga grindar, var\noch en bärande ett namn mer imponerande än det andra. Där fanns\nSherwood Cottage, Glen House, Ellesmere, Ennismore och andra alltigenom\nolämpliga namn och slutligen Stella House, där jag ringde på.\n\nDörren öppnades av en mer än vanligt ruskig londonpiga, jag frågade\nefter Mme Miroski och visades in i ett kvavt förmak. Jag var klädd i en\nvit musslinsklänning med blått skärp under ärmarna, stor halmhatt på\nhuvudet och håret i lockar över axlarna.\n\nJag kunde höra fötter trampa i våningen över mitt huvud och en skarp,\nklar stämma, som yttrade: Så där ja, flickor, ordentligt, ordentligt!\nStella House var en flickskola. Jag kämpade just med en sinnesstämning,\nsom var en blandning av fruktan och -- trots Ivans tragiska död --\ngnagande svartsjuka, när in trädde en den besynnerligaste lilla varelse\njag någonsin sett i hela mitt liv, inte över fyra fot hög, mager ända\ntill utmärgling, med lysande gråa ögon, tunt grått hår och ett litet\nvitt ansikte med smala, tunna, bleka läppar.\n\nHennes hälsning var föga hjärtlig. Jag försökte förklara, vem jag var.\n\n-- Jag vet, sade hon. Ni är Isadora. Ivan skrev om er i många brev.\n\n-- Förlåt mig, stammade jag. Han har aldrig talat med mig om er.\n\n-- Nej, sade hon, han ville inte det, men jag skulle ha rest ut till\nhonom, och nu är han -- död.\n\nHon sade detta så uttrycksfullt, att jag började gråta. Då började även\nhon gråta, och det var som vi alltid varit vänner. Hon förde mig upp på\nsitt rum, där väggarna voro täckta med porträtt av Ivan Miroski. Där\nfunnos ungdomsporträtt av honom -- ett ovanligt vackert och kraftigt\nansikte -- och ett porträtt av honom i soldatuniform, som han skickat\nhenne, och som hon virat sorgcrêpe omkring. Hon berättade mig historien\nom deras liv, hur han rest ut för att söka sin lycka i Amerika, fast de\ninte hade råd att resa båda två.\n\n-- Jag skulle ha kommit efter, sade hon. Han skrev jämnt och samt: \"Om\nen liten tid har jag pengar tillräckligt, och då ska du komma.\"\n\nÅren gingo, hon behöll sin plats som lärarinna i flickskolan, hennes\nhår blev vitt, och alltjämt skickade Ivan inga pengar, för att hon\nskulle kunna resa över till Amerika.\n\nJag jämförde denna tåliga gamla dam -- ty mig föreföll hon mycket\ngammal -- och mina egna dristiga färder, och jag kunde ej fatta det.\nNär hon nu var Ivan Miroskis hustru, varför hade hon då ej farit till\nhonom, om hon ville det? Som däckspassagerare, gärna det? Jag kunde\nnämligen varken då eller senare begripa, varför man, om man ville göra\nen sak, inte också gjorde den. Jag har aldrig väntat med att göra det\njag ville. Detta har visserligen ofta åt mig medfört olyckor och\nelände, men jag har åtminstone haft den tillfredsställelsen, att jag\nfått min vilja fram. Hur kunde denna stackars tåliga lilla människa gå\når efter år och vänta på att den man, som var hennes make, skulle\nskicka efter henne?\n\nDär satt jag i hennes rum, omgiven av Ivans porträtt, medan hon höll\nmin hand hårt tryckt i sin och talade och talade om honom, ända tills\njag blev medveten om att det höll på att bli skumt. Hon förmådde mig\nlova att komma igen, och jag bad henne komma och hälsa på oss, varvid\nhon genmälte, att hon aldrig hade ett ögonblick ledigt, enär hon\narbetade från tidigt på morgonen till sent på kvällen med att ge\nlektioner och rätta flickornas uppsatser.\n\nJag for hem sittande på taket på en omnibus, gråtande hela vägen över\nIvan Miroskis och hans stackars lilla hustrus öde. Men på samma gång\nkände jag en sällsam, stimulerande förnimmelse av makt och ett slags\nförakt för människor, som det gått illa för och som tillbragte sitt liv\nmed att vänta på att saker skulle inträffa. Sådan är den tidiga\nungdomens grymhet.\n\nÄnda till dess hade jag sovit med Ivan Miroskis porträtt och brev under\nmin huvudkudde, men från den dagen förvarade jag dem inslagna i ett\npaket i min koffert.\n\nNär vi bott en månad i studion i Chelsea, var hettan tryckande, och vi\nhyrde då en möblerad studio i Kensington. Här fick jag ett piano och\nmera utrymme att röra mig på. Men vid slutet av juli var Londonsäsongen\ntill ända, och där sutto vi med augusti framför oss och mycket litet\npengar sparade. Hela den följande månaden tillbragte vi i Kensington\nMuseum och British Museums bibliotek, och ofta gingo vi till fots hem\nefter stängningstiden, från British Museum till studion i Kensington.\n\nEn dag uppenbarade sig till min förvåning lilla Mme Miroski och bjöd\nmig till sig på middag. Hon var mycket upprymd, ty denna min visit\nbetydde en hel upplevelse för henne -- hon bjöd till och med på en\nflaska bourgogne till middagen. Hon bad mig tala om precis hur Ivan\nsett ut i Chicago och vad han sagt, och jag berättade för henne, hur\nhan älskat att plocka gullris i skogen, och hur jag en dag sett honom\nstå i solskenet med famnen full av dessa blommor och sedan dess alltid\ni minnet sammanknutit honom med dylika. Hon grät, och även jag fällde\ntårar. Vi drucko ännu en flaska bourgogne och hängåvo oss åt en formlig\norgie av hågkomster.\n\nSeptember kom, och Elizabeth, som brevväxlat med några mödrar till våra\nforna elever i New York, av vilka en skickat henne pengar till\nåterresan, beslöt, att hon skulle fara tillbaka till Amerika för att\nförsöka förtjäna mer pengar.\n\n-- Om jag kan det, sade hon, så skickar jag dig lite, och eftersom du\nsnart blir rik och ryktbar, så kan jag ju då komma tillbaka till dig.\n\nJag minns, hur vi gingo till en affär vid Kensington High Street för\natt köpa henne en varm reskappa, och till sist följde vi henne till\ntåget, varpå vi tre återvände till studion och tillbragte återstoden av\ndagen där i djupt nedslagen stämning.\n\nDen glada, milda Elizabeth var borta. Oktober låg framför oss, kall och\nsorglig. Vi hade för första gången fått pröva på Londondimman, och en\ndiet på soppor till en penny pr tallrik hade gjort oss något\nblodfattiga. Till och med British Museum hade förlorat sin charme. Det\nvar långa dagar, då vi ej ens hade mod att gå ut, utan sutto hemma i\nstudion insvepta i filtar och spelade schack på ett improviserat\nschackbord med pjäser av papp.\n\nAlldeles som jag förvånar mig över vår forna ovanliga glättighet, så\nförvånar jag mig, när jag ser tillbaka på denna period, över vårt\nhumörs fullständiga kollaps. Det fanns faktiskt dagar, när vi inte ens\nhade mod att stiga upp på morgonen, utan lågo och sovo hela dagen.\n\nTill sist kom brev från Elizabeth med pengar. Hon hade kommit till New\nYork, slagit sig ned i Buckingham Hotel vid Femte avenyn, öppnat sin\nskola och klarade sig bra. Detta gav oss nytt mod. När hyreskontraktet\nför vår studio utlupit, hyrde vi ett litet möblerat hus vid Kensington\nSquare, vilket renderade oss förmånen att inneha en nyckel till\nparkanläggningen på nämnda square.\n\nEn afton på sensommaren dansade Raymond och jag inne i parken, när en\novanligt vacker dam i stor svart hatt kom fram och sade: -- Var i all\nvärlden kommer ni ifrån?\n\n-- Inte från jorden, svarade jag, utan från månen.\n\n-- Nåja, genmälte hon, vare sig ni kommer från jorden eller månen, så\när ni förtjusande att se på; vill ni inte komma och hälsa på mig?\n\nVi följde henne till hennes charmanta hem vid Kensington Square, där\nunderbara tavlor av Burne-Jones, Rossetti och William Morris återgåvo\nhennes bild.\n\nDet var Mrs. Patrick Campbell [känd engelsk skådespelerska]. Hon satte\nsig vid pianot, spelade för oss och sjöng gamla engelska sånger, varpå\nhon reciterade dikter för oss. Därefter dansade jag för henne. Hon var\nstrålande vacker, med praktfullt svart hår, gräddvit hy och klassiskt\nvacker hals.\n\nVi blevo alla fullkomligt förälskade i henne, och detta sammanträffande\nräddade oss definitivt från den depression som fallit över oss.\nDessutom betydde det en vändpunkt i vårt yttre öde, ty Mrs. Patrick\nCampbell blev så förtjust i min dans, att hon gav mig ett\nintroduktionsbrev till Mrs. George Wyndham, i vars hem hon som ung\nflicka debuterat med en recitation av Julias roll. Mrs. Wyndham tog på\ndet älskvärdaste sätt emot mig, och där fick jag för första gången\nuppleva ett engelskt eftermiddagste framför brasan i den öppna spiseln.\n\nDet är något visst med brasskenet från en öppen spisel, det starka teet\nmed sandwiches, den gula dimman därute och de kultiverade, litet\nsläpiga engelska rösterna, allt detta som gör London så tilldragande.\nHade jag förut känt mig intagen därav, älskade jag nu London av hela\nmin själ. Detta hem var fyllt av en atmosfär av lugn och trygghet,\nkultur och välbefinnande, och här kände jag mig så hemma som fisken i\nvattnet. Även det förträffliga biblioteket utövade stor dragningskraft\npå mig. I detta hem var det som jag första gången kom att iakttaga\nförstklassiga engelska tjänares uppträdande, där de röra sig på sitt\neget aristokratiskt säkra sätt och, långt ifrån att vantrivas med sin\nställning eller eftertrakta en högre post inom den sociala\nrangordningen, tvärtom sätta sin stolthet i att arbeta åt \"fina\nfamiljer\". Det gjorde deras fäder före dem, och det skola deras barn\ngöra. Det är detta som skapar lugnet och tryggheten i tillvaron.\n\nEn kväll fick jag uppträda i Mrs. Wyndhams salong, där nästan hela det\nkonstnärliga och litterära London var församlat. Här träffade jag en\nman, som skulle spela en stor roll i mitt liv. Han var vid denna tid\nungefär femtio år gammal och hade ett av de vackraste huvuden jag sett.\nDjupt liggande ögon under en mäktig panna, en klassisk näsa och fin\nmun, en högväxt, smärt, något lutande gestalt, grått hår, benat i\nmitten och fallande i vågor över öronen samt ett underbart milt\nansiktsuttryck. Det var Charles Hallé, den berömda pianistens son.\nUnderligt nog var det ingen av de unga män, som vid denna tid voro redo\natt uppvakta mig, som alls utövade någon dragning på mig; jag märkte ej\nens deras existens, men jag blev från början lidelsefullt fäst vid\ndenne medelålders man.\n\nHan hade varit mycket god vän till Mary Anderson i hennes ungdom, och\nhan bjöd mig på te i sin studio, där han visade mig den tunika hon\nburit som Virginia i \"Coriolanus\", och som han bevarade som en dyrbar\nrelik. Efter detta mitt första besök blev vår vänskap mycket varm, och\ndet gick knappt en dag utan att jag begav mig till hans studio. Han\nberättade mig mycket om Burne-Jones, som varit hans förtrogne vän,\nRossetti, William Morris och den prerafaelitiska skolan, om Whistler\noch Tennyson, vilka samtliga han mycket väl känt. I hans studio\ntillbragte jag förtrollande timmar och det är denne utsökte artist jag\ni främsta rummet har att tacka för min dyrkan av de gamla mästarnas\nkonst.\n\nVid denna tid var Charles Hallé direktör för The New Gallery, där alla\nde moderna målarna utställde. Det var ett förtjusande litet\nkonstgalleri, med en gård med fontän i mitten, och Hallé fick den idén,\natt jag kunde uppträda och dansa här. Han föreställde mig för sina\nvänner, målaren Sir William Richmond, Mr. Andrew Lang och kompositören\nSir Hubert Parry, och alla samtyckte till att vid detta tillfälle hålla\nvar sitt anförande, Sir William Richmond om dansen i dess förhållande\ntill måleriet, Andrew Lang om dansen i dess förhållande till den\ngrekiska mytologien och Sir Hubert Parry om dansen i dess förhållande\ntill musiken. Jag dansade i mittelgården, runt omkring fontänen,\nomgiven av sällsynta växter och blommor och rader av palmer, och dessa\nuppträdanden gjorde stor lycka. Tidningarna voro entusiastiska och\nCharles Hallé överlycklig åt min framgång; alla personer av någon\nbetydenhet i London inbjödo mig till te eller på middag, och under en\nkort tidrymd log lyckan mot oss.\n\nEn kväll blev jag på en talrikt besökt mottagning i Mrs. Ronalds lilla\nhem föreställd för prinsen av Wales, sedermera konung Edward VII. Han\nutbrast, att jag var en skönhet à la Gainsborough, och detta uttalande\nökade ytterligare entusiasmen bland Londonsocieteten.\n\nSedan vår ekonomiska ställning nu blivit en smula bättre, hyrde vi en\nstor studio vid Warwick Square, där jag tillbragte min tid med att\nutarbeta de nya idéer jag fått under studier av italiensk konst i\nNational Gallery -- jag tror dock, att jag under denna tid också var\nunder starkt inflytande av Burne-Jones och Rossetti.\n\nI dessa dagar inträdde i min tillvaro en ung skald med mjuk röst och\ndrömmande ögon, nykommen från Oxford. Han hette Douglas Ainslie. Varje\ndag uppenbarade han sig i skymningen med tre, fyra böcker under armen\noch läste för mig dikter av Swinburne, Keats, Browning, Rossetti och\nOscar Wilde. Han älskade att läsa högt, och jag njöt av att lyssna. Min\nstackars mor, som ansåg det oundgängligen nödvändigt, att hon vid dessa\ntillfällen uppträdde som förkläde, kunde, trots att hon älskade denna\ndiktning, icke förstå den oxfordska recitationstekniken, och efter en\ntimmes förlopp, i synnerhet om det var William Morris, brukade hon\nsomna, varvid den unge skalden plägade luta sig fram och kyssa mig lätt\npå kinden.\n\nJag var mycket lycklig över hans vänskap, och utom Ainslie och Charles\nHallé önskade jag mig inga flere vänner. Vanliga unga män tråkade\ngränslöst ut mig, och fast många bland dem som sett mig dansa i olika\nsalonger i London, gärna skulle velat uppsöka mig och ta mig med sig\nut, avkyldes de totalt av mitt högdragna sätt.\n\nCharles Hallé bodde i ett litet gammalt hus vid Cadogan Street\ntillsammans med en ogift förtjusande syster. Miss Hallé var också\nmycket vänlig mot mig och brukade ofta inbjuda mig till små middagar,\ndär vi tre voro ensamma. I deras sällskap såg jag för första gången\nHenry Irving och Ellen Terry. Irving såg jag första gången i\n\"Klockorna\", och hans storslagna konst fyllde mig med så mycken\nentusiasm och förtjusning, att jag levde under det ständiga intrycket\ndärav och inte sov ordentligt på veckor. Vad Ellen Terry angår, blev\nhon då och förblev sedan för all framtid mitt livs ideal. Den som\naldrig sett Irving, kan aldrig förstå den inspirerade skönheten och\nstorheten i hans tolkningar. Tjusningen i hans intellektuella och\ndramatiska kraft kan aldrig beskrivas. Han var en till den grad benådad\nkonstnär, att till och med hans brister tedde sig som egenskaper, värda\natt beundras. Det fanns något av en Dantes snille och majestät i hans\nväsen.\n\nEn sommardag hade Charles Hallé tagit mig med sig på besök till den\nstore målaren Watts, och jag dansade för denne i hans trädgård. I hans\nhem såg jag Ellen Terrys underbara ansikte otaliga gånger framställt på\nhans tavlor. Vi promenerade tillsammans i hans trädgård, och han\nberättade mig en mängd saker om sin konst och sin levnad.\n\nEllen Terry befann sig då på höjden av praktfull mognad. Hon var ej\nlängre den högväxta flicka, som fångat Watts' fantasi, utan högbarmad,\nmed fylliga höfter och ett majestätiskt yttre, i hög grad olik våra\ndagars moderna idealfigur. Om en nutida teaterpublik kunde se Ellen\nTerry i sin fulla blomstring, skulle hon bli överhopad med goda råd om\navmagringskurer, dietföring o.d., men jag vågar påstå, att hennes\nstorartade gestaltningsförmåga skulle ha blivit lidande, om hon\ntillbragt tiden, som våra skådespelerskor nu för sed hava, med att\nförsöka bli ung och smärt. Hon verkade varken slank eller mager, men\nhon var en magnifik kvinnotyp.\n\nPå detta vis kom jag i London i beröring med samtidens främsta\npersonligheter på det intellektuella och konstnärliga gebietet. Allt\neftersom vintern skred framåt, avtog sällskapslivet, och jag slöt mig\nen tid till Bensons teatersällskap, men kom aldrig längre än till att\nspela första älvan i \"Midsommarnattsdrömmen\". Teaterdirektörer i gemen\nvisade sig oförmögna att begripa min konst eller lämpa sina program\nefter mina idéer. Detta är verkligen egendomligt, när man besinnar, hur\nmånga dåliga efterapningar av min skola, som sedan förekommit i\nuppsättningar av Reinhardt, Gémier och andra medlemmar av teaterns\navant-garde.\n\nEn dag fick jag ett rekommendationsbrev till Lady (dåv. Mrs.) Tree. Jag\ngick upp i hennes klädloge under en repetition, och hon var mycket\nvänlig emot mig. Men när jag på hennes inrådan satte på mig min\ndanstunika och hon förde in mig på scenen för att dansa för Beerbohm\nTree -- jag dansade Mendelssohns \"Frühlingslied\" -- såg han knappt åt\nmig utan satt och stirrade förstrött uppåt taket till. Detta erinrade\njag honom om en gång längre fram i Moskva, där han vid en bankett\nhälsat mig som en av världens främsta artister.\n\n-- Vad för slag? utbrast han. Skulle jag ha sett er dans, er skönhet\noch er ungdom och inte uppskattat den? Å, en sådan dåre jag var! Och\nnu, tillade han, är det för sent, för sent.\n\n-- Det är aldrig för sent, svarade jag. Och från detta ögonblick visade\nhan mig en utomordentlig beundran, varom jag senare skall berätta.\n\nDet föll sig över huvud taget svårt för mig att fatta, hur det kom sig,\natt när jag väckte sådan beundran och entusiasm bland män som Andrew\nLang, Watts, Sir Edwin Arnold, Austin Dobson, Charles Hallé och alla\nskalder och målare jag råkade i London, allt vad teatermän hette skulle\nförbli oberörda, som om min konsts budskap vore för förandligat för\nderas grova och materialistiska uppfattning av teaterkonsten.\n\nHela dagen arbetade jag i studion, och framåt kvällen kom antingen\npoeten och läste högt för mig eller målaren och förde mig med sig ut\nför att se på när jag dansade. De lagade så, att de aldrig kommo\nsamtidigt, ty de kände en utomordentlig antipati mot varandra. Poeten\nsade, att han ej kunde begripa hur jag kunde öda så mycken tid på den\ndär gubben, och målaren sade, att han ej kunde fatta, hur en\nintelligent flicka kunde se något i den där markattan. Men jag var\nsynnerligen glad åt bägge mina vänner och kunde faktiskt inte säga,\nvilken av dem jag var mest förtjust i. Söndagarna voro emellertid\nalltid reserverade åt Hallé; då åto vi lunch i hans studio med\ngåsleverpastej från Strassburg, sherry och kaffe, som han själv kokade.\n\nEn dag lät han mig sätta på mig Mary Andersons ryktbara tunika, och i\nden poserade jag för honom, medan han utförde flere skisser av mig.\n\nSå förflöt vintern.\n\n\n\n\nKAPITEL VIII.\n\n\nDet var aldrig överensstämmelse mellan våra inkomster och utgifter, men\ndet var i alla fall en fridfull tid. Men denna frid gjorde Raymond\nrastlös. Han gav sig i väg till Paris, och på våren bombarderade han\noss med telegram, bönfallande att vi skulle komma dit, varför mor och\njag en vacker dag lade ihop våra tillhörigheter och satte oss på\nkanalångaren.\n\nFrån Londons dimmor anlände vi en vårmorgon till Cherbourg. Frankrike\nföreföll oss som en trädgård, och mellan Cherbourg och Paris hängde vi\nhela tiden med huvudet ut genom fönstret på vår tredjeklasskupé.\nRaymond var nere och mötte oss. Han hade låtit håret växa långt ned\növer öronen och bar nedvikt krage och fladdrande halsduk. Vi blevo\nnågot förbluffade över denna metamorfos, men han förklarade, att detta\nvar modet i Quartier Latin, där han bodde. Han förde oss till sin\nbostad, där en liten midinett kom springande nedför trappan, och han\ntrakterade oss med en flaska rött vin, som han påstod kostade trettio\ncentimes. Efter det röda vinet begåvo vi oss ut för att få tag på en\nstudio. Raymond kunde två franska ord, och vi vandrade framåt gatorna\nsägande: Chercher atelier. Vi visste inte, att atelier på franska inte\nbara betyder studio, konstnärsateljé, utan tillika vilket slags\nverkstad som helst. Till sist funno vi en möblerad studio inne på en\ngård till det ovanliga priset av femtio francs i månaden. Vi blevo\nstormförtjusta och betalade en månads hyra i förskott. Vi kunde inte\nfatta, hur den kunde vara så billig, men på kvällen kommo vi underfund\ndärmed. Just som vi lagt oss till vila, tycktes hela studion skakas av\nfruktansvärda jordbävningar, hela byggnaden föreföll att hoppa i luften\noch sedan dunsa ned igen. Detta upprepades oavbrutet. Raymond gick ned\nför att undersöka saken och fick veta, att vi logerade över ett\n_imprimerie_, där man arbetade nattetid. Härav den billiga hyran. Detta\ndämpade i någon mån vår fröjd, men som femtio francs var mycket pengar\nför oss på den tiden, sade jag, att ljudet liknade havsvågornas brus\noch föreslog, att vi skulle låtsas bo vid havet. Portvakten lagade\nmaten åt oss, tjugufem centimes för lunch och en franc person för\nmiddag, inklusive vin. Hon brukade komma upp med en skål sallad och med\nett förbindligt leende yttra: -- _Il faut toumer la salade, Monsieur et\nMesdames, il faut toumer la salade._\n\nRaymond gjorde slut med midinetten och ägnade sig åt mig; vi brukade\nstiga upp klockan fem på morgonen i förtjusningen över att vara i Paris\nsamt börja dagen med att dansa i Luxembourgträdgården, därefter vandra\nmiltals genom Paris och tillbringa flere timmar i Louvren; Raymond hade\nredan en portfölj fylld med avritningar av alla de grekiska vaserna,\noch vi tillbragte så lång tid i salen med de grekiska vaserna, att\nvakten blev misstänksam, och när jag pantomimiskt förklarade, att jag\nbara kommit dit för att dansa, kom han på det klara med att han blott\nhade att göra med ofarliga dårar, varför han lämnade oss i fred. Vi\ntillbragte timmar sittande på det bonade golvet, hasande oss omkring\nför att kunna studera de lägre hyllorna eller också stående på tå,\nviskande: -- Titta, där är Dionysos -- eller: -- Kom hit, här är Medea,\nsom dödar sina barn.\n\nDag efter dag återvände vi till Louvren och kunde knappast förmås att\ngå vid stängningsdags. Vi hade inga pengar och inga vänner i Paris, men\nvi saknade intet. Louvren var vårt paradis, och jag har sedermera\nträffat människor, som sågo oss där -- jag i min vita klänning och\nLibertyhatt, Raymond i sin stora svarta hatt, med öppen krage och\nfladdrande halsduk -- och som skildrat oss som två egendomliga figurer,\nså unga och så hänförda av de grekiska vaserna. Vid stängningstid\nvandrade vi hem i skymningen, dröjande framför statyerna i\nTuilerieträdgårdarna, och när vi sedan intagit våra vita bönor, sallad\noch rött vin, voro vi så lyckliga som gärna kunde tänkas.\n\nRaymond hade en mycket skicklig penna. På några få månader hade han\navtecknat alla grekiska vaser i Louvren. Men det finns en del\nsilhuetter, längre fram publicerade, som icke alls voro från de\ngrekiska vaserna utan föreställde mig, dansande naken, och som voro\nfotograferade av Raymond, men gällde för att vara grekiska\nvasmålningar.\n\nUtom Louvren besökte vi också Clunymuséet, Carnavaletmuséet, alla\növriga muséer i Paris samt Notre Dame. Jag blev särskilt fängslad av\nCarpeaux-gruppen framför Operan samt av Triumfbågen. Det fanns ej ett\nmonument, framför vilket vi icke stannade i beundran med våra unga\namerikanska själar imponerade av all denna kultur, som vi så energiskt\neftersträvat.\n\nVåren blev sommar, och den stora utställningen 1900 öppnades. Till min\nstora glädje men till Raymonds missnöje uppenbarade sig Charles Hallé\nen förmiddag i vår studio vid Rue de la Gaiété. Han hade kommit till\nParis för att se utställningen, och nu blev jag hans ständiga\nföljeslagare. Jag kunde ej fått en intelligentare eller mera intagande\nciceron. Hela dagen strövade vi i byggnaderna, och på kvällen åto vi\nmiddag i Eiffeltornet. Han var vänligheten själv, och när jag blev\ntrött, brukade han sätta mig i en rullstol -- jag blev ofta trött, ty\nkonsten här på utställningen tycktes mig icke alls i paritet med\nkonsten i Louvren, men jag var glad ändå, ty jag tillbad Paris, och jag\ntillbad Hallé.\n\nOm söndagarna foro vi med tåget ut på landet och genomströvade\nVersailles' park och skogen vid Saint-Germain. Jag dansade för honom\nute i skogen, och han gjorde skisser av mig. Så förflöt sommaren. Min\nmor och stackars Raymond hade givetvis inte fullt så roligt.\n\nEtt starkt minnesintryck har jag från 1900 års utställning, nämligen\nSada Yaccos, Japans stora tragiska skådespelerskas och danserskas,\nuppträdande. Kväll efter kväll sutto Charles Hallé och jag som\nförtrollade av denna stora konstnärinna.\n\nEtt ännu starkare intryck, som levat kvar inom mig hela mitt liv, fick\njag i Rodinpaviljongen, där den makalöse bildhuggarens fullbordade\narbeten för första gången visades för allmänheten. När jag först\ninträdde här, blev jag stående i vördnad inför den store mästarens\nverk. Utan att då känna Rodin, kände jag, att jag var i en ny värld,\noch varje gång jag kom dit, blev jag upprörd över den vulgära hopen,\nsom frågade: Var har han huv'et? eller: Var är hennes arm? Ofta vände\njag mig om och tilltalade mängden. -- Vet ni inte, brukade jag säga,\natt det här är inte tingen själva utan symboler -- en uppfattning av\nden ideala verkligheten.\n\nHösten kom och med den utställningens sista dagar. Charles Hallé hade\nåtervänt till London, men innan han for, presenterade han för mig sin\nnevö, Charles Noufflard. Jag lämnar Isadora i din vård, sade han, när\nhan reste. Noufflard var en ung man på tjugufem år, mer eller mindre\nblaserad, men han blev djupt intagen av den lilla amerikanska flickans\nnaivitet, som anförtrotts i hans händer. Han grep sig an med att\nkomplettera min undervisning i fransk konst, han berättade mig en hel\ndel om gotiken och lärde mig för första gången uppskatta stilepokerna\nunder Ludvigarna, XIII, XIV, XV och XVI.\n\nVi hade flyttat från studion vid Rue de la Gaiété, och för återstoden\nav våra små besparingar hyrde vi in oss i en stor studio vid Avenue Le\nVillier. Raymond arrangerade sin ateljé på ett synnerligen originellt\nsätt: han tog blad av stanniol och placerade dem kring gaslågorna, så\natt dessa fingo flamma upp genom dem som facklorna i det gamla Rom,\nhärigenom avsevärt fördyrande våra gasräkningar.\n\nI denna studio började mor åter ägna sig åt musiken, och som i vår\nbarndom spelade hon nu i timtal Chopin, Schumann och Beethoven. Vi hade\nvarken sovrum eller badrum i bostaden. Raymond målade grekiska pelare\nrunt väggarna, och i några snidade kistor förvarade vi våra madrasser.\nPå kvällen togo vi fram dem och sovo på dem. Det var vid denna tid\nRaymond uppfann sina berömda sandaler, sedan han kommit underfund med\natt skor voro naturvidriga. Han hade uppfinnartalang, och tre\nfjärdedelar av natten tillbragte han med att utarbeta sina uppfinningar\noch hamra, medan min stackars mor och jag fingo försöka sova bäst vi\nkunde.\n\nCharles Noufflard kom ständigt och jämt på besök och tog med sig två av\nsina kamrater, en vacker yngling vid namn Jacques Beaugnies och en ung\nskriftställare som hette André Beaunier. Noufflard var mycket stolt\növer mig och förtjust i att för sina vänner framvisa mig som en\nfenomenal amerikansk produkt. Jag dansade naturligtvis för dem. Vid den\ntiden höll jag på att sätta mig in i Chopins preludier, valser och\nmazurkor. Min mor spelade alldeles förträffligt med ett fast, manligt\nanslag och med utomordentlig känsla och förståelse, och hon kunde sitta\noch ackompanjera mig i timtal. Jacques Beaugnies fick så den idén att\nbe sin mor, Mme. de St. Marceau, hustru till bildhuggaren med samma\nnamn, låta mig dansa en kväll för hennes vänner.\n\nMme. de St. Marceaus salong var en av de mest kända inom Paris'\nkonstnärsvärld, och en repetition ägde rum i hennes mans ateljé. Vid\npianot satt en högst egendomlig man med en trollkarls fingrar. Jag\nkände mig genast dragen till honom.\n\n-- _Quel ravissement!_ utropade han. _Quel charme! Quelle jolie\nenfant!_ -- Varpå han tog mig i famn och kysste mig på bägge kinderna\nefter fransmännens vana. Det var den store kompositören Messager.\n\nSå kom kvällen för min debut i Paris. Jag dansade för en skara\nmänniskor, så vänliga, så entusiastiska, att jag blev fullkomligt\növerväldigad. De kunde knappt vänta, tills dansen var slut, innan de\nutbrusto: Bravo, bravo! _Comme elle est exquise! -- Quel enfant!_ Och\nvid första dansens slut reste sig en högväxt gestalt med genomträngande\nögon och omfamnade mig.\n\n-- Quel est ton nom, petite fille? frågade han.\n\n-- Isadora, svarade jag.\n\n-- Mais ton petit nom?\n\n-- När jag var liten flicka, kallade de mig Dorita.\n\n-- O, Dorita, utbrast han och kysste mig på ögon, kinder och mun. Tu es\nadorable. Därpå fattade Mme. de St. Marceau min hand och sade:\n\n-- Det är den store Sardou.\n\nI rummet rymdes i själva verket alla som betydde något i parislivet,\noch när jag tog avsked, höljd av blommor och komplimanger, eskorterade\nmig mina tre kavaljerer, Noufflard, Jaques Beaugnies och André\nBeaunier, hem, strålande av stolthet och tillfredsställelse över att\nderas lilla fenomen gjort sådan lycka.\n\nDen av dessa tre unga män, som skulle bli min bäste vän, var icke den\nhögväxte, behaglige Charles Noufflard, ej heller den vackre Jacques\nBeaugnies utan den tämligen kortväxte och bleklagde André Beaunier. Han\nvar blek, hade runt ansikte och bar glasögon, men vilken begåvning! Jag\nhar alltid varit en \"_cerebrale_\", och fast folk aldrig velat tro det,\nha mina kärleksaffärer å huvudets vägnar, varav jag haft många, alltid\nintresserat mig lika mycket som de på hjärtats. André, som då för tiden\nvar sysselsatt med sina första böcker, \"Petrarch\" och \"Simonde\", kom på\nbesök till mig varje dag, och det var genom honom jag stiftade\nbekantskap med den yppersta franska litteraturen.\n\nJag hade nu lärt mig läsa och med någorlunda lätthet uttrycka mig på\nfranska, och André Beaunier brukade läsa högt för mig i vår studio\nunder de långa eftermiddagarna och kvällarna. Hans röst ägde tonfall,\nsom voro oändligt ljuva. Han läste för mig Molières, Flauberts,\nTéophile Gautiers och Maupassants arbeten, och det var han, som första\ngången läste för mig Maeterlincks \"Pelléas et Mélisande\" och all den\nmoderna franska litteraturen. Varenda eftermiddag hördes en försagd\nknackning på dörren -- det var André Beaunier, alltid med en ny bok\neller tidskrift under armen. Min mor kunde ej förstå min förtjusning\nför denne man, som ej var hennes beau idéal för en hjärtanskär, ty han\nvar, som jag nyss sade, fetlagd och liten till växten, med små ögon,\noch man måste nog vara \"cerebrale\" för att inse, att dessa ögon\nblixtrade av kvickhet och intelligens. När han ibland läst högt för mig\ni två, tre timmar, kunde vi sätta oss på taket på en omnibus och åka\nned till Ile de la Cité för att betrakta Notre Dame i månskenet. Han\nkände varenda figur på fasaden och kunde berätta för mig var stens\nhistoria. Sedan vandrade vi hem igen, och då och då kunde jag känna\nAndrés fingrar tryckas mot min arm. Om söndagarna brukade vi taga tåget\noch resa ut till Marly. Det finns en scen i en av Beauniers böcker, där\nhan skildrar dessa skogspromenader -- hur jag brukade dansa på stigen\nframför honom, vinkande åt honom som en skrattande nymf eller dryad.\n\nHan anförtrodde mig alla sina intryck och vad slags litteratur han\nskulle vilja skriva -- ingalunda någon av den genre, som kallas \"best\nsellers\". Men dock tror jag, ätt André Beauniers namn skall leva genom\ntiderna, som en av sin tids utsöktaste författare. Vid två olika\ntillfällen lade Beaunier i dagen stor smärta. Det ena var vid Oscar\nWildes död. Han kom till mig vit och skälvande och fruktansvärt\nnedstämd. Jag hade läst och hört ett och annat av och om Oscar Wilde,\nmen visste föga om honom. Några av hans dikter hade jag läst och\nälskat, och André berättade mig åtskilligt ur hans livs historia. Men\nnär jag frågade honom om anledningen till Wildes fängslande, rodnade\nhan upp till hårfästet och ville ej svara.\n\nHan höll fast mina händer och bara darrade. Han stannade till sent på\nkvällen och sade ideligen: Du är min enda förtrogna -- varpå han\nslutligen lämnade mig i den underliga övertygelsen, att en fruktansvärd\nolycka hotade världen. Kort efteråt uppenbarade han sig en förmiddag\nmed djupt sorgsen uppsyn. Han ville ej anförtro mig orsaken till sin\nsinnesrörelse, utan satt där tyst med hårt spända drag och stirrande\nblick, varefter han vid avskedet kysste mig på pannan på ett så\nsignifikativt sätt, att jag hade en förkänsla av att han nalkades sitt\nslut, och levde i pinsam ovisshet ända tills han tre dagar senare\nåtervände i strålande humör och bekände, att han duellerat och sårat\nmotståndaren. Jag fick aldrig veta anledningen till duellen. I själva\nverket visste jag ingenting om hans privatliv. Vanligtvis infann han\nsig mellan fem och sex på eftermiddagen, läste högt för mig eller tog\nmig med sig ut på en promenad, beroende av väderleken och vår egen\nsinnesstämning. En gång sutto vi på den plats i Bois de Meudon, där\nfyra vägar mötas och korsa varandra. Han kallade den till höger Lyckan,\nden till vänster Friden, vägen mitt framför oss Odödligheten och -- Den\ndär vi sitter, då? frågade jag. -- Kärleken, svarade han med låg röst.\n-- Då vill jag stanna här, utropade jag förtjust. Men han genmälte\nendast: -- Här kan vi inte stanna -- samt steg upp och vandrade med\nsnabba steg in på mellersta vägen. Besviken och förbryllad skyndade jag\nefter honom, ropande: -- Ja, men varför går du ifrån mig? Men han sade\nicke ett ord på hela vägen hem och lämnade mig tvärt vid porten till\nmin studio.\n\nJag tillbragte dagar och nätter i min studio under försök att finna den\nform av dans, som skulle utgöra det gudomliga uttrycket för den\nmänskliga anden genom kroppens rörelser. I timmar kunde jag stå där\nalldeles stilla med händerna korslagda på bröstet. Min mor blev ofta\nskrämd av att se mig på detta sätt orörlig långa stunder liksom i\ntrance, men jag sökte och jag fann sålunda till sist centralpunkten för\nall rörelse, rörelsekraftens krater, den enhet, varur alla växlande\nrörelser framspringa, visionens spegel, varur dansen skapas -- och ur\ndenna min upptäckt föddes den teori, på vilken jag grundade min skola.\nBalettskolan lärde eleverna, att denna ovannämnda centralpunkt funnes\nmitt i ryggen, vid ryggradens slut. Ut ifrån denna axel, säger\nbalettmästaren, måste armar, ben och bål röra sig fritt, med en rörlig\ndocka till resultat. Denna metod frambringar artificiella mekaniska\nrörelser, som icke äro själen värdiga. Jag å min sida ville, att det\nandliga uttryckets källa skulle söka sig utflöde genom kroppens alla\nkanaler och fylla dem med dallrande ljus -- centrifugalkraften skulle\nåterge den inre synen. När jag efter många månader lärt att koncentrera\nhela min kraft på denna enda medelpunkt, fann jag, att när jag\nhädanefter lyssnade till musik, strömmade dess strålar och vibrationer\ntill denna ena och enda ljuskälla inom mig, här återspeglades de i den\ninre synbilden -- icke i hjärnans utan i själens spegel -- och ut ifrån\ndenna syn kunde jag sedan uttrycka dem i dans. Jag har ofta försökt att\nför konstnärer förklara denna min konsts yttersta och elementära basis;\nStanislawski talar i sin bok \"Mitt liv i konsten\" om hur jag skildrade\nallt detta för honom.\n\nDet tycks vara något ganska svårt att uttrycka i ord, men när jag stod\nframför min klass, bestående kanske av de minsta och fattigaste\nsmåttingar, och sade till dem: Hör på musiken i er egen själ -- och nu,\nnär ni lyssnar, känner ni inte då, att det är något som vaknar inuti er\n-- att det är därigenom ni kan hålla upp huvudet, lyfta armarna, gå\nlångsamt mot ljuset? -- så förstodo barnen detta. Detta uppvaknande är\ndet första steget i dansens konst, sådant jag uppfattar det.\n\nTill och med de minsta barn kunna förstå det, och från och med då finns\ndet i deras sätt att gå och i alla deras rörelser en andlig styrka och\nett behag, som icke stå att upptäcka i några rörelser, framsprungna ur\nde fysiska förutsättningarna eller framskapade på hjärnans väg. Detta\när orsaken, varför helt små barn i min skola kunnat hålla väldiga\nmänniskoskaror i Trocadéro eller på Metropolitanoperan förtrollade\nmedelst en magnetisk kraft, som eljest endast stora konstnärer pläga\nbesitta. Men när sedan dessa småttingar blevo äldre, kom vår\nmaterialistiska civilisation med sitt motverkande inflytande och tog\nkraften av dem -- och så förlorade de ingivelsen.\n\nMin egenartade barndomsmiljö hade i hög grad utvecklat denna kraft hos\nmig, och under olika perioder i mitt liv har jag varit i stånd att\nutestänga alla sidoinflytelser och leva helt och hållet i denna kraft.\nEfter mina ganska vemodiga och rörande försök att tillvinna mig jordisk\nkärlek har jag upplevat plötsliga kollapser och åter tagit min\ntillflykt till denna kraftutveckling.\n\nNär André hädanefter infann sig, kunde jag i timtal halvt dränka honom\nmed mina utläggningar om dansens konst och en ny skola för\nmänniskokroppens rörelser, och jag måste medge, att han aldrig föreföll\nuttråkad eller trött, utan brukade lyssna med det vänligaste tålamod\noch sympati, medan jag för honom analyserade varenda ny rörelse, ur\nvilken sedan skulle framfödas en serie av rörelser utan min vilja, som\nen omedveten reaktion av den primära. Denna rörelse hade jag utvecklat\ni en serie av variationer över olika temata -- som t.ex. fruktans\nförsta rörelse åtföljd åv naturliga reaktioner, alstrade av den primära\naffekten, eller också sorgen, varur framväxte en veklagans dans, eller\nkärleken, ur vars utveckling dansen skulle strömma fram som ur en\nblomma, vars kronblad öppna sig.\n\nDessa danser saknade tillhörande musik, de tycktes komma till som i\nanslutning till en osynlig musiks inneboende rytm. Med utgångspunkt\nfrån dessa studier försökte jag först ge uttryck åt Chopins Preludier,\noch jag lockades även av Glucks musik. Min mor tröttnade aldrig att\nspela för mig, och kunde gång på gång spela igenom hela \"Orpheus\",\ntills dagern började skimra genom studions fönster.\n\nDetta fönster satt högt och sträckte sig över hela taket. Det saknade\ngardiner, så att när man blickade upp, såg man alltid himlen,\nstjärnorna och månen. Ibland silade regnet in därigenom, och små\nrännilar av vatten runno ned på golvet -- takfönster äro ju sällan\nvattentäta. Och om vintern var studion fruktansvärt kall och dragig,\nmedan vi på sommaren voro halvstekta därinne. Som det bara var ett enda\nrum, var detta inte alltid direkt lämpligt för våra skiftande\nsysselsättningar. Men ungdomens elasticitet trotsar alla\nobekvämligheter, och min mor var en ängel i fråga om självförnekelse\noch uppoffring och önskade bara vara mig till hjälp i min verksamhet.\n\nVid denna tid var grevinnan Greffuhl societetens regerande drottning.\nHon inbjöd mig att dansa i sin salong, där en fashionabel publik var\nförsamlad, med alla celebriteter inom parissocieteten i spetsen.\nGrevinnan hälsade mig som den grekiska konstens pånyttfödelse, men hon\nstod tämligen mycket under inflytande av Pierre Louys, hans \"Aphrodite\"\noch hans \"Chansons de Bilitis\", medan jag snarast uttryckte en dorisk\npelare och Partenonfrisen, sådana man ser dem i den kalla dagern i\nBritish Museum.\n\nGrevinnan hade i sin salong låtit uppföra en liten scenanordning med\nett gallerverk i bakgrunden; i varje ruta i detta gallerverk var\nplacerad en röd ros. Denna bakgrund av röda rosor stämde icke alls\növerens med min enkla tunika eller min religiöst uttrycksfulla dans.\nTrots att jag vid denna tid läst både Pierre Louys, Ovidius'\nMetamorfoser och Sapphos sånger, hade den sensuella innebörden i denna\nlektyr totalt undgått mig, vilket tillfyllest bevisar, att det icke\ntarvas någon censur över ungdomens läsning. Det man inte upplevat,\nförstår man inte heller i tryck.\n\nJag var fortfarande en produkt av amerikansk puritanism -- vare sig\nberoende på arvet från min morfar och mormor, nybyggarna som 1849 i en\n\"covered waggon\" banade sig väg genom Klippiga bergens jungfruliga\nskogar och tvärs över de brännande slättmarkerna i strid med vilda\nindianstammar -- eller också på min fars skotska blod. Hur som helst så\nhade Amerika format mig som det gör med största delen av sin ungdom och\ngjort mig till en puritan, en mystiker och en som snarare eftersträvade\ndet heroiska uttryckssättet än något sensuellt uttryckssätt över huvud\ntaget. Enligt min tro torde de flesta amerikanska konstnärer vara av\nsamma skrot och korn. Trots att Walt Whitmans arbeten en gång voro\nförbjudna och klassificerade som icke önskvärd litteratur, och trots\nhans ständiga proklamerande av kroppslig njutning, är han i själ och\nhjärta en puritan, och detsamma gäller om de flesta av våra författare,\nbildhuggare och målare.\n\nÄr det Amerikas stora, råbarkade land eller de väldiga, öppna,\nvindomsusade vidderna eller Abraham Lincolns skugga, som vilar över\nallt och alla, när man jämför förhållandena med Frankrikes sinnligt\nbetonade konst? Man skulle kunna säga, att den amerikanska\nuppfostringstendensen går ut på att reducera sinnenas inflytande nästan\ntill plus minus noll. Den äkta amerikanen är icke guldgrävare eller\npenningälskare, som han legendariskt beskrives, utan en idealist och en\nmystiker. Därmed vill jag ingalunda ha sagt, att amerikanen saknar\nsinnlighet. Tvärtom är anglosaxaren i allmänhet och amerikanen med en\nsmula keltiskt blod i ådrorna vida eldigare i avgörande ögonblick än\nitalienaren, mer sensuellt lagd än fransmannen, mer i stånd till\ndesperata ytterligheter än ryssen. Men tidig övning har stängt in hans\ntemperament bakom nedisade järnmurar, och dylika utbrott äga endast\nrum, när ovanliga händelser i livet genombryta hans reserverade\nhållning. Då är anglosaxaren eller kelten den eldigaste älskaren inom\nalla nationaliteter, och går han också till vila iförd två pyjamas, en\nav silke närmast kroppen och en av ylle för värmens skull, samt försedd\nmed Times, The Lancet och en snugga, kan han dock plötsligt förvandlas\ntill en satyr, som lämnar den grekiske långt bakom sig och som\npresterar en så vulkanisk passion, att den skulle skrämma en italienare\nfrån vettet.\n\nFöljaktligen kände jag mig högst illa till mods och synnerligen\nmisslyckad i grevinnan Greffuhls salong, som var överfull av underbart\nklädda och juvelsmyckade damer; jag var halvkvävd av doften från de\ntusentals röda rosorna och begapades från främsta raden av en _jeunesse\ndorée_, vars näsor nådde ända fram till scenens kant, så att jag nästan\nsopade dem med tårna när jag dansade. Men nästa förmiddag fick jag från\ngrevinnan en liten älskvärd biljett med tack och anmodan att vända mig\ntill portvakten i och för _le cachet_. Jag tyckte inte om expeditionen\ntill portvakten, ty jag var mycket ömtålig i penningfrågor, men när\nallt kom omkring, betäcktes hyran i alla fall av den erhållna\npenningsumman.\n\nMycket behagligare var då en kväll i den ryktbara Mme. Madeleine\nLeMarres studio, där jag dansade till musiken i \"Orphéus\" och bland\nåskådarna för första gången såg det inspirerade ansiktet på Frankrikes\nSappho, grevinnan de Noailles. Även Jean Lorain var närvarande och\nskildrade sedan sina intryck i _Le Journal_.\n\nTill våra två glädjekällor, Louvren och Nationalbiblioteket, upptäckte\njag nu en tredje, Operans förtjusande bibliotek. Bibliotekarien ägnade\nvälvillig uppmärksamhet åt mina forskningar därstädes och ställde till\nmin disposition allt som någonsin skrivits om dans och därtill alla\narbeten om den grekiska musiken och den dramatiska konsten. Jag grep\nmig an med uppgiften att läsa allt som skrivits om danskonsten, från de\näldsta egypternas tid fram till våra dagar, och jag gjorde hela tiden\nanteckningar i en anteckningsbok. När jag slutat detta kolossala\narbete, insåg jag emellertid, att de enda danslärare jag kunde räkna\nmed voro Rousseau (\"Emile\"), Walt Whitman och Nietzsche.\n\nEn mörk afton knackade någon på studions dörr. Det stod en dam utanför.\nHon hade en så imponerande gestalt, och hela hennes väsen var så\nmäktigt, att hennes inträde lämpligen tycktes böra tillkännages genom\nnågot av dessa djupa och starka wagnermotiv, som bära budskap om\nkommande händelser, och det motiv som då kom mig i hågen, har faktiskt\nsedan dess genomlöpt hela mitt liv och i sina tongångar burit med sig\nstormiga, tragiska tilldragelser.\n\n-- Jag är furstinnan de Polignac, sade hon, och jag är vän till\ngrevinnan Greffuhl. När jag såg er dansa, blev jag intresserad för er\nkonst, och det blev även min man, som är kompositör.\n\nHon hade ett vackert ansikte, som dock i viss mån skämdes av en alltför\nkraftig och framskjutande underkäk och en stor haka. Hennes ansikte\nkunde tillhört en romersk kejsare, om icke en kylig högdragenhet\nförtagit ögonens och dragens sensuella utryck. När hon talade, hade\nstämman en hård metallklang, egendomlig för att komma från henne, från\nvilken man eljest skulle väntat sig rika, djupa tonfall. Senare kom jag\natt misstänka, att detta kyliga uttryck och tonfallet i hennes röst i\nsjälva verket utgjorde en mask, varunder hon trots sin höga\nsamhällsställning dolde en utomordentlig och ömskint blyghet. Jag\ntalade med henne om min konst och mina förhoppningar, och furstinnan\nerbjöd sig genast att för min räkning anordna en konsert hemma hos sig.\nHon målade och var därjämte en skicklig musiker, som spelade både piano\noch orgel. Hon tycktes uppfatta torftigheten i vår nakna, kyliga bostad\noch våra om umbäranden vittnande ansikten, ty när hon helt tvärt bröt\nupp och tog farväl, lade hon blygt ett kuvert på bordet, i vilket vi\nfunno tvåtusen francs.\n\nJag tror, att sådana handlingar hörde till furstinnan de Polignacs\nvanor, trots hennes rykte för att vara kall och hårdhjärtad.\n\nNästa dag gick jag till henne och träffade i hennes hem furst Polignac,\nen framstående musiker och en utsökt förfinad människa. Han var smärt\ntill växten och bar alltid en liten svart sammetsmössa, som inramade\nhans fina, vackra ansikte. Jag tog på mig min tunika och dansade för\nhonom i hans musikrum. Han var förtjust och hälsade mig som en syn och\nen dröm, på vilken han länge bidat. Min teori om rörelsernas\nförhållande till ljuden tycktes djupt intressera honom, vilket även\nmina förhoppningar angående danskonstens renässans gjorde. Han spelade\nförtjusande vackert för mig på en gammal spinett, som han älskade och\nsmekte med fina, långsmala fingrar. Jag kände med ens varm förståelse\nför honom, och när han till slut utbrast: -- _Quelle adorable enfant!\nIsadora, comme tu es adorable_ -- genmälte jag skyggt: -- _Moi, aussi,\nje vous adore. Je voudrais bien danser toujours pour vous, et composer\ndes danses réttgieuses inspirées par votre bette musique._\n\nOch därpå avtalade vi om samarbete. Men ack, hur mycket dyrbart slöseri\nförekommer ej på denna jord. Hoppet om detta samarbete, som för mig\nskulle varit så värdefullt, krossades kort efteråt genom hans död.\n\nKonserten i furstinnans studio blev en stor succés, och som hon varit\ngenerös nog att öppna sina portar för allmänheten och icke begränsa\nauditoriet till enbart sina personliga vänner, uppstod nu ett mera\nallmänt intresse för mig och mitt arbete. Vi ordnade sedan en hel rad\nav subskriberade konserter i vår studio, som rymde en publik på omkring\ntjugu, tretti personer. Till alla dessa konserter infunno sig fursten\noch furstinnan de Polignac, och jag minns, hur fursten en gång i full\nförtjusning tog av sig sin lilla svarta sammetsmössa, svängde den i\nluften och ropade: -- _Vive Isadora!_\n\nÄven Eugène Carrière och hans familj brukade komma till konserterna,\noch en gång gjorde mig Carrière den stora äran att hålla ett kort\nanförande om danskonsten. Bland annat yttrade han därvid:\n\n-- I sin iver att uttrycka mänskliga känslor har Isadora funnit de\nyppersta förebilder i den grekiska konsten. Fylld av beundran för de\nsköna bas-relieffigurerna, har hon från dem hämtat inspiration. Men\nbegåvad med upptäckarinstinkt som hon är, har hon därjämte återvänt\ntill naturen, varifrån alla dessa åtbörder stamma, och fast hon gått in\nför efterbildning och återuppväckande av den grekiska dansen, har hon\nlikväl funnit sitt eget uttryckssätt. Hon tänker på grekerna och lyder\nendast sig själv. Det är sin egen glädje och sin egen sorg hon bjuder\noss. Hennes glömska av ögonblicket och hennes trånad efter lycka äro\nhennes egna förnimmelser. I det att hon så ypperligt skildrar dem för\noss, uppväcker hon därmed våra egna. Inför de grekiska skapelserna,\nunder ett ögonblick levandegjorda för vår syn, äro vi unga med henne,\nett nytt hopp triumferar inom oss, och när hon uttrycker sin\nunderkastelse under det oundvikliga, resignera vi tillsammans med\nhenne. Isadora Duncans dans är ej längre ett \"divertissement\", den är\nen personlig manifestation, måhända ännu mera levande som konstverk och\nlika eldande, när det gäller att sporra oss till de verk, vartill vi\näro bestämda.\n\n\n\n\nKAPITEL IX.\n\n\nFastän min dans var känd och uppskattad av många framstående personer,\nvar min ekonomiska ställning prekär, och ofta voro vi i fruktansvärt\nbekymmer för hyran, varjämte vi ofta ledo av kölden, då vi ej hade kol\ntill kaminen. Men mitt i denna fattigdom och försakelse minns jag, hur\njag kunde stå i timmar ensam i vår kalla, nakna studio, väntande på det\ninspirationens ögonblick, då jag skulle kunna uttrycka mig själv i\nrörelser. Till sist plägade då denna inre lyftning komma, och jag\nföljde då vad min själ ville ge uttryck åt.\n\nEn dag, medan jag stod där på detta vis, fick jag besök av en rödbrusig\nherre med dyrbar pälskrage på ytterrocken och diamantring på fingret.\nHan sade:\n\n-- Jag kommer från Berlin. Vi har hört talas om er barfotadans. (Man\nkan tänka sig min chock vid att höra denna benämning på min konst.) Jag\nhar kommit för att engagera er för vår största music-hall där.\n\nHan gnuggade händerna och strålade med hela ansiktet, som om han bragt\nmig det mest välsignade av budskap, men jag drog mig tillbaka i mitt\nskal som ett sårat snäckdjur och svarade högdraget: Tack så mycket, men\njag presenterar aldrig min konst i en music-hall.\n\n-- Men ni förstår inte, hur det hänger ihop, utbrast han. De största\nkonstnärer uppträder där, och det blir mycket pengar. Jag erbjuder er\nredan nu femhundra mark pr kväll. Det blir mer längre fram. Ni ska få\nen storartad förhandsreklam som \"Världens Första Barfotadansös\". (_Die\nerste Barfuss-Tänzerin! Kolossal, kolossal! Das wird ein Erfolg!_) Det\ngår ni väl med på?\n\n-- På inga villkor! upprepade jag, som nu blev ond. Absolut inte!\n\n-- Ja, men det är ju omöjligt. _Unmöglich! Unmöglich!_ Jag kan inte ta\nemot ett nekande svar. Jag har kontraktet färdigt.\n\n-- Nej, sade jag, min konst är inte för någon music-hall. Jag skall\nkomma till Berlin någon gång, och jag hoppas få dansa till\nackompanjemang av er filharmoniska orkester, men i ett musikens tempel,\ninte i en music-hall tillsammans med akrobater och dresserade djur.\n_Mon Dieu!_ Ånej, inte på några villkor! Farväl -- _adieu_.\n\nDen tyske impressarion tittade på interiören och våra ruskiga kläder\noch kunde nätt och jämnt tro sina öron. När han nästa dag kom tillbaka\noch sedan dagen därpå och till sist erbjöd mig tusen mark pr afton, och\nallt förgäves, blev han ond och karaktäriserade mig som en \"_dummes\nMädel_\", ända tills jag skrek åt honom, att jag kommit till Europa för\natt genom dansen åstadkomma en religionens renässans, för att utbreda\nkunskapen om människokroppens skönhet och helgd genom dess\nrörelseuttryck, men inte för att dansa till ögonfägnad för övergödd\nbourgeoisie efter middagen.\n\n-- Var snäll och gå er väg. _Allez-vous-en!_\n\n-- Vägrar ni att ta emot ettusen mark pr kväll? flämtade han.\n\n-- Ja, det gör jag, svarade jag strängt, och jag skulle vägra ta emot\ntiotusen och etthundratusen. Jag eftersträvar något som ni inte har\nförmåga att fatta. -- Och när han avlägsnade sig, tillade jag: -- Jag\nskall komma till Berlin en dag. Jag skall dansa för Goethes och Wagners\nlandsmän, men på en teater som är dem värdig och troligen för mer än\nettusen mark.\n\nMin profetia gick i uppfyllelse, ty samme impressario hade tre år\nsenare den älskvärdheten att komma med blommor till min loge i Krolls\nOpernhaus, där Berlins Filharmoniska orkester ackompanjerat mig och\nhuset var utsålt för mer än tjugufemtusen mark. Han erkände sitt\nmisstag med ett vänligt: -- _Sie hatten Recht, gnädiges Fräulein. Küss\ndie Hand!_\n\nFör ögonblicket voro vi som sagt i en svår klämma. Varken furstars\nbeundran eller min tilltagande ryktbarhet gåvo oss tillräckligt att\näta. På den tiden brukade ofta en mycket liten dam, som liknade en\negyptisk prinsessa, fast hon stammade från en plats väster om Klippiga\nbergen och bar sin hemstats namn med sig på en lång och ärofull bana,\nkomma på besök i vår studio. Hon sjöng fullkomligt förtrollande. Jag\nmärkte, att små violdoftande biljetter ofta stuckos in under dörren\ntidigt på morgonen, varpå Raymond på ett misstänkt sätt brukade\navdunsta. Som han ingalunda hade för vana att gå ut och gå före\nfrukosten, lade jag till och drog ifrån och drog därjämte mina\nslutsatser. Och en vacker dag tillkännagav Raymond, att han var\nengagerad som ett eller annat slags funktionär på en konsertturné till\nAmerika.\n\nAlltså blevo mor och jag lämnade ensamma kvar i Paris. Som mor var\nklen, flyttade vi till ett litet hotell vid Rue Marguerite, där hon\nåtminstone kunde få sova i en säng utan golvdrag som i studion, och där\nhon även kunde få regelbundna måltider, eftersom vi voro\nhelinackorderade där.\n\nPå detta hotell lade jag märke till ett par, som säkerligen skulle\ntilldragit sig uppmärksamhet var som helst. Hon var en trettioårs\nkvinna med egendomligt utseende, stora ögon -- de sällsammaste jag sett\n-- milda, djupa, trolska, magnetiska ögon, fyllda av förtärande lidelse\noch samtidigt med något av en stor newfoundlandshunds undergivna\nödmjukhet. Hon hade mörkrött hår, som inramade hennes ansikte som i\nflammor. Jag minns, att när man såg in i hennes ögon, var det som att\nnalkas kratern på en vulkan.\n\nHan var smärt med vacker panna och ett ganska trött ansiktsuttryck för\natt vara en så ung människa. Vanligtvis hade de en tredje person i\nsällskap och voro alltid inbegripna i så livligt samtal, att det\nföreföll, som om denna trio icke kunde känna en minuts avspänning eller\nlångtråkighet som vanliga människor, utan ständigt förtärdes av\ninvärtes lågor: hans, den rena skönhetens intellektuella flamma,\nhennes, den kvinnas passionerade brand, som är redo att slukas och\nförstöras av elden. Endast den tredje personen i deras sällskap hade\nnågot mera languissant, något av ständig livsnjutning över sig.\n\nEn förmiddag kom den unga damen fram till vårt bord och sade: Det här\när _mon ami_, Henri Bataille. Det här är Jean Lorain, som skrivit om er\nkonst, och jag heter Berthe Bady. Vi skulle gärna vilja komma till er\nstudio en kväll, ifall ni skulle vilja dansa för oss.\n\nJag blev naturligtvis glad och förtjust. Jag hade aldrig förut och för\növrigt aldrig heller efteråt hört en stämma med så magnetisk värme, så\nvibrerande av liv och kärlek, som Berthe Badys. Vad jag beundrade\nhennes skönhet! På denna tid, då kvinnodräkten var så oestetisk, visade\nhon sig alltid klädd i någon underbar, åtsittande klänning med\nskiftande färger eller glittrande sekiner. En gång såg jag henne i en\ndylik toalett samt med huvudet krönt med purpurfärgade blommor, färdig\natt fara bort på någon bjudning, där hon skulle framsäga Batailles\ndikter. Jag tror aldrig en skald haft en mer bedårande musa.\n\nEfter detta sammanträffande kommo de ofta till vår studio, och en gång\nläste Bataille där för oss sina dikter. På detta vis hade jag, en liten\nobildad amerikansk flicka, funnit en nyckel, som för mig öppnade\nhjärtan och sinnen inom Paris' intellektuella och konstnärliga elit --\nParis', som står för oss och för vår tid som det som Aten var under det\ngamla Greklands glanstid.\n\nRaymond och jag hade för vana att företaga långa strövtåg i Paris.\nDärunder råkade vi ofta komma till högst intressanta platser. En dag\nfunno vi sålunda i trakten av Parc Monceau ett kinesiskt museum,\nupprättat av någon excentrisk fransk millionär. En annan dag var det\nMusée Guimet med alla dess österländska skatter, Musée Carnavalet, där\nNapoleons mask fascinerade oss, eller Musée Cluny, där Raymond\ntillbragte hela timmar framför de persiska faten, och där\nhan blev dödligt förälskad i Kvinnan och Enhörningen på en\nfemtonhundratalsgobeläng.\n\nPå våra vandringar kommo vi en dag till Trocadéro. Vår blick föll på en\naffischpelare, där annonsen om kvällens föreställning tillkännagav, att\nMounet-Sully skulle uppträda i Sofokles' \"Konung Oidipos\". Den gången\nvar namnet Mounet-Sully oss obekant, men dramat ville vi gärna se. Vi\ntittade på biljettpriserna längst ned på affischen och undersökte våra\nfickor. Vi hade jämnt tre francs, och lägsta priset högst upp under\ntaket var sjuttiofem centimes. Detta betydde, att vi fingo avstå från\nmiddag, men vi klevo upp till ståplatserna längst bak.\n\nTrocadéros scen hade ingen ridå. Scenen var torftigt dekorerad på det\nsätt, som en del moderna människor inbilla sig vara grekisk konst.\nKören inträdde, illa klädd i vad en del facklitteratur beskriver såsom\ngrekiska dräkter. Medelmåttig musik, en sötaktig, enfaldig melodi steg\nupp till oss från orkestern. Raymond och jag utbytte blickar. Vi kände,\natt förlusten av vår middag varit ett gagnlöst offer, när från portalen\ntill vänster, som skulle föreställa ett palats, inträdde en gestalt,\növer den tredjeklassiga operakören och den sekunda Comédie Française-\nscenen lyfte han sin hand:\n\n_\"Enfants, du vieux Cadmus jeune posterité, Pourquoi vers ce palais vos\ncris ont-ils monté? Et pourquoi ces rameaux suppliants, ces\nguirlandes?\"_\n\nÅ, hur skall jag kunna beskriva den sinnesrörelse, som framkallades av\nden röstens första tonfall? Jag tvivlar på att det under hela antikens\nstora tid, under Greklands guldålder, under den dionysiska teaterns och\nSofokles' storhetsperiod, i Rom eller i något annat land eller någon\nannan tid funnits en sådan stämma. Och från detta ögonblick tycktes\nMounet-Sullys röst och Mounet-Sullys gestalt växa allt större, famna\nalla ord, all dans, all konst, resa sig till ett sådant omfång och en\nsådan höjd, att hela Trocadéros längd och bredd var för ringa att\nomsluta denna konstens jätte. Raymond och jag höllo andan. Vi bleknade.\nVi kände mattighet. Tårarna strömmade från våra ögon, och när slutligen\nförsta akten var förbi, kunde vi bara omfamna varandra i vår\növerströmmande hänryckning. Vi förstodo, att detta var vår\npilgrimsfärds apoteos, orsaken till att vi farit till främmande land.\n\nAndra akten började, och det stora sorgespelet upprullades för oss. Den\ntriumferande unge konungens självförtroende utsattes för de första\ntvivlen, den första oron. Så kom den passionerade längtan att få veta\nsanningen till varje pris, och därpå kom det sublima ögonblicket.\nMounet-Sully dansade! Å, här hade jag det, som jag alltid gått och\nföreställt mig -- en stor, heroisk gestalt i dans.\n\nÅter en mellanakt. Jag såg på Raymond. Han var blek, hans ögon brunno,\nvi vacklade. Tredje akten. Den kan ej beskrivas. Blott den som sett den\noch sett den store Mounet-Sully kan förstå, vad vi kände. När han i det\nstora ögonblicket av övermänsklig ångest i sitt vanvett och sin\nparoxysm av blandad fasa, religiös fasa över sin synd och sin sårade\nstolthets fasa, eftersom det var han, som var källan till allt det\nonda, den av alla eftersökte, när han efter att ha rivit ut ögonen ur\nderas hålor, i detta ögonblick vet, att han ej längre kan se, kallar\nbarnen till sig och gör sin sista sortie, skakades Trocadéros hela\nväldiga publik, sextusen personer, av snyftningar.\n\nRaymond och jag gingo nedför den långa trappan så långsamt och\nmotvilligt, att vaktmästarna slutligen måste skynda på oss. Det var då\njag insåg, att den stora konsten blivit mig uppenbarad. Från och med nu\nvisste jag vägen. Vi gingo hem likt människor berusade av inspiration,\noch i veckor levde vi sedan på detta intryck. Hur litet drömde jag då\nom att jag en dag skulle stå på samma scen tillsammans med den store\nMounet-Sully.\n\nÄnda sedan jag sett Rodins verk på utställningen hade hans ande liksom\nförföljt mig. En dag sökte jag mig ut till hans ateljé vid Rue de\nl'Université. Min pilgrimsfärd till Rodin liknade Psyches, när hon\nsökte guden Pan i grottan.\n\nRodin var kort till växten, satt, kraftig, med tättklippt hår och yvigt\nskägg. Han visade mig sina arbeten med mästarens okonstlade\nrättframhet. Ibland frammumlade han namnen på konstverken, men man\nkände, att namn betydde föga för honom. Han for med händerna över dem\noch smekte dem. Jag minns, att jag tänkte för mig själv, att under hans\nhänder tycktes marmorn flyta som smält bly. Till sist tog han en liten\nlerklump och tryckte den mellan händerna. Han andades tungt, medan han\ngjorde det. Hettan strömmade ut från honom som en glödande ugn. På\nnågra ögonblick hade han format ett kvinnobröst, som flämtade mellan\nhans fingrar.\n\nJag återsåg icke Rodin förrän ett par år senare, när jag från Berlin\nåterkom till Paris. I åratal var han sedan min vän och min mästare.\n\nEn annan stor konstnär, med vilken jag också stiftade bekantskap, var\nEugène Carrière. Jag kom till hans ateljé i sällskap med\nskriftställaren Keyzers hustru, som ofta ömkat sig över vår isolering\noch brukat bjuda oss hem till sig, där hennes lilla dotter, som\nstuderade violin, och hennes rikt begåvade son Louis, numer en välkänd\nung kompositör, bildade en harmonisk familjekrets kring aftonlampan. På\nväggen hängde ett egendomligt, fängslande, vemodsfullt kvinnoporträtt.\n\n-- Det är mitt porträtt, som Carrière gjort, sade Mme. Keyzer.\n\nEn dag förde hon mig alltså med sig till Rue Hégésippe Moreau. Vi\nklättrade uppför alla trapporna till studion högst upp i huset, där\nCarrière bodde, omgiven av sina böcker, sin familj och sina vänner. Han\nvar den starkaste andliga personlighet jag någonsin kommit i beröring\nmed. Visdom och ljus. En oändlig ömhet mot allt och alla strömmade ut\nifrån honom. Allt det sköna, starka och underbara i hans tavlor voro\nett direkt uttryck för hans upphöjda själ. När jag kom i hans närhet,\nhade jag samma känsla, som jag förmodar skulle fyllt mig, om jag mött\nKristus. Sådan var den vördnad som intog mig. Jag längtade efter att\nfalla på knä, och jag skulle ha gjort det, om icke min blyga och\ntillbakadragna natur hindrat mig.\n\nÅratal senare beskrev Mme. Yarska detta möte med följande ord:\n\n\"Jag minns bättre än jag minns något som hände när jag var ung flicka\n-- utom möjligen mitt första möte med Eugène Carrière, i vilkens studio\njag träffade henne -- den dagen hennes ansikte och namn strömmade in i\nmin själ. Jag hade som vanligt med klappande hjärta knackat på dörren\ntill Carriéres bostad. Jag kunde aldrig nalkas denna maktens helgedom\nutan en förtvivlad ansträngning att göra våld på min sinnesrörelse. I\ndetta lilla hus i Montmartre arbetade den store konstnären i lycklig\nstillhet mitt ibland sina kära, sin hustru och sin moder, alla klädda i\nsvarta yllekläder -- barn utan leksaker, men med ansikten strålande av\nhängivenhet för sin store älskade. Ack, dessa helgonlika människor!\n\nIsadora stod mitt emellan den ödmjuke Mästaren och hans vän, den tyste\nMetschnikoff från Pasteurinstitutet. Hon var ännu mer stilla än dessa\nbåda; med undantag för Lillian Gish har jag aldrig sett en amerikansk\nflicka verka så skygg som hon gjorde den dagen. I det Eugène Carrière\ntog mig vid handen, som man tar ett barn för att leda det närmare något\nman vill att det skall beundra, yttrade han, när jag stod och såg på\nhenne: _C'est Isadora Duncan_. Och därefter tystnad för att däri inrama\nnamnet.\n\nPlötsligt yttrade så Carrière, som alltid brukade tala mycket lågmält,\nmed djup, stark stämma:\n\n-- _Cette jeune Américaine va révolutionner le monde.\"_\n\nJag kan aldrig med torra ögon gå förbi Carrières tavla av sin familj på\nLuxembourgmuseet och aldrig utan att minnas denna studio, där jag snart\nnog blev en ständig gäst. Det är ett av min ungdoms ljuvaste minnen,\natt de genast mottogo mig i sina hjärtan och i sitt hem som en vän. När\njag längre fram i tiden stundom tvivlat på mig själv, har jag brukat\ntänka på detta deras mottagande och återvunnit min självtillit, ty över\nhela mitt liv har Eugène Carrières snille strålat som en välsignelse,\nsporrat mig mot de högsta ideal, alltid vinkat mig upp mot en renare\noch heligare konst, och när sorgen nära nog förde mig till vansinnets\nbrant, var det Carrières verk i min närhet, som gav mig tro och\nförtröstan nog för att kunna leva.\n\nIngen konst har någonsin lagt i dagen sådan kraft som hans, intet\nkonstnärsliv har manifesterat sådant gudomligt medlidande och sådan\nhjälpsamhet gent emot människorna runt omkring. Hans tavlor borde ej\nfinnas på museer utan i ett den andliga kraftens tempel, där hela\nmänskligheten kunde stå i förbindelse med hans stora ande och mottaga\nrening och välsignelse därigenom.\n\n\n\n\nKAPITEL X.\n\n\nVästerns näktergal hade en gång till mig yttrat:\n\n-- Sarah Bernhardt är en stor artist, men kära, vad det är synd, att\nhon inte skall vara en god kvinna. Men Loie Fuller är inte bara en stor\nartist utan också en ren kvinna. Hennes namn har aldrig nämnts i\nsamband med någon skandal.\n\nEn kväll kom hon till min studio i sällskap med Loie Fuller. Jag\ndansade naturligtvis för henne och förklarade alla mina teorier, som\njag gjorde för en och var och till och med skulle ha gjort för\nrörarbetare, om en sådan kommit på besök. Loie Fuller visade stor\nentusiasm, sade att hon skulle resa till Berlin nästa dag och föreslog,\natt jag skulle sluta mig till henne där. Icke blott var hon själv en\nframstående konstnärinna utan tillika manager för japanskan Sada Yacco,\nvilkens konst jag så varmt beundrade. Hon proponerade, att jag skulle\nuppträda över hela Tyskland tillsammans med Sada Yacco, och jag var\nendast alltför glad att få gå in härpå. Varpå det sålunda beslöts, att\njag skulle stöta till Loie Fuller i Berlin.\n\nSista dagen kom André Beaunier för att säga farväl. Vi företogo en\nsista pilgrimsfärd till Notre Dame, och han följde mig till\njärnvägsstationen. Där kysste han mig till avsked på sitt vanliga\nreserverade sätt, men jag tyckte mig uppfånga en ångestfylld blick\nbakom hans glasögon.\n\nJag kom till Berlin, och i ett hyperelegant rum på Hotel Bristol fann\njag Loie Fuller. Ett dussin vackra flickor sutto omkring henne och\nomväxlande smekte och kysste hennes händer. I min mycket enkla\nuppfostran hade det sällan förekommit, att mor smekt oss, om hon än\nvarmt älskade oss allesammans, varför jag alltså blev fullkomligt\nkonsternerad vid anblicken av dessa utomordentliga uttryck för\ntillgivenhet, som för mig voro alldeles nya. Atmosfären präglades av en\nvärme, som jag aldrig förut känt maken till.\n\nLoie Fullers generositet visste inga gränser. Hon ringde på klockan och\nsade till om en sådan middag, att jag ej kunde låta bli att tänka på,\nvilket oerhört pris den skulle betinga. Samma kväll skulle hon uppträda\npå Wintergarten, men medan jag iakttog henne, undrade jag, hur hon\nskulle bli i stånd härtill, då hon tycktes lida av förfärliga plågor i\nryggraden. För att lindra dessa kommo hennes sköna uppvaktande gång på\ngång med ispåsar, som placerades mellan hennes rygg och stolen. -- En\nispåse till, älskling, brukade hon säga, det är som om smärtorna gav\nmed sig då.\n\nPå kvällen sutto vi allesammans i en loge och sågo på, när Loie Fuller\ndansade. Hade den skimrande uppenbarelsen framför oss något som helst\nsamband med den lidande sjuklingen från några timmar tidigare? Mitt för\nvåra ögon förvandlades hon till mångfärgade, lysande orkidéer, till en\nböljande, flytande havsblomma och slutligen till en spiralliknande\nlilja, ett formligt féeri av ljus, färg och böljande former. Vilket\nunderbart geni! Ingen av Loie Fullers imitatörer har någonsin lyckats\nnå upp därtill. Jag var förtrollad, men jag insåg, att detta var en\nnaturens plötsliga nyck, som icke kunde upprepas. Hon förvandlade sig\ntill tusen färgskimrande bilder inför publikens ögon. Det var otroligt.\nDet kan icke göras efter, det kan icke beskrivas. Loie Fuller återgav\nursprunget till alla färgväxlingar och alla fladdrande Libertydukar.\nHon var en av de första som förverkligade ljuseffekterna och\nfärgförvandlingarna på scenen. Jag återvände till hotellet bländad och\nhänförd av denna utomordentliga konstnärinna.\n\nNästa morgon begav jag mig ut för att bese Berlin för första gången.\nTill en början blev jag, som redan drömde om Grekland och den grekiska\nkonsten, för ett ögonblick imponerad av Berlins arkitektur.\n\n-- Men det här är ju Grekland, utbrast jag.\n\nMen när jag såg efter en smula noggrannare, märkte jag, att Berlin\ningalunda liknade Grekland. Det var det nordiska intrycket av Grekland.\nDessa pelare voro ej doriska, där de reste sig mot en olympiskt blå\nhimmel. De voro tyska, pedantiska, arkeologiskt bildade professorers\nbegrepp om Grekland. Och när jag såg den kejserliga vakten marschera i\ngåsmarsch ut från de doriska pelarna på Potzdamer Platz, gick jag hem\ntill Hotel Bristol och sade:\n\n-- _Geben Sie mir ein Glas Bier. Ich bin müde._\n\nJag stannade några dar i Berlin och följde därefter Loie Fullers trupp\ntill Leipzig. Vi foro utan vårt bagage, till och med den anspråkslösa\nkoffert jag medfört från Paris, blev kvar tillika med de övriga. Varför\nnågot sådant skulle inträffa med en framgångsrik konstnärinna, kunde\njag då inte förstå. Efter den luxuösa tillvaron i hotellets lyxvåning\noch med champagnemiddagar, kunde jag ej inse, varför vi skulle vara\ntvungna att fara utan våra koffertar. Längre fram kom jag underfund med\natt det berodde på Sada Yacco. Hon hade gjort fiasko, och Loie Fullers\ninkomster gingo åt för att betäcka hennes skulder.\n\nMitt ibland dessa nereider, nymfer och skimrande uppenbarelser syntes\nen egendomlig gestalt i svart tailor-made. Hon var blyg och\ntillbakadragen, hade ett fint skuret och ändå kraftigt ansikte, svart\nhår, rakt tillbakastruket från pannan och sorgsna, intelligenta ögon.\nHon höll ständigt händerna nedstuckna i fickorna. Hon var\nkonstintresserad och talade med livligt intresse om Loie Fullers konst.\nHon kretsade kring vimlet av granna fjärilar som det gamla Egyptens\nscarabé. Jag kände mig genast dragen till denna människa, men jag kände\npå mig, att hennes entusiasm för Loie Fuller till den grad upptog\nhennes sinne, att hon ej hade något intresse till övers för mig.\n\nÄven i Leipzig brukade jag varje kväll gå och se Loie Fuller uppträda,\noch mer och mer måste jag beundra hennes vidunderliga, luftiga konst.\nDenna sällsamma varelse blev flytande -- hon blev färg och lågor, och\nslutligen tycktes hon upplösas i fantastiska spiraler av eld, som stego\nmot oändligheten.\n\nEn gång i Leipzig väcktes jag klockan två på natten av röster. De\nhördes i ett oredigt mummel, men jag igenkände en av dem såsom\ntillhörande en rödhårig flicka, som vi brukade kalla för Dadda, därför\natt hon alltid var färdig att lugna och trösta en, om man hade\nhuvudvärk. Av de upprörda viskningarna kunde jag sluta mig till, att\nDadda tänkte sig tillbaka till Berlin för att rådföra sig med en viss\nperson angående möjligheten att skaffa tillräckligt med pengar, för att\nvi alla skulle kunna fara till München. Och mitt i natten kom därpå\ndenna rödhåriga flicka fram till mig, kysste mig lidelsefullt och\nyttrade med djup uttrycksfullhet: -- Jag ska resa till Berlin. Som det\nbara var ett par timmars resa, kunde jag ej fatta, varför hon skulle\nvara så upprörd över att behöva lämna oss. Hon kom snart tillbaka med\npengar, så att vi kunde resa till München.\n\nFrån München ville vi sedan till Wien. Men åter stodo vi där utan\ntillräcklig reskassa, och som det denna gång föreföll totalt fastlåst,\nerbjöd jag mig att vända mig till amerikanske konsuln för att få hjälp.\nJag sade honom, att han måste skaffa oss biljetter till Wien, och det\nvar tack vare min övertalningsförmåga, som vi till slut också kommo\ndit. På Hotel Bristol inkvarterades vi i de elegantaste rummen, fast vi\nanlände praktiskt taget utan något bagage. Trots min beundran för Loie\nFullers konst begynte jag vid detta laget göra mig den frågan, varför\njag lämnat min mor ensam kvar i Paris, och vad jag hade att göra i\ndenna skara vackra men defekta damer. Hittills hade jag endast varit en\nhjälplös och medlidsam åskådarinna av alla dessa dramatiska\ntilldragelser.\n\nPå Hotell Bristol i Wien fick jag den rödhåriga flickan till\nrumskamrat. En morgon vid fyratiden steg hon upp, tände ett ljus,\nnärmade sig min säng och förkunnade:\n\n-- Gud har sagt åt mig att strypa dig.\n\nJag hade hört talas om, att ifall en människa får ett plötsligt anfall\nav vansinne, skall man aldrig göra dem emot. Mitt i min förskräckelse\nhade jag sinnesnärvaro nog att genmäla:\n\n-- Ja, det är alldeles rätt. Men får jag bara läsa en bön först.\n\n-- Gott, sade hon och satte ljuset ifrån sig på nattduksbordet bredvid\nmin säng.\n\nJag gled ur sängen, och som om jag haft djävulen efter mig, ryckte jag\nupp dörren, flög nedför den långa korridoren, nedför trappan och in\nportierns rum, precis som jag gick och stod i nattdräkt med håret\nflygande kring mig, och gallskrek: En dam har blivit galen!\n\nDadda var hack i häl efter mig. Sex man av hotellbetjäningen kastade\nsig över henne och höllo fast henne, tills läkare anlände. Resultatet\nav deras överläggningar var så obehagligt, att jag beslöt telegrafera\ntill min mor och be henne komma till mig från Paris, vilket hon även\ngjorde. När jag berättade för henne, hur jag kände mig till mods i\ndenna min omgivning, bestämde vi oss för att lämna Wien.\n\nNu råkade jag en kväll under vistelsen med Loie Fuller i Wien ha dansat\npå Künstler Haus för alla konstnärerna. Var och en av dem gav mig en\nbukett röda rosor, och när jag dansade Backanalen, var jag formligen\nhöljd av rosor. Vid detta tillfälle var en ungersk impressario,\nAlexander Gross, närvarande. Han kom fram till mig och sade: -- När ni\nvill göra er en framtid, så kom till mig i Budapest.\n\nNär jag nu var halvt ihjälskrämd av min omgivning och längtade att fly\nfrån Wien tillsammans med min mor, kommo vi helt naturligt att tänka på\nGross' anbud och begåvo oss till Budapest i hopp om bättre lycka där.\nGross erbjöd mig kontrakt om trettio egna uppträdanden på\nUraniateatern.\n\nDetta var första gången jag blivit föreslagen att dansa på en teater,\noch jag tvekade. -- Min dans, sade jag, är för eliten, för konstnärer,\nbildhuggare, målare, musiker, men inte för den stora publiken. -- Men\nAlexander Gross bedyrade, att konstnärerna voro dock den mest kritiska\npubliken, och hade de gillat min dans, skulle den stora allmänheten\ngilla den i hundra gånger högre grad.\n\nJag övertalades att underteckna kontraktet, och Gross' profetia gick i\nuppfyllelse. Första kvällen på Uraniateatern blev en obestridlig\ntriumf. I trettio dagar dansade jag i Budapest för utsålda hus.\n\nÅ Budapest! Det var i april. Det var vår. En afton, kort efter mitt\nförsta uppträdande, bjöd Alexander Gross oss ut på supé på en\nrestaurang, där ett ziguenarkapell spelade. Å, ziguenarmusik! Finns det\nnågot jämförligt därmed -- ziguenarmusiken som springer fram ur Ungerns\negen själ? Jag minns, hur jag många år senare i grammofonavdelningen av\nJohn Wanamakers varuhus samtalade med Wanamaker, och hur han riktade\nmin uppmärksamhet på den utmärkta musik hans grammofoner presterade.\nJag genmälte:\n\n-- Ingen av dessa omsorgsfullt konstruerade maskiner -- produkter av\nskickliga uppfinnare -- skulle kunna ersätta en enda ziguenares musik,\ndär han spelar på Ungerns dammiga landsvägar. En enda ungersk\nziguenares musik är värd mer än alla världens grammofoner.\n\n\n\n\nKAPITEL XI.\n\n\nDen förtjusande staden Budapest höll på att slå ut i blom. På andra\nsidan floden blommade syrenerna i varje trädgård. Var kväll tog den\neldiga ungerska publiken emot mig med jubel, kastade sina huvudbonader\nupp på scenen och ropade: -- Eljen!\n\nMed bilden av floden glittrande i solskenet, sådan jag sett den\nsamma morgon, för min inre syn sände jag en afton besked till\norkesteranföraren och improviserade vid föreställningens slut Strauss'\n\"An der schönen blauen Donau\". Effekten var att förlikna vid en\nelektrisk stöt. Hela publiken flög upp på sina fötter i ett sådant rus\nav hänförelse, att jag måste dansa valsen om och om igen, innan de\nbegynte uppföra sig något mindre likt vanvettiga.\n\nBland publiken, ropande och jublande med den, befann sig denna kväll en\nung ungrare med gudasköna drag och dito växt, och en annan dag mötte\njag, vid en festlig samvaro bland vänner, över ett glas guldfärgad\ntokajer två svarta ögon, som glödde av en så brinnande beundran och en\nsådan ungersk lidelse, att i denna enda blick hela den ungerska vårens\nmening och innebörd tycktes ligga förborgad. Han var högväxt,\nutomordentligt vackert byggd, med ett huvud täckt av ymniga lockar,\nsvarta till färgen med purpurfärgade glansdagrar. Han kunde gott ha\nstått modell till Michelangelos David. När han log, glimmade de starka\nvita tänderna mellan hans röda, fylliga läppar. Från första gången våra\nblickar möttes vilade vi redan i varandras armar -- ingen makt på\njorden hade kunnat förhindra detta.\n\n-- Ditt ansikte är som en blomma. Du är min blomma, sade han. Och gång\npå gång upprepade han detta: -- Min blomma -- min blomma -- vilket på\nungerska är detsamma som ängel.\n\nHan gav mig en liten papperslapp på vilken stod \"Loge på Kungliga\nnationalteatern\". Samma kväll gingo mor och jag dit för att se honom i\n\"Romeo och Julia\". Han var en utmärkt skådespelare och blev sedermera\nUngerns främste. Hans tolkning av Romeos ungdomliga eldighet\nfullbordade min erövring. Efteråt sökte jag upp honom i hans loge. De\növriga skådespelarna betraktade mig med nyfikna småleenden -- alla\ntycktes redan initierade, och var och en föreföll nöjd. Bara en av dem,\nen skådespelerska, föreföll icke nöjd alls. Han följde sedan min mor\noch mig till hotellet, där vi intogo supé tillsammans, eftersom\nteaterfolk ju aldrig äter före en föreställning.\n\nSenare på kvällen mötte jag Romeo i vår salong på hotellet, vilken av\nen lång korridor skildes från våra sovrum. Där berättade han för mig,\natt han den kvällen ändrat sin framställning av en scen i skådespelet.\n\n-- Jag brukade, sade han, hoppa över muren och genast med vanlig röst\nbörja deklamera:\n\n    \"Den ler åt ärr, som aldrig känt ett sår.\n    Men tyst, vad strålar genom fönstret där?\n    Det östern är, och Julia är solen.\"\n\nMen som du minns, så viskade jag i kväll fram orden, som om de nästan\nkvävt mig, ty sedan jag träffat dig, visste jag, vad kärleken kunde\ngöra med Romeos röst. Först nu vet jag det. Ty du, Isadora, har för\nförsta gången låtit mig förstå, hurudan Romeos kärlek var. Nu skall jag\nspela hela rollen annorlunda -- och härvid reste han sig och upprepade\nför mig, scen efter scen, hela rollen, allt under det han då och då\nhejdade sig och sade: -- Ja, nu förstår jag, att om Romeo verkligen\nälskade, skulle han säga de orden så och så -- helt annorlunda än jag\nföreställde mig, när jag spelade in rollen. Nu vet jag det. Å...\nälskade, med ditt blomlika ansikte -- du har inspirerat mig. Genom din\nkärlek kanske jag blir en stor konstnär.\n\nSå deklamerade han Romeos roll för mig, ända tills dagern började smyga\nsig in genom fönstren.\n\nJag lyssnade i hänryckning. Då och då vågade jag ge honom repliken\neller antyda en åtbörd, och i scenen med patern knäböjde vi bägge och\nsvuro trohet intill döden. Ack, ungdom och vår, ack, Budapest och\nRomeo. När jag minns er, förefaller det icke att ha hänt för så länge\nsedan utan som i går kväll.\n\nEn morgon i dagbräckningen lämnade vi hotellet tillsammans, togo ett\nförsenat ekipage med två hästar, som vi mötte på gatan och åkte långt\nut på landet. Vi stannade vid en bondstuga, där hustrun gav oss ett\nrum. Hela den dagen stannade vi tillsammans därute. Jag är rädd, att\njag gav publiken en mycket undermålig föreställning den kvällen, ty jag\nkände mig ganska olycklig till mods. Men när jag efteråt träffade Romeo\ni salongen, befann han sig i ett sådant tillstånd av fröjd och\nhänförelse, att jag kände mig lättare till sinnes.\n\nRomeo hade en härlig stämma, och han sjöng för mig alla sitt lands\nfolkvisor och ziguenarsånger samt lärde mig orden och deras betydelse.\nEn kväll, när Alexander Gross arrangerat en galaföreställning med mig\npå operan i Budapest, fick jag den idén att efter det fullbordade\nGluckprogrammet taga upp en enkel ziguenarorkester på scenen och dansa\ntill deras musik. En av melodierna var en kärleksvisa av följande\nlydelse:\n\n    \"Csak egy kis lány\n       van a világon\n    Az is ax éi draga\n       galabom\n    A jó Isten de nagyon\n       zerethet\n    Hogy én nékem adott tégedet.\"\n\nDetta betyder i översättning:\n\n    \"Det finns en liten flicka här i världen.\n       Hon är min kära duva.\n    Den gode Guden måste hålla mig mycket kär,\n       Eftersom Han givit mig dig.\"\n\nEn ljuvlig melodi, full av lidelse, längtan, tårar och tillbedjan. Jag\ndansade med sådan inspiration, att den väldiga publiken rördes till\ntårar, och jag slutade med Rakowskymarschen, som jag i min röda tunika\ndansade som en revolutionshymn till de ungerska hjältarnas ära.\n\nMed galaföreställningen slutade Budapestsäsongen, och nästa dag rymde\nRomeo och jag för några dagar ut på landet och slogo oss åter ned i den\novannämnda bondstugan. När vi återvände till Budapest, var det första\nmolnet på min lyckas himmel min mors ångest och Elizabeths ditkomst\nfrån New York -- hon tycktes tro, att jag begått något brott. Bägges\nängslan var för mig så outhärdlig, att jag slutligen lyckades övertala\ndem att bege sig på en liten resa till Tyrolen.\n\nDå liksom alltid fick jag erfara, att hur stark den sensation eller\nlidelse än månde vara, som jag upplevde, så arbetade min hjärna\nsamtidigt med blixtens fart och intensitet. Jag har aldrig i ordets\nvanliga bemärkelse tappat huvudet, tvärtom, ju starkare njutning, dess\nklarare tanke. Och när detta stegrats till den punkt, där hjärnan är\nsinnenas omedelbare kritiker och vägrar eller till och med hånar den\nnjutning, som livsviljan kräver, blir konflikten sådan, att den leder\ntill viljans trängtan efter något bedövningsmedel för att förtaga\nintelligensens oavbrutna och oombedda kommentarer. Vad jag avundas de\nnaturer, som helt kunna ge sig hän åt ögonblickets njutning utan att\nfrukta kritikern, som upphäver sig och envisas att påtvinga sinnena sin\nåsikt, när man minst önskar det.\n\nOch likväl kommer alltid det ögonblick, då hjärnan måste kapitulera och\nropa: -- Ja, jag medger att allt annat i livet, till och med din konst,\när dimmor och dårskap i jämförelse med detta ögonblicks härlighet, och\nför detta ögonblicks skull underkastar jag mig villigt upplösning,\nförstörelse, döden. -- Detta intelligensens nederlag betecknar den\nsista kollapsen samt det nedsjunkande i förintelse, som ofta leder till\nde fruktansvärdaste olyckor -- för intelligensen och för anden. På\nsamma sätt räknade jag efter någon tid icke längre med eventuell\nundergång för min konst, eller med min mors förtvivlan eller med min\negen ruin över huvud taget.\n\nMå man döma mig, om man kan, men tadla då hellre den natur eller den\nGud, som låtit detta enda ögonblick bli mera värt och mera åtråvärt än\nallt annat vi, som veta detta, kunna erfara. Eftersom flykten stiger så\nhögt, är uppvaknandets stora krasch så mycket förfärligare.\n\nAlexander Gross arrangerade för mig en turné genom Ungern, varunder jag\nuppträdde i en hel mängd städer, bland annat Sieben Kirchen, där\nhistorien om de sju upproriska generalerna som blevo hängda, gjorde\ndjupt intryck på mig. På ett stort öppet fält utanför staden\nkomponerade jag en Marsch till Liszts pompösa, dystra musik som ett\näreminne åt dessa män.\n\nUnder hela turnén hälsades jag med jubel av innevånarna i kalla dessa\nungerska småstäder. I var och en av dem ordnade Alexander Gross så, att\nen vagn, förspänd med vita hästar och fylld med vita blommor, väntade\nmig, som, klädd i vitt, fördes genom staden under jubelrop som en ung\ngudinna på besök från en annan värld. Men trots den stimulans min konst\nskänkte mig, och trots publikens dyrkan längtade jag oupphörligt efter\nRomeo. Jag kände, att jag gärna skulle velat ge all denna framgång,\ntill och med all min konst, för ett enda ögonblick i hans famn, och det\nvärkte i mig av längtan efter återkomsten till Budapest.\n\nDagen kom. Romeo mötte mig visserligen med uppriktig glädje vid\nstationen, men jag förnam en sällsam förändring hos honom, och han\nberättade för mig, att han skulle börja repetera sin nästa roll, Marcus\nAntonius. Hade hans intensiva konstnärstemperament till denna grad\ninfluerats av den nya rollen? Jag vet det ej, men så mycket vet jag,\natt Romeos första naiva lidelse och kärlek hade förändrat sig. Han\ntalade om vårt giftermål, som om detta redan vore en klar och avgjord\nsak. Han tog mig till och med ut för att se på våning. Under det jag\nbesåg våningar utan badrum och kök, belägna uppför ändlösa trappor,\nkände jag mig fyllas av underlig kyla och tyngd.\n\n-- Vad ska vi göra, om vi bor här i Budapest? frågade jag.\n\n-- Å, svarade han, du får en loge där du kan sitta varenda kväll och se\nmig uppträda, och så får du lära dig att ge mig mina repliker och\nhjälpa mig med mina teaterstudier.\n\nHan reciterade för mig Marcus Antonius' roll, men nu var hela hans\nlidelsefulla intresse koncentrerat på romerska folket, icke på mig,\nhans Julia.\n\nUnder en lång vandring på landet, frågade han mig en gång, där vi sutto\nvid en höstack, om jag inte ändå trodde det vore bäst att jag fortsatte\nmin verksamhet och läte honom fortsätta sin. Orden föllo ej exakt så,\nmen detta var i alla fall hans mening. Jag kommer fortfarande ihåg\nhöstacken och fältet framför oss och den dödskyla, som isade mitt\nbröst. Den kvällen tecknade jag kontrakt med Alexander Gross om\nuppträdande i Wien, Berlin och alla Tysklands städer.\n\nJag såg premiären med Romeo som Marcus Antonius. Mitt sista minne av\nhonom var teaterpublikens entusiastiska hyllning, medan jag själv satt\ni en loge och svalde tårarna. Nästa dag for jag till Wien. Romeo var\nförsvunnen. Jag tog i stället farväl av Marcus Antonius, som var så\nallvarsam och så förströdd, att resan mellan Budapest och Wien var en\nav de bittraste och sorgligaste jag någonsin varit med om. Hela världen\ntycktes med ens berövad all glädje. I Wien blev jag sjuk, och Alexander\nGross lät lägga in mig på sjukhus.\n\nFlere veckor förgingo under oerhörd depression och svåra lidanden.\nRomeo kom dit från Budapest. Han lät till och med ordna sin bädd inne i\nmitt rum. Han var öm och hänsynsfull, men när jag en morgon i\ndaggryningen vaknade och såg sköterskans, en katolsk nunnas, i svart\ninramade ansikte mellan mig och Romeo på sin bädd i andra änden av\nrummet, tyckte jag mig höra begravningsklockorna ringa vid min kärleks\njordafärd.\n\nDet blev en mycket lång konvalenscenstid, och Alexander Gross förde mig\ntill Franzensbad för att där hämta krafter. Jag var trånsjuk och\nsorgsen, jag ville inte låta mig fängslas vare sig av det vackra\nlandskapet eller av de deltagande vänner, som omgåvo mig. Gross' hustru\nhade kommit dit, och hon skötte mig kärleksfullt under många sömnlösa\nnätter. Förmodligen till min egen lycka hade den dyrbara läkare- och\nsköterskevården uttömt alla tillgångar, varför Gross ordnade\nuppträdanden för mig i Franzensbad, Marienbad och Carlsbad. En dag\nöppnade jag alltså på nytt min koffert och tog fram mina danstunikor.\nJag minns, att jag brast i gråt och kysste den lilla röda dräkten, i\nvilken jag dansat alla mina revolutionsdanser, samt att jag svor att\naldrig mer för kärleken svika konsten.\n\nVid detta laget hade mitt namn börjat få en magisk klang i landet, och\njag minns att en afton, när jag dinerade tillsammans med impressarion\noch hans maka, blev trängseln utanför restaurangens fönster så kompakt,\natt det sistnämnda krossades under trycket, till hotellägarens stora\nförtvivlan.\n\nAll kärlekssorg, alla kärlekens smärtor och missräkningar omsatte jag i\nmin konst. Jag komponerade Ifigenias historia, hennes farväl till livet\nvid dödens altare. Slutligen ordnade Alexander Gross för mitt\nuppträdande i München, där jag åter sammanträffade med min mor och\nElizabeth, bägge förtjusta att åter finna mig ensam, fast de funno mig\nmycket förändrad och sorgsen.\n\nInnan jag uppträdde i München, reste Elizabeth och jag upp till Abazzia\nför att få tag på något lämpligt hotell. Vi misslyckades emellertid,\noch efter att ha tilldragit oss en hel del uppmärksamhet på denna lilla\nfridfulla ort, råkade vi bli sedda av storhertig Ferdinand, som just\nfor förbi. Han blev intresserad och hälsade på oss med stor vänlighet.\nDet slutade med att han inbjöd oss att slå oss ned i hans villa i Hotel\nStephanies park. Hela episoden var utomordentligt oskyldig, men väckte\nlikafullt stor skandal i hovkretsar. De förnäma damer, som snart\nbörjade avlägga visit hos oss, voro ingalunda på minsta vis\nintresserade för min verksamhet, som jag till en början naivt utgick\nfrån, utan drevos endast av sin nyfikenhet att undersöka hur vi\negentligen hade det i hertigens villa. Samma damer gjorde var kväll\ndjupa hovnigningar framför storhertigens bord i hotellets matsal. Jag\nföljde bruket och neg ännu djupare än någon annan förmådde.\n\nDet var vid denna tid, som jag lancerade en baddräkt, som sedan blivit\npopulär -- en lätt blå tunika av finaste crèpe de chine, låghalsad, med\nsmå axelslejfar, kjol som slutade alldeles ovanför knäna samt bara ben\noch fötter. Som det vid samma tid var brukligt att damerna badade\niförda helsvarta, strikta baddräkter, med kjolar som nådde en bra bit\nned på smalbenet samt med svarta strumpor och svarta badskor, kan man\nlätt tänka sig, vilken sensation jag uppväckte. Storhertig Ferdinand\nbrukade promenera på badhusbron, beväpnad med kikare, den han riktade\npå mig, allt under det han fullkomligt hörbart för alla mumlade: _Ach,\nwie schön ist diese Duncan! Ach, wunderschon! Diese Frühlingszeit ist\nnicht so schön wie sie._\n\nNär jag någon tid senare uppträdde på Carlteatern i Wien, brukade\nstorhertigen, åtföljd av sina unga vackra uppvaktande kammarherrar och\nlöjtnanter varje kväll sitta i logen närmast scenen, och naturligtvis\nkom pratet i gång. Men storhertigens intresse för mig var faktiskt\nuteslutande av estetiskt-konstnärlig art. Han skydde i själva verket\numgänget med det täcka könet och var fullkomligt belåten med sin\nomgivning av unga sköna officerare. Jag kände djupt medlidande med\nhonom några år senare, när jag fick höra, att österrikiska hovet gått i\nförfattning om att internera honom på hans dystra slott i Salzburg.\nMåhända var han något olik andra människor, men vilken verkligt\nsympatisk människa är inte samtidigt en smula tokig?\n\nFramför fönstren i vår villa i Abazzia växte en palm. Det var första\ngången jag aett en sådan i ett land med tempererat klimat. Jag brukade\nge akt på hur dess blad dallrade för morgonbrisen, och från dessa blad\nfick jag ingivelsen till det lätta fladdrande med armar, hånder och\nfingrar, som till den grad missbrukats av mina efterapare. De glömde\nnämligen att gå till den ursprungliga källan och begrunda palmernas\nrörelser -- upptaga dem inom sig, innan de uttryckte dem utåt. Ofta,\nmedan jag betraktade denna palm, kunde jag glömma alla konstnärliga\nhänsyn och bara minnas Heines rörande ord:\n\n    \"En ensam palm i Södern...\"\n\nFrån Abazzia reste Elizabeth och jag till München. På den tiden rörde\nsig hela livet i München kring Künstler Haus, där mästarna Kaulbach,\nLenbach, Stuck m.fl. varje kväll samlades för att dricka härligt\nmünchenbier och diskutera filosofi och konst. Gross ville, att jag\nskulle uppträda på Künstler Haus. Lenbach och Kaulbach voro med på\nsaken, men Stuck vidhöll, att dans icke anstod ett konstens tempel av\nsådant slag som Künstler Haus i München. En förmiddag uppsökte jag\nStuck för att övertyga honom om värdigheten i min konst. Jag tog på mig\nmin tunika och dansade för honom i hans ateljé och talade sedan till\nhonom i fyra timmar utan uppehåll om min heliga mission och dansens\nberättigande och möjligheter som konst. Han brukade sedan ofta säga\ntill sina vänner och bekanta, att han aldrig varit så häpen i hela sitt\nliv. Det var som om en dryad från berget Olympus plötsligt gjort sitt\ninträde från en annan värld. Han gav självfallet genast sitt samtycke,\noch mitt första uppträdande på Künstler Haus var det största\nkonstnärliga evenemang, som på många år inträffat i den staden.\n\nSedan uppträdde jag på Kaim Saal. Studenterna blevo formligen galna.\nKväll efter kväll spände de hästarna från min vagn och drogo mig genom\ngatorna allt under det de sjöngo sina studentvisor och sprungo med\nflammande facklor på ömse sidor om vagnen. I timtal kunde de sedan stå\nutanför hotellfönstret och sjunga, varpå jag plägade kasta ned till dem\nmina blommor och näsdukar, dem de sedan delade mellan sig, så att var\noch en fick något att bära i mössan.\n\nEn kväll förde de mig med sig till ett studentkafé, där de lyfte mig\ndansande från det ena bordet till det andra. Hela natten sjöngo de, och\nofta återkom den refrängen: \"_Isadora, Isadora, ach, wie schön das\nLeben ist_!\" När denna fest sedan skildrades i Simplicissimus, blevo\nåtskilliga av de goda människorna i staden djupt chockerade, men i\nsjälva verket var det hela högst oskyldigt, trots att både min schal\noch min klädning revos sönder i remsor, som de fäste i sina mössor, när\nde i dagbräckningen buro mig hem.\n\nMünchen var på denna tid en sannskyldig bikupa av artistiska och\nintellektuella förmågor. Gatorna voro befolkade med studenter. Varje\nflicka hade en musikportfölj eller en rulle noter under armen. Varje\nbutiksfönster var en veritabel skattkammare av sällsynta böcker och\ngamla stick samt förtjusande nyutkomna lyxupplagor. Detta tillika med\nmuseernas underbara klenoder, den vassa höstluften, som kom svepande\nned från de soliga bergen, besöken hos den silverhårige mästaren\nLenbach samt åhörandet av filosofiska föreläsningar, förmådde mig att\nåtervända till min avbrutna intellektuella och andliga inställning till\ntillvaron. Jag började lära mig tyska samt läsa Schopenhauer och Kant\npå originalspråket, och snart nog kunde jag med intensivt nöje följa de\nlånga diskussionerna mellan konstnärer och tänkare, som om kvällarna\nträffades på Künstler Haus. Även lärde jag mig tycka om det goda\nmünchenölet, och spåren av den svåra chock jag nyligen genomgått\nbörjade gradvis utplånas.\n\nPå en galaföreställning en kväll på Künstler Haus lade jag märke till\nen i ögonen fallande profil -- en man som satt på första bänken och\napplåderade. Hans profil erinrade mig om den store mästares, vilkens\nverk just nu för första gången började göra intryck på mig. Denne man\nhade samma mäktiga panna och framskjutande näsa, men munnen var mjukare\noch med mindre styrka i linjerna. Efter föreställningens slut fick jag\nveta, att det var Siegfried Wagner, Richard Wagners son. Han slöt sig\ntill oss, och för första gången fick jag nu möta och beundra en man,\nsom jag sedermera skulle komma att räkna till mina allra käraste\nvänner. Hans konversationsförmåga var lysande, och han berättade många\nminnen om sin store fader, vilken alltid tycktes omge honom som en\nhelig gloria.\n\nPå denna tid läste jag också, som jag nyss nämnde, Schopenhauer, och\njag blev hänryckt över den uppenbarelse, som skänktes mig genom hans\nfilosofiska synpunkter på musikens förhållande till viljan.\n\nDenna underbara ande eller _Geist_, som tyskarna kalla det, i känslan\nav helighet, _der Heiligthum des Gedanken_ (tankens helighet), vilken\njag här mötte, kom mig ofta att känna det som om jag blivit förd in i\nen värld av överlägsna och gudalika tänkare, vilkas hjärnor arbetade på\nett vida heligare och mera upphöjt sätt än jag någonsin bevittnat på\nmina färder i världen. Här betraktades den filosofiska tanken som\nhöjdpunkten av mänsklig tillfredsställelse, om än musikens ännu\nheligare värld kunde ställas i jämnbredd därmed. Italiens härliga konst\ni Münchens museer var också en uppenbarelse för mig, och när vi tänkte\npå hur nära gränsen vi befunno oss, följde Elizabeth, mor och jag en\noemotståndlig impuls och satte oss på tåget till Florens.\n\n\n\n\nKAPITEL XII.\n\n\nJag skall aldrig glömma den underbara upplevelsen: färden genom Tyrolen\noch sedan nedför den soliga bergssidan till Umbriska slätten.\n\nVi stego av tåget i Florens och tillbragte sedan flere veckor under\nextatiskt vandrande genom tavelgallerier, trädgårdar och olivlundar. På\ndenna tid var det Botticelli, som fängslade min ungdomliga fantasi. I\ndagar satt jag framför hans berömda Primavera. Inspirerad därav,\nkomponerade jag en dans, i vilken jag försökte tolka den underbart\nmjuka rörelse, som utgår från tavlan, den blombetäckta markens böljande\nyta, nymfernas ring och zefyrernas flykt, alla kretsande kring\nmittgestalten, till hälvten en Afrodite, till hälvten en Madonna,\nvilken med en enda betydelsefull åtbörd antyder vårens skapelse.\n\nI timtal satt jag framför denna tavla. Jag var förälskad i den. En\nvänlig gammal vaktmästare kom till mig med en stol och iakttog min\nbeundran med vänligt intresse. Jag satt där, tills jag faktiskt såg\nblommorna växa, de nakna fötterna dansa, kropparna sväva, ända tills\nglädjens budbärare nalkades mig och jag tänkte: jag skall dansa denna\ntavla och skänka andra detta budskap av vår, kärlek, livets födelse,\nsom blivit mig skänkt i så mycken vånda. Jag skall skänka dem denna\nhänförelse genom dansen.\n\nDet blev stängningsdags, och jag satt där fortfarande framför tavlan.\nJag längtade att finna vårens mening, jag kände att livet hittills för\nmig varit ett trevande i blindo, jag tänkte: om jag kan finna\nhemligheten med denna tavla, kan jag visa andra vägen till rikedom och\nutveckling. Jag minns, att jag redan betraktade livet som en man, som\ngått ut i strid med de bästa avsikter, men som blivit fruktansvärt\nsårad och vid närmare eftertanke säger: -- Varför skulle jag inte\nförkunna ett evangelium, som kan bespara andra en liknande lemlästning.\n\nSådana voro mina meditationer inför Botticellis Primavera, vilka jag\nefteråt försökte omvandla i dans. O, detta ljuva, halvt anade hedniska\nliv, där Afrodite skimrade fram genom den sköna men ännu ömmare Kristi\nmoders gestalt, där Apollo sträckte sig mot trädens grenar med S:t\nSebastians anletsdrag. Allt detta kände jag intränga i mitt bröst som\nett flöde av fridfull glädje, och jag förnam en intensiv längtan efter\natt omsätta allt detta i min dans, som jag kallade Framtidens dans.\n\nHär i salarna i ett gammalt palats, dansade jag för Florens'\nkonstnärliga värld till musik av Monteverde och tidigare, okända\nmästares melodier. Till en utsökt melodi för fiol dansade jag som\nängel, spelande violin.\n\nMed vårt vanliga vårdslösa ignorerande av alla praktiska detaljer voro\nvåra pengar snart slut på nytt, och vi voro tvungna att telegrafera\ntill Gross om att sända oss den erforderliga summan, så att vi skulle\nkunna sluta oss till honom i Berlin, där han förberedde mitt första\nuppträdande.\n\nVid ankomsten till Berlin häpnade jag över att finna hela staden som en\nenda flammande reklamaffisch med mitt namn och tillkännagivandet om\nmitt uppträdande i Kroll's opera tillsammans med filharmoniska\norkestern. Alexander Gross förde oss till en förtjusande lyxvåning i\nHotel Bristol vid Unter den Linden, där hela tyska pressen befanns\nvänta på intervju med mig. Efter mina studier i München och mina\nupplevelser i Florens befann jag mig i så pass tankfull sinnesstämning,\natt jag storligen överraskade journalisterna med att på min\ntysk-amerikanska ge dem en naivt storslagen framställning av\ndanskonsten som \"die grösste ernste Kunst\" och en konstgren, som skulle\nbringa alla de övriga att vakna.\n\nHur olika var icke dessa tyska journalisters sätt att lyssna mot deras,\nför vilka jag längre fram i Amerika skulle förklara mina teorier. Dessa\ntyskar lyssnade med det mest vördnadsfulla, begrundande intresse, och\nnästa dag lästes långa artiklar i de tyska tidningarna, som med\nhögtidlig och filosofisk grundlighet behandlade min dans.\n\nAlexander Gross var en modig pionjärtyp. Han hade riskerat hela sitt\nkapital på att lancera mig i Berlin. Han hade icke sparat några\nkostnader i fråga om annonser, han hade hyrt den finaste operalokalen\noch den ypperste orkesterdirigenten, och om jag, när ridån gick upp och\nblottade mina enkla blå draperier som enda sceneri och en liten smärt\nfigur ensam mitt på scenen, om jag, säger jag, därvid misslyckats att\ngenast väcka den överraskade berlinpublikens bifall, skulle det betytt\nhans ruin. Men han var en god profet. Jag tog Berlin med storm. Sedan\njag dansat i över två timmar, vägrade publiken att lämna operan och\nframtvingade extranummer på extranummer, tills de slutligen i sin\nentusiasm kommo framstormande ända till rampen. Hundratals unga\nstudenter klättrade till och med upp på scenen, tills jag var i fara\natt krossas till döds under hyllningen. I många kvällar upprepades den\ni Tyskland vanliga, förtjusande seden att spänna hästarna från den\nfirade artistens vagn och draga densamma till vederbörandes bostad --\njag fördes på detta sätt i triumf genom gatorna till mitt hotell vid\nUnter den Linden.\n\nÄnda från första dagen blev jag i Tyskland känd under sådana\nbenämningar som \"die göttliche, heilige Isadora\". En av dessa kvällar\nkom plötsligt och oförmodat min broder Raymond tillbaka från Amerika,\nhan hade blivit hemsjuk därborta och ville ej längre vara skild från\noss. Nu togo vi åter upp en plan, som vi länge gått och burit på,\nnämligen en pilgrimsfärd till konstens heligaste minnesort, vårt\nälskade Aten. Jag själv kände, att jag tills vidare blott stode vid\ningångsdörren till min konstutövning, och efter en kort säsong i Berlin\nyrkade jag, trots Alexander Gross' böner och veklagan på att få lämna\nTyskland. Åter togo vi tåget till Italien, och med glänsande ögon och\nklappande hjärtan beredde vi oss på den gemensamma färden till Aten via\nVenedig.\n\nI Venedig dröjde vi några veckor och besökte i vederbörlig ordning och\nmed vederbörlig vördnad kyrkor och museer, men Venedig betydde givetvis\nicke mycket för oss vid denna tidpunkt. Vi beundrade självfallet\nFlorens' överlägsna intellektuella och andliga skönhet mycket mer.\nVenedig yppade icke för mig sina hemligheter och sin ljuvlighet förrän\nmånga år efteråt. Då kände jag för första gången Venedigs trollmakt,\nvid detta första besök erfor jag bara en otålig längtan att komma\nombord på ångaren och färdas till högre rymder.\n\nRaymond hade bestämt, att vi skulle färdas till Grekland på\nmöjligast primitiva sätt; vi undveko därför de stora komfortabla\npassagerarångarna och gingo ombord på en postångare, en liten ångbåt,\nsom gick mellan Brindisi och Santa Maura. Vid Santa Maura stego vi i\nland, emedan det gamla Ithaka varit beläget där, och där fanns även den\nklippa, från vilken Sappho i förtvivlan kastat sig i havet. Till och\nmed nu, när jag i minnet företager denna färd, minns jag Byrons strof,\nsom då kom for mig:\n\n    The Isles of Greece, the Isles of Greece\n    Where burning Sappho loved and sung.\n    Where grew the arts of war and peace,\n    Where Delos rose and Phoebus sprang.\n    Eternal summer gilds them yet,\n    But all, except their sun, is set.\n\nFrån Santa Maura togo vi en liten segelbåt i daggryningen, och med bara\ntvå mans besättning styrde vi i den brännande heta julidagen ut på det\nblå Joniska havet. Vi kommo in i Ambrakiska viken och landade vid den\nlilla staden Karvasaras.\n\nNär Raymond hyrde segelbåten, hade han pantomimiskt och med en del\ngammalgrekiska glosor gjort klart för männen, att vi önskade, det vår\nfärd så mycket som möjligt skulle likna Odyssevs'. Fiskaren tycktes\ninte ha vidare reda på Odyssevs, men åsynen av många drakmer gav honom\ndock mod att hissa segel, fast han ogärna ville fara långt och många\ngånger pekade mot himlen och sade \"Boom, boom\" och med armarna antydde\nstorm på havet för att dymedelst upplysa oss om att havet vore\nförrädiskt. Det finns icke heller något mera nyckfullt hav än det\nJoniska. Vi riskerade också våra dyrbara liv på denna färd, som mycket\nväl kunde kommit att te sig alltför lik Odyssevs'.\n\nVi lade till vid den lilla turkiska staden Prevesa på kusten av Epirus\noch köpte där proviant, en väldig getost, mogna oliver och torkad fisk\ni långa banor. Som det inte fanns något krypin i fiskarens båt, skall\njag till mitt livs slut inte glömma lukten av denna ost och denna fisk,\nsom hela dagen utsattes för den stekande solhettan, så mycket mer som\nden lilla båten därjämte hade sitt stillsamma men rullande sätt att\nfortskaffa sig. Ofta dog brisen totalt ut, och då måste vi ta till\nårorna. Till slut landade vi i skymningen vid Karvasaras.\n\nAlla innevånarna kommo ned till stranden för att hälsa oss, och\nKristoffer Kolumbi ankomst till Amerika kunde näppeligen ha förorsakat\nstörre uppståndelse bland infödingarna än här, där den sedan växte till\nmållöshet, när Raymond och jag knäböjde och kysste marken. Vi voro\nfaktiskt halvt tokiga av glädje. Vi skulle ha velat omfamna alla\nbyinnevånarna och utropa: -- Äntligen ha vi efter många och långa\nvandringar nått Hellas' heliga land. Var hälsad, o, olympiske Zeus! Och\ndu, Apollo! Och du, Afrodite! Bereden er, I muser, att ånyo dansa! Vår\nsång skall väcka Dionysos och hans sovande backanter.\n\nDet fanns intet hotell och ingen järnväg i Karvasaras. Den natten sovo\nvi alla i ett och samma rum, det enda som fanns på värdshuset i byn.\nMen vi sovo ej vidare mycket. För det första emedan Raymond hela natten\nutlade Sokrates' filosofi och den platonska kärlekens himmelska art,\noch för det andra emedan sängarna voro av grova plankor och Hellas\nrymde många tusen små livliga innevånare, som ville förtära oss.\n\nI gryningen lämnade vi byn; mor satt på en av tvenne hästar dragen\nvagn, som innehöll våra fyra kappsäckar, vi andra eskorterade henne med\nstavar i händerna, skurna från lagerträd. Hela byn följde oss en bra\nbit på vägen. Vi valde den uråldriga väg, som Filip av Macedonien med\nsin här trampat för mer än tvåtusen år sedan.\n\nVägen från Karvasaras till Agrinion slingrar sig genom bergstrakter av\nvild, romantiskt storslagen skönhet. Det var en härlig morgon med\nkristallklar luft. Vi skyndade framåt på ungdomliga fötters lätta\nvingar, ofta hoppade och dansade vi framför vagnen och beledsagade vår\nfärd med sånger och fröjderop. När vi gingo över floden Aspropotamos,\nden gamla Achelos, envisades Raymond och jag trots Elizabeths böner att\ntaga oss ett dopp i dess ljumma vatten. Vi tänkte inte på att strömmen\nvar så stark och voro nära att bli bortförda av den.\n\nPå ett ställe under vägen blevo vi anfallna av två ilskna fårhundar,\nsom kommo sättande emot oss tvärs över en dal från en avlägsen\nlantgård. De skulle fallit över oss som vargar, om inte vår modige\nkörsven skrämt bort dem med sin piska.\n\nVi åto lunch på ett litet värdshus vid vägen, där vi för första gången\nfingo smaka russinvin i klassiska skinnsäckar. Det smakade som\nmöbelpolityr, men vi förklarade under livliga grimaser, att det smakade\nutmärkt.\n\nTill sist anlände vi till den gamla staden Stratos, som var byggd på\ntre kullar. Detta var vår första upplevelse bland grekiska ruiner.\nÅsynen av de doriska pelarna försatte oss i extas. Vi följde Raymond,\nsom förde oss till teatern, belägen vid Zeus' tempel på västra kullen.\nI vår livliga fantasi sågo vi en hägring i solnedgången -- staden på\nnytt krönande de tre kullarna, skön och härlig.\n\nPå kvällen kommo vi till Agrinion ganska utmattade men så glödande av\nlycka, att något dylikt sällan kommer på en dödligs lott. Följande\nmorgon foro vi med diligensen ned till Missolonghi, där vi hemburo vår\nhyllning till Byrons brinnande hjärta, begravet i det som återstår av\ndenna hjältemodiga stad, vars mark fuktats av martyrers blod. Är det\nicke sällsamt att tänka sig, att det var Byron som ryckte Shelleys\nhjärta ut ur begravningsbålets röda bränder? Nu vilar Shelleys hjärta i\nRom, och måhända stå de bägge skaldernas hjärtan alltjämt i\nhemlighetsfull förbindelse med varandra från \"den ära, som var\nGreklands till den storhet, som var Roms.\"\n\nAlla dessa hågkomster dämpade och bredde vemod över vår översvallande\nhedniska glättighet, över staden vilar alltjämt den sorgmodiga\natmosfären från Delacroix' berömda tavla \"Uttåget ur Missolonghi\",\nvarvid nästan alla innevånarna, män, kvinnor och barn, massakrerades\nunder sina bemödanden att genomtränga den turkiska stridsfronten.\n\nByron avled i Missolonghi i april 1824. Det var två år senare och\nlikaså i april, nästan på årsdagen av Byrons död, som dessa martyrer\nmötte honom i skuggornas land, mötte honom, som varit så villig att ge\nallt för deras befrielse. Finns det något mera gripande än Byrons död i\nMissolonghi och hans därstädes begravna hjärta, bland alla dessa\nmartyrer som dogo, för att världen åter skulle lära känna Hellas'\nodödliga skönhet? Allt martyrskap är sannerligen fruktbärande. Med\növerfulla hjärtan och tårfyllda ögon lämnade vi Missolonghi i dagens\ndöende ljus, och sågo från den lilla ångaren på väg till Patras staden\nsmåningom försvinna ur synhåll.\n\nI Patras väntade oss ett svårt val mellan Olympia och Aten, men vår\nstora längtan till Partenon tog slutligen överhand, och vi satte oss på\ntåget till Aten. I ett flyktigt ögonblick uppfångade vi en glimt av\nOlympos' snöhätta. En annan gång omgåvos vi av olivplanteringarnas\nslingrande, dansande dryader och hamadryader. Vår förtjusning kände\ninga gränser. Ofta var vår sinnesrörelse så stark, att vi ej kunde ge\nden uttryck i något annat än snyftningar och omfamningar. De tröga\nlantborna på järnvägsstationerna betraktade oss med förundran. De\ntrodde förmodligen, att vi antingen voro druckna eller sinnesrubbade,\nunder det vi i själva verket endast befunno oss i hänryckning under\nsökandet efter den högsta och klaraste av all visdom -- Atenas blåa\nögon.\n\nVi anlände till det violkrönta Aten samma kväll, och dagbräckningen\nfann oss i färd med att bestiga trapporna till hennes tempel med\nskälvande lemmar och hjärtan matta av tillbedjan. Under det vi vandrade\nuppför trapporna, föreföll det mig, som om hela mitt hittillsvarande\nliv fallit av mig som en möglande klädnad, som om jag aldrig hitintills\nlevat, utan nu för första gången föddes i detta långa andetag och denna\nförsta anblick av ren skönhet.\n\nSolen gick upp bakom berget Pentelikon, vars klara konturer och\npraktfulla marmorsidor skimrade i strålglansen. Vi stego upp på det\nsista trappsteget på Propylæerna och skådade Templet, skinande i\nmorgonens ljus. Med ens blevo vi tysta. Vi gingo en smula åt sidan från\nvarandra, ty här var en skönhet för hög för ord. Den fyllde våra\nhjärtan med en sällsam fruktan. Inga utrop, inga omfamningar nu. Var\noch en av oss utvalde sin plats för tillbedjan, och vi förblevo i\ntimmar försänkta i en extatisk meditation, som uttömde våra krafter och\nuppskakade våra sinnen.\n\nVi voro nu alla samlade, mor och hennes fyra barn. Vi kommo överens om\natt klanen Duncan var sig själv nog, att andra människor endast förde\noss vilse från våra ideal. När vi nu skådade Partenon, syntes det oss\ntillika, att vi uppnått fullkomlighetens tinne. Vi frågade oss, varför\nvi egentligen alls skulle lämna Grekland, när vi i Aten funno allt som\ntillfredsställde våra estetiska kräv. Man undrar måhända, varför jag,\nefter all den framgång jag haft och efter min passionerade upplevelse i\nBudapest, inte erfor någon längtan tillbaka till någondera. Sanningen\natt säga hyste jag emellertid, när jag gav mig ut på min pilgrimsfärd,\ningen längtan efter vare sig rykte eller pengar. Det var uteslutande en\nandlig pilgrimsfärd, och det tycktes mig, att den ande jag sökte var\nden osynliga gudinnan Atena, som ännu bebodde det i ruiner fallna\nPartenon. Därför beslöto vi, att klanen Duncan för evigt skulle stanna\ni Aten och där bygga ett för densamma karaktäristiskt tempel.\n\nEfter mina uppträdanden i Berlin hade jag på banken en summa, som\nföreföll mig outtömlig, varför vi sålunda begåvo oss ut för att uppsöka\nen lämplig plats för templet i fråga. Den ende, som inte var riktigt\nbelåten, var Augustin. Han gick länge och grubblade, och slutligen\nbekände han, att han längtade efter hustru och barn. Vi funno detta\nvara en stor svaghet hos honom, men insågo slutligen -- eftersom han ju\nredan var gift och hade ett barn -- att det inte fanns något annat att\ngöra än skicka efter dem.\n\nHustrun anlände i sällskap med en liten flicka. Hon var modernt klädd\nmed pompadourklackar på skorna. Vi sågo en smula snett på dessa klackar\n-- vi hade nämligen redan lagt oss till med sandaler för att inte sudla\nPartenons vita marmorgolv. Men hon vägrade bestämt att gå med sandaler.\nFör vår del kommo vi överens om att till och med de direktoarklädningar\njag bar samt Raymonds knäbyxor, öppna kragar och fladdrande halsdukar,\nvoro förnedrande klädesplagg, samt att vi måste återgå till de gamla\ngrekernas tunikor -- något som vi även gjorde till de moderna grekernas\nstora häpnad.\n\nSedan vi alltså utrustat oss med tunika, chlamys och peplos och satt\nhårnät kring håret, begåvo vi oss ut för att utse platsen för vårt\ntempel. Vi genomströvade Colonos, Faleron och alla Attikas dalgångar\nmen kunde icke finna någon plats värdig vårt tempel. Slutligen en dag,\nnär vi voro på vandring till Hymettos, varifrån den berömda honungen\nkommer, gingo vi över en höjning i marken, och med ens lade Raymond sin\nstav på jorden och utbrast: -- Se bara, vi är på jämnhöjd med\nAkropolis. Och när vi blickade mot väster, sågo vi mycket riktigt\nAtenas tempel överraskande nära, fast vi i själva verket befunno oss på\nfyra kilometers avstånd därifrån.\n\nMen det var åtskilliga svårigheter med denna plats. Först var det ingen\nsom visste, vem som rådde om jorden. Stället låg långt från Aten, och\nendast herdar, som vallade sina getter och får, brukade uppehålla sig\nhär. Det dröjde långt om, innan vi äntligen kommo underfund med att\nområdet tillhörde fem olika jordbrukarfamiljer, vilka ägt det i mer än\nhundra år. Efter långt sökande träffade vi äntligen huvudmännen för\ndessa familjer och sporde dem, om de ville sälja jorden. Det blev stor\nförvåning bland bönderna, ty ingen hade någonsin intresserat sig för\nområdet i fråga förut. Långt från Aten låg det, och marken var så\nstenig, att endast tistlar kunde växa där. Icke heller fanns där något\nvatten i närheten. Men i det ögonblick vi läto förstå, att vi ville\nköpa det, samlades ägarna och kommo överens om att markområdet var\novärderligt samt begärde en fullkomligt oproportionerlig summa. Icke\nförty var klanen Duncan besluten att köpa området och grep sig an med\natt på följande vis behandla bönderna.\n\nVi inbjödo de fem familjerna till en fest, där vi stekte lamm på spett\noch bjödo på all möjlig annan läcker mat. Vi trakterade dem även med en\nmyckenhet raki -- landets konjak. Med bistånd av en liten jurist från\nAten framlade vi vidare vid festen ett köpekontrakt, under vilket de\nicke skrivkunniga bönderna satte sina bomärken. Fast vi fingo betala\nganska dyrt för marken, betraktade vi festen som en stor succés. Den\nofruktbara kullen på jämnhöjd med Akropolis och sedan uråldrig tid känd\nunder namnet Kopanos tillhörde nu klanen Duncan.\n\nNästa steg var att skaffa sig papper och instrument och göra upp\nbyggnadsritningen. Raymond fann den önskade förebilden i Agamemnons\ntempel. Han föraktade allt bistånd av arkitekter och engagerade på egen\nhand arbetare och fraktkarlar för stenen. Vi menade, att den enda sten\nsom var vårt tempel värdig, vore den från berget Pentelikon, ur vars\nskimrande sidor Partenons ädla pelare voro huggna. Vi voro emellertid i\nvår anspråkslöshet nöjda med den röda stenart, som finnes tillgänglig\nvid bergets fot. Från och med nu kunde man varenda dag få skåda en lång\nprocession av kärror, som fraktade denna röda sten, ringlande fram på\nsin marterstig från Pentelikon till Kopanos. För varje vagnslast sten\nsom kastades av på marken, blevo vi allt sällare till mods.\n\nSlutligen kom den minnesvärda dag, när vårt tempels hörnsten skulle\nläggas. Vi kände, att denna stora händelse borde vederbörligen firas\nmed en densamma värdig ceremoni. Visst är, att ingen av oss var vidare\nkyrkligt inriktad, emedan vi samtliga genom vår uppfattning om den\nmoderna vetenskapen och fritänkeriets inflytande voro fullständigt\nfrigjorda. Likväl tyckte vi det skulle vara vackert och passande, om\ndenna hörnsten lades på grekiskt sätt under en ceremoni, ledd av en\ngrekisk präst. Vi inbjödo allt lantfolk miltals omkring att vara\nnärvarande.\n\nDen gamle prästen anlände, klädd i svart dräkt, med en svart hatt från\nvars vida kulle en svart slöja fladdrade. Han begärde en svart tupp\ntill offergärd -- en rit, som via de bysantinska prästerna levat kvar\ngenom tiderna ända från Apollotemplen. Efter en del svårigheter fick\nman tag på den svarta tuppen och överräckte densamma till prästen jämte\nofferkniven. Under tiden hade stora grupper av bondfolk anlänt från\nalla trakter runt omkring, och även en del fint folk från Aten hade\ninfunnit sig. Vid solnedgången var en stor hop människor församlad på\nKopanos.\n\nDen gamle prästen grep sig verket an med en högtidlighet, som\nimponerade. Han bad oss ange den exakta konturen för tempelgrunden.\nDetta gjorde vi genom att dansa omkring den i en fyrkant, som Raymond\nredan tecknat på marken. Just som solen sjönk, skar prästen halsen av\nden svarta tuppen och stänkte dess blod på hörnstenen. Hållande kniven\ni ena handen och den slaktade fågeln i den andra, vandrade han\nhögtidligt tre gånger kring grundens fyra sidor. Därpå följde bön och\ninvigningsord. Han välsignade alla husets stenar, frågade oss vad vi\nhette och uttalade därpå en bön, i vilken vi ofta hörde namnen Isadora\nDuncan (min mor), Augustin, Raymond, Elizabeth och Lilla Isadora (jag).\nVarje gång uttalade han vårt tillnamn Thuncan, som om det stavats med\nhårt th i stället för med d. Gång på gång uppmanade han oss att leva\nfromt och fridsamt i detta hus. När han slutat sin bön, kommo\nmusikanterna med sina primitiva allmogeinstrument. Stora tunnor med vin\noch raki öppnades. Ett sprakande bål tändes på höjden, och tillsammans\nmed våra grannar, bönderna, dansade vi, drucko och gladdes hela natten.\n\nVi voro beslutna att för all framtid stanna i Grekland. Och ej blott\ndetta, utan som Hamlet svuro vi, att det inte skulle bli några flere\ngiftermål. \"De som redan äro gifta skola leva\" o.s.v.\n\nVi mottogo Augustins hustru med illa dold reservation. Men för vår egen\ndel satte vi i en anteckningsbok upp ett reglemente, enligt vilket alla\nuteslötos utom medlemmarna av klanen Duncan.\n\nVårt liv skulle tillbringas på Kopanos och inrättas någorlunda i stil\nmed Platos plan i \"Republiken\". Vi skulle stiga upp vid soluppgången.\nDen uppgående solen skulle hälsas med glädjesång och dans. Efteråt\nskulle vi vederkvicka oss med en anspråkslös skål med getmjölk.\nFörmiddagarna skulle ägnas åt att undervisa lantborna i att dansa och\nsjunga. De skulle läras att dyrka de grekiska gudarna och lägga bort\nsina rysliga moderna kläder. Efter en lätt lunch på grönsaker -- vi\nhade nämligen gått in för att upphöra med köttätande och bli\nvegetarianer -- skulle eftermiddagarna ägnas åt meditation och\nkvällarna åt hedniska ceremonier med därtill lämpad musik.\n\nDärefter började byggnadsarbetet på Kopanos. Som murarna på Agamemnons\ntempel voro ungefår två fot tjocka, måste murarna på Kopanos också vara\ntvå fot tjocka. Icke förrän dessa murar väl voro under uppförande,\ninsåg jag, hur mycket röd sten från Pentelikon, som skulle erfordras\nsamt därjämte hur mycket varje vagnslast sten skulle komma att kosta\noss. Några dar senare beslöto vi att kampera där ute över natten. Och\ndå blev det plötsligt och effektivt klargjort för vårt medvetande, att\ndär inte fanns en droppe vatten att uppbringa på flere mils omkrets. Vi\nbetraktade Hymettos' höjder, där honungen fanns, och källor och bäckar\nsyntes mitt för våra ögon. Därpå blickade vi mot Pentelikon, från vars\neviga snö kaskader störtade utför bergens sidor. Ack -- Kopanos, det\nförstodo vi, var fullkomligt torrt och ofruktbart. Närmaste källa låg\nfyra kilometer därifrån.\n\nMen Raymond lät sig ej förbluffas, han hyrde flere arbetare och satte\ndem till att gräva en artesisk brunn. Under grävandet stötte han på en\ndel fornlämningar och påstod, att där måste ha legat en gammal by på\ndenna höjd. Jag hade emellertid mina misstankar om att det bara varit\nen begravningsplats, ty ju djupare man grävde, dess torrare och torrare\nblev marken. Efter flere veckors fåfängt sökande efter vatten på\nKopanos, återvände vi slutligen till Aten för att söka råd hos de\nprofetiska andar, som enligt vår övertygelse fortfarande bebodde\nAkropolis. Vi erhöllo särskilt tillstånd från stadsmyndigheterna att få\nvistas där ute under månskensnätter, och det blev en vana hos oss att\nsitta i Dionysos' amfiteater, där Augustin reciterade de grekiska\ntragedierna, och där vi ofta dansade.\n\nVi voro fullkomligt nöjda och belåtna inom vår klan. Vi umgingos ej med\ninnevånarna i Aten. Till och med när vi en dag fingo höra av\nbyinnevånarna, att grekiske kungen åkt ut för att bese vårt tempel,\ngjorde detta icke minsta intryck på oss. Ty vi levde under andra\nkonungars herravälde, under Agamemnon, Menelaos och Priamos.\n\n\n\n\nKAPITEL XIII.\n\n\nEn månskenskväll, när vi sutto i Dionysosteatem, hörde vi en gäll\ngossröst, som sjöng i mörkret med den rörande, nästan överjordiska\nklang, som endast gossröster få. Plötsligt instämde ännu en gossröst\noch därpå ännu en. De sjöngo några gamla grekiska folkvisor. Vi sutto\ndär hänryckta och lyssnade, och Raymond sade: -- Så måste gossrösterna\nha låtit i den gamla grekiska kören.\n\nNästa kväll upprepades konserten. Efter det vi utdelat åtskilliga\ndrakmer, uppträdde kören tredje kvällen förstärkt, och till sist\nsamlades alla pojkar i Aten för att sjunga för oss i månskenet i\nDionysos' teater.\n\nVi voro vid denna tid synnerligen intresserade av den bysantinska\nmusiken i den grekiska kyrkan. Vi gingo i kyrkorna och hörde den\nunderbara, vemodiga sången. Vi besökte prästseminariet utanför Aten. De\nvisade oss sina manuskript, som gingo ända tillbaka till medeltiden. Vi\nvoro på samma sätt som många framstående hellenister övertygade om att\napollo- och afroditehymnerna samt hymnerna till övriga antikens gudar\nsmåningom genom omformning funnit vägen in i den grekiska kyrkans\nliturgi.\n\nDå fingo vi den idén att ännu en gång försöka få framställd den gamla\ngrekiska kören med dessa unga grekiska pojkar. Vi ställde till\ntävlingar varje kväll i Dionysosteatern och gåvo pris åt dem som kunde\npresentera de äldsta grekiska visorna. Vi tillgodogjorde oss också\nmedverkan av en professor i bysantinsk musik. På detta vis fingo vi\ntill stånd en kör av tio gossar, som hade de vackraste rösterna i hela\nAten. En ung seminarist, som också studerade gammalgrekiska, hjälpte\noss att använda denna kör i \"De skyddsökande\" av Aiskylos. Dessa körer\näro förmodligen de skönaste, som någonsin ha blivit skrivna. Jag minns\nsärskilt en, som framställer de flickors förfäran, som samlas kring\nZeuz' altare, sökande skydd för sina otuktiga fränder, som komma\nseglande över havet.\n\nVi voro sålunda fullt upptagna av vårt arbete, vi studerade Akropolis,\nvi instuderade kordansen i Aiskylos' sorgespel, och tillika med en och\nannan utflykt till de kringliggande byarna bildade detta vår tillvaro,\nutanför vilken vi icke åstundade något vidare.\n\nVi blevo högligen intresserade, när vi läste om de eleusinska\nmysterierna.\n\n-- Dessa mysterier, om vilka ingen tunga kan tala. Men välsignad han\nvilkens ögon ha skådat dem; hans lott efter döden är icke lik någon\nannan människas.\n\nVi beredde oss att besöka Eleusis, som ligger tretton och en halv miles\nfrån Aten. Med bara ben och sandaler på våra bara fötter dansade vi\nnedför den vita, dammiga vägen, som löper utmed Platos gamla trakter\nvid havet. Vi önskade blidka gudarna, och ersatte därför vandringen med\ndans. Vi passerade den lilla byn Daphnis och Hagia Trias kapell. Mellan\nkullarna skymtade vi havet och ön Salamis, och vi stannade en stund för\natt för vår inre syn rekonstruera det berömda slaget vid Salamis, när\ngrekerna mötte och tillintetgjorde den persiska fienden under Xerxes'\nbefäl.\n\nVi dansade faktiskt vartenda steg av vägen. Vi stannade blott en enda\ngång vid en liten kristen kyrka, där den grekiske prästen, som med\nstigande förvåning bevittnat vårt sätt att fortskaffa oss uppför vägen,\nyrkade på att vi skulle smaka på hans vin och stiga in i kyrkan. Två\ndagar stannade vi sedan i Eleusis och bevittnade dess mysterier. På\ntredje dagen återvände vi till Aten, men icke allena. Vi åtföljdes av\nen grupp av invigda skuggor -- Aiskylos, Euripides, Sofokles och\nAristofanes.\n\nVi hade ej lust att vandra längre. Vi hade nått vårt Mecka, som för oss\nbetydde fullkomningens höjdpunkt -- Hellas. Sedan dess har jag kommit\nbort från denna första rena beundran av den visa Atena, och sista\ngången jag besökte Aten, måste jag bekänna, att det ej mer var hennes\nkult, som drog mig dit, utan snarare den lidande Kristi ansikte i\nDaphnis' lilla kapell. Men den första gången, i livets morgonstund,\ninnebar Akropolis för oss all livets glädje och höga flykt. Vi voro\nalltför starka, alltför trotsiga att ha någon förståelse för\nmedlidandet.\n\nVarje gryende dag fann oss i färd med att stiga uppför Propylæerna. Vi\nlärde oss denna heliga kulles historia genom alla historiens skeden. Vi\ntogo våra böcker med oss och letade ut varje stens historia. Vi satte\noss in i alla frejdade arkeologers teorier angående olika detaljers\ninnebörd och ursprung.\n\nRaymond gjorde en del upptäckter på egen hand. Han tillbragte åtskillig\ntid på Akropolis i sällskap med Elizabeth och under bemödanden att\nfinna de gamla fotspåren av getterna, som vandrade upp på kullen för\natt beta, innan den ännu någonsin var bebyggd. De upptäckte verkligen\nockså en del spår, ty Akropolis befolkades först av blott och bart\ngetherdar, som nattetid där sökte skydd för sig och sina hjordar, och\nvidare lyckades de konstatera bestämda spår av varandra korsande\nstigar, upptrampade av getterna. Dessa spår gå tillbaka i tiden minst\nett tusen år före Akropolis' bebyggande.\n\nUr en tävlan mellan ett par hundra trasiga atenska gatpojkar hade vi,\nsom nyss nämndes, med hjälp av den unge seminaristen tagit ut tio\nstycken med verkligt himmelska röster, och med den unge mannens hjälp\nhade vi börjat öva dem att sjunga i kör. I den grekiska kyrkans ritual\nfunno vi strofer och antistrofer, så harmoniskt byggda, att de\nbekräftade vår förmodan, att de utgjort de ursprungliga hymnerna till\nZeus, världsfadern, dundraren och beskyddaren, samt att de tagits upp\nav den tidiga kristna kyrkan och förvandlats till hymner till Jehovah.\nVidare upptäckte vi i Atens bibliotek liknande taktdelar och\nintervaller i arbeten om gammalgrekisk musik. Efter det vi gjort dessa\nupptäckter, levde vi i ett tillstånd av feberaktig upphetsning.\nÄntligen skulle vi, efter tvåtusen år, kunna frambära dessa förlorade\nskatter till världen.\n\nPå Hotel d'Angleterre, där vi bodde, ställde man älskvärt till mitt\nförfogande en stor salong, där jag kunde arbeta varje dag. I timmar\nhöll jag på med att till \"De skyddsökandes\" kör anpassa de rörelser och\nåtbörder, som ingåvos mig av den grekiska kyrkomusikens rytmer. Vi\ngingo så upp i och voro till den grad övertygade om riktigheten av\ndessa teorier, att vi aldrig kommo att inse den komiska blandningen av\nreligiösa uttryck.\n\nAten befann sig då, som ju mestadels plägar vara fallet, i\nupprorstillstånd. Denna gång räknade oroligheterna sitt ursprung från\nmeningsskiljaktigheter mellan kungliga huset och studenterna rörande\nden version av grekiska språket, som borde brukas på scenen,\ngammalgrekiskan eller den moderna grekiskan. Skaror av studenter tågade\ngenom gatorna bärande standar med inskrifter, som pläderade för det\ngamla grekiska språket. När vi en dag återvände från Kopanos, omringade\nde vår vagn och anmodade oss med hänsyftning på de grekiska tunikor vi\nburo att sluta oss till deras procession, vilket vi också med glädje\ngjorde för att hylla antikens Hellas. Härefter arrangerades en\nsammankomst på stadsteatern, där de tio grekiska gossarna och den\nbysantinske seminaristen, alla iförda mångfärgade fladdrande tunikor,\nsjöngo Aiskylos' körer på det åldriga grekiska språket och jag dansade.\nDetta framkallade våldsam hänförelse bland studenterna.\n\nKonung Georg, som fick höra talas om denna föreställning, ville ha\ndensamma upprepad på kungliga teatern. Men den föreställning, som här\ngavs inför kungafamiljen och de utländska beskickningarna i Aten,\nsaknade all den eld och entusiasm, som präglat den populära\nföreställningen för studenterna. De vitbehandskade händernas applåder\nvoro föga stimulerande. När konung Georg infann sig i min klädloge\nbakom scenen och anmodade mig att uppvakta drottningen i kungliga\nlogen, märkte jag att, fast de föreföllo mycket tilltalade, där likväl\nsaknades verklig kärlek till och förståelse för min konst. Baletten är\noch förblir danskonsten par excellence i kunglighetens ögon.\n\nDessa händelser inträffade samtidigt med att jag kom underfund med att\nvårt bankkonto var så gott som uttömt. Jag minns, att jag ej kunde sova\nnatten efter föreställningen på kungliga teatern, och att jag vid\ndagbräckningen alldeles ensam vandrade ut till Akropolis. Jag gick in i\nDionysosteatern och dansade. Jag kände, att det var för sista gången.\nSedan gick jag nedför Propylæerna och stod framför Partenon. Med ens\nförekom det mig, som om alla våra drömmar brustit som en praktfull\nsåpbubbla, och att vi icke voro och icke heller kunde bli något annat\nän moderna människor. Vi kunde inte ha de gamla grekernas känsloliv.\nDetta Atenas tempel, framför vilket jag stod, hade i flydda tider\nskådat andra färger. Jag var, när allt kom omkring, ingenting annat än\nen amerikanska med skotskt och irländskt blod i ådrorna, genom\nfrändskap måhända närmare förbunden med indianerna än med hellenerna.\nDen ljuva illusionen, detta år i Hellas, tycktes med ens brista. Den\nbysantinsk-grekiska musikens tongångar blevo svagare och svagare, och\ngenom densamma tonade de mäktiga ackorden ur Isoldes död mot mina öron.\n\n\nMitt ibland en entusiastisk skara människor och de tio gossarnas\ngråtande föräldrar togo vi tre dagar senare avsked av Aten. Vid\nstationen svepte jag mig i den blåvita grekiska flaggan, och de tio\ngrekiska gossarna och hela folkskaran sjöng den sköna grekiska hymnen:\n\n    \"Op ta kokala vgalméni\n    Ton Elinon to yera\n    Chéré o chéré Elefteria\n    Ké san prota andriomeni\n    Chéré o chéré Elefteria.\"\n\nNär jag ser tillbaka på detta år i Grekland, tycker jag att denna vår\nansträngning att bortom tvåtusen år nå fram till en skönhet, som vi\nmåhända ej fullt förstodo, eller som andra voro i stånd att förstå,\nverkligen var ganska vacker. Det är denna skönhet, om vilken Renan\nskriver:\n\n\"O, ädelhet! O, enkla och sanna skönhet! Gudinna, vilkens dyrkan\ninnebär visdom och förstånd! Du, vars tempel är en läxa i evig\nsamvetstrohet och uppriktighet, alltför sent har jag kommit till dina\nhemligheters tröskel; jag frambär till ditt altare en börda av\nsamvetskval. Det har kostat mig ett oändligt sökande att finna dig. Den\ninsikt som du skänker atenaren vid födseln, den har jag tillkämpat mig\ngenom begrundan, genom mycken och stor ansträngning.\"\n\nOch så lämnade vi Hellas och anlände på morgonen till Wien med vår\ngrekiska gosskör och dess bysantinske prästerlige ledare.\n\n\n\n\nKAPITEL XIV.\n\n\nVårt försök att återuppliva de grekiska körerna och den tragiska dansen\nvar nog synnerligen aktningsvärt, men högst outförbart. Jag betraktar\nnumer denna vår ungdomliga ambition som ett egendomligt fenomen och\ningenting annat.\n\nEn vacker förmiddag anlände vi alltså till Wien och presenterade sedan\nför den undrande österrikiska publiken Aiskylos' \"De skyddsökande\",\nvarvid våra grekiska gossar sjöngo och jag uppträdde och dansade. Som\ndäri skulle förekomma \"Danaos' femtio döttrar\", fann jag en viss\nsvårighet att med min späda gestalt uttrycka femtio flickors rörelser\npå en gång, men jag hade i alla fall en förnimmelse av en mångfaldigad\nenhet och gjorde mitt bästa.\n\nWien ligger bara fyra timmars järnvägsresa från Budapest, men underligt\nnog hade det år jag tillbragt framför Partenon till den grad skilt mig\nfrån Budapest, att jag icke på något vis kunde finna något underligt i\natt Romeo aldrig rest denna korta väg för att träffa mig. Icke heller\nhade jag verkligen väntat mig, att han skulle göra det. Jag var så\nintresserad för min grekiska kör, att detta mitt intresse upptog all\nmin kraft och alla mina tankar. Rent ut sagt ägnade jag honom aldrig\nen tanke. Hela min varelse upptogs i stället vid denna tid av\nintellektuella spörsmål, och hela denna min tillvaro koncentrerades på\nett utomordentligt vackert sätt i en vänskap, som på denna tid knutits\nmellan mig och en intelligent man -- Hermann Bahr.\n\nEtt par år tidigare hade Hermann Bahr sett mig uppträda på Künstler\nHaus i Wien. När jag nu kom tillbaka till Wien med den grekiska\ngosskören, blev han högst intresserad och skrev ytterst älskvärda\nrecensioner om dem och mig i Neue Presse.\n\nHermann Bahr torde vid denna tid ha varit ungefär trettio år gammal,\nhan hade ett grant huvud med yvigt brunt hår och brunt skägg. Fast han\nofta efter föreställningen uppsökte mig på Hotel Bristol och satt och\nsamtalade med mig ända till dagningen, och fast jag ofta steg upp och\ndansade för honom strof efter strof ur den grekiska kören för att\nåskådliggöra min mening, förekom mellan oss aldrig minsta ansats till\nömmare känslor. Man finner måhända detta svårt att tro, men sanningen\nvar den, att ända från min upplevelse i Budapest hade mitt känsloliv\nblivit så pass upprivet, att jag för min del trodde mig för alltid ha\nlagt dessa slags erfarenheter bakom mig och för framtiden endast\nönskade ägna mig åt min konst. I betraktande av att jag var byggd som\nVenus från Milo, var detta ju något överraskande, och så betraktar jag\ndet också nu. Men då var som sagt hela mitt liv koncentrerat i\nutövandet av min konst.\n\nJag gjorde åter succés på Karlteatern i Wien. Publiken, som först tog\nemot den grekiska gosskören något kyligt, slutade med frenetiskt jubel,\nnär jag dansade \"An der schönen blauen Donau\" vid föreställningens\nslut. Därefter höll jag ett kort anförande, vari jag yttrade, att detta\nicke var det som jag åsyftat -- vad jag ville ge var den antika\ntragediens egen ande. Vi måste återuppliva den grekiska körens skönhet,\nsade jag, men auditoriet skrek: -- Nein! _Mach nicht! Tanze! Tanze die\nschöne blaue Donau! Tanze noch einmal!_ Och så vidtogo applåderna på\nnytt.\n\nÅnyo lastade med guld lämnade vi Wien och kommo åter till München. Min\nankomst dit tillsammans med den grekiska kören väckte stort uppseende\ninom professors- och intellektuella kretsar i allmänhet. Den\nframstående professor Furtwängler höll en föreläsning, vari han\nbehandlade de grekiska hymner, som nu tonsatts av den unge grekiske\nprästkandidaten.\n\nStudenterna voro förtjusta, och de vackra grekiska gossarna slogo\nstorligen an. Det var bara jag själv, som, när jag dansade de femtio\ndanaiderna, kände mig synnerligen otillfredsställande. Men jag brukade\nvanligtvis efter slutad föreställning hålla ett tal till publiken och\nförklara, att jag föreställde, icke mig själv, utan femtio jungfrur,\natt jag var \"furchtbar traurig\" över att jag bara var en, men tålamod\n-- \"Geduld!\"-- jag skulle snart grunda en skola och förvandla mig till\nfemtio \"kleine Mädchen\".\n\nBerlin var mindre entusiastiskt för vår grekiska kör, och fast en\nframstående vetenskapsman från München, professor Cornelius,\nprotegerade och presenterade den, ropade Berlin liksom Wien: -- Å,\ndansa \"die schöne blaue Donau\" och bry er inte om att rekonstruera\nnågra grekiska körer!\n\nUnder tiden började de små grekiska gossarna själva röna inflytande av\nden för dem främmande omgivningen. Jag fick mottaga flere klagomål från\nden gode hotelldirektören över deras olämpliga uppträdande och häftiga\ntemperament. De tycktes ideligen fordra svart bröd, mogna oliver och rå\nlök, och när dessa läckerheter icke ingingo i den dagliga menyn, blevo\nde rasande på uppassarna och gingo till och med så långt, att de\nslängde biffstekar i huvudet på dem och togo till kniven. Sedan de\nblivit utkörda från flere första klassens hotell, blev jag nödsakad att\nordna tio bäddar i ett par rum i min egen bostad i Berlin och\ninstallera ungdomarna hos mig.\n\nSom vi betraktade dem som barn, brukade vi varje morgon ta dem med oss\npå en promenad i Tiergarten, med sandaler på fötterna och i övrigt\nklädda i gammalgrekiska dräkter. En morgon, när Elizabeth och jag kommo\ntågande i spetsen för denna sällsamma procession, mötte vi die Kaiserin\ntill häst. Hon blev så chockerad och bestört, att hon ramlade av\nhästen, ty den gode preussiske springaren hade heller aldrig skådat en\nliknande syn, varför han skyggade och bar sig illa åt.\n\nDe förtjusande grekiska barnen stannade bara hos oss ett halvår. Då\nkunde vi ej själva undgå att märka, att deras himmelska röster började\nbli missljudande, och till och med de älskvärda berlinarna började\nundrande betrakta varandra. Jag fortfor tappert med att framställa de\nfemtio danaïderna i bön framför Zeus' altare, men det var en mödosam\nuppgift, i synnerhet när de grekiska pojkarna sjöngo falskare än\nnågonsin och deras bysantinske ledare började verka mer och mer\nförströdd.\n\nDenne sistnämnde tycktes nämligen ha lämnat all sin entusiasm för\nbemälda musik kvar i Aten, och hans frånvaro från staden blev för var\ngång allt längre samt började förekomma allt oftare. Klimax uppnåddes,\nnär polismyndigheterna underrättade oss om att våra grekiska pojkar\nnattetid brukade smita ut genom fönstren, när vi trodde dem vara djupt\ninsomnade, samt frekventera tarvliga kaféer och stifta bekantskaper med\nde mest suspekta individer staden kunde uppvisa bland deras egna\nlandsmän.\n\nSedan de kommo till Berlin, hade de för övrigt totalt förlorat det\nuttryck av himmelsk oskuldsfullhet, som präglat dem under deras\nuppträdanden i Dionysosteatern, för att inte tala om att var och\nen av dem vuxit en halv fot i höjd. Vid varje föreställning sjöng\nkören falskare och falskare, och man kunde inte hänvisa på den\nomständigheten, att musiken var bysantinsk. Det hela var uteslutande en\nförfärlig olåt. Efter många bekymrade rådslag kommo vi så en dag\növerens om att eskortera hela den grekiska kören ned till Wertheims\nstora varuhus. Här köpte vi trevliga färdigsydda knäbyxor åt de mindre\npojkarna och långa byxor åt de stora, förde dem därpå i droskor till\njärnvägsstationen, stuvade in dem i en andra klassens kupé, var och en\nförsedd med biljett till Aten, och togo ömt farväl av dem. Efter deras\navresa uppsköto vi den antika musikens återupplivande till ett senare\ndatum och återvände till studiet av Christopher Gluck -- Iphigenia och\nOrpheus.\n\nÄnda från början hade jag uppfattat dansen som kör eller som många\nindividers samlade känslomanifestation. Alldeles som jag för publiken\nsökt tolka Danaos' döttrars sorg, så dansade jag i \"Iphigenia\"\njungfrurna från Kalkis, lekande på den mjuka sanden med sin gyllene\nboll och vidare de sorgmodiga landsflyktingarna i Tauris, som i\ntvekande skräck dansade den blodiga offerdansen över sina hellenska\nlandsmän. Jag hyste en så innerlig förhoppning om att kunna skapa en\norkester av dansande, att den i min fantasi redan existerade; i scenens\ngyllene belysning såg jag mina meddansandes smidiga, vita gestalter och\nseniga armar, huvudenas kast, vibrerande kroppar, snabba lemmars\nrörelser. Vid slutet av \"Iphigenia\" dansa flickorna i Tauris en\nbackantisk glädjedans över Orestes' räddning. När jag dansade dessa\nrusiga virvlar, tyckte jag mig känna deras villiga händer i mina, de\nsmå kropparnas svängningar och ryckningar blevo allt snabbare och\ngalnare.\n\nVeckomottagningarna i vår bostad vid Victoria Strasse blevo nu en\nbrännpunkt för litterära och konstnärliga intressen. Här utspann sig\nmången lärd diskussion om dansen som skön konst, ty tyskarna taga alla\nslags diskussioner på djupaste allvar och ägna dem den grundligaste\ntankeansträngning. Min egen dans blev föremål för livliga, ofta hetsiga\ndebatter. Dagligen syntes långa spalter därom i tidningarna, ibland\nhälsades jag som en nyupptäckt konstarts genius, ibland fördömdes jag\nsåsom varande en fördärvare av den verkliga klassiska dansen, hoc est\nballetten. När jag kom hem från föreställningar, där publiken varit\nutom sig av hänförelse, kunde jag sitta till långt in på natten i min\nvita tunika med ett glas mjölk brevid mig, grubblande över Kants\n\"Kritik der reinen Vernunft\", vari jag, himlen vete av vad anledning,\ntrodde mig finna ingivelser till de skönhetsbetonade rörelser och\nåtbörder jag ville nå fram till.\n\nBland de konstnärer och skriftställare, som brukade besöka oss, var en\nung man med högvälvd panna och genomträngande ögon bakom glasögonen,\nvilken påstod, att det var hans mission att för mig uppenbara\nNietzsches snille. Endast genom Nietzsche, sade han, skall ni fullt\nkomma underfund med det uttryck i dansen ni eftersträvar. Varje\neftermiddag brukade han komma och läsa \"Zarathustra\" på tyska för mig\nsamt förklara för mig alla ord och uttryck jag ej förstod. Nietzsches\nfilosofi hänryckte hela min varelse, och de timmar Karl Federn på detta\nvis varje dag skänkte mig, utövade på mig en sådan trollmakt, att det\nvar med största möda som min impressario kunde förmå mig att företaga\nens de kortaste turer till Hamburg, Hannover, Leipzig o.s.v., där\nnyfikna och hänryckta människor bidade min ankomst. Jag hyste ingen som\nhelst åtrå efter de triumffärder jorden runt, varom han alltid brukade\ntala med mig. Jag ville studera, fortsätta mina forskningar, skapa en\ndans, skapa rörelser, som då icke existerade, samt drömma om min skola,\ndenna dröm, som jag haft redan i barndomen, och som nu blivit allt mer\nlevande för mig.\n\nDenna min längtan efter att få stanna i min studio och idka studier\nhöll på att göra min impressario desperat. Han bestormade mig\noavlåtligt med böner om att resa och kom ständigt in till mig, kvidande\nav förtvivlan, och visade mig tidningar, där det stod att läsa om hur i\nLondon och på andra håll mina draperier, mina dräkter och min dans\nkopierades, gjorde succés och hälsades som original. Inte ens detta\ngjorde något intryck på mig. Hans förtvivlan nådde sin kulmen, när jag,\ndå sommaren nalkades, förklarade det vara min avsikt att tillbringa\nhela denna årstid i Bayreuth för att äntligen vid källan själv få njuta\nav Richard Wagners musik.\n\nDetta mitt beslut fattade jag, när jag en dag fick besök av ingen\nmindre än Richard Wagners änka.\n\nJag har aldrig mött en kvinna, vilkens brinnande intelligens gjort så\nstarkt intryck på mig som Cosima Wagner med sin höga, majestätiska\ngestalt, sina sköna ögon, den för att vara hos en kvinna kanske väl\nutstående näsan och den ädla pannan, som formligen utstrålade klokhet.\nHon var hemmastadd i den djupaste filosofien och kunde varje ton hos\nMästaren utantill. Hon talade till mig om min konst i de mest\nförstående och uppmuntrande ordalag, talade vidare om Richard Wagners\nmotvilja mot balettkonsten och balettkostymen, om hans dröm angående\nbackanalen och blomsterflickorna, om det omöjliga att i Wagners dröm\ninpassa den balett från Berlin, som blivit engagerad att uppträda i\nBayreuth under den instundande säsongen. Därpå frågade hon mig, om jag\nskulle vilja dansa i \"Tannhäuser\" -- men häri låg just svårigheten. För\nmig var det omöjligt att ha något att göra med baletten, där varje\nrörelse stred mot mina skönhetsbegrepp, och vars hela uttryckssätt\nföreföll mig mekaniskt och fult.\n\n-- Ack, att jag inte skall ha den skola jag går och drömmer om, utbrast\njag. Då kunde jag tagit med mig till Bayreuth en hel uppsättning av\njust de nymfer, fauner, satyrer och gracer, som Wagner tänkte sig. Men\nvad kan jag göra ensam? I alla fall skall jag komma, och jag skall\nförsöka att ge åtminstone en antydan om de ljuva, mjuka rörelser, som\njag tänker mig hos de tre gracerna.\n\n\n\nKAPITEL XV.\n\n\nEn vacker majdag anlände jag till Bayreuth och tog in på Hotell Svarta\nÖrnen (Zum schwarzen Adler). I ett av rummen, som var lagom stort till\narbetsrum, placerade jag ett piano. Varje dag fick jag en liten\nhälsning från Frau Cosima, som bjöd mig på lunch eller middag, eller\nockså bad mig tillbringa kvällen i Villa Wahnfried, där gästfrihet\nutövades på verkligt kungligt manér. Varje dag var det minst femton\ngäster eller ännu flere till lunch. Frau Cosima presiderade vid bordets\növre ända med mycken värdighet och lika mycken takt, ty bland hennes\ngäster funnos representerade de största begåvningarna i Tyskland,\nkonstnärer och musici, och dessutom ofta storhertigar och\nstorhertiginnor samt kungliga personer från alla land.\n\nFrån Villa Wahnfrieds biblioteksfönster kan man se Richard Wagners grav\ni trädgården. Efter lunchen tog Frau Wagner mig under armen, och vi\nvandrade ut i trädgården och runt graven. Under denna promenad brukade\nFrau Cosima samtala i tonfall och ordalag av milt vemod och\nhemlighetsfullt hopp.\n\nPå kvällen gjordes det ofta kammarmusik, och framstående virtuoser\nuppträdde. Hans Richters storvuxna gestalt, Karl Mucks fina silhuett,\nde förtjusande männen Mottle, Humperdinck och Heinrich Thode och alla\nsamtidens konstnärer mottogos med samma älskvärdhet i Villa Wahnfried.\n\nJag var mycket stolt över att jag i min lilla vita tunika skulle bli\nemottagen i denna vintergata av lysande och framstående personligheter.\nJag började sätta mig in i musiken till \"Tannhäuser\", denna musik, som\nger uttryck åt all lustlängtan hos en \"cerebrale\" -- ty hela denna\nbackanal äger ju uteslutande rum inom Tannhäusers hjärna. Satyrernas,\nnymfernas och Venus' stängda grotta var Wagners tillslutna sinne, som\nbragts till förtvivlan genom ständig trånad efter den sinnlighetens\nutlösning, den han endast kunde finna i sin egen fantasi.\n\nFrån morgon till kväll var jag närvarande vid alla repetitioner\ni det röda tegelstenstemplet på höjden under väntan på första\nföreställningen. \"Tannhäuser\", \"Ringen\", \"Parcifal\" -- småningom befann\njag mig i ett slags permanent berusning av musiken. För att lära mig\nförstå operorna bättre, lärde jag mig texterna utantill, så att mitt\nsinne var formligen genomsyrat av sagorna, medan hela min varelse\nliksom vibrerade av Wagners musik. Jag uppnådde slutligen ett\ntillstånd, vari hela den yttre världen föreföll mig kall och overklig,\nmedan det enda verkliga för mig var det som ägde rum på scenen. Ena\ndagen var jag den blonda Sieglinde, som vilade i brodern Siegmunds\narmar, medan den härliga vårsången klang:\n\n    \"Frühlingzeit, Liebe, Tanze,\n    Tanze Liebe...\"\n\nNästa dag var jag Brünhilde, som grät över sin förlorade gudavärdighet\neller också Kundry, utstötande vilda förbannelser under Klingsors\nförtrollning. Men den sublima upplevelsen var den, då min själ lyfte\nsig skälvande i Graals blodskimrande skål. Vilken förtrollning! Ack,\njag hade sannerligen förgätit den visa, blåögda Atena och den\nfullkomliga skönhetens tempel på Atens kulle. Det hade totalt utplånats\nav detta andra tempel på Bayreuths höjd med dess magiska utstrålning.\n\nHotell Svarta örnen var överbefolkat och otrevligt. När jag en dag\nströvade omkring i trädgårdsanläggningarna kring Eremitaget, byggt av\nden vansinnige Ludvig av Bajern, fick jag syn på ett gammalt stenhus av\nutsökt vacker arkitektur. Det var markgrevens forna jaktslott. Det\ninnehöll ett stort vardagsrum med vackra proportioner samt en gammal\nstentrappa, som förde ned till en romantisk trädgård. Det befann sig i\nytterst förfallet skick och beboddes av en stor bondfamilj, som levat\ndär i något tjugutal år eller så omkring. Jag erbjöd dem en fabulös\nsumma pengar, om de ville flytta därifrån, åtminstone över sommaren.\nDärpå satte jag snickare och målare i verksamhet, fick alla väggar\ninomhus rappade och målade i en fin, ljusgrön nyans, skyndade upp till\nBerlin och anskaffade divaner, kuddar, djupa korgstolar samt böcker.\nOch slutligen tog jag Phillips Ruhe, som stället hette, i besittning.\n\nJag var alldeles ensam i Bayreuth. Min mor och Elizabeth voro över\nsommaren i Schweiz. Raymond hade återvänt till sitt älskade Aten för\natt fortsätta med bygget på Kopanos. Han sände mig ofta telegram av\nungefår denna lydelse: \"Artesiska brunnen gör framsteg. Vatten säkert\nnästa vecka. Skicka pengar.\" Detta fortgick, tills utläggen på Kopanos\nantogo proportioner, inför vilka jag formligen baxnade.\n\nUnder de två år, som gått efter uppehållet och upplevelserna i\nBudapest, hade jag med varje fiber i min varelse gått upp, först i det\ngamla Grekland och sedan i Richard Wagner. Min slummer var lätt, och\njag vaknade, gnolande på de temata jag studerat kvällen förut. Men\nkärleken skulle åter vakna i mig, fast i en helt annan form. Eller var\ndet samme Eros, fast under annan mask?\n\nMin väninna Mary och jag bodde ensamma i Phillips Ruhe; där funnos\nnämligen inga rum för betjäning, och kokerskan och betjänten voro\ninlogerade på ett litet värdshus i närheten. En natt kom Mary in och\nsade till mig:\n\n-- Isadora, jag vill inte skrämma dig, men kom och titta i fönstret ett\nslag. Där står en man under ett träd varje natt efter midnatt och\ntittar upp till ditt fönster. Det kanske är en inbrottstjuv.\n\nMycket riktigt: -- det stod en liten spenslig man under ett träd och\nsåg upp mot mitt fönster. Jag ryste till av förskräckelse, men\nplötsligt kom månen fram och belyste hans ansikte. Mary grep tag i mig.\nVi hade båda sett Heinrich Thodes inspirerade, uttrycksfulla ansikte.\nVi drogo oss tillbaka från fönstret, och jag måste bekänna, att vi\nbägge överväldigades av typisk skolflicksmunterhet -- vi småfnittrade,\nkanske som reaktion efter vår förskräckelse nyss.\n\n-- Han har stått så där varenda natt nu i en veckas tid, sade Mary.\n\nJag bad henne vänta, kastade en kappa över min nattdräkt och sprang på\nlätta fötter ut ur huset samt rakt fram till Thode.\n\n-- Lieber, treuer Freund, sade jag, liebst du mich so?\n\n-- Ja, ja -- -- stammade han. Du bist mein Traum. Du bist meine Santa\nClara.\n\nDå visste jag det ej, men sedermera berättade han för mig, att han vid\ndenna tid höll på att skriva sitt andra stora verk, om den helige\nFranciskus. Hans första var om Michel Angelo. I likhet med alla stora\nkonstnärer levde Thode med hela sin fantasi i den miljö han sysslade\nmed -- i detta ögonblick var han själv Franciskus, och mig föreställde\nhan sig alltså som den heliga Clara.\n\nJag fattade hans hand och drog honom milt med mig uppför trappan och in\ni villan -- han gick som i drömmen och betraktade mig med ögon fyllda\nav tillbedjan och ljus. När jag mötte hans blick, blev jag plötsligt\nliksom upplyftad och färdades med honom genom himmelska rymder och på\nstigar av skinande ljus. Jag hade aldrig tillförne känt en sådan\nkärlekens extas, den förvandlade min varelse, så att den liksom lyste.\nSedan den blicken varat, jag vet ej hur länge, kände jag mig matt och\nyr -- med en känsla av oändlig sällhet sjönk jag avsvimmad i hans\narmar. När jag vaknade till liv igen, blickade fortfarande dessa\nunderbara ögon in i mina, och han citerade med stilla röst:\n\n    \"Im Gluth mich Liebe senkte,\n    Im Gluth mich Liebe senkte.\"\n\n\nÅter erfor jag samma transcendentala, eteriska förnimmelse av att vara\nstadd på flykt genom himlarna. Thode böjde sig fram och kysste mina\nögon och min panna, men detta var icke kyssar av jordisk lidelse. Hur\notroligt det än må förefalla vissa skeptiker, är det likafullt sant,\natt varken denna natt, när vi åtskildes vid gryningen, eller någon av\nde därpå följande nätterna då han besökte mig, gjorde Thode en enda av\nåtrå betonad rörelse mot mig. Det var endast denna lysande blick, som,\nnär jag en stund mött den, kom allt att försvinna omkring mig, medan\nmin ande lyfte sig på flykt mot stjärnornas tillsammans med honom. Icke\nheller längtade jag efter någon jordisk kärlek från hans sida.\n\nVid Thodes sida satt jag på repetition på den mörka teatern och åhörde\nde första tonerna av \"Parcifal\". Njutningskänslan blev så intensiv, att\nminsta beröring av hans arm jagade extatiska ilningar genom hela min\nvarelse -- jag kände mig matt och nästan yr av den ljuva, gnagande,\nplågsamma lustkänslan. I mitt huvud virvlade som myriader ljus, i min\nstrupe bultade pulsarna av en sådan fröjd, att jag ville skrika högt,\nofta kände jag hans smala hand tryckas över mina läppar för att tysta\nde suckar och svaga stönanden, som jag ej förmådde undertrycka. Det var\nen kärlekens klimax, som jag själv ej visste, om den skulle\nkaraktäriseras som oändlig fröjd eller fruktansvärd smärta. Jag var\nliksom delad mellan båda, och jag längtade efter att ropa med Amfortas\noch skria med Kundry.\n\nVarje natt kom Thode till Phillips Ruhe. Aldrig smekte han mig som en\nälskande man, men känslor, vilkas tillvaro jag ej anat, vaknade hos mig\nunder hans blickar, förnimmelser så extatiska och förfärliga, att jag\nofta nog trodde mig nära döden och svimmade för att åter väckas till\nliv av ljuset i dessa underbara ögon. Så fullständigt ägde han min\nsjäl, att jag hade en känsla av att blott behöva blicka in i hans ögon\nför att längta efter döden. Ty denna kärlek visste icke av\ntillfredsställelse eller moment av vila, som den jordiska kärleken --\nden var intet annat än denna rasande, aldrig stillade törst.\n\nJag förlorade totalt all matlust, och även sömnen svek mig. Endast\n\"Parcifals\" musik kunde föra mig hän till den punkt, där jag upplöstes\ni gråt och därigenom fick någon lättnad i detta enastående öch\nförfärliga tillstånd, vari jag blivit försatt.\n\nHeinrich Thodes psykiska vilja var så oerhört stark, att han, när han\nså ville, kunde återkalla mig från dessa extatiska tillstånd och sätta\nhela min intelligens i funktion. Under de spirituella timmar, varunder\nhan talade konst med mig, kunde han enligt min åsikt endast jämföras\nmed en enda man i världen -- Gabriele d'Annunzio. På ett rent utvärtes\nsätt liknade Thode för övrigt d'Annunzio -- han var liten till växten,\nmed bred mun och sällsamma gröna ögon.\n\nVarje förmiddag kom han till mig med delar av sitt manuskript om den\nhelige Franciskus. Så snart han fått ett kapitel färdigt, läste han det\nför mig. Vidare läste han för mig hela Dantes Gudomliga Komedi, från\nbörjan till slut. Denna läsning upptog nattens timmar ända fram till\ndagningen, och ofta lämnade Thode villan just när solen gick upp. Då\nkunde han vackla som en berusad, fast han ej smakat något annat än rent\nvatten under hela läsningen. Han var uteslutande berusad av sin egen\nintelligens' gudadryck. En av dessa morgnar, just när han skulle lämna\nPhillips Ruhe, grep han mig förfärad om armen:\n\n-- Där kommer Frau Cosima på vägen!\n\nMycket riktigt, där kom Frau Cosima vandrande i den bleka morgondagern.\nHon var också blek, och jag trodde hon var förbittrad. Men det var ej\nfallet. Vi hade dagen förut haft en dispyt angående den innebörd jag\nlade i min tolkning av de tre gracernas dans i \"Tannhäuser\"-backanalen.\nUr stånd att sova, hade fru Cosima på natten suttit och bläddrat i\ngamla suvenirer och bland Richard Wagners efterlämnade papper hittat en\nliten anteckningsbok med en redogörelse, mer detaljerad än någon\nhittills offentliggjord, av vad han själv avsåg med just denna dans.\n\nDen kära kvinnan hade ej varit i stånd att vänta längre, utan begivit\nsig till mig i daggryningen för att erkänna för mig, att jag haft rätt.\nOch inte bara det. Uppskakad och full av sinnesrörelse yttrade hon:\n\n-- Mitt kära barn, ni är säkerligen ledd av Mästaren själv. Se här vad\nhan har skrivit. Det stämmer fullkomligt överens med er egen\nuppfattning. Hädanefter skall jag inte lägga mig i något, utan ni skall\nha fria händer i fråga om dansen i Bayreuth.\n\nJag tror det var vid denna tid, som Frau Cosima gick och tänkte sig,\natt jag möjligen skulle gifta mig med Siegfried Wagner och fullfölja\ntraditionerna från Mästaren. Men fast Siegfried betraktade mig med\nbroderlig tillgivenhet och alltid var min vän, hade han aldrig ens\nantytt några känslor av ömmare natur gent emot mig. Och vad mig själv\nangick, var hela min varelse fullkomligt genomträngd av Heinrich Thodes\növermänskliga kärlek, och jag insåg då icke vad som möjligen kunnat\nvara av värde för mig i denna förbindelse.\n\nMin själ var som ett slagfält, där Apollo, Dionysos, Kristus, Nietzsche\noch Richard Wagner kämpade om makten. I Bayreuth slungades jag mellan\nVenusberget och Graal. Jag fattades och bortfördes på Wagnerska\ntonvågor, men icke förty kunde jag en dag vid lunchen i Villa Wahnfried\nhelt lugnt anmärka:\n\n-- Der Meister hat einen Fehler gemacht, eben so gross wie seine Genie.\n\nFrau Cosima fäste en förfärad blick på mig. Det uppstod en isande\ntystnad.\n\n-- Ja, fortfor jag med den förbluffande tvärsäkerhet, som hör den\nverkliga ungdomen till, der grosse Meister hat einen grossen Fehler\ngemacht. Die Musik-Drama, das ist doch ein Unsinn.\n\nTystnaden blev alltmer beklämmande. Jag fortsatte med att förklara, att\ndramat dock är det talade ordet. Musiken är lyrisk extas. Att tänka sig\nen förening dem emellan är uteslutet.\n\nJag hade uttalat en sådan hädelse, att ingenting vidare återstod. Jag\ntittade mig oskyldigt omkring och mötte obeskrivligt konsternerade\nansikten. Jag hade sagt något oförsvarligt.\n\n-- Jo, fortfor jag. Människan måste först tala, sedan sjunga, därpå\ndansa. Men talet är hjärnan, det är den tänkande människan. Sången är\nkänslan. Dansen är dionysisk extas, som rycker allting med sig. Det är\nomöjligt att på något vis förena det ena med det andra. Musik-Drama\nkann nie sein.\n\nJag är glad över att jag råkade vara ung på en tid, då människor inte\nvoro så medvetna om sig själva, som de äro nu för tiden, och inte\nheller hatade livet och nöjet som nu. I mellanakten av \"Parcifal\" drack\nfolk gladeligen bier, men detta hade ej det minsta att skaffa med deras\nintellektuella och andliga liv. Jag såg ofta den store Hans Richter\nlugnt dricka öl och äta korv, och det hindrade honom ej från att något\nsenare uppträda som halvgud, och inte heller hindrade det människorna\nomkring honom från att föra ett samtal av högsta intellektuella och\nspirituella slag.\n\nPå den tiden var inte heller magerhet liktydig med begåvning.\nMänniskorna insågo, att människoanden är något som strävar uppåt och\ntillväxer genom oerhörd energiutveckling och vitalitet. Hjärnan är\negentligen ingenting annat än kroppens överflödiga energi. Kroppen\nslukar som en boaorm allt vad den möter och ger hjärnan endast det som\nden själv finner onödigt.\n\nMånga av sångarna i Bayreuth hade kolossala kroppshyddor, men när de\nuppläto sin mun, trängde deras stämmor ut i andens och skönhetens\nvärld, där gudarna dväljas. Därför fick jag den uppfattningen, att\ndessa människor voro omedvetna om sina kroppar, vilka för dem\ntvivelsutan endast voro masker av enorm kraft och energi, genom vilka\nderas gudomliga musik kunde finna ett uttryck.\n\n\n\n\nKAPITEL XVI.\n\n\nUnder min vistelse i London hade jag i British Museum läst Ernst\nHæckelss verk i engelsk översättning och blivit högligen imponerad av\nhans klara och överskådliga förklaringar av universums olika fenomen.\nJag skrev till honom ett brev, vari jag uttalade mitt tack för de\nintryck hans bok givit mig, och tydligen måtte något i mitt brev ha\ngjort intryck på honom, ty när jag sedan började uppträda i Berlin,\nbesvarade han detsamma.\n\nHæckels var vid denna tidpunkt förvisad av Kaisern och kunde ej komma\ntill Berlin på grund av sina frispråkiga uttalanden, men vår\nbrevväxling fortsatte, och när jag var i Bayreuth, skrev jag till honom\noch inbjöd honom att besöka mig och bevista festspelen.\n\nEn regnig förmiddag satte jag mig upp i en med två hästar förspänd vagn\n-- det fanns inte bilar på den tiden -- och begav mig till tåget för\natt möta Hæckels. Den store mannen steg av tåget. Fastän över sextio år\ngammal, hade han en ståtlig, atletisk gestalt; skägg och hår voro\nalldeles vita. Han bar underliga, illasittande kläder och en nattsäck i\nhanden. Vi hade aldrig träffats förut, men vi igenkände varandra\nögonblickligen. Jag slöts genast i hans stora armar, och mitt ansikte\nbegrovs i hans skägg. Från hela hans person utströmmade en fin doft av\nhälsa, styrka och intelligens -- om man nu kan tala om en doft av\nintelligens.\n\nHan följde mig till Phillips Ruhe, där hans rum stod färdigt och\nblomstersmyckat. Sedan rusade jag till Villa Wahnfried för att berätta\nFrau Cosima den glada nyheten, att den store Ernst Hæckels kommit till\nBayreuth som min gäst och skulle åhöra \"Parcifal\". Till min\növerraskning mottogs bemälda nyhet med stor köld. Jag hade ej förstått,\natt krucifixet över fru Cosimas säng och rosenkransen på nattduksbordet\nicke voro blott och bart prydnadsföremål. Hon var en trägen\nkyrkobesökare och en verkligt from katolik, och den man, som skrivit\n\"Naturlig skapelsehistoria\", och som var den störste bildstormaren\nefter Charles Darwin, vilkens teorier han förfäktade, kunde icke vänta\nsig något varmare mottagande i Villa Wahnfried. På mitt naivt\nrättframma sätt utlade jag Hæckels storhet och min beundran för honom.\nFru Cosima gav mig med stor tvekan en undanskymd plats i Wagnerlogen\nför hans räkning, ty jag var hennes nära vän, och hon kunde ej neka mig\nnågot.\n\nSamma kväll promenerade jag under mellanakten till publikens stora\nförvåning, iförd min grekiska tunika, barbent och barfotad, hand i hand\nmed Ernst Hæckels, vilkens vita huvud reste sig högt över mängden.\n\nHæckels var mycket dämpad under \"Parcifal\"-föreställningen. Inte förrän\nvid tredje akten förstod jag, att hela denna mystiska passionsstämning\nicke tilltalade honom. Hans sinne var alltför vetenskapligt inriktat,\nför att han skulle kunna låta sig fångas av en legends tjusning.\n\nSom han icke fick mottaga någon inbjudning till middag eller mottagning\npå Villa Wahnfried, fick jag den idén att ställa till en Ernst Hæckels-\nfest till hans ära. Jag inbjöd en förbluffande samling människor, från\nkonung Ferdinand av Bulgarien, som då besökte Bayreuth, och prinsessan\nav Sachsen-Meiningen, kejsarens syster, som var en ovanligt vidhjärtad\nkvinna, till prinsessan Heinrich av Reuss, Humperdinck, Heinrich Thode\nm.fl.\n\nJag höll ett tal till Hæckels, vari jag prisade hans storhet, och\ndärefter dansade jag till hans ära. Hæckels kommenterade min dans,\nliknade den vid naturens stora universella sanningar och sade, att den\nvar ett uttryck för monismen, i det att den härstammade från en enda\nkälla och hade en enda riktning för sin utveckling. Efteråt sjöng Von\nBarry, den berömde tenoren, och därpå intogs supé, vid vilken Hæckels\nvar så glad och munter som en pojke. Vi festade och sjöngo ända till\nmorgonen.\n\nIcke förty steg Hæckels upp med solen nästa morgon, som han för övrigt\ngjorde alla morgnar under sitt uppehåll på Phillips Ruhe. Han brukade\nkomma in i mitt rum och be mig följa med honom upp till bergets topp,\nvilket jag måste bekänna, att jag ej var fullt så angelägen om som han.\nMen promenaderna i fråga voro i alla fall förtjusande, han pratade om\nvarenda sten han hittade på vägen, varje träd, varje geologiskt\njordlager.\n\nNär han slutligen anlänt till toppen av berget, stod han där som något\nslags halvgud och granskade naturens verk med fullkomligt gillande\nblickar. På ryggen bar han stativ och färglåda och gjorde många skisser\nav träden i skogen och höjdernas klippformationer. Ehuru han var en\nnågorlunda god målare, saknade hans arbete helt naturligt den födde\nkonstnärens inspiration och präglades snarare av vetenskapsmannens\nskickliga observationsförmåga. Härmed vill jag ej ha sagt, att icke\nErnst Hæckels kunde uppskatta konst, men den var i hans ögon helt\nenkelt en ytterligare manifestation av naturens utveckling. När jag för\nhonom brukade skildra vår entusiasm för Partenon, var han mer\nintresserad av att få veta marmorns kvalitet, samt från vilka skikt och\nvilken sida av berget Pentelikon den hämtades än att höra mig lovprisa\nnågon klenod av Fidias' hand.\n\nEn kväll hade konung Ferdinands av Bulgarien närvaro bebådats på Villa\nWahnfried. Alla reste sig, och man viskade åt mig att också stiga upp,\nnär han kom in, men jag var en hetsig demokrat och förblev i stället\nliggande i behagfull ställning på en vilsoffa à la Madame Récamier.\nSnart nog förhörde sig konungen om vem jag var och kom därpå fram till\nmig, till stor skandal bland alla närvarande högheter. Han slog sig\nhelt okonstlat ned bredvid mig på soffan och började tala med mig om\nsin förtjusning för gamla grekiska antikföremål. Jag berättade i min\ntur för honom om mina drömmar om en skola, som skulle medföra en\npånyttfödelse av antiken, och han genmälde så högt att vem som helst\nkunde höra det: -- Det var en förtjusande tanke. Ni skall komma och\ngrunda er skola i mitt palats vid Svarta havet.\n\nHöjdpunkten nåddes, när jag vid middagen frågade honom, om han icke\nskulle vilja intaga supé hos mig på Phillips Ruhe någon kväll efter\nföreställningen, så att jag finge språka mera med honom angående mina\nideal och idéer. Han antog älskvärt denna min inbjudan, höll också sitt\nlöfte och tillbragte en förtjusande kväll hos oss på Phillips Ruhe,\nvarunder jag lärde i hög grad uppskatta denne märklige man, skald,\nkonstnär, drömmare och med en intelligens, som verkligen kunde kallas\nkunglig.\n\nJag hade en hovmästare med kaiser-mustascher. Han var högst imponerad\nav konungens besök hos mig. När han kom in med en bricka med champagne\noch sandwiches, sade Ferdinand: -- Nej tack, jag rör aldrig champagne.\n-- Men när han fick se etiketten, ändrade han sig. -- A, jaså, Moët et\nChandon -- jo tack, gärna fransk champagne. Men sanningen att säga, så\nhar jag här blivit förgiftad med tysk champagne.\n\nFast vi helt oskyldigt sutto och talade konst med varandra, förorsakade\nlikväl Ferdinands visiter i Phillips Ruhe oerhört mycket prat i\nBayreuth, emedan de alltid ägde rum vid midnattstid. Jag kunde faktiskt\nicke göra något utan att verka extravagant och olik alla andra\nmänniskor, således chockerande.\n\nI Phillips Ruhe funnos många soffor, kuddar och rosafärgade lampor men\ninga stolar. Villan betraktades därför som ett lastens tempel. I\nsynnerhet sedan den store tenoren Von Barry begynt sjunga där hela\nnatten igenom och jag dansade, ansåg befolkningen stället som ett\nsannskyldigt Blåkulla, och våra oskyldiga festligheter framställdes som\nförfärliga orgier.\n\nI Bayreuth fanns en artistkabaret, kallad Ugglan, där folk brukade\nsjunga och dricka natten lång, men detta ansågs fullkomligt i sin\nordning, emedan de uppförde sig på ett sätt, som var man kunde begripa,\noch emedan de hade vanliga kläder på kroppen.\n\nI Villa Wahnfried gjorde jag bekantskap med några unga officerare, som\nbådo mig följa med dem på ridturer om morgnarna. Jag steg till häst,\niklädd min grekiska tunika och sandaler samt med lockarna flygande för\nvinden. Jag liknade Brünhilde. Som Phillips Ruhe låg en bra bit från\nFestspiel Haus, köpte jag en av dessa hästar av en officer och anlände\nsom Brünhilde till alla repetitioner. Som hästen tillhört en militär,\nvar den van vid sporrarna och synnerligen svår att hantera. När den var\nensam med mig, hängav den sig åt alla tänkbara upptåg. Bland annat\nbrukade den stanna vid vartenda värdshus på vägen, där officerarna\nplägat sitta och dricka; den stod med alla fyra benen som fastvuxen i\nmarken och kunde ej förmås att röra sig ur fläcken, förrän några\nkamrater till den förre ägaren under stor munterhet kommit ut och\neskorterat mig en bit vidare på vägen. Man kan tänka sig, vilken\nsensation jag skulle väcka, när jag till sist anlände mitt för hela den\nvid Festspiel Haus församlade publiken.\n\nVid första \"Tannhäuser\"-föreställningen förorsakade min genomskinliga\ntunika, igenom vilken varenda detalj av min dansande kropp syntes, en\nviss oro bland de rosaklädda balettbenen, och i sista ögonblicket\ntappade till och med stackars Frau Cosima kuraget samt sände en av sina\ndöttrar till min klädloge med ett långt, vitt linne, som hon bad mig ta\npå mig under den lätta slöja, som utgjorde hela min dräkt. Men jag var\nistadig. Jag ville klä mig och dansa på mitt eget sätt eller också inte\nalls.\n\n-- Ni ska få se, att om några få år kommer alla edra backanter och\nblomsterflickor att klä sig likadant som jag, sade jag, och denna min\nprofetia gick i uppfyllelse.\n\nMen vid denna tid var det många heta debatter om mina vackra ben,\nhuruvida mitt eget sidenlena skinn var riktigt moraliskt eller om det\ninte lämpligen borde täckas med hemska, laxfärgade silkestrikåer.\nOräkneliga gånger talade jag mig hes över ämnet, hur vulgära och\nopassande dessa trikåer voro, och hur vacker och oskuldsfull den nakna\nmänniskokroppen är, när den bäres upp av vackra tankar.\n\nHär kämpade jag alltså mot filistrarna, själv en fullfjädrad hedning i\nallas ögon. Men denna hedning stod dock i begrepp att övervinnas av en\nkärlek, framfödd av Franciskuskulten och enligt silvertrumpetens\nritual, som tillkännager Graals upplyftande.\n\nI denna sällsamma legendvärld förrann sommaren. Dess slut nalkades.\nThode for ut på en föredragstumé. Själv ordnade jag en turné genom\nTyskland. Jag lämnade Bayreuth, men giftet förde jag med mig i mitt\nblod. Jag hade hört sirénernas locksång. Trånadens smärta,\nsamvetsaggets hets, det tragiska offfret, temat kärleken och döden --\nallt detta skulle hädanefter för alltid utplåna den klara anblicken av\nde doriska kolonnerna och Sokrates' visdom.\n\nFörsta anhalten på min turné var Heidelberg. Här hörde jag Thode hålla\nföredrag för studenterna. I omväxlande milda och eldiga tonfall talade\nhan till dem om konsten. Plötsligt, mitt i föreläsningen, uttalade han\nmitt namn och började för dessa ynglingar skildra den nya estetiska\nuttrycksform, som en amerikanska infört i Europa. Hans lovord kommo mig\natt darra av sällhet och stolthet. Samma kväll uppträdde jag för\nstudenterna, vilka sedan förde mig i procession genom gatorna -- till\nslut fann jag mig stående på hotelltrappan vid Thodes sida, delande\ntriumfen med honom. Hela Heidelbergs ungdom tillbad honom som jag.\n\nI varje butiksfönster fanns hans porträtt, och i varje butik fanns min\nlilla bok \"Der Tanz der Zukunft\". Våra namn voro ständigt\nsammanlänkade.\n\nFrau Thode gav en mottagning till min ära. Det var en välvillig kvinna,\nmen hon föreföll mig fullkomligt oförmögen till den sinnets lyftning,\nvari Heinrich Thode levde. Hon var en alltför genomgående praktiskt\nanlagd natur för att kunna vara en själsfrände till honom. Mot slutet\nav sin levnad lämnade han henne för övrigt och begav sig med en\nkvinnlig Råttfångare i Hameln -- en violinist -- till en villa vid\nGardasjön. Fru Thode hade ett brunt och ett grått öga, vilket gav henne\nett oavlåtligt oroligt ansiktsuttryck. Under en mycket ryktbar\nrättegång längre fram i tiden uppstod en familjediskussion, huruvida\nhon var Richard Wagners eller Von Bülows barn. I varje fall var hon\nsynnerligen älskvärd mot mig, och kände hon någon svartsjuka, visade\nhon den dock icke. Skulle en kvinna kunnat vara svartsjuk för Thodes\nskull, måste hon ha dömt sig till ett liv av nästan kinesisk tortyr, ty\nalla dyrkade honom -- både kvinnor och ynglingar. Han var den\nmagnetiska medelpunkten i alla sällskap. Det skulle för övrigt vara\nganska intressant att få veta exakt vad svartsjuka innebär. Intet som\nhelst ömmare förhållande uppstod mellan Thode och mig, fast vi\ntillbragt så mycken tid tillsammans. Likafullt hade hans sätt att\nbehandla mig gjort mig så överkänslig, att det blott behövdes ett\nvidrörande, stundom endast en blick, för att jag skulle erfara\nkärlekens mest utsökta njutning och intensitet, i samma förhållande\ntill verkligheten som en dröm. Jag antar, att detta förhållande var\nalltför abnormt för att kunna räcka länge. Till sist kunde jag absolut\nicke äta och jag överfölls gång på gång av en egendomlig mattighet, som\näven inverkade på min dans.\n\nPå min turné var jag ensam och hade blott en kammarjungfru med för att\npassa upp på mig. Slutligen befann jag mig i ett sådant tillstånd, att\njag hörde Heinrichs röst kalla mig om natten, varpå jag utan undantag\nfick brev från honom dagen därpå. Människor började tala om hur mager\njag var och kommenterade mitt eländiga utseende, som de ej kunde\nförklara. Jag varken åt eller sov, låg vaken hela natten och kunde ej\nbli kvitt lidandet. Ständigt såg jag Heinrichs ögon för mig och hörde\nhans röst. Efter sådana nätter kunde jag stiga upp i vånda och\nförtvivlan och taga ett tidigt morgontåg samt resa över halva Tyskland\nbara för att få vara i hans närhet en enda timme och därpå ensam\nåtervända till min verksamhet och min turné samt till ännu större pina.\n\nDetta farliga tillstånd bragtes äntligen till ett slut av min\nimpressario, som kom till mig med ett kontrakt som gällde Ryssland. S:t\nPetersburg låg blott två dagars resa från Berlin, men från det\nögonblick man passerat gränsen, var det som man kommit in i en annan\nvärld. Landet förvandlades till stora snöslätter och väldiga skogar.\nDen kalla snön -- de glänsande vita vidderna tycktes avkyla och svalka\nmin heta panna. Heinrich, Heinrich! Nu var han åter i Heidelberg och\nföreläste för ståtliga studenter om Michelangelos \"Natten\" och den\nunderbara \"Guds Moder\". Och här var jag, mer och mer avlägsnande mig\nifrån honom, in i ett den väldiga kalla vithetens land, endast avbrutet\nav fattiga byar, bakom vilkas frostöverdragna fönster svagt ljussken\nglindrade. Ännu kunde jag förnimma hans stämma, fast svagare. Till sist\nfröso Venusbergets torterande tongångar, Kundrys stönanden och\nAmfortas' smärteskri till en enda genomskinlig isglob.\n\nDen natten drömde jag i min sovkupé, att jag naken hoppade ut ur\nfönstret i snön och famnades och rullades och förfrös i dess iskalla\narmar. Vad skulle doktor Freud säga om den drömmen?\n\n\n\n\nKAPITEL XVII.\n\n\nÄr det inte omöjligt att tro på en gudomlig försyn, när man tar upp sin\nmorgontidning och läser om tjugu personer, som omkommit vid en\njärnvägsolycka, människor som icke tänkt en tanke på döden dagen förut,\neller också om en hel stad som förstörts genom översvämning? Varför\nskall man då vara så absurt egoistisk, att man tror på en makt, som\nstyr våra egna små jag?\n\nMen likväl finns det saker i tillvaron, som äro så ovanliga, att de\ntidvis få mig att tro på förutbestämmelse. Tåget till S:t Petersburg\ntill exempel, som skulle kommit fram klockan fyra på middagen, råkade\nut för snöhinder på vägen och kom fram klockan fyra nästa morgon, tolv\ntimmar försenat. Ingen var nere vid stationen för att möta mig. När jag\nsteg av tåget, var temperaturen tio grader under fryspunkten. Jag hade\naldrig känt en sådan kyla. De ryska kuskarna med sina bälgvantar på\nhänderna togo sig väldiga åkarbrasor för att hålla blodet flytande i\nådrorna.\n\nJag lämnade min kammarjungfru kvar med bagaget, tog själv en droska och\nsade till kusken att köra till Hotel Europa. Här var jag mitt i\nRysslands mörka gryningstimme, alldeles ensam på väg till mitt hotell,\nnär jag plötsligt fick skåda en syn, som i spöklikhet erinrade om någon\nav Edgar Allan Poes fantasier.\n\nPå avstånd såg jag en lång procession, svart och sorgesam. Män kommo\nvandrande, hukade och dignande under likkistor, den ena efter den\nandra. Kusken lät hästen gå fot för fot, böjde sig fram och gjorde\nkorstecknet. Jag stirrade på synen i den svaga morgondagern, fylld med\nfasa. Frågade var det var. Fast jag inte förstod ryska, lyckades kusken\ngöra klart för mig, att det var de arbetare, som dagen förut, den\nolycksdigra 5 januari 1905, vapenlösa blivit nedskjutna utanför\nVinterpalatset, därför att de kommit för att bedja tsaren om hjälp i\nsin nöd, om bröd åt sina hustrur och barn. Jag bad kusken stanna.\nTårarna runno utför mina kinder och fröso där till is, medan den\nbedrövliga, ändlösa processionen drog förbi. Men varför skulle de\nbegravas i dagbräckningen? Jo, för att senare på dagen kunde det\nframkallat revolution. Denna anblick var inte avsedd för staden under\ndagsljusets timmar. Gråten sammansnörde min strupe. Med bottenlös\nindignation såg jag dessa stackars förkrossade arbetare bära sina\nmartyrer till graven. Om tåget inte varit tolv timmar försenat, hade\njag ej fått bli vittne härtill. Och hade jag ej fått bli vittne\nhärtill, skulle mitt liv tett sig annorlunda. Inför denna procession\nvigde jag mig och alla mina krafter till folkets och de förtrampades\ntjänst. Ack, hur små och obetydliga föreföllo mig ej mina personliga\nfröjder och lidanden. Hur värdelös till och med min konst, om den ej\nkunde hjälpa dessa. Slutligen hade de sista olyckliga dragit förbi.\nKusken vände sig undrande om och såg mina tårar. Åter korsade han sig\nmed en tålig suck och drev hästen vidare mot hotellet.\n\nJag kom upp i mitt praktfulla rum och gled ned i den mjuka bädden, där\njag grät mig till sömns. Men medömkan och det vanmäktiga raseriet från\ndenna tidiga morgontimme skulle hädanefter bära sin frukt hela mitt liv\nigenom.\n\nRummet på Hotel Europa var kolossalt till omfång samt högt i tak.\nFönstren voro tillslutna och öppnades aldrig. Luften kom in genom\nventiler högt upp på väggen. Jag vaknade sent. Min impressario kom upp\ntill mig med blommor. Snart var mitt rum fullt därav.\n\nTvå dar senare uppträdde jag inför eliten av S:t Petersburgs societet\npå Saal des Nobles. Vad det måste förefallit egendomligt för dessa den\npraktfulla ryska balettens dilettanter med dess praktfulla dekorationer\noch iscensättningar att se en ung flicka, iklädd en spindelvävstunn\ntunika, uppträda framför ett enkelt blått draperi till Chopins musik\noch dansa ut hela sin själ, som om hon förstode Chopins själ. Men redan\nefter första dansen blev det stormande applåder. Min själ, som längtade\noch led under Preludiernas sorgsna toner, min själ, som längtade och\nrevolterade under Polonäsernas dån, min själ, som grät i rättfärdig\nvrede vid tanken på den där begravningsprocessionen i dagbräckningen,\ndenna min själ kunde väcka denna rika, bortskämda och aristokratiska\npublik till gensvar och applåder -- hur sällsamt!\n\nNästa dag fick jag besök av en förtjusande liten dam, insvept i\nsobelpäls, med diamanter i öronen och halsen inlindad i pärlhalsband.\nTill min överraskning omtalade hon, att hon var den stora dansösen\nKschesinskaja. Hon hade kommit för att hälsa mig välkommen i den ryska\nbalettens namn och inbjuda mig till galaföreställning på operan samma\nkväll. Jag hade varit van vid enbar kyla och fientlighet från baletten\ni Bayreuth. De hade till och med gått så långt, att de strött\nglasskärvor på mattan, så att mina fötter skadades. Denna förändrade\nuppfattning var för mig både glädjande och överraskande.\n\nPå kvällen hämtades jag i en magnifik, uppvärmd och med dyrbara\npälsverk fylld vagn till Operan, där en elegant loge, innehållande\nblommor, konfekt och tre vackra exemplar av S:t Petersburgs _jeunesse\ndorée_ väntade mig. Jag bar fortfarande min lilla vita tunika och\nsandaler och måste ha tagit mig mycket besynnerlig ut mitt i denna\nsamling av allt vad Petersburg ägde av rikt och förnämt.\n\nJag är en fiende till baletten, vilken jag anser som en falsk och oäkta\nkonstart eller rättare som något utanför alla konstens råmärken. Men\ndet var omöjligt att låta bli att applådera Kschesinskajas älvlika\ngestalt, där hon fladdrade över scenen, mer lik en förtjusande fågel\neller fjäril än en mänsklig varelse.\n\nUnder mellanakten såg jag mig omkring och skådade världens skönaste\nkvinnor i underbara dekolletterade toaletter, överhöljda av juveler och\nuppvaktade av herrar i eleganta uniformer -- ett skådespel av rikedom,\nprakt och lyx, som var svårt att förstå, när man därmed jämförde\nbegravningsprocessionen ett par dagar tidigare. Vad hade dessa leende,\nlyckliga människor för frändskap med de andra?\n\nEfter föreställningen var jag inbjuden till supé i Kschesinskajas\npalats, där jag träffade storfurst Mikael, vilken med en viss förvåning\nlyssnade till min plan angående en dansskola för folkets barn. Jag\nmåtte ha förefallit dem komplett obegriplig, men de mottogo mig icke\nförty med all, tänkbar hjärtlighet och slösande gästfrihet.\n\nNågra dagar senare fick jag besök av den bedårande Anna Pavlova, och\nåter inbjöds jag till en loge på Operan för att se henne uppträda i den\nhänförande baletten \"Giséle\". Fast rörelsesystemet i dessa danser gick\nstick i stäv mot all mänsklig och artistisk uppfattning, kunde jag inte\nheller nu låta bil att hjärtligt applådera Pavlovas förtjusande\ngestalt, när hon denna kväll svävade över scenen.\n\nVid supén i Pavlovas hus, som var något enklare än Kschesinskajas\npalats men fullt ut lika vackert, satt jag mellan de bägge målarna\nBakst och Benoist och träffade vidare för första gången Serge\nDiaghileff, med vilken jag kom i livlig diskussion om danskonsten,\nsådan jag uppfattade den, kontra baletten.\n\nDen kvällen gjorde Bakst en liten skiss av mig, som återger mitt allra\nhögtidligaste ansikte med lockar som sentimentalt hänga ned på bägge\nsidor därom. Bakst, som var clairvoyant, spådde mig i handen den\nkvällen. Han såg där två kors, sade han och fortsatte: -- Ni kommer att\nskörda mycken berömmelse, men ni skall mista de två varelser ni älskar\nmest på jorden -- Den gången var hans profetia en gåta för mig.\n\nEfter supén dansade den outtröttliga Pavlova på nytt, till sina vänners\nförtjusning. Fast klockan blev fem på morgonen innan vi gingo vår väg,\nbjöd hon mig att komma klockan halv nio samma morgon, ifall jag hade\nlust att se henne i arbete. Jag kom tre timmar senare -- jag medger,\natt jag var ganska trött -- och fann henne vid stången i sin tyllkostym\noch i färd med de mest krävande gymnastiska övningar, medan en gammal\nherre med fiol markerade takten och sporrade henne till ökade\nansträngningar. Det var den berömde mästaren Petitpas.\n\nI tre timmar satt jag stel och förbryllad och betraktade Pavlovas\nförbluffande skicklighet. Hon föreföll att vara skapad av stål och\nkautschuk. Hennes sköna ansikte fick en martyrs lidande uttryck. Hon\nhejdade sig ej ett enda ögonblick. Hela meningen med detta slags\nträning tycktes vara att helt och hållet avskilja kroppens gymnastiska\nrörelser från tanken. Men tankeförmågan kan endast bli lidande på att\nhållas höjd över denna rigorösa muskeldisciplin. Detta är raka\nmotsatsen till de teorier, på vilka jag grundat min skola, och enligt\nvilka kroppen blir så att säga genomskinlig och ett tankens och andens\neget uttrycksmedel.\n\nNär klockan blev tolv, serverades lunchen, men vid bordet satt Pavlova\nvit och blek och rörde knappast vid vare sig maten eller vinet. Jag var\nför egen del hungrig och åt flere podjarskykotletter. Pavlova förde mig\ntillbaka till hotellet och fortsatte sedan till en av de ändlösa\nrepetitionerna på Kungliga teatern. Jag sjönk trött omkull på min säng\noch somnade gott, prisande min lyckliga stjärna att intet ovänligt öde\nskänkt mig en balettdansös' levnadsbana.\n\nÄven följande dag steg jag upp vid den oerhörda timmen klockan åtta på\nmorgonen för att besöka kejserliga balettskolan, där jag såg alla de\nsmå eleverna stå i rader och gå igenom denna tortyrexcercis. De stodo i\ntimtal på yttersta tåspetsen, liksom offer för en grym och meningslös\ninkvisition. De stora, nakna danssalarna, blottade på alla förskönande\noch inspirerande moment, med ett stort porträtt av tsaren som enda\nprydnad på väggen, verkade på mig tortyrkammare. Mer än någonsin kände\njag mig övertygad om att kejserliga balettskolan är en fiende både till\nnatur och konst. Efter en veckas uppehåll i S:t Petersburg for jag till\nMoskva. Här var publiken icke i början så entusiastisk som i S:t\nPetersburg -- men jag föredrar att citera den store Stanislawsky:\n\nVid denna tid, 1908 eller 1909, jag minns icke året exakt, lärde jag\nkänna två av tidens stora snillen, vilka gjorde djupt intryck på mig --\nIsadora Duncan och Gordon Craig. Jag kom av en händelse att bevista\nIsadora Duncans uppträdande -- jag hade ej förut hört talas om henne\noch icke heller läst någon av annonserna, som bebådade hennes blivande\nuppträdande i Moskva. Därför blev jag mycket överraskad av att i den\ntämligen fåtaliga publiken finna ett övervägande procentantal av målare\noch skulptörer med Mamontov i spetsen, en hel mängd medlemmar av\nbaletten samt många premiärhabituéer och personer som älska ovanliga\nupplevelser på teatern. Första anblicken av Duncan på scenen gjorde ej\nnågot vidare intryck. Ovan vid att se en nästan naken gestalt på\nscenen, kunde jag knappast uppfatta eller förstå danserskans konstart.\nFörsta numret på programmet mottogs med matta applåder och svaga försök\ntill visslingar. Men efter ännu några nummer, varav ett var synnerligen\nfängslande, kunde jag icke längre förbli likgiltig för majoritetens\navvisande hållning och började demonstrativt applådera.\n\nNär mellanakten kom, skyndade jag, en den stora konstnärinnans nydöpte\nlärjunge, fram till rampen för att applådera. Till min glädje fann jag\nvid min sida Mamontov, som gjorde precis detsamma som jag, och i hans\nnärhet befunno sig en ryktbar målare, en bildhuggare och en författare.\nNär publiken såg, att bland de applåderande funnos välkända\nMoskva-artister och skådespelare, blev det stor förvirring.\nVisslingarna upphörde, och när auditoriet förstod, att det gick för sig\natt applådera, blev bifallet allmänt och efterföljdes av inropningar\nsamt vid slutet av föreställningen ovationer.\n\nFrån den gången försummade jag icke en enda av Duncans föreställningar.\nBehovet av att ofta se henne dikterades hos mig av en inre, konstnärlig\nkänsla, som stod i intimt samband med hennes egen konst. Längre fram,\nnär jag blev förtrogen med hennes metoder liksom med hennes gode vän\nCraigs idéer, kom jag till insikt om att olika människor i alla\nvärldens hörn inom olika områden sökte inom konsten efter samma\nnaturligt framfödda skaparprinciper. När de mötas, häpna de över\nlikheten mellan sina idéer. Detta var precis det som hände vid det\nsammanträffande jag nu skildrar. Vi förstodo varandra nästan innan vi\nhunnit yttra ett ord. Jag fick ej tillfälle att lära känna Duncan vid\nhennes första Moskvabesök. Men under andra besöket kom hon till vår\nteater, och jag mottog henne som en hedersgäst, liksom hela vår trupp\nlärt känna och hålla av henne som konstnärinna.\n\nDuncan kan icke tala om sin konst logiskt och systematiskt. Hennes\nidéer uppträda hos henne händelsevis, som resultat av de mest oväntade\nvardagliga omständigheter. När hon tillfrågades, vem som lärt henne\ndansa, svarade hon exempelvis:\n\n\"Terpsichore. Jag dansade ända från det ögonblick jag kunde stå på\nfötterna. Jag har dansat hela mitt liv. Människan, hela mänskligheten,\nhela världen måste dansa. Så har det varit, och så skall det alltid\nförbli. Det är förgäves som folk försöker hindra detta och inte vill\nförstå ett naturligt behov, som nedlagts i oss. _Et voilà tout!_\nslutade hon på sin oefterhärmliga fransk-amerikanska dialekt. En annan\ngång förklarade hon på tal om en just avslutad föreställning, varvid\nbesökare kommit in i hennes klädloge och stört henne under\nförberedelserna:\n\n\"Jag kan inte dansa på det sättet. Innan jag går in på scenen, måste\njag placera en motor i själen. När den börjar arbeta, så röra sig mina\nben och armar och hela min kropp oberoende av min vilja. Men om jag\ninte får tid att ställa in motorn i själen, så kan jag inte dansa.\"\n\nVid den tiden var jag själv på spaning efter en verkligt skapande\nmotor, som skådespelaren måste lära sig sätta in i sin själ, innan han\nträder in på scenen. Jag måste ha tråkat ut Duncan med mina frågor. Jag\niakttog henne under hennes uppträdanden och hennes repetitioner, hur\nhennes stegrade känsloverksamhet första gången förändrade hennes\nansiktsuttryck, och hur hon med strålande ögon övergick till att\nuttrycka det som fötts i hennes själ. När jag mindes alla våra\ntillfälliga samtal om konst, samt jämförde vad hon gjorde med vad jag\nsjälv gjorde, fick jag klart för mig, att vi båda strävade efter ett\noch detsamma fast inom olika konstgrenar. Under våra samtal om konst\nnämnde Duncan oupphörligt Gordon Craigs namn, vilken hon ansåg som ett\nsnille och en av de största inom samtidens teater.\n\n\"Han tillhör inte bara sitt land utan hela världen\", sade hon, \"och han\nmåste leva där hans snille har de största möjligheterna att utveckla\nsig och där hela atmosfären är mest avpassad efter hans behov. Hans\nplats är på er Konstnärliga teater.\"\n\nJag vet, att hon skrev mycket till honom om mig och vår teater och\nförsökte övertala honom att komma till Ryssland. För egen del begynte\njag söka övertala teaterdirektionen att inbjuda den store regissören\natt komma till oss för att ge vår konst nya impulser och lägga mer jäst\ni degen vid denna tidpunkt, då vår teater äntligen tycktes ha brutit\nned den sista hindrande muren. Jag måste göra mina kamrater full\nrättvisa. De diskuterade saken som sanna konstnärer, och de beslöto\nlägga ned en stor summa på att föra vår konst framåt.\"\n\nLika mycket som baletten fyllt mig med fasa, fyllde Stanislawskys\nteater mig med entusiasm. Jag gick dit var kväll jag inte själv\nuppträdde och mottogs med den största tillgivenhet av hela truppen.\nStanislawsky själv kom mycket ofta för att se mig dansa och trodde, att\nhan genom att grundligt utfråga mig skulle bli i stånd att överflytta\nalla mina danser till en ny skola i sin teater. Men jag sade honom, att\ndetta bara kunde göras genom att börja med barn. Vid mitt nästa besök i\nMoskva såg jag för övrigt några unga vackra flickor i hans trupp\nförsöka dansa, men resultatet var bedrövligt.\n\nSom Stanislawsky hela dagen var strängt upptagen med repetitioner,\nbrukade han komma på besök till mig efter föreställningarnas slut. I\nsin bok säger han: \"Jag måste ha tråkat ut Duncan med mina frågor\".\nNej, han tråkade ingalunda ut mig, jag var bristfärdig av iver att få\nförmedla mina idéer till andra.\n\nDen kalla snöluften och den ryska maten, i synnerhet kaviaren, hade\nfullkomligt botat min klenhet, som förorsakats av mitt egenartade\nsvärmeri för Thode. Nu längtade hela min varelse efter kontakt med en\nstark personlighet. En sådan mötte jag i Stanislawsky. En kväll\nbetraktade jag honom, där han stod framför mig med sin manliga gestalt,\nsina breda axlar, sitt lätt grånande svarta hår, och just när han\nskulle gå, lade jag händerna på hans axlar, knäppte dem sedan om hans\nstarka nacke, drog hans huvud ned mot mig och kysste honom på munnen.\nHan återgäldade ömt min kyss, men han såg omåttligt häpen ut, som om\ndetta varit det sista han väntat sig. När jag ville fortsätta, drog han\nsig häftigt tillbaka, betraktade mig med bestörtning och utbrast: --\nMen vad skulle vi ta oss till med barnet? -- Vilket barn? frågade jag.\n-- Vårt barn, naturligtvis. Vad skulle vi göra med det? Ty, fortfor han\nmajestätiskt, jag skulle aldrig gå med på att mitt barn uppfostrades\nutanför min personliga övervakning, och det skulle ställa sig svårt i\nmitt nuvarande hushåll.\n\nHans gravallvarliga uppfattning om detta barn blev för mycket för min\nhumor. Jag brast i skratt, han stirrade förskräckt på mig, lämnade mig\noch rusade nedför hotellkorridoren. Jag skrattade gång på gång under\naftonens lopp vid blotta tanken, men trots min munterhet var jag\nförtvivlad och förargad därjämte. De unga män jag träffat i\nKschesinskajas loge skulle givit vad som helst för att få uppvakta mig,\nmen de tråkade ut mig till leda, bara de öppnade munnen. Det är väl\ndetta som menas med att vara \"cerebrale\". Efter umgänget med\nspirituella och kultiverade män som Charles Hallé och Heinrich Thode\nförmådde jag icke mer uthärda att sällskapa med _la jeunesse dorée_.\n\nMånga år efteråt berättade jag denna episod för Stanislawskys hustru,\nsom överväldigades av munterhet och utropade: -- O, det är så likt\nhonom! Han tar livet så förfärligt allvarligt.\n\nUnder ett kort besök i Kieff, dit jag gjorde en avstickare från Moskva,\nställde massor av studenter upp sig på den öppna platsen framför\nteatern och ville ej låta mig passera, förrän jag lovat att ge en\nsärskild föreställning för dem, då teaterns biljettpriser voro\nbetydligt över deras ekonomiska resurser. Efter föreställningens slut\nstodo de fortfarande där ute och demonstrerade häftigt mot\nteaterledningen. Jag ställde mig upp i släden och talade till dem --\njag sade dem, hur stolt och lycklig jag var över att genom min konst\nkunna inspirera Rysslands intellektuellt betonade ungdom -- ingenstädes\ni världen, sade jag, fråga studenterna så mycket efter konst och ideal\nsom i Ryssland.\n\nDetta mitt första besök i Ryssland måste avbrytas på grund av tidigare\nuppgjorda engagemang, som återkallade mig till Berlin. Innan jag for,\nhade jag emellertid undertecknat kontrakt om att återvända till\nRyssland på våren. Trots att besöket varit så kort, hade jag dock\nhunnit få ett starkt intryck av landet och folket. Där rådde mycken\nstrid för och emot mina ideal, och det utkämpades till och med en duell\nmellan en fanatisk _balettoman_ och en Duncanentusiast. Det var från\ndenna tid, som den ryska baletten började taga upp Chopins och\nSchumanns musik samt skruda sig i grekiska dräkter; några av balettens\nmedlemmar gingo till och med så långt, att de togo av sig skor och\nstrumpor...\n\n\n\n\nKAPITEL XVIII.\n\n\nJag återvände till Berlin med ett fast beslut att nu äntligen starta\nmin länge påtänkta skola utan vidare dröjsmål och tvekan. Jag\nanförtrodde mina planer åt min mor och Elizabeth, vilka voro lika\nentusiastiska för saken som jag själv. Vi begynte ögonblickligen -- med\nden fart, som alltid utmärkte oss -- leta efter ett lämpligt hus för\nden blivande skolan, och inom en veckas förlopp hade vi fått tag på en\nvilla vid Trauden Strasse i Grünewald, som just blivit färdigbyggd. Den\nköpte vi.\n\nVi buro oss åt precis som om vi hört hemma i Grimms sagor. Vi vandrade\ntill Wertheimer och köpte fyrtio små sängar, var och en försedd med\nvita musslinsgardiner, ombundna med blå band. Vi skulle göra vår villa\ntill ett riktigt barnens paradis. I husets mitthall placerade vi en\nkopia av den heroiska Amazonen i dubbel kroppstorlek, i den stora\ndanssalen della Robbia-reliefer och Donatellos dansande barn. I\nsovrummet placerade vi också della Robbia -- blå och vita småbarn, samt\nmadonnan och barnet, ävenledes i blått och vitt, inramat i\nfruktgirlander.\n\nDessa idealframställningar av barnkroppar, basrelieferna och\nskulpturerna av barn i deras spädaste år och även böcker och tavlor med\nliknande bilder -- ville jag ha i skolan, därför att de återgåvo\nbarnen, sådana alla tiders målare och bildhuggare tänkt sig dem --\ngrekiska vasmålningar av dansande barn, små tanagrafigurer, Donatellos\ndansande barngrupp -- en skimrande barnmelodi -- och Gainsboroughs\ndansande småttingar.\n\nAlla dessa figurer ha en viss frändskap i formernas och rörelsernas\nnaiva grace, som om barn av alla tidsåldrar möttes och toge varandra i\nhand över århundradena. Och de riktiga barnen i min skola, som rörde\nsig och dansade mitt ibland dem, skulle säkerligen utvecklas till att\nlikna dem och omedvetet i rörelser och ansiktsuttryck återspegla något\nav samma glättighet och barnsliga behag. Det skulle bli deras första\nsteg hän emot skönhet, deras första steg fram mot dansens nya konst.\n\nI villan placerade jag vidare bilder av dansande, springande och\nhoppande unga flickor -- dessa unga spartanskor som i gymnasierna\ntränades i stränga kroppsövningar, så att de blevo mödrar till hjältar\noch krigare, dessa lättfotade löperskor, som årligen vunno pris,\nutsökta bilder i terrakotta med flygande slöjor och fladdrande dräkter,\nunga flickor som dansade hand i hand. De representerade det framtida\nideal, som skulle uppnås, och min tanke var den, att mina elever skulle\nlära sig känna en förtrolig kärlek till dessa gestalter, dagligen mer\noch mer komma att likna dem och för varje dag tillägna sig något av\nderas harmonis hemlighet. Ty jag trodde entusiastiskt, att endast genom\natt väcka viljan till skönhet kan man uppnå skönhet.\n\nFör att uppnå den harmoni jag åsyftade måste mina elever vidare för\nvarje dag genomgå vissa övningar, inriktade på detta mål. Men det var\növningar, tillrättalagda så att de skulle överensstämma med deras egen\ninnersta vilja, för att de alltså skulle utföra dem med fullkomlig\nvillighet och glatt humör. Var och en av dessa rörelser skulle icke\nblott vara ett medel till målets ernående, utan ett mål i och för sig\n-- ett mål som skulle tillkomna och kröna varje dag i livet.\n\nGymnastik måste vara grunden till varje slag av fysisk fostran. Kroppen\nmåste ovillkorligen få fullt upp med sol och luft, dess utveckling\nmåste ovillkorligen försiggå metodiskt. Alla kroppens vitala krafter\nmåste lockas fram och fullföljas till det yttersta. Detta är\ngymnastiklärares uppgift. Därefter kommer dansen. In i den harmoniskt\nutvecklade, till högsta grad av energi tränade människroppen tränger\ndansens ande. För gymnasten äro kroppskulturen och kroppens rörelser\nsjälvändamål, för den dansande äro de blott medel. I dansen måste\nkroppen glömmas, den är endast ett instrument, harmoniskt och av väl\navvägda proportioner, och kroppens rörelser äro icke som i gymnastiken\nkroppens rörelser rätt och slätt, utan genom kroppen uttrycka de\nsjälens förnimmelser och tankar.\n\nMeningen med dessa dagliga övningar är att av kroppen, vid varje steg i\ndess utveckling, skapa ett så fulländat instrument som möjligt, ett\ninstrument till att ge uttryck åt den harmoni, vilken, under det den\ngenomströmmar och skiftar i allt och alla, städse är färdig att flöda\növer i den varelse, som är beredd för densamma. Övningana skola begynna\nmed en enkel gymnastisk preparering av musklerna för att ge dem\nsmidighet och styrka. Först efter dessa gymnastiska övningar komma de\nförsta dansstegen. Först i ordningen bland dessa sistnämnda kommer den\nenkla rytmiska gången eller marschen i långsamt tempo efter enkla\nrytmer. Därefter övergår man till rask gång eller marsch efter mer\nkomplicerade rytmer, så följer språngmarsch, först långsam, sedan med\nlångsamma hopp vid vissa moment i rytmen. Genom liknande övningar lär\nman sig ljudskalans toner, och på enahanda sätt lärde sig mina elever\nrörelseskalans toner. Dessa toner kunna följaktligen insättas i de mest\nvarierande och subtila harmonikomplex.\n\nMen dessa övningar skulle endast utgöra en del av mina elevers studier.\nBarnen voro alltid iförda lätta, vackert draperade dräkter, både under\nlekar och idrott, på promenader och i skogen, där de hoppade och\nsprungo som vanliga småttingar, tills de en dag skulle ha lärt sig\nkonsten att genom rörelser uttrycka sig lika naturligt som andra\nuttrycka sig i tal och sång.\n\nBarnens studier och iakttagelser skulle dock ej bara hämtas från\nframställningar i konst utan framför allt från rörelserna i naturen.\nMolnens rörelser, de vajande träden, fågelns flykt och lövens dallrande\nför vinden skulle alla ha sin särskilda betydelse för dem. De skulle\nlära sig iakttaga de speciella särdragen i varje enskild rörelse. De\nskulle inom sig själva lära att uppfatta det hemlighetsfulla, för andra\nokända sambandet med naturens hemligheter, ty varje del av deras\nsmidiga, välövade kroppar skulle ha lärt sig att giva gensvar på\nnaturens melodi och sjunga med den.\n\nFör att värva elever till skolan annonserade vi i de ledande\ntidningarna, att Isadora Duncanskolan öppnats och toge emot begåvade\nbarn i ändamål att uppfostra dem i den konst, som jag småningom\nhoppades kunna skänka åt alla folkets barn. Skolans plötsliga öppnande\nutan föregående förberedelser, kapital eller vederbörlig organisation\nvar naturligtvis det mest förhastade företag man gärna kunde tänka sig\noch drev min impressario till förtvivlan. Han planerade oavlåtligen\nvärldsturnéer för min räkning, och jag insisterade, ena gången på att\ntillbringa ett år i Grekland, något som han kallade att öda bort tiden,\nandra gången på att fördärva hela min karriär genom att upptaga och\narbeta med vad han ansåg fullkomligt onyttiga barnungar. Men detta stod\nalldeles i överensstämmelse med alla våra övriga företag, samtliga i\nhögsta grad opraktiska, olämpliga och impulsiva.\n\nFrån Kopanos sände Raymond oss allt mer oroande meddelanden. Den\nartesiska brunnen blev ideligen allt kostsammare. Varje vecka blev\nutsikten att finna vatten allt mindre och mindre. Utgifterna för\nAgamemnons palats växte till sådana hårresande siffror, att jag\näntligen tvangs att säga stopp. Kopanos har sedan dess förblivit en\nskön ruin på sin kulle och vid varenda grekisk revolution\noföränderligen begagnats som fästning. Den står där än i dag, kanske\nsom ett framtida hopp.\n\nJag beslöt nu, att alla mina tillgångar skulle undantagslöst användas\npå en skola för all världens ungdom, och jag valde Tyskland till dess\nhemort i egenskap av den medelpunkt för filosofi och kultur, som jag då\ntrodde detta land vara.\n\nDet kom mängder med barn som svar på annonsen. Jag minns en dag, när\njag kom hem från en matiné och fann hela gatan blockerad av föräldrar\nmed ty åtföljande avkomma. Kusken vände sig om på bocken och avgav en\nförklaring:\n\n-- _Eine verrückte Dame, die dort wohnt, die eine Ankundigung in die\nZeitung gestellt hat, dass sie Kinder sehr gern haben will._\n\nJag minns nu inte riktigt hur vi bar oss åt för att välja ut barnen.\nJag var till den grad ivrig att få de fyrtio små sängarna upptagna, att\njag tog barnen utan vidare gallring, endast ledd av ett älskligt leende\neller vackra ögon, och jag gjorde mig inte heller reda för huruvida de\nhade förutsättningar för att lära sig dansa.\n\nI Hamburg kom till exempel en dag en herre i överrock och hög hatt in i\nmin salong på hotellet, bärande i famnen ett knyte, insvept i en stor\nschal. Han placerade knytet på bordet, och när jag öppnade det,\nblickade mig till mötes två stora, förväntansfulla ögon -- det var ett\nfyraårs barn, det tystaste barn jag någonsin träffat. Hon sade ej ett\nord, gav ej ett ljud ifrån sig. Mannen själv tycktes ha synnerligen\nbråtton. Han frågade mig, om jag ville ta barnet och väntade nätt och\njämnt på svar. Med min vanliga brist på förutseende gick jag in på att\nbehålla barnet, och han avdunstade, varefter jag aldrig sett skymten av\nhonom.\n\nDetta var ju ett underligt sätt att lämna ett barn i mina händer,\nungefär som om det varit en docka. På tågresan mellan Hamburg och\nBerlin kom jag underfund med att flickan hade hög feber -- det var ett\nsvårt fall av körtelinflammation -- och i tre veckor kämpade vi sedan i\nGrünewald med döden om detta lilla liv, biträdda av två sköterskor och\nden förträfflige doktor Hoffa, den berömde kirurgen, som var så\nförtjust över min idé med denna skola, att han gjorde mig tjänster\ngratis.\n\nDr Hoffa yttrade ofta till mig: -- Det här är ingen skola, det är ett\nsjukhus. Alla de här barnen ha ärftliga anlag, och ni får händerna\nfulla inte med att lära dem dansa, men att över huvud taget hålla dem\nvid liv. -- Dr Hoffa var en av mänsklighetens största välgörare, en\nframstående kirurg, som förtjänade fabulösa summor på sina operationer,\noch som sedan använde hela sin förmögenhet på ett sjukhus för fattiga\nbarn, som han helt och hållet ensam underhöll straxt utanför Berlin.\nÄnda från det min skola började sin verksamhet, utnämnde han sig själv\ntill dess läkare och högsta tillsyn i allt som gällde barnens hälsa och\nskolans sanitära förhållanden. Utan hans outtröttliga hjälp skulle jag\naldrig kunnat åstadkomma sådana utomordentliga resultat med barnen, som\nfallet blev. Hoffa var en stor, robust man med vackert ansikte och röda\nkinder; hans vänliga leende fick barnen att hålla lika mycket av honom\nsom jag gjorde.\n\nAtt välja ut barnen, organisera skolan, börja undervisningen och sedan\nhålla den ordinarie dagordningen gående, upptog hela vår tid. Trots att\nmin impressario meddelade mig, att framgångsrika efterapare av min\nverksamhet gjorde succés både i London och på andra håll, kunde\ningenting förmå mig att bryta upp från Berlin. Varje dag mellan fem och\nsju var jag sysselsatt med att lära barnen dansa.\n\nDe gjorde fenomenala framsteg, och jag tror, att deras utmärkta hälsa\ntill stor del berodde på den mycket förnuftiga vegetariska diet, som Dr\nHoffa dekreterat. Han hyste den åsikten, att barnens välbefinnande\nfordrar färska grönsaker och mycket frukt men intet kött.\n\nVid denna tidpunkt var min popularitet i Berlin nästan otrolig. Jag\nbenämndes \"die göttliche Isadora\", och det ryktades till och med att\nnär sjuka människor kommit till teatern och sett mig, hade de blivit\nfriska. Varenda matiné kunde man få skåda den sällsamma anblicken av\nsjuka människor, som buros dit på bårar. Jag hade aldrig haft någon\nannan dräkt än min vita tunika och sandaler på mina bara fötter.\nPubliken kom till mina uppträdanden i något som liknade religiös extas.\n\nEn kväll, när jag skulle hem från teatern, spände studenterna hästarna\nfrån min vagn och drogo mig uppför Siegesallée. Mitt under vägen\nbegärde de, att jag skulle tala till dem. Jag steg upp i vagnen -- det\nfanns fortfarande inte bilar då -- och tilltalade studenterna ungefar\nså här:\n\n-- Det finns ingen större konst än skulptörens. Men hur kunna ni,\nkonstälskande människor, tillåta denna förfärliga skandal mitt i\nhjärtat av er stad? Se på dessa statyer! Ni studera konst allesammans,\nmen om ni vore konstälskare i själ och hjärta, skulle ni i denna kväll\ntaga stenar och förstöra dem. Konst? Är detta konst? Nej? Det är\nKaiserns visioner.\n\nStudenterna voro av samma uppfattning som jag och tjöto instämmande.\nHade inte polisen närmat sig, hade de förmodligen följt min uppmaning\noch förstört de gräsliga vidundren.\n\n\n\n\nKAPITEL XIX.\n\n\nDet var en kväll 1905. Jag var i Berlin och hade uppträtt som vanligt.\nI regel ger jag icke akt på publiken när jag dansar -- den förefaller\nmig närmast som en stor gud, representerande Mänskligheten -- men denna\nkväll hade jag dock varit medveten om en person, som satt på främsta\nbänken. Icke så att jag sett på honom eller märkt vem det var, men jag\nvar pyskiskt medveten om hans närvaro, och när föreställningen var\növer, kom en härlig människa in i min klädloge. Men han var ytterligt\nuppretad.\n\n-- Ni är underbar! utbrast han. Ni är underbar! Men varför har ni\nstulit mina idéer? Var har ni fått tag i min scendekoration?\n\n-- Vad är det ni talar om? Det är mina egna blå draperier. Jag hittade\npå dem, när jag var fem år gammal, och jag har dansat framför dem ända\nsedan dess.\n\n-- Nej, det är mina dekorationer och mina idéer. Men ni är den varelse\njag har gått och föreställt nig i dem. Ni är min dröms levande\nverklighet.\n\n-- Men vem är ni?\n\nDå hörde jag från hans mun dessa underbara ord:\n\n-- Jag är Ellen Terrys son.\n\nEllen Terry, mitt ideal bland kvinnor. Ellen Terry...\n\n-- Å, ni ska komma med oss hem och äta kvällsmat, sade min\nomisstänksamma mor. Eftersom ni är så intresserad för Isadora, får ni\nlov att komma hem till oss.\n\nOch Craig följde med oss hem.\n\nHan var vild av hänförelse. Han ville förklara alla sina idéer, sin\nkonst, sina avsikter...\n\nOch jag var ytterligt intresserad.\n\nMen de andra blevo undan för undan sömniga och avlägsnade sig under\nallehanda ursäkter för att gå till vila. Craig fortfor att prata om den\nsceniska konsten, hela tiden illustrerande sina ord med åtbörder.\n\nMitt i alltsammans sade han plötsligt:\n\n-- Ja, men vad gör ni här för slag? Ni, en stor konstnärinna, och bor\nmitt i er familj? Det är ju absurt. Jag var den som såg er och uppfann\ner. Ni tillhör min scenuppsättning.\n\nCraig var lång och senig, hans ansikte erinrade om hans underbara mors,\nmen det var om möjligt ännu finare. Trots hans kroppslängd fanns det\nnågot feminint hos honom, särskilt kring munnen, som var känslig, med\ntunna läppar. De gyllne lockarna från hans barnporträtt -- Ellen Terrys\nlille guldlockige son, som var så välbekant för londonpubliken -- hade\nnu mörknat en smula. De mycket närsynta ögonen lyste som stålblanka\nlågor bakom glasögonen. Han gjorde ett intryck av en viss ömtålighet,\nen nästan kvinnlig vekhet. Endast händerna med de bredtoppiga fingrarna\noch de kinesiskt fyrkantiga tummarna skvallrade om styrka. Han brukade\nskrattande tala om dem som mördartummar -- \"lagom att strypa dig med,\nmin vän\".\n\nLiksom hypnotiserad lät jag honom hänga en cape över min vita tunika.\nHan tog mig vid handen, och vi ilade nedför trapporna ut på gatan. Där\nanropade han en droska och sade på sin allra bästa tyska:\n\n-- _Meine Frau und mich, wir wollen nach Potsdam gehen_.\n\nVi kommo till Potsdam i daggryningen. Där drucko vi kaffe på ett litet\nhotell, där man just slagit upp porten. När solen gått upp, återvände\nvi till Berlin. Dit kommo vi klockan nio, och vår enda tanke var denna:\n-- Vad ska vi nu ta oss till? -- Vi kunde inte återvända till min mor,\nvi foro till en väninna, som tog emot oss med stor vänlighet och bjöd\noss på stekta ägg och kaffe. Därpå fick jag lägga mig och sova i hennes\nsängkammare. Jag vaknade ej förrän på kvällen. Då tog Craig mig med sig\nupp i sin studio, högst upp i ett högt hus i Berlin. Golvet var svart\noch bonat, och konstgjorda rosenblad voro strödda över det.\n\nHär var det icke fråga om en ung man, som älskade en ung kvinna. Här\nvar det fråga om tvenne tvillingsjälars möte. Det ges en lycka, så\nfulländad, så fullkomlig, att den knappast kan överlevas. I Craigs\nstudio fanns ingen soffa, ingen bekväm stol och ingen mat. Golvet var\nviloläger, inga pengar hade han, och jag tordes inte gå hem efter\ndylika. Jag stannade hos honom i två veckor. Han lät hämta mat på\nkredit, och när den anlände, gömde jag mig ute på balkongen, varefter\njag smög mig in och delade den anspråkslösa måltiden.\n\nUnder tiden gick min stackars mor omkring på alla polisstationer och\nalla beskickningar och beklagade sig över att någon usel förförare\nbortfört hennes dotter. Min impressario var vild av ångest över mitt\nplötsliga försvinnande. Stora åskådarskaror måste avvisas, ingen visste\nvad som hänt. I tidningarna införde man försiktigtvis ett meddelande,\natt Miss Isadora Duncan allvarligt insjuknat och tills vidare måst\ninställa sina uppträdanden.\n\nNär två veckor gått, återvände vi till min mor, och hur djupt förälskad\njag än var i Craig, måste jag dock medge, att jag var en smula trött\natt sova på ett hårt trägolv och ej ha något annat än konserver att\näta.\n\nNär min mor fick se Craig, utbrast hon:\n\n-- Usling! Lämna genast huset!\n\nHon var måttlöst förbittrad på honom.\n\nGordon Craig är ett av vår tids mest säregna snillen, en varelse som\nShelley, skapad av eld och blixt. Han har givit impulsen till hela den\nnya riktningen inom modern teater. Visserligen har han själv aldrig\ntagit aktiv del i den praktiska verksamheten på scenen. Han har dvalts\nför sig själv och drömt, men hans drömmar ha blivit inspirationen till\nallt det som är skönt i vår moderna teater. Utan honom skulle vi ej\nhaft Reinhardt, Jacques Copeau, Stanislawsky. Utan honom skulle vi\nfortfarande suttit där med den realistiska iscensättningen, där\nvartenda löv syntes på träden och husens dörrar kunde öppnas och\nstängas.\n\nCraig var en utomordentlig följeslagare. Han var en av de få människor\njag någonsin träffat, som befunno sig i yppersta form från morgon till\nkväll. Redan med den första koppen kaffe på morgonen fattade hans\nfantasi eld och gnistrade. En vanlig promenad genom gatorna tillsammans\nmed honom var som att promenera i Egyptens gamla Tebe i sällskap med en\növerstepräst.\n\nVare sig det berodde på hans ovanliga närsynthet eller något annat,\nkunde han ibland tvärt stanna, ta fram penna och block och, i det han\nbetraktade något gräsligt exemplar av modern tysk arkitektur, ett\nbostadshus av \"die neue Kunst\"-slaget, utbreda sig över hur skönt detta\nvar. Därunder begynte han med febril fart göra en skiss därav, vilken,\nnär den väl var färdig, liknade Dendras tempel i Egypten.\n\nHan kunde bli fullkomligt hänryckt över ett träd, en fågel eller ett\nbarn han sett på vägen. Man hade aldrig ett enda tråkigt ögonblick\ntillsammans med honom. Antingen befann han sig i ett stadium av högsta\nhänförelse, eller ock var hans sinnesstämning den rakt motsatta, då\nhela himlen med ens tycktes svartna och hela luften fylldes av fasa. Då\ntyckte man, att ens andedräkt långsamt pumpades ur ens kropp och\ningenting fanns kvar annat än nattsvart ångest.\n\nAllt eftersom tiden led, blevo dessa dystra sinnesstämningar allt\nvanligare. Varför? Jo, för det första emedan jag, när helst han sade:\n-- Mitt arbete! Mitt arbete! -- milt brukade genmäla: -- Ja, ja, ditt\narbete. Det är underbart. Du är ett snille -- men jag har min skola,\nsom du vet. -- Varpå han brukade slå näven i bordet: -- Ja, men mitt\narbete! -- Varpå jag svarade: -- Ja, det är nog mycket betydelsefullt.\nDitt arbete är inramningen, men i främsta rummet kommer det levande\nväsendet, ty från själen utstrålar dock allting. Först kommer min\nskola, den strålande mänskliga varelsen, som rör sig i fulländad\nskönhet, därnäst kommer ditt arbete, den fulländade inramningen åt\ndenna varelse.\n\nDessa våra samtal slutade ofta i åskmättad, dyster tystnad. Därpå\nbrukade kvinnan inom mig vakna i förskräckelse. -- Å, älskling, har jag\nförnärmat dig nu? -- Han: -- Förnärmat? Nej, för all del! Alla kvinnor\när odrägliga påhäng, och du är ett odrägligt påhäng, som hindrar mig i\nmitt arbete. Mitt arbete! Mitt arbete!\n\nOch så brukade han gå ut och slå igen dörren efter sig. Först bullret\nav denna igenslagna dörr brukade väcka mig till medvetande om den\nförfärliga katastrofen. Jag satt där och väntade på hans återkomst, och\nnär han inte kom, tillbragte jag natten i gråt och förtvivlan. Så tog\nsig tragedien ut. Då dessa scener allt oftare upprepades, blev\nslutligen vår tillvaro ytterligt oharmonisk och omöjlig.\n\nDet var mitt öde att väcka denne snillrike mans kärlek, och det var\näven mitt öde att förgäves söka förena min egen verksamhet med denna\nhans kärlek. Otänkbara kombination! Efter våra första kärleksveckor\nbegynte den häftigaste kamp som någonsin utstritts, den mellan Gordon\nCraigs snille och min egen konstnärliga ingivelse.\n\n-- Varför gör du inte slut på det här? brukade han säga. Varför ska du\nnödvändigt upp på scenen och vifta med armarna? Varför kan du inte\nstanna hemma och formera mina pennor?\n\nOch likväl uppskattade Craig min konst så som ingen annan uppskattat\nden. Men hans _amour propre_, hans konstnärsfåfänga ville ej tillåta\nhonom att medgiva, att en kvinna kunde vara konstnär.\n\nMin syster Elizabeth hade lyckats få till styrelse för skolan i\nGrünewald ett antal mycket framstående och förnäma damer i Berlin. När\nde fingo höra talas om Craig, sände de mig en lång skrivelse med\nhögtidliga förebråelser och förklarade, att de, såsom tillhörande den\nhögre societeten, icke längre kunde stå som beskyddarinnor av en skola,\nvars ledarinna visat sig hysa sådana lösa moralbegrepp.\n\nFrau Mendelssohn, hustru till den store bankiren, utsågs av damerna att\nframbära denna skrivelse till mig. När hon kom till mig med det\nförfärliga dokumentet, betraktade hon mig med en osäker blick, brast\ndärpå i gråt, slängde brevet på golvet, tog mig i famn och utbrast: --\nTro inte, att jag varit med om att underteckna den där eländiga\nskrivelsen. Men de andra damerna är det ingenting att göra åt. De vill\ninte längre stå som skolans beskyddarinnor. Men de gillar fortfarande\ndin syster Elizabeth.\n\nNu hade Elizabeth nog sina idéer, hon med, men hon aktade sig för att\nlåta dem komma till offentlighetens kännedom. Jag insåg följaktligen,\natt dessa damers uppfattning var den, att vad som helst går för sig,\nbara det inte pratas därom. Detta förargade mig till den grad, att jag\nhyrde Philharmoni-salen och där höll en föreläsning om dansen som\nfrigörelse samt slutade mitt anförande med att plädera för kvinnans\nrättighet att älska och föda barn när hon så önskade.\n\nNaturligtvis, yttrade jag, kommer folk att säga: men hur ska det gå med\nbarnen? Nåja, jag kan nämna namnen på många framstående människor, som\nicke blivit födda inom äktenskapet. Detta har ingalunda hindrat dem\nfrån att nå fram till både rikedom och anseende. Men bortsett härifrån,\nhur kan en kvinna ingå äktenskap med en man, som hon tror vara så usel,\natt han i händelse av slitningar icke skulle vilja försörja sina egna\nbarn? Om hon tror att han är så beskaffad, varför gifter hon sig då med\nhonom? Sanning och ömsesidigt förtroende måste väl dock vara de första\nförutsättningarna för kärlek. Som självförsörjande kvinna tror jag i\nalla fall, att om jag hembär det stora offret av kraft och hälsa och\ntill och med riskerar livet för att få ett barn, så skulle jag\nsannerligen icke göra det, om mannen någon gång i framtiden kunde komma\noch hävda, att barnet lagligen tillhör honom, samt att han vill ta det\nifrån mig och bara låta mig träffa det tre gånger om året.\n\nEn mycket spirituell amerikansk skriftställare genmälte en gång till\nsin älskarinna, när hon undrade vad deras barn skulle tänka om dem,\nifall de icke gift sig: -- Om ditt barn och mitt barn vore ett sådant\nslags barn, så skulle vi inte fästa oss vid vad det tänkte om oss.\n\nDenna min föreläsning förorsakade stor skandal. Halva publiken\nsympatiserade med mig, den andra hälften visslade ut mig och kastade\nallt vad de fick tag i upp på podiet. Sedan denna ogillande publik\nlämnat salen och jag stannat kvar med de övriga, hade vi en intressant\ndiskussion om kvinnans rättigheter och den orätt som begås mot henne --\nen diskussion som var betydligt framom kvinnorörelsens ståndpunkt i\nvåra dar.\n\nJag bodde fortfarande vid Victoria Strasse, medan Elizabeth flyttade ut\noch slog sig ned i själva skolan. Min mor oscillerade mellan de bägge\nplatserna. Ända från och med nu började min mor, som hittills under\ntider av umbäranden och olyckor burit alla bekymmer med beundransvärt\ntålamod, finna livet ganska ledsamt. Kanske var det på grund av hennes\nirländska temperament, som hon icke kunde finna sig i medgång lika bra\nsom i motigheter. Hennes lynne blev högst ojämnt. Hon var ofta i en\nsinnesstämning, då ingenting passade henne. För första gången sedan vi\nrest till utlandet, började hon uttrycka längtan hem till Amerika och\ntalade om hur mycket bättre allting var där -- maten och så vidare.\n\nNär vi togo henne med oss på den finaste restaurangen i Berlin för att\ngöra henne till lags och frågade henne: Mor, vad vill du ha för något?\nkunde hon svara: -- Jag vill ha räkor. -- Om det inte var räksäsong,\nkunde hon fara ut i förbannelser över landet, detta usla land, där det\ninte fanns räkor, samt vägra förtära något alls. Råkade det finnas\nräkor, kunde åter beklaga sig och tala om hur mycket bättre räkorna\nvoro i San Fransisco.\n\nJag tror, att allt detta till stor del berodde på den ensidiga tillvaro\nhon fört, genom att hon i så många år uteslutande ägnat sig åt sina\nbarn. Nu, när vi funnit andra intressen, som så upptogo vår tid, att de\nständigt drogo oss bort från henne, insåg hon, att hon förnött de bästa\nåren av sitt liv på oss och icke behållit något för sig själv -- något\nsom jag tror många mödrar göra, i synnerhet i Amerika. Hennes lynnighet\ntilltog mer och mer, och hon uttalade ständigt sin längtan att\nåtervända till sin hemstad, vilket hon kort efteråt också gjorde.\n\nMina tankar voro ständigt hos villan i Grünewald och dess fyrtio små\nsängar. Vad ödet ändå är oberäkneligt -- hade jag träffat Craig några\nmånader tidigare, hade där aldrig funnits någon villa eller någon\nskola. I honom fann jag en sådan tillfredsställelse, att jag aldrig\nskulle känt behovet av att grunda en skola. Men när nu denna min\nbarndomstanke blivit verklighet, blev den för mig till en fix idé.\n\nEfter någon tid upptäckte jag -- det fanns ej ringaste tvivel om saken\n-- att jag väntade ett barn. Jag drömde, att Ellen Terry visade sig för\nmig i den skimrande dräkt hon brukade bära i \"Imogene\", ledande vid\nhanden ett litet blont barn, som fullkomligt liknade henne, och ropande\ntill mig med sin underbara stämma: -- Isadora, älska! Älska... Älska...\n\nFrån detta ögonblick visste jag vad som skulle komma till mig ur det\nskumma Intets värld. Det var ett sådant barn, som skulle komma och\nbringa mig glädje och sorg. Glädje och sorg. Födelse och död. Rytmen i\nlivet dans.\n\nDet gudomliga budskapet sjöng inom mig. Jag fortfor att dansa för\npubliken, att undervisa i min skola.\n\n\nStackars Craig var rastlös, otålig och olycklig, och gång på gång\nutbrast han: -- Mitt arbete! Mitt arbete! Mitt arbete!\n\nIdeligen detsamma, om och om igen -- den grymma naturen som hindrande\nställer sig i konstens väg. Men jag fann tröst i min ljuvliga dröm om\nEllen, en dröm, som för övrigt upprepades två gånger.\n\nVåren kom. Jag hade undertecknat kontrakt om uppträdande i Danmark,\nSverige och Tyskland. I Köpenhamn överraskades jag i hög grad av de\nunga kvinnornas intelligenta och lyckliga uppsyn, där de vandrade på\ngatorna, ensamma och fria, alldeles som ynglingar med studentmössor på\nsina mörka lockar. Jag blev alldeles häpen, jag hade aldrig sett så\nförtjusande flickor. Och jag fick vidare veta, att Danmark var det\nförsta land, där kvinnorna fått rösträtt.\n\nJag måste företaga denna turné på grund av de väldiga omkostnader min\nskola drog. Jag hade anlitat mina yttersta tillgångar och hade inga\npengar kvar.\n\nI Stockholm var publiken ofantligt entusiastisk, och efter\nföreställningen eskorterades jag av flickorna från Gymnastiska\ncentralinstitutet till mitt hotell; hela vägen sprungo och hoppade de\nbredvid min vagn i lutter förtjusning över att se mig. Jag besökte\nderas institut, men besöket gjorde mig ingalunda till proselyt. Den\nsvenska gymnastiken synes mig avsedd för en statisk, orörlig kropp, men\nhar intet att skaffa med den levande, vibrerande människokroppen.\nDessutom betraktar den muskulaturen som självändamål, i stället för att\nden blott skall vara den mekaniska ramen, en aldrig sinande källa av\ntillväxt. Svensk gymnastik är ett falskt system av kroppskultur, emedan\nden icke räknar med fantasien och endast betraktar kroppen som ett\nobjekt i stället för rörlig, vital energi.\n\nI de skolor jag var i försökte jag efter bästa förmåga klargöra detta\nför eleverna. Men som jag väntat, förstodo de föga härav.\n\nMedan jag var i Stockholm, skickade jag en hälsning till Strindberg,\nsom jag storligen beundrade, och bjöd honom komma och se mig uppträda.\nHan svarade, att han aldrig gick någonstans, och att han hatade\nmänniskorna. Jag erbjöd honom att få sitta dold intill själva scenen,\nmen inte ens då kom han.\n\nEfter en framgångsrik säsong i Stockholm återvände vi till Tyskland\nsjövägen. Jag kände en intensiv längtan efter att vara i havets närhet.\nFörst reste jag nu till Haag och därifrån till en liten by vid namn\nNordwyck på Nordsjöns kust. Här hyrde jag en liten vit villa nere i\ndynerna, Villa Maria.\n\nJag var till den grad oerfaren, att jag trodde, att ett barns födelse\nvar en fullt naturlig procedur. Jag slog mig alltså ned i denna villa,\nbelägen hundra miles från närmaste stad, och vände mig till läkaren i\nbyn, med vilken jag i min okunnighet var fullt tillfreds, under det\nhan, så vitt jag nu förstår, endast var van att ha att göra med\nkvinnorna i byn.\n\nFrån Nordwyck till närmaste by, Kadwyck, var det tre kilometer. Jag\nbodde fullkomligt för mig själv. Var dag promenerade jag från Nordwyck\ntill Kadwyck och tillbaka igen. Jag hade alltid känt denna längtan till\nhavet, att vara ensam som nu i Nordwyck i den lilla vita villan,\nalldeles isolerad bland sandklitterna, som sträckte sig miltals åt\nbägge håll. I Villa Maria bodde jag under juni, juli och augusti.\n\nUnder tiden brevväxlade jag flitigt med min syster Elizabeth, som under\nmin frånvaro förestod skolan i Grünewald. Under juli skrev jag en\nläroplan för skolan och utarbetade en serie av femhundra övningar, från\nde enklaste till de mest komplicerade, ett sannskyldigt kompendium i\ndans.\n\nMin lilla brorsdotter Temple, som uppfostrades i skolan i Grünewald,\ntillbragte tre veckor hos mig. Hon brukade dansa nere på havsstranden.\n\nCraig, rastlös som vanligt, kom och for. Men jag var icke ensam längre.\nBarnet gjorde sig allt mer påmint. Det var underligt att se min vackra,\nmarmorlika kropp mer och mer deformeras. Det är en skrämmande hämndakt\nav naturen, att ju mer förfinade nerver, ju känsligare hjärna, desto\nstörre och intensivare smärtor. Sömnlösa nätter, plågsamma timmar. Men\ndärjämte också glädje. Bottenlös, gränslös glädje, när jag varje dag\nvandrade över sanddynerna mellan Nordwyck och Kadwyck med havet och\ndess väldiga vågor på ena sidan och de svällande dynerna på den andra,\nlängs den övergivna stranden. På denna kuststräcka blåser det nästan\nalltid, ibland en mild, böljande västanvind, ibland en så stark blåst,\natt jag måste kämpa mig fram mot den. Ibland kunde det storma\nfruktansvärt, och Villa Maria knakade och skalv hela natten som ett\nskepp på havet.\n\nJag började sky allt vad människor hette -- de sade ju så enfaldiga\nsaker. Hur föga förstå de icke den havande kvinnans helgd. Jag såg en\ngång en sådan kvinna vandra framåt en gata, medan de förbigående\nbetraktade henne, visst icke med vördnad utan med försmädliga\nsmåleenden sins emellan, som denna kvinna, vilken i sin kropp bar\nbördan av ett vardande liv, ej vore annat än ett lustigt skämt.\nJag stängde min dörr för alla besökare utom för en god och trogen vän,\nsom brukade komma cyklande till mig från Haag med böcker och\ntidskrifter samt muntra upp med mig med samtal om aktuell konst, musik\noch litteratur. Han var vid denna tid gift med en framstående\nskaldinna, om vilken han brukade tala med en blandning av dyrkan och\nömhet. Han var en ytterst metodisk människa -- kom på bestämda dagar,\nutan att ens det värsta stormväder kunde avhålla honom. Med undantag\nför honom var jag mestadels ensam med havet, dynerna och barnet, som\nredan tycktes hysa livlig otålighet att få göra sitt inträde i världen.\n\nNär jag vandrade vid havet, kunde jag ibland känna ett övermått av\nstyrka och mod, och jag tänkte, att denna varelse skulle bli\nuteslutande min egendom, men andra dagar, då himlen var grå och de\nkalla nordsjövågorna vredgades, kunde jag ha stunder av plötslig\nmodlöshet, när jag kände mig som något stackars djur i en väldig fälla,\nvarifrån jag med överväldigande längtan strävade att bli fri, fri. Men\nvart skulle jag då ta vägen? Kanske ut i de hemska vågorna? Jag kämpade\ntappert emot dylika sinnesstämningar och lyckades övervinna dem, men de\nlurade alltid på mig vid alla möjliga tillfällen och voro svåra att\nundvika. Dessutom hade jag en känsla av att människor drogo sig undan\nmig. Min mor föreföll mig tusentals mil avlägsen. Craig var också så\nunderligt fjärran från mig och ständigt fördjupad i sin konst, medan\njag för min del allt mindre och mindre tänkte på min och helt gick upp\ni det förfärliga, monstruösa värv, som fallit på min lott, detta\nförhäxande, glädje- och smärtbringande mysterium.\n\nHur långa och pinsamma släpade sig icke timmarna fram! Dagarna,\nveckorna, månaderna, hur långsamt förflöto de ej. I växlande hopp och\nförtvivlan tänke jag ofta på min barndoms och ungdoms pilgrimsfärd,\nmina strövtåg i fjärran länder, mina upptäckter i konstens värld, och\nallt tedde sig för mig som ett dimmigt, avlägset förspel till detta --\nväntan på ett barns födelse. Något som varenda bondkvinna fick vara med\nom. Detta var alltså mina strävandens kulmen.\n\nVarför hade jag inte min älskade mor hos mig? Det var emedan hon hade\nsina fördomar om att jag måste gifta mig. Men hon själv hade ju varit\ngift, hade funnit sitt äktenskap omöjligt och hade skilt sig från sin\nmake. Varför önskade hon nu mig i samma fälla, där hon själv blivit så\nilla åtgången? Med hela min intelligens motsatte jag mig tanken på\ngiftermål. Jag ansåg då, och jag anser fortfarande äktenskapet vara en\norimlig och förslavande inrättning, som, i synnerhet när det är fråga\nom konstnärer, leder till skilsmässodomstolen och till tarvliga och\nplågsamma rättsprocedurer. Tvivlar någon på mina ord, så må han lägga\nupp ett register på alla konstnärer inom olika fack, som låtit skilja\nsig, samt alla skandaler i de amerikanska tidningarna under senaste\ndecenniet.\n\nI augusti kom en sköterska till mig, som sedermera blev min mycket goda\nvän, Marie Kist. Jag har sällan träffat en tåligare, mildare och\nvänligare människa. Hon blev mig till stor hugnad. Ty från och med\ndenna tid måste jag bekänna, att jag begynte angripas av alla slags\nfarhågor. Förgäves sade jag mig, att alla kvinnor ju föda barn. Min\nmormor hade åtta barn, min mor fyra. Det var ju livets vanliga gång\no.s.v. Likafullt hyste jag fruktan. För vad? Ingalunda för döden, inte\nens för smärtan -- det var en okänd fasa, som jag aldrig förut\nförnummit.\n\nAugusti led mot sitt slut. September kom. Min börda hade nu blivit\nganska tung. Villa Maria låg högt uppe på dynerna, man kom upp till\nhuset på en trappa med nära hundra trappsteg. Jag tänkte ofta på min\ndans, och ibland greps jag av en vild saknad. Men så förnam jag några\nenergiska sparkar och något som vände sig inom mig. Då kunde jag småle\noch tänka för mig själv, att vad är egentligen konsten annat än en\ndunkel spegel för livets fröjd och livets under.\n\nMer och mer förvandlades min kropp för mina häpna blickar, mina fina\nfötter blevo trötta, mina vrister svullnade, mina höfter värkte. Vart\nhade min vackra, ungdomliga najadgestalt tagit vägen? Och min\närelystnad? Min ryktbarhet? Mot min vilja kände jag mig ofta oerhört\neländig och nedslagen. Denna kamp med jätten Livet var för mycket för\nmig. Men så tänkte jag på det kommande barnet, och de smärtsamma\ntankarna veko.\n\nHjälplösa, pinande väntans timmar i natten. Ligger man på vänstra\nsidan, trycker det på hjärtat, vänder man sig på högra, blir det ändå\ninte bekvämare, slutligen ligger man på rygg, alltid ett offer för\nbarnets energiska livsyttringar. Med händerna tryckta mot den svällande\nkroppen försöker man förmedla ett budskap till barnet. Grymma väntans\ntimmar i natten. Till synes tallösa nätter förflyta på detta sätt.\nVilket pris betala vi icke för moderskapets härlighet!\n\nEn dag bereddes jag en ofantligt glad överraskning. En älsklig väninna\nfrån Paris -- hon hette Kathleen -- kom till mig därifrån och sade sig\nämna stanna hos mig. Det var en magnetisk människa, full av liv, hälsa\noch mod. Sedermera blev hon gift med upptäcktsresanden kapten Scott,\nhjälten från Sydpolen.\n\nVi sutto alla en dag och drucko vårt eftermiddagsté, då jag kände en\nstöt, som om någon sparkat mig i ryggen, och därefter en våldsam\nsmärta, som om någon drivit en borr in i ryggraden och försökte öppna\nden. Från detta ögonblick började marterna, och jag var som ett offer i\nhänderna på en väldig och skoningslös bödel. Knappt hade jag hämtat mig\nfrån ett anfall, förrän nästa kom. Tala om spanska inkvisitionen --\ningen kvinna som fött barn skulle någonsin frukta den! Den måste varit\nen oskyldig lek i jämförelse med detta. Skoningslös, grym, utan att\nkänna vare sig trötthet eller medlidande, hade denna osynliga,\nfruktansvärda djävul mig i sitt våld och trasade sönder mina ben och\nsenor i oavbrutna spasmer. Man säger, att dessa plågor fort glömmas.\nJag kan blott svara, att jag endast behöver sluta ögonen för att ånyo\nhöra mina skrin och stönanden från den gången som något som omsluter\noch avskiljer mig från mitt eget jag.\n\nDet är det mest oerhörda barbari att fordra, att någon kvinna alltjämt\nskulle tvingas utstå en så vidunderlig tortyr. Det skulle rådas bot\nhärpå, det skulle förhindras. Det är helt enkelt orimligt, att med vår\nmoderna vetenskaps resurser den smärtfria födseln icke existerar som en\nsjälvklar sak. Det är lika oförlåtligt, som om läkarna skulle operera\nbort blindtarmen utan sövning. Vad är det för oheligt tålamod eller för\nbrist på intelligens hos kvinnorna, som gör, att de ett enda ögonblick\nuthärda denna upprörande massaker på dem själva?\n\nI två dar och två nätter pågick denna outsägliga gräslighet. Och på\ntredje dagens morgon tog den enfaldige läkaren fram en kolossal tång\noch fullbordade slaktproceduren utan något som helst bedövningsmedel.\nJag tror, att med undantag av att ligga fastspetsad under ett\njärnvägståg kan intet gå upp mot vad jag led denna gång. Låt mig inte\nhöra talas om någon kvinnosak eller rösträttsrörelse, förrän kvinnorna\nha gjort slut på denna, som jag tror, fullkomligt gagnlösa vånda och\nbörjat yrka på att förlossningar i likhet med alla operationer skola\nföretagas smärtfritt och uthärdligt.\n\nVad är det för vanvettig vidskepelse, som därvidlag står hindrande i\nvägen? Vad är det för ytlig, kriminell brist på uppfattning?\nNaturligtvis kan man genmäla, att alla kvinnor icke lida till den grad.\nNej, det göra inte heller indiankvinnorna eller bondhustrur och\nnegresser. Men ju mer civiliserad kvinnan är, dess fruktansvärdare äro\nhennes kval, dess mer onödiga bli de också. För den civiliserade\nkvinnans skull borde ett civiliserat medel mot denna förfärlighet\nuppfinnas.\n\nNå, jag dög ju inte därav. Nej, det gjorde jag inte, och det gör inte\nheller det stackars offer, som i rätt tid tages från sträckbänken. Och\nså säger man måhända, att jag blev lönad, när jag fick se mitt barn.\nJa, jag kände en uppslukande glädje, men icke förty darrar jag av harm\nän i denna dag, när jag tänker på vad jag fick utstå, och vad många\nandra kvinnor få utstå tack vare vetenskapsmännens outsägliga egoism\noch förblindelse, vilka tillåta sådana ohyggligheter, trots att de\nkunde förhindras.\n\nMen barnet! Barnet var underbart, danat som en Kupido med blå ögon och\nlångt, brunt hår, som längre fram föll av och ersattes med gyllene\nlockar. Och under över alla under, denna mun sökte sig till mitt bröst\noch bet med små tandlösa gommar. Å, kvinnor, vad tjänar det till att vi\nutbilda oss till jurister, målare och skulptörer, när detta under ändå\nexisterar? Nu kände jag denna gränslösa kärlek, som övergår mannens.\nJag låg där trasig, blödande och hjälplös, medan den lilla varelsen sög\noch kved. Livet, livet, livet! Vart tog min konst vägen? Min konst\neller konsten över huvud taget? Vad brydde jag mig om konsten? Jag\nkände, att nu var jag en gud, överlägsen varje konstnär.\n\nUnder de första veckorna kunde jag ligga långa timmar med barnet i mina\narmar och se på henne medan hon sov; ibland uppfångade jag en blick\nfrån hennes ögon och kände mig mycket nära gränsen, mysteriet, kanske\nvetskapen om livet. Denna själ i en nyskapad kropp, som mötte min blick\nmed till synes så gamla ögon -- evighetens ögon -- kärleksfullt\nblickande in i mina. Kärleken var måhända svaret på allt. Vilka ord\nkunna skildra denna fröjd? Det är ett under, att jag, som icke är\nförfattare, kan finna några ord alls.\n\nVi återvände till Grünewald med barnet och min kära väninna Marie Kist.\nAlla barnen voro förtjusta i den lilla. Jag sade till Elizabeth: -- Det\nhär är vår yngsta elev. -- Alla frågade: -- Vad ska hon heta? Craig\ntänkte ut ett underbart irländskt namn -- Deirdre. Deirdre -- Irlands\nälskade. Och vi kallade henne Deirdre.\n\nSmåningom återvände mina krafter. Ofta stod jag framför Amazonen, vår\nsymboliska staty, med förståelsefull sympati, ty icke heller hon skulle\nnågonsin mer bli så härligt redo till strid på nytt.\n\n\n\n\nKAPITEL XX.\n\n\nJuliette Mendelssohn, som bodde i sin palatsliknande villa tillsammans\nmed sin make, den store bankiren, var vår nära granne. Hon intresserade\nsig livligt för min skola, trots sina bornerade väninnor. En dag inbjöd\nhon oss alla att komma och dansa för min tillbedda idol, Eleonora Duse.\n\nJag föreställde Gordon Craig för Duse. Hon blev genast intresserad av\nhans åsikter om teater. Efter några sammanträffanden, alla präglade av\nenahanda entusiasm, bad hon oss komma till Florens och ville, att Craig\nhär skulle sätta upp en pjäs åt henne. Det bestämdes, att det skulle\nbli Ibsens \"Rosmersholm\". Och vi togo ett _train de luxe_ till Florens\nallesammans -- Eleonora Duse, Craig, Marie Kist, babyn och jag.\n\nJag ammade barnet på vägen, och jag var obeskrivligt lycklig. De två av\nmig mest tillbedda varelserna i världen hade råkats, Craig skulle få\narbete, Duse en iscensättning, värdig hennes snille.\n\nI Florens slogo vi oss ned på ett litet hotell i närheten av Grand\nHotel, där Duse logerade i kungliga våningen.\n\nSå begynte de första överläggningarna, vid vilka jag fungerade som tolk\nåt Craig, vilken varken begrep italienska eller franska, och Duse, som\nej kunde ett ord engelska. Här befann jag mig mellan dessa två stora\nsnillen, två krafter, vilka egendomligt nog från allra första början\ntycktes vara i opposition mot varandra. Jag kunde endast hoppas, att\njag skulle ställa dem båda till freds och göra dem belåtna. Denna plan\nfullföljde jag medels uppsåtliga felöversättningar i viss grad. Jag\nhoppas verkligen, att en del av de lögner jag uttalade måtte förlåtas\nmig, ty de sades i heligt ändamål. Jag ville, att denna stora sak\nskulle föras igenom, och detta skulle aldrig i livet ha skett, om jag\nverkligen sagt Duse vad Craig sade till henne, eller om jag till Craig\nframfört Duses befallningar i hennes egna ordalag.\n\nI första scenen i \"Rosmersholm\" vill jag minnas, att Ibsen beskriver\nförmaket som \"rymligt, gammaldags och hemtrevligt\". Men Craig hade\ntäckts föreställa sig en väldig egyptisk tempelinteriör, enormt hög i\ntak, sträckande sig uppåt himlen och med väggar som förtonade i\nfjärran. Enda olikheten mot det egyptiska templet var att där skulle\nfinnas ett stort kvadratformigt fönster i bortersta delen av rummet.\nEnligt Ibsens beskrivning skall fönstret vetta ut mot en allé av gamla\nträd, som leder till en öppen gård. Craig hade behagat tänka sig denna\ni dimensionen tio gånger tolv meter. Hans fönster vette mot ett\nlandskap, som flammade i gula, röda och gröna toner -- det kunde varit\nen scen från Marocko, men omöjligt en gammaldags gård på ett gammaldags\nherresäte.\n\nEleonora såg ganska förbryllad ut och yttrade: -- Jag tänker mig\nfönstret ganska litet. Det kan omöjligt vara så värst stort.\n\nVarpå Craig dundrade på engelska: -- Säg åt henne, att jag inte vill\nveta av några förbaskade fruntimmer, som lägger sig i mitt arbete!\n\nVilket jag taktfullt översatte för Eleonora: -- Han säger, att han\nbeundrar dina åsikter och ska göra allt för att behaga dig.\n\nHärefter vände jag mig till Craig och översatte Duses invändningar helt\ndiplomatiskt på följande sätt: -- Eleonora Duse säger, att eftersom du\när ett stort geni, så vill hon inte göra någon anmärkning på dina\nskisser utan godtar dem som de är.\n\nIbland kunde dessa samtal pågå i timmar. Ofta inträffade de även på\nbarnets mattider, men likafullt lyckades jag alltid vara till hands för\natt spela den viktiga rollen av fridstiftande tolk, fast jag ofta led\nkval, när det drog ut på tiden, och jag måste dröja och för dessa båda\nkonstnärer förklara vad de icke sagt varandra. Jag var rätt trött\nnumera och min hälsa ganska medtagen. Dessa tröttsamma diskussioner\ngjorde inte heller min konvalescenstid till någon vidare angenäm sådan.\nMen med hänsyn till det stora stundande evenemanget, framförandet av\n\"Rosmersholm\" i Craigs uppsättning och med Duse i huvudrollen, kände\njag, att intet offer från min sida vore för stort.\n\nDärpå stängde Craig in sig på teatern, där han med ett dussin väldiga\nfärgpytsar framför sig och en stor pensel begynte måla sceneriet med\nhögst egen hand. Han kunde nämligen inte få tag på italienska arbetare,\nsom precis begrepo hur han ville ha det. Han kunde inte finna lämplig\nduk, varför han tog vanlig säckväv och sydde ihop. I flera dagar satt\nen skara gamla italienska gummor på scenen och sydde och snörpte på\ndenna säckväv. Unga italienska målare störtade omkring på scenen och\nförsökte utföra Craigs order, medan Craig med sitt långa hår på ända\ngallskrek åt dem, doppade penslarna i färgpytsarna, klev upp på\nstegarna i livsfarliga attityder och stannade på teatern hela dagen och\nstörre delen av natten. Han gick icke ens ut för att äta. Om jag inte\nkommit till honom med en korg mat vid lunchdags, skulle han icke fått\nnågon föda över huvud taget.\n\nEn order gav han: -- Håll Duse weg från teatern! Låt henne inte komma\nhit! Gör hon det, sätter jag mig på tåget och reser min väg.\n\nUnder tiden var Duse uppfylld av längtan efter att få se vad som\nförsiggick, och det var min uppgift att utan att såra henne avhålla\nhenne från att bege sig till teatern. Jag brukade ta henne med mig på\nlånga promenader i parkerna, där de härliga statyerna och de undersköna\nblommorna något lugnade hennes nerver.\n\nJag skall aldrig förgäta anblicken av Duse, när hon vandrade i parken.\nHon såg ej ut som en kvinna av denna världen utan snarare som någon\ngudomlig vision av Petrarca eller Dante, som av en händelse kommit att\nhamna på denna jord. Alla människor veko undan för henne och stirrade\npå oss med vördnad och nyfikenhet. Duse tyckte ej om att man betraktade\nhenne. Hon valde alla undangömda smärre stigar och bivägar för att\nundgå uppmärksamhet. Icke heller hyste hon någon kärlek till den\nolyckliga mänskligheten som jag. Hon betraktade de flesta medlemmarna\ndärav som \"canaille\" och brukade även tala om dem i sådana ordalag.\n\nDetta härrörde huvudsakligen från hennes överkänsliga natur. Hon\ntrodde, att man kritiserade henne. Kom Duse blott i personlig kontakt\nmed människor, kunde hon vara både förstående och vänlig.\n\nJag skall aldrig glömma dessa promenader -- popplarna, Duses granna\nhuvud, från vilket hon, så snart vi voro ensamma, brukade rycka av\nhatten, så att de korpsvarta, lätt grånade lockarna fladdrade för\nvinden. Hennes obeskrivligt intelligenta panna och hennes underbara\nögon aldrig skall jag glömma dem. Sorgsna ögon -- och likväl har\njag aldrig skådat ett mer strålande uttryck av fröjd i något\nmänniskoansikte, levande eller i konsten framställt, som när Duses\nansikte någon gång upplystes av entusiasm.\n\nArbetet med Rosmersholmsdekorationerna fortskred. Varje dag gick jag\ntill Craig på teatern med lunch eller middagsmat och fann honom alltid\ni ett tillstånd mitt emellan raseri och jubel. Ena gången trodde han,\natt detta skulle bli den mest makalösa syn den konstnärliga världen\nskådat, andra gången kunde han bryta ut i ursinne över att ingenting\nfanns att få i detta land -- inte färg och inte arbetare, allting måste\nhan göra själv.\n\nSå nalkades den stund, när Duse skulle få se det fullbordade verket --\njag hade lyckats hålla henne borta från teatern med alla upptänkliga\npåhitt. När dagen var inne, kom jag till henne på utsatt tid och förde\nhenne med mig till teatern. Hon befann sig i ett tillstånd av oerhört\nnervös upphetsning, som jag fruktade vilket ögonblick som helst skulle\nbryta ut i stormväder. Hon mötte mig nere i hotellets stora hall,\ninsvept i en väldig pälskappa samt med en brun pälsmössa på huvudet,\nsom kom henne att likna en rysk kosack; den satt en smula på trekvart.\nTy ehuru Duse någon gång i sitt liv på inrådan av goda vänner uppsökte\nfashionabla modefirmor, kunde hon aldrig ha en modern toalett på sig\neller på något sätt verka chic. Hennes kläder sutto alltid upp i ena\nsidan och hängde ned i den andra, hatten satt alltid på sned. Hur\ndyrbara hennes kläder än voro, tycktes hon aldrig bära dem, föreföll\nendast att nedlåta sig till att ha dem _på sig_.\n\n\nPå vägen till teatern var jag så uppriven, att jag knappast kunde tala.\nÅter avhöll jag henne med diplomatisk försiktighet från att rusa till\nsceningången och lät i stället öppna stora entrén åt henne och förde\nhenne in i en loge. Det blev en lång väntan, varunder jag led osägbara\nkval, allt under det hon ideligen upprepade: -- Blir mitt fönster\nsådant som jag tänker mig det?\n\nJag höll hårt hennes hand och smekte den, under det jag sade: -- Bara\nen liten stund -- -- -- du får strax se det -- -- -- lite tålamod bara.\nMen jag var formligen överväldigad av skräck vid tanken på det där\nlilla fönstret, som vid detta laget antagit de mest gigantiska\ndimensioner, som tänkas kunde.\n\nGång på gång kunde man höra Craigs stämma i desperata tonfall och med\nansatser att tala italienska.\n\n-- För tusan! Varför har ni inte satt det här? Varför gör ni inte som\njag säger åt er?\n\nDärpå åter tystnad.\n\nEfter vad som tycktes vara timmar av väntan, och när jag kände på mig,\natt Eleonoras stigande upphetsning skulle bryta lös vilken sekund som\nhelst, gick ridån långsamt upp.\n\nÅ, hur skall jag kunna beskriva den syn, som visade sig för våra häpna,\nhänryckta blickar? Sade jag nyss ett egyptiskt tempel? Intet egyptiskt\ntempel har någonsin utstrålat en sådan skönhet. Ingen gotisk katedral,\nintet atenskt palats. Aldrig har jag sett en sådan skönhetssyn. Genom\nväldiga blåa vidder, himmelska harmonier, stigande linjekomplex och\nkolossala höjder drogs blicken mot ljuset från detta stora fönster,\nbakom vilket visade sig, ingen liten allé utan den oändliga rymden.\nInom dessa blåa vidder fanns samlad all människans tanke, grubbel och\njordiska sorger. Bortom detta fönster fanns samlad all hennes fantasis\nhänryckning, fröjd och under. Var detta vardagsrummet på \"Rosmersholm\"?\nInte vet jag, vad Ibsen skulle tyckt. Troligen skulle han blivit som vi\n-- mållös, hänryckt.\n\nEleonoras hand grep min. Jag kände hennes armar slutas om mig. Hon höll\nmig fast omfamnad. Jag såg tårarna rinna utför det sköna ansiktet. En\nstund sutto vi slutna i varandras armar, tysta Eleonora av beundran och\nglädje, jag av oerhörd lättnad över att hon var nöjd efter alla mina\nföregående farhågor. Så sutto vi där, tills hon slutligen tog mig vid\nhanden och drog mig med sig ut ur logen, tågande med sina långa steg\ngenom den mörka gången upp på scenen. Hon stod på scenen, och med den\nstämma, som var Duse själv, ropade hon:\n\n--- Gordon Craig! Kom hit!\n\nCraig kom in från sidan, han såg blyg ut som en gosse. Duse slöt honom\ni famnen, och från hennes läppar flöt en sådan ström av tillbedjan på\nitalienska språket, att jag icke hann med att översätta den fort nog\nför Craig. Orden strömmade från hennes mun som vatten från ett\nkällsprång.\n\nCraig grät ej av rörelse som vi, men han teg en lång stund, vilket hos\nhonom var ett tecken på starka känslor.\n\nDärpå kallade Duse in hela teatertruppen, som väntat bakom scenen. Hon\nhöll ett sakligt och lugnt anförande till dem av ungefär detta\ninnehåll:\n\n-- Det har blivit mitt öde att möta detta stora snille, Gordon Craig.\nJag ämnar nu ägna återstoden av min bana (sempre, sempre) uteslutande\nåt att visa världen hans stora verk.\n\nMed förnyad vältalighet övergick hon därpå till att fördöma hela den\nvanliga teaterriktningen, den gängse scendekorationen, den gängse\nuppfattningen om en skådespelares uppgift.\n\nHela tiden medan hon talade, höll hon Craigs hand i sin och vände sig\ngång på gång till honom, medan hon ordade om hans geni och om teaterns\nstora pånyttfödelse.\n\nEndast genom Gordon Craig, sade hon om och om igen, skola vi\nskådespelare slippa ut ur denna monstruösa företeelse, detta benhus,\nsom heter teatern av i dag.\n\nMan kan föreställa sig min fröjd. Jag var ung och oerfaren på den\ntiden, och jag trodde, att människor verkligen menade vad de sade i\nentusiastiska ögonblick. Jag föreställde mig Eleonora Duse ställande\nhela sitt mäktiga snille till min store Gordon Craigs och hans konsts\nförfogande. Jag föreställde mig framtiden som en enda obeskrivlig\ntriumf för Craig och ett stort förhärligande av teatern som konst. Jag\nräknade icke med den mänskliga entusiasmens ytlighet, i synnerhet den\nkvinnliga entusiasmens. Och Eleonora Duse var ingenting annat än\nkvinna, trots allt hennes snille -- vilket sedermera skulle visa sig.\n\nPå \"Rosmersholms\" premiär var teatern fylld av en väldig,\nförväntansfull publik. När ridån gick upp, flämtade hela salongen till\nav hänförd överraskning. Resultatet kunde inte gärna ha blivit\nannorlunda. Denna föreställning av \"Rosmersholm\" komma Florens\nteatervänner ihåg den dag i dag är.\n\nMed sin vidunderligt fina instinkt hade Duse tagit på sig en vit\nklänning med stora vida ärmar, som föllo ned vid sidorna. När hon\nvisade sig på scenen, verkade hon mindre Rebecka West än en delfisk\nsibylla. Med sin aldrig svikande intuition rättade hon sig efter varje\nstor kontur, varje ljusglimt som omgav henne. Hon lade om alla åtbörder\noch rörelser. Hon rörde sig över scenen som en profetissa, som har\nstora budskap att förkunna.\n\nMen när de andra skådespelarna kommo in -- Rosmer till exempel, som\nstack händerna i fickorna -- föreföllo de att vara scenarbetare, som\nkommit in av misstag. Det var direkt pinsamt. Endast den man som\nspelade Brendels roll passade fullkomligt in med den makalösa\nomgivningen, när han framsade orden \"När gyllene drömmar dalade ned\növer mig -- höljde mig i töcken -- när nya, svindlande, vittfamnande\ntankar föddes i mig -- kringsvepte mig med bärande vingar -- då\nutformade jag det i dikt, i syner, i bilder.\"\n\nVi återvände från föreställningen utomordentligt stimulerade. Craig\nstrålade av glädje. Han såg framför sig sin framtid, en lång rad av\nstora uppgifter, alla ägnade Eleonora Duse, om vilken han nu ordade i\nlika hänförda ordalag som förut i indignerade. Ack ja, den mänskliga\nsvagheten! Detta skulle bli den enda kväll Duses snille framträdde i\nCraigs inramning. Hon framförde nämligen ett repertoarprogram, och\nuppträdde därför varje kväll i ett nytt stycke.\n\nEn förmiddag besökte jag min bank och fann, att mina tillgångar smält\nihop till ungefär noll. Barnets födelse, skolans många behov, vår resa\ntill Florens, allt detta hade uttömt mina ekonomiska resurser. Det var\nabsolut nödvändigt att skaffa pengar, och i grevens tid anlände en\ninbjudan från en impressario i S:t Petersburg med förfrågan, om jag\nville uppträda igen, samt med anbud om en turné genom Ryssland.\n\nJag lämnade alltså Florens, sedan jag lämnat min baby i Marie Kists\nvård och Craig i Eleonora Duses, samt tog expresståget via Schweiz och\nBerlin till S:t Petersburg. Som man lätt kan föreställa sig, var det en\nganska vemodig resa för mig. Den första skilsmässan från mitt barn\nävensom skilsmässan från Craig och Duse voro mycket smärtsamma. Min\nhälsa var icke heller den bästa -- barnet var endast halvvägs avvant,\noch detta förorsakade mig en hel del fysiska olägenheter.\n\nLängre och längre mot norr förde mig tåget, tills jag åter anlände till\ndessa vidder av snö och skogsmarker, som nu tycktes mig ödsligare än\nnågonsin. Som jag dessutom varit alldeles för mycket inriktad på Craig\noch Duse för att ägna vidare uppmärksamhet åt min egen konst, var jag\negentligen icke det minsta tekniskt förberedd på en dansturné. Men den\nvänliga ryska publiken tog emot mig med sedvanlig förtjusning och\növersåg med de brister som möjligen förekommo.\n\nJag minns inte vidare mycket från denna ryska turné. Det är onödigt att\nnämna, att jag med hela min själ trånade tillbaka till Florens. Jag\ngjorde därför turnén så kort som möjligt och antog ett engagemang för\nen holländsk turné, som skulle föra mig litet närmare min skola och de\nmänniskor jag längtade efter att träffa.\n\nFörsta kvällen jag uppträdde i Amsterdam överfölls jag av ett underligt\nillamående. Jag trodde, att det var vad man kallar mjölkfeber, och\nefter föreställningens slut svimmade jag på scenen och måste föras\ntillbaka till hotellet. I dagar och veckor låg jag sedan i ett rum med\ndämpad dager, inpackad i ispåsar. Jag led av neurit, en sjukdom för\nvilken läkarna tills dato icke funnit något botemedel. I flere veckor\nkunde jag ej förtära någon föda, fick endast litet mjölk med opium,\nföll gång på gång i yrsel och slutligen i ett långvarigt medvetslöst\ntillstånd.\n\nCraig kom i flygande hast till mig från Florens och var tillgivenheten\nsjälv. Han stannade hos mig i tre eller fyra veckor och biträdde vid\nmin vård, tills han en dag fick ett telegram från Eleonora Duse: \"Jag\nger Rosmersholm i Nizza. Iscensättningen otillfredsställande. Kom\ngenast.\"\n\nJag var konvalescent vid det laget, varför han kunde lämna mig och resa\ntill Nizza, men genast jag såg telegrammet, hade jag en hemsk förkänsla\nav vad som skulle inträffa med dessa två konstnärer, när inte jag fanns\ntill hands för att jämna ut meningsskiljaktighetema.\n\nCraig infann sig en förmiddag på den gamla Casinoteatem i Nizza,\ngräslig i och för sig, och fann där, att man utan Duses vetskap skurit\nsönder hans dekoration i två delar. När han fick se sitt mästerverk,\ndetta konstverk, hans mödas barn, som han med sådana ansträngningar\nskapat i Florens, på detta sätt misshandlat och stympat, råkade han\nhelt naturligt i ett av dessa anfall av ursinne, för vilka han\nunderstundom föll offer, och vände sig, vilket var ännu värre, till\nDuse, som stod på scenen, med dessa ord:\n\n-- Vad har ni gjort? Ni har förstört mitt verk. Ni har ödelagt min\nkonst. Ni, som jag väntade mig så mycket av.\n\nHan fortsatte obarmhärtigt att storma mot henne på detta sätt, tills\nDuse, som sannerligen icke var van vid sådan behandling, greps av\nvrede. Längre fram sade hon till mig: -- Jag har aldrig sett maken till\nmänniska. Ingen har någonsin tilltalat mig så. Han stod där skyhög med\narmarna korslagda i engelsk vrede och sade de ohyggligaste saker. Jag\nhar aldrig varit med om något dylikt. Naturligtvis kunde jag inte tåla\ndet. Jag pekade på dörren och sade: \"Gå! Jag vill aldrig se er för mina\nögon mer.\"\n\nOch detta var slutet på hennes plan att ägna hela sin återstående bana\nåt Gordon Craigs snille.\n\nJag kom till Nizza så svag, att jag måste bäras från tåget. Det var\nkarnevalens första dag, och under vägen till hotellet antastades min\nvagn av ett band pierroter, vilkas grimaser och upptåg på mig verkade\nsom en danse macabre före den slutliga döden.\n\nI ett hotell i närheten av mitt låg också Eleonora Duse sjuk. Hon\nskickade många ömma hälsningar till mig och sände även sin läkare till\nmig. Dr Emil Bosson icke blott skötte mig med största omsorg utan blev\nfrån den tiden min vän för livet. Jag genomgick en lång, smärtsam\nkonvalescenttid.\n\nMin mor kom till mig och likaså min trofasta väninna Marie Kist. Barnet\nvar präktigt och blev allt vackrare för varje dag. Vi flyttade till\nMont Boron, där vi på ena sidan hade utsikt över havet och på den andra\nsågo toppen av det berg, där Zarathustra mediterat tillsammans med\normen och örnen. På den soliga terrassen, där vi tillbragte dagarna,\nåtervände jag småningom till livet. Men det var ett liv mer tyngt av\nfinansiella svårigheter än någonsin tillförne, och för att avhjälpa dem\nåtertog jag så snart jag förmådde min holländska turné, fast jag\nfortfarande kände mig mycket matt och svag.\n\nJag dyrkade Craig -- jag dyrkade honom med hela min eldiga\nkonstnärssjäl, men jag insåg, att en skilsmässa var oundviklig.\nLikafullt hade jag kommit till det upphetsade tillstånd, vari jag\nvarken förmådde leva med honom eller utan honom. Att leva tillsammans\nmed honom innebar att ge upp hela min konst, min personlighet, ja,\nkanske mitt förstånd och mitt liv. Att leva utan honom var att befinna\nsig i ett oavbrutet tillstånd av depression och svartsjuka, vartill jag\nbefanns ha endast allför mycken anledning. Bilden av Craig tillsammans\nmed andra kvinnor pinade mig om natten, tills jag ej mer kunde sova.\nBilden av Craig i färd med att utlägga sin konst för kvinnor, som\nbetraktade honom med tillbedjan i blicken -- bilden av Craig intagen av\nandra kvinnor -- betraktande dem med sitt intagande leende -- Ellen\nTerrys leende -- intresserad för dem, öm mot dem -- sägande för sig\nsjälv; \"Den här kvinnan gillar jag. Isadora är ändå för omöjlig när\nallt kommer omkring\" -- allt detta drev mig hart när till vanvett. Jag\nkunde ej arbeta, jag kunde ej dansa. Jag frågade ej efter, huruvida\npubliken gillade mig eller inte.\n\nJag insåg, att detta måste ha ett slut. Endera Craigs konst eller min\negen -- och att uppge min konst visste jag var otänkbart, jag skulle\ntyna bort, jag skulle dö av saknad och sorg. Jag måste hitta på ett\nläkemedel, och jag tänkte på homeopaternas visdom: ont skall med ont\nfördrivas. Och läkemedlet infann sig, som det vi mycket längta efter ju\nofta brukar göra.\n\nHan inträdde i mitt rum en middag, blond, älskvärd, ung, ytterst\nvälklädd. Han sade: -- Mina vänner kallar mig Pim.\n\nJag sade: -- Pim, nej, men ett så förtjusande namn! Är ni artist?\n\n-- Nej, o nej, utbrast han, som om jag anklagat honom för en\nförbrytelse.\n\n-- Vad har ni att komma med, då? En stor idé?\n\n-- Nej, kära hjärtanes, jag har inga idéer alls, sade han.\n\n-- Något mål i livet då?\n\n-- Inte alls.\n\n-- Men vad gör ni för slag?\n\n-- Ingenting.\n\n-- Men ni måtte väl ha något för er?\n\n-- Ja, genmälte han fundersamt, jag har en förtjusande samling\nsnusdosor från adertonhundratalet.\n\nHär hade jag mitt läkemedel. Jag hade undertecknat kontrakt om en ny\nturné i Ryssland -- en lång och ansträngande turné, inte bara i norra\ndelen av landet utan även genom Sydryssland och Kaukasien, och jag\nfasade för de långa, ensamma resorna.\n\n-- Vill ni följa med mig till Ryssland, Pim?\n\n-- Å, det skulle vara förtjusande, svarade han hastigt, men jag måste\nfråga mamma först. Henne kan jag nog övertala, men så är det en annan\n-- här rodnade Pim -- en som håller förfärligt mycket av mig -- och som\nkanske inte går in på att jag reser.\n\nHur det var, gjordes det upp att en bil skulle hämta oss efter mitt\nsista uppträdande i Amsterdam och föra oss till expresståget, som vi\nskulle stöta till vid stationen närmast efter Amsterdam. Det var en\nkall, dimmig natt, och tjockt töcken låg lägrat över fälten. Chauffören\nville ej köra fort, emedan vägen löpte utmed kanalen.\n\n-- Det är mycket farligt, sade han, och bilen krälade långsamt framåt.\n\nPlötsligt tittade Pim bakåt och utbrast:\n\n-- O hjälp, hon förföljer oss!\n\n\nDet behövdes ingen vidare förklaring.\n\n-- Hon har säkert en revolver, sade Pim.\n\n-- Schnell, schneller! sade jag till chauffören.\n\nMen chauffören pekade bara på de glimmande punkter i dimman, som\nantydde kanalvattnets omedelbara närhet. Det var högst romantiskt, men\ntill sist kommo vi dock undan förföljarnas bil och anlände till\nstationen. Här togo vi expresståget till Ryssland.\n\nNär vi kommo till S:t Petersburg, häpnade jag, när bäraren räknade ihop\naderton koffertar, alla bärande Pims initialer.\n\n\n-- Vad ska detta betyda? sade jag.\n\n-- Å, det är bara mitt bagage, sade Pim. Den här är för mina halsdukar,\nden här innehåller mina skjortor, de här är för mina complets, och i de\nhär ligger mina skor. I den här har jag mina pälsfodrade västar -- de\när så bra för Ryssland.\n\nDet fanns en bred trappa i Hôtel de l'Europe, och nedför denna brukade\nsedan Pim komma flygande en gång i timmen, var gång iförd ny complet\noch ny halsduk, till alla åskådares beundran. Han var alltid utsökt\nklädd och var faktiskt arbiter elegantiarum i Haag. Den store\nholländske målaren Van Vley målade en gång hans porträtt mot en\nbakgrund av tulpaner, guldfärgade tulpaner, purpurfärgade tulpaner,\nrosafärgade tulpaner -- och hans hela person hade för övrigt samma\nfräscha och intagande utseende som en tulpanrabatt om våren.\n\nPim var vacker, blond och blåögd, utan någon som helst intellektuell\ninriktning. I mina ögon illustrerade han Oscar Wildes aforism: \"Bättre\ndet nöje, som varar för stunden, än den sorg som varar beständigt\". Pim\nrepresenterade verkligen det nöje, som varar för stunden. Han var för\nmig en förströelse i ett ögonblick, när jag som bäst tarvade sådan;\nutan honom hade jag blivit en hjälplös neurasteniker. Men Pims närvaro\ngav mig verkligen nytt liv och ny vitalitet. Det var kanske första\ngången jag fick vara med om att helt enkelt vara ung, sorglöst ung. Pim\nskrattade åt allt, hoppade och dansade. Jag glömde min smärta och levde\ni ögonblickets glädje, var sorglös och glad, och som följd härav\nflödade mina föreställningar över av förnyad vitalitet och glättighet.\n\nDet var vid denna tidpunkt jag komponerade \"Moment Musicale\", som\ngjorde sådan succé i Ryssland, att jag måste dansa om den fem eller sex\ngånger på varje föreställning. \"Moment Musicale\" var Pims dans.\n\n\n\n\nKAPITEL XXI.\n\nOm jag bara betraktat dansen som min egen personliga uppgift, skulle\nmin väg varit ofantligt lätt. Redan ryktbar, eftersökt i alla länder,\nhade jag bara att fortsätta mitt triumftåg. Men jag var ju gripen av\ndenna idé med min skola -- en väldig skara som skulle dansa Beethovens\nNionde symfoni. Om natten behövde jag bara sluta ögonen, för att dessa\ngestalter skulle dansa genom min hjärna i ett mäktigt tåg, ropande till\nmig att komma och ge dem liv. -- Här äro vi! Du är den efter vilkens\nvidrörande vi skola bli levande. (Nionde symfonien: _Millionen\numschlingen!_)\n\nJag drömde en dröm om en prometeisk skapelse, dansande gestalter, som\nvärlden aldrig skådat maken till, vilka på mitt bud skulle uppstiga ur\njorden och nedstiga ur himmelen. Ack, denna stolta, förföriska dröm,\nsom tett mitt liv från den ena katastrofen till den andra! Varför tog\ndu mig fången? Du ledde ju, som Tantalus' ljus, endast till mörker och\nförtvivlan. Men nej! Ännu flämtande måste dock detta ljus småningom\nföra mig till den härliga synens förverkligande. Du lilla fladdrande\nlåga, alltid något framom mina stapplande steg! Alltjämt tror jag på\ndig, alltjämt följer jag dig för att finna dessa övermänskliga\nvarelser, som i harmonisk kärlek skola dansa den stora skönhetssyn, som\nvärlden bidar.\n\nMed dylika drömmar återvände jag till Grünewald för att undervisa den\nlilla skara, som redan lärt sig dansa så bra, att min tro på en\nslutligen fulländad dansorkester stärktes -- en dansorkester, som\nskulle bli för ögat, vad de stora symfonierna äro för örat.\n\nÄn liknande kärleksgestalterna på en pompejansk fris, än Donatellos\nungdomliga gratier eller också Titanias luftiga följe, fingo de under\nmin ledning lära sig dansa i böljande, ringlande led, som slötos och\nupplöste sig, förenades och skildes åt, i ändlösa ringar och sviter.\n\nFör var dag blevo de allt starkare och smidigare, och inspirationens\nljus och den sköna musikens reflexer lyste i deras unga gestalter och\nansikten. Åsynen av dessa dansande barn var så vacker, att den väckte\nalla konstnärers och diktares beundran.\n\nEmellertid blev det allt svårare att gå i land med de stora\nomkostnaderna, och jag fick därför den idén att föra barnen med mig\ntill olika länder för att taga reda på om myndigheterna i något av\ndessa vore i stånd att uppskatta det sköna i detta slags barnuppfostran\noch villiga att ge mig möjligheter att driva mitt experiment i större\nskala.\n\nVid slutet av varje föreställning brukade jag vädja till publiken om\nhjälp att finna någon utväg till att låta andra bli delaktiga av min\nupptäckt, som skulle kunna göra livet friare och gladare för millioner\nmänniskor.\n\nFör mig blev det alltmera klart, att i Tyskland skulle jag aldrig få\ndet stöd jag behövde för skolans räkning. Kejsarinnans åsikter voro\ntill den grad puritanska, att hon, när hon besökte någon bildhuggares\nateljé, i förväg skickade sin major domus för att övertäcka alla nakna\nstatyer med skynken. Den tungrodda preussiska regimen gjorde det\notänkbart för mig att längre tänka mig Tyskland som miljö för min\nverksamhet. Jag tänkte nu på Ryssland, där jag mötts med sådan oerhörd\nentusiasm, och där jag förtjänat en förmögenhet. Med tanken på en\neventuell skola i S:t Petersburg reste jag åter dit i januari 1907,\nåtföljd av Elizabeth och ett tjugutal av mina små elever. Experimentet\nslog icke väl ut. Fast publiken med entusiasm mottog mina anföranden om\nden äkta danskonstens renässans, var den kejserliga baletten alltför\nsadelfast i Ryssland, för att någon förändring skulle tänkas möjlig.\n\nJag tog med mig mina små elever, för att de skulle få bevittna\növningarna i balettskolan. Barnen i den sistnämnda betraktade mina\nungdomar som kanariefåglar i bur beskåda svalorna, som kretsa i luften.\nÄnnu har icke dagen kommit för en de fria rörelsernas skola i detta\nland. Ännu fortlever baletten, ett uttryck för etiketten från\ntsardömets dagar. Det enda hopp, som fanns för min skola i Ryssland,\nskulle då ha varit Stanislawskys ansträngningar. Men fast han gjorde\nallt som i hans makt stod för att hjälpa mig, hade han ingen möjlighet\natt inpassa oss i sin stora Konstnärliga teater, vilket jag helst\nskulle velat.\n\nNär jag nu alltså misslyckats i både Tyskland och Ryssland, beslöt jag\ngöra ett försök i England. Sommaren 1908 tog jag min skara med mig till\nLondon. Under ledning av de framstående impressarierna Joseph Schumann\noch Charles Frohman dansade vi under flere veckor på Duke of York's\nTheatre. London-publiken betraktade mig och min skola som en\nförtjusande förströelse, men någon hjälp till grundande av en skola i\nstörre stil fick jag ej.\n\nSju år hade gått, sedan jag första gången dansade i London. Nu hade jag\nden glädjen att förnya min forna vänskap med Charles Hallé och Douglas\nAinslie, skalden. Den stora och sköna Ellen Terry kom ofta till teatern\noch såg oss uppträda. Hon älskade barnen, och en gång tog hon dem alla\nmed sig i Zoologiska trädgården till deras gränslösa förtjusning. Den\nintagande drottning Alexandra hedrade två gånger våra föreställningar\nmed sin närvaro, och många damer i den engelska aristokratien,\ndäribland den ryktbara Lady de Grey, sedermera Lady Ripon, uppsökte oss\nhelt okonstlat bakom scenen och hälsade mig med den mest utsökta\nälskvärdhet.\n\nHertiginnan av Manchester ansåg, att min plan borde kunna finna\nförståelse i London, och att jag där skulle kunna intressera folk för\nmin skola. Hon inbjöd oss alla till sin egendom vid Themsen, där vi\nuppträdde för konung Edward och drottning Alexandra. Under någon tid\nlevde jag på hoppet om att kunna upprätta en skola i England, men till\nsist gick även detta i kvav. Var fanns den byggnad, var det markområde,\nvar de ekonomiska tillgångar, som erfordrades för att förverkliga mina\nplaner i den stora skala jag tänkt mig?\n\nSom vanligt kostade min lilla skara oerhört med pengar. Än en gång var\nmin kassa länsad, och till sist voro vi tvungna att återvända till\nGrünewald, sedan jag tecknat kontrakt med Frohman om en turné i\nAmerika.\n\nDet vållade mig stort lidande att skiljas från min skola, från\nElizabeth, Craig och framför allt mitt barn, Deirdre, som nu var nästan\nårsgammalt, blont, rosenkindat och blåögt.\n\nOch så hände det sig alltså, att jag en dag i juli satt alldeles ensam\nombord på en stor amerikaångare, jämnt åtta år sedan jag lämnat U.S.A.\nombord på kreatursångaren. Nu var jag redan ryktbar vorden i Europa.\nJag hade skapat en konstgren, en skola och ett barn. Det var ju inte så\ndåligt. Men vad finanserna angick, var jag föga rikare nu än då.\n\nCharles Frohman var en ypperlig impressario, men han begrep ej, att min\nkonst icke var av samma skrot och korn som ett teaterföretag och endast\nriktade sig till en mer exklusiv publik. Han lancerade mig mitt i\naugustihettan som ett attraktionsnummer vid Broadway samt med en liten\noch medioker orkester, som försökte spela Glucks \"Iphigenia\" och\nBeethovens Sjunde symfoni. Resultatet blev, som man kunde vänta, ett\nkomplett fiasko. De få människor, som gingo på teatern dessa glödande\naftnar, när temperaturen var fyrtio grader och därutöver, blevo\nförbryllade och föga belåtna med vad de fingo se. Recensenterna voro\nfåtaliga och skrevo fränt. På det hela taget kunde jag ej annat än\nkänna, att min återkomst till mitt fädernesland varit ett stort\nmisstag.\n\nEn kväll, när jag satt i min klädloge och kände mig mer än vanligt\nnedslagen, fick jag höra en behaglig och hjärtlig röst bakom mig och\nsåg i dörröppningen en man, icke så högväxt, men vackert byggd, med\nbrunt, lockigt hår och ett vinnande leende. Han sträckte ut handen mot\nmig på ett ovanligt spontant och hjärtligt sätt och sade så många\nvackra saker om det intryck min dans gjort på honom, att jag kände mig\ngottgjord för allt vad jag lidit alltsedan min ankomst till New York.\nDenne man var George Grey Barnard, den store amerikanske bildhuggaren.\nHan kom sedan varje kväll till min föreställning och tog med sig\nkonstnärer, diktare och andra sina vänner, däribland David Belasco, den\ngeniale amerikanske teaterledaren, målarna Robert Henri och George\nBellows, Percy MacKaye, Max Eastman: -- kort sagt, alla de unga\nrevolutionärerna från Green Village. Jag kommer också ihåg de tre\noskiljaktiga diktarna, som bodde tillsammans i ett torn nedanför\nWashington Square -- E.A. Robinson, Ridgeley Torrence och William\nVaughn Moody.\n\nDetta vänliga och entusiastiska mottagande från dessa unga konstnärers\noch skriftställares sida gladde mig ofantligt mycket och motvägde i\nnågon mån New Yorkpublikens fåtalighet och kyliga bemötande.\n\nUnder denna tid fick George Grey Barnard en gång den idén att göra en\nstaty, till vilken jag skulle stå modell, och som skulle heta \"Amerika\ndansar\". Walt Whitman har en gång sagt: \"Jag hör Amerika sjunga\", och\nen vacker oktoberdag, i sådan väderlek som bara förekommer om hösten i\nNew York, stodo Barnard och jag tillsammans på en kulle i närheten av\nhans studio på Washington Heights med utsikt över landskapet, varvid\njag plötsligt bredde ut armarna och sade: -- Jag ser Amerika dansa. Så\nföddes hos Barnard idén till denna staty.\n\nJag kom varje morgon till hans ateljé, medförande en lunchkorg. Vi\ntillbragte många förtjusande timmar tillsammans under samtal om nya\nplaner på att väcka intresset för konst i Amerika.\n\nJag minns, att jag i hans ateljé såg en härlig torso av en ung flicka,\ntill vilken, enligt vad Barnard berättade mig, Evelyn Nesbit stått\nmodell, innan hon träffade Harry K. Thaw, den blivande mördaren. Hennes\nskönhet hade hänryckt alla konstnärer.\n\nDet blev en skön begynnelse på denna staty, \"Amerika dansan\", men det\nblev tyvärr ingen fortsättning. På grund av sin hustrus plötsliga\nsjukdom måste Barnard avbryta arbetet. Jag hade hoppats bli hans\nmästerverk, men det blev icke jag som fick skänka Barnard inspiration\ntill hans mästerverk i Amerika -- icke jag utan Abraham Lincoln,\nvilkens staty nu står i den dystra trädgården framför Westminster\nAbbey.\n\nÅ, George Grey Barnard, vi skola bli gamla, vi skola dö, men icke dessa\nförtrollande stunder vi tillbragte tillsammans, jag, danserskan, du,\ntrollkarlen, som skulle fångat reflexen av denna min dans, som med\nmästarkraft skulle gripit ögonblickets blixt och sänt den på färd genom\nevigheten. Ack, vad blev det av mitt mästerverk -- mitt _chef d'œuvre_\n\"Amerika dansar\"? Jag ser upp, och jag möter Det mänskliga medlidandets\nblick -- kolossalstatyn av Abraham Lincoln, Amerika tillägnad -- den\nstora pannan, de fårade kinderna, fårade av tårar, medlidandets och\nmartyrskapets tårar -- och jag, lätta, flyende väsen, dansande inför\ndetta ideal av övermänsklig trohet och dygd.\n\nCharles Frohmann, som begrep, att det skulle betyda katastrof att dröja\nlängre vid Broadway, försökte nu med en turné genom småstäderna, men\ndenna turné var så oskickligt arrangerad, att den blev ett om möjligt\nännu värre fiasko än föreställningarna i New York. Till sist förlorade\njag tålamodet och uppsökte Frohman. Jag fann honom djupt nedslagen vid\ntanken på alla pengar han förlorat.\n\n-- Amerika kan icke förstå er konst, sade han. Den går vida över\namerikanernas horisont, och de kommer aldrig heller att begripa den.\nDet är bäst att ni far tillbaka till Europa.\n\nMitt kontrakt med Frohman lydde på en sex månaders turné med garantier,\nvare sig den blev en succés eller ej. Av sårad stolthet och även med\nförakt för hans bristande hederlighetsbegrepp tog jag nu detta kontrakt\noch rev det i bitar mitt för hans ögon, i det jag sade: -- I alla\nhändelser är ni kvitt allt ansvar.\n\nPå inrådan av George Barnard, som upprepade gånger sade mig, att han\nvar stolt över mig såsom varande amerikanska, och att det för honom\nvore en stor sorg, om Amerika inte kunde bringas att uppfatta min\nkonst, beslöt jag tills vidare stanna i New York. Jag hyrde en studio i\nBeaux Arts Building, dekorerade den med mina blå draperier och min\nmatta och uppträdde där varje kväll för konstnärer och litterärt folk.\n\nEn av dessa aftnar i min studio beskrevs på följande sätt i The Sunday\nSun för den 15 november 1908:\n\n\"Hon (Isadora Duncan) är svept från midjan och nedåt i ett stycke\nunderbar kinesisk sidenbrokad. Hennes korta, mörka hår är rullat och\nuppfäst i nackgropen i en lös knut och framtill delat, enkelt,\nmadonnaaktigt, nedfallande kring hennes ansikte... med den\nuppåtsträvande näsan och de gråblå ögonen. Många skildrare i pressen\nbeskriva henne såsom hög och statuarisk --- i själva verket är hon bara\nfem fot och sex tum.\n\n\"En ambrafärgad rampbelysning tändes, och en gul lampa i taket lyser\nmed milt sken och fullbordar färgeffekten. Miss Duncan ber om ursäkt\nför det otillfredsställande pianoackompanjemanget.\n\n\"Det borde inte alls vara någon musik till detta slags dans\", säger\nhon, \"mer än möjligen sådant slags musik, som Pan skulle kunna exekvera\npå en rörflöjt, skuren vid flodbädden, eller en herdepipa -- det är\nallt. De andra konstarterna, måleriet, skulpturen, musiken,\nskaldekonsten, ha lämnat dansen långt bakom sig. Den har faktiskt varit\nen av de förlorade konstarterna, och ett försök att inställa den i\növerensstämmelse med en så långt hunnen som musiken, är ganska svårt.\nDet är åt återuppväckandet av den förlorade danskonsten, som jag ägnat\nmitt liv.\"\n\nHon har stått helt nära poetparterren vid början av sitt anförande,\noch när hon slutar, befinner hon sig i andra änden av rummet. Man vet\ninte, hur hon kommit dit, men man kommer att tänka på hennes vän Ellen\nTerry och hennes nonchalanta sätt att ignorera avståndet.\n\nHon är ej längre en trött värdinna med vemodsfullt ansikte, utan en\nhednisk ande, som helt självfallet stiger fram ur ett stycke brusten\nmarmor, som om det vore den naturligaste sak i världen. En Galatea\nkanske, ty förvisso dansade Galatea under de första ögonblicken efter\nsin frigörelse. Hon är Daphne med upplöst hår, som undflyr Apollo i den\ndelfiska lunden. Hennes eget hår löser sig och faller ned, när denna\nliknelse kommer en i tankarna.\n\nInte underligt, att hon tröttnat på att stå fängslad i detta\nmarmorstycke år ut och år in till ögonfägnad för engelska lornjetter\noch bakom dem halvt ogillande blickar. En lång följd av tanagrafigurer,\nprocessionerna på Partenonfrisen, urnors och minnestavlors\nguirlandsmyckade sorgescener, backanternas överdåd passerar revy för\nens blickar, vilka synas iakttaga henne, under det de i själva verket\nbeskåda hela detta den mänskliga naturens panorama, innan konsten steg\nin.\n\nSjälv hävdar Miss Duncan, att hela hennes liv varit en enda\nansträngning att finna vägen tillbaka till och återupptäcka den\nursprunglighet, som gått förlorad under tallösa generationer.\n\n\"Under den avlägsna tid, som vi behaga kalla barbarisk\", säger hon,\n\"ägde varje känsloyttring motsvarande uttryck i rörelser och åtbörder.\nAnde, själ och kropp samarbetade i fullkomlig harmoni. Se på dessa\nhellenska ynglingar och jungfrur, som fångats och fängslats av\nbildhuggarens trollmakt, mer än de huggits och mejslats fram ur den\nmotsträviga marmorn -- man kan ju nästan förutsäga, vad de skulle yttra\ntill en, om de öppnade munnen, och om de inte öppna den, spelar det\ningen roll, man vet det i alla fall.\"\n\nDärpå tvärtystnar hon och är åter den dansande genien, en figurin i\nambra, som bjuder dig vin ur den höjda bägaren, kastar rosor över\nAtenas altare, simmar i böljeskummet på Egeiska havets purpurfärgade\nvågor, medan skalderna se på och profeten profetiskt stryker sitt skägg\noch en i sällskapet sakta citerar några rader ur John Keats' _Ode till\nen grekisk urna_.\n\nMary Fanton Roberts, redaktris för en konsttidskrift, har givit, vad\nDuncan själv anser vara den bäst uttryckta kontentan för hennes\ngärning:\n\n\"Långt tillbaka, långt ned genom seklerna, vandrar ens ande, när\nIsadora Duncan dansar, tillbaka till världens morgon, då själens\nstorhet tog sig fritt uttryck i kroppens skönhet, då rörelsens rytm\növerensstämde med ljudets, när människokroppens rörelser voro ett med\nvinden och havet, när en kvinnas armrörelse var ett rosenblad, som\nöppnade sig, hennes fotsteg på marken ett lövs singlande till jorden.\nNär all innerlighet i religion, kärlek, patriotism, offergärd och\nlidelse uttrycktes till harpans, tympanons och cymbalens toner, när män\noch kvinnor dansade inför sin husliga härd och inför sina gudar i\nreligiös extas eller i skogen och vid havet på grund av den livsglädje,\nsom bodde i dem, då måste varje stark, stor och god impuls i\nmänniskosjälen ha flutit från anden över i kroppen i fullständig\nharmoni med universums egen rytm.\"\n\nGeorge Grey Bernard hade rått mig att stanna i Amerika, och jag var\nglad att jag lydde hans råd. En dag uppenbarade sig nämligen i min\nstudio en man, som skulle bli den som äntligen tillvann mig den\namerikanska publikens bevågenhet. Det var Walter Damrosch. Han hade på\nCriterion Theatre sett mig dansa Beethovens Sjunde symfoni till musik\nav en liten usel orkester, och han hade förstånd nog att inse, vilken\neffekt som skulle kunna uppnås med hjälp av hans egen utmärkta orkester\nunder fullgod ledning.\n\nMin barndoms pianostudier och mina sedermera följande studier i\norkesterkomposition måste ha stannat kvar i mitt undermedvetna jag. När\nhelst jag ligger stilla med slutna ögon, kan jag höra hela orkestern\nlika tydligt, som om den spelade mitt för mina ögon, och vid vart\ninstrument ser jag en gudalik gestalt i uttrycksfullaste rörelse. Denna\nskuggorkester dansade alltid för min inre syn.\n\nDamrosch föreslog mig en rad uppträdanden på Metropolitan-operan under\ndecember, och jag gick med glädje in härpå.\n\nResultatet blev precis vad han förutsagt. Charles Frohman, som skickat\noch velat köpa en loge till första föreställningen, erfor med stor\növerraskning, att varenda plats var utsåld. Detta visar, att även den\nstörsta konst kan göra fiasko, om den icke framföres i rätt inramning.\nDetsamma var fallet med Eleonora Duse under hennes första amerikaturné,\ndå hon, tack vare olämpliga arrangemang måste spela inför nästan tomma\nhus och trodde, att Amerika aldrig skulle kunna uppskatta henne. När\nhon däremot återvände 1924, hälsades hon från New York till San\nFransisco med oavbrutna ovationer, helt enkelt emedan Morris Gest hade\ntillräcklig konstnärlig intelligens för att uppfatta henne och hennes\nkonst.\n\nJag var stolt över att resa i sällskap med en åttio mans orkester, ledd\nav den framstående Walter Damrosch. Denna turné gick ovanligt bra,\nemedan inom hela orkestern rådde den mest välvilliga stämning både mot\nledaren och mot mig. Jag kände själv sådan sympati för Walter Damrosch,\natt jag, när jag stod på scenen, tyckte mig med varenda nerv i min\nkropp stå i kontakt med orkestern och dess utmärkte dirigent.\n\nHur skall jag kunna beskriva nöjet av att dansa till denna orkesters\nmusik? Jag ser den framför mig -- Walter Damrosch höjer taktpinnen --\njag ser på den, och vid första tonerna stiger och sjuder hela orkestern\nliksom inom mig själv, den mäktiga tonströmmen väller över mig, jag\nblir det medium, genom vilket Brünhildes fröjd, när hon väckes av\nSiegfried, eller Isoldes förtvivlan, när hon söker döden, båda skola\nfinna sitt uttryck. Underbar, stigande, svällande bära mig dansens\nrörelser framåt -- uppåt, jag känner närvaron av en mäktig kraft inom\nmig, som lyssnar till musiken och sedan genomtränger hela min varelse,\nsökande efter utlopp. Ibland kunde denna kraft växa till ursinne och\nskaka hela min kropp, tills jag trodde mitt sista ögonblick på jorden\nvar inne. Stundom kunde den tynga mig, tills jäg förnam en\nångestkänsla, som kom mig att sträcka händerna mot himlen, bönfallande\nom en hjälp, som icke kom. Ofta tänkte jag för mig själv: vilket\nmisstag att kalla mig för danserska, jag är blott en magnetisk\nmedelpunkt, från vilken orkesterns toner söka sig ett synligt utlopp.\nDet var som om eldstrålar sprunge ut från min själ och knöte\nförbindelse med den skälvande, vibrerande orkestern.\n\nDär fanns en flöjtist i orkestern, som på ett så underbart sätt spelade\nde lyckliga andarnas solo i \"Orpheus\", att jag ofta överraskade mig med\natt stå orörlig på scenen, medan tårarna strömmade från mina ögon av\nren hänförelse, då jag lyssnade till honom, allt under det fiolerna\nsjöngo och hela orkestern tycktes sjudande lyftas uppåt, buren av den\nmakalöse ledarens inspiration.\n\nLudvig av Bayern brukade sitta ensam och lyssna till orkestern i\nBayreuth, men hade han dansat till dess toner, skulle han fått erfara\nen ännu högre njutning.\n\nDet rådde en underbar förståelse mellan Damrosch och mig; jag kände\nomedelbart en harmonierande rörelse hos mig själv möta var och en av\nhans åtbörder på dirigentplatsen. När han lät crescendot svälla, steg\noch överflödade livet inom mig -- varje musikalisk fras översattes i en\nmusikalisk rörelse, hela min varelse vibrerade i överensstämmelse med\nhans intentioner.\n\nIbland när jag blickade ned från scenen, såg jag Damrosch' stora huvud\nböjt över partituret, och då kände jag, att min dans i sig hade något\nav Atena, som framsprang fullrustad ur Zeus' huvud.\n\nDenna min amerikaturné betecknar nog den lyckligaste perioden i mitt\nliv. Men naturligtvis led jag av hemlängtan, och när jag dansade Sjunde\nsymfonien, såg jag för mig mina elevers gestalter, sådana de skulle\nvara, när de hunnit den ålder, då de tillsammans med mig kunde tolka\ndenna symfoni. Därför var min glädje icke oblandad, men den innebar\nhopp om en större framtidsglädje. Kanske äger livet icke heller någon\noblandad glädje, blott hopp. Den sista tonen i Isoldes kärlekssång\nförefaller att vara fulländningen, men den innebär döden.\n\nI Washington möttes jag av en sannskyldig storm -- en del präster hade\ni häftiga ordalag protesterat mot min dans.\n\nMen vem visade sig då vid en matiné till allas häpnad i den förnämsta\nlogen, om inte president Roosevelt själv? Han tycktes njuta av\nföreställningen och tog upp applåderna efter varje nummer på\nprogrammet. Efteråt skrev han till en vän:\n\n\"Vad kunna dessa präster finna för ont i Isadoras dans? Hon förefaller\nmig lika oskyldig som ett barn, som dansar i trädgården i morgonsolen\noch plockar av sin fantasis sköna blommor.\"\n\nDessa ord av Roosevelt, som citerades i pressen, dämpade i hög grad\nprästernas nit och blevo ett gott stöd för min turné. Denna var som\nsagt mycket framgångsrik och angenäm på alla sätt, och man kunde ej\ntänka sig en älskvärdare dirigent eller en behagligare kamrat än Walter\nDamrosch, som i allt var en god människa och en utmärkt konstnär. På\nlediga stunder kunde han njuta av en god supé och spela piano i timtal,\naldrig trött, alltid glad, älskvärd och intagande.\n\nNär vi återkommo till New York, hade jag till min glädje ett svällande\nbankkonto att räkna med. Och hade det ej varit för min längtan efter\nmitt barn och min skola, skulle jag aldrig ha lämnat Amerika. Men nu\nåtervände jag till Europa, och på kajen lämnade jag en liten skara\ntrogna vänner, Mary och Billy Roberts, mina diktare, mina konstnärer.\n\n\n\n\nKAPITEL XXII.\n\n\nElizabeth var mig till mötes i Paris med tjugu av mina elever samt med\nmitt lilla barn, som jag ej sett på ett halvt år. Man kan tänka sig min\nglädje. När hon fick se mig, såg hon på mig med en besynnerlig blick\noch började gråta. Varpå jag naturligtvis också begynte gråta -- så\nunderbart var det att åter hålla Deirdre i mina armar. Och så det andra\nbarnet -- min skola. Alla eleverna hade blivit så långa. Det var ett\nförtjusande återseende, och vi sjöngo och dansade tillsammans hela\nkvällen.\n\nDen store konstnären Lugné-Poë hade åtagit sig ansvaret för mina\nuppträdanden i Paris. Det var han som tagit dit Eleonora Duse, Susanne\nDesprés och Ibsen. Han förstod, att mitt framträdande behövde en\nsärskild inramning, varför han för min räkning hyrde Gaiété Lyrique och\nColonneorkestern under anförande av Colonne. Resultatet blev, att Paris\ntogs med storm. Författare som Henri Lavedan, Pierre Mille och Henri de\nRégnier skrevo om mig i de mest entusiastiska ordalag.\n\nParis log mot mig.\n\nPå varje föreställning jag gav syntes eliten av Paris' konstnärliga och\nintellektuella värld samlad i salongen. Så tyckte jag mig då nära min\ndröms fullkomning. Skolan jag drömde om syntes äntligen nära att\nförverkligas.\n\nJag hade hyrt två stora våningar i Rue Danton n:r 5. Jag bodde en\ntrappa upp, och i våningen ovanpå hade jag alla eleverna med deras\nlärarinnor inlogerade.\n\nEn dag upplevde jag en svår förskräckelse. Straxt före en\nmatinéföreställning började Deirdre plötsligt få våldsamma host- och\nkvävningsanfall. Jag trodde, att det möjligen kunde vara den fruktade\nstrypsjukan, tog en droska och for kring hela Paris för att få tag i en\nläkare. Slutligen fann jag en framstående barnläkare, som vänligt nog\nföljde mig hem och där konstaterade, att ingen fara förelåg.\n\nJag kom en halvtimme för sent till matinén. Colonne hade utfyllt\nväntetiden med musik. Hela tiden medan jag dansade, darrade jag av\nångest. Jag tillbad mitt barn, och jag kände, att om något hände henne,\nskulle jag ej kunna överleva det.\n\nVad moderskärleken ändå är för en stark, egoistisk och våldsam passion!\nJag tycker icke den är vidare värd att beundra. Det vore oändligt\nmycket mer beundransvärt, om vi kunde vara i stånd att älska alla barn.\n\nDeirdre kunde nu springa omkring och dansa. Hon var utsökt att se på,\nett fullkomligt porträtt i miniatyr av Ellen Terry, vilket säkerligen\nberodde på min beundran för och mina många tankar på henne. När\nmänskligheten hunnit längre framåt i utveckling, komma alla blivande\nmödrar att före barnens födelse isoleras på någon skyddad plats, där de\nskola vara omgivna av skulpturverk, tavlor och skön konst i allmänhet\nsamt musik.\n\nSäsongens stora evenemang var Brissonbalen, till vilken hela det\nlitterära och konstnärliga Paris var inviterat. Var och en skulle\nuppträda och personifiera titeln på något berömt konstverk. Jag gick\ndit som Euripides' Backant och fann där Mounet-Sully i grekisk dräkt --\nhan kunde gott ha personifierat Dionysos själv. Jag dansade med honom\nhela kvällen -- eller rättare sagt, jag dansade omkring honom, ty den\nstore mannen avskydde modern dans. Det ansågs, att vårt uppträdande var\noerhört anstötligt. I själva verket var det nog så oskyldigt, och jag\nskänkte den store konstnären några timmars förströelse, på vilken han\nsatte synnerligen stort värde. Det förefaller ganska märkligt, att jag\nmed min amerikanska oskuldsfullhet till den grad skulle kunna chockera\nParis denna afton.\n\nÅter hade jag vid denna tid kommit till randen av en ekonomisk\nkatastrof. Med mina tillgångar var det omöjligt att gå i land med den\nutvidgade skolans utgifter. Jag hade med de pengar jag förtjänat ihop\ntagit till mig, sörjt för och uppfostrat fyrtio barn, av vilka tjugu\nbefunno sig i Tyskland och tjugu i Paris, och dessutom hjälpte jag\nockså andra personer. En dag sade jag skämtsamt till min syster\nElizabeth:\n\n-- Så här kan det inte fortgå. Jag har inga pengar mer. Om skolan ska\nkunna fortsättas, måste vi ha tag på en millionär.\n\nI och med att jag uttalade dessa ord, hade den tanken blivit en fix idé\nhos mig.\n\n-- Jag måste ha tag på en millionär! upprepade jag hundra gånger om\ndagen, först på skämt, sedan på fullt allvar i enlighet med\nCouésystemet.\n\nEn förmiddag -- det var dagen efter en mer än vanligt lyckad\nföreställning på Gaiété Lyrique -- satt jag i min morgonklänning\nframför spegeln. Jag minns, att jag hade lagt upp håret i papiljotter\nmed tanke på dagens matinéföreställning, och jag hade en spetsmössa på\nhåret. Kammarjungfrun kom in med ett visitkort, på vilket stod ett\nvälkänt namn. Plötsligt ringde det i min hjärna: -- Här har jag min\nmillionär.\n\n-- Visa in honom.\n\nHan kom in, högväxt och blond med lockigt hår och skägg. Min första\ntanke var: Lohengrin. _Wer will mein Ritter sein?_ Hans röst var mycket\nbehaglig, men han föreföll blyg. -- Han verkar som en stor gosse\nmaskerad med skägg, tänkte jag för mig själv.\n\n-- Ni känner mig inte, men jag har ofta applåderat er underbara konst,\nsade han.\n\nDå kom en underlig känsla över mig. Jag hade träffat denne man\ntidigare. Men var? Som i en dröm mindes jag Prince de Polignacs\nbegravning -- jag, unga flickan, grät bittert, primitivt ovan som jag\nvar vid den franska begravningsceremonien. En lång rad av släktingar i\nkyrkans sidoskepp. Någon sköt fram mig. -- _Il faut serrer la main_,\nviskade man till mig. Och överväldigad av uppriktig sorg över att ha\nförlorat en kär vän, räckte jag handen åt den ene efter den andre av\nsläktingarna. Plötsligt minns jag, att jag mötte blicken hos en av dem.\nDet var den högväxte mannen framför mig.\n\nVi hade första gången mötts i en kyrka vid en likkista. Det var ju\nalltså intet lyckobådande tecken. Men icke förty visste jag från detta\nögonblick, att här var min millionär.\n\n-- Jag beundrar er konst och det mod som ni visat i att fullfölja ert\nideal med skolan. Jag har kommit hit för att hjälpa er. Vad kan jag\ngöra för er? Skulle ni till exempel vilja fara med alla edra dansande\nbarn till någon liten villa vid Rivieran, vid havet, och där komponera\nnya danser? Ni behöver inte oroa er för kostnaderna. Jag skall bestrida\ndem samtliga. Ni har uträttat ett stort arbete, ni måste vara trött.\nLåt nu ansvaret vila på mig.\n\nOm en vecka satt hela min lilla trupp i en första klassens järnvägsvagn\npå väg mot havet och solskenet. Lohengrin mötte oss vid stationen. Han\nförde oss till en förtjusande villa vid havet, från vars terrasser han\nvisade ut mot sin yacht med dess vita segel.\n\n-- Den heter Lady Alicia, sade han. Men kanske vi nu ska ta och ändra\nnamnet till Iris.\n\nBarnen dansade under apelsinträden i sina ljusblå tunikor, och med\nhänderna fulla med blommor och frukt. Lohengrin var ytterst vänlig och\ngod mot barnen och tänkte på allas bekvämlighet. Hans sätt mot dem\ningav mig en ytterligare känsla av förtroende förutom den tacksamhet,\nsom jag redan hyste till honom, och som efter dagligt umgänge med hans\nintagande personlighet snart nog skulle fördjupas till något ännu\nvarmare.\n\nBarnen och jag bodde i en villa vid Beaulieu, medan Lohengrin själv\nuppehöll sig på det elegantaste hotellet i Nizza. Då och då inbjöd han\nmig att äta middag tillsammans med honom. Jag minns att jag infann mig\ni min enkla grekiska tunika och med bestörtning där träffade en annan\ndam i en underbar, färgrik toalett, överhöljd med diamanter och pärlor.\nJag förstod genast, att hon var min fiende. Hon fyllde mig med fruktan,\noch det visade sig sedermera, att den var befogad.\n\nEn kväll hade Lohengrin med sedvanlig generositet inbjudit ett stort\nsällskap till en maskeradbal på Casino. Han skaffade till samtliga\ndeltagare pierrotkostymer, utförda i fladdrande libertysiden. Det var\nförsta gången jag burit en dylik kostym och första gången jag varit på\nen offentlig maskeradbal. Det var en munter tillställning, som för mig\nbara fördunklades av ett enda moln: damen med diamanterna -- även hon\nskrudad som pierrot -- infann sig på balen. När jag såg henne, led jag\nsannskyldiga kval. Men längre fram på kvällen minns jag, att jag\ndansade frenetiskt med henne -- till den grad nära gränsar kärleken\ntill hatet -- ända tills hovmästaren på stället kom fram och upplyste\noss om att det icke var tillåtet.\n\nMitt i all denna dårskap kallades jag plötsligt till telefonen. Det var\nbesked från villan i Beaulieu, att Erica, skolans yngsta telning,\nplötsligt angripits av strypsjuka -- det var allvarligt -- möjligen\nfråga om livet. Jag rusade från telefonen till bordet, där Lohengrin\nsatt som värd. Jag bad honom genast telefonera efter en läkare. Och det\nvar där, i telefonhytten, under trycket av ångest för en varelse, som\nlåg oss båda varmt om hjärtat, som skiljemuren föll och våra läppar för\nförsta gången möttes. Men icke en sekund förslösades. Lohengrins bil\nstod utanför porten, och som vi gingo och stodo i våra pierrotdräkter\nforo vi och hämtade läkaren och ilade sedan i rasande fart till\nBeaulieu. Vi funno den lilla halvkvävd och blå i ansiktet. I två timmar\nväntade vi i ångest -- då uttalade läkaren sin dom: barnet var räddat.\nGryningen silade in genom fönstren, tårarna runno nedför våra kinder,\nmen så fattade Lohengrin mig i armen: -- Mod, älskling! Vi måste\ntillbaka till våra gäster. -- Hela vägen tillbaka höll han mig tätt\nintill sig i bilen, viskande: -- Om det så bara vore för detta enda\nminnes skull, skulle jag älska dig livet ut.\n\nPå Casino tycktes tiden ha gått så fort, att gästerna knappast märkt\nvår frånvaro.\n\nMen en hade räknat minuterna därunder. Damen med diamanterna hade\niakttagit vår avfärd med svartsjuka blickar, och när vi åter visade\noss, grep hon en kniv och rusade fram mot Lohengrin. Han märkte till\nall lycka i tid hennes avsikt, grep henne om handleden och svängde\nhenne högt över sitt huvud samt bar henne på detta vis till damrummet,\nsom om hela händelsen varit ett förut avtalat maskeradskämt. Sedan\növerlämnade han henne åt betjäningen med den enkla anmärkningen, att\nhon föreföll en smula hysterisk och synbarligen behövde få ett glas\nvatten. Återvände så till balsalen, fullkomligt oberörd och i bästa\nhumör.\n\nLohengrins frikostighet mot barnen och hans uppriktiga oro för lilla\nErica, allt detta hade tillvunnit honom min kärlek. Nästa dag föreslog\nhan mig en lustresa ombord på den nu omdöpta yachten. Vi togo min lilla\nDeirdre med oss, lämnade skolan i lärarinnornas vård och avseglade till\nItalien.\n\nPengar medföra förbannelse, och de som äga pengar kunna ej vara\nlyckliga i tjugufyra timmar.\n\nOm jag blott insett, att den man jag var tillsammans med hade ett\nbortskämt barns natur, och att varje ord och varje handling från min\nsida borde vara väl övertänkt, för att de skulle behaga honom, hade\nallt varit gott och väl. Men jag var för ung och naiv att veta detta;\ndärför pratade jag gladeligen på, förklarade för honom mina idéer om\nlivet, Platos \"Republiken\", Karl Marx och en allmän reformering av\nvärlden, utan en aning om hur jag fördärvade alla mina chanser. Denne\nman, som förklarat, att han älskade mig för mitt mods och mitt ädelmods\nskull, blev allt mer och mer förfärad, när han kom underfund med vilken\nrödglödgad revolutionär han fått ombord på sin yacht. Småningom förstod\nhan, att han icke kunde förena mina ideal med sitt eget välbefinnande.\nMen kulmen nåddes, när han en kväll frågade mig, vilken som var min\nälskligsdikt. Förtjust tog jag fram min _livre de chevet_ och läste för\nhonom Walt Whitmans \"Stora landsvägens sång\". Hänförd av min egen\nentusiasm märkte jag inte effekten, och när jag såg upp, blev jag\nbestört över att se hans vackra ansikte förvridet av vrede.\n\n-- Så'n smörja! utbrast han. Den mannen kunde aldrig ha förtjänat sitt\neget bröd.\n\n-- Förstår du inte, ropade jag, att han såg Det Fria Amerika i en syn?\n\n-- Åt fanders med alla syner!\n\nOch så förstod jag med ens, att den syn vari _han_ såg Amerika, var de\ndussintals fabriker, som skänkte honom hans förmögenhet. Men sådan är\nkvinnans natur, att jag efter denna och andra ordväxlingar kastade mig\ni hans armar och glömde allt under hans smekningar. Dessutom tröstade\njag mig med den tanken, att han snart skulle få ögonen öppna, och att\nhan då skulle hjälpa mig med att skapa den stora skolan för folkets\nbarn.\n\nUnder tiden kryssade den magnifika yachten på det blå Medelhavet.\n\nJag ser alltsammans för mig, som om det varit i går; yachtens breda\ndäck, lunchbordet med kristall och silver, Deirdre dansande i sin vita\ntunika. Jag var förälskad och lycklig. Men hela tiden hade jag ett\nobehagligt medvetande om eldarna nere i maskinrummet, om yachtens\nfemtio mans besättning, om kaptenen och styrmannen -- denna oerhörda\napparat för två människors nöje. Jag kände en undermedveten oro, allt\neftersom dagarna förflöto, var och en av dem ett steg bort från\nidealet. Och ibland anställde jag otrevliga jämförelser mellan detta\nlättjefulla liv i lyx, ideligt festande och vårdslöst försjunkande i\nnöjen och njutning och å andra sidan min tidiga ungdoms bittra kamp och\nförsakelser. Men snart kunde jag åter ge vika för de intryck på själ\noch sinne, som den praktfulla dagbräckningen skänkte. Min Lohengrin,\nmin graalriddare, även han skulle en gång komma att dela mina stora\ntankar.\n\nVi tillbragte en dag i Pompeji, och Lohengrin hade fått den romantiska\nidén, att han ville se mig dansa i Paestums tempel i månsken. Han\nengagerade en liten neapolitansk orkester och ordnade så, att den\nskulle bege sig ut till templet och där invänta vår ankomst. Men just\nden dagen blev det oväder med en syndaflod av regn. Hela denna dag och\nden följande kunde yachten icke lämna hamnen, och när vi äntligen\nanlände till Paestum, funno vi orkestermedlemmarna genomdränkta och\neländiga sittande på trappstegen, där de väntat i tjugufyra timmar.\n\nLohengrin sade till om dussintals vinflaskor och lamm à la Pélicaire,\nsom vi på arabers vis åto med fingrarna. Den utsvultna orkestern åt och\ndrack, som om den aldrig sett mat förr, och var till den grad kaputt\nefter väntan i templet, att den icke förmådde spela. Som regnet åter\nbörjade dugga, begåvo vi oss alla till yachten och styrde kurs på\nNeapel. Orkestern gjorde ett modigt försök att spela för oss på däck,\nmen när yachten började gunga, blev den ene efter den andre äv\nmusikanterna grön i synen och försvann ned i sin hytt...\n\nOch detta var slutet på min månskensdans i Pæstums tempel.\n\nLohengrin ville fortsätta att kryssa på Medelhavet, men jag hade ett\nkontrakt uppgjort om en rysk turné, och döv för alla böner och även\ntrots mina egna känslor beslöt jag hålla det. Lohengrin förde mig\nalltså tillbaka till Paris. Han skulle ha kommit med mig till Ryssland,\nmen han fruktade för passvårigheter. Han fyllde min kupé med blommor,\noch vi togo ett ömt avsked.\n\nDet är en egendomlig omständighet, att när vi skiljas från en älskad\nmänniska, känna vi, trots den sönderslitande smärtan, samtidigt en\nbesynnerlig känsla av befrielse.\n\nTurnén i Ryssland gick bra som de förra gjort, och under densamma\nåtersåg jag Craig. Han var i bästa humör och var som bäst sysselsatt\nmed att sätta upp \"Hamlet\" på Stanislawskys Konstnärliga teater. Alla\nskådespelerskorna vid teatern voro förälskade i honom. Skådespelarna\nvoro betagna av hans skönhet, hans snille och hans ovanliga vitalitet.\nHan kunde hålla timslånga anföranden för dem om den dramatiska konsten,\noch de gjorde sitt allra bästa att följa hans fantasis flykt och hans\nintentioner.\n\nEn tragikomisk episod inträffade i dessa dagar, närmast beroende på att\njag hade med mig en mycket vacker kvinnlig sekreterare. Sista kvällen,\njust innan vi skulle resa till Kieff, gav jag en liten middag för\nStanislawsky och Craig. Sekreteraren var närvarande. Mitt under\nmiddagen frågade Craig mig, om jag tänkte stanna hos honom eller ej.\nSom jag ej kunde svara, fick han ett av sina välbekanta anfall av\nursinne, lyfte upp sekreteraren från hennes stol, bar in henne i andra\nrummet och låste dörren. Stanislawsky blev oerhört chockerad och gjorde\nsitt bästa för att förmå Craig att öppna dörren, men när inga\növertalningar hjälpte, kunde vi ej göra något annat än bege oss till\nstationen, där vi emellertid funno, att tåget gått för tio minuter\nsedan.\n\nJag följde Stanislawsky till hans bostad, där vi sorgmodigt sutto och\ndiskuterade modern konst, allt under det vi försökte undvika alla\nhäntydningar på fallet Craig. Men jag kunde se, att Stanislawsky var\nallvarligt bedrövad och upprörd på grund av Craigs beteende.\n\nNästa dag for jag till Kieff. Några dagar efteråt uppsöktes jag här av\nmin bleka och något uppskakade sekreterare. Jag frågade henne, om hon\ninte ville stanna hos Craig i Ryssland, varpå hon med eftertryck\nsvarade, att det ville hon inte alls. Därefter reste vi tillbaka till\nParis, där Lohengrin mötte oss.\n\nHär fick jag nu lära känna alla verkligt goda restauranger, där man\nkrusade för Lohengrin och behandlade honom, som om han varit en krönt\nhärskare. Alla hovmästare och alla kockar tävlade om att behaga honom\n-- och det var ej att undra på, ty han strödde ut pengar med kunglig\nfrikostighet. Jag lärde mig också för första gången skillnaden mellan\nen _poulet cocotte_ och en _poulet simple_, jag lärde mig förstå mig på\nortolaner, tryffel och svamp. Min tungas och min goms slumrande nerver\nväcktes, jag lärde mig skilja på vinernas årgångar, vilket år och\nvilken cru som var utsöktast i smak jämte många andra detaljer, om\nvilka jag hittills svävat i okunnighet.\n\n\nNu uppsökte jag också för första gången ett fashionabelt modehus och\nföll offer för den underbara trollmakten hos tyger, färger, linjer --\ntill och med i hattar. Jag, som alltid gått med en liten vit tunika, av\nylle om vintern, av linne om sommaren, föll nu för frestelsen att\nbeställa vackra kläder och bära dem på min kropp. Jag hade en enda\nursäkt. Modekonstnärn var ingen vanlig sådan utan ett snille -- Paul\nPoiret, som kunde kläda en kvinna, så att han samtidigt skapade ett\nkonstverk. Men för mig var detta en förändring från helig till profan\nkonst.\n\nMen alla dessa nöjen ha också sina reaktioner, och det gavs dagar då vi\ntalade om den underliga åkomma, som benämnes neurasteni.\n\nJag minns, hur jag under en ljuvlig morgonpromenad i Boulognerskogen\nsåg ett främmande, sorgmodigt uttryck -- som jag i god tid lärt mig\nfrukta -- komma över hans ansikte. När jag frågade efter anledningen\nsvarade han:\n\n-- Alltid mors ansikte i kistan -- var jag än är, ser jag hennes döda\nansikte. Vad tjänar det till att leva, när det ändå slutar med döden?\n\nOch jag insåg då, att rikedom och lyx icke skänka tillfredsställelse.\nDet är avgjort svårare för rika människor att företaga sig något\nallvarligt här i livet. Ty alltid ligger yachten i hamnen och inbjuder\ntill seglats på azurblå hav.\n\n\n\n\nKAPITEL XXIII.\n\n\nDenna sommar tillbragte vi på yachten, kryssande utanför Bretagnes\nkust. Ofta var vädret så stormigt, att jag gick i land och följde\nyachten i bil längs kusten. Lohengrin höll sig ombord, men han tålde\nicke sjön vidare bra -- ofta blev han mörkgrön i ansiktet. Sådana äro\nde rikas glädjeämnen.\n\nI september for jag till Venedig med mitt barn och dess sköterska och\ntillbragte där några veckor ensam med dem. En dag gick jag in i S:t\nMarkuskyrkan och satt där för mig själv, stirrande upp i den blå och\ngyllene kupolen. Plötsligt tyckte jag mig se ett litet gossansikte, men\ndet var i verkligheten ett av kyrkans ängla-ansikten med stora, blå\nögon och en gloria av guldgult hår.\n\nJag for till Lido och tillbragte några dagar i tysta meditationer,\nmedan lilla Deirdre lekte i sanden. Det jag sett i S:t Markuskyrkan\nfyllde mig både med glädje och ängslan. Jag älskade, men nu kände jag\nockså till den ytlighet och den nyckfulla själviskhet, som männen kalla\nkärlek, och jag visste, att min konst nu skulle tvingas att lämna ett\noffer -- att den kanske skulle bli lidande -- min konst, mitt arbete --\noch med ens greps jag av en outhärdlig längtan efter min skola.\n\nJag tror, att i varje människa liv finns en andlig linje, en\nuppåtgående kurva, och allt som stärker denna är vårt verkliga liv --\nresten är blott avfall, som vi befrias ifrån, i och med att vår själ\nrenas och utvecklas. En dylik andlig linje är för mig min konst. I mitt\nliv har det bara funnits två motiv -- kärlek och konst -- ofta har\nkärleken skadat konsten, ofta har konstens bjudande maning gjort ett\ntragiskt slut på kärleken. Ty mellan dessa två gives ingen försoning,\nendast oavbruten kamp.\n\nI detta tillstånd av obeslutsamhet och inre oro reste jag till Milano\nför att konsultera en läkare, en god vän, som jag kallat dit i och för\nett sammanträffande.\n\n-- Det är ju upprörande, sade han, att ni, en enastående konstnärinna,\nåter skulle utsätta er för den risken att beröva världen er konst. Det\när otänkbart. Följ mitt råd och avvänd ett sådant brott mot\nmänskligheten.\n\nJag lyssnade till honom, fortfarande obeslutsam, ena ögonblicket fylld\nav vedervilja vid tanken på att min kropp ånyo skulle vanställas, min\nkropp, som var min konsts instrument, andra ögonblicket upplivad av\nhoppet i form av det där änglaansiktet, min sons ansikte.\n\nJag bad min vän låta mig få en timme att fatta mitt beslut på. Jag\nminns hotellrummet -- ett ganska dystert rum -- där jag mitt för mig\nplötsligt såg en tavla på väggen, en egendomlig kvinna i toalett från\n1700-talet, som med vackra men hårda ögon blickade rätt in i mina. --\nVad du än beslutar, tycktes hon säga, så gör det detsamma. Se på min\nskönhet, som strålade för många år sedan. Döden uppslukar ju allt --\nallt -- varför skall du utsätta dig för lidande för att åter sätta in\nliv i världen, bara för att det åter skall sväljas av döden?\n\nHennes blick blev allt grymmare och hemskare och min oro allt\nintensivare. Jag dolde mina ögon i händerna för att slippa möta hennes\nblick. Jag försökte tänka, fatta ett beslut. Jag bönföll dessa ögon\ngenom min tåredimma att ha barmhärtighet med mig, men de föreföllo\nblott allt hånfullare i uttrycket. Liv eller död -- stackars varelse --\ndu är fångad i en fälla i alla fall.\n\nTill sist reste jag mig och talade till ögonen: -- Nej, ni skola inte\nängsla mig. Jag tror på livet, jag tror på kärleken, jag tror på\nnaturens heliga lagar.\n\nVar det inbillning, eller glimtade där plötsligt fram i dessa ögon ett\nförfärligt, gäckande löje?\n\nNär läkaren återvände, omtalade jag för honom mitt beslut, och därefter\nkunde ingenting få mig att vika därifrån.\n\nJag for tillbaka till Venedig, tog Deirdre i famn och viskade:\n\n-- Du ska få en liten bror.\n\n-- Å, skrattade Deirdre och klappade förtjust i händerna. Så roligt, så\nroligt!\n\n-- Ja det ska bli roligt.\n\nJag telegraferade till Lohengrin, och han kom flygande till Venedig.\nHan föreföll förtjust, han var full av kärlek och ömhet. Demonen\nNeurasteni försvann på en tid.\n\nJag hade åter tecknat kontrakt med Walter Damrosch, och i oktober for\njag till Amerika.\n\nLohengrin hade aldrig varit i Amerika och var oerhört intresserad av\nlandet, i betraktande av att han hade amerikanskt blod i ådrorna. Han\ntog naturligtvis den praktfullaste rumssviten ombord på ångaren, en\nsärskild matsedel trycktes för vår räkning varje kväll, och vi reste\nsom kungliga personer. Att färdas tillsammans med en millionär\nförenklar saker och ting betydligt, och på Hotel Plaza i New York hade\nvi en magnifik våning, och alla bugade för oss till höger och vänster.\n\nJag tror, att det förekommer några lagbestämmelser i U.S.A., enligt\nvilka två älskande icke få färdas tillsammans i landet. Stackkars Gorky\noch hans trogna väninna sedan sjutton år tillbaka jagades ur hus i hus,\noch livet gjordes till en plåga för dem, men när man är mycket rik,\nutplånas alla dessa små obehag av sig själva.\n\nDen amerikanska turnén gick alldeles förträffligt, ty pengar dra till\nsig pengar. Men i januari kom en mycket nervös dam in i min klädloge\noch utbrast: -- Men bästa Miss Duncan, det syns ju alldeles tydligt\nfrån första bänken. Ni kan inte fortsätta så här.\n\nVarpå jag genmälte: -- Men kära Mrs X., det är ju just detta jag vill\nuttrycka med min dans -- kärleken -- kvinnan -- våren -- befruktningen.\nNi känner ju Botticellis underbara tavla -- den fruktbärande jorden --\nde tre dansande gracerna _enceinte_ -- och madonnan -- även zefyrerna\n_enceinte_. Allting böljar och varslar om nytt liv. Det är detta som är\ninnebörden i min dans.\n\nMrs X. såg frågande ut, men vi ansågo det likafullt bäst att avbryta\nturnén.\n\nTill min stora glädje återvände min bror Augustin och hans lilla flicka\nmed oss. Han hade blivit skild från sin hustru, och jag tänkte, att\nresan borde uppliva honom.\n\n-- Vad skulle du tycka om att resa uppför Nilen på en dahabeah hela\nvintern -- fly från de kulna vintermolnen bort till det klara\nsolskenet, besöka Thebe, Dendrah, allt det som du längtat att få se?\nYachten ligger redo att föra oss till Alexandria, vår dahabeah är\nbemannad med trettio infödda matroser och en förstklassig kock, där är\npräktiga hytter -- sovrum med bad --\n\n-- Ja men skolan -- mitt arbete -- --\n\n-- Din syster Elizabeth sköter skolan bra, och du är så ung, att du har\ngott om tid för ditt arbete.\n\nVi tillbragte alltså vintern på Nilen, och den skulle varit en dröm av\nlycka -- den var det i det allra närmaste -- om det ej varit för samma\nspöke, neurastenin, som en gång på gång kom fram som en svart hand och\növertäckte solen.\n\nMedan man långsamt färdas uppför Nilen, vandrar själen tillbaka ettusen\n-- tvåtusen -- femtusen år -- tillbaka genom det förflutnas töcken till\nevighetens portar.\n\nHur lugn och härlig var icke denna fård för mig, som inom mig bar\nlöftet om ett nytt liv. Tempel, som berättade om Egyptens gamla\nkonungar på färd genom den gyllene ökensanden, faraonernas gravar och\nderas djupa hemligheter. Det lilla livet inom mig symboliserade på\nnågot vis denna resa till mörkrets och dödens rike. En månskensnatt i\nDendrash tempel föreföll det mig, som om alla ögonen i gudinnan\nHathors, den egyptiska Afrodites, härjade ansikten, vilka med hypnotisk\nihärdighet förekommo hela templet igenom, voro riktade mot mitt ofödda\nbarn.\n\nUnderbarast är de dödas dal och allra underbarast för mig en liten\nfurstes grav, som aldrig fick växa upp och bli en stor farao. Död vid\nså späda år -- århundradena igenom förbli ett dött barn -- och så\ntänkte man på de sextusen år han vilat där. Hade han levat, skulle han\nvarit sextusen år gammal.\n\nVad minns jag från denna resa i Egypten? Den purpurfärgade\nsoluppgången, den skarlakansröda solnedgången, öknens gyllene sand,\ntemplen. De soliga dagarna tillbragta på tempelgårdar i drömmar om\nfaraonernas tillvaro -- i drömmar om mitt kommande barn. Bondkvinnorna\nvandrade på Nilens stränder bärande sina krukor på sina sköna huvuden,\nmedan de mäktiga kropparna vaggade under de svarta mantlarna, Deirdres\nfina gestalt, där hon dansar på däcket. Deirdre vandrande på Tebes\nåldriga gator. Det lilla barnet, som blickar upp på de urgamla,\nskamfilade gudarna.\n\nNär hon fick se Sfinxen, sade hon: -- Mamma, den där dockan är inte\nvacker, men så kolossal den är!\n\nHon höll just på att lära sig trestaviga ord.\n\nDet lilla barnet inför evighetens tempel -- den lille fursten i\nfaraonernas gravar -- Konungarnas dal och karavanerna på färd genom\nöknen -- vinden som för sanden i vågor tvärs över öknen -- varthän?\nSoluppgången i Egypten infann sig med sällsam intensitet omkring\nklockan fyra på morgonen. Sedan var det omöjligt att sova, ty nu\nbegynte trampet av arbetarna på stranden -- vatten hämtades upp, fälten\nplöjdes, kamelerna pådrevos, och allt detta fortsattes intill\nsolnedgången i livliga och rörliga fresker.\n\nVår dahabeah rörde sig långsamt framåt till sjömännens sång, allt under\ndet deras bronsfärgade kroppar rörde sig i takt med årorna. Själva voro\nvi ingenting annat än lättjefulla åskådare.\n\nKvällarna voro underbara. Vi hade en Steinwayflygel med oss och en\nmycket begåvad ung engelsk pianist, som varje kväll spelade Bach och\nBeethoven, vilkas högtidliga rytmer så väl harmoniera med Egyptens\nvidder och dess tempel.\n\nInom några veckor uppnådde vi Wadi Halfa och kommo in i Nubien, där\nNilen blir så smal, att man nästan kan vidröra stränderna på vardera\nsidan om båten. Här beslöto herrarna i sällskapet att fara till\nKhartum, och jag stannade ensam kvar ombord med Deirdre och tillbragte\nden fridfullaste perioden i mitt liv under två veckors tid i detta\nsällsamma land, där sorg och oro tyckas utplånade. Vår båt liksom\nvaggades på tidsåldrarnas rytmer. För dem som ha råd därtill är en färd\nuppför Nilen i en väl inredd dahabeah den bästa vilokur i världen.\n\nFör oss är Egypten ett drömmarnas land -- för den stackars fellahn ett\narbetets -- men det är i varje fall det enda land jag vet, där arbetet\nkan vara vackert. Fellahn, som huvudsakligen lever på linssoppa och\nojäst bröd, har en härligt vacker, smidig kropp, och vare sig han går\nhukad på åkern eller hämtar vatten ur Nilen, verkar han alltid\nbronsskulptur, vars skönhet skulle fröjda en bildhuggares öga.\n\nVi återvände till Frankrike och stego i land i Villefranche. Lohengrin\nhyrde för säsongen en ståtlig villa i Beaulieu med terrasser, som\nsluttade ned mot havet. Med sin vanliga impulsivitet roade han sig\ndessutom med att köpa upp land på Cap Ferrat, där han ämnade uppföra\nett stort italienskt slott.\n\nVi företogo bilturer till Avignon och Carcassonne, som också skulle\ntjäna som förebilder till detta slott. Ett slott reser sig nu också på\nCap Ferrat, men som så många andra av hans fantasier har det aldrig\nblivit fullbordat.\n\nVid denna tid var han gripen av en abnorm rastlöshet. När han inte\nstörtade i väg till Cap Ferrat för att köpa mark, tog han snälltåget\ntill Paris på måndagen och kom tillbaka på onsdagen. Jag dvaldes i\nstillhet i trädgården vid det blå havet, grubblande över den underliga\nskillnaden mellan livet och konsten och ofta fylld av undran, huruvida\nen kvinna verkligen någonsin kan vara konstnär, då konsten är en sträng\nmästare, som fordrar allt eller intet, medan en älskande kvinna offrar\nallt för livet. Här var jag emellertid nu för andra gången i min levnad\ntotalt isolerad och avskild från min konst.\n\nDen första maj, en morgon, när havet låg blått, solen brände och hela\nnaturen slog ut i blom, föddes min son.\n\nI olikhet mot den enfaldige bydoktorn i Nordwyck kunde den skicklige\ndoktor Bosson konsten att lindra smärtorna med lämpliga morfindoser,\noch denna min andra barnsäng var mycket olik den första.\n\nDeirdre kom in i mitt rum med sitt täcka lilla ansikte präglat av\nlillgammal moderlighet.\n\n-- Å, en så'n söt liten pojke, mor. Du ska inte vara orolig för honom.\nJag ska alltid hålla honom i famnen och ta vård om honom.\n\nJag mindes hennes ord, när hon var död och höll honom i sina små stela,\nvita armar. Varför bedja människor till Gud, som, om Han alls finns\ntill, måste vara omedveten om allt detta?\n\nÄn en gång låg jag alltså vid havet med ett nyfött barn i mina armar --\nmen i stället för den lilla vita, av vinden kringsusade Villa Maria var\ndet ett palatslikt hus, och i stället för den dystra, oroliga Nordsjön\nvar detta det blå Medelhavet.\n\n\n\n\nKAPITEL XXIV.\n\n\nNär vi återkommo till Paris, frågade mig L., om jag inte skulle vilja\nge en fest för våra vänner, och bad mig göra upp ett program för\ndensamma. Mig förefaller det, som om rika människor aldrig forstode\nkonsten att roa sig. Om de skola ge en middag, blir den inte så olik\nden en fattig portvakt ställer till, och jag hade alltid gått och tänkt\nför mig själv vilken makalös fest man skulle kunna ge, om man bara hade\npengar nog. Jag ordnade festen på följande sätt.\n\nGästerna inbjödos klockan fyra till Versailles, och i parken voro\nuppsatta tält med alla slags förfriskningar, från kaviar och champagne\ntill té och bakelser. Därefter spelade Colonneorkestern på den öppna\nplats, kring vilken tälten rests, under Piernés ledning ett\nWagnerprogram. Jag minns hur underbar Siegfriedidyllen klingade under\nde stora trädens skugga denna härliga sommareftermiddag, och hur\nhögtidligt begravningsmarschen klang, just när solen gick ned.\n\nEfter konserten vinkade en magnifik supé med mera materiella\nnjutningar. Den räckte ungefär till midnatt, då hela parken\nilluminerades och vi dansade till fram på småtimmarna till musik av en\norkester från Wien.\n\nDetta var min uppfattning om en fest, given av en rik man för hans\nvänner. Till densamma infann sig eliten av Paris' intellektuella och\nkonstnärsvärld, och alla satte verkligen värde på den.\n\nMen det underliga var, att fast jag ställt till alltsammans för att\nbehaga L., och fast festen kostat honom 50,000 francs -- och det var\nändå före kriget! -- var han själv ej närvarande vid densamma.\n\nUngefär en timme före festens början fick jag telegram om att han haft\nett slaganfall och var alltför sjuk att kunna komma, men att jag finge\ntaga emot gästerna utan honom.\n\nInte underligt, att jag kände mig böjd för att bli kommunist, då jag så\nofta sett exempel på det faktum, att för en rik människa att finna\nglädje är som för Sisyfus att rulla sin sten upp ur dödsriket.\n\nSamma sommar fick L. för sig, att vi skulle gifta oss. Jag sade honom,\natt jag var en motståndare till äktenskapet.\n\n-- Vad det är dumt av konstnärer att gifta sig, sade jag. Jag måste ju\nturnera världen runt, och du kan väl inte ständigt och jämt sitta i en\nloge på teatern och beundra mig?\n\n-- Du behövde inte turnera, om vi gifte oss, svarade han.\n\n-- Vad skulle vi då göra för något?\n\n-- Vi skulle bo i mitt hus i London eller på mitt landsställe.\n\n-- Vidare då?\n\n-- Ja, så ha vi ju yachten.\n\n-- Nå, mer då?\n\nL. föreslog, att vi skulle pröva denna tillvaro i tre månader.\n\n-- Om du inte tycker om det, skulle det förvåna mig.\n\nPå sommaren reste vi följaktligen till Devonshire, där han hade ett\nunderbart slott, byggt efter mönster av Versailles och Petit Trianon\nmed massor av sovrum och badrum och lyxvåningar, vilket allt ställdes\ntill min disposition, samt fjorton automobiler i garaget och en yacht i\nhamnen. Men jag hade inte räknat med regnet. Under den engelska\nsommaren regnar det dagen i ända. Engelsmännen tyckas ej fästa sig\ndärvid. De stiga upp och äta sin första frukost med skinka och ägg och\nfläsk och njure och gröt. Så ta de regnrockar på sig och vandra ut i\nden blöta naturen ända till lunchdags, då de inmundiga en mängd rätter,\navslutade med Devonshiregrädde.\n\nFrån klockan fyra till fem hetas de syssla med sin korrespondens, fast\njag för min del tror, att de sova. Klockan fem komma de ned till téet,\ntill vilket serveras en mängd bakverk, smör, bröd och marmelad.\nDärefter låtsas de spela bridge, tills det är tid att ägna sig åt\ndagens mest maktpåliggande uppgift -- att kläda sig till middagen. Till\ndenna infinna de sig i full aftontoalett, damerna djupt dekoletterade\noch herrarna i frack, för att aväta en måltid på tjugu rätter. När\ndenna är över, fördjupa de sig i ett lättare politiskt samtal eller\nsnudda vid filosofin, tills det är tid att gå till vila.\n\nMan kan lätt gissa, huruvida detta liv tilltalade mig eller ej. Efter\nett par veckors tid var jag fullkomligt utom mig.\n\nPå slottet fanns en underbar balsal med gobelänger och en tavla av\nDavid, föreställande Napoleons kröning. David tyckes ha målat tvenne\ntavlor med detta ämne, den ena finns i Louvren, den andra i balsalen i\nL:s slott i Devonshire.\n\nNär L. såg min tilltagande förtvivlan, sade han: -- Varför dansar du\ninte igen -- i balsalen?\n\nJag tänkte på gobelängerna och tavlan.\n\n-- Hur ska jag kunna göra mina enkla rörelser framför dem på det hala\ngolvet?\n\n-- Om det är enda hindret, sade han, så kan du skicka efter din matta\noch dina draperier.\n\nJag skickade alltså efter matta och draperier. De senare hängdes över\ngobelängerna, och mattan lades på det bonade golvet.\n\n-- Men jag måste ha en pianist.\n\n-- Skicka efter en pianist, sade L.\n\nJag telegraferade alltså till Colonne: -- Tillbringar sommaren i\nEngland, måste arbeta, skicka pianist.\n\nI Colonneorkestern hade det funnits en förste violinist, en man med\nbesynnerligt utseende och mycket stort huvud, som satt och dallrade på\nen illa hopkommen kropp. Denne man spelade också piano, och honom sände\nColonne till mig. Denna person var mig emellertid så osympatisk, att\nhan ingav mig formlig fysisk vedervilja, när helst jag såg på honom\neller vidrörde hans hand, och jag hade bett Colonne att inte ta honom\nmed sig till mig. Colonne hade sagt, att mannen dyrkade mig, varvid jag\ngenmält, att jag inte rådde för min motvilja, och att jag helt enkelt\nej kunde tåla honom. En kväll, när Colonne varit sjuk och ej kunde\ndirigera på Gaiété Lyrique, hade han skickat denne man i sitt ställe.\nJag blev ond och sade: -- Jag kan inte dansa, om han skall dirigera.\n\nHan kom in i min klädloge, såg på mig med tårar i ögonen och sade: --\nIsadora, jag tillber er, låt mig få dirigera denna enda gång. -- Jag\nbetraktade honom kallt.\n\n-- Nej. Jag måste säga er rent ut, att ni verkar fysiskt motbjudande på\nmig.\n\nHan brast i gråt.\n\nPubliken väntade, och Lugné Poë övertalade Pierné att dirigera i\nstället.\n\nEn ovanligt regnig dag fick jag ett telegram från Colonne: \"Pianist på\nväg. Anländer då och då den och den dagen.\"\n\nJag gick till stationen, och döm om min bestörtning, när denne mannen,\nsom jag kan kalla X., stiger av tåget!\n\n-- Vad menar Colonne med att sända er? sade jag. Han vet, att jag\navskyr er.\n\n-- _Je vous demande pardon, Madame, le cher Maître m'a envoyé_...\nstammade han.\n\nNär L. fick veta, vem pianisten var, sade han: -- Då behöver jag\nåtminstone inte vara svartsjuk.\n\nL. led fortfarande av sviterna av vad han själv ansåg vara ett\nslaganfall, och en läkare och en sjuksköterska befunno sig på slottet.\nDeras förhållningsorder mot mig voro ytterst stränga -- jag bodde i ett\navlägset beläget rum i andra ändan av huset, och jag var tillsagd, att\njag på inga villkor finge störa L., som tillbragte en stor del av dagen\npå sitt rum, livnärande sig på en diet av ris, mackaroni och vatten,\nmedan läkaren en gång i timmen undersökte hans blodtryck. Ibland fördes\nhan in i ett slags bur, importerad från Paris, i vilken han fick sitta,\nmedan starka elektriska strömmar leddes genom hans kropp. Där satt han\noch såg ytterligt medtagen ut, under det han yttrade:\n\n-- Jag hoppas det här ska vara bra för mig.\n\nAllt detta ökade naturligtvis mitt rastlösa tillstånd, och det tillika\nmed det ändlösa regnandet torde möjligen kunna förklara de egenartade\nhändelser, som tilldrogo sig.\n\nFör att dränka min spleen började jag, trots min motvilja mot X.,\narbeta tillsammans med honom, men jag ställde en skärm omkring honom,\ndär han satt vid pianot, och förklarade:\n\n-- Ni är mig så obeskrivligt vedervärdig, att jag inte står ut att se\ner.\n\nEn gammal väninna till L., grevinnan A., var vid denna tid på besök på\nslottet.\n\n-- Hur kan ni behandla den stackars mannen så där? sade hon till mig,\noch en dag yrkade hon på att han skulle få följa med i den täckta bil,\ni vilken vi varje dag efter lunchen brukade åka ut.\n\nJag bad honom mycket motvilligt följa med. Det fanns inga baksäten i\nbilen, varför vi måste sitta alla tre i bredd, jag i mitten med\ngrevinnan till höger och X. till vänster om mig. Som vanligt öste\nregnet ned. När vi hunnit en bit på väg, överfölls jag av en sådan\nkväljande motvilja mot X., att jag knackade på rutan och sade till\nchauffören att vända och köra hem. Han nickade och för att visa sin\nberedvillighet, gjorde han en tvär vändning med bilen, så att jag\nslungades handlöst i famnen på X. Han slog armarna om mig. Jag satte\nmig rätt igen och såg på honom och kände med ens hela min varelse\nflamma upp i lågor som en halmstack. Jag har aldrig erfarit en så\nvåldsam känsla. Och plötsligt greps jag av häpen bestörtning, när jag\nsåg på honom. Hur kom det sig, att jag ej sett det förut? Hans ansikte\nvar ju fullkomligt skönt, och i hans ögon brann snillets dolda flamma.\nIfrån detta ögonblick visste jag, att han var en stor man.\n\nUnder hela hemvägen såg jag på honom i något slags lidelsefull trance,\noch när vi inträdde i slottets hall, tog han min hand och drog mig,\nfortfarande med sin blick fäst vid min, sakta bakom skärmen i balsalen.\nHur var det möjligt, att ur så våldsam antipati kunde födas så våldsam\nkärlek?\n\nDet kom en dag, när X. måste lämna slottet för att aldrig mer\nåtervända. Vi bragte detta offer åt en man, som vi trodde vara döende.\n\nMen denna episod visade mig klarare än någonsin, att jag ej var skapad\nför hemliv, och på hösten for jag, klokare och sorgsnare vorden, till\nAmerika för tredje gången. Och för hundrade gången fattade jag det\nbestämda beslutet, att hädanefter skulle jag ägna hela mitt liv åt\nkonsten, vilken, om den än är en sträng mästare, likväl är hundra\nprocent tacksammare än mänskliga varelser.\n\nUnder denna turné vädjade jag öppet till den amerikanska publiken om\natt hjälpa mig med min skola. Min treåriga erfarenhet av de rikas\ntillvaro hade lärt mig, att den är hopplös, ofruktbar och självisk, och\njag hade insett, att verklig glädje icke finnes annat än i\ngemensamhetskänslan. Denna vinter talade jag alltså till the upper ten\npå Metropolitanoperan, och tidningarna gjorde härav en praktfull\nskandal med väldiga rubriker: \"Isadora förolämpar de rika\".\n\nDet har påståtts, att jag uttalat ovänliga ord om Amerika. Kanske har\njag gjort det -- det betyder dock ej, att jag icke tycker om Amerika.\nDet kanske tvärtom betyder, att jag älskar Amerika alltför mycket. Jag\nvet en man, som lidelsefullt älskade en kvinna, som ej ville veta av\nhonom. Varje dag skrev han ett kränkande brev till henne, och när hon\nfrågade honom: \"Varför skriver ni på detta vis till mig?\" svarade han:\n\"Därför att jag älskar er till vanvett\".\n\nEn psykolog kan förklara detta fall, och något liknande gäller nog om\nmig och Amerika. Naturligtvis älskar jag Amerika. Dessa mina barn äro\nju alla Walt Whitmans andliga avkomma. Och denna min dans, som blivit\nkallad grekisk, den är tillkommen i Amerika, den är det framtida\nAmerikas dans. Alla dessa gester och rörelser -- varifrån ha de kommit?\nDe ha sprungit fram ur Amerikas väldiga natur -- de stamma från Sierra\nNevada, från Stilla havet, där det spolar Kaliforniens kust, från\nKlippiga bergens vidder, från Yosemitedalen, från Niagarafallen.\n\nBeethoven och Schubert voro barn av folkets djupa led hela sitt liv. De\nvoro fattiga människor, och deras stora verk inspirerades av och\ntillhöra mänskligheten. Folket behöver det stora dramat, musiken,\ndansen.\n\nVi ha varit över på östra sidan och givit en gratisföreställning där.\nNågra personer sade till mig: \"Om ni spelar en symfoni av Schubert där\nborta, så kommer folket inte att begripa det\".\n\nJa, vi gav som sagt en gratisföreställning -- en teater utan\nbiljettlucka, vad det var behagligt! -- och där satt människorna som\nförtrollade, och tårarna rullade utför deras kinder. Så mycket begrepo\nde! Livets, diktens och konstens källor bara vänta på utlopp hos dessa\nmänniskor i stadens fattigkvarter. Bygg dem en stor amfiteater, den\nenda demokratiska formen av en teater, där alla se lika bra, utan loger\noch -- titta på högsta raden där uppe! -- tycker ni det är rätt att\nplacera människor uppe i taket som flugor och sedan begära, att de\nskola uppskatta teater och musik?\n\nBygg en enkel, vacker teater! Den behöver inte smyckas med guld och\ngrannlåt. God konst kommer från människoanden och behöver ingen yttre\nprydnad. I vår skola ha vi inga kostymer, inga smycken -- endast den\nskönhet, som strömmar från den inspirerade människosjälen och från\nkroppen, som är dess symbol. Om min konst alls kunnat lära er något,\nhoppas jag, att den lärt er just detta. Man skall söka efter och finna\nskönhet hos barnen, i deras ögons glans och i deras små händer,\nutsträckta till vackra rörelser. Hand i hand ha ni sett dem dansa över\nscenen i en lång rad, vackrare än någon pärlcollier, som bäres av någon\nav damerna här i logerna. Dessa barn äro mina pärlor och juveler --\nnågra andra vill jag inte ha. Giv skönhet, frihet och kraft åt barnen!\nGiv konst åt de människor, som behöva den! Den stora musiken skall icke\navskiljas och vara enbart ett fåtal kultiverade individers njutning,\nden skall bjudas fritt åt den stora massan, den är lika nödvändig för\nden som luft och bröd, ty den är mänsklighetens andliga vin.\n\n       *       *       *       *       *\n\nJag glömmer aldrig min hemkomst till Paris. Jag hade lämnat båda mina\nbarn i Versailles tillsammans med deras sköterska. När jag öppnade\ndörren, kom min lille gosse springande emot mig -- hans gyllene lockar\nstodo som en gloria kring hans lilla ansikte. När jag reste ifrån\nhonom, hade han varit en liten baby i vaggan.\n\nÄr 1908 hade jag köpt Gervex' studio i Neuilly, där det fanns ett\nmusikrum i form av ett kapell. Här slog jag mig nu ned tillsammans med\nmina barn, och här arbetade jag från morgon till kväll, och stundom\näven hela natten tillsammans med min trofaste vän Hener Skene, den\ntalangfulle pianisten och outtröttliga arbetsmyran. Vi började ofta\narbeta tidigt på morgonen, och eftersom dagern aldrig trängde in i\nstudion, där väggarna voro täckta med mina blå draperier, och där\nbelysningen utgjordes av båglampor, hade vi ingen aning om vad tiden\nled. Ibland kunde jag säga: -- Är du inte hungrig? Jag kan undra, vad\nklockan är. -- Och när vi sågo på klockan, var hon fyra morgonen därpå.\nVi voro till den grad intresserade av vårt arbete, att vi kommo i vad\nhinduerna kalla \"ett tillstånd av statisk extas\".\n\nI ett hus i trädgården bodde barnen med sköterska och guvernant, så de\naldrig stördes av musiken. Trädgården var härlig, och om våren och\nsommaren dansade vi med studions dörrar vidöppna.\n\nI denna studio icke blott arbetade vi utan lekte tillika. L. älskade\natt ställa till fester och middagar; ofta förvandlades hela platsen\ntill en tropisk trädgård eller ett spanskt palats, och dit kommo alla\nkonstnärer och celebriteter i hela Paris.\n\nEn kväll minns jag bland annat hur Cécile Sorel, Gabriele d'Annunzio\noch jag improviserade en pantomim, i vilken d'Annunzio ådagalade\npåfallande dramatisk talang.\n\nI många år hade jag hyst antipati mot d'Annunzio på grund av min stora\nbeundran för Duse, som jag ansåg, att han icke behandlat väl. Jag\nvägrade därför att låta mig sammanföras med honom. En vän frågade mig\nen gång: -- Får jag ta med mig d'Annunzio till dig. Jag svarade: --\nNej, låt bli det; jag kommer bara att bli ovettig, om jag råkar honom.\nMen trots detta kom han i alla fall en dag till mig i sällskap med\nd'Annunzio.\n\nJag hade aldrig sett honom förr, och när jag mötte denna märkliga\nmänniska av ljus och magnetism, kunde jag ej annat än utropa: -- _Soyez\nle bien-venu; comme vous êtes charmant!_\n\nNär d'Annunzio råkade mig i Paris 1912 hade han beslutat att besegra\nmig. Detta var ingen komplimang från hans sida -- d'Annunzio ville\nuppvakta och vinna varenda ryktbar kvinna i världen, han samlade\nbildligt talat skalper på samma sätt som indianerna. Jag motstod honom\nemellertid på grund av min hängivenhet för Eleonora Duse. Jag ämnade\nbli den enda kvinna i världen, som kunde hålla honom stången. Det var\nen heroisk impuls.\n\nNär d'Annunzio uppvaktar en kvinna, skickar han henne var morgon en\nliten dikt tillika med en liten blomma, som skall utgöra ett slags\nsymbol för dikten. Varenda morgon klockan åtta fick jag mottaga denna\nlilla sändning, och ändå höll jag stånd.\n\nEn kväll -- jag hyrde då en studio i närheten av Hôtel Byron -- sade\nd'Annunzio till mig med ett egendomligt tonfall: -- Jag kommer vid\nmidnatt.\n\nHela dagen i ända höllo jag och en god vän på med att iordningställa\nstudion. Vi fyllde den med vita blommor, vita liljor, idel sådana\nblommor, som bruka höra till på begravningar. Och vi tände myriader med\nljus. d'Annunzio hajade till vid åsynen av studion, som såg ut som ett\ngotiskt kapell med alla de brinnande ljusen och de vita blommorna. Han\ninträdde, vi togo emot honom och ledde honom fram till en med kuddar\növerhöljd divan. Först dansade jag för honom. Därefter överhöljde jag\nhonom med blommor och ställde ljus runt omkring honom, i det jag sakta\noch rytmiskt rörde mig till tonerna av Chopins begravningsmarsch. Han\nlåg där som hypnotiserad. Alltjämt rörande mig i takt med musiken\nsläckte jag ljusen vid hans fötter. Men när jag högtidligt nalkades dem\nsom stodo vid hans huvud, lyckades han med en väldig kraftansträngning\nkomma på benen, och med ett högt skri av fasa rusade han bort från\nstudion, medan pianisten och jag, maktlösa av skratt, sjönko i\nvarandras armar.\n\nAndra gången jag motstod d'Annunzio var i Versailles. Jag hade bjudit\nhonom på lunch på Trianon Palace Hotel. Det var omkring två år efter\nden förra händelsen. Vi foro ut till platsen i min bil.\n\n-- Har ni inte lust att ta en promenad i skogen, innan vi äter?\n\n-- Jo gärna, det vore förtjusande.\n\nVi körde till Marly och lämnade där bilen och gingo till fots in i\nskogen. d'Annunzio var hänryckt.\n\nNär vi gått en stund föreslog jag:\n\n-- Nu går vi tillbaka och äter.\n\nMen nu kunde vi inte finna bilen. Vi försökte då till fots uppnå Hôtel\nTrianon, vi gingo och gingo och gingo, men vi kunde inte hitta det.\nTill sist började d'Annunzio gråta som ett barn.\n\n-- Jag vill ha min lunch! Jag vill ha min lunch! Jag har en hjärna, och\nden behöver näring. När jag blir utsvulten, kan jag inte arbeta.\n\nJag tröstade honom så gott jag kunde, och slutligen hittade vi\nhotellgrindarna och kommo fram till restaurangen, där d'Annunzio fick\nen splendid lunch.\n\nTredje gången jag korsade d'Annunzios önskningar var flere år senare,\nunder kriget. Jag var i Rom och hade tagit in på Hôtel Regina.\nd'Annunzio bodde på samma hotell. Varje kväll brukade han intaga middag\nhos Marquesa Casatti, och en kväll inbjöd hon också mig. Jag kom dit\nock infördes i ett väntrum, inrett i grekisk stil. Här satt jag och\nväntade på att marquesan skulle visa sig, då jag plötsligt fick höra en\nlång tirad av de vulgäraste tillmålen man kan tänka sig riktas mot mig.\nJag vände mig om och fick se en grön papegoja -- jag såg tydligt, att\nden icke var bunden. Jag for upp och sprang in i den angränsande\nsalongen. Här satte jag mig att vänta, när jag plötsligt fick höra ett\nmorrande och såg en vit bulldogg. Han var icke heller bunden, varför\njag förfogade mig in i nästa salong, där golvet var betäckt med vita\nbjörnskinn och björnfållar till och med klädde väggarna. Åter satte jag\nmig att vänta på marquesan, hörde strax därpå ett väsande ljud, såg ned\noch fick ögonen på en cobra i en bur, som reste hals och väste mot mig.\nJag flög in i nästa salong, helt och hållet beklädd med tigerhudar. Där\nsatt en gorilla och visade tänderna. Nu störtade jag in i nästa rum,\nsom befanns vara matsalen, och här fann jag marquesans sekreterare.\nTill sist kom marquesan ned till middagen, iförd genomskinliga pyjamas\nav tunt guldtyg.\n\n-- Ni tycks älska djur, kan jag märka, sade jag.\n\n-- Ja, jag dyrkar dem -- i synnerhet markattor, svarade hon med en\nblick på sekreteraren.\n\nEfter denna egendomliga form av apéritif avlöpte middagen, underligt\nnog, under ytterst korrekta former.\n\nEfter middagen gingo vi tillbaka till salongen med gorillan, och\nmarquesan skickade efter sin spåkvinna. Denna anlände, iförd en hög\nspetsig hatt och vid häxkåpa, samt började läsa vår framtid i korten.\nNu anlände d'Annunzio. Han är ytterst vidskeplig och tror på alla\nspåkäringar. Denna berättade en högst underbar historia för honom.\n\n-- Ni kommer att flyga upp i luften och utföra hemska bragder. Ni\nkommer att störta ned och vara nära dödens portar. Men ni kommer att\ngenomgå döden och leva och vinna stor ära.\n\nTill mig sade hon:\n\n-- Ni kommer att uppväcka nationerna till en ny religion och grunda\nstora tempel över hela världen. Ni har ett högst ovanligt beskydd över\ner, och när helst en olycka hotar er, vaktas ni av stora änglar. Ni\nkommer att leva till hög ålder. Ni kommer att leva för alltid.\n\nDärefter återvände d'Annunzio och jag till hotellet, och han yttrade\ntill mig:\n\n-- Jag har besegrat alla världens kvinnor, men ännu har jag inte\nbesegrat Isadora.\n\nI tre veckor förföljde han mig, och då hade jag hunnit bli så trött och\nnervös härav, att jag rusade till järnvägsstationen och flydde med\nförsta tåg.\n\nHan brukade fråga mig.\n\n-- _Pourquoi ne peux-tu pas m'aimer?_\n\n-- _A cause d'Eleanore._\n\nPå Hôtel Trianon hade d'Annunzio en guldfisk, som han älskade. Den var\ninhyst i en makalös kristallskål, och d'Annunzio brukade mata den och\nprata med den. Guldfisken rörde då på fenorna och öppnade och slöt\nmunnen, som om den ville svara honom.\n\nEn gång, när jag bodde på Trianon, frågade jag le maître d'hôtel:\n\n-- Vart har d'Annunzios guldfisk tagit vägen?\n\n-- Ah, madame, Sorglig historia! d'Annunzio for till Italien och sade\nåt oss att ta vård om den. \"Denna guldfisk\", sade han, \"ligger mig\nvarmt om hjärtat. Den utgör symbolen för hela min lycka.\" Och han\ntelegraferade ideligen: _Hur mår min älskade Adolphus?_ En dag simmade\nAdolphus litet långsammare än vanligt i skålen och upphörde att fråga\nefter d'Annunzio. Jag tog den och slängde ut den genom fönstret. Men så\nkom det telegram från d'Annunzio: _Känner på mig, att Adolphus inte är\nkry._ Jag telegraferade tillbaka: _Adolphus död. Avled i natt._\nd'Annunzio svarade: _Begrav honom i trädgården. Ordna med gravvård._ Då\ntog jag en sardin, och lade den i staniolpapper och begrov den i\nträdgården, och så satte jag en vård på graven med inskriptionen: Här\nvilar Adolphus. d'Annunzio kom tillbaka och frågade:\n\n-- Var är min Adolphus' grav?\n\nJag visade honom graven i trädgården, och han lade massor med blommor\npå den och stod en lång stund och grät över den.\n\n       *       *       *       *       *\n\nEn av våra fester fick ett tragiskt slut. Jag hade ordnat en tropisk\nträdgård kring studion med bord för två, dolda bland tjockt lövverk och\nexotiska växter. Jag var vid denna tid invigd i åtskilliga parisiska\nkärleksaffärer och kunde därför sammanföra par, som jag visste önskade\ndet, därigenom förorsakande många av fruarna en del bekymmer. Alla\ngästerna anlände i persiska dräkter, och vi dansade till en\nzigenarorkester. Bland gästerna voro Henri Bataille och Berthe Bady,\ngoda vänner till mig sedan många år tillbaka. Klockan två på natten\nsatt jag tillsammans med Henri Bataille, som, trots att han alltid\nvarit som en broder för mig, denna kväll talade och behandlade mig helt\nannorlunda. Och vem skulle i samma ögonblick inträda om inte L.? När\nhan fick se oss tillsammans, rusade han tillbaka till studion, in bland\ngästerna, begynte inför dem urladda hela sin förbittring mot mig och\nförklarade, att han skulle avlägsna sig för att aldrig mer återvända.\n\nHans utbrott dämpade naturligtvis den allmänna glädjen och min stämning\nförbyttes hastigt från komedi till tragedi.\n\n-- Spela Isoldes död, sade jag till Skene, annars blir hela kvällen\nförstörd.\n\nJag kastade hastigt på mig en vit dräkt och dansade ända till\ndaggryningen, medan Skene spelade underbarare än någonsin.\n\nTrots att vi voro komplett oskyldiga, ville L. aldrig tro detta. Han\nsvor, att han aldrig ville återse mig. Förgäves bönföll jag, förgäves\nskrev Bataille, som var ytterst upprörd över händelsen, ett brev till\nL. Det halp ej.\n\nHan gick endast in på att träffa mig ute i bil. Hans förbannelser\nringde i mina öron med klangen av djävulska klockor. Plötsligt tystnade\nhan, öppnade bilens dörr och stötte ut mig i mörkret. Ensam och halvt\nbedövad vandrade jag i timtal på gatorna. Främmande män gjorde miner åt\nmig och mumlade tvetydigheter. Hela världen tycktes mig med ens\nförvandlad till ett groteskt helvete.\n\nTvå dagar efteråt fick jag höra, att L. rest till Egypten.\n\n\n\n\nKAPITEL XXV.\n\n\nMin bäste vän och tröstare under dessa dagar var musikern Hener Skene.\nDet var en egendomlig människa i så måtto som han föraktade framgång\noch personlig ärelystnad. Han dyrkade min konst och var endast lycklig,\nnär han spelade för mig. Han var en makalös pianist med nerver av stål.\nOfta kunde han spela natten lång för mig, ena gången Beethovens\nsymfonier, andra gången hela Ringen, från \"Rhenguldet\" till\n\"Götterdämmerung\".\n\nI januari 1913 turnerade vi tillsammans i Ryssland. Därunder tilldrog\nsig något egendomligt. När vi en morgon i dagbräckningen anlände till\nKieff, togo vi släde till hotellet. Halvvaken som jag var, såg jag\nplötsligt, alldeles tydligt, på vardera sidan om vägen, två rader med\nlikkistor, icke vanliga sådana, utan barnkistor. Jag grep Skene i\narmen.\n\n-- Titta, sade jag, alla barnen -- alla barnen är döda.\n\nHan försökte lugna mig.\n\n-- Där är ju ingenting.\n\n-- Vad för slag? Ser du ingenting?\n\n-- Nej, ingenting mer än snön -- snön som ligger i drivor på vardera\nsidan om vägen. Du har någon underlig hallucination -- du är väl trött.\n\nFör att lugna mina nerver tog jag en rysk badstu samma dag. I badstun\nligger man på långa träbritsar i ett upphettat rum. Jag låg på en dylik\nbrits, och uppasserskan hade gått ut ett slag, då hettan plötsligt blev\nmig för stark och jag ramlade från britsen ned på marmorgolvet.\n\nJag hittades medvetslös och måste föras tillbaka till hotellet. Läkaren\nefterskickades och konstaterade en lindrig hjärnskakning.\n\n-- Ni har hög feber -- ni kan omöjligt uppträda i kväll --\n\n-- Ja, men jag avskyr att narra publiken, sade jag och envisades att\nbege mig till teatern.\n\nDet var ett Chopinprogram. Mot slutet av föreställningen sade jag helt\ntvärt till Skene:\n\n-- Spela Chopins begravningsmarsch.\n\n-- Varför det då? frågade han. Den har du ju aldrig dansat.\n\n-- Jag vet inte -- spela den!\n\nJag yrkade så ivrigt därpå, att han gav vika och jag dansade till\nbegravningsmarschens toner. Jag framställde en varelse, som bär sin\ndöda i sina armar med långsamma, tvekande steg till det sista\nvilorummet. Jag framställde nedstigandet i graven och slutligen anden,\nsom förlossas ur kroppens fängelse och stiger, stiger mot ljuset --\nuppståndelsen.\n\nNär jag slutat och ridån gick ned, blev det en underlig tystnad. Jag\nsåg på Skene. Han var dödsblek och darrade. Han tog mina händer i sina,\nde voro iskalla.\n\n-- Be mig aldrig spela det mer, sade han. Jag upplevde döden själv.\nJag tyckte mig till och med inandas doften av vita blommor --\nbegravningsblommor -- och jag såg barns kistor -- likkistor --\n\nVi voro bägge uppskakade, och jag tror, att vi hade en förkänsla av vad\nsom skulle komma.\n\nNär vi i april 1913 återvände till Paris, spelade Skene åter\nbegravningsmarschen för mig på Trocadéro vid slutet av en lång\nföreställning. Efter en lång stunds tystnad, varunder publiken föreföll\ngripen av vördnad, applåderade man vilt. Några kvinnor gräto -- somliga\nnästan hysteriskt.\n\nDet förflutna, det nuvarande och framtiden äro som en lång väg. Bakom\nvarje krök fortsätter vägen -- framtiden ligger där och väntar på oss.\n\nEfter hallucinationen i Kieff hade jag en känsla av någon kommande\nolycka, som tyngde och kvalde mig. Jag uppträdde några gånger i Berlin,\nhär komponerade jag en dans, framställande en människa som går genom\nvärlden och plötsligt krossas under ett fruktansvärt slag, varefter hon\nsårad och sargad reser sig till nytt hopp.\n\nI Berlin träffade jag mina två barn, som under min turné i Ryssland\nvarit hos Elizabeth. De voro bägge utomordentligt friska och krya och\ndansade och hoppade av fröjd och levnadslust. Tillsammans återvände vi\ntill Paris och det stora huset i Neuilly.\n\nOfta stod jag på balkongen och betraktade Deirdre, medan hon\nkomponerade sina danser utan att veta sig iakttagen. \"Nu är jag en\nfågel, och jag flyger så, så, så högt bland molnen\" och \"Nu är jag en\nblomma och tittar upp på fågeln och säger så, så, så...\" När jag såg\nhennes utsökta skönhet och grace, undrade jag stundom för mig själv, om\nhon skulle bli den som skulle förverkliga min skola. Hon var i varje\nfall min bästa elev.\n\nÄven Patrick hade börjat dansa efter en besynnerlig musik, som han\nsjälv hittat på. Han ville aldrig låta mig lära honom dansa. -- Nej,\nbrukade han allvarsamt svara, Patrick ska dansa Patricks egen dans\nalldeles själv.\n\nMedan jag bodde här i Neuilly, arbetade i min studio, läste i timtal i\nbiblioteket, lekte i trädgården med mina barn och lärde dem dansa, var\njag fullkomligt lycklig och fasade vid blotta tanken på resor, som\nskulle skilja mig från de mina. Eftersom de för var dag blevo alltmer\nintagande, krävdes det alltmer mod av mig för att stå ut med att lämna\ndem. Jag hade alltid profeterat, att där en gång skulle uppenbara sig\nen stor konstnär, som skulle förena de bägge gåvorna att komponera\nmusik och dans gemensamt, och när min lille gosse dansade, föreföll det\nmig, som om han möjligen skulle bli den som skulle skapa den nya dans,\nsom skulle födas ut ur den nya musiken.\n\nJag var förenad med dessa båda ljuvliga barn inte blott med band av\nkött och blod, utan med ett högre band, konstens. Bägge voro\nlidelsefullt förtjusta i musik och tiggde att få vara i studion, när\nSkene spelade och jag arbetade, och de sutto där så stilla och så\nintensivt uppmärksamma, att deras allvar nästan skrämde mig.\n\nJag minns en dag, då den store Raoul Pugno spelade Mozart och barnen\nkommo in på tå och ställde sig på ömse sidor om honom, medan han\nspelade. När han slutade, stucko de som på överenskommelse sina blonda\nhuvuden in under hans armar och betraktade honom med sådan beundran,\natt han ryckte till och utbrast:\n\n-- Varifrån kommer de här små änglarna -- Mozarts änglar? -- Och därvid\nskrattade de, klevo upp i hans knä och gömde ansiktena i han skägg.\n\nJag betraktade den vackra gruppen med rörelse. Jag anade ej då, hur\nnära alla tre voro det skuggornas land, från vilket ingen återvänder.\n\nDetta var i mars månad. Jag dansade omväxlande på Châtelet och\nTrocadéro, men trots att mitt liv i yttre avseende förflöt lyckligt,\nled jag ständigt under en egendomlig beklämning.\n\nEn kväll dansade jag åter på Trocadéro Chopins dödsmarsch, medan Skene\nsatt vid orgeln. Åter kände jag som en isande pust över pannan och\nförnam i samma ögonblick en stark doft av vita tubarosor och andra\nbegravningsblommor. Deirdre, som, vitklädd och förtjusande, satt i en\nloge, brast plötsligt i gråt, som om hennes lilla hjärta ville brista,\noch utropade: -- Å, varför ska mamma vara så ledsen?\n\nDetta var första preludierna till den tragedi, som snart skulle göra\nslut på alla mina förhoppningar om ett naturligt, glädjefyllt liv. Jag\ntror, att det finns sorger, som döda, fast man till synes fortsätter\natt leva. Ens kropp släpar sig måhända dödstrött framåt vägen, men\nhjärtat är krossat -- för alltid. Jag har nog hört människor tala om\nsorgens förädlande inflytande. För min del kan jag blott säga, att\ndessa få dagar av mitt liv, som föregingo dråpslaget, voro min andes\nsista. Ända sedan dess har jag blott haft en enda önskan -- att fly --\natt fly -- att fly bort från all fasan, och mitt liv har varit en enda\nsällsam rad av flyktförsök, något i samma stil som den vandrande juden\neller den flygande holländaren, och för mig har hela tillvaron sedan\nvarit som ett spökskepp på ett spökhav.\n\nTrots min till synes så lyckliga tillvaro, levde jag, som jag nyss\nnämnde, under en egendomlig beklämning, ett slags dystra aningar, och\nibland kunde jag vakna plötsligt om natten med en stark känsla av\nfruktan. Jag brukade ha ljuset brinnande om natten, och en natt såg jag\ni dess matta sken en gestalt i svarta draperier nalkas foten av min\nsäng och betrakta mig med medlidsam blick. Under några ögonblick var\njag förstenad av skräck, så vred jag på full belysning, och gestalten\nförsvann, men denna underliga hallucination -- den första i sitt slag\njag någonsin haft -- återkom gång på gång med vissa mellanrum.\n\nJag plågades så härav, att jag en dag vid en middag hos min goda vän\nRachel Boyer, anförtrodde mig åt henne. Hon blev förskräckt och yrkade\nmed sin vanliga vänlighet på att genast få ringa efter en läkare. --\nDet måste vara något fel med nerverna, sade hon.\n\nDr René Badet anlände. Jag berättade för honom om mina syner.\n\n-- Edra nerver är tydligen överansträngda, ni måste ut på landet en\ntid.\n\n-- Men jag är bunden av kontrakt här i Paris, sade jag.\n\n-- Far till Versailles då -- det är så pass nära, att ni kan bila in\noch ut, och luften är mycket stärkande.\n\nFöljande dag talade jag härom med barnens snälla sköterska, som blev\nmycket förtjust. -- Det blir så nyttigt för barnen att komma till\nVersailles, sade hon.\n\nVi packade alltså våra kappsäckar och skulle just ge oss i väg, när en\nsmärt gestalt i svarta draperade kläder uppenbarade sig vid min grind\noch sakta kom vandrande uppför gången. Var det mina överansträngda\nnerver, som spelade mig ett spratt, eller var det samma gestalt som på\nnatten visat sig vid min bädd? Hon kom fram till mig.\n\n-- Jag har smugit mig hit, sade hon, bara för att få råka er. Jag har\ndrömt om er på sista tiden, och jag kände, att jag måste få träffa er.\n\nDå kände jag igen henne. Det var den åldriga drottningen av Neapel. Ett\npar dagar förut hade jag tagit med mig Deirdre för att hälsa på henne.\n\n-- Deirdre, vi ska gå och hälsa på en drottning, sade jag.\n\n-- Å, då måste jag ha min fina klänning, sade Deirdre. Hon menade en\nliten klänning, som Poiret gjort åt henne med en mängd broderade\nvolanger.\n\nJag hade ägnat ganska mycken tid åt att lära henne göra en korrekt\nhovnigning, och hon var alldeles förtjust. I sista ögonblicket grät hon\nemellertid och sade:\n\n-- Å mamma, jag är så förfärligt rädd att gå och hälsa på en riktig\ndrottning.\n\nJag förmodar, att stackars lilla Deirdre trodde, att hon skulle upp på\nett riktigt hov. Men när hon i det lilla förnäma huset i utkanten av\nBoulognerskogen föreställdes för den smärta, förfinade damen med sitt\nvita hår upplagt i flätor som en krona på huvudet, gjorde hon ett\nmodigt försök att utföra sin hovnigning, varpå hon skrattande flög i\nden öppnade kungliga famnen. Hon kände alls ingen fruktan för\ndrottningen, som var idel godhet och behag.\n\nNär hon nu kom på besök i sin långa sorgslöja, förklarade jag för\nhenne, att vi skulle resa till Versailles samt anledningen härtill. Hon\nsade, att det skulle vara henne ett nöje att följa med oss -- det\nskulle vara ett äventyr. På vägen tog hon med en plötslig rörelse av\nömhet mina två småttingar i sin famn och tryckte dem till sitt bröst,\nmen när jag såg de båda blonda huvudena inramade i svart, erfor jag\nånyo den sällsamma beklämning, som så ofta på sistone ansatt mig.\n\nI Versailles drucko vi under synnerligen god stämning té tillsammans\nmed barnen, varpå jag följde drottningen tillbaka till hennes bostad.\nJag har aldrig träffat en ljuvare, innerligare eller intelligentare\nvarelse än den olyckliga Elisabeths syster.\n\nNär jag nästa morgon vaknade mitt i Hôtel Trianons härliga park, voro\nmin fruktan och alla mina onda aningar skingrade. Läkaren hade haft\nrätt, det var lantluft jag behövde. Ack, om bara den grekiska kören\nvarit där. Den skulle kunnat citera en passus, som går ut på att vi\nofta genom att välja motsatt väg för att undvika olyckan vandra rakt i\nden, liksom den olycklige Oidipus. Om jag aldrig begivit mig till\nVersailles för att undgå den profetiska dödsvisionen, som förföljde\nmig, skulle icke mina barn tre dagar senare ha mött sin död på samma\nväg.\n\nJag minns den där kvällen så väl, ty jag dansade som aldrig förr. Jag\nvar icke längre en kvinna utan en glädjens låga -- en eld -- Och som\nslutnummer efter en rad av extranummer dansade jag till sist \"Moment\nMusical\", och medan jag dansade, var det som om något sjönge i mitt\nhjärta: \"Liv och kärlek -- högsta hänryckning -- allt har jag att giva\n-- allt har jag att giva dem som behöva det\". Och det tycktes mig med\nens, som om Deirdre sutte på min ena axel och Patrick på den andra,\nbalanserande mot varandra i fullkomlig fröjd och lycka, och när jag,\nunder det jag dansade, såg från den ena till den andra, mötte jag deras\nskrattande glada barnansikten -- barnaleenden -- och mina fötter\ntycktes aldrig tröttna.\n\nEfter föreställningen väntade mig en stor överraskning. Lohengrin, som\njag ej träffat efter hans resa till Egypten några månader tidigare, kom\nin till mig i min klädloge. Han föreföll djupt gripen av min dans och\nav vårt möte, och han föreslog, att han skulle supera med oss i\nAugustins rum på Hôtel Champs Elysées. Vi begåvo oss dit och väntade\nvid det dukade bordet. Tiden gick -- en timme gick -- han kom ej. Detta\ngjorde mig oerhört nervös. Trots att jag visste, att han ej rest ensam\ntill Egypten, hade jag känt en stark glädje över att återse honom, ty\njag hade alltid älskat honom, och jag längtade att få visa honom hans\negen son, som blivit stor och stark och vacker i faderns frånvaro. Men\nnär klockan slog tre och han ej anlänt, bröt jag i bitter besvikelse\nupp för att återvända till barnen i Versailles.\n\nAnsträngningen under uppträdandet och den långa väntan med ty\nåtföljande nervositet hade gjort mig alldeles uttröttad, jag kastade\nmig i sängen och somnade tungt.\n\nJag väcktes tidigt nästa morgon, när barnen sin vana trogna kommo in\ntill mig och hoppade upp i min säng, skrikande av förtjusning. Sedan\nåto vi frukost tillsammans, som vi alltid plägade göra.\n\nPatrick var mer än vanligt bullersam och roade sig med att välta omkull\nstolarna. För varje stol som föll skrek han av glädje.\n\nDå inträffade något egendomligt. Kvällen förut hade någon -- vem fick\njag aldrig veta -- skickat mig tvenne vackert bundna exemplar av Barbey\nd'Aurevillys arbeten. Jag sträckte ut handen och tog upp en av dessa\nböcker från bordet bredvid mig. Jag skulle just banna Patrick för hans\noväsen, när jag av en slump öppnade boken och min blick föll på namnet\nNiobe och följande rader:\n\n_Belle, et mère d'enfants dignes de toi, tu souriais quand on te\nparlait de l'Olympe. Pour te punir, les flèches des Dieux atteignirent\nles têtes dévouées de tes enfants, que ne protégea pas ton sein\ndécouvert._\n\nJust i detta ögonblick sade sköterskan: Snälla Patrick, bråka inte så,\ndu stör mamma.\n\nHon var en vänlig, snäll kvinna, den tåligaste varelse i världen, och\nhon tillbad båda barnen.\n\n-- Å, låt honom vara, utbrast jag, tänk hurudant livet skulle vara utan\nderas buller.\n\n\nOch den tanken kom för mig: hur tomt och mörkt skulle inte livet vara\nutan dem, ty mer än min konst och tusen gånger mer än någon mans kärlek\nhade de fyllt och krönt mitt liv med lycka. Jag läste vidare:\n\n_Quand il ne resta plus de poitrine à percer que la tienne, tu la\ntournas avidement du côté d'où venaient les coups... et tu attendis!\nMais en vain, noble et malheureuse femme. L'arc des Dieux était détendu\net se jouait de toi.\n\nTu attendis ainsi -- toute la vie -- dans un désespoir tranquille et\nsombrement contenu. Tu n'avais pas jeté les cris familiers aux\npoitrines humaines. Tu devins inerte, et l'on raconte que tu fus\nchangée en rocher pour exprimer l'inflexibilité de ton cœur_ --\n\nDå tillslöt jag boken, ty en plötslig skräck hade huggit sin klo i mitt\nhjärta. Jag öppnade famnen, ropade båda barnen till mig, och när jag\nkände dem inneslutna i mina armar, fällde jag plötsligt tårar -- jag\nminns varje ord och rörelse från den där morgonen. Hur ofta har jag ej\ni sömnlösa nätter ånyo genomlevat varenda detalj därav och hjälplöst\nundrat, varför icke någon uppenbarelse varnat mig och förhindrat det\nsom skedde.\n\nDet var en mild, mulen morgon. Fönstren stodo öppna utåt parken, där\nträden stodo i sin första vårblom. För första gången det året kände jag\nden sällsamma plötsliga fröjd, som brukar komma över oss i tidiga\nvårdagar, och under intrycket av vårens hänryckning och åsynen av mina\nrosiga, älskliga, lyckliga barn, fylldes jag av en sådan glädje, att\njag plötsligt sprang upp ur sängen och började dansa med dem, medan vi\nalla tre jublade och skrattade tillsammans. Sköterskan betraktade oss\nleende.\n\nPlötsligt ringde telefonen. Det var L:s röst -- han bad oss komma in\ntill staden för att träffa honom. Jag skulle ta barnen med mig. -- Jag\nvill träffa dem. Han hade ej sett dem på fyra månader.\n\nJag gladde mig åt att detta skulle medföra den försoning jag längtade\nefter, och jag viskade nyheten till Deirdre.\n\n-- Å, Patrick, ropade hon, vart tror du vi ska fara i dag?\n\nHur ofta hör jag inte i mina öron den barnsliga rösten: -- Vart tror du\nvi ska fara i dag?\n\nMina stackars bräckliga, ljuva barn, om jag den dagen vetat vilket\ngrymt öde som väntade er! Vart, vart var det ni foro den dagen?\n\nDå yttrade sköterskan: -- Det blir bestämt regn -- kanske det är bättre\nde stannar hemma.\n\nHur ofta hör jag inte som i en fruktansvärd mardröm hennes stämma och\nförbannar mig själv, som inte lyssnade till hennes råd. Men jag tänkte\npå att sammanträffandet med L. skulle i hög grad underlättas, om barnen\nvoro med.\n\n\nJag kände nytt hopp och ny levnadslust under bilfärden från Versailles\ntill Paris, medan jag satt med de små varelserna i mitt knä. Jag\nvisste, att när L. finge se Patrick, skulle han glömma all sin\npersonliga motvilja mot mig, och jag drömde, att vår kärlek skulle\nkunna fortfara och skapa något verkligt stort.\n\nInnan L. reste till Egypten, hade han köpt ett stort område mitt i\nParis, där han tänkte bygga en teater för min skolas räkning, en teater\nsom skulle bli en mötesplats och en hamn för alla världens stora\nkonstnärer. Jag tänkte mig, att Duse där skulle finna en lämplig miljö\nför sin gudomliga konst, och att Mounet-Sully där skulle kunna\nförverkliga sin länge närda dröm om att få uppföra trilogien \"Konung\nOidipus\", \"Antigone\" och \"Oidipus i Colonnus\" i svit.\n\nAllt detta satt jag och tänkte på under den där färden till Paris, och\njag kände mig lätt om hjärtat under alla dessa funderingar och\nförhoppningar. Men det templet skulle aldrig byggas, icke heller skulle\nDuse finna ett henne värdigt tempel och Mounet-Sully dog utan att\nnågonsin få förverkliga sin dröm om att uppföra Sofokles' trilogi.\nVarför skall konstnärens hopp nästan alltid vara en ouppfylld dröm?\n\nDet gick som jag väntat. L. var förtjust åt att få se sin lille gosse\nigen och likaså Deirdre, som han innerligt höll av. Vi åto en mycket\ntrevlig lunch tillsammans på en italiensk restaurang, med spaghetti och\nchianti, och vi talade åtskilligt om den blivande underbara teatern.\n\n-- Det blir Isadoras teater, sade L.\n\nNej, sade jag, det blir Patricks teater, ty Patrick är den store\nkompositören, som kommer att skapa framtidens sammanhörande dans och\nmusik.\n\nNär lunchen var slut, sade L.: -- I dag känner jag mig så väl till mods\n-- ska vi inte gå Salon des Humoristes?\n\nMen jag hade en repetition, varför L. tog med sig vår unge vän H. de\nS., som befann sig i vårt sällskap, medan jag tillsammans med barnen\noch deras sköterska återvände till Neuilly, När vi voro utanför porten,\nsade jag till sköterskan.\n\n-- Vill ni komma med in och vänta här tillsammans med barnen?\n\nMen hon svarade: -- Nej, jag tror det är bättre vi far hem. De små\nbehöva få vila.\n\nSå kysste jag dem och sade: -- Jag kommer också snart. Lilla Deirdre\ntryckte läpparna mot glasrutan, när hon for. Jag lutade mig fram och\nkysste rutan på andra sidan mot den punkt, där hon hade sina läppar.\nDet kalla glaset gav mig en förnimmelse av obehag.\n\nJag kom in i min stora studio. Det var ännu icke tid för repetitionen.\nJag tänkte vila en stund och gick upp på mitt rum, där jag kastade mig\npå divanen. I rummet stodo blommor och en ask konfekt, som någon\nskickat till mig. Jag tog en konfektbit och tuggade lättjefullt på den,\nallt under det jag tänkte för mig själv: -- Visst är jag ändå bra\nlycklig, när allt kommer omkring -- kanske den lyckligaste kvinnan i\nvärlden. Jag har min konst, framgång, lycka, kärlek, och framför allt\nmina förtjusande barn.\n\nDär låg jag alltså i godan ro, åt sötsaker och smålog för mig själv --\nnär mina öron plötsligt uppfångade ett underligt skri, som lät, som om\ndet icke hörde jorden till.\n\nJag vred på huvudet. Det var L. -- han vacklade som en drucken. Hans\nknän veko sig under honom -- han föll mitt framför mig och från hans\nläppar hördes orden:\n\n-- Barnen -- barnen -- är döda.\n\nJag minns, att en underlig stillhet kom över mig, att jag kände något\nbränna i halsen, som om jag sväljt glödande kol. Men jag förstod\ningenting. Jag talade mycket milt till honom, jag försökte lugna honom,\njag sade honom, att detta inte kunde vara sant. Då kommo andra\nmänniskor in, men jag kunde inte fatta vad som hänt. Så inträdde en\nsvartskäggig herre -- man sade mig, att han var läkare. -- Det är inte\nsant, sade han. Jag skall rädda dem.\n\nJag trodde honom. Jag ville följa med honom, men man höll mig tillbaka.\nSedan fick jag veta, att de gjorde så, för att jag ej skulle få veta,\natt det faktiskt ej fanns något hopp. Man fruktade, att chocken skulle\nberöva mig förståndet, men vid det laget lyftes jag till ett stadium av\nexaltation. Jag såg, hur alla gräto runt omkring mig, men själv grät\njag ej. Tvärtom kände jag ett oerhört starkt behov att trösta var och\nen. När jag nu ser tillbaka, är det svårt för mig att förstå min egen\nunderliga sinnesstämning. Befann jag mig verkligen i clairvoyant\ntillstånd, och visste jag, att döden icke existerar -- att dessa två\nsmå kalla vaxbilder icke voro mina barn, endast deras avlagda kläder?\nAtt mina barns själar alltfort levde i strålglans och alltid levde?\n\nBlott två gånger kommer detta en moders skri, som man hör likasom\nutanför sig själv -- vid födelsen och vid döden -- ty när jag i mina\negna händer kände dessa små kalla händer, som aldrig mer skulle trycka\nmina, hörde jag mitt skri -- samma skri jag hört när de föddes. Men\nvarför samma skri, när ändå det ena är den översvinnliga lyckans och\nden andra sorgens? Jag vet det ej, men jag vet, att de äro desamma. Är\ndet måhända så, att i hela universum finns blott ett enda stort skri,\nsom i sig innesluter sorg, lycka, extas, vånda, skapelsens modersskri?\n\nHur ofta händer det ej, att vi gå ut på förmiddagen på något obetydligt\närende, möta en svart, dyster, kristen begravningsprocession och rysa\noch tänka på alla våra kära. Vi vilja inte låta den tanken smyga sig på\noss, att en dag skola vi själva vandra som sörjande i en sådan\nprocession.\n\nÄnda från min tidigaste barndom har jag alltid känt en stark antipati\nmot allt som haft med kyrkan eller dess dogmer att skaffa. Läsningen av\nIngersoll och Darwin och hednisk filosofi hade ytterligare styrkt denna\nmotvilja. Jag är emot hela den moderna vigselritualen, och jag anser\natt den moderna formen för begravning är spöklik och ful ända till\nbarbariets gräns. Liksom jag haft mod att vägra att låta mig vigas och\nvägra att låta döpa mina barn, så vägrade jag nu att låta en kristen\nbegravning förbindas med deras frånfälle. Jag hade en enda önskan --\natt denna fruktansvärda olycka skulle förvandlas till skönhet. Min sorg\nvar för stor för tårar. Jag kunde inte gråta. Vänner kommo till mig i\nmängd gråtande. Massor av folk stodo i trädgården och ute på gatan och\ngräto, men jag kunde ej gråta, jag uttalade bara en livlig önskan, att\ndessa människor, som kommo svartklädda till mig för att visa mig sin\nsympati, skulle förvandlas till skönhet. Jag klädde mig ej i svart.\nVarför skulle man förändra sin dräkt? Jag har alltid ansett sorgdräkt\nbåde orimlig och onödig. Augustin, Elizabeth och Raymond förstodo min\nönskan, de uppförde i studion en väldig sockel av blommor, och när jag\nkom till medvetande, var det första jag hörde Colonneorkestern, som\nspelade den underbara klagan ur Glucks \"Orpheus\".\n\nMen vad det är svårt att på en enda dag förvandla fula instinkter och\nskapa skönhet. Om jag fått min vilja fram, skulle där ej ha varit några\ndystra män i svarta hattar, inga hästar, ingenting av den onyttiga,\nfula pantomim, som gör döden till något skräckfyllt makabert i stället\nför till exaltation. Hur praktfullt skön var icke Byrons handling, när\nhan brände Shelleys lik på havsstranden. Men jag kunde i hela vår\ncivilisation endast upptäcka det vida mindre tilltalande alternativet i\nform av ett krematorium.\n\nVad jag längtade efter en sista förskönande strålglans, när jag skulle\nskiljas från mina barns och deras älskliga vårdarinnas kvarlevor. Den\ndagen skall förvisso komma, när intelligentsian här i världen kommer\natt revoltera mot dessa kyrkans fula riter och skapa och deltaga i en\nskön och estetiskt tilltalande sista ceremoni över de döda. Redan\nkrematoriet är ett stort framsteg från den sedvänjan att stoppa ned\nliken i jorden. Det måste vara många som känna likadant som jag, men\nnaturligtvis kritiserades mitt försök att klargöra detta; kritikerna\nvoro en mängd ortodoxa, som ansågo, att emedan jag ville säga farväl åt\nmina kära i harmoni, färger, ljus och skönhet i stället för att lägga\nned dem i jorden till föda åt maskarna, så var jag en hjärtlös och\nförfärlig kvinna. Hur länge skola vi vänta, tills intelligensen får\növerhand i oss i livet, i kärleken -- och i döden?\n\nJag kom till den dystra kryptan i krematoriet och såg framför mig\nkistorna, som inneslöto de gyllene huvudena, de smeksamma, blomlika små\nhänderna, de snabba små fötterna, allt vad jag älskade som nu skulle\növerlämnas åt lågorna -- för att hädanefter ej vara något annat än en\nhandfull stoft.\n\nJag återvände till studion i Neuilly. Jag hade några obestämda planer\npå att ta mitt liv. Hur skulle jag kunna fortsätta att leva -- sedan\njag förlorat barnen? Först småflickornas tilltal, där de stodo runt\nomkring mig -- Isadora, lev för oss -- är inte vi också dina barn,\nväckte mig till uppgiften att lindra dessa barns sorg, som stodo där\noch gräto ut sina hjärtan över Deirdres och Patricks död.\n\nOm denna sorg drabbat mig tidigare i livet, skulle jag ej kunnat hämta\nmig efter den. Hade den kommit betydligt senare, skulle det ej ha\nförefallit mig så förfärligt, men i detta ögonblick, mitt i min fulla\nlivskraft och energi, tog den hela min styrka. Om då en stor kärlek\nomsvept mig och fört mig bort -- men L. besvarade ej min kallelse.\n\nRaymond och hans hustru Penelope skulle resa till Albanien för att där\narbeta bland flyktingarna. Han övertalade mig att sluta mig till dem,\noch jag reste med Elizabeth och Augustin till Korfu. När vi kommo till\nMilano, där vi skulle tillbringa natten, fick jag samma rum, där jag\nfyra år tidigare genomlevat så mycken inre kamp före lille Patricks\nfödelse. Sedan dess hade han både blivit född, kommit till mig med\nänglaansiktet i S:t Markus, som jag sett i min dröm, och sedan ånyo\nlämnat mig.\n\nNär jag åter såg porträttet på väggen och mötte kvinnans dystra blick,\nsom tycktes säga: \"Var det inte som jag sade -- allt för till döden\" --\nfylldes jag med en sådan obeskrivlig fasa, att jag störtade nedför\nkorridoren och bönföll Augustin att föra mig till ett annat hotell.\n\nVi avreste med ångaren från Brindisi, och kort efteråt anlände vi en\nhärligt vacker morgon till Korfu. Hela naturen log och strålade, men\njag kunde ej finna någon tröst däri. De som voro i mitt sällskap,\nberättade, att jag i dagar och veckor endast satt och stirrade framför\nmig. Jag gav ej akt på tiden -- jag hade inträtt i ett gråhetens\nsorgliga land, där ingen vilja till liv eller rörelse existerade. När\ndet gäller den verkliga sorgen, ges det varken rörelse eller\nuttrycksförmåga för de av sorgen slagna. Liksom Niobe förvandlades till\nsten, satt jag och längtade efter att utplånas i döden.\n\nL. var i London. Jag tänkte, att om han blott ville komma till mig,\nskulle jag kanske slippa loss ur denna hemska dödsliknande coma. Kanske\njag skulle återvända till livet, om jag finge känna varma, älskande\narmar omkring mig.\n\nEn dag bad jag att få vara i fred, ingen finge störa mig. Jag lade mig\nraklång på sängen med armarna korslagda på bröstet -- gardinerna voro\nfördragna och rummet mörkt. Jag hade kommit till förtvivlans yttersta\ngräns, och om och om igen upprepade jag ett budskap till L.:\n\n-- Kom till mig. Jag behöver dig. Jag är döende. Om du inte kommer, så\nföljer jag barnen.\n\nJag upprepade detta som ett slags litania, gång på gång.\n\nNär jag reste mig, märkte jag, att det var midnatt. Jag föll i en\nplågsam sömn.\n\nNästa morgon kom Augustin in till mig med ett telegram i handen.\n\n    \"För Guds skull sänd mig besked angående Isadora.\n    Reser genast till Korfu. L.\"\n\nUnder de följande dagarna tyckte jag mig skymta den första hoppfulla\nljusglimten i allt mitt mörker.\n\nL. anlände en morgon, blek och upprörd,\n\n-- Jag trodde du var död, sade han.\n\nDärpå berättade han mig, att jag den kvällen jag sänt honom mitt\nbudskap, visat mig for honom som en dimgestalt vid foten av hans säng\noch tilltalat honom just med de ord jag använt och så många gånger\nupprepat: -- Kom till mig -- kom till mig -- jag behöver dig -- om du\ninte kommer, dör jag.\n\nNär jag fått bevis på denna tankeöverföring mellan oss, kände jag också\nden förhoppningen, att kärleken skulle driva min förtvivlan på flykten,\natt jag åter skulle få uppleva den där förnimmelsen, att mina barn\nskulle komma tillbaka för att trösta mig. Men så skedde ej. Min\ngränslösa saknad och sorg voro för outhärdliga för L. En förmiddag\nreste han tvärt sin väg utan att varsko mig på förhand. Jag såg\nfartyget ånga i väg från ön, och jag visste, att han var ombord. Jag\nsåg det försvinna på det blå vattnet, och än en gång var jag lämnad\nensam.\n\nDå sade jag för mig själv: antingen måste jag göra slut på mitt liv med\nens, eller också måste jag finna något medel att kunna leva trots den\nkonstanta, gnagande ångest, som förtär mig dag och natt. Ty ideligen,\nvakande eller sovande, genomlevde jag ånyo den där fruktansvärda\nförmiddagen, hörde Deirdres stämma: -- Vart tror du vi ska fara i dag\n-- hörde sköterskan yttra: -- Kanske det vore bäst att de stannade\nhemma -- och hörde mitt eget lidelsefulla genmäle: -- Ja, ni har rätt,\nlåt dem stanna inne, snälla ni, låt dem stanna inne, släpp inte ut dem\ni dag.\n\nRaymond kom dit från Albanien, som alltid fylld av entusiasm. -- Hela\nlandet lider nöd. Byarna är ödelagda, barnen svälter. Hur kan du sitta\nhär i din själviska sorg? Kom och hjälp till att ge föda åt barnen och\ntrösta kvinnorna.\n\nHans vädjan gjorde verkan. Åter satte jag på mig min grekiska tunika\noch sandaler och följde med Raymond till Albanien. Han arrangerade ett\nflyktingläger efter synnerligen originella metoder, gick till torget i\nKorfu och köpte oberedd ull, lastade denna på en liten ångbåt och förde\nden till Santi Quaranta, flyktingarnas förnämsta hamnstad.\n\n-- Ja men, Raymond, invände jag, ska du föda de hungrande med ull?\n\n-- Vänta ska du få se, sade Raymond. Om jag tog bröd med mig åt dem, så\nskulle det bara räcka för i dag, men jag ger dem ull, och det är för\nframtiden.\n\nVi landade vid Santi Quarantas klippiga kust, där Raymond organiserat\nett slags central. På en skylt lästes: \"Den som vill spinna ull får en\ndrachma pr dag\".\n\nSnart stodo utmärglade, svältande kvinnor i kö. Med den erhållna\nförtjänsten kunde de köpa sig gul säd, som grekiska regeringen lät\nförsälja i hamnstaden.\n\nSedan styrde Raymond sin lilla båt tillbaka till Korfu. Där satte han\nsnickare till att förfärdiga vävstolar och återvände med dem till Santi\nQuaranta. \"Den som vill väva det spunna yllegarnet i mönstrade vävnader\nfår en drachma pr dag.\"\n\nMassor av hungrande infunno sig, och Raymond försåg dem med mönster\nfrån gamla grekiska vaser. Snart sutto vävande kvinnor i en rad längs\nstranden, och han lärde dem sjunga unisont, under det de vävde. När\nvävnaderna voro färdiga, befunnos de vara förtjusande sofföverkast, dem\nRaymond sände till London, där de såldes med 50 % förtjänst. Med denna\nstartade han ett bageri och sålde vitt bröd hälften så dyrt som\ngrekiska regeringen sålde sin säd, och på detta vis fick han sin by på\nfötter.\n\nVi bodde i tält vid havet. Varje morgon när solen gick upp, döko vi i\nhavet och summo. Någon gång hade Raymond överskott på bröd och potatis,\noch då vandrade han över höjderna, bort till andra byar och delade ut\nbrödet till de svältande.\n\nAlbanien är ett sällsamt, sorgmodigt land. Här uppfördes det första\naltaret åt Zeus, dundraren. Han kallades dundraren, ty i detta land\nförekomma både vinter och sommar ständiga åskväder och våldsamma\nregnskurar. I sådant oväder traskade vi omkring i våra tunikor och\nsandaler, och jag kom underfund med att det är betydligt behagligare\natt bli tvagen av regn än att gå omkring i regnrock.\n\nJag såg många sorgliga syner. En mor sittande under ett träd med sitt\nspädbarn i sina armar och tre eller fyra småttingar klamrande sig fast\nvid henne -- alla svältande och hemlösa, hemmet bränt, fadern och maken\ndödad av turkarna, hjordarna stulna, sådden förstörd. Där satt den\nstackars modern med sina återstående barn. Många säckar potatis\nutdelade Raymond till sådana.\n\nVi återvände trötta till lägret, men en sällsam lyckokänsla började\ndock smyga sig in i mitt bröst. Mina barn voro borta, men det fanns ju\nandra -- hungrande och lidande -- kunde jag inte leva för dessa andra?\n\nDet var i Santi Quaranta, där det inte fanns några hårfrisörskor, som\njag första gången klippte av mig håret och kastade det i havet.\n\nNär hälsa och kroppskrafter återvände, blev emellertid detta\nliv bland flyktingarna outhärdligt för mig. Utan tvivel råder stor\nskillnad mellan en konstnärs och ett helgons liv. Inom mig vaknade\nkonstnärsinstinkterna på nytt. Det var fullkomligt omöjligt, det kände\njag, att med mina begränsade medel hejda den eländets översvämning, som\nrepresenterades av de albanska flyktingarna.\n\n\n\n\nKAPITEL XXVI.\n\n\nEn dag kände jag, att jag ej längre stod ut i detta land av berg,\nklippor och stormar. Jag sade till Penelope:\n\n-- Nu märker jag, att jag inte uthärdar att se allt det här eländet\nlängre. Jag längtar efter att sitta i en moské med en enda stilla\nlampa. Jag vill känna persiska mattor under fötterna. Jag är trött på\nde här vägarna. Vill du komma med mig på en liten utflykt till\nKonstantinopel?\n\nPenelope blev förtjust, vi bytte ut våra tunikor mot vanliga kläder och\ntogo ångbåten till Konstantinopel. Här slogo vi oss ned på Peira Palace\nHôtel och tillbragte några dar med att vandra omkring i staden,\nförnämligast i dess äldsta del med de trånga gatorna. I en smal, mörk\ngränd pekade Penelope plötsligt på en skylt. Den var avfattad på\narabiska, som hon kunde översätta, och den förkunnade, att här bodde en\nspåkvinna.\n\n-- Vi går in, sade Penelope.\n\nVi kommo in i ett åldrigt hus, och sedan vi vandrat uppför en\nslingrande trappa och letat oss fram genom vindlande gångar, funno vi\ni ett rum på husets baksida en gammal käring, hopkrupen över en kittel,\nur vilken besynnerliga ångor uppstego. Hon var armeniska till börden,\nmen talade något grekiska, så att Penelope förstod henne. Hon berättade\nför oss, hur hon under den senaste armeniska massakern i detta rum\nbevittnat, huru turkarna nedslaktat hennes söner, döttrar och barnbarn\nända ned till det minsta spädbarnet. Från den gången hade hon blivit\nclairvoyant och kunde se in i framtiden.\n\n-- Vad ser ni i min framtid? frågade jag henne genom Penelope.\n\nDen gamla blickade en stund in i röken från kitteln och uttalade därpå\nnågra ord, som Penelope översatte för mig.\n\n-- Hon hälsar dig som solens dotter. Du har blivit sänd till jorden för\natt skänka glädje åt många människor. Ur denna glädje skall en religion\nuppstå. Efter många vandringar skall du vid ditt livs slut bygga tempel\növer hela världen. I tidens fullbordan skall du återvända till denna\nstad, där du också skall uppföra ett tempel. Alla dessa tempel skola\nvara helgade åt skönheten och glädjen, emedan du är solens dotter.\n\n\nDenna poetiska profetia föreföll mig vid den tiden ganska sällsam i det\ntillstånd av sorg och förtvivlan, vari jag då befann mig.\n\nDärpå frågade Penelope: -- Hurudan skall min framtid bli?\n\nHon svarade något, och jag såg, att Penelope blev blek och tycktes\nytterligt uppskrämd.\n\nVad säger hon? frågade jag.\n\n-- Hon säger något otäckt, svarade Penelope. Hon säger, att jag har ett\nlitet lamm, hon menar min gosse, Menalkas. Hon säger: \"Du önskar dig\nännu ett litet lamm\" -- det måste vara dottern jag alltid går och\nhoppas på. Men så säger hon, att denna min önskan aldrig skall gå i\nuppfyllelse. Hon säger också, att jag snart skall få ett telegram, i\nvilket det står, att någon som jag älskar är mycket sjuk, och att en\nannan som jag älskar är nära döden. Och sedan, fortfor Penelope, påstår\nhon, att mitt liv inte ska bli långt, utan att jag på en högt belägen\nplats med utsikt över världen skall genomleva min sista meditation och\nsedan lämna denna sfär.\n\nPenelope var mycket upprörd. Hon gav den gamla pengar, tog avsked, grep\nmig vid handen och sprang längs gångarna, nedför trappan och ut på\ngatan, där vi funno en droska, i vilken vi foro tillbaka till hotellet.\n\nNär vi trädde in, kom portiern emot oss med ett telegram. Penelope\nstödde sig på min arm och var nära att svimma. Jag måste leda henne upp\npå rummet, och där öppnade jag telegrammet. Det löd: \"Menalkas mycket\nsjuk, Raymond mycket sjuk, kom genast\".\n\nStackars Penelope var utom sig. Vi packade hastigt våra koffertar, och\njag frågade efter nästa båtlägenhet till Santi Quaranta. Portiern\nupplyste oss om att en båt skulle avgå i solnedgången. När vi kommo\nfram till Santi Quaranta, funno vi både Menalkas och Raymond sjuka i\nfeber. Jag gjorde mitt bästa för att övertala Raymond och Penelope att\nlämna detta dystra Albanien och med mig återvända till Europa. Jag fick\nskeppsläkaren att utöva sitt inflytande, men Raymond vägrade att lämna\nsina flyktingar och sin by, och Penelope ville naturligtvis icke överge\nhonom. Jag blev alltså tvungen att lämna dem på den öde klippan, där de\nbara hade ett litet tält till skydd, medan det blåste full orkan ute.\n\nÅngaren fortsatte till Triest, där min bil mötte på telegrafisk order\nfrån mig. Jag skydde passagerarna ombord och flydde hastigt i bilen\nuppåt Schweiz. Här stannade jag en tid vid Genève-sjön, men\növerväldigades snart nog av gränslös trötthet och melankoli. Jag\nförmådde ej längre stanna någon längre tid på en och samma plats utan\nfärdades utan rast och ro i min bil omkring i Schweiz, varefter\nslutligen en oemotståndlig impuls drev mig tillbaka till Paris. Jag var\nalldeles ensam, ty umgänge med vem det vara månde skulle varit\nouthärdligt för mig. Inte ens min broder Augustin, som uppsökt mig i\nSchweiz, förmådde bryta den förtrollning jag levde i. Till sist hade\ndet gått därhän, att blotta ljudet av en människoröst var mig olidligt.\nJag anlände till mitt hem i Neuilly en kväll -- stället var övergivet\nså när som på en gammal man, som tog vård om trädgården och bodde i\nportvaktsstugan invid gatan.\n\nJag steg in i min stora studio, och under ett ögonblick återkallade\nanblicken av mina blåa draperier, min konst och mitt arbete i mitt\nminne, och jag beslöt försöka återvända därtill. Till den ändan\nskickade jag efter min vän Hener Skene för att spela för mig, men\nljudet av den välkända musiken försatte mig endast i gråtparoxysmer.\nDet var faktiskt första gången jag kunde gråta. Hela platsen återförde\npå ett pinsamt sätt i mitt minne de lyckliga dagar jag här upplevat.\nJag hade hörselhallucinationer av barnens röster i trädgården, och när\njag en dag kom in i det lilla hus, vari de bott, och såg deras kläder\noch leksaker ligga kringströdda där, bröts jag fullkomligt och insåg,\natt jag omöjligt kunde bo kvar i Neuilly. I alla fall gjorde jag en\nkraftansträngning och bjöd dit några vänner på besök.\n\nMen på natten kunde jag ej sova, och då jag visste, att floden flöt\nfarligt nära huset, satte jag mig en dag, oförmögen att längre härda ut\ni denna atmosfär, i min bil och reste söderut. Först när jag satt i\nbilen och färdades med en fart av sjuttio eller åttio kilometer i\ntimmen, kunde jag få en stunds befrielse från den obeskrivliga\nångesten.\n\nJag for genom Alperna och ner i Italien samt fortsatte planlöst mina\nströvtåg. Ena dagen satt jag i en gondol i Venedig och bad gondoliären\nro hela natten, andra gången hade jag hamnat i den åldriga staden\nRimini. En natt tillbragte jag i Florens, där jag visste att C. bodde;\njag kände en stark längtan att skicka bud efter honom, men jag visste,\natt han nu var gift och hade ett lyckligt hem, varför jag tänkte, att\nen hälsning endast skulle vålla missförstånd, och avstod.\n\nEn dag -- jag befann mig då i en liten stad vid havet -- fick jag ett\ntelegram av denna lydelse:\n\n    \"Isadora, jag vet, att du färdas omkring i Italien. Jag\n    ber dig komma till mig. Jag skall göra mitt bästa för\n    att trösta dig.\"\n\nTelegrammet var undertecknat Eleonora Duse.\n\nJag har aldrig fått veta, hur hon upptäckt, var jag fanns, men när jag\nsåg det magiska namnet, visste jag med ens, att Eleonora Duse var just\nden människa jag behövde träffa. Telegrammet var avsänt från Viareggio,\npå andra sidan den halvö, där jag befann mig. Jag satte mig genast upp\ni bilen, sedan jag skickat ett tacksamt svar till Eleonora och meddelat\nmin ankomst.\n\nDen kväll jag kom fram till Viareggio, stormade det fruktansvärt.\nEleonora bodde i en liten villa långt ute på landet, men hon hade\nlämnat en hälsning på Grand Hôtel och bett mig uppsöka henne.\n\n\n\n\nKAPITEL XXVII.\n\n\nNästa förmiddag åkte jag bort för att träffa Eleonora Duse, som bodde i\nen rosafärgad villa bakom en vingård. Hon kom nedför en av vinrankor\nhöljd gång för att taga emot mig, och hon var som en ljuvlig ängel att\nskåda. Hon tog mig i famn, hennes underbara ögon strålade emot mig med\nsådan kärlek och ömhet, att jag kände mig som Dante måste gjort, när\nhan mötte den gudomliga Beatrice i \"Paradiso\".\n\nFrån denna dag bodde jag i Viareggio och hämtade mod från strålglansen\ni Duses ögon. Hon brukade vagga mig i sina armar och trösta mig, men ej\nblott trösta, hon tycktes liksom taga sin sorg i sitt eget bröst. Och\njag insåg, att om jag hittills ej stått ut med andra människors\nsällskap, så var det emedan alla spelade komedi, i det de försökte\nlåtsas glömska. Eleonora däremot sade: -- Berätta för mig om Deirdre\noch Patrick.\n\nOch hon fick mig att beskriva deras små vanor och yttranden och visa\nhenne deras fotografier, dem hon kysste och grät över. Hon sade aldrig\nen enda gång: -- Sörj inte mer -- utan hon grät med mig. För första\ngången efter deras död kände jag, att jag inte mer var ensam. Ty\nEleonora Duse var en övermänniska. Hennes hjärta var så stort, att det\nkunde rymma världens sorg, hennes ande den mest strålande som någonsin\nlyst över denna jordens mörker. När jag vandrade nere vid havet\ntillsammans med henne, tycktes det mig, att hennes huvud dvaldes bland\nstjärnorna och hennes händer nådde bergens toppar.\n\nEn gång såg hon upp mot bergen och sade till mig:\n\n-- Se på Croces stränga, skrovliga sidor, se hur dystra och\navskräckande de verka vid sidan av Ghilardones trädklädda sluttningar\nmed de soliga vingårdarna och de härliga blommorna. Men om du ser upp\nmot toppen av det mörka, skrovliga Croce, så kan du skymta skinande vit\nmarmor, som väntar på bildhuggaren, som skall ge den odödlighet,\nGhilardone frambringar bara förnödenheter till människans jordiska\nbehov, Croce till hennes drömmar. Sådant är konstnärens liv -- mörkt,\ndystert, tragiskt, men det äger ändå den vita marmorn, varur människans\ndrömmar framspringa.\n\nEleonora älskade Shelley, och mot slutet av september, när en och annan\nblixt kunde lysa fram över de dystra vågorna och stormen tjöt, brukade\nhon peka utåt havet och säga:\n\n-- Se -- Shelleys aska lyser -- där är han -- där går han på havet.\n\nEftersom jag på hotellet plågades av stirrande främlingar, hyrde jag en\nvilla. Men vad var det som förmådde mig att välja ett sådant ställe?\nEtt stort, rött tegelstenshus, djupt begravet mellan sorgmodiga furor\noch omslutet av en hög mur. Och om dess yttre var dystert, präglades\ndet inre av en melankoli, som trotsar all beskrivning. Huset hade,\nenligt en sägen, varit bebott av en dam, som efter en olycklig kärlek\ntill en person av mycket hög rang vid österrikiska hovet -- somliga\npåstodo Franz Joseph själv -- dessutom fått uppleva den olyckan att se\nsin son, frukten av deras förbindelse, bli vansinnig. Högt upp i villan\nfanns ett litet rum med tillbommade fönster, väggarna målade i\nfantastiska mönster och en liten fyrkantig öppning i dörren, genom\nvilken mat tydligen räckts in till den unge mannen, när han blev\nvåldsam. På taket fanns en stor öppen loggia, som på ena sidan vette\nmot havet och på den andra mot bergen.\n\nDenna dystra boning, som innehöll minst sextio rum, hade jag fått idén\natt hyra. Jag tror det var den täta furuskogen och den underbara\nutsikten från loggian, som tilltalade mig. Jag frågade Eleonora, om hon\nej skulle vilja bo där tillsammans med mig, men hon avböjde hövligt\nmitt förslag, och när hon flyttade in från sin sommarvilla, slog hon\nsig ned i ett litet vitt hus i närheten.\n\nDuse hade en särskild egenhet i fråga om sin korrespondens. Om man var\ni utlandet, brukade hon bara då och då under loppet av en tre år skicka\nen ett telegram, men bodde man i hennes närhet, skickade hon nästan\nvarje dag en förtjusande liten hälsning, ibland två eller tre gånger om\ndagen, varefter vi brukade mötas och promenera tillsammans vid\nhavsstranden. Då plägade Duse säga:\n\n-- Den tragiska Dansen promenerar tillsammans med den tragiska Musan.\n\nEn dag vandrade Duse och jag nere vid havet, när hon plötsligt vände\nsig mot mig. Den nedgående solens strålar bildade en eldröd gloria\nkring hennes huvud. Hon betraktade mig länge och med en underlig blick.\n\n-- Isadora, sade hon med halvkvävd stämma, sök aldrig lyckan mer. Du\nbär på din panna det märke, som är de stora olyckligas här på jorden.\nDet som nu hänt dig är bara prologen. Fresta inte ödet mer.\n\nÅ, Eleonora, om jag blott lytt din varning! Men Hoppet är en svår växt\natt ta död på; hur många grenar som än brytas av och fördärvas, så växa\ndär alltid fram nya skott.\n\nDuse var vid denna tid en praktfull människa, mitt i blomman av sin\nålder och sin intelligens. När hon vandrade på stranden, tog hon långa\nsteg -- hon gick olikt alla andra kvinnor jag sett. Hon bar aldrig\nkorsett, och hennes figur, som nu var mycket stor och fyllig, skulle\ngjort en modeexpert förtvivlad, men präglades likväl av ädelt majestät.\nAllting hos henne bar vittne om hennes stora, plågade ande. Ofta läste\nhon för mig ur de grekiska tragöderna eller ur Shakespeare, och när jag\nhörde henne läsa upp vissa rader ut Antigone, tänkte jag på hur\nbrottsligt det var, att icke världen fick bevittna denna ståtliga\ntolkning. Det är icke sant, att Duses långa bortovaro från scenen mitt\nunder hennes konsts mognaste år berodde på olycklig kärlek eller något\nannat sentimentalt motiv, som en del människor älskat att tro, inte ens\npå klen hälsa. Utan hon saknade det stöd och det kapital, som skulle\nhjälpt henne att föra fram sin konst på det sätt hon önskade. Det är\nhela den enkla, beklämmande sanningen. Den värld, som \"dyrkar konsten\",\nlät denna världens största skådespelerska i femton långa år förtäras av\nensamhetskänsla och fattigdom. När Morris Gest äntligen kom underfund\nmed detta och ordnade en turné med henne genom Amerika, var det för\nsent -- hon avled därunder, mitt i sin vemodiga strävan att samla de\npengar hon behövde för sitt arbete -- de pengar på vilka hon väntat i\nalla dessa långa år.\n\nJag hyrde ett stort piano och telegraferade därefter till min trogne\nvän Skene, som genast kom till mig. Eleonora var lidelsefullt förtjust\ni musik, och varje kväll spelade han Beethoven, Chopin, Schumann och\nSchubert för henne. Ibland brukade hon med sin låga, utsökt vackert\nklingande stämma sjunga sin älsklingssång: \"In questa tomba obscura,\nlaschia mia pianga\", och vid de sista orden -- \"Ingrata -- Ingrata\" --\nuttryckte hennes röst och hennes blick sådan djup sorg och sådan\nförebråelse, att man ej kunde bevittna henne utan tårar.\n\nEn kväll i skymningen steg jag plötsligt upp, bad Skene spela och\ndansade för henne Adagio ur Beethovens Sonate Pathétique. Det var\nförsta gången jag dansat sedan 19 april, och Duse tackade mig genom att\nta mig i famn och kyssa mig.\n\n-- Isadora, sade hon, vad gör du här? Du måste återvända till din\nkonst. Det är din enda räddning.\n\nHon visste, att jag några dar tidigare mottagit kontrakt rörande en\nturné i Sydamerika.\n\n-- Du skall göra det, bad hon enträget. Om du visste, vad livet är\nkort, och hur många år som kanske väntar dig av _ennui, ennui_,\ningenting annat än _ennui_. Fly från sorg och _ennui_ -- fly!\n\n-- _Fuir! Fuir!_ sade hon, men mitt hjärta var alltför tungt. Jag kunde\ndansa för Eleonora, men att uppträda för allmänheten föreföll mig\notänkbart. Hela min varelse var alltför plågad -- vartenda hjärteslag\nropade på mina barn. Så länge jag var tillsammans med Eleonora, var jag\ntröstad, men natten i den ensamma villan med ekon i alla dess tomma,\ndystra rum, tillbragte jag i väntan på morgonen. Då brukade jag stiga\nupp och simma utåt havet. Jag tänkte för mig själv, att jag skulle\nsimma så långt, att jag icke skulle kunna komma tillbaka, men min kropp\nvände alltid av sig själv om mot land -- sådan är livets kraft i en ung\nmänniska.\n\nEn grå höstafton vandrade jag ensam framåt sandstranden, då jag\nplötsligt, alldeles framför mig, fick se mina barns, Deirdres och\nPatricks, gestalter, hand i hand. Jag ropade på dem, men de sprungo\nskrattande framför mig, precis lagom utom räckhåll för mig. Jag sprang\nefter dem -- ropade -- ropade -- men plötsligt försvunno de i ett\ntöcken av havsskum. En förfärlig fruktan överföll mig. Denna syn -- var\njag sinnesrubbad? Under några ögonblick hade jag en bestämd känsla av\natt jag hade ena foten över den skiljegräns, som går mellan galenskap\noch sunt förstånd. Jag såg hospitalet framfor mig -- det fruktansvärt\nenformiga livet -- och i bitter förtvivlan föll jag på mitt ansikte och\ngrät högt.\n\nJag vet inte hur länge jag legat där, när jag kände en vänlig hand på\nmitt huvud. Jag såg upp och varseblev vad jag först trodde var en av de\nsköna, kontemplativa figurerna i Sixtinska kapellet. Han stod där\nframför mig och sade:\n\n-- Varför gråter ni alltid? Är det ingenting jag kan göra för er?\n\nJag såg upp.\n\n-- Jo, svarade jag. Rädda mig! Rädda mer än mitt liv -- mitt förstånd.\nGe mig ett barn.\n\nDen aftonen stodo vi på taket på min villa och sågo solen gå ned och\nmånen försilvra bergets marmorsida. Och jag kände, att jag var räddad,\nåterförd till livet och kärleken.\n\nNär jag nästa dag berättade alltsammans för Eleonora, föreföll hon ej\ndet minsta förundrad. Konstnärer leva så oavlåtligt i sagans och\nfantasiens värld, att det syntes henne helt naturligt, att\nMichelangelos yngling skulle komma från havet och trösta mig. Och fast\nhon avskydde att träffa främlingar, tillstadde hon till och med i\nnåder, att jag finge föreställa min unge Angelo för henne, och vi\nbesökte tillsammans hans ateljé -- han var nämligen skulptör.\n\n-- Tror du verkligen han är ett geni? frågade hon mig, sedan vi tagit\nhans arbeten i skärskådande.\n\n-- Utan minsta tvivel, svarade jag. Han blir förmodligen en andre\nMichelangelo.\n\nUngdomen är underbart elastisk. Ungdomen tror allt, och jag trodde\nnästan, att min kärlek skulle kuva min sorg. Jag var för övrigt så\ntrött av den oavlåtliga smärtan. Det var en av Victor Hugos dikter, som\njag ständigt brukade läsa, och till sist lyckades jag övertyga mig\nsjälv: -- Ja, de ska komma igen, de väntar bara på att få komma igen\ntill mig. Men ack, denna illusion räckte ej länge.\n\nDet visade sig, att Angelo tillhörde en korrekt italiensk familj och\nvar förlovad med en ung flicka, som tillhörde en annan korrekt\nitaliensk familj. Detta hade han ej sagt mig, men en dag förklarade han\nalltsammans i ett brev och bjöd mig farväl. Jag var emellertid ej det\nminsta ond på honom. Jag kände, att han räddat mitt förstånd, och jag\nvisste, att jag ej längre var ensam. Från detta ögonblick begynte för\nmig en period av intensiv mysticism. Jag hade en känsla av att mina\nbarns andar dvaldes i min närhet -- att de skulle återvända för att\ntrösta mig här på jorden.\n\nNär hösten nalkades, flyttade Eleonora till sin våning i Florens, och\näven jag övergav min dystra villa. Först for jag till Florens och därpå\ntill Rom, där jag ämnade tillbringa vintern. Julen tillbragte jag i\nRom. Det var ganska vemodigt, men jag sade till mig själv: -- Jag\nligger åtminstone inte i graven och sitter inte på dårhus -- jag är\nhär. Och min trofaste vän Skene stannade kvar hos mig. Han gjorde\naldrig en fråga, han hyste aldrig ett tvivel -- skänkte mig bara sin\nvänskap och beundran -- och sin musik.\n\nRom är en makalös stad för en sjuk själ. Vid en tidpunkt, då Atens\nbländande ljus och fulländning skulle gjort min smärta desto\nintensivare, var Rom för mig ett läkemedel med sina stora ruiner, sina\ngravar och inspirerade monument, staden som skådat så många döda\nsläkten. I synnerhet älskade jag att vandra på Via Appia i den tidiga\nmorgonen, när vinkärrorna mellan två långa rader av gravar kommo in\nfrån Frascati med sina sömniga kuskar vilande mot vintunnorna som\ntrötta fauner. Då tycktes det mig, som om tiden upphört att finnas\ntill. Jag var som en ande, som vandrat på Via Appia i tusen år med\nCampagnans väldiga vidder omkring mig och Rafaels väldiga himlavalv\novanför mig. Ibland sträckte jag armarna mot denna himmel och dansade\nframåt vägen -- en tragisk figur mitt ibland gravar.\n\nPå kvällen brukade Skene och jag gå ut och stannade ofta framför de\nmånga källor, som oupphörligt flyta fram ur springor och skrevor i\nberget. Jag älskade att sitta där bredvid och höra vattnet plaska och\nporla. Ofta kunde jag sitta där och gråta tyst för mig själv, medan min\nmilde följeslagare höll min hand i stilla medlidande.\n\nUr dessa sorgsna sysselsättningar väcktes jag en dag av ett långt\ntelegram från L., som i min konsts namn besvor mig att återvända till\nParis. Under inflytande av detta budskap satte jag mig på tåget och\nreste till Paris. På vägen passerade vi Viareggio. Jag såg taket på den\nröda tegelstensvillan bland furorna och tänkte på de månader av\nomväxlande förtvivlan och hopp, som jag där tillbragt, samt på min\nunderbara väninna Eleonora Duse, som jag nu lämnade.\n\nL. hade ställt i ordning åt mig en magnifik våning på Hôtel Crillon med\nutsikt över Place de la Concorde och fylld med blommor. När jag talade\nom min upplevelse i Viareggio för honom och min underliga dröm om\nbarnens pånyttfödelse, dolde han ansiktet i sina händer och yttrade\nefter något som föreföll att vara en inre strid:\n\n-- Jag kom till dig första gången år 1908 för att hjälpa dig, men då\nförde oss vår kärlek till sorg och förtvivlan. Nu skola vi skapa din\nskola, sådan du vill ha den, och bereda litet lycka åt andra i denna\nsorgsna värld.\n\nDärpå berättade han för mig, att han köpt det stora hotellet i Bellevue\nmed dess mot Paris vettande terrasser och dess mot floden sluttande\nträdgård och rum för ettusen barn. Det berodde bara på mig, om skolan\nskulle existera för all framtid.\n\n-- Om du är villig att lämna åsido alla personliga känslor och för den\nnärvarande tiden bara leva för en idé, sade han.\n\nOch tänkande på hur mycket sorg och hur många katastrofer detta liv\nbragt mig, medan endast och allenast min Idé lyst ljus och obesmittad\novan alltsammans, gick jag in härpå.\n\nNästa morgon besökte vi Bellevue, och från denna dag började\ndekoratörer och tapetserare att under min ledning i hast förvandla det\ntämligen banala hotellet till ett tempel åt \"Framtidens dans\".\n\nFemtio nya aspiranter utvaldes efter en tävlan i Paris, och vidare hade\njag eleverna från den första skolan samt lärarinnorna.\n\nDanssalarna voro det forna hotellets matsalar, prydda med mina blåa\ndraperier. Mitt i det långa rummet byggde jag upp en plattform,\nvarifrån trappsteg ledde ned; denna plattform skulle användas av\nåskådare eller av de författare, som där ibland avprovade sina verk.\nJag hade kommit till den slutsatsen, att enformigheten och\nlångtrådigheten i en vanlig skola delvis bero på att alla golv ligga på\nsamma nivå. Mellan flere av rummen lät jag därför göra små gångar, som\nförde upp på ena sidan och ned på den andra. Matsalen ordnades som\nunderhusets sal i Londons parlamentshus med rader av säten, som\nplacerades ovanför varandra på ena sidan, och där lärarinnorna och de\näldre barnen sutto på de högsta platserna och de mindre barnen\nnedanför.\n\nMitt under detta jäktande, rörliga liv samlade jag än en gång ihop med\natt giva undervisning, och barnen lärde sig med förvånande snabbhet.\nTre månader efter skolans öppnande hade de gjort sådana framsteg, att\nde blevo föremål för alla konstförståndigas beundran och förvåning.\nLördagen var Konstnärernas dag. En offentlig föreläsning för konstnärer\nhölls på förmiddagen mellan klockan elva och ett, varefter med L:s\nsedvanliga frikostighet en präktig lunch serverades för både konstnärer\noch barn. När vädret blev varmare, dukades lunchen i trädgården, och\nefter det man ätit, gjordes det musik, reciterades dikter och dansades.\n\nRodin, vilkens hus låg på höjden mitt emot, i Meudon, kom ofta och\nhälsade på oss. Han brukade sitta i danssalen och göra skisser av de\nunga flickorna och barnen, medan de dansade. En gång sade han till mig:\n\n-- Om jag bara haft sådana modeller, när jag var ung! Modeller som\nkunna röra sig och det till på köpet efter naturens och harmoniens\nlagar. Jag har haft vackra modeller, det är sant, men aldrig någon som\nförstod rörelsens vetenskap så som edra elever gör.\n\nJag köpte mångfärgade capes åt barnen, och när de gingo ut på promenad\ni skogen eller dansade och sprungo, sågo de ut som en skara vackra\nfåglar.\n\nJag trodde, att denna skola på Bellevue skulle bli beständig, och att\njag där skulle tillbringa återstoden av mitt liv samt där lämna kvar\nresultatet av min verksamhet.\n\nI juni gåvo vi en festföreställning på Trocadéro. Jag satt i en loge\noch såg på hur mina elever dansade. Vid vissa punkter i programmet\nreste sig publiken och skrek av förtjusning och glädje. På slutet\napplåderade de i det oändliga utan att vilja avlägsna sig. Jag tror,\natt denna ovanliga förtjusning för barn, som ingalunda voro tränade\ndansörer eller artister, var entusiasmen inför hoppet om någon ny\nrörelse inom mänskligheten, som jag obestämt anat. Sådana voro gesterna\ni Nietzsches syn:\n\n\"Zaratustra dansaren, Zaratustra den lätte, som vinkar med vingarna,\nredo till flykt, vinkar till alla fåglar, färdig och redobogen, salig\noch lätt om hjärtat.\"\n\nDetta var de som en gång i framtiden skulle dansa Beethovens Nionde\nsymfoni.\n\n\n\n\nKAPITEL XXVIII.\n\n\nDet dagliga livet på Bellevue började med ett glädjeutbrott på\nmorgonen. Små fötter hördes rusa längs korridorerna, barnröster hördes\nsjunga. När jag kom ned, fann jag dem alla i danssalen, och när de\nfingo syn på mig, ropade de alla: -- Godmorgon, Isadora! Vem kunde vara\ndyster och nedslagen i en sådan atmosfär? Och fast jag ofta, när jag\nförgäves spanat efter två små ansikten bland dem, kunde gå till mitt\nrum för att få gråta ut i ensamheten, lyckades jag ändå varje dag samla\nihop mod till att undervisa dem, och deras obeskrivligt älskliga och\ngraciösa dans gav mig en viss levnadslust på nytt.\n\nÅr 100 f.Kr. låg på en av Roms kullar en skola, känd under namnet\n\"Seminarium för Roms dansande präster\". Eleverna i denna skola utvaldes\nur den högsta aristokratien, och icke blott detta, de måste var och en\näga ett stamträd, som sträckte sig många hundra år tillbaka i tiden,\noch ingen fläck skulle finnas å detsamma. Fast de inhämtade\nundervisning i konst och filosofi, var dock dansen deras förnämsta\nuttrycksmedel. Under alla årets fyra årstider uppträdde de på teatern.\nVid dessa tillfällen vandrade de från sin kulle ned till Rom, där de\ndeltogo i vissa ceremonier och dansade för folket till allas\nuppbyggelse, som sågo dem. Dessa gossar dansade med sådan lycksalig\nhängivelse och renhet i sitt uppträdande, att deras dans verkade som\nbalsam och stimulans på sjuka själar. Det var något i denna stil jag\ndrömde om, när jag först grundade min skola, och jag trodde, att\nBellevue, där det låg på ett Akropolis i Paris' grannskap, skulle kunna\nfå samma betydelse för denna stad och dess konstnärer som de dansande\nprästernas skola fått för Rom.\n\nVarje vecka kom en skara konstnärer med sina skissböcker till Bellevue,\nty skolan hade redan börjat ge uppslag till hundratals skisser, och\nmånga bilder med dansande gestalter, som finnas än i dag, ha sina\nmodeller därifrån. Jag tänkte mig, att denna skola skulle skapa ett\nnytt förhållande mellan konstnären och hans modell, så att modellerna\ninte längre skulle vara de stackars små stumma fiskar man brukar få se\ni konstnärernas ateljéer, utan levande ideal av livets mest fullkomnade\nuttrycksformer -- allt detta genom anblicken av mina elever, där de\nrörde sig till Beethovens eller César Francks musik, agerade den\ndansande kören i de grekiska sorgespelen eller reciterade Shakespeare.\n\nDessa mina förhoppningar stärktes yttermera av att L. nu tycktes tänka\nsig möjligheten av att återupptaga teaterbygget, som blivit avbrutet på\nett så sorgligt sätt, uppe på Bellevuehöjden samt av denna byggnad\nskapa en festteater, dit parisarna skulle komma på stora högtidsdagar,\noch vilken skulle ytterligare utrustas med en symfoniorkester.\n\nÄn en gång tillkallade han arkitekt Louis Sue; teaterns\nminiatyrmodeller, som en gång förkastats, ställdes åter upp i\nbiblioteket, och grundmurarna utmärktes. Här i denna teater hoppades\njag få förverkliga min dröm om att sammanföra musikens, tragediens och\ndansens konst i deras ädlaste former. Här skulle Mounet-Sully, Eleonora\nDuse eller Suzanne Després spela Oidipus eller Antigone eller Elektra,\nmedan mina elever skulle vara den dansande kören. Här hoppades jag även\nfå fira Beethovens hundraårsminne med Nionde symfonien och ett tusen av\nmina elever. Jag föreställde mig den dag, då barnen skulle komma i en\nringlande rad nedför kullen, embarkera på flodångaren, stiga i land vid\nInvaliddômen, fortsätta sin heliga procession till Panthéon och där\nhögtidlighålla någon stor statsmans eller hjältes minne.\n\nVarje dag tillbragte jag timmar med att undervisa eleverna, och när jag\nblev för trött att stå, lade jag mig på en soffa och fortfor att\nundervisa dem medelst arm- och handrörelser. Min uthållighet, när det\ngällde undervisning, föreföll ibland att gränsa till det oförklarliga.\nJag behövde blott räcka ut händerna mot barnen, så dansade de. Det var\nicke, som om jag lärde dem dansa, utan snarare, som om jag för dem\nöppnade en väg, på vilken dansens egen ande utgöts över dem.\n\nVi planlade en föreställning av Euripides' Backanterna, och min bror\nAugustin, som skulle spela Dionysos' roll och kunde den utantill,\nbrukade läsa den för oss varje kväll eller också något av Shakespeares\nskådespel eller Byrons \"Manfred\". d'Annunzio, som var full av entusiasm\nför skolan, kom ofta och åt lunch eller middag tillsammans med oss.\n\nDen lilla gruppen elever från den allra första skolan, som nu voro\nhögväxta unga flickor, hjälpte mig undervisa de minsta, och det var för\nmig en rörande syn att se den stora förändring, som ägt rum med dem,\noch den säkerhet och kunskap, med vilken de fortplantade mina lärdomar.\n\nMen i månaden juli detta året 1914 föll en underlig beklämning över\nvärlden. Jag kände den, och även barnen kände den. När vi stodo på\nterrassen och blickade ut över Paris, voro barnen ofta tysta och\nnedslagna. Väldiga svarta moln skockade sig på fästet. En hemsk\nstillhet tycktes hänga över landet. Jag förnam den, och det förgföll\nmig, som om rörelserna från det barn jag bar voro svagare och icke så\ntydligt förnimbara som de förras varit.\n\nFörmodligen var jag också trött av mina ansträngningar att omsätta sorg\noch saknad i nytt liv, och allt eftersom juli månad skred framåt,\nföreslog L., att vi skulle skicka hela skolan till England, för att\nungdomarna skulle få tillbringa ferierna på hans gods i Devonshire. En\nförmiddag kommo de alltså allesammans introppande två och två för att\nsäga farväl åt mig. De skulle tillbringa augusti vid kusten och\nåtervända i september. När de alla rest, tycktes huset så märkvärdigt\ntomt, och trots mina ansträngningar blev jag ett rov för en djup\nnedslagenhet. Jag var ytterligt trött och kunde i långa timmar sitta på\nterrassen, från vilken man såg ut över Paris. Starkare och starkare\nblev den förnimmelsen, att någon fara hotade österifrån.\n\nEn morgon kom det dystra budskapet om mordet på Calmette, vilken nyhet\nförsatte hela Paris i ett tillstånd av oro och ängslan. Det var en\ntragisk händelse, ett förebud till det stora sorgespelet. Calmette hade\nalltid varit min konst och min skola en tillgiven vän, och jag blev\nmycket uppskakad och bedrövad över nyheten.\n\nJag kände mig rastlös och full av farhågor. Nu när barnen voro borta,\nföreföll Bellevue så stort och stilla, och den väldiga danssalen var så\nmelankolisk. Jag försökte lugna min nervositet med tanken på att mitt\nbarn snart skulle födas, eleverna skulle komma tillbaka, och Bellevue\nskulle åter bli en medelpunkt för liv och glättighet, men timmarna\nsläpade sig fram, ända tills Dr Bosson, som för tillfället gästade oss,\nen dag kom in vit i ansiktet med en tidning i handen, i vilken jag\nskymtade rubrikerna med nyheten om mordet på ärkehertigen. Sedan kommo\nrykten och därpå vissheten om krigsutbrottet. Hur sant är det ej, att\nkommande tilldragelser kasta skuggor framför sig. Nu visste jag, att\nden mörka skuggan, som jag känt hänga över Bellevue under senaste\nmånaden, var just kriget. Medan jag planerat en teaterkonstens\nrenässans och fester av olika slag, hade andra krafter planerat krig,\ndöd och förödelse, och vad betydde min ringa kraft mot alla dessa\nmakters anstormning?\n\nDen första augusti kände jag de första födslosmärtoma. Under mina\nfönster ropades nyheten om mobiliseringen ut. Det var en het dag, och\nfönstren stodo öppna. Mina skrik, mina kval, min vånda ackompanjerades\nav trummornas muller och tidningsförsäljarnas rop.\n\nMin väninna Mary ställde in en vagga, klädd med vitt musslin, i mitt\nrum. Jag höll blicken fäst på vaggan. Jag var övertygad om att Deirdre\neller Patrick skulle komma tillbaka till mig. Trummandet fortfor.\nMobilisering -- krig -- krig. Är det krig? undrade jag. Men mitt barn\nmåste födas, och det var så svårt för honom att komma in i världen. En\nfrämmande läkare intog dr Bossons plats, vilken fått order att sluta\nsig till armén och nödgats avresa. Läkaren sade oavbrutet: Courage,\nMadame! Hur kan man säga \"Courage\" till en stackars människa, som\nsönderslites av plågor? Det hade varit vida bättre, om han sagt: --\nGlöm, att ni är kvinna, att ni bör uthärda smärtan ståndaktigt och alla\nsådana där dumheter, glöm allt sådant och bara skrik, tjut, vråla! --\nÄnnu bättre hade det varit, om han varit mänsklig nog att ge mig litet\nchampagne. Men denne läkare hade sitt eget system, och det var att\nsäga: -- Courage, Madame! Sköterskan var nervös och sade ständigt: --\nMadame, c'est la guerre -- c'est la guerre. Jag tänkte för mig själv:\n-- Mitt barn blir en gosse, men han är för liten att gå ut i krig.\n\nÄntligen hörde jag gossens skrik -- han skrek -- han levde. Hur stor\nmin skräck och fasa än varit under detta fruktansvärda år, försvann det\nnu alltsammans i ett stort övermått av glädje. Sorg och tårar, lång\nväntan och smärta, allt uppvägdes av detta enda stora fröjdeögonblick.\nSannerligen, finns det en Gud, måste han vara en stor regissör. Alla\ndessa långa timmar av sorg och fruktan förvandlades till glädje, när de\nlade det vackra gossebarnet i min armar.\n\nMen trummorna fortsatte. Mobilisering -- krig -- krig.\n\n-- Är det? tänkte jag. Vad bryr jag mig om det? Mitt barn är här,\ntryggt i mina armar. Låt dem kriga -- vad bryr jag mig om det?\n\nSå egoistisk är människans glädje. Utanför mitt fönster sprang man fram\noch tillbaka -- röster hördes -- kvinnor gräto -- det ropades --\nmobiliseringen diskuterades -- men jag höll mitt barn i mina armar, och\nmitt under den allmänna förödelsen vågade jag känna mig bottenlöst\nlycklig, lyftad till himlarna i överjordisk fröjd över att åter hålla\nmitt eget barn i mina armar.\n\nKvällen kom. Det var fullt med folk i rummet, som gladde sig åt barnet,\nsom vilade på min arm. -- Nu blir du glad igen, sade man.\n\nEn efter en lämnade de mig, och jag blev ensam med den lille. Jag\nviskade: -- Vilkendera är du, Deirdre eller Patrick? Du har kommit\ntillbaka till mig. Plötsligt stirrade det lilla livet på mig, flämtade,\nsom om det kippade efter andan, varpå en lång visslande suck hördes\nfrån hans kallnande läppar. Jag kallade på sköterskan, hon kom, såg,\nryckte förfärad till sig barnet, och i andra rummet hörde jag rop på\noxygen -- varmt vatten --\n\nEfter en timmes pinsam bidan kom Augustin in och sade:\n\n-- Stackars Isadora -- ditt lilla barn -- är dött --\n\nJag tror, att jag i det ögonblicket nådde höjden av det lidande jag\nskulle genomgå på jorden, ty i denna död var det, som om de andra på\nnytt dött -- det var en upprepning av den första våndan -- med\nnågonting tillagt.\n\nMin vän Mary kom in och lyfte gråtande ut den lilla vaggan. I nästa rum\nhörde jag de hammarslag, som tillslöto den lilla lådan, vilken blev min\nstackars lilles enda vagga. Dessa hammarslag tycktes i mitt hjärta\nanslå den högsta förtvivlans sista toner.\n\nEn vän kom till mig och sade: -- Vad betyder din personliga sorg?\nKriget har redan skördat hundratals offer -- sårade och döende kommer\nredan tillbaka från fronten. För mig blev det helt naturligt att låta\nBellevue inredas till sjukhus.\n\nTy under dessa dagar kände alla samma entusiasm. Det härliga budskapet\nom tappert motstånd, den underbara entusiasmen, som skulle resultera i\nmiltals förött land och dito begravningsplatser -- vem kan säga, om\nallt detta var rätt eller orätt? I närvarande stund förefaller det\nalltsammans att ha varit ganska gagnlöst, men hur kunna vi bedöma det?\nOch Romain Rolland sitter i Schweiz, höjd över det alltsammans, och\nnedkallar över sitt bleka, tankfulla huvud somligas förbannelser och\nandras välsignelser.\n\nFrån det ögonblicket voro vi emellertid alla eld och låga, och till och\nmed konstnärerna sade: -- Vad spelar konsten för roll? Pojkarna ger\nsina liv, soldaterna ger sina liv -- vad betyder då konsten? Och om jag\nhaft någon fungerande intelligens på den tiden, skulle jag ha sagt: --\nKonsten är större än livet -- och då skulle jag ha stannat i min studio\noch skapat konst. Men jag följde med återstoden av världen och sade: --\nTa alla dessa bäddar, ta hela detta hus, som skapades åt konsten, och\ngör det till ett lasarett för de sårade.\n\nEn dag kommo tvenne bårbärare in i mitt rum och frågade, om jag hade\nlust att se mitt lasarett? Som jag ej förmådde gå, buro de mig på en\nbår från rum till rum. I vartenda rum såg jag, att mina basreliefer med\nbackanter och dansande fauner och nymfer och satyrer blivit nedtagna\nfrån väggarna tillika med mina draperier och gardiner, och i stället\nför basrelieferna hade billiga förgyllda krucifix satts upp, sådana som\nfurnerades av en katolsk firma, som fabricerade och utsände tusentals\nunder kriget. Jag tyckte, att rummet borde ha gjort ett bra mycket\ngladare intryck på de stackars soldaterna i dess förra skick.\n\nI min underbara danssal hade de blå draperierna försvunnit och där\nstodo ändlösa rader med sängar och väntade på de sårade. Mitt\nbibliotek, där skalder stått på hyllorna för de invigdas räkning, hade\nnu förvandlats till operationssal, som väntade sina martyrer. I mitt\ndåvarande klena tillstånd greps jag djupt av allt detta. Jag kände, att\nDionysos blivit fullständigt besegrad. Detta var Kristi regemente efter\nkorsfästelsen.\n\nKort efter detta fick jag höra de första tunga stegen av dem som buro\nin sårade på bårar.\n\nBellevue! Mitt Akropolis, som skulle blivit en inspirationens källa, en\nakademi för det högre liv, som skapas ur filosofi, poesi och stor\nmusik. Från denna dag försvunno konst och harmoni, och inom dina väggar\nhördes mina första skrik -- den sårade moderns och barnets, som skrämts\nbort från denna värld av krigstrumman. Mitt konsttempel hade\nförvandlats till ett martyrskapets Golgata och till sist till ett\nblodigt slakthus med sår och död. När jag tänkt på tongångar av\nhimmelsk musik, funnos där blott rasande skrik av smärta.\n\nBernard Shaw säger, att så länge människor tortera och döda djur och\näta deras kött, skola vi fortfarande ha krig. Jag tänker, att alla\nsunda, förstående människor skola dela hans åsikt. Barnen i min skola\nvoro samtliga vegetarianer och blevo starka och sköna på en diet av\nfrukt och grönsaker. När jag under kriget ibland hörde de sårades\nskrik, tänkte jag på djurens skrik i slakthuset, och jag kände med mig,\natt så som vi plåga dessa stackars försvarslösa djur, så plåga gudarna\noss. Vem kan älska det fruktansvärda, som kallas Krig. Men köttätarna\nkänna förmodligen behov av att döda -- fåglar och djur, de älskliga\nrådjuren -- rävjakter.\n\nSlaktaren med sitt blodiga förkläde står för blodsutgjutelse och död.\nVarför inte? Från att skära av halsen på en ung kalv till att skära av\nstrupen på våra bröder och systrar är bara ett steg. När vi själva äro\nhundratals mördade djurs gravar, hur kunna vi då vänta några\nidealförhållanden på jorden?\n\nNär jag kunde flyttas, lämnade Mary och jag Bellevue och begåvo oss\ntill kusten. Vi färdades genom krigszonen, och när jag uppgav mitt\nnamn, behandlades vi med den största förbindlighet. När en skiltvakt\nyttrade: -- Det är Isadora, låt henne passera, tyckte jag det var den\nstörsta ära, som någonsin bevisats mig.\n\nVi kommo till Deauville och tog rum på Hôtel Normandie. Jag var trött\noch sjuk och gladde mig åt denna fridens boning. Men veckor förflöto,\noch jag befann mig alltjämt i ett oroväckande tillstånd av svaghet, så\natt jag nätt och jämnt kunde gå ned på stranden och inandas den salta\nhavsluften. När jag till sist kom underfund med att jag verkligen var\nsjuk, skickade jag till sjukhuset efter läkaren.\n\nTill min häpnad infann han sig icke, utan sände ett undvikande svar,\noch då jag ej hade någon som passade upp på mig, blev jag kvar på Hôtel\nNormandie, alltför dålig att kunna göra upp några planer för framtiden.\n\nVid denna tid var hotellet en tillflyktsort för många bemärkta\nparisare. Intill våra rum lågo grevinnan de la Beraudières, vilkens\ngäst var skalden greve Robert de Montesquieu. Efter middagen kunde vi\nofta höra honom med sin ljusa falsettröst recitera sina dikter, och\nmitt bland underrättelserna om krig och blodsutgjutelse, som nådde oss,\nvar det egendomligt att höra honom extatiskt proklamera skönhetens\nmakt.\n\nÄven Sacha Guitry var gäst på hotellet, och varje kväll brukade han\nunderhålla ett förtjust auditorium nere i hallen med sina\noemotståndliga historier och anekdoter.\n\nEndast när en kurir från fronten kom till oss med underrättelser från\nskådeplatsen för världstragedien, trädde den dystra verkligheten oss in\npå livet.\n\nDenna tillvaro blev emellertid snart motbjudande för mig, och som jag\nvar alltför sjuk att kunna resa, hyrde jag en möblerad villa. Den hette\n\"Svart och vitt\", och allting i den, möbler, mattor, gardiner, var\nsvart och vitt. När jag hyrde den, tyckte jag, att den var synnerligen\nchic, och icke förrän jag försökte bo i den, insåg jag, hur prövande\nden skulle bli.\n\nHär var jag alltså, skild från Bellevue, bortryckt från alla mina\nförhoppningar för min skolas, framtidens och konstens räkning, till\ndetta lilla svarta och vita hus vid havet, ensam, sjuk, isolerad,\növergiven. Men det värsta av allt var dock sjukdomen. Jag hade knappast\nkrafter ens till en kort promenad på stranden. Hösten kom med\nseptemberstormarna. L. skrev till mig, att skolan fått flytta till New\nYork, där han hoppades finna en fristad under kriget.\n\nEn dag, när jag kände mig mer än vanligt övergiven, gick jag till\nsjukhuset för att uppsöka den läkare, som vägrat besöka mig. Jag fann\nen kortväxt man med svart skägg. Var det bara min inbillning, eller\nförsökte han verkligen fly, när han fick se mig? Jag närmade mig honom\noch sade:\n\n-- Vad har doktorn egentligen emot mig, eftersom ni inte kommer till\nmig, när jag ber er? Vet ni inte, att jag är sjuk och verkligen behöver\nträffa er?\n\nHan framstammade några ursäkter, fortfarande med den jagade blicken i\nsina ögon, och han lovade komma nästa dag.\n\nFöljande dag vidtogo höststormarna. Sjön gick hög, regnet öste ned.\nLäkaren anlände.\n\nDär satt jag och försökte förgäves tända en brasa -- skorstenen rökte\nin. Läkaren kände på min puls och gjorde mig de vanliga frågorna. Jag\nberättade för honom om min sorg på Bellevue, om barnet, som inte ville\nleva. Han fortfor att stirra på mig på samma hallucinationsartade sätt.\n\nPlötsligt slog han armarna om mig och begynte överhölja mig med\nsmekningar.\n\n-- Ni är inte sjuk, utropade han, men er själ är sjuk -- sjuk efter\nkärlek. Det enda som kan kurera er är kärlek, kärlek och åter kärlek.\n\nEnsam, sjuk och sorgsen som jag var, kunde jag ej annat än känna mig\nvarmt tacksam för detta spontana uttryck av tillgivenhet. Varje dag kom\nhan till mig efter dagens arbete på sjukhuset. Han berättade mig om\nsina fruktansvärda upplevelser där, om de sårades lidanden, om de ofta\nhopplösa operationerna, alla krigets gräsliga fasor.\n\nIbland följde jag honom på hans nattjänstgöring, när hela det väldiga\nCasinolasarettet sov och endast nattljuset brann. Här och där vände och\nvred sig någon sömnlös martyr under suckar och stönanden, och läkaren\ngick från den ene till den andre, uttalade här ett tröstens ord, gav\ndär en svalkande dryck eller ett barmhärtigt bedövningsmedel.\n\nEn natt frågade jag honom, varför han icke hörsammat min första\nkallelse och kommit till mig. Han besvarade ej min fråga, men\nbetraktade mig med en blick, så fylld av sorg och pina, att jag icke\nvågade fullfölja ämnet. Där var en hemlighet begraven. Jag kände, att\nmitt förflutna på något sätt var förbundet med hans vägran att besvara\nmin fråga.\n\nDen första november, Alla dödas dag, stod jag vid villans fönster och\nsåg ut, och därvid kom jag att observera, att stenläggningen på gården,\nsom bestod av svarta och vita stenar, råkade fullkomligt se ut som\ntvenne gravar. Denna anblick blev för mig en sorts hallucination, och\ntill sist kunde jag ej se ut på gården utan att rysa. Jag föreföll\nfullständigt inspunnen i ett nät av död och sorg, där jag tillbragte\nhela dagen ensam i villan eller nere på den nu övergivna sandstranden.\nJärnvägståg på järnvägståg anlände till Deauville med sin sorgliga last\nav sårade och döda. Det en gång så fashionabla casinot, som ännu för\nkort tid sedan genljudit av dansorkestrar och skratt, hade nu\nförvandlats till ett lidandets stora karavanseraj. Mer och mer föll jag\noffer för melankolien, och när jag mötte Andrés förtvivlade blick --\nden människas blick, som hetsas av ett hemskt minne -- besvarade han\nmin stumma fråga med ett: -- När du får veta allt, betyder det vår\nskilsmässa. Du får inte fråga mig.\n\nNär jag en natt vaknade, stod han lutad över mig, och det förtvivlade\nuttrycket i hans ögon var mer än jag kunde bära.\n\n-- Säg mig vad det är, tiggde jag. Jag står inte ut med denna dystra\nhemlighetsfullhet längre.\n\nHan flyttade sig några steg från mig och stod med huvudet böjt och\nbetraktade mig -- han var en kort, undersätsig man med svart skägg.\n\n-- Känner du inte igen mig? frågade han.\n\nJag betraktade honom. Dimman skingrades. Jag gav till ett skrik. Nu\nmindes jag. Den där förfärliga dagen. Läkaren som kom till mig och\nuppmanade mig att hoppas. Han som försökte rädda mina barn.\n\n-- Nu förstår du vad jag lider, sade han. När du sover, är du så lik\ndin lilla flicka, där hon låg. Och jag gjorde så oerhörda\nansträngningar att rädda henne -- -- -- i timtal ansträngde jag mig --\n\nHans ord förorsakade mig en sådan fruktansvärd smärta, att jag grät\nhjälplöst hela återstoden av natten, medan hans lidande föreföll lika\ntungt som mitt.\n\nNästa dag vandrade jag framåt stranden, längre och längre bort, fylld\nav en förfärlig åtrå efter att aldrig mer återvända vare sig till den\nsorgliga villan eller till den kärlek, som där väntade mig. Jag gick\nända tills det blev skymning och sedan alldeles mörkt, innan jag insåg,\natt jag måste återvända. Tidvattnet kom in med stor snabbhet, och jag\nvandrade ofta i det framsköljande vattnet -- det kändes isande kallt,\nmen jag kände ett begär att möta dem och vandra raka vägen ut i havet\nför att göra slut på den outhärdliga sorg, från vilken jag ej kunde\nfinna någon undflykt vare sig i konsten, i ett barns födelse eller i\nkärleken. Var gång jag sökte fly, mötte jag bara förstörelse, vånda,\ndöd.\n\nHalvvägs till villan mötte mig André. Han hade gripits av oro, ty när\nhan hittat min hatt, som jag i förbifarten tappat på stranden, hade han\ntrott, att jag sökt min död i vågorna. Vi vandrade tillbaka till villan\noch försökte trösta varandra, men vi insågo, att skilsmässa var absolut\nnödvändig, om vi ville bevara vårt förstånd.\n\nEn annan episod inträffade också, som bidrog till att skärpa min känsla\nav stor övergivenhet. Jag hade skickat efter en koffert med varma\nkläder från Bellevue. En dag anlände den, men man hade tagit fel\nkoffert, så att när jag öppnade den, fann jag, att den innehöll\nDeirdres och Patricks kläder. När jag såg dem där, mitt för mina ögon,\nde små plaggen de sista gången burit -- kapporna och skorna och de små\nmössorna -- hörde jag åter det skri jag hört när jag såg dem ligga döda\n-- ett underligt, långt, klagande skrik, som jag inte igenkände som\nmitt eget, snarare var det som om ett svårt sargat djur utstött sitt\ndödsskri genom min strupe.\n\nAndré fann mig medvetslös, när han återvände, liggande tvärs över den\nöppna kofferten med de små plaggen hårt tryckta i min famn. Han bar mig\nin i nästa rum och skaffade undan kofferten -- jag såg den aldrig mer.\n\n\n\n\nKAPITEL XXIX.\n\n\nNär England drogs in i kriget, inredde L. sitt slott i Devonshire till\nlasarett, och för att skydda alla barnen, som ju voro av olika\nnationaliteter, sände han dem alla till Amerika. Augustin och\nElizabeth, som följt med skolan till New York, telegraferade\noupphörligt till mig och bådo mig komma över, vilket jag till sist\nockså beslöt mig för att göra.\n\nAndré for med mig till Liverpool och förde mig där ombord på en stor\nCunardångare, som skulle gå till New York.\n\nJag var så sorgsen och förbi under hela överresan, att jag aldrig\nlämnade min hytt annat än nattetid, då alla andra passagerare sovo, och\nnär Augustin och Elizabeth mötte mig i New York, blevo de förskräckta\növer mitt förstörda utseende.\n\nJag fann min skola, en glad skara krigsflyktingar, installerad i en\nvilla. Själv hyrde jag en stor studio vid hörnet av Fjärde avenyn och\nTjugutredje gatan, hängde upp mina blå draperier och började arbeta på\nnytt.\n\nJag, som kom från det blödande, hjältemodiga Frankrike, upprördes över\nAmerikas påfallande likgiltighet inför kriget, och en kväll svepte jag\nefter ett uppträdande på Metropolitanoperan min röda schal omkring mig\noch improviserade Marseljäsen. Det var en maning till Amerikas unga män\natt resa sig till skydd för vår tidsålders högsta civilisation -- den\nkultur som bragts världen genom Frankrike. Nästa morgon voro\ntidningarna högst entusiastiska. En av dem skrev:\n\n\"Miss Isadora Duncan hälsades med ovationer vid slutet av sitt\nuppträdande, när hon improviserade Marseljäsen, medan publiken reste\nsig upp... Hennes exalterade poser voro imitationer av klassiska\nfigurer på Triumfbågen i Paris. Hennes axlar voro bara, likaså ena\nsidan ända till midjan, när hon hänförde sina åskådare med att återge\nden berömda bågens härliga gestalter. Auditoriet jublade och bravoropen\nskallade efter denna levande framställning av ädel konst.\"\n\nSnart nog var min studio vorden en mötesplats för alla skalder och\nkonstnärer i staden. Ända från den stunden fick jag tillbaka mitt mod,\noch då den nyligen uppförda Century Theatre råkade vara ledig, hyrde\njag den för säsongen och började där förbereda min \"Dionysion\".\n\nMen teaterns snobbistiska inre förargade mig. För att förvandla den\ntill en grekisk teater tog jag bort alla orkesterplatserna och lade där\nen blå matta, på vilken kören skulle röra sig. Jag täckte de fula\nlogerna med stora blå draperier och med en trupp av trettiofem\nskådespelare, åttio musikanter och hundra sångare satte jag upp\nOidipus-tragedien med min broder Augustin i huvudrollen och min skola\noch mig själv som kören.\n\nMin publik bestod huvudsakligen av folk från östra sidan, vilka för\növrigt äro Amerikas verkliga konstälskare. Deras förtjusning rörde mig\ntill den grad, att jag begav mig dit över med hela min skola och en\norkester och gav gratisföreställningar på Yiddischteatern, och om jag\nhaft tillgångar, skulle jag ha stannat där och dansat för dessa\nmänniskor, vilkas hela själ är som skapad för musik och poesi. Men ack,\ndetta mitt stora experiment visade sig vara ett ganska dyrbart sådant\noch gjorde mig alldeles bankrutt. När jag vände mig till några av New\nYorks millionärer, fick jag blott det svaret: -- Men varför vill ni\nspela grekiska tragedier?\n\nVid denna tidpunkt levde hela New York i jazzfeber. Män och kvinnor ur\nstadens bästa kretsar, gamla och unga, tillbragte hela sin tid i de\nstora salarna i sådana hotell som Biltmore, dansande foxtrot\ntill negerorkestrars gräsliga oväsen. Jag inbjöds till ett par\ndanstillställningar, och jag kunde ej återhålla min indignation över\natt sådant skulle få försiggå, medan Frankrike blödde och behövde\nAmerikas hjälp. Hela atmosfären detta år 1915 ingav mig vämjelse, och\njag beslöt återvända med skolan till Europa.\n\nJag saknade emellertid möjligheter att betala ångbåtsbiljetterna.\nPlatser voro reserverade på ångaren \"Dante Alighieri\", men jag hade\ninte pengar att betala dem. Tre timmar innan ångaren skulle avgå,\nsaknade jag ännu nödiga tillgångar, då en ung amerikanska inträdde i\nmin studio och frågade, om jag skulle avresa till Europa i dag.\n\n-- Ja, som ni ser, sade jag, i det jag pekade på de resklädda barnen,\näro vi parata att resa, men ännu har vi inte fått pengar till\nbiljetterna.\n\n-- Hur mycket behöver ni? frågade hon.\n\n-- Omkring tvåtusen dollars, svarade jag, varvid denna sällsamma unga\ndam tog fram en plånbok, drog ur densamma två tusendollarsedlar, lade\ndem på bordet, talade och sade:\n\n-- Det är mig ett nöje att få hjälpa er med den lilla saken.\n\nJag betraktade med bestörtning denna främling, som jag aldrig förut\nsett, och som utan att ens begära kvitto ställde denna summa till min\ndisposition. Jag kunde ej tänka mig annat, än att hon var någon okänd\nmillionärska. Efteråt kom jag emellertid underfund med att det ej\nförhöll sig så. Hon hade faktiskt dagen förut avhänt sig alla sina\naktier och värdepapper för att kunna ställa dessa medel till mitt\nförfogande.\n\nTillsammans med många andra kom hon ned till båten för att ta avsked av\noss. Hennes namn var Ruth -- Ruth som sade: \"Ditt folk skall vara mitt\nfolk\". Och en sådan Ruth har hon också förblivit för mig alltsedan\ndess.\n\nDå vi förbjudits att på något vis vidare manifestera Marseljäsen i New\nYork, stodo vi där på däck, varje barn med en liten fransk flagga dold\ni ärmen, och jag hade sagt till, att när ångvisslan ljöd och ångare\ngled ut från kajen, skulle vi alla vifta med våra flaggor och sjunga\nMarseljäsen, vilket vi också gjorde till stor gamman för oss själva och\ntill gränslös fasa för befälet ombord.\n\nMin väninna Mary, som kommit ned för att säga farväl, kunde i sista\nögonblicket ej uthärda att skiljas från mig, och utan bagage och utan\npass sprang hon ombord och stämde in i sången, i det hon sade till mig:\n-- Jag följer med.\n\nSjungande Marseljäsen lämnade vi sålunda det rika, nöjeslystna Amerika\noch reste till Italien med min numera nomadskola. Vi anlände till\nNeapel på en stor klang- och jubeldag. Italien hade beslutat inträda i\nkriget. Vi voro alla förtjusta åt att vara tillbaka i Europa och hade\nen härlig fest ute på landet, där jag minns, att jag talade till en\nskara stirrande bönder och arbetare och bland annat sade: -- Tacka ni\nGud för ert vackra land och avundas inte Amerika. Här i ert underbara\nland med blå himmel och vingårdar är ni rikare än någon amerikansk\nmillionär.\n\nI Neapel hade vi en överläggning om vart vi härnäst skulle styra kosan.\nJag önskade livligt att fara till Grekland och funderade på att slå\nläger på Kopanos och stanna där till krigets slut. Men denna tanke\nskrämde mina äldre elever, vilka hade tyska pass; därför beslöt jag\nsöka en tillflyktsort i Schweiz, där det skulle bli oss möjligt att\nuppträda.\n\nVi foro sålunda till Zürich. På Hôtel Bar du Lac bodde dottern till en\nvida känd amerikansk millionär. Jag tyckte detta var ett ovanligt gott\ntillfälle att få henne intresserad för min skola, och en middag lät jag\ndärför barnen dansa för henne på gräsplanen. Det var en så förtjusande\nsyn, att jag kände mig övertygad om att hon skulle bli gripen, men när\njag kände henne på pulsen i fråga om understöd åt min skola, genmälde\nhon: -- Ja, de är nog söta, men de intressera mig inte. Jag är bara\nintresserad av att analysera min egen själ. Hon hade i åratal idkat\nstudier tillsammans med doktor Jung, den berömde Freuds lärjunge, och\nhon tillbragte timmar varje dag med att nedskriva de drömmar hon haft\nunder föregående natt.\n\nFör att vara i närheten av mina elever tillbragte jag sommaren på Hõtel\nBeau Rivage i Ouchy. Jag hade vackra rum med balkong mot sjön. Jag\nhyrde ett slags stor barack, hängde där upp mina blå draperier, vilkas\ninspirerande inflytande aldrig slog slint, samt förvandlade därmed\nbyggnaden till ett tempel, där jag undervisade barnen och dansade varje\nmiddag och kväll.\n\nEn dag hade vi glädjen att hos oss se Weingartner och hans hustru, för\nvilka vi dansade hela middagen och kvällen efter ett program,\nupptagande Gluck, Mozart, Beethoven och Schubert.\n\nFrån min balkong kunde jag varje morgon på en annan stor balkong se en\nskara vackra gossar församlad, alla klädda i glänsande sidenpyjamas. De\nbrukade småle mot mig från sin balkong, och en kväll inbjödo de mig på\nsupé. Det var behagliga och begåvade ynglingar, alla krigsflyktingar,\noch bland dem befann sig denna kväll den vackre unge hertigen av S.\nAndra kvällar foro vi ut i motorbåt på Lac Leman. Då flödade champagnen\nombord. Vanligtvis landade vi på morgonen klockan 4 i Montreux, där en\nmystisk italiensk greve gav supé för oss. Denna vackra, men hårda och\nmakabra människa brukade sova hela dagen och steg först upp vid nattens\ninbrott. Ofta tog han ur fickan fram en liten silverspruta och alla\nbrukade låtsas, att de ingenting sågo, när han stack dess spets in i\nsin vita, magra arm. Efteråt kände hans kvickhet och glättighet inga\ngränser, men man påstod, att han led fruktansvärda kval under dagens\nlopp.\n\nDet roande umgänget med dessa behagliga ynglingar skänkte mig en viss\nförströelse i min ensamhet och mitt vemod, och en afton, när mina\nlivsandar stigit ovanligt högt till väders, gav jag mig tillsammans med\nen ung amerikansk vän och ynglingarnas äldste ledare i väg i en härlig\nMercedesbil. Det var en underbar kväll. Vi flögo längs Lac Lemans\nstränder och förbi Montreux. Jag ropade: -- Vidare, vidare! tills vi\nslutligen i dagbräckningen befunno oss i Viege. Fortfarande ropade jag\n-- Vidare, vidare! -- och vi rusade upp genom den eviga snön och genom\nSt. Gotthardspasset.\n\nSnart nog voro vi nere i Italien; där stannade vi ej, förrän vi nått\nRom, och från Rom foro vi vidare till Neapel. När jag fick syn på\nhavet, erfor jag en brinnande längtan efter att återse Aten.\n\nVi gingo ombord på en liten italiensk ångare, och en vacker morgon fann\njag mig åter i färd med att stiga uppför Propylæernas vita\nmarmortrappsteg mot den gudomliga och visa Pallas Atenas tempel. Jag\nmindes så livligt sista gången jag var där, och jag kunde ej hjälpa att\njag blygdes, när jag tänkte på hur fruktansvärt jag sedermera vikit av\nfrån visdomens och harmoniens stigar, och vilket pris av lidande jag\nnödgats betala för de lidelser, som förhäxat mig.\n\nStaden var i uppror. Venizelos' fall kungjordes dagen efter vår\nankomst, och det troddes, att den kungliga familjen skulle ställa sig\npå kaiserns sida. Den kvällen gav jag en förtjusande middag, och bland\nmina gäster befann sig konungens sekreterare, M. Melas. Mitt på bordet\nhade jag placerat en massa röda rosor; under vilka fanns dold en liten\ngrammofon. I samma rum befunno sig en del höga funktionärer från\nBerlin. Plötsligt hördes från deras bord en skål utbringas: -- Hoch der\nKaiser! -- varvid jag förde rosorna åt sidan och satte i gång\ngrammofonen, som började spela Marseljäsen. I samma ögonblick utbragte\njag en skål. --- Vive la France!\n\nKejsarens sekreterare såg en smula förfärad ut, men var i verkligheten\nförtjust, ty han stod helt på de allierades sida.\n\nVid detta laget hade en stor skara folk församlats på den öppna platsen\nutanför våra fönster. Jag lyfte Venizelos' porträtt högt över mitt\nhuvud, bad min unga amerikanska vän följa efter med grammofonen, som\nfortfarande tappert spelade Marseljäsen, och därpå skredo vi fram till\ntorgets mitt, där jag till musiken från det lilla instrumentet och den\nnu entusiastiska folkskarans sång dansade Frankrikes stora Hymn.\nEfteråt talade jag till massan:\n\n-- Ni har ju en andre Perikles, den store Venizelos -- varför oroar ni\nhonom? Varför följer ni honom inte? Han vill bara föra Grekland fram\ntill ära.\n\nDärpå bildade vi procession och tågade till Venizelos' bostad, där vi,\nstående nedanför hans fönster, växelvis sjöngo grekiska folksången och\nMarseljäsen, ända tills soldater med påskruvade bajonetter ovänligt\nkommo och skingrade oss.\n\nEfter denna händelse, som i hög grad roade mig, togo vi en ångbåt\ntillbaka till Neapel och fortsatte färden till Ouchy.\n\nFrån då och till krigets slut gjorde jag förtvivlade ansträngningar att\nhålla tillhopa skolan. Hela tiden trodde jag, att kriget skulle ta slut\noch vi kunna återvända till Bellevue. Men kriget fortsatte, och jag\nblev tvungen att låna pengar från procentare till femtio procents ränta\nför att hålla skolan i Schweiz gående.\n\nÅr 1916 undertecknade jag ett kontrakt om en turné i Sydamerika, och vi\navreste till Buenos Ayres.\n\nJu längre jag hinner i dessa memoarer, dess klarare inser jag\nomöjligheten av att skildra mitt eget liv -- eller snarare de olika\nmänniskor jag varit. Händelser, som tyckts mig taga en hel livstid, har\njag nedskrivit på några få sidor, mellantider, som förefallit som\nårtusenden av smärta och lidande, och ur vilka jag av ren\nsjälvbevarelsedrift utgått som en helt annan människa för att över\nhuvud taget kunna fortsätta att leva, hava här icke alls kommit att\nförefalla så långa. Ofta frågar jag mig i förtvivlan: vilken läsare\nskall kunna sätta kött på det skelett jag framställt? Jag försöker\nnedskriva sanningen, men sanningen springer sin väg och gömmer sig för\nmig. Hur finna sanningen? Om jag vore författare och hade skrivit ett\ntjugutal romaner eller så om mitt liv, skulle jag komma sanningen\nnärmare. Men sedan jag skrivit dessa romaner, skulle jag nödgas skriva\nkonstnärinnans historia, som vore något helt skilt från de övriga. Ty\nmitt konstnärsliv och min uppfattning om konsten har växt och växer\nalltjämt som en särskild organism, fullkomligt oberoende av det som jag\nkallar min vilja.\n\nLikväl sitter jag här och försöker skriva ned sanningen om allt det som\nhänt mig, och jag fruktar storligen, att det hela blir ett enda stort\nfiasko. Men nu har jag en gång för alla åtagit mig den omöjliga\nuppgiften att nedskriva mitt liv på papperet, och jag tänker fortsätta\ndärmed till slutet, fast jag redan hör alla så kallade goda kvinnor i\nhela världen säga: -- En rent skandalös historia! Alla hennes olyckor\när bara hennes synder, som hämnar sig. Men jag är inte medveten om att\nha syndat. Nietzsche säger: \"Kvinnan är en spegel\". Och jag har bara\nåtergivit och reagerat för de människor och de krafter som gripit mig,\noch liksom hjältinnorna i Ovidii Metamorfoser har jag ändrat gestalt\noch karaktär i enlighet med de höga gudars beslut.\n\nNär ångaren anlände till Newyork, slöt sig Augustin, som ej tyckte om\natt jag skulle färdas så långt alldeles ensam i krigstider, till mig,\noch hans sällskap var för mig en stor hugnad. På ångaren funnos även\nnågra unga boxare, vilka brukade stiga upp varje morgon klockan sex för\natt träna och sedan simma i saltvattensbassängen ombord. Jag tränade\ntillsammans med dem på morgonen och dansade för dem på kvällen, varför\nresan blev mycket angenäm och icke alls föreföll lång. Maurice\nDumesnil, pianisten, var min ackompanjatör på denna resa.\n\nBahia var den första semitropiska stad jag upplevde; den föreföll\nmycket behaglig, grön och fuktig. Fast det ständigt ösregnade, gingo\nkvinnorna på gatorna i klänningar av kalikå, som voro genomdränkta och\nklibbade mot deras kroppar. De föreföllo fullkomligt omedvetna om\nregnet och tycktes ej fråga det ringaste efter om de voro våta eller\ntorra. Detta var också första gången jag bevittnade rasblandningen\nmellan svarta och vita uppfattad med fullständigaste likgiltighet. På\nen restaurang, där vi intogo lunch, satt en svart man vid ett bord\ntillsammans med en vit flicka, och vid ett annat bord satt en vit man\nmed en svart flicka. I den lilla kyrkan framburo kvinnor små nakna\nmulattbarn till dopet.\n\n\nI varje trädgård blommade röd hibiscus, och hela staden Bahia ångade av\nblandkärlek mellan svarta och vita. I somliga kvarter i staden lutade\nsig svarta, vita och gula kvinnor lättjefullt ut genom fönstren i illa\nkända hus och tycktes här totalt sakna det urgröpta, skygga utseende,\nsom vanligen utmärker storstädernas prostituerade.\n\nNågra dagar efter det vi anlänt till Buenos Ayres, gingo vi en kväll\ntill en studentkabaret. Det var det vanliga låga, mycket rökiga rummet,\növerfyllt med mörkhyade unga män i sällskap med likaledes brunhyllta\nflickor, alla dansande tango. Jag hade aldrig dansat tango, men den\nunge argentinaren, som var vår ciceron, övertalade mig att försöka.\nÄnda från mina första trevande steg kände jag mina pulsar slå i takt\nmed den snärjande, languissanta rytmen i denna vällustiga dans, ljuv\nsom en lång smekning, berusande som kärlek under söderns himmel, grym\noch farlig som tropikskogens tjusning. Allt detta kände jag, medan den\nmörkögde ynglingens arm med en förtroendeingivande tryckning förde mig\ni dansen och han då och då sköt en djärv blick in i mina ögon.\n\nJag blev plötsligt igenkänd och omringad av studenterna, som\nförklarade, att man denna kväll firade Argentinas frihetsminne,\nvarefter jag ombads att dansa deras folksång. Som jag älskar att göra\nstudenter till viljes, gick jag in härpå, och sedan jag fått orden\növersatta för mig, svepte jag den argentinska flaggan omkring mig och\nsökte tolka deras en gång förslavade lands lidanden och dess frigörelse\nfrån tyranniets ok. Jag gjorde en nästan elektrisk succés. Studenterna,\nsom aldrig sett detta slags dans förr, skreko av hänryckning och tvungo\nmig att om och om igen dansa folksången, medan de sjöngo den.\n\nJag återvände till hotellet, uppvärmd av min framgång och förtjust i\nBuenos Ayres, men ack, jag hade fröjdat mig för tidigt. Nästa morgon\nblev min impressario ursinnig över att läsa om min sensationella\nframgång i tidningarna och meddelade mig att i enlighet med gällande\nlag ansåg han mig ha brutit kontraktet. Alla de bästa familjerna i\nBuenos Ayres indrogo sina namn från subskriptionslistorna och skulle\nbojkotta mina uppträdanden. Den improviserade föreställning, som berett\nmig så mycket nöje, spolierade alltså hela mitt uppträdande i Buenos\nAyres.\n\nKonsten ger form och harmoni åt allt det som är kaos och missstämning i\nlivet. En god roman stiger artistiskt till en viss klimax och har ingen\nantiklimax. Kärleken i konsten slutar som för Isolde med en tragisk och\nskön slutton, men livet självt har antiklimax på antiklimax, och en\nkärleksaffär i levande livet slutar vanligen med missljud och det mitt\ni en tongång. Och i levande livet dör ofta en kärleksaffär en eländig\ndöd under trycket av ekonomiska svårigheter och advokaträkningar.\n\nJag hade startat denna turné i hopp att få ihop tillräckligt med pengar\nför att hålla skolan gående trots kriget. Man tänke sig min\nbestörtning, när jag erhåller ett telegram från Schweiz med\nunderrättelsen, att de penningar jag telegraferat dit på grund av\nkrigsrestriktioner blivit innehållna. Som ledarinnan för det internat,\ndär jag kvarlämnat flickorna, icke kunde underhålla dem utan nödiga\npenningmedel, löpte de nu fara att bli körda på porten. Med min vanliga\nimpulsivitet yrkade jag på att Augustin genast skulle bege sig till\nGenève med pengar för att rädda flickorna. Jag besinnade ej, att\njag därmed lämnades utan -- tillräckliga tillgångar att betala\nhotellräkningen. Som min förbittrade impressario begivit sig till Chile\ntillsammans med ett operettsällskap, voro pianisten Dumesnil och jag\ntotalt strandsatta i Buenos Ayres.\n\nPubliken var kylig, tungrodd, oförstående. Den enda framgång jag hade i\nBuenos Ayres var faktiskt den där kvällen på studentkabareten, när jag\ndansade folksången. Vi blevo tvungna att lämna kvar våra koffertar på\nhotellet och fortsätta vår färd till Montevideo. Lyckligtvis hade mina\nsmå danstunikor intet värde i hotellägarnas ögon.\n\nI Montevideo var publiken raka motsatsen till argentinarna -- vilda av\nförtjusning -- och vi blevo därför i stånd att fortsätta till Rio de\nJaneiro. Dit kommo vi utan pengar, utan bagage, men direktören för\nMunicipalteatern var vänlig nog att genast träffa överenskommelse om\nföreställningar. Här fann jag publiken ytterligt intelligent och\nresponsiv.\n\nI Rio de Janeiro träffade jag skalden Jean de Rio, som alla de unga\nmännen i staden beundrade, emedan varje ung man i Rio själv är skald.\nNär vi gingo tillsammans, följdes vi av en mängd ungdomar, som ropade:\n\n-- Viva Jean de Rio! Viva Isadora!\n\n       *       *       *       *       *\n\nJag kvarlämnade Dumesnil i Rio; han hade nämligen gjort så stor succés\ndär, att han ej hade lust att fara därifrån. Jag for ensam till New\nYork, orolig och ledsen för min skolas skull. Några av de boxare, som\nfarit ut på samma gång som jag, voro också med på ångbåten men i\nskepnad av uppassare, ty de hade ej gjort succès och hade nu inga\npengar.\n\nBland passagerarna var en amerikan vid namn Wilkins, som alltid\nuppträdde berusad. Var dag vid middagen brukade han till allmän\nkonsternation yttra: -- Ta den här flaskan Pommery 1911 till Isadora\nDuncans bord.\n\nNär vi anlände till New York, var ingen nere och mötte mig; mitt\ntelegram hade på grund av trassel i dessa krigstider icke blivit\nframlämnat. Av en slump ringde jag upp en mycket god vän, Arnold\nGenthe. Han var ej blott ett snille, han var tillika en trollkarl. Han\nhade övergivit måleriet för fotograferingen, men hans fotografikonst\nvar verkligt trolsk. Han riktade visserligen in sin kamera mot\nmänniskor och tog deras fotografier, men dessa tavlor voro ej\nfotografier av dem som sutto för honom utan hans hypnotiska fantasibild\nav dem. Han har tagit många fotografier av mig, som icke återge mitt\nfysiska jag utan mina själstillstånd -- ett av dem är sannerligen min\negen själ.\n\nHan hade alltid varit min bäste vän, och när jag nu befann mig ensam\nnere på kajen, ringde jag upp honom. Hur stor var ej min förvåning, när\nen välkänd röst, dock icke Arnolds, svarade. Det var Lohengrin, som av\nen underlig tillfällighet just kommit upp för att träffa Genthe samma\nförmiddag. När han hörde, att jag var ensam, utan pengar, utan vänner,\nsade han genast, att han skulle komma och hjälpa mig.\n\nHan kom efter några minuters förlopp. När jag såg hans höga, myndiga\ngestalt, intogs jag åter av en egendomlig känsla av trygghet och\ntillit, och jag var lika glad att träffa honom som han mig.\n\nInom parentes vill jag bedja mina läsare i denna självbiografi ge akt\npå, att jag alltid varit trogen mot dem jag älskat och säkerligen icke\nskulle ha övergivit en enda av dem, om de varit trogna mot mig. Som jag\nen gång älskade dem, älskar jag dem ännu, och för alltid. Om jag skilts\nfrån många av dem, kan jag därför endast klandra mannens nyckfullhet\noch ödets grymhet.\n\nEfter denna förskräckliga resa var jag alltså glad och tacksam att än\nen gång få se Lohengrin komma till min undsättning. Med sitt vanliga\nbefallande sätt klarade han snart nog mitt bagage genom tullen,\ndärefter begåvo vi oss till Genthes studio och gingo sedan alla tre ut\nför att äta lunch vid Riverside Drive, mitt emot Grants grav.\n\nVi voro synnerligen glada att vara tillsammans igen, vi drucko mycket\nchampagne, och jag kände, att min återkomst till New York ägt rum under\nlyckliga auspicier. L. var stadd vid vänligaste och givmildaste lynne.\nEfter lunchen störtade han ned och hyrde Metropolitanoperan samt\ntillbragte middagen och kvällen med att till alla stora konstnärer\nskicka ut inbjudningar till en stor gratis galaföreställning. Denna\nföreställning blev en av de skönaste upplevelserna i mitt liv. Alla\nartister, skådespelare och musiker i New York voro närvarande, och jag\nhade den glädjen att få dansa utan att tänka på kvällskassan. Som\nalltid under kriget slutade jag föreställningen med Marseljäsen, och\ndet blev väldiga ovationer för Frankrike och de allierade.\n\nJag berättade för L., att jag skickat Augustin till Genève och nämnde\ntillika om min oro för min skola. Med sin vanliga frikostighet kablade\nhan genast den summa, som erfordrades för att taga skolan över till New\nYork. Men tyvärr kommo pengarna för sent. Alla de små eleverna hade\nredan hämtats hem av sina föräldrar. Denna upplösning av en skola, för\nvilken jag offrat åratals arbete, vållade mig mycken smärta, men jag\ntröstades något av Augustins och de sex äldsta barnens ankomst kort\nefteråt.\n\nL. var fortfarande vid bästa humör, och ingenting var för gott för\nbarnen och mig. Han hyrde en stor studio högt upp i Madison Square\nGardens, där vi arbetade varje dag. På förmiddagen brukade han taga oss\nut på långa bilturer längs Hudsonfloden. Han gav presenter åt var och\nen. För ögonblicket var tillvaron fullkomligt underbar, tack vare\npenningens magiska inflytande.\n\nMen den bistra New Yorkvintern nalkades, min hälsa svek, och L.\nföreslog att jag skulle göra en tur till Kuba. Han skickade med sin\nsekreterare som sällskap.\n\nJag har de allra behagligaste minnen från Kuba. L:s sekreterare var en\nung skotte och därtill diktare. Min hälsa tillät mig ej att uppträda,\nmen vi tillbragte tre veckor i Havanna, där vi åkte längs kusten och\nnjöto av den pittoreska omgivningen. Jag minns en tragikomisk händelse\nfrån vårt uppehåll där.\n\nOmkring två kilometer från Havanna ligger ett gammalt sjukhus för\nspetälska, omgivet av en hög mur. Muren var emellertid ej hög nog att\nhindra oss från att gång på gång se en fasansfull människomask blicka\nut över den. Myndigheterna insågo det olämpliga i att ha detta ställe\nalldeles intill en fashionabel vinterkurort och beslöto flytta\nsjukhuset. Men de spetälska vägrade att låta sig flyttas. De klängde\nsig fast vid dörrarna, murarna, somliga kommo upp på taken och höllo\nsig fast där, och det ryktades till och med, att en del av dem kommit\nundan i Havanna och där höllo sig dolda. Flyttningen av detta\nspetälskesjukhus tycktes mig alltid likt något underligt hemskt stycke\nav Maeterlinck.\n\nEtt annat hus, som jag besökte, beboddes av en kvinnlig medlem av en av\nde äldsta familjerna på platsen. Hon hade en underlig svaghet för apor\noch gorillor. Det gamla husets trädgård var full med burar, i vilka hon\nförvarade sina älsklingar. Besökande togos emot med den yttersta\ngästfrihet, och värdinnan brukade möta gästerna med en markatta\nsittande på skuldran och en gorilla vid handen. Dessa voro de tamaste i\nkollektionen, men andra voro icke så lugna av sig; när man gick förbi\nderas burar, kunde de skaka gallren och skrika och göra grimaser. Jag\nfrågade henne, om de ej voro farliga, och hon genmälde nonchalant, att\nfrånsett att de togo sig ut ur burarna och dödade någon trädgårdsdräng\ndå och då, gjorde de ingen förnär. Denna upplysning gjorde mig tämligen\nnervös, och jag var glad, när det blev tid att bryta upp.\n\nDet underliga i historien var, att denna kvinna var mycket vacker med\nstora, uttrycksfulla ögon, vidare mycket beläst och intelligent samt\nvan att i sitt hem samla omkring sig vittra och lärda. Hur skulle man\ndå förklara hennes sällsamma tillgivenhet för apor och gorillor? Hon\nberättade mig, att hon i sitt testamente lämnat hela sin samling av\napor till Pasteurinstitutet som material i experimentarbetet med kräfta\noch tuberkulos, något som syntes mig som en underlig form av kärlek\nefter döden.\n\nÄnnu en intressant hågkomst har jag från Havanna. En natt anlände vi\nefter vår vanliga tur längs kusten och inåt de stora slätterna till ett\ntypiskt Havannakafé. Där funno vi -- klockan var omkring tre på natten\n-- den vanliga samlingen av morfinister, kokainister, opiumrökare,\nalkoholister och andra livets vrakspillror. Vi togo plats vid ett litet\nbord i det låga, svagt upplysta, rökiga rummet, och min uppmärksamhet\nfästes vid en man med vitt ansikte, urgrävda kinder och vilda ögon, som\ntycktes ha hallucinationer. Med sina långa, smala fingrar gled han över\ntangenterna på ett piano, och till min förvåning spelade han Chopins\nPreludier med underbar insikt och smak. Jag lyssnade en stund, närmade\nmig honom därpå och tilltalade honom. Men han kunde blott yttra några\nfå osammanhängande ord. Jag hade emellertid fått hela kaféets\nuppmärksamhet riktad på mig, och när jag nu insåg, att jag var alldeles\nokänd, kom det över mig en plötslig lust att dansa för detta sällsamma\nauditorium. Sedan jag svept min cape omkring mig och givit mina\nanvisningar, dansade jag till flera av Preludierna. Småningom blev det\nalldeles tyst i kaféet, jag fortsatte att dansa, och åtskilliga av\nåskådarna föllo i gråt. Även pianisten vaknade ur sitt morfinrus och\nspelade som en inspirerad.\n\nJag fortfor att dansa till frampå morgonen, och när jag bröt upp,\nomfamnade de mig allesammans. Jag kände mig stoltare än på någon\nteater, ty jag visste att detta var ett verkligt prov på min talang,\nutan någon impressarios hjälp och utan förhandsreklam, som väckte\npublikens uppmärksamhet.\n\nKort härefter tog jag ångbåten till Florida och steg i land vid Palm\nBeach. Därifrån telegraferade jag till Lohengrin, som kom och mötte oss\npå Breakers Hotel.\n\nDen svåraste delen av en stor sorg är icke själva början, när chocken\nslungar en in i ett exalterat tillstånd, som är nästan bedövande till\nsina verkningar, utan den kommer långt, långt efteråt, när människor\nsäga: -- Å, nu har hon kommit över det -- eller: -- Nu är hon bra igen,\nhon har glömt det. Man sitter kanske i vad man skulle tro är ett glatt\nmiddagssällskap och känner Sorgen med iskall hand krama om hjärtat\neller dess andra brännheta klo borra sig in i strupen. Is och eld,\nhelvete och förtvivlan överväldiga en, man lyfter sitt champagneglas\noch försöker kväva sitt elände i glömska.\n\nDetta tillstånd hade jag nu nått. Alla mina vänner sade: -- Hon har\nglömt det, hon har kommit över det -- men i själva verket kunde\nanblicken av ett litet barn, som plötsligt kom in i rummet och ropade\n\"Mor!\" ge mig en dolkstöt i hjärtat och fylla hela min varelse med en\nsådan ångest, att min hjärna endast kunde ropa efter Lethes flod, efter\nglömska i någon form. Ur detta förfärliga lidande lyckades jag likväl\nskapa nytt liv, skapa konst. Å, vad jag avundas dessa nunnors\nresignation, som med bleka läppar mumla oupphörliga böner hela natten\nigenom vid främlingars kistor. Sådana temperament äro föremål för\nkonstnärens avund, som ropar: -- Jag vill älska, älska, skapa glädje,\nglädje. -- Vilket helvete!\n\nEn dag skisserade L. för mig en plan för en framtida skola enligt mina\nidéer samt meddelade mig, att han köpt Madison Square Garden som\nlämplig tomt för skolan. -- Fast jag var entusiastisk för planen i\nstort sett, var jag ej benägen att ta upp ett så väldigt företag mitt\nunder brinnande krig, och det var detta som slutligen förargade L. till\nden grad, att han med samma impulsivitet, varmed han gått in för köpet,\ninhiberade detsamma vid vår ankomst till New York.\n\n\n\n\nKAPITEL XXX.\n\n\nI början av år 1917 uppträdde jag på Metropolitanoperan. Då trodde jag\nsom så många andra, att världens frihet, pånyttfödelse och civilisation\nberodde på om de allierade skulle segra, varför jag vid slutet av\nvarenda föreställning dansade Marseljäsen, medan publiken stod upp.\nDetta hindrade mig emellertid ej från att uppträda till Wagnersk musik,\noch jag antar att alla intelligenta människor skola hålla med mig om\natt bojkotten mot tyska konstnärer under kriget var både orättvis och\nenfaldig.\n\nDen dag ryska revolutionen tillkännagavs, fylldes alla frihetsälskande\nhjärtan av hoppfull glädje, och den kvällen dansade jag Marseljäsen i\nden revolutionära anda, vari den en gång skrivits, och lät den följas\nav \"Marche Slave\", vari förekommer en hymn till tsaren. Här framställde\njag den förtryckte trälen under den vinande piskan.\n\nDenna antites eller rörelsens och musikens inbördes dissonans\nförorsakade en viss rörelse bland publiken.\n\nUnderligt nog är det alltid dessa rörelser av förtvivlan och uppror,\nsom mest attraherat mig under hela min konstnärsbana. I min röda tunika\nhar jag ständigt dansat Revolutionen och maningen att gripa till vapen\nför de förtrycktas sak.\n\nDenna ryska revolutionskväll dansade jag i fruktansvärd, trotsig\nglädje. Mitt hjärta var bristfärdigt i mitt bröst av medkänsla med\ndessa pinades frälsning. Det var ej underligt, att L., som kväll efter\nkväll iakttog mig från sin loge, slutligen måste ha blivit en smula\nängslig och frågat sig, om denna skönhetens och behagets skola, vars\nbeskyddare han var, icke småningom var på väg att bli något farligt,\nsom skulle föra honom och hans millioner till död och undergång. Men\nmin konstnärliga impuls var mig för stark, och jag kunde ej kväva den\nens för att göra en älskad varelse till viljes.\n\nL. gav en fest på Sherry's till min ära. Det började med middag och\nfortsatte med dans och en ståtlig supé. Vid detta tillfälle begåvade\nhan mig med ett underbart halsband. Jag har aldrig velat ha juveler och\nhar aldrig burit sådana, men han föreföll så förtjust, att jag lät\nhonom hänga diamanterna om min hals. Frampå morgonen, då gästerna\nförfriskat sig med champagne tunnvis och det gick en smula runt i min\negen hjärna av festens yra och druvans must, fick jag den olycksaliga\nidén att lära ut en apachetango, sådan jag sett den dansas i Buenos\nAyres, åt en ung vacker man, som var bland de närvarande. Plötsligt\nkände jag min arm fattas som i ett skruvstäd, jag vände mig om och fick\nse L. skummande av vrede.\n\nDetta var det enda tillfälle, vid vilket jag bar det olyckliga\nhalsbandet, ty kort efter denna händelse försvann L. efter ett nytt\nvredesutbrott. Där stod jag med en enorm hotellräkning samt alla\nutgifterna för min skola. Efter att förgäves ha vädjat till honom bar\njag det dyrbara diamanthalsbandet till pantlånaren, och jag såg det\naldrig mer.\n\nDär satt jag alltså i New York utan pengar vid slutet av säsongen, då\nfortsatt verksamhet var praktiskt taget utesluten. Lyckligtvis hade jag\ni min ägo en hermelinskappa och även en underbar smaragd, som L. köpt\nav en son till en maharadja, som blivit av med alla sina pengar i Monte\nCarlo. Jag sålde kappan till en ryktbar sopransångerska, smaragden till\nen annan ryktbar sopransångerska samt hyrde en villa vid Long Beach\növer sommaren, där jag installerade mina elever, alltunder det jag\nväntade på hösten, så jag åter skulle ha möjligheter att förtjäna\nnågot.\n\nMed min vanliga brist på förutseende räknade jag föga med framtiden,\nsedan jag väl fått pengar till villa, bil och våra dagliga behov. Som\njag ju nu praktiskt taget var utblottad, hade det givetvis varit mera\npraktiskt att omsätta pengarna i solida aktier och värdepapper, men\nnaturligtvis föll detta mig aldrig in, och vi tillbragte en ganska\nangenäm sommar vid Long Beach samt träffade som vanligt en hel del\nkonstnärsfolk. Bland de gäster, som där bodde hos oss i flere veckor,\nvar den geniale violinisten Isaye, som fyllde vår lilla villa med musik\nmorgon och kväll. Vi hade ingen studio utan dansade nere på stranden,\noch vi ställde till en särskild fest till Isayes ära; han var glad som\nen pojke däröver.\n\nMen som man lätt kan föreställa sig, hade jag inga pengar kvar, när jag\nefter denna trevliga sommar återvände till New York, varför jag efter\nett par oroliga månader tecknade kontrakt om uppträdanden i\nKalifornien.\n\nPå denna turné nalkades jag småningom min födelsestad. Just innan jag\nkom dit, läste jag i tidningarna nyheten om Rodins död. Tanken på att\njag aldrig mer skulle få råka min store vän kom mig att gråta så länge\noch mycket, att jag, när jag vid ankomsten till Oakland såg\njournalisterna väntande på perrongen för att få intervjua mig, höljde\nmitt ansikte med en svart spetsslöja, för att mina svullna ögon ej\nskulle synas -- något som fick dem att skriva, att jag antagit ett\nmystiskt betonat yttre.\n\nDet var tjugutvå år sedan jag besökt San Fransisco, och man kan tänka\nsig min rörelse över att nu åter befinna mig i min fädernestad, där\nallt blivit till den grad förvandlat efter jordbävningen och eldsvådan\n1906, att jag knappast kunde känna igen staden.\n\nFast den utvalda och förmögna publiken på Colombia Theatre var ytterst\nälskvärd och förstående, liksom även var fallet med recensenterna, var\njag icke tillfreds, ty jag ville dansa för folket i stor skala. Men när\njag bad att få använda den grekiska teatern för detta ändamål, fick jag\navslag. Jag har aldrig fått veta orsaken härtill, huruvida det var\nnågot slags strategi på min impressarios sida eller någon illvilja, som\njag icke förstod.\n\nI San Fransisco återsåg jag mor, som jag inte träffat på några år,\nemedan hon på grund av någon ofattbar hemsjuka vägrade bo i Europa. Hon\nsåg mycket sjuk och nött ut, och när vi en gång åto lunch på Cliff\nHouse och jag råkade få se våra båda ansikten i en spegel, kunde jag ej\nlåta bli att jämföra mitt sorgsna ansikte och min mors förstörda\nutseende med de två äventyrerskor, som för nära tjugutvå år sedan\nbegivit sig ut i världen med så stora förhoppningar för att söka ära\noch rikedom. Vi hade funnit bäggedera -- varför skulle då resultatet\nbli så tragiskt? Troligen därför att detta är den naturliga följden av\nlivet på detta högst otillfredsställande klot, där redan de allra\nförsta villkoren äro ofördelaktiga för människan. Jag har träffat många\nstora konstnärer och intelligenta och så kallade framgångsrika\nmänniskor i mitt liv, men aldrig en enda, som verkligen kunde kallas\nlycklig, fast många kanske framgångrikt bluffade med lycka. Bakom\nmasken kan man med någon skarpsynthet alltid upptäcka samma oro och\nsamma lidande. Kanske den så kallade lyckan icke existerar i denn\nvärld. Bara ögonblicksvis.\n\nSådana lyckliga ögonblick fick jag uppleva i San Fransisco, när jag\nmötte min musikaliska tvillingsjäl -- pianisten Harold Bauer. Till min\növerraskning och förtjusning sade han mig, att jag var mera musiker än\ndanserska, och att min konst lärt honom innebörden av eljest\noutgrundliga tongångar hos Bach, Chopin och Beethoven. Under några\nvidunderliga veckor upplevde vi ett makalöst konstnärligt samarbete, ty\njust som han försäkrade mig, att jag för honom öppnat hans konsts\nhemligheter, visade han mig tolkningar av min egen, som jag aldrig\ndrömt om.\n\nHarold hade levat ett subtilt intellektuellt liv högt ovanför den stora\nmängden. I olikhet med de flesta musici var han ej begränsad enbart\ntill musiken, utan ägde fin förståelse för allt slags konst samt\nvidsträckt intellektuell kunskap om poesi och den djupaste filosofi.\nNär två människor, som älska och hylla samma höga konstideal, mötas,\ngripas de av ett särskilt slags berusning. Under flere dagar levde vi i\nhöggradig berusning utan vin, och när våra blickar möttes och våra\nhemliga, skälvande förhoppningar förverkligades, erforo vi en sådan\nvåldsam hänförelse, att vi kunde utropa som i smärta: -- Har du känt\nden där tungången hos Chopin så? -- just så, kanske lite mer -- jag\nskall visa dig den motsvarande rörelsen för den. -- Å, så underbart, nu\nskall jag spela den för dig. Å, vad det är hänförande -- detta är den\nhögsta tänkbara glädje.\n\nSådan var vår konversation, som ständigt steg till allt djupare\nförståelse för den musik, som vi båda två beundrade.\n\nVi uppträdde tillsammans på Columbia Theatre i San Fransisco, och det\nvar en av de lyckligaste händelserna på hela min bana. Mötet med Harold\nBauer införde mig än en gång i den underbara atmosfär av ljus och\nglädje, som endast kommer från samliv med en sådan lysande själ.\nJag hade hoppats, att detta skulle kunna fortsätta, och att vi\ntillsammans skulle upptäcka en alldeles ny domän för musikaliskt\ngemensamhetsuttryck. Men ack, jag hade ej räknat med omständigheterna.\nVårt samarbete slutade med en tvungen och dramatisk skilsmässa. Medan\njag uppehöll mig i San Fransisco, hade jag blivit god vän med en\nframstående skriftställare och musikkritiker, Redfern Mason. Efter en\nav Bauers konserter, när vi alla superade tillsammans, frågade han, vad\nhan kunde göra för att bereda mig en glädje här i San Fransisco. Som\nsvar bad jag honom lova att bevilja mig en anhållan, vilken den vara\nmånde. Han lovade detta, varpå jag tog en penna och skrev en läng\npanegyrik över Bauers konsert, väljande till utgångspunkt den av\nShakespeares sonnetter, som börjar:\n\n    \"Hur ofta, när du svärmar i musik\n    och över lyckliga tangenter flyger\n    med lätta fingrar, samt, på välljud rik,\n    din harmoni in i mitt öra smyger,\n    har jag mot klaffarne ej avund känt,\n    som fått i flykten bära handens börda...\"\n\noch som slutar:\n\n    \"När lumpna klossar få så sälla vara, --\n    låt dem din hand, mig läppen kyssa bara.\"\n\n                 (C.R. Nybloms översättning.)\n\nRedfern var oerhört generad, men han måste hålla sitt ord, och när\ndenna recension nästa dag stod införd under hans namn, retades alla\nhans kolleger obarmhärtigt med honom om hans plötsliga nya passion för\nBauer. Min älskvärde vän uthärdade stoiskt deras raljeri, och när Bauer\nlämnade San Fransisco, var han min bäste kamrat och tröstare.\n\nTrots den entusiasm, som den utsökta publiken i Columbia Theatre lade i\ndagen, var jag nedslagen över min födelsestads brist på intresse för\nmina planer på en blivande skola. Här fanns redan en hel hop av mina\nefterbildare och flera efterapningar även av min skola, med vilka man\ntycktes fullt belåten, och till och med syntes man anse, att det\nsträngare anslaget i min konst skulle kunna komma oro åstad. Mina\nefterapare voro alla av den sirapssöta typen, de framhävde allt det i\nmitt verk, som de behagade kalla \"harmoniskt och vackert\", medan de\nutelämnade allt allvarligare, varmed menades själva sakens innebörd och\nverkliga kärna.\n\nI ett ögonblick av profetisk kärlek till Amerika yttrade Walt Whiteman:\n-- Jag hör Amerika sjunga -- och jag kan föreställa mig den mäktiga\nsång, som Whitman hörde, ljuda från Stilla havets strand över\nslätterna, rösterna som stiga i barnens väldiga koral, männen och\nkvinnorna, som lovsjunga demokratien.\n\nNär jag läste denna Whitmans dikt hade också jag en syn -- Amerika\ndansande en dans, som skulle bli ett värdigt uttryck för den sång\nWhitman hörde, när han hörde Amerika sjunga. Denna musik skulle ha en\nrytm, jämförlig med Klippiga bergens väldiga kurvor. Den skulle ej ha\nnågot att skaffa med jazzrytmens sensualism, den skulle vara som\nvibrationerna i den amerikanska själen, där den strävar uppåt genom\narbete till ett harmoniskt liv. Icke heller hade denna dans, som jag\ntyckte mig se, ringaste spår av likhet med charleston eller foxtrot --\nsnarare var det ett barns språng mot höjderna, mot sin framtida\nfulländning, mot en ny stor syn, anblicken av det liv, som skall bli\nett uttryck för Amerika.\n\nJag har ofta smålett -- en smula ironiskt -- när folk talat om min\ngrekiska dans, ty själv räknar jag dess upphov från de berättelser, som\nmin irländska mormor ofta berättade oss, om hur hon och morfar färdades\nbort över stepperna i en täckt vagn år 49, hon aderton, han tjugu år\ngammal, och hur hennes barn föddes i en sådan vagn under en ryktbar\nsammandrabbning med rödskinnen, samt hur, när indianerna voro\ndefinitivt slagna, min morfar stack in huvudet i vagnen med den rykande\nbössan ännu i handen, för att hälsa på sitt nyfödda barn.\n\nNär de kommo fram till San Fransisco, byggde min morfar ett av de\nförsta trähusen, och jag minns, hur vi besökte detta hus, när jag var\nliten flicka och min mormor, som tänkte på Irland, ofta brukade sjunga\nirländska sånger och dansa irländska _jigs_ för dem. Jag föreställer\nmig, att in i dessa irländska jigs smugit sig något av den hjältemodets\nanda, som härskade bland pionjärerna, samt även rödskinnen själva --\ntroligen några av rödskinnens egna gester och åter en bit av\nYankee-Doodle, när morfar översten Thomas Gray kom hem från irländska\nkriget. Allt detta dansade mormor in i den irländska jiggen, och jag\nlärde mig den av henne, samt lade in däri mina egna förhoppningar om\ndet unga Amerika samt slutligen min egen stora andliga uppfattning av\nlivet efter Walt Whitmans linjer. Detta är ursprunget till den så\nkallade grekiska dansen, med vilken jag nu översvämmat världen.\n\nDetta var alltså roten och upphovet, men när jag sedermera kom till\nEuropa, fick jag tre stora läromästare, föregångarna till vårt\nårhundrades dans, Beethoven, Nietzsche och Wagner. Beethoven skapade\ndansens mäktiga rytm, Wagner dess skulpturala form, av Nietzsche\ndanades dess ande. Nietzsche var den förste dansande filosofen.\n\nOfta undrar jag, var den amerikanske kompositör finns, som med Walt\nWhitman skall höra Amerika sjunga och komponera den rätta musiken till\nden amerikanska dansen, vari icke skall förekomma en enda jazzrytm --\ningen rytm från midjan och nedåt, men från solar-plexus, själens\ntemporära hemvist, uppåt mot den stora himmelens stjärnbanér, som\nvälver sig över landsträckan mellan Stilla havet, över prärierna,\nSierra Nevada och Klippiga bergen till Atlanten. Unge amerikanske\nkompositör, jag ber dig, skapa musiken till den dans, som skall\nuttrycka Walt Whitmans Amerika -- Abraham Lincolns Amerika.\n\nMig förefaller det monstruöst, att någon skulle finna jazzrytmen vara\nett uttryck för Amerika. Jazzrytmen är den primitive vildens uttryck.\nAmerikas musik skulle bli något helt annat. Den återstår ännu att\nskriva. Ingen kompositör har ännu uppfattat Amerikas rytm -- den är för\nmäktig för de flestas öron. Men en dag skall den strömma fram ur\njordens vidder, regna ned från den oändliga rymden, och Amerika skall\nfinna sitt uttryck i någon titanisk musik, som skall omskapa dess kaos\ntill harmoni, och finlemmade skimrande ynglingar och flickor skola\ndansa till denna musik, dansa, icke med charlestons stapplande, aplika\nkonvulsioner utan en väldig, fascinerande rörelse uppåt, stigande högt\növer Egyptens pyramider, högt över Greklands Partenon, ett uttryck för\nen skönhet och en styrka, som ingen civilisation ännu skådat.\n\nDenna dans skall icke innesluta något av balettens idiotiska koketteri\neller negerns sensuella konvulsioner. Den skall vara ren. Jag ser\nAmerika dansa, med ena foten stödd mot Klippiga bergens högsta topp,\nmed bägge händerna utsträckta från Atlanten till Stilla havet, med det\nädla huvudet höjt mot himlen och pannan lysande under en krona av\nmillioner stjärnor.\n\nHur groteskt är det ej, att man i Amerika uppmuntrat skolor för så\nkallad kroppskultur, svensk gymnastik och balett! Den renodlade\namerikanska typen kan aldrig bli balettdansare. Benen äro för långa,\nkroppen för smidig, anden för fri för denna den tillgjorda gracens och\ntåspetsdansens skola. Det är notoriskt, att alla stora balettdansöser\nvarit mycket kortväxta med spröda figurer. En högväxt, välbyggd kvinna\nkan aldrig dansa balett. Icke heller den typ, som uttrycker Amerika,\nnär det är som bäst. Inte ens med tillhjälp av den vildaste fantasi kan\nman föreställa sig frihetsgudinnan dansa balett. Varför då understödja\ndenna skola i Amerika?\n\nHenry Ford har uttryckt en önskan, att alla barn i Ford's City skola\ndansa. Han gillar ej modern dans, han vill att de skola dansa\ngammaldags vals, mazurka och menuett. Men gammaldags vals och mazurka\näro uttryck för sjuklig sentimentalitet och romantik, som vår ungdom\nvuxit ifrån, och menuetten är uttryck för oljig hovmannaservilitet från\nLudvig XIV:s dagar och för styvkjortlar. Vad ha dess rörelser med\nAmerikas fria ungdom att skaffa? Vet inte Ford, att rörelser äro lika\nvältaliga som ord?\n\nVarför skola våra barn kröka sina knän i denna sippa, slavbetonade\ndans, menuetten, eller svänga sig i den labyrint av falsk\nsentimentalitet, som heter vals? Låt den då hellre komma fram i stora\nsprång och hopp med upplyftade pannor och utsträckta armar för att i\ndans tolka våra pionjärers språk, våra hjältars tapperhet, våra\nstatsmäns rättvisa, godhet och renhet och våra mödrars gudaingivna\nkärlek och ömhet. När de amerikanska barnen dansa på detta vis, komma\nde att bli härliga varelser, värdiga den högsta demokratiens namn.\n\nDetta blir det dansande Amerika.\n\n\n\n\nKAPITEL XXXI.\n\n\nAlldeles som det funnits dagar, då mitt liv tyckts vara en gyllene\nlegend, besatt med ädla stenar, en doftande blomsteräng, en strålande\ndag med varje timme krönt av kärlek och lycka, när jag ej haft ord för\natt uttrycka min hänryckning och min glädje över livet, när min\nskoltanke föreföll som ett snilledrag och min skola en stor framgång,\nnär min konst var en pånyttfödelse -- på samma sätt har det funnits\ndagar, när jag under försöken att minnas mitt förgångna liv endast\ngripits av gränslös motvilja och en känsla av ytterlig tomhet. Det\nförflutna ter sig som en enda rad av katastrofer, framtiden som en enda\nstor olyckshändelse och min skola som en hallucination med upphov i en\nvansinnigs hjärna.\n\nVad är sanningen om människolivet, och vem kan finna den? Mitt i all\ndenna vånda och hänryckning, denna smuts och denna lysande renhet,\ndenna människokropp, fylld av helvetets eld, och denna samma kropp,\nstrålande av hjältemod och skönhet -- var finns i allt detta sanningen?\nGud vet det -- djävulen vet det -- men jag misstänker, att de båda äro\nförbryllade.\n\nVissa dagar är mitt sinne som ett fönster av färgat glas, genom vilket\njag skådar underbara och härliga ting, makalösa former och de rikaste\nfärger. Andra dagar ser jag endast ut genom ett dystert fönster av\nvanligt grått glas och ser för mina ögon den sorgliga sophög, som\nkallas livet.\n\nOm vi blott kunde dyka ned i oss själva och hämta upp -- som dykaren\nhämtar upp pärlor -- dyrbara pärlor ur den stora tystnaden i vårt\nundermedvetna jags stora djup.\n\nSedan jag länge ensam och förtvivlad kämpat för att hålla min skola\ntillsammans, längtade jag efter att återvända till Paris, där det\nmöjligen skulle gå för sig att skaffa pengar genom att sälja en del av\nmina tillhörigheter. Mary kom tillbaka från Europa och telefonerade\ntill mig från Biltmore. Jag berättade henne om min svåra belägenhet,\noch hon sade: -- Min gode vän Gordon Selfridge reser i morgon. Om jag\nber honom, så skaffar han dig alldeles säkert en biljett.\n\nJag var så uttröttad av kampen och så sjuk in i själen efter detta\nuppehåll i Amerika, att jag tacksamt gick in på detta, och nästa dag\nlämnade jag New York. Men oturen förföljde mig. När jag första kvällen\npromenerade på däck, där mörker rådde på grund av förhållningsorderna\nunder det pågående kriget, föll jag ned genom en lucka i golvet och\nskadade mig svårt. Gordon Selfridge ställde så väl sin hytt som sitt\npersonliga sällskap till mitt förfogande under överresan och var\nytterligt vänlig och älskvärd. Jag erinrade honom om mitt första besök\nhos honom för tjugu år sedan, då en liten hungrig flicka bad om kredit\npå en dansklänning.\n\nDetta var första gången jag kom i beröring med en handlingens man. Jag\nhäpnade över hans syn på tillvaron efter alla de konstnärer och\ndrömmare jag känt i mitt liv. Jag hade ju även umgåtts med män, som\nvarit mer eller mindre neurasteniska, antingen försjunkna i djup\nmelankoli eller fyllda av uppskruvad munterhet tack vare spriten. Men\nSelfridge representerade den ovanligaste, jämnaste glättighet jag\nnågonsin bevittnat, och som han aldrig smakar vin, gjorde detta mig\noerhört häpen, ty jag hade aldrig insett, att någon kunde finna livet i\noch för sig behagligt. För mig hade det alltid förefallit, som om\nframtiden endast kunde bjuda på en och annan glädjeglimt genom konsten\neller kärleken -- denne man däremot fann lycka i själva detta att leva.\n\nNär jag kom till London, alltjämt lidande under sviterna av mitt fall,\nhade jag ej tillräckligt med pengar för att fortsätta till Paris,\nvarför jag slog mig ned vid Duke Street och telegraferade till en del\nvänner i Paris. Inga svar kommo, troligen på grund av kriget. Jag\ntillbragte några förfärliga, dystra veckor i denna bedrövliga bostad,\nfullkomligt hjälplös. Ensam och sjuk, utan en slant, med min skola\ntillintetgjord och kriget till synes i färd med att fortsätta för\nevigt, brukade jag sitta vid det mörka fönstret om kvällen och iakttaga\nluftraiderna samt önska, att en bomb ville falla ned på mig och göra\nett slut på mina bekymmer. Självmord är så frestande. Ofta tänkte jag\ndärpå, men alltid var det något som höll mig tillbaka.\n\nI förtvivlan kablade jag till L. men fick intet svar. En impressario\nhade ordnat med några uppträdande av mina elever, vilka ville försöka\nsin lycka i Amerika. De gjorde turné under benämningen Isadora Duncan\nDancers, men ingenting av behållningen kom mig till godo, och jag\nbefann mig i en fullkomligt förtvivlad situation, ända till dess en\nälskvärd medlem av franska legationen kom till min hjälp och förde mig\ntill Paris. Här tog jag rum i Palais d'Orsay och vände mig till\nprocentare för att få län.\n\nVarenda morgon klockan fem väcktes man av Tjocka Berthas dunder, en\nlämplig början på en dyster dag, som fortsatte med en rad fruktansvärda\nnyheter från fronten. Död, blodsutgjutelse, slaktande fyllde timmarna,\noch på natten ljödo visslingarna, som varskodde om luftraider.\n\nEtt angenämt minne från denna tid var mitt sammanträffande med den\nryktbare \"Ace\" Garros hos en vän en afton, då han spelade Chopin och\njag dansade och vi sedan gingo tillsammans till fots från Passy till\nQuai d'Orsay. En luftraid pågick, som vi iakttogo, och under vilken jag\ndansade för honom på Place de la Concorde -- han sittande på fontänens\nkant, applåderande mig, medan hans sorgsna ögon upplystes av bomberna,\nsom exploderade i vår omedelbara närhet. Han berättade för mig, att den\nnatten sökte och längtade han efter döden. Kort efteråt sökte och fann\nhonom hjältarnas ängel och förde honom bort från ett liv, som han icke\nälskade.\n\nDagarna förflöto i gränslös enformighet. Jag skulle med glädje ha\narbetat som sjuksköterska, men jag insåg det fåfänga i att ytterligare\nöka den långa kön av sköterskeaspiranter. Jag ämnade alltså ånyo vända\nmig till min konst, fast mitt hjärta var så tungt, att jag undrade, hur\nlänge mina fötter skulle förmå bära dess tyngd.\n\nDet finns en sång av Wagner, som jag älskar -- \"Ängeln\" -- vari\nberättas om en ande, som dväljes i sorg och övergivenhet, men till\nvilken kommer en ljusets ängel. En sådan ängel kom också till mig i\ndenna mörka tid i skepnad av pianisten Walter Rummel, som en god vän\nsammanförde mig med.\n\nNär han kom in, tyckte jag, att ett porträtt av den unge Liszt stigit\nut ur sin ram -- lång, smärt, med en kopparfärgad lock över den höga\npannan och ögon som brunnar av strålande ljus. Han spelade för mig, och\njag kallade honom \"min ärkeängel\". Vi arbetade tillsammans i den\nteaterfoajé, som Réjane vänligt ställt till min disposition, och under\nTjocka Berthas dunder och ekot av krigsnyheter spelade han för mig\nLiszts \"Tankar på Gud i öknen\" -- den helige Franciskus matande\nfåglarna -- och jag komponerade nya danser, inspirerad av hans musik,\ndanser som helt och hållet bestodo av bön, ljuvlighet och ljus. Än en\ngång återvände min ande till livet, lockad av de himmelska melodier,\nsom tonade under hans fingrar. Detta var begynnelsen till mitt livs\nmest helgade, mest eteriska kärlek.\n\nIngen har någonsin spelat Liszt som min ärkeängel. Han har visionens\ngåva. Han ser bortom det skrivna partituret, han talar med änglarna.\nHan var mild och ljuvlig och ändå förtärd av lidelse. Han spelade med\nobeskrivlig glöd, hans nerver frätte honom, hans själ stegrade sig. Han\nliknade ett helgon, som dansar på glödande kol. Att älska en sådan man\när farligt. Läsaren måste komma ihåg, att dessa mina minnen spänna över\nmånga år, och att jag för var gång jag mötte en ny kärlek trodde att\ndetta var den ende, den på vilken jag så länge väntat, den som äntligen\nskulle återupprätta mitt liv. Men kärleken medför väl alltid denna\növertygelse. Varje kärleksaffär i mitt liv skulle kunna bli en roman\nför sig, och alla slutade de illa. Och alltid har jag väntat på den som\nskulle sluta lyckligt och vara för evigt. Kärlekens under är de\nskiftande temata och växlande tonarter, varöver den förfogar. En mans\nkärlek jämförd med en annan mans kan vara så olika som att höra\nBeethovens och Puccinis musik. Men instrumentet under de spelandes\nhänder är alltid kvinnan, och den kvinna, som endast känt en enda man,\när som en människa, som aldrig hört mer än en kompositörs verk.\n\nNär sommaren kom, drogo vi oss söderut. På Cap Ferrat inredde vi vår\nstudio i ett nära nog folktomt hotells alldeles tomma garage, och under\ndagar och nätter spelade han himmelsk musik, medan jag dansade.\n\nDet var en ljuvlig tid. Jag hade min ärkeängel hos mig, jag bodde vid\nhavet, jag levde i musik. Vilken pendelrörelse är inte livet -- ju\ndjupare ångest, desto högre hänryckning.\n\nDå och då kommo vi fram ur vart gömställe och gåvo en\naftonunderhållning eller en konsert till förmån för de nödlidande. Men\nmestadels voro vi för oss själva, och min själ levde i ett svall av\nlycka.\n\nI en villa i närheten bodde en vördnadsvärd präst och hans syster,\nMadame Giraldy. De voro våra enda vänner, och jag dansade ofta för dem\ntill Liszts musik. När sommaren led mot sitt slut, hyrde vi en studio i\nNizza, och när stilleståndet proklamerades, återvände vi till Paris.\n\nKriget var förbi. Vi sågo Segern marschera genom Triumfbågen, vi\nskreko: \"Världen är räddad!\" Ty i den stunden voro vi diktare\nallesammans, men ack, liksom diktaren vaknade upp för att skaffa bröd\noch ost åt sin älskade, så vaknade världen upp till sina kommersiella\nangelägenheter.\n\nMin ärkeängel tog mig vid handen, och vi gingo till Bellevue. Vi funno\nhuset i färd med att förvandlas till ruiner. Men varför inte bygga upp\ndet igen, tänkte vi. Och vi tillbragte några bortkastade månader med\natt försöka uppdriva medel till detta hopplösa ändamål.\n\nTill slut voro vi övertygade om det omöjliga i tanken och gingo med på\nett drägligt köpekontrakt med franska regeringen, som ansåg det stora\nhuset förträffligt lämpat till fabrikslokaler för framställning av\ngiftgaser för nästa krig. Sedan jag sett mitt Dionysion förvandlat till\nlasarett för sårade, blev det nu mitt öde att släppa det ifrån mig till\nkrigsändamål.\n\nNär köpet gått i fullbordan och pengarna funnos på banken, köpte jag\nett hus vid Ruc de la Pompe, den forna Salle Beethoven, och här inredde\njag min studio.\n\nMin ärkeängel hade en underbar förmåga att känna medlidande -- han\ntycktes uppfatta all den sorg, som gjorde mitt hjärta så tungt, och som\nofta förorsakade mig gråtfyllda och sömnlösa nätter. Han kunde betrakta\nmig med så ömma och lysande ögon, att min själ blev tröstad.\n\nI vårt studio sammansmälte hans och min konst på ett underbart sätt,\nmedan min dans under hans inflytande blev alltmer eterisk. Han var den\nförste, som lärde mig inse den fulla andliga innebörden av Franz Liszts\nmusik. I Salle Beethovens stilla musikrum började jag också instudera\nnågra stora fresker i rörelse och ljus, som jag ville framskapa ur\nParsifal. Vi tillbragte heliga timmar tillsammans, våra förenade själar\nliksom buros upp av den hemlighetsfulla kraft, som fyllde oss. När han\nspelade och jag dansade, var det ofta, som om min själ, när jag lyfte\narmarna, stigit upp ur min kropp på Graalmotivets silvertoner -- vi\nhade liksom skapat en andlig enhet utanför oss själva, och när själ och\nrörelse stego mot oändligheten, kom svar som ett eko från ovan. Vi voro\nliksom på gränsen till en annan värld. Vår publik förnam också denna\nsamlade kraft, och det vilade en egendomlig psykos över teatern, som\njag aldrig förut bevittnat. Hade vi fortsatt våra gemensamma studier,\nskulle vi säkerligen kunnat framskapa en ny uppenbarelse åt\nmänskligheten, men som det heter i sagan, är människan aldrig nöjd,\nutan öppnar dörren för den onda fén, som medför allt slags otyg. På\nsamma sätt kände jag -- i stället för att vara nöjd med den lycka jag\nfunnit -- en okuvlig lust att starta min skola på nytt, varför jag\ntelegraferade efter mina elever i Amerika.\n\nNär de kommit, samlade jag några goda vänner och sade till dem: -- Låt\noss allesammans fara till Aten och se på Akropolis, ty vi kan kanske\nännu gå i land med att grunda en skola i Grekland.\n\nVad ens motiv kunna missförstås ibland! En journalist i The New Yorker\n(1927) beskrev denna resa på följande sätt: \"Hennes extravagans kände\ninga gränser. Hon bjöd hem några vänner, började i Venedig och\nfortsatte till Aten\".\n\nVe mig! Mina elever anlände, unga, vackra och framgångsrika. Min\närkeängel såg på dem -- och föll -- föll för en av dem.\n\nHur skall jag beskriva denna resa, som för mig var min kärleks via\ndolorosa? Hur jag först upptäckte deras böjelse på Hôtel Excelsior på\nLido, där vi bodde några veckor, hur jag fick visshet därom på ångbåten\ntill Grekland, och hur denna visshet slutligen för alltid fördärvade\nför mig anblicken av Akropolis vid månsken -- detta är stationerna på\ndenna lidandesväg.\n\nNär vi kommo till Aten, föreföll allt att teckna sig till det bästa för\nskolan. Genom Venizelos' tillmötesgående ställdes Zappeion till min\ndisposition. Här inredde vi vår studio, och här arbetade jag alla\nmorgnar med eleverna för att få fram en dans, värdig Akropolis.\nMin plan var att få ettusen barn inövade till de stora\nDionysosfestligheterna på Stadion.\n\nVarje dag gingo vi till Akropolis, och när jag mindes mitt besök där\n1904, var det för mig en oändligt rörande syn att se mina elever nu\nåtminstone delvis förverkliga den dröm jag drömt där för sexton år\nsedan. Och nu, när allting tycktes tyda på att kriget var slut, skulle\njag äntligen bli i stånd att grunda min så länge påtänkta skola i Aten.\n\nMina elever, som från Amerika medfört en viss affektation och vissa\nmanér, som misshagade mig, fingo dessa avlägsnade under Atens härliga\nhimmel och den underbara anblicken av bergen, havet och den stora\nkonsten.\n\nMålaren Edward Steichen, som tillhörde vårt sällskap, tog en mängd\nförtjusande bilder från Akropolis och i Dionysosteatern, vilka gåvo en\nsvag föreställning om vad jag önskade skapa i Grekland.\n\nVi funno Kopanos i ruiner, bebodda av herdar och getter, men\noförskräckt beslöt jag att röja undan på marken och återuppföra\nbyggnaden. Arbetet igångsattes genast. Allt skräp, som hopats under\nåratal, städades undan, och en ung arkitekt åtog sig att sätta in\ndörrar och fönster samt lägga på tak. I det höga vardagsrummet lade vi\nen matta att dansa på och förde dit en stor flygel. Med den praktfulla\nsolnedgången över Aten och dess purpurgyllne återsken över havet mitt\nför våra ögon brukade vi här varje kväll höra min ärkeängel spela Bach,\nBeethoven, Wagner och Liszt, och i aftonsvalkan virade vi kransar av\nhärlig vit jasmin, som pojkarna i Aten sälja på gatorna, kring våra\npannor och strövade ned för att intaga vår aftonmåltid vid havet!\n\nBland dess blomsterkrönta flickor liknade min ärkeängel Parsifal i\nKundrys trädgård, men jag började märka ett uttryck i hans blick, som\nverkade mer jordiskt än himmelskt. Jag hade trott på vår kärleks styrka\nmed dess intellektuella och andliga betoning, och det dröjde en tid,\ninnan det gick upp för mig, att hans skinande vingar förvandlats till\ntvå lidelsefulla armar, de där kunde gripa och fasthålla en dryads\nkropp. Hela min erfarenhet gagnade mig slätt icke, och detta blev för\nmig en fruktansvärd chock. Från och med nu tog en förfärlig smärta mig\ni besittning, och mot min vilja började jag iakttaga deras tillväxande\nkärlek med känslor, som till min egen förskräckelse ibland väckte\nmordets demon till liv inom mig.\n\nEn kväll i solnedgången, när min ärkeängel -- som mer och mer började\nikläda sig en människas skepelse -- just slutat den stora marschen ur\n\"Götterdämmerung\" och de sista tonerna dogo bort i luften liksom på\npurpurstrålar och ekon från Hymettos, såg jag plötsligt deras blickar\nmötas och flamma upp i samma lidelse.\n\nEn spasm av vrede genomfor mig, så våldsam, att jag skrämdes därav. Jag\nvände mig om och gick därifrån; hela natten vandrade jag omkring på\nhöjderna i trakten av Hymettos, utom mig av förtvivlan och raseri. Nog\nhade jag tidigare i mitt liv mött detta grönögda vidunder, vars bett\nförorsaka det fruktansvärdaste av alla lidanden, men aldrig hade jag\nförnummit det i en sådan oerhörd grad som nu. Jag älskade och hatade\ndem bägge på en gång, och denna erfarenhet har lärt mig att hysa\nsympati och förståelse för de olyckliga, som, under trycket av\nsvartsjukans obeskrivliga marter, döda den de älska.\n\nFör att icke råka ut för denna olycka tog jag med mig en liten klunga\nelever och min vän Edward Steichen, och vi vandrade uppför den\nunderbara vägen förbi det gamla Tebe till Kalkis, där jag återsåg den\ngyllene sand, på vilken jag föreställt mig Eubœas jungfrur dansande vid\nIfigenias olycksaliga bröllop.\n\nMen i detta ögonblick kunde icke all Hellas' härlighet utdriva den onde\nande, som hade mig i sitt våld och ständigt för min inre blick lät\nuppstiga bilden av de två jag lämnat kvar i Aten. Den synen gnagde på\nmina inälvor och frätte som syra på min hjärna, och anblicken av dem\nbåda på balkongen utanför våra sovrum, bägge strålande av ungdom och\nömsesidig glöd, fullbordade mina kval, när jag väl återvände hem.\n\nNu kan jag icke fatta denna psykos, men vid den tiden var den lika\nomöjlig att undgå som skarlakansfeber eller smittkoppor. Men trots\ndetta undervisade jag mina elever varje dag och gjorde upp planer i\nAten för skolan, mot vilken ödet tycktes le hult. Venizelos' ministär\nvar synnerligen intresserad för mina planer, och Atens befolkning\nentusiastisk.\n\nEn dag voro vi inbjudna till en stor hyllningsdemonstration för\nVenizelos och den unge konungen, vilken ägde rum på Stadion.\nFemtiotusen människor deltogo däri liksom hela den grekiska kyrkan, och\nnär den unge monarken och Venizelos inträdde i Stadion, hälsades de med\nstormande ovationer. Processionen med patriarker i brokadskrudar, styva\nav gyllene broderier, som glittrade i solen, var en vidunderlig syn.\n\nNär jag kom in i Stadion i min mjukt draperade peplos, följd av en\ngrupp levandegjorda tanagrafigurer, kom den älskvärde Constantine Melas\nfram, räckte mig en lagerkrans och sade:\n\n-- Ni, Isadora, återskänker oss Fidias' odödliga skönhet och Greklands\nguldålder.\n\nOch jag genmälte:\n\n-- Å, hjälp mig bara att skapa ett tusen fullgoda dansande ungdomar,\nsom kunna dansa på Stadion, så att hela världen kommer hit för att\nbeskåda dem.\n\nNär jag uttalade dessa ord, såg jag min ärkeängel i hänförelse trycka\nsin älsklings hand, och för en gångs skull kände jag mig försonligt\nstämd. Vad betyder ömkliga små lidelser i jämförelse med min stora syn,\ntänkte jag och smålog mot dem med kärlek och förlåtelse. Men när jag\nsamma kväll såg deras båda huvuden avteckna sig i silhuett mot månen,\nföll jag åter offer för den ynkliga lidelsen och det till en grad, att\njag vild till sinnes vandrade ut i natten och starkt funderade på ett\nsapfiskt språng från Partenons klippa.\n\nInga ord kunna återge den tortyr jag undergick och den ljuva skönheten\ni min omgivning, som endast gjorde min pina mera intensiv. Icke heller\ntycktes något kunna råda bot på situationen. Kunde en världslig lidelse\nföranleda oss att uppge våra odödliga planer på ett stort musikaliskt\nsamarbete? Eller kunde jag köra bort min elev från denna skola, där hon\nblivit uppfostrad? Men alternativet att för var dag se deras kärlek och\navhålla mig från att ge luft åt min egen smärta föreföll mig också\nomöjligt. Återstod sålunda möjligheten att lyfta sig till andens höjder\novan allt detta, men trots min förtvivlan höll mig den ständiga\nkroppsrörelsen i dansen, de långa fotvandringarna och de dagliga\nsimturerna i havet vid en kroppslig vigör, som gjorde att mitt\nsjälsuppror stod att dämpa.\n\nMedan jag alltså lärde mina elever skönhet, lugn, filosofi och harmoni,\nvar jag själv oavbrutet i klorna på dödliga lidelser. Jag vet ej, vart\ndet slutligen skulle burit hän. Mina enda vapen voro uppskruvad\nglättighet och tungt grekiskt vin varje kväll, när vi intogo vår\naftonmåltid vid stranden. Säkerligen hade där funnits ädlare vägar att\nvälja, men jag var icke då i stånd att finna dem. Jag berättar ju här\nendast mina stackars mänskliga erfarenheter. Vare sig de äro värdefulla\neller värdelösa, kunna de måhända för andra tjäna som ett varnande \"Hur\nman _icke_ skall göra\". Men var och en försöker nog undgå plåga och\nlidande på det sätt han finner bäst.\n\nDen outhärdliga situationen tog slut till följd av en egendomlig ödets\nnyck, en liten elak apas bett, som visade sig så ödesdigert för den\nunge konungen.\n\nI flere dagar svävade han mellan liv och död, och så kom då den\nsorgliga underrättelsen om hans bortgång, åtföljt av en sådan\nuppståndelse, att Venizelos och hans parti än en gång måste vika och vi\nävenledes avlägsna oss, emedan vi inbjudits till Grekland som hans\ngäster och därför blevo situationens politiska offer. Alla de pengar\njag nedlagt på Kopanos' återuppbyggande och på studions inredning voro\nsålunda tillspillogivna, vi måste uppge alla tankar på en skola i Aten\noch i stället gå ombord på ångaren och återvända till Paris.\n\nVilket underligt plågsamt minne är icke detta mitt sista besök i Aten\n1920, återresan till Paris, den förnyade pinan samt det slutliga\navskedet och skilsmässan från min ärkeängel och min elev, som också\nlämnade mig. Fast jag kände mig som martyr, befanns hon hysa rakt\nmotsatt uppfattning och klandrade mig bittert för mina känslor och min\nbrist på resignation.\n\nNär jag äntligen var ensam i huset vid Rue de la Pompe med dess Salle\nBeethoven väntande min ärkeängels musik, kände min förtvivlan inga\ngränser. Jag stod ej längre ut med anblicken av denna boning, där jag\nvarit så lycklig, jag längtade att fly bort både från det hela och\nvärlden, ty vid det laget trodde jag, att både värld och kärlek voro\ndöda för mig. Hur många gånger i vårt liv komma vi ej till den\nslutsatsen, fast vi, om vi kunde blicka över på andra sidan nästa\nkulle, skulle se en dal med blommor och lycka väntande på oss. I\nsynnerhet ogillar jag den åsikt som så många kvinnor hysa, att ett\nvärdigt liv efter fyllda fyrtio år skulle utesluta all kärlek. Det är\nett misstag.\n\n       *       *       *       *       *\n\nVåren 1921 mottog jag följande telegram från sovjetregeringen:\n\n    \"Endast ryska regeringen kan uppskatta er. Kom till oss,\n    vi skola skapa er skola.\"\n\nVarifrån kom detta bud? Från helvetet? Nej -- men från dess närmaste\ngrannskap. Från det som i Europa gällde för att vara helvetet,\nsovjetregeringen i Moskva. Och jag såg mig omkring i mitt öde hus,\nutblottat på kärlek och hopp, och jag svarade: \"Ja, jag kommer till\nRyssland, och jag skall undervisa edra barn på det villkoret, att ni\nger mig en studio och avlönar mitt arbete\".\n\nSvaret var jakande, och en dag befann jag mig på en ångbåt på Themsen i\nakt och mening att från London avresa till Reval och därifrån till\nMoskva.\n\nInnan jag lämnade London, gick jag till en spågumma, som sade: -- Ni\nskall ut på en lång resa. Ni skall göra många underliga erfarenheter,\nni får bekymmer, ni kommer att gifta er. --\n\nVid sista ordet avbröt jag henne med ett skratt. Jag, som alltid varit\ni harnesk mot äktenskapet! Aldrig skulle jag gifta mig! -_Wait and\nsee!_ sade spågumman.\n\nPå vägen till Ryssland kände jag mig, som om jag varit en själ efter\ndöden på väg till en annan sfär. Jag trodde, att jag lämnat alla former\nför europeisk tillvaro bakom mig. Jag trodde verkligen, att\nidealstaten, sådan Platon, Marx och Lenin drömt sig den, genom något\nmirakel blivit förverkligad på jorden. Med hela min energi, som stött\npå så många missräkningar, när det gällt att förverkliga mina ideal i\nEuropa, var jag nu beredd att inträda i kommunismens paradis.\n\nJag hade ej medfört några toaletter. Jag föreställde mig, att jag\nskulle tillbringa återstoden av mitt liv i en röd flanellblus bland\nkamrater, lika enkelt klädda och uppfyllda av broderskärlek.\n\nAllt eftersom ångaren stävade norrut, såg jag med förakt och medömkan\ntillbaka på det kälkborgerliga Europas gammalmodiga institutioner och\nsedvänjor, allt detta som jag nu skulle lämna. Nu skulle jag bli en\nkamrat bland kamrater, genomföra en väldig arbetsplan i humanitetens\ntecken. Farväl, olikställdhet, orättvisa och all den gamla världens\nbrutalitet, som omöjliggjort min skola.\n\nNär ångaren äntligen var framme, klappade mitt hjärta av glädje. Framåt\nnu, in i den härliga nya värld, som blivit skapad! In i kamraternas\nvärld. Drömmen, som upprunnit i Buddhas hjärna, drömmen, som äterljudit\ni Kristi ord, drömmen, som varit alla stora konstnärers yttersta hopp,\ndrömmen som Lenin genom sin trollmakt förverkligat -- i denna dröm\ninträdde jag nu, för att mitt arbete och mitt liv skulle bli en del av\ndess härliga löfte.\n\nFarväl, Gamla Världen! Nu hälsade jag Den Nya.\n\n\n\n\nISADORA DUNCANS SISTA LEVNADSÅR.\n\n\nNågot mer än två år ha förflutit sedan den septemberdag, då Isadora\nDuncans oroliga liv ändades i en olyckshändelse av sällsamt och hemskt\nslag. Vid den tiden var hon i full färd med sina memoarer, för vilka\nhon för övrigt hoppades erhålla ett så pass stort honorar, att hennes\npermanent usla finanser någorlunda skulle upphjälpas. Hon hade fört\nmemoarerna fram till sommaren 1921 med den ödesdigra färden till\nRyssland och hade redan påbegynt fortsättningen, då hon skördades av\ndöden. De sex år, som hon alltså icke hunnit skildra, ha redan av\nvänner och närstående behandlats i tills vidare tre olika arbeten;\nflera torde med visshet följa, ty Isadora Duncans personlighet var,\nsäga vad man vill, i alla händelser av underligt fascinerande slag och\nlockar till fördjupande i de nyckfulla impulser och säregna emotionella\nkurvor, som utmärka hennes levnadsbana.\n\nIsadoras högt spända förväntningar på vad Sovjetryssland skulle bjuda\nhenne av uppgifter och framgångar voro dömda till förkrossande\nbesvikelser. Icke en människa var nere för att möta henne, när hon i\nsällskap med sin adoptivdotter Irma Duncan tidigt på morgonen den 24\njuli 1921 anlände till Moskva. Inga förberedelser voro vidtagna, inga\nrum beställda. Det var söndag, och alla myndighetspersoner voro borta\nfrån staden. Icke ens Lunatscharsky, som dock i egenskap av kommissarie\nför undervisningsväsendet och de sköna konsterna bort vara underrättad\nom hennes ankomst -- hon kom ju på officiell inbjudan av Krassin i\nsovjetregeringens namn -- fanns i staden. En tillfällig bekantskap från\ntågresan hjälpte de båda damerna till rätta, men första natten nödgades\nde likväl tillbringa i järnvägsvagnen -- staden var överfylld.\n\nNär Lunatscharsky omsider återvände till Moskva, fick Isadora\ntillfällig bostad i den ryska premiärdansösen Geltzers hem -- hon var\nsjälv ute på turné, och i kommunismens förlovade land förelåg intet\nhinder att ställa en privatpersons bostad till en främlings förfogande\ni ägarens bortovaro. Det berättas drastiska historier från Isadoras\nförsta bekantskap med frihetens och jämlikhetens lyckliga brödraskap,\nbland annat har Lunatscharsky själv i en tidningsartikel skildrat\nhennes närvaro vid en soaré, där också några av de ledande\nsovjetherrarna befunno sig. Isadora kom dit full av spänning, väntande\natt få träffa en skara renhjärtade idealister, klädda som Tolstoj i\nenkla allmogekläder och utstrålande människokärlek och barmhärtighet. I\nstället fann hon en mängd elegant klädda människor i en prålig salong,\nlyssnande till en sångerska, som exekverade vulgära franska\nrevyschlagers och skabrösa visor. Isadora råkade i fullt uppror, steg\nfram mitt på golvet och sjöng ut sitt hjärtas mening om både den banala\nsalongsinredningen, den mediokra underhållningen och \"kamraterna\"\nsjälva, dem hon kallade \"bourgeois\" rent ut.\n\nDet var en mödosam tid. Lunatscharsky, som aldrig drömt om att Isadora\nverkligen skulle bry sig om att resa till Ryssland, hade icke vidtagit\nnågra mått och steg för att ordna hennes verksamhet; inga elever\nfunnos, inga lokaler, allt gick på skruvar. Underliga bekantskaper\nträngde sig på danserskan, hon fick vara med om så mycken \"frihet\" i de\nbesynnerligaste former, att hon snart fått mer än nog därav. Samtidigt\nvar det miserabelt beställt med den lekamliga spisen. I egenskap av\nkonstnärer skulle Isadora och Irma uppbära vad som kallades \"ransoner\nför hjärnans arbetare\"; dessa ransoner utgjordes av litet vitt mjöl,\nkaviar, te och socker. En gång var fjortonde dag fick Isadoras\nkammarjungfru promenera till livsmedelsbyrån i Kreml för att hämta\nransonerna, varpå hennes givmilda matmor ställde till med små fester\nför sina halvt ihjälsvultna ryska konstnärs- och diktarvänner: man\nbakade pannkakor av mjölet och bredde kaviaren därpå. Hela ransonen\ngick åt på en kväll, och sedan levde man i två veckor på potatis.\n\nLångt fram i december kom omsider \"Isadora Duncans statsskola\" i gång,\nmen måste på grund av lokalernas arktiska temperatur snart nog upphöra,\nmedan bränslerekvisitionerna gjorde sin snigelaktiga rond från den ena\nbyrån till den andra. Och en vacker dag kom kamrat Lunatscharsky i egen\nhög person till danserskan och meddelade henne, att i följd av den\nfinansiella kris Ryssland för närvarande genomgick såge sig\nsovjetregeringen icke längre god att understödja hennes skola. Kamrat\nDuncan finge däremot mer än gärna ge egna föreställningar för betalande\npublik och på så vis på egen hand underhålla sin skola. När det blev\nbättre tider, skulle regeringen med nöje ånyo lämna henne hjälp. Den av\nsovjetmyndigheterna sålunda grundligt lurade konstnärinnan hade nu att\nvälja mellan att ånyo draga ut till en oviss framtid på kontinenten\neller i Amerika, eller också kvarstanna vid sin ryska skola, där för\nnärvarande fyrtio intelligenta barn som bäst höllo på att få intresse\nför arbetet. Hon valde, karaktäristiskt nog, den senare delen. Vad hon\nän kan beskyllas för, men aldrig krämarsynpunkter.\n\nMen hennes kvarstannande i Ryssland blev ödesdigert för henne ur en\nannan synpunkt. Kort efteråt sammanträffade Isadora nämligen med den\nman, som under någon tid framåt skulle förvandla hennes liv till ett\nrenodlat helvete. Det var den unge proletärskalden Sergei\nAlexandrevitch Yessenin. Han var en av topparna inom den\nefterrevolutionära skolan, bondson, blåögd, guldlockig, primitiv och\nråbarkad, berusad av sin litterära framgång, våldsamt begiven på starka\ndrycker och en i allo oslipad diamant. Isadora blev lidelsefullt\nförälskad i honom. I hennes kärlek blandades åtskillig modersömhet, som\nkom henne att överse med den obeskrivlige individens uppträdande, hans\nsupvanor, som tidvis förvandlade honom till något sämre än ett djur,\noch hans ytterligt råa behandling av henne själv. Hon gick så långt,\natt hon stick i stäv mot sina principer ingick äktenskap med Yessenin,\ndetta för att kunna föra honom med sig bort från hans dåliga vänner och\ndåliga vanor till Amerika, dit hon emellertid visste, att hon ej kunde\nkomma in med en man, vid vilken hon ej formellt var vigd.\n\nI maj 1922 hade Isadora fått nog av Sovjetryssland för denna gång och\nbegav sig flygledes med sin make till Berlin. Här blev paret\nmedelpunkten för ett underligt sällskap av mer eller mindre autentiska\nryska ädlingar och kulturkoryféer, bland vilka Yessenin flöt ovanpå\ntill en grad, som ännu mer förryckte huvudet på honom. Icke förty har\nMaxim Gorki i en essaysamling om ryska skriftställare skildrat sitt\nsammanträffande i Berlin med Yessenin, som han kallar för den nya\ngenerationens främste skald. Gorki beklagar Yessenins äktenskap med\nIsadora Duncan, vilken enligt Gorkis uppfattning aldrig var i stånd att\nbegripa sin makes storhet. Själv begrep Gorki plus minus noll av\nIsadoras danskonst -- han säger, att hon, när hon dansade, mest av allt\npåminde om en kvinna, som försöker hålla sig varm...\n\nUnder ett halvår förde paret Yessenin ett kringirrande liv på\nkontinenten under ständiga ekonomiska vedermödor, och i oktober\nanträdde Isadora den ödesdigra färden till Amerika, som skulle bli\nhennes livs stora fiasko. Motigheterna började redan vid ankomsten till\nNew York. Här fick hon nämligen veta, att varken hon, Yessenin eller\nden medföljande impressarion skulle få gå i land -- detta på grund av\nmyndigheternas skuggrädsla för Isadoras ryska giftermål och för\nkommunismen. Efter en hel del bråk, som fördröjde dem ett par dygn, och\nefter den mest minutiösa undersökning av deras bagage släpptes trion\näntligen lös och hamnade på Waldorf Astoria. I New York hade hon\nrelativt god framgång, men i Boston retades den impulsiva danserskan av\npublikens solida tråkighet och kälkborgerliga yttre samt av lokalens\ngrå enformighet, hon ryckte demonstrativt av sig sin långa röda\nsidenschal, svängde den i luften och ropade:\n\n-- Den här är röd. Det är jag med. Rött är livets och kraftens färg. Ni\nvar en gång i tiden vilda här -- låt inte tämja er!\n\nVid detta utbrott reste sig en mängd gamla herrar och damer och lämnade\nsalen, och nästa dag lästes i jätterubriker i hela amerikanska pressen:\n\n       Röd danserska chockerar Boston.\n       Isadoras tal skrämmer publiken på flykten.\n    Duncan med flammande schal säger, att hon är röd.\n\nDetta blev signalen till allmän stormlöpning mot Isadora. Hela det\namerikanska bigotteriet och pryderiet reste sig i majestätisk\nindignation, hetsade av landets utsökta press, som här fann stoff till\nprima sensationer. Isadora nödgades inställa flera uppträdanden i olika\nstäder, och turnén led svårt ekonomiskt avbräck. I januari 1923\nåtervände hon, nedslagen och med dåliga affärer, till Europa, närmast\nParis.\n\nHär gjorde Yessenin livet mer än vanligt bittert för henne. Sedan han\nunder rusets inflytande slagit alla speglar i Hôtel Crillon sönder och\nsamman, fördes han till en vårdanstalt, varefter Isadora i augusti for\ntillbaka till Ryssland med honom, inseende att endast det land, som\nfött honom, kunde i längden hysa ett monstrum av Yessenins slag. I\nMoskva åtskildes makarna, och Isadora begav sig nedåt Kaukasus för att\nfå en tids vila efter alla uppslitande erfarenheter. Irma Duncan\nberättar, att när hon hjälpte Isadora packa och tog fram vad som\nbehövdes för resan, upptäckte hon, att väninnan endast ägde ett litet\nfåtal klädningar och knappast några underkläder.\n\nUnder 1923 och 1924 företog Isadora en del turnéer i Ryssland, bland\nannat till Ukrajna. Bland folket blev hon populär på grund av sin\ngivmildhet, på hotellen något mindre populär på grund av sin mindre\nklädsamma vana att resa ifrån obetalda räkningar. På Hôtel de l'Europe\ni Petersburg, där hon sin vana trogen tagit en furstlig svit av rum och\ndagligen hållit öppen taftel för sina vänner med champagnen flödande\nsom i den gamla goda tiden, var den kvarlämnade räkningen att förlikna\nvid krigsskulden hos något av de mindre länderna i världskriget. Skolan\ni Moskva pågick, men inbragte föga, och ett försök att turnera med\neleverna slog ej väl ut -- publiken frågade ej efter flickorna, endast\nefter Isadora. Hon begav sig då ensam med sin impressario ut på turné\nnedåt Volgadistriktet, Turkestan och Ural, en färd som för henne blev\nfullkomligt katastrofal. Hennes brev från dessa resor till Irma Duncan\nvittna, trots sin lakoniskt sarkastiska ton, om vilka vedermödor den\nolyckliga kvinnan fick utstå, där hon, utblottad på pengar, utan mat,\nutan de enklaste toalettartiklar, nödgades dansa inför väldiga\nkommunistauditorier, som icke betalade ett öre och icke fattade ett\njota av hennes konst. Ett utdrag ur ett av hennes brev, från\nJekaterinburg, tsarfamiljens dödsstad, förtjänar anföras. Det är\ndaterat den 4 augusti 1924:\n\n\"Du har ingen föreställning om vad en levande nattmara vill säga,\nförrän du fått skåda denna stad. Kanske mordet på en viss familj har\nkastat ett slags Edgar Allan Poe-skräck över den, eller också är den\nalltid likadan. De melankoliska kyrkklockorna ringer oavbrutet och är\nfruktansvärda att höra. Går man på gatan, skriker gatpojken 'Prava'\neller 'Lieva' efter en och riktar geväret mot en. Ingen tycks ha en\nkänsla av humor. Den främste av kommunisterna sade: 'Hur kan man spela\nsådan avskyvärd musik som Liszt och Wagner?' Båda mina uppträdanden\ngjorde fiasko, och här sitter vi nu och vet inte, vart vi ska ta vägen.\nHär finns ingen restaurang, bara vanliga 'utspisningsställen' och ingen\nhårfrisör. Den enda kvarvarande fossilen med denna benämning försäkrade\nmig, medan han med darrande fingrar brände av mig håret, att här fanns\ninte en enda _dama_ kvar -- de har skjutit dem allesammans. Vi såg\nhuset och källaren, där de sköt _en viss familj_. Dess psykos tycks\ngenomtränga hela atmosfären. Du kan inte tänka dig något fasansfullare.\nDenna stad tycks närma sig helvetet mer än någon annan plats jag\nskådat.\"\n\nI ett annat brev skriver hon:\n\n\"Jag gav 40 _tchervonets_ till en man, för att han skulle beställa\nbiljetter åt oss till Sibirien, Han försvann och telegraferade sedan,\natt Sibirien låg i ruiner -- ingen säsong -- ingen publik etc. Kom så\ntillbaka utan pengar. Var hade han gjort av dem? Han förklarade, att\nhan skickat dem till sin hustru, som behövde dem. Jag företar alltså\ndenna turné till förmån för andra människors hustrur. Underbart\n-- -- -- Jag har inte en flaska eau de colognc, ingen tvål, ingen\ntandpasta sedan en månad tillbaka. Sängarna äro av bräder och livligt\nbebodda. Fläckar och revolverskott i speglarna. _C'est tres amusant!_\nMitt hår är alldeles vitt av brist på hennachamponering, och jag känner\nmig fullkomligt kaputt. Mina blåa draperier, som blivit packade i vått\ntillstånd, äro alldeles gråa av mögel och falla i bitar.\"\n\nEfter denna pers lyckades emellertid Isadora ta sig tillbaka till\nMoskva och begav sig på hösten samma år -- 1924 -- till Berlin, dit hon\nlockats med ett kontrakt, som emellertid visade sig vara rena svindeln.\nHär förde hon under några veckor en ohygglig tillvaro, absolut\növergiven, utan svar på sina förtvivlade brev och telegram med böner om\nhjälp, flyktande från det ena usla hotellet till det andra, utan ett\nöre till mat, svältande, sjuk och uppgiven. Hennes brev äro\nhjärtslitande att ta del av. Slutligen kom en summa på några hundra\ndollars från en vän i Amerika, och med hjälp härav lyckades danserskan\nuppnå Bryssel, varefter hon, sedan hennes väninna, skådespelerskan\nCécile Sorel, inskridit och ordnat med hennes pass, kom tillbaka till\nParis i januari 1925.\n\nMen hennes lidanden upphörde ej, och de två år hon hade kvar att leva\nutgjorde en enda kedja av motgångar, förödmjukelser och elände. I svält\noch umbäranden, besvikelser och ångest släpade sig månaderna fram.\nTragiska brev, vari dock den oförbränneliga bohémhumor, som präglade\nhennes uttryckssätt, alltsom oftast slår igenom, ge en djupt bedrövlig\nbild av den arma kvinnans tillvaro. Budet om hennes makes självmord på\nett hotell i Petersburg nådde henne mitt härunder och grep henne hårt,\nvarjämte det gav anledning till nya skandalskriverier i den franska\npressen, som alltsedan Isadoras sovjetengagemang varit henne gramse och\nfått allmänheten med sig. Då och då lyste som en hoppets stjärna någon\nflyktig möjlighet till ekonomiskt understöd, som skulle sätta henne i\nstånd att åter starta den skola, som var hennes livs stora idé. Men\nhoppet blev aldrig verklighet. Hennes grandseigneuraktiga generositet\noch flotthet förnekade sig aldrig, lika litet som hennes absoluta\noförmåga att röra sig med pengar. Hade hon någon gång ett par hundra\nfrancs, försvunno de oundvikligen i form av presenter till någon fattig\nvän eller ett champagnelag på Isadoras balkong på Hôtel Negresco i\nNizza, där hon lyckats förmå hotelledningen att med beundransvärt\ntålamod i veckor och månader fylla hennes behov utan en antydan om\nbetalning.\n\nDen ödesdigra 14 september 1927 hade Isadora överenskommit med en ung\nitalienare om en provkörning på kvällen i hans lilla bil, för vilken\nhon fattat starkt tycke -- liksom också för dess ägare. Hennes väninna,\nMary Desti, med vilken hon bodde på hotellet, hade onda aningar om en\nförestående olycka och försökte övertala Isadora att icke åka ut. Men\nförgäves. När italienaren på utsatt tid infann sig, virade Isadora sin\nstora röda sidenschal kring halsen ett par gånger och dansade ut ur\nhuset ned till bilen. Just när hon skulle stiga in i densamma, vände\nhon sig om, vinkade åt Mary Desti och en vän, som stodo vid porten, och\nropade skämtsamt:\n\n-- _Adieu, mes amis, je vais à la gloire!_\n\nDet blev hennes sista ord. I nästa ögonblick hade bilen satt sig i\ngång. Mary Desti, som såg att Isadoras röda schal fallit ned och\nsläpade utefter bilens sida, ropade högljutt: -- Din schal, Isadora, ta\nupp schalen! -- Nästa sekund hade bilen stannat, som de bägge vännerna\ntrodde, för att Isadora skulle kunna dra in schalen. De närmade sig\nbilen och sågo, att Isadoras huvud fallit framåt -- ännu ett ögonblick\n-- och italienaren for ned ur bilen, skrikande som besatt: -- Jag har\ndödat henne, jag har dödat henne!\n\nDet befanns, att schalens långa fransar, och även en del av själva\nschalen snott in sig i bilens bakhjul samt, när bilen rullade framåt,\nstramat till och ryckt Isadoras huvud framåt med en häftig knyck. Döden\nhade gjort sitt arbete väl -- i bråkdelen av en sekund hade den strypt\nhenne, bräckt hennes nacke och krossat halspulsådern.\n\nHalva Rivieran församlades i den blomsterprydda, med vaxljus upplysta\nstudion, där den döda vilade. Inom några dagar fördes liket till Paris\n-- kistan var täckt med den stora purpurfärgade sammetsmantel, som\nIsadora brukat bära, när hon dansade Chopins Begravningsmarsch och\nLiszts \"Les Funerailles\". I Paris, i krematoriet på Père Lachaise,\növerlämnades Isadora Duncans jordiska kvarlevor åt elden. Hennes urna\nstår i kolumbariet tillsammans med två små urnor, bärande namnen\n\"Deirdre\", \"Patrick\".\n\nM. L.\n\n\n\n"]