[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fYivlEGRLJe5dZ4wtGnpwbOx2ucTO6O6o8_J336Av8UM":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":17,"wordCount":18,"charCount":19,"usRestricted":20,"gutenbergId":21,"gutenbergSubjects":22,"gutenbergCategories":24,"gutenbergSummary":26,"gutenbergTranslators":27,"gutenbergDownloadCount":28,"aiDescription":29,"preamble":30,"content":31},1885,"Kolarflickan","Mellin, Gustaf Henrik",1806,1875,"1885-mellin-g-h-kolarflickan","1885__Mellin_G._H.__Kolarflickan","eller En Wandring i Norrland","romaani",[],[],"sv",1835,null,24170,115420,false,57993,[23],"Swedish fiction",[25],"Novels","\"Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell\" by G. H. Mellin is a novella written in the early 19th century. The story follows a young man named Thorsten, who embarks on a journey through the beautiful yet harsh landscapes of Northern Sweden, navigating his way through encounters with various characters, including a mysterious and captivating young woman named Bolla. The narrative intricately explores themes of nature, identity, and the simplicity of rural life against a backdrop of historical tumult.  The opening of this novella sets the stage for Thorsten's adventure as he strolls through Ångermanland, immersing himself in the vibrant and tumultuous memories of his childhood marked by loss and upheaval. As he encounters a group of Finnish charcoal burners, he becomes particularly intrigued by Bolla, a striking girl seemingly out of place among her rough companions. Their ensuing interactions reveal both Thorsten’s quest for belonging and Bolla’s wisdom despite her humble upbringing. From discussions of their personal histories to the challenges they face together in nature, the text beautifully captures a sense of connection between the characters, hinting at deeper emotional currents that tie their fates together amidst the struggles of existence in a rural setting. (This is an automatically generated summary.)",[],192,"Nuori kasvitieteilijä ja metsästäjä Thorsten vaeltaa Ångermanlandin laaksoissa tutustuen seudun luontoon ja asukkaisiin. Suomalaissyntyisen papin pojan matka Pohjois-Ruotsissa yhdistää luonnonhavainnot historiallisiin muistoihin Suomen sodasta.","'Kolarflickan' av G. H. Mellin är Projekt Lönnrots utgivelse nr 1885.\nE-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen, varför vi\ninte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till e-bokens\nanvändning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.","KOLARFLICKAN\n\n  eller\n\nEn Wandring i Norrland\n\nNovell\n\n\nAF\n\nG. H. M--n\n\n\n\n\n\nStockholm,\nW. Lundequist & Co:s bokhandel,\nMyntgatan, N:o 1.\n1836.\n\n\n\n\n1.\n\n\nEn vacker sommardag vandrade en munter yngling med bössan på axeln i\nen af Ångermanlands dalar. Han sjöng en lustig studentvisa och tycktes\nmed förtjusning deltaga i den allmänna glädje, som rådde i hela den\nsköna naturen, som omgaf honom. En portör, hvarur örter framstucko,\noch en icke särdeles stor, packad skjutväska, bevisade att han var\nen vandrande Botanist, och tillika jägare. Om föröfrigt hans gröna\nvallmarsrock icke just kunde lofva stora skatter i sina fickor, tycktes\nhans rena ansigtsdrag och hans klara ögon förkunna, att det bodde rätt\nmycket godt och skönt under rocken. En stark helsa och ett friskt mod\nblomstrade på hans kinder, och hans spelande blickar och leende mun\nuttryckte en liflig och lekande inbillning, och han tycktes i allmänhet\nmera beundra och fägna sig öfver folkets sköna gestalter, isynnerhet\nde vackra flickornas, och deras rena och gästfria seder, än de liflösa\nblommorna.\n\nThorsten, så hette ynglingen, var son af en Finsk Prest, och nästan ett\nhittebarn. Hans far hade under Finska kriget visat sig som en ifrig\npatriot, i det han med sina bönder tagit ett Ryskt ströfparti till\nfånga. Det är allmänt bekant, med hvilken omensklighet Ryska arméen\nframfor på flere ställen. Plundring, mord och brand, voro vanliga\nbedrifter, hvarmed barbarerne utmärkte sig. Thorstens far fick af en\nvän en varning, då Ryssarna efter slaget vid Orrawais åter framryckte i\nlandet, som de förut måste lemna. Men emedan han icke ansåg sin trohet\nemot sin Konung och sitt Fädernesland för något brott, dröjde han qvar\npå sitt boställe, tillika med sin hustru och sina barn. En dag red en\nflock kossacker in på gården. Utan vidare omständigheter grepo de hvad\nde öfverkommo och förstörde, med det så vilda nidingssinne, hvarför\nde äro så fruktansvärdt kände i Finnland, allt hvad som de icke kunde\nbegagna sig af. Med smärta och förbittring såg Pastorn sin mödosamt\nförvärfvade lilla förmögenhet sköflad och sin hustru och barn, hotade\naf brist och elände. I harmen ryckte han eldgaffeln ur handen på en\naf nidingarna, som höll på att slå sönder allt postlin i huset. Men\ni ögonblicket svängde den ursinnige kossacken sin kantschu och gaf\nhonom några slag öfver den gråhåriga hjessan, jemte en så häftig stöt\nmed knytnäfven för bröstet, att han föll baklänges och krossade sitt\nhufvud mot hörnet af spiseln. Den olyckliga Frun, som var vittne till\ndetta, hade nog mod och sansning att med tvenne af sina barn kasta sig\nut genom fenstret och gömma sig i diket i en rågåker. Der träffade hon\nen dräng, som hade den dristigheten att våga sig fram till gården och\nrädda de tre öfriga barnen. Nu blef den arma Enkan omgifven af sina\ngråtande barn, vittne till sitt hems fullkomliga förstöring, emedan\nRyssarna stucko eld på hela gården, och derpå, skrålande och hurrande,\ndrogo sina färde.\n\nDen trogne drängen skaffade kort derpå en häst hos en barmhertig\nbonde, hvilken räddat detta kreatur i skogen, undan krigshärarne,\noch förde sin olyckliga Fru till Brahestad, det hon hos en förmögen\nslägting ville söka sin tillflykt. Hon blef icke emottagen så, som hon\nönskat, och hade äfven den sorgen att inom ett par månader se fyra af\nsina barn bortryckta af Fältsjukan. Hon blef sjelf kort derpå lagd\npå sjuksängen af bekymmer och elände, hvaraf hon också dog, lemnande\nden arma Thorsten, sjuk och uthungrad, utan skydd och tillflykt. En\nflyktande Prestfamilj, som var i samma olyckliga belägenhet, upptog\nhonom. Presten hade kännt hans far, och detta var nog för att förmå\nhonom att upptaga sin väns barn, såsom det tredje af sina egna.\nThorsten var då allenast fem år gammal, men minnet af de fasans\nuppträden, han öfverlefvat, var ganska lifligt för hans själ, och det\nvar ett eget drag i hans karakter, att han, ehuru glad och liflig\nannars, gerna öfverlemnade sig åt sin barndoms dunkla och dystra\nminnen. Han kom ihog sin Mor, och i ensligheten var det hans käraste\nsysselsättning att återkalla hennes sköna drag och hennes kärlek i\nsitt minne. Men det blef honom ofta pinsamt att han ej fullkomligt\nkunde minnas hvad hon talt med honom på sin dödssäng, och det var en\nså mycket lifligare smärta för honom, som hans inbillning oupphörligt\nville föreställa honom, att hon sagt för honom en hemlighet, vigtig\nför hela hans lefnads välfärd och lycka, men han kunde omöjligt utreda\ndensamma, och det förekom honom derföre ofta som om han måste ådraga\nsig de förfärligaste lidanden, om han icke kunde finna upplösningen\naf sin lefnads gåta. Men merendels lyckades det snart för hans glada\nlynne att förjaga alla dessa inbillningens förfärliga och orediga\nföreställningar, och det var äfven en välgerning af himlen att han\nfått detta lyckliga lynne, som ensamt gjorde hans sednare ungdoms\nolyckor drägliga för honom. Hans fosterfar fick, efter lång väntan,\nett Pastorat i Sverige. Han förlorade efter några år sin fru och\ngifte sig med en annan, som inom kort jagade den arma Thorsten ur\nhuset och förstod att sätta sig i en sådan respekt hos sin man, att\nden gode gubben endast i hemlighet kunde gifva Thorsten det understöd\nhan behöfde för att kunna fortsätta sina studier. Thorsten lärde\nemedlertid i fremmande hus att känna verlden, och att sjelf förvärfva\nmera fasthet och oberoende i karakter och tänkesätt. Han hade tagit\nen medice-philosofisk Candidatexamen i Upsala, då han företog sig en\nvandring till Lappland, för att, som han sade, låta nordens vindar på\nfjällen blåsa bokdammet af sig.\n\nHan stod vid stranden af Ångermanån och betraktade denna nejd, så\nutmärkt för den poetiskt vilda skönhet, som är den högre nordens\nkarakter. Då blef han varse en Zigenartropp, som höll sin måltid i\nsolskenet bredvid vägen. En gubbe, ett par karlar, en gosse, två gamla\ngummor, tre yngre qvinnor och några barn, med ett halft dussin hästar\noch en hop bylten, utgjorde en besynnerlig grupp. De trasiga karlarnas\nansigten buro den mörka stämpeln af Zigenarnes lynne, och deras svarta\ntrotsiga ögon, uttryckte något argt och lömskt, men deras växt var\nresligare än vanligt bland sådant folk. Endast en flicka hade ett\nansikte, som verkeligen förtjente namn af skönt. Hennes drag voro helt\noch hållet olika de vanliga Tattarnes, och deras regelbundna former,\nännu mera frappanta genom motsatsen af hennes följes, tycktes bevisa\natt hon säkert var något bortstulet barn.\n\nThorsten betraktade en stund denna grupp. En besynnerlig känsla af\nnyfikenhet och medlidande med den vackra flickan, som så sällsamt\nbefanns inblandad i en flock sådant pack, förmådde honom att nalkas.\nMuntert trädde han till dem, och tog fram sin bränvinsflaska, hvilken\nhan lät gå ikring laget. Män och qvinnor söpo, men icke den vackra\nflickan. Till och med i barnungarna hälldes en klunk. Thorsten frågade\nhvart resan skulle gälla, och de svarade: till Norrige. Thorsten\nuppgjorde då i hast en saga; han sade sig vara Svarfvargesäll och hafva\nblifvit körd ifrån sin husbonde, så att han nu nödgades gå omkring\noch söka tjenst. Han ville också försöka om han ej kunde få några\nbättre vilkor i Norrige. Derpå frågade han efter deras lefnadssätt,\nhvilket gubben, som förde ordet medan de andra karlarne med sneda och\nmisstrogna blickar betraktade honom, icke avmålade särdeles behagligt.\nHelt oförmodadt föreslog Thorsten då att göra sällskap med dem dit,\nemedan han icke kände vägen. Alla sågo bestörta på honom och tycktes\nicke veta hvad de skulle göra, men han visste så väl att rätta sig\nefter deras skojarton, att de slutligen biföllo. De började derpå att\nsins emellan språka Finska, då Thorsten genast deltog i samtalet och\nsade att han var deras Landsman. Detta tycktes verka på gubben, som en\noförmodad glädjepost. Han visade Thorssten den största vänlighet, men\nde båda karlarna kunde icke aflägga sin misstrogna vresighet. Gummorna\ntycktes också med sina plirande ögon vilja uttrycka vänlighet, men den\nvackra flickan satte sig med ryggen vänd åt hela sällskapet och tycktes\nicke vilja märka hela afhandlingen. Thorsten lät emellertid flaskan\nflitigt gå ikring. Småningom försvann förlägenheten och han var nästan\nsom kamrat med dem allesammans. Försigtigtvis beslöt han att akta sig\nför att visa de unga qvinnorna någon uppmärksamhet, innan han fått se\nkarlarnas uppförande emot dem.\n\nEgentligen skulle Thorsten, då han litet fick tid att besinna sitt\nbastiga infall, ej varit missnöjd med ett afslag på sin begäran, men\nhan tänkte sedan att det ej kunde skada om han härdade sitt lynne i\nsällskap med dessa vilda menniskor. Dessutom var han äfven nyfiken att\nse, huru mycket dessa Finska öfverlefvor, som så grymt fördrifvits\naf Svenskarne, sedan de blifvit narrade till de stora fjällskogarna,\nvanslägtats ifrån sin stam. Så ungefär funderade Thorsten, men det är\nlikväl säkert, att om han icke fått se den välbildade flickan, skulle\nhan aldrig fallit på den tankan att med denna ströfvande flock blifva\nnomad i Sverige.\n\nSällskapet begynte redan att packa sina bylten och saker på hästarna,\ndå en man med en skjutsgosse i en kärra, kom hastigt åkande utför\nbacken. Han stannade och steg af för att komma till sällskapet.\nDå gubben fick se Länsmansknapparna i den resandes rock, gick han\nemot honom med hatten ödmjukt i handen, medan karlarna skyndade\nmed påpackningen och qvinnfolken hoprafsade sina bylten samt bundo\nsina ungar på ryggen. Thorsten blef lika bestört som harmsen då han\nsåg äfven den vackra flickan belasta sig med ett lefvande bihang.\nEmedlertid begynte Länsmannen med äkta länsmanstermer och svordomar\nfråga efter pass och förbanna pack och lösdrifvare. Gubben emottog\nallt hans ovett med ödmjukhet, men det förargade Thorsten att höra\nalla dessa nedriga namn, innan ännu mannen hade fått något svar eller\nundersökt hvad slags folk de voro. Den ena karlen gick litet uppåt\nbacken, liksom för att se om någon kom efter, och den andra såg sig\näfven orolig omkring, medan han då och då liksom af en händelse,\nsparkade en stör, som låg på marken, allt närmare den grälande\nLänsmannen. Hastigt fick Länsmannen öga på Thorsten, som hade ställt\nbössan ifrån sig bakom ett träd. Han tycktes länge liksom besinna sig,\nunder det han aåg på honom. Till slut gick han fram och tog honom utan\nkrus i kragen, samt ville släpa honom till sin kärra. Thorsten sökte\nrycka sig lös, men Länsman var en stark karl och släppte honom icke så\nlätt. En brottning begynte, i hvilken Thorsten skulle dukat under, så\nframt icke i detsamma den karlen, som stod öfverst på backen gifvit en\nvink och den andra gripit stören och med den gett Länsmannen ett slag\nmidt för pannan, som sträckte honom till marken. Pojken, som körde\nLänsmannens kärra, gaf vid denna syn hästen en pisksläng och flydde i\ngalopp derifrån.\n\nThorsten stirrade bestört på den slagne Länsmannen, som likväl snart\nslog upp ögonen. Zigenarn lyfte stören för att gifva honom ett nytt\nslag; men Thorsten afböjde det. Länsmannen reste sig upp och Thorsten\nfattade sin bössa: \"Herre\", sade Thorsten: \"Hade ni med höflighet frågat\nhvem jag var, skulle jag genast med tillbörlig respekt visat er mitt\npass; men sådana sjelfmyndiga tyranner, som kronans vägnar vilja fara\nfram som öfversittare, så skylla sig sjelfva, om de stöta emot, under\nsin öfvermodiga framfart. Laga er skyndsamt er väg, och lär er att en\nannan gång vara höflig.\"\n\nLänsmannen mumlade några svordomar mellan tänderna, i det han stapplade\nutför vägen. Karlen, som stått på utkik på backen, kom i detsamma\nspringande. \"Här kommer folk!\" ropade han. Genast fattade gubben sin\njärnbeskodda staf och begaf sig ifrån vägen inåt skogen. Hästarna\nleddes af karlarna och gossen. De två gummorna lyftades på hvar sin\nhäst, de yngre qvinnorna följde derefter, och Thorsten, med bössan på\narmen, slutade troppen.\n\nDe hade icke hunnit långt in emellan de mörka granarna, förrän de hörde\nramlet på vägen af flera åkdon. Dessa tycktes stanna vid stranden af\nelfven.\n\n\"Nu gäller det\", sade gubben. \"Ingen får bli efter. Följ noga med i\nraden och varen tysta!\" Han påskyndade sin gång och, ordnad likt den\nindianska kedjan, som bildas på resor i Amerikas ödemarker, följde den\nlilla troppen allt djupare in i ödemarken. Gubben tycktes drifven af en\nslags inspiration. Han gick nästan rakt fram, och förstod att så rikta\nsin väg emellan tufver och trädstammar, att det var utan mycken möda\nsom både hästar och folk kunde följa honom.\n\nThorsten hade småningom börjat besinna sig. Han hade blifvit inblandad\ni en ledsam sak och i ett ganska obehagligt sällskap. Han hade bordt\nvisa Länsmannen sitt pass och stanna qvar hos honom för att så blifva\nskild från Zigenarne. Men det var icke möjligt för honom att nu\nåtervända, utan att ådraga sig än mera förargelser. Det var derföre\nbäst, tänkte han, att öfverlemna sig åt händelsen och följa med sina\nnya kamrater, åtminstone tills han kunde bli öfvertygad att det var\nnågot ondt med dem.\n\nSkogen blef allt mörkare och tätare. Tåget aflägsnade sig allt mer\nifrån den bebodda och odlade elfstranden. Här och der syntes i skogen\nen nyodling, ett svedjefall, en kolbotten, men ingen mensklig boning.\nDe flyende ilade oupphörligt framåt mellan kärr och bergshöjder, öfver\nsmå bäckar och förbi täta snår. Ett par gånger stannade gubben nedanför\nnågon höjd, för att hvila en kort stund, då alltid en af karlarne\nställde sig på utkik öfverst på höjden. Så led det till aftonen, då\nefter flera timmars ansträngning gubben ansåg det vara tid att hvila.\n\"Vi få nu hålla till godo med att ligga tre, fyra nätter ute, för den\nstränga Herr Länsmannens skull\", sade han. \"Skulle vi söka natthärberge\npå vägen, så hade de snart reda på våra spår. För oss är det ingen\nnöd, men värre blir det med vår unga herre. Han är väl intet van att\nslita så mycket ondt. Men han får lof att stå ut med att följa oss ända\nhem, och sedan kunde du, Anders, med den ena hästen forsla honom öfver\nfjället till Rörås, så får han väl der hitta på någon råd att hjelpa\nsig sjelf vidare.\"\n\nThorsten förklarade att det väl icke var hela verlden att tillbringa\nnågra sommarnätter under bar himmel: det hade han gjort förr. Derefter\nfrågade han sina nya kamrater om deras namn.\n\nGubben hette Ollikainen. Hans hustru och svägerska voro de båda\ngummorna. Karlarne voro hans söner och två af de yngre qvinnorna hans\nsonhustrur. Den tredje qvinnan var hans brorsdotter och var litet\nunderlig, sade gubben sakta, för det hennes mor, som var kunnig i\nmånga konster hade lärt henne åtskilligt. Hon var sjutton år, men hade\nförstånd som en gammal menniska, och skulle läsa i höst, då det troddes\natt kyrkherrn tänkte komma på ett besök upp till fjällskogsboarna.\nHennes namn var Bolla, egentligen sammandraget af Ingeborg. Hela\nslägten hade nödgats gifva sig till kolare under Furuborgs bruk,\nhvars innehafvare nyttjat den vanliga taktiken att under något hårdt\når tvinga de halsstarriga finnarne till undergifvenhet. De hade nu i\nhemlighet gjort en färd nedåt landet, berättade gubben vidare, för att\nbyta till sig något säd och förse sig med åtskilliga andra behof, utan\natt bruket skulle behöfva veta derom. Anders, den äldsta af sönerna,\nhade varit några år i sällskap med ett parti hästbytare, och förstod\nsig ännu så på hästhandel, att han förtjente rätt betydligt på hvarje\nresa. Den andra sonen, Per, hade öfvat upp sin konst att byta varor och\nhandla på marknaderna i Fahlun, Rörås, Gefle och Norrlandsstäderna.\nDet var således icke i oerfarna och obildade skälmars sällskap, som\nThorsten hade råkat. Hvad som förvånade honom isynnerhet, var gubbens\nvärdiga utseende och de öfrigas vördnad för honom, så snart de kommit\nifrån landsvägen. Den enda som tycktes icke mycket akta på gubben,\nvar hans svägerska, Bollas mor. Hon satt och mumlade för sig sjelf på\nhästryggen, under det de öfrige enligt hans tillsägelse höllo sig tysta.\n\nDet var i en af sällsamt brutna klippor innesluten dal, vid en mila,\nhvilken året förut blifvit bränd, som, nattlägret utsågs.\nKarlarna aflastade hästarna, för att leda dem till vatten i en bäck\nstrax bredvid. Qvinnorna gjorde upp eld på sjelfva kolbottnen. En\nkittel framtogs och Ollikainens hustru satte sig i spetsen för\nmåltidsbestyret. De unga qvinnorna sågo om sina barn och utbredde några\ngrofva filtar på marken.\n\nThorsten klättrade upp på en af klipporna för att se sig omkring i den\nvilda, storartade naturen. Det ligger något besynnerligt hemskt men\ntillika skönt i anblicken af en stor skog, särdeles vid solnedgången.\nDer råder en enslighet, så högtidlig, der höres en susning, så\nmajestätisk. Då nu Thorsten från höjden såg sig omkring, begränsades\nhans synkrets af den oöfverskådliga skogen, hvars mörkgröna toppar\nbröto sig emot aftonrodnans purpur. I den lilla dalen under hans\nfötter, som redan låg i djup skymning, upplågade kolfinnarnas eld, och\ndess fladdrande sken upplyste de grofva tallarnas stammar och de i\narmodets drägt höljda gestalterna, som syslade kring elden. Karlarna\nåterkommo med sina hästar från bäcken och uppskrämde en gammal tjäder,\nsom förmodligen också utsett sig ett nattqvarter i en tall i samma dal.\nDen oroade skogsbon kom inom håll för Thorsten, men blef hastigt af\nhans skott nedskickad till qvinnorna.\n\nHan skyndade nu sjelf ned, sedan händelsen gifvit honom tillfälle att\nockså lemna ett bidrag till den gemensamma måltiden. Han kryddade\nden med uppoffring af återstoden ur sin bränvinsflaska, hvilken\ntycktes ytterligare öka den påbegynta förtroligheten mellan honom och\nsällskapet.\n\nTill det egna i kolfinnarnes seder hörde, att, innan de satte sig\nomkring kitteln, för att hvar och en af gumman emottaga sin andel,\ngossen högt uppläste några bordsböner. Hela måltiden föregick med\nskyndsamhet och under tystnad, och efter dess slut lästes åter böner.\nQvinnorna lägrade sig derpå tillsammans i en grupp med barnen. Gubben\nanviste Thorsten en plats vid sin sida. De båda karlarne begåfvo\nsig till ingången af dalen med hästarna. Och det blef snart tyst\nrundtomkring.\n\nThorsten kunde icke, oaktadt sin trötthet genast insomna. Han\nstirrade tankfull upp emot Julihimmeln, på hvilken några få stjernor\nframstrålade. Obeskrifligt upplyftande är alltid anblicken af de\nhimmelska ljusen. Då man ser det höga himlafästet, känner man\nsig upphöjd öfver så mycket jordiskt, man tycker sig i skenet ef\nstjernornas strålar andas en renare luft, än den, som närer vårt\nhvardagslif. Man känner tanken upplyftad till Honom, om hvilken\nJob säger, att \"Han allena utsträcker himmelen, -- Han förseglar\nstjernorna, -- Han gör Carlavagnen och Orion, Sjustjernorna och de\nstjernor söder ut.\"\n\n\n\n\n2.\n\n\nI tolf dagar fortsattes resan med samma ansträngning och i samma\nordning. Thorsten anmärkte, att sällskapet blef allt mera förtroligt,\nju djupare det inträngde i skogen. Ett par gånger följde de en\nlandsväg ett kort stycke, men då med yttersta sorgfällighet för att\nicke upptäckas. Gubben gick ett långt stycke förut för att varna,\nom någon skulle möta, och den ena karlen dröjde så långt efter, att\nhan skulle kunna gifva tecken i tid, om någon syntes åt det hållet.\nOm aftonen tolfte dagen hvilades nu vid en lada, som måste tillhört\nnågot skogshemman. Under det måltiden tillagades, språkade Thorsten\nmed qvinnorna. De voro vänliga emot honom, men svarade mycket kort på\nhans anmärkningar och frågor. Den språksammaste af alla var pojken,\nHeikko (af Henrik). Thorsten hade vunnit hans vänskap derigenom att\nhan ett par gånger låtit honont låna sin bössa och lärt honom att\nhandtera den. Men hela familjens historia var mycket enkel, så att\ngossens berättelser endast bestodo i äfventyr vid fågelfångst och nu\npå denna deras resa, den första hvari han fått deltaga. Thorsten hade\nundvikit att på något sätt utmärka Bolla, ehuru hans blick ofta med\nuttryck af besynnerligt deltagande, nästan bekymmer, hvilade på henne.\nHon förstod att obemärkt bereda honom en och annan liten beqvämlighet,\nhvilken genom resans besvärligheter erhöll ett dubbelt värde. Det föll\nsig merendels så, att hon var sist ibland qvinnorna och derföre honom\nnärmast. Men hade han något aflägsnat sig vid ett nattläger eller\neljest för att komma åt att skjuta ett djur, så bjöd hon honom en liten\nnäfverskäppa med bär, som hon under tiden plockat, eller gaf hon honom\nen blomma, sedan hon märkt att han fästat uppmärksamhet vid örter. Han\ntackade henne då vänligt, men utan att de mycket samtalade.\n\nFöljande morgonen gjorde sig sällskapet färdigt att ytterst bittida\nfortsätta färden. Hvar och en hade, enligt gubbens tillsägelse, försett\nsig med en lång stör. Men mörka moln uppstego på himlen. Regn och åska\nvoro i annalkande, sade gubben. Men innan solen är högt på himmelen,\nhafva vi hunnit till våra egna skogar.\n\nHästarne hade här haft godt bete och äfven sällskapet kände sig ifrigt\natt hinna hem. Gubben satte sig såsom förut i spetsen för tåget, och\ndet fortsattes åter emot vester. I början måste man fara öfver en\nsträcka oländiga och ofruktbara höjder, hvilka slutligen upphörde vid\nett stort, uttorkadt kärr, på hvars andra sida åter en tät skog reste\nsig. Just då sällskapet följde gubben ned till kärret, bröt regnet\nlöst. En åskknall hördes och dundret rullade på ett eget förfärligt\nsätt öfver höjderna, som nyss blifvit lemnade. Alla sågo ditåt. En\nensam gammal tall hade blifvit träffad af blixten och det begynte ryka\noch gnistra ibland dess mossiga grenar. Elden släcktes dock snart af\nregnet, och resan fortsattes. \"Hm! Åskan kör lågt i dag!\" mumlade\ngubben. \"Och kärret blötnar snart upp. Komma vi icke fort öfver, så bli\nvi fastsittande.\"\n\nThorsten kände sig förut ängslig och beklämd; men då han hörde gubbens\nord, upplifvades han vid åtankan af en förestående fara. Karlarne\noch deras hustrur fattade hvardera en häst vid tygeln. Gummorna redo\nhvar sin. Bolla stannade litet efter och höll sig närmare Thorsten än\nvanligt. \"Stig icke miste\", sade hon: \"trampa i mina spår. Den som\nråkar att klifva ned sig här, sjunker ohjelpligt, ty kärret är utan\nbotten.\"\n\nGubben hade emellertid god reda på vägen. Med en obegriplig säkerhet\nframskred han emellan tufvorna och lingonriset. Han hade sina märken,\nefter hvilka han rättade sig, ehuru ingen annan, åtminstone icke\nThorsten, kunde upptäcka något sådant. Någon gång måste gubben stanna.\nHan kände då med sin staf omkring sig på tufvorna, betraktade skogen\nframför sig och såg sig betänksamt tillbaka. Men snart satte han sig\ndå ånyo i rörelse. Tufvorna blefvo emellertid slippriga af regnet och\nemellan dem mjuknade jorden, så att slutligen marken gungade under\nfötterna. Hästarne skyggde för hvarje hväsande blixt och drogo sig\ntillsammans vid det skarpa åskdundret. Det fordrades den noggrannaste\nförsigtighet att få dem att icke snafva och att hålla sig rätt der\ngubben gick förut.\n\nThorsten var flere gånger nära att slinta, men Bolla, som stod vid\nnästa tufva och med uppmärksamhet följde hans rörelser, räckte genast\nut sin stör till honom, så att han kunde fatta uti den och återvinna\njemvigten. Han blef nu uppmärksam på den förundransvärda vighet och\nledighet, hvarmed hon framskred. En så smidig vext, som hennes, hade\nhan än aldrig sett; och oaktadt den ytterst torftiga drägten, var det\ni hela hennes gestalt ett behag, som icke behöfde rikedomens glans\nför att blifva märkbart. Hans blickar, fulla af tacksamhet för hennes\nbiträde, blefvo dock sällan besvarade, emedan hela hennes uppmärksamhet\nvar upptagen af omsorgen för deras säkerhet. Redan hade sällskapet,\nefter otroliga ansträngningar, hunnit öfver mer än hälften af kärret,\ndå gubben ånyo gjorde halt. Sedan han länge skådat åt alla sidor\nkallade han båda karlarna fram till sig. Bolla och Thorsten måste hålla\nderas hästar. En tyst rådplägning hölls, hvaraf Thorsten icke kunde\nhöra något, förrän gubben högt sade: \"Kärret är alldeles uppblött. Vi\nmåste vända om. Gud hjelp oss! Det ser mörkt ut att komma tillbaka och\nän mörkare att komma fram.\"\n\n\"Nej, framåt måste vi!\" ropade hastigt den ena gumman, Bollas mor. \"Låt\nmig gå före! Kom ihåg källdraget der borta; det har brutit af vägen\nbakom oss. Det är möjligt att vi kunna komma fram, men tillbaka är\nomöjligt.\"\n\nHastigt hoppade gumman af hästen och ledde honom till gubben, medan hon\nmed sina små röda ögon plirade omkring i den gråa slöjan af hällregnet.\nÅter hölls en öfverläggning. \"Stig af hästen och led honom, min gumma!\"\nsade Ollikainen. \"Vi måste framåt, säger Svägerskan. Ser hon rätt så\nha vi en skogsudde icke så långt borta åt detta hållet!\" Han begynte\nderefter åter att skrida framåt.\n\n\"Kom icke för nära hvarann!\" sade Anders. \"Marken bär icke flere\ntillsammans. Akta att stiga på samma tufva som hästen!\" Han tog vid\ndessa ord tygeln ur Thorstens hand och ledde sjelf sin häst. Nu hade\nregnet så upplöst kärrets dy omkring tufvorna, att dessa icke kändes\nfastare, än om de flutit lösa på en vattenyta. Hästarna voro utmattade\noch oroliga, så de hvarje ögonblick snafvade vid språnget från den ena\ntufvan till den andra. Det fordrades vana, styrka och kallblodighet att\nkunna styra och leda dem. Qvinnorna med sina barn bundna på ryggen,\nvoro likväl outtröttliga. Den som minst orkade var Bollas mor, så att\nflickan till slut måste emottaga och leda hennes häst. Men gumman\nförmådde icke heller gå, så att Bolla lyftade henne på hästryggen,\nehuru Anders sade att det var ganska farligt.\n\nGenom regnet visade sig till slut en skogsudde, som utsköt i kärret.\nMan nalkades den med yttersta försigtighet, emedan just der utanför\ntufvorna voro lösast. Gubben Ollikainen stod redan på de fasta rötterna\naf liten martall, då Bolla uppgaf ett rop. Hästen som hon ledde sjönk\nmed framdelen i dyn mellan tvenne tufvor. Thorsten skyndade till\noch räckte sin hand åt gumman, som red. Denna hoppade skyndsamt af\noch skyndade till stranden. Anders ropade åt Bolla, att hon skulle\nhålla hästen stilla, tills de öfriga blifvit räddade. Men då djuret\nkände huru det småningom sjönk allt mera, begynte det anstränga alla\nsina krafter att arbeta sig upp igen; det sparkade dock genom sina\nförtviflade bemödanden endast desto mera sönder den skorpa af vexter\noch mossor, som utgjorde den bottenlösa dyns betäckning. Hastigt\nbesinnade sig emellertid Thorsten: han skjöt sin stör under hästens\nbringa, så att den fick något fastare stöd att hvila på. Gubben\nOllikainen kom i detsamma sjelf till stället. Han använde sin stör på\nsamma sätt. Anders lyckades att rädda de öfriga hästarna, hvarefter han\noch hans bror hastigt fällde några smala trän, dem de släpade fram.\nEfter otroliga ansträngningar blef ändtligen hästen uppdragen på dessa\noch förd in i den tryggare skogen. Han skälfde emellertid af köld\noch matthet. Regnet fortfor oupphörligt och kändes dubbelt plågsamt\nunder de drypande träden. Åskknallarna blefvo också allt häftigare och\nblixtarna fräste, så att det hördes huru åskan på flere ställen slog\nned. Det brakade i de gamla tallarna och ett echo, tusendubbladt mellan\nträden, upprepade oupphörligt de fasaväckande ljuden. Hela dagen var\nförfluten under dessa mödor. Slutligen upphörde regnet, men ur träden\ndröp det ännu oupphörligt. Här fanns ingen fri plats nära, sade gubben,\nså att man måste uthärda. Hästarna förmådde icke gå vidare, så att man\nbeslöt att hvila här öfver natten.\n\nDet blef icke lätt att göra upp eld, men det lyckades till slut under\nskygd af ett slags tak af granris, som karlarne uppsatte. Kitteln\nframtogs, men det var knappt om lifsmedel. Thorsten var genomvåt och\nhans bössa äfvenledes. Man måste derföre nöja sig med hvad som fanns.\nBolla hade aflägsnat sig och kom tillbaka med ett betydligt förråd\nhjortron från kärret.\n\nEfter måltiden begynte ett allmänt arbete på nattlägret. En massa\ngranris sammandrogs och det skjul, hvarunder elden blifvit uppgjord,\nutvidgades, så att hela sällskapet fick rum derunder. Äfven hästarna\nsamlades omkring en eld, som karlarna antände. Det begynte blåsa, så\natt skogen snart blef torr igen och på denna obehagliga dag följde en\nskön natt.\n\nThorsten slumrade stilla till midnatten, då han vaknade vid den dystra\nsusningen i träden. Han satte sig upp på sin granrisbädd och kastade en\nblick på de sofvande rundtomkring. Den nordiska sommarnattens skymning\nhvilade öfver dem. Några stjernor framblickade på den klarnade himlen\noch kolen glimmade ännu efter elden, sedan aftonen. Men hastigt hörde\nThorsten ett eget frustande och oroligt stampande från den sidan,\nder hästarna voro. Han reste sig upp helt och hållet. Då mötte honom\nen stark rök. Han ropade till och hela sällskapet spratt upp ur sin\nsömn. Karlarne skyndade med Thorsten till sina hästar. Der hade elden\nfattat uti en gran, som nu stod i full låga och höll på att antända\nsina grannar. Det var ett eget knastrande och brakande i barren då\nde fattades af lågan, svartnade och förtärdes. Det var liksom träden\nknotat öfver sitt öde. Hästarne blefvo genast förda till skjulet för\natt belastas. \"Skogen är rå sedan regnet\", sade gubben. \"Vi komma godt\nigenom honom, innan han hinner kringränna oss.\"\n\nEmellertid uppbröt sällskapet med största skyndsamhet. Gubben satte sig\nåter i spetsen för tåget, Thorsten slutade det. Han såg sig ofta om på\nden alltmera kringgripande skogselden. Det var som om en egen electrisk\nhastighet legat i lågorna. Så snart de vidrörde de nedre grenarne af en\ntall, tändes dessa nästan ögonblickligt och en blixtlik, spiralformig\nflamma flög uppför stammen ända till toppen, som hastigt insveptes i\nrök, derefter svartnade och, då röken hastigt bortfläktades af vinden,\nnaken och glödande sträckte sina alltmera förkolnande grenar åt alla\nsidor. Elden hoppade från träd till träd. Vinden tilltog och jagade\nden med otrolig snabbhet framåt. Röken blef allt tjockare omkring de\nflyende. Slutligen blandades röken med glödande barr, hvilka liksom\nutsåddes af blåsten. \"Skynda!\" ropade Ollikainen alltemellanåt. \"Det\nblir värre än jag tänkte. Och öfver kärret kunna vi omöjligen gå\ntillbaka. Håll er tätt tillsammans, så att ingen förlorar spåret!\"\n\n\"Vi måste hinna till spången, det är vår enda tillflygt\", sade Anders,\n\"men den kan icke vara långt borta.\"\n\n\"Elden är framför oss redan!\" skrek gubben. \"Drif på hästarna!\"\n\nMed ansträngning af alla krafter ilade sällskapet efter gubben, som\nockså sprang med hela en ynglings snabbhet. Ändtligen ropade han: \"Här\när spången!\"\n\nKärret, som på den ena sidan inneslöt den brinnande skogsparken,\nutgjorde på denna en sjö, så att der bildades liksom en ö. Öfver sjön\nvar en spång lagd på det på en gång grundaste och smalaste stället.\nSpången bestod af några väldiga timmerstockar, hvilka icke voro\nsammanfogade med hvarannan, utan lågo just vid vattenytan emellan de\nklippor och stenar, som uppstucko ur sjön. På denna spång skulle nu\nhästar och menniskor räddas.\n\n\"Led ut hästarna i vattnet\", sade gubben, \"det är långgrundt. Vi vilja\nderefter se till hvad som är att göra.\"\n\nDet skedde efter gubbens befallning. Hästarne blefvo ledda intill\nspången. Karlarne aftogo derefter deras packning och buro den öfver\ntill andra landet. De måste likväl göra denna vandring flere gånger,\nunder det elden allt mera utbredde sig i skogsparken. Slutligen,\nsedan alla saker blifvit räddade, leddes hästarna, dels vadande, dels\nsimmande mellan klipporna, utmed spången i säkerhet.\n\nThorsten hade ifrigt deltagit i arbetet. Han ledde den sista hästen\noch före honom gick Bolla. Då blef han hastigt uppmärksam på ett\neget läte. Det var en björnhona med trenne ungar, som, uppskrämd och\nförjagad af skogselden, visade sig vid stranden för att också söka sin\noch de sinas räddning. Det är vid sådana förfärliga natur-uppträden,\nsom en skogseld, liksom sjelfva villdjuren förlorade sin vildhet och\nsitt mod. De nalkas menniskorna med ångest, erkännande dem för högre\nväsenden och hos dem sökande sin tillflygt. Den uppskrämda björninnan,\nsom förmodligen också varit van att förut begagna spången, skyndade sig\nnu till densamma utan att frukta menniskorna, som förut intagit den.\nHennes ungar voro så späda, att hon bar en i munnen, såsom hundar pläga\ngöra, samt dessutom en i hvardera ramen. Det var något rörande i hennes\nmoders-kärlek men tillika fruktansvärdt i den skyndsamhet, hvarmed hon\nnalkades på den trånga och farliga stigen öfver vattnet. Thorstens\nbössa var på andra stranden, så att han var försvarslös.\n\nHastigt fattade honom Bolla i armen. \"Fort\", ropade hon: \"hoppa upp på\nhästen och rid ut ifrån spången. Björninnan är farlig att komma nära.\"\n\n\"Än du då, flicka?\" svarade Thorsten, i det han hastigt kastade armen\nom hennes lif och, innan hon hunnit göra motstånd, lyftade henne från\nbryggan på hästen. Han kastade i ögonblicket tygeln till henne, och\nhästen, liksom af instinct, skyndade bort ifrån bryggan.\n\nThorsten vände sig emot björnhonan, som gående på bakfötterna,\nframilade på de ojemna stockarna. Hon var några få famnar ifrån honom,\noch han beslöt att hoppa i vattnet, för att simmande undkomma henne.\nHan hade knappt verkställt detta beslut förrän ett skott lossades.\nDet var Anders, som fattat Thorstens bössa. Men olyckligtvis var hon\nendast laddad med hagel, så att hela svärmen väl träffade björninnan i\nansigtet, dödade den ungen hon bar i gapet och sargade henne sjelf, men\nutan att dödligt eller ens farligt såra henne. Så snart hon kände sig\nsårad, röt hon förfärligt, nedlade sina ungar på spången och kastade\nnågra gnistrande blickar omkring sig. Men det tycktes som hennes\nraseri hastigt upplöste sig i bedjande. Hon uppgaf ett genomträngande\nläte, så fullt af ångest, att Thorsten, som var henne närmast, kände\nsitt blod isas. Derefter begynte hon slicka den döda ungen, och\nlukta på honom. Thorsten simmade emellertid ut ifrån spången, så att\nbjörninnan åtminstone icke med ett språng kunde räcka honom. Då han\nmärkte att Bolla på sin häst icke ville aflägsna sig ifrån honom, grep\nhan tyglarna och drog hästen simmande efter sig, emot landet. Men\nÄnders, som var för gammal björnmördare för att låta beveka sig af\nbjörnhonans jemmer, grep sin yxa och gaf sig ut på den smala stigen\nöfver vattnet. Hans bror följde honom. Björnhonan som nu började ana\nsina fienders obeveklighet, men icke kunde simmande föra mer än en\nunge i sender, tycktes först vilja försvara dem på stället. Hon reste\nsig, skakade sin pels med raseri och häftade sina gnistrande ögon på\nde båda motståndarne, som långsamt och försigtigt nalkades henne med\nupplyftade yxor. Mellanåt såg hon ängsligt utåt vattnet och luktade,\ndoft brummande på sina små. Slutligen tog hon den ena ungen och kastade\nsig med honom i vattnet. Anders grep de andra båda ungarna och gaf dem\nåt sin bror. De voro ännu utan ögon och den lefvande af dem gnällde\njemmerligt. Vid detta läte vände björnhonan om till spången. Hon ville\njust hoppa upp på den, då ett yxhugg klöf hennes hufvud. Den sista\nungen föll ur hennes käftar och blef tillika med den gnällande mördad.\nSegrarne drogo derefter med förnöjelse sitt ypperliga byte till lands.\n\nThorsten och Bolla hade emellertid också kommit till lands. Lyckligtvis\nhade den förre förut under arbetet afkastat sin väska på landet, så\natt han kunde förse sig med torra kläder. De båda bröderna afdrogo\nmed snabbhet björnhuden, afhöggo de bästa styckena af köttet och gömde\ndem, jemte ungarna i en säck. Derefter skyndade man bort ifrån den allt\nvildare rasande skogselden, som gaf åt himmelen rundtomkring en egen\nmörkröd färg, hvilken också kastade ett underligt sken på alla öfriga\nföremål.\n\n\"Hit torde väl komma folk ifrån Furuborg\", sade gubben, \"och då är det\nbäst att vi icke träffas här. Det skulle annars kosta oss mer än vi\nhafva lust att mista.\"\n\nThorsten insåg att han åter blifvit medvetande af en ryslig händelse,\nen skogsbrand, hvilken väl troligtvis af de okunnige skulle\ntillskrifvas gårdagens åska, men hvartill i sjelfva verkat endast\nen oförlåtlig vårdslöshet var orsaken. Han förjagade emellertid all\nfruktan i förtid, betraktade några ögonblick det med morgonrodnaden\nblandade skenet af skogselden, laddade sin bössa och begaf sig åstad i\nden vanliga ordningen.\n\nNu gick tåget öfver en ås, hvars ovägade branter utgjorde verkliga\nsvårigheter att öfvervinna. Thorsten märkte att gubben alldeles vikit\nifrån den gångstig, som ledde till den bekanta spången. Nu mera funnos\nhär och der allt flere spår af bebyggda trakter. Träd voro fällda och\ntimmerstockar tillyxade. Efter några timmars färd hvilades åter vid\nen ödstig bergshöjd. Men ingen eld fick uppgöras, ingen mat tillagas.\nBolla hade likväl icke glömt att samla några bär åt Thorsten. Hennes\nsätt att bjuda honom dem, var högst enkel och okonstladt. Hon tycktes\nsjelf anse det för en pligt att se om honom liksom om ett barn, utan\natt han kunde finna något uttryck af högre ömhet eller innerligare\nkänsla i hennes väsende. Ofta kände han sig högst uppretad deröfver,\nmen han måste då inom sig erkänna, att han i sjelfva verket icke hade\nrätt att förebrå henne något det allra ringaste.\n\nSedan man hvilat en stund, fortsattes resan ända till aftonen. Ju\nlängre det led, desto mer skyndade de resande. De ville hinna hem till\nqvällen, sade Bolla. Ändteligen, kort före solens nedgång, hunno de en\nkulle, på hvilken syntes tre eller fyra byggnader, af ett till hälften\nSvenskt, till hälften Finskt byggnadssätt. På ena sidan om höjden\nbefann sig en tjock skog, på den andra sträckte sig en mosse nästan så\nlångt ögat kunde nå. I mossen syntes här och der liksom små holmar, på\nhvilka en grupp låga martallar sorgligt höjde sig öfver de enformiga\ntufvorna. Horizonten begränsades äfven här af skog. Icke långt ifrån\ngården och dess höjd började en bergås, som förlorade sig i skogen. På\nhvardera sidan om mossen höjde sig en blånande bergshöjd, hvars topp,\nbeprydd med hvita fläckar, antydde att den uppstigit ofvanom snögränsen.\n\nDå sällskapet framkommit, skyndade männerna att insätta hästarna i\nstallet och ansa dem, medan qvinnorna införde alla saker. Thorsten\nstannade på höjden några minuter, för att betrakta utsigten innan han\ninträdde. Bolla kom då till honom och bad honom stiga in i en stuga,\nsom han ensam skulle bebo. Hon lofvade sedan säga honom till, när\nbadet vore färdigt, ty mor hade genast eldat badstugan. Med förvåning\nfann sig Thorsten i en visserligen liten men snygg kammare, på hvars\nfensterrutor den glindrade aftonsolens sista strålar föllo. Han\nbetraktade med förundran den ordning och enkla smak som rådde der inne.\nDer fanns en spegel och åtskilliga andra husgeråd icke utan värde.\nSängen var försedd med snöhvitt linne och så prydlig och inbjudande för\nen, som nu flere nätter å rad legat oafklädd, att begäret att der hvila\nnästan besegrade Thorstens hunger.\n\nSnart kom emellertid Bolla att inbjuda honom till det Finska badet,\nhvars imma har en egen kraft att upplefva och stärka efter mödor och\nbesvärligheter. Efter denna förfriskning samlade sig samtliga männerna\ni pörtet. Thorsten bemärkte att de nu aflagt sina förra trasor, och att\nde voro ytterst snyggt och väl ehuru enkelt klädda. Det dröjde en stund\ninnan äfven qvinnorna och barnen infunno sig: de kommo också i ganska\nprydliga och rika drägter.\n\nSå snart alla voro församlade, tände Bolla en pärta, (en furusticka,\nsom tjenar till ljus). Med den nalkades hon gubben, som emellertid satt\nsig vid bordet och nedtagit en stor bok. Då hon lyste honom, började\nhan läsa i den. Det var Finska bibeln. Alla lyssnade med innerlig\nandakt på hans föreläsning. Sedan han läst ett par kapitel, höll han\nbön, hvarunder han i synnerhet tackade Gud för hans beskärm under resan\noch för sin och de sinas lyckliga hemkomst. Det låg något så högtidligt\nmen tillika så innerligt fromt och enkelt i den gamles bön och andakt,\natt Thorsten kände sina ögon fuktas och en känsla af helig vördnad\ngenomträngde honom. Hans hjerta deltog innerligt i den gemensamma\nandakten.\n\nEfter denna lilla gudstjenst framsattes en måltid hvilken ingalunda\nbehöft den krydda af hunger, som nu gjorde den så ypperlig, för att\nkunna behaga den finaste kännare af dessa okonstlade rätter, af hvilka\nnästan hvarje landsort äger någon utmärkt. Alla tycktes vara glada, och\ni Thorstens af naturen glädtiga själ uppgick en hel vår af förtjusning\noch obestämda förhoppningar. Han tänkte endast på det romantiska\nbehaget att nu befinna sig bland fjellskogens gästfria innevånare, midt\nibland taflorna af den gigantiska fjellnaturen. Han beslöt att helt och\nhållet öfverlemna sig åt de hänförande intrycken af dessas skönhet och\nstorhet.\n\nDet var ungefär midnatt, då han kastade sig på den sköna bädden och\ninslumrade i de ljufvaste drömmar.\n\n\n3.\n\nDet var med en egen känsla, som Thorsten vaknade följande morgon. Ett\nklart solsken strålade genom det lilla fenstret på ett snöhvitt golf.\nAllt i hans boning var utmärkt af den noggrannaste snygghet. Der rådde\nen viss treflighet, som också meddelade sig åt ynglingens lynne. Han\nframtog ur väskan sina skrifdon för att anteckna och förvara de minnen\nhan redan hade af sin besynnerliga färd. Ju mera romantiskt allt,\nsom han sett, gestaltade sig för hans föreställning, desto gladare\nkände han sig, och desto mera försvunno de mindre behagliga utsigter,\nsom han i sjelfva verket måste finna i sitt nya, genom delaktighet i\nen våldsamhet emot en kronans embetsmän föranledda förhållande till\nden Finska kolarfamiljen. Han tänkte icke mer på faran att blifva\nefterspanad och gripen, då han här tyckte sig böra kunna lefva i\ntrygghet för hela verlden. Men hans fantasi fästade sig med välbehag\nvid den unga kolarflickans bild, som för honom föreföll så skön, som en\nsällsynt ros på ett snöfält. Han förstod icke huru en gestalt så ädel,\nsom den unga Ingeborgs, kunde finnas här i ödemarken, men en känsla\naf tillfredsställelse att hafva funnit henne uppfyllde hans inre. Han\nbeundrade det patriarkaliska i kolarnes seder, så snart de kommit undan\nfrån landsvägen, der de voro liksom förvildade.\n\nDå det led på morgonen, gick han ut. Han betraktade den vidsträckta\nmossen, som utbredde sig nedanför gårdshöjden. Lik en grön sjö\naf björnmossa utbredde sig den sanka trakten emellan de tvenne\nfjellmassorna, som på betydligt afstånd höjde sig på hvar sin sida.\nDe afrundade klarblå fjellpyramiderna tycktes, såsom i fjelltrakter\när vanligt, icke många mil aflägsna, ehuru dock ögat i ett sådant\nomdöme bedrog sig. Det var mer än en dagsresa till hvardera fjellet.\nSedan Thorsten en stund njutit af den sköna ehuru kanske icke nog\nomvexlande utsigten, begaf han sig till pörtet, der han träffade\ngubben Ollikainen ensam. Det var snyggt äfven i pörtet. I öfre delen\naf denna byggnad, under taket, voro slädar och vinterredskap uppsatta.\nSpisen, byggd af gråsten, intog ett stort utrymme, och det syntes att\nden ej mycket ansågs bestämd att utsläppa röken, emedan taket och öfre\ndelen af väggarna voro alldeles mörka af rök, medan den nedre delen\naf stuguväggen var renskurad och hvit. Äfven här rådde en utmärkt\nsnygghet, så att Thorsten icke kunde begripa huru sammaa folk, som\nsyntes så eländigt på sin resa vid Ångermanån, nu kunde röja så mycket\nvälmåga och smak.\n\nGubben helsade honom vänligt, i det han från det snöhvita hufvudet\naftog sin röda yllemössa. \"God morgon, Herr Thorsten!\" sade han, ty\ndetta sitt förnamn hade ynglingen tillkännagifvit. \"Huru har han sofvit\ni natt, i vår gamla stuga? Våra prester bruka ligga der öfver natten,\nnär de ibland resa uppåt kapellet.\"\n\n\"Tack, fader Ollikainen!\" svarade Thorsten: \"Väntar ni någon af\npresterna hit upp snart? Jag tyckte det var frågan om att Bolla skulle\nläsa i år.\"\n\nGubben såg med en småleende uppsyn på Thorsten. \"Ja\", sade han, \"så är\ndet väl tilltänkt. Men säg mig uppriktigt, Herr Thorsten, tänker han\nläsa till prest. Jag har tyckt mig märka, att han är så allvarsam och\ngudfruktig. Och dertill med förstår han sig just på oss, allgemene man.\nSvarfvargesäll är han alldeles intet. Jag har sett mycket folk i min\ndar, särdeles medan jag var ung, men icke har jag känt många, som äro\nså karlavulna för sina år, som han är, Herr Thorsten.\"\n\n\"Ni har väl varit vidt omkring i edra dagar, ni, fader Ollikainen?\"\n\n\"Åh ja men!\" sade gubben: \"Min värsta resa var ändå när jag helsade på\nslägten i Finland. Min hustru var med mig, och Svägerskan följde oss\nöfver hit med sitt barn. Det var just nyss efter kriget. Gud bevara\nSvenskarna för sådana gäster, som då huserade i det arma Finland.\"\n\n\"Ja väl!\" svarade Thorsten och suckade vid erinringen af sina\nbarndomsöden.\n\n\"Men det är icke roligt för honom, Herr Thorsten, att höra sådana\nbedröfliga saker. Säg uppriktigt, har han brådtom till Norige, så får\nväl Bolla skjutsa honom till fjellvägen. Eljest kunde han dröja här\nnågra dagar och hålla tillgodo sådant vi ha; så kanske Anders kan få\ntid att följa honom.\"\n\n\"Tack, fader Ollikainen! Jag skall säga er rent ut och uppriktigt, att\nnågon Svarfvargesäll är jag väl icke, men en färd till Norige har jag\nintet emot. Likväl blir jag här tills det faller sig lägligt, efter jag\nhör att fader Ollikainen icke ser mig ogerna.\"\n\nGubben räckte honom handen med ett uttryck af synbar förnöjelse och\nförde honom derpå till det enkla frukostbordet. Thorsten frågade efter\ndet öfriga sällskapet, och fick den underrättelsen, att de hvar och en\nvoro vid sin sysla.\n\nGubben och Thorsten voro som bäst sysselsatta med sin måltid, då dörren\nöppnades och en liten skinnbeklädd gestalt inträdde, bugade sig flera\ngånger obeskrifligt ödmjukt samt begaf sig i krypande ställning till\nspisen, der han satte sig i askan. Ett par små, röda ögon framplirade\nmed ett eget lömskt uttryck ur det kantiga ansigtet. Det låg något\nafskyvärdt i hela denna varelses uppförande och anblick, så att\nThorsten erfor samma känsla, som vid betraktandet af ett ohyggligt djur.\n\n\"God dag, Sjaggo!\" sade gubben Ollikainen med en trumpen röst och\nskarpa blickar. \"Huru mår du? Hvad nytt vet du att berätta? Äro\ngulfotarna nedstigna från fjellen? Har man spår på någon honingstasse,\nkanske med ungar till?\"\n\n\"Nå, hå! Fader Ollikainen!\" inföll den fremmande under besynnerliga\nvridningar på läppar och ögon. \"Här kommer väl en värre svartpels, än\nhoningstassen. Presten kommer upp till kapellet och har en läsemästare\nmed sig, som förstår vårt språk. Då får du sätta fram både renstek och\nost, fader Ollikainen. Du får mycket främmande, som äter och dricker.\"\n\n\"Det är godt, Sjaggo! Jag har länge väntat vår Pastor.\"\n\n\"Hör, Fader Ollikainen\", återtog den förre: \"kanske det är läsemästaren\ndu bar hos dig redan?\"\n\nHan betraktade Thorsten med den största uppmärksamhet. \"Eller har du\nvarit neråt landet, fader Ollikainen? Jag har på hela månaden icke hört\nBollas vallhorn i skogen! Och har du fört med dig den förnäma herrn hit\nupp? Fångar han flugor? Eller kommer han för att läsa gräs? Du skall\nveta, fader Ollikainen, att Länsman kommer visst hitåt att söka rätt på\nen kyrktjuf, som de säga har slagit en fogde der öster ut. Det lystes\nefter honom i Söndags, kära far! Och ett helt sällskap var det till på\nköpet med honom.\"\n\nThorsten kände sitt blod stelna vid denna afskyvärda berättelse. Han\nfäste en besynnerlig blick på gubben och var nära att utbryta i ett\nharmfullt yttrande. Men gubben afbröt honom i det han steg upp och gick\ntill dörren: \"Är du ensam, Sjaggo?\" frågade han.\n\n\"Sjaggos hustru är med\", svarade främlingen och makade sig hastigt, med\nåtbörder af fruktan och undergifvenhet, i sjelfva spisvrån. \"Vi bege\noss till Norige, der skall vara en stor hästsjuka. Vi kunna kanske der\nförtjena något.\"\n\n\"Hör på, Sjaggo\", återtog gubben: \"hvad var det du mente med din\nberättelse om länsman och fogden? Säg ut, karl! Är det någon fara för\nvåra köpstadsfolk? Hafva Tullherrarna borta vid Skansen märkt någon\noråd?\"\n\n\"Hvad vet dumma Sjaggo, fader Ollikainen?\" stammade den fula varelsen\noch antog den dummaste uppsyn i verlden, medan han med händerna ref\nomkring i askan.\n\nGubben tog sin jernbeskodda staf i handen och gick närmare intill den\ndarrande. \"Sjung du ut, Sjaggo, det är mitt råd. Släpp du fram hvad du\nhar på hjertat, och det snart.\"\n\n\"Jo, jo, Fader Ollikainen! Här är ugglor i mossen. En efterlysning\nhörde vi, det är visst; och Tullherrarna röra på sig. De säga att\npresten har en läsemästare med sig; men Sjaggo tror, att det är en af\nTullherrarna. En läsemästare har icke så runda kinder och så fyllig\nmage, det har Sjaggo ofta märkt. Men du kunde väl ge Sjaggo en sup,\nfader Ollikainen.\"\n\nI detta ögonblick öppnades åter dörren och ett nytt vidrigt ansigte\ntittade in. Sjaggo gaf ett tecken och nu inträdde en gestalt, honom lik\ni drägt och uppsyn. \"Fader Ollikainen!\" sade den nykomna: \"Gif oss en\nsup, om du har. Jag vet nog att du har fört med dig bränvin från din\nresa nedåt landet. Det är icke värdt att du söker dölja det för oss.\nOch den främmande herrn, som du haft med dig, han har nu också något\natt ge åt oss, fattiga lappfolk.\"\n\nThorsten kände sig uppfylld med afsky för dessa jemmerliga varelser,\nsom alltså här representerade en folkstam, vid hvars lefnadssätt och\nutseende han var van att fästa ganska romantiska föreställningar. Men\ngubben Ollikainen, som bättre kände sina gäster, sade helt kort och\ntvärt: \"Jag har intet bränvin åt er. Vill ni bli här och hvila er,\nså får ni gå till stallet. Der fins hö, och dit vill jag bära en bit\nmat åt er. Men föröfrigt råder jag er till att hålla er mun, så att\nhär intet spörjas andra saker, än jag är nöjd med att veta att de äro\nkända.\"\n\n\"Kära fader Ollikainen!\" skrek den sistkomna: \"Nog vet du att jag kan\ntiga; men visst har du ändå en tår bränvin qvar. Se efter i flaskan.\nJag är så rysligt törstig att du det icke kan tro, och jag dör om jag\nicke får en sup. Hör du, granna herre, som har blifvit efterlyst med\nkyrksilfret, visst har du något godt att ge en stackars lappska? Jag\nskall tiga, det är förvisst, men det säger jag, jag måste ha en tår på\ntanden.\"\n\nThorsten rusade häftigt upp. \"Här hänger besynnerligt tillsammans med\nnågot, hvad det kan vara\", sade han. \"Säg ut, fader Ollikainen! Hvad\nmenar ni? Hvad är det för kyrksilfver och efterlysningar de der odjuren\nskräna om? Vet ni om något sådant?\"\n\n\"Herr Thorsten!\" yttrade gubben, i det han med genomträngande blickar\nbetraktade ynglingen. \"Jag har sett att ni har ett ärligt ansigte,\nderföre tror jag på er. Har ni märkt något ondt med mig och de mina, så\nsäg ut. Annars, tro ni oss om det bäst, såsom vi tro er! Något är här å\nfärde, och det vill jag taga reda uppå. Var ni emellertid trygg. Gamle\nOllikainen känner väl till trakten, och ingen hund spårar honom, der\nhan vill ha vägen igen efter sig. Och dermed väl nu, Herr Thorsten!\"\n\nHan vände sig derpå till Lappmannen i spisen: \"Upp med dig, Sjaggo! För\nut din hustru! Jag tycker illa om hennes skrik; det låter som en räf i\nen skogsbacke, när han väntar ondt väder. Gå ut till stallet med henne.\nAnders kommer väl snart hem, och det vore mindre väl om han såg er\nhärinne.\"\n\n\"Åh! Anders är icke farlig!\" skrek lappqvinnan: \"Jag hörde både hans\noch Bollas röst, när de körde kreaturen bortåt Furuborgsmon. De komma\nnog intet hem före qvällen. Men tag fram flaskan, fader Ollikainen. Min\nhals är så torr, som ett utbrändt kol.\"\n\n\"Sjaggo!\" sade Ollikainen med en förfärlig blick på lappmannen. \"Jag\nhar en gång sagt: för ut din hustru! Tvinga mig icke att säga om det en\ngång till.\"\n\nDet låg uti den gamles röst och åtbörd något, som kräfde oemotståndlig\nlydnad, så att Sjaggo sprang opp, bugade sig ödmjukt flere gånger\noch derefter utan omsvep fattade qvinnan i pelskragen. Hon fortfor\nemellertid att tigga bränvin med hög, skrällande stämma, tills hennes\nman fört henne ut på gården. Just i det dörren stängdes efter dem,\ngjorde hon en åtbörd af raseri och lömsk ilska, som kom Thorsten att\novilkorligt rysa. Men gubben Ollikainen satte sig ned, så snart han\nblifvit ensam med honom, och såg ganska eftertänksam ut.\n\n\"Herr Thorsten\", tog han slutligen till orden: \"här är någon fara å\nfärde, det kan jag säga honom att jag ganska väl märker. Jag skulle\nnästan tro att den barske Länsmannen, som af Anders fick smällen för\nstjernan, lyst efter oss med några tillägg, som just icke låta på bästa\nsätt. Att ingen af oss är en kyrktjuf, det tror jag vi taga hvarandra\ngenast fria för, ehuru vi icke känt hvarandra så många dagar. Det\nsäkra är, att Herr Thorsten gör bäst att icke visa sig här så länge.\nÖfverlägg sjelf, om han vill blifva förd till Norige och derifrån vända\nom igen hem till sitt, eller om han vill låta föra sig med fångskjuts\ntill ransakning uppåt Norrland. Tänk på den saken några dagar, och säg\nsedan huru han vill att det skall blifva. Den fördömda Sockenlappen\nskall jag väl på något sätt få att tiga. Här är för öfrigt ingenting\natt befara. Jag skall dessutom laga att Herr Thorsten får följa med\nnågra gossar af rätta sorten till Norige, som äro vana vid vägarna\noch just icke gerna lägga sig ombord med höga öfverheten. Visst har\njag ibland tyckt att bussarna kunde låta vara sina krokvägar; men jag\nskall säga just som saken är, när man är ute på färdvägar, räknar man\nintet så noga. Man kan ju icke föra Guds ord med sig, utan måste lemna\nböckerna hemma. Derföre är det verkeligen skada på sådana raska karlar,\nsom ständigt måste ligga ute hemifrån på förvärf. Mina båda gossar voro\ni några år med, och det var icke utan att de hade glömt både ett och\nannat, både af Cathechesen och sedolagen, när de kommo hem. Men så arta\nde sig nu ändå, Gud vare lof, rätt godt.\"\n\nThorsten betänkte sig länge. Slutligen fann han, att det var för honom\ndet klokaste att icke göra något bekant om sina äfventyr i Norrland.\nHan hade i sjelfva verket intet ondt gjort, han hade icke det ringaste\natt förebrå sig, men han insåg att han skulle inveckla sig i vidlyftiga\nledsamheter, om han ville genom laglig undersökning låta bevisa sin\noskuld. Den som väl vid en sådan undersökning icke gerna kunde undgå\nstraff, var Anders för det slag han tilldelat Länsmannen. Att här låta\ngripa sig och låta sig föras till länets höfdingssäte, skulle varit\natt uppdaga kolarfolkets färd och kanske helt och hållet förstöra deras\nväl. Thorsten uppgjorde derföre den planen att begifva sig öfver till\nNorige och derifrån på något fartyg till Södra Sverige, der hans pass\noch documenter skulle freda honom, emedan ingen der kunde ana om att\nhan varit i Norrland.\n\nGubben gick emellertid ut för att ställa till rätta saken med de\nnärgångna lapparna. Thorsten begaf sig ånyo in i gäststugan, för att\narbeta på sina anteckningar. Han hörde stundom lappqvinnans skränande\nröst, men hans afsky hindrade honom att gå ut och höra efter hvad det\nblef af henne.\n\nDå det var midt på dagen, tog han sin bössa och beslöt göra en liten\nutvandring till det ena berget vid kärrets norra ända. Han vandrade\nemellan de höga, rakstammiga timmerfurarna åt det håll, der han tyckte\nsig böra finna berget; men snart kom han till en plan, som förmodligen\nfordom blifvit afsvedjad, men nu prunkade i den mångfärgade prakten\naf en stark vegetation. De vanliga gullgula och röda blommor, som\npryda ängarna i Norden, voro här församlade i utomordentlig mängd.\nHela planen sluttade mot en dal, genom hvilken en bäck slingrade sig.\nThorsten begaf sig ned till den gräsbevexta stranden och öfverlemnade\nsig åt dessa ljufva drömmar, som en stilla åskådning af naturen väcker.\nDet ligger något så eget, något lefvande, något för menniskosjälen\nfattligt och till den talande uti hvarje föremål. En mossbeklädd tall,\nsom, utan att akta huru hans grenar slingra sig om hvarandra och torka\noch falla af, lyftat sin evigt gröna topp emot molnen, tycktes med\nstolthet visa sin gestalt för en snöhvitstammig, skälfvande björk,\nhvars lätta qvistar och ljusgröna löf, behagligt lekte i vinden. Det\nvar en bild af mannen och qvinnan. Emellan dem sorlade bäcken och\nhvarje flyende våg tycktes vilja bortföra de afspeglade bilderna af\nträdens rörelser på stranden.\n\nThorsten hade icke länge setat der, förrän han hörde, som det tycktes\nur ett fjerran, långt bort om skog och fjell, några toner som ordnade\nsig till en melodi och genomträngde honom med känslor af ett djupt\nvemod.\n\n    \"Som man ett vallhorn hör\n    Fjerran i skog,\n    Genljudslikt minnet dör,\n    Aldrig hördt nog!\"  (Atterbom.)\n\nI hans inre vaknade de bleka barndomsminnen. Han tänkte på sin moders\ndödssäng och den hemlighet, som hon der anförtrott honom, men hvaröfver\nglömskan kastat sin slöja. Det var under ett djupt bemödande att\nåterkalla hvarje omständighet af den förflutna afskedsstunden från\ndet stannade modershjertat, som en oförklarlig ångest begynte fatta\nhonom. \"Genljudslikt minnet dör!\" suckade han smärtfullt och betäckte\nsitt ansigte, liksom för att icke störas af något yttre föremål under\nsin ansträngning att utreda sina erinringar. Tonerna, som han hörde\nur skogen, blefvo klarare och den ljuft klagande melodien, en af dessa\nhemlighetsfulla folkmelodier, blef allt mera genomträngande. Men\nhastigt afbröts den på en gång. Det var som om det kännande hjerta, som\nframlockade tonerna, på en gång stannat, som det bröst, som utandades\ndem, i ett ögonblick brustit. En lång tystnad, en qvalfull, en fredlös,\nföljde. Thorsten lyssnade efter de dödade tonerna med samma känsla, som\nhans själs öga sökte de slocknade minnena.\n\nI detsamma stod den vackra kolarflickan framför honom. Hon hade länge\nbetraktat honom, hon hade märkt hans tårar, innan han blef henne varse.\nMen en egen behagfull skygghet, en naturlig grannlagenhet, räckte hon\nhonom sin näfverskäppa med åkerbär, och drog sig derefter tillbaka.\n\n\"Kom hit, Bolla\", sade han, \"kom och sätt dig här hos mig. Jag vill\nfråga dig om några saker.\"\n\nFlickan satte sig på en tufva midt emot honom och ur hennes ögon föll\nen besynnerlig blick på honom. Han betraktade henne några ögonblick med\nen viss förlägenhet. Han kände för den unga tystlåtna kolarflickan en\nblyghet, såsom hade han sett framfor sig ett högre väsende. Slutligen\nsträckte han ut sin hand och fattade hennes.\n\n\"Du är tidigt ute om morgnarna, du, Bolla\", begynte han: \"Jag har icke\nsett dig förr i dag.\"\n\nFlickan såg på honom, med en öppen blick af någon förundran: \"Vi\nmåste se efter våra sysslor, Herr Thorsten, hvar och en af oss här i\nfjellskogen har mycket att göra. Vi ha varit länge borta på vår resa\nnedåt landet.\"\n\n\"Och derföre gick du så tidigt ut?\" återtog han. \"Kunde du icke för i\ndag blifvit hemma, åtminstone för min skull? Eller kanske du icke det\nringaste bryr dig om mig? Du tänker väl endast på dina getter och kor?\"\n\nEtt ögonblick slog Bolla ned sina ögon och en flägt af en flygtig\nrodnad sväfvade öfver hennes hals och panna. \"Min mor har sagt mig att\nman alltid och framför allt bör sköta sina sysslor\", svarade hon.\n\n\"Men säg mig uppriktigt, Bolla\", frågade han åter: \"finner du icke\ndina sysslor mången gång både svåra och, -- hur skall jag säga det?\n-- alltför dåliga för dig? Jag menar, tycker du icke ofta att du\nborde göra något bättre än valla dina getter och bära hem mjölk från\nskogsbetesmarkerna? Känner du icke, som du skulle blygas för så ringa\ngöromål?\"\n\nBolla teg en stund. \"Hvarföre skulle mina sysslor vara ringa och dåliga\nför mig? När jag sköter dem med gladt sinne och friskt mod, så vet jag\nicke hvarföre jag skulle blygas för dem.\"\n\n\"Men finner du din hjertans fägnad i dina sysslor?\" inföll han ånyo.\n\"Tycker du icke någon gång, att du kunde göra något bättre än vara\npiga? Ville du icke gerna vara förnäm?\"\n\n\"Så har aldrig någon frågat mig, Herr Thorsten\", svarade hon. \"Hvarföre\nskulle _han_ just göra det? Skulle jag vilja bli förnäm? Intet blefve\nmor och slägten gladare för det? Jo, men jag tänker likväl, det vore\nallt väl, ty då blefve jag väl rik så att vi slapp kola åt bruket\noch kunde betala våra utskylder. Men Frun på Furuborg är mycket rik,\nhon, och ändå säga de att hon skall vara olycklig, så att hon gråter\nblod hvar söndagsförmiddag. Hon törs aldrig i Guds hus, oftare än om\njulottan. Jag ville icke vara som hon.\"\n\n\"Är det då för din mors skull och för slägtens skull som du gör dina\nsysslor med förnöjelse?\"\n\n\"Ja visst. Jag begriper omöjligen hvarföre jag icke skulle göra mina\nsysslor med förnöjelse? Jag är redan så stark, att jag kan göra dem.\nJag har gjort nytta i huset i fyra år.\"\n\n\"Och för den lumpna nyttans skull lefver du? Känner du då ingen högre\nbestämmelse?\"\n\n\"Herr Thorsten\", sade flickan och såg på honom med en allvarsam uppsyn:\n\"Jag har läst något i Guds ord. Fast jag ännu icke gått till Skrift,\nhar jag af min mor lärt min christendom.\"\n\n\"Det är godt. Då vet du väl att du har en själ, som lefver för ett\nhögre lif, att du har ett hjerta, som bör känna det som är heligt, att\ndu bör veta sanningen och tro på evigheten? Säg mig, känner du, som\när ett naturens barn, hvad dygden är? Hvilken är en qvinnas förnämsta\ndygd?\"\n\n\"Det vet jag, Herr Thorsten, ty det har Prosten en gång utredt i en\npredikan: en qvinnas förnämsta dygd är ödmjukheten. Jag ber också Gud,\natt jag måtte blifva rätt ödmjuk till sinnes.\"\n\n\"Ödmjuk, ja! ödmjuk! Det måtte då väl icke vara så svårt att bli for en\nfattig flicka af ditt stånd. Det vore snarare ett underverk om du vore\nstolt.\"\n\n\n\"Jag vet att inför vår Herre gäller icke rikedom och fattigdom\",\nsade flickan: \"Hvarföre skulle jag icke kunna blifva ett Guds barn i\nhimmelen, fast jag är fattig här i verlden?\"\n\n\"Ack, du oskyldiga varelse!\" utropade Thorsten: \"om någon är ett Guds\nbarn, så är det du.\"\n\n\"Min far har likväl sagt, att vi hafva intet att berömma oss af inför\nGud\", återtog hon. \"Men nog vet Herr Thorsten bättre än jag, hvad vi\nstackare menniskor böra göra för vårt eviga bästa.\"\n\n\"Hör min flicka!\" frågade Thorsten, i det han betraktade henne med\nförvånade ögonkast: \"Är du af det folket, som kallas Läsare? Åtminstone\ntyckes du vara hemma i din bibel. Du har hemtat din vishet derifrån,\neller huru? Men det skulle vara märkeligt att veta, om du har sinne för\nnaturens skönheter. Säg mig, Bolla, har du sett många vackra ställen\nhär i trakten? Eller för mig till det ställe, der du helst ville vara.\"\n\nBolla såg ett ögonblick förvirrad ut. Slutligen sade hon: \"Jag\nförstår visst icke Herr Thorsten rätt; men om han menar att jag skall\nvisa honom, hvar jag helst ville vara, så är det hemma hos min mor.\nEljest sitter jag gerna derborta på berget, der jag kan se öfver\nskogstopparna, och när det är klart se en skymt af vår gård här, och\nröken som stiger upp härifrån. När jag ser röken, så stiga upp och det\när ren och ljus himmel, tänker jag alltid på Abels offer. Men nu äro\nalla offer redan afskaffade i det nya Testamentets tid. Nu offrar man\nendast sitt hjerta åt Gud.\"\n\n\"Tänker du så, då du ser ditt hem här\", sade Thorsten: \"hvad tänker du\ndå, när du ser det eviga hemmet deruppe, det blå himlahvalfvet?\"\n\n\"Jag tänker på det, att Han, som bor deruppe, i det himmelska hemmet,\nockså är min Fader.\"\n\n\"Hvar är då din fader? Hvad har du hört om din mors man?\"\n\n\"Han blef skjuten hemma i Finland, det har min mor berättat. Jag har\nofta tänkt att det skulle vara mig en glädje att se honom: men säg\nmig, Herr Thorsten, som är lärd och vet mycket, är det syndigt att jag\nblir ängslig för den tanken? Jag är rädd för att tänka den. Tror Herr\nThorsten att man skall känna igen hvarandra i det andra lifvet efter\ndetta?\"\n\n\"Hvad skulle du säga, Bolla, om jag svarade dig: nej?\"\n\nBolla såg på honom med en besynnerlig häpenhet. Slutligen sade hon\nlångsamt: \"Väl vet jag att det står i Skriften, att det som varder\nsåddt förgängligt, skall uppstå oförgängligt. Men det står icke utsatt,\nom vi skola der kunna se eller höra, såsom vi göre här. Men en vet jag\nsom vi der skola känna och se och höra, det är vår Frälsare sjelf.\"\n\n\"Du tyckes hafva tänkt på åtskilliga saker, äfven i andeligt\nhänseende\", sade ynglingen: \"men egentligen har jag just icke fått\nrätt på ditt hjerta, såsom jag tänkte på att söka det. Jag kan icke\ngöra rätt klart för mig, om du äger känsla eller icke. Säg mig rätt\nuppriktigt, Bolla, har du någon fästman ännu? Eller har du tänkt på, om\ndu ville hafva en?\"\n\n\"Jag har ju icke läst ännu, Herr Thorsten\", svarade hon rodnande: \"Det\nhar han hört af Fader Ollikainen.\"\n\n\"Nå, än när du har läst, en vacker dag, hvad tänker du då på?\"\n\n\"Jag tänker väl då, som nu, på allt godt som jag kan tänka, och söker\natt undfly det onda.\"\n\n\"Min stackars flicka!\" suckade Thorsten halfhögt för sig sjelf: \"Det\nlär väl vara ett svalg ändå emellan våra själar. När jag ser din blick,\nläser jag mer i den, än din ande förmår fatta och ditt hjerta känna.\nHvarföre skulle du icke vara född att tänka samma tankar, som jag?\nHvarför skulle ditt hjerta icke kunna känna hvad mitt hjerta känner?\nMen mitt förstånd säger att det måste vara en villa, då jag vill läsa i\nditt väsende ett återsken af mina känslor för det stora och sköna och\neviga.\"\n\nBolla såg ängslig på honom. Sedan han tystnat sade hon med tveksam och\nbäfvande röst: \"Jag har icke förstått Herr Thorsten.\"\n\n\"Derför vill jag tacka Gud -- kanhända!\" utbrast han och stod upp.\n\nLätt som en sädesärla hoppade också Bolla ifrån marken och stod bredvid\nhonom. \"Gå icke längre, Herr Thorsten\", sade hon: \"Låt oss nu gå hem.\nHerr Thorsten kunde eljest gå vilse i skogen.\"\n\n\"Vilse!\" upprepade Thorsten. \"Ja, huruvida jag icke redan är mycket\nvilse, lemnar jag derhän.\"\n\n\"Åh nej!\" utropade hon muntert, \"följ bara mig, jag skall nog visa\nrätta vägen!\"\n\n\n\n\n4.\n\n\nThorsten stod om aftonen och betraktade tankfull den ofantliga mossens\ngröna yta och den lilla gruppen af tallar, som höjde sig på densamma.\nEn och annan mindre vattenfågel sväfvade med hastiga vingslag här och\nder öfver starrtufvorna. Det låg något så sällsamt sorgligt och ödsligt\ni den vidsträckta utsigten, att ynglingens hjerta uppfylldes af en egen\nängslan, en nästan vild längtan tillbaka till sina studiers hemvist,\ndet enda der han var hemma. Denna känsla var nästan en hemsjuka, sådan\nsom ofta i de qvalmiga södra länderna fattar nordbon eller i stora\nstäder den kraftige natursonen. Här var det omvändt en som längtade\nifrån norden: det var en, som längtade ifrån naturen till konsten och\nlifvet bland mera omvexlande föremål. Thorsten kände ett behof att\nmeddela sig, att rådgöra med en vän, som ägde samma bildning som han\nsjelf.\n\nHan hade fattat det beslutet att ju förr desto hellre begifva sig till\nNorige och skiljas ifrån den \"besynnerliga Läsarflickan\", som tycktes\nomöjligen kunna fatta hans känslor och åsigter. \"Vi äro icke bestämde\nför hvarandra\", sade han för sig sjelf. \"Hon förstår mig icke, om jag\nsäger henne min kärlek. Hon är ett oskyldigt naturens barn; men jag\nfruktar att hennes hjerta är tomt -- eller kanske är det icke ännu\nutbildadt. Det måste bo känsla i ett hjerta, som blickar ut genom\nsådane ögon, som den kolarflickans. Hvilket behag i hvarje hennes\nrörelse! Har på jorden ett älskvärdare ansigte funnits? -- Men hennes\nsjäl är så rysligt tom! Hon talar om Guds Ord! Ja, hon är icke utan en\nviss eftertanka. -- Men det är rysligt att så här gå igenom hela hennes\ninnersta och utgissa det! Det är kanske icke heller rätt. Hvad angå mig\nhennes känslor? Jag måste bort härifrån, jag måste skiljas vid henne.\nJag känner mig alltför svag för att icke kunna fatta en känsla för\nhenne, som mitt bättre vetande ogillar.\"\n\nHan vandrade långsamt nedåt stranden af mossen. \"Det är något\nbesynnerligt jag känner för denna flicka\", fortfor han att öfverlägga\nför sig sjelf. \"Jag måste undersöka denna känsla. Är jag kär i henne?\nKan jag svara mig sjelf ja, då jag förmår att så lungt bedömma min\nkänsla? Det kan icke vara någon verklig passion, som brinner för henne\ni mitt innersta: jag skulle då känna att jag icke kunde lefva utan\nhenne. Och dock är hennes sällskap mig kärt! -- Det är en villa! Hon\nhar icke någon själ i sina ögon: hvad för högre tanke har väl någonsin\ngenomstrålat hennes själ? Jag måste bort härifrån. Hon får icke följa\nmig. Hennes bild skall blifva mig ett kärt, romantiskt minne. Mer bör\nden icke vara. I morgon reser jag!\"\n\nHan närmade sig en stor vassbuske. En bäck, endast synlig emellan\ntufvorna, då man kom längre fram, smög sig genom mossen och just\nbakom vassbusken. Thorsten hörde i det samma oförmodadt en halfhög\nsång, som framljöd ifrån vassen. Det var som sagan om Nymfen Syrinx i\nverkligheten föregått framför honom. Det var en Finsk runa, som rösten\nsjöng. Ynglingen nalkades för att se efter sångarn.\n\nI detsamma som Thorsten såg bakom vassen, blef han varse en båt, hvari\nen fiskare satt och, tvärt emot dessa tystlåtna varelsers vana, sjöng.\nDet var Anders, som hade uppstämt den besynnerliga sången. Dess ord\nlydde i ordagrann öfversättning från Finskan:\n\n    \"Regnbågen skiner på afstånd\n    Ett långt moln i Nordvest.\n    I molnet är en vattendroppe,\n    I droppan är en vidsträckt insjö,\n    I insjön är en röd båt,\n    I båten äro tre män.\n    Hvem af dessa är med åror försedd?\n    Ilmarinen är med åror försedd.\n    Hvem håller i styret?\n    Sjelfve gamle Väinämöinen.[*]\n    Hvem är midt i båten?\n    Jesus är midt i båten.\n    Hvart gå mannerna?\n    Hvart begifven J er, kämpar?\n    Åt den hårda norden,\n    Ut i hafvets hårda svallning\n    I den måssbeklädda vågen,\n    Dit furarna stupa, med hufvudet förut.\"\n\n    [*] Finska gudomligheter. Väinämöinen var Gudarnes fader\n    och Ilmarinen vindens Gud.\n\nDessa hedniska trollord, lärda från det ena slägtet till det andra,\nsjöngos på en genomträngande, enformig melodi; såsom oftast de\nFinska runorna sjungas. Thorsten visste icke hvad som sången åsyftade,\nmen en egen känsla af nästan vidskeplig hemskhet intog honom. Han\nämnade just ropa ett \"god dag\" till Anders, då denne, som märkt hans\nnärvaro, vinkade åt honom och med ett finger på munnen antydde honom\natt tiga. Derefter sköt fiskarn med en lång stång sin farkost fram\nemellan tufvorna. Thorsten lyssnade ännu till hans ord och hörde\nföljande slut af trollsången:\n\n    \"Hafvets gumma, gräsbröst,\n    Kärrets ande, skum-mantel!\n    Kläd dig i lyckokläder,\n    Sätt dig i gåfvodrägter,\n    På dina gåfvotider,\n    På mina fångstdagar.\"\n\nVid sångens slut försvann farkosten bakom den lilla tallgruppen på\nkärret. Sedan Thorsten länge stått der tankfull, hörde han en ljuf\nröst, det var den vackra kolarflickans, tätt bakom honom hviska hans\nnamn. Han vände sig om, och hon bad honom stiga in i svenskstugan\nigen, emedan ett bud vore kommet ifrån Bruket och fader Ollikainen\nhöll på att utforska hvad nytt som var å färde. Thorsten nickade och\nhon skyndade före honom uppåt gården. Det viga och behagfulla i hennes\ngång väckte åter hans förtjusning, då hon lätt tycktes sväfva från\nden ena stenen till den andra. Han trodde sig förut hafva bemärkt\natt gångens behag och rörelsens ädla ledighet var ett företräde, som\nendast tillhörde de högre stånden. Men hos denna kolarflicka var den\nmest okonstlade hållning och säkerhet förenad med en verklig skönhet i\ndrag och vext. Besynnerliga, förvirrade föreställningar flögo igenom\nThorstens själ. Han följde tigande sin ledsagerska tills de framkommit\ntill stugan, då hon bad honom stiga in medan hon sjelf aflägsnade sig.\n\nI stugan satt en stark, groflemmad man med ett barskt ansigte och\ntalade med gubben. Vid Thorstens inträde tycktes mannen ett ögonblick\nförvånad, men snart stod han upp och gick närmare. \"Känner ni denna\nherrn, fader Ollikainen?\" sade han: \"En man just så beskrifven som\nhan, med grön rock, har blifvit efterlyst. Han har slagit en Länsman\ni Ångermanland och är misstänkt för andra svåra saker. Hyser ni honom\nlänge, fader Ollikainen?\"\n\nThorsten, för hvilken mannen föreföll som en Inspector eller något\ndylikt, svarade i kolargubbens ställe: \"Jag är en resande naturforskare\noch har med Länsmannen i Ångermanland intet att göra. Mina pass äro i\nordning, och dermed väl. Men jag märker att här lär vara något misstag\nbegånget. Jag skulle just önska att få träffa vederbörande Auctoriteter\nhär, för att få upprättelse för några förnärmande misstankar, som icke\nblott ni, men en usel Sockenlapp, tillåtit sig om mig.\"\n\n\"Ah!\" sade Inspectorn hånande: \"Länsman blir intet svår att träffa.\nHan är för närvarande vid Furuborg, just upptagen vid ett extra ting\nom kolningen i Södra Soltorpsskogen. Det skulle icke vara otroligt att\nhan och fjerdingsmannen kunde komma hit hvad det lider. Sjaggo kan nog\nvisa dem vägen, han.\"\n\n\"Menar herrn den usla lappen, som jag såg här i går?\" frågade Thorsten:\n\"sprider han ut lögner om mig?\"\n\n\"Jag vet icke det\", sade Inspectoren i det han tog sin hatt: \"Ingen kan\nse folk längre än till tänderna. Mig angår ingen annan än de, som höra\nunder bruket, men jag har nu uträttat mitt ärende. Skickar ni då, fader\nOllikainen edra båda söner till Furuborg, såsom sagdt. Farväl!\"\n\nHan betraktade Thorsten ännu en gång med liflig uppmärksamhet, helsade\nhonom derefter och skyndade bort. Thorsten kände sig högst orolig.\n\nOllikainen tycktes vara ännu mer än vanligt tankfull. Likväl\nuppmuntrade han Thorsten med en glädtig uppsyn och sade: \"Den arga\nLänsmannen har kokat en svår soppa åt oss; men var trygg, Herr\nThorsten! Så länge jag och mina bussar hafva hufvudet uppe, skall intet\nfarligt hända honom.\"\n\n\"Det är ingen fara, som skrämmer mig\", svarade Thorsten, \"men\novissheten är något så obehagligt, att jag endast vill blifva af med\nden. Säg mig uppriktigt, fader Ollikainen, kan jag göra ett besök på\nbruket, för att höra efter huru det står till?\"\n\n\"Det går nog an att få veta det på närmare håll\", yttrade gubben: \"Vår\nLänsman kommer snart, kanske ännu i denna dag, hitåt trakten, och vi\nskola tala med honom sjelf. Men efter han har en annan rock med sig,\nHerr Thorsten, lägg af den der gröna tills vidare!\"\n\nMed dessa ord aflägsnade sig gubben.\n\nThorsten begrundade länge hans ord, och ansåg det rådligast att vara\nberedd till en skyndsam afresa. Han snörde derföre sin skjutväska med\nsina saker tillsammans och begaf sig sedan ut att njuta af traktens\nvildhet så länge han kunde. Han tog bössan under armen och gick till\npörtet för att först fråga efter Bolla.\n\nDet var en stark rök, som rådde i öfre delen af pörtet. Vid elden, som\nbrann på spisen midt på golfvet, sutto de båda gummorna, Bollas mor\noch Ollikainens hustru, sysselsatta med tillredelsen af en måltid. Det\nföreföll Thorsten, som han blifvit förflyttad flere sekler tillbaka\ntill det tidehvarf, hvars seder målas i de gamla Isländska sagorna.\nDe båda småvexta Finngummorna, som pysslade om en stor kittel på den\nenkla spisens mur, förekommo honom som ett par troll, hvilka beredde en\nunderbar dryck. Stugan saknade fenster, så att röken utträngde genom\ndet så kallade vindögat sedan den höljt hela den sällsamma taflan i ett\nlätt flor. Bolla syntes icke till, så att Thorsten, så snart han några\nögonblick betraktat den sällsamma gruppen, drog sig tillbaka igen,\nmen Bollas mor skyndade efter honom. Hon fattade honom, med en gummas\nnärgångenhet, vid armen och förde honom ned till stranden af kärret.\n\n\"Hör på, unga Herr Thorsten\", sade hon: \"Jag ser väl kanske litet mer\nän andra kunna se. Men var icke rädd för det. Gumman kan tiga, tro mig\ndet. Han är mig länge bekant, han! Jag har sett honom förr, det måste\nvara säkert. Han har mycket olefvadt ännu. Den onda Länsman skall icke\nfå honom!\"\n\n\"Tack för den goda spådomen, kära mor!\" svarade han: \"Men säg mig\nuppriktigt, om det verkligen är så, att ni sett mig förr? Eller hvad\nmenar ni egentligen med sådana ord?\"\n\n\"Jo, jag menar som jag säger\", återtog gumman. \"Den onda Länsmannen kan\naldrig få ett slut som är godt. Han letar ju efter menniskosjälar, just\nsom tiggarn efter silfverpenningarna. Men jag vet icke hvad Anders\nhar för knölar i hufvudet i dag. Se der kommer han tillbaka och ser\nalldeles ut, som om han ingen fisk hade till middagen. Se huru ifrigt\nhan ror! Det vill något till att ro i kapp med en sådan karl, Herr\nThorsten! Det gör hvarken Länsman eller Tullherrarna.\"\n\n\"Hvarföre talar ni så mycket om Tullherrarna?\" frågade Thorsten,\npå en gång helt strängt och allvarsamt seende på gumman: \"Säg mig,\nuppriktigt, kära mor, har fader Ollikainen eller ni eller någon af era\nbarn att göra med de herrarna? Finnas här lurendrejare?\"\n\n\"Jag vill just säga som sanningen är\", sade gumman: \"Nog kan Herr\nThorsten veta, att bonden här vill sjelf begagna hvar enda jordlapp.\nHvad skall Torparen då lefva af? Kolningen hinner icke att skaffa oss\nvårt nödvändigaste. Någon annan förtjenst bestås icke oss, gemene folk.\nHvad skall man då göra? Gossarna våra få skäligt betaldt för hvar\nfora ifrån Norige, då de ha i ett och annat betett sig litet så der\nhurtigt; men så ha vi också på det sättet fått ihop så pass, att kronan\nhvart år fått ut sina utskylder af oss. Nog veta vi, att det icke kan\nblifva annorlunda så snart, ehuru det just icke är så väl, att kronan\nskall behöfva drifva oss på olagliga vägar för att få ut de fattiga\nstyfrarna. Men man är ju tvungen att lefva. Hvad skole vi göra?\"\n\nAnders kom i detsamma med båten. Han lade till bakom vassbusken och bar\ni land en stor packa med varor. Thorsten insåg nu, att här nyttjades en\nfödkrok, hvilken i sjelfva verket var föga hedrande. Men spelet måste\nhållas ut till slutet. Han måste blifva här, tills han visste, huru det\nstod till med de faror, han fruktade.\n\nUtan att yttra ett ord eller göra en helsning, begaf sig Anders med\nsin börda uppåt gården. Han hade icke länge varit ur sigte, förrän\nnågra jagtrop hördes bortifrån skogen. Gumman lyssnade med uttryck af\nbestörtning på ropen. \"Det är Länsman, som kommer!\" utropade hon: \"Gud\nhjelp oss!\"\n\nEtt par bösseskott hördes ifrån skogsbrynet. \"Jag sätter mig i båten!\"\nsade Thorsten. \"Der ser mig ingen, och om det skulle gälla, kan jag ro\nut på bäcken. Der kan väl ingen följa mig, ty mossen ser just ut som\nden hängdyn vi foro öfver på hitvägen.\"\n\n\"Det är godt!\" hviskade gumman: \"De veta icke, att vi ega en båt!\nJag går väl upp och ser till hvad de företaga sig der hemma. Fader\nOllikainen är dem nog för slug!\"\n\nMedan gumman gick upp till gården, skyndade Thorsten att intaga båten\noch stöta den ut ifrån stranden. I skygd af några högre tufvor och\nbuskar tyckte han sig tryggt kunna ro bortåt. Han litade helt och\nhållet på Ollikainen och kände sig lugn, oaktadt hans ställning väl\nkunde vara egnad att väcka farhågor.\n\nDet är en innerligt behaglig känsla att sakta flyta hän i en lätt båt\nöfver en klar vattenyta. Speglar sig himlen i den stilla vattenspegeln,\nså förefaller det, liksom sväfvade man på vingar i skyarna. Der\nThorsten långsamt halkade fram vexte åtskilliga vilda örter vid\nstranden, och stora neckblad lågo utbredda öfver bäcken på flere\nställen. Just vid den lilla gruppen af tallar, som skymde bort honom\noch båten från gården, lade han till, och satte sig att gifva akt uppå\nhvad som föreföll deruppe. Han hade icke länge stirrat uppåt backen,\nförrän han varseblef några främmande karlar, hvilka tycktes sysselsatta\natt språka med de små Finngummorna. De pekade åt flere håll, och det\nblef klart för Thorsten, att det var Länsmannen i orten i sällskap med\nåtskillig tullbetjening.\n\nBland personerna på gården visade sig snart äfven ett par Lappar. Så\nmycket Thorsten kunde se, var det Sjaggo och hans hustru. Der rådde\nmycken oro bland de främmande personerna, tycktes det, och de sökte\nganska ifrigt på alla sidor. Slutligen såg Thorsten att Sjaggo med\nett par andra karlar nalkades stranden af mossen. Af den elake och\nförslagne Lappen, som väl måste vara bekant med trakten och dessutom,\nsåsom en slags vilde, säkert hade mycken öfning att spåra upp villbråd\noch menniskor, trodde sig Thorsten hafva mycket att frukta. Men han\nbeslöt att hålla sig stilla ute på mossen, der det väl icke var så lätt\natt nalkas honom, då han hade båten i sitt våld. Han hoppades också att\nicke blifva upptäckt bakom gruppen af tallar. Men deruti var han icke\nmycket säker. Den sluge Sjaggo saknade genast båten, och som han visste\natt Anders nyligen var hemkommen med densamma, dömde han att den ej\nkunde vara långt borta. Gubben Ollikainen visade sig emellertid snart\nderpå vid stranden. Efter ett långt samtal, hvarunder Sjaggo gjorde en\nmängd bugningar, aflägsnade sig allesammans.\n\nThorsten började blifva allt mera dyster och nedslagen. Han var\nförföljd, som en missdådare och efterlyst, ehuru oskyldig. Det kränkte\nhonom bittert; men han insåg nödvändigheten af att här undvika att\nspjerna emot udden.\n\nBolla visade sig snart vid stranden. Hon såg utåt mossen under oroliga\nrörelser. Thorsten beslöt att visa sig bredvid tallgruppen, för att, i\nfall hon gaf tecken dertill, draga sig tillbaka eller ock nalkas. Då\nhon vinkade, rodde han skyndsamt till stranden.\n\n\"Herr Thorsten!\" sade hon: \"Länsman är här med folk och den\nolycksfogeln Sjaggo lär nog, om möjligt, visa honom vägarna. Jag skall\nemellertid försöka att följa en annan väg. Fader Ollikainen sade mig,\natt jag skulle smyga mig hit ned, medan han trakterar dem litet i\nSvenskstugan.\" Sedan hon lyftat en näfverrensel i båten, sprang hon uti\nden och fattade ena åran. Thorsten tog den andra, och under flickans\nledning halkade båten skyndsamt utåt vattenytan. Emellan de gröna och\ngullgula och ljusröda tufvorna, slingrade sig bäcken, såsom en klar\nväg, bortåt den fjerran skogen.\n\n\n\n\n5.\n\n\nDet led emot aftonen. Solen sänkte sig för att en kort stund dröja\nunder horizonten. Skogstopparna förgylldes af aftonrodnaden, och några\ngällt skriande sjöfoglar drogo snabbt öfver den fuktiga mossen. De\nbåda roende voro längesedan komna ur sigte från Ollikainens gård, så\natt de redan tillryggalagt största delen af vägen öfver mossen. Med\nansträngning nådde de den andra skogbeklädda stranden, just då solen\ngick ned. Bäcken som de följt, slingrade sig allt bredare fram inåt\nskogen.\n\n\"Vi måste hvila här\", sade Bolla: \"Strömmen har några forssar längre\nfram, som vi icke kunna fara utföre förr än det är full dager igen.\"\n\nHon framtog i detsamma den medförda näfverränseln, som befanns\ninnehålla ett litet matförråd. Thorsten frågade henne nu huru snart\nde kunde vara i Norige, och om hon ville visa honom vägen ända öfver\ngränsen.\n\nHon sade att de endast behöfde tre eller fyra dagar för att komma öfver\nfjellet. Det var en genväg hon ville visa honom, eljest endast begagnad\naf smyghandlare, som förde sina varor förbi tullen vid en Svensk,\nnumera raserad skans.\n\nThorsten kastade sig tankfull under ett träd, med bössan nära till\nhands och sin skjutväska under hufvudet. Bolla slumrade på marken några\nsteg derifrån.\n\nDet var en af dessa ljumma, sköna sommarnätter, som endast den högre\nnorden eger så sköna. Det susade sakta, såsom andehviskningar, i\nträden, och ifrån kärret hördes då och då en sjöfogels ljud som\nupprepades af echo, eller qvittrade en liten talltrast i granskapet.\nDet var klart på himlahvalfvet utom i vester, der ett hvitt, skönt\nmoln sakta höjde sig i sällsamma former på det högblå, med några få\ntindrande stjernor beströdda fästet. Men snart inslumrade Thorsten\ndjupt.\n\nEn obehaglig känsla genomfor honom då han väcktes. Bolla stod framför\nhonom och sade hans namn, så att han genast befann sig vaken. Han kände\nsig kall och såg också att hela hennes gestalt var öfverströdd med\nnågot hvitt.\n\n\"Min Gud! Är det snö?\" utropade han bestört.\n\n\"Ja\", var hennes svar: \"Det har varit en frostnatt. Många menniskors\nvälstånd och bergning har frusit bort i natt.\"\n\nThorsten sprang upp och såg sig sjelf beströdd med snö samt hela nejden\nhöljd i en hemsk likduk. Träden buro hvita bördor på grenarna och\nmarken var betäckt med halfqvarters djup snö. Solen stod redan öfver\nhorizonten och dess strålar bröto sig skarpt emot den glindrande snön.\n\"Det var således detta, som det sköna molnet medförde\" sade Thorsten\nför sig sjelf: \"Dess luftiga skönhet var verkligen olycksbringande,\nsåsom så mången mensklig är det.\"\n\nThorsten gick ned till stranden af mossen för att se efter båten. Det\nvar ett sällsamt skådespel, som der visade sig för honom. Den vida\nplanen var höljd med snö, men då solen bestrålade den vidsträckta ytan,\ntycktes den på något afstånd förvandla sig till ett omätligt, djupblått\nhaf, som rörde sig i klara vågor, utan skum eller grummel, längst bort\ntill horizonten, der en smal ljusstrimma skiljde det från himlen. De\nbåda bergpyramiderna, som stodo vid hvar sin ända af mossen, tycktes\nrörliga. Deras förr runda former bröto sig nu i skarpa facetter, hvilka\nän sköto ut såsom hvassa kanter, än åter smälte in i berget tillbaka.\nDet underbaraste var, att de mörkblå fjellmassorna närmade sig\nhvarandra, än vidrörde hvarann med de utskjutande kanterna, än nickade\ntill hvarandra med sina höga hjessor, men derefter ögonblickligt ryckte\nsig åtskils och hoppade tillbaka. Den lilla gruppen af tallar, som\nstod midt på mossen, hade skjutit upp, så att träden tycktes vara så\nhöga, som jättelika palmer. Deras mörka stammar rörde sig äfven hastigt\ni blixtformiga vinklar mot de blå vågorna. Allt var så underbart, så\nförtrolladt, att dess åskådande ingaf en känsla af förskräckelse och\nhäpnad på en gång.\n\n\"Hvad betyder detta?\" frågade Thorsten ifrigt.\n\n\"Det är en hägring!\" svarade Bolla. \"Sådana får man se ibland i\nfjellen. Men det bebåder att snön snart går bort; och smälter den, så\nfå vi svårt att komma utför forssarna och öfver fjellryggen. Vi måste\nväl derföre skynda.\"\n\nUnder det Thorsten ännu beundrade den majestätiska synen, skimrade ett\nrödt sken ett ögonblick längst bort vid horizonten. Det dröjde en liten\nstund, och en skarp knall upprepades af genljudet rundtomkring.\n\n\"Det var ett skott!\" sade Bolla: \"Jag hoppas att de icke jaga efter oss\neller söka våra spår, medan snön ligger qvar.\"\n\nMed dessa ord lossade hon båten och sköt den åter ut i vattnet. Båda\nfortsatte skyndsamt sin färd. Bäcken som de hittills följt, hade nu\nvext till en bred ström, och krökte sig emellan en reslig furuskog på\nden ena sidan och några bergshöjder på den andra. Strömdraget bidrog\näfven att påskynda båtens fart, så att alla föremål hastigt flögo förbi\nde bortilandes blickar. Då de stundom foro under de lutande tallarnas\ngrenar eller en vindflägt rörde dem, nedrasade den snömassa, som om\nnatten lagt sig på deras grenar. Mången gång blefvo de i båten höljda\naf ett sådant hastigt snöfall. Men det blef lika hastigt slut med snön,\nsom den kommit. Innan middagen hade redan alltsammans smält för den\nstarka solhettan och barrträden prålade i en uppfriskad grönska, medan\nderemot en och annan åkerteg, som synts vid strömbrädden, var färgad\nmed en viss rodnad, ett visst rödaktigt skimmer, som hängde vid säden.\n\n\"Frosten har brännt åkrarna!\" sade Bolla och pekade på den olyksbådande\npurpurn.\n\nStrömmen som hittills flutit jemt men snabbt, började nu blifva\noroligare. Här och der syntes hvirflar och skum i vattnet. Ofta sorlade\nvattnet omkring en stor sten. Än bröt det sig emot en klippa vid\nstranden. På några ställen flöto timmerstockar i strömfåran.\n\nDå de båda unga som bäst så skyndade med elfven och Thorsten\nöfverlemnade sig åt sina drömmar, sade Bolla hastigt: \"Nu komma vi till\nforssen. För Guds skull, sitt då stadigt i båten och rör icke årorna.\nLåt mig, som farit här förr, få styra!\"\n\nHon satte sig i bakstammen med den ena åran, och bad Thorsten sätta sig\nmidt i båten för att hålla jemvigten. Farten tilltog och Thorsten hörde\nett dån, ett doft brusande, som kom dem allt närmare till mötes. Det\nvar forssen, utför hvilken de skulle fara.\n\n\"Se icke framåt!\" sade Bolla. \"Håll ögonen fast i båten, eller på\nhimlen! Man kan eljest lätt hisna, om man icke är van vid forsfärder.\"\n\nThorsten lydde henne icke. Han fäste sina blickar på hennes gestalt,\nder hon med säker blick betraktade alla föremål omkring sig och, med\nett uttryck af mod och förtröstan i de behagliga anletsdragen, styrde\nden lätta farkosten. Brusandet tilltog med förfärlig skyndsamhet.\nSnart gick båten icke mera jemnt. Några ryckningar kändes. Det var\nliksom en slitning, ett knakande i båtens fogningar, då den blixtsnabbt\nbortrycktes af en hvirfvel och slungades hän ibland högt stänkande skum\noch rytande vattenmassor. Det svindlade för Thorstens ögon. I hans\nhufvud gick det omkring och han måste med båda händerna hålla sig fast\ni båtens kanter.\n\nMen det dröjde icke många ögonblick innan de hunnit utföre forssen,\nefter hvad Thorsten trodde; men nu tycktes strömmen på en gång vara\nslut. En mörk bergvägg stängde vägen för de framilande.\n\n\"Vi krossas emot berget, som det nu ser ut för oss\", yttrade Thorsten\nmed en temligen lugn stämma, då han kastade ögonen omkring sig.\n\n\"Åh nej, just här svänger sig forssen till höger\", svarade hon. I\ndetsamma gjorde båten en tvär vändning i en hvirflande göl. Thorsten\nvar nära att förlora jemvigten men han höll sig dock fast vid\nbåtkanterna. Spetsen af båten böjde sig derpå nedåt och Thorsten\nkände huru det nu gick utföre. Men han hann icke ens rätt besinna sin\nbelägenhet, förrän en bränning stänkte honom full med fradga och båten,\nilande förbi bränningen, flög ut på ett jemnare vatten.\n\n\"Nu äro vi lyckligt nedkomna!\" sade Bolla. \"Här måste vi gå i land och\nlemna båten efter oss. Vår väg går emellan bergen dit vesterut.\"\n\nNu styrde hon till lands, och sedan de båda väl fastbundit båten, för\natt hindra honom att flyta bort, begåfvo de sig inåt fjelltrakten till\nfots.\n\nEfter en liten måltid vid stranden, hvarunder Bolla underrättade\nThorsten, att de innan aftonen borde hinna till en fjellstuga, som\nvar byggd till härberge för resande, begynte de sin vandring inåt\nödemarken. Nu blef naturen allt mera vild omkring dem. Ofantliga\ngranitblock, på hvilka ingen vegetation kunde fästa sig, lågo\nkringströdda. Bergsklyftorna genom hvilka de måste klättra, hade skarpa\nkanter och voro genom den smältande snön slippriga, så att de båda\nvandrande ofta måste understödja hvarandra. Emellertid skyndade de\noförtrutet framåt.\n\nDet hade redan lidit emot aftonen, då de hunno stranden af en bäck.\nBolla blef bestört, då hon såg att det genom snöfallet ökade vattnet\nbortsköljt den spång, som var lagd deröfver. Det var en hel mils krok\ntill ett annat öfvergångsställe. Hade Thorsten varit ensam och utan\nBollas ledning kunnat hitta vägen, skulle han simmat öfver den några\nfå alnar breda bäcken. Nu återstod den enda utvägen, den i Norrland\nvanliga, att fälla ett träd tvärt öfver bäcken. Men hur skulle man få\nomkull ett, då ingen yxa fanns? Thorsten fann dock på råd. Han utsökte\nen smal, reslig gran just invid stranden, samlade en rishög omkring\nstammen, sedan han afbarkat den nedtill, och antände riset. Inom kort\nupplågade en eld omkring trädet.\n\nThorsten såg till att elden icke skulle sprida sig och då han trodde\nträdet tillräckligt koladt vid roten, böjde han det med en stark stör i\nden riktning dit han ville att det skulle falla. Med outsäglig glädje\nsåg han sitt företag lyckas. Det kådiga trädet förbrändes allt mer och\nmer, så att slutligen spetsen sänkte sig öfver ån långt inpå andra\nstranden. Med ett par vidjor af mjuka tallrötter, bands stammen fast\nvid sin stubbe, sedan elden blifvit väl släckt. Thorsten gick sjelf\nförst öfver på det svigtande trädet, under det han sökte att bibehålla\njemvigten genom att hålla sig fast vid grenarna, som likväl här och der\nstodo i vägen. Sedan han lyckligt öfverkommit, fästade han trädtoppen\npå samma sätt som stammen, samt återvände att hemta flickan. De mest\nhinderliga grenarna bröt han af, för att bereda henne en lättare\nöfvergång.\n\nHan fattade sin skjutväska och bössa och flickan näfverränseln. Men\nnu märkte han att det skulle blifva omöjligt för båda att komma öfver\npå en gång, emedan trädet icke kunde bära dem. Han måste derföre låta\nBolla gå ensam förut. Han stod qvar på stranden och följde med ängslig\nuppmärksamhet hvarje hennes steg. Dessa voro vigtiga, ty om hon halkade\neller förlorade jemvigten, måste hon falla i strömmen, hvilken var\nlika häftig som djup. Man kunde jemföra denna spång med Muhamedanernas\nSirât, den sju steg långa bryggan som leder till Paradiset och är smal\nsom en sabelklinga, enligt deras Koran. Den Finska flickan hade redan\ntillryggalagt hälften af den svåra vandringen, då hon begynte vackla.\nRänseln som hon bar i handen, hindrade henne att visa den vighet och\nsäkerhet, som annars utmärkte hennes gång. Hon uppgaf ett rop af\nförskräckelse, då hon kände att hon höll på att falla, och släppte i\ndetsamma ränseln; lyckligtvis återvann hon sjelf jemvigten, men hela\nmatförrådet bortfördes blixtsnabbt af vågorna och försvann i djupet.\n\nBolla stod ändtligen på andra stranden, och Thorsten skyndade efter\nhenne dit. Hon beklagade förlusten af näfverränseln mest derföre, att\nderi lågo några papper eller bref, såsom hon kallade dem, som hennes\nmor befallt henne lemna honom, då de skildes åt. Men förlusten kunde\nicke mera hjelpas. Derföre fortsattes vandringen tills aftonen. Då\nhunno de till Skogsstugan, målet för denna dagens färd.\n\nI de obebodda fjelltrakterna funnos fordom flere så kallade\nfjellstugor, der de resande funno tak öfver hufvudet, foder åt sina\nhästar och ved att bereda sin måltid med. Nu hafva på de flesta\nställen, der dessa stugor stodo, små gårdar bildat sig, der en\nnybyggare lefver och förser de resande med deras oumgängligaste behof.\nDen stuga, som Thorsten och Bolla hunno, låg vid lurendrejarnes väg,\noch var för de flesta andra obekant. Emellertid hade äfven der en\nnybyggare nedsatt sig, och lefde af det han kunde förtjena på de\ndjerfva gäster, som besökte hans boning. Huset bestod af två rum, det\nena ett rökigt pörte, det andra ett stall. På några få stegs afstånd\nstod äfven en liten lada, der nybyggaren från de kringliggande kärren\ninsamlade sitt höförråd.\n\nDå Thorsten och Bolla nalkades, började ett par hundar att skälla.\nGenast rusade ett par karlar ut, för att se efter hvad som var å färde.\nSedan de noga skådat omkring, och funnit att det endast var tvenne\npersoner, som ankommo, lockade de hundarne tillbaka, för att låta de\nfrämmande inträda i stugan.\n\nDerinne såg det beynnerligt ut. På den af några grofva stenar snarare\nsammanvältade än uppmurade spiseln, brann en stockeld. Liksom i\nfinnpörten i allmänhet, var öfre delen af rummet full af rök. Men på\ngolfvet omkring elden, belysta af det dunkla skenet, lågo några i\npelsar och täcken höljda gestalter med bistra, rödhåriga ansigten.\nDet var ett band smyghandlare, gissade Thorsten genast. Bland alla\nde ansigten, som betraktade de inträdande med en viss misstänksam\nuppmärksamhet, var det ett, som framför de andra var utmärkt. Det\ntillhörde en kort, tjock, i en randig nattrock klädd man, och var\nnästan dubbelt så bredt som långt; föröfrigt var det försedt med en\nkrans af röda, krusiga hår, som ända till sjelfva hakspetsen infattade\ndet. Hvad den karga naturen inspart på den trubbiga näsan, hade hon\nslösat på de fylliga läpparna. Ett par ögon, små som pepparkorn, men\nglimmande som eldgnistror, rörde sig med förundransvärd snabbhet under\ntvenne ögonbryn, hvilkas form och färg hade största likhet med tufvor\naf björnmossa. Sedan denne några ögonblick betraktat Thorsten och\nBolla, bjöd han dem komma närmare för att njuta af brasan. \"Här är godt\nrum nog för goda vänner\", sade han: \"och andra än goda vänner få icke\ntitta in. Var välkommen, herre, och hon med, flicka! Jag tycker jag\nkänner igen dig: är du icke Ollikainens Bolla?\"\n\n\"Jo, herr Apothekare!\" svarade flickan. \"Min far har skickat mig att\nfölja denna herrn öfver fjellen. Eljest skulle jag säga att Länsmän med\nnågra Tullherrar just voro hemma hos oss i morgons. Gud vet, på hvilka\nvägar Sjaggo förer dem, ty han var med i sällskapet.\"\n\n\"Sjaggo!\" sade Apothekaren: \"den råder jag att icke öppna sin mun om\noss. För öfrigt vet jag att han visar dem åt Helsingland, ifall de\nskulle leta efter oss. Sjaggo är ju vår man.\"\n\nVid dessa ord framtog Apothekaren en reskantin och dukade upp dess\ninnehåll på det rankiga bordet, som stod i en vrå. Han bad derpå, med\nden norrländska frimodigheten, de nykomne gästerna hålla till godo.\nThorsten måste tillstå att han efter en sådan färd som han gjort,\ningalunda var frestad att afslå inbjudningen. Apothekaren visade sig\nganska vänlig och språksam; men Thorsten kunde icke rätt med hans\nuppsyn och blickar. Äfven Bolla tycktes vara något skygg för honom.\n\nSedan måltiden blifvit slutad, sade han: \"Se så, goda vänner! Nu lägga\nvi oss här, så godt vi kunna. I morgon drager jag med mitt folk uppför\nströmmen. Denna gången är det en god affär vi hafva att göra. Bara\nJamaica Rumm och Franska viner. Men vi måste tömma ännu ett glas med\nvåra främmande. Skall det vara en sup, herre, eller en tår Jamaica?\"\n\nThorsten undanbad sig förgäfves. Han måste tömma ett glas, som den\nbeställsamme Apothekaren islagit. Äfven Bolla slapp icke med mindre, än\natt hon smakade på drycken.\n\n\"Nå, hurudan finner herrn min Rumm?\" frågade Apothekarn.\n\n\"För att vara uppriktig, har den en viss kryddsmak\", svarade Thorsten.\n\"Det måste varit något medicament i glaset kanhända. Men sjelfva varan\ntycktes eljest vara fin och god.\"\n\n\"Ja, varan är äkta, det svarar jag för\", sade Apothekaren med ett\nafskyvärdt hånlöje: \"Får se om Tullbesökarne skola smörja sig med den\nkostbara drycken! Men nu blir jag sömnig! Låt oss gå till hvila!\"\n\nThorsten såg sig om efter en vrå, der han tänkte nedkasta sig på en\nhalmkärfve, då dörren öppnades och ett Lappskt ansigte intittade, med\nett förnöjdt grinlöje på de tunna läpparna.\n\n\"Hå! Är det du, Sjaggo!\" utbröt Apothekaren: \"hvad har du att förkunna?\"\n\nI detsamma föll Lappens blick på Thorsten. Han drog sig liksom bestört\ntillbaka ett ögonblick; men snart besinnade han sig och inträdde\nhel och hållen i stugan. Blott ett giftigt ögonkast häftade han på\nThorsten, sedan låtsade han, som han alldeles icke bemärkt honom.\n\nMen Thorsten kände sig härvid ingalunda väl till mods. Han beslöt att\ni alla händelser icke tillbringa natten här ibland dessa skälmar. Det\nrann honom i sinnet att den lilla ladan, som låg bredvid gården erbjöd\nett fredligare herbärge. Han sade det åt Bolla, och hon gick genast dit\nförut. Thorsten tackade Apothekaren artigt för hans gästfrihet, räckte\nhonom enligt landets sed ett handslag och aflägsnade sig med sin bössa\noch skjutväska.\n\nI den lilla ladan, som hade en dörr vänd åt stugan och en glugg på\nden motsatta väggen, befann sig ett temligt höförråd, som tjente\ntill en ganska beqväm bädd. Bolla yttrade sin fruktan för Sjaggos\nkonster, och tillstängde derföre dörren ganska väl innanföre, samt\nlade sig på en höbundt nära densamma. Thorsten sökte sitt läger vid\ngluggen, som han ställde öppen. Han hade derifrån en utsigt öfver den\nvilda fjellnaturen, som här var förfärligt ödslig. Ingen enda åkerteg\nframskymtade i sommarnattens halfdunkel: endast nakna berghällar,\nemellan hvilka mörka skogsdungar uppsköto. En lång stund öfverlemnade\nhan sig åt sina fantasier.\n\nDet var slutligen en besynnerlig känsla af matthet, som intog Thorsten.\nHan spratt flere gånger till ur en orolig och oredig slummer. Hastigt\nföll honom då den tanken in, att det måste varit någon sömndryck i\nApothekarns sista jamaicaglas, ty den tyngd, han kände i sitt hufvud,\nvar högst onaturlig. Han hade i sin skjutväska ett par flaskor,\nhvaraf den ena innehöll ett Caffe-extract, hvilket någon gång varit\nhonom nyttigt, såsom medicin på resan. Äfven nu framtog han detsamma\noch intog något deraf. Det gjorde sin verkan, så att han kände sig\nfullkomligt vaken och styrkt. Han började då att öfverlägga,\nhuru han skulle kunna belöna den goda kolarflickan, som varit hans\nvägvisare. Penningar hade han icke mycket att umbära. Men han tänkte\npå att skänka henne en guldring af temligt värde, som han ärft af sina\nföräldrar och nu burit allt ifrån sin ungdom.\n\nHastigt hördes på dörren några ryckningar, liksom någon velat öppna\nden. Då den var väl tillstängd, begynte man våldsamt stöta på densamma.\nThorsten skyndade dit. \"Hvem är der?\" frågade han med hög röst, i det\nhan fattade sin bössa i handen. Det blef en tystnad öfver allt.\n\nDå böjde sig Thorsten ned för att se, så godt skymningen ville tillåta,\nom Bolla var vaken. Men hon slumrade djupt. Det förvånade honom att hon\nicke vaknat af bullret, och styrkte honom i tron på Apothekarens list\nmed sömndrycken.\n\nDerefter upprepade han ännu högre: \"hvem är det härutanföre, som vill\nin?\"\n\n\"Låt upp och släpp oss in på ögonblicket eljest slå vi sönder dörren!\"\nsvarade en förfärlig stämma, som Thorsten trodde sig igenkänna för\nApothekarns.\n\n\"Hvad viljen J här?\" frågade Thorsten tillbaka: \"Sägen det genast,\neljest skjuter jag den första, som vågar titta in.\"\n\nIntet svar följde, och Thorsten hörde endast hviskningar utanföre.\nMen snart föllo några starka slag på dörren. Thorsten besinnade sig\nhastigt, ryckte upp laddstocken och kratsade haglen ur bössan, för att\nkunna, utan att spilla något menniskolif, ingifva sina angripare någon\nfruktan. Han tog derefter Bolla om lifvet och uppreste henne. Men hon\nvar så matt, att hon icke rätt vaknade, utan genast sänkte sitt hufvud\npå hans axel.\n\nI detta ögonblick rycktes dörren upp, och Apothekaren visade sig i\ndensamma, åtföljd af Lappen Sjaggo och tre eller fyra andra karlar.\nThorsten satte genast mynningen af sin bössa emot hans ansigte och\nbrände af skottet. Apothekaren störtade baklänges, och dörren blef\naf de andra åter tillslagen. Då skyndade Thorsten med den sanslösa\nflickan till gluggen. Han hoppade skyndsamt ut igenom den och fann\natt det var lågt till marken. Derföre drog han henne efter sig, och\nskyndade, undangömd af ladan, att gömma sig bakom några stora stenar\ni brynet af en skogsdunge, ett litet stycke derifrån. Der nedlade han\nflickan på marken och laddade sin bössa på nytt. Han hörde snart ånyo\nbuller bort vid ladan, der dörren åter måtte blifvit öppnad. I detsamma\nframglimraade också der ett hastigt sken. Inom en kort stund ökades\ndet, och Thorsten måste slutligen tro, att det fattat eld i höet.\nEmellertid kunde i alla fall eldsvådan icke blifva farlig, så att han i\ndet afseendet var trygg. Hvad Apothekarens ansigte beträffade, trodde\nhan att det icke förlorat derpå, att kanske ögonbrynen blifvit något\nförminskade genom det oväntade svedjandet och kindernas färg upphöjd af\nde svarta punkter, hvarmed de blifvit krutstänkta.\n\nMen det var ingen tid till muntra anmärkningar. Thorsten tog sin\nstackars följeslagerska i famnen och bar henne ett litet stycke längre\nin i skogen för att använda samma medel som han sjelf nyttjat till att\nväcka henne ur den farliga slummern. Äfven på henne gjorde drycken en\nskyndsam verkan. Hon slog upp ögonen med förskräckelse, och fann sitt\nhufvud lutadt emot hans bröst. På en gång flög en glödande purpurrodnad\nöfver hennes ljufva drag: det var första tecknet till hennes återvunna\nmedvetande. Det andra var att hon gömde det rodnande ansigtet emot hans\nhjerta.\n\nDet var en djup rörelse, som i detsamma också genomträngde Thorstens\ninnersta. Han kunde icke göra sig den rätt klar, men han böjde sig ned,\nupplyfte sakta hennes hufvud och kysste henne.\n\n\"Stackars flicka!\" sade han: \"Vakna efter den förfärliga trolldrycken!\nFör Guds skull! Faran är ännu icke förbi! Kanske börjas den först nu.\nVi blifva förföljda.\"\n\nBolla upprättade sig med mycken styrka, men den höga purpurn på\nhennes kinder försvann hastigt. Hon satte händerna några ögonblick\nför ansigtet och drog några tunga andedrag. Derefter såg hon upp och\nkastade uppmärksamma blickar omkring sig.\n\n\"Var det en dvaldryck han gaf oss?\" sade hon. \"Ah! jag förstår! Och\nvi blefvo öfverfallne i ladan, såsom jag fruktade. Men huru hafva vi\nkommit hit?\"\n\nThorsten förklarade huru det hade tillgått.\n\n\"Vi måste skynda oss undan!\" sade hon. \"Det har tagit eld i höet, men\ndet är snart släckt! Sedan lära de väl förfölja oss. De hafva hundar\nmed sig. Men jag känner vägen öfver fjellet.\"\n\n\"Blott du står ut med att vandra längre, min goda flicka!\" sade\nThorsten bekymrad: \"Du ser så matt ut. Jag kan i det matta skenet se,\natt du är blek.\"\n\n\"Frukta icke!\" svarade hon: \"Jag har krafter nog, när det gäller att\nrädda -- rädda -- vårt lif.\"\n\nHon räckte Thorsten handen, och nu skyndade de båda bort emellan\nklipporna, allt längre upp ibland bergen.\n\n\n\n\n6.\n\n\nOch oafbrutet gick vandringen framåt. De togo sig ingen rast eller\nhvila, förrän de hunnit långt bort ibland de ödsliga bergen, afsides\nfrån farvägen. Ingen menniskofot, om icke i urminnes tider en Lappmans,\nsom här framdrifvit sin hjord, hade beträdt dessa hemska trakter. De\nvandrade hela natten, tills de första strålarna af morgonen begynte\natt färga de högsta fjelltopparnas snöfält med en rodnad, så skär\nsom den eljest endast finnes i en yppig ros eller på en femtonårig\nflickas kind. Då förmådde Thorsten icke gå längre. Han sade att han\noundvikligen behöfde hvila. Bolla förde honom till en bergskrefva,\nderifrån man kunde emellan klippornas springor se vidtomkring öfver\nde trakter de genomvandrat. Der satte de båda sig ner, och Thorsten\nframtog åter flaskan, som innehöll den sömnförjagande drycken. Båda\ndrucko af densamma.\n\nMen på Bollas ansigte sväfvade ett uttryck af ängslan och bekymmer.\nHennes blick var matt och skygg. Thorsten bemärkte det, och frågade\nhenne om orsaken. Hon sade, att de hade ännu två dagars vandring att\ngöra, innan de hunno någon ort inom Norige, men de befunno sig nu\nutan något matförråd. Dessutom yttrade hon åter den fruktan att de\nskulle blifva förföljda. \"Vi skulle kanske kunna söka herberge hos en\nNybyggare, som har sin fäbod en mil på sidan om vår väg; men vi skulle\ndå komma en dag sednare, och det vore att lemna våra förföljare god tid\natt hinna oss.\"\n\nThorsten betänkte sig. \"Tror du då att de skola söka oss hos\nNybyggaren? Eller skall han förråda oss till dem, om vi visa förtroende\nför honom?\"\n\n\"Göran Rutman är vän till vår Anders\", svarade hon: \"Han är den största\nräffängare i hela trakten, och Anders plär sälja hans räfskinn åt\nhonom. Men jag tror icke att han kan tiga. Kunde vi undvika honom, vore\ndet bäst. För öfrigt kan ingen veta om han nu är vid fäboden eller den\nstår alldeles tom. Då hade vi vandrat den afvägen förgäfves.\"\n\nBåda suto tysta en lång stund. Det blef dager och solen uppgick öfver\nbergen. Hastigt lifvades Bollas drag af ett uttryck af bestörtning. Hon\nspände ögonen utåt dalen, som de genomvandrat, och visade slutligen\näfven för Thorsten att något rörligt syntes bland dvärgbjörksbuskarna\npå långt håll.\n\n\"Det är en hund!\" sade hon: \"Sjaggo är efter oss.\"\n\n\"Jag skulle råda honom att icke komma allför nära\", sade Thorsten och\nsåg om sin bössa. \"Kan du se, om det är den uslingen? Tror du att han\nkommer ensam?\"\n\n\"Ensam törs han väl icke\", yttrade hon: \"Han och hans hund äro\nvägvisare.\"\n\n\"Åtminstone skall hans hund icke länge spåra oss, om han kommer en gång\ninom skotthåll\", återtog Thorsten.\n\nNu visade sig på afstånd flere personer, främst bland dem Lappen\nSjaggo, som noga gaf akt på hunden. De nalkades allt mer och mer, och\ndet syntes att de voro beväpnade med skjutgevär. \"Det återstår oss att\nförsöka undkomma öfver berget\", sade Bolla. \"Men de måste blifva oss\nvarse, om vi försöka den utvägen.\"\n\nThorsten fästade just sina harmfulla blickar på den springande\nLappmannen, då denne gjorde ett långt hopp, på en gång fällde sin\nbössa, sträckte armarna uppåt och föll öfverända. Ett förfärfarligt\nskri följde kort derefter.\n\n\n\"Nu äro vi kanske räddade!\" utbrast Bolla. \"Den elake Lappen har\nsprungit i en af Rutmans räfsaxar. Då de andra samla sig omkring honom,\nförsöka vi att springa öfver bergskanten! Sjaggo har nog nu fått så\nmycket om benet, att han icke mera kan blifva oss farlig. De öfriga\nhitta visst icke.\"\n\n\"Ja så\", sade Thorsten: \"Han har just kommit på ett ställe, som passade\nhonom! Den tjocka Apothekaren, om han har plåster så väl som sömndryck,\nmå nu hjelpa honom! Men jag ser icke till den skurkens fylliga ansigte.\nHan fick väl nog af mitt krutskott.\"\n\nSamtliga förföljarne samlade sig omkring den tjutande Lappmannen. Ett\npar nedböjde sig för att uppspänna räfsaxen och släppa honom ur sin\nklofva, medan ett par andra icke kunde hindra sig att skratta åt den\nstackarns ofärd.\n\nDetta ögonblick begagnade Bolla och Thorsten. De klättrade skyndsamt\nbergskrefvan uppföre, och hade redan hunnit bakom spetsen af berget\nutan att blifva bemärkta. Der mötte dem en vidsträckt lingonmosse.\nHär såg vegetationen alldeles förtorkad ut. Några få dvergbjörkar\nhade bruna löf och lingonriset var gråaktigt. \"Här måtte den förra\nfrostnatten varit förfärlig!\" yttrade Thorsten.\n\n\"Tvertom!\" svarade flickan: \"hit har frosten icke sträckt sig. Vi få\nnog erfara det vid mossen. Det är hettan emellan bergen, som förtorkat\nallt hvad som lefvande är.\"\n\nDe skyndade utföre berget. Efter ett par timmars vandring hunno de\ntill randen af mossen, som tycktes bestå af en tät småskog af lingon,\nendast en half aln hög, men så tät, att de vandrande måste liksom vada\nigenom densamma. Men det förfärligaste var, att samma ögonblick deras\nfötter vidrörde de närmaste örtstånden, höjde sig ett genomträngande\ngnäll ur lingonriset och ett grått moln uppsteg omkring dem. Detta\nbestod af otaliga svärmar myggor, som genast betäckte de annalkande\nstörarne. Inom en handvändning voro bådas ansigten och händer betäckta\nmed blodiga stygn. Förgäfves var att slå eller flägta på de hungriga\nflygkräken. De störtade sig på menniskornas hud och läto der till\ntusental döda sig; utan att de öfrigas anfall upphörde. Näsborrar,\nläppar och ögon blefvo isynnerhet stuckna.\n\n\"Här är ingen annan utväg\", sade Bolla: \"Vi måste fram!\"\n\nMed händerna för ansigtet och ögonen tillslutna, jagade af de\ninfernaliska kräken, skyndade de båda framåt. Bolla fattade Thorstens\nhand och han måste helt och hållet öfverlemna sig åt hennes ledning.\nLyckligtvis kommo de snart öfver kärret, som var höljdt liksom af en\ndimma af myggor. Men den oräkneliga svärmen stannade icke inom sitt\nförra område. Den utsträckte sig och följde de vandrande, liksom med\nen utgrening, hvilken bildades af en grå dimma af lefvande yrfän och\nhängde tillsammans med dimman öfver kärret. Länge måste de båda vandra\ninnan svärmen af förföljarne så glesnade, att de kunde fritt se sig\nomkring.\n\nSlutligen var det middag och solen började att bränna dem.\n\n\"Vi måste söka skygd under solhettan\", sade Bolla: \"Den tröttar oss mer\nän sjelfva gången. Föröfrigt, om också Sjaggo vore lös ifrån räfsaxen,\nfå de icke hunden öfver myggkärret. Vi kunna derföre nu vara någorlunda\ntrygga.\"\n\nHon förde honom derefter till en höjd, der vinden fritt kunde\ntillflägta dem svalka, men en stor granithäll tillika erbjöd en\nvederqvickande skugga.\n\n\"Låt oss hvila här ett par timmar\", sade hon: \"Vi hinna så mycket\nraskare undan i natt, då det blir mera svalt att gå.\"\n\nThorsten nedkastade sig på marken. Hans ansigte, händer, hals och\nbröst voro betäckta med blåsor af de elaka myggbetten, som förorsakade\nen olidlig plåga; men hans trötthet var lika stor, så att han med en\nviss tillfredsställelse utsträckte sig på jorden. Ännu en annan plåga\nbegynte likväl att låta känna sig: det var hungerns. Men Bolla hade\nsagt, att de ännu måste vandra två dagar, innan de hunno fram till\nNorige. Det såg mörkt ut huru det skulle vara möjligt att uthärda\ndermed. Emellertid utkräfde naturen sin rätt, och Thorsten insomnade\nfrån sina bekymmer.\n\nHan hade slumrat några timmar innan han vaknade. Då han slog upp\nögonen, kände han sig lifvad och stärkt af sin sömn. De plågsamma\nmyggbetten hade blifvit läkta och han kände sig muntrare. Det första\nhan blef varse, var en näfverskäppa med bär, som stod bredvid hans\nhufvud. Han skyndade att resa sig upp för att se efter Bolla.\n\n\nDen goda flickan slumrade ett litet stycke ifrån honom, med förklädet\nutbredt öfver sitt ansigte. Han stod länge, lutad mot sin bössa, och\nbetraktade den ljufva gestalten, gömd i sin enkla grofva drägt, liksom\nen skön blomma i sitt hårda blomfoder. Sällsamma känslor bestormade\nhans inre. Han kände, att i hans hjerta hade för henne en ömhet\nuppkommit, i hans själ hade för henne ett tycke uppstått, som voro\nmäktigare än hvad han kännt för någon annan qvinna. Men hans förnuft\nsade honom, att hennes själ icke var skapad för hans; han tyckte sig\nhafva ett medvetande deraf, att för honom och henne icke fanns en\ngemensam sällhet. Tanken på kärlek till henne uppfyllde honom med en\nunderbar ängslan. Det var en strid i hans inre emellan hans känsla och\nhans förstånd. Men slutligen sade han för sig sjelf: \"Du blir aldrig\nmin, sköna flicka! Att med kärlek trycka dig till mitt hjerta vore\natt rycka dig bort i en afgrund af bittra erfarenheter, af oväntade\nförsakelser i nya förhållanden. -- Och hvad du kände för mig, hvem vet\ndet? Du skulle säkert icke sjelf kunna reda din känsla! Nej, jag vill\nicke tro, hvad min fantasi läser i ditt öga! Jag vill skiljas ifrån dig\nsåsom en vän, en bror! Ditt minne --, hur kärt skall det icke blifva\nmig! Måtte mitt också blifva dig så!\"\n\nNu föll det honom in, att det var hårdt att störa hennes slummer, då\nhon kanske icke sofvit många ögonblick -- hon hade ju plockat bär under\ndet han sof! Han beslöt att sätta sig och afvakta tills hon sjelf\nuppvaknade. Han ryckte sina ögon ifrån henne och återvände till sin\nförra hviloplats.\n\nDet dröjde icke länge innan han såg henne röra sig. Hon knäppte\nhänderna tillsammans några ögonblick, han hörde en djup suck och derpå\nryckte hon hastigt förklädet bort ifrån sitt ansigte. Hennes ögon mötte\nhans och hon rodnade. Hennes blickar slogos emot marken och hon stod\nupp.\n\nHan kände sitt hjerta klappa häftigare vid den hulda rodnaden på hennes\nkinder, men han bemannade sig och teg. Hon bjöd honom bärskeppan.\n\n\"Vill du äta med, Bolla?\" frågade han. \"Annars vågar jag icke röra\nnågot enda bär.\"\n\n\"Jag åt mig mätt under det jag plockade\", försäkrade hon.\n\n\"Jag tror det icke, goda flicka\", invände han: \"Utan du måste låta mig\nse det. Kom och sätt dig här och ät med mig, eljest smaka mig icke\nbären.\"\n\nUtan att vidare göra några invändningar, satte hon sig ned och förtärde\nnågot af den knappa måltiden. Hon yttrade derunder intet annat, än\nkorta svar på hans frågor om vägen.\n\nDå vandringen åter begyntes, bad hon att få bära hans skjutväska. Han\ntillät det icke, och en vänlig strid derom uppkom, hvari han blef\nsegrare.\n\nVägen började nu att bli allt brantare uppåt. De nalkades sjelfva\nfjellryggen. Här blef det allt kallare, och de måste till och med\nvandra öfver ett snöfält. Skogen hade upphört i dessa höga trakter.\nSjelfva dvergbjörken fanns icke mer. Endast några jemmerliga lafvar,\nde yttersta af den organiska naturens alster, hängde ännu fast vid\nklipporna. Ingen fogel syntes i den ödsliga rymden.\n\nFör de båda trötta och hungriga vandrande, blef vägen allt tyngre och\nvandringen allt svårare. De uppmuntrade hvarandra likväl understundom\nmed ett ord, ett leende. På kolarflickans ansigte hvilade nu en\nsjälfull blekhet. Det var ett nytt, oväntadt behag, som derigenom\nvisade sig för Thorstens blickar. Han betraktade hennes uppsyn med\nen allt mera ökad beundran. Slutligen kände han, huru tvifvelsmålen\nom hennes upphöjda känslor, hennes själslyftning ville allt mera\nbortblekna ur hans eftertanka. Han blef då orolig, liksom hade\nhan upptäckt en fiende ibland sina känslor i sitt eget bröst. Men\ndå upplyfte han ögonen till himlen och sökte återvinna det fasta\nmedvetandet af sin välbetänkta och grundade öfvertygelse.\n\nMed bekymrade hjertan fortsatte de emellertid sin vandring uppåt\nsnöfjellen. De hade vandrat ett stycke uti en lång dal, lik en i\nurminnes tider urhålkad, och nu uttorkad strömfåra, då en besynnerlig\nsång hördes. Den kom längst bortifrån dalens början, som de redan\nlemnat bakom sig, så att Thorsten trodde att deras förföljare voro dem\ni spåren. Sången lydde:\n\n    \"Jag, karl, skogsgångare,\n    Man, i ödemarken stampande,\n    Månne ej i mig finnes karl,\n    I gubbens son en man,\n    Detta ondas häfvare\n    Sångare af Lappens sång? --\"\n\nDe hade icke länge lyssnat på det underliga qvädet, som i klara ljud\nrullade längs klippdalen, förrän Bollas ansigte strålade af glädje och\nhon svarade i det hon höjde den behagliga rösten till samma Finska,\ngällt klingande melodi. Hon sjöng:\n\n    \"Visst i den gamles son\n    Finnes en driftig man;\n    I skogshyddans gård\n    Finnes en snabb yngling.\n    Kom på lyckliga jagtvägar,\n    Skynda på gynnande fångstigar!\n    Renarnes pälsbeklädde man\n    Är fången i rödsvansfångarens jerngiller.\"\n\n\"Det är väl Anders?\" frågade Thorsten. \"Jag känner igen hans röst.\"\n\n\"Det är han\", sade flickan. \"Låt oss vänta honom. Han skall dela sitt\nförråd med oss, och följa oss.\"\n\nEn besynnerlig, mörk känsla flög upp i Thorstens inre. \"Kunde vi icke\nhitta ensamme?\" utbrast han, och fattade hennes hand. Hon slog ned\nögonen för hans strålande blick och teg, liksom hon öfverlagt något för\nsig sjelf.\n\nSlutligen sade hon, med en skygg rodnad, som gjöt ett eget, underbart\nbehag öfver hennes drag. \"Nog hoppas jag att hitta; men vi behöfve hans\nhjelp för att komma öfver vid den stora forssen, i fall han har tid att\ngå med. Eljest har han visst ärende till Göran Rutman.\"\n\n\"Vi vilje då icke uppehålla honom, i fall han har brådtom\", återtog\nThorsten, i det han äfven kände sina kinder värmda af en sällsam rodnad.\n\nSnart hade emellertid Anders upphunnit dem. Han yttrade sin glädje\nderöfver att de lyckligt undkommit, och förklarade, att han skulle\ndikta en märklig visa om Sjaggo i räffängarns sax. Då han hörde olyckan\nmed Bollas ränsel, erbjöd han genast sin i stället.\n\nHan sade dem derefter att hans ärende till Rutman var högst vigtigt,\nmen att han ville möta Bolla vid stora forssen sedan hon följt Thorsten\nfram till den Norska gården.\n\n\"Det gläder mig hjertligen\", sade han, i det han fattade Thorstens\nhand, \"att det gick som det gick. Vi hade väl annars, jag och min\nbror och några andra raska bussar, tagit Herr Thorsten lös igen\nmed handkraft. Men det är bäst då man slipper att taga uti med\nhårdhandskarna.\"\n\nThorsten tackade honom derefter för hans vänskap och lofvade att skicka\nhonom en god bössa från Stockholm till vänskapstecken och åminnelse.\nDerefter begaf sig Anders öfver höjden söder ut, medan Thorsten och\nBolla följde dalsträckningen emot snöfjellet i vester. Det blef allt\nödsligare omkring dem. Snart hade all vegetation upphört, och allt\nvidsträcktare snöfläckar lågo qvar emellan klipporna. Slutligen\nbefunno de sig vid den eviga snöns gräns. Det var besynnerligt att\nfinna sig der just i den milda skymningsstunden af en sommarafton.\nMen deruppe var sommaraftonen icke mild. En stark köld rådde der\noch solstrålarna, som brötos i besynnerliga färgor mot snö- och\nisfläckarna, tycktes hafva förlorat sin värmande egenskap. Dessutom\nlägrade sig en tung, hvit dimma midt öfver den högsta spetsen, som\nThorsten och Bolla skulle öfvervandra. \"Den bådar oss ondt\", sade\nflickan.\n\nDå de vandrande sågo de sista solstrålarna bryta sig emot de öfversta\nkanterna af dimman, medan den undre, vid berget hvilande delen allt\nmera blånade, hördes ett aflägset dån emellan bergen. \"Det är uren, som\nåker\", yttrade Bolla: \"Gud hjelpe oss väl!\"\n\n\"Hvad menar du med uren, flicka?\" frågade Thorsten.\n\n\"Uren eller urvädret\", svarade hon. \"Vi få ett Herrans väder, men det är\nför sent att vända om. Följ bara noga mina steg, Herr Thorsten!\"\n\nDet hemska dånet kom allt närmare. Ett dystert mörker utbredde sig,\noch snöflingor började att flyga omkring i luften. Slutligen frambröt\norkanen med förfärlig våldsamhet. Snön yrde i allt tätare hvirflar, och\ndet var knappt mera möjligt att öppna ögonen. Likväl gick den modiga\nkolarflickan framåt. Thorsten följde henne med största ansträngning.\nEtt par gånger tycktes det, som urvädret ville upphöra, men det hvilade\nsig endast, för att med desto större raseri börja ånyo. Då stormilarna\ntill slut slungade hela massor af snö och isbark framför sig, blef det\nicke möjligt att framtränga längre. De båda vandrarne sökte skygd bakom\nen stor sten.\n\nThorsten satte sig bredvid flickan, slog armen om hennes lif och hörde\nmed en känsla af rysligt välbehag på de vilda elementernas dån. Det\nvar majestätiskt att höra det åsklika dundret, som återskallade på\nalla sidor. Emot bergets sida, under deras fötter nalkades ett mörkt\nmoln sällsamt afbrytande sin färg emot det ljusa snömolnet uppe på\nfjellspetsen.\n\nDå hördes ett häftigt genomträngande tjut lifsom af hundradetals de\ngräsligaste röster. \"Min Gud! det är en skock vargar\", utropade Bolla,\nfull af ångest. \"Låt oss hålla oss stilla!\"\n\nThorsten spände sin bössa och gjorde sig färdig att försvara sig till\ndet yttersta, men det låg något så rysligt förstenande i de hungriga\nvilldjurens läten, att det icke var honom möjligt att öfvervinna en\nrysning, som isande lopp honom genom märg och ben. Nu visade sig ett\npar glänsande punkter ett stycke framför honom i dunklet af snöyran.\nDe tvenne lysande punkterne liknade ett par eldkol, men deras sken var\ngrönaktigt, fosforiskt.\n\n\"Det är en vargs ögon!\" hviskade Bolla och den annars modiga flickan\nslöt sig nu krampaktigt intill Thorsten liksom för att söka skydd hos\nhonom. Han upplyfte sitt gevär. Då visade sig flera glänsande punkter,\nbeständigt två och två tillsammans, framför honom. Det förskräckliga\ntjutet ökades. Med krampaktig ångest lade Thorsten bössan till ögat,\nmen hade likväl nog köld att väl rikta skottet just emellan tvenne\npunkter.\n\nDen skarpa knallen upprepades af echo. De öfriga villdjuren tycktes\nhafva blifvit skrämda då ett föll. I detsamma vidrörde också det mörka\nmolnet bergets sida och en lång blixt hoppade i uddiga vinklar öfver\nsnöfältet. Det var ett åskmoln, som urladdade sig i fjellen, just under\nde ängsliga resandes fötter. En syn mera majestätisk än den af ett\nsådant, sedt ofvanifrån, kan man knappast föreställa sig; det sköna i\ndetta skådespel förtog, till och med i den farliga belägenhet, hvari\nThorsten och flickan befunno sig, för några ögonblick, deras känslor\naf fasa. Äfven på villdjuren gjorde det mäktiga fenomenet intryck:\nde flydde nedåt dalarna, derifrån deras tjut hördes allt mattare och\nmattare.\n\nSäkert ett par timmar sutto de båda unga der, afvaktande urvädrets\nslut. Thorsten erfor en känsla af välbehag; hans själ kände sig högt\nlifvad till mod och beslutsamhet, då han slöt den sakta darrande\nflickan i sin arm. \"Du behöfver värma dig, flicka!\" sade han. \"Tryck\ndig fastare till mitt hjerta.\"\n\nMen hon böjde sig sakta ifrån honom och ville göra sig lös ifrån hans\nomfamning. \"Nu har uren rasat ut\", yttrade hon: \"Vi kunna fortsätta vår\nvandring.\"\n\n\"Det är mig icke angenämt att gå härifrån\", sade Thorsten tankfull.\n\"För hvart steg som vi gå vidare, kommer den stunden närmare, då jag\nskall skiljas ifrån dig. Det gör mig ondt, flicka! Det blir en bitter\nstund. Vill du lofva mig att ej alldeles glömma mig, sedan jag är\nborta.\"\n\nHon vände sitt ansigte emot honom och svarade blott med en blick. Och\nhan kände ett par tårar bränna i sina ögon, då han tog en kyss från\nhennes läppar.\n\nHon stod upp och såg sig omkring. \"Stormen har fört snön med sig\", sade\nhon, \"så att vi kunna komma fram utan allt för stor svårighet. Inom ett\npar timmar hoppas jag äro vi vid den stora forssen.\"\n\nThorsten följde henne, då hon nu tog vägen utför det snöklädda berget.\n\nVandringen utföre berget gick långt lättare, än den gått uppföre. Och\ndet var med en känsla nästan af barnslig glädje, som Thorsten helsade\nde första spåren af vegetation, som mötte på nedvägen. Den första\ndvergbjörken, som stod emellan ett par snödrifvor, den första granen\ntycktes honom nu skönare än de synts förut. Han gladde sig att åter se\nen lefvande natur.\n\nSolen var just uppgången då de ankommo till den stora forssen. Den var\nbelägen emellan tvenne sjöar, af hvilka den ena, som låg betydligt\nhögre än den andra, utför en brant klippvägg nedsände sin öfverflödiga\nvattenmassa. Midt i fallet, just öfverst der den framstörtande\nvattenmassan bröt sig, hade klippan bildat en liten plan, ombrusad af\nden skummande forssen. Denna punkt hade ingen menniskofot beträdt,\nberättade Bolla; en gång berättas en björn, som ville simma öfver\nvattnet ofvanför forssen, blifvit fattad af strömdraget och bortryckt\nmed forssen. Men han hade blifvit förd på sjelfva den lilla planen.\nDer vågade han hvarken gifva sig utföre eller kunde han simma uppföre.\nHan stod der och röt förfärligt, till dess han upptäcktes af folk. Då\nsamlade sig några skyttar från båda sidor om fjellet för att skjuta\nhonom. När han skrapades af den första kulan, ruskade han på pelsen\noch röt ännu förfärligare. Men så snart han märkte att de flygande\nblynötterna kommo honom för nära på lifvet, greps han af förtviflan och\nstörtade sig i forssen, som i ett ögonblick krossade och begrof honom.\n\nDe båda vandrande stodo invid fallet, och Thorsten betraktade det med\nhänryckning. \"Der går just riksgränsen\", sade Bolla: \"Så snart vi äre\nlyckligt öfverkomna, befinna vi oss på Norsk jord!\"\n\nRiksgränsen, utgörande en bred gata, uthuggen i skogen, sträckte sig,\nsåsom ett oändligt perspectiv på ömse sidor om den insjö, som gaf\nforssen sitt ursprung. Det var med en hemsk känsla, som Thorsten första\ngången gick att sätta sin fot utom fäderneslandet. Der låg en ökstock\nvid Svenska stranden, ofvanför forssen och i den satte sig Bolla och\nhan. Med förenade krafter hade de snart hunnit till andra stranden.\n\nIcke särdeles långt ifrån gränsen låg ett Norskt hemman, hvarifrån\nBolla sade att det icke blefve svårt att erhålla skjuts. Men innan\nde begåfvo sig dit, yttrade Thorsten sin önskan att närmare bese det\nmärkvärdiga vattenfallet.\n\nDå man befinner sig på höjden ofvanför forssen, höres i dess dån\ndoft och liksom aflägset. Det är först vid foten af den majestätiskt\nbrusande vattenmassan, man får ett rätt begrepp om dess storhet. Man\nser den förut lugna vattenytan på en gång afbruten och förvandlad i\nskum. Den förfärliga, kokande afgrunden tyckes böra i tusen spillror\nförkrossa hvarje varelse eller ting, som vill försöka den äfventyrliga\nfärden utföre. Om en grof timmerstock kastas i strömmen, afbrytes den\npå flera ställen och somliga stycken spjelkas sönder, då den kommit\nutföre. Man berättar dock att en Lappgubbe, som somnat i sin båt under\nfiske i den öfre sjön, af strömdraget blifvit ryckt utför forssen och\noskadd nedkommit till det lugna vattnet; och att en annan gång en ung\nflicka haft samma öde. Men ingen vill tro dessa sagor, så mycket mer,\nsom knappt något år förbigår, utan att forssen erhållit sitt offer.\nBerget, utför hvilket vattenmassan störtar sig, är så brant, att\ndet, på den ena sidan finnes ett stort mellanrum emellan vattnet och\nbergväggen, der ortens invånare inrättat ett laxfiske.\n\nBolla förde Thorsten till den underbara grottan, hvars ena vägg bestod\naf skummande vatten. Der rådde en besynnerlig skymning, emedan dagern\ni en slags gulaktig färg bröt sig igenom den rörliga vattenkolonnen.\nThorsten njöt det högtidliga intrycket af detta naturunder, med den\nlifligaste förtjusning. Flickan tycktes dela hans nöje, men det var\nendast i hans glänsande ögon hon hemtade sin njutning. Han märkte att\nhon endast fäst sin uppmärksamhet vid honom, och han fattade hennes\nhand. Han ville hviska ett vänligt ord till henne, men ehuru i grottan\nforssens dån hördes liksom qväfdt, åtminstone dämpadt, var det så\ndjupt genomträngande, att ingen mensklig stämma derinne kunde göra sig\nförnimbar. Hon smålog vänligt, då hon såg honom röra läpparna och hon\nlade fingret på sin munn med en så älskvärd uppsyn, att han ovilkorligt\ntryckte henne intill sitt bröst. Han kände hennes hjerta klappa emot\nsitt, och afskedsstundens smärta genomflög hans själ. En tår smög sig i\nhans ögon och då han sakta tryckte en kyss på hennes läppar, nedrullade\ndenna tår på hennes högt rodnande kind. Men då var det, som hade en ny\nkänsla vaknat i hennes innersta, eller som på en gång hennes känsla\nvelat gifva sig luft. Hon utbrast äfven i tårar, och med en blandning\naf blyghet och hänförelse, som underbart afspeglade sig i hela hennes\nväsende, besvarade hon hans omfamning och kyss; men hon hade efter ett\npar ögonblick återvunnit väldet öfver sig sjelf, och i det hon med\nsmidigt behag slingarade sig ur hans arm, behöll hon hans hand i sin\noch ledde honom åter ut i dagen under Guds fria himmel.\n\nThorsten fästade sina blickar med djup rörelse på henne, men han\nbemannade sig äfven, drog den ring, han ärft af modren, från sitt\nfinger och tryckte den på hennes. \"Behåll den som en åminnelse!\",\nhviskade han.\n\nHon tryckte ringen emot sitt hjerta och en blick tackade honom. Men hon\nförde honom nu skyndsamt uppför höjden tillbaka. Då de uppkommit dit,\nvisade sig oförmodadt Anders på den andra stranden.\n\n\"Farväl! Lycklig resa!\" hviskade flickan vid denna syn, i det hon ännu\nen gång tryckte Thorstens hand och skyndade till den tunga ökstocken.\n\n\"Farväl, flicka! Gud vare med dig!\" svarade han och torkade tårarna ur\nsina ögon: \"Om jag lefver, skall jag framdeles besöka dig!\"\n\nHon svarade intet, utan sköt allenast ut sin farkost. Med ett lätt\nhopp satt hon uti densamma och vinkade till honom sin afskedshelsning,\nhvarefter hon rodde utåt vattnet.\n\nThorsten kände sitt bröst häfvas af stormiga känslor vid denna syn.\n\"Var denna flickas själ lika skön, som hennes gestalt\", tänkte han:\n\"och var den väl skapad att göra mig lycklig? Hvarföre försköt jag min\nlycka, eller skall jag en dag återkomma för att söka den här i öknen?\"\n\nMen hastigt märkte han att flickans årtag blefvo ojemna. Hon hade\nkommit strömdraget alltför nära: det fattade hennes farkost och svängde\nden ur riktningen. Då begynte hon med förtviflans krafter att ro emot\nströmmen. Thorsten och hennes frände, som stod på andra stranden,\nuppgåfvo rop af förskräckelse. Men med tomma händer förmådde de intet\nuträtta. Det dröjde också endast några ögonblick, innan flickan af\nden ökade farten till fallet märkte, att hennes räddningsförsök var\nförgäfves. Då lät hon på en gång årorna falla och kastade sig på knä\ni båten. Hon upplyfte armarna emot himlen, med en åtbörd af bön och\nundergifvenhet; derefter kysste hon ringen, som hon fått af Thorsten.\nNu fattades båten af sjelfva forssen. Flickan satte båda händerna för\nansigtet, och som en blixt försvann hon utför det svindlande djupet.\n\nThorsten störtade sanslös till marken.\n\n\n\n\n7.\n\n\nDet var en skön, klar vinterafton i Stockholm. De argandska lyktorna\npå Drottninggatan bestrålade ett lysande hvimmel af equipager, hvilka\ni det ypperliga föret, under klingande bjellrors musik, halkade fram\nemellan mängden af fotgångare, som bildade en ström vid hvardera\nsidan af gatan. En stor del af de slädar som pryddes af eleganta\ndamer, stannade utanför ett hus, der den rikt eclairerade första\nvåningen antydde att det var en fête. Det sades till och med att någon\naf de kungliga skulle komma dit, så att en talrik folkmassa samlat\nsig utanföre. Damerna, som stego ur, blefvo i förbigående behörigen\nbegapade; knuffningar utdeltes, speglosor slösades, eleganta herrar\nforo fram som skojare, tjufpojkar slogos, en bonde beskrattades,\nfruntimmer förföljdes och jungfrur skreko. Det blef ute på gatan\nbullersamt, så att det slutligen var med en glad känsla, man tog sin\ntillflygt till den eljest qvalmiga societén deruppe.\n\nHvilken smak han har, den rika Lifmedicus Illerhjelm! Intet var\nspardt som kunde bidraga till ökad glans åt den praktfulla fêten. De\nskimrande ljuskronorna sväfvade öfver alla Stockholms märkvärdigheter\ni politiskt, litterärt och commercielt hänseende. Man såg der artiga\nexcellenser och högfärdiga underlöjtnanter, vittra köpmän och okunniga\nlärda. Der fanns den vackra Grefvinnan, hvars ansigte varit värdt ett\nkonungarike, om det blifvit fritt från den öfriga kroppen och hela\nsjälen. I full gala framsväfvade der den förtjusande fröken, med de\noskattbara talangerna, hvilka aldrig förtjusat någon annan än henne\nsjelf. Den som i förbigående bugade sig för henne, var den Kongl.\nSecretern vid Posten, utom hvars snillrika infall och gudomliga sång\ningen soupé kunde vara modern. Nu kom den glada Presidenten vid\nFinance-Collegium emot den trumpna Assessorn i de glada Konsternes\nAkademi. Der träffades den lilla blyga fröken med sidenfötterna och det\njättelika Krigs-Rådet med trädbenet. Den qvicka köpmansfrun nickade\nåt den ordfattige Professorn, som rodnade då hon log. Herrarna sågo\nsig redan om efter spelborden och damerna, grupperade i alla fönster\noch soffor, suckade öfver värmen, medan ungherrarna trängdes midt\npå golfven, bugade sig här och der för en dam i flocken, och sågo\nhjertans belåtna ut, då de fingo hemta andan bredvid en dörrpost,\neller ett fruntimmers stolskarm. Stockholms yppersta pianospelarinna\nblef ändtligen af den allmänna uppmärksamheten uppmanad att låta höra\nsig. Hennes bekanta anhöllo, att hon ville framträda. De obekanta\nspärrade upp ögonen helt och hållet och munnen så mycket artigheten\ntillät. Hon kunde icke emotstå den allmänna önskan och satte sig vid\npianot. Några dumma vänner af Mozart smögo sig behändigt ut till\nspelborden, medan hennes snöhvita fingrar skenade öfver tangenterna. De\nbrillantaste löpningar surrade fram igenom de häpna åskådarnes öron.\nHon, stackars barn, drog ihop axlarna så att skulderbladen, beröfvade\nsin tyllbetäckning, gnedo hvarandra, och flög igenom så många skalor,\natt ögat icke hann blinka, innan örat måst inrymma alla de toner,\nsom funnos på instrumentet. \"Det var en skalhake!\" yttrade sig med\nbestörtning en Brukspatron från landet.\n\nFru Illerhjelm, såsom flicka den rikaste och skönaste som uppträdt på\nen bal i Stockholm, hade just i dag varit gift i tio år, och under\ndenna tid offrat nästan alla sina behag åt den obevekliga tiden.\nVar det ett finkänsligt hjertas sakta tärande qval öfver det hemliga\nmedvetandet att icke äga sin makes kärlek, eller var det endast det\nhögre sällskapslifvets njutningar, som småningom förtärt hennes helsa?\nHela verlden trodde åtminstone att hon kände inga andra sorger, än\nnågon gång förargelsen att hafva blifvit manquerad i en dans eller\nnu ändtligen sett en yngre skönhet sväfva sig förbi till målet för\nallmän uppmärksamhet. Hennes man, som kanske kände att han åt hennes\nhjerta gett för litet, gaf så mycket mer åt hennes nycker och fåfänga.\nDet var derföre hans hus var stäldt på den mest lysande fot. Men midt\nibland den slösande prakten, ibland de hvimlande gästerna, vandrade\nvärden sjelf, med leende uppsyn och vänliga handtryckningar och artiga\nbugningar och hjertliga ord, dock tom, ödsligt tom i sitt innersta. Han\nvar öfvermätt på allt detta glitter, som retar för ögonblicket, liksom\nösterlänningens rusgifvande opium, men hämnas med en så mycket djupare\nförslappning. Det låg på Illerhjelms panna ett moln som aldrig vek\nbort, en dysterhet, liksom hade något förfärligt minne gömt sig i hans\nsjäl; och stundom då han trodde sig ensam och obemärkt flög ett uttryck\naf fasa öfver hans drag, liktom hade det förfärliga minnet vaknat och\nhånande blickat upp emot honom. I den stora verlden var han känd för\nden gladaste och artigaste sällskapsman; för sin hustru var han den\nmest välvilliga och eftergifvande make; af de sjuke var han älskad,\nsåsom en rättskaffens outtröttlig och finkänslig läkare: men olycklig\nvar han inom sig sjelf; och den som betraktade honom vid ett virabord,\ndå han med ett spändt leende följde alla spelets omvexlingar, kunde\nicke undgå att märka, att det var något hemskt inom honom, som han\ngenom sin uppmärksamhet på de lumpna korten sökte förjaga.\n\nDet gamla feta stenrika Commerce-Rådet, hans svärfar, anlände till\nfêten. Han blef emottagen med den uppmärksamhet och artighet, som hans\nrikedom och ålder kräfde. Hans måg skyndade emot honom, och förde honom\ni en soffa i förmaket, der han pustande tog sitt läger för aftonen.\nHans dotter skyndade dit, omfamnade hans halfva kropp, ty mer räckte\nhon icke och kysste honom med dotterlig ömhet. \"Tack, tack! Barn!\" sade\ngubben. \"Du har nu varit gift i hela tio åren och det med en doctor\ntill på köpet, och ännu heter jag icke farfar! Hå, hå!\"\n\nDen bleka damen rodnade flygtigt. \"Pappa är så god emot oss!\" sade hon:\n\"Pappa är till och med ute så här sent och gläder oss med att komma\nhit! Jag tillstår att jag icke vågade vänta en så glad öfverraskning.\nNu först är min bröllopsdag en glädjedag!\" En hastig blick flög emot\nhennes man, som icke uthärdade detta ögonkast utan en lätt ryckning på\nanletsmusklerna.\n\n\"Tack, tack! Barn!\" återtog gubben: \"Jag ser er så gerna glada! Jag\nblir ung på nytt när jag ser er! Minns du, Emma, huru du för tio år\nsedan krusade för giftermålet? Nu erkänner du ändå, att det var din\nlycka. Ser du, jag visste nog, att välja en hedersman till måg. Och\ndu, min kära Thorsten! om du bara kunde laga, att jag fick heta farfar\ninnan jag dör! Jag har alltid välsignat den stunden då du blef min\nmåg och jag såg Emma lycklig genom dig! Men gå nu och dansa och spela\noch var glada, barn! Sätt hit ett virabord och laga att jag får ett\ntrefligt parti, min kära Thorsten!\"\n\nGubben nickade med det halfnakna hufvudet och de båda makarna\naflägsnade sig.\n\nJust då de gingo förbi ett kabinett, der ingen för ögonblicket befann\nsig, stannade de och sågo på hvarandra. Derefter inträdde de båda. Då\nfattade hon hans hand och sade, med ett mildt leende men tillika en\nglimmande tår i ögat: \"Förlåt mig; men låt mig en gäng få säga dig\nnågra ord af hjertat, och säga dem i dag! Jag har i många år burit dem\npå tungan. Vill du aldrig glömma den Norrländska kolarflickan? Jag ser\natt du äfven nu beständigt tänker på benne, och jag har snart i tio år\nvarit svartsjuk på hennes bild! Säg mig blott ett, Thorsten! Säg mig,\nhar du varit upprigtig i din berättelse om henne?\"\n\nHan fäste en lång, tankfull blick på henne. Slutligen svarade han: \"Tro\nmig, min Emma! En sådan syn, som en Engels försvinnande i afgrunden, är\nnog för att beröfva en man hans lefnads lugn. När ännu i sjelfva vårt\nömma förhållande till hvarandra den tanken kan insmyga sig, när den kan\nstöra oss, då, då är den ett förfärligt bevis på dessa hemlighetsfulla\nkänslors inflytande och makt, hvilka vi erfara utan att kunna hvarken\nundvika eller begripa dem. Jag fruktar att min berättelse, som likväl\nvar ett bevis på mitt innerligaste förtroende, oroat dig för hela\nlifstiden; och då jag vet att ett sådant intryck aldrig i evighet\nutplånas, är det den tanken att hafva sårat dig, som fräter mig så\nlänge jag lefver.\"\n\n\"Nej\", sade hon, \"du misstar dig! Låt oss gifva hvarandra ett löfte\npå denna dag, som för oss är så helig, det löftet att icke mer plåga\nhvarandra med en så bitter ömtålighet och grannlagenhet, som hittills!\nJag vill uppriktigt säga dig, att vårt lefnadssätt, den oupphörliga\noro hvaruti vi lefva, är det verkliga onda, som skiljer våra hjertan\noch förstör vår lycka. Jag har sett att dessa sällskaper icke göra dig\nlycklig. Lofva mig att ett år, eller åtminstone några månader lefva för\noss sjelfva! Låt oss resa till något utländskt bad, eller hvart helst i\nverlden, der vi kunna vara ensamme någon tid. Ack, om då våra hjertan\nicke känna sig lyckligare, vill jag tåligt vända om hit igen. Då vet\njag att jorden icke äger någon sällhet.\"\n\n\"Emma! Min hustru!\" återtog han: \"Jag är öfvertygad om din kärlek,\noch du bör vara det om min. Det dödsbleka Norrländska minnet är en så\nflyktig skugga, att det icke bör störa vårt lugn. Men det är i tanken,\npå min lefnads gåta, i den hemlighet, som min mor anförtrodde sin\nlättsinniga son, och som han så tanklöst förgätit, det är i den tanken\njag ser min lefnads plågoande. Jag har lefvat nära fyrtio år, och det\när mig icke möjligt att blifva fri den tanken. Jag känner mig alltid\nnära att svindla, då jag tänker tillbaka på denna dunkla gåta, och nu\nhar jag tillryggalagt hela min lefnad i en oupphörlig strid, i ett\nevigt bemödande att aflägsna ett minne, som likväl oupphörligt tränger\nsig på mig. Det har blifvit en fix idé hos mig. Emellertid, min Emma!\nDitt förslag är godt! Vi resa till Ems nästa sommar!\"\n\nHan tryckte henne vänligt till sitt bröst. Hon såg på honom med en\nännu sorgligare rörelse: \"Ack! jag visste det förut!\" suckade hon:\n\"Det är likväl kolarflickan, som förjagar mig ur ditt hjerta. Ser du,\njag visste att du skulle genast vid mitt förslag gå in på att resa! Du\nälskar mig icke, ty du gör allt hvad som af mig är ett infall, en nyck.\nHvarför motsäger du mig aldrig? Måste icke mitt hjerta tröttna, då du\noupphörligt ger efter för mina önskningar? Om du älskade mig, såsom du\nlikväl sagt, skulle du icke fordra af mig åtminstone en försakelse?\nSkulle du icke gifva mig tillfälle att någon gång visa, huru gerna jag\nville göra något för Dig?\"\n\n\"Jag vill säga dig, Emma\", inföll han: \"Det är en sanning, som\ndu ej kanske rätt förstår, men den är dock en sanning. Det är\nen af rikedomens förbannelser, att den just beröfvar oss dessa\ntillfällen till qval och försakelser, hvilka besynnerligt nog utgöra\nmenniskohjertats sällhet, och hvilka den rike förskaffar sig långt\nfarligare och bittrare genom inbillningen än de äro i verkligheten.\"\n\n\"Är det en förebråelse emot mig?\" frågade hon med bitterhet: \"Rår jag\nför det? Är det icke min fars glädje att öfverhopa oss med rikedom? Och\nhvarföre nekar du icke att emottaga hans gåfvor?\"\n\n\"Du missförstår mig, Emma\", afbröt han: \"hvad jag säger i allmänhet,\ngäller också för oss. Du bör icke förtyda min mening. Det är nu en gång\nvår lott. Vi böre emottaga den och använda den -- efter vi icke äge\nnågon att lemna den åt --\"\n\nHon bleknade än mer: \"Förlåt mig\", sade hon: \"låt oss icke reta vår\nsmärta mera! Vi måste gå tillbaka till våra gäster! Tack emellertid för\nditt löfte till sommarn!\"\n\nDe båda makarne tryckte hvarandras hand och lemnade kabinettet. I\ndetsamma hördes ett skrik utanför huset. Pöbeln begynte väsnas mer än\ntillbörligt, så att några af herrarne sprungo ned, för att se efter\nhvad som var å färde. I det dörren öppnades, hördes några röster:\n\"Släpp fram finngubben! Släpp fram finngubbens dotter!\" Dessa ord hunno\näfven Emmas öron. Hon fäste sina blickar på sin bleknande make; och\nhan, betagen af en sällsam aning, gick ut i salongen. Hon följde honom\nsakta.\n\nNu inträdde en gammal, illa klädd finngubbe, i hvars kala hufvud och\nförfallna drag Thorsten genast igenkände Ollikainen. \"Det är den vackra\ndalkullan!\" skreko några röster utanföre. Då inträdde en qvinna, i den\nenkla torftiga drägt, som tillhör allmogen; men med ett skönt ansigte.\nDet var Kolarflickan. Thorsten uppgaf ett skri, och betäckte sitt\nansigte med båda händerna.\n\n\"Det är han!\" utropade den främmande qvinnan och trädde fram för\natt fatta Thorstens hand. Men med en häftighet, som var obegriplig,\nframstörtade Emma, kastade sig emellan dem, sköt hennes hand tillbaka\ni det hon omfamnade Thorsten och utropade: \"Nej, nej! Gå bort,\nkolarflicka! Han är min -- min --!\" Hennes hufvud sjönk vid dessa ord\nemot hans bröst, en förfärlig ryckning genomlopp hennes väsende, och\nmed en våldsam suck flydde hennes medvetande.\n\nOllikainen knäppte häpen sina händer tillsamman och begynte att\nberätta på Finska. Thorsten nedlade sin sanslösa hustru på en soffa\noch skyndade att meddela henne den läkarhjelp som var af nöden.\nKolarflickan stod ensam midt på golfvet, sjelf bestört, omgifven af\nde häpna, sidenklädda damerna. Alla herrar aflägsnade sig genast till\nde andra rummen. Endast det gamla Commerse-Rådet stötte omkull sitt\nvirabord och instörtade i salen, så fort hans kropp kunde sättas i\nrörelse.\n\nDet var icke förgäfves, som Thorsten använde åtskilliga medel för att\nåterkalla henne till lifvet. Hennes sansning återkom och den ömtåliga\ngestalten slog upp sitt öga. Alla uttryckte sin glädje deröfver.\n\nThorsten reste sig upp med häftighet. Hans blick mötte den arma\nkolarflickan. Han uppgaf åter ett rop af förskräckelse. Då begynte hon\natt darra. Med klar röst talade hon på sitt språk, hvilket ingen af de\nnärvarande förstod. Men alla lyssnade med förvåning på den behagliga\nstämman.\n\nÄfven den gamle finngubben talade emellanåt. Thorsten såg upp,\nbetraktade dem ömsom med uttryck af sorg, af bestörtning, plötsligt af\nen blixt af glädje, som dock hastigt afbröts af tårar. Han kastade sig\npå knä, kysste sin makas hand och läppar. Derefter störtade han emot\nkolarflickan, tryckte henne i allas åsyn till sitt bröst och kysste\näfven henne. \"Det var då hemligheten!\" sade han. \"Och jag var honom så\nnära! Hvarför upptäckte din mor det icke straxt?\"\n\n\"Ack!\" svarade flickan: \"Hon visste ju icke hvem det var, förrän hon\nfick se ringen!\"\n\n\"O min Gud!\"\n\nNu berättade gubben Ollikainen åter något på Finska. Thorsten gick fram\ntill honom och tryckte hans hand. Derefter återgick han till flickan:\n\"Du kom således lyckligt utföre\", sade han: \"Och ditt lif räddades, på\ndet min lefnads gåta skulle upplösas! O min mor! -- Men hvarföre har\njag icke förr fått veta det?\"\n\n\"Vi visste ju icke ditt namn!\" sade flickan: \"Vi ha nu kommit hit\npå ett rykte om att du hade blifvit en förnäm herre i Stockholm.\nNorrmännerna, som funno dig vid fallet och förde dig hem till sig,\nhade icke heller frågat efter ditt namn. Du reste ju också så hastigt\nderifrån.\"\n\n\"Min Gud!\" utbrast han: \"Jag flydde med fasa från det förfärliga\nstället! Du kommer sent, men med Guds hjelp icke för sent, Bolla! Här\nser du min hustru, som så när dödt af förskräckelse, när hon såg dig!\nHon trodde att du var en vålnad!\"\n\nKolarflickan närmade sig med blyg vördnad den ädla Emma, fattade hennes\nhand och kysste den. Emma såg med frågande bestörtning på sin man.\n\n\"Mitt herrskap!\" sade Thorsten: \"Jag måste säga er, att min mor på\nsin dödssäng upptäckte för mig, att min yngsta syster icke var död,\nsåsom jag trott. Jag har grubblat på innehållet af den hemlighet hon\nförtrodde mig, tills den nu står klar för mitt medvetande. Denna\nfattiga flicka, mitt herrskap, är -- min syster!\"\n\n\n\n"]