[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$f_Md30WrD5wznQGlE6E_ByBup1xaV3tHXegrjVEoQxzk":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":20,"gutenbergSubjects":21,"gutenbergCategories":24,"gutenbergSummary":27,"gutenbergTranslators":28,"gutenbergDownloadCount":29,"aiDescription":30,"preamble":31,"content":32},2065,"Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne","Gottlund, Carl Axel",1796,1875,"2065-gottlund-c-a-forsok-att-forklara-caj-corn-taciti-omdomen-ofver-finnarne","2065__Gottlund_C._A.__Försök_att_förklara_Caj._Corn._Taciti_omdömen_öfver_Finnarne",null,"tietokirja",[],[],"sv",1834,63389,320746,false,60218,[22,23],"Finns","Tacitus, Cornelius. Germania",[25,26],"Archaeology & Anthropology","History - Ancient","\"Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne\" by C. A. Gottlund is a scholarly work written in the early 19th century. The book delves into the historical accounts of the Finnish people as documented by the Roman historian Tacitus, aiming to provide a clearer understanding of Finland's ancient culture and the misinterpretations surrounding it. Gottlund's study is positioned as an important contribution to the field of historical research concerning the origins and societal characteristics of the Finnish nation.  The opening of the book introduces Gottlund's intention to shed light on the historical obscurities of the Finnish people's past, particularly the misrepresentations arising from Tacitus's writings. He emphasizes the importance of a closer examination of their history, language, and culture, arguing that this exploration is not only significant for understanding Finland but for the broader Scandinavian context as well. Gottlund critiques previous interpretations of Tacitus's comments and seeks to rectify misconceptions regarding the Finnish identity, arguing for the necessity of appreciating their rich cultural heritage rather than viewing it through a lens of foreign skepticism. (This is an automatically generated summary.)",[],226,"Gottlundin historiallinen tutkimus analysoi antiikin roomalaisen historioitsija Tacituksen kirjoituksia suomalaisista. Teos pyrkii valaisemaan suomalaisen kansan muinaishistoriaa ja tarkastelee heidän rooliaan Pohjoismaiden varhaisimpina asukkaina ennen skandinaavista kansainvaellusta.","'Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne' av\nC. A. Gottlund   är Projekt Lönnrots utgivelse nr 1917. E-boken är\npublic domain såväl inom EU som i övriga världen, varför vi inte\nsätter några som helst restriktioner med hänsyn till e-bokens\nanvändning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.","FÖRSÖK ATT FÖRKLARA CAJ. CORN. TACITI OMDÖMEN ÖFVER FINNARNE\n\nÄmnadt såsom ett Bidrag till upplysning i Finnarnas\nHistoriska Fornhäfder\n\n\naf\n\nC. A. Gottlund\n\n\n\n\n\nStockholm,\nTryckt hos Carl Deleen,\n1834.\n\n\n\n\n\n\n      \"Ridiculum est, quod est dubium, id relinquere incertum:\n      Quod nemini dubium potest esse, id judicare.\"\n\n                                        _Cicero_ pro Murena.\n\n     Tardi ingenii est rivulos consectari,\n     fontes rerum non videre.\n\n                                        _Cicero_, de Orat.\n\n\n\n\nDet Kongl. Nordiske Oldskrifts-Sälskabet i Kjøbenhavn.\n\nVördsammast!\n\nDå Sällskapet, såsom ett föremål för sin fornforskning, omfattat hela\nNorden, och då icke blott Finland äfven torde få räknas dit, utan då\ndet Finska Folket fordom, till större eller mindre del, utgjort de\näldsta inbyggare såväl i _Sverige_ som i _Danmark_ och _Norrige_, så är\ndet med anledning häraf jag tror mig böra hoppas, att ett närmare\nforskande i detta folks framfarna öden, icke torde böra anses oförtjent\naf Sällskapets uppmärksamhet.\n\nDet är på grund häraf, jag vågat tillegna Sällskapet närvarande lilla\narbete, hvars närmare bedömmande jag härmedelst ödmjukast underkastar\nSällskapets, lika så rättvisa som upplysta, omdömen.\n\nIbland de många lärda Stiftelser, hvilka, tid efter annan, bildat sig\ntill befordrande af vetenskapliga forskningar i Nordens äldsta\nHistorie, och hvilkas verksamhet spridt sig, snart sagdt, till alla\ndelar af dessa trenne Nordiska riken, har ännu ej, mig veterligt, en\nenda fästat sin uppmärksamhet på denna, i Nordens häfder, likaså\nursprungliga, som, på dess första kultur och bildning, inflytelserika\nFolkstam. De hafva fastmera, genom detta åsidosättande, liksom\nafklippt, för sjelfva den historiska forskningen, en hel fornverld:\nnemligen hela den tid, som föregått den Odinska folk-invandringen.\n\nVisserligen är denna tid, liksom all forntid, mörk och dunkel; men så\nhar ock ingenting särdeles blifvit gjordt, för att, med en stråle af\nkunskapens ljus, genombryta dess skymning. Det är genom djupare\nforskningar i Finska Folkets häfder, man endast och allenast kan komma\ntill en närmare kunskap om denna tid -- åtminstone till en\nföreställning derom; och hvad som i detta fall blir en vinst för den\nFinska Historien, blir det äfven för den Svenska och Danska.\n\nDet torde icke vara Sällskapet så alldeles obekant, att en ny\nLitteratur håller på att arbeta sig upp här i norden -- en Litteratur,\nsom uppgår med, och har sin rot uti -- Finska språket. Detta språk, som\naf alla här i norden är det äldsta, har länge nog måst stå tillbaka för\nde Götiska tungomålen, och framträder derföre nu, såsom det yngsta, af\nde kultiverade språken i vår nord.\n\nDen Vitterhet, som, vid ett närmare bearbetande af detta tungomål,\nmåste uppstå genom en djupare undersökning såväl af sjelfva Språkets\nkällor, som af alla den Finska Nationens egendomliga urkunder, och\nhvilken kunskap måhända bordt föregå mången annan, kommer väl, kanske\nnumera, något efteråt; dock måhända ej nog sent, för att icke kasta\näfven ett ljus i den Göthiska ålderdomen. Det är således på Finska\nSpråket, och på nyttan af dess odlande för forskningen i nordens äldsta\nHistorie, jag här vill fästa Sällskapets värda uppmärksamhet, och skall\njag härvid utbedja mig att med några ord närmare få förklara detta.\n\nRedan i sig sjelft rikt och böjligt, genom sina många verb-formationer\noch flexions-former,[1] är det Finska Språket, till sin natur, lika\npoetiskt,[2] som, till sitt uttal, manligt[3] och välljudande:\nklingande af diftonger och vokaler.[4] Olikt nästan alla andra kända\ntungomål, vittnar det, såväl genom sin karakter som genom hela sin\ngrammatikaliska språkbyggnad,[5] om en alltför hög ålder;[6] hvarvid\ndet icke rönt någon särdeles inverkan, hvarken af sedmare tider eller\nsednare språk. Lika märkvärdigt för sin originalitet,[7] som sällsamt\nför sina många egenheter,[8] förtjenar det redan såsom sådant,\nspråkforskarens och vetenskapsmannens hela uppmärksamhet. -- Vare detta\nblott sagdt om det formella i språket. Hvad särskildt deremot, det i de\nalla deraf beträffar, hvarmed vi här vilja förstå sjelfva tankegången,\nhvilken uttrycker sig genom egna konstruktionssätt och i idiotismer, så\nvore äfven derom mycket att säga, hvartill vi nu sakna tillfälle. Vi\nvilja endast anmärka, med afseende å den reella nytta ett närmare\nstudium af detta språk skulle medföra för Nordens äldsta historie, att\nnemligen hela den Finska Nationens, om vi så få säga, andeliga lif\nskulle deruti icke blott afspegla sig, utan skulle der igenom kanske\näfven vinnas mycken upplysning i hvad som ägt sammanhang med andra\nfolkslags äldsta häfder, och hvilket nu förefaller oss mörkt. På sådant\nsätt skulle bearbetandet af en Finsk Litteratur blifva till en vinst\nför hela Skandinavien -- ja för hela den lärda verlden. Måhända inser\nman detta förhållande bättre, om jag t.ex. nämner, att ibland de\ninhemska Myter som ännu, ehuru uti sin nedgångstimma, fortfara att likt\nen svag låga, uppflamma på Saimens stränder, märker man icke blott spår\naf Hinduers, Persers och Egyptiers äldsta mytologiska åsigter (såsom\nt.ex. den, om verldens skapelse af ett egg, om vattnet, såsom\ngrundelementet till materien, i universum, m.m.) utan äfven flera af\nGrekernes myter (t.ex. den om Kronos, Prometheus, m.fl.) hvilka likväl\nhos oss synas vara så rent Finska, så nationella, och till sitt\nursprung så genuina, att man i dem knappt skulle kunna ana någon\nlikstämmighet med dessa Nationers idéer och begrepp.[9] Om man vid\njemnförelsen af dessa poetiska och teosofiska folkdikter, skall anse\ndem äldst, och således ursprungliga, hvilka visa sig under den renaste\nform, d.v.s. der det i berättelsen minst förekommer af allt detta\nvidunderliga, onaturliga, och orimliga, hvilket karakteriserar sig,\nsåsom tillsatser, från en sednare, till sin tendens, mera superstitiös,\ntid -- för att icke här tala om allt det skandalösa och oanständiga,\nsom till en del vanpryder Grekernes och Romarnes fantasier, och hvaraf\nhos Finnarne icke märkes det ringaste spår -- så skulle vi icke länge\ntveka, hvilka vi i detta fall skulle tillerkänna företrädet, och anse\nsåsom de primitiva; helst, enligt Grekers och Romares eget intyg, såväl\nvetenskapernas ljus som den mytiska fabelläran ursprungligen\nhärstammade från Scythien;[10] hvilket ock dess österländska,\npragtfulla, allegoriska karakter ännu tyckes antyda.\n\nÄnnu mera intressant skulle förmodligen resultatet blifva, om man vid\nen närmare undersökning af dessa, under namn af såkallade gamla Finska\nOrdspråk, uttryckta Filosofemer, hvilka, i likhet med Salomos ordspråk,\noch Thales m.fl. af de gamla Grekernes vishets-reglor, ännu förvara vår\nNations äldsta filosofiska åsigter, dess kosmologiska idéer, dess\nmoraliska och filantropiska sentenser, dess Ethiska, Politiska och\nEkonomiska aforismer, reflexioner och lefnadsmaximer -- om man, som\nsagdt är, i dessa gamla, såsom Orakelspråk ibland folket uttalade,\nnatursanningar icke blott finner samma sanna och sköna, samma höga och\nsublima idéer, hvilka framställt sig såsom de vackraste tankar, hos den\ngamla klassiska litteraturens största författare; utan om man i dessa\nsåkallade Finska ordstäf, (hvilkas originalitet förmodligen ingen skall\nbetvifla), å ena sidan igenfinner ordagrannt hela verser och strofer,\nhvilka förekomma hos Grekernes Skalder och Snillen,[11] och å andra\nsidan, nästan lika ordagrannt uttryckte, samma grundsanningar\nhvilka tjenat Zerdusht,[12] Anaximandros, Xenophanes, Diogenes,\nPherecydes,[13] m.fl. af forntidens filosofer vid uppförandet af sina\nfilosofiska systemer, så tyckes allt detta vara något mer än blott\ntillfälligt. Då nu här tillkom mer, hvad kanske ingen bordt undgå, att\nicke blott den gamla Nordiska, såväl som den Mieso-Götiska och\nAnglosaxiska skaldekonsten är, med afseende å sin form, ursprungligen\ngrundad på Finsk versbyggnad,[14] att dessa folk icke blott fordom\nkallade sina skalder, enligt Finska språkbruket, _Ljodasmidir_,\n_Galdrasmidir_ (Sång-smeder: _Runo-sepät_), sina sånger: _Runor_, och\nOdin sjelf, för _Runhufvudet_ (_Peä-Runoja_), utan att dessa qväden\nofta, till sin innersta natur, tyckas vara ingenting mer och ingenting\nmindre än, mer eller mindre trogna, öfversättningar af de gamla\nFinnarnes _vishetslära_.[15] Ja, om vi, i sjelfva våra hexeriformler\noch trollsånger, finna spåren till en högre syftning, till en förgången\nkultur -- så torde man kanske kunna fråga: förtjenar väl ej allt detta\nen närmare vetenskaplig undersökning? och dervid kanske fatta hvad vi\nmenat med det intresse bearbetandet af en Finsk Litteratur skulle\nmedföra äfven för Danmark och Sverige. Med ett ord Finska Språket\n(hvilket hittills, som man sä ger, stått i knut), och med det samma\nFinska Folket skulle vinna ett högre värde för Nordens äldsta historie,\nän hvad det måhända hittills ägt, och det är härpå jag hufvudsakligast\nvelat fästa det värda Sällskapets uppmärksamhet.\n\nÄnnu mer skulle detta intresse måhända ökas, om man med de gamlas\nunderrättelser om Scytherne[16] ville jemföra hvad man känner om dessa\nFinska folkstammar. Hvad _Scytherne_ voro för de gamla Grekerne, voro\n_Jotharne_ (Finnarne) för de gamla Göterne. De voro, hvardera, detta\n_sagans folk_,[17] om hvilka de orimligaste och de mest motstridiga\nberättelser voro i omlopp. Hvardera beskymfades de såsom främmande\nnationer -- oftast, endast med öknamn; utan att dem i sjelfva verket\nkunde något i sak förevitas. Tvertom nödgades man, detta oaktadt,\ntillerkänna dem, hvardera, högre kunskaper och vishet; hvilket, om\nderas språk och litteratur icke för oss vore förgångne, troligtvis\nskulle deraf besannas.[18]\n\nLiksom man finner en mängd enskilta exempel af dessa Scyther, de der\ngjort sig kända äfven inom den Grekiska Litteraturen, att de icke blott\nförfattat sina Arbeten på Grekiska, utan äfven sjelfve antagit, eller\naf Hellenerne blifvit begåfvade med Grekiska namn, för att derigenom så\nmycket mera med dem nationaliseras[19] -- så finner man ock att många\nbland Sveriges största Krigare, Statsmän, Skalder, Vetenskapsmän, m.m.\nvarit ursprungligen Finnar, utan att man numera, hvarken af deras namn,\neller af andra om dem efterlemnade underrättelser kunnat, om ej\nhändelsevis, sluta dertill. Mycket af hvad som i Scythernas\nlefnads-omständigheter förekom Grekerne sällsamt, och fästade deras\n\nuppmärksamhet, gäller ännu om Finnarne,[20] att förtiga många andra,\nlika så märkbara som intressanta, öfverensstämmelser dessa Nationer\nemellan, hvaraf man nära nog vore frestad att sluta att, så framt de\nicke ursprungligen utgjort ett folk, de åtminstone böra räknas såsom\nhörande till samma folkstam.\n\nMen jag förglömmer härvid afsigten med dessa rader, och har, hänförd af\nämnet, alltför mycket kanske öfverskridit gränserna för mitt åliggande.\nEmedlertid vågar jag hoppas att Sällskapet ej skall misstyda dessa, om\nock flygtiga, delineationer i ett ämne som för mig alltid måste äga ett\nhögt och dyrbart värde.\n\nSärskilt begagnar jag detta tillfälle, att helga ett tacksamt minne för\nSällskapets _Första Stiftare_, Professor _Rask_, för hvars personliga,\nså väl som litterärä, förtjenster jag hyser den största högaktning; med\nhvilken jag sjelf, icke blott skriftligen, utan muntligen, stått i en\nnärmare beröring, och för hvars värma och nitälskan för odlandet af\nvårt språk, hela den Finska Nationen står i en tacksam förbindelse.[21]\nLiksom jag, hade äfven han det ödet att alltför mycket missförstås af\nsin tid, då han 1824, i uppsatsen om sin \"Retskrivnings-lære,\" kuriöst\nnog, utgick från lika åsigter som jag: enär han, vid skrifvandet af det\nDanska språket, ville införa samma maxim, hvilken jag redan 1817 sökt\ngöra gällande för det Finska -- att nemligen, man härvid borde begagna\nspråkets ännu lefvande form, (d.v.s. sådant det uttalas), och icke dess\ndöda, eller redan stelnade, natur (sådant det vanligen skrifves); en\nprincip, som -- man må säga hvad man vill -- alltid är, och blir, den\nrätta.\n\n                                             Framhärdar etc.\n\nStockholm den 26 Oct. 1834.\n\n                                             _Carl Axel Gottlund_.\n\n\n\n\nFÖRORD.\n\n\nAfsigten med denna Skrift har varit att, om möjligt, kasta en ljusare\nblick öfver Finska Folkets historiska forntid, att -- om ock aldrig så\nlitet -- upplyfta ett hörn af den mörka slöja, hvilken, likt en evig\nnatt, omsluter våra gamla minnen, och -- om ej öppna -- åtminstone\nlätta den vetenskapliga forskningen i våra egna häfder.\n\nDetta har i korthet varit vår afsigt, under det vi å andra sidan, i\nsammanhang härmed, sökt att till någon del rätta ett, som vi tro ganska\nväsendtligt, misstag, hvilket insmygit sig i alla öfversättningar af\nTaciti beskrifning öfver Finnarne; ett missförstånd, uppkommet, som vi\nförmoda, hufvudsakligast genom en mindre noggran kännedom om Finska\nFolkets karaktér.\n\nVår önskan har härvid förnämligast sträckt sig dertill, att Finska\nnamnet, då det första gången framträder i Historien, måtte der inträda\nrent och obefläckadt! -- åtminstone icke vanprydt, eller misstydt, af\nen mängd dervid fästade likaså orimliga som osannfärdiga uppgifter;\nhvilka, om ock beströdda med ett vanvettigt smicker, alltid måste\nförefalla oss lika löjliga som förhatliga. Finska Folket har länge nog\nändå varit ett föremål för nästgränsande Nationers likaså okunniga som\norättvisa omdömen, för att vi icke en gång skulle söka tillrättavisa\ndessa deras uppgifter; och hafva vi trott oss, i detta fall, böra göra\nbörjan med de äldsta. Vi hafva allt hitintills haft det missödet, att\nse vårt Lands såväl som vårt Folks Historie framställde endast af\nfrämmande, om just ej alltid fiendtligt stämde, dock ofta, emot oss, i\nmer eller mindre grad afvogtsinnade Nationer; utur hvilkas ofta\nvrängda, ofta missledda, ofta på gamla fördomar och okunnighet endast\ngrundade uppgifter, vi nödgats inhemta de första begreppen af vår egen\nHistorie.\n\nVi kunna icke undgå att härvid, såsom någonting högst besynnerligt,\nanmärka, det ännu ingen ibland oss uppstått, som, med drift och\nomtanka, börjat ordna och bearbeta våra häfder. Detta måste förefalla\nenhvar så mycket mer underligt, som vi härtill icke saknat män med\nkunskaper och snille, då vi ägt Lärde af alla grader -- Lärare, hvilka\nvi lönat och ännu löna, de der _ex officio_ dertill bordt hafva ansett\nsig förpligtade. Men -- oss har deremot (tyvärr!) fattats kärleken för\ndet _Fosterländska_, kärleken för vårt _Språk_, kärleken för vår\n_Nation_; med ett ord -- oss har fattats denna kraft, som, ensam, är\nmägtig nog till alla ädla företag. Och -- der den funnits, hafva vi\nlåtit den förtvina och bortdö...\n\nDetta må till en del förklara orsaken, att ehuru vi, i sjelfva de\nhistoriska vetenskaperne, under en tid af 200 år, haft flera upplagor\naf Professorer, Lektorer, Adjunkter och Docenter, -- likväl ingen af\ndesse ännu tänkt på Fäderneslandets Historie. Vi hafva måhända i\nallmänhet sörjt för mycket för oss sjelfve, för att dervid äfven kunna\nsträcka vår omsorg till hvad som skulle kunna gagna hela nationen; och\nsvage för en utländsk Litteratur, hafva vi offrat och knäböjt för dessa\nfrämmande Gudar, för hvilka vi tändt våra rökverk, för hvilka vi stämt\nvåra sånger, och hvilkas altaren vi smyckat och utsirat, under det våra\negna minnen stå oinvigda i sina tempel-gårdar. Sålunda hafva vi,\nlifvade af ett främmande intresse, odlat och bearbetat ett utländskt\nSpråk, under det vi förgätit och föraktat vårt eget.\n\nDock böra vi här, kanske så mycket hellre, förskona oss ifrån dessa\nförebråelser, som tiden småningom tyckes vara inne att godtgöra hvad vi\ni detta fall brutit -- åtminstone att göra en början dermed; hvarigenom\nvi ock hoppas, att de omdömen snart skola förmildras, som nu härvid\nkunna läggas oss till last. Vi hafva -- äfven här, åtminstone i ett\nafseende, sökt dertill medverka, i det vi bemödat oss att, så troget\nsom möjligt, framställa den Finska karaktéren, såväl fattad af med dess\nfel som brister -- sådan den anträffas, uppfattad af främmande\nfolkslag, redan i den aflägsnaste forntid.\n\nAf sådan anledning hafva vi här, nästan uteslutande, kommit att fästa\noss vid en tidpunkt, som närmast föregått början af vår tideräkning,\neller som begynt densamma; och hvarigenom vi småningom blifvit inledde\npå ett nytt fält, i det vi, från granskningen af Taciti arbeten,\noförmärkt öfvergått till en närmare pröfning af de gamles skrifter, i\nallt hvad som möjligtvis kan angå Finnarne. Emot vår vilja hafva vi\nhärvid icke kunnat undgå att, i likhet med somlige af citationer\nfullspäckade Disputationer, gifva vår Skrift ett visst slags utseende,\naf _lärdom_, hvilket vi dock i intet fall afsett, så mycket mindre som\nvi i allt sökt framställa de enklaste och naturligaste förklaringar. Då\nvi härvid likväl, i mycket, möjligen kunnat misstaga oss, hafva vi så\nmycket hellre trott oss böra ordagrant införa -- om ej de flesta,\nåtminstone de väsendtligaste af de utaf oss här åberopade citationer;\npå det Läsaren, med mindre omväg, måtte hafva dem till hands, för att\nderaf sjelf närmare kunna bedömma saken. Väl har detta föranledt oss\ntill en brokighet, och en vidlyftighet, som vi kanske kunnat undvara;\nmen vi hoppas dock härföre vinna någon ursäkt, med afseende å de af oss\ndervid gjorda anmärkningar, hvaraf vi här sökt framställa resultaten.\n\nAf alla vetenskaper är _fornforskningen_, eller det såkallade\n_antiquariska studium_, mer än i ett afseende -- det otacksammaste.\nIcke nog dermed, att man med mycken tidspillan, möda och besvär, skall\ngräfva sig in i en hop gamla luntor, i hopp att derur, möjligen, kunna\nhemta någon upplysning. Oftast bedragen i sin väntan, är den vinst, man\nnågon gång hemtar, så ringa, så obetydlig, till sin natur så tvetydig,\noch med nya tillsatser och villomeningar införknippad, att man\nslutligen, mången gång, efteråt, stannar i en vida större villrådighet\nän förut. Äfven, i ett annat afseende, är denna möda otacksam. Huru få\näro icke de läsare som intressera sig för antiquariska forskningar,\nhvilka de fleste måhända anse som en mani, ett slags lärdt bigotteri:\nhvilket också, tyvärr, ofta varit fallet. Och likväl har äfven denna\nvetenskap ett alltför högt syfte, för att böra misskännas. Den sträfvar\nicke blott att utvidga de menskliga kunskaperne, den söker utvidga\nsjelfva gränserna för deras områden, och att, så vidt möjligt,\ngenomtränga det mörker som, omgifvande oss på alla sidor, hindrar oss\natt skåda in i sjelfva evigheten. Likaså lärorikt som det vore, att,\nmed en enda blick, kunna se in i en framtid, likaså lärorikt vore det\näfven, att kunna forska djupt i en forntid. Och om vi äfven här icke\nkunna nog klart skåda de föremål vi söka, böra vi dock åtnöja oss\ndermed, om vi kunne göra oss ett -- åtminstone dunkelt, begrepp derom.\n\nLikasom det ej finnes någon menniska, den der icke -- ännu invid sin\nsednaste ålder -- äger åtminstone någon hugkomst från sin ungdom, några\nsåkallade barndomsminnen, så finnes det ock intet folk, ingen nation,\nsom icke äger sina häfder, sina historiska minnen. Äfven om de icke\nalltid finnas upptecknade med pennan, finnas de dock förvarade i\nsägnerna och sagorna; de finnas inflätade i sångerna och myterna, och i\nde muntliga traditionerne -- ännu lefvande på folkets läppar. Ja\nsjelfva språket, lefnadssättet, sedvanorne, och en hop andra nationella\negenskaper, bära mer eller mindre vittne om deras ursprung från en\nförfluten tid. Hvad som i detta fall ofta kan undfalla, eller äga föga\nvärde, för den mindre reflekterande, kan deremot för folk- och\nspråk-forskarn blifva ett ämne af högsta intresse; och det minsta kan\nmången gång, här, äga lika vigt och betydenhet som det största.\n\nJu mera ett folk stiger i kultur och civilisation, desto mera värderar\ndet äfven dessa sina _historiska minnen_, hvilka i samma mån blifva\ndyrbarare och heligare, som man inser värdet af dem.\n\nÄfven det Finska Folket saknar, i detta fall, icke ämnen för en\nhistorisk behandling. Vi äga rika inhemska källor för en fosterländsk\nHistorie och Litteratur, så mycket rikare, som de hittills blifvit\nlemnade nästan helt och hållet obegagnade. Vi hafva i _Otava_ icke\nblott gifvit en anvisning på dessa inhemska urkunder, vi hafva redan\nsjelfve, till en del, deraf betjent oss, för att visa de stora skatter\nvi kunna hemta derutur. Här hafva vi deremot, på en motsatt väg, sökt\nantyda några af de yttre, d.v.s. några af dessa utländska källor, för\nforskningar i denna väg; hvilka vi här, så mycket hellre, underkastat\nen strängare pröfning, som vi hoppas att båda dessa utvägar böra, såsom\ntjenliga hjelpredor, någon gång framdeles, gemensamt, kunna begagnas,\nvid en fullständigare framställning af Finska Folkets forntid.\n\nVäl har man ofta sagt att vårt land, såväl som vår nation, varit\nalltför utblottadt på historiska efterrättelser. -- Visserligen kan\ndetta vara sant, såvida fråga blott är om skriftliga dokumenter, eller\nandra forntidens minnesmärken; men Historien, som väl i dem äger ett\nvitsord, består derföre icke hvarken i dessa stenkummel eller\nRunstenar, lika litet som hon utgöres af några torra namnförteckningar,\neller af en mängd döda årtal, de der utmärka många af dessa magra\nKrönikor, hvilka man hedrat med namn af Historie. Nej, Historien är en\nlefvande skildring af menniskans, och dess slägtes, fortgående\nutveckling, hvilken tryckt sin stämpel, nog djupt, i alla våra\nhandlingar och lefnadsförhållanden, för att icke der kunna läsas och\nuttydas. Likasom man ofta, äfven efter en flygtig beröring med den\nenskilta menniskan, kan bedömma hela dess karaktér och väsende, ja hela\ndess lefnadshistorie, så kan man äfven, genom ett närmare studerande af\nen nations egenskaper -- snart nog blifva i tillfälle att känna en\nbetydlig del af dess historiska öden och utveckling.\n\nUnder namn af ett _Folks Historie_, förstå vi således icke Hofvens och\nRegenternes, icke krigens annaler, icke riks-ärendernas behandling,\nicke dessa politiska vindar, hvarmed sjelfva folket, i det hela, har\nalltför litet att beställa. Måhända hade mången, som skrifvit sitt\nFolks och Fäderneslands Historie, gjort bättre om han, i stället att\nhemta sina uppgifter från dessa döda handlingar, dessa redan uttömda\neller uttorkade källor, hellre härvid valt dess -- ännu lefvande\nminnen; d.v.s. om han börjat med att närmare studera sjelfva det Folk,\nhan ämnat beskrifva, och hvilket han ofta lika litet känner, som folket\nkänner honom. Huru många af våra Historie-författare hafva väl härpå\nfästat afseende! Ett närmare studium af sjelfva menniskan har i alla\ntider varit ansedd såväl för ett af de högsta och svåraste, som ett af\nde intressantaste; icke mindre lärorikt och mödosamt är ett närmare\nstudium af det kollektiva begreppet Folket. Detta hafva vi blott, i\nförbigående, velat anmärka, med afseende å Finska Folket, till deras\nefterrättelser som, vid forskningen i dess häfder, klaga öfver bristen\npå historiska källor, då de snarare bordt beklaga sig öfver oförmåga\natt rigtigt kunna begagna dem.\n\nVi hafva, i inledningen till den uti 1:sta Delen af Otava införda\nafhandlingen: om \"de Gamla Finnars vishets-lära\", på ett, som vi tro,\nganska tydligt och bestämdt sätt, antydt spåren af trenne hvarandra\nväsendtligen olika bildnings-perioder, eller kanske rättare sagdt:\ntrenne ganska skiljagtiga _verldsåsigter_ (folk-filosofier), de der,\ntid efter annan, hos det Finska folket föregått hvarannan; af hvilka en\noch hvar qvarlemnat efter sig alltför ojäfaktiga minnen, för att icke\nännu, till sin natur, kunna uppfattas och bedömmas; hvarvid vi äfven\nangifvit sättet, huru de slutligen upplöst sig uti, och öfvergått till,\nhvarandra. Vi hafva der icke blott anvisat dessa olika slags\nståndpunkter för Finska Folkets kultur, utan hafva vi der äfven närmare\nsökt utveckla den första och äldsta af dessa perioder, för att visa på\nhvilken hög punkt af själs- och förstånds-odling, vår nation fordom\nmåtte hafva befunnit sig, att sluta af dessa klart talande bevis, vi\nännu äga från denna tid. Väl torde denna uppgift förefalla många likaså\noväntad som otrolig, hvilka, måhända vane vid den föreställning -- att\nHistorien omfattat alla nationer, tro att folkslagen alltid,\nursprungligen, stått på samma punkt der de i Historien första gången\nuppträda; och hvilka kanske icke besinna att olika nationer, under\n\nolika tider, ömsom både stigit och fallit, såväl i yttre politisk\nbetydenhet, som i anseende till deras inre civila organisation,\nhvarigenom de, såväl i fysiskt, som i intellektuelt och moraliskt\nafseende, deklinerat eller avancerat, oftast växelvis, liksom ebb och\nflod. Huru många vidtfräjdade nationer, och huru många årtusenden,\nslumra icke, liksom begrafne i en evig glömska, af hvilka icke en\nflägt, icke ett minne mera återstår? Och vi böra icke förgäta att\nHistorien, såsom sjelf ett barn af en sednare tid, icke ens kunnat till\nnamnet uppfatta, mycket mindre närmare beskrifva, många andra af\nforntidens folkslag, hvilka likväl efter sig lemnat minnesmärken, de\nder ännu väcka vår häpnad och förundran; och hvilka vittna lika mycket\nom en hög kultur, som om en hög ålder. Derföre, lika onaturligt som det\nvore att vilja påstå det Finska folket icke förut utgjort en egen\nnation, eller icke förut befunnit sig här i norden, innan Tacitus\ninrymde dess namn i Historien, likaså orimligt vore det att vilja tro,\ndet denna nation alltid tillförene, eller ursprungligen, stått på den\nbildningspunkt han afmålat den, eller hvarpå den i 12:te seklet\nanträffades af Svenskarne. Man bör tvertom besinna, att Finska Folket,\nföre sin ankomst till norden, uttågat från länder, hvilka, genom\nsjelfva sin lokal, måtte hafva stått i en närmare beröring icke blott\nmed de i gamla tider upplyste Grekerne, utan äfven med Persien och\nIndien, eller de såkallade Österlanden (hvarom vi någon gång framdeles\ntorde få tillfälle att närmare nämna).\n\nOm vi således här icke lyckas att öfvertyga någon det Finska Folket\nfordom innehaft en verkeligen ganska hög grad af förstånds- och\nsjälsbildning (hvilket icke heller nu är vår afsigt att bevisa); ja om\nman än anser denna uppgift för en dikt oaktadt sjelfva Asarnes egen\nGudalära, och deras äldsta myter, nog tydligt antyda detta, i allt hvad\nder berättas om dessa gamla Jotars _högre vishet_; så skola vi kanske\nderemot, så mycket snarare, lyckas att öfvertyga läsaren om denna\ntredje, och tillika lägsta, grad af verldslig vishet, hvarpå de Finska\nfolkstammarne ännu befunno sig, då de första gången gjorde sig kände i\nden Nordiska historien; en kultur -- utmärkt genom _vidskepelse_ och\n_signeri_. Det är under denna sin tredje bildnings-period, eller, om vi\nså få kalla det, under deras förnedrings-tillstånd, som vi\nhär, med anledning af Taciti vitsord, sökt uppfatta den Finska\nnational-karakteren; och vi skola visa, att den äfven på denna\nsin låga ståndpunkt, stod högt öfver alla andra den tidens nationer.\n\nHvad nu särskildt sjelfva detta Taciti vitsord vidkommer -- hvilket,\nhuru än det må förklaras, på intet sätt rubbar våra omdömen öfver\nFinnarne -- så beror härvid allt hufvudsakligast derpå, att rigtigt här\nkunna uppfatta andan och meningen af hans yttranden om dem; hvilket\nvill säga något helt annat, än att endast deraf lemna en verbal\nöfversättning. För att kunna rigtigt uppfatta hans mening, måste man, i\nallmänhet, något närmare känna andan af hans skrifsätt, hvilket genom\nspråkets korthet ofta nog förefaller mörkt och otydligt.\n\nHvad nu sjelfva detta Taciti skrifsätt angår, är derom af de lärde\nredan så mycket vitsordadt, att dervid numera är ingenting att\ntillägga. Alla hafva intygat, att det fordras något mer än vanlig\nlatinsk språk-kunskap för att kunna rigtigt förstå honom: att man väl\nkan, ja till och med ganska skickligt, öfversätta hans ord och\nmeningar, utan att derföre på djupet (som man säger) hafva insett\nbetydelsen af dem. Ja, att det mången gång fordras ett slags\nöfvernaturlig förmåga, att kunna rigtigt uppfatta eller gissa sig till\nhans ofta framkastade fina vinkar, hans finesser och insinuationer,\nuttryckte i de subtilaste former, såväl till språk som tankar: hvilka,\nsammanträngda genom lakonismer och stundom endast till hälften\nutsagde, eller dunkelt antydde, öfverlemnas liksom till läsarens\nomdömes-förmåga, att närmare utvecklas och idealiseras.\n\n[För att tillfyllest rättfärdiga dessa våra yttranden, behöfva vi blott\nåberopa _Lipsii_ omdömen öfver Taciti arbeten, deri han bland annat\nsäger: \"_Singulæ paginæ, quid paginæ? singulæ lineæ, dogmata, consilia,\nmonita sunt; sed brevia saepe aut occulta, et opus sagace quadam mente\nad odorandum et assequendum. Sicut non omnes canos feram, non item\nlectores virtutes hujus dotesque aut indagent, aut captent. Viris opus\nest, et tum ingenii quadam subtilitate, judicii rectitudine, et, ut\nverbo dicam, naturæ bonitate, qui non hobet, me audiat, et res alias\nagat_.\"]\n\nLångtifrån att vi, i detta fall, skulle tilltro oss en större kapacitét\nän någon annan (tvertom underkänna vi oss häruti, i allt, andras stora\nöfverlägsenhet), är det likväl med anledning af detta hans manér, att,\ni likhet med hvarje fulländad Konstnär, endast medelst några lätta,\nknappt märkbara, drag, liksom flygtigt, hafva markerat de yttersta\nkonturerna till en teckning, den läsaren sedermera äger att, efter sin\nsmak, fullfölja och fullända -- som äfven vi vågat här utveckla, de\nåsigter och föreställningar, hvilka vi tro härvid ursprungligen hafva\nlegat i hans idé.\n\nVäl skall man kanske tillräkna oss det som en förmätenhet, att hafva\nvilja tolkat dessa Taciti meningar på ett sätt som skulle utvisa, det\nman ända hitintills icke förstått dem; och måhända skall man lägga oss\ndet till last, att vi härvid vågat icke blott granska, utan äfven\nklandra några af våra förmäns och Lärares förklaringar, och lärda\nidrotter. Till allt detta kunna vi icke svara annat, än att dessa våra\nbemödanden blott och endast måtte anses som ett _Försök_, icke så\nmycket att _öfversätta_ (ty öfversättare hafva vi nog), som icke mera\natt förklara sjelfva öfversättningen af dessa Taciti ord; och då\nföröfrigt, inom tankarnes verld, den enas åsigter torde vara lika goda\nsom den andras, och endast äga företräde i den mån de komma sanningen\nnärmast, så tro vi, att äfven i detta afseende, icke något hinder bör\nligga oss i vägen, för framställandet af våra idéer. Att vi för öfrigt,\ni mångt och mycket, möjligen kunnat misstaga oss, erkänna vi gerna, och\nskulle icke heller anse det underligt, då så många kunnigare män, än\nvi, ofta tagit felt; i anledning hvaraf vi ock vilja välvilligt\nunderkasta oss all den tillrättavisning, hvartill vi härigenom möjligen\nkunnat göra oss förtjente.\n\nMen icke nog dermed, att vi i dessa ämnen vågat vara af en, till alla\ndelar, skiljagtig tanka från alla andra, hafva vi äfven i ett annat\nafseende vågat utveckla åsigter, alltför olika dem man annars hyser uti\nett, kanske mindre allmänt, ämne. Vi hafva nemligen vågat att, midt i\nsjelfva 19:de seklets upplysning, skrifva om _häxeri_ och _trolldom_:\nord, om hvilka ingen förnuftig menniska, numera, vill höra talas. Och\nehuru vi här endast ordat om sjelfva tron härpå, eller om det blott så\nkallade _ryktet_, hafva vi likväl härvid icke otydligt gifvit\ntillkänna, att vi härunder tänka oss någonting mer än blott de toma\norden, det vill säga någonting immateriellt verkligt.\n\nVi hafva sålunda, såväl i det ena som i det andra fallet, ingått i\nämnen alltför främmande för vår tid, och hvilka måhända strida mot dess\nanda; i anledning hvaraf vi ock torde hafva skarpa kritiker och\nrecensioner att påräkna, af dagens skribenter; men vi hoppas att icke\nalltid den ena dagen skall blifva lik den andra, och att äfven den tid\nskall komma, då man häråt lemnar någon uppmärksamhet.\n\nFöröfrigt öfverlemna vi helt och hållet till hvar och ens enskilta\nomdömesförmåga, att, med anledning af de utaf oss här framställda\nåsigter, härutinnan stadga sina begrepp, antingen _mot_ eller _med_,\nhvarvid vi få tillämpa Taciti eget yttrande: \"_ex ingenio suo guisque\ndemat, vel addat fidem_!\"\n\n       *       *       *       *       *\n\n      Quot capita, tot sensus.\n\n_Cajus Cornelius Tacitus_, en bland Roms yppersta Historie-författare,\när den förste som lemnar oss någon närmare underrättelse om våra\nFörfäder, deras seder och lefnad. Det är hos honom man för första\ngången ser Finska Folket taga sitt rum uti Historien, såsom en nordisk\nnation, hvilken, beryktad för sina ännu alltför råa och obildade seder,\nutmärkte sig såväl genom en härdad natur som en högst tarflig och\ntorftig lefnad.\n\nDet är vid slutet af sin skrift: _de Situ, Moribus, et Populis\nGermaniae_, som han flygtigt, och liksom i förbigående, med några få,\nmen sanna, drag, tecknar våra stamfäders lefnad och vandel. Ehuru dessa\nunderrättelser äro ganska korta och ofullständiga, äro de oss dock\nalltför dyrbara och kärkomna, emedan de äro de äldsta vi, åtminstone\nnumera, äga i behåll. Vi ämna icke här beklaga oss öfver den litterära\nförlust vi, i historiskt afseende, ej kunna undgå att inse, vid åtankan\naf det ofullständiga i hans beskrifning, utan skola vi fast mera söka,\natt, så vidt möjligt, riktigt uppfatta det lilla han meddelat, och göra\ndet tydligt både för oss sjelfva och andra. Detta har varit ändamålet\nmed denna uppsats: och huruvida vi i någon mån lyckats, att, i detta\nfall, närma oss målet, öfverlemna vi till hvarje läsares enskilta\nbedömmande.\n\nDet är icke hela hans berättelse som vi här önska framställa såsom ett\nföremål för några reflexioner och omdömen; den är, likasom allt hvad\nhan skrifvit, kort, sinnrik, och likväl mycket sägande; utan är det\negentligen de begge sista meningarna, hvarvid vi förnämligast tro oss\nböra fästa vår uppmärksamhet, och hvilka vi önska kunna fatta från sin\nriktiga synpunkt, för att sedermera så mycket säkrare kunna bedömma dem\ntill sitt värde och innehåll. Det tyckes som dessa rader, vid första\npåseendet, vore, i sig sjelfva, så tydliga och lätt fattliga, att all\nvidare förklaring kunde anses öfverflödig; äfvenså synes sjelfva stilen\nhär vara så lätt och flytande, det ingen ju skulle tveka, att, på sitt\nspråk, kunna återgifva originalet, i hela dess vidd och anda. Och så\nhar det äfven gått. Man har explicerat, kommenterat och kriticerat; och\nnöjd med att endast ytligt hafva öfversatt sjelfva orden, har man\ndermed äfven trott sig hafva förstått och begripit sjelfva meningen. Vi\nvåga likväl tro motsatsen; eller, att man helt och hållit missförstått\ndessa Taciti ord, hvilka visserligen innebära en djupare och mera\nbetydelsefull mening, än hvad de mystiska orden, vid första påseendet,\nnog dunkelt tyckas antyda. Men ju mera man begrundar och nogare\nöfverväger dessa märkvärdiga yttranden, desto mera skall man troligen\nfinna, att de, långt ifrån att vara förklarade, mer och mer behöfva\nförklaras, så framt man annars vill bringa till tydlighet, hvad de\ninnebära.\n\nVi skola derföre först upptaga det sätt hvarmed man vanligtvis brukat\ntolka dessa meningar, och sedan vi visat orimligheten deraf, skola vi\nsöka att gifva dem den riktning och betydelse som vi tro dem böra\nförtjena.\n\n\"Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas\nalienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines,\nsecuri adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto\nquidem opus esset,\" har man ungefär sålunda öfversatt: \"Men de\n(Finnarne) anse (detta lefnadssätt, som i det föregående omtalas) för\nlyckligare än att sucka vid åkerbruket, arbeta hemma uti sina hus, och\natt, under hopp och fruktan, lefva i osäkerhet för sin och andras\negendom.[22] Säkra emot menniskor och säkra emot Gudar, hafva de\nuppnått den annars ovanliga lyckan, att icke mer hafva någon önskan\nöfrig.\" Så har man, allt från Taciti tid till den närvarande, förklarat\ndetta ställe, hvarvid man låtit det bero; utan att hafva funnit det man\nväl skapat sig en mening med orden, men icke med tanken. Dock hafva\nnågre förmärkt att -- isynnerhet den sednare perioden, alltförväl tålde\nvidare uttydas. Detta har man ock gjort: men tyvärr, än med ett ord, än\nmed ett annat, utan att derigenom kunna sprida någon upplysning öfver\nsaken i det hela. Vår mening är icke här, att särskildt upplaga och\nvederlägga alla dem som möjligen här om yttrat sig. Detta är så mycket\nmindre nödigt, som den ena, med sin förklaring, icke kommit stort\nlängre än den andra; -- de hafva mest alla stannat på samma punkt,\nhvarifrån de gått ut. Det är blott de förnämste af dem, hvilkas\nförklaringar vi skola pröfva, för att efterse när, och hvar, de tagit\nvilse; på det vi, af deras felsteg, måtte kunna rätta våra egna.\n\n_Chladenius_, Professor i Erlangen, skall uti ett Program, som han\nskrifvit i anledning af Kurfurstens af Würtenberg förmälning med\nPrinsessan Elisabeth Fredrika Sophia af Huset Brandenburg Culmbach,\ntagit sig till ingångsspråk: _de Fennis, auctore Tacito, votis opus non\nhabentibus_; och sedan han, jemte beskrifningen om Finnarnas råhet,\nomförmält det de ej lockades af alla de retelser till njutningar, som i\nandra länder tjena att förhöja lifvets behag, såvida de lefde i sin\ntorftighet ett sällt och lyckligt lif, \"utan att behöfva önska sig\nnågot bättre\" -- så lämpade han detta på sina landsmän, och säger att\nde deremot, så mycket mera, nu borde förena sig i en gemensam önskan\natt detta biläger måtte lyckligt för sig gå.[23]\n\nAtt Chladenius har orätt (då han säger, att Finnarne voro lycklige och\nsälle, för det de ej behöfde önska sig något af det högre lifvets\nnjutningar) finner hvar och en, som anser det högre lifvet -- äfven med\ndess njutningar, vara för mer än det lägre sinnliga lifvet, och dess\nnjutningar; som anser menniskan, äfven med sina mångfaldiga passioner\noch begär, vara satt högt öfver djuret, med dess brånader och lustar.\nDenna förklaring kan här så mycket mindre passa sig, som Tacitus sjelf\nicke gör någon skillnad emellan dessa högre och lägre begär -- sinnliga\noch öfversinnliga njutningar. Han säger blott, i allmänhet, om dem:\n\"_ut illis ne voto quidem opus esset_,\" utan att på något sätt närmare\nbestämma hvad han här egentligen menar med _votum_. Och dessutom, om\nman än medger, att Finnarne ej hade sig bekanta de behof, som vi, af en\nhögre lifvets njutning, så måste de desto mer haft känning af de lägre,\nsinnliga behofven, hvilka, om ock till antalet färre, än hos den\nciviliserade menniskan, äro deremot i förhållande så mycket större,\nvildare, och utan all begränsning, emedan de icke dämpas af förnuftets\nledning, eller styras af ett upplyst förstånd. De måste t.ex. haft den\nönskan, att deras jagt, fiske, krig, giftermål, med ett ord -- allt\nhvad de företogo, måtte lyckas dem, och framför allt, det som\ntillfredsställde kroppens, och sinnlighetens, behof. Det kan således\nicke vara Taciti mening, att med dessa ord säga det Finnarne icke hade\nnågon önskan, så mycket mindre som han nyss förut skildrat deras\nnödtorft, på ett så lifligt sätt: \"_non arma, non equi, non penates;\nvictui herba, vestitui pelles, cubile humus_.\" Det tyckes ju redan\nhäraf, som de haft all anledning, att önska sig ett lyckligare\ntillstånd än det de ägde. Och utom allt detta, är det högst otroligt\natt Tacitus, som lefde på en tid, der (likasom på hvarje annan) rikedom\noch gunst ansågos såsom de största lyckans skänker, och som äfven sjelf\nvisste sätta värde på dem,[24] förmått gå så utom sin tid, att han\nansett Finnarnes fattigdom för en verklig (högre) sällhet. Och om vi\näfven antoge att han hade gjort detta, så kunde han dock icke kalla\ndetta slags sällhet för \"_difficillimam rem_;\" ty man kan ej gerna\nbetrakta det som ett ting (kalu, kappale) eller som en sak (asia,\ntoimitus) hvilket endast är ett tillstånd deraf; och som således\nursprungligen har en adjektif betydelse -- ehuru detta sedermera, genom\nreflektionens abstraktion af det objektiva i materien, fått en\nsubjektif karakter; eller: man bör ej förblanda substantivum med\nadjektivum, materie med begrepp, den diskursifva föreställningen med\nden abstrakta.\n\n_Joh. Aug. Ernesti_, af alla Exegetiker den skarpsinnigaste, bemödar\nsig blott att förklara orden: \"_securi adversus deos_,\" och säger i\nsina noter till Tacitus, att \"_Gudarme hade ingenting att taga af ett\nfolk som ingenting ägde_\".[25] Härigenom tror han sig nu hafva\nförklarat alltsammans. Han synes således velat lägga deras sällhet uti\nsjelfva deras _uselhet och fattigdom_, som gjorde, att de icke hade\nnågot af värde att förlora, hvarken hos gudar eller menniskor.[26] Men\näfven den fattigaste har ju någonting att förlora, om ej annat så\n_lifvet_, -- ja ej blott sitt, utan föräldrars, makars, barns,\nanhöriges och vänners, hvars lif är honom ofta långt dyrbarare än hans\neget; och, kanske ännu dyrbarare än sjelfva lifvet, är hans _goda namn\noch rykte_, som dock så ofta står i röfvarehänder; och, utom båda dessa\nvillkor för hans yttersta omtanka, är friheten -- äfven i det naturliga\ntillståndet -- det heligaste af hvad han äger, det dyrbaraste han kan\nförlora. Men förutan allt detta, och förutan det att den fattige sätter\nlika mycket värde på det ringa, som den rike på det stora, så fråga vi:\nhvarest finnes väl det folk, om hvilket man kan säga, _att det icke\nbehöfver frukta, hvarken för gudar eller menniskor?_ Strider icke detta\nemot det sunda förnuftet, erfarenheten och Religionen; och är det ej en\nrak kontradiktion mot all _möjlighet, trolighet och sanning_? Detta kan\nsåledes aldrig hafva varit Taciti mening, en man som tänkt med så\nmycken urskillning, som aldrig skref annat än hvad han i sin tanke\nriktigt fattat, och som, vid hvarje bokstaf som flöt ur hans penna,\nlade vigt och uttryck. Orden: \"_rem difficillimam assecuti sunt_,\"\näfvensom orden: \"_ut illis ne voto quidem opus esset_\" lemnar Ernesti\naldeles oförklarade. (Det var likväl detta, som Chladenius hade åtagit\nsig.) Enligt Ernesti skulle denna fattigdom (som gjorde att gudar och\nmenniskor ej hade något att beröfva dem -- och som således utgjorde\nderas sällhet) här kallas _difficillima res_;[27] men det är ju ej så\nsvårt att blifva fattig, och månne ej då difficilis borde snarare\nkanske öfversättas med olycklig?[28]\n\nHerrar Chladenius och Ernesti stöta således med sina förklaringar\nnästan till samma punkt, ehuru på olika vägar. Den förre påstår, att\nFinnarnes sällhet var positif, eller att de verkligen ansågo sig\nlycklige, för det de ej behöfde önska sig något mera, d.v.s. de hade\nsjelfve medvetande af sin sällhet; den sedmare åter, att deras sällhet\nvar negatif, eller att de ej kände några flera behof, d.v.s. de voro\nmedvetslöst sälle. Den förre ville hänföra difficillimam rem till\norden: _illis non voto opus erat_; och den sednare till: _securi\nadversus homines, securi adversus deos_. Vi tro oss hafva bevisat att\nbåda otvifvelaktigt felat, och att Taciti mening ej kan vara den, att\nFinnarnes lycka bestod i deras olycka, och i sjelfva deras uselhet,\nderas sällhet; lika så litet som han, utan att tillika hafva uppgifvit\nnågon grund (hvarföre? hvarigenom? eller på hvad sätt?) kunnat säga om\ndem, att de voro säkre både emot gudar och menniskor. Ty att han icke\nhärtill kan räkna deras fattigdom, såsom ett skäl, hafva vi redan\nbevisat, och det äfven af den orsak, att han i den föregående meningen\nej mera nämner ett ord derom.[29]\n\n_Bilmarks_ förklaring[30] är likväl den sämsta af alla. Ty utom det att\nhan icke höjt sig öfver de andre, hvilka han vill kritisera,[31] så har\nhan sjelf deremot sjunkit så mycket djupare med sin sigt. Han\nförutsätter nemligen, det Tacitus hade sig bekant, att intet annat folk\nän Svenskar bekrigade Finnarne, och när detta skedde var afsigten blott\natt, genom nya ägtenskapsband, knyta en starkare vänskap, båda dessa\nnationer emellan;[32] och detta, jemte deras inbördes ärlighet,[33]\ngjorde att den Romerske Skribenten tecknade om dem: \"_securi adversus\nhomines_\".[34] Samt, att de vidare voro skyddade emot gudarnas makt, i\nanseende dertill att de 1:o ej hade en så porös och svafvelbunden\njordmån som Italien, (hvarigenom jordbäfningar kunde befaras), 2:o att\nblixt, torka och sjukdomar icke härjade deras land; och 3:o hade de\ningen säd-[35] eller vin-bergning, som kunde slå dem felt, -- derföre\nskref Historietecknaren om dem: \"_securi adversus deos_.\" Denna lycka,\nsäger Förf. (sid. 11) vederfares oss ännu, och räknar, bland våra\nförmåner, \"skärfulla stränder\" (?) samt slutar med att säga: \"för oss\nblixtrar det sällan, och sjukdomar äro rara\".[36] Allt detta\nförutsätter att Tacitus hade en noga kännedom ej blott om landet och\ndess läge, utan ock om klimatet, solsken, blixt och torka, -- _köld och\nfrost_ likväl undantaget.\n\nAlla de skäl Bilmark anför, till stöd för sin sak, äro så svaga och\nlitet bindande, att det i sanning icke fordrades stor konst att\nvederlägga dem allesammans. Men som detta knappt skulle löna mödan,\nmåge de tills vidare blifva beståndande, och anses såsom fullt\ngilltige; vi skola då efterse -- hvad har han nu allt bevisat? Jo, icke\nannat än på sin höjd, att Finnarne voro säkre _adversus hostes_, men\nicke _adversus homines_. Och det är icke nog dermed, om han äfven\nkunnat bevisa deras verkliga, passiva säkerhet både mot gudar och\nmenniskor i allmänhet; han hade då blott bevisat, att de voro utvärtes\nsäkre, _tuti_ (af tuitus),[37] utan borde han äfven visa, att de\nsjelfve förlitade sig på denna sin (yttre) säkerhet, d.v.s. voro\ntrankile och obekymrade, _securi (sine cura)_. Och denna deras inre\nsäkerhet (_securitas_) kan ej finnas annorstädes än i deras bröst, i\nderas eget sjelfmedvetande.[38]\n\nOrden: \"_rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus\nesset_\", lemmar äfven Bilmark oförklarade -- förmodligen derföre att\nhan trodde dem icke behöfva någon vidare tolkning. Vi hafva redan\ntillförene bevisat, att _difficilis res_ betyder rätt och slätt en\n_svår sak_, och aldrig, ej ens genom den mest förblommerade\nöfversättning, kan få bemärkelse af lycka och sällhet, m.m. Då likväl\ndenna tolkning vunnit ett allmänt bifall, nödgas vi, för att visa\norimligheten deraf, vid denna punkt vara litet vidlöftigare i våra\nargumenter.\n\nVi vilja, till en början, anmärka, att vi rentaf anse det såsom\nnågonting otänkbart, att kunna säga om en menniska -- dessmindre om ett\nhelt folk -- att hon icke har någon önskan,[39] och hålla det för ännu\norimligare, att anse detta såsom menniskans sällhet.[40] Ty önskan\nmåste menniskan äga i samma stund hon äger vilja; emedan viljan är\ningenting annat än _förmågan att bestämma sin önskan_. Således, lika\nlitet som vi kunna abstrahera från menniskan dess fria vilja, lika\nlitet kunna vi fråntaga henne förmågan att önska. Men denna förmåga\nväckes af behofvet; alltså är behofvet att önska -- lika ursprungligt,\nja -- ursprungligare i menniskonaturen, än den fria viljan. Vill man nu\näfven betrakta henne från en annan, högre, synpunkt, så skall man finna\natt hon alltid måste äga tvenne absoluta önskningar, den ena från\nhjertat utgående, den andra från själen eller förnuftet, d.v.s. hon\nmåste hafva önskningar som utgå från, och hafva afseende på, såväl\nhennes sinnliga som öfversinnliga (andeliga) natur; eller hon måste\nönska lefva (vara till) i ett dubbelt afseende, såväl för sitt eget\nsinnliga intresse, som för det allmänna öfversinnliga. Ty såvida äfven\nmenniskan utgör en länk i den skapade naturen, så måste naturen verka\npå henne, liksom ock hon tillbaka på den. Vore hon nu ett medvetslöst\nting, skulle denna vexelverkan vara henne medvetslös; men då hon har\nmedvetande af sig sjelf, har hon äfven medvetande af naturens\nförstörande (af det mångfaldiga) och förenan de verkan, hvilken hon\nmåste önska att kunna motverka -- och denna önskan fortfar så länge\nlifvet varar. Dessutom har hon en annan högre önskan, nemligen önskan\natt idealisera sig sjelf, d.v.s. uppfylla sin bestämmelse, och såsom\nett individuum medverka till det stora hela -- menniskoslägtets\nförädlande. Den förra önskan sträfvar att mångfaldiga det enkla, och\nhar individets väl till föremål; den sednare, att förenkla det\nmångfaldiga, och utgör slägtets idé. Skulle nu lifvet kunna existera\nutan all önskan,[41] så skulle äfven dessa begge borttagas, och vi\nfråga då, hvad för en sällhet medför möjligheten af ett sådant lif? Det\när det medvetslösa växtlifvets, barnets i moderlifvet, och kroppens på\njorden.\n\nVi finna nu således, huru fattig och otänkbar en sådan mening blifver,\nsom den t.ex. Doktor _Fant_ fått vid sin öfversättning af detta ställe\nhos Tacitus; så lydande: \"utan fruktan för gudar och menniskor hade de\n(Finnarne) uppnått den sällsynta lyckan att icke ens hafva något att\nönska\" (se hans Utkast till Svenska Historien, i D. s. 9).[42] En sådan\nmening hänger icke ihop, och låter ej förklara sig; så har aldrig\nTacitus kunnat skrifva, han som skref med ett så ljust förstånd, och\nhvars omdömen vittna om så mycken urskillning. Icke heller kan hans\nmening vara, att Finnarne voro idel cyniske Filosofer, och att de,\nsåsom desse, sökte inskränka sina önskningar, ty då hade han väl icke\nsagt, \"_ne voto quidem_.\" Det är således ett fel, att tro det Tacitus\nmed votum här menar önskan, och att derigenom söka förklara detta --\nförlorar man blott tid och möda.[43]\n\nVi hafva således nu, hvad denna mening beträffar -- och till den\nföljande skola vi snart komma -- bevisat, att den på mångfaldigt sätt\nblifvit förvänd; och i stället att vara förklarad, tvertom blifvit\ngjord till _en samman-hängande omening_. Det kommer således nu turen\ntill oss sjelfva, eller det återstår oss, att försöka -- om vi deraf\nkunna göra en lyckligare explikation än våra föregångare.\n\nVi skola derföre bemöda oss att förklara detta på ett sätt, som, ehuru\nenkelt och simpelt, skall, som vi hoppas, tillfredsställa läsaren, och\nåtminstone visa sanning och sammanhang, i allt hvad Tacitus skrifvit\noch menat. Ett sätt att se saken, hvilket, vid första genomläsningen,\ngenast framställde sig som en klar tanke, för hvilken vi sedermera\nfunnit flera än ett talande skäl.[44]\n\nEnligt all sannolikhet, uppsatte Tacitus sin berättelse om Finnarne,\nenligt hvad ryktet om dem, genom Germaniska folkstammar, fört till\nRomarnes öron.[45] Att detta, enligt sin natur, förstorar, och snarare\nökade än minskade, hvad möjligen en gång om dem blifvit berättadt, är\n-- lika så troligt. Det blir då fråga om, hvad rykte Finnarne vid dessa\ntider haft om sig, och det är detta vi först tro oss böra göra till ett\nföremål för en närmare undersökning. Det var naturligt, att i en tid\nder _krig och bardalek_ voro folkslagen liksom egnade, dessa egenskaper\nförst skulle efterfrågas, och högt aktas af ett folk, hvars lynne var\nstämdt för _härnad och örlog_. Men det var vid denna tid, liksom vid\nmången annan, som _vidskepelsen_, och _fanatismen_, äfven upprest sina\nbrokiga altaren. Det var ej blott hos de råare och vildare nationerna,\nutan äfven hos de upplyste Greker och Romare, som man såg henne\nbestrålad af ära och glans. Och det var ej blott folket och den lägre\nhopen, som hyllade dessa fördomar, utan äfven de mest tänkande och\nförståndige män, voro -- liksom Kejsarne sjelfve -- ej fritagne\nhärifrån. Man märker utaf många ställen i Taciti egna skrifter, att\ndetta till någon del äfven var fallet med honom sjelf.[46] Det var ock\nej underligt -- han var Plebej född.[47] Det var således ingenting\nnaturligare, än att han vid dessa saker först skulle fästa sin\nuppmärksamhet, och ingalunda, med stillatigande, förbigå om en nation,\nmer än någon annan, var derföre beryktad.[48] Det blir då blott fråga,\nom man har anledning att tro det Finnarne, redan på hans tid, voro\nberyktade för sin _vidskepelse, svartkonst och trolldom_. Att de nu\nderföre äro allmänt kände, veta vi nog; och att de verkligen idkat, och\nännu idka, den, äger hvar och en sig bekant, som aldrig så litet är\nbevandrad i deras språk och hushållning, eller i deras gamla hus- och\nhem-seder. Det är ej nog dermed, att de tilltro hvarandra, stora och\nundergörande ting, med hin ondes list och konster, utan kunne vi heligt\nförsäkra: det mången, i sin enfald, fullt och fast tror sig vara\nmästare öfver en annans hus och lif; och då detta ej låter sig göra,\nförklarar man det som en följd -- ej af egen oförmåga, utan af en annan\nlika stor mästares motverkan. Detta, jemte tusen historier om äldre och\nnyare underverk, som finnas i hvar mans mun, gör att man med skäl kan\nsäga, det Finska folket är -- kanske ännu i dag, ett bland de mest\nvidskepliga man känner.\n\nDet är klart, att förrän ett helt folk, så i grund, kunnat falla i\nfanatismens händer,[49] måste dertill hafva erfordrats tal af år och\nsekler; eller, det skulle småningom förberedas, liksom en nation\nsmåningom åter kan fortskrida på kulturens och civilisationens bana.\nAlla de som känna Finska folket och språket i grund, samt dermed deras\nvilskepelser, konster och trollsånger, skola lätt finna, att dessa för\ndet närvarande äro i ett starkt aftagande, äfven som att de fordom\nvarit till en ovanlig höjd uppdrifne; hvaraf kommer, att nästgränsande\nnationer, såsom Ryssar, Svenskar, och Danskar, fordom, mera än nu,\nlemnat Finnarne vittnesbörd om deras svartkonst.\n\nOm man emedlertid, till en början, antager, att detta på Taciti tid\nvarit bekant -- hvilket är högst troligt, och hvilket vi längre fram\nskola söka att bevisa -- så blir förklaringen af hela kapitlet lätt och\nbegriplig, och stöter hvarken tanken eller örat. Men man måste då gå\ntillbaka, till den föregående meningen, och se om ej äfven den, ur\nsamma synpunkt, kan betraktas. Också skola vi nu visa, att äfven den,\nenligt vår tanke, blifvit missförstådd. Ty som redan förut blifvit\nsagdt, så har orden: \"_sed beatius arbitrantur_\" &c. blifvit, utan allt\nskäl, hänförde till den föregående perioden. Hade detta varit Taciti\nmening, så har han nog sökt att bättre förena båda dessa meningar, och\ningalunda åtskiljt dem med en punkt. Man ser dessutom, att detta _sed_\nhär står öfverlopps, och liksom på köpet.[50] Vi tro derföre att det\ntillkommit genom kopisters okunnighet,[51] och att Tacitus börjat\nmeningen med orden: \"_Beatius arbitrantur_\"; men att desse som\nförmodligen icke riktigt kunnat fatta den, och alls icke utan i\nsammanhang med den förra, måtte hafva tyckt det den icke hängde väl\nihop med föregående mening, hvarföre de troligen trott sig göra väl, om\nde, på något närmare sätt, dermed kunnat kombinera den; hvilket de lära\nansett lämpligast kunna ske -- genom ordet _sed_. Dock dermed må nu\nvara huru som helst, så beror vår öfversättning icke härpå; ej heller\nvilja vi härmed vara till förargelse för alla dem, som torde anse ordet\n_sed_ höra till en korrekt text.\n\n\"_Suas alienasque fortunas, spe metuque versare_\" (\"att, förmedelst hopp\noch fruktan, oroa sin och andras egendom\", eller: \"att i anseende till\nsin, och andras, förmögenhet, sväfva emellan hopp och fruktan\") har man\nansett såsom en följd af \"_ingemere agris_\" (bruka jorden) och\n\"_illaborare[52] domibus_\" (idka husliga sysslor.)[53] Äfven denna\nförklaring tro vi vara nog förhastad; ty man hade bordt märka, att\nbegreppen ingemere agris och illaborare domibus äro hvarandra motsatte,\ndet ena näringssättet fordrar att arbeta ute på marken, det andra, inne\ni rummen; det förra frambringar naturprodukter, det sedmare --\nmanufaktur-varor. Dessa båda näringsgrenar har man nu på så sätt\nförenat, att sedan man sagt, det Finnarne idkade intetdera,[54] har man\ntrott att om de detta gjort, deraf skulle blifvit en följd, att de\nlefvat i en beständig osäkerhet för sin och andras egendom.[55]\n\nHade Tacitus velat lämpa _spe metuque versantur_ på dem som idka\nåkerbruk, så hade det varit nödvändigt för honom att härtill uppgifva\nnågot skäl, t.ex. köld, frost, ofruktbarhet, m.m. emedan Romarne\n(Virgils älsklingar) som ansågo åkerbruket såsom första källan till sin\nvälmåga, ej kunnat gissa hvarföre detta, hos Finnarne, skulle blifva\norsaken till deras fattigdom. Vidare kan man icke säga om åkerbruket,\natt det kunde vara ruinerande för andra än dem som lagt sin hand\ndervid, ty huru skulle väl de, som dermed ej haft någon befattning,\nkomma att härvid lida (_suas alienasgue fortunas_)? -- åter en\norimlighet. Samma anmärkning äger rum, om man vill lämpa dessa ord\n(neml. _spe metuque versantur_) på dem som sysselsätta sig med\nslöjd-arbeten; ty om de än sjelfve, vid ett sådant näringsfång, skulle\nförlora (hvilket knappt är tänkbart) så vore detta ju af ingen\nbetydelse för alla dem, som dermed ej haft något att skaffa (_alienis\nfortunis_).\n\nVi vilja derföre konstruera meningen sålunda: _Beatius arbitrantur\nillaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare, quam\ningemere agris_. Härigenom visar sig icke blott ett redigare sammanhang\naf denna mening, utan blir äfven sammanbindningen tydligare med den\nförra. Ty då det i det föregående taltes om deras kojor och hyddor, der\n\nbåde unga och gamla lefde tillsammans, så säges det i denna mening, att\n\"de ansågo det för bättre, att här sysselsätta sig med handarbeten[56]\n... än att träla vid jordbruket.\" Hittills hafva vi ännu icke förklarat\norden: \"_suas alienasque fortunas spe metuque versare_,\" emedan dertill\nfordras någon större vidlöftighet; hvad vi dock till en början må\nanmärka, är att denna mening icke, såsom vanligt, må anses som en\nföljd af _illaborare domibus_, eller _ingemere agris_, utan innebär\nden en egen märkbar betydelse; och att riktigt fatta den, utgör här en\nväsendtlig hufvudsak.\n\nOm vi, tillsvidare, hålla oss troget efter orden, så blir det: \"än att\nmed hopp och fruktan oroa sin och andras egendom.\" Att detta icke sker\nhvarken genom åkerbruk. eller genom hvad annat slags arbete som helst,\ninser hvar och en. Det blir då fråga, hvarigenom detta sker, och hvad\nhärmed egentligen menas, och -- just detta är hela knuten. Att detta\nsker genom krig, lärer väl ingen undfalla; men att det icke kan passa\nhär, ser man ganska tydligt, ty det talas ej om Nationen i gemen, eller\nom folket i massa, utan tyckes vara sagt, speciellt, om hvar och en,\nsåväl om män som qvinnor; och svårt har man väl att antaga det alla\nhus, och alla i hvarje hus, voro bragte i harnesk emot hvarandra. De\nkunde alltså icke lefvat i en beständig fejd sinsemellan, eller i\nfruktan för inbördes krig, så mycket mindre som något sådant icke\nomtalas. Nå hvad hade de då att _frukta_? jo, för hvarandras\n_svartkonst, hexeri och trolldom_; hvarpå de äfven, å andra sidan,\nbyggde allt sitt hopp. Skulle nu Tacitus verkligen hafva menat detta --\nlåtom oss till en början antaga det -- så hade han aldrig bättre kunnat\nafmåla de gamla Finnarne; och är detta ett karaktersdrag som ännu, i\nmånga afseenden, karakteriserar de nuvarande. Ty Finnarne ansågo\nfordomdags åkerbruket[57] endast tillhöra slafven och oxen, och den\nstörsta ära -- att lefva genom sin vishet,[58] som de kallade det,\nhvarunder de förstå sin förmåga att på ett för andra oförklarligt sätt,\nbota och skada, d.v.s. att hexa och trolla.[59] Derföre tilltalade,\näfven i Runorne, en hexmästare sin måg, (som idkade åkerbruk), att han,\nsom hederlig man, skulle öfvergifva ett så nesligt yrke, och, genom ett\nlysande exempel, följa hans _ärorika bana_, d.v.s. lära sig trolla.[60]\nUti en annan sång, der en fänge beklagade sitt oblida öde i ett\nfrämmande land, suckade han mest deröfver att han varit tvungen att\nmala säd (på handqvarn) och _plöja jorden_;[61] sysslor, hvilka\nhvardera tillhörde könet, hvars lott, hos alla vilda folkslag, är näst\nträlens.\n\nHvar och en Finne, som aldrig så litet ger sig min af att vara en\n_hexmästare_, blir, hvarhelst han än må komma, emottagen med största\naktning; ty har han en gång vunnit detta rykte om sig,[62] så finner\nhan för sig öppnade dörrar, och dukade bord, öfverallt; hvarvid han\nsnart blifver så van, att han till slut, utan kallelse, förmäten\ninstiger öfver hvarje tröskel, som ligger vid dess väg, och dristigt\nframbefaller mat, dricka, brännvin, m.m. Häraf händer att, om han ej\nblifver med tillbörlig aktning bemött, han vid sin bortgång hotar\nvärden och huset med undergång och förderf (_fortunas alienas metu\nversant_).[63] Afven försummar han icke att utkräfva sin hämnd, om\ntillfälle yppas; och händer någon olycka, fast efter tio år, så\ntillskrifves det honom och den förbannelse som hvilat öfver huset. Men\ndem åter som hylla honom, ingifver han det bästa hopp, och lofvar väl\ntiofaldt fördubbla deras lycka, med boskap, rikedom, m.m. (_fortunas\nalienas spe versant_). Derföre uppsökas och efterskickas desse kloke\nmän[64] ofta på otroligt afstånd, och betalas hederligen, under fri\ntraktering och förplägning. De som ej hafva råd tili en sådan\nomkostnad, besöka dem sjelfva, ofta på ett afstånd af hela 20 till 30\nmilen.[65] I folje häraf försumma ej heller, å sin sida, desse\nandebesvärjare, att göra sig förtjente af det förtroende de vunnit. De\nbota derföre ej blott alla möjliga slags sjukdomar, åkommor och\nkrämpor, alla olyckor och skador, utan kunna de äfven draga dem öfver\nsin ovän. Det finnes intet ondt som de ej tro sig kunna bota, intet\ngodt som de ej tro sig kunna förderfva. Och går man äfven öfver till\nsjälens och hjertats egenskaper, så finnes det ingen dygd, som de ej\ntro sig kunna kränka, ingen ära som de ej förmå skända. Att väcka och\nsläcka passioner och begär, tillfredsställa önskningar och lustar, är\nför dem ett lätt arbete. Men det är ej blott öfver menniskan, som deras\nmagt sträcker sig; äfven djuren, -- tama och vilda, fiskar, fåglar och\nmaskar -- alla lyda deras vink.\n\nJa, ej blott den lefvande naturen, äfven den döda måste erkänna deras\nvälde. Det är derföre med de aflidnes skuggor, med kyrkogårdars och\nbegrafnings-platsers multnade invånare, som de befästa och styrka sitt\nvälde. Deras ben bära de ständigt på sig, som en talisman, och med en\nbehandling af deras stoft söka de sprida döden bland sina medmenniskor.\nOch med hvems bistånd sker allt detta? Jo, med hin ondes. Det är till\nhonom de sända sina böner. Honom bortlofva de sig och hela sitt hus,\nför att i en annan verld varda hans tjenare, blott de i den närvarande\nblifva betjente af honom.[66] Är det då underligt om man fruktar dessa,\nsom stå i sold hos djefvulen,[67] och med hans och hela helvetets\nhärsmagt hota hvarje af sina fiender. Det vanliga sättet att hämnas,\när att förmedelst hexeri och trolldom, antingen ansätta sjelfva\npersonen,[68] eller dess egendom, derigenom att man förskämmer all hans\nhusliga lycka och trefnad, att t.ex. hästar störta, och boskapen dör,\nmed ett ord, att allt vantrifves och trånar bort.[69] Eller hvad som är\nännu vanligare: man stämmer björnar och rofdjur på hvarandra,[70] och\n-- härom finnes det mångfaldiga berättelser. Det vore väl ej underligt,\nom i ett land der det finnes stora skogar, äfven funnes många björnar.\nÄro emedlertid båda ovännerna trollkarlar, så låta de det stackars\ndjuret springa sig trött från den enas boskapsdrift till den andras,\nutan att den dock på någotdera stället förmår göra sin skyldighet,\neller rättare: visa sitt natur-anlag -- att skada; och dermed kunna de\nlåta den fortfara så länge tills skinnet mötes af dess fötter. Ja ej\nblott björnar, utan äfven vargar[71] och andra rofdjur kunna göra samma\ntjenst. Komma tvenne sådane trollmän tillsammans, så gnisla de tänder\noch visa en ohygglig uppsyn mot hvarannan, under det ingendera vill\ngifva vika för hvarandras makt. Skulle det någon gång hända, att tvenne\nsådane kämpar, på en gång, sökte nattherberge i en och samma gård, så\nhar man många exempel på, att den ena, om morgonen derpå, oaktadt alla\nsina konster, befunnits död, på det ställe han om aftonen lagt sig; och\ndetta allt, ehuru de, på särskilta bänkar, kunnat ligga långt skiljda\nfrån hvarandra, och ehuru stugan kunnat vara full med folk, som alla\nkunnat intyga, att inga händer på den aflidne blifvit burna.[72] Att\nsådant ej blifver angifvet, finner hvar och en; det är ej lätt att\nangripa en man, som gifvit ett så öfvertygande prof på sin styrka. Och\ndessutom hvarest äro bevis? Det är ock derföre vanligt, att vid sådana\ngenmöten, der de pröfva hvarandras förmåga, hvarken lif eller lemmar\nkomma i fråga.[73]\n\nDet är nästan ingen Finne, som ej tror sig kunna något litet i denna\nväg, åtminstone så mycket som till husbehof fordras; såsom t.ex. att\niakttaga vissa allmänna försigtighetsmått emot troll och hexor. Så\nt.ex. att göra litet hocuspocus i ladugården, då boskapen första gången\nom våren utsläppes på bete, på det den ej måtte skadas af vilddjur, --\nej trampa på främmande trösklar, -- väl signa sig vid andras svordomar,\n-- spotta vid ett elakt möte, m.m. Kunna de härtill någon liten\nbesvärjelse-formel, så tro de väl att den ej är utan sin goda verkan;\nmen veta äfven, att om den skall äga önskad kraft, måste man stå i en\nnärmare gemenskap med fan, eller hafva anbefallt sig honom i\nhänder.[74] Derföre anse de i allmänhet hvarandra för sin mästare,\neller tro att andre stå i en närmare relation med djefvulen, än de\nsjelfve; ty de mena, att man endast i den grad kan hoppas hjelp, som\nman gjort sig af honom förtjent. Då nu hvar och en, som vill göra\nuppseende och äga reputation, måste gifva sig min af en trollkarl --\näfven om han icke vore det -- och med miner, tal och åtbörder, låta\npåskina sin öfvernaturliga makt och verkningsförmåga, sig sjelf till\ngodo och andre till fruktan, så ser man lätt hvad Tacitus menar med\n\"_suas alienasque fortunas spe metuque versare_\", hvilka ord kanske\nsålunda rättast böra förstås: _suas fortunas spe, alienasque metu,\nversare_.[75]\n\nSåledes blifver nu meningen (äfven om _sed_ nödvändigt skall\nbibehållas) \"_Men de anse det för lyckligare, att med handarbeten\nsysselsätta sig hemma, och (förmedelst sin trollkonst) skydda sin, och\nåtkomma andras, egendom, än att träla vid åkerbruket_.\" I sammanhang\nhärmed, säges det i den följande meningen (i anledning af denna deras\ntrollkonst, _seid, galder_, eller hvad man vill kalla det): \"_Säkra\nemot[76] gudar och menniskor, hafva de gått i land med det svåraste\nvärf, utan att de ens behöft göra något löfte till gudarne_.\" Kanske\ntorde någon stöta sig dervid, att de här sägas vara \"_säkra_\", då de i\nden förra meningen sades _sväfva emellan hopp och fruktan_? Men det\nstår ju uttryckligen, att de voro _securi adversus homines\ndeosque_,[77] ty dem fruktade de icke; men för hin onde, och dess\nredskap (d.v.s. för arga trollmän) sväfvade de i stor fara. Kanske\ninvänder man vidare: det fanns väl lag och rätt i landet! Huru dermed\nmå varit, lemna vi derhän; men det synes troligt, att den som fruktar\nhvarken gudar eller menniskor, fruktar ej heller deras rättvisa.\nÅtminstone tro Finnarne sig ännu i dag, kunna klumma (qväsa, tjusa)\nbåde Domare och Lagen.[78]\n\nÄnnu en omständighet, som styrker vår sak, är den, att Tacitus, då han\ntalar om Finnarne, säger strax i början: \"_Fennis mira feritas, fæda\npaupertas: non arma, non equi, non penates_.\" Om vi nu noga undersöka\ngången af hans berättelse, så skola vi finna, att allt hvad han sedan\nsäger i det följande, blott är en förklaring häröfver. Så t.ex.\nförklarar han först, deras \"_fæda paupertas_\", och säger: \"_Victui\nherba, vestitui pelles, cubile humus, sola in sagittis spes, quas\ninopia ferri ossibus asperant_.\" Derpå beskrifver han deras \"_mira\nferitas_\", på följande sätt: \"_Idemque venatus viros pariter ac feminas\nalit. Passim enim comitantur, partemgue prædæ petunt. Nec aliud\ninfantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu\ncontegantur; huc redunt juvenes, hoc senum receptaculum_.\" Sedan\nförklarar han i det följande \"_non arma_\", derigenom att de voro\n\"_securi adversus deos, securi adversus homines_.\" Slutligen förklarar\nhan orden \"_non equi_\", deri genom att de icke skötte något åkerbruk\n(_beatius arbitrantur illaborare domibus, quam ingemere agris_); och\nändteligen i sista meningen, der han uttrycker deras förakt emot\nGudarna, förklarar han äfven hvarföre han sagt om dem: \"_non\npenates_\";[79] \"_illis (Fennonibus scil.) non voto quidem opus esset_.\"\n\nMan torde kanske redan vara nöjd med vår förklaring öfver detta ställe\nhos Tacitus, blott vi äfven gittat bevisa det han verkligen hade sig\nbekant Finnarnes trolldom, eller att denna deras konst redan på hans\ntid var i utrop. Och -- äfven detta skola vi i det följande söka\nådagalägga.\n\n       *       *       *       *       *\n\n      \"Laulaawat Lapin sanoja,\n      Hiijen wirttä winkuttaawat.\"\n\nSnart sagdt alla forntida Författare och Historieskrifvare som blott\nomnämnt det Finska folket, hafva gemensamt instämt i ett vitsord om\nderas såkallade trolldom. Redan sjelfva det ordet, eller namnet, Troll,\nbetecknade ursprungligen, och i historiskt afseende, en Finne (jote,\nthusse, rese, m.m.) liksom begreppet \"Finnar\" och \"trollkarlar\" voro i\nde gamla nordiska sagorna synonyma, hvilket bevisar, att den mytiska\nbemärkelsen uppstått, och härledt sig, af den historiska.[80]\n\nDen Svenske Historieskrifvaren Olaus Magnus,[81] som sjelf lefde vid\nslutet af fjortonhundratalet, säger om dem: \"_Aquilonis regio,\nFinlandia ac Lapponia ita erat docta maleficiis olim in paganismo, ac\nsi Zoroastrem Persam in hac damnata disciplina præceptorem habuisset_.\"\nOch hans bror, Johannes Magnus:[82] \"_populus ille multis rationibus\ninsuperabilis existimatur. Est etiam incantationum studiis omnino\ndeditus, eisque non minus quam armis pugnare consvevit_.\" Bayrarn Jac.\nZieglerus, som dog vid hög ålder, år 1549,[83] säger om dem:\n\"_incantatores sunt perefficaces_;\" Portugisarn Damianus a Goes, som\nlefde vid samma tid:[84] \"_incantamentis sic pollent, ut inter multa\ndictu mira, quæ prætermitto, naves in medio cursu retineant, sic ut\nnulla vi ventorum amoveri possint_.\"\n\n\"_Incantationum studiis incumbunt_\", säger Seeländarn Saxo Grammaticus,\nom dem, i sin _Historia Danica_, som han skref år 1177,[85] och den\ngamle Isländaren Snorre Sturleson, en bland de äldste nordens\nHistoriker, född på Island 1179, anför på många ställen bevis af\nFinnarnes trollkonst. Så beskrifver han t.ex. sid. 38 af sin _Norske\nKongers Chronica_, öfversat på Danske aff H. Peder Clausson. Kjöbenhafn\n1633. om en Finne, som midt under måltiden trollade bort all maten från\nbordet, då Konung Haldan Gudrödsson, med ett stort följe, gästade på\nHadeland.[86] Sid. 154 omtalar han en stor trollkarl benämnd Evind\nKelda, utan att dock bestämdt nämna hvad landsman han egentligen\nvar;[87] men mammet är finskt, och i Finland finnes ännu en slägt med\ndet namnet.[88] Sid. 292 och 308 omtalar han huru den Norske Länsherren\nThorer Hund på Bjarköö, beställer sig af Finnarne 12 stycken\nrenskinns-muddar, som voro förfärdigade \"med saa megen Finnekonst, at\nder kunde intet jærn bide paa.\" Hvilket Konung Olof Haraldson, kallad\nden Helige, nogsamt fick röna, då han, i vapenskifte med samma Hund,\nmåste tillsätta lifvet; emedan vid hvarje hugg han gaf sin motståndare,\nendast rök och dam gick ur pelsen. Och qväder Skalden Sigvater härom\nsålunda:\n\n    \"Then milda Konungen fant sjelf\n    Then starka Trolldomen,\n    Hvarmed de Trollkonstige Finnar\n    Hade hulpit Thori;\n    När som Konungen slog Hunden\n    Tvert öfver skuldrorne,\n    Och thet med guld beprydde svärdet\n    Kunde intet bita.\" (jemf. Peringsk. s. 751, 795).\n\nExempel på Finnarnes svartkonst anföres dessutom s. 13, 59, 64, 128,\nm.fl. st., att förtiga historien om i Vandlands förtrollning af Finska\nPrinsessan _Drifva_, genom dess trollkona _Huld_,[89] hvilken historie\nblifvit verldskunnig, och anses hafva skett vid pass år 80 eft. Chr.f.\n(se Heims Kringla, p. 12) och således just på Taciti tid.[90] Vill man\njemte Historien rådfråga de mytiska Eddorna, så kan man gå ännu längre\ntillbaka i tiden,[91] och man skall allt framgent finna samma sak\nmångfaldeligen bekräftad i allt det vidunderliga, som der anföres om\nJothar, Thussar, Dvergar, Resar, Troll, m.m. under hvilka namn man\nmåste tänka sig ömsom våra Finnars och Lappars stamfäder. Dessa\nvidunderliga och fabelaktiga historier igenträffar man, ehuru till stor\ndel omstöpta, i Romarnes och Grekernes vidskepliga berättelser om vissa\nfolkslag här upp i norden. Icke underligt derföre om den tillförene\nofta omnämnde Danske Författaren Peder Clausson, sedan han besktifvit\nFinnarnas trolldom, slutar sin berättelse med att säga: \"_De ere\nallesammen grumme Troldfolck, huis lige jeg icke troer at hafue\nnogensteds vaerit, eller endnu findes i verden_.\" (sid. 132).\n\nJa ej nog dermed att man var kunnig om deras svartkonst, och åtnöjde\nsig med att begagna och påkalla den vid trängande behof, man skickade\näfven sina barn från aflägsna orter till Finnarne, att lära sig deras\ntrolldom, eller som det efter den tidens sätt att säga, kallades --\n\"Finne konst.\"\n\nSturleson berättar att Konung Erik Blodyxa,[92] då han återvände från\nett ströftåg i Biarmaland, träffade på hemvägen, i Findmarken, en\nflicka vid namn _Gunnild_, som från Halogaland var ditsänd, att lära\nsig \"_Finnekonst_\", d.v.s. trolla.[93] Derom läses det i den Danska\nöfversättningen, sid. 56: \"Der Hand (Erik) kom tilbage til Findmarken\nigien, funde Hands mend en deilig jomfru paa en Oe udi en Findgam; hun\nkallede sig Gunnild for dennem, oc sagde: min Fader boer paa Halogaland\noc heder Ozor Huide, hand sende mig til Motle[94] Finnekonning at lære\nFinnekonst, seden kom jeg til desse to Finner, som ere mest konstrige\nofuer ald findmarken... Naar de blifue vrede, da skjelfuer jorden under\ndennem, oc hvad lefuendis Djur, da kommer for deris Öjen, ma styrte ned\nligesom det vaare dödt.\"\n\nDetta kan vara tillräckligt att visa, det den Finska folkstammen, så\nlångt den Nordiska Historien någonsin sträcker sig, och redan i de\näldsta häfder, der detta namn förekommer, visat sig såsom ett folk, det\nder stod i nära förbund med hin håle. Vi skola snart äfven få se att\ndenna Nation var lika mycket härföre beryktad -- såväl i vestern som i\nsödern; och att Romerska och Grekiska Historieskrifvare fullkomligt\ninstämde i allt hvad de Danska och Norska Krönikorna berättade om dem.\n\nRedan Spanioren Pomponius Mela, som lefde ungefär 40 år efter Chr.\nsäger om inbyggarne i Thule -- och hvilka desse voro, skola vi längre\nfram få se -- \"_Graiis et nostris celebratæ carminibus_\".[95] Att desse\nNordboer eller Thuleboer varit beryktade såväl för de natur-fenomen\nsolen här företer vid solståndstiderne, som för de många vidunderliga\nJätte- och Fé-sagor, som om dem förspordes, och hvilka med ryktet flögo\nverlden omkring, utsmyckade genom Skaldernes fantasier, intyga äfven\nandra af forntidens Historiker. Tacitus sjelf tyckes endast hafva\nomskrifvit dessa Pomponii ord, då han, i 2:dra Kap. om de Germaniska\nfolken (hvartill han äfven räknar Finnarne) i allmänhet säger:\n\"celebrant carminibus antiquis\"; ehuru han dermed egentligen tyckes\nafse deras egna folkqväden. Äfven Romaren Plinius den äldre (född i\nVerona år 20, och död år 76 eft. Chr.) tyckes hafva kompilerat detta\nställe hos Pomponius, då han, vid beskrifningen om norden, säger på ett\nställe i sina skrifter:[96] \"_pone Riphaeos montes_,[97] _ultraque\naquilonem, gens felix_[98] _(si credimus) quos Hyperboreos_[99]\n_appellavere, annoso degit ævo, fabulos is celebrata miraculis. Ibi\ncreduntur esse cardines mundi extremique siderum ambitus_.\" Och hvad\nsom är ännu märkvärdigare, säger han om detta högst mot norden boende\nfolk: \"_Apollinem præcipue colunt_\".[100] Hvilket allt han tyckes, till\nstor del, hafva hämtat af Diodorus Siculus;[101] och på hvem han åter\nstödjer sig, kan göra oss lika mycket. Allt nog för sina sånger och\ntrollkonster voro nordens folk beryktade hos Romare och Greker, och det\nförnämligast genom deras Poeter, hvilka ej underläto att gifva sin\ninbillningskraft fritt spel, och tillägga många orimliga fabler om de\nfolk och länder, som lågo i denna del af verlden.[102]\n\nTacitus säger ju redan sjelf om Estherna (AEstyi) som äfven är ett\nFinskt folk:[103] _Insigne superstitionis formas aprorum gestant, id\npro armis omnique tutela; securum deæ cultorem etiam inter hostes\npræstat_.[104] Detta är så väl träffande, att han aldrig kunnat\nskildra dem bättre.\n\nTy ser man en af våra Hexmästare, då han är i sin rätta _luonnossa_,\n_innossa_ eller _haltioissa_, så må man väl förlikna honom vid ett\nvildsvin.[105] Denna sin öfvernaturliga förmåga tror han äfven skall\nkunna skydda honom (vara hans skyddarinna) midt ibland fienderna.[106]\n\nJa man har, såväl i äldre som sednare tiders Krönikor, icke tvekat att\ngenom anförda historiska fakta, bekräfta dessa Taciti yttranden om\nFinnarne: nemligen huruledes de, förmedelst sin svartkonst, icke blott\nvarit till en skräck för sina fiender, utan ock huru de derigenom ofta\nförgjort eller förjagat fiendtliga härar. Och detta anföres af\nåtskillige _Svenska, Danska, Tyska och Ryska_ Häfdatecknare, såsom en\noförgriplig sanning.\n\nUtan att vilja åberopa de gamla Svenska sagorna och kämpa-daterna,\nhvilka, liksom deras äldsta Krönikor, äro fulla af sådana exempel, och\ni anledning hvaraf den Svenska pöbeln, ännu i dag, bär ett slags panisk\nfruktan för allt hvad Finne heter, vela vi blott af Historiska\nförfattare citera den redan förut nämnde Olaus Magnus, som pag. 363\nsäger om Finnarne ungefär detsamma som Tacitus här tyckes hafva\nåsyftat; nemligen: \"_Hi etenim Finni et mutuis præsidiis, et Gothicis\nac Sveticis armis,[107] magicisque artibus, et elementorum secretis\nviribus sese, suasque terras inconcusse servare solent_.\"\n\nDanskarnes äldsta Historiska urkund, Saxo, omtalar att då Konung Ragnar\nLodbrok med en flotta var ankommen att underkufva Biarmarne (äfven ett\nFinskt folk) blef denne segersälle hjelte, blott genom deras trolldom,\nbesegrad. Härom heter det i en Dansk öfversättning: \"Biarmländerne\ngaffue sig til deris troldoms Konst, oc opuacte Hastigt Wvær met Regn\noc Storm, oc förhindrede Kong Regners framgang, vundertiden met stor\nKuld oc Frost, vundertiden met wlidelige Heede oc Brynde, saa at mange\ndöde aff hans Folck, nogle aff Hunger oc Torst, nogle aff Pestilentze\noc Blodsot, oc andre saadanne farlige smitte Siuger\".[108]\n\nTyskarne omtala att Gustaf II Adolf, i 30 åra-kriget, hade uti sin armé\nen bataljon Lappar, hvilka, genom sin trollkonst, gjorde hans vapens\nframgång. Detta låter Schefferus högeligen förtryta sig, att man\nnemligen sålunda, genom en hopspunnen osanning,[109] velat fördunkla\nden största Hjeltes glans (se hans Lapponia p. 33).[110] Vi torde dock\nfå anmärka, att det icke var en sådan _absurdissimum commentum_ som\nFörf. behagat tro. Ty väl veta vi att Lappar aldrig utgjort milis, men\nickedessmindre torde dock berättelsen vara så till vida sann, att de\nSvenskes segrar ofta af Tysklands författare tillskrefvos Finnarnes\ntapperhet. Saken är blott den, att Tyskarne tagit miste på dessa\nfolkslag, och förvexlat Lappar med Finnar. Det är ingen obekant att\nGustaf Adolf hade flera Regementer af Finnar i sin armé,[111] hvilka,\ngenom sitt utmärkta mod, väckte fiendens förvåning; och kanske än mer\ngenom det lugn och den köld de ådagalade under sjelfva slagtningens\nhetta. Att de ej voro Svenskar, urskiljde man af språket; men hvad de\negentligen voro för folk -- visste man icke. (Det var första gången de\nvoro förde så långt fram på Tysk botten). Man kallade dem derföre i\nbörjan, och i brist på annat, _agmen horribilis Hackapaelorum_,[112] af\nFinska orden _hakka peällä_ (hugg neder) hvilket man förmodligen hört\nvara deras lösen. Det var således ej genom deras trolldoms konst (som\nScheffer påstår) utan för deras tapperhet och mod, som Tyskarne\ntillskrefvo dem segern.[113] Ej heller tro vi det vara förnedrande för\nen stor Fältherre, att i sin armé hafva ett hurtigt folk -- äfven om\ndet ej utgått ur skötet af hans egen nation.[114]\n\nÄfven _Ryssarne_ hafva ej kunnat annat än tillskrifva Finnarne\nsvartkonstens hela hemlighet. Den så kallade Viborgska smällen, som\nskedde under 1495 års krig, natten emot den 30:de November,[115] och\njordskalfvet vid Pedersöre kyrka d. 26:te Febr. 1715, under 1700-1720\nårens krig, kunde af den Ryska soldatesken icke annorlunda förklaras,\nän såsom förorsakade genom Finnarnes hexeri.[116] Voltaire försäkrar\näfven att den namnkunniga segern vid Narva 1700, hvarvid den Svenska\narmén till största delen utgjordes af Finnar, ehuru Svenskarne ensamt\ntillegnade sig äran deraf, skall i de Ryska annalerne endast blifvit\nförklarad på ett öfvernaturligt sätt, såsom vunnen genom trollkonst och\ndjevulens magt.[117] Äfven under sednaste kriget år 1808, känner man en\nanekdot som passerade i Borgå; och som bevisar att den sämre Ryssen,\nännu i dag, är vidskeplig nog att tillskrifva Finnarne alla magins\nhemligheter.[118]\n\nVi hafva således nu sagt nog om Finnarnes trolldom, och bevisat kanske\nmera än hvad vi, för tillfället, behöft; nemligen att Finnarne ej blott\ni Norden, utan öfver hela Europa, och allestädes dit kunskapen om dem\nkunnat tränga sig, varit beryktade såsom stora Trollkarlar och\nHexmästare;[119] hvarvid man redan fästade sig vid blotta namnet, så\natt en Finne och en trollkarl kommo ungefär på ett ut, likasom\nsvartkonst och trolldom i allmänhet voro kände under namn af\n_Finnekonst_.[120] Detta har varit förhållandet ej blott på dessa\nsednare sekler, utan fast mera i äldre tider,[121] då Galler, Franker,\nRomare och Greker härom vetat något att förtälja. Detta allt hafva vi\nbevist, och att detta rykte sträckt sig ej blott till Christi tid, utan\nderutöfver;[122] samt att detta gällt ej blott om Finnar, utan ock om\nBiarmar, Esther, Lappar, Kurer,[123] Liver, Ingrer, Tschuder[124] och\nandra folk af samma stam; och -- nu fråga vi ändteligen: om det ej är\natt förmoda (hvilket vi äfven gjort) att Tacitus med dessa sina, i\nannat fall oförklarliga, uttryck: \"_securi adversus Deos, securi\nadversus homines, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto\nquidem opus esset_\", åsyftar Finnarnes trollkonst? Att vi icke närmare\nkunna leda detta i bevis, är klart; men vi hafva åtminstone bevist\nmöjligheten och _troligheten_ deraf, samt lättheten att efter denna\nåsigt finna _sanning_ och _sammanhang_ af hans berättelse; och då vi\ndetta gjort, så -- hafva vi gjort nog.\n\n       *       *       *       *       *\n\nMånga hafva trott att Tacitus med sin beskrifning öfver Finnarne, här\negentligen haft afseende på Lapparne, hvilka ofta, äfven i sednare\ntider, blifvit så kallade, helst af Norrmännen, sina närmaste grannar,\ni anledning hvaraf båda nationerna i äldre tider, af Sturleson, m.fl.\ntyckas vara subsumerade under det gemensamma namnet _Finnar_. Måhända\nhafva ock båda dessa folkstammar kanske fordom, mera än nu, varit med\nhvarandra införlifvade, och gemensamt utgjort de först invandrande\nAsars naturligaste fiender. Det kan i hufvudsaken göra oss här lika\nmycket, hvilketdera folket Tacitus härmed menar, ty det kan i alla fall\nej blifva fråga om nuvarande Finnar eller Lappar, utan om deras\nättefäder, hvilka vi i många afseenden anse vara ursprungna ur samma\nrot, och gemensamt hafva utgjort Nordens första bebyggare. Men då\nanledningen till denna gissning förnämligast lärer vara tagen deraf,\natt Tacitus säger: \"_vestitui pelles_\", hvarmed man trott sig böra\nförstå Lapparnes _muddar_ -- liksom ej Finnarne hade kunnat nyttja\nsådane? (De kläda sig ju ännu i skinn; om ej i Renens, så i Fårets), så\ntro vi oss böra upptaga såväl detta skäl som åtskilliga andra, hvilka\nhärtill kunnat gifva något slags anledning. Hvad Tacitus här säger om\nFinnarne, har han förut i 17 Kap. sagt om många andra nationer i\nallmänhet: \"gerunt et ferarum pelles\", och upplyser tillika att\nqvinnornas klädsel den tiden ej stort skilde sig från karlarnes (_nec\nalius feminis quam viris habitus, nisi quod feminæ saepius lineis\namictibus velantur_). Uppgiften: \"_cubile humus_\", gäller lika om\nFinnar, som om Lappar. De ligga än i dag hvardera på golfvet af sina\nboningsrum -- åtminstone sker detta i Savolax och Karelen, der man på\nmånga ställen knappt vet hvad säng vill säga. Att detta österländska\nbruk, i gamla tider, tyckes hafva sträckt sig äfven till andra nordiska\nnationer, skulle man kanske kunna sluta af 20:de Kap. der det säges\nsåväl om herren som trälen: \"_inter eadem pecora, in eadem humo\ndegunt_.\" Hvarmed man kan jemnföra Strabo L. IV, c. 4. § 3. Att Tacitus\nsäger om Finnarne: \"_in aliquo ramorum nexu contegantur_\", tyckes väl\nkunna tydas på Lapparnes _kotar_, dock kan härmed likaså väl förstås\nFinnarnes _mehtä-majat, ponkat, hyysät_ (kojor och hyddor, mestadels\ngjorda af qvistar och granbark) hvaruti de uppehålla sig om sommaren,\nantingen de äro stadde på jagt eller fiske, eller ock annars\nsysselsatte med sina utarbeten. Han talar dessutom, enligt hvad vi\nförut anmärkt, särskilt om deras hus och boningsrum (domi), och man\nfinner redan af sjelfva beskrifningen å de förre, att dessa så kallade\nriskojor egenteligen voro, liksom de i dag ännu äro, skyttars och\njägares tillhåll. Föröfrigt torde man kanske kunna antaga, att\nFinnarnes hus den tiden, liksom någon gång stundom ännu, isynnerhet de\nfattigares, i många afseenden ej måhända varit så olike Lapparnes,\nendast att de varit uppförde af timmer. Man betrakte t.ex. en eller\nannan af de torftige nybyggarnes hyddor på skogarne, och man skall ännu\nfinna exempel huruledes uti dessa små kyffen, eller ruffen, bestående\naf några rankiga väggar, öfverskylde af ett till hälften förstördt\nbarktak, en beständig eld underhålles i ena hörnet af rummet, antänd\nemellan några på marken liggande lösa stenar, under det röken och\nvärmen utgår från det andra, genom springorna på väggar och tak. Bättre\ngolf än blotta jorden finnes der sällan, hvarken vinter eller sommar.\nEn trästol och en gammal rostig gryta utgöra de vanliga husgeråden. Ett\nsådant hus kallas _kota_, liknande Lapparnes _kåte_ (boningsrum), och\nutgör numera brygghus eller kök i de mera förmedlades gårdar. Att\nbyggningskonsten i allmänhet vid dessa tider varit liksom i sin linda,\ntyckes man kunna sluta af Taciti beskrifning i 16 Kap. öfver de\nGermaniska husen; hvilken beskrifning icke just är för häfven: \"_ne\ncæmentorum guidem apud illos aut tegularum usus; materia ad omnia\nutuntur informi, et citra speciem aut delectationem_.\"\n\nAtt han vid beskrifningen om Finnarnes pilar säger: \"_inopia ferri,\nossibus asperant_\", bevisar lika litet att han härmed åsyftar Lapparne;\nvi hafva redan anmärkt, att han i föregående Kap. sagt nästan detsamma\nom Estherne: \"_rarus ferri, frequens fustium usus_\", och i 6:te Kap.\nsäger han ofver hufvud om de Germaniska nationerna: \"_ne ferrum guidem\nsuperest, sicut ex genere telorum colligitur_\". Icke heller ligger\nnågot bevis deruti att han om Finnarne säger: \"_idemque venatus viros\npariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ\npetunt_\"; ty man finner i allmänhet af hans beskrifning på den tidens\nnationer, att qvinnan, hos de nordiska folken, delade mannens mödor och\nbesvär; ja ofta underkastade sig vida större; hvilket han ganska\nriktigt, i 15 Kap. anmärker, då han säger att under det männerne\ntillbragte tiden under sömn och lättja, nödgades qvinnorna såväl\nförestå hushållet som besörja om jordbruket (jemf 25 Kap.). Uti 18 Kap.\nförsäkrar han att qvinnorna icke blott i fred, utan äfven mången gång\nunder krigets vedermödor, delade alla mannens faror, i det de uti full\nrustning drogo med dem ut i härnad, hvilket han i 7:de och 8:de Kap.\nupprepar, med tillägg, att det ofta varit könet man vid sådana\ntillfällen fått tillskrifva segern. Detsamma anför Strabo (L. XVII, c.\n2, §. 3) om några af de Cimbriska stammarne; och Pomponius åberopar sig\nhärvid de Sarmatiska qvinnorna, om hvilka han säger: \"_fæminæ etiam cum\nviris bella ineant_.\" Historien besannar detta i hvad som berättas om\nde gamles sköldmöer, hvilka tyckas gifvit en ursprungligen historisk\nanledning till berättelserne om de mytiska Valkyriorna. Äfven i sednare\ntider saknas ej exempel på krigiska fruntimmer. Så t.ex. skola öfver\n300 Frisiska qvinnor hafva stupat i striden år 1516 emellan Erke Biskop\nChristoffer af Bremen och Friserne, uti landet Wurzen; och hvem är det\nväl, som icke hört omtalas historien om de Småländska qvinnorna, i\nVärends härad, huru de bortföste Danskarne? Vid detta förevetande, bör\ndet förefalla oss så mycket mindre underligt om äfven de Finska\nqvinnorna deltagit, med sina män, i jagt och fiske.\n\nAtt Tacitus med sina Finnar här så mycket mindre kan hafva afseende på\nLapparne, synes vidare deraf att han placerar dem i Tyskland, såsom\ngrannar till Peucinerne, och uppger det de nyttjat vegetabilisk föda\n(_victui herba_), samt förbigår, i detta fall, helt och hållet deras\nrenhjordar och nomad-lif, hvilket hufvudsakligen karakteriserar detta\npolar-folk. Och likväl påstår äfven Lestadius (i orts. af sin Journal\nöfver dess Miss. Resa i Lappmarken, s. 454) att Tacitus med denna\nbeskrifning \"målar på ett träffande sätt den Lappska nationen.\" Vi tro\noss emedlertid kunna antaga att de egentlige Finnarne, allt från\nurminnes tider, skiljt sig från Lapparne, derutinnan, att de ej, som\ndesse, varit nomader, utan idkat jordbruk; om ock detta ej skulle hafva\nsträckt sig till annat, än att afbränna skogen, och så i askan.\n\nVi hafva redan i det föregående anmärkt att, utom de _riskojor_ och\n_skogshyddor_ hvaraf Finnarne begagnat sig under sina jagtfärder,\n(ungefär på samma sätt som Svenskarne, vid sin boskapsskötsel, betjena\nsig af så kallade _sätror_ eller _fäbodar_), så har Tacitus särskilt\nomnämnt deras hus, utan att dock närmare bestämma hurudana desse varit\ntill sin beskaffenhet. Af det följande få vi åtminstone en anledning\natt sluta, det desse varit så kallade _rök-pörten_, _Finn-bastur_ eller\n_Finn-rior_, hvilket är så mycket mer att förmoda, som dessa hus äro de\nförsta och förnämsta en Finne uppför, emedan han, skyddad för ett\nsträngt klimat, här bor med sin familj, tröskar sin säd, och inrättar\nsitt bad, tre väsendtliga ting i hans lefnad, hvilka han icke kan vara\nförutan,[125] och hvaraf det sistnämnda ännu tyckes påminna om hans\nOrientaliska ursprung.\n\nPytheas,[126] som redan 300 år före Christus gjorde en resa till\nnorden, säger[127] att han sex dagsresor till sjös norr om\nEngland,[128] i grannskapet af ishafvet[129] kommit till ett land, som\nhette _Thule_,[130] hvarest under sommar-solståndet, oafbrutit\nexisterade dagar i sex månader; och under lika så många månader\noupphörligt nätter, vid vintersolståndet;[131] \"hvarest ej växter af\nett mildare luftstreck kunde fortkomma, och der en fullkomlig brist\nrådde på husdjur. Dock närde man sig det af bjugg och andra grönsaker\n(_kegkro de kai allois laksanois_) såväl af frukter som rotsaker. Der\nhvarest säd och honing[132] kunde komma till mognad, tillredde man sig\nderaf en dryck. Säden _tröskade de i stora hus_ (en oikois megalois)\ndit de inburit axen, såvida de icke kunde påräkna vackra solskensdagar,\nemedan den annars, (_allos_) i brist på upphållsväder, skulle, genom\nregn, kunna hafva blifvit förskämd\".[133]\n\nSjelfva landets geografiska, eller rättare fysiska, beskrifning,\nhvilken åberopas på ett annat ställe (nemligen hos Strabo L, II. c. IV)\nlåter visserligen mera poetisk än vetenskaplig; men då dess meddelande\nredan gått igenom 2:ne oblida händer, innan det kommit till oss;\nnemligen först genom Polybii, hvars uppgift sedan blifvit citerad och\nytterligare kommenterad af Strabo, så kan man derpå icke fästa allt det\nafseende det annars kanske skulle förtjena. Strabos beskrifning lyder\nsom följer:[134]\n\n\"Dessutom berättade han (Pytheas) såväl om Thule, som om andra der\nbelägna trakter, att han uppå dessa ställen, numera fann hvarken land,\neller vatten, eller luft; endast ett slags sammanblandning häraf, som\ntill utseende liknade en hafs lunga (hafs-svamp?); uti hvilken han\nsade, att landet och hafvet höjde sig tillsammans (koncentrerade sig),\näfvensom allt annat; och att detta vore liksom materiens (första)\nkohesions-band, hvarken tillgängligt för vandraren, eller farbart för\nseglaren.[135] Detta, som sålunda liknat ett slags lunga, omtalte han\nenligt hvad han sjelf sett, det andra deremot, enligt hvad han hört.\nDessa voro Pytheas' egna ord. Och derföre, när han återvände härifrån,\nhade han beseglat hela Europeiska kuststräckan, ifrån Gades (Cadix)\nallt till Tanais\".[136]\n\nHvad land han härmed menar, vet man icke bestämdt; men Procopius från\nCæsarea, hvilken, under Kejsar Justiniani tid, såsom Handsekreterare\nåtföljde Belisarius under dennes fälttåg, såväl emot Göther som\nVandaler, och som lefde 527 år e.Chr, säger uttryckligen att det endast\nvar _Finnar_ som bodde der: \"_Ex his vero qui Thulem hanc in sulam[137]\nincolant, barbarorum natio quædam ac sola qui Scritifini (oi\nSkrithifinoi) vocant_\".[138] hvilka han beskrifver enligt hvad honom\nmuntligen blifvit meddeladt af personer som sjelfve besökt orten. Hans\nberättelse, som så till vida öfverensstämmer med Taciti, att han säger\ndet de, både män och qvinnor, uteslutande sysselsatte sig med jagt, och\näfven derutinnan närmar sig till Pytheas', att han omtalar en 40 dygns\nlång dag, eller natt, under solstånds-tiderna, hvarvid i sednare\nfallet, infödingarne plägade uppstiga på bergsspetsarne, för att\nderifrån speja, och sedan för de andre, ned i bygden, berätta när solen\nåter antydde sin ankomst -- skiljer sig likväl väsendtligen ifrån båda\nde nyss anförde urkunderna, deruti att han uppger det de hvarken\nförtärde några rusgifvande drycker (vin) eller hemtade sig något slags\nfödoämne från växtriket, emedan de icke idkade något åkerbruk: att de\nvidare, hvarken nyttjade kläder eller skoplagg, emedan deras qvinnor\nicke förstodo sig på ullens behandling, hvarföre de insvepte sig i\ndjurskinn dem de, i brist på lin och sy-tillbehör, sammanfogade med\ndjurens senor, m.m. Man finner att han med denna beskrifning åsyftar\nLapparne, hvilka såväl som deras grannar, Finnarne, varit nordens\näldsta bebyggare. Äfven han säger om dem: \"_Deos siquidem ac Dæmones\nplurimos colunt_.\" Men hvad han sedermera berättar, att de nemligen\nskulle hafva offrat menniskor åt sina Gudar, af hvilka de ansågo Mars\nför den största, måtte han hört talas om Svearne och Götherne (_oi\nGautoi_) ty desse offrade både män och kungar afgudomen. (Jemför\nTacitus cap. 9, 39. Sturleson pag 2, 13, 156, med flera ställen).\n\n       *       *       *       *       *\n\nMåhända skall mången, med oss, förundra sig deröfver att dessa Taciti\nmeningar ej redan långt för detta erhållit den förklaring\nvi här sökt gifva dem. Orsaken dertill är likväl lätt insedd.\nFörmodligen torde ingen bättre kunna känna Finnarnes karakter\nän en infödd Finne, och ingen således heller bättre kunna vara i\ntillfälle att riktigt uppfatta, och på dem tilllämpa, hvad som af de\ngamle, med mystiska ord, blifvit skrifvit om deras förfäder. Att likväl\näfven den hittills antagna tolkningen måste hafva för sig någon slags\ngrund, eller stödja sig på några skäl, om ock till sin natur\nillusoriska, har icke undfallit oss; och vi vilja derföre äfven här,\ntill någon del, upptaga och granska dessa, så vidt det för tillfället\nlåter sig göra. Väl skall man kanske förebrå oss denna åtgärd, såsom en\ninkonseqvens, emedam vi den igenom icke blott lemna vapen i händerne på\nvåra antagonister, utan, hvad som är än värre, vända dem emot oss\nsjelfve; men vi vilja hellre göra oss skyldige till denna förebråelse,\nän att härvid tillvitas för ensidighet: som skulle vi nemligen endast\nenvist hafva fästat oss vid vissa, af oss en gång uppfattade, fixa\nidéer.\n\nFör att nu äfven på denna väg följa våra föregångare i spåret, nödgas\nvi gå något längre tillbaka, för att, om möjligt, uppleta första källan\ntill dessa deras hypoteser och förklarings-grunder.\n\nVi finna då att redan Homerus, hvars tid anses hafva infallit omkring\n1000 år f.Chr., vid det han i de första verserne af Iliadens 13:de\nRhapsodi besjunger de Thraciska folkslagen (eller som de sedermera\nkallades: de Scythiska), karakteriserar dem såsom _hästtämjare_\n(_hippopóloi_) och _hästmjölkare_ (_hippemolgoi_); hvarvid han,\nmärkvärdigt nog, tillägger: att de, af alla menniskor, voro de _ädlaste\noch rättfärdigaste_ (_agauon kai dikaiotáton). Väl änger han dem icke\nnärmare till namnet; utan, uppräknande dem i ett sällskap med\n Myserne,[139] benämner dem _abioi_ (verldsförsakare) och glaktophágoi_\n(mjölkätare). Ett så högst smickrande _laudatur_, lemnadt af sjelfva\nHomerus, skulle naturligtvis äfven förkommande tider äga vitsord, huru\ntvetydigt det än för mången månde synas. Också finner man att\nforntidens författare, de der alla lefvat flera sekler efter honom,\nhvar efter annan åberopat sig denna hans auktoritet, i det de, ofta\nemot egen öfvertygelse, icke ansågo sig tillständigt betvifla sanningen\naf hans ord. Dock, för att icke, vid beskrifningen af detta folk,\nendast ord för ord hafva plagierat den gamle Skalden, nödgades de\nbifoga hans uppgift med nya tilllägg och förklaringar, sådane de med\ngodt samvete trodde sig kunna göra, utan att derigenom hafva ändrat\nsjelfva meningen.\n\nSå t.ex. lämpar Posidonius från Apamea (som lefde 50 år f.Chr.) dessa\nyttranden äfven på Myserne, hvilka han uppger som ett fromsint folk:\noch tilllägger dervid, att en del af _Thracerne_, med anledning af\nderas religiositet, kallades _katnobátas_, en annan del, i anseende\ntill deras stränga återhållsamhet, _ktísas_, (ord, hvars egentliga\nbemärkelse ännu torde vara outredd), om hvilka han (enligt Strabo)\nsäger, att de till följd af den högaktning man hyste för dem,\nbetraktades med en helig vördnad, och lefde i ett ostördt lugn:\nanierosthai te dia timen, kai meta adeias tsen. Aescylus lämpar detta\npå _Scytherna_, hvilka han kallar en _rättrådig_ nation; och Strabo\nintygar att detta till en del ännu varit fallet på hans tid: såvida de\ndå ännu ansågos af Grekerne i allmänhet för ett fattigt, enfaldigt och\nrättskaffens folk, det der åtnöjde sig med litet. Afven Ephorus, då han\ni slutet af 4:de Boken af sin Historia, talar om _Scyther_ och\n_Sarmater_, dem han, liksom flere andre, afmålar grymma och förfärliga,\n-- ja till den grad, att de spisade sig af menniskokött -- tillägger\nlikväl slutligen, i anledning af dessa Homeri ord, att det äfven fanns\nvissa (stammar) ibland nyssnämnde nomader, som närde sig af stomjölk,\noch \"öfverträffade alla andra menniskor i _rättfärdighet_\": _te\ndikaiosyne pánton diaphérein_. Ja redan Skalden Hesiodus, troligen\nsamtidig med Homerus, ehuru af någre ansedd yngre, af andre äldre, har\nberättat ungefär detsamma om dessa mjölk-ätande nomader, i ett poem,\nkalladt _Jordens omfång_; och uppgett, såsom orsak till deras sällhet,\natt de åtnöjde sig med en tarflig lefnad, voro hvarken rofgirige eller\nvinningslystne, utan lefde sinsemellan i fridsamhet, hvarvid de\nbegagnade allting gemensamt, ja, till och med hustrur och barn;[140]\noch som de icke ägde något af värde att förlora, för hvars skull de\nville underkasta sig träldomens och slafveriets bojor, så förblefvo de\nstädse af främmande nationer oantastade och obesegrade -- med ett ord,\nde lefde, såsom Strabo yttrar sig, ett fullkomligt platoniskt lif, i\nföljd hvaraf de utmärktes såsom de rättfärdigaste menniskor på jorden,\nsådana som i hela vida verlden icke annorstädes stodo att finnas!!\n\"_dikaiotátes anthropes, tes edame ges ontas_.\"\n\nVare detta nog sagdt om Grekerna; vi skola, för att komma närmare på\nsaken, äfven i det följande anföra något af hvad Romarne härom vetat\nförtälja. Emedlertid torde läsaren redan af det anförda finna, huru väl\nTaciti uttolkare förstått att begagna sig af dessa argumenter, för att\nförklara hans omdömen öfver Finnarne.\n\nNu är saken emedlertid den, att Homerus var en skald, och att han,\nsåväl som alla stora skalder, var inspirerad af en hög och liflig\nfantasi. Väl behandlade hans sånger ett historiskt ämne, och utvecklade\nett stort epos; men de öppnade derjemte en hel sago-verld, och måste,\nför att vara poesi, äfven låna mycket ifrån tankens och diktens rymder.\nLiksom målaren, måste äfven skalden hafva vissa ljusa punkter på sin\ntafla, för att derigenom, så mycket mera, få de närmaste partierne att\nframstå: ty såväl teckning som kolorit hör till de sköna konsternas\nelement. Beklagligtvis befinner sig Skalden vanligtvis på en punkt, der\nhan i hela sin omgifning, d.v.s. hos sin samtid, endast träffar dessa\nvanliga menniskor, hvilka blott visa skuggsidan af lifvet; han måste\nderföre söka att annorstädes ifrån hemta dessa ljusare drag, dessa\nstora karakterer, hvilka han endast finner i en forntid, i en förgången\nverld, der allt det ädla, der allt det stora och sanna i handling, ännu\nstår qvar, men skildt ifrån alla småsinnets personaliteter -- der, med\nmånga af minnets liljor, redan aggets taggar bleknat, och dit icke\ntadlets tungor mera väcka. Men icke nog dermed: skaldens fantasi är\nalltid lefvande, och hans skapelser måste äfven derföre blifva det.\nIcke nöjd dermed att han genom upplifvandet af dessa gamla minnen, gör\ndessa redan afsomnade åter lefvande i sina handlingar, vill han, för\natt göra dem än mera åskådliga, äfven förflytta dem till sin tid, eller\nmed andra ord: han vill försätta sin tid tillbaka till dessa minnes-\noch händelserika dagar. På sådant sätt, måste skalden alltid tänka sig\nett lyckligt och storsint menniskoslägte, der det ännu träffas i sin\nfullkomlighet -- sådant det likväl ingenstädes finnes, annars än i\nsången och sagan; och följaktligen måste han nu äfven gifva dessa ädle\nnågot fädernesland. Äfven den prosaiska menniskan måste hänföra sig och\nsin tid till en annan vida lyckligare, och då hon icke känner någon\nsådan, talar hon med ett slags rörelse, om sina barndomsminnen, om\ndessa flydda oskuldens dagar. Liksom hon, söker nu äfven Historien,\n(omfattande hela menniskoslägtets ålder) att tillbakaflytta denna\nfolkens lycksalighetsperiod till det redan framfarna, i den så kallade\ngamla goda tiden, eller som hon kallar det den gyllene åldern; hvaremot\nåter Religionen, stödjande sig vid tron och hoppet, söker att\nframflytta den i ett fjerran tillkommande, det hon tänker sig på andra\nsidan om grafven.[141] Vid gränsen af evigheten, söka således hvardera\naf dessa läror att, så väl i det framfarna som i det tillkommande,\nfinna menniskoslägtets sällhet (dess öfverensstämmelse med naturen och\nGudomen); -- endast skalden söker att förena dessa båda åsigter i idén\naf en närvarande sällhet, och han ensam förstår att redan här i tiden\nnjuta och drömma sig en lyckligare verld. Främmande, eller glömsk, för\ndagens lidelser och smärta, sjunger han med förtjusning om sin kärlek,\n-- ja om sin sällhet; och om han ännu icke funnit det idéal han söker,\ndrömmer han sig dock i tanken en lycksalighetens ö; hvilken, då den\nicke finnes i verkligheten, han placerar ytterst på gränsen af hvad han\nanser verkligt. Likasom nu nordens sångare drömma sig sällheten i\nsödern, der de förlägga lycksalighetens land uti Hesperiens och\nArkadiens bygder, så drömde sig deremot Homerus sällheten ytterst i\nhöga norden, dit ännu ingen kunskap trängt sig: han placerade derföre\ndessa lyckliga slägter upp i Scythien; dock visligen nog namngaf han\ndem icke annorlunda, än genom fingerade namn.\n\nHan handlade häruti i enlighet med den rätt honom tillkom såsom skald,\noch felet är derföre icke hans, utan hans efterföljares. När Historien,\nsåsom vetenskap, småningom löste sig ifrån sagans blomsterband, eller\ndå sanningen skulle skiljas ifrån dikten, så var det ett fel hos flere\naf dessa forntidens Historie-författare, att söka gifva verklighet åt\nsjelfva fantasins skapelser; eller med andra ord, att vilja uppsöka ett\nfolk och ett land, för hvilket dessa Homeri verser skulle tjena till\nefterrättelse: ett fel, måhända ganska förlåtligt, när man besinnar\nsvårigheten att med noggrannhet kunna utstaka gränsen emellan\nHistoriens och Sagans områden. Flere af ålderdomens Häfdatecknare,\nbörjandes redan från Historiens Nestor, Herodotus, men isynnerhet\nApollodorus, Eratosthenes, Possidonius och Strabo, hafva mycket bråkat\nsin hjerna med att kunna riktigt fatta och förstå dessa Homeri ord,\nhvilka syntes dem så mycket mer oförklarliga, som Scytherne just icke\nvoro ett folk, för hvilket de syntes vara väl lämpade. Likväl som\nHomerus tydligen här hade utmärkt ett folkslag, det der närde sig af\nstomjölk, och såsom Scytherne ännu på Strabos tid, eller 1000 år\nderefter, förnämligast lefde af sina får- och hästhjordar, så trodde\nhan, såväl som flere med honom, att Homerus med dessa sina lyckliga och\nrättfärdiga Hästmjölkare, omöjligen kunde förstå andra än Scyther.[142]\n\nÄfven Justinus, som lefde omkring 100 år efter Strabo, berättar i 2:dra\nBoken af sin Historia åtskilligt om Scytherna; men inflätar med det\nhistoriska, som passerat från 5 till 7 hundra år före hans tid, äfven\ndet poetiska från Homeri tid; och gör dervid en målning, så behaglig\nman kan göra den med en lätt penna. Då denna hans beskrifming i många\nafseenden öfverensstämmer med den Strabo gjort om Germanerne (se sid.\n46) vela vi, för jemnförelsens skull, här intaga densamma.\n\n\"Hominibus (scil. Scythis) inter se nulli fines. Neque enim agrum\nexercent; nec domus illis ulla, aut tectum, aut sedes est, armenta et\npecora semper pascentibus, et per incultas solitudines errare\nsolitis.[143] Uxores liberosque secum in plaustris vehunt, quibus,\ncoriis imbrium hiemisque caussa tectis, pro domibus utuntur. Justitia\ngentis ingeniis culta, non legibus.[144] Nullum scelus apud eos furto\ngravius... Aurum et argentum perinde aspermantur, ac reliqui mortales\nappetunt. Lacte et melle vescuntur.[145] Lanæ iis usus ac vestium\nignotus...[146] pellibus tamen ferinis aut murinis utuntur.[147] Hæc\ncontinentia illis morum quoque justitiam edidit, nihil alienum\nconcupiscentibus. Quippe ibidem divitiarum cupido est, ubi et usus.\nAtque utinam reliquis mortalibus similis moderatio et abstinentia\nalieni foret!... Prorsus ut admirabile videatur, hoc illis naturam\ndare, quod Græci longa sapientium doctrina, præceptisque philosophorum\nconsequi nequeunt, cultosque mores incultae barbariæ collatione\nsuperare. Tanto plus in illis proficit vitiorum ignoratio, quam in his\ncognitio virtutis.\"\n\nDet var naturligt, att ju mera den geografiska kunskapen utvidgade sig,\ndestomera insåg man äfven huru litet denna härliga beskrifning tillkom\nScytherne, mera än något annat folk; och desto högre upp i den mörka\nnorden måste man följaktligen förflytta eller eftersöka detta\nrättfärdighetens slägte. På sådan anledning hade redan Pomponius Mela\n(L. III) och före honom Diodorus Siculus (L. II, c. 47), lämpat detta\npå _Hyperboréerne_, af alla Scythiska folkslag det nordligaste man\nkände, hvilka han beskrifver som ett polar-folk, och hvarvid han säger:\n\"_Terra angusta, aprica, per se fertilis: cultores justissimi, et\ndiutius quam ulli mortalium et beatius vivunt_.\" Sedan han förut, i II\nB., sagt om en annan af dessa folkstammar, dem han kallat _Axiacæ_:\n\"_furari quid sit ignorant: ideoque nec sua custodiunt, nec alia\ncontingunt_.\" På hvilket folkslag han såväl som Plinius och Solinus,\ntyckes vilja lämpa hvad Homerus sagt om _Abierna_.\n\nI öfverensstämmelse härmed säger nu äfven Plinius: \"_pone Riphaeos\nmontes, ultraque aquilonem, gens felix (si credimus) quos Hyperboreos\nappellavere, annoso degit ævo, fabulosis celebrata miraculis... Regio\naprica, felici temperie, omni afflatu noxio carens... discordia ignota\net ægritudo omnis_.\" Och som _Arimhæerne_ åter voro de nordligaste\nbland Hyperboreerne säger han om dem, på ett annat ställe (L. VI, c.\n14) ... \"_ritus clementes. Itaque sacros haberi narrant, inviolatosque\nesse etiam feris accolarum populis: nec ipsos modo, sed illos quoque\nqui ad eos profugerint_\"; hvilket han åter tyckes hafva hemtat från\nhvad Herodotus anför om _Argippæi_. Sjelf trodde han likväl föga härpå\n(_si credimus_), dock kunde han icke undgå att anföra, hvad redan från\nålder blifvit berättadt om dem.\n\nSolinus kunde väl icke neka att han, såväl som andra, ansåg alla dessa\nberättelser om _Hyperboreerna_, för gamla fabler, hvilka genom ryktet\nfortplantat sig ända till hans tid; ickedessmindre nödgades han såsom\nsanning antaga, hvad så många klassiske författare före honom anfört,\nom detta folk, kalladt _gens beatissima_, högst upp I norden; hvarom\nhan säger: \"_Discordiam nesciunt, aegritudine non inquietantur, ad\ninnocentiam omnibus æquale votum_.\" Hvarefter han särskilt om\n_Arimphæerne_ anför Plinii ord: \"_amant quietem, non amane lædere.\nSacri habentur, attrectarigue eos etiam a ferocissimis nationibus nefas\nducitur. Quicunque periculum a suis metuit, si ad Arimphaeos\ntransfugerit, tutus est velut Asylo tegatur_\".[148]\n\nNu torde kanske mången tro att Tacitus hade för sin tanke, liksom i\nperspektif, alla dessa de gamles underrättelser om Hyperboreernas\n_felicitas_, Abiernas _humanitas_, Axiacernes _probitas_, Arimphæernes\n_integritas_, Argippeernes _incolumitas_, och öfverhufvud de\nmjölkätande Scythernes _justitia_, då han skref om Finnarnes\n_securitas_, m.m.[149] och att han med dessa sina ord således icke\nåsyftade annat än hvad som förut blifvit berättadt om Scyther och\nHyperboreer. Visserligen skulle det kanske så kunna synas vid ett\nhastigt och flygtigt, för att ej säga tanklöst, genomögnande af dessa\nhans meningar. Men man behöfver aldrig så litet närmare granska saken,\nför att icke blott finna den himmelsvida skillnad som äger rum emellan\nsjelfva denna Taciti beskrifning och alla de andres, utan att han här\ntalar om ett helt annat folk af Germanisk stam (?) det Romarne redan\nnärmare kände, och hvilket dessutom hade flera andra folkslag om sig\nmera i norr. Då nu härtill kommcr att Tacitus icke var någon rabulist,\nden der utan urskillning uppdukade en hop gamla sagor (åtminstone vilja\nvi, för vår del, fritaga honom härifrån), då han tvertom hade en skarp\nhistorisk blick, en fin omdömes-förmåga och ett odladt förstånd, så\nfinns det intet skäl för handen, som kan föranleda oss till att\nhärutinnan ändra vår öfvertygelse. Det är således icke i Taciti ord,\neller med afseende å det folk, hvarpå de skola lämpas, vi finna någon\nlikhet eller öfverensstämmelse med hvad som blifvit sagdt af desse\ngamla skribenter, utan det är i de utläggningar och öfversättningar\nhvarmed man hittills sökt förklara meningen af dessa hans yttranden,\nsom vi finna icke blott denna öfverraskande likhet, utan fastmer ett\nupprepande af de gamles argumenter. Detta åter ligger i sjelfva sakens\nnatur: när man vill förklara någonting orimligt och onaturligt, måste\näfven sjelfva förklaringen blifva derefter orimlig och onaturlig,\nd.v.s. den måste ej blott strida emot det sunda förnuftet, utan äfven\nemot all erfarenhet. Derföre, liksom de gamle på en galen väg sökt\nförklara Homeri yttranden om Scytherne, så hafva ock de nyare oriktigt\nfattat Taciti omdömen öfver Finnarne: Förklaringarne likna fullkomligt\nhvarandra i tanklöshet och orimlighet. Härigenom hafva vi således nu\nåterkommit till hvad vi redan vid början af denna skrift bevisat, att\nnemligen man på denna väg kommer till en otänkbarhet. Taciti ord stå\nvisserligen alltid qvar, oförändrade; meningen dermed må nu hafva varit\nhvilken som helst. Men vi hafva emedlertid visat, att om man\nöfversätter dem, som man hittills gjort, så innehålla de ett nonsens,\nen gammal vidskeplig saga, hvars orimlighet och osannolikhet äfven\ninses af den enfaldige; deremot, om man gifver dem den tydning vi här\nsökt göra gällande, så karakterisera de, på det mest frappanta sätt,\nden Finska nationen; och innebära en fullkomlig historisk sanning.\n\n       *       *       *       *       *\n\nInnan vi sluta denna, redan öfver höfvan kanske utsträckta afhandling,\ntro vi oss böra ännu en gång återgå till en kort jemnförelse emellan\nhvad Tacitus och Pytheas sagt om norden. Vi hafva i det föregående sökt\nframställa en parallel emellan hvad desse skriftställare yttrat, såväl\nom Thule som om dess invånare (Finnarne), hvilka tänkte antingen i\nGermanien eller i Skandinavien, dock hufvudsakligen till beskrifning,\nmåste vara sig like; och hvarvid vi, liksom i förbigåendet, gifvit\ntillkänna, att man likaledes skulle igenfinna en ganska stor\nöfverensstämmelse, i hvad hvardera af dessa Författare anfört om\nEstherne. Det är detta som ännu återstår oss att ådagalägga, och\nhvarmed vi tro oss än ytterligare kunna bestyrka de af oss förut\ngjorde, af mången såsom paradoxer kanske ansedde, anmärkningar, rörande\ndessa Författares enstämmighet.\n\nNästan inget af dessa nordiska länder har i fornåldern vunnit den\nryktbarhet som det af Esther fordom bebodda, nuvarande, Preussen; och\ndet i anledning af en ganska lumpen sak. Bernstenen, hvilken nu för\ntiden äger ett ganska medelmåttigt värde, ansågs fordomdags icke så:\nden betraktades då såsom en af de största klenoder, och ansågs såsom en\naf de förnämsta rariteter och dyrbarheter, hvarom de gamle visste att\nförtälja; i följd hvaraf äfven det land blef, åtminstone till namnet,\nbekant, hvarifrån den förskref sig.\n\nBernsten (_Electrum, Succinum, Ambra Cetrina_, känd af de gamle äfven\nunder namn af _Chryselectrum, Lyncurion, Langurium, Subalternicum_,\nm.m.) som är ett särskilt jordharts, af vegetabiliskt ursprung, finnes\nväl egentligen vid Östersjö-stränderna, men träffas numera äfven i\nFrankrike, England och Tyskland, der den, stundom blandad med\nsvafvelkis och stenkol, uppgäfves ur jorden. Att de gamle ej kände\ndessa tillgångar, utan ansågo Basilia som Bernstenens enda\nfädernesland, intygar bland andra Diodorus Siculus, då han säger: \"_E\nregione Scythiæ, supra Galliam, in oceano insula jacet, quam _Basileam_\nvocitant: in hanc succinum large a fluctibus exspuitur, alias nusquam\nin orbe terrarum, se exhibens_.\" (Bibl. Hist. Lib. V, c. 23), och\nungefär detsamma säger Tacitus om Estherne: \"_soli omnium succinum\ninter vada atque in ipso littore legunt_.\" Att emedlertid Bernstenen\nredan länge, under namn af Electrum till sina egenskaper, hos de gamle,\nvarit känd, finna vi spår redan hos Aristoteles, Plato och\nTheophrastus, ja redan hos Thales och Pythagoras.\n\nBåde Romare och Greker kommo deruti öfverens, att den hemtades från\nEuropas nordligaste del, der den träffades i stora stycken vid\nkusterna; men om dess formation och bildande gjorde de sig många olika\nföreställningar. Tacitus och Plinius äro, af Romerska Författare, de\nförste som tyckas hafva kommit saken närmare; af hvilka den förre\nuttryckligen säger: att det var Estherna (_AEstyi_) förbehållet att\nuppsamla den på sina kuster;[150] samt tillägger att de sjelfve visste\nsätta föga värde derpå, utan sålde den för godt pris till den mest\nbjudande. Huru den först kommit till de Grekers kunskap, vet man icke;\nförmodligen fördes den öfver Tyskland[151] landvägen, genom\nbyteshandel,[152] dock sedermera äfven sjöledes, först genom\nPhoeniciska och sedan förmedelst Romerska skepp. Under Kejsar Neros\nregering fick chefen för de kejserlige gladiatorerne, Julianus,\ntillstånd att sända ett skepp till _Austravia_ (det nuvarande Preussen)\nefter Bernsten, hvilket blef af AEstyerne väl emottaget, och hembragte\nen laddning af 13,000 Bernsten (jemf. Plinius L. XXXVI, c. 2, Solinus\nc. 33). Theodorik, Östgötharnes konung i Italien, fick äfvenså en gång\nmycken Bernsten af dem till skänks; och det bref finnes ännu qvar,\nhvaruti hans Stats Sekreterare Cassiodorus, i sin Konungs namn, härföre\ntackar Æstyerna. Brefvet börjar sålunda: \"_Hæstis Theodoricus Rex.\nCongratulatio ad quendam sublimem, super susceptione transmissi\nmuneris_.\" (Cassiod. Op. Omnia. Genuae 1637, pag. 162).\n\nMan ser häraf således, att Bernsten, fordom liksom nu, hemlades från\nPreussen, som den tiden under namn af _Austravia_,[153] innehades af\nEstherne. Nu blir blott fråga, om Pytheas, redan 300 år tillförene, med\nsin beskrifning öfver _Abalum, Bassilia_ eller _Balthia_ åsyftade samma\nland?[154] Han säger nemligen: (enligt nyss citerade ställe hos\nPlinius) \"_Guttonibus Germaniæ genti accolis æstuarium oceani,\n_Mentonomon nomine_, spatio stadiorum[155] sex millium: ab hoc dici\nnavigatione insulam abesse _Abalum_: illuc vere fluctibus advehi,\n&c.... Huic et Timæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit_.\" Man ser\nsåledes genast att _Albalum, Balthia och Basilia_ betecknade samma\nland,[156] och att äfven Pytheas sjelf någon gång omvexlat dessa\nbenämningar, kan slutas af Plin. L. IV, c. 27, der det heter:\n\"_Xenophon Lampsacenus, a littore Schytharum tridui navigatione,\ninsulam esse immensae magnitudinis, Balthiam tradit. Eandem Pytheas\nBasiliam nominat_.\" Vid bestämmandet således af landets läge, säger han\natt man på tre dygn seglade dit från Scythien, d.v.s. från kusterna af\nde nuvarande Ryska Östersjö-provinserna. Detta berodde likväl\nförmodligen på väder och vind, äfvensom från hvad ställe man löpte ut,\noch på hvad punkt man landsteg. Derföre heter det äfven på ett annat\nställe (Lib. IV, c 13) att sådant hade skett på ett dygn: \"ex insulis\nante Schythiam, quæ appellatur Raunonia, unam abesse diei cursu, in\nquam veris tempore fluctibus electrum ejicitur, Timæus prodidit.\" Förut\när blifvit sagdt att det äfven låg en dagsresa från Mentonomon som\ninnehades af Guttonerne. Således låg nu _Balthia_ ungefär midt emellan\n_Mentonomon_ och _littus Schythiae_. Att detta land benämnes som en ö,\nbetyder, som redan blifvit anmärkt, intet annat, än att det var ett\nkustland. Man hade redan nämnt det som _immensae magnitudinis_; och\nSolinus, som citerar samma författare (nemligen Xenophon) säger:\n\"_a littore Schytharum in insulam _Abaltiam_ (i.e. Balthiam) triduo\nnavigari, ejus magnitudinem immensam et pene similem continenti_\";\nhvilka sednare ord ej tyckas vara mycket bevisande för att landet\nskulle hafva varit en ö.[157] Redan Pytheas har (enligt Plinius) vetat\ntala om \"proacimi Teutoni\"; och att Tyskarne ej blott voro deras\nnärmaste grannar, utan att sjelfva landet låg så godt som på Tysk\nbotten, intygar Metrodorus Sceptius, då han om Demanten säger: \"_in\neadem Germania in Balthia insula nasci, in qua et succinum_.\"\n\nAf allt detta följer således att Basilia och Balthia betecknade\nPreussen, ej i anseende till dess nuvarande politiska områden, utan med\nafseende å dess gamla lokala förhållanden; i anledning hvaraf ock\nhafvet, som sköljer dess kuster, än i dag kallas mare Balthicum, och\ndess båda inlopp, stora och lilla _Bältet_. Nu blir fråga blott om\ndetta land då redan innehades af Estherne, hvilka, enligt Tacitus,\nförst 3:ne sekel derefter bebodde detsamma. Vi finne af Strabo, att\nPytheas bland de folk som bebodde landet på andra sidan om Rhen allt\ntill Scythien, framför andra måtte hafva nämnt Estherna, hvilket han\nhändelsevis anför, då han i sin vresighet mot Pytheas säger: \"_de\nOstiæis, et quæ trans Renum sunt ad Scythiam usque locis, omnia falsa\nperhibuit_.\" Det är klart, att de Pytheas här kallar Ostiæi, äro\ndesamme som hos Tacitus kallas AEstri, (eller kanske rättare, enligt\nandra diktioner: _AEstui, AEstii_; desamma hvilka han, i 2:dra Kap,\nenligt Plinius m.fl. kallat _Istaevones_), af Eginhart, enligt\nFrankiska skrifsättet, _Aisti_; och af Cassiodorus, förmedelst en\nstarkare aspiration i uttalet, _Hæsti_,[158] samt af Jornandes\n_AEstri_. Af Stephanus, deremot, kallas de _Ostiones_; af Plinius\n_Istæuones_, och af andra med någon liten åtskillnad i namnet, såsom\n_Isthæuones, Istivones, Istones_ (deraf deras nuvarande Latinska\nbenämning: _Estones_) äfvenså _Vistæones, Virstaeuones och\nHestiones_.[159] Huruvida ej detta namn möjligen kunde hafva något\ngemensamt med de, nästan af de flesta forntidens auktorer, för sina\nmärkvärdigt vilda likbegängelser, så mycket utskrikne _Essedones_ eller\n_Issedones_, -- till denna fråga kunde man föranledas i anledning af de\nsällsamma begrafningssätt, som, enligt Others och Wulfstans intyg, ännu\nför 1000 år sedan varit bruklige hos Estherne.\n\nVi hafva således nu återkommit till hvad som redan förut blifvit sagdt,\nnemligen att Preussen innehades af en Finsk folkstam; och häraf lärer\nman kunna förklara, hvarföre så många Tyska Författare påstå, att med\n_Abalum_ (eller _Balthiam_) bör förstås Finland (se t.ex. Joh. Georg\nWacht, i företalet till _Gloss. Germ._ § XLV, not. M).\n\nNu hafva vi förut bevisat att Pytheas, med _Thule_, menade vårt\nnordligaste land d.v.s. de nuvarande Lapp- och Finnmarkerna: att det\nvarit befolkadt, och att allt hvad han om detta folk anför, på intet\nsätt motstrider, utan fastmer, till alla delar, inträffar på våra\nförfäder. Och som man äfven af Historien icke känner något äldre folk i\nnorden än Finnar och Lappar, (såvida Svenskar och Norrmän äro en\nsednare inflyttning) så är ostridigt, och historice bevisadt att de\nvarit här åtminstone 300 år före Christus, eller för 2100 år sedan. Nu\nhafva vi sednare bevisat, att Estherne, en annan Finsk folkstam, som\nframtågat på södra sidan om Östersjön, redan samma tid innehaft\nPreussen, och varit nämnde som en bland de förnämsta nationer på den\ntiden. Dessa satser, utom det att de i många delar korrigera hvarandra,\nkorrespondera dessutom äfven fullkomligt med hvarandra. Ty det är\nnaturligt, att då de norra Finnstammarne kunnat tränga allt till Thule,\nde södra äfven hunnit fram till Weixeln, ja kanske längre. Nu fråga vi,\nom det är troligt, att det nuvarande Finland, som låg emellan dessa\nfolk-länder, kunnat vara öde och obebodt? -- en kanske allmänt nog\nantagen tanke.[160] Och om det ej fastmer är tänkbart, att äfven\nlandet, på samma tid som de andre, mottog sina invånare, de invandrande\nhorderne. Eller hvad skulle väl kunnat hindra dem? Väl söker Porthan\nnågorstädes bevisa, att Finnarne från Estland kommit öfver Finska viken\ntill Finland.[161] Vi lemma det derhän. Kan väl vara att någon sådan\ninflyttning skett äfven öfver hafvet, helst då de af främmande folkslag\npåträngdes; men ostridigt kommo de fleste landvägen. Hvad man likväl\nsäkert vet, är att Esther, Karelare och Finnar från Kyrials bottnar,\nredan de följande sekler, ströfvade likt roffåglar kring haf och land;\nmestadels i ett sällskap, till ett bevis på folkets inbördes\nbrödraskap; hvarvid de ofta, för att hämnas lidna oförrätter, icke\nblott sköflade och härjade de Svenska kusterna, utan slutligen äfven,\når 1187, förstörde och uppbrände deras hufvudstad, Sigtuna, från\nhvilken undergång den aldrig mera kunde komma upp till sin fordna magt\noch välstånd.\n\nÄfven de Tyska och Danska kusterna fingo ofta röna frukten af deras\npåhelsningar, i anledning hvaraf ock Påfven slutligen utfärdade den ena\nbullan efter den andra, med en uppmaning, så till Konungar som folken,\natt företaga ett korståg emot dessa Christenhetens fiender, lofvande\nsalighet och syndernas förlåtelse åt alla dem som deruti deltogo.\nKonung Erik, kallad den helige, dels lifvad af den christna pligten,\natt omvända eller utrota hedningar, dels i hopp att derigenom såväl\ntrygga som utvidga sitt välde, och att sålunda, i ett dubbelt afseende,\nförvärfva sig odödligheten, åtog sig slutligen, omkring år 1150, detta\nheliga värf; och många som hastade att förena sig under hans fanor,\nlyckades att derigenom förvärfva sig martyr-kronan. -- Det är först\nifrån denna tid _Finlands Historie_ egentligen tager sin början;\nsåvida man nemligen med detta namn skall benämna de högst få\nfragmentariska, med afseende å sin natur -- till stor del\nproblematiska, underrättelser, hvilka man om det Finska folket kan\nuppfånga eller uppvädra, ur Svenska källor.\n\n       *       *       *       *       *\n\nFör att bereda Läsaren en större lättnad, med att på ett ställe kunna\nöfverse sammanhanget, de särskildta meningarne emellan, hafva vi här\ntrott oss böra införa hela det hos Tacitus ifrågavarande Kapitlet,\nhvilket afhandlar om Finnarne; hvarvid vi, af flere än ett skäl, följt\nden för sin korrekthet, i mer än ett afseende, förtjenstfulle edition,\nhvilken, af Hr Kansli Rådet J.F. Wallenius blifvit utgifven i Åbo, åren\n1813 och 1814, i 12:o.\n\n\n\nTACITUS DE MORIBUS GERMANIAE, c. 46.\n\n\nPeucinorum, Venedorumque,(1) et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis\nadscribam, dubito: qnamguam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant,\nsermone, cultu, sede, ac domiciliis, ut Germani agunt. Sordes omnium ac\ntorpor:(2) procerum connubiis mixtis nonnihil in Sarmatarum habitum(3)\nfoedantur. Venedi multum ex moribus traxerunt; nam quidquid inter\nPeucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant.\nHi(4) tamen inter Germanos potius referuntur, quia et domos figunt,(5)\net scuta gestant, et pedum(6) usu ac pernicitate gandent: guæ omnia\ndiversa Sarmatis sunt, in plaustro equoque viventibus. Fennis mira\nferitas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates; victui\nherba, vestitui pelles, cubile humus; sola in sagittis spes, quas,\ninopia ferri, ossibus asperant. Idemque venatus viros pariter ac\nfeminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ petunt. Nec aliud\ninfantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu\ncontegantur; huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius\narbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque\nfortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus\ndeos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus\nesset.(7) Cetera jam fabulosa: \"Bellusios et Oxionas(8) ora hominum\nvultusque, corpora atque artus(9) ferarum gerere\"; quod ego, ut\nincompertum, in medium relinquam.\n\n(1) Såväl i de äldre Editioner som i de flesta manuskripter, läses,\nehuru mindre korrekt, _Venetorum_ eller _Venethorum_. Hvilket folk hos\nandra Auktorer äfven förekommer under namn af _Vinitos_ och _Vinulos_.\n\n(2) _Sordes omnium ac torpor: procerum_ &c. har man på åtskilliga sätt\nsökt såväl kommatera som kommentera. Valpy skrifver: _Sordes omnium ac\ntorpor procerum: connubiis mixtis_ &c. Ernesti har i stället infört:\n_ceterum connubiis mixtis_. Vi tro at hvad som möjligen i dessa Taciti\nord synes tvetydigt, och som gifvit anledning till olika läsarter såväl\nsom till olika förklaringar, uplyses tillräckligt om man härmed jemnför\nbörjan af 20:de Kap., hvilket slutar med \"_similis proceritas; pares\nvalidæque miscentur_.\" Att föröfrigt Tacitus, som en förfinad och\nkanske förvekligad Romare, säger om dessa Nordiska folk. _Sordes\nomnium_ &c. bör icke förundra oss -- i synnerhet om han jemnförde dem\nmed hufvudstadens eleganter. Ur samma synpunkt, kunde beskrifningen\nöfver deras torftighet, m.m. som alltför mycket kontrasterade emot Roms\nglans och pragt, icke blifva annat än högst ömkelig. Vi finna dessutom\natt detta är ett yttrande som icke blott gäller om Finnarne, utan,\nöfverhufvudtaget, om alla den tidens Germaniska Nationer; hvarföre han\nock i 20 kap. säger om dem i allmänhet: \"_in omni domo nudi ac\nsordidi_\", och särskildt i 31 Kap. om Catterne: \"_ignavis et imbellibus\nmanet squalor_.\" Man kan icke neka att vissa af Finnarnes arbeten äro\naf den natur, att de allt förväl kunna qualificeras såsom smutsiga och\nosnygga, t.ex. deras ri-tröskning, svedjebruk, m.m. men att häraf\nbedömma deras karaktèr, vore orättvist. (Jfr., sid. 74, 75).\n\n(3) Den Sarmatiska drägten utmärkte sig, i allmänhet, liksom den\nMediska, genom vida byxor och en fotsida med mycket veck eller rynkor\nförsedd mantel -- ungefär sådan som Finnarnes _nuttu_ eller _kauhtana_.\nAnnars skilde sig de Sarmatiska folken, från de Germaniska, äfven deri,\natt de icke, såsom desse, kammade sitt hår tillbaka öfver hjessan, utan\nbenade, eller delte det, åt sidorna; hvarvid de ofta jemnade luggen.\nEnligt denna distinktion, kan man stundom ännu ganska väl skilja\nFinnarne ifrån Svenskarne.\n\n(4) _Hi_, torde väl här egenteligen böra hafva afseende på Finnarne;\nmen kunde äfven, kanske med lika skäl, hänföras till Venederne.\n\n(5) _Domos fingunt_, förekommer såväl i alla äldre som nyare editioner.\nEndast Lipsius har, här, hellre velat läsa _domos figunt_.\n\n(6) _Pedum usu_. Ibland de å Vaticanska Biblioteket i Rom förvarade\nManuskripter, läses i N:o 2964 och 4498, äfvensom i äldre Editioner:\n_peditum usu_, hvilket synes öfverensstämma med hvad Tac. i 6:te Kap.\nsäger såsom en allmän reflexion: \"_In universum æstimanti plus penes\npeditem ruboris_\", och hvilket han upprepar i 30 Kap. \"_omne robur in\npedite_\"; i anledning hvaraf han ock i 32 Kap säger: \"_Nec major apud\nCattos peditum laus, quam Tenctris equitum_.\" I N:o 1862, af de\nVaticanska manuskripterne, läser man deremot: \"_pecudum usu_\", hvilket\nalltför illa lämpar sig till _pernicitate_. Lipsius och åtskilliga af\nde nyare hafva velat läsa _pedum usu_, hvarmed de förmodligen afsett,\ndet af Warnefrid m.fl. sednare Förf. omtalta skidlöpandet, helst Tacit.\nsjelf, en gång förut, (Hist. L. 1), med afseende å Sarmaterna, vetat\ntala om _usus pedum_.\n\n(7) _Opus esset_, hvilket förekommer såväl i alla Vaticanska\nmanuskripter som i gamla Editioner, har af Rhenanus, kanske mera\nlogiskt rätt, blifvit uttryckt med opus sit.\n\n(8) _Oxionas._ I N:o 2964 och 4498, af Vaticanska manuskripterne, läses\n_Etionas_; och i N:o 1518: _Exionas_. Man har härmed velat förstå hvad\nPlinius m.fl. kallat _Oonas_.\n\n(9) Manuskripterne N:o 1518, 2964, 4498 å Vatic. Bibl., äfven som äldre\nEditioner, hafva här \"_et corpora atque artus_.\"\n\n\n\nERINRAN TILL PRENUMERANTERNE.\n\n\nDenna lilla Skrift har haft samma öde som så många andra af våra\nfosterländska produkter; att nemligen, i brist på förläggare, icke förr\nkunnat befordras till tryckning. Fjorton år äro redan förgångne, sedan\njag först uppsatte mina tankar i dessa ämnen, i afsigt att införas i\nden, år 1821, under ny form, åter fortsatta Tidskriften Mnemosyne.\nDetta är ock orsaken hvarföre jag, enligt det vanliga bruket i\nTidnings-artiklar, i fråga om min personlighet, alltid skrifvit vi i\nstalet för jag; en omständighet, hvilken jag, vid de sedermera gjorda\ntilläggen och förändringarne, icke trodde mig behöfva rätta. Snart\nuppsvällde denna skrift, mer än hvad jag i början kunnat beräkna, och\ntilltog, med anledning af sjefva ämnets mångsidighet, såväl i vidd som\nform, hvarigenom den blef alltför voluminös, och (i anseende till\nnoterna) olämplig att intagas i en Tidning; hvarföre jag ock beslöt att\nlåta trycka den särskildt, i form af en bok. Efter några i Finland åren\n1823 och 1824 misslyckade försök, att härtill kunna förmå någon af\nlandets Bokhandlare eller Boktryckare, anmälte jag slutligen detta\narbete till prenumeration, i den af mig år 1825 utgifna prospektus till\nOtawa. Äfven detta förslag ville icke lyckas: ty få voro då ännu de,\nsom hos oss nitälskade för forskningar i våra egna häfder. Likväl lät\njag deraf icke afskräcka mig, utan gjorde jag ännu ett försök: och\nuppräknade ibland andra, såsom förlags-artiklar, till fosterlandets\ngagn, anmälte manuskripter -- afven detta, i företalet till den år 1832\nutgifna andra Delen af Otava; men -- äfven nu, utan påfoljd. Häraf\nskulle det nästan synas, som hade man ännu hos oss alltför litet att\npåräkna af den såkallade bildade klassens bevågenhet, för befordrandet\naf en inhemsk Litteratur. I anledning hvaraf jag ock, till en del\nutledsnad, till en del misströstande, ämnade i en evig natt begrafva\nett foster, hvars framträdande i dagen rönt så många hinder; men dels\nde här å redan antecknade prenumeranter, dels möjligheten att häruti\ndock kunde ligga ett eller annat frö till framtida utveckling, en eller\nannan väckelse för tanken, att närmare forska i våra historiska källor,\nafhöll mig ifrån att hembära förgängelsen ett offer -- mer än hvad hon\nredan skördat.\n\nDetta är också orsaken hvarföre dessa blad, nu likväl, sent omsider, få\nskåda dagen; hvartill jag såsom en särskilt anledning får tillskrifva\nden lyckliga omständighet, att hugen hos våra Landsmän, under de\nsednare åren, mer och mer vaknat för allt hvad som, i vetenskapligt\nafseende, kan befordra och befrämja en, Finska nationen likaså värdig\nsom gagnelig, fosterländsk Litteratur; hvilken redan tillvunnit sig\nallt flere och flere vänner, bland de yngre. Det är med anledning\nhäraf, jag begagnar detta tillfälle, att öppet få förklara dessa unga\nFosterlandsvänner min varma erkänsla och tacksamhet, under önskan att\nderas nit för den goda saken icke måtte afsvalna eller minskas af de\nmånga hinder och svårigheter som måhända ännu skola möta oss på denna\nbana.\n\nEmedlertid vågar jag ödmjukt hoppas, att Herrar Prenumeranter, vid\nunderrättelsen om de svårigheter jag haft att bekämpa, icke blott skola\nbenäget ursäkta detta långa dröjsmål. utan afven -- med efterseende\nemottaga och bedömma denna lilla gärd af min fosterlandskansla, hvarmed\njag alltid skall, om ock med de största enskilta uppoffringar, gagna, i\nhvad jag kan, Fäderneslandet.\n\nI sammanhang härmed torde jag äfven, till underrättelse för alla dem\nsom subskriberat å Underrättelserne om de i Sverige och Norrige varande\nFinnbygder, böra nämna, att tryckningen af detta arbete, som hittills,\naf samma orsak som det närvarande, nog länge blifvit fördröjd, skall\nblifva det första jag nu kommer ätt lagga under pressen; hvarvid blott\nden förändring kommer att äga rum, att verket, i stället att begynna\nmed de år 1823 i ämnet växlade Riksdags-förhandlingar, kommer att till\nen början intaga mina vandringar öfver Finnskogarne, jemte dermed\nåtföljande kartor.\n\nStockholm den 18:de September 1834.\n\n                                              _C. A. Gottlund_.\n\n\n\n\nReferenser:\n\n\n[1] Då andra språk vanligen hafva 2:ne Verbformer (_Activum_ och\n_Passivum_), och någon gång ett _Neutrum_ eller _Intransitivum_, så\nhafva deremot Finnarne så många särskilta, alla både till begrepp och\nflexioner på det nogaste bestämda, Verbformationer, att våra Linguister\noch Grammatici icke engång kunnat upptaga dem alla: endast några af de\nväsendtligaste. Så t.ex. finner man exempel på ord, som har några och\n100 särskilta, till bemärkelsen olika, Verb-formationer, hvilka, hvar\noch en, konjugeras på det regulieraste sätt, genom alla sina Modi och\nTempora, utan att de i ett enda afseende kongruera med hvarandra, eller\nkonfunderas i sjelfva sina flexioner; hvilka alla Genera Verborum, till\nbegreppet, karakterisera så fina nuancer, och distinktioner, af det\nursprungliga stamordet, att de oftast endast genom den skarpsinnigaste\ntankeförmåga, kunna riktigt följas och fattas; då man nu härtill lägger\nden lika mångfaldiga nuanceringen af Nomina (såväl Substantiva som\nAdjektiva), samt de flerfaldiga slags Gerundia och Supina som, jemte\nalla sina Diminutiva och Adverbia, häraf uppstå, så kan man något så\nnär göra sig ett begrepp om språkets rikedom. Om Finskan således, i\ndetta fall, liknar de Österländska språken, hvilka alla hon häruti\ntorde öfverträffa, så skiljer hon sig likväl ifrån dem, deruti att hon\nej som Hebræiskan t.ex. får sina flexioner genom prefixer (hvilka\nFinska språket, märkvärdigt nog, _helt och hållet saknar_), utan\nkonjugeras orden endast genom tillägg af pronominal-suffixer. I likhet\nhärmed bildas äfven Verba derivativa genom stafvelsetillägg i den\nsista, eller näst den sista, stafvelsen. Härigenom äger språket den\nstora och ovärderliga förtjensten, att Stamorden, eller sjelfva\nradices, äro, i alla sina härledningar, oförändrade. Kan väl ett större\nbevis anföras på språkets rikedom, än att Finskan, som i allmänhet är\novanligt rikt på Stamord, kan förete exempel, deraf ett enda sådant,\nfinnas till 600 särskilt deraf härledda (icke sammansatta) ord, hvilka\nalla i sig bibehålla, ehuru under olika modifikationer, grundbegreppet,\noch hvars många sammanlagda, olika, flexions-former, torde uppgå till\nminst 50,000 särskilta ordböjningar. (Detta skola vi framdeles, någon\ngång, genom fullständiga bevis, närmare illustrera).\n\n[2] Finska språket är i mer än ett afseende _poetiskt_. Icke nog\ndermed, att det i allmänhet uttrycker sig under _symboler_ och\n_allegorier_, hvarvid det, liksom de Österländska tungomålen, älskar\n_pleonasmer_ och _hyperboler_, utan karakteriserar det sig isynnerhet\ngenom begagnande af _smekord_ (Diminutiva och Frequentativa\nflexions-former). Hvarvid såsom någonting högst märkvärdigt förtjenar\nobserveras, att då andra språk hafva på sin höjd ett enkelt\n_Diminutivum_, så äger man i Finskan, äfven i detta fall, flera grader\n-- ja man har exempel på fem- till sex-dubbla Diminutifver, d.v.s.\n_Diminutivum_ af sjelfva _Diminutivum_, hvaraf sedermera återigen\nblifvit bildadt ett nytt Diminutivum, o.s.v. allt till 6:te graden.[A]\nMen hvad som isynnerhet gör Finska språket skönt och poetiskt, är icke\nblott dess många idiotismer, utan den rika _onomatopojesi_, hvarmed det\nflödar, och hvarmed det icke blott söker imitera och uppfatta sjelfva\ndjurens, och naturens, oartikulerade ljud och läten, utan genom hvilka\nslags efterhärmningar, (svarande mot drillerna i musiken), det ofta,\n(liksom en virtuos), trakterar med ett slags preludier midt i sjelfva\nmeningarna. (Jemf. min _Dissert. de Prov. Fenn._ p. 6, 9, 12, m.fl.):\ni följd hvaraf ock detta språk alltid måste förlora, i öfversättning,\nminst 50 proc. af sitt individuella, poetiska, värde. Då nu härtill\nkommer, såsom språkets _musikaliska element_, sjelfva _alliterationen_,\neller _assonancen_, af lika tonfall och stafvelser, hvilket äfven i\nprosan nyttjas som en Rhetorisk skönhet, jemte den alltid noga och\nbestämda accentuationen, hvaraf språket äger sin meter och melodi, så\ntorde föga fattas för att upphöja Finskan, till ett af de vackraste\nspråk i verlden; så mycket mer, som det till ett ytterligare bevis på\nsin _harmoni_ eller _symfoni_, äger den högst märkvärdiga egenskapen,\natt vokalerne, i hvarje ord, liksom stämmas för att ackompanjera\nhvarandra; d.v.s. om den första vokalen i ett ord är stämd i Dur,\n(hvilket vill säga: om den utgöres af någon utaf de hårda vokalerne\n_a, o, u_,) så skola ock alla de andra äfven vara af samma natur, äfven\nom de ursprungligen icke varit det. På samma sätt: om den första\nvokalen går i Moll, d.v.s. utgöres af någon utaf de veka vokalerna\n_ä, ö, y_, så kunna icke heller någon af de följande vara hårda, utan\nutbytas de då, i likhet med hvad som någon gång skett i Grekiskan,\nalltid emot de dem motsvarande veka. Endast i och e bilda härvid en\nmedelväg, eller öfvergång, och kunna ställas ihop med såväl veka som\nhårda vokaler. Detta vokalernes _ackord_ märkes isynnerhet uti\nflerstafviga ord. t.ex. _tawattomattomalla, täytättämättömällä_. Med\nett ord: i hela Finska språket finnes ej ett enkelt ord, der _a och ä,\no och ö, u och y_, kunna sammanträffa; emedan de för mycket svära emot\nhvarandra (om vi få nyttja detta uttryck) och skulle der bilda en\ndissonance. Ja äfven sjelfva konsonanterna tyckas här iakttaga den\nregel, att de, äfven i de längsta ord, icke sammanträffa af för många\nolika karakterer.\n\n[3] Hvad är det väl, som gör uttalet af ett språk _manligt_? Är det\nväl dessa många hväsande konsonanter, dessa nasal-, guttural- och\nlabial-ljud, som knappt kunna uttalas utan till hjelp af vokaler? Nej,\ndet är dessa fulla, välljudande vokaler -- isynnerhet dem vi kalla\n_majores_ (hårda). Äfven i detta fall äger Finskan många märkeliga\negenheter, hvarmed hon bevisar den afsky hon har för dessa ofta på\nhvarandra, utan hof, sammanfösta konsonanter. I hela Finska språket\nfinns intet enda ord, som hvarken börjar, eller slutar, med tvenne\nolika konsonanter; icke heller finnes det något ord i detta språk, der\nnågorstädes midt i detsamma trenne olika konsonanter kunna omedelbart\nsammanträffa, med undantag af några få speciella fall, der t.ex. _sk_,\neller _st_ förekomma liksom sammansmälta till ett grundljud, och\nhvarest man kanske har de enda exempel att tvenne olika konsonanter\nkunna stå tillsammans i en och samma stafvelse; men kommer det derpå an\natt sammanfoga vokaler, då torde, i Finskan, mest hvartannat ord kunna\nhärpå framte exempel. Äfvenså karakteriserar sig Finska språket deruti,\natt det kan nyttja aspirationer såväl före, som efter, både vokaler och\nkonsonanter, t.ex. _Pöyhöisen wanha lehmä_.\n\n[4] Utom det att Finska språket äger alla kända vokaler, äfven det hos\nGrekerne och Hebræerne, m.fl. saknade _ö_ (ehuru de i sjelfva uttalet,\nstundom, kunna vara olika andra nationers), så äger det, oberäknadt de\n8 dubbel-vokalerna, icke mindre än 23 _Diftonger_ -- en artig reserv\nför välljudet! då Grekiska språket, som, i detta fall, hittills varit\nansedt för det rikaste, och hvarmed Finskan, i anledning af dessa\ndiftonger, har någon likhet i uttalet, räknar endast 9. De Finska äro\nföljande, nemligen: _ae, ai, au, ei, eu, eä, ia, ie, iu, iä, oa, oe,\noi, ou, ua, ui, uo, yi, yö, äi, äy, öi, öy_; hvartill man ännu kunde\nräkna triftong-ljuden _ieä, uoa_, hvilka förekomma i språket, ehuru de\nicke uttryckas i skrift.\n\n[5] Så t.ex. då andra språk hafva på sin höjd 6, vanligen endast 4, och\nstundom (som t.ex. Engelskan) endast en; eller (som t.ex. Hebræiskan)\ningen egentlig kasus, så upptog redan _Whaël_, i sin Finska Grammatika,\nspråkets kasus till icke mindre än 14 i _Singularis_ och 13 i\n_Pluralis_, alla, med olika ändelser, uttryckande olika begrepp.\n_Judén_ har ökat deras antal till 17, och vi kunna tryggt påstå, att de\nännu icke alla äro der upptagne. För att förklara denna ovanliga\nrikedom på ordens böjningsformer, får man nämna att Finska språket,\ngenom särskilta, hvarannan olika, kasual ändelser, söker på det nogaste\nuttrycka alla -- äfven de ytterst fina nuancer, hvilka, i fråga om ett\nbegrepps förhållanden till ett annat, låta tänka sig. Så t.ex. då\nRomaren, med sin Ablatif, utmärkte begreppen: _af, ifrån, ur, genom,\nuti, med på, hos_, m.m. så uttryckas de i Finskan, hvar och en, genom\nsina bestämda kasual-ändelser, troligtvis uppkomme genom motsvarande\nPrepositioners formerande till suffix. Men icke nog dermed, Nomina få\ndessutom en ny böjningsform, genom ett ytterligare tillägg af\npronominal-suffixen, hvarigenom de, förmedelst sjelfva den i så måtto\ndubbla flexionen, tillika kunna uttrycka hvem de tillhöra, svarande\nt.ex. emot begreppen: _min_ häst, _din_ häst, _hans (sin)_ häst, _vår_\nh., _er_ h., _deras_ h. o.s.v. Sålunda deklineras de nu alla Kasus\nigenom, såväl i Singularis som i Pluralis; hvarigenom, för hvar och en\naf dem uppkomma 6 nya böjningsformer; dock är detta icke något\novillkorligt, ty man kan äfven i Finskan, liksom i andra språk uttrycka\nsig endast med tillägg af Pronomen, utan suffix; vanligast sker det\nlikväl med begagnande af beggedera på en gång, t.ex. _minun poikani_.\nPå sådant sätt får t.ex. ett Substantivum, i stället för (enligt\nRenval) 34 kasus, 238 kasual-ändelser, och har det, hvilket ofta är\nfallet, dubbla pluralis, blifva de 357. Följagtligen får ett Adjektivum\ndenna summa nära tredubbelt.\n\n[6] Såsom bevis på språkets _ålder_, hvarmed vi här förstå dess\nursprungligen urgamla, ännu bibehållna egenskaper, saknar det t.ex. än\ni dag, icke mindre än följande 8 Konsonant ljud: _b, c, d, f, g, q, x_\noch _z_ hvilket äfven till en del var fallet med den gamla Pelasgiskan,\noch hvilket förhållande ännu lärer äga rum med åtskilliga språkstammar\ni Thibet. Ett annat bevis härpå är sjelfva ord-bildningen. Man har,\nkanske icke utan skäl, anmärkt, att med en, i sednare tider, stigande\nspråkodling och kultur, sjelfva orden, genom abbreviation och\nkorruption, småningom blifvit förkortade; hvaraf man velat sluta, att\nspråken ursprungligen, och i fordna dagar, bestått af längre och\nmångstafviga ord. Till denna hypotes skulle vi kanske kunna lägga en\nannan: att det nemligen synes (för att sluta efter Finskan), som\nspråken i gamla tider, vid en stigande kultur, blifvit gjorde\nlångordigare; och hvaraf vi tro oss kunna sluta, att de ursprungligen,\nd.v.s. i en vida aflägsnare forntid, bestått af idel korta ord. I\nhvartdera af dessa fall, motsäger Finskan icke dessa båda hypoteser,\nhvilka, så hvarannan motstridande de än månde synas, alltförväl med\nhvarandra kunna samman jemnkas. Tvertom tyckes den, genom sjelfva\nkarakteren så väl af sin språkbyggnad som ordbildning, bevisa, att den\npå engång står _högst_ på en uråldrig kultur, och _lägst_ på en\nsentidigare. Ty jag skulle knappt tro att i hela språket finnas 50\nenstafviga ord; men blir det fråga om flerstafviga: då tror jag Finska\nspråket kan uppvisa, hvad kan ske intet annat, utom måhända\nGrönländskan och andra mindre kända tungomål, kan förete, nemligen 8,\n9, till 11, 12, 13, -- ja till och med till 16, 17 och 18 stafviga ord\n(och derutöfver) de der dock alla äro enkla, men -- till sitt begrepp,\nså sammansatta, att de ofta icke utan omskrifning af flere meningar\nkunna uttydas; och äfven då, högst ofullkomligt. Af sådana\nord finnes i Finska språket ingen brist: ja de flesta af dem\nkunna få denna uttänjning, då man vid dem vill sammanbinda\nflere begrepp, hvilka dock alla så sammansmälta till ett\ngrundbegrepp, att de knappt från hvarandra kunna urskiljas, som t.ex.\n_yhyttäyttelemättömyytestähämmepähän_ (ja-just-af-vår-oförmåga-att-\nicke-kunna-samman-verka-till-en-småningom-skeende-närmare-förening). Nu\nfinner man häraf strax, att det Finska ordet är, i sjelfva verket, icke\nblott mycket kortare än alla de många deremot svarande Svenska,\ntillsammantagne, utan ock ojemnförligt vackrare, emedan det uttrycker\nett ackord af idel veka vokaler, interfolierade med, till det mesta,\nlikstämmiga konsonanter. Men hvad som härvid likväl är det\nmärkvärdigaste, är att hufvud-begreppet (förening), som i Svenskan\nkommer sent omsider, och ställes sist, står i Finskan deremot främst i\nspetsen för hela ordet, hvilket derefter bildas genom sammanfogning af\nidel suffixer, hvilka i och för sig sjelfva betyda intet, d.v.s. icke\nutgöra något eget ord i språket; men genom det läge de erhålla inuti\nett annat, hafva de, en och hvar, sin särskilta, ganska noga iakttagna,\nbemärkelse. För att nu äfven gifva ett exempel på ett ord, som går hvad\nvi kalla -- i Dur, så betyder t.ex. _hoi-va-hut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-\nmi-an-sa-kin_ \"äfven-hans-egna-om hvilka-han-icke-har-förmåga-att-låta-\nsig-oftare-omvårda.\" På sådant sätt bildas ofta af ett enkelt,\nenstafvigt, ord, t.ex. af _jeä_ (is) ett lika enkelt, ehuru\nmångstafvigt ord, som genom tillägg af 15 särskilta, på och med\nhvarannan sammanfogade, suffixer, utgör ett lika många gånger\nmodifieradt begrepp af det ursprungliga stamordet, t.ex.\n_jeä-hyt-tä-yt-tet-te-le-mät-tö-myy-tes-tä-häm-me-kä-hän_, (icke-\nheller-af-vår-oförmåga-att-småningom-låta-oss-då-och-då-afsvalkas).\nOrsaken, hvarföre sjelfva den motsvarande Svenska öfversättningen, ofta\nkanske, synes mindre väl sammanhängande, är den: att man, af de långa\noch många preludierna, slutligen icke vet hvad det skall blifva utaf,\nhelst man dessutom fäster sig för mycket vid hvar och en af dessa\nförelöpande modifikationer, oviss om man icke redan i någon af dem bör\nsöka hufvudbegreppet. I Finskan deremot, der redan hufvudsaken är mig\nangifven, liksom _a priori_, uppstår så mycket mindre någon sådan\nvillrådighet, som allt hvad sedan derom säges, antydes så fint, att det\nblott liksom hastigt framskymtar för tanken, qvarlemnande efter sig ett\ntill alla delar helt och sammangjutet grundbegrepp, der man icke mera\nsärskilt kan urskilja alla dessa fina bestämmelser. Visserligen\nförefalla dessa långa ord ovane, för ett främmande öga, måhända äfven\nsvårläste; men detta åter beror ju blott på vanan! Och en Finne utsäger\nlika lätt ett 16 stafvigt ord, som Svensken ett 6 stafvigt. Måhända\ninser man bättre, och kanske lättare uppfattar, sjelfva fördelen af\ndetta slags ordbildning, genom följande, om ock korta, dock kanske\nupplysande exempel:\n\nAlla stam-ord i Finskan äro vanligen en- eller två-stafviga, hvilket\nbevisar att sjelfva språket i sig sjelft, eller till sin upprinnelse,\nicke är långordigt, ehuru det kan blifva det genom en sammanställning\naf flere med hvarannan sammanfogade begrepp. Så t.ex. om man tager\nstam-ordet Verbum Activum (svarande emot _Hebræernas Kal eller Pahál_)\n_seisoon_ (jag står), hvars _Passivum_, eller rättare _Impersonale_\n(svarande mot Hebræernes Pahel eller Pahél) är _seisotaan_,\nkontraheradt _seistaan_, (man står), och _Reciprocum_, eller ett slags\n_Medium_ (Hebr. Hithpahhél?) _seisoin_ (jag står för mig sjelf), jemte\nett annat _Reciprocum_ eller _Intransitivum_ _seisoiten_,[B]\nsamt _Neutrum_ _seisoun_ (det står, eller blir ståndande),[C]\nså bildas deraf följande Verb-formationer; nemligen: _Verb.\nFrequentativo-Diminutivum_ _seisoelen_ (jag står då och då, d.v.s. jag\nstår ofta, men litet i sender) med dess _Passivum_ eller _Impersonale_\n_seisoellaan_ (man står då och då etc.), och dess _Reciprocum totale_\n_seisoelein_ (jag står då och då, liksom för mig sjelf), samt\n_Reciprocum partiale_ _seisoeleiten_; Af föregående Diminutivum bildas\nnu ett nytt _Verb. Diminutivum Frequentativum_, _seisoskelen_ (jag\nstår, liksom än på en fot, än på en annan; eller ock: vänd, än åt ett\nhåll, än åt ett annat) med dess _Impersonale_, _seisoskellaan_ (man\nstår etc.) och _Reciprocum totale_ _seisoskelein_ (jag står sjelf,\nd.v.s. utan att någon håller i mig eller stöder mig -- än på ett sätt,\nän på ett annat) jemte _Recipr. partiale_ _seisoskeleiten_. Af detta\nFrequentativum formeras nu ytterligare ett nytt Diminutivum, som\nsålunda blir ett _Verb. Diminutivo-Frequentativo-Diminutivum_,\n_seisoskentelen_ (jag står, och liksom vacklar, eller balancerar) med\ndess _Impersonale_, _seisoskennellaan_ (man står etc.) och _Reciprocum\ntotale_ _seisoskentelein_ (jag står för mig sjelf, d.v.s. på\negen hand, och liksom contre-balancerar) jemte _Recipr. partiale_\n_seisoskenteleiten_. Af sjelfva stam-ordet bildas nu vidare ett _Verb.\nFactivum, Permissivum_, eller som _Renvall_ kallat det _Effectivum_\n(svarande emot Hebræernes Hiphhél eller Hiphhil) _seisotan_\n(jag låter, neml. genom andra, stå), med dess _Impersonale_ (Hebræernes\nHophhál eller Hyphhál) _seisotetaan_ (man låter stå), jemte _Reciprocum\ntotale_ _seisottain_ (jag låter mig sjelf stå) och _Reciprocum\npartiale_ _seisottaiten_; hvaraf nu åter bildas ett nytt _Verb.\nFactivo-Freqventativum_, (Hebr. Pihhél eller Pahhél?) _seisottelen_\n(jag låter ofta, eller då och då, stå; nemligen en liten stund för\nhvarje gång), med dess _Impersonale_, (Hebr. Pyhhál eller Pohhál?)\n_seisotellaan_ (man låter ofta stå etc.), och _Reciprocum totale_,\n_seisottelein_ (jag låter mig sjelf ofta stå) med _Recipr. partiale_\n_seisotteleiten_. Häraf bildas nu ytterligare en ny form, den vi vilja\nkalla _Verb. Factitivum_, _seisottautan_ (jag låter, neml. genom andra,\nställa så till att det står), med dess _Impersonale_ _seisottautetaan_\n(man låter etc.), och _Reciprocum totale_ _seisottauttain_\n(jag låter ställa så till att jag står) jemte _Recipr. partiale_\n_seisottautaiten_; hvaraf åter bildas ett _Verb. Factitivo-\nFrequentativum_ eller _Diminutivum_ (Hebr. Pihpehél?) _seisottauttelen_\n(jag låter, genom andra, ofta ställa så till att det står), med dess\n_Impersonale_ (Hebr. Pohpahál?) _seisottautellaan_ (man låter etc.),\noch _Reciprocum totale_, _seisottauttelein_ (jag låter, genom andra,\nofta ställa så till, så jag kommer att stå) jemte _Recipr. partiale_,\n_seisottautteleiten_. Vidare bildas, af sjelfva stamordet, ett _Verb.\nInchoativum_, (Hebr. Pohél?) _seisahtan_ (jag börjar att stå, d.v.s.\njag stannar) med dess _Impersonale_ (Hebr. Pohál?) _seisahtetaan_ (man\nstannar) och _Reciprocum totale_ (Hebr. Hithpohél?) _seisahtain_ (jag\nstannar för mig sjelf), jemte _Recipr. partiale_ _seisahtaiten_; hvaraf\nsedan formeras ett Verb. _Inchoativo-Diminutivum_ (Hebr. Pihlél?)\n_seisahtelen_ (jag stannar litet), med dess _Impersonale_ (Hebr.\nPyhlál?) _seisahtellaan_ (man stannar litet) och _Reciprocum totale_\n(Hebr. Hithpahlél?) _seisahtelein_ (jag stannar litet för mig sjelf),\nsamt _Recipr. partiale_ _seisahteleiten_. Dessutom bildar sig af\nstamordet ett särskildt Verb. _Neutrum-Inchoativum_ (Hebr. Niphhál?)\n_seisahtun_, kontrah. _seisaun_ (det börjar stå eller stanna, liksom af\nsig sjelf), hvilket egentligen nyttjas om döda ting -- äfven om\nlefvande, då de handla medvetslöst, eller utan afsigt: jemte sitt\n_Diminutivum neutrale_ _seisaunnun_ (det börjar småningom af sig sjelf\natt stanna). Af det förra formeras åter ett _Verb Neutro-Inchoativo-\nFactivum_ _seisautan_ (jag gör att det börjar stanna, liksom af sig\nsjelf), med dess _Impersonale_ _seisautetaan_ (man gör etc.),\n_Reciprocum totale_ _seisauttain_ (jag gör att jag sjelf börjar\nstanna), _Recipr. partiale_ _seisauttaiten_, och _Neutrum_ _seisautun_\n(det gör så det börjar af sig sjelf stanna). Häraf uppkommer nu ett\nnytt Verb. _Neutro-Inchoativo Factivo-Freqventativum_ (Hebr. Pilpél?)\n_seisauttelen_ (jag gör att det småningom börjar af sig sjelf stanna),\nmed dess _Impersonale_ (Hebr. Pylpál?) _seisautellaan_ (man gör etc.)\noch _Reciprocum totale_ (Hebr. Hithpalpál?) _seisauttelein_ (jag gör så\natt jag sjelf småningom börjar stanna), med _Recipr. partiale_\n_seisautteleiten_. Af det förra _Verb Neutr. Inch. Factivum_\n\"_seisautan_,\" bildas nu en ny form, nemligen ett _Verb. Neutr. Inch.\nFactitivum_ (Hebr. Pehohél?) _seisauttautan_ (jag låter så göra, d.v.s.\njag ställer så till att det börjar stanna), med dess _Impersonale_\n_seisauttautetaan_ (man ställer så till etc.) och _Reciprocum totale_\n_seisautauttain_ (jag ställer så till så jag sjelf börjar stanna), med\ndess _Recipr. partiale_ _seisauttautaiten_. Af sistnämnde ord bildas än\nytterterligare ett nytt _Freqventativum_ eller _Diminutivum_, eller\nrättast _Freqventativum-Diminutivum_, som sålunda blir ett _Verb\nNeutro-Inchoativo-Factitivo-Freqventativum_ _seisauttauttelen_ (jag\nställer så till att det småningom börjar stanna) med dess _Impersonale_\n_seisauttautellaan_ (man ställer så till etc.) och _Reciprocum totale_\n_seisauttauttelein_ (jag ställer så till att jag sjelf småningom börjar\nstanna), med _Reciprocum partiale_ _seisauttautteleiten_. Då man nu, af\nsistnämnde ord, tar i _Infinitivus Passivum, Participium negationis_\n_seisauttauttettelematak_ (den som icke kan förmås att småningom börja\nstanna) och häraf vidare dess deras deriverade _Substantivum_\n_seisauttauttettelemattomuus_ (oförmågan att kunna verka, så det\nsmåningom börjar stanna) hvilket i _Ablativus Interioris_, för medelst\nen stasvelse-fördubbling (_Epenthesis_) i _syllaba penultima_, har\n_seisauttauttettelemattomuutehesta_, hvartill då man lägger\npronominal-suffixen för _Nominat. Pluralis_ _me_ (vi) och dertill\n_syllaba enclitica_ _pa_, eller _fördubblad_ _pahan_, (som, vid slutet\naf ett ord, betyder _jo men, ja just_), så uppstår sålunda ett 17\nstafvigt ord, _sei-sa-ut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-muu-te-hes-tam-me-pa-\nhan_ (ja just af vår oförmåga att icke kunna ställa så till så det\nsmåningom börjar stanna) hvartill man ytterligare, om man så vill, kan\ntillskarfva suffixen _kaan_, fördubblad _kahan_, (ock). Häraf må man nu\nicke förledas att tro, det ej även finskan, såväl som andra språk, kan\nuttrycka samma mening med flere särskilta ord (hvilket sätt, numera,\nblifvit det allmänna bruket); men hon kan, hvad intet annat språk kan,\nuttrycka en hel mening, och det ganska vackert, genom manövreringen med\nett enda ord. Då man nu, med ett instucket _h_, åtskiljer vokalerna\n_a u_, i alla ofvannämnde ord, der de finnas förenade, så uppkommer der\nigenom, till de 59 nyssnämnde, följande 26 nya Verbformationer,\nnemligen: _seisottahutan, setsottahutetaan, seisottahuttain,\nseisottahuttaiten, seisottahuttelen, seisottahutellaan,\nseisottahuttelein, seisottahutteleiten, seisahun, seisahutan,\nseisahutetaan, seisuhuttain, seisahuttaiten, seisahutan, seisahuttelen,\nseisahutellaan, seisahuttelein, seisahutteleiten, seisahuttautan,\nseisahuttautetaan, seisahuttauttain, seisahuttautaiten,\nseisahuttauttelen, seisahuttautellaan, seisahuttauttelein,\nseisahuttautteleiten_; hvika hvar och en till betydelsen är lika med\nsin motsvarande bland de föregående, endast med den skillnad, att de\nsednare genom detta tillagda _h_ utmärka en större emfasis, en starkare\nexpression, hvarigenom de (i likhet med Hebr. Pehalhál och Pohalhál?)\nliksom ge tillkänna att man användt en starkare kraft, för att\nframbringa den åsyftade effekten, och att således äfven verkan deras\n(neml. sjelfva stannandet) inträffat hastigare än annars. På sådant\nsätt uppstår nu af ordet _seison_, 85 särskilta Konjugations-former\neller Verb-formationer, oberäknadt 12 stycken Karelska _Reciproca_\nflexions-former, hvilka sluta sig på _mme_, och tyckas till begreppet\nvara en sammansättning af sjelfva _Verbum_ och _Accusativus totalis_\n_ihtemme_, eller _Accusativus partialis_ _ihtiämme_, _Pluralis numeri-,\nPronominis Reciproci_ _ite_, _ihe_ (jag sjelf) t.ex. _minä seisotimme_,\ni stället för _minä seisotin ihtiämme_, v. _ihtemme_, eller, som det\nursprungligen troligtvis hetat: _myö seisotiin ihtiämme_. (Om dessa\nslags idiotismer, jemf. _Otava 2 D._ sid. 256-260). Dessa 12\nVerb-former, som kunna anses såsom Archaismer i språket, och hvilka\ngenom ett emellan vokalerna _a_ och _u_ instucket _h_, uppgå till 19,\näro följande, nemligen: _seisoomme, seisoelemme, seisotamme,\nseisottelemme, seisottautamme, seisottauttelemme, seisahtamme,\nseisahtelemme, seisautamme, seisauttelemme, seisauttautamme_ och\n_seisauttauttelemme_, af hvilka genom ett tillägg af _h_ ytterligare\nbildas följande 7 Verber: _seisohomme, seisottahutamme,\nseisottahuttelemme, seisahutamme, seisahuttelemme, seisahuttautamme,_\noch _seisahuttauttelemme_. Sålunda bildas af ett stamord 104 olika\nVerb-formationer, hvilka alla hafva hvar sin egen fina bemärkelse; men\naf hvilka många, helst i poesi, nyttjas, ömsom, _promiscue_ för\nhvarandra, för att göra begreppet mera lekande och obestämdt, (diskret,\noch diskursift). I alla dessa ord, såväl som i de många deraf bildade\nNomina och Adverbia, äfvensom i deras flere tusende olika flexioner,\nkan, till följd af språkets analogi, icke förekomma någon af de veka\nvokalerna _ä, ö, och y_. Kanske börjar man nu, att, åtminstone i ett\nfall, inse naturen och rikhaltigheten -- äfvensom den gamla, högt\ndrifna, kulturen, af Finska språket, och anser icke mera otroligt, om\nvi försäkra att t.ex. af det ena ordet _yksi_ (en) finnes, (oberäknadt\nalla de deraf sammansatta ord), 663 särskilt deraf deriverade enkla\nord, nemligen 94 Adverber, 141 Adjektifver, 323 Substantifver, och 105\nVerber, hvilka, sistnämnde, hvar på sitt olika sätt uttrycka, och\nförklara, särskilta nuancer af begreppet: att af flere göra ett\n(förenkla, förena), eller: att af ett göra flera (fördela); och hvilka\nords särskilta flexioner utgöra en sammanräknad summa af något öfver\n41,400 olika ordböjningar, i hvilka icke få finnas en enda af de hårda\nvokalerna _a, o, u_. Om man nu härtill ytterligare lägger den\ni Nomina, genom tillägg af _pronominal-suffixen_, uppkomna dubbla\nflexions-formen, hvarigenom, af hvarje Kasus, uppstå _sex_ nya former,\nså uppgår total-beloppet af de, utaf detta stamord härledda, olika\nordböjningarne, (och följaktligen äfven de, i anledning deraf,\nskiljaktiga begrepp-nuancerna) till ett antal af 165,724 olika fall --\ni sanning en rätt fruktsam ord-afvel; enär, i många språk, antalet af\nde särskilta orden, knappt torde uppstiga till denna summa; och då\nhafva vi ändock icke beräknat de många hithörande, Karelska\nVerb-formerna, jemte deras derivata. Man skulle häraf kanske tro att\ndetta språk vore svårt, ja nästan omöjligt att lära. Tvertom, det är\nganska lätt! Man behöfver endast känna ett _paradigma_ för Verberna,\noch ett _schema_ för Nomina, för att derefter konjugera och deklinera\nalla möjliga ord. Vi känna i detta fall intet tungomål, som är så\nreguliert som Finskan, och hvarest finnas så högst få anomaliteter, som\nder. Hvilket språk vill man väl nu jemnföra med Finnarnas, såväl i\nrikhaltighet till sina källor, som i dess tillgångar på nya? Ja sjelfva\nArabiskan, ansedd som det rikaste af de Österländska språken, är ju\nhäremot ett intet, och då man talar om Tyska och Grekiska språkens\nböjlighet för utbildande af nya begrepp, så har man ännu icke tagit\nnågon kännedom om Finskan.\n\nSåsom ett tredje bevis på Finska Språkets ålder, är just den\nomständighet, att det äger nästan inga, åtminstone högst få, så kallade\nsammansatta ord, med undantag af dem som i sednare tider blifvit\nbildade; hvilket bevisar att konsten att sammanslå begrepp, med\nsammansatta ord, icke varit af dem känd eller öfvad. Liksom Chinesarn,\nän i dag, har ett särskilt enkelt tecken (en egen bokstaf) för hvart\nord i sitt språk, så har Finnen ett särskilt enkelt ord för hvart --\näfven sammansatt begrepp; och detta må förklara orsaken hvarföre i\nFinskan finnas så många stam-ord, och hvarföre detta språk således\näfven sjelf måste vara ett stamspråk, för många andra; och icke ett\ntungomål, här stammande af flere. Några, deribland _Rudbeck_, hafva\nväl, med hänsigt till några gamla plägseder, velat bevisa, det Finnarne\nursprungligen härstamma af de 2:ne Israëlitiska Slägter, hvilka, under\nKonung Hoseæ tid, då de af Salmanassar bortfördes i den såkallade\nAssyriska fångenskapen, skilde sig från de öfriga af sin stam, och\n(enligt Esræ IV:de Bok, 13 Kap. Vers. 40-46) vandrade öfver Euphrat,\nsträckande sitt tåg upp emot norden; andra åter, (deribland _Idman_)\nhafva med anledning af den ovanliga mängd gemensamma, eller likartade,\nord, som förekomma i Finska och Grekiska språken, deraf velat draga den\nslutsats, att Finskan ursprungligen, åtminstone till en del, härstammat\nfrån Grekiskan. Vi tro dock att dessa ord, vid en närmare undersökning,\nskola befinnas icke från Grekiskan vara inkomne i Finskan; utan\ntvertom, från Scythiskan (såsom ett vida äldre språk) ingått\ni Grekiskan, helst de icke utgöra några konst-termer eller\nvetenskaps-ord, utan fastmera konstituera Språkets primitiva grundord:\noch tro vi detta så mycket mera, som Grekerne sjelfva, vid flere\ntillfällen, intygat, det de inhemtat mycket af Scytherne, då desse\nderemot visat ett afgjordt hat och förakt för allt, som har burskap\nfrån Grekland.\n\n[7] Häribland kan såsom en _sällsamhet_ t.ex. räknas, att Finskan helt\noch hållet saknar, hvad man i andra språk kallat ordens genus. I\nFinskan finnes icke dessa tre slags könsbestämmelser, som man utmärkt\nmed _Masculinum, Femininum och Neutrum_; och hvilka, med afseende å\nAdjektifvernas rätta bruk, så mycket försvåra språkens studium för\nnybegynnare. Man skulle kanske tro, att härigenom skulle uppkomma en\nstor villervalla vid begreppet af ordens grundkarakter. Visst icke! Då\nman närmare besinnar saken, skall man finna huru stor orimlighet det\nt.ex. är att vilja tillägga _pallen_ (_scamillus_) karakteren af _karl_\n(_Mascul._), men _stolen_ (_sella_) en karakter af qvinna (_Femin._)\noch _bänken_ (_scamnum_) deremot, en egenskap af intetdera (_Neutr._),\ndå i dessa begrepp ingen karakter af kön, och således icke heller af\nkönskillnad, ingår, och der de dessutom alla tre ursprungligen\nutmärka samma grundbegrepp. Äfven i fråga om djur och växter, der\nkönsbestämmelse möjligen kan komma i fråga, uttryckes den i Finskan,\nliksom i andra språk, genom tillägg af egna ord; och som man t.ex. i\nSvenskan utmärker denna skillnad genom tillägg af orden _hane, hona_,\nsker det i Finskan genom de motsvarande begreppen _gubbe, gumma_, eller\n_hund, hynda_; utan att behof göres att införa olika genus. Likaså\nlitet som man i Svenskan gör någon skillnad vid Adjektifvets genus, då\nman säger _min_ far eller _min_ mor, likaså litet göres det i Finskan,\nom man t.ex. säger _min_ blod eller _mitt_ blod: begreppet blir alltid\ndetsamma.\n\n[8] Ibland Finska språkets många märkvärdiga _egenheter_, förtjenar\nt.ex. nämnas den, att då ett Verbum skall konjugeras, och begreppet\nderaf är förenadt med en negation, hvilket uttryckes genom tillägg af\nAdverbet icke, t.ex. _en auta_ (jag hjelper icke) så förändras, eller\nrättare omkastas hela, den annars så reguliera, flexionsformen, på så\nsätt, att sjelfva Verbum nu, i stället för partickeln, blir ett\n_inconjugabile_, eller rättare: behandlas såsom ett Impersonale, och\nsjelfva flexionen deremot öfverflyttas på den nekande partikeln,\nhvilken, genom tillägg af pronominal-suffixen, nu, sin tur, flekteras\ngenom alla _numeri_ och _personæ_. Denna iakttagelse följes af språket\nganska noga, och förkastar, så väl i detta som i hvarje annat fall, med\nsträng konseqvens, äfven den minsta kränkning af dess egenskaper.\nIbland andra egenheter har Finska språket äfven den, att det icke,\nliksom andra språk, begagnar sig af _prepositioner_, så framt ej, för\nomvexlings skull, någongång i poesin. Hon har förvandlat dem alla till\n_postpositioner_, derigenom att hon ställt dem efter de ord, hvartill\nde skola höra. Deraf kan ock förklaras uppkomsten till de flesta\nsuffixer. Finskan har i detta fall, på ett märkvärdigt sätt, utbildat\noch bibehållit sin genuina karakter, att nemligen lägga största vigten\npå _början_ af orden. Derföre tål hon hvarken _Prefixer_ eller\n_Prepositioner_, derföre bildar hon sina mångfaldiga _derivativa_ af\n_slutändelserna_, derföre intonerar hon _första_ stafvelsen med en\nstark _Aksent_, och derföre har hon ganska laglikmätigt uppfattat\n_Rimmet_ (allitterationen) i början af versen, liksom i början af\nordet, och icke, liksom andra språk, vid slutet. -- Också deruti har\nFinskan en egenhet, att den, egentligen att tala, ickc har något\n_Passivum_, utan brukar i det stället ett _Verbum Impersonale_, som\nkonstrueras såväl med _Accusativus partialis_, som med en enkom dertill\negnad kasus (se _Otava_. 2 D. p. 259). Så t.ex. i stället att säga:\n_jag älskas_, uttrycka de sig: \"man älskar mig\"; hvilket, sanningen att\nsäga, är logiskt rättare, emedan predikatet här, jemte Subjektet, äfven\nutmärker Objektet för handlingen; ty jag kan icke _älskas_, om icke\nnågon _älskar mig_. Dessa _Impersonalia_ hafva orätt, i Södra\ndialekterne, blifvit behandlade såsom _Verba-Passiva_; under det de, i\nde Norra dialekterna, lika orätt, blifvit begagnade såsom ett slags\n_Verba Deponentia_ (se _Otava_. 2 D. p. 256.) Såsom en egenhet, i\nFinska språket, kan äfven anmärkas, att ganska många _Substantiva_\nhafva tvenne slags, eller dubbla, _Pluralis_; t.ex. _säkkiä_ och\n_säkkilöitä_, _pussia_ och _pussiloita_, _tuolia_ och _tuoliloita_,\n_pukkia_ och _pukkiloita_; eller, (enligt en annan form): _weljet_ och\n_weljekset_, _sisaret_ och _sisarekset_, _serkut_ och _serkukset_,\n_kälyt_ och _kälykset_; _lankot_ och _lankokset_, o.s.v.; af hvilka\nnågra äfven tyckas hafva haft en dubbel singularis, och hvilka\nhvardera former deklineras genom alla sina Kasus, både med och utan\npromominal-suffix, utmärkande visserligen en fin distinktion, i\nbegreppet, den vi dock här icke tro oss böra examinera. Troligtvis har\nFinskan, ursprungligen, såväl som dess systerspråk -- Lappskan, äfven\nhaft en egen form för _Dualis_, hvaraf spår ännu skola röja sig äfven i\nMagyariskan eller Ungerskan. (Jemför _Gyarmathi_, _Affinitas Linguae\nHungaricae cum linguis Fennicae originis_, p. 11.)\n\n[9] Väl omtalar Herodotus en Scyth eller Get, vid namn _Zamolxis_,\nhvilken först såsom betjentgosse, och sedan såsom lärjunge, åtföljt\nPythagoras till Egypten, hvarifrån, sedan han insupit dennes läror och\nvisdom, han återvändt till sin hemort, der han omfattad af sine\nlandsmäns kärlek, ibland dem infört Egyptiska bruk och plägseder. (?)\nDetta må vara. Enligt en annan berättelse deremat (Jfr _Zedler_, T. 36,\n791). skola dessa Scyther, hvilka varit mycket hemmastadde i magiska\nkonster, lärt sig dessa mysterier af de nordiska Hindus-stammarne, i\nanledning hvaraf de ock, redan på Platos tid, voro ansedde såsom stora\nsvartkonstmästare. Det säkra torde vara, att hvar och ett folk haft\nsina Myter, m.m. liksåväl som sitt språk; men hvarifrån de först\nerhållit dem, eller på hvad sätt? lärer ej blifva så lätt att förklara.\n\n[10] Så t.ex. säger _Plinius_ (L. IV. c 1) om Scythien, eller\negentligen om Thracien, \"_Omnis Græciæ fabulositas, sicut et litterarum\nclaritas, ex hoc primum sinu effulcit_:\", Likaså berättar _Clemens\nAlexandrinus_ (L. I) att Grekerna inhämtat mycken kunskap af Scytherna,\nhvilket äfven _Plato_, i sin _Cratylo_, bekräftar; och _Theodoretus_\n(i _colloqu_. 5) berömmer på det högsta såväl Scythernas snille som\nderas skarpsinnighet och urskillningsförmåga. Enligt egna gamla\nfolksägner, uppgifva Grekerne sjelfve sig hafva erhållit Gudar från\nEgypten, _Bokstäfver_ af Phoenicierna, och _Mysterier_ d.v.s.\n_Vetenskaper_ från det Thraciska Phrygien. Måhända härleda sig härifrån\nde begrepp, de gamla gjorde sig, om _vishet_ och _rättfärdighet_,\nytterst i norden; hvilket på sätt och vis tyckes sammanstämma med\nFinnarnas, af oss i Otava framställda, äldsta _vishets-lära_; liksom\nGöternas begrepp om deras hemliga _vetenskaper_ och _konster_\nfullkomligt öfverensstämmer med detta folks sednaste, af oss här\nomrörde, signerier m.m.\n\n[11] Jemf. _Otava_ 2 D. s. 102. Vi hafva någon gång framdeles ämnat,\nuti en särskilt afhandling, närmare framställa hvilka af Grekiska och\nRomerska författares reflexioner och aforismer icke blott äro synonyma\nmed våra gamla Finska Ordstäf, utan ofta nog synas, till orden, deraf\nvara en öfversättning. Visserligen kunna allmänna sanningar, och\nåsigter, uppfattas såväl af det ena folket som af det andra; men\nformen, hvarigenom de uttryckas, kan icke gerna, utan naturlig orsak,\nblifva densamma. Om man nu bevisar att en stor del af de gamla\nFilosofernas mest genialiska tankar, ock vishets-sentenser, finnas icke\nblott ordagrant uttryckte i dessa Finska folk-filosofemer; utan ofta\nmera poetiskt och åskådligt, mera naift och träffande der framställda,\nså blir det fråga om Finnarne upphämtat sina Sedebud och Gnomer af de\nGrekiska skribenterne, eller desse, sina, af Finnarne? Troligtvis,\nintetdera! Men -- månne icke ordstäf, liksom nu, äfven funnos i gamla\ndagar? Och månne ej samma ordstäf funnos hos olika nationer -- helst af\nsamma folkstam? Månne icke slutligen desse Greklands vise (liksom\nhvarje annan vis man både bör göra, och ännu gör) samlat och begagnat\nall den visdom och kunskap de kunnat öfverkomma, utan afseende från\nhvad källor de inhämtat den? Besvaras dessa frågor med ja, då har man\nock derigenom en förklaring huru Finska Ordstäf kunna förekomma hos\nforntidens Auktorer. Och hvad som är än mera, man har deruti ett nytt,\noch från främmande nationer hämtadt, ganska talande, bevis, på dessa\nFinska Ordspråks höga ålder, hvilket vi redan förut (i _Otava_ 1. D. p.\n31, 82), sökt bevisa på en annan, motsatt, väg, hvilken öppnar sig för\noss, genom forskningar inom våra egna häfder.\n\n[12] Som bekant är, lärde _Zoroaster_ eller _Zeretoscatro_\n(jfr p. 31, 32) att \"_af intet blir intet_.\" Det var härifrån han\nutgick, härpå byggde han sitt system, och härifrån slöt han att det\nsåledes måste vara en _ursprunglig princip, evig och oändelig_.\nHärifrån utgick, äfven _Anaximandros_ (som var född omkring 610 år\nf.Chr.), hvilken, af Greker, skall varit den första, som uttalte denna\nsats; hvarifrån han slöt att det ursprungligen måste finnas något, som\ni sig sjelft är _oföränderligt_, hvilket är orsak till alla de\nföränderliga tingen. Efter honom uppförde äfven _Anaxagoras_, från\nKlazomene, (omkring 500 år f.Chr.) sitt filosofiska system, på samma\ngrundsanning; och äfvenså skall _Demokritus_, från Abdera, (omkring 460\når f.Chr.) i sitt arbete om Verlden och dess Natur, hafva utgått från\ndenna sats, då han slöt att det ursprungligen måste finnas något,\nhvilket, enligt hans åsigt, bestod i _Atomerna_ och _Rummet_; samtidigt\nmed hvilka han antog _Rörelsen_ och _Tiden_. Äfven _Xenophanes_, från\nKolophon, stiftaren för den Eleatiska skolan (som lefde omkring 556 år\nf.Chr.) började med att filosofera ifrån samma sats; hvilken han\ndessutom omkastade, eller betraktade från en annan, ny, synpunkt,\nhvilken man uttryckt med orden: \"_ex nihilo nihil fit, et in nihilum\nnihil revertitur_.\" Samma lära framställde äfven hans vän _Parmenides_,\nhvars sats var: \"_hvad som är är; och hvad icke är, är icke_.\" Af allt\ndet anförda finner man således, att denna grundsanning: \"af intet blir\nintet\", var ett resultat af den tidens djupaste filosofiska forskning,\noch inneslöt fordomdags mycken visdom. Såsom någonting märkbart,\nförtjenar nu anmärkas: att bland de tusendetals filosofemer, som ännu\nfinnas i Finnarnes mun, är intet så allmänt, som detta de gamles\nkausalitets-begrepp, uttryckt med samma ord, men, genom ett fint\nmaniement af språket, så framstäldt att det tautologiska dubbla\nupprepandet af ordet intet, derigenom undvikes. Man hörer nästan hvarje\nbonde, tidt och ofta, säga: _Ei se tyhjästä synnyk!_ eller _Ei se lähek\ntyhjästä_, eller _Ei tyhjästä mitään tulek_; utom flere härmed mer\neller mindre synonyma ordspråk t.ex. _Ei tyhjä säkki pystyssä pysyk!_\no.s.v. äfvensom de säga: _se on tehty, kuin on tehty_, eller _tehty\nseisoo_... (hvad som är, är). Om flere af dessa de gamla Finnarnes\nfilosofiska åsigter kan man jemföra _Otava_ 1. D. p. 73, m.fl. st.\n\n[13] _Pherecydes_, från Syros (som lefde omkring 565 år f.Chr.) antog,\ni sitt filosofiska system, Tiden, såsom den hvilken skapat (format),\nallt, för det äldsta. Någon sådan idé tyckes äfven hafva legat till\ngrund för Finnarnes åsigter af verlden; dock utan att de derföre\ntilldömde den skapelseförmågan. Med begreppet af Tiden, jemförde de\nbegreppet af Rummet (Rymden), och deras filosofi blef: _Aika wanhin,\nAvaruus suurin_. (Tiden, den äldsta; Rummet, det största). (_Otava_\nl.c.) Enligt _Diogenis_ från Laerte, uppgift, skall det annars redan\nhafva varit en af Thales' filosofiska satser: att \"Rummet var det\nstörsta\", emedan det omfattade allt.\n\n[14] Månne det icke var förmedelst ett försök, att införa denna\n_Allitteration_ äfven i Grekiska Språket, hvarigenom _Gorgias_, från\nSicilien, Empedocles' lärjunge, visste på sin tid (omkr. 430 år f.Chr.)\nväcka så stort uppseende i Athén, medelst det oratoriska behag han\nsökte gifva sina tal, derigenom att han på vissa ställen placerade ord\nmed lika stafvelser och ljudfall. Hvilket sätt att tala, man sedermera,\nefter honom, kallade _gorgiasera_, och som man trott sig böra förklara\nmed rimma. Men rimmet (nemligen slutrimmet) är en alltför sentida\nuppfinning, och lärer förskrifva sig från medeltidens munkar, af hvilka\n_Leonius_, i Paris, isynnerhet derföre gjort sig känd. Det tyckes\nsåledes vara mer än sannolikt, att man härmed bör förstå detta urgamla,\nhos Tschudiska eller Scythiska folken öfliga, stafvelse-rim i början af\norden.\n\n[15] Man finner, snart sagdt öfverallt, i dessa gamla Nordiska Sånger,\ninflätade Finska ämnen, d.v.s. verser lösryckta från Finska Runor; så\ntill ex. förekommer i Grimnismal, 9:de strofen, vid beskrifningen på\nValhall, ett långt stycke, som, ord för ord, är taget från en hos oss\nännu ganska allmänt gängse Finsk Runa, hvaraf jag upptecknat åtminstone\n20 olika varieteter, af hvilka en finnes införd i _Pieniä Runoja_, 1 D.\np. 24; hvilket må tjena som ett nytt bevis på våra mest allmänna Runors\nålder. Nu kan man väl invända, att Finnarne, på samma skäl, möjligen\nkunnat få dem ifrån Svenskarne; men man behöfver blott genomläsa de\nsärskilta verserne på hvardera språket, och man måste vara skumögd för\natt icke genast kunna urskilja de genuina. Ja sjelfva den gamle _Odins\nvishets-reglor_, sådana de förekomma i hans och _Lodfafners_ höga Visa,\ninförde i 1:sta afdelningen af _Havamal_, äro så sammanskrapade af våra\nFinska ordstäf, att vi icke kunna begripa annat, än att det måtte hafva\nvarit en infödd Finne som först sammansatt dem, eller som åtminstone\nlemnat rudimaterierna dertill.[D] Ja än mer, beskrifningen på Odin\nsjelf, såväl som hans klädsel, sådan den förekommer i 6:te Kap. af\nVolsunga-Sagan, och hos Saxo, är ingen annan än gamla Gubben\nVäinämöises -- icke en gång förglömmandes att han var enögd; i\nanledning hvaraf man ock i den af Herr Fogelberg, uti antik stil,\nidealiserade statyen öfver Odin, sådan den finnes i marmor uthuggen och\nuppställd i härvarande Kongl. Museum, skall uti sjelfva kostymen igen\nfinna mycket, som tillhör vår Nation, hvaribland t.ex. må nämnas, att\nhan paraderar i \"Österbottniska pjexor.\"\n\nPå sådant sätt kan man nu lösplocka många af de lånta och granna\nfraser, hvilka länge prålat i den gamla Nordiska skaldekonsten; och\nhvad som sedan återstår såsom eget, torde icke betyda stort mer, än\nkonsten att kunna sammanfoga dem. Att detta i allmänhet måste vara\nfallet, skönjes ännu mer deraf, att Svenska Nationen (vi mena härmed\nAllmogen) aldrig ägt, liksom den ännu icke äger, någon, hvad man\nkallar, \"poetisk ådra\"; då deremot Finnarne, ännu i dag, i de öfre\nprovinserne, äro, nästan hvarannan bonde, om ej just Skalder till\nprofessionen, så åtminstone Rimmare eller Improvisatörer. Och icke nog\ndermed, att de hafva en egen national-poesi, äfven deras musik\n(folk-melodier) och musikaliska instrumenter, äro så helt och hållet af\nen egen karakter, d.v.s. så nationella, och tillika originella, att de\nicke annorstädes stå att träffas. Väl hafva äfven Svenskarne, i fordna\ntider, haft sina Barder, likasom, i sednare tider, sina Skalder; men\ndesse hafva ej utgått från folket, de hafva härstammat från den bildade\nklassen: de löntes vid hofven, och voro mycket aktade, hvilket beviste\natt de voro sällsynte, och saknades hos allmogen. De qvädde således\nicke Folkets känslor för Konungen; utan sina egna, för både Konungen\noch Folket. Såsom bildade, måste de någonstädes ifrån hafva fått sin\nbildning, och då de icke kunnat få den hemma (af sin Nation), måste de\nhafva fått den utifrån. Liksom, ännu i sednare tider, Sveriges Poeter\nbildat sig efter Romerska, Franska, eller Tyska mönster, så måste äfven\ndessa gamle Nordens Sångare -- räknade ända upp ifrån Island, bildat\nsig efter utländska mönster. Den tiden fanns väl ännu icke någon Fransk\nLitteratur, och den Romerska var måhända ännu icke känd. Dessutom\ntrakterades vetenskaper och kunskaper, den tiden, icke skriftligen,\nutan muntligen; hvilket förhållande äfven var fallet med vitterheten.\nDet är derföre mer än troligt, att den tidens Barder sökt uppfatta och\nnaturalisera den för Finska språket endast lämpliga, men för Svenska\nspråket högst olämpliga, allitterationen, såsom den närmaste, och i\nNorden måhända allmännaste, skaldekonst; hvarföre den ock aldrig,\nhvarken i språket eller hos folket, kunnat slå djupare rötter. Således,\nliksom man, än i dag, i den Svenska Skaldekonsten icke finner något\n(åtminstone i formen), som man egentligen kan kalla nationellt, om icke\nspråket, icke heller i sjelfva dess anda, om icke ämnet, och ett eller\nannat der i sednare tider upptaget, gammalt mytologiskt, för sjelfva\nfolket till sin betydelse redan förloradt, namn; så tyckas äfven deras\ngamla dikter alltför mycket röja ett utländskt ursprung. Häraf torde\nman kunna förklara, hvarföre icke blott versbyggnaden, i dessa gamla\nsånger, är ursprungligen Finsk; utan hvarföre man äfven öfverallt, här\noch der, ännu kan hopplocka dessa från Finska Runor lösryckta, och i de\nSvenska Sångerna inpassade, verser. -- Ja sjelfva den såkallade Svenska\nfolkvisan är ju icke en gång, till sin upprinnelse, nationell? Den har,\ni likhet med många af medeltidens Riddare-romancer, gått från\nherremanna-ståndet till allmogen, der den nu ofta anträffas som en\nbond-slagdänga, uti hvilken man torde hafva svårt att kunna upptäcka\nnågot som förtjenar namn af poesi. Anmärkningsvärdt är äfven, att om\nman genomläser de 5 à 6000 Svenska Ordstäf, som Grubb förvarat oss i\nsin _Penu Proverbiale_, så skall man med förundran finna, att icke ett\nenda af dem, hvarken till tanke eller språk, äger något poetiskt värde,\nlikaså litet som de, äfven i annat fall, till sin karaktér, likna de\nFinska. (Jemf. _Diss. de Prov. Fenn._ p. 24).\n\n[16] Visserligen förstodo de gamle, med namnet _Scyther_, snart sagdt,\nalla den tidens okända nationer, hvilka bebodde länderna norr om de\nGrekiska folkstammarne. Och liksom man fordom med namnet _Galler_, och\n_Germaner_, utmärkte otaliga, ofta hvarannan olika, nationer, i vestra\noch norra delen af Europa, så utgjorde äfven Scytherne ett allmänt\nfolknamn på flera af dessa, såväl i Asien som Europa, kringspridda\nNationer, af hvilka de flesta ursprungligen hafva hört till den Finska,\neller, som den af Ryssarne ännu kallas, Tschudiska folkstammen. Ett\nnamn, som tyckes vara synonymt och adequat med det _Scythiska_. Man\nhar, af dessa stammar, velat anse de af Grekerne kallade Geterne,\nursprungligen vara desamme som, de i Nordiska Historien omtalte,\n_Jättarne_ (Jotarne); och att, enligt samma analogi, _Thyssageterne_\noch _Thyrsogeterne_, skulle svara emot Nordens _Thussar_ och _Thyrsar_,\nliksom man velat förklara _Massageterne_ vara _maa_-Geter. _Ptolemaeus_\nlärer emedlertid vara den förste, som, bland de Scythiska folken, äfven\nuppräknar Jotar.\n\n[17] Scytherne kallades af Perserne _Sager_ och _Sacer_, hvilket ord,\ntill ljudet, tyckes nog mycket närma sig benämningen _Samer_. Det är\nbesynnerligt att detta folk, som, med Egyptiska nationen, täflade om\nhvilketdera folket, ursprungligen, varit det äldsta, som besegrade\nPhilippus, och nedgjorde Alexanders härar, som satte en gräns för\nverldsinkräktaren Cyri planer och eröfringar, för hvilka han, hos dem,\npligtade med sitt lif och en förlust af 200,000 Perser, som uppsatte\nPhrahates på Parthiska thronen, och som framträngde, med sina segrande\nvapen, ända till Egypten -- att detta folk, som bebodde och innehade\nnästan en hel verlsdel, är i historien så okändt, så insvept i en\nmystisk skymning, att man derom, liksom om deras språk, litteratur,\nm.m. känner nästan ingenting. Groflemmade, med gullgult hår, berömdes\nde för sina rena seder, för sin stränga kyskhet, för sin gästfrihet,\noch sina goda naturanlag: liksom de, å andra sidan, utskrekos för sin\ngrymhet och sina råa plägseder.\n\n[18] Så mycket än det såkallade Thusse- eller Jätte-slägtet (Jotarne) i\nallmänhet afskyddes och hatades af Asarne, såsom ett folk, det der icke\nblott alltjemt stod med dem i öppen fejd, utan hvilket, till sin börd,\näfven härstammade icke af vanliga menniskor (menskir menn), utan af ett\neget trollslägte; så mycket ärades och högaktades de likväl, å andra\nsidan, såsom ett äldre folk här i Norden, begåfvadt med en högre\nvishet, och större kraft, än andra dödlige; och voro de isynnerhet\nutropade för den botande, helande, och välgörande verkan de förmådde\nåstadkomma genom sina så kallade _Biarg-runor_ (Troll-sånger:\n_loihteita_). Ja de förnämste af Asarnes egna Gudar och Konungar måste,\nenligt sagan, för att äga ett så mycket större inflytande, om ej på\nfädernet, så åtminstone på mödernet, härstamma från dessa Jotar,\nhvilka, i allmänhet, spela en hufvudroll i Nordens äldsta Historie;\nhvilket ingalunda varit fallet, om de verkligen varit så okunnige och\nföraktade, som man å andra sidan, till följd af ett gammalt inrotadt\nfolkhat, ville beskylla dem. Enligt Asarnes egna traditioner, förvarade\ni deras myter och sagor, härstammade _Odin_ sjelf, icke blott på\nmöderne, från dessa Jotar, genom sin mor _Bestla_, Jätten _Bölthorns_\ndotter; utan var äfven hans maka _Skade_ (Niords hustru) hvilken\nframfödde honom sonen _Seminger_, en dotter till den väldige Bergjätten\n_Thjasse_; ifrån hvilken äfven _Håkan Jarl_, i Norrige, härstammade på\nmöderne. Oaktadt än Odin inhämtat sin visdom af _Mimer_, (som äfven\nhörde till Jätte-slägtet), ansåg dock hans maka, Frigga, det\näfventyrligt för den gamla Guden att inlåta sig i ordskifte, eller mäta\nsig i kunskap, med den för sin visdom beryktade Jätten _Vaftrudner_,\nhvilken genomvandrat nio verldar. Äfven Freys maka, _Gjerda_, var en\ndotter till Jätten _Gymer_; och den gamle _Thor_, som man föreställt än\nsåsom son, än såsom far till Odin, var icke blott sjelf en Jote, utan\näfven hans hustru, _Jernsaxa_, var en Jätteqvinna från Jotunhem, med\nhvilken han hade sönerne Mode och Magne. Likaså var Jotun Svase på\nDovre-fjäll, far till Konung Rolf öfver Hedemarken, och svärfar till\nKonung Harald Hårfager, sjelf, enligt uppgift, en son till _Asa-Thor_.\nOch äfven _Asa-Loke_ härstammade icke blott på fäderne af Jotarne (han\nvar en son till Jätten _Farböde_) utan äfven hans älskarinna,\n_Angerboda_, var en Jätteqvinna; hvarföre han ock i allmänhet hade\nmycket att beställa med detta folk. Sålunda uppträda nu Jotar\nöfverallt, både män och qvinnor, i de äldsta nordiska myter: ingalunda\nsåsom några der underordnade personer: utan såsom ett nägtigt slägte,\ntill hvars bekämpar de, på lif och död, gudarne, förgäfves, uppbjödo\nalla sina krafter, under det de, å andra sidan, sökte att, genom\nslägtskapsförbindelser med dem, befästa sitt välde. Såsom ett\nytterligare bevis, att då något storverk skulle utföras, hvartill\nfordrades kraft och vishet -- var det alltid Jättar som dervid skulle\nförst anlitas -- åtminstone rådfrågas; må man t.ex. nämna att\nJätteqvinnan _Hyrrocken_ ensam förmådde (hvad ingen annan mägtade) i\nhafvet utskjuta skeppet, med Balders lik; att Jätteqvinnan _Thöck_\nensam var god för att hindra den fromma Balders återlösning ifrån\ndödens boningar, eller Hels våld; att jättedöttrarne _Fenja_ och\n_Menja_ voro ensamme i stånd att mala slut på frode-friden. Jätten\n_Hymer_ var den, som ensan bevakade den milsdjupa kitteln; och Jätten\n_Rhymer_ den, hvilken, såsom anförare för Hrim-tussarna, styrde skeppet\nNagelfare. _Berglemer_, kallad den vise Jätten, var, jemte sin hustru,\nde enda som räddade sig vid Hrim-Thussarnes undergång, hvilka räkna sin\nuppkomst från Jätten _Ymer_, hvars fötter aflade barn med hvarandra.\nÄfven andra Jättar hafva gjort sina namn kända i Asarnes häfder, såsom\nt.ex. _Thyr, Hrugner, Geirröd, Thrivalde,_ m.fl. Afven ännu i sednare\ntider, framträda Jotarne under namn af Finnar, med samma slags\negenskaper, inom sjelfva sagans Historiska omfång. Utan att vilja tala\nom den gamla _Forn-Joter_ och hans Transcendenter, hade äfven flere af\nKonungarne, utaf Ynglingaätten, sitt gifte ifrån Finland. Så t.ex. var\nKon. _Wanlands_ maka, Prinsessan _Drifva_, dotter till Konung _Snö_ den\ngamle i Finland; och likaledes var Konung _Agne_ gift med _Skjalf_,\nKonung Frostes dotter i Finland. Att de Finska namnen icke blott äro\nSvenska, utan, hvad som synes än värre, uppdiktade bevisar ingenting\nemot sjelfva saken; tvertom tyckas de just derigenom bekräfta, hvad\ndessutom den dagliga erfarenheten intygar, att nemligen Svenskarne\nfordom likaså litet som nu kunde riktigt uppfatta och uttala de Finska\nnamnen, hvarföre de ock utbytt dem emot Svenska; eller, om de\nbibehållit dem, så förvändt dem, att de svårligen numera kunna\nigenkännas. Ja hvarest finnes väl, i de sednaste tiders Historie, ett\nverkeligt Finskt namn -- icke en gång i våra egna häfder? Här vela vi\nblott anmärka att Jotarne, ehuru af en främmande och fiendtlig stam,\nlikväl voro i gelag, och samqväm, med de förnämsta af Asarne; och att\nliksom de, (enligt Myterne), bevistade sjelfva Balders begrafning,\neller såsom Asa-Gudarne gästade hos Jätten _Æger_ eller _Hlår_, så\ngästade de, ock (enligt sagorne) med de Svenska och Norrska Konungarne:\nKonung _Raumur_ med _Bergfin_, och _Harald Hårfager_ med Finnen\n_Svase_. Hvilket bevisar, hvad som blifvit nämndt om deras fordna\nanseende. Detta som, enligt Myterne, grundade sig på visdom och magt,\nsåväl att göra ondt som godt, grundade sig, enligt sagorne, på häxeri\noch trollkonst. Liksom _Hyndla_ var en vis Sibylla, en spående vala, så\nvar _Huld_ en trollpacka och en pulfverhäxa; och såsom systrarne.\n_Fenja_ och _Menja_: gjorde slut på den allmänna lyckan och freden, så\nhvilade systrarne _Thorgerds_ och _Yrpos_ hämd och förbannelse, öfver\nalla ättlingar af Ynglingaslägten.\n\n[19] Så t.ex. skryter Skalden _Menander_ sjelf öfver sin Scythiska\nhärkomst, ehuru han aflagt allt, som vittnade derom. Man har många\nexempel på Scyther, som i Grekland väckte uppseende för sin lärdom och\nsina kunskaper, såväl som för sitt snille och sin qvickhet, men hvilka,\nför det de aflagt sin nationalitet, och, såväl till språk som seder,\nantagit den Grekiska, derigenom gjort sig, till den grad, förhatliga\nhos sina landsmän, att om de tilläfventyrs någongång till dem\nåtervändt, de då icke mera blifvit af dem såsom sådane erkände, utan\nstundom till och med till lifvet straffade; hvilket t.ex. var\nförhållandet med den af Plutarchus och Herodotus så mycket berömda\n_Anacharsis, Scylen_, m.fl.; under det andra åter, som ströko kring\nland och riken, gjorde sig kända för sina svartkonster, hvilket t.ex.\nvar berättelsen om _Abaris_, och dess förtrollade pil. (se _Plato_,\nCharm. p. 465. _Strabo_, m.fl.; jemf. _Delirius_ L. IV. disqu. Mag.\nc 2. q 7. p. 419). Dock saknas icke exempel på dem som äfven i sin\nhembygd, gjort sig allmänt kände och berömde, såsom t.ex. den gamla\nskaldefadren _Orpheus_; hvars sånger, med afseende å deras förtjusning,\nskildras likt vår _Väinämöises_. Väl hafva alla dessa män, som det\ntyckes, antagit eller erhållit Grekiska namn; ehuru då och då äfven\nframsticker ett Scythiskt. Märkvärdigt är det likväl, att bland de fyra\näldsta Scythiska namn, hvilka anföras af _Herodotus_, träffar man 3,\nhvilka icke blott till ändelsen, utan som det tyckes till hela ordet,\nsynas vara rent Finska, ja så lika våra ännu brukliga gamla Finska\nslägtnamn, att de knappt ifrån dem kunna urskiljas; nemligen:\n_Leipoksain, Arpoksain, och Kolaksain_. Äfven det fjerde, som i\nAccusativus skrifves _Targitaon_, torde i Nominativus hetat\n_Targitain_: ej olikt familjenamnet _Tarkiain_.\n\n[20] Visserligen bestå dessa underrättelser, hufvudsakligast, endast i\nsmå partikulariteter och bagateller; men det är ofta man af sådana, som\ndet tyckes, obetydliga omständigheter, kan leta sig fram till bevisen\näfven för större sanningar, derigenom att man följer de förra med\nuppmärksamhet. Så t.ex. anmärkte Grekerne, bland annat, att Scytherne,\ntill sin beklädnad, äfven brukade begagna sig af trädens fibrer\n(barkens inre hinnor). Om man härmed haft afseende på deras skoplagg,\nså tyckas, än i dag, Finnarnes _wirsut_ (näfverskor) och\nTscheremissernes m.fl:s _bast-skor_, gjorde efter samma modell, icke\nmotsäga detta, så mycket mindre, som de ännu karakterisera de Finska\nnationerna ifrån andra. På samma sätt anmärker t.ex. _Plinius_, att\nScytherne kallade Moeotiska hafvet _Temerinda_, som på deras språk\nskall hafva betydt _hafvets-moder_. Finnarne benämna på samma sätt,\nännu, hvarje större vatten (emä-wesi: moder vatten) ty _emä_ betyder\nicke blott mor, utan äfven, i anledning deraf, _per comparutionem_,\n_stor_; hvilket vi ofta redan förut anmärkt (Se Litt. Tid. 1817. p.\n293, 377) och i följd hvaraf de kallade hafvet _emä-merta_. (Måhända\nhar sjelfva _Saimen_, i anledning deraf, blifvit kallad _Eno_, i\nstället för _Emo_?) Likaså anmärker Herodotus, såsom en högst\nbesynnerlig egenskap hos Scythernas hornboskap, att de saknade\n_horn_; detta utgör ännu karakteren på den genuina och ägta Finska\nboskaps-racen; äfvensom just dessa kor anses vara de mest mjölk-rike --\natt förtiga många andra sådana likstämmigheter, hvaraf vi anfört en del\nlängre fram i boken.\n\n[21] Som bekant är, hafva vi ursprungligen att tacka Professor Rask för\nvårt nya, af _Renvall_ utgifna, Finska Lexikon, till hvars utarbetande\noch tryckning han öfvertalte Riks Kansleren Grefve Rumænzoff att icke\nblott försträcka kostnaderne, utan äfven att anslå eller tillbjuda ett\nresstipendum för den, eller dem, som, med en djupare förvärfvad kunskap\ni Finska språket, ville, genom resor bland de i Ryssland vidt\nkringspridde Finska folkstammar, närmare undersöka dessa nationers\nhäfder, språk och seder, m.m.; ehuru vi, till vår blygd, nödgas erkänna\n-- att ingen då visste draga fördel deraf.\n\n[22] Nemligen, i förra fallet, derigenom att de (i anseende till en\noviss skörd) beständigt skulle sväfva emellan hopp och fruktan; och, i\nsednare fallet, derigenom att de (i brist på afsättning af sina\nmanufakturer) skulle måhända nödgas svälta. Att förklaringen blir lika\nparadox som öfversättningen, är icke vårt fel.\n\n[23] Sjelfve hafva vi icke varit i tillfälle att genomögna detta\nloftal, men af Bilmarks recension deröfver, finna vi att dess innehåll\nvarit sådant.\n\n[24] Tacitus förstod sjelf att njuta en ovanlig ynnest af Kejsarne\nVespasianus, Titus, Domitianus och Nerva; och blef, tid efter annan,\nbefordrad till de högsta embetstjenster i staten; under Vespasianus,\nProcurator i Gallia Belgica; under Domitianus, _Prætor_; och ändteligen\nunder Nerva, _Consul_, år 97 e.Chr.\n\n[25] Han säger: \"_non quo nullos (Fennones) credant (deos), sed quod\nnihil habentibus adimere Dii nihil possunt_.\" (Leipziger-upplagan,\ntryckt 1572, sid. 463). Dock tyckes han sjelf varit föga belåten med\ndenna sin förklaring, då han, på ett annat ställe, förebrår Tacitus\ndenna dess otydlighet, räknande detta ställe bland dem \"quæ contraria\nsunt; et fidem dicenti detrahunt, et vel offendunt, vel corrumpunt\naudientes;\" och tillägger vidare: \"impium (scil. dictum) nulloque modo\nprobandum, illud Taciti, temere quibusdam laudatum: securi adversus\nhomines, securi adversus deos\", &c. (se hans _Initia Rhetorica_. Aboæ\n1792, P. 1, Sect. 1, c. 12, §. 160.)\n\n[26] Han tyckes således här redan hafva glömt hvad Tacitus\ni föregående mening nämnt om \"_suas alienasque fortunas, quas spe\nmetuque versare noluere_\"; och att de ej måtte hafva varit så utan all\nförmögenhet, bevisas deraf, att de redan de följande seklerna hemsöktes\naf vinningslystne vikingar, som af dem bortförde deras skatter.\n\n[27] Nemligen i sådan mening att den (sällheten) vore svår att ernå.\nMen man må än vända och förklara huru som helst, så passar detta lika\nlitet till den förklaring Ernesti vill ge saken, som till den\nChladenius söker att ge den. Ty den förre, som vill lämpa det på\nfattigdomen (såsom grunden till deras _securitas_) kan ej kalla den\n_difficilis_, emedan ingenting är lättare i verlden, än att blifva\nfattig; och den sednare, som vill lämpa det till sällheten (såsom en\nföljd af att icke äga någon önskan), kan ej kalla denna för en _res_ --\nej heller att den genom någon _res_ kan vinnas.\n\n[28] Meningen kanske blefve då den: i anseende till sin uselhet,\nfruktande hvarken gudar eller menniskor, hade de kommit i den svåra\nbelägenhet, att de icke en gång mer hade någon önskan öfrig, till sin\nräddning. Och detta vore något helt annat än den beprisade sällheten.\n\n[29] Väl ser man att tendensen med denna Taciti berättelse är att visa,\ndet Finnarne voro ett vildt och modigt, men tillika ett fattigt och\nohyfsadt folk, hvilket omtalas strax i början, och fortgår\nbeskrifningen härom, genom de följande meningarne, oafbrutet, under ett\njemnt fortskridande att upplysa hvaruti denna fattigdom och vildhet\nbestod. Men att utan allt sammanhang härmed, och likasom midt uti\nmeningen, säga att de voro säkra för gudar och menniskor, samt att de\nhade ingenting öfrigt att önska, förefaller oss nog tvärt och abrupt,\nför att icke säga löjligt; utan att vi kunnat finna att detta på minsta\nsätt stödjer sig på deras nyss åberopade fattigdom.\n\n[30] Se: _Dissert. de Fennis, auctore Tacito &c. Præside Joh. Bilmark,\net Respondente Isaac Florin_, Aboæ 1776. p. 14. 8:o. Man äger äfven ett\nannat lika höglärdt Akademiskt arbete, under titel: _Ad excutienda Caj.\nCornelii Taciti de Suionibus et Fennis, judicia chorographico\nhistorica_, hvilket, utgifvit i Upsala 1740, under Professor Elias\nFrondins præsidium, af Joh. J. Amnell, innehåller, med undantag af\nsjelfva titelbladet, platt ingenting upplysande i ämnet.\n\n[31] Ernesti mening tror han sig hafva slagit ur brädet, med den\ninvändningen, att Finnarne ju hade boskap, som de kunde förlora\n(nemligen -- hos Gudarna?), ty om deras förmåga talar blott Ernesti;\noch öfver Chladenius, hvilkens skrift han egentligen tyckes vela\nrecensera, gör han strax i början, följande, ganska sanna, parafras:\n\"_Fallaci ratiocinatione, ignorantiam bonorum in abundantiam et\nsatietatem vertit, et ex feritate morum, inopiæ juncta, securitatem\ngentis istius conflat. Unde tandem conficit, quod summæ felicitatis\ncompendium est, votis non indigere, in eos convenire, qui a felicitate\nessent remotissimi_\"; men man kommer snart underfund med att det står\nklent till med vår kära Bilmark, och att han sjelf ej har någonting\nbättre att anföra; hvarföre han ock i all tysthet lemmar Chladenius i\nfred (med sin tanke om orden: _illis non voto quidem opus esset_) och\nsjelf begifver sig åstad att förklara orden: _securi adversus homines,\nsecuri adversus deos_, hvilka han vidt och bredt utlägger i 4, 5 och\n6 §§.\n\n[32] Till denna slutsats tyckes Förf. hafva kommit i anledning deraf\natt Tacitus säger -- egentligen om Peucinerne, ett pseudo-sarmatiskt\nfolk: -- \"_procerum connubiis mixtis_\"; hvilket omdöme, äfven om det\nskulle anses gälla för Finnarne, likväl äfven utan afseende huru det, i\nanledning af de olika läsearterne, rättast bör förstås, i alla fall\nicke afser några slägtskapsförbindelser med Svenskarne, utan om så vore\n-- med Sarmaterna.\n\n[33] Väl veta vi, enligt de äldsta underrättelser, att Finnarne i\nallmänhet varit kände såsom ett troget och ärligt folk. _Jornandes_\nsäger om dem: \"Finni mitissimi\", och vi kunna lämpa på dem, hvad\n_Tacitus_ i 19 Kap. säger med afseende å flera af dessa nordiska folk:\n\"_plus ibi boni mores valent, quam alibi bonæ leges_\"; men att, såsom\nBilmark påstår, stöld och snatteri fordom bland Finnarne varit nästan\nokände, våga vi lika litet afgöra, som huruvida det alltid skett af\nmoraliska principer, eller af en nationen medfödd ärlighet; måhända\nkanske lika mycket af fruktan för möjligheten att genast kunna blifva\nupptäckt genom någon trollkarls tillkallande, hvilken ej blott troddes\näga den stora förmågan att få igen det förlorade, utan äfven den, att\nmed en osynlig makt fjättra den brottslige vid sjelfva det ställe, der\nhan velat föröfva sin illgerning. Dock härmed må nu vara huru som\nhelst, så är det åtminstone säkert, att om de än voro säkre för hus-\noch fick-tjufvar, de derföre ej voro skyddade för andra och större\nvåldsamheter. Det är vanligt att man i naturtillståndet, äfven som\nunder en lägre grad af civilisation, ofta söker att hämnas en mindre\noförrätt med en större, och att den starkare blott kan försonas med den\nsvagares blod. Detta gäller isynnerhet om alla vildsinta nationer,\noch att Finnarne härifrån icke gjort något undantag, tyckes\nTavastländningarnes mordlynne än i dag påminna.\n\n[34] Det tyckes som man här velat lämpa på Finnarne, hvad Tacitus i 35\nKap. säger om Chaucerne: \"_quieti secretique, nulla provocant bella,\nnullis raptibus aut latrociniis populantur_.\" Det heter deremot,\ntvertom, om Finnarne, med afseende å Venederne, som voro deras närmaste\ngrannar: _quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium\nerigitur, latrociniis pererrant_. (scil. Venedi). Dessa roffåglar, på\nena sidan, och Svenskarnes krigiska grannskap, på den andra, tyckes\nbevisa att Finnarne, åtminstone i detta afseende, ej lefde så securi\nsom man föreställt sig.\n\n[35] Denna uppgift skola vi längre fram komma att vederlägga, och vela\nblott här anmärka, att åkerbruket gifver den säkraste vinsten, der det\nnågot så när kan idkas, och rikeligen belönar både arbetet, tiden och\nfliten -- äfven om det ena året skulle gifva mindre skörd än det andra.\nDet är jagt, fiske, handel och härnad, som af allt är måhända mest\nberoende af lyckan.\n\n[36] Äfven denna Bilmarks förklaring, så misslyckad den i sig sjelf är,\nhar icke engång den förtjensten att vara hans egen, ty den finnes redan\nförut framställd af andra, t.ex. af _Pichena_, i dess förklaringar till\nTaciti Opera. Amstelodami MDCLXXII. T. II. p. 696, not. 5, der det om\nFinnarne heter: \"In fæda enim paupertate, securi adversus räptores\nfuresque agebant, quibus nihil quæstui apud eos. Et dum agriculturæ non\nstudebant, securi etiam erant adversus deos, id est, adversus\ngrandines, ac tempestates, ceterasque coeli injurias, quæ segetes,\natque omnes alios terræ fructus aliquando destruere solent.\" &c.\n\n[37] Detta säger ju Tacitus i 45 Kap. om Esterne, och deras\nvidskepelse: \"_id pro armis omnique tutela_.\" På samma sätt skulle det\nhetat, om de varit tryggade af sin tapperhet; derföre står det t.ex. i\n40 Kap. om Longobarderna: \"_præliis et periclitando tuti sunt_.\"\nÄfvenså om de varit det genom en beständig fred, såsom det läses i 36\nKap. om Cheruskerna: \"_pax eis jucundius quam tutius fuit_.\" Skulle de,\nsom Förf. tror, varit skyddade genom en inbördes ärlighet, så hade det\näfven då bordt vara _tuti_; så säges det t.ex. i 35 Kap. om Chaucerna:\n\"_malit_ (hic populus) _justitia tueri_.\" Och ändteligen, om de varit\nhägnade (_muniti_) genom sjelfva naturen, d.v.s. bakom sjöar och\nskogar, säkre för fiendtliga anfall (hvilket Bilmark också anför bland\nsina många argumenter), så visar ju 40 Kap. oss, att det då bordt heta:\n\"_fluminibus aut silvis muniuntur_\"; hvilket Tacitus säger om\nReudiginerne och åtskilliga andra folkslag.\n\n[38] Detta inkast möter alla dem, som sökt förklara dessa Taciti ord,\nblott dermed att de utropat Finnarne såsom (utvertes) säkre och\nskyddade mot gudar och menniskor, antingen genom naturen, klimat,\nfattigdom, ärlighet, tapperhet, eller hvad helst det vara må, så framt\nde ej tillika mäktat bevisa, att Finnarne sjelfve, i alla möjliga\nafseenden, vid sedda och oförutsedda tillfällen, buro inom sig denna\ntillit till sig sjelfva.\n\n[39] Man må icke förblanda sig dervid, om man säger: _hafva önskan_,\nhafva önskan _öfrig_, eller hafva önskan _af nöden_, ty all önskan är\naf nöden. Om man så kunde uppfylla alla sina önskningar, att ingen vore\nöfrig, så hade man ju ingen önskan; ty en önskan som en gång blifvit\nuppfylld, är icke mera någon önskan, lika litet som en skuld, hvilken\nredan blifvit betald, är någon skuld. All önskan uppkommer af saknaden\noch behofvet, (ehuru detta behof, genom andra tillstötande\nomständigheter, kan blifva större eller mindre, d.v.s. förvandlas till\nlustar och begär) och således der ej behof och brist är, der är ej\nheller önskan. Eller det man önskar kan anses som ett komplement till\ndet man saknar, så att det önskades plus, och det saknades minus\nupphäfva hvarandra, emedan de äro att anses såsom digniteter af samma\nrot. Skulle denna jemnvigt någonsin kunna åvägabringas, så hade\nmenniskan ingen önskan; men hon hinner knappt uppfylla ett af sina\nbehof, innan hon redan känner tusen andra. Sålunda fortfar hon hela sin\nlefnad igenom, att, enligt naturens lag, beständigt rubba och förändra\ndetta förhållande af + och -, utaf behof och brister, d.v.s. med andra\nord, så länge hon lefver, måste hon sakna och önska.\n\n[40] Man tyckes här hafva sammanblandat begreppet att kunna\n_inskränka_, eller _afsäga sig_, en önskan (beherrska sina sinnliga\npassioner) med begreppet att helt och hållet _sakna_ dem; hvilket är\nnågonting helt annat. Blomman t.ex. har ingen önskan, hon har ock\nderföre ingen sällhet, och saknar såväl den inre som yttre känslan,\neller åtminstone -- medvetandet deraf. Annat är förhållandet med\ndjuret, hvilket äger medvetande af sina behof, och således äfven\nlängtar att tillfredsställa dem. Så är det ock med menniskan!\nTillfället att kunna _tillfredsställa sin önskan_ (njuta) utgör hennes\nsinnliga sällhet att kunna _uppfylla sin bestämmelse_ (verka) dess\n_ideella, verkliga_.\n\n[41] _Hoppet_, som är _tron på önskan_, skulle då äfven försvinna, det\nhvilket öppnar en himmel för så många.\n\n[42] Det är samme Författare, som öfversatt: _victui herba_, med \"_de\n(Finnarne) brukade gräs till kläder_\" (!?) -- se samma sida. Månne icke\nTacitus härmed hade afseende på deras nödbröds ämnen: _suola-heinät,\nwehkat, tahi muut -- olet ja petut?_\n\n[43] Af alla de öfversättningar vi varit i tillfälle att jemföra, har\nden ena, i detta fall, ej varit stort lyckligare än den andra. De hafva\nalla trampat samma väg, och följaktligen äfven alla råkat på villostig.\nSå är åtminstone förhållandet med en _Italiensk_ af D'Anghiari, tryckt\ni Venedig 1628, i stor 4:o sid. 514; en _Engelsk_, tryckt 1622, p. 271;\nen _Tysk_, af Jac. Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, s. 1323; en\n_Fransk_ af D'Ablancourt, tryckt i Amsterdam 1670, s. 412, och en\n_Latinsk_ utläggning af A. J. Valpy tryckt i London 1821, 8:o, Vol. 7,\natt förtiga flere andre. Fransmännen, som taga allting på den lätta\nsidan, hafva äfven i sin öfversättning varit mera frie, hvarigenom de\nfått den att klinga bättre än mången annans, helst sedan de tillagt\norden: \"_pour être heureux_.\"\n\n[44] Bland mångfaldiga andra förklaringar, öfver dessa Taciti tvetydiga\nord och meningar, må vi äfven anföra Juustens anmärkning. Ej derföre\nsom vore den mera upplysande än de andras, men emedan den, på sitt\nsätt, är ganska originell, och utgör, på sätt och vis, en motsats till\nBilmarks, och flere andres. Ty sedan han talat om en föregifven Finsk\nkonung, benämnd _Rostiof_, hvilken öfver hela norden var beryktad för\nsina spådomar, sina hexerier och hemliga konster (och hvarföre han\näfven efter sin död blef af folket förgudad) så säger han i anledning\nderaf: \"_quod igitur Tacitus, Finnos adversus deos securos fuisse,\nscribit, falsum est. Aliter sine dubio de Finnorum pietate judicaturus\nfuisset, si, quam vehementer Rostiofium suum offendere timuerint, non\nignorasset_.\" (Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 st. p. 99.)\n\n[45] Man finner af flera ställen hos Tacitus, det Romarnes första\nberöring med de Germaniska folkstammarna, åtminstone med de nordligare,\nliksom med de Skandinaviska, torde, enligt all sannolikhet, hafva skett\nsjövägen. Så t.ex. säger han om dem i 2 Kap. \"_quia nec terra olim, sed\nclassibus advehebantur_\"; och i 34 Kap. om Friserna: \"_Romanis\nclassibus navigatos_.\" Att kommunikationen dem emellan likväl varit\nganska sparsam, ger han i 2:dra Kap. tillkänna: \"_adversus oceanus\nraris ab orbe nostro navibus aditur_.\" Att Romarne på sådant sätt,\nredan under Augusti tid, med sina flottor kringseglat de nordiska\nkusterna, allt ända till Jutland; och härifrån, antingen ryktesvis,\neller öfver det vida haf de här funno liggande framför sig, fått\nkunskap om de Scythiska (d.v.s. Skandinaviska, eller, kanske rättare\nTschudiska) landen, intygar äfven hans landsman och samtidige, Plinius,\ni 2:dra B:s 17 K. af sin Natural-Historie: \"_Septemtrionalis vero\noceanus, majore ex parte navigatus est, auspiciis Divi Augusti,\nGermaniam classe circumvecta ad Cimbrorum promontorium: et inde immenso\nmari prospecto, aut fama cognita, ad Scythicam plagam_\"; ehuru han, i\n4:de Bok. 27:de Kap. anser detta rykte, i afseende å dessa ännu\nobekanta kuster, mindre tillförlitligt: \"_reliqua littora incerta\nsignata fama_.\" Strabo, född i Amasia uti Kappadocien, i Asiatiska\nTurkiet, som lefde under Augusti och Tiberii tid, och dog vid 60 års\nålder, år 25 e.Chr. besannar dessa uppgifter i 7:de B:s 2:dra Kap. §.\n4, af sina geografiska skrifter, der han säger: \"vi känna de Germaniska\nfolken allt från utloppet af Rhen till mynningen af Elben, men allt\nhvad som på andra sidan om denna flod sträcker sig åt hafvet, är för\noss helt och hållet obekant. Ty hvarken äga vi oss vetterligt, det\nnågon af våra förfäder seglat utmed denna kuststräckning, längre\nöstvart, ända till mynningen af det Kaspiska hafvet, (det låg, som\nbekant är, i Romarnes och Grekernes begrepp, att de nordiska och\nKaspiska hafven stötte tillsammans) eller har någonsin Romarnes\nframsteg sträckt sig på andra sidan Elben, lika så litet som någon\nannan landvägen trängt sig dit.\" _Gnoritsontai d' apo ton ekbolon\nRaenon labontes ten arkhen, mekhri te Albios. Ta de péran te Albios, ta\npros to Okeano, pantápasin agnosa aemin esin. Oute gar ton proteron\noudenas ismen ton paráploun teton pepoieménous pros ta eothinà mérae,\nta mekhri te sómatos taes Kaspias thaláttaes, outh' oi Romaioi\nproaelthón to eis tà peraitéro to Albios os d' autos ede petsoi\nparodeúkasin oudénes_.\n\nEhuru man således hos de gamla klassiska Auktorerne icke finner några\nspår som bevisa det Romerska flottorna inträngt i Östersjön; må man\nderföre icke tro att deras enskilta handelsfartyg varit derifrån\nutestängda, eller att de, i kommerciel väg, saknat kommunikation med\ndessa orter, hvilket af många omständigheter kan bestyrkas, och hvarom\nmera längre fram. Emedlertid hade Romarne, genom de krig de dessa tider\nförde med åtskillige af de Germaniska Nationerne, kommit med dem i en\nnärmare bekantskap, och genom dem erhållit underrättelser om flere af\nde folkstammar, som bodde ännu mera aflägset. På sådant sätt uppgick\nför dem ett nytt ljus öfver den mörka norden, visserligen mycket\nblandadt med dikter och fabler, ty -- sådan är vanligtvis början af all\nhistorie. Sålunda hade nu Finnar, Svenskar, och en hop andra folkslag\nblifvit kände, åtminstone till namnet. Detta tyckes hafva inträffat\nnågra år nyss tillförene, att sluta af hvad Tacitus i 1:sta Kap. säger\nom denna del af norden: \"_cetera oceanus ambit, latos sinus et\ninsularum immensa spatia complectens, nuper cognitis quibusdam\ngentibus, ac regibus, quos bellum aperuit_\"; hvilket Strabo, än närmare\nförklarar, då han i 7:de B. I K. §. 4, säger: \"dessa folk lärde man sig\ndå först känna, när de med krig öfverföllo de i Germanien förlagde\nRomerska legioner, och sedermera gåfvo sig under dem, men kort derpå\nafföllo, eller drogo sig längre undan.\" Hvad krig Tac. härmed\negentligen menar, är osäkert, antingen det som fördes några och 80 år\nefter Frälsarens födelse, under Kejsar Domitiani tid, eller, hvad som\när troligare, afser han de tre, (efter någras räkning fyra), fälttåg,\nhvilka den Romerske Härföraren _N. Cl. Drusus_, åren näst före Christi\nfödelse, anställde i denna del af Norden; och hvarest han, tid efter\nannan, besegrade Galler, Catter, Markomanner, Sigambrer, Friser,\nRhetier, Bructerer, Cherusker, Svevier, och andra Tyska folkslag. Det\nvar om denna Drusus, som _Svetonius_, i 1 Kap. af _Claudii vita_,\nsäger: att han varit den första Romerska Fältherre, som beseglat det\nNordiska hafvet, \"_Oceanum Septemtrionalem primus Romanorum ducum\nnavigavit_\"; och som, enligt _Velleius_, L. 11, c. 106, med sin flotta,\nseglat upp för Elbe, bland då ännu okända nationer: \"_classis, quæ\nOceani circumnavigerat sinus, ab inaudito atque incognito ante mari,\nflumine Albi subvecta, exercitui Cæsarique se junxit_.\" Det var ej\nunderligt om vid denna tid, då liksom en hel verld öppnat sig för de\nRomerska vapnen, allt förekom dem, i början, _nytt_ och _okändt_, och\nom således äfven beskrifningen, öfver dessa länder, blef konfys och\nvanställd. Tacitus säger sjelf i 10 Kap. af sin Biografi öfver _C. Jul.\nAgricola_, att norra kusten af England och Orkadiska öarne, likaledes,\ndå först, nyligen, blifvit upptäckte \"_Hanc oram novissimi maris tunc\nprimum Romana classis circumvecta, insulam esse Brittaniam affirmavit,\nac simul in cognitas ad id tempus insulas, quas Orcadas vocant, invenit\ndomuitque_\", och är det förmodligen på dessa, och åtskilliga andra, öar\n_Plinius_ alluderar, då han i 4:de B., 27 K. säger: \"_tres et viginti\ninde insulæ Romanorum armis cognitæ_.\" Emedlertid är Plinius den\nförsta, hos hvilken Skandinaviska namnet förekommer -- äfven han säger,\natt han \"fått underrättelse om omätliga öar, ej länge sedan från\nGermanien upptäckte.\" \"_Nam et a Germania immensas insulas, non pridem\ncompertas, cognitum habeo_.\" (L. 2, c. 112, §. 7) och tillägger på ett\nannat ställe (L. 4, c. 27) der han talar om Cattegat (sinus Codanus)\n\"_refertus insulis: quarum clarissima Scandinavia est, incompertæ\nmagnitudinis_.\" Att likväl Tacitus vid författandet af denna sin\nbeskrifning öfver norden, icke blott haft att tillgå dessa samtida\nhistoriska källor, utan att han härvid äfven rådfrågat äldre Auktorer,\nhvilkas trovärdighet man i allmänhet betviflat, skall i det följande\nvisas. Troligtvis har han äfven erhållit mången upplysande\nunderrättelse af sin egen svärfar _Caj. Jul. Agricola_, hvilken redan\nsåsom ung, gjort sina första krigstjenster i Britannien, under _Sueton.\nPaulinus_, der han sedermera, under flera år, utmärkt sig för sin\ntapperhet och rättrådighet, både såsom Guvernör (_Proprætor_) och\nKyrkans öfverhufvud (_Pontifex_).\n\n[46] Bland dessa hans fördomar, kan man nämna, att det var isynnerhet\nför alla omina eller järtecken (_prodigia, portenta_) som han bar en\nsärdeles respekt.\n\n[47] Tacitus skall, enligt hvad man tror, ledt sin härkomst från en\nobemärkt slägt i Umbrien. Enligt andres tanke, skulle han likväl varit\naf en ädel börd. Ja några vilja till och med förmoda, att han\nhärstammat af Kejsar _Claudius Tacitus_; men -- så går det alltid: en\nstor man får stor börd.\n\n[48] Om vi nu äfven gifva närmare akt på Taciti manér, skola vi finna\natt det just är vid dessa omständigheter, han förnämligast fäster sig.\nFör tapperhet berömmer han isynnerhet de nationer som bodde närmast\nRomarne, och med dem försökte sina vapens lycka; -- således dem,\nhvilkas krigiska förtjenster han bäst kunde äga sig bekante; som t.ex.\nBataverna (i 29 Kap.), Catterna (i 30 och 31 Kap.), Tenctrerne. (i 32\nKap.), Chaucerna (i 35 Kap.) och Cimbrerna (i 37 Kap.); men för\nvildhet, och vidskepelse, deremot, utskriker han de folk, som bodde\nlängre i norr (hvilka Romarne till det mesta kände endast genom ryktet)\noch hvilkas beskrifning vidtager med 35:te Kap. såsom t.ex. Semnonerna,\n(i 39 Kap.), Reudigenerna, Avionerna, Anglerna, Varinerna, Eudoserna,\nSuardonerna, Nuithonerna (i 40 Kap.), Naharvalerna (i 43 Kap.),\nEstherne (i 45 Kap.) och slutligen, Finnarne (i 46 Kap.) med hvilkas\nbeskrifning han, på en gång, både slutar och fulländar denna sin\nhistorie.\n\n[49] Af Katolisism och munkunderverk fick väl denna deras gamla\nvidskepelse, sedermera en ny, förändrad, och kanske stegrad potens.\nAtt, för öfrigt, denna Finska folkets medeltid föregåtts af en annan,\nutmärkt af en större upplysning, och förståndsodling, hafva vi bevisat\ni _Otava_ 1 Del. p. 22-35, dit vi derföre hänvise dem af våra läsare,\nsom härom önska sig en närmare kunskap.\n\n[50] Något sådant, tyckes äfven andra, före oss hafva märkt, men de\nhafva trott sig afhulpit detta, dermed att de i stället för _sed_\nskrifvit _id_ (Rhenanus och Boxhornius, -- se deras Editioner); och\nErnesti tror att Tacitus skrifvit _sed id_. Vi, deremot, tro att han\nskrifvit intetdera: utan att hans afskrifvare, såsom ofta händt,\nantingen af okunnighet eller slarfaktighet, eller måhända i tanka att\nförbättra texten, tillagt ordet _sed_, liksom hans kommentatorer nu tro\nsig göra än bättre om de sätta dit _sed id_.\n\n[51] Möjligt äfven att detta skett, genom slarf och vårdslöshet, vid\nsjelfva afskrifningen, hvarpå man har ganska många exempel; och att det\nmåhända tillgått sålunda, att man flygtigt, och i hast, fått se första\nstafvelsen _se_- af det kort derpå tvenne gånger upprepade ordet\n_securi_, stående, någorstädes i grannskapet, under _receptaculum_,\nt.ex. vid slutet af en rad.\n\n[52] _Illaborare domibus_, har vanligtvis blifvit öfversatt med: \"att\nuppföra hus\", eller \"att äflas med byggnader\"; ehuru det då troligen\nbordt heta _laborare in domos_ (såsom t.ex. hos Ovid. _in spem\nlaborare_, äflas med hoppet). Denna tolkning tro vi här vara så mycket\nmindre lämplig, som ett sådant arbete icke egentligen utmärker någon\ndaglig sysselsättning -- mycket mindre utgör ett folks näringsgren --\nhvarom likväl här tyckes vara fråga. Dessutom kan denna mening,\nrefererad till orden _gemere in agris_, icke blifva annan än _laborare\nin domibus_. Så vidt vi känna, förekommer ordet _illaborare_, uti det\nLatinska språket, icke annorstädes än på detta ställe hos Tacitus, och\ndå man i anledning häraf snart sagdt i alla Lexica gifvit det denna\nensidiga, och, som vi tro, oriktiga tolkning, endast lämpad och\nafpassad, som det synes, i motsats emot hvad i föregående mening\nanföres om Finnarne, nemligen: \"_Nec aliud infantibus ferarum\nimbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur_\", så\ntro vi oss härigenom böra rätta och anmärka detta misstag.\n\n[53] Eller huru vill man väl annars förklara dessa, i alla fall,\noförklarliga ord: _suas alienasque fortunas spe metuque versare?_\n\n[54] Således gjorde de, i detta fall, intet arbete, (ty att de närde\nsig med boskapsskötsel, handel, frakter, eller grufarbete, omtalas\nicke). De måste således haft idel goddagar -- ty jaga kunde de väl icke\nalltid, -- i tid och otid.\n\n[55] Men hvarifrån skulle de få egendom, om de ej förskaffat sig den\ngenom flit och arbete?\n\n[56] Både Finnar och Lappar äro från urminnes tider kände för sina\nhandarbeten. De förre, isynnerhet för sina _smiden_, de sednare för\nsina _träkäril_, m.m. Se Rühs Finl. o. dess Inv. 2:dra Uppl., l:a Del.\nsid. 5, 2:a Del., s. 34, 37.\n\n[57] Härmed må man dock icke förblanda _svedjebruket_; ty ehuru det i\nmånga afseenden är vida besvärligare, anse de det likväl ej med samma\nförakt som _åkerbruket_, hvilket de hålla vara dragarens kall. Till\nupplysning för dem, som härvid möjligtvis kunde falla i förundran,\nhvarföre man nemligen skulle anse det för en större skam att plöja en\nåker än en sved, få vi anmärka: att Finnarne, fordom, ej plöjde sina\nsveder; utan bestod deras svedjesätt deruti, att, sedan de nedfällt den\ngrofva skogen, brände de den, och, utan att hvarken plöja eller harfva,\nkastade de utsädet bland de härs och tvärs liggande trädstammarne, i\nden nästan ännu varma askan. Häraf blef en följd, att man blott kunde\ntaga ett säde, af en sålunda förarbetad sved. Detta sätt att svedja,\nder hvarken tarfvas plog eller häst, sker än i dag i norra delen af\nSavolax, och, allmänt, å de Svenska och Norska Finnskogarne; samt att\ndetta varit det äldsta, fordom brukliga, svedjesätt, tyckes redan den\nhögst enkla metoden förråda; och bestyrkes äfven detta af ett ställe\nhos Clausson (se hans \"Norska Krönika\", tryckt i Köpenhamn 1632, sid.\n135) så lydande: \"De (Finnarne) bevare sig intet met jorden at\nförarbeide, derfor skeer det som mesteds sönder i Nordland, at der som\nFinden drager fra, oc hafuer af hugget Skoufuen, der drage Norrsk folck\ntil igien, oc plöye oc saae, oc giöre der skiönne jorder aff.\" Detta är\nhvad Tacitus i 14 Kap. ganska sinnrikt kallar: \"_nec arare terram, aut\nexspectare annum_,\" hvilka ord han tyckes hafva plagierat utur Strabo,\nsom i 7 B., 2 K., 3 §. säger om de emellan floderne Rhen och Elbe\nboende Svever, och åtskilliga andra af dessa folkslag: me georgein,\nmede thesauritsein (neque colunt agros, nec quidquam reponunt). Då\nemedlertid åkerbruket småningom infördes, skedde det ej utan stor\nmotvilja, dels såsom stridande emot fäders, och förfäders, urgamla bruk\noch vana, dels såsom ett, för fria söner, nesligt arbete, att gräfva i\njorden. -- Ganander anför en hos Finska folket ännu allmänt gängse\nmytisk fabel, som är artig nog, och kan tjena att visa oss med hvad\nbegrepp Finnarne i början måtte hafva omfattat denna nya näringsgren.\nDen lyder: _Kalewan tyttären ottaneen kyntäjän, ja hewoisen ja auran,\njota toi äitilleen, ja sanoi: \"mikä Sitti-sontiainen tämä on, jonka\nminä löysin äitin moata tonkimasta?\" Äiti sanoi: \"wie pois piikani!\nmeijän piteä pois-paeta tältä moalta, -- ne tuloowat tänne asumaan_.\"\nDock, fram, fram! skall allt godt och ädelt, äfven om det vore aldrig\nså stridande emot häfdernas helgd och bruk; ehuru det visserligen går\ntrögt och långsamt i början. Det var derföre trälar och qvinnor, först,\nhos Finnarne, fingo befatta sig med ett yrke, som nu utgör hvarje\nodalmans fröjd och glädje. Äfven detta tyckes icke hafva undgått\nTacitus, och torde hafva gällt, till någon del, äfven om andra\nnationer, efter han i 15:de Kapitl. gör följande reflexion:\n\"_Fortissimus quisque ac bellicosissimus nihil agens, delegata domus et\npenatium et agrorum cura feminis senibusque, et infirmissimo cuique ex\nfamilia, ipsi hebent_.\"\n\n[58] Ett gammalt ordspråk: \"_Tyhmä paljon työtä teköö: Eleä wiisas\nwähemmäilläk_,\" bevisar mer än tillräckligt, hvad de här mena med\n\"wiisas.\" Och en runa, som talar om en trollkarls besök hos en annan,\nbörjar med följande bombastiska anathema:\n\n    Ymmärrys yllä piteä,\n    Hattu miestä hallihtoo;\n    Hywä päiwä! helwettiin -- --\n    Onko perkele kotona?\n    Jolta saisin sanoja kuulla,\n    Sekä konstia kowia.\n\nÄnnu lefver, i Finnarnes mun, ett gammalt ordstäf, som vittnar om denna\nmakt emot Gudomen, hvilken våra fäder trodde sig besitta, och som\ntyckes vara en gammal qvarlefva af den gråa hedendomen; emedan _Guds\nmakt_, enligt det, redan sättes i bredd med _trollkarlens_. Det lyder:\n\n    Kaksi kowaa koittelee (alii: kiskottelee)\n    Susi ja hewoisen warsa,\n    Meijän poika ja Jumala.\n\nAtt denna _meijän poika_ måtte hafva varit en beryktad trollkarl, synes\nhär klart, då han vågade pröfva sin styrka med de christnes Gud. Äfven\nhos Tyskarne bibehåller sig ännu ett ordstäf, som tyckes påminna om den\ndå ännu icke hos dem kufvade hedniska öfvermakten, enär man säger:\n\"_noch leben die Heiden_.\" Men småningom segrade det himmelska väldet\nöfver det jordiska, och äfven Finska folket förnam slutligen att den\nAllsmäktige, både i kraft och godhet, öfverträffade deras usla\nhexmästare. Och ett annat ordspråk, som synes bära sin stämpel ifrån\ndenna tid, har i folkets minne förvarat denna öfvergång från hedendom\ntill sann christendom. Det lyder:\n\n    Joka kiitteä hyweä,\n    Kiittäköön hywät Jumalat!\n    Joka laittaa pahaa,\n    Laittakoon suwesta talwi!\n\n[59] Orden: _trolldom, trollkonst, trolleri, trolla,_ som ofta här\nförekomma, torde visserligen, liksom deras begrepp, helt och hållet\nutgå ifrån språket, i den mån upplysningen tilltager. Då de till dess\nmåste qvarstå, nödgas vi upplysa, att de ej här få tagas i den vanliga\nbemärkelse de torde äga i Svenska språkbruket, der de lära betyda\nkonsten att, genom öfver- eller onaturliga medel, frambringa\nöfver- eller onaturliga verkningar. Enligt Finnarnes begrepp, är så väl\nmedlet som verkan, endast i så måtto öfvernaturligt eller öfversinnligt\n(andeligt), att andra icke kunna inse eller fatta det förras natur,\nblott dess verkan; men derföre tro de icke medlet, i sig sjelft, vara\nså tillvida onaturligt, att det skulle sakna naturen att verka, d.v.s.\nde tro endast på en _naturlig magi_, hvaruti de tillskrifva mindre\nhexmästarns personlighet, som icke mera de medel han nyttjar, denna\nöfvernaturliga kraft; uti hvilket fall de, med samma skäl, kunna anse\nför trollkonster, alla fysiska fenomen och experimenter, hvilka de till\nsin natur icke kunna förklara.\n\n[60] Denna national-sång, som först tyckes utveckla Catos idé: \"_inter\nprima spectari jubet, ut solum sua virtute valeat_\", och sedan Plinii:\n\"_malus est ager, cum quo dominus luctatur_\" (L. XVIII. 5)\nkarakteriserar ganska väl det gamla Finska folklynnet, och har numera\nöfvergått till ett slags bunden prosa, som lyder sålunda:\n\n    Älä huolik paljosta työnteosta,\n    Eleä wiisas wähemmälläik!\n    Kyllä mua kaswaa moatessans,\n    Pelto, pepuroijessans;\n    Kantaahan suo jänistä,\n    Suo jänistä, moa warista,\n    Nurmi nuorta joutahinta,\n    Pelto, pieniä kanoja.\n    Ei sallik sawinen pelto,\n    Eikä sontainen suwaihtek\n    Koreita kuokkijoita\n    Walkeata kuokan wartta.\n\n(Se _De Proverb. Fenn._ P. I. p. 26.)\n\nAtt Runan är urgammal, och fullkomligt öfverensstämmande med den\nallmänna opinionen, bestyrkes deraf att de flesta verser, eller rader,\nlösryckta från det hela, ännu i dag, bland de ålderstigna, tjena såsom\ngamla godkända ordspråk. Äfven Tacitus tyckes, i detta fall, hafva\nnågot så när känt folkets karakter, då han om det, i 14:de Kap., säger,\ngenerellt, med afseende å åkerbruket: \"_pigrum quin immo et iners\nvidetur sudore acquirere, quod possis sanguine parare_\", hvilka sednare\nord, dock mera äro tillämpade på dem som, medelst krig och härnad,\nsökte lefva af rof och byte. Märkvärdigt är det likväl, att äfven de\ngamla Götherne skydde åkerbruket; deras lära gick ut på att lefva af\nkrig och vikingafärder. På samma sätt tyckes förhållandet hafva varit\näfven med åtskilliga andra nationer. Så t.ex. var det äfven enligt\nJudarnes dogmer, anförde i Talmud, Tract. _Jewammoth_, fol. 53. Col. 1,\nder det heter: \"åkerbruket är den sämsta handtering; deremot är handeln\nden bästa; ty den som i handel har 100 gyllen, kan alla dagar äta kött\noch dricka vin, då deremot den som på åkerbruk nedlägger samma summa,\nmåste åtnöja sig med rötter och grönsaker; samt nödgas ändå mycket nog\ngräfva och arbeta.\" Hvarefter det vidare härom heter: \"Så ock emedan\nman aldrig sett något djur, eller någon fågel, den der handtverk kunde,\noch ingen hjort den der fikon torkade, intet lastdragande lejon, ingen\nräf, den der krämare var -- alla nära de sig utan smärta och arbete,\noaktadt de endast äro skapade till vår tjenst -- hvadan ock billigt är,\natt vi (Judar) nära oss utan möda, vi som endast äro skapade att tjena\nGud;\" (Jemf. Judendo men framställd ur de Rabbinska skrifterne, m.m. p.\n40), hvilken lära tyckes öfverensstämma med Lukas, K. 12, v. 24. Om man\nnu härmed jemför de gamla Grekers åsigter, som, i Arkadien, i det\nidylliska herdelifvet, idealiserade sin lycksalighet, med hvad de\nberättade om de nomadiska Scythernes sällhet, besjungen redan af\nHomerus; och med hvad Bibeln lär om Abraham, Isaak och Jakob, med flere\nandre af de förnämsta bland folket, hvilka vallade sina hjordar, så\nsynes alla dessa gamla folkläror, liksom sammanstämmande intyga, att\nmenniskan icke var skapad till arbete; men att hon, efter sitt\nförlorade Eden, sjelf dertill liksom förpligtat sig. (Jemf. _Otava_, 1\nD. s. 19).\n\n[61] Han sjöng härom:\n\n    Olin orjana Wiroissa,\n    Palwelin pakanan moassa,\n    Illat surwon, oamut jauhon,\n    Aina kiikutin kiwiä.\n    -- -- -- -- -- -- --\n    Kylwin otrat Suomenmoalle,\n    Wiskaisin Wiron selälle,\n\n[62] Annars behöfver en så kallad Finsk hexmästare icke så mycket\nryktet till sin rekommendation, som icke mera blotta namnet af\ntrollkarl; ty detta ger honom reputation nog. Och för att såsom sådan\ngifva sig tillkänna, hafva de ett visst eget slags uppförande, som\nförnämligast utmärker sig i ett poetiskt och mystiskt språk. De tala\nderföre oftast med iakttagande af allitteration, och under allegorier,\nhvarvid de isynnerhet begagna sig af så kallade gamla ordspråk, som\negentligen utgöra, i korta sentenser uppfattade, vishets- eller\nlefnads-reglor; och hvilka gamla minnen stå qvar som monumenter af en\nhos Finska folket förgången högre kultur. Härom finnes, utom den af oss\nutgifne _Dissert. de Proverb. Fenn._, en ganska fullständig, och som vi\nhoppas högst intressant, afhandling, i 1:sta Del. af _Otava_, s. 1-183,\nder man finner dessa Finska Filosofemer systematiserade, eller bragte\nunder en vetenskaplig uppställning; hvilka, icke blott till karakteren,\nutan, ofta nog, till ordalydelsen, äro likstämmiga med de gamle Grekers\neller Pelasgers så kallade Gnomer, eller deras korta, moraliska,\nkosmologiska, och filosofiska lefnads-maximer, hvilka, såsom ett slags\norakel, uttaltes ibland folket, af deras så kallade vise; och af hvilka\nännu Thales, (den förste af Greklands sju vise) skall hafva mycket\nbegagnat sig, hvilken dog, öfver 90 år gammal, 545 år f.Chr. Sådana\nkorta sedespråk tyckas fordom äfven hafva tjent till lefnadsreglor för\nJudiska folket, och hvilka till stor mängd finnas uppfattade i den, uti\ngamla Testamentet intagne, så kallade Ordspråks-boken, hvilken anses\nvara sammanskrifven af Konung Salomo, som tros hafva lefvat omkring\n1000 år f. Christus.\n\n[63] Hvad Tacitus här säger generellt om alla Finnar, det samma säger\nJuusten speciellt om trollpackan Huld. Nemligen: \"_Omnes spe metuque\nsibi obnoxios habebat_.\" (Se Nettelbladts Schwed. Bibl. 1 Stück, p.\n103).\n\n[64] I Finska språket, förekomma dessa hexmakare under åtskilliga olika\nbenämningar, allt efter de särskilta nuanserna af deras verkningssätt\noch förmåga; såsom t.ex.\n\n Wiisaat, Tietäjät                         (vise män, underkunnige),\n Noijat, Welhot                            (trollkarlar),\n Loihtiat                                  (besvärjare),\n Lumojat                                   (klummare, tjusare),\n Näkiät                                    (andeskådare),\n Taikurit                                  (hexmästare),\n Katehet                                   (skadare, afundsmakare),\n Puoskarit                                 (qvacksalvare),\n Kuoharit, Salwurit                        (gällare),\n Weri-salpajat                             (blodstämmare),\n Into-mieher, myrrysmiehet, poppa-miehet   (huxpux-makare),\n Kahtojat                                  (siare),\n Lukiat                                    (läsare),\n\nm.m. I sammanhang härmed, tro vi oss, såsom något anmärkningsvärdt,\nböra nämna: att hvad som, hos andra nationer, anses såsom någonting för\naktligt och nesligt, nemligen att kastrera hästar, detta anses hos de\nFinska folken såsom någonting stort och förtjenstfullt; hvarföre ock de\nfleste af deras så kallade trollkarlar äro _ex professo_ hästgällare,\nliksom desse sednare, alltid, till professionen, äro trollkarlar. Till\ndetta yrke hörer icke så mycket konsten att verkställa sjelfva\noperationen, som icke mer att dervid uppläsa alla de galdrer och\nbesvärjelser, som skola hela så väl brännsår som jernsår, -- men\nframför allt de ord, som härtill skola inviga sjelfva knifven. Skall\nman riktigt vara mästare i konsten, tillkommer det äfven, att -- icke\ngenom rep och handkraft, utan -- endast genom de magiska orden binda\ndjuret, eller göra det spakt och orörligt; ja till och med att\nåstadkomma allt detta i dess fria, naturliga, stående ställning.\nBesynnerligt nog, omnämner redan Strabo i 7:de B., 4:de K., §. 8. såsom\nnågonting eget, och singuliert, hos alla Scythiska och Sarmatiska\nfolkslag, att de nemligen brukade _vallaka_ sina hästar, för att\nderigenom tämja dem, och göra dem mindre ystra; hvarvid han anmärker\natt deras hästar väl voro små, men ihärdiga och bångstyriga: \"_idion de\nte Skythike kai te Sarmatike pantos ethnes, to tes hippes ektemnein\neupeitheiros kharin, mikroi men gar eisin, otseis de sphodra kai\ndyspeitheis_.\"\n\n[65] Man har exempel på folk som vandrat allt upp till Lappmarken, för\natt der få den bot hemmavarande besvärjare ej förmått lemna dem. Emedan\nman tror att ju längre man kommer mot den höga, eller som de kalla,\nmörka, norden, desto argare trollkarlar skall man finna; och man har\nofta funnit att deras _nåider_ förmått häfva sjukdomar, dem ingen\nläkarekonst kunnat bota. Isynnerhet gäller detta om _Epilepsi,\nHypokondri, Melankoli, Mani, Plöresi_, och med ett ord: om alla\nsjäls- och sinnes-sjukdomar i allmänhet.\n\n[66] Det är ej blott vid de tillfällen de behöfva påkalla hans hjelp,\nsom han skall visa sig såsom deras patron och gynnare; utan hoppas de\n(_spe versantur_) att de uti allt hvad de företaga sig, i denna\nverlden, skola röna lycka och framgång.\n\n[67] Vi framställa denna deras Svartkonst, här, under dess _närvarande\nkarakter_, eller sådan den i allmänhet blifvit uppfattad, -- icke sådan\nden _ursprungligen_ är. Ty om vi en annan gång skulle komma att sträcka\nvåra forskningar djupare i detta ämne, skulle vi kanske bevisa att\ndenna åsigt är högst felaktig, och egentligen uppfattad, och\ntillkommen, genom ensidiga omdömen hos den okunniga hopen, och det\nsåväl af anhängare, som antagonister, till denna deras magiska\nvetenskap. Det ligger redan i begreppet af all _vetskap och kunskap_,\natt deruti måste finnas något positift, något verkligt vetande, till\ngrund. Det är således redan i sig sjelft någonting otänkbart, att ett\nhelt folks _vetenskap_ (låtom oss kalla det så) eller tro, om ock\naldrig så superstitiös, endast skulle kunna bestå i toma formler eller\n_besvärjelser_, hvilka så till sägandes endast utgöra den yttre sidan,\neller karakteren, deraf; och ännu orimligare, att denna _tro_ på tomhet\nskulle hafva bibehållit sig, eller ägt intresse och bestånd, från det\nena seklet till det andra. Ty man bör kanske i allmänhet anmärka, att\nså mycket än folket eller den råa massan, är böjd för att på ett\nsuperstitiöst och öfvernaturligt sätt förklara hvad som öfverstiger\ndess förstånd, så litet är den likväl, å andra sidan, fallen för att\nomfatta gyckel och toma _fantomer_. Nästan lika så otänkbart vore det\natt tro, att det positifva, som uti Finnarnes svartkonst möjligen kunde\nfinnas, blott skulle bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af,\nden onde, eller det _ondas princip_, ty sjelfva denna princip är redan\ni sig sjelf, och såsom sådan, till sin grund, eller natur, _negatif_;\nemedan det utgör en förnekelse af det goda. Vi tro ock derföre att,\noaktadt hvad man än derom må säga, det icke finnes något folk i\nverlden, som med sin tro och kärlek (d.v.s. dyrkan) endast omfattar det\nonda; emedan en sådan tro, som i sig sjelf icke innehåller någon\nkunskap, icke skänker dem någon realitet, hvarken för förståndet eller\nhjertat. Efter denna allmänna åsigt, följer således äfven: att sjelfva\ntrolleriet, eller hexeriet, betraktadt antingen såsom vetenskap, eller\nsåsom föremål för tro, måste ytterst hvila på något positift, verkligt,\nd.v.s. på någon verklig kunskap.\n\nMan skall ock derföre, om man närmare vill forska i saken, träffa\nvidskepelsen -- redan i de äldsta urkunder man derom äger -- förenad\nmed, om vi så få kalla, _positifva vetenskaper_, förnämligast med\n_astronomi_, (eller kanske rättare, astrologi) _naturkunnighet_ och\n_mathematik_. Så t.ex. att sluta af de få och ofullständiga\nefterrättelser man äger om de gamle Chaldéers _filosofi_ (hvilken\negentligen utgjordes af teogoni och kosmogoni) så bestod den\nhufvudsakligast af stjerntyderi och trollkonst (demonologi). Chaldéerne\nutgjorde, som man vet, den lärda kasten i Babylon, Assyrien, och\nMedien, hvilkas lära ungefär 536 år f.Chr. förstördes af Perserne,\nsom i dess ställe införde sin Zerdusht's eller Zoroasters lära,\nhvilken, enligt Platos omdöme, ganska oriktigt blifvit betraktad\nsåsom en djefvulsk magi, då den likväl endast bestod i mystiska\nundersökningar och förklaringar af den gudomliga naturen. På samma sätt\nförhöll det sig med den gamla Egyptiska Vishets-läran, hvilken -- att\ndömma efter de fragmentariska, oftast kanske förvända, begrepp, man\nderom fått genom Grekernes skrifter -- förnämligast skall hafva bestått\ni astronomi, mathematik och spåkonst (tecknetyderi). Ännu hos de\nupplyste Romarne och Grekerne, stod vidskepelsen, som en trogen skugga,\nvid sidan af deras _Religion_; och den förres prester löntes\noffentligen af staten, i bredd med den sednares.\n\nOm man derföre närmare begrundar den allmänna karakteren af de gamlas\nkunskapsarter i Österlanden, så skall man finna att de, liksom sjelfva\nderas Religion, eller Religionsbegrepp, förvarades såsom en stor\n_hemlighet_, ett _arcanum_, hvaruti blott vissa Prester, eller Kaster,\ninvigdes; hvilka, med en mystisk, mytisk, eller poetisk omklädnad,\nframställde för folket dessa sanningar, under symboler och allegorier,\nhvilka således blefvo vetenskapernes yttre form. På sådant sätt blef nu\näfven naturkunnigheten till sitt inre hemlighetsfull, och till sitt\nyttre, symboliserad, personifierad, och lokaliserad för folket, och den\nlägre hopen, som, under dessa yttre attituder, sinnligt fattade, och\ndunkelt anade, den i dem inneboende högre betydelsen. Denna allmänna\nÖsterländska karakter, af hemlighetsfullhet, (som hufvudsakligen tyckes\ngrunda sig på en väl beräknad egennytta) eller denna deras åsigt, om\nnyttan och nödvändigheten, att hålla kunskapens källa för folket, så\nhemlig som möjligt, uttalar sig högt, såväl i den Grekiska myten om\n_Pandoras ask_, som i den Mosaiska, om _kunskapens träd, på godt och\nondt_, hvilka båda berättelser enoncera, att sällheten fordom, ehuru\nokänd, fans ibland menniskorna på jorden; men försvann, så snart de,\nförledde af kunskapsbegär, började forska efter dess natur. Hvardera af\ndessa myter tyckes vara beräknad -- icke så mycket att visa följderne\naf nyfikenhet (vetgirighets-begäret), som icke mera -- för att bevisa\ndet menniskoslägtets, d.v.s. folkets, lycksalighet ytterst grundar sig\npå deras okunnighet (väl förståendes om det onda -- såväl som om det\ngoda; ty det ena följer af det andra), och att således kunskapen,\nliksom elden, endast borde vårdas af vigda händer. En sats, som, på\nsitt sätt idealiserad, ännu i mången stat torde följas, såsom en\nregerings maxim.\n\nDå emedlertid vetenskaperna, sedermera, och slutligen äfven Religionen,\nutgingo i ett renare skick, befriade, och obeslöjade, från denna yttre,\nförvillande, förklädnad -- hvilket isynnerhet befordrades genom Christna\nReligionens utbredande, hvars lära, i motsats mot all annan, var att\nutsprida upplysning; och som uttalar sig i de orden: \"går ut och lärer\nallt folk\", -- så blef af de gamla vetenskapernas så kallade yttre sida,\nd.v.s. af den i dem hemlighetsfulla karakteren, endast huxpuxeriet och\nallegorien, eller den gamla formen, qvar, såsom en tom kåpa -- dock icke\ntom i den mening, att ju icke derunder ännu döljer sig mången kunskap\noch sanning, men isolerad, och, utan vetenskaplig behandling, insvept\ni ett mystiskt mörker, hvarigenom den blifvit gjord till ett föremål\nför vidskepelse och superstition, å ena sidan, och för en lukratif\negennytta, å den andra.\n\nSom det gick med vetenskaperne, så gick det äfven med Religionen. Af\nden gamla mytologiska kunskapen, som omgjordade deras religions\nbegrepp, blef -- sedan sjelfva vetandet, eller den inre kunskapen\nderom, dog ut eller fick en annan, mera vetenskaplig form -- endast\nsjelfva stommen, eller de toma namnen, qvar, med sina attributer,\nhvilka utgöra detta långa afguda-register -- numera utan all betydelse.\n\nOm man, efter att sålunda hafva angifvit karakteren af detta\nhemlighetsfulla, som omslöjade de gamles vetenskaper, och hvilket ännu\nutgör ett hufvudkriterium på Finnarnes trollkonst, vill betrakta saken\nfrån en annan, närmare, synpunkt, så skall man finna att förhållandet,\npå sätt och vis, är det samma -- ännu i dag; i thy fall, att allestädes\nder mörker och okunnighet står qvar ibland folket, der finner man också\nvidskepelse, nemligen i så måtto, att alla kunskaper som öfverskrida\nderas fattningsförmåga, förklaras såsom öfvernaturliga, eller såsom\nverkningar af djefvulens list, o.s.v., en förklaring, hvarigenom man\nganska lätt och behändigt kan upplösa de svåraste problemer. Ofta nog\nskall kanske ännu i dag den enfaldige, förledd af illusionen, i\nvarseblifvandet, anse de lärde för trollkarlar, de der kunna \"vända\nögonen på folk.\" Ungefär på samma sätt har man äfven gjort med\nFinnarna. Då de okunnige utskrika dem för trollkarlar, så är det väl\nnaturligt, att den upplyste, som icke vill räkna sig till denna hop,\nicke instämmer i detta rop; men det vore, å andra sidan, lika\nonaturligt, och bevisade lika okunnighet, om han skulle skrika deremot,\noch förneka möjligheten, att de äga förborgade kunskaper, förmedelst\nhvilka de -- genom naturliga medel, som dock till sin grund kunna vara\nsåväl sinnliga som öfversinnliga -- uträttat en hop sällsamma saker;\noch hvilka kunskaper så tillvida kunna kallas \"förborgade\", som de icke\nkommit till allmänhetens kunskap. Också bör man härvid icke glömma,\nhuru mycket såväl Läkarekonsten, som många andra grenar af\nNaturkunnigheten, ursprungligen haft att tacka hvad man kallar \"kloka\ngubbar\", eller de så kallade \"magiska Vetenskaperne\", dem de nu förakta\nför sin mystiska form, för sin vetenskapslöshet och hemlighetsfullhet.\nMan kan således betrakta både vidskepelse och trollkonst -- hvilka, i\nvisst fall, äro hvarandra motsatta begrepp, -- såsom en _vetenskaplig\nskugga_, hvilken, liksom hvarje annan skuggbild, endast har sin\nrealitet i det immateriella; men är i materiellt afseende icke blott\ntill sin natur en tom skepnad, en annans vålnad; utan till hvars\nkonstruktion, redan i begreppet, ingår en sammanverkan af ljus och\nmörker, (kunskap och okunnighet) såsom dess tvenne elementer, eller\nbeståndsdelar; och hvars karakter derföre hufvudsakligen är, att --\nförnämligast verkande på inbillningen -- försvinna för ljuset\n(upplysningen), men deremot på ett märkvärdigt sätt tilltaga, såväl\ntill extensitet som intensitet, i mörkret, (hos okunnigheten), der den\nofta visar sig, d.v.s. spökar, under tusen olika, mer eller mindre\nförskräckliga, gestalter. Om vi således, under denna liknelse, närmast\ntro oss hafva uppfattat karakteren såväl af vidskepelse som trollkonst\ni allmänhet; nemligen såsom en intellektuell skuggbild, hvilken väl,\nsåsom sådan, icke i sig sjelf har verklighet, men likväl ytterst\ngrundar sig på en verklig kunskap; så måste af dessa skuggor,\nvidskepelsens, betraktad såsom en reflet af trollkonstens, och således\nlängre aflägsnad från sjelfva föremålet, (eller vetandet), följaktligen\näfven vara så mycket större och vidunderligare; då deremot\ntrollkonstens, såsom närmare omgifvande sjelfva kunskapen och\nsanningen, måste såväl till form som natur, vara så mycket mindre; i\ndet den förvarar uti sig många af den ursprungliga, vetenskapliga,\nbildens egenskaper. Må man derföre icke för lättsinnigt bedömma de män,\nsom, med för liten erfarenhet, men med för stor lättrogenhet, i sina\nskrifter, vitsordat om denna Finnarnes fordna trollkonst; icke heller\nför mycket förlita sig på deras auktoritet, som, med en ännu mindre\nerfarenhet, men med en så mycket större misstrogenhet, helt och hållet\nförnekat deras närvarande; ty båda partierne hafva haft orätt, och båda\nhafva de haft rätt.\n\nVi böra kanske ännu en gång, för att reda begreppet, taga en kort\nresumé, af hvad ofvanföre, i detta ämne, blifvit sagdt. Vi hafva\nnemligen, redan a priori, antagit: 1:o att sjelfva hexeriet, om ock\naldrig så absurdt, likväl ytterst, måste hafva en positif grund; och\n2:o att denna grund icke kan bestå i en kunskap om, eller i ett\ndyrkande af, det ondas princip. Sedermera hafva vi, a posteriori,\nverkligen funnit vidskepelsens vetenskapliga, d.v.s. positifva,\nkarakter, hos de gamle; eller, hvad som med andra ord är detsamma, vi\nhafva hos dem sett vetenskapernas mystiska, d.v.s. vidskepliga,\nbehandling; och funnit orsaken dertill förklarad, redan i de äldsta\nmyter. Derefter hafva vi anmärkt, att då vetenskaperne sedermera\nutgingo i ett renare ljus, stod vidskepelsen ännu länge qvar ibland\nfolket, såsom deras gamla form, och den qvarstår ännu, som en motsida,\ntill den klara kunskapen. Slutligen hafva vi, för att göra detta ännu\nmera tydligt, framställt såväl trollkonst som vidskepelse, under\nliknelse af en vetenskaplig skugga, hvars hufvudbeståndsdelar äro ljus\noch mörker, och hvars natur är att försvinna, ju mera man ökar det ena\naf dessa element; och deremot, att tillväxa, ju mera man ökar det\nandra. Hvarvid vi anmärkt, att af dessa skuggor, trollkonsten, såsom\ninnehållande mera kunskap (ljus) måste, till sin natur, vara vida\nmindre; och deremot vidskepelsen, såsom inrymmande mera okunnighet\n(mörker) vara så nycket större. Hvaraf såsom ett corollarium följer,\natt ju mera man utskrikit Finnarnes trollkonster, destomera har man\nderigenom endast indicerat sin egen vidskepelse (superstition,\nöfvertygelse härom) och ju mindre man deremot tillegnat dem denna\nsåkallade öfvernaturliga förmåga, ju mera har man derigenom bevist sig\nvara upplyst. Hvarvid det bör observeras, att Finnarne sjelfve aldrig\nutbasunat denna sin trollkonst; utan tvertom hafva de, så mycket som\nmöjligt, sökt hålla äfven ryktet derom hemligt. Häraf följer att\nvidskepelsen i sin högsta potens, egentligen varit att träffas mera hos\nandra nästgränsande nationer, och deremot trollkonsten allenast hos\nFinnarne.\n\nOm man nu, efter dessa förberedande åsigter, närmare granskar sjelfva\nkarakteren af de Finska troll-läsningarne eller besvärjelse-formlerne,\nursprungligen uppkomne af deras gamla mytiska runor, hvilka äro de\näldsta urkunder, der denna natur-vetenskap uppenbarar sig, så skall\nman, till en icke ringa förundran, finna, att der ingenstädes anropas\nden onde om hjelp, ja hvad som är än mer -- Finnarne hafva ingen\npersonifikation, ingen sinnlig föreställning, intet mytiskt begrepp, om\ndenna princip;[E] de åkalla honom derföre icke heller i sina\nbesvärjelser -- tvertom är det endast _naturliga ting_ och\n_naturkrafter_, som öfverallt uppmanas och anropas. Ja man förbannar\nnågon gång, till och med den onde sjelf, såsom upphofvet till allt\nondt, hvilket man väl icke gjort, om man tillika dyrkade honom.\nHärigenom faller nu ett stort fjäll från ögonen på dem, som i det\nFinska hexeriet tro sig se verkan af djeflar och onda andar. Och för\natt än ytterligare bevisa, att den Finska så kallade trollkonsten, i\nsig sjelf är ett resultat af kunskap; och ursprungligen varit förenad\nmed astrologi och naturkunnighet, behöfva vi blott anföra det gamla\nordspråket:\n\n    Ken pahat sanoopi,\n    Se taiwahan tähet lukoopi,\n    Meren allot arwoapi.\n\n(Se Otava, 1 D. p. 146.) Hvilket i Svensk öfversättning vore:\n\"Den som säger de onda\" (neml. orden) d.v.s. den som utsäger det ondas\nprincip, eller förklarar dess natur, och derigenom således äfven botar;\neller med andra ord:\n\n    \"Den som är en trollkarl,\n    Han beräknar himlens stjernor,\n    Han begrundar hafvets vågor.\"\n\nSåsom följd häraf, torde läsaren finna, hvad vi redan ofvan före\nanmärkt, att då vi här tala om _trollkonst, svartkonst, hexeri_, m.m.\nså hafva vi med dessa ord, och deras, i vårt språk, motsvarande\nbegrepp, icke ens fattat, mycket mindre på djupet insett, det hvarom\nhär egentligen är fråga. Tvertom tjena dessa, och flera andra\nbenämningar, blott att förvilla begreppet, emedan de endast afse den\nensidiga åsigt, hvarifrån okunnigheten eller fåkunnigheten bedömt\nsaken; och ingalunda uppfatta ämnet från den synpunkt, hvarifrån de\nFinske hexmästarne sjelfve betrakta det. Svenska språket har således\nicke, lika litet som något annat, något tjenligare ord, som kunde\nuttrycka detta begrepp, än den gamla benämningen _finnekonst_, riktigt\nförstådd. Ej underligt derföre, om äfven Tacitus, i saknad af ord som\nmotsvarade det begrepp han härom tyckes hafva gjort sig, begagnade sig\naf dessa många mystiska meningar, hvilka vi här sökt förklara; -- så\nmycket mer, som de Latinska orden _magus, præstigiator, maleficus,\nveneficus, mathematicus, incantator_, ingalunda, hvarken hvart för sig,\neller alla tillsammans, motsvara detta begrepp; hvilket kanske snarare\nskulle kunna uttryckas med de mera obestämda nomina gentilia _Indus_\noch _Phryx_, i likhet med _Finne_ och _Lappe_, hos oss.\n\n[68] Detta sker vanligen derigenom, att de göra honom _vansinnig_\n(hullu) eller _ursinnig_ (hurja); men oftast endast derigenom, att de\nförskaffa honom fallande-soten, hvilken sjukdom ock derföre på gammal\nFinska icke har någon annan benämning, än: _paha pieksee_ (den onde\nrisar, basar), emedan man trodde att det var den onde sjelf, som\nutmätte straffet. Detta uttryck, som synes vara synonymt med det i Nya\nTestamentet så ofta förekommande _daimonitsetai_, skulle måhända kunna\nförklara hvad dermed egentligen bör förstås: isynnerhet om man finge\nantaga att Frälsaren, och hans Apostlar, då de talade till folket --\näfven ville begagna sig af dess talesätt och begrepp, för att göra sig\nför dem begriplige. Då det i Bibeln så ofta talas om att \"_utdrifva\ndjeflar_,\" hvilken, väl till orden verbala, men till begreppet för\nmängden kanske mindre begripliga, tolkning, intill denna dag bibehållit\nsig i alla öfversättningar af den Hel. Skrift, så var måhända ofta\nmeningen dermed ingen annan, än att \"bota för fallandesot\"; så mycket\nmer, som de der så kallade besatte (daimonitsetai) alltid räknades i\nbland antalet af sjuklingar; och man dessutom, i Frälsarens person,\nicke föreställer sig någon hexmästare eller andebesvärjare, utan endast\nen välgörare och förlossare. För oss, må dock gerna de ortodoxe tro att\nHan t.ex. utdref \"sju djeflar\"; annars kunde man kanske tro, att Han\nkurerade en epilepticus, som hade t.ex. sju paroxysmer på dagen; i\nförra fallet, var underverket icke större, än välgerningen i det\nsednare. Men för att återkomma till Finnarne, så må man nämna att man\nhar flere, ja otaliga, berättelser, att t.ex. unga flickor, som gifvit\nsådane hexmästare korgen, ja stundom äfven deras fäder och bröder,\nfallit i endera tillståndet. Och har man äfven andra, kanske lika\nmånga, exempel, att de af andra hexmästare blifvit botade. Ej under\nderföre om redan Petr. Claudius säger: \"De (Finnarne) bedrifne oc somme\nmegen arrighed met deris troldum, saa at den ene skjuder eller sender\nsin Gan (d.v.s. sitt trollskott) i et menniske, oc en anden bider den\nud igen, oc drifue deris lust met mennisken at plage oc bekomme hans\ngods oc penninge derfor.\" (Sid. 134).\n\n[69] Besvärjelse-formeln börjar:\n\n    \"Tuo lykky minun kotiin,\n    Tuo outo toiseen taloon!\n    Tuo lykky minum kotiin:\n    Sata sarwen kantajata,\n    Tuhatt' maijon antajata!\n    Tuo outo toiseen taloon:\n    Yksi kyytä kytkyäseen,\n    Yksi woajaan wasikkaa!\n    Sekin rainnalle rauwetkoon,\n    Jot' on nuorin nostettawa!\n    Sarwet sontahan sowitak,\n    Häntä pitkin permantoa!\" &c.\n\nDet finnes ingen besvärjning hvartill de ej, jemte de andra\nvidskepliga upptågen, äfven hafva en så kallad _trollsång_, eller\n_besvärjelse-formel_ på _vers_, att tillgå; som må vara ett bevis hvad\nmagisk verkan sång och musik fordom måtte hafva haft på Finnarne, då\nförutan dem, intet ansågs kunna göra så starkt intryck på deras sinnen.\nEnligt Cicero, hade deklamation och skansion af en vers, ännu i sednare\ntider, nästan samma verkan på Romarne. Hvad de Finska trollsångerna\nangår, uppläsas de nunnera ganska fort och otydligt, hvilken förändring\nde tyckas hafva undergått vid Påfve-tiden, då munkarne slabbrade sitt\n\"Pater noster\" och \"Ave Maria\", i de Finska öronen.\n\n[70] Björnstämningen begynner vanligtvis med följande formel:\n\n    \"Nousek kontio kolosta,\n    Lehmä-syôjä lietehestä,\n    Hiekasta hewoisen-syôjä,\n    Rapakosta romma-koura!\n    Nouse karhu kankahalta,\n    Karwa-hassu halmehelta,\n    Wiijasta wihanen kissa!\n    Hako tiellä poikkipuolin,\n    Musta miehen hakkooma;\n    Liikkukoon lihais sylikäis,\n    Käyköön kyöri kainalossais\" &c.\n\n[71] Vargstämningen börjar med följande ord:\n\n    \"Laitan ma korwesta koirat,\n    Willa-hännät wiijakosta!\n    Laitanmahan suen suolta,\n    Moalta makkaran tekiä.\" &c.\n\n[72] Sådant, och mycket annat, är verkligen sant, och exemplen äro ej\nsällsynta. Dock, naturligt, naturligt måste väl allt ske. Ehuru deruti\njust konsten består, att kunna dölja det naturliga under mysticism,\ngrimacer och hocus pocus. Det är derföre fåfängt att predika och skrika\nmot deras vidskepelse och trolldom, förr än man vet hvaruti den består\n-- både till det naturliga, och onaturliga. Man vinner dermed icke mera\nän Baals prester, då de ropte på sin Solgud. Det enda möjliga sättet\natt utrota denna vidskepelse, är att sätta den i den fullkomligaste\ndager, och göra de hemliga konsterna så allmänt bekanta som möjligt.\nMen skall detta ske med framgång, så fordras dertill en -- nästan\notrolig insigt uti saken. Deras _tietäjät_ äro emedlertid verkligen i\nbesittning af en djup kännedom utaf många växters och kroppars hemliga\negenskaper och verkan, hvilket de sorgfälligt under blåsning och\nläsning söka bemantla. Det förutsättes äfven att de alltid först skola\ntaga en noga kännedom om upphofvet af det onda de skola bota, innan de\nföretaga sjelfva kuren; hvarföre ock sjelfva besvärjelse-formeln oftast\nbörjar med en genetisk deduktion af det ondas princip. Detta\nprolegomenon kalla de _synty_. Emedlertid läsa de sina hexerier t.ex. i\nåtskilliga slags _ister_ (som skola mogna svullnad, m.m.) brännvin,\nsalt, mjöl och mjölk, m.m. och icke i dukar och kläder -- ty dessa\nhafva ingen reagerande verkan. Tron, den oryggligaste tro, gör kanske\nlikväl det mesta, och verkar här i psykologiskt afseende, måhända lika\nmycket som i religiöst. Vi äro icke lätttrogne, men försäkra heligt,\natt om man kommer i en nära rapport med en hexmästare, som är i sin\nrätta _haltioissa_ (extas); då alla hans fibrer och muskler äro i den\nhögsta möjliga spänning, hvarje nerf i den starkaste retning, och genom\nhvarje åder frusar lif och blod, så skall hans potentierade natur\nofelbart göra ett starkt intryck på vår egen sinnesstämning, isynnerhet\nom denna är svag. De tillstå äfven sjelfve, att utan denna spänning af\nsin egen natur (karaismus, into, luonto, haltio) är all deras möda\nfåfäng; likasom det å andra sidan ovillkorligt fordras ett blindt\nförtroende till deras förmåga, så framt kuren skall lyckas. Månne icke\ndetta står i något slags sammanhang med den _animala magnetismen_ (våga\nvi nyttja detta namn?). Skillnaden torde blott vara den, att i förra\nfallet fordras hexmästarens (eller magnetisörens) ovanliga nerfstyrka;\ni sednare fallet, menniskans (eller patientens) ovanliga nerfsvaghet.\nFörhållandet blir ju, i båda fallen, det samma, antingen man förhöjer\ntäljaren, eller förminskar nämnaren -- nerfsystemet spelar i båda\nsin roll. Eller med andra ord: i förra fallet agera muskel och\nnerf-systemet; i sednare, hemisfer-systemet, genom det sympatetiska\nsystemet och nerfvernas atmosfér (?). En annan märkvärdig omständighet\när den, då hexmästaren potentierar sin natur till den grad, att en\nverklig explosion af stridande krafter blir synlig, och han faller i\nett konvulsifviskt tillstånd af sjelfmedvetslöshet (loween\nlankeaminen). Vi veta väl att många charlataner hyckla detta tillstånd,\nför att bedraga allmogens enfald; men vi tro äfven, att många erhålla\ndet på naturlig väg. Att i detta ämne närmare söka utveckla våra\ntankar, kan här icke blifva föremål för vår afsigt, så mycket mindre\nsom det tyckes stå i ett nära sammanhang med de paroxysmer som påkomma\nsvagsinnade och religiöst svärmande -- sekteriska menniskor; och\nhvaröfver vi vilja afvakta kunnigare mäns omdömen.\n\nVisst är åtminstone, att allt i naturen verkar genom krafter, hvilka\nofta äro oss dolde och förborgade; och hvilkas framkallande utgör en\nhemlighet, såväl i den döda som lefvande naturen. Man behöfver blott\nbryta sönder en sticka, för att genom dess motstånd få begrepp om\nkohesions-kraften; man behöfver endast krama ihop en semla, för att se\nett bevis på expansions-kraften (elasticiteten), och man behöfver\nallenast kasta en sten emot höjden, för att finna verkan af\nattraktions-kraften (tyngden). Hvem kände väl att i bernstenen fanns\nden elektriska kraften? Hvem i jernet, den magnetiska? I zinken, den\ngalvaniska? -- Ej den som tviflar och beler hvarje ny lära, hvarje\nfrämmande mening; men den som observerar, forskar och begrundar. Vare\ndetta nog för att visa, att i döda kroppar finnas krafter, dolda för\nvårt öga, och ännu outredda för förståndet. Då detta gäller om den döda\nnaturen, huru mycket mer skall det ej gälla om den lefvande? Att\nframkalla dessa krafter, måste ske genom kroppens potentiering, d.v.s.\nretning, eller genom konflikt med andra främtnande kroppar och krafter.\nHvem känner ej verkan af sinnenas och nerfvernas retning? Explosionerna\naf vrede, kärlek, fruktan, glädje, m.m. som förekomma i det dagliga\nlifvet, äro fenomener, så allmänna att de knappt fästa vår\nuppmärksamhet; och likväl yttrar sig i alla en förut slumrande kraft,\nhvars verkan är påtaglig, men hvars genetiska förklaring blir en\nhemlighet. Animala magnetismen, somnambulismen, ja sjelfva\npropaganismen, och en hop andra mindre kända fenomener, äro dylika\ndynamiska kraft-yttringar, ännu till sina naturer alltför mycket\noutredde. Då man härtill lägger hvad inbillningskraften, eller\nimmaginationen, förmår -- äfven en kraft, som alltför mycket beherrskar\nden menskliga hyddan, så anse vi ett verkligt fysiskt momentellt\ntillstånd möjligt såväl af nerfslapphet som nerfstyrka, d.v.s. af\nmagnetisk sömn, eller schamanisk extas -- eller måhända karakteriseradt\naf andra, mera passande, benämningar, uti hvilket patienten slutligen\nfaller, eller hvaruti hexmästaren försätter sig, efter en omåttlig,\nfanatisk, skalning af sin inbillning, -- uppjagad och uppmanad af andra\nokända krafter; hvarigenom det förhållande blir stördt, som förut ägt\nrum de särskilta krafternas potenser emellan, utgörande deras jemnvigt,\noch hvarefter ett nytt tillstånd af krafternas anomali uppstår, der den\nena visar sig verksam, på den andras bekostnad. Och bör detta\nonaturliga tillstånd ej förefalla oss underligare, än tillståndet af\nrus, efter konsumeradt brännvin, tillståndet af syner efter en\nuppskrämd fantasi, tillståndet af _drömmar, clairvoyancer,\nnattvandringar_, och andra sällsamma potenterade naturer, hvaruti den\nmed olika anlag och krafter begåfvade menniskan kan försättas.\n\nÄfven i ett annat afseende (nemligen i medicinskt hänseende) står det\nFinska hexeriet i en ganska nära beröring ej blott med den så kallade\nsympatin (med afseende å de sympatiska medlen) utan ock med den i\nsednare tider så mycket förfäktade homoiopatin, (hvilken, egentligen\natt tala, endast är en utgrening af den förra, som läkarevetenskapen\naccepterat), liksom detta hexeri ännu i ett tredje afseende, (nemligen\ni magiskt hänseende) torde förete en beröringspunkt emellan den\nsinnliga och öfversinnliga naturen, eller för att säga mera tydligt, --\nemellan oss och _andeverlden_. En möjlighet, som må förvaras såsom en\nhemlighet. Dock nog härom, vi hafva redan sagt mera än vi bord!.\n\n[73] Peder Clausson omtalar redan en sådan täflan, hvaruti den ene lät\nen stor sten flyta öfver ett sund; men den andre förvrängde nacken på\nsin medtäflare, så han alla sina dagar gick med bakvändt hufvud (se\nhans \"Norriges Bescriffuelse\", s. 134). Samma Författare anför,\nkort förut, ett annat dylikt exempel, huru den ene länge sökte\nkomma åt den andra; men fann honom alltid sig öfvermäktig. Han passade\nderföre på tillfälle då den sednare en gång lade sig att sofva utmed\nett berg, då sköt den förre sin gan (eller sitt trollskott) i klippan,\noch sprängde den öfver honom (s. 131.) Och lärer det vara detta, som\nhan samma sida kallar: \"deris ugudeliga oc förskreckelige Trolldom oc\nafguderi.\" Samt slutar dermed, att: \"dette skrifuer jeg icke gjerne om\nde onde folck, megit mindre dömmer jeg her noget om, uden at Satan er\nen tusinfold Konstener, oc megit krafftig i de Vantro-Mennisker.\"\n(s. 134.)\n\n[74] De tro likväl ännu, att så länge man endast söker göra godt, såsom\nt.ex. läka sår, och bota sjukdomar, m.m. så kan allt sådant ske utan\natt just behöfva hafva ingått förbund med hin onde; och man besvärjer\nderföre, i detta fall, ej heller vid hans, utan vid Guds, och Jungfru\nMarias, namn; hvilket sätt är det vanliga, och ger redan, som man ser,\ntillkänna katolicismens inverkan.\n\n[75] För att i allmänhet gifva ett begrepp om den tillförsigt desse\ntrollkarlar hysa till sig sjelfve, må vi, såsom exempel, anföra\nföljande Runa, eller besvärjelse, hvari en exalterad hexmästare, under\nfull extas, talar om sin öfvernaturliga förmåga, sålunda:\n\n    Itekpä minäkin lienen\n    Ryöpen alla ryömylläin\n    Muut ne notkuu nuoran päässä,\n    Minä köywessä kökötän.\n    Köytän minä köywen ruumenista,\n    Akanoista peät aloitan,\n    Munat solmuhun sokaisen! --\n    Saisinma aijankin ahollen,\n    Kirjawista keärmähistä;\n    Sisäliskot wihtahiksi,\n    Seipäät muista muikaleista...\n    Jos ma hiihän Hiijen moata,\n    Moata Saatanan samoon,\n    Lemmon moata löyhyttelen,\n    Jos minä hikäni hiihän,\n    Hiki toiseenkin tuloopi,\n    Karwa toisen katkiaapi!\n    Hiisi on hirwiä metässä,\n    Karhu on karkia metässä\n    Minä oun karhua karkiampi,\n    Mull' on hietainen hiwiä,\n    Rauwan karstainen kamara;\n    Jolla Hiitä hirwittelen,\n    Peloittelen perkeleitä\n    Syömästä weri-waloa\n    Luu-waloa luhtomasta\n    Onko linnassa lihoo,\n    Onko luuta kalmistossa,\n    Syywän miehen syölähitäk,\n    Haukata halun-alaisen?\n    - -- -- --- ----\n    Sen nopijat minusta soawat,\n    Kuin tuuli iljanneista,\n    Teräs-rauta kalliosta.\n    Pistän piilin permantohon,\n    Woaralleeni tanterehen,\n    Ettei pystyk noijan nuolet,\n    Noijan nuolet, welhoin weihtet.\n    Eikö minussa miestä lienek,\n    Jos ei ouk pojassa petosta,\n    Tämän pulman purkajaksi,\n    Tämän jakson jaksajaksi!\n    Kuhun sopii minun sormeni,\n    Sopikoon Luojan sormi!\n    Kuhun käypi minun käteeni,\n    Käyköön käsi Jumalan,\n    Herran tahto tammakohon! &c.\n\n[76] Likasom vi, i det föregående, ansett det nödigt att närmare\nanalytisera begreppet af ordet _securus_, så tro vi oss, äfven här,\nböra göra några reflexioner öfver dess förbindningsord adversus. Till\nen början önska vi fästa läsarens synnerliga uppmärksamhet derpå, att\nTacitus skrifver \"_securus adversus_\" (säker emot) hvilket är en\nmärkelig, och i Latinska språkbruket ovanlig, konstruktion; ett\nuttryck, hvilket, såsom i sig sjelf mindre logiskt riktigt, äfven i\nSvensk öfversättning icke gerna låter säga sig. Ty det bör egentligen\nheta \"säker för\", och icke \"säker emot\", såvida nemligen det endast är\nfråga om begreppet säkerhet, i och för sig sjelft betraktadt, utan\nafseende å något i tanken tillika förenadt begrepp om \"fiendtligt\nmotstånd.\" Derföre konstrueras ock ordet _securus_, i Latinet,\nvanligtvis med prepositionerne _ab_ eller _de_ (icke med adversus)\nt.ex. \"_securus a metu somnus_\" (Plin. L. 28, c. 9), \"_securus de\nbello_\" (Liv. 6, bell. Maced.) och hos poeterne stundom med genitifven,\nt.ex. \"_pænæ securus_\" (Hor. 2, Epist. 2.), \"_amorum securus_\" (Virg.\nAEn. 10); hvilket bevisar att detta ord, upplöst till begreppet, borde\nheta, _sine cura pænæ v. amorum_. Tacitus, som alltid skref nätt och\nkoncist, begagnade sig isynnerhet af detta talesätt, t.ex. \"_loca\ncasuum secura_\" (Lib. xv 11), \"_decoris securus_\" (Lib. XIX),\n\"_potentiæ securus_\" (Lib. 111), \"_odii securus_\" (in vita Agr.). Det\nkan således icke vara utan orsak, eller utan en viss anledning,\nhvarföre han just här säger _securus adversus_, såvida han härmed\nendast och allenast skulle haft afseende på deras _securitas_. Denna\nanmärkning tjenar oss till ett ytterligare bevis, att Tacitus med dessa\nfå ord ville säga någonting mera, än att Finnarne blott voro (såväl\nutvertes som invertes) säkre (d.v.s. skyddade och tryggade) mot (för)\ngudarne. Han ville nemligen derjemte äfven liksom låta förstå att de\nockså (genom någon osynlig makt) kunde göra sig hårda emot dem. Och\njust detta emot enoncerar sig ganska starkt i ordet _adversus_ (emot\nvänd). Detta Finnarnes trotsande emot Gudarne, förklarar han, i de\nföljande orden, än ytterligare, genom det öppna förakt de visade dem,\nderigenom att de icke ens ansågo det för mödan värdt, att helga dem\nnågra löften (_ut illis ne voto quidem opus esset_).\n\n[77] Egentligen tyckes ordet _homines_, här stå i motsats emot _deos_,\nehuru dermed egentligen torde böra förstås _hostes;_ ty förmodligen\nbehöfde ej Finnarne frukta menniskorna annorlunda än såvida de voro\nfiendtliga; och såsom sådane voro de skyddade för dem genom sina\ntrollkonster.\n\n[78] Deras troll-formel, eller galdr, lyder:\n\n    Eerikki, pyhä Ritar',\n    Ottakoon somena marjain,\n    Tawatkoon taskustain,\n    Tunke Tuomarin kitahan!\n    Lain muutan lampahaksi!\n    Lapseks lain pitäjäksi;\n    Minä syöwäksi sueksi.\n    Tuo's sata satoo,\n    Tuhatta tuhattoo,\n    Kaikki moahan koatukooni!\n    Laki moahan lanketkooni.\n\n(Månne ej med denna Erik förstås Riks-Rådet och Riddaren _Erik\nFleming_, som var Lagman i södra Finland, och dog 1538)?\n\n[79] _Non penates_, har man vanligen, figurate, öfversatt dermed att\n\"de icke ägde något stadigvarande hemvist.\" Vi finna likväl ingenting\nsom här kan gifva anledning till en sådan, endast hos Poeterne\nförekommande, bemärkelse; i anledning hvaraf man äfven velat tillämpa\nhela beskrifningen på Lapparne. Vi deremot tro att dessa ord äro\ningenting annat, än en närmare förklaring af hvad han förut i 9:de Kap.\ntorde hafva lämpat på Finnarne, då han uppger, att en del af Sveverne\n(månne det ej bör vara Svearna?) blifvit påtrugade en främmande\nreligion (_advecta religio_); emedan de sjelfve: \"_nec cohibere\nparietibus deos, neque in ullam humani oris speciem assimulare,\"_\nhvilket allt fullkomligt inträffar på Finnarne (jemför _Otava_ 1 b. p.\n146. och Sv. Litter. Tidn. 1817, p. 295). Att meningen icke kan vara,\ndet Finnarne voro i saknad af ordentliga hus, finner man ännu tydligare\nderaf, att han redan tvenne gånger förut talat om deras hus, nemligen\n\"_et domos figunt_\" och \"_illaborare domibus_.\" Vill man, oaktadt allt\ndetta, påstå, att Tacitus, med orden _non penates_, ville utmärka det\nFinnarne icke ägde stadiga bostäder, så följer dock deraf icke, att\nhärmed menas Lapparne; ty han har redan förut fällt samma omdömen äfven\nom andra den tidens nationer. Så säger han t.ex. i 31 Kap. om\n_Catterne_, att de icke ens ägde några hus: \"_nulli domus, aut ager,\naut aliqua curas_\" och ungefär detsamma säger han i 46 Kap. om\n_Sarmaterne_: \"_in plaustro equoque viventes_\", eller som Pomponius i\n2:dra Bok. om dem uttrycker sig: \"_pro sedibus plaustra habent_,\"\nhvilket han i 3:dje Bok. närmare förklarar: \"_gens ... non se urbibus\ntenet, et ne statis quidem sedibus, ut invitavere pabula, ut cædens et\nsequens hostis exigit, ita res opesque secum trahens semper castra\nhabitat_\". Alla dessa uppgifter tyckas till det mesta vara hemtade från\nStrabo, hvilket faller mera för ögat, om man jemför Siebenkees's\nLatinska öfversättning deraf, der det heter i 7:de B. 1 K. § 3, om de\nNord-Germaniska folken: \"_Commune omnium est, qui istis in locis\ndegunt, facilis et expedita soli mutatio, ob tenuitatem victus, et quod\nneque colunt agros, nec guidquam reponunt. Sed in casis habitant in\nunum diem apparatis, cibus eis a pecore plurimus, ut et Nomadibus:\nquorum etiam imitatione rebus suis in currus impositis facile cum\npecore suo abcunt quo visum fuerit_\"; hvilken beskrifning, med undantag\naf de omtalte vagnarne, vida mera tyckes passa på Lapparne, än den\nTacitus här gör om Finnarne. Uti 2:dra K. 4 §. och 3:dje K. 17 §.\nupprepar han detta än vidare, då han talar om de Sarmatiska nomaderna,\naf hvilka _Roxolanerne_ voro de nordligaste, han kände. (Månne namnet\nkan hafva någon gemenskap med finska ordet _Ruotsalainen_?) Ty sedan\nhan först sagt: \"_quid autem sit ultra Germanos, et alios iis confines,\nsive ii sunt Bastarnæ, ut plerique putant, sive alii interiecti, sive\nJazyges, sive Roxolani, sive alii in curribus domicilia habentes, non\nest facile dictu_\", säger han om dem sedermera: \"_Roxolani maxime\nseptentrionales, qui campos inter Tanain et Borysthenem incolunt. Nam\nquantum est nobis cognitum regionis septentrionalis a Germania usque ad\nCaspium mare, id omne est campestre: an supra Roxolanos habitet\naliquis, nescimus_\". Härpå beskrifver han deras nomadiska lif sålunda:\n\"_Tentoria Nomadum pilis coactis compacta, infixa sunt vehiculis, in\nquibus ii degunt: circum ea versantur pecora, quorum lacte, caseo et\ncarnibus aluntur: sequuntur autem ipsi pascua, semper herbosa\noccupantes loca: hyeme in paludibus Mæotidi propinquis, aestate etiam\nin campis._\" Hvilket allt ännu i dag gäller om Tscheremisser,\nTschuvasser, Morduiner, Votiäker, m.fl. af de, i det f.d. Asiatiska\nSarmatien, kringströfvande Tschudiska eller Finska folkstammar, af\nhvilka de egentliga Finnarne, redan före sin beröring med Svenskarne,\ntyckas, såsom sjelfva hufvudstammen, hafva ägt ett mera ordnadt och\norganiseradt samhällslif, hvilket, sedermera, efter denna förening,\nytterligare, ehuru på ett främmande språk, antagit alla kulturens och\ncivilisationens förmåner.\n\n[80] Så skall t.ex. den Egyptiske Historieskrifvaren Olympiodorus, som\nlefde i början af 5:te seklet, hafva berättat, enligt hvad den\nConstantinopolitanske Patriarken Photius omförmäler, det Vandalerne\nplägade öknämna Götherne för troll, förmodligen för det de tagit desses\nland i besittning; och i ett bref från Kalifen Balthasar i Bagdad, till\nKonung Christoffer, af år 1444, kallar den förre den sednare ännu för\n\"Konung öfver trollen i norden.\" Brefvet börjar: \"_Baltasar Soldanus\nconsanguineus Deorum, Babiloniæ Imperator &c. ... auribus nostris\nintonuit, te fore magnum regem Trullorum_\", &c. Jemför J.F. Neikter,\n_Dissert. de gente antiqua Troll_, p. 65, och Geijer, Sv. R. Häfd. s.\n410.\n\n[81] Se hans _Historia de Gentibus Septentrionalibus_, Romæ 1555, in\nfol. p. 119. Det är i 3:dje Bokens 16:de och följande kapitel, som han\nän vidare fortsätter denna beskrifning.\n\n[82] Se hans _Gothorum Sveonumque Historia_, Romæ 1553, in fol. p. 163.\n\n[83] Se hans _Schondia. Argentor_. 1532. fol. p. XCV 1/2.\n\n[84] Se hans _Deploratio Lappianæ gentis_. Coloniæ Agrip. 12:o, s. 254.\n\n[85] Se t.ex. _Loniceri_ edition, tryckt i Frankfurt vid Mayn 1576,\nfol. s. 84.\n\n[86] Det säges väl att man icke kunde upptäcka upphofsmannen till detta\nskälmstycke; men Konungen lät \"_en Finde, som var viis oc forfaren i\nalle Trolldoms stycker_\", undergå torturen, (han var således\nmisstänkt); och att detta ej var utan sina goda skäl, bevisas deraf:\natt då han sedan räddade sig, genom flykten, begaf han sig med Harald,\nKonungens son, hvilken han medtagit, till en höfding (förmodligen den,\nsom ombetrott honom detta värf) hvilken gästfritt tog emot dem, och\nomsider yppade för den unge prinsen, att det just varit han som\nborttagit, d.v.s. låtit borttaga, maten.\n\n[87] Väl troddes det att han var son till _Ragnvald Rettilben_ (äfven\nen arg trollkarl, se Peringsk. s. 114) hvars mor var den beryktade\n_Snöfrid_, den gamle Finnen _Svases_ dotter (s. 51, 153); men då han\nundergick torturen, för det han icke lät döpa sig, bekände han i sin\ndödsstund: \"_jag kan ingen döpelse få, ty jag är en ande, uti\nmennisko-lekamen, qvicknader igenom Finnarnas trollkonster; ty de som\nkallade sig min fader och moder, fingo inga barn tillsammans -- och\ndermed dog Evind, och hade han varit den argaste Trollkarl i Norrige_.\"\n(s. 160. Jemför Peringskölds upplaga af Sturleson. Stockh. 1597. s.\n300.)\n\nAngående åter den nyss omtalte Finnen _Svase_, eller _Bergfinn_ som han\näfven kallades, så berättar Sturleson, att han genom sin trollkonst\ngjorde Konung Harald Hårfager så kär i sin dotter _Snöfrid_, att han\ntog henne till sin gemål. Ty hon hade knappt räckt honom ett mjödkar --\n\"_och genast var som en brinnande eld skulle tändas i hela hans kropp,\noch ville han då straxt hafva samlag med henne. Men Svase sade, thet\nskulle inte ske, med mindre Konungen fäste sig henne till hustru, och\nfinge henne efter lag_.\" Hvilket ock Konungen gjorde; men fann vid dess\ndöd, (då ur hennes kropp sprungo ormar, och ödlor, grodor, paddor och\nallsköns elaka matkar) -- sig jemmerligen bedragen, och att han varit\ngift med en _trollpacka_.\n\n[88] Icke blott i Finland, utan äfven bland de vid Norska gränsen\nbosatte Finnar, lefver ännu minnet af denna slägt, kallad _Kelta_,\n(namnet skrifves annars vanligen _Kelda_) eller _Keltainen_. En\nWermlands-Finne, benämnd af de Svenske _Kelt-Anders_, visade under 1657\nårs krig mot de Danske, mycken bravur och tapperhet. Ruinerna efter\nhans gård, belägen nordost från byn Lekvattnet på Fryksände vestra\nFinskog, kallas än i dag _Keltais-tomta_, liksom ett annat numera\nödeställe, nära byn Ärn-sjön på Östmarks Finskog, benämnes efter någon\nannan af samma slägt _Keltaisen autio_.\n\n[89] Denna Huld, som var Trollens drottning i norden, eller som hon i\nSturlunga-sagan kallas, \"trollkona mikil\", ansågs vara moder till\ntrollsystrarne _Thorgerd_ och _Yrpa_, hvilka den Norska Jarlen Håkan,\nredan i 10:de århundradet bevisade en öfvernaturlig dyrkan; och hvarom\nfinnes en egen Isländsk saga. Sagan om _Huld_ omtalades, i början af\ntrettonde århundradet, såsom allmänt bekant i Norrige, hvars allmoge\nännu ej glömt _Hulla_ eller _Huldren_, såsom drottning öfver troll, rå,\noch de underjordiske. Dessa kallas derföre efter henne, i det gamla\nspråket, _Huldufolk_; äfvensom trollkonster benämndes _Huldukonster_\n(se Geijer, Svea R. Häfder, 1 D. s. 482). Mest är hon hos allmogen i\nNorrige bekant af den så kallades _Huldres låt_, hvarmed man betecknade\nförmenta sorgliga underjordiska toner, som man trodde sig höra ur\nbergen (Müllers Sagobibl. 1. 368). Vi förmoda att namnet Huld är\ningenting mer och ingenting mindre än en förvridning af Finska ordet\n_hullu_ (galen, öfvergifven); och att bemärkelsen af detta ord,\nmöjligen deriverar sig från nämnde _trollpacka_, eller dess namn.\nEnligt Grimms _Deutsche Sagen_, s. 6-12, omtalas äfven i Tyskland \"_die\nFrau Holla_\", ehuru Müller tviflar om hon är densamma som den, hvilken\nförekommer i Ynglinga-sagan.\n\n[90] Anmärkningsvärdt är att Tacitus i 45 Kap. säger om Sitonerna,\nett Svenskt folk (någre anse honom med detta namn hafva utmärkt\nSigtuna-boerne) \"_Femina dominantur_\", och tillägger: \"_in tantum non\nmodo a libertate, sed etiam a servitute degenerant. Hic Sueviæ finis_.\"\n\n[91] _Odin_, som (enligt Edda Dæmis, 6) sjelf på möderne var af\nJätteslägtet, hemtade icke blott sina råd af jätten _Mimer_, ibland\nRimthussarne, utan friade till Rinda, enligt Saxo, på en _Finsk\nspåmans_ råd; eller som det i den äldre Eddan heter, på utsago af en\nspåkunnig jättegvinna, den han uppsökt och med besvärjelser uppmanat.\n(Se här om: Vegtams quidja).\n\n[92] Scheffer begår häruti ett stort misstag, då han, sid. 51 i sin\n_Lapponia_, säger att detta skett af Eriks fader Harald Hårfager, i\nhvars historie händelsen finnes anförd.\n\n[93] Konungen gifte sig sedermera med denna _Gunnild_, och visade hon\natt hon ej var illa sänd i lära, då hon framdeles genom en _Finkone_\ntros hafva förgifvit Halfdan Svarte, under ett gästabud (s. 64) och\nsjelf, genom sin trolldom, förgjort Konung Håkan Adalsten Fostre. (sid.\n87).\n\n[94] Att detta namn, såsom det här skrifves, i likhet med många andra,\nhvilka man t.ex. finner uppgifna hos Saxo -- icke är Finskt, inser\nhvar. Detta hindrar dock icke att det ju ej derföre ursprungligen kan\nhafva en finsk upprinnelse. Skulle det derföre vara oss tillåtit att\ngissa oss till det rätta namnet, i anledning af det sätt hvarmed\nSvenskar och Danskar vanligen barbarisera och råbråka finska ord och\nbenämningar, och hvarpå man ännu i sednare tider t.ex. i Fernows Beskr.\nöfver Werml. p. 528, finner flerfaldiga bevis, så skulle vi vara böjde\natt tro, det man härmed torde kunna hafva menat _Muttilainen_, en\ngammal Finsk slägt, som ännu lefver och är ganska talrik.\n\n[95] Se 3:dje Boken af hans skrift de _Orbis situ_, Frankfurt 1700, p.\n348.\n\n[96] Se hans _Historia Naturalis_, tryckt i Paris 1723, fol. T. 1. pag.\n219.\n\n[97] Med _Riphaei montes_, har man vanligtvis förstått de Uralska eller\nScythiska bergen. Redan Strabo utsätter på sina kartor, ganska tydligt,\nde Uralska alperna under detta namn (jemför hans _Tabula Sarmatiæ_).\nAtt annars Auktorernas tanke, häruti, liksom i mångt annat, varit\ndelad, är oss icke obekant.\n\n[98] Att denna _felicitas_ är den samma, den Tacitus nog tvetydigt\nantyder, under namn af _securitas_, tyckes vara påtagligt; ty hvarföre\nskulle han annars säga \"_si credimus_\", om han ej ansett den för\norimlig (föga trovärdig). Äfven Tacitus tyckes varit villrådig,\nhuruvida han borde tro det eller icke, lemmar likväl saken i sitt\nvärde, men tillägger straxt derpå, med afseende å hvad han vidare hört,\natt det vore nog fabelaktigt (_cetera jam fabulosa_).\n\n[99] Vi veta väl att om intet ord torde de Lärde mera råkat i strid, än\nom bemärkelsen af _Hyperborei_ (Nordboer), och hvad folk dermed menas.\nVi tro att forntidens Författare sjelfve varit härom oense, och att de,\nunder olika tider, härmed icke blott förstått olika nationer, utan då\ndessa flyttat, namnet flyttat med dem, och sålunda äfven kommit att\nbeteckna vidt åtskilda länder. Hvarföre den läsare torde göra klokast,\nsom af meningen något så när kan gissa sig till hvad auktor härmed\nmenar. Ofta torde namnet äfven blifvit användt i dikter och myter,\nendast för de märkvärdiga begrepp man dervid fästade. De flesta komma\ndock öfverens, att med _insulæ Hyperboreorum_ oftast utmärkes vår nord;\noch vi sälle oss af många anledningar till denna mening. Vill man\nhärvid jemföra de lärdes tvister, så finnas de till betydlig mängd\nupptagne i Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 St. s. 38 o. följ.\n\n[100] \"_Apollinem præcipue colunt_\", torde kanske rättast böra\nöfversättas med att: \"de helgade sig isynnerhet för skaldekonsten\";\neller \"hade sinne för poesi.\" Äfven Tacitus gör i 3:dje Kap, en\nomständlig berättelse om desse de gamles barder. Annars kunde det väl\näfven betyda, att: \"de bevisade solen sin dyrkan.\" Båda tolkningarna\nöfverensstämma med verkliga förhållandet.\n\n[101] Se hans _Bibliotheca Historica_, Amsterdam 1746, fol. T. 1. pag.\n158.\n\n[102] Det bör derföre ock ej förefalla oss onaturligt, att vi hos dem\nfinna namn på så många folk, länder, och kungar, här i norden, hvarom\nintet spår numera finnes öfrigt. Redan den Nordiska Historien sätter\noss häruti i bryderi; och då våre gengör det, hvad skola ej då andra\nfolkslags förorsaka? Det ligger i sjelfva sakens natur. Hvarje land\nflödade af krigiska nationer; af hvilka hvar och en djerf vikinge, som\nmed några skepp drog i härtåg, eller i ledung efter byte, kallade sig\nkung (åtminstone kallades så i främmande land). Vi finna då snart, att\nett och samma land kunde hafva flera sådana kämpar. Och ej nog dermed\nalla anförvandter af konungahuset (af hvilka de fleste just voro sådane\nvikingar) fingo denna titel, äfven om de ofta ej hade mer att säga, än\natt gästa vid konungens bord; och detta, emedan de kunde göra anspråk\npå thronföljden. På samma sätt gick det till med landet och folket.\nFrån hvad ort och provins man drog ut, från det landet var man ock\nhemma. Man refererade sig ej till ett visst gemensamt land, och -- ett\nsådant fanns ej; ty spliten hade ofta delat det. Af allt detta finner\nman, att då man hos Grekerne och Romarne finner omtalta så många\nNordiska riken och folkslag, så bör man ej alltid söka dem placerade\nbredvid hvarandra, utan kanske oftare uti och inom hvarandra; och då\nskall man kanske göra sig mera gagn af de underrättelser de lemnat, än\nman hittills gjort.\n\n[103] Vi veta väl att någre -- deribland Fant, sid. 13 -- vilja lämpa\nden beskrifning Tacitus här gör om _Æstyi_, på de nuvarande Preussarne,\neller rättare deras förfäder. Besynnerligt men af hvad orsak, eller på\nhvad grund, veta vi icke. Kanske derföre att Tacitus säger om deras\nspråk: \"_linguæ Brittaniæ proprior_\" (quam scil. Sveviæ)? Detta bevisar\ningenting annat än att Tacitus ej kände deras språk. Eller kände han\ndet kanske bättre än vi. Ty äfven sednare tiders Författare hafva\npåstått att språket i en viss del af Provinsen Wallis, äfvensom den\ngamla Gælskan, i Irland och norra Skottland, skall vara beslägtadt med\nFinska tungomålen; hvilket kanske skulle kunna förklaras derigenom, att\nen del af de Skandinavier (eller som de af infödingarne benämndes,\nGáler, d.v.s. främlingar) som vid början af 9:de seklet inkräktade\nlandet, kallades _Fion-Gál_, hvilket man vanligtvis öfversatt med\n\"hvita Galer\", men måhända rättare bordt heta: \"Finn-Gáler\", emedan de\ntroligtvis varit Finnar, efter hvilka ock landet sedermera blifvit\nkalladt _Fingallia_. Den namnkunniga _Fingals_ -- grottan, på Skottska\nön Staffa, skulle möjligen på sådant sätt kunna få en bemärkelse af\nFinn- eller Troll-grottan, i likhet med våra trollhålor, -- Kanske var\ndet i anledning häraf, som Porthan fick det infallet att bevisa det\näfven Finska språket bar burskap från England (_Dissert. de superst.\nVet. Fenn._ p. 62); men vi veta hvarvid han stannat (se Sv. Litt. Tidn.\n1817, s. 388). Att åter Tacitus sagt det Estherne bodde vid Veixeln,\nder nu Preussarne hafva sina hemvist, bevisar lika litet. Ty när man\nbetänker huru t.ex. Göter, från Donau och Svarta hafvet, bosatt sig vid\nMälarns stränder och på Maroccos kuster, samt huru så många andra\nnationer, vid de allmänna folkvandringarne, flyttat sina gamla bopålar,\noch flyktat från hus och hem, för att i andra länder söka sig nya; så\nbör man icke undra om äfven Estherne, på en tid af närmare 2,000 år,\nkommit att från grannskapet af Weixeln draga sig till floderna Düna,\nPuddes och Luga. Att de förr verkligen innehaft det nuvarande Preussen,\nkan ledas i bevis med flera skäl. Så heter det t.ex. i Chr. Kelchens\nLiffländska Historia (tryckt i Rudolfstadt 1695. 4:o, s. 12):\n\"Ein theil des alten Swewier landes wurden eigentlich Esthen genant,\nwelche Preussen bewohnten, und den Bernstein zu samlen beflissen waren;\nDoch aber ware dise Esthen dem Ursprung nach keine Swewier, ob sie zum\nalten Swewier lande gehöreten, sintemahlen sie auch mit den Teutschen\neinerley Sprache gehabt, sondern mer allein in Sitten und Kleidung über\neingekommen seyn. Nach dem aber die Wenden und Herulier, wie aus dem\nPtolomæo bekant, an diesen Ohrten meister gespielet, haben die Esthen\nPreussen verlassen, und ist endlich der theil Lieflandes, so noch\nheutiges tages nach ihnen Estonia, Esthland, genand wird, ihr letzter\nSitz worden.\" Ja Plinius visste ju redan att det beboddes af Finska\nstammar, då han säger att Finland, enligt berättelse, sträckte sig till\nVeixeln: \"_nec minor opinione_ (qvam scil. Svevia) _est Fennigia_\n(alii: _Eningia_) _quidam hanc habitari ad Vistulam usque fluvium...\ntradunt_.\" (Hist. Nat. Lib. I v. c. 13); och Egyptiern Claudius\nPtolemmæus (som lefde ungefär 130 år eft. Chr.) säger i 3:dje Boken\nuttryckligen: \"para men t' bistoulan potamon, 'ypo tous ouenedas\nguthones; eita phinnoi.\" Detta lärer bäst sålunda låta förklara sig,\natt på högra sidan om Veixeln, allt in åt Ryssland, beboddes landet af\nFinska och Sarmatiska, (se dermera äfven af Slaviska) folkstammar; men\npå venstra, åt floderna Rhen och Elbe, af Götiska och Vandaliska\n(jemför Strabo, s. 330).\n\nAf de Finska folken omtalar redan Tacitus _Finnar_ och _Esther_,\nPlinius nämner ännu några andre, som t.ex. _Livoni_, och _Ingaevones,_\nm.fl., och lärer Tacitus, med \"_nationes Fennorum_\", hafva afseende på\nalla dessa stammar; af hvilka de som lågo ikring den Finska viken, ofta\nhemsöktes och beskattades af de Svenska Vikingarne, som då sade sig\nsegla _austurvegie_, d.v.s. längs med de östra kusterna, i motsats mot\nnordan väg, då de kursade norden om till Biarmaland och till stränderna\naf Hvita hafvet.\n\nDå vi nyligen varit i tillfälle att se en annan Författares tanke öfver\nsamma ämne, begagna vi tillfället att här anföra hans mening, hvilken\när hemtad från Versuche über die Alterthümer Livlands und seiner\nVölker, von Johann Ludv. Börger. Pastor zu Ermes in Livland. (Se:\nVersuche in der Livländischen Geschichtskunde, von Friedr. K.\nGadebusch, Riga 1779. 1 B. 5 St. p. 7.) Han säger: \"Die alten Einwohner\nLivlands zu welchem man in vorigen Zeiten, nämlich zu den Zeiten der\nHerrenmeister auch Kurland und Semgallen rechnete, theileten sich\nüberhaupt in zwo Nationen, die in Absicht der Sprache und Kleidung sehr\nunterschieden waren, an derer Sitten nicht zu gedenken. Beide, ob sie\ngleich sehr ausgebreitete Völker waren, hatten keinen allgemeinen\nNamen, zum wenigsten ist er nicht bekannt geworden. Um sie nun genau zu\nunterscheiden, will ich das eine Tschuden benennen, einen Namen, den\ndie russischen Schriftsteller den Esthen geben, das andere aber mit den\npolnischen Schriftstellern Gethen. Die Tschudische Nation hatte von\ndiesem grossen Strich Landes den grössten Theil ein, und theilete sich\nin drey Völker, nämlich in Esthen, Liewen und Kuren.\"\n\n[104] Vi kunna här icke underlåta att med förundran anmärka den\npåtagliga likhet som äger rum emellan hvad Tacitus i denna mening säger\nom Estherne, och hvad som i följande Kap. blifver sagdt om Finnarne. Ty\ndå det om desse heter (i anledning af deras trollkonst) \"_suas\nalienasque fortunas spe metuque versare_\", så heter det om de förre\n(med andra ord): \"_insigne superstitionis_\" (d.v.s. superstitiosi\nsunt). Och då det på förra stället heter: \"_non arma, non penatess_\"\nheter det på sednare stället: \"_id pro armis omnique tutela_.\" Då det\nom Finnarne heter: \"_securi adversus deos, securi adversus hominess_\"\nså heter det om Estherne: \"_securi inter hostes_\"; och då det säges om\nFinnarne: \"_sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus\nasperant_\"; säges det om Estherne: \"_rarus ferri, frequens fustium\nusus_.\" Om vi nu således visat att Tacitus ägt kunskap om Esthernes\nvidskepelser, och att beskrifningen om Estherne på sätt och vis är\nsynonym med beskrifningen om Finnarna, liksom det ena folket, till\nspråk och seder är beslägtadt med det andra; så är ju all anledning att\nförmoda, det Tacitus med orden _securi_ &c. haft afseende på Finnarnes\ntrollkonster.\n\nAnnars veta vi ganska väl att denna hans mening om Estherne blifvit af\nalla andra annorlunda tolkad, enär man mera fästat sig vid orden än\nsaken. Vi hafva derföre äfven vågat fatta denna mening från en annan\nsynpunkt, än den vanliga; och då vi i allt söka sanning och sammanhang,\ntro vi, när vi funnit detta, oss hafva hunnit målet af vår önskan. Vi\ntro oss derföre, äfven här, böra först upptaga, och om möjligt\nvederlägga, våra föregångares tolkning, innan vi härutinnan våga\nframställa våra egna åsigter. I spetsen för alla de andre, vela vi\nframdraga en gammal Tysk öfversättning af Jacob Micyllus, tryckt i\nFrankfurt 1511, der det sid. 1320, heter: \"Diese (Esthen) pflegen auch\ndie Mutter der götter zu ehren, und zu einer Zierde oder herrlichkeit\nihres Gottsdienst pflegen sie der wilden Schwein Bildungen oder gestalt\numbher zu tragen, Dasselbig haben sie für ihre waffen und ihrer aller\nSchutz und Schirm,[F] pflegen auch dadurch under den Feinden beschirmet\nund vertädigt zu werden.\" Såledesn har \"_matrem deum venerantur_\",\nblifvit öfversatt, med \"de dyrkade _Gudarnas moder_.\" Derför ser man\näfven, i många editioner, det vara skrifvit _deûm_; hvilken diktion\nnästan blott förekommer hos Poeterna, och utan att vi kunna påminna oss\nhuruvida Tacitus någonsin tillförene betjent sig deraf, Ernesti\nedition, hvilken vi alltid vilja sätta i första rummet, förkastar väl\ndenna läsart, i anseende till accenten, utan att dock derföre kunna\ninföra någon bättre. Vi tro att om Tacitus med _Deum_ menat _Deorum_,\nså måste han nödvändigt härunder tänkt sig antingen _Esthiska_ eller\n_Romerska_ gudar. Det förra kunde han platt icke hafva menat, emedan\nhan hvarken, förr eller sednare, omtalar några sådana; och hos hvarje\nläsare hade naturligtvis den billiga frågan uppstått: \"hvilka Gudars\nmor?\" Han hade då icke blott behöft nämna dessa Gudars namn, utan äfven\nderas Moders, emedan de voro för Romarne okända.[G] Äfven så litet hade\nhan härmed kunnat mena de Romerska Gudarnas moder, _Cybele_; ty då\nskulle han i det följande icke hafva kallat detta hennes dyrkande:\n\"_insigne superstitionis_\"; utan: _insigne religionis_, eller\n_numinis_, som han gör i 43 Kap. der han talar om Castor och Pollux's\ndyrkan hos Naharvalerna (jemf. Plin. II L. c. 37). Man har dessutom\nsvårt att antaga det Estherne kände Romarnes _Mater_, dess mindre\ndyrkade henne; och det så mycket mer som ingen annan Romersk Författare\nnämner ett ord derom, hvilket man ingalunda försummat, om så skulle\nvarit -- helst man känner huru flitigt deras Historieskrifvare\nbegagnade hvarandras underrättelser.[H] Vi tro derföre att om ordet\n_Mater_ nödvändigt skall bibehållas, meningen är: _matrem_ (tanquam,\nvel ut) _deum venerantur_ (de vördade sin moder [I] liksom en Gud).\nUngefär samma talesätt förekommer om Anglerne m.fl. i 40 Kap. \"_terram\nmatrem colunt_\" (de dyrkade jorden som sin, d.v.s. såsom allas, moder).\nMen månne ej detta kan vara ett skriffel, i stället för: _martem deum\nvenerantur_ (de värderade krigiska förtjenster)? Vi äro nästan snarare\nfallne för att tro detta. Ty jemnförer man hvad Cassiodorus (och redan\nföre honom Virgilius) berättat om deras grannar Götherna: \"_Martem\nGothi semper asperrima placavere cultura_\" (se Jornandes _de Reb.\nGetic._ införde i den förres _Op. Omnia, Genuae_ 1637, pag. 710) och\nhvad Tacitus sjelf i 9:de kap. säger om Germanerna: \"_Herculem ac\nMartem placant_\", med det Pomponius säger öfverhufvud om alla dessa\nNordiska folkslag: \"_Mars omnium Deus_\", så tro vi oss ej sakna stöd\nför denna gissning. Skulle orden _formas aprorum gestant_, betyda \"de\nburo bilder af vild svin\" som en ceremoni vid sin gudstjenst, så skulle\ndet sedan bordt heta _eas_ (scil. formas), och icke _id_, som nu\nrefererar sig till insigne superstitionis, eller till sjelfva detta\nbärande. Ty det var väl icke ceremonien eller det yttre kännetecknet på\nderas religion, som gaf dem detta hägn emot fiender; utan det hade väl\nbordt vara sjelfva dessa svina-beläten som, ehuru väl nyttjade vid\nceremonierne, likväl i det fallet varit att anses af en inre och högre\nbetydelse, såsom Gudinnans attributer och tecken af dess gudom. Det kan\nannars icke nekas, att det måste förefalla en hvar litet besynnerligt,\natt höra omtalas en Gudinna som afbildas och dyrkas under form af ett\nsvin; och att dessa bilder gällde mera än vapen. Således är äfven denna\nförklaring, så haltande och orimlig den i sig sjelf är, tvifvel\nunderkastad och föga tillfredsställande. Vi tro derföre att dessa ord\nböra öfversättas sålunda: \"som ett tecken på deras vidskepelse\" (d.v.s.\nmed andra ord: som ett bevis på deras trollkonst) \"bära de (eller\ntagade sig) skapnad af vildsvin, (d.v.s. så kunna de taga sig gester\noch åthäfvor af dessa djur) -- _id pro armis omnique tutela_.\" Detta\n(deras vilda utseende, och hvaraf det är en följd -- deras förmåga att\ntrolla) gagnar dem i stället för vapen och allt slags försvar.[J] Detta\när ju så naturenligt, att vi ej annat kunna än anmärka, att hvad\nTacitus här säger om Estherne, nemligen: \"_formas aprorum gestant_\",\ndet samma säger han i nästa Kap. om Hellusierna och Oxonierna, hvilka\nfolkslag han uppräknar i ett sällskap med Finnarne: \"_corpora atque\nartus ferarum gerere_.\" Det är ju precist samma sak-uttryck, med andra\nord.[K] Härigenom slipper man först och främst att öfversätta _insigne\nsuperstitionis_ med gudstjenst; utan bibehåller såväl ordet _insigne_\nsom _superstitio_ här, samma sin ursprungliga betydelse som i 43 Kap.,\noch undviker man derjemte att tro det Tacitus nyttjat ordet _forma_\n(hvars egentliga bemärkelse är det _yttre utseendet, formen,\nskepnaden_) i stället för bild, hvilket hade varit mindre nödigt, då så\nmånga andra, dertill mera lämpliga, ord varit att tillgå, t.ex.\n_simulacrum, imago, effigies, statua, signum,_ m.fl.\n\nAtt det sedermera står: \"_securum deæ cultorem_\", anse vi, ej utan\nskäl, vara en korrumperad text; och att ordet _deæ_ på detta ställe\ntillkommit, derigenom att det i något manuskript varit skrifvet i\nmargen; såsom en förklaring (ehuru högst felaktig) öfver ordet\ncultorem, men sedermera, genom afskrifvares okunnighet, blifvit inryckt\ni sjelfva texten. Vi instämme derföre fullkomligt med Ernesti, som\nredan i början af detta Kapitel säger: \"_vulgatum quidem vitiosum\nest_.\"\n\n[105] Man kunde med afseende å den vilda extas, hvaruti de Finska\nHexmästarne härvid försätta sig, lämpa på dem dessa Virgilii verser:\n\n    ... Subito non vultus, non\n               color unus,\n    Non comtæ mansere comae; sed\n               pectus anhelum,\n    Et rabie fera corda tument....\n\n                  (Æneid. IV L., v. 47-49).\n\n[106] Dock, det är ej blott Finnar, Esther och Lappar, som vunnit detta\nvidtfräjdade namn af _trollkarlar_; äfven andra Finska folkstammar\nhafva häruti, med dem, delat samma ära. Så t.ex. säger Adamus\nBremensis, som lefde vid pass år 1077, om de gamla Kurländningarne,\näfven ett Finskt folk: \"_Gens crudelissima, propter nimium idololatriæ\ncultum fugitur ab omnibus; divinis, auguribus atque necromanticis omnes\ndomus sunt plenae. A toto orbe ibi responsa petuntur, maxime ab\nHispanis et Græcis_.\" (De situ Daniæ. Helmstad 1670, 4:o, p. 146).\n\n[107] Detta tyckes, (i förbigående sagdt), vara en komplimang åt\nSvenskarne. Vi böra ej glömma att Författaren var Svensk.\n\n[108] Ungefär samma tid, eller vid pass 700 år eft. Chr.f. anser\nTorfæus Halfdan Östenson lefvat, hvars Saga (Se Björners Nordiska\nKämpadater) innehåller flera sådana prof af Finnarnes trolldoms-förmåga\ni krig. Isynnerhet det 21:sta Kap. der det talas om _Floke_ och _Fale_\nden Finske.\n\n[109] Han säger: \"_absurdissimum hoc est commentum_.\"\n\n[110] Vi tillstå uppriktigt, att vi icke känna det ställe hvarpå\nSchefferus här egentligen syftar, emedan han icke citerat någon Auktor;\nmen vi förmode att han kanske läst Phil. Arlanibæi _Arma Svecica_ &c.\ntryckt i Frankfurt 1631, der det s. 76 säges, att Konungen, till\nföretagande af en vinter-kampanj, förskrifvit en hop Lapp-muddar och\npelsar, för arméns räkning; hvilka ankommit (förmodl. till Stockholm)\nförmedelst trenne Lappska _cohortes_ (som han kallar det) hvarmed torde\nböra förstås partier, transporter, expeditioner; och hvarefter dessas\nväxt och utseende, m.m., närmare beskrifves, utan att det på något sätt\nnämnes, det desse varit vid militären, mycket mindre afgjort segern.\n\n[111] Utom de egentliga Finnarne, voro de Esthiska och en del af de\nLifländska Regementerne, på sätt och vis, äfven att räknas till denna\nnation. Huru stor del af Svenska armén bestod af Finnar känna vi icke.\nArlanibæus, som uppger hufvudstyrkan, säger blott sid. 72 & 73:\n\"_Scloppetariorum equitum ex Svecia et Finlandia, quanquam eorum plures\nnumerati fuerunt -- 36 turmæ (numeratis in singulas turmas centum\nequitibus) facit 3,600. Decem Sveciæ et Finlandicæ legiones, quarum\nsingulæ constant duodecim signis: decem igitur constant 12,000\nmilites_.\"\n\n[112] Se _Dissert. de Præcip. causs. defectuum Historiæ Fennicæ. Præs.\nJoh. Bilmark; Resp. Gabr. Haberfelt_, Aboae 1766 p. 14.\n\n[113] Att detta _mod_, af den sämre och okunnigare hopen, blifvit\nförklaradt såsom tillkommet genom _trolldomskonst_, är nog troligt;\näfvensom att de vidskeplige Katolikerne trodde måhända, och utspridde,\nsådant, för att derigenom undskylla sitt nederlag; hvilket äfven O.\nFryxell, i sina Historiska berättelser, 6:te Del. s. 23, antyder, ehuru\nhan naturligtvis äfven vill lämpa det på Svenskarne -- då han säger\natt: ... \"Svenska Konungen hade i sin här många Lappar, Trollkarlar och\nvidunderliga varelser, hvilkas blotta åsyn kunde jaga den tappraste\nsoldat på flykten.\" Detta upprepar han sid. 403, då han uppger att\nBayrarne och Schwabarne, kallade dem för \"Kättare, Lappar och förhexade\nFinnar\"; och att deras Konung, \"sjelf förtrollad, segrade genom ett af\nmörksens Furste förtrolladt svärd\"; hvarföre de ock i sina böner\nanropat \"det Gud täcktes bevara dem för deras arf-fiende, den Svenske\ndjefvulen.\"\n\n[114] Den store Konungen hyllade alltid mycket Finnarne, och satte, vid\nmånga tillfällen, till dem ett större förtroende än till andra. Ja han\nförebrådde sig ofta sjelf, att genom sin oförsigtighet mången gång\nonödigtvis hafva uppoffrat dessa hjeltar. Också var det ej underligt,\nom han älskade dem, ty Finnar var det som, vid Demmin, räddade honom\nfrån Neapolitanarnes klor, och en Finne var det som, vid Kerkholm,\nfrälsade hans far undan Polackarnes sablar. De voro således icke\novärdige Monarkens kärlek; och öfvergången vid _Lech_, drabbningen vid\n_Neuburg am Wald_, affären vid _Regensburg_, bataljen vid\n_Breitenfeld_, eröfringen af _Würtzburg_, träffningen vid\n_Freystädtlein_, stormningen på _Alte Veste_, och sjelfva slaget vid\n_Lützen_, jemte flera andra ställen, bära härom de ojäfaktigaste bevis.\nÄfven af de Finske Härförarne utmärkte sig många under detta krig,\nsåsom t.ex. Åke Tott, Klas och Herman Fleming, Evert och Gustaf Horn,\nAxel Lilje, Torsten Stålhandske, Klas Hastfer, Erik Slang, m.fl.,\nhvilka förevigat sitt minne i häfderne. Tysklands Författare utbasunade\nvidt och bredt de Finska truppernes beröm, och förvara ännu på många\nställen minnen af deras bragder. Då Svenska Historien om icke förnekar\n-- dock likväl förtiger detta, kan det icke skada att veta hvad andra\nnationer härom tänkt och skrifvit. Man kan i detta fall jemnföra\nåtskilliga tal öfver Gustaf Adolf, t.ex. Aug. Bucher I _Oratio\nGratual_., pag. 118 m.fl. st. Mich. Wirdungi _Orat._ p. 155, m.fl. st.\nP. Winsuni _Orat._ p. 258, m.fl. st. _Laudatio Funebris, Auctore\nanonymo,_ p. 378, m.fl. st. Dan. Heinsii _Panegyr._ F. 22, o. fl. st.;\nalla tryckta i Leyden 1637, 12:o. Vi vela blott anföra det sist\nciterade stället, som lyder: \"_Stabant Finni Tui, ut exili corpore, ita\nvalido, compacto, inconcusso, vi atque animo, qui mille passus supra\ncorpus emineret, reverentia unius ac honesta paupertate invicti. Qui ut\nmortem metuant, aut hostis caussa loco abeant, non magis expectandum,\nquam ut elementa rerum viribus humanis cedant. Animæ ingentes,\ninconcussæ atque immotæ, quæ cum libertate vestra ac victoria ex hoste\npariter ac vota terminatis; Vos ego, tanguam immortalitatis nostræ\nformas ac effigies, complector_.\" Härom kan vidare jemnföras _Histoire\nde Gustave-Adolphe, Roi de Suède,_ par M. Legrimoard, à Neuchatel 1789.\nIII Partie, 8:o; _Histoire de Gustave-Adolphe, R. Suèd._, par M.D.M.\nAmsterdam 1764, T. IV 8:o. _Geschichte Gustav Adolfs Königs von\nSweden_, Breslau 1774, II B. 8:o. Trettiåra-kriget af Fr. v. Schiller,\nm.fl. andra skrifter i detta ämne.\n\n[115] Se härom Åbo Tidn. 1785, Bih. p. 235.\n\n[116] Läs härom Åbo Tidn. 1789, p. 173, och H. H. Aspegrens Beskr.\nöfver Pedersöre Socken, P. 73, 86, införd i Åbo Tidn. 1793, p. 66-74.\n\n[117] Se Histoire de Charles XII Roi de Suède, par Mr. Voltaire, p. 46;\nHistoire de Suède sous le Règne de Charles XII &c., par M. De Limiers,\nT. 3, s. 98; The History of the Wars &c., p. 67. Jemf. Nordbergs Carl\nXII:s Hist. T. 1, s. 144.\n\n[118] Då Ryssarne, om våren 1808, ville framsläpa några större kanoner\noch mörsare, till Helsingfors, för att begagnas vid belägringen af\nSveaborg, blefvo dessa, förmodligen af blida och menföre, vid det då\nhastigt infallna vår-stöpet, så qvarhäftade midt på stora landsvägen,\nvid en grind strax utom Borgå tull, att de med all konst och möda ej\nkunde förmås af stället. Sedan man fåfängt anlitat hjelp af hästar och\nkarlar, skall, enligt berättelse, soldaterne, som ansågo detta genom\nsatans list och funder vara verkstäldt af en Finne, nemligen en tiggare\ngubbe, som man nyligen på vägen mött och illa trakterat, slutligen\nföretagit sig att risa dessa kanoner med qvistar af alla möjliga\nträdslag, för att derigenom utdrifva den onde med sitt anhang. Huruvida\ndetta lyckats, veta vi icke, ej heller hvad lycklig påföljd kunnat\nblifva af det vigvatten, som, enligt sägen, sedermera skall härvid\nblifvit begagnadt; men att de omsider väl fått dem ifrån nämnde grind,\ndock ej längre än ett litet stycke derifrån, på andra sidan om staden,\nunder den så kallade Näsibacken, der de varit tvungne att vältra\ndem i skogen strax invid vägen, och bygga öfver dem ett skjul af\ngranris, hvarunder de legat långliga tider, till dess de vid ett\ntillfälle, efter flera år, sjöledes, på en Rysk galeas, blifvit\nbort-transporterade. Händelsen är visserligen så till vida sann, att\njag sjelf, då jag om våren 1810 insändes till Borgå Gymnasium, ofta\nbesåg dessa fältstycken, bestående af 4 grofva kanoner och 2 mörsare,\nhvilka ännu då lågo qvar uti sitt långa vinter-qvarter, i en liten\nskogsdunge, tätt intill venster om landsvägen.\n\n[119] Ej utan skäl, skulle man häruti bordt vänta sig någon upplysning\naf vår, annars så förtjente, Porthan, i dess _Dissert. de fama Magiæ\nFinnis attributæ, Aboæ_ 1789, hvilken Akademiska afhandling, dock\ntyvärr, innehåller ingenting af hvad titeln lofvar. Fastmera märker man\nderuti ett hos Förf. tillkonstladt bemödande att bevisa Finnarnes\noskuld, och att, så vidt möjligt, vederlägga det onda rykte man kommit\ndem uppå. Detta tillskrifver han sid. 7, Tyska, Svenska, Norrska och\nDanska Författares oförskämdhet, som, vid Kristendomens ljus, rodnande\nöfver det mörker och den vidskepelse hvaruti de sjelfve befunno sig,\nvarit nog oblyge, att, under det de sökt urskulda sin egen nation,\ngemensamt derföre beskylla Finnarne. Dock drager Förf. ej i betänkande\natt sjelf sid. 8, på samma sätt skjuta all skulden på Lapparne. Och\nsedan han (sid. 15) betalat Svenskarne lika med lika, samt (sid. 16)\nhäraf beräknat hvad som på Katolicismen kunnat komma att belöpa sig --\ntillskrifver han ändteligen (sid. 17), hvad ännu möjligen kunnat\nåterstå, Romare och Greker, hvilka till vår nord kringspridt sin\nmytiska Fabel-lära. Vi vela blott i förbigående anmärka, att hvad det\nvidkommer som sid. 15 och följ. säges vara besvärjningar från Svenskan\nöfversatte på Finskan (och hvilka, om vi icke misstaga oss, tyckas vara\nhemtade från Ihres _Dissert. de superstitionibus hodiernis_, Ups. 1750,\np. 61, _sequ._ samt Fernows Beskrifn. öfver Wermland, s. 250, och\nfölj.) så äro dessa tvertom från Finnarne komne till Svenskarne;\nhvilket vi hoppas få tillfälle att någon gång framdeles, vid en\nbeskrifning om de i Vermland varande Finska kolonier, nogsamt bevisa.\nEmedlertid tjenar det anmärkas, hvad just icke bevisar mycken\nkonseqvens, att nemligen Porthan 7 år tillförene, eller år 1782,\npresiderade för ett akademiskt specimen, utgifvit af Chr. E. Lencquist,\nunder titel: _de superstitione veterum Finnorum, theoretica et\npractica_; der han med mycken sakkännedom, men med högst inskränkta,\nmotsatta, och i grunden falska, åsigter, sökte i 2:ne digra delar\nbevisa Finnarnes afgudadyrkan (idolomani och demonolatri). Hvilket\nföranledde Christof. Ganander att år 1789 (således -- samma år som\nPorthan, genom en sednare Dissertation, sökte bevisa motsatsen) utgifva\nsin _Mythologia Fennica_, der han likaledes framställde allt ur en\nhögst ensidig och oriktig synpunkt. Dessa åsigter omarbetades, i samma\nanda, af Chr. Joak. Peterson, i Riga, och infördes i 14:de Häftet af\nJ. H. Rosenplänters: _Beiträge zur genauern Kenntniss der ehstnischen\nSprache_, tryckt i Pernau 1821. Emedlertid hade vi redan 1817 (i Sv.\nLitt. Tidn. förnämnde år) underkastat dessa, af Rühs äfven antagne,\ngrundsatser, en närmare granskning; och vid ett noggrannare\nskärskådande deraf, icke blott bevisat det falska och orimliga i dessa\nåsigter, utan dervid äfven varit de förste som, genom en strängare\nkritik, sökt såväl vederlägga hans förfelade tolkning, som lösa den\nmytiska cykeln, hvarigenom vi gifvit klaven till helt andra idéer och\nbegrepp, hvilka ganska otvunget framställa sig i deras högre, och\nsåledes äfven ädlare, mytiska betydelse; sanningar, hvilka icke böra\nundgå hvarje sak- och språkforskare, vid en närmare och noggrannare\nundersökning.\n\n[120] Se Heims Kringla, s. 56, 59, 87, 292, m.fl. st.\n\n[121] Detta intygas äfven af andre, t.ex. Buræus: \"_Lappones olim, quam\nnunc, magicis superstitionibus magis dediti erant_\"; och Peecerus:\n\"_hoc tempore minus est ibi incantationum quam fuit antea_.\"\n\n[122] Vi vela här göra en liten tillämpning af det vi bevisat. Efter\nalla trollsånger och trollformler, af hvad namn de vara må, äro\nförfattade på Runor (Run-vers) -- ja ej blott hexerier och trollsånger,\nutan äfven alla Fabler, Myter, Ordstäf och Sedespråk (se _Dissert. de\nProverbiis Fennicis_, Ups. 1818, p. 7) så är klart att Runorne\nvarit förr till än desse. Eller med andra ord: att Run-poesins\ntidehvarf infallit på en tid, som varit långt före vidskepelsens epok,\nemedan denne iklädt sig den förres drägt. Nu hafva vi bevisat att\nvidskepelsen, hos Finnarne, redan var till vid Frälsarens tid, d.v.s.\nför närmare 2000 år sedan; alltså måste Run-poesin, hvars yttre form\nden antagit, hafva hos dem florerat redan långt före denna tid. --\n(Jemf. Otava, 1 D. p. 28).\n\nÄnnu en slutsats! Efter Finnarne voro allmänt kände för sin så kallade\n_Finnekonst_, som på den tiden utgjorde den största vishet och\nfilosofi, hvilken Odin sjelf af dem sökte inhemta, så följer häraf,\nhvad vi redan förut anmärkt, att om de fordomdags varit vidskeplige, så\nvoro de likväl, åtminstone i detta afseende, kunnigare och således\näfven mera upplyste än andra den tidens nationer, hvilka, i följd af en\ngrof okunnighet, trodde och fruktade dem med ett slags panisk vördnad,\nunder det de, å andra sidan, härföre ärade och högaktade dem. (Jemför\nOtava, 1 D. s. 27). -- Slutligen kunna vi icke underlåta att ännu\nbifoga den anmärkning, nemligen, att då på djupet af denna Finnarnes\nmysticism, eller kakodemonism, ligga förborgade spår af en hos dem\nförgången naturkunnighet, af en verkligen högre upplysning, så torde\ndet, äfven från denna synpunkt betraktadt, icke blifva utan intresse\natt närmare intränga i dessa deras magiska vetenskaper, och framställa\ndem i sin fulla dager; och äfven öfver denna punkt skola vi framdeles,\nom tiden och tillfället det medgifver, söka att så vidt möjligt,\nmeddela några upplysningar.\n\n[123] Vi veta väl att de nuvarande _Kurer_, likasom större delen af de\nnuvarande _Liver_ och _Letter_, ej äro ursprungne af Finsk stam; men\nhär är ej heller fråga om de närvarande, utan om de fordomtima\ninnevånarne af dessa länder; af hvilkas slägtingar en qvarlefva ännu\nskall finnas nästan öfverallt, kringspridd bland bergen och de större\nskogstrakterna, i de flesta af Rysslands provinser; men förnämligast i\nOlonetzska, Archangelska, Tverska, Pleskouska, Nischneynovgorodska och\nNovgorodska Guvernementen, och i det sistnämnde, synnerligast i\nBorowitschka, Kristetska, Tichwinska och Valdaiska Häraderna, m.fl. st.\nder de träffas till en stor myckenhet, och förekomma under namn af\nKareler, Tschuder, Ischorer jemte flera andra mindre kända benämningar.\nDet är om dessa gamla qvarlefvor af Rysslands, Preussens, Lifflands och\nKurlands fordna bebyggare, hvilkas stamförvandter ännu sträcka sig\ngenom Ungern nedåt Svarta havet, som vi med skäl kunna säga: _Divinis\nauguribus atque necromanticis omnes domos sunt plenæ_.\n\n[124] Af de gamla Tschuderne skall det ännu finnas en, som man tror,\nursprunglig qvarlefva på somliga ställen i Ingermanland, förnämligast\nkring sjön Peipus, som ock derföre af Ryssarne kallas _Tschudskoe\nOsero_, och vid stränderna af Luga-floden; ehuru dessa, äfven efter\nandras tanke, anses fordom vara öfverkomne ifrån Finland; en gissning,\nsom vi lemna i sitt värde. Visst är åtminstone, att de kallas Tschuder\noch äro af en Finsk stam. De underrättelser vi om dem äga, innehålla\nförnämligast att vidskepelse och trollkomst alltid varit deras\nhufvudsak (se Gadebusch's Livländische Geschichtskunde, 1 B. V St. s.\n15, 21, 22, m.fl. st.) Det heter om dem bland annat: \"Was erstlich ihre\nReligions gebräuche betrift, so bekenmen sie sich jetzt zur russischen\nKirche, beobachten aber dabey noch immer ihre uralte, ganz eigene,\nabergläubische Religionsgebräuche, und glauben besonders noch sehr viel\nan Hexenmeister, welche sie _Neidas_ nennen... Wenn Jemand unter ihnen,\nes sey Mann, Eheweib, Bauerjunge oder Bauermägdchen krank wird: so geht\ner zum Hexenmeister, eröffnet ihm sein Anliegen, und giebt ihm nach\nVermögen oder Willkühr ein Stück Geld.\"\n\n[125] Nu görer man väl skillnad emellan ett _pörte_, en _badstuga_ och\nen _ria_; men att de fordom varit så till vida förenade, att de utgjort\nett hus, kan på flera grunder antagas, ehuru man småningom med tiden\nbörjat, att, för hvarje af dessa behof, uppföra särskilta byggnader.\nSåsom skäl till denna förmodan, kan man anmärka, att icke blott\ninredningen och strukturen är hufvudsakligast enahanda, och att de\nfattiga, enstaka skogsboarne ännu i dag på många ställen begagna sina\nboningsrum stundom både såsom ria och badstuga; utan hvad som än mera\ntyckes bevisa denna vår gissning, är att dessa namn blifvit med\nhvarandra ofta förvexlade, -- ja att sjelfva boningsrummet ännu\nbibehållit alla dessa tre benämningar, ehuru på olika orter. Så t.ex.\nkallas en stuga (tupa) i Tavastland, Åbo län och en del af Estland\n_pirtti_ (pörte); Tschuderna, eller de så kallade Grekiske Finnarne\nkring _Peipus_, kalla sina boningsrum deremot för _riihi_ (ria), och\nFinnarne på Wermlands och Norriges Finnskogar, kalla åter sina bonings\nstugor för _sauna_ (bastu). (Jemf. Otava, 2 D. p. 210).\n\nEhuruväl Tacitus icke uttryckligen omtalar dessa Finnarnes _bastur_,\ntyckes han dock derom icke varit okunnig, enär han i 22 Kap., utan att\nlikväl närmare namngifva hvad nation han dermed menar, omtalar ett\nfolk, hos hvilket mestandels herrskade vinter (i likhet med hvad han\nberättat om Thule -- _guam hac tenus nix et hiems abdebat_) det der\ndageligen tog sig _heta bad_; ehuru han härvid nämner, att detta skedde\nom morgnarne; hvilket måhända då varit bruket, enligt hvad som ännu är\nvanligt i Österlanden. Han säger nemligen: \"_Statim e somno, quem\nplerumque in diem extrahunt, lavantur: saepius calida, ut apud quos\nplurimum hiems occupat. Lauti, cibum capiunt: separatæ singulis sedes,\net sua cuique mensa_.\" Väl namnger han icke detta folk; men att han\nhärmed icke gerna kan förstå andra än Finnar (Tschuder) synes oss så\nmycket mer troligt, som både de Götiska och Germaniska folken bada sig\nnästan sällan och aldrig, hvilket redan före honom Skalden och\nHistorieskrifvaren Nicolaus Damascenus (som lefde under Frälsarns tid)\nanmärkt, då han säger om flera af de nationer, som gränsade till\nSchythien, att de endast blefvo rentvättade 3:ne gånger i sin lefnad;\nnemligen då de föddes, då de gingo i brudstoln, och då de stodo lik.\n\"_Ter solummodo lavantur in vitas cum nascuntur, cum nuptias celebrant,\net mortem obeunt_\", och hvilket än i dag, till stor del, torde gälla om\nFinnarnes närmaste vestliga grannar. Derföre, om ock Finska folket, uti\nsin klädsel, och i sitt yttre, icke alltid företer den propreté och\nsnygghet som endast visar sig på ytan, så utmärka de sig så mycket mer\ngenom en större renlighet till det inre, icke blott i afseende å det\ndagliga badandet, utan äfven genom det beständiga skurandet af deras\nrum, husgerådssaker, bord och bänkar, m.m., hvilket föregår hvarje\nlördag, och som alltid skall lända deras gvinnfolk till beröm.\nMärkeligt är att hvad Tacitus vidare säger i samma Kap. lämpar sig\nalltför mycket på Finnarne. Så t.ex. \"_Tum ad negotia, nec minus sæpe\nad convivia, procedunt armati_\", hvilket han i 13 Kap. ytterligare\nupprepar: \"_Nihil autem neque publicæ neque privatæ rei, nisi armati,\nagunt.\"_ -- Månne han icke härmed torde mena sig deras _puukot_ (stora\ntälgknifvar) hvilka slags vapen ännu i dag, i likhet med den\nÖsterländska dolken, ständigt hänga vid deras gördlar. Deras dryckeslag\noch ölsinne, (så som en följd af deras häftiga och lätt retliga lynne),\nskildrar han ganska naift: _Diem noctemque continuare potando, nulli\nprobrum. Crebræ, ut inter vinolentos, rixæ, raro conviciis, sæpius cæde\net vulneribus transiguntur_. Deras karakter: \"_Gens non astuta, nec\ncallida, aperit adhuc secreta pectoris, licentia joci. Deliberant, dum\nfingere nesciunt: constituunt, dum errare non possunt_.\"\n\nVi vela derföre icke påstå att Tacitus med dessa meningar speciellt\nutmärkt Finnarne, endast att de till alla delar ganska väl kunna lämpas\npå dem. Måhända kunna de med samma skäl äfven hänföras till andra\nnationer? -- Detta är något hvad vi icke känna. Men visst är att mycket\nsynes röja en påtaglig likhet emellan Finnarnes karakter och de af\nTacitus beskrifne Germaniska folkstammars, ibland hvilka han äfven\nräknar Finnarne; så t.ex. då vi om deras förlofningssätt, läsa: \"_Dotem\nnon uxor marito, sed uxori maritus offert. Intersunt parentes et\npropingui, ac munera probant_\", (18 K.) så kunna vi härvid icke låta\nbli att tänka på Finnarnes _kosiat_; och då Tacitus om deras gästfrihet\nsäger: \"_Convictibus et hospitiis non alia gens effusius indulget.\nQuemcunque mortalium arcere tecto, nefas habetur: pro fortuna guisque\napparatis epulis excipit_\", (21 Kap.) synes detta oss endast vara en\nnärmare förklaring af det Finska ordstäfvet: _Koirat kuhtuin tuloowat,\nhywät vieraat kuhtumatak_. Vid beskrifningen öfver deras klädedrägt,\nsäger han: \"_Tegumen omnibus sagum, fibula, aut, si desit, spina\nconsertum; cetera intecti, totos dies juxta focum atque ignem agunt_.\"\nBara i brickan, och med blottade barmar, gå Finnarne ännu, liksom de,\nän i dag, endast med en skinnrem och ett spänne, eller en sölja,\ntillsluta sina rockar: med en brisk, sina skjortor. Visserligen väljer\nsig Finnen, vintertiden, gerna en plats uppå _pankon_, liksom Svensken\nför _spiseln_; dock sitter han der icke såsom denne, ofta nog, hela\ndagen -- af orsak att Finnen eldar blott en brasa om dagen, och får\nsitt rum deraf varmt som en bastu; Svensken deremot eldar den kalla\nårstiden från morgon till qväll, och fryser likväl ofta ändå, med\nmindre han icke alltjemt sitter för brasan, ty värmen utgår, med röken,\nur hans vida skorsten, som vanligtvis saknar ett spjäll. I anledning af\ndenna Nordbons dubbla natur, att, i följd af sitt olika klimat, ofta\ntillbringa vintern i en slumrande sysslolöshet, och om sommaren deremot\nförsätta sig i den lifligaste verksamhet, utbrister Tacitus i 15 K. med\nett slags förundran: \"_mira diversitate naturae, cum idem homines sic\nament inertiam et oderint quietem_\", Äfven deras utseende: \"_truces et\ncærulei oculi, rutilæ comæ_\" (4 K.) eller som Strabo säger _flavi\ncoloris_, motsäger icke sanningen. Ja han tyckes till och med hafva\nattraperat några af deras ord och talesätt; då han t.ex. i 11:te K.\nsäger: \"_Nec dierum numerum, ut nos, sed noctium computant: sic\nconstituunt, sic condicunt; nox ducere diem videtur_.\" Ännu är bruket\nallmänt hos Finnarne att räkna nätter, der andra räkna dagar och dygn;\nså säga de t.ex. om ett barn: _kolm öinen wanha_ (tre nätter gammalt)\ndå Svensken säger tre dygn gammalt; likaså räkna de ofta vintrar\nder andra räkna år, så t.ex. säga de om en häst _kaks-talwias,\nkolm-talwias_, (tvenne vintrar gammal, trenne vintrar gammal) der vi\nsäga, två eller tre år gammal, o.s.v. Äfven Svenskarne hafva här\nupptagit detta Finska talesätt, så till vida att de säga t.ex. den är i\ntredje vintern, i fjerde vintern, o.s.v., i stället för att säga på\ntredje året; hvilket tyckes ge ett stöd åt den tanken, att menniskorna\ni den aflägsnaste forntid med år betecknat årstiderna. Ja, hvem\nigenkänner icke slutligen beskrifningen på båtfarten utför våra\nnordliga strömmar och elfvar, då Tacitus, efter att i början af 44:de\nKapitlet hafva omtalt Svenska sjömakten, nämner: \"_Forma navium eo\ndiffert, quod utrinque prora paratam semper appulsui frontem agit: nec\nvelis ministrantur, nec remos in ordinem lateribus adjungunt. Solutum,\nut in quibusdam fluminum, et mutabile, ut res poscit, hinc vel illinc\nremigium_.\"\n\n[126] Pythea Massiliensis var, såsom namnet utvisar, hemma från det\nnuvarande Marseille, i Frankrike, hvilken stad var en Grekisk koloni\nfrån mindre Asien, anlagd af Phocæerna, under Cyri tid, eller ungefär\n550 år före Christus. På hvad tid Pytheas egentligen lefvat är obekant;\nmen då hans skrifter redan citeras af en utaf Aristotelis lärjungar,\nDicæarcus från Messina, hvilken lefde 320 år f.Chr., och af Timæus från\nTaormina, som blef landsförvist af Usurpatorn Agatocles, hvilken 305 år\nf.Chr. underkufvade Sicilien, så kan man i det närmaste anse honom\nhafva varit samtidig med Alexander den store. Han tros annars hafva\nlefvat vid samma tid som Ptolemæus Philadelphus, eller a. R. 440, 445,\nsom (då man antager Roms 754:de år vara Christi första) blir efter vår\ntideräkning, ungefär 313 år f.Chr. Utan att dertill uppgifva något\nskäl, gör Fant (sid. 6, 8), enligt Lagerbring, Pytheas till 100 år\näldre, eller att hafva lefvat 400 år f.Chr. --\n\nAngående denna Pytheas, och hans skrifter, känner man numera alltför\nlitet. Blott så mycket är afgjordt, att han varit ett stort snille på\nsin tid, bemärkt såväl för sina matematiska och astronomiska, som för\nsina geografiska och fysikaliska kunskaper. Historikern Plutarchus (i\nsin skrift _de placitis Philosophorum_), och Astronomen Cleomedes (i\ndess _Cycl. Theor._ L. 1, c. 7), hedra honom med namnet Filosof; och\nflere, af äfven sednare tiders Författare, hafva låtit honom vederfaras\nrättvisa för de förtjenster man länge nog frånkänt honom. Af\nvettgirighet företog han sig vidsträckta resor åt Norden, hvarunder han\nbesökte främmande, då ännu okända, länder, genom hvilkas beskrifning\nhan betydligt utvidgade den geografiska kunskapen på sin tid. Men han\nhade dervid samma missöde, som, både före och efter honom, träffat så\nmången annan vetenskapsman, hvilken, i följd af ökade insigter, först\nvågat utsäga en ny sanning, eller tilltrott sig framställa en annan\nmening, än den så ofta, utan hof, beprisade _gamla_. -- Med ett ord:\nhan förföljdes, förlöjligades, och föraktades. Derföre, då hans\nberättelser i allmänhet icke öfverensstämde med de felaktiga begrepp de\ngamle gjort sig om norden, bör man kanske icke falla i förundran, om\nhan härföre af dem blifvit bittert tadlad -- isynnerhet af deras\nGeografer, hvilka, i detta afseende, ansågo honom vara en kättare till\nderas satser, eller sågo måhända med afund denna nya utveckling, som\nförestod den Geografiska kunskapen. Det förakt man visade hans person,\nöfvergick snart till en fullkomlig glömska af hans skrifter; och en\nsen, men upplyst, efterverld, känner djupt förlusten af hans numera\nförgångna arbeten. Att sluta af de få afbrutna meningar, hvilka,\nlösryckte från sitt sammanhang, blifvit citerade af åtskillige Auktorer\n-- mera i afsigt att derigenom göra honom än ytterligare misskänd, än\natt genom deras meddelande bidraga till en närmare historisk kännedom\n-- synes det som skulle han hafva författat tvenne arbeten; det ena,\nunder namn af Jordens omlopp (Ges periódos), det andra om hafvet (Peri\nOkeano); hvilka båda skrifter, till en oersättlig förlust, numera äro\nförlorade. Brehmer och Murray förmoda likväl att dessa båda\nafhandlingar ursprungligen hört till ett och samma verk; förhållandet\nblir i alla fall detsamma. Flere, deribland Bougainville (i dess\nMémoires de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 153), Brehmer (i sina\nEntdeckungen im Alterthum, Weimar 1822, p. 349) och Ukert (i Geogr. d.\nGriechen u. Römer. 1, 2., p. 305) tro att han gjort tvenne särskilta\nresor, den ena till _Britannien_, den andra till _Thule_; hvilket i det\nhela kan göra oss lika mycket -- antingen han företagit sig dessa resor\nvid ett eller tvenne tillfällen. Om man af Skoliasten till Apollinus\nRhodus, L. 4, v. 761, skulle få sluta det Pytheas äfven sjelf besökt\nLipariska öarne, dem han händelsevis omnämner, så ville det synas som\nhan dessutom skulle hafva gjort en tredje resa, till medelhafvet; så\nframt man icke, såsom Brehmer, p. 381, vill förmoda, att han från\nÖstersjön, landvägen (långsmed floderna Weixeln och Don) letat sig fram\ntill Svarta hafvet. Vare härmed huru som helst, så var Pytheas en man,\nsom stod mycket fram om sin tid, hvarföre han ock, såsom alla store\nmän, redan af sina samtida, misskändes, och bedömdes högst olika redan\naf de gamle. Den gamle Geografen Eratoshenes (född i Cyrene, uti\nAfrika, 275 och död 192 år f.Chr.) hyste för honom, enligt hvad Strabo\npå flera ställen intygar, ett oinskränkt förtroende; lika så Astronomen\nHipparchus från Nicæa (hvilken lefde emellan 128 och 162 år f.Chr.)\nehuru likväl kanske just icke till den grad. Historikern Polybius från\nMegalopolis (som, vid 82 års ålder, dog 121 år f.Chr.) kallade honom\nderemot för en uppenbar charlatan och storljugare; likaså Strabo, som\nknappt kunde citera hans namn, utan att dervid tillvita honom för\nosanning; och äfven Plinius tyckes, till någon del, hafva delat denna\ntanke. Af sednare tiders författare har Mannert (Geogr. d. Griechen u.\nRömer, I. p. 85) gått så långt i sitt beröm öfver honom, att han\ntillägger honom förtjensten att hafva varit den förste, som kommit på\nden tanken att man från Europa, vestvart, skulle kunna segla till\nIndien; en idé, hvilken sedermera påskyndade Amerikas upptäckt. Tiden\nnär hans skrifter blifvit förgångne, kan man icke så noga bestämma,\ndock synes det troligt, som åtminstone en del deraf ännu funnits i\nbehåll vid slutet af 5:te seklet; hvilket man tror sig kunna sluta\nderaf, att Stephanus Byzantinus, som lefde under Kejsar Justiniani tid,\nanställer några reflexioner, i anledning af hvad Pytheas herättat om\nOstionerna; hvilka berättelser, enligt hvad han sjelf uppger, tyckas\nblifvit honom meddelta af Artemidorus från Ephesus, som lefde vid pass\n100 år f.Chr.\n\nHvad för öfrigt hans enskilta lefnad beträffar, är man derom lika\nokunnig. Väl hafva många af sednare tiders skriftställare, och ibland\ndessa, sednast, A. M. Strinnholm (Sv. Folk. Hist., 1 B. s. 10) antagit,\ndet han, på statens bekostnad, företagit sig dessa resor, hvilket dock\ningenstädes hos de gamle auktorerne står att hemtas; och hvilket skulle\nförutsätta att han haft, hvad man kallar, ett \"allmänt förtroende\";\nhvilket med andra ord vill säga detsamma som, att han innehaft ett af\nde betydligare af statens offentliga embeten -- en förtroende-post. Man\nhar härvid mindre besinnat huru litet enskilte i allmänhet, och sjelfva\nstaten och landsmän i synnerhet, gynna vetenskapliga och litterära\nföretag -- helst då de företagas af den, för all yttre glans och flärd,\nobemärkta, vetenskapsmannen, enär dervid icke tillika ingår någon\nberäknad pekuniär vinst för det allmänna; i anledning hvaraf ock alla\nstora framsteg, inom litteraturens områden, nästan alltid varit den\nenskiltes förtjenst: sällan och aldrig det allmännas. Vi tro derföre,\nså mycket mindre, att Massilienserna, i detta fall, egnat Pytheas någon\nuppmärksamhet, som de fastmera tyckas hafva lemnat honom utan allt\nslags understöd; emedan han, enligt hvad Polybius berättar, (jemf.\nStrabo, L. II) skall hafva framsläpat sitt lif i största armod och\nfattigdom. Äfven att sluta af de triviala epiteten _aneo_ och\n_anthropos_, de enda hvarmed man hedrat honom, tyckes han icke heller\nhafva ägt något slags offentlig tjenstebefattning, eller så kalladt\n\"allmänt förtroende.\"\n\n[127] Enligt Strabo, L. I, c. 45, 46, och Plinius, Nat. Hist, L. II, c.\n75 (77), L. IV, c. 16. -- Solinus (c. 35) säger att man på fem dagar\noch fem nätter seglade dit från Orkadiska öarne, sedan han nyss förut\nlikväl nämnt, att det endast var tvenne dygns segling från yttersta\nudden af Norra Skottland till Thule.\n\n[128] Af denna Plinii och Strabos uppgift, (för hvilken de tyckas vilja\ndebitera Pytheas), att nemligen _Thule_ låg norr om England, böra vi\nicke låta förvilla oss, då vi känna de gamles förvirrade begrepp om\nläget och lokalen af de särskilta länderna i denna del af verlden.\nStrabo, som alltjemt häcklar och motsäger Pytheas, i hvad han berättat\nom norden -- uppger sjelf (L. IV, c. 5, §. 4) att äfven \"Irland\n(_Hibernia_) låg _norr_ om England.\" -- Så plär det ofta gå när kitteln\nskall sota grytan!?\n\n[129] Ishafvet har, i anseende till sin, stundom flytande stundom\nstelnade, form, erhållit så väl af Romare som Greker skiljaktiga\nbenämningar. Orpheus kallade, enligt hvad s. 81 finnes nämnt, sitt\nnordligaste haf _Kronion_, och tillade som en förklaring, \"_nekrén te\nthalassan_\" (det döda hafvet). Hvad han i sin poetiska stil sålunda\nnyttjat som ett epitet eller som en diagnos, anfördes af Dionysius,\nStrabo, m.fl. såsom ett nytt namn, det de förklarade genom ett tredje\n_ton-ton pepegota_ (det ihopfrusna hafvet), förmodligen för att\nderigenom skilja det från det, med sin tjocka bituminösa salthinna\nöfvertäckta, _Döda hafvet_ (Mare mortuum) i Palästina. Äfven Romarne\nhafva icke saknat namn för att beteckna nordhafvet, hvilket de i\nallmänhet indelade i tre delar, nemligen 1:o _Mare Schythicum_, 2:o\n_Mare Sarmaticum_ eller, som de äfven kallade det, _Saturnium_, och 3:o\n_Mare pigrum_ eller (som Tacitus tillägger) _prope immotum_. -- Utom\ndessa benämningar hade de gamle äfven en hop andra namn, hvilka\nuppgåfvos vara upphemtade ifrån sjelfva infödingarnes språk. Så t.ex.\nuppger Plinius (L. IV, c. XXVII) och efter honom Solinus (c. XXX) att\nHecathæus, enligt invånarnes språk, kallat den del af Nordhafvet som\nstöter till Scythien, räknadt allt ifrån floden Paropamisus,\n_Amalchium_; hvilket ord på deras tungomål skulle betyda _mare\ncongelatum_; och att åter, enligt Philemon, Cimbrerne kallat den del af\ndetta haf som sträckte sig till landtspetsen Rubeas, _morimarusa_,\nhvilket han öfversätter med _mare mortuum_; samt att hvad som härifrån\nvidare sträckte sig upp mot norden, kallades _Cromium_, hvilket ord han\ni XXX c. förklarar med _mare concretum_. Dessa tre benämningar, af\nhvilka likväl endast de 2:ne första bestämt uppges vara nordiska, hafva\nöppnat ett rikt fält för Etymologerne att deröfver utbreda sina\nförklaringar. Det första namnet, _Amalchium_ (ej olikt Balthium?) var\ndem likväl en hård nöt -- man lemnade det derföre oförklaradt. Så\nmycket mer deremot förklarades det andra, _morimarusa_. Schlözer\n(Allgem. Nord. Gesch. 1. 114, jemf. Schöning, p. 73; Forster, p. 34,\nm.fl.) bevisade att det kom af Cimbriska och Iriska orden _mor_ (haf)\noch _marw_ (död), och följaktligen betecknade hvad Plinius ganska\nriktigt anmärkt, det _döda hafvet_. Vi böra kanske i förbigående nämna\natt kustlandet af Ryska Lappmarken, allt ifrån floden Ponoja ned åt\nhvita hafvet, än i dag kallas af Ryssarne _Moremanskaja Laponja_, (se\nRühs Sv. R. Hist. 1. D. s. 148) hvilket, rådbråkadt af Finska ordet\n_meri-moan_, betyder \"Lappska kustlandet.\" Möjligen kallade nu Finnarne\ndet närmast derintill stötande hafvet, efter sitt sätt att tala:\n_kustlandshafvet_, till skillnad från det derifrån längre bort belägna\nfrusna hafvet eller _hafs-hafvet_, (svarande mot Grekernes _thalassa\npontou_); hvilka ord, i ablatifven _in loco_, skulle, på deras språk, i\nförra fallet, heta: _merimaan meresä_, i sednare: _meri-meräsä_ (_mori\nmarusa?_). På samma sätt förklarades nu äfven att _Chronium_ kommer af\nde Iriska eller Irländska orden _Muir-croinn_, som betyder det _frusna_\neller _sammangrodda_ hafvet, (se Adelungs Mithridates II, 54 & 84)\nsåledes hvad Plinius ganska träffande kallade _concretum_; ett ord\nhvaraf det förra, nära nog, kunde anses vara sammandraget.\n\n[130] _Thule_. Hvad land Pytheas egentligen menar med sitt _Thoule_,\nhar blifvit mycket omtvistadt bland de lärde. Strabo (L. IV, c. 5,\n§. 5; L. VII, c. 3, §. 1) anser såväl allt hvad Pytheas, som andra,\nderom skrifvit, för en ren dikt. Plinius (L. 4, c. 10) förmodar blott\natt det låg beläget inom den nordiska polcirkeln. Mela (L. III, c. 6)\nanser det ligga vid Belgiska kusten; och Solinus (c. 30) nämner det\nsåsom af alla öar den längstbelägna från Britannien, ofvanför hvilket\nallt var frusit, och ishafvet vidtog; men tillägger på ett annat\nställe, der han nämner att man på 5 dygn kunde segla dit från\nOrkaderna, att landet var fruktbart, och att invånarne lefde af\nvår-växter, mjölk, och trädfrukter. Tacitus (Agric. c. 10) säger att\nRomerska flottan, som kringseglat England, fått _Thule_ i sigte, ett\nland hvilket allt hitintills af snö och vinter varit förborgadt.\nClaudianus (de quart. Cons. Honorii, v. 32) besjunger det, såsom skald,\nmera poetiskt, då han qväder att det upptinat af de i Brittiska kriget\nstupade Picters blod; hvaraf någre sednare tiders författare velat\nsluta, det han härunder tänkt sig någon af de _Shetländska öarne_,\nsåsom t.ex. D'Anville (i Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 37, p. 436) och\nForster (Gesch. der Entdeckungen und Schiffahrten im Norden, Frankf.\n1784, p. 33). Ungefärligen under samma latitud, tyckes verkeligen\nPtolemæus (_Tab. ad Geogr._) och Stephanus Byzantinus (_nox Thoule_)\nhafva tänkt sig detsamma. Henrik från Hunthingthon (i sin Hist. L. I,\np. 297, Erf. uppl. 1601) som lefde i 12:te seklet, förstod härmed den\nnordligaste af de _Orkadiska öarne_; i anledning hvaraf ock Adamus\nBremensis (_de situ Daniæ_) och efter honom Saxo Grammaticus (i\nföretalet till sin _Hist. Dan._) Pontan (_Rerum Danic. Hist._, p. 745).\nHenrik Massiliensis (_Sect._ 2, i Gronows _Thesaur._ p. 2973)\nBougainville (Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 146). Mannert\n(Geogr, d. Gr. u. Röm. I. p. 83). Zeune (Erdansichten, Berlin 1820, p.\n40), m.fl. lämpat detta på Island, såsom den nordligaste af dessa öar,\nhelst det sades ligga i grannskapet af Ishafvet. Plinius (L. IV, c. 80)\nsäger att man från Norrige (_Nerigon_) plägade segla till _Thule_,\nhvilket han förmodligen anför på grund af Pytheas' uppgift; (hvilken\nmåhända äfven sjelf sålunda kommit dit). Men man har ju inga spår på\natt Norrmännen den tiden seglade på Island; ty som bekant är, blef\ndetta land först 1000 år derefter eller 871 år eft. Chr. af dem\nupptäckt. Deremot är det verldskunnigt att de, redan i de äldsta tider,\nföretogo sina resor norden om (ikring Finnmarken) på Biarmaland. Vi\nhålla det derföre troligare, att Pytheas med Thule betecknat den\nnordligaste delen af Skandinavien, eller de så kallade Finnmarkerna; i\nhvilket fall vi förena oss med Dalin (Sv. R. Hist. l. p. 58),\nLagerbring (Sv. R. Hist. 1. p. 31), Murray (i _Nov. Comm. Goett._ T.\n6), Schöning (i Schlözers Allgem. Nordische Gesch, Halle 1771, p. 18),\nAdelung, m.fl. Malte Brun deremot är den enda som tror att Pytheas\nhärmed menat Jutland. Någre hafva åter med Thule velat förstå Grönland,\nsom först, enligt de nordiske sagorna, blef upptäckt år 981 e.Chr.\nDetta har man troligen gjort i anledning deraf att Plinius i\ngrannskapet af Thule nämner (i 4 B. 13 Kap.) ett land, och (i 16:de,\n27:de och 30:de Kap.) ett haf, det han kallar Cronium, ett namn\nförmodligen taget af hvad redan den gamle Skaldekonungen Orpheus\n(hvilken lefde omkring 1200 år f.Chr.) (i sin Argonautica, vers. 1079,\n1080) berättat om _Kronion_ (scil. _ponton_) såsom han kallar\nHyperboréernas haf, eller det döda (frusna) hafvet, hvarmed han torde\nhafva förstått _Mæotiska träsket_. Apollonius Rhodus, som lefde omkr.\n230 år f.Chr., betecknar i sin _Argonauticon_. L. IV med detta namn\n_Adriatiska_ hafvet; Philemon, som här citeras af Plinius, förstår\nhärmed det ytterst nordliga _Ishafvet_, och Eustathius, som lefde\nomkring 330 år eft. Chr., kallar _Kaspiska_ hafvet med samma namn.\nDetta ord, neml. _Cronium_ (troligen deriveradt af _Kronos_, eller\n_Saturnus_, såsom härstammande från den ännu döda, oformade materien),\nhar man trott vara en förvridning af ordet _Grönland_. Men Harduinus, i\nsina kommentarier öfver Plinius, vederlägger sjelf denna sin tanke, och\nförklarar det med Sarmatien, uti hvilket land, en ligt Ptolemæus\n(L. III, c. 5) en flod med detta namn skulle befinna sig.[L]\n\nAf allt detta finner man nu att Pytheas är den förste och den ende som\nbesökt och beskrifvit Thule, och att alla de andres förklaringar äro\nblott mer eller mindre lyckliga gissningar hvad land han härmed menat.\nHäraf följer, att då numera intet land med detta namn står att finnas,\nså måtte under den tid af 1000 år som förflutit innan den Nordiska\nHistorien egentligen tager sin början, namnet antingen undergått en\nbetydlig förändring, eller blifvit helt och hållit utträngt af ett\nannat nytt och främmande. Emedlertid hade Antonius Diogenes, som lefde\nej långt efter Alexanders tid, författat ett historiskt arbete,\nbestående af 24 Böcker, under namn: \"_Thules märkvärdigheter_\", och\nhvartill han troligtvis hemtat sina materialier från Pytheas' resor.\nÄfven detta verk är numera förgånget, hvaraf likväl den lärde\nPatriarken Photius, som lefde vid slutet af 9:de seklet, skall, på sitt\nbibliotek i Constantinopel, ännu hafva förvarat ett excerpt. Att man\nansett allt hvad han deruti berättat för orimligt, och alltsammans\nsåsom en uppfinning af Förf. sjelf, intyga Eusebius och Synesius. Men\ndet är vanligen menniskans lott att vara lätttrogen eller misstrogen;\noch då hon i förra fallet tror allt, vill hon deremot i sednare fallet\nej tro annat än hvad hon sjelf ser. Och hvad ser hon? Derföre påstod\näfven Strabo offentligen, att Pytheas ljugit i allt hvad han berättat\nom Thule, hvilket han ansåg för idel dikter.\n\nDet förtjenar kanske anmärkas, att då namnet _Thule_ icke låter\nderivera sig hvarken ur Grekiska eller Romerska språket, så måste det\nföljaktligen vara ett _vox barbara_, eller det måste vara en benämning,\nsom är hemtad från infödingarnes eget språk. Det är derföre så mycket\nmer underligt att våra gamla nordiska Antiqvarier och fornforskare, som\nmed sina lärda etymologiska förklaringar, eller rättare sagdt\ngissningar, vanligtvis varit till hands att dechiffrera hvarje obekant\nord, på ett sätt som ofta varit lika löjligt som orimligt, här icke\nengång vågat på försöket, af orsak, som det synes, att det varit dem\nnästan omöjligt att i något af de utaf dem kända nordiska språken finna\ndess _radix_, eller åtminstone ett ord, hvilket kunde vridas till dess\nförklaring. Väl uppger Werlauff (Skand. Lit. Sällsk. Skrift för år\n1814) att ordet _Thual_ på forn-Iriska språket skulle hafva betecknat\nnorden; måhända, liksom hos oss, endast i följd af denna Pytheas\nbeskrifning? Ett sådant isoleradt ord i ett språk, är vanligtvis sjelf\naf ett främmandt ursprung, (hvarföre det ock redan tyckes hafva dött\nut) och upplyser derföre icke heller hvarom här egentligen är fråga;\nnemligen: hvilket land härmed bör förstås. Andra hafva åter sökt\nhärleda det från Isländska ordet _Tili_, mål, _yttersta gräns_. Utan\natt kunna utfundera betydelsen af detta ord, tror likväl Ortelius att\nnamnet _Thule_ ännu bibehållit sig i _Thelemarken_, eller som det af\ninfödingarne kallas _Tauhlmarken_, hvarmed man betecknade landskapet\nTellemarken i Norrige. Djurberg går ännu längre, och påstår (Geogr.\nLex. 2 D. s. 385) likväl utan att anföra något bevis, att detta\nlandskap fordom kallades _Thule_. Så litet vi i allmänhet äro böjde för\ndessa lärda hårdragningar och ordtydningar, böra vi likväl nämna, att\nom Finnarne den tiden, liksom till en del ännu, innehade norra delen af\nSkandinavien, så är det äfven i deras språk man bordt söka anledningen\noch betydelsen till detta namn. Finska ordet _tuulee_ (det blåser)\nhvilket uttalas precist såsom Grekiska ordet Thule, skulle visserligen\nkunna tjena såsom ett slags förklaring, det man härmed betecknade ett\nland eller en kust, der det _ständigt blåste_, eller der _vinden låg\npå_; och då detta ord på flera af de med Finskan närmast beslägtade\ntungomål, heter _tél, tyrél, til, toi_, (jemför Otava II Del. pag. 71)\nkunde det möjligtvis blifva en ännu större anledning att tro det man\nmed _Thule_ äfven betecknade _Tellemarken_, om nemligen ursprunget till\ndetta namn ej låter sig på annan väg naturligare förklaras. Äfven\nTacitus tyckes tala om blåst och orkaner vid kusterna af Thule, då han\nmed anledning af det isbelupna hafvet, såsom tungt för rodden, säger:\n\"_perhibent ne ventis quidem perinde attolli_.\" Annars kunde man äfven,\nehuru med mindre sannolikhet, derivera det af Finska ordet _tule_\n(kom), och anse det som en vänskaplig inbjudning till en främling, att\nbesöka deras land -- ett yttradt: \"välkommen!\" Eller, i motsatt fall,\nen sådan varning, hvarmed de nordliga Finnstammarne helsade\n_Wäinämöinen_, då han besökte deras bygder (se E. Lönnrots Kantele. 1\nD. s. 5); men måhända ingå dessa slags etymologiska deduktioner redan\nnog mycket i Rudbeckska maneret. --\n\n[131] Man finner af denna Plinii citation att Pytheas här egentligen\ntalar om de länder som ligga närmast sjelfva polen (_sub vertice\nmundi_) och att det således till mer eller mindre del kan gälla om\nThule, beläget inom pol-cirkeln. Skulle man kunna antaga att Pytheas i\nstället för \"sex månader\", skrifvit \"sex veckor\", så hade man haft\ningenting att deremot anmärka; icke engång att han varit hyperbolisk.\nCleomedes, (se Cycl. Theor. L. I, c. 7) som äfven citerar Pytheas,\nsäger det \"man berättar om Thuleboerna, dem Pytheas skall hafva besökt,\natt de hade vid midsommarstiden en månads lång dag.\" Han skulle\nsåledes, enligt denna beräkning, hafva befunnit sig ungefär under 68°\n30' polhöjd, eller under samma latitud som Enontekis. Procopius,\nhvilken tyckes hafva varit något närmare underrättad om Thule, säger\natt solen under sommarsolståndet syntes der oupphörligt i hela 40 dygn.\nMan finner såväl häraf, som af åtskilliga andra smärre skiljaktigheter,\nhvilka, ehuru historiskt sanna, blifvit måhända anförde såsom bevis på\nPytheas inkonseqvens, att han besökt landet på flera punkter; hvilket\när så mycket mer troligt, som han företog sig en kustsegling, i flera\ndygn, emot norden. Så t.ex. säger Geminus (se _Elem. Astronom. in\nPetavii Uranol._ p. 22) som äfven åberopar sig Pytheas, att denne i sin\nskrift om Oceanen, sagt: \"_inbyggarena (oi barbaroi) visade oss stället\nhvarest solen låg och sof (ope o helios koimatai), ty det inträffade på\ndessa orter att natten blef ganska kort, på somliga ställen endast 2\ntimmar, på somliga 3; så att solen åter uppgick en liten stund efter\nnedgången_.\" Detta skulle ungefär hafva varit under samma latitud som\nTorneå, d.v.s. vid 65° 51' polhöjd, eller måhända ännu sydligare.\nCosmas (se _Christiana Topogr. ap._ Montfaucon, _Collect_: Patr. T. 2,\np. 149) hvilken äfven anför Pytheas egna ord, säger att han i sina\nskrifter om Oceanen, sagt att då han kom till de längst mot norden\nbelägna länder, så hade invånarna visat honom solens läger-stad (ten\nhelis koiten) emedan der varit en beständig natt. Anmärkningsvärdt är\natt just dessa yttranden än idag karakterisera infödingarnes talesätt,\nhvilket han ganska väl tyckes hafva attraperat. Finnarne säga, nemligen\nom solen, vid dess nedgång: att den går till _koia_ (mänöö majoilleen);\näfven detta Svenska talesätt tyckes härleda sig från det Finska ordet\n_koto_ (hem) eller Lappska ordet _kåte_ (hus), hvarifrån såväl det\nFinska ordet _kota_, som det Svenska ordet koja torde derivera sig,\nsåsom närmast uttryckande en Lapps boningsrum. Äfvenså säger man om\nsolen, vid starrbraket, att den _töfvar_ eller _hvilar i sitt bo_\n(_makoo pesällään_). Jemf. Otava 2 D. p. 59, 78.\n\n[132] Många hafva fästat uppmärksamhet dervid, att Pytheas vid\nbeskrifningen af Thule, nämner att der fanns honing; och hafva, i\nanledning deraf, äfven velat lämpa hela denna beskrifning på mera\nsydligare länder -- helst ordet _Thule_ icke speciellt förekommer i\ndenna mening. Vi hafva redan anmärkt att Pytheas besökt landet på flera\npunkter, såväl de sydligare som de nordligare; och vilja blott till\nsvar å denna anmärkning nämna, att Finnarne icke blott brukade mjöd,\nutan att de deraf voro stora liebhabrar, hvilket äfven Clausson\nintygar, då han s. 136 säger: \"_De (Finnarne) dricke ocsaa usigelig\ngierne miöd, oc gifue stundom et Otterskin for en kande miöd, eller\ngiöre et stort arbeide derfore_.\" Att Finnarne fordom brukat såväl mjöd\nsom öl, ses äfven af flera gamla runor; som t.ex. den, deri en friare\nundfägnades sålunda:\n\n    Tuotiin mettä kannun kansa,\n    Kannu mettä, oltta toinen. &c.\n\n(Se Pien. Run. 1. D. p. 5). Äfven biet (_mehiläinen_) besjunges mycket\ni gamla Runor och besvärjelse-formler, under önskan att det måtte samla\nhoning, till lisa för den sjuke. Huruvida Finnarne ursprungligen redan\nsjelfve förstått sig på dess tillredning, eller om de lärt sig det af\nSvenskar, Tyskar eller Danskar, känna vi icke, hvilket likväl icke\ntyckes varit fallet, efter de hafva en egen genuin finsk benämning\nhärföre (mesi) -- så framt man icke äfven vill derivera den från\nsvenska ordet mjöd, eller latinarnes _mel_, Grekernes _meli_. Men det\nveta vi, att då Finland först kom under Sverige, betalte det sin skatt\ni ikorn-skinn till Kronan, och i så kalladt _Finskt öl_, för hofvets\nräkning; hvilket ansågs bättre än det Svenska. I den ryktbara sagan\n_Fundin Noregur_, hvilken anses såsom det äldsta Nordiska Historiens\nmonument, och tros vara författadt af Are Hin Frode, som lefde något\nöfver 100 år före Sturleson, står: \"Konung Raumur (hvars tid anses\nhafva infallit 200 år e.Chr.) hade samdryckjo om julen med Berg-Finn.\"\nDet tyckes vara temligen tänkbart, att de icke bjödo hvarannan på\nvatten, utan måtte det varit öl, mjöd, eller någon annan rusgifvande\ndryck, hvartill alla mindre civiliserade folkslag -- isynnerhet de\nnordiska, satt ett stort begär. Likaså berättas det i Kon. Harald\nHårfagers Saga, att nämnde Norrska Konung på 870-talet, undfägnades med\nmjöd, då han såsom gäst var bjuden till Finnen _Svase_. Vi känna att\nmjödet, hvaraf Odin (enligt Sagorna) tog sig dagligen en styrkedryck\nhos _Saga_ i Söquabeck, varit Nordens äldsta välfägnad, allt från den\ntiden Fjolner deruti fann sin död; dock ej sådant det nu brukas, utan\n-- i byttor, \"starkt och kryddadt\", (som de gamle kallade det) och\nderföre vanligtvis alltid åtföljdt af ett dugtigt rus. Förmodligen är\ndet detta, eller något dylikt Tacitus menar, då han om Germanerne\nsäger: \"_potui humor ex hordeo aut frumento, in quandam similitudinem\nvini corruptus_\" (c. 28).\n\n[133] Om man nu nogare jemför denna Pytheas beskrifning öfver invånarne\ni _Thule_, med Taciti beskrifning öfver Finnarne, så skall man icke\nundgå att märka dem emellan en alltför stor likhet, ja det skall kanske\nvisa sig, att den sednares berättelse på många ställen endast tyckes\nvara en omskrifning af den förras. Eller, med andra ord, man skall\nfinna att Tacitus lämpat på Finnarne nästan allt hvad som Pytheas sagt\nom Thuleboerne, likasom man längre fram får se huru skickligt Tacitus\nförstått att kompilera Pytheas i dess beskrifning på Estherne. Så t.ex.\ndå Pytheas säger om Thule (för att nyttja den latinska öfversättningen)\n\"fructuum mitiorum nihil\"; så säger Tacitus, liksom i anledning deraf:\n_non queritant \"ingemere agris\"_; då Pytheas säger: \"_milio et aliis\noleribus, fructibus et radicibus homines vesci_\"; så säger Tacitus,\nganska kort och lakoniskt: \"_victui herbas_\" och då Pytheas talar om\natt de der tröskade sin säd uti stora hus (frumentum in magnas domos\ncontundunt) så är det mer än möjligt att Tacitus alluderar härpå, då\nhan om Finnarne säger att de brukade \"_illaborare domibus_.\" Hvad för\nöfrigt Thules geografiska beskrifning angår, återfinner man äfven den\nhos Tacitus, ehuru i ett annat arbete, nemligen i Jul. Agricolae vita,\nc. 10, der han ibland annat äfven tyckes vilja förklara, hvad Pytheas\nberättat om dess otillgängliga kuster.\n\nAnnars är Tacitus icke den enda, som tyckes vilja lämpa på Finnarne,\nhvad Pytheas sagt om Thule. Plinius säger (L. IV, c. 27) om\ninfödingarne på holmarne _Oonæ_ eller _Oænæ_ (möjligen en rådbråkning\naf Svenska ordet ön) \"ovis avium et avenis incolae vivant\", hvarest han\nmed avenis tyckes afse det Pytheas benämnde _kegkros_ (milium).\nDetsamma upprepar före honom Pomponius (L. III) då han vid\nbeskrifningen om Skandien, och näst före berättelsen om Thule, säger om\n_Oonæ_-boerne: \"_Ovis avium palustrium et avenis tantum alantur_.\"\nÄfven Solinus (c. 30) som i allt plagierat Plinius, och derföre med\nskäl blifvit kallad hans \"apa\", repeterar äfven detta med tillägg:\n\"_vivunt ovis avium marinarum, et avenis vulgo nascentibus._\" Nu blir\nfråga hvad land man härmed menar. Någre, deribland Ortelius, (se hans\nkarta öfver Europa, eller gamla Celtia) hafva härmed velat förstå\n_Novaja Semla_, förmodligen för det Pomponius säger att det låg\ngentemot Sarmatien; andre åter hafva härmed förstått Åland (se J.J.\nHoffmans _Lexicon Universale_, Leyden 1698, T. III, p. 445, och Ol.\nLlindbergs _Antiqu. Lexic._ 2 D. p. 445) förmodligen emedan Plinius och\nSolinus, enligt Xenophon Lampsacenus, säga att det icke låg långt ifrån\nBalthia och Scythiska kusterna. Jordanes förklarar detta tillfyllest,\ndå han i 3:dje Kap. säger: \"_Crafennæ (Scritofenni) frumentorum non\nquæritant victum, sed carnibus ferarum atque avium vivunt; ubi tanta\npaludibus foetura ponitur, ut et augmentum præstent generi, et\nsatietatem ac copiam genti_.\" Förmodligen beboddes Åland ännu denna tid\naf Finnar, om hvilkas dervaro benämningarne _Jomala, Lappwesi_, m.fl.\ntyckas påminna oss.\n\nDenna uppgift, att nemligen infödingarne förnämligast lefde af\nfågel-egg, måste förefalla litet en och hvar besynnerlig: helst, om det\näfven varit fallet, det icke kunnat gälla för mer än endast 3 à 4\nveckor på året. Xenophon tyckes vara den som först meddelat denna\nunderrättelse, hvarvid sedermera de andre, en och hvar, gjort sina\ntilllägg; men månne icke äfven här vid något skriffel eller något\nmissförstånd möjligen kunnat äga rum, och att man förblandat _ovis_ med\n_ovibus_, hvilket ganska lätt låter tänka sig, vid dechiffreringen af\nde gamles ofta svårlästa och abbrevierade manuskripter? Man skulle\nkunna föranledas till denna misstanke, om man observerar huru allt hvad\nde gamle berättat om de så kallade Scytherne, småningom blifvit\nförflyttadt allt högre och högre upp emot norden, och slutligen\ntillämpadt än på Sarmatiska, än på Germaniska folkstammar; så att man\nvid beskrifningen om dessa folkslag skall hos sednare tiders\nförfattare, återfinna nästan allt hvad hos de gamle ursprungligen\nblifvit tillskrifvit Scytherne. Deribland fanns bland annat äfven\nnämndt, att de lefde af fårhjordar, hvilka de bättre än någon annan\nförstodo att sköta, hvarföre de äfven hade _magnæ oves_; hvilket Strabo\n(L. VII, c. 3, §. 17) Hesiodus och flere omtala. Denna uppgift\nigenfinnes sedermera ingenstädes hos de yngre auktorerne, vid\nbeskrifningen om de så kallade nordliga nationerne, så framt man icke,\nenligt hvad vi tro, gissningsvis får antaga att dessas underrättelser\nom de myckna _fågeleggen_ (ovis) (hvilken berättelse åter icke\nförekommer hos de gamle) ursprungligen torde härleda sig, genom ett\nmissförstånd, af de gamles uppgift.\n\n[134] Såväl i anseende till de otydliga och som vi tro felaktiga\nöfversättningar, våra Historici skapat sig af dessa meningar, som med\nafseende å den olika tolkning vi trott oss böra gifva det sista af\ndessa ord, vilja vi här, till de kunnigares bedömmande, införa sjelfva\ngrundspråket. _Prosistoraesantos de kai ta peri tes Thoules kai ton\ntoton ekeinon, en ois oute ge kat auton hyperken eti, oute thalatta,\nout aer, alla sygkrima ti ek touton pleuroni thalattio eoikos, en o\npsesi ten gen kai ten thalattan aioresthai, kai ta sympanta, kai touton\nos an desmon einai ton olon, me pote poreuton, me te ploton hyparkonta,\nto men oun to pleumoni eoikos autos eorakenai, t' alla de legein eks\nakoes' tauta men ta tou Pytheou' kai dioti epanelthon enthende, pasan\netheltoi ten pyrokeanitin tes Eurotes, apo Gadeiron eos Tanaïdos._\n\n[135] Man har på mångfaldiga och ganska olika sätt sökt förklara hvad\nPytheas härmed egentligen menat; och det är märkvärdigt att se huru de\nlärdes förklaringar, i detta fall, omfattat äfven det orimliga. --\nNågre hafva trott det Pytheas härmed haft afseende på vissa _hafskräk_,\neller _mollusker_ (antingen på _Medusa capillata_, Linn. eller på ett\nslägte kalladt _Holothurium_), som det synes, på den grund att dessa\nsmå zoofyter, som ännu icke voro af naturforskare upptäckte 1000 år\nefter Pytheas, blifvit händelsevis af Tyskarne, närmare 2000 år senare,\nbenämnde _Meer-Lunge_ (jemf. Bougainville, Mannert, m.fl.); andre åter,\nsåsom Gassendi, Zeune, m.fl. hafva härunder tänkt sig antingen det\nbrinnande, eldsprutande _Hekla_, eller tjocka _töcken_ (mist) och\n_dimmor_, som ofta skola omgifva dessa trakter: eller flytande\nismassor. Malte Brun är den ende som velat förklara det med de så\nkallade dynerne, eller sandbankarne kring Jutländska kusten; Lagerbring\n(Sv. R. Hist. s. 32) söker uttyda det dermed, att Pytheas förmodligen\nsett vår kraf-is, hvilken han i sin okunnighet, gifvit en så sällsam\nbeskrifning; i anledning hvaraf ock slutligen Strinnholm (Sv. Folk.\nHist. I B. sid. 11) helt simpelt gör Pytheas -- till en okunnig sjöman,\ndenne Pytheas, som enligt Hipparchus (_ad Arati Phænom._ L. 1, c. 5)\nm.fl. varit den samme som allraförst upptäckt att ingen stjerna fanns\nvid sjelfva nordpolen, utan att dess punkt i det närmaste qvadrerade\nemot den fjerde vinkeln af en fyrsidig figur, bildad mellan de 3\nnärmast intill stående stjernor. Lagerbrings förklaring, som\nvisserligen kanske är den troligaste, isynnerhet om det bekräftar sig\nhvad Pontan (Descr. Dan. p. 747) och O. Rudbeck (Atl. T. 1, p. 509)\nanmärkt, att nemligen Norrmännen, ännu i dag, kalla Ishafvet\n_Leber-Zee_, hvilket namn, med en alltför liten modifikation i\nbegreppet, möjligen skulle kunna utmärka hvad Pytheas här menat med\nhafs lunga, -- kan likväl tåla en annan, måhända mindre eftersökt,\njemte sig vid sidan, en förklaring som kanske vore mera naturlig:\nsåvida man nemligen icke alltid vill efterjaga -- endast det underbara.\nDå han om landet, d.v.s. om kusterna, dem han besökte, säger att han\nträffade der en intim blandning af jord, vatten och luft, hvilken massa\n(förmodligen till mjukhet och porösitet) liknat en lunga, den der höjde\nsig öfver hafvet, (d.v.s. flöt uppå vattnet) och hvarken bar eller\nbröt: (i anledning hvaraf han förmodar, att detta _mixtum compositum_\nutgjort materiens primitifva kohesions-tillstånd, uppkommit af verldens\nförsta urämne, chaos); så tro vi att Pytheas, med denna sin poetiska\nbeskrifning, ej på ett naturligare sätt kunnat afmåla våra _Luhot,\nhyllyt, lewät. liejut, wennot, hetteet, alhot, alankot, newat,\nrahkasuot, lansiat_, m.m. (dyn, sanka myror, häng-flyn) hvilka den\ntiden måtte hafva varit mångfaldigt flera och större; helst man af alla\ngamla beskrifningar har sig bekant, att Skandien med sina, ömsom låga\nömsom höga, kuster, låg fordom vida mera under vatten än nu. Att\nSkandinavien -- isynnerhet norra delen deraf, den Pytheas tyckes hafva\nbeskrifvit, den tiden förnämligast måtte hafva bestått af stora och\nsanka kärr och mossar, hvilka sträckte sig emellan de djupt i landet\ngående höga fjällrötter, kan man sluta af det begrepp de gamle gjorde\nsig om norden (jemf. Pomp. L. III, c. 6. Jordanes, c. III, P.\nWarnefrid, L. I, c. 2, m.fl.) Ur denna mening synes äfven Tacitus hafva\nfattat Pytheas ord, hvilka han tyckes vilja förklara sålunda: \"_nusquam\nlatius dominari mare, multum fluminum huc atque illuc ferre, nec\nlittore tenus accrescere aut resorberi, sed influere penitus atque\nambire, etian jugis atque montibus inseri velut in suo_.\" Sedan han\nnyss förut, med afseende å den stelnade materiens formation, yttrat:\n\"_credo, quod rariores terræ montesque, caussa ac materia tempestatum,\net profunda moles continui maris tardius impellitur_.\" Med anledning af\nofvan nämnde Taciti yttranden, jemförde med Pytheas beskrifning, tyckes\ndet som han fattat saken alldeles från samma synpunkt som vi, då han\nanmärker att kusterna vid Thule skiljde sig från alla andra kuster,\nderutinnan, att vattnet, vid flod och ebb-tiderne, icke här, som\nannorstädes, steg och föll, utan inströmmade i sjelfva landet (jorden?)\noch, liksom förbigående de yttre skären, steg i de inre vikarna, der\ndet inträngde (inmängde) sig mellan berg och backar. Detta låter endast\ntänka sig sålunda, att kusten, på somliga ställen, bestod af en\nflytande hängdy, som höjde eller sänkte sig allt efter vattnet, hvilket\nsåväl deruti in- och utströmmade (_influit_), som strömmade der ikring\noch inunder (_ambivit_); och hvilket landämne således i 2:ne fall\nliknade en lunga, nemligen deruti att det flöt på vattnet, och att\nvattnet forssade derigenom ut och in, likt luften i en lunga. Man\nfinner ej utan ett visst slags förtrytelse, huruledes Doktor Fant\nöfversatt detta ställe hos Strabo, sålunda: \"På kusterna (af Thule)\nfanns bernsten och en hafs-svamp, som hvarken var jord, vatten eller\nluft, utan en blandning af alla tre elementerna ... Procopius, en\nförfattare af 6:te århundradet, kallar Sverige och Skandien med samma\nnamn, Thule (sid. 9).\" Månne man endast kan tillskrifva slumpen detta\nmissförstånd, att så uppenbart förvända och förrycka en annan\nHistorieskrifvares tydliga ord och mening, -- helst Strabos' och\nPytheas', som vunnit ålderdomens och efterverldens aktning? Ty först\noch främst öfversätter Hr Doktorn detta med \"en hafssvamp, som hvarken\nvar jord, vatten eller luft,\" -- d.v.s. som bestod af ingen utaf dessa\ndelar (ty att den icke ensamt kunde utgöras af en utaf dessa\ningredienser, torde ej behöfva förutsättas); och likväl heter det strax\nderefter \"utan (var) en blandning af alla tre elementerne\": en rak\nmotsats mot det förra, eller -- hvad månne Hr Doktorn annars menar med\nsina så kallade _elementer_? Dessutom står det uttryckligen om denna\nmassa, som fanns _vid (icke på) kusterna_, och som tyckes hafva hindrat\nhans landgång, att den icke var en \"hafssvamp\", utan att den\n(förmodligen med afseende å natur och egenskaper) endast liknade något\nsådant; hvilket inom dessa få rader ännu en gång upprepas, för att ej\nmöjligen missförstås (_to pleumoni eoikos_). Det tyckes verkligen som\nPytheas hade anat det öde honom skulle förestå i profana händer. Men\ndet oförlåtligaste af allt är att Hr Doktorn med hvarandra ihopblandar\ntvenne, i grunden särskilta, _beskrifningar_, tvenne särskilta _namn_,\noch tvenne särskilta _land_, så att han i stället att sprida ljus i\nhistorien, tyckes tvertom hafva befordrat motsatsen. Ty hvad Pytheas\nhär talar om _Thule_, förblandas med hvad han på ett annat ställe talar\nom _Basilia_ eller _Balthia_ (det nuvarande Preussen) ett helt annat\nland, om hvilket han uttryckligen säger att det låg en dagsresa till\nsjös från _Mentonomon_, hvilket kustland åter, beläget 600 stadier från\nOceanen, innehades af Guttonerne. Och i detta land, kalladt Basilia,\nsäger han \"fanns bernsten på kusterna\". Hvad land härmed bör förstås,\nkomma vi i det följande att närmare förklara. Här vare det nog, att det\nvar i Basilia, och ej i Thule (hvilket Fant påstår) som Pytheas funnit\ndetta fossile. Ej nog härmed! Hr Doktorn meddelar ännu en fjerde lika\ngrundlös uppgift, då han bestämdt säger att \"Procopius kallar Sverige\noch Skandien för Thule.\" Ty utom det att han ej nämmer dessa förra --\nej ens till namnet, så skola vi snart bevisa att Procopius med Thule\nbetecknade den ytterst nordliga delen af Norrige, Sverige, Finland och\nRyssland, d.v.s. Lapp- och Finnmarkerna, hvilka ingalunda, till land,\nfolk, eller beskrifning, äro detsamma som Sverige och Skandien -- äfven\nom någon del deraf, i politiskt afseende, vore derunder lydande;\nhvilket ock redan Botin (i sin Svenska Folkets Historia. Stockh. 1757,\ns. 8) visligen anmärkt.\n\nIcke utan skäl väntade man sig att se dessa Pytheas ord bättre\nuppfattade och förklarade af Hr Professor Geijer, hvilken äfven (i sina\nSvea Rikes Häfder, 1 D. s. 65, 66) af dem lemnat en slags\nöfversättning: Man finner deremot att också han sökt att, om möjligt,\ngöra dessa meningar ännu mera mörka och obegripliga. Ty sedan han\nförst, i likhet med Hallenberg (Anmärkn. öfv. Lagerbr. S. Hist. 1 D, s.\n47) oriktigt uppgifvit det Pytheas ej sjelf besökt Thule,[M] -- förledd\ndertill, som det synes, af några sednare tiders skriftställare, hvilka\nendast, och hufvudsakligast, med afseende å Lipariska öarne, satt i\nfråga huruvida Pytheas sjelf besökt alla de orter han, i sina skrifter,\nomtalar;[N] -- nämner han likväl att han der funnit \"ett väsende\" (hvad\nvill detta säga? Hr Professorn har således inblåst lif i den af Pytheas\nomtalta döda materien -- visserligen nödvändigt, för att deraf\ntillskapa _ett djur_) \"hvilket hvarken var haf, luft eller jord\" (man\nkunde föranledas häraf, till den fråga: finnes det ett väsende som är\nhaf, eller jord, eller luft?) \"utan af alla tre sammansatt, liksom en\nhafs lunga\"; hvarefter han antager den af Schlözer (sid. 14) m.fl.\ngjorda förklaringen, att härmed förstås \"ett slags medusa, ett\ngeléaktigt _sjökräk_, som finnes i Nordsjön och Östersjön, och kallas\nhafslunga.\" Hvilket djur, såsom: \"en blandning af de tre elementerna\n(återigen!) mot högsta norden upphöjde både jord och haf (?) gjorde dem\notillgängliga (?) och vore liksom verldens _yttersta band_\" (???)\n\nSäkert hade Pytheas sjelf blifvit alldeles förskräckt, om han här fått\nläsa hvad hans penna skrifvit; och säg, -- hvad skulle han väl tänka om\nvåra visa fäder, som förvandlat hans _pulmonis marini simile_ till ett\n_hafskräk_ och något som på en gång _liknade_ det samma? -- förmedelst\nen metafysisk konstruktion, icke mycket olik den, hvarigenom Cajus\nCaligula förklarade sig på engång vara såväl _Gud sjelf_ som hans\n_öfverste prest_. Mången torde kanske äfven undra, hvarföre\nde lärde icke hellre valt ett litet kräk ibland Litofyterna, t.ex.\nkorall-djuret, till denna märkeliga sakens förklaring, då -- om också\nmaterien blifvit litet hårdare, man härvid likväl, såsom ett talande\nexempel, kunnat åberopa tillkomsten af Söderhafs-öarne, ja kanske hela\nnya verldens formation.\n\n[136] _Tanais._ Detta Strabos yttrande, förmodligen hemtadt af Pytheas'\negna ord, har förorsakat de lärde mycket bryderi: hurulunda nemligen\nPytheas, vid kulminations-punkten af sin nordpols-resa, kunnat så i\nhast, och -- liksom genom trollkraften af ett enda ord, förflytta sig\nlångt ned till södern, så han uppgifvit sig hafva beseglat de\nEuropeiska farvattnen från Gades till Tanais, eller -- såsom man\nförklarat det: från Cadix till Don; hvilken sistnämnde flod, af de\ngamle kallad Tanais, utfaller, som bekant är, i den till Svarta hafvet\nhörande Moeotiska hafsviken. Att förklara denna luftfart, som man med\nskäl kunde kalla det, blir minsann icke så lätt. Redan gubben\nErotosthenes tillstod uppriktigt, att han var villrådig huruvida man\nkunde sätta tro till denna Pytheas' uppgift; han betviflade dock\ningalunda möjligheten deraf: ty som vi förut anmärkt, gjorde sig de\ngamle, redan långt före Pytheas, det begrepp, att den nord de i östern\ntänkte sig, på andra sidan om Svarta och Kaspiska hafven, skulle\nsammanträffa med den nord de i vestern tänkte sig, på andra sidan om\nden ännu okända Germaniska oceanen, utan att de härvid måhända ens\nkunnat föreställa sig det ofantliga afstånd som äger rum dessa haf\nemellan; eller med andra ord, de trodde att såvida österns och vesterns\nnord vore densamma, skulle följaktligen, då man på hvardera stället\nstötte emot haf -- dessa haf naturligtvis slutligen flyta tillsammans.\nMen huruvida Pytheas verkligen kunnat verkställa en sådan segling,\neller huru det historiskt sanna skall kunna förenas med det i\nberättelsen fabulösa, blir för våra Geografer en dubbel gåta, emedan de\ninse sjelfva omöjligheten deraf. Brehmer söker förklara det (2:ter\nAbth. p. 381) derigenom att Pytheas, från mynningen af Weixeln, letat\nsig fram till Dons källor (?) och derifrån sedermera följt denna flod\ntill dess utlopp, dels gåendes, dels roendes (?). Cluver (III, p. 128)\noch Bougainville (p. 154) hafva trott att man med _Tanais_ här borde\nförstå Weixeln. Zeune, jemte åtskilliga andra hafva deremot velat lämpa\ndetta på Düna; och Mannert (I. p. 75) Ukert (1. 2, p. 307) m. fl. hafva\nförklarat det Pytheas härmed troligen menat Elben, hvars utlopp han\nendast sett, och, af okunnighet, antagit att den sammanflöt med Don, så\nman från den ena af dessa floder kunnat segla in i den andra; i följd\nhvaraf han ock ansett dem ursprungligen vara en och samma flod, och\nföljaktligen äfven, gifvit dem ett och samma namn. En märkvärdig\nförklaring, hvarigenom den ena vetenskapsmannen söker nedsätta den\nandra i okunnighet, ja till den grad, det han skulle hafva trott att en\noch samma ström hade sitt utlopp i 2:ne vidt afskilta haf, och således\nlöpte i tvenne motsatta riktningar. Liksom de gamle påbördade Pytheas\nosanning för hvad de sjelfve icke begrepo, så söka nu de yngre\ntillskrifva honom okunnighet, för hvad de icke kunna förklara. Till en\nbörjan tro vi oss böra anmärka, att Pytheas sjelf ingenstädes, så vidt\nvi kunnat finna, talar hvarken om Svarta eller Moeotiska hafvet, mycket\nmindre säger sig hafva besökt dem; utan att denna, lika så orimliga som\nfalska, slutsats är uppgjord af hans kommentatorer, i anledning af det\nhär anförda yttrandet om _Tanais_, hvarmed man nödvändigt vill anse\nhonom hafva menat _Don_; i följd hvaraf ock alla de tillvitelser som\nMannert, på grund af denna beskyllning, gör honom, torde vara lika så\nobilliga som oförtjenta. Vi kunna äfven här icke undgå att nämna,\nhuruledes de lärde, vid uttydningen af de gamles ord och meningar, ofta\ngått öfver ån efter vatten, och sökt att på ett mera konstmässigt, och\nsåledes -- på ett mindre naturligt sätt förklara äfven det mest enkla\noch naturliga, för att derigenom liksom gifva saken ett utseende af\nmera djupsinnighet och lärdom. Då man af hela Pytheas' beskrifning\ntydligt finner att han seglat uppför Norrska kusten, förbi de så\nkallade Finnmarkerna, så -- hvad är väl då naturligare, än att han med\nfloden _Tanais_ menar _Tana elf_, som vid Nordkyn, Norriges nordligaste\nlandtudd, utfaller uti den i Finnmarken djupt ingående _Tanafjorden_,\nhvarigenom den uttömmer sig i ishafvet. -- En ström som icke blott af\nalla här i norden är den nordligaste, utan måhända äfven den största;\noch hvilken, i en sträcka af närmare 20 mil, ännu i dag utgör gränsen\nemellan Norrige och Ryssland? Härigenom försvinner allt det\nvidunderliga i Pytheas' berättelse, hvilken numera framstår trovärdig\noch sann, enär man finner att han fortsatt sin resa ända till Nord Cap\ni stället för att, som man hittills trott, hafva hamnat till Svarta\nhafvet. Måhända var det i anledning häraf, som Arrianus påstod att --\nmed undantag af _Jaxartes_, som utfaller i Kaspiska hafvet, och hvilken\nnågon gång genom misstag blifvit kallad Tanais, -- det i Scythien äfven\nskulle finnas en annan flod med detta namn än den, hvaröfver Alexander\ngick med sin armé.\n\n[137] Att Procopius, så väl som flera andre, kallat Thule för en ö, bör\nicke förbrylla oss; detta gjorde de emedan man, för att komma dit,\nmåste segla öfver hafvet. Han har likväl nyss förut uppgifvit \"Est\nautem Thule amplissima: guippe Britannia major deculpos a qua plurimum\ndistat, ad aquilonem sita.\" Anmärkningsvärdt är att Strabo förifrar sig\nöfver Pytheas, för det denne icke uppgifvit Thule såsom en ö, oaktadt\nman seglade dit ifrån Norrige; i anledning af hvilken sednare uppgift\nHallenberg i sina anmärkn. öfver Lagerbr. Hist. 1 D.s. 39 drager den\nfalska slutsats, att Thule låg afskildt från Norrige och Skandien.\nTvertom tyckes Pytheas just härigenom hafva bevisat det han kände\nlandet bättre än någon annan, och att han följt dess kuster från söder\ntill norr.\n\n[138] Procopius, _de bello Gothorum_, Basel 1531, Fol., p. 93. Han\nnämner dock att här funnos 13 talrika nationer, styrda af lika många\nkonungar. Af dessa folkslag uppräknar han endast _Skritfinnar_,\n_Gauther_ och _Eruler_. Efter honom omtalar Lombardern Paulus\nWarnefridus, som lefde för litet mer än 1000 år sedan, något närmare\ndetta folk, hvilket han kallar _Scritobini_, hvars namn han deriverar\nfrån deras _skidlöpande_ (skrida), hvilket han så väl som deras skidor,\nnoggrannt beskrifver, tilläggande (liksom Pomponius om Germanerne) att\nde åto rått kött, ägde renar, m.m., om hvilka redan Solinus i 31 och 32\nKap. lemnat en nog vidskeplig beskrifning, till en del tagen, som det\ntyckes, från Strabo.\n\n[139] Om dessa _Mysi_, eller som de, enligt Strabo m.fl. rättare böra\nheta _Moesi_, känner man alltför litet. Homerus uppger dem som ett\nThraciskt eller Scythiskt folk, och såsom sådant, måste de hafva\nutmärkt sig framför flera andra. De bebodde landet ifrån berget Hæmus i\nsöder, till floden Donau i norr, och i vester och öster från floden\nSaws förening med Donau, allt till Svarta hafvet. Romarne, som\nsedermera äfven inkräktade deras gebit, indelte det i _Moesia superior_,\neller vestra Moesien, och _Moesia inferior_, östra Moesien; det återtogs\nlikväl snart af Sarmatiska folkstammar, som gåfvo _Moesia superior_ namn\naf _Servien_, och _Moesia inferior_ namnet _Bulgarien_. Annars fanns,\nenligt Ptolemæus, äfven i Asien ett landskap benämndt _Mysien_, hvilket\nindelades i Stora och Lilla Mysien, och hvarifrån detta folk\nursprungligen torde hafva härstammat, och, troligtvis på samma väg som\nså många andra, vandrat öfver till Europa. -- I anledning häraf:\nhvarifrån härleder sig Finska ordet _mies_, Esthernes _mees_ (man), som\ntyckes gifvit anledning till Svenska ordet _mes_? hvilket hos dem fått\nsamma föraktliga betydelse som ordet _mysi_ fordom hade hos Greker och\nRomare. -- Skulle det väl ursprungligen kunna hafva betydt en _Moes_, en\nMoesisk man?\n\n[140] Märkvärdigt nog, nämner Solinus detsamma om Thule-boarne:\n\"_utuntur fæminis vulgo, certum matrimonium nullis_\" hvarmed man kan\njemföra hvad som af Diodorus Sicul. blifvit sagdt om Celterne. Äfven\nTacitus, som, flerstädes, på det högsta berömmer de Germaniska folkens\nsåväl rena som stränga seder -- äfven med afseende å deras ägtenskap,\nsäger deremot på ett ställe, att ehuru de allmänt endast ägtade sig en\nhustru, brukade likväl någre af de förnäme taga sig flere; hvilket\nsynes hafva varit en qvarlefva af det österländska bruket, \"_Quamquam\nsevera illic matrimonias nec ullam morum partem magis laudaveris: nam\nprope soli barbarorum singulis uxoribus contenti sunt, exceptis admodum\npaucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem, plurimis nuptiis\nambiuntur_.\" (18 K.) Enligt Gruber (Orig. _Livon._ p. 155, 178) skall\nmånggifte fordom varit öfligt hos Estherne; och ehuru man hos Finnarne\nnumera ingenstädes finner spår hvarken till något slags polygyni eller\npolygami, så tyckes likväl ännu ett och annat gammalt ordstäf liksom\nantyda något som kunde syfta ditåt; hvilket vi äfven anmärkt i\nreflexionerne till det försök vi gjort, att med ledning af dessa\nordstäf, bedömma våra förfäders karakter, seder, sinnelag och\ntänkesätt, m.m., såväl i sinnliga som öfversinnliga ämnen.\n(Se Otava 1 D. s. 178).\n\n[141] Ur denna synpunkt betraktad, är sjelfva Religionen till sin\nkarakter _poetisk_; emedan den, under hoppet på en tillkommande\nsällhet, redan förljufvar det närvarande lifvet. Den har derföre äfven\nlängst af alla vetenskaper, bibehållit sitt poetiska element i musiken\noch sången; och, mera egnad för hjertat än för förståndet, verkar den\nalltid mer på den känslofulle, än på den känslolöse. Äfven Historien\nhar sin poetiska ståndpunkt i sagan, der den med det närvarande\nsammansmälter minnet af det förflutna.\n\n[142] En stor del af dessa Scythers afkomlingar föra än i dag samma\nslags lefnadssätt, hvilket de således allt framgent bibehållit, under\nen tid af 1800 år efter Strabo. Ännu lefva dessa nomad-stammar icke\nblott af sina får- och boskaps-hjordar, men förnämligast af dessa stora\nhäst-drifter, af hvars mjölk och kött de isynnerhet lifnära sig. Detta\ngäller icke blott och endast om de Finska eller Tschudiska\nfolkstammarne, utan äfven om de Tatariska och Mongoliska, såsom t.ex.\nKalmucker, Kirgiser, Tschuwascher, Mokschaner, Buräter, Metscheräker,\nTunguser, m.fl., af hvilka en enda husbonde ofta kan vara ägare till en\nhjord af 600 hästar, lika så mycket hornboskap, 1000 får, och somlige\ntill och med 50 kameler; ja det skall finnas de Kalmucker som äga sina\nnågra 1000:de hästar (se Merkwürdigkeiten verschiedener unbekannten\nVölker des Russischen Reichs. Auszug aus Pallas's und Georgi's Reisen.\n4 B. s. 88, & 1 B. s. 194). Att sluta af alla gamla Auktorer, måtte\nStomjölk varit hos Scytherne en ganska vigtig artikel. Enligt Herodotus\n(L. IV) uppstod i anledning deraf ett blodigt inbördeskrig emellan\nsjelfva husbönderne och deras slafvar; och Damascenus (se hans\nexcerpter hos Stobæus), Strabo (L. VII, c. 4, §. 6) m.fl. upplyser, att\nde begagnade sig icke blott af hästkött, hästost och hästmjölk, utan\nförnämligast af ett slags surnad stomjölk, hvilken de ansågo för en\nstor läckerhet, och den de förstodo att, förmedelst en viss egen konst,\ntillreda; _Trephoménes kréasin, allois te kai hippeiois hippeio kai\nturo, kai galakti, kai oksygalakti (teto de kai opsemáesin autois\nkataskeuasthen pos.)_ Måhända alluderar Tacitus härpå, då han i 23 K.,\nom Germanernes anrättningar, säger: \"_Cibi simplices: agrestia poma,\nrecens fera, aut lac concretum_.\" Denna konst att på eget vis syrsätta\nsin mjölk, hvarigenom den erhåller en ganska stark och angenäm vinsur\nsmak, brukas af dessa nomadiska nationer än i dag, hvarvid de begagna\nden icke blott, såsom vi, till mat, utan tillreda, genom distillation\nderaf, ett slags brännvin eller en rusgifvande dryck, kallad _kumyss_,\nhvartill de förnämligast använda häst- och fårmjölk, och hvarom man kan\nläsa en ganska fullständig underrättelse så väl i 1 B. s. 176 &c. och 4\nB. sid. 76 m.fl. st. i nyssnämnde Merkwürdigkeiten, som i Russia or a\ncompleat Historical account of all the Nations which compose that\nempire. London 1780, 4 B. 8:vo; hvilka underrättelser tyckas vara\nhemtade ur Messerschmidts, Herrarne Gmelins (_Seniors & Juniors_),\nStellers, Pallas', Falcks, Lepechins, Guldenstedts, Rutschkows, Georgii\noch Sujews resor i åtskilliga delar af Ryssland. Kanske var det således\ni följd af ett dryckeslag, d.v.s. vid ett sup- och icke vid ett\nmjölk-kalas, som Scytherne, förmodligen under något slagsmål, torde\nhafva klöst ut ögonen på sina trälar, och i anledning hvaraf Herodotus,\nAristophanes, Plutarchus, Stephanus, m.fl. anför, det de hade för\nplägsed att beröfva sina tjenare synen, på det desse, vid brygden af\ndenna dyrbara dryck, icke måtte kunna se taga sig deraf något till\nbästa; i anledning af hvilken grymhet, den inbördes fejden dem emellan\nsedermera utbröt. Detta, som å ena sidan visar hvilket värde man redan\nden tiden visste sätta på brännvinet, bevisar å andra sidan att denna\ndryck redan varit i flor långt före Herodoti tid. Som bekant är, bruka\nFinnarne än i dag, i likhet med flera af dessa Asiatiska folkstammar,\natt under den varma årstiden starkt syrsätta sin mjölk, i en stor,\ndertill enkom inrättad så, der den idkeligen tillökt och utspädd med\nvatten, utgör om sommaren deras vanliga läskedryck, samt använd vid\nmåltiden, så som sofvel, är dem en lika syrlig som hälsosam spis. De\nhafva dessutom ännu ett annat sätt att syrsätta sin mjölk, hvarigenom\nden, jemte en angenäm syra, bekommer en ganska hård och fast form.\nDetta sker derigenom, att de insätta den i varma ugnar, sedan filet,\neller gräddan, först blifvit aftagen, hvilken annars skulle smälta\nsåsom smör. En sådan mjölk, bildad af hvad Gottländningen kallar\n_skyr_, kalla Savolaxarne _kokko-maito_, eller _maito-kokkelia_. Att\nFinnarne fordomdags icke blott brukat hästmjölk, utan äfven deraf varit\nstora liebhabrar, kan man sluta deraf, att Estherne ännu för 1000 år\nsedan, eller i 9:de seklet, begagnade sig af stomjölk, såsom den bästa\ntraktering, hvilken endast bestods hos de rike och förnäme, (till\nhvilkas förmånsrätt det hörde, att få taga sig ett rus), då de fattige\nderemot fingo åtnöja sig med mjöd, hvarpå der i landet redan den tiden,\nfanns godt förråd; och rådde det äfven då mycken split och oenighet\nemellan herrar och trälar. (Se _Others och Wulfstans_ resor, införde i\nK. Vitterh., Hist. och Antiq. Akad. Handl. VI D. sid. 100). Äfven\nAdamus Bremensis omtalar att de gamle Preussarne blandade i sin dryck\nsåväl hästmjölk som hästblod, hvaraf de blefvo druckne, och Petrus De\nDuisburg upprepar ungefär detsamma,[O] då han, i sin Chronicon\nPrussicum, säger att de fordon drucko mjöd och stomjölk, (jemför\nLangebek. Script. rerum Danic. mediaevi. 2 T., p. 106-123). Enligt de\nNordiska sagorna, var det Odin som först fridlyste hästen, deri genom\natt han förklarade den helig, och måhända är det allt från denna tid\nman kan räkna det bruket, att nyttja den till slagt, småningom börjat\naftaga. Annars förtjenar det måhända äfven anmärkas, att liksom\nLapparne, hos oss, begagna sig af sina Renar, i stället för både häst\noch ko, så begagna sig ännu många af dessa Scythiska nomad-stammar af\nsamma djurslag, hvaron redan Strabo vetat omtala, hvilket tyckes på\nsätt och vis liksom utmärka, att äfven den Lappska nationen fordom\nhärstammat eller kommit ifrån dessa sydligare trakter.\n\n[143] Öfverhufvud tagit omtalas Scytherne alltid såsom nomader, hvilka\nlefde af sin boskap och sina hjordar; dock fans det äfven ibland dem\nvissa folkstammar som idkade åkerbruk, och det till den grad, att de\nmed spannmål ofta undsatte Grekerne. Detta gällde isynnerhet om\nCherson, som var ett fruktbart och till större delen ganska väl\nuppodladt land. berättar att de i skatt till Mithridates, utom 200\ntalenter i silfver, erlagt 180,000 _medimner_ säd. (En _medimn_ var ett\nGrekiskt mått, som innehöll efter stadsmål något öfver 11 kannor, efter\nlandsmål något öfver 16 1/2 kanna; men hos Romarne innehöll den, enligt\nCicero, närmare 48 kannor, och svarade således emot 1/2 tunna i fast\nmål). Samma författare berättar, att man från dessa trakter fordom\nutskeppade spannmål till Grekland, och att man omtalt det Leucon från\nTheodosia tillsändt Athenienserna 2,100,000 medimmer säd. Redan\nHerodotus uppger fyra Scythiska stammar såsom jordbrukare, nemligen\n_Alazoner_ och _Callipider_, men förnämligast dem han kallar _Skythai\naroteres_ och _Skythai georgoi_, (annat namn visste han icke på dem).\nFörmodligen är det dessa åkerbrukare som Horatius (L. III, Od. 24)\nkallar _Scythæ campestres_; hvarvid han, liksom Tacitus om Germanerne,\nanmärker, såsom någonting hos detta folk eget, att bruden, i stället\natt bringa brudgummen hemgift, sjelf erhåller af honom skänker och\ngåfvor.\n\n[144] Ungefär detsamma anför Tacitus om Germanerne: _\"plus ibi boni\nmores valent, quam alibi boni leges_.\" (Jemf. s. 9).\n\n[145] _Honing och mjölk_ omtala Finnarne mycket ännu i sina gamla\nRunor, såsom den bästa välfägnad de känna -- \"helsosam äfven för de\nsjuke\"; och mjölk uppger äfven Solinus, såsom Thuleboernes\nhufvud-förtäring.\n\n[146] Ungefär samma ord anför Procopius om Thuleboerne. Naturligtvis\nväckte detta hos Romarne så mycket större förundran, som ylleväfnader\nvar det enda arbete, hvartill (enligt Plutarchus) deras hustrur voro\nförbundne; och hvarmed äfven de högst förnäme sysselsatte sig. Enligt\nPlinius och Ovidius var sjelfva Lucretia häruti ett mönster för många;\noch enligt Suetonius gick Kejsar Augustus sjelf sällan i andra kläder,\nän i dem som voro förfärdigade af hans gemål, syster, dotter, eller\nbarnnbarn.\n\n[147] Hvad skinnplagg härmed menas, upplyses af Seneca (Epist. 90, 38)\ndå han säger att en stor del af Scythiska nationen klär sig såväl i\nhermelin som i zobel- och räfskinns-pelsar, hvilka voro både lätta och\nmjuka, samt ogenomträngliga för vinden. Samma klädsel brukade, enligt\nHesychius, äfven Partherne, ett till hälften Scythiskt, till hälften\nPersiskt folk; och likaså var förhållandet med Hunnerna, enligt\nAmmianus Marcellinus (L. XXXI).\n\n[148] Månne ej möjligen orediga berättelser om dessa nordboers\ntrolldoms-förmåga, kunnat gifva en anledning till den tro att de \"sacri\nhabentur.\" Skulle man våga öfversätta dessa ord, dermed att: \"de\nansågos såsom trollkarlar\", och skulle man, utan afseende å de af\nAuktorerne vidfogade förklaringarne, endast fästa sig vid resultatet af\nhvad i forntiden berättades om Hyperboreerne m.fl. nemligen om deras\nsäkerhet och den vördnad hvarmed de betraktades af andra nationer,\njemnfördt med hvad nordens gamla häfdatecknare, ungefär i samma mening,\nsagt om Finnarne, -- endast då -- men icke förr, skulle vi hafva löst\nknuten af dessa de gamles, gåtlika, berättelser om norden. Och Tacitus\nskulle hafva varit den som härvid beträdt öfver gången ifrån sagans\nområden, in på Historiens.\n\n[149] Enligt hvad vi sidan 53 nämnt, upprepa vi ännu, att, så vidt\nTaciti skrift redan varit känd af Plinius, denne, under _Hyperboreorum\nfelicitas_, troligen subsumerat och omfattat _Fennorum securitas_; men\nderaf följer dock ingalunda, vice versa, att Tacitus, med sitt begrepp\nom _securitas_, förstått den andres, om _felicitas_, och det så mycket\nmindre, som han nyss förut sagt att de brukade _spe metuque versari_.\nDeremot synes snarare Jornandes ännu hafva velat lämpa på Finnarne\nnågot af hvad som fordom blifvit sagdt om Scytherne, då han säger:\n_Finni mitissimi, Scanziæ cultoribus omnibus mitiores_; ett vitsord,\nhvilket alltför litet öfverensstämmer med de historiska urkunderna och\nde Påfviska bullorna.\n\n[150] Naturligtvis uppstår här fråga hvarifrån Tacitus erhållit dessa\nsina underrättelser (ty sjelf uppger han sällan sina källor)?\nVäl omtalar Plinius en Sotacus, som, bland andra, skall hafva meddelat\nen beskrifning om Bernstenen, hvarom man, numera, lika litet som om\nförfattaren, äger någon kunskap. Deremot finner man, att Pytheas redan\nlångt före Plinius (enligt dennes _Hist. Nat._ Lib. 37, c. 11) vid\nbeskrifningen om Östersjökusterna, sagt: \"_insulam esse Abalum: illuc\nvere fluctubus advehi (scil. electrum) et esse concreti maris\npurgamentum: incolas pro ligno ad ignem uti eo, proximisque Teutonis\nvendere_.\" Hvarefter Plinius sjelf tilllägger: \"_Huic et Timmæus\ncredidit, sed insulam Basiliam vocavit_.\" Således, hvad Pytheas här\nkallar: \"_concreti maris purgamentum_\", det kallar Tacitus, i 45:te\nKap. om Estherna, \"_ejectamen tum maris_\"; när Pytheas, om Bernstenen,\nsäger: \"_illuc vere fluctibus advehi\"_, så säger Tacitus derom:\n\"_vicini solis, radiis expressa, in mare labuntur, ac vi tempestatum in\nadversa littora exundant_\", och när den förre säger: \"_incolas pro\nligno ad ignem uti eo_\", så säger den sednare, liksom i anledning\nhäraf: \"_Si naturam succini admoto igne tentes, in modo tedae\naccenditur, alitque flammam pinguem et olentem_.\" Denna stora\nöfverensstämmelse i de detaljerade uppgifterna, som röjs emellan båda\ndessa skriftställare, tyckes vara något mera än tillfällig. Väl kan\nhärvid invändas, att deraf dock icke följer det Tacitus plagierat\nPytheas, emedan enär de beskrifvit samma land och samma folk, så måste\nnaturligtvis sjelfva beskrifningarne öfverensstämma. Äfven häremot\nhafve vi ingenting att påminna -- ty det var just detta vi trodde oss\nböra bevisa: att nemligen Pytheas med sitt _Balthium_ eller _Abalum_\nmenade det land som, enligt Tacitus, innehades af _Æstyi_, om hvilka\nTac. bland annat, ehuru mindre riktigt, tilllägger: \"quod (scil.\nsuccinum) ipsi Glesum vocant\".[P] Den etymologiska förklaring som\npåstår, att ordet _glesum_ (fabriceradt, som det tydligen synes, af\nTyska ordet _glas_) är uppkommit af Arabiska orden _k--l songh_ eller\n_k-- lsongh_, hvarmed Phoenicierne skulle hafva betecknat ett\n_bernstensrikt land_, lemma vi derhän. Herr Reinegg, som gifver oss\ndetta vid handen, och derjemte underrättar oss att Finska benämningen\n_Suomenmoa_ ursprungligen härleder sig af Arabiska ordet _Somgh_, som\nskall betyda _bernsten_, är man härföre högeligen förbunden (se\nBüschings Wochentliche Nachrichten &c. N:o 28, a. 1787). Månne det icke\ndå, tvertom, vore mera troligt, att nemligen Bernstenen, hos Araberne,\nfått sitt namn efter landet (_Same, Suome_) och icke landet efter\nBernstenen?\n\n[151] Jemför Plinius och Tacitus.\n\n[152] Jemför Straho och Solinus.\n\n[153] Plinius förklarar sjelf (L. 37, c. 3) att namnet _Austravia_,\nhvilket han likväl på ett annat ställe (L. 4, c. 13) skrifver\n_Austrania_ och _Actania_, är utländskt, upptaget från dessa\nfrämlingars språk: \"_Austrava, insula septentrionalis, a barbaris sic\nappellata: a Romanis vero Glessaria_.\" Man upptäcker lätt, i detta\nredan till hälften latiniserade ord, bemärkelsen _Esthland_, eller som\ndet af de gamle fordom kallades _Österlanden, Austrland_, hvarunder\nstundom äfven inbegreps Finland.\n\n[154] Ja långt före Pytheas, talar redan Herodotus, Historiens fader,\npå ett ställe, ehuru ofullständigt, om detta land. Han säger nemligen,\natt Bernsten hemtas från yttersta delen af Europa, kring en flod den\ninfödingarne kalla _Eridanus_ (Hridanón), hvilken utfaller i ett haf\nemot norden, utan att likväl gifva något vidare namn på landet. Efter\nhonom upprepar Strabo detsamma. Man bör kanske icke förtiga att det, i\nPreussen, verkligen befinnes en flod benämnd _Rudaun_ eller _Rodaun_,\nsom, ursprungen från en sjö med samma namn, vid Danzig, utfaller i\nWeixeln.\n\n[155] Förmodligen beräknar Pytheas här _Olympiska stadier_, hvilka\ninnehöllo, hvar, 625 Grekiska fot, eller 125 geometriska steg; och\nhvaraf 8 gingo på en Romersk mil (_milliarium_); men 30, och\nderutöfver, på en Persisk mil (_parasanga_) och följaktligen 144 på en\nSvensk mil. Enligt denna uppgift, skulle således detta låga kustland\n(_æstuarium_) hvilket Pytheas kallar Mentonomen, och som innehades af\nGuttonerne, sträckt sig 6000 stadier, d.v.s. 41 2/3 Sv. mil i längd.\nDenna dimension qvadrerar nästan till siffran med verkliga\nförhållandet, om man antager honom härmed hafva menat Jutland, eller\npromontorium Cimbricum, som det sedermera kallades, hvilket räknas vara\n45 mil i längd.\n\n[156] Namnet _Basilia_ (Basileia) torde egentligen böra anses som ett\nnomen appellativum, utmärkande att det utgjorde ett eget _Konungarike_.\nÄfven Herodotus, Strabo, m.fl. benämna en af de Scythiska stammarne\n\"Basilii\" (de kunglige), och förklara att de voro såväl till värdighet\nde förnämste, som till antal de talrikaste, de der, såsom en\nhufvudstam, ansågo de öfriga Scytherne såsom sina trälar. Att äfven\ndessa fordna Esther haft egna kungar och ägt mycket trälar, intygas af\nOthers och Wulfstans vitsord.\n\n[157] Man finner i allmänhet, enligt hvad förut blifvit anmärkt, att\nsåväl Romare som Greker voro mycket böjde att anse de fleste af dessa\nnordiska länder för öar, förmodligen emedan de ännu icke landvägen\nkommit i någon närmare beröring med dem, utan endast sjövägen öfver\nhafvet. Derföre, liksom de kallade _lycksalighetens_ land: _insulæ\nfortunatæ v. beatorum,_ så kallade de nu ock bernstenens land: _insulæ\nglessariæ, v. Electrides_. Som nu Plinius, (å ena sidan) antingen med\neller utan skäl, uppger att Germanicus, med den Romerska flottan,\nsträckt sin sjöexpedition ända till bernstens kusterna, och man\nderemot, (å andra sidan) oviss på hvad grund, vill betvifla det hvarken\nRomare eller Phoenicier varit in i Östersjön, så har man, i anledning\nhäraf, sett sig föranlåten att, på de för dessa tider upprättade\ngeografiska kartor, förflytta flera af dessa Östersjö-provinser till\nkusterna af Nordsjön. Detta tyckes åtminstone hafva varit fallet med\nAustravia, Glessaria, m.fl. Emedlertid synes det som denna de gamles\nuppgift, att nemligen Bernstenslandet vore en ö, icke skulle sakna all\ngrund: ty som bekant är, utgöres detta land af en del utaf det\nBrandenburgska Preussen, memligen provinsen _Samland_ (på Lat.\n_Sambia_), hvilken ännu återstår, såsom ett minne, af ett gammalt rike\nmed samma namn; af hvilken provins hela _Samländska kretsen_ ännu bär\nsitt namn, innehållande provinserna _Samland, Schalanen_ (Schlavonien)\noch _Nadravien_.[Q] Detta de gamles _Samland_, som redan genom sjelfva\nsitt namn, ehuru till hälften Germaniseradt, tyckes antyda en\nomisskännelig frändskap med de likaledes till hälften barbariserade\norden _Suomi-land_ (Finn-land), och _Same-land_ (Lapp-land), till ett\nbevis på folkens och språkens fordna slägtskaps förhållanden, formerar\nen stor, på trenne sidor af haf omgifven, landtudde, hvilken,\nkringfluten af Östersjön, Frische och Curische-haff, begränsas äfven på\nlandtsidan af floderna Pregel och Deune, hvilka sålunda afskilja den\nfrån den öfriga kontinenten. Uti denna, ehuru mindre fruktbara, likväl\ntätt befolkade provins, utgör den egentliga Bernstens-kusten, kallad\n_Sudauische Ufer_, en sträcka af endast 10 mil, räknadt ifrån _neuen\nTieffe_ till _Krantz-kruge_ vid början af _Curische-Nehrung_.\n\nHvad som, med afseende å namnets etymologiska ursprung, blifvit sagt om\nSamland, tyckes till en del äfven gälla om _Samogitien_, en af\nLithauens största provinser, hvilken före år 1560, innan det\ninförlifvades med Polen, styrdes af egna Furstar, Hertigar och\nKonungar. Äfven detta namn tyckes förråda ett ännu ej utdödt minne af\ndess fordna bebyggare. Väl anses det härflutet af ordet _Samogitz_, som\npå landets språk skall betyda _lågländ_; men äfven i detta fall --\nhvarifrån härleder sig då detta ord? Och månne det ej ursprungligen kan\nhafva bemärkt ett land som beboddes af dessa _Samer_ eller _Suomer_,\nhvilka, af Letterne och Slaverne undanträngde, togo sin tillflykt till\nde sumpiga och morasiga kärren och skogstrakterna?[R] Denna\nnamnförklaring torde dessutom här förtjena så mycket mindre\nuppmärksamhet, som ordet _Samogitia_, hvilket är provinsens latinska\nbenämning, egentligen är ett i sednare tider tillskapat vetenskapsord;\nty af infödingarne kallas det än i dag _Sámodzka-zemlá_ (Samiska\nlandet) af Polackarne _Smudzka-ziemiá_, och af Tyskarne _Samaiten_,\n(jemför Cluver. Germ. Ant. 33, 44, p. 686). Äfvenså tyckes namnet af\nden norr om Samogitien belägna, under Polska kronan fordom lydande,\nLiffländska provinsen _Semgallen_, hvilken numera, såsom ett Län, är\ntillslaget Hertigdömet Kurland, innebära det dess fordna invånare varit\nen blandning af Finnar (_Samer_) och Galler, i likhet med hvad som till\nförene blifvit nämndt om bemärkelsen af _Fin-gallia_. På samma sätt\ntyckes den i Nordens gamla Historia så mycket omtalta Danska ön\n_Samsoe_, liksom den derin till belägna ön _Fyen_ (på Lat. _Fionia_),\nhärleda sin etymol. upprinnelse från dessa gamla Finnstammar, hvilka,\nefter eget språkbruk, kallades _Samer_ eller _Suomer_.\n\n[158] I anledning häraf hafva några med namnet _Hæsti_, velat förstå de\ni sednare tider bekante _Hessarne_. Kuriöst nog, tycks det som man\näfven i södern skulle återfinna detta namn hos forntidens Auktorer.\n_Histiæi_ omtalas redan af Herodotus såsom ett Grekiskt folk, under\nXerxis tid, om hvars härkomst man skulle kunna sluta deraf, att han\nomnämner _Histia_, såsom en Scythisk drottning under Darii tid. Straho\nuppger att folket Histi bebodde ön Icara, m.fl. st., samt att en del af\ndessa Histiæer sedermera flyttade ut till Macedonien. Att dessa\nberättelser icke saknat historisk grund, skönjes deraf, att en stad på\nEuboea hette ännu långt efter dem Histiæa (namnet skrefs äfven Estiæa,\nHestiæa och Istiaea) hvilken sedermera (enligt Strabo, L. 10) kallades\n_Oreum_ eller _Oreus_.\n\n[159] Då så många forntidens Författare vetat att tala om _Estherne_,\nmåste det förefalla oss underligt att Tacitus är den förste, och nästan\nden ende, som nämner något om _Finnarne_. Af Strabo (L. IV, c. 4. §. 1)\nfinner man likväl att redan Pytheas talt om ett folk, hvilket varit\nVenedernes närmaste grannar, det han kallar _Timios_ (månne ej möjligen\nett skrif-fel, i stället för Finnos?) hvarom sedermera ingen annan\nFörf. förtäljer; och hvilket folk skulle hafva bebott en ganska långt\nut i hafvet sig sträckande landtudde: _epi tinos propeptokuias ikanos\nakras, eis ton okeanon oikentes_.[S] Vi styrkas i denna förmodan så\nmycket mera, som både Tacitus och Plinius, hvilka ganska flitigt tyckas\nhafva studerat hans skrifter -- åtminstone de fragmenter deraf som\nförekomma hos Strabo -- äfven göra Venederne till Finnarnes närmaste\ngrannar. Hvarföre vi också anse Strabos gissning, det Pytheas härmed\nskulle hafva menat _Osismerne_, mindre lycklig. En gissning, som, att\nsluta af Stephanus, tyckes grunda sig derpå, att Artemidorus förvexlat\nOstionerne med deras grannar _Cossinerne_, af hvilka han förlägger de\nsednare vid vesterhafvet (_ad occiduum Oceanum_). Icke mindre\nanmärkningsvärdt måste det förefalla, att Strabo sjelf, som ganska\nnoggrannt uppräknar alla den tidens kända Germaniska folkslag, icke\nnämner ett ord om Finnarne; hvilket folk likväl, af hans närmaste\nsamtid, redan var kändt, såsom bosatt i trakterna kring Weixeln.\nVi finna deremot af honom omtald en nation, den han kallar _Sumos_\n(Sémes) -- månne han ej härmed menar _Suomer_, eller _Suomis_-folk? --\nså mycket mer som han omnämner den omedelbart strax efter _Luios_\n(Leies), hvarmed han torde förstå _Livos_ eller _Liverne_; hvilka båda\nnationer han (L. VII, c. 1, §. 3) säger blifvit, jemte flera andra,\nbragte under Marobodi välde. Pomponius åter känner icke dessa _Sumos_,\n\"no\" tyckes liksom i deras ställe konstituera ett folk, som han kallar\n_Satmalos_, ett namn, som kunde synas deriveradt af _Samelaner_.\n\n[160] Väl har man uppgifvit att Finland, den tiden, beboddes af\n_Lapparne_; men Lapparne bebo intet land, de genomströfva det blott.\nMärkvärdigt nog söker äfven Porthan, eller rättare sagdt Juusten\n(Chron. Episc. Finl. p. 88) utsätta Finnarnes ankomst hit till norden,\ntill 3 à 400 år eft. Chr., endast af det skäl, att Finland, vid\nSvenskarnes ditkomst, ännu var, i hans tanke, alltför litet bebodt och\nbefolkadt (?). På grund af en sådan hypotes skulle således större delen\naf Sveriges nordligare provinser saknat invånare intill sednaste tider.\nTill följd af denna åsigt, vill han lämpa allt hvad Tacitus och andra,\nföre denna tid, skrifvit om Finnarne, på _Lapparne_. Och för att med så\nmycket större konseqvens drifva denna sin sats, söker han äfven\ninsinuera den tanke, att man med dessa i gamla tider omtalta _Esther_\ningalunda borde förstå den nation, hvilken nu af oss så kallas, utan\natt härmed troligen utmärktes ett helt annat folk; hvilket folk han,\nlika så litet som någon annan, ej kan närmare antyda -- ej ens till\nspåren. Måhända stödjer sig denna hypotes på de af några Förf. anförde\nyttranden, det dessa fordna Esther sedermera blifvit af Sarmatiska\nfolkslag utrotade; (hvarmed torde böra förstås: att de blifvit af dem\nunderkufvade eller utträngde); eller måhända grundar den sig på ett\nmissförstånd, föranledt af några Preussiska Annalisters och\nKrönike-skrifvares, lika så ensidiga som spetsfundiga uppgifter?\nLikasom åtskillige af Sveriges nyare Historici (förmodligen -- af ren\npatriotism!) icke kunnat lida den tanken att _Finnarne_ skulle hafva\nbebott Skandinavien före deras förfäder, de yfverborna Götherne;[T] så\nhafva äfven Preussarne, å sin sida, lika måne om sina anor, icke kunnat\nfördraga att desse Esther innehaft landet (Preussen) före deras egna\nättefäder. Och för att gifva dessa, af dem framställda, åsigter, något\nsken af sannolikhet, påstår t.ex. Hartknock (i sin Preuss. Hist. P. 1,\nc. 1) att de forntida Esther icke varit annat än renhårige _Göther_, --\nnemligen öst-Göther, hvilka man (troligen för det långa namnets skull?)\nkallade _AEster_. Olyckligtvis infaller Göthernes invandring i norden,\nnog sent, för att kunna anses vara landets _aborigines_; han har\nderföra sett sig nödsakad att tilldömma _Venederne_ detta hedersrum.\nMen -- på hvad skäl?\n\nI öfverensstämmelse härmed, hafva nu äfven Svenskarne -- i trots af\nalla äldre historiska urkunder, i trots af alla gamla folk-traditioner,\nja i trots af deras egna sagor och myter -- börjat insinuera, det man\nmed de i vår äldsta historie så ofta, ömsom, förekommande Jättar, Jotar\noch Finnar m.m., hvilka der nästan alltid karakteriseras såsom ett\nfolk, icke blott af fiendtlig sinnesstämning emot Svear och Norrmän,\nutan såsom en nation, helt och hållet härstammande af ett främmande\nursprung, att man nemligen med dessa i Sverige och Finland fordom\nbosatte Finnar, bör förstå äldre, förut hit invandrade Asar och Göter.\nLikasom man fordom fördref eller tillbakaträngde de Finska\nfolkstammarne från sina besittningar, så söker man nu äfven uttränga\nderas minne från sjelfva historien, och att derifrån liksom utplåna det\nFinska namnet. Hvad nytta samtiden, eller framtiden, skördar af dessa\nHistoriens _gengångare_, eller -- till hvad vinst de äro för sjelfva\nvetenskapen, derom må de sjelfve dömma. Utom alla de många motsägelser\noch invändningar som skulle kunna uppstå i anledning häraf, vela vi\nblott tillåta oss följande lilla anmärkning: Om Finnarne icke innehaft\nSkandinavien före de så kallade Asarne, så måste de följaktligen hafva\ninkommit på en gång med dem, eller ock efteråt. Att de icke åtföljt de\nförre, vittna alla historiska efterrättelser, der icke något\nförekommer, som skulle kunna antyda ett sådant ressällskap af _Jättar_\neller _Jotar_; hvilka, tvertom, här först omtalas, såsom landets\nur-invånare. Att de således icke heller kunnat hitkomma sednare än\nSvenskarne, intygar, utom föregående omständighet, sjelfva historien,\nhvilken ingalunda skulle hafva lemnat onämnd en tilldragelse, så vigtig\nsom denne -- ett helt folkslags invandring till norden: bestående af\nflera talrika stammar. Sjelfva den omständigheten, att de Finska folken\n(Samer, Suomer) aldrig omtalas inbegripne eller deltagande i de stora\nallmänna folkvandringarne, som i gamla tider omskapade stater och\nriken, eller som invandrande från östern till vestern, ofta omtumlade\nmed hvarandra i blodiga fejder, (och hvilka nationer flitigt\nuppräknades af häfdatecknarne);[T] utan att de deremot fast mera\nomnämnas ibland dem, som af dessa påträngande folkmassor blifvit\nsprängde eller tillbakaträngde -- denna omständighet bevisar, enligt\nhvad vi skulle förmoda, redan ensamt nog, att de nemligen varit här\nlångt före denna tid -- ja, så långt före alla andra, att icke engång\nsägnerne, eller sagorna, om deras hitvandring, kunnat uppfattas, eller\nupptecknas, af forntidens auktorer. Att således med dessa Jotar eller\nFinnar vilja förstå Svear och Göther, förutsätter en, emot all sann\nhistorisk forskning, så härdad panna, att derom är ingenting att\npåminna.\n\n[161] Om vi icke misstaga oss, söker Billmark, på ett motsatt håll,\nbevisa, att Finland först blifvit befolkadt af Finnar från\nHelsingeland: förmodligen emedan äfven derifrån möjligen någon\nöfverflyttning kunnat ske, vid det de påträngdes af de framryckande\nGöterne. Besynnerligt förefaller det oss emedlertid, att man alltid\nliksom sökt en mindre naturlig förklaring.\n\n\n[A] Detta gäller om sjelfva det ord, som redan i sig sjelft uttrycker\nbegrepet _liten_; och ehuru i Svenska språket icke finnes ett enda ord,\nsom motsvarar något af de flere och mångfaldiga deraf i Finskan\nformerade Diminutifver, skola vi dock söka att, i nödfall, åtminstone\napproximationsvis, uttrycka dem, så godt vi kunna, genom tillägg af\nnågot dervid fogadt Adjektivum. Så t.e. bildas af ordet _pieni_, liten\n(_Comparativus, pienempi; Superlativus, pienin_) följande Diminutifver\naf _Första_ graden; hvilka man gerna, om man så vill, endast kan anse\nsom dialektskillnader (hvilket de dock, i sjelfva verket, icke äro)\nemedan de alla äga lika betydelse; Dessa äro nemligen: _pienuinen,\npienäinen, pienoinen, pienöinen och pieninen_, ganska liten (hvar och\nen med sina Komparatifver på: ..._isempi_; och Superlatifver på\n..._isin_). Dessutöm bildas, enligt en annan ordhärledning,\nDiminutifverne _pienukka_ och _pienikkö_, (egentligen: _en liten\nTingest_) i hvilkas begrepp af litenhet äfven ingår karakteren af\nsjelfva det Substantivum, hvarpå de lämpas. De äro således, till sin\nnatur, mera Substantifver än Adjektifver, och kunna följaktligen icke\nheller kompareras. -- Af dessa båda sistnämde bildas följande ännu\nmindre Diminutifver, hörande till _Andra_ graden hvilka tillika äfven\nutgöra nya Diminutifver till de fem förstnämde; nemligen: _pienikkäinen\noch pienukkainen, altför-liten_ (med sina Komparatifver och\nSuperlatifver). -- Såsom ett ännu mindre Diminutifvum, af alla de\nföregående, framstår nu ett nytt ord _pikku, helt-liten_ (Compar.\n_pikkumpi_ eller _pikkuhumpi_; Superl. _pikkuin_); hvilket således\nensamt utgör det af _Tredje_ graden. -- Af detta ord bildas följande\nmindre Diminutifver, af _Fjerde_ graden: _pikkuinen_ och _pikkainen_,\n_mycket-liten_ (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). --\nAf sistnämde Diminutifver bildas ännu ytterligare följande mindre\nDiminutifver, af Femte graden; _pikkuruinen, pikkarainen, och\npikkiriinen_, fasligt- eller grufligt liten (jemte deras Komparatifver\noch Superlatifver). -- Ändteligen bildas af desse sistnämnde, ännu en\nen gång, följande mindre diminutifver af den sista, högsta och _Sjette_\ngraden; nemligen: _pikkuruikkunen, pikkaraikkanen och pikkiriikkinen_,\n_onaturligt-, obeskrifligt-, eller obegripligt liten_ (med sina\n_Comparativa_: _pikkuruikkusempi, pikkaraikkasempi, och\npikkiriikkisempi_; samt _Superlativa_: _pikkuruikkusin, pikkaraikkasin,\noch pikkiriikkisin_). Hvad tyckes läsaren nu om ett språk, som blott i\nden enkla frågan om hvad som är litet, äger icke mindre än 18\nsärskildta Diminutifver, med alla sina olika grader, och minst 50 kasus\ni hvar; (_Singural. och Plural_ tillsammantaget) utgörande tillsammans\nöfver 1500 olika diminutifva flexioner. Och detta språk vill man likväl\nkalla fattigt och olämpligt för en högre kultur; ehuru det, genom\nsjelfva sin formation och ordbildning, företer det evidentaste bevis på\nen forntida högre odling. Det folk som verkställer, såväl med tanken\nsom med orden, icke mindre än 6 gånger förnyade abstraktioner af ett\ngrundbegrepp, hvilket redan i sig sjelft tyckes vara ett _non plus\nultra_, genom allt högre och högre, finare och finare distinktioner, --\ndetta folk, såväl som dess språk, står icke, eller har åtminstone icke\nstått, på en låg bildningsgrad; liksom det aldrig, icke en gång i\nnödfall, tillgripit talesätt, så meningslösa som t.ex. dessa, hvilka,\ngenom det allmänna språkbruket, slutligen vunnit häfd; nemligen:\n_mycket litet, fasligt litet, förfärligt litet, förskräckligt litet,\noförskräckt litet_ (i Uppland), _obarmhertigt litet, och ristligt\nlitet, och förträfflige litet_ (på Gottland), och flera dylika uttryck,\nhvilka alla kommer ungefär på ett ut.\n\n[B] Mellan dessa båda Reciproca Verb-former, i Finska språket, är en så\nfin skillnad, att vi icke på Svenska kunna specificera den närmare, än\natt den ena tyckes innehålla begreppet af sjelfva _Verbum_ i förening\nmed _Accusativus totalis_ _ihteni_, (af _Pronomen Reciprocum_ _ihe,\nite_, jag sjelf) t.ex. _seisottain_, i stället för seisotan-ihteni; den\nandra deremot synes utmärka begreppet af _Verbum_ i förening med\n_Accusativus partialis_, _ihtiäni_ t.ex. _seisottaiten_, i stället för\nseisotan ihtiäni. I anledning hvaraf vi ock kallat den förra formen,\nsom nyttjas allmänt i Savolax, och utmärker en mera _generell_ eller\n_permanell_ handling, _Verb. Reciprocum totale_; och den sednare, som\nnyttjas allmänt å de Svenska och Norrska Finmarkerna, och utmärker en\nmera partiel eller momentell handling, _Verb. Reciprocum partiale_.\nDenna begrepps skillnad utmärkes på enahanda sätt i de andra\nVerb-formerne, neml. genom Verbets konstruktion antingen med den ena\neller andra af dessa olika Ackusatifver; t.ex. _seisotan hänet (hänen)_\n\"jag har honom att stå, eller stanna\" (neml. i anseende till alla dess\nrörelser; eller på alla punkter af dess yta, eller -- för en längre\ntid); då deremot _seisotan häntä_ betyder: \"jag har honom att stå,\neller stanna\" (neml. med afseende endast å vissa af dess rörelser:\nnemligen de större, t.ex. på händer och fötter, hvarvid jag i tanken\nännu icke abstraherat bort den möjliga rörelsen i de mindre delarne,\nt.ex. i fingrar och tår; eller ock tänker jag mig detta afstannande\nblott -- för en kortare tid).\n\n[C] För att i Svenskan kunna uttrycka _Neutra_ nödgas vi begagna ordet\n_det_, som egenteligen tillkommer 3:dje person Singularis.\n\n[D] Det skulle troligtvis blifva lika nöjsamt som lärorikt att\nutgallra, och med sina _loca parallela_, i de Finska Runorne, jemföra\ndetta, i de gamla sago-sångerna förekommande, af oss ännu urskiljbara,\nplockgods. En möda, hvartill vi för en annan gång skola spara oss.\n\n[E] Jemför hvad vi förut härom skrifvit i Svensk Litteratur-Tidning för\når 1817, och i vår afhandling om de \"gamla Finnars Vishets-lära;\"\ninförd i 1:sta Delen af Otava.\n\n[F] Man tyckes i allmänhet vid öfversättningen af detta ställe hos\nTacitus, hafva ansett orden: \"_formas aprorum gestant: id pro armis\nomnique tutela_\", betyda, eller åsyfta, detsamma som orden: \"_effigies\net signa guædam in prælium ferunt_\", (i 7:de Kap.) Meningen är dock här\nhelt annan. Några hafva likväl insett orimligheten af att vela tro det\nfigurerna af några afbildade svin skulle vara dem mera till skydd än\nallsköns vapen och försvar; och derföre sökt förklara saken derigenom\natt Estherne, vid anblicken af dessa bilder, blefvo modigare och\ndjerfvare. (Se Walpys edition. London 1621, Vol VII). Men detta\nförklaringssätt, som torde vara nog _longe petitum_, lämpar sig åter\nicke till Taciti här på stället alltför tydliga ord.\n\n[G] Väl söker Brotier, i sina noter öfver Tacitus (_Parisiis_ 1776)\nförklara detta derigenom, att han vill lämpa det på _Hertha_, som\nblifvit nämnd i 49:de Kap. Men utom det att hon af andra folkslag, än\nEstherne, hade sin dyrkan, så säges det tydligt der \"_terram matrem_\",\nhvilket aldrig kan få någon synonymi med \"_deûm mater_.\"\n\n[H] Väl kan det icke nekas att Romarne, af ett slags förkärlek för egna\nmyter, ofta trodde sig i främmande folkslags superstition finna\nRomerska mysterier. Detta var fallet med Castors och Pollux's dyrkan\nhos Naharvalerne, att förtiga många andra exempel. Det kan således vara\nen möjlighet, att Tacitus med _Mater deum_ här verkeligen menat\n_Cybele_; och hvilket kunde kanske förklaras derigenom att\n_Metragyrterne_, och _Kyrobanterne_, som voro hennes prester och\ntillbedjare, i likhet med våra _Noijat_, ströko omkring landet på\ntiggeri; och betjente sig, liksom Kamtschadalernas _Schamaner_ och\nLapparnes _Noider_, af en puka, hvarmed de antydde sin närvaro. Kanske\ndenna likhet mellan Cybeles prester och Esthernes hexmästare, gjorde\natt Tacitus förblandade den med hvarandra, och ansåg dem dyrka samma\nGudom.\n\n[I] Man må ej tro, att detta vore en motsägelse af hvad som förut\nblifvit sagdt om _qvinnornas slafveri_ hos Finnarne; ty huruvida\n_husmodren_ häruti gör ett märkeligt undantag, hafva vi förut visat i\nSv. Litter. Tidn. 1817, sid. 577, 774.\n\n[J] Högst besynnerligt är, att Sturleson säger just detsamma om _Odin_\noch hans trollkonst, hvilken han lärt sig af Jotarnes Konung _Gylfe_;\nnemligen att han derigenom alltid segrade och var en förskräckelse för\nsina fiender; \"_fordi hand kunde skifte sit ansict oc Aasium mit lyd oc\nskickelse hvorledis hand vilde_\" (sid. 5). Månne icke Tacitus sjelf\ntänkte sig något sådant, då han nyss förut, i 45 Kap. säger om dem som\ngifvit sig i strid mot Arierne: \"_Nam primi in omnibus præliis oculi\nvincuntur_?\" Hvarmed han torde hafva afsett att de voro hvad vi kalla\n_silmän kääntäjät_, d.v.s. sådane som kunde \"_vända ögonen på folk_.\"\nEller månne han väl härmed kunnat haft afseende på den bekanta versen\nhos Homerus, der han, talande om Mycerna i striden, sjunger:\n\n    ... \"autos de palin trepen osse phaeino.\"...\n\nhvilka ord, såväl Possidonius som Strabo, hvardera, sökt, på sitt sätt,\nuttyda och förklara (se Strabo. L. VII. c. 5 §. 2). Annars hade de\ngamle den berättelse om Partherne, (ursprungligen ett Scythiskt folk)\natt de ofta begagnade sig af det krigsputs, att vända fienden ryggen\ntill och låtsa fly, under det de härunder på det häftigaste fullföljde\nstriden: hvarpå Horatius alluderar i 2 B. 1 Ep. v. 112; möjligt äfven\natt något sådant låg här dunkelt för Taciti tanke.\n\n[K] Man må icke tro att detta var första gången, som Romarne hyste den\ntanken att menniskor kunde byta om skapnad och natur. Så t.ex. säger\nMela om Neurerne (ett Nord-Scythiskt folk) \"_Neuris statum singulis\ntempus est, quo si velint in lupos iterumgue in eos qui fuere\nmutentur_.\" (sid. 155). Romarnes egen Mytologi öfverflödar af dylika\nmetamorfoser, i likhet med sagorna om Jättar och Troll i Norden.\n\n[L] Ytterligare gissningar och förklaringar öfver landet _Thule_,\nfinner man. af Arngrim (_Conment, de Islandia_); Praeton (_Orb,\nGoth._); Totfaeus (Hist. Norveg.); Rudbeck (Atl. T. I. p. 511, &c.);\nCamd (Britann. T. 2. p. 1482); Gatterer (Univers. Gesch.); Carlström\n(Dissert. de Thule. Holm. 1675); Grupen (Orig. Germ. I. p. 526); Voss\n(über Thule, i Bredows Untersuch. über alte Gesch., p. 122-129);\nBrehmer (Entdeck. im Alterthum, 2:te abth. Weimar 1822, p. 557 cet.)\noch And. Arv. Arvedson (Diss. de Pytheae Massil. fragm. Upsaliæ 1824),\nder man finner flera af dessas meningar anförde.\n\n[M] Orden lyda: \"hvilket land han sjelf ej säger sig ha besökt.\" I\nanledning hvaraf frågas: har han nu besökt det, eller har han -- icke\nbesökt det? Sjelfva denna mening, liksom många andra, i dessa Sveriges\n\"Häfder\", är framställd på ett alltför otydligt språk, för att riktigt\noch klart kunna fattas, enär den innebär en påtaglig tvetydighet,\nhvilket, i ett historiskt arbete, blir ett dubbelt fel. Ty antingen är\nhär meningen, \"att Pytheas besökt landet, ehuru han ej sjelf säger\ndet\"; eller: \"att han besökt det, oaktadt han sjelf nekar det\"; eller,\nhvilket synes troligare, är Hr Professorens mening \"att han aldrig ens\nbesökt det\"; så mycket mer som han börjar perioden med denna ingress:\n\"till dessa (Pytheas') underrättelser, sluta sig andra till utseendet\nmera vidunderliga\", (åter ett obskurt uttryck: hvems voro då dessa\n\"andra\" uppgifter? Voro de Pytheas' eller ändras?)... I hvilketdera\nfallet som helst är Hr Geijers uppgift oriktig, och det så mycket\nmer, som ej blott Strabo, Polybius, Cleomedes, Geminus, Cosmas,\nEratosthenes, Hipparchus, m.fl. af forntidens Auktorer omförmäla det\nPytheas besökt Thule, det han beskrifvit, utan som han sjelf, och just\npå detta ställe, säger sig hafva besett hvad han här omtalt. -- Man kan\nej gerna bese ett land, eller dess kuster, utan att hafva besökt dem;\n-- ehuru Hr Geijer, för att sedermera vidhålla och till någon del\ngodtgöra denna sin uppgift, vidfogar en annan -- lika oriktig,\nnemligen: \"något dylikt hade Pytheas sjelf sett.\" Vi skulle kanske icke\nanmärka detta egna slags sätt att kommentera och citera gamla Auktorer,\nom det ej redan blifvit så vanligt hos mängden af våra nutida\nskriftställare, att på god tro, och liksom blindt, antaga, den ena allt\nhvad den andra säger, utan att sjelfve närmare forska i ämnet, eller\ndervid rådföra sig med sjelfva urkunderna. Förmodligen är det denna\nGeijers tolkning vi hafva att tacka för det äfven Stringholm, hvilken i\nsin nyligen utgifna Svenska Folkets Historia I D. s. 10 gör Pytheas\ntill \"en Grek från den milda södern\" bestämdt säger: \"Sjelf har han\n(Pytheas) icke sett detta land\" (nemligen Thule) m.m.\n\n[N] Eller måhända har man härtill blifvit missledd af Strabos yttrande,\ndet Pytheas omtalt \"hvad han hört\" (_eks akoes_) -- liksom man vid\nbeskrifningen af ett land endast anför hvad man der ser; icke hvad man\nhör? Hvilket yttrande dessutom afser helt andra ämnen (_t' alla_)\nhvilka förmodligen i nästföregående meningar, ehuru af Strabo icke här\nreproducerade, blifvit af Pytheas framställde. Hvad detta varit känner\nsåledes ingen; men gissningsvis formoda vi att fråga kanske varit om\nsolens förhållanden under solstånden, hvarvid alla författare nödgats\ngrunda sina uppgifter på infödingarnes muntliga berättelser, af orsak\natt de sjelfve icke varit i tillfälle att här öfvervintra, eller afbida\ndessa årstider.\n\n[O] Detsamma anför Virgilius (Georg. L. III, v. 464) om Geterne, som\näfven räknades såsom ett Scythiskt folk:\n\n    ... ... ... \"Atque in deserta Getarum\n    Et lac concretum cum sanguine potat equino.\"\n\n[P] Plinii förklaring torde här likväl vara den rättaste, då han säger:\n\"_a Germanis appellari glessum_\"; ty Estherne sjelfve kalla Bernsten\n_meri-kiwi_ (hafs-sten), af orsak att den uppfångades ur hafvet.\n\n[Q] Inom denna Krets finner man ännu namn på flera trakter, städer och\nbyar, hvilka synas leda sitt ursprung från landets fordna bebyggare,\noch hvilka till sjelfva språket äro så rent Finska, att de knappt\ntyckas hafva undergått den minsta förändring. Så t.ex. träffar man\nendast i provinsen _Schlavonien_ namnen: _Lapinen, Linkunen, Kaukenen,\nMetschinen, Wilmandinen, Pellenen, Lasdenen, Laponen, Mulinen,\nMillunen, Gumbinen, Kautten, Tapiau_, m.fl., hvilka, genom sjelfva sitt\nnamn icke blott tyckas utmärka första grundläggaren till de platser,\nutan ådagalägga derjemte att samma slägter, eller åtminstone att --\nsamma slags folknamn, ännu anträffas såväl hos oss i Finland: Estland\noch Ingermanland, som uti de i Sverige, Norrige, och Ryssland --\nkoloniserade Finnbygder. Samma slags namn träffar man ännu ned i\n_Natangen_, t.ex. _Multeinen, Mumeinen, Tillenen,_ m.fl., och i det\ntill Marienburgska Kretsen hörande _Ermeland_ (på Lat. _Varmia_; ett\nnamn nog mycket likt _Wermland_) t.ex. _Putrinen, Lusieinen, Leginen_,\nm.fl., ja allt ned i Hockerlandska Kretsen, som t.ex. _Narsinen,\nKannien, Kossela,_ m.fl. Dessa slags namn träffas numera endast å de\nstora skogarna som framstryka emellan södra delen af det gamla\nPreussen, Mazovien och tillstötande Polska provinser. Vi böra kanske\nhär tlllägga, hvad vi endast muntligen hört berättas, och hvarvid vi\nsåledes icke, utan fullständigare uppgifter, kunna fästa vederbörlig\ntrovärdighet: att nemligen inom Polen ännu skola träffas flera\nFinnbyer; och att under sista Polska kriget funnits Polackar, äfven af\nbörd, hvilka obehindradt talat Finska språket, det de lärt sig af sina\nunderhafvande.\n\n[R] Ja, månne ej sjelfva _Samojederne_, dessa Asiens _Lappar_ (_Samer_)\nantyda, redan genom namnet, ett föråldradt slägtskaps-förhållande med\ndenna urgamla, vidt kringspridda, _Suomska_ eller _Samska_ folkstam.\nVäl har man sökt härleda denna benämning, såväl som dess bemärkelse,\nfrån Ryska orden _sam_ (sig sjelf) och _jedu_ (jag äter), och förklarat\natt man härmed ville bemärks ett folk: \"som åt upp sig sjelf\"? (se\nZedlers Univers. Lex. T. XXXVI, p. 1709). Fråga torde likväl först\nblifva, huruvida de, i detta fall, gjort skäl för namnet; hvilket\ndessutom, om det är Ryskt, vore att tillskrifvas sednare tider. Enligt\negna gamla traditioner påstå sig Samojederne härstamma från\n_Suomissembla_ (Suomisland), hvarmed man dock icke, såsom Strahlenberg\n(Nord. u. Ostl. Theil, von Europa und Asia. p. 56), torde böra förstå\nFinland. Emedlertid lärer såväl Porthans som flera andras tanke, att\nnemligen detta folk icke står i något skyldskapsförhållande med de\nFinska folkstammarne, hufvudsakligast grundad på en ännu högst\ninskränkt kunskap om deras språk, vara kanske något forhastad, och\ntorde således komma att framdeles bero på en närmare undersökning. Då\nman i de gamles berättelser om länderne ikring Svarta och Kaspiska\nhafvet, finner underrättelser om snartsagdt alla Europeiska nationer,\nhvilka genom dessa bergpass, såväl som öfver Hellesponten, vandrat från\nöstern till vestern, så vore det i sanning underligt, om man icke i\ndessa gamla, på historiska minnen rika, folkländer, äfven skulle finna\nnågra spår af dessa Samer eller Suomer, hvilka, med skäl, anses vara\nibland de äldsta som den vägen hit invandrat. Såväl Herodotus som flera\nandre af forntidens författare, omtala ett gammalt folk, det de kalla\n_Samii_, hvilket de tyckas hafva känt nästan endast till namnet, men\nhvilket qvarlemnat alltför många talande spår af sin tillvaro, för att\nsanningen deraf skulle ens kunna sättas i fråga. Så t.ex. kallades ett\nlandskap i det gamla Thracien _Samaica Regio_, beläget vid landskapet\nBennica, hvars invånare kallades _Benni_, (hvilket namn, kuriöst nog,\nliksom Phoeniciernes _Pæni, Phæni_, är liktljudande med vårt _Fenni_)\nEnligt Ptolemaeus fanns i Scythien ett urgammalt folk, som hette\n_Sammitæ_, hvilket bodde vid berget Imaus; och ungefär i samma trakt,\nemot Kaspiska hafvet, fanns ett Tatariskt konungarike, kalladt\n_Samahania_. Måhända har staden _Samara_, i Simbrisk vid Volga, floden\n_Sammara_ (_Sam-meri?_) i Chersonesus Taurica, och floden _Samor_ i\nöfra Ungern, häraf fått sitt namn. Att denna Samiska folkstam fordom\näfven innehaft Grekland, finner man af flera namn, hvilka de efter sig\nqvarlemnat, såsom ön _Same_ i Joniska hafvet, ön _Samos_ i AEgeiska\nhafvet, staden _Samo_ på ön Cephalonia; _Samicum_, en gränsstad i\nPeloponnesiska provinsen Elis; _Sammonium promontorium_, en udde på\nKreta, m.fl. Dessa _Samii_ räknades äfven för ett forntida\nAtheniensiskt folk, hvilket uppbyggt staden _Cale-Acte_, det nuvarande\nNegropont, på Eubœa, och af hvilket många ord och talesätt ännu i\nsednare tider bibehållit sig, såsom _samia terra, samia testa, lapis\nsamicus, samica melissa,_ m.fl. Att detta folk sedermera blifvit med\nandra nationer sammanblandadt, och sålunda slutligen utgått, tyckes\nnamnet _Samo-thracia_ (en ö, med en stad af samma namn, i Arkipelagen)\nintyga, hvars invånare tyckes hafva utgjort en blandning af Samier och\nThracer. Likaså _Sama-mycii_, ett obekant folk, hvarom Ptolemæus talar,\nhvilket synes hafva utgjort en blandning af Samer och Mycer; hvilka,\nliksom fordom Scytherne, sträckt sina eröfringståg i Afrika, och hvaraf\nmåhända landskapet _Samen_, i Abyssinien, fått sitt namn. Dessa\nblandade folk-benämningar tyckas vara analoga med hvad ofvanföre\nblifvit sagdt om _Semgaller_, m.m. Emedlertid synes det som dessa\n_Samer_ utsträckt sig icke blott till Mindre Asien, der man anträffar\nlandskapet _Samisena_ i Galatien, staden _Samsun_ i landskapet Run, vid\nSvarta hafvet, m.fl., utan omtalar Plinius att dessa _Sammei_ fordom\nvoro ett folk i Lyckliga Arabien, hvarom ock landskapet _Sammaria_ i\nPalestina, till någon del tyckes bevittna. -- Huruvida nu dessa\nnordiska _Samer_ och _Suomer_ ursprungligen _möjligtvis, kunnat haft\nnågon gemenskap_ med dem af samma namn i södern, lemna vi åt de\ngunstige läsarne att sjelfve afgöra.\n\n[S] Jornandes, som lefde 550 år e.Chr. upprepar nästan detsamma om\nEstherne, om hvilka han säger: \"_longissima ripa Oceani Germanici\ninsident_.\" (de Reb. Geticis. c. 25)\n\n[T] Af dessa framstår Hallerrerg i första rummet, hvilken i sina\nkritiska, ofta till stor del förtjenstfulla, anmärkningar öfver\nLagerrring -- med all sin lärdom -- framger en ensidighet, en\npartiskhet, ja (hvarföre skulle vi icke våga säga det?) -- en\nokunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt förmodat; i\nanledning hvaraf vi, mer än en gång, varit frestade att underkasta\nnämnde anmärkningar en närmare gränskning, om icke vi ansett tiden\ndyrbarare för nyttigare företag.\n\n[T] Väl finner man bland dessa, några mer eller mindre med Finnar\nbeslägtade folk, som Alaner, Hunner, m.fl., hvilka flera sekler efteråt\nutvandrat från det gemensamma stamlandet för så många nationer, -- de\nAsiatiska stepperne eller högländerne, sträckande sig allt till Indien\noch Thibet.\n\n\n\n"]