[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$f03rfLY989YgBzVoj-Vvlgfw1R8aFKXrJQbXOTFkW9Bg":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":15,"language":16,"yearPublished":17,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":18,"charCount":19,"usRestricted":20,"gutenbergId":21,"gutenbergSubjects":22,"gutenbergCategories":25,"gutenbergSummary":27,"gutenbergTranslators":28,"gutenbergDownloadCount":29,"aiDescription":30,"preamble":31,"content":32},2111,"Den finska Sampo-myten","Gottlund, Carl Axel",1796,1875,"2111-gottlund-carl-axel-den-finska-sampo-myten","2111__Gottlund_Carl_Axel__Den_finska_Sampo-myten",null,"tietokirja",[14],"kansanperinne",[],"sv",1872,28377,141714,false,60674,[23,24],"Mythology, Finno-Ugrian","Sampo",[26],"Mythology, Legends & Folklore","\"Den finska Sampo-myten\" by C. A. Gottlund is a comprehensive exploration of Finnish mythology written in the late 19th century. The text delves into the enigmatic Sampo myth—an essential element of Finnish folklore—and aims to clarify its origins and interpretations, particularly through the lens of various scholarly discussions and myths surrounding it.   At the start of this work, the author discusses his motivations for writing, sparked by a recent reading of a paper by Dr. Donner on the Sampo myth. He reflects on the numerous interpretations and scholarly debates surrounding the Sampo, humorously noting the absurdity of some explanations while asserting the need for a clearer understanding. He grapples with the implications of the myth itself, suggesting that the essence of the Sampo signifies more than mere folklore but embodies profound philosophical reflections on humanity’s comprehension of its existence, nature, and destiny. The opening establishes Gottlund's aim to shed light on the Sampo myth, acknowledging the complexities entwined within myths themselves and their relation to cultural identity. (This is an automatically generated summary.)",[],238,"Gottlundin ruotsinkielinen teos tarkastelee suomalaista Sampo-myyttiä ja sen eri tulkintoja. Kirjoittaja esittää omia näkemyksiään myytin merkityksestä ja kommentoi muiden tutkijoiden esittämiä selityksiä. Teksti sisältää myös yleisiä huomioita mytologiasta ja kansanperinteestä.","'Den finska Sampo-myten' av C. A. gottlund är Projekt Lönnrots utgivelse\nnr 2076. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen,\nvarför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till\ne-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.","DEN FINSKA SAMPO-MYTEN\n\nnärmare uttydd och förklarad af\n\nC. A. Gottlund\n\n\nJemte anmärkningar om Myter i allmänhet,\noch angående de Finska i synnerhet.\n\n\n\n\n\nHelsingfors,\nFinska Litteratur-sällskapets tryckeri,\n1872.\n\n\n\n\n\n\nFörord.\n\n\nDå jag nyligen läs (läste) den af Doktor Donner sednast författade, och\npublicerade, afhandlingen -- kallad \"_Der Mythus von Sampo_\", intagen i\n10:de Bandet af Vetenskaps-societetens nu sednast utkomna akter; och\nhvaruti han, utom sina egna åsigter härom, omtalar, och uppräknar, de\nmånga och olikaslags förklaringar, hvilka en hop vetenskapsmän och\nfornforskare, såväl inrikes som utrikes, framställt angående den Finska\n_Sampo-myten_ -- kunde jag icke hålla mig med mindre jag då genast\nnedskref en liten till ämnet hörande uppsats; den jag införde i\nSkämttidningen i \"Kurre\" för den 8 Juli 1871, n:o 14, under rubrik:\n_Man måste skratta, om man vill eller icke_;[1] och hvaruti jag, som\nman säger -- \"förde en munter stråke\", med anledning af de många,\noch galna förklaringarne. Denna artikel slutade jag med följande\nrader: \"_Mig synes att det vore bäst om de värda Sällskaperna_\n(neml. det begåfvade finska Litteratursällskapet, och den arma\nFornminnesföreningen) _skulle, båda, slå sina kloka hufvuden\ntillsammans, och -- gemensamt, utfästa ett pris för den, som förmår\ntydligt och klart -- lösa, och förklara, Sampo. Men detta pris får icke\nnedsättas för lågt, utan måste tvärtom snarare uppskattas ganska högt\n-- åtminstone minst till 5,000 mark, om det skall leda till\nändamålet_\".\n\nMen om än jag då (försatt i en glad sinnesstämning) härvid skämtade,\nfinner jag likväl nu efteråt att framdeles någon af vännerna i viken --\nmed anledning af dessa mina ord, kunde falla på den idén att vilja\nstämpla, eller karakterisera mig, såsom en i högsta måtto penningegirig\noch egennyttig varelse -- något hvarom jag dock knappast kan göra mig\nett begrepp, eller hafva en föreställning. Och änskönt jag, i detta\nfall, redan tror mig förut -- vid flere än ett tillfälle, hafva\nådagalagt fulla motsatsen, (jemf. t.ex. Läsn. för Finnar, sid. 301)[2]\när det likväl för att äfven undvika sjelfva skenet häraf, som jag\nnumera beslutit att utan någon såbeskaffad stimulus, eller utan någon\nbehörig uppmuntran, härmedelst offentligen aflemna en förklaring öfver\n_Sampo-myten_; sådan den ännu icke af någon blifvit meddelad. Dock\nifrån en viss annan synpunkt betraktadt, handlar jag likväl härvid\nmåhända orätt; ty jag hade rätteligen aldrig härom bordt meddela någon\nupplysning, emedan det är att raktaf förstöra sjelfva myten, och dess\nandemening, eller dess -- imaginära värde. Ty sålunda finnes det numera\nicke mera någon _myt_. Detta insågo troligtvis äfven de Finska sagornes\nättefäder, derföre vredo och vrängde de det arma och (härunder\nförtäckta) ursprungliga Finska ordet -- på alla möjliga sätt, ja -- på\nfem och femton fasoner, tilldess de deraf fingo de mytiska\nbenämningarne _sammas, sampsa, och sampo_, deder ingen menniska numera\nkunde begripa, eller förstå. Och att förhållandet redan varit sådant i\nurminnes tider, hos den ursprungligen i Skandinavien bosatta Finska\nfolkstammen -- d.v.s. att de icke mera kände den genuina betydelsen af\nordet \"sammas\" -- finner man deraf att _sammas_, enligt deras\nuppfattning, hade både _fötter_ (efter den hade _tår_) och _vingar_\n(efter den kunde flyga). Sagan, och dikten, hade sålunda skapat den\ntill ettslags _djur_, eller till en _fågel_, liksom man hos oss velat\nförvandla _sampo_ till en _qvarn_, till en _trolltrumma_, och Gud vet\nicke -- till hvad allt man velat omskapa den; dock -- med fördöljande\naf dess rätta, och naturliga, bemärkelse. Och då nu _Sampo_, enligt\nKalevala, skulle \"bortröfvas\" ifrån Pohjola, skulle _Sammas_ deremot,\nenligt den Skandinaviska legenden, derstädes endast tagas till \"fånga\"\n(_sieltä soatiin sammas kiini_).\n\nNu kan det visserligen vara detsamma, hvilkendera läsarten man här vill\nfölja; men hufvudsaken blir likväl den, att visa det äfven Finnarne --\npå sin tid, och på sitt sätt, -- sökt att, från en verldsfilosofisk\nåsigt -- uppfatta, och förklara, menniskans ståndpunkt i verlden. Dock\nsättet, att härvid gå till väga, är ganska olika; såtillvida nemligen,\natt på ett vis framstår det klart och enkelt, vackert och högtidligt;\ni ett annat fall deremot företer det sig mörkt och oredigt, --\njämmerligen sammankluddadt och ihop-fuskadt, (såsom t.ex. fallet är i\ndet ryktbara och mångtbeprisade Kalevala). Emellertid tro vi oss här,\nhvad sampo beträffar, icke blott hafva löst den gordiska knuten\n(frågan) utan äfven -- hvad mera är -- afgjordt en annan vigtig\nmagisterfråga; den nemligen -- på hvad tid ungefär Wäinämöinen tros\nkunna hafva lefvat? En fråga, hvilken vi snart -- i ett annat arbete,\nangående _de finska slägtnamnen_ -- närmare skola diskutera.\n\nAngående den af mig sid. 5 meddelta öfversättningen af den finska myten\nom _svalan_, kunde framdeles någon kanske, om ej just lägga mig det\ntill last, så likväl anmärka -- det jag, ifrån den finska texten i\nPieniä Runoja, här uteslutit den 2:dra och 4:de versen, eller orden\n_Päivälintu, yölipakko_, och _Päivän syksyisen sujahti_. I anledning\nhäraf får jag upplysa att dessa strofer, som icke i det ringaste\nberöra, eller inverka på sjelfva innehållet af sången (eller myten)\nvoro tillagde af mig sjelf, såsom en vanlig såkallad vers- eller\nsatsfyllnad; hvarföre det således äfven tillkommer mig att dem här\nutesluta.\n\n       *       *       *       *       *\n\n        Tardi ingenii est rivulos consectari,\n        fontes rerum non videre.\n\n                                     Cicero.\n\nDå det blir fråga om att riktigt uppfatta, och att nöjaktigt kunna\nförklara denna myt, är det -- för att reda begreppet -- först\nnödvändigt att förklara hvad egentligen med en _myt_ menas, och --\nförstås.\n\nEnligt vår uppfattning af saken, förstås dermed vanligen ett (om vi så\nfå säga) mera barnsligt och jollrande sätt, att -- liksom lekande --\nunder skämt och glam -- och uti en viss slags högre poetisk hållning,\nmedelst symboler, sinnebilder och allegorier, eller förmedelst\nliknelser, i form af fabler och sagor, söka för folket förklara, och\nför den större allmänheten belysa vissa hemlighetsfulla naturhändelser,\neller mera djupa natursanningar, som man annars har svårt att förstå,\noch således än svårare -- att utlägga och förklara; och hvilka\nsanningar således härigenom komma att framställas under en viss magisk\nskepnad, eller att framhållas under en slags mytisk och mystisk form.\nDock bör man härvid icke antaga formen att utgöra sjelfva verkligheten,\neller hufvudsaken (sanningen), hvilken den sålunda endast betecknar.\nVanligen utgör således föremålet för en myt -- en viss storartad\nhandling, eller (rättare kanske sagdt) -- sjelfva resultatet deraf; den\nmå då vara antingen af menniskor gjord, eller tillkommen genom naturens\nmedverkan. Ja den behöfver icke ens vara åvägabragdt; den kan nemligen\näfven uppfattas endast med tankarne, d.v.s. den kan vara diktad; och\nhvarvid de härvid omtalte, eller handlande _personerna_, såväl som\ntiden -- _när_, och stället -- _hvar_ det skett, i det hela endast är\nen småsak, eller en bisak,[3] och ungefär detsamma som att vid\nbedömandet t.ex. af en skrift -- vilja fästa vigt vid beskaffenheten af\npappret, pennan och bläcket, m.m. hvilket i det hela spelar en alltför\nunderordnad roll, för att härvid ens komma i fråga, emedan de alls icke\nverka på sjelfva innehållet deraf.[4]\n\nDet är vidare ganska naturligt, att af såbeskaffade myter -- hvilka\nsåledes ofta derjemte innehålla, å ena sidan, en viss djupsinnig tanke,\noch (å andra sidan) en icke mindre djupsinnig lärdom -- af hvilka några\nmåhända gå och gälla, ibland folket, nära nog såsom trosartiklar -- äro\nen del, med afseende å sin natur, mer eller mindre storartade och\nbetydelsefulla, d.v.s. omfatta, och behandla mer eller mindre vigtiga\nnatursanningar, eller -- naturfenomener.[5] Ibland de vigtigaste af\nsåbeskaffade motiver, måste man t.ex. räkna sådana som söka förklara\njordens, eller verldens -- skapelse, och menniskans såväl som de andra\nvarelsernas tillkomst i verlden, m.m.[6] äfvensom de traditioner,\noch folksagor, hvilka söka att på ett sinligt sätt för oss förklara\nsåväl sjelfva gudomen, i och för sig, som ock menniskan, eller\nmennisko-naturen, jemte deras förhållanden till hvarandra. (D.v.s.\nfrågor som än i dag utgöra föremål -- å ena sidan, för alla slags\nreligioners andliga uppfattning -- å andra sidan, för allehanda slags\nfilosofiska systemers vetenskapliga bemödanden). Man finner derföre hos\nde flesta folkslag skilda, och varianta, berättelser angående dessa\nämnen, hvilka berättelser -- så olika de sig emellan än synas vara --\nlikväl torde äga åtskilliga beröringspunkter, hvarigenom de med\nhvarandra korrespondera, ja -- stundom kongruera; nemligen i så måtto,\natt de vid en närmare, eller vetenskaplig, forskning -- befinnas om ej\nursprungligen härflytande från samma källa, så likväl sträfvande åt\nsamma mål, och med hvarandra, mer eller mindre, befryndade -- ungefär\npå samma sätt som det ena språket äger många anknytningspunkter med det\nandra, utan att derföre dermed sammanhänga; hvilket åtminstone, enligt\nvår tanke, bevisar att dessa sammanträffningar äro att anses såsom\nprodukter af samma faktorer, och utgöra resultater af samma motiver.\nDen som ej vill antaga, eller godkänna, denna förklaring -- kan gerna\nfå anse dem såsom tillfälligheter, tillkomna af slumpen. Men äfven\ndessa herrar kunna icke förneka att dessa mytiska berättelser med\nhvarandra röja ett visst slags syskontycke, eller -- en viss sympati,\nd.v.s. att dem emellan skönjes, och förspörjes, -- en slags\nparallelism; hvilken de sålunda sjelfve icke engång kunna förklara.\n\nÄfven finner man att i dessa mytiska meddelanden stundom ingå alldeles\nheterogena och främmande artade ämnen, d.v.s. att skilda, och olika\nslags myter stundom ingå, sammanblandade med hvarandra, omvexla, och\nmed hvarandra införlifvas; och det ofta af en tillfällig omständighet\n(t.ex. af en namnlikhet) eller till följd af referentens tanklöshet,\neller okunnighet.[7]\n\nDen äldsta folkmyten, åtminstone ibland det Israelitiska folket, och\nsom derigenom numera kommit att ingå i den kristna religionen, eller\ntrosläran, är den af Moses (som lefde omkring 1,500 år före Frälsaren)\ni Genesis 2 kap. 17 versen anförda, och troligen redan då forntida\nvordna folkberättelsen angående \"verldens skapelse\"; hvaruti det, bland\nannat, heter -- att Herren tillsade Adam: \"af kunskapens träd, på godt\noch ondt, skall du icke äta! För ty på hvad dag du deraf äter, skall du\ndöden dö\". Det är naturligt att denna framställning i gamla\nTestamentets skrifter, derigenom fått en viss religiös anstrykning\n(pregel) hvilket den, såsom det mig synes, i sjelfva verket icke har;\nhvarigenom den numera icke betraktas såsom en myt, eller som en\nfolktradition, utan såsom en religiös dogm, innehållande Guds egna, af\nhonom sjelf uttalade och oss uppenbarade ord.\n\nVäl känner jag icke närmare om, och huruvida, man allt intill vår eller\nintill den närvarande tiden -- behörigen reflekterat öfver\nbeskaffenheten, och innehållet, af detta i sanning djupsinniga och\ntankedigra förbud; eller om man, såsom vanligt, härvid åtnöjt sig med\natt tanklöst, och ytligt, endast uppfatta det efter orden. Mig synes\ndet åtminstone som det redan i sig sjelft skulle innehålla, och\nomfatta, en nog vigtig, eller hemlighetsfull, kabinettsfråga; hvilken,\nsåsom sådan, icke är allom gifvet att lösa; och i hvilket fall den nog\nmycket liknar de forntida grekiska såbenämnde \"orakelspråken\"; hvilka\nkunde uttydas, och förklaras, på olika -- ofta hvarandra motsatta sätt.\nRedan denna dess tvetydiga, och mångsidiga karakter -- antyder, enligt\nmin tanke, att denna af Moses oss först meddelade folkmyt, icke utgör,\neller uttrycker, ett såkalladt \"Guds ord\", i den mening som vi nemligen\nvanligen uppfattat det; utan innefattar, och i sig innehåller en viss\ndjupsinnig, och mångsidigt uttryckt, menniskotanke. I thy att det\nsålunda antydda förbudet, kan afse, eller såsom sådant tillämpas --\nantingen på trädet, såsom här utgörande meningens objekt, eller -- på\nmenniskan, såsom utgörande dess subjekt; i hvilket fall resultatet,\neller sjelfva andemeningen deraf blir ganska olika. I detta fall\ninnebär redan ordet \"äta\", ensamt i sig -- en tvetydighet, såvida\ndermed kan hafvas afseende än på förfarandet, eller behandlingen af\nsjelfva objektet (d.v.s. på trädet neml. och dess frukter) än på\ninverkan och inflytandet häraf -- å subjektet, (d.v.s. på menniskan.)\n\nVåra prester förklara, enligt bibelns lära, att d.s.k. \"syndafallet\"\negentligen inträffade derigenom att Adam och Eva, i detta fall, icke\nåtlydde Herran Guds bud och befallning; utan läto af ormen narra sig\natt smaka på den förbjudna frukten; hvarigenom d.s.k. \"arfsynden\"\nsålunda tillkom i verlden. Till hvars häfvande, och botande, d.v.s.\ntill mennisko-slägtets rentvagning, och andliga pånytt-födelse, såväl\nden ena som den andra religionen blifvit instiftad och påfunnen. Och\nmed denna tolkning, eller med denna förklaring af saken, hafva vi -- så\nframt jag icke misstager mig -- allt hitintills, d.v.s. nu redan i\n3,400 år, varit nöjde, och belåtne; utan att någon, mig veterligen,\nnärmare förstått, eller förmått -- inse, och förklara, de djupa\nnatursanningar, som derjemte, och under dessa få ord ligga liksom\nförborgade i sjelfva andemeningen af denna myt. Orsaken till denna\nhittillsvordne inskränkta åsigt i uppfattningen deraf, har troligen sin\ngrund deri att den i sig sjelft fria, och till sin natur ljusa,\nmenniskotanken -- som annars karakteriserar ett upplyst förstånd --\nhittills hållits liksom klafbunden, och fängslad, eller beherrskad af\nden ortodoxa religionens strängt stämplade pregel och insegel.\n\nDet torde derföre, och med anledning häraf, ej vara ur vägen att här,\ntill en början, anmärka: att den (eller de) som först diktat, och\nihopsatt, dessa slags mytiska meddelanden, ovilkorligen måste hafva\nvarit ibland den tidens största snillen (tänkare, eller filosofer --\nallt huru man vill kalla dem)[8] och att sjelfva dikten, eller myten --\nhvilken, (såsom en parabel, eller symbol, d.v.s. såsom en allegori,\nunder en förblommerad och ofta under en poetiserad form,) alltid\nbaserar sig på en viss högre och teosofisk verlds-åsigt, och som\nsedermera fortlefvat under flere generationer, ja måhända under flere\nolika tidehvarf -- i likhet med såkallade folktraditioner i allmänhet\n-- blifvit, under förloppet af flere sekler, och århundraden --\nbehörigen (såsom man säger) sofrad, d.v.s. luttrad och renad från\ndervid vidhängande obehöriga appertinentier; hvarigenom det deri\nförvarade stoffet, eller immateriela ämnet, såsom utgörande sjelfva det\nandliga mytiska elementet, bibehållit sig under tidernas längd --\noförändradt till sitt inre värde -- allt ända intill vår tid. Å andra\nsidan deremot, och i motsatt fall, är det lika naturligt att dessa\nmyter, under tidernas längd, kunnat likaså ofta, och troligen ännu\noftare, blifva på diverse olika sätt travesterade, vanställda och\ninterpolerade, ja stundom härvid kunnat gå helt och hållet förlorade.\nVidare torde det äfven, och i sammanhang härmed, kanske böra erinras --\natt det i allmänhet är högst få som egentligen på djupet, och i en\nhögre mening, förmå riktigt uppfatta den, i sig sjelft, ofta enkla, men\nlikväl djupsinniga mytens inre, och andliga, betydelse; ty de flesta,\naf oss menniskor, äro i detta fall, liksom i många andra, endast\nverldens barn, och i allmänhet -- endast begåfvade med en flyktig blick\ni andliga, eller öfversinliga ämnen; i det de äga, -- på sin höjd --\nblott en dunkel, eller medvetslös aning härom.\n\nHvad nu vidkommer den i Bibeln omtalta legenden angående _Adam_, så\ninnebär den ej blott att menniskan ursprungligen, och till sin natur,\nblifvit af Gud skapad så säll, och lycklig -- som möjligt, eller (efter\norden) insatt i \"paradiset\", som det heter, d.v.s. i en planterad\nlustgård uti Eden; utan, hvad mera är -- det hon verkligen sjelf\nsålunda (enligt sitt begrepp) var lycklig, och det i ordets fulla\nbemärkelse; eller redan innehade (d.v.s. ägde) denna stora förmån,\neller såtillsägandes gudagåfva (förmåga) -- i sin hand. Men felet var\ndet, att hon sedermera förlorade densamma (jemte sin oskuld) ej så\nmycket kanske tillföljd af sin olydnad emot vår Herre, som icke mera\nmåhända af orsak att hon var (hvad man säger) \"oförmögen att bära sin\nlycka\". Det är härvid nemligen, som enhvar kan finna, en väsendtlig\nskilnad emellan begreppet, att vara \"olydig\", och att vara\n\"oförståndig\", d.v.s. att icke inse sitt eget bästa, sitt eget väl. I\nförra fallet bestraffas man af andra; i sednare fallet -- bär man sjelf\nstraffet inom sig; och är således visserligen, i hvardera fallet, sjelf\norsaken till sin olycka; men -- på skilda, och väsendtligt olika vis.\nHvarföre det ock, på grund häraf (enligt det gamla svenska ordstäfvet)\nän i dag heter: att vi äro sjelfve, enhvar, vår \"_lyckas smed_\".[9]\n\nFörklaringen, af den ifrågavarande myten, är dock icke härmed gjord! Då\nvi närmare nemligen öfverväga hvaruti det omtalta såväl förbudet som\nbrottet -- egentligen bestod, nemligen att icke äta af kunskapens träd\npå godt och ondt, så innebär detta redan, till en början, enligt vår\ntanke, med andra ord: att vi icke skola grubla, och onödigtvis\nöfveranstränga vår tankeförmåga, med att forska i allt -- både i likt\noch olikt, d.v.s. att icke (efter vår åsigt) afgöra, och bedöma, hvad\nsom är godt, eller ondt -- rätt, eller orätt! Och hvilket vår Herres\nförbud (sålunda nedlagdt i menniskotanken) på den låga punkt af\nförstånd, och kultur, hvarpå menniskan då (d.v.s. i tidens början)\nnaturligtvis stod, dessutom var för hennes eget bästa troligen --\nabsolut nödvändigt. Ty denna slags kunskap skulle hon nog sjelf\nsmåningom, och under tidens längd, genom egen erfarenhet förvärfva sig;\nutan att behöfva predestinera hvad som henne gagnar eller skadar.[10]\nDerjemte antyder denna myt -- i en viss annan, och högre mening -- att\ndet ej tillkommer sinligheten (de sinliga lustarne och begären) att\nberöfva, eller förstöra, frukterna af kunskapens träd.\n\nHvad vill nu detta säga? Jo detta vill, med andra ord, säga så mycket\n-- att menniskan är född hvarken att känna och kunna, eller att veta\noch förstå allt; ty detta tillkommer endast Gud. Och ej nog dermed!\nVidare: att detta begär efter en kunskap, som icke blifvit henne\nbeskärd -- ofta mera måhända skadar än gagnar henne; och hvarigenom hon\nsjelf således dymedelst ej sällan tillskyndar sig sin egen ofärd, eller\nolycka. Detta förmenande, hvarigenom vi nemligen hindras att inhemta en\ndjupare och mångsidig kunskap -- en åsigt hvaraf äfven inom den kristna\nreligionen ännu röjes nog tydliga spår, isynnerhet i sjelfva Påveläran\n-- tyckes sålunda helt och hållet motsäga vår, och vår tids, nuvarande\nfilosofi; deruti just fulla motsatsen, eller kunskap och vetenskap (i\nallt möjligt) utgör målet för allt vårt sträfvande och eftertraktande.\nDock kan å andra sidan icke nekas att liksom \"för tidig lärdom\" föga\ngagnar, så har \"onödig nyfikenhet\", och vetgirighet, ofta redan varit,\noch blir ofta ännu orsaken till mångens olycka och förderf, och det i\ndubbelt afseende; nemligen af det naturliga skäl, att man dervid ej\nsällan af oförstånd och obetänksamhet, eller af oförsigtighet, vågar\nmera än vederbör; och sålunda, onödigtvis, härvid uppoffrar sig sjelf;\neller ock försummar man härvid hvad som, i materielt afseende närmast\nafser lifvets nödvändigaste behof; och hvartill slutligen vidare ännu\nkommer det historien, och erfarenheten, lärt oss det mången som med\nsina kunskaper, och sitt förstånd, i högre mening sökt upplysa och\ngagna sin samtid, sjelf deremot härvid fallit ett offer för den råa\nokunnigheten hos massan af folket. Med ett ord, denna myt substituerar\ni så måtto här sjelfva okunnigheten, såsom ett nödvändigt vilkor för\nmenniskans sanna välgång och sällhet. Men å andra sidan åter kan den\nförtäckta meningen härunder vara motsatt, och den nemligen att vi ej\nböra af sinliga njutningar och begär -- och således icke heller af\nsnikenhet och vinningslystnad -- förstöra, uppoffra, och omintetgöra\nfrukterna af kunskap och vetenskap, såsom oss nemligen egnade för ett\nvida högre, och andligare, ändamål. d.v.s. med andra ord: att vi skola\ntillbörligen värdera frugterna af kunskapens träd, hvilket vi i så\nmåtto skola anse, och betrakta, såsom heligt. Tag nu reda på oraklets\nspråk! och -- hvilken regel man här skall följa, eller -- hvilkendera\nmeningen är den rätta? Emellertid måste vi anmärka, att denna princip\n-- att _icke äta (njuta) af kunskapens träd_ (som det heter) tyckes\nhafva utgjort den tidens filosofi, och -- så vidt oss historien, i\ndetta fall, kan upplysa -- nu redan i flere tusen år hafva varit hela\nmenniskoslägtets lefnadsprincip; hvilket bevisar att man (endast med\nhögst få undantag) riktigt uppfattat, och troget följt, detta, i tidens\nbörjan, gifna orakelspråk. Men hvilka undantag vi hufvudsakligen hafva\natt tacka för den vetenskapliga och sociala ståndpunkt, för den\nbildning, kultur och civilisation, vi nu innehafva. Hvarföre det synes\noss som om detta omtalta förbud att odla vårt förstånd, ursprungligen\nicke hade utgått ifrån Gud, utan synes det mera hafva grundat sig på en\naf menniskorne sjelfva den tiden uppfattad teosofisk åsigt; och såsom\nsådan -- utgått om ej ifrån, så åtminstone -- enligt den allmänna\nfolkopinionen;[11] och i hvilket fall äfven denna åsigt således\nbaserade sig på en viss slags verldserfarenhet. I detta fall ser det\nsannerligen ut som förbudet att njuta af kunskapens frukter, verkligen\nskulle grunda sig på en lång praktisk erfarenhet; i hvilket fall dessa\nfå rader innehålla ännu en ny, och stor sanning. Nemligen den, att ju\nmer menniskan, medelst kunskap, gjort _framsteg_ i bildning och kultur\n-- dess mer har hon derigenom (å andra sidan) vanligen gjort _baksteg_\ni moraliskt hänseende -- med afseende å sedernas förfall. Ty der\nkunskap, och vetenskap, endast ytligt sysselsätta förståndet, utan att\nderjemte djupare hafva inträngt i sjelfva hjertat, eller i\nmenniskosjälen -- der är det verkligen ofta fallet att lasterna, och\nbrotten, derigenom finna ett rikare fält för sin verksamhet; såvida\nnemligen kunskapen i detta fall oftast, och vanligen, (å ena sidan)\nbegagnas -- att uppskörta, och pungrycka, okunnigheten (å den andra). I\ndetta fall förutsätter detta förbud icke, såsom man hittills trott, ett\nmoment af sjelfva menniskans skapelsehistoria, utan baserar det sig på\nen lång tids, ja på flere seklers verldserfarenhet. Hvilket tydligt\nutvisar att donna myt, lika litet som de två följande (den Grekiska,\noch den Finska) innehåller Guds oss uppenbarade ord, utan är ett\nresultat af den djupaste eftertanke, empiri, och -- menniskofilosofi.\n\nVidare lära vi af denna myt, att det egentligen var _gvinnan_, som --\ntill följd af sin obetänksamma, svaga och lättrogna karakter -- först\nlyssnande med begärlighet till såkalladt oförståndigt prat (i det\nsqvallrandet, och slabbrandet, tyckes än i dag utgöra hennes svaga\nsida) hvarigenom hon slutligen lät öfvertala sig till hvad orätt var,\noch blef sålunda förförd af ormens list; utan att det dessutom äfven\nvar hon, som sedermera, medelst denna sin öfvertalande förmåga,\nförledde sin man till affall. Månne vi icke härutinnan, ännu i denna\ndag, igenkänna qvinnans skaplynne och natur?[12] Och slutligen -- hvad\nblef väl följden af den förtärda frukten? Jo, att menniskan nu, bättre\nän förr, lärde känna sig sjelf, d.v.s. insåg sin egen skröplighet\n(nakenhet) svaghet och oförmåga; eller, som det i bibeln står: \"då\nöppnades deras ögon, och de vordo varse -- att de voro nakne\". Ja --\nhvilken djup filosofi finnes icke, såsom en skatt oss förbehållen,\nnedlagd och förborgad under dessa få ord -- i fabeln om \"Kunskapens\nträd\", och menniskans såkallade \"fall\" ehuru vi allt hitintills, d.v.s.\npå några tusen år -- icke måhända så noga härpå reflekterat, eller\nfullständigt, och såsom sig bör, förmått uppfatta dessa ord, d.v.s.\nicke lyckats att från sitt mörka schakt uppgräfva, och i dagern bringa,\ndenna för oss förborgade skatt. Men det märkvärdigase likväl af allt,\när att denna Judiska folkmyt -- ehuru under annan form, likväl under\nsamma och nästan enahanda kategori, eller under analoga förhållanden --\nförekommer ej blott, och afspeglar sig i den äldsta Grekiska folksaga,\nutan framspirar äfven i fornfinnarnes mytika sagoberättelser; ehuru\nnaturligtvis äfven der omklädd, och utsmyckad, under en annan\ndrägt.[13] Och hvilket, liksom mycket annat (enligt vår tanke) bör\nbevisa, och häfda, den af oss mångengång redan förut framhållna\nsanningen angående d.s.k. Finska folkstammens forntida höga verldsålder\n(jemf. _Otava_ 1 D.s. 13 o. följ, samt Förklaringen öfver Tacitus, p.\nXX o. följ.)[14]\n\nEnligt bibelns lära var det således Eva, som -- lockad af ormens list\n-- lät förleda sig att, till följd af den qvinliga svagheten, bryta\nemot Herrans bud, i det hon ej blott sjelf smakade på den förbjudna\nfrukten, utan dertill äfven lockade och öfvertalte sin man.[15] På\nsamma sätt hade nu Zeus (Deus) eller Jupiter, enligt den grekiska\nmyten, förbjudit Pandora att öppna den i hennes vård, och förvar,\nanförtrodda asken (eller dosan) hvaruti -- till lycka för\nmenniskoslägtet -- alla otyg, och olyckor, voro stängda, inneslutna och\nförborgade. Men äfven hon -- nyfiken, som hon gunås var, att erfara\nhvad dosan måntros i sig innehöll -- kunde icke hålla sig, med mindre\nhon icke deruti skulle kantänka endast som man säger -- litet titta.\nOch äfven om hon icke sjelf, i egen person, öppnade den, så tillät hon\nlikväl icke blott, utan formligen dertill öfvertalte sin man,\nEpimetheus; och hvarvid alla dessa, der inneslutna, olyckor -- sålunda\nlössläppte -- flögo verlden rundtomkring, oss arma menniskor till evig\nsorg och skada. Endast genom lockets hastiga, och skyndsamma,\ntillskjutande -- lyckades det henne att på bottnet af dosan dock\nqvarhålla \"hoppet\", som sålunda ensamt deri qvarstannade; oss fattiga\nmenniskobarn till en slags tröst, under alla våra sorger och\nbekymmer.[16] Det var således, äfven enligt denna myt, icke blott\nbrottsligheten att \"handla\" emot Jupiters förbud, icke heller endast\nden \"qvinliga svagheten\", och ostadigheten, som här sålunda skulle\nbestraffas, och ådagaläggas; utan det var hufvudsakligen, och snarare\nbegäret att \"forska\", d.v.s. att erfara och vilja veta allt, som -- i\nhvardera fallet -- var orsaken om ej till menniskans närvarande olycka\n(olyckliga belägenhet) så åtminstone till medvetandet deraf. Och Gud\nvet om icke häruti, ännu i denna stund, ligger -- på djupet förborgad\n-- en stor sanning (d.v.s. en -- hemliget).[17] Mig synes det\nåtminstone såsom den, i sin stora okunnighet ännu stadda, råa och\noupplysta menniskan, i detta afseende, på sätt och vis kan anses\nvara lyckligare[18] i så måtto att hon \"icke känner\" ens igen sig\nsjelf, eller sin egen belägenhet, och bestämmelse, d.v.s. är -- okunnig\n(i högre mening) om sin subjektiva ståndpunkt i verlden; i hvilket fall\nhon således t.ex., likt djuret, är omedveten om allt hvad som händer\noch sker i verlden, eller af hvad som händt, med mindre det icke\ntilldrager sig inför hennes ögon.\n\nMen innan vi nu gå längre, d.v.s. innan vi gå att närmare framhålla,\noch förklara, den finska folkmyten (i allmänhet) och den om Sampo\n(isynnerhet) så måste vi ännu en gång anmärka -- att det gäller om\nmyter, hvad som i allmänhet gäller om folksägner, m.m. det vill säga\natt, ehuru de omfatta, eller behandla, samma ämne, de dock derföre icke\nalltid äro stöpte precis i samma form, utan förekomma de ofta hos samma\nfolk, och på samma språk -- mer eller mindre travesterade i olika\nvariationer. Vidare måste vi anmärka att de egentliga skalderna, liksom\nde genuina sagoförtäljarne, hålla sig alltid (åtminstone någotsånär)\ntroget till sjelva ämnet, utan att deri inblanda främmande och\nheterogena saker; hvilket dock derföre icke hindrar dem, enhvar, att\nvid framställningen deraf -- stundom, om det så passar sig,\nimprovisera, d.v.s. mer eller mindre troget, och fullständigt,\nåtergifva detsamma; i thy att man äger, att åtminstone hvad formen\neller hvad språket angår -- att förbättra, och försköna det, enligt\nhvad man tycker att saken fordrar. Hvaremot man ofta ibland de\nsåkallade slarfsångarne, och sagoförkunnarne, finner en hop rabulister,\neller jorfvare, skräflare, prällare och pratmakare, hvilka -- i detta\nfall, mindre grannlaga -- föga fästa sig vid innehållet, som icke mera\nvid omfånget af hvad de hafva att förtälja; och hvilka härvid gjort sig\nqvantiteten, och ej qvaliteten, till en hufvudsak; eller som, för att\nhärutinnan kunna täfla med andra, söka att förlänga, eller att uttöja,\nsåväl af hvad de hafva att sjunga, som af hvad de hafva att berätta --\ni det de deri ej blott inblanda allt möjligt, utan omblanda och\ntillskarfva det ena med det andra, och den ena sången ofta med den\nandra, antingen den passar i stycket eller icke; troende att\nförtjensten härvid ligger i förmågan att kunna fortfarande utmärka sig\noch excellera, eller att härmed kunna hålla ut längre än någon annan.\nOch för dessa slags virtuoser skall man vara på sin vakt, för att icke\naf dem blifva lurad, eller missledd på villovägar. D.v.s. man skall --\nvid afhörandet, och upptecknandet, af dessa slags fornqväden, och\nsagominnen, från folkets mun -- med urskiljning, och förstånd afhöra,\noch uppfatta, ämnet; hvarvid erfordras ej blott ett fint väderkorn,\nd.v.s. en fin smak, och ett fint gehör, eller såtillsägandes -- en djup\nblick, för att i detta afseende kunna uppfatta det sanna och det rätta,\neller det verkliga förhållandet, d.v.s. för att kunna skilja det från\nden ofta dervid vidhängande slaggen. För att så mycket lättare kunna\ndetta, tillkommer det Runosamlaren att, vid olika tillfälldn, låta\nskalden repetera samma sång, då det obehörigen tilllagda ordkramet\nvanligen omvexlar, och derigenom röjer sig sjelf. Och är det häruti som\nLönnrot, till en början (enligt vår tanke) kanske felat. Dock kan detta\nfel icke tillräknas honom, så framt hans mening nemligen verkligen var\natt återgifva oss det, sådant han sjelf från folkets mun hade\nupptecknat det. Men han har, som oss synes, sjelf förgått sig derigenom\natt han -- i likhet med många af de nyssnämnda sånghanarne -- än\nytterligare med hvarandra sökt amalgamera, och koncentrera, heterogena\noch olikartade ämnen; hvarigenom hans så mycket berömda och utskrikna\n\"Kalevala\", oaktadt dess många och verkligen vackra egenskaper, och\nstora förtjenster -- i det hela är förfelad, och icke kan undgå att af\nmig, såväl som af hvarje sakkännare, betraktas såsom ett i många\nafseenden misslyckadt fuskverk.[19] Hans högsta sträfvan, och\nhufvudändamål, var -- att, (enligt hvad han sjelf medger) uti en enda\nsåkallad sångcykel förena, och innesluta, alla möjliga både af honom\nsjelf, och af andra, ihopsamlade och upptecknade gamla finska\nfolksånger,[20] -- antingen det nu passade sig i stycket, eller icke.\nAfsigten var ögonskenligen den, att han ville af den forntida finska\nfolkpoesin sålunda ihopbringa någonting, som ej blott i inre afseende\n(eller i poetiskt värde och hänseende) utan som äfven i yttre måtto\n(d.v.s. i vidd och storlek) kunde ej blott jemföras, eller mäta sig med\n_Iliaden_ eller _Odysséen_ (kanske med båda) utan -- om det gällde --\näfven, i detta fall, uppväga sjelfva gubben Homerus. Ej nog dermed att\nhan, för att vinna målet, ofta -- utan urskiljning -- intog i sin\nKalevala dessa slags af våra folksångare, och skalder, redan förut nog\nmycket omtuggade och idislade, eller med hvarandra sammanvalkade\nqväden; han nödgades nu äfven sjelf -- för att få dem något så när att\nbättre hänga ihop -- än ytterligare ihopknåda och sammankafla dem; och\nhvilket Lönnrot numera (sedan jag anmärkt det)[21] äfven sjelf medger\noch offentligen erkänner; och hvarigenom det gamla godset ofta nog blir\nsvårt att skilja från detta sitt omstöp. Derigenom har nu äfven händt\n-- för att här ej tala om den villervalla, som i anledning häraf\nuppstått i mångt och mycket annat, och som gör att de flesta icke veta\nhvad som deraf hör till den finska folkpoesin, och hvad som icke hör\ndit -- att äfven framställningen af Sampo, i hans Kalevala, blifvit\ntecknad på ett sätt som ingen menniska begriper, och spelar der en\nvigtig roll, som ingen förstår sig uppå -- icke engång Lönnrot sjelf;\n(till ett bevis på naturen, och karakteren, af detta slags sångarspel),\noch som gifvit anledning till de galnaste, och befängdaste olika slags\nbegrepp, och förklaringar; hvilka vi i korthet framställt i N:o 14 af\nskämttidningen \"Kurre\" för 1871, uti en uppsats under rubrik: \"_Man\nmåste skratta, om man vill eller icke_.\"[22]\n\nEfter dessa föregående anmärkningar, upprepa vi ännu en gång -- att\nsamma tanke, eller idé, som karakteriserar såväl den Grekiska som\nIsraelitiska folkberättelsen -- föresväfvar oss äfven här i den Finska\nfolkmyten angående _Sampo_; ett namn, eller ett ord, hvars betydelse\nför oss, tills vidare, i det hela är likgiltigt, och numera åtminstone\nlika hemlighetsfullt som beskaffenheten, d.v.s. konstruktionen af\n\"Pandoras ask\", och inredningen af \"Noachs ark\", eller determinationen,\noch det vetenskapliga eller botaniska namnet på \"kunskapens träd\".[23]\nEmellertid voro vi de förste, som allraförst hörde, allraförst\nupptecknade, och först äfven omtalte myten om _Sammas_, d.v.s. om\n_Sampo_, sådan den förekom, förvarad af den Finska folkstammen i ett\nfrämmande land.[24]. Den lyder, ord för ord, i Svensk öfversättning,\nsom följer:\n\n_Väinämöinen den gamle, och Jompainen den unga...[25] begåfvo sig\nfordom till Pohjalandet (Österbotten? Norrbotten?) för att förskaffa\nsig Sammas. Der fingo de tag i Sammas.... Man begaf sig till sjöss.\nSade Jompainen, den unge -- till Väinämöinen, den gamle: \"stäm nu redan\nupp din sång!\"... \"Det är förtidigt ännu att sjunga (sade Väinämöinen)\nännu synas Pohjolas portar, stugu-ugnarne skymta\"...[26] Flög så Sammas\nupp till skyn. Den unge Jompainen afhögg (härvid) med sitt svärd tvenne\ntår af Sammas. Den ena damp i hafvet, den andra föll (fick man tag i)\npå marken. Hvilken damp i hafvet, deraf uppstod saltet i hafvet;\nhvilken föll på marken, deraf uppkom gräset på marken. Om man hade\nbekommit flere, så skulle säden hafva vuxit, utan att behöfva\nsås_.[27]. Det var således äfven här _olydnaden_,[28] och den menskliga\n_dårskapen_, som behöfde tillrättavisas och bestraffas; hvilka laster\n(enligt den Finska myten) beröfvade menniskan himmelens välsignelse,\noch beredde om ej hennes egen ofärd, så åtminstone minskade den sällhet\nhon möjligen kunnat vinna. Men det var denna gång icke qvinnans fel;\nhvilken hos Finnarne, i allmänhet, och i synnerhet den tiden -- spelte\nen alltför obetydlig och underordnad roll;[29] det var ungdomens, den\nhetlefrade och uppbrusande ynglingens. Det är i detta afseende denna\nmyt innebär, bland annat, en ny och ganska vacker lärdom -- hvilken,\nsåsom sådan, knappt står att finnas i hela Kalevala, nemligen huruledes\nungdomens olydnad, emot ålderdomen, bestraffar sig sjelf. Icke heller\nvar det nu forskningslusten, nyfikenheten, och vetenskapsbegäret som\nskulle näpsas -- nej det skall Gud veta! Detta utgör icke Finnarnes\nsvaga sida; hvarföre ock denna egenskap, eller denna böjelse, icke\nheller behöfde här framhållas och förevitas. Hvad deremot utmärker den\nFinska myten, så gäller förebråelsen denna gång -- en viss annan\nmensklig svaghet, och taktlöshet; nemligen den att man, i allmänhet --\nicke skall _skryta_, och _brösta sig_, eller \"rosa, och prisa,\nmarknaden\", som man säger. Med anledning deraf att Jompainen nu sjelf\nuppstämde en segersång öfver det vunna bytet, heter det ej utan skäl --\n_ante victoriam noli cantare triumphum_, äfvensom _propria laus\nsordet_. En lärdom, hvilken vi än i dag måste inplanta hos våra yngre\nlitteratörer och tidningsskribenter; nemligen den, att -- icke yfvas\noch förhäfva sig, hvilket endast bevisar oförstånd och egen okunnighet;\nty ju mindre man begriper, desto mera tror man sig förstå (jag\ntager härpå sjelfva Universitetets Konsistorium, ej mindre än\nLitteratursällskapet, och Fornminnesföreningen, till vittne). Det\nförtjenar derföre kanske, med anledning häraf, att nämnas -- att det\nännu i dag ingår i den genuint finska nationalkarakteren (hvad äfven\nSampomyten här, medelst Väinämöinens varning, påpekar) nemligen en\nafgjord motvilja för allt hvad _smicker_ och _skryt_ heter, eller ett\nogillande af allt slags beröm, angående såväl egna som andras\nförhållanden.[30]. Ja Finnarne gå så långt i sin förbehållsamhet, och\ntystlåtenhet, att de anse den som en _narr_, och förklara offentligen\nden för en dåre, som omtalar och berättar allt hvad han vet.[31]\n\nAlla dessa mytiska fabler -- hvilket är märkvärdigt nog -- gå således\nut på att ådagalägga det menniskan sjelf ursprungligen varit (liksom\nhon ännu är) -- skulden till sin egen olycka; och föga torde någon\nhafva lust att vilja bestrida sanningen häraf. Ty liksom, enligt den\nbibliska legenden, _Adam och Eva_ ej blott sjelfve varit sälla och\nlyckliga, utan (genom dem) äfven hela menniskoslägtet, om de ej vidrört\ndet i deras lustgård stående _Kunskapensträdet_, och liksom (enligt den\nGrekiska myten) _Pandora och Epimetheus_ voro orsaken till vår olycka,\nderigenom att de ej troget förvarade den i deras vård lemnade asken,\nhvaruti alla olyckor voro inneslutna, så blefvo nu äfven (enligt den\nFinska myten) _Väinämöinen och Jompainen_ skulden till menniskans\nofärd, derigenom att de ej bättre förstodo att i sitt förvar bibehålla\nden, medelst Sampo, dem anförtrodda lyckan och sällheten. Eller, med\nandra ord, i ingen enda af dessa gamla folktraditioner lägges det\nskaparen till last, att hafva danat menniskan mindre lycklig, d.v.s.\natt hafva varit orsaken till menniskans olycka (qvod est observandum!)\nhvarföre skola vi då klaga på försynen?[32] Sedermera följer en viss\nannan serie, eller cykel, af myter -- som på sätt och vis går ut på att\nbevisa sjelfva motsatsen af de förra; eller enligt hvilka menniskan ej\nblott söker, utan verkligen och slutligen, till en del äfven lyckas att\ngodtgöra denna sin förlust, d.v.s. att uppsöka, och på sätt och vis\nöfvervinna den sålunda förlorade sällheten och lyckan. Hvarigenom då?\nfrågar läsaren. Jo -- genom kultur och bildning, d.v.s. genom hjertats\nförädling, medelst tankens odling, och förståndets utveckling. Således\n-- genom samma \"kunskapens träd\", hvarigenom hon förra gången förlorade\nsin lycka. Men äfven här måste förhållandet framställas genom\nliknelser, och sinnebilder, (sinliga symboler) eller medelst mytiska\nfabler och sagor; hvilka i det hela äro en refräng, eller en omkastning\naf de förra. Eller då de förra myterna uttryckte, och innefattade --\nett tänkespråk, som det tillhörde forntiden att bevittna, och besanna,\nså innehålla de sednare myterna deremot -- en sanning, som det tillhör\noss, och vår tid, att lösa och effektuera.\n\nFör att nu åter härvid följa med vår Bibel, som förvarar de Judiska och\nIsraelitiska traditionerna, så omtalas (i 7:de Kap. af Genesis) huru\ndet lyckades Noach (n.b. genom Guds tillstädjelse) att ifrån\nmenniskoslägtets undergång, vid d.s.k. \"syndafloden\" (förut taltes det\nom \"syndafallet\", nu -- om \"syndafloden\"; detta är Rabbinernas, eller\npresternas språk) rädda sig, och sin familj (och derigenom äfven\nsjelfva den nuvarande stammen till menniskoslägtet) -- i en båt, eller\nmedelst ett fartyg, d.v.s. i d.s.k. \"arken\".[33] I den Grekiska\nfabelläran omtalas likaledes, och i öfverensstämmelse härmed, att då\nJupiter beslöt att förgöra menniskoslägtet, medelst en allmän\nöfversvämning, -- huruledes _Deukalion_, varnad härvid af sin fader,\nPrometheus, räddade sig, ensam, i ett skepp, jemte sin hustru,\n_Pyrrha_. Och likaså reproduceras samma idé, angående sättet att\nåvägabringa sin egen och andras lycka, då det omtalas -- ehuru scenen\när förändrad, och föreställes i en vida sednare tid (ty myten känner ej\ntill någon tid, eller tidsbestämmelse; den är i detta fall evig) --\nhuruledes det lyckades den Thessaliska prinsen Jason -- i likhet med\nAeneas, som bortförde Trojas \"Palladium\" -- att, med fartyget Argo, och\nsina såkallade \"Argonauter\", förmedelst en båtfärd -- från Jolcos i\nGrekeland, till Mingrelien i Asien, och der -- från templet i Colchis,\nbortröfva det derstädes förvarade \"gyllene vädursskinnet\"; hvarigenom\nhan beredde sin, och sitt lands lycka. Och hvilket skinn dessutom der\nbevakades, uti Martis heliga lund, ej blott af en drake, utan jemväl af\nåtskilliga oxar. Något sådant (härmed analogt) föresväfvar eller\nförespeglas oss äfven vid beskrifningen om _Väinämöinens och\nJompainens_ äfventyrliga sjöresa till Pohjola, för att derifrån\nbortföra _Sammas_.[34] Hvilket, om det hade lyckats, och hvilken om de,\noskadad, hade fått behålla -- här tyckes motsvara hvad vi i allmänhet\nförstå med begreppet \"lyckan.\" Ett begrepp, hvilket -- såsom sådant\n(enär det uppfattas olika af hvarje enskild menniska) annars svårligen\n-- genom någon sinnebild, attribut, symbol, eller på något annat\nsinligt och åskådligt sätt -- låter sig tänkas, och föreställas. Och\nhvilket ord, till sin andliga betydelse, sålunda uppfattadt, sedermera\nnaturligtvis kan, i skilda och olika fall, snart sagdt vid otaliga\ntillfällen -- förklaras, begagnas, och användas. Hvad särskildt ordet\n_Sammas_ vidkommer, synes oss detta (men ingalunda ordet _Sampo_)\ntroligen vara det ursprungliga namnet, eller den genuint rätta\nbenämningen; hvilket vi straxt litet längre fram skola närmare\nådagalägga. Till denna slutsats skulle man kunna komma äfven derigenom\natt vi, i så måtto, härmedelst troligen räddat den sista spillran af\nett dyrbart fornminne; som annars, och numera måhända -- vore totalt\nförgånget; nemligen sjelfva den rätta, och genuina, betydelsen af ordet\n_Sampo_; som annars, och med ledning af Kalevalarunorne -- omöjligen\nkan förstås. Det är troligen, och med anledning häraf, som Ganander, på\ngrund af sin urkund, och enligt sin uppfattning af saken, (sid. 83)\nsäger med stöd af en annan mytisk sång: \"_Sämsä_ (eller _Samsa_) _en\nskogsplanterare, sådde alla backar, sandmoar och kärr, med träd-frön,\nsom vennon härkä_ (således är här nu också fråga om en oxe) _upplöide.\nHan var Pellervoises son, och tänkte redan i sin tid på skogs och vilda\nträns plantering_.\"[35]\n\nEfter denna förklaring, som tillika derjemte (enligt hvad vi längre\nfram skola visa) innefattar den troligen rätta betydelsen af ordet\n_Sampo_ -- skola vi närmare öfvergå till diverse ställen der detta ord,\neller der detta namn, förekommer omtalt i de finska Runosångerna. Den\nförsta som efter mig omtalar det, är Topelius, i sitt 6 år sednare\nd.v.s. i sitt 1823 utgifna 2:dra Häfte af \"Vanhoja Runoja\"; deri det\nuti en från Arkangelska guvernementet erhållen Runa, under rubrik:\n\"Väinämöisen kaikenlaisia Toimmituksia\" (sid. 15-18) förmäles huruledes\nsmeden Ilmarinen -- enär Väinämöinen beklagade sig öfver Pohjola gumman\nLouhis till honom framställda begäran -- fabricerade, d.v.s. skaffade\nåt honom (med anledning af hans löfte till henne) en _Sampo_.[36] Men\nhan hade knappt fullbordat den, eller fått den färdig, innan redan\n\"Pohjan akka\" hade anammat den i sitt förvar,[37] och inläst den bak\nlås och bom (bak 9 lås) i Pohjolas stenbacke; hvarifrån det dock\nslutligen lyckades Väinämöinen att utbekomma den, derigenom att han med\nsin sång insöfde allt hvad folk hette i Pohjola -- hvarefter han\nhemligen bortförde skatten (Sampo). Men på hemresan, öfver hafvet\n(sjön) -- åtföljd af sin dräng, \"_Iki Liera Tieranpoika_\" -- upphunnen,\nförföljd och antastad af Pohjan akka, hvilken -- sedan hon vaknat till\nföljd af Tranans rop, och skrik, deröfver att myran stungit den i foten\n-- nu satte efter honom med alla krafter; och då nu Väinämöinen härvid,\nförmedelst sin trollförmåga, gjorde att hennes fartyg förliste,\nförfärdigade hon sig i hast vingar af badqvastar, fullsatte med\nhundradetals beväpnade män, hvarmed hon förföljde honom. Men hvarvid\nVäinämöinen drog upp sitt svärd ifrån sjön, från relingen sin huggare,\nhvarmed han bankade henne på vingarne. Denna fantastlika framställning\nupplyser således ingenting närmare om Sampo, än att ordet der\nhändelsevis endast omnämnes.[38]\n\nEn variant af denna sång förekommer i Kalevala, fördelad först i 10 R.\nv. 419-428, och sedan i 42 och 43 R. der det i den första Runan omtalas\nhuruledes, -- sedan Ilmarinen engång åstadkommit, eller fått Sampo i\ngång, -- den fabricerades, eller malade:\n\n    Jauhoi purnun puhtehessa,\n    yhön purnun syötäviä,\n    Toisen jauhoi myötäviä,\n    kolmannen kotipitoja (v. 419-422)\n\neller hvarom det på ett annant ställe heter\n\n    Takoi sammon taitavasti,\n    laitahan on jauhomylly,\n    Toisehen on suolamylly,\n    rahamylly kolmantehen (v. 413-416).\n\nMan ser häraf att sedan den rätta, och ursprungliga, bemärkelsen af\nordet Sampo, undgått skaldernas uppmärksamhet, och liksom försvunnit\nfrån folkets medvetande -- förblandade de här begreppet om det som\nskulle malas, med det som skulle mala; (något hvarpå man i folkdikten\npåträffar mångfaldiga slags exempel) och som gaf dem anledning att\nbesjunga huruledes, och af hvem Sampo (qvarnen?) var fabricerad; men\nhvarvid sjelfva hufvudämnet (nemligen det som skulle malas) blef i\nbrådskan bortglömdt; i det myten måhända röjt en viss inverkan af den\nskandinaviska dikten om Frodes qvarn; eller tvärtom måhända -- härleder\nsig denna, från den finska, helst namnet Frode tyckes vara lika nära\nbeslägtadt med ordet _frö_, som _Sammas_ med ordet _siemen_.\n\nVäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen[39] begåfvo sig (enligt denna\nsednare tradition) sjövägen till Pohjola, för att sedan Louhi icke i\ngodo med Väinämöinen ville dela Sampo[40] -- med våld derifrån\nbortförde densamma. Till hvilket ändamål han icke blott med sina sånger\ninsöfde befolkningen i Pohjola, utan öppnade han genom sångens\ntrollmakt äfven portarne, eller dörrarne, till den stenbacke (eller det\nkopparberg) uti hvilket Sampo på 9 famnars djup, var inläst inom 9 lås\noch en hemlig rigel.[41] På Väinämöinens vink -- var Lemminkäinen\ngenast till reds att bära bort Sampo; men för att upplöja, eller med\nplogen upprifva dess, på 9 famnars djup, i jorden ingrodda rötter,[42]\nnödgades han dertill begagna den stora Pohjola oxen (återigen gäller\nhär fråga om en oxe!). Sedan de nu sålunda lyckats föra Sampo ombord,\noch begifvit sig till sjöss, var det denna gång den ostyriga\nLemminkäinen som ej blott väckte fråga om att man borde uppstämma en\nsegersång, utan formligen derpå påyrkade. Väinämöinen anmärkte väl att\ndet var för tidigt, innan de fingo sina egna hemknutar i sigte;. men\nicke dess mindre började nu Lemminkäinen att sjunga, och det --\nhögljudt; hvaraf tranan, skrämd, upphäfde ett förfärligt skri, dermed\nden uppväckte folket i Pohjola. Hvarvid Louhi, saknande sin Sampo,\nförst sökte att medelst töcken och dimma, och sedan att med häftiga\nstormar och stark sjögång -- uppehålla, och förhindra, Väinämöinens\nhemresa. Förföljd af hafstrollet, och utsatt för starka orkaner och\nstormvindar, fällde Väinämöinen, i brådskan, sin kantele i sjön; som\nsålunda gick förlorad -- till en framtida fröjd, och förtjusning, för\nalla hafvets Tritoner och Najader. Emellertid ansatt af Louhi och dess\nfölje, hvilken, med sitt välbemannade fartyg, sökte upphinna honom --\nframtrollade Väinämöinen, för att kunna undgå henne, ett grund midt i\nfarleden, hvarpå Pohjola-fartyget strandade och -- förliste. Louhi lät\ndock häraf icke bekomma sig; utan hiskeligen fort bildade hon sig klor\naf lior och hackor, vid det hon gaf sig att flyga med halfva\nfartygsskrofvet, väl armeradt och bemannadt, för att förfölja\nWäinämöinen; hvarvid icke allenas Lemminkäinen -- under det Ilmarinen,\nmed sina böner, vände sig till Gud -- med sitt blottade svärd --\nklippte till sina förföljare, utan dervid äfven Wäinämöinen, med sin\nstyråra[43] klappade örnen på tassarne; hvarvid alla dess klor\nkrossades, så att endast lillfingret blef öfrigt. Och då nu Louhi, med\ndet omtalta fingret skulle gripa efter Sampo, häfde hon den i sjön, och\ndet midt på fjärden, hvarvid den gick i bitar, och föll i många\nstycken; af hvilka de större sjönko ned till hafsbottnet, tillföljd\nhvaraf skatter alltjemt, ännu fortfarande, stå att anträffas i hafvets\ndjup. De mindre bitarne deremot drefvos af vågorne till stranden;[44]\nhvaröfver Wäinämöinen högeligen fägnade sig, i det han ytttrade:\n\"derifrån förskrifver sig nu fröets (sädens) härkomst, och början till\nen beständig lycka, deraf härflyter plöjning, sådd och skörd, deraf\nmånen att skina, och solen att lysa -- med ett ord, deraf komma lyckans\ndagar att sålunda randas för Suomis folk och landamären.\"[45] Det är\nsåledes hoppet om årliga och lyckliga skördar, som (enligt den Finska\nmyten) kommer fortfarande att fröjda och upplifva oss.\n\nMan ser således häraf att _Sampo_ ursprungligen är samma myt, som\nden vi redan, par decennier förut, framställt -- under namn af\n_Sammas_; endast med den skilnad att man, i förra fallet, mera\nsysselsätter sig med draperierna, eller ornamenterna, och\nförberedelserna till den ifrågavarande handlingen, vid det man litet\nnärmare beskrifver Sampo -- hvem som nemligen åvägabragt den, huruledes\noch hvarest den tillskyndades, och åstadskoms, m.m. hvilket, i stället\natt upplysa saken, gör den tvärtom mera mörk och obegriplig; ty när\nskalderna riktigt klippa till med sina poesier, och fantasier, så blir\ntillslut af alltsammans stort ingenting annat qvar, än några granna\nfraser, deras rimmerier och ett uppkok af deras ordkram; hvarföre Sampo\nmåste förefalla obegriplig för alla dem som ej ha förmåga att djupare\nblicka in i det hemlighetsfulla, som i allmänhet karakteriserar, och\nutmärker, det mytiska elementet.[46]\n\nFör att bevisa det sednare, eller oförmågan såväl hos den närvarande\ntiden, som hos den närvarande generationen, att riktigt kunna inse och\nuppfatta situationen (lika litet som vi troligen hittills kunnat\nfullständigt uppfatta den bibliska legenden om \"kunskapens träd\") vilja\nvi här, i kronologisk ordning, genomgå de skilda förklaringarne\nhäröfver, och det i största korthet; hvarvid vi skola följa Doktor\nDonuer troget i spåren. Hvilken sedan han anmärkt att Lönnrot redan\n1827, i sin disputation _de Wäinämöinen_, förklarat att Wäinämöinen i\nhistoriskt afseende varit den som lärt Finnarne att idka sjöfart, och\nåkerbruk; en förklaring, som äfven Gabr. Rein (i Morgonbladet 1832 N:o\n15, 16) godkänt; men hvilken förklaring vi deremot icke kunna gilla och\nacceptera -- omtalar han att i anledning häraf redan 1835, ibland våra\nTidningsblad utvecklat sig en häftig polemik om hvilkendera\nuppfattningen vore den riktiga angående kampen emellan Pohjala och\nKalevala[47] -- antingen den mytiska eller den historiska? För vår del\ntro vi att grundidén dertill visserligen ursprungligen hvilar på en\nmytisk bas, men att framställningen, eller teckningen deraf (d.v.s. att\nsjelfva koloriten) är måhända i sina detaljer -- historisk; i så måtto\nnemligen att den inför och upptager namnen på historiska personer, och\nplacerar sjelfva tilldragelse-schenen i vår nord. Föröfrigt kunna vi\nicke inse att här gäller någon kamp, och strid, emellan mörkrets makter\noch ljusets, emellan den goda och onda principen. Icke heller inse vi\ndet Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, voro Finnarnes högsta Gudar\n(såsom några deribland Collan, Donner, m.fl. påstå). _Ukko_ är dessutom\nej heller namnet på någon Gud, det är endast ett epitet som tillägges\nhonom, och hvilket ord blifvit begagnadt stundom såsom ett pronominum,\nstundom såsom en apposition, i stället för begreppet Jumala.[48] Den af\nFörf, så högeligen berömda Collanska Tidningsartikeln (införd i\nMorgonbladet 1838, N:o 56-62) kunna vi deremot, för vår del, ingalunda\ngilla, och godkänna, och detta äfven -- i flere andra afseenden.\n\nDen första offentligen uttalta förklaringen öfver betydelsen af Sampo,\när emellertid meddelad af en _anonym författare_ redan 1836 (således\nför 36 år sedan) uti en uppsats under rubrik: \"Några ord om Kalevala\"\n(intagen i Helsingfors Morgonblad 1836, N:o 95-96) deri det förklaras\natt med Sampo förstås ett _Musikaliskt Instrument_; men -- hurudant?\nnämnes der icke. Kuriöst nog nämner äfven Topelius -- i en not under\nföretalet af den 1831 af honom utgifna 5:te Delen till sina \"Vanhoja\nRunoja:\" -- \"Sampo kuuluu olevan rauvasta Kanteleen mukaan taottu\n_Soittokeino_.\" Men hvarifrån han fått denna uppenbarelse, säger han\nicke.\n\nSedermera fantiserade _Fabian Collan_ -- i en vidlyftig uppsats under\nrubrik: \"Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, de högsta gudar hos de\nfordna Finnarne\" (införd i Morgonbladet 1838, N:o 56-62) -- angående\nden förmenta striden emellan Pohjola och Kalevala, emellan ljusets makt\noch mörkrets. Vi finna icke det ringaste spår till en såbeskaffad\nstrid. Ty såsom vänner, och bekanta, begåfvo sig Wäinämöinen, med\nkonsorter, till Pohjola... och såsom sådane emottogos de äfven af\nLouhi; men då de om natten, under det de andra sofde, hemligen\nbortförde Sampo, blefvo de eftersatte, och på vägen upphunne; hvarvid\n-- enär man med våld ville återtaga Sampo -- ett slagsmål, eller ett\nnappatag, visserligen uppstod, hvarvid bytet halades öfver bord,\nhvilket både var, och blef, resultatet af striden.\n\nKort derpå förklarade Lönnrot sjelf (i Tidskriften Mehiläinen 1839, p.\n14, 18, och i Borgå Tidning 1839, N:o 96, samt i Helsingfors Morgonblad\n1839, N:o 54) det ordet Sampo vore en sammansättning, eller en version\naf de ryska orden _sam bog_ (sjelfva guden) och med anledning hvaraf\nhan påstod att härmed betecknades den Finska _Jumalabilden_, som skulle\nskänka Finnarne all möjlig sällhet och lycka. En förklaring som Collan\nderemot, på af honom anfördt skäl, lifligt bekämpade i en uppsats,\nbenämnd \"Biarmaland och Pohjola\" (i Morgonbladet 1839, N:o 53, 54) vid\ndet han förmodade att dermed afsågs en _möbel_, en grant utstyrd\n_klädkista_ för Pohjolajungfruns räkning, sålunda benämnd med afseende\nå det \"granna locket\".\n\n_Robert Tengström_, som (i \"Fosterländskt album\" 1845, 1. p. 123, 189)\nvidt och bredt omtalar de hjeltesånger, eller det historiska epos, som,\nenligt hans tanke, framställes i Kalevala -- inlåter sig icke angående\ndenna af honom såkallade _rika Talisman_, i någon närmare förklaring af\nSampomyten.\n\nAf utlänningar har _Jakob Grimm_, uti en afhandling: \"Über das\nfinnische Epos\" -- föredragen under en föreläsning, hållen vid\nVetenskapsakademin i Berlin d. 13 Mars 1845, och aftryckt\ndersammastädes i Hoefersch Tidskrift 1. p. 38 o. ff. -- förklarat det\nhan anser att Sampo icke kunde vara någon fantom, eller något\ninbillningskraftens foster, utan måste vara något allmänt kändt, och\nverkligt naturting, efter Louhi så bestämdt kunde göra anspråk derpå,\noch då Wäinämöinen utan svårighet gick in på att anskaffa det; hvarvid\nhan gör oss uppmärksamme på den öfverensstämmelse som förefinnes\nemellan Sampo och _Frodes qvarn_, helst föreställningen om en\nsåbeskaffad qvarn redan af gammalt förefinnes bland alla Tyska\nfolkslag; utan att han dock närmare anger ursprunget dertill. Och i det\nhan antyder att \"kirjokansi\" (det brokiga, sirliga, eller randiga\nlocket) kunde ju beteckna en öfver Sampo utbredd _duk_, är han sjelf\nosäker om man ej med Sampo skall förstå den på horisonten uppgående\ngyllene _morgonrodnaden_, På ett annat ställe deremot (i sin\n\"mythologie\", p. 1229) erinrar han att i den Mongoliska sagan om trädet\n_Asambubararcha_, hvars i vattnet fallande frukter gifva ifrån sig\nljudet _Sambu_, -- tyckes detta ord stå i något sammanhang med det\nTibetanska ordet _Sangpa_ (\"klingande helig\") liksom sjelfva trädets\nnamn är lånadt från det Sanskritiska ordet _Jambu_, och sjelfva\nfruktträdet heter _Eugenia Jambolana_.[49]\n\nDessa Grimms yttranden hafva föranledt Norrmännen _Asbjörnsen_ och\n_Moe_ att, i deras 1852 utgifna \"Norske Folkeeventyr\" p. 488, anse\nberättelsen om Sampo vara beslägtad med den i Ringerige upptecknade\nNorrska sagan om _qvarnen_, som stod och malade _på hafsbottnet_.\n\n_Castrén_ underkastade de hittills gjorda försöken att uttyda Sampo en\ngenomgående undersökning i sina \"Föreläsningar öfver den Finska\nmytologin\" (Helsingfors 1853) och uppställde en ny hypotes. Vid det han\n-- med afseende å innehållet af Kalevalasångerna -- fann likadana\nhjeltedikter bland Ostiaker, Samojeder, Tartarer och andra närmare,\neller fjermare, med Finnarne beslägtade folkstammar, vidblef han den\nåsigten att brudfärden till Pohjola till större delen baserade sig på\nen historisk grund.[50] Sampo var enligt Castréns åsigt, intet annat än\nen _Talisman_, för hvarje sorts jordisk lycka, sådan den än i denna dag\nhär och der kan åvägabringas af Schamaner. Dock kan detta ju ej hindra\natt föreställningen om Sampo var kanske ett verkligen existerande\nföremål. Uti den 2:dra Delen af sina Resor och Forskningar (Helsingfors\n1855, p. 398) omtalar han sin stora öfverraskning, då han vid gränsen\naf China hörde af en Mongol -- att Buddhaisterna benämnde den äldsta\nkyrka till \"Sampo\", hvilket ord skulle betyda _en hemlig källa_; och\nenligt en annan förklaring i hans Finska mytologi (p. 272) betydde det\n_källan till allt godt_; en benämning, hvilken enligt hans tanke --\nförträffligt passade in på Finnarnes Sampo. Enligt denna hypotes är det\nnära till hands (säger han) att den Finska Sampo ursprungligen var\nen \"kyrka\", nemligen det enligt Isländska sagan så berömda\n_Jumalatemplet_; i hvilket fall den så ofta förekommande uppgiften\nangående dess \"brokiga lock\" kunde beteckna, eller afse, kyrkans\n\"takbeteckning\". Dock den omständigheten att Sampo var innesluten i ett\nkopparberg, och att den blott af tre karlar från Pohjola blef buren i\nbåten, syntes Castrén (med afseende å denna hypotes) så i hög grad\nmotbjudande, att han helt och hållet uppgaf, och förkastade, denna sin\nförra förklaring.\n\nMed afseende å den uppgiften att Ilmarinen, vid ena sidan af Sampo --\nsmidde en \"sädesqvarn\", och vid den andra -- en \"saltqvarn\", samt vid\nden tredje -- en \"penningqvarn\", och vid betraktandet af det\nlikljudande Svenska ordet stamp, (\"stampqvarn\", \"hand-qvarn\") så\nframdrager Castrén (i sin mytologi p. 272) den beröringspunkt som\nerbjuder sig med den förut redan omtalta sagan angående Konung Frodes\n_qvarngrotta_, hvilken kunde frambringa allt hvad den malande sjelf\nönskade. Också lät Konung Frode den mala åt sig guld, lycka och fred.\nLikväl blef han sjelf slutligen, allt detta oaktadt, öfverfallen,\ndödad, och Grottan, under mörkret en natt, bortröfvad af en hafskonung.\nDå denna nu lät mala salt, malade qvarnen så länge till dess skeppet\nblef fullt, och Grottan sjelf, liksom Sampo, nedsjönk i hafvet.[51] Vid\ndet Castrén öfverlemnar lösningen af denna fråga till en framtida\nforskning, säger han: \"skulle sagorna om grottan och Sampo verkligen\nbehandla samma ämne, så har man en grund till den förmodan att Finnarne\nhafva lånat grunddragen till deras saga från sina Skandinaviska\ngrannar, helst sagan om Sampo icke förekommer hos några andra Finska\nfolkstammar;[52] hvaremot sagan om grottan skall vara ganska vidt\nkringspridd i Sverige, Norrige, Danmark och Tyskland.\"[53]\n\n_A. Schiefner_, i en uppsats om \"Sampo-myten i det Finska Epos\" (införd\ni S:t Peterburgska \"Vetensk. Akademins Hist. Filos. Bulletiner\" 1851,\np. 71) citerar allt hvad Castrén härom skrifvit. I en sednare uppsats\naf honom -- \"angående ordet Sampo, i det Finska Epos\" (intagen i samma\n\"Bulletiner\" 1861, p. 497) frångår han sin förra åsigt, och det så\nmycket mer som man verkligen återfinner detta ord i Finskan och\nEstniskan under formen _tampu_. Ordet synes honom dessutom verkligen\nfattigt, och nog magert, att såsom underlag tjena för en poetisk\nuppfattning af naturen och d.s.k. undertinget. Dertill kommer ännu att\ndå Sampo malar af sig sjelf (hvar står det skrifvet?) Så förliknar\nSchiefner den med den ryska sagan, deri en mängd saker förekomma,\nhvilka \"af sig sjelfve\" åt sin ägare förskaffa allt hvad han önskar.\nHan anför en saga från trakten af Ishafvet, eller Hvitahafvet, uti\nhvilken en bonde, som uppklättrade långsmed en genom himmelen växande\nkålstam -- såg en _handqvarn_ som malade färdigbakade kakor. En annan\nsaga, från stora Ryssland, omtalar en tupp, som ihopkrattade på jorden\nen handqvarn o.s.v.; på grund hvaraf han antog, att första stafvelsen i\nordet Sampo är det Ryska _sam_ (af sig sjelf). Likväl antager Schiefner\nmed rätta det förklaringen af hela Sampomyten är att sökas i en\nuppenbarelse af den yttre naturen. Hufvudrollerna i Kalevala (säger\nhan) äro ursprungligen elementargudar (?) hvilka förlora allt sitt\nvärde, om de degraderas till blotta Hjeltar, (nånå! nånå!). Af den\nomständigheten att himmelen i Kalevala blifvit kallad \"luftens lock\"\n(siså! siså!) -- i det deri ofta blifvit taladt om det \"brokiga taket\"\n(åhå! åhå!) drager han den slutsats -- att man med det \"brokiga\nlocket\", som qvarblef i Pohjola, betecknade den granna stjernhimmeln,\nsom fortbestår här hela vintern, under det den glänsande stjernan på\nPohjola firmamentet (d.v.s. solen) är periodiskt förborgad. Detta är nu\nhufvudkarakteren i Sampo-myten; hvari allraförst nemligen ingår\nbetydelsen af ordet Sampo, i sig sjelft, och hvartill sedermera\ntillkommer föreställningen om en _qvarn_. Man finner hufvudsakligen\nsamma uppfattning i en sednare afhandling af Schiefner \"öfver det\nmytiska innehållet af de _Finska Fablerna_\" (Bullet. de l'Acad. de S:t\nPetersb. 1855, p. 569) och \"ang. den Estniska sagan om _Kalevipoeg_\"\n(Bullet. 1860, p. 273). Hvarefter han resonerar om såväl solens som om\nmånens fångenskap i Pohjola, hvarmed han liksom påminner om Sampo.\n\nEfter Schiefner uttala sig flere af Tysklands framstående sagoforskare,\nangående betydelsen af Sampo, i en mer eller mindre inskränkt\nanslutning till dessa hans åsigter. Så t.ex. _Mannhardt_, som i sina\n\"Germanische Mythen\" (Berlin 1858, p. 400) häruti tror sig igenfinna\n_molnet_; hvaremot A. _Kuhn_, fasthåller sig vid Schiefners\nuppfattning, det man härmed afsåg _solen_ (se \"Die Herabkunft des\nFeuers und des Göttertranks\". Berlin 1859, p. 114). _F.L. Schwartz_\nsökte åter i sin skrift \"Der Ursprung der Mythologie\" (Berlin 1860, p.\n117) att förlikna Sampo vid en gördel, d.v.s. vid en _regnbåge_;\nhvilken uppfattning han äfven i en sednare uppsats vidhåller, angående\nsolen, månen och stjernorna, ett bidrag till mytologin och forntidens\nkulturhistorie (Berlin 1864, p. 104). Samma naturuppfattning delar\näfven Professor _Jul. Caesar_, i Marburg, uti ett föredrag angående\n\"Das finnische Volks-Epos Kalevala\" (Stuttgart 1862) hvaruti han\nförsäkrar det Kalevalas hjeltar vida tydligare än Hellenernas, eller\nsjelfva den Tyska folkdikten, bär stämpeln af ett gudaväsende, (?) som\nhar sitt ursprung i naturen, -- en omständighet, (säger han) som hundra\ngånger faller oss i ögonen, lika klart som om de vore Hjeltar,\nunderordnade de egentliga gudarne (p. 20-21), (?) K. _Simrock_ antager\natt erinringen om _Frodes qvarn_ är ihop-trängd i det finska Epos, och\nligger till grund för Samposagan (se hans \"Handbuch der Deutschen\nMythologie\". Bonn 1869, p. 317).\n\nRedan före de sistnämnde uttydningsförsöken, hade _Lönnrot_, i en\nuppsats, kallad \"Tre ord om, och ur, Finska fornsånger\" (intagen i\n\"Litteraturblad för medborgerlig bildning\" 1858) sammanställt de äldre\nåsigterna angående Sampo. Enligt dessa betecknade Sampo ett\n_musikaliskt instrument_, en _handqvarn_, Biarmernas _Jumalabild_, (i\nhvilket fall namnet är lånadt af det ryska _sam bog_, Gud sjelf), ett\n_handelsfartyg_, ett berömdt _Gudatempel_, så benämndt efter den äldsta\nkyrka hos Buddhaisterna, kallad _Sampo_ (_sang phu_ -- hemlig källa);\noch slutligen hade en gammal Runosångare ansett Sampo beteckna _hela\nlandet_, hvilket blef eröfradt af Finnarnes stamfäder, och som tillika\nantog att det \"brokiga locket\" bemärkte den _stjernbeströdda himmelen_.\nLönnrot förkastar nu de samteliga uttydningarne, och förklarar myten\nsåsom en allegorisk framställning af _bildning och kultur_, hvartill\nmenniskoslägtet funnit vägen genom uppfinningen af sjelfva sången.\nIfrån denna tid kan det sägas -- att man sår och plöjer, erhåller\nnäring, och har till föremål en beständig framgång. Med undantag häraf,\nsvarar det emot en tid, på hvilken Kalevala-folket stod i jemnbredd med\nPohjola. Vid beskrifningen af grundämnet, hvaraf Sampo var förfärdigad,\nså utmärker det allegoriskt de lägre lefnadsstadier, hvilka ett folk\nhärvid har att genomgå, såsom t.ex. jagt, fiskafänge, boskapsskötsel,\noch slutligen åkerbruk och industri; hvilket blifvit framställdt\nförmedelst ett svanfjäder, fjället af en gös, en flinga ull, ett\nsädeskorn och biten af en skottspole.[54]\n\nDoktor _O. Donner_ anmärker härvid -- i en Akademisk Afhandling,\nangående \"Indernas föreställningar om verldsskapelsen, jemförda med\nFinnarnes\" (Helsingfors 1863) -- och det ej utan skäl, att så sinnrik\ndenna kombination än synes vara (?) så är likväl begreppet om bildning\noch kultur, redan i sig sjelft, alltför abstrakt, för att -- utgången\nfrån folkmedvetandet, såsom medelpunkt -- kunna, omedelbart, frambringa\nnågon verldsskapelse. Hvarefter följer ett långt referat af alla de\nställen i Kalevala, der det, om än aldrig så litet, talas om detta\n\"Wunderdinge\", som Hr Donner här benämner Sampo; men hvilket allt vi\nhär förbigå, såvida det icke närmare upplyser saken.\n\nNorrmannen Professor _J.A. Friis_ framträder sedan i ordningen, såsom\nen ny Profet, och tecknatydare, den der uttyder och förklarar\nbetydelsen af ordet Sampo, i en Artikel under rubrik: \"Lappalaisten\nnoitarummusta ja Kalevalan Sammosta\" (intagen i Kirjallinen\nKuukauslehti 1868, N:o 1). Enligt hans mening skulle härmed afses en\nsåkallad Lappsk _Trolltrumma_, hvilken af Lapparne åtminstone anses\nhögst vigtig och dyrbar. Men Herr Professorn glömmer måhända, i sin\nifver, att vi här icke hafva att göra med Lappar, utan med Finnar.[55]\nI det hela är denna såkallade \"Trolltrumma\" (säger han) hvilken såväl\nsom behandlingen deraf, han närmare beskrifver -- ingenting annat än\nmed diverse hieroglyfiska figurer utspökad, och af vidskepelsen helgad,\noch invigd, _Tamour de basque_, hvars värde blott uppskattas af\nLapparne. Emellertid söker Friis -- med samma fyndighet, och\nvältalighet, som trots någon annan -- bevisa sitt påstående; och\nhvartill han, till en början, föreger det Sampo allsicke är något\nfinskt ord, utan är lånadt ifrån främmande språk, hvarvid man\nförvandlat _t_ till _s_. Sålunda är det beslägtadt (säger han) med\nPersiska ordet _tambûr, tambûrák, tambûk, tamber_, med Armeniska ordet\n_thembug_, Kurdiska _tâmbur_, och Tscheremissiska _tümür_, samt på\nUngerska _dob_. Är icke detta bevis nog! menar han. Eller -- hvad menar\nläsaren? Och ej nog härmed! Prof. Friis har ytterligare i sin 1870\nutgifna _Lappisk Mythologi, Eventyr og Folkesagn_, i en afhandlig\nkallad \"Gobdas og Sampo\", p. 47-52 vidblifvit denna sin förklaring,\nillustrerad med diverse plancher, föreställande den Lappska\ntrolltrumman.\n\nOch såsom enslags ytterligare bekräftelse härpå, läser man af _D.E.D.\nEuropaeus_, i hans \"Nya betraktelser af Professor Friis' förklaring af\nSampo\" (införde i Finl. Allm. Tidning 1869, N:o 15) häröfver --\nsärdeles beprisade loford. Det är om dessa bekräftelser, som Kurre\nsäger -- \"_Tappurainen Tuppuraisen takausmies_.\"\n\nEfter att hafva genomgått alla dessa filologiska, naturfilosofiska,\netnografiska (och etnologiska) mytologiska och arkeologiska\nförklaringsgrunder, uppträder Doktor Donner slutligen sjelf här, ännu\nför andra eller tredje gången, och -- i en vidlyftig afhandling, kallad\n\"der Mythus von Sampo\", dedicerad till Professor Roth i Thüringer, och\nintagen i Vetensk. Societetens Akter -- meddelar en kort, men\nfullständig uppfattning af de skilda författarnes och Sampouttydarnes\nanförda skäl och grunder, jemte derpä byggda åsigter och förklaringar;\nhvilka alla han nu, i sin tur, bemöter och vederlägger. Och sävida nu\nde flesta författare hyllat sig till den åsigten att härmed betecknades\nantingen en handqvarn eller en trolltrumma, så söker förf, innan han\nframkommer med sina egna tankar, först vederlägga andras. Så t.ex.\nsedan han citerat allt hvad Friis anfört, anmärker han såsom någonting\notänkbart, och således osannolikt, att några bitar af en trolltrumma,\nuppfiskade ifrån vattnet, eller förde af vågorne till stranden, och\nutplanterade af Wäinämöinen, kunde tillskynda skördar, glädje och\nlycka, åt hela landet; hvaremot Pohjola, som erhöll den granna\nbotäckningen (locket) nödgades, med sorg och bekymmer, föra ett\nbrödlöst lif.[56] Och dessutom, om frågan gäller en trolltrumma, hvaraf\nnästan hvarje Lappsk familj är försedd, så -- hvad hindrade väl\nIlmarinen att förfärdiga sig en annan dylik, och likaså kostbar, som\nden han gjorde i Pohjola? Äfven förvarade Louhi icke den, enligt den\nallmänna plägseden i landet, uti ett visst afsides hörn uti kåtan, utan\ninläste hon den uti en stenbacke, eller i ett kopparberg. Också kan man\nicke inse, hvarföre ej Finnarne sågerna betecknade den med dess\ninhemska namn _govadas_, (på finska \"Kuvakas\") d.v.s. \"den med bilder\nbeprydda\", eller med det finska namnet _rumpu_ (trumma); ty\nhärledningen från de Persika orden tambur, m.fl. tyckes vara nog _longe\npetitum_. Hvad slutligen beträffar den af Maxenius meddelta uppgiften,\ndet man fordomdags äfven i Savolaxs kulle, vid besvärjningar, hafva\nbegagnat sig af en såbeskaffad trolltrumma, så verkar detta här icke på\nsaken, eller hvarken förändrar, eller förklarar förhållandet;[57] ty är\nhärigenom allsicke identiteten med Sampo ådagalagd. Slutligen anmärker\nDonner, och det ganska riktigt, att det väl vore möjligt att någon\nfolkskald, i sednare tider, då den rätta betydelsen af Sampo försvunnit\nfrån folkets medvetande, i tankarne härvid kommit att fästa sig vid den\nLappska trolltrumman, och sålunda låtit undfalla sig orden \"det brokiga\n(randiga) locket\". Vidare anmärker han det man icke har något exempel\npå att ett visst objekt, det må vara aldrig så dyrbart, kan blifva\nföremål för en folkdikt (ty prisar man icke, och besjunger, ett dödt\nting) -- endast lefvande, och storartade, handlingar. Vi hafva i\nkorthet genomgått författarens argumentationer, för att visa huru\nmycken möda och besvär Hr Donner gjort sig, icke blott för att uppsöka,\noch kunskapa, om allt hvad som blifvit skrifvit om Sampo, utan för att\nvederlägga en uppgift, som -- annars vederlägger sig sjelf.\n\nHvad åter angår förklaringen att Sampo skulle beteckna en _hand_- eller\n_stampqvarn_, åberopas härvid Castréns omdöme (bör observeras att Dr\nDonner är en stor beundrare af Castrén) att nemligen vid öfvergången\nfrån en historisk betraktelse till en symbolisk -- skildringen af Sampo\när så fantastisk, att äfven om den ursprungligen haft en historisk\nbetydelse, finnes dock mycket deri, som måste uppfattas från en\nallegorisk sida, såframt nemligen dikten icke låter bokstafligen\ntillämpa sig på något i verlden existerande allmänt kändt ämne. Äfven\nCastrén anmärker att samtliga folkqväden, i flera afseenden, äro mer\neller mindre grundade på bortglömda myter; men det symboliskt\nframställda föremålet hafva de dock, i sin föreställning, uppfattat\nsådant det ursprungligen förekommer i verlden. Så äfven här! Sagan om\n_Grottan_ hänger -- enligt en allmän hos alla Germaner (observeras att\nFinnarne äro -- inga Germaner) förekommande uppfattning -- tillsammans\nmed den om _Solen_, tänkt nemligen under bilden, eller föreställningen\naf en qvarn (ett qvarnhjul) hvilken af sig sjelf malar och producerar,\nhela dagen; och hvars produkter blifva dessa gyllene skördar, ej olikt\nsolens gyllene strålar. På detta sätt blir det förklarligt huruledes\ndenna qvarn kunde mala (åstadkomma) lycka, fred, och allt hvad man\nönskade sig. Att den blifvit bortröfvad, och försänkt i hafvet, är\nblott en poetisk fras, som våra skalder äfven använda på solens\nnedgång. Redan Grimm yttrar tvifvelsmål huruvida Sampo, den der hvarje\nmorgon malar silfver och guld, skall föreställa en bild af den på\nhorisonten uppgående gyllene _morgonrodnaden_. De få rader i Kalevala,\nsom behandla bilden af en malande qvarn, visa klart att denna\nföreställning icke ligger till grund för Sampodikten, utan är det\nmöjligt ett lån från andra folkslags sagor, hvilka, till följd af deras\ngemensamma och ursprungliga betydelse -- blifvit sammanställda med\nSampo, och derpå använda. Att den skulle mala af sig sjelft, spelar i\nFinska sagan ingen hufvudroll; och sjelfva dikten vinner genom\nåsidosättandet af denna bild.\n\nHvad beträffar härledningen från det svenska ordet _stamp_, så anmärker\nHr Donner att det redan förut blifvit antydt, att detta ord -- enligt\nde finska ljud- och språklagarne, öfvergående till finsk form -- skulle\nheta _samp_ (och icke _tamp_). Huruvida Finnarne sjelfve gjort sig\nnågon föreställning om en af sig sjelf malande qvarn, eller lånat detta\naf sina grannar, är svårt att afgöra.[58] Man anträffar en sådan\nuppfattning ej blott hos Skandinaver och de Tyska folkslagen, utan\näfven hos Ryssar, tillochmed var den hos Romarne känd. Äfven i den\nMongoliska sagan om Gesar Chan, talas om ett gyllene berg, på hvilket\nstod en qvarn, som malade af sig sjelft (se Schmidt \"die Thaten Bogda\nGesser Chans\", p. 97). Äfven i en Estnisk fabel (\"Vaeselapsi käsikivi\")\nförekommer berättelse om en handqvarn, som malade af sig sjelft;\nhvilken förborgad i en kista, gömd under jorden, derifrån blef af ett\nfader- och moderlöst barn bortförd, förmedelst en hvit häst (se\nKreutzwald \"Esti rahva jutud\" p. 43). _Löwe_, vid sin öfversättning af\ndenna fabel, tycker sig häruti finna en svag erinran om Sampo (Estn.\nMährchen, s. 80).\n\nHärefter resonerar Förf, vidt och bredt om den kamp och strid, som\nenligt hans tanke (rättare -- enligt hans fantasi) blifvit förd emellan\nPohjola och Kalevalafolket, angående solens och månens inneslutande i\nberget; men hvilket allt, såsom här icke hörande till saken, vi i\ntysthet förbigå -- såmycketmer som de finska fornsångerna ingenstädes\ntala om krig och strider -- åtminstone icke i den mening, som man i\nallmänhet uppfattar saken; och hvarvid han omtalar en af honom förmodad\nparallelism -- emellan den finska dikten om Sampo, och Indernas om\n_solen_, hvilka hvardera blefvo inneslutna i ett kopparberg, (som det\nheter); och hvarefter han kommer till det resultat, att Sampo och solen\näro med hvarandra synonyma, och hvardera dikterna om dem således\nvariationer af samma tema.[59] Och för att liksom bestyrka denna\nhypotes, omtalar han att äfven folkdikten om månförmörkelsen, d.v.s. om\nmånens olika skiften och skepnader (faser) hos Finnarne, Mongolerne,\nChinesarne, Inderna och Skandinaverna hafva med hvarandra någon slags\nöfverensstämmelse. (Naturligtvis! Efter saken här är densamma, måste\näfven teckningen deraf i något afseende kongruera, och sammanstämma;\noch hvilket således äfven torde gälla om solen).\n\nSedan Förf, sålunda omtalat allt hvad som blifvit sagdt och skrifvit om\nSampo, hvarmed han förstår solen, kan han icke undgå att -- liksom mot\nsin vilja, och såsom för att komplettera samlingen -- omtala det en\nviss Lektor Gottlund anfört en tradition om Sampo, som (olyckligtvis!)\nafviker från alla de andras; och hvilken tradition han, såsom sådan,\nväl omnämner; men hvars af mig antydda förklaring hau icke ens anser\nvärd att (liksom de andras) förtjena med ett ord omtalas.[60] Och för\natt nu så mycket mer nedsätta värdet, och betydelsen deraf, påstår\nFörf., att finnskogarnes befolkning förskrifver sig från 17:de seklet;\nehuru jag solklart bevisat det Finnarne icke blott voro talrikt här å\norterna kända redan 1520, utan äfven att det derjemte förefunnits der\nen qvarlefva af en forntida äldre finsk folkstam, som till större delen\nutdog vid digerdöden 1350 (se \"Läsning för Finnar\" sid. 113).\nHvarefter, och ehuru Hr Donner medger det jag varit den första, som\nomtalat myten om Sampo,[61] han likväl placerat mig till den sista, af\ndem som derom haft något att förtälja. Derpå går förf. att förklara --\ndet stammen, eller roten, till ordet Sampo, enär den icke står att\nfinnas i främmande språk -- måste nödvändigt uppsökas i finskan;\nhvarföre ock han företager sig att uppsöka den, och tror sig äfven\nslutligen hafva funnit den i ordet sepal, sepel, seppele (som betyder\n\"hals, halsring\"); och nu bär det af till fjälls -- uppför berg och\nbackor, förbi stockar och stenar. Men vi deremot stanna här, och lemna\nförf. fritt spelrum, till att fortsätta sina efterspaningar med\nafseende å stamordet till Sampo.[62]\n\nMan tycker väl att denna slags sampo-litteratur nu redan borde förslå.\nMen nej -- långt derifrån! Nu sednast uppträder Doktor J.W. Calamnius,\noch i en artikel, kallad: \"Kalevalan sammosta\" (införd i Kirjallinen\nKuukauslehti 1872, n:o 4 och 5) uppträder äfven han nu sin tur, och i\ndet han söker vederlägga Dr Donners argumenter, har han sjelf inga\nbättre att framställa än den af Friis antydda _trolltrumman_. Liksom\nCastrén och Donner, så önskar och hoppas nu äfven Calamnius, att\nframtida språk- och fornforskare måtte, bättre än han, lyckas att\nslutligen upplysa, och utreda, äfven denna mytiska gåta. Men hvarföre\nskola vi här just vänta allt af framtiden, då vi redan i vår tid hafva\ndem som härom kunna upplysa oss, blott vi förstå att lyssna till deras\nord?\n\nHvad blir nu således resultatet af allt detta?\n\nJo, vi finna att de lärde, snart sagdt i alla länder, och det såväl\ninomlands som utomlands, sysselsatt sig med att taga reda på\nsampomyten; men hvarvid det gått, som det vanligtvis går -- när man ej\ntar gammalt och förståndigt folk till råds -- man har härvid endast\ngjort sig löjlig. Hvarvid (märkvärdigt nog,) ingen af dessa Herrar\nmytologer uppfattat, nej icke ens kunnat ana till denna sampomytens\nvackra andemening, angående orsaken till menniskans mindre lyckliga\nställning; hvilket här dock tyckes utmärka sjelfva hufvudsaken, vid det\nde -- förirrat sig vid att förklara betydelsen af sampo. Det är mindre\nunderligt om Ryssar, Tyskar, Svenskar och Norrmän, hvilka icke känna\nvårt språk, eller naturen af vår folkpoesi, mycket mindre således\nsjelfva vårt folks naturanlag och karaktersdrag -- härvid misslyckats,\nd.v.s. misstagit sig. Mera förvånande är det deremot att Finnarne\nsjelfva icke kunnat taga reda på en sak, som synes oss (i våra ögon) så\nenkel och klar som denna, d.v.s. -- som andemeningen, och betydelsen af\nsampomyten. I hvilket afseende ej blott universitets konsistorium,\neller hela dess lärare-personal (d.v.s. de der Herrarne, som jemt\noch ständigt åberopat sina \"lärda grader\" -- se \"Näsperlan\",\nsid. 40) och d.s.k. Vetenskaps Societeten, utan äfven hela Finska\nLitteratur-sällskapet, med alla sina talrika rundtikring landet spridda\nmedlemmar och korrespondenter, jemte Fornminnesföreningen, ja som --\nskam tillsägandes -- de båda stora snillena Lönnrot och Castrén (för\natt ej här tala om allt hvad \"Fennomaner\" heter) -- fåfängt i detta\nfall ansträngt alla sina krafter -- alla sina sträfvanden och\nbemödanden, för att lösa gåtan; och hvarvid de ifrigt stretat, och\narbetat -- redan ett halft sekel, eller från och med 1818. Ja man\nskulle tro det vår Herre slagit sina barn med blindhet, enär de icke\nkunnat hvarken läsa, eller fatta, hvad jag redan längesedan, tid efter\nannan, vid tre olika tillfällen, på tre olika ställen, och på tre olika\nspråk -- för dem tydligt framställt och förklarat.[63] Säg, hvad kan\nväl vara orsaken härtill?\n\nJo, orsaken är -- 1:o för det jag icke hör tili \"skrikarnes\" klass,\neller till Kalevaliternas läger; utan, tvärtom, mången gång kanske\n(liksom nu äfven här) litet öfverraskat, eller öfverflyglat, detsamma;\noch -- 2:o emedan man hittills allmänt trott, att myten här bestod i\nkonsten, att taga reda på betydelsen, eller bemärkelsen, af ordet\nSampo. Något som egentligen här alls icke kommer i fråga, lika litet\nsom att examinera, eller att i vetenskapligt, d.v.s. -- i botaniskt\nafseende vilja determinera, och klassificera, _Kunskapens träd_ på godt\noch ondt, eller att söka utreda huruledes _Noachs ark_ var\nkonstituerad, och Pandoras ask konstruerad, eller det gyllene\nvädursskinnet prepareradt, m.m. Hvarochen klok menniska måste väl veta,\noch inse, att allt det der icke här hör till saken, lika litet som\nnamnen på de härvid agerande, eller figurerande, personerna; hvilka\nnärsomhelst, och vid nästa scen, kunna ombytas, och -- hvilket\nerfarenheten äfven här visat -- af andra föreställas. Myten ligger här\ni sjelfva handlingen, och dess för hela menniskoslägtet djupa\nbetydelse; således -- icke ensamt i sjelfva parabolen, i och för sig,\neller i allegorin, utan i den derunder förvarade, och den derigenom\npåpekade -- sanningen.\n\nVidare har felet legat deruti, att ingen af de der Herrarne mytologer\nvarit hvad man kallar \"skald\", eller \"poet\". De hafva, tvärtom, alla\nvarit idel prosaister, d.v.s. de hafva väl kanske någongång varit roade\natt höra sång, och musik, eller läsa verser och poesi; men de hafva\nderföre icke derpå förstått eller begripit sig. I stället att låta\ntanken ledigt sväfva, eller vagga sig fram (svaja) emellan de skilda,\nofta (enligt det finska skaldemaneret) hvarandra olika bilderna, eller\nde sig emellan motsatta meningarne -- har man på hvarje ord tagit\nfasta, -- och ropat -- \"banko\"; hvaraf man ofta gjort sig de\nlöjligaste, de mest befängda -- ja, jag må säga -- de galnaste begrepp\noch föreställningar. Å andra sidan åter, har man mångengång, i motsats\nhäremot, i de skilda orden, (eller meningarne), sökt inlägga en viss\nhögre, och djupare (andligare) betydelse, än hvad i dem förefinnes;\nhvarigenom man likaså förirrat och misstagit sig, i det man sålunda\nblifvit en -- andeskådare.[64] Alla myter äro, i det hela taget, mycket\nenkla till sitt innehåll, och korta (ehuru sinnrika, och mångtydiga) --\ntill sitt omfång, liksom den i dem innefattade tanken, sanningen, eller\nlärdomen; och de behöfva derföre icke -- deduceras, och demonstreras.\nÅtminstone uppfattade jag genast -- då jag hörde sammas-myten --\nmeningen, sådan jag äfven då framställde den; utan att jag sedermera,\nliksom alla de andra mytologisterna, på dessa nu förlidna 55 år -- sett\nmig befogad att, i något afseende, förändra mina åsigter, eller att med\nett enda ord rätta hvad jag då sade. Hvems ögon härvid varit de\nklaraste, och hvems tankar de redigaste -- må läsaren afgöra, och --\nefterverlden bedöma. Häraf ser man likväl, till en början, hvad mycket\nbråk och besvär, och hvilket onödigt väsende och buller -- de der lärda\nHerrarne ofta göra sig, eller ställa till, och det om en ringa sak, som\nde icke ens begripa, eller förstå sig uppå; men den de dock upphöja\ntill skyarne.[65]\n\nNå ser man icke någonting mera? (frågar Läsarn). Ja, man ser här ett\nexempel, bland många andra, på hvad jag redan ofta förklarat, nemligen\natt så kallade lärda och vetenskapliga sällskaper ofta kunna förliknas\nvid vissa såkallade \"_lyktgubbar_\", som visserligen i mörkret prunka\nför mängdens ögon, med ett slags lånadt sken, som -- i det hela -- föga\ngagnar till något; eller utgöra de ettslags kotterier, och lärda skrån,\nsom (att sluta efter ett visst universitets beteende) -- i många fall,\ni det hela, mera skada, än gagna, vetenskaperna. Hvaremot uti den\nindividuela, enskildta, förmågan och intelligensen -- ofta ligger\nnedlagd, och förborgad, en skatt, som mångengång vida öfverväger alla\nmängdens pund och förtjenster. -- Om man såvisst blott skulle förstå\nsig -- att, såsom sig bör, deraf begagna sig![66]\n\nNå lär man sig då häraf icke -- någonting mera?\n\nJo man finner att liksom alla de der Herrarne, med sina många \"lärda\ngrader\", nu en tid bortåt, d.v.s. i mera än 50 år, nära nog farit fram\nsom narrar, eller -- alla, efter hvarandra -- ridit ranka på ordet\n_sampo_, utan att se och höra hvad förståndigt folk haft dem att\nförkunna, likaså hafva de, likt Arons prester -- (nästan i lika lång\ntid) -- uti _Kalevala_ tillbett, och dyrkat, -- den \"gyllene kalfven\".\n\nOch då man äfven i detta fall sökt upplysa dem om sitt stora misstag,\nhar man i stället att omfatta oss med tacksamhet och kärlek -- endast\nvisat oss tänderna. Nå må då så vara! Mycket af hvad vi, i så måtto,\nkunnat meddela det finska samhället, och vårt fädernesland -- skall\nhärefter troligen ingen annan förmå. Finnarne hafva således att i detta\nfall -- liksom i så många andra -- endast att skylla sig sjelfva för\nföljderna; en lärdom, som de nu dessutom här fått inhemta, genom den af\noss dem meddelta förklaringen öfver sampo-myten. Också sluta vi derföre\nhär, med samma strof som vi börjat:\n\n    ridiculum est rivulos consectari,\n    fontes verum -- non videre.\n\n\n\n\nHänvisningar:\n\n\n[1] Oberäknadt de många tryckfel, som härvid måste läggas antingen den\nvärda Tidningsredaktionen, eller sjelfva boktryckeriet -- till last,\nvet jag icke till hvems förtjenst jag skall räkna (såvida jag neml.\nicke vill tro att det skett i uppsåt, eller med full afsigt) att de fem\nförsta, eller öfversta, raderna å 3:dje spalten blifvit -- (troligen\nvid någonslags ombrytning) -- huller om buller omkastade med hvarandra;\nhvarigenom man omöjligt kan gissa sig till sjelfva meningen, eller\nderaf få något sammanhang. Den i följande Nummer, efter fjorton dagars\ntid -- meddelta rättelsen, kommer i detta fall nog mycket -- _post\nfestum_.\n\n[2] Dock om jag äfven här skall dokumentera denna min liknöjdhet i\npekuniärt afseende, med något exempel, må jag t.ex. nämna, -- att 1814,\nunder min vistelse, såsom student i Åbo, ville min derboende köttsliga\nmorbror, Prokuratorn _Orrhjelm_ (såsom ogift) nödvändigt adoptera mig\ntill sin son; hvarigenom jag ej blott blifvit hans universal-arfvinge,\nutan dessutom fått Adel- och Riddarskapet på köpet. Men jag tackade så\nmycket för äran, och förklarade -- det jag ansåg mitt namn fullkomligen\nlikaså godt som hans. (Han dog sedermera den 2 December 1816, vid 54\nårs ålder).\n\n[3] Hvad som i detta fall gäller angående de finska myterna, tro vi\näfven vara fallet med myter i allmänhet, d.v.s. att vissa ursprungligen\nhistoriska personer, eller åtminstone deras namn -- blifvit begagnade,\nsåsom underlag, vid de mytiska sagoberättelserna, hvilka ofta omfatta\nsåkallade gudahändelser, eller så tillsägandes himmelska historier; de\nder, efter döden, föreställas hafva passerat menniskor emellan, eller\nemellan gudarne i himmelen. Och detta förklarar tillräckligen orsaken,\nhvarföre ej blott hos olika folkslag, men ofta äfven hos samma nation\n-- i ursprungligen samma myt spela (i samma roll) och uppträda skilda,\neller olika namn (personer). Å andra sidan deremot kan också stundom\nlikaså hända att verkligen historiska personer, och deras handlingar,\n(såsom, i sitt slag, såtillsägandes storartade) -- till följd af ett\ndervid fästadt visst historiskt, eller vetenskapligt värde, eller på\ngrund af ett vid dem fästadt allmänt nationelt intresse -- någongång\nkunnat med tiden få en viss hög, och mytisk, betydelse.\n\n[4] Då man, från en mytologisk synpunkt betraktadt -- endast har för\nsig en sinnebild (d.v.s. en symbol) hvarigenom man i det ändliga\nuppfattar det oändliga, så har man deremot, ifrån religionens synpunkt\natt göra med en tankebild (d.v.s. med en dogm) i hvilken man, tvärtom\n-- ser det oändliga uppenbaradt i det ändliga. Begge dessa synpunkter\nbilda en bas, som utgör grunden för filosofins spekulationer.\n\n[5] Anledningen, och orsaken, till uppkomsten af dessa slags såkallade\n_myter_, synes oss annars (om man betraktar saken från en viss annan\nsida) hafva varit den, att menniskoslägtets intelligentaste förmågor,\nfordomdags -- till följd antingen af folkets råhet och okunnighet,\neller misstroende och illiberalitet, icke velat, ja -- icke ens vågat\nför dem framställa vissa större natursanningar (såsom stridande måhända\nemot deras förut fattade begrepp och fördomar) annorlunda än förtäckta\nunder en viss mytisk slöja, och betäckta med en viss dunkel skymning.\nDet är denna slags hemlighetsfullhet, som i allmänhet karakteriserar\nall forntidens kunskap, meddelad på något sätt den större hopen; och\nsom utmärker sig likaså ej mindre i de såkallade \"orakelsvaren\", än\nframlyser i sjelfva schamanernas beteenden. Mången af oss har\nemellertid, måhända af oförstånd, trott att sjelfva myterna fordomdags\nverkligen utgjorde vissa religiösa dogmer eller trosartiklar, och anser\nde deri omnämnda eller framträdande personer, hafva varit folkets\ngudar, eller afgudar, dem man dyrkat och tillbett. Vi äro åtminstone\nicke af den meningen; men väl medge vi deremot att de, i en sednare tid\n-- till följd af skaldernas fantasier, och på grund af målarnes och\nskulptörernas bearbetningar -- personifierade, och såsom mer eller\nmindre fulländade konstverk exeqverade -- möjligen sålunda kunnat\nblifva föremål för någon kult. Det var af denna orsak jag också,\nredan såsom yngling, år 1817, fann mig befogad att (i Svenska\nLitteratur-Tidningen) spränga hela Gananders _Mythologia Fennica_ -- i\nluften; utan att någon sedermera uppstått för att vederlägga mig, eller\nför att taga de \"Finska gudarne\" i försvar. Endast Castrén har sökt att\nihopsamla spillrorna häraf, för att, om möjligt, deraf bilda något\nhelt; men vi veta allaredan till hvad resultat han kommit.\n\n[6] Så t.ex. är det allmänt bekant (enligt de fordna Egyptiernas lära)\natt _Phtas_ (anden) formade af _Athor_ (materien) _Neitha_ (den aflande\noch födande naturen) till ett _ägg_; utur hvilket ägg _Cneph_ framgick,\noch bildade sedermera det synliga universum, d.v.s. hela verlden. Äfven\nenligt Hinduernas traditioner, kända redan 16.000 år före Frälsarens\ntid (?!) framställes äfvenså _Haranguerbehah_, alstringsprincipen,\neller den första materien genomträngd af längtan efter form, d.v.s.\nsjelfva verldskraften i de gröfre elementerna -- under formen af ett\n_ägg_; uppkommet derigenom att _Nàra-yàna_ (den högsta anden) inkastade\nett frö i vattnet, hvaraf efter 1,000 år blef ett stort ägg, hvars\nförträffliga egenskaper beprisas uti 12,200 verser; och uti hvilket ägg\nhan sjelf inträngde; och hvarur _Purusha_ eller _Brahma_, verldens\nskapare, slutligen utgick. Härom heter det vidare: \"efter ett år sprack\ndetta, i vattnet flytande, ägg i tvenne delar. Den ena hälften af\nskalet, som var af guld, blef himmelen; den andra, af silfver, bildade\njorden. Men af äggets innanmäten uppstodo, eller skapades, bergen,\nfloderna, verldshafvet, skyar och blixtar, samt slutligen -- solen\n(eller, enligt, en annan legend, luften och himmelen, med dess 8\nväderstreck).\" Äfven af dessa myter träffa vi ej blott spår, utan en\nanalog och dessutom en slags mera fullständigt hållen framställning i\nFinnarnes gamla folktraditioner (till ett bevis af deras höga ålder)\nhvaraf man finner exempel ej blott i _Pieniä Runoja_, 1 H. n:o V, utan\näfven i _Topelii Suomen kansan vanhoja Runoja_, 1 II. p. 25. Enligt den\nsednare traditionen bildades såväl himmelen som jorden -- af ett\nKnipägg (jemf. Kal. 1 B. v. 179, o. följ.) eller af ett Örnägg, (enligt\n1:sta Runan v. 270-315, i den första editionen af Kalevala). Enligt den\nförstnämnde traditionen deremot uppstodo hvalar, själar, och allehanda\nslags hafsdjur -- af ett Svalägg.[A]\n\n  [A] Då mig veterligen intet annat spur numera återstår, eller\n  förefinnes, af denna gamla finska folkmyt om _fartyget och svalan_ --\n  såsom ett reminiscens af den bibliska legenden om _Noachs ark_, och\n  den derifrån utflugna _dufvan_ -- sammangjuten nemligen med den\n  Egyptiska traditionen om _verldsägget_, eller om verldens uppkomst\n  af ett _ägg_ -- än den lilla versstump jag redan 1811 icke blott\n  hörde citeras, utan äfven upptecknade af dåvarande adjunkten i\n  Jockas, sedermera Pastorn i Jorois, -- Gustaf Winter, så anser jag\n  den, såsom sådan, i sanning förtjena att här meddelas äfven på\n  Svenska. Den lyder, som följer:\n\n      Lilla svalan, dagens fågel.\n      Flög en sommardag, och flängde;\n      Sökte land -- att der få sofva.\n      Och en park -- att der sig hvila,\n      Och ett fält, att -- bo der bygga.\n      Och ett hult, att -- ägg der lägga.\n      Fann ej land, att der få hvila.\n      Ej ett hult, alt deri värpa.\n      Ej en skog, att -- der förbida.\n      Ej ett fält, att -- bo der bygga.\n      Flög så upp på höga fjället.\n      Såg ett fartyg ut på fjärden.\n      Seglande med röda master. --\n      Flög dit --under skeppets däckbord.\n      Göt sig der ett bo af koppar,\n      Och deri ett guldägg lade --\n      Kom så vinden -- ifrån hafvet,\n      Krängde fartyget på sida.\n      Ägget trillade i hafvet. --\n      Deraf uppstod fisk i hafvet,\n      Deraf blefvo skälar skapta,\n      Många svarta (neml. djur) hafvet hysar\n      Dock ej skälar äro alla.\n\n  (En variant af samma visa upptecknade jag dessutom sedermera af\n  flickan Anna Pekurinen i Jockas). (Verte)\n\n  Äfven i flere andra afseenden anträffa vi stundom, i vära\n  fornsånger, en viss speciel och högst öfverraskande likhet, eller\n  öfverensstämmelse, med de gamla Egyptiernas dogmer och vishetslära.\n  Så t.ex. omtalas, i 14:de och 15:de Runan af Kalevala, huruledes\n  _Lemminkäinen_ -- då han vid stranden af \"Tuonelan joki\" (floden\n  Styx?) lurade på att få skjuta en svana -- försåtligen öfverfölls af\n  den blinda Pohjola gubben, som der låg och vaktade på honom, dödade\n  honom, och vräkte hans kropp i vattnet; der Tuonen poika, med sitt\n  svärd, sönderhögg den i flere delar, och kringströdde dem i\n  floden;[a]\n\n    [a] En scen, ej mycket olik den som i 1:sta Runan (uti den första\n    upplagan af Kalevala) deremot lämpas på Wäinämöinen (försåtligen\n    skjuten af _Lappalainen_); eller som det i 6:te Runan af andra\n    upplagan, heter -- af _Joukkahainen_.\n\n    Jag intog, som sagdt, denna lilla sång i _Pieniä runoja_: hvarifrån\n    den, jemte många andra, aftrycktes först i v. _Schröters Finnische\n    Runen_, och sedan i _Lönnrots Kanteletar_. Annars, hvad dessa\n    Pieniä Runoja beträffar, bör jag kanske upplysa, att då jag om\n    sommaren 1817 tänkte besöka de svenska _Finnmarkerna_, ville jag --\n    såsom en slags välfägnad (tuomisia) från deras fordna hemland --\n    undfägna dessa våra gamla stamförvandter med åtskilliga af våra\n    nutida finska folksånger; men af orsak att det akademiska\n    boktryckeriet i Upsala nu, vid slutet af vårterminen, var --\n    (tillföljd af den då förestående Doktorspromotionen) -- öfverhopadt\n    af arbete -- stod ingen sättare för mig der att erhållas. Långt\n    ifrån att häraf afskräckas -- hittade jag på råd, i det jag sjelf\n    grep mig verket an. Jag öfvade mig nemligen i konsten att sätta.\n    Sålunda satte jag 1817 sjelf det första häftet af dessa sånger\n    (hvilket nogsamt skönjes af de många deri förekommande både språk-\n    och tryckfel); men hann dock, detta oaktadt, icke före afresan få\n    dem tryckta; hvilket, af sådan orsak, måste uppskjutas; och ej\n    skedde förr än efter hemkomsten 1818. Likaså satte jag sjclf 1821\n    (redan hemmastadd i konsten) äfven det andra häftet, och hann äfven\n    då, före min afresa, få det tryckt; hvaraf jag på finnskogarne\n    samma år gratis utdelade 1,000 exemplar. Dessa sånger voro dock\n    alla af våra allmänna nutida _folkvisor_. Ty jag hade (af skäl som\n    jag anfört i _Läsning för Finnar_, 1 H. sid. 329) tagit för princip\n    att icke i tryck meddela något af våra gamla mytiska, eller af våra\n    forntida folkqväden, innan man deraf fått en komplett samling.\n    Detta hindrade dock icke att vissa från de forntida Runorne\n    lösbrytna delar, eller episoder, behandlade såsom sjelfständiga\n    folkvisor, ingingo i det dagliga sångarlifvet; och hvilket t.ex.\n    här var fallet med \"Peäskyläinen päivälintu\", och \"Kulervo Kalevan\n    poika\", m.fl. af hvilka den sednare derjemte isynnerhet röjer en\n    sann uppfattning af den finska folkkarakteren -- sådan, den visar\n    sig i folklynnet.\n\n  äfvensom huruledes sedermera Lemminkäinens moder, efter många sorger\n  och bekymmer, slutligen -- medelst en räfsa -- lyckades att ifrån\n  vattnet uppfiska de skilda bitarne af hans kropp, dem hon, så godt\n  hon kunde, jemkade tillsammans; hvarefter hon först bad _Suonetar_\n  (ådrornes och senornes patronessa) och sedermera _Ilman impi_\n  (luftens tärna) att ordna allt på sitt ställe, och att med _utuinen\n  neula_ (dunste-nålen?) ihopsömma de skilda delarne deraf; hvarvid hon\n  slutligen bönföll hos Herren sjelf (itek ilmoinen Jumala) att rangera\n  allt till det bästa; sålunda återbragte hon nu sin son ej blott till\n  lifs, utan äfven till sin förra skapnad och gestalt. Härvid kan man\n  ej underlåta att, angående Egyptiernas lära, erinra sig det äfven\n  _Osiris_ -- som var son (eller, enligt andras förmenande, än bror, än\n  man) till gudinnan _Isis_ -- blef af _Typhon_ lönskt öfverfallen, och\n  dödad -- hans kropp sönderhuggen, och de skilda delarne deraf -- i\n  alla Egyptens landskapet kringspridda. Dem uppsöker nu Isis, med\n  längtande ifver; och när de alla äro funna, skall Osiris åter ifrån\n  de döda -- lefvandes uppstå; och då skall det varda slut på det ondas\n  välde här i verlden. (Detta skimrar, eller hägrar, ju liksom litet åt\n  den kristna religionsdogmen, angående Christi uppståndelse ifrån de\n  döda). Kan nu en sådan likstämmighet endast vara slumpens verk? Vi\n  tro att dertill måste finnas någonslags historisk, eller mytologisk\n  anledning.\n\n  Ej nog härmed! Vi tro oss, om så höfves, (utom många andra\n  intressanta saker) lagligen -- och det ännu i våra närvarande tider\n  -- kunna utreda, och bestyrka, att det fordomdags funnits, äfven i\n  vetenskapligt afseende, en viss direkt ledtråd emellan åtskilliga af\n  Finlands invånare och Egyptens såkallade \"lärde\". Ty ibland de här\n  anträffade 87 såkallade \"Runstafvar\", hvilka jag ej allenast\n  studerat, och närmare undersökt, utan äfven formligen aftecknat, har\n  jag (enligt hvad som blifvit anmärkt \"Läsning för Finnar\" 1 H. p. 55,\n  56, 66, o. följ.) funnit, ibland annat, ej blott i hurudan\n  förskräcklig villervalla med afseende å tideräkningen, eller huru\n  många olikaslags årsberäkningar, m.m. man fordomdags äfven följt här\n  i landet (liksom troligen i alla andra länder) nemligen ibland en\n  klass af mera kunniga och vetgiriga individer (ty de flesta voro väl\n  då, liksom nu, i detta afseende temmeligen liknöjda, och troligen\n  mindre vetande) utan tror jag mig äfven, med anledning häraf, att --\n  åtminstone något så när -- i detta afseende känna de olikaslags tids-\n  och årsberäkningar, som, under olika epoker, blifvit begagnade, och\n  följde, äfven hos andra af Europas såväl som Asiens och Afrikas olika\n  folkslag, och nationer. Hvarvid jag t.ex. nu endast här, och i\n  förbigående, vill omnämna -- att Egyptierna, mig veterligen, är det\n  enda folkslag, som under Nabonassars eller egentligen under\n  Nebukadnezars tid (år 747 före Christi födelse) begynte att räkna\n  sitt år från den 26:te Februari (nota bene -- enligt vår nuvarande\n  tideräkning) och hvilken dag således då var deras nyårsdag. Denna\n  beräkning följdes, och begagnades, sedermera länge af deras vise, och\n  lärde. Med anledning häraf, och för att nu återkomma till Finnarne,\n  så erhöll jag, bland annat, den 4:de Mars 1862 af Grefve Aug. Armfelt\n  till Wiurula (i Halikko socken) en Runstaf, som börjar nyåret precist\n  med den 26:te Februari; och hvilken, förvarad i min Runstafssamling\n  under n:o 52 -- när som helst står, af sakkännare och vetenskapsmän,\n  att undersökas och beskådas. Men vi hafva ju numera (mig veterligen)\n  ingen enda här i landet som tyckes förstå sig på denna slags forntida\n  litteratur.\n\n  Våra fornforskare, och fornminnesföreningar, äro i detta fall\n  oefterrätteliga (jemf. _Läsning för Finnar_, 1 II. sidd. 21, 51).\n  Detta anser jag emellertid vara ett talande bevis derpå att\n  ursprungligen Egyptiska kalenderstafvar fordom äfven blifvit\n  begagnade i Finland; hvaraf originalerna hitkommit till norden --\n  måhända redan under vikingatiden, om ock härstädes sedermera tid\n  efter annan litet modellerade. Eller månne man väl äfven här kanske\n  vill räkna detta _factum compertum_ endast såsom en tillfällighet,\n  eller såsom -- slumpens verk? Ty det torde väl icke här behöfva\n  erinras att dessa många fordomdags allmänt i d.s.k. \"gamla verlden\"\n  begagnade, och sig emellan olikaslags, beständigt brukbara, såväl\n  ben- som träkalendrar -- icke äro en uppfinning, eller en produkt, af\n  den enskildla fliten och omtankan; utan att de ursprungligen alla\n  förskrifva sig ej blott från ganska olika håll (folkslag, och\n  nationer) äfven som från olika tidsåldrar och epoker; och att sjelfva\n  originalerna, eller de första typerna till dem, blifvit -- isynnerhet\n  med afseende å års- och tidberäkningen, och således äfven med\n  hänseende till bestämmelsen af sjelfva nyårsdagen -- uttänkte,\n  utfunderade, och uppgjorde (förfärdigade) af de tidernas (inom olika\n  folkslag) mest utmärkta astronomer och mathematici; ehuru de\n  visserligen sedermera, och under tidernas längd, tillföljd af enskild\n  slöjdfärdighet, blifvit oräkneliga gånger, och tid efter annan, i\n  skilda länder eftergjorda och afkopierade, och det ofta till och med\n  -- af gemene man. Likaså hafva vi af asiatiska Prim- eller Runstafvar\n  -- t.ex. en (neml. n:o 6) som följer Seleucidernas tideräkning,\n  hvilken begagnades af flere orientaliska folkslag, och som börjar\n  året från d. 1 Oktober (hvilken dag var deras nyårsdag) och sålunda\n  vidtog 312 år före Chr. eller från den dag deras välde blef befästadt\n  i Babylon. Ty såsom bekant är, blef Alexander den Stores fältherre\n  Seleucus Nicator konung i Babylon (312-281 f.Chr.); och måhända\n  ligger nu häri orsaken hvarföre \"Hyres-året\" ännu beräknas hos oss,\n  från d. 1 Oktober? Likaså hafva vi en Runstaf (n:o 63) som börjar\n  året med den 1 November, eller från samma tid som d.s.k. \"lego-året\"\n  hos oss; hvartill troligtvis måste finnas någon historisk anledning,\n  den vi icke känna. Dock det veta vi att ej blott Tschuvascherna utan\n  äfven att Kamtshadalerna, enligt uppgift, börja sitt år med November\n  månad (se _Schiefners_ \"Das dreizehnmonatlicbe Jahr und die\n  Monatsnamen der sibirischen Völker\" sidd. 326, 331).\n\n  Ja vi böra kanske icke förtiga att vi i detta afseende (nemligen med\n  hänseende till åtskilliga mytiska begrepp, och föreställningar) --\n  funnit vissa _loca parallela_ emellan Finnarne och invånarne till och\n  med i Japan, för att här ej tala i sådant afseende -- om andra oss\n  vida närmare belägna folkslag. I anledning hvaraf det synes som vissa\n  gemensamma såkallade andliga eller intellektuela svallvågor, i detta\n  afseende, fordomdags hade gått genom hela menniskoslägtet. Och liksom\n  vi här visat att de olika folkstammarne stundom tyckes hafva\n  korresponderat med hvarandra i afseende å sina myter och trosdogmer,\n  så hafva vi redan för 21 år sedan bevisat att sjelfva ordet, som\n  utmärker begreppet Gud, hos alla jordens olika folkslag -- såväl med\n  afseende å sin form, som med hänseende till sin betydelse --\n  ännu röjer, och antyder, spår till någotslags såtillsägandes\n  slägtskapstycke, eller ett gemensamt ursprung (se _Jumalasta, ja\n  hänen monenaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä kielillä &c._)\n  såsom vi ock för 18 år sedan faktiskt utredt att bland sjelfva\n  stamorden i alla verldens många och olika artade språk och tungomål\n  -- finnas flere fasta, och vigtiga, beröringspunkter, som antyda ett\n  gemensamt ursprung (se _De Finska stamordens uppkomst &c._). Hvartill\n  slutligen kommer, att vi, enligt ett redan färdigt skrifvet arbete i\n  manuskript, framdeles åtaga oss att bevisa, och ådagalägga, att\n  ibland de många olika folkslagens skilda plägseder och bruk,\n  rundtikring hela verlden -- finner man likaledes mycket som\n  karakteriserar om ej en gemensam upprinnelse, så åtminstone en viss\n  anmärkningsvärd öfverensstämmelse. Månne man icke häraf (d.v.s. af\n  alla dessa sammanlagda omständigheter) kunde, i antropologiskt\n  afseende, draga vissa vigtiga och intressanta -- slutsatser? Och\n  hvilka lyckas, i vetenskapligt afseende, besanna bibelns lära\n  angående menniskoslägtets gemensamma ursprung från samma stam, d.v.s.\n  att menniskorna icke ursprungligen af sig sjelfva uppvuxit på olika\n  ställen, liksom svampar, ur jorden -- en åsigt hvilken många af de\n  naturkunnige tyckes hylla.\n\n[7] Så t.ex. sammanträffar Wäinämöinen (enligt sista gången i Kalevala)\nmed Jungfru Maria, och kommer med henne i delo. Många andra\ninterpoleringar här att förtiga.\n\n[8] Sanningen häraf skönjes redan deraf att dessa menniskoslägtets\nfabler, med oförminskad glans och auktoritet, redan existerat, och\nflorerat -- i flere tusen år, såsom utmärkande Guds egna ord. Då nu så\ntankedigra grundsatser, och djupsinniga kosmologiska och teosofiska\nåsigter, redan den tiden kunnat utveckla sig, och göra sig gällande,\ngenom att koncentreras i gamla såkallade folksägner, eller legender, så\nanse vi detta för ett talande bevis derpå att menniskoslägtet existerat\nhär på jorden, redan kanske flere tusen år dessförinnan, d.v.s. förr än\ndessa djupsinniga och tankedigra folktraditioner hunnit bilda och\nuttala sig. På samma sätt hafva vi, på ett annat ställe, bevist -- att\ndet ovilkorligen erfordrats tusental af år, förrän menniskan -- vid\nskapelsen, i likhet med djuren, endast begåfvad med ett enformigt ljud,\neller läte, derutaf småningom kunnat utveckla först ett artikulieradt,\noch sedan ett kultiveradt språk -- först nemligen i tal, och sedan\nbevars -- i skrift.\n\n[9] Vi fästa oss vid det i svenska språket här begagnade ordet _smed_;\nhvilket ej blott tyckes utmärka en arkaism, utan äfven synes antyda en\nexotism, d.v.s. en ordagrann öfversättning ifrån Finskan, der ordet\n_seppä_ (smed) användes, och begagnas, i alla möjliga ordvändningar,\nt.ex. _puuseppä, sanan seppä, virren seppä, runoseppä_, m.fl. Och\nhvilket bruk förekommer oftare användt af svenskarne i gamla tider.\n\n[10] Denna slags prestig karakteriserar, och tillkommer, endast\nvidskepelsen och vantron. Såsom sådan röjer den sig t.ex. i Judarnes\nföreställning af hvad som, af slagtadt kött -- gagnar, eller -- skadar;\nd.v.s. hvad som enligt deras förmenande är _koscher_ (d.v.s.\n\"_heligt_\", eller utan vank) och hvad som är _treife_ (eller \"oheligt\",\nd.v.s. hvad som har vank).\n\n[11] Att det Finska folklynnet likväl icke gillat, mycket mindre\nbaserat sig pä ett såbeskaffadt system, kan bevisas af flere deras,\ni form af ordspråk, uttalade gamla folkfilosofemer, t.ex.\n\n    Ei oppi ojahan koatak,\n    Vaiva tapoja pahennak.\n            --\n    Opiksemme ikä pitkä,\n    Viisauveksi vaiva kaikki.\n            --\n    Ei luulo ole tieton vertainen m.fl.\n\n[12] Ej underligt derföre om äfven Finnarnes åsigt angående qvinnans\nofelbarhet, och kapacitet, icke öfverensstämmer med nutidens, i detta\nafseende -- högt uppjagade begrepp; ty de förklarade kort om godt:\n\n    Ei piikaisuus menesty asioissa,\n\nd.v.s. alt \"qvinnan duger icke att utföra, eller att uppgöra, affärer\".\nJa de gingo så långt att de sade:\n\n    Ei piikaisuus muussa kelpa kuin kirpuja käsittäissä; -- och\n    Pois tunkiot tuasta, pois tyttäret talosta; -- eller\n    Naura hyvälle, naura pahalle, naura naisen kuolemalle.\n\nFinnarne voro dessutom icke de enda, som i detta fall misskände\nqvinnans sanna värde (jemf. Otava 1 D. sidd. 174 o. följ:) Äfven andra\nforntida folkslag hafva gjort detsamma. Ja några hafva härvid gått så\nlångt, att de till och med satt i fråga -- huruvida qvinnan borde\ntillerkännas äga menniskovärde? (Jemf. t.ex. hvad Albertus Magnus härom\nskrifver i en enkom angående denna fråga utgifven afhandling -- _De\nsecretis mulierum_; och hvarmed man vidare kan jemföra -- _Disp. qua\nprobatur mulieres homines non esse_. Parisiæ 1593. 12:o). Å andra sidan\nåter har man, i våra dagar, gått lika långt -- i en motsatt åsigt; i\ndet man tror att qvinnan numera duger till allt. Vi hylla den gamla\nsatsen -- _ne sutor ultra crepidam_! Och tro att Finnarne tänka\ndetsamma, då de säga:\n\n    Ei ouk lapsessa laulajata,\n    Kuola suussa soittajata.\n\n[13] Dessa myter antyda alla, från hvilken sida man än vill betrakta\ndem, att menniskan nemligen sjelf är orsaken till sin olycka -- en\nsanning, som ingen kan bestrida; ehuru få torde, af egen erfarenhet,\nhafva insett det.\n\n[14] Dock ej nog dermed, att den Israelitiska folksagan, liksom den\nGrekiska, antyder menniskan såsom orsak till sin egen olycka\n-- äfven uti de Finska folktraditionerna uppdykar samma idé, och det\nunder en högst egen, och originel, form; till ett bevis, å ena sidan,\natt den icke är lånad ifrån Judarne, -- än mindre ifrån Grekerne, och\nlikaså, å andra sidan, att den daterar, eller förskrifver sig, ungefär\nfrån samma tid, eller verldsålder, som de båda förenämnde; och således\nutgör den ett ursprungligen talande bevis af den tidens kanske nog\nallmänna teosofiska verldsåsigter. Vi förvara, bland våra fornminnen,\näfven flere andra mytiska sagominnen af de i gamla Testamentet\nförekommande urkunder, såsom t.ex. berättelsen om \"Noachs ark\", och\nhuru Profeten Jona uppslukades af \"fisken\" -- ej olikt _Wäinämöinen_ i\nbuken på _Antero Vipuinen_. Äfven historien om den i bibeln omtalta\nstora \"_Kurbitsen_\". (lik asken _Uggdrasil_) tyckes hafva nog mycket\nsyskontycke med den af Topelius (i 4 D. p. 15) omtalta jättestora eken,\nhvars topp nådde till himmelen, och hvars löfrika qvistar utsträckte\nsig åt alla väderstreck; eller med den af Wäinämöinen framtrollade\nhimmelshöga _granen_ (Kal. 10 R. v. 31-39) m.fl. Men hvilka\nfolkberättelser likväl hos oss äro så sjelfständigt hållna originaler,\natt man deraf nog kan se det Finnarnes stamfäder ej blott måste hafva\nvarit jemnåriga, och samtidiga, med d.s.k. \"Guds barn\", utan äfven med\ndem stått i närmare kontakt; utan att derföre just vilja antaga det af\nRudbeck och några lärde (med stöd af 13 Kap. vers. 40-46 i Esrae 14:de\nBok.) anförda beviset, det Finnarne skola härstamma af de tvenne under\nKonung Hoseas tid af Salmanassar i d.s.k. Assyriska fångenskapen\nbortförda Israels slägter, hvilka skilde sig ifrån de öfriga af sin\nstam, och, vandrande öfver Euphrat, sträckte sitt tåg upp emot norden,\n(jemf. Förkl. öfver Tacitus, sid. XVI, \"De finska stamordens uppkomst\",\nsid. 11, och Åbo Tidningar 1774, p. 97, och 1772, p. 148, 153), tro vi\noss dock framdeles, och vid ett annat tillfälle, kunna bevisa det våra\nstamfäder med dem till och med stått i nära skyldskaps- eller\nfamiljeförhållanden. Ty väl veta vi att ordet, eller att namnet _Finne_\n(d.v.s. att det nuvarande finska folknamnet,) såsom sådant, först\nblifvit nämndt, eller historiskt bekant, genom Tacitus, som lefde\nomkring 90 år efter Frälsarens tid, liksom det Lappska folket, och det\nLappska namnet först förekommer omnämndt hos Saxo, i 12:te seklet, och\ni Fundin Noregur; men ingen torde väl derföre vilja påstå det ej\nhvardera af dessa folkslag -- Finnar såväl som Lappar (ehuru,\nnaturligtvis, under andra och för oss numera okända, eller främmande\nnamn) -- redan funnits till, och fortlefvat i tal af flere sekler\ndessförinnan, eller innan deras namn omtalas i historien. Ty historien\nsjelf är ju ett barn af sednare tider. Ja huru många ej mindre riken än\nfolkslag, hafva icke efter hvarandra existerat, florerat, och\nkullbytterat? af hvars namn vi icke äga ens det ringaste spår. Också\nvet man att Finnarne, jemte flere andra med dem närmare eller fjermare\nbeslägtade nationer, troligen länge inbegrepos bland d.s.k. Scythiska\nfolkslagen, äfvensom de ansågos vara nära beslägtade med de forntida\nPartherna. En väl ackrediterad svensk häfdatecknare säger: \"Finnarne\nhafva alltid varit ett bland de mest utbredda folk i verlden (?). De\nhafva bebott hela den ofantliga jordrymden från vesterhafvets kuster --\ntill de Uralska bergen (?) inom hvilken landsträcka, med tidens\nfortgång, en mängd andra folk inträngde. Det är derföre ovedersägligt\natt Finnarne äro norra Europas stamfolk... Särskilda folkslag af Finsk\nstam hafva uppehållit sig vid Chinas gränsor, vid Wolga, och på den tid\ndå de stora folkvandringarna inträffade -- vid Svarta hafvet\". (se\nIduna IV H. p. 102, 103). Och vi kunna härvid tillägga att det\nnärvarande, storartade, Ryska riket hufvudsakligen består af finska och\ntartariska folkstammar, hvilka blifvit med hvarandra amalgamerade, och\nmer eller mindre koncentrerade. Anmärkningsvärdt är det äfvenså att det\nFinska folket af Ryssarne ännu allmänt benämnes _Tschuder_ -- ett namn\nsom Finnarne sjelfve deremot icke vidkännas; men hvilket nog mycket\nliknar, och påminner oss om ordet _Judar_, liksom det (å andra sidan)\ntorde vara ett reminiscens af det fordna folknamnet _Scyter_. Men\nunderligt är det! Vi komma troligen framdeles, i ett visst annat\nvetenskapligt arbete, att bevisa huru nära Finnarne torde, i detta\nfall, komma att stå till gamla Testamentets heliga såkallade\n\"urkunder\".\n\n[15] Det henne härföre ådömda straffet, synes mången kanske nog\nsträngt, enär förbudet var meddeladt _Adam_, och icke _Eva_; som\nmåhända derom kunnat vara i okunnighet.\n\n[16] I likhet med denna tröst lemnar äfven den Judiska myten oss det\nhopp att \"qvinnans säd, i sinom tid\" skulle söndertrampa ormens hufvud,\nhvilka ord i allmänhet blifvit tillämpade på Frälsarens tillkomst i\nverlden. Mig synes det dock såsom denna spådom mindre väl lämpade sig\npå Frälsarens person. Ty har icke det _onda_ (lasterna, och brotten, i\nverlden) genom hans ankomst -- försvunnit, eller blifvit förqväft och\nundertryckt; fastmera synes det mig, som man med orden \"_qvinnans säd_\"\nhade afseende på sjelfva menniskoslägtet, hvars mål, och sträfvande,\ndet är (och alltid måste bli) att, med tiden, småningom, bringas till\nden ståndpunkt, att det _goda_, öfverallt i verlden, öfverväger, och\nbesegrar, det _onda_; hvilket torde inträffa (om ej förr) så då det,\nofta omtalta, tusenåriga riket randas. Äfven i den Finska myten lemnas\noss här ett _hopp_, ehuru mera naturligt, och -- af annan art, såvida\ndet alltid står oss till buds.\n\n[17] Ja redan vid den ytligaste betraktelse af saken, skola vi\ntroligtvis finna att alla stora tänkare och vetenskapsmän (d.v.s.\nmenniskoslägtets andliga representanter, och ljusare förmågor)\nfordomdags ofta blifvit (liksom Frälsaren) af sin omgifning\nmisshandlade, och mångengång om lifvet bragta; och äfven i sednare\ntider hafva de -- såframt deras tillgöranden ej medföra timliga\nfördelar -- vanligen blifvit af sina samtida nedsatta och föraktade.\nOckså är detta ganska naturligt! Ty de hafva icke förstått sig på\n(eller brytt sig om) att eftertrakta (och skörda) timlig vinst. Först i\nen sednare framtid skall man troligen prisa, och berömma, deras\nintelligenta förtjenster; hvilka då, om ej förr, skola inses och\nerkännas, och det i samma mån som minnet af våra nutida storheter,\ndigniteter och heroer -- nesjunka i glömskans natt, och -- i ett evigt\nmöker.\n\n[18] Huruvida hon verkligen är det (neml. lycklig) blir en annan fråga,\nhvilken vi icke här vilja afgöra. Så mycket kunna vi dock säga, att i\nden mån menniskan vet allt, känner allt, och förstår allt, så äger hon\nderigenom egenskaper, som mer, eller mindre -- åtminstone i ett visst\nafseende -- närma henne till hvad som karakteriserar (enligt vårt\nbegrepp) Gud sjelf.\n\nEj nog dermed att hela verlden (i sinligt afseende) synes vara skapad\noss till tjenst och fromma; i thy att ej blott växtrikets och\ndjurrikets rikedomar, utan tillochmed jordens och mineralrikets\nskatter, tyckas vara oss enkom egnade till fromma och fördel. Huru\nmycket större, och rikare, måste icke då de oss beskärda skatterna vara\ninom _andans rike_ -- om blott vi förstå att begagna dem; d.v.s. inom\nförståndets sfer, i tankarnes verld? Det är i sanning redan, i detta\nfall, något högst eget, för att ej säga märkvärdigt, att vi kunna t.ex.\nostörda, och i all trankilitet, sitta på vår kammare och (t.ex. blott\ngenom den simpla tidningslitteraturen) dagligen hafva reda, åtminstone\nnågotsånär, på allt det vigtigaste af hvad som händer, och passerar, på\nhvarje skild punkt af jorden -- isynnerhet i politiskt afseende. Ja det\ngränsar nästan till det otroliga, och vidunderliga, att menniskoslägtet\n-- och det nu endast under vår korta lifstid -- lärt sig att, medelst\nångans kraft, ganska snabbt och beqvämt, färdas både öfver land och\nvatten, och till följd hvaraf man nu kan, inom den korta tiden af 80\ndagar (?) göra en resa rundtikring hela jordklotet; och är det med\nsamma kraft man förstått sig att sätta alla möjliga slags maschiner i\ngång; hvarigenom menniskan icke numera slafviskt behöfver arbeta \"i\nsitt anletes svett\" såsom det står i bibeln att läsa. Å andra sidan\nåter hafva menniskorna likaså lärt sig att, medelst elektricitetens\nhjelp, inom några få minuter, utbyta tankar och idéer med hvarandra --\nofta på ett afstånd af flere hundra, ja af flere tusen mil, och det\nutan att hvarken se, höra, eller känna hvarandra; och sålunda från den\nena verldsdelen till den andra -- likt såkallade andliga väsenden --\nmeddela hvarandra sina tankar och önskningar. Likaså hafva vi lärt oss\natt medelst gasens makt flyga genom luftens högre regioner -- öfver haf\noch land; och att med tillhjelp endast af dagens ljus -- troget teckna,\noch afkopiera, alla de föremål vi älska och önska, m.m. Då man nu, inom\nen enda menniskoålder, genom ett klokt begagnande af kunskapens och\nvetenskapens resultater (frukter) förmått åstadkomma så mäktiga och\nöfvernaturliga saker -- mycket annat att förtiga -- hvad skall icke då\ni en framtid blifva fallet, efter flere såbeskaffade menniskoåldrar?\nblott man befriades från den dynastiska militärismen, den presterliga\nkatolicismen, och den tjenstemanna och embetsmanna despotismen, som --\nnäst penningen, egennyttan, och vinningslystnaden -- nu regerar, och\ndominerar, verlden. Säg sedan om förståndet, d.v.s. om denna Guds gåfva\n-- duger någonting till! Skada blott att denna förståndets verksamhet\nhittills endast, och hufvudsakligen, blifvit egnad -- till gagn, och\nfromma, för en hop verldsliga, och timliga, ändamål; och så litet deraf\nderemot afsedt, eller användt, till hvad det egentligen varit ämnadt,\nnemligen till att höja oss -- inom tankarnes verld.\n\n[19] Det gör mig verkligen ondt, att då alla andra -- både när och\nfjärran -- rosat, och prisat, ej mindre Kalevala än dess utgifvare (och\nhvaruti jag till en stor del äfven instämt, eller förenat mig) -- det\njag just skall vara den enda, som framhållit dess många fel, och\nbrister (jemf. _Läsning för Finnar_, 1 II. p. 326 o. följ.). Icke\nderföre att äfven jag, för min del, högaktar Lönnrots i många afseenden\nverkligen stora och fosterländska förtjenster, hans berömvärda flit och\nverksamhet, äfvensom jag i många afseenden beundrar hans litterära\nsträfvanden och verksamma förmåga (änskönt jag visserligen, såväl med\nafseende å språk som sak, hyser andra åsigter) men allt detta oaktadt\n-- jag måste ju säga sanningen -- kan jag icke undgå att anse, och\nbetrakta, resultatet deraf, d.v.s. hans Kalevala, för ett hobbelbobbel,\neller för ett sammelsurium, sammanföst af de mest olikartade ämnen.\nOckså tror jag det han förfarit oändligt klokare, om han -- i stället\natt lemna oss detta af honom fabricerade konstverk, under namn af ett\nfinskt nationalepos -- hellre följt en annan princip, och behandlat,\nskildt, hvarje sak för sig; då troligen läsaren sjelf kunnat uppfatta i\nhvad sammanhang dessa sånger möjligen stå till hvarandra. Men måhända\när jag sjelf kanske orsaken till detta misslyckade försök, hvartill jag\npå sätt och vis gaf honom klaven redan 18 år före än Kalevala såg dagen\n(jemf. _De Finska stamordens uppkomst_, sid 7, not d) då jag nemligen\nföreslog, att man af dessa gamla Finska folksånger kunde sammanbringa\nnågot stort och egendomligt -- sammangjutet helt; men konsten att göra\ndet -- beskref jag icke. Detta omtalar jag först 40 år sednare, i Läsn.\nför Finn. 1 H. sid. 329. För att nu på sätt och vis ej blott godtgöra\ndetta mitt fel, utan för att derjemte äfven närmare fixera sjelfva\nvärdet af Kalevala, erbjöd jag mig -- i en skrifvelse till Konsistorium\naf d. 1 April 1843 -- att, emot garanti af tryckningskostnaderna --\nderöfver utgifva en sakrik och fullständig kritik, eller recension; men\ni stället att med största tacksamhet emottaga detta mitt anbud,\nförkastades det -- liksom många andra af mina vetenskapliga sträfvanden\n-- enhälligt af konsistorium (se Läsn. f. Finnar, sid XIV) hvars\nmedlemmar derjemte voro ledamöter i det Finska litteratursällskapet,\nhvilket bekostat tryckningen, och utgifvandet af Kalevala. Men kanske\nvar det så godt, och måhända bäst att det gick som det gick. Äfven det\nSpanska folket, ja hela den Spanska nationen, fröjdade sig en lång lid,\noch det af hjertans grund, i det det högeligen skröt och yfvades\nderöfver att Spanien ägde, och bland sina kronojuveler, på det kongliga\nslottet, förvarade den största diamant, som verlden kände -- till dess\nen viss vetenskapsman engång fick det infallet att närmare undersöka\ndensamma, hvarvid bedrägeriet blef upptäckt; ty befanns det då att den\nendast var, och utgjorde -- ett falsifikat; och nu blef den allmänna\nsorgen, och dito förargelsen -- så stor, att ingen ens numera talte,\neller nämnde ett ord, om den rara diamanten. Ja kanske hade det gått på\nsamma sätt med Finnarne, och deras vänner, fennomanerna, om\nförhållandet med Kalevala blifvit närmare undersökt. Emellertid synes\näfven Litteratursällskapet småningom börja inse sanningen af hvad jag\nsagt, enär det numera beslutit sig att trycka dessa forntida sånger\nskildt, en hvar för sig; och i sådan afsigt i år utsändt ej mindre än\ntre Runo-samlare till Karelen.\n\n[20] Detta vare nu sagdt, och gäller det specielt blott om _Kalevala_.\nDeremot har Lönnrot i sin _Kanteletar_, liksom i sin _Kantele_, med\nafseende å sednare tiders Finska folksånger -- följt en helt annan, och\nmotsatt, d.v.s. en, som mig synes, sundare princip; nemligen den att\noförändrade, och osammanblandade, meddela dem sådane som de äro, och\nsådane som han från folkets mun upptecknat dem. Ehuru han visserligen\n-- äfven härvid (vid tryckningen af dem) begagnade sig af sin obetagna\nrätt att stundom, och då han tyckte att det så passade sig -- i dem\ntillskarfva, och inflicka, långa stumpar från andra, men med dem\nnärskylde och harmonierande verser; hvilket bäst skönjes vid jemförelse\naf hans till Litteratursällskapet insända originalmanuskript, med det\nhan sedermera, och kort derpå begagnade vid sjelfva tryckningen.\n\n[21] Se _Suomi_ 1847, n:o 24, sid 95. Samma princip, att rådda ihop\nallt möjligt, har Lönnrot äfven följt i sina 1842 utgifna _Suomen\nkansan sananlaskuja_; der han bland en hop finska sedespråk och ordstäf\n-- intagit en gräselig mängd dumma eller stumma, d.v.s. toma glosor,\noch såkallade infall och glåpord, de der kantänka skola passera i\nstället för en sorts \"bonmot\"; och hvarvid meningen endast tyckes hafva\nvarit att få boken att svälla, på innehållets bekostnad. Sålunda har\nhan uppjagat antalet, af dessa såkallade ordstäf -- till 7,077; då vi\nderemot -- som härvid följt en helt annan, och motsatt, princip -- i\ndetta afseende åtnöjt oss med 1,139. Och om det, å ena sidan, förundrar\noss -- att Lönnrot, detta oaktadt, härvid icke begagnat sig af flere\nutmärkt vackra, och sinnrika, af oss i 1:sta delen af _Otava_ anförda\nFinska ordspråk, så förundrar det oss icke mindre (å andra sidan) att\nLitteratursällskapet, utan närmare pröfning, och granskning --\npåkostade tryckningen af en såbeskaffad upplaga, som den omnämnda.\nDenna Lönnrots mani, att fösa ihop likt och olikt, har nu sednast äfven\nuppenbarat sig uti hans under tryckning varande Finska Lexikon; hvaruti\nhan, i stället att från språket rensa, och behörigen utgallra, en mängd\nfrån svenskan, eller ryskan (af okunnighet och tanklöshet) någongång\nobehörigt lånade, eller begagnade, ord -- tvärtom skyndat sig att såsom\ngodkänd Finska upptaga, och godkänna, hvarje hänsynslös barbarism. Han\nhade åtminstone då, i detta fall, bordt utmärka dem, med en skild stil,\nför att antyda deras art. Då jag redan såsom student i Upsala, af\nkärlek för sanningen, vågade offentligen förevita Rikets historiografi\nKanslirådet _Hallenberg_, det han -- i sina anmärkningar emot\nLagerbring, -- visat en okunnighet i Sveriges Historia och Geografi,\nden vi knappt hade förmodat (se Förkl. öfver Tacitus, p. 122, 94); och\nlikaså tvekade jag icke, att -- af samma skäl -- offentligen skrupensa\nupp ej mindre Doktor _Fant_, för hvad han (i sin svenska historia)\ntanklöst ihopråddat angående Pytheas och hans beskrifning om Thule, än\nock hvad Professor _Geijer_ (i sina Svea Rikes Häfder) ihopfuskat\nangående samma ämne (loc. cit. p. 90-92) utan att här tala om de\nanmärkningar jag (i Läsning för Finnar 1 H. p. 159-172) likaså tillåtit\nmig att offentligen uttala emot den Norrska Historieskrifvaren\nProfessor _Munchs_ fantasmagorier angående Finland; och det utan att\nnågon af dessa Herrar haft ett ord att anföra till sin ursäkt, mycket\nmindre -- till sitt försvar; ja då jag likaså, för dess ovärdiga och\noförsvarliga beteende, -- offentligen vågat blottställa ej mindre\nKongl. General Postkontoret i Stockholm (se Tidning för Bondeståndet\n1834, n:o 6) än Jägmästeristaten i Wermland (Mnemosyne 1821, sid. 287,\noch Läsning för Finnar sid. 336) och icke nog med hvad jag i mångt och\nmycket anmärkt angående sjelfva Universitetet, utan liksom jag var\ndjerf nog att vara den första, som icke blott framkom med den tanken,\noch förslaget, utan -- hvad mera var -- äfven sjelf vidtog initiativet,\natt från sin förnedring upphöja det Finska modersmålet -- till landets,\noch folkets, allmänna och gemensamma både national- och kurialspräk,\noch det såväl med afseende å konst som litteratur -- så vågade jag nu\näfven, hvad ingen annan i Finland vågat (icke ens någon inom\nstyrelseverket) -- ja jag icke blott vågade, utan det äfven lyckades\nmig att den 27 Febr. 1860 (medelst, och genom Grefve Berg) förmå H.M.\nKejsar Nikolai I att nådigst återtaga, och upphäfva sitt den 8 Aug.\n1850 utfärdade Förbud emot Finska språkets begagnande i tryck (se\n_Gottlundin Runoilemisia_, 1 H. sid. IX, X) på grund hvaraf icke blott\nmitt 1850 utgifna Specimen för Finska Professionen blef -- såsom\nförfattadt på _Finska_ -- kasseradt, utan till följd hvaraf jag, under\nflere års tid, äfven förbjöds att utgifva mina _Finska öfversättningar_\naf Fredmans Sånger och Epistlar; med kännodomen af allt detta, så --\nhvi skulle jag då icke våga, att -- i vetenskapligt afseende, granska,\noch bedöma, våra egna landsmäns litterära produkter? i synnerhet som\ndet sker _sine ira et studio_.\n\n[22] Ja, det är ju ganska naturligt, att förhållandet icke kunde blifva\nannorlunda än hvad det blef; då han härvid nemligen utgick, på en gång,\nfrån tvenne olika, hvarandra motsatta, principer. Med ett ord, han\nville på en gång vara -- både Gud, och menniska. Eller, med andra ord,\nhan ville visserligen, så vidt möjligt -- i sin renhet bibehålla det\nmytiska elementet i de gamla fornsångerna, men han ville tillika, och\nderjemte, modellera och sammangjuta dem med hvarandra, med att\nsammanstöpa dessa olika sånger till ett helt, eller till en såkallad --\n_Kalevalad_; något som ingalunda var så lätt, emedan dertill fordrades\nej blott _snille_, (hvilket Lönnrot ej besitter) utan derjemte äfven\natt sjelf vara en _skald_ -- något som icke heller är allom gifvet. Det\nvar således att förutse -- det den ena principen här måste uppväga,\neller duka under för den andra; eller -- hvad som värre var -- de\nundergräfde hvardera (båda) härvid hvarandra. Då jag i Svensk\nLitteratur-Tidning för d. 21 Juni 1817, n:o 25, p. 394, 398, förordade\nsaken, var meningen icke att man härvid skulle följa tvenne maximer på\nen gång -- en idé, som Lönnrot, i företalet till första upplagan af\nKalevala -- sjelf säger sig hafva hittat uppå. Utan att derföre vilja\nnedsätta, eller förklena, hvarken hans förmåga, eller hans talang --\nantyder, och påpekar jag endast här sjelfva det omöjliga, med\ntillkännagifvande att Mästaren, den gången, således -- icke var hemma.\n[23] Det är ju ganska naturligt, och utgör dessutom här ett ovilkorligt\nvilkor för begreppet af en myt, att sjelfva betydelsen af ordet _Sampo_\n(eller _Sammas_) måste vara lika hemlighetsfull som oförklarlig; ty --,\nderuti ligger just det fina i saken. Och annars vore det ju ingen myt.\nDet är nemligen just meningen, att liksom de forntida orakelsvaren voro\nmed flit beräknade för att icke af alla kunna uppfattas, och begripas\n-- ty hvad Gudarne tala, kunna naturligtvis menniskorna icke förstå,\nutan möjligtvis endast (med afseende å sin mera djupa och andliga,\nbetydelse) liksom dunkelt ana, eller -- gissa sig till; och äfven detta\nendast af dem, som enkom blifvit härtill uppfostrade, eller invigde --\nså skulle nu äfven sjelfva myten vanhelgas, och profaneras, om den af\nden större allmänheten, eller af en och hvar genast skulle kunna lösas\noch till bokstafven förklaras; ty den skulle derigenom ju, på sätt och\nvis, förlora sin mytiska (magiska) karakter, eller sin andliga natur.\nMyten är i detta fall att betraktas såsom ett trollord, eller såsom\nen trollformel, hvilken väl af alla kanske kan reciteras och\nefterpladdras, men derföre icke af alla kan förstås, eller behörigen\nbegagnas och användas. Hemlighetsfullhet är här hufvudsaken. (Också\ntill och med sjelfva trollena äro, i detta fall, raktaf förlorade, om\nman endast lyckas få veta deras namn). Och hvad myten Sampo t.ex. än i\ndag är, i en större skala, för sjelfva folket, och för hela den Finska\nnationen, det är amuletten, och talismanen, deremot -- i en mindre\nskala, (d.v.s. af en mindre betydelse) för den enskildta personen,\neller för familjen. Det hörde dessutom till sjelfva lefnadsprincipen,\neller till forntidens filosofi, att all visdom skulle hållas hemlig och\nförborgad, eller förvaras såsom ett dyrbart arcanum, antingen\nanförtrodt att enkom bevaras -- på vissa såkallade heliga ställen,\neller för att vårdas, och idkas -- inom vissa folkklasser eller\nprestkaster. Ibland sådana kunna vi räkna de Keltiska druiderna, de\nEgyptiska astrologerna och tecknatydarne, de Persiske och Mediske\nmagerna, m.fl. -- ej förglömmandes de Finska hexmästarne och\ntrollkarlarne, nekromanterna, och andebesvärjarne.\n\n[24] Det var den 30 Augusti 1817, som jag af en gammal Finn-käring,\nbenämnd Maja Henriksdotter Turpiainen, uti sjelfva Säfsen sockens\nkyrkoby, i Westra Dalarne, uti Konungariket Sverige -- ej blott hörde,\nutan äfven upptecknade, denna högst intressanta myt; ty befolkningen af\ndenna socken bestod ännu då af idel Finnar, af hvilka -- endast de\näldre talte obehindradt sitt Finska modersmål, och det äfven i sjelfva\nkyrkobyn; ett språk hvilket den uppväxande generationen redan höll på\natt förgäta. Utom mig hade således denna myt aldrig kommit till vår\nkunskap; liksom den, utom mig, troligen aldrig erhållit sin förklaring.\nJag omtalte denna myt, och införde den (jemte en latinsk öfversättning\nderaf) på originalspråket, med bifogad förklaring, i min 1818 i Upsala\nutgifna Dissertation _De proverbiis Fennicis_. sid. 10. Gumman\nberättade för mig dessutom, äfven bland annat, en historia om \"Kalevan\ntytär\", nästan med samma ord som den finnes anförd af Ganander, i hans\n_Mythologia Fennica_, sid. 30. Denna tradition tyckes äfven hafva\nfortplantat sig ej blott till den Svenska allmogen (jemf. Rich. Dybecks\n\"Runa\", 2:dra Häft. Stockh. 1842, sid. 3) utan förekommer spår deraf\näfven bland den Danska (enligt Sjöborgs \"Nomenklatur för nordiska\nfornlemningar\" 1815, sid. 84).\n\n[25] Här afslöjas således redan i början (det olika) förhållandet --\nemellan ungdom och ålderdom. Namnet _Jompainen_ motsvarar här det hos\nGanander förekommande namnet _Joukkavainen_, eller som det i Kalevala\nheter, _Joukahainen_, och stundom af Topelius deremot betecknas med\n_Joukamoinen_. (Vanhoja Runoja I. D. p. 20).\n\n[26] Icke dessmindre, och oaktadt Väinämöinen nekade det, begynte nu\nJompainen att sjunga (ehuru detta utgör en lakun i den fragmentariskt\nmeddelade berättelsen). Det var således här icke fråga hvarken om Guds,\neller om Jupiters förbud; utan det gällde här endast gubben\nVäinämöinens varningar. Likväl tyckes han här vara substituerad i\nstället för någondera af de förra; och detta redan troligen af orsak\natt den Finska mytens verldsålder torde motsvara de båda andras, och\natt Finnarne icke kände några andra, och äldre gudanamn, och\ngudamakter, än deras _Jumala_; hvilket i så måtto antyder namnets\nVäinämöinen ålder, och tjenar -- liksom mycket annat -- till bevis det\nFinnarne icke varit såkallade afgudadyrkare (jemf. Sv. Litter. Tidning\n1817, p. 348, o. följ.), hvartill kristendomens apostlar, och inhemska\nskrifställare, sökt stämpla dem.\n\n[27] Detta ställe bevisar således att Finnarne, redan då denna myt\ndiktades, idkade åkerbruk, och voro således ett agrikulturfolk; utan\natt deraf dock följer (enligt hvad 2:dra Runan i Kalevala förmäler, och\nhvad Lönnrot och Akiander antagit) att Väinämöinen skulle hafva lärt\nFinnarne det. Märkvärdigt är det likväl, att äfven spår af denna\nmytiska legend förespegla oss, eller på sätt och vis skönjas och\nåterfinnas i de äldsta Grekiska folkurkunder; ehuru på helt annat sätt\nförklarade och travesterade; dervid man likaså söker att på engång\nutreda orsaken till jordens fruktbarhet, och hafvets rikedomar. Ty\nenligt de mytiska folksagor, som blifvit samlade af Hesiodus från\nAskra, så hade _Kronos_ (tiden) -- då dess fader, _Uranos_ (himmelen)\nframledd af natten till jordens brudsäng, utsträckte sina armar för att\nomfamna henne -- framilat från ett bakhåll, och med en skära bortmejat\nsin faders prokreations-organer. Hvarvid det heter: att -- blodet\nströmmade ur såret, och af de droppar som föllo på jorden, föddes\nErynner och Giganter; men af de som föllo i hafvet, och der upplöste\nsig till skum, framgick den högsta skönhetens ideal, den förtjusande\n_Aphrodite_ (Venus). Äfven åtskilligt annat i våra poetiska fornhäfder,\ntyckes antyda ställen som anträffas sympatiserande med Grekernas myter.\nSå t.ex. när vi sjunga om Tuonelan joki, och säga _Tuonelan tyttäret\ntoruuvat, manalan lapset riitelöövät_, eller _Tuos venettä Tuonen\ntytti, lautoa manalan lapsi_. (Topel. 3, p. 20 m.m.) hvem påminner sig\nicke härvid floden Styx (Lethe?) och _Parkerna_ (motsvarande de\nSkandinaviska _Nornorne_). Och _Manalan Matti_, eller _Tuonen\nTuomas_, är ju _Charon_ sjelf, vet jag. Ja till och med _Cerberus_\n(Skandinavernas _Garmer_) har man härvid icke förglömt, och hvarom det\nheter: _Kuin ei sua koirat kuuluu, eikä haukkujat havannu_ (Topel. 1 p.\n8.)\n\nEnär Sampo är den vackraste perlan i Kalevala, och såvida beskrifningen\nder är mycket vilseledande, och dessutom såtillvida är defekt, att der\nsaknas -- sjelfva glanspunkten, eller hufvudeffekten, och derigenom\näfven bestämmandet af mytens relativa värde, så tro vi oss göra läsaren\nen tjenst, om vi meddela den äfven in originali, sådan vi 1817\nupptecknade den i Dalarne. Den lyder:\n\n_\"Vanha Väinämöinen ja Nuori Jompainen... Lähettiin Pohjan maalle\n_Sammasta_ hakemaan... Sieltä soatin _Sammas_ kiini -- Lähettiin\nmerelle. Sanoi nuori Jompainen vanhallen Väinämöisellen: alotak jo\nvirteis!... 'Viel' on virsillen varainen! vielä Pohjolan portit näkyy,\nTuvan-uunit kuumottaa'... Lensipa Sammas pilveen. Löi nuori Jompainen\nmiekalla kaksi varvasta Sammalta poikki. Yksi lensi mereen -- toinen\nsoatiin moalle. Joka lensi mereen, siitä tuli suolat mereen; Joka\nsoatiin moalle, siitä tuli heinät moalle. Kuin ois usseimmat saanut,\nniin ois viljat tullut ilman kylvämätäk.\"_ Talesättet \"lähettiin\" (i\n_impersonale_) i stället för \"läksivät\" (_personale_) tyckes redan vara\nen forntida arkaism, som numera endast begagnas af de i Twerska\nGuvernementet, i Ryssland, boende Karelare, (jemf. Otava II Del. p.\n256-258). Denna myt är således hållen i en vida äldre, och i en vida\nädlare och enklare stil, än den som förekommer i Kalevala. Ty hvarken\nbeskrifves här, onödigtvis, huru Sammas tillkommit, eller tillgången\nvid dess bortröfvande, och förföljande, m.m. och hvilket allt här icke\nhör till saken, såsom förskrifvande sig från andra härmed måhända\nsammanhängande sagominnen. Allt nog, då man hade, och förvarade. Sammas\n-- var man lycklig; men då man förlorade den, var fallet -- icke mera\ndetsamma.\n\n[28] Om man nogare härvid reflekterar, skall man -- vid en djupare\nblick, såväl af den enskildla menniskans, som af de skilda folkslagens\nolika öden -- troligen inse, och finna, att det egentligen, och\nhufvudsakligen är _olydnaden_ här i verlden, som ej blott är (och\nutgör) det största _brott_; utan hvilket brott, såsom sådant -- äfven\nmedför, och påkallar, det -- största _straff_.\n\n[29] Utan att härpå behöfva åberopa flere bevis, af hvilka vi äga\nganska många, torde det göra tillfyllest att endast, i detta fall,\nåberopa ett, nemligen:\n\n     Kuin on peukalo urosta, niin on naista naukiampi.\n\n[30] Det Finska folkets karakter, och tänkesätt, i detta fall --\nskönjes kanske bäst af följande ordstäf, och tänkespråk:\n\n    Hullu omansak laittaa, toinen hullu _kiitteä_.\n    Moni laitos kiitollinen, moni kiitos laitollinen.\n    Hullu tyhmää kiitteä, viisas hyveä ylistää.\n    Hullu kiitteä vaimoansak, epätieto lapsiansak.\n    Hullu kiitteä hevoistansak, mielipuoli naistensak.\n\nOch såsom en slags förklaring på texten, heter det derföre:\n\n    Hullulla hyvä hevoinen, sitä kaikki ajelloo;\n    Vaivaisella vaimo kaunis, sitä kaikki kaulailoo,\n\neller --\n\n    Vaivaisella vaimo kaunis, hullulla hyvä hevoinen,\n    Herrasmiehen noapurissa. (Detta deras begrepp om \"Herrasmies!\")\n\nDerföre kunna vi, med anledning häraf, icke undgå att ännu engång\nanmärka, att den ton som nuförtiden ofta föres inom den Finska\nTidningspressen, nemligen att prisa och berömma allt möjligt strunt --\nofta de obetydligaste småsaker, eller att sålunda, utan närmare\ngranskning, och pröfning, upphöja vissa idéer, vissa saker, och vissa\npersoner, för att derigenom såsom på sätt och vis förguda sig sjelf,\nsåsom t.ex. lofsångerna öfver Kalevala, Castrén, Runeberg, Topelius\nm.fl. och isynnerhet hvad den Finska armén, eller 1808 års \"krigare\"\nbeträffar (hvaraf vi nyligen, i Bihanget till Hufvudstadsbladet för d.\n26 Aug. 1871, hade ett talande exempel) är något som ingalunda\nöfverensstämmer med den genuint Finska folkkarakteren, -- ja det är, i\ndetta afseende, fullkomligt antinationelt. Detta hör i så måtto till\nden moderna franska smaken, hvilken för några decennier sedan äfven var\npå vägen att antaga en Svensk typ, då man alltjemt sjöng om \"nordens\n_Carlar_\" och \"_Jernbärar-landet_.\" Mig förefaller åtminstone detta\nslags skrik, denna lättsinnighet, detta sockerströdda smicker -- högst\nvedervärdigt: hvaraf vi helt nyligen, äfvenså i Hufvudstadsbladet, hade\nett annat likaså lysande exempel, i de högtrafvande och pompösa\nsåkallade \"_Imatra-brefven_\" (i N:o 191-193) -- så mycket mer\nvämjeliga, enär man vet att de voro motiverade endast af egennytta och\nslemvinning. Hvem som vi ursprungligen har att tacka för denna\nomstöpning i smaken -- från det lugna, allvarsamma och värdiga -- till\ndet ytliga, det flygtiga och flärdfulla, så är det (_ni fallor_)\nredaktionen af dåvordne \"Helsingfors Tidning\", som ofta -- med en lätt\noch stundom med en flytande penna, målade för oss i rosenskimmer de\nlumpnaste småsaker, och bagateller; men var sjelf deremot oförmögen att\npå djupet inse, mycket mindre omfatta landets, och nationens vigtigare\nangelägenheter, eller mera storartade värf. En annan, nästan lika dålig\nsmak, och en lika antinationel plägsed, har genom Tidningarne inrotat\nsig hos oss, nemligen -- att löpa och lyssna, eller springa efter\ndagens nyheter och sqvaller; hvarvid vi ofta förlora ej blott en\ndyrbar tid, utan försumma och förakta vigtigare, och nyttigare,\nsysselsättningar. Ja om vi närmare granska dessa Tidningar, skola vi\ntroligen finna att det andliga, eller vetenskapliga elementet, d.v.s.\nändamälet -- att väcka, lifva, och sysselsätta tanken, och att\nderigenom förädla vår själs- eller föröka vår kunskapsförmåga, är i det\nhela ganska ringa, jemförd med det timliga, eller materiela, som går ut\npå att medelst omvexlande af ett tvetydigt nöje, dymedelst inbringa\nredaktionen en säkrare inkomst; i hvilket afseende den förra åsigten\nsåledes måste gifva vika, och uppoffras för den sednare. Båda ändamålen\nböra, och kunna, förenas; men så att det förra likväl blir det\nöfvervägande.\n\n[31] För att äfven, i detta fall, styrka sanningen af hvad vi här\nanfört, må tjena följande Finska folktilosofemer:\n\n    _Mykkä_ viisas, hullu väkevä.\n    Hullu virren _tyyni_ lauloi, mielitöin pani lopullen.\n    Hullu _koko virttänsäk_ laulaa, hullu kaiken taitonsak ilmoittaa;\n\n-- äfven:\n\n    Puhuk miestä kaiken päivän, elä nimensäk ilmoita.\n\nMed hvilka sistnämnde ord menas -- att man icke skall visa sig\nangelägen om -- att veta hvem han är; såvida det här nemligen gäller\nsaken, och icke -- personen.\n\n[32] Tvärtom är det med den största tacksamhet, vi böra erkänna Guds\nemot oss -- städse visade kärlek och godhet.\n\n[33] Kuriöst nog, igenfinner man spåren äfven af denna myt -- i våra\ngamla folksånger; ehuru naturligtvis helt och hållet på sitt sätt\nidealiserade. Så t.ex. liksom _Noach_ och _Deukalion_, på sin tid,\nensam gungade på vågen, så flöt nu äfven _Väinämöinen_, nästan\nmedvetslös, helt ensam (i sin båt, eller -- utan en sådan; ty\nberättelserna variera) på det stora verldshafvet (se Topelii _Vanhoja\nRunoja_, 1 D. p. 25, och början af 1:sta Runan i _Kalevala_). Och\nliksom Noach flere gånger, ifrån sitt fartyg, utsände sina dufvor, för\natt kunskapa om det någorstädes var land tillfinnandes, så flög (enligt\nden Finska myten) _svalan_, eller -- enligt en annan läsart --\n_Knipan_, (och -- enligt en tredje tradition -- _Örnen_) och sökte land\nlänge och väl förgäfves, utan att dock finna det; hvarföre den (svalan\nnemligen) slutligen flög till det på hafvet svajande fartyget, under\nhvars däck den byggde sitt bo, och värpte ett ägg, (se _Pieniä Runoja_\n1 D. N:o V). I sammanhang härmed tillskarfvas nu en annan österländsk\nmyt, hvilken omtalar att ägget föll i sjön, och gick sönder; hvarvid af\nden nedre delen formades jordklotet -- af den öfre delen bildade sig\nhimlahvalfvet, och af de öfriga små äggsmulorne -- stjernorne, på\nhimmelen. Hvad som utgjorde hvitan af ägget -- blef härvid till att\nlysa som solen; hvad som var gulan i ägget -- blef till att skina såsom\nmånen o.s.v. Man återfinner således här såväl den Indiska som den\nEgyptiska myten om verldsägget, eller som det heter -- om verldens\ntillkomst ur ägget; hvarmed den Finska myten har många ömsesidiga\nanknytningspunkter. Det är annars icke utan att man finner en viss\nlikstämmighet emellan Väinämöinens flytande på hafvet, och den Indiska\nmyten om Vischnu, slumrande i ormen Anantas sköte; hvilket framstäldt i\nteckning (se Fr. Majers Mythol. Lexicon 1 D. pl. 2) företer en trogen\nbild af ett forntida drakskepp. Vi omnämna det här, endast för att\nbestyrka -- det forntidens folk slodo, äfven med hänseende till sina\nmyter, i beröring med hvarandra, liksom de gjorde det med afseende å\nsjelfva språket. (Jemf. _De Finska stamordens uppkomst_).\n\n[34] Detta tyckes äfven _M.O. Alcenius_ hafva observerat, och anmärkt.\nEn såbeskaffad parallelismus, emellan de Grekiska och Finska myterna,\nfinna vi flerstädes; så t.ex. då Pohjan neiti ej blott (enligt 8 R. v.\n121-132) innan hon samtycker till Väinämöinens begäran -- pålägger\nhonom att fullborda vissa storverk, och idrotter; liksom hennes moder,\ni samma afsigt (enligt 19 R. v. 15-344) pålade det Ilmarinen, som\nhärvid i hemlighet af flickan blef underrättad huru han borde bete sig\n-- så igenfinna vi presis enahanda historier om Jason, som -- då han af\nÆetes ålades att fullgöra såbeskaffade dater -- blef i hemlighet, genom\ndottern Medeas trollkonster, förhjelpt att fullgöra dem.\n\n[35] Denna sin uppgift grundar Ganander pä följande strof, frän en\ngammal Runa:\n\n    Sämpsä, poika Pellervoinen,\n    Otti viisiä \"jyviä\" --\n    Seihtemiä \"siemeniä\" --\n    Lähti maita kylvämääm,\n    Saloja tikittämään.\n    Suot kylvi -- kanarvat kasvoi,\n    Norot kylvi -- nousi koivut,\n    Mäet kylvi, nousi männyt. --\n    Kylvi kummut kuusikoiksi,\n    Karankot -- kataikoksi...\n\nDessa verser anträffas yttermera varierade, spalierade, och behörigen\ninterpolerade i Kalevala Run. 2 v. 13-42; der, i stället för _Sämpsä_,\nläses _Sampsa_; ty vokalerna a och ä variera i finskan ofta med\nhvarandra. Häraf har man emellertid tagit sig anledning att i Kal. 16\nR. v. 14 o. ff. dikta det Väinämöinen sände Sampsa att söka åt sig\nskeppsvirke (laivapuita). Enligt Ganander besjunger således skalden,\noch förklarar här orsaken till, och äfven tillgången vid jordens första\nfruktbarhet, och vegetation (ett ämne, hvilket äfven Sammas-myten\nomtalar) ett annars -- nog djupsinnigt och naturfilosofiskt ämne för --\nen folktradition. Ett ämne, hvilket här påsättochvis ingår endast\nsåsorn en episod i sjelfva myten om Sampo, eller Sammas; men utgör\ningalunda dess betecknade eller filosofiska verldsåsigt. Annars hvad\nsjelva betydelsen af det härvid använda ordet _Sammas_ (eller _Sampo_)\nvidkommer, så skola vi nu ej derom tvista, eller bekymra oss. Det kan\ntillsvidare få betyda, och beteckna, allt möjligt, och hvad helst man\nvill, ty derpå ligger här (till en början) ingen vigt. Det är endast\nsjelfva handlingen som här är fråga om, och som utgör sjelfva\nhufvudsaken; och ej de handlande personerna, ej sakerna, som här\nomtalas, ja -- ej ens de skilda orden, som deri ingå, eller härvid\nblifvit begagnade. Ty detta åter utgör en helt och hållet skild fråga,\ni och för sig, som med den förra (d.v.s. med sjelfva handlingen)\negentligen har ingenting att skaffa. Ty väl slår den sednare frågan här\nställd i ett sammanhang med den förra; men är deraf dock i det hela\nlaget, eller i ett visst annat afseende -- oberoende. Vi hafva\ntiliförene redan förklarat karakteren af denna myt, och bevisat att\nsjelfva andemeningen deraf är, att visa -- det menniskan sjelf är\norsaken till sin olycka, d.v.s. till det mer eller mindre lyckliga\ntillstånd, hvaruti hon vanligen befinner sig; och detta förnämligast\ngenom sin olydnad. Här återfinna vi således ej mindre den Grekiska än\nden bibliska traditionen om Pandora och Eva. Men härvid tillkommer nu\n(enligt den Finska myten) såsom ett nytt skäl till menniskans olycka --\nicke sä mycket den sinliga eller köttsliga lusten, eller d.s.k.\nbegärelsen att olagligen vilja tillegna sig andras egendom -- hvilket\ndå det sker medelst rof, eller såkallade vikingatäg (enligt\nSkandinavernas åsigt) ansågs, tvärtom, för en ridderlighet; men\ningalunda så, om det sker medelst ett otillåtligt tillgripande af hvad\nsom tillhör en annan -- och hvilket i det hela är oförenligt med den\nFinska karakteren, som i detta fall uttalar sig ganska vackert i det\nfinska folkfilosofemet: _toista toisen vehnenen, toista toisen\nvehkanenkin_. Och att häröfver således _skryta_, eller _brösta sig_, är\noförståndigt, ja otillständigt, och anstår derföre ingen hederlig man.\nHvarföre ock följden icke uteblir; ty på brottet följer alltid\nstraffet. Vidare lär man sig af denna myt, att menniskan sällan är nöjd\n-- med sin lott, eller med hvad hon har och äger; utan önskar sig\nalltid -- något bättre; ty det heter ju:\n\n    Kuin oisi usseemmat soanut!\n\nEller som Svensken säger: _mera vill -- mera ha_. Och äfven denna\nmenniskans egenskap är -- lika naturlig, som lofvärd; hvilken, om den å\nena sidan oroar henne, och ger henne bekymmer -- bålar den henne (å\nandra sidan) och för henne ett steg framåt; hvilket här är en ny, och\nganska lärorikt framhållen sanning. Och således om naturen än sparsamt\nhär utdelat sina gåfvor, d.v.s. begåfvat oss (eller vårt land) endast\nmed små smulor af sina rika håfvor, så böra vi derföre dock icke klaga,\noch vara missnöjda, utan böra vi vara nöjde och belåtne; emedan de --\ngenom vår flit, och vårt arbete -- riktigt använda, kunna mångdubblas;\noch derigenom bereda en rik välsignelse öfver vårt fattiga land. (Kal.\n38 Run. p. 300-314). Sådan är nu i allmänhet, enligt vår mening,\nuppfattnigen och tendensen af den här ifrågavarande Sampomyten. Och vi\ntro att den, såsom sådan, skall försvara sin plats.\n\nHvad sedermera vidkommer de båda, skilda, härvid begagnade orden -- så\när det naturligt att äfven de icke kunna vara utan sin i detta afseende\negna, och synnerliga, betydelse. Hvad således nu till en början först\nvidkommer det här förekommande ordet _Sammas_ (hvilket ingalunda är ett\ndiminutivum af ordet _Sampo_; såsom Dr Donner behagat förklara det) så\nanse vi det vara bildadt af, eller rättare sagdt -- en variation, eller\nen skild läsart af det Finska ordet _saamas_ (eller _saamasi_) eller\nrättare sagdt, det är samma ord, ehuru -- olika prononceradt, enligt\nhvad saken och verssatsen fordrar; derigenom att, i det sednare ordet,\ndet dubbla a blifvit förenkladt; emot det att det enkla m deremot, i\ndet föregående ordet, blifvit fördubbladt. (På samma sätt, och af\nenahanda anledning, har man i vestra Finland, t.ex. af förnamnet\n_Tuomas_, bildat namnet _Tommi_). Måhända har detta skett endast för\natt mera intonera, eller att här på stället gifva en större vigt, och\nbetydelse, åt sjelfva ordets egentliga bemärkelse; d.v.s. för att äfven\ni formelt afseende, sålunda på något sätt utmärka detsamma, med\nhänseende å sin betydelse, från det dermed liktydiga ordet _saamas_\n(eller _soamasi_) -- bildadt af ordet saama och pronominalsuffixen si.\nOch hvilket ordagrant betyder _\"ditt byte\", din inkomst, \"din fångst\",\nd.v.s. \"hvad du fått, eller erhållit\"_. I hvilket fall det således,\nsåsom ett supinum, eller substantivum, bildadt af verbum _saan_ (och\ndet -- äfven enligt en annan etymologisk förklaring, hvilken vi straxt\nskola anföra) t.ex. kan betyda \"din skatt\", på samma sätt som _juomas,\njuomasi_ (af _juon_) betyder \"din dryck\", och _tuomas, tuomasi_ (af\n_tuon_) \"_hvad du hemtat_\"; -- helst Finskan icke har något annat\nmotsvarande ord som betyder _skatt_, än _vero_, som egentligen betyder\n_ränta, procent_. Härvid är dock den skilnad att _saamas_ betyder en\n_skatt_, eller en _skörd_, en _inkomst_, m.m. som redan är inbergad,\nhvaremot _saatava_ (bildadt af samma stamord) betecknar en _dito_ som\nbör stå att fås, och hvilken man således icke ännu erhållit.\n\nOrdet _Sampsa_ åter, som ursprungligen här förmodligen ägt samma\nbetydelse, är troligen uppkommet deraf, att anhangspartikeln _pa_, för\nmera eftertryck, blifvit ordet tillagdt; hvaraf man således erhållit\nordet _sammaspa_. Och då nu detta långa och trestafviga ord, eller då\ndetta daktylon (hvaruti bokstafven p numera ingått) sedermera skulle, i\noch för meterns skull -- såsom en spondé, eller en troché -- inpassas i\nversen, måste det åter (med bibehållande af denna particula enclitica\n_pa_) stympas, eller förenklas till ett tvåstafvigt ord; hvilket icke\nkunde ske annorlunda än derigenom att bokstafven p nu, enligt det\nallmänna bruket, efter språklagen, flyttades -- från slutet af ordet,\noch ställdes midt uti detsamma; hvarigenom skulle uppstå det\nkakofonetiska ordet _sampas_; hvilket på grund af de språk- och\nljudlagar, som blifvit anförda i \"Forskningar uti sjelfva\ngrundelementerna af det Finska språkets grammatik\" (sid 36) -- i\npoetiskt afseende, och för större emfoni, blifvit utbytt -- ena gången\nemot ordet _sampsa_, och -- andra gången emot ordet _sampo_ (ett ord af\nsamma form som _lempo_). Följden häraf blir således att alla tre orden,\n_sampsa, sampo, och sammas_, beteckna en och samma sak, och utgöra\nsålunda ett och samma ord. (Castréns förklaring det ordet _sampsa_ är\nen förvrängning af det ryska dopnamnet _Samson_, lemna vi för öfrigt i\nsitt -- välförtjenta värde). Den som icke åtnöjer sig med denna\nförklaring, utan påstår att ordet sammas sjelf är ett stamord, må\nderföre åtnöja sig här med en annan. Liksom ordet _hammas_ (tand) har i\ngenetivus _hampaan_, och liksom _lammas_ (får) har i genetiven\n_lampaan_, så måste nu äfven _sammas_ rätteligen ha i genet. _sampaan_.\nVi finna således huru, och på hvad sätt _p_ ljudet, i analogi med\nspråkets lagar, kommit att ingå i detta ord; och sedan det engång väl\nkommit dit, är det ej så lätt att få det derifrån. Sålunda hafva vi\nt.ex. namnet _sampa-linna_, nära Abo, der bokstafven _p_ förekommer\näfven i nominativus. Vida vigtigare skulle jag anse den omständigheten\nförtjena att uppmärksammas -- att _sammas_ är ett ord som icke,\nåtminstone i denna bemärkelse -- numera, återfinnes i vårt språk här i\nlandet; hvilket är fallet -- äfven med många andra ord, som -- under\ntidens längd, derifrån försvunnit (och detsamma gäller äfven om namnet\n_Jompainen_, hvaraf i Finland icke återstår något minne). Det måste\nderföre antingen vara lånadt från ett annat språk, eller ock utgör det\nen arkaism, d.v.s. ett föråldradt talesätt, som numera från språket\nredan dött ut, och försvunnit. Att det för språket fordom åtminstone\nicke varit främmande, bevisas deraf att det var kändt, och ännu\nbegagnades på de Svenska Finnskogarne, utan att ordet derföre\nförefinnes i något annat språk. Att det måste vara en arkaism, skönjes\näfven deraf, att redan Sturleson (född 1179) på flere ställen omtalar\ndet Finnar, ännu på hans tid, bebodde de Skandinaviska skogsbygderna;\nhvilka Finnar dock vid digerdöden 1350, nästan totalt utdogo, men\nhvilka dock i språket qvarlenmat några spår af sin tillvaro; och\nhvilket ännu skönjes hos den närvarande generationen. Så t.ex. heter\nmoder på de Svenska och Norrska Finnskogarne öfverallt på Finska\n_munna_ -- ett ord hvilket icke numera någorstädes återfinnes i vårt\nFinska språk. Blott på ett ställe, i en gammal runa, förekommer hos\nGanander (sidan 60) ordet _munnu_ såsom betecknande ett qvinnonamn --\ntill ett bevis att det fordom åtminstone funnits i språket, ehuru det\nnumera ej förekommer i något lexikon. Och likaså heter ordet flicka\nöfverallt på Finnskogarne, å Finska, _muksa_ -- ett ord hvilket\nlikaledes ej mera i vårt språk återfinnes; men hvaraf spår dock\nförekommer i Tschudiska ordet _mutsa_, och i Olonesiska ordet _mutsoi_\n(som betyder _brud, ungmor_). Äfven på Baskiska (som talas i den\nSpanska provinsen Biscaya) heter flicka _moza_. Ett ord hvaraf annars\nåtskilliga ättlingar, och samslägtingar, förekomma på många -- äfven\nvidtaflägsna språk och tungomål. Så t.ex. ordet _mus'a_, som på\nMandingo språket i Afrika betyder \"hustru\", och detsamma betyder\n_musee_, på Jalunka, och _mussu_, på Socko-språket (som, är en dialekt\naf Mandingo) äfvensom _massari_ på Beetjuana spr. m.fl. och hvilka ord\ntillhöra samma ordklass som det Latinska ordet _musa_, och det Engelska\n_miss_; och äro på långt håll beslägtade med Svenska ordet _mö_, det ny\nPersiska _made_, och det Tyska _magd_, m.fl. A andra språk deremot får\nsamma ordklass en i detta afseende motsatt bemärkelse, såsom fallet är\nt.ex. med _musch_ på Ryska, _mies_ på Finska, och _mas_ på Latin;\nhvilka ord alla deremot betyda man.\n\nMen utan att här numera tala hvarken om Olof Trälälja eller om\nBirkebeningarne, m.fl. kunna vi ej blott i filologiskt utan äfven i\netnologiskt afseende -- bevisa dessa forntida Finnars tillvaro; ty utan\natt fästa oss dervid att sjelfva namnet _Wermland_ (det skrefs i äldre\ntider _Warmaland_) af många anses hafva uppkommit af Finska ordet\n_voara-maa_, äfvensom att _Ölmähärad_ (hvilket i gamla pergamentsbref\nskrifves _Ylmähärad_) fått sitt namn af finska ordet _ylämaa_, eller\natt sjön _Kymmen_ ännu i dag, oförändradt, bibehållit sitt Finska namn\n(myckel annat att förtiga) så vilja vi nu här t.ex. blott anföra att\ndet finnes en stor och folkrik by, invid Klarelfven, i norra delen af\nDalby, i Ekshärads socken, bärande det Finska namnet _Höljys_ (ett namn\nsom påminner om byn _Höljö_ i Nurmis socken, och om byn _Höljäkkä_ i\nPielis socken) och hvilken by i urminnes tider, d.v.s. i flere hundra\når -- ägt en helt och hållet Svensk befolkning; men hvars invånare, det\noaktadt -- än i denna dag, af de andra sockneboarne -- allmänt kallas\n\"Höljys Finnarne\". Också var det i denna by, hvilken endast ligger\nnågra mil från byn Aspeberget på finnskogen, som kyrkan förlades till\nden nu sednast -- till följd af min framställning -- härstädes bildade,\nsåkallade \"Norra Finnskoga Församling\". Hvad som blifvit sagdt om\nHöljys, gäller äfven om Treskog, en ännu större svensk by, inom\nGunnarskogs socken. Vare detta, i förbigående sagdt om de fordom här\nboende primitiva, eller ursprungliga Finnarne, af hvilka vi ännu kunna\nspörja spår i sjelfva det här än i dag begagnade Finska språket.\n\nVi hafva nu således, genom våra vandringar år 1817 på Finnskogarne i\nDalarne, sålunda lyckats att få reda på den genuina betydelsen af ordet\n_sampo_, hvarom de \"lärde\", i mera än i 50 års tid tvistat, och hyst\nolika tankar, ja -- utbytt de löjligaste meningar, utan alt ens kunna\nana till det rätta förhållandet. Om man nu således antager, hvad af\nmånga redan förut blifvit framhållit, nemligen att en del af den vid\nfloden Dvina fordom boende finska folkstammen (känd, i de skandinaviska\nsagorne, under namn af Biarmer) fordomdags troligen äfven erlagt någon\nslags _skatt_ till \"Pohjola\", eller till dem af sina stamförvandter,\nhvilka boende mera nordligt kring sjelfva flodmynningen, och invid\nhafskusten, der de (enligt Sturleson) i ett tempel enkom vårdade, och\nförvarade, den beryktade Jumalabilden -- så är det mer än troligt, att\ndenna skatt bestod i säd (hvaraf folket skulle lefva, och hvilket ännu\ni dag utgör folkets vigtigaste lefnadsvilkor). 1 detta fall hafva vi\ngenast till hands en annan, och en ny, förklaring af ordet sampo, som\nän närmare bekräftar den förra, och nogare bestämmer hvaruti denna\nskatt egentligen bestod. Också heter det derföre ej förroskull om\nWäinämöinen, då han seglade till Pohjola:\n\n    Tuopi laivalla eloa,\n    Aluksella aartehia. (Kal. 18 R. v. 619, 620)\n\nDet heter derföre i en gammal Runa (införd i Mehiläinen 1836, Toukok.)\nom Tuiretuinens son, då han for till Pohjola, att han _läksi viemään\nvetoja, moarahoja maksamahan_ (åter ett nytt ord på begreppet \"skatt\").\n\nVi kunna härvid icke undgå att i förbigående anmärka det\nslägtskapsförhållande, som i detta fall synes (ehuru på längre håll)\nförete sig emellan ordet _sammas_ och det finska ordet _siemen_ (frö.\nkorn, säd, eller egentligen -- utsäde) och hvilket ord återfinnes i\nmånga ej blott med Finskan beslägtade tungomål, utan äfven i andra, och\nforntida, språk. Så t.ex. utan att här tala om det latinska liktydande\nordet _semen_, och dess ättlingar (såsom t.ex. _seme_, på Italienska,\noch _semicute_, på Spanska, m.fl.) deriverade kanske, eller åtminstone\nbeslägtade med ordet _serere_ (så) så heter säd äfven på Ryska _sämja_\n-- på Jakutiska (vid Kolyma floden) _samen_ -- på Sanskrit, _sumana_,\no.s.v. hvaremot _same_, och _sämen_, på såväl forntida som nutida\nTeutoniska egentligen betyder _säden_ hos djuren, och är ursprungligen\nsamma ord som _sajo_, på Lappska -- _saad_ på Irländska -- _saed_, på\nAnglosaxiska -- _sal_ på Alemanniska -- _saat_ på Tyska, och -- _säd_\npå Svenska. Med anledning häraf skulle man kanske kunna tillägga ordet\n_sampo_ (sammas) en alldeles ny förklaring, eller en betydelse, som\ndock derföre icke motsäger, men snarare bekräftar, och öfverensstämmer\nmed den förra. Då ordet _ruis_ (genet. _rukiin_) som motsvarar\nbegreppet \"råg\", icke tyckes vara genuint finskt, är det nog möjligt\natt _råg_, liksom _säd_, i allmänhet i de uräldsta tiderna betecknades\nmed ordet _siemenet_, som numera betyder \"utsäde\". Åtminstone\nbetecknades så den råg, som skall sås, och hvarom här tyckes vara i\nfråga; och derföre om, som sagdt, _sampsa_ är _Pellervoinens_ son, så\nvill detta, med andra ord, icke säga annat än att _utsädet_ hör\n_åkerbruket_ till (_pellon siemenet_). Att folkpoesin äfven gör den\ndöda naturen till -- både lefvande, och talande, är ju redan, af\ngammalt en erkänd sak. Om sådant varit förhållandet, och om (t.ex. till\nföljd af missväxt) hungersnöd, eller brist på säd (utsäde) inträffat i\nPohjola, efter Louhi (enligt Kalevala runorne) genom Wäinämöinen, gaf\nIlmarinen i uppdrag att anskaffa nysäd, utsäde, eller en slags ny skatt\n(_uusi sampo_) -- han, som (att redan sluta efter namnet,) var luftens,\nklimatets och väderlekens Herre, och på hvilken det således berodde att\nbefordra årsväxten, och som dessutom tyckes hafva varit en alltigenom\nverksam, driftig och inflytelserik personage, för att ej säga en mycket\nkonstförfaren man -- så var det allsicke underligt om dertill\nerfordrades ej allenast mycken tid, utan om detta medförde honom mycket\nbråk och besvär, många lidelser och förargelser, hvilket skalden här (i\n10 R. v. 320-416) poetiskt tyckes vilja påpeka, och afmåla, genom de\nmånga olikaslags former, och skepnader, som härvid visade sig för hans\nrika fantasier, och bemödanden; och hvarvid allt måste åstadkommas\ngenom trollkraftens allmakt, såsom utmärkande den tidens högsta kunskap\noch visdom. Dessutom då Ilmarinen (enligt hvad redan sjelfva namnet\nutvisar) var luftens och väderlekens representant, så var ju ingenting\nnaturligare än att man skulle vända sig till honom, med böner om en\nlycklig skörd, eller nysäd (_uusi sampo_). Att han sedermera, i\nmenniskoskapnad, deltager i de andras vikingafärd -- är ingenting\novanligt, och antyder blott att en ny mytisk dikt här blifvit\ntillskarfvad den förra. Lika troligt, och lätt förklarligt, är det\näfven att (t.ex. vid ett missväxt- eller hungersår) sådane äfventyrare\nsom Lämminkäinen, och hans sällskap, ansett sig berättigade att till\nföda, eller utsäde, få dela med Louhi det sädesförråd, hvartill de i\ntiden måhända varit henne, på sätt och vis, behjelplige att inbringa\noch ihopsamla, eller -- att återbörda den skatt man gifvit henne i goda\ndagar. Åtminstone kunde Wäinämöinen hafva skäl att få häraf en andel,\nsåsom den hvilken, genom Ilmarinen, förskaffat henne den. Och då hon nu\nhärpå icke ville ingå, är det likaså icke att förundras, om de vågade\npå kuppen att om natten (d.v.s. sedan alla andra insomnat) inbryta sig\ni hennes sädesmagasin, för att derifrån bortföra d.s.k. \"skatten\",\neller tulla hennes sädesförråd; hvarvid det i sanning icke fordrades\nnågon konst att bära säckarne (eller säcken) i båten. Detta minskar\nderföre icke, eller nedsätter, Wäinämöinens popularitet -- enär han\nhade förutsagt henne detta. Det var snarare här -- en bragd, en ny\nidrott, eller en bedrift han ville utföra. Men eftersatt, och upphunnen\npå vägen, uppstod det naturligtvis en häftig strid, om _mitt_ -- och\n_ditt_. Hvarvid, enär de härom handskades, större delen af säden\nhalades öfver bord, och folades i sjön, d.v.s. for åt fanders, och\nförsvann i vågorna; men hvarvid dammet och stoftet deraf steg med\nvinden -- upp mot skyn, under det de tyngre kornen sjönko ned till\nbottnet, och de lättare drefvo med vågorne till land; och hvarefter\nLouhi återvände endast med den toma säcken.\n\n    Kantoi kannen Pohjolahan, sai rivan Sariolahan,\n\nHärvid bör observeras att ordet _kansi_, här på stället, icke torde\nbetyda \"lock\"; utan deriveradt troligen af ordet kannan (jag bär)\nbetecknar det något hvarmed, eller hvaruti, något bäres. Och således\nhär på stället kan betyda _säkki_ eller _pussi_ -- ord hvilka,\nhvardera, icke äro ursprungligen finska; och för hvilkas begagnande det\nsåledes ursprungligen måste hafva funnits något genuint finskt ord,\nmotsvarande det ungefär, af samma skäl, dermed beslägtade ordet\n_kontti_, som troligen äfvenså torde vara deriveradt af ordet _kannan_.\nHvad åter det andra fyllnadsordet _rivan_ beträffar, så är det ej blott\nlika möjligt, utan äfven lika troligt, att man här begagnat sig af det\nsvenska ordet _rifva_, som att derivera det från det Finska ordet\n_ripa_ (handtag). Ty har man flere såbeskaffade exempel, der radikala\nsvenska ord blifvit i sednare tider infuskade i språket, t.ex. _parma_\n(barm) Top. 3 15; _paarna_. (barn) Top. 10. 20; _kalkki_ (skalk) Top.\n1. 38; _pelsi_ (päls) Top. 3, 11 _manni_ (man) Top. 5, 15, o.s.v.\nSålunda skulle det så mycket omtvistade ordet _Kirjokansi_ --\negentligen komma att betyda en \"brokig säck\", eller något dylikt; och\ndet så mycket mer som en sådan säck (eller matta) såsom Louhis\nenskildta tillhörighet, i stället för att på något sätt stämplas, eller\nsärskiljas ifrån andras -- troligen varit på något vis med egna tecken,\neller figurer, utmärkt. Runorna tillägga väl att af de smulor af sampo,\nsom med vågorne flöto i land, hade Wäinämöinen (enligt 43 R. v. 297, o.\nff.) med glädje hoppats att ännu vinna en god skörd, och för landet\nlyckligare dagar. Hvilket allt mera har afseende på säden, än på\ntrolltrumman.\n\n    Tuost on siemenen sikiö,\n    Alku onnen ainoaisen,\n    Tuosta kyntö, tuosta kylvö --\n    Tuosta kasvu kaikenlainen;\n    Tuosta kuu kuumottamahan,\n    Tuosta päivä paistamahan\n    Suomen suurille tiloille,\n    Suomen maille mairehille. (Kal. 43 R. 297-304.)\n\nI detta fall har man åtminstone icke blott fått bemärkelsen af Pohjola\nnärmare, och geografiskt bestämd, jemte en förklaring hvarföre der\nsedermera var brist på spanmål, utan äfven att der den tiden fanns en\nqvinna, benämnd _Louhi_, eller _Louhiatar_, (Lovehetar) som synes hafva\nvarit landets regentinna, eller herrskarinna; och på hvars minsta vink\n-- såväl beväpnadt manskap, som skepp och farkost, stod till reds. Att\nhon kallas _Pohjan akka_, innebär en hederstitulatur, och nedsätter\nhenne icke; ty _akka_ i forntida språket innefattade, (liksom _ukko_)\nen stor vördnadsbetygelse; och innebär ordet _akka_, ännu i Lappska\nspråket -- en slags ärebetygelse, (t.ex. _Maderakka, Sarakka,_ m.fl.)\nIcke måtte det väl vara henne, hvarom Tacitus i 45 Kap. säger --\n\"_femina dominantur_\", och tilllägger; \"_hic Sveciae finis_\"? Men\nbesynnerligt förefaller det oss likväl, i anledning häraf, att då\nNorrmännen ofta härjade och plundrade, eller krigade i Biarmaland, så\nomnämnes det sällan och aldrig -- att der funnits någon konung, eller\nregent, hvilket dock är det första, hvarvid man naturligtvis i krig\nfäster sig. Alla dessa långa, många, och vidlyftiga historier (i det\nhela mera onödiga) om Sampo, och dess uppkomst, m.m. går deremot sammas\nmyten, -- i sin mera enkla och förädlade form -- alldeles förbi; men\nfäster sig i det stället så mycket mera vid sjelfva hufvudsaken, som\ngår ut på att visa det menniskans, såväl fordna som närvarande,\nlefnadsförhållanden basera sig på hennes eget lefnadssätt, och\nuppförande. d.v.s. det innehåller, kort om godt, en moral -- i få ord.\n\n[36] Att sluta af Kalevala (10 Run. 271-276) synes det som dertill nära\nnog ej blott skulle fordrats en trollkonst (en öfvernaturlig förmåga);\nåtminstone utvisa v. 320-416, att dertill erfordrades ej blott mycket\nbesvär, utan äfven en lång lid, att få Sampo i stånd; hvilket här ofta\när fallet med att indrifva skatter.\n\n[37] Hvilket tyckes antyda, och ge tillkänna, att hon verkligen var i\nstort behof deraf, eller i en nödträngd belägenhet, som man säger.\n\n[38] Den egentliga hufvudsaken, som nu skulle följa, och som upplyser\ngåtan -- men som här likväl saknas -- hafva vi redan förut meddelat\nangående _Sammas_, och mer än tydligt förklarat i _De proverbiis\nfennicis_, p. 10.\n\n[39] Numera voro argonauterna således tre; förra gången -- endast två.\n\n[40] En skatt, och ett sädesförråd, kan man dela; men icke en\ntrolltrumma, solen eller qvarnen.\n\n[41] Det såkallade \"nio talet\" spelar hos fornfinnarne alltid en stor\nroll, liksom ej mindre i den Indiska än i den Skandinaviska mytologin,\nder det t.ex. talas om 9 himlar och 9 jordar.\n\n[42] Detta tyckes ytterligare besanna vår förmodan att med Sampo,\nåtminstone här på stället -- betecknades säden, som inskjuter sina\nrötter i jorden, och måste med plogen behandlas, Härom heter det i\n10 R. v. 427-432.\n\n    Siihen juuret juurutteli\n    Yheksän sylen syvähän.\n    Juuren juurti moa-emähän,\n    Toisen vesiviertehesen.\n    Kolmannen kotimäkehen.\n\nDet var i anledning häraf äfven (enligt en annan Runa) de många\nqvarnarne sattes i gång.\n\n[43] Att sluta bäraf, äfvensom af den omständigheten att farkosten\nroddes med årar, af två man -- måtte den (åtminstone i skaldens tanke)\nej hafva varit bland de största, och endast afsedd att begagnas på\nsmärre insjöar och floder.\n\n[44] De få delar af Sampo som härvid flöto i land, åstadkommo der samma\nunderbara verkan, och effekt, som, i förra fallet -- delarne af Sammas;\nnemligen att de befordrade vegetationen, och således -- behörigen\nkultiverade -- befrämjade fruktifikationen, eller sädesproduklionen.\nSkilnaden är dock den, att allt detta låter tänka sig till följd af\nsädeskornen, men icke tillföljd af några bilar af trolltrumman.\n\n[45] Kalevala-runorne sakna likväl här det bästa, nemligen -- sjelfva\nqvintessensen, hvilken numera äfven från folkmedvetandet tyckes vara\nförsvunnen i Finland; men hvilket vi varit lycklige nog att attrappera\nhos Finnarne i Dalarne. \"_Kuin oisi usseemmat soanut_!\" heter det. Se\n-- der ha vi det! Menniskan är aldrig nöjd! Vi hafva der åter en ny\nlärdom, och en djup sanning att iakttaga -- allt inom dessa få rader --\nen sanning som går, och gäller, så länge verlden står, och -- lifvet\nräcker. Och hvem är sedan orsaken dertill annan, än menniskan sjelf och\n-- hennes oförnöjda sinne. Men denna myt förvarar ännu dessutom en\nannan djup sanning, hvilken vi hittills icke berört, eller förklarat,\nehuru den här kanske närmast alluderar på Finnarne sjelfva. Den\ninnebär, och utvisar nemligen, att menniskorne under sina husliga\nsysslor, och fredliga värf -- beredt sig sin egen olycka, genom\nbegagnandet af svärdet, såsom ett mordvapen -- äfven om man, å andra\nsidan, dermed någongång lyckats vinna några förmåner. Måtte ej blott\nenhvar af oss, utan måtte äfven alla Europas regenter -- lägga detta på\nsitt sinne! Nej -- på sitt samvete! Måhända är detta ock orsaken,\nhvarföre Finnarne (så vidt man af historien känner) icke i fordna tider\n(såsom andra folkslag) sökt sina idrotter i krig och bardalek, utan --\ni fredliga yrken.\n\n[46] Så t.ex. studera vi visserligen Grekernas och Romarnes mytologi,\nmen ofta kanske utan att närmare uppfatta idolernas inre, djupa, höga,\noch andliga betydelse, som utmärker deras egentliga karakter; i det vi\nåtnöja oss endast med att litet attrappera dem på ytan, antingen med\npenseln, eller grafstickeln.\n\n[47] Så t.ex. då Pohjola (hvilken förklaring, och betydelse, man än\nvill gifva ordet) likväl alltid är ett ej blott historiskt, utan äfven\nett geografiskt namn (omock någongång poetice förbytt till Päivilä,\neller Sariola), så synes det oss åtminstone -- minst sagdt -- löjligt,\natt sätta det i förbindelse, och i beröring med _Kalevala_, som är ett\nheltochhållet poetiskt fingeradt och uppdiktadt namn; hvilket, såsom\nsådant, ingenstädes står i verkligheten till finnandes (jemf. Litter.\nSällsk:s protokoll, då det diskuterades om -- hvad titel man skulle\ngifva boken). Ty såvida det icke förekommer hvarken bland de flere\nhundra finska runor, och folksånger, jag insamlade i Savolax, eller\nbland dem _Topelius_ meddelat från samma landsort som Lönnrot, icke\nheller bland de af _v. Schröter, v. Becker, Ganander, Porthan,\nLencqvist, Maxinius_, m.fl. i tryck utgifna, så påstå vi att namnet\n_Kalevala_, liksom _Wäinölä_, är af Lönnrots eget fabrikat. Också vet\nhan derom icke säga annat än -- \"_Wäinölän vainiolla, Kalevalan\nkankahalla_\". I poetiskt afseende är häremot ingenting att anmärka; det\nstår, (betraktadt såsom en dikt) för Lönnrots räkning, liksom _Runola_\n(ett annat epos) står för vår. Men att utgifva det för en finsk\nfolkdikt, är ett underslef, som icke anstår någon -- allraminst\nLönnrot. Och att i detta fall inblanda Pohjola med Kalevala är en\nnonsens, som icke låter förklara sig, och strider emot sjelfva det\nsunda förståndet, såvida nemligen grundstenarne här, (till samma\nskådespel) äfven måste stå på samma bas, och icke -- den ena på jorden,\noch den andra upp -- i himmelen. Och slutligen -- månne det ej i\nhistoriskt afseende härvid hade hört till ordningen, äfvensom ej mindre\ntill sanningens och rättvisans grundsatser, än till humanitetens och\nbillighetens fordringar, att Lönnrot härvid äfven bordt hafva uppgifvit\n-- hvarifrån, och af hvem, han erhållit de skilda sånger han här\nbegagnat. Ty då de flesta af dem, och måhända de bästa, redan förut --\ngenom offentligt tryck -- blifvit af andra, allmänheten meddelta, ser\ndet åtminstone så ut såsom Lönnrot, genom förtigandet, eller\nförhemligandet bäraf, velat tillräkna sig, ensam, förtjensten af\nalltsammans, liksom han varit barnslig nog att tillerkänna sig sjelfva\nidén af deras _samlande_ och _utgifvande_ -- såsom sin _uppfinning_.\n\n[48] Det hörde fordom till saken -- ej blott i vårt land, utan äfven\nbland flere andra folkslag, och utvisade en slags ärebetygelse och\naktning -- att ej nämna saker, och personer, vid deras rätta och\nvanliga namn, (hvilket ansågs nog trivialt, d.v.s. simpelt), utan\nmedelst ett visst annat, dem tillagdt, säsom deras epitet. Liksom\nSvenskarne ofta (isynnerhet vid begåendet af deras andaktsstunder)\nkalla Gud till _Herren_ (äfven ofta till _Du_) så kallade Finnarne\nhonom fordom till _Ukko_ (Gubben) emedan detta ord, redan ensamt, i sig\ninnebär en viss vördnadsfull betygelse. Så t.ex. hörde jag 1817, bland\nFinnarne i Säfsen, en 70 års gammal gubbe, benämnd Ronkainen, hemma\nifrån byn Hön, hvilken kallade Gud för _Wanha mies_ (\"den gamle\nmannen\"). Han svor nästan vid hvartannat ord, och på det högsta\nförundrade sig, då han fick höra mig tala \"Finlands finska\", (något som\nhan förut aldrig hade hört) -- vid det han ena gången sade: _voi vanha\nmies!_ (motsvarande ungefär då vi säga \"kors bevars!\") -- andra gången:\n_voi Herra yhtä taivaallista!_ (svarande ungefär emot orden: \"kors\nGubbevars\"!) hvarvid han, för omvexlings skull, stundom inföll --\n_voi vanhakas_ (kors \"den gamle\") och hvarmed han likaså förstod _Gud_.\nAf samma orsak tituleras björnen till \"Ohto\", och \"mesikämmen\";\n_vargen_, till \"Hukka\" och \"raipahäntä\", o.s.v. Det måste derföre\nförefalla enhvar högst oförklarligt att en Professor i Finska språket\noch litteraturen, kunnat vara till den grad korkad, att han enkom\nskrifvit, och utgifvit, en afhandling angående den Finska Guden _Ukko_;\noch det ehuru jag redan i Svensk Litteratur-Tidning 1817, för den 7\nJuni, i detta afseende mer än tillräckligt upplyst honom om det rätta\nförhållandet härmed. Det vore ungefär detsamma som om man skulle ge sig\natt beskrifva den svenska Guden _Du_ eller _Vår Herre_. Ja det var\nbland Israeliterna fordomdags stundom vid lifsstraff förbjudit att\nbenämna Gud vid sitt namn (3 Moseb. 24 K. v. 16).\n\n[49] Vi skulle, med anledning häraf, kunna meddela Hr Grimm den\nupplysning -- att Gud heter, ännu i dag, på många Afrikanska språk\n_sambi_, t.ex. såväl på Kamba och Mandongo, som på Angola språket, och\n-- _zambi_ på Kongo språket, hvilket ord vidare återkommer ej mindre i\nLoango och Tambi än i Watje och Akra språket (se Jumalasta, ja hänen\nmonenalaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä Kielilä p. 46-48).\nVi kunna om alla dessa småaktiga försök tillämpa det motto vi redan i\nbokens början anfört från Cicero.\n\n[50] Angående denna \"historiska grund\", upplyses vi icke vidare. Det\nvar numera åtminstone ingen \"Brudfärd\" i fråga. Ändamålet eller\nafsigten var ju endast att komma åt Sampo.\n\n[51] Detta skall förmodligen förklara orsaken till Hafsvattnets sälta,\nsåsom en följd (enligt Finnarnes förklaring) af Sammas ena tå.\n\n[52] Nå nyss hette det ju, det han med afseende å innehållet af\nKalevala-sångerna, fann likadana hjeltedikter bland Ostiaker,\nSamojeder, Tartarer, och andra närmare eller fjermare med Finnarne\nbeslägtade folkstammar.\n\n[53] Detta var nu således den store Castréns funderingar angående\n\"Sampo-myten\". Vi kunna, med allt detta, härvid icke inse -- till\nhvilket _resultat_ han kom.\n\n[54] Det var egentligen Louhi, hvilken (enligt Runorne) förelade\nWäinämöinen, såsom ett vilkor, om han ville slippa hem, -- det han\nskulle förskaffa henne sampo, vid det hon frågade honom:\n\n    Taijatko takoa sammon,\n    Kirjokannen kalkutella --\n    Joutsenen kynän nenästä,\n    Maho-lehmän maitosesta,\n    Yhen ohrasen jyvästä,\n    Yhen uuhen villasesta?\n\n(Kal. 7. R. v. 311-316) eller, som det heter i 1 Uppl.\n(2 R. v. 164-169):\n\n    Taijatko takoa sammon\n    Kirjokannen kirjaella --\n    Yhen joukkosen sulasta,\n    Yhen villan kytkyestä,\n    Yhen otrasen jyvästä,\n    Yhen värttinän muruista?\n\noch hvarmed, i poetiskt afseende, antydes de många svårigheterna, och\nkonsten att kunna åvägabringa den, -- i likhet med de svårigheter,\nhvilka i 8 R. v. 95-98 antyddes Wäinämöinen att erhålla Pohjan neiti.\n\n[55] Om Runorne stundom härvid inblanda ordet \"Lappalaiset\", tillföljd\naf sitt manér att relevera samma sak med andra ord, så bevisar det, att\ndessa inflickade ord, som förskrifva sig från en sednare tid -- icke\näro annat än skaldernas, och runosångarnes, egna interpoleringar, enär\nsjelfva ordet, och namnet _Lapp_ -- icke förekommer förr kändt i\nHistorien, än från år 1177.\n\n[56] _Siit on polo Pohjolassa, elo leivätöin Lapissa._\n\n[57] Jag påminner mig, i min ungdom, någorstädes hafva läst, att ett\nsådant slags redskap, eller instrument, skall fordomdags äfven hafva\nblifvit begagnadt vid bröllopen här i Nylandslän. I anledning häraf\nförtjenar kanske nämnas att redan Herodotus, som lefde för mera än\n2,000 år sedan, tyckes hafva känt till trolltrumman; ty han omtalar att\ndå Anakarsis återvände till Schytherna -- firade han, enligt Kyzikernas\nplägsed, gudinnans fest -- med en handtrumma i handen, och med bilder\nhängande på bröstet; för hvilken af honom antagna främmande sed, han\nblef skjuten till döds af Savlios.\n\n[58] Det synes mig som Dr Donner redan skrifvit så mycket om denna\n\"qvarnhistoria\" (liksom förut om \"tamburdibasen\") så att hälften deraf\nredan kunde vara nog, helst (enligt vår tanke) resultatet af\nalltsammans är, och blir, en galimatias; hvarföre vi äfven öfverhoppat\ndet mesta af dessa till ingenting ledande resonemanger.\n\n[59] Om natten bars sampo ombord; och då man stridde derom, gick den\nsönder; en del flöt i land, och en annan del sjönk i sjöbottnet -- huru\npassar det på solen?\n\n[60] Af alla de många andra sampotolkarne, och förklararne, har deremot\nicke en enda omnämnt mig, mycket mindre upptagit den version af myten\njag angifvit.\n\n[61] Jag var icke blott den som i Dalarne (Säfsen ligger i Dalarne, ej\ni Wermland) 1817 först upptäckte, och der upptecknade, samt 1818 i\nUpsala först förklarade och offentliggjorde _sampomyten_ (De proverbiis\nfennicis p. 10) utan är det äfven jag som 1814 i Jockas först\nattrapperade, och likaledes i Upsala 1821 först publicerade -- en akt\naf _Kullervo-myten_ (Pieniä Runoja. 2. p. 26). Äfven var det jag som\nförst hörde, och 1818 i Upsala meddelade allmänheten den finska myten\nom verldsägget, jemte en refräng angående legenden om _syndafloden_\neller om _svalan och fartyget_ (Pieniä Runoja 1. p. V). Hvilket allt\njag (jemte mycket annat) meddelade inom det trånga utrymmet af 12+18\nblad. Slutligen var det ock jag som, genom v. Schröter, i Upsala redan\n1819, först offentliggjorde en fars ur myten angående d.s.k. _Kojoisen_\npoika, hvilken tyckes vara en pendant än till den af Ganander omtalta\n_Soini_, än till _Kullervo_ -- så framt han icke skall föreställa samma\nperson.\n\n[62] Detta tror sig förf. vidare hafva funnit i orden _seppeli_,\nhjulbössa; _sepo, sepeli, sepukka,_ hund med en hvit ring kring halsen;\n_sepään_, omarma, omveckla; _säppäle_, en qvinlig hufvudbonad; _sapra_,\nhökopsa, höstack; _sapora_, fiskdam; (hvarföre månne han icke äfven här\nåberopat det betecknande ordet, saparo?) _sappa_, öppning i bakändan på\nen ryssja; _sappi_, galle, i anledning hvaraf talesättet _päivän sappi_\nbetyder vädersol, o.s.v., o.s.v.\n\n[63] Nemligen 1:o pä latin, år 1818, i \"_De proverbiis Fennicis_\" p. 1,\n10 -- 2:o på finska, år 1828, i \"Otava\" 1 D. p, 19, 20; och -- 3:o på\nsvenska, i den år 1834 utgifna \"_Förklaringen öfver Tacitus_\" (jemf. p.\n32). Likväl gjorde jag icke så mycket buller och väsende deraf, som\nsedermera tyckes hafva blifvit en följd häraf.\n\n[64] Så t.ex. liksom Castrén jemt och ständigt fantiserar om de\n\"Altaiska folken\", så drömde han alltjemt (under sina föreläsningar i\nfinsk mytologi) om de finska afgudarne, (eller gudamakterna) vid det\nhan vidt och bredt omtuggar samma slags abrakadabra, utan att ens veta\nhvad _poesi_, i allmänhet, och den finska (eller österländska)\nisynnerhet -- vill säga. Något hvarom likväl sången om _Björnens\nfödelse_, redan ensamt, hade bordt kunna upplysa honom.\n\n[65] Med ett ord, om denna sak har redan så mycket blifvit både taladt\noch skrifvet, att det redan fyller, och utgör, en egenslags litteratur\nför sig, hvilken vi vilja kalla _sampolitteraturen_; hvaruti mera än\ntjugu vidtfräjdade författare och skrifställare inlagt sina idrotter.\nResultatet af deras förklaringar, och uttydningar (jemte deras thy\nåtföljande vetenskapliga värde) vilja vi här -- för att närmare kunna\nuppfattas och öfverskådas -- i ett sammanhang korteligen framställa;\nehuru vi, beklagligtvis nog, öfver dem alla nödgats draga -- ett långt\n(svart) streck. Dessa deras förklaringar äro som följer: --\n\n  1. Ett musikaliskt instrument (Topelius, och en anonym) --\n  2. Sjelfva Guden, och --\n  3. Jumala-bilden (Elias Lönnrot) --\n  4. En möbel, eller en grann utstyrd klädkista (Fab. Collan) --\n  5. Ett Handelsfartyg, (Enligt en uppgift af Lönnrot, meddelad i\n     Litteraturblad för medborgerlig bildning 1858, sid. 496.) --\n  6. En rik talisman (Rob, Tengström & Castrén) --\n  7. Frodes qvarn (Jak. Grimm & K. Simrock.) --\n  8. Enqvarngrotta (Castrén) --\n  9. Den gyllene morgonrodnaden (Grimm). --\n 10. Qvarnen som stod och malade pä hafsbottnet (Aasbjörnsen & Moe) --\n 11. En hemlig källa, och --\n 12. Källan till allt godt (Matth. Castrén). --\n 13. Jumala-templet (Castrén). --\n 14. En handqvarn, som malade af sig sjelft (Schiefner & Löwe) --\n 15. Ett moln (Mannhardt) --\n 16. Solen (A. Kuhn a J. Caesar, a O. Donner) --\n 17. Regnbågen (F.L. Schwartz) --\n 18. Den stjernbeströdda himmelen (En Runosångare) --\n 19. Hela det af Finnar bebodda landet, (En bonde) --\n 20. Det argonautiska tåget (O. Alcenius) --\n 21. En allegorisk framställning af Bildning och Kultur (Lönnrot) --\n 22. Trolltrumman (Friis, Europaeus, & Calamnius).\n\n[66] Sanningen af ett gammalt svenskt ordstäf -- \"erbjuden tjenst, blir\nalltid försmådd\", och af ett annat, hvilket lyder -- \"ingen är profet i\nsitt fädernesland\", har jag mer än ofta varit i tillfälle att erfara.\nDetta har äfven nu sednast blifvit besannadt af ett visst annat\nsällskap, som valt till sitt \"motto\", ordet \"Kohtuullisuus\"; och hvars\nhufvudändamål säges vara att vilja befordra, och befrämja, nykterhet\noch måttlighet här i landet. -- Ord, hvilka klinga ganska vackert för\nörat. Men då det gäller att bevisa det äfven med \"handling\" -- då står\ndetta sällskap ingenstädes till finnandes; ty hafva vi sökt det\nförgäfves. Också tyckes mig landets patriotiska \"Ständer\", äfven denna\ngång, i så måtto, hafva försofvit sig; och detta -- icke \"första\ngången\". (Jemf. _Något som torde förtjena att reflekteras uppå, och att\n-- vid nu påstående Landtdag -- närmare skärskådas, och öfvervägas._\nHelsingfors 1872.)\n\n\n\n"]