[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fXTcxhqhGCZan5YAdtA5yooNjA5hT2GODYgtlvGshnwg":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":7,"slug":8,"bookId":9,"genreRaw":7,"genre":10,"themes":11,"origin":13,"language":14,"yearPublished":15,"yearPublishedTranslation":7,"wordCount":16,"charCount":17,"usRestricted":18,"gutenbergId":19,"gutenbergSubjects":20,"gutenbergCategories":22,"gutenbergSummary":25,"gutenbergTranslators":26,"gutenbergDownloadCount":27,"aiDescription":28,"preamble":29,"content":30},2302,"Afrikanska reseminnen","Alfthan, G.E. von (ft. 1890)",null,"2302-alfthan-g-e-vvon-afrikanska-reseminnen","2302__Alfthan_G._E._vvon__Afrikanska_reseminnen","tietokirja",[12],"seikkailu",[],"sv",1892,50739,251732,false,62623,[21],"Africa -- Description and travel",[23,24],"Adventure","Travel Writing","\"Afrikanska reseminnen: äfventyr och intryck från en utflykt till de svartes Världsdel\" by G. E. v. Alfthan is a travel memoir written in the late 19th century. The book chronicles the author's adventures and observations during his journey to Africa, exploring themes of culture, geography, and personal reflection. It offers insights into the experiences and challenges faced by the author as he navigates through various regions of the African continent.  The opening of the memoir sets the stage for a personal recounting of the author's travels, beginning with his reflections on his past adventures, including time spent in various locations around the world. He describes his transition from a comfortable life to one filled with uncertainty and challenges, driven by a sense of adventure and a desire to contribute positively to the world. His decision to embark on a journey to Africa is fueled by a mix of personal loss, a call from a friend, and a newfound sense of patriotism, hinting at his hopes of helping his fellow Finns who had emigrated. The narrative introduces the reader to his writing style, which deftly combines observational humor, cultural critique, and poignant personal anecdotes. (This is an automatically generated summary.)",[],201,"Suomalaisen upseerin ja seikkailijan matkakertomus Etelä-Afrikasta 1800-luvun lopulta. Teos kuvaa kirjoittajan havaintoja ja kokemuksia muun muassa Kap-siirtokunnassa, Natalissa ja Sansibarilla yhdistäen maantieteellistä tietoa, kulttuurikuvauksia ja henkilökohtaisia sattumuksia.","'Afrikanska reseeminnen' av G.E. v. Alfthan är Projekt Lönnrots\nutgivelse nr 2302. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga\nvärlden, varför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn\ntill e-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.","AFRIKANSKA RESEMINNEN\n\nÄfventyr och Intryck från\nEn utflykt till de Svartes Världsdel\n\n\naf\n\nG. E. v. ALFTHAN\n\n\n\n\n\nHelsingfors,\nJ. C. Frenckell & Sons boktryckeri,\n1892.\n\n\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\nFöretal.\nInledning.\n    I. Den famosa resan begynner.\n   II. Snowdrop på Ocean.\n  III. Afrikas allmänna geografi.\n   IV. Kap-kolonin.\n    V. Utmed afrikansk postväg.\n   VI. Solo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden.\n  VII. Kolonin Natal.\n VIII. På tropisk stråt med Fredrik Jambone.\n   IX. På tropisk stråt med Simo Eskola.\n    X. Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig.\n   XI. Mozambik och Zansibar.\n  XII. På tropiskt haf.\nSlutord: Ändan kröner värket @@ Talatta, Talatta.\n\n\n\n\n      Finska folkets tusenåriga förmåga\n      \"att frysa och svälta men segra tillika\",\n      tillegnas detta ringa arbete,\n      som därjämte söker bevisa,\n      att äfven en stark hetta ej kufvar Finnar.\n\n\n\n\nFöretal.\n\n\nEtt arbete kan vara sämre eller bättre, men har en människa engång\nbesvärat sig med att skrifva detsamma, är det ju förvisso författaren\ntill förargelse om det icke blir trykt.\n\nBlir det sedan icke köpt och läst, så har han en ny förargelse. De\nförtretligheter censuren kan vålla äfven den harmlösaste själ äro icke\nnågra förargelser -- det är en ren njutning att råka ut för censurens\nsax -- när nu engång en sådan existerar. Jag hoppas icke denna gång få\nnjuta af dess utklipp.\n\nFörargelsen att icke få de under en mödosam färd med svårighet förda,\nsedermera utarbetade anteckningarna trykta slet och ref i sinnet och\ngnagade på märg och ben så, att manuskriptet redan var utsatt för\neldfara. Faran gick emellertid öfver, för hvilket anteckningarna stå i\ntacksamhetsskuld till en min vän. Om någon af de blifvande \"kunderna\"\nhar ett ögonblicks nöje eller får någon ljus idé, i det han eller hon\ngenomögnar landsmannens afrikanska minnen, så ber jag att han -- eller\nhon -- förenar sig med mig i att tacka denne. De vänner hvilka biträdt\nmig vid redigeringen tackar jag för den tålamodspröfvande granskning de\nlåtit alstret genomgå -- i den dubbla afsikten att medels strykningar\nförhindra obehagliga framtida utklipp vare sig af skandalhungriga\nkritiker eller en skuggrädd censur.\n\nTre ting äro goda -- hvarför jag härmedels äfven tackar de landsmän,\nskandinaver och äfven främmande människor, hvilka manade af\nsolidaritetskänsla eller ett godt hjärta hulpo mig ut på den vågsamma\nfärden, lyckligt igenom densamma och slutligen lifslefvande -- om äfven\nmed en ramponerad kropp och en kalfatrad själ -- hem igen.\n\nI våra hetsade, nervösa fin de siècle dagar ger man sig knappast\ntid att ögna genom tidningar; vare det därför blott vetenskapsmän,\nfilosofer och skalder tillåtet att nedskrifva tråkiga, digra volymer.\nEn vanlig dödlig syndare bör vinlägga sig om att icke för mycket taga\nläsarens strängt anlitade tid i anspråk.\n\nKritikern \"ex professo\" kommer väl i alla fall att få \"myror i\nhufvudet\" af en innerlig önskan att sänka \"biets gadd\" i dessa\nanspråkslösa reseminnen.\n\nVare sig han -- eller hon -- gör det för att läka min reumatism eller\nför att få de efter afrikanska \"väntalitebuskarne\" jämt och nätt helade\nsåren att ånyo blöda; i hvarje händelse är nuförtiden bäst att göra\nen bok så \"lyhykäinen\" som möjligt. Försiktigheten borde ingifva mig\ntanken att enligt gammal vana skrifva anonymt, men liksom blygsamhet\npryder kvinnan, hör frimodighet, ja till och med en viss portion\noförskämdhet mannen till.\n\nHelsingfors den 7 Mars 1892.\n\n                                                G.E. v. A.\n\n\n\n\nInledning.\n\n\"Huru man blir resenär.\"\n\n\n    -- -- -- -- --\n    Ständigt man mig velat klandra\n    Då jag ej fått likna andra.\n    -- -- -- -- --\n\nMedan de flesta af mina jämnåriga -- ungdomar äro de icke -- åtnjutit\nen relativt eller måhända -- äfven absolut fridfull tillvaro, har\njag sällan fått förblifva i ro på stranden, utan städse, fattad af\nbränningen, åter och åter utkastats i vågsvallet...\n\nRedan som blodung åtföljde jag min vördade fader på långa och mödosamma\nfärder i Lappmarken. Den vilda jakten en hel höst tvärt igenom ryska\nKarelen utgör ej häller något minne af frid och ro.\n\n1877-1878 deltog jag i fälttåget mot turkarne. 1879 besökte jag Paris\noch London.\n\nÅren 1880-1881 gjorde jag en resa genom en stor del af Nordamerikas\nFörenta Stater.\n\n1885-1886 vistades jag i Sydamerika -- se \"En utflykt till Antipoder\"\nG. W. Edlunds förlag 1887. 1888 företog jag en tripp till Berlin,\nSchweiz, Wien och Tyrolen, -- denna gång för att söka bot för min sjuka\nhustru.\n\nDå man betänker att författaren däremellan iföljd af inträffade\nomständigheter åtskilliga gånger rest vårt eget land igenom kors och\ntvärs; vidare i \"affärer\" besökt våra nya vänner ryssarne och våra\ngamla vänner svenskarne, så nog blir äfven en zigenarsjäl trött med\nmindre --!\n\nDet egendomliga ligger i att \"den sköna själen\" ursprungligen fasade\nför strapatser och att slita ondt, tvärtom var \"den\" ganska bekvämt\nanlagd, med hufvudintresset grupperadt kring nya uniformer, sköna\ndamers baltoaletter och promenaddräkter. Reslusten inskränkte sig till\nen spatsergång på Esplanaden och något slädparti.\n\nNaturbeundran visade sig i frasen -- vanligen riktad till en fager,\ngråögd tärna: -- \"Hvilken härlig utsikt, min fröken!\"\n\nJakt, fiske och all annan idrott ingaf leda om man undantager konsten\natt rida med någon dam på modet ifrån brunnshuset till senatstorget,\noch från senatstorget till -- brunnshuset, eller att promenera ledande\nen stor hund vid band \"kapellet rundt\".\n\nNågra djupare studier i filosofi, matematik m.m. kommo ej ifråga. Man\ntog lifvet från den glada sidan och var mästare i att brygga bålar, så\nvarma, som kalla... Man var rätt belåten med sig själf, tänkte just\nicke på medmänniskor och ansträngde sig öfver hufvud endast då man\nmåste ut på -- exercis.\n\nSkulle jag fortsatt på samma sätt vore jag nu kanhända kammarjunkare\noch ansedd för en stadig herre, istället blef jag resenär och --\nbondemåg.\n\nSådana lekbollar för omständigheterna äro vi människor.\n\nHuru förändrad är icke nu efter \"studier\", pröfningar och strider min\nlifsåskådning. Mig förnöjer numera hvarken damers toaletter eller nya\nuniformer, icke ens om dessa senare äro prydda med glänsande tecken.\n\nNej -- det är ej mer blott bjällerklang som det gäller! Efter att hafva\ntagit afsked från militären -- militären utan tross och kanoner --\nbeslöt jag att egna mig åt jordbruk.\n\nPå det natursköna Kirjola upplefde jag sedan några lyckliga år under,\nsom jag tror, sträfsamt arbete.\n\nSå skänker lifvet en och annan stiltje... då och då solljus på\nblomsterprydda ängar... månsken i susande skogar och älfvodans...\nljufva anderöster hviska om frid och försoning, om någonting bättre,\nfullkomligare, engång, för -- den finska människan...\n\nMen oblida makter begynna åter sitt spel. Ogynsamma konjunkturer\ntillstöta. Resultatet utmynnar i -- \"En utflykt till Antipoder\". --\nFarväl hustru, barn, släktingar och vänner...\n\n-- -- -- Återkommen trampar jag ånyo fädernetorfvan, synnerligen kär\nför biltoge män.\n\nEfter några omgångar tror man sig lycklig och säll. Solen ler och\nreumatismen ger vika. Affären går och det vackra hemmet öppnar sin famn\nåt mina små barn -- då modern sjuknar in för att aldrig mera repa sig.\n-- Idyllen tager plötsligt slut -- och penningarna äfven...\n\nJag fattas af förtviflan, anlitar glaset och lider af dystra syner\noch drömmar, ser barnen inkastade på arenan bland rofdjur. Värnlösa,\nförlorade! Fadershjärtat vaknar och -- förståndet också.\n\nNu börjar \"vigilansen\", men då man blott bjuder på sodavatten -- går\nden illa. Då visar sig den räddande ängeln i skepnad af en \"gammal vän\"\n-- som fått korgen af en kvinna. Han presenterar mig för henne, jag\nfriar -- och får ja!\n\nHon var en patriotisk flicka, som talade om blå garibaldiskjortor; om\nmindre anspråk och större själfständighetskänsla, om fosterlandskärlek\noch icke alls om -- penningar. Det var någonting det.\n\nVi gifte oss -- \"mannen af börd och kvinnan af folket\".\n\nMånga af våra små beräkningar slogo felt och därför nödgades vi söka\nutkomst i främmande land, tvungna att lämna mina barn i släktens vård.\n\nHär kan jag icke underlåta att nämna några ord om sådana uttryck som:\n\"Alla människors broderskap\". Humoristen Saphir anmärker att frasen\nlyder så och icke: \"Alla människors systerskap\", emedan man lättare\nvägrar sin \"broder\" något -- redan artigheten mot täcka könet erfordrar\nett hänsynsfullare uppträdande mot systrar. -- Huru många \"bröder\" har\nicke jag, och -- likväl! -- Jag sett dem en tid, en annan och jag ser\ndem ej mera.\n\nMen som man bäddat får man ligga. Att jag är så alldeles ensam, oaktadt\nden vordna stora umgängeskretsen, måtte bero på att jag handlat orätt\nmot dem, att jag är den största syndare af dem alla, törhända den ende.\nAldrig i världen har jag väl blifvit så ensam och öfvergifven i följd\naf att vederbörande icke mera se någon fördel för sig i att vidare\nfölja broderskapets hälga lagar, sedan min lyckas stjärna ånyo håller\nsig dold bakom töcken. Det kan aldrig komma ifråga. Antagligen tjäna\nde fosterlandet genom att lämna mig åt mitt öde. Mitt samvete ropar\ntill mig: knorra icke vindtböjtel mot dessa ädla patrioter, och jag\ninstämmer: \"Gud signe eder hederspaschor!\" Ja väl, mitt förflutna lifs\nmånga motgångar, en hetsig naturs otaliga felgrepp, hågkomsten af mina\nsmå älskliga barn, det vemodiga minnet af min första maka, aktning för\nmin andra hustru, ditt och datt förenade sig om att lösa fogningarna i\ndet tämligen hårdt tillskrufvade samvetet. Mitt samvete vardt riktigt\ndåligt -- och man påstår att det finnes samveten -- ändå sämre...\n\nDet -- samvetet -- tär och förtär, men uträttar likväl så ofantligt\nmycket godt. Odlen edert samvete!\n\nVi reste altså, men redan i Stockholm, därifrån en sjukdom tvingade min\nhustru att återvända, blef jag allena.\n\nJo det var hemtrefligt!\n\nSorgliga meddelanden om oväntade bekymmer dem fosterlandet råkat uti,\ntrakasserier af kreti och pleti -- ända hit, finansiella trångmål, den\nofvan beskrifna samvetsoron... möjligen därtill bitterheten af en\neller annan oförrätt, som man lidit -- ah, man brydde sig ej mera om\nden usla lifshanken, utan greps utaf idén att man skulle kunna göra\nnytta åt världen genom att dö!\n\nDå, just när pessimismens rötter fattat ett djupt fäste, sköt en\noptimistisk planta upp och spirade alt högre, ju längre jag läste i den\ngamla vännens bref, som kom med sista posten: -- -- -- -- -- \"du som af\nenvishet, öfvertygelse eller genom ödet städse gått dina egna vägar,\nefter eget hufvud; du som dumdristigt icke tvekade att resa än hit än\ndit i världen och senast tänkt på Amur. Hvi förtviflar du nu? Var då\nengång konsekvent, gamla gosse. Res igen -- res och res -- men res till\nSödra Afrika och se efter om där finnes någon lämplig plats för våra\nfinska emigranter, för dem, som redan blifvit strödda likt agnar för\nvinden och för dem, som kanske framdeles icke skulle önska blifva det!\nKanske handelsförbindelser kunde anordnas? Nyheter äro i alla händelser\nroliga att få höra. Res, gamle gosse, res och kom frisk och lefvande\nhem igen så har ditt år ej gått alldeles förloradt -- som, var du lugn\nför det -- så mångas här hemma... Lef väl och välkommen åter!\" -- -- --\nEn timme satt jag och stirrade tankfull och tänkte på vännen, som\nhållit sig så käck och försakat så mycket...\n\nMan låter tanken vagga hit och vagga dit till dess man fattar ett\nbeslut.\n\n\"Hän till Afrika!\"\n\nEtt oblidkeligt öde bestämmer att man skall varda resenär, men i och\nmed detsamma danas man till patriot, ty hvad som är bra på främmande\nbotten vill man naturligtvis ha importeradt till hemlandet och hvad\nman, vid jämförelse, hemma ser vara: \"blankt åt f--s\" önskar man gärna\nse exporteradt, rättare expatrieradt. Afrika är ett lämpligt land, där\ngå spruckna kittlar och aflagda kläder med \"fjång\", medan klent mod,\nsnobberi m.m. bortdunsta.\n\nSlutligen måste man ju berätta för landsmanninnor och landsmän hälst en\ndel af hvad man sett och hört, så godt förmåga och resurser medgifva,\noch sålunda blir man äfven \"författare\". Anhåller om öfverseende och\ntecknar eder\n\n                                              G.E. v. A.\n\nArtsjö socken i en bondgård den 30 december 1891.\n\n\n\n\nI Kapitlet.\n\nDen famösa resan begynner.\n\n\nStockholms minnen. Göta kanal. Lilla och stora London.\n\n                                                           Juli 1890.\n\nNu -- vid gränsen till det tjugonde seklet är det en vansklig sak att\nför bildade nordbor beskrifva Stockholm, så mycket har om staden redan\nblifvit \"satt på papper\". Skall man våga försöket så måste det ske på\nett alldeles nytt, originelt sätt. En vidlyftig skildring får det icke\nhäller vara.\n\nSkärgärdens trollska scenerier, Waxholms fästning, inloppets skönhet,\nVillastaden, Katarina hissen och konungaborgen berättar jag icke om.\nEj häller talar jag om Mose- och Hasselbacken. Hvarken Riddarholmen\nmed hela makten af historiska minnen eller \"Djurgåln\" med sina\nfriska vindar och bilder \"ur nya tidens lif\" skall locka mig till en\nlängre afhandling. Endast Gustaf Vasas bildstod på Riddarholmen och\nBellmansbysten i Djurgården ber jag få påminna om.\n\nI det lilla undangömda värdshuset \"Bellmansro\" med dess\nporslinskakelugnar från Bellmans dagar, sutto vi, min aflidna fru\noch jag, för år tillbaka, en hel dag försänkta i samtal om den\nförgångna tid, som aldrig kommer åter. Det var då, det. Nu gingo vi,\nmin andra hustru och jag, ut till skogen vid Lill-Jans för att åse\nsocialistmötet. Min första hustru, med sitt aristokratiska blod i\nådrorna, hörde gärna historier från Gustaf III dagar, medan min andra\nmed sitt demokratiska \"sans ceremonie\" en vacker morgon i början af\njuni 1890 förklarade sig hugad att spatsera ut till Lill-Jans för att\nhöra på hvad Branting, Palm & consortes hade att förtälja. Så olika\nvoro kvinnorna, att jag, arme man, blifvit ett mellanting mellan dem\nbåda, hvarken fisk eller fågel... oförstådd af världen, den jag,\nuppriktigt sagdt, ej häller fattar...\n\nFörfattaren torde nu -- efter företal och inledning vara mera känd än\nmången person, om hvilken tidningarna förkunna: \"Den kände filologen\nN.N. har i dag aflidit\", eller \"den kände pianisten M.M. anlände i\ngår till vår ort\". -- Men mera känd än författaren är otvifvelaktigt\nGöta kanal, om hvilken jag finner det omöjligt afhålla mig från att\nyttra några ord af förtjusning. Hvilka omväxlande syner vid själfva\nmidsommartiden!\n\nBäst man befinner sig vid Motala berömda värkstäder, sirliga och\nsnygga, och ser hälgdagsklädda skaror glamma på hvardera sidan om\nkanalen, är man i djupaste vildmarken och genomplöjer tysta skogssjöar.\nGranens doft blandar sig med den af nyligen utsprucket björklöf. Änder\nflyga snattrande ur vassen, i hvilken gäddan slår och löjan plaskar.\n\nDärpå glida vi mellan frodiga klöfverängar. Bin surra, syrsor gnissla.\nFjärilar fladdra öfver till oss och högt uppe drillar lärkan.\n\nSeglatsen öfver Vetterns och Venerns stora, svagt krusade vattenytor är\ntilldragande, men obesegrad framstår för minnet Finlands sjöars\nskönhet.\n\nDäremot ställer slutet af vägen, ifrån det täcka Vennersborg till\nTrollhättan, Saima kanal afgjordt i skuggan. Kära, gamla kanal gräfd i\nfosterjordens sköte: \"Du blott en yngling är -- en konung synes denne\nmig!\"\n\nDe nya slussarne, de gamla slussarne, inhuggna djupare och i hårdare\nbärg än klipptempel uti Indien, och trafiken sedan!\n\nI detsamma toppläntan af en skonare försvunnit i afgrunden nedanför,\nvisar sig skrofvet af en ångare invid slussporten ofvanom.\n\nHvilken fastnaglande, svindlande syn från bron öfver Trollhättan.\nTrollhätta, du naturens skötebarn. Ho är den, som troget förmår skildra\ndin berusande skönhet, din öfverväldigande kraft?\n\nDenna dånande vattenmassa, som högsinnadt skänker bort af sitt\nöfverflöd åt törstiga fabriker och kvarnar, hvilka, fult och näsvist,\n\"sminka\" dess rand, för att ömsom bred och mäktig, Ömsom muntert spridd\nbland skogiga holmar, klippor och stenar i tallösa forsar, vattenfall\noch rännilar ånyo framströmma allvarsam, förenad och obesegrad.\nSannerligen häpnadsväckande är du, kolossala Trollhätta!\n\nMen jag glömmer människorna för naturen. Med människor förstår jag här\nvåra på fördäck och i lastrummet tätt sammanpackade finska emigranter,\nicke de välfödda svenska och engelska herrskapen på akterdäck och\nkommandobrygga, icke ens den värkligen pigga och söta Göteborgsmissen\nsom en god stund styrt ångbåten ute på Vennern.\n\nHalfannat hundratal landsmän som fly, fly som jag från fädernetorfvan.\nDet bästa folket (sic)!\n\nWarum? -- Darum!\n\nTill Amerika, Australien, Nya Zeeland -- och jag till Afrika.\n\nPå frågan: Hvad är ni för landsmän? fick man oföränderligt samma trygga\nsvar: \"Nog ä' ja' finne\", eller: \"Suomalainenhan minä olen\". Samma\ngester med handen öfver hakan eller bakom örat. Visst äro de af samma\nfolk fast de tala olika språk!\n\nMed hvilken fart det bär af utför Göta breda älf, och hvad stränderna\näro vackra och varierande! Skogbevuxna höjder och odlade, lägre belägna\nängder, byar, fabriker och kyrkspiror, ång- och segelfartyg.\n\nI den stilla aftonstunden komma vi in i det rika, välbebygda, kanske\nnågot sträfva och enformiga Göteborg. Men så är det Göteborgarens\nstörsta stolthet att nämnas Lilla Londons medborgare och hans första\nomsorg är att väl ansa sina engelska polisonger. Stackars karl! tänker\nman ovilkorligen.\n\nUtanför svallar hafvet -- hafvet med ebb och flod, och uppe på en af\nhöjderna lyser i aftonsolens glans ruinerna af den gamla borgen. I\nhamnen ligga talrika stora ångare och segelskepp. Det lossas och lastas\nifrigt.\n\nLif och rörelse på de breda hamngatorna, lif och rörelse äfven på\nEsplanaderna af folk som begifva sig upp till Tivoli. En ensam en står\ndäruppe vid ruinen! -- -- \"Lilla London\" har förlorats ur sikte och vi\näro redan ur Göta älfs breda mynning, ute på Nordsjön.\n\nÅter på Nordsjöns oroliga bölja som vresigt fräser mot några höga,\nsandklädda holmar, på väg till stora London. Lotsen lyfter sin\nblanka hatt till farväl och i ett nu gungar hans båt långt bakom\noss. Lastångaren Prins Oskar, kapten W., var ett långt, fult och\ngammalmodigt fartyg; i stället var dess kapten kort, men vänlig och\nvacker. Vacker var styrmannen, maskinisten var vacker, vacker var\nköksan, vackra voro städerskorna och matroserna -- en värklig blandning\naf Göta och Svea. Mindre vacker tedde sig däremot den ende passageraren\nsom kaptenen godhetsfullt tagit ombord -- gratis -- för att Finland\nblödt för Sverge.\n\nVi foro öfver Nordsjön och inlupo i Thamesfloden. Cattle docks,\nGravesend, Victoria-Albert docks, Greenwich, Tillbury dock. Stopp\nmaskin!\n\n-- \"Farväl kapten och tack\"!\n\n-- \"Lycka på resan! Lefve Finland!\"\n\n-- \"Yksin Lontoossa\" -- rann mig i sinnet där jag satt med min kappsäck\ni en skranglig \"cab\" hvars kusk sagt sig känna en billig \"boarding\".\n\nAtt befinna sig ensam i London med ett pund och tre shilling i fickan\när icke något afundsvärdt. Visserligen hade jag af gammalt åtskilliga\nbekanta där, men bittra öden hade gjort mig människoskygg och jag hade\nbeslutit försöka mig på: \"help one self\".\n\nHjälpa sig själf låter väl mycket bussigt, men är emellertid under\nLondonska förhållanden ett Herkulesvärk. Mig lyckades det äfven icke,\nutan blef jag nödd och tvungen begära råd och bistånd.\n\nMen så påstår jag mig ej vara någon Herkules häller!\n\nSålunda visade sig svensk-norske generalkonsuln Juhlin-Dannfelt,\nhvilken jag hade att tacka för så mycket från min föregående resa till\nSydamerika, åter vänlig och nobel.\n\nEn tagg ur den fosterländska törnrosen stack mig likväl här i hjärtat.\nGemenhet och förtal synas då värkligen icke vara bannlysta ur vära\nlandamären.\n\nFalsifieradt skvaller begagnar till och med skriftliga utvägar, när\nmunvädret icke kan uppfångas. Är det åter inskränkthet eller ren\nenfald, som intet förmår fatta, då, ja då -- skall det just varda si\noch så med vårt framtida \"olento\". Fosterland! -- morituri te salutant!\n-- Men jag afviker från ämnet. Herr generalkonsuln hade utstått en svår\nsjukdom och det var därför ett sant nöje att se den fine, kloke och\nädle mannen ånyo återstäld.\n\nHerrskapet Welin, frun född Hedenström, hvilka med stor framgång och\noberäknelig nytta sträfva för de talrika skandinaviska sjömännens\nmateriella och andliga bästa, voro ett par personer, till hvilka jag\näfven för alltid skall stå i den största tacksamhetsskuld. Ingeniör\nWelin är föreståndare för \"The Scandinavian Sailors' Temperence Home\"\noch fru Agnes Welin-Hedenström har redan länge förut i London värkat\nsåsom sina och våra sjöfarande landsmäns goda genius.\n\nEn förträfflig vän fann jag i herr Harald Appelberg nu bosatt i Malmö.\nHans afskedspresent, en solid, kort sjömansrock af bästa slag, var mitt\ntrognaste plagg i Afrika och höll dessutom upp min \"prestige\" bland\n\"Snowdrops\" matroser under den långa oceanfärden.\n\nSlutligen vill jag ej glömma vår finska pastor herr S--man, som, ehuru\nvälvillig, föga kan göra något för i nöd stadda landsmän. Han borde\naf staten utrustas med medel, om ej för Afrikaresande, så för andra\nemigranter och sjöfolk.\n\nMycket har i vårt land blifvit gjordt för modernäringen jordbruket, om\näfven mera kunnat göras t.ex. med kronans öfverloppsjordar, isynnerhet\ndär skogen växer glest, men råg, korn, hafre och potatis kan odlas. Nu,\nsent om sider, begynner intresset för modernäringen fisket.\n\nFå se när modernäringen sjöfarten egnas tillbörlig uppmärksamhet! Det\nobetydliga i Exportföreningen, som icke tagit steget fullt ut, och\nanslaget till några ångfartyg faller bjärt i ögonen.\n\nFrågas billigt, hvad tillgöres för sjömännen?\n\n\"En rå sjöman\" är lätt uttaladt af en lagerkrönt magister. Det är väl\nså anordnadt af försynen att magistern, som ofta endast kostar landet,\nskall omhuldas, medan beckig båtsman, som underhåller landet, alldeles\nbör förgätas. -- -- --\n\nMidnattstimmen har förrunnit och ljuset nästan brunnit ut, men alt\nsitter jag med brefven från hemmet i handen och stirrar på Afrikas\nkarta.\n\nFara hem och råka ut för spott och hån af en fåvitsk hop. Fara hem och\nblifva klafbunden till tanke och ord, Gud vet om icke äfven till hand\noch fot --?\n\nOch hvarför? För mina synders skull. Nej -- för att man älskar\ntala fritt, skrifva fritt... För att man icke hyllat den gängse\nuppskörtnings teorin. För att man haft otur och blifvit född under en\nolycklig stjärna.\n\nMen barnen och deras fosterland? Grånade föräldrar. En älskad moder,\nden bästa af alla och den man minsann ej skonat mest. Och så mångt\noch mycket annat sedan! -- -- --\n\nFöljande morgon hade jag tagit hyra som simpel matros på järnskeppet\n\"Snowdrop\", destineradt till Port Nolloth, Cape Town och Algoa Bay.\nOrdres i sjön. Det var ett så poetiskt namn \"Snöflingan\". Måntro den\nsista man någonsin i lifvet skall skåda?\n\nInnan vi dock segla åstad skall jag försöka skildra en af Londons\nmärkligaste sidor, lifvet i dockorna och de lediga sjömännens tillvaro\ni kvarteren kring Commercial East och West India roads. För utrymmets\nskull måste jag fatta mig helt kort.\n\nI trakten befinna sig alla de största sjömanshemmen. Det för\nskandinaver och finnar, redan omnämdt, det för engelska sjömän, det\nför orientaler m.fl. Äfven vimlar det af sjömanshemmens konkurrenter\noch dödsfiender, boardinglokaler och krogar. Endast den mindre,\nförståndigare och nyktra delen af sjöfolket kan inrymmas i hemmen;\nden vida större delen faller ett offer för boardingmastrar, deras\nrunnare och inställsamma krogvärdar. Dessa hafva till den grad unga,\noerfarna karlar och supiga sällar i sina klor, att dessa knappast\nkunna kallas sjömän. Lönlösa sjöslafvar vore en korrektare titel. Till\nexploatationsaffären höra ytterligare de s.k. danshusen, jämte dem\ntillhörande kvinliga adepter. Ännu tillkommer den hos krogvärdarne för\npar glas \"schtarkt\" per dag engagerade mångtaliga sjödemimondvärlden,\nsom man ser lysa i alla färger, såväl i afseende å dräkt som hy.\n\nOm kvällen efter sju, då äfven docksarbetare blifva lediga och\ntartuffeanlagda sjömän slinka ut ur hemmen, råder ett bedöfvande\nstoj och eger ett brokigt virrvarr rum i denna näjd. Frälsningsarmén\nanländer dessutom icke sällan med sina pukor, trumpeter och äfven\ntrumma i spetsen. Vid \"holydays\", då lustfarare från och till landet\npassera, raketer, svärmare och bengaliska eldar afbrännas, är platsen\nvärkligen icke lämplig hvilopunkt för en stilla person med svaga\nnerver. Bestämdt en värre förbistring än i Babylon. Under tiden ligga\ndockorna med de i deras famn slutna jättelika skeppen och den oändligt\nsig utsträckande raden af väldiga magasin i djupaste tystnad. Men\nredan i arla morgonstunden samlas ofantliga skockar af arbetare vid de\ntillslutna portarne. Karl den, som hinner först.\n\nSnart flyter den lefvande strömmen in och det bullrar inom dockorna\nännu starkare, än utanför dem senaste natt. Arbetet är mera\nansträngande, men så också betydligt nyttigare för världen. Tiotusen\nfartyg in- och utklareras. Från den smäckra skonaren till den kolossala\nångare, som går på Kina, eller det ännu hiskligare segeljärnskeppet\npå San Fransisko. Äfven vårt fartyg bogseras ut, utför Thames till\nkanalen...\n\n\n\n\nII Klapitlet.\n\nSnowdrop på Ocean.\n\n\n    Då en sjöman till häst är en styggelse inför Herranom,\n    hvad är en f.d. gardes officer uppe i riggen, om icke\n    en styggelse för själfva Hin Onde! Lookout for Africa!\n\n                                                     Augusti 1890.\n\nMan är envis som en finne, det kan nu inte hjälpas. Istället för\natt beskrifva oceanen åberopar jag ånyo \"En utflykt till Antipoder\"\nkap. sid. 11, 12 & 13 på hvilka blad man finner en del af de känslor\nuttrykta, hvilka bemäktiga sig ens varelse vid åsynen af densamma.\n\nTörhända är man ej mera så poetisk som då. Det är också en stor skilnad\nmellan att resa som passagerare på en ångare och att sitta i riggen med\ntjärade händer som matros på en segelskuta. Äfven åldern värkar sitt\ntill.\n\nVi hafva seglat ut ur La Manche och stryka i väg söderut med fulla\nsegel för en styf nordväst med byar.\n\n-- \"Skyskrapan bort\", ropar the Captain och strax därpå: \"Stagseglen\nbort utom apan.\"\n\nÅskan går. Regnet smattrar ned mot däcket. Den alt starkare vinden\ntjuter i riggen. Mörkret är intensivt. Fartyget kränger vådligt och\nrullar ibland häftigt öfver för en störtsjö. Vinden blir mer akterlig\noch stampningen mindre, gongongen ljuder, \"åtta glas, Port watsch\"\nskall upp på däck. Iklädda oljerockar och sjöstöflar klifver en blandad\nhop uppför trappan. Negern i spetsen, tuggande och spottande, sedan\nden ständigt vresige, röde irländaren, så några alltid svärjande\nsvenskar; en malaj i fez, en kines utan hårpiska och slutligen tämligen\nhögtidligt stämda en f.d. finsk officer, norske kontoristen Meyer och\nden stackars unge fotografen Sievertson m.fl.\n\nVi skulle göra vår debyt i natt uppe i riggen under storm, i mörker.\n\nThe first Mate's barska stämma ljuder oss tillmöte.\n\nStorbramseglet, storöfverbramseglet och tvänne klyfvare bärgades i en\nhast.\n\nGaffelapan äfven och mesanmastens beginesegel.\n\nSedan kom turen till fockmastens öfre segel. Hej, hur det bar undan.\nKlyfvarbommen strök i sjön med sina vatten och skufblindor och hvad de\nalt må heta...\n\nMen framåt gick det, för de refvade återstående seglen.\n\nMed darrande knän och händer kommo vi tre landtkrabbor denna gång\nhelskinnade ned på däck.\n\nMeyer hade fått sig en knuff af irländaren, för att han icke hittat\nrätt på refsejsingarne, och Sievertson ett par patenta örfilar af\nsvenskarne, för att den stackars gossen icke kunde förmås göra annat på\nförmärsrån än hålla sig fast.\n\nJag hade gudi lof erfarenhet nog att någorlunda nöjsamt draga mig ur\nspelet samt fick till och med en kompliment af första styrman, som\nnedlåtande slog mig på axeln för mitt arbete med den sönderbrutna\nklyfvarbommens fastande, medelst talja, vid ankarspelets cylinder.\n\n-- \"You will be a good sailor with the time\", yttrade han småleende och\ntillade \"What's your shipsname my boy?\"\n\n-- \"Makefast\" -- svarade jag utan tvekan.\n\n-- \"Allright -- nu kan ni gå och beslå skyskrapan ordentligare.\"\n\nStyrmannen vände sig om på klacken.\n\n-- Grymme man tänkte jag. Otack är världens lön. Jag hade försökt\nutmärka mig och nu skulle jag högst upp i riggen på stormasten. Vid\nskenet af en blixt såg jag negern och irländaren hånfullt grina.\nFörstod ej då att uppdraget var ett sorts \"mention honorable.\" Alla\nmöjliga former har också afunden!\n\nFrånräknadt det tunga arbetet och myckna bråket för storm och oväder,\nså hade vi en värklig bondtur. På par veckor hade vi hunnit till\nMarockos latituder. Stjärnkonstellationerna började undergå förändring.\n\nSåväl haf som himmel blånade mer och mer. Vädret blef alt vackrare och\nluften ljummare. Solen hettade under det att månen underbart skönt\nstrålade rakt öfver hjässan, uti Orion.\n\nTiotal dygn drifva vi endast sakta framåt för passaden med alla segel\nuppe, eller råka vi skoftals ut för fullständig stiltje.\n\nFörste styrmannen är outtröttlig i att upphitta alla slag af\nremontarbeten. I nödfall tvinnas garn, tjäras pytsar och målas. Oaktadt\nhans bemödande att skaffa sysselsättning kommer besättningen i gräl\nunder lediga stunder. Alla människors gemensamma broderskap är ännu ej\ni faggorna. Icke stort att undra öfver då landsmän ju gräla sinsemellan\noch blodsförvandter icke vilja trifvas tillsammans.\n\nKaptenen hade emellertid upptäkt, att jag fått litet skola, förstod mig\npå att räkna, skrifva rent och till och med hjälpligt sköta sextanten.\n\nMina dagar blefvo nu lättare och lättare, och en kväll blef jag af\nandre styrman bjuden till messen på namnsdagsgrogg och claret.\n\nDetta var för mycket för negern, malajen och irländaren. Äfven\nsvenskarne sågo sura ut. En natt blef jag öfverfallen, men förste\nstyrmannen och den präktige unge norrmannen Johannes Meyer kommo i tid\ntill bistånd. Negerns knif hade redan rispat upp en af mina rockärmar.\n\nEn annan gång råkade andre styrman i envig med en matros och då jag\nilade till hjälp fick jag plötsligt bakifrån ett slag med en spake, så\natt jag döfvad föll ned på skansluckan.\n\nProvianten var skämd, \"bisketten\" begynte \"lefva\" och vattnet smakade\näckligt, knorret steg stund från stund.\n\nHerran vete hvad det blifvit af oss, om icke vi igen blifvit undfägnade\nmed en storm, hvilken visserligen till en början dref oss ur kursen,\nmen sedan vände om till vår fördel, och för fulla babordshalsar fingo\nvi en vacker, solig morgon Afrikas höga kust i sikte ungefär vid 17\nGreenwich longitud och 30 Sydlig latitud.\n\nVi kryssade nu några dagar upp mot Port Nolloth, hvars skimrande\nkopparrika bärg redan lyste i fjärran. Dock \"Hast Du mir gesehen!\"\nEn ihärdig frisk kultje blåste emot, och då lasten till Nolloth var\nobetydlig, beslöt kaptenen vända om och styra kosan på Goda Hopps\nudden. Hvilken angenäm färd var det ej! En ren lustfärd långsmed\nAfrikas här och hvar synliga kuster.\n\nNattetid lyste hafvet med fosforglans vida ikring. Infusorierna bildade\nemellanåt långa slingrande eldrep. Om dagen seglade nätta, vackert\nfärgade musslor sirligt förbi oss.\n\nOräkneliga skaror nyfikna tumlare-delfiner kommo rusande genom vågen\nlångt ifrån. Flygfisk-svärmar flögo upp, skrämda af bruset kring\nskeppsbogen.\n\nVildändernas falanger sågos högt uppe i skyn och snåla kapdufvor och\nandra hafsfåglar kretsa oafbrutet öfver kölvattnet, i hvilket ett par\nunga hajar uppehålla sig.\n\nEn dag visade sig på afstånd hvalar och slutligen fingo vi njuta af\nanblicken utaf den majestätiska albatrossen.\n\nThe Captain förströdde sig med att skjuta på dem. Mig skulle detta ej\nvarit i smaken om jag äfven bommat mindre ofta än han!\n\nUnder hela oceanresan hade vi på sin höjd fått sikte på 3 à 4 stycken\nseglare, ehuru väl 100,000 hvarje stund plöja hafvet, nu syntes de\ndäremot hvarje dag. En kväll kort efter mörkrets inbrott signalerade\nutkiken \"Light under portbaw\" och vi blefvo i tillfälle betrakta en af\nSir Donald Currie & C:is ståtliga första klass passagerarebåtar -- jag\ntror det var Hawarden Castle -- som rikt eklärerad ilade förbi oss.\nSådana fartyg ha en större farhastighet än våra bantåg.\n\nFöljande dag passerade vi ett stort fregattskepp, kommande från Java,\noch vår besättning, som upptäkte några fruntimmersparasoller på\nakterdäck, kom i formlig extas, hurrade, \"cheerade\" och viftade med\nhattar och dukar. Cherchez la femme! -- Fören stöter emot Cape Towns\ndockkaj. Oceanen är åter lyckligt öfverseglad -- huru oändlig den än\när, hvilka hemligheter den än gömmer i sitt ofantliga djup, -- vare\nsig lämningarna efter den försvunna civiliserade världsdelen Atalanta\neller hiskliga blötdjur och pansarvidunder, ja fast själfvaste stora\nsjöormen, ett står fast: det är med klappande hjärta man hoppar i land\npå Afrikas jord. Nyfikenheten har så spänt nerverna, att man tycker\nflygsanden, som den starka blåsten för i ögon, öron och näsborrar, är\nskönare att inandas än passadens härliga vindfläktar. Oceanen är ändå\nbara vatten och fiskar, medan Afrika är jord, växter och varmblodiga\ndjur och människor. Att största delen människor äro svarta märker man\ngenast vid första ögonkastet. -- Farväl sjökamrater! Vill det väl --\nåterse vi hvarandra i Port Elisabeth, ty dit skall Snowdrop om några\ndagar ställa kosan -- och jag med.\n\n\n\n\nIII Kapitlet.\n\nAfrikas allmänna geografi.\n\n\n    För menige män och lärde, som ej bekymrat sig om Afrika.\n    Man bör ej marschera efter hvarandra likt kungarne\n    i Sköna Helena.\n\nAfrika ligger ungefär emellan 37 1/2° N. Lat. och 35° S. Lat. samt\n45 3/4° Paris 50° Greenwich O. Long och 20° Paris 24 3/4° Greenwich V.\nLong.\n\nDess ytinnehåll är omkring en half miljon och par tiotusental\nkvadratmil. Finlands areal är 6,000 kvadratmil med några hundratal\ndärtill.\n\nAfrikas största floder äro Nilen, Niger, Kongo, Zambesi och Orange\nfloden m.fl. Vårt land skulle icke inrymma någon af dem, knapt nog\neuropäiska Ryssland. Nilen är längst, Kongo vattenrikast och djupast.\nAmason floden i Sydamerika är flodernas \"Champion of the world\", men\nden är grund.\n\nAfrikas största sjöar äro Viktoria-Nyanza, Tanganika, Njassa, Tsad,\nBangweolo eller Bemba, nära hvars strand Livingstone dog. Vidare\nN'gami, Meru, Albert Edvard och Albert Nyassa, Rudolfssjö, Mokarikari,\nEstoscha, Leopoldsjön och andra Kongoflodens sjöar.\n\nAfrikas högsta bärg äro följande: Atlas i Marocko, Tar-So-Bero i\nSahara, Pellot och Kolima i Senegal, Kamerun, midtemot ön Fernando Po\ni Guinea bukten, Erango i Hererodamara, Kapbärgen och Svartabärgen,\nStorm och Drakbärgen mellan Boers republiker och Natal, Motopa i\nMaschonaland, Bismarck, Zambo och Milundseka kring Zambesi och Schirvé\nsjön, vidare Tata-Magongo i Loanda-Benguela, Mbonda i det inre\nLunda, Lokinga vid Bangweolo, Lomve västerom om Makualanden, Rubeho\ni Usagara, Kilimandjaro och Kenia mellan Viktoria sjön och Indiska\nocean, Dem-Bekir i Bahr El Ghasel, samt Ruvenzori eller Mänbärgen bakom\nViktoria och Schweinfurthbärget i Vadelai vid öfre Nilen. Ändtligen\nalplandet Habesch eller Abyssinien. De högsta bärgstopparne äro\nständigt snöbetäkta, äfven under ekvatorn. På den stora ön Madagaskar i\nIndiska ocean, österom Mozambik kanalen, ligga höga bärg.\n\nAfrika är rikt på mineralier och metaller.\n\nGuld påträffas öfveralt, utom i Sahara och norrom denna öken. Mesta\nguldet finnes vid Guineaviken och i det inre mellan ekvatorn och 30°\nS. Lat.\n\nSilfver är en för Afrika icke häller främmande produkt. Transvaal har\nflere silfvergrufvor. Boers länder äro rika på diamanter och stenkol.\nDiamantfebern har skapat den ståtliga staden Kimberley midt i en\nvidsträkt öken, där vatten sparsamt erhålles och lifsförnödenheterna\nendast långväga ifrån. Marmor och porfyr förekomma såväl i norra som\nsödra Afrika.\n\nKoppar erhålles från flere ställen i öfverflöd, såsom vid Port Nolloth.\nKopparringar om armar och ben utgöra de afrikanska svarta fruntimrens\nstörsta förtjusning, medan de däremot äro jämförelsevis likgiltiga för\nföremål af guld.\n\nSynnerligen söder om 5° S. Lat. är Afrika rikt på både järn, bly, zink,\nsalt m.m. Katanga lär vara ett värkligt Eldorado.\n\nAtt Afrikas fauna och flora är mäktig, omväxlande och, där ej vatten\nsaknas, äfven utomordentligt rik vet hvar och en, men äfven i Sahara\noch Kalahari ryter lejonet då det fäller giraffen, medan antiloper och\nstrutsar fly förfärade undan.\n\nEhuru negrerna hushålla med elefanter sämre än vi med veden, finnas\ndessa djurens kejsare ännu i talrika hjordar uti det inre, och var jag\ni tillfälle att se en flock af dessa väldiga djur taga sig ett hafsbad\nvid Cap Delgado, ej långt från Rovuma flodens mynning. Hvem kan\nuppräkna de olika slagen af \"nöt\", jag menar här fyrfota med hofvar och\nklöfvar försedda djur, af hvilka det formligen kokar i skogarne nedanom\nKongo ända till Boers stater. Märkligt nog påstår Stanley, att urskogen\nemellan Aruvimi, en biflod till Kongo, samt sjön Albert var öde och\ntom.\n\nEhuru H.M. Stanley ovilkorligen är den djärfvaste och förste af\nalla Afrikaresande, fruktar jag i all min ringhet att han misstagit\nsig härvidlag. En stor expedition, som hans senaste, med en Maxims\nkulspruta kan skrämma äfven en noshörning på flykten, för att ej nämna\nsmå fåglar.\n\nGnubockar, damaantiloper och flodhästar förekomma \"en masse\", men\nledsamt nog äfven hyenor, ormar, såsom den ilskna och giftiga\nPufferten, hvilka icke tvekar att förfölja och kasta sig på en ryttare.\nEnfin de så att säga humoristiska, men elaka krokodilerna, hvilka jag\ngärna lämnar, då jag haft så många obehag af såväl fyr- som tvåbenta\nkrokodiler.\n\nDet indiska hönset, som öfverflyttats till Afrika, har så förökat sig\npå Mozambik kusten, att en höna säljes för ett pris motsvarande fem\npenni vårt mynt. Inhemska afrikanska pärlhöns äro dyrare. Getter äro\nAfrikas \"pièce de résistance.\"\n\nUtan att uppehålla mig vid äckliga leddjur och crustaceer vill jag\nvidare relatera något om de många, enligt våra begrepp underliga,\nfast ofta välsmakande fiskar, hvilka simma i floder, sjöar och\nlängs kusterna. Här vimlar det af den spetsnosade Mölertsen och den\ntrubbnosade Springerten. Lax och forell, gädda och kolsvart aborre.\nGruntern, som vid fångande grymtar som en liten gris. Månfisken. Den\nenorma Viktoriatrattan. Hornfiskar. Blånosen. Elektriska flundran.\nDarrålen. Sandstocken, som är stor, alldeles genomskinlig och anses\nytterst delikat. Krithvita simpor. Den otäcka kattfisken, som med sina\npalper hårdt griper om fiskarens fingrar eller vrist. Sandhundhajen --\nliten men elak. En oändlig serie -- lefvande dels i salt, dels i sött\nvatten, samt ibland i båda.\n\nDock nog nu om fiskar!\n\nAf deltagande för den redan tröttnande läsaren skall jag totalt förbise\ngräshoppar, myror, moskitos, flugor och mångfaldig ohyra, af hvilken\nman vid ett oförsiktigt valdt lägerställe bokstafligen blir öfversållad\noch tvungen att förbittrad resa sig, färdig att begå \"Hara-Kiri\" blott\nför att slippa den objudna invasionen; apor, roffåglar, marabustorkar\noch papegojor återkommer jag törhända framdeles till.\n\nMen om små sångfåglar och svalor vill jag genast säga något. Då min\nafsikt ingalunda är att göra boken lång, torr och dyr, tänker jag\nslå två flugor i en smäll och berätta om ett par svalor, som åratal\nbygt sitt näste under taket på verandan i Maschados hus i Mozambik.\nM. fångade dem en dag och fäste ett sidenband om hvarderas hals med\npåtrykt \"Maschado Mozambik.\"\n\nFöljande år ätervände den ena svalan, den andra torde de italienska\ngaminerna stulit. Svalan bar ett gult band på hvilket jag läste \"Uelzen\nDeutschland.\" Svalan själf, stackare, hade vid dess förnyade infångande\ndödats.\n\nEn samling af små söta sångfåglar var jag i tillfälle att iakttaga\nombord å H.M. Sultanens af Tjangebars (Zansibars) ångare Barava, som\nförde oss från Mozambik till Tjangebar. Uti en stor bur befunno sig\nnämligen några hundra af dessa oskyldiga små kvittrare. De sändes af\nen portugisisk dam i Tonga såsom gåfva åt någon förnämitet i Lisboa.\nHvilket oförmodadt och trefligt ressällskap.\n\nTonga eller som jag tror de heta \"sällskaps fåglar\", små blågrå med\nhvita bröst, sutto radade på pinnen vid och på hvarandra, 6 à 8 man\nhögt. I det fria bo de i tusental tillhopa. En annan art är af större\nkroppsstorlek.\n\nKolibris, metallglänsande honingsugare, den högmodiga paradisfågeln\nmed sin orimligt långa nedhängande stjärt, bi- och flugfångare,\nscharlakansfågeln, kägelsnabeln, starar och \"man soll sich nicht\nverblüffen lassen\", en näktergal, som fick göra resan retur utan vidare\nbesvär än sitta på en pinne och spänna tarsen litet stramare vid någon\nrullning af ångbåten.\n\nMen låtom oss nu öfvergå till växtvärlden. Främst i rangrullan står\notvifvelaktigt Dadelpalmen i norra Afrika jämte sina släktingar\nOlje och Kokos palmerna i tropiken samt de lummiga Cykadéerna i\nsödra Afrika. Den som tycker om ananas (pine äpples) föraktar icke\nkaktusarterna, likasom den egentliga kaktus hvilken ibland bildar\nriktiga blomsterskogar och växer till ansenlig höjd. Ananas är en\nalldeles låg planta af kaktus artadt utseende, men om den precis hör\ntill släktet vet jag ej. Harts afsöndrar den mycket. Jätte-baobab,\napbrödsträd, sykomorer, cypresser, ebenholz, mahogny, akacier, mulbär,\nfikon, plommon, mpafu och pomerans m.fl. -- alla frodas de i Afrika\nvare sig i norr eller söder, och i centrala delen af kontinenten\nuppnå deras gelikar en storlek och prakt, hvarmed endast Kaliforniens\nröda fura, de brasilianska träden och Parana samt Bermejo flodernas\nskogs-distrikter i Grand Chaco försiktigt våga täfla.\n\nDet australiska gummi-feberträdet, som spirar upp och skjuter\nhimmelshögt öfveralt, där det planteras, finner man äfven här och skall\ndet väl såsom Sydamerikas eucalyptus engång i förening med dikning\noch kanalisering göra slut på den farliga intermittenta febern. Hvad\nnytta skulle ej våra bröstsjuka hafva af det vackra mangoträdets\nterpentinhaltiga, välsmakande frukter! Och ej skulle vi lida hungersnöd\nom bananas bara ville växa vilda hos oss som de göra i Afrika. Bananas\näro världens kanske nyttigaste frukter; efter dem komma apelsin och\ncitron, också de infödda afrikanska medborgare.\n\nDetta kan man ej säga om tebusken, medan däremot anses Nubiens kaffe\nför det bästa i världen. Java kaffeträd, cacao och indiskt te äro\nnumera äfven acklimatiserade t.ex. i Natal och trifvas utmärkt. Det\nsamma är förhållande med riset, hvilket redan utgör hufvudfödan för\n\"niggrarne\" längs hela Mozambik kanalen.\n\nI södra och norra Afrika finna vi alla, äfven i Europa använda\nsädesslag och i Cap till och med råg. Specielt afrikanska äro väl\nnegerkornet Durrah, som är så gifvande, att man erhållit 3357 kornet\naf ett ax; vidare flere afrikanska hveteslag. Påminna vi oss sedan\npistozza, manihok, söta batater och tomater m.m. så ser man hvad Afrika\nkan bjuda uppå.\n\nTill det angenämaste af alt hvad Afrika likväl har att erbjuda måste vi\nräkna dess härliga, i alla färger prunkande, välluktande blomster.\n\nBlodtörstig tyrann och vekaste ungmö skulle säkert stanna lika\nförhäxade som jag vid den anblick en liten undangömd fläck,\nen strandäng vid en biflod till den mellan Grahamstown och\nKingwilliamstown rinnande Stora Fiskfloden företedde, då jag påträffade\ndensamma. Ängen hade engång varit upplöjd och var det väl därför som\ntusentals blomsorter radat sig, sida vid sida, så tätt att man ej \"såg\nängen för bara blommor.\" Hvilken arom i luften. Outsägligt!\n\nBuffon hade bort beskrifva och Lichtenstein räkna upp de olika\narterna i alla deras olika schatteringar, från glödande eldrödt till\nljusblått och blekhvitt. -- Och när man sedan skådar hela byggnader\nöfverskyggade, beprydda med mängden af dessa naturens fintmäjslade,\ndoftande ornamenteringar -- --!\n\nTraditionen förmäler att Afrikas älsta urinnevånare härstamma från en\naf Gubben Noaks söner. Dennes efterkommande utgrenade sig sedermera\ni flere olika stammar, hvilka genom kroasering med andra raser gåfvo\nupphof åt de sinsemellan olika folkslag, som vid tiden för historiens\nbörjan påträffas i denna världsdel. Sedermera inträffade här, likasom\nannorstädes, stora folkvandringar. Anledningen till dessa voro, säga\nhistorikerna, kannibalism, månggifte och slafveri plus roflystnad.\nRiken sammanstörtade och andra upprättades. Omkring Niger-floden\nsträkte sig det stora Kanemväldet ut öfver Sahara. På 1600-talet\nomfattade Stor-Mokoko kongolanden. En viss Anzico (= chimpans)\ntorde grundlagt detta välde.\n\nVid 1700 talet, och redan förut, existerade det mäktiga Monomatapa med\nhufvudstaden Kitiva, hvars inflytande sträkte sig från Zambesi i söder\noch västerut bortom Njassa sjön till Musiatunja vattenfall vid öfre\nZambesi. De af Mauch 1871 upptäkta Zimboboes, Solukutas m.fl. ruiner\nhärröra från detta välde, såvida de ej räkna sina anor från Ophir,\ni Salomos tid, eller än längre tillbaka i tiden, från det i hafvet\nsjunkna landet emellan Mozambik och Ceylon, af hvilket Madagaskar anses\nutgöra en kvarlefva.\n\nI det inre utbredde sig Muati-Morapus eller Moluais höfdingadöme från\nBangwelo ända bort till Kongo och Nilen.\n\nI dessa näjder finnas nu de obetydligt kända Lunda staterna.\n\nDet säregna med Morapuska riket var, att en kvinna kallad Lukokisha\nhade första ordet och hennes à la oraklet i Delfi gifna bud måste\nkonungen, Muati, hörsamma. Därjämte fans en senat benämd Kilulu.\nEtt halft dussin \"kilulu\" voro ministrar, bland dem: kocken och\nskarprättaren. öfriga kilulus voro guvernörer och ceremonimästare.\nEfter Kanems fall bildades med Timbuktu som hufvudort ett stort\nmuhamedanskt välde. Från trakten af Viktoria Nyassa eller Ukerewe-sjön\nutträngdes innevånarne af det ljusa blandningsfolket gallas.\n\nUngefär från länderna kring floden Kassais utflöde i Kongo bröt år 1500\nAfrikas Napoleon, den fruktade kejsar Zimbu (= lejon), i spetsen för\nsitt Djagafolk. Han framtågade ända till Kaplandets gränser i söder och\ntill indiska Oceanen i närheten af Sabaflodens mynne i öster.\n\nTill och med den portugisiska gamla staden Mozambik vågade han anfalla.\nMazimbus enka Matsussa eller Tin-bana-dumba fortsatte eröfringarna.\nMatsussa eller Tin-bana-dumba N:o II for fram ännu vildare och utbredde\nskräck i alla riktningar.\n\nDjagafolket var kraftfullt men grymt och blodtörstigt. Deras plägseder\nvoro sudlade med den värsta vantro, utan rediga moraliska begrepp vare\nsig i ett eller annat. Barnamord hörde till religionsbruken.\n\nInom tidens lopp blefvo dock sederna bättre och mildare, så att Mutata\nKasangi-Polanka till och med lät döpa sig och sin familj, jämte det han\nbistod portugiserne mot den vilda negerdrottningen Anna Singa.\n\nI slutet af 1600 talet splittrade sig den afrikanska \"Stor-Moguls\" rike\nför inre oroligheter, engelsmäns och portugisers påträngningar.\n\nFör närvarande finnas visserligen större riken i Afrika, men icke\nefter den skala, uti hvilken Kanem, Morapu, Zimbus eller Monomatapa\nvoro tilltagna. Större delen äro mindre höfdingadömen, i besittning af\nobetydliga områden. Däraf oafbrutna talrika krig, mest för slafhandelns\nskull.\n\nSom man vet, hafva -- utom den Fria Kongostaten och de i norden belägna\nMarokko, Egypten och Abbyssinien -- Tyskland, England och Frankrike\nnominelt beslagtagit all ledig mark, den icke portugiserne förut\nbesatt.\n\nMahdins dunkla och prekära rike må vi här lämna åsido.\n\nDen enda ras, som på senare tider och kanske ännu i framtiden\nsätter ett hårdt motstånd mot européns inträngande, är kafferrasen\ni Sydöstra-afrika eller de egentliga Zulus. Deras ryktbara furstar\nhafva gifvit engelsmän, boers och portugiser ofantligt bråk och\nbekymmer. Kafferns starka familjekänsla gör, att några hundratusen,\nja tiotusental äro färdiga att bilda en nation, medan de talrika\nhottentotterna icke tyckas hafva begrepp om nationalitetskänsla,\n(solidaritetskänsla!) -- Detta oafsedt sitt vackra och rika språk.\n\"Slagen till slant\" passade åt hottentotten till ordspråk. Kaffern går\ndäremot omkring och rufvar huru han skall kunna hämnas inkräktaren af\nhans jord. Det är den svarte indianen. Den svarta demimonde världen\ni kolonialstäderna räknar äfven 10 hottentottskor på en kafferska.\nUtom hottentottskan och Tete-Kafir är bland Afrikas otaliga dialekter\nHainbundoabantu och Kisuabili språket vid Zansibarkusten de mest\nframstående.\n\nBuschmännen förefalla apmässiga och utgöra, måhända, Darwins saknade\nmellanlänk.\n\nDen som är hugad blifva afrikakännare har nuförtiden ett rikt material\ni Mungo Parks, Livingstones, Camerons, Burtons, Barths, Spekes, Ch.\nAndersons, Schweinfurths, Manch's, Galtons, Du Chaillus, Pogges,\nNachtigals, Serpa Pintos, Bakers, De svenske officerarnes \"Tre år i\nKongo\" --, ett utmärkt arbete --, vidare H.M. Stanleys, Emins, Triviers\nm.fl. utgifna resebeskrifningar och vetenskapliga afhandlingar.\n\n\n\n\nIV Kapitlet.\n\nKap-kolonin.\n\n\n    Sydafrikas hufvudstad. Nationalparken Knysna. Olika sätt att resa,\n    gratis eller efter två guldfuchsar. Skilnaden emellan en\n    Hottentottska och en Kaffer. Zigenare af högre rangklass.\n    Landsortsstäder m.m.\n\n                                   Senare hälften af september 1890.\n\nEn neger i den för härvarande svarte arbetare traditionella dräkten,\nhoc est i en stor säck, med hål utskurna för hufvud och armar, stod med\nmin sjömanskista på sitt ulliga, bara hufvud och mina öfriga effekter\nframför sig på marken, färdig att fatta tag i dem och bära sakerna\nhvarthän han än fick order af den hvite mannen.\n\nOrdern var ännu ej gifven, och detta ehuru redan väl en halftimme\nförflutit sedan jag städslat karlen.\n\nVillrådig satte jag mig på en lös kvadersten, som af någon anledning\nicke funnit användning vid de storartade, dels fullbordade, dels vidare\nfortgående arbetena på förbättrande af Kapstadens hamn, hvilken är\nöppen, synnerligen för vindar ifrån nordväst.\n\nMin svarte hajduk blängde en stund, hvarefter han varsamt placerade\nkistan på kajen, satte sig uppå den och, med ett för en neger ovanligt\nlugn, ur en liten säck framdrog en tennflaska, fyld med vatten,\nett par runda hvetebullar och en strut sandsocker, hvilket alt han\nstrax lät sig väl smaka. Vatten, hvetebröd och en dosis sandsocker\nutgör negerarbetarnes i Kapkolonins hamnstäder hufvudsakliga föda.\nI nattkvarteret, skjul där de i större och mindre skaror logera,\ntillkommer emellanåt en skål kokt ris och vid \"prasdnikar\" en bit kött\n-- sak samma efter hvilket slags djur...\n\nSärdeles sparsamma förstå de svarte arbetarne att inom 5 à 6 månader\nhopbringa en icke obetydlig summa, med hvilken de sedan tillhandla\nsig lämpliga bytesartiklar, för att i sina ofta aflägset belägna byar\nköpa sig nya hustrur m.m. Ju flere kvinnor en sådan man eger, dess\nljusare ser han framtiden an -- motsatt mot oss. -- Nålpenningar till\ntoaletter komma ej ifråga och medan mannen arbetar i hamnen, så bruka\nhustrurna jorden och förkofra boskapen. En dag synes karlen ej mer\nvid anmälningstiden å kontoret. Själf välbärgad negerbonde, sänder\nhan en fattig kusin i stället! Aldrig vistas han i staden längre\ntid än halfva året. Ofvansagda gäller förnämligast kafferstammen.\nHottentotterne, massan af arbetarne i hufvudstaden Cape Town och i\nsmåstäderna, äro jämförelsevis lättsinniga och vårdslösa.\n\nNågra regndroppar föllo. Jag blickade upp förvånad. Det regnar\njämförelsevis sällan i denna västliga zon af Kapkolonin. Så hade jag\nhört och läst. Solen glänste ännu emot \"Tafel-Table\" eller på svenska\nBordbärgets sluttningar, medan kring Lejonhufvudet och Djäfvulspiggen\nmörka lager af moln hade hopats. Själfva staden, där den utsträkte sig\npå slätten från bärgets fot till hafsstranden, låg i en egendomlig\nbelysning. På en stadsdel föll ett stridt regn, en annan träffades af\ntre à fyra grant skimrande regnbågar, under det att några delar åter\nlågo i solljuset.\n\nöfver hafvet och den i fjärran liggande ön med fyrbåken, dårhuset och\nde spetälskas hospital -- Robben Island -- stiga äfven molnmassor.\nVinden, som hittils hven och pep, dånar om öronen. Åskan mullrar med\nett hotande flerfaldigt eko och mellan bärgsspetsarne ljunga oräkneliga\nblixtar.\n\nEn god regnrock är det första en afrikaresande bör vara försedd med,\nmen min oljekavaj hade blifvit bortstulen ombord å Snowdrop, jag\nmisstänker af malajen, och som regnet här denna årstid, på våren -- i\nseptember -- faller i värkliga floder, så hade jag själsnärvaro nog att\nrusa åstad i riktning af en mindre kaffeserveringslokal, i detsamma jag\ngaf negern ett tecken att följa mig i hälarne.\n\nFrån denna kaffe \"schopp\" begynte sedan min rastlösa 8 månaders\nhemfärd. Hvilken färd! Hunger, törst och sjukdom, nödtvungna krokar och\nuppehåll; till sjös och till lands, längs kusten och igenom det inre,\nper järnväg, fartyg och, jag höll nästan på att skrifva -- luftballong,\nmed hästar, bufflar och mula eller \"en footback\"; ensam med blott\nstafven i hand och påsen på ryggen eller beväpnad till tänderna, men\näfven uppfyld af muntra episoder, ljufva minnen af en skön natur och\nhjärtegoda människor, samt emellanåt trefligt ressällskap.\n\n\"Die Todten reiten schnell\" tänkte jag med Schiller under min ridt fyra\når tidigare genom Pampan i Argentina, nu tänker jag \"En vivant il faut\nse dépécher aussi tout de mème.\"\n\nNegern tände på sin pipa och jag min sista finska cigarr -- en\nBorgströmsk Diana! Det var ett litet enkelt matserveringsställe,\nantagligen för sjömän och arbetare. -- Inredt på engelskt sätt med\nreminiscenser af gammal holländsk smak. \"The old Dutsch\" har i dag\nsom är mycket af sin prägel stämplad på den annars splittermodernt\ninrättade och \"gåpående\" Kapkolonin.\n\nSjälfva Kapstaden med sina platta tak och breda rätvinkliga gator, sin\ndocka och tusen fot i hafvet utbygda vågbrytare, samt sina monumentala\npublika och många dyrbara privathus fin de siècle, med de uråldriga\ngammal-holländska byggnaderna spridda ibland sig, och de egendomliga\nbärgen i fonden -- själfva Kap-staden ter sig högst besynnerlig,\noförklarad. Omedvetet insmugglar sig i tanken Almqvist's ord: \"höga som\nkommande tider, dystra som de förgångna.\"\n\nRefrängen lyder helt simpelt i våra vulgära dagar: Ett sorgespel har\ndet varit, en varieté är det, komedi blir det. Féeriet skall för alltid\nvarda en fatamorgana. Hvarför afklipper ej Nornan \"det hela som är\ningenting?\"\n\n-- \"Hvarför, o hvarför fick jag ej bli kvar\"... hörde jag en röst\ngnola på god svenska i rummet bredvid. Tankspridd hade jag uttalat\nKiellands pessimistiska fras halfhögt, hvilket uppsnappats af personen\ni fråga. -- \"I Arkadien\" -- tillade jag glädtigt. Så hastigt förändrar\nman sinnesstämning, då oförmodadt hemlandstoner ljuda i örat. Jag vet\nej hvarför, men finska språket gör, långt från fosterjorden, ett ännu\nvarmare intryck.\n\nTilläggas bör dock att ifall man någonstädes i Afrika t.ex. skulle råka\npå någon af de gamla Helsingfors vännerna så nog skulle väl Finlands\nsvenska ljuda \"varmast.\"\n\nFinsk svenska fick jag nog sedermera höra, men ej från de gamla\ngossarnes läppar, hvilket mycket förtog intrycket. -- Den jag råkade på\ni kaffeboden var nu bara en svensk, bra och präktig karl föröfrigt och\nAnderson hette han -- icke Petterson. Angenämt i alla händelser att ej\nmera vara ensam i Afrika, med en i säck kostymerad nigger. Hälst hade\njag antagligen suttit i Svenska teatern i vår hufvudstad och hört vår\negen svenska från scenen i stället för att nu höra på glade Andersons\nsånger om Värmlandsmö och hans vådliga äfventyr i Sinkapur och Kanguun\n-- i närheten af, låt vara -- Goda Hoppsudden.\n\nTacka Gud måste man i alla fall. A. kände Kap ut och in och det dröjde\nej lång tid innan äfven jag gjorde så, och dessutom slut på de fem\npund jag förtjänat å Snowdrop. Går det engång, så går det, och bär det\nutför, så bär det! Jag formerade bekantskap med en finne Lz som, sedan\nflere år bosatt i Kap och gift med en hotellvärds dotter därstädes, var\nglad att få höra nyheter hemifrån och vänlig nog att hjälpa mig i väg\npå min beramade tur omkring Zansibar. Ingen småsak förresten för en\n\"pank\" herre och svårare att lyckas i, fruktar jag, än t.ex. att segla\ntill Hangö välförsedd, eller rida på velociped från H:fors till Borgå\nmidsommartid och skida tillbaka till julhälgen -- men sport, är sport\n-- när det kostar mycket penningar.\n\nDen förnämsta gatan i Kapstaden är Adderley Street, alias Heerengracht.\npå vänster hand -- efter som jag kom in på gatan -- visade sig\nbangården, Standardbankens hus, den säkraste af alla afrikanska banker,\naf hvilka Union och Africanbank instälde sina betalningar innan jag\nännu hunnit till Natal, vidare, högre upp, en gammal holländsk kyrka\nmed en säregen spira. Till höger magasin med spegelglas fönster,\nbutiker och kontor.\n\nEn vacker gata stöter där till, St. Georgs gatan. Vi styra kosan utmed\nden. Tidningsbyråer: Cape-Times, Annual argus' spedition, postkontoret,\nklubblokaler och en vacker katedral upptäktes här. I Öster, mot bärgen\nskådar man den engelska villastaden. Hvarje boning är omgifven af\nen den mest inbjudande trollska, större eller mindre trädgård med\nspringbrunn och här och där utstälda statyetter -- af Venus, Psyke,\nTerpsichore, Bismarck och drottning Victoria.\n\nVästerut ligga de urgamla holländska gatorna Loop, Burgh m.fl. I slutet\naf Adderley Street befinner sig den magnifika Regeringsparken, midt\nigenom hvilken en imponerande ekallé löper. Allén förefaller att vara\ninnevånarnes älsklingspromenad.\n\nI närheten af ingången till ekallén tronar Kap-parlamentets hus,\nkanske det ståtligaste i staden, uppfördt af röda tegel med trappor och\npelare af cement eller en vacker, men något porös granit.\n\nEj långt därifrån äro bibliotek och muséer uppförda midt emot den\nBotaniska trädgården, på hvars motsatta sida Guvernörsresidenset\nbefinner sig -- en oregelbunden, ful gammalmodig byggnad.\n\nKapregeringen är ganska själfständig, såsom alla Englands\nkolonistyrelser. Genralguvernören Sir Henry Lochs var för ögonblicket\nmed svit och en skvadron husarer uppe i Betjuanaland. Premierministern\nMr Cecil Rhodes är kolonins rikaste diamantfältegare i Kimberley.\nEhuru af holländskt ursprung lär han vara både aktad och mäktig\npå grund af framstående egenskaper. Han torde drömma om ett stort\nsydafrikanskt förbund och torde vara en nagel i ögat för boers, liksom\nför Natalkolonisterne.\n\nGarnisonen är tämligen stark, men förstärkes yttermera af den\n\"frivilliga armén\", hvilken senare äfven fungerar som brandkår och till\noch med besitter eget artilleri. Dessutom finnes en talrik öfver hela\nkolonin spridd beriden polis eller gendarmeri. En afdelning af engelska\nflottan ligger städse i Simons-bay, till hvilken vik ett skildt\njärnvägsspår leder, till Kalkstation och Simonstown. Befästningar\nuppföras öfver alt på höjderna. Huru gärna hade jag ej, påminnande mig\nutsikten från Teneriffas pik, klifvit upp på Tafel eller Flata bärget\nmen i följd af hårda omständigheter och för att ej blifva längre på\nvägen än lifvet skulle räcka begaf jag mig ombord å en af de ångbåtar\nsom trafikera Sydafrikas kuster. Några dagar därefter steg jag ånyo i\nland vid den vilda, natursköna orten Knysna.\n\nI flerdubbla kedjor höja sig bärgen vid Knysna -- 23 1/4° Greenwich\nLong. 34° S. Lat. -- alt högre och högre inåt landet. Nyligen har man\nfunnit guld i dem.\n\nDe högsta, längst bort belägna, höljas af hvita dimmor, närmare kusten\nte sig deras ryggar som gredelinblå, i zigzag gående strimmor och ännu\nnärmare resa de sig skogbeklädda gröna, slutligen har man strandens\nhöga sandreflar, silfver och guldglänsande i aftonsolens skimmer\nöfver rödfärgadt haf. Det är ett färgspel utan like som jag förr ej\nskådat, hvarken på Mont-blanc i Schveitz, när alptoppen hälsar ljusets\nursprung en klar, tidig morgonstund, eller i St. Vincents kraterhamn\n-- hvarken vid Goda Hoppsuddens himmelsstormande klippa eller på Kap\nAgulhas romantiska, hafvet spetsen bjudande uddar; -- måhända dock ute\npå ocean, då en laber bris färgar vågornas ryggar hvita, solen går upp\neller ned och månen blänker högt uppe, bland stjärnorna.\n\nEn suck lättar bröstet huru ensam man än är -- och i Afrika. Huru än\nöfvergifven, gjutes balsam i såradt hjärta, tröstas själen då den\ngripes af den trollkraft som ligger i anblicken af en majestätisk\nnatur, döfvas af dess fridfulla, öfverlägsna härlighet. Hvad betyda de\nhögmodigaste lefvande män mot dessa döda toppar, hvad de mest smäktande\nskönheter mot dessa i behagfulla kaskader uti oceanen nedspringande\nskogsbäckar. Dödt! tanklöst! -- hvilka dumheter! Naturen lefver, icke\nalltid stolt, misstänker jag, öfver vårt sätt att lefva, och tänker,\njag är öfvertygad därom -- ett strå hvassare än vi -- som väl ofta\ntänka tokigt.\n\nVi kryp och parasiter, som lyckats stjäla en gnista af Guds i Universum\nnedlagda förnuft; vi tro på oss själfva och jubla vid genomborrandet\naf en tunnel eller invigningen af ett operahus. Möjligen bra gjordt af\noss, men mycket ringa i bredd med Universalandens värk uti naturen.\n\nBlicka genom teleskopet eller uti mikroskopet och begrunda om du, o\nmänniska, ur stånd att fatta sanningen. hvad stort är, eller hvad som\när litet, åtminstone begriper att du själf, o ve, blott är en stackas\nnarr, så länge du inbillar dig vara kronan på skapelsen. Men vi skola\nju skildra en afrikafärd och närmast nu -- Knysna.\n\nKnysna är en obetydlig ort \"med en hamn som ligger midt på torra\nlandet\", dit endast små fartyg kunna intränga; större få med ångan\nuppehålla sig utanför, i öppna hafvet. Sedan man funnit guld i närheten\nhar rörelsen ökats och man funderar på att tillkalla ingeniören Coode\nsamt utnämna en hamnkapten.\n\nDet bärgiga skogsdistriktet till Juniondal och äfven Kuga\nbärgsdistriktet, emellan tvänne åar, som flyta ut i Groote floden, har\naf kapregeringen på sätt och vis exproprierats för att bilda en krono-\neller rättare nationalpark. I denna vilda och laglösa näjd är det\ndock mer än blott ett \"tuppfjät\" emellan ett, med iakttagande af alla\nvederbörliga former, uppsatt protokoll och ett \"fait accompli\".\n\nEn poetisk redaktionssekreterare utaf akten lär till och med hafva\ninstuckit en paragraf, som förbjöd all skogsafvärkan och all jakt,\näfven på vilda djur --.\n\nOm af denna orsak eller med anledning af traktens otillgänglighet,\nmen Knysna distriktet är det enda återstående ställe i södra delen af\nKapkolonin, där elefanter påträffäs och lejonets rytande ännu någongång\nenligt sägen höres. Att apor och stora ormar väl trifvas faller af sig\nsjälft. På min vandring till Uitenhage råkade vi ut för argsinta apor\n-- af passabel storlek -- och hväsande ormar, men elefanter sågo vi\nicke, ej häller hörde vi lejonets rytande. Det är sant -- en morgon\ni daggryningen fingo vi se en strid emellan några väldiga myrbjörnar\noch en panter eller leopard -- omöjligt att urskilja i den rådande\nskymningen.\n\nEn af björnarne blef på platsen till frukost åt panterkissan. Sedermera\nhörde jag af norrmannen Engh, en vandrande elektrotekniker, att då\nhan för ett år sedan legat öfver natten hos några beridna regeringens\nskogvakter i deras bostad i skogen, på vägen till Juniondal, fyra\nelefanter, bland annat, med snablarne hade bortrykt det lilla husets\ntak och varit nära att vräka omkull hela kojan.\n\nPå sina ställen är skogen tät och genomflätad med slingerväxter och\nspången igenväxt, så att man med de dolkformade knifvarne mäste bana\nsig en väg.\n\nEtt tidsödande arbete, i hvilket man ej har större framgång än att\nkomma framåt ett par tiotal famnar i timmen, och dessutom obehagligt\nför ormar och ohyran i löfvärket.\n\nJo, jo, men -- nog reste man bekvämare förut i sin vagn längs Tölö\nchaussén efter de lifliga guldskymlarne!\n\nNärmare Humansdorp blir det mindre backigt och skogen tar småningom\nslut.\n\nVågformade gräsmarker begynna och vid Hankey, där man färdas öfver\nGroote floden, gör man bekantskap med en flik af den ryktbara\nKarrosteppen, som, ökenlik 7 à 8 månader, den återstående delen af året\när en saftig betesmark och vimlar af lif, två och fyrbent, behornadt\noch kloförsedt.\n\nSlättlandet till Uitenhage öfverfares makligt i oxfora -- tio par\nbufflar -- i sällskap med några ovanligt fryntlige boers, synnerligt\nvälvilliga när de upptäkt att man ej är \"en fördömd rödnacke\", vill\nsäga: engelsman.\n\nEhuru alt engelskt numera har Öfvervälde i Kapkolonin, utgöra ännu i\ndag boers majoriteten af den hvita befolkningen, i västra delen. Just i\ndessa trakter begynna emellertid engelska element uppträda talrikare.\nÄfven många judar och tyskar.\n\nKafferrasen uttränger därjämte de härintill förekommande\nhottentotterna. Kaffrer och hottentotter äro värkligen \"Niggrar\", men\nmycket olika hvarandra, så till utseende som karaktär.\n\nUtom att hottentotterna äro mörka och i sina anletsdrag förete idealet\nför negertypen, och kaffern åter har en markerad profil, med en\nljusbrun eller indianröd färgskiftning, skiljas de båda stammarne lätt\npå deras fruntimmer. Kafferskorna få nämligen arbeta hårdt -- hårdare\nän våra bondkvinnor -- åt sina män, som hysa inga anlag att ställas\nunder toffeln, medan hottentottskan har en godmodigare äkta hälft,\ngärna latas och lägger på hullet, ibland öfverhöfvan så att man\nbokstafligen -- baxnar.\n\nJag har redan förut haft äran orda om skilnaden emellan en kaffer och\nen hottentott. I allmänhet bör man icke tro att alla negrer likna\nhvarandra som blåbär -- hvarken i afseende å svärta, profil eller\nkaraktär. De, negrerna, skilja sig på hudfärgen sinsemellan betydligt\nmer än vi, hvita människor. Somalis äro ibland gula som kineser,\nnubiern är svart som kol, sudanesen är icke mycket blekare, medan\nzansibariten har s.a.s. en skiftning i grönt. Herrar kongoiter variera\nifrån den mörkaste natt till en \"svagt rosenskimrande morgongryning\";\nkaffern är brun och hottentotterna, koin-koin folket, mörka men ofta\nnog värkliga \"färggåtor\" för hvilket de, så påstår man, särskildt hafva\nsina fruntimmer att tacka. Hottentottskorna -- tertium non datur -- äro\nmycket lätta på foten och dessutom altjämt i ett tillstånd som gör, att\ningen brist på ammor någonsin förefinnes inom deras landamären.\n\nHottentotterna äro annars ett muntert och jovialiskt släkte, med anlag\nför korpulens, hvilken hos det täcka könet emllanåt når skrämmande\nproportioner, en sak som vi redan omnämt. När man nu ser strimmiga,\nprickiga och skäckiga species, så nog blir man snart humoristiskt stämd\ni hottentottskt sällskap. Tillägga vi slutligen att man ej sällan ser\nalbinos och dvärgar så måste det erkännas, att negrer mindre äro stöpta\ni samma form än t.ex.: pedagoger och teologer af den hvita hudens olika\nnyanser. Hottentotten är annars en slarf och kaffern en girigbuk.\nHottentotten böjer sig utan vidare för sin hvite herre och mumlar på\nsin höjd: jag är slagen till slant, då däremot kaffern med hämdlystet\nförakt gärna slår ihjäl främlingen, som inkräktat hans mark, och ännu\nhällre enleverar dennes fru och döttrar. Några händelser som inträffade\nunder min vandring kunna omnämnas. En gammal missionärs ännu äldre äkta\nhälft, en gumma på nära sjuttio, blef bortröfvad af en ung höfding,\nsom ville lysa öfver en sin medtäflare genom att skryta med en hvit\ndrottning. Efter mycket besvär fick man den gamla damen hem igen. En\nannan gång gick det värre. Ett ungt nygift par hade just anländt från\nEuropa till Durban. Mannen satt vid arbetsbordet, medan hans unga fru\ndukade upp kvällsvarden på verandan. Han hörde plötsligt ett buller,\nrusade ut, men hans unga hustru var och blef totalt försvunnen.\n\nStränga lagar råda i Kapkolonin. De svarte äro i de flesta\nlandsortsstäder förbjudna att röra sig på gatorna efter mörkrets\ninbrott, och -- finner en kaffer ett rep, efter hvilket hänger en\nfrämmande oxe, åsna eller häst, så blir han utan vidare kvitt åsnan,\nmen icke -- repet, om man nb. får tag i karlen.\n\nUitenhage, tillika med Kapstaden, Graaf Reinet och King Williams\nTown en af kolonins älsta städer, är belägen på sluttningen af\nWinterbockbärgen och ter sig pittoreskt öfver den ned till Algoa\nBay flytande ån. Dutsch-styl var den rådande, men man påmindes om\nengelsmännens herradöme genom regeringens stora värkstäder för\nkonstruerande af lokomotiv. Liksom i den par hundra engelska mil inåt\nlandet belägna Graaf Reinet ryska judar monopoliserat handeln med\nstrutsfjäder, hade samma folk af en annan nation här lagt vantarna på\ntvätten af ull.\n\nStrutsfarmande och ullproduktion d.v.s. fårafvel är hufvudnäringen\nutmed hela den vida Karrosteppen, begynnande härifrän ända bort till\nAtlanten i väster.\n\nPå den sydliga kustremsan odlas vinrankan och tobaksplantan, där ej\nskog och vildmark taga lofven.\n\nKapsherryn är billig och utmärkt god -- ocksä tämligen stark.\n\nSe, så där ja -- nu sitter man i en kupé och ilar till Port Elisabeth\nmed ett afrikanskt bantåg.\n\nGräsbevuxna låga kullar utan annat tecken till skog än fruktträd och\neukalyptus kring farmarnes boningar. Några timmar och man uppnår\nhandelsstaden Port Elisabeth med dess kosmopolitiska fysionomi.\n\nPort Elisabeth är lika mycket Afrikas Liverpool, som Jyväskylä Finlands\nmetropol, törhända dock något mera.\n\nNågra steg och man står på \"Jetty Street\" samt är om några Ögonblick\nute på vägbrytaren. En vänlig gammal herre lånar sin kikare.\n\nRiktigt -- där ute på den öppna redden gungar sakta den halflastade\n\"Snowdrop\". Jag går upp på postkontoret. Väntar. Får ändtligen svar.\nTvä bref.\n\n\"Långt från öga långt från hjärta.\"\n\nI brefven läser jag råd och förmaningar om huru man bör bete sig för\natt bäst reda sig i Afrika. Mycket tacksam, men skulle hällre emottagit\nhundra bref, utan en enda förmaning, men i stället fullskrifna af\nnyheter hemifrån.\n\nGo'morron, go'morron! Nej så roligt! Snowdropkamraterna, de unga\nvännerna Meyer och Sievertson skaka hand med mig. Vi voro tre stycken\ndär och endast Meyer hade ett pund i fickan, som den generöse gossen\ngenast stälde till vår gemensamma disposition. Vi sofde godt i hvar\nsin säng i ett långt, snygt rum uti enkefru Lowes boardingshus. Andra\ndagen åto vi duktigt, men blefvo till natten bortkörda af den grymma\nenkefrun, då vi ej mera hade att betala kontant. Namnet gjorde intet\ntill saken, ty \"Lowe\" betyder ju kärlek. Döttrarna togo oss dock\nvänligt i hand, beklagande vårt öde.\n\nRädda för kapstädernas stränga polis logerade vi med våra saker ute i\ndet fria utanför staden, inbäddade i sandbanken vid hafsstranden. Månen\nblickade vemodsfullt ned på oss. Sievertson snyftade, Meyer såg mycket\nfundersam ut och jag -- var argare än en spindel.\n\nFöljande morgon tog jag reda på landsmannen Martin Nyberg -- för\nnärvarande i Rangoon, i Asien. Ädelmodigt stod Nyberg oss bi. Han hade\ngod plats som uppsyningsman vid en kajbyggnad.\n\nMed Nybergs hjälp skaffade jag Meyer och Sievertson ombord på en norsk\nskuta, som seglade till Port Natal, där de unga männen hade bekanta och\naflägsnare anförvandter.\n\nDet var med tårar i ögonen jag tog afsked af ynglingarne, och Meyer\ntvang mig låna sitt fickur -- ett fickur som sedermera räddade mitt lif\n-- en tacksamhetsskuld som jag gärna ville återgälda Meyer hundrafalt\nicke för att jag så ifrigt hänger vid lifshanken, men för att jag\nsannerligen ej velat dö, fallen för en rofgirig kaffers käppslag -- och\nkanske bli kokad till ragout efteråt, till en mer eller mindre smaklig\nmåltid åt hans fruar.\n\nJag skall pröfva läsarens tålamod med en kort beskrifning öfver Port\nElisabeth, där jag vistades några dygn.\n\nDet märkligaste intresset samlar sig kring Market Square eller torget,\nsamt detta tidigt om morgonen.\n\n\nEn bråkdel, ehuru en mindre, af världens nästan alla nationer fyller då\nden stora platsen med dess springbrunn i midten; det ganska prydliga\nrådhuset på ena sidan och den parallelt med hafsstranden löpande\nhufvudgatan Main-Street's ena ändpunkt på den andra.\n\nMain-Street är en ett par kilometer lång gata, med i början fina hus,\nsom ju längre man går desto mera urartar till en stinkande gränd med\nusla negerruckel.\n\nJag har aldrig haft äran besöka den famösa Nischni-Nowgorod marknaden,\nmen antager att salutorget i Port Elisabeth är en kopia däraf, om äfven\ntyperna äro andra och olika. Kineser fallera emellertid ingalunda.\n\nKuriösa voro de med 25 à 30 åsnor förspända landtmannavagnarna. Unga\nindiska flickor sålde blommor och krimskrams. Hvad herrar ryssar,\nsom äro svaga för zigenerskor, skulle hafva njutit af anblicken utaf\ndessa mjuka, vackra fruntimmer och hvilka förvisso i sitt hemland\ninnehade en högre rangklass än det därur utkörda zigenarfolket. Vanliga\nindozigenartyper sågos också. Trasigt klädda, voro inderna dock\nöfversållade med ofta dyrbara smycken.\n\nMen infödingen själf \"massa nigger!\" Jo, han var säkert ej frånvarande.\nTvärtom -- han var mycket talrikt representerad -- ifrån djupaste\nebenholz till skäraste ljusbrunt -- nästan som färgbrytningen på\nKnysnabärgen. Dessutom albinos och en eller annan s.a.s. strimmig eller\nprickig.\n\nJo -- det är mig en lefnadslustig nationalitet den svarta. Visserligen\näro negrerna löjligt nervösa eller -- ha' de inga nerver alls. Huru\n\"dåm\" pladdra och skrika, gestikulera och grina, i det deras ögon stå\nut som på en kräfta. Så farliga äro negrerna i det hela taget icke.\nGodmodiga och äfven älskvärda -- riktiga svarta fransmän. In i landet\näta de visserligen upp hvarandra och hvem som hälst, men det är fel i\nuppfostran. Annars är hottentottskan liderlig och kaffern hämdgirig.\nHottentotten håglös till ytterlighet, medan kaffern ofta är girigt snål\noch listigt beräknande. Det hafva vi föröfrigt redan talat om ett par\ngånger, men vår traktan är att grundligt påpeka olikheten mellan dessa\nnationaliteter.\n\nHvardera sorten super ohyggligt. Allt det där kan ju vid tillfälle slå\nin på människor af hvad kulör som hälst och orättvist vore att icke\nerkänna det negergentlemän t.ex. i Nord-Amerikas Förenta stater på\nintet vis gifva efter hvita sådana. Ofta nog äro de mera hyfsade och\ngodhjärtade än snuskiga, endast money sökande Yankees.\n\nVinkelrät emot stranden och Main-Street leda Drottning och Prinsesse\ngatorna med deras af träd beskuggade, till hälften undandolda, i\nvillastyl uppförda hus bort till Fängelset och den vackra parken St.\nGeorge, hvilken något stel med springbrunnar och lawntennisplaner\nfrekventeras af la haute société och framvisar bilder ur high life.\n\nDen i Main-Streets andra ända befintliga Alfredsparken är af äldre\ndatum, har en treflig, gammal tysk trädgårdsmästare, lummiga träd,\nvackra blomsterrabatter och utsikt öfver den låga sandiga stranden\noch öppna hafvet. Alfredsparken -- namnet ett minne af hertigen af\nEdinburghs besök på 60-talet -- syntes mig åter med sin kägelbana och\ndanspaviljong egnad åt folknöjen. Fann min förmodan korrekt, då jag vid\nutgåendet mötte några engelska soldater i röda uniformer, arm i arm med\ntjänstepigor -- svarta --.\n\nÅter och åter Brunnsparken och Hesperia i Tölö. Publiken visst en\nannan, växtligheten yppigare men krogarna lika -- dyra.\n\nJag hade genom M. Nybergs benägna protektion fått mat och logis --\ni ett lider -- på ett öfverfyldt boardningshus hos enkefru K:n, men\nföredrog att tillbringa de lediga aftontimmarna hos M.N. själf.\nEn viss fasa för enkefruar hade fått makt med mig. M:rs K:n visade\nsig visst mycket vänlig, men hade blott ett öga, var litet sned,\nöfverdrifvet korpulent och talade med hes röst. Erhöll den fixa idén\natt hennes enda öga hvilade på mig med ett egendomligt, svärmiskt\nuttryck... Altså, jag lunkade uppför den branta Hennley road, upp till\nM.N. Han bodde ganska nätt och njöt af en treflig utsikt.\n\nFotografier af Helsingfors och Polisgevaldigerns berättelser af V.\nPettersson lägo på bordet framför soffan.\n\nPåminner mig att jag gaf M.N. ett medhaft exemplar af mina ungdoms\npennalster, utgifna under benämningen Skuggan, ett redaktionsfel, ty de\nburo ursprungligen titeln -- I Skuggan -- reslektyr för mognare ungdom\ntill sommarferierna.\n\n\n\n\nV Kapitlet.\n\nUtmed afrikansk postväg.\n\n\n    Tre landsortsstäder. Mundering. Statskalendern och Adolsboken.\n    Dagrar & skuggor. En afrikansk postiljon. Backfisch à la kaffer.\n    Umpanajas sköna själ. Kaffernotiser. Tyska legionen från\n    krimkriget i Transkeilandet. Guldfält och \"Den ledes\" frestelser.\n\n                                                      Oktober 1890.\n\n\"Tack skall ni ha, Martin Nyberg, och lef väl tils vi råkas\" -- M.N.\nviftade med näsduken till farväl åt sin landsman.\n\nBantåget rusade i väg ibland gräsbevuxna, trädlösa kullar och det bar\naf mot norr, bokstafligen vers l'inconnu.\n\nMed järnvägen kunde jag resa ända till Grahamstown. Därifrån tänkte\njag vandra mot Boers republiker och sedan vända i en halfbåge till St.\nJohns river eller på Kafir Umsinvubu. Vid dessa exkursioner behöfver\nman väl ej vara utrustad med vapen och förnödenheter i den skala man\när tvungen t.ex. vid expeditioner i Kongostatens inre, men icke kunde\njag därför skryta med att vara väl försedd. Vapen -- en gammal, rostig\nColts revolver af grof kaliber, ammunition -- 30 st. patroner.\n\nProviant: ett engelskt pund nio shillings. En ny pipa, present af\nSievertson, med kort skaft och elfenbens munstycke. 2 god amerikansk\ntobak. Den afrikanska tobakskulturen är stadd i tillväxt, men som den\nnu serveras i kompakta rullar har den en frändskap med mahorkan ehuru\nden visst är lenare att tugga.\n\nÖfriga förnödenheter:\n\nEtt st. stärkt ny hvit skjorta -- för något högtidligt ögonblick.\n\n3 st. ylleskjortor (Åbo, Juselius).\n\n3 st. yllekalsonger (H:fors, Kräki).\n\n2 par afrikanska mockasiner, för att icke krypdjur från marken skola\nintränga och vålla en olidlig klåda.\n\n3 par af erfarne vandrare rekommenderade skor.\n\nEn kompass.\n\nEn god karta öfver Sydafrika (ännu i behåll).\n\nInga strumpor.\n\nInga näsdukar höll jag på att berätta, tvärtom jag var försedd med\nfemtio à sextio stycken, röda med affigurerade clowner, englar och\nelefanter i hvitt. Ytterligare: ett par långa band hvita, blå och röda\nglaspärlor. Dessa artiklar skulle tjäna som betalning för mat eller\nhvilket var det samma, till att ställa sig in hos negerhöfdingarnes\ngemåler.\n\nLektyr skall jag då alltid hafva med mig. På Pampan i Sydamerika hade\njag t.ex.: Statskalendern. Denna gång hade ödet fogat att jag utom\nett Konversationslexikon -- engelskt kafirskt -- tagit med mig den\ns.k. Adelsboken. I händelse jag läst i den under de många ensamma\nstunderna skulle jag bestämdt nu duga till Ridderskapets genealog --\nmen jag duger icke --. Ursäkta att jag icke skäms för att tillägga att\nett engelskt nya testamente, skänkt af Fru Hedenström-Welin i London\noch föga större till formatet, än att det väl inrymts i en större\nvästficka, medföljde på färden.\n\nRunebergs Fänrik Ståls sägner, Hertzbergs Kalevala och alla mina öfriga\nsaker hade kvarlämnats i M.N:s värd, i Port Elisabeth.\n\nAtt jag har byxor och rock och bland de i filten inlindade sakerna\näfven en kort oljetröja, som skydd mot regn, förstås af sig själft.\nMycket behöfver man, med litet kommer man tillrätta. Med ännu mindre\ntill och med än det ofvan uppräknade, som den hulda läsarinnan snart\nfår erfara. Mina herrar där hemma, sänken edra anspråk!\n\nDå man befinner sig ensam, fjärran från fosterjorden, leka dess\nförhållanden i hågen. Dagrar och skuggor framstå tydligare. Den s.k.\nkomparativa anatomin är icke min specialitet -- om jag alls har någon\n-- men att jämföra människotypen ute i världen med den i hemlandet har\noafbrutet sysselsatt mitt sinne och skall jag om förhållandena medgifva\ni en skild liten bok nedlägga frukten af mina iakttagelser härutinnan.\n\nBokens titel ljuder ungefär så här:\n\nEn profryttares observationer. Författade med anledning af att den\nartikel han gjorde uti var osäljbar, och då han hälst på något sätt\nville tillgodogöra principalens på profven bortkastade kapital.\n\nUtbjuder man en slik encyklopedi i bokhandeln, så ber jag att man\nhvarken gråter eller skrattar, bara småler invärtes, eller knyter\nnäfven i fickan.\n\nMedan vi pladdrat ditt och datt hafva vi passerat Alice-dals junction\ntill Kimberley, en ort den jag uppriktigt sagdt aldrig besökt, ehuru\njag på några afrikanska föredrag i Studenthuset tog mig friheten därom\nuttrycka mig något tvetydigt. I Grahamstown var jag däremot, och dit\nkomma vi i rappet. Att Kimberley för att vara midt i en afrikansk öken\när ett undervärk i sitt slag kvarstår dock som ett faktum. Kimberley är\nfokus för diamantsökare och guldgräfvarestånden. Guld och synnerligen\ndiamanter är dagligt bröd, men det dagliga brödet däremot släpas långt\nifrån och är därför dyrt, ja fattas emellanåt alldeles.\n\nDå hos oss en kavaljer erbjuder sin sköna valet emellan ett guldarmband\neller diamant brosch, föredrager Kimberleys täcka kön blifva inviteradt\npå ostsmörgås eller presenteradt med en portion biffstek avec potatis.\n\nMan må ej misskänna mig då jag utropar: Människorna äro nog de samma,\nmen förhållandena olika!\n\n\"Grahamstown\" ropar konduktören.\n\nTåget fortsätter sin ilfärd ned mot kusten till Port Alfred,\nGrahamstowns hamn -- en liten ort cirka 100 eng. mil från Port\nElisabeth. Staden själf ligger omtrent 100 eng. mil från Elisabeth och\n50 d:o från kusten.\n\nNäst Kapstaden är den kolonins hemtrefnaste ort och dess situation i en\nkitteldal bland Zuurbärgens grönskande långsamt stigande sluttningar,\nmed deras lummiga skogar här och där, ger den resande intrycket af\nfrid och ro. Häftiga vindar ega ej tillträde i Grahams dal och då\nhöjderna äro behagligt afrundade, utan alla skarpa spetsar, mullrar\nåskan ej här så bedöfvande. Möjligen af detta skäl har Grahamstown\nblifvit Sydafrikas Boston. Lärda sällskap, bibliotek, museer, sjukhus,\nbiskopen, högsta domstolen för ett vidsträkt distrikt, jämte styrelsen\nför östra Kapkolonins beridna polis hafva gjort denna ort till sitt\nrendez-vous. Vårt gamla Borgå påminner det om för mängden af i stadens\npark på soffor sittande, med brillor utrustade, åldriga, pensionerade\nkaptjänstemän och vidare genom sin fula kyrka.\n\nAtt societén i Grahamstown såsom den i Fredrikshamn är un petit peu\npedantisk faller också i ögonen. Jag, som blott tänkte på naturen,\nstudier af vildar och stråten hemåt, skyndade mig till en svensk målare\nKarl Anderson den jag blifvit hänvisad till.\n\nPå vägen mötte jag ett långt ståtligt begrafningståg. Kistan drogs\naf fyra med svart dok Öfverklädda hästar, och en kanon dragen af\nsex hästar, medan ridande artillerister i frivilliga arméns granna\nuniform på hvardera sidan, följde efter. Sedan en sorgklädd kvinna med\ntvänne barn. En flock officerare, municipalitetet, de omtalda lärda\nkorporationerna o.s.v. Slutligen stadens samtliga hvita innevånare --\nåtminstone en stor del af dem, äfven min målarmästare. En otrolig mängd\nnegrer afslutade den effektfulla synen.\n\nAtt en musikkår gick i spetsen glömde jag omnämna, men kan göra det\nnu, med bifogande af en anmärkning, att så manstark kåren än var,\nden musikaliska prestationen på långt när ej gick upp emot de så\nkritiserade \"frivilliga\" jag i sista stunden lyckades snappa upp för\nmitt föredrag i Brandkårshuset: Jorden rundt.\n\nAnderson bad mig hjälpa sig med tapetsering af en villa som låg vid\nen magnifik fikus allé i stadens utkant. Efter några dagars klistring\nfick jag en liten välbehöflig förstärkning till min klena reskassa,\nsamt goda råd och rekommendation till den kände, käcke postföraren Ben\nSmith, en amerikansk neger från Sydkarolina. Ben Smith var en man af\nmin ålder och, vågar jag säga, äfven något så när af mitt skaplynne.\n\nVid en flaska Hamburger öl -- pris 2 frcs -- blefvo vi såta vänner,\noch då Ben Smith upptäkte att jag rest i Förenta staterna proponerade\nhan genast ett slags brorskål samt nämde mig därefter endast \"käre\nlandsman\" med ett ständigt appendix af: \"Ett elände att måsta lefva\nhär, bland dessa fördömda niggrar. Ska' vi resa åter till Amerika?\"\n\nTill Amerika reste vi ej, men till Kingstown i en bekvämt inredd\npostvagn, förespänd med sex snöhvita lifliga hästar och åtföljd af\ntvänne ridande polismän. Det var aftonen den 16 oktober 1890 under det\nbriljantaste månsken som vi kuskade åstad på den smala, rödaktiga men\nställvis ganska goda postvägen till King Williamstown.\n\nFörst trafvade vi i väg igenom en skoglös vågig slätt, sedan blefvo\nkullarnes sluttningar högre och brantare och någon morgon därpå\ngalopperade vi igenom en vild romantisk näjd. Vägen ringlade sig upp\noch ned, gjorde tvära vändningar eller sträkte sig i rät linie längs\nnågon ås med afgrunder gapande på hvardera sidan. Solen strålade från\nfirmamentet men rundt omkring öfver höjderna vid horisonten voro täta\nregnmolm lägrade. Åter och återigen fick man njuta af de underbara\nfärgbrytningar, de märkvärdiga skiftningar, de skuggor och dagrar dem\nAfrikas sol -- och äfven dess måne -- förmå frambringa.\n\nMolnen stego och på engång sågo vi kanske ett hundratal af skimrande\nregnbågar. Det var något det.\n\nLandskapet ändrar sig småningom. Marken är ej mera så oländig, men\nju närmare vi komma till Great Fish river, desto tätare blir skogen.\nPlötsligt stanna vi, vid mörkrets inbrott. Vi skola byta om hästar.\nEngång hade vi redan förut ömsat de svettiga, uttröttade kräken.\n\nKaphästen tror jag öfverträffar vår inhemska finska uti ihärdighet, är\ndessutom snabbare och vackrare. Engelskt fullblod lär väl ha sin del i\nförtjänsten.\n\nDet är en undangömd plats af världen, den, där vi byta om hästar.\nOmgifven af majs, hvetefält och doftande blomsterängar, beskuggad\naf en gammal fruktträdgård, samt kringränd af urskogen, ligga vid\nen i Fiskfloden utmynnande å farmens af murgrön, vinranka och\nslingerblomster öfverväxta låga men hvitrappade och snygga bonings- och\nuthus.\n\nBen Smith, som här i posthuset brukade intaga sin varma måltid för\ndygnet, inbjöd höggunstigast sin \"landsman\" att dela kakan. \"Niggern\"\neller skjutskarlen och de konvojerande poliserna fingo hålla till godo\nute på gården.\n\nEfter kvällsvarden hade vi en timmes rast och gingo ned till farmen vid\nåstranden.\n\nDöm om min öfverraskning -- en öfverraskning hvilken sedermera blef\nen vana. Farmaren och hans unga fru voro hyggligt folk, vackert folk,\nbildadt folk, som hade fyra små söta barn och för 6 år sedan emigrerat\nför att slippa förödmjukelser af en rik och högmodig släkt, däruppe i\n\"Old England\". I deras sällskap skulle man godt hafva trifts i ett år.\nVår timma tog snart slut. Vi fingo en skön varm grogg -- toddy -- till\nafsked och så bar det af igen igenom skogen, öfver stockar och stenar\noch mot daggryningen rakt ned i Great Fish river -- af misstag.\n\nBen Smith som insomnat ruskade om skjutsnegern, så att den skrämde\nkarlen darrade som ett asplöf.\n\n-- \"Fördömde svarte nigger, har du inte ögon i hufvudet\", röt den\nfruktansvärde postiljonen.\n\nJag försökte förgäfves kväfva ett ljudligt skratt. Skjutskarlen var\nnämligen en brun, ovanligt ljus kaffer, medan den värde mister Ben\nglänste som ebenholz.\n\nUrsinnig blickade Ben på mig. Illistig var han och alls ej dum.\n\n-- \"Jaså, käre landsman skrattar åt mig!\" utbrast han förtörnad och\ninnan jag hann svara ett ord hade den starke mannen skuffat mig ur\nvagnen och kastat mitt i filten inlindade bagage efter mig.\n\nFöljande ögonblick stod jag ensam på flodstranden. Mina öron uppfångade\nljudet af vagnen som körde ned på färjan och snart såg jag denna\nöfverfara floden med mitt forna ressällskap ombord.\n\nSådana förargelser har man i denna snöda värld för att man skrattar åt\nnågonting löjligt -- och huru mycket är ej löjligt, mer än löjligt!\n\nDet blef fullt dagsljus, men jag satt fortfarande vid färjstället\noch stirrade melankoliskt öfver floden. Ett ögonblick funderade jag\natt hala mig långsmed det utspända repet, men tanken på möjligheten\naf krokodiler, ehuru sådana icke förekomma förrän i Natal, närmare\nekvatorn, och olust för att få filten genomdränkt af vattnet afhöll\nmig från denna utväg.\n\nRökande min pipa satt jag således, väntande på hvad komma skulle.\nPlötsligt hördes glada röster och nästa minut såg jag huru tre unga\nkafferflickor från 14 till 16 år... plaskade, plaskade lustigt... i\nFiskflodens strömmande vatten.\n\nJag ropade med min mest inställsamma stämma, lyfte mitt bylte i höjden,\npekade på färjan och slet remmarne som omslöto filten loss.\n\nFlickorna simmade emellertid öfver utan att taga notis om mig. Ibland\nvinkade de åt mig, skrattande, än med armarna, än med benen...\n\nSäker om framgång framdrog jag emellertid mina röda näsdukar, ifrigt\nuppmanande flickorna att hala färjan öfver till mig.\n\nDe unga svarta damerna, hvilka sanningen att säga icke hade mera på sig\nän de haft det vid sin födsel, höllo rådplägning på den andra stranden.\nKort om godt, jag kom lyckligt öfver med en kostnad af 30 bomulls\nnäsdukar. Rörd af deras barnsliga glädje vaknade inom mig den vordne\nfinske gardesofficeren och jag öfverlämnade till dem äfven öfriga, i\nmin ego befintliga bytesartiklar fortsättande min route med blott tre\nnäsdukar och ett halsband på lager. Detta skulle jag icke hafva gjort\nför intet.\n\nEfter en halftimmes vandring upphans jag af de muntra negertösarna,\nsom med lifligt minspel, alla möjliga åtbörder och under ett oerhördt\npladder syntes invitera mig till sin närbelägna by.\n\nEfter någon tvekan följde jag de unga kvinnorna. Vi veko af på en smal\nspång, en genväg antager jag, men tråkig för den taggiga akacia, som\nenvisas att växa just vid vägkanten och kallas \"Vänta-litet\".\n\nEfter en marsch, kommo vi ut på en öppen plats, äfven den vid floden.\nPå en liten kulle reste sig ett dussin runda kafferhyddor.\n\nKafferhyddan består af i marken instuckna bamburör eller af andra\nträdslag gjorda stänger, hvilkas spetsar bindas ihop upptill.\n\nVäggarne täckas medelst ett dubbelt flätvärk af något slags styf, men\nseg bast. Emellan flätvärket instoppas riskvistar och annat, hvilket\nsedan beslås med ett sorts murbruk.\n\nKlimatet nödvändiggör inga rökhål i taket, som täckes af platanblad\neller i brist däraf med annat löfvärk. Maten kokas vanligen under ett\nmidt i smärre byar uppfördt täkt skjul, på fyra stänger.\n\nKaffrernas föda består, utom det som skogen möjligen lämnar, utaf\ngetkött och surmjölk; hos de mera driftiga tillkommer majskakor. I\nnärheten af de hvitas kolonier och städer förstå de dock förse sig med\nett och hvarje, ej alltid på lagligt sätt. Bland annat äro de djärfva\noch skickliga fårtjufvar. Den ridande polisen har ytterst svårt och\nlyckas relativt sällan gripa erfarna fårtjufvar. Den ser väl kaffrerne\nmen aldrig fåren, hvilka i nödfall dödas och gräfvas ned -- ad interim.\nDärvid täckes marken såväl med löf och torf, så att blott inöfvade och\ngoda hundar kunna uppspåra stället.\n\nSom man kan förstå är den beridna polisen och Kapkolonins kaffrer\nsvurna dödsfiender. Ingendera parten skonar den andra i obevakade\nögonblick, utan vittnen. Näst amerikanska och kanadensiska gränsvakter\nmot indianerna hafva väl få män svårare tjänsteåligganden än Kaps\nridande polis.\n\nFörmögnare kaffrer ega äfven små boskapshjordar och hästar, höfdingar\nstörre och \"stora\" höfdingar, konungar eller ättlingar efter sädana äro\ni besittning af ett ansenligt antal nöt, får, svin, getter och hästar.\nFöröfrigt fick jag ej så noga reda på den saken, om hjorden följde med\nperson eller personen höjdes genom det antal boskap han egde. Det kan\nju vara likgiltigt när nu några människor ska göra sig bättre än andra,\nfast de ofta äro sämre.\n\nDet var första gången jag befann mig ensam bland svarta vildar -- ty så\nmåste jag väl nämna dem. Med indianer hade jag varit och -- tänkte jag\n-- den ena vilden som den andra.\n\nFlickorna förde mig raka vägen till den största kojan, utanför hvilken\nen gammal kaffer satt på en något lappad och omfasonerad men värklig\nf.d. äkta vienerstol. Ett lifligt meningsutbyte vidtog, mest med tecken\noch åtbörder. Kaffren tilltalar mig på bruten engelska och antagligen\ngod kafir samt säger ungefår så här:\n\n\"Mig vara Umpanaja -- vara en skön själ -- vara mycket duktig karl --\nKings-Towns fina köpmän vara min vän -- Mig vara rik svart -- Du vara\nfattig hvit -- Du vara god mot mina flickor -- Jag hjälpa dig -- men du\ngifva mig de tre sista näsdukarna och bandet. Sedan du få Mifasi att\nvisa dig gena vägen till Kingstown -- Du kunna vara där om par dagar\n-- Du få af mig rekommendation.\" -- -- --\n\nDet sista chockerade mig in i djupet af min själ, att behöfva en svarts\nrekommendation till sina hvita bröder! Jag tackade, gaf bort näsdukarne\noch halsbandet, erhöll en bit torkadt getkött, -- en stenhård\nhvetebulle, den jag blötte i vatten -- gick sedan att säga farväl och\nbocka för den imponerande Umpanaja -- \"Du gå med flickan -- hon hafva\nockså en skön själ -- andra kafferherrar vara inte goda på hvita\" --\nifylde Umpanaja, i det han afskedade mig med en gest och icke utan en\nsnål blick på mitt, i min granna, brunröda filt insvepta bylte.\n\nLätt om hjärtat men alls ej poetiskt stämd följde jag den vänliga\nMifasi tätt i spåren. Det är ingen småsak att följa kaffrerna, som gå\nelastiskt som hade de gummisulor. En fullvuxen karl måste man följa\nnästan i halft språng. Att springa i kapp med kaffrer är en galenskap.\n\nMifasi kunde så många engelska ord att jag förstod, att hon förfrågade\nsig om huruvida jag ej vore villig att taga henne till hustru. Hon\nkunde, sade hon, baka bröd, bygga hyddor, mjölka getter, så majs,\ntobak, kassava och manihok m.m.\n\nJag låtsade underhandla ända tils vi tillryggalagt den 12 à 15\nkilometer långa skogsspången och jag återsåg postvägen. I beklagande\nton yttrade jag nu: \"full af beundran för hennes dygd, talanger,\nskönhet och ungdom -- hon var knapt 14 år -- hade jag ledsamt nog\nförmånen att hafva cirka femtio hustrur förut -- och hvita voro de\ndessutom\".\n\nDen stackars Mifasi kastade på mig en fasans blick och försvann i\nblinken ur min åsyn.\n\nKafferhöfdingar äro smickrade af en hvit måg, men får en stackars\nkafferflicka ett oäkta barn af mulattyp säges hon ovilkorligen blifva\ndödad af sina stamforvandter.\n\nNär man betänker antalet \"loafers\" som guld och diamantfälten lockat\ntill Kap, kan man tänka sig den oreda och det elände de åstadkomma;\nantagligen äro äfven de en af orsakerna till kafferstammens fientlighet\nmot hvita. Förresten förstå kaffertösarna nog taga sig i akt. Mången\nutlefvad hufvudstadsdam bar ej så fina själsinstinkter som den vilda\nkafferflickan, och har hon äfven finare, så är damen ej så stolt,\nsynnerligen på ensliga skogsstigar...\n\nKing-Williamstown är en stad på 10,000 inbyggare, de svarta\ninberäknade, och har jämförelsevis ett engelskt utseende.\n\nTrött af vandringen och uthungrad traskade jag förbi några\nvattenkvarnar och öfver den pittoreska bro, som är slagen öfver den\nän pittoreskare Buffalo River, samt steg in vid första matställe på\nKidsons Yard -- Kings-Towns salutorg. -- Den vänliga värdinnan M:rs\nValentine Kukard bemötte mig väl, gaf mig nattlogis och tillrådde mig\nbesöka East London.\n\nHos några därboende skandinaver kunde jag skaffa mig protektion för\ninträde i den kår frivillige hvite, som skulle bilda gränsvakt mot det\noberoende Pondolandet, i hvilket krig utbrutit emellan konung Sicgaus\ntvänne underhöfdingar, Umhlangasso och Manandu.\n\nSe där något för mig! Ett godt stycke väg hemåt på kronokonto, det var\nlockande. För Kingstown och dess handel med Basutos intresserade jag\nmig ej särdeles.\n\nAltså till East London att inandas hafsluft någon dag.\n\nHalfva vägen beslöt jag lunka till fots för att få en inblick uti någon\naf de tyska kolonierna Frankfurt, Berlin eller Potsdam. Norrut från\nKingstown nära Alice ligger Lowedales ryktbara \"institut\" för kaffrer.\nNitiske missionärer och andre män försöka där uppfostra och bilda\nkafferherrar, åtminstone att få kafferungdomen till tron på Kristus.\n\nEast Londons hamn bildas af Buffalo flodens mynne. Sir John Coode,\nden ryktbare engelske ingeniören, försöker förbättra denna hamn,\nliksom han ledt arbetena i Kapstadens och andra Sydafrikanska städers.\nEfter konferenser med den gode och hjärtlige kapten M:r, en dansk,\noch svensken skomakaren C.V. Vahl, en gammal hedersgubbe med en\nlikadan gumma, och några andra, bland dem den glade perukmakaren Axel\nChristensen, fick jag någorlunda klart för mig hvad jag hade att göra.\nAfreste med en segelkutter ett stycke längs kusten, landsteg vid\nPanmure, där jag träffade en för mig behöflig person. For därefter med\njärnväg till Potsdam och gick sedan till fots öfver skoglösa, böljande\ngrässlätter till kolonin Berlin.\n\nTyskarne i Kapkolonins östra del härstamma fån den tyska legion, som\nför engelsk räkning deltog i krimkriget 1854. England, då i farten med\natt kolonisera Kapkolonin, erbjöd legionen jord härstädes.\n\nDessa vordna legoknektar, med barn och barnabarn, bilda nu\nhufvudkontingenten af possessionatsfamiljerna från East London ända\ntill Elandsbärgen. \"Herrskapena på landet, Kuopion takana\".\n\nEn eftermiddag stannade jag vid trappuppgången till den första\n\"herrgården\" i Berlin. Då sakerna på ryggen tyngde och dagen varit\nolidligt varm, hade jag blifvit både trött och svettig. Ingen människa\nsyntes till. Jag gick därför uppför trappstegen, kastade byltet af mig,\nuttog patronerna ur revolvern för att icke ingifva misstankar om min\nfräjd -- och vräkte mig ogeneradt på en träsoffa å verandan.\n\nJag insomnade. Vaknar upp alldeles yr vid att man häftigt ruskar om\nmig. -- Hör sådana uttryck som: Donnerwetter! Verdamter teufel! Ist\ner verrückt geworden? I ett nu uppreste jag mig under tusen ursäkter.\nSkildrade på tyska hvad jag ville och hvem jag var, samt bad om kvarter\nför natten och mat.\n\nBlickande omkring såg jag mig omgifven af en mängd personer. Fruar,\n\"Gretchens\" och småttingar med fingret i mun. Flere af fruarna\nburo dibarn på armen eller hade det vid bröstet. Dessutom voro där\nåtskilliga unga män af olika uppsyn. Ett par sprättar i höga gula\nstöflar och ridpiska i handen. En profryttarlik figur och flere karlar\nmed bondaktigt skick.\n\nEtt mummel af ogillande och spefulla, ironiska yttranden hördes här\noch hvar. Jag begynte känna mig på sju famnars vatten, då lyckligtvis\nen äldre person af anständigt utseende trängde sig igenom hopen och\nvänligt sporde af mig hvad jag önskade.\n\nJag upprepade det redan sagda med tillägg, att jag hade tagit\nvärfning vid den och den skvadronen för tjänstgöring på Pondolandets\ngräns. Jag viste nämligen, att kolonisterna hyste en viss oro för\natt Pondooroligheterna skulle värka på deras grannkaffrer. -- \"Oh --\nsehr gut -- ganz gut\", svarade den gamle herrn. Så hastigt vänder\nsig lyckans hjul. I fara att blifva sparkad nedför trappan, blef jag\noförhappandes bjuden med på kalaset -- firandet af en förlofning\nemellan den gamle herrns dotter och den profryttarlika, långa figuren.\n\nJag blef nästan fjäsad af de unga damerna, så kuslig jag än såg ut\nefter marschen i hetta och dam.\n\nJag begagnade svada och världserfarenhet samt utgöt mig specielt à la\nOthello till Desdemona för värdens blodunga dotter, som, fruktar jag,\nsnart såg upp till mig som till en af hjältarne i Niebelungen-Lied.\n\nSprättarne voro de enda, som drogo sig undan och tjurades i ett hörn på\nandra sidan den stora salen, medan fästmannen nervöst tummade om sin\ntjocka urkedja och betraktade mig med ögon fylda af förbittring och\ndödligt hat. Den stackarn hade blott haft kaffrernas fårstölder till\nkonversationsämne.\n\nEn viss Heinrich Koch, f.d. officer, numera handlande i Berlin, erbjöd\nmig kvarter för några dygn. K. hade kämpat mot Zuluernes siste konung,\nDinizulu, af engelsmännen internerad på St. Helena, där han, enligt\nsägen, bebor några af Napoleons rum. Koch berättade, att Zuluerne voro\nett vildt men intelligent, fosterländskt och tappert folk. Han sade\nsin åsikt vara, att de ännu i framtiden skulle låta höra af sig. Om\ndet vill illa, tillade han, så få vi upplefva en allmän kafferresning\nmed Zulus uti spetsen. Större delen af de från kafferinstituten\nutdimissionerade hafva visat sig vara Zulus. Mycken stolthet känna\nZuluerne öfver att de dödat kejsar-prinsen, Napoleon III:es son.\n\nDå själfförtroende och tapperhet äro lika tilldragande som blind\negenkärlek, skuggräddsla och feghet motbjudande, anser jag... men\n-- vågar icke fullända meningen, då jag är en nutids finne och ingen\nZulukaffer...\n\nOm Finland talade vi länge med herr Koch, medan jag, så godt jag kunde,\nbistod honom och hans fyra kafferpigor med en ny trädgårdsanläggning\nkring huset.\n\nKolonisterna bygga låga, men oftast ganska solida hus, med cementerade\ngrundvalar och tak af zinkplåt. Golfven beläggas med ett slags asfalt.\nKlimatet erfordrar visst icke sådan grundlighet i byggnadssättet, men\ndet gör i stället de feberalstrande ångor, jätteråttor, ormar och\nohyra som luftstrecket, redan här, rikligen alstrar. Kapkolonin och\njämförelsevis äfven Natal äro dock bra nog fria från feber och de\nskadliga utdunstningar de portugisiska kolonialprovinserna Delagoa Bay,\nZambesi och Mozambik lida utaf.\n\nKoch hjälpte mig välvilligt med kompletterande af min anspråkslösa\nutrustning, och den 28 oktober 1890 skakade jag å bantåget till\nQueenstown.\n\nElandsbärgens utgreningar och stora Kej flodens vattensystem bilda\nmåleriska och fruktbara landskap, hvilka genom järnvägens utsträckning\ntill Aliwul North utvecklat sig uti odling och kultur samt förefalla\nganska tätt befolkade. Små städer, byar och farmer, utom infödingarnes\ntalrika kraaler, gifva omväxling åt de jämförelsevis skogfattiga\ndistrikten mot Stormbärgen, Tembu och Fingoland. Aliwul North, ett\nhveteland, ligger vid Orange floden, men för att komma med tåget till\nBlomfountein måste man fara den Elisabethska vägen öfver Craddock,\nsom har heta svafvelkällor, och De Aar -- den Kap-Kimberleyska vägens\nKaipiais.\n\nJag stannade vid stationen Dohn nära den på Elandshöjderna befintliga\nStutterheim, också en af den tyska krimlegionens anläggningar. Gärna\nhade jag rest till Imvani och besökt de nyupptäkta kollagren vid Indve;\nännu hällre hade jag velat se staden Queenstown med sin ryktbara\n\"hanglip\", som skjuter öfver 7,000 fot i höjden, men allra hälst hade\njag begifvit mig till järnvägens slutpunkt i det inre, det uppåtgående\nAliwul North, hvarifrån man har regelbunden omnibusförbindelse till de\nrika guldfälten Witwatersrand.\n\nGuld är muld -- ibland och för somliga människonaturer. Tänk så nära\nmöjligheten att gräfva eller röfva mig till en miljon -- ty hvardera\nsättet användes där borta -- och ändå afstå därifrån. Idiot! Vänta,\nförhasta eder icke i omdömet, medborgare! Blir man rik, kan det lätt\nhända, att man blir feg, och det folk, som frös och svalt och segrade\ntillika, var ej rikt -- men tappert var det. Alla stöpas ej som Gustaf\nWasa, Washington eller Bolivar, tre rika patrioter. Garibaldi var\nfattig.\n\nJag måtte vara en åsna -- detta tro nog äfven många där hemma. -- Att\nhålla den gyllene kalfven fast från svansen och släppa tag -- drifven\naf hemlängtan. I stället för att låta kpt/100 förvrida hufvudet på mig,\nbegynte hemlandssånger tona inom bröstet och jag påminte mig runan\ni Kanteletar som säger: att man hällre dricker eget lands vatten ur\nnäfverrifvan än främmande lands öl ur krus.\n\nJag afstod således från guldjäktandet till förmån för detsamma\nvärdigare individer. Måtte mina barn förakta det lika djupt, men dock\nhålla så mycket af varan i förvar, att de ej blifva tvungna krypa i\nstoftet för första bästa förgylda oxe; såsom jag, arme man, så ofta\nfått lof göra det.\n\nAfstå från Witwatersrand tyktes mig ergo ej så svårt och det var ej\nhäller för att söka guld jag så gärna rest dit upp, utan endast för att\nse om Mammons habitueer inne i Afrika besutto någon likhet med våra\negna -- \"midt uti H:fors och rundtom K-p-o!\" --\n\n\n\n\nVI Kapitlet.\n\nSolo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden.\n\n\n    En afrikansk varieté. Gamle Eljens måg-bekymmer. Natten på\n    stenen i floden. Vänligt bemötande af en åsna. Kapten H-ton och\n    \"The old man\" (icke Gladstone), Krig och fruntimmer. Skonerten\n    \"Meta\".\n\n                                                      November 1890.\n\nSvårt kändes det att skiljas från M:r L. D'Arcs kringvandrande\nmarionett & sångsällskap och isynnerhet från dess pianist Percival de\nCroes. P.d.C. var typen för en duktig karl, fast han var så alt igenom\nmusikalisk. Sådana gossar är jag svag för. Tänkte ofrivilligt på Kösse,\nKalle och den store kapellmästarens lille son.\n\nSällskapet befann sig på en turné i östra Kapkolonin, hade roliga\nmarionetter och söta hvita sujetter som drillade \"Das ist die Liebe\",\nså att både \"Gerda och Anna\" fått lust att resa med dem -- med mig\nnaturligtvis icke, dels för mina underliga guldteorier och dels för\nden äfventyrliga vandring jag nu påbörjade, längs södra stranden af en\nbiflod till Stora Kej floden, genom Fingoland hän till en liten stad,\ndär man hade tillfälle taga värfning till Pondoland och som bar det\nprosaiska namnet \"Butterworth\".\n\nNär jag låter tanken ila tillbaka och påminner mig denna en envis\nfinnes solovandring på parhundra engelska mil öfver Kej floden,\nButterworth, Roschee floden, Bomyans land och Umtata floden till\nUmzinvubu eller St. Johns flodens mynne, skrattar jag för mig själf.\nNog är Gud de dårars förmyndare. Dum får man dock ej vara under en\nsådan vandring, och en viss vän till mig, som anses vara en klok karl,\nehuru han är något oerfaren, skulle ovilkorligen behöft ett helt\nreservkompani för att reda sig -- och ändå är det troligt att hvarken\nhan eller hans kompani med lifvet kommit undan; i lyckligaste fall med\nhelt skinn i behåll...\n\nJag får lof att pusta och hämta andan, innan jag tager ut de följande,\nhastiga stormstegen, några veckor å rad, i det närmaste utan vidare\nraster än någon halt för att tända på pipan.\n\nKvatlambabärgens utsprång och talrika smärre eller större floder,\nhvilka här och där bilda små sjöar, göra naturen fager och tilltalande,\nhvarvid det för Afrika egendomliga granna färgspelet i atmosfären jämte\nsolens skarpa reflex emot den mångartade jordytan förhöjer intrycket.\n\nJag har emellertid redan förut ordat om denna Afrikas fägring, där\nej sterila öknar eller vattenbrist döda lifvet, ehuru äfven där,\nsynnerligen i bärgstrakter, en besynnerlig glans och underbara\nformationer försätta nerverna i hittils okända vibrationer, medan\nsinnet bäfvar under någonting hemlighetsfullt, ogenomträngligt...\n\nJag kan t.ex. aldrig glömma, huru hemska, ofattliga ruinerna efter\ngamla kulturbyggnader tedde sig, en månskensnatt med vind och mörka\nströmoln, senare på hemresan, vid Saba floden, bakom Sandala i\nSofalalandet, på 20° S. Latitud.\n\nJag utesluter från detta kapitel mera detaljerade naturbeskrifningar\noch relaterar endast för eder er landsmans personliga öden under 18 à\n20 dygn.\n\nIcke närmelsevis så påpackad som en s.k. laukkurysse, tyngde likväl de\ni filten inlindade effekterna mer än ryggen egentligen tålde vid, medan\nrevolvern och det af pianisten Percival de Croes skänkta gammalmodiga\nenpipiga geväret ännu ökade bördan. Men man är piskad till att hafva\ngodt hufvud, starka armar och ben då och då här i lifvet. Harald\nAppelbergs starka, men något varma sjömanspaltå vägde äfven, men var\novärderlig om nätterna och ville jag äfven för \"minnets\" skull icke\nlämna den ifrån mig.\n\nMed den stadiga hasselkäppen i hand gick vandringen dock för sig, längs\nden med ån sig slingrande spången, men i taggiga buskager eller då\njag gjorde en krok för att undvika Fingo kaffrernes byar, ville jag\nemellanåt förgås af trötthet, där jag i hettan stretade framåt på ömma\nfotsulor.\n\nEn dag gick jag förbi en farm, utbad mig, om också mot ersättning,\nerhålla någon förplägning, men då jag var till fots --\nboerskonvenansens första fordran är att en hederlig karl bör uppträda\ntill häst, bra nog för många rackare -- då jag var till fots och\nicke talade den gamla holländskan, blef jag snöpligen afvisad af en\ngammal fru och hennes unga döttrar -- grymma kvinnor! Ett störtregn\nöfverraskade mig kort därpå. Till natten fick jag dock logis på en\nannan enslig farm, befolkad med humanare varelser. Vid affärden gaf man\nmig en butelj kaffedricka och några smörgåsar till vägkost.\n\nPå Bridebacks pittoreskt belägna kaffervärdshus & landthandel bemöttes\njag åter med sann gästfrihet af den unge M:ton och hans vackra hustru,\nbildadt folk, som af något skäl -- M:tons familj ville ej låta de unga\ngifta sig -- hade gifvit Bristol på båten och icke fruktade här i\nutmarken skaffa sig sin existens genom handel med kaffrer. Deras lilla\nson på 10 år var redan väl bevandrad i kaffrernes knep och konster.\nDen ridande polisen besökte emellertid regelbundet stället, för all\nsäkerhets skull, och bäst var det, ty två hvita människor och ett barn\nlämnade vind för våg skulle väl kaffrerna snart nog gjort \"kaputt\".\n\nI sista ögonblicket och utan att hafva förtärt en munsbit mat under\ntvå dygn, mötte jag en lastvagn förspänd med fyra bufflar, hvilka med\nviftande svansar, filosofisk tystnad och långsam gång sträfvade uppför\nen med småskog bevuxen backe. Djuren fäste ej stort afseende vid den\nsmala vägen, utan drogo kärran sans soucis och sans cérémonies öfver\nstockar och stenar i en viss, för mig mystisk riktning. Efter ett\nögonblicks eftertanke sprang jag tillbaka och häjdade djuren. Efter\nytterligare ett kortare betänkande upphäfde jag höga skri och hade\nnöjet om några minuter erhålla svar. Kort därpå kommo två unga raska\nhvita tösar -- tyska bondflickor -- andtrutna fram till vagnen.\n\nJag förklarade mig och bifogade en ursäkt, för den händelse att jag\nhandlat orätt. -- \"Nej för all del\" -- genmälte den ena. -- \"De elaka\nkräken rymde ifrån oss där nere, medan vi sökte efter jordnötter\".\nFlickorna hette Rosa och Maria Eljens, döttrar till en gammal tysk\nfarmare, en af de sista åt detta håll.\n\nEfter mycket bråk fingo vi vagnen på vägen igen, och innan solen gått\nned satt den biltoge nordlänningen helt gemytligt i bästa rummet af\ngamle Eljens lilla farm.\n\nVid Eljens anblick återkom hågkomsten af gamle S.S. Svensson på\nArgentinas Pampas i Tandil. Eljens lefnadslopp hade dock varit mindre\nromantiskt. Han bodde här sedan 1875 -- i trakten af Komgha -- och hade\n1855 med tyska legionen kommit till Afrika.\n\nEljen och jag blefvo goda vänner -- sämre har jag haft hemma. -- Rik\nvar gubben icke, men försedde mig dock med proviant och gaf mig många\ngoda råd.\n\n-- \"Blif här och gift dig med en af mina flickor\" -- brummade gubben.\n\"Fruntimmer äro så nyckfulla och här finnes ej hvita kavaljerer på\nmiltal. Fingos äro visserligen de hyggligaste och vänligaste af alla\nkaffrer, men svarta mågar skulle jag likväl icke gärna se i huset\".\nGubben runkade missnöjd på sitt hufvud, då jag genmälde, att jag hade\nbarn och redan var gift andra gången.\n\n-- \"Du har då kommit hit för diamanterna?\"\n\n-- \"Nej -- endast för att genast återvända hem igen.\"\n\n-- \"Ah -- du reser för emigranter då?\"\n\n-- \"Hm. Så ungefär\" -- mumlade jag otydligt -- och lofvade sedan att\nsända alla kraftige unge \"Well looking\" hvite män jag skulle komma\nöfver till hans farm. Sedermera gaf jag äfven hans adress åt några unga\nberidna poliser.\n\n-- \"Tack skall du ha. -- Inte alls dumt! Jag får väl tag i en hvit till\nslut, och om han ej nöjer sig med den ena kan han gärna för mig taga\nbägge flickorna. Det är väl ej så farligt här i landet; kristna kaffrer\nha ju ända till dussinet.\"\n\nRosa och Maria hade tillagat en kraftig måltid på batater, äppelmos och\nfårkött, och jag var nog falsk att i afskedets stund blinka med ögonen\noch hviska: \"Auf wiedersehen\".\n\nStora Fisk flodens öfverfart hade kostat mig alla mina röda näsdukar\noch glaspärlor, och nu gälde det att komma öfver Stora Kej floden.\nSpången ledde ned till ett bredt ställe af älfven, hvilken såväl ofvan\nsom nedan bildade forsar. En gördel af öfver vattnet synliga stenar\nsträkte sig till den motsatta stranden, men afståndet mellan stenarne\nvar nog långt och vattenfåran väl djup. Efter stort besvär lyckades\njag likväl praktisera mig öfver några stenar och beslöt stanna öfver\nnatten på den tredje, som erbjöd tillräckligt rum för att sträcka ut\nsig. Insvept i filten låg jag på rygg, med renseln under hufvudet samt\ngeväret vid sidan och blickade upp mot Orion. Försjunken i tankar att\ndenna stjärnkonstellation ungefär samtidigt betraktas äfven af andra\nfinska ögon i söder, såsom af mina i norr, insomnade jag vemodig i\nhågen.\n\nJag tror ej att man efter så många äfventyr och pröfningar kan skrämma\nmig så lätt, men nog gick en kåre längs ryggen på mig, då jag vaknade i\ndaggryningen och såg en lång kaffer med de sedvanliga två käpparne --\npuukkon hos våra landsmän -- stuckna under ena armhålan, stå bredvid\nmig fingrerande om mitt gamla muskedunder. Min kunskap i kafir var så\ndålig, att jag, synnerligen i hastigheten, icke fann ett annat uttryck\nän -- \"Faza, Faza\"... Kaffern vände på hufvudet och smålog. Faza\nbetyder vacker flicka; kaffern trodde väl mig vitsa och mena bössan!\n\nKanske mannen var humorist, ty han grinade med sina hvita tänder,\nknäpte på geväret och upprepade skrattande -- \"Faza, Faza. Yes,\nYes!\" Skämtsamma naturer förstå hvarandra värkligen snart. Den gamla\nbössan med tillhörande femton patroner och -- vännen Meyers klocka\nräddade mitt lif samt hjälpte mig öfver Kej floden, genom den långe\nkafferräkeln, som tog dessa saker i pant för besväret. Man får betala\ndyra färjpengar i Afrika -- åtminstone vid knepiga tillfällen!\n\nFloden Inhampuro eller Limpopo var då, så bred och djup den än är,\nbetydligt billigare, ty en byhöfdings första gemål rodde mig\negenhändigt öfver med sina \"hjälphustrur\" för presenten af min\nvärdelösa gamla frack.\n\nSedan kaffern, hvars namn jag glömt, yttermera hjälpt mig med att\ntömma resten af Eljenska matsäcken, visade han mig vägen genom några\nskogsdungar till en väl trampad stig. Utsträckande armen i östlig\nriktning sade han tämligen begripligt: \"Butterworth\", \"Nquamqwa\" och\nförsvann själf åt ett annat håll, iakttagande försiktigheten att hålla\nansiktet till en del vändt mot mig.\n\nHan gjorde måhända rätt däri, ty min högra hand slöt krampaktigt om\nrevolverkolfven.\n\nFörargad lunkade jag än genom täta skogsdungar än öfver blomsterprydda\nängder. Marken var kuperad. Trädslagen bestodo af vild valnöt, bok,\njärn- och päronträd, men till största delen af det äfven i \"Grand\nCliaco\" förekommande s.k. \"Yellowwood\" (Podocarpus) samt Stinkträd\n(Oreodaphne) -- ett sorts \"teak\".\n\nJag drack, rökte och hvilade mig de heta middagstimmarna vid någon i\nKej floden flytande häck.\n\nInspirerades här af en god idé, nämligen att vandra om nätterna, de\nmånljusa stunderna.\n\nRedan första natten fick jag ressällskap. Jag hörde nämligen någonting\ngaloppera efter mig och spände redan revolverhanen, då ett välbekant\nläte underrättade mig om att förföljaren var en -- åsna.\n\nÅsnan hade grimma och en liten träsadel på ryggen. Djuret skubbade\nhalsen mot min arm och tillät mig utan krångel, efter att hafva blifvit\nundfägnad med en bit maiskaka, att stiga i sadeln.\n\nJag tänker det var första gången jag blef vänligt bemött af en åsna och\nantagligen den sista. -- Åsnan var rask och kry och ehuru stigbyglar\nfelades lät jag den gärna galoppera så mycket den behagade. Inemot\nsoluppgången såg jag ett gärde af ståltråd omgifva mais-, hvete-\noch tohakstäppor, och snart framskymtade äfven hvita byggnader,\nen antediluviansk kvarn af gammal holländsk konstruktion och en\nliten kyrka, lik Kirjola ladugård, med kors öfver takåsen. Får äran\npresentera Butterworth, samlingspunkt för vakten mot Pondolandets\nbistra höfdingar! Min åsnas ihärdiga \"yahhande\" lockade till oss några\nandra betande åsnor och skrämde en flock tama strutsar och en fårskock\npå flykten. Stor uppståndelse!\n\nEtt par beridna poliser kommo sprängande emot oss.\n\nEfter en kort förklaring omhändertogs åsnan af poliserna och jag blef\nförd inför \"el capitano\".\n\nSköna själar förstå fort hvarandra. M:r H:ton och jag blefvo snart\nlierade. Jag framvisade min tjänsteförteckning och mina till engelska\noch franska öfversatta rekommendationer af generalerna P. och S. Ett\nbref från svensk-norska konsulatet i Port Elisabeth samt ett annat från\nkapten S:son gjorde ocksä sitt till. Erhöll ögonblicklig anställning\nsom skrifvare, korpral och närmaste man efter kapten H:ton själf.\n\nMed hvilken min af öfverlägsen nedlåtenhet mönstrade jag ej följande\ndag de två poliserna, som dagen förut gripit mig och åsnan!\n\nMen ack -- högmod går för fall. Ändtligen -- välbestäld högre\ntjänsteman vid frivilliga gränspolisen mot Pondoland, skulle det oblida\nödet åter draga ett streck i räkningen, i det jag fick feber och\nhäftiga magplågor.\n\nJag intog på en gång så kinin som opium, hvarefter jag föll i en dvala\nsom räkte ett par dygn. Den barmhertiga hustrun till den farmare, hos\nhvilken jag bodde, skötte om mig. Kapten H:ton, som under tiden aftågat\ntill Idutywa, hade varit god nog och betalat för mig en vecka framåt,\nlämnat en sig tillhörig häst till min disposition och dessutom i en\nskinnväska skorpor, konserver, en half flaska kognak och följande rader\npå engelska:\n\n    Min dyra M:r A.\n\n    Anser det bäst för eder att lunka i väg öfver Umtata ned till\n    kusten, där ni bör kunna få tag i något fartyg. Dock välkommen\n    äfven med oss. Tackar er mycket för gladt sällskap och\n    berättelserna från Finland. Gud vare med eder önskar uppriktigt\n\n                                           vännen James H:ton.\n\nMärkvärdigt!\n\nLångt ute i vida världen skall man råka på hjärtegoda människor, medan\ni hembygden somliga utspy blott etter och galla.\n\nHvad skulle jag göra?\n\nUppsöka kaptenen eller söka hinna kusten vid Umtata?\n\nEn morgon tidigt red jag min väg besluten att låta ödet afgöra om\nframtiden. -- -- -- --\n\nDen gamla men lifliga kapvallacken uppkallade jag \"The old man\" -- till\nminne af H:ton. Matroser på engelska fartyg kalla vanligen kaptenen\n\"The old man\" eller \"The grand old man\", och då flere af de värfvade\nvoro matroser -- troligen förrymda -- så hade H:ton fått detta\nsmeknamn.\n\n-- \"The old man\" -- vallacken nämligen -- gjorde icke sin första tripp\nöfver Afrikas kullar; detta insåg jag snart.\n\nMed nosen i marken likt en stöfvare skyndade den \"fyrbente gubben\"\nåstad i nordostlig riktning och jag lät honom hållas. -- En dag blef\njag under en siesta öfverfallen af en hop små Bomyan-kaffer pojkar,\nhvilka ursinnigt anföllo mig med sina käpper -- i akt och mening,\ntänker jag, att frånröfva mig \"The old man\" och effekterna.\n\nJag skrattade först, men då de unge svarte spetsbofvarne började gå\nmig in på lifvet -- de voro till antalet sex -- och den störste till\noch med slog mig hårdt på skuldran, sträkte jag ut armarne, böjde ned\nhufvudet och slog mig igenom till hästen, som var bunden vid ett träd.\nDe små uslingarne förföljde mig och jag hann erhålla åtskilliga slag,\ninnan jag fick revolvern ur hölstret. Pysarne, i en ålder af från 8\ntill 10 år, måtte icke begripit sig på eldvapen, ty de fortforo med\nsitt angrepp, hvarjämte de upphofvo höga rop. Som en blixt genomgick\nmin hjärna, att de ville uppehålla mig, tils pappor och mammor skulle\nhinna anlända.\n\nSkjuta på barnen ville jag ej häller. Emellertid afsköt jag ett skott\ni luften, ursinnig af ett slag, som bräkte min Stanley-hatt. Mera\nförvånade än skrämda drogo pysarne sig litet tillbaka, så att jag fick\ntid att kasta mig på hästryggen.\n\n\"I grefvens tid!\" Bakom kullen dök en hel hop af fullvuxna svartingar\nupp, och i samma ögonblick \"The old man\" föll in i galopp, hveno redan\nasegajer till höger och vänster.\n\nNu fick \"The old man\" anstränga sina gamla ben, och stryk fick gubben\nmed.\n\nHela slätten var beströdd med kafferhyddor och öfveralt hördes rop, och\nhär och där slungades en asegaj i marken midt för nosen på \"The old\nman.\" -- Husch hvad det bar af mot Umtata-River, som rann ibland de\nblånande höjderna därborta. Raschee floden hade vi dagen förut redan\ngenomvadat.\n\nUmtata är gränsfloden mot det oberoende Pondolandet, -- Det fria\nKaffraria --, men som vi sett, äro i obevakade ögonblick de\nbrittisk-kapska undersåtarne redan på denna sidan mindre fogliga till\nlynnet. I medeltal mördas årligen 10 % af ridande polisen i dessa\nnäjder. Den ridande polisen består annars af jämförelsevis hyggligt\nfolk, hvita och mulatter; äkta svart färg har ej tillträde. Bastarderna\näro, märkvärdigt nog, till sinnelaget \"hvitare än de hvite\" själfve.\n\nAmerikanska negern Ben Smith ville ju ej häller erkänna sig vara en\nnigger.\n\nJa -- fåfängan har många sidor och synpunkter, den med. De infödda\nsoldaterna i portugisiska kolonistäderna Kilimane och Mosambik hörde\njag flere gånger yttra till kolleger af det hvita regemente, som\nanländt för Maschona-affären:\n\n-- \"Mig icke vara nigger (negro) -- mig vara soldat, kungens soldat.\"\n\nÄrelystnaden glöder öfveralt under kolen -- eller om det sedan är bara\nfåfängan. -- -- --\n\nRomanen mellan \"The old man\" och mig tog ett tragiskt slut.\n\nLandets skapnad blef alt mera bärgig, sedan Umtata öfvergätts; jag\nfäste mig vid de ofantliga lummiga hängpilar, som kransade dess\nstränder.\n\nMänniskor såg man icke till, men väl kol och sot efter förbrända\nkafferbyar. Det så kallade kriget försiggick visserligen i en annan\nnäjd, men negrerna här i trakten hade väl delat sig i två partier, de\nmed.\n\nJag red försiktigt framåt, grubblande öfver hvem som skulle rycka åt\nsig segerpalmen -- Umhlangasso eller Manandu, samt hvad den gamle\nSicgau, deras öfverherre, egentligen tänkte på, som lät dem slåss\nsinsemellan.\n\nPlötsligt susade en pil rakt i halsen på den stackars \"Old man\", som\ngenast stannade och begynte blöda ur näsborrame.\n\nJag har alltid älskat hästar, huru icke då de fyra, som långt från\nfäderneslandet lättat min kamp för lifvet. \"Turkki\", den lilla\nbulgaren, som dog i Finland, tillfölje af att en rå dräng slog den med\nen stör. Dorotillo och Marikita, mina båda pampas cimarroner.\n\nDorotillo köptes af en mestizkvinna i Asul med löfte att icke slakta\nden. Marikita skiljdes jag från i Olavaria. Mennonitkolonins \"pater\"\nhade lofvat se till, att hon skulle ha det bra hos Mennonitbonden.\nNu den stackars \"Old man\", som pustande lagt sig ned på gräset --\npilen har gått tvärtigenom halsen och sitter kvar. Jag försöker ett\npar gånger draga ut den men förgäfves. Jag fattas af ett fullkomligt\nraseri. Det måtte icke vara klokt att bringa en hel nation, huru\nfåtalig som hälst, i ett slikt tillstånd. Ett skott i örat stillade\nden lille trogne afrikanens smärta för alltid, men ej mitt högligen\nupprörda sinne.\n\nUppfyld af berserka känslor, med dolken i ena handen och revolvern i\nden andra, samt ett tjog lösa patroner i bröstfickan, stormade jag upp\nmot några kojor på den röda sandbranten. Obetänksamt och öfveriladt,\nmen se där två af mina vordna svagheter...\n\nPå femtio stegs afstånd sköt jag utan vidare ett skott i den största af\nde fyra hyddorna. Det var en dumhet. Hämnas en stupad vän och kamrat är\nen plikt, men en häst!\n\nDrifna till själfförsvar rusade efter skottet en mängd negresser\nut. Där var ej en enda karl, såvidt jag kunde upptäcka; mycket lätt\nbegripligt föröfrigt -- ty karlarne voro troligen uppbådade till\n\"värneplikt\", med anledning af \"krig.\"\n\nJag retirerade, först baklänges, därefter med ena sidan förut,\nslutligen i språng.\n\nEn ganska vacker kvinna sköt manhaftigt nog ett par pilar efter mig.\nSkulle jag varit en neger, hade jag säkert enleverat henne i stället\nför att riskera döda henne med mitt revolverskott mot hyddan.\n\nKvinnorna skreko som besatta och \"ragassade\" förfärligt. Jag tog\nmin filtpacke från hästländen och fortsatte min reträtt i sydostlig\nriktning mot hafvet.\n\nInnan skymningen föll på kunde jag från en höjd iakttaga de några och\ntjugu kvinnorna och barnen, som stökade omkring \"The old man.\" Jag\nfattade snart sammanhanget. De skuro honom i bitar till \"halstrad\nbiff.\" Lofvad och prisad vare Herran! Skulle pilen råkat mig, hade jag\ntörhända fått samma öde som han -- före honom.\n\nBlodet hade råkat i svallning, hvarför jag marscherade oafbrutet, efter\nkompassnålens anvisning, utan att känna till någon trötthet. Flintan\noch fnösket fingo tjäna som ljus i mörkret tils månen steg öfver\nbärgstopparne.\n\nRastlöst framåt till hafvet. Ahead! Ahead!\n\nEn tur på resan var att jag ofta hade månljus under vandringen. Månen\nlyser äfven starkare än hos oss, hvilket väl beror af atmosfärens\nbeskaffenhet och jordmånens natur.\n\nÄnnu ett dygn traskade jag öfver skoglösa höjder; kringgick sedan en\nstor skog, smygande längs brynet. Upptäkte en klump otäcka svarta\normar. Pelikaner och andra vadare syntes i ett moras. Jag råkar in i\nen tät dimma på en höjd, går flere timmar igenom dimman. Ser otydligt\neldar eller brand lägre ned på den motsatta sluttningen. Håller på att\nstupa öfver ett par lik -- strypta äldre negresser, ty jag finner ej\nnägot blodspår.\n\nJag börjar känna det kusligt med tillvaron och fryser dessutom. Dimman\nfuktar som ett duggregn och rysningar genomila en.\n\nÄndtligen måtte jag nått den dominerande punkten!\n\nHafsbrisen, kännspak på lukten, blåser emot mig, som nästan sofver\ngående. Jag piggas upp. Vinden tilltager och vid solens uppgång ser jag\noceanens vida yta fjärran ännu, likt ett hvitt och blått band -- de\nfinska färgerna -- men det är bara den hvita flygsanden vid kusten och\nSöderhafvets vatten. Ingen klocka har jag, men dömer efter solhöjden\natt klockan borde vara 3 à 4 e.m., då jag, som sofvit 3 à 4 timmar\nunder lika många dygn, ankommer till hafsstranden. Gud är god. Knapt\n100 famnar från stranden ligger en liten norsk skonare för ankar i en\nvik, ty sjön därute går hög.\n\nEngång har man tur, en riktig bondtur!\n\nEn liten julle lägger ut, sedan jag under en halftimme bråkat med att\nblifva uppmärksammad. Jullen häller ett stycke ut i sjön.\n\n-- \"What do you want?\" -- ropar en af männen i båten.\n\nJag, som sett norska unionsflaggan vaja för vinden från gaffelnocken,\nropar på svenska:\n\n-- \"Jag är finne. Hjälp mig ombord. Nöden är stor!\"\n\nBränningen är svår men jag går ut till midjan i vattnet.\n\n-- \"Akta dåm sej för hajar. Vänta litet!\" -- Ett rep susar genom\nluften. Jag griper det, fäster ändan om mitt bylte, samt viker det\nsedan dubbelt under armhålorna, med en knut på ryggen, ty annars kan\nman få flyta med benen i vädret. Inom en minut är jag genomvåt och i\nden nästa med pick och pack i jullen, samt inom fem minuter ombord\nå \"Meta\", kapten J. Petersen -- en hedersgubbe -- som skakande på\nhufvudet frågar:\n\n-- \"Huru ska' man så där begifva sig in i landet just som negrerna\nbefinna sig i slagsmål.\"\n\n-- \"För att få lust lefva igen, en tid, och sedan ha något att berätta\nom hemma\", svarar jag.\n\nPondos rika, för ögonblicket af blod besudlade höglandsbetesmarker\nförsvunno ur sikte, likaså Umzinvubus eller St. Johnflodens imponerande\ndalgång och mynning, som lilla \"Meta\" käkt seglat nära intill, själf\nväl knappast märkbar, i den skummande jättehöga oceanböljans kamp mot\nströmhvirflarna.\n\n-- -- -- Like giant sentinels on either hand, The stately portals\nof the river stand, Their rugged crests, and headlands bold and free,\nRising in silent grandeur o'er the sea, Whose foaming waves engird with\nsilvery showers St. John's grand cliffs and castellated towers Low\nat their feet, in deep eternal shade, The river flows past mountain,\nkrautz and glade, Onward and onward from its distant source, Till,\nmidst this scene sublime, it ends its course. -- -- --\n\nUmzinvubus \"norska\" sceneri hörde blott till minnet -- såvida vi icke\nfrån Finland företaga oss en ny vikingafärd dit, en vikingafärd fin de\nsiècle...\n\nFår man inte, hyggligt folk, hålla sin täppa i fred, så kan man ju resa\ndit och eröfra de oberoende \"Pondodalarne\" -- hämnas stackars \"Old\nman!\"\n\n                                                Den 22 november 1890.\n\nKuttern formligen rusar genom vägen för svällande segel natt och dag.\n\nJag sitter tyst och antecknar med blyerts de senast upplefda\näfventyren. I fall en månad tillbringas på det här viset, blir det alt\nen tjock lunta. Hvad klokt kan jag väl företaga här i Afrika alldeles\nensam, utan instrument, utan det ringaste hopp om statsanslag och med\nföga hopp om fyrkar i bref -- ja icke ens enkla bref från de femhundra\neller tusen vännerna.\n\nMen man är så otacksam, så omöjlig... i sådana stackares ögon, hvilka\näro så fasligt rädda för allting här i världen, utom att \"klå\" sin\nnästa. De begripa rimligtvis ej att de kanske följande ögonblick\nsjälfva, just då de spänt ut den högmodiga påfågelstjärten, kunna få\nden reducerad till en enda, simpel gåspenna...\n\nNå, nå -- så farligt är det ändå icke som det låter, synnerligen när\nman älskar sina fiender...\n\nKuststräckan på hvardera sida om floden Umtanvunar erbjuder anblicken\naf skogfattiga höjder ungefär så höga som våra finska kullar, men vid\nfloden Umzinkulus utflöde antaga de tätt skogbevuxna höjderna grandiosa\nproportioner. Innan Port Natal är nådd blir man i tillfälle att emellan\n-- grått, blått och grönt -- nakna klippor, himmel och skog -- skåda\n\"tre åldrar.\" Tre åldrar äro tre röda höga kullar af järnockra, hvilka\nlysa som eld långt ut till hafs -- i ljusrödt, rosen och blodrödt --\ndäraf namnet. Det kan vara minnesmärken efter våra gamla nordanmän,\nanmärkte kapten P:n. I skymningen ser kuststräckan rätt egen ut. Ifrån\nden jämt löpande högslätten, ibland öfvergående i lågland, uppstiga\npyramidformade, afstympade koner eller sockertoppformade branta höjder\n-- af sjömännen kallade \"Djäfvulsbarnens grafvårdar.\" Den gryende dagen\nvisar oss åter floden Umzinkulus mynning ej mycket mindre storslagen\nän St. Johns. På Umzinkulus stränder bygga och bo ett hundratal norska\nfamiljer, som först tänkte emigrera till ön Madagaskar, men sedan\nhamnade hit. Briggen Luises historia och irrfärder förtjänade att\naf T-stjerna behandlas som underlag till en finsk sjöroman, medan\nE-felt just kunde måla landskapet med \"tre åldrar\" på en duk. Det är\nsannerligen en stor skada, att afståndet dit är mera långt och resan\nnågot besvärlig och dessutom något dyr!\n\n\n\n\nVII Kapitlet.\n\nKolonin Natal.\n\n\n    Durban -- också en hufvudstad. Torra statistiska data -- för\n    helgjutna och stadgade personer, samt en liten tidningshistoria\n    och naturscenerier för människor à la författaren. Ett Julbad.\n    Titulus Simo Eskola anträffas.\n\n                                                  December 1890.\n\nDen senaste månadens ströftåg hade förvildat mitt sinne; nästan\ngjort mig till en neger. Ehuru mänskligheten sträfvar efter en\nfulländad civilisation kan man ej förneka att vilden, lifvet i och med\nnaturen, har sina stunder af frid och lycka, dem t.ex. hvarken Roms',\nHelsingfors' eller Raumos' innevånare hafva ett redigt begrepp om. Den\nvilda människan får vara sådan hon är, utan att andra komma och blanda\nsig i hennes affärer, hon reder sig galant både utan löständer och\nprofpredikan.\n\nEn person, som ofta blifvit ramponerad och kalfatrad, känner djupt\nvälsignelsen af till och med en total ensamhet i naturens sköte. Han\nvill då icke gärna höra ett bi surra, ej se en fjäril fladdra. Han vill\ndå ej se den rörelse, som vinden vållar i trädens kronor, eller höra\nvågens brus. Han tål ej något lif alls, begär en orubbad frid, hälst\nett oändligt snötäcke eller, om i Afrika, en oändlig sandöken. -- -- --\n\nNatten föll på, då vi skjutande god fart fingo ögnamärke på de otaliga\nljus, som blinkade från Port Natals \"Point\", och den vidsträkta, på\nslätten nedanom Umgheni höjderna utbredda staden Durban.\n\nOmkring den sandudde, som utgör spetsen af Point, äro redan nu stora\nkajbyggnader färdiga; andra äro under anläggning. Midtemot udden på\nandra sidan sundet löper såväl längs hafskusten i sydväst som i en\nhalfbåge norrut en hög, brant skogbeväxt ås, hvilken inåt land bildar\nen naturlig hamn ända till floden Umghenis mynning och i sin vinkel,\nvid udden, en naturlig väldig vågbrytare mot oceanen. Högt uppe på \"The\nBluff\" är ett fyrtorn uppfördt och något längre bort med utsikt öfver\nhamnen en \"Alphydda\".\n\nFör att skydda den stora insjölika saltvatten hamnen från uppslamning\n utbygges, efter Sir Coodes anvisningar, ett, om jag får taga mig\nfriheten symboliskt uttrycka: horisontalt liggande Eiffeltorn.\n\nVågbrytaren begynner med flere armar för att sedan afsmalna ju längre\nden hinner ut i ocean.\n\n\"Människovärket\" pågår alt fortfarande, människovärket som vill besegra\nnaturen --.\n\nStora muddringsvärk arbeta rastlöst vid flodens mynning och i hamnen.\n\nNatal gör sannerligen stora uppoffringar för att förskaffa sig en\noceanhamn och göra Durban till en världsstad. Sörnäs! Sörnäs! Du blir\npå efterkälken.\n\nDen högre belägna villastaden är en tjusande boningsort, medan de lägre\nstadsdelarne sjuda af det nervösa lifvet hos ett släkte, som vill fram;\ndam, ryttare, oxforor, tramways och sjungande negerbärare. Ett undantag\nutgör \"Catos Creiche\" med sina några bulevardgator och sina mot inre\nviken vettande \"djungler\", hvilkas stråtvägar utgöras af spångar\noch där, midt i en storstad, apor och ormar ännu hafva sitt tillhåll.\nOrtens grundläggare bar namnet Cato. För decennier tillbaka kom han dit\noch stälde sig så väl med då regerande kafferhöfdingen, att han för en\nromflaska och en dosis bengaliska eldar erhöll i förläning hela det\nsköna hamnstället. Hans hus ligger vid Creichens utkant och en hög mast\nmed en ständigt svajande flagga visar främlingen dess plats.\n\nAtt Cato gjorde en än bättre affär än ägarene af köpingen Salo eller\nnuvarande ägaren till Gumtäckt kommer att göra, detta oaktadt Durban är\ndetsamma som vårt Helsingfors, eller vid köpets afslutande var det --\nkan tagas för säkert.\n\nMen det är företagsamheten som bör betalas. Klimatet, läget och en rik\njord jämte frisinta politiska förhållanden äro därjämte dyra artiklar.\n\nCato är mycket aktad af medborgarene, en sak som vanligen ej är\nbanerbrytares, uppfinnares och grundläggares lott.\n\nPort Natals inbyggare torde icke spekulera på att flytta till oss,\nmen går det illa med tiden få vi kanske lof kippa öfver till Natal;\ndessutom: när jorden afsvalnar hinner kylan troligen förr H:fors än P:t\nNatal. Sker detta icke -- desto roligare.\n\nApropos -- hvarför icke i god tid grundlägga en finsk koloni, som kunde\nhafva regelbundna affärsrelationer med moderlandet, som gjorde dyra\nkaffe-, socker-, frukt- och bomullsmellanhänder öfverflödiga och med\nmoraliska band skulle hålla emigranten fäst vid moderlandet.\n\nFörut har jag pläderat för Patagonien, nu röstar jag på Zululand. Det\när ingen skam att ändra åsikt, blott man alltid sträfvar efter en\nrättvis och god.\n\nNatals regering, som är stadd i full täflan med Kapstadens och gärna\nville undgå dennes lust för annekteringar, tager med tacksamhet inom\nsina landamären emot hyfsade europeiska element, hvilka den beviljar\nalla möjliga politiska, nationella och andra förmåner.\n\nI denna lilla bok är ej min afsikt behandla affärsförbindelsers\nordnande på aflägsnare bygder eller emigrationsfrågan i detalj, uti\nhvilket jag icke är fackman, utan min enda önskan är att, liksom i \"En\nutflykt till Antipoder\", såvidt omständigheterna tillåta, gifva uppslag\ntill något nytt, framvisa nya, måhända fruktbringande synpunkter.\n\nDå jag ogeneradt följt nutidens vackra princip att oafbrutet tala\nom det viktiga \"jaget\" -- en god princip för en hel nation, men\nöfverflödigt använd mindre sympatisk för individen -- för att således\nslippa att tala om mig själf skall jag -- äfven för ombytes skull -- på\nnågra blad skildra Natal, dess förhållanden samt slutligen draga några\nparalleler med rivalen Kap.\n\nDessförinnan hembär jag emellertid min hjärtliga tacksamhet till\ningeniören Eckhoff, Th. Rasmussen, N. Nielsen, herrar Lundh, Engh och\nHöijer samt landsmännen Michelsson och Sandström -- den senare bosatt i\nMaritzburg.\n\nTill min stora glädje återfann jag unge Meijer välbehållen i Natal --\nhan är nu på en affär i Stänger, i Zululand.\n\nEn treflig utfärd gjorde vi, några nordbor, julen 1890 till herr Lundh\noch det natursköna Umgheni, ett slags \"Tölö-Tivoli\" vid floden af samma\nnamn, några mil från Durban. Därmed skall jag dock hafva äran sedermera\ntraktera läsaren.\n\nZululand har sin särskilda struktur, lagom medelhöjd öfver hafvet,\nnågot sandblandad jordmån, den stora \"Tugela\" och en mängd mindre\nfloder, som genomströmma detsamma, samt också några goda hamnplatser.\nSkogfattigt i allmänhet har det dock här och där präktiga skogar. En\nbarrträdart, jämförd med vår fura; australisk eucalyptus; ek (Quercus\npedunculata) m.fl. trädslag äro med framgång planterade, utom de\ninhemska trädslagen, hvilka, med tropiska växtblandningar, äro de samma\nsom i Kapkolonin. Zululand är nämligen kyligare till sitt luftstreck\nän den koloni det nominelt underlyder eller Natal, ehuru det ligger\nnärmare ekvatorn. Efter dess vordna konungars -- Dinga, Panda, Cetevayo\noch Dinizulu -- täta strider med boers och engelsmän äro dess bygder\nglest befolkade och väl lämpade för nordisk emigration. Ad notam!\n\nNorrom Zululand ända till Portugiskolonierna och västerut mot boers\nstater befinner sig det behagliga och bördiga Svaziland, för närvarande\nunderlydande en drottning, som främst utmärker sig för sin kolossala\nfetma, men äfven för ett listigt och kraftfullt regemente, omringad som\nhon är af olika jordspekulanter.\n\nNatal är ett förlofvadt land, förlofvadt med ett klimat, icke alls\nohälsosamt och det bästa i världen för odling af alla slag utaf ädlare\nfrukt. Om Egypten har varit världens kornbod, så nog blir Natal dess\nfruktmagasin. Kaffe, socker, tobak, ris, hvete och mais äro hemmastadda\ninom dess landamären. Boskapsskötseln är i stark utveckling, till och\nmed mejerihandteringen.\n\nPå min vandring med en kringresande handlande rundt om staden\nMaritzburg såg jag hos landtbrukare af olika bildningsgrad svenska De\nLaval separatorer (såsom hos Sutton i Hovick), tröskvärk (s.s. hos\nGeorge Ross) m.fl. Utmärkta mulor och äfven hästar acklimatiseras mer\noch mer.\n\nSolicitor general (advokat) Scott i Maritzburg gaf mig intressanta\nupplysningar öfver somliga förhållanden i det leende landet, hvilka här\nemellertid vore för vidlyftigt att upprepa.\n\nNatal kan fördelas i tre välbevattnade distrikt, hvaraf hafsbandet\när fruktboden, midtellandet kornboden och upplandet mot Transvaal\nhar boskaps- och mjölkhushållning jämte en altmer stigande\nbärgshandtering. Stenkol har man, isynnerhet på senare tider, funnit\nuti rika lager, hvilket mycket invärkar på realiserande af påtänkta\njärnvägsförbindelser vida ikring. Kolonin Natal hade 1889 omkring 750\neng. mil järnvägar i fullfärdigt skick, medan en projekterad linje\nsträkte sig till Elands Laagte öfver Ladysmith, för att möta den från\nLorenzo Marqueso bygda banan öfver Komati floden. Strutsfarmandet är ej\nhär så utbredt som i Kap, ej häller är vinberedningen ännu på modet,\nkanske för att kapkolonisterna hunnit längre.\n\nHär kan omnämnas huru strutsen plockas.\n\nI en trälår ledes djuret in. Den långa halsen med dess fårhufvud\nsticker ut. Längs öppningar i sidorna kan man föra in handen och rycka\nut fjädern. Vid hvarje utryckning får lådan en spark. Strutsen är ej\njordens slugaste djur -- man kan plocka djuret tio gånger, innan det\nanar oråd och får motvilja för låren.\n\nTe och kaffe ha med fördel kultiverats, äfven olika moluckiska\nkrydder. De förnämsta fruktsorterna äro följande: apelsiner, citroner,\nguavas, galläpplen, ananas, bananas, mango, persikor, aprikoser,\n(acklimatiserade) gronodiller, alla våra bärsorter -- utom hjortron och\nlingon. Vindrufvor, äppel-granat, amotingula, päron, fikon, laquats,\nvalnötter, almands (mandel), tamarinder och mulbär. Från maj till\nseptember är vinter, och kylan känbar emellanåt inåt landet. I Zululand\ntränger den sig ända ned till kusten, ehuru det ligger närmare\ntropiken.\n\nRegn faller mest sommartid (från oktober till april). Medeltal för\nvärmen är 64° Fahrenheit -- Londons medeltal är 50°, Brisbanes i\nAustralien 70° och ön Mauritius' 76°.\n\nEhuru emigrationen i allmänhet borde försiggå i större skala, med ett\nvisst kapital och kredit som bas att stödja sig på, vill jag nedan\nmeddela några notiser för enskilda emigrationslystne.\n\nTill intet nytt land bör man begifva sig utan en god hälsa och en\nfast karaktär. Den finaste gentleman bör ej tveka taga ihop med\nkroppsarbete, om det så gäller. Ordspråket: mycket behöfs, litet\nförslår, får äfven vara en lefnadsregel -- i början åtminstone.\nGentlemän, som vid glasens klang prata bort halfva dagen å kaféer,\näro underkastade diverse öden, innan de komma i riktiga kolonigängor.\nIcke allenast i kolonier, utan äfven i gamla länder bör man föröfrigt\nsträfva ej för sig själf, utan för sina barn och fosterlandets väl...\n\nLandtbrukare med mindre kapital -- to begin -- samt efter dem folk som\nlärt sig ordentligt något handtvärk \"do best\".\n\nFörresten säger mig en viss erfarenhet, att hvarje man eller kvinna\nsom vill \"do well\" -- kan göra det lättare i nya länder, än i gamla,\ndär korruptionen ofta vill ha det illa gjordt, eller icke vill ha alls\nnågot gjordt (sic.).\n\nEn äfven den minsta kännedom af engelska språket är absolut\nnödvändigför emigranten -- han må nu begifva sig till hvilken ny näjd\naf världen som hälst -- undantagande Sibirien.\n\nFogdar, öfverherdar -- negrer användas som vanliga vallhjon -- och\ndomestiker hos högre tjänstemän, rika köpmän och farmare -- öfriga\nanvända negrer -- erhålla jämte kost och logis en månatlig aflöning\naf ungefär 50 à 60 engelska shillings, längre inåt landet till och\nmed det dubbla. Vanliga hvita kroppsarbetare förtjäna -- kvinliga 25\nshillings, manliga dubbelt mera. Negerarbetare erhålla endast från 2\ntill 3 shillings, jämte födan. Handtvärkare utfå en dagspenning -- utan\nmat och kvarter: --\n\n    Bokbindare (blott i större städer... 6-7 shillings.\n    Typografer      -- \" --          ... 8-10    \"\n    Tegelslagare                     ... 6-10    \"\n    Snickare och timmermän           ... 7-13    \"\n    Murare                           ... 7-12    \"\n    Sadelmakare och garfvare         ... 5-10    \"\n    Stenhuggare                      ... 9-16    \"\n    Skräddare och skomakare          ... 10-16   \"\n    Maskinarbetare                   ... 10-17   \"\n    Finsmeder                        ... 7-11    \"\n    Grofsmeder                       ... 10-15   \" o.s.v.\n\nDen högre betalningen gäller, ju mera inåt man beger sig.\n\nInackorderingar kosta för arbetare från 20 till 35 shillings i månaden,\nmedan finare handtvärkare betala 50 à 60 sh. alt inclusive logis.\n\nPriset på förnödenheter per pund är: för bröd 2 à 3 eng. d.; kött 5 à 7\nd.; korf 1 sh.; smör färskt 2: och salt 1 sh.; ost 1 sh. 6 d.; te 3 sh.\n(indiskt); kaffe 9 d.; socker 4 d.\n\nOfvannämda är beräknadt för städerna, likasom efterföljande pris på:\nett dussin skjortor (bom.) 30 sh.; skor 6 à 9 sh.; benkläder 6-20 sh.;\nrockar 7-25 sh.; strumpor (linne) 1 sh. 6 d.; madrasser 18-40 sh.;\ntäcken (filtar) 10 sh.; kalikå per yard 6 d. och flanell per yard\n2 till 2 sh. 6 d. I klädesväg är bäst på förhand vara välförsedd.\nTullförhållandena äro relativt liberala.\n\nKapkolouins budget etc.\n\n    Inkomst                           3,039.280 eng. pund.\n    Utgift                            3,384,287    \"\n    Statsskuld                       21,171,855    \"\n    Hamnstyrelsens skuld              1,289,439    \"\n    Värde å räntegifvande egendom    37,799,508    \"\n    Area odisponerad kronojord       45,298,808 acres\n    Jämvägarnes utsträckning              1,599 eng. mil.\n    Telegraftrådens utsträckning          8,663    \"\n    Landsvägar                            8,400    \"\n    Vingårdars antal                     70,000.\n    Brittiska ut- och inklarerade fartygs tontal 5,106,328.\n    Andra nationers                     275,789.\n    Export af ull (1888) för          2,182,000 pund.\n\nFrån 1 januari till 1 oktobor 1887.\n\n          Export:\n    Strutsfjäder för    295,519 £.\n    Fisk                 15,844\n    Diamanter         3,120,163\n    Skinn, hår och horn 494.234\n\nKolonin Natals budget etc.\n\n    Inkomst                      811,925 eng. pund.\n    Utgift                       622,175    \"\n    Tullinkomster 1887           140,405    \"\n          \"       1888           231,407    \"\n    Af hvite uppköpts          6,000,000 acres land.\n    Reserveradt för infödingar 2,000.000    \"\n      (Zululand icke här inberäknadt).\n\nStatistiska data öfver befolkningen 1886.\n\n          Kapkolonin.\n    Européer             40,000.\n    Infödda européer    300,000.\n    Halfkast             50,000.\n    Infödingar svarta   660,000.\n\n          Natalkolonin.\n    Européer              5,000.\n    Halfkast              1,000.\n    Infödda européer     40,000.\n    Infödingar svarta   500,000.\n\n          Transkeilandet.\n    Européer                300.\n    Infödda européer        300.\n    Halfkast                500.\n    Infödingar svarta    25,000.\n\n          Boers. Orangestaten.\n    Européer                350.\n    Infödda boers        62,000.\n    Halfkast              2,000.\n    Infödingar svarta    75,000.\n\n          Boers. Transvaalstaten.\n    Européer              5,000.\n    Infödda boers        80,000.    Halfkast              1,500.\n    Infödingar svarta   600,000.\n\n          Basutosland.\n    Svarta              170,000.\n\n          Gricquland.\n    Svarta               50,000.\n\n          Betjuana (engelska).\n    Svarta              300,000.\n\nGenom bekanta försattes jag i tillfälle att ifrån Durban göra en\nutflykt genom kolonin Natal per järnväg ända bort till Ladysmith,\npå vägen till New-Castle Afrikano, ett rikt stenkolsdistrikt,\nsamt Barberton guldfälten. Därifrån gick stråten per egna ben\ntill Upper-Tugela, en bärgsby vid Tugelas källor, hvarifrän\nDrakenbärgstoppen Mount Al-Sources vid soluppgången lyser blå, gul\noch karmosinröd, naken, vild och skräckinjagande ibland rundtomkring\nspökande dimmor, hvilka rifna af vinden synas dansa i månljuset likt\nspökgestalter.\n\nChampagne-Castle söderut, som ger upphof åt Orange floden i väster och\nlilla Mooi i öster, hvilken rinner i Tugela, är 10,500 fot hög, hör\ntill samma släkte som Al-Sources, men bjuder på gröna skogar och ängar\nlägre ned.\n\nBefinner man sig djupt nere i dalen, omsväfvad af ljumma fläktar, uti\nblomsterdoften på stranden vid Mooi ån, sysselsatt med att vattna\nsin nye väns herr Louis Vanlicks, från Utrecht, långa oxspann, med\ntillhjälp af hans båda Zulus och flere unga vackra Basutoflickor från\nden närbelägna negerbyn och därunder blickar upp mot bärgen -- då -- ja\n-- då inbillar man sig ett ögonblick, att världens lyckligaste tillvaro\när \"herdars och herdinnors\".\n\nDe skrattande, plaskande skönheterna, af hvilka några hafva en filt\nkastad öfver sig, andra en röd shertingstrasa omkring länden och de\nyngsta -- ingenting, ehuru lika oskuldsfulla som trots någon af våra\nbaldockor! De röda och hvita oxarne, sörplande vatten eller idislande,\nflegmatiskt viftande med svansen åt näsvisa flugor och bromsar. De\nbåda kaffrerna i sina korta hvita byxor och röda öppna bomullskjortor,\nskrikande åt sina kräk och klatschande med piskan. De hvita, höga,\nmagra vindthundarne, hvilka med vädrande nosar och spetsade öron\nföljamed några enorma råttor, som simma öfver ån. De små honingssugare\noch stora fjärilar, som fladdra omkring bland buskarne. Blomdoften --\nalt bidrager till att stämma sinnet för idyll, då plötsligt Vanlicks\n\"hvita fru\" -- (jag misstänker han hade några svarta med sig också)\n-- med sin framskjutna haka och hvassa, krökta näsa borta under vagnens\nsoltält begynte hålla sparlakansläxor för sin beskedlige man, som låg\nutsträkt på gräset nedanför.\n\n-- \"Du skall få se, att du ångrar dig hafva tagit den där loafern och\nröfvaren till oss\". -- Med \"loafern och röfvaren\" menade hon mig. --\n\"Innan vi hunnit Maritzburg skall han hafva mördat oss alla och farit\ni väg med oxarne, vagnen och godset\". -- \"Skrik ej så högt, han kunde\nhöra dig och det vore minsann en skam\". -- \"Höra -- han må gärna höra\n-- desto bättre, så skäms han packa sig på oss, den gemena ruinacken\".\n-- \"Han är ju ingen engelsman, vet jag\", återtog mannen.\n\nJag kunde ej höra vidare, ty det kom en sådan störtflod af bittra\nutgjutelser från den \"hvita frun\", att de hittils så muntra\nBasutoflickorna blefvo förstämda och gingo bort till sin by.\n\nLångsamt gick jag upp till Vanlick och sade på tyska: -- \"Med tack\nför eder vänlighet tror jag det är säkrast jag åter reser ned med\njärnvägen. Har pengar nog därtill och kommer fortare fram. Jag...\"\n\nVanlick steg upp från sin liggande position. -- \"Gud dömme mig, om jag\nlåter Er gå. Att resa ensam med käringen och de dumma negrerna hela\nlånga vägen till Howick -- då man kan få trefligt ressällskap -- nej\npass! Hvad tror ni mig om?\" -- Ett rasande ordflöde ur vagnen afklipte\nVanlicks tal, men han drog mig bort vid armen och vi gingo tillsammans\ntill den andra vagnen, där gubben bjöd på en \"knäpp\".\n\nBacke upp och backe ned, öfver grönskande slätter eller genom dungar af\nsilfverpoppel och blommande kaktus kommo vi en afton ned till de stora\nengelska farmarne vid Howick, där floden Umgheni gör ett flere hundra\nfot högt vattenfall.\n\nFör att slippa sin äkta hälfts aftonresonemang proponerade Vanlick, som\nträffat en gammal bekant, negern Maruka, tschinownik hos den mäktiga\nMaffasse, att vi med denne ännu samma afton skulle göra ett besök hos\nhöfdingen, som höll palawer och med hvilken Vanlick gärna ville ingå\naffärsförbindelser.\n\nTrakten kring Natals hufvudstad Maritzburg är pittoresk, och sedd från\nverandan af det lilla värdshuset \"Town Hill\" å Drakbärgens utgrening\när den rent af storartad. Bärg och dälder omväxla behagligt, och en\nvacker aftonstund, då solen sänder sneda strålar öfver bygden, ter sig\ndet vidsträkta landskapet måleriskt. Blågrå bärgstoppar med grönskande\nsluttningar, mot hvilka de af oxforor och ryttare upptrampade rödbruna\nvägarne och de silfverskimrande små bärgsfloderna med sina många\nkaskader bjärt afsticka. Här och där flockar af betande får samt några\nframilande strutsar i närheten af farmarnes rappade hus, hvilka äro\nförsedda med tak af zinkplat. Husen äro öfverskuggade af planterad\naustraleukalyptus. Längre bort mellan breda bärgskrefvor skådar ögat\nlunder af bananas och guaver, skogar af cactus, tamarind, akasie,\nvalnöt och mulbär. Apor af olika storlek och brokiga papegojor täfla\ni lifligt meningsutbyte ibland trädens kronor, men öfverröstas ibland\naf åsnornas skrän från åkertegen, medan kolibris och tallösa fjärilar\nsvärma bland blommorna på slätten, där äfven en och annan orm ringlar\nsig.\n\nLångt i fjärran vid horizonten, knapt skönjbara på bärgsryggen under\nrosenfärgade moln, ligga vid palmernas fötter kaffrernas runda,\nsvartbruna hyddor.\n\nMen på kullen, bakom hvilken Umsindusi framrinner, ser man höfdingen\nMaffasse's stora kraal, som egentligen utgör målet för vår färd under\ndenna vackra afton. Vi följa troget, men andtrutna, den gråulliga\nnegern Maruka i spåren. Han är Maffasse's så att säga \"journal\nofficiel.\"\n\nHöfdingen Maffasse, som, åtminstone hvad han själf påstod, hyllade\nengelsmännen, civilisationen och framåtskridandet, hade nämligen fått\nkännedom om, att regenterne i de civiliserade länderna hade sina\negna tidningsorgan, hvilka vanligen få dansa efter regentens pipa,\noch då den store höfdingen hvarken egde tryckpräss eller lämplig\nredaktionspersonal att tillgå, hade han anstält Maruka, hvilken ansågs\nsåsom en af de mest förslagna männen i hans höfdingadöme, att fungera i\negenskap af officiel tidning.\n\nMen i och med detsamma som den officiella tidningen \"utkom\", begynte\nen annan likadan utgifvas, hvilken var besoldad af oppositionspartiet,\noch hvad var då naturligare än att dessa båda lefnadsfriska \"tidningar\"\nlitet emellan skulle komma i lufven på hvarandra. Jag skall här i\nkorthet skildra tillgången vid en dylik sammandrabbning mellan de båda\ntidningsorganen.\n\nMaffasse håller i kväll \"palawer\", och från vida näjder rundtomkring\ntågar folket till hofkraalen, för att hedra och skatta till ättlingen\naf den fordom så fruktade konung Dinga. Storkonungarne hade alla gått\ntill sina fäder -- Dinga, Panda, Cetewayo och Dinisulu -- men deras\nsmåkusiner hade fått en del af arfvet, ehuru, så när som på Maffasse\noch några andra, bra litet af äran.\n\nMaffasse måtte varit en riktig Bismarck. Han stod väl inne hos engelska\nguvernören, och att döma af den talrikt besökta \"palawern\" äfven hos\nsitt folk.\n\nDe unge männen med sina af zebra- och panterskinn skickligt sammansydda\n\"karosser\" öfver skuldran höllo skölden och asegajen i ena handen,\nmedan de med den andra ledde en mager krake, mula eller oxe, och de\nunga flickorna, med den röda filten eller kretontyget näpet draperadt\nkring länden, upptagade gruppvis, bärande kokosmjölk i stora pumpor på\nhufvudet.\n\nStrömmen af anländande blef större och större, högen af gåfvor växte\nalt mera, sorlet af röster ökades hvarje minut, och då skymningen\ninbröt, rådde ett virrvarr utan like. Rostiga, spruckna kittlar\nputtrade öfver stora eldar, ur hvilka ångan af kokande getkött och höns\nuppsteg.\n\nMånen steg upp på himlahvalfvet och spred sitt sken öfver \"kung\"\nMaffasse, där han med en stolt min satt på en afsågad palmstubbe,\niklädd ett par trasiga byxor och en urblekt slokig filthatt. Månen\nkastade sitt sken öfver hans dansande undersåtar, hvilkas svarta\nskepnader vid ljudet af ett slags trummor och en sjömans-harmonika\nutförde egendomliga, groteska rörelser.\n\n\"Landthandlanden\" infann sig, och efter en majestätisk gest af Maffasse\nutdelades krukor och flaskor, innehållande såkallad \"nigger-brandy\" och\npå köpet rullar af den starka, berusande hamptobaken \"daggan.\"\n\nVår vän Maruka tillkallades. Han hördes snart utbasunera nyheterna\nför dagen, redogöra för skattebeloppen under den kommande tiden, och\nhan framvrålade slutligen något, som skulle föreställa höfdingens\nreformförslag.\n\nHvilken oväntad scenförändring, möjlig blott i ett rådslag med\noberäkneliga, af brandy upphetsade negrer.\n\nTrummorna tystnade, harmonikans ljud afstannade med några klagande\ntoner, och i nästa ögonblick utbröt det vildaste slagsmål emellan\n\"Den officiella tidningen\" och en annan äldre neger, som förestäldes\ntillhöra det konservativa oppositions-partiet. Handgemänget blef\nallmänt. Maffasse uppsteg, snart sagdt blek af vrede, och efter att ha\nhugnat sitt officiella organ med en väldig spark, ropade han på sina\ntjugo eller trettio gemåler, högväxta, starka kvinliga varelser, hvilka\nmangrant anrykte och genast kastade sig in i det värsta vimlet.\n\nUtan att afvakta vare sig upplösningen af den afrikanska\nregeringskonseljen eller \"den nådiga propositionens\" möjliga öde, funno\nvi främlingar oss föranlåtna att taga till reträtten, tillsammans med\nden illa tilltygade Maruka, som sedermera under marschen förklarade\nsig aldrig mera vilja blifva \"ett officielt organ\", \"ty\", sade han,\n\"högdjuren äro alltid otacksamma.\" -- -- --\n\nI ett hörn af den öppna waggon, som med tåget ifrån Maritzburg snart\nskulle komma ut på slätten vid Durban, satt eder landsman trångt\nihopklämd bland negerfolk med fruktkorgar, indier med stora tvättbyken\noch kinesiska kulis med kräftor, krabbor, fågel och fisk, hvilka alla\nskulle ned till torgdagen i Durban. Jag var den ende hvite personagen i\nhopen.\n\nÄfven den simplaste af denna färg brukar resa antingen i högre klass\neller i reserverade kupén -- jag åter ville åka med vildar. Efter många\nom och men af konduktören dref jag min önskan igenom.\n\nMaritzburg med sin härliga park -- parker äro nu engång för alla de\nsydafrikanska städernas stolthet och prydnad -- samt sitt annars något\nföråldrade lif och utseende, om man undantager de prydliga publika\nbyggnaderna och minnesvårdar efter de i de många zulu och boers krigen\nfallne -- Maritzburg där herr Vanlick tänkte försöka få sin fru att\nantingen ändra ton eller gå in på skilsmässa -- Maritzburg med minnet\naf herrskapet Sandström och herrarne Sjöblom, den ene svensk, den\nandre finne, och deras mig visade vänlighet -- Maritzburg skymtade\nännu i hågen då tåget bromsade. -- Jag böjde ut halfva kroppen och\nsåg ett oxspann med en väldig kärra bakom makligt röra sig utmed\njärnvägsbanken. Det var några af Vanlicks gammalmodiga landsmän, som på\ndetta vis roade sig att förtreta den moderna engelska metoden för att\nkomma fortare fram med ånga.\n\nEfter ett hiskeligt oväsen, svordomar och ett otal piskslängar fick\nboern med sin vagn fortsätta färden -- i diket, och vi brusade framåt\nför att några timmar därpå stanna vid bangården i Durban, sedan vi\nredan länge dessförinnan uppmärksammat tornet på stadens statliga\nrådhus, hvilket beherskar terrängen vida omkring likt domen på vår\nNikolaikyrka.\n\nDurban är, som redan nämts, en stor och vill äfven vara en civiliserad\nstad, men i en stor och civiliserad stad kommer man svårt till rätta\nutan penningar och utan arbete...\n\nEn vecka låg jag hos R. men fåfängt -- marknaden var öfverfull af från\nEuropa tillströmmade herrar, som voro nöjda att för 6 shillings arbeta\nvid järnvägens mekaniska värkstad eller som lastupptecknare vid hamnen.\n\"Ingen ville ut på landet och blifva uppäten\", yttrade en titulus till\nmig.\n\nEn åderlåtning föranleddes visserligen genom utrustande af ett halft\ndussin guldsökarepartier till Beira, Manica, Tati och Maschonaland --\näfven mig erbjöds emploj, men jag hade tagit Matti ur skolan och redan\ni Kap fattat ett beslut att resa hem igen, fortast möjligt samt på hvad\nsätt som hälst. Min gamle vän, lilla \"Meta\" låg åter i hamnen, efter en\nny tur på East London, och jag begaf mig ombord. Gamle kapten Petersen\nvar samme ädle gubbe som förut.\n\n-- \"Jaså ni har nog nu\", -- sade han småskrattande. -- \"Nej -- kapten,\njag skulle vilja känna litet mer om Afrika och tänkte fråga Er, huru\njag skulle kunna komma härifrån till Zansibar?\"\n\nGubben stirrade förvånad på mig.\n\n-- \"Men det är mycket kittsligt äfven när man har fullt upp med pengar,\nty det är dåligt med kommunikationerna, alt ännu, den där Mozambik\nvägen.\"\n\nDå berättade jag för gubben en del af \"mitt lif\" och fick höra ett och\nannat i gensvar; ett mera hårdt, många gånger mer växlande lif än eder\npröfvade skildrares. -- -- -- \"Men jag förstår, Ni vill göra något\nextra -- lägga kaka på kaka. -- Vänta, om jag kan! Kom hit i kväll, Ni\nskall råka några norska, en svensk och en dansk sjökapten -- kanske vi\ntillsammans kunna göra något för en 'res-finne'.\"\n\nGubben P:s kvadruppelallians hade äfven den effekt, att jag kunde\nfatta en viss plan; planen att varpa mig hem Zansibarvägen till sjös\neller till lands -- fast genom luften. Sådant var humöret. Och sedan\n-- om man ej förmådde göra annan nytta åt fosterlandet, så lärde man\nsig att duga till ciceron, i fall de där hemma skulle komma till ett:\n\"bättre fly än illa fäkta\" -- hvilket Gud förbjude!\n\nMina personliga synpunkter om hvad man bör eller icke bör göra må\nlämnas därhän. Till sjökaptener skall jag emellertid ständigt hysa\nen stor klockarkärlek; det borde föröfrigt alla finnar göra -- en\nsjöfarande nation hafva vi ju varit.\n\nJuldagen hade vi en treflig utfärd från Durban till Umgheni, bland\nhvars skogbeväxta höjder trädgårdsmästar Lundh hade slagit ned sina\nbopålar. Högt från kammen af en ås skeno några hvita fläckar i\nsolljuset. Det var Lundh's hus emellan lummiga mango och apelsinträd.\n\nHvilka hjärtegoda, kloka och världserfarna människor, herrn, frun,\ndöttrar och son -- och så emottogo de främlingar med ett finare sätt\noch mera takt, än mången af de förnäma damer vi känt i \"des jours de\nfête qui sont passés.\"\n\nVi togo oss ett bad i floden Umgheni, i närheten af ett ställe, där\nflere hundrade negerkvinnor och indiskor tvättade byke under glam och\nprat. Floden är strid men grund genom sandbankar, hvilka omsättas\nhastigare än H:fors procentareväxlar.\n\nUnge Meyer, som legat och solat sig på rygg uppå en af dem, begynte\nplötsligt skria \"krokodil, krokodil, hjälp!\" Till vår fasa sågo\nvi honom glida ned från sanden i den djupa putten bredvid banken.\nKrokodiler äro numera här ytterst sällsynta, högre uppåt, floden\ngifves det dock af dessa vidriga reptiler och enligt herr Lundh's\nsons utsago påträffas flodhästen i de små träsken ett tiotal eng. mil\nhärifrån, bland bärgen vid Sicalec. Utan all vår medvärkan kröp M:r\nemellertid ånyo upp på banken, högst förvånad att ha sina bägge långa\nben i behåll. Gåtan löstes genast, då två unga kafferflickor döko upp\ni strömmen nära andra stranden. Kiknande af skratt gjorde de lång näsa\nåt M:r, som såg förargad ut. De hade oförmärkt simmat öfver och knipit\nM. i benen -- för att agera krokodil. Den konsten tyckas fruntimmer\nälska att öfva på olika sätt. -- -- --\n\nKomiskt är att åse en kaffer, som går utmed landsvägen och pratar högt\nmed sig själf. Deras lifliga temperament vallar detta. Äfven begynna de\ntilltala en person långt innan man kommer inom hörhåll.\n\nEtt negersällskap, arbetare vid den pågående järnvägsbyggnaden, firar\njulhälgen och den lediga tiden med att dansa och musicera i skuggan\naf en dunge träd. På det entoniga stränginstrumentet -- mazimba --\nljuder ständigt samma melodi och några negerflickor nästan i paradis\ndräkt hoppa outtröttliga oafbrutet om hvarandra uti samma enformiga\nrytm som musiken. Några svarta unga karlslokar åskåda dansen, utsträkta\ni gräset, medan de röka inhemska vidunderliga pipor, bestående af\nbuffelhorn, i hvars smalare ända befinner sig ett hål med instucket\nträmunstycke. I en slags skål, skrufvad i andra ändan af hornet och\nstor som ett barnhufvud, brinner en riktig \"kokko\" på stark hamptobak.\nAristokrater äro de goda negrerna ej; ofta sprättar. -- -- --\nNågra indier föra källvatten till staden på ryggen af antagligen från\nIndien transporterade helt små uroxar. Vattnet förvaras i säckar af\nhud. Den ena huden ser ut som ett pösande, f.d. svin, den andra\npåminner om släktet Eqvus: d.v.s. har i tiden varit ett tre månaders\nföl.\n\nIntressant är att här i de svartes världsdel se de indiske kulis\nbostäder och lefnadssätt. På grund, så sade man, af negrernas\nhåglöshet, lättja, tjufskhet och afvoghet mot hvite användas kulis som\ntjänstehjon och vid lägre järnvägsbefattningar. En del äro tvätt- och\nglanstrykningsaffärister och några slutligen rika köpmän med kontor,\nhela kusten upp, ända till Zansibar.\n\nMeyer och jag bevistade en hinduisk gudstjänst i en pagod några\nkilometer från Durban. Läsaren har väl reda på Indien bättre än jag\ntörhända, men vill jag blott framhålla de underliga känslor, hvilka\nbemäktigade sig en då man efter slutad brahmansk kyrkoceremoni trädde\ni det fria och såg en hop stojande negrer, som tågade förbi med den\nuppfiskade, af hinduprästen just i floden lagda gud, som han förklarat\nhafva länge sedan simmat igenom oceanen, hän till Bombay. Indierna\nlåtsade icke märka negerskojet med deras gud.\n\nStrax härefter åhörde vi Pastor W:te i skandinaviska baptistkyrkan uti\nDurban. Fattade af en viss mani gingo vi sedan till episkopal kyrkan\noch slöto hälgdagen i en närbelägen negerby, där under vår närvaro en\nschism utbröt emellan en kristnad reformert kaffer, som fick halfva\nbyn på sin sida, och en regnmakare och medicinman af den gamla\nfetischskolan, som knep den andra hälften. Katolska präster sågo vi den\ndagen icke.\n\nVi äro återkomna från vår utfärd och taga oss före att lindra\nsvettningen genom ett ytterligare jul-bad, denna gång i Port Natals\nhamns salta vatten. -- -- --\n\nSnygg och måttlig måste man vara i varma klimat, annars kan det gå en\nilla, och ändå super den kaukasiska rasen icke mindre där än hemma hos\nsig i Europa. -- -- --\n\nAndra dagen går jag ensam ut för att bese en aflägsnare del af staden.\nJag passerar alldeles i utkanten en smutsig gata, regnet hade nyligen\nfallit i strömmar. Jag hör skrål och sång ifrån en restaurant af sista\nklass; tonerna af en harmonika jämte bekanta melodier från hemlandet.\nAltsammans med en äkta finsk brytning af svenskan. Jag steg in i huset\noch gick om en stund därifrån ned till mitt kvarter med landsmannen\nSimo Eskola.\n\nS.E. var sedermera min kamrat under en del af den 4 månader varande\nrutschen upp till Mozambik och därifrån sedan till Zansibar, Port Said\noch Stambul.\n\nSämre kamrat kunde man hafva, måhända äfven en bättre, men hvar och en\nhar sin natur. Felas det mig ett och hvarje -- eller Eskola något --\nsom gärna erkännes, så frågas därjämte ödmjukast: herrar landsmän och\nI bönder med! Ären I då några englatyper? Älsken i fosterlandet mera\nän vi, för det att ni mått bra hemma, och en del aldrig slitit ondt\neller sett mer af världen, än edert eget porträtt i den irrgångssalong\nförsynen placerat eder uti?\n\n\n\n\nVIII Kapitlet.\n\nPå tropisk stråt med Fredrik Jambone.\n\n\n    Lorenzo Marqueso. En afrikansk possessionat. Bismaschi och\n    bror Bellman. Inhampuros öfvergång kostar en del \"gamla kläders\".\n    Skogsidyller af olika slag. Vår lifdrabant Sambande. Umzias\n    hvite män. Herr Kulums slafkaravan. Zimboes ruiner. Beiras\n    ljus blinka.\n\n                                                    Januari 1891.\n\nDen oformliga och urgamla lastångaren Limpopo sätter sin rostiga\npropeller i rörelse, följd i hack och häl af den lilla, men\nlifskraftiga ångbåten Falcon, som skall upp ända till Beira för att\nanvändas på Pungwe floden. Farväl i vänner i Port Natal, föga kan jag\nbelöna eder för all visad vänskap, men det kan Gud. \"Om Gud så vill\nhåll dig blott still\" -- heter refrängen, men om nu Gud icke vill, att\nvännerna hemma hålla sig stilla, utan sänder dem att röra på sig ur\nvårt kära fädernesland, så kan jag gifva dem goda adresser, önska de\nåter handla och utbyta varor med de rika trakter jag i hast genomflugit\noch ännu kommer att genomflyga, har jag den glädjen kunna betjäna\n\"de mina\" med référencer. Men bäst vore om den finska nationen sände\nsåväl lärdt som praktiskt folk för att grundligare och med framtida\nprofit för fäderneslandet inleda transaktioner och knyta förbindelser.\nMellanhänder äro dyra och man behöfver icke nödvändigt vara beroende af\ndem. Detta är nu en käpphäst, som jag också ständigt skall rida uppå...\n\nLustigt var att se huru fänad, fjäderfä och hemåt resande negerarbetare\n\"i en och samma pott\" sammanföstes på det rymliga fördäcket, och\ntokroliga voro de scener man fick bevittna; så t.ex. kan jag ej glömma\nhuru negrernas höfding förtviflad löpte omkring sökande sin femte fru,\nsom slutligen hissades ombord i samma korg med fyra får och ett par\nfeta grisar.\n\nEn frisk kultje blåste och lilla Falcon blef så småningom efter.\n\nEn tid ångade vi fram med Zululandets kuster i sikte, tils man åter\nbefann sig ute på det vida hafvet, den indiska oceanen. -- -- --\n\nLimpopo hade något slags hemlighetsfulla uppdrag; frakt m.m. för\nBeira, Maschonalandets strategiska punkt vid hafvet, beläget nära\nPungwe flodens utlopp. -- Beira ligger ungefär 35° O. Greenwich\nlongitud och 20° Syd. latitud.\n\nOm Maschona land hade nyligen det engelska s.k. Charters Company,\nportugisarne och boers -- alla tre -- kommit i lufven på hvarandra.\n\"Kullan pyhä nälkä\" -- här som på vissa andra platser af jordklotet.\n\nJag fick ej klart för mig hvems af de trennes intressen gamla ångaren\nLimpopo ansträngde sitt lappade skrof för ute på sjön.\n\nOmbord fans material för den portugisiska guvernörens hus i Beira och\nen flock hvite arbetare för någon negerkejsare i det inre -- Lobengula\neller Umzilo. Då desse hvite män hade en viss ridderlighet i sitt\nuppträdande och alla voro engelsmän, misstänker jag, att de voro\nengelska Charter Companys förklädda soldater, som reste inkognito. Men\nden ena affären, som den andra. \"Vaken affärsman och vaket samvete lär\nicke alltid hålla ihop\", sa' Flintus Adamson.\n\nHafvet har jag talat om i en \"Utflykt till antipoder\" och äfven här mer\nän tillräckligt. Väderleken var för öfrigt duskig och regnig, hvarför\njag i stället för att studera haf och negrer, dem vi äfven haft nog af,\ngick till första styrmannen, en liten, trind mycket glad och treflig\nherre, som pratat bort med mig en timme och lofvat låna reslektyr.\n\nDöm om min förvåning! Utom L. Mechelins franska bok om Finlands lag\noch rätt, af hvilken jag under färden sett ett par exemplar hos\nsjökaptener, var V. Petterssons \"En polisgevaldigers berättelser ur\nH:fors lifvet\" hos M. Nyberg i Port Elisabeth den enda bok från vårt\nland jag under denna resa sett, men \"tre ting äro goda\". Med orden \"I\nwill give some book of Yours\" gaf styrmannen mig en bok -- och vid\nankomsten till Lorenzo gaf jag tacksamt åt honom tillbaka: -- -- Edw.\nWestermarcks doktors disputation: \"The Human marriage\". Styrmannen hade\ndirekte kommit från London till sin plats på Limpopo och på något sätt\nerhållit boken. -- -- --\n\nDå Simo Eskola beslutit resa med ångaren Limpopo vidare, ända till\nKilimane, men jag envisades med att lära känna så mycket som möjligt\naf de svartes världsdel, sprang jag i hettan omkring i staden\nefterforskande en viss, mystisk herre \"Bonbon\", \"Jambon\" eller\n\"Mauvaiston\" som man hade sagt mig endera dagen skulle begifva\nsig öfver Saba upp till Hans Höghet Umzias, en negerpotentat. Han\npåträffades slutligen också, gick in på att taga mig med sig,\nmen skulle rycka ut först om en vecka på grund af ett svårare\nfeberanfall. -- -- --\n\nEn hvit i Afrika har att hålla på sin värdighet mer än en\nsvart behöfver göra det i Europa, tänker jag, om nu därför eller för\natt \"pennyless\" främling öfveralt har det svårt, synnerligen i en stad\nmed Lorenzos egenskaper -- har skådat flere dylika i världen föröfrigt\n-- altnog jag, med min natur, föredrog ett litet soloknytparti till\nlandet... -- -- --\n\nStrax efter nyåret rådde en brännande hetta i bärgstrakten emellan\nKomati och Umbelozi floderna, en half grad västerom den portugisiska\nkolonialstaden Lorenzo Marqueso vid Indiska oceanens kust. Kamraten\nmåste ligga en vecka på hospitalet och jag beslöt att tillbringa de\nsydafrikanska så att säga Johannedagarne ute på landet för att njuta\naf den tropiska naturens skönhet. Det var en lång vandring med bössan\nöfver skuldran och den i filten inlindade provianten på ryggen -- och\nicke utan sina faror.\n\nFramåt, framåt på den smala, rödaktiga vägen, där den slingrade\nsig emellan skyhöga skogbeväxta branter, hvilkas spetsar underligt\naftecknade sig mot det af den nedgående solen i bjärta violetta\nfärger målade firmamentet. Än tykte man sig se en rad af pelare; än\nett förfallet torn med vida brescher och skottgluggar. Ibland lummiga\ncykadeer, fikon och gummiträd reser sig här och hvar en palm, tronande\nlikt en jätte. På bägge sidor skönjas saftiga ängar smyckade med\nhvita och röda blommor. Bäckar bilda glittrande kaskader under sina\nhäjdlösa språng nedför sluttningen. På ett ställe går vägen under ett\nvattenfall, som kastar sig ifrån en hundratal fot ofvanom befintlig,\nmed slingerväxter tätt öfvervuxen klippa, och skummet stänker öfver\nresenären. Det kännes behagligt att få uppmjuka sina blodiga, hårdnade\nfotsulor samt låta nacken och hjässan komma under duschen. En hop\nbabuner, (ett slags jättemarkattor), korsa vägen under ilskna ögonkast.\nEtt par afrikanska python ringa sig uppför en euforbia. Deras skinn\nblänker i kvartmånens sista strålar. Papegojorna föra ett hiskligt\noväsen där de sitta tätt intill hvarandra på grenarne af några\nuttorkade träd. En flock skygga antiloper sätta af i fyrsprång och\nförsvinna i ett ögonblick.\n\nOfrivilligt blickar man bakom sig. Riktigt! några schakaler skymta\nfram. Deras ögon lysa som vargens, men lyckligtvis äro de mycket fega.\nJag uppgifver ett rop och de äro borta. En envis gammal en vill icke\nlomma af. Jag stannar något tveksam. Ett morrande! Jag skjuter. Pang!\nBesten, som icke träffats, har försvunnit. Jag lägger af i halft\nsprång nedåt vägen, ständigt nedåt... Man urskiljer knapt vägen. De\nvildaste drömmar ha' blifvit uppfylda. Ensam, i mörkret, i en afrikansk\nvildmark, som vimlar af vilddjur och kanske snart äfven af vildar.\n\nTs -- hvilket underligt ljud! Det härstammar frän floden Umbilosis\nbrusande forsar uti dälden mellan bärgen. I dess närhet ligga W.\nSurringhams stora plantager. Mod och framföralt tålamod! Fotterna värka\nefter fyra dygns promenad à 20 engelska mil och ehuru marken blir\njämnare, vägen mjukare, skogen småningom tager slut och gräsbevuxna\nängder begynna, så bemäktigar sig en svindel hufvudet, och just när\nsolen stiger öfver horisonten och ögat lyckats uppfånga en skymt af\nplantagerna, sjunker jag medvetslös ned på gräset vid roten af en\nakasiebuske.\n\nJag vaknar först efter en lång stund, i det att jag känner något isande\nkyligt i nacken och längs ryggraden. Långsamt och mödosamt reser\njag mig. Lycka att jag legat under akasian, ty solen baddar hett!\nJag gnuggar ögonen och ser framför mig en ståtlig, hvit man i brun\nkalamenkadräkt, en studsare kastad öfver ena axeln, ett par skjutna\nfåglar öfver den andra och en jaktväska i handen.\n\n\"I think you are very ill, my friend\" -- yttrade mannen till mig med\nvänligt blickande ögon och lugn, världserfaren stämma. \"Sannerligen\nblef jag ej ganska öfverraskad af att se en hvit man utsträkt här\ntvärt öfver vägaskilnaden. Ni pratade i sömnen och gestikulerade, så\nnog insåg jag genast att ni fallit ett offer för febern. En lycka för\ner att ni lag bland akasiebuskarne. Solen är farlig i dag. Hvarifrån\nkommer ni? Från kusten eller inifrån?\"\n\n\"Sir, från Finland!\" -- Hjässa och tinningar brunno och slitningarna i\nmitt inre vållade stor smärta, medan äfven fötterna värkte. Jag viste\nknapt mer hvar jag var eller hvad jag sade.\n\n\"Well, Ni är skral, men var lugn, jag skall hjälpa Er hem till oss.\nMitt namn är Henry Surringham och jag är älste son till den gamle\ngentlemannen som eger plantagerna här.\"\n\n\"Thank you, thank you\" -- var det enda som kom ur min brännande strupe,\nmedan den starke engelsmannen fattade tag i armen, satt den stora grå\nfilthatten genomdränkt af kognak stadigt på mitt ömma hufvud, och så\nleddes jag bort som ett barn.\n\nVi anlände ändtligen till ort och ställe -- jag redan medvetslös.\nSlutligen kvicknade jag dock ur domningen -- malarian går emellanåt\nsom den kommit -- och kände mig relativt pigg. Jag ligger på mjukt\nstrutsfjunsbolster i en bred mahognysäng och ser mig skyddad för\nblodtörstiga moskitos af ett fint musslinsomhölje, fästadt i\ntaket. En hvit lampa med röd pappersskärm sprider något ljus i den\nhemlighetsfulla skymning som råder. Genom de gröna fallskärmarne i\nfönstren strömma aromatiska vällukter från fruktträd och eucalyptus,\nmedan till öronen tränga ljud af negrer som ropa, får som bräka, någon\nåsnas skri, grymtande grisar m.m.\n\nAf en med hvit och blå musslin draperad negress väktes jag då och då\nför att intaga en dosis stark kininlösning. Morgonen därpå satt jag\nredan upprätt i en länstol, drack kaffe och samspråkade med mr William\nSurringham, till hvilken advokaten W. Scott lämnat mig sitt visitkort\nmed rekommendationer.\n\nFamiljen S. från Nord-England hade beslutit öfvergifva Albions gamla ö\nmed anledning af älsta sonens giftermål med dottern till en portugisisk\nköpman, hvars affärer förnämligast gingo på dessa kolonier.\n\n\"Klimatet här är visserligen icke just hälsosamt. För hett på dagen,\nför fuktigt om natten och så därtill moskitos- och tse-tse flugor, som\ninte vilja låta en god häst lefva i frid och ro. Men alt det där blir\nbättre med tiden och mitt hopp är att mina efterkommande eniga och\nlyckliga skola utbreda civilisation samt hos de svarte ingjuta andan af\n'old Englands' gamla frihet och geni\", sade mr S.\n\nHärpå begäfvo vi oss till frukosten som väntade, och jag blef förestäld\nför hr S:s familj. Mrs S. var en nobelt blickande matrona. W. Henrys\nfru en liten, täck mörklagd sydländska med hjärtegodt strålande\nögon, medan systern, miss Maude, var en skär och ren gestalt med\nintelligenta, mörkgrå ögon och ett skälmaktigt leende kring den lilla\nmunnen. Den lätta, ljusröda dräkten med dess många puffar och rynkor\noch de blå sidenrosetterna förhöjde ytterligare denna värkligen\nenglalika uppenbarelse, hvars minsta rörelser dessutom voro graciösa\noch naturliga.\n\nEhuru min ursprungliga afsikt hade varit att stanna en tid -- ja\nkanske en längre, och i sådan händelse sända återbud till kamraten för\nhemresan, ändrade jag mig dock.\n\nNågon dag därefter bar det således i väg mot Lorenzo Marqueso. Men\ndenna gång per mula i godt sällskap med en gammal trotjänare till\nfamiljen S., som ombestyrde posttjänsten. Vi foro en omväg, och med S:s\nförord på fickan anlände jag helskinnad till den tråkiga staden på den\nunkna hafsslätten invid Delagoa Bay.\n\nOfrivilligt blef jag nära staden vittne till en af de många olika\nmetoder, medels hvilka nedslaktande försiggår här i världen. Det var\nen riktig negermetod! Femtio svarta halade i ett rep och drogo åt ett\nhåll, medan femtio andra halade i ett annat rep och drogo åt ett annat\nhåll. Repen voro fästade om de stora hornen till ett halft dussin\nhalfvilda kräk, svartaktiga bufflar. När repen spänts ordentligt och\nbäst djuret stod och filosoferade, så rusade negrernas höfding med en\nstor knif i handen och halshögg buffeln med ett tag.\n\nI staden -- säkerligen den mest supiga stad i hela världen, -- såg\njag på samma gång två andra syner. Invid uppbördshuset var en konung\nlägrad, åtföljd af skinnprydda assegaj- och sköldbeväpnade krigare samt\nen stor skara kvinnor. Krigarne voro där för ståtens och ceremonins\nskull, men kvinnorna för att genom sitt arbete till staden fylla den\nresterande skatteskillingen. Bakom hvarje af de arbetande kvinnorna,\nhvilka voro sysselsatta med dikesgräfning och dränering, stod en båld\nsvart krigare med en lång vipp i handen. Vid minsta söl af de svarta\nfruntimren vankades genast på ryggen. Arma kvinnor!\n\nMen Gudi lof, man är framme vid hamnbryggan och får taga sig en\ngrundlig doppning i bittert oceanvatten, som gör en godt efter ridten i\nvärmen, oaktadt obehaget af att gå öfver den efter ebben bara sanden,\ndär tusental af små crustacéer, eller kanske bara vattenskalbaggar,\nlöpa hit och dit emellan sina hål, medan äfven maskar och andra mer\neller mindre äckliga kryp nästan förtaga en lusten af doppningen\ni vattnet. Hvilken glädjande anblick det däremot skulle varit för\nsvåger min, den ifrige forskaren på crustacéers och deras gelikars\ngebit! Som en liten notis för honom kan jag bilägga att den lilla\ncrustacén -- eller arachniden -- hade spindelben med \"kräftklo\" på en\nskild fortkomstledamot. Benens antal voro 6 à 8, inclusive benet med\nkräftklon. Djurets färg gulgrå och dess storlek en centimeter. Thorax\nsaknades nästan alldeles, medan abdomen närmade sig spindelns och\nhufvudet knapt skönjdes för de utstående kräftögonen. Hafva kräken ej\nblifvit nämda och systematiserade förut, så ber jag om äran få uppkalla\ndem, hvilka föreföllo vara af ett humoristiskt lynne: Crustacea\nArachnidae Oscarii Fenomenalis. En lärd beskrifning eller hur -- och af\nhvilken nytta sedan!\n\nPå de föredrag i Studenthuset, hvarunder författaren hade äran inför\nhufvudstadens publik skildra sina äfventyr i Afrika samt några\nförhållanden därstädes, tvang mig den knappa tiden samt den skämtsamma\nbehandlingen af ämnet att göra hopp hit och dit.\n\nBeklagligtvis är äfven denna skildring fragmentarisk och ofullständig,\ndå den oafbrutna rörelsen och det vanskliga i mitt läge förhindrade\nomsorgsfullare anteckningar och noggrannare undersökningar.\n\nSimo Eskola, som led af feber, fick rättighet att i egenskap af\nhjälpmatros följa med Limpopo till Beira, hvarest ångaren stannade en\nlängre tid, medan jag med den älskvärde elsassaren Fredrik Jambone,\nmurare och smed till yrket, beslöt fortskafla oss till samma ort\nlandsvägen.\n\nEn icke obildad, vidt berest och särdeles sympatisk person var\nJambone den angenämaste kamrat man kunde få, och mången bortskämd\nHelsingforsare skulle gärna suttit i samspråk med honom på \"Nybergs\nkafé\". Glad och kvick som en fransman var han samvetsgrann och\nordentlig som en tysk.\n\nKroaseringar torde nu i alla hänseenden hafva ett godt inflytande på\nkött, blod, ben och hufvud -- ett godt omen för oss i Finland.\n\nBerömda resande, Stanley bland dem, räkna spalttals upp hvad alt en\nAfrika resenär behöfver och hvad de haft med sig.\n\nVi vilja göra likaså. -- Kanske vi bli berömda på så sätt åtminstone.\n\nSom följer:\n\nMin, af en sjökapten förärade, dubbel bössa af engelst fabrikat. Ena\npipan för kula, den andra hade jag ständigt laddad med af Jambone\npreparerade patroner med såkallade drufhagel (varghagel),\n\nJambones kavalleri studsare (Winchester N:o 18).\n\nJambone var i besittning af en praktiskt inredd rensel af något\ntunt, välgarfvadt skinn, i hvilken rymdes olika förnödenheter och\nnödvändighetsartiklar, medan jag uti mitt trogna, goda fälttäcke,\nenligt soldat metod, hade diverse saker insvepta. Om natten begagnade\njag sällan filten, utan den af H. Appelberg i London mig skänkta\nkorta, starka sjömanspaltån. Hvardera buro vi på en påse proviant --\nskeppsskorpor, några salta köttkonserver, kaffe-surrogat, te, litet\nsocker och salt. Därjämte i en bleckflaska kognak. Något chinin,\nklorodyne och ricinoljekapslar voro vi äfven försedda med. Två goda\nfältknifvar samt Jambones goda och min dåliga revolver fullbordade\nekiperingen.\n\nDå jag vid tidpunkten för turkiska kriget 1877 nedförde Finska gardets\nreservkompani, blef jag af min ädla moder utrustad vida rikligare,\nehuru man då hade hela kompani attiraljen till sitt förfogande.\n\nDock man får ibland lof att sänka sina pretensioner ju äldre man blir\n-- det skulle däremot vara rätt nesligt för en nation, tycker jag. För\nmin del skäms jag ej, ty jag hade öfverhöfvan stora i min ungdom, och\nvar ej den enda hos oss i detta fall...\n\nJambones oktant, den vi icke kunde använda, då vi ej egde\ntrigonometriska tabeller; min gamla frack, några brokiga dukar och\nglaspärlor voro de enda lyxartiklar vi medförde för att vid behof\nmedelst dem \"purra palt i negrer\".\n\nLördagen den 10 januari 1891 kl. 6 f.m. aftågade Jambone och jag från\nhotel \"Ultramarino\" i Lorenzo Marqueso, där moskitos på förhand velat\näta upp oss under natten. Våra kompasser behöfde vi icke ännu, ty vi\ngingo för i dag endast ned till stranden, hvarifrån vi med en arabisk\ndow fått lägenhet till en liten ort vid kusten, söderom krokodilfloden\nInhampuros mynning, vid namn Manhela.\n\nI Manhela hoppades vi erhålla några Gassakaffrer i slyngelåldern för\natt bära en del af våra effekter mot -- för att skryta -- rent engelskt\nguld.\n\nDärifrån förelåg en vandring på en vägasträcka ungefär så lång som\nfrån Helsingfors till Uleåborg eller från 26° Syd. L. till 20 1/2° d:o\nd:o, där Beira sades ligga, vid de förenade floderna Busis och Pungwes\nutlopp.\n\nAraberna hafva följt med sin tid, ifrån ridderliga mohrer hafva\nde förvandlats till slafhandlare och giriga köpmän. I afseende å\nsjöduglighet måtto de aldrig varit fenicier, och finnar äro de\nvisserligen icke häller. Djärfhet saknas dem ej, men deras \"dower\" med\nhöga akterstammar, latinska eller fyrkantiga segel utan klyfvare m.m.\nduga ej till annat än att länsa undan vinden, men då går det ofta\nganska fort med fören i vågkammen.\n\nVi seglade förbi några holmar och uddar, hvarefter landet sänkte sig\nalt mera. Vid nymånens första silfverstrålar kastade downs ankar i en\nliten bukt och vi fördes med båt i land.\n\nNågra individer från Intschi-Intschi vid Inhampuros (el.\nLimpopos) mynning voro lyckligtvis på orten, och efter vidlyftiga\nunderhandlingar, så man skulle trott det gält köpet af en finsk\nbondgård, antogo de sig oss. Bimaschi hette den ena karlen, en tvär\noch tråkig figur, medan den andra, säreget nog, kallade sig Pullman,\nBullman eller Bellman. Det var omöjligt att riktigt uppfatta honom ty\nen sjukdom hade -- koppor gissar jag -- farit af med näsan. En glad fyr\nvar det emellertid och jag nämde honom naturligtvis alltid Bellman.\n\nRidån går upp. Scenen föreställer en svagt gräsbevuxen låg ås, med\nsanka marker på hvardera sidan. Här och där en buske.\n\nI fjärran, till höger, urskiljes en strimma af obestämd färg, det är\nhafvets bränningar, som störta öfver den sandiga stranden. Solen hettar\noförsvarligt och fast man icke öfvergått vändkretsen tycker man sig\nvara vid ekvatorn. Fyra skuggor afteckna sig mot den af fukt och värme\nnästan ångande jordytan -- de äro Jambones, min, Bimaschis och den\nfryntlige koppärriges utan näsa -- Bellmans. Den sistnämda bar en af\naraberna tillhandlad matsäckskorg, utan hvilken vi sannerligen aldrig\nnått Inhampuros glittrande, ljusbruna vattenflöde, med dess många\nsandbankar, angenäma tillhåll för talrika krokodiler.\n\nTäta trädungar af något slags tropisk hängpil och storbladiga\nvattenväxter förekommo, men icke var det den vackraste tafla jag sett\nhär i Afrika. Jambone var emellertid karl för sin breda hatt och\nupptäkte ett någorlunda drägligt logis för natten. Vi gjorde en ring af\neldar omkring oss till skydd mot reptiler af alla slag och så blef det\nett lifligt teckenutbyte med engelska och portugisiska ordblandningar\nför att förklara för Bimaschi och mr Pullman, att de icke skulle få\nbetaldt, innan de skaffat kanot för öfverfarten. Bimaschi förstod\nintet, ville ingenting begripa, men min fryntlige vän Bellman gaf\nslutligen tillkänna, att han till morgonen från någon nära belägen\nfiskar-kraal skulle skaffa båt och roddare. \"Vakten\" höllo moskitos,\nmen då dagen grydde infann sig den näslöse hederspojken med en urhålkad\nträstam -- och fyra kvinnor -- jag tror nästan Pullmans egna fruar.\nHvarje dam fick ett glaspärlhalsband och vår vän min frack, som han\nmed en älskvärd min skänkte den yngsta, troligen favoriserade kvinnan,\nhvilken iklädd endast fracken stolt styrde farkosten, under det att\nkarlen själf, nog artigt af en neger, grep i en af de korta, spadlika\npaddelårorna.\n\nStrömmen var stark och vi drefvo långt ned.\n\nJambone var en märkvärdig karl och Gud vet huru han i Lorenzo skaffat\nsig reda på alt möjligt, men han kunde beskrifva den väg vi hade\nframför oss någorlunda rätt.\n\nDen gamle finnen B--kvist (från Borgå?) hade visst äfven tolkat för mig\nom de höfdingar han kände bland Gassafolket, men då jag ej antecknat\nnamnen, voro mina kunskaper ganska dunkla. Ehuru man aldrig bör vara\nlat och håglös, tror jag det äfven härvidlag skulle tjänat till intet,\nsåsom Jambone fattat sin resplan, han ville nämligen fortast möjligast\nhinna till en för mig mystisk ort, Shibu, Schibutel eller Schiboleth\nvid Saba floden, där utsände från den mäktige, för portugiserna mera\nobetydligt krusande konung Umzias väntade på honom. Jag fick nu del af\nhans hemlighet -- han skulle till Umzias' kraal för att en tid framåt\nbära titeln \"hofarkitekt\" mot en kolossal lön af guld, elfenben och\nslafvinnor, af hvilka senare han, mycket humoristiskt, sade sig vilja\nhålla den nättaste för egen räkning, medan han utbytte de andra mot\nvaluta. Efter slutadt arbete drömde han sig åter rask och frisk hemma i\nElsass, eller möjligen till och med i Paris, som rentier.\n\nScenen från södra sidan af Limpopo upprepades några dagar senare på den\nnorra, med den enda skilnad att karavanen nu utgjordes af blott tvänne\nskuggor. Landskapet förändrades dock så småningom. Himlen mulnade\noch vi hunno skogsregionen, just lagom för att rädda oss undan en\nhvirfvelstorm med åska och hällande ösregn.\n\nDrifver oturen ofta så sparkar lyckan ibland. Icke långt från\nskogsbrynet, vid kanten af den stig vi valt, funno vi några någorlunda\nbibehållna rishyddor, i en af hvilken Jambone försiktigt tittade. \"Pas\nhabité, tant mieux\", yttrade han.\n\nVi klefvo in, afbördade oss vårt påhäng och inrättade oss så bekvämt\nsom möjligt. Med stor skicklighet och med tillhjälp af \"en villig\ngesäll\" förfärdigade Jambone en dörr och åt mig en brits, medels\nvertikala och horisontala käppar, af hvilka vi funno en stor mängd i\nen knut af den trekantiga kojan. En matta af palmbast, som vi senare\nhittade i den andra större kojan, fulländade bädden. Jambones af fina\nsnören gjorda hängmatta vållade mindre bråk att uppsätta. Vi åto slut\npå våra salta köttkonserver, togo ett par klunkar kognak och sträkte ut\noss med blossande pipor.\n\nEld ville Jambone ej göra upp, innan vi först efter regnet gjort en\nrekognoscering.\n\nVi äro i vilda näjder nu och få lof vara slugare än Creekindianer.\nJambone hade varit i Kanada innan han kom till Afrika. Sofva gjorde\nvi istället och det med besked, ehuru taket läkte här och hvar. Vi\nvaknade, enligt Jambones remonterur kl. 4 e.m. Durbantid, iföljd af att\nvi hörde röster.\n\nTysta reste vi oss upp och med vapen i hand tittade vi ut genom\nspringor i väggen. Jag bör ifylla här, att Jambone tämligen bra redde\nsig på kafir, en viktig sak, ehuru dialekterna väl variera. Jag måste\näfven bedja de unga damerna om ursäkt för hvad som närmast följer, i\nyttersta fall kunna de ju stryka öfver raderna med blyerts, efter att\nförst hastigt ha genomögnat dem. --\n\nPå den lilla öppna platsen framför hyddan stodo ifrigt gestikulerande\nen äldre och en yngre neger, jag använder ordet karl hädanefter, då\nJambone och jag voro de ende hvite under förloppet af de tre veckor vi\nlunkade tillsammans. Ett stycke väg från karlarne, med ögonen förläget\nriktade mot marken, stod en alldeles ung flicka på högst 13 är, den\nålder man i dessa trakter anlägger långa kjolar om man har sådana.\nFlickan stackarn hade bara ett skynke kring länden, men fyra, fem rader\nmässing- och kopparringar virade kring vristen och handleder. Hennes\nöronsnibbar voro beprydda med stora elfenbensplattor, uttänjda och\nhängande ned -- man kan säga -- nästan till axlarne.\n\nJambone lyssnade. Alt samma gamla historia.\n\nDen äldre höll på att öfvertala den yngre mannen att öfverlämna flickan\nåt honom för en get. Priset höjdes snart till en ko och slutligen bjöds\ngeten och en kruka öl på köpet, dock icke Sinebrychoffskt, utan af\ndetta jäsande slag, med en lukt af sur deg, som kaffern benämner djaóla\noch kongoiten pombé.\n\nYnglingen mumlade ändtligen något om ett ytterligare tillägg af par\nkurbitser palmvin, hvartill \"gammeln\" invände etwas om oerhörda\nfordringar.\n\nDen arma flickan syntes högst orolig för utgången, och vi antogo det\nbero på hennes fruktan för att ynglingen skulle låta beveka sig.\n\n\"Vår proviant är slut\", hviskade Jambone till mig \"så att vi i alla\nfall äro tvungna inleda bekantskaper. Här är nu ett skönt tillfälle\".\nUtan att invänta svar från mig öppnade han dörren och stod följande\nminut midt ibland de af fasa förstenade svarta.\n\nMen Jambone var Cicero och Demostenes tillsammantagna, synnerligen i\natt invärka på negrer. Fasan öfvergick till småleenden och då jag på\nen vink af Jambone visade min magra skepnad, så var det \"fem vänner\",\nsom turvis smakade på resten af våra kognakskantiner. Också flickan\nförsmådde ej den starka varan; och icke underligt, ty luften var kylig\nefter regnvädret. Jambone valdes till skiljedomare.\n\n-- \"Mon cher George\", sade Jambone till mig, \"jag tror att det primo\när bäst för oss att stå väl med den gamle herrn, som antagligen har\nmer att påstå i byn än ungdomen; secundo har gossen mera nytta af kon,\ngeten och ölkrukan, än af tösen, hvars förlust han nog behändigt kan\nersätta med hundra andra.\"\n\nMan skulle trott vännen Jambone hade läst Tegnér! -- \"Tertio -- blir\ntösen säkert lyckligare, ty hon får gubben i sina vantar, i stället för\natt kanske om något är få gifva vika eller bytas bort mot en rival, och\nkärleken -- kommer nog efter äktenskapet.\"\n\nKnapt hade Jambone slutat sitt andragande, innan han gaf sitt\ndomsutslag till alla parternas innerliga belåtenhet.\n\nYnglingen fick den för oss obrukbara oktanten som minne och de\nsistakognaksdropparne som tröst, medan flickan erhöll en hvit bomulls\nkarlskjorta till brudutstyrsel, mot vilkor att genast gifva sin nya\nfästman en kyss i vår närvaro och dymedels stadfästa domen. Kyssen\ngladde gamlingen till den grad, att han äfven omfamnade och kyste oss.\n\nNär slutet är godt -- är allting godt, och trygga sofvo vi natten\nöfver i vår hydda, sedan vi fått löfte af våra nya vänner, att de\nföljande dag ifrån byn Mahlakambi skulle skicka oss en vägvisare till\nportugisiska kolonin Injambane vid kusten. Individen ifråga, som var en\npermitterad soldat från Injambanes garnison, befann sig i deras by och\nsades gärna komma med. Ärligt nog afrådde de oss enstämmigt från att\nsjälfva besöka byn, hvars höfding var bruljerad med portugiserne.\n\nAndra dagen kokade vi i vår lilla bleckpanna te, några gropar ris och\nskorpsmulor till en ovanlig, men ätbar soppa. Vatten fingo vi från\nen regngöl i närheten. Föröfrigt lefde vi af att röka vära pipor och\nberätta för hvarandra våra lefnadsöden.\n\nJambone, som visat sig vara mera sluten än jag anat, öppnade likväl\nsitt hjärta och sade att orsaken till hans nuvarande äfventyrliga lif\nhärledde sig hvarken af specielt vinstbegär -- ty han hade små behof,\n-- ej häller hade olycklig kärlek vållat honom ett streck i räkningen\n-- nej.\n\n\"En afton\" -- berättade han -- \"hemkom jag, som arbetade som finsmed\noch filare på en större värkstad i min hemort, tidigare än vanligt.\nJag smög mig sakta till dörren, som vette åt en trädgård, för att\nsurprenera min lilla hustru; vi hade varit gifta något år.\n\n\"Emellertid var det jag som blef surprenerad, då jag hastigt öppnade\ndörren och utropet: 'Déja libre' bortdog på mina läppar vid anblicken\naf min fru, som satt i min brukspatrons knä.\"\n\n\"Ni känner mig, mon cher George. -- Utan onödiga exklamationer gick jag\nlugnt fram till en byrå, sedan jag reglat dörren och stoppat nyckeln i\nfickan. Jag framdrog en laddad revolver samt papper, penna och bläck.\"\n\n\"'Skrif min herre' -- mannen var gift -- 'skrif att ni å banken\ndeponerar 10,000 francs för den där kvinnans räkning. Räntorna att\nlyftas hvarje kvartal.'\n\n\"Tack vare den höjda revolvern skref mannen en fullt laglig förbindelse\nmed hans signetring som bilaga.\n\n\"'Och nu' -- bifogade jag -- 'är ni god och ger mig hvad ni\nhändelsevis har på eder.' Det var 2,200 francs.\n\n\"'Farväl mitt herrskap' -- fortfor jag --. 'Lefven sälla.'\n\n\"Jag reglade dörren ånyo, denna gång utanför, och begaf mig i väg\ntill stationen. Till en af mig känd advokat sände jag ett bref,\nringen och förbindelsen; själf tog jag plats på snälltåget. En vecka\ndärefter gungade jag på Atlanten, -- -- och nu -- är vår soldat\nhär.\" --\n\nEn koppärrig ful, äldre ovanligt svart man steg värkligen in i vår\nhydda, åtföljd af ynglingen, som ifrigt rekommenderade oss och\ndäremellan inrapporterade att såväl kon som geten kommit honom\nordentligt tillhanda, samt att rivalen blott i så måtto lurat honom,\natt han vidhållit och genomdrifvit, att ölkrukan skulle tömmas af\nkontrahenterna gemensamt.\n\nSoldaten, som var klädd i en kort jacka med två rader knappar och\nbenkläder af hvitt kalamenkatyg och bar ett par skor i ena handen\noch ett knyte i den andra, höll till Jambone följande tal på\nportugisisk-engelsk rotvälska:\n\n-- \"Sambande Monko vara kungens soldat och inte någon niggerhedning\n-- villa visa -- signores -- raka vägen på Injambane -- villa bara ha\nett inglesi pund per hufvud och att hvite bror\" -- mig ignorerade han\nfullkomligt, men det var en sak jag redan sedan länge blifvit van vid\n-- ... \"att hvite bror uti Injambane -- lagar ihop vänskap emellan\nSignor Fer--ro Ca--do, -- hans chef -- och Sambande Monko. Sambande\nMonko varit för länge hos sina kvinnor -- alldeles för länge\"...\ntillade karlen med en suck, i det han lät sitt hufvud sjunka mot det\nbeklämda bröstet. Jambone var värkligen storslagen i att kunna imponera\npå folk, så hvita som svarta. Samma dag vadade vi ganska muntra och\nnöjda öfver Saurrah floden och fördjupade oss i det täta buskaget på\nandra sidan.\n\nAltsedan mina färder i Kapkolonin hade jag ej sett termitboningar, men\nen dag, på en slätt, glest trädbevuxen, med en jordmån af rödaktig lera\nsågo vi en koloni af dessa hvitaktiga myror. Djurens hyddor voro här\nmindre höga och mera rundt hvälfda än i Kap, hvarest de stundom nådde\nen ansenlig böjd och afsmalnade i oregelbundna spetsar.\n\nAf de i Kap talrika fula, åsneörade vilda svinen, tillika med\nmyrbjörnar och myrslokar en af termiternas dödsfiender, sågo vi\nintet spår. Icke häller fingo vi syn på de i södra Afrika parallelt\nmed strutsen löpande väldiga trappfåglarna. Engång, vid en större\nvattensamling, i hvilken flere bäckar utgöto sig, väkte vårt\ntriumvirats ankomst en ryslig uppståndelse bland en \"société\" af\notaliga större och mindre vadare; pelikaner af hiskligt utseende och\nden ännu större samt så när som på några granna fjäderbuskar ännu\nfulare jättehägern behedrade äfven träsket med sin närvaro. Allestädes\nnärvarande voro äfven apor och ormar. Inga noshörningar, flodhästar, ej\nens krokodiler fingo syn på oss, ej häller vi på dem. Zebror, kvaggor,\nelandshjortar och gnubockar torde icke alls uppehålla sig å dessa orter\n-- antagligen dela de hästens smak i dess afsky för tse-tse flugan,\nhvilken tillika med moskitos och bromsar här har ett af sina stamhåll.\nHär och där ibland de mörka, täta snåren ligga väl dock kadaver af\nnågon fallen elefant eller annat stort djur, emedan obehagliga, hest\nskränande asgamar emellanåt flyga upp i vår väg. Svarta tvåbenta\nupptäckas lika litet. Någon gång -- ett par nätter -- uppfånga våra\nöron skral och trumslag och vi tycka oss se skymten af eldar liknande\nirrbloss och eldflugor; vid slika tillfällen blir Sambande nervös och\nber oss skynda framåt.\n\nVi skola fatta oss kortare, annars hinna vi aldrig till Beira, där Simo\nEskola väl svär i mig som bäst.\n\nSkog och skog och öppnare platser däremellan.\n\nEn morgon hörde vi elefanters trumpetande men sågo ej djuren. Jambone\nsköt en natt ihjäl ett kattdjur, ytterst långt, med korta ben. Hvarken\nen leopard eller panter. Pälsen var jämförelsevis långhårig och\nmörkbrun. En natt då vi passerade en by och den erfarne Sambande Monko\nsmög sig till närmaste hydda öfver en manihoktäppa, för att knipa något\nfjäderfä till frukost nästa morgon, blefvo Jambone och jag anfallna af\nen flock stora apor, som kommo ur manihokåkern.\n\nVi fingo lof skjuta på en alt för närgången ilsken hane. Aporna flydde,\nmen byinnevånarne vaknade, och hals öfver hufvud måste vi åter begifva\noss till skogs, där Sambande Monko andtruten snart upphann oss --\ndock medhafvande en tupp och en höna -- den hedersknyffeln -- -- --\nHafsbrisen kittlade våra näsborrar -- och hvad är det? Omedvetet aftogo\nvi hattarne -- Sambande Monko hade ingen -- och lyssnade. -- Det var\nInjambanes kyrkklockor, som ringde och pinglade.\n\n-- \"Är det ett välkommen! Jambone?\" frågade jag.\n\n-- \"Gott weiss\" -- genmälde han.\n\nVi kommo ut ur skogen, fram till den sandiga, låga stranden och sågo\ndet midtemot på udden liggande, lilla Injambane, med sina granna, i\nljusröda och blå färger lysande byggnader samt sin näpna kyrka i\nmidten.\n\nSambande Monko korsar sig andäktigt. Han är god katolik, oafsedt sina\ntre hustrur.\n\nJambone, som flytande talade portugisiska, begaf sig öfver viken i ett\nslags kanot, gjord af en trästam och tvänne bräden, hvilken Sambande\nMonko anskaffade. Sambande och jag gömde oss emellertid i skogen.\nOroliga rykten hade nämligen kommit till våra öron om Charters Companys\nagitationer bland negerstammarne, och portugiserne höllo noga utkik\nefter alla ensamt sträfvande hvite icke-portugiser.\n\nSolen sjönk, men Jambone återkom icke. I mörkret begaf sig Sambande\ntill en bekant fiskare efter någonting till förtäring och vände\nredligen tillbaka med kassava, kantinen fyld med öl, en majskaka, några\nmangoes och en stor halstrad fisk. Vi läto oss väl smaka. Solen går upp\nigen, men intet afhöres från Jambone!\n\nJag ser en fransk brigg lyckligt komma genom den fruktansvärda, skyhöga\nbränningen ute på fjärden utanför viken och får en ljus tanke: \"om icke\nJambone återvänder till kvällen, skall jag bedja Sambande Monko hjälpa\nmig ombord å briggen.\"\n\nGudi lof, medan Sambande ånyo på kvällkvisten begifvit sig till\nfiskaren -- efter proviant -- jag gaf honom de tre engelska shillings\njag egde kvar -- säg jag en båt med tre personer lägga ut från en af\nInjambanes bryggor och paddla öfver till oss.\n\nI båten befunno sig negern som rodde, en portugisisk tjänsteman och\nJambone. De stego i land, och på en hvissling af Jambone trädde jag\nobeväpnad fram ur gömslet.\n\nJambone sade att jag skulle förevisa mina papper, om jag hade några,\nsamt tillrådde mig berätta på franska, att jag tillhört \"Limpopo's\"\nbesättning; försummat mig samt nu ville försöka upphinna fartyget i\nBeira. Portugisen betraktade mig misstänksamt, men sade slutligen \"Si,\nsignor\" och återgaf mig mina papper.\n\n-- \"Hvar ligger Finland?\" frågade han därefter plötsligt. \"Jag har\naldrig sett finska flaggan\", tillade han eftertänksamt.\n\n-- \"Icke jag häller tils dato, men väl dess färger\", genmälde jag och\nafgaf därpå en kort relation om vårt land med en anhållan om att han\nunderrättade hela portugisiska Östafrika om saken; om görligt fast hela\nAfrika...\n\nMed ett småleende steg portugisen i sin båt, och då han hunnit\nöfver viken, dök vår vän Sambande i det samma upp ur ett snår.\nJambone berättade att han blifvit kvarhållen samt sedan förhörd af\nkommendanten. Han hade dock gifvit tillfredsställande svar om sin\nblifvande befattning hos Hans M:t Umzias -- portugisernes lydkonung,\ntributär, bäste vän och -- dödsfiende.\n\nDå han tänkt, att vi skulle tillbringa någon dag i Injambane hade\nhan äfven talat om mig, men med det resultat att kommendanten sände\nen tjänsteman att förhöra också mig och dessutom förbjöd oss vidare\ntillträde.\n\nJambone afrådde Sambande från att infinna sig. Han hade redan blifvit\nafskrifven ur rullorna som desertör. Jambone, som var i besittning af\nett tjog engelska pund, erbjöd nu Sambande att följa oss som vägvisare\noch tolk. Jag åter hade af vår underliga Borgå-bo B--qvist i Lorenzo\nhört om gamla ruiner vid Sabafloden och kände en stor nyfikenhet att få\nbeskåda dem.\n\nVi togo oss en siesta på rygg, alla tre i bredd, lyssnande till\nsmåfåglars kvitter i trädens kronor och med ögonen riktade på det näpna\nInjambane och den i viken ankrade briggen. Cassandra tykte jag den\nhette.\n\nEfter en timmes hvila reste vi oss hastigt och upptogo våra bördor och\nvapen -- negern hade en knölpåk -- och så begynte vi ånyo vandra på\nAfrikas jord. Vädret var vackert. En frisk vind mildrade hettan likasom\nde ilande molntappar, hvilka som oftast undanskymde solen.\n\nVi gingo längs en skogsspång nära hafskusten, hvarefter vi inslogo en\nmer nordvästlig riktning.\n\nFloden Luitschi, en biflod till Limpopo, äfven kallad Krokodilfloden\noch Inhampuro, flyter ett hundratal engelska mil västerut igenom\nHlenga. Svårt är för en europé att traska utmed negerspångar, ty\nnegrerna gå med fötterna inåt och skapa stigar med spetsig botten, så\natt man altjämt \"slår klöfver\" och gör slingerbultar. Sambande Monko\nhittade dock slutligen på en bredare väg, en gammal elefantväg --\nmöjligen också en slafstråt.\n\nElefanter finnas ännu, ehuru de blifva sällsyntare år efter år.\n\nEn afton lägrade vi oss vid en vacker skogssjö, från hvilken \"ån\" ej\n mer flöt åt hafvet, utan inåt landet till Luitschi eller Luissi\nfloden.\n\nVid den muntert sprakande elden berättade Sambande Monko interiörer\nfrån Saurrahs näjder, och jag låg eftertänksam och drömde mig in i\nbarndomen, långt upp till Valkjärvi sjö nära Uleåälf, där min fader\nälskade lägga ut sina abborrnät och vi pojkar, Anton, Otto och jag,\nglammade på stranden kring elden, agerande kockar.\n\nAlt det där är nu förbi -- förbi och ännu mycket mera därtill som\nskalden säger:\n\n    Som ung dör den som gudarne ha' kär\n    Och slipper gå den långa väg och hala\n    Se vänner dö och som värre är\n    Vänskapen själf och alt det ideala.\n\nMånen lyste genom trädens kronor grannare än i \"Gluntarne.\" Alt var\ntyst, vinden hade mojnat af. Jag väntade redan få höra ekorrens pip\neller ankans snattrande.\n\nNej, det hörde vi ej, men i dess ställe ett doft morrande, tjugo eller\ntrettio steg ifran oss.\n\nSambande grep sin knölpåk och vi våra bössor.\n\nLjudet kom från en liten udde beväxt med täta buskar.\n\n-- \"Dumt att vi ej ega en hund\" -- mumlade Jambone och försökte med\nblicken tränga genom snåren.\n\nMorrandet värkade obehagligt på min just så poetiskt vemodiga stämning.\nJo, den nakna värkligheten är vemodig nog. Skada att jag antingen\nej har eller ej varit i tillfälle utveckla det s.k. sportsinnet. En\n\"sportpappa\" skulle väl varit förtjust öfver situationen -- fast\nkanhända lagom -- ty intet vidare hördes af, vi ansågo oss blott turvis\nmåste hålla noga utkik.\n\nFisk hördes plaska i \"vassen\" af tumstjocka bamburör; men ett otal\nslingerväxter kors och tvärs förtog all utsikt af vattenytan.\n\nDjup kan ett sådant afrikanskt träsk nog ega, men icke ger det samma\nögonfägnad som våra vackra \"Järvet.\" öppna vattenplättar här och\ndär som \"neckrosor i ån.\" Jag menar naturligtvis härmed icke de\nstora insjöarna, hvilka i prakt torde öfverträffa alla världens sju\nundervärk, utan talar här blott om små skogsträsk i Hlengatrakten.\n\nFlere dylika vattensamlingar sågo vi eller gingo vi tätt förbi, påminta\nom deras tillvaro genom att de ohyggliga moskitos alt tätare surrade\nom öronen eller platta, vämjeliga ormar med glänsande små ögon oftare\nhväste mellan våra fötter. Taggiga buskar tilltalade oss alt emellanåt\n\"Vänta litet! vänta litet! Hvarthän så skyndsamt?\"\n\nEn obehaglig känning i lederna och värk kring pannan kommer en att\nstanna, taga en gröpe kinin i handen och utan att mucka svälja det\nbäska, men välgörande läkemedlet.\n\nMen hvart tog spången vägen? Jambone, som tänkt på alt, hade en yxa med\nsig. Sambande Monko och jag arbetade med våra knifvar. Med sönderrifna\nblodiga fingrar och ett visst antal skarpt bitande löfvärksohyra i\nnacken återse vi spången.\n\nOch munförrådet -- jo det var det mest humoristiska kapitlet och det\nför oss mest tragiska, isynnerhet de sista två dagarne, då vi icke egde\nandra resurser än att använda våra sista tobaksblad till tuggbussar.\n\nJa -- inte var det Stanleys Aruvimi urskogar, men icke voro dessa\nnöjsammare för det.\n\nÄndtligen vidtogo höjder och branter och blåsten hven öfver öppna\nplatser. Sambande Monko vinkade gladt med armen och sade att vi ej voro\nlångt från Sinohilske's kraal, som åter låg i närheten af Tombari, och\nmot aftonen tågade vi ut på vida slätter. I väster skönjdes höjder af\naktningsvärd storlek.\n\nEn hop negerbarn sprungo förfärade undan oss, och innan vi viste ordet\naf voro vi omringade af en hel hop spjutbeväpnade män och kvinnor,\nutan annan toalett än ringar om fotleden. Kroppen hade de insmord med\npalmolja och ansiktet med rödockra med hvita streck härs och tvärs.\nFylliga och kraftfulla gestalter allesammans.\n\nVåra utmärglade figurer gjorde ett slätt intryck, och vi kunde blott\nskryta med våra trasiga kläder -- förlåt -- Jambone och jag dessutom\nmed vårt hvita skinn, som ställvis framlyste ur paltorna.\n\nSambande Monka, som kände sina gossar, hade redan på långt håll\nfrån det första, huset begynt med hög röst basuna ut \"Kejsar Umzias\narkitekts nådiga anländande\" och sin egen höga samhällsställning.\nSom jag engång nämde -- mig ansåg han vara \"en blott till last\", ett\nnonsens -- och rätt hade ju karlen i det stora hela. -- -- --\n\nDjaola ölet luktade besynnerligt som jag redan sagt, likt en jäsande\nsurdeg i pörtets knut, men efter sumpvattnet smakade det som grädde\npå blancmanger!\n\nOch kokt höns med ris! -- man trodde sig ett moment vara turkisk pascha\nvid pillaven.\n\nÅtminstone skyndade vi oss att äta som paschor, med fingrarne, så\nhungriga voro vi. Cassava, bananer -- O! De unga flickorna, eller som\nbror Sambande uttrykte sig \"de möra pärlhönsen\", närmade sig först\nnågot skygt, sedan djärfvare och kände på kinden och handen, ja kände\nhär och där, så att man till slut smått förlägen reste sig och med en\nartig bugning och ett stiligt småleende drog sig undan till Jambone,\nsom länge sedan rest till \"Ejäderholmarne\" under den aflånga, upp och\nnedvända, med bastmattor öfverdragna, cirka tre fot höga och 6 fot\nbreda pärtkorg vi fått oss anvisade till logis. -- Jag förvånar mig\nalls ej om Umzias har lust att blifva en svart Ludvig II af Bajern,\noch det med mera fog. Om åtskilliga hus i Helsingfors äro alldeles för\nluxuösa, så är motsatsen fallet med ett sådant där \"pärtkorgslogement.\"\n\nEmellertid tänker jag, att det var så bra äfven för oss, att Jambone\nblifvit \"bestäld\" af Hans Höghet; jag fruktar storligen, att vi annars\nfort nog kunnat blifva \"bestälda till middagsmat\" af de kannibaliskt\nblickande infödingarne. Negern är råare, hans bäcken närmare apans än\nvårt, men alt detta oaktadt blir hans själ väl \"hvit\" med tiden -- utom\ni två fall: han kommer aldrig att fatta \"Den bärgtagna\" hvarken han,\nden svarte, eller hon, den svarta, och de komma alltid bäggedera att\nförakta vegeterianer. \"Kött som kött\" bara det är mört, sak samma hvad\ndjur det tillhört -- fast en Homo sapiens.\n\nVi erhöllo besök af en \"arabisk\" handlande -- hufvudsakligen i slafvar\n-- som jag för min del omöjligt kunde skilja från de andra svarta.\n\n\"Araben\" talade bruten engelska och erbjöd sig hjälpa oss fram till\nSabavägen, då han hört att vi voro Umzias \"hvite män.\" Där läg knuten.\nHan skulle upp till konungen och \"handla\" om en tid. Om det låg i\nvår förmåga att gifva par engelska guinéer och dessutom ginge an att\nnågot berömma honom hos H. H:t, så hade han -- Kulum ul Haleh -- intet\nsynnerligt däremot.\n\nJambone uppträdde som en förnäm man egnar och anstår, och jag drefs\nomedvetet, af beundran eller något dylikt, att mer och mer föreställa\nhans \"hofmästare.\" Sanningen att säga var det en tacksamhetskänsla\n-- icke för att han varit en god kamrat, eller skänkt mig sitt andra\nskopar, eller för att höja hans anseende hos den svarta hopen, utan\nrätt och slätt för att han räddat mitt lif genom att taga mig med\nsig...\n\nIcke hjälper det mycket där hemma att höra till \"Ridderskapet och\nAdeln\", men ännu mindre därborta...\n\nHöfdingen syntes icke till. Kulum torde hållit honom under toffeln.\n\nEn dag därefter, -- vi voro icke ännu fullt äterstälda efter\nstrapatserna i skogen, -- reste vi norrut med herr Kuluins karavan.\n\n\"Schyboms\" kraal låg bakom oss. Mangora västvart, ostvart åter Galbula\nbärg och flod; sådär ungefär på 22 1/2 Syd. Lat: 34° Greenwich longitud\nvar det och norrut gick det.\n\nJag red på ett ungt nöt, som rände i väg med mig öfver stenar och\nmoras, så att jag ibland förtviflad fick hålla det vid bägge hornen\n-- respektabelt stora redan. Trodde det vara en dresserad oxe, men\nunderrättades sedermera om att det var en ko.\n\nNervretande var att se ett långt tåg af folk af båda könen -- äfven\nbarn -- fastbundna vid hvarandra på en 5 à 6 stegs distans med en fin\nkedja, dock gröfre än den med hvilken vi fastkedja gårdvaren. Fullvuxna\nkarlar hade dessutom sina halsar instuckna i en sorts grepar af trä.\n\nEn viss oro förnams hos uppsyningsmännen på grund af oroande\nunderrättelser från området kring Pungwe och Busifloderna, där\n\"inglesi\" sades röra sig.\n\nNog äro engelsmännen sträfva och barska, men hvilken nation har mera\ntjänat mänskligheten och de humanistiska sträfvandena?\n\nDet förut af Jambone omtalade Schubruk, Schiblek eller Schiboleth\nkringgicks och Sabaflodens här klippiga, där med väldiga träd bevuxna\nstränder nåddes en regnig natt, hvarunder man tykt sig höra lejonets\nrytande -- jag för första gången i det fria. Jag kan icke underlåta att\nomnämna det minst sagdt ogenerade sätt, med hvilket man handterar de\nstackars om halsen järnade slafvarne. När en sådan där \"handelsartikel\"\ndör eller endast insjuknar, afhugger man helt enkelt hufvudet af honom\neller henne och slipper sålunda fort och galant det olägliga påhänget\nvid kedjan. Gräsligt! Och den skändliga misshandlingen! Och barnens\nlidande! Behagligt är ej häller åse, huru i onödan ett tjog människor\nfå resa sig och gå långa vägar för t.ex. hämtande af några vedklabbar\neller ett ämbar vatten -- att ej tala om andra vidrigheter vid ett\nsådant sammankopplande. Slaftransporter är det värsta man kan få skåda\nhär i vår jämmerdal.\n\n-- Nog f--n har jag sett rackare hemma, men inte sådana där afrikanska\nbofvar ändå!\n\nEn vacker morgon, när dagen gryr, hafva \"kedjans innehafvare\" på flotta\neller i båtar glidit utför strömmen, ned till den väntande \"dhowwen\"\nuti deltats smygvrår eller Gud vet -- hvart!\n\nKarlarne från Sinyjingas kraal äro färdiga med sin paddelkanot, med\nhvilken det för oss skall bära nedför Sabafloden till Chiloane vid\ndagens första gryning. Sin ädelmodiga natur likmätigt har en oförgätlig\nvän, \"en simpel arbetare\" utrustat en \"adelsman\" så väl, att han utan\nnöd kan uppnå kusten utmed den vackra floden Saba.\n\nAldrig mera ser jag denne nye vän uppå jordens yta, men törhända snart\nnog många gamla -- fiender. Fatum est -- man undgår ej sitt öde!\n\nEnsam sitter jag, likt ett fordomtima pelarhälgon, och dock detsamma\nväl nog olika, på en grushög.\n\nMånen i sitt sista kvartal lyser tillräckligt tydligt för att visa\nspåren af en rak, bred väg, som slingrar blott på höjden.\n\nLångt i fjärran öfver Urhobi bärgens toppar lysa röda och gula\nstrimmor, med hvilka den nedgångna solen färgar de af vinden drifna\nmörka molnen.\n\nNärmare glimra nakna om hvarandra kastade granitklippor och jätteblock.\n\nSusande och rasslande skogar af tamarind och mpafu, sykomor och fikon\nglänsa när månen skymtar fram.\n\nMen märkvärdigare än det öfriga synas dunkelt brutna hemlighetsfulla\npelare -- hvarken romare, dorer eller korinter -- och grushögar och\nhalftförvittrade murar, och underliga, mörka klyftor -- eller\ngrafvar!...\n\nMed några ord: de första åt kusten till befintliga märkena efter\nZimboes väldiga, ifrån Saba öfver Urhobi till Gorgongosi och så bort\nmot Teté sig sträckande ruiner af ett afrikanskt Babel eller Niniveh??\n\nIntet nytt under solen. Det som varit haf blir land, och land blir\nsjöbotten. Fåfänglighet och förgänglighet!\n\nTanke, skall du lysa ett ögonblick likt meteoren för att sedan\nförsjunka i förgängelse -- för evigt? Aldrig!\n\nJag har flere timmars vandring ned till floden och får ej försumma mig,\nfår ej -- om jag ock skulle vilja.\n\nManihokgröten smakar bra nog i den svala morgonstunden och strax därpå\n\"daska\" vi ned för floden -- tvänne \"kolorerade\" utanpå och en som är\ndet innantill.\n\nHvad skall man beskrifva Saba, när Stanley skildrat Kongo, Livingstone\nZambesi och redan Moses Nilen?\n\nBåten rör vid den lilla ångaren Falcon, som välvilligt lofvar taga mig\nmed till Beira, där Limpopo alt ännu ligger.\n\nHinner blott kasta en blick på Chiloane -- lågt, sumpigt, moskitiskt\noch kanske litet moskovitiskt hvad skick och ordning beträffar.\n\nEn ny Noaks ark ligger kullslagen på stranden. Torde vara ett minne\naf en listig hvit affärist, som förespeglat \"guvernören\" att Chiloane\nmed egen flotta snart nog blefve världens centrum. Han fick anslag och\nbegynte med \"arken.\" När skrofvet blifvit halffärdigt rymde gunstig\nherrn med briggen m.m. -- och därmed blef det -- utom att guvernören\nblef afsatt, naturligtvis.\n\nDet vore bra om guvernörer alltid blefve afsatta, när de begå dumheter,\nmen så är gu'nås visst icke fallet.\n\nLilla Falcon hade knagglat sig upp hit utmed kusten ifrån Natal efter\nmånga motigheter och faror.\n\nNu var vädret härligt med små svalkande regnskurar, och vi kilade i väg\ngungande endast för den evinnerliga oceandyningen, som aldrig slutar\noch om hvilken ingen vet hvar den börjar. Vi styrde kosan tvärt öfver\nden rektangelformade bukt, som Sabas delta bildar i söder, Busi och\nPungxve floderna i norr.\n\nVi resa genom en veritabel skärgård och komma in i Beiras vida vik.\nLjus blinka från fjärran, och på vår gälla hvissling svarar brummande\ngamla farbror \"Limpopo\" -- ångaren --.\n\n\n\n\nIX Kapitlet.\n\nPå tropisk stråt med Simo Eskola.\n\n\n    Huru vi återfunno hvarandra. Den egendomliga sångartrien.\n    Vännen Luusi. Zambesi floden uppnås. Tigrar och en förfelad\n    \"karonka\". Limpopo i Kilimane. Becki' båtsman. Negerstudier.\n    Djunga.\n\n                                                       Februari 1891.\n\nFalcon lade sig invid Limpopo's sida till natten och jag klef upp för\nfallrepstrappan. Sökte här och där på det stora fartyget innan jag\nfick tag på Simo Eskola, som låg innerst i hörnet uti ett af de stora\nlastrummen på en packe halm med våra säckar under britsen och med cirka\n150 negrer af alla åldrar och kön till reskamrater. Vi hade nu varit\nskilda sedan vi voro i Lorenzo Marqueso.\n\nHan sof så tungt, att jag icke ville väcka honom, för den händelse att\nhan möjligen fått arbeta strängt. Plötsligt öppnade han ögonlocken,\nmen trodde sig se mig i drömmen. \"Olisko se mahdollista että A. vielä\nelää?\" sade han slutligen, i det han uppreste sig, gnuggade sig riktigt\nvaken, och så -- skakade vi hand.\n\nLimpopo hade alt haft sina äfventyr, den med, under afstickare i de\nföga eller ej alls kända hamnar den besökt. Elfenben och annat mottogs\n-- tyger, kram och -- krut m.m. gaf man i utbyte, mot en beräkning af\n1 för 100. -- Uti Inhambanes stora bränningar hade fartyget varit i\nfara att kantra, då det genom befälets obekantskap med det märkliga\nströmdraget på stället råkat komma med bredsidan emot den oförmodadt,\nskyhögt sig upptornande vågen. Böljan hade fullkomligt begrafvit\nskeppet för en stund.\n\nUtmärglad af dålig föda, feber och strapatser kom jag öfverens med\nEskola, som ännu hade några pund i behåll, att uppoffra myntet så att\nvi kunde slippa med Limpopo så långt som möjligt norrut för att sedan\nfärdas landvägen.\n\nFörste styrmannen, som lånat mig Edw. Westermarcks bok, sade att vi\ngärna kunde följa med ända till Djunga eller Matla, hvarifrån vi måste\nsöka \"krafla\" oss upp till Mozambik.\n\nFartyget skulle dock ligga kvar ännu en vecka i Beira, hvarför jag\nföreslog Eskola att med mig göra en exkursion öfver Muzunguri,\nIgnamonto och Buttohöjden till den stora floden Zambesis delta och\nKilimane.\n\nUtför strömmen tänkte jag mig på något sätt kunna få oss flötade ned\ntill Kilimane, där ångaren Limpopo skulle inträffa om någon tid. Med\nstyrmannen hade jag öfverenskommit, att han i alla händelser skulle\nkvarlämna våra effekter å den vid Zambesis norra utlopp befintliga\nlotsstationen.\n\n\"Altså allright Simo?\" frågade jag.\n\n\"Kyllä, vaan en tahtoisi oikeen rupea siihen\" -- mumlade S. Eskola\ntill svar. \"Jää pois sitten\" -- utbrast jag, \"menen yksin\" -- och i\nförargelsen tillade jag yttermera åtskilliga \"f--n anamma\" och \"s--a,\np--e\", hvilka kraftuttryck emellertid gjorde sin värkan, ity att S.E.\nplötsligt invände: \"Tulen sentäänkin mukaan\"; klappadt och klart altså!\n\nTidigt i morgonskymningen förde en båt oss i land.\n\nJämförelsevis låga, delvis sumpiga skogslandskap af samma natur som\ndär nere i Illenga. För den blifvande fri- och stapelstaden Beira hade\nskogen undanröjts, några byggnader, skjul och tält och, längre bort,\nett fäste blifvit uppförda.\n\nGuvernörsresidenset befann sig just under anläggning. Så tidigt på\nmorgonen det än var såg jag den lille, ganska unge herr guvernören\nifrigt sno och gno ikring, nervöst vridande sina sirliga, små svarta\nmustascher vid hvarje blick som föll på brädstaplar, tegellager eller\nolika järnpjeser och zinkplåtar, ämnade att användas som material till\nhans blifvande palats. Intet under att H. Excellens med otålighet\nafvaktar uppförandet, då det torde varit ett lagom nöje att tillsammans\nmed fångar och garnison, alt bara svarta, bebo det på en udde belägna,\nbristfälliga fästet, och så litet passande för en -- guvernör! Den\nmystiska kodiljen af engelska arbetare hade försvunnit uppåt landet.\nAntagligen var det just de, som vållat Kulums tjänsteandar sådan oro.\n\nEn ståtlig portugisisk krigskorvett löpte in och kastade ankar.\n\nHela Portugal är i rörelse för dessa moskitosbygder. Klokast vore det\nväl för det lilla landet att sälja bort sina rättigheter ända till\nZambesi och endast hålla kvar Mozambik, men när är man nu egentligen\nklok här i världen...\n\nJag har ingen rast eller ro. Någon Napoleon är jag ej, men söker dock\ndöden värre än han vid Waterloo -- eller är det en brinnande önskan att\nuträtta något, försona framfaret och utfinna medel att återupprätta\nett sköfladt hem? Huru det än må gå med mig: Lefve Finland -- Eläköön\nSuomi, till domedag!\n\nVi hade för oss en vandring på minst femtio eng. mil genom oländig\nmark. Dufungar voro vi icke, men en sådan egoist är nu människan\nengång. Går man faran och besväret till möte med hopp om personliga\nfördelar, då har man så att säga ångan uppe. Såsom vi däremot -- den\nhalfva expeditionen af \"nationell fåfänga\" och den andra hälften utan\natt hafva riktigt klart för sig hvarför egentligen den var i farten, så\n-- nå -- så går det ju i alla händelser, när man bara kommit i gång.\n\nErfaren genom Jamboneska expeditionen begagnade jag vännen Simos\ntvå sista pund för att enrollera den gamle negern Luuci, hemma från\nKilimane näjden.\n\n\"En avant\". -- Helt gemytligt gingo vi först längs kusten, som visade\nen ställvis finsk natur, d.v.s. skogbeväxta uddar och holmar af lagom\nhöjd eller alldeles låga nakna ref, öfver hvilka bränningen rasande\nfrustade.\n\nMin kompass och Luucis röst manade oss dock mera västerut, och snart\nvoro vi fördjupade i de tropiska skogsdungarnas kaotiska virrvarr.\n\nLuuci var en bra man och glad sälle. För att fördrifva tiden lärde\njag honom sjunga -- i falsett förstås: \"Och en månskenskväll, och en\nmånskenskväll\" o.s.v., samt \"Flickorna gå i dansen med röda gullband\",\noch \"Klara stjärna du som strålar\" -- slutligen \"Jäkeln hvad hon va'\nnätter den blå, den blå\". -- Endast en eller par strofver naturligtvis!\nSimo Eskola gnolade å sin sida gärna: \"Minä seisoin korkealla vuorella\"\nm.m.; jag emellanåt en eller annan refräng ur Björneborgska Marschen\neller Savolaisen laulu. Vi blefvo så lifvade för sång att vi -- i trio\n-- klämde till med \"Suomis sång\" till och med. Luuci -- han hade godt\ngehör -- uttalade orden ungefär så här.\n\n    \"Hirrhurrhärrli\n    Sungiskäller\n    Ssmhumischång.\"\n\nIcke nog härmed. Fattad af en fosterländsk eld försökte Luuci lära oss\nett par af sina nationalmelodier, hvilka jag med förlof reciterar, då\nmitt uttal kanske ej var stort bättre än hans och gehöret sämre.\n\n    (glad) Hullu -- buppu\n           Hu--u--boo\n           Buppu -- hullu Boo--u--hu--u--u,\n                   Si signór!\n\noch\n\n    (sorgsen) Malumi -- wauvgwe Kalatschi\n              Makwali - mfazwe buldaki\n                          No signór!\n\nKaraktäristiskt var detta Si och No signor som häntyder på frieri. --\nFöröfrigt begriper jag af ljuden ej mer än läsaren, som ögnat genom\näfventyren.\n\nEmellertid skaffade oss våra musikaliska öfningar vanligen mat och\nnattlogis, så att nog kunde kören \"M.M.\" trygt resa midtigenom hela\nAfrika -- på längden, med blott \"Kösses\" taktpinne som vapen.\n\nEn afton lyckades ej våra knep. Skogsbyns höfding, en gammal tvärvigg,\nhade för något brott suttit några år på fästning i Mozambik och såg\nergo snedt på européer. Inga Luucis öfvertalningar kunde förmå honom\ntill någon sammanjämkning, musikalisk var karlen ej häller, men\nskuffade till S.E., så att denne förargad gaf Hans Excellens en duktig\nörfil, med påföljd att hela byn genast kom i rörelse. Luuci vinkade och\nvi flydde hastigt, dragande med oss en fet gås, den vi fingo tag uti på\nett sockerfält.\n\nVår väg gick igenom sumpiga ängder, bevuxna med jättelika ormbunkar\noch bambuskogar, -- ett sannerligen säreget landskap, och infödingarne\nsvärmande omkring oss. Medan Simo Eskola gick lugn, med sammanbitna\ntänder och puukkon i handen, Luuci oafbrutet och med nästan barnslig\nglädje aflossade revolverskott i alla riktningar, lät jag då och då\nbössan dåna och drufhaglen smattra mot bambuträdens stänger. Man kan\nskämta bort allting här i världen, om man så vill, men nog ligger det\nofta allvar under en glad yta, åtminstone tackade vi Gud då vi uppnådde\nden storartade Zambesis strand, på en sandig plats ej långt från byn\noch faktoriet Mazanueno vid Luaba mynnet.\n\nAtt vi slitit ondt, men också haft några \"negerglada\" stunder i ett\npar vänligare stämda byar är sant. Att bromsar och moskitos är det\nvärsta af alt lefvande afskum är lika sant, som att vi emellanåt höllo\npå att skratta ihjäl oss vid ett eller annat tillfälle, då vi råkade\nhär ihop med apor. S. Eskola hade roat sig med att från en apmamma\n\"kuppa\" hennes kanske månads gamla unge. Innan mannen viste ordet af\nstod apmamma på hans skuldror, halande och slitande S.E. ifrån hår och\nöron, ja hvarhälst djuret fick tag i honom, alt under ett fult grin och\nmorrande. I detsamma ungen bortkastades var apmamma efter och tog honom\ni nacken samt skuttade bort i väldiga språng.\n\nDen öfriga delen af apfamiljen satt under denna scen på grenarna af ett\nträd, gnisslande, skorrande och vändande ut och in på ögonen. Vildarne\ntämja ofta apor, hvilka af dem sedermera användas hufvudsakligen för\nrensning af deras täta, ulliga lugg.\n\nMärkligt nog sågo vi engång äfven några tämligen tama leoparder och\nhörde af Luuci, att man hos höfdingar in i landet kan få se tama lejon\ntill och med.\n\nLuuci gick, uthungrad och trött äfven han, några kilometer uppåt floden\nför att få tag i fiskare och skaffa oss mat. Fåfängt sökte vi under\ntiden efter en sittplats åt oss. Ett lummigt träd med några kullfallna\nstockar vid sin fot, som ensamt reste sig på den fuktiga sandmarken,\ntyktes erbjuda hvilopunkter; med ett S--a P--e satte sig den något\noriginelle men i det hela ganska gemytlige S.E. på en af stammarne. I\ndet samma föll han sittande i gytjan, gubben fattig hade satt sig i\nden dunkla dagern på en mindre -- krokodil, som förskräkt lommade i\nsitt rätta element igen. Gud vare lof att de öfriga \"hvilopunkterna\"\nvärkligen voro kullfallna trästammar.\n\nSånt ska ock hända här i världen.\n\nRädd var S.E. icke, men faran hade ej varit ringa och han hade full\nrätt i sin förbittring öfver det skratt jag ej förmådde återhålla.\n\nLuuci återvände med några bananer och torkad fisk.\n\nDå han hörde historien, skakade han allvarligt på hufvudet och menade\nnågot om att vi måste se upp med ögon och öron, ty små krokodiler\nnaffsa behändigt bort äfven tjocka ben.\n\nDet var ju bra, att intet värre hände oss bland Afrikas krokodiler.\n\nFör fyra tunna röda sidendukar, dem jag ständigt burit i bröstfickan på\nAppelbergska tröjan, fingo vi två paddlare till Kilimane -- fyra skulle\nvarit schangtilare -- \"Aber schaber! Aber schaber!\"\n\nOmöjligt att orientera sig!\n\nIbland glida vi på en strid ström och så in i en smal kanal för att\nråka i en fors och sedan plötsligt åter vara i en bred älf.\n\nDet enda man hade att göra, var att öfvervaka det man städse skulle\nfara ut för strömmen. En och annan arm af jätteälfven påminde mig om\nen flod den jag rest utför, i långt framfarna dar, nämligen Torneå\noch Muonio, vid Muonioniska. Paddelkanoten var dock ingen tjärbåt och\nLuuci's svarta, evinnerligt pratande och gestikulerande vildar, inga\ntrygga och säkra \"tervakukot\".\n\nFåglar kvittrade på stränderna. På gräsbevuxna höjder längre bort låg\nen och annan by, men mest var det låga skogsländer med en sandremsa\nnärmast floden och i denna växande mangrove, hvilkas luftrötter, med\nderas betäckning af slem och alger, sågo alt annat än inbjudande ut.\nEn natt, då vi stoppat i en vik, hördes hemska oartikulerade ljud och\nett fasligt plask. Måhända slogs krokodilen med någon stor fisk från\nhafvet t.ex. svärdfisk, af hvilken specie jag såg ett stort exemplar\nsedermera, nedanom Kilimane, från Limpopo's däckstiljor. Andra dagen\nsåg jag första gången tvänne enorma \"pantrar (?)\", hvilka masade sig\ni solskenet på en sandsluttning. Vid vår anblick reste sig de lömska\ndjuren. En för mig främmande jägarifver kom öfver mig -- och äfven\njag uppsteg, men Luuci återhöll mig från att skjuta. Han bifogade\nvarnande: \"Du måste träffa bägge och det dödligt, annars äro de snabt i\nkölvattnet efter oss, ty de simma förträffligt.\"\n\nSimo Eskola inföll lugnt, där han halflag i båtbottnet: \"Nuot totta\nei ovatkaan kissan penikoita\", och jag grubblade öfver min dumhet --\natt icke på förhand hafva basunerat ut denna Afrikafärd, så skulle jag\nåtminstone fått gälla som sportsman. Ja -- skulle jag hafva trumpetat\nut saken förut, med tillägg af att jag ämnade fullborda den utan\nstörre kassautläggning, om äfven utan att sia vad om utgången, då,\ndetta fattar jag först nu, hade kanske halfva nyländska jaktklubben,\ntredjedelen af jaktföreningen och en fjärdedel af kennelklubben hållit\nen \"karonka\" för mig vid min hemkomst. Som det nu är komma de väl blott\natt tjuras, i hemlighet afundsjuka öfver mina många strapatser och\nlidanden, ehuru Gud skall veta, att jag ingalunda vill hindra dem att\nsegla i väg och skjuta ned de två \"pantrar\" jag lämnade att masa sig på\nsandbädden vid Zambesi!\n\nVi hade hunnit om en krökning i floden, då ett skrällande rytande\ngenomdallrade skogen. Rytandet härledde sig från de båda pantrarne.\n\nPaddlarne -- ett par jovialiska negergubbar, deras namn har jag glömt\n-- vredo ut och in på sina ögon och mumlade: \"Maluku, Maluku\", i det de\nförde skoflarne dubbelt hastigare. Maluku = de dårars Gud = en tokig\nsälle.\n\nEn ny svängning i floden och vi se Limpopo, med ångan uppe och alla\nsoltält utspända midt på strömmen.\n\nDen portugisiska fregatten har följt med. -- Det ser ut som om gamla\nLimpopo vore under polisuppsikt.\n\nKilimane, på nordligaste armens norra sida, ligger tjusande -- till det\nyttre -- på en liten Öppen plats bland urskogens höga palmer, nwanas\noch andra träd. På byggnadernas arkitektur ser man, att staden är från\nen svunnen tid -- kanske från Vasco di Gamas -- så liknar den bilden af\nen större riddarborg från feodaltiden.\n\nDe anspråkslösa bilder från Afrikas natur, som här blifvit skildrade af\nlandsmanna hand; de äfventyr som upplefvats af en, som utan rast eller\nro i själen frivilligt sökte dem, skulle väl aldrig upplefvats eller\nblifvit skildrade, om icke pro primo undertecknad funnits till på den\nsnöda jorden och händelsevis -- Gud vare tack och lof därför -- varit\nfinne, lika ärlig som trots någon fast han tvungits att \"tvåla in\". Pro\nsecundo hade jag icke kommit många steg framåt, om icke ädla människor\nsträkt mig sin hand i mången nödens stund. -- Tertio om icke kapten\nH:tons \"Oldman\" varit så seg och uthållig. Qvarto om S. Eskola ej\nhade för blott landsmannaskapets skull förenat sig med mig. Qvinto om\nicke Jambone slutit fostbrödralag, och slutligen, för att gamla, till\nAfrikas mystiska ostkust skjutsade ångfartyget Limpopos ångpanna icke\nsprang, -- förut hade ångaren hetat Victoria, eller något dylikt.\n\n\"Om icke\" och \"för att icke\" väger tungt på jorden, synnerligen i\nkritiska ögonblick.\n\nJo -- människor, saker och ting hänga tillhopa alldeles som länkarne i\nen kedja, fast de ej alltid passa lika väl till hvarandra som kuggarne\ni två smorda hjul. -- Propellerns enformiga slag förnams ånyo. Mot\narbete ombord sluppo de tvänne finnarne -- af första och fjärde --\nrättare femte -- ståndet -- med till Djunga eller Matla Antonio --\nefter behag.\n\nBra dunkelt var vårt öde än! De två geografiska graderna från Djunga\ntill Mozambik tykte man ju icke vara \"hela världen\" -- nej hela världen\nvar det ej, men bra mycket ändå för två fattige ensamme män -- och\nvärst för den ena...\n\nHem var det långt ännu -- och hvad sedan om det nu icke varit så långt?\nJo, däri låg knuten -- en vemodsfull inre stämma hviskade: det kan vara\ndetsamma. Icke vet du hvad som väntar dig hemma häller, gamle gosse!\n\nMen Gud är stor, god och mäktig, hans natur och mål härligare och mera\nstorslagna än hvilken generals eller jurisdoktors som hälst, för att\nicke tala om någon vanlig magisters eller \"simpel kaptens\".\nSjälfva professorn i själsanalys med tillhjälp af världens skickligaste\ningeniör kommer ingen hvart utan det Högsta Förnuftet till: --\napulainen. Allah in Shallah!\n\nMärkligt nog följde den portugisiska fregatten oss i spåren. Limpopo\nhade ögonskenligen en dålig \"kritsch\" hos Mozambiks generalguvernör.\n\nHafskusten visade en stoltare struktur. De flacka trakterna taga\nslut och blånande höjder kunna skönjas längre in, bakom strandens\nskogbevuxna branter. Emellanåt en värkligt pittoresk skärgård. Landet\nbuktar sig. Snart ser man det ej mera, ända till dess vi anlöpa Djunga.\n\nGamla \"Becki Båtsman\" ombord är en stor humorist. Han vill hålla i\nslangen och ber mig hålla i grisen, som stånkar i hettan och skall få\nett saltvattensbad. -- \"Bästa vän -- hvad ni är opraktisk\" -- säger han\nslutligen. -- \"Jag kan ju skölja öfver er med det samma -- det kostar\nannars blodiga fem shillings och som ni är anstäld som kvasimatros får\nni dessutom ej alls bada i mässen\".\n\nDet var logiskt.\n\nJag höll grisen stadigt fast i öronen och fick mig ett skönt bad\ngratis.\n\nPå lediga stunder gör jag anteckningar öfver olika negertyper -- och\näfven hvita, som under ett evigt fortgående sorl röra sig öfver eller\nunder däck.\n\nDe mest lifliga européer eller nervösa amerikanare äro intet emot de\nständigt gestikulerande, grimaserande, oafbrutet pratande negrerna.\nHöfdingar äro de enda som lägga band på sig. Man ser huru det\nanstränger dem, men fåfängan tar som vanligt öfverhand, och de stå\neller sitta orörliga och fåordiga. Deras ögonkast då och då säga\nendast: -- \"Aha -- jag tror jag imponerar!\" -- Jo -- det ena är lika\nlöjligt som det andra. I umgänget med människor, som öfverdrifvet\nbeundra symmetrisk enformighet och härma hvarandra värre än apor,\när visserligen den gyllene medelvägen bäst, så tarflig den än är i\nfantasins världar och bland folk med \"klang i sina valdthorn\".\n\nSvarta zansibariter i sina hvita arabiska burnuser, kommissionärer\ni slafvar och andra slag \"kupetser\" i Zansibar, Daar es Salaam,\nBagamoyo, Mombasso, Aden och möjligen ända så långt bort som från\nKairo och Teheran. Pelel-kvinnor som, äfven annars icke nätta, ännu\nhafva utdragit underläppen och i den inprässat en mässingsring eller\nkopparplåt. Vatumba folk som öfversållat hals, kinder och panna med\nkonstgjorda vårtor. Negrer med hvässade tänder och sådana som rykt ut\nnågra -- för modets skull. De med halfcirklar och olika segment i blått\ntatuerade Kua-Kua eller Makua folken, genom hvilkas land vår vandring\ngår om några dagar. Slutligen de litet mera hyfsade, på det grannaste\nsätt koafferade Mandsjansja, så damer som herrar.\n\nHvarför hela denna stora hop rör på sig, och hvarför den landsättes\ni Djunga och Matla vet jag ej med visshet, men nog har jag mina\naningar, ty en stor procent äro kvinnor och halfvuxna barn, hvarför\nreflexionerna -- bona fide -- göra sig själfva. Huru de kunna glamma\noch ha det så roligt går öfver min horisont, såvida det ej beror af att\nde ej hemma häller haft det -- så alt för roligt.\n\nSlafvarna, som undfägnas med ris, skeppsskorpor och te, i stället för\natt vara smidda vid kedjan och smaka pisken, ha' ju fullt skäl att\nfröjdas. Mer än någon är negern ögonblickets barn och är han trött,\nså lägger han sig gärna genast till hvila -- om i skuggan af den från\nfeber räddande eukalyptus eller under det dödande upasträdet bekymrar\nhonom föga. Våra europeiska emigranter -- utom i vanliga fall finnarne\n-- se ju också ut som om en sten fallit från deras hjärta -- rättare en\ntung börda från ryggen...\n\nI lastrummet dansade man ifrigt under tonerna af ensträngade harpor.\nEn gammal filur -- en värklig \"pelimanni\" -- både en fiol med tre\nsträngar och framgång för en hel orkester. Dansen bestod af svängningar\nrundtom, häftiga skakningar på skuldrorna, darrningar på knäna, m.m.\ni den stylen -- alt under lifliga rop, sammanslående af händer och\nstampningar, medan munnen var i fradga och ögonen rullade åt alla\nväderstreck.\n\nJag studerade specielt några närvarande Makua-Kua karlar, hvilka tyktes\nhafva något slags hemligt samförstånd med zansibariterna och uppträdde\nmed mycket öfvermod. Antagligen voro de äfven deras handtlangare. En\naf dem, med en blå stor halfmåne i pannan och ett tjog halfcirkel\nformade blå streck på hvardera kindbenet, kunde någorlunda förklara\nsig på engelska och portugisiska, hvarför han var särskildt oförskämd.\nSjömännen påstod han vara slafvar och sade att han märkt, att Simo E.\noch jag voro fria män, som följde med per hasard, då vi icke arbetade i\ngröfre sysslor. Karlen hade väl ej sett mig hålla grisen i öronen! Huru\njag än tolkade om civiliserade länders arbetsgifvare och arbetstagare\nvidhöll den arroganta svartingen sin åsikt och använde till och med\nordet humbug -- på engelska. Löntagare begrep han sig bättre uppå. Han\nslog sig stolt för bröstet och sade, \"Mig vara själf en tjänsteman\".\n-- Jag fäste mig äfven vid några kvinnors utomordentliga skicklighet i\nförfärdigande af flätmattor.\n\nEn fjorton- eller femtonårig pojke användes som hjälp af maskinisten\nvid reparation af en vinch och visade pojken sig vara begåfvad med\nmekaniska anlag.\n\nEfter att hafva ångat förbi Angoscha skären kastade vi ankar\nutanför Djunga -- Angoscha -- Maladschi. Det vanliga sceneriet med\nskogbekransade, ej höga strandpartier upprepades, men längre inåt höjde\nsig landet successivt, och långt i fjärran såg man de blå konturerna af\nbärgskammar och enskilda toppar, hvilket var mycket mera i min smak\nän de sumpiga skogarne kring Sabas, Pungwes och Zambesis deltaland.\nDen som åratal lidit af reumatism, föredrager instinktmässigt den\nhöga sandheden och den torra furumon framför äfven de mest lummiga\nbjörkskogar, med deras kalla källor och fuktiga mossa.\n\n\n\n\n\nX Kapitlet.\n\nVandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig.\n\n\n    Möte med en lefvande begrafven landsman. Afrikansk idyll. En svart\n    skönhet i full paryr. En gåta den icke sig lösa låter. Likt råttor\n    i fällan. Det första lejon vi se vänder oss ryggen. Romantiskt\n    afbrott i det mänskliga lidandets prosaiska legend. De sista\n    stormstegen.\n\nVi säga för alltid farväl åt den gamla, rostiga ångare, som hjälpt oss\nhemåt så långa vägstycken, ty om ej slumpen fört den i vår väg hade vår\nAfrika expedition troligen ej försiggått så snabt, utom att vi möjligen\ni den hypervilda trakten emellan Lukugu och Angoscha floderna kanske\nkommit i tillfälle varda stekta eller kokta. -- Nå, nå tids nog och rum\ntillfylles för att ännu hinna blifva uppätna, åtminstone råa.\n\nGungande i den klumpiga båten blicka vi något likgiltigt mot stranden,\noch de med blå, upphöjda streck tatuerade kua negrerna röra blott trögt\npå årorna.\n\nNigger farkostens styrman förstod emellertid att kvikt passa på en stor\nvåg och, vipps där äro vi, fast i strandens sand. Roddarne hoppa ur och\nhala båten ett stycke högre upp.\n\nJag blickade omkring mig. En ej alldeles obetydlig flods mynning är i\nsikte. Några rödmenade eller hvitrappade hus synas jämväl. Ovilkorligen\nhar ett af dem den portugisiska flaggan vajande högt mot det skimrande\ndunkelblå.\n\nNegerkojor, några af en rätt respektabel utsträckning, ligga här och\ndär, på ett ställe bildande en hel gata. Högre upp i en skogsdunge\nser jag en stor arabisk \"tembe\" omgifven af en hvass pallissad. -- I\nförstån mig väl. Emellertid komma några barn med korgar och utbjuda\nfrukt.\n\nFrån fartyget tillhandlad \"biskets\" utgör i förening med frukten vår\nfrukost.\n\nEn hvit man bärande på en stor hvit solskärm går forbi oss.\n\nDen hvite mannen betraktar mig mycket noga. Han stirrar stint på mig,\nungefär som man gör, då man vill \"titta ut\" folk från en salong eller\nen krog. Här, borta i Afrika, är man väl hvarken så kitslig eller så\nlätt uttittad, men i alla fall förargar mig hans gapande. Jag stiger\nupp, min kamrat med, och vi bereda oss på att undanbedja oss hans\nstumma, ihärdiga kritik af våra, i parentes sagdt, tämligen ruskiga\nfigurer. -- Då utropar plötsligt den hvite, i det han fattar mig om\nskuldrorna och häftigt ruskar om mig:\n\n-- \"Gamle vän Tasso! är det värkligen du? Huru f--n har du kommit hit?\"\n\nSkulle jag vara ett fruntimmer kunde jag trygt skrifva, att jag höll på\natt få dåndimpen och i min häpenhet svarade jag ej annat än -- \"ja, säj\ndet!\"\n\nHvem denne vår landsman och min gamle bekante var lämna vi osagdt.\nVare det nog då jag säger, att den stackars karlen försyndat sig här i\nvärlden många, många gånger oftare och djupare än sagesmannen. Ingen\nskall dock våga påstå att, huru svårt man än må hafva syndat, man icke\nskall kunna försona det; och idiot är den som altför skarpt klandrar en\nannan, alldeles glömsk af att han -- eller med förlof hon -- inför vår\nHerre säkerligen själf visar sig mer eller mindre \"prickad.\" Glömmen\nicke detta, enfaldiga bakdantare, hvilka stoltseren, inbillande eder\nsjälfva vara bättre än andra; troende eder vara värda minst en miljon\nfinska mark, ehuru ni gärna, utan den ringaste skada för fosterlandet,\nkunde säljas åt kannibalerna för en fallande kreditbiljett. -- -- --\n\nVännen ifråga, vi kalla honom X., hade genom oerhörda lidanden försonat\nsina brott, och att han, så fattig och sjuk han än var, uppbjöd sina\nsista krafter att bistå sina landsmän, länder honom väl icke till annat\nän heder.\n\nEfter åtskilliga afslag var jag rent af tvungen taga hans hjälp i\nanspråk vid anblicken af den förtviflan, som bemäktigade sig honom\nhvarje gång jag nekade begagna mig af hans medvärkan i och för vår\nmarsch till Mozambik.\n\n-- \"Jag står på grafvens bredd\", yttrade han \"och den glädje slumpen\nberedt mig i sista stunden bör du ej undanhålla mig.\"\n\nÖdets nycker och slumpens sammanträffanden synas på ett märkligt sätt\nofta nog ingripa uti människolifvets gång.\n\nUtan landsmannens mellankomst vete Herren om inte benen förbleknat och\nsjälen förflyktat någonstädes bland Nagul Ngombes måleriska höjder.\n\nLandsmannen var uppeldad vid tanken på att äfven finnar, alldeles\nensamma och utan alla resurser, vågat trotsa Afrikas ödemarker, vildar,\nkoppor och feber.\n\n-- \"Jag beundrar riktigt denne simple sjöman\", utlät han sig om Simo\nEskola.\n\nStackar S.E.! -- Engång hemma i det kära fosterlandet skall du få\nskåda annat -- en medlidsam axelryckning af någon egenkär ung magister,\nsom tänker sig vara fosterlandets stödjepelare, eller ett ironiskt\nsmåleende af någon utlefvad sprätthök, hvars hjältemodigaste handling\ni lifvet varit att med spatserkäppen, stucken genom gallret, reta\nHögholmens isbjörn. Hvad din herre och följeslagare beträffar skola\nsomliga högtbegåfvade och lärde af hans gelikar misstroget skaka på\nhufvudet, fulla af illusioner öfver sin egen nyttiga tillvaro på Opris.\n\nLandsmannen utrustade oss således på det bästa och yttrade när vi lade\noss till hvila sent om kvällen:\n\n-- \"Huru angenämt det än vore för mig att hålla dig kvar, är det bäst\nför er att skynda i väg, så att ni icke försummen månadsbåten från\nMozambik till Zansibar. Dess mer som jag är i tillfälle att gifva er en\nvägviserska\"...\n\n-- \"Vägviserska?\" afbröt jag förvånad.\n\n-- \"Ja -- en kvinna\", återtog vännen småleende, medan en lätt rodnad\nfärgade hans insjunkna, bleka kinder.\n\n-- \"Hon har varit mitt faktotum, ja alt i allom under de två år jag\nvistats här som agent, och då jag nu råkat dig och inser att jag icke\nhar länge mera kvar här på jorden, önskar jag gärna se henne så säkert\nsom möjligt, medan tid ännu är, sänd tillbaka hem. Hon är nämligen från\nMozambiks omnäjd, dotter till en gammal höfding, från hvilken en skurk\ntill portugis engång röfvat henne. Hennes man och tvänne barn vänta\nnog otåligt. Arma kvinna, hon är nog i valet och kvalet mellan att\nöfvergifva mig och längtan efter sin fäderneby och sina barn. Jag har\nemellertid öfvertalat henne, till och med befalt henne att ledsaga dig\nigenom skogarne.\"\n\nUnderliga saker försiggå sannerligen på vår jord, för att icke säga\ngräsliga, vidunderliga...\n\nSkulle detta nu varit en hvit kvinna, så hade historien förefallit\nhemsk nog, men Nahakwa var svart och -- vanan blir halfva naturen --\njag såg saken i svart. Efter alt hvad jag redan hört, sett och erfarit\nom slafhandeln, tykte jag att Nahakwas öde tedde sig ljust nog, i bredd\nmed månget annat svart fruntimmers, hvilket aldrig i världen skulle\nhafva drömt sig hem igen, efter att engång hafva kommit på slika vägar\n-- och i godt sällskap till på köpet...\n\nMedan S.E. låg utsträkt på en matta i det mellersta af vår landsmans\ntre rum i hans arabiske principals tembe och snarkade, dess högre, ju\nhårdare de tunga regndropparne föllo ned på taket af tunn zinkplåt;\nmedan en mkua yngling sysslade med den lilla ljusgrå vindthunden\naf afrikansk ras, \"Muhlah\", som i morgon bittida skulle åtfölja\nsin herskarinna Nahakwa; medan elden i den vida dörröppningen till\nförstugan kom den hårda veden att spraka och knäppa; medan tekitteln\nsakta puttrade och det urgamla arabiska vägguret enformigt pickade;\nmedan vinden då och då tjutande hven om stolparna och knutarna ute\npå den tillstängda gården, ackompanjerad af någon häftig regnskur\noch äfven af blixt och dunder; medan enstaka rop från det på höjden\nbelägna, omgärdade stora huset obehagligt afbrötos af hyenors skall\neller en gets bräkande; medan jag satt hopknipen på den låga divanen\ni förrummet, med ögonen fästade vid den ojämt flammande eldbrasan på\nmarken vid utgången och med öronen lyssnade till landsmannen, som med\nsvag, dämpad stämma lärde mig -- resignation; medan jag mer och mer\nförsjönk uti grubbel öfver alt hvad jag genomlefvat och funderade på\nhvad som alt ännu skulle vankas, så vekos plötsligt dörrgardinerna af\npalmbastfibrer, som skilde oss från det inre rummet, åt sidan, och en\nhögväxt smärt negress, insvept i hvitt bomullstyg, fästadt med en knut\nöfver ena axeln, trädde in. Hon var omkring tjugofem år gammal, hade\nblå, halfmånformade tatueringar på pannan och kinderna fulltecknade med\nblå, upphöjda streck. Hon bar stora röda korallringar i öron snibbarna,\nett bredt silfverarmband om ena handleden och en tunn spiraltråd af\nkoppar, löpande ett tiotal hvarf kring hvardera fotvristen. Det var\nNahakwa!\n\nHennes stora, brinnande ögon gåfvo mig en hastig, skygg blick, hvarpå\nhon med en ödmjuk åtbörd satte sig ned på marken vid landsmannens\nfötter. De samtalade en stund på en mig obegriplig dialekt --\nantagligen mkua-sahili. -- Kvinnan fattade flere gånger med tårdränkta\nögon landsmannens hand, och äfven han foreföll mig ganska upprörd,\ndå han sent omsider relaterade för mig om Nahakwas tillgifvenhet för\nhonom, huru han räddat henne från slaftransport kedjan och huru hon\nömt vårdat honom hela den tid han vistats här och många gånger räddat\nhonom genom sin kännedom om förhållandena och negrernas plägseder vid\naffärströftåg i det inre.\n\n-- \"Emellertid\", bifogade han, \"måste hon bort. Mina dagar äro räknade\noch Gud vete hennes öde efter mitt frånfälle. Hemma är hon dock\nsäkrare.\"\n\nStackars karl, han hade blifvit själfuppoffrande ända till ytterlighet\nefter ett egoistiskt lif.\n\nJag gjorde ännu invändningar, men förgäfves. Då han stod fast vid\nförslaget, bad jag honom säga henne, att hon skulle räkna på mig \"som\npå en hvit\" men tilllade försiktigtvis: \"och som på en gentleman.\"\n\nVi drucko vårt te och lade oss att sofva.\n\nSolen stod redan högt på firmamentet andra dagen, innan vi kommo oss\ni väg. En stark blåst, som dånande vräkte bränningen mot den sandiga\nstranden, och en delvis mulen himmel mildrade dock hettan och vi\nbegynte vår stormmarsch till Mozambik, sedan jag förut hållit ett tal\ntill S.E. och tagit löfte af honom att bemöta Nahakwa med skyldig\nrespekt.\n\nS.E. -- gubben fattig -- strök helt belåtet sina stora mustascher hvar\ngång jag nämde honom \"gentleman och hvit\", men hans stora, ärliga blå\nögon fortforo att blicka fram något skalkaktigt, hvilket ingaf mig ej\nliten oro.\n\nEmellertid bar det i väg för alla tre med vindthunden som avantgarde.\n\nJag måste uppriktigt säga: svårt är det att skiljas, synnerligen\nunder de omständigheter som landsmannen och jag befunno oss uti. Vi\ngräto bägge -- ja allesammans, utom vindthunden. Tvänne bref har jag\nsedermera skrifvit till honom, men något svar har jag ej fått. Han\nvar så tärd af sjukdom, att han väl ej lefver mera. Jag bönfaller att\nläsaren-landsmannen med mig önskar frid, försoning och förlåtelse öfver\nhans stoft, om han är död, lättnad i plågorna, om han lefver -- annat\nkan ej jag, ej häller den mest vekhjärtade läsarinna tillgöra för\nhonom. De indisk-arabiska köpmän, hvilkas agent han var på orten, sörja\nnog för resten.\n\n-- \"Lefve Finland till domedag\" -- voro denne vår fjärran vistande\nlandsmans sista ord, som trängde till mig, där jag från toppen af en\nkulle tillvinkade honom mitt \"adjö\" med den af honom mig förärade\nstora, starka palmfiberhatten.\n\nDen som icke tröttnat på att ögna genom skildringen ända härtill, lär\nväl erkänna att det för en tid af icke fullt ett år varit äfventyr\nnog, mer än tillfylles; men hvad väntar oss icke de närmaste tiotal\ndygnen emellan Matla och Mozambik! Makua folket är vildsint och\nuppretadt af det elände, som den skändliga slafhandeln alstrat ända\nbort till Zambesi, Nyassa och Tanganika sjöarne. För ett par decennier\ntillbaka formligen upprefs den mänskliga existensen från rötterna i\ndessa trakter genom Almakajungas, Tippo-Tibs, Buschiris och andra\nslafhandlares handtlangare. Lejon, som nära på försvunnit, läto åter\nhöra sina rytanden ibland lämningar efter nedbrända byar. I flodbäddar\nlågo uppsvälda lik och öfver alt i skogar och bland blommorna på ängar\nhittades gulnade, flitigt gnagade benrangel och kotor efter människor.\nJo det går skönt till här i världen!\n\nAlla främlingar äro fruktade eller hatade, hvilket är detsamma. --\nPortugisernes krigskorvetter kryssa upp och ned utmed kusten, och så\nlångt ett bombardement värkar har befolkningen en viss försyn. Norrom\nMozambik ända ned till stranden lär den vara mordiskt stämd. Sedan den\ninternationella förföljelsen mot slafhandeln omöjliggjort trafiken\nsjöledes, har en stråt blifvit öppnad ini landet igenom skogen, på\nett visst afstånd från kusten. Denna slafväg med sina små krumbukter,\nkurragömmor och genspångar lär, sorgligt nog, fortlöpa i en räcka ända\nupp till Kap Gvardafui vid Bab el Mandeb. Vid tillfälle förrinner den\nlikt ökenfloden i sanden för att oförhappandes ånyo dyka upp på passlig\ntidpunkt, vid lämpligt ställe.\n\nI denna långa slafgata utmynna på behagliga platser de stora\n\"tvärgator\", som gå tvärt genom kontinenten.\n\nUtmed långgatan var det som äfven vår lilla trupp gjorde sin\nframmarsch. Endast man håller ögon och öron öppna är slafstråten\nden säkraste vägen, ty man råkar sällan annat lefvande på den utom\nslaftransporter. Byar ligga icke i närheten och såväl elefanter,\nantiloper som rofdjur tyckas sky den hemska kommunikationsleden, -- de\nsenaste väl för arabernas långa musköter, som träffa bra.\n\nHuru skall jag nu rätt beskrifva veckans äfventyr och vedermödor samt\ndess emellanåt tragikomiska eller helt humoristiska pointer?\n\nGodt! Först sprang \"Muhlah\", vindthunden, med sin spetsiga nos vädrande\nåt höger och vänster. Sedan gick Nahakwa med en försvarlig börda på\nhufvudet, men likväl lätt och elastiskt. Jag vandrade henne tätt i\nspåren. Därefter vaggade S.E. tålig, men surmulen. En värdig afslutning\nbildade par makuamän eller kvinnor, som af Nahakwa antogos som bärare\nför hennes medförda saker och vårt proviantförråd.\n\nVägen slingrade sig igenom landskap af den mest växlande skapnad.\nBöljande slätter med en ensam grupp af palmer på toppen af någon kulle;\nett enstaka jätteträ, eller någon fikus eller sykomor; ibland en lång\nrad af något slags tropiska popplar -- pinier -- hvilka bildade alléer\ndem man skulle kunnat tro vara planterade. Här och där smärre flockar\naf antiloper. -- En art af respektabel storlek har utomordentligt långa\nkorkskrufformade horn, som ligga i samma plan med hufvudet, annars\nliknar den vår nordiska vildren. Damgazellen ser man också till. En\ngång om kvällen blickade solen eldröd fram emellan de digra molnen och\nvisade oss fyra giraffer, hvilka kvartettmässigt stodo emot hvarandra\ni skydd af ett stort trä. Hiskliga roffåglar -- gamar eller örnar --\nkretsade ofta högt uppe i skyn öfver våra hjässor.\n\nVästerut höjde sig landet ständigt i afsatser, den ena platån öfver\nden andra, med gredlinblå bärgsryggar eller enskilda spetsar i fonden.\nDå solen reflekterades emot dessa bärgväggar, skimrade de i alla\nregnbågens färger. En annan gång föreföllo de kolsvarta med gnistrande\nhvita eller röda fläckar -- vatten, nakna porfyreller granithällar?\n\nÖsterut, mot indiska oceanen, var utsikten, då marken oafbrutet sänkte\nsig, vidsträkt, ehuru vi, som begagnade slafvägens \"skymundan\", mest\nvandrade uti de tropiska skogssnårens dunkel.\n\nInga människor hade vi sett till, då vi efter fyra, fem dygns marsch\nslogo läger vid Makopus strandbädd. Bärarne från Antonio-Matla eller\nMtatli skulle härifrån vända åter till Paroputo. Den ena af dem var en\nyngling, den andra en groflämmad kvinna, någon väninna till Nahakwa.\n\nUttröttade af det växlande solbaddet, störtskurarne och den hastiga\nmarschen utan halter, som kom oss att flämta och svettas, kastade S.E.\noch jag oss utan vidare ned på en sandplätt, med våra filtar kastade\nöfver oss. Jag väktes midt i natten af S.E. Eldarne på hvardera sidan\nom oss hade nästan slocknat.\n\n-- \"Hvad nu?\" -- frågade jag yrvaken af S.E. på finska.\n\n-- \"Vi äro ensamma. De hafva gått ifrån oss.\"\n\nJag reste mig och ropade ett par gånger \"Nahakwa\", men fick intet svar.\n\nNahakwa, hennes väninna, ynglingen, vindthunden, effekterna och\nproviantlådan -- alles war weg.\n\nAh du lieber Augustin! Där stodo vi och gapade i skumrasket på\nhvarandra, med våra filtar i handen.\n\nTystnaden bröts af S.E., som lugnt tände eld på sin pipa och i en\nsarkastisk ton yttrade:\n\n-- \"Nog märkte jag redan i temben, att det var likasom litet\nsamförstånd emellan Nahakwa och den där ynglingen, som tjänade med\nhenne hos 'Juhani herra'.\"\n\nGåtan blef aldrig och blir väl aldrig löst. Om Nahakwa utan oss\nfortsatte vägen till sin hemort, om hon återvände till vår landsman i\nDjunga eller lät enlevera sig af ynglingen -- därom kan jag icke gifva\nnågon upplysning.\n\nÄfven jag tände på min snugga och så inväntade vi daggryningen,\nlyssnande till den lilla flodens sorl och brus, där den ilade halft\nundanskymd af det täta löfvärket och bredbladiga vattenväxter hän ned\ntill oceanen. Moskitos surrade obehagligt och stucko oss obarmhertigt.\nNågra kolossala flädermöss skuro vinklar i luften ofvan oss. Just innan\nsolens uppgång öfverhöljdes vi af ett hällregn, åtföljdt af åska och\ntallösa blixtrar, hvilkas sken emellanåt upplyste platsen så att man\nkunnat läsa, skrifva och -- räkna tänkte jag -- jo -- räkna galet.\n\nFalska beräkningar återigen! Jag kan då icke räkna rätt märker jag.\n\nNahakwa hade jag hyst en sådan sympati för, och nu hade hon lämnat oss\ni sticket.\n\nOch vännen landsmannen, som sagt henne vara trofast som guld. Så där\nmycket är guldet värdt! -- Lyckligtvis hade vi placerat våra bössor och\nväskan med patroner, några skorpor och \"taskumatti\" i en tät buske,\ndär vi vid dagsljusets infallande till vår glädje funno dem orörda. Vi\nskuro oss ett par långa käppar, aftogo oss våra våta kläder, hvilkavi\nfastbundo vid käpparnes smaländor, fastade de äfven genomblötta\nfiltarna löst om skuldran och så satte vi oss i rörelse enligt\nkompassnålens anvisning.\n\nDet blåste friskt emot oss, flanelltröjan och benkläderna fladdrade\nfrån ändan af käppen, filten bildade en half luftballong på ryggen.\nIklädda endast våra hattar och skor, med bössorna öfver axeln, tågade\nvi fram i adams-dräkt, två hvite negrer...\n\nDet kändes helt uppfriskande att sålunda i afrikansk baltoalett\npromenera långs den dunkla svala skogsvägen, synnerligen som blåsten\noch dagsljuset skrämmer bort moskitos. Vi skulle emellertid icke gjort\nså, ty innan solen sjönk hade vi blifvit tvungna intaga par tre gröpar\nkininpulver mot den feber, som efter genomvadandet af en liten sumpig\ndäld kom magen att värka, knäna att darra och tinningar, nacke och\nhjässa att bulta, sticka och glöda liksom man skyfflat glödande kol i\nhufvudet. Ögonen brände och slutligen sågo vi föremålen omkring oss\ndansa likt Macbeths häxor, vålnader och troll, raketter och stjärnor\nlyste och fräste i ett beckmörker, hvari slutligen midtibland skyhögt\nskummande böljor \"Den flygande Holländaren\" seglade rakt på oss,\nunder det att en faslig svafvellukt ville kväfva vår andedräkt...\nNågonting slet och rykte uti våra ömma kroppar och... En öfverraskande\nsyn framstälde sig för våra blickar, då vi återvunno vårt förlorade\nmedvetande. Vi lågo bredvid hvarandra i ett trångt mellanrum emellan\ntvänne ovanligt höga, aflånga negerhyddor. Himlen var molnfri och\nstjärnor blinkade vänligt ned. Ett förfärligt oljud uppfylde rymden.\nSlag på trätrummor, tam-tams, mpafunäfverlurar och skrammel af\nhvarjehanda slag ackompanjerade ett enformigt tjutande, än dämpadt, än\nstigande till gälla utdragna skri, oktaver högre än höga C och till och\nmed otänkbara för själfva en operas hjältetenor i det moment första\nälskarinnan kastar sig i hans armar.\n\nGamla gossar, vana gossar!\n\nVildarne hade tydligen kommit öfver oss på vägen, där vi lågo i\nvanmakt, och släpat oss till sin by.\n\nLandsmannens varningar att besöka infödingarne, hvilka äfven voro\nmisstänkta för kannibaliska plägseder, for mig i sinnet och jag delgaf\nS.E. mina farhågor.\n\nJublet vi hörde kunde möjligen vara en glädje och tacksägelsefest till\nanden Mzimu eller Maluku för den present han gifvit medborgarne i\nNagulue.\n\n\"Paras mennä karkuun, ennenkuin ne p--t saavat meidät kiinni ja\nkentiesi pistävät meidät kattilaan\" -- menade S.E., och jag instämde\nfullkomligt.\n\nDet var emellertid lättare sagdt än gjordt. Då vi skulle resa oss,\nnekade ben och armar att göra den ringaste tjänst.\n\nTill all lycka upptäkte vi snart en hög af saker ett stycke närmare\ngrändens öppning. Det var våra effekter dem de tanklösa negrerna icke\nbekymrat sig om att placera längre undan för oss.\n\nJag kraflade mig till sakerna och fick omsider fatt i kognakskantinen\noch kininpåsen. En nypa kinin och en duktig klunk af den goda franska\nkognaken fick oss på benen, och med ansträngande af all vår viljekraft\nlyckades vi äfven kläda på oss flanelltröja och benkläder. Gripande\nvåra rostiga bössor och väskan begynte vi vackla fram utmed gränden.\n\nVi kommo lyckligt till slutet af gången, men där stälde ett gärde af\ntaggig mimosa och andra likartade växter en oöfverstiglig skiljemur\nemellan oss och friheten, lifvet och utsikten att vid soluppgången\nhackas till kalops.\n\n\"S--a p--e\" -- utbrast S.E. förtviflad. Plötsligt fick jag en idé.\n\n\"Vi bryta oss in genom den sköra husväggen, och sedan få vi se.\"\n\nIngen tid var att förlora, och som vildarnes skrål fortgick, lyckades\nvi, så svaga vi än voro, att praktisera oss in i huset. Jag tände\neld på en vaxsticka och såg att vi befunno oss i ett nästan tomt\nrum af mindre dimensioner. En hög majsax och manihokrötter, några\nsurmjölkskurbitser och ett par spjut utgjorde hela bohaget. Ett halft\ndussin jättestora råttor begåfvo sig på flykten vid antändningen af\nen ny vaxsticka. Detta var tydligen skafferiet. Nu höllo vi en kort\nöfverläggning, sittande på hvar sin stora kurbits och med den laddade\nbössan mellan knäna. Att gå ur huset och rusa ut var icke rådligt.\nByarna i skogen äro bygda i ellipsform, hafva en palissad af taggiga\nväxter, och utgångarna tillbommas noga till natten. Tända eld på byn --\nvi kände hvardera motvilja häremot och hade föröfrigt icke klart för\noss följderna.\n\nMed feber i kroppen, värkande hufvud och en torr, brännande strupe är\nman så lagom \"hittuger\" af sig, hvarför vi äfven väl en timme sutto\npå våra kurbitser utan att varda klokare därför. Redan hade vi hört\nstämmor och steg utanför och med darrande händer fastare gripit om\nbössorna, då det infernaliska stojet på bygården afstannade för en gets\nängsliga bräkande och ett ändlöst kackel af hönsen. Strax därpå ett\nmullrande rytande.\n\n\"Lejon, Lejon, Zimbu, Zimbu\", ljöd i korus och man tyktes allmänt rusa\ntill utgångsporten. Skyndsamt utdrucko vi den sista kognaken samt smögo\noss ut, äfven vi, färdiga till handling, så godt krafterna tilläto\ndet. Vårt uppträdande vållade rop och skrik, men då några nya rytanden\nförnummos, lyckades vi i villervallan komma utom stängslet.\n\nKastspjut, eldbränder och stenar haglade genom luften såväl mot oss som\nmot lejonet i samma fart.\n\nKnapt hade vi stannat för att hämta andan vid skogsbrynet, innan vi i\ndagens första ljus upptäkte en gul, rörlig massa, som snabt rörde sig\nett stycke framför oss. Det var lejonet med en stor svart get i gapet.\nDjuret stannade, vände det enorma lurfviga hufvudet emot de i fjärran\nstojande och gestikulerande vildarne, uppgaf ett dämpadt morrande och\nvar med tre å fyra väldiga språng försvunnet i skogssnåren.\n\nJag kände mig bättre. Grannskapet med djurens konung i dess fulla\nodresserade frihet måtte satt blodet i så starkt omlopp, att en stor\ndel af feberbacillerna dödats af strömsättningen. En osläcklig törst\nplågade mig däremot förfärligt. S.E. var likblek och stapplade,\nhvarför jag öfvergaf tanken på frammarsch i dag och i stället,\nstödjande honom, sökte upp åt oss ett gömställe bakom en liten bäck uti\nen urholkning i marken. S.E. insomnade strax tungt, efter att hafva\ndruckit litet vatten, och jag satte mig nedhukad till vakttjänstgöring.\nDagen var klar. Solen steg alt högre och värmen blef tryckande, äfven\ndär vi befunno oss i skuggan, i urholkningen. Också jag somnade\nin. Ingenting hände oss till all lycka. Efter en fem å sex timmars\nstärkande sömn vaknade vi med friskare kropp och bättre humör. En\nliten flaska kamfersmixtur slukades per hälft och så skulle vi begifva\noss i väg, då vi till vår fasa funno att S.E:s bössa var försvunnen.\nOförklarligt var det, såvida ej mannen i feberyrseln omedvetet förlagt\nden. En timmes sökande ledde ej till något resultat. Våra filtar hade\nockså gått förlorade. Det oundvikliga är icke värdt att sörja öfver.\nSom vi gingo och stodo begåfvo vi oss i väg med god fart. S.E. fick\nmin bössa och jag nöjde mig med min gamla pröfvade Colts revolver, ett\nminne från äfventyren i Kapkolonin ett halft år tillbaka i tiden.\n\nDen sista veckans stormiga väderlek hade slagit om och en djup tystnad\nrådde i dalgången mellan Nagulues från Ngombe högland utskjutande\nhöjder.\n\nI nordväst bakom höglandet reste sig några blågrå bärgtoppar med\ntvära, i zigzag gående konturer. Dessa fjälltoppar uppstiga från Lomwe\nberyktade alpland, bebodt af yaofolket och i hvilket sjön Nyassa-Nyassa\nligger inbäddad.\n\nSlafvägen hade tjänat som stråt åt frie finske män... Frie finske män\n-- hvad pratar jag för galimathias?\n\nLandsmannens sorgsna, insjunkna skepnad, den stolta negressen\nNahakwa och hennes vindthund, febern, trasslet i byn och lejonet,\nden längs slafvägen altjämt återkommande synen af mänskliga skelett\noch benknotar -- \"cela suffit\" skulle man tycka, men nej, ännu vänta\noss pröfningar, innan ödet tillstädjer oss bulta på det berömda\ngeneralguvernörsresidenset Mozambiks portar.\n\nVi hafva traskat öfver en vecka \"immer vorwärts\" och kanske när alt går\nikring med bättre tur än mången annan -- på andra ställen af Afrika, ty\ndenna vackra, men osunda och moskitosuppfylda kust af Afrika uppvaktas\nsällan af hvite resande.\n\nDen dag som är, är den törhända mindre känd än flere länder i det\ninnersta inre af kontinenten.\n\nEn skön morgon upptäkte vi, där vi luffade längs kammen af en ås,\ntalrika byar med husen ordnade i gator och gränder och en ovanligt\nstark folkrörelse, så vidt man kunde urskilja på det långa afståndet.\n\nHuru intressant att få aflägga ett besök hos konungen, få veta hans\nnamn, studera folkets natur, väsen och grad af kultur, taga reda\npå om de brukade äta upp hvarandra! Bah -- mitt öde var endast att\nsamla minnen, om lyckan är god reta upp forskningsbegäret hos någon\nlyckligare lottad, kompetentare landsman. -- Emigration till denna näjd\nkan ej komma ifråga för klimatets skull. Själfvaste Central Afrika är\nsundare än det giftiga Guinea och Mozambik.\n\nHurudana märkliga trädartade ormbunkar! Hvilken oändlig mångfald af\ninsekter! Fjärilar stora som små fåglar och fåglar ej mycket större än\ngetingar. Ett slags \"Crocodilus minor\" och otäcka iglar och argsinta\nplatta vattenormar. Pelikaner, marabu-storkar och gamar, papegojor och\napor, och apor, och apor. -- Huru gärna hade jag ej tagit allesammans\n-- ja en flodhäst, en rinoceros och ett par giraffer, kanske en hel\nelefant med mig och placerat dem i Helsingfors djurgård till hopens\nbegapande -- en otvifvelaktigt dock mycket lärorikare och nyttigare\nsysselsättning, än att slå absolut dank eller gå omkring i timtal och\nnarra sig själf eller någon stackars flicka. Ack -- jag hade blott en\nblomma -- protea argentea -- med mig som ett litet minne; dock äfven\n\"Silfverbladet\" gick sedermera förloradt på vägen. Jo -- min hälsa\nströk jämväl på denna afrikanska rutsch och det är ju äfven ett minne,\nehuru något fatalt.\n\nEmellertid tågade S.E. och jag framåt så godt vi förmådde. En afton\nhade vi lyckats \"öfverkomma\" en fet gås och på morgonen hade jag -- med\nvinchester kula -- skjutit ett pärlhöns. Maten är halfva födan, äfven\nutan helan, halfvan och fisksupen, och vi kände oss jämförelsevis krya.\nEndast vår toalett begynte ingifva oss svåra bekymmer. Ännu en vecka\noch vi skulle hafva blott skinnet att pryda oss med. Jag stoltserade\nredan vägen framåt i ett par trasiga skor och -- kolt -- en röd\nflanellsjacka, medan kamraten hade en stor ylleduk om halsen och en\nvicehäradshöfdings, en min väns, grå yllekalsonger om nedre delen af\nsin korpus. Inte voro vi sorgsna för den sakens skull. Kläder är icke\nvärsta sorgen i Afrika och själfva kärleken hvilar därstädes ej häller\npå pälsbrämad kappa, utan är fullt tillfredsstäld med en ny, vacker\nbomullsnäsduk.\n\nS.E. tykte att vi snart borde anlända till Zansibar eller -- Bombay,\nmedan jag åter fruktade för att vi aldrig ens skulle hinna Mozambik.\n\nDet var solsken och vackert väder, fåglarna kvittrade och aporna\nhoppade lustigt i trädens kronor. Denna vandring på den torra, glest\nskogbevuxna mon -- en furomo var det ej -- skulle egt sina behag under\nintrycket af den vidsträkta utsikten ostvart, där vi redan oroligt\nundersökte horisonten, om den \"blåa randen\" händelsevis ville yppa sig;\ndenna vandring, under hvilken man befann sig ensam med naturen, hade\nvarit behaglig nog, om vi ej lidit af en så att säga akut och stationär\nhunger och törst. Då och då var man väl i tillfälle läska sig med något\nvildt plommon eller en mangoe, men en ansträngande promenad retar\naptiten, synnerligen efter genomgången febersjukdom, och det hade ej\nalls varit oäfvet att åter kunna \"kuppa\" en kalkon eller skjuta ned ett\npärlhöns -- men nej det bestods icke.\n\nPå ett ställe vädra vi en källa och njuta af dess klara, ehuru något\nljumma vatten.\n\nTankarne surrade rundtom, dock alltid med den bestämda medelpunkten:\nMozambik.\n\nVi vandrade och vandrade utan något som hälst dån af klackar, ty vi\ngingo numera barfota. På mitt hufvud tronade den sista resten af en\nfordom ståtlig panamahatt, medan adjutanten fick nöja sig med en af en\nhvit skjorta förfärdigad \"tavallinen piikan huivi\".\n\nHögligen mystiska halflågo vi i skygd af några aromatiskt doftande med\notaliga röda och hvita blommor betäkta buskar. Vår tobak räkte jämt\noch nätt till en sista pipa. Också tändstickorna voro lätt räknade.\nJag blickade hän mot en hop sandstenar, vid hvilkas fot en förbittrad\ndrabbning som bäst pågick emellan trenne särdeles från hvarandra\nsig skiljande arter af släktet Formica eller Myrmica. Ett långt led\naf medelstora svarta myror anföll med ursinnigt raseri en skock\nljusbruna, nästan ljusröda myror af, tykte jag, nära en centimeters\nlängd, försedda med en uppsväld, grof bakkropp. En oräknelig skara\ndiminutiva myror föreföllo hålla ett med jättarne. Ett par skalbaggar\naf ett osympatiskt utseende rände af och an ibland myrorna, ytterligt\nuppretade och nervösa. Öfveralt skall man nu också slåss och vara\nnervös.\n\nMen hvad är det? Uppför den slingrande gångstigen till vår sandås\ntrefva under skratt och tonerna af något slags pipande flöjt fyra unga\nsvarta damer. Att de tillhöra \"ståndspersons klassen\" kan ses af de\nskynken de bära kring länden, ty det täcka könet, som tillhör \"plebsen\noch packet\" -- hvad dessa ord nu egentligen månde betyda föröfrigt\n-- altnog fattigt folk går här i landet utan vidare påhäng. Äldre\nförståndigare karlar omgjorda sig dock med en skinntrens.\n\n-- \"Skola vi inleda bekantskap?\"\n\n-- \"Naturligtvis. Kanske de skaffa oss mat\" menar S.E. \"Vi ha haft det\nlugnt nu några dagar, så vi kunna ju igen stå en dust.\"\n\n-- \"Fasa, maza, misi, rizi, uyngwe, sennoritas, ladys\" -- tillropade\nvi flickorna så snart de hunnit upp på platån. Ett samfäldt anskri af\nbestörtning och ett, tu, tre voro de unga misserna åter nere i dalen.\nDen sista formligen rullade sig ned.\n\nResoluta karlar, som vi voro, räkte det icke många ögonblick innan vi\nreste ned samma väg och nu begynte på den lilla slätten en kapplöpning.\nDet gälde få tag i någon af dem, förrän de hunno skogsbrynet på\nsluttningen midt emot. Aldrig hade vi dock fått fast våra sköna, om ej\nden älsta och klumpigaste af dem hade snafvat och i nästa minut blifvit\nuppfångad af tvänne tvåbenta lejon.\n\nMärkvärdigt nog sade flickan ej ett ord. Om det var stolthet eller\nförskräckelse, som förlamade hennes tunga, kunde jag icke afgöra.\n\nDe andra töserna hade försvunnit i snåren, antagligen höllo de nu\ndärifrån utkik och hade möjligen någon af dem sprungit hem till pappa,\nmamma, bröder och fästmän för att hämta hjälp.\n\n-- \"Ska' vi släppa henne\", yttrade jag något rådvill.\n\n-- \"Nej\", svarade S.E., \"hon ska' skaffa mat och visa oss genaste vägen\ntill staden\".\n\n-- \"Well\", -- återtog jag, \"men nog är jag tillräckligt gentleman för\natt icke länge mera stå och hälla fast det stackars barnet på detta\nsätt\" -- den unga kvinnan var högst femton år. --\n\n-- \"Well\" -- genmälde S.E. -- \"Förklara åt henne saken\".\n\nO! huru jag tolkade våra känslor. Medan S.E. höll ett fast tag\niflickan, så förde jag handen till munnen, trykte därefter med en\nsorgsen min på magen och slutade mimiken med en sirlig bugning och en\nså grasiös slängkyss som möjligt.\n\nFlickan brast ut i ett klingande skratt och då S.E. uti ifvern släpte\nsitt tag och noggrant upprepade mina gester, kom hon burdus fram\ntill mig, strök med handen öfver min hals och såg sedan på sin hand.\nHon trodde oss vara hvitsminkade negrer som agerade litet komedi.\nFörhållandet är att fetischpräster, regnmakare och konsortes bruka måla\nsig hvita vid högtidliga tillfällen.\n\nEmellertid tyktes hon ånyo fattas af oro vid närmare skärskådande utaf\nvåra nunor och synnerligen vid anblicken af S.E:s ljusblå ögon.\n\nHon gjorde redan min af att taga till flykten, då jag, fattad af en\ngudaboren ingifvelse, föll på knä, befallande, manande titulus S.E.\natt göra detsamma.\n\nDär lågo vi två gamla hvita nu på våra knän inför den unga svarta\nflickan.\n\nDygden säges hafva sin belöning, men ridderlighet mot fruntimmer --\näfven om de äro kulörta -- har för visso det. I stället för att schappa\nbegynte flickan tilltala oss, därvid hon på negerfason -- ytterst\nlifligt. rullade med ögonen, vinkade med handen, utsträkte armen och\nemellanåt till och med sparkade i luften med ena foten. På hennes\ntillrop visade sig den ena efter den andra af de öfriga jäntorna och\nnärmade sig, om än försiktigt, platsen för rendez-vous'et. Jag hvarken\nkan eller vill här skildra den mimiska konversation, som följde under\nväl en timmes tid. Med glädje konstaterade jag dock att Mozambik var\ndem välbekant -- namnet åtminstone, att de ändtligen begrepo vår\nanhållan om föda, samt att de synbarligen icke ville bereda oss någon\nförargelse. Jag trodde mig märka, att vår första bekantskap gick därhän\ni vänskap, att hon till och med gaf S.E. ett ömt ögonkast.\n\nVi pekade på vår förra lägerplats uppe på platån, och de fiffiga\nflickorna förstodo snart, att vi där skulle invänta dem samt att de\nskulle skynda sig. Utfattiga som vi voro -- halfnakna för att säga\nsanningen -- hade jag ej annat råd än att skänka min korta röda\nflanellsjacka åt vår primadonna och vara nöjd med att hafva den långa\nylleskjortan ännu i behåll...\n\nTre timmar senare kom den ärliga flickan, åtföljd af ett groflemmadt\nfullvuxet fruntimmer -- hennes mor? Hon var iklädd den röda\nflanellsjackan och hade koafferat, sminkat och smort sig alldeles\nomåttligt med ockra och palmsmör -- så nog fruktar jag vi lämnade ett\nkrossadt hjärta därborta i byn Matumba.\n\nFruntimren gåfvo oss en kokt höna -- oplockad, stekt manihok, litet\nkassava rot och en skål surmjölk, som S.E. drack ut i ett andedrag.\nJag förtärde litet af manihoken och tog kassava roten till tuggbuss,\nmedan S. E. behändigt plockade hönan, som inom några ögonblick af honom\nuppäts med ben och vingar.\n\nEn urblekt, hundrade gånger tvättad sidennäsduk gafs som present åt\nden äldre kvinnan, och så begynte vi laga oss i ordning till förnyadt\nframtågande. Men det är icke så lätt att komma fri från fruntimmer\ndem man råkat haka sig fast uti. Flickan, hvilken jag tykte kallade\nsig \"Maisli\", erhöll häftiga förebråelser af den äldre damen, då vi\nenständigt nekade följa dem åt till deras by. Maisli hade påtagligen\nuppgifvit, att vi skulle besöka byn, och sålunda utvärkat åt oss\nproviant.\n\nUnder de svarta fruntimrens dispyt hade vi emellertid hunnit aflägsna\noss, men de upphunno oss nästa minut och den äldre tog mig pockande\ni armen, i det hon uppmanade mig att vända om. Då jag i detsamma såg\nen hop med sköldar och spjut beväpnade vildar röra sig på den lilla\nslätten nedanom, gaf jag S.E. en vink, hvarpå han aflossade ett skott\nur winchestern med påföljd, att de stackars negresserna genast rymde\nsin kos och vi med stormsteg fortsatte vår marsch. Jo, jo -- otack är\nvärldens lön!\n\nFöljande morgon hade vi fröjden att vid den uppgående solens strålar\n-- emellan 5-6 f.m. -- från en dominerande punkt se någonting starkt\nglimrande och skinande hvitt långt borta vid horisonten. Efter en\nminuts reflexion utbrusto vi på engång:\n\n\"Kyllä se nyt on kaupunki.\"\n\nVi luffade oafbrutet nedåt och anlände till den utmed hela ostkusten\nsig sträckande skogsregionen och sumplanden.\n\nVi rastade på ett ställe, där en skogseld nyligen rasat, och njöto af\natt ligga utsträkta på den sotiga marken, som naturligtvis var fri från\nkryp, ohyra och ormar. En viss oro hade bemäktigat sig oss, och vid\nnästa dags första gryning voro vi igen på vandring, numera värkligen\nliknande fläckiga negrer, då sotet starkt fästat sig vid huden på\nalla möjliga och omöjliga ställen af kroppen. På en liten öppen plats\nsågo vi emellan ett par grenar ett utspändt bastrep med vidhängande\ndinglande köttstycken och skinkor utsatta till torkning i solen. Vid\nnoggrannare eftersyn togo vi denna gång skrämda till benen så fort vi\nblott förmådde. -- Det var människokött, åtminstone hade -- tvänne\nsvarta \"liljekullar\" tillhört en kvinna.\n\nVi voro icke hemma ännu, men nog tackade vi Gud, då vi numera\nvoro endast några tiotal engelska mil aflägsna från Mozambik.\n\nDagen efter ankommo vi till Makombe vikens innersta flik och kastade\noss utan tanke på hajar, bränningar eller hvad det än vara må i\nvattnet. Oceanvågen sköljde öfver oss och stärkte till den grad sinne\noch fysik, att vi muntert gnolande utan känsla af trötthet knallade\ni väg och tidigt följande dag under, om jag så får uttrycka mig,\nallmän sensation intågade i Lumbu -- en negerförstad till Mozambik på\nfastlandet.\n\nPå vår egen anhållan omhändertogos vi af polischefen i Lumbu,\nen hvit portugisisk soldat, och transporterades öfver till\ngeneralguvernörsresidenset, den i flere sekel sina anor räknande staden\noch fästningen Mozambik, anno mundi 1891 den 14 mars, Matildadagen.\n\n       *       *       *       *       *\n\nHerr polismästaren i Lumbu anropade en båt, gaf oss en kulört portugis\n-- gevaldiger -- som eskort, och så rodde man oss öfver till ön och\nstaden Mozambik.\n\nGevaldigern ansåg det höra till sin ämbetsplikt att hålla hvardera\naf oss under armen. En portugisisk herre, som händelsevis såg oss\nlandstiga med \"vår gemensamma vän\", var emellertid nog nobel att befria\noss ifrån honom, och, utan att fästa afseende vid ordspråket \"som man\ngår klädd så blir man hädd\", dessutom nog hjärtlig att bjuda oss på ett\nglas utmärkt vin hemma hos sig.\n\nJag berättade att jag innehade ett bref till S:r José Maschado.\n\n\"Si\" -- utropade räddaren af vår ambition. \"Jag känner Maschado\nmycket bra. Generalguvernören heter också Maschado, men Er vän är\nkryddkrämare\".\n\nFöljande ögonblick voro vi på väg, beledsagade af den portugisiska\nherrn.\n\n\n\n\n\nXI Kapitlet.\n\nMozambik och Zansibar (Tjanguebar).\n\n\n    Några ord om dessa gamla städers natur och väsen. Fest för de\n    ankommande \"hvite soldaterne.\" Portugisisk -- engelsk -- tysk\n    -- zansibarisk storpolitik. I sista laget och grefvens tid.\n    -- Den högsinte missionären, jesuitpatern A. Le Roi's mellankomst.\n\n                                                       Mars 1891.\n\nI samma eleganta kostym vi förut omnämt och alt ännu något sotiga\nklifva vi tätt efter S:r Rebello in i Mozambik. Det är just torgtiden\noch talrika skaror röra sig på gatorna och den breda, lummiga delvis\nmakadamiserade väg eller allé, som ifrån Lumbusidan igenom en stor\nnegerförstad leder till de egentliga europeiskt-indiska stadsdelarne.\nTill höger resa sig branter, glest bevuxna med kokospalmer. Vänsterom,\nnere i den tätt skogbevuxna, djupa ganska vidtutbredda dalsänkningen,\nser man mellan trädstammarne, i skydd af de yppiga kronorna och delvis\ndolda för blicken, de långsträkta bruna, af riskvistar, halm och\nmurbruk uppförda, välbekanta afrikanska husen, med smala gränder som\nskilja dem åt. Dessa negerpalats hafva vanligen intet fönster, utan\nkommer ljus och luft in genom den smala dörren. Hvarje hushåll har ett\nstörre ytterrum, med en mindre kammare bakom. Flere hushåll bygga ofta\ngemensamt upp ett hus. Mellanväggarna äro nog genomskinliga och äfven\nytterväggen ej altför solid.\n\nEn ensam uppmärksam vandrare kan därför under en promenad lätt få reda\npå alt som försiggår inom hus -- både se och höra. Märkligt nog lär\nnegrernas likgiltighet för hemlighetsmakeri i hvardagslifvet, ja den\nfrivola öppenheten i deras sinnelag, icke gifva något större rum för\nskvallret. Allting förefaller hvar och en -- så naturligt.\n\nVi gå förbi det storslaget tilltagna, men ofullbordade hospitalet och\nkomma in i portugisstaden. Det är en gammal välbebygd stad med gårdar\nfrån Henrik Navigadors dagar och gårdar från nyaste tid.\n\nKonsulerna hafva väldiga palats, och guvernörsresidenset, vid\nhufvudbryggan och med utsikt åt hamnen, är en solid och vacker byggnad\ni de här vanliga ljusröda eller blå färgerna. Utanför är en esplanad\nmed musikestrad. Kyrkan framställer för inbillningen S:t Gudule\nkatedralen i Brüssel, likvisst i karrikerad form. På östra sidan ligger\nen stor park och bakom parken fästet, en gammaldags borg.\n\nEhuru den fashionobla stadsdelen ligger här och äfven några\nportugisiska förnämiteter finnas, så hvarken ser eller hör man något\nsom går under benämningen ekipager.\n\nGeneralguvernörens vagnspar torde vara det enda som mödosamt\nunderhållas, och den ende ryttaren vi sågo, nämligen Hans E:s\nprivatsekreterare, uppträdde visserligen personligen som fullständig\ndandy, men hans ök hade ej annat fullblod i sig än det som en\nboricka möjligen består sig. Äfven vanliga dragoxar voro sällsynta.\nOpåkallade visiter till ön från fastlandet af den i där varande skogar\nresiderande ryktbara tse-tse flugan förorsakar denna brist på fyrbenta\nfortskaffare. Tse-tse gjorde mig föröfrigt mycket hufvudbry. En del\nbeskrifva det flygande fä'et såsom varande lik vår vanliga husfluga,\nendast något mindre och med en liten grön fläck någonstädes, hvarest\ngiftämnet är förkapsladt. Andra -- t.ex. en af våra vägvisare, den\nfamösa Luuci, den där engång blef anfallen af en flock getingar eller\nbromsar, slog förtvifladt omkring sig under ideliga rop af -- \"tse,\ntse-tse, tse.\"\n\nGatorna gå i bukter och göra tvära vinklar, men äro relativt snygga.\nHvarje hus har en gärd med trädgård bakom sig. Den kolonialhandlare\nvi bodde hos höll äfven matservering för stadens bättre herrar d.v.s.\ntjänstemännen. De voro till större delen förvista hit, misstänkta för\nrepublikanska tendenser, eller för annat. Hvar och en af de hvite, utom\nde 27, hvilkas fruar riskerat det ohälsosamma klimatet, hade en svart\nvice fru, några fruktar jag hade ett par, hvarvid den andra ofta var\nen indiska; ombyte förnöjer. Detta beror dock ej så mycket af brist\npå moral, utan mer af nödvändigheten att hafva någon som sköter om\nhemmet -- huru anspråkslöst det än är... Makua-kua karlar torde vara\nfarligare att använda i tjänst än den falskaste Zulukaffer och mycket\ndyra, medan däremot de från inre landet hit flyktade, svarta kvinnorna\näro trogna och tillgifna sin nye beskyddare, hvilken väl ej behandlar\ndem med synnerlig aktning, men likväl hvarken piskar, flår eller äter\nupp dem.\n\nDessa svarta damer äro till större delen tatuerade och tugga den\ntänderna totalt förstörande betheln; en vana hämtad af indierna och\nminst sagdt en af de afskyvärdaste det täcka könet kunnat hitta på.\n\nSalutorget i staden, inom ett prydligt skrank och delvis öfvertäkt,\nerbjuder åskådaren en rörlig tafla på förmiddagen och äfven senare.\n\"Landsorts\" Kuanegrer frekventera ofta staden, ehuru de torde måsta\nskaffa sig något slags pass eller tillåtelse. Frukttillförseln är\ndärför stor och mångfaldig. Äfven ebenholz, mahogny, palmolja, durrah,\nris och elfenben omsättes i ganska ansenliga kvantiteter. Ett som\nförvånade mig var den rikliga tillgången på hönsfågel, såväl inhemska\nsom utländska. Apor, papegojor och sångfåglar i bur fördes äfven till\ntorgs.\n\nBland märkvärdigheter var jag i tillfälle här se en albinos, med\nnästan röda ögonpupiller, mager och klen, med krusigt hår, -- jämte\nett dvärgpar, ganska välskapade och icke alls obehagliga, som\nSydamerikas hemska jordätare, geofagerna, med deras utspända magar.\nIndiska köpmän, som på slafhandel samlat -- in partibus infidelium --\noerhörda rikedomar, sitta med benen i kors på korta divaner och förakta\nej att själf servera åt kunderna \"varor raras.\" Indiern är otroligt\nhushållsaktig. En indisk \"baron\", agent för sultanens af Zansibar\nångbåtar, såg jag egenhändigt hjälpa till vid målning af märken på\nfraktlårar, fast mannen är mångmiljonär, och Adamji-Mijah khan, son\ntill en pappa med hiskligt mycket \"koftis\", hvilken bistod mig att\nslippa öfver till Zansibar, försmådde ej taga däcksplats med oss, och\nändå såg jag honom innehafva en skinnsäck, full med påsar af guldmynt\noch indiska rupees.\n\nSnål var Adamji likväl ej, ty hela vägen och ännu i Zansibar uppträdde\nhan mycket generöst. Konsten låg i de små behofven. Det var annars en\nbildad fin man, något kortvuxen och korpulent, men med ett vackert\nanlete och traditionella indiska prinsmustascher, som nog hafva\nförorsakat och ännu torde komma att vålla mången zigenerska af högre\nrang hjärtekval. Adamji khans familj hade aldrig besudlat sig med\nslaftraden, utan handlade via Bombay på Natal, Mozambik och Durban med\nengelska manufakturer. Adamji personligen intresserar sig dessutom för\nhandel med indiska och afrikanska vilda djur.\n\nDet var han, som välvilligt lofvade vid anfordran bestyra om tropiska\ndjurslag för vår Högholme.\n\nFlere indiska köpmän i Mozambik och Zansibar, åt hvilka jag berättade\nom vårt undangömda land, sade sig vara villiga att med våra köpmän\ningå direkta affärsförbindelser för import af indiska och afrikanska\nprodukter. Tjära och färdigsågade bräder, äfven järn och papper,\ntagas af dem gärna i utbyte. --\n\nMidtemot sundet, på fasta landet, ligger Lumba, en transito ort för\ninre landet och i den djupa skogen, någonstädes norrut, det\nhemlighetsfulla Otrobando, en ort, som portugiserne på senare tider\nstarkt befästat till ett slags Metz, vare sig mot engelsmän eller\ninfödingar, och dit de fört kanoner, proviant samt låtit besätta med\nbåde hvita trupper från Lisboa och en del af Goas garnison. Goa ligger\ni hafvet i närheten af Bombay uti Indien, och tillhör ännu Portugal.\n\nDe dagar vi tillbringade i Mozambik voro \"balsam på såren.\" Maschado\nvar älskvärdheten själf, isynnerhet sedan jag till honom öfverlämnat\nbrefvet från den namnlöse landsmannen.\n\nIcke nog med att han intet tog betaldt. Han betalade ännu frakten för\nvåra kistor, hvilka med en arabisk dhow fortsatt resan hit från Matla.\nDessutom bjöd han mig på utflykter i grannskapet. Det intressantaste\nvar besöket i det indiska kvarteret, som befann sig på en udde. Hvilka\notroliga seder, hvilka egendomliga bruk hos dessa asiater!\n\nNog lefva vi i många hänseenden annorlunda än indier och\nnegrer! -- --\n\nEn stor fest voro vi i tillfälle att öfvervara i Mozambik. Några\nstora portugisiska transportskepp med två hvita regementen och ett\nbatteri anlände nämligen dagen innan vår afresa och general-guvernören\nlät föranstalta festiviteter af alla slag. Musikkårer utförde\noperapotpourrier; kulörta lyktor hängde i trädens kronor; raketter\noch bengaliska eldar; parad af fästets svarta garnison; bal hos Hans\nExcellens -- jag var en stund uppe i lånad röd frack -- och slutligen\nstor karneval i negerstadsdelen med dans på en öppen gräslinda.\n\nPå redden illuminerade alla fartyg.\n\nIngen kan förneka portugiserne patriotiska strömningar och tapperhet --\nåtminstone här i Mozambik under festdagarna.\n\nLustigast var emellertid att åse negressernas dans ute i parken, vid en\nmilitärorkesters ackompagnement.\n\nOm kapellet spelade glada eller vemodiga melodier -- lika godt -- de\nsvarta damerna funno sig genast. Än togo de långsamma menuettsteg, än\nsurrade de omkring som snurror. S.E. med sin nordiska tröghet satt på\nen bänk och skrattade så att tårarna tillrade.\n\nI början trädde kvinnorna dansen med en filt, en kjol etc. uppå sig.\nTill slut voro de på håret lika Eva i paradiset innan syndafallet --\nden svarta Eva menar jag. Ett rep spändt i en vid ring tillät ingen\nkarl närma sig, -- --\n\nH:s M:t Sultanen af Zansibar är en stor, ståtlig man, med rödblommigt\nansikte -- åtminstone den dag jag såg honom på en balkong strax efter\nen festmiddag -- och ett kortklipt svart, tätt skägg från det ena örat\ntill det andra. -- Den nuvarande sultanen, hvilken för några år\ntillbaka efterträdde sin äldre broder, torde vara en jovialisk och\ngodmodig natur, som mer och mer vändt sitt intresse från arabisk\npolitik, synnerligen sedan engelsmän och tyskar tagit af honom hela\nhans område så när som på öarna Zansibar och Pemba.\n\nSultan Achmed ben Siyjid har lämnat den otacksamma politiska rollen af\narabernas padisshach och i stället bygt sig ett antal större och mindre\nångare, och är nu sina forna höfdingars hufvudkassör, generalagent och\nbankir samt världens största grosshandlande.\n\nTill vår lycka anlände just H:s M:ts i Zansibar kustångare Barava till\nMozambik och tog -- med Adamji khan's bistånd -- oss ombord.\n\nVärkligen en afrikafärd till sjös och till lands såsom få. Jag är\nej tillräckligt falsk för att ej medgifva, att det började blifva\ntillräckligt af detta traskande med påsen på ryggen och stafven i hand,\n-- ja -- af sjöresor med; af alt detta tiggande. Tigga kallas hemma att\n\"vigga\" och detta tröstade mig något.\n\nMed ett visst välbehag sträkte jag emellertid ut mig på den af Adamji\n\"lånade\" madrassen, högt på ofvandäck. Simo Eskola lade sig nere på\nstorluckan, där han tykte det blåste mindre.\n\nFundersam låg jag på rygg och blickade upp mot tindrande stjärnor och\nlysande månhalfva, då tvänne i hvita burnuser klädda zansibarmän artigt\nförfrågade sig om de fingo taga sina sofplatser vid min sida. Det var\nriktigt hyfsade karlar.\n\n-- \"Med nöje\" -- svarade jag på samma språk som de tilltalat mig eller\nengelskan.\n\nPå det viset fick jag i hast två präktiga karlar till sällskap och två\nhyggliga negrer till vänner.\n\nDe hette Mohammed -- en lång, ståtlig, allvarsam man -- och Abdallah --\nen liten, liflig, munter figur. Bägge voro af H.M. Stanleys män.\n\nDen ena hade som alldeles ung varit med genom \"De Svartes världsdel\"\noch sedan tjänat i Kongo under Stanleys generalguvernörskap. Den andra\nhade varit med på Emin-pascha expeditionen.\n\nSe där tvänne afrikaresande, som förvandlade mig till en nolla eller\nkanske, med fästadt afseende vid alla strapatser och utstånden\nlifsfara, till + 1.\n\nFlere floder flyta ned i oceanen emellan Mozambik och Zansibar. Deras\nutlopp hafva bildat vikar och en större eller mindre skärgård uti dem.\nEn dubbelflikad vik, där vi med ångan uppe aflastade några kolly i en\nbåt, bar den kuriösa benämningen Memma, medan en flod mera norrut hette\nLuuri -- ett namn som hos mig uppväkte ett vemodigt minne ifrån hemmet.\n\nVid Ibo lågo vi flere timmar för ankar. En stor fjärd med flere holmar\noch uddar karaktäriserar här trakten något i vår naturs styl.\n\nFör att Afrikas ostkust icke har inskärningar såsom Norge eller Europa\ni allmänhet, bör man dock icke tro, att den är en enformigt löpande\nsträcka som t.ex. Svarta hafvets.\n\nOroande underrättelser kommo från Tunga -- också ett namn -- där\nen upprorisk negerkung trängt in och, så påstod man, mördat hela\ngarnisonen och alla hvita.\n\nVår kapten, en gammal arab, iklädd liksom styrmannen och maskinisten de\nindiska muhamedanernas nationaldräkt, beslöt iakttaga försiktighet vid\ninfarten i Tunga viken emellan Majapi ön och Cap Delgado.\n\nEfter en lång väntan kommo fyra stora båtar, af hvilka en hade den\nportugisiska flaggan svajande öfver akterstäfven.\n\nAdamji khan, som var bekant med befälet från en föregående resa, sade\nåt mig efteråt, att det oroande ryktet delvis var sant. En del af\ngarnisonen hade fraterniserat med kringboende stammar, några tredskande\nindivider hade blifvit skjutna, några innebyggare i byn mördade och en\nportugisisk tjänsteman dödad. Det var hans enka och tre barn som nu med\npick och pack skulle öfver Zansibar återvända till Lissabon.\n\nDamen var sorgsen och blek och hade med sig en svart duenna för barnen.\nPortugisiskorna se behagliga ut och hafva ett allvarsamt städadt skick.\n\nEn laddning tokroliga markattor och en stor bur med hundradetal\nsångfåglar \"winchades\" upp på däck.\n\nDå vi passerade Cap Delgado sågo vi den rara synen af tre elefanter,\nen stor och två mindre, som med snablarna högt i vädret togo sig ett\nhafsbad uti bränningen, som spolade öfver dem skummande, utan att förmå\nbringa djuren ur deras ställning. Dessa tjockhudars styrka måtte vara\nkolossal och tyngden dito. En gång i världen mötte jag oceanbränningen,\nsom genast kastade mig omkull och sedan oemotståndligt drog mig med\nsig på djupt vatten, där ofta hajar lura på sitt rof. Jag skulle väl\nsluppit lifvet då, om icke en fiskarjakt i samma stund räkt mig en\nhjälpsam hand.\n\nDet hände sig i Charleston, C.U.S. of A. anno 1880.\n\nVi hafva skridit öfver den tysk-afrikanska gränsen och floden Rovuma\när bakom oss. Kusten blir alt mera pittoresk. Uddar och holmar; än\nlåg-, än högland. Vid floden Rufidji och ön Mafia utskjuta långa uddar,\nhvilka bilda värkliga fjordar. Dar-es-Salaam, Monada, Vindi och Mago\näro nästan sagolikt natursköna, äfven genom den tropiska vegetationens\nyppighet. De små floderna Rufus och Wami bilda underbara dalar. Sadani\noch Bagamoyo, hvars bakom sandreflarne liggande gredelinblå, höga\nkullar under klara dagar tydligt skönjas likt mörka molnlager under den\n4 à 5 timmars ångbåtsresan till Tjanguebar, som namnet å orten uttalas.\n\nTjanguebar (Zansibar) gjorde på mig ett mäktigt intryck, om också ej\nett Konstantinopolitanskt.\n\nEn frisk vind hade, sedan ett par störtskurar rensat luften, kommit\nsvalkan på aftonkvisten att öfvergå i kyla. Så 5 à 6° nära ekvatorn vi\nän voro ilade frossbrytningar genom våra utnötta kroppshyddor.\n\nAbdallah och Muhammeddi skaffade oss ett provisoriskt logis hos en man\nfrån St. Helena.\n\nEhuru för närvarande den tillbakadrifna arabiska aristokratins stamhåll\när Zansibar jordens mest kosmopolitiska samhälle.\n\nEn ståtlig syn, ännu grannare än vår s.k. Majparad, ni må tro mig eller\nicke, företedde de olika nationernas stora prydliga örlogsmän, som i\nlänga rader sakta gungade på böljorna. Af H:s M:ts egna ångare fans\näfven ett antal tillstädes. Åtskilliga seglare likaså, bland annat en\nnorsk bark; hvilken hamn på jorden hyser ej åtminstone en norsk skuta!\nDriftigt folk de där norrmännen på alla gebit, ehuru för mig -- och för\nmången norrman deras fatala gurgel med svenskarne förefaller vara ren\nextra humbug.\n\nJa, nog pluggade jag geografi i unga år och har sedan af ödet blifvit\nförledd att blifva praktisk geograf, men så många olika nationaliteter\njag fick se och höra i Tjanguebar, trodde jag det icke fans till här\ni världen -- ingenting vet man, fast man pluggat -- till och med\nförnäma ryssar, som varit på elefantjakt till Mpu -- Mpwa, upptäkte\njag -- naturligtvis drickande champagne tillsammans med några franska\nchansonetter. Ja, skall jag nu räkna upp alla människor jag såg, alla\nspråk jag hörde -- vi talade finska -- alla de ting jag betraktade...\n\nKameler med förbundna ögon -- användes som kvarnar...\n\nEtt sultanens hofekipage, förespändt med fyra snöhvita araber d.v.s.\nmed fyra arabiska hästar, hvilket med ljungande fart reste ut ur\nstaden, förbi fängelset -- en sevärdhet -- och utmed den goda chaussén,\nsom leder rundtom ön Zansibar.\n\nDe döda bufflar, åsnor och kameler, och en och annan neger, som här och\ndär låg på samma chaussé och dem polisen ej hunnit undanskaffa.\n\nDe vackra villor i dälder och på kullar, hela ön omkring, skuggade\naf härliga pandan- och andra träd, omgifna af blomsterrabatter, som\ntillhöra konsuler eller rika köpmän -- af alla möjliga religioner.\n\nSultanens stora nya palats midt i staden och just midtemot\ntullkammaren. Palatset är en fyrkantig byggnad i fyra våningar, grönt\ntill färgen och med balkonger löpande rundtom. Täkta gångar leda högt\nupp i rymden; en till harem bakom torget, en annan till hoffängelset,\nen gammal ruin, vid den förnämsta gatan, en tredje till högvakten,\ndär af general Mathews inexercerad vakt i persisk-franska uniformer\nständigt logerar, en fjärde ändtligen till stallet, där den famösa\nsuggan kan beses. Suggan är där för att fan skall fara i den och icke\ni hästarne. En femte underjordisk gång, från en lönndörr, är gjord för\nH:s M:t själf, troligen för knepiga tillfällen.\n\nMottagningstiden ser man på torget strax utan för palatset allvarliga,\ntill tänderna beväpnade arabhöfdingar, i prunkande silkes- och\nsammetsdräkter, långsamt gå fram och tillbaka, i det de ibland sända en\nhalft förstulen, trånande blick till balkongen, där arabernas förste\nadelsman snart borde visa sig. Längre bort på torget står plebs,\nbestående af nyfikna europeiska matroser, negrer med bakbundna händer\ni långa rader, med väktare och riskarlar bakom sig, några indiska\nköpmän, fria Suahilis, ett halft dussin chansonettsångerskor med sin\nimpressario och jag, m. fl.\n\nKl. 11 f.m. visade sig sultanen på balkongen omgifven af vizirer och en\neller annan konsul.\n\nEn grant utstyrd ceremonimästare höll ett andragande ifrån torget till\nen annan ännu grannare gubbe uppe på balkongen.\n\nSultanen vinkade med ena handen och arabfurstarne klefvo strålande\nin i palatset. Sultanen vinkade en gång till! Impressarion och hans\nchansonetter, ännu nytrare än de mörka ädlingarne, försvunno äfven de i\npalatsets portal. Sultanen höjde ett finger. Samtliga bakbundna negrer\nfingo ett kok stryk, hvarpå de släptes fria och löpte sin kos.\n\nSultanen vinkade ej mer utan gick fram till balustraden, blickade ett\nögonblick ned till oss, vände sig om och gick. Det samma tänkte jag\ngöra, då -- -- -- några \"lifvade\" engelska matroser från Mombassa\noch tyska från Bagamoyo begynte applådera från ett hörn af torget.\nLyckligtvis fick en europé dem bort, han bjöd dem antagligen till någon\nkrog på en snaps, innan någon skandal skedde.\n\nPå den långa, till bron åt Ungudja sig sträckande gatan var vandraren\ni tillfälle studera lif och typer från alla världsdelar; ja somliga\nskulle man trott tillhöra en annan planet.\n\nBagaren i värsta farten framför ugnen bredvid hofslagaren, som just\nhåller på med att sko några trilska muldjur, medan mjölnarens pojkar\ndrifva ett par kameler i utslitet skinn, gående med bundna ögon\nomkring ett valsvärk. Ett dussin ammande negresser. En fotograf som\naftager dem och en engelsk lord som ser uppå. En lång rad kvinliga\nfångar -- slafvar? -- sammanlänkade vid en kedja, med sin jovialiska\nuppsyningsman. Indier, kineser, malajer, mulor, åsnor, getter, svin --\nhärstädes ingen märkvärdighet sedan engelsmän och tyskar annekterat\nfastlandet; vidare engelsmännen och tyskarne själfva, negrer i\noändlighet, araber, madagasker, kattor, hundar, sjömän och jag; --\nts -- där kommer ännu vaktparaden under tonerna af flöjter och\ntrumpeter.\n\nSimo Eskola är ånyo insjuknad i feber. Märkligt att den starka karlen\nvar känsligare för sjukdomar än jag, klene man. Efter stor möda fick\njag honom in på franska hospitalet, hörande till \"La mission catholique\nFrançaise, Congrégation du S:t Esprit de S:t Coeur de Marie, fondé\n1842.\" Denna mission är, näst den engelska Afrika-missionen i Zansibar,\nden förnämsta i världen, och hafva missioner gjort någon nytta, så är\ndet dessa bägge, hvilka förfoga öfver stora tillgångar och ledas med\ninsikt, energi samt en värklig kristlig själfuppoffring. Hafva jesuiter\ngjort illa i Europa, så nog hafva de sökt reparera det i Sydamerika\noch Afrika. Biskopen i franska missionen heter för närvarande M:ngr\nde Courmant och \"Le père supérieur\" är den ädle A. Le Roi. I\nDaar-es-Salaam är Le pére Allemande chef. Andra abboter äro Sacleux och\nCauche. Vill man nödvändigt skicka en skärf, så är det till Le père A.\nLe Roi. Den mannen kan och förstår därmed göra mera nytta än alla\nskandinaviska och finska missioner tillsammans.\n\nGenom Superiörens kristliga godhet fick jag äfven själf logis i\nklostret. Utsikten från mitt lilla fönster där förde blicken öfver till\ninstitutet S:t Coeur et S:t Esprit och den stora planen däremellan, där\narabiska dhows ur- och inlastade sina frakter. Slafvar och slafvinnor\nsläpade där från morgon till kväll, under det hårdaste ok. Detta sker\nmidtemellan tre kristna etablissement, ty engelska missionen låg ej\nlångt därifrån, inåt ön. Ingalunda var detta dock de uppoffrande\nmissionärernas fel; nej, nog är det andras, tänker jag.\n\nMen huru slippa hem?\n\nEfter fåfänga försök hos den franske ångbåtsagenten herr G. lyckades\njag bättre hos den tyske, sedan han hört att jag var finne. Emellertid\nkom den noble Père A. Le Roi emellan och förskotterade ett par\ndäcksplatser åt S.E. och mig ända till Port Said. Jag hade redan tänkt\ntaga anställning vid tyska skyddsvakten i det sköna landet Usagara och\ntillrådt S.E. att taga hyra som matros hos norrmannen.\n\nFattig som jag ju är, tvekar jag emottaga det generösa anbudet, men\nmin ställning som far till fyra barn och man till en stackars liten\nhustru, -- att ej tala om den gräfvande känsla, som kallas hemlängtan,\ninvärkade afgörande, utom att jag var förpliktigad hjälpa S. Eskola\ntill Europa. Jag gick att säga farväl åt Mohameddi och Abdallah. Det\nvar ingen tid att förlora, ty den stora franska pakettångaren från\nMadagaskar hade redan anländt.\n\nVi drucko ett afskedsglas på ett hotel tillhörigt en rumän, och i\nstörsta hast sporde jag af männen hvem de höllo mera på: Stanley eller\nEmin, och de svarade Stanley. Jag frågade hvem som var strängare mot\nnegrerne, tyskar eller engelsmän. De svarade: \"tyskarne. De hafva\nhängt sultanens kusin Buschiri.\" Nå men af de två Stanley och Emin\ndå? \"Stanley.\" Inte blir jag riktigt klok på edra svar -- utbrast\njag. Tippo-Tipp föredragen I väl framför alla? Mohameddi och Abdallah\nskrattade tils den ena yttrade: \"Hör nu, herre, tala och skrif\ningenting om de där sakerna, det är bäst för oss alla.\"\n\n\n\n\nXII Kapitlet.\n\nPå tropiskt haf.\n\n\nRöda hafvet, så illa beryktadt för sina hvirfvelstormar, -- icke\natt glömma det puts hafvet i bolag med Moses i tiden spelade Farao\noch hela hans här, -- Röda hafvet låg nästan spegellugnt och endast\nhär och där såg man strömfåran efter ryggfenan på någon af dess\nfruktansvärda hajar. Solen, som obarmhertigt baddat på det stora\nfartyget, där det under propellerns enformiga ljud stadigt banade\nsig en väg genom den blanka vattenspegeln, som förargad fräste och\nskummade mot bogen och kring propellern, -- solen, som redan närmade\nsig horisonten, tyktes måla alt i röda färger. Sydvästra Arabiens\nkala höjder lågo under en purprad himmel och de alt mer försvinnande\nabyssiniska bärgstopparna voro omhöljda af rodnande dunster. Refvens\nbasaltformade sandstensklippor lyste gulröda, och den emellan dem\nibland framskymtande pyramidöknens mot Nilfloden sig sträckande ändlösa\nsanddyningar syntes brunröda. Eldarne klängde röda i fysionomin ur den\nväldiga ångarens stönande inre.\n\nDe på fördäcket utsträkta hemförlofvade zuaverna, från Mayotte,\nföreföllo röda i sina brokiga uniformer, liksom deras medhafda apor,\npapegojan och lejonungen, Proviantbufflarne voro röda. Rödaktiga voro\nskeppskatten och den stora bulldoggen. Några i konversationssalongen\nefter I:sta klassens utsökta middag kaffe et kognak drickande engelska\nofficerare voro röda i ansiktet, ehuru iklädda endast tunt flanell,\noch de resande portugisiska damerna hade köpt sig röda mantillor i\nTjanguebar (Zansibar). Stevarter löpte i korta, röda frackar, och\ndrapering och panelning i hytter och alla vinklar och vrår glänste\nröda. Själfva hafsytan skimrade i rödt, och äfven månskifvan, som\nmer och mer gjorde sig skönjbar, hade feberglöd i anletet. Med\nobetydlig fantasi kunde man hafva drömt sig resa på Röda hafvet, så\nrödt tedde sig alt för blicken. -- Men nej, plötsligt upptäcker man\nen ung, alldeles ung fru, med azurblå ögon och gyllene hår, i hvit\nsidenklädning, nedsjunken i en garibaldistol midskepps invid en af\nde röda och svarta jätteventilatorerna för maskinrummet. Lutad mot\nden öfver däck höjda luftskorstenen, står en smärt, mörk, ung man med\nflammande blick, bleka kinder och ett hånande uttryck öfver munnen, i\nen oklanderlig tropisk gentlemannadräkt. Se där en syn, som ej var röd!\nMisstag! Mannen hade en stor, röd halskravatt och fruntimret rödt kring\nögonen -- af gråt!\n\nNärmare tre veckor hade förflutit, sedan vi lämnat Tjanguebar, och\nännu skulle vi ett halft dussin dygn gunga på böljan, innan Suez\nnåddes. Hvarken de korta uppehållen i Mombasso, Aden och Obock, ej\nhäller det emellanåt storartade, alltid säregna, då och då skönjbara\nkustlandskapet på bägge sidor hade förmått förjaga det betungade sinnet\nhos den hemåt sträfvande resenären. Härdt pröfvad \"Ude och Hjemme\",\nmed ramlade illusioner och kväfda ideal, ensam i vida världen och\nunder inflytelsen af sjölifvets monotona gång faller man offer för\nett slags melankoli -- \"sjösmärtan\" -- törhända en afart af nutidens\nallmänna hemska åkomma -- Weltschmerz? -- Ingalunda dock att förblanda\nmed den oskyldiga gängse sjösjukan. Åker man dessutom s.a.s. på sista\nklassen, utan komfort eller lektyr, så, så -- nå ja -- så karl man är,\nbegagnar man sig af minsta tillfälle till förströelse. Tillfredsstäld\nnyfikenhet är ju också ett nöje och roa sig måste man för att fördrifva\nsorgbundenheten. Van att fatta sig snabt öfvergår man från tanke till\nhandling och oförmärkt som en jaguar till tapirer smyger man sig förbi\napor och bufflar, lejonunge och dogg, mellan zuaver och matroser, öfver\npackor och trossar och segelduk, igenom kockens \"charcoalbox\" till den\nstora ventilatorn och sätter sig i nedhukad ställning bakom densamma.\nMan begrafvar hufvudet i händerna och låtsar slumra. Är man då iförd en\nutsliten sjömanskavaj och stukad panamahatt, så märkes man icke, hur\nman än blir sedd. -- -- --\n\nMan glömmer sina sorger. Hela ens tillvaro går upp i att lyssna och\nlyssna... Man drifves af en oemotståndlig otrå; af en dunkel aning om\natt det gifves andra olyckliga om bord. Hvilken tröst i blotta\nmisstanken, att också andra människor äro nedstämda, kvalda i själen...\n\nDet förgråtna vackra ögonparet! Och det spotska draget kring munnen!\nMan spårar sorgen som vindthunden gazellen.\n\nEn obeskriflig \"suggestion\" hviskar förföriskt: brott, samvetskval,\nelände! Ofrivilligt snuddar man med några hastiga ögonkast öfver den\nunga fruns, eller flickans, på en gång smidiga och fylliga gestalt, och\nskelar sedan på hans vackra, men likgiltiga och obestridligt falska\nuppsyn och sökta later.\n\nSköna själar äro vi i besittning af, vi människor. Vi afundas andra\näfven deras lidande och deras förödmjukelse. Jag ville icke gifva\nfemton finska penni för själens nobless hos en annan individ och --\nmöjligen icke fem för min egen.\n\nDe sutto tysta, men jag iakttog ihärdigt min afvaktande hållning bakom\nventilatorn.\n\nRubikon var öfvergången. Jag skulle hafva reda på deras hemlighet\noch taga den med mig till min vrå emellan Peldoivis fjäll och Saimas\nfjärdar.\n\nJag ville hämta med mig hem fröet till en tragedi eller komedi.\n\nÄndtligen hörde jag en vek, vibrerande stämma.\n\n-- \"Älskade Anatol!\"\n\n\"Pass upp! gamle skämtare\", tänkte jag. \"Nu börjar det.\"\n\n-- \"Hvad säger du mitt ljufva barn?\"\n\nHan fick endast ett djupt snyftande och några suckar till svar.\n\n-- \"Men så lugna dig i Herrans namn, bästa Camilla\", fortfor han i en\ntonart, som väl skulle vara smekande och mild, ehuru den ljöd nog hård\noch sträf i mina öron.\n\n-- \"Hvarför hafva vi syndat så svårt, Anatol? Hvarken Gud eller\nmänniskor skola förlåta oss. Vi hafva bestulit...\"\n\nLejonungen och bulldoggen hålla ett sådant oväsen, att man knapt hör\nett ord.\n\n-- \"Guds förbannelse...\"\n\n-- \"Bah -- Guds -- Du lilla fjolla... att i våra dagar...\"\n\n-- \"Älskade Anatol, låtom oss dö tillsammans.\"\n\nDet är så... modernt -- smålog jag invärtes.\n\nEn paus. Jag vred försiktigt på hufvudet. Anatol stod stum och blickade\nut öfver hafvet.\n\nCamilla hade dolt sitt anlete under mantillan.\n\nSlutligen begynte Anatol, i det han förstulet såg sig omkring ifall\nnågon var i närheten -- någon af salongspassagerarne -- en människa i\nutsliten kavaj och söndrig panamahatt är ej just med som faktor, vare\nsig på en ångbåt eller hvar som hälst för öfrigt.\n\n-- \"Camilla, du vet huru högt jag älskar dig, högre än alt annat i\nvärlden! -- Vi voro tvungna att taga detta steg. Ditt tillstånd hade ju\nannars upptäkt vårt förhållande. Vi äro försedda med ett tillräckligt\nkapital...\"\n\n-- \"Hvilket du öfvertalade mig tillgripa af mina föräldrar. Din hustrus\nnipper... Un! hvilka fasliga syner! Natt och dag pina mig...\"\n\n-- \"Tala då saktare. Du för oss i fördärfvet...\"\n\n-- \"Alt är mig likgiltigt. Jag vill ej lefva mera.\"\n\nÅter skelade mina ögon på dem, sägo hennes hufvud nedböjdt och honom\nstelt stirrande på henne.\n\nHan eftertänkte synbarligen något. Plötsligen utbrast han äfven:\n\n-- \"Nåväl -- efter du så vill ha' det. Jag går in på din önskan.\nRättare sagdt, jag är uttröttad genom ditt ständiga jämrande, plågad af\natt skåda dina kval. Jag är beredd. Så snart jag vidtagit åtgärd om vår\nkvarlåtenskap och skrifvit några bref, så...\"\n\nSkeppsmusiken -- en septett -- spelade i detsamma upp en kadrilj på\ndet, sedan solen sjunkit, à la tivoli upplysta akterdäcket.\n\nParets samtal afstannade. Anatol trykte ett par kyssar på Camillas\nröda läppar och de unga tu aflägsnade sig. Camilla, numera lugnad,\nstödde sig, snarare hängde vid Anatols arm och blickade så strålande,\nkärleksfullt upp till hans stora, beslöjade ögon och sirliga\nmustascher.\n\nHär tyktes ingen tid vara att förlora, och i en handvändning hade jag\nuppsökt den gamle fryntlige skeppsdoktorn, med hvilken jag blifvit\ngod vän under förtroligt samspråk i de svala angenäma aftonstunderna\nefter mörkrets inbrott, och hvilken jag hade att tacka för en varm\nrekommendation till kocken, som därefter på bästa sätt förplägade den\nsjuke hemresande \"sjömannen\".\n\nJag knackade på läkarens dörr och steg in i samma fart. \"Nå, hvad står\npå, my dear friend?\"\n\nStum och förvånad åhörde han min berättelse och då jag slutat sade han\nendast:\n\n\"Merci, mon ami -- C'est ca entre nous.\" -- -- --\n\n\"Ska' det vara åsnor? Ridåsnor? Mulåsnor? Exemplariska åsnor?\" ropade\nöfver hvarandra trasiga negerpojkar och fellahsynglingar, då vi landade\nvid den smuts- och flugrika staden Suez. Då vårt fartyg måste vänta i\nflere timmar, innan det kom i turen att få löpa in i kanalen, begagnade\nsig en del passagerare af en liten ångslup för att taga i skärskådande\nden på andra sidan af den vida hafsviken, ibland några halft uttorkade\nsykomorer, tamarinder och palmer på en sandslätt liggande staden. Den\när lika oansenlig och ful som Port Said vid kanalens norra inlopp är\nståtlig och snygg. Bland turisterna befunno sig Camilla och Anatol samt\nskildraren. Vi spredo oss emellertid åt skilda håll.\n\nPå utsatt klockslag voro vi alla åter församlade på den lilla\nångslupens trånga däckstiljor. Camilla kom i sista laget buren i en\nbärstol. Hon såg sjuk ut och föreföll ängslig och upprörd.\n\nEn gäll hvissling ljöd. Det var signalen till afgång. Ännu gällare ljöd\ndock den arma Camillas anskri.\n\n\"Vänta, vänta! Anatol är ej här ännu!\"\n\nOch vi väntade. Vi väntade, tils en egyptier utstyrd i något slags\nhotelluniform kom rusande ned till båten med en biljett, som han efter\nnågra förfrågningar öfverlämnade åt Camilla.\n\nHan försvann och vår ångslup satte sig i rörelse. Det var hög tid.\nSkeppet trumpetade redan efter oss. Men Camilla! Ja, hon satt likblek\noch stirrade på den lilla, hvita papperslappen i sin hand. Plötsligt\nsjönk hennes hufvud ned mot skuldran på den bredvid sittande personen.\nEfter ankomsten till fartyget blef hon varsamt af matroserna inburen\ni sin hytt. Den väldiga maskinen pustade några gånger. Propellern\nhvirflade om ett par tag, och vi gledo majestätiskt in i Suezkanalen.\n\nMånen blänkte grant bland tindrande stjärnor och ljuseffekten ökades af\nkanalens eklärerade stationer, de bländande elektriska ljusen och andra\nmångfärgade lampor.\n\nEn mörk strimma rörde sig långsamt mot Sinaibärgen öfver öknen. Ett\nringlande tåg af dromedarer, hästar, araber och negerkvinnor -- en hel\nkaravan. På ett annat ställe tjöto gula bestar -- hyänor eller sjakaler\n-- kring något kadaver.\n\nÖkensyner vid elektriskt ljus! Tankfull står man med hakan öfver\nrelingens kant och betraktar alt det underliga omkring sig. Ibland\när kanalen så smal och fartygets skrof är så högt, att man tror sig\nfärdas på torra landet. Farten är ringa, och nästan ljudlöst glider man\nhän mot norr, is och köld. Men här är ljumt och skönt och ökenluften\nhärlig. Emellanåt möta vi andra flytande palats med deras bjärta ljus i\nfören eller hvilande i djupt mörker förtöjda vid någon station.\n\nDå och då stoj, rop och olika signaler, medan flaggor höjas och sänkas,\neldar uppflamma och slockna, hvarefter djup tystnad åter inträder.\n\nVi passera några smärre och en större insjö, där vår väg är utprickad\nmed lysande bojar.\n\nNågon gång en höjd, som undanskymmer utsikten för utkiken i\nmärskorgen. Äfven en och annan nog tvär vändning. Annars en\nevinnerligt sig utsträckande vattenlinial öfver det brungula, ofta\ngnistrande sandplanet. Vid stationerna försök till träplanteringar.\nKanallotsar segla kors och tvärs på Ismailasjön. Också synas klumpiga\nnegerfarkoster.\n\nNu... någon klappar mig på axeln.\n\n-- \"Herr doktor!\"\n\n-- \"Har ni icke gått till kojs ännu? Men det må så vara, när man just\npasserar detta egendomliga ställe af jorden... Emellertid, jag sökte\nEr\". -- Den gode doktorn talade så vemodsfullt. Det var icke hans\nvanliga muntra ton. En sorglig aning genomfor mig.\n\n-- \"Det har händt något, herr doktor?\"\n\n-- \"Javäl\" --\n\n-- \"Ah!\"\n\n-- \"Hon är död och han är häktad.\"\n\n-- \"Min Gud\" -- utbrast jag förskräkt. -- Allting sken i rödt därute på\nRöda hafvet.\n\nDoktorn gaf mig en vink. Jag följde honom. Vi trefvade igenom första\nklassens långa, mattbelagda korridorer tils vi uppnådde \"De dödas\nhytt\". Där låg Camilla i sin hvita sidenklädning, men själf ännu\nhvitare... Det fagra hufvudet var böjdt och armarna lågo i kors öfver\nbröstet. Medresande damer hade smyckat liket med några sköna rosor,\nkamelior och andra röda blomster. Röda skulle de vara, ty det var redan\npå Röda hafvet hon druckit sig till döden -- såsom hon då trodde,\ntillika med sin Anatol. Men Anatol hade smuttat på bara rent vin. I\nSuez på hotellet hade Camilla andra gången tänkt sig komma att dö med\nsin förförare -- hennes egen svåger, hennes äldre systers man. Giftet\nhade nu ändtligen gjort sin värkan. I den biljett Anatol sändt Camilla\ntill ängslupen erkände han sitt nya brott, sitt nesliga förräderi.\n\nDoktorn förmådde icke mera rädda henne. Hon dog, men skeppets\nkommendant hämnades den arma. Genom hans telegrafiska omsorg blef\nAnatol häktad ännu samma natt i sällskap med en yppig kreolska, fru\nW:o. Fru W:o var en skön och glad madagaskisk enka, hvars tjusande\nspel och sång mången kväll under den långa sjöfärden hade fängslat\npassagerarne i första klassen.\n\nDoktorn och jag kastade en sista blick på den stackars Camilla och\ngingo därefter sorgsna upp på däck. -- \"Min vän\" -- yttrade läkaren\n-- \"här har Ni nu fått erfara huru det står till med karaktären och\nmoralen. Se denne herr Anatol. Han gifter sig med en fin och bildad\nkvinna och får af sin svärfar en förtroendepost på Madagaskar. Hans\nunga svägerska kommer från Frankrike på besök till sin syster. Anatol\nbegagnar sig af dennas barnsliga oerfarenhet. Han förgiftar sin hustru\noch flyr med Camilla, men glömmer ej förty att därom underrätta sin\nälskarinna fru W:o. Denna följer med och äggar Anatol till nya brott.\nSådan är herr Anatol och icke är fru W:o just bättre. Sådan är världen\nnu och blir sämre...\"\n\n-- \"Detta fall är väl ett undantags fall\" -- mumlade jag.\n\n-- \"Låt vara\" -- genmälde doktorn -- \"i afseende å mångfalden och\nden vidriga formen på brotten, men nog anser jag det vara ett faktum\natt i den mån snillet och kunskapen vidgas karaktären krympt ihop,\nnästan försvunnit ur den s.k. stora världen. Det enda recept mot denna\ntilltagande egoism och karaktärslöshet man kan skrifva lyder sålunda:\nGenomträngs af fruktan och vördnad för Gud, kärlek och aktning för\ndina medmänniskor. Annars\", -- tillade doktorn och gaf mig handen till\nafsked, \"går mänskligheten sorgliga öden till mötes. Det egna jagets\nkolossala egoism gör oss -- civiliserade -- till kannibaler, mera\nraffinerade än urskogarnas\".\n\nI Port Said åtskilde tvingande omständigheter S.E. och mig. Han\nafreste till London för att senare komma på besök till Finland, medan\njag med njuggan nöd erhöll ett tillfälle att slippa direkte med den\nryska pakettångaren \"Odessa\" till staden af samma namn vid Svarta\nhafvets kust.\n\nEgendomliga rubbningar i nervsystemet. Ju kyligare luften blir dess\nnervösare känner man sig. De svartes välkomsthälsning bestod uti en\nafvärjande rörelse med handen och nu vinkar man så inbjudande: kom hit!\nkom hit! -- men likväl kommer en underlig rädsla öfver en.\n\nDumheter. \"Borta bra men hemma bäst\" ilar förtröstansfullt genom\nhjärnan, tils en fruktansvärd kollision med en ny vibration: \"borta\nilla dock hemma värst\" försätter mig uti en obeskriflig bäfvan. Bah,\nmänniskan är ej till uteslutande för grubbel öfver sin egen själs och\nkropps välbefinnande, utan...?\n\nDärför -- farväl du varma sköna Afrika!\n\n\n\n\nSlutord.\n\nÄndan kröner värket -- Talatta, Talatta!\n\n\n                                                       April 1891.\n\nNär man kommit till Konstantinopel, korsfararnes forna gästgifveri,\ntill Stambul, där halfmånen ännu är i inackordering, kan man väl säga,\natt afrikanska reseminnen redan svunnit hän. Efter ett besök i Floria\nTschehmedje och San-Stefano, där de sista såkallade egna fyrkarna\nanvändes för att nedlägga några minneskransar å vära finska grafvar,\ngick det kort om godt med kronoskjuts till Odessa.\n\nFrån Odessa genom det heliga Ryssland till Petersburg, och därifrån,\ntack vare ungdomsvännen Lalle B., öfver gränsen hem till Finland.\n\n       *       *       *       *       *\n\nEtt ädelt föräldrahjärta förnekar sig ej, men hvad öfriga hjärtan\nbeträffar, hade de under min vistelse i tropiken, i följd af den kalla\nvintern häruppe, antingen förkylt sig, fått influenza eller frusit till\nisklumpar. Några mycket bekanta kände icke igen mig på gatan, andra\nicke ens inom hus. En, precis landsman var han dock ej, påminde sig\nmig så småningom, alt under det han åhörde en röfvarhistoria, som jag\nuppdiktade i hans närvaro och hvilken slutade med att jag blifvit egare\ntill en af de största diamanterna i Kimberley. Det gjorde intet till\nsaken att jag alluderade på, att jag förskaffat mig den genom inbrott,\nrån och mord -- den gamle gossen blef alt fryntligare, skakade hand med\nmig tillslut, gratulerade och sade förtroligt: \"Diamant som diamant.\"\n\nAnmärkas bör dock att ett par \"patenta\" karlar med stor hjärtlighet\nemottogo sin gamle, pröfvade kamrat. -- -- --\n\n       *       *       *       *       *\n\nEgyptens sagorika bygder, Libanons snöhöljda skrefvor, Cyperns\nprunkande stränder, Arkipelagens trollska småöar, Smyrnas leende\nfjord... Abyssiniens bärgtoppar lysa icke så grant uti aftonsolen,\nsom Suomis granithällar i morgonrodnaden...\n\nCypresser, mangols, palmer och sykomorer susa och rassla icke så\nvemodsfullt, som vårt lands björkar, alar och barrträd...\n\nMozambiks sångfåglar kvittra icke så muntert, som de våra...\n\nNatals apelsiner och bananas gå icke upp mot våra hjortron, lingon och\nblåbär, tycker jag...\n\nKaps fina sherry och konstantiavin smakar ej närmelsevis så godt som\n\"en sup renadt\" eller \"en tuting\" drucken hemma i Finland...\n\nKonstantinopels läge är tjusande, men det är ett intet emot\nHelsingfors...\n\nBosforens vatten skimrar i blått, grönt, rödt, silfver och guld, men\ndess glans öfvergår aldrig -- i mina ögon -- ensliga skogsjöars i vårt\nland...\n\n       *       *       *       *       *\n\n\"Che coglione\" -- hvilken narr, säges Napoleon Bonaparte hafva\nutropat, då Ludvig den XVI visade sig i ett af Tuileriernas fönster\nmed den röda, frygiska mössan på sitt hufvud. Narraktigt var det,\nmen likväl måste hvarje individ med såkallade mänskliga egenskaper\nsympatisera med Ludvig och afsky Napoleon.\n\nEn god människa är faktiskt en narr. Rif hjärtat ur bröstet, förakta\nöfriga människor, betrakta dem endast som redskap för din egen vällust,\nglöm bort att du själf, åtminstone till det yttre, är en människa, samt\ndrick utan skrupler ur Lethes vatten, när samvetet beslår dig med en ny\ninfami.\n\nSå låter devisen för vägen till lycka och framgång.\n\nHuru hemskt om det vore sant. Men är det sant, så är det mänsklighetens\neget fel och den får skylla sig själf.\n\nHvarför skall man vara en narr? De gamle grekerne filosoferade, romarne\nfilosoferade och Kristus predikade.\n\nLängre hafva vi ändå ej hunnit, utan äro vi alt fortfarande iklädda\nsamma evinnerliga narrkåpa. Blomsternarrar, mjölnarrar, hofnarrar, men\nhufvudsakligen och framför alt narrar, sådana narrar som blifva lurade\naf sin egen narraktighet.\n\nDenna reseskildring är redan alldeles för vidlyftig och innehåller,\nledsamt nog, inga saker af vikt. Utaf en gnista kan ju emellertid en\nlåga uppflamma. Om denna anspråkslösa bok bland sina läsare väcker\nnågon på tanken att, bättre utrustad än författaren, göra en tripp\nrundt om Afrika, så kan vårt älskade och älskliga men undangömda och\nkyliga fädernesland däraf kanske draga någon nytta. Kanske kunna då\nhandelsrelationer knytas, emigranter här söka och finna en bättre\nutkomst än hemma! Bra, äfven den störste af alla narrar har då tjänat\nfosterlandet och får aflägga sin narrkåpa -- sekel efter sin\nbegrafning.\n\nI händelse författaren vore i besittning af en god hälsa, solida\nkunskaper, snille i öfverflöd och ett starkt kapital, så vore han\nbestämdt villig att offra dem på \"Vårt lands\" altare. Själf i saknad\naf ofvanstående, anbefaller han hos dem af sina landsmaninnor och\nlandsmän, som äro de lyckliga innehafvarene af en del eller af\nalt ofvanuppräknadt, att utan tvekan offra den dem af försynen\ngifna förmånen -- till fäderneslandets bästa, genom donationer och\nföretagsamhet.\n\nGlad är den resande emellertid, om blott landsmaninnors och landsmäns\nintresse blifvit väkt för ovilkorligen viktiga spörsmål, dem man ej\nafvisar endast med ett lätt utropadt: Fantasi! Utopi! Galenskaper!\n\n       *       *       *       *       *\n\nOm man inser det sanna och goda i att innerligt älska sitt\nfädernesland, om hela ens tillvaro går upp i att se lyckan sprida\nsig, dygden uppblomstra, det sköna och stora omhuldas, afund, fåfänga\noch småsinne förkväfvas i vårt kära fädernesland, om man tänker sig\ndetsamma engång förete bilden af en modellstat, af det förlorade\nparadiset -- så -- om man har sådana ideal, tjänar man indirekt hela\nmänskligheten och känner sig, om än annars olycklig -- dock lycksalig.\n\nMåtte alla finska medborgarinnor och medborgare blifva lycksaliga!\nLefve Finland! Eläköön Suomi!\n\nFinis.\n\n\n\n"]