[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fVTUoDlpt9EJcjqIcuJcTht_6GbYqJNfS6HwWYDGlyQI":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":7,"slug":8,"bookId":9,"genreRaw":7,"genre":10,"themes":11,"origin":12,"language":13,"yearPublished":14,"yearPublishedTranslation":7,"wordCount":15,"charCount":16,"usRestricted":17,"gutenbergId":18,"gutenbergSubjects":19,"gutenbergCategories":21,"gutenbergSummary":24,"gutenbergTranslators":25,"gutenbergDownloadCount":26,"aiDescription":27,"preamble":28,"content":29},2465,"Napoleons syskon","Söderhjelm, Alma (1870-1949]",null,"2465-soderhjelm-alma-napoleons-syskon","2465__Söderhjelm_Alma__Napoleons_syskon","muistelmat",[],[],"sv",1916,46445,235336,false,65225,[20],"Bonaparte family",[22,23],"Essays, Letters & Speeches","History - European","\"Napoleons syskon\" by Alma Söderhjelm is a historical essay collection written in the early 20th century. The work delves into the lives of Napoleon Bonaparte's siblings and their significance during his reign, offering insights into their roles within the larger context of European history. The book likely covers individual stories, beginning with Joseph Bonaparte, exploring themes of ambition, loyalty, and the complexities of familial ties.  At the start of the essays, the author introduces Joseph Bonaparte, outlining his early life and education alongside his brother Napoleon. The narrative highlights Joseph's mild and lovable nature, contrasting sharply with Napoleon's determined disposition. The text chronicles Joseph's transformation from a boy preparing for a religious career to becoming the eldest son responsible for the family's wellbeing following the death of their father. The author's portrayal suggests that Joseph struggled with the expectations that came with his family's legacy, providing a glimpse into the dynamics between the Bonaparte siblings as they navigated political turbulence and personal ambitions. (This is an automatically generated summary.)",[],239,"Historiallinen esseekokoelma tarkastelee Napoleon Bonaparten sisaruksia ja heidän elämänvaiheitaan osana keisarikunnan valtarakennelmaa. Teos syventyy muun muassa Joseph, Lucien ja Louis Bonaparten sekä heidän sisartensa rooleihin ja merkitykseen Napoleonin valtakaudella.","'Napoleons syskon' av Alma Söderhjelm är Projekt Lönnrots utgivelse\nnr 2465. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen,\nvarför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till\ne-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Tuula Temonen och Projekt Lönnrot.","NAPOLEONS SYSKON\n\nav\n\nAlma Söderhjelm\n\n\n\nHistoriska Essayer I.\n\n\n\n\n\n\nBorgå,\nHolger Schildts Förlag,\n1916.\n\n\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\nFörord.\nJoseph Bonaparte.\nLucien Bonaparte.\nElisa Bacciochi.\nLouis Bonaparte.\nPauline Borghese.\nCaroline Murat.\nJérôme Bonaparte.\n\n\n\n\nFÖRORD.\n\n\nSkildringar från Napoleon-tiden kunna knappast göras utan att tangera\nNapoleons gestalt. Så mycket mer är detta fallet, när det gäller hans\nsyskon, vilkas betydelse för historieforskningen betingas av hans\negen. I föreliggande essayer har jag därför behandlat Napoleons syskon\nendast under den tid, då de, var i sin stad, utgjorde ett led i det\nnapoleonska världssystemet och endast ytterst fragmentariskt berört\nderas öden efter Napoleons fall. Jag har ansett denna disposition\nlämplig för dessa kortfattade framställningar. Att teckna dem som\nkonungar och drottningar i landsflykt hade krävt en särskild bok.\n\nHelsingfors den 6 december 1916.\n\nAlma Söderhjelm.\n\n\n\n\nJOSEPH BONAPARTE.\n\n\nÅr 1778 i december kom en fransksinnad corsikan, Charles Bonaparte,\nmed sina två äldsta söner från Corsika till Sydfrankrike i avsikt att\nskaffa dessa en god fransk uppfostran. Den äldre, Joseph, var ett\nstillsamt och älskvärt barn om nära elva år, som på grund av dessa\nlyckliga gåvor bestämts för prästyrket. Den yngre åter, Napoleon, hade\nett mörkt och dystert lynne, och hans tidigt framträdande beslutsamhet\noch viljekraft hade gjort att man utan tvekan hade bestämt honom för\nden militära banan. Napoleon vann inträde vid militärskolan i Brienne,\nJoseph intogs i en skola i Autun. Detta var första gången någon av\ndessa Bonaparter som ett kvart sekel senare skulle behärska hela Europa\noch röra sig ledigt i vilka delar av världen som helst, beträdde\nkontinentens mark. Ett sällsamt ögonblick vilket blev inledningen till\nden mest fantastiska och dock sannfärdiga äventyrsroman som någonsin\ndiktats!\n\nI skolan gjorde sig Joseph omtyckt av alla. En av hans lärare har\nfällt omdömet att han var älskvärd och pålitlig samt hade lätt att\nlära. Särskilt tyckes denna lätthet ha visat sig i språkstudierna,\noch han lärde sig snabbt att korrekt skriva och tala franska, något\nsom Napoleon aldrig gjorde. Till karaktären var han mild -- det är\nhans lärare som talar -- förekommande och tacksam, han var en god\nkamrat och tog de förorättades parti. \"Aldrig kunde jag upptäcka hos\nhonom ett stänk av fåfänga. När man såg honom på en gång stilla och\nglad kunde man ej spåra hos honom några anlag för det slags liv som\nsedan blev hans, och jag för min del tror att han med sin natur endast\nmotvilligt lät göra sig till konung.\" En annan av hans lärare har smått\npolemiserat mot detta uttalande, som han anser överdrivet, men också\nhan karakteriserar Joseph under skoltiden såsom blyg, anspråkslös och\nmycket älskvärd.\n\nJoseph slutade skolan i Autun år 1785. Det beslöts nu i familjerådet\natt han skulle söka inträde i prästseminariet i Aix efter en släkting\nsom blivit utdimitterad. Visserligen hade ingen frågat Joseph om hans\nönskningar, men man antog, att, då han ej underrättat familjen om någon\nförändring av sina framtidsplaner och överhuvudtaget alldeles upphört\natt skriva hem, han hyste intresse för det kall man valt för honom.\nDetta var emellertid ingalunda förhållandet. Det hade så småningom\nblivit klart för Joseph att han ej hade lust för den prästerliga banan.\nHan hade under de sista åren i Autun levat med i sällskapslivet, fått\nförmögna vänner och förmögna vanor och hans ärelystnad hade blivit\nväckt. Skulle väl han mitt i den lyx och rikedom som hans vänner levde\ni eller eftersträvade, bli en enkel kyrkans tjänare? Det ville han\nej. Och hans svar på underrättelsen om att man arbetade på att skaffa\nhonom inträde vid seminariet, var ett kort meddelande att han beslutit\nsig för att välja den militära banan. En så bestämd viljeyttring från\nJosephs sida var man icke van vid i hemmet, och det föll ingen in att\nopponera; men med det praktiska sinne som utmärkte Bonaparterna började\nde strax vidtaga anstalter för att få Joseph placerad i en militärskola.\n\nSnart inträffade emellertid händelser som gjorde att Joseph fick lov\natt överge tanken på att bli krigare och i stället ägna sig åt den\ncivila banan. När Charles Bonaparte avhämtade sin son från skolan\ni Autun var han redan sjuk, och han dog samma år, den 24 februari\n1785 vid endast 38 års ålder. Det var ett hårt slag för familjen\noch särskilt för Joseph. Såsom varande den äldsta sonen gick enligt\ncorsikansk sed familjemakten och även ansvaret över till honom. Han\nkunde därför ej välja framtid efter eget behag och ej avlägsna sig från\nCorsika, utan blev tvungen att med bistånd blott av en gammal onkel,\nsom på grund av sjuklighet ständigt låg till sängs, taga vård om sin\nmor och sina småsyskon, Paulette, Caroline och den tre månader gamle\nJérôme.\n\nMedvetandet om att vara en betydande person och intaga en privilegierad\nplats inom familjen kallade fram förut okända sidor av Josephs\nkaraktär. Under den tid han befann sig på Corsika, förändrades hans\nuppträdande i mycket och hans flärdlöshet var i ett slag försvunnen.\nHan fordrade respekt och lydnad av familjens olika medlemmar och ju\nmera han själv blev medveten om sin utomordentlighet, desto starkare\nförsökte han hos sin omgivning ingjuta den uppfattningen, att han\nvar en undantagsmänniska. Efter det han på kort tid avlagt sina\nämbetsexamina i Pisa 1788 och blivit antagen såsom advokat trodde han\nsig duga till allt. Med en rent \"bonapartisk\" glupskhet sökte han en\nmängd lediga befattningar, oberoende av om han ägde någon kompetens\nför dem eller ej. Och han lät ej avskräcka sig av det fruktlösa i sina\nbemödanden, han kände sig blott förnärmad över att andra ej delade\nden uppfattning han hade om sin egen förmåga. Senare under Josephs\nliv utvecklades denna egenskap i hög grad, han förlorade fullständigt\nsinnet för sina egna proportioner, och hans fåfänga kom honom att\nbegå handlingar som egentligen stodo i strid med hans älskvärda och i\ngrunden godmodiga och vänsälla natur.\n\nJoseph var inom familjen den enda, som Napoleon hyste respekt för och\ntog hänsyn till, han var även sin yngre broders vän och förtrogne. I\nmångt och mycket liknade bröderna varandra både till det yttre och\ninre. Liksom Napoleon var Joseph mörk och gick liksom denne något\nframåtlutad. Hos båda var överkroppen onaturligt stor i förhållande\ntill benen -- något som för övrigt även var fallet med den tredje\nbrodern, Lucien. Anletsdragen voro desamma, men i motsats till\nNapoleons spända och nervösa uttryck, präglades Josephs ansikte av lugn\noch vänlighet. Gemensamma karaktärsdrag för dem båda voro släktkänsla,\nkärlek till familjens historia och traditioner samt en brinnande\näregirighet för egen räkning lika väl som för familjens. Men när de\nunder sina långa vandringar på hemöns soliga sandstränder eller i de\nvilda bergen gjorde upp planer och drömde berusande framtidsdrömmar,\nvar det icke utöver Corsikas gräns som deras tankar gingo, deras\ngossefantasi hade ej ens i sin vildaste flykt kunnat konstruera upp en\nframtid sådan som verkligheten sedan en gång gestaltade den.\n\nCorsika hade tillhört Genua under fyra århundraden, men de ständiga\nupproren på ön och den fortgående kampen för nationellt oberoende\nhade tidtals försvagat Genuas välde. Då självständighetskampen på\n1760-talet blev särskilt intensiv och ledaren för denna, Pasquale\nPaoli, var lycklig nog att kunna kring frihetsfanorna samla så gott som\nhela Corsika, sålde Genua genom en traktat av den 15 maj 1768 ön till\nFrankrike. Fransmännen hade lika svårt som genueserna att göra sitt\ninflytande gällande, men genom att sända dit stark militärmakt under\nen skicklig marskalks ledning gjorde de sig till herrar över ön. Paoli\nblev fördriven och flyttade till England, och med stor våldsamhet blev\nnu det franska väldet befäst. Ett intensivt hat mot fransmännen var\nden naturliga följden av dessa åtgärder och upproren fortgingo. Från\noch med början av 1770-talet är öns tillstånd ett annat, motståndet är\nbrutet och fransmännen regera med mild hand. Från och med denna tid\nexisterade här även ett franskvänligt parti, och en av dem som sällade\nsig till detta var Napoleons far, Charles Bonaparte.\n\nNär revolutionens våg år 1789 drog över Frankrike väckte den också upp\nde nationella strävandena på Corsika. Paoli återkom från sin landsflykt\noch corsikanerna hyllade och erkände honom såsom sin borne ledare.\nFörhållandet till Frankrike blev gott, ty på Corsika väntade man av\nrevolutionen att den skulle förverkliga de mål man här strävade till,\noch man tycktes ha skäl därtill, då Paoli år 1790 blev utnämnd till öns\nståthållare.\n\nI familjen Bonaparte väckte Paolis återkomst mycken entusiasm. Deras\nmor, Letitia Ramolino, hade i sin ungdom varit vittne till Paolis\nförsta frihetskamp, hon hade beundrat honom och kanske älskat honom\noch för sina barn brukade hon, då Charles Bonaparte var borta på sina\nresor, under de ensamma kvällarna förtälja så märkvärdiga historier om\ndenne man, att han för dem framstod som nära nog legendarisk. Joseph,\nsom vid Paolis återkomst var en 22 års yngling, blev också vald till\nmedlem i den deputation som utsetts att mottaga Paoli, när han vände\ntillbaka till Corsika, ett storslaget och högtidligt ögonblick för\ndem alla. Joseph blev jämväl medlem i det nya municipalitet som efter\nfranskt mönster upprättades på ön, och erhöll även andra hedersuppdrag,\ni det att han jämte bröderna Napoleon och Lucien invaldes i den\nelektorsförsamling som i september och oktober 1790 sammanträdde i\nAjaccio, för att utse ett direktorium och i övrigt ordna landets\nangelägenheter. År 1791 utnämndes han till distriktspresident och 1792\ntill fredsdomare i Ajaccio, vilket familjen och han själv satte mycket\nvärde på och för vilken plats han gjort sig meriterad genom att utge en\nkommentar till den franska konstitutionen av 1791.\n\nMen om ock Joseph Bonaparte ställde sig under Paolis fana, så hade\nhan likväl intet av upprorsman i sig. AU han smittades av entusiasmen\nför sitt hemlands frihet och oberoende betydde ingalunda detsamma\nsom att han var en verklig revolutionär. Han hade intet av typen hos\nden ungdom, för vilken revolutionen hade kraften av en ny religion\noch vilka på dess altare hade hänförelse nog att offra allt. Om man\növerhuvudtaget vill precisera Josephs ställning till revolutionen,\ntorde det vara riktigast att räkna honom till dessa strängt\nkonstitutionella, vilka blivit kallade 1789-års män.\n\nÖverhuvud var Joseph under hela sitt liv typen för den civile\nämbetsmannen, han hade intet sinne för det militära idealet, intet\nintresse för militära frågor, och han hade säkert lyckats bättre som\nbyråchef än som konung. Då valen till konventet ägde rum lät han\nuppställa sig som kandidat, men fick ringa understöd och föll igenom.\nDetta berodde ytterst på att familjen Bonaparte ej åtnjöt samma\nanseende på Corsika som förr.\n\nEnigheten bland de corsikanska självständighetsmännen kunde i längden\nej bibehållas. Det uppstod snart tvenne partier, av vilka det ena\npå intet sätt ville kompromissa i frågan om Corsikas oberoende av\nFrankrike, det var Paolis och Pozzo di Borgos parti, det andra vartill\nBonaparterna och deras fränder hörde, ville antaga det medlingsförslag,\nsom framställts av nationalkonventet och understöddes av Corsikas\ndeputerade. I de corsikanska nationalisternas ögon voro Bonaparterna\nfrämst av alla misstänkta. Man mindes plötsligt att deras far var den\nförsta som underkastat sig det franska väldet, man fruktade deras\nhögmod och ärelystnad. Situationen drives slutligen till sin spets när\nPaoli plötsligt höjer upprorsfanan och stödd på engelsk hjälp börjar\nerövringen av Corsika. Bonaparterna å sin sida försvara sig på ett\nsätt som gör schismen fullständig: Lucien slungar i den revolutionära\nklubben i Marseille emot Paoli en anklagelse för förräderi mot Corsika.\nSvaret kommer strax: de upproriska kasta sig över Bonaparternas hus\noch bränna det. I största hemlighet inskeppar sig nu den 11 juni 1793\nfamiljen Bonaparte i Ajaccio och beger sig över till Frankrike, där de\nlandstiga i Marseille.\n\nDen 13 juni skriver Joseph från Toulon till en av sina vänner: \"Jag\nanlände hit för några ögonblick sedan. Paoli har slutat med att höja\nupprorsfanan, och jag har längre tid än ni själv varit förd bakom\nljuset. Jag lider nu mitt straff därför, jag har blivit ett av hans\noffer. Han har uppbringat 2,000 beväpnade män, vilka förstört och bränt\nbåde mitt och Multedos hus. Från Calvi, där vi först hade gömt oss, ha\nvi nu kommit hit.\"\n\nDå familjen vid sin plötsliga flykt hade varit tvungen att lämna all\nsin egendom i sticket, var dess ekonomiska läge ytterst prekärt. De\nhade för övrigt nu tillfälle begråta förlusten även av den lilla\nförmögenhet de nyligen fått ärva av sin gamle sjuke onkel, och vilken\nefter hans död hittats i reda pengar -- under madrassen i hans säng.\nDe saknade nästan det nödvändigaste. De flyttade från den ena orten\ntill den andra, men funno ingen lämplig vistelseort och bosatte\nsig slutligen i en liten by, la Valette, nära Toulon. Under en tid\nutgjordes familjens väsentligaste tillgång av Napoleons löjtnantslön,\noch stor var glädjen, när denna efter bragden vid Toulon utbyttes\nmot en kaptenslön. Men även på annat sätt blevo familjens ekonomiska\nförhållanden förbättrade. I juli 1793 hade konventet beslutit att åt\nalla flyktingar från Corsika utdela understöd i form av en bestämd\nsumma i månaden, utgörande 75 livres för yngre kvinnor och 45 för barn\noch åldringar. De unga männen erhöllo endast 25 livres en gång för\nalla, man räknade nämligen på att alla förr eller senare skulle ingå i\nden aktiva armén eftersom fäderneslandet var i fara. Det blev nu en tid\nframåt Josephs uppgift att arbeta på att för sin familj erhålla dessa\nförmåner. Med en oblyghet som nu kanske för första gången kommer i\ndagen, skriver han brev till konventet, till ministrarna och till alla\ninflytelserika personer i Paris. Och han gör det med en anspråksfullhet\nsom vore familjen Bonapartes angelägenheter redan nu riksviktiga och\nsom om statens framtida väl och ve berodde därav. Han lyckades även\ni sina bemödanden och familjen erhöll av franska regeringen 600,000\nlivres såsom ersättning för sin förlorade förmögenhet. Han själv ville\npå inga villkor gå in i aktiva armén utan sökte och erhöll antagligen\ngenom rekommendation av sina vänner, konventets kommissarier i södern,\nbl.a. Robespierre d. y. en plats såsom magasinsförvaltare med en lön\nav 6,000 livres om året samt fri bostad.\n\nEmellertid hade modern, Letitia Bonaparte bosatt sig i Marseille\nmed sina yngre barn. Här gjorde familjen bekantskap med en förmögen\nköpmansfamilj vid namn Clary Denna familj hade relationer med den\nlägre adeln i trakten och blev på denna grund av konventets utskickade\nmisstänkt för aristokratism. En av sönerna som var förföljd, sköt sig,\nen annan blev fängslad. Joseph lyckades genom sina förbindelser med\nrevolutionsmännen utverka denne sons frigivande, och den tacksamhet som\nfrån släkten Clarys sida visades Bonaparterna gjorde att familjerna\nträdde i nära vänskapsförbindelser med varandra. I det claryska hemmet\nfunnos tvenne döttrar; vad var naturligare än att befästa denna vänskap\ngenom att låta sonens räddare gifta sig med en av döttrarna! Den yngre\ndottern, den förtjusande Désirée var emellertid vid denna tid endast 14\når gammal, och det blev sålunda den äldre, giftasvuxna Julie, om vars\nhand Joseph anhöll. Anbudet blev även efter någon tvekan antaget, och\nbröllopet stod med all den välmående landsortens pomp och ståt den 1\naugusti 1794 i Cuges, en liten by där familjen Clary hade ett lantgods.\nDet har berättats att underrättelsen om Robespierres fall nått de\nnygifta på deras bröllopsdag -- en bröllopsgåva som de utan tvivel till\nfullo uppskattade.\n\nDet var ett gott parti från båda sidor sett. Joseph hade visserligen\nännu ingen ställning, men han hade goda relationer och så mycket\nmera chanser att komma fram som han egentligen stod alldeles utom de\npolitiska partierna. Dessutom var han en angenäm man, med sina 26 år,\nsåg bra ut, var en trevlig och älskvärd sällskapsmänniska, ställde\naldrig medvetet till bråk och hade lätt att komma överens med andra.\nJulie åter hade den egenskapen som för Josephs familj och även för\nhonom själv var den viktigaste: hon var förmögen. Hon var också klok\noch bildad, men hon hade ingen humor eller esprit. Till det yttre var\nhon liten och mager samt illa växt, med ett sjukligt och tärt utseende,\noch hennes väsen ägde ingen charm. Den borgerliga vigseln åtföljdes i\nall tysthet av en kyrklig vigsel förrättad av en icke edsvuren präst\n-- detta enligt familjen Clarys önskan och vilja. Den skedde i största\nhemlighet, då de icke edsvurna prästerna betraktades såsom rikets\nvärsta fiender, och kännedomen härom kunde ha kostat både Joseph och\nhans unga maka huvudet.\n\nI familjen Bonaparte blev Julie väl emottagen dels för sin hemgifts\nskull, dels emedan hon var just sådan man ville ha henne: god och\nsnäll, men utan de yttre företräden som skulle ställt fröknarna\nBonaparte på något sätt i skuggan. Det förblev även alltid ett gott\nförhållande mellan de båda familjerna, trots det att familjen Clary\nicke i sin familj ville mottaga ytterligare en Bonaparte -- det\nberättas nämligen att när Napoleon hörde sig för om vad man tänkte om\nen eventuell förbindelse mellan honom och den yngre systern Désirée --\nsedermera general Bernadottes, konung Carl Johans maka -- han erhållit\nsvaret att \"man ansåg det vara nog med en Bonaparte i familjen\". Genom\nsitt giftermål blev Joseph obestritt ansedd såsom familjens huvud och\nstöd, ty vad var numera Napoleons lilla kaptenslön emot Josephs 150,000\nlivres!\n\nEfter thermidor förändrades den politiska ställningen i Frankrike\nmed ett slag. De nya maktägandes hämnd gick skoningslös ut över\nalla dem som kunde misstänkas såsom anhängare eller vänner till\nrobespierristerna, men medan Napoleon och Lucien en tid sutto i\nfängelse för sina revolutionära åsikters skull, gick Joseph fri, vilket\ndels berodde på hans förbindelse med familjen Clary, dels på att man\nvisste att han ej var någon politiker eller partiman.\n\nUnder år 1795 flyttade Joseph till Genua, i egenskap av\nkrigskommissarie vid italienska armén, en plats som han erhållit genom\nNapoleons bemödanden. För att bli krigskommissarie behövdes även några\nmilitära meriter, och då Joseph ej ägde sådana uppgav brodern helt\ndjärvt att Joseph hade varit hans adjutant. I Genua sysslade Joseph\näven med affärer -- tiden var gynnsam för jobberi och spekulationer\noch Joseph förtjänade stora penningar genom att förmedla förbindelser\nmellan handelshus i Marseille och Genua.\n\nNapoleon som, efter att i oktober 1795 tillsammans med Barras hava\nkuvat det rojalistiska vendémiaire-upproret, blivit utnämnd till\ngeneral var mycket tillfredsställd med Josephs befattning i Genua.\nHan skaffade honom det kreditivbrev som Joseph behövde för sin nya\nplats och han arbetade på att för Joseph erhålla en plats såsom fransk\nkonsul i Italien -- eller i nödfall i något annat land, Spanien eller\nPortugal. Se här en av de böneskrifter som han uppsatte för detta\nändamål, det är ett av dessa många dokument som Bonaparterna under\nkampen för sin fortkomst i världen fabricerade och i vilka de utan att\nblinka travesterade sanningen till sin egen förmån. Det är daterat den\n1 augusti 1795 och Napoleon har här för Joseph uppfunnit meriter över\nvilka han själv var förvånad.\n\n    Till kommissionen för utrikes ärenden.\n\n    _Joseph Bonaparte_ anhåller hos er om en plats såsom konsul i\n    någon av Italiens hamnar.\n\n    Han är 30 år gammal.\n\n    Han har hållit en föreläsningskurs i offentlig och civil rätt.\n    Han har rest i Italien och känner dess handelsförhållanden och\n    dess politiska ställning.\n\n    Han talar italienska och latin. Han har varit officier municipal\n    i sin kommun.\n\n    President i sitt distrikt.\n\n    Medlem av direktoriet i sitt departement, där han var allmän\n    åklagare. Krigskommissarie vid italienska armén.\n\n    Han närsluter här sina intyg samt andra handlingar som ådagalägga\n    hans meriter.\n\n    Paris, den 14 thermidor (1 augusti) den eniga och odelbara\n    franska republikens år 111.\n\n                                                 Buonaparte.\n\nDenna ansökan hör till de många som ej ledde till resultat, men den\nvisar huru mån Napoleon var om Josephs karriär. Vid denna tid voro\nbröderna goda vänner och det var åt Joseph som Napoleon anförtrodde\nsina planer och drömmar för den närmaste framtiden. Han fortfor även\ni sina bemödanden att anskaffa ett konsulat för sin broder. Joseph\nstannade därför lugnt i Genua, därifrån Napoleon ej ville att han\nskulle komma tillbaka innan han sett tiden an -- \"en attendant\",\nskriver Napoleon till honom, \"reste a Gênes, prends une maison\nparticulière et vis chez toi\".\n\nVänskapen mellan dessa två bröder som stodo varann närmare än de\növriga syskonen, fick en knäck genom Napoleons giftermål. Joseph hade,\nfjärran från de sina, från parislivets skvaller och kommentarier, icke\nkännedom om att hans trumpne broder besökte de mondäna salongerna, han\nvisste ej att Napoleon gjort bekantskap med en av stjärnorna här, och\nallra minst visste han av att denne umgicks med planer på giftermål.\nSå, utan någon förberedelse, underrättar Napoleon honom om att han har\ngift sig. Hela familjen Bonaparte är djupt upprörd över giftermålet\nmed denna främmande änka, som kommer från en ö långt borta och som\nomtalas såsom lättfärdig och behagsjuk, och man känner sig djupt kränkt\noch förorättad, ty familjen förlorar nu sin försörjare, sin klan och\nhövding. Men för ingen kännes missräkningen så stor och bitter som för\nJoseph, ty genom giftermålet förlorar han sin bäste vän. Han iakttager\nockså gentemot Napoleon en stram hållning, låtsar till en början som om\nhan intet visste. Den 9 mars ägde vigseln rum, men först den 8 april,\nsedan Joséphine efter Napoleons avresa till italienska armén varit\nensam i tre veckor, nedlåter han sig att skriva till henne några kyliga\nrader. I Genua når honom även underrättelsen om att Napoleon blivit\nutnämnd till högsta befälhavare över den italienska armén.\n\nNapoleon å sin sida hade intet gehör för det missnöje han väckt. Efter\nsina första segrar över piemontesarne lät han kalla Joseph till sitt\nläger, och det blev Joseph som fick uppdraget att till direktoriet\nbringa bud om broderns segrar. Från denna stund var Josephs roll i det\nnapoleonska systemet bestämd: den blev sändebudets, ambassadörens.\nJoseph var själv medveten om sin betydelse och om vikten av det\nuppdrag han erhållit och egentligen var han genom sin lätthet att\nvara tillsammans med andra, sin språkkunskap och sitt angenäma väsen\nsärdeles lämpad för sådana uppdrag. Han blev också av direktoriet\nmottagen med entusiasm, alla visade honom synnerlig välvilja och han\nunderlät ej att begagna sig härav, han uppträdde överallt som om det\nhade varit han och ej brodern som vunnit de stora segrarna.\n\nI Paris öppnades nu för Joseph för första gången dörrarna till\nden mondäna världen och de förnäma salongerna. Han lärde i denna\nsplitternya parissocietet således nu även känna den brokiga skara av\nkvinnor som angåvo tonen, spirituella, lättsinniga och litterära,\nslavar under ett mod som uppfunnit en dräkt av ingenting och dock\nbehärskande männen genom sina nycker och politiken genom sina hugskott.\nHär kom Joseph också i beröring med sin nya svägerska Joséphine, som\nmed den största älskvärdhet kom honom till mötes. Men Joseph kunde\nej försona sig med henne, han ogillade bland annat det självsvåldiga\nsätt på vilket hon handskades med pengar och han fattades av en så\nstor motvilja för henne att den för alltid kom honom att glömma\nhennes sympatiska sidor. Då Napoleon, som våldsamt längtade efter sin\nhustru med vilken han varit tillsammans endast några dagar innan han\nbegav sig till Italien, bett direktoriet sända Joséphine till honom,\noch direktoriet såsom naturligt var lämnade det delikata uppdraget\ntill Joseph, vilket Napoleon antagligen förutsett, behandlade denne\nJoséphine överlägset och taktlöst.\n\nI slutet av juni hade Joseph återvänt till Italien. Men här dröjde han\nej länge. Napoleon ombetrodde honom nämligen med det svåra uppdraget\natt ordna förvaltningen på Corsika, som åter erövrats av fransmännen.\nI augusti 1796 landade Joseph i Bastia, och snart därpå var han i\nAjaccio. Han begav sig nu till fädernegården som han engång så hastigt\nlämnat i sticket. Men nu var tiden och stunden en annan. Nu uppträdde\nhan här såsom herre och härskare. Revolutionen var avslutad och allt\nvar lugnt och stilla. Joseph kunde ordna öns angelägenheter såsom\nhan ville, han upprättade en styrelse efter sitt sinne, gjorde sina\nvänner och släktingar till medlemmar av denna och sammankallade en\nelektorsförsamling, vilken valde honom till deputerad i de femhundras\nråd. Vilken triumf för Joseph att på detta sätt återvända till Corsika,\nsom han med de sina måst lämna, följd av patrioternas hämnd efter att\nha förrått den gamle hjälten som han engång själv i ungdomlig entusiasm\nhälsat och hyllat såsom en kämpe för sitt lands och världens frihet!\n\nSåsom belöning för att till direktoriets och Napoleons fulla\ntillfredsställelse ha ordnat Corsikas angelägenheter och för att\nstadfästa det goda förhållande som hade inträtt mellan bröderna, erhöll\nJoseph nya förmåner. I en fart utnämndes han till minister i Parma och\nRom, och den 15 maj 1796 till ambassadör vid hovet i Rom med närmaste\nuppgift att övervaka fredsunderhandlingarna med påven. Joseph erhöll\nnu sin första verkligt höga funktion, och därtill en årlig inkomst av\n60,000 livres.\n\nI den officiella instruktion Joseph erhöll av direktoriet kallades han\natt fortsätta det arbete som Napoleon begynt samt avsluta med Rom den\nfred, för vilken Napoleon redan undertecknat ett förberedande fördrag.\nJosephs namn skulle, sades i skrivelsen, påminna romarne om vad det\nkan kosta att ej vara vän av republiken, men direktoriet hyste i alla\nfall förhoppning om att Bonapartes broder genom sitt nit och sin omsorg\nskulle förmå påven att glömma bort de stora offer han varit tvungen\natt göra och uppträda så, att de båda folken för var dag som gick\nförbrödrades och närmade sig varandra.\n\nMen ett par dagar tidigare hade Joseph erhållit en annan, hemlig\ninstruktion, där den tanke som endast dunkelt kunde skymtas i den\nofficiella skrivelsen var framställd utan något förvillande omhölje,\noch vilken uttryckte en klar och tydlig önskan att Kyrkostaten borde\nså snart som möjligt demokratiseras för att därigenom bereda väg för\nrepubliken.\n\nSyftemålet med Josephs mission var sålunda klart. Han borde uppvigla\nbefolkningen i påvens stater mot påven. Det var ett delikat värv.\nSkulle Joseph gå i land därmed? Hade han nog diplomatisk skicklighet?\nNapoleon trodde det utan tvivel. Men han överskattade Josephs förmåga,\nhan var blind för Josephs medelmåttighet, liksom han i allmänhet\nvar blind för sina egnas brister, han trodde att dessa bröder och\nsvågrar som han överhopade med ansvarsfulla uppdrag och ämbeten voro\nlika driftiga, kloka, energiska som han själv, han förutsatte att\nhändelserna och omständigheterna också hos dem skulle förmå driva upp\nförut oanade naturgåvor samt en oerhörd arbetskraft. Hade Napoleon\nfruktat för att Joseph ej skulle reda sig med de ansvarsfulla uppgifter\nhan gav honom, så hade han, som själv värderade intet så högt som\nkapaciteten, utan tvivel nöjt sig med att ge Joseph, som han höll\nav, och även de andra inbringande sinekurer, men det att han gav dem\narbetsdryga uppgifter att lösa visar till fullo, att han såg dem genom\nnågot slags färgat glas. Han hade säkerligen aldrig riskerat att\nskada Frankrike, om han tänkt sig att det kunde bli följden av hans\nfamiljepolitik.\n\nJoseph flyttade genast med sin familj till Rom, han anlände dit redan\nden 31 maj 1797. Han åtföljdes av sin hustru och sin syster Caroline.\nDet dröjde något innan han kunde besluta sig för bostad men valde\nsedan Palazzo Corsini. Allt gick till en början bra. Joseph hade\nprivat audiens hos Pius VI och blev erkänd av honom den 2 september.\nPåven var älskvärd och sände honom bland annat vackra hästar. Den\n28 september ägde den stora officiella mottagningen rum, dit Joseph\nanlände med sin republikanska svit i galavagnar dragna av spannhästar\noch prydda med lakejer i hattar med stora trefärgade panacher. Samma\nkväll presenterades den franska diplomatiska kåren för påven; damerna\nföreställdes av påvens brordotter Donna Constanza Braschi i egen\nperson. Några dagar senare blevo Julie och Caroline presenterade för\npåven.\n\nDet liv som nu började tilltalade både Joseph och de bonaparteska\ndamerna. Den ena festligheten och balen avlöste den andra och överallt\nvoro den franska ambassadören, hans damer och hans svit föremål\nför uppmärksamhet. Omkring Julie och Caroline trängdes hela Roms\nfina värld, de uppvaktades av skalder och konstnärer som sjöngo och\nkomponerade till deras ära, och från denna tid daterar sig de kvinnliga\nBonaparternas segertåg i världen. Joseph som hade boende i Palazzo\nCorsini ej blott sin diplomatiska kår utan även en stor svit, kände\nsig i sitt rätta element. Han manövrerade med lätthet de olika slags\nmänniskor han kom i beröring med, klarade varje situation och uppträdde\nhela tiden med en lugn självbelåtenhet, som ej lät sig rubbas av något.\nDet var honom på hans nya post till ovärderlig nytta att han talade\nitalienska såsom en infödd.\n\nVänskapen med påven och det glada nöjeslivet i Roms societet togo\nemellertid en ända med förskräckelse. Bland de olika element som i\nRom omgåvo Joseph funnos en del officerare som strax från början med\nalla krafter arbetade på att uppvigla Roms invånare mot påven. Deras\nmål därvid var att underlätta republikens införande i Kyrkostaten, och\nde trädde i sådant syfte i förbindelse med vissa revolutionära och\nmissnöjda element som funnos i Rom -- här fanns redan ett parti som\narbetade på att med fullständigt lösgörande från påvens makt ombilda\nRom till republik under franskt välde. Med detta parti som bestod av\nskriftställare, konstnärer och frigivna politiska fångar, till vilka\nsällat sig en del officerare, hade fransmännen ständiga möten och\nman kom därvid överens om att tillställa ett upplopp som kunde bli\nförevändning för den statsvälvning man ej trodde sig kunna på fredlig\nväg genomföra. Den mest ivriga bland fransmännen var en officer vid\nnamn Duphot, bestämd att bli Désirée Clarys maka och Josephs svåger.\n\nEmellertid hade de romerska revolutionärerna genom en deputation utbett\nsig en audiens hos Joseph. Den 28 december blev deputationen, som\nanfördes av skulptören Cerrachi, mottagen. Revolutionärerna begärde nu\nav Joseph utfästelse om franskt beskydd och understöd för den blivande\nrepubliken Rom. Vad Joseph svarat på denna begäran är ej med visshet\nkänt, det uppgives att han sagt sig ingenting kunna göra samt bett\ndeputationen draga sig tillbaka. Men just då denna höll på att avlägsna\nsig, omringades ambassadhotellet av romerska polistrupper. Vid denna\noväntade sakernas vändning förlorade fransmännen totalt fattningen\noch Joseph, Duphot och några andra drogo i hastigheten blankt mot\npolispatrullerna. Men ej nog härmed. Då dessa avlägsnade sig efter att\nhava avlossat några skott i luften, förföljdes de av en del franska\nofficerare till vilka även sällat sig italienska revolutionärer, och\nvid Porta Settimania kom det till en strid, varvid Duphot blev skjuten.\n\nJoseph förstod nu att han var ohjälpligt komprometterad och ej\nefter vad som hänt kunde stanna på sin post, och ännu samma natt\ngjorde han sig i ordning att lämna Rom. Han sände tre olika bud till\nstatssekreteraren för att anhålla om sitt avsked, och efter att ha,\nlikaledes om natten, anskaffat pass för sig och sin svit, avreste han\nmed sin familj, sina sekreterare och sin svit klockan 6 på morgonen\nfrån Rom. Mindes han väl denna kulna vintermorgon en annan flykt som\nhan varit med om fyra år tidigare, då han tillsammans med hela sin\nfamilj förföljd och i största elände i ilande hast måst lägga sin\nfäderneö bakom sig? Ånyo en äventyrlig flykt! Och dock hade mycket\nhunnit ske och blivit annorlunda sedan den dagen.\n\nDet har blivit diskuterat huruvida Joseph själv deltagit i den\nmisslyckade sammansvärjningen. Detta kan väl knappast förnekas. Ty\nbevisat är att om han också ej varit närvarande vid de sammansvurnas\nhemliga eller öppna möten, han dock haft personliga sammanträffanden\nmed dem. Hans nära relationer med Duphot, hans uppträdande vid själva\nupploppet och hans hastiga avresa äro nog så tydliga tecken på att\nstämplingarna mot påven skett med hans samtycke om ock ej på hans\ninitiativ. Han följde ju för övrigt endast den hemliga instruktion\nhan erhållit -- sättet var kanske alltför brådstörtat. Joseph erhöll\nemellertid intet klander för sitt uppträdande varken av Napoleon eller\nav direktoriet. Tvärtom talade Napoleon alltid gillande om Josephs\nmission i Rom. Men han hade kanske ej gjort det om icke kort efter\nJosephs avresa Berthier brutit upp från sitt läger och tågat mot\nKyrkostaten! Berthiers metod, de blanka vapnens, lyckades bättre, ja,\nså väl att den romerska republiken redan den 15 februari 1798 kunde\nproklameras från den capitolinska kullen.\n\nJoseph begav sig emellertid över Florens och Milano till Paris, där\nhan slog sig ned, egentligen för första gången, och där han övertog\nsitt mandat såsom lagstiftare, det han för sin beskicknings skull\nej hittills hunnit utöva. I de femhundras råd spelade Joseph ingen\nframstående roll, han var ingen politiker, han yttrade sig sällan och\ntog ej något initiativ.\n\nI början levde Joseph och Julie tämligen indraget i Paris, de bodde i\nett anspråkslöst hus och hade hos sig boende Julies syster Désirée.\nI detta hem funnos inga barn, först mycket senare -- åren 1801 och\n1802 -- föddes deras två döttrar. Josephs uppträdande vann Napoleons\ngillande, och förhållandet mellan de båda bröderna var vid denna tid\nså gott, att när Napoleon begav sig på sin äventyrliga expedition\ntill Egypten han visade Joseph det stora förtroendet att överlämna\nförvaltningen av sin egen, familjens och Joséphines förmögenhet i\nJosephs händer. När Napoleon rest, undergick Joseph en förändring. Han\nbegynte använda den stora privatförmögenhet som han småningom skaffat\nsig till att leva såsom det anstod en furste eller minister. Han köpte\nför 66,000 livres ett hus i Paris, ett mycket vackert privathotell,\nuppbyggt med den största lyx av en operasångerska, och kort därpå\nför 258,000 livres ett av de största och förnämligaste lantgodsen\nutanför Paris, Mortefontaine, uppbyggt av en rik bankir, som blivit\ngiljotinerad under revolutionen.\n\nDet var för övrigt en orosfylld tid, detta år 1798-99 då Napoleon var\nborta från Paris. Stämningen i Frankrike var nervös och irriterad. Då\nkommunikationerna voro dåliga och underrättelserna om den bonaparteska\nexpeditionen blevo allt mera sällsynta för varje månad som gick och\nunder våren 1799 så gott som alldeles upphörde, vande man sig slutligen\nvid tanken på att Napoleon ej skulle återvända. Ofta utspredos rykten\nom hans död och berättelserna om de öden som denne nye Alexander gick\ntill mötes på sitt tåg till österns sagoländer voro så fantastiska och\nvarierande att ingen kunde förlita sig till dem. Och allt som tiden\nled började man småningom försiktigt förbereda sitt avståndstagande\nfrån denne Bonaparte som man redan under ett par år hade blivit van\natt räkna med då det gällde republikens ära och ställning i Europa.\nSå småningom började man allmänt politisera och intrigera såsom om\nNapoleon icke alls funnits till. Joséphine roade sig bäst hon kunde,\nhon hade förälskat sig i en ung man vid namn Hippolyte Charles och\nvisade sig så ogenerat och ihärdigt i hans sällskap att ingen kunde\nmisstaga sig om arten av förhållandet dem emellan. Dessutom stod hon\nväl med den trio i direktoriet som tänkte och handlade gemensamt:\nBarras, Rewbell och Gohier; instinktivt sträckte hon en hand mot dessa\nledande män för att ha ett säkert stöd till hands, ifall det skulle\ninträffa som i grunden alla väntade och många hoppades på. Envar hade\nnu som alltid sin äregirighet och sina planer, och många trådar spunnos\nännu så länge i mörkret. Det är på sätt och vis ett långt ögonblick av\nspänning och berusning, denna väntetid, alla fråga sig vad som skall\nkomma sedan, varje klick har sina förhoppningar. Men nu är tidsandan\nbliven an annan; det är ej mera fråga om att fortsätta kampen för det\nsom varit kärnan i revolutionens idéer, tvärtom ser man lysa fram ur så\ngott som varje partis program diktaturens tanke, militarismens ideal,\nförhoppningen att en enda man skall i sin hand taga alla trådar och med\nkraft återställa lugn och ordning i riket. Ingen medger kanske ännu\nöppet att så är fallet, men i den riktningen sträva alla medvetet eller\nomedvetet. Barras arbetar för Bourbonerna, Sieyès för Moreau. Vilken\nställning intaga nu Napoleons bröder till denna tids strömningar?\nDet är svårt att säga. Men man misstar sig helt säkert icke om man\ntänker sig att även de buro på ärelystna planer. Joseph utgav under\nNapoleons frånvaro en roman med titeln \"Moïna eller bondflickan från\nSaint-Denis\", i sig själv en fadd, tråkig och obetydande berättelse,\nvilken emellertid var betydelsefull därigenom att nästan på varje\nsida i denna bok det civila idealet ställdes framom det militära, och\nämbetsmannens värv prisades såsom den upphöjda motsatsen till den råa\nkrigarens. Vid denna tid då Napoleon just personifierade soldatandan\nkunde det ej vara utan betydelse att Joseph, som själv var ämbetsman,\nhögt och offentligt prisade de fredliga medborgardygderna. Ett annat\ntecken på att Joseph ämnade skilja sin sak från broderns kan man\nfinna däri, att han vid denna tid gifte bort sin svägerska Désirée\nClary med den franske generalen Bernadotte. Detta är visserligen\nendast en händelse, men man kan finna tanken där bakom i fall man\nminnes att Bernadotte både inom den italienska armén och under\nbeskickningen till Wien samt vid olika tillfällen hade uppträtt såsom\nNapoleons motståndare. Och ännu mera om man vet, att Bernadotte näst\nBonaparte var den man som starkast drog samtidens blickar till sig, en\nframstående general och en god och skicklig organisatör. Bernadotte\nblev ännu mera synlig när han, vilket också inträffade under denna tid,\nblev utnämnd till krigsminister. Dessutom var Josephs ställning för\ntillfället rätt prekär, så tillvida att han ej innehade någon post, där\nhan kunde synas och lysa. I mars 1799 vid nyvalen till den lagstiftande\nkåren föll han igenom, och då han numera var varken minister eller\ndeputerad, fann han det antagligen vara hög tid att söka något nytt.\nHan hade redan vant sig vid att spela en roll, han var rik, både på\nägodelar och inflytande, hade varit ambassadör och lagstiftare. Vad var\nnaturligare än att han strävade ett steg högre, att också för honom\nhägrade målet att bli den förste. Han var den äldste i familjen och\ni sitt eget tycke självskriven att fortsätta Napoleons verk, ifall\ndenne ej kom tillbaka. Joseph uppträdde vid denna tid liksom de övriga\nsyskonen furstligt, han samlade i sin salong allt vad Paris i dessa\ndagar hade förnämt och märkvärdigt, och ministrarna voro hans nära\numgängesvänner.\n\nRedan då ryktet om segern vid Abukir når Paris i mars 1799 bli alla\nhäpna och förvirrade. Sedan gå sju månader och man hör ingenting från\nkampen därborta. Men den 13 oktober sprides nyheten att Bonaparte\nlandstigit vid Fréjus i södra Frankrike och är på väg till Paris. Hur\nän alla andra politiska spekulanter betraktade denna händelse, om de\nläto sig dragas med av sin entusiasm eller ställde sig avvaktande --\nför Bonaparterna fanns det endast ett parti att taga: att hälsa honom\nsom segraren, återvunnen till dem som behövde honom, Frankrike och --\nfamiljen. Så snart Joseph fick höra att Napoleon landat, reste han\ntill Rivieran för att taga emot honom. Och under den månad som följde\npå Napoleons återkomst var han liksom Lucien ivrigt sysselsatt med att\nförbereda Napoleons statskupp, och de voro båda till stor nytta genom\nsina relationer till medlemmarna i både de femhundras och de gamlas råd.\n\nJosephs deltagande i statskuppen medförde för honom en mångfald goda\nhåvor. Den första var utnämningen till medlem i Conseil d'État.\nDessutom ombetroddes han med en mängd diplomatiska värv. År 1800 tog\nhan del i fredsunderhandlingarna mellan Frankrike och Förenta staterna,\noch kort därpå presiderade han vid de konferenser som medförde freden i\nLunéville, 9 februari 1801, samt vid dem som utmynnade i Konkordatets\ninförande 15 juli 1801. Han signerade också freden i Amiens mellan\nEngland och Frankrike 25 mars 1802. Napoleon önskade utnämna honom\ntill president i den Cisalpinska republiken trots det vicepresidenten\ndärstädes Melzi d'Éril tydligt nog ej ville veta av honom. Josephs\närelystnad hade emellertid väckts och han vägrade att resa till\nItalien, då han på inga villkor vid denna tid ville vara borta från\nParis. Han köpte i stället ett av de vackraste privathotellen i Paris,\nHôtel Marbeuf, och flyttade in där. Detta palats hade förut tillhört\ngeneral Marbeuf, som under lång tid var guvernör på Corsika och som --\nom med rätta eller -- ej säges ha varit Letitia Ramolinos älskare. Vad\nsom är säkert är emellertid att han var Charles Bonapartes välgörare,\noch allt vad denne ernådde för att betrygga sin ekonomi, för att få\nsina barn uppfostrade på statens bekostnad och för att få sitt gamla\nadelskap erkänt, hade han haft den franske guvernören att tacka för.\nOch nu drog Joseph in i detta féslott, som Charles Bonaparte berättat\nom för sina barn och som deras fantasi sysslat med såsom höjden av\nallt förnämt och lysande, en värld, oändligt mycket bättre och skönare\nän deras egen. Joseph samlade kring sig i Hôtel Marbeuf liksom på\nMortefontaine ett litet hov av aristokrater och hög militär, av\nministrar och lagstiftare, av sköna damer, skalder, författare och\nkonstnärer -- Napoleon förargade sig dock ständigt över att Joseph\naldrig kunde välja sitt umgänge såsom han själv gjorde utan tog\nemot hos sig en mängd frånskilda fruar, liberala och protestantiska\nelement, litteratörer av alla slag. När Joseph vägrade att mottaga de\nbefattningar som Napoleon erbjöd honom och såsom orsak angav att han\nförde en idealisk tillvaro och trivdes med sin värld sådan han inrättat\nden, var han utan tvivel uppriktig. Men när han därjämte framhöll, att\nhan ej var det ringaste ärelysten och ej eftersträvade någon hög post,\nså var detta säkerligen ett svepskäl. Tvärtom torde hans envisa vägran\natt avlägsna sig från Paris varit dikterad av hans intensiva strävan\natt erhålla en företrädesrättighet vilken ingen annan kunde göra\nanspråk på, nämligen att bli Napoleons efterträdare eller åtminstone\nhans ställföreträdare när Napoleon var borta. Napoleon ville ej alls\nhöra talas om att skaffa sig en sådan förmån framför sina kolleger, och\nännu mindre önskade han att Joseph skulle utnämnas till denna viktiga\npost. En samtida berättar i sina memoarer, att det ofta i denna sak kom\ntill häftiga scener mellan de båda äldsta bröderna, och att det under\nett sådant samtal engång gått så våldsamt till att Joseph kastade på\nNapoleon en bläckflaska som han höll i handen.\n\nFör Napoleon kändes det besvärligt att ha Joseph i Paris, så mycket\nmera som denne samlade hos sig oppositionella element, madame Staël,\nBenjamin Constant, Bernadotte och andra. När livstidskonsulatet, för\nvilket både Lucien och Joseph mycket ivrigt agiterade, skulle inrättas,\nbearbetade Joseph Napoleon för att få intagen i den nya konstitutionen\nen klausul om att Napoleon borde få utnämna sin efterträdare. Men när\nden tiden kom då Napoleon erhöll rätt att välja sin efterträdare,\nvägrade han att låta Joseph komma i åtnjutande av denna förmån. På\ninga villkor ville han såsom designerad efterträdare hava en person\nsom i vilket ögonblick som helst kunde uppträda såsom tronpretendent\noch samla ett parti omkring sig. Han hade nu ett skäl att anföra för\nsin vägran, vilket t. o. m. Joseph måste acceptera. I familjen hade\näntligen fötts en gosse, den lille Napoleon-Charles, son till hans bror\nLouis och Hortense Beauharnais, och Napoleon hade strax utnämnt honom\ntill arvinge. Joseph hade sålunda förlorat alla förhoppningar om att nå\ndet mål han föresatt sig. Kort därpå blev Julie visserligen för första\ngången havande, men när det otåligt väntade barnet kom till världen var\ndet en flicka, och Josephs planer på något slags tronföljarskap voro\ndenna gång tillintetgjorda.\n\nI gengäld för dessa grusade förhoppningar överhopade Napoleon Joseph\nmed höga poster och ämbeten. Ar 1802 blev han senator, medlem av\nhederslegionens statsråd, av Institutet och av allehanda framstående\noch lärda sällskap. Dessutom erhöll han en ståtlig lön och några\nhundratusen i handräckning för varje gång han visade sig missbelåten.\nMen det var icke platser och ämbeten Joseph eftersträvade, det enda han\nönskade var att bli broderns efterträdare, och han visade sitt missnöje\nbl.a. genom att vägra att emottaga senatskanslersämbetet, som Napoleon\nhade erbjudit honom, och genom att hetsa upp Louis som för Napoleon\nförklarade att han ansåg sig förbigången därigenom att hans son och\nicke han själv blivit utnämnd till efterträdare. När arvsföljden\nsedermera år 1804 definitivt ordnades blev Joseph visserligen förklarad\nför eventuell tronföljare, men först efter Napoleons egna barn\noch de syskonbarn som han ville adoptera. Därmed var det slut med\nJosephs förhoppningar; han erhöll ej ens den förmån som han så ivrigt\neftersträvat, nämligen att bli utnämnd till Napoleons ställföreträdare\ndå denne var borta.\n\nNapoleon hade emellertid ansett lugnast att avlägsna Joseph från\nParis. Och för detta ändamål styrde han ånyo ut Joseph i uniform, i\ndet han år 1804 förskaffade honom en utnämning till befälhavare för\nett regemente som var förlagt i Boulogne. Liksom när Joseph skulle\nbli krigskommissarie vid italienska armén, uppfann Napoleon åter nya\nmilitära meriter för honom, bland dem särskilt en som var mer kuriös\nän de andra: Joseph skulle hava varit med vid Toulons belägring och\nblivit lätt sårad vid detta tillfälle! Napoleon fick emellertid ingen\nheder av den nye regementschefen, Joseph vistades för det mesta i\nParis, där han levde furstligt såsom det anstod en fransk prins av\nblodet, en grand-électeur och förmögen man -- Joseph lyfte nämligen\nutom andra inkomster och tillfälliga gåvor 330,000 livres om året såsom\ngrand-électeur, och han stod med en miljon på statens civillista i sin\negenskap av fransk prins. När han på Napoleons upprepade förbittrade\nbefallningar begav sig till sitt regemente, passade han på att på\nvägen göra små utflykter till Brüssel, Liège, Coblenz och Strassburg.\nÖverallt både vid regementet och på sina resor uppträdde han med stor\nståt, ställde till trupprevyer, kritiserade, berömde och delade ut\npenningar till soldaterna, i sitt läger uppträdde han ej som en hög\nmilitär i tjänstgöring utan ständigt som den franske prinsen, och han\nhade ej ens tillräckligt intresse att sätta sig in i militärlivets\nelementäraste grunder. Napoleon skrev till Berthier den 20 maj och bad\ndenne underrätta Soult att han var mycket missnöjd med prins Joseph\nemedan denne vid trupprevyer bott annanstädes än i sitt eget läger,\nhade uppträtt såsom prins och ej såsom befälhavare. \"Prinsen kan\nvisserligen, heter det i detta brev, ordna en revy såsom han själv\nbehagar, men om det dagen före en revy ges en middag, så bör den ges\nför befälhavaren och ej för prinsen, ty den hör ihop med tjänsten. Vid\nen revy är prinsen intet annat än överste. Han kan ej lämna Boulogne\nutan tillstånd av sin chef. Ni skall skriva till Joseph att jag fått\nreda på att han lämnat Boulogne strax efter att ha anlänt dit och att\njag är missnöjd däröver, ty den militära disciplinen är orubblig; den\nsom befaller betyder allt. Min önskan är att han genast beger sig\ntillbaka till sitt läger och försöker fylla sina åligganden. Låt honom\nveta att han misstar sig mycket om han tror, att han redan kommit så\nlångt att han kan kommendera en armé.\"\n\nJoseph lät intet rubba sin tillvaros lugn, Napoleons vredesyttringar\ntycktes föga ha berört honom. När engång under hans resa till Paris\nden kejserlige brodern vid ett besök på Mortefontaine förebrådde honom\nden vanvettiga idén att omge sig med furstlig prakt när han befann\nsig i sitt läger, svarade han helt lugnt att han fann det löjligt att\nuppträda på annat sätt då han var fransk prins och hade en bror som\nvar kejsare. Detta svar behagade Napoleon och vänskapen återknöts. Den\nbröts visserligen ånyo för en tid, då Joseph tillrådde Napoleon att\nej låta kröna Joséphine -- detta främst på grund av att Julie liksom\nockså Napoleons systrar ansågo det kränkande för deras värdighet att\nbära Joséphines släp under ceremonien -- men försoning kom snart åter\ntill stånd. I grund och botten voro dessa tvister av ringa betydelse,\nty Joseph var Napoleon mycket tillgiven och Napoleon å sin sida hyste\ndock alltid för Joseph en viss respekt och en känsla av solidaritet\nsom ej kom de andra bröderna till del. Napoleon invigde också Joseph\ni sina planer och förhoppningar, och när han på hösten 1805 reste\ntillbaka till krigsskådeplatsen, överlämnade han en del av regentskapet\nåt Joseph, den del som innefattade skyldigheten att representera,\nstatsaffärerna anförtroddes åt andra. Joseph var emellertid själv\ntillfreds med att få spela rollen av kejsarens ställföreträdare och\nbegagnade sin ställning till att uppträda med mycken yttre ståt samt\ngiva lysande fester. Men liksom alltid var han icke så nogräknad\nmed vilka personer han mottog vid sitt hov, och hans intima vänskap\nmed preussiska ministern Luccesini väckte uppmärksamhet, emedan man\nvisste att Fredrik Wilhelm just vid denna tid stod i underhandling med\nÖsterrike för att få till stånd en ny koalition mot Frankrike.\n\nDå Napoleon invigde Joseph i sina närmaste framtidsplaner hade han sagt\nhonom att han beslutit förjaga huset Bourbon från Neapel och själv\nbemäktiga sig detta konungarike. Dessutom hade han givit Joseph ett\nhalvt löfte att bliva Ferdinand IV:s efterträdare på Neapels tron.\n\nNär därför kort efter segern vid Austerlitz underrättelsen kom att en\nengelsk-rysk här hade landstigit i Neapel, insåg Joseph genast att\ndenna nyhet var av största vikt för honom själv. Den 31 december 1805,\npå årets sista dag blev också Joseph utnämnd till högste befälhavare\növer trupperna i Syditalien med befallning att bege sig dit två dygn\nefter att ha mottagit utnämningen. Joseph tvekade ej, ty han förstod\ndet egentliga syftet med resan, och denna gång hade Napoleon lovat att\nej inskränka hans arvsrättigheter i Frankrike, även om han blev konung\növer Neapel.\n\nJoseph lämnade sina barn och sin hustru i Paris och skyndade till\nsin nya post. Här var det väsentligaste motståndet redan brutet.\nDrottningen hade flytt till Sicilien med sin svit, engelsmännen dragit\nsig tillbaka till Castellamare, ryssarna till Corfú, och endast några\norter i Apulien, särskilt städerna Civitella och Gaëta, gjorde ännu\nmotstånd. Svårigheterna voro sålunda åtminstone till synes undanröjda,\nNapoleon hade i en handvändning skaffat sin broder en tron och Joseph\nkunde vid ankomsten uppläsa Napoleons proklamation till den tredje\nitalienska stat som han hade underkuvat: \"Min bror går i spetsen för\neder, han känner mina planer, jag har till honom överlåtit min makt\nhär, han åtnjuter mitt fulla förtroende, given I honom också edert.\"\n\nDen 15 februari 1806 gjorde Joseph sitt intåg i Neapel. Han blev hälsad\noch hyllad med entusiasm, i synnerhet sedan han i en ny proklamation,\ndenna gång av egen hand, försäkrat invånarne att intet skulle rubbas i\nstadens styrelse, ämbetsmännen behålla sina platser, inga krigsskatter\nupptagas och all offentlig och privat egendom skyddas. Han visade\nockså sina goda avsikter genom att sammansätta sin första ministär\nhuvudsakligen av italienare och endast två fransmän samt genom att\nmedels stränga krigslagar skydda befolkningen mot truppernas övervåld,\nrofferi eller olagliga rekvisitioner. Joseph visade sålunda från\nförsta stund mycken hänsyn för italienarnas känslor, och intet i\nhans uppträdande tydde på att han var ett verktyg åt sin broder, han\nsom i sin stora krigskvarn malde sönder nationer och folk. Tvärtom\nframträdde han inför neapolitanarna som en regent, av sitt folk\nombetrodd med hedersuppdraget att vara deras konung. I stället för\natt vara överbefälhavare över de franska trupperna i Syditalien, blev\nhan en civil styresman, helt upptagen av att ordna förvaltningen,\nsammansätta ämbetsmannakåren och upprätta ett hov med all den prakt\noch noggranna etikett som därtill hörde. Italienarna, som väntat sig\nfranskt förtryck, voro eld och lågor av tacksamhet och hängivenhet, och\nnär Joseph företog sin eriksgata, redan innan han blivit utsedd till\nkonung, erfor han för första gången i sitt liv vad popularitet ville\nsäga, han hyllades överallt med jubel. Den entusiasm som strömmade\nhonom till mötes kallade fram Josephs älskvärdaste sidor, och hans\nfåfänga -- om intet annat -- drev honom att söka förvärva folkets\nkärlek och beundran. Det var den 13 april 1806 under sin resa till\nCalabrien, på vägen till Reggio, som han erhöll utnämningen till konung\nav Neapel. När han gjorde sitt intåg i Reggio emottogs han därför med\nsärskild högtidlighet, han hälsades med kanonsalut och klockringning,\noch invånarna föllo till marken och kysste hans fötter.\n\nJoseph tog emot all denna hyllning med lugn och älskvärdhet, såsom\nnågot självfallet. Men i hans fantasi antog den oformligt stora\nproportioner, och med övertygelsen om att strax ha kunnat göra sig\nsällsynt populär och älskad återvände han till Neapel. Napoleon\nvarnade honom upprepade gånger för att alltför mycket förlita sig på\nde vankelmodiga neapolitanarna, och i de många instruktioner han gav\nJoseph var omkvädet alltid detsamma: stränghet och åter stränghet.\nJoseph borde vara på sin vakt, förlita sig endast på fransmän och sörja\nför att den franska hären hade vad den behövde, låta skjuta spioner,\nmassornas motsträviga ledare och så många som möjligt av lazzaronernas\nrövarband. Dessutom borde han vidtaga utomordentliga åtgärder:\nkonfiskera emigranternas egendom, besätta fästningarna, placera kanoner\nutanför palatset, upprätta ett starkt garde samt definitivt förjaga\nengelsmän och ryssar. Men Joseph fogade sig icke i dessa kategoriska\nföreskrifter, han ville på inga villkor lyda sådana order, som\nögonblickligen skulle göra honom impopulär -- han var väl ingen barbar\nheller, och våldsåtgärder hade han alltid avskytt! Vad var för övrigt\natt frukta, fienden var förjagad, och undersåtarna älskade och vördade\nsin konung!\n\nJoseph följde sin föresats och skötte sin regering efter eget huvud,\noberoende av vad Napoleon föreskrivit, detta dock ingalunda för att\ngöra sin kejserlige broder emot, utan helt enkelt därför, att han ansåg\natt en fransk militärdiktatur efter Napoleons recept aldrig skulle\nkunna vara lycklig varken för honom själv eller det land, vars krona\nplötsligt satts på hans huvud. Att i ett italienskt land stödja sig på\nitalienarna var för honom det enda naturliga. Hans uppfattning var --\nliksom även de övriga syskonens -- en helt annan än Napoleons, _de_\nville styra såsom nationella regenter, Napoleon åter trodde, att riken,\nsom blivit erövrade med våld, nödvändigtvis måste styras med våld, om\nde skulle kunna bibehållas.\n\nHela tragiken i Napoleons regeringssystem, man kunde säga hans\nfamiljesystem, ligger just i denna motsats i uppfattningen om sättet\nför styrandet av de riken, Napoleon bortgav. Efter att ha erövrat nya\nländer trodde Napoleon sig bäst kunna befästa sin makt över dessa\ngenom att till styresmän över dem tillsätta sina egna syskon och\ndärmed av sitt europeiska världsvälde göra ett familjevälde efter\ndet mönster i mått som ständigt följts i denna urgamla corsikanska\ncondottierfamilj, endast med den förändring, att i detta fall den\näldste fått avstå sin förstfödslorätt till den främste. Han hoppades,\natt denna koncentrering av den europeiska världsregeringen i hans egen\nfamiljs händer skulle kunna bli en pålitlig maktförstärkning för hans\nvälde, och han trodde sig kunna räkna på att familjesolidariteten\nhos alla vore lika vaken som hos honom själv, och att man med lika\nglädje skulle sluta ring kring Europas länder som förut engång kring\ndet gamla hemmet på Corsika. Men så skedde icke. Dessa syskon, som\nhan överhopat med ämbeten och furstendömen, ordnar och kronor, varken\nville eller kunde anpassa sig i familjesystemet, de ville ej vara sin\nväldige broders vasaller, de kände sig jämnbördiga med honom och blevo\ndärigenom icke ett stöd för hans makt utan medverkade tvärtom till\natt undergräva hans välde. Detta från Napoleons sida sett. Men är det\nsäkert, att dessa förhållanden ej kunna ses med andra ögon? Napoleons\nsyskon voro alla till karaktären humana. Medvetet eller icke voro de\nprodukter av revolutionen, också hos dem hade insmugit sig något av\nrevolutionens liberalism. De ville ingalunda härska med våld -- tvärtom\nfunno de det både angenämare och för sig fördelaktigare att, oberoende\nav både Napoleon och det franska väldet, såsom goda regenter styra\nsina nya folk, vara nationella konungar. Man frågar sig om det under\nnågra förhållanden hade kunnat lyckas för dem att bli populära och\nbehålla sina länder. Det är utan tvivel ganska osäkert. Ty voro de ock\nmän med goda avsikter och moderna ideal, de fruktansvärt koncentrerade\nresurser av genialitet, vilja och äregirighet, som lyft deras broder,\nörnen, rovfågeln, ägde ingen av dem. Och det som ej ens Napoleon i\nlängden kunde bekämpa, de legitima traditionernas kompakta motstånd mot\nuppkomlingsväldet, gjorde att deras troner alla vilade på lerfötter.\nDessutom förelåg en allvarlig konflikt gömd i det förhållandet, att\nBonaparterna envar i sitt land genom sin nationella politik själva\nuppeggade sina undersåtar mot de franska truppförläggningarna och\nsålunda trädde i opposition mot Napoleon.\n\nMedan Joseph var upptagen av att författa och utsända humanitära\nproklamationer, att inrätta rangordning vid sitt hov och att förläna\ndetsamma en glans och storhet som icke skulle ge Napoleons mycket\nefter, erhöll han underrättelse om att engelsmännen landat på Capri,\nsamt att hela den sydliga delen av riket stod i uppror, som hastigt\nutbredde sig. Joseph visade sig icke vara situationen vuxen, men till\nhans lycka hade Napoleon omgivit honom med män, som med sin herres\nraskhet och efter hans metoder i en handvändning organiserade försvaret\noch avvärjde faran. Det var generaler, diplomater och ämbetsmän,\nfostrade i Napoleons skola, som denna gång fingo stöda den nationelle\nkonung Josephs vacklande tron. Masséna gick med franska trupper mot\nde upproriske, och de franska ministrarna införde fransk förvaltning\noch upptogo utomordentliga skatter. Engelsmännen förjagades,\nunderhandlingar begynte, och snart var fred sluten, resulterande i att\nfransmännen icke allenast behöllo Neapel utan även förvärvade Sicilien.\nAv dessa tillsammans bildades ett rike under det gamla namnet de Bägge\nSicilierna. Liksom vid Josephs äventyrliga och misslyckade ambassad i\nRom, så var det även nu i Neapel det napoleonska svärdet, som räddade\nhonom från komplett fiasko.\n\nDet är svårt att säga huru Josephs regering skulle gestaltat sig i\nhans neapolitanska konungarike, och vilket Bägge Siciliernas öde\nskulle blivit under hans regering, om han länge burit Neapels krona.\nNu lät han i stället trycka på sitt huvud en annan, som passade honom\nännu sämre och som dessutom gjorde honom löjlig. Med Italien hade\ndock Bonaparterna något slags samband, de kände sig hemmastadda på\ndenna jord, som deras fäder engång trampat, de talade språket, och\nfolkkaraktären var i mycket lik den corsikanska. Men Spanien var\ndem fullkomligt främmande, och av alla de äventyr, i vilka Napoleon\nstörtade sina syskon, blev därför det spanska äventyret det djärvaste\n-- och det mest ödesdigra!\n\nSpanjorerna voro ej som italienarna vana vid främlingsvälde. Under\nsju århundraden hade det spanska folket ordnat sina angelägenheter\nutan inblandning. Var man än missnöjd med den bourbonske Karl IV och\nhans minister Godoy, så var tanken på ett främlingsvälde spanjorerna i\ntusenfaldigt mått motbjudande. Därtill kom ännu en sak, som vägde tungt\ni vågskålen. Det av katolicism, bigotteri och rojalism genomsyrade\nspanska folket hatade franska revolutionen och allt som därtill hörde.\nHuru skulle det väl utan den största förbittring, avsky och fruktan\nkunna se, hurusom en den nya tidens man blev utropad till konung i\ndet gamla förnäma landet! Också skydde man ej att visa sina känslor.\nNär Joseph, efter att den 7 juni 1808 hava blivit proklamerad till\nkonung av Spanien, begav sig till sitt nya rike, möttes han överallt\nav en isande köld. Där han färdades fram, drogo spanjorerna sig undan\noch gömde sig bak stängda dörrar och fönsterluckor för att ej vara\ntvungna att hälsa eller hylla den corsikanske uppkomlingens broder, och\nintet vänligt leende mötte Joseph vid hans intåg genom landet, vilket\növerhuvudtaget möjliggjordes endast genom den franska här, som åtföljde\nhonom.\n\nUnder skydd av Bessières trupper anlände Joseph till Madrid den 20 juli\n1808, men redan omedelbart därpå nådde honom ryktet om att ett uppror\nutbrutit i landet. Detta antog för varje dag allt större proportioner\noch utvecklades under årens lopp till en nationell resning, som i vidd\noch omfång, i djup och intensitet knappast haft sin like i historien.\nEfter att ha regerat i elva dagar var Joseph tvungen att uppgiva\nställningen och hals över huvud fly från Madrid. Nu först förstod han\ndet hopplösa i sin belägenhet och lät Napoleon veta att han ej vidare\nkunde uthärda den farliga situationen utan önskade lämna sitt nya rike\noch återvända till Paris. Napoleon svarade med att sända honom till\nhjälp en truppstyrka om 200,000 man. I början av januari 1809 lyckades\nman -- mycket mot hans egen vilja -- återinstallera Joseph i Madrid.\nMen här härskade den fullständigaste terrorism: Napoleons generaler\nstyrde och ställde som de ville utan att taga några order från\nsuveränen, landet förhärjades av de franska soldaterna, och officerarna\ngjorde sig skyldiga till utskrivningar och utpressningar, i synnerhet i\nde nordliga provinserna.\n\nDet är ej att undra på att Joseph fortfor att tigga Napoleon om\ntillstånd att från sitt huvud få lyfta den besvärliga främmande\nkronan. Hans ställning var till ytterlighet prekär, förbisedd som\nhan var av de franska generalerna och hatad av spanjorerna. När det\ni början av 1810 såg lugnare ut i landet, gjorde han ett försök att\nhär införa en nationell regering, han förbjöd de franska soldaterna\natt fara våldsamt fram och klagade över deras grymhet för Napoleon --\nsärskilt var det Soult och hans trupper som gjorde sig skyldiga till en\nhänsynslöshet utan like. För att vinna det spanska folket på sin sida\nvidtog han åtgärder, vilka voro ägnade att visa spanjorerna, att han\nskilde sin sak helt från de napoleonska truppernas och sålunda även\nfrån Napoleons, ja, ställde sig i opposition mot dessa. Han utgav den\nena humanitära förordningen efter den andra, upphävde inkvisitionen,\nproklamerade alla samhällsindividers jämlikhet och utnämnde särskilda\nkommissioner, vilka skulle utarbeta förslag till en ny konstitution på\nfolkfrihetens basis. Han förde dessutom ett lysande hov, lät anordna\nstora hovbaler och festligheter och bytte om mätresser, allt såsom det\nanstod en äkta spansk monark. Det var som om han med festernas larm\nvelat överrösta krigsbullret omkring och inom sitt rikes murar.\n\nAv vittnesbörd, som finnas från de kritiska åren 1814 och 1815 framgår\nmed tydlighet, att Joseph ej var så alldeles impopulär hos sin närmaste\nomgivning i Spanien, vilken utan tvivel i honom såg den välvillige\nmannen och förstod den motsats, som förhållandena skapat mellan det\nnapoleonska härskardömet och dess representant i Spanien. Men folket i\nsin helhet identifierade honom med detta förtryckarvälde, och av den\nsådd Joseph med välmenande hand utströdde i den karga spanska jorden\nskördade han blott hat.\n\nNär Marie-Louise den 20 mars 1811 nedkom med en son, samlades\ntill firande av den betydelsefulla familje -- för att att ej säga\nvärldshändelsen alla Bonaparter kring konungens av Rom dopfunt,\nutan tvivel med mycket olika känslor. Joseph skyndade dit med den\nförtröstansfulla baktanken att aldrig mer behöva återvända till det\nfruktansvärda Spanien. Men det gick ej som han önskade. Han återvände\növerhopad av guld men följd av Napoleons förfärliga vredesåskor,\noch den enda förmån han erhöll var att han i mars 1812 blev utnämnd\ntill chef för alla franska trupper i Spanien, något som han länge\neftersträvat. Denna utnämning förblev utan betydelse, Napoleons\ngeneraler utfärdade sina order med förbigående av högste befälhavaren\noch skrattade åt Josephs försök att göra sig åtlydd; de visste ändå\nvems ärenden de gingo. Joseph möttes sålunda vid sin återkomst av samma\nsvårigheter som förut. Den franska hären i Spanien hade emellertid\nbetydligt decimerats genom att de bästa trupperna blivit dragna bort\nför att gå mot Ryssland. Så kom den engelska invasionen, och nu gick\ndet allt snabbare utför mot slutkatastrofen. Den 12 juli levererade\nMarmont batalj mot Wellington och blev slagen, nederlaget öppnade\nvägen till Madrid, och Joseph flydde åter -- denna gång till Valencia\n-- och var tvungen förödmjuka sig ända därhän, att han ställde sig\nunder de hatade generalernas skydd. I slutet av år 1812 kunde han\nvisserligen återvända till huvudstaden, men när Napoleon i början av\nföljande år ånyo minskade truppstyrkorna här för att täcka luckorna\nefter den fruktansvärda åderlåtningen i Ryssland, gav troligen denne\nsjälv redan spelet om Spanien förlorat -- den samtidigt givna ordern\nom att alla trupper skulle koncentreras och draga sig mot Pyreneerna\nröjer utan tvivel en sådan tanke. För dem som voro i hans stad och\nställe i Spanien var det emellertid en krävande uppgift att ordna en\ngod reträtt. Villervallan bland fransmännen blev större för varje\ndag, Joseph anklagade Soult för att genom sitt våldsamma uppträdande\nha varit orsaken till spanjorernas hat mot honom, och han lyckades\nockså få denne återkallad. Soult å sin sida ingick till Napoleon med\nklagomål över att Joseph förrått fransmännens sak. Avgörandet skedde\nvid Vittoria, där fransmännen ledo ett blodigt nederlag. Joseph\nförstod till slut att allt var förlorat, och lämnande både fransmän\noch spanjorer i sticket, flydde han, utan att ens ha kunnat rädda sin\npersonliga egendom, så gott som alldeles ensam till Paris.\n\nUnder prövningsåren i Spanien träda Josephs mindre sympatiska sidor\nskarpt i förgrunden, särskilt hans brist på självkännedom och\nsjälvkritik, hans fåfänga och obeslutsamhet. I sin ställning som\nkrönt kungligt spanskt majestät överglänste Joseph betydligt alla\nsina syskon, ja, även Napoleon med sin nästan vidskepliga respekt\nför gamla troner och helgade värdigheter bemötte honom med vida mer\nkonsideration än då han bar Neapels krona. Joseph insåg dessvärre ej\natt hans prekära belägenhet gjorde hela det lysande spanska majestätet\ntill en ganska slät person. Han uppträdde med stor arrogans, lät kalla\nsig Don Joseph, med Guds nåde konung av Castilien, Aragonien, Bägge\nSicilierna, Jerusalem, Navarra, Granada, Toledo etc. etc. Algeciras,\nGibraltar, Canariska öarna, Öst- och Västindien, ärkehertig av\nÖsterrike, hertig av Bourgogne, Brabant, Milano, greve av Habsburg,\nTyrolen, Barcelona, herre av Biscaya och Malina, och sökte även omgiva\nsig med all den glans, som denna oändligt förnäma titulatur fordrade\nav sin bärare. Därest Joseph verkligen under sin korta regeringstid\nbesökt kungagravarna i Escurial, borde han från de skumma gravgemaken\ntyckt sig höra de dödligt förolämpade skuggorna ropa emot honom:\nfrämling, usurpator! Gentemot Napoleon själv återtog han något av den\ngamla beskyddande äldstebrorstonen. Men han trodde sig ej blott vara\nen stor konung, han inbillade sig även vara en framstående militär,\noch noga räknat var han rätt oskyldig till detta misstag: hade inte\nbrodern om och om igen smyckat honom med fältherretalanger! Nu när\nJoseph verkligen var i behov av sådana trodde han sig också äga dem\nmed hans självöverskattning var det kanske naturligt. Napoleon var\nemellertid rädd för att Joseph verkligen skulle på allvar göra bruk\nav sitt nya överkommando. När han till Josephs stora förtrytelse från\nSpanien återkallade den enda franska general, som var Josephs man,\nJourdan, säges han ha fällt yttrandet, att det ej var värt att dessa\ntvenne män voro tillsammans \"Jourdan inbillar Joseph att han är ett\nmilitäriskt geni, och Joseph inbillar Jourdan att han är en homme\nd'esprit\". Om Joseph verkligen uppsåtligen strävat att lösa det spanska\nproblemet på nationell grund liksom i Neapel, så hade han i varje fall\nfrån början varit dömd att misslyckas. Han hade att kämpa både mot\nNapoleons generaler och sitt upproriska, främlingshatande folk, vilket\nej ens ville inse, att han sökte sitt stöd i detsamma. Joseph var ej\nmannen för dylika uppgifter. För att kuva det upproriska Spanien hade\nbehövts en militär, för att regera det en fast och säker och överlägsen\npersonlighet -- _Napoleon själv_! Joseph var varken fransman eller\ninfödd, och gentemot ett folk i uppror kom han ej långt med sin slappt\ngoda vilja, med sina sällskapstalanger eller sina 1789-års idéer.\n\nFörsta tiden efter Josephs återkomst till Paris var hans kejserlige\nbroder förbittrad och anklagade honom för att genom sitt lättsinne\nha varit anledningen till att han gått miste om Spanien, men i det\nnödläge vari Napoleon befann sig dröjde det ej länge innan han kallade\nexkonungen tillbaka från Mortefontaine, dit han förvisat honom.\nNapoleon kände sig ensam, han behövde en vän, och vad var naturligare\nän att han sökte stöd och vänskap, där han var van att sedan barnaåren\nfinna detta. För Napoleon var blodet tjockare än vattnet, och grymt nog\nmera för honom än för hans syskon.\n\nJoseph insattes nu i sina förra värdigheter, han kallades fransk prins\nmed alla de förmåner denna titel förde med sig, men om hans kungliga\nvärdighet var ej mera tal. I stället ernådde han nya fördelar. När\nNapoleon år 1814 begav sig till krigsskådeplatsen, utnämnde han Joseph\ntill högsta befälhavare över trupperna i Paris och ställde honom vid\nregentinnan Marie-Louises sida för att bistå henne med råd och hjälp.\n\nSå fick då Joseph för första gången det av honom engång så varmt\neftersträvade uppdraget att vara Napoleons ställföreträdare. Mindre\nän någonsin var han vuxen den ansvarsfulla uppgiften. Ty det var\nnu kejsardömets och Napoleons ödestimma slog. Här fick Joseph ett\ntillfälle att ohjälpligt demaskera sin oförmåga. I stället för att\nkoncentrera trupper och göra allt vad göras kunde för att möta de\nallierade, som tågade mot Paris, tänkte han endast på huru familjens\nolika medlemmar skulle kunna rädda sig. Efter tät korrespondens med\nNapoleon utsåg han Blois till reträttplats, och den 29 mars sände han\ndit Marie-Louise och konungen av Rom, och här samlades småningom de\nolika medlemmarna av familjen. Den 30 mars gav han, efter överläggning\nmed Jérôme, generalerna Marmont och Mortier order om kapitulation, och\nstrax därefter begav han sig själv till Blois. Nu överge alla i rasande\nfart det sjunkande skeppet. Brev på brev skriver Napoleon för att hålla\nsina syskon åtskilda på lämpligt avstånd: \"säg Louis att han reser till\nsödern, klimatet där har ju alltid gjort honom gott, säg Julie att hon\nbeger sig till de sina i Marseille\" o.s.v. Men ingen lystrar mera till\nhans befallningar, envar tänker blott på sig själv och sina intressen,\nJoséphine och Hortense taga emot den ryske tsaren, som bländar dem med\nsin älskvärdhet och sin charm, Marie-Louise underhandlar med Österrike\noch söker hjälp och stöd hos sin fader. Men i Fontainebleau sitter\nensam och fången den store mannen, som de alla haft att tacka för\nrikedom och framgång, örnens vingar äro skadskjutna, numera skrämmer\nhan ingen.\n\nEfter Napoleons första tronavsägelse 1814 begav sig Joseph Bonaparte\nmed sin familj till Schweiz, där de bosatte sig på slottet Prangins\nvid Genèvesjöns stränder, vilket Joseph hade köpt. Det låg icke långt\nfrån Coppet, och Joseph fick även snart besök av madame de Staël, som\nen dag, då Joseph satt vid sitt middagsbord med skådespelaren Talma som\ngäst, infann sig oanmäld för att underrätta honom om en konspiration\nmot Napoleon, som hon fått reda på, och vilken Joseph genom att sända\nen gammal trotjänare till Elba lyckades avvärja.\n\nJoseph befann sig på sitt gods, när han i mars 1815 fick underrättelse\nom att Napoleon hade lämnat sin förvisningsort och landat i Frankrike.\nLiksom förr vid de stora tillfällen, då Napoleon satte in allt på ett\nkort, sällade sig Joseph till sin broder. Han stod trofast på Napoleons\nsida under de hundra dagarnas korta epok, och han var en av dem, som\nefter slaget vid Waterloo livligast uppmanade brodern att ej avsäga sig\ntronen utan ännu en gång pröva sin lycka mot de allierade. Och när han\nvid ett sammanträffande med Napoleon förstod, att brodern, trött och\ngripen av pessimism, ej mera hade krafter till ännu en djärv aktion,\ngjorde han allt vad han kunde för att övertala Napoleon att i hemlighet\nrädda sig över till Amerika. Joseph hade gjort upp ett förslag till\nflykt, enligt vilket han och Napoleon skulle inskeppa sig på var\nsitt fartyg för att på skilda vägar nå den nya världen. Fördenskull\nsammanträffade han med sin bror i Rochefort och på l'Ile d'Aix. Men\ndå Napoleon var för rädd om sin värdighet för att vilja rädda sig i\nhemlighet och strax därefter ställde sig under engelskt beskydd, beslöt\nJoseph att ensam riskera färden. Under antaget namn och följd av endast\nfyra personer av sin svit, inskeppade han sig i Royan den 25 juli 1815\nmed New York såsom mål. Fartyget, briggen le Commerce, lyckades trots\nde många visiteringarna från engelska fartygs sida klara sig, och\nJoseph anlände lyckligt till New York den 28 augusti. Kaptenen på båten\nvar liksom alla andra okunnig om vem han förde med sig. Han anade,\natt bakom det namn, som den franske flyktingen uppgivit, dolde sig en\nperson, som spelat en inflytelserik roll, men var för sin del övertygad\nom att det var förre direktoriemedlemmen och krigsministern Carnot, som\nhan åtagit sig att föra över, och så, med en egendomlig ödets ironi,\nvar det med ett välkomsttal till den gamle republikanen Carnot, som den\nfranske Caesars broder mottogs på New Yorks redd av stadens borgmästare!\n\nJoseph började sin vistelse i Förenta staterna med att företaga en\nmängd resor härs och tvärs, han vistades långa tider i de stora\nstäderna, roade sig, lät sig hyllas och lärde åtminstone ytligt att\nkänna amerikanska förhållanden. När Joseph tröttnade på att resa,\nköpte han sig i New Jersey ett vackert lantgods, Point Breeze, vid\nfloden Delaware, och under namn av greve de Survilliers slog han sig\nner därstädes. Han var sysselsatt med att odla sin jord, sköta sin\nenorma korrespondens och skriva sina memoarer -- viktiga dokument till\ndenna tids historia, vilka ännu ej utkommit i tryck. Han vann såsom\nvanligt genom sin älskvärdhet och sin godmodighet allas vänskap, och\nkring honom samlades ej blott personer med kända namn och höga titlar\n-- även Lafayette besökte honom under sitt triumftåg i Amerika -- hit\ntill hans lantgods och hans vackra palats i Filadelfia kommo också\nen stor mängd av de flyktingar, som för att undgå den nya regimens\nförföljelser räddat sig över till Amerika. Gentemot dessa visade han\nstor hjälpsamhet och välvilja. Hans hustru Julie, som varken följt\nhonom till Neapel eller till Spanien, åberopade sin klena hälsa för\natt ej vara tvungen att göra den långa resan över havet, men hans\ndöttrar Zénaïde och Charlotte liksom även den förras man samt Luciens\nson Charles Bonaparte delade under lång tid hans landsflykt. Senare,\når 1824, lämnade Charlotte sin far för att gifta sig, också hon med en\nkusin, Louis' äldre son Louis-Napoleon-Charles.\n\nPå grund av Josephs till det yttre så lugna tillvaro under de sjutton\når som han utan avbrott tillbragte i Amerika kunde man tro, att han\nhade lämnat alla planer på att nå det mål, som under hela hans bana\nstått för honom såsom det högsta: arvsföljden efter Napoleon. Så var\nemellertid icke fallet. I den stilla tillbakadragenheten väntade\nhan endast på att få taga det arv, som han alltid ansett såsom sin\noförytterliga rätt. När underrättelsen om julirevolutionen nådde\nJoseph, riktade han till Frankrikes deputeradekammare å Napoleons sons\nvägnar en skarp protest och framställde därjämte i en mängd brev till\nhögställda personer anspråk på tronen för sin brorson och protester mot\nsin egen och sin familjs tvungna landsflykt.\n\nNär han år 1832 fick kännedom om att hertigen av Reichstadt -- Örnungen\n-- tynade bort i en tärande sjukdom, skyndade Joseph till Europa.\nHan hyste inom sig hoppet att få tillstånd att uppsöka sin brorson i\nWien och därefter i Italien sammanträffa med sina egna. Han misstog\nsig emellertid, han fick tillstånd att stanna i England, där han\nlandstigit, men tilläts ej att resa till kontinenten eller sammanträffa\nmed någon av sin familj. När sedan hertigen av Reichstadt var död,\nuppträdde han själv öppet såsom fransk tronpretendent och upphörde ej\natt rikta protester mot Louis-Philippes, borgarkonungens, regering.\nHan vann intet annat med sina klagomål än att bli betraktad såsom\nkonspiratör och ännu noggrannare övervakad av de allierades agenter. Då\nJoseph, trots den välvilja med vilken han bemöttes överallt i England,\nej trivdes där, företog han ytterligare två resor till Amerika. När\nhan kom tillbaka från sin tredje vistelse därstädes, var han bruten\nav trötthet och sjukdom -- han var då redan 72 år -- och efter att\nha träffats av ett slaganfall, begärde och erhöll han tillstånd att\ngöra en badsejour i Wildbad. Men hans anhållan om att när denna var\nslut få resa till de sina blev även nu avslagen, och han var tvungen\natt återvända till Londons dimmor, som för honom -- corsikanen --\nvoro dödande. År 1841 inbjöd honom emellertid konungen av Sardinien\natt bosätta sig i hans land, och följande år erhöll han en liknande\nuppmaning av storhertigen av Toscana. Joseph kunde nu äntligen flytta\ntill Florens, där han sammanträffade med de syskon som bodde här, med\nsin hustru och sin dotter Zénaïde -- den yngre, Charlotte, var sedan\ntvå år tillbaka död, efter att under åtta år såsom änka ha sörjt den\nunge frihetshjälte vid vilken hon bundit sin lycka.\n\nJoseph Bonaparte dog den 28 juli 1844 i Florens. Han hade uttalat\nsåsom sin önskan att hans kvarlevor skulle överflyttas till Paris, så\nsnart förhållandena gjorde det möjligt. Hans sista önskan blev också\nuppfylld. Från kyrkan Santa-Croce i Florens, där han blivit begraven,\nblev hans kista flyttad till Invaliddômen, där Napoleons stoft vilar.\n\nJoseph var vid sin död en gammal man. Mindes han väl, när han låg på\nsitt yttersta, alla de olika faserna i sitt händelserika liv? Mindes\nhan Corsika, Marseille, Genua, Rom, Paris, Neapel, Spanien -- --\nsvävade kanske för hans inre syn bilden av det ögonblick, när familjens\nära stod i sin högsta glans -- när påven Pius VII satte kejsarkronan\npå \"Napoleones\" huvud, och denne, vändande sig till Joseph, som stod\nnärmast honom, viskade: \"Joseph, tänk om vår far nu såg oss\" \"si notre\npère nous voyait!\"\n\n\n\n\nLUCIEN BONAPARTE.\n\n\n\nInom syskonskaran i det bonaparteska hemmet utmärkte sig Lucien framför\nde andra genom sitt rörliga och skarpa intellekt, sitt vakna intresse,\nsin lätthet att uttrycka sig och sin kvickhet. Han ansågs redan från\nbörjan såsom det sällsynt begåvade barnet, geniet i familjen.\n\nLucien var född i Ajaccio den 21 mars 1775 och började vid sju års\nålder sin skolgång i Autun, där Joseph vunnit inträde före honom.\nI juli 1784 flyttades han till militärskolan i Brienne, där han\nåterigen fann före sig en bror, Napoleon. Under det år bröderna voro\ntillsammans trivdes de väl i varandras sällskap. Napoleon, som dittills\nej hade haft några kamrater, fann nöje i samvaron med sin lille magre,\nsvarte och långnäste bror, som alltid var glad och full av lustiga\ninfall. Lucien åter tycktes redan vid denna tid illa fördragit den\nbestämmanderätt, som Napoleon tog sig över honom, och grunden till den\noppositionella ställning han senare kom att intaga till den sex år\näldre brodern lades redan nu.\n\nI skolan intresserade sig Lucien aldrig för de militära vetenskaperna;\nsedan han i en handvändning gjort undan sina läxor, använde han\nmestadels resten av sin fritid till att smygläsa alla politiska\nbroschyrer och flygblad, som han kom över. Efter två års studier i\nBrienne var han själv på det klara med att han sist av allt ville\nbli militär. Det hölls familjeråd, och man beslöt att, eftersom han\nvisat böjelse för humanistiska studier, han borde bli präst, så mycket\nmer som Joseph just vägrat att gå denna bana. Till beslutet bidrog\nden omständigheten, att i prästseminarierna stipendier utdelades för\nmedellösa elever, och man räknade på att Lucien med sitt goda huvud\nskulle komma i åtnjutande av en dylik förmån. Lucien flyttades också\ntill seminariet i Aix. Men också denna gång räknade familjeklokheten\nfel. Lucien erhöll intet stipendium, och han visade sig ha lika liten\nkallelse för prästbanan som Joseph. Det återstod alltså för honom\ningenting annat än att resa hem till Corsika och där vänta på att han\nskulle vinna klarhet om vilket levnadskall han ville välja.\n\nTill sin natur och uppfattning var Lucien olik både Joseph och\nNapoleon. Han var lika bullersam och ostentativ som Joseph var sluten\noch stillsam, lika radikal som brodern var moderat, lika självständig,\nviljekraftig och egensinnig som Joseph var obeslutsam och böjlig. Dessa\ntvå bröder voro i alla fall goda vänner och kommo väl överens -- det\nvar kanske ej så lätt att bli osams med den godmodige och älskvärde\nJoseph. Till lynne och temperament voro Napoleon och Lucien mera lika\nvarandra, häftiga och hetsiga som de båda voro, båda i sitt handlande\nledda av personliga anti- och sympatier. Men till åsikter och läggning\nvoro de i grunden olika. Lucien var folkvänlig och frisinnad, han var\nfödd oppositionsman och förutbestämd att ställa sig i de missnöjdas\nled. När han slöt sig till revolutionen, var det därför, att dess idéer\noch krav sammanföllo med hans övertygelse. Napoleon däremot var en född\nopportunist -- och måhända ligger i själva opportunismen ett frö till\ntyranni? Napoleon kände sig i sin böjelse för ordning och systematik\nofta kränkt av det odisciplinerade i Luciens väsen, och Lucien å sin\nsida anade intuitivt den blivande tyrannen. I ett brev som han vid 16\nårs ålder skrev till Joseph säger han, att han hatade \"Napolione\",\nemedan han trodde, att denne mera tänkte på sina egna intressen än\npå samhällets bästa, och därför att han var rädd för att hos brodern\nfanns ett tyrannämne. Och han tillägger liksom på skämt, att han var\növertygad om, att ifall Napolione engång blev konung, han skulle\nbli en så hatad tyrann, att hans namn av efterkommande generationer\nskulle nämnas med förfäran. Napoleon lade också tidigt märke till det\noppositionella elementet hos brodern, som alltid väckte hans misshag.\nHan delade ej heller Napoleons militariståskådning, han för sin del\ndrömde om jämlikhet och frihet, om ett samhälle, där alla hade rätt\ntill sitt mått av lycka, och där intet förtryck borde råda. Han var\nliksom Joseph en utpräglat civil man, endast med den skillnaden,\natt Joseph var ämbetsmannatypen, Lucien åter typen för en fredlig,\nfrisinnad medborgare med politiska och konstnärliga intressen.\n\nLuciens politiska bana började i den revolutionära klubben i Ajaccio,\ndär han vid 16 och 17 års ålder tog del i debatterna. Samtidigt\nförfattade och utgav han flygblad i tidens stil. Med iver angrep och\nkritiserade han det gamla samhället. Det fanns måhända ej så mycken\noriginalitet i det han sade och skrev, men Lucien hade läst mycket,\nkanske smält en del, och tillägnade sig lätt den fraseologi, som var\nså karakteristisk för politikerna i början av revolutionen, en dålig\nsammansättning som den var av de nya, för det mesta från England lånade\nargumenten för frihet och framsteg samt reminiscenser från den grekiska\noch romerska retoriken. Sålunda kom Lucien att i Ajaccio spela ungefär\nsamma roll, som en hel del unga litteratörer och dagdrivare spelade i\nde nybildade klubbarna i Paris.\n\nPaolis återkomst till Corsika inväntades med största spänning av hela\nCorsikas folk. Men där fanns en yngling, vars hjärta kanske klappade\nhastigare än andras, när han ilade ner till stranden för att hälsa\nden gamle kämpen välkommen. Lucien Bonaparte talar i sina memoarer om\nvilken hänförelse, som i detta ögonblick fyllde honom. Han var alltför\nung för att kunna få vara med om den officiella mottagningen, men\nerhöll i stället en förmån som försatte honom i ett tillstånd av ljuv\nskräck: han utsågs att i folkklubben i Ajaccio hälsa Paoli välkommen\nmed ett tal. Med stor humor berättar han i sina memoarer, huru han\nförberedde det tal, varmed han skulle hälsa sin hjälte. \"Då jag hade\nmisstro till de barnsliga ord jag själv kunde finna på, tog jag min\ntillflykt till vårt bibliotek, och efter att ha bläddrat i flera böcker\nfann jag här och där sådant som lämpade sig för min uppgift; särskilt\nanlitade jag tvenne författare, Bodin och Needham, emedan jag tänkte\nmig att dessa voro så pass okända, att jag ej behövde frukta för att\nbli ertappad. Dessutom beslöt jag att behandla ett fosterländskt\nämne, för vilket jag ej behövde anlita främmande författare.\" Om\nsjälva tillfället då han framförde sitt tal berättar han: \"Jag räknade\nminuterna tills seansen skulle börja. Äntligen var tiden inne. Paoli\nsatt i en fåtölj, prydd med lagerblad och kransar av ekblad och\nplacerad mitt emot estraden. Jag gjorde våld på ett ögonblicks oro,\nsom jag kände, och började sedan utlägga mitt långods från Needham och\nBodin med säkerhet och värme, jag minns nu endast att jag mest talade\nom, huru viktigt det var, att alla nationer och folk anslöto sig till\ndet republikanska styrelsesättet. Då dessa fragment ur två allvarliga\npublicisters arbeten av mig valts just med tanke på att de skulle passa\nin på ledaren av vår första republik och dessutom voro väl hopfogade,\nkunde mitt tal ej annat än väcka förvåning och beundran, i synnerhet\ndå det kom från en sjuttonårig talares mun. Framgången blev också\nstörre än jag kunnat drömma om, Paoli kysste mig och kallade mig 'sin\nlille Tacitus'.\" I själva verket väcktes Paolis intresse för den unge\nmannen, och det var med gränslös tacksamhet som Lucien antog Paolis\nförslag att bli hans sekreterare, en befattning, som skänkte honom\nförmånen att få bo hos Paoli själv i Rostino och ständigt befinna sig\ni hjältens närhet! Lucien anade icke då, att det goda förhållandet\nskulle räcka endast några månader. Det dagliga umgänget med Paoli\ngjorde emellertid, att Lucien hos sin idol upptäckte i hans tycke\nhögst bedrövliga åsikter, vilka för honom fördunklade glorian kring\nfrihetshjältens panna. Under vistelsen i England hade Paoli lärt att\nälska detta land och dess respekt för samhällelig frihet, och på de\npromenader Lucien gjorde i hans sällskap talade han ofta entusiastiskt\nom England. Men denna \"anglomani\", som Lucien kallar hans sympati\nför England, stötte honom och hans bröder för huvudet -- \"vi voro\nfransmän\", säger han, \"och vi satte vår tro till framtiden\". När sedan\nPaolis hat till Frankrike visade sig i öppen dag och han sökte hjälp\nhos engelsmännen, beslöt det franskvänliga partiet på ön att sända\ntill fastlandet en hemlig deputation, vilken först i Marseille och\nsedan inför jakobinklubben i Paris skulle anklaga Paoli för förräderi.\nLucien valdes att anföra deputationen, och han lyckades tillsammans\nmed sina vänner lämna Corsika några timmar före den övriga familjens\ntvungna flykt. I Marseilles revolutionära klubb slungade nu Lucien ut\nanklagelsen mot Paoli och väckte därmed ett oerhört uppseende. Men när\nhan i den dystra kvällen begav sig bort efter att ha hört salen fyllas\nav förbannelser över den som engång hade varit hans ideal och hjälte,\nkände han sig illa till mods, och han föregav ett svepskäl för att\nkomma undan uppdraget att i Paris upprepa anklagelsen.\n\nEfter flyttningen till Frankrike erhöll Lucien anställning såsom\ndepotföreståndare i en liten stad, Saint-Maximin i södra Frankrike, med\nen årlig lön om 1,200 livres. För att alls kunna komma ifråga till en\ndylik befattning hade Lucien till sin ansökan fogat Josephs dopattest,\nvilken gjorde honom sju år äldre. Denna metod att byta dopattester\noch bättra på meritförteckningar, när det så behövdes, användes med\nförkärlek av alla Bonaparter i alla livets skiften. Det berättas,\natt redan Charles Bonaparte förstått sig på detta knep, och att han,\nnär det gällde att få in sina två söner i franska skolor, medvetet\nförväxlat Josephs och Napoleons dopattester, emedan Napoleon annars\nhade varit alltför ung för att få inträde i Briennes kadettkår -- men\nhonom kunde väl detta obetydliga bedrägeri vara förlåtet, ty han kunde\nej förutse, att hans barns födelsedata voro av någon vikt för samtid\noch eftervärld!\n\nI Saint-Maximin, en liten ort med endast 3,000 invånare, hade Lucien\ntillfälle att spela en politisk roll, han blev ordförande ej blott i\nden jakobinska eller, som den kallades, patriotiska klubben därstädes\nutan ock i stadens välfärdsutskott, och han styrde och regerade denna\nlilla ort så gott som enväldigt. Saint-Maximin omdöptes för övrigt av\nLucien till Marathon och Lucien själv kallade sig Brutus-Lucien, enligt\nett av dessa naiva bruk, som revolutionen infört. Under sin vistelse\nhär hade Lucien ingått ett kärleksförhållande med en ung flicka,\nChristine Boyer, en enkel men god kvinna, dotter till den värdshusvärd,\nhos vilken han bodde. En dag efter det Lucien i den patriotiska klubben\nhållit ett entusiastiskt tal, där han prisade jämlikheten såsom det\nhögsta, steg Christines fader fram och yttrade, att det förundrade\nhonom att Lucien levde så föga efter sina egna läror: \"du talar vackert\nom jämlikheten, som du dyrkar, men om den är det högsta goda, varför\ngifter du dig icke med min dotter?\" Lucien säges då ha utfäst sig att\ntaga Christine till hustru, och han infriade sitt löfte den 4 maj 1794.\nDet var med blandade känslor Lucien, den litterärt intresserade och\npolitiskt redan framstående unge mannen om 19 år, gifte sig med en ung\nflicka, som icke ens kunde läsa eller skriva, men var uppoffringen än\ntung, så förbittrade den dock aldrig hans förhållande till den lilla\nkvinnan med de svarta ögonen och den smala pannan, vars hela väsen var\ngenomträngt av en ömhet, älskvärdhet och mjukhet, som gjorde henne\nsympatisk för alla. Lucien var en mönstergill make och fader. Hans\nuppfattning om rasen och familjen var en annan än Napoleons. Medan\nbrodern alltid kände sig solidarisk med sin släkt och denna blodets\nröst för honom var bestämmande ej blott i privata angelägenheter utan\näven i politik, kände sig Lucien aldrig starkt bunden vid mor och\nsyskon, utan betraktade sig främst som familjefar med plikter mot sina\nbarn och deras mor.\n\nLuciens giftermål hade ägt rum i största enkelhet utan att han på\nförhand underrättat någon annan än Joseph och systern Elisa om sina\nplaner därvidlag -- han visste, att meddelandet ej kunde väcka annat\nän förbittring och att Christine ej skulle mottagas i familjen med\nvänliga känslor. Men den milda och ingalunda ointelligenta, om ock\nolärda Christine Boyer lyckades med tiden genom sitt sällsynt älskvärda\nväsen vinna familjens och till och med Napoleons välvilja och vänskap,\nom de ock alltid betraktade henne som ett allvarligt hinder för Luciens\nkarriär. Lucien hade med henne tvenne döttrar: Christine-Charlotte\nBonaparte, som föddes i Saint-Maximin 1795, och Christine-Egypta\nBonaparte, född den 19 oktober 1798 i Paris. De kallades i släkten Lili\noch Lolotte.\n\nMedan Joseph redan tidigt genom sitt förmögna gifte kommit till en\ngod ställning, levde Lucien med hustru och barn i små omständigheter\npå en lägre tjänstemans anspråkslösa lön. Efter thermidor, i april\n1795, erhöll han plats såsom depotföreståndare i en liten stad,\nSaint-Chamans, nära Cette. Här blev han på angivelse av en ung man vid\nnamn Rey, som känt honom under den tid han i Saint-Maximin spelade\nBrutus, angiven för att ha varit Robespierres anhängare och hölls\nunder sex veckors tid i hårt fängelse i Aix i Provence, hela tiden med\ngiljotinens bila svävande över sitt huvud. Men genom Barras' välvilliga\nförmedling lyckades det Napoleon att befria honom. Efter fängelsetidens\nslut levde Lucien en tid med sin hustru i Marseille, där han hade\ntillfälle att följa med de stora politiska partiernas och idéernas\nomvandling efter Robespierres död. Men Napoleon ville ej att hans\nbröder skulle vara overksamma, så mycket mindre som han fick understöda\ndem, och han förskaffade Lucien i november 1795 en utnämning till\nkrigskommissarie vid Rhenarmén.\n\nPå väg norrut för att tillträda sin nya befattning kom Lucien till\nParis. Det var första gången han befann sig i denna härd för allt\nFrankrikes politiska och intellektuella liv, och det är förklarligt,\natt han med sitt lynne och sina intressen hade svårt för att slita\nsig härifrån; han säger själv i memoarerna, att intet intresserade\nhonom så som att bevista kamrarnas seanser, lyssna till talarna och\nlära sig känna den nya konstitutionen, för vilken han var synnerligen\nentusiastisk: i sin ungdomliga iver var han fast övertygad om att\nsystemet med två kamrar och femmannastyrelse bättre än 1791 års\nkonstitution skulle kunna balansera ytterlighetspartierna mot varandra\noch upprätthålla en väl ordnad och bestående republik -- \"när jag\nlyssnade till kamrarnas seanser, säger han, fattades jag av avsmak för\nmin nya tjänst över vilken jag först blivit så glad. Jag hade hellre\navstått från allt annat i världen än jag velat fara långt bort från de\noffentliga talarstolarna.\"\n\nI februari 1796 var han dock tvungen att lämna Paris och resa till\narmén i Bryssel. Liksom Joseph visade han föga intresse för sitt arbete\ni arméns tjänst, och han höll ej heller länge ut därmed. Då en del av\nfamiljens medlemmar i juni 1796 voro samlade på det italienska slottet\nMombello i närheten av Loeben, infann sig plötsligt Lucien där med sin\nhustru. Napoleon, som hade varit djupt indignerad över Luciens långa\ndröjsmål i Paris och allt uppslukande intresse för dagspolitiken, var\nväl preparerad för att med ytterlig hänsynslöshet möta den självrådige\nyngre brodern, när han nu utan att ha anhållit om permission lämnat sin\ntjänst för att sammanträffa med sin familj. När Lucien och hans hustru\nanlände, ville Napoleon icke tillåta dem att stanna. Förgäves försökte\nde övriga syskonen medla mellan bröderna, men de ovälkomna gästerna\nmåste strax efter sin ankomst vända om igen. Återresan gällde dock ej\nmera tjänsten, utan Marseille.\n\nNapoleon ville emellertid ej se Lucien sysslolös utan vände sig till\nCarnot för att rekommendera honom till en ny befattning, den av\nkrigskommissarie på Corsika, vilken han även erhöll. Fransmännen hade\nvid denna tid just lyckats återtaga ön från Paoli och engelsmännen, och\nnu pågick här inom förvaltningens olika grenar ett nydaningsarbete, i\nspetsen för vilket ställts Joseph. Det lockande perspektiv, som dessa\nstora förändringar erbjödo, försonade i någon mån Lucien med att ånyo\nträda i militärtjänst och vara borta från Paris. Bröderna arbetade och\ntrivdes väl tillsammans och fingo även tid att vid sidan av arbetet\nbedriva allehanda icke alltid så riktigt förstklassiga affärer och\nspekulationer, genom vilka de snart nog skapade sig en förmögenhet. De\ndrogo sig ej ens för att understödja sjöröveri och kaperier, vilket\nemellertid ej tycktes inverka menligt på deras anseende, eftersom\nJoseph år 1797 av valkretsen Liamone invaldes i de femhundras råd.\nLuciens tur skulle komma senare.\n\nMen trots dessa framgångar var Lucien än så länge missnöjd med sin\nlott: han fann det orättvist, att han, som var Joseph så oändligt\növerlägsen, skulle ställas i skymundan av denne, som redan intog en\nbemärkt plats inom diplomatien och nu dessutom blivit lagstiftare.\nHan visste vem som var alla goda gåvors givare, och han beslöt att\nnärma sig Napoleon. Ett tillfälle därtill gavs då Christine år 1797\nblevhavande; Lucien författade nu en skrivelse, i vilken Christine\nödmjukt och älskligt anhöll om att Napoleon ville stå fadder för\ndet barn hon hoppades föda. Lucien hade räknat rätt, brodern åtog\nsig nådigt fadderskapet och visade Lucien sin bevågenhet genom att\nförskaffa honom en inflytelserik post i Bastia med stora inkomster och\nnära nog oinskränkt makt i militära angelägenheter.\n\nMen det var ändå icke vad Lucien eftersträvat. Hans diktan och traktan\ngick ut på att komma till Paris, kasta sig in i politiken och få vara\nbland dem, som strävade att befästa och uppehålla den nya form för\nrepublik, av vilken han väntat sig så mycket. Han kände inom sig,\natt hans rätta plats var i det parlamentariska livet, och att endast\ndär kunde han icke blott själv vinna tillfredsställelse utan också\ngöra bruk av de gåvor, med vilka naturen utrustat honom. När år 1798\ndet obligatoriska genom konstitutionen föreskrivna omvalet av två\ntredjedelar av den lagstiftande kåren skulle äga rum, arbetade han\nivrigt för att göra sig corsikanerna bevågen och försäkra sig om\nkandidatur till de femhundras råd. Det var ej heller förgäves han\nuppbjöd alla sina krafter. Han blev uppställd som kandidat och invald.\nDetta skedde den 18 maj 1798, eller dagen innan Napoleon inskeppade sig\ni Toulon för att företaga sin expedition till Egypten. Det fatala var\nemellertid, att valet på dubbelt sätt var olagligt: dels därför att\nLiamone ej detta år hade rätt att sända någon representant, dels emedan\nLucien vid denna tid var endast 24 år gammal, och det för honom hade\nfordrats ett år till för att bli valbar. Hans val kasserades dock icke;\nman var år 1798 ytterst mån om att stärka det republikanska elementet\ninom folkrepresentationen, och Lucien med sitt föregående var ur denna\nsynpunkt ett så gott förvärv, att man gjorde allt för att behålla honom.\n\nVid början av sin parlamentariska bana var Lucien ganska försagd, och\nhan yttrade sig endast sällan. Men varje hans uttalande visar, att han\nunder hela detta år, som Napoleon var frånvarande, förblev trogen sitt\ngamla republikanska ideal. Han gör sig alltid till tolk för liberala\noch humana idéer, och över hans andraganden ligger något av den flykt,\nsom utmärkte de första vältalarna under revolutionen.\n\nNär de femhundras råd den 29 messidor år VI diskuterade förslaget om\natt fastställa decadierna såsom de enda nationella och republikanska\nfest- och helgdagarna, reser sig Lucien för första gången: \"men vi\nha icke rätt\", säger han, \"att hindra vilken medborgare det vara må\natt fira den helgdag, som hans kult föreskriver! Kunna vi befalla en\nfri människa att arbeta den eller den dagen? Kunna vi säga till en\nrepublikan: denna dag skall du arbeta, vilken än din trosbekännelse\nmå vara? Folkrepresentanter, toleransen är en syster till friheten,\nförföljelsen är dotter av tyranniet; har någon av er hört talas om, att\nman ens i Rom under påveväldet förbjudit en sekt, som ni väl känner\ntill, att arbeta på söndagen? Skola väl vi, som äro representanter för\nett fritt folk, draga gränserna för trosfriheten snävare än i Rom!\" Den\n16 thermidor år VI framlade Lucien själv ett förslag till understöd åt\nfallna krigares änkor och barn, sedan ett förut i de femhundras råd\nframställt förslag i de gamlas råd hade blivit förkastat. Han yrkar på\natt republiken skall åtaga sig att understödja de faderlösa ej blott\ntill deras fjortonde år utan till dess de kunde välja sig ett yrke --\n\"då skall\", säger han, \"krigaren kunna lugnt sluta sina ögon utan att\nvara orolig för sin sons öde; han vet, att fäderneslandet gjort denne\ntill sin son, och att det skall draga försorg om honom, ända tills han\ni sin tur kan skriva in sig i rullorna. Den på slagfältet förblödande\nkrigaren skall ej längre vara bekymrad för sin familj och får ge bort\nsin sista tanke till fäderneslandet med att fråga om segern blivit de\nrepublikanska vapnen trogen.\"\n\nDet var först i början av fructidor år VI, som Lucien började opponera\nmot direktoriet, detta med anledning av den lättsinniga och oförnuftiga\nutrikespolitik som direktoriet förde, samt dess olagliga inblandning\ni de republiker som Napoleon skapat. Den största av dessa, den\ncisalpinska republiken, sände en representant till Paris med klagomål\növer de egenmäktiga åtgärder Frankrikes ambassadör därstädes, Trouvé,\ngjorde sig skyldig till, speciellt över det olagliga införandet av en\ntremannaregering i stället för det direktorium av fem personer, som\nNapoleon upprättat. Då klagomålen riktades till Lucien och Joseph,\nförsökte Lucien förmå direktorerna att taga sig an cisalpinernas sak\noch lugna de upprörda sinnena. För den skull uppsökte han direktorerna,\nfrämst Barras, och sökte personligen övertyga dem om att något borde\ngöras, men följden härav blev endast, att en brytning för alltid mellan\nLucien och Barras ägde rum. Då tog Lucien ett avgörande steg: i de\nfemhundras råd stämplade han i ett glänsande andragande direktorerna\nsåsom ansvariga för de oroligheter, som ägt rum i dotterrepublikerna.\nDetta angrepp på regeringen vann visserligen ej sådan anslutning, att\nnågon direkt aktion därmed kunnat inledas, det hade väl ej heller\nLucien åsyftat, men själv hade han med sitt uppträdande tagit bestämt\nparti: efter denna dag var han en av oppositionens ledande män, och\nalltmer blev det honom klart att direktorerna ej voro värdiga att föra\nstyret, att de begagnade sig av sin makt endast till intriger och\npersonlig fördel och att den statskuppspolitik, som de med förkärlek\nanvände, på ett farligt sätt äventyrade respekten för lagarnas helgd.\n\nRedan före detta avgörande steg hade Lucien valts till sekreterare i\nde femhundras råd, en utmärkelse, som nogsamt bevisade att han som\npolitisk personlighet kring sig samlat vänner och meningsfränder.\nAtt hans brytning med direktoriet skulle stärka hans anseende var\nnaturligt, då man vet, att under hela denna tid den lagstiftande\nkåren stod i mer eller mindre enhällig opposition mot regeringen. Men\nom ock, såsom Lucien själv säger, han ofta bekämpade ett lagförslag\nendast därför, att direktorerna understödde detsamma, så finner man\ndock alltid en bestämd riktlinje i hans parlamentariska strävanden,\nnämligen att skydda och försvara kärnan i det republikanska samhället;\nså t.ex. arbetade han i sin egenskap av medlem i pressutskottet\nmed kraft på att få den preventiva censur avskaffad, som hade\ninförts efter fructidor-statskuppen, samt för användandet av jury i\npressangelägenheter.\n\nDet vore emellertid tämligen naivt att förutsätta, att Luciens\npolitiska verksamhet varit dikterad uteslutande av intresse för\nrepublikens välfärd. Den idealitet, som engång hänfört lagstiftarne\nfrån år 1789, och av vilken även Lucien känt en fläkt, var efter sex år\nav frihet och jämlikhet tämligen förflyktigad. Efter revolutioner genom\noch för folket hade kommit statskupper av djärva partigängare -- man\nsamlades numera kring individer och ej kring principer. Det politiska\nspelet med dess blodiga risker och djärva chanser medförde, att ingen\nmed ärelystnad och djärvhet kunde motstå att kasta sig in i detta\nstora jobberi med makten, så ej heller en man med Luciens karaktär\noch förutsättningar. Utan att kunna kallas en lycksökare, hade Lucien\nmycken naturlig äregirighet samt känsla av eget värde och dessutom för\nsina ögon exemplet av Napoleon, som trots sina storartade talanger\noch sin översvallande kraftexpansion ej föraktade ett skickligt,\nmanövrerande av sin lyckas skepp på de stora händelsernas hav.\n\nSjälvständig och orädd i en tid, då de djärva hade något att vinna,\nmåste Lucien bliva sin egen lyckas smed. Och det insåg också redan hans\nsamtid -- i tidningarna från detta händelserika år utpekades Lucien\nsom en av dem, vilka ur direktoriets svaga händer ville rycka till sig\nmakten.\n\nLucien ställde sig liksom Joseph till Napoleons förfogande vid\ndennes återkomst från Egypten, han icke blott förberedde statskuppen\ntillsammans med sina båda bröder, jämte Talleyrand och Sieyès,\nutan var också den, som genom sin rådighet och sitt lugn förde den\nigenom. När Napoleon den 19 brumaire, efter att i de gamles råd ha\ngjort komplett fiasko med sitt stora tal, mera lämpat för soldater\nän folkrepresentanter, darrande och blek inträdde i de femhundras\nimproviserade sessionsrum i Saint-Clouds orangeri, och kring honom\nljödo samma rop som engång omsvärmat Robespierre den 9 thermidor:\n\"ställ honom utom lagen, ned med diktatorn\", då var det presidenten\ni församlingen, Lucien Bonaparte, som talade lugnande ord till den\nupprörda församlingen och, när ljudet av hans ord drunknade i larmet,\nkastade sig på en häst, red ut till trupperna, som stodo i beredskap\npå slottsgården, och kallade dem till hjälp. Och när sedan mot natten\nstatskuppsmännen ville befästa sin vunna seger med lagparagrafer, var\ndet återigen Lucien, som genom sin energi lyckades samla ihop så många\nfolkrepresentanter, som voro av nöden för att det framlagda förslaget\ntill ny konstitution skulle erhålla sken av laglig giltighet.\n\nVandal, brumaire-statskuppens författare, har velat reducera Luciens\ninsats i statsvälvningen under påpekande, att trupperna i varje\nfall förr eller senare skulle använts att tvinga de motsträviga\ntill eftergift. Detta är emellertid osäkert. De sammansvurna hade\naldrig tänkt på att använda våld, militären var endast tillkallad\nsåsom eventuellt skydd, och Lucien grämde sig efteråt mycket över\natt statskuppen ej blev en rent parlamentarisk akt. Men Napoleon,\npå vars djärva uppträdande hela kuppen var byggd, förstörde från\nbörjan situationen genom sitt tveksamma och fatala uppträdande, och\nLucien kunde taga åt sig äran att genom sin kallblodighet ha räddat\nsituationen.\n\nIntressantare är frågan, huru det var möjligt för Lucien, den rättrogne\nrepublikanen, att medverka till störtandet av den konstitution, som\nhan själv erkänt såsom den bästa garantien för frihetens och fredens\nbevarande, Lucien, som, när Barras förvånat sig över hans förbittring i\nanledning av tillsättandet av ett styrande triumvirat i den cisalpinska\nrepubliken, hade genmält: \"vem svarar för att en tremannaregering i\nItalien ej kan följas av en dylik i Paris\". För Luciens handlingssätt\nhärvidlag kunna väl flere grunder finnas, hans motvilja mot de\ndåvarande direktorerna, särskilt Barras, och veneration för Sieyès, som\nalltjämt för honom stod i det underbara ljus, som revolutionens första\ntid gjutit kring hans torra och metafysiska hjässa, men främst ändå den\negna ärelystnaden, parad med medvetandet därom, att, ifall icke hans\nbröder och han själv svingade sig upp på maktens tinnar, andra skulle\nveta att göra det. Dessutom ligger det utan tvivel någon sanning i\nLuciens yttrande att lika litet som 1789-års män föranledde republikens\ninförande, lika litet var brumairemännens statskupp anledning till\nkejsardömets upprättande, och man får antaga, att Lucien menat, att\ntidens krav och bärande idéer i båda fallen framkallade de yttersta\nkonsekvenserna.\n\nOm Lucien efter brumaire-statskuppen hade blivit ställd på den plats,\nsom bäst passade hans läggning och politiska åskådning, så hade han\nbort bli medlem i konsulatets andra kammare, tribunatet. Här hade han\nkunnat fortsätta det slags arbete, som han begynt i de femhundras råd,\noch göra sitt inflytande gällande bland de unga och liberala elementen\ni denna församling. Men Luciens deltagande i statskuppen bestämde\nhonom för en mera inflytelserik och ansvarsfull uppgift. När den nya\nministären definitivt bildades, utsågs Lucien att vara minister för\ninrikesärendena.\n\nAtt vid 25 års ålder övertaga och på egen hand sköta ett\ninrikesministeriums hela invecklade maskineri var mycket begärt även av\nLucien med hans smidighet och lätthet att snabbt sätta sig in i olika\nfrågor, i synnerhet som svåra och krävande uppgifter väntade honom,\ndå under denna tid hela förvaltningen skulle omorganiseras. De flesta\ninitiativen togos ej heller av honom utan av Napoleon.\n\nMen det fanns områden inom Luciens arbetssfär, för vilka han i stället\nsärskilt intresserade sig. Allt som rörde kulturella förhållanden,\nläroanstalter och akademier, konst och vetenskap ägnade han mycken\nomsorg, och genom att han för sådana ändamål anslog stora summor\nav inrikesministeriets medel -- det har sagts, att han handskades\nrätt lättvindigt med dessa -- blev hans ministertid i kulturellt\navseende särdeles fruktbringande. Han var något senare även med om\natt återupprätta Franska akademien, Ludvig XIV:s gamla akademi, som\nrevolutionen slopat, och att ombilda Institutet, av vilket han själv\nblev medlem. Personligt understödde han också de vetenskapsmän,\nlitteratörer och konstnärer, som hos honom sökte stöd och hjälp.\nHan offrade mycken tid för att i audiens mottaga hela den uppgående\nskriftställarvärlden, förtröttades ej av att höra dem uppläsa sina ofta\nomogna och långdragna verk, kritiserade, berömde och gav goda råd.\nHan skaffade även sina vänner och skyddslingar inbringande platser\noch ämbeten. Bland dem som stodo honom nära voro poeten Arnault samt\nförfattaren Fontanes, som både Lucien och hans syster Elisa dyrkade och\növerhopade med välgärningar. Luciens intresse för konst och litteratur\nvar -- och det länder honom till heder -- verkligt oegennyttigt, han\nuppmuntrade ej såsom Napoleon konstnärer, för att de med pensel och\npenna skulle sjunga hans lov, utan endast för konstens egen skull utan\nhänsyn till politisk eller konstnärlig trosbekännelse. Man finner också\nde mest olika namn på hans understödslista; han gav sitt understöd\nbåde åt revolutionens dityrambdiktare Béranger och åt Chateaubriand,\nden nyuppvaknande katolicismens förhärligare. Luciens verksamhet som\nmecenat, såsom uppmuntrare av konst och vetenskap är utan tvivel den\nvackraste sidan av hans livsarbete.\n\nInrikesministern var även tvungen att hålla stort hus och hov, och\nhan trädde nu egentligen för första gången ut ur det jämförelsevis\ntillbakadragna liv han hittills levat. För Christine, som älskade ett\nstilla hemliv, var det en börda att representera. Emellertid voro\nbåde hon och Lucien gästvänliga till naturen, och i sitt hem i Hôtel\nBrienne, men i synnerhet på sitt lantgods Plessis-Chamans, ett slott\nnära Senlis, samlade de sina intimare vänner till en krets, där man\nroade sig av hjärtans lust. Med lätthet kunde denna okonstlade societet\ntaga upp konkurrensen med de stela hovcirklarna i Malmaison, där\nNapoleon kring sig utbredde en kyla, som icke ens Joséphines naturliga\nälskvärdhet förmådde upptina. I Plessis vistades Luciens vänner flera\nveckor i streck, och här spelades med iver teater, både tragedier av\nRacine och Corneille samt lätta farser, allt med storartad uppsättning\noch med biträde av goda yrkesskådespelare, ibland t. o. m. av Talma.\nLucien och Elisa spelade gärna högtragiska och antika roller, Lucien\nmed rätt stor talang, Elisa skrattretande, allt enligt madame Junots\nvittnesbörd. Dagarna gingo snabbt med omväxlande nöjen, såsom utfärder\ntill trakten omkring, teaterrepetitioner och diskussioner, ofta över\nallvarliga politiska och filosofiska spörsmål. Alla voro ense om att en\nälskligare värdinna än Christine och en mindre generande värd än Lucien\nkunde man ej tanka sig; att den senare ibland var vid dåligt lynne och\ndå bröt ut mot gästerna tyckes ej ha berört dem mycket -- det var bara\nen liten pikant omväxling, säger madame Junot.\n\nI maj 1800 dog Christine. Lucien sörjde henne djupt och drog sig för en\ntid bort från offentligheten. Men även de andra Bonaparterna saknade\ni sin krets den lilla enkla kvinnan, som de först mött med så oblida\nögon, men som med liden vunnit dem alla med sin hjärtlighet och sitt\ntaktfulla väsen. Emellertid kunde Lucien ej ägna lång tid åt sina\npersonliga bekymmer. Efter några veckors vistelse på Plessis-Chamans\nvände han åter till Paris och sitt ministerium. Den tidens människor\nlevde fort, och Bonaparterna voro i hög grad barn av nuet.\n\nDet är som om med Christines död en ny period begynte i Luciens liv.\nHan börjar nu på allvar deltaga i det mondäna sällskapslivet, uppträder\nmed mycken lyx och omger sig med en brokig massa människor, han kastar\nsig in i en rad av kärleksäventyr, ofta av tvetydig art, och hans namn\nnämnes ofta i den parisiska skandalkrönikan. Lucien gjorde heller intet\nförsök att dölja sina förbindelser. Den sentimentalitet, som låg på\nbottnen av hans väsen, kom i hans förhållande till kvinnorna till synes\n-- inrikesministern och politikern förvandlades till en trubadur, som\nvid kvinnornas fötter lovsjöng deras skönhet och vett. En av dem, som\nLucien ivrigast uppvaktade, var madame Récamier, hon, som i saknad av\nerotiskt känsloliv upphöjde sin skönhet till självändamål och valde\nsina beundrare främst med hänsyn till hur de klädde henne. Denna gång\nnöjde hon sig med att göra Luciens glödande beundran till en visa i\nhela den mondäna världen.\n\nOckså i politiken blev Lucien djärvare än förr och ställde sina\nförhoppningar högre. När han tänkte tillbaka på den roll han spelat vid\nbrumaire-statskuppen, kunde han ej underlåta att jämföra den plats han\nsjälv intog i samhället med Napoleons, och han kände sig förfördelad.\nDen belöning, som han för sin del ansett sig ha rätt att erhålla i\nutbyte mot att ha förskaffat brodern en nästan enväldig ställning såsom\nförste konsul, var att få med honom dela makten med den fördelning,\natt Napoleon skulle sköta de militära angelägenheterna och han de\ncivila. Skulle Napoleon av en oförutsedd händelse dö, ansåg han sig\nsjälvskriven såsom efterträdare.\n\nDet var sådana tankar, som lekte Lucien i hågen, när han 1800 utgav\nbroschyren \"En parallell mellan Cesar, Cromwell och Bonaparte.\" Boken\nutkom visserligen anonymt men var tryckt på inrikesministeriets\nbekostnad, och det var ej svårt att igenkänna författaren. Likaså\nkunde man med lätthet tyda broschyrens syftemål som ett angrepp mot\nNapoleon. Det gjorde även samtiden. Efter dess utkommande överhopades\npolisministern Fouché med angivelsebrev mot Lucien. Fouché, som\nvar Luciens personliga fiende och motståndare, framställde denna\nangelägenhet inför Napoleon till Luciens nackdel, och det kom till\nstormiga scener mellan bröderna. Det tjänade till intet, att Lucien\nangav sin beundrade vän Fontanes såsom författare till den misshagliga\nskriften, Fontanes stil var alltför känd för att någon skulle kunnat\nmisstänka honom. Napoleon hade redan hunnit glömma brumaire och\nLuciens tjänster, han såg nu blott i sin yngre bror en medtävlare\nom makten, och därmed var det slut med Luciens politiska karriär.\nMinisterportföljen berövades honom, och för att göra Lucien i någon mån\nskadeslös erhöll han ambassadörsplatsen i Madrid -- det var nämligen på\nsådana poster, som man vid denna tid kunde inhosta guld och utveckla en\nkunglig ståt.\n\nFör Lucien var det en oerhörd uppoffring att lämna Paris med dess\nhetsiga och pulserande liv. I det längsta försökte han förmå Napoleon\natt återtaga sitt beslut, och ännu från Bordeaux, där han dröjde någon\ntid, riktade han -- under förevändning att pesten härjade i Spanien\n-- till Napoleon en sista begäran att få återvända. Men Napoleon var\nobeveklig, och de första dagarna av december 1800 anlände Lucien till\nMadrid med sina två döttrar, den yngre endast två år gammal -- själva\ndet faktum, att Lucien tog den lilla flickan med sig, vittnar till\nfullo om den stora ömhet med vilken han alltid omfattade sina barn.\n\nI Madrid uppträdde Lucien som grandseigneur och mecenat. Han omgav sig\nmed lyx och ståt och återtog samma liv, som han levat i Paris. Hans\nhov fylldes av märkliga män och sköna kvinnor; han hade i sin tjänst\npersoner, enkom anställda för att i hela Spanien uppspåra och för hans\nräkning inköpa dyrbara verk av gamla och nya mästare för att införliva\ndem med hans samlingar. Han stod väl med de spanska ministrarna, och\nhans sällskap var mycket eftersökt; han lyckades även göra ett så gott\nintryck på Karl IV, Godoy, \"fredsfursten\" och drottningen, att han\nav dessa behandlades såsom en vän och jämlike och när som helst hade\ntillträde till hovet.\n\nEmellertid ingick även i Luciens mission att träffa viktiga uppgörelser\nmellan republiken och Spanien. Sålunda slöts den 21 mars 1801 ett\nbetydelsefullt fördrag, åsyftande en gemensam aktion mot Portugal,\nifall detta land icke övergav alliansen med England. Detsamma\ngillades visserligen av Napoleon, men han vägrade Lucien de övliga\nstörre penninggåvor, som vid avslutandet av dylika fördrag utdelades,\nunder förevändning att överenskommelsen ifråga ej hade ett fördrags\nallvarliga och bindande karaktär.\n\nEmellertid kom det verkligen till krig mellan Spanien och Portugal,\nmen då det senare landets regent var måg till Karl IV, fick detta krig\ningen allvarlig karaktär, och Portugal gick strax in på att sluta\nfred. Lucien var också med om fredsunderhandlingarna och signerade\nfredsaktstycket med ett ståtligt \"Bonaparte\". Napoleon vägrade dock\nbestämt att ratificera detta fredsslut, emedan han ansåg att de\nfördelar Spanien vunnit voro allt för obetydliga. Efter en livlig\nbrevväxling, mellan Napoleon, Talleyrand och Lucien, gjorde Napoleon\nupp ett annat fördrag, som Lucien i sin tur vägrade erkänna. Napoleon\nbefallde honom helt kort att underteckna fördraget, och Lucien hade\nblott att lyda. Men då Napoleon tydligt låtit honom förstå, att hans\nsjälvrådighet och egenmäktighet såsom ambassadör kunde komma att kosta\nhonom dyrt, föredrog Lucien att själv begära sitt avsked. Innan han\nännu erhållit detsamma, lämnade han i slutet av år 1802 Madrid och\nbegav sig till Paris. Han reste ingalunda tomhänt därifrån: den fattige\nLucien, för vars utkomst Napoleon så föga hade sörjt, kom tillbaka\nfrån sin mission i Spanien såsom en mäkta rik man -- det säges, att\nhan samlat en förmögenhet på 50 miljoner. Den spanska konungen, som\nhade funnit behag i den unge mannen med entusiasm för allt konstnärligt\noch utsökt, överhopade honom med dyrbara gåvor. Utom 20 tavlor av\ngamla spanska mästare skänkte han honom briljanterade pjäser till ett\nvärde av 200,000 livres och till avskedsgåva sitt porträtt i naturlig\nstorlek, infattat i en ram av diamanter och ädla stenar, vilka enbart\nför sig beräknades till ett värde av fem miljoner.\n\nEfter återkomsten till Paris var Lucien sålunda en rik man, och han\nbegagnade sig av sina miljoner till sitt eget och andras nöje. Den\nyppigaste lyx rådde både i hans hem i Paris, Condéernas och Briennernas\ngamla palats, det s. k. Hôtel Brienne, som han tidigare hyrt men nu\ninköpte, och på Plessis-Chamans, för vars förskönande han gav ut\nmiljoner. På delta slott lät han bygga konstgjorda grottor och sjöar,\nanlade storartade parker och trädgårdar -- allt i en originell stil,\nsom han själv föreskrivit. Här återupptogs det glada och lustiga\nlivet från förut. Stjärnan i Luciens salong var nu markisinnan\nSanta-Cruz, född Wallenstein, en av Luciens spanska älskarinnor, som\nföljt honom till Paris. Både på landet och i staden voro hans rum\növerfulla av konstens mästerverk, målningar, skulpturer, miniatyrer\noch kuriositeter av alla slag, och Luciens största glädje var att\nför sina gäster demonstrera sina skatter, som han ständigt ökade med\nnyförvärv. Om man får tro Masson, så hade han agenter i hela Europa\nvilka hos konsthandlare och konstkännare spårade upp det bästa, som\nkunde anträffas. Hans tavelsamling var också under denna tid en av de\nförnämsta i Paris. Där fanns en stor sal med gamla italienska mästare,\nflere salar moderna målare och en särskild flygel för holländskt\nmåleri. Bland de 137 gravyrerna efter tavlorna i hans samling finner\nman idel betydande namn: van Eyck, Dürer, Holbein, Rubens, van Dyck,\nRembrandt, Ribera, Velasquez, Murillo, Titian, Paolo Veronese,\nCorreggio, Ghirlandajo, Masaccio, Leonardo da Vinci, Michelangelo,\nAndrea del Sarto, Perugini och Raphael. Skulpturen var ej på långt när\nså väl företrädd, men här fann man icke desto mindre några stora namn:\nMichelangelo och Donatello.\n\nMen Luciens konstintresse och nöjen hindrade honom icke att med vakna\nögon följa politiken och söka ett tillfälle att ånyo få spela en roll.\nUnder den första tiden efter hans hemkomst hade Napoleon behandlat\nhonom mycket snävt, men han började snart ändra taktik. Han förstod,\natt Lucien var en farlig person, om man icke band honom, och han\nräckte ut handen till försoning. Att Lucien tog den utsträckta handen,\nförklaras därmed, att han i ett samarbete med Napoleon såg den enda\nvägen till en maktställning, som ej skulle stå efter broderns. Och då\nhan alltid tog steget fullt ut, ställde han sig också nu, liksom 1799,\nhelt till Napoleons förfogande. Napoleon behövde ett stöd i tribunatet,\noch år 1802 blev Lucien invald i denna församling. Han understödde\nhär ivrigt Napoleons intressen och ställde sig sålunda fientlig mot\n\"ideologernas\" oppositionella grupp, vilken han egentligen genom anlag\noch åsikter bort tillhöra. Med alla sin revolutionära retoriks blommor\noch sirater bekämpade han detta parti, och Napoleon hade till en stor\ndel hans vältalighet att tacka för att han, trots häftigt motstånd,\nkunde driva igenom en lag, så stick i stäv mot republikanismens anda\nsom konkordatet, d. v. s. erkännandet av katolicismen som statsreligion\nunder påvens skydd. Det förefaller egendomligt att en man, som levat\nså i revolutionens idévärld som Lucien, plötsligt kunde förneka ett\nav dess viktigaste och för alla tider bestående resultat, skiljandet\nav stat och kyrka, vilket i Frankrike var garantien för en verkligt\nfri religionsutövning. Men när Lucien förde katolicismens talan, var\nhan kanske uppriktig, ty det förefaller som hade han icke dyrkat\nallenast förnuftet och skönheten -- hans brev från denna och senare tid\npräglas av en viss religiositet, och det är väl icke oriktigt, om man\nantager, att författaren till \"Le génie du Christianisme\" härvid utövat\ninflytande på sin vän och välgörare. Men när han i sitt organ \"Mercure\nde France\" försvarar Napoleons teatercensur och i tribunatet talar för\nupprättandet av hederslegionen, eller när han tar del i den statskupp,\nsom delar tribunatet i tre sektioner och genomför lagen angående\nåterväljandet av en femtedel av församlingens medlemmar, vilken gjorde\nslut på den frisinnade oppositionen, har detta utan tvivel sin grund\ni opportunism och ej i övertygelse. Eller var hans uppträdande i\ntribunatet endast ett tecken på att han, den 26-årige ynglingen, var på\nväg att bli konservativ? Det är svårt att säga. Men det förefaller dock\nmera troligt, att hans revolutionära politik var tillfällig och ett\nmedel att komma fram.\n\nLucien blev för dessa tjänster av Napoleon belönad med allehanda\nförmåner. Han erhöll bland annat kurfurstendömet Trier med en enorm\nårsinkomst och det praktfulla slottet Soppelsdorf såsom residens och\nblev dessutom medlem av hederslegionens stora råd. Men i stället\nberövade Napoleon honom hans plats i tribunatet och överflyttade honom\ntill senaten -- en heder, som endast var skenbar, ty i själva verket\nfruktade Napoleon, att Lucien skulle begagna sig av sin nyförvärvade\nstarka maktställning inom tribunatet till att med honom själv\nkonkurrera om makten. Men icke ens i senaten ansåg han sig säker på\nLucien, och han avvaktade blott ett tillfälle att få brodern avlägsnad\nfrån Paris, i det han samtidigt gav honom en hög men beroende ställning.\n\nEtt sådant erbjöd sig, då konungen av Etrurien i mars 1803 avled. Hans\neflerlevande änka ägde visserligen ej några yttre företräden, men i\negenskap av regentinna för sin lille son hade hon en kungakrona att\nmedföra som hemgift i sitt andra äktenskap. Napoleon ville gärna med\nkonungariket Italien förena de etruriska provinserna, men det kunde\nej ske med vapenmakt, då drottningen var en spansk infantinna och han\ndärigenom skulle brutit fördraget med Spanien. Denna fredliga erövring\nskulle alltså ske genom Lucien, och denne blev icke så litet häpen,\ndå Napoleon en dag framställde för honom förslaget att gifta sig med\nden lilla puckelryggiga spanska infantinnan. Lucien såg saken endast\nfrån den humoristiska sidan och gav ett skämtsamt svar, men då detta\ningalunda tillfredsställde den högtidlige brodern, lovade han taga\nsaken i övervägande.\n\nMen detta löfte var endast en fras. Ty Lucien hade ett oomkullrunkeligt\nskäl att vägra taga emot det hedrande giftermålsanbudet. Han hade\nnämligen just blivit en nygift lycklig äkta man. Kort förut hade\nhan inför magistrat och präst legaliserat sitt förhållande till en\nkvinna, som redan länge hade varit hans ovigda hustru, och vilken även\nfött honom en son. Lucien hade emellertid ej omtalat giftermålet för\nNapoleon, då han visste att han därigenom skulle väcka den mäktige\nbroderns förbittring. Med den lilla värdshusflickan från Saint-Maximin\nhade han kunnat gifta sig på den tiden då han var depotföreståndare i\nen småstad, men nu var han furste och senator, och Napoleon ville ej\nmer veta av några mesallianser i familjen!\n\nHon var en bildad, ståtlig kvinna, madame Alexandrine Jouberthou, född\nBleschamp. Hon hade varit gift med en börsmäklare, vilken efter att\nha blivit ruinerad övergivit henne samt rest till S:t Domingo. Lucien\nråkade henne på våren 1802 och blev genast passionerat förälskad\ni henne. Snart nog flyttade hon till Plessis, och kort därpå till\nParis, där hon bodde i huset bredvid Hôtel Brienne; Lucien hade\ngenom en underjordisk gång låtit förena hennes hus med sitt. Deras\nförhållande väckte stort uppseende och gjorde, att många av de sköna\nkvinnorna vid Luciens hov övergåvo hans salonger; även Elisa, som varit\nmedelpunkten i det liv, som levats här under nära ett år, började\ndraga sig tillbaka. Lucien begärde ej bättre än att strax få gifta sig\nmed sin väninna, men detta kunde ej ske förrän madame Jouberthou fått\nkunskap om, huruvida hennes man, från vilken hon ej blivit lagligt\nskild, var död eller ej. Först sedan en son blivit född, lyckades hon\nerhålla bevis för att herr Jouberthou ej mera fanns i livet, och i maj\n1803 blevo de vigda. Napoleon hade visserligen ej varit okunnig om\nderas förhållande, men han tog det ej allvarligare än Luciens andra\nförbindelser, och han trodde denne vara så pass ärelysten att han i sin\nnuvarande höga ställning ej ville riskera densamma i en mesallians.\nHan hade även hört talas om att Lucien fått en son men ej fäst sig vid\ndenna händelse -- det fanns så många oäkta Bonaparter, yttrade Jérôme\nengång när Lucien fordrade fulla rättigheter för denne sin son, att det\nvar omöjligt att taga dem alla med i räkningen!\n\nLuciens passion för Alexandrine Bleschamp och hans giftermål med henne\ngav hela hans återstående liv dess prägel. Ty från det ögonblick\nNapoleon insåg, att det var Luciens allvar att fasthålla vid sitt\näktenskap, bröts för alltid det goda förhållande mellan bröderna, som\nmed möda kommit till stånd. Hädanefter är Lucien det svarta fåret\ni familjen och Napoleon upphör ej att trakassera honom. Han vägrar\nabsolut att erkänna giftermålet, han utesluter Alexandrine ostentativt\nfrån alla tillfällen, då familjen samlas, och än värre, han gör nu\nLuciens karriär i allt beroende av detta giftermål. Alla höga poster,\ntitlar och förmåner, som Napoleon bestämt för Lucien, erbjudas honom\nnämligen med villkor, att han upplöser sitt äktenskap. Men Lucien låter\nsig ej fresta, han visar sig i denna angelägenhet äga mer fasthet\nän någonsin. Till varje nytt förslag från Napoleons sida svarar han\nendast kort och gott, att han under inga omständigheter skall lämna\nden hustru, som han själv valt, och att han föredrar att leva som\nprivatman, lämnande åt sina syskon att emottaga kronor och länder,\nmakt och ära. Men Lucien hade kanhända lättare att vara självständig\nän de andra, han var den ende, som ej behövde taga emot penningar av\nNapoleon, den ende i familjen vars namn ej för den årliga miljonen stod\npå statens civillista!\n\nDet var ej ringa offer Lucien bragte \"la veuve Jouberthou\" såsom hon\nkallades i familjen. Först gällde det en eventuell tronföljd. Nästa\ngång kom turen till den norditalienska kronan. I det senare fallet\nhade Lucien svårt att säga nej -- hur frestande måste ej för honom\nett konungarike i Italien hava varit! Han kompromissar också så långt\nhan kan: han förklarar att hans hustru skall avstå från att dela hans\ntron, icke önskar titulera sig kunglig höghet, utan nöjer sig med\natt heta rätt och slätt madame Bonaparte. Napoleon överhopar Lucien\nmed förebråelser för att denne tänker endast på egna intressen. Hela\nfamiljen övertalar honom på ett sätt, som Lucien gång på gång stämplar\nsåsom \"scandaleux\". Men Napoleon är obeveklig, och Eugène Beauharnais\nblir vicekonung av Italien.\n\nSenare kommer erbjudandet först av Portugals och strax efteråt av\nSpaniens krona, det gäller samma villkor och blir samma resultat:\nLucien vägrar att lämna sin hustru, och Joseph får konungariket Spanien\n-- vilket Lucien knappast avundas honom, då han ogärna velat bära den\nkrona, som Napoleon tvungit hans forna vän och gynnare Karl IV att\navstå.\n\nMen i april 1804, långt före dessa underhandlingar, hade Lucien,\nuttröttad av alla trakasserier, och kanske även med insikt om att\nhans ställning var farlig, lämnat Paris och installerat sig i Rom.\nHär förde han ett synnerligen angenämt liv i skötet av sin familj,\nbland konstskatter och böcker, och det dröjde ej länge innan han också\nhär fann sig omgiven av vetenskapsmän och konstnärer. Han köpte sig\ndessutom ett härligt lantgods nära Tusculum, där han trivdes utmärkt.\nTill påven Pius VII stod han i ett gott, ja vänskapligt förhållande,\noch vänskapen befästes med sedvanliga gåvor: från Luciens sida stora\npenningbelopp, från påvens ej blott värdefulla konstverk utan även ett\nslott i Viterbo, Canino. Pius VII visade dessutom genom att stå fadder\nför Luciens barn -- en ynnest, som ej vederfors mången -- att han\nerkände Luciens giftermål.\n\nDe fortgående ansträngningarna från Napoleons och familjens sida att\nförinta hans äktenskap voro vid denna tid den enda skuggan i Luciens\nannars så lugna och trivsamma tillvaro. Lucien skrev det ena mera\nförbittrade brevet än del andra: \"Ni tyckas alldeles ha glömt bort\nvad heder och religion fordrar\", skriver han sålunda engång till\nmorbrodern, kardinal Fesch. \"Ha ni ej tillräckligt sunt förnuft för att\nej förväxla mig med Jérôme, och för att bespara mig edra fullkomligt\nonyttiga råd? Det är bäst, att ni låter bli att skriva till mig så\nlänge tills hedern och religionen, som ni nu föraktar, ha skingrat er\nförblindelse. Dölj åtminstone under er purpur edra känslors låghet och\ngå tyst er väg, som är ingen annan än äregirighetens.\"\n\nDen enda av Napoleons önskningar, som Lucien tillmötesgick, var att\nsända sin äldre dotter Charlotte till Paris för att uppfostras där i\noch för ett eventuellt giftermål med prinsen av Astunen, Karl IV:s av\nSpanien son och spansk tronföljare.\n\nMen det var som om Luciens framgångar, av vilket slag de än voro, ej\nlämnade hans store broder nattro -- eller var det kanske förbittringen\növer att ej kunna knyta vid sitt öde den mest begåvade och den mest\nenergiska av sina syskon -- alltnog, förföljelsen fortgick. I februari\n1808 träffades Lucien av förbudet att vistas i Rom. Han bosatte sig\ndå på sin villa i Frascati, där han, omgiven av sin familj och sina\nvänner, levde fram ytterligare två stilla år. Vilken kontrast till\nbrodern Joseph, som under samma tid kämpade sin hopplösa kamp i\nSpanien, eller till brodern Napoleon, vars despothand kom hela Europa\natt darra i sina fogar! Men icke ens under Tusculums pinjer fick\nLucien frid. Mot slutet av år 1810 kom förbud att vistas även här, och\nungefär samtidigt återsändes Charlotte, som i sina små brev hem hade\ndjärvts göra sig en smula lustig över familjen och därigenom väckt sin\nstore farbroders misshag. Lucien tog därefter sin tillflykt till den\nsista fridlysta plats han hade att tillgå -- Canino. Han företog här\nstorartade drivhusanläggningar, och hans dagar gingo med att övervaka\narbetena i orangerierna, med att läsa och att dikta. Men ingen kunde\nförvåna sig över att han ej var tillfredsställd. Han var borta från\nParis, där han hörde hemma, han levde en godsherres liv, medan hans\nsyskon hade furstendömen och konungariken. Med vemod och bitterhet\nmåste han fastslå, att han, som haft så stor del i befästandet av\nNapoleons makt, för all framtid var dömd till landsflykt och därtill\nskild från sin mor och sina syskon. Och allt starkare började hos honom\nden tanken tränga fram att sätta ett längre avstånd mellan sig och all\nden glans som rådde i Paris, därifrån kejsardömets gyllne örnar med\nhotfulla vingar överskuggade konungar och folk.\n\nMen vart taga vägen? Del fanns blott ett fritt land som icke var\nfientligt -- Amerika. För honom liksom för alla andra, som upplevat\nrevolutionen, stod Amerika i ett fantasiens ljus som underlandet,\ndär individens heligaste rättigheter respekterades, och där alla som\nförföljdes av våldet kunde få en tillflykt. Hit ville Lucien ställa\nsin kosa. Han begärde av Napoleon pass för resan till Amerika, och\nsamtidigt skrev han till sin mor ett brev, som är betecknande för den\nuppfattning han hade om familjens handlingssätt:\n\n\"Min största sorg\", säger han, \"när jag nu reser, är att lämna er,\nmen jag är tvungen att göra det, emedan kejsaren mot mig visar den\nmest skriande orättvisa, och emedan ni själv genom att ställa er på\nhans sida har, då det gäller mig, glömt vad heder och religion fordra.\nNär jag är borta, skall ni helt säkert bättre förstå mig, och när\nsanningens timme engång kommer att slå, skall ni minnas att ni har\nen son, som gärna vill återkomma till Europa i sin otacksamma och\norättvisa familjs sköte. Ja, i sanning, otacksam och orättvis. Ty också\njag har bidragit till er framgång, och om ni tänker på den 18 brumaire,\nså böra Fesch, Louis och Jérôme känna tacksamhet mot Lucien. Jag\npåminner eder om detta, emedan jag tycker, att ni alldeles för snabbt\nglömt det, och emedan det för mig är svårt att se huru förblindade alla\näro av kejsarens storhet, så förblindade, att ni behandla mig såsom\nen förlorad son. Ni borde säga honom, att jag gifte mig emedan det\nvar min rätt, och påminna honom om att jag gjorde det innan han var\nkejsare, samt att han gör sig löjlig genom att behandla en minister och\nambassadör såsom en skolgosse. Säg honom också, att min andra hustru\nliksom min första har sådana egenskaper, att dessa borde komma honom\natt glömma det som han kan ha emot henne. Om min familj gjort sin plikt\noch ej visat sig i stånd till så mycken låghet, vore jag längesedan\nåterförenad med min bror, men man har alltid haft den dåraktiga idén\natt jämföra mitt äktenskap med Jérômes, och man försöker nu förlikna\nmin skilsmässa vid kejsarens.\" Efter att ha erhållit del av detta brev,\nlät Napoleon sända till Lucien alla de papper, som voro nödvändiga för\nhans resa. Förberedelserna voro mycket vidlyftiga. Murat sände från\nNeapel ett amerikanskt fartyg vid namn Hercules, vilket skulle föra\nLucien och hans familj över Atlanten, och i ett personligt brev anhöll\nLucien hos lord Wellesley om tillstånd att få landstiga på Sardinien i\nhamnen Cagliari.\n\nDen 7 augusti 1810 gick resan av stapeln, och Lucien lämnade Europa med\nsin hustru och sina många olika sorters barn, -- en flicka Anna från\nAlexandrines första äktenskap, Lolotte och Lili samt de fyra barnen\nav Luciens andra äktenskap, Charles-Lucien-Jules-Laurent, Letitia,\nPaul-Marie och Jeanne. Efter en svår resa anlände de uttröttade till\nCagliari, glada över tanken att få vila ut efter resan. Men nu uppstodo\nnya svårigheter. Lucien blev förbjuden att landstiga. Han vände sig ej\nblott till de engelska myndigheterna på Cagliari utan vädjade ock till\nkonungen av Sardinien. Sedan Hercules flere dagar legat förankrad på\nCagliaris redd, erhöll Lucien bestämt avslag på sin begäran. Men icke\nnog därmed, några dagar därpå fick han befallning att strax begiva sig\ntill Malta, dit han skulle eskorteras av ett engelskt fartyg. På vägen\ngjorde Lucien ett försök att befria sig från eskorten, och Hercules\nbörjade i smyg ändra kurs. Företaget blev upptäckt, och från det\nengelska fartyget avlossades skott mot Hercules, som nu förklarades för\nfientligt fartyg. Lucien blev såsom engelsk krigsfånge förd till Malta,\ndär han landade den 24 augusti. Det hjälpte ej, att Lucien åberopade\nsig på engelska regeringen eller vädjade till sin rang och sina titlar,\nsåsom krigsfånge tilläts han ej att gå ut utan bevakning, och hans hus\nomgavs av en vakt på 50 man. Icke desto mindre fann han sig i sitt öde,\nkanske mest därför, att hans barn trivdes så utomordentligt väl på den\nvackra ön med dess härliga klimat. Lucien själv återupptog t. o. m.\nhär sitt forna litterära arbete, och utan större missmod beredde sig\nfamiljen att stanna över vintern.\n\nMen plötsligt, i slutet av oktober, erhöll Lucien sent omsider av\nmarkisen av Wellesley svar på de skrivelser han tillställt engelska\nregeringen. Denna tillät honom varken att resa till Amerika eller\nstanna på Malta. I stället skulle han inskeppas på ett krigsfartyg och\nföras till England, där man ville anvisa honom en stilla och avlägsen\nvistelseort. Lucien var mycket upprörd över denna befallning, så mycket\nmer, som hans familj ej tilläts att följa med honom på resan. Den 20\nnovember 1810 måste han anträda resan till England, kvarlämnade på\nMalta de varelser för vilkas lycka han redan offrat så mycket.\n\nDen 28 december landade han i Plymouth. Från första stund han\ntrampade Englands jord vederfors honom från fiendens sida alla de\nhedersbetygelser, som hans broder förvägrat honom. Han behandlades\növerallt som en prins av blodet och uppvaktades både av ministrarna och\nmedlemmar av högadeln, som på allt sätt visade honom sin bevågenhet.\nMen detta var ändå intet mot den popularitet, som han förvärvade sig\ninom olika lager av det engelska folket. Man såg i honom ett offer\nför Napoleons förföljelser, och vart han än kom, hälsades han med\nentusiasm. Även tidningarna sysselsatte sig ingående med allt vad han\nföretog sig. \"Lucien Bonaparte är nu i gott skydd\", skriver sålunda\nen engelsk tidning, \"och så länge han lever skall han utgöra en\nförebråelse mot sin bror. Hans öde är ett nytt exempel på den grymhet,\nsom brodern visat vid otaliga tillfällen, och ända till evig tid skall\nman minnas att han valt vårt land att bo i, samt kunna säga vilket av\nde två länderna, som behandlat honom mildare.\"\n\nDen starka opinionen för Lucien undergrävde kanske ej mindre Napoleons\nvälde än de andra brödernas regeringssystem. Napoleon förmådde ej med\nlugn bära prövningen att se Lucien hyllad av hans värsta fiende. Han\navstod visserligen på grund av moderns förböner från sin föresats att\nförbjuda Lucien att någonsin mera trampa fransk jord, men han avsatte\nhonom från hans senatorsämbete, fråntog honom hans kurfurstendöme,\nutströk hans namn från hederslegionens och Institutets rullor och\nberövade Lucien sålunda ej blott hans yttre värdigheter utan ock så\ngott som alla hans inkomster.\n\nLuciens hustru och barn kommo även lyckligt över till England. Den\nförsta tiden bodde Lucien med sin familj i Wales, men senare köpte\nhan sig ett lantgods, Thorngrove, helt nära London. Här idkade han\nlivlig författarverksamhet och utgav även en diktcykel under titeln\n\"Charlemagne ou I'église sauvée\", vilken för övrigt ej hade något\nlitterärt värde. Han uppgav dock icke sina försök att få tillstånd\natt återvända till Italien. Hans gamle vän Pius VII utverkade även\ndenna tillåtelse, och i maj 1814 återvände Lucien med sin familj till\nItalien, där han under titeln prins av Canino, som han erhållit av\npåven, slog sig ner på sitt slott med samma namn.\n\nEfter Napoleons tronavsägelse började Lucien, ädelmodig till sin natur,\nstrax att arbeta på att återupprätta hans välde, och han deltog med\niver i förberedelserna till Napoleons uppbrott från Elba. Under de\nhundra dagarna kom Lucien liksom de övriga syskonen till Paris, och\nförhållandet mellan bröderna blev nu bättre än det egentligen någonsin\nvarit. Lucien erhöll under denna tid en diplomatisk mission i Schweiz,\nsom han utförde till Napoleons tillfredsställelse. Liksom Joseph gjorde\nockså Lucien allt sitt inflytande gällande för att förmå Napoleon att\nefter Waterloo genom en kraftig aktion mot sina fiender söka tvinga dem\natt till sin efterträdare antaga den unge konungen av Rom.\n\nEfter Napoleons andra tronavsägelse hölls Lucien en tid fången i Turin,\nmen han erhöll återigen hjälp av Pius VII, som hos Metternich utverkade\nhans frigivande i augusti 1815. Han bosatte sig nu åter i Rom, där\nhans tid upptogs av lärda studier, men var under flere år strängt\növervakad av den heliga alliansen. Här föddes hans barn Pierre-Napoleon\nden 12 september 1815 och Antoine (i Frascati) den 31 oktober 1816,\nAlexandrine-Marie år 1818 i oktober och Constance år 1823. En son,\nLouis-Lucien hade blivit född i Thorngrove i England den 4 januari 1813.\n\nNär Napoleon fördes till Sankt Helena, anhöll Lucien om att få följa\nhonom dit, han erbjöd sig även att dela sin återstående förmögenhet med\nbrodern, vilket denne dock avslog. Han lämnade emellertid ej tanken\natt hjälpa Napoleon och gjorde därför upp en plan att resa över till\nAmerika, tillsammans med Joseph söka befria Napoleon och därefter under\ndennes anförarskap erövra Mexico, men alla hans planer omintetgjordes\nav Napoleons död. Förtvivlad däröver kastade han sig med iver på\nstudier i matematik och astronomi.\n\nÅr 1832 företog Lucien en resa till England, där han sammanträffade\nmed Joseph, och 1834 protesterade han tillsammans med denne mot\nBonaparternas landsflykt, författade och spred ett förslag till\nkonstitution, utgav två arbeten, som väckte uppseende: \"Sanningen om de\nhundra dagarna\" och den enda del av hans memoarer som utkommit.\n\nÅr 1836 drog sig Lucien för alltid bort från politiken. Han levde sedan\npå olika orter i Italien och dog 1840 vid 65 års ålder i Canino, där\nhan också ligger begraven. Hans hustru överlevde honom i femton års\ntid, hon dog 1855 i Sinigaglia.\n\nHur såg Lucien ut? En samtida har beskrivit honom på följande sätt:\n\"han var lång och illa växt, hade armar och ben som en spindel och ett\nlitet huvud, vilket allt tillsammans med hans stora kropp skulle gjort\nhonom olik de andra Bonaparterna, om han icke gemensamt med bröderna\nägt denna samma typ, efter vilken alla de åtta syskonen voro, så att\nsäga, präglade som medaljer. Han var mycket närsynt och gick vanligen\nframåtlutad med huvudet på sned och blinkande med ögonen. Men plötsligt\nkunde han stanna och lyfta sitt lilla fågelhuvud, och ett småleende\nfor över hans ansikte, så intagande, så älskvärt, att han med ens\nblev nästan vacker.\" Napoleons mest begåvade broder ägde något, som\ndenne knappast själv var i besittning av, nämligen charm, och det var\ndenna tjuskraft, som gjorde honom älskad av kvinnorna och beundrad och\nhögaktad till och med av sin broders hätskaste fiender.\n\n\n\n\nELISA BACCIOCHI.\n\n\nMed Lucien Bonapartes liv hör Elisas nära samman. Medan Joseph och\nNapoleon ända från barndomen slöto sig till varandra, sökte och vann\nLucien vänskap och förståelse hos sin två år yngre syster Marianna\neller Elisa, som hon senare kallade sig. Denna vänskap betingades av\npersonlig sympati och gemensamma intressen.\n\nNär Marianna var sju år gammal, fördes hon av sin far över till\nFrankrike till klosterpensionen Saint-Cyr. Hon uppfostrades således\npå statens bekostnad, liksom Napoleon i Brienne. På den corsikanska\nflickans stolta nacke vilade som en tung börda medvetandet om att\nvara fattig. Madame Junot talar om att hennes mor engång vid ett\nbesök i klostret funnit Marianna upplöst i tårar men ej lyckats få\nden lilla flickan att yppa vad som bekymrade henne, till dess hon\nslutligen tillstått, att orsaken till hennes sorg var den, att hennes\nfickpenningar ej förslagit till deltagande i en liten festlighet, som\nskolans elever anordnat för att hylla en avgående lärarinna!\n\nMarianna var som klippt och skuren för att bli en värdig produkt av\nSaint-Cyrs visserligen på goda studier fotade, men formalistiska och\npreciösa uppfostringsmetod, som införts av den mest pedagogiska av\nfromma damer, m:me de Maintenon, och som alltjämt bibehölls. Hennes\nlitet strama väsen gick väl ihop med den av aristokratism fyllda luft,\nsom hon här inandades, hennes smak för upphöjda och vittomfattande\nspörsmål med den högtravande ton, som här var rådande.\n\nDen 7 augusti 1792 utfärdade nationalförsamlingen ett dekret, att alla\nkungliga läroanstalter skulle stängas. Saint-Cyr var också bland dem.\nNapoleon, som befann sig i Paris, erhöll uppdraget att avhämta Marianna\nfrån skolan och följa henne till Ajaccio. De hade emellertid inga\npenningar för hemresan, och Napoleon uppsatte nu i systerns namn en\nganska kortfattad skrivelse på icke fullt felfri franska med anhållan\nom att Marianna skulle få ut den återstod av allmänna medel, som hon\nhade rätt till, nämligen 532 livres. Syskonens begäran hörsammades och\nresan anträddes. Napoleon var icke så litet stolt över att ha under\nsitt beskydd den femtonåriga systern, som efter åtta års uppfostran\nförvärvat sig ett sirligt och aristokratiskt sätt att uppträda, vilket\n-- åtminstone i hans tycke -- gjorde henne till en fulländad världsdam.\nDen övriga familjen tyckes ha delat hans uppfattning, ty de kallade\nhenne i hemmet under den första tiden efter återkomsten på skämt \"la\ndemoiselle de Saint-Cyr\". Elisa beskrives vid denna tid såsom en ganska\nvacker flicka med regelbundna drag, ett litet huvud, inramat av ett\nrikt mörkt hår, vackra händer och fötter, en förmån, som var gemensam\nför alla systrar Bonaparte, och som de själva satte mycket värde på.\nMen Elisa var ingen skönhet såsom de andra två systrarna, de alltför\nstora ögonen, den skarpa hakan och det något stickande och spetsiga i\ndrag och uttryck, vilket vid äldre år allt mera accentuerades, verkade\nstörande. Dessutom var hon för att vara corsikanska ganska lång samt\nkantig i sina rörelser och mager.\n\nSådan som Elisa var vid hemkomsten från Saint-Cyr, sådan förblev hon.\nUnder hela sitt liv bar hon prägeln av den skola, där alla stöptes\ni samma form, och där man under fraser och avmätta later dolde så\nmycket som var möjligt av sitt verkliga jag. Hon gick genom de olika\nfaserna av sin brokiga levnad med samma aristokratism i tänkesätt och\nuppträdande, med sänkta ögonlock och en klar och ljus stämma, som var\nren och vacker, men i vilken aldrig kom ett stänk av humor. Hon behöll\nalltid en passion för reglementen och principer, som ingen kunde taga\nur henne, liksom även sin övertygelse om kvinnans andliga överlägsenhet\növer mannen även i de stycken man vanligen kallar manliga.\n\nMen det var ej sådan corsikanerna ville ha kvinnan. Napoleon, som\nförst imponerats av systerns förnäma och stela apparition, kände sig\nalltid på sätt och vis främmande för henne. Han insåg väl, att hon var\nklok och intelligent, kanske förstod han även instinktivt, i vilken\ngrad hon besatt de karaktärs- och lynnesegenskaper, som hos honom\nsjälv voro skarpast framträdande: härsklystnad, häftighet, självkänsla\noch intellektuell överlägsenhet. Han hyste också en viss rädslans\nrespekt för henne. Men när han hörde henne diskutera filosofiska och\nlitterära teser eller då hon var djärv nog att åtminstone ännu under\nhans konsulatstid lugnt våga gendriva hans åsikter, i synnerhet i\nlitterära och teaterfrågor, retade han sig på hennes tvärsäkerhet. Hon\nkom att för honom representera en typ, som han grundligt hatade: den\nlärda kvinnan, man-kvinnan, mot vilken han hyste all den aversion,\nsom atavismen och hans corsikanska uppfostran givit honom, och\nvilken skarpare än i något annat förhållande kom till synes i den\nlidelsefullhet, med vilken han förföljde en kvinna, vilken alltid stod\nför honom såsom en naturens abnormitet -- madame de Staël.\n\nRedan tidigt närmade sig Marianna Lucien. När hon kom hem till Ajaccio\nstod Luciens stjärna högt, och det dröjde ej länge, innan hon blev\nhans vän och medarbetare. Man kan icke utan skäl förvånas över att de\nrojalistiska åsikter och den aristokratism Elisa förvärvat i Saint-Cyr\nkunde förlikas med Luciens revolutionära entusiasm. Men Elisa bländades\nav Luciens intelligens, av hans vältalighet och säkra uppträdande och\nkände väl ock, att hon på Corsika fick vara tacksam över att hava\nnågon, som hon med sin förnäma uppfostran kunde umgås med. Lucien ägde\nliksom hon förmågan att föra en teoretisk diskussion, och hon kände,\natt han var den enda i hennes omgivning, som såg ting och förhållanden\nunder en bredare synvinkel. Elisa blev Luciens mest trofasta vän och\narbetskamrat under ett decennium framåt. För henne läste han upp sina\ntal, innan han gick upp i talarstolen, och sina pamfletter, innan\nhan utgav dem. Hon blev för honom den intelligenta och förstående\nlyssnerska, som varje man är i behov av, och vad som var förmer -- den\nskarpa och kloka kritikern.\n\nÅr 1792 i december hade Elisa en upplevelse, som något bröt av\ndet enformiga livet på Corsika. Dit anlände nämligen i syfte att\npacificera ön en eskader under befäl av den unge amiralen Truguet\noch med konventsmedlemmen Sémonville ombord. Ingendera av dem kunde\nitalienska, och med undantag av öns deputerade, vilka då befunno sig\ni Paris, och kanske några unga handelsresande, voro Bonaparterna de\nenda, som kunde franska, och det föll sig sålunda helt naturligt, att\nLucien blev främlingarnas oumbärlige vägledare. När Sémonville från\ntalarstolen uttryckte sin fägnad över att befinna sig bland Frankrikes\nvänner, corsikanerna, och ingen i den samlade menigheten förstod ett\nord av vad han sade, var Lucien till hands för att strax tolka hans\nord till corsikanska, och det var han, som svarade med att överbringa\nen hälsning från jakobinerna på ön till jakobinernas klubb i Paris.\nBland damerna fanns ingen annan än Marianna, som talade främlingarnas\nspråk, och vid de festligheter, som tillställdes för fransmännen,\nvar hon den enda, som egentligen kunde uppskatta den hyllning, som\nde galanta främlingarna ägnade corsikanskorna. Hon blev föremål för\nderas uppmärksamhet, och snart hade den eleganta amiralen lidelsefullt\nförälskat sig i Marianna, som även besvarade hans böjelse med hela\nstyrkan av sitt hetsiga temperament. Det blev till och med fråga om\ngiftermål. Men deras samvaro blev blott en kort kärleksidyll -- efter\ntre veckors vistelse måste eskadern återvända, den unge revolutionären\ndrog bort på en expedition till Sardinien, och hon återsåg honom\naldrig. Marianna sörjde djupt sin första kärlek. Hennes eget liv blev\nemellertid icke mindre äventyrligt än hans -- med överflyttningen till\nFrankrike gick hon nya öden till mötes.\n\nHuru de första åren i Frankrike förflöto för Elisa, är ej känt. Samtida\ntala visserligen om, att även hon var med om det oerhört lättfärdiga\nliv, som Pauline och Caroline i Marseille skulle hängivit sig åt, och\npå grund varav de ej fingo komma med i den så kallade fina världen,\nmen det är knappast möjligt att den hedervärda madame Letitia så illa\ntagit vara på sina döttrar, vilka liksom bröderna hade mycken respekt\nför henne. Därifrån gjorde dock Elisa ett undantag; hon visade gentemot\nmodern både trots och hårdhet.\n\nAtt Elisa icke var nöjd med sitt liv i Marseille, visar emellertid det\näktenskap, som hon utan någon djupare böjelse år 1797 ingick. Félix\nBacciochi, den man, med vilken Elisa förenade sitt öde, var kapten vid\nett infanteriregemente och 35 år gammal. Han utmärkte sig ej genom\nbegåvning och ännu mindre genom militär duglighet, -- han hade behövt\nfemton år för att avancera till kapten. Men han var en oförarglig man\noch kunde kallas en vacker karl, om man såg bort från det uttryck av\ndumhet, som präglade hans regelbundna ansikte. Dessutom var han den\nenda aspiranten på Elisas hand. Det sistnämnda skälet blev antagligen\navgörande för både fru Letitia och Elisa. Detta var ett tillfälle, som\nej fick försummas -- Elisa var 20 år, nära nog över giftermålsåldern!\nFör fru Letitia fanns dessutom en annan orsak att med välvilja upptaga\nBacciochis anbud, han var corsikan och hemma från Ajaccio, något som\nhos henne alltid var en stor rekommendation. Bacciochi blev sålunda\nfästman i huset -- någon hänsyn till att Napoleon hade vägrat att\nerkänna honom som svåger, tog man icke -- och giftermålet ingicks\ninför de civila myndigheterna i Marseille den 1 maj 1797. Om man får\ntro Masson, hade de båda kontrahenterna gjort vissa retuscher i namn\noch data: den 29- årige Félix Bacciochi sammanvigdes med den 19-åriga\nMarianna-Elisa Bonaparte. Det var första gången namnet Elisa förekom\ni ett officiellt aktstycke, -- ett namn som hade givits henne av\nLucien, som ju hade en formlig mani att döpa om folk -- han kallade\nsin egen hustru Christine och Eleonore i stället för Catherine, som\nhon egentligen hette, och det var även han, som för den yngsta systern\nMaria-Annonziata uppfann namnet Caroline.\n\nVid den tid då den forna Marianna Bonaparte blev Elisa Bacciochi,\nvistades Napoleon på Mombello, ett gammalt praktfullt och förnämt\nitalienskt slott, med stora trädgårdar och breda alléer: där höll han\nför första gången hov. Här infann sig nu madame Letitia med sin dotter\nElisa, sin nya måg och sina yngre barn: det gällde att blidka Napoleon\nför att förskaffa Elisa en hemgift och hennes man ett avancemang.\nEfter ett första stormigt utbrott lade sig Napoleons vrede; i grunden\nvar det honom rätt likgiltigt med vem Elisa gifte sig -- han fann\ndet endast oerhört, att hans familj alltid handlade mot hans vilja,\ndå dess medlemmar dock voro beroende av hans givmildhet och förord.\nJoséphine, som under denna vistelse i Mombello var idel älskvärdhet mot\nsina reserverade svägerskor, talade också varmt till Elisas förmån,\noch då Elisa själv intog en till det yttre ödmjuk hållning gentemot\nNapoleon -- ett diplomatiskt uppträdande, som hon alltid praktiserade\ngentemot denne -- gav Napoleon sin höga förlåtelse och sin sanktion\ntill giftermålet; dock begärde han i utbyte, att modern skulle ge sitt\nbifall till Paulines giftermål med Emmanuel Leclerc. Enligt Napoleons\nönskan ägde nu en kyrklig dubbelvigsel rum i Milano den 14 juni 1797.\n\nDe första åren av sitt äktenskap tillbragte Elisa på Corsika --\nBacciochi hade nämligen i juli 1797 blivit bataljonschef och strax\ndärpå utnämnts till kommendant på citadellet i Ajaccio. Det förefaller,\nsom hade förhållandet mellan de nygifta varit gott, åtminstone lät\nElisa aldrig någon ana motsatsen. Hon var emellertid ej hänvisad ensamt\ntill Bacciochis sällskap, ty på Corsika fann hon flere medlemmar\nav sin familj: Joseph, som just beredde sig för avresan till Paris\noch de femhundras råd, modern Letitia, som tillsammans med sin bror\nFesch, den blivande kardinalen, var sysselsatt med att så modernt och\nutsökt som möjligt inreda det nyuppbyggda gamla hemmet, och Lucien med\nfamilj. Vad Elisa saknade hos Bacciochi, det erhöll hon hos Lucien:\ndet intellektuella umgänget, lyftningen, entusiasmen och den nästan\npassionerade vänskap, som gjorde syskonen oumbärliga för varandra --\noch som ofta vantolkats -- befästes ytterligare under denna samvaro på\nhemlandsön. När Lucien i sin tur lämnade Corsika, var Elisa upptagen\nav helt andra omsorger, närmast tanken på det barn hon väntade -- den\nlilla Napolione, som föddes i juli 1798 och dog några månader därpå.\nMedan de andra syskonen samlades i Paris under Napoleons expedition\ntill Egypten, levde Elisa ett stilla och tillbakadraget liv i bitter\nsorg över förlusten av sin son.\n\nDet var först efter brumaire-statskuppen, sedan Bacciochi erhållit\nchefskapet över ett regemente i Paris, som Elisa flyttade hit. Det\nintima förhållandet till Lucien återknöts, hon var en trägen gäst\npå Plessis-Chamans, en av stödjepelarna i Luciens salong och efter\nChristines död den som här skötte värdinneskapet. Lucien och hon hade\ngemensamma intima vänner, som de beundrade och understödde -- så\nbildade de tillsammans med Fontanes en oskiljaktig trio. Den didaktiske\noch korrekte Fontanes utövade på Elisa ett stort inflytande och var\nunder flere år hennes älskare, till stor häpnad för många, som ej kunde\nförstå vad en man som Fontanes kunde finna hos denna kvinna med så\nföga yttre charm. När Lucien blev sänd till Madrid, uppstod ett stort\ntomrum för Elisa, så mycket mer som Bacciochi hörde till dem, som\nav Napoleon utvalts att följa med honom dit. Men Elisa tröstade sig\nmed Fontanes och samlade den närmaste kretsen hemma hos sig vid rue\nVerte, medan både hon och Fontanes livligt korresponderade med Lucien\noch höllo honom au courant med allt vad som skedde: \"Jag lever mycket\ntillbakadraget\", skriver Fontanes till Lucien, \"och går bort endast\nför att tala om er med den, som älskar er mer än någon annan. Tro nu\nej, att jag menar någon av de tusen Ariadner, som ni skapat genom er\nfrånvaro, det är mera än så: det är en kvinna med en själ och ett\nsnille, värdigt ert eget. Mina böcker, rue Verte och Madrid taga alla\nmina tankar i anspråk. Madame Bacciochi kan säga er, huru varmt jag är\ner tillgiven. Hon har haft den godheten att emellanåt taga emot mig.\nHon är lycklig, när hon får tala om sin bror.\"\n\nElisa var vid denna tid klen till hälsan och tog föga del i den mondäna\nvärldens liv, hon gjorde blott då och då en resa till Joseph på\nMortefontaine eller till Plessis, i synnerhet då Lolotte hade ferier,\nmen besökte sällan Tuilerierna och Malmaison. Hon var i grunden lika\nförbittrad över Luciens förvisning som han själv, liksom hon var lika\noppositionell mot Napoleon som han, men hon var en större diplomat än\nLucien och undvek alltid skickligt sådana spörsmål, som kunde väcka\nNapoleons vrede. Dessutom var hon mycket upptagen av sitt förhållande\ntill Fontanes. Trots all okvinnlighet, som samtid och eftervärld\ntillskrivit henne, hade Elisa många av de svagheter, som en gång för\nalla blivit kallade de evigt kvinnliga. Hon hade lätt både till tårar\noch löje, hon kunde vara både häftig och ömsint, älskade att ställa\ntill scener och kunde samtidigt våga det omöjliga för den hon skänkt\nsin kärlek. Utan betänkande offrade hon principer, tid och krafter\nför att vara Fontanes bevågen, hon skydde intet besvär och ingen\nförödmjukelse för att förvärva honom och hans neokatolska vänner allt\nvad de eftersträvade: platser, rikedomar, hederstecken, och hon skydde\nej ens att lägga i vågskålen sina förböner för att få emigranter\nåterkallade till Frankrike, sådana nämligen som voro Fontanes' vänner.\n\nNär Lucien återkom från Spanien, bodde Elisa en tid hos honom i hans\nvackra palats vid Rue Saint-Dominique, där hon tog vård om hans\ndöttrar, och var i trots av alla hans förbindelser värdinna i hans\nhem. Men då madame Jouberthou kom in i Luciens liv, var vänskapen med\nsystern bruten. Schismen med Lucien kom emellertid Napoleon väl till\npass, och han beviljade nu Elisa ett anslag om 60,000 livres, som sedan\nhöjdes till 120,000, samt diverse gratifikationer; så t.ex. bidrog\nhan med 100,000 livres till inköp av ett eget palats åt henne, det\npraktfulla och eleganta hotel Maurepas beläget Rue de la Chaise N:o\n7, mitt emot Rue de la Planche. Elisa började nu för första gången\nsjälv hålla salong och samlade i sitt nya hem den gamla välkända\nkretsen. Fontanes var alltjämt den intimaste vännen, och hon fortfor\natt sörja för hans karriär: genom henne avancerade han till president\ni den lagstiftande kåren, universitetskansler, hon skaffade honom\n5,000 livres i extra månadsanslag och gjorde honom slutligen till\nkejserlig greve. Det egendomliga är för övrigt, att han sedermera under\nbourbonerna lyckades så skickligt dölja vem han hade att tacka för\ndenna lyckade start, att Ludvig XVIII fortsatte att göra honom till pär\nav Frankrike, markis och statsminister. Genom bekantskapen med Fontanes\nerhöll Elisa en ny skyddsling, Chateaubriand, som hon föreställde för\nNapoleon vid en fest till dennes ära i Neuilly, där hon var bosatt på\nsommaren och hösten 1803 på ett gods tillhörigt hennes syster Caroline.\nChateaubriand blev genom hennes förmedling ambassadsekreterare i Rom,\noch trots hennes sjuklighet och sorgen över brytningen med Lucien\nbehöll hon sitt intresse för den nya skyddslingen, ordnade hans\nekonomi och ställde tillrätta för honom på hans nya plats, något som\nChateaubriand var varmt tacksam för och -- i motsats till Fontanes --\nhade sin glädje i att erkänna.\n\nElisa skulle i modern tid ofelbart blivit kallad en kvinnosakskvinna.\nDet finnes i hennes liv detaljer, som komma en att häpna över hennes\nmålmedvetna feminism. Hon bildade en litterär kvinnoklubb, hon ivrade\n-- enligt madame Junot -- för en reformdräkt, som hon med ringa\nframgång men under mycket löje sökte lancera, och hon blev under sin\nmans frånvaro ej till namnet men till gagnet sekundchef för hans\nregemente: hon skötte med framgång regementsexpeditionen och lade sig\näven i befordringsfrågor. Det var första gången Elisa var i tillfälle\natt visa sin mäktige bror, att hon var i stånd att använda de manliga\ntalanger hon av naturen erhållit. Hon fick snart en mera betydande\nanvändning för sin organisatoriska förmåga och sina diplomatiska gåvor.\n\nMedan alla Bonaparter strävade att få taga del i parislivet, hyste\nElisa intet intresse därför. Hon var alltför härsklysten för att\nnöja sig med att föra spiran endast i en salong, synnerligast sedan\nlederna i hennes beundrarskara glesnat i samma proportion som Fontanes'\nvänskap svalnat och Elisa ägnat sina omsorger åt en ung man, f. d.\ntidningsredaktör och sekreterare hos Berthier, sedermera deputeraden\nFrançois Lespérut. Elisa visste, att hon aldrig vid hovet kunde få\nnågon maktställning, därtill var konkurrensen för stor med Joséphine,\nJulie och Hortense. Därtill kom, att det knappast var möjligt att\nbehålla Bacciochi i Paris. Han tog sig fatal ut var man än ställde\nhonom, både såsom regementschef och senator! Men borta från Paris\nskulle han kanske ej väcka så mycken pinsam uppmärksamhet som här bland\nalla de många övriga, framstående familjemedlemmarna. Napoleon var ej\nheller missnöjd med att Elisa lämnade Paris, i grunden fruktade han\nalltid från hennes sida en gryende opposition, liknande den Lucien\nförsökt, och han beslöt därför att skapa en avledare för hennes\noroväckande företagsamhet genom att låta henne bli härskarinna i någon\nmindre stat.\n\nÅr 1803 hade Murat med Frankrike förenat furstendömet Piombini i\nnordvästra Italien. Det lilla landet med sina 20,000 invånare föll nu\npå Elisas lott. Gåvobrevet, daterat den 28 mars 1805, fastställde,\natt prinsessan Elisa erhöll Piombini, som lydde under Frankrike, att\nfurstendömet skulle gå i arv till den äldsta sonen i prinsessans släkt\noch att prinsarna av Piombini skulle vara uteslutna från alla anspråk\npå den franska tronen. Detta sistnämnda villkor visar att Napoleon\ni sitt familjesystem tillämpade principer, direkt hämtade från det\nförhatliga \"ancien régime\".\n\nElisa lämnade Paris den 29 germinal år XIII, visserligen ej fullt\ntillfredsställd med den handfull undersåtar man givit henne, men stark\ni medvetandet om att nu själv kunna forma sitt öde; och hon lyckades\näven göra det.\n\nVid samma tid som Elisa kom till Italien, arbetade i grevskapet Lucca\ncorsikanen Salicetti för att förmå dess invånare att förklara sig\noberoende och begära skydd av Frankrike. Elisa skyndade sig strax\nvid ankomsten till Italien att sträcka ut en lysten hand efter detta\nland, som låg tätt intill hennes eget, och vilket med sina rikedomar,\nsina historiska minnen och sina 130,000 invånare betydligt skulle\nstärka hennes maktställning. Elisa var så upptagen av de hemliga\nunderhandlingar hon i detta syfte förde med Salicetti, att hon ej\nens gav sig tid att taga sitt lilla rike i besittning, hon nöjde sig\nmed att sända dit sin man och Lespérut med stor svit och hovstat och\nstannade själv kvar först i Milano och sedan i Genua. Hon behövde ej\nvänta länge. Ungefär en månad efter det hon anlänt, den 4 juni 1805,\nanhöllo invånarna i Lucca hos Napoleon att få under franskt beskydd\nbli regerade av en manlig medlem av det kejserliga huset och den 24\njuni utnämnde Napoleon Bacciochi till prins av Lucca och Piombini\nunder namn av Felix I. Bacciochi tog med glädje emot den lysande\ntiteln -- något annat kunde han ej göra anspråk på -- och Elisa med ej\nmindre tillfredsställelse regentskapet. Bacciochi ansåg sig redan ha\ngjort ett storverk, då han visat sig för Piombinis trogna folk och --\nmåhända tyckte invånarna detsamma, de som på 200 år ej sett någon av\nsina härskare! För övrigt befattade han sig varken med Luccas eller\nPiombinis angelägenheter. Han figurerade vid festligheter, mottog\nfolkets hyllning, spelade på sin violin, skötte sina nöjen och jakter\noch var till och med ibland alltför upptagen för att hinna rita sitt\nnamn under regeringshandlingarna. Det var Elisa, som ensam skötte\nregeringen.\n\nSåsom härskarinna över sina furstendömen var hon i sitt rätta element.\nNu först framträdde fullt hennes manliga läggning och hennes likhet\nmed Napoleon. Hon visade sig i besittning av sin broders rastlösa\nverksamhetslust och arbetsintensitet, hon fann sin största glädje\ni att göra upp projekt till nyorganiseringar eller förbättringar i\nadministrationen. Hon visade sig äga samma djärvhet, samma avsaknad\nav skrupler, samma starka tro på eget värde och på äran -- la gloire!\nUtan betänkande och utan hänsyn förde hon sin vilja igenom. Hon hade\nvisserligen avlagt ett heligt löfte på att hålla furstendömet Luccas\nkonstitution i helgd, men det hindrade henne ej att, när hon fann\nden obekväm, sätta sig över densamma. Lucca fick ej ens behålla sitt\ngamla vapen; såsom riksvapen införde hon ej det bacciochiska men det\nbonaparteska, två bjälkar och två stjärnor på blå botten. Vid sitt hov\ninförde hon en etikett, som i minutiöst detaljerande ej gav efter den,\nsom Napoleon infört i Tuilerierna, och vilken passade väl med hennes\neget i Saint-Cyr danade väsen.\n\nMan kan med skäl fråga om Elisa dock icke vid sin sida såsom hjälp och\nstöd hade någon man, förfaren i statssaker. För sin premiärminister\nhade hon visserligen förtroende men lät honom icke handla på egen hand.\nMen ej heller hennes älskare hade något inflytande på hennes regering.\nDen anspråkslöse Lespérut fick efter aderton månaders furstlig nåd\nvika för en av hennes nya undersåtar, den oemotståndlige Bartolomeo\nCenami, som Elisa från stallmästare genom olika grader upphöjde till\ngeneraldirektör över undervisningsväsendet, och som hon ej blott\ndekorerade med hederslegionens gyllene örn och överhopade med gods\noch guld utan även använde i hemliga beskickningar. Men han var blott\nen vacker favorit -- makten behöll Elisa svartsjukt för sig själv.\nÖverhuvud var Elisa alltför härsklysten för att i sin närhet tåla\nnågon, som ej blint underkastade sig.\n\nAtt Elisa, trots sitt rätt hänsynslösa sätt att regera detta lilla\nfolk, som egentligen från början strävat efter oberoende och\nsjälvständighet, vann sina undersåtars bevågenhet, berodde i främsta\nrummet på att hon från början anlade en nationell politik. Hennes\nomgivning bestod huvudsakligen av medlemmar ur landets gamla familjer,\nsom hon visade en speciell uppmärksamhet. Av alla Napoleons syskon var\nhon den som mest konsekvent fasthöll vid nationalitetsprincipen, och\nhon var den enda för vilken det lyckades att genomföra den, vilket utan\ntvivel berodde mest på hennes egen dristighet och uthållighet, men även\ndärpå, att hon ej såsom de andra syskonen ställts inför den olösbara\nkonflikten att samtidigt tillgodose folkens och det napoleonska\nmilitärväldets intressen.\n\nNaturligt var att Elisa även skulle uppehålla sina gamla intressen\noch i sitt land uppmuntra konster och vetenskap. I Lucca fanns en\nnära hundra år gammal akademi, I'Accademia del oscuri, berömd i hela\nItalien. Den blev nu av Elisa ombildad och omdöpt till Accademia\nNapoleone och snart anordnades i densamma litterära pristävlingar. Hon\ninrättade två teatrar: en italiensk balett och en fransk talscen, själv\nspelade hon gärna komedi vid de mindre, intimare fester, som gåvos,\noch alltid i högtragiska roller. Paganini var hennes musikdirektör och\nTofanelli direktör för hennes konstakademi. För att inlära den yngre\ngenerationen hovseder och etikett grundades en skola för pager, och för\nunga flickors uppfostran ett institut i stil med Saint-Cyr.\n\nMen Elisas intresse och verksamhet sträckte sig även till andra\nområden. Hon var outtröttlig, då det gällde att uppdriva landets\nindustri. Med praktisk blick utnyttjade hon sina furstendömens\nrikedomar, hon drev stora affärer med alun och järn, som i myckenhet\nfanns i Lucca, hon införde silkesodling och lät inrätta storartade\nsilkes- och sammetsfabriker efter franskt mönster. Men hennes intresse\nblev än större sedan hon av Napoleon genom dekretet av den 30 mars\n1806 fått med sitt rike förena nya områden: Massa, Carrara och en del\nav Garfagnana -- det var åter 40 à 50,000 undersåtar att härska över.\nMen Napoleons nya gåva hade en vida större betydelse. Den berömda\nCarraramarmorn blev i hennes hand en storartad exportartikel, men\nicke såsom råvara. Elisa startade nämligen -- praktisk såsom alltid\n-- en blomstrande industri av byster och statyer i alla storlekar av\nNapoleon och de övriga familjemedlemmarna. Prospekt och kataloger\nutsändes över hela Europa, beställningar inkommo snart i riklig mängd\noch från hamnstäderna avgingo skepp, lastade med dessa tvivelaktiga\nkonstprodukter. Marmorindustrin blev också för Elisa personligen en\nstor besparing: under det att hennes syskon årligen offrade stora\nsummor för gåvor åt furstliga vänner skänkte Elisa helst bort en\nmarmorbyst av sig själv, Bacciochi eller Napoleon, tillverkade i de\ninhemska fabrikerna.\n\nSjälv var Elisa med om att göra upp planer till och genomföra\nförbättringar på olika områden. Hon lät bygga vägar och broar, anlade\nsjukhus, fängelser och skolor. Ej blott näringarna uppmuntrades, hela\nadministrationen ombildades enligt franskt mönster, polisväsendet\nordnades och en mängd förordningar utfärdades, genom vilka det gamla\nfeodalväldet, vilket ännu bestod i Italien, upphävdes och de högre\nklassernas företrädesrättigheter slopades. Elisa tilllämpade sålunda\ni sina små riken en stor del av den franska revolutionens idéer och\nresultat, fredligt och långsamt skapade hon här ett modernt samhälle.\n\nI detta sitt storartade reorganisationsarbete mötte Elisa ingen\nopposition. Luccaborna, som förr i stor mängd emigrerat, voro henne\ntacksamma för att de ej blott kunde skaffa sig en dräglig utkomst i\neget land utan även samla förmögenhet. Hon företog sig heller aldrig\nnågonting som kunde stöta hennes undersåtar för huvudet, och trots sin\nicke så litet ömtåliga ställning fann hon alltid del rätta ordet i den\nrätta stunden. Elisa var också dyrkad av sina undersåtar som vid alla\ntillfällen visade henne de största hedersbetygelser.\n\nMen även sina utrikespolitiska förbindelser skötte denna talangfulla\nkvinna med en boren diplomats klokhet och takt. I egenskap av\nregentinna i ett franskt lydland avgav hon, ehuru knappast tvungen\ndärtill, regelbundet varje vecka till Napoleon noggranna rapporter om\ntillståndet i riket. Napoleon beundrade högeligen denna plikttrohet\noch lär ha yttrat att furstinnan var hans bästa minister. Hon hade\nockså den synnerligen kloka taktiken att i sina skrivelser till brodern\niakttaga en korrekt och underdånig ton; för övrigt var hon i sin stil\nkoncis och hade något av sin broders lakonism. Napoleon uppskattade\näven hennes strävanden att hos sitt folk ingjuta känslor av vördnad\noch beundran för brodern -- så t.ex. firades i Lucca den 15 augusti,\nkejsarens födelsedag, med fester minst lika lysande som i Paris. Elisa\nupprätthöll förbindelser med alla mera betydande personer -- det första\nsom varje nyutnämnd minister fann i sin portfölj, säger Masson, var en\nskrivelse från prinsessan Elisa! Napoleon visade henne sin bevågenhet\nbland annat genom att bevilja henne en större mängd av hederslegionens\nfrämsta hederstecken att utdela, än någon av de andra syskonen erhållit.\n\nElisa hade emellertid en alldeles särskild orsak att göra sig Napoleon\nbevågen. Hon ville utvidga sitt rike. Hennes närmaste granne var\ndrottningen av Etrurien, den lyckliga innehavaren av det härliga\nToscana. Intet eftersträvade Elisa så mycket som detta konstens\nförlovade land. Strax vid början av sin regering försökte hon på många\nsätt reta sin spanska granne genom att bygga fästningar vid gränsen\ntill konungariket Etrurien och förstärka armén. När sedermera Napoleon\ngenom en kombinerad diplomatisk och militärisk aktion bemäktigat sig\ndetta land, började Elisa strax visa ett allt överskuggande intresse\nför Toscana. Hon företog täta resor till Toscanas huvudstad Florens,\ndär hon sammanträffade med ett flertal personer ur ledande kretsar. Hon\nsatte sig snabbt in i förhållandena, visade sig intresserad av landets\nangelägenheter och mer än annat av alla de konstskatter som Florens\nägde, hon slukade med ögonen alla de gamla praktfulla palatsen och\nkyrkorna. Hon gjorde sig också florentinarna bevågen genom att ständigt\nvara till hands med ett gott ord för dem hos Napoleon, förmedla deras\nklagomål och utverka åt dem förmåner. Hon fick snart en liten krets\nanhängare som arbetade för hennes syften, och så småningom skapades en\nstark opinion för att Elisas regentinneskap skulle utvidgas och omfatta\näven Toscana.\n\nI Paris arbetade Elisas vänner för hennes syften, främst Talleyrand,\nmen även syskonen tyckas ha understött henne. Genom ett senatsbeslut av\nden 2 mars 1809 lät Napoleon upphöja Toscana, till vilket även lades ön\nElba, till storhertigdöme, och dagen därpå överlämnades styrelsen till\nElisa. Om Bacciochis deltagande i regeringen blev ej ens tal, prins\nFélix utnämndes till befälhavare för de franska trupperna och blev\nsåledes en av sin gemåls underordnade.\n\nNu var Elisa tillfredsställd. Hon var faktisk härskarinna över\nett stort rike, sträckande sig från Apenninerna till havet. Till\nskillnad från Lucca var Toscana ett rike, som redan hade sin moderna\norganisation efter franskt mönster. Det var också Napoleons mening,\natt Elisa i sitt nya rike endast skulle representera. Då hon ej var\nnöjd därmed utan ville befalla över de franska ministrarna, erhöll\nhon stränga brev från brodern, där han påminner henne om att hon\nliksom alla andra franska undersåtar hade att rätta sig efter hans\nbefallningar. En annan gång skriver han till Fouché: \"Försök att hindra\ntidningarna att skriva så mycket om storhertiginnan.\" Men intet hjälpte\n-- Elisa fortfor att ostentativt ordna Toscanas angelägenheter och\nryktet om hennes energi for vida omkring.\n\nDet var ej länge Elisa fick njuta av furstemakt. I början av 1814,\nnär de allierade återerövrade Italien, förlorade hon bit för bit sina\nländer. I det längsta hoppades hon få behålla Lucca, och det ser ut\nsom hade hon till och med underhandlat med Murat -- Italiens erövrare\npå de allierades vägnar -- om att få stanna i sitt furstendöme, och\nnågra författare som t. ex. Masson stämpla henne därför såsom delaktig\ni hans förräderi. Men av hennes brev till Napoleon från denna tid\nframgår att hon ej förstod vilken roll Murat spelade och själv tvekade\nom vilken ställning hon borde intaga. Att hon både för sin egen och\nsina undersåtars skull gjorde de största ansträngningar att få behålla\nsitt rike -- hon hade dock regerat Lucca i nära tio år -- kan ej\ntolkas som ett förräderi mot Napoleon. I Lucca hade hon dock lagt ner\nhela sitt livsverk och hon kände sig samhörig med sitt folk. Hennes\nansträngningar voro emellertid förgäves, och i början av mars 1814\nmåste hon med förtvivlan i hjärtat lämna Lucca, samt över Genua, där\nBacciochi sällade sig till henne, begiva sig till Paris.\n\nEfter Napoleons fall levde Elisa under namnet grevinna av Campignano\nförst i Bologna, sedan i Triest, där hon bodde tillsammans med sin\nsyster Caroline. Hon avled den 6 augusti 1820 på Villa Vicentina nära\nAquileja -- den enda av syskonen som icke överlevde Napoleon.\n\n\n\n\nLOUIS BONAPARTE.\n\n\nDet fanns i familjen Bonaparte en medlem, påfallande olik de andra\ndärigenom, att han saknade det starka, livsbejakande kynne, som eljes\nutmärkte dem alla. Han var hela sitt liv igenom en sjukling, en bruten\nman, som helst fört en tillvaro i stilla enslighet, men som genom\nhändelsernas gång drevs in i förhållanden, främmande för hela hans\nnaturell. Det var Louis Bonaparte, den fjärde i ordningen av bröderna,\nkonnetabeln av Frankrike, konungen av Holland, nevrastenikern, den\ndystre, ensamme mannen.\n\nLouis var född den 2 september 1778, eller det år, då Charles Bonaparte\nförde de två äldsta bröderna över till Frankrike. Napoleon tog redan\ntidigt hand om sin yngre bror. När han 1791, efter att ha tillbragt\nsina ferier på Corsika, vände tillbaka till Frankrike, tog han med sig\nLouis, först till lägret i Auxonne, sedan till Valence. Medan brodern\nskötte sitt arbete, satt Louis i Napoleons lilla kala löjtnantsrum\noch skrev rent den historia över Corsika, som Napoleon vid denna tid\nhöll på att avsluta och som upptog hela hans intresse utom tjänsten.\nBröderna hade knappt både om utrymme och penningar. Det berättas, att\nLouis hade sin sovplats i korridoren utanför Napoleons dörr, men man\nbör kanske snarare sätta tro till versionen om att han låg på en liten\nhård soffa inne i rummet. Napoleons egen tältsäng var troligen icke\nså mycket mjukare. I Valence inackorderade Napoleon Louis för billigt\npris hos en mademoiselle Bon och lät honom syssla med matematiska\nstudier, ty Louis skulle bli artillerist, -- det var för Napoleon det\nvackraste yrke i världen. För Louis var Napoleon ända från början\nstore-bror, beskyddaren, som bekostade hans studier och uppehälle, och\ndet förefaller som hade han på Louis ställt de största förhoppningar,\ntänkt sig, att denne gosse engång skulle bli familjens stolthet. Både\nunder denna tid och senare, när Louis vunnit inträde i krigsskolan i\nChâlons-sur-Marne, slösade han på honom, särskilt i sina brev till\nJoseph, de amplaste lovord. I ett brev av den 18 juli 1795 skriver han:\n\"Louis är sedan 5 å 6 dagar i Châlons-sur-Marne där det skall bli en\nkarl av honom. Han visar god vilja och studerar taktik, matematik och\nbefästningsväsende.\" I ett annat från 6 september samma år heter det:\n\"Jag är mycket nöjd med Louis, han motsvarar mina förhoppningar. Det är\nen bra gosse och efter mitt sinne, han förenar värme, kvickhet, hälsa,\nbegåvning, stadig vandel, godhet -- allt. Nu, när jag ej mera har honom\nhos mig, sysslar jag endast med nödvändigt arbete. Jag känner livligt,\natt jag blivit berövad Louis. Han var mig till stor hjälp.\" Även andra\nsamtida berömma hans godhet, vänlighet och begåvning samt omnämna hans\nvackra utseende och älskvärda natur.\n\nMen när Napoleon också av denne broder ville göra en god krigare och\nintalade sig, att Louis visade utpräglade anlag för militärkallet,\nbegick han ett misstag. Louis var varken ett officers- eller\ningenjörsämne och matematiken intresserade honom ej det ringaste. Hade\nhan fått en utbildning efter sin håg och sina anlag, vilka avgjort\nvisade mot humanistiska intressen och stilla teoretiska studier, hade\nhan kanske med de möjligheter, som senare öppnades för Bonaparterna,\nkunnat bli en vetenskapsman eller skriftställare. Nu gick hela hans\nungdom till spillo för uppgifter, som han som fullvuxen ej kunde\nomfatta med levande intresse. Men i sin ungdom förstod Louis ej sig\nsjälv. Han var tillgiven Napoleon, tacksam för vad denne gjorde för\nhonom, glad över sin underlöjtnantsgrad och sina epåletter och mera\nhängiven Napoleon än någon annan av syskonen. Det låg en stor olikhet\ni den vänskap, som Napoleon hyste för Joseph, och hans känsla för\nLouis. Man behöver endast läsa ungdomsbreven i Napoleons korrespondens\nför att finna, att Joseph för honom var den jämnårige vännen, Louis\ndäremot hans lille bror, och vad som under tidigare år fanns av\nsentimentalitet i känslan för den äldre brodern, var utbytt mot ömhet\ni hans förhållande till den yngre. Joseph förblev Napoleon alltid på\nnågot sätt överlägsen, Louis hade han uppfostrat, lett på hans första\nupptäcktsfärder i världen, denne var mer än de andra syskonen hans\negendom, vilken han fritt kunde förfoga över. I egenskap av Napoleons\nflygeladjutant deltog Louis i det italienska fälttåget 1796 - 1797 och\nvar med vid Lodi, Arcole och Rivoli. På slagfältet visade han både mod\noch rådighet, och hans smidighet och älskvärdhet i umgänget gjorde\nhonom omtyckt av både officerare och soldater. Napoleon anförtrodde\nofta åt honom utförandet av svåra uppdrag. På andra dagen av slaget vid\nArcole måste en viktig depesch skickas till general Robert. Napoleon\nsände Louis i ilande fart till Roberts läger, och denne lyckades\ni trots av fiendens eld tränga fram till generalen och överlämna\ndepeschen. Ett par minuter efter att ha mottagit densamma, föll general\nRobert till marken träffad av en österrikisk kula. Rätt genom fiendens\nmördande eld red Louis tillbaka till högkvarteret. Efter detta prov på\noräddhet erhöll Louis kaptensrang samt tvenne hederspistoler.\n\nLouis delade ej blott fälttågets vedermödor utan även dess lätta och\nlustiga liv. Det senare blev för honom långt mera ödesdigert än de\nförra och gjorde med ett slag slut på hans ungdomskraft och strålande\nhälsa. Han angreps plötsligt och häftigt av en svårartad sjukdom och\nvar i början av februari 1797 tvungen lämna sin post. Förgäves ägnades\nhonom den omsorgsfullaste och skickligaste läkarhjälp, som man denna\ntid kände till. När Louis, efter att ha vistats länge i Bologna och\nMilano, steg upp från sjuklägret, var han en för alla tider bruten man.\nHans ungdom var borta, den älskvärde mannen var bliven en skeptiker\noch pessimist, hans glättighet var förvandlad i grubbel. Napoleon,\nsom trodde att hans dystra uppsyn och likgiltighet för det, som\nförr intresserat honom, berodde på en naturlig, med konvalescensen\nsammanhängande trötthet, försökte skaffa honom förströelser, men då\nLouis bestämt förklarade, att han ej mera ville vara med om något\nlägerliv, sändes han, efter det fredspreliminärerna i Campo-Formio voro\navslulade, till Paris för att till direktoriet framföra budskapet om\ndet lyckliga fredsslutet.\n\nI Paris mötte Louis sin första kärlek i gestalten av en ung väninna\ntill hans syster Caroline, Emélie de Beauharnais, en brordotter\ntill Joséphines första man. Emélie och Caroline voro kamrater i en\nklosterpension i Saint-Germain, och Louis sammanträffade med henne hos\nsin syster. Han blev strax intagen av hennes stora skönhet -- vilken\nsenare förstördes av kopporna -- och i synnerhet av hennes melankoliska\nväsen, som harmonierade med hans eget. Han anhöll även om hennes hand,\nmen Napoleon motsatte sig med bestämdhet giftermålet och gifte bort\nEmélie med en av sina officerare, Lavallette. Louis hade svårt att\nglömma henne, så svårt att han måste skriva en bok om deras olyckliga\nkärlek, kallad \"Marie ou les peines de I'amour\", vilken utkom år 1800.\nDess litterära värde var intet, men den tyckes hava gjort lycka, ty en\nandra upplaga utkom år 1814.\n\nFör att bota Louis' hjärtesår och möjligen även hans kroppsliga onda\nlät Napoleon brodern följa med expeditionen till Egypten. Men Louis\nblev redan på ditvägen så sjuk, att Napoleon lät honom återvända\nsåsom kurir. Detta uppdrag förskaffade Louis en ny grad, han blev\nskvadronchef.\n\nUnder Napoleons vistelse i Egypten var Louis den ende av bröderna, som\nöppet visade, att han förenat sitt öde med dennes. Från Vichy, där\nhan vistades för att vårda sin hälsa, skrev han upprepade gånger till\nJoseph och Lucien bevekande brev, i vilka han bad dem betänka, att\nNapoleon ej kunde reda sig utan hjälptrupper och uppmanade dem att, i\negenskap av deputerade, genom lagstiftande kåren söka förmå direktoriet\natt sända Napoleon och hans här undsättning.\n\nTrots att Louis alltjämt steg i de militära graderna, -- han blev\nefter brumaire utnämnd till brigadchef -- visade han samma bristande\nintresse för detta yrke. Han fick så småningom en annan ärelystnad.\nHan ville bli ansedd för en av sin tids skönsjälar. Genom sin sjukdom\nhade han blivit en drömmare och en stämningsmänniska. Han kunde möta\nen okänd flicka i Tuileriträdgården och vansinnigt förälska sig i\nhenne utan att dock söka hennes bekantskap. Han drev en sentimental\noch svärmisk vänskapskult. Hans vänkrets var på intet sätt lysande,\nhan umgicks varken med sina officerskamrater eller i den societet,\ndär hans syskon ivrigt tävlade om företrädet. Han hade några trogna\nvänner, fattiga och okända, med vilka han odlade gemensamma litterära\noch filosofiska intressen. Det var emellertid ej klassikerna eller\nupplysningsfilosoferna, som han studerade, han beundrade framför allt\nden högmoderna sentimentalt-romantiska litteraturen, Werther-kulten\noch Bernardin de Saint-Pierres arbeten. Hela denna genre passade väl\nihop med hans melankoliska lynne. Om han inte förstod Rousseau var det\nblott därför, att han ej var nog skarpsynt för att inse, att denne var\ngrundläggaren till hela riktningen.\n\nI sitt försök att psykologiskt utreda motsatserna i Louis' natur\noch inkonsekvenserna i hans handlingssätt, kommer Masson till det\nresultatet, att Louis var en dubbelnatur med en god och en dålig\nsida. Men behövs väl denna uppdelning för att förstå, att på samma\ngång som Louis var en tillbakadragen man utan personlig ärelystnad\noch benägenhet för yttre glans, han samtidigt övervakade sina bröders\nminsta steg, alltid var färdig att tyda deras bevekelsegrunder på\nett för dem ofördelaktigt sätt eller att han, som själv älskade ett\neremitliv, ej kunde finna sig i deras skrytsamma uppträdande? Ligger\nicke i själva hans nevrasteni grunden till denna misstänksamhet, denna\nständiga inbillning, att själv vara illa behandlad eller förföljd?\nLouis var den trötte mannen, vars nervsystem irriterades av det\nbullersamma livet utanför, enstöringen, vars självkänsla av brist på\njämförelse med andra onaturligt stegrats.\n\nDenne sjuke och livströtte broder ville nu Napoleon gifta bort, och\ndet med en ung, glad och vacker flicka, sin styvdotter Hortense\nBeauharnais. Själv var han henne mycket tillgiven. Han beundrade hennes\nmånga talanger -- hon var litterär, sjöng och målade -- hennes utsökta\nelegans, hennes förmåga att representera, hennes lugna och jämna lynne\noch älskvärda umgängessätt. Hon var också vacker med sin friska hy och\nsitt rika blonda hår. Det enda som skämde henne liksom så många andra\nav denna tids människor var hennes tänder. Napoleon räknade måhända\npå att hennes glättighet skulle kunna utgöra en motvikt till Louis'\npessimism. Vad som främst drev honom till att gifta bort Hortense\nmed Louis var dock utan tvivel den omständigheten, att han ville ha\ntronföljden betryggad. Efter affären med helvetesmaskinen insåg han,\natt han borde befästa sin dynasti. Men han hade inga utsikter att få\nbarn med Joséphine, och i brödernas familjer föddes endast flickor.\nHans hopp stod då till Louis. Att Napoleon med vetskap om dennes\nför alltid brutna hälsa utsåg honom tillsammans med sin avhållna\nstyvdotter till grundläggare av den nya dynasti, som borda fullfölja\nhans livsverk, visar endast, hur litet man denna tid visste om\närftlighetens grymma lagar. Att Louis skulle kunna knyta en förbindelse\nmed en utländsk prinsessa var ännu en förmäten tanke, och det fanns ej\nnågon som i rang stod högre än förste konsulns styvdotter. För Louis\nvar detta äktenskap så motbjudande att han, under förevändning att\nfullborda sin militära utbildning, år 1800 begav sig till Preussen.\nDå han vid sin hemkomst följande år möttes av samma förslag, särskilt\nunderstött av Joséphine, som däri såg ett befästande af sin ställning,\nflyktade han till Lucien i Spanien, och han deltog i fälttåget\nmot Portugal. För Hortense hade Louis säkerligen intet särskilt\ntilldragande. Väl ansågs han allmänt som både begåvad och älskvärd --\nmånga hava betygat att han var god och vek -- men redan hans yttre\nmåste verkat avskräckande på en ung flicka; i detta gammalmansansikte\nkunde man ej mera finna något av ungdomens friskhet och hurtighet.\nAtt Hortense i alla fall var med om att gifta sig med Louis berodde\ndärpå, att hon med sina aderton år ännu var en pensionsflicka utan egen\nmening, van att rätta sig efter andras befallningar. Hon hade haft en\nungdomskärlek, Napoleons adjutant Duroc, vilken även varit intagen\nav hennes graciösa och förnäma väsen, men då Napoleon motsatt sig\ngiftermålet, hade hon rättat sig efter hans vilja. Den 1 januari 1802\nfirades Hortenses och Louis' bröllop med stor ståt. Men samtida vittna\nom, att det rådde en dyster stämning under hela bröllopet.\n\nDe nygifta bosatte sig i Paris i ett litet hus vid Rue Victoire. Men\nderas samliv varade endast helt kort. En dag fällde Hortense ett\nyttrande, som väckte Louis' misshag, och i ett utbrott av häftighet\nräknade Louis upp för henne alla de skandaler och snedsprång, som\nhennes mor hade på sitt skuldregister. Hortense blev utom sig av\nförtvivlan och Louis flydde till sitt lantgods Baillon, beläget på en\nö i floden Thève där han grävde ner sig bland sina böcker, förbittrad\npå sig själv och hela världen. Därifrån företog han då och då en\nbadresa för sin hälsas vårdande. Hortense däremot återvände till sin\nmoder på Malmaison, representerade vid baler och festligheter och var\nNapoleons ständiga sällskap under den tid Joséphine befann sig på en\nbadort. Hennes förhållande till Napoleon var mycket gott. Från att\nförst ha älskat sina styvbarn för Joséphines skull, hade han blivit\nvarmt fästad vid dem för deras egen, och i synnerhet Hortense med sitt\nljusa lynne förmådde alltid uppmuntra honom. Man såg dem ständigt i\nvarandras sällskap, och förtalet skonade icke den 31-årige styvfadern,\nsom visade ett sådant galanteri mot sin övergivna, endast 19 år gamla\nsvägerska och styvdotter. I mars 1802 gjorde Louis ett kort besök hos\nsin hustru men skyndade så åter till Baillon, och trots påminnelser\ninfann han sig i Paris först den 10 oktober eller samma dag som deras\nförsta barn, Napoléon-Charles föddes. Orsaken till att Louis vid tiden\nför denna till synes glädjande familjetilldragelse höll sig undan --\nsjälv uppger han, att hans samliv med Hortense varade sammanlagt fyra\nmånader -- var helt enkelt den, att han misstänkte Napoleon för att\nvara fader till hans barn. Huruvida så verkligen var förhållandet\neller Louis endast var ett offer för förtalet eller för sin sjukligt\nuppdrivna misstänksamhet, är ännu så länge en hemlighet -- det finns\nmånga dokument i de bonaparteska familjearkiven, som ingen forskare\nfått tillgång till -- faktum är emellertid, att Louis icke drog sig för\natt slunga Napoleon denna anklagelse rätt i ansiktet. Napoleon svarade\nmed att egenhändigt kasta ut honom. För övrigt var Louis upptagen av\natt sköta både sina verkliga och inbillade sjukdomar: han sökte icke\nblott bot hos en mängd läkare, utan ställde sig också i förbindelse\nmed kvacksalvare och charlataner. Han hade dock tid att misstänksamt\növervaka Hortense och hade i hennes omgivning personer, dresserade att\navgiva rapporter om hennes förehavanden. Han förbjöd henne strängeligen\natt vid sina besök på Saint-Cloud stanna över natten, då Napoleon var\nhemma. Först i december 1803 inträdde ett bättre förhållande mellan\nmakarna, och de företogo nu en resa till Compiègne, där de vistades\nen tid och tillsammans kunde glädja sig över det uppseende, som den\nälsklige lille Napoleon-Charles väckte vart de än kommo.\n\nLiksom de andra bröderna steg Louis samtidigt med Napoleon allt högre\nupp mot samhällets höjder. Efter kejsardömets proklamerande förklarades\nhan för kejserlig prins med en årsinkomst av en miljon, blev medlem av\nhederslegionens stora råd, senaten och statsrådet, utnämndes dessutom\ntill divisionsgeneral och erhöll något senare ännu en hög post: den\nav konnetabel över Frankrike, d. v. s. högste befälhavare i Napoleons\nfrånvaro över alla trupper i Paris och omgivningar. Även Louis köpte\nsig under denna tid ett palats och ett lantgods -- efter revolutionen\nfanns det gott om \"historiska slott\" att köpa för en billig penning.\nPå slottet Saint-Leu nära Paris trivdes de båda makarna väl, och här\ntillbringade de långa tider. I oktober 1804 föddes den andra sonen\nCharles-Napoléon-Louis, men denna händelse medförde ingen förbättring i\nförhållandet mellan de båda makarna.\n\nHortense hade svårt att uthärda den tyranniske mannens ständiga\nförebråelser, hans infall och nycker; till slut blev hon smittad av\nhans melankoli, och ett par år efter bröllopet fanns det ej mycket\nkvar av den lilla älskvärda och ganska medgörliga pensionsflickan.\nDen hänsynslöshet Louis visade henne hade även såsom naturlig följd\natt hon sökte vänskap och ömhet hos andra män, vilka om de ej heller\nförverkligade det sedligt höga ideal som Hortense under sin flicktid\nen gång drömt om dock sågo i kärleken annat än en grov utsvävning.\nDen man, som för Hortenses liv och utveckling hade en genomgripande\nbetydelse var Flahault, och även om Hortense, i en utsträckning som\nblivit det vanliga i denna familj, ej olik en romersk kejsarsläkt,\nbestod sig lyxen av flere älskare, så var och förblev dock Flahault\nför henne mannen framför alla andra. Hon födde honom även en son, den\nunder Napoleon III:s tid kände hertig de Morny. Flahault var lejon i\nden salong, som hon vid tiden för Napoleons och Joséphines kröning\nbildat. Hortense hade en viss konstnärlig smak, som, om hon fått råda,\nkunnat giva prägel åt hennes hem, nu ordnade Louis deras hus efter eget\ngottfinnande med prålande uppkomlingslyx, i vilken hon ej trivdes.\n\nNär Napoleon i slutet av år 1805 lämnade Paris, övertog Louis, om än\nmotvilligt, utövandet av den honom tilldelade konnetabelvärdigheten.\nHans arbete på denna post kan ej helt frånkännas talang och initiativ:\nnär han var tvungen lämna tanken på sig själv, kunde han göra ett gott\narbete, men i saknad av all uthållighet måste han åt andra överlämna\natt fullfölja vad han påbegynt.\n\nDen viktigaste uppgift, som Napoleon under sitt fälttåg mot tredje\nkoalitionen anförtrott Louis, var att skapa och leda en armé, stark\nnog att skydda de nordliga provinserna mot ett eventuellt infall av\npreussarna. Denna armé skulle bestå endast av holländare, och för detta\nändamål befalldes Louis att bege sig till Holland för att uppbåda detta\nfolk. Louis, som av ordalydelsen i Napoleons order drog slutsatsen,\natt preussarna redan stodo vid Hollands gränser, begav sig till detta\nland och kommenderade dit alla trupper, som förut varit stationerade\ni Paris. Därefter lämnade han överbefälet till andra och begav sig\nhem. I Strassburg sammanträffade han med Napoleon som efter freden i\nPressburg återvände till Frankrike. På Napoleons förebråelser över den\nsjälvrådighet, som Louis visat, då han först förlagt alla trupper i\nHolland och sedan lämnat dem åt sitt öde, svarade Louis endast, att då\nhan engång blivit stationerad i Paris, han ansåg sig förpliktad att\nvistas i sin garnison. Dessutom förklarade han, att, sedan det blivit\nhonom bekant, att Napoleon ämnade ändra styrelseformen i den bataviska\nrepubliken, såsom Holland då benämndes, han ej ville vara delaktig i\natt förstöra detta folks fria författning.\n\nPå våren 1806 började rykten cirkulera om att Holland skulle ombildas\ntill ett konungadöme. Och när medlemmarna i det holländska rådet, där\ndet franskvänliga partiet fått övervikt, förskräckta över den fara,\nsom från Englands sida hotade Hollands gamla fria handel och alla dess\nkolonier, sände delegerade till Napoleon för att anhålla om att få till\nhärskare en prins av det kejserliga huset, erbjöd Napoleon Louis denna\nlysande hederspost.\n\nHuru ställde sig Louis och Hortense till detta anbud? Den skygge\noch tillbakadragne mannen tvekade i det längsta att taga emot det\nsmickrande erbjudandet, men det förefaller, som hade hans obeslutsamhet\nmest berott på hänsyn för holländarna: han förklarade nämligen för\nNapoleon, att han ingalunda ville regera ett land, där hans namn för\neftervärlden skulle frammana minnet av en monark, som gjort sitt folk\nolyckligt. På sin förmåga tvivlade Louis icke. Han saknade varken den\nbonaparteska självkänslan eller ärelystnaden. Vad Hortense åter angår,\nkände hon sig visserligen tilltalad av den nya värdigheten, med vilken\nföljde allt som hon ansåg eftersträvansvärt: en kunglig tron och ett\nlysande hov, där hon själv skulle bli medelpunkten. Men å andra sidan\navskräcktes hon vid tanken på en ständig samvaro med sin nevrasteniske\noch oberäknelige make, mot vilken hennes motvilja alltmer stegrats, och\nhon fann det svårt att skiljas från sin mor, sin styvfar, sina vänner\noch sina lärare -- ty, fastän Hortense ägde många talanger, förblev hon\nden flitiga lärjungen, och hon kunde ej trivas utan lärare i sång och\nmusik, teckning och målning.\n\nNyheten om Louis' val till konung väckte mycket uppseende och mycket\ngyckel hos de respektlösa parisarna, och snart cirkulerade en troligen\nuppfunnen anekdot, att, när vid de holländska sändebudens uppvaktning\nför Napoleon i Saint-Cloud denne med stolthet förevisade Louis'\nson, den fyraårige Napoleon-Charles, samt uppmanade barnet att vara\nälskvärt, denne strax underhöll holländarna med fabeln om grodorna, som\nville välja sig en konung.\n\nDen 5 juni 1806 ägde den högtidlighet rum, genom vilken Louis blev\nproklamerad till konung av Holland. De stora festvåningarna i\nTuilerierna voro rikt smyckade och fyllda av allt vad det kejserliga\nhovet hade förnämt och framstående. Dörrarna slogos upp, en härold\nutropade sitt: \"konungen av Holland\", och Louis inträdde, följd av\nNapoleon, den kejserliga familjen, ministrar och hovdignitärer samt de\nholländska sändebuden. Napoleon höll nu ett kortfattat tal till Louis,\ni vilket han önskade honom lycka och uttalade sin förhoppning om att\nLouis skulle komma att känna sig solidarisk med honom och Frankrike.\nDärefter talade Louis, och hans svar åhördes med spänd uppmärksamhet\nav alla, icke minst av de holländska delegerade. Den, som förmådde\navlyssna orden deras innebörd, kunde höra, att de två bröderna talade\nom två helt olika ting -- i Napoleons tal låg endast en kort befallning\natt lyda, och bakom Louis' tacksamma och respektfulla fraser ett\nuttryck av solidaritet med sitt nya folk, som lät ana en gryende\nopposition. Napoleon hade gjort Louis till Hollands konung för att han\ndär skulle försvara Frankrikes intressen såsom högste befälhavare över\ndess trupper i Holland, Louis däremot hade blivit härskare över ett\nfrämmande folk, vars frihet han ville respektera, och för vars lycka\nhan ville arbeta.\n\nSamma tanke gick igenom det tal, som Louis höll, när han tillträdde\nregeringen i Holland. Han lovade då sina undersåtar att hålla deras\nförfattning i helgd och söka bereda dem en lugn och lycklig framtid. I\ndetta tal nämnde han ej ens Napoleons namn.\n\nLouis var fullständigt ovan vid regeringsgöromål och för övrigt vid\nvarje ordnat arbete. Men han tog dock genast efter ankomsten till Haag\nitu med de angelägenheter, som brådskade mest: han utsåg medlemmar\ni ministären, samt kompletterade sin hovstat. Då Louis från början\nfavoriserade holländarna och invigde sin regering med att utdela en\nmängd nådevedermälen, tycktes tillfredsställelsen allmän. Som vanligt\nräckte Louis' hastigt vaknade energi ej länge; efter två veckors\norganisationsarbete följdes den av en ohygglig depression. Plötsligt\nbörjade han inbilla sig, att han ej kunde uthärda Hollands klimat,\noch efter upptäckten härav lämnade han allt i sticket och reste till\nWiesbaden för att genomgå en badkur. Hortense åter skyndade till Paris,\ndär just vid denna tid fester firades till deras ära, som kämpat med\nvid Austerlitz.\n\nDet goda förhållandet mellan Louis och Napoleon bibehölls ej länge.\nNapoleon trodde till en början att Louis' sätt att sköta regeringen\nberodde på ovana, och att hans misstag voro omedvetna. Men snart\nvisade det sig, att Louis, konsekventare än någon av sina syskon,\nställde sig solidarisk med det folk, vars konung han genom broderns\ninflytande blivit. Louis' politik blev rent nationell. Trots Napoleons\nboykott av engelsk handel genom det förhatliga kontinentalsystemet\nvar varuutbytet mellan England och Holland nära nog lika livligt som\nförr, och Napoleons skarpt avfattade påminnelser nyttade till intet.\nNapoleon yttrade också, att hela landet var genomsyrat av anglomani\noch konungen själv var \"le premier smogleur\". En annan tvistepunkt,\nsom för övrigt förelåg mellan Napoleon och alla de regerande syskonen,\nvar, att Louis ej sände tillräckligt med trupper till Napoleons härar.\nDessutom inrättade Louis på egen hand marskalksplatser och ordenstecken\noch förbigick vid utnämningar konsekvent alla fransmän. Ju längre det\nled desto mera nationell, ja, oppositionell blev hans regering. Med sin\nvanliga sjukliga misstro till alla började Louis snart inbilla sig, att\nNapoleon förföljde honom. Dessutom hade, vilket troligen sammanhängde\nmed hans patologiska tillstånd, hans självkänsla stegrats till den\ngrad, att den nära nog nådde det stadium som kallas storhetsvansinne.\nSnart kom det därhän, att varje befallning eller önskan Napoleon\nuttalade möttes med invändningar eller rent avslag. När Napoleon under\nLouis' och Hortenses vistelse i Pyreneerna efter den äldste sonens död\nlät häkta alla, som bedrevo handel med engelska varor, svarade Louis\nmed att avlägsna de ministrar, som voro franskvänliga. När Napoleon\nklagade över att Louis ej ställde upp en större här, minskade Louis sin\narmé genom att hemförlova alla fransmän. När brodern förebrådde honom,\natt han ej infört Code Napoléon i Holland, svarade Louis, att han ej\nkunde införa det stora lagverket med mindre än att det blev modifierat\nefter förhållandena i Holland. -- \"Om man modifierar Code Napoléon\",\nsäges brodern ha svarat, \"så är det ej mera Code Napoléon.\" Louis\nvägrade även införa det franska myntet, metersystemet antogs icke utan\nförbehåll men ordnades i samstämmighet med Hollands gamla mått- och\nviktsystem, och Louis själv gick så långt i fosterländskhet, att han\ntillät att det röktes pipa vid hans mottagningar, emedan så var bruk i\nHolland.\n\nÄven beträffande Louis' personliga angelägenheter kommo bröderna ej\növerens. För Louis blev samlivet med Hortense outhärdligt, och han\nanhöll upprepade gånger hos sin bror om tillstånd till skilsmässa,\nangivande såsom orsak Hortenses otrohet. Napoleon vägrade dock bestämt\natt gå in därpå. Ar 1807 upplöste makarna sitt gemensamma hem, men den\nförmån, som Napoleon själv visste att skaffa sig, nämligen att efter\nlaglig skilsmässa kunna gifta sig med någon annan, unnade han ingendera\nav dem. Den inre oron hos Louis visade sig ej blott i de ständiga\nbadresorna utan också i förflyttningar och förändringar inom hans eget\nland. Då Louis ej mera trivdes i Haag, fick han den idén att flytta\nhuvudstaden till Utrecht, en åtgärd som var särdeles opraktisk och blev\nmycket dyrbar, ty Utrecht, en liten stad om 32,000 invånare, hade inga\nofficiella byggnader, vadan det ena palatset efter det andra måste\nuppföras samt dessutom ett museum och flere teatrar. Men när hovet\nresiderat i Utrecht några veckor, inbillade sig Louis, att klimatet i\nAmsterdam var bättre och flyttade sin regering dit.\n\nI början av 1809 års fälttåg uppfordrade Napoleon Louis att uppställa\nen stor hjälpkår såsom förstärkning till \"la grande armée\". Louis\nnekade emellertid under förebärande av att han redan sänt hjälptrupper\ntill Spanien för att undsätta Joseph och till Westfalen för att hjälpa\nJérôme, och att han nu ägde endast 9,000 man i sitt land, vilka han\nvar tvungen behålla som skydd mot befarade anfall från engelsmännens\nsida. Det visade sig snart, att Louis hade räknat rätt. En engelsk\nlandstigning ägde rum på ön Batz, vilken gav sig till engelsmännen,\noch därjämte vid Walcheren, och när denna ort var erövrad, kastade\nsig fienden över Vliessingen. Då Louis med sin ytterligt reducerade\narmé ej kunde uträtta något, sände Napoleon en del franska trupper\nunder general Bernadottes befäl mot fienden, och i spetsen för en av\nholländare och fransmän sammansatt armé lyckades denne slå och förjaga\nfienden. Napoleon anklagade emellertid sedan Louis för försumlighet\noch svaghet -- ett av de första tecknen till att Napoleons stjärna\nvar i sjunkande var, att han började skylla sina motgångar på andra.\nDå han ej ville avsätta brodern, försökte han på allt sätt förödmjuka\nhonom för att tvinga honom att själv abdikera. I oktober 1809 måste\nLouis avstå en del av sina länder, och strax därpå hotade Napoleon\nhonom med avsättning, ifall han ej ville gå in på att frivilligt\navsäga sig kronan. När Louis förklarade sig beredd därtill, ifall hans\nyngre son utsågs till hans efterträdare, svarade Napoleon med att\nbesätta Holland med 25,000 man under Oudinots befäl, vilken satte sig\ni rörelse mot Amsterdam. I ministerrådet talade Louis på fullt allvar\nom att med vapenmakt försvara sig till det yttersta, men övertygad av\nsina rådgivare om att denna kraftåtgärd ofelbart skulle föra med sig\nHollands undergång, abdikerade han den 1 juli 1810 till förmån för sin\nson. Till detta förbehåll tog Napoleon ingen hänsyn. Medan Louis var på\nväg till hans öppna fiende, Österrike, meddelade Napoleon helt enkelt,\natt Louis abdikerat, emedan han på grund av en obotlig sjukdom var\nurståndsatt att regera. Tio dagar därpå förklarades Holland utan vidare\ninförlivat med Frankrike.\n\nLouis bosatte sig till en början under titeln greve av Saint-Leu i\nTeplitz i Österrike och protesterade därifrån förgäves mot den franska\nannekteringen av Holland. Även senare närde han förhoppningen att\nåterfå sin krona; så riktade han år 1813 till Napoleon en skrivelse,\ndär han erbjöd sig att ställa sig vid broderns sida såsom hans\nbundsförvant, ifall han återfinge Holland. Men Napoleon bevärdigade\nhonom ej ens med ett svar. I september 1814 begav Louis sig till Rom,\ndär han blev väl mottagen av de bonaparteska syskonens gamle vän och\nbeskyddare, Pius VII.\n\nAtt Napoleon sålunda ej mer ville veta av honom, kunde Louis aldrig\nförlåta. När Napoleon under de hundra dagarna ville göra honom till pär\nav Frankrike, vägrade han att taga emot detta ynnestbevis och infann\nsig, i olikhet med syskonen, alls icke i Paris.\n\nHortense begav sig efter abdikationen med sina barn till Joséphine\ni Paris. Efter Napoleons första tronavsägelse, sedan Marie-Louise\nräddat sig till Blois, tog Joséphine hemma hos sig emot de allierade\nfurstarna, för vilka hon gav fester, vid vilka Hortense presiderade.\nDen älskvärde Alexander I utverkade också för dem tillåtelse att\nfå behålla sina titlar. När Napoleon återkom till Paris 1815, var\nJoséphine död, men han lät Hortense umgälla både moderns och hennes\neget uppförande. Han förlät henne dock, då hon visade en uppriktig\nånger. En dag i Saint-Cloud, då en hyllande folkskara utanför slottet\nropade på kejsaren, visade han sig på balkongen, förande vid handen\nHortense, som brast i gråt. Osäkert är om hennes tårar gällde Napoleons\nädelmod eller tanken på den risk hon utsatte sig för, därest de\nallierade skulle lyckas ånyo förjaga inkräktaren. Efter Napoleons\nfall blev också hon förbjuden att beträda fransk jord. Hon begav sig\nförst till Konstanz, där hon en tid var bosatt, men då hon, till följd\nav den vacklande hållning hon intagit till de politiska händelserna,\nmisstänktes av alla partier, sökte hon och erhöll en fristad i Schweiz,\ndär hon inköpte slottet Arenenberg. Hennes ensamma och dystra liv, där\nomsorgen om sönernas uppfostran var den enda ljusglimten, fördystrades\ngenom den skandalösa process, som Louis anhängiggjorde mot henne,\noch vilken slutade med att hon gick miste om sin äldre son, som\ntillerkändes fadern. Denne son dog redan år 1831 och året därpå dog\nockså Hortense på Arenenberg.\n\nLouis levde de sista åren av sitt liv i Florens och Rom, där han\nsysselsatte sig med litterära studier. Han utgav även några arbeten,\nbland dem \"Documents historiques et réflexions sur le gouvernement de\nHollande\", i tre band, samt \"Observations sur l'histoire de Napoléon\".\nMed åren blev Louis alltmera förgrämd och bitter, hans sjukdom tärde\noavbrutet på hans livstråd. Dessutom gåvo hans båda söner honom\nanledning till sorger. Han ogillade djupt deras deltagande i de\nitalienska frihetsrörelserna, och han måste även uppleva sin yngste\nsons revolutionsförsök.\n\nDå han kände döden nalkas, lät han från Florens föra sig till Livorno\nför att vara denne sin son närmare, men upptagen av politiska\nkonspirationer, kom sonen ej till den olycklige faderns dödsbädd.\n\nHade Louis levat tre år till, hade han kunnat glädja sig över att se\nsin son som Frankrikes president, och efter ytterligare två år kunnat\nhälsa honom såsom Frankrikes kejsare, och sålunda för andra gången\ngenomleva det underbara äventyret från sina barndoms- och ungdomsdagar.\n\n\n\n\nPAULINE BORGHESE.\n\n\nDet man i allmänhet känner om Pauline Borghese -- ty det är under sin\nandra mans namn hon gått till eftervärlden -- är att hon var vacker.\nHon var så vacker, säger en författare, att när man såg henne, måste\nman sätta tro till legenden om att det funnits gudar bland människornas\nförfäder.\n\nRedan tidigt hade hon kommit till medvetande om sin skönhet, och om\ndetta angenäma faktum å ena sidan var ägnat att tidigt väcka hennes\nbehagsjuka och nöjeslystnad och böja hennes lätta sinne till lättsinne,\nså lockade det å andra sidan fram alla hennes älskvärda egenskaper och\nkom hennes lyckliga temperament att blomstra i all dess härlighet.\nDen smeksamma ömhet hela familjen Bonaparte ägnade la bella Paoletta\noch all den beundran, som mötte henne på de livets vägar, där hon\ndansade fram sin barndom och ungdom, gjorde henne visserligen klemig\noch bortskämd, men den gjorde det även möjligt för henne att bibehålla\nsitt glittrande solskenslynne, denna faddergåva från hennes hemland\nCorsika, det eviga solskenets ö. Den lilla vänliga och sorglösa flickan\nväxte upp, omedveten om bekymmer, utan eftertanke och utan grubbel, som\ndet äkta söderns barn hon var. Hennes uppfostran var mycket försummad,\noch det enda hon på egen hand lärde sig var att kläda sig väl. Det\nblev redan tidigt hennes huvudintresse, och när Napoleon, som under\nhela sitt liv hyste stor tillgivenhet för sin lilla syster, engång\nhade med sig från Paris en tre år gammal modetidning, stängde hon in\nsig i sitt rum och gjorde förtvivlade ansträngningar att sy om sina\ngamla lärftsklänningar efter de mönster hon fann i denna. I Marseille\nfick Pauline mera tillfälle att utbilda sin smak och odla sitt yttre,\nty mot den sydfranska metropolen var Ajaccio blott en flärdlös och\nlantlig by. Samtida författare ha utslungat anklagelser mot fru Letitia\nBonaparte för det rent skandalösa sätt, på vilket hennes döttrar skulle\nha uppträtt i Marseille -- det sägs till och med, att man kunde se\ndem på Marseilles bordeller -- men man behöver endast konstatera, att\nPauline vid tiden för flyttningen till Marseille var 13 och Caroline 11\når gammal samt tillika veta, att den tidens rojalistiska pamfletter och\nflygblad ivrigt sysselsatte sig med att smutskasta Napoleons familj,\nför att betvivla ej blott denna uppgift utan även med försiktighet\nupptaga alla de fula historier, som berättas om Pauline och hennes\nsystrar. Sant är däremot, att de gåvo anledning till förtal på grund av\nsitt fria sätt, samt att de voro omsvärmade av beundrare, med vilka de\nkoketterade.\n\nRedan vid 14 år hade Pauline sina första två friare, den ena en\nhederlig medborgare vid namn Billon, som dock av Napoleon ansågs\nalltför fattig, den andra revolutionären Fréron, en gång Camille och\nLucile Desmoulins' bästa vän, Marats vapendragare och beundrare, son\ntill Voltaires kände motståndare. Fréron var medlem av konventet,\noch i egenskap av dess kommissarie sändes han år 1795 till de södra\nprovinserna för att kuva ett rojalistiskt uppror. Han var en 40-års\nman med rykte som ivrig revolutionär; vid denna tid stod emellertid en\nnyvunnen gloria kring hans personlighet, han var nämligen en av de tre\nledarna för den sammansvärjning, som störtat Robespierre. Fréron råkade\nPauline i Marseille, och, tjusad av hennes fägring, anhöll han hos\nNapoleon om hennes hand. Man var vid denna tid upptagen av att söka en\nlämplig make åt Pauline. Den vackre och förälskade Junot, den blivande\nhertigen av Abrantes, för vilken Pauline visade en viss böjelse, ansågs\nvara för fattig, Moreau, som Napoleon fruktade och ville binda vid sig,\navslog själv det ärofulla anbudet, och slutligen gav familjen sitt\nbifall till giftermålet med Fréron, som tycktes dem ett gott parti. Den\nmäktige och farlige konventskommissarien uppträdde här i södern som en\nfurste, utvecklade mycken prakt och gav lysande fester och baler --\nhan medtog på sin resa två miljoner livres ur fosterlandets kassa och\nefter fullbordad mission hade han kvar precis 15,001 livres. Så blev\ndå denne, mannen från skräckväldet, Paulines trolovade och även den\nförste av hennes många älskare. Men förbindelsen blev ej långvarig.\nFréron ställdes efter utförandet av sin mission till ansvar för\nförsnillning av statsmedel och begångna grymheter, och denna process\nblev så uppseendeväckande, att familjen Bonaparte beslöt att göra slut\npå förlovningen. Från Marseille skriver den lilla 15-åriga Paulette\nde ömmaste kärleksbrev till sin vän i Paris: \"Du har varit nära att\nförlora din lilla Paulette: här om dagen föll jag i sjön, då jag skulle\nstiga i en båt -- -- -- allt det vatten jag svalde har ej avkylt mitt\nhjärta, som glöder för dig\", eller: \"Mod, min älskade -- -- jag råder\ndig att skriva till Napoleon, jag skulle också vilja skriva till honom\n-- -- -- kanske skulle han bevekas av en systers tårar -- --\". Men det\nhjälpte icke, Pauline var tvungen att underkasta sig familjemyndigheten\noch söka glömma den förste mannen i sitt liv, den vackre Stanislas.\n\nMen att Paulines hjärta vid 16 år ej var otröstbart, det visade sig\nrätt snart. Napoleon utvalde en av sina mest framstående officerare,\nden unge brigadchefen Emmanuel Leclerc till fästman åt henne. Leclerc\nvar vid denna tid 25 år gammal, av ringa börd men en av de få, som\nkommit fram på grund av egen förtjänst. Pauline visade sig nu såväl som\nsenare i sitt liv foglig inför sin bror \"generalens\" befallningar, och\ni juni 1797 firades bröllopet med borgerlig och kyrklig vigsel.\n\nStrax efter giftermålet fann emellertid hennes unge make, att han var\ntvungen göra något för sin hustrus uppfostran och bildning, och så\nskickades unga fru Leclerc i flickpension hos m:me Campan, den ryktbara\nföre detta kammarfrun hos Marie-Antoinette, hon, som gjort sig berömd\ngenom sina memoarer om den olyckliga drottningens privatliv. Pauline\nvar ej den enda i familjen, som hos denna vittra fru fullständigade\nsin uppfostran: pensionen besöktes både av hennes syster Caroline och\nav Hortense Beauharnais. Men Pauline var troligen den som bäst behövde\ndet, eftersom hon aldrig fått någon egentlig undervisning, ja, knappt\nkunde läsa och skriva. Hon fick således deltaga i de yngre elevernas\nlektioner, om hon ock ej var tvungen att sitta med dem på skolbänken;\nhon arbetade också rätt flitigt och lärde sig åtskilligt av det man\nville pränta in i hennes lilla vackra huvud. I januari 1799 skriver\nmadame Campan till Joseph Bonaparte och berömmer henne för nit och\nidoghet.\n\nLeclerc hade emellertid blivit förflyttad till Paris, han avancerade\nhastigt och köpte sig både palats i staden och ett lantgods. Han var\nen av Napoleons tillgivnaste anhängare, och vid statskuppen den 18\nbrumaire åtföljde han såsom adjutant jämte den andra svågern, Murat,\nNapoleon vid dennes uppträdande inför lagstiftande kåren.\n\nMen Pauline fick ej länge njuta av parislivet. Hennes närmaste öde\nfick genom broderns maktbud en säregen riktning. Bonaparte umgicks vid\ndenna tid med planen att återerövra San Domingo från negrerna. Denna\nö, som genom freden i Rijswijk avträtts till fransmännen, hade under\nmånga decennier varit en guldgruva, ur vilken Frankrike hämtat rika\nskatter. Det franska väldet hade också här blivit mera stadgat för\nvarje år som gick. Men till och med till negrerna hade revolutionens\nsvallvåg trängt, och år 1789 hade de under ledning av sin hövding\nToussaint-l'Ouverture gjort uppror och förklarat sig självständiga.\nNapoleon ville på inga villkor förlora ön, och han beslöt att företaga\nen expedition till San Domingo, därtill ivrigt uppmanad av alla de\nkreoler, som samlats kring honom och Joséphine, och vilka inbillade\nhonom, att ön med lätthet skulle kunna återerövras. När expeditionen\nsedan kom till stånd, sällade sig även en stor mängd kreoler till denna.\n\nMen vem skulle bli chef för expeditionen? Efter någon tvekan föll\nNapoleons val på vännen och svågern Leclerc, som han ansåg förena alla\nde egenskaper, som behövdes för att leda detta företag: militärisk\nduglighet, administrationsförmåga och omdöme, samt framför allt\nhederlighet och oegennytta. Leclerc insåg strax det äventyrliga i denna\nexpedition och tvekade även på grund av sin svaga hälsa i det längsta,\nmen frestelsen att få göra ett självständigt fälttåg, det Leclerc\naldrig förr hade blivit i tillfälle till, och vanan att underordna sig\nNapoleons vilja gjorde, att han antog anbudet. Efter något dröjsmål\nseglade flottan ut den 14 december 1801 under stor entusiasm från de\nhemmablivandes sida.\n\nPauline sörjde visserligen mycket över att lämna Paris, men då hon\nfick veta, att hon skulle slippa skaka i vagn den långa vägen från\nParis till Brest och i stället bäras i bärstol, blev hon genast vid\nbättre lynne. I Brest steg hon strax vid framkomsten ombord på fartyget\nOcéan. När det började bli kväll, och kölden och fukten silade sig in\növerallt, medan fartyget sakta gled ur hamnen, stod på skeppskajen en\nensam man och blickade oroligt ut mot fartyget -- det var Paulines\nförsta kärlek, den försmådde Fréron, den fordom mäktige och grymme\nFréron, nu fattig och förfallen. Han hade anmält sig att deltaga i\nexpeditionen, men i sista ögonblicket hade han ej kunnat förmå sig att\nstiga ombord på den båt, som bar herr och fru Leclerc över havet. Han\ndröjde därför kvar och kom senare fram till San Domingo. -- Överfarten\nvar besvärlig, och den franska flottan råkade ut för en mängd missöden,\nmen så snart man landat i San Domingo, följdes de franska vapnen av\nsegern. Negrerna underkastade sig, och deras hövdingar blevo sända till\nEuropa.\n\nMen det var lättare att erövra ön än att behålla den. Negrerna gjorde\nständiga uppror, fransmännen kände ej till landet, och trots alla\ngivna löften fick Leclerc icke hjälptrupper eller understöd hemifrån.\nDetta gjorde honom missmodig, och han plågades av föreställningen att\nman i Frankrike, utan insikt om alla svårigheter, måhända ansåg honom\noduglig, ja, rentav stämplade honom såsom förrädare.\n\nMitt under allt detta utbröt gula febern. Leclerc, vars hälsa blivit\nytterst medtagen av klimatet, hade begivit sig med Pauline till\nSköldpaddsön för att söka bot och vila. Men vid underrättelsen om att\nden förfärliga sjukdomen utbrutit vände han tillbaka och bosatte sig\nmitt i sjukkvarteret. Oförtrutet bemödade han sig att vara de sjuka\ntill tröst och hjälp och hindra spridningen av den hemska sjukdomen,\nsom lämnade öns invånare i fred, men så mycket starkare härjade bland\neuropéerna. Men utan ordnad sjukvård och utan läkare var läget nästan\nförtvivlat.\n\nMan kan med skäl fråga, huru den glada och lättsinniga Pauline fann\nsig i alla dessa prövningar, och hur hon förhöll sig gentemot de\nfaror, som hotade från alla håll. Även med hennes liv på San Domingo\nhava skandalskrivarna sysselsatt sig och bland annat tilldelat henne\nflere älskare, såsom mulatthövdingen Alexandre Sabès och dennes rival\nChristoph, som år 1801 av de upproriska hade blivit smord med helig\nkakao-olja till konung av San Domingo, men även hit synes illviljan\noch avunden förföljt henne. Hennes hållning under denna svåra tid\nvar verkligt beundransvärd. Det var nu som alltid hennes lyckliga\ntemperament, som höll henne uppe. Hon sjöng och dansade, och med sitt\nglittrande humör livade hon även upp sin omgivning. Hon gav baler och\nfestligheter, anordnade musikaliska soaréer, väl främst för att roa sig\nsjälv, men även för att få de andra att glömma alla vedervärdigheter.\nGentemot sjukdomen, som dagligen skördade en massa offer, förhöll hon\nsig så lugn, som om det ej fallit henne in att hon själv ständigt\nhotades av den förfärliga smittan. Napoleon hade vid avskedet uppmanat\nhenne att, vad som än hände, uppträda så, som det ägnade och anstod\nförste konsulns syster. Det är dock ej sagt att tanken på den beundrade\nbrodern ensam kunnat hålla henne uppe -- men också hon hade i sitt\nväsen något av Bonaparternas dristighet. Hon ägde detta sorglöshetens\nmod, som man ofta finner hos de människor, som världen stämplar såsom\nmera lättsinniga än andra, och vilket just genom denna kontrastverkan\ngör intryck av att vara så storslaget. När hon begav sig ut på sina\npromenader, hände det ofta, att hon i sin vagn tog upp sjuka, som hon\nmötte på gator och vägar, och förde dem med sig hem för att vårdas. För\nexpeditionens övriga damer var hennes orädda uppträdande synnerligen\nobekvämt, ty de måste följa hennes exempel och stanna kvar. De sökte på\nallt sätt övertala Pauline att återvända till Frankrike, men Pauline\nförklarade för alla, som ville höra det, att hon ansåge sig ytterst\nfeg, om hon reste bort just då hon bäst behövdes, samt att hon,\nBonapartes syster, ej var rädd för något i världen och ej ämnade rätta\nsig efter någons råd -- \"här härskar jag lika enväldigt som Joséphine i\nParis\".\n\nHon fick även beröm av sin stränge broder. När Bonaparte hörde berättas\nom hennes orädda uppträdande, skrev han till Leclerc: \"Jag är mycket\nnöjd med Pauline. Hon får ej frukta döden, ty det är en ära för\nhenne att få dö, medan hon är sin man till hjälp i hans armé; allt i\ndenna världen förgås utom det minne vi genom vara bragder inrista på\nhistoriens blad.\"\n\nMen Leclerc själv var klen och de många motgångarna hade brutit hans\nmotståndskraft. Den härjande sjukdomen angrep också honom, och natten\nmellan den 1 och 2 november 1802 dog han. Redan några veckor tidigare\nhade Fréron dukat under för sjukdomen, och det var först vid hans\ndöd, som Pauline och Leclerc fingo vetskap om att han befunnit sig\npå San Domingo -- det var även genom dem, som underrättelsen om hans\ndöd kom till Frankrike. Efter att ha låtit med stor omsorg balsamera\nLeclercs lik -- Frérons kvarlevor sänktes liksom alla andras, som dött\ni den hemska sjukdomen, i havet -- begav sig Pauline hem, och den 1\njanuari 1803 landade hon i Toulon. Bonaparte var mycket bedrövad över\nLeclercs död -- \"jag har mist min högra hand\", yttrade han -- och\nhan påbjöd en sorg på 10 dagar i hela Frankrike. Men denna sorg bars\nutan övertygelse; i denna tid, då händelserna avlöste varandra med en\nsnabbhet utan like, hade Leclerc och hans tappra gärning redan blivit\nglömd.\n\nPauline kom hem sorgsen och angripen av en sjukdom, som hon ådragit\nsig på San Domingo, och man ansåg bäst för henne att till en början\nbosätta sig hos Joseph i Hôtel Marbeuf. Men hon trivdes ej länge hos\nbrodern och såg sig snart om efter ett eget hem. Hon fann också snart\nett sådant i Hôtel Charost vid Faubourg-Saint-Honoré, det nuvarande\nengelska ministerhotellet, och installerade sig där. Men det dystra\noch ensamma liv hon levde på grund av sitt änkestånd passade henne\nicke. Hon vantrivdes och visste ej med vad hon skulle fylla sin tid.\nOch så kom snart -- alltför snart tyckte hennes samtid -- de vanliga\nförströelserna: kläder, fester, mottagningar, där hon presiderade som\nskönhetens drottning med de vackra, eleganta väninnorna som passande\nomgivning, och slutligen även älskarne.\n\nHär är platsen för några ord om Paulines lyxbegär, nöjeslystnad\noch många erotiska upplevelser. Detta hade ej enbart sin grund i\nlättsinne. Hon förblev hela sitt liv ett barn, nyckfullt, men i grunden\ngodhjärtat, i faddergåva hade hon nu engång fått en remsa ur Venus'\ngördel, och lusten att smycka sin skönhet hade hon i blodet. Att hon\ndärför rycktes med i det stormande nöjesliv, som efter terrorismens\nfasor blev det nödvändiga uttrycket för den nyvaknande livskänslan\nhos den tidens människor, är ej att undra över. Dessutom var hon en\nuppkomling med en dyliks starka aptit på livet. Hon fröjdade sig\nav uppriktigt hjärta över att ha blivit prinsessa, och Napoleon\nsjälv, angelägen om att bilda ett lysande hov omkring sina nyskapade\nvärdigheter, underblåste hennes och systrarnas lyxbegär. Dessutom fanns\nkanske hos henne något av broderns härsklystnad, och hans exempel\nsmittade både bröderna och hans vackra systrar. Även kände hon ett\nständigt behov av att ha människor omkring sig, likt ett barn fruktade\nhon mörker och ensamhet, vågade aldrig sova utan att ha ljus tänt i\nsin sängkammare, och som ett barn törstade hon också efter ömhet och\nsmekningar. Hennes sjuklighet gjorde även sitt till. Det var som om\nhon burit på en känsla av att hon själv förtärdes inifrån, och att hon\nmåste njuta av livet och inhösta all den ömhet och kärlek hon kunde få,\ninnan hennes skönhet vissnade bort. Slutligen var denna epoks moraliska\nståndpunkt lägre än någonsin, och man tog, kuriöst nog, mera anstöt\nav att Pauline såsom änka hade älskare, än då hon bedrog sina män med\ndylika.\n\nDen som under hennes änketid stod hennes hjärta närmast, och som även\ntyckes ha förtjänat det, var skådespelaren Lafon vid Comédie-Française.\nHon hade sammanträffat med honom bland Luciens konstvänner på\nPlessis-Chamans, där Lafon skrev sina komedier och spelade dem samman\nmed Lucien, Elisa och någongång Pauline. Hans vackra röst och underbara\nsätt att tala om kärleken tjusade alla damer. Pauline hade redan före\nsin resa till Domingo ett kärleksförhållande med Lafon, och hon återtog\ndet, när hon kom därifrån, men detta förhållande var på grund av Lafons\nför den tiden ovanliga diskretion föga känt, och det är troligt, att\ndet upphörde redan år 1805.\n\nFöre brytningen hade emellertid Pauline bytt både titel och namn.\nNapoleon, som med oro såg den brokiga skara av män, som samlades\nkring Pauline, ansåg, att det enda var att skaffa henne en ny make,\noch han trädde nu i underhandling med dem, som han fann lämpliga för\nändamålet. Den första var viceguvernören i Toscana, Melzi, en klok\noch framstående man, som Napoleon skattade mycket högt. Men Pauline\nville ej gå in därpå. Han vände nu sina blickar åt ett annat håll. I\nParis vistades vid denna tid en man, som väckte uppseende genom sitt\ngamla namn, sitt sköna yttre och sin rikedom, det var den italienska\nfursten Camillo Borghese. Han var ej framstående genom intelligens,\nmen han var en boren furste, och Napoleon ansåg det vara av stor vikt,\natt Pauline genom detta giftermål kom in i Roms högsta aristokrati.\nEfter många underhandlingar beslöt man att giftermålet skulle firas i\nnovember 1803, men då förberedelserna för bröllopet voro avslutade,\nhugnades Napoleon med underrättelsen, att Pauline och Borghese redan\ntvå månader tidigare låtit kyrkan helga sitt förbund, och han blev\ntill den grad förbittrad däröver, att han ej alls infann sig till\nbröllopet. Pauline var nöjd med det nya äktenskapet och sin nya\ntitel, ja till och med lycklig, åtminstone under de veckor då hon\nvar sysselsatt med att studera alla de gamla härliga konstskatterna\ni det ryktbara Palazzo Borghese och lära känna Roms högsta societet.\nDessutom var hon stolt över det uppseende hon väckte vart hon än kom\noch över all den hyllning man bringade hennes skönhet, som dock, enligt\nmadame Junot, efter vistelsen på San Domingo aldrig blev densamma som\nförr. Som flicka, tillägger samma sagesman, var hon så vacker och\nbeundrad, att hennes kamrater i pensionen på kvällarna samlades för\natt se Pauline kläda av sig och gå till sängs. Det goda förhållandet\nmellan de äkta makarna räckte ej länge, och därtill var även fursten\nsjälv skuld. Han kan helt kort karakteriseras såsom dum, fåfäng och\nutlevad, en på samma gång likgiltig och svartsjuk äkta man. Pauline\nbörjade vantrivas och vinnlade sig ej mera om att visa sina älskvärda\nsidor, tvärtom, hon väckte ofta förargelse genom sitt nonchalanta\nuppträdande och genom att driva gäck med den stränga etikett, som\nrådde inom den romerska societeten. Hon började längta tillbaka till\nParis, och upprepade gånger tiggde hon Napoleon om att få komma hem.\nMen Napoleon ansåg, att var och en av hans syskon hade sin uppgift och\nsina plikter och skrev till henne den 6 april 1804: \"Älska er man och\nhans familj, var älskvärd mot alla, rätta er efter sederna i staden\nRom och tänk allvarligt på, att om ni vid unga år börjar lyssna till\ndåliga rådgivare, ni ej mera kan räkna på något stöd av mig. För övrigt\nfinnes här i Paris ingen som tar hand om er, och av mig kan ni räkna\npå att bli mottagen endast såvitt ni kommer i er mans sällskap. Om\nnågon brytning uppstår mellan er och honom, så är felet ert, och då är\nFrankrike stängt för er, och ni går i så fall miste om er lycka och min\nvänskap.\"\n\nFör att i någon mån trösta Pauline sände Napoleon modern Letitia\ntill Rom på besök. När modern rest, kunde hon ej mera härda ut, i\nsynnerhet då hon fått klart för sig, att hennes man ej blott, såsom\nhon uttrycker sig, \"har ett adonishuvud, som är dumt och tomt\", utan\ni det äktenskapsdrama hon hoppats uppleva ej var annat än \"en ynklig\nstatist\". Och nu börjar den del av hennes liv, som hon ägnade åt\nbadresor. Hon befann sig i Plombières, då den 14 augusti 1804 hennes\nenda barn med Leclerc, Dermide, dog i en häftig sjukdom i Frascati nära\nRom. Hennes sorg var mycket häftig, men gick hastigt om liksom alla\nhennes känslor, och mindre än ett år därpå hade hennes liv återgått i\nsina förra gängor.\n\nI slutet av år 1805 erhöll furst Borghese en befälspost i Frankrike,\noch Pauline nådde nu sitt mål att få bo i Paris. Nu är hennes tid\ninne att spela en roll. För första gången börjar också hon hålla\nhov och salong, och kring henne samlas allt vad den tiden ägde av\nförnämt och märkvärdigt. Men Paulines umgängeskrets skiljer sig från\nde övriga Bonaparternas därigenom, att den är förnämare och mindre.\nPauline var i mycket olik syskonen, hennes person bar aldrig prägeln\nav uppkomlingslyxen, och hennes liv var icke braskande och bullersamt\nsom de andras. Hon hade en passion, som man vid denna tid mycket\nlitet förstod sig på, hon led av renlighetsmani. Hon yttrade själv,\natt hon ville, att i hennes hem renligheten skulle vara lika stor som\nelegansen; i hennes palats rådde en ordning, som föll i ögonen, och\ndet var alltid väl luftat och ventilerat i hennes små rum och stora\nsalar. Hon trivdes väl i Paris, i synnerhet sedan Napoleon givit hennes\nman en chefspost i Boulogne, och hon begärde ej bättre än att få leva\npå sitt vis, upptagen av att sköta sin hälsa och sina nöjen, uppfinna\ntoiletter och odla sin skönhet. Hennes hälsa kom med tiden att vara\nden viktigaste faktorn i hennes liv, hon blev hälsopedant till det\nyttersta, ständigt orolig att förkyla sig eller taga någon skada. Hon\nvar så rädd för drag, att var hon än befann sig och i synnerhet när\nhon, vilket ofta hände, låg till sängs, lät ställa ljus i rummet för\natt kontrollera, om lågorna rörde sig eller ej. Hennes ständiga resor\nvoro besvärliga både för dem, som utgjorde hennes sällskap, och för dem\nhon besökte. Såsom ett exempel kan nämnas, att hon alltid tog mjölkbad,\nvilket ofta nog kunde vara svårt att anskaffa.\n\nNapoleon, som hyste en så varm känsla för sin lilla Paulette, att denna\ntill och med blivit misstydd, ansåg att han ej kunde förbigå henne,\ndå han delade ut länder till sina övriga syskon. Han gav henne därför\når 1805 hertigdömet Guastalla i Italien, vilket han avskilt från de\nländer, Parma och Piacenza, av vilka han bildat konungariket Etrurien.\nDet var ett helt litet furstendöme, endast tio kilometer i kvadrat och\nbebott av 10,000 invånare. Men det var ingalunda utan värde. Det var\nett av dessa gamla italienska samhällen, som voro fulla av konstskatter\noch den härligaste arkitektur, en mängd vackra palats och kyrkor, som\nborde glatt varje konstvän. Men Pauline tyckte nu, att en by i Parma\nej var ett henne värdigt residens. De tider hon tillbragt i Palazzo\nBorghese eller i sin villa Paulette vid Porta Pia utanför Rom hade\ngjort henne trött på konstskatter och minnesmärken. Vad skulle hon\ngöra med det lilla riket? Titeln lockade henne ej, ty hon var verklig\nprinsessa och hade ingen användning för den. Det enda, som intresserade\nhenne i Napoleons gåva, var de penningar hon genom den kunde skaffa\nsig. Hon gjorde upp affären med Napoleon, och denne indrog Guastalla\ntill franska kronan mot att betala Pauline en köpeskilling av 6,000,000\nlivres. Pauline, som alltid behövde pengar, var nöjd med bytet och\nskyndade sig att göra sig i ordning till en ny badresa med mera\nbedårande toaletter än någonsin.\n\nI Plombières råkade Pauline den man, som kanske mer än någon annan\nhaft makt över hennes lättrörliga hjärta och sinnen. Det var Forbin,\nen ung man, som ännu ej räknade 30 vårar, av högförnäm släkt, med\nett fint rasutseende och till yrket konstnär och skriftställare.\nForbin blev redan i Plombières hennes uppvaktande kavaljer, hennes\nallt i allo. Och då hon efter en tids vistelse i Paris flyttade till\nslottet Saint-Leu invid Paris, som hon hyrt av sin bror Louis, blev\nForbin hennes kammartjänare och behärskade snart henne och hennes\nhus. Efter en kort och häftig kärlek drog sig Forbin tillbaka -- han\nvar den dyrbaraste av alla de älskare, som exploaterat henne -- och i\nPaulines gunst efterträddes han snart av Félix de Blangini, musiker och\nchevalier, som åter slog mynt av sitt förhållande till henne genom den\nskandalkrönika han senare publicerade. Under år 1812 gick det snabbt\nundan med Paulines kärlekshistorier. Man har talat om den kvartett, som\nunder detta år kunde skryta över hennes gunst, av vilka två voro hennes\nuppvaktande kavaljerer i Aix, där hon tillbragte största delen av året,\noch den tredje borta i det ryska fälttåget. Den fjärde, som under\nhennes liv aldrig blev känd eller ens anad, var ingen mer eller mindre\nän den store skådespelaren Talma.\n\nSommaren 1812 vistades denne tre månader i Aix. Såsom föreläsare\nför den sjuka Pauline kunde Talma utan att väcka misstankar närma\nsig henne, och här upplevde nu tragöden och \"amoureusen\" en kort\nmen glödande kärlekssaga. I september begav han sig på turné till\nSchweiz, och det är genom de till vår tid bevarade, ända till fyra\ngånger omarbetade koncepten till de brev, han från Genève sände sin\nsköna härskarinna, som man överhuvudtaget känner till förhållandet\ndem emellan. I avrundade, deklamatoriska fraser betygar han sin\nlidelse och saknad, men glömmer ändå i extasen varken att efterhöra\nen byst av henne, som hon lovat honom, eller begära hennes förord\nhos handelsministern för erhållande av en exportlicens till England.\nDeras förbindelse räckte ej längre än till början av år 1813, då\nTalma återvände till Paris och komedien, men de stodo i vänskapsfulla\nrelationer till varandra ända till kejsardömets fall. När Talma dog år\n1826, var det Lafon, dåvarande sekreterare vid Théâtre-Français, som\nhöll griftetalet över honom: älskaren av 1802 över älskaren av 1812,\nliksom det tidigare hade varit Leclerc, som från San Domingo sänt till\nFrankrike underrättelsen om Frérons död -- den förste mannen om den\nförste älskaren.\n\nÅret 1813 var för Pauline ett år av sjukdom och förtvivlan. Hon\ntillbragte ensam med sina kammarfruar sin tid på olika orter: i Nizza,\nGréouls, Aix och Lue, och efter att ha råkat Napoleon i Lue på hans\nfärd till Elba, begav hon sig med ett fartyg till Saint-Raphaël, helt\nnära Fréjus, där Napoleon en gång hade landat segerrik, mottagen av\nhela Frankrike. Från ön Ischia hade hon över Neapel begett sig till\nElba. Där stannade hon över en natt och reste igen -- antagligen var\nhon endast budbärare för någon viktig depesch. Detta var den 1 juni.\nSenare, i oktober, kom hon tillbaka och stannade då på Elba, tills\nNapoleon bröt upp på nytt mot Paris.\n\nUnder fyra månaders tid hade Elba en skön och mild regentinna.\nHennes härliga uppenbarelse var älskad och gärna sedd överallt.\nNu, i äventyrets och farans stund, visade hon samma sinnesstyrka,\nsamma lätta mod och rika hjärta, som hon engång lagt i dagen under\nfarsoten på San Domingo. Hennes broders olycka liksom kallade upp allt\ndet starkaste och friskaste i hennes natur, och hon återfick sitt\nsolskenslynne från Corsika och Marseille. Napoleon var tacksam och\nglad och icke så litet stolt över den älskade systern. Och där hon\ngår fram med lätta steg, strålande vacker, vänlig och god mot alla,\nför hon med sig livet och glädjen. Det är ej mera i ett krigarläger\nman lever. Soldaterna bli artiga och hövliga, de vårda sig om sin\nhållning och sin klädsel. Hon uppmuntrar på allt sätt Napoleon i\nhans planer att återerövra Frankrike, och för att skaffa pengar till\nden djärva planens förverkligande offrar hon utan tvekan alla sina\njuveler, dessa smycken, som glimmat på hennes underbara toaletter,\noch vilka gjort henne till den rikaste i familjen näst Lucien. Så har\nhon efter måttet av sina krafter styrkt sin broder till den sista\ndjärva kuppen, och den 2 mars beger hon sig -- samtidigt som Napoleon\n-- sjuk och trött bort från Elba, och när hon den 3 april landar i\nViareggio, är Borghese henne till mötes. Detta bevisar dock ingen\nnyvaknad kärlek, ty under kejsardömets sista tid och strax efteråt gör\nBorghese ansträngningar för att utverka skilsmässa på grund av Paulines\notrohet. Denna kommer emellertid ej tillstånd, men de leva sitt liv\nvar och en för sig, och efter Napoleons fall bosätter sig Pauline i\nsitt privatpalats, Villa Paulette. Här är kallt, som i alla gamla\nitalienska hus, med fuktdrypande väggar och ekande stengolv, och här\nbegynner nu Paulines sista tid av sjukdom och lidande. Borta är redan\nför henne allt som givit hennes liv innehåll och värde: hälsa, skönhet\noch framgångar. Hon bryr sig ej mera om dagen och timmen som går, hon\nföraktar dessa läkare, vid vilkas ordinationer hon förr krampaktigt\nhakat sig fast -- hon lever ännu, men det är ett skenliv -- -- --.\nDå, mitt i denna dvala, når henne ett brev från S:t Helena, skrivet\nfrån Longwood av Montholon, som engång även varit hennes intima vän.\nDet är endast få ord: \"Kejsaren räknar på att Eders Kungliga Höghet\nskall till inflytelserika engelsmäns kännedom låta komma sanningen om\nhans sjukdom. Han kommer att dö på denna förfärliga ö utan att erhålla\nordentlig vård. Hans dödskamp är mycket smärtsam.\"\n\nDå är det, som vaknade Pauline från sin indolens, och hon skriver ett\nbrev, i vilket hon i de mest bevekande ord hos den engelska regeringen\nanhåller om att få resa till S:t Helena.\n\nNär Pauline skriver detta, har hennes store broders lik under mera än\ntvå månaders tid redan befunnit sig i sin ensamma grav utan namn. Intet\när att göra, och Pauline glider långsamt mot döden och ensamheten. I\njuni 1825 dör hon, i armarna på Borghese, som förlåtit henne och vårdat\nhenne under de sista dagarna, och den yngste brodern Jérôme, den ende\nsom kommit till hennes sista läger. På sin dödsbädd i Villa Sciarra\nligger hon stilla och underbart vacker, det är som om de spensliga\nlemmarna ännu bevarat ungdomens hela fägring. Hon talar ej mer, man\nväntar tyst slutet. Men plötsligt ser man, att hon vill säga något, och\nnågon böjer sig över henne, hon viskar fram sin sista önskan: att man\nskall breda en slöja över hennes ansikte, när hon är död -- --\n\n       *       *       *       *       *\n\nI Villa Borghese i Rom har man intill senaste tid kunnat beundra\nCanovas bild av Pauline, framställande henne som den segrande Venus.\nDet berättas, att det varit Pauline själv, som givit uppslaget till\ndetta konstverk, för vilket hon poserade i Canovas ateljé, där en kamin\nnödtorftigt skyddade henne för förkylning. Det kunde tyckas oblygt,\natt hon sålunda gav världen sin kropp till beskådande, men någon annan\nodödlighet än minnet av hennes skönhet och den kärlek, med vilken hon\nbenådat några jordens män, stod henne ej till buds, och därför är det\nmed vördnaden för något ojämförligt och bedårande och ej endast med tom\nnyfikenhet, som vandraren nalkas hennes vita marmorgestalt.\n\n\n\n\n\nCAROLINE MURAT\n\n\nAv de kvinnliga Bonaparterna var Maria-Annonciata eller Caroline mera\nän de andra en typisk representant för den nya klass, som växte upp\ni skuggan av Napoleons storhet. Hon var redan som ung fullt medveten\nom den lyckliga ställning hon intog såsom syster till den segerrike\ngeneralen, och då hon var äregirig till djupet av sin själ, gick hela\nhennes diktan och traktan ut på att draga de flesta möjliga fördelar\nav detta blodsband. Caroline var och förblev under hela sitt liv\npolitiker, intrigen var hennes livsluft -- för henne fanns ständigt nya\nmål att sträva efter, och hon skydde inga medel att uppnå dem.\n\nCaroline var född den 25 mars 1782. Hennes tidigare uppfostran blev\nförsummad, dock icke i lika hög grad som Paulines, hon tillbringade\nnågra år i en klosterskola i Saint-Germain och erhöll därefter den\nsista avpoleringen hos madame Campan. Några kunskaper i djupare mening\nblevo ej resultatet av hennes skolgång, men tonen hos madame Campan\nvar ägnad att i stället lära Caroline något av vad hon behövde för sin\nkarriär: världsdamslater och lyxbegär. Även hon ansågs av sin samtid\nsåsom en skönhet. Hennes sällsynt bländvita hy bildade en ypperlig\nkontrast mot hennes mörka bonaparteska ögon, de skarpt tecknade\nögonbrynen och de långa mörka ögonfransarna. Hennes livliga natur gav\nhennes ansikte dess prägel, varje skiftning i lynne och sinnesstämning\nkunde avläsas genom denna täcka spegels växlande uttryck: Caroline hade\nen enastående förmåga att rodna i alla nyanser. Trots att hennes hals\noch axlar, händer och fötter voro fullkomliga naturens mästerverk,\nägde hon dock ingen egentlig charm, och hennes rörelser voro icke som\nPaulines harmoniska, hennes proportioner icke väl avvägda; hon hade en\nalltför kort midja, vilket icke ens directoiredräkten kunde avhjälpa,\noch hennes figur gjorde också ett undersätsigt och kompakt intryck.\n\nCaroline led av ett ständigt behov att draga blickarna till sig, vilket\nvisade sig både i hennes uppträdande och klädsel. Hon bar i regel\nmycket dyrbara, om ej alltid så särdeles smakfulla dräkter samt därtill\njuveler i överflöd. Ända från flickåren var hon omsvärmad av män, vilka\nför hennes egen eller hennes broders skull begärde hennes ynnest och\nhand, och Caroline utdelade gärna små nådebevis, om hon ock alltid\ni likhet med Elisa förlade erotiken i ett andra plan för att giva\npolitiken lejonparten av tid, krafter och intressen.\n\nNapoleon beundrade Carolines medvetna och säkra uppträdande: för honom\nvar hon med sitt outtömliga behov av lyx och nöjen och suveräna förakt\nför pengar den verkligt fulländade världsdamen. Redan tidigt närde\nhan planer på att söka för henne ett giftermål, som kunde tjäna hans\nsyften, ja, hans äregirighet sträckte sig ända därhän att söka få henne\ningift i något av de europeiska furstehusen.\n\nMen Caroline visade sig, då det gällde att finna en make, vida mer\nsjälvständig än hennes systrar. Hon hade bestämt sig för att gifta\nsig med den unge Joachim Murat, den vackraste och mest romantiske av\nNapoleons adjutanter, och vilken redan länge förgäves anhållit hos\nNapoleon om hennes hand. Napoleon, som fann detta giftermål alltför\nanspråkslöst, hade i det längsta vägrat sitt medgivande, men Murats\ntrofasthet mot honom under brumaire-händelserna bevekte honom, och i\ndecember 1799 firades Carolines och Murats bröllop.\n\nMurats namn var omstrålat av en viss glans. Han hade under det\negyptiska fälttåget särskilt utmärkt sig i det blodiga slaget vid\nAbukir, och han hade för tapperhet erhållit en hederssabel. Murat var\nfödd soldat, djärv, tapper och uthållig, den främste, där striden\nstod hetast. I de äventyrligaste lägen bevarade han en beundransvärd\nrådighet och sinnesnärvaro, och dock var han alltid starkast, när det\ngällde att blint gå mot fienden. Hans känsla för disciplin var starkt\nutpräglad, och han ryggade aldrig tillbaka för faran eller svårigheten\ni en uppgift. Denne man, som i sällskapslivet så ofta framkallade\nlöje och till och med klander genom sitt bryska umgängessätt, sina\ngascognader och sitt grovkorniga skämt, väckte varhelst han drog fram\npå slagfältet, utstyrd i en fantasiuniform och med stora vita plymer\ni sin krigarhatt, vördnad och respekt -- soldaterna stannade ett\nögonblick mitt i striden för att göra honnör för honom. Murat var den\nende i Napoleons familj, som hade dennes soldatinstinkter och militära\nideal. Glad drog han ut att kämpa -- för Frankrikes ära, för Napoleons\neller sin egen allt efter som omständigheterna fogade det.\n\nCaroline och Murat hade vissa gemensamma karaktärsdrag: äregirighet\noch praktlystnad. Deras samliv, som efter en kort tid av nöjen\noch festligheter utmynnade i inbördes tvistigheter och skandalösa\nuppträden, hölls ihop endast av de gemensamma strävandena att komma sig\nupp och spela en roll.\n\nDärför blevo Carolines senare öden framför allt historien om Murat\noch dennes dunkla, ännu outredda hållning vid ett par avgörande\nögonblick i Bonaparternas historia. Den franska Napoleon-forskningen,\nsom på senaste tid mycket sysselsatt sig med Murat, har bland sina\nspörsmål även upptagit det, i huru hög grad Caroline inverkat på Murats\nhandlingssätt, när det gällde hans s. k. förräderi mot Napoleon och\nhans ställning till den italienska nationalitetsrörelsen -- det har\nnämligen av Murats nyligen publicerade korrespondens tydligt framgått,\natt han redan under sin första vistelse i Italien 1801 hade förbindelse\nmed de italienska självständighetsmännen, och att han, medan han\nvar konung av Neapel, och ännu mera efter avfallet från Napoleon\nunderstödde arbetet på ett enigt och odelbart Italien, självständigt\neller under franskt beskydd. Att han med dessa sina förbindelser avsåg\natt själv bli härskare över Italien, bevisas nogsamt av 1815 års dystra\näventyr, då han med livet fick böta för landstigningen i sitt forna\nrike.\n\nAtt Caroline genom sin energi, sina vidlyftiga och högtstående\nförbindelser och även genom sina intriger i hög grad bidrog till Murats\nkarriär, står i öppen dag. Men hennes plats i händelsernas gång kan väl\nantagas vara begränsad därtill. Ty att förutsätta, att det var hon,\nsom direkt inspirerade eller ledde Murats handlingssätt, är knappast\ntroligt -- hon ägde icke Elisas självständighet, om hon ock såsom\nsystern var sin make överlägsen i klokhet och kraft.\n\nSin första självständiga ställning erhöll Murat i Italien, där han,\nefter att en tid ha kommenderat under Brunes befäl, själv erhöll\nbefälet över de förenade arméerna; det var den 27 juli 1801. I Italien\nskapade Murat sin förmögenhet, och Caroline och han skyndade sig strax\natt placera den -- år 1802 under en tre månaders permission i Paris\nköpte Murat det praktfulla Hôtel Thébusson därstädes, som, när Murat i\njanuari 1804 blivit utnämnd till guvernör i Paris, omdöptes till Hôtel\ndu Gouverneur.\n\nDenna inflytelserika plats medförde först och främst överbefälet över\ntrupperna i Paris. Men i makarna Murats ögon var det en anspråkslös\nställning. Elisa och hennes obetydlige make hade varit värda ett\nfurstendöme, alltså måste även Caroline skaffa sig och sin make ett\nrike att styra över.\n\nDe närmaste åren efter denna Murats befordran använde Caroline\nsålunda till att genom intriger befästa sin ställning hos Napoleon\noch därigenom komma sig ytterligare fram. Hon var icke nogräknad om\nmedlen. Hon generade sig icke att räcka sin kejserlige broder en\nhjälpande hand, då det för honom gällde att bakom ryggen på Joséphine,\nsom Caroline hjärtligt hatade, inleda en kärleksförbindelse med någon\nav hovets damer, eller att själv kasta sig i armarna på polisministern\nFouché, marskalk Junot eller till och med Metternich, som under\nåren 1806-1809 var Österrikes ambassadör i Paris, om hon därigenom\nkunde skaffa sig och -- vilket kan synas som en ironi -- sin make\nnågra fördelar. I den tysta men förbittrade strid, som hela familjen\nBonaparte allt sedan Napoleons giftermål fört mot familjen Beauharnais,\nvar Caroline huvudledaren. När efter kejsardömets inrättande Louis\noch Joseph jämte gemåler på en middag i Saint-Cloud debuterade såsom\nkejserliga prinsar och prinsessor, blev Caroline, som framför allt led\nsvåra kval, då hon hörde Napoleon kalla Hortense för prinsessa, så\nförtvivlad, att hon brast i tårar. Hon sökte hejda sin sinnesrörelse\nmed att dricka flera stora glas vatten, men efter middagen ställde\nhon till en stormig familjescen, vilket slutade med att hon föll ned\navsvimmad. Napoleon, som först var road av uppträdet, var emellertid\nså pass känslig för tårar, vilka han jämte smink ansåg vara kvinnans\nförnämsta vapen, att han omedelbart lät styra om att Elisa och Caroline\nerhöllo titeln kejserliga högheter. Vid kejsarkröningen väntade\nhenne en ny förödmjukelse. Hon var tvungen att jämte Elisa bära upp\nJoséphines släp under ceremonien i Nôtre-Dame, men försökte, enligt vad\nmadame de Rémusat berättar, hämnas genom att hålla så fast i släpet,\natt Joséphine, som för övrigt strålade av elegans och skönhet, på\nväg från altaret till tronen höll på att ej komma ur fläcken, vadan\nNapoleon själv måste ingripa med några skarpa ord till sina systrar.\nCaroline underblåste i samförstånd med Fouché kejsarens planer att\nskilja sig från Joséphine och gifta om sig. Även Hortense förföljde\nhon skoningslöst, och, skickligt användande sig av Louis' sjukliga\nmisstänksamhet, lyckades hon förgifta den familjelycka, som förenade\nde båda makarna, åtminstone under två olika, korta perioder av deras\näktenskap, nämligen vid deras två äldsta barns födelse: båda gångerna\nväckte Caroline med försåtliga ord broderns tvivel om sitt faderskap.\n\nNär år 1806 Napoleon genom det ryktbara senatsbeslutet av den 30 mars\ndelade ut kronor och länder åt sina syskon, fingo även Caroline och\nMurat sin beskärda del nämligen hertigdömena Cleve och Berg. Till denna\ngåva hade både Talleyrand och Joséphine medverkat, den senare för att\nfå Caroline avlägsnad från Paris. Vad åter Talleyrand beträffar, var\ndet beundransvärt, att Caroline, på samma gång hon var Fouchés väninna,\nkunde upprätthålla förbindelsen med dennes gamle antagonist, som dock\nvar känd som sin tids skickligaste diplomat.\n\nPreussen hade genom fördraget i Schönbrunn den 15 december 1805 till\nFrankrike avstått hertigdömet Cleve. Dagen därpå tillbytte Napoleon\nsig av samma makt ännu ett litet hertigdöme, Berg; av dessa länder\nmed tillhopa omkring 300,000 invånare bildade han i januari 1806\nstorfurstendömet Berg och Cleve. Denna förläning passade makarna\nMurat särdeles väl. Till Italien ville ingen av dem såsom Napoleons\nvasall, de fruktade rivaliteten med både Elisa och den hatade Eugène\nBeauharnais. I Tyskland däremot hade detta företagsamma par bättre\nsvängrum. Samtidigt som det lilla riket låg tillräckligt nära\nFrankrike, för att Caroline skulle kunna underhålla politiska och\ndiplomatiska förbindelser i Paris, var det dock så pass avlägset, att\nhon kunde hoppas få sköta dess angelägenheter utan Napoleons ständiga\ninblandning. I dekretet tillförsäkrades kejsaren tronföljden ifall\ntronarvingar ej skulle finnas. Men på sådana var åtminstone tillsvidare\ningen brist, ty Caroline hade fött fyra barn tätt på varandra, två\ngossar och två flickor.\n\nDen 16 mars togo Caroline och Murat sitt furstendöme i besittning, och\nden 25 gjorde Murat sitt intåg i Düsseldorf i ståtlig marskalksuniform,\nprydd med alla sina ordnar. Det var med storartade hedersbetygelser de\nnya undersåtarna mottogo sin furste Joachim I, prins och storamiral av\nFrankrike. Från denna stund var namnet Murat bannlyst -- han var såsom\nde flesta uppkomlingar mån om att lägga sin förtid bakom sig.\n\nMen prins Joachim hade ej regerat i många veckor, innan Napoleon\nfann anledning att beklaga sig över den egenmäktighet, med vilken\nhan började den nya äran. Den krigiske Murat ansåg nämligen, att\nhuvudsyftet med hans regering borde vara att utvidga sitt rike och\nroffa åt sig så många nya områden som möjligt. Denna rovriddarpolitik\nbragte honom i kollision med den preussiske härföraren general Blücher,\nsom vid gränserna av hans furstendöme bevakade Preussens intressen, men\ndå han hos Napoleon anhöll om hjälp för att kunna bibehålla de länder\nhan erövrat, svarade Napoleon honom med uppmaningen att snarast möjligt\nutrymma dem och i stället ägna sin omsorg åt att upprätta ett regemente\ni Wesel samt akta sig för att reta de europeiska stormakterna. \"Ni\nbör minnas, att varje ord ni fäller, genast blir bekant i Petersburg,\nBerlin och Wien\", skriver han. Men Murat brydde sig ej om svågerns\nvarningar, han satte sig i besittning av nya områden, och när konungen\nav Preussen begärde skadestånd, hänvisade han honom till svenska\nPommern. När Rhenförbundet bildades, utvidgades Murats maktsvär även på\nannat sätt: en hel del tyska furstar tvingades nämligen då att svära\nhonom trohetsed.\n\nFörhållandet mellan Caroline och hennes make blev med tiden allt sämre,\noch som storhertiginna vistades Caroline sällan i sitt rike, men desto\nmer på badorter eller, där hon trivdes bäst, i Paris, i händelsernas\noch intrigernas medelpunkt. Utan hänsyn varken för sin familj eller\nsin make omgav hon sig med älskare och parasiter och väckte därigenom\npinsamt uppseende, och Murat började nu allvarligt ansatta Napoleon för\natt få skilsmässa. Men Napoleon var i detta avseende lika obönhörlig\nsom angående Louis' äktenskap. Hans länge närda plan att själv skilja\nsig från Joséphine torde bidragit till denna hans motvilja. I Paris\nbodde Caroline i prakt och slöseri mestadels i Elyséepalatset, som\ngenom köp kommit i hennes ägo, och utövade nu, då de övriga syskonen\nvoro skingrade över hela Europa, ett faktiskt inflytande på sin broder,\nsom, om han än fruktade Carolines härsklystnad och intrigsjuka, dock\nrespekterade hennes företagsamhet och världsklokhet. Hennes årslånga\nsträvanden att förjaga Joséphine kröntes slutligen med framgång. I\ndecember 1809 försvann Joséphine för alltid ur Napoleons familj, hon,\nsom i många vidskepligas ögon var underpanten på Napoleons lycka. Och\nnu fick Caroline under några månader spela rollen av värdinna vid sin\nbroders hov, och då hon i Napoleons ögon, trots allt, framstod som\ndet nyskapade kejsarhusets mest representativa dam, utsåg han henne\natt vara den, som på halva vägen till Wien mötte den nya kejsarinnan.\nMarie-Louises utstyrsel, innehållet i den \"corbeille de mariage\",\nsom Napoleon enligt urgammal fransk bröllopssed skulle överlämna\ntill henne, hästar och ekipage, allt överlämnades åt Carolines något\npråliga smak att utvälja. I Stuttgart växlade de båda svägerskorna\nden första omfamningen, men efter blott ett par dagar var öppet krig\nförklarat dem emellan. Redan under resan kunde Marie-Louise i sorgsna\nepistlar hem förlälja, hur Caroline berövat henne allt, som kunde\npåminna henne om hemmet -- t. o. m. hennes lilla favorithund skickades\ntillbaka och Caroline åter beklagade sig för vem som ville höra på\növer sina vedermödor, men njöt icke desto mindre ända till djupet av\nsitt ärelystna hjärta av att vid den första taffeln i Compiegne sitta\nà-trois med sin bror och sin nya svägerska. Vid den nya kejsarinnans\nkröning hade Caroline den av henne högt skattade triumfen att slippa\nupprepa sin tjänstgöring vid kejsarinnesläpet, vilket uppbars av de\növriga nya svägerskorna.\n\nMen redan före dessa angenäma tilldragelser hade Carolines mödor att\nförbättra sin och Murats position som suveräner krönts med framgång.\nHon stod alltjämt på vakt om något tillfälle skulle yppa sig. När\nLouis och Hortense visade tvekan och motvilja att intaga Hollands\ntron, skyndade Caroline att erbjuda sig och Murat i deras ställe.\nEmellertid var det Murat, som denna gång gjorde sig förtjänt om deras\nbefordran. Det var huvudsakligen hans förtjänst, att Napoleon kunnat\nerövra Spanien, och när sedermera Joseph från Neapel flyttades till det\nnyerövrade landet, ansåg sig Napoleon ej kunna förbigå Murat, så mycket\nmindre som Caroline ej lämnade honom någon ro. Därför uttalade Napoleon\nockså det villkoret, att makarna Murat ej vidare skulle förekomma\ni Paris. För att göra det så svårt som möjligt för dem att i Paris\nuppträda med kunglig ståt tillhandlade han sig av dem Hôtel Thébusson.\nÄven Elysée-palatset och deras jaktslott i Neuilly önskade Napoleon\nkomma i besittning av, och när Caroline, som ytterst ogärna ville\navhända sig ett lysande residens, begärde sexton miljoner för dessa\ndomäner, styrde Napoleon rätt brutalt om ett tvångsbyte. Han övertog de\nbåda slotten, varifrån Caroline ej ens fick borttaga sina juveler eller\npersonliga tillhörigheter, samt lade i stället några smärre landområden\ntill deras rike.\n\nAtt Napoleon räknade på att Caroline skulle vara sin make till hjälp\nvid styrandet av Neapel, visar ett brev av den 2 maj 1808, vari\nNapoleon meddelade Murat, att denne blivit utnämnd till konung.\n\"Med en hustru som eder\", skriver han, \"kan ni lugnt avlägsna er om\nkriget kallar er till min sida. Hon kan mycket väl sköta regeringen.\"\nCarolines insats i styrandet av Neapel skulle emellertid komma senare;\nunder sin första drottningtid vistades hon endast kortare perioder\ni sitt rike och uppehöll sig, trots Napoleons obenägenhet därför,\nmestadels i Paris, där hon var ledaren av kejsarhovets nöjesliv, gav\nbaler och komponerade kadriljer. Genom att få hela Paris att tala om\nsig och hovet behagade hon Napoleon, som just önskade, att hela världen\nskulle sysselsätta sig med honom och hans omgivning, varjämte hon\nalltid hade klokheten att visa honom ett glättigt ansikte. Emellertid\nberodde Carolines obenägenhet att vistas i Neapel även därpå, att\nMurat på inga villkor ville ge sig sken av att såsom regent stå under\nsin gemåls inflytande -- han fruktade för parallellen med Elisa och\nBacciochi. Caroline åter drog sig icke för att intrigera mot sin man,\noch i Neapel skapade hon bakom dennes rygg ett litet parti, som gick\nhennes ärenden.\n\nMurat förverkligade i Neapel samma principer som de övriga Bonaparterna\ni sina länder, nämligen att icke styra med fransmäns hjälp. Detta\nförbittrade mycket Napoleon, och i sina brev påpekade han, att han ej\nkunde lyssna till Murats försäkringar om förtroende och vänskap, då\nhans handlingar tydde på raka motsatsen. \"Ni har omgivit er med män,\nsom hata Frankrike och vilja fördärva er. Det ni skriver till mig står\ni alltför skarp kontrast till edra handlingar. Jag skall av ert sätt\natt handla kunna se, om ert hjärta ännu är franskt.\"\n\nDå det ryska fälttåget förbereddes, skyndade Murat att göra sig\nNapoleon så bevågen som möjligt för att därigenom skaffa sig ett\növerbefäl, och Caroline sändes till Paris för att för Napoleon uttrycka\nMurats känslor av undergivenhet och underkastelse. Hon förstod också\nnu att insmickra sig i hans förtroende -- Napoleon visade henne alla\nmöjliga ärebetygelser, hon fick bo i Tuilerierna -- och så småningom\nlyckades hon intala honom, att Murat ej hade några planer för egen\nräkning, ja, hon lyckades så fullkomligt i sin mission, att Murat med\nNapoleons tillstånd i maj 1812 själv kom till Paris. Emot de favörer,\nsom Caroline hade lyckats utverka för Murat, hade emellertid Napoleon\nutbett sig ett rätt märkligt vederlag, det nämligen, att Murat skulle\navlägsna från Neapel och sända till Paris sin närmaste man och sitt\ntrognaste stöd i Neapel, Maghella, den av hans män, som också var den\nmest entusiastiske för befrielsearbetet i Italien.\n\nFörst nu, under Murats bortavaro, fick Caroline tillfälle att visa,\natt även hos henne bodde något av den bonaparteska dådkraften. Hon,\nsom hittills sysslat med sina intriger och små äventyr för att själv\nkomma fram eller skaffa en gunstling ett ämbete eller penningar, hon\ntog nu ej blott till skenet men även i verkligheten regeringstömmarna\ni sin hand. Visserligen hade Murat vid sin avresa förbehållit sig\navgörandet i alla viktiga angelägenheter, men då underrättelserna från\nkrigsskådeplatsen voro mycket sparsamma, inkräktade detta icke nämnvärt\npå Carolines självbestämmanderätt. Det visade sig nu, att hon i likhet\nmed Elisa var i besittning av verkliga administrativa talanger. Hon\nutvecklade under denna tid en förvånande kraft och klokhet, och\ntillståndet i riket förbättrades betydligt genom en klok skatte- och\nreformpolitik. Hon underhöll flitigt förbindelsen med centralregeringen\ni Frankrike, men samtidigt blygdes hon icke att genom att närma sig\nNapoleons fiender, främst Österrike, där hon i Metternich trodde sig\nkunna påräkna säkert stöd, förbereda Neapels frigörande från det\nfranska överväldet.\n\nMurat på sitt håll tyckes hava burit på liknande planer. Det är ännu\nför forskarna en outredd fråga, huruvida Murats taktik mot Napoleon\nblott var den trolöse äventyrarens, eller om den nyvaknade idén om ett\nenat, självständigt Italien blivit så rotfast hos honom, att han i sig\nsjälv såg främst en kämpe för dessa strävanden och således haft ett\nideellt-praktiskt skäl att skilja sin sak från Napoleons.\n\nI varje fall, när Murat trodde sig märka, att Napoleons stjärna var\ni sjunkande, började han försiktigt och i hemlighet närma sig hans\nfiender. Väl tillförde han vid början av 1813 Napoleons här 30,000 man,\nmen kort därefter återvände Murat utan Napoleons tillstånd till Neapel,\noch i april 1813 trädde han för första gången i hemliga underhandlingar\nmed England och Österrike. Det förefaller emellertid som om Caroline\nmotsatt sig Murats planer, om ej av systerlig tillgivenhet, så därför\natt hon alltjämt litade på Napoleons lycka. Denne inledde också med\nCaroline en lång korrespondens, av vilken framgår, att även Caroline\nfördömde sin mans handlingssätt -- man vet också, att hon icke vågade\nvisa Murat dessa brev.\n\nMen efter slaget vid Leipzig i oktober samma år fortsätter Murat öppet\nsina förrädiska planer, och nu synes även Caroline besluten att vid den\nbefarade katastrofen rädda så mycket som räddas kunde. Medan Eugène\nBeauharnais trofast motstod de förbundnas försök att locka honom över\npå sin sida, gick Murat i januari 1814, mitt under brinnande krig, över\ntill fienden, däri numera styrkt av kejsarens egen syster.\n\nJa, i ett brev av den 15 januari 1814 meddelar han lugnt Napoleon, att\nhan undertecknat ett fördrag med Österrike, samt tillägger: \"Jag har\nunderhandlat med dem som en jämlike, jag har vetat intaga och behålla\nmin rang bland alla de spillror, som täcka Europa\". Är detta ren dumhet\neller blott en vanvettig självöverskattning?\n\nNapoleon kunde blott giva hans handlingssätt ett namn och skrev\ntill Fouché: \"Konungens av Neapel uppförande är skamlöst, och för\ndrottningens finner jag ej ord. Jag hoppas få leva tillräckligt\nlänge för att kunna hämnas mig själv och Frankrike denna förfärliga\notacksamhet.\"\n\nUnder 1813-års fälttåg hade Murat engång vid ett krigsråd i våldsamma\nordalag farit ut mot Napoleon samt sagt sig ångra, att han ej lyssnat\ntill engelsmännens förslag; han hade då kunnat vara lika mäktig som\nkonungen av Preussen och kejsaren av Österrike. Den råbarkade Davoust\nhade då öppenhjärtigt påmint Murat om vilken skillnad det var mellan\nkonungar av Guds nåde och den, som fått sin krona i gåva av Napoleon.\nEfter sitt förräderi skulle Murat också få erfara hur rätt Davoust\nhaft. Ty vid Bourbonernas återkomst till Frankrike började dessa genast\narbeta på att återinsätta Murats fiende, konung Ferdinand av Båda\nSicilierna, i hans rättigheter. Redan innan Napoleon lämnat Elba hade\nMurat och Caroline därför återförsonat sig med honom.\n\nUnder de hundra dagarna få vi bevittna slutkatastrofen i Carolines och\nhennes makes ärelösa kamp om Neapels tron. Murat bryter upp mot Rom,\nuppmanar Italiens folk till kamp för sin frihet, men blir slagen av\nösterrikarna och måste fly till Frankrike. Caroline söker uppehålla\nsin makes herravälde i Neapel, men måste vid engelsmännens anfall\nutrymma landet, och snart äro hon och hennes barn österrikarnas fångar\ni Triest. Så efterhärmar Murat i ett huvud löst företag sin kejsares\noch herres försök att återvinna sitt välde, landstiger med en handfull\nsoldater i Calabrien liksom Napoleon vid Saint-Juan-viken, blir\ntillfångatagen och arkebuserad.\n\nUnder sin forne älskare Metternichs beskydd fick nu Caroline och hennes\nbarn en fristad i Österrike, där hon under namn av grevinnan av Lipona\nbosatte sig först i Wien och sedan i Triest. Hennes levnadsvillkor\ntyckas ej ha varit gynnsamma; man vet, att hon efter julirevolutionen\nhos franska regeringen anhöll om understöd, då Ferdinand IV konfiskerat\nhennes egendom, och man beviljade henne även en årlig pension av\n100,000 livres. År 1832 slog hon sig ner i Florens, där hon dog den 18\nmaj 1839.\n\nSå glider bort i historiens glömska den engång lysande drottningen\nav Neapel, så förgäten som endast den kan bli, vars hela livsmöda\noffrats för medelmåttiga, egoistiska syften, ty till och med\nCarolines mångomtalta äregirighet hade man något att förebrå,\n nämligen dess kompletta brist på storhet eller djupare mening.\n\n\n\n\nJÉRÔME BONAPARTE.\n\n\nDen yngste av syskonen Bonaparte, Jérôme, var född den 15 november\n1784 och sålunda endast åtta år, när familjen flyttade till Frankrike.\nHan kunde ej minnas sin far eller Corsika, han kände Paoli endast\nefter hörsägen, han var fransman utan minnen från den klippiga ön\neller ungdomsdrömmar om eget, självständigt fosterland. För honom hade\nhela det stora bonaparteska äventyret intet av under, han växte upp i\nmedvetandet om att familjekassorna liksom framtiden bjödo oändliga och\naldrig sinande möjligheter.\n\nDetta präglade i viss mån även Jérômes väsen. Han var ej fåfäng och\nhade intet av uppkomlingens iver att visa världen hur rik och mäktig\nhan var, det var för honom så självfallet, han hade bättre råd än de\nandra att vara sådan, som naturen engång gjort honom. Och den hade\ngjort honom självsvåldig, full av lustighet och humor med aptit på alla\nvärldens äventyr och nöjen, givit honom samma oförbränneliga lynne och\noförbränneliga lättsinne, som Pauline undfått. Han tog loven av alla\nsina syskon, då det gällde slöseri, han strödde guld omkring sig, ej\nav äregirighet, men därför att det roade honom. Betecknande äro några\nsmå anekdoter, som Masson berättar. En dag medan Napoleon var konsul,\nkom Duroc till honom med en till regeringspalatset adresserad räkning\npå en resnecessär à 16,000 livres. Napoleon förklarade sig ej ha köpt\ndet dyrbara föremålet, och närmare forskningar gåvo vid handen, att\nköparen var -- Jérôme. Vid middagen tog Napoleon sin yngste broder i\nbägge öronen och sade: \"Är det du, som tillåter dig att köpa necessärer\nför 16,000 livres\". -- \"Ja\", svarade Jérôme lugnt, \"jag avskyr saker,\nsom ej äro vackra.\" Som gosse dyrkade Jérôme Napoleon, \"le general\",\nsom syskonen kallade honom, och han var den enda av dem, som gladde\nsig över broderns giftermål med Joséphine -- ty Eugène Beauharnais och\nJérôme voro kamrater i krigsskolan i Juilly. Men när Jérôme trodde\nsig märka, att brodern föredrog styvsonen framför honom, visade han\nhumör och svarade ej Napoleon, då denne tilltalade honom. Strax sedan\nNapoleon kommit hem från Italien efter slaget vid Marengo, var åter\nJérôme vid misshumör. \"Om du sluter fred med mig, skall jag ge dig\nnågot?\" sade Napoleon till honom. -- \"Vad då?\" frågade Jérôme. \"Du får\nsjälv bestämma\", sade brodern. -- \"Giv mig då den sabel Ni bar vid\nMarengo\", sade Jérôme strax. Och Napoleon gav honom den.\n\nÖverhuvudtaget var Jérôme aldrig såsom de andra syskonen rädd för\nNapoleon, han behandlade ej denne bror mera respektfullt än de andra\noch lät sig aldrig imponera eller skrämma av generalen, förste konsuln\neller kejsaren, utan sade öppet sin mening, men på ett så älskvärt\nsätt, att Napoleon ej kunde bli ond på honom. Han levde sitt liv i\nöppen dag och förhemligade ingenting, vare sig det gällde ungdomliga\npojkstreck och snedsprång, politiska åsikter eller förvaltning av de\nämbeten han erhöll. Även Joséphine tyckte om den vackre, självständige\noch självsvåldige gossen, som jämt och ständigt ställde till vilda\nskandaler, och hos henne kunde han alltid påräkna en förbön hos\nNapoleon.\n\nDå Jérôme plötsligt utan någon anledning lämnade skolan i Juilly,\nbeslöt Napoleon att sända honom till sjöss -- han kunde kanske utbildas\nför marinen -- och lät honom följa Leclerc till San Domingo. Men\nLeclerc tycks ej varit nöjd med honom -- han återsändes nämligen redan\nfrån Kaplandet till Paris i egenskap av kurir. Någon tid därefter sände\nNapoleon Jérôme på en västindisk expedition med fartyget I'Épervier.\nJérôme var denna gång mera benägen att lyda, i synnerhet sedan Napoleon\ngivit honom tillstånd att taga med sig sina vänner.\n\nJérôme var ej sen att begagna sig av tillåtelsen att på sitt fartyg\nsamla några levnadsglada ynglingar med samma äventyrslynne som han\nsjälv -- och med lika litet intresse för sjökrigstjänst. Ty Napoleon\nhade misstagit sig om Jérômes böjelser, han och hans vänner föredrogo\nlandbacken framför sjön och livet i hamnarna framför den besvärliga\ntjänsten. I alla hamnar fördes ett lustigt liv, och Jérôme lät\nmed glädje penningarna rulla! Han fann plötsligt sin marinuniform\nmissklädsam och utbytte den mot den rödblå husaruniformen. I november\n1802 insjuknade han emellertid på Martinique och undslapp därigenom\nvidare besvärligheter. Han stannade här flere månader, samlade en\nmunter krets omkring sig och slöt ett vänskapsförbund för livet med den\nfranska konsulatstjänstemannen Auguste Lecamus. Tid efter annan erhöll\nhan emellertid av Napoleon befallning att sluta med sitt lättjefulla\nliv och återvända hem, och i januari 1803 blev han tvungen att lämna\nön. Han skildes med sorg i hjärtat från Lecamus och hans familj, från\nalla nöjen och nya vänner och begav sig i väg. Men på återvägen skedde\nnågot oväntat. I en trång kanal mötte Jérômes fartyg ett engelskt\nhandelsfartyg, mot vilket Jérôme, då det ej gav signal, lät avskjuta\nett prejskott. L'Épervier måste vända om till Martinique, och Jérôme\nerhöll av chefen för expeditionen det vänliga rådet att rädda sig\nundan, innan efterräkningarna kommo. Han begav sig då med sina vänner\noch sitt fartyg till Guadeloupe, där det åter blev uppehåll med en\nlång räcka av festligheter, tills ny befallning kom att återvända\ntill Frankrike. Men Jérôme var nitton år, självrådig och glad, och\nnya äventyr frestade honom mera än de förebråelser, som väntade honom\nhemma. Han lämnade helt enkelt sitt fartyg och inskeppade sig med några\nav sina närmaste vänner -- bland dem Lecamus, som erhöll anställning\nsom hans sekreterare -- på ett amerikanskt fartyg, destinerat till\nNorfolk, dit han anlände den 20 juli. Den 28 juli 1803 var han i\nWashington.\n\nI Washington uppträdde Jérôme med stor tvärsäkerhet, lät kalla till sig\nfranska konsuln, Pichon, och tog sig under de dagar han tillbragte här\nlegationens angelägenheter an, öppnade brev och förfärade därigenom\nPichon, som visserligen ej ansåg sig kunna ingripa, men ej heller\nunderlät att till franska regeringen insända sina klagomål. Från\nWashington begåvo sig de unga hjältarna till Filadelfia, och därifrån\ntill Baltimore. Införd i finanskretsarna därstädes, gjorde han\nbekantskap med \"Baltimores skönhet\", miss Elisabeth Patterson, en rik\nköpmansdotter, och förlovade sig i hemlighet med henne. Förlovningen\nfirades med de största högtidligheter. Då Pichon emellertid genom brev\nbåde till Jérôme, till hans blivande svärfar och till franska konsuln\ni Baltimore försökte hindra giftermålet mellan Jérôme och Elisabeth\npå den grund, att Jérôme enligt Code civil var omyndig och ej kunde\ngifta sig utan sin mors samtycke. Jérôme företog en resa till New York\nför att inbilla alla att han ändrat tanke, men strax därpå återvände\nhan i största hemlighet till Baltimore och firade bröllop med miss\nPatterson julaftonen 1803. Han var då 20 år, hon nitton. Först ungefär\ntre månader senare underrättade Jérôme sin mor -- utan ursäkter eller\nkommentarier -- att han gift sig med den kvinna han älskade.\n\nMen långt förut hade ryktet om detta egendomliga giftermål nått\nFrankrike, dels genom tidningarna, som Napoleon förgäves försökt tysta\nned, dels genom Pichon. Napoleons vrede var gränslös. Denne broder,\nsom han överhopat med penningar och välgärningar, vars minsta nycker\nhan tillfredsställt, skulle nu skandalisera honom, hela familjen\noch Frankrike! Han gifte sig med en engelska, en protestant, en\nköpmansdotter! Pichon fick strax befallning att ej mera utbetala en sou\ntill Jérôme, som fick sträng befallning att genast komma hem; på detta\nvillkor skulle Napoleon förlåta honom alla de vedervärdigheter Jérôme\nförorsakat honom, i motsatt fall skulle han förbjudas att någonsin\nkomma tillbaka till Frankrike.\n\nUnderrättelsen nådde Jérôme mitt i en virvel av fester. Sangvinisk och\nobetänksam, hade han redan levat sig in i tanken att stanna här för\nalltid, och ambassadörsposten i någon av de stora städerna hägrade för\nhonom. Han hade givit sina vänner löften om platser han trodde sig\nförfoga över och skuldsatt sig betydligt. I den sinnesstämning vari\nhan befann sig kom uppmaningen att återvända som en kalldusch. Han\ndröjde också i det längsta att rätta sig efter befallningen. Under\ndet han väntade på en god lägenhet, nådde honom de sensationella\nunderrättelserna från Frankrike, att kejsardömet proklamerats, att han\nsjälv uteslutits från tronföljden och alla hedersposter i Frankrike,\nsamt att Napoleon ej erkände hans giftermål.\n\nJérôme tog varken Napoleons hot om att upplösa hans äktenskap eller\nmoderns bevekande brev på allvar. Den 8 april 1805 landade han i\nLissabon med sin unga fru. Det franska sändebudet i staden, Serrurier,\nmötte dem med ett pass för Jérôme. \"Och madame Bonaparte?\" frågade\nJérôme. Han fick till svar, att beskickningen var förbjuden utge pass\nför miss Patterson. Då först insåg Jérôme, att hans belägenhet var\nallvarsam. \"Framför till er härskare?\" säges han ha svarat, \"att madame\nBonaparte är medveten om sin värdighet, och att hon fordrar att få\nåtnjuta sina rättigheter såsom medlem af den kejserliga familjen.\" Men\ndet hjälpte icke, Jérômes myndighet och den nyaste madame Bonapartes\nrättigheter respekterade ingen. Intet annat återstod för Jérôme än\natt uppsöka Napoleon och försona sig med honom. Hans hustru, som var\nhavande, sändes på ett fartyg till Amsterdam, där hon vid framkomsten\ntill sin förtvivlan hindrades att landstiga. Hon begav sig då över till\nEngland. Det var detsamma som att för sig stänga alla utvägar, men\nhon hade ingen annan. Här i det mot Frankrike och hennes fädernesland\nfientliga landet föddes nu Jérômes son, Jérôme-Napoléon Bonaparte den 7\njuli 1805.\n\nNär Jérôme hoppades kunna övervinna Napoleon, visste han intet om\ndennes kraft och sin egen svaghet. Brodern använde alla medel för att\nvinna honom, han frestade honom med prinsvärdigheten samt försåg honom\nrikligt med penningar till hans nöjen. Det senare medlet var kanske det\nmest verksamma. Jérôme lade föga vikt vid sin värdighet som kejserlig\nprins, men han njöt däremot i fullaste mått av att ösa guld över sin\nungdom; han tyckte om pengar, men ej för deras egen skull, utan därför\natt han kunde dela med sig därav åt sina vänner, för vilka han var den\nbästa kamrat. När Napoleon sålunda bundit Jérôme, passade han på att\ngöra honom förslaget att Jérôme skulle föreslå sin hustru att lämna\nEngland och tillsvidare bosätta sig i Amerika -- någon skilsmässa var\nännu för tidigt att tala om. Här stötte ej Napoleon på samma fasta\nkaraktär som hos Lucien. Jérôme bad sin hustru, visserligen i ett\nkärleksfullt och ömt brev, att hon skulle lämna England, ej därför att\nNapoleon befallt det, utan därför att han, Jérôme, själv insåg att de\naldrig kunde nå sitt mål, så länge hon stannade i detta land, som var\nNapoleon så förhatligt. Elisabeth Patterson rättade sig efter hans\nvilja, inskeppade sig med sitt barn på ett fartyg och begav sig hem\ntill Amerika, där hon för alltid stannade.\n\nNapoleon försökte nu få äktenskapet upplöst. Han vände sig till\npåven Pius VII med begäran om en bulla, i vilken äktenskapet skulle\nförklaras ogiltigt, men påven vägrade, ty Jérômes äktenskap hade blivit\nvälsignat av en spansk präst. För att Jérôme skulle glömma sin unga\nhustru, sändes han på en ny sjöexpedition under amiral Willaumetz\nbefäl med kommandot över ett av expeditionens fartyg, Le Vétéran.\nDenna expedition skulle vara länge på väg, från den 13 december 1805\ntill mars 1807. Men så länge höll Jérôme icke ut. När knappa tio\nmånader förflutit landsteg han den 1 september 1806 i Concarnaus hamn i\nBretagne. Dessa månader hade varit långa nog för att göra Jérôme mjuk.\nHan kom hem, trött på att irra omkring, och med en enda önskan: att\nfå komma i ordnade förhållanden. Han gick in på att låta upplösa sitt\näktenskap och förmäla sig med den furstinna, som Napoleon utsett för\nhonom, kurfurstens av Württemberg dotter, prinsessan Catherine.\n\nJérômes giftermål ordnades nu i största hast, och snart var ingen så\nintresserad därav som han själv. Upphöjd till kejserlig prins med\nhederslegionens stora ordensband, med en miljon i inkomster -- vad hade\nhan att bekymra sig över! Han hade sitt nöje i att bilda ett hov, och\ndet blev uteslutande sammansatt av hans närmaste personliga vänner,\nvilka oberoende av börd erhöllo höga värdigheter. Redan den 9 september\nbörjade giftermålsunderhandlingarna, och dessa fördes med en sådan\nbrådska, att Jérôme redan den 1 oktober, en månad efter sin hemkomst,\nsammanträffade med den efter freden i Pressburg till konung upphöjda\nkurfursten av Württemberg. Det enda hindret låg däri, att man ännu ej\nhunnit få skilsmässa till stånd, och att Jérôme således ännu var gift\nmed Elisabeth Patterson.\n\nMen även denna situation fick sin tillfredsställande lösning. Under\ndet Jérôme deltog i 1806-1807 års fälttåg, lät Napoleon Paris'\nprästerskap förklara äktenskapet med den unga amerikanskan ogiltigt;\noch när fälttåget avslutats med freden i Tilsit, fann sig Jérôme\nplötsligt vara upphöjd från kejserlig prins till konung i det av\nNapoleon bildade konungariket Westfalen. Den 12 augusti 1807 firades\nbröllopet i Stuttgart. Jérôme företräddes av Bessières, som sedan förde\nprinsessan Catherine till Frankrike. Den 21 augusti träffades hon och\nJérôme för första gången -- det var hos madame Junot i Raincy. När\nJérôme såg den korpulenta och rödkindade tyska flickan i sin dräkt\nmed det långa släpet, som ingen bar i Frankrike, säges han ha blivit\nmycket desillusionerad. Den unga prinsessan åter hade haft en glädjelös\nungdom, och Jérômes älskvärdhet och vackra yttre hade tilltalat henne\nfrån första ögonblicket. Den 20 augusti ägde den civila vigseln rum,\nmen först den 18 november efter några månader av ständiga festligheter\noch nöjen begav sig konungaparet till sin nya huvudstad, Cassel.\n\nNapoleon hade på förhand utarbetat en konstitution för Jérômes\nrike, genom vilken invånarna garanterades likhet inför lagen, fri\nreligionsövning samt upphävandet av livegenskap och privilegier.\nSamma konstitution bestämde emellertid, att hela förvaltningen och\ndomstolsväsendet skulle vara fransk, liksom även mynt, mått och vikt,\noch Napoleon räknade på att Jérôme här mitt inne i Tyskland skulle\nskapa ett litet välorganiserat franskt rike.\n\nUtan tvivel kom Jérôme till Westfalen med den goda avsikten att följa\nbroderns råd och rätta sig efter hans vilja. Men snart insåg även han,\natt en fransk regering i ett främmande land var en omöjlighet. Även\nJérôme slog in på den nationella politik, som Joseph och Louis börjat\nbedriva i sina respektiva länder, och samma konflikter och tvisteämnen,\nsom gjorde det napoleonska familjesystemet till en vacklande byggnad,\nförelågo även här.\n\nVid Jérômes hov var huvudändamålet att roa sig efter bästa förmåga.\nDet hov han samlat, pryddes ej av några framstående representanter för\ndiplomati, konst eller litteratur, -- Jérôme hade här liksom på sina\nresor samlat kring sig sina personliga vänner, en brokig skara. Vid\ndetta hov var ceremonielet lika lättvindigt som sederna. Jérôme visade\nen häpnadsväckande likgiltighet för vad skick och bruk fordra av en\nkunglig person. Sina älskarinnor gav han inflytelserika platser vid\nhovet och erkände de barn, som de födde honom. Man plägade också säga,\natt när någon hovdam eller ryktbar aktris skulle få ett barn, hela\nCassel var intresserat av att se, om detsamma ej bar kungliga drag.\nBland hans väninnor märktes den maktlystna grevinnan Löwenstein, som\nöppet eftersträvade att bli hans gemål, och vilken han ständigt måste\navspisa med stora gods och höga titlar, samt den älskvärda Diana von\nPappenheim, för vars dotter Jenny han visade en faderlig tillgivenhet\noch intresse. Mot sina vänner ådagalade Jérôme en enkel och rättfram\ntrofasthet, på samma gång som han på ett verkligt kungligt sätt sörjde\nför dem. När han gifte bort sin vän Lecamus, som han gjort till\nutrikesminister och greve av Fürstenberg, med en brorsdotter till den\npreussiske ministern Hardenberg, firades bröllopet med den största\nprakt i det kungliga palatset. Det var han, som i brudgummens ställe\ngav bruden bröllopskorgen och fyllde den med praktfulla smycken.\n\nMan frågar sig ej utan skäl, huru Katharina av Württemberg, den borna\ntyska prinsessan, fann sig i det muntra och sedeslösa liv, som hennes\nman förde. Utan tvivel kände hon under mörka stunder en viss bitterhet,\nmen hon uppträdde utåt så lugnt och värdigt, att ingen kunde beklaga\nhenne. Över sin makes snedsprång visade hon aldrig misshumör eller ens\nförvåning; hon gick så långt i välvilja mot hans mätresser, att hon\nstod fadder för flere av de barn, som dessa fött honom.\n\nHennes uppträdande härvidlag betingades antagligen till stor del av\nJérômes sätt mot henne. Han var trots allt en charmant äkta man.\nOberoende av sina tillfälliga intressen och tycken, behandlade\nhan alltid Catherine såsom den främsta av alla, men det var ej en\nkallsinnig respekt för hennes börd och ställning, han var helt enkelt\nhennes ständige kavaljer, öm och ridderlig. Han överhopade henne med\ngåvor, och av den värme och glädje, som han spred omkring sig, föll\nalltid lejonparten på hennes del. Men icke blott det: av Catherines\nbrev till sin fader och av hennes anteckningar ser man, att han invigde\nhenne i alla rikets angelägenheter. Catherine å sin sida älskade\nhängivet sin unge självsvåldige make med den ståtliga hållningen,\nde strålande skälmska ögonen och den veka munnen med dess intagande\nleende. Dessutom tyckte hon om lyx och festligheter fullt ut lika\nmycket som Jérôme själv.\n\nVid Marie-Louises kröning, det napoleonska väldets kulmen, kommo de\nbåda makarna till Paris, där de väckte mycken uppmärksamhet genom sitt\nlysande uppträdande och sina självsvåldiga upptåg. En gång under en\nstor bal voro båda plötsligt försvunna, och när man fann dem, voro\nde sysselsatta med att tillsammans hoppa jämfota ner för en trappa i\npalatset. Vid den fasansfulla eldsvådan hos ministern Schwarzenberg tog\nJérôme utan betänkande Catherine på sina armar, skyndade ut ur palatset\nner på gatan, där han slängde sig upp i första bästa åkardroska och\nkörde henne hem. Efter återkomsten från en resa i Belgien, som de\nföretogo tillsammans med den nya kejsarinnan, bodde Jérôme och hans\nmaka i Eugène Beauharnais' vackra palats vid Rue de Lille. I Jérômes\nhänder blev detta ett sagoslott, där borden dignade av läckerheter och\ndansen tråddes under anförande av honom själv, förste dansör och kåsör,\nklädd som en verklig sagans prins i vit silkesdräkt, överströdd med\nbrokiga ädelstenar, och med svart sammetsbarett, kantad med diamanter\noch prydd med stora hängande vita plymer.\n\nMen detta var endast en kort minut av bedräglig ro under alla de\nskakningar, som Jérôme och hans konungadöme voro utsatta för. Redan\nhans förhållande till Napoleon kunde aldrig bliva verkligt gott. Ty\ni grunden betraktade Napoleon konungen av Westfalen endast såsom\nett slags prefekt i en fransk provins. Han utnämnde hans ministrar,\nförfogade över hans trupper, kontrollerade hans finansväsende -- med\nförfäran konstaterade Napoleon att av landets hela budget, 25 miljoner,\nfem miljoner åtgingo för Jérôme och hans hov -- ja, tog ifrån och\nlade till landområden i Jérômes rike efter gottfinnande. Av tonen i\nderas brevväxling ser man, hurusom Napoleon behandlade sin broder mest\nsom en olydig eller förvillad son, medan Jérôme vanligen använde en\nundfallande och tacksam ton, för att någongång plötsligt strama upp\nsig och högdraget erbjuda sig att avstå från sin kungavärdighet. Men\nvanligen uttrycker han sig på detta sätt: \"Jag upprepar det, jag tager\naldrig ett steg utan förhoppningen, att Ers Majestät skall säga: aldrig\nhar min bror Jérôme gjort mig någon sorg.\" Och säkerligen menade Jérôme\ndet också -- åtminstone då han skrev det. Men om Jérôme ock var en föga\nallvarlig regent, och de nyttiga reformer, som genomfördes i Westfalen,\nhelt och hållet voro Napoleons verk, så behandlade denne å andra sidan\nhans rike med ytterlig hänsynslöshet, så att Jérôme i ett brev kunde\nsäga: \"Det är genom Le Moniteur, som jag fått veta, att jag förlorat\nfjärdedelen av mina stater, tredjedelen av mina inkomster och alla mina\nflodmynningar, utan att det kommer ett ord från Ers Majestät för att\nlugna mig eller säga: ni skall uppföra er så eller så.\"\n\nUnder fälttåget 1809 anförtrodde Napoleon Jérôme överbefälet över en\narmékår. Napoleon hade redan misslyckats med att göra Jérôme till\namiral, och det gick nu ej heller bättre att söka göra honom till en\nanvändbar general. Jérôme hade heller inga insikter i militäryrket,\nhans sorglösa lynne gick illa ihop med disciplinens bud, och efter\ndet han vistats ungefär en månad på krigsskådeplatsen måste Napoleon\navsätta honom samt åt Junot anförtro ledningen av hans trupper.\n\nVid Napoleons förberedelser för det ryska fälttåget anhöll Jérôme\nivrigt om ett överbefäl, och han förband sig att till \"la grande armée\"\nbidraga med två divisioner av egna trupper. I tillfredsställelsen över\nJérômes nit biföll Napoleon hans begäran. Dessutom välvde Napoleon\nplanen att, sedan han slagit Ryssland, återställa konungariket\nPolen samt göra Jérôme till Polens konung, under förutsättning, att\ndenne först utmärkt sig i fälttåget. Från början av 1812 var hela\nWestfalen förvandlat till ett läger. Vid fälttågets början blev Jérôme\növerbefälhavare för arméns högra flygel och hade under sig Vandamme i\nspetsen för westfalarna, Poniatovski för polackerna och Reynier för\nsachsarna. Jérômes uppgift i fälttågsplanen var att hålla Bagration\nskild från ryska arméns huvudstyrka och kringränna honom. Senast den 29\njuni skulle Jérôme stått i Grodno, men i stället förspillde han sin tid\nmed tvister med Vandamme, som han avsatte mitt under brinnande krig. I\nförbittrade brev till Jérôme gav Napoleon honom skulden för att hela\nkrigsplanen blivit fördärvad. Bagration lyckades också förena sig med\nBarclay de Tolly, och ånyo måste Napoleon avsätta Jérôme samt på hans\nplats ställa en annan -- Davoust.\n\nMen även i sitt tillfälligt sammanbragta rike med dess tyska befolkning\nhade Jérôme allvarliga konflikter att bekämpa. Verkningarna av\nrevolutionen, vars vågsvall lyft den bonaparteska dynastien upp till\ntroner och kungavärdigheter, hade behövt en viss tid för att komma till\nsynes hos de folk, till vilka det revolutionära Frankrike genom sina\npropagandakrig velat bära sina frihets- och jämlikhetsidéer. Ett av\nde första utslagen av den nationella rörelsen i Tyskland skulle komma\natt rikta sig mot Jérôme. Dörnbergska resningen inträffade just vid\nett av hans regementen, och major Schill med sin friskara gjorde även\nen attack på Westfalen. I ett märkligt brev av den 5 december 1811\ntill Napoleon skildrar Jérôme med förvånande skarpblick de sociala\nförhållandena och den nationella stämningen i Tyskland. Det visar,\nhur Jérôme hade öppet öga för vad som skulle kunna växa fram ur denna\nfolkstämning. Efter en exposé av vad han kallar \"folkens olyckor\"\nutbrister han: \"Denna bild är sann i alla dess delar. -- -- -- Jag är\nställd i mittpunkten av faran, men jag är alls icke rädd för egen del,\njag vet, att det finnes nödvändiga olyckor, som endast äro vägen till\nbättre förhållanden.\"\n\nÅr 1813 skulle också Jérôme själv få bli vittne till, huru hans\nfarhågor besannades, och hur hans rike störtade samman som ett korthus.\n\nRedan före slaget vid Leipzig hade de allierade två gånger intagit\nCassel, och efter det stora folkslaget i oktober 1813 kunde Jérôme\nej längre kvarstanna i sitt rike. Han hade sänt Catherine i förväg\ntill Frankrike och följde själv efter, medtagande det mesta möjliga\nav penningar, juveler och dyrbarheter. Den 14 november 1813 anlände\nJérôme till Paris, varefter han installerade sig på slottet Stains nära\nSaint-Denis, som han köpt.\n\nEfter Napoleons abdikation begåvo sig Jérôme och Catherine till Triest.\nKonungen av Württemberg hade nu, när olyckan bröt in över Jérôme,\nföreslagit sin dotter att hon skulle skiljas från sin make, mot vilken\nhon hade så många välgrundade förebråelser. Men motgångarna hade\ntvärtom fört makarna närmare till varandra, och med orubblig kärlek\nstod Catherine på Jérômes sida. I Triest, där de fingo tillstånd att\nbo, föddes deras första barn, Jérôme-Napoléon-Charles.\n\nUnder de hundra dagarna skyndade Jérôme åter till Frankrike. Även\nnu erhöll han kommandot över en division, och nu förvärvade han sig\näven för första gången en smula krigarära -- han utmärkte sig både\nvid Charleroi och vid Waterloo. Men snart hade Napoleons stjärna\nfördunklats för alltid. Efter att någon tid hava vistats i Württemberg\nhos sin svärfar, fick Jérôme tillstånd att återvända till Österrike. År\n1823 flyttade han med sin familj till Rom, och år 1831 till Florens,\ndär Catherine dog 1835.\n\nJérôme erhöll år 1847 Louis-Philippes tillstånd att återvända till\nFrankrike, och efter februarirevolutionen trädde han till och\nmed i fransk tjänst, han blev nämligen utnämnd till guvernör för\nInvalidhotellet. Efter statskuppen 1852 utnämndes han till president\ni senaten och fick -- den enda av syskonen -- uppleva, att brorsonen\naxlade kejsarmanteln med de gyllne bien och omgav sig med de kejserliga\nörnarna. Han tillerkändes även av Napoleon III eventuell rätt till\ntronföljden.\n\nPå sin ålderdom, som förflöt i relativ obemärkthet, ingick Jérôme nytt\ngifte med markisinnan Giustina Bartolini. År 1860 slutade han sitt\nväxlingsrika liv och fick sitt sista vilorum i Invalidhotellet, i samma\nrum, där Napoleon vilade.\n\nDet ligger något tragiskt över Jérômes förhållande till Napoleon.\nNapoleon hade skänkt honom all hans ungdoms glädje och lycka och senare\nmakt och rikedomar, och Jérôme skulle varit stolt över att kunna\nåtergälda sin bror och välgörare. I stället bidrog han genom lättsinne\noch överdåd till hans fall, och bakom alla de bittra förebråelser, som\nNapoleon måste göra sin yngste, älskvärde, godhjärtade broder, tycker\nman sig höra ett vemodigt: \"du är för liten för att förstå mig, du är\nför liten för att kunna följa mig.\"\n\n\n\n"]