[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$f4oaf5v6aH1B06I24RYBSkHeRznErMbdFVe2FQ9wV-J0":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":11,"gutenbergSubjects":20,"gutenbergCategories":21,"gutenbergSummary":11,"gutenbergTranslators":22,"gutenbergDownloadCount":11,"aiDescription":23,"preamble":24,"content":25},2844,"Jordaltaret","Eklund, Ragnar Rudolf",1895,1946,"2844-eklund-r-r-jordaltaret","2844__Eklund_R._R.__Jordaltaret",null,"runous",[],[],"sv",1919,4741,20825,false,[],[],[],"Kokoelma lyyrisiä proosarunoja ja mietelmiä, joissa tarkastellaan maata, luontoa ja ihmisen hengellisyyttä. Teos on kirjailijan modernistinen esikoisteos, joka kuvaa elämän ja kuoleman kiertokulkua luonnon ja uskonnollisen pohdinnan kautta.","'Jordaltaret' av R. R. Eklund är Projekt Lönnrots utgivelse nr 2844.\nE-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen, varför\nvi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till e-bokens\nanvändning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.","JORDALTARET\n\nAv\n\nRagnar Rudolf Eklund\n\n\n\n\n\nHelsingfors,\nHolger Schildts Förlagsaktiebolag,\n1919.\n\n\n\n\n\n\n1.\n\n\nDet blev ett altare.\n\nLänge låg jag intill jorden och dess välde var mig utan mått. Vad\nskärast blommade såg jag gå fram ur dess fruktbara mörker, det\nstarkaste såg jag maktlöst sjunka in i dess famn; och ur djupen under\nmig hörde jag en sång som var liv och seger och evighet. Tingens\ngränser brusto, döden miste sin makt; och ovan jordens rike levde inga\ngudar.\n\nMen en morgon fann jag mig stå vid ett altare som jag byggt av den\njord, vilken varit mig för helig att formas av människohänder.\n\nEn morgon, bräddad av det ljus som brister fram ur mörkrets timmar,\nfann jag mig i åkallan till gudar, vilka leva högt ovan den skumma\njorden och aldrig förnummit dess tyngd.\n\nUr rymden över mitt huvud hörde jag en sång som var liv och seger och\nevighet. Jag kände mig fången av makter dem jag ej anat; och jag visste\natt deras välde var så måttlöst som jordens.\n\n\n\n\n2.\n\n\nDet löper ett nät av fina, bindande ådror genom dig, slätt.\n\nI myllan, då den om våren ligger skälvande som en barnsängskvinna,\ngå de fram i täta knippen. Deras pulsar brinna, ty inom de tunna\nväggarna forsar din livsträngtan ur omätliga djup. Den är lik en\ndränkande blodvåg, den är lik tusende bråda och irrande strömmar. Men\nförlossningens under är nära; och i den stund det skrider fram genom de\nkala markerna stillnar din trånad till andakt. Varligt som modershänder\nsmeka böja sig ådrorna till tallösa flämtande liv, nära de späda\ngroddarna, som famla i mörker, stödja och leda stänglarna, då de söka\nsig till det flödande ljus där ditt liv skall fullbordas i blomning,\nmedan solens och jordens väldiga makter mötas i de sköraste av sköra\nkärl.\n\nOch samma ådror dra som långa, snärjande tågor genom din kropp, då\nfrosten biter den och ängslan sitter kurande under vart livshungrigt\nstrå. Du skälver; men det är i rädsla nu. Ur rymdens öde valv tyckas de\nlöpa ut, de kalla ådrorna tätt under din skrumpna hud, och du känner\natt det är dödens saft som flyter trögt i dem.\n\nOch samma ådror löpa genom dina människor och dina människors verk. I\nfoten, tryckt tätt till jorden, i handen som sluter sig kring spadens\ngrepe hamra deras pulsar i samma takt som djupast i ditt bröst. Och de\nsöka sig allt in i dina människors lönnligaste tankar och skyggaste\ndrömmar och komma dem att skifta som ditt hjärtas rytm skiftar.\n\n\n\n\n3.\n\n\nHade jag aldrig gått bort från dig, jord, så skulle jag nu ej rädas\ninför din väldighet och dragas intill dig av en makt mot vilken jag\nintet förmår.\n\nLik en ört låge jag vid din barm, och den kraft som kommer mig att\nskälva ginge lik mild balsam genom min kropp.\n\nMen länge var jag borta från dig. Jag vandrade fjärran stigar och mina\nådror drucko tunt vitt blod.\n\nOch därför faller du över mig med krossande mäktighet, när jag åter\nnalkas dig. Därför är mig den friska pärlande saften i dina ådror lik\nett flöde av störtande blod, som gör min blick skum.\n\n\n\n\n4.\n\n\nUte på slätten står ett ensamt träd. Rymden har mättat det med sin\nödslighet, vindar som vuxit till härjande väder ha lärt det att vara på\nvakt mot allt. Så sträcker det mellan dräktens trasor ut sina knotiga\ngrenar likt händer, vilka ha intet att bjuda men mycket att värja sig\nför.\n\nGenom viddernas vilande stillhet far ett ensamt ljud likt en fågel,\ntrött av lång flykt. Allt mattare flämtar dess liv, tyngre för var\nstund blir domningens grepp; och sakta sjunker det till jorden likt en\nfågel, hetsad till döds av alltför lång flykt.\n\nMen evigt står över slättens armod en rymd så tigande och orörlig som\nhade den förfärande stora ting att förtälja. Evigt sluter sig kring\nslättens pinade liv en synrand, byggd som av längtan till än öppnare\nvidder.\n\n\n\n\n5.\n\n\nVad är slätten? Endast ett erbarmligt stycke natur?\n\nDen absoluta slätten: vore den ej en bild av övergivenheten, så ödslig\noch stor och hög den någonsin kan bliva?\n\nEn ensam människa med viddens obrutna linjer kring sig: hon är ställd\nnågra steg närmare oändligheten. _Den_ ger intet fäste: hon är utlämnad\nåt sig själv, åt sin styrka och åt sin svaghet.\n\nVarför frukta vi det suveräna och oberörda, de stora och kalla\nlinjerna, allt som är avskalat varje pittoreskt drag? Emedan vi äro\nsvaga, så svaga att vi inte orka stå upprätt utan att stödjas av något\nhemvant och välvilligt hjälpande.\n\nOch varför frukta vi fulheten, den avgjorda och ofrånkomliga fulheten?\nÄr det ej också emedan vi äro svaga?\n\nStår icke hela vår estetik och balanserar över en avgrund? Är icke\nvarje estetiskt spörsmål ett etiskt i grunden? Lura ej besvärligt\nnärgångna frågor under våra trygga domar?\n\n\n\n\n6.\n\n\nEn stor och fruktansvärd hed är tystnaden.\n\nDu skulle irra där i vettlös vånda, du som är från det land där\nblomstren ha tungor och var strövande vind bär ett fång av hemligheter\ntill örat. Bristfärdig, lik en spänd hinna av det sköraste av allt\nskört, vore du där i din längtan att nås av stämmors budskap. Men kring\ndig stode tomheten i måttlös väldighet; den bleve dig en fiende av kött\noch blod, en skräckens furste, som hetsade din fot till uppgiven flykt\noch hejdade den i förstening. Du vore i din ängslan en flämtande låga,\nvar stund nära att släckas, du som nu är lik solens sil där grönskan är\nförtroligast.\n\nTy fruktansvärd är tystnadens hed och olik allt du skådat. Himlen är\ndär ej ett oändligt löfte; lik ett hot vilket aldrig lättas hänger\nden ned och knutna nävar äro skyarna. Jorden ligger tvinande och utan\nliv; men det är som droge den sig samman i bävan, och över dess krökta\nrygg gå stigar, vilka vrida sig och darra under ett oslippligt bann.\nEnsamma äro de och mot mål dem ingen vet löpa de hän. Ensamma och\noutgrundliga äro färdmännen: i fjärran växa deras skrämmande gestalter\nfram ur dunklet, som stiger lik en sjuk andedräkt ur markernas mörker;\nde nalkas som leddes de vid skuldran av en tvingande hand; och mot\nsynranden, vilken brinner av innestängd glöd, vagga deras tunga\nhuvuden. Gåtor äro de, gåtor som evigt söka sin lösning. Kvävda rop äro\nde och frågor, beständigt slungade mot berghårda väggar. Ovan deras\nhjässor skäres rymden av fåglar i sällsam hamn. De gömma något de\nveta något; ty på tystnadens hed är det ringaste tungt av mening. Men\nfåfängt speja de ensamma stigarnas män och fåfängt lyssna de. Mellan\ntillbommade dörrar gå de fram och i fjärran sjunka de in i mörkret och\ni dunsterna, som genom den sjuka markens porer tränga upp ur täppta\nvattusprång.\n\nMen icke behöver du frukta; ty aldrig kan du förirra dig till\ntystnadens hed. Din själ är en kammare där alla dina vänner mötas. De\ngå in och ut, och när de komma bära de famnen full av förtroenden. Mot\ndig och ditt släkte mäktar de tigande viddernas furste intet.\n\nTy vet att tystnadens människor äro ett förbannelsens folk, givet i\nhans hand av de makter som djupt under våra blickars djupaste fästen\nsmida allt levandes öden. Med stumhetens stämpel märktes deras själar\nvid all tings begynnelse. De fördes samman till ett folk och dem gavs\nett land, där allt är så förteget som deras läppar och där tingen möta\ndem med blickar lika orörliga och händer lika kalla som deras egna.\n\nSådan är tystnadens hed och sådana äro dess människor.\n\nMen vår sagoeld har brunnit ned.\n\nDu sitter invid mig ännu. Du är densamma ännu.\n\nDina ögon äro som källor, vilkas sorl talar med barns röster och vilkas\nvatten var stund är nytt. Din hand är varm av ditt väsens smygande\nvärme. Jag är gäst i din själs strålande kammare och intet har plats\nmellan dig och mig.\n\nMen ett glömde jag säga dig.\n\nGenom tystnadens hed löper en stig olik de andra. Ingen bävan gör\ndess väg oviss, ty mot ett mål fullt av ljuvhet hastar den hän. Svår\när den att finna, men sätta tystnadens män sin fot på dess jord häves\nförbannelsen, och på lätta fjät bäras de in i det land där tingen ej\nsluta sig kring sina hemligheter och där människorna i glädje och\ntillit bära skygga förtroenden till varandra.\n\nDetta glömde jag säga dig för vår sagoelds skull, vilken lyste med ett\nsken så snärjande och starkt att jag ej såg dina ögon.\n\n\n\n\n7.\n\n\nVi äro på väg att mista vår rikaste klenod, vår fattigdoms nakenhet.\n\nVi bädda oss in i sköna mjuka kuddar av fruktan för stötar. Vi skapa\nkring oss ett moln av rökelse, behaglig och drömgivande, skyddande\nvåra nerver för alla hårdhänta intryck. Vi pösa till i välmåga och\nsjälvbelåtenhet; våra ansikten bli runda och skinande och blicken ler\nmot de närmaste tingen.\n\nVi se intet av livets bärande verklighet, men på lediga stunder\nresonera vi om tillvaron. Tro ej att vi sakna blick för dess tragik.\nVåra själar bära svåra sår — liggsår. Och vilka fasor — övermättnadens\nfasor — smyga sig ej på oss då vi dåsa i våra fåtöljer.\n\n\n\n\n8.\n\n\nGiv mig styrka att träda ut till natten i denna dess väldighets timme.\n\nMin fot är fängslad i en stor ljuvhets bindor, och ingen åstundan har\nmin hand att lösa dem. Men genom mitt kött går som ett borrande svärd\nen röst vilken icke tystnar.\n\nGiv mig styrka att träda natten till möte i denna dess fullhets stund,\ndå de svarta vingarna nå vidast och jorden kryper samman under deras\nisdränkta stelhet lik en moder, vilken vet sig bära evigheters liv i\nsitt sköte.\n\nSå som nu har vår bonings ruta aldrig badats av de tända ljusens\nbäckar. Så som nu ha våra händer förr ej mötts, och aldrig gingo buden\nvekare från öga till öga. Våra hjärtans högsta timme går in. Sällsamt\nbindas vi tillhopa, och vår närhets värme fyller det rum där vi vandrat\nbeständigt och aldrig mötts.\n\nMen utan att förstummas ropar genom mitt väsen en röst som är hård och\nbjudande. Utan att förbarmas trycker den sitt kravs egg djupare för\nvart nytt famntag och var bädd av ljuv glömska vår glädje bjuder mig.\n\nSpejande som ur ett bakhåll löpa mina blickar. Men kring mig vila edra\nögon och ana intet. Kring mig vila de så som pärlor, mättade med ett\nstort havs glimmer och mjukaste smekningar.\n\nIngen vet att denna stund för dess ljuvhets skull, som intet annat vill\nän förbliva, är vorden en provets timme för mig.\n\nIngen ser den hand som åter och åter vänder min blick till det som\nruvar bakom vår rutas flod av ljus och det som ryser under vår värme.\n\nIngen hör rösten som skär genom mitt väsen. Giv mig styrka att ensam\ngå natten till möte i denna stund, då den starka jorden kryper samman\nunder dess makt.\n\nGiv mig styrka att göra det jag ej åstundar.\n\n\n\n\n9.\n\n\nMitt i den måttlösa rymden står människan. Hon är allt och utom henne\när intet.\n\nEtt vilset stoftkorn irrar fjärran från de banor som stakats för\nhimlens stormande jättar. Men utom människan når det ej.\n\nTy hon är allt.\n\nHon är mullen där farliga krafter gå som floder av dunkelt blod, hon\när solen som drager ur djupens dy de vitaste av blomster. Hon är\nstjärnornas fjärran tinder och bergen som tynga.\n\nMen på det att hon må leva har hennes blick förvänts. Hon ser bergen\noch stjärnorna och den brinnande kamp som är solens och jordens kärlek;\nmen hon vet ej att hon skådar sig själv.\n\nPå det att hon icke må dö har hennes blick vänts från den måttlösa rymd\noch det isande intet som gapar kring henne.\n\n\n\n\n10.\n\n\nI en skum vrå inne i stugan hänger en kniv. En gammal sirad kniv.\n\nJag hade ej märkt den, men slidans och bältets mässing blänker fram var\ngång en sista ensam låga i spiseln slår upp mot rökfångets gap. Det\nlever kring den gömda tingesten: en andnings doftlätta stigning och\nfall, skälvningen i en blick, en dröms glidande och sällsamt snärjande\nliv.\n\nVilken ro i allt omkring mig.\n\nDet är mer än den sysslolösa kvällens. Det är seklers ro för dig,\nmor, där du sitter med den lilla i ditt knä. I en trygghet utan gräns\nvilar du; i en famn som slutit i sig människoåldrar och är vid och\nvarande som markerna kring dig och så sveklös som allvaret i de tallösa\ndagarnas gärning. Du vet och känner detta, där du sitter utan en tanke.\nDessa händer, säger din dröjande smekning, vilka ännu spritta viljelöst\ni den stigande livsfloden, skola en gång stadigt taga emot jordens och\nde självklara förpliktelsernas arv. Dessa späda otåliga händer äro\nfasta länkar i gärningarnas kedja.\n\nKvällen djupnar. Dess ro näres ur tidernas och den trygga jordens\notömliga brunnar. Alltjämt blinkar i dess sköte den gamla sirade kniven\ni vrån.\n\nEn stund som denna formades den väl och blev till.\n\nDen stora dagen därute, årets dag med sitt krav på vaken möda, sänkte\nsig väl då som nu sedan den givit sin lön, och inom de fyra värnande\nväggarna var den lilla dagen all. Så blev det väl, då som nu, långa\ntimmar av vilande ro. Och ron blev till glädje i värmen av kära väsen,\noch glädjen tog sig sällsamma ting före. Under fingrar, valkiga och\nmörka av jord, stego de konstfulla söljorna och slidans blänkande\nslingor fram, och en sträv blick, van att se tingen böja sig tungt och\nmotvilligt, skådade förundrad hur ristningarna dansade fram, liksom\nledda av en främmande lekfull hand.\n\nMen omkring bidade allvaret med vaksamma ögon. Av den stränga dagen\nblev det taget i tukt, detta glädjens och höstkvällarnas förmätna\nbarn. Kring mången midja måste kniven hänga, då nya timror restes på\nden gamla grunden och bjälkar fogades samman till säkrare värn. Händer\nfattade den utan att akta på dess grannlåt. Den måste bita djupt i det\nhårda träet och vara ett ringa redskap i något stort, som den icke\nförstod.\n\nDet är dock en underbar kniv. Den blinkar i sin ensamhet, som ville den\ndraga till sig smekningar. Så må den en stund ligga i händer, som icke\nglömma dess härlighet för främmande syften.\n\n— Skrämde jag dig mor? Jag vill bara skåda på kniven borta i vrån. Jag\nvill låta fingren dansa med slingorna och stanna prövande mot bettet.\n\nGrann är den, men de hårda dagarna ha ej gått den förbi. Det skiftar\ngrönt av ärg i mässingens nötta fåror, och där under ligger slidans\nläderstomme mörk av arbetsveckornas väder, sliten av deras rastlösa id.\nMen ändå — detta har ej varit en timmermans kniv.\n\n— Mor, låt dig ej störas, sitt lugnt med den lilla i ditt knä, känner\ndu ej det bottenlösa djupet i aftonens ro.\n\nNej, detta är icke den trägne och oändlig tålmodige timmermannens\nkniv. Bettet spingrer fram som ett trotsigt hot. Det är självsvåld i\nsirningarna. Jag ville se allvaret gripa tag i denna arbetsveckornas\nfribrytare; en sky ginge över de skrattande dragen och ur dess dunkel\nskulle stålet blixtra fram. Skarpt är det som den kränkta stoltheten.\nOch se här, där slidan är glansigt mörk, går den ej i rött, är det icke\nblod?\n\n— Mor, du jäktar som en fåvitsk. Dagen är till ända. Spiselns eld har\nrätt att somna, bordet har mättat alla. Men dina händer fara som jagade\nfåglar, gripa allt och dröja vid intet.\n\nBlod är det Blod som forsat hett och ångande mot stålbladets köld. Ur\nbräddfulla ådror har det sprutat fram i en mäktig, sjunkande stråle.\nEtt liv har stegrat sig i sin sista vilda önskan att vara, men utan\nmakt har det segnat ned. Och detta är betvingaren; viggen slungad ur de\nbrinnande djupen. Som en tveklös vilja har den blänkt i dråparens hand\noch döden har den ej skådat. Hur skulle den se döden!\n\nIntet annat än måttlöst liv rymmes för den i blodsfesternas yrsel.\n\n— Mor, din feghet är det som leder dina irrande händer. Mellan ting\ndem du ej känner igen löper din blick lik ett hetsat villebråd som\nvill undgå sin förföljare. Men fåfängt söker du värja dig för din\nängslan. Du vet att djupt i din trygghets brunn flammar en beständig\neld, och mot dess anlopp hölle din värld ej stånd. Bröte den fram ur\nsina gömslen ginge du vacklande på den mark som är ditt värn, och\ngärningarnas fasta kedja säge du bruten i spillror. Fåfängt, fåfängt\nsöker du värja dig för din ängslan, mor. Under din fot öppna sig\nbrinnande djup, och fullt av farlighet är arvet som bestämts för de\nspäda händer vilka vila vid din barm.\n\n\n\n\n11.\n\n\nHär bo urtidens gudar nära.\n\nLägg av dig ditt förnufts och din rättfärdighets rustning. Ömklig är\nden och skörare än det tunnaste skal under deras händer som här råda.\nI tusen år har den smidits och i tusen år burits av människors släkte;\ndet är din stolthet. Men här bo de gudar vilkas anda ven i världarnas\nförsta stoftvirvel.\n\nHör stormilarnas tjut: som ur jagande vargars strupar skär det fram.\nSe, vågorna vältra sig som floder av smält bly.\n\nDu kastar ut dina ord, men i skärvor slitas de förrän de hunnit lämna\ndin mun.\n\nDu härskare, du yppersta av allt skapat!\n\nMot din blick har intet hållit stånd. Ur var brottning reste sig din\nande som segrare, och det väldigaste mörker flydde för den klarhet som\nbor i dig.\n\nMed segern i din hand träder du mot de makter som här rasa. Men\nfördubblad faller deras vildhet över dig; du vacklar och som en bubbla\nav tunn luft är din ande, som en bubbla, vilken flämtar i ett stormande\nhav.\n\nTy här råda de gudar som voro förrän världen vart form och vart förnuft\noch rättfärdighet.\n\nHär krossas under händer vilka ej veta av miskund de sköra rustningar\nmänniskornas släkte smidit sig under en tid som är kortare än en dag.\n\nHär sprängas tidens stängande dörrar.\n\nDu får gå in i det måttlösa rike som var förrän kropp skildes från\nkropp och naglades vid ordens pålar.\n\nDu får möta de första av ditt släkte, du senast födde, du andens\nriddersman. Med deras jordtunga gestalter myllrande invid dig\nfår du dansa i vanvettig yrsel kring de altaren, på vilka varma\nmänniskokroppar vigdes med eld åt de gudar som leva beständigt.\n\n\n\n\n12.\n\n\nSå som denna höstdag skall min döds dag vara. Med en skatt av namnlös\nklarhet i sina händer skall den träda upp på det berg där all tings\nförklaring bor, och i vildhet skall den åter kasta sig ned i djupen som\nsågo världen födas.\n\nAv ett ljus, skärande som en kniv över mina ögonlock, skall väckas den\nmorgon som är den sista; och för första gången skall jag vara seende.\nDe fjärmsta ting skola träda mig nära, det jag fåfängt spanat efter\nskall lyfta slöjan av sin sista hemlighet. Och jag skall prisa den\nklarhet, vilken i outgrundlig kärlek beretts rum i det dunkla ting som\när människan.\n\nMen i jordens och de skumma djupens famn skall den sista dagens sol\nsjunka. Likt denna höstdag skall min döds dag bära sitt höga ljus in i\nett hav av mörker och vildhet.\n\nAll klarhet skall släckas i de djup, vilka födde allt som är, och\nblind skall deras fruktbara kraft gå genom mig. Men den skall vara mig\nnog; och jag skall prisa den måttlösa makt, som bär världarna på sina\nskuldror och icke försmår att taga boning i det bräckliga ting som är\nmänniskan.\n\nSå skall den sista dagen bliva lik denna höstdag för oss alla, vilka\näro andens och jordens fångar. Så skall vårt väsens tvedräkt vara\nstarkast och rikast den dag den löses; och fyllda av tack skola vi gå\nmot nattens osebara ting.\n\n\n\n\n13.\n\n\nSe drömmaren.\n\nSe de spensliga vita händerna, hur de famla bland ting som vänta att\nfångas i viljespänt grepp. Likt blomblad öppna de sig mot himlar som\nlysa fjärran bortom mörkret, och var morgon slutas de lika tomma.\n\nMen vet att genom dessa maktlösa händer farit skälvningar så mättade\nmed outsäglig betydelse som om livsundrets skyggaste hemlighet viskat\ni dem. Förarens stav och den segervigdes svärd ha bränt de tunna\nfingren med sin eld, och i smärtande hänryckning har handen slutits\nhårt, hårt, tills den sprungit i blod. Då har drömmaren väckts, ty för\nintet skyggar han som för blod, och åter ser han sina tomma händer. Han\nvandrar i en trång dal, som ej har jord för järnträd och icke sol för\nblomster. Men se hans blick! Där speglas höjder för vilka vart mått\när knappt, och med ett leende som väntar att smälta i triumfens jubel\nvandrar han mot kostbarheter utan gräns — tills hans fot snavar där den\noländiga stigen uppåt vidderna tar vid.\n\nMen glömskan står redo vid hans sida. Och beständigt spänner han sin\nandes sirade båge, och lika beständigt finner han sig utan pil, då han\nser sig kring.\n\n\n\n\n14.\n\n\nDu vet ej att jag bär kring mig en värld vars luft ej är lik din och\nvars sol skiftar ut färger dem ditt öga ej förmår fånga.\n\nDär intet är för dig ser du mig stanna, hejdad av en stark hand. Då\ndin verklighet dundrar sina hårdaste bud och höjer sin hand till att\nkrossa, ser du mig gå sorglös och veta av intet. Och du skakar ditt\nhuvud.\n\nTy en hemlighet är det för dig att jag vandrar trygg där marken brister\nunder din fot. Och sade jag dig att jag ser bråddjup gapa där du tager\ndina lättaste steg, så trodde du mig ej.\n\nDu vet icke att min värld ej är din; och ser du mig töva där ingen\ntvekan är för dig kastar du efter mig din ömkan och ditt förakt.\n\nMen jag vill vakta mig för att kasta dem åter.\n\nJag vill vandra rätt fram och icke se mig om.\n\nTy toge jag blicken från de ting, som äro verklighet och liv för mig,\nså kastades jag utan miskund ut ur min värld, och fåfängt klappade jag\npå portarna till din.\n\n\n\n\n15.\n\n\nSmå blänkande slantar äro orden, ett skramlande regn av skengult är\nallt vårt tal.\n\nMen är du av dem, vilka smida pä den malm de en undrets stund hört\ndåna ur sitt bröst till svar på bävande frågor, då skall du icke vända\ndig bort och icke bespotta. I din klädnad, närmast din högra hand,\nskall du samla av de grannaste mynten en hop. Du skall hava dem till\nreds beständigt och icke förakta att hålla dem skinande. För den makts\nskull, mot vilken ditt väsen är intet men vars rop du hört ur ditt\nbröst, skall du göra detta. För din starkhets skull och för din rikedom\nskall du bära i den klädnad du sluter kring dig denna skallrande\nintighet, dessa flinka bärare av människors små budskap.\n\nTy dina hjälpare äro de, när trängseln omkring dig är tätast.\n\nDina räddare äro de, när fikna händer sträckas mot dig i åstundan till\ndet ömkligast ringa, medan du är fylld av ett väldigt kravs och ett\nstort löftes dån, så som snäckans bräckliga skal fylles av rösten ur\nhavets lungor.\n\nDina lösenpenningar äro de och tecknen, vilka värja din stig för\ntrampet på allas väg. Ty med litet äro människorna till freds; mera än\ndet som rymmes i din klädnad kräva de icke. Fyll blott din hand med de\nskramlande slantarna, kasta dem in i myllret där det är stängande tätt.\nDå de falla har du redan glömt det du givit. Men du skall se de fikna\nhänderna slutas kring din gåva och förnöjas; ty till mäktigare ting\nstod ej deras åstundan.\n\nOch det skall åter varda öppet omkring dig och bidande tyst. Du skall\nåter stå lyssnande; och som ett växande tordön skall det stora kravet\nkomma över dig ur stillheten, och skaka din märg, men din fot skall\nlyftas i glädje av det löfte, vilket står orubbligt som himmelens\nflammande valv ovan de dundrande åskorna.\n\nSå bli dig de blänkande slantarna trogna bundsförvanter och en skara\nväktare vid din lönnligaste dörr.\n\n\n\n\n16.\n\n\nSkapare, givare, vederkvickare och upprättare.\n\nVåra ögon stå fulla av deras skänker, och i tack som undrar och bävar\nlägga vi dem namn till.\n\nSå som barn gå i trollens djupaste skog, så vandra vi vid deras hand:\nur torra stammar brista blomster fram och klippväggar öppna sig för\nspringande vatten. Men blomstren äro brännande eldtungor, och djur\nvilkas styrka vet av intet mått äro de störtande floderna.\n\nUpptäckare och de första varda vi under deras händers makt: kring oss\nligger jorden ny och omöjligheter grönska vid vår fot. Skapelsens dag\nstår upp. Över de yttersta löparna efter tidens skakande spann drager\nden sitt fläcklösa valv, och den första morgonen dryper sin dagg i\nslitna sinnen. Vi se tusenåriga ting; och vi skåda dem för första\ngången.\n\nSå stiger vårt tack som ur barns vida och darrande blickar. Så viska\nvåra läppar stora och förunderliga ord:\n\nSkapare, givare, vederkvickare och upprättare.\n\n\n\n\n17.\n\n\nHur fullt av und er är ej det lilla ordet _högt_.\n\nDet har tusen systrar, jag vet det väl, och alla äro de lika\nhemmastadda hos mig och hos dig och hos alla de många som icke komma\noss vid. Det går ut och in i mitt hus liksom i ditt utan att jag aktar\npå det Grovsysslor låter jag det förrätta i lag med alla sina systrar,\noch liksom du tänker jag därvid ej på att det kan vara något mer än en\ntjänarinna.\n\nMen har du aldrig hejdats av det du skådat förbi och hållit ringa:\nstilla har det öppnat sig och blottat för din undrande blick den skatt\ndu gått och sökt på fjärran vägar.\n\nOrden ha gjort sitt dagsverke vid denna timme, natten är tyst och tung.\nMen med sina sysslolösa händer fulla av rikedomar dröjer denna enda\ntjänarinna kvar.\n\nDu hör ej hur det susar i de nötta ljuden av vågad flykt, hur en båge\nspännes, hur en pil jublande skjuter in i rymdens frihet. Du hör ingen\nklang av bristande fjättrar i det ordet.\n\nTy din fot är ej nödgad att vid vart steg sluta sig krampaktigt tätt\ntill den tunga jorden. Dig drager ingen förbannelse ned mot de formlösa\nvärldar, som skälva i mörker under vart dristigt fjät och var glad\ntanke. För dig kan det lilla ordet aldrig bli annat än en vardagens\ntjänande syster, som går när hon gjort sin syssla.\n\nOch därför förstår du mig icke då jag säger, att denna enda tjänarinna\nbland alla de tusen dröjer kvar hos mig öm natten.\n\nAtt hon nalkas som ett väsen från de förlösta och ljusfyllda världarna\nnalkas en förkastad, vilken vet sin dom: så bländande nära för hans\nsyn, så onåbart fjärran för hans utsträckta hand.\n\nDu ler och vänder dig bort. Ty du har ej känt förbannelsens _nedåt_\ntynga dina lemmar och din blick.\n\n\n\n\n18.\n\n\nDe tända sina offerlågor med händer som icke darra. Präster äro de\nfödda och av helgedomars mäktiga ting är dem det djupast förborgade\nutan hemlighet.\n\nSå som skimrande fåglar lysa deras eldar på de vitaste av altaren. Så\nsom falkar, redo att svinga sig mot sitt byte, stiga deras offerlågor\nmot skyn; och omkring böjas knän och vidgas blickar mot undret som\nskall bäras ned till dem.\n\nMen deras åkallans ring sluter sig ej kring mig. I deras andakt har jag\ningen del.\n\nMin blick spejar.\n\nVid en hög av svart jord, samlad av mina händer, står jag spanande mot\nderas offergångs ljus.\n\nJag ser dem låna sina skinande eldar och fästa dem på altaren dem andra\nrest. Jag ser vanan styra deras flinka händer.\n\nIngen eld flammar trygg och skimrande invid mig. Mörk av djupens mörker\när den jord jag samlat, tung är den av deras tyngd. Men invid den vill\njag dröja.\n\nTy mitt altare är den, byggt av min tyngsta möda och min vissaste aning.\n\nTätt intill den vill jag bida och hålla vakt.\n\nTy har jag icke känt elden gå stark och brännande i mullens köld, har\njag icke mött glimtar av vitt ljus ur den svarta jorden? Och är det\nicke min tro att det som lever fördolt skall varda uppenbart?\n\nSå vill jag hålla vakt vid mitt altare. Så vill jag dröja i väntan på\nlågan som skall springa fram ur dess mörker och svinga sig mot skyn.\n\n\n\n"]