[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fIXR0GJ_Dnm47dSPy8Y6q3lUNVScLjeWlWeqimlbaVfo":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":20,"gutenbergSubjects":21,"gutenbergCategories":23,"gutenbergSummary":25,"gutenbergTranslators":26,"gutenbergDownloadCount":27,"aiDescription":28,"preamble":29,"content":30},2938,"Rågens rike","Hemmer, Jarl",1893,1944,"2938-hemmer-jarl-ragens-rike","2938__Hemmer_Jarl__Rågens_rike",null,"romaani",[],[],"sv",1922,15361,68862,false,72567,[22],"Swedish poetry",[24],"Novels","\"Rågens rike\" by Jarl Hemmer is a novel written in the early 20th century. The book portrays a rural village and explores the lives of its inhabitants, focusing particularly on the themes of love, conflict, and social dynamics, primarily through the experiences of the main characters, Markus and Klara.   At the start of the novel, the scene is set in a picturesque village divided by a river, where tensions simmer between the two sides. We meet Markus, a strong farmhand, and Klara, the village beauty, amidst the backdrop of a brewing romantic conflict. The narrative introduces the villagers' camaraderie and rivalries, highlighted by playful banter and fierce traditional competition. As seasons change and the village prepares for various events, Markus's deep affection for Klara becomes evident, setting the stage for the central emotional conflicts that will unfold in the story. (This is an automatically generated summary.)",[],192,"Sointuva säeromaani sijoittuu Pohjanmaan maaseudulle, jossa kaksi sukua elää joen eri rannoilla. Kertomus seuraa kyläyhteisön elämää, ihmissuhteita ja uskonnollista kamppailua rukiin valtakunnassa vuodenaikojen vaihtelun keskellä.","'Rågens rike' av Jarl Hemmer är Projekt Lönnrots utgivelse nr 2938.\nE-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen, varför vi\ninte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till e-bokens\nanvändning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Tuula Temonen och Projekt Lönnrot.","RÅGENS RIKE\n\nAv\n\nJarl Hemmer\n\n\n\n\n\n\nStockholm,\nÅhlen & Åkerlunds Förlag,\n1923.\n\n\n\n\n\n      Till mina föräldrar\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\nByn\n\nI.\n\nMarkus och Klara\nDe sökande\nHos profeten\nDryckeslaget\n\nII.\n\nVintern\nMötet\n\nIII.\n\nI kyrkan\nSpangars kamp\nDen vita\nOrons dagar\nBelägringen av Spangar\nI rågen\n\n\n\n\n\nBYN\n\n\nByn låg vid ån, i tvenne hälfter skuren\nutav dess saktliga och blanka band,\nsom ringlade i tio tröga bukter\nigenom rågen till den nära sjön.\nPå stranden lågo byns förnämsta gårdar,\nbegapande varandra över vattnet\noch speglande ett gammaldags behag\nav höga gavlar, runda loft i vågen.\nDär låg det rika Spangar högst på krönet,\nbredbröstat, rött och nämndemannamyndigt,\noch mitt emot låg på den lägre stranden\ndet gråa änkesätet Gammelgård.\n\nMen bakom raderna av kyrkbyns främste\nkom varv på varv med hus av lägre stånd,\nbeträngande i brokig kamp varandra\nbland ladugårdar, bodar, hemligplank.\nAllt lägre sjönko taken, tills det hela\npå alla håll med stiorna tog slut.\nSå kom där slätten, rågens vida rike,\nobrutet jämn från sjön till fjärran bergen,\nblott kluven mjukt av ån och här och var\nbeströdd med ängar, lador, väderkvarnar.\n\nOm du därutifrån såg bort mot byn,\ndu såg i klungans mitt den runda kyrkan,\nandäktigt blickande åt fyra håll\nut över världens gröna prosteri.\nHon låg vid bron, med kyrkbyns båda skockar\ntätt slutna kring sitt moderliga bröst,\nliksom en anka, samlande de sina\ntill varlig fart på livets vida fält.\nOch med en ton som av förtroligt kackel\nföll hennes klocka ut i fältens frid,\nförkunnande för byn om allt som hände.\nHon ringde till begravningar och bröllop,\nhon ringde latan helg och arbetstid,\nän var det Kyndelsmässa: minns din spillning —\nän Mikaeli: storslakt och potatis —\nHon ringde solig slåtter, skördtid, såtid,\nhon ringde älskogstid och vinteride.\n\nDet rådde gammal fiendskap emellan\nde bägge stränderna av denna by,\noch ån var även vintertid ett vatten,\nisynnerhet för varje friarfärd.\n»Hej, kyrkoråttor, är det ont om flickor\nhos er därborta, ni som byggde bron?\n— jojo, ni visste nog att hon behövdes...»\n»Håll truten, hednadrullar, kan vi hjälpa\natt era flickor vill till kristna sidan,\ndär vi har bättre don än ni hos er.\nGå ner till bron i afton och håll i dem!»\nSå trätte de, men varje välskapt år\ndet kom en tid av vidpass tvenne veckor,\ndå alla bygdens pojkar höllo hop.\nPå våren, när den sista isen skjutit\noch ån gick strid och karsk som aldrig annars,\ndå kom en sats av timmer ifrån bergen.\nDet var en gruvlig tid för byns polis,\nhan sprang i gårdarna till täta uppbåd\nav allt vad mannamod och nävar hette,\noch varje dotterrik och aktad far\nlåg lättsövd som en gårdvar alla nätter.\n\nTy jämte timret kom en vildsint flock\nav svarta karlar ned från ödemarken,\nmed brännvinsflaskan lika lös som kniven.\nDå utstods mången rykande batalj\nmed stål på ena sidan, på den andra\nen övermakt av svartsjukt hat och påkar.\nTy timmerjunkare ha tusen konster,\noch kvinnor älska ju det obekanta.\nDet slutade som vanligt med att länsman\nkom körande med kärran full av järn\noch slog ett par av sällarna i bojor.\nOch sedan fick man framåt hösten se\nom timmer veckorna haft andra följder\npå sina håll... jojo, det hände sådant.\nDet hände ock, att någon oförskylld\nblev skymfligt tagen. Sista våras hade\nden starka Spangardrängen Markus räddat\ni elfte stunden Gammelgårdens Klara,\nbyns ros, fast dotter till den leda änkan.\nTre svåra knivhugg fick han på den betan,\noch ända mot Johanne låg han sjuk;\ndock skall han blivit rikt belönad, drängen,\nför både värk och sveda nu, så sägs det.\nAlltnog, när äntligt sista stocken flöt\nförbi till sjön, där flottarna beslogos\nmed grova bommar, och det svarta packet\nmed skrål och eder vävde sig till sjöss,\nförsvinnande mot andra socknars blå —\ndå drog all byn en suck av mycken lättnad,\noch frid och sommar kom — och gamla gnabbet.\n\nAck sommartid, vad du är god mot alla!\nÅn låg ånyo speglande och blank,\nmed häggarnas buketter över vattnet,\noch stundom strödde de ett fridsamt snöfall\ndit ned bland vita moln och himmelsblått.\nVid tio bryggor sjöngo tjugu klappträd\nsin muntra gravsång över vinterns smuts\ni kapp med tvätterskornas trägna käkar,\noch hundra ungar tumlade med skrik\nomkring på stranden, mer och mindre nakna,\nanfäktande det ännu kalla vattnet.\nAll rymden låg av svedjerökar full:\nde kommo drivande med kylans drag\ni kvällarna från mils vitt fjärran trakter\noch dröjde, doftande i långa veckor.\nOch gick du ned till sjön, där fiskar Filus\nmot stuguväggen botade sitt nät,\ndarrhänt och brun och skrynklig som en murkla,\ndu fick en glimt av denna arga gubbe,\nsom levde på din salig farfars tid:\n»anagga, pojke, vad vi lurar fisken...»\n\nI speglingar och blåa dis låg fjärden\nså långt man såg, med fiskargubbens flöten\ni runda kromilurer på sin rygg;\nde flöto glimmande i stilla slingor,\nmen hoppade ibland och gjorde ringar\nnär braxnarna där nere togo sats.\nOch där, kring Kopparholmen mitt på sjön\nlåg röken tät från brännvinsbrännarns panna,\noch spände du ditt öga länge ditåt,\ndu såg en skymt av en behornad gast,\nsom stirrade ur snåren ut kring vattnet.\nDet var hans fruktade och röda bock,\nsom förde spiran, när han själv låg drucken.\n\nDock, brännvinsbrännarn är ett eget stycke.\nEn vår kom länsman åkande till byn\natt dryfta dryckesfrågorna med nämnden.\nMen nämnden hade lönligt sammanträtt\noch slagit sina kloka huvud hopa.\nMen satte sig, och länsman såg på nämnden,\noch nämnden såg på länsman — ej ett ord.\nDå harklade sig äntligt en och sade:\n»Dethäran... det är långt och dyrt till stan,\noch törsten sitter stadigt fast i folket,\nså visst som vi har kvar en tarm i magen.\nMen ordna frågan, det kan inte skada.» —\nOch nämnden nickade, och länsman log.\nSå bar man in av kuttingar ett dussin,\nett prov från varje brännare i trakten,\noch sprunden flögo upp till noggrann prövning.\nDet sägs att nämnden aldrig sammanträtt\noch prövat någon sak så djupt och länge,\nmen på det tredje dygnet blev det klart\natt brännarn Janne hade bästa vara.\nOch alla andra fingo dyra böter,\noch mången blomstrande kommers tog slut,\nmen Janne flyttade i frid till ön\noch brände gladeligt för fulla pannor.\nTill stöd och värn i sina svaga stunder\nhan köpte sig den fruktansvärda bocken,\nsom stångat mången obedd ut i sjön,\noch strök den röd till yttermera hemskhet.\nDär satt han nu, av traktens karlar älskad,\nmen hatad hjärtligen av mången hustru. —\n\nAck sommartid, vad du är god mot alla!\nMen häggens väna blomningstid vid ån\noch lärkornas och juniljusets tider\nvar ännu ej de ungas tid i byn.\nDen kom först senare, med ljumma kvällar\noch fälten böljande av höga ax.\nTy det fanns ingen skog på hela slätten\natt gömma vandringar och älskog i,\noch flitigt smorda gångjärn hjälpte föga,\nnär intet vintermörker skylde smyget.\nMen rågar fanns det, gömmande och höga,\nsom tvenne sköna månar skänkte skydd.\nDet var en syn att skåda, när de rykte:\ni gula moln gick hela slätten då,\nhustaken ströddes rart med pollenpuder,\nman nös som mjölnare mot skymda soln,\noch månget gammalt kött fick lust att tokas;\ndet blommade i ån, i alla brunnar,\nallt blev förgjort med ens — när rågen rykte\nsatt själva kyrkotuppen gul om näbben.\n\nDå var den rätta tiden redan där.\nMan viskade: »I kväll vid Grannaskröken...»\nOch tvenne ekor rodde långsamt dit,\nden ena först, och senare den andra.\nMan steg i land, drog ekan upp i säden\noch fann varandra — och försvann i rågen.\nMan viskade: »Det adertonde diket\nfrån Staffans gärdsgård räknat», och man rodde\noch räknade med åran, och man fann\nsin sökta blåklint — och försvann i rågen.\nAtt vandra samman mitt på ljusan dag\npå öppen landsväg, ansågs otillbörligt.\nMen mycket kunde ske, blott ingen såg det,\noch mötas nattetid var ingen skam.\nAck rågen, lördagsnätterna och loften,\nde visste de — men det fanns lag på allt\nsen gamla tider, fastän icke skriven.\n\nMan älskade som barn i denna by,\nmen gifte sig av gammalklok beräkning,\nberoende av ägor och bekvämhet.\nDär bonden satt i kvällen på sin trappa,\nbegrundande sin äring över pipan,\nhan kunde ropa till sin granne: »Hör,\njag menar liksom jag det kunde passa,\nom vi slog hop vår Matts och eran Lena,\ndet bleve, jädrar, femti feta tunnland.»\nOch grannen kom och tyckte lika han\noch gav sin hand på det vid kaffehalvan,\noch Matts och Lena gifte sig till vintern.\n\nSå gick det till, och oftast gick det väl.\nSmåsaker, sådana som hjärtetycken,\nha sällan fått en stadig by ur stället.\nMen en gång... Ja, just det skall här berättas.\n\n\n\n\n\nI\n\n\n\n\nMARKUS OCH KLARA\n\n\nPå Spangar gol den första morgontuppen\noch sträckte flaxande sin duvna hals\nmot österrodnaden. I lagårdslängan\nbegynte ren ett rolöst tramp av kritter,\nde sedan fyra år värdinnelösa.\nMen ännu sprang den första pigan ej\nmed hoar över gården, ännu sovo\ni svarta skorstenspipor alla rökar.\n\nI gamla loftet, lutande mot ån,\ndär dunklade barmhärtigt julinatten\nännu en stund för Spangars starke dräng,\nsom sov med nytorrt hö till huvudgärd\noch fårskinnsfällen borthängd sen Johanne.\nHan sov i klöverdoft som ingen visste,\nhan log ibland mot något välkänt lent,\nsom gycklade inunder ögonlocken;\nhan log och vände sig och körde armen\nså kärligt krökt i klöverdunklet ned,\nsom håvade han in en smeksam fläta.\nDen drömmen drömde bara han i byn,\noch gjorde någon annan det, så ljög den.\n\nDet ljusnade. Ur stockens murkna nåtar\nbegynte gula ränder sippra fram,\noch gluggen riktade sitt vita öga\nmed väckarmaning in mot sovarvrån.\nNu reste drängen sig, en lurvig björn\nsom fyllde loftets mått från golv till tak,\nän litet benstyv av de kära bett,\nsom Gud ske tack och pris han fick i våras.\nHan gick till gluggen. Ån låg ljus därnere\nmed alla näckroskronor öppna redan,\noch morgonsolen tände på som bäst\nde övre rutorna i Gammelgård.\nSe där, nu slog hon eld i Klaras ruta.\nMen tecknet, hennes tecken syntes inte,\noch brinken låg där ännu tyst och tom.\nHan gned sig väl i ögonen. Nej ännu\ndär märktes intet på den lilla stången,\nsom stack en obemärkt och hemlig aln\nliksom en fågelkäpp ur gavelfönstret.\nNu rördes stugudörren. Äsch, det var\nden leda änkan, moran; ut på trappan\nhon steg med båda händerna i höften,\nvattkammad, fet och i sin bruna kofta.\nDär stod hon, tuggande mot morgonsolen\npå något giktsjukt groll, som natten samlat.\nOch drängen tuggade i gluggen med,\nhalvt skadeglatt, halvt med en lust att bitas.\nSå gick hon in igen och stängde dörren.\n\nDå var det vi som hunno först i dag.\nHan tänkte: »måndag — bort till Sjöfallsängen»...\nSå kröp han in i loftets trängsta vrå,\ndär gavelväggen stötte hop med taket\njust under åsens gamla väderhane.\nDär var ett hål i pärtorna, ett block,\ntvå snören och en brokig samling småting:\nfem sorters tyg, en gyllne ring av trä,\ndärtill en hop av skilda sniderier.\n\nNu gick en liten lie upp till väders,\nbehängd med ringen och en kvist med grönt,\nty det var kärt att pynta smått sin majstång.\nDen sade: »Jag är din, och jag är glad,\noch jag skall bort till slåtter, så du vet det.»\nOch resten mindes Klara nog sen sist.\nJa Klara, hon var snäll att hitta på\nden ena spjuverkonsten på den andra,\nsom gjorde dagen rar och ån så smal. —\nMen nu var tid att gå till morgongröten.\n\nI stugan var ett surr av runda pigor,\nkring bordet smällde skedarna som kläppar\nmot fatens bottnar. »Se godmorgon, Markus,\nhur sovs det nu för tiden där på loftet?\n— bra längesen du sist såg opp till oss,\nhehe, jojo, vi duger inte mera,\ndet tror man nog...» Så gåvo alla hals.\nUr stuguvrån bröt lös en rostig hosta,\nen djup och tung: det var den gamla klockan.\nHon kämpade en stund, tills luckan gick,\noch ut dök göken med sin breda näbb\noch kuckade beskäftigt fyra gånger.\nDå hördes steg, och kammardörrn gick upp,\nhusbonden, änklingen steg ut på tröskeln;\ngodmorgon, nickade han resligt styv,\noch pigosnattret saktade respektfullt.\nMen vad var detta? I sin svarta väst,\nden sammetsfina, prydd med röda gnistor,\noch snövit skjorta stod han helgdagsklädd,\noch ändå var det måndag mitt i slåttern!\nFrån skåpet lyfte han sitt ekschatull\noch slog dess spegel upp vid kammarfönstret,\nhan brynte kniven väl mot stövelskaftet,\nså gick han an med den i söndagssåpan.\nOch ändå var det måndag mitt i slåttern...\n\nNej, skeden ville ej i dag till munnen\nför Spangardrängen, det var som förgjort.\nDet vassa raspandet vid kammarfönstret\nlät olycksbådande, som skar den kniven\nigenom något ömt på honom själv.\nHan visste ej, men anade dess mera. —\nSå tog han mössan, men vid kammardörren\nhan dröjde tvekande ett ögonblick.\nUr spegelskivan såg på honom stint\ndet fyrtiåra nämndemannahuvut,\nstenhårt, med tvål i gråa tinningstesten.\nDet låg i dag i dessa lugna ögon\nen otäck glimt av oro, och kring munnen\nstod spänt ett drag som sade: vi ska se!\nMen drängen talte, och hans mål var dåligt:\n»Jag far alltså till Sjöfallsängen jag,\noch vart skall du, som ståtar dig på måndag?»\nDå reste Spangarn sig, strök kniven av\noch såg på honom med ett illsint löje:\n»Jag tänker mig till andra sidan ån.\nVad unga gör, kan gammal ock försöka.\nVi råkas senare på Sjöfallsängen.»\nSå slöt han dörrn. Och drängen tog sin lie\nfrån farstuknaggen, gick till stranden ned,\nsköt ekan tungt och tankfullt ut i vattnet.\n\nHan var så modfälld, att han glömde se\nmot Gammelgård, om där ur Klaras fönster\nvar stucken någon blommig kvist till svar.\nHan märkte intet, där han rodde bort\npå lugna ån, ej flickorna på stranden\nsöm ropte honom an vid sina baljor.\nHan märkte solen ej, han märkte ej\nnäckrosorna som snodde sig kring åran.\nEmellan stränderna gled båten fram\nden vanda vägen med en dyster jätte,\nsom satt i stentung stirran mot dess botten.\nNu törnade han i. — Så, Grannaskröken\nvar redan där, då kunde han ta land\noch snedda genom fältet ned till ängen.\nHan steg ur båten, drog den upp mot brinken\noch lade långsamt lien över axeln.\n\nDå vajade i rågen som en il\npå branten över Markus' tunga huvud.\nDen delade sig mjukt, och något rött\nblev synligt mellan stråna. Högt på stranden\nstod Klara skrattande, i hennes hår\nbrann solen som en gyllne eld bland axen.\nHon sträckte famnen till ett glatt godmorgon.\n\nVar finns en sorg, som icke mister mörkret,\nnär glädjen ljusögd dansar den emot?\nVar finns ett moln, som näns förmörka källan,\ndå morgonljuset just har tänt dess spegel?\nFörst långsamt vinner dunklet åter mark\ni mänskosjälens land, och blåa himlen\nför horisontens åskor krymper hop.\n\nDe gingo utmed renen ned mot ängen,\nhon först och lätt, han senare och tyngre.\nOch solen vandrade i rågen med,\nframrullande i öster som ett eldhjul\npå vågorna av axens blanka slätt;\nden sjönk ibland, men höjde sig ånyo\nur sädeshavet, starkare alltjämt,\ntill dess den nått för högt att mer försvinna.\nHan såg på Klara, där hon sprang så lätt\npå dikesrenen, vippande som ärlan,\noch mindes plötsligt vad han hört en gång\n»profeten» Josua, den tokern, säga:\n»Den flickan liksom dansar när hon går,\nhon liknar ackurat ett vintersto,\nett ungt och ystert, första gång på ängen.» —\nAck, skulle väl den dansen nödgas gå\nfrån ängen bort till Spangars bistra stuga?\n\nAllt lägre sjönk hans huvud där han gick,\nalltmer sjönk stövelklacken ned i leran.\nOch just där Grannasdiket nådde ut\nmot ängen, och den blåa sjön blev synlig,\nhan snubblade och satte sig på renen,\nbesegrad av en övermäktig tyngd.\nDå vände Klara sig, smög bort till honom,\nbegrov förskräckt sin hand emellan hans,\noch drängen lättade sitt tunga hjärta.\nHan sade: »Se, om Spangarn och din mor\ndrar jämt, då är det ute med oss båda.\nJag ante liksom länge detta, jag,\noch västen och hans ord i dag gav visshet.»\nHon svarade: »Jag ville se den väst,\nsom skulle vrida mig så glömsk och galen,\natt ej jag visste vem jag håller kär.\nDu hjälpte mig ur flottarföljets nävar,\nför min skull har med halva byn du slagits\nvid lördagsdanserna, med ingen annan\nhar jag på loftet sovit emot söndan,\nfast pojkarna i tjog stått utanför\noch ömsom hotat, ömsom bett på gården.\nDin är jag, Markus, din skall jag förbli.» —\n»Men om han tar dig, Spangarn», mente drängen,\n»om mor din nödgar dig, vad gör vi då?»\nMot åkerrenen ned sjönk Klaras huvud,\noch sakta kom det: »Ja, så sannerligen\nom jag vet råd...» Så ljusnade hon åter:\n»Det vet jag bara, att så mäkta ond\nkan Spangarn inte vara, att han gör det.\nSå vrång kan världen inte vara skapt,\natt hon vill klyva det, som vuxit samman\nså hjärtansinnerligt som du och jag.\nJag känner, att hur än det månde gå,\n— om mor och Spangarn nödgar mig till kyrkan,\nom präst och klockare och länsman själv\nmå låsa fast mig vid hans äktasäng,\nom jag blir galen, om jag går i sjön,\nom jord och himmel reser sig på tvären —\ndin blir jag dock till sist, var viss på det.»\n\nDe orden bredde bitterljuvlig balsam\npå drängens sjuka hjärta, och han teg.\nSnart funno de ett språk, som läkte bättre\ninunder sädens välbekanta sus.\nOch solen steg, och det blev tid att skiljas\noch vandra var till dagens långa värv.\nHan stod och såg, hur hennes röda klänning\nliksom en låga fladdrade i rågen\nfrån teg till teg, tills slutligt den försvann.\nSå tog han stenen fram och brynte lien.\n\n        *   *   *\n\nMot middagen kom Spangar ned till ängen,\nav räfserskorna följd och arbetsklädd.\nMed svett i pannan såg på honom drängen,\nmen intet läsligt märktes i hans drag.\nHan tog sin lie som om intet varit,\noch båda mejade en ordlös stund\nbredvid varandra i det höga gräset,\ntills slåttergatan drog sig ned mot sjön.\nDå höll han upp och vände smått på huvut:\n»I morgon tar vi hop med annat göra.\nDet gamla loftet där vid ån skall rivas,\njag gitter inte se det skräpet mer.\nDu är en bra och prydlig dräng, så du\nkan också sommartid få bo i stugan.»\n\nHan såg mot drängens krökta jätterygg.\nDet kom ej svar. Han tyckte blott att lien\ni gräset väste till så sällsamt vasst.\n\n\n\n\nDE SÖKANDE\n\n\nI byn lopp ryktet kring från dörr till dörr,\ntalträngt, begynnande på tröskeln redan,\noch Spangars frieri blev mycket dryftat.\nMan sparte varken lovsång eller läppgäld,\nmen ett stod fast: när Spangar en gång giljat,\nvar saken avgjord som en hovrättsdom.\n\nOch mången prydlig pojke klådde sig\nmodfälld och snopen i den bruna nacken\noch tänkte: »Hon satt lösare ändå,\nså länge drängen hade hand om henne.\nNu ligger hon i evighet för ankar.»\nSå gick han ut i solskenet och svor\noch sparkade en båt från land och rodde\npå blanka dagen bort till Kopparholmen.\nNär han kom åter, var han röd i syn\noch hötte över ån och skrek att alla\ndärborta skulle nackas innan kvällen.\nDet blev med ens en rad av stora slagsmål,\nsom hade timmertiden gått igen,\nmen mitt i detta vredens rörda hav\nstod nämndemannen klippfast, oantastlig.\n\nBlott en det fanns, som sade högt och klart\natt det var orättfärdigt, det som skedde.\nPå Vägasked, ett stycke utom byn,\ndär bodde Josua, den tappre tokern,\n»profeten» kallad för sitt stora skägg\noch för sin stora iver att förkunna.\nHan var en man som vandrat världen kring\ni sina unga år — nu satt han stadig\ni stugan med en sjuttiårig dräng,\ndansmästaren i byn trots gikt i benen\noch Josuas kumpan och käre broder.\nEn glädjens gråa härold var profeten,\nen man av egen tro, som skar ihop\nmed allt vad prästerna och kyrkan lärde.\n»De bygger taket alltför högt», han sade,\n»de tror vi värms av moln och tockedär.\nJag ger en himmel jag, som sitter trängre\nkring kropp och själ, som ullen omkring fåret,\nmen det är varmare, gottfolk, i den.»\nOch varje söndag, just vid kyrkotid\nnär folk i svarta rader gick på vägen,\nandäktigt och med psalmboken på magen,\ndå ljöd från Vägasked så fönstren skrällde\nen hädiskt glad och brakande musik;\nde mässade med kraft, de båda gamle,\nde nya psalmer då som glädjen diktat.\nEn pest, ett plågoris var han för prästen,\noch bannlyst var han ifrån predikstoln,\nmen mera blev det ej — ty mannens vandel\nvar oförvitlig, hur man än den vände.\nHan gjorde ingen ont, ej ens sig själv.\nAtt så och plöja var hans sanna gudstjänst,\noch när ej egna tegar räckte till,\ngick han till grannens, jodlande och svettig.\nDock fanns det ej i hela byn en häst\nsom hade goda dagar som profetens,\noskodd beständigt, svällande och blank;\noch det fanns ej en dräng i hela världen\nsom han på Vägasked, den sjuttiåra:\nnär han ej sjöng och dansade, så sov han.\nMan undrade med skäl om icke skäktan\nblev vänligt matad på profetens väggar.\nMen emot präst och kyrka var han arg.\n\nMan log i allmänhet åt hans förkunnan\noch pekade betänkligt upp mot pannan.\nFörryckt han var, det kunde knappast jävas,\nmen han var lycklig på ett konstigt sätt,\nså kanske fanns det någon kraft i läran.\nDet var ej underligt, att det ibland\nblev litet glesare på kyrkobänken\noch väktaren fick lov att låsa dörren;\nty det var mycket muntrare i rian,\ndär Josua höll andakt med de sina.\nAlltnog, nu hade han på sista mötet\nförkunnat öppet för en häpen hop,\natt kärleken är mera värd än pängen\noch dräng är lika god som nämndeman.\n\n        *   *   *\n\nMen över ån ljöd tunga slag och gnissel,\nkring vattnet yrde damm och torvströ ut.\nHögt uppe på ett stympat lyckans tempel\nstod drängen Markus med ett spett i handen\noch bände tyst med sammanbitna tänder.\nFör varje bjälke, som till marken föll,\nhan tyckte att ett stycke av hans liv\nfor med i djupet, dunsande och bortslängt,\noch lutande han stod ett ögonblick\noch såg dit ned mot bråtarna på stranden.\nMen andra spettet skötte Spangarn själv\npå andra sidan stocken, och de sågo\nvarandra krökta, lurande i syn,\nmen sade ej ett ord, blott bände båda.\nOch loftet smälte snabbt mot marken ned.\n\nFörbytt var dagen, likaledes natten.\nHan hade flyttat in till stugusängen,\nden övre, under klockan just, där göken\nlät upp sin leda visa i hans sorg.\nMed ens var Spangar bliven tjuvarädd,\nlyhörd och lättsövd snokade han ständigt\nvid farsturigeln, bitti steg han upp,\nmen sent han lade sig och glömde ej\natt skjuta kammardörren upp till natten.\nDet blev med ens som hade Klara bott\ni någon annan värld, och på det viset\nrann veckan långsam, plågosam till slut.\n\nPå söndagsmorgonen stod drängen upp\noch fejade sig länge framför spegeln,\nså gick han raka vägen över bron\ntill Gammelgård — nu måste han få visshet.\nHans hjärta bultade, det lät som någon\nsprang efter honom, och ett ögonblick\nsåg han sig tvekande omkring på trappan.\nSå lade han en väldig hand på låset.\n\n»Godmorgon», sade han. »Godmorgon» kom det\nliksom på nåder med en nick från moran,\nsom stod vid grytan och som vände litet\npå ögonen, de elaka och rappa.\nMen Klara syntes ej, och det var väl.\nVid väggen sutto bröderna och rökte,\nden hederlige Gusten, Jan och Lill-Matt.\nDe tittade på honom, som de sagt:\nVi menar nog att passligare varit\nom dräng och päng behagat höra hop,\nmen hin kan råda bot för världens gång. —\nHan satte sig på bänken, såg i golvet,\noch det blev otäckt väntanstyst i stugan,\nblott grytan puttrade och klockan knäppte.\nHan tummade sin mössa tio varv,\nså lät han äntligt munnen opp och sade:\n»Jag kommer bara för att säga det,\natt fastän dräng, så är jag rätt behållen.\nUtsockne far min är, men väl beställd,\nehuru det blev trångt på gubbens hemman.\nTörhända har jag snarligt jord att vänta.\nSå det är bara det jag vill ha sagt.» —\nDå vände moran sig, hon tuggade\nett skratt itu, så kom det honungslent:\n»Om det är Klara som du siktar efter,\nså är det lite sent, min kära dräng.\nÅt Spangar är hon allaredan lovad,\noch ringarna är tingade från stan.»\n\nDå reste han sig, spottade och gick. —\n\nNej, rätt stod ej hos människor att få!\nHan tyckte att de mötande på vägen\nförsmädligt tisslade och vände sig:\ndär går den stackarn, han som miste flickan,\nmånntro han skall till sjöss att svalka svedan\npå Kopparholmen?... Akta sig för bocken...\nHan drev och drev, som letade han något,\noch hjärtat sprang, som var det eftersatt,\nmen svångt och svindligt var det i hans huvud.\nIgenom långa rågar drev han ned\noch märkte icke, hur han rev i axen.\nNu stod han ju vid sjön. På farstutrappan\nsatt gubben Filus, plirade och rökte,\nen ruggig råtta, krupen ut i solen.\nHan grymtade goddag, och Markus gick\noch satte sig på trappan vid den gamle.\nHan sade: »Du som är så mäkta gammal,\nkan du ge råd, du vet väl hur det är\nbeställt med mig, sen Spangar tog min flicka?»\n»Jojo, det vet man», svarte gubben buttert,\n»att mört har galla likaväl som haj.»\nHan teg och plockade en stund på snuggan\nmed nävarna, försilvrade av fjäll\nliksom två rimfrostströdda svarta kokor.\nSå spottade han ut en brungul sås,\nsom då en murkla spricker upp och tömmer\nen giftig saft på backen, och han sade:\n»Nu skall du fanimej få höra råd.\nNär jag var ute här i förra veckan\noch vittjade vid Simonsgrund, du vet,\ndå hade jag förbannemej på kroken\nen gädda, sån jag aldrig skådat förr.\nHon vägde säkert sina tretti skålpund,\noch fet och frodig var hon som en gris.\nNu är ju saken den, att jag med tiden\nhar blivit lite klen för tocken basse,\nskackhänt och styv, och svårt har jag att kröka.\nMen vacker var hon, och jag bjöd mitt bästa,\nför det var synd att lämna dylik stek.\nVi väsnades, vi två, till sena kvällen\nså vattnet yrde — jädrar, det var grant!\nTill båten fick jag henne gång på gång,\nmen in i båten fick jag henne inte,\nför yxan var i land, och mina armar\nvar alltför dåliga — förstår du, pojke?\nOch solen sjönk, och det blev sent och skumt.\nDå halade jag sista gången henne\ntill båten in, välsignade och sade:\nNu får du fara saligen i frid,\nmen minnas mig, det skall du — och jag klämde\nmed tummen hennes ena öga in.\nSå skar jag reven av och rodde hemåt. —\nJo jo, man tager vad man taga kan,\nförrän man lämnat nåt — förstår du, pojke?»\n\nMen drängen spottade, steg upp och gick.\nNej, råd stod ej hos människor att finna!\nSå gick han bort och satte sig i kyrkan.\n\nDär talte prästen om Matthei tolfte,\nhur Jesus gick igenom gyllne säden\npå sabbaten, hur hans apostlar bröto\nav axen då, och det var icke synd.\nAck vackert var det. Drängen sjönk i tankar,\nhan hörde sädens välbekanta sus,\noch syner stego upp — hur han och Klara\ntillsammans vandrade bland gyllne ax.\nDå började hans hjärtenöd på nytt.\nNej, honom hjälpte ej Matthei tolfte,\ndet fanns ej ångestbot i kyrkan heller!\nHan tyckte alla tittade sig om:\ndär sitter han, den stackaren som bonden\ntog flickan av, nu tror man prästen duger...\nNär utgångspsalmen kom, och klockan tog\ni tornet upp, då sprang han brått på dörren,\noch hjärtat skenade i bröstet med,\nmen svångt och svindligt var det i hans huvud.\nOch åter drev han ensam ut på fältet\nmed klockeklangen efter sig en stund.\n\nVad var det då? På stigen mitt i rågen,\njust när en kåre strök igenom den\noch böjde axen sviktande mot marken,\ndå skymtade därborta något rött,\nsom långsamt, långsamt kom emot på stigen.\nJa, Klara var det, men förändrad var hon:\nhon gick med ögonen mot jorden ned,\nsom letade hon någonting; i nacken\nlåg söndagsduken fallen, dammbetäckt\nvar hennes hår som efter mycken vandring,\ndet brann ej mer i solen som förut.\nDe möttes mitt i sädeshavet, stodo\norörliga ett ögonblick och sågo\nvarandra an, tills tårar trängde fram.\nSå togo de varandras händer tveksamt.\nHon sade: »Jag har vandrat hela dagen,\nsom om jag sökte något, vet ej vad.»\nHan svarade: »Med människor och Gud\nhar jag gått hop, men ingen kan oss hjälpa.»\nDet blev så vetyst. Aldrig hade rågen\nbedrövat viskat kring dem som i dag,\noch länge stodo de med sänkta huvud.\nDå sade hon: »En enda ömkar oss\ni hela byn, fast han är tokig, sägs det.\nJag var i dag på Vägasked, jag talte\nmed Josua, han svarte mig: Mitt barn,\nförvisso kan jag hjälpa dig till rätta.\nHan sade något om att lyckan inte\nberor av väl och ve och tocke skräp,\nfastän man tycker så, då hjärtat våndas.\nDock, mente han, var frågan kvistig, tålte\nbetänkas väl och skrivas ned på papper,\nså han bad anstånd till i kväll på mötet.\nDå skall jag sannerligen rensa byn\nfrån köpenskap med kött, så lovte han.\nJag tror ju ej så stort på denna hjälpen,\nmen du skall komma dit i kväll, du ock,\ntörhända har han ändå somt att säga.»\n\nSå sade hon. Bedrövade de skildes\noch gingo skyggt åt var sitt håll i rågen.\n\n\n\n\nHOS PROFETEN\n\n\nUr gamla rian invid Vägasked\nstod röken tjock som ur en lördagsbastu,\noch värmen steg och dansade kring taket\nmot julistjärnorna, som bleka tändes.\nTy det satt övermåttan mycket folk\ndärinne, väntande på golv och bänkar.\nI dunklet snuggorna som röda ögon\nbespeglade en näsa var och en\nbland hoparna av sammanträngda huvud;\ni alla vrårna, proppade med ungdom,\ndär var det klämmor, listigt knip och tissel;\nmen framför menigheten stod ett bord\nmed tvenne ljusastakar, och en tunna\npå vilken sjuttiåringens klaver\nlåg hopknäppt som en jättelik postilla.\nOch hostan steg, och röken steg och väntan:\nmånntro spektaklet snart skall börja på?\n\nMen skilda från varann av halva byn\ni var sin vrå de väntade, de båda\nsom smugit dit i kväll från skilda håll.\nEmellan dem låg en osynlig tråd\nigenom mörkret dragen, och de sade\nfast ingen hörde det: här är jag, kära!\n\nNu syntes tjänaren. På sjuttiåra\noch litet sviktande och mjuka ben\ngick han till bordet, tände värdigt ljusen.\nHan klappade i händerna och sade\nmed apostolisk röst: Nu kommer han! —\nIn steg profeten, skrudad i en päls,\nty värdighetens lag går framom värmens;\nhans ärevördiga och gråa skägg\nflöt ned i forsar kring den svarta ullen;\nhans panna lyste hög och siarklar,\nfast tinande och droppig, och i handen\nhöll han ett stort, förväntningsdigert ark.\nHan nickade åt tjänaren, som tog\nsitt handklaver och satte sig på tunnan,\noch så gick lystringspsalmen lös i templet:\n\n   Hej, hjärtans systrar, hjärtans bröder,\n   nu samloms omkring glädjens bord,\n   nu sjungandes från norr till söder\n   lovprise vi vår gröna jord!\n\n   Si, solen skiner gladeliga,\n   tre fagra aln är sädens höjd,\n   och herr som dräng och fru som piga\n   hugsvalas nu av samma fröjd.\n\n   I kyrkan prästen himlamanna\n   utskiftar åt oss, fet och fin,\n   men svetten, bröder, på vår panna\n   är mera värd än kyrkovin.\n\n   Ty säkrare än himlastegen\n   är jordens älskeliga mull,\n   och dyngan, där hon ler på tegen,\n   är mera värd än molnens gull.\n\n   Så fröjdom oss med mycken gamman\n   i livets sköna högtidssal,\n   och lekom vackert allesamman\n   i denna nådens gröna dal!\n\nDen gröna nådens dal blev rikt beströdd\nmed munterhetens blommor, när den kom\nför sista gången åter i refrängen.\nDet dröjde länge innan larmet lagt sig,\nmen äntligt blev det tyst, blott drängens dragspel\ngav till en mäktig suck och sjönk ihop.\nDå steg profeten upp emellan ljusen.\nHan växte tigande ett ögonblick,\noch skenet blänkte kring hans höga panna\noch glänste i hans skägg. Nu tog han fram\nsitt papper, lyfte det och talte: »Bröder,\nvem av er finns, som ej ser ned på tuppen\nför tuppens tuktolösa seders skull?\nOch dock... och ändå... nejgu, om jag skönjer!...»\nHan lutade sig närmare mot ljuset,\nmen någon pojke i en mörksens vrå\n— det var väl någon ifrån kyrkosidan —\ngol till ett tag, och skrattet tjöt en stund.\nProfeten väntade tills stormen mojnat,\nså tog han om, helt nära ljuset: »Bröder,\nvem av er finns... förhanne mig jag ser!...»\nOch åter blev det munterhet i rian.\n\nOmkring profeten tassade aposteln\noch flyttade på bordet av och an\nde båda ljusen, rykande kring skägget.\nMen sommarnatten höll sin andedräkt\nett ögonblick och dämde draget till,\nförrädiskt väntande den rätta stunden.\nNu stodo vekarna allvarligt stilla.\nFör tredje gången började profeten\nmed skriften tätt till ljuset: »Mina bröder...»\nDå hoppade den lömska lågan in\ni papperet och därifrån i skägget,\ndet gnistrade och fräste som om djävuln\nförvandlat Josua till idel eld,\noch sjuttiåringen fick brått att släcka,\noch allting blev ett hav av skrik och skratt.\n\nNär Josua till sist kom ut ur flamman\noch såg sig kring, förvandlad och förtvivlad,\nlåg rian hemsk att se: från vägg till vägg\nett Babylon av sönderbrutna bänkar.\nDärute hördes ännu skrik och rop,\nmen vid hans fötter låg hans gråa broder\noch läste böner mot en kullstjälpt ho,\nmed knäppta händer, drypande av väta.\n\nOch all hans storhet dröjde som en os,\nen vämjelig och frän, i tomma luften,\nlikt röken från ett gammalt kättarbål.\n\nMan skrattade i byn i många dagar.\nMen Josua var ingenstans att se,\nhan höll sig undan, hängsjuk och förgrämd.\nProfetens stjärna gick i moln med skägget,\nenväldigt ledde kyrkan åter själen,\noch köttets köpenskap stod fast som förr.\n\n\n\n\nDRYCKESLAGET\n\n\nEn afton sade Spangar till sin dräng:\n»Nu har vi slåttern klar, en tunna buska\nstår jäst och färdig, säger pigorna.\nTag kuttingen och ro till Kopparholmen,\nså tar vi oss en styrkare i kväll.\nMen rappa dig, och reta inte bocken!»\n\nHans röst lät oförställd, och drängen steg\nmed mynt och kutting rustad i en eka\noch spände i, så ån svall upp mot stranden.\nMen hunnen ut på sjön han saktade\noch vilade på årorna ett tag.\nVad månde Spangarn mena med sitt brännvin?\n\nDet var så stillt på fjärden. Slut var låten\nfrån junimyggens skyar över vattnet,\nej ens en and som sam vid vassens bryn,\nej ens en fisk som slog och gjorde ringar.\nSjön låg orörlig som en skiva glas\nemellan tvenne världar, lika båda,\nmed samma moln och samma stränder var.\n\nVad månde Spangarn mena med sitt brännvin?\nSå tog han i med årorna på nytt.\n\nHan hade icke smakat starkt sen våren,\nsen denna gång med knivarna och Klara,\nför det kom bättre dagar då, gunås.\nMen nu var hon förlorad. — Drängen rodde\nallt häftigare, kuttingen i aktern\nbrann grannare alltjämt i aftonsolen\noch vickade för takten av och an.\n\nFördubblad Kopparholmen sam i stiltjen,\nmed tvenne skogar, tvenne strimmor rök,\nblott litet dunklare den undre hälften.\nOch mitt i bilden stodo tvenne bockar\noch stirrade — nu rörde de sig båda,\ntills de vid vattenranden gingo hop\ni en förfärlig, långbent dubbelbock.\nMed fyra horn på sina tvenne huvud\nhan stod och väntade, den röde djävuln,\noch brännar Janne syntes inte till.\n\nHan rodde i en lov kring udden, rodde\nrunt hela holmen — bocken följde efter\noch gjorde höger om och vänster om\nsom en gardist, för varje gång han vände.\nDå miste drängen tålamodet sist.\nHan körde stäven med ett ryck mot stranden,\nsteg upp och dängde kuttingen i land.\nOch just när bocken krökte och tog sats\nför att ge blecket respass ut på fjärden,\nhan hoppade ur båten så att vattnet\nkring stövelskaften smällde; bakifrån\nföll han den röde väktaren i hornen\noch skruvade dem hårt i nävens städ.\nSå vandrade de nackstyvt inåt holmen.\n\n»Gomorron», sade Janne, »det var fan\ntill aftonpolska — inte var det bocken\nsom stal din flicka av dig, häh-häh-hä?\nMen varför skrek du inte, din boricka?»\n\n        *   *   *\n\n»Var har du alla grannar?» frågte drängen,\nnär han med brännvinet steg in i stugan\ndär nämndemannen ensam satt vid bordet,\n— »är de ej komna än till slåtteröl?»\nMen änklingen slog askan ur sin pipa\noch svarte kort: »De kommer inte alls,\ndet är vi två i afton som skall dricka.»\n\nBestört såg drängen honom an ett tag,\nså kallnade han till med knuten näve.\nDe orden hade kommit med en ton\nsom Spangar spänt en båge, och det blev\nså trotsigt tyst, som när ett envig börjar.\n\nNu satte de sig mittemot varann\npå var sin bänk, ansenliga och styva.\nEmellan dem låg bordets furuplanka,\nbemannad med två stop och tvenne muggar;\npå ena sidan buskatunnan, flugen\npå bordet upp, med svickan lös i sprundet,\noch på den andra kuttingen, den trinda.\nFörst fylldes muggarna till randen på\nmed brännvin, därpå fylldes öl i stopen,\nså knackade i skivan Spangars mugg,\noch båda bälgade i takt till botten,\nmen tigande, fast mycket blod sköt upp\nmed många ord från underjordens rike.\n\nOmkring dem dunklade den stora stugan.\nSnart skönjdes inte göken mer i vrån,\nhan gol som ur en fjärran värld av mörker,\nsnart hördes knappt han mera, tyckte drängen.\nMen kopparpannorna på spiselhyllan\nbegynte slingra sig som Mose orm,\noch kuttingen tog långsamt opp en vals\npå bordet, blänkande som mån i natten.\nAlltjämt var Spangars knackning dock förnimbar,\nfast sällan, tyckte drängen, och till väders\ngick mugg som stop, med bottnarna mot taket.\n\nIgenom Markus' själ flöt brännvinsfloden\ni våg på våg med allt vad livet äger\nav färger mellan rosenrött och svart,\noch ölets dyning rullade därefter\nmed dunkel suckan, grävande mot djupen.\nÄn tyckte han, att på en blommig äng\nhan dansade som kejsare i solen,\noch hela jorden neg, och någon trädde\nur rågen ut med kärligt sträckta händer\noch gyllne mynt på varje fingerspets.\nÄn låg han som på bottnen av en å\nmed munnen full av gyttja, medan alla\ndäruppe rodde bröllopsklädda bort\noch ingen, ingen hörde hur han skrek...\nDå slog han handen som en sten i bordet\noch grinade mot Spangarn som en varg.\n\nOch plötsligt märkte drängen att hans tunga\nbegynt att tala mångahanda ting,\nförtydligade rikt med många bilder.\nFörst mente han att livet är en himmel,\nbeständigt, evigt, och i alla väder;\nså grät han svårt, ty det är vrångt och haskligt\noch lika skrumpet som en gammal kolort;\nså mente han att det går an ändå,\nblott man står väl hos flickorna som han;\nhan skröt och skräppade en rundlig stund,\ntill dess han sjönk på nytt i nästa vågdal,\noch sist flög omotståndligt från hans läppar\ndet sista, dödligt sagda ordet — Klara.\n\nDå tyckte nämndemannen stunden inne\natt gå till verket. Han steg hastigt upp,\nhan lutade sig framåt över bordet\noch lade munnen tätt till drängens öra.\nHan väste något, vit i syn med ens,\nså vit att skinnet lyste genom dunklet.\nHan frågte något, och han bidde svar. —\n\nVar det för sent? I slocknad väldighet\nden druckne hängde tigande mot bänken.\nDet kom ej svar. Blott drängens huvud föll\nmot golvet under frågans tyngd ett stycke.\nBetydde det ett ja? — än vitare\nblev bonden, och han skälvde där han stod.\nSå böjde han sig åter ned och frågte\noch väntade med återhållen anda.\nOch Markus' huvud sjönk en bit igen,\nmen ur hans öppna mun kom intet läte.\n\nDå smidde änklingen en senig ring\nkring drängens mjuka midja, spände knäet\ni ryggen på den dinglande kolossen\noch röck och bände, tills han stod på benen.\nSå bar det av med många kast på dörren\noch ut på trappan — där fick massan fart,\nbrådstörtat tumlade den ut i natten.\n\nI drängens själ var skumt, men ganska glatt.\nHan stapplade och stapplade framåt\nmot något skönt, som vinkade i mörkret.\nBesynnerligt var kyrkbyn blivit stor,\nmärkvärdigt, huru allt med ens var omskapt!\nHej, jorden snurrade inunder foten\nprecis som det stod sagt i någon bok,\noch dösen där, som just han gick förbi,\n— det var förhärdat hur den hängde efter\noch åter rände honom rakt i benen!\nVar månne Spangarn blev, den usla stackarn?\nHan borde kommit med och sett spektaklet. —\nAnamma, sicket trångt och lustigt prång!...\n... som skapat för en råtta... väggen klämde\npå båda sidorna, hur än man gick.\nSådär, nu kom vi äntligt ut ur hålet...\nHan gick och gick med tålamodigt sinne.\nHan strävade som mot ett fjärran sken,\nett stort och vänligt, tänt för honom enkom.\nDet tycktes honom stundom som en hand,\nen stark och osedd, ledde färden framåt.\n— Var månne Spangarn blev, den stackars saten?...\n\nNu skymtade en dörr — här var det visst...\nOch se — nu stod den öppen av sig själv,\noch han kom in så lätt som om han flugit.\nHan snubblade i något mjukt, han föll,\nmen vänligt låg han som bland idel rosor,\noch något varmt och svällande och lent\nkom nära honom, strök sig mot hans axel..\nDå lade han sig saligen i ro\noch somnade med sammanknäppta händer. —\n\nMen utanför sin svinastias dörr\nstod nämndemannen än en stund och lyddes,\ntill dess att allt var väl beställt därinne.\nDå gick han bort till brunnen, vävde upp\niskyligt vatten ur dess djupa grund\noch vaskade sitt huvud väl och länge.\nDärefter klädde han i kammarn om sig,\ntog på sin helgdagsväst, den sammetsfina,\nmed gnistor prydda, och en snövit skjorta;\nhan fejade sig omsorgsfullt i spegeln;\nså tände han en lykta och försvann.\n\nSnart kom han åter, följd i lyktans sken\nav någon vit och vettskrämd — det var Klara.\nHan ledde henne bort till svinastian,\nslog dörren upp och lyste inåt ströet.\nRödögd och grymtande den feta son\nfor upp ur drömmen, men inunder henne\nlåg något väldigt, snarkande och svart.\nHan lyste närmre, sträckte handen ut\noch sade: »Se, där har du honom nu,\nän sover han hos dig och än hos suggan.»\n\n\n\n\n\nII.\n\n\n\n\nVINTERN\n\n\nNu låg det vita täcket över bygden,\nån sov därunder, slätten sov och sjön,\nblott människorna voro stundom vakna.\nDe trängde sig ihop i varma stugor\noch makade sig närmare varann\nkring spiselkransen, stirrande och tysta.\nOch stugorna, de gjorde sammaledes:\ndet var som alla kurade ihop\nde snöbetäckta taken omkring kyrkan,\nen skara nissar, klädd i runda huvor,\nhjälpsökande och rädd att bli allena\npå denna vintriga och öde slätt.\n\nDe flätade tillhopa sina rökar\nbetryggande, som ville de ha sagt:\nvi äro många, här är mycken värme.\nAllt krympte samman, medan nordanvädren\nfrån fjärran kommo pustande mot byn\nmed tunga suckar, som när pälsar falla.\nMen mitt i skocken stod den runda kyrkan\noch sträckte signande sin vita tupp\nmot molnens låga mörker över slätten.\n\nI tungsint skumma aftnar sutto männen\noch blåste tobaksmolnen sömnigt ut\nmot elden, medan hustrur, barn och husfolk\nbakom dem trängdes, lyssnande i tystnan\nom icke något mer än vindens yl\nman månde höra få i denna kvällen.\n\nEnstaka föllo orden, tungt och droppvis\nsom ur ett fruset flöde, trögt att tina.\nKanhända fälldes något ord om drängen,\nhan, som en morgon efter slåttertiden\nrök av till skogs och sedan ej synts till.\nHan lär skall vistas nu där upp i berget\nbland timmerhuggarna, det svarta packet\nsom vi har här, då ån går upp i vår.\nHan vart av Grannasbonden sedd en dag,\ndå han var rest dit bort till sina skogar.\nDet var ett fasans följe, mente bonden,\noch drängen — har ni hört det? — hade sagt:\n»Far du till byn och hälsa nämndemannen\natt drängen hans är skyldig tack ännu\nför ölet sist» — så sa han, för han var\nokristligt stursk och drucken, märkte bonden,\nden saken var då klarare än brännvin.\nHan lär skall supa värst av allihopa,\nhan som var hyggligheten själv förut,\njojo, från flickan går det fort till flaskan.\nDock såg det ut som han var ställd till förman\nför hela följet, påstod Grannasbonden,\n— vi får väl se den saken, vi, i vår.\nDå sade någon: »Sanna mig, den våren\nlär flyta annat genom ån än vatten.\nJag undras vem i vår skall frälsa flickor\noch rädda äran åt befallningsman,\nnär själva kusen vår har skiftat sida.\nDet blir anamma mig en sicken snurra\nav kniv och liv, så ingen vågar tro det.\nOch nej om jag i nämndemannens stövlar\nden dagen vånne gå, då han är här.\nFörvisso kräver han betalt för suggan.»\nSå taltes det i dessa dystra kvällar\ni gård vid gård, och barn och kvinnor ryste,\noch männen blåste trumpet bloss på bloss\nmot elden in, men ingen visste annat.\nOch drängens skugga växte till i mörkret,\nhalvt skrämmande, halvt hjältelik — den låg\nliksom det tunga molnet över bygden,\nbeklämmande all byn, den sög sig in\ni vuxnas sinnen som i barnens drömmar.\nDet var ej utan att en smula snett\nman såg mot Spangar, kuslighetens upphov,\nmen mest från gårdarna på andra stranden.\n\nSå kom det jul och lyste upp en tid,\nså trettondag, då rutan säger till:\nnu äro vi på vinsten allaredan.\nOch äntligt föll ur kyrkan Kyndelsmässans\nvälkomna klocka ut i ljusnad rymd,\nsom lyftade sig dag för dag allt högre.\nDå kvicknade all byn till liv på nytt;\nman morskade sig upp ur duvna idet,\nblev karl för egen hatt med värv och vilja.\nHustaken skildes åt igen i solen,\nvar stuga låg för sig, med egen rök\nspikrak mot himmelen ur egen skorsten.\n\nDu käcka tid, du obeskrivligt vita,\nberusande med frost och sol och snö! —\nDet blev ett liv, när barnen släpptes lösa.\nÅstranden stormades av hundra ungar,\nsom kravlade på branten tätt som bin;\nde störtade på kälkar huvudstupa\nfrån båda hållen, möttes mitt på ån\noch tufflade varandras röda näsor\nmed mycken hetta, tumlande i molnen.\nDet klingade av bjällror genom frosten,\ndet knarrade av medar dagen lång,\nmot fälten styrde spillningslassen tunga,\nfrån bergen gledo timmerforor ned,\nkring hästarna stod rök, och männen sjöngo\nmed pluntan under rimfrostklädda pälsar.\n\nI klara gryningar låg slätten där,\nett vinterns rena ark, oskrivet ännu,\nförst rodnande, så brinnande i vitt.\nBlott här och var låg någon gödselhög\nliksom en plump, och någon gärdsgårdsstör\nstack upp ur drivan som ett utropstecken.\nMen snart rann ut från kyrkbyns medelpunkt\nen fin och strålig skrift av blåa skidspår\nåt alla håll, mot bergen, myren, sjön.\nDen skriften vittnade om mycken glädje.\nMan fann ett harspår, följde tålamodigt\ndess färska slingringar till skogens bryn,\ndär det var gott om snår och gamla lågor.\nMan följde, sökte, ringade till sist\nden gömda legan, krökte sakta runt den\nmed hanen spänd och stirrande i snön,\nom inte någonstans två vita öron\ni drivan klippte och ett ängsligt öga\ndök upp ur den — och så brann skottet av.\nEmellan bergen lekte knallen länge,\nförsenad kom en sista knall, när redan\nman halat haren sprattlande ur gropen.\n\nPå myren var det vackrare ändå!\nI laggen tindrade varenda kvist,\nmartallen stod och lyste, överisad,\nmed eld i varje barr mot frostblå himmel.\nDärunder, på den ännu mjuka skaren,\nlåg ripans fjät i läckra broderier,\noch vingar lyfte flammande bland snåren.\nMan lade ut finurligt dolda donor\noch vittjade de gamla, där de lågo\nmed strypta byten här och var på myren.\n\nOch just när soln gått ned och aftonfrosten\nhögg ilsket i, man vände rikt belastad\ni skymlet hem till kyrkbyn, medan kölden\nsköt skarpa hälsningsskott ur alla gårdar.\nKanhända blev det norrsken denna kväll,\nkanhända som en jätteripas vinge\npå himlen flammade från norr till söder.\nDock, sällan blev det alltför farligt ljust\nför lördagssmyget till en välkänd kammar.\n\n        *   *   *\n\nMen mitt i denna raska tid gick Klara\nallt dystrare, ju mera ljuset vann,\nallt blekare för varje morgonrodnad.\nHon hade stelnat, fornats, fallit av\nsen sista somras, så det skar i hjärtat.\n\nDet sömmades på Gammelgården, moran\nbeställde ren för bröllopet i påsk,\nmen dottern höll sig envist utom dörren.\nHon gick och stirrade mot fjärran bergen,\nsom skiftade i vinterns tusen ljus.\nDit upp, dit bort — dit hade han försvunnit,\noch icke ett farväl blev sagt en gång.\nDock kände hon det, ännu gick en bana\nav tankar fram och åter över vidden.\nDe seglade som vintermolnen segla,\nän hoppfullt brinnande, än hopplöst mörka,\nde kommo ned från branterna däruppe\noch vände åter, sjönko bakom dem.\nÄn hängde töcknen övermåttan tunga\nfrån dag till dag i skogarna därborta,\nsom doldes av dem, svepta i en sorgduk.\nDå frös hon till, och ögat ville tåras.\nÄn tändes bergen hastigt av ett sken:\nbestrålad av en överjordisk vithet\nlåg skog vid skog, låg snöigt krön vid krön,\nett andelandskap, renare än jordens,\nförtonande mot molnen och det blå.\nHon såg och såg, tills hon med blinda ögon\nstod svindlande med bröstet fyllt av ljus.\nDå tyckte hon, att på det högsta krönet,\nsom ej hon skönjde mer, stod en gestalt\noch bredde sina armar ut mot dalen.\nOch Klara sträckte armarna till svar\ndit upp, dit bort — och länge stod hon så,\ntill dess hon vaknade i snön och kölden.\n\n»Du är ju blå i synen», sade moran,\n»du skall väl sörja dig från vettet sist\nför denna drängen din, det fyllesvinet.\nGå du till nämndemannen, barnet mitt,\noch kela litet, får du varmt i kroppen.» —\n\n        *   *   *\n\nEj heller Spangar hade glada dagar,\ndet märktes nog, än mindre glada nätter,\nfast seden bjudit så i denna by.\nHan syntes sträv och sluten mer än förr,\nhan gick omkring och grundade på något,\narbetade från morgonen till kvällen\npå gård och fält, men helst for han till skogs.\nKanhända var det vinterljusets skuld\natt gråa tinningstesten lyste större,\nsom om han hastigt fornats, också han.\nDet var en konstig fästman, mente folket,\nmånntro han låter flickan gå för sig\npå andra stranden ännu när de gift sig?\n\nEn dag kom ut i byn en lustig visa,\nman visste icke varifrån; hon sjöngs\nav några först, men snart i alla gårdar.\nHon dunkade en tid i sävlig takt\ntill timmerforans lunk och vaggans mede\ni hela trakten, och hon lydde så:\n\n   På Spangar satt en sugga\n   som buskatunnan stinn.\n   Den suggan, sade drängen då,\n   är hjärtevännen min.\nGud hjälpe oss för brännevin och suggor.\n\n   Ty drängen rök till skogen\n   från hjärtevännen sin,\n   och suggan hon skall slaktas väl\n   när påska faller in.\nGud tröste flickestackaren i påska.\n\n   I berget sitter drängen\n   så sorgsen i sitt sinn\n   och slipar på en tolvtums kniv\n   och dricker brännevin.\nGud hjälpe Spangaren för denna kniven.\n\n   Så sjunger nu vår visa,\n   vad lära vi därav?\n   Törhända Spangar flyttar själv\n   med suggan sin i grav.\nGud bättre alla ondskefulla själar.\n\nMan ville veta att profetens diktkonst\nfått fart igen, sen skägget vuxit till.\nMen säkert var det ej, fast kyrkosidan\nhöll upp med sjungandet för ryktets skull.\nOch Spangar hörde icke till de rädda,\nhan for som förr att syna sina hyggen\nvarannan vecka, stundom helt allen.\n\nSå kom en morgon, mulnande och grå.\nYrsnön hegynte just att pusta kring,\nsnart dråsade den ned i tunga massor\noch skapte vilodag för färdslorna.\nMen Spangar lät sig ingenting bekomma,\nhan tog sin hundpäls, satte sig i släden\noch åkte vintervägen uppåt ån.\nVid kyrkogården halvvägs ut på slätten,\ndär yrsnön flaggade kring gråstensmuren\noch välte in bland björkarna och korsen,\ndär tog han fart och körde uppför brinken\noch vidare på landsvägen mot bergen.\nSnart var han hunnen in i skogens bryn,\ndär det blev lä och skapligare före,\nfast vägen småningom begynte stiga.\n\n\n\n\nMÖTET\n\n\nHögt upp i skogarna, en bit från ån,\nslog röken ned kring några flottarkojor,\nsom lyste med sin färska furustock\nomkring ett torp, ett svartnat och förfallet.\nEn bastu stod och svettades på backen\noch fyllde gläntan med en lukt av kåda;\ndärinne staplad låg från golv till tak\nnyhuggen unggran, trave efter trave,\noch masades tills virket blivit mjukt.\nDå langades den rykande i snön\nav torparkäringen, en sotig häxa.\n\nPå planen framför bastun stodo pålar,\nett tiotal, avskalade och trinda,\noch runt kring varje påle gick en karl\ni kretsar som en cirkushäst, men tyngre.\nHan tog en smidig ungstam, ännu varm,\nhan stack dess smala spets i pålens skåra\noch rullade den vriden som en tross\nkring pålen varv på varv; sist kom en knyck\nnär ändan fästes in, och den var färdig\nför timmerbommarna på sjön i vår.\nSå pressade han ringen upp — mot högen\nhan slängde den och tog i tu med nästa.\n\nEn ed skar genom blåsten då och då,\nnär något skäggade, men annars gnodde\nvar man i vresig tystnad kring sin påle.\nTy brännvinsankaren blev tömd i går\nmed klang och kort, och det var långt att få\nförrådet fyllt i detta djävla väder.\nDet brummade i furorna, och nu\nbegynte yrsnö strimma genom röken,\nden piskade i rocken så det small,\noch såg man genom gläntan nedåt dalen,\nlåg allt och tumlade i gråa moln.\n\n»Hej», ropte någon, »det blir surt härute,\nlåt oss gå in och klämma några kort\nhos käringen och dottern — hej, vem har\nen sup att spela bort — hur är det, Markus?» —\nDe höllo alla in vid sina pålar,\nmen ingen svarade. Då ropte någon:\n»Om ingen sate har en fattig sup,\nså spelar vi, att den som tappar, måste\nbestyra mumma åt oss innan kvällen.»\n\nDet steg ett bifallssorl. Men Markus sade:\n»Jag gitter inte låta strupen gistna,\njag går till pojkarna vid Storfallshygget\noch bjuder byteshandel, där lär finnas.»\nSå sade han och trädde på en stör\nett dussin ringar, lyfte dem på axeln.\nOch väldig vandrade han bort i snön\nmed luggen fladdrande kring breda hatten,\nsom satt på junkarvis en smul på sned.\n\nDet strimmade för ögat oupphörligt\nemellan träden, kvidande i blåsten,\noch drivor föddes, växte och försvunno\nsom vita bränningar kring stövelskaften.\nNu kom han ut till stora sockenvägen,\npå krönet just, där man vid stilla väder\nsåg fyra kyrkotorn åt tvenne håll.\nI dag var allting stängt. Ett stenkast blott\nman såg hur granarna som skumma spöken\nnedsjönko i det blinda, vita havet,\ntill dess de drunknade och allt tog slut.\nDit ned, dit ledde den fördömda vägen\ntill pinans, minnenas och skammens by!\nHan stod ett ögonblick i tung begrundan\noch hörde hjärtat slå, men näven knöt sig.\n\nDå — vad var detta? Ur det vita djupet\ndök upp en punkt, som växte till alltjämt.\nFörst skymtade ett huvud av en häst,\nså steg det fram en släde, och i släden\nen man i översnöad hundskinnspäls.\nDe kommo närmare. Men Markus stod\norörlig som en klippa mitt på vägen.\nHans vänstra hand höll stören, med den högra\ngrep han den trötta hingsten hårt i betslet.\nHan såg den åkande i synen stint,\noch tvenne ögon stego ut ur pälsen\nallt vitare och större en sekund.\n\n»Ur vägen!» ropte Spangar, »jag skall fram,\ndet ser du väl, din strykare!» — han ryckte\ni tömmarna och hingsten stegrade.\nMen Markus tryckte den på nytt till marken,\noch släden satt som spikad fast i snön.\nDå sticknades på allvar nämndemannen.\nHan makade sig hotfullt ut ur släden,\nrev pälsen av, och med ett ilsket böl\ngick han den forne drängen in på livet.\n\nDe drabbade tillsamman, tvenne jättar,\nden ena bredare, den andra längre.\nDet röt igenom skogen som av björnar,\noch hästen föll förskräckt i sken, men stjälpte.\nDe vältrade från vägen med ett moln\ni skogen in, de pressade och spände\nbland drivorna och stammarna, alltmer\nde röto, rullande omkring i berget. —\nDå blev det tyst. Emot en kullstjälpt fura\nlåg Spangar fallen, över honom drängen\nmed knäet som ett städ emot hans bröst.\n»Nu skall du, satan, få betalt för suggan...!»\n\nHan drog sin kniv ur slidan, höjde armen,\nmen häpen höll han inne mitt i slaget;\nhan höjde kniven än en gång, men höll.\n»Du är en modig man ändå, din djävul,\ndu blinkar inte — du skall slippa kniven!»\nOch Markus tryckte åter den i slidan,\nmen hånfullt log han: »Kanske du är bultad\ntillräckligt nu, då vet jag nog, din galt,\nvart vi skall resa för att lindra svedan.»\n\nHan släpade till vägen ut den slagne,\nsom stönade och syntes illa knäckt,\nmed möda mäktade han röra armen.\nSå hjälpte Markus hästen upp ur diket,\ntog ringarna och Spangars hundskinnspäls\noch stuvade dem omtänksamt i släden.\nSist lyftade han bonden upp på sätet,\ngrep tömmarna och satte sig bredvid.\n»Nu skall jag köra dig till kvinnan din...\nHej, raska Ville, vi är gamla vänner!»\n\nI sken det bar i väg. Den skrämda hingsten\nven nedför branterna med vindens fart,\ndet löddrade och stänkte genom snön,\noch skogar strimmade förbi som dimmor.\nBeständigt nedåt, nedåt sänkte vägen,\noch Markus hojtade med tömmen stram\ni vita moln, som sprutade omkring dem.\n\nNu saktade det äntligt. Skogen svann,\noch slätten bredde ut sin jämna driva.\nÄnnu en bit! Där syntes kyrkogården,\nde nakna björkarna, som blåsten riste,\noch porten med det rostiga gudsögat,\nförgyllt i tiden — den stod öppen visst...\nHan saktade, han spände högra tömmen,\ngav hingsten hårt ett rapp — och det bar in\nigenom gråstensmuren, bort bland korsen,\ntills på en kulle släden körde fast\ni drivan vid ett ståtligt kors av järn.\n»Nu skall jag lämna dig hos kvinnan din...»\n\nHan lyfte nämndemannen ut ur släden\noch satte honom varsamt ned i snön\nmed ryggen stödd mot korset. Därpå sökte\nhan fram en stadig bomring, bände upp den\noch slog den omkring Spangars hals och korset\ntill en orubblig, neslig fångalänk.\n»Sitt nu i godan ro, din spaka galt,\noch vänta tills det kommer hjälp från byn,\nförhoppas att du trivs på detta stället...»\n\nSå bäddade han pälsen väl kring fången,\ntog tömmarna och satte sig i släden\noch nickade till avsked och försvann.\n\n        *   *   *\n\nTill byn kom Spangars hingst i hårt galopp,\nurspänd och fnysande, som sänd till bud,\nmed baken strimmig utav bistra rapp.\nMan märkte strax att något var på färde.\nDet sändes skallfolk ut, och hingsten ledde\ndem bortåt kyrkogården. Mitt i porten\nstod tomma släden, pekande dit in.\nMan letade bland korsen, och man fann.\nPå hustruns grav satt Spangar översnöad,\nvid korset kedjad och i hundskinnspäls.\nHan hade högra armen illa bruten\noch några revben, och hans mål var borta.\n\nMan förde honom varligen till byn\noch sände efter läkare från staden.\nI flera veckor låg han febersjuk,\nförst framåt våren kom han sig fullständigt.\nOch bröllopet, som skulle stå i påsk,\nblev moran tvungen skjuta upp till sommarn. —\n\nOch länsman kom med klovar i sin släde,\nskallfolk i myckenhet blev bådat upp,\noch jakten gick i dagar genom bergen.\nDock sades det att drevet sköttes lamt,\nty hur man tadlade det råa dådet,\nlåg stämningen ändå på drängens sida.\nHan kunde nog ha tagit värre hämnd\nför flickan sin och suggan, mente mången,\noch Markus' rykte växte till som förr.\n\nTill allmän häpnad blev det ock bekant\natt Spangaren för länsman öppnat munnen\noch sagt sig icke yrka något straff.\nKanhända tyckte han att det var säkrast\natt kvitta jämnt och få ett slut på leken,\nkanhända visade han ädelmod\nför flickans skull — man visste ej så noga.\nMen någon månad måste drängen sitta,\ndet hjälper inte, hade länsman sagt.\n\nOch äntligt blev han gripen bort i bergen,\nutsvulten som en varg och vargavild.\nMen när han fördes fången genom byn\noch släden just for ned för kyrkobrinken,\nstod halva byn och hurrade på bron.\nOch ur ett fönster högt på Gammelgård\nstack något ut, som glimmade i solen:\nden gamla, trogna ringen utav trä.\nI rutan viftade en silkesduk\nännu när släden skymdes bort i kröken.\n\n\n\n\n\nIII\n\n\n\n\nI KYRKAN\n\n\n\nMidsommarmöjor lyste i en krans\nkring altarrundens röda sammetsvallar,\noch djupast ur den festliga bersån\nframglimmade ibland det gyllne korset\npå Skriftens jättelika läderpärm.\nAv björkarna stod altartavlan skymd:\nde sträckte vänligt sina friska toppar\ntill Lammet, där det halvvägs upp mot taket\nlåg fridsamt betande på deras löv,\nförsett med ett standar i ena klöven.\nOch bredvid Lammet stod en fetlagd pilt\noch blåste i en fruktansvärd basun\nmot djävulen på andra sidan valvet.\n\nVad det var ljust i kyrkan denna dag!\nMan kunde räkna sandens korn på golvet\noch fräknarna i nackarna framför.\nDet var som hela sommarn flyttat in\nmed ens i denna dysterhetens boning.\nDärutifrån föll ljuset in i floder\nigenom fönstren och den öppna dörren,\ndet hade färg av björkarna på backen,\nså hela templet skimrade i grönt.\nOch simmande i sol låg sakristian,\nden sved mot ögat som ett himmelrike.\n\nÄn sjöng i tornet klockan. Gudstjänsttiden\nvar överstånden nyss, men ännu dröjde\nförsamlingen i girig väntan kvar.\nSå mycket folk var sällan sett i kyrkan,\nde packade sig hop i alla bänkar,\nde stodo runt kring väggen som en mur\noch gapade och tummade på mössan.\nI porten var det trängsel, bråk och slagsmål\nav alla utestängda barn och hundar.\nAllt flera kom det till för var minut\nfrån Gammelgården, festligt bröllopsklädda,\nmen det var underligt att se hur dystra\nde togo säte på den främsta bänken,\nsom kyrkovärden ännu hållit blank.\n\nNu tystnade där uppe klockan långsamt\nmed några trötta sving. Det blev så stilla\nett ögonblick, att genom tystnan hördes\nhur lärkorna i höjden öste drillar\nkring gråa kyrkotuppen, och hur staren\npå taket satt och skriade av glädje.\n\nDå hördes låt därute av fioler.\nFrån Gammelgården kom den, växte fram\nallt starkare, tills den höll upp vid porten\noch orgeln med en bröllopspsalm föll in.\nVartenda huvud vände sig mot dörren,\nnu delade sig skocken där itu.\nOch orgeln brusade, och folket sjöng\noch reste sig till hälsning upp i kyrkan.\nMen varje öga fick alltmer den färg\nsom på begravningar den hemska stunden,\ndå locket före färden lyftes av.\n\nLängs gången upp gick Spangar svart och hög,\nmen vadmalsgrå i synen, sommarljuset\nlät märka hur hans underkäke ryckte.\nOch vid hans arm gled ljudlöst fram en skugga,\nfast hon var vit från myrtnen ned till tån.\n\nDe stannade vid altaret, där prästen\nstod bödelaktigt mörk mot ljusa lövet\noch väntade med Skriften tryckt till bröstet.\nDe stannade. På Klaras vita dräkt\nlåg strimmor utav sol och ljusgrön skugga,\nde rördes ej, det skälvde ej i dräkten.\nHon stod som frusen till en stod av snö,\nmen över nämndemannens bistra huvud\nförbyttes ljuset i en ständig oro.\n\nNu steg den sista versens långa amen\nmot valvet upp, av gälla kvinnoröster\ni höjden pressad, ekade och sjönk\ntill ro i orgelns sakta efterspel.\nDet blev allt tystare. Blott nära dörren\nkom än en stump ur någon gammal strupe,\nsom hängde i med någon orätt psalm.\nSå var ock den till ända. Allt blev stilla.\nOch prästen uppslog Skriften och begynte\nmed Pauli ord om kärleken, den sanna.\n\nFörbi flöt allt för Klara, där hon stod\nvid altaret, en längesedan drunknad\ni hopplöshetens hav, det strandlöst lugna.\nDet sorlade och brusade bakom,\ndet sorlade framför — hon hörde intet,\nhon visste blott att det var samma ström\nav orättfärdighet och mänskoondska.\nVad rörde henne mer hur strömmen gick?\nDet fanns ej strand ändå för en som drunknat.\n\nHon stod och stirrade med frusna ögon\nemot en port, där sommaren föll in\nmed gäcksamt ljus i hennes döda mörker.\nDet dröjde länge, innan hon blev varse\natt det var sakristians öppna fönster.\nDet blommade därute. Rönnen böjde\nen snötung gren mot en förfallen gravsten,\ndet blinkade av fjärilar förbi,\noch under rönnens grenar, bortom muren,\nsköt fram ett stycke utav sockenvägen,\nsom slingrade i gröna rågar bort\nlångt, långt mot något blått — de fjärran bergen.\nHon såg dit hän, men utan längtan längre,\nhan var ej där, det fanns ej mer en strand.\n\nOtydligt hörde hon ibland ett ord,\nsom talat till en annan: — »Kärleken\nförtörnas icke, den fördrager allt,\nden hoppas allt»... Nu satt en liten fink\npå mossbelupna stenen under rönnen;\nhan sträckte halsen mot den vita grenen\noch slog en drill, så pickade han glatt\ni fårorna på övergrodda skriften\noch fann ett korn och slog en drill igen.\nEn liten tid, och någon fågel sitter\nom hundra somrar på vår glömda sten\noch prisar glädjen och den sköna mossan...\nEn liten tid... Och huru mycket dock\ndet stackars hjärtat i oss hinner utstå!...\n— »Jag frågar dig, Mattias Larsson Spangar,\ninför din Gud och denna menigheten» — — —\nNu flög den lilla finken där sin kos,\nhan blev väl skrämd för något. Ifrån vägen\nkom drivande ett dammoln in mot rönnen.\nDet var en gruvlig fart på denna kärran!\nEn tok till söndagsfarare! I sken\ndet bar i väg mot bergen, dammet hängde\nsom tjocka svedjerökar över rågen.\nIbland sågs bara huvudet av hästen,\nmen inne i det gråa molnet stod\nen karl och svängde mössan som en galning\noch piskade framåt... — »Jag frågar dig,\nKristina Klara Gammelgård» — — — Nu var\nhan redan nära Vägasked, och vinden\nströk molnet bort. Nu vände han sig om.\nÅ Gud! Såg hon en syn? — — — »Jag frågar dig,\nKristina Klara Gammelgård, vill du\ninför din Gud och denna menigheten» — —\n\nHon tog ett steg, hon sträckte sina händer\ndit ut mot sakristians öppna fönster\nliksom en drunknande emot en strand.\nSå gled hon ljudlöst ned vid altarkransen\nframför de ljusa björkarna och prästen.\n\n        *   *   *\n\nFörsamlingen sprang upp, det lopp en frossa\nigenom kyrkan ända ut på backen.\nMan trängdes mot varann, man rörde munnen,\nmen den var stummad av en mållös skräck.\nDet kom en tystnad, som var mera hemsk\nän om man skrikit så att valven darrat.\nFörvirringen stod vit i alla ögon,\nman stirrade med halsen framåtsträckt\nmot altaret, där bruden låg i vanmakt.\n\nMen sjunken hop på altartrappan satt\nden bistre Spangar, huvudet han höll\nbegravet djupt i händerna och bortvänt.\nDet riste i hans skuldror — inför Gud\noch menigheten grät han, nämndemannen.\n\nMan väckte henne snart till liv igen,\nmen liksom borta var hon, svarte intet\npå moderns frågor, ej på prästens heller.\nDå lyfte hennes bröder henne upp\noch buro bruden varsamt ut ur kyrkan.\nOmkring dem skockades det bleka folket;\nnu hade jämmern löst sig, mycken snyftan,\nvälsignelser och böner följde tåget.\nI porten väntade med sänkta stråkar\nden muntra spelmansraden sorgset stum:\ndet blev ej marscher mer i dag och danslåt.\nOch efter skocken kom en ensam man,\nsom såg mot marken och som sade intet.\n\nMan tvekade vid bron ett ögonblick\nom rätta vägen. Äldste brodern Gusten\nsåg bort och nickade mot Gammelgård,\noch Jan och Lill-Matt tycktes mena lika.\nMan vände sig till prästen, men man fick\nej något klart besked, han riste bara\nbetänksamt på sitt runda herdehuvud.\nDet var så sannerligen första gången\nsom dylikt hände honom, mente han,\ndet tålte studier i reglementet.\n\nDå framsteg moran, myndigt slog hon ut\nmed handen över bron mot andra sidan,\noch käken smällde då hon sade: dit!\n\nSå bar man bruden skyndsamt bort till Spangar.\n\n\n\n\nSPANGARS KAMP\n\n\nI kammaren låg Spangar i sin säng,\nden breda äktasängen, änklingskall\nsen mer än fyra vintrar allaredan.\nPå väggen tickade hans silverrova,\noch bredvid rovan hängde på en spik\nen stor och tandad nyckel, blank av bruk.\n\nRen var det nära midnatt, men ännu\nföll ljuset in igenom fönsterrutan\noch stirrade från väggarna orörligt\nmed detta döda, skugglöst bleka sken.\nHan skönjde hur på klockans vita tavla\nden lilla spindelvisaren sig vred\ni varv på varv av jagande sekunder.\nDen hade alltid tickat på sin vägg\nså broderligt och roligt, men i natt\nden körde ur sig som en ström av nålar.\n\nHan kastade sig rolöst av och an\ni tvåmanssängen, än låg han begraven\ni kuddarna, än stödde han sig upp\noch lyddes ut mot stängda stugudörren.\nÄn låg han still en stund och såg mot nyckeln,\nsom ställde han sitt hela hopp till den.\nDet var den första natten den var tagen\nur farstulåset ut — månntro det hjälpte,\nmånntro det hejdade det hemska? — eller\nvar det bestämt att hända likafullt,\nav någon okänd övermakt igångsatt?\n\nHon hade fått det som hon velat, Klara.\nDe möttes blott på dagen, stilla skötte\nenvar sin syssla utan många ord.\nHon sov i stugan ensam, han sov ensam\ni kammaren, emellan dem var dörren.\nOm det så gällde intill dödedag,\nhan skulle inte stiga över tröskeln\noch tigga eller taga — inte förr\nän Klara öppnade den dörren själv.\n\nSå hade redan fyra dygn förlupit,\nståndaktigt bidde han; hon visste nog:\nfrån honom var det intet hårt att vänta.\nDå kom det oerhörda, kom ändå\noch skapade en bidan, sjufalt värre,\nmed ångestsvett för var sekund som gick\noch hela byn som vittne till hans smälek.\nNu var det tvenne nätter som det hänt,\nhur blev den tredje? — Han såg bort på nyckeln\noch sedan på sin rova: hon var tolv.\n\nFrån stugan hördes rosslingen av klockan,\noch göken började sin längsta visa.\nMen varje slag han gol drev svetten fram\ni kalla strömmar över Spangars panna.\nSå var det slut. Och allt blev tyst igen,\nblott jämna knäpparna av pendelslagen.\nHan lyddes än en stund — nej, intet hördes.\nDet saktade i nämndemannens bröst.\nKanhända var det onda överståndet,\nkanhända kunde allt bli väl till sist?\n\nDå — var det ej ett prassel utav lakan?...\nEn sakta duns mot golvet... sedan steg,\nde hemska stegen bort till farstudörren.\nEn hand på låset... en gång... tvenne gånger...\nnej, nyckeln var försvunnen... stegen vände\ntill stugan åter, gingo runt i den\nmed detta obeskrivligt döda ljud.\nDe tycktes leta någon annan utväg.\n\nI kammaren låg Spangar i sin säng.\nHan ville upp ur bädden — kunde inte.\nhan låg där stelnad och lät allting ske.\nIgenom ryggen rann en iskall ström\noch lägrade sig runtomkring hans hjässa;\nden växte till för varje gång som stegen\ndärute närmade sig kammardörren,\nden sjönk en smul för varje gång de togo\nmot stugusängen av och tycktes sluta.\nKanhända var det nog med detta varv?...\nKanhända gick hon dock till ro ånyo?...\nDå hördes knäppen av en fönsterhake\noch klirret av en ruta, som slogs upp.\nEn duns på gården. Så var allting borta.\n\nPå väggen tickade hans silverrova,\nfrån stugan hördes jämna pendelslagen:\nett-tu, ett-tu, — men annars ingenting.\nDet dröjde länge innan han fick kraft\natt taga farstunyckeln ned från spiken.\nSå vacklade han ut och låste upp\noch återvände till den våta sängen.\n\nEn timma gick, och åter gick en halv,\nav göken ropad som en röst ur graven.\nDå hördes ute bullret av en kärra\noch steg på trappan, fasta stövelsteg.\nDet gick i farstudörren, stegen styrde\nigenom stugan fram till Klaras säng.\nOch sedan tvenne röster: en förgråten,\nsom snyftade så hjälplöst som ett barns,\nden andra tröstande och klar och lugn.\n\nAck, allt var som i går, hon hade hittats\nav Josua igen och blivit tagen\ni tokerns vård och faderligen hemförd.\nNu satt den skäggige på hennes sängkant\noch tröstade och vyssjade till ro,\nhans stämma steg och sjönk i lugna vågor,\nen vagga lik, som gungade till sömns\ndet sjuka hjärtat: barnet, barnet mitt...\nOch först på morgonsidan fram, när skenet\npå kammarväggen redan börjat rodna,\nhan tassade till dörren och försvann.\nEn hane gol, och slamret av en kärra\ndog bort mot bron, men inne var det tyst.\n\nDå vände nämndemannen sig mot väggen.\nFörlossad var hans ångest än en gång\nför några korta timmar, och han sov.\n\n\n\n\nDEN VITA\n\n\nEj hörs ett hundskall mera. Andlöst tyst\nden ljusa natten vilar över bygden.\nEj hörs en fågelröst. I fältet gömda\nha alla lärkor somnat in, och än\nhar åkerskärans sträva sång ej börjat.\nOrörligt simma de i daggens bad,\nde vida rågarna; ej rör en kåre\nde späda axen, som metalliskt glimma\noch tyckas andas en omätlig frid,\nfrån teg till teg i blomningsdrömmar sjunkna.\nBlott älvaleken svävar som ett flor,\nknappt verkligt, över slätten; utmed ån\nden böljar bred och buktar sig och slingrar\nmed draget nedåt sjön, som ligger skum\ninunder varv på varv av dimgardiner.\n\nDet sorlar ej i ån. Förrunnen redan\när vårens strida virvel under bron,\noch ingen timmerstock tar längre fart\noch stångar som en oxe dovt mot stranden.\nDet glider knappt ett löv på blanka vattnet,\nsom ligger famnande den bleka skyn\nmed slutna näckrosknoppar på sin skiva.\n\nDå stiger fram i skuggan under bron\nen spegling, vitare än dimmans flikar.\nDen glider ljudlöst som en strimma snö\nförbi på vattnet till den andra stranden.\nSå är den borta. Åter ligger ån\noch speglar blott den sommarbleka rymden.\n\nMen framåt vägen skrider en gestalt,\nen ande snarlik mera än en kvinna,\nfrån skuldrorna till foten linnevit,\nmed håret som en skymning kring sitt huvud.\n\nNu är hon hunnen intill kyrkoporten.\nVart vill hon hän? Hon går den stumt förbi,\nhon ser sig aldrig om, hon vandrar bara\nigenom byn mot vida slätten ut.\nBarfota skrider hon med stela steg,\nså döda liksom, och ändå så säkra\nsom skrede hon mot en förtrollad sol\noch glömde hela jorden under foten.\nDe höras icke, hennes hemska fjät,\nblott sakta frasar det ibland i linnet.\n\nOch hennes mun! Ett obeskrivligt stelt,\nförhäxat leende det vilar kring den,\nsom gjutet stramt av någon hemlig glädje\ntill vilken vägen är oändligt smärtsam.\nOch hennes ögon! Som två vita lampor\nur detta vita anlet lysa de,\nförblindade, men seende ändå,\norörligt riktade i vida rymden\nmot någon punkt, som ingen annan ser.\nDet stiger ur dem som en fosforstråle,\nlysmaskens sken och vätteljusen lik,\noch vandrar före henne ut i natten.\n\nSå skrider hon sin vålnadslika väg\nbygatan fram emellan tysta husen.\nMen kommen utom byn, där rågen börjar\noch bergen dyka blåa upp ur slätten,\nså villsamt nära i den bleka luften,\nhon lyfter sina armar ut mot dem.\nHon tas av sädeshavet, skymmes bort\nibland av axen, vilka tyckas vakna\noch vika undan i en andlös ängslan.\nIbland går hon i älvaleken in,\nvit i det vita, och den rör sig sakta\noch hänger som ett släp i hennes dräkt.\nSå syns hon åter; längre, längre blott\nhon vandrar vägen fram med sträckta händer.\n\nNu är hon redan bortom Vägasked,\nnu är hon hunnen halvvägs ut på slätten,\nsnart skall man knappast skönja henne mer.\nPå stannar hon. Hon fäller sina händer,\nhon tar sig hårt åt pannan, skriker till\noch sjunker vaknad på den kalla vägen.\n\n    * * *\n\nMen i de tysta husen sov man icke.\nBygatan utför vakade vart liv\ni en förfärlig väntan alltsen kvällen.\nDe vuxna sutto frysande kring bibeln\noch grundade på någon gruvlig rad\nur Uppenbarelsernas svarta sidor,\noch barnen kastade sig av och an\ni sina bäddar, ropande på mor.\nDet var så gott om grannar dessa nätter\ni stugan, både kvinnfolk, män och barn,\noch skocken tätnade, ju mer det led,\nkring fönsterna, som vette ut mot vägen.\nNär det slog tolv, låg hopen kind mot kind\nbland balsaminer och bland myrtenkrukor\noch bidde viskningen: nu kommer hon...\n\nOch Klara kom på vägen, men hon såg ej\nhur det på ömse sidor låg en rad\nav ångestvita ansikten i fönstren.\nMed öppna munnar tryckta emot glaset\nde vredo sig, så länge än en flik\nvar synlig av den vandrande gestalten.\nDå sjönko de tillbaka, och det blev\nett bönemummel kvar i skumma stugor.\nMen först när man var ense att hon hunnit\nett säkert stycke från den egna knuten,\nman knäppte sakta fönsterhaken upp,\noch halsar stucko ut ur alla gårdar.\n\nMan hängde i med ögonen, man lyddes:\nsnart kommer det... Man for ihop vid skriket,\noch mången ruta slog förskräckt igen.\nSkall hon bli liggande? Gud hjälpe oss!\nÄr han på vakt månntro, den tappre tokern\nsom vågar sig på vålnader? — — — Då hördes\nen kärras buller ifrån Vägasked,\noch piskrapp veno vassa genom luften.\n\nTy Josua satt varje natt och bidde\nmed kalla ättiksbindlar i beredskap\noch varmmjölk väntande på spiselglöden.\nOch första tiden i sitt långa liv\nsov icke drängen ens, den sjuttiåra,\noch förspänd stod den lättjefulla hästen\noch stampade vid stallet varje natt.\n\n\n\n\nORONS DAGAR\n\n\nNu grep en obeskrivlig oro byn.\nAllt var förgjort och ingenting som fordom.\nDet brann som tjärat blår i varje kropp\noch ännu värre tyg i alla själar.\nMan rände runt i stugorna, man sprang\nmed sista olycksbudet ut på vägen,\nbeklagande sin nästa och sig själv.\nSom moln av sot flög skrocket vida kring\noch skymde varje dagsens klara sanning.\nOch djävulstron fick åter fart i byn,\noch ungar haglade i sjätte månan,\noch kalvar kommo ned med krökta horn,\nty upplöst var all tingens gamla ordning.\n\nÄn hade Grannas sett ett tattartåg,\nsom körde fram till trappan mitt på dagen\noch högljutt hojtade om hästabyte.\nMen då han öppnade var ingen där,\nfast djupa kärrspår ledde in på gården\noch inga kärrspår ledde därifrån;\noch ingen annan hade sett dem sedan. —\nÄn vart en gök av Sjöfallsgubben hörd,\nmen den var Gud förbjude ingen vanlig,\nden talte tio tungomål, men gol ej. —\nÄn visste man att flottarföljet var\npå härnadståg mot byn för andra gången,\nbeväpnat hiskligen och fört av Markus. —\nÄn nalkades från öster någon sot\nmed hemska koppor. Redan hade moran\npå Gammelgården sjuknat in däri;\nhon låg och fäktade besatt i luften,\nsom beck i syn, det blev förvisso helsot,\n— jojo, till vissa kommer straffet strax. —\nMan såg så mycket dessa vridna tider.\nOch själva Belsebub var bliven sedd\nav fiskar Filus — men han ljög, den rackarn,\noch skrattade de bleknande i synen\noch bad om snus att bjuda fanen på.\nFörgjort var allt med ens, och rågen rykte\ni dessa yttersta förfärans tider.\n\nFörsummat blev åtskilligt. Korna stodo\noch bölade på gröna klövervallar\nomjölkade, med juvren svullna till\nsom smedjebälgar, färdiga att rämna.\nI stallarna steg mången prydlig häst\nallt högre upp mot taket på sin spillning,\nförgäten grymt och skrapande i dyngan.\nMed mat och bastugång var klent beställt,\nmen allehanda sammankomster trivdes.\nHos Josua var visserligen tomt,\nty själen törstade till djupa brunnar,\noch anden sträckte armarna mot allt\nsom överjordiskt fladdrade i molnen.\nHos Josua var tomt ännu. Men prästen\nfick åter tag i folkets innanmäte,\nhan vred och stekte det, men större blott\nblev våndan och förvirringen allt värre.\nDet dundrade från predikstoln — nu skulle\nall hednatidens skada tas igen.\nOch kvinnor svimmade varenda söndag,\noch karlar gräto. Men när gudstjänsttiden\nvar slut, så var det ändå ingen råd.\nMan skockades som får kring kyrkoporten\noch glodde på varann: vad ska vi göra,\nvi arma barn i denna fasans by?\n\nSå var det nu i dessa sommartider\nbeställt med byn: han vändes upp och ned\nav makter, starkare än tingens ordning.\nMen uppe i sin höjd satt gul om näbben\nden gamla kyrkotuppen och såg ned\nförundrad på sitt fordom stilla rike.\n\n        *   *   *\n\nVad som var sant av alltihop, det var\natt Gammelgårdens mora hade lagt sig\ni någon elak feber, att hon såg\ni syne stundom och fullständigt mjuknat,\nsom man det gör när graven börjar öppnas.\nHon sade sig ha illa gått sin väg\nigenom prövodalens många skiften,\noch prästen sprang där jämnt, och bibeln låg\nbeständigt under änkans huvudkudde.\nMen Gusten sade, när man frågte honom,\natt det var ångern blott som satte an,\nför livet, påstod han, var ingen fara.\nDet svaret gjorde ingen riktigt glad.\nTy moran var en kropp som helst man offrat\nåt Herrans tuktohand — då hade straffet\ntörhända tagit sitt och lämnat byn.\n\nHon passades av dottern sin, som flyttat\ntillbaka till sin hemmagård igen,\nfast hon var Spangars hustru enligt prästen\n— men ingens enligt lagen, påstod mången\nfrån andra sidan ån och svor därpå.\nFör lögn och nödtvång var det, hela giftet,\nsom moran spunnit hop från första stund,\ndet visste varman, och alltmera spred sig\nden meningen på Spangarstranden med.\nMan var ock rädd, att fördes Klara åter\ntill nämndemannen, skulle de på nytt\nbegynna på, de hemska vålnadstågen,\nsom varit borta några nätter nu.\n\nAlltnog, där satt hon nu, den bleka stackarn,\noch skötte dotterligt sin sjuka mor,\nden leda lövjerskan och kopplarpackan.\nDet sades att de mycket talats vid\nmed många tårar. Det blev ock bekant\natt Klaras bröder, Gusten, Jan och Lill-Matt\nmed Spangar gått till tals, och Spangar vandrat\ntill prästabolet tvenne dagar redan.\nNu satt han varje afton vid ett ljus\noch grundade på något oavbrutet,\nomvärvd av ensamhet och tunga tankar.\n\nMen tiden gick, och intet stötte till\nsom skulle tagit oron bort från byn.\n\n\n\n\nBELÄGRINGEN AV SPANGAR\n\n\nEn söndag, när som vanligt kyrkofolket\nstod rådvillt skockat vid den stängda porten,\nbespisat rikligen med lagens lut,\nmen törstande till evangeliskt vatten,\nsom äntligt velat släcka våndans brand —\nen sådan dag kom vandrande på vägen\nprofeten Josua från Vägasked.\nHans gråa långskägg svallade i solen,\nhans panna lyste hög och siarklar,\ndet syntes genast på hans karska hållning:\nförkunnar andan jäste i hans bröst.\nHan plöjde sig en väg igenom mängden\noch klättrade på kyrkomuren upp.\nHan väntade ett ögonblick, tills alla\nfått syn på honom, där han upphöjd stod.\nDå vart han blek av andan, och han talte:\n\n»När icke folket finner väg till mig,\nså måste jag omsider söka folket.\nTy skammen går på torra landet, vänner,\noch eder ynkedom vet ingen hut.\nHär stå ni darrande av djävulsfruktan,\nbegapande varann som vilsna får,\nfast sommarn blommar härliga mot höjden.\nNi ränna runt som fanen satt i baken,\nni skria bibelsprängt på tusen möten\noch tugga svavlet om, som prästen spytt,\nmen hemmen, fälten, fänaden försummas.\nOch vadan detta allt? Ni ropa: straffet!\nJag frågar vilket? Jo, det skall ni höra:\ndet är er egen ynkedom som hämnas.\nSå långt man minns har denna leda by\nej aktat på naturens visa ordning\noch låtit oförhindrad var få sitt.\nTy penningpungen var er enda gud\ntillhopa med sin broder, högfärdsdjävuln,\n— där har du dina förstår, leda by!\nHär handlades med allting. Barnens kroppar\nblev bytesvara mellan gård och gård.\nJag frågar eder: höjdes det en hand\nförutom min mot sista slemma dådet,\ndå Gammelgårdens Klara såldes bort?»\n\nHan höll ett ögonblick. Ett ovisst mummel\nsteg upp ur mänskohopen, halvt förargat,\nmen halvt bejakande den sturska läxan.\nOch mitt ur högen kom en häpen röst:\n»Förbanne mig, han kan ha rätt, den tokern!»\nDå tog profeten ännu högre vid:\n\n»Det händer dock, när köttets köpenskap\nbedrives alltför fräckt, att anden reser\nsig upp till nödvärn mot det råa våldet,\nfast präst och kyrka stå på köttets sida.\nSi, andens långmod är förvisso stort,\noch därför frågas föga om hans mening,\nmen kränkes han för svårt — då står han upp\noch mejar, liksom lien mejar säden,\nberäkningarnas jämmerliga fält.\nPlatt ingenting blir kvar — blott svarta marken,\ndär skator flaxa skrattande omkring.\nDå menar man att djävulen tog växten,\noch löper ylande till kyrkan hän\noch gömmer huvudet vid prästens mage\noch skyggar till för allt som far och flyger,\nanamma, som en vettvill tvåårsmärr.»\n\n»Har du förstått mig, ynkansvärda by?\nJag frågar nu: kom ej er själanöd\nfrån denna vita vandrerska i natten,\nhon, som förpinad gick i drömmen ut,\nförunderligt av trofast längtan vägledd?\nSi, ingen häxa var hon, ingen vålnad,\nmen utsänd var hon till er egen bot.\nTy där hon nattliga gick sjuk förbi,\ndär gick ert kranka samvete på vägen.\nÄr icke detta sanningen, gottfolk?»\n\nBekräftande steg mumlet upp ur hopen,\noch huvud nickade sitt ja och amen,\nmen mitt ur högen kom en röst på nytt:\n»Du talar svåra tankedigert, gubbe,\nmen vet du någon råd, så raska på!»\n\nDå greps profeten av ett mäktigt löje,\nsom hoppade som grodor i hans drag\nmen dog omsider i det stora skägget.\nHan rätade sig ut i all sin längd,\noch muntert skrek han ned från kyrkomuren:\n\n»Om jag vet råd? Det var en fråga det! —\nVrid rätt igen vad vrånga viljor vrängde!\nGe drängen åter flickan, som är hans,\noch signad sommar skall besöka bygden!»\n\nHan hade sagt vad mången länge tänkt,\nfast klenmod tystat tungan på dem alla.\nNu brast den bundna vreden lös, den steg\nsom när en jättegryta kokar över\noch kastar locket som ett spån ifrån sig.\nDet sjöd och bubblade i hundra bröst,\nman fäktade med nävarna, man skrek:\n»Ge drängen flickan hans! Ge Spangar svinskjuts!»\nTumultet växte. Det sög till sig snabbt\nvad allt som fanns i kyrkbyns fyra hörn\nav hundar, barn och påkbehängda sällar.\nFörenade vid kyrkan stodo snart\nde tvenne stränderna som ständigt trätat,\nupptända av en helig endräkt nu.\n»Mot Spangar!» skreks det — »hej, framåt mot\n                              Spangar!» —\nMen ned från kyrkomuren klev profeten\noch vandrade sin väg till söndagssång.\n\nDock spred sig hären icke, ned mot bron\nden rullade sin vredes tunga bränning.\nEn biflod väste upp mot Gammelgård,\nsom låg där grå och stilla, snett mot kyrkan.\nMan hötte vilt med nävarna mot knuten,\ndär änkan visstes ligga i sin säng,\noch röster skreko: kopplerska och packa!\nDå syntes bröderna på farstutrappan,\nden hederlige Gusten, Jan och Lill-Matt,\nbeväpnade med var sitt tjocka grimskaft.\nMan lyfte påken... Det var ingen fara,\nde vinkade på sammansvurnas sätt\noch drogo med de andra bort mot Spangar.\n\nPå bron hölls krigsråd några ögonblick.\nSå stormade med ens den morska hären\nmot Spangarstranden som en getingsvärm,\nmed mycken ilska surrande på brinken.\nOmslutet snart stod nämndemannens hus\nav ring på ring med hotfullt höjda påkar,\noch gården fylldes som det regnat gubbar\nutav en hundrahövdad, skränig hop.\n»Ge flickan åter, som du stal av drängen!\nGe flickan fri, din djävla kvinnotjuv!»\n\nDet kom ej svar. I bommad myndighet\nstod breda farstudörren järnbeslagen,\noch fönstren sågo oberörda ned,\nsom kunde intet bryta deras tystnad.\nDet kom ej svar. Men skränet växte till,\nbemängt ibland med klang av sprängda rutor,\nty nu begynte stenarna att hagla.\nOch redan sprungo Jan och Lill-Matt upp\npå farstubron och började med sparkar\nbehamra dörren, dundrande som trummor.\n\nDå hördes ej hur bommen lyftes av,\nmen plötsligt växte Spangar fram på trappan,\nav vrede vit och jättelik att skåda.\nDen äldre brodern fälldes med en spark,\nså han sjönk dubbelviken hop och spydde;\nmen Lill-Matt kramades av nämndemannen\nmed nacken ned mot knäna till en boll,\nså slungade han bollen ut på gården,\noch karlar stöpo radvis, där den kom.\nMen lika plötsligt var han åter borta,\noch dörren small igen, och bommen föll.\n\nBetänksamhet grep hundramanna hären,\noch skränet krympte snopet efter hand.\nDet hade ingen väntat! Omkring trappan\nförmärktes hastigt ett respektfullt rum.\nMan stod och morrade i mörka klungor\noch svor ohyggligt, hötande ibland:\ni morron, gubbe, vänta du, i morron!\nMan skelade i smyg mot närmsta grannen:\nskall inte snart du ge dig av, så jag\nmed heder kan gå hem till aftongröten?\nFanflykten började. Där någon smet\nförsiktigt bort i skydd av uthuslängan,\nsom var han stadd i trängande bestyr,\ndär följde genast tjugu trängda efter.\nOch när det nattades låg brinken tom,\noch ej ett liv var synligt mer på gården.\nEtt fäste likt låg nämndemannens hus,\ntillbommat, tyst, och stirrade omkring sig\nmed sina ödelagda fönsterögon.\n\n    * * *\n\nDå tändes där det grubbelsjuka ljuset.\nDet lyste över midnatt långt mot morgon,\nhelt sakta flämtade det stundom till\nför kylans andning ur de öde fönstren.\nSå släcktes det. En ensam man steg ut\npå farstubron i första gryningsskenet.\nHan vandrade till stallet, låste upp\noch spände för den vackra travarhingsten.\n\nEn kärra körde långsamt över bron.\nDet var ej någon fart i dag på hästen,\noch piskan vilade förglömd i knät\npå mannen, som i tankar satt försjunken.\nHan såg sig aldrig om, han körde bara\nlikt den som äntligt vet sin enda väg,\nfast den är mödosam och intet brådskar.\n\nDet låg en sällsam ro kring denna man,\ndär han i röda morgonljuset åkte\nigenom rågarna mot bergen bort.\n\n\n\n\nI RÅGEN\n\n\nSom elden varit lös i själva kyrkan,\nså hastigt lopp ett bud från dörr till dörr:\n\n»Säg, har ni hört det — han är kommen, drängen,\nhan vart av Spangar egenhändigt hämtad.\nNu sitter han som bäst på Vägasked,\nförplägas rikligen och fejas fin —\nhär skall bli muntert, jädrar och anfäkta!»\nSå ropte ryktet jublande kring byn,\noch julihimlen log och kyrkotuppen.\n\nDet blev ett spring i bodar och kontor,\nklädkammaren blev plockad i ett huj\npå helgdagsvästar och på silkesdukar,\noch varje yngling som var snäll att spela\ntog länge glömda felan från sin spik.\nHan kvintilerade som hin en stund,\ntills lådan åter lydde gamla konster,\noch spottade i nävarna och sprang.\n\nSnart var det tomt i gårdarna. Blott farmor\nsatt vaktande den övergivna grytan,\noch några ungar stodo runt omkring\noch frågte ängsligt: farmor, blir det krig?\nMen utåt Vägasked gick strömmen jämn\nlängs sockenvägens middagsheta fåra,\nvälkomnande den äntligt funna frälsarn.\n\nHan satt i stugan. Men profeten stod\noch stängde vägen, talande från trappan.\nTy sjuttiåringen höll på som bäst\noch hyfsade den vilda junkarluggen\n— det sågo pojkarna, som klättrat upp\ntill fönstren, stångande varann i höjden.\nDå gav man sig till tåls en stund ännu.\nMan spände för den välbekanta hästen,\nbyns blankaste och lataste och äldsta,\nför gubbens sällan sedda söndagsschäs.\nMan pyntade till hyllning ekipaget\nmed blom och strå, från närmsta tegar brutna\nav flinka flickor, och ur rian sjöd\nen storm av stråkar, prövande till samspel.\n\nNu var han äntligt färdig. Ett hurra\nbröt löst kring trappan, svällde ut och steg\nur trängseln upp mot sommarstilla molnen.\nOch hela gården vred sig runt en stund\nsom när en stordeg knådas i ett tråg,\ntills allt var ordnat efter stånd och ställning.\nDå bröt man upp, och detta var ett festtåg,\nvars make ingen lär ha sett i byn.\n\nFörst gingo tjugu drillande fioler.\nSå kom profetens häst, av gubben körd\nmed mycken värdighet i väldig respäls.\n\nHan satt och svettades och sken, men drängen,\nden sjuttiåriga, stod bak i bygeln\nså styv i ryggen som en kejsarknekt.\nKring båda hjulen rullade en sol\nav granna rågax, och ur hästens sele\nstack blåklint ut i vajande buketter.\n\nOch tronande med hatten i sin hand\nsatt högst i kärran Spangardrängen Markus,\nhan viftade ibland mot följet ut,\nmen för det mesta var han svårt förlägen.\nTy efter kärran i allvarlig takt\nkom rad på rad av kyrkobyns förnämste,\nbehållna bönder, myndiga i min,\nmed guldked guppande på svarta västar.\nSå kommo kvinnofolken i en flock\nmed snack och snytningar och glädjetårar,\nså slagsmålssällar, pojkar, hundar, barn.\nAllt lägre sjönko stånden, varv på varv,\nprecis som taken gjorde det kring kyrkan,\ntills allt omsider tog en ändalykt\nmed fiskar Filus och hans barnbarnsbarn.\nNej, sist av alla, kryssande i dammet\nkom brännvinsbrännar Janne med sin bock,\nhan svang en kutting lallande i luften,\nframpuffad understundom av den röde.\n\nSå drog man festligen i kyrkbyn in.\nFrån gård till gård gick tåget, överallt\ndet viftade från trapporna välkommen.\nOch när man äntligt gjorde halt på bron,\nstod aftonsolen lutande mot nedan.\n\nDet blev en natt, som byn besjunger än!\nFrån alla vallar ljöd det muntert spel,\noch bössor knallade mot ljumma himlen,\nfrån vilken stjärnskott föllo ned till svar.\nDet flammade på ån: en jätteflotte\nav tjärigt stapelvirke tändes på,\noch båtar rodde svängande med bloss\nkring stränderna, som dansade i skenet.\nPå Vägasked var fest tills morgon kom:\nrigolvet dundrade av hundra klackar,\ndå sjuttiåra drängen förde an\ndet stolta purpuriet, högtidsdansen.\nDet var den natten som profetens golv\nmot morgonsidan rämnade med brak\n— det är bevarat än till minnesmärke.\n\nMen långt från gästabud och dryck och dans\nförsvunno de i sädeshavets skymning,\nde två som bygden hyllade i natt.\nDe gingo tigande från ren till ren,\nför häpna för att ännu töras tala.\nBlott axen viskade sitt sus som förr\nur när och fjärran i den mörkblå natten.\nAllt längre gingo de, alltmer de sjönko\ni rågens varma, välbekanta famn.\n\n\n\n"]