[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fe4Tn-ZR6HfEBc7RFgyJqcpuKiisQTLoSdJwra2sX6I8":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":17,"wordCount":18,"charCount":19,"usRestricted":20,"gutenbergId":21,"gutenbergSubjects":22,"gutenbergCategories":25,"gutenbergSummary":26,"gutenbergTranslators":27,"gutenbergDownloadCount":28,"aiDescription":29,"preamble":30,"content":31},3218,"Helmi","Ongelin, Hanna",1848,1893,"3218-ongelin-hanna-helmi-pa-svenska","3218__Ongelin_Hanna__Helmi_(på_svenska)","Dramatisk dikt","naytelma",[],[],"sv",1872,null,11147,47471,false,74476,[23,24],"Finland -- History -- To 1523 -- Drama","Swedish drama -- 19th century",[],"\"Helmi: Dramatisk dikt\" by Hanna Ongelin is a dramatic poem written in the late 19th century. The book is set in 12th-century Finland and explores themes of cultural conflict, identity, and the clash between pagan beliefs and Christianity. Through its poetic structure, the narrative reveals deep emotional undercurrents and the struggles faced by its characters.  The story unfolds amid the backdrop of Finland's conversion to Christianity, focusing on the struggles of the titular character, Helmi, the daughter of a Finnish sorceress, and her connection to Aino, a young warrior. As conflict arises between the native Finnish culture and the invading forces led by King Erik and Bishop Henrik, Helmi's love and her desire to defend her heritage lead to tragic consequences. The characters grapple with their fates as they confront issues of sacrifice and loyalty amidst a rapidly changing world. The dramatic tension heightens as Helmi's intentions culminate in a poignant ending that reflects the broader themes of sacrifice, loss, and the yearning for one's identity. (This is an automatically generated summary.)",[],206,"Lounais-Suomeen vuoteen 1157 sijoittuva säkeistetty historiallinen näytelmä kuvaa kristinuskon tuloa maahan. Keskiössä ovat kuningas Erikin ja piispa Henrikin kohtaamiset suomalaisten hahmojen, kuten tietäjä Tainin ja tämän tyttären Helmin, kanssa.","'Helmi' av Hanna Ongelin är Projekt Lönnrots utgivelse nr 3218. E-boken är\npublic domain såväl inom EU som i övriga världen, varför vi inte sätter några\nsom helst restriktioner med hänsyn till e-bokens användning eller dess\ndistribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.","HELMI\n\nDramatisk dikt\n\n\nAf\n\nH. [Hanna Ongelin]\n\n\n\n\n\nHelsingfors,\nG. W. Edlunds Förlag,\n1872.\n\n\n\n\n\n\nFörord.\n\n\nDet ungdomsförsök, som härmedelst öfverlemnas i en välvillig allmänhets\nhänder, framträder utan alla anspråk. Det är drömmar af en ung\nfantasie, som af en oöfvad hand blifvit sammanknutna till ett helt,\nhvilket man vågat gifva benämningen \"dramatisk dikt\". Förf. vet nogsamt\natt många brister gömmas mellan dessa blad, mången osannolikhet,\nmången inkonseqvens, röjande de första stapplande stegen, men det som\nmanat förf. till den djerfheten att framlägga det omogna försöket för\nallmänhetens ögon, är medvetandet att i detsamma hafva inflätat många\naf sina skönaste tankar, sina innerligaste känslor och öfvertygelsen,\natt en allmännare, rättvis, om ock sträng, granskning skall, som en\nfrisk vind, välgörande gå fram öfver den späda skörden och skilja de\nsmå hvetekornen från agnarne.\n\n_Förf._\n\n\n\nPersonerne:\n\n_Konung Erik_, den helige.\n_Biskop Henrik_.\n_Tancred_, ung munk, italienare.\n_Taini_, finsk trollqvinna.\n_Helmi_, hennes dotter.\n_Aino_, ung finsk kämpe.\n_Welli_ | gamla finnar.\n_Matti_ |\n_Toivo_, Wellis son.\nTvå svenske kämpar.\nKämpar, munkar, finnar.\n\nHändelsen försiggår i sydvestra Finland år 1157.\n\n\n\n\nFörsta akten.\n\n\nTheatern föreställer en öppen plats vid liafsstranden. En stor sten\nmidtpå scenen. I bakgrunden några klippor. Solnedgång.\n\n\nScen 1.\n\n    Matti samt en hop andra finnar.\n    Welli inkommer långsamt, utan att varseblifva de öfriga.\n\n_Welli_.\n\nNu solen sista strålen kastar re'n\nPå trädens toppar, på det blanka haf.\nOch alla foglar tystna uti skogen,\nMen än jag icke sonens steg förnummit.\nJag lyssnande på stigen vandrat har\nOm ej hans glada stämma sjungande\nMånd' till mitt öra hinna ifrån fjerran,\nMen allt är tyst. Jag hör blott trädens sus\nOch ängslan spänner klon uti mitt hjerta.\nÄn bittida det var, knappt solen stod\nSå högt som nu, då bort han vandrade\nFrån hyddan, och han än ej återkommit.\nGood afton, bröder! Hvarför' stån j här\nFörsamlade? Han j min son ej sett?\n\n_Matti_.\n\nVi samlats här, att klokt ett rådslag hålla.\nVi väntat dig och dina visa tankar,\nSom alltid vägde tungt i runden af\nDe pröfvade och gamle männen sluten.\n\n_Welli_.\n\nEj skall jag kunna lugn i rådslut sitta\nFörrän jag käre sonens öde vet.\nJag ville gå att honom söka, om jag\nBlott visste hvilken väg han vandrat har.\nKanske kung Eriks folk har honom träffat\nOch bundit, velat kanske honom tvinga\nAtt sina fäders gudar svärja af.\nHan trotsig är; kanske de honom dödat.\nO ve! min ålders tröst, hans moders fröjd!\n\n\nScen 2.\n\n    De förre. Toivo.\n\n_Toivo_.\n\nGod qväll, min fader och j vise kämpar!\n\n_Welli_.\n\nHvar har du dröjt, o son? Jag har dig sökt\nFrån middag allt till sena qvällen nu.\nHvi åt din fader slik en ångest smida\nI dessa blodbestänkta, olycksfulla tider,\nDå ung och gammal faller, vildbråd likt,\nFör mäktig fremlings skoningslösa svärd\nOch ingen säker går i fädrens ängder?\nDu hän från hyddan drog om morgon tidigt\nOch återvänder i den sena qväll.\n\n_Toivo_.\n\nTillgif mig, fader, om jag ve dig skapat!\nEj var mitt uppsåt att så länge dröja.\nEn dröm jag drömde i den lidna natt;\nDess syner väckte mig ur slummern tidigt.\nEj kunde jag i hyddan längre bida.\nMed skräck så stor i barmen ilade\nJag hän, att skåda om min dröm var sann\nOch ej ett gyckel blott af mörka andar,\nSom spinna svarta trådar kring vår ro.\nJag drömde —\n\n_Matti_.\n\n             Ej vi kommit hit, du pilt!\nAtt dina drömmar höra. Dem förtälja\nDu kan för moder din i qväll vid härden.\nVi annat ha att byta tankar om.\nSom barnen höfves, må du tiga still\nNär männer tala och dig visdom lära\nAf deras ord för dina mogna dagar.\nNu, kloke Welli, må du trygg ett ord\nUti vårt rådslag tala, när oskadad\nDen fagre pilten vid din sida står.\nSå hör då hvad uti vårt sinne stigit:\nI våra hyddor qvinnorna begråta.\nI klagan vild de många käcke män,\nSom fallit för kung Eriks svärd, små barnen\nPå sina fäder ömkligt ropa och\nBlek fasa går med blodigt spår omkring\nI våra grönskande och stilla nejder.\nEn kvar, som morgonsolen helsar, vet\nEj om hans trötta öga qvällsol skådar.\nOch Jumala de döda icke väcker\nOch ingen blixt från molnet sänder ner,\nAtt fridsförstörarns höga hufvud krossa.\nFrån våra gudar makten tagen är\nOch gifven åt den starke nye Gud.\nHvi längre mot hans skarpa vapen spjerna?\nEj makt vi hafva att besegra honom;\nHans välde drager fram på våra lik,\nMen frid och evig salighet han bjuder\nÅt dem som för hans spira ned sig böja.\nOch mild kung Erik är mot alla döpta.\nMitt ord det lyder, att vi draga må\nTill kungen fram och utaf egen drift,\nSom fria männer höfves, nye Guden\nTill vår och till de våras väl anamma.\n\n_Welli_.\n\nEn tanke slik och i mitt sinne bott.\nDock lyster mig, j bröder, att förnimma\nHvad pilten här att tälja har ock hvad\nHan drömt, hvar han den långa dagen bidat.\nMig anar att dock större ting han skådat\nÄn man i spiselvrå om qväll månd' jollra.\n\n_Matti_.\n\nNåväl, så tala då, oss höra låt\nHvad du har drömt ock hvad i dag du sett.\n\n_Toivo_.\n\nEn syn så sällsam såg jag i min slummer:\nJag var i skogen vid det gamla altar,\nDer än åt Jumala man offer bär.\nDer stod kung Erik med sin gyllne krona\nPå hufvundet och spiran uti handen.\nKring honom kämpaskaran sluten sågs\nOch blanka svärden blixtrade i solen.\nSå klar som stjernans eld en låga brann\nPå altaret och sände gnistor ut.\nOch derinvid uti det mjuka gräset,\nDer låg, så blek, med sargad, blodig barm,\nTrolltärnan, björnens dotter, Helmi skön,\nOch hennes hjerta brann i klara lågan\nPå altaret, till offer åt kung Erik.\nI fasa vild jag upp ur sömnen flög;\nDet morgon var, jag bort från hyddan smög\nOch ilade så snabb som jagad hare\nTill offerlunden i den djupa skogen.\nSå tyst der var och intet menskospår\nI blomsterströdda gräset hade trampat.\nEn ensam fogel blott i tallen slog.\nMen oro bodde än uti mitt bröst;\nEj kunde jag till härden återvända.\nDå gick jag bort till källan, der de kristne\nPå deras hufvud vatten ösa, som\nTill deras lära sig bekänna vilja.\nEn hop så stor af folk var der församlad.\nOch med sitt anlete mot solen vändt\nOch öfvergjuten af dess gyllne skimmer,\nStod på en höjd vid källan biskop Henrik.\nHan skön och högrest var lik en af dem,\nDe ljuse stridsmän som hos Wäinö gästa.\nJag närmre gick, att honom tala höra.\nHans stämma mäktig ljöd lik forsens brus\nI stilla sommarnatten. Dunkla orden\nIfrån hans läppar väldigt klungo fram.\nOm blodröd synd han talade, om dom\nSå tung, om evigt straff i mörka riken,\nEtt töcken blott af våra gudars makt,\nSå sade han, en nattens skugga blott,\nSom smälter bort, då morgonrodnan vaknar.\nOch så han talade i ord så höga,\nAtt jag dem knappt begripa månde, om\nDen store Guden, som deruppe bor\nHögt ofvan verlden all och om hans kärlek,\nSom större är än hela himlens rymd,\nMed alla, alla tusen stjernor på\nOch varmare än solens middagsstråle\nOch rikare än verldars skatter alla;\nOch huru Gudens ende son steg ned\nIfrån sin thron vid Fadrens högra sida,\nOch smälek led och neslig plågodöd,\nAtt med sitt blod försona våra synder,\nOch sedan herrlig stod ur grafven upp\nEn morgon arla och från höga berget\nTill himlen åter for i fadrens famn.\nO, kommen, sade han. Er kallar Herren!\nSe, himmelrikets portar öppna stå;\nDeruppe fröjd förutan ände vinkar\nOch fridens palmer undfå skolen j.\nSå ljuflig ljöd hans stämma, pannan sken\nSå klar; han sina armar bredde ut.\nEn bäfvan sällsam nedsteg i mitt hjerta\nVid dessa orden. Sådant jag förnam\nÄn aldrig, då när oifret flammade\nTill våra gudars pris och fromma bönen\nMed suckan steg till blåa rymden upp.\nSe'n hela skaran uppå knä sjönk ner\nOch vatten öste han på allas hufvud.\nEj längre kunde mer jag bida der.\nJag ilade från källan; på en höjd\nJag stannade och såg mig om, ty sången,\nAf munkar sjungen, nådde till mitt öra,\nNär den i fridsäll ton steg upp till himlen. —\nDen tystnade. Jag såg hur' biskopen\nAllt folket signade, som knäböjdt låg,\nMen nu stod upp, och genom luften klar\nJag hörde hundrafaldigt amen!\n\n_Alla_.\n\nAmen!\n\n_Toivo_.\n\nHvad ljud hör jag från tysta kämparunden?\n\n_Welli_.\n\nI denna qväll ännu vi vandra må\nTill Henriks källa och till Erik kung,\nHans Gud att helsa och i friden åter\nTill hyddan gå.\n\n_Toivo_.\n\n                Jag mer att tälja har,\nEn ting så märklig att förkunna än.\nHän ilade jag från den höga kullen\nOch ner på skogens stig. Der mötte jag\nEn man, som okänd var för mig. Han sade:\nDen stolte Aino, kämpen, hvar är han?\nMed svärd han sökes af kung Eriks män\nI skogar, hyddor, berg och dalar alla.\nI går han tolf af kungens män har slagit.\nOm nu han funnen blir, han svärja skall\nDe gamle gudar af, hvarför han kämpat;\nOm ej han gör det skall han dödad varda.\nAtt honom fånga kungen ej förmår\nJag sade, än ej fångad Aino var.\nKung Erik seglar ej från denna stranden,\nFörrän den vilde björnen tämjd är vorden.\nOch skall han söka honom dagar mång'\nOch hundra männer skola honom binda,\nSå skall han bunden bli, det kungen svurit,\nSå talte mannen och försvann i skog.\n\n_Welli_.\n\nJag sade er, j tappre männer, ju,\nAtt pilten annat hade att förtälja,\nÄn hvad med moder man i qvällen jollrar.\nMan Aino söker, på den höge vill\nMan armen binda, som med björnen brottats.\nVe, grånad ålderdom, som stapplar arm\nVid staf, ve barnet utan far och mor,\nVe, värnlös jungfru, om den starke fäller!\nOss alla ve, om furan i vår ängd,\nDen däjliga, till marken bruten sjunker!\nHan får ej falla, lefva måste han!\nDen nye Gudens tro må han annamma\nOch lefva för sitt folk och fädrens bygd.\n\n_Matti_.\n\nSå vild och stolt den starke kämpen är.\nFörrän sitt hufvud han för kristne Guden\nNedböjer, skall han välja blodig död.\n\n_Toivo_.\n\nJag Aino känner; kär jag honom varit\nAlltseA den tid då jag helt liten var\nOch han mig vaggade på starka armar,\nLikt klara källan, gömd i klippans famn.\nDer ömhet uti jernebarmen bor.\nJag går att honom söka; han skall höra\nDe ord, som milde guden månd' mig lära,\nAtt till hans hjerta hviska. Vise män.\nJ grånade och vidterfarne kämpar,\nSom många ting i klokhet grundat ut,\nMig tyden dock, förrän nu bort jag går\nDen drömmen, som i arla morgonväkten\nMin själ förskräckte i dess stilla slummer.\n\n_Matti_.\n\nDen drömmens mening månde lyda så:\nDen stolta hednatärnan skall sitt hjerta\nTill offer bära åt kung Eriks Gud.\n\n_Toivo_.\n\nDen tydning ljuder huld! O höge Wäinö!\nNu led mig, om i öster, söder, norr,\nOm uti purprad vester jag månd' finna\nDen, som jag söker! Se, der kommer han!\n\n\nScen 3.\n\n    De förre. Aino.\n\n_Aino_.\n\nJ, bröder, djerfve, starke kämpar alle,\nSom kring mig stån! Hvi ser jag er i dag,\nSom slagne trälar utan svärd vid höften,\nMed hufvud lutadt och med blicken sänkt?\nHan j er döpa låtit?\n\n_Matti_.\n\n                     Icke döpte\nVi äro, men hvad båtar motstånd göra\nMot konung Erik och hans starka här?\nSom gräs de hugga oss till marken neder.\nVår hydda bränna upp och barnen små\nMed värnlös moder uti vintern vandra,\nEn brödbit tigga och i drifvan dö.\n\n_Aino_.\n\nDu fege! ej ditt ord för alla gälle.\n\n_Welli_.\n\nDet ord du nyss förnam, det allas är.\n\n_Aino_.\n\nÄr det de män, som fostrades i hyddan\nI furans skygd, vid hafbesköljda stranden,\nSom lyssnade i sommarnattens ljus\nTill Wäinös sånger, klingande i skogen;\nSom Jumalas, den höges, altar byggde\nOch firade dess fest med kämpadans:\nSom svärden drogo mot de vilda folken\nOch vände hem med hjelmen segerkrönt:\nÄr det de män, som djerfvas stå och säga,\nAtt nu de rädas för en bleklagd kung,\nSom kommer med en här af svarta munkar\nOch stiger fräck på deras fria strand,\nFörkunnar falska läror, slår till jorden\nFriboren kämpe, i hans eget land?\nMånd' männen, som med svarta gastar stridde\nI mörka natten uppå ödslig mo\nOch skaran skränande till Tuoni jagat,\nNu skola fly för kung med ljusa lockar?\nNej, kämpabröder, tagen ned från vägg\nDe skarpa svärden, som j upphängt hafven,\nAtt rosta fegt. Omgjorden er med dem!\nOm svärdet rosta skall, må det då ske\nI grafven vid den kalle kämpens sida.\nOch låt oss än till kamp för våra gudar\nVår klinga svänga öfver oväns hufvud\nOch jaga honom blodig från vår strand!\n\n_Welli_.\n\nEj vi förmå kung Erik att besegra.\n\n_Aino_.\n\nMåhända, men att falla vi förmå\nTill siste man på fria, ärfda stranden.\nVäl dö vi kunna, men ej trälar bli.\n\n_Matti_.\n\nKung Erik lofvar lyckosamma dagar\nOch spira mild om svärd vi lägga ned\nOch låta döpa oss till kristna läran.\nKanske man mera salig är hos Guden,\nHvarom de milde prester här förkunna,\nDen ljuse, som förlåter alla brott,\nÄn uti gamle Tuonis kalla riken.\n\n_Aino_ springer upp på stenen.\n\nJ fege uslingar! till kungen gån!\nFör honom böj en knä och kyssen foten,\nSom edra gudars altaren har trampat\nI gruset ner och låten dopets bad\nEr hjessa skölja! Trälar sedan blifven\nÅt fremlingskonungen! Jag ensam går\nAtt kämpa mot de lömska, kristna skaror.\nJag hundra redan slagit, hundra än\nOch ännu fler' mitt svärd nedmeja skall.\nOch faller jag engång till Eriks fötter,\nSå sker det med hans klinga i min barm.\nMed ära frälsad och med odöpt hufvud,\nJag hem till gamle Wäinös salar går.\n\n_Toivo_.\n\nO, starke Aino! hör den späda stämma,\nSom hviskar vid din sida liksom bäcken\nTill höga furan hviskar, vid hvars fot\nHan stilla sorlar. Hör! en röst uppstiger\nIfrån de vida dalar, tysta skogar.\nDe tusen hyddor, spridda på vår strand;\nDen rösten beder: fall ej ned från fästet,\nDu ljusa stjerna! brist ej, starka sköld!\nO, slockna ej, du vårdeld uppå höjden!\n\n    (Knäböjer.)\n\nO, Aino! hör den arma modrens klagan\nOch blyga jungfruns bön, den gamles suck:\nBevara kämpaarm så väldig än\nTill deras värn och höga gudars fröjd!\n\n_Aino_.\n\nStå upp, du pilt! Ditt tal är likt de drömmar,\nSom ungmö sysslolös i tjället sömmar.\nMen icke kloke männers tal det är,\nSom gå att strida för den kära torfvan,\nFör gamle gudar och för fädrens hydda;\nSom blöda för att värna modrens graf,\nAtt trampas af den fräcka fremlingsfoten.\nGå fritt, att leka vid din moders knän!\nFör henne och för dig jag drar i strid.\nOch faller jag, så lefva starke gudar.\nAt annan arm de skola kraften skänka\nOch svärdet lägga i en annan hand\nTill svaghets styrka och till deras pris.\n\n_Alla_.\n\nHell, Aino! icke ensam skall du vandra.\nVi följa dig och falla vid din sida.\n\n_Toivo_.\n\nFör hög jag vuxit att vid moders knän\nMer leka. Stolte Aino! uti striden\nJag går med dig, som du att kämpa, falla.\nOm jag förblöder, ej det skada är.\n\n_Aino_.\n\nHell, fagre yngling! pilt är du ej mer.\nOch om i dag jag uti kampen faller,\nMitt svärd, mitt värf, i arf jag lemnar dig.\nOch nu, j bröder! hem till hyddan gån.\nOmgjorden er med svärden, kommen sedan\nTill gudaaltaret i djupa skogen,\nDit kristen skändarfot ej hittat än.\nDer skolen j mig finna. Hu jag går\nTill hyddan hem, gråhårig fader att\nMin helsning ge; kanske jag ej mer träder\nIn under åsen, der jag dagen såg.\n\n    (Går ¨åt venster; de öfriga åt höger.)\n\n\nScen 4.\n\n    Aino. Två kristne kämpar.\n\n_Den ene kämpen_.\n\nDu mannadråpare! du vilde björn,\nSom hundra ädla, kristna kämpar slagit\nMed syndigt hednasvärd i döden ned!\nNu, aldrig funne, är du fångad vorden,\nNu skall din vedergällningstimma slå!\n\n    (Strid. Fem andra kämpar komma.)\n\n_Aino_.\n\nJag ana kunnat, fastän jag ej visste,\nAtt sju mot en är kristen kämpased! (Skrattar.)\n\n    (De binda honom.)\n\nHvi binden j mig? Hvi med svärden sju\nSlån j mig ej till gröna marken ned?\n\n_Kämpen_.\n\nDig kungen dömma skall. Der ses han komma.\n\n\nScen 5.\n\n    De förre. Kung Erik. Biskop Henrik. Tancred m.fl.\n\n_Kämpen_.\n\nDu höge konung! Här du fångadt ser\nDet rika byte, som vi länge spanat.\nNu björnens ram i bojor slagen är.\nOss bjuder du att honom nederslå?\n\n_Kungen_.\n\nEj någon må man nederslå förrän man\nAt honom bjudit Kristi höga nåd\nOch lifvets bad. Och om han det annammar\nI troget uppsåt, må i frid han gå.\nDu vilde kämpe! nu jag frågar dig\nUti den Gudens namn, som är den sanne,\nDen evige, som ensam frälsa kan:\nVill du afsvärja dina falska gudar,\nDet helga dopet taga an och lägga\nNed för den ende Gudens fot ditt svärd\nOch det upptaga, blott för att det föra\nTill Kristi ära i Hans stridsmäns skara?\nDå skola alla dina synder dig\nAf evighet förlåtas och du engång\nI englars rund lofsjunga Herren Gud.\n\n_Aino_.\n\nJag vill dig svara, kung, som du mig frågar.\nDe höge gudar, vid hvars sånger mig\nMin moder vaggade till ljuflig slummer\nPå sina armar, då än späd jag var;\nDe gudar, mina fäder kämpat för,\nOch som i mäktig huldhet gula fälten\nMed skördar signat, värnat hyddans härd\nOch lyssnat till vår bön i altarlunden,\nDem byter jag ej bort mot dina sagor\nOm milda gudar, ropande på blod,\nOm himmelen, der dessa gudar bo,\nOm helvetet, som dina prester diktat.\nOch aldrig mig ditt vattenbad begjuter.\nVi ha' här ruskigt nog ändå; vi ej\nKallt vatten på vårt hufvud gerna ösa.\n\n_Kungen_.\n\nO, yngling! smäda ej Guds helga lära,\nMen böj ditt öra till Hans kärleks röst!\nEj sagor är det jag för er förkunnat.\nEj jag för dikter uti härnad drager.\nDet sanning är, den högste Gudens ord\nI ende Sonens skönhet uppenbaradt.\nAll annan lära falskhet är och mörker,\nSå mild, så gammal den än vara må.\nJag ej föraktar dina gudar, yngling!\nDe höge andar, som i eder drömt\nNär genom natt till ljus och dag j vandrat.\nMen nu har solen uppgått öfver verlden,\nAtt lysa alla, som på jorden bo;\nOch nattens skuggor ila bort för dagen,\nSom mäktigt skinande från himlen stiger.\nO, kämpe stolt! till fridens gårdar kom!\nLåt döpa dig och på Försonar'n tro!\n\n    (Paus.)\n\nO, starke yngling! skön du för mitt öga\nOch hög, som unga, friska furan står.\nO, kom och blif en väldig Herrans kämpe\nOch evig ära smycka skall ditt hufvud.\nStig ned i dopets himlaflod och synd,\nSom, blodröd, nu din själ betäcker, skall\nBorttvagen bli och frälsad skall din ande\nSig svinga upp ur badet, snöhvit som\nDen dufvas vinge, som sig himmelsk sänkte\nPå Kristi hufvud ner, då upp han stod\nUr Jordans helga hölja. Yngling, svara!\nVill du ej kristen bli?\n\n_Aino_ (sliter sig lös och drager sitt svärd.)\n\n                        Der är mitt svar!\n\n_Kungen_.\n\nDen svärd tillgriper, skall med svärd förgås.\nSå Herren bjudit har. Ditt blod ej komme\nUppå mitt hufvud! Jag din frälsning ville.\nJ, kämpar! fräcke hädarn nederslån.\n\n_Aino_ (faller.)\n\nDu sjelf, du kung, för mördarsvärd skall falla\nOch fara till den svarta afgrund ner,\nHvarpå du tror. Jag hem till Wäinö går!\n\n_Kungen_.\n\nHan föll, den starke, stolte yngling neder!\nSå går det den, som nådens bud föraktar\nOch hellre tjenar djefvulen än Gud.\n\n_Biskopen_.\n\nO, Gud och Fader, i den ljusa höjden,\nSom här oändlig kärlek i din hand,\nGjut blott en enda droppe öfver\nDen stolte syndarns hufvud som här hvilar,\nI döden sjunken för sin vilda ondska,\nAtt han engång omsider frälsad från\nDe mörka riken, der hans arma själ\nNu irrar kring, din fotapall må hinna\nOch evig ro invid ditt altar finna.\n\n_Kämpen_.\n\nDu höge kung! Man ännu här har funnit\nEtt hednaaltar djupt i mörka skogen,\nDer offer brinna åt den falske gud.\nVill du vi draga dit att det förstöra?\n\n_Kungen_.\n\nI natten ej vi må i djupan skog\nAtt irra gå. Försåt kan ligga der.\nJag älskar ärlig strid, försåt jag hatar.\nI morgon bittida, då första flamman\nAf solens eld på blåa böljan står,\nDå draga vi att hednagudars säten\nMed jorden jemna till vår Faders lof.\n\n    (Alla gå, utom Tancred.)\n\n\nScen 6.\n\n    Tancred. Helmi (som inkommit under det kungen\n    talat till Aino och obemärkt stannat i bakgrunden.)\n\nHELMI framträder till Ainos lik, utan att varseblifva Tancred.\n\nEn gnista sig gömmer i mörkaste skuggan,\nEn flamma der slumrar i svartnade skyn.\nMen gnistan till ljungeld skall vexa och springa\nUr remnande molnet vid himmelens bryn;\nOch fräsande blodröd den framila skall,\nAtt nedslå och splittra den skyhöga tall.\n\n\n\n\nAndra akten.\n\n\nTheatern föreställer det inre af en tarflig stuga.\n\n\nScen 1.\n\n_Helmi_ sitter på en bänk och skurar ett gammalt svärd.\n\nEn gnista sig gömmer i mörkaste skuggan.\nEn flamma der slumrar i svartnade skyn.\nMen gnistan till ljungeld skall vexa och springa\nUr remnade molnet vid himmelens bryn:\nOch fräsande, blodröd, den framila skall,\nAtt nedslå ock splittra den skyhöga tall.\n\n\nScen 2.\n\n    Helmi. Tancred.\n\n_Helmi_.\n\nDu bleke ungersven, hvad vill du här?\nHvad söker du väl uti björnens klyfta?\nEtt offer säkert åt din hvita Gud!\nEn orm der lurar i ditt milda öga\nI svarta manteln gömms kanske ett svärd.\n\n_Tancked_.\n\nEj svärd jag bär, du höga hednatärna!\nOch intet svek uti mitt öga bor.\nMen hit jag djerfdes träda in att bedja\nOm en dryck vatten endast ur din hand,\nAtt svalka törsten het, som mig förbränner.\n\n    (Paus.)\n\nUti vår helga lära står ett ord.\nSom säger: bägaren med vattnet friska,\nDu åt den törstande framräcker, skall\nUti Guds stora bok upptecknad varda.\nO, sköna ungmö! räck mig svala drycken.\nDå du det gör, till hinlajungfruns thron\nJag skall för dig mång' fromma suckar sända.\n\n_Helmi_.\n\nGå dit, der höge kämpen ligger slagen.\nKanhända bloden än ej stelnad är,\nSom väller fram ur stolta, stungna barmen.\nGå dit och släck din törst utur den källan!\n\n_Tancred_.\n\nEj har jag dödat ynglingen och ej\nHans död jag ville. Nej, Guds hand det var\nSom honom slog. Till nåden och till dopet\nHan bjuden blef af fromme konung Erik.\nMed hån så fräckt han smädat helga läran\nOch mördarsvärdet höjt mot Herrans smorde,\nOch derför slogs han af Guds kämpars hand.\nTy hvar och en som Frälsarens nåd föraktar,\nSom honom huldrikt bjuds, ett ogräs är,\nSom skall afmejas och i ugnen brinna.\n\n    (Paus.)\n\nDu frågade af mig om offer jag\nHär sökte åt min hvite Gud. O, ja!\nEtt offer kostligt sökte jag i hyddan,\nI björnens klyfta åt min ljuse Gud.\nDu ädla tärna! skön en gnista lågar\nAf himmelsk sol uti ditt ögas natt,\nEn klarhet skimrar på din höga panna,\nDer du går fram bland dessa mörka vildar.\nTräd ut från hednadomens mörka dal,\nDer onda andar uppå harpor spela\nOch syndens skuggor sväfva uti dödsdans,\nTräd ut i Herrans ljusomgjutna ängd,\nDer källorna med lifvets vatten sorla\nOch englaväsen ibland liljor gå.\nBortkasta svarta slöjan, som fördöljer\nFör dig Guds klarhets sken och ila fram\nTill Frälsaren, som står med öppna armar.\nI dopets bad ditt stolta hufvud sänk.\nFörklarad skall du åter upp det höja.\nO, höga, fagra jungfru, kristen blif!\n\n_Helmi_.\n\nDitt ord du kunnat spara, munkeyngling,\nAtt dårligt locka till din falska himmel!\nTy mina gamla, helga gudar, de\nI sångerna besjungna, höga, aldrig\nJag skänker bort emot din bleke Gud,\nSom sitter på en dimmig thron i fjerran\nOch, aldrig mättad, dricker skuldlöst blod.\nNu har jag svarat dig. Välan, tag svärdet,\nDet skarpa här, och stöt det i min barm!\nOch elda se'n en ugn, så het liksom\nDen afgrund, hvar om j prediken, bränn mig,\nSom ogräs der, till offer åt din Gud!\n\n_Tancred_.\n\nEj döda dig jag vill, men lefvande\nDig göra, genom Frälsar'ns höga kärlek.\n\n_Helmi_.\n\nEj lefvande du kan mig göra, ty\nJag lefver ju, men döda mig du kan.\nJ kärleksprester endast döda kunnen!\nVälan, hvi tvekar du? Se här, tag svärdet!\n\n_Tancred_.\n\nHur' skulle jag väl kunna döda dig,\nDu starka, sköna, der du för mig står,\nI fägring dunkel ock med brand i ögat?\nEj döda vill jag, men dig saliggöra.\n\n_Helmi_.\n\nOch hvarför icke mig som kämpen ung,\nVår ära, gammal faders ende son?\n\n_Tancred_.\n\nEn qvinna blott du är. —\n\n_Helmi_.\n                         Och hvi, lik mannen\nFår då ej qvinnan sjunka ner till jorden,\nMed sargad barm för det hon trofast är?\nHvi skonas hon, då hennes broder blöder?\n\n_Tancred_.\n\nHan dödat hade många, ingen du.\n\n_Helmi_.\n\nHan dödat kade många, säger du!\nHa! lömske fremlingar, med lockar ljusa!\nMed eder mördarkung j trädden djerft.\nPå denna gamla strand och drogo fram\nI våra bygder, störtade i gruset\nDe helga altaren, der våra fäder\nTill höge guden bådo, stungo ned\nDe fagre ynglingar och starke kämpar,\nSom höjde svärd, att värna gammal tro\nOch ärfda hyddan emot oväns våld.\nSå gjorde äfven han, den fallne yngling.\nJ åter, falske prester, som prediken\nOm kärlek blott, hur' mild försonar'n sitter\nI ljusa himlen, på Gud Faders hand,\nMen gömmen svärdet under tempelskruden,\nJ helige, som sägen, att det är\nEtt brott, väl värdt ett evigt straff, att döda,\nI edra gudars namn j honom mördat!\nTag svärdet här och döda äfven mig!\nHvad? vågar du det ej, du fege pilt?\n\n_Tancred_.\n\nMig säg, var han dig kär, den döde yngling?\n\n_Helmi_.\n\nJa, kär han var mig, kär liksom den hydda,\nMin moder skyddar under vinterns köld.\nSå kär han var mig som min faders svärd.\n\n_Tancred_.\n\nSäg, lefver någon, som än mera kär\nDitt hjerta håller här?\n\n_Helmi_.\n\n                        Ja, hon, som mig\nHar lifvet skänkt och vid sin barm mig fostrat,\nHon är mig kärare än alla andra.\n\n_Tancred_ (för sig)\n\nMan brudgum mer än moder älskar dock.\n\n_Helmi_.\n\nNåväl! hvi dödar du mig ej, du fege?\n\n_Tancred_.\n\nEj feg jag är, men dig jag ej kan döda.\nEj ondt jag vill dig, höga, vilda mö!\nMen höj ditt svärd och göm dess blanka klinga\nUti min barm, den utaf ångest tärda,\nAtt jag får frid här fallen vid din fot.\n\n_Helmi_.\n\nSkall kristen tempelyngling finna friden\nVid hednisk jungfrus roförgätna fot?\n\n_Tancred_.\n\nO, stolta mö! Vill du min saga höra,\nSå ljufligt sorgsen som mitt hemlands natt:\nJag föddes i de solbegjutna länder,\nDer sommarn aldrig dör och bladen aldrig\nFrån träden falla, blomstrens kronor aldrig\nKring fälten jagas utaf höstens vind;\nDer snön blott smyckar, lik en bländhvit hjelm,\nDe höga bergens toppar uti fjerran,\nMen aldrig kyler foten, hvilken ilar\nPå doftrik gräsbädd under palmer fram;\nDer drufvan sväller uti solens brand\nOch gjuter eldig saft uti pokalen;\nDer såg jag dagens ljus; min moder dog\nDå jag blef född. En riddare så ädel\nMin fader var. Han fostrade mig upp\nI tro så from på Gud ock helga jungfrun.\nSom ende Sonen har till verlden födt.\nUti en borg så skön, på höga stranden\nAf evigt blåa hafvet bodde vi.\nDå jag var tolf år gammal, drog min fader\nLångt fjerran med mång' kämpar, att befria\nFörsonar'ns graf ur vilda Turkars hand.\nEtt år förgick; så kom ett bud en dag,\nSom sade: fallen är din ädle fader\nI blodig kamp mot grymme Saracener.\nMitt slott, mitt riddarnamn jag skänkte då\nÅt helga jungfrun och i kloster gick.\nDer lefde jag i fromma böner, fastor\nSamt späkningar och helig visdom lärde.\nOch ofta då i midnatten jag bad,\nStod Herrans moder uti himmelskt strålljus\nInför mitt öga, log mot mig så huldrik.\nOch en gång hörde jag den höga hviska:\nDrag fjerran bort till isomgjutna stränder\nOch Sonens herrlighet förkunna der.\nDå vandrade jag hän den långa stråt.\nPå snöbetäckta fält och höga berg,\nDer nordanvinden isig hvirflar. Genom\nDe strida floder fram jag vandrade.\nKom ändtligen till konung Eriks land\nOch på hans korståg hit till Finland följde.\nAtt evangelium förkunna här\nFör mörka andar, uti vantro snärjda.\nEj annan kärlek bodde i min barm,\nÄn Gudasonen och Hans namns förklaring. ─\nDå såg jag dig, der fram i går du trädde\nTill kämpens lik och dina armar upp\nMot himlen höjde, dunkla orden talte,\nSom ljödo örnens vingslag lika för\nMitt öra. Ångest nedslog i mitt hjerta.\nEn trängtan flammar der blott efter dig.\nOch helga, jungfrun i en sky försvann\nOch englarne sitt anlete betäckte\nMed hvita vingar. Ingen annan himmel\nMin heta trånad anar än din famn.\n\n    (Knäböjer.)\n\nDu höga mö, med natten kring ditt hufvud!\nO, låt ett ögonblick mig blott få drömma\nOm paradiset vid din stolta barm!\nKom! fly med mig och svarta kåpan låter\nJag falla uppå denna frusna strand,\nOch far med dig till evigt gröna stränder,\nOch blir igen den man, hvartill jag föddes,\nEn riddare, ty läran, som oss bjuder,\nAtt lifvets fröjd försaka, är en lögn,\nAf menskor diktad, att oss plåga blott.\nDen ed jag svurit, som de lömske munkar\nAf barnet stulo, ej jag måste hålla,\nTy Gud blott kärlek, evig kärlek är!\n\n_Helmi_ (för sig.)\n\nNär jag på berget i midsommarnatten\nMed ynglingarne dansade, de sade,\nAtt jag en ljungeld var och flydde från\nMin barm. (Till Tancred.) De kämpar unge aldrig djerfdes\nSig låta fångas utaf mina armar\nVid dansen i den klara sommarnatt.\nDu späde yngling! vill du blixten famna?\n\n    (Tancred ilar i hennes famn. Hon kysser honom.)\n\nMin moder kommer. Hon skall döda honom!\nHan dödat ingen; må han derför lefva.\n\n    (Går och hemtar en bägare med vatten )\n\nFör skön din läpp dock är att dricka blod.\nTag här den läskedryck som du begärde!\n\n    (Tancred tager bägaren och dricker.)\n\nGå, skynda bort!\n\n_Tancred_.\n\n                 Hvi så befaller du?\n\n_Helmi_.\n\nGå bort! jag säger dig.\n\n_Tancred_.\n\n                        Ej bort jag går\nFrån dig! (sluter henne i sina armar.)\nBlott här uti ditt varma sköte\nMin salighet jag finner, ty du är\nMin helga jungfru!\n\n_Helmi_.\n\n                   Bort, du bleke, skynda!\nÅt venster gå, då du ur hyddan träder!\n\n    (Tancred går.)\n\n\nScen 3.\n\nHELMI (skrattar.)\n\nNu ungersvennen blixten famnat har,\nSom käcke kämpaynglingar ej vågat.\nEn brand jag kastat i den späda barm\nOch kristen yngling älskar hednatärnan.\n\n    (Börjar åter skura svärdet.)\n\n\nScen 4.\n\n    Helmi. Toivo.\n\n_Toivo_.\n\nGod morgon, Helmi! Hvad för sällsamt värf\nDu sysslar med! Hvi skurar du så blankt\nMed idog hand det gamla, tunga svärdet?\nJag alltid såg den kämpaklingan förr\nPå högan vägg, der invid härden hänga;\nLik saga stolt, om fordna bragder täljd,\nDen skimrade så klart i hyddans skymning.\nHvi ser jag den i dag uti din hand?\nEj jungfrur pläga ju i striden gå.\n\n_Helmi_.\n\nEj unga björnen plägar ju berätta\nFör foglar små hvad han i hågen gömmer,\nDå han om morgon bort från klyftan drar.\n\n_Toivo_.\n\nVäl är jag späd och ung, dock fogel ej,\nSom, svag och menlös uppå grenen qvittrar.\nJag svänga skulle ock i dag ett svärd,\nSom mig min fader i går afton skänkte.\nMen ej jag kunde kära modrens tårar\nPå bleka kinden rinna se, der hon\nLåg vid min fot och bad mig att ej röfva\nDess ålders hulda morgonstjerna bort.\nMitt svärd jag henne räckte, bågen tog\nOch vandrade, så tung i håg, från hyddan.\nKom, Helmi! följ med mig till friska skogen,\nAtt vildbråd jaga som du fordom gjort.\n\n_Helmi_.\n\nJag större värf att sköta har i dag,\nÄn att med piltar uti skogen vandra.\n\n_Toivo_.\n\nLägg skarpa svärdet, fagra Helmi, bort\nIfrån din hand och lyssna till mitt ord.\nO, kom med mig! Ej vill jag ensam irra\nUti den vilda skog. Se, gräset ej\nMer grönskar för mitt öga, böljan ej\nVid stranden ljufligt sjunger, glada göken\nI höga björkens topp så stum är vorden,\nDå ej på stigen vid min sida jag\nDitt fjät förnimmer, ej den gamla runan,\nUtaf din stämma sjungen, klingar mellan\nDe furors stammar ifrån bergets topp.\nO, kom med mig och till de milde gudar,\nSom bo i luft, i skog, i moln och vatten!\nVi bedja skola, att de signa må\nMin fader och de starke männen alle,\nSom denna dag i strid emot kung Erik\nMed Aino gå.\n\n_Helmi_.\n\n             I strid med Aino gå!\nDu har då ej den svarta fogel hört,\nSom kring vår bygd med blodig vinge flaxar\nOch öfver skogens toppar, fjärdens våg\nOch hyddans ås oeh vida sädesfälten\nBlott höjer hämndeskrän mot klara skyn?\n\n_Toivo_.\n\nHvad menar du? Hvad blodigt dåd har skett?\n\n_Helmi_.\n\nGå bort till stranden, der den stora stenen\nAf jättars händer fordom slungad blef.\nDer invid stenen skall en syn du skåda,\nSom löser för dig gåtan i mitt tal.\n\n_Toivo_.\n\nFarväl! Med ångest fyller du mitt hjerta.\n\n_Helmi_.\n\nI morgon vill med dig i skog jag gå.\nOch då vi skola fagra kransar binda\nAf gröna videt, af de blommor blå\nOch hänga på hvar gren; och hvarje strå,\nMed perlor smyckadt, skall i solljus gunga\nOch vi en runa ny på berget sjunga.\n\n    (Toivo går.)\n\n\nScen 5.\n\n    Helmi. Taini.\n\n_Taini_.\n\nJag tror du, lik ett tvåårsgammalt barn,\nI hyddan sitter och med fadrens vapen\nBlott leker, fastän ovän grym för dörr\nMed bloss och slagssvärd står och bygdens kämpar\nI gräset falla, liksom unga björken\nFör bondens yxa störtar uti skog.\nOch Wäinös gamla altaren, der fordom\nDe klara offerlågor stego upp\nTill höge Jumala i blåa skyn,\nAf fräcke fremlingen i gruset trampas,\nOch hatadt kors i stället reser sig:\nDå sitter sysslolös på stugans bänk\nHögboren, väldig kämpes unga dotter,\nHans, som med trollen kämpade och vann,\nSom skräck på svärdet bar och nu hos Wäinö\nI ljusa tjällen mångbesjungen sitter;\nHans dotter, björnens unge, sorglös, nu\nMed gamla gudavigda svärdet leker.\n\n_Helmi_.\n\nEj än jag leker, moder, jag blott skurar\nTill leken svärdet. Se, hur' blankt det är!\nSom blixten skall det ljunga, då det tränger\nI stolta örnens hjerta, der han sitter\nPå klippans spets.\n\n_Taini_.\n\n                   Jag ej förstår dig, barn!\n\n_Helmi_.\n\nDu visa moder! hvi förstår du ej\nDet språk, som litet barn dock tyda kunde?\n\n_Taini_.\n\nVill du att strida gå mot kristna kämpar\nOch hugga ner dem med din faders svärd?\nDer skräck på eggen bor. De skola falla,\nSom gräset faller för den hvassa skäran.\n\n_Helmi_.\n\nBlott en skall falla, en allena skördas,\nEn som är mer än alla andra värd,\nLik örnen, som för hundra sparfvar små\nEj köpas månde. Liksom de förkunna,\nDe bleke prester, att en enda offrad,\nAtt många tusende försona, blef:\nSå skall i denna dag en enda falla\nTill väldig hämnd för hvad de många brutit.\n\n_Taini_.\n\nMen hvadan kommer det att qvinna klok,\nSom gammal är och mången dunkel gåta\nI klarhet tolkat, Wäinös runor läst\nOch syner skådat uti trolldomskitteln,\nEj tyda kan det visdomsspråk, som kommer\nUr barnets mun? Skall dottren blifva nu\nMer klok än modren och de unga djerfvas\nDe gamle vexa öfver grånadt hufvud?\n\n_Helmi_.\n\nNog sådant händer när de gamles hand\nFör skröplig blifvit till att föra svärd.\n\n_Taini_.\n\nNog djerft ditt mörka tal du lägga vågar.\nNu månd' jag veta hvad i håg du bär.\n\n_Helmi_.\n\nSå hör då och förnim hvad jag förtäljer:\nJag ock har runor läst i sena qvällen,\nSå röda runor, ristade i blod.\nI fallen kämpes harm der skrifvet stod,\nAtt en, en hög, skall fälla att försona\nDe bleka skuggor uti Tuonis land.\nDen helige med kronan uppå pannan,\nSom svänger mördarsvärd i blodig hand,\nHan är den örn, som uppå klippan sitter,\nSom ej för hundra sparfvar små månd' köpas.\nDen örnen falla skall på Finlands strand\nOch aldrig vingen lyfta, till att flyga\nPå blåa höljan hän till Sverges land.\n\n_Taini_.\n\nPris vare Jumala, som mig, den gamla.\nEj örat lyckt förrän jag höra månd'\nDe höga ord ur dejlig ungmös mund!\nNu fagra våren visare är vorden,\nÄn gulnad höst, nu björnens unge vuxit\nTill väldig ungbjörn upp, som vredgad slår\nTill jorden ner den starke, som djerfs träda\nhans klyfta nära. Hell dig, som jag fostrat\nMed visdomssånger upp invid min barm!\nDig hell, du tärna stolt, med kraft omgjordad!\nNu gå att kämpa med den stolta örn,\nEn kamp så skön och väldig seger vinn!\n\n_Helmi_.\n\nFarväl, min moder! Då jag vänder åter\nOch in i stugan träder, ligger örnen\nI sanden sjunken på sin blanka sköld\nMed hjerta stunget af mitt svärd. Farväl!\n\n    (Helmi går.)\n\n\nScen 6.\n\n_Taini_.\n\nDig signe Jumala ock alla gudar,\nDu fagra dotter utaf kämpe båld!\nNär örnen faller ner för ungmös hand,\nDå blixtrar svarta skyn vid himlens rand\nOch gamle Wäinö, som på molnet sitter,\nEn högre ton på konstrik harpa slår.\nNu vill jag läsa uti djupa kitteln\nDe runor sprakande, mig månd' förtälja\nDen segerstråt, som högrest jungfrun går.\n\n\n\n\nTredje akten.\n\n\nFörsta tablån.\n\n    Theatern föreställer det inre af en djup,\n    gammal skog. Ett afgudaaltar i förgrunden.\n\n\nScen 1.\n\n    Matti, Welli och de öfriga finnarne beväpnade.\n\n_Welli_.\n\nDen hela långa natt vi bidat här.\nNu natten ren för dagen flygtat hän\nOch ännu ej vi Ainos steg förnummit.\n\n_Matti_.\n\nHan komma skall, ty än ej Aino svek\nHet ord han gaf. Måhända har han mött\nEn ovän, som hans steg fördröjt.\n\n_Welli_.\n\n                                 Och fallit!\n\n_Matti_.\n\nEj Aino falla kan, ty alla gudar\nDen starke skydda både natt och dag.\n\n_Welli_.\n\nDu sade sjelf i går att makten är\nFrån våra gudar tagen. —\n\n_Matti_.\n\n                         Men då Aino\nÄn lefver och uppå dem tror, vi tvifla\nEj må. Jag steg kan höra uti skogen;\nDe skyndsamt nalkas hit. Hu kommer han!\n\n_Welli_.\n\nBlott sonen min jag ilande ser komma,\nMen kämpen ej.\n\n\nSccn 2.\n\n    De förre. Toivo.\n\n_Toivo_.\n\nHvi stån j här och biden,\nJ tappre männer? Ej han komma skall,\nHvars fjät j lyssnen efter, om j ock\nI mannaålders längd här stoden.\n\n_Matti_.\n\n                                Yngling!\nHvad fåvitskt ord är det din tunga talar?\nVill du väl gäckas med oss gamle män?\nVäl starke kämpen, som han lofvat har,\nSkall snarligt komma och för oss i striden\nGå fram liksom ett ljus.\n\n_Toivo_.\n\n                         Det ljuset är\nI natten slocknadt, att ej tändas åter.\nDess sista gnista re'n i dödens dimma\nHar brustit.\n\n_Matti_.\n\n             Lögn det ordet vara må,\nSom nu din tunga djerfves tala ut!\nEn droppe blott af midnattsdaggen fallen\nUppå din läpp. Du plägar drömma, yngling!\nEn dröm du täljde oss i går, i dag\nDu täljer oss en lika sann som den.\n\n_Toivo_.\n\nO, om en dröm det vore, om jag kunde\nI dag till stranden ila, som i går\nJag ilade till lunden och ej finna\nI gräset rysligt mördarspår och ej\nDer blod på blomstrens skära kinder låg\nOch korpen icke skrek i kala tallen!\n\n_Welli_.\n\nHvi lägger du så gåtlikt mörka orden?\nNu säg oss: lefver icke Aino mer?\n\n_Toivo_.\n\nNej, död han är! Här skåden j hans svärd,\nDe helga arf, som mig den starke skänkte.\nJag tog det nyss ifrån hans stela hand.\nOch sen, der kommer stolt i hågen mördarn!\n\n\nScen 3.\n\n    De förre. Konung Erik. Biskop Benrik. Tancred.\n    Riddare och kämpar.\n\n_Kungen_.\n\nHvi stån j här, en rund af männer sluten\nKring hednaaltar, väpnade med svärd?\nHvad viljen j? Hvad vanten j väl på?\n\n_Welli_.\n\nPå Aino, kämpen, som i går oss sade,\nAtt honom här uti den flydda natt\nVi möta skulle, för att gå i striden.\n\n_Kungen_.\n\nDen väntan fåfäng är, ty kämpen Aino,\nHan ligger slagen för sin ondska stor\nPå strand. Hans röst som högste Guden gäckat,\nEj skall er kalla mer till syndig strid.\nNu Herren sjelf ert värn har nederslagit\nOch spiran tagit från er hand, då Aino\nI stoftet sjönk, liksom ett vissnadt löf\nInför Hans andedrägt. Er böjen då\nFör Honom ned, Hans allmakt ödmjukt dyrken,\nMot hvilken intet väsen spjerna kan,\nEr döpa låten och Hans kärlek er\nAll skuld förlåter och i himlen engång\nEr lifvets krona skänker.\n\n_Toivo_.\n\n                          Lömske kung!\nVi vilja icke dina kronor hafva,\nDå du vår krona från vårt hufvud slog\nOch trampade i spillror uti stoftet.\nDu tror att Aino hos de döda är\nOch aldrig mera höjer domnad arm\nTill kamp? Att dina gudar seger vunnit?\nMen än han lefver, än han draga skall\nFramför sitt folk att ovän hugga neder\nOch jaga som ett stoft i stormen kring.\nDå qvällsol sista kyssen tryckte på\nHans höga panna, mig den starke sade:\n\"Och om i dag jag uti kampen faller,\nMitt svärd, mitt värf i arf jag lemnar dig.\"\nHans ande, konung, den du flyktad trodde\nTill fjerran dunkla riken hän, han bor\nNu i min späda barm. Hans svärd jag svänger\nInför ditt öga här. Jag Aino är!\n\n_Kungen_.\n\nTillbaka träd, du yngling! ej mot barn\nJag plägar uti striden gå. Fall neder,\nOm tillgift bed, för det du svärdet dragit\nMot Herrans smorda.\n\n_Toivo_.\n\n                    Barn jag icke är\nOch ej för dig jag faller neder! Männer,\nHvi stån j der och tveken? Fram till strid!\n\n_Biskopen_.\n\nHej, håll! Ej mera blod här fåfängt flyte\nPå denna strand! Ej älskar Herren blod.\nLåt fallne kämpens sista droppen vara,\nSom gjutes i den blinda striden mot\nDen sanne Guden. Sänken svärden neder,\nFörtörnen ej den mäktige i höjden\nMed eder arghet. Se, så mild Han än\nMot eder räcker faderliga handen!\nEj trotsen honom, ty då slutes handen,\nAf kärlek fylld, och med den andra Han\nEn ljungeld slungar ut, att er förkrossa!\nDå nåden ändad är och domen redo.\n\n_Toivo_.\n\nBlott Jumala har blixten i sin hand,\nMen ingen annan. Framåt i hans namn!\n\n    (Kort ock vild strid. Flera finnar falla,)\n\n_Kungen_.\n\nSen der, j hädare! Likt brutna röret,\nJ liggen der. Med oss så kämpar Herren!\nPå våra hufvu'n håller Han sin hand.\nUtaf Hans stridsmän ingen föll i kampen.\nJ alle, som Hans milda hand har skonat\nOch som Hans starkhets verk här skåden nu,\nEr böjen för Hans spira och de offer\nAf bön och lofsång, som j Honom bringen,\nMed välbehag Han höra skall och stor\nI nåd, en stråle deraf låta falla\nPå dessas arma, hädangångna själar.\n\n    (Alla finnar, utom Toivo, knäböja.)\n\n_Biskopen_.\n\nEr signe Herren Gud allsmäktig och\nTill tecken att j vändt från edra gudar,\nDe falska, om till Honom, hjelpen oss,\nAtt afgudsaltar störta ner!\n\n_Kungen_.\n\n                                       Hej, biskop!\nMan icke ned må rifva hvad engång\nMan heligt aktat och i tro har dyrkat.\nEj samma händer, som de offer fromma\nTill gammalt altar buro uti bön,\nDess stenar nu till marken månde slunga.\nEn saga blott var Wäinös lära, men\nHans stämma dock till stora bragder kallat\nOch hviskat ro i månget sorgset bröst.\n\n_Biskopen_.\n\nSom du det vill, det vare, ädle konung!\n\n_Kungen_.\n\nMig, biskop, hör! Då altar jemnadt är\nMed jorden, må j fromma böner läsa\nOch rikligt gjuta helga vattnet ut\nPå rummet, der de offer många brunnit\nÅt hednagud och trolldomssånger sjungits,\nHvari de onda andar bo. En psalm\nMan under arbetet må sjunga och\nI sången desse männer in må stämma.\n\n    (Till Toivo, som vill aflägsna sig.)\n\nHvart går du, yngling? Vill du ej i lofsång\nDin unga stämma höja upp till Gud?\n\n_Toivo_.\n\nEj lofsång åt din Gud jag sjunga skall!\nDå Jumala, den starke, mig har skonat\nAllt undan döden, för sin ära var det,\nSom han mig skonade. Nu bort jag går.\nOch djupt i skog, dit du ej finner vägen,\nJag bygger upp ett altar nytt, som högre\nOch skönare än detta blifva skall.\nOch der de offer nya skola flamma\nOch nya böner sväfva upp mot skyn\nOch lofsång ny skall ljuda uti rymden!\nOch höge Jumala, så fröjdfull, än\nEngång skall sitta uppå solens strålar\nOch le åt dig och dina arma gudar.\n\n_Biskopen_.\n\nO, vandra ej från himlens morgonljus,\nDu yngling, uti mörka natten hädan!\nVänd åter om och tillbed Herren Gud!\n\n_Toivo_.\n\nDå blomstret vissnar uti vårens morgon.\nDå sol blir svart och blåa böljan frusen\nI sommardag, då tillber jag din Gud.\n\n    (Går.)\n\n\nScen 4.\n\n    De förre, utom Toivo.\n\n_Biskopen_.\n\nEtt svärd så skarpt engång skall gå igenom\nHans själ och skilja ljus ock mörker åt.\nTill denna tid kan hednaaltar bygge.\nTill verket gån ock låtom oss derunder\nEn helig psalm i gladligt sinne sjunga.\n\n    (Sång. Kämparne börja nedrifva altaret.)\n\n\nScen 5.\n\n    De förre. Helmi inkommer, nalkas kungen\n    och lyfter svärdet mot honom, men bäfvar,\n    låter det falla och sjunker till jorden.\n\n_Kungen_.\n\nHvad vill väl fagra jungfrun här med svärd?\nEj dödshugg blixtra må i ungmös hand.\nDe väna värfven blott med veka fingrar\nMå qvinnan sköta och i bön dem sluta.\n\n_En kämpe_.\n\nHon svärd mot dig har riktat, herre kung!\nDitt lif har vilda tärnan traktat efter.\nHvad straff befaller du för kennes brott?\n\n_Kungen_.\n\nEj straff jag äskar för den unga mön.\nSe, Herren sjelf till jorden henne slagit.\nDen näpst har blifvit af Guds egen hand,\nEj höfves menskohand att röra vid.\n\n_Kämpen_.\n\nMen skarpa svärdet, som hos kenne ligger,\nMan må från kenne taga!\n\n_Kungen_.\n\n                        Svärdet blef\nEtt halmstrå blott i hednatärnans hand.\nDet kan ej skada dem som Herran utvalt.\nLåt henne det behålla. Unga flicka!\nDen Högstes hand dig väldigt träffat har,\nDå du det mörka värf gick att fullborda,\nSom satan hviskat i din arma själ.\nSe tecknet, som från himlen väldigt ljungat,\nAtt blända dig, likt blixten fordom Saulus,\nSom blind i synd, förföljde Herrans trogna!\nStå upp ock se den Herrliga i skyn\nOch böj ditt anlet' för hans ögons strålar\nOch tillbed Herren Gud ock gack i frid!\n\n_Kämpen_.\n\nNu altaret är störtadt, store konung!\n\n_Kungen_.\n\nDen helga messan låtom oss nu sjunga!\n\n    (En messa sjunges. Biskopen bestänker med\n    vigvatten platsen, der altaret stått.)\n\nOch nu, du svarta rum, der hednahärd\nHar fordom stått, i fager grönska åter\nDu smycke dig ock ljufva blomsterhåfvor\nDe offer vare, som ur dig stå upp.\nNu är vårt stora värf fullbordadt vordet\nAllt till Hans ära, som oss kraften skänkt.\nNu hem vi draga åter till vårt land,\nVårt folk att helsa uppå Sveas strand.\n\n    (Alla gå. Biskopen fattar Tancred vid handen\n    och förer honom med sig. Helmi blir liggande\n    knäböjd och sträcker armarne efter kungen.)\n\n\nScen 6.\n\n_Helmi_ allena.\n\nDet flög en ljungeld ur hans klara öga,\nSom brände upp min själ. Jag ingen själ\nNumera har; hon är en flägt allenast,\nLik den, som far imellan björkens blad\nEn stilla sommarqväll vid gröna stranden.\nOch denna flägten kring hans hufvud susar.\n\n    (Reser sig upp.)\n\nBlef jag för kungen rädd? Nej, rädsla ej\nUti min barm än sports. Jag har på stigen\nI djupa skogen uti höstnatt vandrat,\nDå stjerna ej från svarta fästet sken\nOch månans ljus ej gycklade på gren:\nBlott stormen brusade mot mina kinder\nOch björnen brummande der gick invid\nMin sida. Var jag då väl rädd för honom?\nNej! han min frände var. Allt från min barndom\nMan har mig björnens unge nämnt; ej kan\nVäl björnens unge rädas för en kung,\nMed blåa ögon, midt på ljusa dagen.\nEj rädd jag blef. — Men hvadan kom det då,\nAtt svärdet föll ifrån min hand och jag\nTill marken sjönk. Ett svärd af eld jag kände\nI samma stunden genom hjertat gå.\nOch hjertat slog ej mer i varma barmen.\nMitt öga ej upplyfta kunde jag\nOch ej stå upp. Jag fastsmidd var vid marken.\nMånd' mäktig trolldom i hans öga låg?\nJag ville honom döda: då från mig\nMin själ han stal och band mig fast vid jorden.\nMen dö han skall! Han våra gudar skändat\nOch våra kämpar dödat, altaret,\nDet heliga, till marken trampat ner.\nKom hit, du svärd, du uti stoftet fallna!\nEj höfves dig att ligga uppå jorden,\nDu helga klinga, som min fader svängt\nMed väldig arm. I kristen barm så djupt\nJag skall dig sänka ner. Men hvadan detta?\nHvi har så tung du blifvit i min hand,\nSom förr dig svängde lätt liksom en leksak?\nDu skarpa, spegelklara stål, hur' skönt\nDu blixtra skall uti hans röda blod!\nHu! hvad din egg är hvass! För dig jag rädes!\n\n    (Knäböjer.)\n\nJag ser dig, höge Wäinö, der du sitter\nPå stol af åskmoln, jag din stämma hör,\nSom dånar genom vida rymder till\nMitt öra. Men för dig jag icke rädes.\nEj björnens unge fruktar vredgad gud!\nDu tingen skapat med ditt strängaspel\nOch sköna väsenden ur dunkla gömmor\nVid sången lockat uti dagen fram:\nSlå an en väldig ton uppå din harpa\nSom krossar mig till stoft, der nu jag står!\n\n\nScen 7.\n\n    Helmi. Taini.\n\n_Taini_.\n\nJag svarta tecken såg i djupa grytan\nOch skräck sin vinge slog omkring min själ.\nHvar ligger kung, till jorden slagen ned,\nMed stelnad ögonsten? Här ser jag svärdet.\nMånd' kristet blod på skarpa klingan blänker?\nNej, blank den är, som nyss den skurad blef.\n\n_Helmi_.\n\nMitt svärd till örnens bröst ej vägen fann,\nMen han med svärd mitt hjerta genomborrat.\nDen vigg jag sände uti munkens sköte,\nHar återstudsat till min egen barm\nOch tusen åskor med i flygten tagit.\n\n_Taini_.\n\nVe! ve! nu svärdet föll ur ungmöns hand!\nVe! ve! nu ropar marken ve ock träden\nOch hafvet, solen ropa alla ve!\nOch luften ve ock gammal moder ve!\nNu björnens unge till en orm sig bytt,\nI stoftet krälande ock stygg att skåda.\nOch nesa står på hvarje grässtrå ristad.\nEj mera må jag trampa jord, hvarpå\nDet barnet enfödt, vid min barm jag bar!\nHögättad kämpes dotter, trolös sjunker,\nMed kärleksstungen barm, till kristen konungs\nFördömda, blodbegjutna fötter ner.\nJag ej förbannar dig, ty vid mitt hjerta\nJag burit dig, dig vaggat i mitt sköte.\nEj må man banna eget kött och blod!\nMen bort jag vandrar ifrån skändad härd,\nDer eld ej mera tändas kan ock maten\nEj nånsin mera skulle färdig blifva.\nDin hand, den svartnade, ej komme vid\nDet helga, Jumalainvigda svärd,\nSom kämpe hög har fört till gudars ära.\nDu klara öga, ros vid modersbarm,\nDu sköna stormvind, nu farväl! Jag vill\nHem till min kämpes hydda vandra.\n\n    (Störtar sig på svärdet, der altaret stått.)\n\n_Helmi_ (kastar sig öfver modren.)\n\n                                  Moder!\n\n\n\n\nTredje akten.\n\n\nAndra tablån.\n\n    Theatern föreställer samma nejd som i första akten.\n\n\nScen 1.\n\n_Tancred_ (inkommer långsamt.)\n\nHon höjde svärdet emot kungens hjerta,\nOch ögat brann ock kinden var så blek\nSom snö. Men svärdet föll ur kennes hand\nOch ner hon sjönk för kungens fot. Hvi kunde\nHon ej slå till, hans hjerta genomborra?\nHvad stal väl handens kraft ock böjde ner\nTill marken starka jungfruns knä? Ve mig!\nHvad ord är det? Hvad önskan gömmer sig\nEn huggorm lik förrädiskt i mitt sinne?\nDen kung, som, ren ock hög, lik en apostel,\nAf helga dygders gloria kransad, har\nInför dig stått ock vid hvars fot du böjde\nI ödmjuk vördnad dina knän ock bad\nOm hans välsignelse, den fromme kungen\nDu ville dignad ner till jorden se,\nI blod, med panna bleknad! Helge Erik!\nOm du för jungfruns klinga hade fallit\nOch denna morgon bort till himlen gått,\nDu stode nu så ljus inför mitt öga,\nEn skuldlös, hög martyr i snöhvit klädnad,\nMed helgonskimret kring ditt gyllne hår\nOch uti trogen suckan sjönk jag neder\nOch bad dig mana frid för mig hos Gud!\nMen nu, du helige! min fasa är\nDu vorden. Hvarje fjät, som än du tager\nMed ängslan och med fasa fyller opp\nMitt hjerta. Nu min fröjd det vore, om\nDu bleknade i dödens famn. — Ve mig!\nVe mig! — Men hvar är hon? — Den älskade\nJag finna skall och icke konungar,\nEj englar eller djeflar ur min famn\nMer skola henne rycka! — Min hon är!\n\n\nScen 2.\n\n    Tancred. Toivo.\n\n_Toivo_.\n\nDu munk, mig säg om henne du har skådat!\nHvar är hon? Har du henne mött? O, säg!\n\n_Tancred_.\n\nHvem menar du? Ej har jag någon sett.\n\n_Toivo_.\n\nHar du ej fagra Helmi skådat, henne\nJag sökt vid altaret i skogen, som\nDin kung har störtat, men på helga rummet,\nDer sköflad gudahärd i går än stod,\nBlott hennes gamla moder låg i blod,\nMed kämpasvärd i stelnadt hjerta stunget.\nMig fasa grep; jag ilade åstad,\nHögt ropande i skogen Helmis namn.\nMen intet svar har till mitt öra hunnit.\nTill hennes hydda sprang jag då, men öppen\nDen gamla dörren stod, och slocknad eld\nPå kalla härden sörjde, men ej fann\nJag henne der. Så ända hit jag irrat.\nO, munk, om utaf sanning blott en gnista\nInom din svarta klädnad bor, mig säg\nOm ej ett spår du sett utaf den flydda!\n\n_Tancred_.\n\nJag dig ju säger, att jag ingen sett!\nDet sanning är, ty utaf lögn ett stoft\nEj fastnat än vid riddarsonens mantel.\nGå, tärnan sök! Jag söker henne ock.\nVar snabb, att jag ej sköna bytet fångar\nLångt förrän du dess spår på stigen spanat.\n\n    (Toivo skyndar bort.)\n\n\nScen 3.\n\n_Tancred_ allena.\n\nHan söker henne! Ha, du hednapilt!\nDu söker, du, men munken han skall finna.\n\n    (Vill skynda bort.)\n\n\nScen 4.\n\n_Tancred_. Biskop Henrik.\n\n_Biskopen_.\n\nMin son! Hvarthän med kind så blek och öga\nI flammor mörka? bida här en stund.\nJag till ditt sinne tala vill ett ord.\nI dag du är ej mer densamme milde\nOch fromme yngling, som i går du var,\nSom än med frid i klara blicken bad\nDe helga böner, gladlig lofsång höjde\nTill höge Sonens och Hans moders pris.\nI dag du flyr från mig och dina bröder\nOch irrar ensam, fridlös uti skog,\nLiksom du sökte eller flydde något.\nDin blick ju brinner mörk liksom en gåta.\nAf onda andar diktad, ej en bön,\nEj sång från dina stumma läppar stiger.\nDen blick jag såg, som ur ditt ögas djup\nTill vilda hednajungfrun flög, der hon\nTill jorden sjönk, af Herrans finger träffad.\nMin son! i mången skepnad frestarn träder,\nAtt hjertan snärja, som åt Gud sig vigt\nOch locka dem i syndens hvirfvel åter.\nMen vaka, bed, så ljuder Herrans bud!\n\n_Tancred_.\n\nO, biskop! var ock du ej ung engång?\nOch knoppades der ej i heta barmen\nEn lustgård dold, der, fröjders aning lik,\nEn glödskön, outsprucken blomsterverld\nI drömmar gnistrande på stängeln skälfde?\nOch stod en bild ej för din trängtans öga,\nI fägring hög, emot hvars sälla famn\nDu dag och natt de aldrig trötta armar\nI suckan räckte? Var der i ditt bröst\nDå frid? och bodde helig lofsång då\nPå dina törstande och heta läppar?\nBad du i ro vid helga jungfruns fot\nDin bön, då skön en jordisk jungfru tog\nDin dyrkan all?\n\n_Biskopen_.\n\n                En verldens man jag engång\nHar varit ock. En brand der rasat vild\nUti mitt hjertas tempel. Längtans ve\nMin ande smakat. Jag i vällust vandrat\nI lustgård utaf purpurblommor full.\nMen se! en morgon mina rosor lågo\nPå jorden vissnade, en nattlig frost\nDem härjat alla och en öken vorden\nMitt hjertas lustgård var, en öken jorden\nOch jag en ensam pilgrim, vandrande\nI öknen. Men en natt der nedersteg\nEn snöhvit engel till mitt bittra läger.\nEtt ankare han räckte mig och jag\nDet starka himlastödet fattade och upp\nUr djupet stod och fröjd den tomma själen\nUppfyllde. Guds ords ankare, min son,\nDet var! Med krossadt bröst igenom dalen,\nMed törnen sådd, jag vandrat förrän jag\nDet fann, men salig den, som från sin ungdom\nAf Herran korad blef, den, hvilkens fot\nEj nödgats uppå ormar trampa, för att\nFörklaringsberget nå, men buren blifvit\nAf hulda englar till dess fot! Sin skatt\nHan väl bevare, att ej satan arg\nDen lockar bort från honom.\n\n_Tancred_.\n\n                            Vise biskop!\nDin lustgård vissnad var och dina rosor\nPå marken döda lågo, då du dig\nVid himlen vigde. Om man bjudit dig\nAtt från ditt Eden i dess blomstringstimma\nGå bort, ej detta bud du lydt.\nOch se! min lustgård ej i aska ligger!\nNej! herrlig står den uti morgonfägring\nOch bidar endast på sin middagsstund,\nAtt i dess brand de blomsterkalkar alla,\nAf fröjdens doft uppfyllda, öppnas må.\nOch frostig natt skall aldrig andas der,\nTy evig sol uppå dess himmel brinner.\n\n_Biskopen_.\n\nMin son! den lede frestarn dig har fångat\nUti sitt skönsta nät. O, se hur' der\nBlott ormars ögon bland dess trådar glimma!\nO, fall för höga Jungfrun ned i bön!\nHon har en hand så ren och skär som snön\nOch kraftens krona bär hon på sitt hufvud.\nHon från din själ all synd borttvätta skall.\n\n_Tancred_.\n\nEn jungfru blott jag känner, en blott tillber,\nEn enda är den heliga för mig\nI himlen och på jorden. Denna jungfrun,\nHon lefde ej i fordna tiders skymning,\nEn bleknad saga lik; nej, än i dag\nHon mig till mötes går, i fägring solvarm,\nOch ny och skön en gudasaga jag\nI hennes famn skall dikta!\n\n_Biskopen_.\n\n                           Arma yngling!\nJag bedja vill för dig. — Nu kommer kungen.\n\n_Tancred_.\n\nO, biskop, låt mig gå!\n\n_Biskopen_.\n\n                       Blif qvar, min son!\n\n\nScen 5.\n\n    De förre. Kungen, med följe.\n\n_Kungen_.\n\nFarväl! du vackra, finska strand, der jag,\nEtt redskap blott i Herrans starka hand\nDet helga kors på hednatemplens grund,\nTill Kristi ära resa upp förmått.\nLiksom den unga dagen stilla skrider\nAllt högre upp, tills öfver jorden den\nUti den skönsta middagslusten står\nOch hvarje skugga, hvarje skymt af mörker\nFörjagar, så ock gnistan, som jag lemnar\nHär qvar på stranden, utaf Kristi ljus,\nUti Hans kraft skall flamma upp och blifva\nEn sol, som engång hela Finland lyser,\nTill Herrans ära, menskosjälars ro. —\nOch nu, du ädle biskop, förrän jag\nPå skeppet stiger för att hädan fara,\nJag böjer knä, min krona lyfter af\nInför din fot och ber dig signa mig.\n\n    (Knäböjer och aftager sin krona.)\n\n_Biskopen_.\n\nEtt ödmjukt hjertas offer älskar Herran.\nMed välbehag Han till sin smorde ser,\nSom böjer sig till tjenarns fötter ner.\nSå vare du välsignad uti alla\nDin lefnads skiften. Hvarje morgon må\nEtt arlaregn af Frälsar'ns nåd begjuta\nDitt helga hufvud och ditt fromma hjerta!\nOch länge må du lefva för att Guds\nOch lärans makt befrämja här på jorden,\nPå det du må ett säte engång vinna\nVid erkeengelns sida och bestrålas\nFör evigt af Guds anlets klarhet. Amen!\n\n_Kungen_ (uppreser sig.)\n\nJag ödmjukt tackar dig, du gode biskop,\nFör din välsignelse. Så from en bön\nTill himlens port skall säkert vägen finna.\nNu låtom oss en lofsång ännu sjunga\nPå vägen, medan vi till stranden gå.\n\n    (Alla. En psalm uppstämmes.)\n\n\nScen 6.\n\n_Helmi_ (inkommer medan tonerna af psalmen ännu höras.)\n\nMin hand är svart, så svart hon är,\nJa, svart af moderblod!\nI hafvet djupt, i källan blå,\nI tusen tårars flod\nJag tvättat har den svarta hand.\nHon blir ej hvit ändå!\n\nJag måste gråta mera, mycket mera! Rinn, ymnigt, mitt öga! Jag har\ntusende ögon: de gråta alla. Hör, huru tårarne falla! — Ve! ve!\ndet är blod, som rinner från mina tiotusende ögon! ve! — Handen\nblir än svartare! Nu är den så svart som sot af mordbrand. — Jag vill\ngråta ännu litet mera, så blir den än svartare. Nu är den så svart\nsom den moders multna barm, som eget barn dödade. Ha! ha! ha!\n\nDet var för många tusende år sedan. — Du sol! än du dryper af blod.\nDu föll ned då — och rullade dig i blodet och du ristar en väg så\nröd på blå himmel alltsen då. Du ristar och ristar, och droppar,\nsom stenar så tunga, regna från dig på mitt hufvud. — Hör! der föll\nen! en! en! en! Ha-a!\n\nNär skådar jag dig åter, höga sol!\nSå gyllne ren som då för tusen år.\nSå ljufligt du uppå mitt hufvud lyste,\nNär jag ett barn så litet ännu var\nOch stenar skimrande vid stranden sökte?\n\n    (Knäböjer.)\n\nDin svala hand uppå mitt hufvud hvilar\nJag lyssnar till din stämmas vårvindsflägt:\n\"Stå upp och se den berrlige i skyn\nOch böj ditt anlet' för Hans ögons strålar\nOch tillbed Herren Gud och gack i frid!\"\nJa, höge konung! Jag vill följa dig,\nDu dejlige, som uppå stjernor vandrar,\nTill dina land, der solen ej går neder.\nDer låt mig falla ner inför din sol\nOch döp mitt hufvud med din hvita hand\nTill tro uppå din Gud, som allt förlåter.\nJag följer dig till dina ljusa salar\nOch der dig tjenar evigt vid din fot,\nDen tvättar skär med morgondaggens perlor\nOch torkar den med mina kyssar sedan! —\nVe! bort du går! — Der gnistor i ditt spår\nUr jorden springa upp!— — Ha! vandrar du\nDer än uppå den svarta bron och visar\nDet djupa såret i din vissna barm!\nOch jagar bort min konung från min sida!\nBlir du ej trött engång? Tror du att ej\nJag höra kan ditt ord? Jag hör det, hör det:\n\"Du klara öga, ros vid moders barm,\nDu sköna stormvind, nu farväl! Jag vill\nHem till min kämpes hydda vandra.\" Ha!\n      Som grafsten så kall,\n      Nu härden den är\n      Och ormar i kitteln sofva.\nÄn rinner klara bloden ur din barm!\nBlir då den källan aldrig tom? Hon rinner\nSå strid, så strid! En ström det är som nalkas\nTill mig. Den når min fot! Uti dess våg\nJag står! Ve! hjelp! Jag flyr! —\n\n\nScen 7.\n\n    Helmi. Tancred.\n\n_Tancred_.\n\n                                 Så fann jag dig,\nDu vilda sköldmö, du af stormen födda!\nSom mig vid dig med glödhet kedja smidit.\nNu sluter jag dig åter i min famn\nOch aldrig mer du derutur dig sliter.\n\n_Helmi_.\n\nOch is och snö och gulnadt barr af tall,\nOch stormvind dansar i den glada leken.\n\n_Tancred_.\n\nDu flyr med mig långt bort till fjerran länder.\nGör du det ej, så dör jag här med dig.\nMen aldrig ur min famn du flygtar mer.\nHvi skall din fägrings blomma trampas neder\nI snön på denna öde, kalla strand?\nKom, fly med mig till soligare stränder,\nDer is ej finnes, evig sommar bor!\nDer vill jag döpa dig; en hydda bygga\nVid hafvets strand i tysta myrtenlunden\nOch der vi skola bo i kärlekslust\nOch stå hvar morgon upp till nya fröjder.\n\n_Helmi_.\n\nMin hand är svart, så svart hon är,\nJa, svart af moderblod!\nI hafvet djupt, i källan blå,\nI tusen tårars flod\nJag tvättat har min svarta hand.\nHon blir ej hvit ändå!\n\n_Tancred_.\n\nHvad toner hemska är det, som du sjunger\nOm svarta händer och om moderblod?\nSe! hvit som vågens skum är ju din hand\nOch intet blod dess skära renhet fläckar.\n\n_Helmi_.\n\nHa! du är djefvulen! Den svarte, han,\nSom alla plågar. Du allena är det,\nSom har förgiftat fröjdens hvita blommor.\nGack hän till afgrunden, hvarfrån du kom!\n\n_Tancred_.\n\nEj jag förstår det dunkla ord du talar.\nEj är jag djefvulen! En yngling är jag,\nSom mer än jord och himmel älskar dig.\nKom, skynda dig! Vi vilja fly! O, kom!\nEtt fartyg väntar än vid stranden, hvarest\nEn vän jag har: med honom må vi fara.\n\n\nScen 8.\n\n    De förre. Toivo.\n\n_Toivo_.\n\nJag har dig funnit. — Wäinö prisad vare!\nKom, Helmi! Kom med mig! Gif mig din hand!\nOch följ mig hem till hyddan till min moder.\nI hennes hulda famn vill jag dig föra.\nI henne finner du en annan mor!\n\n_Tancred_.\n\nKom! Kom! re'n seglar uppå bölja blå\nKung Erik bort till Sveas strand.\n\n_Helmi_ (vill slita sig lös.)\n\n                                  Kung Erik!\n\n_Toivo_.\n\nO, Helmi! hör min röst! hör vännen från\nDin barndoms väna dagar, som dig kallar!\nKom! följ med mig till fridlyst härd, der skall\nMitt hjerta hviska läkdom till ditt hjerta.\nEn krans af ro jag flätar kring dit hufvud\nOch sjunger dig till hvila hvarje qväll.\n\n_Tancred_.\n\nKom! fly med mig och uti mina armar\nEn verld af glödhet fröjd skall öppna sig\nOch famna dig.\n\n_Helmi_.\n\n               Gack bort, förbannade!\n\n_Tancred_.\n\nDu mig förbannar, men i mina armar\nJag dig dock håller qvar! Och vill du ej\nMed mig i glädjen lefva, skall du dö\nI hatad famn, som evigt dig omsluter.\nO, högsta fröjd, att dö vid denna barm!\nOch dit du far, dit följer äfven jag,\nDu vid mitt väsen vigda, sköna brud!\n\n_Helmi_ (springer upp på den högsta klippan vid stranden och\nsträcker armarne mot hafvet. Tancred håller henne omsluten.)\n\nJag ser dig, ljuse, der du går\nI fjerran på den blåa vägen!\nOch morgonsolens krona hvilar\nUppå ditt hufvud, ur ditt hår\nFramspringa tusen, tusen stjernor\nOch strålar skimra i ditt spår.\nMed handen skinande du vinkar.\nJag kommer, o, min konung!\n\n    (Störtar från klippan, omfamnad af Tancred.)\n\n_Toivo_.\n\n                           Helmi!\n\n\nScen 9.\n\n_Toivo_ allena.\n\nNu Helmi åt kung Erik offrad är.\nEj sannt du drömmen tydde, gamle man!\nNu blomstret vissnadt är i vårens morgon,\nNu sol är svart och blåa böljan frusen\nI sommardag. — Ha! hvilka ord är det?\n\n\nScen 10.\n\n    Toivo. Biskop Henrik. Kämpar.\n\n_Biskopen_.\n\nHar någon sett den unge Tancred, han,\nDen käre ynglingen, kung Erik lemnat\nHos mig! Med honom nyss jag talte här.\n\n_En kämpe_.\n\nNej, ingen, höge fader, honom sett.\n\n_En annan kämpe_.\n\nDå nyss jag ner vid stranden stod, på klippan.\nDen höga der, en qvinna såg jag stå,\nMed långa håret fladdrande i vinden\nOch handen sträckta efter kungens skepp.\nVid hennes sida stod i munkedrägten\nEn yngling, hög och smärt. Hon talade\nMång' ord, som icke jag förnimma kunde,\nSig störtade i hafvet ned och munken\nHöll henne famnad och försvann med henne.\nJag blef förfärad, då jag detta såg\nOch trodde, att det satans bländverk var\nOch bad en bön och korsets tecken gjorde.\n\n_Biskopen_.\n\nDen fromme yngling, som så högt jag älskat!\nEn messa må vi läsa för hans frid\nOch många trogna böner sända upp\nTill Gud och helga Jungfrun, att han måtte,\nFrån afgrundsqvalen frälst, till himlen hinna\nOch evig frid för Herrans anlet få.\nJag ensam då är vorden här! Ej har\nEtt hjerta ungt och fromt jag vid min sida,\nAtt tala med om himlens underting\nOch i hvars friska jord jag kunde så\nDe högsta tankar, som den Helge Ande\nIngjuter i min själ, till herrlig skörd\nI framtids dag, då jag ej mera är.\n\n_Toivo_ (knäböjer.)\n\nTag mig uti hans ställe, fromme fader!\n\n_Biskopen_.\n\nDu, stolte yngling, som, så djerf i håg,\nÄn denna morgon skulle bygga altar\nÅt hednagudar och i all din tid\nÅt dem allena dina offer bringa!\nHvad makt har nu din fot vändt om på vägen\nFrån mörkrets land? Hvad namn har väl det svärd.\nSom skiftat ljus och mörker i din själ?\n\n_Toivo_.\n\nSe, fader! vissnadt är mitt lopp på jorden,\nSom gulnadt löf i höstens mulna dag.\nOch gamle gudar, sorgset leende,\nFörblekna i ett töcken uti fjerran.\nLed mig, o biskop, till din nye Gud,\nAtt ro Han må mig skänka i sitt sköte!\nKanske Han ock skall frid åt henne sända.\nHon, hvilken all min glädje med sig tog\nI hafvet, om du lärer mig att bedja\nFör henne många tusen böner.\n\n_Biskopen_.\n\n                             Son!\nVälkommen var till Herrans vingård!\nSe, Hans är äran! Han drar nog försorg\nPå väg så underlig om offret, medan\nVi uti sorg och jämmer klaga. Lof\nSke dig, du starke Gud i evighet!\n\n\n\n"]