Stunder i mitt fängelse

STUNDER I MITT FÄNGELSE

Af

Claes Fredrik Horn

Åbo, Frenckellska Boktryckeriet, 1792.

             Odmjukast tilägnade
       Hans Excellence m.m. Högvälborne
      Herr Grefve JAN. GABR. OXENSTIERNA.


      Invenies aliquem, qui me suspiret ademtum.

       (Du finner någon, som suckar efter mig,
	              när jag har gått.]

                        OVID. TRIST. [Amores 2.9.32!].

Förord.

Eder Excellence täcktes påminna sig de glada och för mig smickrande ögnablick, då jag från Edra egna läppar hörde beskrifningen af Dygnets Fyra Stunder. Värdes ej förkasta detta mitt sista offer af brutna uttryck, som Skola måla några Stunder i mitt Fängelse. Edra voro Oskuldens: mina äro Eländets och Jämmerns. Edra voro rika och vackra: mina utan ordning och korta: ty de längsta aro de, som beröfva mig styrkan at både skrifva och tänka. Men detta tilfälle, det bedröfligaste för hjertat, är det mäst gynnande för Snillet; då det vore oförlåteligt om i hvarannan rad skulle saknas fel. Himlen gifve jag aldrig begått andra än sådana, hvilka Eder Excellence skulle vilja bevärdiga med sin rättelse.

    Du, som i ymnighet har fått
    Med Snillets Ljus, ett blödigt hjerta!
    Ack glöm et ögnablick mitt brott,
    För at befinna blott min smärta,
    Här teknas mina Stunders lopp:
    Hur många har jag efter denna?
    Jag smakar ej minuters hopp
    När dagars qual jag måste känna.

Bland oräkneliga förebråelser, som öfverhopat mitt sinne denna tid, har äfven förekommit den, at jag så litet missbrukat Eder Excellences godhet med det fria tilträde, som var mig förunnat til Er Person. Jag har aldrig lämnat Edert samtal, utan med ögon vattnade af de renaste känslor. Den förtjusning Själen ärfar af Sanna Skönheter, värkar altid til dygdens förmån. Jag kan ej vedergälla Eder Excellence dessa tilfredsställande känslor annorlunda, än med vissheten af den öfvertygelse, som Eder medlidande ömhet utan tvifvel lärer önska sig, at den yngling Eder Excellence tillförene hedrat med sin ynest, är lika så ångerfull som han är olycklig. Båda dessa tittlar berättiga mig at af Eder Excellence våga begära för mig en suck, en förbön til All-Magten, samt at ännu i mina sista Stunder få nämnas

Eders Excellences tilgifnaste och ödmjukaste tjenare

C. F. Horn.

Första Stunden.

    Så blef det då min vandrings lott,
    At hinna den bestämda hvilan
    Förrän min halfva väg jag nådt,
    Och i min ålders Sommar blott
    At stupa leende för bilan.

    Du lystna flock, som lättsint går
    At af et Sorgespel förnöjas:
    När du min hjessa skåda får
    Til jorden under jernet böjas;
    Skall än uti mitt öga röjas
    Den ungdoms blick, den ömhets tår,
    Som vittnar om förflutna år
    I glädjens armar och i Fröjas.

    Lät känslan, om du någon har,
    Vid denna Ynglings åsyn väckas
    Som nyss så lifligt lycklig var,
    Men hvilkens hufvud nu skall sträckas.
    Hör Bilans slag! Se lifvet släckas,
    Och denna hop, som lämnas qvar
    Af Vänner, Maka, Barn och Far,
    At Sörja, Lida och förskräckas.

    Hör fjerran en förtviflad röst,
    Jord, himlar, öde, lif fördömma:
    Det är ett sönderslitit bröst,
    Som fåfängt vill sin smärta gömma
    Och ej skall smaka tidens tröst,
    At njutna sällheten förglömma.
    Hör dessa Suckars återskall
    Från klipporne, som blifvit ömma,
    Se dessa bittra tårars svall
    Bland dödens liljor våldsamt strömma,
    Se själens källor, som sig tömma,
    För denna Ynglings olycksfall,
    Hvars hjerta endast de berömma.
    Men du förblifver hård och kall!
    I veklighetens famn förstenad,
    Du följer tanklöst hopen åt,
    At se min dödeliga ståt,
    Från brottet och från ömkan renad:
    Du tänker, at en dygdigs gråt,
    Är straffets offer visst förmenad.

Andra Stunden.

    Ur Sömnens falska ro jag vaknar,
    Mitt sanna qual begyns igen.
    Den lefvande, som lifvet saknar,
    Hvad gagna dygnets skiften den.
    Från Österns portar fåfängt faller,
    På hvalfvets mur, en flam-röd dag;
    I detta skenet röjer jag
    Blott skuggan utaf mina galler.

    Välgörande naturens Ljus!
    Ack värdes dina blickar fälla,
    Långt bort från dessa fångars hus,
    Til boningarne för de Sälla.
    Hvarföre lockas af ditt bloss,
    At djupet af vår saknad känna?
    Nu dina strålar endast bränna,
    Men lifva ej och fägna oss.

    Den lycklige, du fordom väckte,
    Du i Camillas sköte fann,
    Utaf din ankomst gladdes han,
    Du honom lif och sällhet räckte.
    Du såg hur han med kyssar täckte
    En kind, där hälsans purpur brann
    Och dessa ögons låga släckte,
    Som dig i klarhet öfvervann.

    Ack minne utaf fordna tider,
    Hvad du mitt sinnes-mod förstör!
    Hur lycklig den, som endast dör!
    Men döden jag förnyad lider,
    I hvarje mistning, som jag gör.

    Du ärfda Jord, som hastigt skänkte
    En fristad, åt din odlare!
    Ditt lugn jag icke byta tänkte,
    Mot dånet af et fängelse.
    När dig min egen hand besådde;
    Det nya lif jag förespådde,
    Som vinnes med förgängelse.
    Ack dödlige när kornet lämnas,
    Uppå ett hopp, åt jordens sand,
    Du känner ej åt hvilken hand,
    Utaf Försynen, skörden ämnas.
    Du, som en tid härefter går,
    At samla frukten af min möda,
    Begjut med någon ömkans-tår
    De tysta fältens rika gröda,
    Som växer uti mina spår:
    Jag hvilar då ibland de döda,
    När du det brödet smaka får,
    Som jag beredde til din föda.

Tredje Stunden.

    Jag denna stund åt eder ger,
    En säll förenings dyra panter,
    Med foten tätt vid grafvens kanter
    Bestört, jag nu tilbaka ser,
    Och sorgsna ögat röjer er
    Allena, uppå ödets branter.
    Förbannen icke den barbar,
    Som grymt, til varelse och plåga
    Ur intets lugn er tvungit har.
    Ert sista famntag fyllest var
    För honom straff och olycks-råga
    Du änglars afbild, min Charlotte!
    När eget hjerta jag förnekte,
    Ack om din röst jag höra fått
    Och sedt din oskuld, som bevekte
    Och känt din hand, som barnsligt smekte!
    Jag aldrig hade från dig gådt:
    Min själ var ren från alla brott
    De stunder, då med dig jag lekte.
    Om någon kunde se det qval,
    Hvarmed din hugkomst hjertat sliter
    Och mig mitt felsteg föreviter;
    Ja om bland straffen fans ett val:
    Til äfventyrs jag djerfdes tänka,
    At, rörd utaf din glättighet,
    Din Far man kunde lifvet skänka,
    Som gåfva åt din menlöshet.

    J späda barn, som icke veten
    Hvad mistning eder ålder gjort!
    Jag edra dagar leda bordt
    Til dygden och lycksaligheten.
    Ack fjerran, på en okänd ort,
    Med lugn, fastän i torstigheten,
    Må dessa dagar löpa fort:
    Jag väntar er i evigheten.
    Och du, som i en moders famn
    Skall hjertat ofta sönderrifva
    Och minnet af din fader lifva,
    Med samma anlets-drag och namn.
    Om himlen ämnat länge spara
    Din knappast knutne lefnads tråd;
    Uti ditt sinne ömt bevara
    En dyrt-köpt klokhets sista råd.
    Fly evigt en förhatlig lära,
    Som menskors egenkärlek klädt
    I larfven, utaf menskors rätt.
    "Här finnes blott ett enda sätt,
    At äga Frihet, Lugn och Ära:
    Det är, att dem i hjertat bära."
    Hvad ödets skick hälst förelagt,
    Ej tungt ej orättrådigt kalla.
    En oomstörtlig envålds-magt
    Har stiftat Lagarne för alla
    Dess vishet ovilkorligt sagt
    Hvem lyda skall och hvem befalla.
    Sök ej, at ändra dess beslut,
    En eftersyn för dig predikar
    Hur menskors anslag föras ut;
    Men tålamodets olja gjut
    I såren på förtryckta likar.

Fjerde Stunden.

    Från Solens ljus en afmätt strimma
    Förkunnar middag på mitt golf:
    Nu slår det närmsta uret Tolf:
    För mig är detta ångerns timma,
    Hvart undanfly de hemska ljud,
    Som sig från Tornen sammanskocka,
    At bära ett förvandlings bud
    Om midnatt, på min lefnads klocka.
    Ack detta hjertat säger mig:
    Jag föddes ej, at öde dela
    Och bittra känslors qval med dig,
    Du, för hvars skull jag kunnat fela.
    Jag kallar dig til vitnesbörd:
    Säg, inför Domaren, som pröfvar
    Hvad menskan vill och hvad hon öfvar;
    Hvem uphof var och hvem förförd.
    De första stunder vi förnötte,
    Med själen öpen för hvaran,
    Säg hvilka tänkesätt du mötte,
    Om jag var dygdig medborgsman,
    Och om det nit, hvaraf jag brann,
    Den sanna ärans lagar stötte.
    Ack om du sedan aldrig fått
    Af mig de dyra tysthets-eder!
    Jag hade frälst ditt lif, din heder,
    Om jag din vänskap straxt förrådt
    Men fåfängt kalla vi tilbaka
    En enda dag, ur tidens flod.
    Nu gäller, at med tåligt mod
    Förlusten af det lifvet smaka,
    Hvars njutande oss öppet stod.
    Gudommeliga Sanning, Du
    Som sjelfva dödens välde dödar!
    Min själ den kraft behöfver nu,
    Hvaraf du himmelskt öfverflödar,
    Ifrån ditt ljus en stråle sänk
    Till hjertat, när dess kamrar brista,
    At det blott ser sin nya skänk;
    Men icke hvad det nödgas mista:
    Och med Försonings-Blodet stänk
    Den brottslige, uti dess sista.