[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fWxJvXd6FEGYelMhVUta0bpeRygyDg6nfuOLJzD5osM0":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":17,"wordCount":18,"charCount":19,"usRestricted":20,"gutenbergId":21,"gutenbergSubjects":22,"gutenbergCategories":24,"gutenbergSummary":27,"gutenbergTranslators":28,"gutenbergDownloadCount":29,"aiDescription":30,"preamble":31,"content":32},346,"Elias Lönnrot","Ahlqvist, August",1826,1889,"346-ahlqvist-august-elias-lonnrot-biografiskt-utkast","346__Ahlqvist_August__Elias_Lönnrot_biografiskt_utkast","Biografiskt utkast","muistelmat",[],[],"sv",1884,null,12214,63250,false,45000,[23],"Lönnrot, Elias, 1802-1884",[25,26],"Biographies","History - Other","\"Elias Lönnrotin nuoruuden ajoilta Laukon kartanossa\" by Emil Fredrik Nervander is a historical account written in the late 19th century. The book chronicles the early life and experiences of Elias Lönnrot, a key figure in Finnish literature, focusing on his time spent at Lauko Manor. It explores the influence of the Törngren family, particularly Professor Juhana Agapetus Törngren and his wife Eeva, on Lönnrot's development as a scholar and collector of Finnish folklore.  At the start of the work, the author expresses gratitude to Adolf Törngren for providing letters and notes that are central to the narrative. The setting is established at Lauko Manor, noted for its serene environment and rich history. Readers are introduced to Juhana Törngren, a former soldier turned professor who becomes a significant mentor to Lönnrot. As Lönnrot navigates his challenging early years, he becomes a home tutor for the Törngren children, particularly focusing on Kaarlo Vilho, a boy with a troubled background. The narrative sets the stage for Lönnrot's transformative journey, highlighting key interactions and relationships that shape his future contributions to literature and culture. (This is an automatically generated summary.)",[],348,"August Ahlqvistin laatima elämäkerrallinen luonnos Elias Lönnrotista perustuu muistopuheeseen, jonka tekijä piti Helsingin yliopistossa toukokuussa 1884. Kirjoitus tarjoaa tiiviin kuvauksen Lönnrotin elämäntyöstä ja persoonallisuudesta pian suurmiehen kuoleman jälkeen.","'Elias Lönnrot' av Aug. Ahlqvist är Projekt Lönnrots utgivelse nr 346.\nE-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen, varför vi\ninte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till e-bokens\nanvändning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lönnrot.","ELIAS LÖNNROT\n\nBiografiskt utkast\n\n\nAf\n\nAUG. AHLQVIST\n\n\nG. W. Edlund, Helsingfors, 1884.\n\n\n\n\n\n\nTill läsaren.\n\n\nDetta utkast till en lefnadsteckning har uppstått af det minnestal,\nförf. höll vid den sorgefest, hvilken det finska universitetet d. 13\nmaj 1884 firade för att hedra den store hädangångnes minne. Allt, hvad\ntalaren vid detta tillfälle yttrade, återfinnes i detta häfte och\nderutöfver har tillkommit åtskilligt, nästan lika mycket som festtalet,\naf sådant, som skrifvits både före och efter festen. Några mindre\nbetydande uppgifter hafva dessutom hemtats ur det minnestal af prof.\nS. G. Elmgren, hvilket denne på svenska höll vid Finska\nVetenskapssocietetens årshögtid d. 29 april och senare utgifvit af\ntrycket.\n\nI förväntan på en mera omfattande lefnadsskildring torde den finska\nallmänheten låta denna konturteckning få gälla för hvad hon också\nendast är, en första, blott för den närmaste framtiden gjord flyktig\nframställning af Elias Lönnrots verk och personlighet.\n\nHelsingfors i juni 1884.\n\n\n\n\nTILL ELIAS LÖNNROTS MINNE.\n\n\nElias Lönnrots lefnadsdag är afslutad. Den var lång, men hade den varit\nän aldrig så lång, skulle vi likväl önskat, att den räckt ännu längre:\nså kär var han oss, så svårt hade vi att tänka oss skilsmessan från\nhonom. Men det tillkom ej oss att bestämma hans lifslängd, och vi\nmottaga med ödmjukhet den Allsmäktiges domslut. Vi sakna honom, men\nklaga ej. Vi äro nedstämda, men sörja ej. Vi äro bedröfvade, men knota\nej. Vi tacka Gud, som låtit en så rikt begåfvad, så ädel och så\nkärleksfull man födas till ett barn af det finska folket och unnat\nhonom ett så långt, verksamt lif till vårt bästa. Lika litet som den\nenskilde individen, lefver ett folk af bröd allena. Redan den unge\nkonung Salomo bad i forntiden, att Herren ville förläna honom icke\nrikedom och verldsliga egodelar, utan \"ett förståndigt hjerta\".\nFörstånd och snille äro i vår tid likaså nödvändiga som i Salomos dagar\noch äfven likaså sällsynta; de äro den största gåfva, den enskilde och\ngenom honom hela hans folk kan erhålla. Lyckligt det folk, som till\nsiare och skalder egt män, sådane som Runeberg och Lönnrot!\n\nLiksom Runebergs, så var Lönnrots lefnadslopp i yttre afseende föga\nskiftesrikt. Han föddes i ett torftigt hem,[1] sattes i skola, led\nbrist men vann kunskaper, blef student, lifnärde sig med\nkonditionerande, aflade sina lärdomsprof på ett tillfredsställande, om\nockså icke lysande sätt, fick tjenst och skötte den otadeligt. Se der\nnästan alltsammans! För att vara ett lif, tillhörigt folkets störste\nman, vore väl detta på förvånande händelser, halsbrytande företag och\nstormiga själsskakningar blottade lefnadslopp att anses temligen\nfattigt, såvida ej denne hjeltes bragder varit af andlig art, af den\nart som manar minnestecknaren att för sin framställning söka det\nintresseväckande på helt andra områden än de nyssomnämda.\n\nVid tidpunkten för Lönnrots första uppträdande på den fosterländska\nliteraturens mark, d.v.s. år 1830 eller ett par år tidigare, var finska\nspråket så föga uppodladt, att det nuvarande slägtet väl knappast\nförmår göra sig någon föreställning om dess literära armod och dess\nringa betydelse för samhällslifvet. Bibelöfversättningen oberäknad,\nbestod den finska literaturen då för tiden af psalmboken, ett par\npredikosamlingar. \"Sionin virret\" (\"Zionssånger\"), \"Hunajan pisarat\"\n(\"Honungsdroppar\"), \"Ilolaulu Jesuksesta\" (\"Glädjesång om Jesus\") och\nnågra andra skrifter af samma slag. Något annat än andlig literatur\nfans knapt till namnet. Sålunda existerade icke något historiskt arbete\nutom \"Ajantiedot\" (den korta krönikan främst i psalmboken), icke någon\nresebeskrifning utom Bunyans \"Kristityn vaellus\" (\"En kristens resa\"),\nicke något arbete af politiskt innehåll utom \"Europan valdakundain\ntasavoiman vaarasta\",[2] icke något naturvetenskapligt arbete utom\nFrosteri \"Hyödyllinen huvitus luomisen töistä\" (\"Nyttigt tidsfördrif om\nskapelsens verk\"), icke något dramatiskt verk utom \"Höga visan\" och\nintet modernt skaldförsök utom \"Arkkiveisut\" (godtköpsvisor).\nLagboken var visserligen öfversatt till finskan, om också mycket\notillfredsställande, och derutöfver öfversattes väl äfven en del\nförfattningar; men i embetsväg användes finskan endast i debetsedlarna\noch de grekisk-ortodoxe presternas prestbetyg. Undervisning på finska\nmeddelades endast vid läsförhör och i skriftskolan, och af läroböcker\nfunnos endast abc-boken och katekesen. Den enda ledningen i\nräkenkonsten erbjöd den i abc-boken intagna multiplikationstabellen,\noch först år 1839 utgaf just Lönnrot i sin \"Mehiläinen\" den första\nmetodiskt uppstälda anvisning för \"de fyra vanligaste räknesätten\".\nGeografins första grunder offentliggjorde v. Becker i sin veckotidning\n\"Turun Wiikkosanomat\", och den första karta med ortnamn på finska var\nen liten, plumpt gjord, i Stockholm tryckt sådan öfver Europa, som\nutdelades med andra årgången af detta blad. Tidningar hade ingen\ndristat sig att utgifva, allt sedan Lizelius år 1776 misslyckats med\nsitt blad \"Tietosanomat\", hvilket lefde endast ett halft år, tills v.\nBecker år 1820 begynte utgifva ofvannämda veckoblad. Först så sent som\når 1829 började \"Oulun Wiikkosanomia\" och år 1833 \"Sanansaattaja\nWiipurista\" utkomma.\n\nSålunda var finska språket vid Lönnrots första uppträdande lik en\nouppbruten vildmark på alla andra områden än det andliga, och till och\nmed en så entusiastisk yngling som han utan tvifvel var torde i sina\ndrömmar om att kunna uträtta någonting för modersmålet intagits af ej\nringa betänkligheter; så djup var den öfverallt rådande tystnaden och\nså stor bristen på högre ideella sträfvanden. Denna tystnad var likväl\nej dödens. De djupa ledens brist på bildning och omöjligheten för dem\natt komma sig till den på annat sätt än genom svenska språkets\nförmedling begynte likväl småningom kännas tryckande för folket sjelft\noch det egna språkets tillbakasatta ställning förekomma detsamma\nförnedrande och onaturligt. Äfven hos de mera framstående af\nallmogeklassen väckte dessa missförhållanden bittra känslor. Detta\nsynes t. ex. af Paavo Korhonens sång \"Om finska språket\", skrifven mot\nslutet af tretiotalet, i hvilken han yrkar på detta språks uppodling\noch användning såsom embets- och domstolsspråk.\n\nFolket i sin helhet var således ännu ej andligen dödt. Äfven andra\nförebud och försök förekommo kort innan Lönnrots uppträdande eller\nsamtidigt med detta, hvilka å andra sidan voro egnade att upplifva\nynglingens förhoppningar med afseende å modersmålets studerande och\nodling. Arvidsson hade gjort sina kraftiga uttalanden till förmån för\nden finska nationaliteten, v. Becker utgifvit ett finskt veckoblad med\nstörre framgång än någon före honom, Gottlund i Upsala (år 1818)\noffentliggjort en samling finska ordspråk jemte latinsk öfversättning\noch sedermera under de derpå följande åren inför den svenska\nallmänheten tagit i Sverige (Vermland) bosatte finnars nationalitet i\nförsvar, v. Schröter blifvit så intagen af våra runor, att han till\ntyskan öfversatt en hel del af dem. Vidare hade Judén och Renvall (den\nsenare till en början i Mnemosyne) redan hunnit undersöka finska\nspråkets prosodiska egenskaper, och Ignatius, Frosterus och Helenius\nutgifva hvar sin särskilda samling psalmförsök, i hvilka nämnda\nundersökningars resultat på ett mer eller mindre lyckadt sätt\ntillämpats. Dessutom hade v. Becker, på den tiden Lönnrot var student,\ntill trycket befordrat sin länge under arbete vordna finska grammatik,\ngenom hvilken forskningen i det finska språket tog ett jättesteg\n(enligt Lönnrots yttrande \"ett sjumila steg\") framåt, och Renvall två\når senare utgifvit sin ordbok, hvilken i sitt slag utgjorde ett lika\nstort framsteg som v. Beckers språklära i sitt. Äfven hade Sjögren vid\ndenna tid begifvit sig på sin långa forskningsresa, om hvilken då och\ndå anlände underrättelser och som Lönnrot och några andra torde hafva\nföljt med intresse. Men i främsta rummet hade Topelius d.ä. med sina\nfrån folkets läppar upptecknade runor visat, hvarifrån hörnstenarne och\ngrunden borde tagas icke endast för poesin, utan för hela literaturen i\ndetta ords rätta betydelse.\n\nSålunda erbjödo då våra literära förhållanden äfven några hugneliga och\ndirekt uppmuntrande sidor. Voro ej v. Becker, Renvall och Sjögren\nsådane forskare och skriftställare, i hvilkas fotspår en yngling, som\nkände sig vara i besittning af förmåga, fann sig manad att träda? Och\nde der psalmdiktarne, uppeggade ej också deras arbeten honom, som allt\nifrån sin späda barndom hört sjungas och läst hundratals godtköpsvisor,\natt pröfva sina krafter i jemnbredd med dem eller att kanske\nöfverträffa dem? Att Lönnrot af desse mäns verksamhet mottagit sådana\nväckelser är så mycket säkrare som han sedan i sina mannaår, om ock\ndelvis ett halft århundrade senare, på ett så storslaget sätt både\nsåsom ordboks- och psalmförfattare, förverkligade sina ungdomsplaner\noch förhoppningar och äfven såsom språkforskare både på det inhemska\nspråkets och på de dermed beslägtade språkens områden svingade sig upp\ntill v. Beckers och Sjögrens jemnlike.\n\nMen närmast och främst lockade honom Topelii spår, och det var i dem\nv. Becker ifrigt uppmanade honom att träda. \"Utom desse två män\",\nyttrar han sjelf, \"låge kanske Kalevala-runorna ännu fördolda, ty hvem\nhade väl utan Topelii anvisning hittat på att ge sig af och uppleta dem\ni ryska Karelen, eller hvem kunnat komma på tanken att hopfoga dem till\nett helt, såvida ej v. Beckers försök ledt honom på tråden?\" Härmed\nsyftar Lönnrot (i företalet till 2:a uppl. af Kalevala, pag. II) på en\nlängre uppsats af v. Becker i andra årgången af \"Turun Wiikkosanomat\"\nmed titeln: \"Om Wäinämöinen\", i hvilken denne af de runor, han sjelf\noch andra upptecknat, söker sammanställa denne hufvudhjeltes i våra\nepiska sånger lefnadssaga. Synbarligen har denna uppsats för Lönnrot,\nnär han skref sin första afhandling \"De Väinämöine\" (1827), hvilken han\nuppger sig (i 1:a uppl. af Kalevala, pag. III) hafva utarbetat \"med\nledning af v. Becker\", tjenat ej allenast som förebild, utan äfven till\nen stor del såsom densammas källa. Beckers tanke att af de redan\ntillgängliga sångerna sammanställa Wäinämöinens lefnadssaga bör således\nanses vara embryot till Kalevala-idéen, en idé, som först senare tyckes\nha upprunnit för Lönnrot, sedan han redan länge förut hyst den åsigt,\n\"att af sångerna om Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen samt våra\nandra minnesvärda förfäder kanske funnes så rikligt, att till och med\nlängre berättelser om deras hjeltebragder kunde af dem sammansättas\".\nDe spridda episka sångernas ordnande till smärre hjeltedikter var\nsålunda ett till sin tanke färdigt faktum, och härifrån var sedan\nendast ett enda, om också nog djerft och stort steg till idéen, att\ndessa små-epos vore att anses för delar eller episoder af ett stort\nhelt folkepos.\n\nMen jag har ju, under det jag velat påvisa hvilken andel Topelius hade\ni att leda Lönnrot in på folkdiktningens område och v. Becker i hans\nförfaringssätt vid de episka sångernas ordnande, hunnit alltför långt i\nförväg. Låtom oss derför återgå till framställningens början.\n\nDen tanken, att de sånger, som uppspirat ur allmogens hjertan och lefde\npå dess läppar -- den s. k. folkdikten -- borde tagas vara på och\nutgifvas, var icke ny ens vid tiden för Lönnrots framträdande. Redan\nfemtio år tidigare hade Porthan och hans män, af hvilka Ganander var\nden främste, begynt uppsamla folkdikter. De tyckas likväl för det mesta\nfäst afseende endast vid trollsångerna, och att döma af den till sitt\nomfång icke obetydliga \"Mytologi\", Ganander utgaf, synes han hafva känt\nett stort antal sådana. Men de episka sångerna voro till den grad\nsammanblandade med trollsångerna, att ej heller de kunde bli dessa\nforskare obekanta, om ock de ej förutsågo deras stora betydelse.\nFolkvisorna eller de lyriska dikterna deremot tyckas de ej hafva\ntillagt något synnerligt värde. Men deras efterföljare i detta\nårhundrades början försmådde ej heller dessa, utan togo till vara allt,\nhvad de hörde från folkets mun.\n\nFolkdiktningens värde hade nemligen nu betydligt stigit. Ganander och\nPorthan hade ansett henne endast för en källa till kännedom om\nförfädernas hedniska trosföreställningar. Nu begynte hon betraktas från\nden vaknande nationalitetsidéens synpunkt. Man hade begynt uppsöka och\nsamla folkdiktens alster äfven hos andra folk. Macpherson hade med sina\ngaeliska sånger väckt en till och med alltför stor uppmärksamhet, de\nserbiska sånger, Vuk Stepanovitsch samlat, ansågos ej kunna nog\nbeundras, och de svenska folkvisor, Afzelius utgifvit, förtjuste sinnen\noch uppvärmde hjertan äfven på denna sidan om Bottenhafvet. Härtill kom\natt man begynte tillägga folkdikten ett högre värde äfven i estetiskt\nhänseende. Såväl de omnämda som andra samlingar af folkdikter\nbekräftade -- man insåg det nu -- det berättigade i de loford, Herder i\nsin bok \"Stimmen der Völker in Liedern\" egnat folksången. Den blomma,\nsom växer i skogens djup eller på åkerrenen, sade mången nu, är ofta\ntill färg och form skönare och doftar härligare än den, som uppdrages\naf trädgårdsmästaren, om också den senare är mera prunkande, frodigare\noch fylligare.\n\nUnder dessa förhållanden kan det ej förvåna, att ett så mottagligt och\nvarmt sinne som Lönnrots helt och hållet lät sig hänföras af\nfolkdiktningen. Efter aflagd kandidatexamen tog han renseln på ryggen\noch begaf sig på en fotvandring, afsedd enkom för samlandet af\nfolksång. Han besökte de trakter, Topelius anvisat honom, och hvad han\nder fann, det veta vi. Första gången (år 1828) genomvandrade han det\nområde af Karelen, som hör till Kuopio län; andra gången (år 1831)\nutsträckte han sin färd längre norrut, till trakterna af Kajana.\nAfkastningen af dessa färder utgjorde fyra smärre häften, utgifna under\nden gemensamma titeln \"Kantele\", i hvilka de skilda diktslagen, de\nepiskt-mytiska och de lyriska, ännu äro sammanblandade.[3] Under sin\ntredje färd (år 1832) utsträckte han sitt insamlingsarbete i finska\nKarelen till Repola, bortom finsk-ryska gränsen. Deremellan egnade han\nockså sina medicinska studier en sådan omsorg, att han redan år 1830\nkunde aflägga kandidat- och år 1832 licentiatexamen, vid hvilket\nsistnämnda års promotion han mottog doktorshatten. Samma år ville det\nsig så lyckligt, att provincialläkartjensten i Kajana blef ledig.\nLönnrot lyckades bli förordnad att till en början sköta denna tjenst\nsom vikarie, och blef sedermera ett år derefter utnämnd till ordinarie\nprovincialläkare i distriktet. Sålunda hade han då med ens så godt som\nnått målet för sina önskningar: han befann sig nu midt uppe i sångens\nförlofvade land och just hans befattning ålade honom att lefva och röra\nsig bland allmogen. Detta gjorde han också träget, främst på tjenstens\nvägnar, men äfven för att samla sånger. För detta ändamål uppger han\nsig under åren före utgifvandet af Kalevala i dess första upplaga äfven\nhafva gjort fyra resor till ryska Karelen.\n\nSålunda kunde Kalevala snart se dagen. Företalet till denna\nnationaldikt är dagtecknadt den 28 februari 1835.\n\nMed hänsyn till den snabbhet, hvarmed Lönnrot på den tiden tyckes hafva\narbetat, och då vi veta att de lyriska sångerna voro ojemförligt\nlättare att ordna än de episka hade varit, förefaller det oss till en\nbörjan förvånande, att ej Kanteletar följde snarare på Kalevala, ty\nantalet upptecknade lyriska sånger torde hafva varit mångfaldigt större\nän de episka sångernas och trollsångernas, hvilka samlaren endast\nerhöll af sällsynte här och der boende runosångare, medan deremot i det\nnärmaste hvarannan qvinna i goda sångtrakter kunde för honom sjunga\nlyriska sånger. Denna vår förvåning förskingras dock, när vi erinra\noss, att Lönnrot redan året derpå vidtog med en literär verksamhet af\nhelt annat slag, nemligen med utgifvandet af en månadsskrift. Af\n\"Mehiläinen\" -- detta var skriftens namn -- utkom visserligen blott ett\ntryckark i månaden, men för en redaktör, som befann sig i statens\ntjenst och ej kunde påräkna biträde af andre, gaf äfven det lilla\nmånadshäftets periodiska utgifvande rätt mycket arbete, så mycket mer\nsom bladets trycknings- och utgifningsort var Uleåborg, dit postgång\nfrån Kajana fans blott en gång i veckan. Härtill kommer att Lönnrot\nfrån och med slutet af år 1836 företog en längre resa till Lappland,\nunder hvilken en mera omfattande språkforskning tyckes ha afledt hans\nverksamhet från det uteslutande upptecknandet af sånger. Detta var\nskälet till att Kanteletar utkom först fem år senare än Kalevala eller\når 1840, men då också fullständigt i tre delar inom ett år; första\ndelen till Universitetets 200:åriga jubelfest, vid hvilken äfven\nLönnrot var närvarande.[4]\n\nSåsom en skörd vid sidan af de episka sångerna inhöstas vanligen\nordspråk och gåtor, och af sådana hade en ofantlig mängd äfven hopats\nhos Lönnrot.\n\n       *       *       *       *       *\n\nHär afslutas den förra och vigtigaste hälften af Lönnrots lif och\nverksamhet, betydelsefullast derför, att han under denna period lyckats\ni ljuset framdraga dessa oss så oändligt dyrbara runoskatter.\n\nSå dyrbara? och ännu: så oändligt dyrbara? Har då folkdiktningen\nverkligen ett så högt värde som det ofta upprepas? Otvifvelaktigt,\nåtminstone så vidt det gäller vårt folk. Ingen hade för verlden tolkat\nvåra känslor, ingen sjungit om vår sorg och saknad, fröjd och gamman.\nIngen hade sökt teckna våra ideal af mannen, qvinnan, krigets hjelte,\nmodern, familjelifvet m.m.d. Ingen hade ännu lyckats i någon som helst\nmetrisk form handhafva finska språket på ett tillfredsställande, än\nmindre på ett konstnärligt sätt. Nu uppdykte våra folkdikter, och i dem\nfans allt, som hittills saknats, och det i den skönaste form och det\nrikhaltigaste urval. Först nu begynte det finska folket kunna skåda\nsitt andliga jag, först nu älska sitt eget språk, detta språk, som man\nsagt vara så rått, att intet upphöjdare kunde dermed bringas till\nuttryck, och så otympligt, att det ej kunde begagnas i något slags\nmetrisk form, men som nu framträdde i folkdiktningen såsom det\nsmidigaste, det mest regelbundna och det mest klangfulla uttryck för\nsången. Också har folkdiktningen knapt nog i något folks literatur haft\nen så stor betydelse som i vår. Hos de flesta andra folk är den episka\nfolkdiktens språk föråldradt, och denna diktart är sålunda tillgänglig\nendast för de lärde, hvilka allena äro i stånd att njuta af densamma;\nde lyriska sångerna åter förekomma oftast i dialektklädnad och äro\nbristfälliga till formen eller obetydliga till innehållet. Vår\nfolkdiktning, sådan hon uppträder i Kalevala och Kanteletar, är deremot\nsåsom hade hon utgått ur sin diktares hand den dag som är; allt är i\nhenne klart, allt tillgängligt för en och hvar, allt tjusar hög och\nlåg. Kalevala och Kanteletar utgöra ej endast vår poesis uråldriga\nhörnstenar, de höra till vår egentliga, samtida literatur såsom dess\nhitintills och sannolikt för en lång framtid bästa alster.\n\nHär torde rätta stället vara att beröra en omständighet, som är af stor\nvigt, när fråga är om runorna och Lönnrot. Vi mena Lönnrots ställning\ngent emot runorna.\n\nHar Lönnrot omarbetat runorna och tillagt någonting eller med något som\nhelst bidragit till att gifva dem den form och drägt, i hvilka de sågo\ndagen? De afvikelser, han vid redigeringen af dem tillät sig med\nafseende å det språk, d.v.s. det ostfinska, på hvilket de ursprungligen\nvoro affattade, äro så allmänt kända, att de väl ej behöfva här\nomnämnas. De voro nemligen endast fonetiska eller kanske hellre\nortografiska, och dermed afsåg han endast att bringa runornas yttre\ndrägt i närmare öfverensstämmelse med vårt skriftspråk, en uppgift som\nhan också på ett särdeles lyckligt sätt löst. Härom lönar det således\nej att vidare orda. Det samma gäller om hvad Lönnrot gjort vid de\nlyriska sångernas redaktion, ty det är klart, att utgifvaren endast\nbehöft ordna dem efter innehållet. Annorlunda gestaltar sig Lönnrots\nförhållande till de episka sångerna eller Kalevala, och här blir\nfrågan, tydligt och utan omsvep uttalad: hvad är i Kalevala\nursprungligt, och hvad är Lönnrots verk? Ursprungliga äro alla eller\nnästan alla verser (versrader). De verser -- oberäknadt sådana\ninledningsord som t. ex. \"Sanoi vanha Wäinämöinen\", \"Siitä lieto\nLemminkäinen\" o. dyl. -- hvilka Lönnrot eller kanske redan någon\nrunosamlare bifogat runorna, har kännaren lätt att urskilja från dem,\nde verklige runosångarne sjungit. Verserna äro således, på några få\nundantag när, i det skick folket sjungit dem; den ordning deremot, i\nhvilken verserna nu befinna sig, är Lönnrots verk. Man må dock ej\nmissförstå detta uttalande. I Kalevala finnas långa runoserier, hvilka\nej beredt utgifvaren någon vidare möda än att af talrika varianter\nsammanställa de bästa ställena. Af detta slag äro alla troll- och\nbröllopssångerna samt de lyriska partierna. En betydligt större möda\nberedde honom de egentliga episka sångerna. I dem måste berättelsen\nrätt ofta \"sammanväfvas\" (Lönnrots eget uttryck) af oräkneliga små\nsångfragment och den genomgående tråden deri, efter en sorgfällig\npröfning af de skilde sångarnes sins emellan stridiga uppgifter, gifvas\nen riktning, som tycktes utgifvaren bäst med hänsyn till det hela.\nSålunda uppstodo de delar af det stora epos, hvilka vi benämna\nepisoder, eller de små epopéer, i hvilka antingen en enda händelse\neller en ende hjelte utgör den episka sångens föremål. Eller rättare,\nde uppstodo icke, utan _återuppstodo_, d.v.s. de sammanfogades till den\nhelhet, i hvilken de af folket uppfattats och sjungits innan de under\ntidernas lopp splittrats sönder. Må det tillåtas mig att för Lönnrots\ntillgörande i afseende på runornas sammanställning hemta en liknelse\nfrån ett annat konstområde. Lönnrot förfor härvid såsom en konstnär,\nhvilken gjort ett rikt fynd af forntida mosaikarbeten, hvilka blott i\nvissa delar äro bibehållna, men för det mesta ligga för hans fötter,\nsönderslagna i bitar. Konstnären känner inom sig lusten och förmågan\natt försätta dessa konstalster i deras ursprungliga skick; han letar\nsig till den dem inneboende idéen och formen, och nu ger han sig till\natt af styckena sammanställa ett helt, och afstår ej från företaget,\ninnan bild efter bild står der fullfärdig.\n\nDylika i sitt ursprungliga skick återstälda enskilda mosaikarbeten äro\nepisoderna i det nuvarande Kalevala. Och dessa eller de små epopéerna\näro de enda episka skapelser, hvilka de bäste runosångarne tyckas hafva\nansett för något enhetligt och helt för sig. Om en större enhet hade de\nej någon aning. Episodernas sammanställning till ett större helt d.v.s.\ntill vårt nuvarande Kalevala är ensamt och uteslutande Lönnrots verk.\nHär är ej rätta platsen att afgöra, huruvida denna sammanställning var\nnödig och om den episka dikten derpå vunnit eller ej. Jag för min del\nskulle tycka lika mycket om de ursprungliga små-epopéerna som om\nKalevala, men att detta ej är flertalets smak, vet jag äfven. Och det\nlär väl ej heller kunna förnekas, att Kalevala i sin nuvarande form är\nett likaså helgjutet epos som många andra dylika skapelser, och vi\nmåste beundra den blotta konstnärliga instinkt, med hvilken Lönnrot\nfogat små-epopéerna (episoderna) tillsamman. Ty till all lycka voro de\nestetiska teorierna honom fullkomligt obekanta.\n\nDenna sistnämda omständighet erhåller stor vigt i och för besvarandet\naf frågan: var Lönnrot berättigad först och främst att sammanflicka de\nskilda sångerna och episoderna, och sedan till det ännu djerfvare\nsteget, att sammanställa dessa af folket diktade mindre epopéer till\nett enda stort epos?\n\nInför denna fråga har mången af Kalevalas och Lönnrots vänner bäfvat,\nmen Lönnrot sjelf deremot aldrig. Sin tanke härom har han uttalat i en\npå svenska språket skrifven uppsats (Literaturbladet 1849, s. 16) om\nandra redaktionen af Kalevala, ur hvilken jag här meddelar det\nväsendtligaste. \"Den ordning\", säger han, \"i hvilken runosångarene\nsjelfve sjunga sina runor, är väl ej alldeles att förbise, om jag ock\nej vill fästa alltför stor vigt dervid, såvida de deruti mycket afvika\nfrån hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan\nsärskilta runor hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres, och\nsedan efter mångfaldiga uppteckningar af samma runor hos särskilta\nsångare högst få återstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits\ni något slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den\nredan förut fattade meningen, att alla runor af detta slag möjligtvis\nkunde bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ene\nsångarens ordning mer än den andres för ursprunglig, utan förklarade så\nden ena som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret att bringa\nsina kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarenas individuela\nföreställningssätt skapat olikheten. _Slutligen, när ingen af sångarene\nenskilt mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af runor,\ndem jag samlat_, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad\nom att de fleste af sångarene tillerkände sig, att nemligen ordna\nrunorna eftersom de bäst passade till hvarandra, eller med runans ord:\n_itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi_ d.v.s. _jag ansåg mig\nför en sångare, lika god som de sjelfva_.\"[5]\n\nSe der ett likaså klart som afgörande svar på frågan, med hvilken\nrättighet Lönnrot sammanväfde först episoderna af Kalevala och sedan\nförenade dessa till ett stort helt. Han stälde sig i bredd med\nrunosångarne, och deri handlade han fullkomligt riktigt. Han var till\nsinnelagets enkelhet eller så att säga i andlig oskuld deras jemlike;\nestetiska förutsättningar besvärade honom lika litet som dem. Han var\nvisserligen ingen alstrande skald. Men äfven detta var en fördel, ty\nsålunda undgick han såväl frestelsen att inlägga någonting eget i\nrunorna som misstanken att hafva gjort detta. Men å andra sidan hade\nhan ett fullt ut lika utbildadt gehör och ett lika fint skönhetssinne\nsom de bäste runosångarne. Härtill kommer, att han var i besittning,\noch till ännu i skriftlig besittning, af en vida större samling runor\nän någon annan runokännare. Med full rätt kunde han således företaga\nsig, äfven han, att uppställa runorna i någon slags följd, och\nresultatet häraf är Kalevala! Vi ega alla samma rättighet. Vi kunna\nupplösa Kalevala i små epopéer och godtyckligt sönderdela dess skilda\nställen. Endast Marsyas' och Zoilos' skuggor varna oss för ett sådant\nförsök!\n\nKalevalas framträdande tyckes till en början ej hafva framkallat någon\nentusiasm eller förorsakat någon större väckelse på det literära\nområdet. Inom den bildade klassen i vårt land funnos då ännu ytterst få\nfullt mäktige det finska språket, och endast sådane kunna njuta af\nKalevalas läsning. Att bland våra bildade män äfven funnos dem, som\nansågo runornas sammanställande till ett enda epos för ett dumdristigt\noch löjligt företag, är bekant. Först sedan Castréns för sin tid\nlyckade öfversättning af Kalevala år 1841 sett dagen, kunde en större\nläsarekrets här hemma och en och annan nyfiken forskare äfven i\nutlandet göra bekantskap med detta epos. Med stöd af denna\nöfversättning gjorde Robert Tengström ett första försök i hemlandet att\ntolka idéen i Kalevala, och uttalade i en afhandling derom\n(Fosterländskt Album I, 1845) åsigter, hvilka ännu ega värde, bland\nandra äfven den, att kampen om Sampo är den hjeltebragd, som besjunges\ni detta epos och hvilken utgör dess egentliga medelpunkt. Genom\nCastréns öfversättning lärde äfven J. Grimm känna Kalevala. Han skref\nderöfver en omfattande studie (i den af Hoefer utgifna \"Zeitschrift für\ndie Wissenschaft der Sprache\" B. I, 1846), som kort derefter här hos\noss utkom i svensk öfversättning (Fosterl. Album II). Hans betydande\nuttalande anvisade Kalevala den plats bland andra de bästa folkepopéer,\nder denna dikt sedermera endast ytterligare befästats. Samme ädle\nvetenskapsman var äfven den förste, som tillerkände våra Ordspråk deras\nrätta värde.\n\n       *       *       *       *       *\n\nLönnrot var vid den tiden, då han af trycket utgaf Gåtorna, d.v.s. det\nsista från folkets läppar uppsamlade större literära verket, endast\nfyrtio år gammal. Redan då hade han kunnat dö eller kunnat lägga\narmarna i kors, och hade likväl fullgjort ett verk, sådant som ännu\ningen finsk man mäktat med. Till all lycka dog han ej och lade ej\nheller armarne i kors. Honom hade ännu förunnats en mycket lång\narbetsdag till den tid han redan förlefvat, och allena det arbete, han\nutförde under sitt lifs senare hälft, vore tillräckligt att utgöra en\nvanlig skriftställares hela lifsgerning.\n\nLyckligt var det för Lönnrot, men ännu lyckligare för den finska\nliteraturen att han vid den tiden eller från och med början af år 1844\nerhöll tjenstledighet för ej mindre än fem år och dertill en\ntjenstledighet, under hvilken han uppbar hela sin lön, och arvodet till\nvikarien erlades af statsmedel. Sålunda hade äfven styrelsen funnit\nhans verksamhet åtminstone \"nyttig\".\n\nNu grep han sig också an med arbeten och resor. Redan åren 1836 och\n1837 hade han för första gången berört det lappska språkområdet. Åren\n1841 och 1842 genomreste han i sällskap med Castrén alla tre\nLappmarkerna ända till Arkangelsk, der han skildes vid sin reskamrat\nför att ej mera någonsin här i lifvet återse honom.[6] Härifrån styrde\nLönnrot sin kosa söder ut och tillbragte sistnämde års sommar uti\nVepsernas land i Olonetska guvernementet. Nu, sedan han fått den långa\ntjenstledigheten, begaf han sig till Ingermanland, Estland och Livland,\nunder hvilken resa hans insigter och synkrets naturligtvis betydligt\nvidgades. Såsom frukter af dessa resor utgaf han vid skilda tider\nvärderika arbeten öfver Vepsernes språk och Enare-Lappska dialekten,\nför hvilka en redogörelse här dock ej kan få rum. Derförinnan hade han\ni tidskriften \"Suomi\" offentliggjort en omfattande och grundlig\nundersökning af vårt eget språk, deri han såväl på ljud- som\nböjningslärans områden meddelar en mängd nya iakttagelser, hvilka\nomedelbart kommo skriftspråket till godo och senare tillämpats i\nspråklärorna. Lönnrots öfriga förtjenster hafva på sätt och vis\nundanskymt hans förtjenster såsom språkforskare. Jemförd med andra\nfinska språkforskare före Castrén står han så högt, att de ej på långt\nnär kunna mäta sig med honom. Hans språkliga vetande grundade sig på de\ngamla latinska och grekiska språken, i hvilka han egde grundliga\ninsigter. På äldre dagar lärde han äfven känna den allmänna filologins\ngrundsatser ur tysken Beckers en tid högt uppskattade verk \"Organism\nder Sprache\" och Diefenbachs arbeten. Härtill kommo de nyss nämda\nvestfinska språken, hvilka han kände mycket väl. Tyska och ryska både\ntalade och skref han, om också ej felfritt, i sin yngre mannaålder, men\nglömde dem sedan på gamla dagar. Hans föregångare bland finska\nspråkforskare egde en långt mindre omfattande synkrets.\n\nPå tal om Lönnrot som språkforskare må jag med detsamma äfven omnämna\nhans Lexikon, som visserligen såg dagen mycket senare, men på hvilken\nhan arbetat troligen redan vid tiden för sin flyttning till Kajana. Det\ni runorna samt i nordöstra Finlands och ryska Karelens dialekter\nförefunna ordförrådet, som till en icke ringa del var främmande för det\nöfriga Finland och sålunda ej ingått i Renvalls för öfrigt förträffliga\nordbok, uppfordrade honom naturligtvis till detta arbete. Också var\nlexikonet redan så tidigt som år 1849 så långt hunnet, att han då\nämnade begynna dess tryckning (se bref till Rabbe 24/3 1849). Det hade\nvarit stor skada, om denna afsigt satts i verket, ty otvifvelaktigt\nökades ordförrådet allt mer ju längre tid ordboken var under arbete.\nDock fick han ej någonsin detta verk sådant, att det hade\ntillfredsstält honom sjelf. Materialets rikhaltighet tvang honom att\nvid dess bearbetande anlita andras biträde, och dessa egde troligen ej\nfullt den för ett sådant arbete nödiga insigten och förmågan. Också\nansåg Lönnrot sjelf sin finsk-svenska ordbok endast som en\nmaterialsamling, af hvilken i framtiden någon annan kunde utarbeta ett\nverkligen vetenskapligt lexikon.\n\nTanken på en omgestaltning af Kalevala hade sannolikt redan i början af\nfyrtiotalet gått upp för Lönnrot. Nya fragmenter af de episka sångerna\nhade tid efter annan yppats, och när nu D. E. D. Europaeus från och med\når 1845 med Kajana till utgångspunkt i och för runosamling utsträckte\nsina färder ända till sjön Onega och Hvita hafvet, kommo stora skatter,\nbland annat hela Kullervo-episoden, ännu fram i dagen. Ute på\nrunosamling voro äfven andre, hvilkas resor, i likhet med Europaei,\nFinska Literatursällskapet, som numera kommit i en bättre ekonomisk\nställning, till största delen bekostade. Deras skörd var ej heller\nobetydlig. Lönnrot sjelf kunde nu sitta i lugn uti Kajana och\nsammanfoga och ordna, hvad de yngre tillsände honom. På våren 1849 fick\nhan det svåra arbetet färdigt, och samma år utkom den nya redaktionen\naf Kalevala. Hennes företräden framom den äldre upplagan äro så kända,\natt om dem här ej behöfver ordas, äfven i fall tid och tillfälle\nmedgåfve detta.\n\nI sammanhang med Kalevala vill jag äfven taga Trollsångerna till tals.\nAf dessa hade hopat sig en så stor mängd, att de ej alla fingo rum i\nKalevala. De måste således utgifvas särskildt för sig, och till all\nlycka hann Lönnrot äfven dermed, ehuru först på sin ålderdom. Om den\nfinska magin och sjukdomars botande medels trollord hade han redan\nlångt tidigare uttalat sina åsigter; detta gjorde han i sin år 1832 för\nmedicinedoktors grad utgifna afhandling \"Om Finnarnes magiska medicin\",\nhvilken han tio år senare i omarbetad form ånyo offentliggjorde i\nFinska Läkaresällskapets tidskrift. Magin i äldre tider, och ännu för\nomkring fyrtio år sedan i ryska Karelen, bestod ej af detta meningslösa\nmumlande och dessa vidskepliga konster, med hvilka kringstrykande\nqvacksalfvare, gällare och zigenare nu lura lättroget folk. Trollkarlen\nvar en \"siare\", en verklig schaman, en af traktens skarpsinnigaste män\noch som tillika stod högt i sedligt afseende. Det är bekant, att blotta\npersonligheten såväl hos en aktad läkare som en själasörjare stundom\ninverkar genom den sjukes sinne tillika på dennes kroppsliga\nbefinnande. Den finske schamanen var på en gång läkare och ett slags\nprest. Med sitt blotta väsen inverkade han förmånligt på den sjuke, som\ni honom såg en person ädlare än han sjelf. När härtill kommo de med\nöfvertygelsens kraft uttalade orden, hvilka med poetisk inspiration och\ni en språkligt anslående form blottade sjukdomens orsaker eller\n\"ursprung\" och sedan bortbesvuro den från den sjuke, så är det\nförklarligt, att denne rätt ofta blef lugnare till sinnes och att detta\nrätt ofta förmådde äfven stilla den kroppsliga smärtan. Påtagligen är\njust detta afsigten i mången trollsång. När det t. ex. i \"eldens ord\"\nen hel lång versserie igenom talas om rimfrost, köld och is, så flägtar\nfrån orden likasom kyla på den sjuke och den, om ock endast andliga\nförnimmelsen häraf afsvalar äfven kroppen. -- I denna riktning går\nLönnrots åsigt om sjukdomars botande medels trollord, och en hvar, som\nsett en verklig schaman utöfva sin konst, medger gerna att Lönnrots\ntanke är riktig.\n\nTjenstledighetens sköna dagar togo slut den 31 december 1848. Under\ndenna tid hade han fått andra editionen af Kalevala i det närmaste\nafslutad och lexikonet nära nog i tryckfärdigt skick, undersökt de\nbeslägtade språken söder om Finska viken, äfvensom utgifvit Paavo\nKorhonens dikter och en svensk-finsk-tysk tolk. I handskrift förefans\näfven ett \"Lukemisto\" (\"Läsebok\") benämdt arbete, som var afsedt att\nbli ett slags finsk antologi, men hvars tryckning sedan ej blef af. Men\ndetta oaktadt hade Lönnrot dock ej på långt när gjort allt hvad han\nämnat; han hoppades, sedan den finsk-svenska ordboken blifvid färdig,\nännu hinna med en svensk-finsk ordbok, en fullständig finsk mytologi,\nen komparativ grammatik öfver de finska, estniska, vepsiska och lappska\nspråken, m. m. Tillika hade han under den långa tjenstledigheten blifvit\nfrämmande för de till läkaryrket hörande åliggandena. I följd häraf tog\nhan ett raskt steg. Han insände till vederbörlig ort en ansökan, i\nhvilken han anhöll, att honom måtte beviljas afsked från tjensten och\nmed detsamma en sådan lifstidspension att han ostördt kunde egna\nsin tid åt de nyssnämda arbetena. Till denna ansökan bifogade\ngeneraldirektören ett varmt förord och äfven kejserliga Senaten\ntillstyrkte bifall till ansökningen, men från högsta ort kom ett\nafslag, hvilket synes ha grundat sig på generalguvernörens\nframställning i frågan.[7]\n\nDenna motgång kunde väl till en början gräma Lönnrot, men snart\ntorde han likväl ha tröstat sig, i synnerhet som chefen för\nmedicinalstyrelsen synes åter hafva medgifvit honom en kortare\ntjenstledighet, ty annars hade han väl föga kunnat vistas på Laukko\ngård, der han slutförde arbetet på Kalevala och derifrån han hitsände\nhandskriften. Efter att hafva afslutat detta stora arbete, tog han sig\nen liten tids hvila, kom sig att äfven en smula tänka på sin egen\nställning och erfor en känsla af hur enformigt och glädjetomt det var\natt lefva så ensam. Med ett ord, han beslöt att gifta sig och redan i\njuli månad samma år hemförde han från Uleåborg en ung maka.[8] Äfven i\nöfrigt lade han en fastare grund för sitt hem genom att i Kajana inlösa\nen byggnadstomt, på hvilken han uppförde ett präktigt hus. Följande vår\nföddes åt honom på Eliasdagen en son, hvilken sjelffallet i dopet\nuppkallades med detta namn, men till faderns stora sorg ej blef\nlånglifvad. (Se om det nya huset och om sonens födelse det här bilagda\nfacsimile af ett bref från Lönnrot till assessor F. J. Rabbe, dat. den\n21 april 1850).\n\nI sitt nya och beqväma hem i Kajana fick han likväl dröja endast\nnågra fä år. Vid denna tid förverkligades nemligen ändtligen den länge\nnärda förhoppningen att vid universitetet skulle inrättas en skild\nprofessur för finska språket. Det var den 22 mars 1850 H. M. Kejsaren\ngaf sitt samtycke till detta embetes inrättande. Anledningen härtill\nvar snarare af praktisk natur än framkallad af nitälskan för\nvetenskapens befordran. Skolförordningen af år 1841 hade nemligen bland\nundervisningsämnena i skolorna upptagit äfven finska språket, men i och\nmed detsamma begynte man klaga deröfver, att det ej fans lärare,\nmäktige att meddela vetenskaplig undervisning i detta språk. Derjemte\nhade styrelsen äfven från den kyrkliga administrationen fått sig\nmeddelade klagomål deröfver, att åt prestkallet egnade sig ett stort\nantal unge män, hvilka voro okunnige i finska språket och af denne\norsak ej lämpade sig till allmogens lärare. Styrelsen önskade afhjelpa\ndessa brister genom att stifta flera stipendier till uppmuntrande af\nfinska språkets studium, och vände sig i denna afsigt till\nuniversitetets konsistorium. Detta ansåg (år 1847) en professurs\ninrättande för det bästa medlet att aflägsna nämnda brister, och\nresultatet häraf blef Kejsarens ofvannämnda beslut. Kort efter sedan\ndetta blifvit bekant, förfrågade sig Lönnrots vän Rabbe hos honom,\nhuruvida han hade för afsigt att ansöka professuren i finska språket,\nsom snart skulle anslås ledig. Han svarade nekande och uppgaf sig ha\nuppmanat Castrén att söka platsen och tillade att han ansåg Castrén,\nv. Becker, Alex. Ingman. Akiander och Kellgren dertill lämpligare än\nsig sjelf (se det facsimilerade brefvet här framom). Endast i den\nhändelse, att ej någon af dem ville mottaga platsen, kunde han gå in på\natt söka den. I ett annat bref yttrade han af samma anledning bland\nannat: \"crede mihi, bene qui latuit, bene vixit (tro mig, den som\nlefvat väl i en undanskymd ställning, har lefvat lycklig)\". Castrén\nansökte tjensten och fick den, och deröfver var ingen gladare än\nLönnrot, som sålunda fick stanna qvar i sitt Tusculum i Kajana. Men\ndenna hans glädje skulle ej blifva långvarig. Till sorg för honom och\nhela Finland dog Castrén, efter att ha innehaft katedern endast ett år.\nNu riktades allas blickar på Lönnrot. Han för sin del hoppades, att\nv. Becker eller någon annan skulle ansöka tjensten, men då ej detta\nskedde och då jemte andra uppmaningar äfven studenterna i en adress,\nunderskrifven af representanter för alla afdelningarna -- o, hvilka\ntider af sämja! -- till Lönnrot uttalade sin innerliga önskan att han\nville komma hit, sänktes vågen till vetenskapens fördel och Lönnrot\ninsände sin ansökan. Först på våren 1854 blef han installerad i\nembetet, och innehade det sedan i åtta år.\n\nSom sitt vigtigaste föreläsningsämne ansåg han -- och detta var ju helt\nnaturligt -- Kalevala, hvaröfver han, hela den tid han beklädde\nembetet, höll två föreläsningar i veckan. Han öfversatte texten till\nsvenskan och meddelade derjemte så omfattande förklaringar, att han ej\nhann med flera än tio sånger under ett helt läseår. Under de två öfriga\ntimmarne föreläste han än finsk grammatik än mythologi; första året\nöfversatte han under dessa timmar äfven några epistlar ur Nya\ntestamentet från grundspråket till finskan. För det mesta föredrog han\nlikväl som sitt andra föreläsningsämne nydaningen af termer i särskilda\nvetenskaper. Härunder uppstodo den mästerliga terminologin i botanik,\nmedan han öfversatte Hartmans Flora, och de talrika termerna på\nlagkunskapens, grammatikens och andra områden. Tidigare hade han bildat\ntermer för metriken och räkneläran; på äldre dagar bidrog han med\nsådana äfven till forstvetenskapen. Som examinator var han vänlig och\nkanske till och med alltför litet fordrande. Ledamotskapet i\nkonsistorium intresserade honom ej, men han försummade likväl icke dess\nsammanträden.\n\nLönnrots arbetsförmåga och såväl mängden som omfånget af hans verk äro\nvisserligen beundransvärda, men de kunna likväl förklaras, när man\nkänner de vilkor och förhållanden, under hvilka det unnades honom att\narbeta. Af naturen hade han en utomordentligt frisk kropp. Sjuksängen\ntorde han knappast någonsin hafva intagit utom en gång för något mer än\ntio år sedan, då han bröt sitt ena ben,[9] och nu sednast kort före sin\ndöd. Denna friska kropp sökte han genom öfning hålla i godt stånd. Som\nyngling och medelålders man tog han flitigt sjöbad; vintertiden löpte\nhan ofta på skidor, sommartiden åter gjorde han fotvandringar och rodde\ngerna. Efter sin hitflyttning idkade han gymnastiken flitigt och\nuppnådde i denna kroppsöfning en sådan färdighet, att han ännu under\ndet sista året af sin professorstid kunde klättra uppför stängerna ända\nupp till det höga hvälfda taket i vår gymnastiksal. Derjemte var han\nmåttlig i mat och dryck, ehuru han ingalunda föraktade ett godt mål och\nett godt glas. Det enda njutningsmedel han älskade i högre grad var\nkaffet, hvaraf han kunde förtära hvilken tid på dagen och i hur stor\nmängd som helst, och ingenstädes bjöds ett bättre kaffe än i hans hem.\nTill kroppen var han således på det bästa utrustad till en arbetets\nman. Men också arten af hans tjenstebefattningar var förmånlig för\nlitterärt arbete. Vid tiden för hans läkarverksamhet i Kajana lefde och\ndogo menniskorna, åtminstone i den delen af landet, för det mesta utan\nläkarhjelp. Och han uppmuntrade dem ej heller att söka sådan hos honom,\nom han ock vid anmodan alltid var färdig att besöka sjuke. Endast\nresorna på tjenstens vägnar togo tid, i synnerhet i en så på vägar\nfattig trakt som Kajana distrikt då för tiden var. Men mycken tid blef\nlikväl öfrig för det arbete, han föredrog framför allt annat. Härtill\nkom mången kortare tjenstledighet, som medicinalstyrelsens chef ej\ntröttnade att bevilja honom, och dessutom den femåriga tjenstledigheten\nåren 1844-1848, medels hvilken styrelsen på ett så kännbart sätt\nbefordrade utgifvandet af Kalevala och äfven andra skrifter af Lönnrot.\nHans långa lifstid bör äfven tagas med i räkningen, när det är fråga om\nmängden af det arbete, han utfört, ty den gjorde hans arbetstid nästan\ndubbelt så lång som en skriftställares vanligen är det. Men han hade\näfven sjelf en stor förtjenst om myckenheten af hvad han hunnit med.\nSjelf uppgaf han orsaken dertill vara den, att han ej inlät sig på\ndagens frågor och att han ej åtog sig några utom hans egentliga\nverksamhetsfält stående värf och bestyr. Också tog han tiden mycket väl\ni akt. Under resorna i sitt distrikt hade han alltid något arbete med\nsig. När han då på en gästgifvargård var tvungen att vänta på häst\neller när roddare under färder till sjös ej voro till hands eller om\nett oväder orsakade ett afbrott, öppnade han sin rensel och satte sig\natt skrifva. Sålunda blef tiden honom ej lång, arbetet skred och en\nsmula framåt, och maximen _nulla dies sine linea_, hvilken han sökte\nefterkomma, förverkligades sålunda. Ett sådant resarbete är t. ex.\nförordet till 3:e delen af Kanteletar, som är dagtecknadt \"Under en\nresa i Sotkamo socken\" den och den dagen.\n\n       *       *       *       *       *\n\nLönnrots förtjenster om det finska språkets utbildning hafva ofta nog\nblifvit missförstådda eller, med andra ord, man har tillskrifvit honom\noberättigade förtjenster, medan å andra sidan andra verkliga sådana ej\nuppskattats tillräckligt högt. Hans största förtjenst är att hafva\nskapat Kalevala. Platsen dernäst intager de öfriga folkdikternas (de\nlyriska och trollsångernas) samt ordspråkens bringande i dagen. På\ndessa verk, Kalevala och de gamla sångerna öfverhufvud, hvilar den\nfinska nuvarande och framtida konstpoesin, ja hela den högre\nliteraturen på finska språket. Genom runorna och ordspråken riktades\nnemligen skriftspråket med hundradetals nya ord och talesätt, hvilka\nganska ofta äro lyckliga uttryck för en hyfsning och för känslor, högre\noch ädlare än hvad man kunnat ana att skulle kunna uttryckas på detta\nspråk. Sådana ord och uttrycksätt, för den äldre literaturen obekanta,\näro nu i hvarje bildad finnes mun och penna, lika godt i hvilken\ntrakt af landet han är född. Genom runorna och ordspråken riktades\nskriftspråket äfven med dittills okända böjningsformer, hvilka hafva\nblifvit oss så oumbärliga, att vi skulle anse deras försvinnande, om\nett sådant vore möjligt, för den största nationalförlust. Dessa de\ns. k. ostfinska språkformernas upptagande till allmänt bruk påskyndade\nden omständigheten, att Lönnrot i språkvetenskapliga afhandlingar\nordnade och grammatikaliskt förklarade språkets böjningsformer, bland\nandra äfven dessa ovanliga former (i tidskriften \"Suomi\", på svenska\nspråket). I hög grad befordrade han äfven finskans användning i\nvetenskapliga framställningar genom de termer, i hvilkas bildande han,\ni synnerhet på äldre dagar, var mästare.[10] Allt detta är med afseende\npå vårt språks utbildning Lönnrots förtjenst. Men den finska prosans\n\"fader\" skulle jag likväl ej vilja kalla honom. Ty uti språkets\nanvändning såsom en omklädnad för tankar och känslor, vare sig i prosa\neller poesi, har ej Lönnrot -- utom i psalmdiktningen, hvarom mera\nlängre fram -- efterlemnat alster, som kunna sägas vara mönstergilla.\nDetta kunde ej ske redan af det enkla skälet, att han för poetisk\nproduktion (utom psalmdiktning) ej egde tillräckliga anlag, och att han\naf prosa i original producerade alltför litet, åtminstone alltför litet\naf sådant, hvari framställningens lyftning, ursprunglighet och\ntjuskraft i någon högre grad hade kommit i fråga. Emellertid bör såsom\nen af Lönnrots förtjenster om prosan ännu anföras, att han modigt\ngrep sig an med att frigöra skriftspråket från den sveticerande\nsatsbyggnaden, ett arbete som dock v. Becker redan påbegynt och hvilket\näfven Gottlund i sjelfva verket åsyftade, då han skref eller rättare\nville skrifva språket sådant det talas i Savolaks. Härvid var Lönnrot\nemellertid nära deran att råka, såsom det heter, ur askan i elden. Det\nfinska språkets talrika participial- och infinitiv-former förledde\nhonom nemligen att efterbilda de gamla klassiska språkens (i synnerhet\ngrekiskans) satsbyggnad. Detta framträder redan i företalet till\nKalevala, men är ännu mera i ögonen fallande i den öfversättning af\nBeckers Verldshistoria, 1:sta delen, hvilken han under titeln\n\"Muistelmia ihmisen elosta kaikkina aikoina\" utgaf såsom bihang till\n\"Mehiläinen\". Senare, redan i företalet till Kanteletar, blir hans\nskrifsätt naturligare och förvandlas ännu senare till den anspråkslösa\noch enkla, om ock en smula styfva prosa, som han skref på sina äldre\ndagar; men i stilens rikedom och skönhet har han längesedan blifvid\nöfverträffad af mer än en bland de yngre författarne. Äfven en annan\negenhet än denna efterbildning af grekiskan tyngde i början på Lönnrots\nprosa, men försvann i hans senare arbeten. Det var, ej en lutning åt\nkarelska dialekten, såsom man förmenat, ty någonting alltför mycket\nkarelskt har aldrig ingått i hans skrifsätt, men väl någonting\nösterbottniskt eller fastmer uleåborgskt, som röjdes dels deri att han\nlemnade förmildringen af _t_ till _d_ obetecknad (i företalet till\nKalevala), dels deri att han alltför mycket uteslöt _i_ uti in- och\nutljudet, t. ex. i _sillon, julkasta, tilasuuden, jommosetki, pysy_\n(pysyi), _tapahtu_ (tapahtui). I slutet af \"Muistelmia\" anträffas äfven\ndet för den uleåborgska dialekten egendomliga, att inessivändelsen har\nenkelt _s_, t. ex. _oikiasa pääsä_: men denna boks slutkapitel äro ej\nheller öfversatta af Lönnrot.\n\nEhuru han sålunda ej var någon synnerligt glänsande prosaist, har han\nlikväl, såsom af det ofvansagda framgår, medelbart i icke ringa grad\nbidragit till att lyfta den finska prosan till den ståndpunkt, på\nhvilken hon nu befinner sig. Det samma gäller om hans tillgörande för\nden moderna poesin, ehuruväl äfven på detta område mera med afseende på\nformen än innehållet. Den finska konstpoesin före Lönnrot rörde sig\nantingen i den gamla runans eller i den bristfälliga nyare form,\nhvilken förekommer i psalmboken. Det mest lyckade arbete af förra\nslaget är Salamnii kända \"Ilolaulu Jesuksesta\" (\"Glädjesång om Jesus\");\ni östra och norra Finland var diktandet i den gamla runosångens\nversmått under detta århundrades första årtionden ännu i temlig\nblomstring bland allmogen. Paavo Korhonen i Rautalampi socken (k. 1840)\nvar en af de främste bland bondpoeterne. Konstpoesin i psalmbokens\nmanér blomstrade deremot för det mesta i vestra Finland och uppenbarade\nsig i tryck som s. k. godtköpsvisor, hvilka till formen mestadels voro\nlika dåliga som deras mönster. I den moderna formen lyckades endast\nnågon enda framalstra någonting bättre, såsom t. ex. Jakob Judén\n(k. 1855) och Abraham Poppius (k. 1866). Men i allmänhet rådde brist\npå form i det lilla, som diktades. För att i någon mån upphjelpa\ndenna brist meddelade Lönnrot i tidskriften \"Suomi\" för år 1845\ni finsk öfversättning femton dikter, för det mesta af Runeberg och\nföreträdesvis sådana, som med musik af Ehrström vid den tiden så gerna\nsjöngos i våra bildade hem. Dessa öfversättningar åtföljdes af en\nprosodisk ordförteckning och af en förklaring öfver deras versmått,\nhvilken är det första försöket till en metrik på finska språket. Från\npoesin i godtköpsvisorna skilja sig dessa öfversättningar skarpt deri,\natt orden ej äro stympade, att rimmen äro någorlunda goda och att\nversmåttet grundar sig på qvantiteten. Sistnämda omständighet var i\nsynnerhet ny och ovanlig. Att Lönnrot skulle grunda versmåttet på\nqvantiteten var emellertid helt naturligt, ty såväl i runorna som i de\nklassiska språkens poesi utgjorde ju qvantiteten grunden för\nversmåttet. Med ännu större stränghet än i dessa versförsök hade\nLönnrot redan tidigare tillämpat qvantiteten i de hexametriska stycken\nur Homerus, han i finsk öfversättning meddelat uti \"Muistelmia\". I dem\nförefans väl till qvantitetens tillämpande kanske större skäl, då denna\nredan tillhörde originalets versform. Men i ett sångstycke! \"När i ett\nsådant accenten åsidosattes\", sade qvantitetens motståndare, \"få orden\nett alldeles onaturligt uttal och blifva obegripliga.\" \"Men så är det\nju äfven i den gamla runan\", sade Lönnrots anhängare, som voro många;\n\"accentens åsidosättande är ej ett fel, utan tvärtom en oundviklig\nfordran, och dessa runors såväl sångare som åhörare har det beredt en\nstor njutning.\" Detta var obestridligt, men likaså obestridligt var\näfven, att alla moderna folks versmått är baseradt på accenten, ej på\nqvantiteten, och att äfven det finska örat tycktes, åtminstone i dikter\naf modern form, begynna fordra accentens, om också icke uteslutande\nherravälde, så åtminstone fridlysning. Försvaret för qvantiteten\ntystnade småningom, och accentens åsidosättande försvann från\ndiktningen. I den diktart, Lönnrot ifrigast och på sin ålderdom\nuteslutande idkade, nemligen i psalmerna, åsidosätter ej heller han\naccenten, utom i versens början, hvilket liksom genom en tyst\nöfverenskommelse skalderne emellan blifvit tillåtligt.\n\nTill Lönnrots psalmdiktning bestod den yttre anledningen deruti, att\nstyrelsen år 1863 nedsatte en ny komité för uppgörande af ett finskt\npsalmboksförslag och Lönnrot äfven kallades till medlem deraf. Snart\nblef han, ehuru redan öfver sextioårig, den verksammaste mannen i\nkomitéen. Allt ifrån början afstod komitéen från alla tankar på att\nåstadkomma egna nya psalmer och ansåg såsom sitt högsta mål, att af de\ndyrbara psalmskatter, hvilka under frommare och trosvarmare tider än\nvåra uppstått på den svenska, danska och tyska vitterhetens områden,\nkunna med framgång välja och dugligt öfversätta lämpliga psalmer. För\nett sådant arbete var just Lönnrot rätte mannen. Han var religiöst\nfrom, besökte gerna gudstjensten, förrättade den äfven sjelf flere år\nå rad med domkapitlets begifvande i Sammatti-kapells då för tiden\nprestlösa kyrka, och kände grundligt bibel- och kyrkospråket. Härtill\nkom, att han mera än någon annan var mäktig äfven det finska poetiska\nspråket. Intet under derför, att komitéens arbete till största delen\nvältrades på Lönnrots skuldror. Dess öfriga medlemmar togo nog äfven\ndel i de förberedande arbetena. Men vid de gemensamma sammanträdena\nmåste han ofta göra rättelser äfven i dessas penna, något som de väl\näfven någon gång voro i tillfälle att göra i Lönnrots psalmer. Komitéen\nvarade inalles åtta år, och derunder endast tilltog Lönnrots\nalstringsifver, så att han vid sidan af komitéens andra förslag,\nhvilket han ej i alla delar gillade, år 1872 utgaf en egen samling med\ntiteln \"Suomalainen virsikirja väliaikaiseksi tarpeeksi\", som\ninnehåller 413 eller lika många psalmer som den gamla psalmboken,\nhvilken den var afsedd att ersätta. Men hans produktivitet på detta\nområde var härmed ej ännu uttömd. Han korrigerade oafbrutet sina\ntidigare psalmer och sammanskref nya sådana. Ännu på sin dödsbädd var\nhan sysselsatt dermed; de sista raderna, beklagligtvis tecknade med så\ndarrande hand att de äro oläsliga, skref han ett par dagar före sin\ndöd. Året förut kom han i tillfälle att utgifva en ny upplaga af sin\npsalmbok af år 1872, med titel \"Väliaikainen Suomalainen Virsikirja\",\ni hvilken han upptog 500 psalmer; denna prydliga upplaga försedde dess\nförläggare, bokhandlaren G. W. Edlund, äfven med noter. Till denna\nupplaga har Lönnrot bifogat ett noggrant register öfver psalmernas\nutländska originalförfattare och i ett andra register angifver han\nöfversättarne af de skilda psalmerna. Enligt denna förteckning skulle\naf bokens 500 psalmer 136 vara Lönnrots verk. Ett par tiotal af\ndessa uppgifver han sig ha lånat från godtköpsvisorna eller\n\"godtköpspsalmerna\", såsom han benämner godtköpsvisorna af andligt\ninnehåll; vid ett halft tiotal har han stält frågetecken, hvilket skall\nutmärka att han ej erinrat sig deras källa eller original, och sex\npsalmer äro utan all anvisning utom hans initialer; de äro således\nLönnrots egna original. Siffran 130 utgör emellertid ej de af honom\nbearbetade psalmernas riktiga antal. Dertill bör åtminstone läggas\nhälften af de i det närmaste sjutio psalmer, hvilka äro betecknade med\n_E_, professor v. Essens initial, ty flertalet af dem har uppstått\ngenom samarbete af Lönnrot och von Essen hos den förre i Sammatti.\nYttermera måste till det sålunda uppnådda antalet ännu läggas ett\nhundratal sådana psalmer, som han publicerat i tidningar och\npsalmhäften, men hvilka ej blifvid använda för psalmboken. Samtliga\nantalet af psalmer, flutna ur Lönnrots penna, utgör således närmare\n300. Af hans originalpsalmer äro n:o 139 och 140 två vackra\ntrettondagspsalmer, n:o 200 och 210 temligen torra evangeliepsalmer,\nn:o 376 en nöjaktig aftonpsalm och n:o 492, märkvärdigt nog, en\nlandtdagspsalm.\n\nEhuru Lönnrot sålunda ej heller i denna gren af poesin framalstrat\nnågonting mera betydande i original, är det finska folket honom likväl\ntackskyldigt för den flit och talang, hvarmed han iförde främmande\npsalmer den finska drägten. Från de tidigare psalmförsöken skilja sig\nhans psalmer derigenom, att i dem ingår detta _cantabile_, hvilket är\nså nödvändigt i hvarje lyrisk dikt, men i synnerhet i psalmerna, eller\nmed andra ord, att de äro sångbara, välljudande och metriskt riktiga\nutan att likväl vara långtrådiga och utvattnade såsom \"Uusia Virsiä\"\n(ett äldre psalmboksförslag). Från dessa skilja de sig äfven deri,\natt den profana folkpoesin på dem utöfvat en förmånlig verkan hvad\nspråket och formen beträffar; från denna har i dem inkommit t. ex.\nallitterationen, hvars användning i sina psalmer Lönnrot alls icke\nskyr, der hon sjelfmant erbjuder sig. Den gamla psalmbokens stympade\noch illa tilltygade ord kunde ej annat än stöta äfven honom, hvars öra\nvant sig vid den gamla runans fyllighet; honom kunde derför intet\nversmåttets trånga utrymme förmå att använda andra än tillåtna\nförkortningar. Reminiscenserna från runopoesin lät han ej förleda sig\nbort från det andeliga språkets område, och vid ordens bruk var han så\naktsam, att han under skilda tider mångfaldiga gånger korrigerade\nsvårare ställen, tills de fullkomligt motsvarade hans finkänslighets\nfordringar. Hvad innehållet i Lönnrots psalmer beträffar, öfverlemnar\njag dem till andras bedömande, hvilka kunna göra det bättre än jag, och\nvill endast framhålla, att hans psalmer fingo sitt innehåll till\nstörsta delen från sådana psalmer, som han anträffade i allmänt\ngodkända utländska psalmböcker, och att Lönnrot ingalunda förderfvat\noriginalen, när han iklädde dem finsk drägt. Såsom prof på hur skön en\npsalm kan låta på finska språket, intager jag här till slut förra\nhälften af psalmen n:o 168 (\"Om Kristi himmelsfärd\", originalet af\nWallin), delvis från första och delvis från andra upplagan, af det\nskälet, att Lönnrot i den senare gjort förändringar, af hvilka\nåtskilliga äro förbättringar, andra åter enligt min tanke försämringar.\nI denna omställning hafva psalmens fyra första verser följande lydelse:\n\n    Jo, Jesus. Isäs kunniaan\n    Sä olet meiltä mennyt,\n    Ja tänne vähäks ajaks vaan\n    Ma olen jälkees jäänyt\n    Vaeltamahan vieraana\n    Viel' isan' maasta kaukana.\n\n    Se isänmaa on ylhäällä,\n    On taivahassa aina,\n    Ei siellä suru sydäntä,\n    Ei murhe mieltä paina,\n    Ja Herran kirkkaus ainiaan\n    Sen täyttää ihmevalollaan.\n\n    Ehk' eivät sinne silmäni\n    Nyt kannatakaan vielä,\n    Niin kuitenkin mun ääneni\n    Jo nytkin kuullaan siellä;\n    Ja usein, kuin mä huokaan vaan,\n    Jo vastauksen sieltä saan.\n\n    Myös usein uskon silmillä\n    Saan sinne tähtäellä.\n    Ja toiste toivon siivillä\n    Likemmä liidätellä;\n    Mut sitten taasen katoaa\n    Pois edestän' se riemun maa.\n\n       *       *       *       *       *\n\nMen hvad vore det väl värdt med arbetet och verken, i fall ej bakom dem\nstode en dugande, en redbar man. Schiller yttrar någonstädes, att ej\nens de mest lysande bedrifter hafva något värde, om ej han, som utfört\ndem, är en sedlig personlighet. Den nyare finska literaturens\ngrundläggare fick också i detta afseende så mycket på sin lott, att han\näfven såsom menniska uppfylde de högsta fordringar och stod så nära\nfullkomligheten, som det är en dödlig möjligt. Äfven sina verk förutan\nhade Lönnrot varit en stor man. Han hörde till detta andens ridderskap,\nsom förer det sant menskligas idealer i skölden. Denna adel uppspirar\nsällan i vapenprydda vaggor. Ädel börd är ej alltid liktydig med ädelt\nsinne. Naturen ser ej vid valet af sina gunstlingar till stånd och\nvilkor; hon insmyger mången gång sitt adelsbref, den sanna _ädelhetens_\ngåfvobref, äfven inom det barns lindor, som slumrar under den låga\nkojans sotiga ås. Denna adels förnämsta kännemärke är _kärleken_, den\nrätta kärleken, af hvilken aposteln lemnar en så hänförande och\nfullständig bild, inledd med dessa ord: \"om jag talade med menniskors\noch änglars tungor, och hade icke kärleken, så vore jag en ljudande\nmalm eller en klingande bjällra.\" Till kärleken ansluta sig\n_ödmjukheten_ och _förnöjsamheten_. De få, hvilka besitta dessa\negenskaper i så hög grad som Lönnrot gjorde det, höra till\nmensklighetens främste, lika godt om de ej utfört några storverk alls.\nDe utgöra folkets salt. De hålla de andliga och sedliga idealernas fana\nuppe, medan det stora flertalet menniskor stojar på fåfängans marknad i\nlifvet. Till desse utvalde hörde äfven Lönnrot.\n\nDen fattigdom, i hvilken Lönnrot förlefvat sina första studieår, tyckes\nej hafva blifvid långvarig, sedan han år 1822 vardt välbestäld student.\nRedan följande året fick han en s. k. akademisk kondition i dåvarande\nkirurgieprofessoren Törngrens hus, som för honom blef ett andra hem och\nhvars medlemmar äfven framgent omfattade honom med så mycken vänskap,\natt han ännu som medelåldersman under sin tjenstledighet och ända till\ntiden för sitt giftermål (år 1849) alltid om vintrarne flera månader å\nrad vistades hos de åldriga gamle på deras egendom Laukko i Vesilaks\nsocken, der bland annat äfven företalet till andra upplagan af Kalevala\när dateradt våren 1849. Huruvida Törngren särskildt hjelpt honom äfven\nmed penningbidrag och under hvilken form, kan jag ej uppgifva, men\nalldeles dålig tyckes ej hans ekonomiska ställning hafva varit, när han\nlemnade konditionen, eftersom han just då på egen bekostnad företog sin\nförsta färd för runoinsamling och kort derefter med egna medel\nbekostade tryckningen af \"Kantele\", 1:a häftet. Hvad som åtminstone är\nsäkert, är att försakelserna ej hos honom qvarlemnat de elaka spår,\nhvilka rätt ofta på äldre dagar i form af nidskhet och girighet\nanträffas hos personer, som i barna- och ungdomsåren måst lefva i brist\noch fattigdom. Lönnrots ädla karaktär kunde ej besudlas af detta lyte.\nTvärtom var han ända till sin lefnads slut gästvänlig, gifmild och\nhjelpsam, och många äro de, som han på ett eller annat sätt bistått med\nsina tillgångar. Derjemte tog han vård om sina föräldrar och lemnade ej\nheller utan hjelp dem af sina syskon och deras barn, som voro i behof\nderaf. Sina föräldrar tog han till sig i Kajana, när deras långt\nframskridna ålderdom ej mera tillät dem att sköta Paikkari torp,\nhvilket nu öfvergick i deras äldste sons händer. Några verst från\nKajana hade Lönnrot af en händelse kommit att lägga sig till med ett\nmindre kronohemman, och hit förflyttade han de gamle. Polvila -- detta\nvar ställets namn -- är beläget vid stranden af det sjödrag, som medels\nKoivu- och Ämmäkoski tömmer sitt vatten i Uleåträsk. Kajana stad är\nbelägen midt emellan dessa två forsar. Lönnrot bodde i staden, men\nbesökte Polvila alla eftermiddagar, när blott vädret tillät det.\nVintertiden tillryggalade han denna väg på skidor. Sommartiden vandrade\nhan dit till fots och återvände på qvällen med båt till Koivukoski. Ett\ntjenstehjon rodde båten hem igen, eller ock färdades Lönnrot med den\nföljande dagen sjelf upp mot strömmen. Att få träffa föräldrarne var ej\nden enda anledningen till dessa besök. De skänkte honom med det samma\ngod kroppsrörelse; men hufvudskälet var det, att han på eftermiddagen\npå Polvila hade ett arbete, ett annat åter på förmiddagen i staden. År\n1847, när jag i sällskap med ett par studentkamrater besökte Kajana,\nhade Lönnrot till arbete i staden upptecknandet af material för\nordboken; i den stilla ensligheten på Polvila var han deremot\nsysselsatt med att sammanställa andra upplagan af Kalevala. Här dog\nhans fader 1851 på hösten vid åttiosex års ålder; modern, som var åtta\når yngre än sin man, åtföljde vid åttioett års ålder sin son och hans\nfamilj, då denne i januari 1854, utnämd till professor, flyttade till\nHelsingfors: hon förlefde derefter ännu några år på Paikkari torp.\n\nMen äfven sina syskon sökte Lönnrot efter förmåga bistå och hjelpa.\nDessa voro sex: fyra bröder och två systrar; sjelf var han sina\nföräldrars fjerde barn i ordningen. Den äldste brodern, som trädt i sin\nfaders fotspår såsom skräddare, var redan vid tiden för Elias' inträde\ni skolan sin egen och ej alldeles utan tillgångar samt bistod sin yngre\nbroder vid hans första steg på lärdomens väg. Detta understöd\nåterbetalde Lönnrot mångdubbelt till honom och efter hans död till hans\nfamilj. Han åtog sig nemligen äldste sonens och senare äfven en yngre\nsons uppfostran. Af dessa gossar höll den äldre på att afsluta\ngymnasium, när han plötsligt vådligen omkom; den yngres studier\nbekostade Lönnrot fullständigt tills han blef prest. En annan af hans\nbröder blef genom hans tillgörande vaccinatör. Äfven om en sin syster\ntyckes han hafva tagit vård; han skrifver nämligen år 1849 till sin vän\nRabbe i Helsingfors, att denne skulle bereda hans här sannolikt i\ntjenst stadda syster tillfälle att utbilda sig till barnmorska. Denna\nsyster torde sedermera hafva flyttat till Petersburg, gift sig der och\nkommit sig till förmögenhet.\n\nGodhjertenhet och välvilja voro de utmärkande dragen i Lönnrots\nkaraktär, och de röjde sig i alla hans lefnadsförhållanden. Han kunde\nkanske för ett ögonblick blossa upp i vrede, men ej torde man någonsin\nhafva hört ett hårdt ord från hans mun. Hvarje strid var honom en fasa.\nEj ens literär polemik tålde han för sin egen del. Någon gång sökte man\ninleda en sådan med honom, men när han blef svaret skyldig, tystnade\näfven angriparen snart nog. Följden häraf blef, att väl knappast någon,\nden der så mycket rört sig på det literära området, i så hög grad som\nhan fått vara fredad för kritikastrar. Härtill förhjelpte honom kanske\näfven hans synbara anspråkslöshet. För den framgång, hans arbeten\nrönte, hembar han alla goda gåfvors gifvare sin tacksägelse och yfdes\nej öfver dem ens i sitt eget inre. Hur föga han med sina arbeten\nåsyftade att vinna ett stort rykte, ses äfven deraf, att han ej på dem\nutsatte sitt namn. Endast under företalen anträffas i hans arbeten den\nenkla signaturen E. L. Lexikonet allena utgör härifrån ett undantag; på\ndess titelblad står hela namnet utsatt. Två gånger beredde han sig\nliksom i hemlighet, och antagligen till hälften på skämt, ett nöje af\nsina arbetens utgifningsdagar. Kanteletar är nämligen dagtecknadt den 9\napril och 2:a upplagan af Kalevala den 17 i samma månad, af hvilka den\nförra var hans födelse-, den senare hans namnsdag. Att hans landsmäns\nkärlek och utlandets bifall[11] gladde honom, kan väl ej vara\nklandervärdt. Men öfverdrifvet prisande och luxuriöst festande fruktade\nhan och sökte undvika. Den festvecka, med hvilken vi för två år sedan\n(våren 1882) ju ej kunde underlåta att fira hans tillryggalagda åttio\når, var för honom en verklig pinovecka.\n\nKällan till Lönnrots godlynthet var ej endast den sällsynta jemvigten i\nhans sinne. Hans föräldrar hade varit fromt folk och efter sin\nenfaldiga uppfattning sökt uppfostra sina barn till gudsfruktan. Sin\nbarnatro lär han ej någonsin hafva helt och hållet förlorat, och på\nsina äldre dagar återvann han den i alla fall mera klar. Hans fromhet\nbidrog verksamt till hans naturliga godlynthet. Ödmjukheten inför den\nAllsmäktiges domslut tillät honom lättare bära de svåra motgångar, utan\nhvilka ej heller honom unnades att genomgå lifvet.\n\nDen första händelsen af detta slag och den hemskaste var den, när hans\nofvannämde äldre fosterson drunknade. Hemsk blef denna sorgliga\ntilldragelse derigenom, att Lönnrot sjelf satt vid styret, när båten\nunder en färd nedför ström stötte på en undervattenssten och kantrade.\nDetta inträffade en midsommardagsmorgon, antagligen år 1839. Han hade\ndå varit natten öfver på Polvila och begaf sig som vanligt med båt till\nstaden, åtföljd af denne yngling och en tjensteflicka, hvilka skulle i\nkyrkan. Båda dessa unga drunknade, och endast med ansträngandet af alla\nsina krafter lyckades det Lönnrot sjelf att uppnå land, sedan han\nfåfängt sökt att rädda de andra. -- Flera år senare träffade, honom här\ni Helsingfors den olyckan, att en af hans makas nära slägtingar, en\nstudent som med sina goda naturgåfvor och allvarliga studier om sig\ningaf stora förhoppningar, af olycklig kärlek beröfvade sig lifvet.\nTyngst att bära torde för honom likväl ha varit de härjningar, som i\nhans familj anstäldes af döden, hvilken bortryckte först hans maka[12]\noch sedan, med kortare och längre mellantider, tre döttrar.[13] Långt\ntidigare hade döden borttagit hans förstfödde vid ett års ålder.\n\nHur han upptog sådana hårda slag synes bäst af ett bref, som han skref\ni april 1869 till en fader, hvilken då hade mist tre barn. \"Äfven jag\nhar\", yttrar han deri bland annat, \"erfarit en sådan sorg, när mitt\näldsta barn, min ende son dog, men hvarken eget eller andras tröstande\nvar mig dervid till någon hjelp. Men hvad detta ej förmådde, det gjorde\ntiden, och nu förmår jag redan tacka Gud för det att han tog barnet\ntill sig och befriade mig från all den sorg, jag kanske kunnat hafva af\nhonom. Bäst vore det väl i sådana omständigheter, att genast kunna nöja\nsig med Guds allvisa styrelse, men när skola vi lära oss detta till\nfylles?\"\n\nMed allt detta var han för ingen del någon \"Kopfhänger\", såsom tysken\nuttrycker sig. Tvärtom var han ständigt glad på sitt stilla vis, och\nhumorn välde fram ur hans sinne som en aldrig försinande källa. Ett\nangenämare sällskap än hans anträffas väl sällan. Under sina många\nresor hade han kommit i beröring med personer af allehanda\nsamhällsklasser och nationer med olika bildning och trosbekännelse.\nHans öga var skarpt i att uppfatta menniskors och sakers komiska sidor,\noch af detta slag, ehuru ej bitande, voro de historier, med hvilka han\nundfägnade vänner och bekante. Men han glömde ej heller att berätta om\nde äfventyr, han sjelf upplefvat under sina första runofärder, då man i\nföljd af hans enkla utstyrsel tog honom för än ett än ett annat slags\nlandsstrykare. Detta enkla yttre berodde såväl på en runosamlares sätt\natt resa, som till en del äfven på de inskränkta penningtillgångarna.\nMen också tyckes han hafva funnit ett nöje af det incognito, under\nhvilket han uppträdde, och de qvi-pro-qvo'n, som häraf voro en följd.\n\n       *       *       *       *       *\n\nSådan var vår käre lärofader.\n\nHans bortgång härifrån inträffade den 19 mars 1884. Hans helsa hade\nunder vinterns lopp fortfarande försvagats, hvarför också döden sedan\nvardt lätt och stilla, såsom ett inslumrande. Den 3 april nedsänktes\nhans stoft i jorden på kyrkogården i Sammatti, på samma plats, der den\nhädangångne jordat sina kära, sin maka och tre döttrar. Begrafningen\nvar så högtidlig, att man väl aldrig förut i Finland sett dess like.\nUtom allmogen, som till stor mängd samlats från kapellet och\nkringliggande socknar, hade der infunnit sig deputationer och\nrepresentanter från nästan alla landets städer och tillochmed från\nmånga landtkommuner. De lager- och blomsterkransar, de medfört,\nuppgingo till ett antal af i det närmaste hundra: tre af kransarne voro\naf silfver, nämligen från Kuopio stadsbor, savolaks-karelska\nstudentafdelningen och finnar i Petersburg. I bekostandet af den senast\nnämnda kransen hade äfven barn af den syster till den aflidne, om\nhvilken här kort förut nämts såsom flyttad till den ryska hufvudstaden,\nvarit i tillfälle att deltaga. I liktåget från folkskolans hus till\nkyrkan (se den bifogade planschen) sågos i spetsen för deputationerna\nrepresentanter för generalguvernören, senaten, universitetet, Åbo\ndomkapitel, finska militären, studentkåren och dess skilda afdelningar,\nfinska literatursällskapet och finska vetenskapssocieteten, samt för\nmånga andra sällskap. Denna högtidliga prakt jemte det stilla vackra\nlandskapet, hvars redan tunna snötäcke den varma vårsolen alltmera\naflyfte, ljudet af den lilla klockan från den torftiga kyrkans torn,\nsjelfva denna torftiga kyrka, som likväl nu var prydd med granar och\nguirlander, minnestalarnes allvarliga ord, allt sammanlagdt gjorde på\nde närvarande ett djupt intryck. Äfven det yttre af detta högtidliga\nuppträde tycktes tillkännagifva, att här jordades Finlands störste man,\nsom vid sin födelse varit ett af dess fattigaste barn!\n\n\n\n\nANMÄRKNINGAR:\n\n[1] Elias Lönnrot föddes d. 9 april 1802 i Paikkari torp, beläget i\nSammatti kapell och Karis-Lojo socken. Hans föräldrar voro\nsockenskräddaren Fredrik Johan Lönnrot och rusthållardottern Ulrika\nAndersdotter. Sitt dopnamn berättas han ha fått sålunda, att den\nfrämmande person, som bar barnet till dopet, på vägen glömde de två\nvackrare namn, som varit detta tillämnade och presten gaf det namnet\nför dagen (17 april), då dopet inträffade, neml. _Elias_.\n\n[2] En 1790 utkommen öfversättning af _Péril de la balance politique de\nl'Europe_, en mot Ryssland riktad politisk brochyr, hvars författare\nvar en fransk diplomat vid namn _Peyssonel_. Den finske öfversättaren\nvar _E. Polon_, finsk translator i Stockholm, sedermera rådman i\nHelsingfors.\n\n[3] Denna lilla skrifts utgifvande gaf på sätt och vis anledning till\n_Finska Literatursällskapets_ stiftande. Den ekonomiska förlust,\nLönnrot hade för Kanteles tryckning, ledde neml. två af hans vänner d:r\nMårten Lindforss och lektor Keckman på den tanken, att medlen till\ndylika skrifters utgifvande ej borde tagas ur en obemedlad författares\nficka, utan tillskjutas af ett större antal för saken nitälskande\nmedborgare, förenade till ett sällskap. Sålunda beslöto desse tre män\natt bilda ett sådant sällskap; till dem anslöto sig snart äfven andra\nyngre vetenskapsmän, så att vid sällskapets första sammanträde d. 16\nFebruari 1831 redan funnos tolf medlemmar; snart tilltog detta antal,\noch såsom sällskapets stiftare ansågos de tretioen förste medlemmarne;\naf dem äro i detta ögonblick (i början af juni månad 1884) ännu fyra\nvid lif.\n\n[4] Till 1:sta delen af Kanteletar fogade Lönnrot äfven några och 40\nruno- och andra folksångsmelodier. Dessa voro de första melodier från\nfinska folkets läppar, som den civiliserade verlden lärde att känna, om\nvi neml. icke taga i beräkning de par tiotal vallsånger, hvilka\nGottlund dessförinnan publicerat i sin \"Otava\". För melodiers\nupptecknande är någon färdighet i musiken nödvändig, och såsom en lycka\nkan det således anses, att Lönnrot i sin ungdom hade af någon landtlig\nartist lärt sig att blåsa flöjt. Sednare förvärfvade han sig äfven\nskicklighet i kantele-spelande.\n\n[5] Kursiveringarne gjorda af A. A.\n\n[6] Från deras vistelse i Arkangelsk plägade Castrén berätta en anekdot\nsom äfven på sitt vis är betecknande för Lönnrot. Strax vid ankomsten\ndit ansågo de för sin skyldighet att uppvakta guvernören. Under vägen\ntill denne sågo de på ett torg bland annat en korg med gamla böcker\ntill salu, hvilken för ögonblicket endast bevakades af en hund. L. var\nalltid begifven på böcker och kunde ej heller nu styra sin nyfikenhet i\ndetta afseende; han närmade sig korgen och skulle just fatta i en bok,\ndå hunden i detsamma högg honom i benet och ref ett stort hål i hans\nsvarta benkläder. Begripligt nog kunde nu ej bli fråga om något besök\nhos guvernören. Detta aflades likväl redan följande morgon, ty till\ndess hade L. egenhändigt reparerat plagget och det lika utmärkt som den\nbäste skräddare. Redan såsom gosse hade han af sin fader lärt\nskräddaryrket, och under sina färder hade han alltid i sin rensel de\nnödvändigaste sytillbehören med. I nödfall kunde han äfven göra\nskomakararbete. Under vistelsen i Kajana sysselsatte han sig stundom\nmed bokbinderi, af orsak att der den tiden ej fans någon yrkesmässig\nidkare af detta handtverk. För snickrande hade han både lust och en\nöfvad hand. Han gjorde äfven allehanda små uppfinningar, som kunde\nunderlätta hans arbete eller befordra beqvämligheten. En sådan var hans\nskrifbräde, med hvars tillhjelp han kunde skrifva i liggande ställning;\npiphållaren som befriade honom från att hålla i pipan, när han under\narbetet rökte; en särdeles sinnrik apparat, förbunden med ett vanligt\nSchwarzwalderur, medels hvilken man endast genom att fingra urets\nlodsnören om natten i mörkret kunde få veta tiden; m. fl.\n\n[7] Såväl medicinalstyrelsens chef (statsrådet C. D. von Haartman) som\nSenaten föreslog, att Lönnrot skulle beviljas antingen afsked från\ntjensten med en årlig pension af 400 rub. silfver eller en fortsatt\ntjenstledighet för fyra år framåt. Generalguvernör var då furst\nAlexander Menschikoff.\n\n[8] Detta var Maria Piponius, dotter af färgaremästaren Elias Piponius.\n\n[9] Detta inträffade den 22 april 1870 på Nokkola gästgifvargård i\nBerttula kapell, när han steg ur släden. Ortens klockare spjelade benet\nså godt han kunde, och Lönnrot måste nu i hela tre veckors tid ligga\nqvar på gästgifvargården utan alla beqvämligheter, tills han kunde\nflyttas till Loimijoki prestgård, dit han också egentligen hade ämnat\nsig och der han ännu en tid bortåt var tvungen att hålla sängen.\nDerunder var han vid så godt lynne som om ingenting hade händt och\nanvände sin tid till att, sängliggande som han var, författa psalmer.\nEhuru han redan var sextioåtta år gammal, återstäldes benet\nfullkomligt.\n\n[10] I början gick han altför fritt till väga vid termers bildande.\nSålunda tillkomna äro t. ex. _tiedoitsema_ filosofi, _tähtilöimä_\nastronomi, _maidelma_ geografi o. a.\n\n[11] I utlandet uppmärksammades hans förtjänster redan tidigt. År 1850\nkallades han till korresponderande ledamot af vetenskapsakademien i\nBerlin, en heder, som ej torde hafva kommit någon annan finne till del.\nSamma utmärkelse bereddes honom 1859 af ungerska vetenskapsakademin\noch 1876 af vetenskapsakademin i Petersburg. Från Sverige erhöll\nhan Nordstjerneorden 1865. Men en högst ovanlig utmärkelse bereddes\nhonom från Preussen år 1872, när han kallades till medlem af\n_Pour-le-mérite-orden_. För att rätt kunna uppskatta dess betydelse bör\nman känna denna riddarordens inrättning. I densamma få ej samtidigt\nfinnas flera än 55 medlemmar, 30 tyskar och 25 utländingar,\nvetenskapsmän och konstnärer. Vid en riddares frånfälle bestämmer\nkonungen, i hvilkendera sektionen en ny sådan skall utköras. En hvar af\nmedlemmarne insänder då till ordens kansler namnet på den man, han\nanser för den mest förtjente, och kanslern lemnar omröstningssedlarne\ntill konungen, hvilken till riddare utnämner den, som fått de flesta\nrösterna.\n\n[12] Hon dög den 21 juli 1868.\n\n[13] De hette _Maria_, _Elina_ och _Tekla_. Endast en dotter, den näst\näldsta, _Ida_ hade den gamle qvar till sin ålderdoms glädje och tröst.\n\n\n\n"]