Den fornnordiska Gudaläran

DEN FORNNORDISKA GUDALÄRAN

Pennibibliotek för svenske allmogen i Finland

utgifwet af Nyländingar.

Helsingfors, G. W. Edlunds förlag, 1874.

Den fornnordiska gudaläran.

Hos alla folkslag har uppstått en gudalära, ett föreställningssätt om verldens uppkomst och fortvara, om människornas bestämmelse i lifvet och tillstånd efter döden, men denna gudalära, detta föreställningssätt har sällan uppträdt under lika former hos skilda folk. Så finna vi t.ex. hurusom ett visst leende skimmer omstrålade Greklands och Italiens gudomligheter med deras lekar, dansar och sånger och deras förvandlingar till blommor och trän, då därimot mera stränghet och allvar utmärka nordboarnes uppfattning af de gudomliga väsendena. I stora, ödsliga skogar, i djupa, otillgängliga bergshålor bodde fruktansvärde jättar och vidunder, hvilka likväl måste duka under i striden mot de himmelske gudarne. Denna strid var dock icke en vanlig sådan, den hade en djupare betydelse, den var en tvekamp mellan den råa oförädlade naturen, jättarne, och den vaknande anden, gudarne, som sträfvar att kufva och göra den, nämnligen naturen, till verktyg för sin vilja.

Därför, om man rätt vill uppfatta, ett folks lynne, karakter och väsende, bor man lära känna folkets sagoperiod, ty likasom anlagen hos ett barn träda i dagen redan vid dess tidigaste åldersår, likaså framträder äfven ett folks grundlynne redan i dess barndom, uti dess gudasagor eller myter.

Eddan kallas den urkund, som gifver oss kännedomen om den nordiska gudasagan eller mytologin. Uti densamma heter det angående tillståndet före verldens skapelse:

    Morgon var tidens,
    Då intet var:
    Ej sand, ej sjö,
    Ej svala böljor;
    Jord fans icke,
    Ej himlen den höge;
    Ginungagap var,
    Men gräs intet.

Det enda som fans till i tidens begynnelse, var således Ginungagap, d.v.s. ett stort, omätligt svalg, på hvars ena sida, i det s.k. Niflheim, endast herstade köld och frost och på hvarS andra sida, i Muspelheim, blott fans eld och ljus. Surt, d.ä. den svarte, kallades den, som regerade öfver Muspelheim. Han säges hafva haft ett brinnande svärd, med hvilket han, enligt sagan, vid verldens undergång skulle bekämpa och besegra alle gudar. Då de kalla ångorna från Niflheim kommo i beröring med ljusstrålarna från Muspelheim, fingo de lif, och framkom däraf en ofantlig jätte, som bar namnet Yme. Han var af ett elakt sinnelag likasom alla hans afkomlingar, hvilka kallades Nimtussar och hvilka jämnte honom blefvo dödade af de tre gudarue Oden, Vile och Ve. Men en af Rimtussarnes slägt, Bergelme, räddade sig och sin hustru i en båt och flydde undan; från dem härstammade sedan de nya jätteslägtena. Gudarne förde imedlertid Ymes kropp till midten af Ginungagap och danade däraf jorden. Det heter härom i Eddan:

    Af Ymes kött
    Blef jorden skapad,
    Af bloden hafvet,
    Bergen af benen,
    Träna af håret,
    Af hufvudskålen himlen;
    och af hans ögonbryn
    Gjorde de blide gudar
    Midgård åt män'skors barn.

Midgård var en borg, som upprestes till värn för jättarnes anfall och i hvilken gudarne togo sin boningsplats, gifvande åt jättarne tillåtelse, att uppehålla sig vid hafsstränderna. Imedlertid saknade jorden ännu menniskor; dessa blefvo skapade på följande sätt. Då gudarne en dag gingo vid sjöstranden, funno de därstädes tvenne trän; dem togo de och gäfvo dem ande, lifskraft, förstånd, rörelseförmåga, anlete, röst, hörsel och syn. Sålunda skapades de första människorna, Ask och Embla, hvilka fingo bo hos gudarne i Midgård, och från hvilka sedan alla människor leda sitt ursprung.

Nu vilja vi för läsarene i korthet omnämna de gudar och gudinnor, som den fornnordiska mytologin känner, och tillika söka göra reda för deras bestämmelser såsom sådana. Hvarje gud, gudinna eller guddomlighet i allmänhet, hade nämnligen sin skilda befattning, om man så får säga; så var en skaldekonstens, en årsväxtens, en kärlekens gud eller gudinna, o.s.v.

Oden är den förnämste, högste och äfven den äldste bland gudarne; han kallas ock Allfader, är mycket is och klok, har endast ett öga, — det andra har han gifvit i pant för den visdom, som han fått ösa ur Mimes källa, — dyrkas af alla, och vid hans namn svärja både gudar och människor. Uppå hans skuldror sitta tvenne korpar, Hugin och Munin, — förutseendet och beslutet, — hvilka på hans befallning flyga verlden omkring för att se och höra och sedan kunna förtälja för Oden hvad de hört och sett. I sin högra hand håller han det väldiga spjutet Gungne och rider på den gode hästen Sleipne, som har 8 fötter. Odens boning heter Valhall, dit alle de män komma, som fallit i strid och hvilka då erhålla namnet Einherjar - Valhall har, såsom ett kväde i Eddan tillkännagifver:

    Femhundra dörrar
    Och därtill fyrtio;
    Åttahundra Einherjar
    Kunna i bredd gå ur hvarje.

Einherjarne, hvilkas antal vanligen ökas med hvarje dag, pläga om morgonen vandra ut på vallen för att strida och kämpa sinsemellan och återvända alltid då kvällen inträder, då de undfägnas af många vackra mör, kallade Valkyrjor, med mjöd och fläsk, hvilket sistnämnda tages från den ypperlige galten Särimne.

Såsom varande den högste bland gudarne anses Oden för verldens skapare och styresman. Han är äfven skaldekonstens upphofsman och gud. Till bevis på huru högt och huru allmänt Oden i fordomtima var dyrkad, torde man kunna anföra de otaliga orter och ställen, som ännu bära hans namn. Sådana förekomma flere i Sverige såsom Odenssala och Odenssjö m.m., och äfven här i Nyland finnas orter, förnämligast byar, som bära hans namn, t.ex. Onsby i Esbo och Odensö i Pojo-socken.

Näst efter Oden i ära och anseende står Tor, åskans gud, hvilken är Odens son och den starkaste bland alle, såväl gudar som människor. Han eger, utom sitt rike, Trudvang, sin hofgård Bilskirne och sine bockar, trenne utomordentlige kostbarheter, nämnligen hammaren, Mjölne, med hvilken han krossar jättar och troll, och bältet Megingjörd, som fördubblar hand kraft då han spänner det omkring sitt lif, samt slutligen järnhandskarne, förutan hvilka han icke skulle kunna handtera den väldige hammaren. Det största nöje, som Tor har, är att kämpa med sine fiender, jättarne och trollen. Han spänner då sin gördel fastare om lifvet, fattar med stadig hand sin blixtrande hammare, sätter sig i sin stridsvagn, som drages af hans frustande bockar, och ilar så framåt under gnistornas sprakande och klippornas dån. Häraf uppkommer åskan, hvilken därför af människorna kallas tordön. Likasom Onsdagen påstås hafva sitt namn efter Oden, likaså säges Torsdagen hafva fått sitt namn efter Tor. Äfven efter honom äro flere byar och gårdar i Nyland uppkallade såsom Torskulla, Torsö, Torböle och Torsborg i Karis, Torsbacka i Ingå, Torby i Pojo, Torsby i Pernå, Torsvik i Kyrkslätt och Tors i Helsinge m.fl.

En annan son af Oden var Balder. Han var skönhetens, oskuldens, godhetens, fromhetens och fredens gud och var också den mildaste, skönaste och mest älskade af alle. — Sålänge han lefde, kunde gudarne ej öfvervinnas. Han bebodde, jämnte sin maka, Nanna, det ställe i himmelen, som hette Breidablik. Dit fick intet ondt och orent tillträde.

Kommer så Njörd, vindens gud. Han hade de väldiga elementen, elden och vattnet, i sin magt och säges hafva varit egare af en så ofantlig förmögenhet och rikedom, att hvar och en, anropande honom om hjälp och bistånd i nöden, kunde erhålla af hans skatter. Med sin gemål, Skade, hade han tvenne barn, en son vid namn Frö eller Frey och en dotter som bar namnet Fröja l. Freyja.

Frö, herskaren öfver solsken och regn, ansågs vara årsväxtens guddomlighet och anropades för fruktbarhet och fred; af honom har Fredagen sitt namn. Han rådde öfver ljusalfarne och deras boning Alfheim; han red på galten Gullinbursti och man offrade därför at honom den s.k. julgalten. Efter honom i rang och värdighet står Ty, den krigiska ärans gud. Tisdagen har sitt namn efter honom. Han är djärfvast och modigast af alle gudar eller åser, såsom de ock benämnas.

Wi hafva redan sagt, att Oden var skaldekonstens upphofsman och gud, men böra tillägga, att Brage var den egentlige guden för vältaligheten och skaldekonsten. Hans maka Idun, förvarade odödlighetens äppel, af hvilka gudarne åto för att de icke skulle äldras. Nu berättar sagan, att dessa äppel engång blefvo bortstulna och att, innan de återfunnos, gudarne ledo mycken skada, blefvo åldrige, skrynklige och gråhårige.

Heimdall, vaksamhetens och försigtighetens gud, satt och vaktade, att ej jättarne skulle få bestiga bron Bäfrast numera bärande namnet regnbåge, som förband himmelen med jorden. Då han blåste i sin lur, gjallarhornet, hördes det vida omkring öfver alla fyra verldsdelarne. Hans bostad fans på Himin-björg, eller bergen vid himlaranden. Forsete var rättvisans gud, född af Balder och Nanna. Han egde den himmelska salen Glitne, där han skipade lag och rätt och slet de tvister, som uppstodo gudarne emellan. Ull, tvekampens och jagtens gud och Tors styfson, var en skicklig bågskytt och skidlöpare, som öfvervann alla i sådana idrotter och åkallades för framgång i tvekamp. Den ende, som möjligen kunde täfla med honom, var Odens tredje son Vale. Hans namn betyder valplatsens herre, eller rättare den, som väljer dem, som skola falla i striden. Höd l. Had, den blinde, var bekant för sin utomordentliga styrka och har namnet af det blinda raseriets guddom. Slutligen hafva vi ännu att nämna Bidar, den tyste guden, som var den starka tyst verkande naturkraftens guddomlighet.

Sedan gudarne således blifvit uppräknade och i få ord beskrifne, återstår oss ännu att gifva läsarene del af namnen på gudinnorna i den fornnordiska mytologin. Bland dem var Frigg, Odens gemål, den förnämsta. Hon kände människornas öden och betraktades såsom den bebodda jordens, fruktsamhetens, äktenskapets och familjens åsynja eller gudinna. Efter henne hafva vi här i Nyland tvenne ortsnamn, nämnligen kronobostället Friggesby i Kyrkslätt och Friggesberg i Karis.

Fröja eller Freyja, kärlekens och skönhetens gudinna, var den härligaste af alla åsynjorna. Hon hade varit gift med Öd, och då han reste bort för att aldrig komma åter, sörjde hon högeligen öfver hans frånvara och, när hon grät, förvandlades hennes tårar till det klaraste och rödaste guld. Fröja hade en halskedja, som kallades Brising och en boning, som hette Folkvang, och hennes vagn drogs alltid af tvenne kattor. Hon ar äfven känd under benämningen Vana-dis.

En annan kärleksgudinna var Sjöfu, som hade förmågan att vända människornas hog och sinnen till kärlek. Eir var läkarekonstens gudinna och Suotra var skämtets, vishetens och behagets gudinna. Dessutom funnos åtskilliga andra åsynjor eller gudinnor, hvilka icke egde någon skild bestämmelse, något särskildt kall, utan deltogo endast i de öfrigas rådslag och hulpo dem i deras förehafvanden. Därtill kommo ännu de tre s.k. nornorna eller ödets gudinnor Urd, det förflutna, Verdande, det närvarande, och Skuld, det tillkommande. De bodde i närheten af Urds heliga brunn (Urdarbrunnen) och hade erhållit magten att bestämma öfver de mänskliga varelsernas öden, öfver medgång och motgång.

– – –

Då vi hittills endast omtalat de guddomligheter, hvilka alla till sitt väsende voro goda och som voro de omkring, hvilka egentligen den nordiska sagan och hednatron hufvudsakligen rör sig, böra vi äfven, innan vi nu gå vidare i utvecklingen och framställningen af den fornnordiska gudaläran, nämna något om de onda väsendena uti densamma, ty dessa voro icke fullkomligt utan sin vigt och betydenhet. Wi hafva då först för oss en man, som, enligt någre författares och historieskrifvares påståenden, genom sin listighet, sin snabba och hala tunga hade förstått att innästla sig bland gudarne, ehuru han i själfva verket icke var någon gud, utan en son af en jätte af rimtussarnes slägt och likasom de af ett elakt skaplynne. Det är Loke, (uttalas Låke), den sköne och stolte, upphofvet till alla falskheter och all vanära. Enligt andres förmenande åter, skall han verkligen hafva varit en bland åserne och i början på det innerligaste förbunden med dem; men det onda uppstod och utvecklade sig så småningom hos honom, tills det nådde den höjdpunkt, att han slutligen framstod såsom det ondas upphof och blef en motsats mot alle de öfrige gudarne, från hvilkas krets och rad han sedan också blef utstött. En jättekvinna vid namn Angerboda (d.ä. den sorg bebådande) födde åt honom trenne barn, hvilka alla, liknande fadren till hjärta och sinnelag, voro onda och elaka; de hette: Fenrisulfven, Midgårdsormen och Hel. Gudarne blefvo snart vredgade på de tre syskonen och kastade ormen i hafvet, där han tillväxte så, att han slutligen räckte rundt omkring alla land och begynte bita sig i stjärten. Hel hade ett annat öde. Hon vroks i Niflheim, hvarest köld och frost hade sitt tillhåll, och erhöll herraväldet öfver alla dem, som dogo sotdöd, af sjukdom eller af ålder. Det ansågs nämnligen för skamligt att lykta sina dagar på annat sätt än i striden, hvarför också de, som icke voro i tillfälle att falla i någon strid, kastade sig, då de kände sitt slut vara nära, på sitt eget spjut. Dessutom voro Valhalls portar alltid slutna för dem, som dogo en naturlig död, af ålder eller sjukdom, då därimot den i striden fallne genast hade tillträde till Valhall, Odens härliga sal. —

Hel hade stora boningar där i detta Niflheim. Eljudne hette hennes sal, Hunger hennes fat, Svält hennes knif, Senfärdig hennes träl, Tvinfot hennes säng o.s.v. Hon var till hälften svart och till hälften hvit och hade ett gräsligt utseende. Fenrisulfven var det enda af Lokes trenne barn, med hvilket gudarne en tid kunde hafva fördragsamhet, men ingen annan än Ty, krigets gud, vågade närma sig honom och gifva honom mat. Omsider insågo gudarne, att han var till endast och allenast för att skada dem och de beslöto därför att binda honom med starka fjättrar, emedan de hyste så mycken aktning för sin helgedom och sina fridlysta ställen, att de icke ville orena den genom att förgöra Fenrisulfven, oaktadt spådomar sade att han skulle gifva Oden hans hane.

Loke var dock tvenne gånger nära att för sina skändliga upptåg blifva straffad med en grym och neslig död. Orsaken därtill var följande:

I gudarnes första tidsålder, då Midgård och Valhall hade blifvit uppbygda, kom, så berättar sagan, en byggmästare och anhöll om att på tre år så uppföra en för jättar och troll obestiglig och ointaglig borg. Såsom lön för arbetet önskade han kärleksgudinnan Fröja, jämnte sol och måne. Åserne lofvade honom allt hvad han begärde om han på en vinter och utan hjälp skulle hinna uppresa borgen. Han bad då om tillstånd att få begagna sig af sin häst Svadilfare, och därtill biföllo åserne på inrådan af Loke. Byggmästaren begynte arbeta och, då arbetet framskred med otrolig snabbhet, blefvo åserne icke litet förundrade och hyste tillika den farhogan, att verkligen nödgas bortgifva Fröja, sol och måne. De efterfinnade hvem det monde hafva varit, som kommit upp med detta råd, och funno det vara Loke. Nu vredgades de svårliga på honom, och han skulle sannerligen icke hafva undgått den grymmaste och nesligaste död, såvida han icke svurit en ed, att ställa så till, att byggmästaren icke skulle erhålla någon betalning, ehvad det ock kostade, Loke höll sin ed, borgen blef ej färdig, och han fick behålla sitt usla lif.

Den andra gången gick det honom dock sämre; han blef nämnligen skulden till gudarnes älsklings, till Balders död. Sagan förtäljer händelsen på följande sätt: Balder "den gode", hade tidt och ofta drömt om att hans lif sväfvade i fara och berättat sina drömmar för åserne, hvilka kommo öfverens om att förskaffa säkerhet för Balder mot hvarje fara. Balder var, som kändt är, högt älskad af alle åser, men det var också deras egen fördel att skydda honom, ty vi veta, att så länge han lefde kunde gudarne ej öfvervinnas. Frigg företog sig därför att färdas omkring och lät allting, alla djur, alla trän, alla stenar, alla sjukdomar svärja en ed att icke skada Balder, och nu roade sig åserne att skjuta på honom, kasta stenar på honom o.s.v. för att kunna glädja sig at huru allt undvek att såra honom. När Loke såg detta och tillika märkte, hvilken ära och hvilket anseende Balder åtnjöt i åsernes leder, harmades han högeligen och beflöt att hämnas. Han hade hört att Frigg glömt att taga ed af en liten obetydlig telning, som hette Mistelsten; denna uppryckte han, förfärdigade af densamma en pil och återvände till gudarnes samlingsplats. Där fann han bland åserne äfven den blinde Höd, som för sin blindhets skull icke kunde roa sig med skjutandet på Balder; honom uppmanade Loke att skjuta, gaf honom mistelsten och lofvade själf hjälpa vid sigtandet. Den intet ondt anande Höd tog mistelsten och spände bågen. Pilen flög och genomborrade Balder, som föll död ned till jorden. Detta var den största och svåraste olycka, som kunnat drabba gudarne. De bådo genast Hel om tillstånd att så återlösa Balder från Niflheim, men Hel svarade: "Jag skall behålla honom, såvida icke hela verlden vill begråta hans död". Åserne sände nu bud öfver hela verlden, att hvar och en skulle gråta Balder ur Hels rike, och alla, både människor och djur, både trän och stenar åtlydde befallningen utom en jättekvinna benämnd Tökt, som icke ville begråta Balder, hvilken således nödgades kvarstanna hos Hel. Imedlertid kommo åserne på den tanken, att nämnda jättekvinna var Loke och att han åsamkat dem denna sorg. De uppsökte honom därför, men Loke, ty det var verkligen han, som hade dolt sig under Tökts skepnad, fan för klokast att fly och gömma sig i en bergsklyfta. Länge kunde han dock icke dölja sig undan gudarnes blickar, han greps och fick nu lida ett välförtjent straff. De förde honom till en grotta, bundo honom öfver tre klippor och hängde en orm öfver honom, på det att ormens gift skalle drypa i hans ansigte. Men hans maka sitter hos honom och håller en skål under giftet; dock måste hon ibland tömma skålen och vid det giftet då dryper Loke i ansigtet, ryster han på sig så starkt att hela jorden skälfver. Det kallas nu jordbäfning. Men låtom oh återvända till Tor, den kanske märkligaste bland alle de fornnordiske hednagudarne. Med läsarenes benägna medgifvande skola vi tälja några af hans otaliga äfventyr och faror, ur hvilka han alltid redde sig så som det anstod en krigets och åskans gud, och hvilka af flere skalder blifvit besjungna i härliga och sköna dikter.

En jätte vid namn Hrugne hade af gudarne blifvit bjuden till gästabud, men till följd af omåttligt drickande blef han snart olidlig genom sitt öfvermod och sitt skryt, så att de icke hade något annat råd än att efterskicka Tor, som efter manligheten var på härnadståg. Jätten och Tor beslöto att afgöra saken genom tvekamp, som slöts så, att Tor med sin hammare krossade jättens panna.

Tor var engång ute i sällskap med Loke och kom om aftonen till en bondgård, där han fick nattläger. Senare på kvällen slagtade Tor sine bockar och, sedan han kokat dem, bjöd han såväl Loke som bonden, hans hustru och deras barn Tjalfe och Röskva till måltiden; han hade emellertid utbredt bockskinnen framför eldstaden och bad nu hvar och en att kasta benen på skinnen. Om morgonen helt bittida vaknade Tor, klädde sig, tog hammaren och slog med densamma på de båda skinnen, och i ett enda ögonblick stodo bockarne lifslefvande; men den ene var halt på ena bakbenet. Häröfver blek guden förgrymmad och sade att någon as bondens folk förfarit oförsigtigt med benen, men då husfolket begynte skrika och bedja om förskoning, erbjudande i ersättning allt hvad de egde, blidkades han så småningom af beras ångest och nöjde sig med Tjalfe och Röskva, som nu blefvo hans tjenare och lofvade följa honom beständigt. Så vandrade han vidare och kom under sin färd till Jötunheim d.ä. Jättehem, hvarest det var för honom synnerligen svårt att erhålla något natthärberge, ehuru natten redan var i annalkande. Slutligen funno de dock ett hus, som var särdeles rymligt och var försedt med en bred ingång vid ena ändan, men vid ena långsidan var såsom en utbyggnad och där gjorde de sig sofplats. Om natten, vid midnattstiden, blefvo de störde af ett förfärligt buller, liknande en jordbäfning, men om morgonen, då de uppstodo och gingo för att se, funno de att bullret var ingenting annat än snarkningar af en ofantlig jätte, som ännu låg och sof i skogen i närheten af härberget. Tor drog sitt bälte hårdare omkring sig, men nu vaknade jätten och reste sig upp, och sagan berättar, att Tor, vid åsynen af det väldiga trollet, häpnade och glömde i sin förvåning att slå till med hammaren, såsom eljes hans afsigt hade varit. I stället frågade han nu hvad mannen hette och fick till svar: "Jag är Skryme. Hvar har du gjort af min handske?" I detsamma lutade jätten sig ned och upptog handsken, i hvilken Tor nu igenkände det hus, där han i sällskap med Loke, Tjalfe och Röskva hade hvilat öfver natten: utbyggnaden var för tummen! De följdes nu åt och sedan de framkommit till jättens hem anstäldes pröfningar för att utröna hvilkendera var den andre öfverlägsen. Så t.ex. bad jätten Tor tömma ett väldigt dryckeshorn i tre tag; Tor drack, men först vid tredje taget märktes någon minskning. Ett prof bestod i att lyfta jättens katt från golfvet, men Tor fick blott en af fötterna i vadret. Slutligen skulle han brottas med jättens gamla amma, men äfven detta prof aflopp olyckligt för Tor, som till följd häraf blef mägta vred och vandrade sina färde. Jätten följde honom på vägen och berättade nu att allt icke hade varit som det sett ut. Hornets spets stod ute i hafvet, som nu mycket sjunkit genom Tors drickande, katten var ingen annan än midgårdsormen och den gamla kvinnan var ålderdomen, som ingen man, om än så stark, kan öfvervinna. Tor ville nu dräpa jätten, men såväl denne som Hans borg voro med en hast, försvunne genom trolldom.

En gång voro gudarne inbjudne till en jätte vid namn Öge, hvilken rädde öfver hafvet och hvilken, ehuru jätte, stod på god fot med åserne; då denne saknade en ölkittel, åtog sig Tor att hos jätten Hyme låna en sådan. Här blef han allt annat än väl emottagen, men enligt tidens sed måste Hyme dock undfägna honom med något och tillredde så trenne oxar, af hvilka Tor förtärde två. Sedan föreslog Hyme en fiskefärd, hvartill Tor samtyckte. Medan de så suto och metade, fastnade på Tors krok, på hvilken ett tjurhufvud var satt såsom bete, midgårdsormen. Jätten tog då upp sin knif och skar af Tors metref, till följd hvaraf Tor i vredesmode drap den svekfulle jätten, och återvände med kitteln, som var så stor, att när han hade honom upp och nedvänd på hufvudet, slogo handtagsringarne honom på hälarne.

Ännu torde det förtjena att förtälja, huruledes Tor for till Geirrödsgård utan att hafva med sig hammaren Mjölne, bältet Megingjörd eller järnhandskarne, och därtill var Loke skulden. Loke hade nämnligen engång varit ute på äfventyr förvandlad till en falk och så under sina färder kommit till en jättes gård, den ofvannämnde Geirrödsgården, där han blifvit gripen. Då jätten fick se hans ögon, anade han nog, att det icke var en vanlig falk, och då Loke teg och ej ville svara honom något, lästes han in i en kista och fick svälta där i trenne månader. Men denna långa svältkur gjorde Loke spak och för att rädda sitt lif mäste han svärja Geirröd att skaffa Tor till Geirrödsgård, utan att han hade sin hammare eller sitt styrkebälte med sig. På vägen gästade Tor en gammal kvinna, som var moder åt Widar den tyste och som gaf honom sitt styrkebälte, sina järnhandskar och sin staf. Men faran hotade honom. Då han skulle gå öfver ån Vimer växte vattnet i densamma så att det sköljde honom öfver skuldrorna. Tor kvad:

    Wäx ej, Vimer,
    Ty mig vada lyster
    Till jättars gårdar;
    Wet, om du växer,
    Wäxer ock min styrka
    Högt upp som himlen.

Snart märkte han att det var Geirröds dotter, Gjalp, som stod på bada sidor af ån och vållade dess växande. Han tog då upp en stor sten, som han kastade mot henne med utrop: "i bäcken skall ån stämmas", hvilket sedan dess blifvit ett ordstäf. Så räddade han sig ur denna fara. När han kommit till Geirröd, anvisades åt honom ett gästhus till härberge, men där fans blott en stol. På den satte sig Tor och han märkte snart att stolen lyftes upp mot taket. Han stödde då mot detta, sin staf och gjorde därmed ett så våldsamt motstånd, att jättens två döttrar, Gjalp och Greip, som hade sutit under stolen, nedföllo döda med brutna ryggar. Därpå inkallades han till högtidssalen och han hade knapt trädt in genom dörren, förrän Geirröd slungade en glödande järnvigg emot honom; men Tor tog oskadad järnviggen med sina handskar och kastade densamma mot Geirröd, som genast föll död till marken.

Det kan vara nog sagdt om Tors, den väldige krigsgudens äfventyr, ehuru sagorna härom veta att berätta ännu åtskilliga förunderliga historier, af hvilka helt visst några innebära djupa sanningar, då däremot andra synes vara uppdiktade blott till stämt och löje.

Tron på Tor har varit ganska seglifvad och bibehållit sig temmeligen länge då den bevarat sig ända till våra dagar, ehuru nu endast förekommande under vissa uttryck, seder och bruk. Så fick t.ex. Torsdagen, hvilken dag, såsom redan sades, blifvit nämnd efter Tor, en vida större betydelse än andra s.k. hvardagar. I några landsorter i Sverige talas till och med om Torshelgen, som hölls Torsdagsafton. Enligt en sed borde man om Torsdagsaftonen förhälla sig stillsamt och tyst och icke företaga några bullrande arbeten såsom tröskande, huggande och spinnande; man fick ej häller under aftonens lopp blicka ut genom fönstret, ty då uppkom alltid någon olycka eller fara; man skulle akta sig noga att hafva eld tänd i husen mellan solens ned- och uppgång o.s.v. Detta helgande åt Tor på Torsdagar gälde isynnerhet sådana Torsdagar, som egde någon särskild betydelse såsom Skärtorsdagen före Påsk och Kristihimmelsfärdstorsdagen. "Ännu i början af detta århundrade", säger en svensk författare, "sedan kristendomen i sju sekel funnits i våra bygder, plägade en i södra Sverige bosatt kvinna årligen på Krsttihimmelsfärdsmorgonen alldeles naken dansa omkring sin gödselhög, för att därigenom bereda sig god äring under året".

Alla dessa i vårt tycke högst förvända och vidskepliga bruk och seder hafva likväl engång i tiden haft sin betydelse; de öro därjämnte de få minnen, som ännu finnas kvar efter den gamla och kärnfriska nordmannatron och gudaläran, af hvars sagor ännu en, den största och vackraste af alla, återstår att nämna: sagan om verldens undergång och hvad därefter komma skall. — Ragnarök eller gudarnes skymning kallas verldens yttersta tid. Krig och blodsutgjutelser skola uppstå, i hvilka bröder skola dräpa hvarandra, barnen ej skona sina föräldrar, och tvärtom föräldrarne ej stona sina barn. Solen mister sin värme och sitt sken, och en vinter kommer, kallad Fimbul-vinter, som varar i trenne år utan någon sommar emellan. Midgårdsormen, full af gift valtrar sig upp ur hafvet, och Loke och Fenrisulfven blifva befriade. Då reser sig Heimdall, blåser med alla krafter i Gjallarhornet och uppväcker gudarne, som därför samlas till rådslag och sedan, i förening med Valhalls alte Einherjar, i stridsrustning taga fram på slätterna. Främst rider Oden på sin gode häst Sleipne och hållande sitt ypperliga spjut Gungne i sin hand; han kommer i strid med Fenrisulfven, som med sitt vida gap, hvilket räcker från himlen till jorden, uppslukar honom, men därefter själf sönderslites af Odens son, Widar den tyste, som sålunda hämnar sin faders död; Tor kämpar med Midgårdsormen, hvilken han äfven öfvervinner, men stupar själf till följd af det gift, som ormen sprutar på honom; Loke och Heimdall dräpa hvarandra. Slutligen uppbrännes hela verlden af Surt, som, enligt sagan, var egaren af ett brinnande svärd.

    Solen svartnar,
    Jord sjunker i haf.
    Från himlen försvinna
    De glänsande stjärnor.

    Röken väller
    Upp utaf elden;
    Högt lågan leker
    Mot själfve himlen.

Men en ny verld kommer härefter, öfver hvilken den allsmägtige, hvars namn ej får uttalas, skall herska. Balder återkommer jämnte alla rättsinniga och goda, som skola få bebo den härliga borgen Gimle. Så heter det i Eddan:

    En sal vet jag stånda,
    Skönare än solen,
    Täckt med guld
    På Gimle det höga.

    Där skola dygdiga
    Människor bo,
    och till evig tid
    Glädje njuta.

Men i en annan borg fjärran därifrån belägen på Nåstrand eller Likstranden skola menedare, lönmördare och andra onda människor lefva till evig tid:

    En borg vet jag stånda
    Fjärran från solen
    Uppå Likstranden
    Med nordvända portar:
    Etterdroppar falla
    In genom gluggarne,
    Borgen är flätad
    Af ormaryggar.
    Där skola vada
    I tunga strömmar
    Menedare
    Och lönmärdare
    Och de, som andras
    Makar locka.

Wi hafva sålunda genomgått och i så ord sökt för läsarene framställa och utveckla den forna nordmanna tron, de hedniske svenskarnes och deras stamfränders gudalära. Wi hafva sett hurusom de fleste af de ofvan omtalade gudarne såväl till sitt väsende som till namnens betydelse varit stridsgudar och vi måste därför komma till den slutsats, att om någon religion kan bära namnet af en stridens religion, så bör det vara den fornnordiska. Kamp och strid se där lifvets lösen, se där den lära, som de hedniske nordboarne bekände! Orsaken hvarför denna troslära så djupt rotfäste sig i deras hjärtan torde till en del kunna sökas i de nordiska landens vilda natur och hårda klimat, men äfven andra orsaker förefunnos och bland dem var kanske den vigtigaste den att nordboarne voro jämnförelsevis fåtalige och att de efter sin skilsmessa från sine broderligt sinnade stamfränder blefvo hänvisade blott på sig själfve och sin egen kraft i striden mot främmande folkslag, hvadan de nödgats föra ett krigarlif, som aldrig förunnade dem den minsta hvila. Sålunda blefvo de mera hårdsinnade än andra folk och deras religiösa föreställningar lämpade sig efter deras lif och sysselsättning.

Men det vackra och sköna uti denna gudalära ligger ej uti dess krigiska anda, utan däri att hon låter det goda segra och det onda gå under, att den dygdige blir belönad och den lastfulle straffad, och det, hvarigenom den forna nordmanna tron kan och bör ställas öfver alla religionsformer med undantag af den kristna, är dess uppfattning af ett lif efter detta då, sedan alle hednagudar äro döde, en ende allsmägtig Gud skall råda, Han

    den starke från ofvan,
    som allt skickar:
    domar Han sämjer,
    tvister han sliter,
    och lönen stadgar,
    som varda skall.

Därför är ock sagan om Ragnarök och den nya verld, som därefter uppstår, den härligaste af alla och sålänge ett nordiskt hjärta fortfar att slå, skall hon utgöra ett kärt och dyrbart minne från längesedan framfarne dagar.

P.R.T.