[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fNNRggfq5l6g__FL_ZfCyEgOFvhXyGSoY38znjDKu130":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":20,"gutenbergSubjects":21,"gutenbergCategories":22,"gutenbergSummary":11,"gutenbergTranslators":23,"gutenbergDownloadCount":24,"aiDescription":25,"preamble":26,"content":27},3747,"Vindspel","Backman Sigrid",1880,1938,"3747-backman-sigrid-vindspel","3747__Backman_Sigrid__Vindspel",null,"romaani",[],[],"sv",1913,17244,75111,false,78367,[],[],[],0,"Backmanin esikoisteos on pienoisromaani, jossa nuori Astri muuttaa kaupungista maalle ystäviensä luo. Tarinassa seurataan päähenkilön suhdetta luontoon, itsenäisyyden kaipuuta sekä suhtautumista kosijaansa hämäläisessä kartanomiljöössä.","'Vindspel' av Sigrid Backman är Projekt Lönnrots utgivelse nr 3747. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen, varför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till e-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Tuula Temonen, Johanna Kankaanpää och Projekt Lönnrot.","VINDSPEL\n\naf\n\nSigrid Backman\n\n\n\n\n\nBorgå,\nHolger Schildts Förlag,\n1913.\n\n\n\n\n\n\nI\n\n\nEn dag sitter väntan vid gårdens grind och spejar gladt utåt vägen,\nvälbehagligt lyssnande till ljuden, som från köket klinga ut i\nsolskenet och lifva tystnaden med glada beställsamma kvinnors prat,\nmortlars klang, klirrandet af fat och skålar, som ordnas.\n\nNyss var hon inne i rummen och log åt solskenet, som sväfvade under\ntakens hvithet, på golfmattornas ljusa väfnader och de guldstickade\ngardinernas tyll. Hastigt kysste hon björklöfsbuketten, som solade\nsig på matsalsbordet, stannade undrande på tröskeln till det lilla\nhörnrummet, som var ännu mera ljust än de andra. Skiftade det icke\ni rosa alldeles som de nyplockade hvitsipporna på bordet under den\nbeslöjade spegeln!\n\nEtt annat rum var större. Där funnos stora skåp fyllda med böcker.\nBilder af blåa haf, nätta främmande städer, porträtt af män och kvinnor\ngjorde väggarna glada och lefvande. På ett stort bord vid fönstret\nlågo många papper, somliga fullskrifna. — Här rastade man med arbetet,\nty hon, väntan, rådde i dag öfver gården. — Sakta smög hon sig ut i\nträdgården och fann sin egen bild i ett kvinnoansikte, ty gårdens\nensamma härskarinna väntade sin unga väninna och guddotter från den\nstora staden.\n\n\n\n\nUte på vägen hörs hästens jämna tramp för ett lättrullande åkdon. Den\nväntande lyssnar, lämnar glädtigt sin låga stol under björken och går\nut genom grinden.\n\n— Helma, Helma, jag ser dig! ljuder en glad röst från vägen, och i ett\nnu har den unga gästen stigit ur åkdonet och skyndar mot grinden på den\nmellan tallarna slingrande barrhala stigen.\n\n— Jag ser dig, jag ser dig! vinkar Helma leende.\n\nHunden Ilo, som försofvit sig i solskenet på kökstrappan, lyfter\nplötsligt hufvudet och rusar skällande ut genom grinden.\n\nMen det är ju blott en flicka med ett leende ansikte, som kommer där\ntillsamman med henne han tillhör. Han böjer skamset hufvudet och viftar\nifrigt på svansen. Och då den främmande flickan klappar hans hufvud och\nsäger: Ilo, Ilo, nu måste du också hålla af Astri, som skall bo i hvita\ngården, — då viftar llo ännu ifrigare och blinkar: Jag blir din vän,\njag blir din vän, du goda flicka.\n\nKirkas och Maja, gårdens unga hushållerskor, komma ut i trädgården.\nDeras glada ansikten betrakta den komna med blyg nyfikenhet. Man växlar\nvänliga ord och blickar, frågar och svarar med leenden.\n\nVäntan har lämnat sin plats åt glädjen att fröjdas i gården.\n\n\n\n\nSå tyst är vinden på kvällen, att man från gårdarna på andra sidan\nsjön kan höra, då kvinnorna hojtande drifva in boskapen. Man hör klara\nbarnröster, som ropa på kalfvarna i aldungarna vid stranden, man\nhör båtar sakta susa genom vassen, då de ros till strand af ensamma\nfärdmän, som komma hem till kvällen. Ända från kyrkbyn hemtar den\nsofvande vindens andedräkt ljud, som tystna i hvita gården.\n\nMed lyckliga ögon blickar Astri ut öfver trädgården, där hon står på\nden stora, öppna trappan. Kirkas, som just iordningställer bordet till\naftonmåltid i det fria, betraktar förstulet hennes ansikte. Inne hos\nfröken Helma finnes en bild af en sju-, åttaårig flicka. Under bilden\nstår skrifvet: »Fars prinsessa». Nu vet Kirkas, hvem den mörkhåriga,\nfinhyllta prinsessan är, fastän bilden visst blef gjord för tio år\nsedan.\n\nGårdens värdinna, som dröjt en stund i sitt rum för att genomläsa några\nbref, skyndar glädtigt ut till sin gäst.\n\nDen storväxta Maja har sysslat i växthuset och går med tunga steg\ngenom trädgården. Hon ser belåten ut, stannar en stund att granska\nvattenkärlet, som står under takrännan vid köksknuten, och då hon går\nuppför trappan, klappar hon i förbifarten så kraftigt om gamla Ilo, att\nhan morrar.\n\nBordet är dukadt. Under muntert prat sätta sig de fyra kvinnorna till\naftonvarden, som ätes utan skyndsamhet och oro, liksom i förbund med\nkvällens långa, ljusa skymning.\n\n\n\n\nI köket har man redan slutat sysslorna. Maja öppnar dörren för Ilo, som\nförnöjdt slickande sig om munnen långsamt lunkar ut på trappan. Sakta\nstänges dörren åter, och man hör intet mer af hushållerskorna.\n\nMen Astri har ännu mycket att tala om för Helma, och bädden därinne i\ndet nätta hörnrummet lockar henne mindre än den ljumma kvällsluften ute\npå trappan.\n\n— Hör, Helma! så sade mor och syskonen: Dröj icke länge borta, man\nblir tung af att bo i ödemarken. — Men fastän mor är mor och syskonen\nsyskon, som man älskar, längtade jag dock alltid bort från den stora\nstaden med de många främmande människorna, de höga husen och gatornas\nbullrande vagnar.\n\nSå tyst den vägen är, som från stationen leder hit! Så tyst! Som stora\nflickögon blickade sjöarna efter mig och träden hängde nyfikna öfver\ngärdesgårdarna. Men det säg icke skjutsgossen, ty då jag bad honom\nsakta farten, säg han småleende på mig och frågade, om det syntes någon\nekorre i skogen. Vi åkte genom små nätta byar, där det var så tyst i\ngårdarna, så det såg ut som bodde där ingen utom hönsen, som spatserade\ni trädgårdstäpporna. Så kommo vi till en stor skog, och jag bad gossen\nstanna, ty jag gladde mig så mycket åt några unga björkar, som speglade\nsig i en liten sjö. Men gossen såg åt andra sidan, och så sade han\nalldeles utan oro: Där sprang ju en räf! En räf, Helma! — Så stannade\nvi icke, förrän jag såg dig och hela gården och allt detta, som är\nunderbart som en saga.\n\nHelma ser leende på Astris unga ansikte och säger blott: Berätta ännu\nnågot.\n\nAstri ser fundersamt utåt sjön.\n\n— Hafvet, som är kring staden, där hemmet och mor är, det är också\nnågot underbart. Men det har en annan tystnad än sjöarna. Det är så\nstort, att jag ej vågar andas, då jag blickar långt utåt. Det är som\nen stor sångare, som sjunger så, att man icke kan säga något med ord.\nMen då stormvinden far öfver det stora vattnet, kan man höra en gammal\nguds dånande stämma. Jag tänkte, han vredgas visst öfver mäniskornas\norättvisor i de kringliggande länderna. — Jag blef allvarsam. — Men då\nsade mig en gång en våg, som vinden förde så högt mot stranden att den\nkysste min skospets: Barn, far till det inre af ditt fagra land, till\nsjöarna, som hviska mildt som kvinnor, din själ är ömtålig, och du blir\nsorgsen af hafvets oro. — Och nu är jag ju midt inne i det fagraste\nlandet, det egna landet, säger Astri och ser gladt på Helma.\n\nMen Helma säger: Tala ännu om något från staden, du kära.\n\nAstri sitter tyst en stund, och Helma säger icke något.\n\n— Helma! börjar Astri åter. — Mor sade en gång till mig: Lifvet känner\ndu icke. — Men jag tänkte: Har jag icke ögon till att se och öron till\natt höra. — Ensam gick jag ut att vandra på en stor gata. Jag mötte\nmånga människor, fäder och mödrar, systrar och bröder, eller många\naf dem, som visst bilda det som är lifvet. Men somliga hade alltför\nsorgsna och missmodiga ansikten och andra åter kanske alltför glada.\nJag såg vagnar, som mjukt rullade fram på den släta stenläggningen, och\ni vagnarna lutade man sig bekvämt mot mjuka karmar. Samtidigt såg jag\nen gammal kvinna, som såg mycket trött ut, streta fram på gångbanan\nbärande en alltför tung börda. Jag såg unga kvinnor, med blickar likt\ndämpadt oroliga lågor, lättjefullt vandra på promenaderna, liksom\nväntande något af vårluften, som sänkte sig öfver staden. Så såg jag\nsmå barn, som stodo i gathörnen och sålde tidningar. Andra sutto på\nstentrapporna och utbjödo blommor. Jag märkte, att många barn sprungo\nbarfota på de ännu kalla gatorna; jag stannade och frågade en gosse:\nHvarför är du utan skor? — Därför att jag icke äger några, sade han och\nsåg ned på sina röda fötter. Men i detsamma sade han så gällt, att jag\nryckte till: Köp blommor! — Han sålde anemoner, nattvioler och helt\nunga konvaljer. Jag glömde gossens bara fötter och köpte blommorna för\nblommornas egen skull.\n\nMen när jag sedan vandrade hemåt, tänkte jag åter på det, som icke\ngjorde mig glad. Och då man helt obekymradt sade mig: Sådant är lifvet!\ndå tänkte jag: Människornas lif är icke vackert. Det är orättfärdigt.\nNu vet jag det. Nu känner jag lifvet.\n\nMen jag är ju en flicka, jag kan icke tala högt till alla de tanklösa,\nsorgsna, trötta och alltför glada, min röst skulle icke höras. Och det\när endast de små barnens hufvuden man kan fatta mellan sina händer och\nsäga sakta: Låt oss vara goda! — Och jag for bort från staden, hvars\nsjäl icke ändrar sig efter min tanke, och jag vill också tänka på\nsådant, som fröjdar mig. — Jag är glad att vara hos dig. Du skrattar\nicke åt mig, om jag alltför länge stannar att betrakta en blomma, ett\nansikte eller solskenets lek under löfverket. Du fattar min tystnad\nlika väl som det jag kan säga med ord.\n\n— Du kära, säger Helma, du har kanske alltför tunga tankar, du är ung\noch ömtålig. Så tillägger hon glädtigt:\n\n— Se på syrenernas ännu ej utspruckna blomklasar, där sträcker sig ett\nhelt fång in genom ditt öppna fönster. Snart komma rabatternas alla\nblommor, som ännu gömma sig, och då stannar visst din längtan hos dem\nhela blomningstiden, och du stannar hos mig. Båda växthusen stå fulla\naf allehanda ömtåligare blommor, som väntat på dig.\n\nDet lyser en glimt i Astris ögon, och hon går på tå nedför trappan.\nVälbehagligt sträcker hon ut armarna och säger sakta: Är tystnaden\nnågonsin djupare?\n\nI detsamma höres i skogsbrynet gökens lustiga rop. Förvånad ser Astri\nupp till Helma på trappan.\n\n— Det är maj, säger Helma leende. Och Astri hviskar ut mot skogen:\nSomna, sommarfågel, klockan är tolf.\n\n— Ja det är tid att gå till hvila, du är visst trött af färden, säger\nHelma.\n\n— Trött är jag icke, kanske litet sömnig och glad, svarar Astri och går\nmed dröjande steg åter uppför trappan.\n\nMen ännu länge stå fönstren öppna i hvita gården, som ville man fånga\nin all doft från skogen och länge lyssna till majnattens tjusande\ntystnad.\n\n\n\n\nSolen bildar en guldkil på bäddens fina hufvudkudde. Astri vaknar.\nHon är sömnig och trycker kinden med en lycklig suck mot kudden. Men\nsolskenet, som snart gjuter sig öfver hela bädden, håller henne vaken.\nHon vänder sitt ansikte mot solen och tänker: Sol, sol, det är maj\nännu, du får blott kyssa min kind, mitt hår och min mun — men vänta\ntill juni och juli, då du är het och full af glöd, då skall du få\nkyssa min fot, min barm och min skuldra. Jag vill möta dig därnere vid\nbadstället, och jag skall afkläda mig inför dig i jublande fröjd. Och\ndå är det sommar, sommar!\n\nI ett nu är hon uppstigen från bädden, och hastigt gör hon sig i\nordning till morgonmåltiden.\n\n\n\n\nInnanför matsalsdörren stannar Astri i undran öfver tystnaden. Sofva\nalla ännu? Hon frågar klockan, som står i vrån. Den säger åtta. På\nbordet finnes ingen morgonfrukost. Hon går att öppna ett af fönstren,\nsätter sig på fönsterbrädet, skuggar ögonen med handen och blickar\nut i solskenet, som ligger öfver trädgården och öfver de längre bort\nliggande ängarna, skogarna och sjöarna. Ingen vind blåser. Intet är\nsom skapar oro. — Jag är lycklig, tänker Astri, för solens skull, för\nblommornas skull. Jag andas och ler utan oro.\n\nSakta öppnas dörren till köket, och den nätta, ljushåriga Kirkas kommer\nin med teet. Hon hälsar med ett förvånadt leende.\n\n— När vaknar man i hvita gården, frågar Astri.\n\n— Mycket tidigt, svarar Kirkas, men vi tänkte, att gästen från staden\nskulle hvila sig längre.\n\n— Jag ville icke sofva bort morgonen. Tro mig, jag är icke i släkt med\nstaden. — Men säg mig, Kirkas, huru länge har Ni varit i gården, och\nfrån hvilken by har Ni kommit?\n\n— Två somrar och två vintrar har jag varit i gården, och nu blir det\nden tredje sommarn. Jag är från skogstorpet där bortom sjön.\n\n— Och Ni längtar aldrig härifrån?\n\n— Nej, säger Kirkas. Det kommer ju stundom på kvällen någon liten oro i\nhjärtat eller hufvudet, liksom en nyfikenhet på något annat. Men då vår\nvärdinna läser upp för oss historier ur böcker, då hon berättar för oss\nom händelser i andra länder, är det som hade man rest de långa vägarna\noch skådat allt med egna ögon. Då blir man åter lugn.\n\n— Ja, det visste jag ju, säger Astri, nickar gladt till Kirkas, som med\nlätta steg går ut ur matsalen, och hon tänker: Jag håller af dig Kirkas.\n\n— Astri sätter sig vid bordet och börjar smaka på kakorna, som\nfrestande dofta i fatet på det nätt ordnade bordet.\n\nEn dörr öppnas, Helma tittar in från ett angränsande rum, skrattar och\nsäger:\n\n— Men du är ju sömnig ännu! Astri skyndar glädtigt till Helma.\n\n— Se på mig! Det var solen, som väckte mig. Den kom in och såg så länge\npå mitt ansikte, att jag vaknade.\n\n— Men det har du redan förlåtit, du som älskar solen, säger Helma och\ngår att servera teet.\n\n— Ja, svarar Astri och tänker redan på något annat. — Hvarför skrifver\ndu böcker, Helma?\n\n— Helma ser uppmärksamt på Astri och svarar strax: Därför, att det är\nmig en stor glädje.\n\n— Men hvarför skrifver också du om kärleken, eller det, som sammanför\nmännen och kvinnorna? Är detta så stort, säg, Helma!\n\n— För de flesta det starkaste, säger Helma, och skjuter brödfatet till\nAstri.\n\nAstri tar en kaka, men börjar icke att äta. Nästan hviskande säger hon:\nJag har också skrifvit i en bok om de käraste ting. Men boken är sådan,\natt ingen främmande kunde förstå den. Till far, som är död, kunde jag\nskrifva allt i många små bref, som han kunde förstå och älska. — Kände\ndu fars hjärta?\n\n— Det tror jag, säger Helma hastigt, och ser ned på sin hand, som\nprydes af en säregen ring. Men strax ser hon åter leende på Astri.\n\n— Du ville ju tala om din bok.\n\nDet glänser i Astris ögon och hon börjar tala mycket allvarsamt.\n\n— Då boken ligger sluten, är den som en hvitklädd flicka, som döljer\nsitt ansikte. Den är så hvit som ett moln, som vinden om sommarn\nlekande blåser ut på himlen. Den har intet namn. Dess dräkt prydes\nendast af en bild af fuchsians första blomma.\n\nDå jag var tolf år hade farmor en blomma, som hon kallade Kristi\nbloddroppe. Hon var mån om blomman, och den stod alltid i solskenet\nallena vid ett af fönstren. Farmor talade icke mycket, men därför var\nhon hvarken sorgsen eller ledsen. Nästan allt fick jag tänka ut om\nhennes lilla bokhylla, om bilderna på väggen och om blommorna, som\nväxte i krukor på fönsterbrädena. Men ingen blomma var så vacker som\nfarmors älsklingsblomma, fuchsian. Jag älskade den. Och utan att jag\nvisste det, hade i min tanke födts en sång om denna blommas egenheter.\nJag gjorde mig en bok och ville skrifva upp min sång. Men i mitt\nhjärta fanns så många tankar, som jag kunde säga ut med så många olika\nord, att jag blef nästan skrämd af lycka. Och innan kvällen hade jag\nskrifvit en lång historia om fuchsiablommans hemligheter. Sedan skref\njag något till hvarje blomma jag lärde känna, om dem, som om sommarn\nväxte på ängarna, vid bäckarna och i skogarna. Och de kommo mig alla så\nnära, och jag älskade dem som hade jag känt dem redan innan jag föddes.\n— Helma, så sade syskonen: En blomma är blott en blomma. — Men en\nblomma födes, upplefver mycket och dör. Hon har många vänner och solen\nsjälf kysser henne. Hon är mera än ett smycke af guld och rikare än en\nädelsten, ty hon har många hemligheter i sin stjälk och mycken glädje\nsamlad i sin krona.\n\nAstri ser på Helma, men då Helma icke säger något, fortsätter hon: Så\nhar jag skrifvit om sparfvarna, om sommarfjärilarna samt om det jag\nfattat af stjärnorna, som om vinterkvällen lysa på himlen.\n\nMen när tiden gått tre år framåt, hade jag blifvit så gammal att jag\nskulle till nattvard i kyrkan. Det var en stor och märkvärdig händelse.\nMan skulle säga: jag tror, jag tror, fastän man tänkte: jag undrar och\nhar icke förmåga att tro. Och därför skref jag i min hvita bok: — Du,\ndu som älskat och dött, se på mig. Jag har visst ingen tro, men jag\nälskar Dig. Jag älskar Dig därför, att Du hjälpte de sjuka, sorgsna\noch trötta. Jag älskar Dig därför att Du älskade blommorna, fåglarna\noch de små barnen, andras barn. Jag älskar Dig för de ord Du talte på\nberget. Jag älskar Dig därför, att Du utan fruktan sade inför kejsarne:\nDet är jag. — Ditt sätt att lefva är mig frälsning till en stor glädje.\nMen inför Din död blir jag blott upprörd och känner en stor sorg öfver\nmänskornas gränslösa hårdhet. — Helma! Då man tänker så, måste man ju\nockså säga så.\n\n— Du kära, säger Helma, har du ännu skrifvit något?\n\nAstri tänker en stund och så säger hon leende: — Ja, jag har skrifvit\nom solen, som är öfver alla. Hon tar från skålen en sockerbit, sticker\nden hastigt i munnen och ser uppmärksamt på, hur Helma ordnar om\nblommorna i glasvasen. Så börjar hon åter prata.\n\n— Om den makten, som sammanför männen och kvinnorna, har jag ingenting\nkunnat skrifva. Jag känner den ju icke. Men jag har läst om hurudan den\nkärleken är, som de begära af hvarandra. De taga ju allt, allt, alla\ntankar taga de af hvarandra och lämna intet annat kvar än ett bundet\nhjärta. Jag fruktar för den kärleken. Jag vill vända mitt ansikte från\nden och värja mina ögon med handen. Du vet ej Helma, hur rik jag är,\nallt är mitt eget, mitt hjärta och mina tankar och mina båda händer,\nsom intet begära.\n\n— Här i ödemarken får du visst behålla din rikedom, säger Helma och ser\nömt som en mor på Astri. — Men man råder icke alltid ens öfver sitt\neget hjärta. Blommorna och träden äro ju icke vindarnas herrar. De\nböjas och skälfva och gifva sin doft och fägring, då vindarna smekande\nspela i trädgårdarna och på ängarna. — Men låt oss nu tänka på något\nannat, låt oss gå ut i trädgården.\n\n\n\n\nDet är en mycket varm dag. Astri och Maja komma från skogen. Astris\nröda hätta lyser ända till gården, då de komma fram ur skogsbrynet.\nMaja bär i sitt förkläde en stor knippa torra kvistar, son hon samlat\ntill bränsle. Hennes svettiga ansikte skiner af belåtenhet. Men Astri\nser stundom nästan bekymradt på Maja. Hon ville säga alldeles vänligt:\nTrampa icke så tungt Maja! Hör du ej, hur det suckar under dina steg.\nTänk på alla små blommor och myror, som dö under dina breda fötter!\nMen, tänker Astri — Maja är visst mycket tung, hennes barm är ju under\ntröjan som stigande vatten i en trång bädd. Hennes spändt uppsnurrade\nhårfläta väger visst mer än ett stort kålhufvud. Man kan därför icke\nsäga något till Maja. — Och Astri går lätt på tå bredvid Maja och\nsäger blott: Se, se så vackra blommor, som växa på vägarna. — Men Maja\nskrattar åt Astri som åt ett lekande barn.\n\nDå Astri kommer in i sitt rum, lägger hon sig på den lilla soffan\noch somnar. Skogens tunga, söfvande dofter ha sugit sig in i hennes\nögonlock. Hon sofver länge.\n\nKlockan i matsalen slår två klingande slag. Astri vaknar och ser\ni detsamma genom fönstret, huru Maja kommer genom grinden med\nvattenämbaret. Hon börjar tänka på Maja som icke kunde se, att skogen\när så vacker som den är. Och det, som Maja gjorde åt det unga trädet!\nHon sade: — Jag måste göra mig en rifva. — Och så gick hon till en\nung björk och skar, innan jag visste af det, en stor flik från dess\nfjuniga, mjölkhvita stam. Jag såg hur det unga trädet skalf af smärta.\n— Hur kunde du, Maja? Ser du det gapande såret! Maja såg frågande på\nmig och sade: — Jag gör ju bara en näfverrifva. — Men en näfverrifva är\nen dyrbar flik af den unga björkens sammetshud. — — — Kirkas har sagt\nmig, att det är en ung hosbonde, som vill taga Maja till hustru. Jag\nundrar öfver detta. Kan man hålla af Maja?\n\nDå jag om kvällen sitter på trappan, och vinden sakta smekande far\nöfver vår hvita gård, och jag knäpper mina händer och lyssnar, då tror\nMaja, att jag är sorgsen, och hon ömkar sig öfver mig och säger: —\nLilla fröken, så ensam Ni är. — Jag säger intet, jag nickar leende och\ntänker: Stackars Maja, så blind du är, som ej kan se, hur aftonvinden\nkysser mig, och hela sommarn, som är kring mig lik en omfamning. Och då\nsolen glöder och färgar sjöarnas vatten i purpur, och skogarnas skuggor\nblifva djupa och svarta, och jag säger till Kirkas och Maja: — Låt oss\nvaka till midnatt och skåda härligheten! Då sätter Maja sig med oss\npå trappan. Hon tittar blinkande på solnedgången, börjar om en stund\ngäspa, stiger långsamt upp och slår med handen åt aftonrodnan på samma\nsätt som man gör åt en bukett af pappersrosor och glitter. Så går hon\noch låser grindstugan och boden och smäller till bastudörren, som stått\npå glänt. Då allt är stängdt, går Maja in och lägger sig. Sådan är\nMaja. Kan man älska Maja? — — —\n\nAstri väckes ur sina betraktelser af en knackning på dörren. Det är\nKirkas, som söker i hela huset efter värdinnan. Till gården har kommit\nen ung man, som önskar tala vid husets härskarinna.\n\n— Ack, det är den nye trädgårdsmästaren från den stora byn på andra\nsidan sjön, säger Astri. Han kommer för att se trädgården. Vår värdinna\nhar visst gått till torpet i skogen. Hon väntade mannen redan igår. Jag\nskall tala vid honom. Bjud honom att vänta i matsalen. Kirkas gör en\nförstående nickning och går.\n\nAstri går genom rummen i hopp om att ändå finna sin värdinna\nhemma. Endast husets svarta kattunge dansar i ett af rummen som en\nhvirfvelvind och skjuter från soffans karm som en pil till Astris\nfötter. Hon tar det lekande djuret i famnen och går till matsalen.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDet är en högväxt ung man med ett friskt ansikte, som hälsar Astri med\nen bugning och säger sitt namn.\n\nAstri räcker honom handen med orden: — Ni kommer från den stora byn på\nandra sidan sjön?\n\n— Ja, svarar den främmande något undrande. Och innan han hunnit säga\nnågot vidare, har Astri redan upplyst: — Vår värdinna är icke hemma,\nmen jag tror mig kunna ordna köpet af blomplantorna och visa Er de\nsjuka krusbärsbuskarna. Den främmande ser road ut. Men Astri märker\nicke glimten i hans ögon, ty kattungen, som hon hållit i händerna,\nklättrar upp och rufsar henne i håret. Hon försöker lösgöra sig från\nde små tassarna, men de äro som kardborrar, och den unge mannen måste\nskynda henne till hjälp. Men katten blir förnärmad, spottar åt mannen\nmed öfvertygelse och far som en blixt ut ur rummet. Den främmande\nskrattar, Astri skrattar och hon märker att den unge mannen är vacker.\nHon undrar öfver hans ljusa hår, hans ögon och hans fina händer. Hon\nser hastigt liksom misstroende på honom och säger: — Ni är väl den nye\nträdgårdsmästaren, som skulle komma för att se om våra blommor?\n\nDå säger den unge mannen godmodigt leende: — Nej, jag är icke den\nväntade nye trädgårdsmästaren. Jag har kommit från vår stora stad i\nsöder och har uppställt en altartafla i kyrkan i byn. Pastorn berättade\nmig i dag om den ensamma hvita gården vid ljungheden. »Traktens\nunderbaraste gård», sade han. Strax gick jag till stranden, sköt ut en\nbåt och rodde öfver sjön. Jag fastgjorde båten vid den lilla bryggan\ndärnere och kom ända upp till grinden. Och innanför grinden fanns\nen trädgård och midt i trädgården ett lågt, hvitt hus. Jag stannade\nlyssnande och såg. Sakta öppnade jag grinden och steg djärft på\nträdgårdens tysta gångar. En obetvinglig lust att göra några bilder af\ndenna tysta gård, väcktes hos mig. Och därför står jag nu här för att\nbegära tillåtelse att få förverkliga min önskan.\n\nAstri känner en lätt rodnad på sitt ansikte, men säger lugnt och\nliksom pröfvande: Ack, Ni är målare! Vår värdinna nekar sällan till\nnågot. Jag tror mig kunna gifva Er tillåtelse att göra de bilder Ni\nönskar. — Men säg, kan Ni måla solskenet, som ligger på väggarna och\nfönsterrutorna? Får Ni det fatt, då det glittrar under löfverket på\ngångarna i trädgården? Kan Ni gissa hvar det finns, då det lyser från\nvallmoblommorna?\n\n— Jag gissar att det finns ett solsken, som är blommornas eget, fastän\nde nog fått det af den stora solen, säger den unge mannen lifligt. —\nMen de gömma det i sina kalkar och höja sina hufvuden. Vallmoblommorna\näro de mest solfyllda, men de tåla icke vinden. Har Ni märkt, huru kort\nderas lif är? En kvällsvind kan bortföra hela blomman.\n\n— Ja, säger Astri och ser undrande på mannen, som vet något om\nblommornas hemligheter.\n\n— I dag tillåter vinden mig dock icke att fånga solsken från\nträdgårdsgångarna och fönsterrutorna, säger den unge mannen småleende.\n— Hör Ni, hur han spelar därute och gungar själfsvåldigt i träden! Och\nmolnen kör han rakt mellan oss och den stora ursolen. Jag måste vänta\ntills han somnar, af sina egna melodier. Jag får komma en annan dag.\n\nHan gör en långsam bugning till afsked. Men hans blick dröjer länge vid\nAstri. Hon märker det, och då hon räcker honom handen, säger hennes\nkorta blick: Ingenting begär jag, och intet vill jag gifva.\n\nMen hon följer den främmande nedför trappan och ser efter honom ännu,\nsen han sakta stängt grinden efter sig, och långsamt vandrar mot\nstranden genom talldungens pelargångar.\n\nDå Astri åter kommer in i sitt rum, går hon till spegeln, lyfter\nlångsamt dess fina tyllslöja och betraktar noga sitt ansikte. Och\nhennes skälfvande tanke hviskar: Det är vinden, som krusar insjöns\ndjupblå yta. Men lugn bor i djupet, och mot kvällen blir grumlet till\nklarhet. När jag kammar mitt hår till natten, skall jag stå inför dig,\nmin spegel, du, som är sann och ingenting döljer, och du skall finna\nmin blick lugn, sömnig och lycklig. Till i afton klockan tio skall\nslöjan täcka dig. Ingen annan än jag får se sin bild i dig, ty du är\nmin. Jag aktar dig, min skatt, framför allt för solen, som är starkare\nän du. Den skulle bränna dig och grumla dig och taga all din glans, och\ndu kunde ej längre säga mig sanningen. Solen är för dig, som vinden för\ninsjöns spegel, som grus i källan och lika farlig som jag anar, att\nmännens brännande blickar äro för unga kvinnoögon. Akta dig, låt slöjan\ntäcka dig!\n\n\n\n\nI trädgården blomma nu de gladaste blommorna, ty det är midsommar.\nAstri går till rabatterna, lyfter på fuchsiornas tunga blomknoppar,\ntill rosorna går hon och tänker: De äro alla som små barn, som låta\nlyfta sina ansikten, och som man kysser på kinderna.\n\nDär kommer Helma genom grinden med ett tennstop i handen. Astri skyndar\natt möta henne. Med glädtig min visar Helma stopets innehåll.\n\n— Finns det redan så mycket smultron i skogen, säger Astri, och gör en\nförvånad figur med munnen.\n\n— Ja, och ännu mycket mera, svarar Helma. — Jag har redan smakat mig\nmätt. Tag nu dessa att fröjda dig med, men gå sedan att plocka andra.\nTy de vänta alla just däruppe i solbacken. Somliga gömma sig under\nbladen, men sök upp dem, de äro stora, nästan mörkröda och tunga af\nsaft. Och de, som öppet glänsa i solskenet de ropa: tag oss, tag oss!\n\nAstri smakar på ett och ett af bären, så tar hon flere åt gången. Hon\när nöjd och säger icke något.\n\nMen Helma stannar vid en krusbärsbuske och säger bekymradt: Aldrig\nkommer min trädgårdsmästare.\n\nOch nu får hon höra historien om den oväntade gästens besök.\n\n— Helma! Innanför grinden skall han komma, midt in i trädgården. Tänk,\nom han ändå icke aktar blommorna. Han bar sitt hufvud så högt — slutar\nAstri sin berättelse.\n\nMen Helma ser gladt på Astri och säger blott: Låt oss tro det bästa om\nden främmande unge mannen — och hon skyndar in till sitt arbete.\n\nAstri hör, hur Kirkas och Maja skratta i stora arbetsrummet. Hon\nskyndar uppför kökstrappan.\n\n— Kan Ni inte komma ut och skratta i solskenet, säger hon, och ser\nturvis på de båda flickorna, där hon står i dörren.\n\nMen Kirkas skjuter blixtsnabbt spolen och slår till en tråd på sin väf\noch säger: Jag ville göra lärftsväfven färdig i dag.\n\nAstri går och bjuder henne bärstopet. Kirkas smakar på bären och lämnar\nstopet leende tillbaka. Astri går till Maja, som sitter i den långa\nträsoffan stickande strumpa. Maja sträcker ut sin hand. Astri fyller\nden med de präktiga bären sägande: Vår värdinna har själf plockat dem.\nMaja skrattar, slår i sig bären i två tag och börjar åter sticka.\nMen Astri ställer stopet på soffan, fattar Majas stickning mellan\nfingerspetsarna och ser ömsom på stickningen och på Maja.\n\n— Men Maja, en mansstrumpa gör Ni ju, en mansstrumpa, och så tjock, så\nsträf och så ful!\n\nMaja säger intet, men hennes stora ansikte rodnar.\n\nAstri tar sitt stop och går mot dörren. Men nu har Maja tänkt ut en\nsak, och hon säger brådskande: Lilla fröken, jag skall gifva dem åt min\nbroder.\n\n— Strumporna ja, säger Astri, som redan tänker på något annat. Hon\nnickar gladt och går ut.\n\n\n\n\nAstri går i trädgården och tänker: — Så lycklig som nu har jag visst\naldrig varit. Icke ens då, när jag var liten. Då fanns det nog så\nmånga sorger. Då fick man icke bo på landet, där det fanns ängar,\nskogar och mycket blommor. Och fick man midt i hetaste sommarn vistas\npå någon landtgård, var det just så länge, att man lidelsefullt hann\nförälska sig i kalfvarna, som hoppade mellan strandens albuskar, och\nkycklingarna, som spatserade på den gröna gräsplanen. Men så en dag\nfördes man af ett otäckt rusande tåg åter till staden, där far hade\nsin tjänst och mor mycket att ordna i hemmet. Och borta voro skogarna,\nängarna och alla blommorna, kycklingarna och de små lammen, som voro\nså hvita och rädda! Och man grät länge om kvällen, tyst, så att ingen\nvisste det. Ty far och mor voro fattiga. Och de hade äldre barn,\nsyskonen, som sleto skor och strumpor och behöfde så mycket. — — —\n\nAldrig fick man heller en sådan docka, som man sett i ett butikfönster.\nEn sådan docka, som man längtade att få hålla i sin famn och vyssja\ntill sömn. — — —\n\nDet fanns andra små flickor, som ägde sådana dockor, som kunde sluta\nsina ögonlock, dockor, som kunde, då man helt litet tryckte på dem,\nsäga mamma, dockor, hvilkas armar man kunde ställa så, att de sträcktes\nemot en. — — —\n\nMen då vi lekte i en stor trädgård, där det icke fanns några blommor,\nlämnade de små flickorna ofta sina dockbarn liggande på näsa i den\ndammiga sanden. De klädde dem sprittnakna och föreställde sig icke\nalls, att dockorna fröso. Jag kunde aldrig förstå dem. — — —\n\nJag hade också en docka, en gammal docka, som jag ärft af äldsta\nsyster. Den var icke vacker. Dess näsa var sliten. Dess svarta peruk\nhade lossnat i limningen. Men hon kunde sluta sina ögonlock. Jag\nvårdade henne, tvättade hennes glansiga ansikte, kammade försiktigt\nden löst sittande peruken, och så gjorde jag åt henne kläder, de allra\nnättaste kläder. Och jag älskade henne. — —\n\nSå en dag, då jag gjort henne en hatt, som jag med en liten nål fäste\nvid peruken, ville jag gå ut till lekplanen. Men just då jag kom\nutanför gårdens port, kom en häftig vindpust och förde med sig dockans\nhatt och peruk. Jag blef först häpen. Men då jag såg dockans skalliga\nhufvud, som hade ett stort hål midt i hjässan, blef jag förskräckt\noch började springa efter den bortflugna hatten. — Där kommo några\nskrattande pojkar springande emot mig. — Jag minns dem alla så tydligt.\n— En af dem fick syn på dockhatten, som låg i rännstenen. Samtidigt såg\nhan mig komma springande med dockan tryckt mot bröstet. Och i ett nu\nhade hans smutsiga fot trampat den lilla hvita hatten alldeles platt.\nOch de andra pojkarna skrattade åt mig och min docka. Jag kämpade med\ngråten. Jag gömde dockan under mitt lilla, spända förkläde. — Men\ngossen hade stungit sin bara fot på nålen, som höll ihop peruken och\nhatten. Och snopet haltade han bort med sitt muntra sällskap. — Men jag\ntog icke upp hatten, ty den var smutsig. Min docka skulle icke bära en\nhatt, som man trampat i smutsen, nej aldrig. Och jag grät icke, nej\nicke, fastän mina läppar darrade och det skymde för ögonen. — — —\n\nJag minns, hur jag började gå hemåt och kom så till hemmets kökstrappa,\ndär bror satt och täljde åt sig barkbåtar. Han såg den stora knölen\nunder mitt förkläde. Jag ville gå uppför trappan, utan att säga något.\nMen bror tog hastigt fatt i min korta kjol, och jag måste visa honom\ndockan. Han undersökte den noga, den intresserade honom. Man kunde ju\nse hela mekanismen för dockögonen. Så stack han fingrarna in genom\nhålet på hjässan, och se, i ett nu var dockan utan ögon. — Då kunde\njag icke längre behärska mig. Jag storgrät häftigt, högljudt och gick\nuppför trappan och såg mig icke mera om efter dockan, som blef mig så\nfrämmande som en död. — —\n\nDå jag något lugnad åter kom ut, satt bror och kikade på solen genom\nglasbitarna, som utgjort dockans ögon. Och han var alldeles obekymrad\nöfver min sorg, min stora sorg. — Men jag kom underfund med, att\nvindarna äro farliga herrar, som man bör akta sig för, och att pojkar\näro sådana, som man icke kan hålla af. — — —\n\nKirkas kommer ut i trädgården med svarta katten på armen, och Astri\ntänker icke längre på de sorger hon haft, då hon var en liten flicka.\n\n\n\n\nDen unge målarn har landat med sin båt vid gårdens strand tidigt om\nmorgonen. Vinden har varit honom gunstig. Ohöljd har solen lyst öfver\ngården. Tystnad har rådt i trädens kronor, stillhet bland blommorna.\nEndast den ensamma aspen vid boden har darrat vid kvällsluftens lätta\nsuck.\n\nOch Astri har gått och tänkt i hemlighet. Han gör mig nyfiken, den\nunge målarn, eller hans arbete gör mig det. Dock önskar jag, att han\nredan vore färdig med sina bilder. Jag kan ju icke klä af mig skor\noch strumpor, då solen vill kyssa mina fötter, när jag sitter och\nflätar små bastkorgar i trädgården. Han kunde gå förbi och se den\nbruna pricken på min högra vrist. Så kan jag icke sträcka ut mig på\nträdgårdssoffan och kanske somna, då luften är tung och varm och\nljuflig. Det kunde se lättjefullt ut, fastän det icke är så. Man rår ju\nicke för den gode gudens sömnmedel, som strömmar från blommorna. — — —\nOm jag vore en liten flicka skulle jag visst oförskräckt gå till den\nunge målarn och säga till honom: Låt mig få se på de bilder du gör. Då\nkunde jag springa omkring utan skor och strumpor och alls icke bry mig\nom den bruna pricken om än den sutte midt på min näsa. — — — Men jag är\nnu icke längre en liten flicka. — — —\n\nSå glad han såg ut då jag mötte honom vid grinden, då, när jag förde\nbrefvet till byposten. Men när jag kom med min vattenkanna från källan,\nskyndade jag förbi honom så att jag var andtruten då jag nådde trappan.\nHvarför? — — — Han borde icke få se in i växthuset, då jag är där och\nvattnar blommorna.\n\n\n\n\nAstri hör genom sitt öppna fönster, huru den unge målarn säger till\nHelma, som är mycket vänlig mot honom: — Sådan lust till arbetet gaf\nmig ej ens de små hvita husen vid det sydliga hafvets blåa bukter. Som\nett poem, en vemodig stilla dröm, är Eder hvita gård!\n\nDet sydliga hafvets blåa bukter! Undrande minnes Astri, hur hon i\ntanken skådat de främmande städernas hvita hus stå i en ständig sommar,\noch hon ville ropa till den unge mannen: Berätta, berätta hela dagen\noch natten med, jag ville veta, om din verklighet är lika skön som min\ndröm.\n\nAstri fäster sin röda hätta på hufvudet, lyfter på spegelns slöja, ser\nhastigt på sin bild och går ut.\n\nHon ser, att målarn just ämnar rasta med arbetet. — Han skall till\npastorns gård att spisa, tänker Astri och går nedför trappan. Men den\nfrämmande kommer henne till möte och ber om tillåtelse att få lämna\nsitt färgskrin i grindstugan.\n\nAstri gör en förvånad, men glädtigt jakande böjning på hufvudet och går\nin tillbaka för att hemta nyckeln till grindstugan.\n\nMed dröjande steg kommer hon genom trädgården och öppnar grindstugans\ndörr med en hastig blick på den unge mannen, en blick, som säger: Se\nhur lycklig jag är, jag öppnar dörrar och stänger dem, allt hur mig\nlyster. Hon går in i stugan, och den främmande, hvars ögon lysa af\nglädtig uppmärksamhet, följer henne.\n\nDet är en gammal stuga. Kring den hvitmenade spiseln har Kirkas strött\nfärskt enris. Torra björklöfskvistar sitta kvar i väggspringorna sedan\nmidsommarn och dofta behagligt ännu. I fönstret blommar en balsamin.\n\n— Är denna blomma vacker, frågar Astri med en nyfiken blick på den unge\nmannen, medan hon stryker balsaminens blad med handen.\n\n— Icke så vacker som andra blommor, svarar den främmande.\n\n— Men denna är Majas käraste blomma. — Ja, Ni vet ju ej, hvem Maja är.\n\n— Förmodligen en af gårdens tjänarinnor.\n\n— Ja, vi äro ju alla gårdens tjänarinnor. Men Maja tjänar oss med sin\nstyrka lika bra som en karl. Hon bär ensam allt vatten från brunnen. Då\njag om kvällen kommer med min kanna från källan och hvilar en stund vid\ngrinden, då springer Maja till mig och säger: Hur kan man vara så svag,\noch hon lyfter upp den tunga kannan som den lättaste lilla tingest.\n\nDen unge mannen ser leende på Astri och säger blott: Så underbart\nförefaller mig Edert lif här i gården, så tyst och stilla.\n\nAstri går till den stora gungstolen vid fönstret.\n\n— Ser Ni, gungstolen här är hundra år gammal. Kan Ni se, hur den bjuder\nEr att hvila i sin breda famn. Hon sätter sig på bänken vid fönstret.\n\nDen unge mannen tar plats i gungstolen, medan hans blick oafvändt\nhvilar på Astri. Så säger han plötsligt: — Nu dristar jag mig att\nfråga, om Ni ville sitta så där en dag vid fönstret, klädd i denna\nsamma hvita klädning och med denna röda hätta på hufvudet, och att jag\nså finge göra en bild af Er.\n\nAstri drar sig förnärmad längre bort från fönstret.\n\n— En bild af mig ville Ni göra. Det blefve ändå icke en bild af mig.\nJag ser ut, såsom jag är. Min själ skulle flyga bort med tankarna, och\ndet blefve en drömmande bild, icke en lefvande, vaken. Och en trubbig\nnäsa gör man icke bilder af.\n\n— Jag nöjde mig också med en drömmande bild, och en trubbig näsa är\nalltid ett tjusande ting i ett litet ansikte, också hos en bild, säger\nden unge mannen ifrigt, stiger bullersamt upp från gungstolen och\nsätter sig på bänken vid fönstret.\n\nAstri drar sig längre bort och säger oroligt: — Har Ni sett Kirkas, hon\nsom tjänar oss med sin konst att tillreda de läckraste rätter, henne\nkunde man göra en bild utaf. Hon har solsken i sitt ljusa ansikte, och\nkan svänga sitt hufvud lika kvickt som gårdens spottande svarta katt.\n\nÖmt leende säger den unge mannen: — Nej, nej, en bild af Er vill jag\ngöra, låt mig få göra det!\n\nMen Astri skakar nekande på hufvudet.\n\n— Låt mig då åtminstone få göra en bild af Er hand, fortfar den unge\nmannen och fattar Astris hand.\n\nFörvånad ser hon på honom. — En bild af endast min ena hand! En\nbesynnerlig bild!\n\n— Ja, en säreget tjusande bild! Han håller upp hennes hand och talar\nallvarsamt som i andakt. — Jag ser former som af vattendroppar på Edra\nfingerspetsars undre sida. De gudomliga vattendropparna! Jag ser en\nstor rikedom i Er tomma hand. Den är full af kostbara skatter, ty den\när smyckad med sin egen skönhet som med pärlor och guld af det slag,\nsom ingen kan köpa. Ett formgudens mästerstycke!\n\nAstri drar oroligt leende bort sin hand och frågar undrande: — Hvem gaf\nEr förmågan att se mera än det som synes? Hon ser pröfvande på sin hand.\n\n— Förmågan att igenkänna och fröjdas öfver det som är skönt, den får\nman visst af sin moder.\n\n— Hur nämnde Er mor Er, då Ni var liten, frågar Astri lekande.\n\n— Mor nämnde mig med så många olika, kära namn.\n\n— Och far, frågar Astri.\n\n— Far sade alltid: Sven, min son, min son Sven. Men far blef professor\ni stjärnkunskap och tänkte mest på himlens stjärnor och planeter. Båda\näro de borta, både far och mor.\n\n— Och har Ni icke någon syster?\n\n— Nej, ingen syster, säger den unge mannen sorgset.\n\n— Kanske Ni kunde vara för mig som en broder, som berättar historier\nför sin syster. Jag heter Astri.\n\nDet går en häftig våg af glädje öfver den unge mannens ansikte. Han\nfattar Astris händer och talar ifrigt: — Ni har just något uttryck\nsom jag sökt och sökt, något eget, som jag känt, och dock är Ni en\nfrämmande. Hans blick är så häftig, att Astri reser sig upp och säger:\n\n— Jag vet icke, om Ni kan vara för mig som en broder. Ni är visst en\nfrämmande som jag fruktar. Låt mig blifva ensam med mig själf.\n\nDen unge mannen stiger allvarsam upp. Astri räcker honom handen. Han\nlämnar grindstugan och går med långsamma steg mot stranden.\n\nAstri är orolig och vill gå ut i trädgården. Men på bänken vid dörren\nser hon skrinet, som målarn lämnat kvar. Hon ville lyfta på locket\nhelt litet. Hon skjuter försiktigt upp hakarna — men nej — hon skjuter\ndem in tillbaka. Var icke den lilla bilden, som han så hastigt gömde i\nskrinet, då hon kom med nyckeln, ett flickhufvud med en röd hätta!\n\nAstri går ut ur grindstugan, stannar en stund i trädgården och försöker\nse på solen. Så skyndar hon att hämta sitt badkläde, ty nu är det\nsommar, högsommar.\n\n\n\n\nFrån det lilla hvita badhuset hemtar Astri ett stort fat och går ut\npå den liksom på vattenytan hvilande bryggan. Hon leker en stund med\ndet af solen värmda vattnet, silar det mellan fingrarna och låter det\ndroppvis från handen falla tillbaka i sjön. Men så i ett tag fyller hon\nfatet därmed och går in i badkammarn.\n\nHon klär långsamt af sig och tänker på, huru Maja från bryggan plumsar\ni vattnet och pustar och pustar. Det är icke vackert. Och Kirkas, som\nskriker så gällt för hvarje litet steg hon tar ut på den sluttande\nsjöbottnen. Nej, jag vill tvätta mig härinne, tyst och stilla, jag\nkunde kanske skrika som Kirkas. Jag vill ej störa tystnaden, som sofver\nså tungt i solgasset öfver sjön och stranden. — — —\n\nInsvept i badklädet öppnar hon dörren, sticker försiktigt ut foten\npä sanden och blickar leende mot solen. Hon går några steg i den\nfina sanden och låter klädet falla från skuldran, hållande det fast\nöfver höfterna. Så ser hon åter som pröfvande mot solen och fäller\nklädet till marken. Skylande för hon handen öfver sin barm, som är\nsval och fuktig af badet, medan hon uppmärksamt lyssnar till de tysta\nstränderna. Så breder hon klädet på sanden och lägger sig med en suck\naf välbehag på den varma bädden.\n\nMen öfver sjön ler en glädtig vind och sänder lekande några matta vågor\nmot badstranden. Men de sömniga vågorna nå endast en flik af badklädet,\nde falla trötta tillbaka och somna. Och Astri aktar icke på deras\nklunkande ljud, ty hon vet nu endast af solen och talar helt sakta.\n\nSol, se på mig. Jag är naken och liten och har ingen blygsel inför dig.\nDu är ju den stora kärlekens öga, som strålar öfver mig och välsignar\nmig. Din värme är den gode gudens andedräkt, som ger åt allting\nlefvandets gåfvor. Du ljusets konung, dagens härskare, du gläder mig om\nmorgonen, om middagen och ännu sent om kvällen, då du i skönhet somnar\nin där bortom skogen. Jag ville sjunga en sång för dig. Jag kan det\nicke, jag är som sparfven, fjäriln eller sländan. Du älskar mig ändå.\nDu ler ju åt min tysta sång och kysser ej allenast vårens svala och\nsommarns näktergal. Jag badar i ditt granna guld, jag ligger som en\nuppslagen bok, ansikte mot ansikte ler jag mot dig och sluter mina ögon\noch somnar i vällust inför din glöd. — — —\n\nEn liten fågel flög från trädet och satte sig på badhustaket, nickade,\ntittade hit och dit, höjde på hufvudet och lät höra en gäckande rolig\ndrill.\n\nAstri öppnar ögonen, täcker sig hastigt med en flik af badklädet.\n\n— Hvem är du, som kommer och väcker mig? Så nyfiket du tittar där från\ntaket, jag ser dig nog! Du förstår mig icke, jag ser, hur du undrar\nöfver att se mig ligga naken på stranden. Jo, jag skall säga dig. Solen\nälskar mig, och jag älskar solen. Människorna kalla detta också solbad,\nmed hvilket de bota sina sjukdomar. Men jag är lika frisk som du och\nalla löfven där i den unga björken.\n\nSolen älskar visst dig också ett grand. Jag ser, hur han kysser ditt\nlilla glänsande fågelhufvud. Därför kan du också sjunga.\n\nMen tänk lilla fågel, att det finns de, som skymma bort solen. Du\nfrågar »hvilka» med en knyck på din fina nacke. Jo, du känner icke\nmänniskorna, som bygga mycket högre hus än den högsta fura du suttit\ni. De bygga husen tätt invid hvarandra, så som soldater ordnas i en\nkrigshär. De bygga dem i långa rader mot hvarandra och lämna kvar en\nliten hård väg på marken, som kallas gata. Gata! Ett fult ord, icke\nsant, lilla fågel!\n\nDu känner visst icke heller de djur, som gömma sig för solen,\nnattlappar, grodor och råttor. Råttorna de älska mörkret, och det finns\ningenting i världen, som försonar oss med dem. Om man också bjöde mig\nin till ett paradis, där man funnit lyckan, och där alla djur vore\ntama och tjänade människorna, så skulle jag icke gå öfver tröskeln,\ndå råttorna vore med. Jag skulle stå utanför dörren och ropa till den\ngode guden: — Herre, herre, jag kan icke komma in i ditt paradis. — Jag\nsäger dig, lilla fågel, att om en råtta nu sprunge öfver mitt hjärta,\nskulle jag dö lika visst som af ett dolkstygn. — Men du är vacker! Kom\noch sätt dig en stund här på min hand! Du är rädd, sitt kvar då, men\nsjung en sång om vår kärlek till solen!\n\nOch Astri blef nästan skrämd för den lilla fågelns klingande kvitter,\nsom ljöd ut i den soliga tystnaden.\n\nHon svepte klädet omkring sig och gick in i badkammarn. Dörren gaf ett\nknirrande ljud ifrån sig, sångarn på taket blef skrämd af ljudet, flög\nbort och sjöng i flykten en kort melodi, och Astri försökte att sjunga\nefter.\n\nMen högst uppe i en björk satt fågeln ännu och såg ned på henne, när\nhon rodnande och lycklig af solens kyssar vandrade upp mot gården.\n\n\n\n\nAstri går förbi grindstugan och tänker på Sven målaren, som kom så\noväntad till gården, lik en vind, som börjar blåsa i solskenet. Helma\nsäger, att han är en älskvärd ung man med stora gåfvor, som man bör\nakta. Jag har ju aktat honom så, att jag bad honom vara som en broder\nför mig. —\n\nHvad är jag då själf? Endast en flicka, som man är god emot. Men jag\naktar mig själf mycket högt, därför att jag har förmågan att veta, hvad\ngodt och ondt är. Och jag vet, att jag vill vända mitt ansikte mot det\nbästa, mot godheten, solen och blommorna. Jag åtrår icke det guld, som\nligger i bergen, de pärlor, som gömmas på hafvets botten. Jag pryder\nmig med det guld, som finnes i solen, och lekande sträcker jag ut min\nhand efter molnets regnpärlor. — — — Och min tanke kan föra mig till\nfrämmande världar af stor skönhet, där människorna le mot hvarandra\ni ett tyst förbund af godhet, då de mötas på soliga vägar, där alla\nguldgräfvares, pärlfiskares och små skjutsgossars ögon öppnats för\ndet skönas säregna rikedomar, som öppet ligga i solen, i månen och i\nstjärnorna, i blommorna, i luftens och vattnets friskhet. — — Jag vet,\natt intet spel är skönare än vindens sång på den ensliga tallmon, där\nman kan söfvas till ljuflig ro och ana den kommande tystnadens stilla,\nvemodsfulla salighet — — Jag önskar icke skåda glänsande täflingar,\ndär männen pröfvas i väldig brottningskamp. Jag fröjdas åt kraften i\nkällans vatten, som genom tunga massor brutit sig fram, silfverklar,\nför att skåda solen. — — Och inför ett människoansikte, omslutet af\nskönhetens gloria, vill jag stanna i beskådande. — — —\n\nSven målaren är vacker, det lyser ur hans blåa ögon, och hans mun är\nså högmodig, då han icke ler. Det har jag sett. Jag tror att han vet\nmycket och kan mycket. Jag blir nyfiken. Jag ville, att han skulle\nberätta för mig hvad han tänker. Jag tror han icke vill någon människa\nondt. Men hans blick och det sätt, på hvilket han höll mina händer,\ngjorde mig skrämd. Han såg mycket sorgsen ut, då jag sade: — Ni är en\nfrämmande, som jag fruktar. — — Jag vill vara vänlig mot honom nästa\ngång, så att han inte är sorgsen för min skull.\n\n\n\n\n— Hvar dröjer vår unge målare, säger Helma till Astri, där de gå i\nträdgården sysslande med bastband, små käppar och saxar.\n\nEn lätt rodnad stiger på Astris kind och hon vet icke, om hon skall\nsäga något. Efter en stund säger hon kort: — Det är kanske bättre, att\nhan dröjer.\n\nEtt gåtfullt leende går öfver Helmas ansikte. Astri har tyckt sig märka\ndet och tänker: Jag vill icke säga till mig själf något, hur kunde jag\ndå säga något till Helma.\n\nMen Helma ser leende på Astri, som bundit en rosenstjälk alldeles\nför spändt mot stammen. Astri klipper hastigt af bastbandet, binder\nstjälken på nytt, mycket varsamt, böjer sitt ansikte öfver rosen, till\nhvilken hennes tanke säger:\n\nRöda ros, så sträng vill jag inte vara mot dig, du är tung af din egen\nrikedom, din saft, din doft, din mörka färg. Du vill hänge dig i min\nhand, du vill att jag skall bryta dig. Du sträcker din stjälk redan\nlångt från stammen. Jag kan icke taga dig, du dör af att skiljas från\nstammen och trädgården. Jag binder dig af ömhet.\n\n\n\n\nVid frukosten ligger solsken öfver hvarje föremål i matsalen. Det\nbreder sig skrattande öfver den långa soffan, i hvars ljusblommiga\nhörn svarta katten somnat med sin lilla tass mot nosen. Det gnistrar i\nblomvaserna på det dukade bordet, som sänder ut sin doft af allehanda\ngrönsaker och frukter. Och omkring de fyra spisande kvinnornas hufvuden\när solskenet liksom en stor och förenande gloria.\n\nAllt fröjdar Astri, blommorna, frukterna, också det lilla fatet, som\nbjuder sitt kok af färsk potatis.\n\n— Se, säger hon, vändande sig till Maja, denna fina, genomskinliga\nfrukt. Så god och silkeslen. Tänk ut, Maja, hvarför den så kan vara.\n\n— Därför att den vuxit i fet jord, annat kan man ju icke veta, säger\nMaja och skalar lugnt sin potatis.\n\nMen Astri säger: Man kan också veta, att solen är jordens brudgum, den\nskinande solen, åt hvilken jorden föder alla blommor och frukter. Bland\ndessa är också potatisen ett solens underbarn.\n\n— Kan man tala så om en potatis! Maja ser häpet bort till sin värdinna.\n\nMen Helma har visst haft sina tankar på annat håll. Hon säger blott,\nliksom en mor: — Äten, äten, mina kära barn, tagen mera af det och det.\n\nMaja berättar om gäddan, som ryckte sig lös från kroken och dök\ntillbaka i sjön, just då hon skulle draga den öfver båtkanten. Men så\nfick hon desto flere abborrar i stället.\n\nMen du är ju som en karl, Maja, tänker Astri.\n\n— Du är bra, du är hurtig, Maja, säger Helma.\n\nKirkas, som om morgonen tar emot barnen, som bringa mjölk till gården,\nberättar allehanda historier om dem. En gosse, åt hvilken Astri gjort\nen pappersdrake så konstig som ett litet flygskepp, hade sagt: Skulle\nNi också kunna få vinden att blåsa?\n\n— Var det den lilla ljushåriga, frågar Astri.\n\n— Just han, linluggen, svarar Kirkas.\n\n— Tänk, om vi det kunde, säger Astri ifrigt. Att säga till vinden: far\nut öfver ängar, tag fatt i båtarnas segel, hjälp barnens pappersdrakar\natt flyga upp i skyn. Och om vi kunde säga, när han häftigt rasar: sof\noch var stilla, då vore vi ju gudar och visste alla hemligheter. — —\n— Kirkas, låt gossen komma in till mig i morgon! Jag skall göra hans\ndrake så lätt, att den som en hvit fjäril skall flyga upp i skyn, då\nhan själf med sin lilla mun blåser fart i draken. Och jag skall säga\ntill honom: — Se, vi få hjälpa till med våra fingrar och munnar för att\naflocka luften dess hemligheter, då oss icke gifvits gudagåfvan att\nväcka sofvande vindar.\n\n\n\n\nSå öfverdådigt strömmar middagssolen in i växthuset, att Astri\nbeslutsamt fattar i snöret, som trollar fram en lärftsgardin under det\nrutiga glastaket. Hon sjunger helt sakta en melodi, så som man sjunger\nför sig själf eller för de små barnen. Hennes små klackar smälla så\nlustigt mot tegelgolfvet, att hon nästan ville skratta, då hon går\nut för att åter fylla sin tomma kanna i vattenkärlet, som står strax\nutanför dörren.\n\nDär kommer någon genom grinden. Astri ser upp. Det är Sven, målaren.\nAstri skyndar in och fortsätter att vattna sina blommor. Hon lyssnar.\nHan sjunger ju också han.\n\n    Heta, brännande sunnanvind,\n    slå upp din stora solskensgrind.\n    Jag vill in,\n    jag söker lyckan.\n\n    Starka, brusande östanvind,\n    tag fatt en trotsig hand och bind\n    den vid min,\n    som söker lyckan.\n\n    Ljumma, stillsamma västanvind,\n    lät dig fångas på silkeskind\n    af min mun,\n    som söker lyckan.\n\nNu står han redan vid den öppna dörren. Det lyser en obändigt tvingande\nglimt i hans ögon. Astri ser ned på sina skospännen och säger: — Jag\ntror, att mina blommor vilja hälsa Er. Hennes blick går oroligt öfver\nde dignande blombänkarna.\n\nI ett nu är Sven inne. Hans hand omsluter Astris hand alldeles så som\nmänniskorna hälsa hvarandra, då de stanna på vägarna att fråga och\nsvara. Men hennes kinder skifta hastigt färg, och hon vet icke hvad hon\nskall säga. — Var det hennes själ den omslutit. — — — Hon ville stöta\nbort den främmande mannen, köra honom ut ur växthuset, liksom syndare\nköras ur paradiset — — — Men hon gör det icke. Hennes ögon, hennes\nenvisa ögon vilja se på hans ansikte, som strålar.\n\nSven slänger uppsluppet sin breda hatt af ljus filt på en bänk och går\nbullersamt omkring i växthuset. Han berättar en historia om pastorns\ntama björnunge, som rymde till skogen, och om ett säreget fågelbo, som\nhan funnit vid roten af en gran helt nära vid vägen. Och Astri lyssnar\nmed stor uppmärksamhet och gör många frågor. Men då Sven börjar utfråga\nAstri om växthusblommornas latinska namn, då glimtar det i Astris ögon\noch hon svarar segervisst: Althaea rosea, Saponaria officinalis, Mimosa\npudica — — —. Men hon märker, att Sven icke alls är uppmärksam på\ndet, som utgör hennes glänsande kunskaper. Hon blir leksam och svarar\nsjällfsvåldigt: hocus pocus, pocus hocus. — Och båda skratta de som åt\nnågot mycket, mycket lustigt.\n\nSven sätter sig på en bänk, som står vid dörren, och lutar sig mot\nryggstödet med en suck, som ljuder så sällsam i Astris öra, att hennes\nblick undrande går till honom. Hon märker, att han bär en mörk och\npraktfull ros i sitt rockuppslag. Hon blir nyfiken, går närmare honom\noch säger glädtigt: — Rosen där är visst från pastorns trädgård?\n\nMen Sven drar sig längre bort från Astri och säger lågmäldt: — Rosen\när från Er egen underbara trädgård, syster Astri. Då jag gick förbi\nrabatten, gled visst ett band upp, som hållit stjälken mot stammen, och\nden föll tungt ned mot jorden, jag böjde mig ned, lyfte rosen upp i min\nhand och bröt den, ty jag ville äga trädgårdens mest lefvande blomma.\n\nMen nu går glädtigheten från Astris ansikte, och hon säger allvarsamt\nsom till sig själf: — Det är samma ros, som jag band så varsamt, det är\nsamma ros, som jag har älskat och vårdat. Den har Ni tagit.\n\nHon går till honom, rycker rosen till sig och säger: — Sven målare har\ningen rätt till mina blommor.\n\nSven sitter tigande kvar på bänken. En djup rodnad stiger på hans\nansikte, något smärtsamt, såradt skymtar i hans ögon. Astri märker det,\nblir orolig och vet ett ögonblick icke hvad hon skall säga.\n\nMen i ett nu har hon fällt rosen i golfvet, fattat den unge mannens\nhufvud mellan sina händer, kysst honom midt på munnen och sprungit ut\nur det soliga växthuset, genom trädgården, och försvunnit in i det\ntysta, förundrade hvita huset.\n\nOch Sven har fattat sig och sprungit efter, kanske snabbare än på den\ntid han lekte röfvarhöfding, men ändock slogs en dörr till, just då han\nnådde trappan.\n\nMen ur dörrspringan lösgjorde hans darrande hand en flik af en spets,\noch från trappan tog han upp en klaffsko af tunnt skinn, och så gick\nhan genom trädgården med hufvudet högburet som en kung och ögonen fulla\naf lycksalig förundran.\n\nHastigt tog han upp rosen, som låg strax innanför växthusdörren, grep\nhatten, slängde den på hufvudet och gick gnolande ut genom grinden. Han\nvar ju en segrare, som tillfångatagit en tjusande otrogen sko, en svag\nspetsflik och en märkvärdig blomma.\n\n\n\n\nEn gosse kommer in i köket. Han stannar vid dörren, väntande på\ntorpbarnens vis att blifva tilltalad. Han bär ett knyte i handen,\nhvarför Kirkas frågar: — Har du bär att sälja? Gossen svarar: — Ja. —\nÄr det smultron, frågar Kirkas och får åter till svar ett utdraget: —\nJa. — Kirkas köper bären.\n\nMedan gossen knyter pengarna i ett hörn af klädet, som var knutet kring\nrifvan, säger han: — En främmande man stal just en kyckling af Er.\n\nMaja, som sväljer den sista skvätten ur sin kaffekopp, blir uppmärksam\noch börjar utfråga gossen. Hon får då veta, att en man kommit sjungande\ngenom grinden och hållit vid barmen en kyckling, alldeles säkert en\nkyckling. Och i den andra handen hade han en röd blomma, som han gång\npå gång förde till munnen.\n\nI ett nu står Maja vid hönshäcken och räknar icke utan ansträngning de\nkvickt spatserande kycklingarna. Ingen fattas. Maja är lugnad. Men hon\nvill ändå veta, hvad gossen kunde ha sett, och hon går till stranden,\ndär pojken redan sitter och öser vatten ur sin ranka båt.\n\nMaja ser utåt sjön. — Var det den mannen som ror där vid udden.\n\nGossen plirar utåt sjön och säger: — Han var det.\n\nMaja slår ut med handen och vänder upp mot gården. — En tokig pojke!\nDen fina herrn, som målar bilder, skulle kanske stjäla gårdens\nkycklingar — — —\n\nMen gossen öser och mumlar för sig själf: — Men nog hade han ändå något\nmärkvärdigt vid barmen.\n\n\n\n\nAstri sitter uppkrupen i sin soffa. Hon ser bekymrad ned på skon, som\nligger ensam på mattan. Så gömmer hon ansiktet i en liten näsduk,\ni hvilken hon suckar sina oroliga tankar. — — — En gång var här en\nmycket liten gosse hos mig. Jag gaf honom porslinskatten och min lilla\nnackspegel att leka med. Men hur det var, så märkte han de små skära\nskogsblommorna i fatet på fönsterbrädet. Han sprang till dem och klämde\nnågra af de ömtåliga blommorna i sin hand. Jag skyndade att fråntaga\nhonom blommorna. Men se, då blef hans lilla ansikte så allvarsamt, och\nhan började storgråta. Jag tog honom i famn och kysste honom. — — —\nMen så kan man icke göra, då man bedröfvat en ung man. Det visste jag\nju nog, men jag tänkte icke därpå. — — — Då blir en kyss något annat,\nnågot fruktansvärdt allvarsamt, liksom ett löfte, skrämmande som en\nalltför stor lycka. — — — Jag kan icke ångra det, som var ämnadt till\nen bön om förlåtelse, det, som gaf mig en ny kunskap om alla leendens,\nblickars och suckars innebörd. Men jag blygs, som hade jag varit naken.\n\nEn knackning på dörren skrämmer Astris tankar på flykten. Helma kommer\nin. Hon har en tidning till Astri.\n\n— Du ser bekymrad ut, säger Helma.\n\n— Tro mig Helma! Jag satt vid stranden och badade min fot i vattnet. Då\nkom en räf springande ur skogen. Han tog ratt i min klädningsärm, han\nref en bit af spetsen. Astri visar sin söndriga ärm. — Och så sprang\nhan i väg med skon, som låg på sanden. Astri försöker se på Helma.\n\nMen Helma ser i en bok, som ligger uppslagen på bordet, och säger\nleende: — Detta blir ju en ny saga om räfven och rödhättan.\n\nKirkas visar sig i den öppna dörren. Hon behöfver fråga något af sin\nvärdinna.\n\nOch Astri blef åter ensam med sina tankar. — — — Har Helma märkt något,\nsett något. Hennes rum ligger ju åt andra sidan, och från köket kan man\nicke se en del af trädgården. — — — Men jag har ju ljugit för henne,\nför Helma, är det möjligt! — — — En vind har krusat vattenytan, en sol\nhar grumlat mitt hjärtas spegel. Jag säger icke sanningen, sanningen.\n\n\n\n\nAstri klipper papper till syltburkarna, som Kirkas radar på bordet. Hon\när så upptagen af sina egna tankar, att hon icke fäst sig vid Kirkas\novanliga tystnad, förrän hon hör henne locka på katten, som skall få\nsitt morgonmål. Hon ser oförmärkt på Kirkas, som med fundersam min\nflyttar om kärlen på spiseln.\n\nAstri vet nu, att Kirkas har något på hjärtat. Men hon vill ingenting\nfråga. Och sysslorna uträttas fortfarande under märkvärdig tystnad.\n\nKattungen tar just sats till ett hopp från fönsterbrädet ut i\npersiljebänken. Astri räddar honom i sista ögonblicket. Han får några\nsmeknamn och bäres i triumf ut genom dörren. Astri börjar åter klippa\npapper.\n\nMen nu kan Kirkas icke längre tiga med sin hemlighet.\n\n— Fröken Astri, jag ville tala med Er om en sak, säger hon osäkert.\n\nAstri vänder sitt väntande ansikte mot Kirkas, som ser ned på sitt\nförkläde och talar nästan hviskande: Hvad skall jag göra? Då jag kom\nhemåt från byn i går afton, följde mig en ung husbonde, som jag redan\nlänge känt, och frågade om jag ville blifva värdinna i hans gård, jag\nhar icke sofvit på hela natten, jag har tänkt så mycket som aldrig\nförr. Och ändå vet jag icke hvilket svar jag skall gifva honom, ty jag\nhade tänkt att alltid stanna i hvita gården. Men att få en egen stor\ngård med ängar och åkrar!\n\n— Hurudan är den husbonden, är han god och vacker, frågar Astri nyfiket.\n\n— Ja, han är god och vacker, och jag kan nu icke tänka på något annan\nän honom. Hvad skall jag göra?\n\nMen Astri undrar, hur Kirkas vill fråga om sådana ting af en annan,\noch hon säger: — Detta är visst något, som Ni vet själf, Kirkas. Tänk\nriktigt på det, och Ni finner själf svaret i Ert eget hjärta.\n\nKirkas vänder sig bort med en suck.\n\n— Gå icke bort Kirkas, jag kan fatta Er tanke.\n\nDet går en hastig, uppmärksam blick från Kirkas' ögon, och hon måste\nsäga: — Har Ni då också någon kär?\n\nMen Astri ser hastigt ut genom fönstret, lyssnar och säger: — Hör Ni\nåskan, Kirkas, jag måste in att stänga fönstren i mitt rum. Och i ett\nnu är Kirkas allena i köket.\n\nHon går till fönstret, sticker ut hufvudet och ser åt sjön, åt skogen,\nupp mot himlen. — — — När mullrar åskan i så klingande solsken? Hvad\nhörde den lilla fröken med sitt fina öra? — — — Ack, nu fattar jag det!\n— — Hon har någon hemlighet. — — Hon har någon kär. — Men hon vill icke\ntala om det för någon. — Hon är sådan.\n\n\n\n\nMaja kommer in till Astri för att visa ett sällsynt stort ägg, som hon\nfunnit i hönsboet. Astri väger ägget i sin hand och lämnar det leende\nåter till Maja. Men Maja har också något att tala om.\n\n— Jag var på morgonen i byn, börjar hon, och af pastorns hushållerska\nhörde jag något så ledsamt om den unge herrn, som bor i prästgården.\n\n— Är det någon olycka, säger Astri med oro.\n\n— Ja visst, svarar Maja, den stackars mannen lär ha blifvit galen.\n\n— Galen, upprepar Astri skrämd.\n\n— Ja, han hade hela dagen varit på ströftåg i trakten, och då han kom\ntill prästgården, hade han småsjungit hela tiden och svarat galet, då\npastorn talade till honom.\n\nHan hade lekt och rasat som ett barn med hunden och hissat drängens\ntvåårsgamla pojke, som satt och lekte vid grinden, ända upp till\näppelträden. Med hushållerskans nybundna badkvast, som hon glömt\npå kökstrappans bänk, hade han dammat af sina skoplagg, så att det\nknappt fanns ett enda löf kvar på den sköna kvasten, som hon just\nskulle ha behöft till kvällsbastun. Så hade han söndrat en blomvas.\nOch då pastorn frågat, hvad honom fattades, hade han till svar blott\nklappat pastorn kraftigt på skuldran. Man hade försökt att ge honom\nhans tidning, som just kommit, men han hade endast sagt: Ack, min\nkära tidning, och kastat den ifrån sig. Icke en munsbit hade han ätit\ntill kvällen, fastän hushållerskan tillagat den skönaste ugnsgröt af\nkorngryn, pastorns favoriträtt. — — Men tänk, då han gick upp i sitt\nsofrum till natten, tog han pastorns fiol med sig och började spela, så\natt det ekade i hela huset. Vid dagbräckningen hade pastorn slutligen\ngått upp till sin gäst och strax kommit tillbaka med fiolen, gömt\nden under sin säng och kastat sig i bädden med en så tung suck, att\nhushållerskan hört det ända till kökskammarn. Men ännu långt därefter\nhade hushållerskan tydligt kunnat höra, huru målarn läste upp verser\noch gnolade om hvartannat.\n\nPastorn själf, som alltid förstår allt, vet icke, hvad han skall tro om\nden unge herrn, sade hushållerskan. Men hon är alldeles säker på, att\nmålarn mist förståndet, och annat kan man ju icke tro, slutar Maja sin\nhistoria.\n\n— Maja, säger Astri med rodnande kinder, tala icke vidare om denna sak.\nTala icke med någon därom. Säg, Maja, har Ni aldrig haft en sömnlös\nnatt?\n\n— Jag — nej, säger Maja och slår ut med handen.\n\n— Låt oss icke undra öfver den unge mannen. Han har ju icke gjort någon\nmänniska allvarsamt ondt. Och den gode guden återger visst pastorn på\ndagen den sömn, som målarn tog från honom på natten.\n\n— Ja, nog är det ju sant, säger Maja, väger ägget i handen och går med\nlångsamma steg till köket.\n\nDå Maja försvunnit, lägger Astri händerna för ansiktet så att icke ens\nporslinskatten, som sitter på bordet, får se hennes fuktiga, leende\nögon.\n\n\n\n\nDet lider mot aftonen. Ett sakta, varmt regn faller. Bien och\nfjärilarna hafva lämnat de sömniga blommorna, som andas ut sin lycka\nöfver den tysta trädgården.\n\nAstri står i växthuset, strax innanför den öppna dörren. Hon sträcker\nut sin hand för att fånga regndropparna.\n\nSven kommer sakta genom grinden. Astri fångar alltjämt vattendroppar.\nMen i ett nu är hon själf fångad i en omfamning och kysst, och innan\nhon kunnat säga ett ord, har Sven frågat så många gånger: — Säg, säg,\nföljer du mig?\n\n— Tyst, tyst, säger Astri, tala icke så högt och ifrigt. Blommorna\nhafva öron, de vakna, då du så talar. Jag har sagt till Helma, till\nhela trädgården, till sjön och ljungheden: — Jag stannar alltid i hvita\ngården.\n\nSven ser på Astri som på en skämtsam lögnerska.\n\n— Låt mig göra dig en fråga, säger Astri. — Älskar du staden?\n\nMen Sven är ouppmärksam och svarar: — Jag älskar dig, dig.\n\n— Men säg mig ändå dina tankar om staden, säger Astri leende.\n\n— Ack staden, du talar om staden, säger Sven och sätter sig på bänken,\nsom står just innanför dörren. Astri sätter sig bredvid honom och ser\noroligt på hans ansikte.\n\n— Ja visst älskar jag staden och städerna, säger Sven glädtigt, många\nstäder älskar jag. Med fröjd har jag rest från den ena till den andra,\nvandrat om kvällarna på gatorna i lampornas elektriska ljusfloder.\nJag har funnit en sällsam tjusning i boulevardernas kvällsparad. Jag\nälskar äfven att någon gång om dagen, då solen lyser, vandra i de\nsmå städerna, där husen äro låga, och blommor trifvas i krukor bakom\nfönstrens hvita gardiner och berätta om varma hem. Jag har älskat\nnatten i söderns städer, då luften svalnat, och månen lyser öfver hvita\nhus och gör en glittrande guldvåg i strandbuktens mörka vatten. Då\nsolen skiner, ser man så mycken synd i de sköna, hvita städerna. Den\nblottar sig i tiggande, hungrande människors anleten och i grändernas\nstinkande orenhet. Men natten är sval och hemligt tjusande som en\nförsoningskyss för dagarnas brännheta synder.\n\nAstri ser allvarsamt undrande på Sven och säger dröjande: — Jag lämnade\nden stora staden, dess höga hus, som stå emot solen. Dess putsade,\nborstade gator äro fulla af många människors andedräkt, af tutande,\nsurrande ljud från odygdigt rusande vagnar. Luftens kvafhet bragte\nrynkor på min näsas vinge, och mina fötter kunde icke gå i takt med det\nmyllrande lifvet. Jag kom till denna hvita gård och blef här lugn och\nlycklig.\n\n— Så undrande du gör mig, säger Sven. Hvarför säga dina ögon alltid:\nnej, nej, då din tysta mun säger: ja. Men du vet det icke själf. En\nvallmoblomma är du, fin och skälfvande, en solfylld tanke lefvande\nvorden. Ett barn, ett tacksamt barn är du, och dock är du kvinnan som\ningen, ingen annan.\n\n— Nu säger du mera än det som är sant, säger Astri med lycklig blick.\n\nMen Sven ser plötsligt allvarsamt på Astri.\n\n— Hör, säg, kan du tyda en dröm, som senaste natt plågade och fröjdade\nmig?\n\n— Berätta, säger Astri, berätta fort!\n\n— I drömmen gick min vandring genom många trädgårdar, där blommorna\nburo de praktfullaste färger. I hvarje trädgård sjöng en frestande\nvind: Bryt en blomma. Jag gick från den ena blomman till den andra. Min\nhand omslöt de späda stänglarna och jag såg, hur de skälfde af längtan\natt gifva sig och af fruktan att tagas. Men ingen blomma fann jag mer\nlysande än den andra, och från alla förnam jag samma rusande doft. Jag\nlämnade dem och gick vidare.\n\nVägen förde mig nu genom skogar och soliga hagar, jag rodde öfver djupa\nsjöar, och öfverallt växte blommor, vid vägkanterna, uppe på ladtaken\noch vid sjöstränderna. Så stängdes min väg af en grind. Jag stannade\natt betrakta ängen, som fanns innanför grinden, och som doftade så\nensam mellan skogsdungarna i solskenet. Jag såg med glädje på den lilla\nängens prästkragar, blåklockor och röda klöfverblommor. En vind blåste\nlätt öfver ängen. Där skymtade något eldrödt bland de bleka blommorna.\nSakta öppnade jag grinden och banade mig väg genom det vajande gräset.\nDet röda var också en blomma. Jag undrade öfver dess fina krona, dess\nfärg. Jag kände dess säregna doft, fattade om dess späda stjälk,\nmen den gled ur min hand och suckade som af en stor sorg. Jag tog\nmed kraft i blomman, men den lät sig icke tagas. Då gick jag bort i\nvredesmod, jag ryckte upp blommor, som kommo i min väg i skogarna och\ni trädgårdarna, men de föllo alla ur mina händer, ty min tanke gick\nåter till blomman på den tysta, solljusa ängen. Den lilla röda, envisa,\nensamma och mäktiga blomman.\n\nTyd mig nu den drömmen, säger Sven, och ser oroligt på Astri.\n\nMen Astri täcker sina ögon med handen och säger: — Det är mig svårt att\ntyda din dröm. Men låt oss hellre tänka på något annat. Tala för mig om\nde stora hafven, om blommor och träd i de främmande länderna.\n\nOch Sven blir åter glad och är som en bror, som berättar historier för\nsin syster. Och berättelserna räckte till dess det var mycket sent i\nden i sommarregn badande trädgården.\n\n\n\n\nFrån bottnen af sin reskista letar Astri fram en liten hvit bok.\nNyfiken öppnar hon boken. Med ett säreget leende går hennes blick öfver\ndet blad, där hon skrifvit: Intet är skönare än solen och intet så\nunderbart som luften en majnatt.\n\nHon går till bordet, tar en penna och skrifver: — Min hvita bok, nu\nsäger jag dig: Intet är likt det, som kommer som vindens sakta smekning\npå kinden, som en underbar hviskning i örat, jag vill icke lyssna,\nmen lyssnar ändå, blir nyfiken och orolig. Och vinden blir till storm\noch slår mig med stor mattighet, och jag ler och finner behag i min\nsvaghet. — Men jag sträcker mina händer efter den gamla vissheten om\nsolen och blommorna, som var sorglös lik en barnlek på ängen Nu älskar\njag också skymningen, som söfver solen, ty i skymningen kommer han som\när min vän. Till blommorna vill jag säga strax efter middag: — Sluten\nEdra nyfikna ögon till sömn, det är redan sent. Till Kirkas och Maja\nsäger jag redan om morgonen: — Det är fest i afton i byn, skola Ni icke\nfara dit?\n\nOch blommorna somna småningom en och en. Helma syns icke till. Jag hör\nmed välbehag, hur Kirkas och Maja lösgöra båten vid stranden och ro\nöfver sjön. Och då min vän kommer genom grinden, bäfvar jag af lycka\noch tänker icke på något! Min hvita bok! En stor lycka har fångat mig i\nsin oro.\n\nMen det finns dock en stor hemlighet i det som är min kärlek. — — Så\ntänkte jag: Den som är lik en gud, den bästa kan man älska. — Men min\nvän är icke någon gud. Han älskar sig själf visst mera än sin nästa.\nHan säger: Jag önskar, jag vill, jag tar. — — Jag har märkt, att han\ninnerst inne tänker, att en kvinna är något svagt, som man alltid\nvinner. Jag önskar, att han sade mig det med ord, så att jag kunde\nbestrida det. Men han säger: Jag är fattig och svag inför dig. Sådan\när han. — — — Han har också andra mindre fel. Han blåser röken från\nsin cigarrett rakt i ansiktet på den lilla katten, som vill komma upp\ni min famn. Han skrattar åt mig, då jag talar till en liten fågel, som\nkvittrar i äppelträdet. Han dödade en geting, som hade stungit mig i\nnacken. Han tänkte icke på, att en geting också älskar lifvet.\n\nMen för alla dessa fel älskar jag honom hejdlöst. Detta är just\nhemligheten.\n\n\n\n\nEn regnig eftermiddag sitter Astri allvarsam i sitt rum. Hennes tanke\ndröjer vid en sorg, som Maja talte om för henne senaste afton. — —\n— Majas vän har drunknat på en ensam fiskefärd till en af de mindre\nsjöarna norrut. Han hade hissat ett stort segel på en liten båt. Vinden\ntog fatt i seglet, stjälpte båten och tjöt och skrattade öfver sjön, så\natt den drunknandes rop icke kunde höras till torpen och gårdarna på de\nvida stränderna. — — — Majas vän måste dö i en stor ensamhet.\n\nAstri knäpper sina händer.\n\n— — — Men Maja talte också om något annat, något fruktansvärdt\nallvarsamt. Jag kände hur mina läppar kröktes som till förakt, och jag\ntänkte: Du stackars storväxta, som icke stod emot lusten. — Men Maja\nsåg på mig med vidöppna, tårfyllda ögon och sade: — Jag ville gå bort\nfrån lifvet. — — — Det gjorde ondt i mitt bröst, och jag fattade Majas\nhänder, men jag kunde ingenting säga. Men min tanke på Maja värmdes för\nhennes ensamhets skull. Hon kände det, blef lugnad och såg tacksamt på\nmig. — — — Och jag blygdes för mitt högmods skull.\n\nMen ingen är som Helma. Jag hörde, då jag ordnade bordet i matsalen,\nhuru hon i köket talade till Maja utan hårdhet. Så sade hon: — Du skall\nstanna i hvita gården, jag ger dig grindstugan. Maja, jag tänker på dig\nsom på en mor bland alla andra mödrar. — — — Och jag hörde, att Maja\ngrät som af en stor lycka.\n\n\n\n\nVindflöjeln på grindstugutaket gnäller. Två glädtiga vindar, sydvästen\noch sunnan, ansätta flöjeln. Och hvilket nyckfullt spel, som ljuder\nfrån hängbjörken! Astri lyssnar. Och då, i ett nu far vinden af med\nhennes axelslöja och gör den till en fladdrande vimpel i björkens topp.\n\nOch i trädgården gå vindarna sugande längs marken, så att icke ens de\nsmå styfva bellisblommorna förblifva oberörda.\n\nDär står ett fång af hvita vallmoblommor liksom en grupp af skrämda,\nhviskande flickor. Redan har vinden bortfört en blommas hvita,\njungfruliga krona.\n\nHvem har lössläppt alla vindar i dag? Nordan, den gamle krigarn från\nett solfattigt land. Hans röst är dånande som en väldig trummas slag,\noch slumrar han in på kärr och mossar, far frosten ut från hans mun\nöfver unga åkrar och ända in i skogarna öfver rädda smultronblommor.\n\nOch östanvinden! Han, den unge från soluppgångens land. Det gryende\nljusets förhoppningsfulle son, skarp och klar och seende. Unga kvinnor\ngömma skrämda sina ansikten för hans omilda kyssar och vända gärna\nryggen åt hans utsträckta, kraftiga armar. Han står ofta i förbund med\nhagelskurar och tunga snömassor, som ödelägga blomsterfälten.\n\nHvem känner icke sunnanvinden! Den solögde, hvars glödande kyssar alla\nåtrå, hafssträndernas ljumma vind, som blott med en hviskning afslöjar\ndygdiga jungfrur, som ovetande blicka ut öfver hafven. Har någon hört\nhans spel i trädens kronor en tidig morgon. Det har stundom intet ljud,\ndet är fylldt af tystnad och låter oss blott ana en ännu aldrig hörd\nmusik, som skänker sig med samma rikedom åt torpets unga dotter, som om\nmorgonen hälsar solen i sin förstudörr, som åt prinsessan i slottets\nöppna tornrumsfönster. Ett spel, som lockar de tysta att sjunga och de\nsorgsna att lefva lifvet. — Men så är sunnanvinden också själfva solens\nälsklingsson.\n\nMen från aftonrodnadens land kommer västanvinden. Han, som känner\nsolens aftontankar och samlat i sin stämma alla kvällens sånger. Han är\nsällan ohöflig. Han är vis, ty han har upptäckt många hemligheter. Man\nälskar honom för hans egen skull. Han söfver ett moderlöst barn, som\ngråtande sitter vid sidan af en skymmande väg och torkar tårarna från\nde gamle, som hunnit till den blodröda grinden i kvällssolens land. —\nHan är god och ljuflig, västanvinden.\n\n\n\n\nUtanför grinden stannar en främmande man. Vindarna ha drifvit gäck med\nhonom, där han färdats ute på den stora landsvägen. Hans gulbruna,\nslitna sammetsjacka är öfverhöljd med damm, som äfven hvitmenat hans\nursprungligen svarta skoplagg. Och så är han utan hatt. Var det icke\nändå nästan ett skurkstreck af vinden att sopa hatten från hans hufvud\noch sedan blåsa upp den i hvirflande fart ofvanom skogstopparna, där\nden spårlöst försvann. Hans kära, gröna, fjäderprydda hatt!\n\nMen mannen är icke sorgsen. Han ler, så att hans hvita tänder blottas\nunder den mustaschprydda, välformade öfverläppen. Han har ju ändå kvar\nsin tröst, sitt lefvebröd, sitt positiv, som vinden icke mäktade föra\nfrån hans skuldror. Och så har han en apa, en alldeles förtjusande\nliten apa, som han just befriar från gömstället vid barmen innanför\nsammetsjackan. Han talar några ömma, obegripliga ord till det sömniga\ndjuret, som snart piggt skuttar omkring i sin röda kolt på den gröna\ngräsmattan.\n\nMannen fattar vefven, det murrar till i spellådan, som snart krystar\nfram en hel hop morrande, skorrande, sjungande, oförmodadt afbrutna\nljud, alldeles som den gamla rostiga vindflöjeln däruppe på taket.\n\nIlo rusar utför trappan ilsket skällande. Gårdens värdinna skyndar ut,\noch Ilo måste tiga fastän det jäser inom honom af ilska. — En främmande\nman, en främmande, morrar han. Och ett sådant djur, som man kunde ha\nlust att bita.\n\nHelma, som är kunnig i den sydländska mannens språk, ställer många\nfrågor till honom, och han berättar med stor liflighet mera än han\ntillfrågas.\n\nAstri och Kirkas se med nöje på den lilla apan.\n\nFlöjeln på taket gör en hastig sväng och plötsligt hämtar en häftig\nvindpust en hatt till det förundrade sällskapet. Den lilla apan\nbesinnar sig strax. Hon griper hatten med stor hastighet, klättrar\nupp till sin herre och sätter hatten på hans hufvud. Men det är ju en\nfrämmande hatt, en lätt, hvit hatt, och mannen ser förundrad omkring\nsig. Man skrattar. Kirkas går ett stycke utåt vägen för att upptäcka\nnågon ägare till hatten. Astri matar apan med socker och hvetebröd. Och\nmannen drar den främmande hatten djupt ned på sitt vackra, mörka hufvud\noch tackar vinden, som ger lika nyckfullt som han tar.\n\nPastorn kommer pustande uppför backen. Vinden har spelat honom ett\nspratt. Han har redan uppgifvit hoppet att finna sin förlorade\npanamahatt. Med fladdrande hårtestar, andtruten, men med lugn min\nuppnår han det muntra sällskapet utanför hvita gårdens grind.\n\nOch då man för pastorn på bästa vis redogjort för vindspelet, säger\nhan allvarsamt: — Jag märker nu, att det var vår Herres önskan, att\ndenne vandrande man skulle få en af mina hattar. Därför sände han\nden med vinden just i det rätta ögonblicket. Ty icke ett fjun lyftes\nupp af vinden, om det icke så är vår Herres goda vilja. Varen därom\nförvissade, mina kära vänner. — Pastorn går.\n\nOch man undrar icke öfver honom. Ty sådan är byns ensamma, allvarsamma\npräst. Sålunda förklarar han alla hemligheter. Och han skrattar icke\nens åt små lustigheter.\n\nHelma tolkar pastorns ord för spelmannen, som med glad förvåning ser\nefter den redan bortvandrande barhufvade prästen.\n\nSedan man roat apan med att kasta slantar i gräset, därifrån hon med\nförvånansvärd hastighet fortskaffar dem till sin herres ficka, gör\nmannen sig i ordning till affärd från hvita gården.\n\nApan sitter förnöjd i barmfickan. Spelhuset tynger på ryggen. Med\nglädtigt vemod lyfter spelmannen den vinddrifna hatten till tack.\n\nHelma går till grindstugan. Astri och Kirkas skynda upp till köket,\ndär svarta katten i ensamheten roat sig med att tugga på Majas\nevighetsblommor uppe på byrån.\n\nKirkas flyttar katten i en handvändning på golfvet med orden: Du är nog\nicke så klok som positivspelarens apa.\n\nMen Astri ser tigande ut genom fönstret. Hennes tanke dröjer länge\npröfvande vid pastorns trygga ord. — Icke ett fjun lyftes upp af\nvinden, om det icke så är vår Herres goda vilja. — Vinden, som antänder\nen flämtande eldgnista under den fattiges koja. Vinden, som bryter\nunga träd och stjälper seglande båtar, men också den samma vinden, som\nrensar luften, som hjälper markens växter till befruktning och för\nskeppen framåt på de stora hafven.\n\n\n\n\nHögt uppe på en gren i äppelträdet sitter svarta katten och svänger\nmjukt sitt lilla hufvud efter grässtrået, som Astri för upp och ned\nlängs trädstammen. Och då Astri höjer sig på tå för att nå hans\ntassar, är han plötsligt på en ännu högre gren och ser ned på henne\nmed illmariga ögon. Astri kastar bort strået och börjar gå omkring i\nträdgården.\n\nHon sätter sig på bänken som står under den ensamma stora björken i ett\nhörn af trädgården.\n\nSakta öppnas grinden. Sven kommer. Han är allvarsam. Han sätter sig\nbredvid Astri och börjar strax tala, lågmäldt och liksom mödosamt.\n\n— Nu skall du lofva mig det, Astri, nu skall du säga, att du följer mig\npå alla färder, alltid.\n\n— Du vet, att jag älskar tystnaden, stillheten vid sjöarna och denna\ngård, svarar Astri sakta.\n\n— Du vet, att jag älskar dig, säger Sven häftigt, och jag har tänkt i\nstor fröjd, att du hade mig kär. Hans häftiga omfamning skrämmer Astri,\noch hon stöter honom bort. Men hon ser, att hans ögon äro fula och\nröda, och hon fattar hans hand och säger: — Tala till mig, käraste!\n\n— Jag måste resa härifrån. Arbetet kallar mig oafvisligt. Säg, att du\nföljer mig! Vår väg skulle gå genom leende nejder, öfver stora haf till\nvackra städer i främmande länder. Säg, att du följer mig! Sven ser\noroligt på Astri.\n\nMen Astri talar tankfullt som till sig själf. — Mitt hvita rum skulle\nblifva tomt, och Helma skulle säga i sitt hjärta: Så snart hon lämnade\nalla blommorna.\n\nHvem skulle göra leksaker åt byns barn? Hvem skulle taga emot deras\nsmå buketter af ringblommor och deras leenden? Jag blefve dig visst en\ntrumpen kamrat, och jag skulle kanske dö på vägarnas långa färder af\nlängtan till stillheten vid de egna sjöstränderna och ängarna.\n\nSven höjer sitt hufvud med en suck.\n\n— Stanna, säger jag dig. Men vet, att det kommer en tid, då stillheten,\nsjälfva solen icke skall vara dig nog. Och du skall tvina som en blomma\nutan vatten, och du skall icke veta, hvad du skall göra under långa\nhöst- och vinterkvällar, ty din själ är full af glöd i sin hvithet. Du\när den jordbundna blomman, du är drömmen som fröjdat och plågat mig.\n\n— Jag har en bok, åt hvilken jag kan anförtro sorgerna, säger Astri\nnästan hviskande. — Jag har barnen från byn, åt hvilka jag kan göra\nleksaker så lustiga, att deras bleka kinder blifva röda af glädje, då\njag säger: Små barn, detta är åt Eder. — Jag har solen, som lyser äfven\nom vintern.\n\nJag älskar dig med stor kärlek, men de hålla alla mig fast i mina\nhänder och säga: Du har lofvat, du har lofvat.\n\n— Jag har också lofvat, allt har jag lofvat åt arbetet, som är en\nstor och härlig möda. Och trädgårdarna stå fulla af blommor, eldröda,\nvänliga, ömmare blommor, säger Sven häftigt. Han reser sig upp, hans\nhänder omfatta Astris. Hon ser upp på hans ansikte, som lyser af en\nstor vrede, sorg och ömhet. Han går, utan att säga något vidare.\n\nKvällsvinden for genom den ensamma björken och smekte Astris ansikte.\nMen det var en främmande smekning. Hon skalf som af frossa, men satt\nännu länge kvar under det sakta vajande trädet. Hon försökte gifva\nsig själf en förklaring, tala till sitt hjärta, som blef så trött, då\nSven sade: Det finns andra, ömmare blommor — att det icke orkade gifva\nord åt munnen, som ville ropa: Jag följer dig. Hon förde handen öfver\nögonen.\n\nMen hon höjde åter hufvudet och gick hastigt ut genom den skumma\nträdgården.\n\nI rummet lyste nu ingen tröstande sol öfver bädden, men sommarnattens\nskymning lade sitt hufvud bredvid Astris på kudden, och hon somnade.\n\n\n\n\nII\n\n\nSommarn är slut, äfven hösten har gått. Det är vinter. Astri ser ut\nfrån sitt fönster öfver den snötäckta trädgården. Många nya tankar\nhafva födts hos henne, många tunga hemligheter har hon anat, men också\nnya fröjder. Hon tar sin bok, för den smekande mot kinden, öppnar den\noch börjar skrifva.\n\nMin tysta bok! Vi äro två ensamma, oförstådda ting. Men nu hafva vi\nhunnit öfver det svåra. Lugnet har kommit.\n\nDå sjön är upprörd af vinden, då himlen är full af moln, då sjunger\njag: Vinden stillas, solen kommer åter. — Detta är att förtrösta. Men\ndå min egen själs bottenlösa haf svallar och våndas i oro, då tänker\njag: Aldrig, aldrig blir det lugnt. — Det är att misströsta och tvifla.\n\nDå jag var fjorton år och gick i skolan, sade jag till far: Man blir\nförtviflad af att tvingas lära sig den högre matematiken. — Förtviflad!\nMan säger det ordet innan man är vuxen, man säger det för någon\nolustighets skull, utan vetskap om dess innebörd.\n\nMen nu skall jag säga dig, min hvita bok: då förtviflan är inne i\nsjälen, då säger man det icke. Man färdas i en båt öfver hafvet.\nStormvinden kommer, stjälper båten. Man sjunker och kan icke klaga för\nvattnets tyngd. Man sitter i sitt rum, man skådar endast tomhet och\nsjunker i ett djup, som är ensamhet. Att vara till är en smärtlös oro,\nmen man lugnas ej af tanken på döden. Smärtan är domnad och hör icke,\ndå man tigger den som en gudsgåfva. Man ligger i sin säng och gråter\nöfver blommorna som mist förmågan att fröjda. Bref, som komma från den\nman älskar, kastar man olästa i elden af en stor ledsnad, ty det finns\nicke en enda värmande tanke i hela vida världen. Bref, som man skulle\nälska likt glada budskap, fastän de vore sårande och stränga. — — — Kan\ndu nu fatta, min hvita bok, hvad förtviflan är. Men nu vet jag, att jag\nändå icke kunnat säga dig det.\n\nMen att tillfriskna från en stor förtviflan, det är mera än vår i\nskogen, ty det är att känna våren inne i sin egen själ. Det är tusen\nfröjder, som vakna och le mot den största fröjden, som är lifvet.\n\nMan skådar solen i jublande andakt, då han lyser öfver djupa\nsnödrifvor. Man kysser drifhusblommorna, hyacinterna, de stora\nkonvaljerna och chrysanthemerna, medan man i hemlighet tänker på allt,\nsom ligger gömdt under vinterns snömassor. Att få plocka de första\nblå blommorna, som födas på den våta solbacken, det är en särskild\nfröjd för sig. Att gå omkring i trädgården, klädd i små stöflar, som\nskydda skorna för det vätande snöslasket, det är en fröjd för sig. Och\nsedan i april, när molnen fälla de stora flingorna, är det en särskild\nfröjd att vända ansiktet uppåt och låta snön kittla näsan, munnen och\nkinderna.\n\nMin hvita bok, det finns så oändligt många fröjder, som hjälpa oss att\nförstå och älska lifvet.\n\nMen i en stor förtviflan födes en stor stolthet, kanske högmod. Högmod\när en gudomlighet, som hjälper öfver afgrunder, men på de leende\nblomsterfälten är hon farlig som en demon, ty hon hviskar: Se, så du\nburit bördan, modigt och tyst som en drottning. — Men man måste säga\ntill henne: Gå bort, far till andra, som ensamma kämpa på stora rasande\nvatten, far till de små torpens husbönder, hvilkas skördar vårfrosten\ntager en oanad natt. Far till fäder och mödrar, hvilkas barn döden\ntager vid blomningstiden, till alla dem, som skatter ägt och allt\nförlorat. Höj deras hufvuden och säg: I åren en hög och modig guds\nvälborna barn. Det anstår Eder icke att brytas. — Och då du bragt deras\nsuckar till en sådan kunskap, far då åter till andra, andra. Ty det\nsägs, att det finns så många människor i hvarje land, i hvarje stad,\nsom sörja och förtvifla. Och tänk, det finns så många länder och städer.\n\n\n\n\nAstri skyndar från grindstugan. Hon har något stort att tala om.\n\nHelma, som just hvilar sig i en gungstol i matsalen, ser förvånad upp,\ndå Astri så bullersamt kommer in.\n\n— Helma! Maja har nu fått ett barn, ett riktigt barn, ett gossebarn!\nDå jag gick förbi grindstugan, öppnade byfrun dörren och bad mig\nkomma in. Jag stannade på tröskeln. Maja sof. Och barnet, som låg vid\nhennes bröst, var så litet, att man måste knäppa sina händer i andakt.\nMaja vaknade, hon sade intet, men hon såg ut, som visste hon alla\nhemligheter.\n\nHelma säger intet, hon ser blott allvarligt leende på Astri.\n\n— Helma, säg ändå, att ingen bild är så vacker som madonnans och\nbarnets bild, som finns därinne i ditt arbetsrum. Den är så vacker,\natt jag nästan ville tro på dess väsens innebörd. Renheten är något,\nsom behagar oss alla innerst inne. Därför hafva också människor älskat\natt föreställa sig gudar som rena jungfrurs söner. Renheten är det\ngudomliga.\n\nMen Majas barn, alla mödrars små barn, de äro också som små gudar. Men\nmödrarna och fäderna vore icke värdiga att vidröra dem.\n\n— Astri, säger Helma, vi måste respektera lifvets former.\n\n— Jag respekterar ju också en kamel eller en giraff, men jag vill icke\nvidröra dem.\n\n— Du fattar icke undergifvenheten inför det starkaste, säger Helma\nallvarsamt.\n\n— I allt, som liknar en kamp, vill jag icke vara undergifven.\n\n— Du högmodiga lilla flicka, säger Helma och börjar sy på ett broderi,\nsom legat hopviket i hennes famn.\n\nMen Astri skyndar till sitt rum och tänker icke längre på Helmas ord.\n\nDå hon kommer tillbaka, har hon händerna fulla med band, garn, knappar\noch tygstycken. Och hon börjar klippa och sömma.\n\n— Tänk, Helma, han behöfver så mycket, en tröja, en kolt, ett täcke,\noch sedan, längre fram, små strumpor, byxor, mössa och kappa. Han är ju\nockså vårt barn nästan lika mycket som Majas, eftersom han blef född i\nhvita gården, icke sant, Helma.\n\nOch Helma nickar leende åt Astri.\n\n\n\n\nDet är i maj.\n\nKirkas, som sedan en månad är värdinna i en af kyrkbyns största\ngårdar, kommer en eftermiddag till hvita gården. Hon berättar en liten\nhändelse, som timat i byn.\n\nVid landsvägen, som går just förbi kyrkan, stod en förtorkad\nenrisbuske. Man visste icke, hvarifrån vinden fört en eldsgnista till\nbusken, som snart stod i ljusan låga. Det var just på lördagsafton.\nMan hade öppnat ett fönster i kyrkan, där det städades till\nsöndagsgudstjänsten. Vinden blef häftig, det sprakade till i den\nbrinnande busken. Gnistor flögo vidt omkring, hvirflade kring den gamla\nklockstapeln, glimrade ännu borta vid gärdet, som omsluter klockarens\ngård. Men en gnista fann vägen genom kyrkans öppna fönster och stannade\npå altarets tafla. Gnistan svedde Jesubarnets gloria.\n\nPastorn var sorgsen öfver olyckan och hade sändt bud till den unge\nmålarn, som gjort taflan. Man hoppades, att denne skulle kunna utplåna\nden svarta fläcken på glorian.\n\nKirkas berättelse kommer Astris hufvud att svindla af gömda tankar, men\nhon bemödar sig att säga lugnt:\n\n— Tänk, ända till en kyrkas altare kan vinden nå.\n\nHelma talar med Kirkas om hushållning, om trädgårdsskötsel och om\nlärftsväfvar. Kirkas berättar om kalfvar och grisar, som födts, och om\nde flitigt värpande hönsen.\n\nAstri lyssnar ouppmärksamt till allt detta. Hon går oförmärkt in i sitt\nrum, där hon får knäppa sina händer och tänka sina många tankar — —\n— Han skall åter komma till byn, han, som blef stormvinden öfver min\nsjäls ängar och bragte hagelskurar att för en tid lamslå mitt väsens\nungdom. Skall jag möta honom? Skall han tala till mig? — — —\n\nSå sade Helma, då jag låg sjuk i min säng: Barn, du har varit alltför\nsträng mot dig själf. Du är ömtålig.\n\nAtt vara sträng mot sig själf är ett högmod, som man icke kan\nöfvervinna, ett lysande, envist högmod, som plågar, ty man är ju ändå\nung och längtande.\n\nMen att vara sträng mot sig själf, är också att vara sträng mot en\nannan. Men jag vågar knappast säga till mig själf: Nu vill jag vara god\nmot honom, god och sann och fattig inför honom.\n\nDet finns en sådan lycka som mors, en sådan som Helmas, en sådan som\nMajas. Hvilken är den största lyckan? Helma har sagt: den, som man\naldrig når.\n\n\n\n\nFörgäfves har Astri spejande lyssnat nere vid stranden. Ingen båt har\nlandat vid gårdens brygga. Endast ensamma fiskare hafva sakta rott sina\nbåtar förbi.\n\n— Så härligt väder i dag, har Astri sagt till dem. De förstå och älska\nen sådan hälsning och hafva hvilat en stund på årorna och svarat med\nett högt leende: Ja.\n\nMen ingen båt har landat vid bryggan. Astri vänder upp till gården med\nen suck. Hon vill skrifva ett bref till hemmet.\n\nEfter middagen är hon på färd öfver sjön. Hon ror ifrigt med små,\nhastiga tag. Hon måste hinna fram, innan byposten far från den stora\ngården.\n\nDär kommer en båt från den motsatta stranden. Astri igenkänner snart\nhela lasten. Det är barn från torpen och gårdarna.\n\n— Har posten kommit, frågar Astri.\n\n— Ja, ropa barnen och visa upp sina tidningar. De hafva också ett bref\ntill hvita gården. Astri ror till dem, får brefvet, nickar till alla\nbarnen och ror ifrigt vidare. Brefvet hinner hon läsa en annan gång.\n\nDå Astri kommer in i stugan, gör postgubben sig just i ordning till\naffärd. Hon lämnar sitt bref till gubben med en glädtig nick.\n\nMen på stugans långa bord upptäcker hon en tidning och på tidningen ett\nbref, å hvilket ett namn står skrifvet med små, nätta bokstäfver. Något\nsmärtsamt skymtar öfver hennes ansikte, och hastigt lämnar hon stugan.\n\nI en skogsdunge vid vägen bryter Astri brefvet, som barnen lämnade\nhenne. Det är från en släkting i ett främmande land. Men hennes tankar\nkunna icke följa orden på papperet. De dröja envist, i orolig aning,\nvid det lilla brefvet, som låg på stugans bord.\n\n\n\n\nDet går en man på vägen. Han läser så ifrigt i sin tidning, att ett\nobrutet bref faller ur hans hand. Långsamt tar han upp brefvet och ser\ni detsamma Astri, som kommer honom till möte från björkdungen. Han\nstannar ett ögonblick, men så går han till henne, hälsande med ett\nsäreget tungt leende.\n\nIngen säger något. Då de vandrat ett stycke på vägen, försöker Astri\nsäga något om våren, som åter kommit, men orden stanna liksom i\nbröstet, och hon måste hosta litet.\n\n— Du är väl icke sjuk, säger Sven med en uppmärksam, hastig blick på\nAstri.\n\n— Jag — nej, svarar Astri, vemodigt leende.\n\nSå gå de åter tysta en lång stund.\n\n— Du vet kanske, att jag har en ung hustru, säger Sven plötsligt,\nalltför glädtigt.\n\n— Nej, svarar Astri lågt. Hon känner, att blodet går från hennes\nansikte, en säregen mattighet griper henne och hon säger:\n\n— Låt mig sitta en stund, jag måste befria en myra, som krupit in i min\nsko.\n\nSven ser liksom förundrad på Astri, som snart åter spänstigt reser sig,\nlyfter sitt hufvud och försöker att säga glädtigt:\n\n— Och du är lycklig?\n\n— Ja, det gladde dig väl icke, om jag vore olycklig.\n\nAstri ser förvånad på Sven.\n\n— Jag har ju icke rätt att säga: Det gladde mig, om du icke vore\nlycklig.\n\n— Du säger aldrig sanningen.\n\n— Jag hade tänkt säga dig sanningen i dag.\n\nSven ser ännu mera förvånad på Astri, som säger:\n\n— Solen har icke varit mig nog, ej heller blommorna. Högmodig har jag\nvarit, men också olycklig, mycket olycklig. De bref du sände mig,\nkastade jag olästa i elden af en stor förtviflan. Men jag tänker på\ndig alltjämt med stor kärlek. Och nu har du en annan van, en hustru,\nsom jag ville säga till: Gå, gå, gå, jag kan icke se ditt ansikte, du\nplågar mig. — Och dock är hon kanske god, mycket mera god än jag.\n\n— Ja, hon är god, mycket mera god än du, säger Sven med en suck; men\ndet lyser som af lycka i hans ögon. — Astri, jag hade tänkt, att aldrig\nsäga dig detta: — Jag längtar ut ur en stor och dödande ledsnad.\n\n— Käraste Sven, säger Astri och fattar hans hand, och hennes ansikte\nstrålar som af en lyckohändelse.\n\n— Jag ville frigöra mig, jag är olycklig, säger Sven sakta.\n\nMen Astris ansikte blir plötsligt strängt och mycket allvarsamt.\n\n— Sven, du minns den lilla svarta katten, som finns i hvita gården. Han\när icke längre leksam och roande. Maja sade en dag: Låt oss taga en\nannan. — Jag blef så upprörd öfver Majas hårda ord, att jag måste säga:\n— Låt oss bevara troheten, om det också vore endast mot en stackars\nliten, svart katt. — Vi skrattade alla, men det är nog något mycket\nallvarsamt. Jag tror, att det är orättfärdigt att bryta ett gifvet\nlöfte, som någon annan tryggar sig till, och det är fult, alltid fult.\nEtt löfte är visst något stort och omfattande. Jag tror att det aldrig\nbör gifvas i högmod, icke i trots, icke i en häftig glädje. Ett löfte\nborde gifvas i en stor vishet.\n\n— Men en stor vishet kommer efter en stor ovishet, och därför har man\nrätt att frigöra sig, hör du det, frigöra sig, säger Sven häftigt.\n\n— Sven, tänk ut, hvad hon som är din hustru skulle säga om dessa dina\nord.\n\nSven går tyst en lång stund. Så säger han tungt och mödosamt:\n\n— Hon skall säga: — Du är bunden, jag ger dig icke friheten. — — — Nu\nvet jag det, så skall hon säga.\n\nSjön skymtar redan mellan träden. Sven väckes ur sina tankar och säger:\n\n— Jag vill ro dig öfver sjön.\n\n— Jag vill också, att du skall ro mig öfver sjön, säger Astri.\n\n\n\n\n— Det finns dock mycket att fröjdas öfver, försöker Astri säga, då hon\nser på Svens ansikte, där han ror med trötta, långsamma tag.\n\n— Menar du det?\n\n— Jag vet icke. Astri vänder sitt sorgsna ansikte utåt sjön.\n\nSå tala de ingenting vidare på en lång stund.\n\nSmå lummiga holmar, som titta upp ur sjön, sända dofter från blommande\nträd; muntert kvittrande fåglar flyga smeksamt tätt, liksom tröstande,\ninvid båten.\n\n— Små fåglar, små fåglar, säger Astri sakta.\n\n— Så tung du blifvit, säger Sven med en matt glimt i ögonen och hvilar\nen stund på åran. Astri nickar.\n\nSå ror man åter vidare under tystnad.\n\nBåten är redan nära hvita gårdens brygga. Astri lämnar rodret, går att\nsätta sig bredvid Sven och säger lågmäldt:\n\n— Hör, om du skulle tänka på mig som på en mor, som älskar öfver allt\nannat sin enda son. Jag skulle också bemöda mig, att tänka på dig utan\nlidelse, såsom visst mödrarna tänka på sina unga söner. Hänförd skall\njag mottaga budskap om din berömmelse bland människorna, och du skall\nblifva stor och ärad som en kung.\n\nSå säger hon hviskande som till sig själf: Men fåfängt skall jag längta\natt bjuda min famn åt ditt trötta hufvud om kvällen.\n\nTyst, som ett tröstbehöfvande barn, har Sven lyssnat till Astri. Men\nplötsligt går ett drag af obändig egenvilja öfver hans anledsdrag och\nhan kysser hennes sorgsna ansikte och talar häftigt och lidelsefullt:\n\n— Nej, nej, jag vill tänka på dig som min brud, min jungfruliga, ännu\nouppnådda brud, och jag skall blifva fri, fri, fri.\n\nBåten har af en lätt vind drifvits rakt till bryggan. Astri fattar\nhastigt Svens hufvud mellan sina händer och hviskar i hans öra: — Det\nvore visst en alltför stor och syndig lycka. Och i ett nu är hon uppe\npå bryggan och går med lyckliga steg upp mot gården.\n\nVinden, som helt sakta smekte den nyckfulla sjön, blir plötsligt\nrasande och själfsvåldig. Sven blickar förtjust ut öfver det skummande\nlilla hafvet. Han går att hämta ett segel från båthuset, gör hastigt i\nordning sin farkost, som snart går i yrande fart bortom udden, mot den\nöppna farliga fjärden.\n\n       *       *       *       *       *\n\nMen midt i trädgården står Astri lyssnande utåt sjön, där vinden går\nsom ett regn af kyssar, häftiga, länge återhållna, vilda, obändiga.\n\n\n\n"]