[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fmrwRDLxk-39mRDC_4nQpnPnPnOkDCPq7SNiabyhTfDM":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":17,"wordCount":18,"charCount":19,"usRestricted":20,"gutenbergId":21,"gutenbergSubjects":22,"gutenbergCategories":24,"gutenbergSummary":25,"gutenbergTranslators":26,"gutenbergDownloadCount":27,"aiDescription":28,"preamble":29,"content":30},4,"Samlade arbeten II","Runeberg, Johan Ludvig",1804,1877,"4-runeberg-johan-ludvig-samlade-arbeten-ii","4__Runeberg_Johan_Ludvig__Samlade_arbeten_II","Kung Fjalar; Nadeschda; Kan ej; Kungarne på Salamis; Psalmer","runous",[],[],"sv",1899,null,153210,692592,false,13101,[23],"Poetry",[23],"\"Samlade arbeten II\" by Johan Ludvig Runeberg is a collection of poetry and lyrical verses composed in the early 20th century. The work features a variety of themes, including heroism, love, and the struggles of human existence, as demonstrated in its opening sections, which contain narratives surrounding kingly characters and their challenges.  The opening of the work introduces \"Kung Fjalar,\" a tale unfolding through five songs. It depicts the aged King Fjalar, who reminisces about past victories and power while facing the haunting reality of his fading strength and the legacy he will leave behind. As he prepares to make a monumental decision concerning his family, a foreboding prophecy from Dargar, a seer, suggests tragic consequences tied to his lineage. The themes of duty, sacrifice, and the burdens of leadership become apparent as Fjalar reflects on his reign and the choices that lie ahead, setting a dramatic stage for the unfolding saga. (This is an automatically generated summary.)",[],543,"Johan Ludvig Runebergin koottujen teosten toinen osa sisältää kirjailijan keskeisiä runoelmia, näytelmiä ja proosaa. Kokoelmaan kuuluvat muun muassa merkittävät eeppiset teokset Kuningas Fjalar ja Nadeschda sekä näytelmä Salaminin kuninkaat. Lisäksi nide sisältää virsiä, lyhyitä kertomuksia ja esseitä, jotka edustavat kansallisrunoilijan monipuolista tuotantoa.","'Samlade arbeten II' av J. L. Runeberg är Projekt Lönnrots utgivelse\nnr 4. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen,\nvarför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till\ne-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lönnrot.","SAMLADE ARBETEN II\n\naf\n\nJohan Ludvig Runeberg\n\n\n\nG. W. edlund, Helsingfors, 1903.\n\n\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\nKung Fjalar\nNadeschda\nKan ej\nKungarne på Salamis\n\nPsalmer\n  N:o 2. Herrans bud\n  N:o 3.\n  N:o 10. Herrans bön\n  N:o 12. Döpelsen\nKonung Davids psalmer\n  N:o 27. Den 8 kon. Dav. ps.\n  N:o 37. Den 19 kon. Dav. ps.\n  N:o 39. Den 22 kon. Dav. ps.\n  N:o 49. Den 37 kon. Dav. ps.\n  N:o 52. Den 41 kon. Dav. ps.\n  N:o 57. Den 46 kon. Dav. ps.\n  N:o 102. Den 137 kon. Dav. ps.\n  N:o 103. Den 139 kon. Dav. ps.\nN:o 131. Julpsalm\nN:o 134. Nyårspsalm\nN:o 146. Trettondedagspsalm\nPassionspsalmer\n  N:o 147. Människones son\n  N:o 148. Suckar vid korset\n  N:o 149. Jesu ord på korset\n  N:o 161. Kristus i grafven\nN:o 167. Påskpsalm\nPingstpsalmer\n  N:o 178\n  N:o 179\n  N:o 185\nN:o 199. Läroämbetet\nPsalmer öfver söndagsevangelier\n  N:o 201. Joh. 2: 1-11\n  N:o 202. Matt. 20: 1-16\n  N:o 204. Luk. 16: 19-31\n  N:o 208. Luk. 16: 1-9\n  N:o 209. Luk. 10: 23-37\n  N:o 210. Luk. 17: 11-19\n  N:o 212. Matt. 18: 23-35\nOm Guds ord och församling\n  N:o 223. Gudstjänsten\n  N:o 225. Guds ord\n  N:o 226. Guds hus\n  N:o 236. En kristens stridspsalm\n  N:o 237. Ljusets seger\nOm ett kristeligt lefverne\n  N:o 269. Världens fåfänglighet\n  N:o 275. Emot dryckenskap\n  N:o 277. Emot okyskhet\n  N:o 282. Korset\n  N:o 296. Bönepsalm\nBöner i landsplågor\n  N:o 308\n  N:o 309\nN:o 311. Bön om frid\nN:o 312. Jordens fruktbarhet\nN:o 314. Sommaren\nN:o 318. 1 hungersnöd\nN:o 321. Fosterlandet\nBröllopspsalmer\n  N:o 326\n  N:o 328\nN:o 329. För barn\nN:o 335. På resa\nMåltidspsalmer\n  N:o 341\n  N:o 343\nMorgon- och aftonpsalmer\n  N:o 344\n  N:o 348\n  N:o 352. Morgonpsalm\n  N:o 363. Aftonpsalm\nBeredningspsalmer till döden\n  N:o 379\n  N:o 381\n  N:o 382\n  N:o 390. Suckan i dödsångest\n\nSmärre berättelser\n  En julkväll i lotskojan\n  Lurendrejaren\n  Eldsvådan\n  Den väntande\n  Processmakaren\n\nUppsatser\n  Några ord om nejderna, folklynnet och lefnadssättet\n    i Saarijärvi socken\n  Några ord om Svenska akademiens valspråk: Snille och smak\n  Några ord om metoden att uppläsa bunden stil\n  En anmärkning om konstnärens förhållande till naturen\n  Om parodien\n  Försök till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen\n  Fru Lenngren\n  Skaldestycken af F.M. Franzén. Femte bandet\n  Törnrosens bok\n  Ramido Marinesco\n  Lucrezia Borgia, dram af Victor Hugo\n  Är Macbeth en kristlig tragedi?\n  Några ord om poemet \"Fjalar\" och Saimas kritik öfver detsamma\n  Till författaren af \"Svar till den gamle trädgårdsmästaren\"\n\n\n\n\n\n\nKUNG FJALAR\n\nEn dikt i fem sånger\n\n\n\n\nFörsta sången.\n\n\n    Han, skaparn af lycka och sed,\n    Skall se en dag, när, fläckad af brott, hans ätt\n    Slocknar i blygd, hans son, den ende,\n    Sluter som brud sin syster i eldad famn.\n\nSatt hög å sin konungastol\nHugstore Fjalar, Gauthiods kung. Hans blick,\nKlarnad i vunna segrars fröjder,\nSkimrade ung än under hans silfverhår.\n\nJul kommit; det dracks i hans borg,\nMidvinterns festmjöd jäste i skumhöljdt horn,\nHundrade facklor brunno, flere\nJublade kämpar nu i sin konungs sal.\n\nAlf, Vesete, Kare och Rafn,\nI sommarns strider pröfvade, Ingul djärf,\nAgnar och bärsärks-mördarn Hadding,\nYnglingar än, dock nämnde i skaldens sång,\n\nStyr, ärrig, och Sote, med sköld\nAf tvenne tolfter pilar igenomträngd,\nDrucko i drottens rund. Hvem täljer\nAlla hans kämpars namn och de bragders tal?\n\nEn glömme dock sångaren ej,\nÅrtyngde Sjolf, härskarornas bane, dig,\nEnde af forna tiders hjältar,\nSparad åt Fjalar kung i hans ålder än.\n\nDu stod vid hans sida, då ung\nI bådas ådror brusade lifvets ström;\nTrotsande årens makt och dödens,\nBlödde en svalkad blod du med honom än.\n\nLyss, konungen reser sig opp,\nHans hand har fattat skummande hornet kring.\nHugad är drotten nu att tala,\nSvärja han vill sin ed, det är löftets stund.\n\n\"Upp\", talar han, \"lyssnen, I män,\nDen gamle ekens svällande sommarlöf,\nVuxna på nytt kring gråa stammen,\nHärjad af stridens stormar så mången gång.\n\nHvem finnes blande eder som ren\nPå blomsterängar kufvade fjärlar, när\nFjärran på Morvens strand Dunkomar\nBleknande bet min glafven med blodig tand?\n\nSkepp hade jag nio; med män\nTill hundrade från hvarje i land jag gick.\nMötte med dubbel makt mig Morven,\nGlimmande stolt mot gryende dagens rand.\n\nTvå stodo på stranden vi kvar,\nJag en och Sjolf den andra, när kvällens sky\nBleknad i väster sam och månen\nSänkte på svärdets skördar sin blick af frid.\n\nSå föll sig vårt ynglingadåd.\nPå kinden växte skägget, vi blefvo män,\nHärjade land, dem ingen vinter\nHärjat, och foro längre, än sommarn far.\n\nMö tog jag, då grånade ren\nMin lock, men drottningsnamn jag den väna bjöd.\nSon hon mig gaf och dotter. Båda\nLeka med blommor än på sin moders graf.\n\nMätt är jag på bragder och strid.\nFrejdstore drottar gälda mig skatt, mitt namn\nTröttade skalders läpp, och harpan\nÄger för nya segrar ej toner fler.\n\nNu lyster mig hvila en gång.\nMin lefnads dag, den stormiga, nått sin kväll,\nStillare vindar susa; spörje\nKufvade haf och länder mitt aftonlugn.\"\n\nSå talte han. Lyssnande stod\nFejdvane Sjolf. Den grånade kämpens bröst\nSvällde af otämd harm, och mörker\nBreddes i fåror öfver hans ögonbryn.\n\n\"Hvad, svek mig mitt öra\", han sad',\n\"Var det kung Fjalars stämma, som hvila ljöd?\nTröttnade örnen ren att jaga,\nÄlskar han ärans strålande rymd ej mer?\n\nDjärft höjer sig Erin ännu,\nTvå gånger kufvadt, trotsar det än ditt svärd.\nSmygande bjarmer bloda hafven,\nVill du dem bida här på din egen strand?\n\nRo skänker oss högen allen;\nDär ofvan hvilar ingen, den svage minst.\nHårda de äro, lifvets lekar.\nVe, att din kraft är bruten i förtid, kung!\"\n\nStolt drogs vid den åldriges ord\nKring Fjalars läpp ett leende. Hornet gaf\nSvennen han åter, och från vapen-\nSmyckade pelarn tog han sin båge lugn.\n\nNu hvinade strängen. En blixt\nFlög salen genom. Skälfvande klang en sköld,\nTräffad å motsatt vägg, men pilen\nDarrade djupt bakom den i furans märg.\n\nEj syntes för kämparne då\nEtt skott, likt detta, skjutet i nord. Men lugnt\nFattade kungen hornet åter,\nVäldig i salen spordes hans röst på nytt:\n\n\"Frid\", sade han, \"skydda jag vill.\nFörnimmen, Gauthiods söner, er konungs ed!\nVidgade hyddor, sparda lundar,\nTegar af guldax vare mig segrar nu.\n\nGro skall i mitt hägnade land,\nHvad ljuft, hvad mildt i människobröst blef sådt,\nSvagheten blomma trygg, och kraften,\nSparande svärdet, glädas att skona blott.\n\nTrott har på min vilja jag förr,\nPå samma vilja tror jag ännu; i strid\nStyrde den dödens gång, i friden\nStyra den skall okufvelig lifvets gång.\n\nYfs våldet med hotande arm,\nStår ondskan trygg, bryts lag i mitt rike, kränks\nTäckelig sed och fridlyst ordning,\nSjunke i glömska Fjalar och Fjalars ed!\"\n\nSagdt. Dallrande spordes ännu\nHans stämmas ljud i kämparnes barm. Han själf\nFörde med långsam hand till läppen\nHornet och drack det ut i ett andetag.\n\nNu satte sig kungen i frid.\nDå steg från dörren fram till hans tron en gäst;\nIngen hans ankomst varsnat, undran\nFöljde den mörktomskyggades stilla gång.\n\nBöjd syntes han först till sitt skick,\nEn okänd främling, kufvad af nöd och år;\nHögre dock hvarje steg hans skepnad\nGjorde, och jättelik han för Fjalar stod.\n\nOpp slog han sin kappa, man såg\nMed häpnad Dargar, siaren, ödets tolk,\nMäktig att genomtränga dunkla,\nKommande tiders djup med sin andes blick.\n\nSedd var han sen hundrade år\nBland nordens fjäll, af lyckliga sällan dock.\nHotande, dystra åskor fjärran\nAnade den, som hörde hans lugna röst.\n\nNu talte han: \"Konung, din ed\nVar stor, en större hörde dock Dargar nyss,\nDär han på klippans spets i lugnet\nLyssnade tyst till ljud från ett nattmolns rand.\n\nOrd hörde han: 'Fjalar har glömt,\nAtt gudar skipa människors lott, han tror\nStolt på sin viljas lag, och ordna\nVill han en framtids skick med sin kraft af stoft.\n\nSe skall dock hans öga ännu,\nFörrn högens natt hans flyktiga storhet gömt,\nEviga makters lek med spotska,\nTrotsande jordbarns löften af bubblans tyngd.\n\nHan, skaparn af lycka och sed,\nSkall se en dag, när, fläckad af brott, hans ätt\nSlocknar i blygd, hans son, den ende,\nSluter som brud sin syster i eldad famn'.\"\n\nTyst blef det i salen, det blef\nFör skådarns blick en syn, som då haglets skur\nStormat förbi och lugnet åter\nLägger sig kyligt öfver en hvitnad bygd.\n\nBlek satt på sin härskaretron\nKung Fjalar, färglös rördes hans läpp och\nKämpades inom hjältebarmen,\nInnan med kufvad smärta han tog till ord:\n\n\"Gån\", sade han, \"bringen mig hit\nMin Hjalmar, bringen Gerda, den späda, hit;\nSkåda jag vill dem båda, välja\nVill jag emellan båda, ty en skall dö.\n\nKänn, siare, Fjalar och känn\nHans trots, till molnets gudar hans hälsning bär,\nSpörj, om de lärt att allt försaka,\nInnan som han de vant sig att allt förmå.\n\nNu, trampa din nattliga ban.\nNär en gång Fjalar rister sig geirsodd, kom,\nInnan hans hand vid svärdet domnar,\nGälda han vill dig lön för din svarta lögn.\"\n\n\"Kung\", talade Dargar, \"ditt ord\nHar ej förgäfves manat; jag komma skall.\nRäknade äro lifvets stunder,\nÄfven för oss de fyllas en gång. Farväl!\"\n\nBort vandrade siaren lugn.\nMen in med kungabarnen en tärna kom,\nNalkades drottens tron och lyfte\nBåda i tystnad sakta på fadrens knän.\n\nEj jublade kämparne mer,\nEj gick kring laget skummande hornets fröjd;\nTyst som en grift var salen, tysta,\nBäfvande blickar lefde kring Fjalar blott.\n\nVal skulle han göra. Han såg\nPå Hjalmar först, såg länge, hans anlets natt\nKlarnade, blott till afsked tycktes\nStilla hans öga sjunka på dottren nu.\n\nHon mötte hans öga och log,\nMot fadersbarmen lutande kinden trygg;\nDarrande satt kung Fjalar åter,\nGudabekämparn skalf för ett värnlöst barn.\n\nBort flydde från henne hans blick,\nPå Hjalmar föll den, flydde från honom, flög\nSnabb som en ljungeld mellan båda,\nTills att, mot höjden riktad, den kvarblef stel.\n\nDå reste sig Sjolf. På hans kind,\nDen bleka, gråa, rullade klar en tår.\nFram till sin gamle vapenbroder\nSteg han och hof till darrande ord sin röst:\n\n\"Kung, Hjalmar skall föra ditt svärd\nEn gång, när själf du hvilar med maktlös arm,\nSkydda ditt land och fjärran väcka\nMinnet af Fjalar än, där det slumra vill.\n\nDröj längre då ej i ditt val!\nBrant står vid stranden klippan, och nedanför\nVäntar i tystnad svala vågen;\nLätt som en gnista slocknar din dotter där.\"\n\nSå hördes han tala, han tog\nFrån fadrens knä det leende offret. Snart\nÖppnades salens dörr, och natten\nSlöt i sitt stumma mörker den gamles väg.\n\nKvar satt, där han sutit, ännu\nOrörlig Fjalar; endast hans hand, som nyss\nSlöt sig till stöd kring dottren, syntes\nLigga som vissnad nu på hans tomma knä.\n\nSent höjde han blicken. Han såg\nKring vida salen forskande, bister, mörk;\nKämpar, som lett mot dödar, syntes\nBäfva för blixten, född i hans ögas natt.\n\nNu tystnaden bröt han. Hans röst\nVar djup som fjärran rullande åskors dån.\n\"Vittnen af Fjalars sorg\", han sade,\n\"Börjad är striden, hören er konungs ord!\n\nVe den, som i tystnadens graf,\nHvad nu han sett, ej gömmer. Hans lif skall blygd\nHölja, hans spår min hämnd skall finna,\nFördes han än af stormen till världens gräns.\n\nEj nämne en tunga det namn,\nHon bar, min dotter. Här i sin faders barm\nHar hon sin korta lefnads saga;\nVare den blott för mig. Det är minne nog.\n\nDå först, när jag hunnit mitt mål,\nNär kring min hvila kumlen sig hvälfver hög,\nMänniskoord ej når mitt öra,\nYppe en läpp, hur dyr mig min seger var.\"\n\nSå talte han, reste sig opp\nFrån tronen, tog vid handen sin son och gick\nVäldig som förr ur kämparunden,\nLämnande grafvars tystnad i salen kvar.\n\nÅr kommo och flydde igen,\nKung Fjalars' ära spordes från land till land;\nMen om hans dotters öde hörde\nIngen på vida jorden ett ord, ett ljud.\n\n\n\n\nANDRA SÅNGEN.\n\n\n    Hvems skall flickan af Shelma blifva,\n    Hvem skall plocka dig, lundarnas ros,\n    Fläkt kring strömmarnas stränder,\n    Hvem skall andas din svalkas doft?\n\nHärligt speglar i Cronas bölja\nHjältars Shelma de glimmande torn,\nSolen tömmer från östern\nÖfver Morven en flod af sken.\n\nLjus är salen, där Finjal tronat;\nDunkla vandra där inne likväl\nSöner tre af Morannal,\nGamle kungen i sångens land.\n\nGall med bågen är mörk att skåda,\nHarpans Rurmar fördystras af sorg;\nNyss från striderna kommen,\nTiger trotsige Clesamor.\n\nPå hvarandra de se förstulet,\nHot sig tänder i drottarnes blick;\nÅskor, gömda i hjärtat,\nVänta stunden att blixtra fram.\n\nHvarför trifves ej fröjd i salen,\nFrid i glimmande morgonens lugn?\nHvarför mulnar en broder,\nNär mot bröder hans öga ser?\n\nSå i Ossians dar och Finjals\nLefdes icke i kungarnes borg;\nHarpan klingade glädje,\nSången tjuste med bragders lof.\n\nStarke voro de män af fordom.\nFlammor like i skälfvande skog,\nGenom fienders hopar\nFram de flögo i stridens stund.\n\nMen när främlingars trots var brutet,\nNär i Shelma de syntes igen,\nMilde voro de åter,\nMer än strålar af sommarns dag.\n\nHvi förgäta de stores söner\nFädrens seder och nära sin harm,\nOm fullvuxen i yra\nMorvens lugn den en gång förstör?\n\nSe, i borgen en flicka blommar,\nGall för henne sin båge har glömt,\nRurmar sjungit om henne,\nClesamor har för henne stridt.\n\nHvems skall flickan af Shelma blifva,\nHvem skall plocka dig, lundarnas ros,\nFläkt kring strömmarnas stränder,\nHvem skall andas din svalkas doft?\n\nÄndtligt brytes i salen tystnan.\nGall af bågen, den äldste till år,\nTar bland furstarne ordet;\nSå han talar med kufvad harm:\n\n\"Söner äro vi af Morannal,\nSamma moder åt honom oss födt;\nHögt från skyarnas banor\nStore fäder på oss se ned.\n\nHotfull spanar från molnet Finjal,\nOm en fiende bäfvar ännu\nAtt sig närma de kullar,\nDär han stred i sin ungdoms fröjd.\n\nHvad skall blifva af minnets Morven,\nAf högt tonande strängarnas land,\nOm dess drottar hvarandra\nBryta neder med giftfylldt agg?\n\nEn må vinna till brud Oihonna,\nÄga systern af morgonens sky.\nJorden blommar af tärnor,\nGränslöst vid för de andras val.\n\nUpp, vi söke i frid den gamle,\nSom i tornet förnöter sin dag.\nBlinde kungen, vår fader,\nHan må slita vår tvist en gång.\"\n\nHän de gingo till gamle kungen.\n\"Fader, länge fördoldt i din borg\nSplitet grott, och förbittring\nÄndats lömskt i vårt hjärta in.\n\nBroder skydde att nalkas broder,\nFöljde smygande fjärran hans steg.\nNu vi vilja försonas,\nFörrn ditt rike vi sänkt i sorg.\n\nFör Oihonna vi flamma alla,\nGenom henne blott tändes vår fejd;\nDen skall slockna med hoppet,\nOm hon skänkes åt en till brud.\n\nÄlskat har du oss alla lika;\nHur du väljer, vi vörda ditt val.\nSäg, hvem unnar du tärnan\nFrån ett blånande fjärrans haf?\"\n\nGamle kungen i tystnad dröjde,\nVägde sönernas ord i sin själ.\nTveksam tycktes han vara,\nDock omsider han gaf sitt svar:\n\n\"Fri af hafvet mig gafs Oihonna,\nFrihet såg hon på böljornas fält.\nTvånglös har hon sin barndom\nHär fått spegla i floders lugn.\n\nSom en fläkt hon på böljor sväfvat,\nSom en doft på vår leende strand,\nMig hon varit en stråle\nI min slocknande lefnads natt\n\nFri må fläkten sin vinge lyfta,\nDoften sväfva i rymdernas famn,\nStrålen välje sin bana;\nTvinga skall jag Oihonna ej.\n\nKanske älskar hon, Gall, din båge\nEller, Rurmar, af tonerna, dig,\nKanske ville hon följa\nDig bland svärden, o Clesamor.\n\nPröfven, så jag bestämmer. Åldern\nGer den första, den sista sitt rum.\nGynnad eller förskjuten,\nGömme ingen ett agg blott mer.\"\n\nSatt vid Crona i grottans svalka\nLockomfladdrade flickan af sjön,\nDå stod Gall i sin stolthet\nFör den skyggande tärnans blick.\n\n\"Kom, Oihonna, mig följ i lifvet,\nJägarn älskar dig, rosiga sky!\nHöga fjällarnas furste\nBer dig dela hans banors lust.\n\nSåg du rymdernas glada syner\nHögt från bergen i morgonens stund,\nSåg du vaknade strålar\nDricka skälfvande dimmors dagg?\n\nMinns du skogarnas ljud, då vinden\nRör med vingen de darrande löf,\nFågeln jublar och rusig\nMellan hällarne bäcken flyr?\n\nEller vet du, hur hjärtat klappar,\nNär vid hornens och hundarnas skall\nBusken prasslar, och hjorten\nStår för ögat med hejdadt språng?\n\nFlicka, älskar du dunkla kvällen,\nBleka stjärnornas bäfvande ljus?\nKom, från toppen af Mallmor\nLåt oss skåda, hur natten föds!\n\nO, jag sutit på fjället ofta,\nNär i väster sin skimrande port\nSolen slutit, och rodnan\nStilla vissnat på molnets hy;\n\nDruckit svalkan af kvällens anda,\nSkuggans vandring i dälderna sett,\nLåtit tankarna irra\nKring den nattliga tystnans haf.\n\nSkönt är lifvet på skyars höjder,\nLätt man andas i doftande skog;\nBlif min brud, och jag öppnar\nFör ditt hjärta en värld af fröjd!\"\n\nTalte vågornas svala tärna:\n\"Gall, jag älskar din lockande rymd.\nFrisk är vinden på bergen,\nLjuft är lugnet i lundars djup;\n\nMer dock tjusa mig skaldens sånger,\nHjältars minnen från flyktade dar.\nHör jag Ossians toner,\nDarrar locken på kindens glöd.\n\nOfta kullarnas gräs har druckit\nHjortens blod, som min vingade pil\nHann i flyende loppet.\nGall, min båge har klang som din.\n\nGå, min vandring på Morvens hedar\nGladast var, då jag styrde den själf.\nPilen, bågen och kopplet,\nJaktens flicka begär ej mer.\"\n\nBort gick ynglingen, mörk kring pannan.\nRurmar, fursten af sångerna, kom;\nLänge tego hans läppar,\nPå Oihonna hans öga såg.\n\n\"Flicka\", hördes hans ord omsider,\n\"När jag ser dig, försvinner min själ\nUtan mål i din anblick,\nSom i dagen en dimma sprids.\n\nEj jag äger ett namn, som minnet\nStolt skall spara åt kommande år,\nBlek är kinden, min ungdom\nVissnar tidigt i sorgens luft.\n\nDock förstod jag att älska kraften,\nFick för bragdernas ära en röst,\nSlog jag harpan, i undran\nHörde Morven dess toners storm.\n\nNu jag kallnat för hjältars strider,\nRyktet strålar ej mer för syn,\nDamm omtöcknar de strängar,\nDem jag rörde i tjusning förr.\n\nBlott vid ensliga Cronas bölja,\nÖfverröstad af strömmarnas brus,\nYppar sakta i toner\nJag för natten mitt hjärtas kval.\n\nMen blif min, och min sång skall ljuda\nHög ännu som i fröjdernas dar,\nÄn få vingar och bära\nGenom tiderna Rurmars namn.\n\nFlicka, tjusar dig minnets stämma?\nLåt det säga åt kommande år:\n'Så sjöng fursten af Shelma,\nNär han såg i Oihonnas blick'.\"\n\n\"Rurmar\", tärnan af hafvet talte,\n\"Späd står blomman vid flodernas strand,\nBöjs af aftonens vindfläkt,\nNär i sömn han dess stängel rör;\n\nSjung för henne ditt hjärtas strider,\nDu de smäktande drömmarnas skald,\nTills i kvällen dess öga\nStilla fuktas af tårars dagg.\n\nFör Oihonna blott ljuf är sången,\nNär med klangen af drabbande svärd\nHarpan ljuder, och segrar\nStormlikt brusa på bardens läpp.\n\nBlott för hjältar hon flamma kunde,\nÄlska blickar af trotsande mod.\nGå, du suckarnas yngling,\nIngen tröst för din sorg hon har.\"\n\nHarm sig tände i Rurmars öga,\nRodnad spreds på hans bleknade kind,\nBort han vände sitt anlet,\nOch ur grottan försvann han tyst.\n\nDå kom stridernas stolta furste,\nStormig trädde till flickan han fram:\n\"Gall försköt du och Rurmar,\nVäl, den tredje är Clesamor.\n\nEj han lärde med ord att segra.\nMellan sköldar på blodiga fält\nTeg hans tunga, och svärdet\nEnsamt talade dödens språk.\n\nMen du älskar dock mod, o flicka,\nStrider tjuste din flammande själ;\nStrider vänta mig, skynda!\nJag vill famna dig först som brud.\"\n\nUpp från mossiga hällens säte\nStod Oihonna vid ynglingens ord,\nTog hans hand och i glansen\nAf hans frågande öga såg.\n\nSå hon talade: \"Främst bland bröder\nVar mig tidigt, o Clesamor, du,\nDu, som ensam i Morven\nÄlskar strålen af svärdets brand.\n\nNär från Shelma du for att söka\nBragders ära i främlingars land,\nFöljde ofta min tanke\nÖfver hafvet den väg, du tog.\n\nFläkt af mäktiga fäders anda,\nFar dit striderna kalla dig hän,\nLåt en fiende darra\nFör en ättling af Finjal än!\n\nKommer sedan en bard från fjärran,\nVill jag sitta i sköldarnas sal\nVid hans knä, då han sjunger,\nLyssna tyst, om ditt namn jag hör.\n\nBlir ditt öde att tidigt hinna\nDunkla skyarnas irrande fält,\nSe då ned, och i Morven\nSkall du finna en tårad kind.\n\nOfta ensam från hedens stigar\nSkall jag blicka mot aftonens moln,\nOfta minnas din pannas\nLjusa hvalf och din svarta lock.\n\nMen, min kärlek är dock ej brudens,\nÄr en systers, o Clesamor, blott;\nSamma fader oss fostrat,\nGamle kungen i Shelmas torn.\"\n\n\"Vågors flicka\", till svar gaf drotten,\n\"Ej ditt lif af Morannal du fick,\nEj min syster dig kalla!\nFjärranburna, hvem såg din börd?\n\nLångt från Morven ditt blåa öga\nSlog mot dagen du, vaknande, opp.\nEj en kvinna, men hafvet\nÅt Morannal hans dotter gaf.\n\nKanske höjdes af vårens vindar\nSäll en bölja mot morgonens sol,\nSjönk tillbaka och födde\nDig ur skimrande skummets ljus.\"\n\nLätt mot ynglingens panna förde\nHafvets flicka sin leende läpp:\n\"Mig dock är du en broder;\nKan jag blifva en broders brud?\n\nFjärran från skall en älskling sändas.\nSom från randen af himlen en sky,\nSom från fjällen en stormil,\nFörr knappt anad, han komma skall.\"\n\n\n\n\nTREDJE SÅNGEN.\n\n\n    O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg,\n    Fast ej min tjusning tändes som andras.\n    En flickas varma, bäfvande hjärta slår\n    Här under min snö af längtan också.\n\nHvem är, som jagar hjortar i Loras dal?\nFrån tusen ekos darrande dörrar\nKom hornets ljud tillbaka i kvällen nyss;\nNu slumrar det trött på skymningens bädd.\n\nDär Cronas dunkelt speglande bölja kröks\nKring ekomhvärfda, mossiga hällen,\nDär syns hon, jägarinnan med svanhvit arm,\nOihonna, de svala vågornas mö.\n\nPå ljungens bädd hon satt sig och smeker gladt\nDen fina, bruna, spensliga stöfvarn,\nDär trött han står och slickar kring pilen än\nDen kallnande hjortens blodiga barm.\n\nEj ensam tärnan jagat på Cronas strand,\nAf sångens Gylnandyne hon följdes.\nDen bleka flickan nalkas med långsam gång,\nOch leende ser Oihonna sin vän.\n\n\"Hidjallans dotter\", säger hon, \"kom! Sin flykt\nHar kullens gäst, den bäfvande, slutat.\nKom, ljuf är kvällen, svalare rör dess fläkt\nKring skuldrorna ren min fladdrande lock.\n\nEn sång mig sjung, tills månen i österns port\nStår mild och lyser hedarnas stigar.\nDu sjöng Oihonnas köld och dess offer sist.\nJag älskar ej sorg, sjung gladare nu!\"\n\nOch Gylnandyne satte sig blek och sjöng,\nMot höjden lyftes tårade ögat;\nDär sam i luftens blånande, dunkla haf\nAllena en sky, hon följde dess ban.\n\n\"Hvar är du\", klang dess stämma, \"Crualins fröjd,\nDen gråa kämpens, dväljs du i skyn där oppe?\nGå fram till silfverranden och blicka ned,\nHär andas din fröjd, Oihonna är här.\n\nI flydda dar, o Le, i din faders borg,\nMot Gylnandyne lyste ditt öga,\nI hennes spår du följde till Morven, blef\nEn gäst i de klara harpornas land.\n\nPå dessa kullar syntes du ofta då,\nNär vidt kring kvällens soliga riken\nDin flickas muntra, kallande jakthorn ljöd.\nHär mötte din blick Oihonna också.\n\nHvem ser väl henne, hvem, som ej glömmer allt,\nHvad sällast förr i lifvet han anat?\nJag såg på dig, du såg på Oihonna blott;\nJag vissnade, du, säg, blommade du?\n\nDin läpp blef stum, ditt löje försvann, din kind\nBlef molnet lik, en dimma af tårar,\nEn blodlös skugga gick du i dagens glans,\nEn irrande fläkt på nattliga mon.\n\nSå kom en morgon ensam du åter, stal\nI ovan lek ur skimrande kogret,\nOihonnas lösta koger, en uddhvass pil;\nDen gömde du blodig djupt i din barm.\n\nEj äger segrens harpa för dig en ton,\nEj lyfter minnets vinge din ära,\nI förtid dog från bragden din arm, o Le,\nEn flicka det är, som sjunger ditt fall.\n\nO, hennes toner äro ej bardens, ej\nVid dem du ljusnar, skugga på molnen!\nO, hennes sorg fördystrar dig ej, den är\nOihonnas ju ej, din älskades ej.\n\nFlyg, sång, den matta fläkten på heden lik,\nAf ingen spord, besvarad af ingen,\nFör ljuft min suck att somna i nattens famn!\nSom sucken en gång jag somnar, ock jag.\"\n\nHon slöt. Från höjd, från däld och från våg en ton\nTill afsked sände flyende sången,\nOch ensam nu bland klippor i fjärran stred\nMot tystnaden doft blott, Crona, din ström.\n\nDå slog i tysta, vänliga stjärnors ljus\nOihonna opp sitt strålande öga,\nÅt Gylnandyne räckte hon mild sin hand.\nSå talte de svala vågornas mö:\n\n\"Från bergens topp, så sjungs det, en kylig fläkt,\nMed dalens blommor leker Oihonna;\nEn våg hon är, som skimrar mot vårens sol,\nEld talar dess blick, is gömmer dess barm.\n\nO, ej till fläkt jag föddes och ej till våg,\nFast ej min tjusning tändes som andras.\nEn flickas varma, bäfvande hjärta slår\nHär under min snö af längtan också.\n\nMen hvarför finns i Morven ej mer ett folk\nAf hjältar, like flyktade tiders?\nFör Finjals ätt för tung är hans sköld, och svagt\nRör Ossians sträng en trånande skald.\n\nRen nog jag hört af suckar, och tårar nog\nJag kostat Morvens smäktande söner;\nFör deras kärlek ägde jag kärlek ej,\nJag gaf dem min sorg, jag kunde ej mer.\n\nNär skall mitt åskmoln komma i storm en gång,\nNär skall jag se dig, drömmarnas yngling,\nI stridens dån, med glimmande svärdets blixt\nFörklara den eld, jag tändt i ditt bröst?\n\nLyss, bleka Gylnandyne, och känn en gång,\nHvad ljud Oihonna älskar i sången!\nBegär ej klagan, frisk är min sägn, en vind\nFrån nordliga fjällar brusar i den.\n\nSå talar sagan: Fjärran i Lochlin satt\nI fridsällt rike härskande Fjalar,\nNämnd var han Lodins storm i sin ungdoms dar,\nKring länder och haf han glömmes ej än.\n\nNu var han gammal vorden och trött vid strid,\nDrack mjöd, tog skatt och skipade lagar,\nUr slidan ficks knappt mera hans glömda svärd,\nOch nakna på stranden lågo hans skepp.\n\nEn dag för honom trädde en yngling fram,\nHans son det var, han ägde ej flere;\nMed lifvets ljusa vår i sin blick han såg\nDen åldrige an, han talade så:\n\n'Bygg mig en drake, fader, och red mig ut!\nDin ungdoms banor locka mitt sinne.\nMin arm är stark, het sjuder min blod. Bort, bort\nJag längtar ur hemmets kvalmiga dal.'\n\nTyst satt den gamle. Varmare blef hans son:\n'Fyll mig min bön, o fader', han sade,\n'Jag kan ej längre dväljas här oberömd,\nEj höra blott dig i skaldernas sång.\n\nLätt är mig ren din sköld, och, en telning lik,\nAf dessa händer böjes din båge.\nDen värld, där du har segrat, är öppen än,\nRum har den för Hjalmars segrar också.'\n\nMen sträng tog Fjalar konung till ordet då,\n'Frid', så han sade, 'svor jag att hägna.\nMin dag var stormig; glad i en lugnad värld\nSkall stråla min lefnads sjunkande sol.\n\nFrån brända hyddor, härjade fält, i blod\nSer kriget opp med mörker om pannan.\nJag älskar frid, gå, yngling, betrakta den!\nDess anlete bär mitt leende land.'\n\nMen kvar han stod, den unge; han teg, en tår\nI glöd föll ned på lågande kinden;\nEn stund han teg, då klarnade blickens glans,\nOch brusande göts hans smärta i ord:\n\n'Hvem ger dig rätt att offra din son, o kung,\nÅt glömskans natt, åt tystnadens öde?\nMitt lif du gaf mig, tag det! Ett bragdlöst lif\nJag gäldar dig, mer var gåfvan ej värd.\n\nTungt är att dö förgäten och utan namn,\nDock tyngre, fader, är det att lefva.\nBlif ej så mörk! Att lefva förmår jag ej,\nMen lyda jag kan; jag lyder och dör.'\n\nDen gamla kungen teg med förborgad harm.\nEn isköld låg i lugnet af orden:\n'Ett skepp begär du, ett jag dig ger, på strand\nDet stått sen min första vikingafärd.\n\nDess köl är bräckt, gräs gror i dess botten opp,\nOch dagen strålar genom dess sidor.\nUpp, tag det, flyg kring hafven och sök ditt namn\nBland främmande ljud, förgäten af mig!'\n\nOch Hjalmar gick. Han kom på sin faders gård,\nDär sköttes tomma, barnsliga lekar;\nAf mannahänder, knutna kring svärden förr,\nNu slungades klot, nu fångades boll.\n\n'Hvem finns, som älskar minnet af strider än',\nSå ljöd till kämpaskaran hans maning,\n'Hvem följer mig på banan af ändlöst haf,\nAtt leka en lek med sköldar och stål?\n\nEtt skepp jag fått; gräs gror i dess botten opp,\nOch dagen strålar genom dess sidor;\nMen seger vinns af folk, och af kölar ej,\nOch tryggaste väg är segrarens väg.'\n\nHans röst förnams, lik dånet af åskans vagn,\nNär öfver dofva, kvalmiga dagen\nI nattsvart moln den blixtrande åker fram\nOch väcker ur blytung dvala en värld.\n\nEn storm var kommen öfver en lättsöfd sjö,\nI glada böljor höjdes den åter;\nEn damm var bräckt, och yr med fördubblad kraft\nUr fängelset bröt en jublande flod.\n\n'Till hafs, till strid, till seger, till andra land!'\nFrån man till man så skallade ropen,\nOch snart från halfsänkt skepp på en trotsad våg\nSåg skaran sitt hems försvinnande kust.\n\nDet kom ett bud för kungen: 'Din son far bort,\nLångt ut på hafvet skymtar hans drake.\nDitt land är utan värn, af dess kämpar för\nDe bästa han med på vikingafärd.\n\nDå blef kung Fjalar vred, och hans hy böt färg,\nHan slog sin sköld i ljudande salen:\n'Till sjöss', han ropte, 'ynglingar! Fjalars lag\nÄr kränkt, och förbrytarn andas ännu.'\n\nMen Sjolf, hans vapenbroder från forna dar,\nGråhårig, böjd, tog ordet och sade:\n'Dröj, kung, begär ej fåfängt en nekad hämnd,\nOch jaga med svalor örnarna ej!\n\nHvad mer? Du finner Hjalmar kanske och vill\nMed vissnad hand den väldige böja;\nSkall han, i öfvermodet af styrkans fröjd,\nEj löna din vanmakts dåd med förakt?'\n\nEtt ord gaf Fjalar icke till svar. Han gick\nTill stranden, följd af väpnade skaran.\nHans gång var långsam, harm i hans anlet låg;\nNyss kämpande, nu den stelnat till lugn.\n\nTre dar på spårlös bana han irrat ren,\nPå fjärde dagen såg han ett segel;\nRakt fram mot Fjalars drake dess kosa hölls,\nOch snart vid sitt mål det fladdrade slakt.\n\n'Till strid dig red, kung Fjalar', på bjarmers språk\nMed åsklik stämma ropte dess höfding,\n'Din son slog fräckt vår konung och tog hans skepp,\nGif bot för hans dåd, dö, lämna oss ditt!'\n\nI samma stund, bland stormande kämpar främst,\nPå kungaskeppet svängde han svärdet,\nOch hård blef striden, like mot like stred,\nDock glesnade Fjalars sviktande tropp.\n\nOmsider stod kring kungen en sköldborg blott\nAf trogna vapenbröder från fordom,\nOch Fjalar stred för seger ej mer, han stred\nOrubblig för glansen blott af sitt fall.\n\nMen se, i stridens hetta ej varsnadt förr,\nSköt fram ett skepp på kufvade vågen;\nFörgylld var stäfven, seglen af purpurduk,\nOch Gauthiods vimpel sken i dess topp.\n\nDet klöf sin ban, det nalkades lugnt, men snabbt,\nOch snart kring Fjalar lifvades åter\nAf nya, sälla, eldade gästers tropp\nDe blodiga svärdens lyktande fest.\n\nDen slöts ej förr, än solen i väster sjönk,\nDå föll af bjarmerskaran den siste,\nOch seger ägde Fjalar, men mörk han stod\nMed blottade stålet än i sin hand.\n\n'Än får mitt svärd ej hvila', så hördes nu\nDen gamles djupa, darrande stämma,\n'Halft är mitt verk, af fiender ser jag här\nDen djärfvaste stå okufvad ännu.\n\nEj bjarmen var min ovän, för hans skull ej\nMitt lugn mot hafvets stormar jag bytte;\nJag drog mot den, som gäckade fräckt mitt bud\nOch gjorde min svurna ed till en lek.\n\nTräd fram med slutna hjälmen du man, hvars dåd\nBlott svagt med tungans gissel jag agar,\nEtt annat språk jag önskar att tala nu,\nMed skarpare egg det biter kanske.\n\nTräd fram, din fader kallar dig nu till strid,\nDet svärd, han gaf dig, blotta mot honom;\nOm ej, så kom förkrossad och böj ditt knä\nOch dö med försonad skuld vid hans fot.\n\nHan slöt. Ett sorl, som suckande vågens doft,\nDog långsamt bort bland kämparnes skara,\nOch tyst, förfärlig, hotande, ensam stod\nÄn kvar i sin väntan Gauthiods kung.\n\nDå lade Hjalmar, segraren, svärd och sköld\nPå blodadt skeppsdäck tigande neder\nOch trädde vapenlös för sin fader fram\nOch böjde i vördnad knä vid hans fot.\n\nOch Fjalars klinga glänste mot kvällens sol,\nMot sonens hjässa styrde han hugget;\nDet föll med kraft, gällt klang det i stålblank hjälm;\nMen ynglingen stod orörlig ännu.\n\n'Min tid är liden', började Fjalar kung,\n'Ej så jag högg i flyktade dagar.\nLös af dig värnet, blotta ditt hufvud, son,\nFör svag är min arm att klyfva en hjälm.'\n\nDå löste Hjalmar stilla sin hjälm och bjöd\nÅt fadrens hämnd sitt blottade hufvud;\nOch skyddlös stod han, ägde ej annat värn\nÄn anletets öppna, leende lugn.\n\nDock se, den gamle sviktade nu. Hans svärd,\nTill dödshugg lyftadt, drabbade offret\nSå matt, som om till hvila det lagt sig ned\nPå lockarnas gula, svällande bädd.\n\nFrån denna stund far ynglingen, djärf och fri,\nFrån strand till stran på främmande vågor,\nOch Fjalar sitter hemma i fridsällt land\nOch gömmer i blidkadt hjärta sin fröjd.\n\nNär kvällen kommer stundom och kungens borg\nAf gäster fylls, och fradgande hornet\nGår laget kring, och grånade skalden rör\nDen väldiga harpans darrande sträng,\n\nOch sjunger, glömsk af åldrade minnens pris,\nDen unges nya segrar allenast,\nOch Hjalmar, Hjalmar klingar i salen högt,\nOch Fjalar, den stolte Fjalar förgäts,\n\nDå smakar mjödet kungen, då höjer han\nFöryngrad åter lutade pannan,\nDå sänder han vid tonernas lek ibland\nMed strålande blickar sångaren tack.\"\n\nHon slöt. På marken glimmade daggen ren,\nOch månan såg från blånande höjder\nMed klarnadt öga ned i en rymd af lugn,\nDär tyst i sin gång skred sommarens natt.\n\nDå sågs på heden nalkas en man, han kom.\n\"Jag sökt ditt spår, Oihonna\", han sade,\n\"Från Morvens kung jag bringar ett bud: var snar!\nFörrn morgonen gryr, han väntar dig ren.\"\n\n\"Du man af ord, som ila\", var flickans svar,\n\"Hvad gör, att så den gamle mig kallar?\nHar dödens fläkt hans vissnade lemmar rört,\nSäg, ärnar han gå till andarnas hem?\"\n\nDen komne talte: \"Klang jag af vapen hört\nFrån borgens salar. Drotten i tornet\nTre gånger slagit skölden, från läpp till läpp\nHörs ropet om strid; jag känner ej mer.\"\n\nDå stod Oihonna, ljusnande opp. \"Du man,\nDitt värf har här du slutat\", hon sade,\n\"Gå, för hans dotters hälsning till Morvens kung;\nHur morgonen gryr, hon ser i hans torn.\"\n\n\n\nFJÄRDE SÅNGEN.\n\n    Hvi dröjer han, Fjalars son?\n    Har Innishonna i lundars natt\n    Hans stridshåg lockat till hvila,\n    Förgäter Hjalmar sitt ord?\n\nDet dagas på Morvens strand,\nI dunklet grånar på klippans höjd\nMorannals torn, och där under\nI dimmor suckar ett haf.\n\nOihonna, du syns ej än,\nHafburna flicka, hvar drömmer du?\nStå upp, dig väntar Morannal,\nDen gamle saknar sitt ljus.\n\nEj ser han, att natten flytt,\nEn ändlös natt i hans öga bor,\nEj jordens brudliga anlet\nHan ser vid morgonens kyss.\n\nDock vaknade fläktars lek\nFrån tornets fönster förnimmer han\nOch lyss till börjande ljuden\nAf vattenfåglarnes flykt.\n\nOch växande vågors brus\nHan hör och kallar, Oihonna, dig:\n\"Upp, dotter, skynda dig; dagen\nÄr här, hans stämma jag hör.\"\n\nDå kommer hon, våges mö,\nDen svala strålen på Morvens fjäll;\nHon nalkas lyssnande kungen:\n\"Morannal, fader, o hell!\n\nPå heden vid Cronas ström\nJag stod, när solen sig sänkte sist;\nDär såg med lockande ögon\nDen tysta natten mig än.\n\nSent kommer Oihonna nu,\nDjupt sof din dotter, af jakten trött.\nI drömmars riken, o fader,\nFörgat för länge hon dig.\n\nDock glimmar Dunhormods topp\nEj än; matt rodnar blott höjdens fur.\nHvi bjöd din vilja mig vara\nLångt förr än morgonen här?\"\n\nFram räckte den gamle mildt\nTill dottrens möte en vissnad hand:\n\"Kom\", så han sade, \"du strimma\nI Shelmas dimmiga natt.\n\nKom, låna en dag blott än\nDen blinde gubben ditt ögas ljus;\nHans blick skall klarna mot kvällen,\nHans mörker fly som en dröm.\n\nNär aftonens moln du ser\nFörbleknadt segla i stjärnklar rymd,\nDå vandrar drotten af Shelma\nMed dagad blick på dess rand\n\nOch skådar på nytt sitt land,\nSom långt, långt borta han minns det än,\nNär månen göt på dess kullar\nSin ström af darrande ljus.\n\nO dotter, det stundar strid!\nFrån Innishonna ett budskap spörjs:\nDit kom han, sagornas Hjalmar,\nMed Lochlins kämpar i går.\n\nDän sände sin hälsning han,\nDen unge örnen från dimmors land:\n'Upp, drott af frejdade Morven,\nTill vapen kalla ditt folk!\n\nFrisk blåser en vind från nord;\nNär vattnen dagas i morgon, kung,\nEtt åskmoln för den af segel\nEmot din bäfvande strand'.\"\n\nDen åldrige slöt. Ett sken\nAf rodnad syntes på flickans kind.\n\"Hvi hotar\", sporde hon sakta,\n\"Oihonnas hjälte ditt land?\"\n\nDå talte Morannal än:\n\"En skatt jag äger, han fordrar den;\nI bardens toner den klingat\nOch lockat ynglingens håg.\n\nO dotter, förnim hans ord!\nSå bjöd han säga: 'Jag for våg\nTill solens leende länder,\nTill vinterns isiga hem;\n\nMen hvart jag ock kom, där ljöd\nI sång, i saga din dotters namn,\nDär hördes älskares klagan,\nFörsmådda veklingars kval.\n\nDå svor jag i harm att själf\nDen spotska flickan till brud mig ta.\nGif akt att skydda din dotter,\nTy Hjalmar friar med svärd.'\n\nSå hotar han. Grydde nu\nDen dag, som såg mig på Cronas hed,\nNär Trenmors skara där blödde\nOch Erin höljdes af sorg!\n\nDå funne på sandens bädd\nSnart Lochlins kämpe sin graf också,\nLik hafvets bölja, som störtar\nPå stranden opp och förgås.\n\nMen flydd är Morannals tid,\nHans arm är vissnad, hans blick är släckt,\nHans strider blekna i fjärran\nSom vinterns nattliga sken.\n\nSkall Morven i glans stå fram,\nDess kämpar blöda med fröjd i dag?\nFinns blixt, o Gall, på din båge,\nBor död i Clesamors spjut?\n\nOch Rurmar, min tredje son,\nSom slår din harpa i Finjals sal,\nFörstår du tvinga med svärdet\nEn ton ur hjälmar, också?\n\nMig tyckes, att ljud jag hör,\nKring Loras stränder en klang af stål.\nSe ut, hvad ser du, -- o dotter,\nGå Shelmas härar till strid?\"\n\nHon blickade ut, hon såg\nMed tjusfull bäfvan i klarnad rymd,\nOch mot dess speglande anlet\nBröts dagens rosiga sken.\n\n\"O fader, en här jag ser,\nFrån bergen tågar den långsamt ned,\nSom molnet tågar mot dalen\nOch gömmer åskor och storm.\n\nMen lugnt är det vida haf,\nI glans slår solen sitt öga opp,\nOch djupen skälfva af lågor,\nOch fästet spränges af ljus.\"\n\nDet sågs i den gamles drag\nEn skymt af leende sorg; dock snart\nStod hög han upp, och hans ande\nBröt fram i glödande ord:\n\n\"Hell\", talte han, \"himlars drott,\nDu stjärnekonung, jag hälsar dig,\nDu sol, som vandrar i ungdom\nHögt öfver vissningens jord!\n\nMin glädje i fordomtid,\nMitt ljus, som hägrar i minnet än,\nFast natt betäcker mitt öga,\nFast mörker bor i min barm!\n\nBehöf i din stolthet ej\nDitt anlet gömma i dag af harm\nAtt se en son af Morannal,\nSom skyr en fiendes spjut!\n\nOch barn af er faders kraft,\nGall, jaktens furste, och Clesamor,\nDu yngling, pröfvad af svärden,\nOch Rurmar, sångernas vän,\n\nGån glade på hjältars ban,\nI spår, som trampats af Finjals ätt\nAllt här försvinner, evärdlig\nÄr bragdens ära allen.\n\nSäll den, som af år ej bryts,\nSom ung får falla i hjältars rund,\nSom blixten ler i sin tjusning\nOch ljungar, krossar och dör.\n\nAck, tynande flamman lik\nÄr ålderdomen. På hemmets härd\nDen flämtar matt och förbrinner\nOch höljs af aska och glöms.\n\nHvi dröjer han, Fjalars son?\nHar Innishonna i lundars natt\nHans stridshåg lockat till hvila,\nFörgäter Hjalmar sitt ord?\n\nMig tycks dock, att vågors svall\nJag hör och nordliga fläktars sus,\nSom fly med starkare vingar\nHvar stund mitt öra förbi.\"\n\n\"O fader, vid nordens rand\nGår natt ånyo på fästet opp.\nRädd bäfvar strålen af dagen\nOch flyr på böljornas topp.\n\nDet mulnar, i mörker sveps\nAllt längre hafvet, och stålgrå höjs\nGarmallas klippa och skakar\nFrån hjässan bränningens skum.\n\nOch hvitare vågor slå\nMot stranden redan, och halfbränd står\nPå branten furan och sviktar\nFör stormens växande il.\n\nDock syns ej ett segel än;\nMot svarta molnet i fjärran blott\nBryts stundom flyktigt en ljusning,\nAf måsens vinge en blixt.\"\n\nHon tystnade, stormen röt\nMed fullväxt stämma i rymden ren,\nOch tungt ur djupet i gensvar\nLjöd böljans flämtande suck.\n\nOch molnet af eldar klöfs,\nOch genom ödsliga höjders vidd,\nDoft öfverröstande stormen,\nFor himlens mäktiga dån.\n\nDå talade Morvens kung:\n\"En dag, lik denna, jag såg en gång,\nDet var den dagen på hafvet,\nNär dig, o flicka, jag fann.\n\nDarg hette en man. Hans namn\nMå sång ej nämna. I biltog färd,\nFörskjuten, hatad och hemlös,\nKring vattnen sökte han rof.\n\nJag följde med harm hans skepp,\nSom vågat närma sig Morvens strand;\nOch röfvarn skydde att bida,\nVid mörkrets bragder blott van.\n\nRen nalkades kväll, och långt\nPå hafvet syntes hans segel än,\nOch fåfäng glödde min vrede;\nDå bröt ur molnen en storm.\n\nAf dånande åskor följd,\nSom nu fördubblad i kraft hvar stund,\nMin drakes vingar den lyfte,\nMen slet Dargs segel från topp.\n\nDock skulle en nidings blod\nMitt svärd ej fläcka. En ljungeld sköt\nUr svartnad sky, och en flamma\nSteg klar ur röfvarens skepp.\n\nJag nalkades branden. Eld\nVar allt, kvar syntes blott Darg; han stod\nI dyster tystnad vid rodret,\nMot flamman täckt af sin sköld.\n\nEtt barn på sin arm han höll,\nHan tycktes vänta mitt segel nu,\nHan såg tillbaka beständigt\nMed längtans dröjande blick.\n\nMig rörde hans nöd. Jag höll\nAllt närmre, tills på ett pilskotts håll\nMitt skepp jag svängde mot vinden,\nAtt undgå flammorna själf.\n\nDå kastade röfvarn vildt\nSin sköld i lågan. Ett språng han tog\nOch sjönk med famnade barnet\nI böljans gapande graf.\n\nBort flög med orkanens il\nHans skepp. Själf kämpande sågs han än\nSin börda lyfta ur vågen\nOch räddning kräfva af mig.\n\nJag märkte hans vink. Jag tog\nOmbord den brutne. Då såg min blick\nFör första gången Oihonna,\nDå fick af hafvet jag dig.\n\nSpäd var du, men oskadd dock\nAf våg och flamma. I gråt du låg\nVid röfvarns bröst, och i bäfvan\nDitt anlet gömde vid hans.\n\nMen dyster, i trotsigt lugn,\nMed svedda lockar, med halfbränd dräkt,\nSatt, blek som skyarnas vålnad,\nPå däcket döende Darg.\n\n'Kung', talte han, 'nöjd jag går\nTill önskad hvila i glömskans famn;\nEn bön dock ber jag för henne,\nSom ensam sörjer mitt fall.\n\nEj är det min blod, du ser\nI hennes kinder. Sin lefnads skuld\nDen fågelfrie förstörarn\nÅt ingen lämnat i arf.\n\nHon gafs mig af natthöljd sjö\nEn stormig jul, då i vådligt skygd\nAf Vidars klippa jag ankrat,\nVid Fjalars konungaborg.\n\nBlif henne ej oblid du,\nHvars mildhet aldrig af rykte glöms;\nHon var den enda på jorden,\nSom fått en glädje af mig!'\"\n\nLjuf föll på Oihonnas kind\nEn tår vid åldrige kungens ord,\nMen snart till ändrade syner\nFlög klarnad åter dess blick.\n\nVid stranden ett härskri ljöd,\nMed stormens brusning, med åskans dån\nFörmäldes klangen af sköldar\nOch kämpars jublande rop.\n\nHan syntes på svartnad våg,\nHan kom ren, örnen från dimmornas land,\nSjökungen, Hjalmar af hafven\nflög Morvens härar emot.\n\nOch stolt på sitt hemlands strand\nStod Shelmas skara i sluten tropp,\nEn klippvall, trotsande böljan,\nSom skyrest måttar sitt slag.\n\nDen drabbade. Stridens stund\nVar kommen, vågen mot klippan bröts,\nHär föll mot här, och på stranden\nEn bränning stänktes af blod.\n\nMen stum i sin tjusning stod\nOihonna. Flickan från hafvet såg\nSin hjälte, mötte i dagen\nSitt ljus från drömmarnas värld.\n\nHon följde med eldad blick\nHans ban, hon såg, hur med svärdets blixt\nHan bröt sig vägar i molnet\nAf korvens skockade här.\n\nRen segrade Lochlins folk,\nRen Shelmas skara i sviktning stod;\nDå såg hon striderna stanna,\nI lugn böts slaktningens storm.\n\n\"Oihonna, din läpp är stum,\nGif svar\", så talte Morannal nu,\n\"Hvi glesnar klangen af svärden?\nFinns Morvens ära ej mer?\"\n\nHan sade. I bäfvan gaf\nSitt svar Oihonna: \"O fader, gläds!\nSnart, snart är sagornas Hjalmar\nEn blodlös skugga på skyn.\n\nHan sviktar, hans hjälm är bräckt,\nHan mött tre söner af dig, o kung,\nHan kämpar ensam. I häpnad\nStår allt vid drottarnes strid.\n\nDjärf drabbar med spjutet Gall,\nSkarp blixtrar klingan i Rurmars hand,\nOch blodigt synes mig svärdet,\nSom höjs af Clesamors arm.\"\n\nDå mörknade Morvens kung,\nHan slog i vrede sin ungdoms sköld,\nHan hof sin stämma, och stillhet\nHan bjöd kring drabbningens rymd.\n\n\"Hvad\", ropte han, \"höljs med blygd\nMorannals hvitnade hjässa? Kränks\nAf er, o söner, hans ära,\nSom trotsat skiften och år?\n\nSkall sången om Finjals ätt\nMed fruktan flyga min kväll förbi,\nAtt ej er nesa må röra\nDess vingars strålande glans,\n\nOch sagan i Lochlins land\nFörtälja Hjalmars, den ädles, fall,\nOch hånfullt nämna, att ensam\nFör er, för trenne han föll?\n\nUpp, Gall, du är kungason\nSom han, förstfödde bland bröder, du,\nGå, strid allena och stupa,\nOm segern sviker ditt svärd!\"\n\nAllena, med framsträckt sköld,\nMot Lochlins hjälte till strid gick Gall.\nEj svag var fursten af Shelma,\nDock snart drack stoftet hans blod.\n\nHan stred i sin ungdoms glans,\nHan föll med ära från styrkans höjd,\nSom vågen sväller i dagen\nOch strålhöljs än i sitt fall.\n\nFram trädde på blodad sand\nNu Rurmar, buren för strider ej,\nBlott van vid drömmen och harpan\nOch hjärtats tidiga sorg.\n\nHans kamp som en facklas var\nMot nattens stormar. För Hjalmars slag\nHan sjönk, och evigt för sången\nVar kallnad ynglingens barm.\n\nDen tredje var Clesamor,\nTill år den yngste, men tidigt sedd\nBland män af Morven på dödars\nAf järn omblixtrade fält.\n\nHan kämpade vredens kamp,\nHans blickar sprutade flammors hot,\nPå blod af bleknade bröder\nSitt svärd han förde till hämnd.\n\nOch drabbande stålet klang,\nOch Morven hörde med tjusning än\nEtt sent, halft döende eko\nAf ljud från Ossians dar.\n\nDå hejdade Hjalmar rörd\nSin hand, som måttade dödens hugg:\n\"Håll, yngling\", talte han, \"spara\nJag vill åt sagan ditt lif.\n\nMig gläder din morgons glans,\nDin dag skall stråla af sol en gång;\nKom, räck mig handen försonad\nOch lef för bragdernas fröjd!\"\n\nFöraktligt till svar ett slag\nGaf Shelmas kämpe med afvigt svärd;\nOch ny blef striden, och slocknad\nI blod slöts Clesamors blick.\n\nDu flicka från vågors haf,\nDitt blåa öga af tårar skyms.\nEj föll din hjälte, Oihonna,\nHvi gråter vågornas mö?\n\nHon fattat den gamles hand:\n\"Sörj, fader\", talte hon, \"ensam, böjd,\nMed mig och mörkret du lämnats,\nAtt vänta segrarens bud.\n\nEj andas en son af dig\nPå Morvens klippiga stränder mer;\nDe följt hvarandra i döden,\nDe sofva grafvarnas sömn.\"\n\nHon slöt. Men i klarhet sken\nMorannals panna på nytt. Hvart moln\nAf oro lämnade stilla\nHans anlets bleknade dag.\n\n\"Nu\", talade Morvens kung,\n\"Kan utan fruktan Morannal gå\nAtt möta fädernas andar\nI stjärnors blånande sal.\n\nEj följs han af minnens blygd,\nEj skall han gömma i molnets natt\nFör söners nesa sin vålnad,\nDå Finjal nalkas på skyn.\n\nDu dotter, en graf mig red,\nDär Shelmas furstar på sandens bädd\nNu hvila. Skänk oss gemensam\nEn vård i harpornas land!\n\nSen följ på hans bragders ban\nDen ädle främlingen säll, och göm\nMorannals minne och lyssna,\nDå sången höjer hans lof!\"\n\nHans hvitnade hjässa sjönk\nMot skuldran sakta, hans öga slöts,\nOch drottens ljusnande ande\nFlög glad till skyarnas hem.\n\n\n\n\nFEMTE SÅNGEN.\n\n\n    Hvad är mänskan, att mot er hon stormar!\n    Stjärnor like, i onådd rymd\n    Len i genom molnen af jordens öden,\n    Dem i lek en fläkt af er vilja styr.\n\nNu var Fjalar konung gammal vorden,\nSatt mest stilla i högbyggd sal,\nHade ej sen länge sitt land beskådat,\nEj fått andas svalkande sjöars luft.\n\nOch det blef en dag, och solen stigit\nNyss ur böljornas bad i glans,\nOch dess aldrig åldrade glädje lyste\nSom i forna dagar i salen än.\n\nKungens håg var lätt i morgonstunden;\nI förklaring hans anlet sågs.\nOm förflutna, stormiga tiders minnen\nTalte han i grånade kämpars krets.\n\nPlötsligt höll han midt i sagan inne,\nStod från tronen i höghet opp.\n\"Vingsnabbt flykta\", sade han, \"styrkans stunder,\nOch för minnet äger man dagar nog\n\nJag vill föras opp på Telmars fjällbrant\nOch betrakta mitt land ännu.\nJag vill se den sällhet, min ande skapat,\nFörrn mitt öga skymmes af kumlets natt.\n\nBringen mig mitt svärd! En bragd är öfrig\nFör min domnande arm ännu.\nSegra var min vana, och blott med seger\nHöfs att sagan slutas om Fjalar kung.\"\n\nSvärdomgjordad leddes gamle kungen\nUpp till toppen af Telmars fjäll,\nOch han satt och såg på sitt land i tystnad,\nDär, af sommarn famnadt, i frid det låg.\n\nSolen lyste öfver värmda dalar,\nÖfver speglande sjöars rymd;\nMellan kullar skimrade blåa floder,\nOch på fälten böljade skörd vid skörd.\n\nLjust och gladt låg Fjalars vida rike,\nHögtidssmyckadt, för kungens fot;\nMed ett anlet, mildt som en tacksam dotters,\nSåg det mot sin grånade fader opp.\n\nMen den gamles blick blef skum af tårar,\nOch han talade stolta ord:\n\"Jag har sett mitt verk, det är nog, fullkomnad\nLefver här för minnet den ed, jag svor.\n\nÖdebygder ärfde jag af fäder,\nJag har skapat ett fruktbart land.\nDessa tegar plöjde ej forna männer,\nDessa hyddor sågo min ungdom ej.\n\nJag har lefvat.\" Drotten teg i höghet,\nMen till honom ur kämpars rund\nFramsteg Sjolf, den gamle, med mulnad panna,\nOch han hof sin stämma till kraftens ord:\n\n\"Kung, du åldras, armens senor svika,\nTung du lutar mot jorden hän.\nBlott en skugga, smältande bort i natten,\nSer ännu mitt öga af hvad du var.\n\nVar du själf dig nog, hvi lät du vissna\nDina lemmar i ålderns höst?\nVar det du, som skapat det verk, du skådar,\nUpp då, skapa åter din ungdom själf!\n\nBöj ditt sinne, kung, för höge gudar!\nDeras gåfva din storhet var.\nDet var Frej, som klädde i grönska tegen,\nBlott Allfader hägnade landets frid.\n\nTors var kraften, som du kände fordom,\nNär i striden du väldig stod;\nHvad du själf förmådde, det var att falla\nGlömd, som trädet faller i stiglös skog.\"\n\nSå den gamle. Tankfull satt kung Fjalar,\nTalte sedan med trotsigt lugn:\n\"Ord jag hört om makter, dem ingen skådat,\nOch på drömmars väsen jag bjuds att tro.\n\nOvan är jag att på andra lita,\nStöd jag fann i min egen barm.\nSå jag mänskor kufvat och ödets roder\nRyckt ur fåfängt hotande gudars hand.\n\nSanning må det vara: Fjalar åldras,\nLocken hvitnar, och skuldran tyngs.\nMycket är försvunnet, som fordom varit;\nLifvet lefver så, det är tingens gång.\n\nEtt är kvar. Den arm, som år försvagat,\nKan jag höja till seger än,\nKan min lefnads bleknande fröjd och storhet\nKasta kungligt leende bort och dö.\n\nJag vill dö. Mitt kall är fylldt.\" Vid ordet\nHof den gamle sin hjässa hög,\nLät sin kungamantel på klippan falla\nOch för dagen blottade barmens ärr.\n\nSist han drog sitt svärd; som förr i striden\nRostfri skimrade klingans glans.\nBlixt fanns kvar ännu i den gamles öga,\nNär en blick till hälsning han stålet gaf.\n\n\"Hvar är Dargar nu\", så talte kungen,\n\"Han, som lyssnar till gudars råd,\nSer i rymder in, dem hans blick ej hinner,\nOch i tider lefver, som än ej grytt?\n\nVore han så vis, han yfs att vara,\nKände stunden han nu och kom.\nLofvat har han stå för mitt svärd, förrn maktlös\nHämnarns ljungeld hvilar i domnad hand.\"\n\nSom han sagt det, sågs en vålnad skrida\nGenom dalen i långsam gång,\nUpp mot fjällets höjder han styrde stegen\nOch på toppen trädde, där Fjalar satt.\n\nKungen syntes häpna, när han kände\nGråa vandrarens drag igen.\nUtan ord han satt, och hans hand med svärdet\nSjönk invid hans sida i stillhet ned.\n\nDargar stod för drotten. \"Du har bjudit\nMig att komma. Du ser mig här.\nLänge har du låtit mig vänta, konung,\nDu är bräcklig vorden sen forna år.\n\nHar du hunnit nu ditt verk fullborda,\nÄr han hållen, den ed, du svor?\nHar du lagt för lifvet den väg, det tagit,\nOch till moln gjort gudar och gudars råd?\"\n\nFjalar log. \"Det träffar stundom sällsamt\",\nSå han talte; \"af hvilken fläkt\nFördes till ditt öra min maning, gubbe,\nSamma stund, när öfver min läpp den hann?\n\nDock du kommit, det är nog. Besvara\nVill till lön jag din fråga nu:\nJag har visat lifvet den väg, det tagit,\nOch mitt råd har seger, och gudars ej.\n\nSe dig om, det är mitt land, du skådar.\nVar det sådant, då jag ej var?\nI min makt det stått att i strider offra\nAllt, hvad nu här mänskligt af lifvet gläds.\n\nDetta rike har jag kunnat härja,\nÖdelägga från gräns till gräns,\nAtt ej vinden funnit ett löf att röra,\nFjäriln ej en planta att hvila på.\n\nNu, hvad ser du? Vidt, som ögat hinner,\nLyser dagen på bruten bygd;\nLundar stå, där ödsliga skogar stodo,\nOch, där rofdjur nästade, tjäll vid tjäll.\n\nTegar bära årets hopp, som fordom\nDrefs af stormar kring okändt haf;\nSommarskuren, daggen af natten fostra\nNu vår rikdom, växande förr ur blod.\n\nTämd är jorden, tämdt är mänskosinnet,\nBärsärksmodet ej dyrkas mer;\nÄndra makter råda i svärdets ställe,\nOch där våldet segrade, segrar lag.\n\nTukt och seder skattas, mildhet trifves,\nFredligt yrke sin ära har.\nSå har Fjalar mäktat sitt rike ordna;\nSäg mig, skuggors tolk, om han fyllt sin ed?\n\nMen det hot, du bar från dina gudar,\nSom en rök det försvunnit har.\nIngen syster sluter min son i famnen,\nOch min hjässa tryckes af ingen blygd.\n\nBlåa djupet gömt min enda dotter;\nÖfver kufvade vågors rymd,\nFläcklös, mångbesjungen, sin faders ära,\nHjalmar säll från seger, till seger far.\n\nBlott ett löfte än jag ej fullbordat,\nDet skall fyllas; min tid är kort.\nNalkas, Dargar, kom att din skuld försona,\nFör din lögn jag kräfver i bot ditt blod!\"\n\nGamle siarn såg på kungen neder:\n\"Lifvets börda\", så talte han,\n\"Skall från mig ock lyftas en gång, o Fjalar,\nOch för tidig kommer mig döden ej.\n\nSkådat har jag nog af mänskoöden,\nPröfvat sorger och fröjder nog.\nDock en stund fördrar jag väl än att lefva;\nJag begär den stunden för din skull, kung!\n\nDröj med hämnden, tills ett vittne kommer,\nSom förhöjer din segers glans.\nDröj, tills Hjalmar kommer, sin faders ära;\nEj blir väntan lång, han är fjärran ej.\"\n\nSå han talte, och han teg och sträckte\nHanden stilla mot hafvets rymd,\nOch i jubel stormade Fjalars skara:\n\"Gauthiods drakar närma sig, Hjalmar syns!\"\n\nHjalmar syntes. Lätt på blåa banan\nFlög hans flotta mot hemmets strand.\nNärmre, närmre glänste hvar stund hans segel,\nOch kring kölar skimrade vågors skum.\n\nGlädje sken ur gråa kämpars blickar,\nDär de samlats på skyhögt fjäll.\nGamle kungen syntes allena mulen;\nTankfull, mörk mot skeppen han såg och teg.\n\nFörst när hamn de nått och klippors branter\nSkymde bärgade segel ren,\nFöll kung Fjalars öga på Dargar åter,\nOch han bröt sin tystnad och ordet tog:\n\n\"Ej jag trodde mig min son få skåda,\nRyktet sjöng, att han fjärran var.\nDock den dag, af lifvet jag afsked tager,\nKan väl utan undran ett under ske.\n\nHjalmar nämnde du. Välan, han kommit,\nHöja skall han min segers glans.\nHär, med sol, med haf och med jord till vittnen,\nSkall han stå och döma emellan oss.\"\n\nNär han sagt det, syntes Hjalmar. Ensam\nKom han klippornas stig uppför,\nEj som fordom strålande, vapensmyckad,\nMen med blottadt hufvud och utan sköld.\n\nBlekhet i hans anlet låg, lik skenet\nÖfver drifvan en månklar natt;\nDyster var han själf som en syn ur grafven,\nOch i handen bar han ett blodigt svärd.\n\n\"Var välkommen, son\", med bruten stämma\nTalte kungen till hälsning då,\n\"Väl jag önskat finna dig annorlunda,\nMen min glädje är du, hurhelst du är.\n\nTala, tälj oss dina bragders skiften,\nHårda strider du pröfvat visst!\nBär du sår, som tömma din styrkas källor,\nTy din läpp syns darra, din kind är hvit?\"\n\n\"Fader\", svarte Hjalmar, \"hårda strider,\nUtan vapen, jag pröfvat har.\nIntet stål har genom mitt pansar skurit,\nDock förblöder hjärtat af djupa sår.\n\nGömma borde jag min blick för dagen,\nOch jag skyggar att se dig an;\nMen min skuld jag ville för dig få blotta,\nDärför bar jag lifvet och andas än.\n\nJag är krossad. Dock min lott af storhet\nHann jag taga, fast ung till år.\nFråga sagan, lyssna, då barder sjunga,\nOch du skall förnimma, hvad Hjalmar var.\n\nNordens ära, hafvens kung jag nämndes,\nFor kring världen, som stormen far,\nBröt den fräcke, stödde, där stöd behöfdes,\nTog af drottar kronor, och kronor gaf.\n\nSådan hann jag Loras kust. Morannal\nStyrde sångernas stolta land.\nRyktet talte högt om hans dotters fägring,\nOch jag stred om henne med Morvens här.\n\nGamle kungen själf satt blind i tornet,\nMen hans söner jag slog i strid,\nTog som segerbyte ombord Oihonna\nOch mitt bröllop redde på skumhöljdt haf.\n\nFader, vet du, hvad det är att älska?\nHar du famnat en fröjd en gång,\nLjus som himlen, yppig och rik som jorden,\nOch som båda blommande utan gräns?\n\nHvad jag varit blef mig som en skugga,\nBlek den glans, jag i hoppet sett.\nSegrar, vunna redan, och segrar, drömda,\nAllt var tomhet blott mot den stund, som var.\n\nVårens vindar förde mina segel\nUtan syfte på ändlös ban,\nSolbelysta, jublande vågors skuldror\nLyfte högt min sällhet mot gudars hem.\n\nDå var sorgen nära. Satt vid rodret\nJag en afton, i drömmar sänkt,\nBlott Oihonna vakade vid min sida,\nOch från höjden såg oss en stjärna blott.\n\nOch min brud, hon tog min hand: 'O Hjalmar,\nHvarför blef du mig kär alltmer?\nTidigt redan var du Oihonnas hjälte;\nFörrn din blick hon skådade, var hon din.\n\nHvi förblef min kärlek icke sådan!\nMod jag hade att dölja då,\nHvad för dig jag fruktade uppenbara,\nRädd att af din stolthet med harm försmås.\n\nJag var lycklig då; min egen sällhet\nVar mig mera än Hjalmar än.\nStolt Morannal kallade jag min fader,\nOch som kungadotter jag blef din brud.\n\nNu förgäfves ville jag förtiga,\nHvad jag skydde att röja då.\nAllt jag kunde lida och allt fördraga,\nMen dig svika, Hjalmar, förmår jag ej.\n\nStöt mig bort, förskjut mig! Ej Morannal,\nEj en konung min fader var.\nDetta blod, som nu i mitt hjärta sjuder,\nVar kanske en gång en föraktad slafs.\n\nPå ditt hemlands kust, den borg helt nära,\nDär som kung du i glans skall bo,\nUnder Vidars klippa en stormig julnatt\nTogs jag upp ur vågen, ett bortvräkt barn.'\n\nSå hon talte. Blekna ej, o fader!\nHennes blod på mitt svärd du ser.\nMorvens mö, Oihonna, min brud på hafvet,\nVar din dotter, kung, och min syster var.\n\nDö hon ville, dö för mig. Jag bringar\nHennes hälsning.\" Han teg. Hans stål\nSågs, en ljungeld lik, i hans barm sig gömma,\nOch han sjönk på klippan i dödens ro.\n\nStunder efter stunder flydde. Dagen\nMätte stilla sin vandrings ban.\nSom han sutit, stel som en stod på grafvar,\nSatt orörlig tigande Fjalar kvar.\n\nHvad han tänkte, visste ingen. Fasan\nFrån hans sida hvar kämpe skrämt.\nSjolf, den gamle, ensam, och Dargar, siarn,\nStodo när och sågo hans andes strid.\n\nFörst när solen sjönk mot skogen fjärran,\nSlog mot höjden han ögat opp:\n\"Er är segern\", talte han, \"höge gudar!\nJag är straffad vorden, jag pröfvat er.\n\nHvad är mänskan, att mot er hon stormar!\nStjärnor like, i onådd rymd\nLen i genom molnen af jordens öden,\nDem i lek en fläkt af er vilja styr.\n\nMannen yfves: väldig, mångbepröfvad,\nVan att segra, som klippan hård,\nVill han böja allt, dit hans ande bjuder,\nKrossa allt, som möter med trots hans bud.\n\nOch hans svärd är höjdt. Då rörs hans sinne\nFlyktigt, lätt af en osedd hand;\nOch hans järnarm sjunker, hans blick, som ljungat,\nByter hotets blixt i en maktlös tår.\n\n\"Hafvet svallar vredgadt, stormen ryter;\nMen I bjuden, och vågen sänks,\nHafvet lyder, hafvet, som flottor slukar,\nHar ej makt att svälja ett hjälplöst barn.\n\nJag har lärt er känna, ej jag blyges\nAtt mig böja för er en gång.\nMätt jag är på lifvet, och jordisk storhet\nÄr mig ringa vorden. Jag går till er.\"\n\nSå han sade, och med svärdet stilla\nSkar han runor i ärrigt bröst.\nHjärtats källor brusade fram ur djupet,\nVarmt med Hjalmars blandades fadrens blod.\n\nSommarns kväll såg klar och ljus på norden,\nLugn sig bredde kring land och haf,\nBortom skogen dolde sin strålflod solen,\nOch, likt dagen, slocknade Fjalar kung.\n\n\n\n\n\n\nNADESCHDA.\n\nNio sånger.\n\n\n\n\nFÖRSTA SÅNGEN.\n\n\n    Om han kom, den sköne ynglingen,\n    Om jag såg hans svarta ögas blixt,\n    Som jag honom nyss i drömmen såg,\n    Hölja ville jag i blommor mig.\n\nVolga, mottar i sin famn Oka,\nAf Oka emottas gul Moskva,\nTill Moskva sig skyndar glad en bäck\nMed sin pärlbestänkta böljas skatt.\nVid den lilla bäckens blomsterstrand\nGick en flicka, femtonårig nu;\nSjälf en blomma, sökte blommor hon\nOch med blomma blomma sammanknöt.\n\nLångt hon hunnit i sitt ljufva värf,\nPå sitt hufvud bar hon ren en krans\nAf stellarier och dianter små,\nPå sin barm en nyss utslagen ros,\nSammanvuxen med en rosenknopp,\nOch kring medjans smärta, veka bukt\nHon en gördel af violer bar.\n\nÄn likväl hon knöt en rik girland\nFör sin klädningsfåll och talte så:\n\"Om han kom, den sköne ynglingen,\nOm jag såg hans svarta ögas blixt,\nSom jag honom nyss i drömmen såg,\nHölja ville jag i blommor mig,\nSkyla ljuft slafvinnans mörka dräkt\nOch, i färg en rosenbuske lik,\nMöta honom blott med ljus och doft.\nMen; -- o Sankt Georg, han kommer ej,\nBlott en drömbild är Nadeschdas vän.\"\n\nSucken togs af strandens fläkt i famn,\nSänktes sakta på en bubbla ned,\nOch med bubblan flöt den bort sin kos;\nOch Nadeschda bröt en ros igen,\nLeende, förklarad, glad som nyss.\n\nSå omsider kom hon till en bukt,\nDär från yra lekar hvilande\nI en bädd af blommor böljan låg;\nI dess spegel, blank och silfverklar,\nVille nu slafvinnan se sin bild.\n\nNär hon, öfver bäckens hylla då\nStilla lutande sitt hufvud ned,\nSåg sitt milda anlets unga vår,\nSteg en tår i hennes öga opp,\nVäcktes sorg på nytt i hennes barm:\n\"O Nadeschda-blomma\", sade hon,\n\"Arma flicka, hvarför pryda dig,\nÄfven utan prydnad osällt skön!\nEj för egen sällhet fostras du,\nFör ditt eget hjärtas glada val,\nFör en yngling, som din kärlek är;\nFör en herres nyck du växer opp,\nTill hans druckna blickars mål kanske,\nFör att tjusa, mätta och försmås.\"\n\nSå hon sade, och från hufvudet\nTog hon kransen, tog ifrån sin barm\nRosenstjälken, tog sin gördel sist,\nKastade dem vidt i bäcken ut,\nTalande i stilla klagan så:\n\"Tag, o bäck, Nadeschdas smycken du,\nLåt dem följa till Moskva din våg;\nMed Moskva de skynda till Oka,\nOch Oka dem för i Volgas famn;\nNär med Volga sen de hafvet nå,\nFinna de min drömda ynglings bild:\nGränslös, blodlös, famnlös är ock han,\nO, i drömmar blott omfamnelig.\"\n\nKnappt den sköna flickan talat så,\nNär Miljutin, hennes fosterfar,\nSilfverhårig, lutad mot sin staf,\nFlämtande af trötthet stället hann.\nGlad sin dotter fann den gamle nu,\nHof sin röst och talte snabba ord:\n\"O Nadeschda, hvarför irrar du,\nLik en vild kanin, kring nejderna,\nSöker lunders gröna gömslen, dväljs\nTyst bland väpplingen vid bäckars strand?\nSe, från gård till gård i byn jag gått,\nGått från höjd till höjd, från däld till däld,\nFåfängt letande ditt lätta spår;\nNu i solens hetta är jag här.\"\n\nSå han sade. Till den gamle då\nBlygsamt steg den sköna flickan fram,\nFörde ödmjukt böjd hans grofva hand\nTill sin rosenläpp och frågade:\n\"O Miljutin, gode fosterfar,\nHvarför sökte du Nadeschdas spår?\"\n\nTalte då den åldrige till svar:\n\"Dotter, i den stora byn är fröjd,\nFull af jubel hvarje hydda är,\nGälla sånger, balalajkors klang\nLjuda gladt och fylla rymderna.\nGamla, unga, rika, fattiga,\nAlla bära högtidsdräkter ren,\nGossar växla sina hattars band,\nFlickor kransa svarta lockars natt.\nDärför sökte jag Nadeschdas steg,\nAtt i blomsterhöljda tärnors ring\nEj Miljutins glädje saknas får.\"\n\n\"O min dyre fosterfader, säg,\nHvarför smyckar folket sig i byn?`\n\"Därför smyckar folket sig i byn,\nAtt på slottets vida gård i dag\nBygdens skaror skola samla sig,\nFäder, mödrar, flickor, ynglingar.\"\n\n\"O Miljutin, dyre fosterfar,\nTomt är slottet sedan många år,\nÄndar blott bebo dess öde rum,\nPå dess stängda gårdar gräset gror.\nHvem skall öppna slottets portar nu,\nHvem har bjudit folket samlas där?\"\n\nOch den gamle gaf ett öppet svar:\n\"Flicka, du din fosterfaders hopp,\nVet, att tvenne falkar fostrats opp\nI vår furstes slott vid Volgas flod,\nTvenne furstesöners ädla par.\nTill sin dödsbädd deras fader nyss\nBåda kallat, talt i frid och sagt:\n'Mulne Dmitri, du min yngre son,\nDu skall lefva med din moder här\nI mitt glada slott vid Volgas flod;\nGlade Voldmar, stolte yngling, du\nSkall bebo vårt stamgods, sprida ljus\nI mitt mulna slott invid Moskva.\nSå han talat, arfvet skiftadt är. --\nDärför jublar fröjden nu i byn,\nAtt den glade fursten blifvit vår,\nDärför festligt smyckar folket sig,\nAtt den ädle kommer hit i dag,\nDärför samlas vi på slottets gård,\nAtt vår unge fader så befallt.\nUpp, Nadeschda, kom då, följ mig åt!\nUnder vägen bryter rosor du\nFör din lock, din barm, ditt smärta lif.\nSmycka skall min dotter sig i dag,\nHon, den skönsta utan prydnad, skall\nNu till prydnad skönast bli också,\nAtt, då furstefalkens öga sen\nVåra tärnor spanar ungdomsgladt,\nDet må dröja vid Nadeschda snart\nMed en blick, som blir vår hyddas ljus,\nBlir ett solsken för vår framtids dar.\"\n\nSå han sade. Stum en vingad stund\nStod hans dotter, mot den gamle spotskt\nHennes bruna ögas vrede flög.\nSnart dock, mildrad af hans milda lugn,\nKysste hon hans pannas silfverlock\nOch till honom talte dessa ord:\n\"Gå, Miljutin, gode fosterfar,\nGå förut i sakta vandring hem!\nBada måste jag i bäcken här,\nOm kanske ett dammkorn eller två\nUnder värmen fäst sig på min hy,\nPå min röda kind, min hvita hals;\nSen för fursten vill jag pryda mig,\nTräda smyckad fram på slottets gård.\"\n\nSakta vandrade den gamle hän,\nLångsamt stapplande på stigen fram;\nI hans inre lekte tankar dock\nMed en anad framtids gyllne dar.\nSå den dunkla lunden nådde han.\n\nNär Nadeschda honom vandra såg,\nFöljde hennes blick hans tysta färd,\nTills emellan gröna björkars löf\nSista skymten af hans dräkt försvann.\nNär i lunden han försvunnen var,\nFöljde hon med örat än hans gång,\nTills i sommardagens vida frid\nStegens sista, lätta ljud dog bort.\n\nNär hon ingen såg och hörde mer,\nGick hon än en gång till bäckens rand,\nBöjde lätt sitt hufvud öfver den\nOch i vattnets spegel såg sin bild.\nMen i sorg hon talte milda ord:\n\"Sörj, Nadeschdas vän, du ljufva bäck,\nAtt din klara våg ej skölja kan\nDessa rosenlemmars fägring bort.\nSkall jag bada i din lugna famn,\nSkall jag, arma, blomstersmycka mig?\nDå jag ville två i dig min kind,\nOm dess rodnad kunde tvättas af,\nDå jag ville två min barm i dig,\nOm dess mjälla hvithet flöt sin kos,\nDå jag ville blomstersmycka mig,\nOm med blomstren jag fick vissna själv!\"\n\nSagdt; och af sin egen fägring kvald\nSänkte hon sin hand i bäckens djup,\nGrumlande i hast dess spegelvåg.\nRubbad var den sköna bilden nu,\nStörd, förvirrad, mulen, dyster, vild;\nMen den ädla flickans öga log:\n\"Sådan, unge furste\", sade hon,\n\"Skall slafvinnan på sin faders bud,\nOm han vill det, träda för din syn,\nEj en låga väcka i ditt bröst,\nMen en flyktig fasas kyla blott.\"\n\nOch hon gick från bäckens blomsterstrand,\nFöljde tyst en stig mot slottet hän,\nUnder vägen ordnande sin dräkt.\nEj af blommor, men af starrgräs knöt\nFör sitt hufvud hon en sorglig krans,\nBröt en tistelkrona, fäste den\nTill ett smycke på sin höjda barm\nOch af halm en gördel sammanvred,\nYppigt fjättrande sitt smärta lif.\nSå till furstesonens höga slott\nStyrde nu slafvinnan tyst sin färd.\n\n\n\n\nANDRA SÅNGEN.\n\n\n    Och strax han kallar sin käcke slaf:\n    \"Fort, hämta min hingst, Ivan!\n    Gör falken färdig, min hvita falk\n    Skall blänka i skyn i dag!\"\n\nMoskva, du gula, du lugna flod,\n  Hvad dån vid din blomsterstrand!\nEtt dammoln rullar i hvirflar fram\n  Och brusar förbi din våg. --\nÄr det af hjordar en mättad här,\n  Som stormar till stallen hem?\nÄr det orkanen, som hvälfver vild\n  Den glödande vägens sand?\nHur lämna hjordarna lundars skjul,\n  Då solen är högt ännu?\nHur dånar stormen bland asp och lind\n  Och stör ej en gren, ett löf?\n\nDet moln, som följde din strand, Moskva,\n  Nu störtar det ned till dig,\nNu når det bryggan, som speglad hvälfs\n  Högt öfver din böljas djup.\nHvad sken! Ur dunklet en guldsmidd vagn\n  Framljungar i ljus på bron,\nSom viggar blixtra jockejer fram\n  Och eldiga hingstars glans.\nEn furstlig skara den skimrar nu.\n  I landtliga bygders lugn;\nDet är furst Voldmar, den glade, själf,\n  Med honom hans mulne bror.\n\nDen tropp, som hann som en stormvind bron,\n  Har stannat på motsatt strand.\nFurst Voldmar korsar sin pannas hvalf,\n  Han korsar sitt unga bröst:\n\"Hell\", så han talar, \"du vackra jord,\n  Du leende himmel, hell!\nOch hell dig, broder, välkommen var,\n  Här ser du mitt sköna arf!\"\n\nDå höjer Dmitri sitt öga mörk,\n  På nejderna blickar han;\nEn stund han tiger och skådar blott,\n  Omsider han talar så:\n\"Ett fält oss möter af skördar tyngdt,\n  Ett annat af blommor höljs,\nVid randen vinkar en ändlös skog,\n  För jägarens fröjd ett hem,\nOch fjärran tindrar i solens färg\n  Ett torn af ditt ärfda slott;\nSkall jag det noga betrakta allt,\n  Att finna, hur säll du är?\"\n\n\"Min broder\", svarar furst Voldmar mildt,\n  \"Hvad kyler ditt hjärtas vår?\nEj för att väga min lott mot din\n  Jag viste mitt glada land;\nVälkommen, ville jag säga blott,\n  Din broder är nu din värd,\nKom, dela vänligt hans salt och bröd,\n  Snart delar han vänligt ditt!\"\n\nSå sagdt, han räcker sin hand till frid,\n  Furst Dmitri den fattat har:\n\"Här bränner solen oss\", säger han,\n  \"Af damm vi förkväfvas här.\nEn gångstig ser jag vid flodens strand,\n  Den tyckes ju nå ditt slott;\nJag väljer stigen, ur kvalmet snart\n  Min fåle mig bära skall.\"\n\nOch strax han kallar sin käcke slaf:\n  \"Fort, hämta min hingst, Ivan!\nGör falken färdig, min hvita falk\n  Skall blänka i skyn i dag!\"\n\nFurst Voldmar springer ur vagnen lätt,\n  Sin skara befaller han:\n\"Till slottet skynda på förhand, folk,\n  Förkunna min ankomst där!\nMin bror vill jaga, min ädle gäst\n  Vill pröfva min park en stund,\nMå folket samlas, vi komma snart,\n  Nu följer oss ingen här!\"\n\nSå sagdt, på frustande gångarns rygg\n  Han kastar sig vindsnabb opp.\nFurst Dmitri tyglar sin stolta hingst\n  Med fradgiga betsel ren,\n\nSin falk han bär på sin höjda hand,\n  Hans broder emottar sin,\nOch vagnen rullar i damm sin kos,\n  Och skarorna fly med den.\n\n       *       *       *       *       *\n\nÖfver jorden blånar himlen,\nUnder himlen grönskar jorden,\nLeende mot jord och himmel\nStrålar mellan båda dagen.\n\nPå den dagbelysta jorden\nSkimra blommor, glänsa vatten,\nSkjuter ock en skog i höjden,\nSkiftande af ljus och skuggor.\n\nMen på ängen framom skogen\nStår en björk, af sekler ammad,\nI dess topp en dufva sitter;\nHvarifrån är dufvan hemma?\n\nIcke i den vilda skogen\nHar sin moders bo hon lämnat,\nFostrad är hon under skygdet\nAf en fridfull mänskoboning.\n\nFrån en ringa hyddas torftak\nMången morgons ljus hon skådat,\nSänkt sig stundom ned att plocka\nKorn ur vänligt sträckta händer.\n\nNär den blåa vingen vuxit,\nHar hon flugit ut till lunden,\nGungat på dess grenar, badat\nI dess svala bäckars vatten.\n\nOch hon sitter nu i toppen\nAf en enslig björk på ängen,\nPickar sina fjädrars skimmer,\nNär två furstesöner nalkas.\n\nOch den ena fursten stannar,\nOch han talar till den andra:\n\"Sakta, Dmitri, ser du dufvan,\nLös din ädla falk, min broder!\"\n\nOch den mulne Dmitri svarar:\n\"Parkens ägare är dufvans;\nDin var ständigt första lotten,\nVoldmar, jag är van att följa.\"\n\nMen furst Voldmar talar glädtigt:\n\"Bort med mörka ord, min broder!\nLös din falk och låt den stiga,\nJag vill lösa min tillika.\"\n\nOch mot himlens blåa rymder\nSväfva snart två hvita falkar,\nKretsa högre opp och högre,\nSpanande ett byte båda.\n\nOch på en gång se de dufvan\nI den ljusa björkens krona,\nOch på en gång skjuta båda,\nLika viggar, ned på rofvet.\n\nMen vid trädets topp i fallet\nMöta falkarne hvarandra,\nÖga blixtrar vildt mot öga,\nOch mot vinge klappar vinge.\n\nOch en blodig strid är börjad\nMellan falkarne i flykten;\nIngendera unnar bytet\nÅt den hotande rivalen. --\n\nMen från kvisten, där hon sutit,\nSkyndar, skrämd af dånet, dufvan;\nNära, nära är förföljarn,\nOch den kända hyddan fjärran.\n\nOch hon blickar kring med bäfvan,\nSer två människor i nejden;\nNästa ögonblick i trygghet\nSitter hon på Voldmars skuldra.\n\nMellan falkarne i höjden\nSlutas striden i detsamma,\nOch med slappad vinge fladdrar\nVoldmars ädla falk och faller.\n\nSegrarn, nu allena vorden,\nLyfter sig mot skyn ånyo;\nJaga vill han, dufvan söker\nMed en eldblick än hans öga.\n\nOch han märker henne, sjunker\nStjärnlik i sitt fall mot rofvet,\nOch han vidgar djärf sin guldklo\nÖfver Voldmars dufva redan,\n\nNär furst Dmitri, mörk af vrede,\nVill hans vilda ifver hejda\nOch med knoppen af sitt ridspö\nFäller honom död till jorden.\n\nTystnad rådde några stunder,\nTills furst Dmitri börjar tala:\n\"Voldmar, om min falk jag skonat,\nVore ej din dufva mera.\"\n\n\"Det är sant, min ädle broder\",\nSvarar Voldmar i förundran,\n\"Hårdt dock varit, om hon röfvats\nFrån den drömmande beskyddarn.\"\n\nPå sin hvita falk i stoftet\nPekar Dmitri, och han talar:\n\"Detta offer för din glädje,\nVet du, Voldmar, hvad det kostat?\"\n\nVoldmars klara panna mulnar,\nOch förtrytsam tar han ordet:\n\"Var din falk dig dyr, min broder,\nUpp, välan då, nämn mig priset!\n\nHvad som köpts, kan åter köpas,\nHvad som kostat, kan betalas;\nMen ett värnlöst hjärtas tillit\nSkänks blott, fås blott, köpe icke.\"\n\nÖdsligt drar sin mund till löje\nDmitri, och han talar åter:\n\"Det är godt, min ädle broder,\nAtt min falk du vill betala.\n\nOch du önskar höra priset:\nAlltför mycket den ej kostat,\nTvenne läppars purpur bara,\nTvenne rosenröda kinder,\n\nTvenne armar, i hvars bojor\nDenna hals var stundom sluten\nTvenne dunkelbruna ögon,\nSom, då köpet gjordes, gräto.\"\n\nSå med ödsligt lugn han talat,\nOch furst Voldmar svarar dyster:\n\"Mer än hundrade slafvinnor\nPå mitt ärfda gods jag äger;\n\nVälj bland dessa en, o broder!\nOm du aktar en för ringa,\nVälj dig tvenne, välj dig trenne,\nTills min skuld du finner gäldad.\n\nTvåfaldt hundra läppars purpur,\nTvåfaldt hundra rosenkinder,\nLika många blomsterarmar,\nBroder, är jag herre öfver;\n\nOch jag bjuder, hvad jag äger,\nEtt blott kan ej Voldmar bjuda,\nTvenne dunkelbruna ögon,\nSom, då du försmår dem, gråta.\"\n\nKnappt han sagt det, när en flicka\nSyns bland stammarne i skogen,\nFram mot slottet tycks hon skynda,\nSyns och skymtar och försvinner.\n\nOch furst Dmitri ler och talar:\n\"Såg du tärnan, ädle broder,\nSäkert en ibland de många,\nMellan hvilka jag får välja.\n\nStarrgräs bar hon på sitt hufvud,\nKring sitt lif af halm en gördel; --\nMin slafvinna log i blommor,\nDå hon väntade sin furste.\"\n\nSagdt. Furst Voldmar tiger harmfull,\nVill ej tala, vill ej svara.\nDagen skrider, och till slottet\nSkynda under tystnad båda.\n\n\n\n\nTREDJE SÅNGEN.\n\n\n    Så har hon andats bönens varma sommarfläkt\n    Emot den älskade, och nu\n    Hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer,\n    Men med sitt ögas kärlek blott.\n\nFrån dal och höjder mänskoskaror strömmat ren.\nDen ljusa nejdens glada folk\nI högtidsdräkter vimlade på slottets\nOch väntade sin furste ren.\nI tyst förundran kring hans rika vagnars prakt,\nHans guldbesmidda tjänare;\nSig smögo kvinnor, gubbar, män och ynglingar,\nBetraktande med häpnad allt.\n\nMiljutin blott, den gamle, silfverhårige,\nTog i de andras fröjd ej del:\nSitt ögas ljus han saknade, sin ålders hopp,\nNadeschda än ej kommen var.\n\nMen nu på skimmerhvita hingstar spränger fram\nUr skogens djup ett ryttarpar,\nOch folket stormar jublande till slottets port,\nFrån hundra läppar ljuda ord:\n\"Hell, hell vår furste! Dag han bringar, dagen lik,\nAf ljus en fåle tyglar han,\nEn dufva bär han på sin arm, så bäre han\nSin mildhet med till trogna barn.\"\n\nSå yttras högt af hoppfullt glada hjärtan ord,\nOch ödmjukt mot de kommande,\nPå slottets gård, i portens hvalf och utanför,\nSig folket sänkt på böjda knän:\n\nOch fursten kommer, men med mörker kommer han,\nHans mund ej ler, hans öga ej,\nHans mulna hälsning skrämmer blott hans trogna folk,\nOch häpna tiga skarorna.\n\nÅt deras tystnad fröjdar sig furst Dmitris själ:\n\"Min broder\", säger han och ler,\n\"Finns lif i dessa mänskor, eller ser jag här\nDet gamla slottets andar blott?\nI sanning, så till stumhet vill jag öfva in\nMitt eget goda folk en gång,\nAtt, då jag nalkas, ej mitt öra störas må\nAf någon glädjes jubelsorl.\"\n\nHan talat, och hans broder har hans ord förstått,\nSin häst på stället hejdar han,\nSer nära sig Miljutin, vinkar honom fram\nOch frågar med förborgad harm:\n\"Hvad gör, att mina bönder sakna mod och ljud,\nDå deras furste hälsar dem,\nÄr han ett himlens straff, ett fruktadt gissel här,\nSom möts af mörka blickar blott?\"\n\nSå sagdt. Sitt hvita hufvud böjer ödmjukt ner\nDen åldrige och ger till svar:\n\"När solen strålar, höge furste, mild och klar,\nÄr jorden strålande också;\nMen ve, när solens ljusa anlet skyms af moln,\nDå mulnar jorden ock i sorg.\"\nHan slutat knappt, då han sin fosterdotter ser. --\nDen ädla flickan kommit nyss\nOch ställt sig obemärkt i andra tärnors krets;\nDen gamle varsnar henne nu.\nSitt svar, sig själf, sin furste, allt förgäter han\nI häpen harm vid hennes syn\nOch skyndar fram och vill från hennes lockars prakt\nDen vilda kransen rycka bort.\n\nDå klappar käckt furst Dmitri sina händer hop\nOch brister öfverljudt i skratt:\n\"Se, se, o broder, hvilken förespråkerska\nDen gamle går att söka nu!\"\n\nSå talar han. Furst Voldmar ser sig om och ser\nDen halmomgördlade på nytt,\nOch dubbelt harmfullt väcks hos honom minnet opp\nAf hennes bild i skogen nyss:\n\"Hit\", ropar han, \"du halmnymf, gräsbekransade,\nKom hit! En brud jag loft en gång\nMin slaf, min gäck, min gamle portvakt, min Andrej,\nOch du skall bli hans sköna val.\"\n\nDen sköna flickan hör sin furstes bittra ord\nOch blickar stel af fasa opp.\nO himmel, detta vreda ögas dunkla glans\nOch denna mulna pannas hvalf\nOch detta ädla anlets vår hon sett förut;\nSin drömda yngling känner hon.\nDensamme är han, blott ej ljus, ej mild, som när\nI drömmen hon hos honom satt\nVid bäckens strand och glömde bäckens spegelvåg\nOch speglade sin själ i hans.\nDock flydd är fasans kyla, fasa kan hon ej\nFör honom, för sin himmel ej;\nBlott gråta kan hon, smälta ljuft i tårars dagg\nOch älska, tillbe och förgås.\n\nOch utan fruktan, som om fromt till stilla bön\nHon för sin hyddas helgon trädt,\nHon nalkas fursten, böjer knä på vägens sand\nOch sluter händerna och ber:\n\"Nadeschdas herre, skåda din slafvinnas tår\nOch vredgas på den arma ej!\nI bättre smycken hon en bättre lycka klädt,\nOm lifvet unnat henne den.\nMin krans är dyster, och min gördel gör din harm;\nO, när jag knöt dem, tänkte jag:\nSom jag så fattig denna halm ej vuxit har,\nEj detta gräs så glädjelöst.\nDock gärna, furste, för din vilja ville jag\nI blommor byta sorgens dräkt\nOch taga denna skarpa tistel från min barm\nOch gömma i mitt hjärta den.\"\n\nHon talat så, och från sin hjässa lyfter hon\nDen yppigt vilda kransen bort\nOch löser halmens gördel från sitt smärta lif\nOch blickar opp på nytt och ber:\n\"O furste, furste, glöm af nåd din vrede nu,\nEtt flyktigt ögonblick, ej mer,\nLåt mig ditt anlet se, hur det i mildhet syns,\nOch låt mig tacka dig och dö!\"\n\nSå har hon andats bönens varma sommarfläkt\nEmot den älskade, och nu\nHon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer,\nMen med sitt ögas kärlek blott.\n\nOch se, på detta höjda öga länge ren\nOrörlig hvilar Voldmars blick,\nHan tala vill, en suck af tjust beundran är\nHans fulla hjärtas enda språk.\nEn sådan skönhet ej vid Volgas strand han sett,\nI dina salar ej, Moskva;\nI omotståndlig, blid förtrollning snärjs hans själ,\nOch vaken tycks han drömma blott.\n\nDå närmar sig furst Dmitri segerleende\nOch hviskar till sin broder tyst:\n\"För falken, Voldmar, du mig en slafvinna loft,\nVälan då, denna är mitt val.\"\n\nSitt löfte nyss i skogen minns furst Voldmar nu,\nOch ur sin dröm han spritter opp,\nHans blickar irra länge utan gräns och mål,\nOch från hans kinder bloden flyr.\nOmsider dock med kraft han fattar brodrens hand:\n\"Ditt val du äger\", talar han,\n\"Men en slafvinna, broder, blott du välja får,\nOch denna flicka, -- hon är fri.\nFri är hon buren; den, som till en ängel föds,\nÄr fri ifrån sin födslostund,\nOch frihet ger jag henne nu, som gåfva ej,\nMen endast som bekräftelse.\"\n\nOch åter till slafvinnan mild han vänder sig:\n\"Stå upp, Nadeschda\", säger han,\n\"Din rymd är fläktens rymd, din värld är fågelns värld,\nDu äger ingen herre mer.\nMen, arma dufva, tvenne furstefalkar se\nI mäktig täflan ned på dig;\nHvart vill du styra nu din späda vinges flykt,\nHvar vill du söka skygd för dem?\"\n\nDå står den sköna flickan opp och kysser gladt\nFurst Voldmars hand och talar så:\n\"Där nyss i skogen den förföljda fann försvar,\nDär skall jag äfven finna mitt.\nTill dig jag flyr, o furste, unnan farans hot;\nHos dig jag finna skall beskydd,\nDitt eget ädla hjärtas nåd skall rädda mig\nIfrån din broders falk och din.\"\n\nEn blixt af purpur flammar opp på Voldmars kind,\nDock utan svar en vink han ger\nSin mulne broder, och i slottets salar snart\nFör skaran fursteparet döljs.\n\nDet sjungs, att under kvälln i fadersborgen sen\nFrån rum till rum furst Dmitri gått,\nIbland en blick åt flydda åldrars minnen gett\nOch stridt sitt hjärtas strider stum.\nFörst då, när sist till aftonbordet furstarne\nI dyster sämja satt sig ned,\nHar Dmitri trenne gånger höjt sitt glas och tömt\nChampagnerdrufvans eld och talt.\n\nOch vid sitt första glas han nämnt furst Voldmar säll,\nSom fri i egen boning satt,\nDå själf i hemmet han en moders myndling var,\nFast tvilling med sin broder född,\nOch tömt en skål för den, som utan lyckans gunst\nFörstår att trotsa hennes nyck\nOch med en obemantlad viljas spotska mod\nKan skapa sina öden själf.\n\nOch vid sitt andra glas sig själf han lycklig nämnt,\nAtt sveklös han besviken var;\nOch tömt en skål för den, som, då sitt ord han gett,\nKan krossas, men ej rygga kan.\n\nOch vid sitt tredje glas han stått från bordet opp\nOch stött sin broders glas och sagt:\n\"En skål för dig, furst Voldmar, ur hvars röfvarhand\nJag min slafvinna röfva skall!\"\n\nMen samma natt, så sjungs det, vid Miljutins tjäll\nEn ryttare i vapen höll;\nDen trognaste ibland furst Voldmars tjänare\nDen vapenklädde ryttarn var.\nOch vid den låga hyddans dörr sin häst han band\nOch såg sig om och trädde in\nOch kom om några korta stunder ut igen\nOch följdes af Nadeschda då\nOch lyfte flickan lätt på sadelknappen opp\nOch svängde sig i sadeln själf\nOch lät den ystra fålen pröfva sporrens udd\nOch flög sin kos som natten tyst.\n\nFörborgad länge var för alla flickans lott,\nFörsvunnen från sin bygd hon var,\nOch folket teg i häpnad eller sjöng en sång\nOm furstetjänarns dunkla flykt.\nOch spordes någon gång Miljutin, skakade\nDen gamle stum sitt silfverhår\nOch såg mot vägen, där hans glädje skyndat bort,\nTills blicken skymdes af en tår.\n\n\n\n\nFJÄRDE SÅNGEN.\n\n\n    Otaligt har jag frågat,\n    En fråga för hvar timme,\n    Som vinter ägt och sommar,\n    Sen jag ditt öga skådat.\n\nTill Kamas tysta nejder\nFrän hofvets glans och flärden\nEn fursteänka flyttat,\nAf lyckans gunst förlåten;\nVid flodens brädd en boning\nHon valt i lindars skugga;\nTre unga döttrars skönhet\nVar hennes modersglädje.\n\nMot denna lugna boning\nLog månen klar en afton,\nOch i dess parker lekte\nMed skuggor vårens vindar,\nFörföljde och förföljdes.\n\nDå satt bland dessa skuggor,\nI dessa vindars värma,\nI dessa gömda parker,\nEn yngling och en flicka;\nDe språkat tyst i kvällen.\n\nDe talte mellan kyssar\nÄnnu ett ord och många:\nSom lätta skyar födas;\nPå blåa sommarhimlen,\nÄn purpuröfvergjutna,\nÄn skära, silfverhvita,\nÄn dunkelbleka, mulna,\nSå föddes i en himmel\nAf deras kärlek orden.\n\nOch ynglingen, han talte:\n\"Otaligt har jag frågat,\nEn fråga för hvar timme,\nSom vinter ägt och sommar,\nSen jag ditt öga skådat;\nOch ren högt öfver kullen\nPå fästet månen stigit,\nOch kvällens stunder ila,\nOch än jag ville fråga.\"\n\nOch flickan log och sade:\n\"Otaligt har jag svarat,\nEtt svar för hvarje glädje,\nMin furstes nåd beredt mig.\nHur säll i denna boning\nJag lefvat, gömd och skyddad,\nEn syster ibland systrar,\nEn dotter hos en moder,\nAllt, allt jag sagt och svarat,\nOch än jag ville svara.\"\n\nDen unge fursten talte:\n\"I denna lugna boning,\nEn dyr väninnas fristad,\nAf veka händer vårdad,\nSin blomstersjäl min blomma\nHar vecklat ut i fägring,\nHon lärt att känna mycket,\nAtt lösa mången fråga;\nEtt vet likväl hon icke,\nHvaraf min sällhet kommer,\nDå hennes kyss jag möter.\"\n\nDen sköna flickan talte:\n\"En seglare på hafvet\nÄr nu min unge furste,\nHan varsnar icke stranden,\nMen möts dock af dess dofter;\nDå undrar han och söker\nOch tror, att själf han gömmer,\nHos sig en skatt af blommor.\nO furste, denna sällhet,\nSom vid min kyss du känner,\nDen är min sällhet endast,\nSom doftar dig till mötes.\"\n\nMen fursten log: \"O flicka,\nSäll dubbelt du, som äger\nDin sällhet som din egen.\nNär jag, den arme seglarn,\nÄr från min blomstrand borta,\nDå skimrar för mitt öga\nEj någon glädje mera;\nEtt ödsligt haf är världen,\nI höjd och djup är tomhet,\nI hjärtat sorg och saknad.\nSant har Nadeschda talat,\nEtt lån är blott min glädje,\nDen finns hos henne ensam.\"\n\nSin flickas hand han fattat,\nHan log ett vårligt löje:\n\"Min glädje nu jag känner,\nHvad gör Nadeschdas glädje?\"\n\n\"Min kärlek gör min glädje,\nSå är den oförgänglig\nOch flyktar ej som furstens.\"\n\n\"Din kärlek gör din glädje;\nSå svara, hvad är kärlek?\"\n\nHon log ett vårligt löje:\n\"Min furste\", så hon sade,\n\"Han vet det ej, han frågar;\nO, att jag själf det visste!\nEtt vet jag, att mitt sinne\nI forna barndomsdagar\nVar som en snö på bergen\nEmellan jord och himmel,\nSå lugnt det var, så fredadt,\nSå hvitt, men ock så kyligt.\nNär solen kom däröfver,\nEtt ögas varma strålar,\nDå smälte det i floder\nAf känslor och af tankar,\nBlef fritt och mätte rymder,\nTillförne obekanta,\nBlef varmt och blef en spegel\nAtt fatta blåa himlen\nOch jordens blomsterfägring\nOch i sitt djup förvara\nDet blida ögat ständigt.\"\n\n\"Och hvems, o flicka, säg mig,\nVar detta blida öga?\"\n\nHon svarte ej, hon sänkte\nSitt strålomgjutna hufvud\nMot furstens skuldra sakta.\nDå kom en fläkt och flydde\nI lek emellan löfven.\nDe skälfde, skuggan skälfde,\nOch månens skimmer, gjutet\nPå flickans svarta lockar,\nBröts ljuft i stilla darrning.\n\nEn stund förflöt i tystnad,\nDå höjde lätt sitt hufvud\nDen sköna flickan åter:\n\"Otaligt\", så hon sade,\n\"Har nu min furste frågat,\nEn enda fråga ville\nNadeschda få besvarad:\nTvå gånger ren mitt öga\nSett dessa lunder löfvas\nOch löfven åter falla,\nOch endast tvenne gånger\nMin furste har besökt oss.\nHan sagt dock, att hans glädje\nFinns här, ja, här allenast,\nHvi kommer han så sällan?\"\n\nEn skugga, löfvens skugga,\nKanhända hjärtats äfven,\nFöll nu på furstens anlet,\nMen så till svar han talte:\n\"Nadeschda, kejsarstaden\nOch krigarärans tjusning\nOch hofvets prakt och nöjen,\nDe hålla Voldmar fången.\"\n\nDen sköna flickan sade:\n\"Två gånger blott mitt öga\nSett dessa heder löfvas\nOch löfven åter falla,\nOch redan tvenne gånger\nHar fursten här besökt oss.\nNär så af kejsarstaden\nOch hofvets prakt han fängslas,\nHvi kommer han så ofta?\"\n\nHan log, den unge fursten,\nEn suck dock var hans löje:\n\"O flicka\", så han sade,\n\"Hur säll jag ville dröja\nHos dig i dessa lunder,\nMed dig en boning söka\nLångt bort från kejsarstaden,\nSom fågelparet söker\nEtt bo blott för sin kärlek.\nMen, ack, hos dig en timme\nFår ägas ej, blott stjälas.\nTvå mörka makter hota\nMin sällhet oupphörligt,\nDen ena är min broder,\nMin moder är den andra.\"\n\n\"Sin broder fursten nämnde,\nStör han en broders lycka?\"\n\n\"Du minns en stund, o flicka,\nDu minns den första gången,\nDå våra blickar möttes,\nDitt hjärta och mitt hjärta.\nDå var min broder nära,\nHan såg dig, och din anblick\nSpred i hans barm en låga,\nVild, dunkel, outsläcklig.\nSen denna stund en vålnad\nFrån nejd till nejd han irrar,\nEtt mål blott har hans irring,\nHan söker dig allena.\nNadeschda, från din furste,\nFrån alla jordens makter,\nFrån himmel och från afgrund\nHans våld dig rycka skulle,\nOm han din fristad visste.\"\n\n\"Min furste nämnt sin moder,\nHar hon ej modershjärta?\"\n\n\"Nadeschda\", så han sade,\n\"Kall, dunkel, obeveklig\nOch stolt är denna moder,\nNatalia Feodorovna.\nEj lifvets späda fröjder,\nEj hjärtats rätt hon aktar,\nMonarkers nåd allenast\nOch höga anors skimmer\nOch slafvars mängd och stjärnor,\nPå bragdens bana vunna.\nO flicka, ej din skönhet\nHos dig hon skåda skulle,\nEj dina ögons himlar,\nEj denna själ, som spelar\nMed dagrar och med skuggor\nI dragen af ditt anlet;\nSlafvinnan, blott slafvinnan\nI dig hon skulle skåda,\nOch visste hon min kärlek,\nHon slet dig från min sida,\nOm stycken än dig följde\nAf mitt förblödda hjärta.\"\n\nSin arm liksom i bäfvan\nKring flickans lif han slutit,\nMen, mot hans skuldra lutad,\nHon hördes sucka sakta:\n\"O mina barndomsminnen,\nO ljufva fröjder alla,\nDu sol i blåa rymden\nMed dina ljusa dagar,\nDu jord med gräs och blommor,\nO källor, floder, sjöar,\nFörtrogna, dyra vänner,\nOm jag er aldrig skådat!\nO, att i praktens salar\nEn fånge lik jag vuxit,\nBlott skådat lampors skimmer\nOch vandrat stel i glansen\nAf guld och af juveler! --\nDå ägde jag kanhända\nSom Voldmar stora anor,\nDå vore jag furstinna,\nFick älska den, jag älskar,\nOch älskas ock tillbaka.\"\n\nHon talte, ljuden dogo\nPå hennes rosenläppar,\nOch fursten teg. -- I himlen\nAf deras kärlek föddes\nEj ordens skyar mera,\nOch tyst och klar var kvällen.\n\n\n\n\nFEMTE SÅNGEN.\n\n\n    I långa tider ren\n    Han från sitt trogna folk har varit borta;\n    Nu, lik ett fruktbart år,\n    Välsignelse till våra tjäll han bringar.\n\nRen tvenne år förgått,\nSen i sin hydda ensam blef Miljutin.\nDet var en morgonstund,\nDen gamle gått att andas vårens vindar.\nEn rönn i blomning stod\nPå gården, under den han valt sin hvila.\nAllena satt han nu,\nAllena, ty Nadeschda var försvunnen;\nEn sparf, en svärm af bin\nI trädets topp hans enda sällskap voro.\n\nDå kom en gammal vän\nOch hälsade den gamle under rönnen:\n\"Miljutin, fröjda dig,\nEtt budskap fullt af glädje jag dig bringar.\"\n\nDen åldrige såg opp\nOch räckte handen åt sin gäst förtroligt:\n\"Hvad budskap bringar du?\nHar landet vunnit frid med glans och ära,\nHar segerns Gud i nåd\nBeskärmat vår tsarinnas vapen åter?\"\n\nDen komne talte så:\n\"Långt närmare är fröjden oss, o broder;\nVår furste kommen är,\nI natt vid slottet stannade hans vagnar.\nI långa tider ren\nHan från sitt trogna folk har varit borta;\nNu, lik ett fruktbart år,\nVälsignelse till våra tjäll han bringar.\nFrån slottet denna dag\nFår ej behofvet vända hjälplöst åter,\nSå har den ädle talt,\nOch gåfvor regna där ur fulla händer.\"\n\nMiljutin drog en suck:\n\"Hvad vållar maktens mildhet\", så han sade,\n\"Har furstens blick igen\nPå en af våra tärnors fägring fallit?\nI afton sluts kanske\nDitt öga, broder, under gyllne drömmar,\nI morgon vaknar du\nOch ropar utan svar din enda dotter.\"\n\nHan sagt det, och en tår\nLåg kvar ännu i fårorna på kinden,\nNär skyndande ett bud,\nMed rika skänker lastadt, hann den gamle:\n\"Hell dig, Miljutin, hell!\"\nSå talte tjänarn och sin börda lade\nFör gubbens fötter ned,\n\"Hell dig och dina glada framtidsdagar!\nHör nu vår furstes ord:\nMiljutin är af folket här den äldste,\nHans ålderdom skall bli\nSom sommarkvällen full af ljus och glädje.\"\n\nFrån tufvan, där han satt,\nUpp stod den gamle, tog sin staf i handen,\nHan svarte ej, han gick,\nHan styrde tyst sin trötta gång till slottet.\n\nMen i sin höga sal\nSatt Voldmar nu med oförmörkad panna.\nHan talte milda ord,\nSin gamle, trogne tjänare han sporde:\n\"Vladimir, sen jag minns,\nFrån mina första år ditt hufvud grånat,\nNu säg, hur länge ren,\nEn skattad vän, din furstes hus du tjänat?\"\n\nDen gamle stod en stund\nMed handen på sitt rika skägg betänksam;\nOmsider, skakande talte\nSitt hvita hufvud, såg han opp och talte:\n\"Hur länge, vet jag ej,\nO furste, blott bekymret mäter tiden.\nHvad är att räkna år\nFör den, hvars lif en vårdag likt förflutit!\nJag var ett barn ännu,\nNär af er höga furstesläkt jag upptogs,\nEn yngling var jag, när\nEr ädle faders första steg jag stödde.\"\n\nFurst Voldmar såg med nåd\nDen åldrige och talade och sade:\n\"Vladimir, från mitt slott\nI morgon ren af tunga värf jag kallas,\nJag får ej dröja kvar,\nAtt ej ett oblidt öga ser min lycka.\nMen du skall lefva här,\nDin trohet här skall härska i mitt ställe\nHvad du befaller, skall\nI slottet ljuda som min egen vilja.\nEn finns dock här, hvars bud,\nHvars ord, hvars minsta vink din lag skall vara,\nMen doldt, men obemärkt,\nAtt ingen dödlig anar hennes välde.\nAf dig blott sedd och känd,\nBeslöjad djupt för hvarje annan, kallas\nI byn din dotter hon\nOch är för dig allena härskarinna.\nVladimir, trogne, säg,\nHar nu du fattat, hvad din furste menar,\nOch kan han resa trygg\nOch veta, att hans vilja ej försummas?\"\n\nDen trogne gubben log,\nEn blick af kärlek på sin herre fäste\nOch förde gladt sin hand\nMot borgen af sitt höjda bröst och talte:\n\"O furste, gammal är\nVladimir ren för obekanta seder,\nAtt lyda var han van,\nAf inga makter lär han mer ett annat.\"\n\nHan talte dessa ord\nOch gick på furstens milda vink ur rummet,\nOch ensam i sin sal\nBlef Voldmar åter med sin tysta lycka.\n\nHan dröjt ett ögonblick,\nDå dörren uppläts dristigt af Miljutin;\nDen åldrige steg in,\nAf tjänarskaror fåfängt återhållen.\nFörst när af furstens blick\nHan möttes, stannade han stum i vördnad\nOch böjde djupt sitt knä,\nMot golfvet sänkande sin höga panna.\n\nFrån Voldmars anlet flög\nDen skymt af vrede snart, som först där röjdes,\nOch vänligt sträckte han\nEmot den årbetyngde slafven handen:\n\"Miljutin\", var hans ord,\n\"Hvad gör, att så din furste du bestormar?\nStå upp, hvad är din bön?\nI dag går ingen sorg från denna boning.\"\n\nDen gamle drog en suck:\n\"O herre, ringa är den ringes klagan;\nEn lärka ägde jag,\nDin hök har röfvat henne från min hydda.\"\n\nFurst Voldmar log med nåd:\n\"Ej svår, i sanning, är din sorg att hela;\nJag har en näktergal,\nDen vill jag ge dig i din lärkas ställe.\"\nDen gamle drog en suck:\n\"O herre, ringa är den ringes klagan,\nDock helas ej hans sorg\nAf milda ljud och näktergalars sånger.\nEn bild, en helgonbild,\nEn svag, förgänglig bild af alm jag ägde,\nDen var min hyddas skatt;\nEn röfvare ifrån ditt slott den stulit.\"\n\nFurst Voldmar log med nåd:\n\"Ej svår, i sanning, är din sorg att hela;\nEn bild af guld jag har,\nDen vill jag ge dig i din almbilds ställe.\"\n\nDen gamle drog en suck:\n\"O herre, ringa är den ringes klagan,\nDock helas ej hans sorg\nAf löftens glans och gyllne skatters skimmer.\nEn dotter ägde jag,\nHon var min lärka, hon var helgonbilden,\nHon en slafvinna var,\nDin makt har tagit henne från mitt hjärta.\"\n\nDå såg furst Voldmar opp,\nHans panna strålade, hans kinder glödde;\n\"Miljutin\", sade han,\n\"I dag går ingen sorg från denna boning.\"\n\nEn suck, ett ljud, en ton,\nEtt ord, ett namn flög nu från furstens läppar,\nOch se, den slutna dörrn\nTill praktgemaken uppläts i detsamma,\nOch mera skön blott nu\nI purpurdagern af ett ljusnadt öde,\nEn rosig vårsky lik,\nStod för den gamles häpna blick Nadeschda.\n\nFurst Voldmar log med nåd,\nHan tog den komnas hand i sin förtroligt,\nTill gubben, där han stod,\nHan förde fram hans sköna fosterdotter:\n\"Miljutin, trogne slaf,\nFör lärkan bjöd åt dig jag näktergalen,\nEn helgonbild af guld\nFör den af alm, som togs ifrån din hydda.\nMin gåfva du försmått,\nEn dotter sörjer du, en späd slafvinna;\nJag en furstinna har,\nJag ger dig henne i slafvinnans ställe.\"\n\nEn tår, som daggens pärla klar,\nI purpur glödde på Nadeschdas kinder,\nOch tyst och utan ord\nHon kysste leende den gamles panna.\n\n\n\n\nSJÄTTE SÅNGEN.\n\n\n    O, att du födt mig så, att de stjärnors glans,\n    Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn,\n    Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag\n    Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.\n\nMen i sitt slott, det höga, vid Volgas flod,\nI marmorsalen ensam bland bilderna\nAf hädangångna, lysande anor satt\nI glans Natalia Feodorovna själf.\nHär, så furstinnans vilja bestämt det, här,\nBland dessa vittnen, skulle furst Dmitri nu,\nSen långa år i fädernas hem ej sedd,\nInför sin moder träda. Som till en fest\nVar salen ordnad, purpurgardinerna\nFrån alla bilder vecklade opp i prakt,\nOch högst vid bordet jämte furstinnans plats\nStod, ställd för sonen färdig, en taburett.\n\nDen stolta modren väntade, timmen slog,\nOch in kom Dmitri, festlig som rummet ej.\nHans dräkt var vårdslöst ordnad, om ordnad ens,\nEn hvardagsdräkt, hans vanliga hemdräkt förr,\nHans blick var skygg, men spotsk på en gång och mör\nOch stjärnlöst nattlig steg han till modren fram.\n\nEtt ögonblick såg dyster furstinnan opp,\nSom om mot sonens mörker hon mörknat själf,\nDock snart i höghet sträckte hon, ljusnande,\nSin hand mot fursten, tog från sin plats ett steg\nOch rörde moderligt med en kyss hans kind.\n\"Min Dmitri\", så hon sade, \"välkommen var!\nMed rättvis stolthet ser jag min ädle son\nI sina anors strålande krets igen,\nEn oerfaren yngling ej mer som förr,\nMen pröfvad, van att handla, beredd kanske\nAtt själf sitt rum eröfra bland dem en gång.\nMin son, från hemmet länge du varit skild.\nHvar, hur, i hvilka nejder, i hvilket värf,\nHar du ej yppat, jag det ej frågat har;\nMin önskan varit sådan, jag velat så.\nÅt sig, sin egen adel, sitt eget val\nAf ärans banor ville min ädle son\nJag öfverlåta, Ville behålla blott\nEn rättighet, den bästa, en moder har,\nDen att få hoppas allt af ett älskadt barn.\nOch nu, min Dmitri, frågar jag, -- dock ej jag,\nMen dessa stumma bilder igenom mig --\nTill hvilket mål du sträfvat, på hvilken glans\nI ärans rymd din trånande blick du fäst.\"\n\nSå var furstinnans hälsning. Hon satte sig\nOch med ett tecken viste sin son hans plats.\n\nEn stund flög bort i tystnad, en vingsnabb stund\nFurst Dmitri teg, hans läppar ej än till svar,\nMen till ett skugglikt leende rördes blott,\nOch hög tog åter ordet hans moder då:\n\"Min Dmitri ej vill svara, vill tyst kanske,\nSom dessa bilder fråga, besvara dem;\nVälan, min stolta, strålande fröjd det är\nAtt själf för eget lugn ej behöfva svar. --\nSe opp mot denna kvinna, min ädle son,\nDet svarta ögats glödande elddjup se\nOch pannans hvälfning, skymd af en otämd lock!\nDin moders ättemoder af furstlig stam,\nBland stjärnor född på Grusiens fjäll, hon var.\nEn son hon hade. Bort från sitt hem han for\nSom du, for tidigt, dröjde i åratal\nSom du, och ensam satt i sitt slott hans mor.\nDå kom en gång af hennes bekanta en,\nEn vän, ej sedd sen länge, grefvinna född,\nFast med ett dunkelt vapen förenad då.\nMed godhet dock hon möttes, förtroligt språk\nBlef växladt, mången fråga om förr, om nu,\nOch så omsider sporde den främmande:\nEn son du äger, gläder förhoppningsfull\nHans ungdom dig, hvar är han, för hvilket värf,\nFör fridens eller krigets, bestämdes han?\nHon log, din ättemoder, och gaf till svar:\n'Sen tvenne år mitt öga ej honom såg,\nHans blick blef varm, hans fäderneboning trång,\nHan tog sitt arf, han sökte en öppen värld\nOch kämpar nu, kvar, huru, -- jag vet det ej.'\nMen full af undran talte den andra än:\n'Hvad, vill du skämta blott, eller drömmer du?\nDu mor med känslor varma som blickens glöd,\nDu lämnar åt sitt öde din enda son?\nOmöjligt.' -- Så hon sade; i höghet då\nUppstod furstinnan, räckte den främmande\nSin hand och talte aldrig förgätna ord:\n'Var lugn, min vän, ett känner hans moder dock,\nBehöfver mer ej känna: hvarhelst han finns,\nBor guldrent i hans hjärta hans fäders blod.' --\nMin Dmitri, så hon tänkte, din ättemor,\nAf hennes ande äger ock jag ett arf.\"\n\nHon slöt, men upp såg Dmitri och talte djärf:\n\"Här är jag, moder, döm mig, du ser mig här,\nSäg själf, om till din glädje, om till din sorg;\nHvar ytlig, fal förgyllning föraktar jag,\nOch hvad mitt yttre röjer, mitt inre är.\"\n\nEn blick, en hjärtlig, spanande, dunkel blick\nI sonens öga hade hans moder fäst,\nOch nu hon såg mot bilderna opp på nytt\nOch sträckte majestätlig sin hand mot en:\n\"När denne stjärnomstrålade\", sade hon,\n\"Kom från sin första ynglinga-utflykt hem,\nFörmäler sägnen skönt, att han kom så arm,\nSå utan yttre, skimrande glans som du.\nHans fader fallit tidigt i Peters strid\nMot Sveriges vilda lejon, hans ädla mor\nSett nyss sin boning härjas af fiender\nOch satt, en värnlös änka, i plundradt slott.\nPultavas fält var blodadt, och ryktet flög\nMed segerbudskap, jublande vidt, då såg\nSin son hon återkomma; allena, tyst,\nMed vinst blott af en blekare kind han kom.\nPå honom, fast sen länge ej sedd, ej spord,\nSitt hopp hon fäst, dock teg hon och sörjde stum,\nAtt sköflad så han kom till ett sköfladt hem.\nEn dag försvann, knappt grydde den andra, när\nAf jubel nejden fylls, och från höjd och däld\nHörs ropet: Tsaren, tsaren i antåg är!\nEj mer som förr i sällare tider kan\nDen ädla ägarinnan af slottet nu\nVid tsarens fot begära en ynnest, be\nAtt få ett ögonblick hans värdinna bli.\nAllena, osedd, gömd i ett sidorum,\nHon öppnar blott ett fönster och skådar tyst\nMot vägen, vill blott blicka välsignande\nPå fosterlandets far, då han flyr förbi.\nHan kommer, segrarn, hjälten, med skumhöljdt spann\nHan skyndar fram, af dånande vagnar följd,\nOch skaran nalkas, glimmar, försvinner, -- nej!\nDen stannar, stannar, Dmitri, på slottets gård.\nEn blixt af häpnad, ljuf, men förkrossande,\nDen ädla slottsfruns hjärta igenomfar,\nDock går hon glad att möta sin höge gäst\nOch hinner vestibulen med hastad gång.\nHvad syn! Där står monarken i höghet ren.\nHvad syn för henne, henne som mor! Hon ser\nSin son i tsarens armar, med kyss på kyss\nPå kind, på mund, på panna af honom höljd. --\nMin Dmitri, denne yngling, som kom som du\nSå blek, så glanslös hem till sin mor, var mer\nÄn hvad han ville synas; i mången strid\nHan kämpat djärf, hans arm var berömd, hans mod\nBeredt Pultavas seger, ett ädelt sår\nHan bar, var tsarens gunstling, var general.\"\n\nSå talte hon; en leende ljusning flög\nKring hennes anlets mildrade majestät,\nMen marmorstel satt Dmitri, tills marmorn nu\nI hemsk förvandling smälte och brast i ord:\n\"Hör opp\", han sade, \"moder, att se mig an\nMed denna svärmiskt forskande, sälla blick,\nSom anar gömda strålar af tsarers nåd\nHos mig, din bleka, stormiga, dunkla son.\nEj att dig bringa glädje jag kom; hvad du\nSom glädje skattar, Dmitri ej sökt, ej fått,\nNej, för mig själf jag kom, för min egen fröjd,\nFast med din smärta, moder, den köpas skall.\"\n\nHan teg och strök sin panna och talte än:\n\"O, att du födt mig så, att de stjärnors glans,\nDu nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn,\nAf lekverk fägnadt, hade med svärdet jag\nDem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.\nMen andra stjärnor lyst för din Dmitris blick,\nTvå stjärnor, mordiskt tjusande, mäktiga,\nDe bränt hans barm, de sugit hans hjärtas blod,\nOch kärlek är den ena, den andra hämnd.\"\n\nHan dröjde, tycktes vänta ett svar, men stum\nFurstinnan satt, han såg det och vidtog än, --\nHans röst var vågens röst, då i storm den slår\nMot klippans barm och brytes och suckar dof: --\n\"Från barndomsåren var jag din mulne son,\nDen andra, ständigt, ständigt den andra blott;\nJag såg min broder ljusna i ljus, jag själf\nBlef mörk, men bar mitt mörker för mig och teg.\nVårt arf blef skiftadt, säll till sitt eget slott\nMin broder for, jag följde, en främling lik.\nVälan, en sällhet grydde för mig ändå, --\nDen stals, stals bort af honom, som vunnit allt.\nDå sprang min ena stjärna ur natten fram,\nDå såg jag hämnden vinka, den lyst min ban\nI år af kval, och nu den mig lyste hit.\nMin moder, denne lycklige, ljuse son,\nEr fröjd, er ständigt gynnade gunstling, han --\nMed en slafvinna fostrar han ättens hopp,\nEn låg lifegens dotter hans maka är.\"\n\nEn blekhet, tänd och flydd i ett ögonblick,\nFurstinnans anlet darrande öfverfor,\nEn ljungelds hemska, flyktiga återsken,\nOch nu med kufvad smärta begynte hon:\n\"O Dmitri, du nattburne, om åt din hämnd\nEn broders olycksöde kan svalka ge,\nVar lugn, hans dom skall falla. -- På Rysslands trott\nFinns den, som vet att vörda en moders sorg.\nHon skall förstå min bön, då med krossadt bröst\nJag ber den höga skydda vår ädla ätt\nMot en vanbördings brott, som befläckar den.\nVar lugn, jag ägt två söner, jag äger nu\nBlott en, med dig ej täflar en annan mer;\nVar lugn, min son, olycklige, mörke son,\nDin ena stjärna lyst dig till önskadt mål.\"\n\nHon talte så och dröjde; en hämmad tår\nBröt våldsamt fram och föll på den stoltas kind,\nOch nu hon tog den nattliga sonens hand\nOch höjde, lik en bedjande, än sin röst:\n\"Du är, fast mörk, min Dmitri, min ende nu,\nPå dig allena hvilar vår ädla ätt,\nFörtvifla får du icke, förloras ej,\nSå nämn din andra stjärna, din kärlek nämn!\nSå skön, så rik, så mäktig, så lysande\nHar Ryssland ej en dotter, att hennes hand\nDin moders son skall vägras; tsarinnan själf\nSkall med sin allmakt skydda ditt djärfva val,\nBlott nämn det, säg, hvem fängslat ditt hjärta, blott!\"\n\nHon slöt. Men ur den bedjande modrens hand\nDrog Dmitri sin och dolde sin kärlek ej:\n\"Min moder\", så han sade, \"din Dmitri skall\nEj mer förtvifla, icke förloras mer,\nOm till hans vilda, flammande, tärda barm\nDin makt hans broders maka, slafvinnan, fört.\"\n\nDå stod furstinnan sviktande opp, hon teg,\nHon gick med långsam gång, majestätlig, stum,\nUr höga anors strålande festsal ut;\nMen, af den stolta skickad, en tjänare\nKom in och sänkte, utan en vink, ett ord,\nFör alla bilder purpurgardinerna,\nOch snart stod Dmitri ensam, och ingen blick\nPå honom fäste helgade fäder mer.\n\n\n\n\nSJUNDE SÅNGEN.\n\n\n    Och tystnad rådde länge mellan båda,\n    På ottomanen satte sig Potemkin\n    Och lät sitt hufvud sjunka i sin hand;\n    Den unge fursten väntade och teg.\n\n\"Genralmajor Kutusoff, då han kommer,\nFörs in till mig, hit in i kabinettet,\nDe öfrige, Markoff, kosacken Platoff,\nFurst Voldmar Paulovitsch och andra vänta.\"\nSå talte, vårdslöst kastande sig ned\nPå ottomanens purpurbädd, Potemkin,\nOch adjutanten mottog med en bugning\nDen stolte Krimbetvingarns vink och gick.\n\nPå furstens panna sågs en skugga hvila,\nOch oro, ledsnad, trötthet talte ögat;\nBlott stundom till ett nyss serveradt glas\nMed roslikör sin vackra hand han sträckte\nOch förde mot sin läpp dess dofter blott.\n\nSå flöto långsamt några få minuter,\nOch dörren uppläts åter, och Kutusoff\nSteg in. -- Sin ställning bytte fursten ej,\nBlott förde handen öfver ögat, såg\nEn stund med skärpta blickar mot den komne\nOch med en knappt förnimbar nick begynte:\n\"Jag låtit kalla er, min general,\nHvarför, det vet ni själf. Med synbar ledsnad\nBetraktade vår höga kejsarinna\nParaden nyss; en brist på hållning, takt,\nLångt lättare att märka än förklara,\nEn håglöshet, en -- med ett ord -- ett själfsvåld\nFörstörde ordningen i våra leder;\nHvad skall jag tänka om er disciplin?\"\n\nHan teg, den unge generalen teg,\nMen i hans kinder steg den blod, hvars färg\nRen purprat Largas, Kaguls, Sabors stränder,\nOch fursten såg det och tog vid på nytt:\n\"Ni tycks ej gilla detta milda klander,\nEj själf ens funnit några fel kanhända?\nVälan! Hvad tecken gaf en grenadier\nPå eder flygel sin kamrat i ledet?\nSäg, gjordes svängningarna utan rämnor,\nBefälets blickar, lågo de på chefen,\nHur slöts karrén, hvem såg sig om, och hvems\nVar benet, som det sjunde regementet\nDrog efter sig ännu, sen det gjort halt?\nOtaligt kunde nämnas utom detta.\nNu svara, säg mig, general Kutusoff,\nHvad tror ni vålla detta oskick?\" --\n\n                                   Stolt\nSåg fursten opp, den unge krigarn böjde\nSitt hufvud vördnadsfullt och gaf sitt svar:\n\"Ers durchlaucht\", så han sade, \"största delen\nAf dessa troppar lämnat nyss Turkiet,\nRekryter äro andra, tagna in\nI deras ställe, som af kriget skördats.\nDe yngre äga än blott ringa vana,\nDe äldre glömt bland strider, mödor, marscher\nDen stränga exercisens takt kanske.\"\n\nHan talat, men den ädle fursten stod\nMed ifver opp: \"Nämn mig ej dessa skäl,\nIvan Ilarianovitsch, ej dessa!\nNej, djupare är grunden gömd; en anda\nAf egenmyndighet vill gripa folket;\nHvar den är hemfödd, vet man ganska väl.\nFantastiskt vilda läror från Geneve\nFörtrollat ren Europas andra länder,\nOch äfven hit de spridt sitt gift. Alltmer\nFörljummas känslan för en högre ordning,\nDen ringes lust att smälta i det stora.\nMan lär sig tala om ett mänskovärde,\nSom är ett annat än en mänsklig lydnad\nFör maktens bud. --\nEnhvar vill se sig som en medelpunkt,\nKring hvilken nejders, staters välfärd hvälfves.\nBekänn det, ni är ung och general\" --\n\nHär flög kring furstens läpp ett mildradt löje --\n\"Bekänn det, äfven ni har tyckt nån gång\nEr stor, odödligt stor, har drömt kanske\nOm intet mindre än att se en dag\nPå edra skuldror Rysslands öde hvila.\nHvad kan det ringa, en parad som nu,\nEtt stycke lumpen exercis betyda\nFör den, som drömmer så om stora segrar!\"\n\nHan slöt. Den unge hjälten, sårad djupt,\nEj höll sin harm tillbaka mer, men talte:\n\"Min furste, mer än storheten jag skattat\nDen lott att för ett fosterland få strida;\nDen blifvit min, jag ingen bättre sökt.\nBland mina drömmar -- jag har drömt också --\nVar skönast den att få åt Ryssland offra\nHvad det mig skänkt, mitt trogna hjärta\" --\n\n                                          Mer\nFick han ej tala; med sitt höjda finger\nBjöd fursten tystnad och begynte själf:\n\"Ni manövrerar alla dagar nu,\nTills edra veteraner glömt Turkiet\nOch alla yngre lärt sin exercis.\nKutusoff, edra tjänster glömmas icke,\nMen stränghet, regel, disciplin bör finnas;\nMan älskar ej att se en soldatesk,\nSom minnes annat än sin plikt för stunden.\nFarväl, min general, en sak af vikt,\nEn obehaglig sak, i nära samband\nMed tidens andra tecken, kallar mig.\"\n\nHan hade talat. Generalen gick,\nOch i sitt förmak trädde nu Potemkin.\nFörsamlade vid dörren stodo där\nI hopp och fruktan officerare\nAf skilda vapen, grader, uniformer;\nOch fursten såg dem, styrde stolt sin gång\nEmot dem, stannade och öfverfor\nEn stund med blicken under tystnad skaran\nOch höjde snart sin röst till stränga ord:\n\n\"Man sett i dag er, herrar öfverstar\nAf fjärde, femte, sjunde regementet,\nEr subalterner äfvenså af linjen\nOch, Platoff, er, Markoff, er, kort, er alla\nFörverka edra värjor. -- Inga svar,\nAlldeles inga ord till ursäkt, inga!\nDet är vår kejsarinnas höga namnsdag,\nSom nu gör nåd. --\nI hvilka tider lefva vi? Soldaten\nBetraktas som kantrat af ett befäl,\nSom gjort ett par kampanjer vid hans sida;\nHan smeks, han skonas, man förbiser allt,\nBlott ej hans ärr, och samma skonsamhet\nBegär man för sig själf. Markoff, se på er!\nÄr det af reglementet ni befalls\nAtt suspendera en af edra knappar?\nOch denna orden, Platoff, kring er hals, --\nSäg, fruktar ni att skiljas alltför mycket\nFrån hopen, om den blottas litet mer?\nHvad skick! Soldatbulvaner vore bättre\nÄn krigare, som ingen lydnad känna. --\nNi ler? -- Jag ber er, ingen min! Och ni,\nNi med den rusigt nöjda blicken, Kulneff,\nHvad gör er fröjd? Att er piket kanske\nSå väl höll folket nyss ifrån paraden? --\nO Ryssland, Ryssland, själen i din styrka\nVar ordningen, var själfförsakelsen\nHos dina söner; slockna får den ej. --\nFurst Voldmar Paulovitsch, ni dröjer kvar,\nNi följer mig. Ännu en gång, er andra\nBenådar kejsarinnans namnsdag.\"\n\n                               Sagdt.\nTill kabinettet gick Potemkin åter,\nDen unge fursten följde tyst hans steg.\n\nOch tystnad rådde länge mellan båda,\nPå ottomanen satte sig Potemkin\nOch lät sitt hufvud sjunka i sin hand;\nDen unge fursten väntade och teg.\nNär så en stund förflutit och en annan,\nTog Krimbetvingarn ordet, höjde sig\nOch fäste skarpt sin örnblick på furst Voldmar:\n\"Man talt om uppror\", sade han, \"om trots\nEmot en ordning, på hvars fasta grundval\nPersoners väl, familjers, staters, hvilar,\nJag menar uppror mot föräldramakt,\nOch sådant i vårt fosterland, i Ryssland;\nÄr denna händelse er obekant?\"\n\nDen unge fursten teg, den äldre fortfor:\n\"En yngling, en af våra främsta släkter,\nFörvillad troligtvis af tidens gift,\nEtt svärmeri om mänskojämlikheten,\nHar, glömmande sig själf, sin plikt som son,\nSin aktning för en följd af stora anor,\nSig sänkt i en mesallians, hvars blygd\nTill lycka här ännu ej ägt sin like;\nNi vet kanhända denne ynglings namn?\"\n\nHan talte så; ej bidande ett svar,\nBegynte han med dämpad stämma åter:\n\"En furste; lysande föräldrars hopp,\nEmottar vid sin faders död i arf\nDen ena af hans stora egendomar.\nHan kommer till sitt landtgods, fäster där\nSitt unga öga på en ung slafvinna;\nEn vacker kind, en fyllig barm, -- hvad skatt\nAtt öfverväga alla andra värden!\nAlltnog, han väljer henne för sitt nöje,\nFördöljer henne, hvar, -- man vet det ej,\nOch offrar tvenne år åt sin förtjusning.\nMan väntat, att på detta rus af sällhet\nEn mättnad skulle följa och excessen\nFå lämnas åt förlåtelsen och glömskan;\nMen nej! En dag sitt höga slott igen\nBesöker fursten, som emellertid\nFörvärfvat grader här bland våra leder,\nEn maka för han med sig, en gemål,\nMen hvem? -- O fräckhet utan gräns! -- Slafvinnan.\nÄnnu får saken dock ej allmängöras,\nFamiljbetänkligheter hindra detta,\nBlott några få förtrogna känna den.\nSå flykta åter år, och medan fursten\nPå ärans fält sig nya lagrar skär,\nBefolkas fursteborgen med bastarder.\nTill slut kan nesan icke döljas mer,\nDen röjs, och ryktet hinner furstens mor,\nHvars hjärta nära brister af förtviflan. --\nNu, Voldmar Paulovitsch, är taflan färdig,\nKompositionen väcker ens förvåning;\nNi målat själf, är den natursann, säg?\"\nEn vink han gaf, ett tecken, att han nu\nBesvaras ville, och i liknöjdt lugn\nMot handen sänkte han sitt hufvud åter.\n\nAtt ge sin återhållna vrede ord\nBehöfde ej den stolte Voldmar manas:\n\"Jag känt en furste\", sade han, \"i arf\nEtt slott han fick, med slottet en slafvinna;\nSlafvinna, -- ja, hon var det, tills hans öga\nI hennes såg, då var hon det ej mer.\nEj rodnaden på hennes kinder dock,\nEj hennes yppigt höjda barm--som ni,\nMin furste, sagt -- gaf friheten åt henne;\nHon fick den af ett hjärta för ett hjärta,\nOch mer hon fick än frihet, fick beskydd\nHos en af Rysslands ädlaste furstinnor.\nNär, dyrkad i en krets af änglar där,\nHon vecklat ut sin rika blomnings skatter,\nBlef hon sin forna herres maka: -- han\nStår här och väntar, furste, nu sin dom.\"\n**105\nHan slöt. Den mäktige Potemkin tog\nMed oförändradt lugn till ordet åter:\n\"Vår milda kejsarinna, själf en moder,\nHar ömmat för er ädla moders smärta,\nHar velat skona henne för den blygd\nAtt som sin dotter hälsa en slafvinna;\nDess höga vishet insett, att ett rike\nAf Rysslands vidd behöfver sammanhållas\nAf fasta band, att hvar atom, som störs,\nGer fart till rubbning i det stora hela;\nHon tolkar nu sin vilja genom mig:\nFurst Voldmar Paulovitsch, er tjänst behöfs\nI Tomsk, behöfs där ögonblickligt nu;\nEr egendom förvaltas under tiden\nMed kejsarinnans bifall af er mor.\nEr resa -- därom har man dragit omsorg,\nEtt ekipage är tillreds. I Tomsk\nHar ni att vänta edra instruktioner.\nFarväl!\"\n\n        Från Voldmars kinder bloden flytt,\nFörisad stod han en minut och såg\nMed ofrånvända blickar på Potemkin.\n\"Er tillhör makten\", sade han till slut,\n\"Men jag är man och får ej fly till böner.\nEn finns, som kunde be för mig, för sig,\nMen hon skall stötas bort, där hon ej höres.\nJa, utom henne, furste, finnas två,\nSom kanske finge bedja; o, men de\nFörmå ännu knappt nämna fadersnamnet.\nEn fråga dock, den sista: Förs jag bort\nAtt lefvande begrafvas, eller får\nPå jorden än jag återse de mina?\"\n\nDå stod den ädle furst Potemkin opp\nOch tog hans hand: \"Furst Voldmar Paulovitsch,\nJag känt er far, han stod vid denna sida\nI stridens larm; för hans skull ville jag\nDen spotska sonens hårda öde mildra.\nJag vet en gammal regel: lyd och vänta!\nJag ger er den, jag kan ej mer; farväl!\"\n\n\n\n\nÅTTONDE SÅNGEN.\n\n\n    Där han så, af egna känslor sliten\n    Står i osäll tvekan, själf sitt offer,\n    Ser han dagen fly och kvällen sakta\n    Öfver jorden höja purpurvingen.\n\nHvilket sorl af obekanta röster,\nHvilken otämd yras vilda jubel\nSkallar nu, Moskva, kring dina stränder\nFrån furst Voldmars slott, det förr så tysta?\nÄr det så hans unga maka sörjer\nKärlekens och lifvets blomsterdagar,\nHjärtats första lycka, flydd med honom?\nSky att fråga! Främlingar från Volga\nÄga slottet, tygelfria slafvar,\nAf Natalia Feodorovna sända,\nAf den ädle furstens stolta moder.\n\nMen förjagad, skygdlös, har Nadeschda\nSökt sin barndoms låga hydda åter\nOch af lyckans alla gåfvor bärgat\nTvenne späda söner blott. -- I blommor\nHar naturens vår sig klädt, sen vinter\nÖfver hennes hjärtas vår sig lade;\nOch hon gömmer nu sin sorg i skuggan\nAf en löfrik häck vid samma bölja,\nDär hon femtonårig fordom ofta\nSpeglat sina morgonljusa löjen.\n\nStum på gräsets matta nära stranden\nNu hon sitter, sänker som i drömmar\nStundom ned sin marmorhvita panna,\nTills på nytt ett gny af vilda fröjder\nSkallar genom nejdens lugn från slottet\nOch hon väcks och ser mot skyn och lyssnar.\n\nDock ej sorg blott talar milda ögat,\nÄfven oro. Ofta skrämd hon skyggar\nFör en fläkt i lundens löf, för trastens\nSkarpa drill från topparna i skogen.\nFly hon ville, fly långt bort från nejden,\nSå det tyckes, nänns dock icke störa\nSlumrarn i sin famn, den späde Igor,\nSom så långt ifrån och dock så nära\nTill sin mors bekymmer somnat stilla,\nMedan yr på stranden än hans broder\nJagar sländor, vilsnade från vattnet.\n\nSå hon dröjer; hvadan hennes oro?\nBudskap kommit: \"Du, som lärt att bära\nUtan klagan sorger, lärt för andras\nTröst försaka egen, o furstinna,\nSom ett helgon kär för våra hyddor,\nLängre får du ej vår glädje vara:\nVilda falkar jaga dufvan, skynda,\nHan är här, din makes broder, Dmitri.\"\nÄn en gång har hon blott velat säga\nSitt farväl åt ställen, dyra, fulla\nAf en snabbt försvunnen barndoms minnen. --\n\nSolen sjunker, skuggorna förlängas;\nO, en skugga, mörkare än alla,\nSkymtar, rör sig mellan träden, nalkas;\nDet är Dmitri. -- På det späda rofvet\nRen hans eldblick fallit; segern vinkar,\nÅr af strider, feberyra drömmar,\nDystra dagar, nätter utan hvila\nSkola gäldas nu. En blink, och målet\nHar han nått. -- Dock, under! Se, hans anlet\nByter färg; han döljer sig, han tvekar,\nI den ädla kvinnans anblick fången.\nDenna bild, hur lik, och dock hur olik\nDen, som, en gång skådad, outplånlig\nI hans halft förbrunna öga stannat!\nSin slafvinna sökte han, den forna\nVårligt ljufva, rosenlika tärnan,\nOch en mor, en bleknad mor han finner,\nTidigt ren i lifvets allvar mognad,\nMed försakelsens och sorgens adel\nKring sin panna. Sakta! Se, han skyggar,\nDunkla makter kämpa i hans inre:\nSkall han dröja, eller skall han framgå? --\n\nDär han så, af egna känslor sliten,\nStår i osäll tvekan, själf sitt offer,\nSer han dagen fly och kvällen sakta\nÖfver jorden höja purpurvingen;\nOch emellan sina pulsars svallning\nHör han som ur fjärran röster tala,\nTysta, svaga, brutna anderöster:\n\"Dmitri, se, naturens hvila stundar,\nLugnets, sömnens, glömskans blida välde.\nRen med mattad sång i skogen kallar\nFågeln hem sin maka, träden hviska\nTysta afskedssuckar blott åt vinden,\nOch ur luftens rymder, trött att irra,\nSjunker sval på blomsterbäddar daggen.\nDmitri, frid vill jord och himmel äga,\nHvarför stormar utan ro ditt hjärta?\"\n\nOrden hör han, som emellan vågens\nBränning seglarn från den strand, han lämnat,\nHör ännu ett vallhorns sista toner,\nOch han suckar, och hans blickar söka\nSom af blygsel marken, tills ånyo\nStormens andar vakna och hans läppar\nLjudlöst tolka deras mörka maning:\n\"Dmitri, svage, skräms du af en aftons\nLjusa stillhet, af en värnlös kvinnas\nBleka kind? Har under år du kämpat,\nFör att svikta i din segers timme?\nUpp, en lögn dig gäckar! Hvad är lugnet?\nVreda stormars korta slummer endast.\nVill du skona, glömma och försonas?\nDmitri, frid är himlens lott och grafvens,\nMen på jorden hatar broder broder.\" --\n\nNär han sagt det, ser han opp, som skulle\nNu beslutet mognat. Var det slumpens,\nVar det oskuldsskyddarns verk, han varsnar?\nMed ett veck af modrens slöja fläktar\nNu, just nu, den vakna brodren sakta\nFrån den söfdas kind en tår och varnar\nTyst sin moder att ej gråta flera.\nGenomilad af en rysning, vänder\nBroderhatarn bort sitt anlet, stunden\nÄr försvunnen åter, och bemanna\nMåste han på nytt sitt mod, som sviktar.\nBort han smyger, som om här han kände\nAf försvurna makters spel sig omhvärfd,\nVill i skogens djup i frihet andas\nNågra stunder och med stadgad seger\nÖfver hjärtats uppror återkomma.\n\nKnappt så långt han hunnit, att af bäcken,\nFrån hvars strand han nyss sin vandring börjat,\nSorlet mer i kvällens lugn ej hördes,\nNär i ödsligheten oförmodadt\nAf en syn på nytt han öfverraskas.\n\nPå en mossig häll framför hans fötter\nSatt en gubbe, tungt mot stafven lutad,\nLik en stod, ur gråa klippan huggen.\nMålet tycktes han ej blott för dagens\nFärder nått, men för sin lefnads långa\nVandring äfven; blott med möda höjde\nMot den kommande han än sitt öga.\n\"Främling, granne\", så han sade, \"broder,\nDu, hvars blick ej än som min af dödens\nSkuggor skyms, säg, har i dessa nejder\nDu en kvinna sett, vår ädle furstes\nHelgonmilda, olycksfödda maka?\nLänge här jag henne sökt förgäfves,\nOch min kraft förgått, min dag är liden;\nSågs hon, o, ledsaga då till henne\nMig, den brutne, döende, hvars hjärta\nKlappar fridlöst nu de sista slagen.\"\n\nSå den gamle, och furst Dmitri känner\nVårdarn af hans broders slott, Vladimir;\nMen med hatten djupt på pannan nedtryckt,\nRädd att röjas, börjar han och talar:\n\"Gubbe, säg mig, har ock du en börda\nPå ditt sinne, som förbittrar lifvet\nOch gör döden tung? Din furstes maka\nSöker du; för hvilket brott mot henne\nVill du tigga nåd vid hennes fötter?\"\n\nÄn, med lifvets sista styrka samlad,\nReste sig minutligt opp den gamle:\n\"Främling\", sade han, \"i hvilket vilddjurs\nÄr min hamn förbytt, då så du frågar?\nDock, en främling är du, såg ej henne,\nVisste ej, att blott en tigers like\nMot en sådan bryta kan. -- Dock, brutit\nHar den gamle, fast mot henne icke.\nSe, det oerhörda, aldrig sedda,\nSåg jag, hörde jag; min furstes maka\nSåg jag från hans eget slott förjagas\nPå hans egen moders bud. O främling,\nTigande, med tvenne späda söner,\nEn vid högra, en vid vänstra handen,\nGick hon bort från öfverflöd och lycka\nTill sin fosterfaders öde koja.\nIngen såg dock henne gråta, ingen\nHenne klaga hört; att trösta andra\nLefver hon, en ängel själf, som höjes\nÖfver jordens lust och nöd.\nFrämling, stunden lider. Nalkas kunde\nIcke hon med bön sin makes moder;\nDär fanns Dmitri, han, förföljarn, hotfull\nVäntande sitt rof. -- Dock, detta öga\nGrät för henne, dessa läppar bådo\nBöner, dem hon själf ej nu fick bedja.\nTyngd af år och sorger, tog jag vägen\nTill min forna herres slott vid Volga,\nTill Natalia Feodorovnas boning.\nStängd var porten för den gamle, trogne\nTjänarn nu; i dagar och i nätter\nLåg jag under himlens tak där ute,\nVäntande att få furstinnan skåda.\nOch hon syntes; som ett djur i stoftet\nKröp jag till den stoltas fötter, tiggde\nOm förbarmning för min furstes maka,\nFör hans barn. -- Bönhörelsen af fega\nSlafvars gissel fick jag, tills jag hånfullt\nStöttes bort att börja återfärden.\nNär jag så, föraktad, slagen, krossad,\nLämnade mitt forna hemvist, tändes\nI mitt hjärta harmens vilda låga,\nOch i trakter, fordom fridens, höjde\nJag förbannelsens och hämndens verop:\n'Ve dig, ve, Natalia Feodorovna,\nSom mot egen blod af stolthet rasar!\nUtan kärlek, ensam, må du lefva,\nAldrig glädjas af ett barnbarns joller\nOch, då döden nalkas efterlängtad,\nLegda händer dina ögon sluta!'\nOch jag mindes furstens broder, Dmitri,\nHonom, på hvars hjässa skulden hvilar,\nOch jag ropte, -- främling, rys att höra\nHatets ord:\n'Dubbelt, dubbelt ve dig, vilde Dmitri,\nDu, hvars svarta afund allt förvållat!\nVattenblomma utan frukter vare\nDen välsignelse, jag ofta kallat\nÖfver dina lockar ned, då fordom\nI min famn, ett skuldlöst barn, du lekte.\nHemlös, fridlös, hopplös, af ditt eget\nHjärtas ormar sliten, må du irra\nMot ett mål, som flyr dig och som, hunnet,\nStöter dig med bruten kraft tillbaka!'\nSå jag ropte. -- Jag har hatat, broder;\nAtt jag hatat, är den skuld, mig trycker,\nJag vill dö med frid.\"\n\n                      I häpen stumhet\nStod furst Dmitri, men den gamle fortfor:\n\"Du, som än kanske af lifvet pröfvat\nBlott dess sötma, byts din lott, och fräter\nSorgens eller aggets gift ditt sinne,\nSök då henne, som jag fåfängt sökte.\nMången storm hon stillat, mången smärta\nHar hon läkt, på hennes lugn ren mången\nLagt ett skuldbelastadt hjärtas börda;\nAlven jag, om hennes fot jag hunnit,\nSkulle lärt att glömma och förlåta,\nSkulle somnat lugn.\"\n\n                    Han teg. En tystnad,\nDjup som grafvens, rådde några stunder.\nDå steg Dmitri fram och tog den gamles\nHand i sin: \"Kom, följ mig\", så han sade,\n\"Jag vill leda dig och visa vägen.\nNär du hunnit den, du söker, bringa\nFrån ledsagarn då till lön en hälsning,\nSäg: Vid denna bäck, på dessa blommor,\nFöll för Dmitris hand hans falk, som eggad\nVille röfva bort hans broders dufva.\nNär hon ryser då för namnet Dmitri,\nSäg: O kvinna, Dmitris kraft är bruten,\nBlott med möda mina steg han stödde,\nFridlös själf mig förande till friden.\"\n\nSagdt; och till Nadeschdas sida hunnen,\nLämnade han tyst den gamle, flydde,\nLik en skugga, dyster, bort i fjärran\nOch försvann i obekanta öden.\n\n\n\n\nNIONDE SÅNGEN.\n\n\n    Hvilken sällhet att till alla kunna hinna,\n    Kunna ordna alla brister\n    Och en liten blomstergärd af frid och lycka\n    Blott med hjärtats vilja skapa!\n\nRysslands moder, kejsarinnan Katarina,\nHos Natalia Feodorovna\nI furstinnans höga, hvita slott vid Volga\nTagit hvila öfver natten.\nDet var morgon, härligt lyste sommarsolen\nÖfver landet, öfver floden,\nOch den höga monarkinnan stod förklarad\nI det öppna fönstrets svalka;\nVid dess sida, fast på afstånd, stod furstinnan,\nOch vid närmsta slutna fönster\nKrimbetvingarn, furst Potemkin, och den gamle\nAmiralen, gref Bestuscheff.\n\nTystnad rådde, tills den höga kejsarinnan\nLyfte rörd sin hand och talte:\n\"Hvilken anblick, hvilken tafla, ljuf och verklig,\nDessa sekelgamla lönnar,\nMellan gula, skördbetyngda stränder floden,\nOch på afstånd kullar, lunder!\nSäkert bor ett lyckligt folk i dessa hyddor,\nSom emellan löfven skymta\nGladt i våra färger, röda, hvita, blåa,\nNästan trängande hvarandra.\nTack, Natalia Feodorovna, som en moder\nÄr för mina barn vid Volga!\"\nSå hon sade, och med mildhet åt furstinnan\nRäckte hon den sänkta handen.\n\nSlottets stolta ägarinna kysste ödmjukt\nDenna fina hand och sade:\n\"O min dyra kejsarinna, lätt min omsorg\nVar för dessa bygders trefnad,\nVar den trogna odlarinnan blott, hvars möda\nIcke tynger, då i höjden\nBor en sol, som, aldrig tröttad, öfver landen\nSänder varma sommardagar.\"\nSå hon sade. Kejsarinnan log med mildhet\nOch fann godt begynna åter:\n\"Ofta, ofta har jag skattat deras lycka,\nSom ett mindre rike styra,\nBlott en ringa krets, som lätt ett vaksamt öga\nMäta kan och öfverskåda.\nHvilken sällhet att till alla kunna hinna,\nKunna ordna alla brister\nOch en liten blomstergård af frid och lycka\nBlott med hjärtats vilja skapa!\nSäg, Potemkin, ni, som finner råd för mycket,\nSäg mig, hur skall Katarina\nFå sitt Ryssland öfverallt som här vid Volgas\nVackra stränder ljust och bördigt?\"\n\nSå den höga; vid dess fråga furst Potemkin\nBöjde djupt sitt ädla hufvud\nOch med ögat åter höjdt mot kejsarinnan\nSvarte mellan lek och allvar:\n\"Blott ett medel, blott ett enda har jag funnit,\nMåtte detta bli begagnadt:\nAtt vår dyra kejsarinna lefver länge.\" --\n\nSå Potemkin; och den höga log åt svaret,\nLog ett ögonblick allenast;\nDå till allvar byttes åter milda löjet,\nOch hon drog en suck och sade:\n\"Jag är kvinna, blott en kvinnas är min styrka;\nO, en manlig hand behöfdes\nAtt gestalta detta gränslöst vida välde,\nTill sin glanspunkt lyfta Ryssland.\nOm med offret af mitt lif jag kunde köpa\nDig ur grafven, store Peter!\nGref Bestuscheff, ni hans trogne vapenbroder,\nÄdla minne från hans tider,\nSäkert ville ni mitt sällskap bli i döden\nFör en vinning, stor som denna?\"\n\nSå hon sade. I den gamle krigarns ögon\nStego tårar, och han svarte:\n\"Kejsarinna, detta vinterhöljda hufvud\nKan ej någon lösen vara\nFör en återköpt minut af lif åt Peter;\nOm det kunde, stod han för er,\nSade: 'Dotter, höga dotter, din är spiran,\nJag har verkat, jag vill hvila:\nMer än du har icke Peter älskat Ryssland,\nOch hans kärlek var hans styrka'.\"\n\nRysslands moder, kejsarinnan Katarina,\nFick en glädjetår i ögat,\nMen hon sade: \"Jag är lycklig denna morgon,\nJag vill skåda andras lycka.\nFurst Potemkin, låt befalla våra vagnar!\nJag vill göra promenader\nTill de ljusa, vackra hyddorna där borta\nOch betrakta deras inre.\"\n\nSagdt. Men häpnad slog furstinnans stolta sinne,\nOch hon skyndade att svara:\n\"O, min dyra härskarinna, öfver fälten\nLeda endast smala stigar,\nUtan våda kan med vagnar man ej komma\nTill den lilla byn i fjärran.\nMin är skulden; om jag anat denna önskan,\nHade vägen varit banad.\"\n\nKejsarinnan log i mildhet blott och sade:\n\"Intet hinder, min Natalia!\nNär som här jag har naturen glad och härlig\nÖfver, under mig, omkring mig,\nGår jag gärna, vandrar ofta vida längre\nÄn till byn den korta färden.\nKommen, kommen!\"\n\n                 Då sitt knä furstinnan böjde\nFör den höga, bad och talte:\n\"Välj ett annat nöje, milda kejsarinna;\nMorgondimman knappt sig skingrat,\nSvala vindar, då er värma öks af gången,\nSkada lätt er dyra hälsa.\nMillioner blicka opp med mig och bedja,\nLåt oss icke bedja fåfängt!\"\n\n\"Stilla, stilla, ingen oro mer, Natalia\",\nBjöd och talte kejsarinnan,\n\"Denna varma blomdoft, denna blåa himmel\nHar i Petersburg jag sällan.\nUpp, mitt sällskap, kavaljerer! Min värdinna\nÄr väl god och visar vägen.\"\n\nSå hon sade, och i blinken var hon färdig,\nHenne följde tyst furstinnan,\nFurst Potemkin och den ädle gref Bestuscheff.\nOch till byn de styrde färden.\n\nNära slutet af den långa, smala stigen,\nMellan skördbetyngda slätter,\nLåg en kulle, som för vandrarns öga länge\nDolde hyddorna och träden.\nNär dess höjning kejsarinnan nått omsider,\nSåg den lilla byn hon nära,\nIcke hyddor, endast målade tapeter,\nTäcka byggnader på väfvar.\nOch hon gick att dem beskåda, såg bakom dem,\nSåg af torf blott låga kojor,\nLika iden, unnanskymda, fönsterlösa,\nMörka, dystra, mänskotomma.\n\nMed en fin, förborgad skymt af harm på läppen\nOch en ljungeld i sitt öga\nTill den bleknande furstinnan hon sig vände,\nTalte bittra ord och sade:\n\"Hvem har målat dessa hyddor, magnifika,\nDå på afstånd de betraktas?\nFör min hofteater måste furst Potemkin\nSöka få artisten anställd.\nMen, furstinna, hvem bebor då dessa kojor,\nSom af edra konstverk smyckas?\nMed förundran har jag saknat glada landtmän\nSå vid slottet som kring bygden.\nÄr det seden här, att folket drar sig unnan,\nNär en härskarinna nalkas?\"\n\nSå hon sade, och furstinnan ville svara,\nMen den höga kejsarinnan\nGaf sin arm åt furst Potemkin i detsamma\nOch begynte återfärden.\n\nHastigt skyndade furstinnan fram till busken,\nBröt bland rosorna den skönsta,\nMen den gamle krigarn följde henne långsamt,\nBröt förutan val en annan.\n\nKejsarinnan mottog bådas bjudna gåfva,\nTackade med mildhet båda,\nMen furstinnans blomma gaf hon åt Potemkin\nOch behöll blott gref Bestuscheffs.\n\"Min värdinna\", så hon sade, \"ni förlåter,\nAtt jag slöser edra skatter,\nMen jag älskar blommor, ger åt vänner gärna,\nSom jag äfven tar af vänner,\nAllt, som äger af sig själft sitt hela värde,\nUtan flärd och svek på ytan.\"\n\nDet blef tystnad, under tystnad hann man slottet;\nUr dess portar då med jubel\nTrädde fram en mänskoskara, festligt smyckad,\nSå furstinnan det förordnat.\nVägens båda sidor fyllde folkets rader,\nBleka, tynande gestalter\nBöjde knä och strödde rika blomsterskatter\nFör de kommande på stigen.\nKejsarinnan såg till höger, såg till vänster,\nSåg på gamla, såg på unga,\nOch hon stannade omsider majestätlig\nMellan skarorna och talte:\n\"Min furstinna, jag vill lämna här ett minne\nAf min vistelse på slottet;\nBlif min tolk till edra bönder, fråga folket,\nHvad det önskar och behöfver.\"\n\nOch furstinnan hörde budet, höjde rösten\nOch förkunnade och sade:\n\"Mina barn, ifall min omsorg för ert bästa\nHar förbisett några brister,\nÄr det unnadt den att yppa, hvad han önskar,\nSom vill träda fram och tala.\"\nIngen yppade en önskan, ingen tycktes\nVilja träda fram och tala;\nTyst och knäböjd dröjde skaran, och den ena\nSåg med tvekan på den andra.\n\nDock, omsider stod i hopen opp en gubbe,\nTankfull, dyster, hundraårig,\nKal i höjden sken hans hjässa, till hans gördel\nFlöt det silfverhvita skägget;\nOch han framsteg till furstinnan, och med dödens\nLugna allvar gaf han svaret:\n\"Härskarinna, dessa blommor mätta icke,\nGif åt folket bröd, det hungrar!\"\n\nStum af häpnad stod furstinnan, men den höga\nKejsarinnan tog då ordet:\n\"Denne vördnadsvärde man från Peters tider\nBlir er skyddling, gref Bestuscheff;\nNi, Potemkin, skall förfoga, att hans önskan\nBlir, som jag bestämt det, uppfylld.\"\n\nSagdt; och åter inom slottets port hon trädde.\nDär på afstånd från de andra\nStod en kvinna, skön, fast sorgen lagt sin blekhet\nPå de ädla anletsdragen.\nTvenne barn hon höll vid handen, tvenne gossar,\nSpäda, blomsterlika båda,\nOch i ögat, af ett inre ljus förklaradt,\nLåg en stilla bön i tåren.\n\nRysslands moder såg med rörelse den arma,\nSåg den bedjande med undran,\nOch hon stannade, en blick på sin värdinna\nLiksom frågande hon fäste.\n\nOch furstinnan märkte blicken, och hon talte\nTill den obekanta vänligt:\n\"Säg mig, främling, ty förut jag er ej skådat,\nOm en bön ert hjärta gömmer?\nOm behofvet edra vackra kinder bleker,\nÄr vår kejsarinna nådig.\"\n\nSå hon sade. Med sin stämmas milda bäfvan\nGaf till svar den obekanta:\n\"O furstinna, för att gifva, ej begära,\nStår den arma kvinnan för er:\nGenom er har lifvet unnat åt slafvinnan\nNågra ljusa år af sällhet;\nHvad hon äger, tvenne söner, nu hon bjuder\nSom sin späda vedergällning.\nO, min makes höga moder, af förbarmning\nTag er ädla blod tillbaka,\nJag är fattig, jag är värnlös, den förskjutna\nKan ej fostra furstesöner.\"\n\nSå Nadeschda; men med knappt förborgad vrede\nTog furstinnan åter ordet:\n\"Tro ej, höga kejsarinna, hennes saga,\nLåt vår ädla ätt ej skändas!\nDjärf med panter af en fräck, förbjuden kärlek,\nEn bedragerska, hon kommer.\"\n\nRysslands moder, kejsarinnan Katarina.\nHörde hennes ord med saktmod:\n\"Min furstinna\", så hon sade, \"med förundran\nFinner jag ert sätt att måla:\nÖde kojor, vilda, hungertärda hamnar\nKlär ni skönt i glans och färger,\nOch på denna ljusa, rena, ädla kvinna\nSkuggor, skuggor blott ni hopar.\"\n\nSagdt; och stilla på den bedjande hon sänkte\nMed en stjärnas blick sitt öga,\nMen hon talte: \"Denna gåfva af en moder\nSkulle alla ej förskjuta;\nVill ni skänka kejsarinnan Katarina\nEdra båda vackra söner?\"\n\nHögt i gråt vid denna fråga brast Nadeschda,\nTårar kväfde hennes stämma,\nMen med händren, på de spädas skuldror sänkta,\nPå den enas, på den andras,\nSköt hon båda sakta fram mot kejsarinnan,\nSå besvarande dess fråga.\n\nRörd, af modren hennes gåfva, själf en moder,\nTog den höga monarkinnan,\nMen hon smekte mildt de spädas ljusa lockar\nOch till gifvarinnan sade:\n\"Katarina tar ej skänker utan genskänk,\nHon är van att återgälda;\nDärför nämn en billig önskan, goda dotter,\nAtt sin skuld hon får betala.\"\n\nI Nadeschdas glada öga glödde tåren,\nHennes bleka kinder brunno,\nOch med sammanknäppta händer för den höga\nSjönk hon ned på knä och talte:\n\"Om en bön är mig förunnad, om en önskan,\nGif då, dyra härskarinna,\nÅt den arma, snart förgråtna, ensam blefna\nHennes söners fader åter!\"\n\nKejsarinnan log med sommarns ljusa dager;\n\"Alltför mycket\", så hon sade,\n\"Har ni fordrat, en i ära mognad furste\nFör två späda furstesöner.\nMin furstinna, om er önskan skall beviljas,\nMåste ni er lösen öka,\nMåste ge också er själf åt Katarina\nMed ert hela varma hjärta.\"\nSagdt; och utan att ett svar förbida räckte\nÅt den bedjande hon handen.\n\nSlottets stolta ägarinna stod förstummad,\nFurst Potemkin, gref Bestuscheff\nTego båda, blott af folkets skara höjdes\nGladt ett sakta sorl vid porten.\n\nRysslands moder, kejsarinnan Katarina,\nTill sin adel då sig vände:\n\"Kavaljerer, låten ordna om min resa!\nSen min stora svit sig ökat,\nFår jag längre ej besvära min värdinna,\nOch till mitt Moskva jag längtar.\"\n\n\n\n\n\n\nKAN EJ.\n\n\nPERSONERNA:\n\nv. DANN, rik egendomsherre på landet.\nJULIA, hans brorsdotter.\nAXEL FRANK, ung målare.\nFRU BINGEN, hushållsfru hos v. Dann.\nTRYGG, gammal trotjänare.\nEN SLÄTMÅLARE, i arbete hos v. Dann.\n\n\n\n\nFÖRSTA AKTEN.\n\n\n(Teatern föreställer herr von Danns förmak, en stor,\nrikt-möblerad sal.)\n\n\n\nFÖRSTA SCENEN.\n\n    v. DANN.\n\nv. DANN (kastande ett bref på sitt bord).\n\"Omöjligt, kan ej, går ej an!\" Till slut\nSkall man dock mer än mänska vara\nFör att i längden härda ut\nMed denna hjälplöst platta mänskoskara.\nOmöjligt i hvart bref, hvart svar, man får,\nOmöjligt, hvart man kommer, hvart man går.\nJag rest kring världen och jag fann ej\nEn lösen mer försliten än -- \"jag kan ej\";\nMan nött på den i sekler, och ändå\nSkall den väl än i sekler nötas på.    (Med vekhet.)\nJag kan ej, kan ej -- bittra, kalla,\nFörfrusna ord! Jag minns, hur stel er galla\nPå detta hjärta föll en gång. Nåväl,\nJag har er hatat sen af all min själ.\nFör er skull flydde jag från hemmets stränder,\nMin barndoms lugna dal;\nFörlefde långa år i fjärran länder\nMed minnen och med kval;\nFick kraft, fick vilja dock af mina strider,\nBlef man, bröt hinder, grånade omsider\nOch hemkom ändtligt pröfvad, trumpen, tvär,\nHalft mänskohatare, helt millionär.\nNu är jag här, har bott här länge redan,\nHar önskningar, har medel, vill och kan;\nMen pass! Allt samma bleka: går ej an,\nDet spökar kring mig här i ny som nedan.   (Tar brefvet åter.)\nHan kan ej komma, skrifver han,\nHan slutar just en tafla. Nå, än sedan?\nDen kunde lämnas utan slut, minsann,\nOch sved det, ville jag betala svedan.\nEn målare, en ung artist! --\nJag skickar vagn och hästar hela milen\nAtt hämta honom; kommer han? Jo visst!\nHan slutar just en tafla: Amors list,\nOch måste ändra riktningen på pilen,\nHan kan ej nu, med mera i den stilen.\nMan kan ej se förutan syn,\nEj väcka döda, ej på himlens fästen\nSå stjärnor, rycka andra ned ur skyn;\nDet kan man icke, men för resten\nÅt fanders med hvad man ej kan,\nMed allt omöjligt, allt: det går ej an!\nMan måste svälja is för att fördra det.\n\n\n\nANDRA SCENEN.\n\n    v. DANN. JULIA.\n\nJULIA.\nHär är jag, onkel, hur vill onkel ha det?\nTvär eller rolig, osnäll eller snäll?\n\nv. DANN.\nDu skall bli målad här i dag, mamsell.\nDitt skick? Nåväl, hur du vill ta det.\n\nJULIA.\nBli målad? Skall jag målas?\n\nv. DANN.\n                            Ja, minsann!\n\nJULIA.\nOmöjligt, onkel, nej, det går ej an,\nJag kan ej -- --\n\nv. DANN (stiger upp med häftighet och håller sig för öronen).\n              Kan ej! Jo, du kan, kan målas,\nKan smörjas, svärtas, tjäras, ja, bestrålas\nMed alla färger, som man finner till.\n\nJULIA (smekande).\nJa, snälla onkel, visst, om ni det vill.\nDock fruktar jag, det kunde vara\nFör onkel själf ej utan fara\nAtt ha mig tjärad. --\n\nv. DANN.\n                    Hvad befalls?\nDu hotar?\n\nJULIA.\n          Nej, jag tänker bara,\nOm jag, som ej är varsam alls,\nKom i extas och som en liten mara\nSlog armarna så här kring onkels hals.\n\nv. DANN.\nBort, stygga unge, du kan spara\nDitt smek, tills jag får tid därmed,\nJag vill ej smekas nu, då jag är vred.\n\nJULIA.\nVred? Nej, hur kan --? Ack, svara ofördröjligt,\nPå hvem? Hvarför?\n\nv. DANN.\n                  Du vet det bäst:\nPå hela världen och på dig som mest\nFör ert fördömda: \"kan ej\" och \"omöjligt\".\n\nJULIA.\nMen, bästa onkel, medgaf icke jag\nPå stunden nyss, att jag kan målas?\n\nv. DANN.\nJa, sen du sagt: omöjligt, slag på slag.\n\nJULIA.\nJag medgaf ju, att jag kan tjäras, tvålas,\nHvad allt det hette, efter ert behag.\n\nv. DANN (stryker henne lätt på kinden).\nVäl, du kan allt, allt, allt, blott icke tålas.\n\nJULIA.\nMen skall jag målas? Hvarför? Säg mig det!\n\nv. DANN.\nJag kunde svara: därför rätt och slätt,\nAtt jag det vill. --\n\nJULIA.\n                    Ja, men besinna,\nJag kan ha vilja mot, fast jag är kvinna.\n\nv. DANN.\nJust därför vill jag ge dig skäl.\n              (För henne framför en spegel.)\nSe på den bilden där, hvad ser du väl?\nEn liten häxa, vanskapt, vederstygglig?\n\nJULIA.\nAh fy! En sårad flicka, stött, men hygglig.\n\nv. DANN.\nMå vara. Desto mera blott\nBlir jag i mitt beslut orygglig.\nMärk, med det lilla skönhetsmått,\nDu rakt mot din förskyllan fått,\nSkall snart du af en friarflock begäras;\nOch hvad blir då min lott?\n\nJULIA.\nAtt ständigt med besök besväras.\nHa, nu förstår jag planen! Kort,\nAtt hålla denna myggsvärm bort,\nSkall utan nåd er arma Julia tjäras.\n\nv. DANN.\nTyst, låt mig sluta, håll din näpna mund,\nOm du kan vara allvarsam en stund.\nMitt goda barn, du vet ej, hur allena\nDin stackars onkel lefvat all sin tid,\nHur ensam han måst kämpa ut sin strid,\nMot andras hårda hjärtan sitt förstena.\nBland främlingar, i obekanta spår,\nHan vandrat från sin ungdoms första år,\nAf ingen egen följd i lifvets skiften.\nFörst nu, nu, när jag nalkas griften,\nJag fått --\n\nJULIA (omfamnande honom med innerlighet).\n          -- En vän, som ej ifrån er går,\nEn egen, som kan läsa skriften,\nSom i ert klara öga står\nOch talar med så tydlig mening\nOm en ovansklig inre vår,\nOm huru vekt ert hjärta slår\nI trots af all predikan om förstening.\n\nv. DANN.\nEn vän, en egen! Ja, en vän,\nDen vet jag att i dig jag ständigt finner,\nEn egen ock, så länge än\nMin broders blod i dina ådror rinner;\nMen märk, en vän, en egen, snart ej kvar,   (Rörd.)\nDär onkel åldras ensam och förtegen,\nNej, svärmande i världen, Gud vet hvar,\nMed en än bättre vän, en mera egen.\n\nJULIA.\nHvem, jag? Det sker ej, nej, vid Gud, det kan -- --\n\nv. DANN.\nHör upp med ditt fördömda: kan ej, flicka!\n\nJULIA.\nVill onkel tvinga mig att ta en man?\n\nv. DANN.\nNej, men det sker likväl till punkt och pricka.\n\nJULIA.\nDet kan ej. Rår jag ej om min person?\n\nv. DANN.\nVasserra ja, tills du fått blicka\nI ögat på en man af ton,\nEn ung löjtnant, en grefve, en baron,\nSom har för dig ett hjärta -- och en ficka,\nPrecis som gjord för min million.\nEn sådan kommer snart som efterskrifven,\nOch, barn, hur går det då?\nJo, då får onkel sitta öfvergifven\nOch endast minnas i sin vrå,\nAtt han en egen haft kring sig också.\nJust därför skyndar jag att fånga\nEn lägenhet (de bjuda sig ej många\nI denna bygd, så gömd, så vild)\nAtt få dig målad, för att, en gång skild\nFrån dig, se saknans stunder mindre långa,\nDå jag får se och äga helst din bild.\n\nJULIA.\nMin onkel, ack, hur kan jag vedergälla\nEr godhet?   (Vill fatta hans hand.)\n\nv. DANN (döljande sin rörelse).\nBort, jag vill ej nu bli störd!\n\nJULIA.\nNi rörs ren af att blott er föreställa,\nAtt jag kan bli ifrån er förd.\n\nv. DANN.\nHvad prat! Hvem säger dig, att jag är rörd?\n\nJULIA.\nDet hörs ju på er stämma, onkel snälla.\n\nv. DANN.\nVid himlen, har jag då kring världen rest\nOch hårdnat under kamp mot nöd och smärta,\nMött oron öfverallt, men lugnet glest,\nFör att bli rörd af att en snärta\nKan möjligtvis bli ryckt ifrån mitt hjärta?\nMin stämma, att den ljuder litet hest\nOch darrar litet, kommer allt af åren:\nSjälf fågeln piper klart ju blott om våren.\nDet ges en sjukdom, barn, för mänskans röst,\nEn oundviklig, -- kalla den till höst.\nSe där förklaringen, bort med all annan!\n\n\n\nTREDJE SCENEN.\n\n    v. DANN. JULIA. EN SLÄTMÅLARE.\n\n(Målaren, med burk och penslar, klädd i ett skinnförkläde,\nöfversmordt med färger, stannar bugande vid dörren.)\n\nJULIA (för sig).\nO Gud, min buse målarn, det är han!\nMen hvad har onkel fått i pannan?   (Högt.)\nOgörligt, onkel, nej, det går ej an!\n\nMÅLAREN.\nOmöjligt, nådig herre, nej, jag kan\nEj stryka två hvarf med den ena kannan,\nDet här är kvar blott -- --\n\nv. DANN (häftigt uppbragt till målaren).\n                         Ur min åsyn, man!\nFördömde \"kan ej\", bort, fördröj ej tiden,\nGå ned till gamle Trygg, han gör likviden.\n\nMÅLAREN.\nFår jag då ej arbeta mer?\n\nv. DANN.\nJo, men hos mig ej längre. Packa er!\n\nMÅLAREN.\nAck, nådig herre, aldrig har jag velat\nFörtörna er, förlåt mig nu, jag ber,\nHvad jag af oförstånd har felat.\nFördrif mig ej ifrån er gård,\nI staden är man jämt i knipor.\nJag har så många i min vård,\nMor sjuk och barn en rad som orgelpipor.\n\nJULIA.\nAck goda, goda onkel; var ej hård!\n\nv. DANN.\nKan ej, ogör --, omöjligt om hvartannat,\nOch idel nej, nej, nej! Det är förbannadt.\n\nJULIA.\nHur är det rimligt, att ni vredgas än?\nNi skrämt tillräckligt ren, kom nu med trösten\nOch gör den stackars mannen glad igen!\nNi kan ju krossa folk med blotta rösten;\nLägg några mjuka, goda ord i den,\nLåt den bli litet hes, låt den få hösten!\n\nv. DANN (lugnare).\nMan kan ej se förutan syn,\nEj väcka döda, ej på himlens fästen\nSå stjärnor, rycka andra ned ur skyn,\nDet kan man icke, men för resten -- --\n\nJULIA.\nKan man ha hjärta under västen\nOch låta bli att rynka ögonbryn.\n\nv. DANN.\nVälan, mitt barn, tack för protesten!\n                           (Till målaren.)\nMin vän, kom ej med ert: jag kan ej, mer.\n         (Räcker honom några guldstycken.)\nSe här! Min vagn far snart till staden,\nBeställ ut färg, så kan ni, som ni ser.\n\nMÅLAREN.\nFör mycket!\n\nv. DANN.\n            Öfverskottet tillhör er.\n\nMÅLAREN.\nAllt detta guld?\n\nJULIA.\n                 Det går nog åt för raden.\n\nMÅLAREN.\nHur kan jag tacka nog? --\n\nv. DANN.\n                          Se så, gå ner\nOch stryk, hvad ni har öfrigt af er röra.\nSen ni det gjort, så kom igen\nHit upp till mig att efterhöra.\nJag har ett mellanarbet än,\nSom lämpar sig för er att göra.\n\n                           (Målaren går.)\n\n\n\nFJÄRDE SCENEN.\n\n    v. DANN. JULIA.\n\nJULIA.\nMen, onkel, skall jag målas af den där?\nHvad har ni satt er nu i sinnet?\nJag kunde ju knappt stanna honom när,\nJag har en fasa ren för blotta skinnet.\n\nv. DANN (skrattande).\nDu galna fjolla, hvem begär,\nAtt för en smörjburk du skall sitta här?\n\nJULIA.\nJa, kan han måla mig ur minnet,\nSå tusen gånger gärna då,\nHan kan då få förtjänst för sina små.\n\nv. DANN.\nHvad prat! En härlig bild vill du mig lämna\nPå detta sätt till hugnad, när du far.\n\nJULIA.\nHur skall jag ana till, hvad ni kan ämna?\nDet bästa, onkel, är, att jag blir kvar\nOch spelar själf min bild i alla dar --\n\nv. DANN.\nOch får, om du blir tjärad, strax dig hämna.\nMen allvar, flicka! Jag har hört,\nAtt lyckan nyss har till vår grannstad fört\nEn verklig målare.\n\nJULIA (intresseradt).\n                   Ack, är det möjligt?\n\nv. DANN.\nJa, det är möjligt, likså sant och visst,\nSom att det är förgjordt, fördömdt, för löjligt\nMed dina möjligheter först och sist.\n\nJULIA.\nMen, bästa onkel, verkligt en artist?\n\nv. DANN.\nJust en artist och en berömd tillika.\n\nJULIA.\nHit skulle komma en med sådant gry!\nDet kan jag aldrig tro. -- --\n\nv. DANN.\n                           Det gör mig lika.\n\nJULIA.\nMan kan -- hur? -- utan nål ej sy?\nHur säger onkel? -- Ej på himlens fästen\nSå stjärnor, rycka döda ned ur sky -- --\n\nv. DANN (förifrad).\nMen man kan komma till en stad, en by,\nEn gård, ett torp, till världens alla nästen\nBerömd och oberömd, med penseln, lästen,\nMed allt. Men vill du gäcka mig? Åh fy!\n\nJULIA.\nFörlåt mig, onkel, saken är så ny,\nSå oerhörd. -- En konstnär här på orten!\nFrån hvilket håll i världen kommer han?\nFrån Rom, Paris, kanske från Höga Porten\nEn turk till målare, ja, det går an;\nMan kunde sitta för en sådan man.\n\nv. DANN.\nMamselln är skämtsam --\n\nJULIA (lifligt).\n                      Nej, förklara\nEr närmare! Hur skall jag det förstå,\nAtt någon kan en konstnär vara\nOch vara här i denna gömda vrå?\nEn konstnär, onkel, trifves bara\nBland idealer, lita ni därpå!\nHan vill beundra, njuta, tjusas, fara\nTill länder blott, där konstens tempel stå.\nHan vill -- --\n\nv. DANN.\n            Nej, hvilken eld!\n\nJULIA (för sig).\n                              Min arma fjolla,\nHvad jag var nära att förråda mig!\n\nv. DANN.\nHann Stockholm under din pensionstid vålla\nSå varm artistbeundran, säg, hos dig?\nHar någon artig konstnär biktat sig?\n\nJULIA (stött och förlägen).\nMin Gud, behöfver man väl kunna trolla,\nFör att ur tusen böcker fatta opp\nEn konstnärs önskningar, hans mål, hans hopp,\nDet lif, som spänner i hans själ dess strängar?\n\nv. DANN.\nFörträffligt, allt det där är sant\nOch genom själfva stilens många slängar\nTillika ganska grant.\nEtt enda synes dig dock obekant,\nDet enda, du, att han behöfver pengar. --\n\nJULIA (med en suck).\nAck, pengar!\n\nv. DANN.\n             Pengar, pengar, kära du!\nAf dem har målarn, som vi satt i fråga,\nBehof som alla andra, till sin plåga.\nHan kommit till sin hemort nu\nFrån Sverige, där han bildat sin förmåga --\n\nJULIA (lifligt).\nHur, onkel? Hvem? Hvad heter han?\n\nv. DANN (utan afbrott).\nMen där han, ung ännu, har svårt att våga\nEn täflan med så mången äldre man,\nSom vill ha pengar och som måla kan.\n\nJULIA.\nMen är det då ej möjligt att få veta\nHans namn? (För sig.) Ack, det är Axel, ingen ann'!\n\nv. DANN.\nHan heter Axel, -- Axel -- nej, minsann\nJag minns hans tillnamn, nå, det kan förtreta.\n\nJULIA.\nFrank.\n\nv. DANN.\n       Frank, så hette han, just så.\nDet fägnar mig, du tycks ju honom känna.\nDå allt omkringgår, var det kanske denna,\nSom lärde dig att en artist förstå.\n\nJULIA (kort).\nHur så?\n\nv. DANN.\n        Blott säg mig, hurdan är han, flicka?\n\nJULIA (i sin förra stämning).\nJag kan försäkra er, en man af ton,\nFast ingen löjtnant, grefve och baron,\nSom har för mig ett hjärta och en ficka,\nPrecis som gjord för er million;\nHan lärde rita blott i vår pension. -- --\nJa, ja, min onkel må visst blicka,\nSå mycket onkel vill, på min person.\n\nv. DANN.\nDu är förstämd, jag tänkte skicka\nOch tvinga honom hit ännu i dag;\nMen det är bäst att vänta, märker jag.\n\nJULIA.\nFör min skull inte; gör, som er behagar,\nJag står till tjänst i dag och alla dagar;\nMen onkel är så afvig nu, så tvär.\n\nv. DANN.\nVisst icke; det är du, som afvig är.\n\nJULIA (för sig).\nHur tanke tanke i mitt hufvud jagar!\nO himmel, Axel, Axel är då här!\n\nv. DANN.\nSäg öppet, om det vill ackommodera\nPrinsessan att bli målad nu?\n\nJULIA.\nAf hjärtat gärna, jag har sagt det ju,\nAllenast onkel icke vill studera\nSå misstänksamt min minsta min alltjämt.\n\nv. DANN.\nDu yrar, vet du ej att tåla skämt?\n\nJULIA.\nJa, blott däri ej ligger något mera.\nNi gaf mig ögon, som så när mig skrämt.\n\nv. DANN.\nHvem, jag? Bekänn det, att på allt du hittar.\n\nJULIA.\nJa, onkel är förskräcklig, när ni tittar.\n\nv. DANN.\nDu sett i syne nu, det är bestämdt.\n\nJULIA.\nDet syns en misstro hos er då, som smittar.\n\nv. DANN.\nÅh tyst! Jag rymmer unnan rätt och slätt,\nJag tar min tillflykt till mitt kabinett\nOch skrifver några ord, med lätthet funna,\nSom torde få herr \"Kan ej\" till att kunna.\nHan måste komma. --\n\n    (Går in i sitt kabinett och läser till dörren).\n\n\n\nFEMTE SCENEN.\n\nJULIA (ensam).\n                  O, så är mitt sätt!\nJag kunnat dock den goda gubben unna\nAtt se på mig. Hvad var för ondt i det?\nJag vore färdig att af ledsnad gråta.\n    (Niger utanför den slutna dörren och säger helt\n    sakta för sig med sammanknäppta händer.)\nMin goda, goda onkel måst förlåta!\n    (Lägger handen på sitt hjärta.)\nJag hade här en liten hemlighet,\nSom jag på intet villkor ville låta\nMin onkel se, däraf kom min förtret;\nMen jag blir genast god, som onkel vet.\n    (Går bort från dörren åter.)\nMen hvarför skulle han mig just betrakta\nDen stund, jag hade svårast att mig vakta,\nI öfverraskningens minut, minsann,\nDå pulsen bultade, då kinden brann,\nDå tusen tankar flögo kring i pannan,\nI hjärtat sorg och glädje om hvarannan?\nJa, sorg i all min fröjd;\nTy att få råkas åter, hvilken höjd\nAf glädje, och ändå hvad smärta,\nAtt han skall nödgas, detta stolta hjärta,\nBlott för en lumpen penning offra opp\nSitt mål, sin varma längtan och sitt hopp!\nHan tänkte få besöka konstens länder.\nHur sade han? \"Först efter år af flit,\nNär jag ifrån Italien återvänder,\nDå vill jag hamna vid vår hembygds stränder,\nDå vill jag komma dit,\nDär du mig väntar, älskande och trogen.\"\nAck, denna sällhet var för dig ej mogen,\nMin arma Axel! Nej, nu är du här,\nBegär ej glans och lagrar, men begär\nBlott porträttera hop en liten summa,\nFör att kanske om några år,\nMed modet brutet och med viljan sår,\nFå fara ut i skygd af dessa dumma,\nSmå, runda tolkar, dem en värld förstår\nSå ytterst artigt, fast de äro stumma.\nMen hvad, om jag till onkel går,\nBekänner allt och säger: \"Ack, försumma\nEj nu att göra, hvad ni kan förmå\nFör Axels lycka; den är min också.\nNi är så rik, för hvem vill ni väl spara?\nGif honom medel att kring världen fara!\"\nJag skulle icke fåfängt be, o nej!\nDet vet jag visst, men Axel vill det ej.\nHan har förbjudit mig att nämna\nEtt ord om vår förlofning. Han vill lämna\nSin konstnärsbana, har han bedt mig tro,\nFörr än han vill af någons gunst bero.\nJag tror det ock; de voro inga tomma,\nFörflugna ord, hans ord. Nej, alltför väl\nJag lärt mig känna ren hans stolta själ.\nOch nu, och nu så skall han komma\nOch såsom förr i Sverige måla mig.\nSkall han väl tycka, att hon liknar sig\nOch icke vissnat ren, hans blomma?\nEtt år förflutit, sen jag gick\nI min pension och sen vi skildes.\n    (Ser sig i spegeln.)\nBestämdt har jag sen dess fått mera skick,\nMen då var ögat som en liten vildes;\nNu har den mulnat ren, min blick;\nDock nej, det var ju blott en tår, som spilldes.\n    (Dörren röres.)\nO, den som helst en stund här vara fick\nAllena!\n\n\n\nSJÄTTE SCENEN.\n\n    v. DANN (inträder med ett bref i handen). JULIA.\n\nv. DANN.\nNu, låt se, om det slår klick!\nNu tror jag, han skall komma, snabb som ilen;\nDen gunstig herrn höll på med Amors list,\nSå skref han nyss, nu tror jag fullt och visst,\nHan låter guden själf få sköta pilen.\nHan satt som fjättrad vid paletten sist,\nNu skall han sprängas lös,\n    (Skakar brefret.)\n                           se här är kilen!\n\nJULIA.\nMen, bästa onkel, han är dock artist.\nMan måste fara varsamt med en sådan.\n\nv. DANN\nÅh, du kan vara ganska trygg för vådan.\nDen kil, jag brukar, är ett löfte blott\nAtt köpa taflan, som han målat senast,\nOm färdig eller ej, allt lika godt.\n\nJULIA.\nOch så tror onkel, att han gör sig brådt?\n\nv. DANN.\nJag loft betala hvad som helst, allenast\nHan ej vill söla, utan kommer genast.\n\nJULIA.\nJag fruktar, onkel valt det sämsta sätt\nAtt skynda på hans ankomst.\n\nv. DANN.\n                            Hvarför det?\nSkall ej ett sådant anbud honom locka?\n\nJULIA.\nHan kommer föga, om han tror er pocka.\n\nv. DANN.\nHur, pocka? Han förstår ju lätt,\nAtt gubben offrar på en nyck, min docka.\n\nJULIA.\nMen aldrig säljer han sig åt er klocka.\n\nv. DANN.\nTyst då, för tusan, en gång! Jag är mätt\nPå alla dessa upptåg, svårigheter,\nOmöjligheter med och utan vett,\nAllt hvad er legion af inkast heter.\nHan måste komma. Gud ske lof, jag har\nHär i min närhet en, som mig ej plågar\nMed motstånd, skrupler, inpass, galna svar,\nEn man, min bästa skatt sen forna dar,\nSom följt mig, följer mig, hvarhelst jag tågar,\nEj ställer is emot mig, när jag lågar,\nOch hejdar med ett nej hvart steg, jag tar.   (Ringer.)\nGif akt, min Julia, du skall se en karl,\nSom vill, som kan, som hugger i, som vågar\nOch som förstår att svara, som jag frågar.\n\n    (Gamle Trygg inträder och stannar aktningsfullt vid dörren)\n\n\n\nSJUNDE SCENEN.\n\n    v. DANN. JULIA. TRYGG.\n\nv. DANN.\nDu måste åter in till staden, Trygg!\n\nTRYGG.\nSkall ske.\n\nv. DANN.\n           Om den ej kroknat ren, din rygg.\n\nTRYGG.\nAllt annat!\n\nv. DANN.\n            Ta min vagn för andra gången.\n\nTRYGG.\nDen fick ett fel i jons på tistelstången.\n\nJULIA. (Skälmskt.)\nFörträffligt.\n\nv. DANN (harmset).\n              Så, på tvären här också!\n\nTRYGG.\nMen det är lika allt, det går ändå.\n\nv. DANN (förnöjdt till Julia).\nDu hör! (Till Trygg.) Låt bota vagnen då på stunden!\n\nTRYGG.\nVår smed har rymt till krogen ren, den hunden.\n\nJULIA.\nAha!\n\nv. DANN.\n     Fördömdt!\n\nTRYGG.\n               Men smedjan, den står kvar;\nJag har skött slägga förr i mina dar.\n\nv. DANN (till Julia).\nGif akt! (Till Trygg.) Får du din vagn, som du vill ha den,\nSå spänn i blinken för och far till staden.\n\nTRYGG.\nMed samma par som sist?\n\nv. DANN.\n                        Ja, orka de?\n\nTRYGG.\nOm två ej orka, herre, tar jag tre.\n\nv. DANN (till Julia).\nHvad menar du? (Till Trygg.) Tag, om du vill, fast fyra,\nBlott det går fort.\n\nTRYGG.\n                    Blir något att bestyra?\n\nv. DANN.\nJa, du skall skaffa målarn hit.\n\nJULIA (i det hon fixerar Trygg, för sig).\nHan skrufvar läppen, ha, det var en bit,\nSom tycktes smaka gubben smått af syra.\n\nTRYGG.\nSkall karln i vagnen, straxt jag kommer dit?\n\nv. DANN.\nJa, det förstås; minuterna ä' dyra.\n\nTRYGG.\nDå får jag bruka all min flit,\nTy junkern gaf mig ren en artig hyra,\nFör det jag var en smula envis sist.\n\nJULIA (förnöjdt).\nMärk, bästa onkel, märk, han är artist,\nHan kommer, när han vill, men ej på dagen.\n\nv. DANN.\nMen han skall komma nu, och det är visst.\nJag vore annars på min Trygg bedragen.\n\nTRYGG.\nFår jag, ifall han tredskas, tan i kragen?\n\nJULIA.\nFör Guds skull, onkel! Nej.\n\nv. DANN (med stor belåtenhet till Julia).\n                            Bekänn blott nu,\nDen där gör inga svårigheter, du.\n    (Till Trygg, i det han räcker honom brefvet.)\nSe här, gif detta fram! Om han ej jäfvar\nAllt, hvad i världen nämns reson,\nKan fröken vara lugn för hans person\nOch du få slippa bruka dina näfvar.\nMen nu är konsten den att vara snar.\nHur länge kan det räcka, förrn du ställer\nI ordning allt och far\nOch är tillbaka åter? Kanske par,\nTre, fyra timmar, hur?\n\nTRYGG.\n                       Å, stickor heller!\nDet går väl af med en, ifall det gäller.\n\nv. DANN.\nMen passa på, att du ej kör omkull.\n\nTRYGG.\nJag får väl akta mig för vagnens skull.\n\nv. DANN (till Julia, med belåtenhet).\nFörstår du, hvad en man som denne väger?\n\nJULIA.\nJa, gubevars, jag ser, att onkel äger\nI honom en, som säger ja till allt.\n\nv. DANN.\nOch är i stånd att göra, som han säger.\n\n    (v. Vann och Julia närma sig förscenen under samtalet, och\n    Trygg blir kvar vid fonddörren, så att han icke hör dem.)\n\nJULIA.\nKanhända till och med, om ni befallt\nOmöjligheter?\n\nv. DANN.\n              Tror du honom vara\nNog galn att lofva allt?\n\nJULIA.\n                         Ja, fresta bara,\nBjud det befängdaste!\n\nv. DANN.\n                      Så får jag nej.\n\nJULIA.\nVill onkel hålla vad? Ni får det ej.\n\nv. DANN.\nDu skall få lära känna karln i blinken.\nTrygg!\n\nTRYGG.\n       Herre!\n\nv. DANN.\n              Du har märkt, strax bortom byn\nSå stiger vägen rakt mot himlens bryn.\n\nTRYGG.\nJa väl.\n\nv. DANN.\n        Så snart du hunnit högsta brinken,\nSå tar du middagssolen ned ur skyn.\n\nTRYGG.\nJag må försöka på, på Guds försyn.\n\nJULIA (klappande händerna).\nGudomligt! Präktigt!\n\nv. DANN.\n                     Han begrep ej vinken.\n\nJULIA (skälmskt till Trygg).\nAck, Trygg, ni vet, hur mån jag är om hyn;\nTänk därför nu bland skyarna där oppe\nPå mig en smula, tag mig i ert hägn\nOch hämta mig en liten flaska regn!\nJag sätter värde på hvarenda droppe,\nTy vattnet här är så förskräckligt hårdt.\n\nTRYGG (förtrytsamt).\nEn flaska regn? Att ta den med blir svårt,\nDen kunde gå i kras och släcka solen.\n\nv. DANN.\nAha, min fröken, knäpp på den fiolen!\nHan kan ge svar på fråga, som du ser.\n\nTRYGG (till v. Dann).\nJag är ej van att säga nej åt er,\nTål också skämt af er, men ej af alla.\n\nv. DANN (ironiskt till Julia).\nHar fröken något mera att befalla?\n\nJULIA (vänligt).\nJa, att ej Trygg får vara ledsen mer.\n\nTRYGG.\nTack för den rösten! Trygg är hastigt slagen:\nGodt ord af er, och allt är godt igen.\n\nJULIA (gladt och vänligt).\nMen hvem bad onkel skryta hela dagen\nMed er fullkomlighet, min vän?\n    (Båda närma sig honom åter.)\nOch hvem bad er, hvad som var värre än,\nBe att få fatta en artist i kragen?\n\nv. DANN (till Trygg).\nSe så, gå, ställ din vagn i skick, var flink!\n\nTRYGG.\nAllt skall bli färdigt, herre, i en blink.\n\n\n\nÅTTONDE SCENEN.\n\n    v. DANN. JULIA.\n\nJULIA (for Sig).\nO Gud, nu far den gamla björnen\nMed uppdrag, sådant onkel nyss det gaf.\nDet blir bestämdt spektakel af.\nAck, konstens väg är full af törnen.\nSkall Axel kommenderas som en slaf?\nHvad är att göras?\n\nv. DANN.\n                   Barn, du tänker\nHelt visst på målarn nu och din kostym?\n\nJULIA (allt ännu för sig).\nHan kommer aldrig, om man kränker\nHans hederskänsla.\n\nv. DANN.\n                   Din barett med plym,\nHvad tror du, fäst med en rubin, som blänker?\n\nJULIA (som förut).\nHan är för stolt därtill.\n\nv. DANN.\n                          Om sen du stänker\nEn rad af stora pärlor kring din hals?\n\nJULIA (uppvaknande).\nHvad säger bästa onkel, hvad befalls?\n\nv. DANN.\nKors, hvad uppmärksamhet åt mig du skänker,\nJag tror, min själ, att du ej hört mig alls.\n\nJULIA.\nFörlåt, jag har så mycket att besinna.\n\nv. DANN.\nDet tror jag nog, det är ej svårt att finna;\nMen hvad?\n\nJULIA.\n          Jag glömde -- nu är väl för sent --\nAtt ge åt Trygg ett uppdrag, som jag ment.\n\nv. DANN.\nAtt hämta någonting från skyn kanhända?\n\nJULIA.\nNej, blott från staden.\n\nv. DANN.\n                        Det blir ganska lätt.\nNär han blir färdig, skall jag honom sända\nHit upp till dig, så kan du gifva det.\nDet gäller visst din toalett.\nLåt honom endast snart få återvända,\nSjälf går jag nu och ställer allt på rätt.\n\n\n\nNIONDE SCENEN.\n\nJULIA (ensam).\nDet hjälper ej, jag måste gå emellan,\nOm Axel någonsin skall komma hit.\nMin Gud, att skicka Trygg som härold dit\nMed pock och trug, nej, värre såg man sällan.\nMen hvad bör göras? Vänta, några ord   (Går.)\nMed blyerts blott, -- jag säger icke rader,\nJag tecknar dem i hast vid detta bord, --\nDe skola verka mer än myriader\nAf onkels, jag är viss därom.\n\n    (Sluter sig, tar ett blad ur sin plånbok, skrifver och förseglar\n    hastigt en liten biljett, den hon visar i sin hand, i det hon\n    uppstiger från bordet.)\n\nSe här! Det blef ej långt; allenast\nHalfannan rad: \"Kom, blif ej ledsen, kom,\nOch, goda Axel, kom för min skull genast!\" --\nJa, han skall komma, jag är viss på det.\nO, att jag finge honom lika lätt\nAtt bjuda till att onkels tycke vinna!\nEtt ord af mig sen till, det hjälpte ock.\nAck, onkels barm är ej af sten och stock,\nHan skulle göra allt, det kan jag finna,\nOch Axel slippa längta, tråna, brinna\nOch se från öde trakter bort mot dem,\nDär lagern gror, där konsten har sitt hem,\nFast ej hans lilla, arma älskarinna.\nHvad, om jag skrefve? Dock, jag kan ej hinna.\nDär finns så mycket att ge akt uppå\nI onkels lynne, om man önskar få\nEtt insteg i hans varma hjärta. -- Inga\nOmständigheter får man göra då,\nMan måste kalla alla hinder ringa,\nMan måste hoppas allt och allt förmå,\nStå färdig när som helst att sönderslå\nSin panna mot hvar mur, att den betvinga,\nOmöjligheten själf till lydnad bringa,\nSom envåldsherre genom världen gå.\nBefalla, kämpa, trotsa, icke tinga;\nKort sagdt, af lagar hylla endast två:\nAtt aldrig bli en slaf af några öden\nOch förr, än säga \"kan ej\", tåla döden.\n    (Kort paus.)\nOm Axel visste att bete sig så!\nVäl kunde han med lätthet därtill öfvas,\nOm tiden endast medgaf, att jag skref.\nHan har i lynnet allt, som kan behöfvas\nFör en despot. -- Dock, Trygg må bli mitt bref.\nÅt honom vill jag blott i uppdrag gifva\nAtt noga onkels sinnelag beskrifva\nOch bedja Axel vara på sin vakt\nOch villigt efter gubbens sätt sig lämpa. --\n    (Besinnar sig).\nO, du min vishet, hvad du fint ger akt!\nJust detta vore att med all min makt\nFå Axels stolthet väckt att börja kämpa\nOch göra tvärtemot hvad man har sagt.\nPå detta sätt just skulle han bli bragt\nTill lust att hyckla all slags brist och krämpa\nOch gnälla onkel ond rätt efter takt.\nNej, annorlunda skall det göras. --\nTyst, det är Trygg, det är hans steg, som höras.\nMin plan är färdig. Axel, nu\nSkall du få se, att du kan föras,\nJa, som en liten docka, bästa du.\nFörlåt, men onkels hjärta måste röras,\nOch det är blott ditt väl, som afses ju.\n    (Dörren röres).\nMen först skall Trygg bli mjuk. --\n\n\n\n\nTIONDE SCENEN.\n\n    JULIA. TRYGG (inkommande något häftigt).\n\nTRYGG.\n                                  Nu, fröken!\n\nJULIA (låtsande förtrytelse).\n                                              Hu!\nÅr det väl mänskligt, att man så skall störas?\nOm ni vill skrämma mig på detta sätt,\nSå klagar jag för onkel, vet ni det?\n\nTRYGG (förundrad).\nJag skrämt?\n\nJULIA.\n            Just ni.\n\nTRYGG.\n                     Hur har jag kunnat skrämma?\n\nJULIA (något obeslutsamt först, men snart med mycken bestämdhet).\nJo, med er grymma hast och med er stämma.\n\nTRYGG.\nAtt hasta hör just ej min ålder till.\n\nJULIA.\nNå, med er uppsyn då, om ni så vill.\n\nTRYGG (förargad).\nDen har ni sett hvarenda dag här hemma.\n\nJULIA.\nSe så, nu jäser det igen, ert blod,\nMen jag förlåter, jag, om ni förlåter.\nDet är så klent ibland, mitt tålamod,\nMen blir ni god igen, om jag blir god?\n\nTRYGG (för sig).\nEn evig skiftning fram och åter,\nOch gamle Trygg får lof att skifta med.\nHon har en ängels makt, fast hon är led.\n\nJULIA (för sig).\nMan måste skrufva pipan, tills den låter.\n    (Högt.)\nNi mumlar bara. Ja, visst är ni vred?\nNi vill kanhända, att jag gråter\nOch tigger er om fred?\n\nTRYGG.\nFör Guds skull, fröken, skynda! Tiden lider.\nVar viss, att gamle Trygg gör allt för er.\n\nJULIA.\nSe, den försäkran slutar våra strider.\nHär är ett bref, som ni åt målarn ger.\nÄr det för tungt?\n\nTRYGG.\n                  Gud signe er, ni ler!\n\nJULIA.\nMinns, att ni lämnar det i målarns händer,\nEj visar det för kunder och för fränder,\nFör onkel och hvar mänska, som ni ser.\n\nTRYGG.\nBehöfs ej varning. -- Hvad skall göras mer?\n\nJULIA.\nAck, gamle Trygg, när ni tillbaka vänder\nOch har er reskamrat på tu man hand,\nSå stäng då ej er tunga bakom tand\nOch var ej trumpen, som ni brukar vara.\n\nTRYGG.\nOm han vill fråga något, skall jag svara.\n\nJULIA.\nJa, men ni måste göra mer, ett grand.\nNi får på edra ord ej spara.\nNi måste som af egen drift förklara\nFör honom, hvad han har att akta på,\nIfall han vill er herres ynnest vinna.\nGif honom vinkar om att eftersinna,\nHvad vinst han kunde hafva af att få\nEn millionär till gynnare. --\n\nTRYGG.\n                            Rätt så!\n\nJULIA.\nMen blanda mig ej in, ty jag är kvinna. -- --\nSäg honom, hur han bör tillvägagå:\nSe ödmjuk ut från början allt till slutet\nOch klaga, klaga, klaga oafbrutet.\n\nTRYGG.\nDet bär till fanders. --\n\nJULIA.\n                       Tyst, och hör mig då!\nNi måste låta honom tydligt märka,\nAtt tårar mest uppå er herre verka,\nAtt onkel gärna ställer hårdt mot hårdt,\nMen hjälper den, som finner allting svårt;\nAtt intet gör hans hjärta mera böjligt\nÄn orden: kan ej, går ej an, omöjligt.\nBed honom därför blott se ömklig ut\nOch sucka: kan ej, kan ej, hvar minut.\n\nTRYGG.\nDet blir spektakel af --\n\nJULIA.\n                       Se där! Jag finner,\nAtt ni är ledsen än, jag märker grant,\nAtt gammal harm inom er brinner -- --\n\nTRYGG.\nMitt gråa hufvud vill jag ge i pant -- --\n\nJULIA.\nPå hvad? På att af er jag intet vinner? --\n\nTRYGG.\nPå att hvad fröken menar ej är sant.\n\nJULIA.\nMen hvarför vägra då att hjälpa?\n\nTRYGG.\nDet blef ej hjälpa, fröken, det blef stjälpa.\n\nJULIA.\nAtt göra, som jag ber?\n\nTRYGG.\n                       Ja, kommer han\nPå detta sätt, blir målarn körd på porten;\nHan tål ej någon ynkrygg, herr von Dann.\n\nJULIA.\nJag önskar, målarn drefs från hela orten.\n\nTRYGG.\nSå, är det så bevändt, då går det an.\n\nJULIA.\nJag har alls ingen lust att målas,\nKanske, som man mig hotar, tjäras, tvålas,\nGud vet allt hvad, en främling till behag.\n\nTRYGG.\nHan skall bli tvålad själf, försäkrar jag.\n\nJULIA.\nÄr det då afgjordt, kan jag därpå lita?\n\nTRYGG.\nVar säker! Trygg förstår sig ej på krita,\nHvad han har lofvat, löser han kontant.\n\nJULIA.\nFarväl då, gamle kund, ni är galant.\n\n\n\nELFTE SCENEN.\n\nJULIA (ensam).\nDet är, som om jag vore i pensionen:\nAllt samma skälmeri i hemmet än!\nJag tålte aldrig rätt ens där den tonen\nOch sjunger här likväl den om igen.\nFy, jag är stygg, men för mitt hjärtas vän.\nO Axel, om jag hoppades dig råka\nSå glad, så modig nu, som förr du var,\nDå skulle jag visst ej mitt hufvud bråka\nMed konster från min korta klädnings dar;\nMen då fanns glädje, nu är sorg blott kvar!\nJag måste frukta, att ditt mod är brutet,\nDå konstens land du mot vår öken bytt;\nJag måste frukta, att för det beslutet\nDitt sköna hopp om glans och lycka flytt. --\nJag velat lifva opp din kraft på nytt.\nJa, den skall vakna, när man vill dig böja\nOch vågar ödmjukhet dig föreslå;\nMot fruktad kränkning skall din själ sig höja,\nOch hög och ädel skall bland oss du stå\nOch onkel tjusas, när han ser dig så.\nOch jag skall än få se ditt öga ljunga\nAf harm, af trots, af stolthet, fritt och klart,\nOch höra dessa ord ifrån din tunga,\nSom få af hvarje puls i hjärtat fart.\nO, det blir himmelskt! Dyre, kom, kom snart!\n\n\n\n\nANDRA AKTEN.\n\n(Samma rum som i förra akten)\n\n\n\nFÖRSTA SCENEN.\n\n    JULIA. FRANK.\n\n(Frank sitter vid ett bord i öfre ändan af salen och håller på\natt spika duk på ram till det blifvande porträttet. Julia står\nnära till och ser på.)\n\nJULIA.\nDu var förstämd helt visst, när nyss du kom;\nLåt bli att neka det, bekänn det bara.\n\nFRANK.\nTyst, Julia, tala icke mer därom!\n\nJULIA.\nHur vill jag annars väl förklara\nDen kalla, obekanta blick, du gaf\nTill svar på min?\n\nFRANK.\n                  Den vet jag ej utaf.\nKall kunde den ej gärna vara,\nDå hjärtat brann --\n\nJULIA.\n                   Jo, pytt!\n\nFRANK.\n                             Jo, ganska sant.\nKanhända bar den sken af obekant;\nDen måste så ju för den platta skara,\nSom omgaf oss på hvarje kant.\n\nJULIA.\nDär ute ja, men sen där inne\nI farstun? Har det fallit ur ditt minne,\nHur onkel gick tillbaka litet grand\nFör att om vagn och hästar ordinera?\nDå stodo vi vid öfre trappans rand\nEtt tjog sekunder visst, om icke flera,\nPå tu man hand.\n\nFRANK.\nOch om vi stått där tio tjog, hvad mera?\n\nJULIA.\nDet torde kanske föga intressera,\nKanhända skall du till och med bli stött;\nDu vet dock själf, hur kyligt den blef mött,\nDen varma kyss, jag då till välkomst skänkte.\n\nFRANK.\nVisst möjligt, när hvar stund jag tänkte,\nOm han vändt om och såg oss kyssas, -- han\nDen gamle, grå toppridarn, herr von Dann.\n\nJULIA.\nMin Gud! Hur kallar du min onkel?\n\nFRANK.\n                                  Vådan\nTar jag på mig, var lugn i hvarje fall!\nToppridare, så kallar jag en sådan,\nSom fordrar, att man krypa skall\nFör honom eller hans million i lådan.\n\nJULIA.\nHar onkel fordrat detta?\n\nFRANK.\n                         Han väl ej,\nMen hvad som är detsamma, hans lakej.\nDet skedde visst på principalns inrådan.\n    (Kort paus)\nMen nu, min Julia, är man honom kvitt,\nNu höra vi hans steg i trappan redan,\nIfall han kommer --\n\nJULIA.\n                  Nå, än sedan?\n\nRANK.\nNu få vi kyssas fritt.\n    (Ställer bort ramen och stiger upp)\n\nJULIA (afvisande.)\nDu har ditt arbete, var god och sitt!\n\nFRANK (stött.)\nSå! Har du hunnit lära dig den tonen\nAf söta onkel ren och af millionen?\nMen jag, jag lyder pipan ej --\n    (Omfamnar och vill kyssa henne.)\n\nJULIA (skjutande honom tillbaka.)\n                             Nej, pass!\nJag tycker ej om kyssar à la glace.\n\nFRANK.\nMen, Julia, säg, hur vill jag väl förklara\nEn sådan ändring, kan den verklig vara?\nEn kyss?\n\nJULIA.\n         Nej, nu är jag i min tur kall,\nFast ej som du det var i alla fall.\n\nFRANK (förtrytsamt).\nHa, for jag för att nå en fröjd som denna\nTill detta vargaland en svag minut,\nMed äfventyr att surna här till slut!\nJag var förgjord, det måste jag bekänna.\n\nJULIA.\nEn vacker början! Surna vid en hand,\nSom en gång var hos dig så högt i tycket,\nOch kalla detta land ett vargaland,\nDitt eget hemland! Nej, det är för mycket.\nVill du ej surna, väl, så sätt dig ned,\nArbeta, måla, lämna mig i fred!\nDu skall få ämnen nog, blott du mig lyder.\nSe så, palett i hand, att börja med!\nBegynn, herr målare, gör först etyder.\nHär har du strax en flicka, som är vred.\nJag blir modell.\n\nFRANK (försjunken i sig själf).\n                 Farväl då, fröjd och lycka\nI denna länge, länge drömda hamn!\nFarväl mitt glada hopp att här få trycka\nMin största skatt på jorden i min famn!\nMin sällhet var en skuggbild blott, ett namn.\n\nJULIA (bevekligt).\nMen, Axel!\n\nFRANK.\n           När jag for från Sveriges stränder\nOch kände, hur dess jord mig varit kär,\nDå tänkte jag: \"Min hembygds ökenländer\nJag ger dock priset; Julias hem finns där.\"\nSå kom jag hit. Ack, Julia fanns ej här!\n\nJULIA.\nMen, Axel, Axel!\n\nFRANK.\n                 Ingen man af heder\nVill bli behandlad så. Det är nog af.\nJag är ej den, som tål att tryckas neder,\nOch minst af den, som jag mitt hjärta gaf.\nJag är en konstnär, jag, och ingen slaf.\n\nJULIA.\nMen, Axel, hör mig då!\n\nFRANK.\n                       Man djärfs begära,\nAtt jag skall dyrka den, som pengar har.\nMan ber mig klaga, tigga; pass! Nej, svära,\nDet tänker jag åt judar en och hvar.\nJag packar mina penslar hop och far.\n\nJULIA (fattande hans händer).\nMin goda, goda Axel, men besinna,\nAtt skrämma så din Julia! Att du kan!\nJag är ju ej artist, ej målarinna,\nGer du modeller, bjud dem åt en ann'!\nHvad gagnar mig att se en vredgad man?\n\nFRANK.\nAtt neka mig en kyss!\n\nJULIA (sträckande sin mund mot hans).\n                      Se här, tag tvenne.\n\nFRANK (dragande sitt hufvud tillbaka).\nEj nu, en annan gång.\n\nJULIA.\n                      Nå, lika godt.\nLåt mig få stryka rynkan ur ditt änne.\nEtt år har hunnit fly, sen jag det fått.\n\nFRANK.\nTyst, jag hör steg.\n\nJULIA (lyssnande).\n                    Nej, det var vinden blott.\n\nFRANK.\nSå vill du verkligt än min Julia vara?\n\nJULIA.\nHvems då i vida världen, om ej din?\n\nFRANK.\nNåväl!\n    (Omfamnar henne.)\n\nJULIA.\n       Tyst, onkel hörs.\n\nFRANK.\n                         Å, ingen fara!\nDet drog i trappan blott; nu är du min.\n\nJULIA (kysser honom lätt på pannan och sliter sig lös).\nSläpp, dyre, älskade, han kommer in!\n\n\n\nANDRA SCENEN.\n\n    v. DANN. FRANK. JULIA.\n\nv. DANN.\nEn vacker dag!\n\nFRANK.\n               För mycket sol, min herre!\n\nv. DANN.\nJust solen, tycker jag, ger den behag.\n\nFRANK.\nUrsäkta mig, så tycker icke jag.\n\nv. DANN.\nDen sortens smak förstår jag ej, dess värre!\n\nFRANK.\nEn sal som denna tål ej mycken dag.\n\nv. DANN.\nRätt ledsamt, att den ej är er i lag;\nDe andra rummen äro alla smärre.\n\nFRANK.\nDå tar jag detta stora helst ändå.\n\nv. DANN.\nDär träffar ni min smak. Mig tycks, i små\nBli alla tankar små, liksom betryckta.\n\nFRANK.\nSåframt de icke födas ren förryckta,\nDå svälla de i alla fall.\n\nv. DANN.\n                          Får gå!\n\nFRANK.\nMen dagern här är afskyvärd.\n\nv. DANN.\n                             Hur så?\n\nFRANK.\nMan målar icke gärna i en lykta.\n\nJULIA (tyst till Frank).\nMen, Axel, vill du tvinga mig att flykta?\nBemöt den goda gubben ej så kort!\n\nFRANK (tyst till Julia).\nBemötande mot anspråk, sort mot sort!\n\nv. DANN.\nHvad mått och steg står då att taga?\nHur önskar ni? Kanhända går det an\nPå något sätt att ljuset här försvaga?\nIfall man kunde --\n\nFRANK.\n                 Kunde? Jo, man kan\nAllt, hvad man vill. (För sig.) Tror han, jag tänker klaga?\n\nv. DANN.\nDet kallar jag att tala som en man.\nMan kan, om blott man vill, det tror jag äfven.\n\nFRANK (tyst till Julia).\nHör, hur han gör sig till, den gamla räfven.\n\nJULIA (tyst till Frank).\nI himlens namn, var höflig, han är sann!\n    (För sig.)\nJag är olycklig, var det det, jag vann?\nHär har jag tyget, som jag ställde väfven.\n\nv. DANN.\nGodt mod vid rodret har god hamn för stäfven.\nMen nu, om nu jag visste, hur man bäst\nBör ställa till. Befall blott! Hela huset\nStår till er tjänst.\n\nFRANK.\n                     Nåväl, ett täcke, fäst\nFör hvarje fönster, tempererar ljuset;\nDet kan min herre minnas till härnäst.\n\nv. DANN.\nGå, Julia, genast du och skaffa täcken!\n\nFRANK.\nBehöfs ej. Jag blir hemtam snart som gäst,\nJag vill gå själf och välja dem på fläcken.\n\nv. DANN (tyst till Julia).\nBlir det ej karl af den, så rider näcken.\n\nFRANK.\nHan finns där nere ju, er ynkerygg,\nHan, som mig körde hit?\n\nv. DANN.\n                        Hvem, gamle Trygg?\n\nFRANK.\nHan spelar gärna adjutant åt värden,\nHan för mig till värdinnan --\n\nJULIA (tyst till Frank).\n                            Du ar stygg.\n\nFRANK.\nJag känner gunstig herrn sen sista färden.\n\n                                    (Går.)\n\n\n\nTREDJE SCENEN.\n\n    v. DANN. JULIA.\n\nv. DANN.\nFörunderligt! Jag är som skygg\nFör denna arma yngling, jag, den rike.\nI världen har jag aldrig sett hans like,\nSå stolt, så fri, så öppen, så bestämd.\n\nJULIA (för sig).\nNå, Gud ske lof, så slipper jag bli skrämd\nFör hvad jag ställde till.\n\nv. DANN.\n                           Ett kungarike\nSkall säkert icke räkna många slike.\nMig har han fångat strax med första blick.\n\nJULIA.\nMen, bästa onkel, litet mera skick,\nDet kunde dock ej skada, vill man tycka.\nHan är för spotsk som främmande ännu.\n\nv. DANN.\nFör spotsk? Kantänka! Ja, han vill ej smycka\nSitt språk med fraser, söt och honingsljuf.\nFör spotsk? Min fröken, ja, så menar du.\nJag vet, den, som hos er vill göra lycka,\nSkall gå på tå, som om han gick med krycka,\nSkall buga, smila, tala som ur bok.\n\nJULIA (för sig).\nAck, visa onkel, hvad du tror på tok!\n\nv. DANN.\nMen annat är att hufvudet förrycka\nPå snärtor och få bifall af en klok.\n\nJULIA.\nMin bästa onkel!\n\nv. DANN.\n                 Hvad behagas?\n\nJULIA.\nJag tror, att ni bedömt oss skeft ändå.\n\nv. DANN.\nDet vore kärt, dock tviflar jag därpå.\n\nJULIA.\nDet är en lott, som ständigt var de svagas,\nAtt hållas af de starkare för små,\nSmå, andligt fadda, skapta blott att jagas\nAf deras nycker, ej att dem förstå.\nO, det är kvinnans öde, men det dagas\nEn gång, det törs man spå.\nFör öfrigt äro vi just, som vi tagas,\nEländiga, om man vill ha oss så,\nBedrägliga, ifall man vill bedragas,\nMen trogna, sanna, hjärtliga också.\n\nv. DANN.\nNej, hvilken lära!\n\nJULIA.\n                   Vill ni den försmå?\nFörlåt mig, onkel, läran är vår sagas.\n\nv. DANN.\nJag tycker om dig, barn, håll ut, får gå!\n\nJULIA.\nJag undrar föga dock, när jag betänker,\nHur litet onkel har fått göra rön,\nAtt ni gör kvinnan orätt, att ni skänker\nSå ringa aktning åt vårt arma kön.\nBlott kärlek vinner kärlek som sin lön;\nNi har ej älskat. -- Men förlåt, jag kränker\nErt hjärta blott.\n\nv. DANN.\n                  Far fort! Det är min bön.\n\nJULIA.\nNi sått ert guld och skördat svek och ränker. --\nMen hvad, i himlens namn? En droppe blänker\nI onkels öga? O, hvad den är skön!\n\nv. DANN.\nHvad nu? Ett litet solstyng blott, ej annat.\nDu kikar då på allt, det är förbannadt.\n\nJULIA.\nMå vara då, ett solstyng ur er själ,\nSom smälter litet is, jag ser det väl.\n    (Vekt.)\nAck, onkel, hvad har ni ej måst försaka\nAf lifvets sanna lycka, hvilket schakt\nAf verklig sällhet bröt ni? Se tillbaka\nPå dessa år, som ni tillryggalagt!\nHvad blef er vinst, den glädje, ni fick smaka?\nJo, guldets glans och rikedomens makt,\nBekymmersamma lika att bevaka\nSom att förvärfva, har ni ofta sagt.\nMen aldrig har en kvinnlig hand sig lagt\nRätt mjukt i er, -- ni har ej ägt en maka;\nNi lefvat, njutit, lidit blott för er.\n\nv. DANN.\nLåt bli att titta, flicka, tala mer!\n\nJULIA.\nJag frågar, hvem på vida jorderingen\nEr mött med värma, utan svek?\nJo, en, här hemma en, ett barn i lek,\nEn fågelunge, som nyss lyftat vingen,\nSom fladdrar kring er och med skämt och smek\nÄn retar er till harm, än gör er vek.\n\nv. DANN.\nVek! Det är osant. Vek? Det gör mig ingen. --\nMen är du ensam, du? Än Trygg?\n\nJULIA.\n                               En ek,\nEn knotig ek, ett exemplar bland tingen.\nOch, om ni vill, vår hushållsfru, fru Bingen,\nEn skrumpen varelse, en vidbränd stek\nPå världens glöd af mödor och bekymmer.\nAtt ni ej lärt er af oss två\nVärdera kvinnan, kan man lätt förstå. --\nMen jag försäkrar, att det skymmer\nFör edra, ögon nu ändå.\n\nv. DANN.\nOch om det skymde, hör jag dock. Håll på!\n\nJULIA.\nJag sagt ren, hvad jag har att säga,\nMer än jag bort kanske;\nJag vet, att mina ord ej mycket väga,\nMen sanna äro de.\nJag märkt så nu som härförinnan,\nHur ringa aktning onkel bär för kvinnan,\nOch därför -- --\n\nv. DANN.\n              Har du velat ge\nEn liten läxa åt din onkel arma,\nSom ägt två ögon att ert värde se\nOch dock ej lärt att älska, endast larma\nOm er, om allt på jordens rund.\n\nJULIA.\nAck, misstyck ej!\n\nv. DANN.\n                  Nej, tack af hjärtats grund\nFör dina ord, de öppna, varma!\nDu är mig dubbelt kär i denna stund.\nHur vill jag fordra, att ditt öga,\nSom sett af lifvet än så föga,\nSkall genomskåda detta hårda skal,\nSom är ett gammalt hjärtas stela yta?\nMen, vet du, skulle hälften af de kval,\nSom bott där inom, en gång flyta\nI dina ådror, sågs om några dar\nEj ens ett skal af dig, min flicka, kvar.\n\nJULIA.\nHvad, onkel? Har ert hjärta klappat\nAf andra kval än öfver likars nöd?\nHvad? Har ni spelt det spel om lif och död,\nSom kallas kärlek?\n\nv. DANN.\n                   Jag har spelt och tappat.\n\nJULIA.\nOch lefver dock!\n\nv. DANN.\n                 Om denna matta glöd,\nSom trettiårig aska fått begrafva,\nOm denna gnista under stelnad lava\nBör kallas lif.\n\nJULIA.\n                O, tala icke så!\nNu vet jag, hvarifrån den värma stammar,\nSom ständigt röjs hos er, ja, stundom flammar,\nSom ofta, ofta smälter er som vax.\n\nv. DANN.\nOm du ser spöken, flicka, går jag strax.\n\nJULIA.\nMen, goda onkel, hvarför neka\nTill dessa känslor, eldiga och veka,\nSom väckas dock så lätt uti er barm;\nÄn skapa sällhet vidt omkring, än leka\nSom barn bland oss i fröjd, i harm;\nSom aldrig skada någon, endast vålla,\nAtt man blir varm tillbaka, att man kan\nSå innerligt, så hjärtligt af er hålla?\n\nv. DANN.\nNu tyst! Du talar som en liten fjolla.\nJag får ej äga känslor, jag, en man;\nMig får ej någon makt förtrolla.\n\nJULIA.\nMen onkel tåras ofta som en ann'.\n\nv. DANN.\nMan har ett värde dock att upprätthålla.\nMan är en karaktär, en stel, välan,\nEn mänskohatare, men ingen nolla.\n\nJULIA.\nMen onkel tåras ofta dock.\n\nv. DANN.\n                           Se där!\nDär är du med ditt tåras åter;\nDu vet dock, att en man jag är:\nEn man kan mulna blott, en kvinna gråter.\nJ. L. RUNEBERGS SAMLADE ARBETEN.\n\nJULIA.\nMen onkel likaså, om ni förlåter.\n\nv. DANN.\nDu är oslipplig, unge, säg mig, när\nDu sett en verklig tår uti mitt öga,\nEn tår, som fallit ned? Det tror jag föga.\nMin blick kan synas skum emellanåt,\nDen skyms af töcken då, men ej af gråt,\nAf töcken, som helt lätt däröfver simma.\n\nJULIA.\nAck, huru ofta såg jag ej den våt,\nSå våt, min onkel, att den tycktes glimma.\n\nv. DANN.\nDu toka, så gör äfven minsta dimma,\nNär solen kastar litet sken ditåt.\nMen hör mig nu, om du kan spara\nEn half minut ditt sladder, att jag får\nEn smula tid att mig försvara.\nEtt gammalt hjärta, huru stelt det slår,\nHar vår nån gång, fast ej den varma, klara;\nDen mäktar dock utur den is, som år\nInom oss hopat, lösa, ej en tår,\nNej, töcken, barn, en liten dimma bara.\nHvem styr den dimmans vägar sen, hvem rår\nDärför, att den vill helst i ögat vara?\nMen ögat mulnar, sjukas då, -- har vår.\nSe, så är saken.\n\nJULIA.\n                 Onkel, sluta\nEj än, säg, när ni är så himmelskt god,\nHur var den kvinna skapt, som hade mod\nAtt se er kärlek och att den förskjuta?\n\nv. DANN.\nJag var en fattig yngling, och jag stod\nI världen ensam, utan stöd att luta\nMin blomning mot. Jag blommade likväl,\nTy eld och kärlek bodde i min själ,\nOch kärlek, flicka, gafs mig fullt tillbaka.\n\nJULIA.\nHur blef då, ej den älskade er maka?\n\nv. DANN.\nJag sagt dig ju, att jag var fattig, jag.\n\nJULIA.\nOch hon, den arma, var tillräckligt svag\nAtt ej för er ett lumpet guld försaka?\n\nv. DANN.\nEj hon, men den, som skref för henne lag:\nVi drömde blott om fröjd och lycka båda,\nMen unga drömma, de, de gamla råda.\nKort sagdt, hon gafs som offer åt en man,\nSom, förrn jag fick en aning om min våda,\nMed börd och skatter hennes fader vann.\n\nJULIA.\nOch ni?\n\nv. DANN\n        Jag?\n\nJULIA.\n             Blef?\n\nv. DANN.\n                   Blef, sen mitt lif förbrann,\nDen torra mumie, du nu kan skåda.\n\nJULIA.\nNej, onkel, ljug ej så, det går ej an.\n\nv. DANN (upprörd).\nHåll! Ur hvad djup i afgrunden, på jorden,\nFick du i dagen de fördömda orden:\n\"Det går ej an\"? Just nu, i denna stund,\nHur kommo de, min Julia; i din mund?\nJa, det var de, som släckte min förhoppning,\nSom bröto ned min lycka i dess knoppning,\nSom jagade mig själf kring världens rund.\nFör dem och \"kan ej\" har jag gått i grund.\n\nJULIA.\nI grund? O, att ni talar så! Jag frågar:\nÄr den en mumie, hvars inre lågar\nAf lif som ert?\n\nv. DANN.\n                Mitt barn, du tycker så,\nFör det jag skälfver för ett ord, som plågar.\nLif? Om du sett mig lefva, sett mig då,\nNär hopp och kärlek bodde än här inne!\nÄnnu, sen många lustrer gjort sitt tåg, --\nJag blygs att nämna det, -- kan minsta minne\nFrån dessa tider bryta upp en våg\nUr vinterisen i mitt frusna sinne,\nSom när jag nyss den unge målarn såg.\n\nJULIA.\nSåg honom? Onkel, säg, förtälj, förklara -- --\n\nv. DANN.\nDet var en blick, ett mänskoöga bara,\nJag såg, men detta öga, denna blick,\nDess färg, dess djupa glans, dess hela skick\nSåg jag i vida världen blott hos tvenne,\nHos honom, honom, flicka, och -- hos henne.\n\n\n\nFJÄRDE SCENEN.\n\n    v. DANN. JULIA. FRU BINGEN.\n\nFRU BINGEN (häftigt inträdande).\nI himlens namn, kom, hjälp mig, herr von Dann!\nKom, hjälp mig att mot målarn strida!\nHan kommer, båda komma, Trygg och han;\nHan fått den gamla dåren på sin sida.\n\nv. DANN.\nVar kort, min fru, så kort ni kan!\n\nFRU BINGEN.\nVisst kan det smärta en, visst kan det svida\nUti ens hjärta, att en okänd man --\n\nv. DANN.\nTyst, gnäll ej så! Er röst är svår att lida.\nSäg lugnt, hvad saken gäller.\n\nFRU BINGEN.\n                              Så, minsann!\nJo, målarn, han grasserar efter täcken.\n\nv. DANN.\nHå, är det därifrån den kommer, skräcken?\nGif honom dem, så slippen I hvarann.\n\nFRU BINGEN.\nOmöjligt, herre, nej, det måste nekas.\nAtt hänga dem för fönstren ut att blekas!\nAck nej, det kan man ej, det går ej an.\n\nv. DANN (utom sig).\nNi är den värsta mara, någon fann.\nFort ur min åsyn med ert tjut och gnissel,\nFörgjorda öronrasp och ögongissel!\nJag kan ej tåla -- --\n\nJULIA (trädande emellan med lyftadt finger).\n                   Kan ej?\n\nv. DANN (slående sig öfverraskad för pannan).\n                           Jag, en man!\nMen jag vill visa, att jag kan fördraga.\n    (Går till fru Bingen med synbar kamp mot sin hetta.)\nMin fru, min goda fru, vill ni ej taga\nEn liten hvila? Sätt er, lugna er!\nDet gäller ju ett lappri, som ni ser.\n    (Tyst till Julia.)\nHvad menar du, säg, hör jag till de svaga?\n\nJULIA (tyst till v. Dann).\nAck, bästa onkel, blott ni kunde laga,\nAtt ej er styrka såg så tillgjord ut.\n\nv. DANN.\nTyst! Du kan reta mig, du ock, till slut.\nSe efter än!\n    (Till fru Bingen, som satt sig, men vill stiga upp igen,\n    när han nalkas.)\n             Min bästa fru, sitt stilla!\nNi nämnde täcken nyss, var det ej så?\nDe kunna blekas, kunna fara illa?\n\nFRU BINGEN.\nJag sköter ej ert hus för att förspilla,\nHvad i min ringa vård jag kunnat få.\n\nv. DANN.\nJa, tack! Jag tackar er, jag måste gilla\nEr omsorg så i detta som i allt.\nHvad syns, fördrar jag nu?\n\nJULIA (tyst tillbaka).\n                           Det är en villa,\nNi krusar bara, och ert krus är kallt.\n\nv. DANN (skakande på hufvudet och gående tillbaka till\n    fru Bingen; efter\n en kort paus, lugnare).\nFru Bingen, vi bli båda gamla,\nOch ålderdomen har just ej behag.\n\nFRU BINGEN.\nMan kan ej -- --\n\nv. DANN (uppbrusande åter).\n              Hur?\n\nFRU BINGEN.\n                   Förhindra sig att samla\nÅr efter år, dag efter dag,\nSå länge man är till.\n\nv. DANN (lugnare).\n                      Det medger jag.\nDet kan man ej, men eljest kan man mycket,\nLångt mer än ni och mången annan tror.\n\nFRU BINGEN.\nAtt kunna tåla är dock hufvudstycket.\n\nv. DANN (för sig).\nDet där var bra. Så sade ock min mor.\n\nFRU BINGEN.\nI synnerhet, herr Dann, när man beror.\n\nv. DANN.\nBeror?\n\nFRU BINGEN.\n       Ja, såsom jag och många andra,\nSom haft vår bättre tid och sett den vandra.\nVi lefva sen på nåd.\n\nv. DANN (rörd).\n                     Min bästa fru,\nGör mig ej sorg, vi missförstått hvarandra.\nNi lefver här på ingens nåder nu.\nAtt jag blef ond här nyss, det må ni klandra;\nMen hur min vrede är, det vet ni ju.\nMitt hårda språk, det ber jag er förgäta,\nDet är, gunås, som lynnet är.\nNi vet, att ålderdomen gör mig tvär,\nFörarglig ofta, knarrig, snar att träta.\nDock vet jag att ert värde mäta,\nVet, hur omistlig ni är här,\nHur det stod till i gården er förutan.\n\nJULIA (tyst till v. Dann).\nNu ljuder åter rätta ton i lutan.\n\nv. DANN (tyst till Julia).\nTig, unge, jag kom af mig, glömde rakt\nAtt visa, hur jag har mitt sinne spakt.\n\nFRU BINGEN.\nAck, goda herr von Dann, kanske att rutan\nGör solen mindre skarp.\n\nv. DANN.\n                        Hur menar ni?\n\nFRU BINGEN.\nJag menar, om jag ger, hvad de begära?\n\nv. DANN.\nHvad? Täcken?\n\nFRU BINGEN.\n              Ja, det måste väl så bli.\n\nv. DANN.\nDet fägnar mig, det gör ni rätt uti.\n\nFRU BINGEN.\nJag är så lätt förstämd, jag har fått bära\nSå mången bitter sorg -- --\n\nv. DANN.\n                         Som gått förbi,\nJag hoppas det?\n\nFRU BINGEN.\n                Ja, himlen vare ära!\nDock undrar jag, att jag så häftig var\nEmot den unge målarn, fast så nära\nJag såg hans båda ögon.\n\nv. DANN.\n                        Hur?\n\nFRU BINGEN.\n                             Ett par,\nHvars likar jag ej sett sen unga dar,\nDå jag dem såg hos ängeln här, er kära.\n\nv. DANN.\nNi minns dem, fast ni knappt dem såg, förrän\nNi måste flytta från vår ort igen\nOch fick först, sen de slocknat, återvända?\n\nFRU BINGEN.\nHvem glömmer dem, som en gång såg dem tända?\n\nv. DANN.\nOch målarn? Hennes ögon likna hans?\n\nFRU BINGEN.\nI allt, gestalt, blick, trolskhet, färg och glans;\nDet är, som om han ärft dem, så de blända.\n\nJULIA (till v. Dann).\nMen om han vore hennes son kanhända?\n\nv. DANN.\nNej, nej, hans namn är icke hennes mans.\n\n\n\nFEMTE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. FRANK. TRYGG\n                       (med några täcken).\n\nFRANK.\nDet var ett sökande förutan ända\nAtt finna nycklarna. Se här vårt fynd!\nGå nu och städa efter oss, fru Bingen.\n\nFRU BINGEN.\nO jämmer, de ha hittat nyckelringen!\n\nv. DANN (leende till fru Bingen).\nNu är er rätta pröfvotid begynd.\n\nFRU BINGEN.\nMen hvem kan väl bli ond på honom? Ingen.\n    (I det hon går ut.)\nMed bästa sidentäcket är dock synd.\n\n\n\nSJÄTTE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE (utom fru Bingen).\n\nFRANK (blickande efter den utgående).\nHon var ju mänsklig nu, den gamla maran,\nDär ute höll hon ett förtvifladt larm.\n\nv. DANN.\nUrsäkta, herre, endast faran\nFör hennes täcken gjorde henne varm.\n\nFRANK.\nVarm? Kalla det ej värma, som var harm.\n\nV. FANN.\nMan måste tåla något af de gamla.\n\nFRANK.\nRätt gärna, blott de nöjas med att samla\nEn hop millioner stilla och i fred\nOch låta bli att pocka, gnata, skramla\nOch vända hela världen upp och ned.\n\nv. DANN.\nDet sista, herre, är de ungas sed.\nAtt tala öppet klä, men ej att svamla:\n\nJULIA (tyst till Frank).\nDet slutas aldrig väl, om han blir vred.\n\nFRANK (utan att akta på Julia, häftigt till v. Dann).\nAtt svamla? Hur? Hvad menar ni därmed?\n\nv. DANN (med hetta)\nJag menar, jag -- (Hejdar sig.) Nej, låt oss vänner vara!\nNi är för god att fråga, jag att svara.\nRäck mig er hand!\n\nFRANK.\n                  Får gå, här är den, tag!\n\nv. DANN.\nJag råkar snart i ifver.\n\nFRANK.\n                         Också jag.\n\nJULIA (för sig).\nNå, himlen vare tack, den slöts då, striden.\n\nv. DANN (tyst till Julia.)\nDet blir en sann artist af den med tiden.\n    (Till Frank.)\nMin unga vän, jag tror vi lätt fått krig.\n\nFRANK.\nJag tror det ock; det feltes ganska föga.\n\nv. DANN.\nJag brusar upp mot dem, som stöta mig.\n\nFRANK.\nOch jag mot dem, som vilja spela höga.\n\nJULIA (förstulet till Frank).\nFör min skull, Axel, hejda dig.\n\nv. DANN.\nErt språk förstår jag ej; stor sak! Ert öga,\nDet är en tolk, som talar till min själ\nOch gör, att jag ej allt så noga väger.\n\nFRANK.\nOm så är fallet, har jag skäl\nAtt vara nöjd, att detta arf jag äger.\n\nv. DANN.\nEtt arf? Hur sade ni? Af mor, af far?\n\nFRANK.\nMin bästa herr von Dann, det har\nSå liten vikt för er att detta höra.\nMin blicks legend, hvad kan väl den er röra?\nJag kom att nämna den ett arf, det var,\nEmedan förr jag hörde folk så göra\nHär i mitt hem, i mina barndomsdar.\n\nv. DANN.\nJag häpnar.\n\nFRANK.\n            Nu till arbets! Det skall lätta.\n    (Till Trygg.)\nSe så, min gamle kund, vak upp, var snar,\nSe efter att ni får er tross till rätta\nFör tre af fönstren, detta, detta, detta;\nTag täcket!\n\nTRYGG.\n            Hur skall jag det fästadt få?\n\nFRANK (visande på bordet).\nDär har ni hammare och nubb, låt gå!\n\nTRYGG.\nMan kan ej spika genom täcket heller.\n\nFRANK.\nVill ni stå här och pruta, när det gäller?\n\nTRYGG.\nÅhå!\n\nv. DANN.\n    Man kan ej? Fy du! Spika på!\n        (Trygg faster upp täckena.)\n\nFRANK.\nVid detta fönster skall staffliet stå.\n    (Flyttar staffliet på sin plats och ställer upp ramen.)\nOch här, min Jul -- (Rättar sig.) min fröken, ställer\nJag stol för er, sitt ned!\n\nv. DANN (tyst till Julia).\nDen där är skapt att tämja små mamseller.\n\nJULIA (för sig).\nBlott han ej ville tämja gubbar med.\n\nFRANK (till Julia, som satt sig, i det han fattar sitt kolstift\noch ställer sig framför sin tafla).\nSe så, tag nu en min, som när ni glädes\nI djupa hjärtat och till hälften ler.\n\nv. DANN.\nHerr Frank, kan jag få vara här tillstädes\nOch se uppå? Säg öppet ut, jag ber.\n\nFRANK.\nDen talar ständigt öppet, som ej rädes;\nBlif kvar, tag plats, ifall det roar er.\n    (till Julia.)\nEj hitåt! Se åt sidan litet mer!\n\nv. DANN.\nUrsäkta, att jag frågar än. Är dräkten\nSom den bör vara? Hon är hvardagsklädd,\nKanske för mycket enkelt, är jag rädd?\n\nFRANK.\nSkall fröken presenteras utom släkten,\nKanske på hofvet?\n\nv. DANN.\n                  Skämta ej, min vän;\nMin Julias dräkt, er smak bestämmer den.\nFör min del ser jag helst, om hon får vara\nSå enkel, som hon rörs kring min person,\nTy blott för mig, mig gamle, målas hon.\n\nFRANK.\nDet gör mig nöje, och jag kan förklara,\nAtt ni i detta tycke träffat ton.\n\nv. DANN.\nEn hufvudsak är likhet, likhet bara.\nNås den, så vill jag ej på summor spara.\n\nFRANK.\nHerr Dann, ni tänker nu på er million;\nMen vet och hör det utan alla fraser,\nJag har mitt gifna pris och tar ej gracer.\n\nv. DANN (för sig).\nMan kommer då ej ur en fläck med den.\n\nJULIA (tyst till v. Dann).\nHåll ut, min onkel, tröttna icke än!\n\nFRANK.\nMin fröken, passa på, gör ej grimaser!\n    (Till Trygg.)\nOch ni, ni har ju slutat, gå er väg!\nHvem bjuder er stå kvar och gapa?\n\nv. DANN.\nGå, Trygg! Är något otaldt än, så säg!\n\nTRYGG.\nNej, herre.\n\nFRANK.\n            Marsch! Rör föttren, gamla apa!\n    (Trygg knyter handen och går brummande ut.)\n\n\n\nSJUNDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE (utom Trygg).\n\nv. DANN.\nMin unge vän, om ni har tålamod,\nSå låt mig tala fritt, det är min vana.\nJag känner er ej närmre, men kan ana,\nAtt ni med all talang dock ej är rik.\n\nFRANK (leende).\nNej, herre, jag är fattig, mängden lik.\n\nv. DANN.\nOch det finns törnen på artistens bana.\n\nFRANK (med en blick på Julia).\nMen också rosor, blott man vet att spana.\n\nv. DANN.\nJag tänkte, sen jag nu är en relik,\nEn skugga blott af hvad jag var tillförne,\nOch måste vänta hvarje dag mitt slut,\nFå rödja undan för en vän ett törne,\nFå skapa någon liten fröjd förut.\nJag äger skatter, mer än jag behöfver,\nKan slösa en million och dock ha öfver;\nHvad gör jag väl med detta öfverflöd?\nI lifvet föga, mindre än som död.\nJag har hört noga åt på alla kanter,\nMen har ej släktingar, ej ens förvanter\nAtt lämna mina rikedomar åt;\nJo, en ändå, det lilla stycket,\n    (Pekande på Julia.)\nSom här ni ser, knappt värd en enda plåt.\nHon skall få allt, och det är dock för mycket.\nNi finner nu, hvarför jag nyss er gaf\nDen vink, det anbud, som ni böjde af.\n\nFRANK.\nEtt är mig dunkelt dock; jag kan ej finna,\nHvad jag har gjort för att er ynnest vinna.\n\nv. DANN.\nVisst ingenting, men allt förklarar sig\nI dessa ord: ni intresserar mig.\n\nFRANK.\nDet är långt annat, än jag djärfts förmoda.\nMen har ni mer än nog för er person,\nSå bjud åt någon annan af ert goda;\nFör min del var jag ständigt af den tron,\nAtt ingen man får vara nådehjon.\n\nJULIA (för sig).\nO min beräkning! Ack, den hårda pannan!\n\nv. DANN (tyst till Julia).\nBlir han ej målare, blir ingen annan.\n\nJULIA (tyst till v. Dann).\nMin goda onkel, gör ännu försök!\n\nv. DANN (tyst till Julia).\nMå ske en gång, men det går upp i rök.\n    (Till Frank.)\nNi är artist, jag vet, att ni som andra -- --\n\nFRANK (afbrytande).\nNej, fröken, hvilken min! Säg, skär ni lök?\n\nv. DANN.\nJag menar, unge vän, att ni tänkt vandra\nI konstens sköna spår Europa kring;\nMen utan medel gör man ingenting.\n\nFRANK (visande sitt kolstift).\nHär är mitt medel.\n\nv. DANN.\nBra, rätt bra, men världen\nTar penningar för allt, kan ni förstå.\nRen själfva resan, herre, blotta färden,\nVagn, hästar, allt blir dyrt, var viss därpå.\n\nFRANK.\nHar man ej råd att åka, kan man gå.\n\nv. DANN.\nVälan, ni går. Men vet ni, hvad det kräfves\nFör tålamod att gå, hur svår och lång\nNi måste finna vägen mången gång,\nHur värst af allt, att tiden går förgäfves?\nMen låt oss anta, att ni nått ert mål.\nNi tänker dröja där, ni vill studera.\nGodt, men ni är ej gjord af järn och stål,\nNi vill ha husrum, kläder, mat, med mera.\nDet kostar; ni är utan mynt; säg, kan\nNi tänka på att dröja kvar där längre?\n\nFRANK.\nJo, jag kan svälta, herre, det går an;\nMan spänner endast bältet litet trängre.\n\nJULIA (tyst till v. Dann).\nHan är artist.\n\nv. DANN (tyst till Julia).\n               Långt mer, han är en man.\n\nFRANK.\nVill fröken hvila litet, så välan!\n\nv. DANN.\nNi afslår då mitt anbud, ni föraktar\nMin ringa tjänst?\n\nFRANK.\n                  Jag nämnde mina skäl.\nJag får ej motta den, men jag betraktar\nMig som er godhets gäldenär likväl.\nOch nu att hämta färg! Ett kort farväl!\n\n                                 (Går.)\n\n\n\nÅTTONDE SCENEN.\n\n    v. DANN. JULIA.\n\nv. DANN (betraktande teckningen).\nI sanning, ja, en likhet, det är gifvet.\n\nJULIA.\nAck, onkel, jag är ledsen, jag vill dö.\n\nv. DANN.\nHvad nu? Där ute finner du en sjö,\nGå, kasta dig i den, så slipps ju lifvet.\n\nJULIA.\nJa, skämta! Jag är allvarsam.\n\nv. DANN.\nHvad grubblar fröken på? Säg fram!\n\nJULIA.\nJo, på herr Frank och på hur öfverdrifvet\nHan bär sig åt mot er i allt.\n\nv. DANN.\nDen saken, flicka, kan du ta helt kallt.\n\nJULIA.\nJag vet, att han är fattig, ja, jag känner,\nHur djupt bekymren på hans sinne tärt.\nHan är så ensam, har ej släkt och vänner,\nHan söker inga, aktar det ej värdt.\n\nv. DANN.\nDå liknar han ju mig, det är mig kärt.\n\nJULIA.\nMen hvarför vill han ej bespara\nSig alla sorger, säg mig det,\nDå onkel bjuder hjälp?\n\nv. DANN.\n                       Jo, jag kan svara:\nDet sker af stolthet, och han handlar rätt.\n\nJULIA.\nOch sen hans ton mot er, hans hela sätt --\n\nv. DANN.\nDet kunde något höfligare vara.\n\nJULIA.\nAck, onkel, tröttna ej ändå, var huld,\nVar vänlig allt ännu, följ blott ert hjärta.\nNi är så ömsint, ni är god som guld.\n\nv. DANN (täppande sina öron).\nHeda! Du är förgjord, du yrar, snärta.\n\nJULIA.\nDet måste fram, jag säger det med smärta:\nHan rår ej för sitt sätt, det är min skuld.\n\nv. DANN.\nDin skuld? Nej, detta blir för galet!\nDin skuld? Hvad är din mening med det talet?\nHans skick, hans sätt, hans språk, hvad rör det dig?\n\nJULIA.\nHör endast, att jag får förklara mig.\nJag hade två förslag och gjorde valet\nSå dumt som möjligt.\n\nv. DANN.\n                     Gåtor allt ännu.\n\nJULIA.\nJag kände förr herr Frank, jag sagt det ju.\nAtt han var fattig, visste jag tillika,\nMen stolt också, ja, mer än många rika.\nDock, det var då, när han sin framtid såg\nI ljus ännu, i glans sin konstnärsbana.\nNu var han kommen hit. Jag måste ana,\nAtt han var bruten nu till mod och håg.\nJag tyckte, onkel, att hans öde låg\nI mina händer, tänkte på er vana\nAtt hjälpa alla, hvar ni någon fann,\nSom trädde modigt fram och vann ert tycke.\nDå grubblade jag fram mitt mästerstycke -- --\n\nv. DANN,\nOch detta blef, ifall min tro är sann,\nHelt visst för ditt geni ett kostligt smycke.\n\nJULIA.\nAck, jag lät Trygg beskrifva herr von Dann\nSom en magnat, som en komplett tyrann,\nHvars lif det var att kufva, att befalla,\nAtt fordra slafvisk ödmjukhet af alla.\n\nv. DANN (förvånad).\nJag borde svära. Hvad i alla dar\nVar då din afsikt därmed?\n\nJULIA.\n                          Jo, att väcka\nHos Frank hans stolthet, om den döfvad var.\n\nv. DANN.\nOch den blef väckt?\n\nJULIA.\n                    Ja, om ni fordrar svar,\nMen ack, för mycket, att det kan förskräcka.\n\nv. DANN.\nMen nu, min fröken, sen du redogjort\nFör denna plan, den älskliga, den täcka,\nSäg, tycker du, du handlat, som du bort?\nHur har du valt personer, tid och ort?\nJag säger: saken är den mest besatta,\nJag i min lefnad sport.\nAtt ta min Trygg till hjälp för att förplatta\nMin karaktär inför en ung artist; -- --\nHur du har kunnat röja sådan brist\nPå takt och hållning, har jag svårt att fatta.\n\nJULIA.\nMin goda onkel, det var kvinnolist.\n\nv. DANN.\nJust rätta ordet. Ja, jag måste skratta.\nMen märker du, hvad du ställt till,\nDin kvinnoslughet, hvad af den är blifvet?\nJag har den unga mannen kär, jag vill\nPå allt sätt hjälpa honom fram i lifvet;\nJag visar vänlighet, gör anbud; -- han,\nHan håller mig för en förklädd tyrann.\nTa skänk af mig? Nej; hellre allt försaka!\nHan tror mig stolt; och han är stolt tillbaka.\nHvad står att göras nu? Du har ju haft\nHans öde, som du tyckt, i dina händer;\nSå styr det, visa nu din kraft!\nJag ser ej råd, hurhelst jag saken vänder;\nJag vågar ju ej ens förklara mig,\nAf fruktan att för svårt blottställa dig.\n\nJULIA.\nAck, onkel, att ni rör i dessa bränder,\nSom fräta i mitt hjärta nog förut!\nLåt mig få hämta mig en kort minut.\n    (Besinnar sig en stund, med handen öfver ögonen)\nJa, det går an, ja, på min ära,\nRätt träffadt, fast min hjärna rullar kring!\nHerr Frank bär än i dag en ring,\nSom jag i Sverige ren såg honom bära.\nMed denna gör han säkert ingenting.\nVar vänlig nu, försök begära\nAtt köpa den; bjud mångfaldt värdet sen,\nDen har också en furstlig ädelsten.\n\nv. DANN.\nMan må försöka på -- --\n    (Lyssnar. Steg höras i trapporna.)\n                     Tyst, han är nära!\n\n\n\nNIONDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. FRANK (bärande sitt färgskrin i ena handen och med\n    andra fösande framför sig slätmålaren från förra akten).\n\nFRANK.\nNi önskar dela med er, nå välan,\nSe här har jag en skråbror, herr von Dann!\nHan talar ständigt om betryck och knipor;\nEn sten kan röras af hans nöd,\nHans sjuka hustru och hans orgelpipor,\nSom gnälla hela dagen efter bröd.\nGif honom något af ert öfverflöd!\n\nv. DANN.\nHerr Frank! Han var väl nyss här oppe\nOch fick sig redan då en skärf;\nMen säkert är det klent med hans förvärf,\nOch hvad jag gaf, är kanske blott en droppe\nI hans behof. Nåväl, han skall få mer,\nOm ej för egen skull, så dock för er.\n    (Till mannen,)\nGå nu och måla planket färdigt, herre,\nBestäm sen priset, hur ni vill;\nTags det för högt i växt, är det ej värre,\nÄn att jag lägger endast hälften till.\nSe så, stå här ej längre och förspill\nEr tid! Nu räntar, hvad ni gör och gjorde.\n\nSLÄTMÅLAREN.\nAck, nådig herre, jag är svårt däran,\nJag saknar ord, omöjligt, nej, jag kan --\nJag kan ej, kan ej tacka, som jag borde.\n\nv. DANN (skrapande sig häftigt i hufvudet).\nFort ut i frid, ni alla Kan-ejs smorde,\nNi kung af hela riket Går-ej-an!\n    (Slätmålaren skyndar ut.)\n\n\n\nTIONDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE (kvarblefne)\n\nJULIA.\nMen, goda onkel, hvarför vill ni skrämma\nDen arma mannen ständigt? Är det rätt?\nNi tror er kunna allt, båd svårt och lätt,\nOch kan ej ens er hetta hämma.\nKan ej -- ni själf, ni borde säga det\nRätt ofta, som man ser hvar dag här hemma.\n\nv. DANN (med stor gest).\nVill du ditt \"kan ej\" närmare bestämma?\nJag kan ej se förutan syn,\nDet vet jag, ej på himlens fästen\nSå stjärnor, rycka andra ned ur skyn -- --\n\nJULIA (afbrytande).\nAllt detta ej, men mycket till för resten.\n\nv. DANN.\nTig, stygga unge! Du är svår som pesten.\nBestäm mig närmare, hvad jag ej kan!\n\nJULIA (vekt, men liftigt).\nNi kan ej se en varelse, som lider;\nNi kan ej afslå någon mänsklig bön;\nÄr lindring möjlig, när ett hjärta svider,\nKan ni ej låta bli att göra rön.\nNi kan ej, hvar som helst en sträfvan röjes,\nSom vill det ädla, men af tvång fördröjes,\nEmotstå lusten att befrämja den;\nNi kan ej såra ovän eller vän.\nNi kan ej hindra blicken eller rösten\nAtt yppa, hvad inom er föregår:\nEr stämma darrar ofta och får hösten,\nErt gamla öga fuktas och har vår.\n    (Slår armarna kring hans hals.)\nAck, goda onkel, nu på nytt en tår!\n\nv. DANN (skjuter henne bort och stryker sig hastigt med handen öfver\n    ögonen.\n Till Frank, som under tiden gjort sin palett färdig).\nDär ser ni, herre, en, som vet att skrufva\nMed knappt ett ord af sanning i sin mund,\nEn riktig fågel, just en äkta dufva,\nOch henne har jag kring mig här hvar stund!\n\nFRANK (för sig, med synbar rörelse).\nDen satans Trygg skall få sig bot för snufva.\nAtt ljuga så! (Tecknande åt Julia.) Sitt, fröken, en sekund!\n\nv. DANN.\nHär kan ni finna, hvad jag måste tåla\nAf denna flicka, ja, långt mer därtill;\nPå detta vis är hon i stånd att måla\nSin onkel svart och hvit, allt hur hon vill.\nDet här var ett sätt, vill ni höra flera?\n\nJULIA.\nRen mund, min onkel, ej ett ord nu mera!\n\nFRANK (till Julia).\nMen i er färg hvad växelspel!\nEr kind har nu en glöd, att den kan bränna.\n\nv. DANN.\nHerr Frank, jag ser en blixtrande juvel\nUppå ert finger; låt mig fritt bekänna,\nAtt lust till diamanter är mitt fel.\n\nFRANK.\nHvad sen?\n\nv. DANN.\n          Jag menar, om ni sålde denna?\nHöj pris, om det på pris beror.\n\nFRANK.\nDess pris, herr Dann, är högre, än ni tror,\nDen löses ej med guldet i er låda;\nDen är mig kär; näst mina ögon båda\nDet enda arf, jag äger af min mor.\nBetrakta den, se, den är skön och stor.\n    (Sträcker sin hand nära under v. Danns ögon.)\n\nv. DANN (uppfarande från sin stol.)\nNi heter icke Frank, ni söker dölja\nErt rätta namn?\n\nFRANK.\n                Hur kan ni mena så?\n\nv. DANN.\nJo, denna ring är mig bevis därpå.\n\nFRANK.\nMin ring?\n\nv. DANN.\n          Ja, hör mig! Sen, af ödets bölja\nJag drifvits vida världen kring,\nDå sände jag den ring, ni bär, er ring,\nTill en, en kvinna, som ej fick mig följa,\nEj dela mina skatter, men som var\nMin barndomsvän, min brud i forna dar.\n\nFRANK.\nJag häpnar.\n\nv. DANN.\n            Hördes då er mor ej nämna\nMitt namn nån gång?\n\nFRANK.\n                    Nej, aldrig; endast en,\nEn namnlös, henne kär för länge sen,\nSom, sen han tvungits att sin hembygd lämna,\nSändt henne denna ring från fjärran hamn.\nBlott hennes sista suck ljöd som ert namn.\n\nv. DANN.\nO himmel, hvad du velat ämna\nÅt mig ännu! Kom, gosse, i min famn,\nKom, äg mitt allt, var som en son mig nära!\nMen hvarför bytte du ditt namn?\n\nFRANK.\n                                Jag fann,\nJag tyckte mig för fattig att med ära\nMitt stolta, högtförnäma släktnamn bära.\n\nv. DANN.\nDå, gosse, kan du ta det åter an;\nNu kan du hissa flaggor som i hamnen.\n\nJULIA (i det hon, aftorkande sina tårar, skjuter skälmskt undan\n    v. Dann och\n slår armarna kring Franks hals).\nSkall jag ej också få min del af famnen?\n\nv. DANN (förvånad).\nHvad nu? Släpp af! Det där är galnskap ju.\nHvad tänker du uppå, säg, yrar du?\nDu är ju rakt ifrån förståndet, flicka.\n\nJULIA (med låtsad enfald).\nAck, aldrig vet jag att mig skicka\nI onkels tycke, som jag bör.\nGör jag ej rätt? Jag gör, som onkel gör.\n\nv. DANN.\nJa, hon har mist all sans, det kan ej klicka.\nJag är bestört. Förlåt, min son, förlåt!\nHon är som litet tokig mellanåt.\n\nFRANK.\nNej, nu är tid, att täckelset må falla.\n    (Till v. Dann.)\nMin far, min far, om jag er så får kalla,\nEr Julia gör ej första gången så;\nVi varit länge ense ren, vi två.\nI Sverige ren blef aftaldt mellan båda,\nFast vi haft skygghet för att det förråda.\n\nv. DANN.\nO himlens makter, jag välsignar er\nFör det mig unnats denna dag få skåda.\nDet haglar på mig glädje mer och mer.\n    (Sluter båda i sin famn.)\n\nJULIA.\nNu, onkel, har jag sluppit ur min våda:\nJag narrats, att ni är tyrann, och ni,\nAtt jag är tokig, -- det kan kvittadt bli.\n\nv. DANN.\nDu tokas jämt.\n\nJULIA (seende upp mot v. Dann).\n               Men hvad är det för glitter?\nEn tår, vid Gud, som i ert öga sitter\nOch faller ner och följs af en kamrat;\nBekänn det bara, nu är onkel flat.\n\nv. DANN (stryker sig öfver ögonen).\nEn tår? Hvar tror du dig en sådan finna?\n\nJULIA.\nNej, blygs ej för den mer, låt den få rinna.\nNi är så skön i ålderdomens dag,\nNär hjärtat speglas i hvart anletsdrag,\nNär ögats kyla smälter bort i tåren,\nNär den är sjuk, er blick, när den har våren.\n\nv. DANN.\nHåll munnen, unge, nu! Jag är en man,\nEn hårdnad man; jag kan, hvad mänska kan;\nMen att stå här och se er fröjd och lycka\nOch allt, hvad jag har kärt, i famnen trycka,\nOch kväfva minsta tår af glädje, -- nej!\nDet är omöjligt, barn, det kan jag ej.\n\nRidån faller.\n\n\n\n\n\n\nKUNGARNE PÅ SALAMIS\n\nTragedi i fem akter\n\n\n\nPersonerna.\n\nLEIOKRITOS, konung på Salamis.\nLEONTES, hans son.\nTEKMESSA, Ajas' änka.\nEURYSAKES, Ajas' och Tekmessas son.\nRHAISTES, konungens förtrogne.\nADAMASTOR,  |  konungens sändebud.\nMEDON,      |\nEUBULOS, gammal fiskare.\nHYLLOS, hans son.\nTekmessas ledsven,\nBudbärare, krigare, personer af folket,\n\nHandlingen försiggår på Salamis på tionde året efter trojanska\nkrigets slut.\n\n\n\n\nFÖRSTA AKTEN.\n\n\n(Hafsstrand. På något afstånd en hydda på en utskjutande\nklippudde; långt borta stranden af fasta landet.)\n\n\n\nFÖRSTA SCENEN.\n\n    EUBULOS. HYLLOS.\n\nHYLLOS.\nHell, lycka, fröjdförlänarinna, hell, o hell!\n\nEUBULOS.\nTyst, gosse, yttra ej så högt din glädje, tyst!\n\nHYLLOS.\nSkall jag ej jubla, fader? Hvilken lycklig dag!\n\nEUBULOS.\nDen kloke gömmer glädjen, tills han sett sig kring.\n\nHYLLOS.\nHvad? Rhaistes nalkas; hvilken vredgad gudamakt\nHar skickat roförstörarn hit i denna stund?\n\nEUBULOS.\nDu skådar mannen, gå att sköta båten, du!\nJag dröjer.\n\n\n\nANDRA SCENEN.\n\n    RHAISTES. DE FÖRRE.\n\nRHAISTES.\n            Man, hvad smög du undan i din barm?\n\nEUBULOS.\nSe, Rhaistes, hvilken härlig fångst oss nätet skänkt:\nEn stor murena och sardeller, skönare\nÄn salaminska böljan plägat hysa förr.\nVälj ut de största, efter du som rättighet\nHar fordrat ständigt, hvad af hvarje slag var störst,\nOch skynda hem och sänd en slaf att hämta dem.\n\nRHAISTES.\nRätt snabb du är att bjuda mig min lott i dag.\n\nEUBULOS.\nJag önskar ej, att solens brand fördärfvar den.\n\nRHAISTES.\nEn annan orsak gömmer du i mantelns veck.\n\nEUBULOS.\nI sanning, ja: min hunger, som beveker mig\nAtt söka snart min boning där på uddens häll.\n\nRHAISTES (gripande häftigt inåt hans barm).\nDu nämner hungern. Är det den, jag fattar nu?\nEj såg jag förr, att den med handen hållas kan.\n\nEUBULOS.\nVe, att min kraft ej mer är; hvad den fordom var!\nSläpp af, slit ej min klädnad sönder!\n\nRHAISTES.\n                                      Se; o se!\nVid Zeus, en purpursnäcka, värd en fårahjord!\nDen vill du gömma? Gubbe, genom hvilken konst\nDu skaffar dig ditt offervin, förstår jag nu,\nOch dessa feta stycken, dem du bränner städs\nMed sakta bön om Ajas-ättens återkomst;\nHur dem du hittar på din klippa, märker jag.\nMen vet: en annan härskar nu på Salamis,\nEn konung, som förstår att skilja fiender\nFrån vänner åt och ge åt hvar och en den lott,\nHan genom trohet eller otrohet förtjänt.\nEj lär han länge tåla, att en man som du,\nHans ovän, ur hans vänners sjöar skatter drar\nOch, undanträngd på kala klippan, tallen lik,\nBlott mera yppigt höjs och frodas dag från dag.\nJag säger detta, att du ej en annan gång\nSom vinst må räkna, om det då kan lyckas dig\nAtt svekfullt undandraga mig min egendom;\nTy vet, att ej som rik, men blott som tiggare\nDu tålas kan ännu på dina fäders ö.\n\nEUBULOS.\nHar nu din tunga fyllt sitt värf, som nyss din hand?\n\nRHAISTES.\nDen gjort det. Snäckan tog jag; du har hört hvarför.\n\nEUBULOS.\nO den förtrycktes öde! Höge gudar, när\nSkall öfvermodet, svällande som vinterns flod,\nSin damm på jorden finna? Ser ert öga ej,\nHur ondskan yfves och det goda trampas ned?\nDock, nog om detta. Öfver läppar, ädlare\nÄn mina, denna klagan gått; högborna män,\nZeus-födda drottar suckat fåfängt denna suck.\nMen dig jag frågar, du, som utan blygsel djärfs\nTill mig om trohet tala och om otrohet,\nHvem är af oss den trogne? Du, som, flarnet lik\nPå vindomsusad bölja, byter härskare,\nDu, eller jag, som delar Backosplantans lott\nAtt lyftas och att falla ned med samma stam?\nEj är den tid förgäten, när för Telamon,\nVår kung, du kröp och för hans segerstolta son,\nSköldbärarn Ajas, hyckelödmjukt böjde dig;\nEj glömd den är. Då var du fattig, jag var rik.\nMitt var det fält, du odlar nu; de hjordar, du\nKring Xuthosberget vallar, voro mina då,\nOch min var ock den boning, nu du kallar din.\nHur har det så förändrats?\n\nRHAISTES.\n                           Hvad? Du frågar det,\nDu, som ej aktar ödets järnhand, ej det skick,\nSom gudar stadga, då de störta kungar ned\nOch höja andra bättre.\n\nEUBULOS.\n                       Jo, förgången var\nI troers land knappt Ajas, nådd af eget svärd,\nOch Telamon af år och sorger bruten ned,\nFörrn glömsk af dem, af deras godhet, af den son,\nSom Ajas efterlämnat långt från hemmets jord,\nDu smög dig slafviskt till den nye härskarns fot,\nAtt få en skärf utaf hans rof, ditt fosterland.\nSen bor på kala hällen jag, i lunden du.\nDu talar om min rikdom. Var din hand ej nyss\nInom min mantel? Kände du ej hafvets salt,\nHur bittert vågen stänkt det kring min gamla barm?\nI storm, i köld, vid solens ljus, vid stjärnors sken,\nAf åldern tyngd, på vilda böljan sträfvar jag\nI ett föraktadt yrke för en ringa lön;\nDu lutar dig vid källan i olivens skygd,\nAf varma vindars balsamdofter fläktad kring,\nOch tömmer, kransad själf, den kransade pokaln.\nÄr jag den afundsvärde, du missunna bör?\nDock vet: så länge än för nätets fångst ett lamm,\nEn omängd droppe vin jag mäktar lösa in,\nSkall från min udde altarflamman nå din syn.\nOch sviker mig min styrka, kan ur hafvet mer\nJag ej dess gåfvor hämta, vill jag hugga af,\nI brist af annat offer, denna svaga hand\nOch lägga den som gåfva ned på gudars härd,\nFör hans skull blott, för mina bättre dagars kung,\nAtt mig må unnas se hans sonsons hemkomstdag\nOch se hans ätt i blomning än på Salamis.\nNu tag ditt rof och vandra! Du har hört mitt svar.\n\nHYLLOS.\nDet skall ej ske.\n\nRHAISTES.\n                  Hvad, äfven du?\n\nHYLLOS.\n                                  Gif snäckan hit!\n\nRHAISTES.\nFörmätne, vill du slita ur min egen hand\nMin egendom?\n\nHYLLOS.\n             Den tillhör oss och icke dig.\n\nRHAISTES.\nVik bort!\n\nHYLLOS.\n          Javäl, sen rofvet jag ifrån dig ryckt.\n\nRHAISTES.\nVansinnige, du räds ej i ditt öfvermod\nAtt öfva mot din härskares förtrogne våld\nOch fruktar ej det stränga straff, som krossande\nDig drabba skall.\n\nEUBULOS.\n                  Gif efter, gosse, bättre är\nAtt vika än att trotsa nu.\n\nHYLLOS.\n                           O fader, ej\nFör dig, för mig jag trotsar: Lätt för oss det är\nAtt allt fördraga. Ödet lärt oss denna konst.\nFör henne blott jag vågar allt, den sörjande,\nDen blinda kvinnan, som, vid bättre dagar van,\nNu skyddlös i vår boning valt ett ringa skygd.\nEj har hon lärt sig njuta sådan kost, som vi\nFörmå åt henne bjuda, ej en sådan dräkt\nHon burit fordom, som hon nödgas bära nu.\nAtt hennes lott förbättra gåfvo gudarne\nSin skänk i dag. Skall feghet oss förmå att den\nI röfvarns händer lämna?\n\nRHAISTES.\n                         Vänta! Folk, hitåt!\nVi vilja se, hvem här till slut skall seger få.\n\n\n\nTREDJE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. MÄN AF FOLKET.\n\nFOLKET.\nDu tycktes kalla oss, o Rhaistes, Paons son.\n\nRHAISTES.\nEj utan skäl. I lycklig stund I kommit hit\nAtt hejda denne mannens fräcka öfvervåld.\n\nFOLKET.\nHvems menar du, den gamles eller ynglingens?\n\nRHAISTES.\nHans, den förryckte nittonåriges, hvars arm\nI slafvars värf vid rodden härdats, tills, i kraft\nSin åra lik, till ofog den begagnas nu.\n\nFOLKET.\nHar han förmäten vågat bära hand på dig?\n\nRHAISTES.\nÄn mer. Betrakta, hvad han håller, snäckan se!\nDen har med våld han från mig röfvat.\n\nFOLKET;\n                                      Alltför djärf\nDu föddes, yngling, af en djärf, oböjlig far.\n\nHYLLOS.\nVår var den. Jag har tagit, hvad oss hörde till.\n\nRHAISTES.\nNu lyssnen, män af Salamis! Enhvar af er\nVet, hvilken jag och hvilken denne gubbe är;\nHur från den dag, Leiokritos, vår härskare,\nPå ön fick välde, denne stått hans makt emot\nOch jag för honom kämpat. Nyss, då Teukros kom\nMed skepp från Cypern, han, den gamle Telamons\nFörskjutne son, och kungaspiran efterstod,\nSmög, som man känner, denne bud till fienden,\nMen jag stod sköldbeväpnad i vår konungs här.\nFör slika dåd har ära jag, men han sin skymf,\nHar jag hans gods, och han sitt hem på uddens häll.\nJag frågar nu, om orättvist, om oförtjänt\nJag äger, hvad han ägde?\n\nFOLKET.\n                         Lämnom denna dom\nÅt gudarne, som pröfva allt. Att så har händt,\nSom du förtäljt det, veta vi.\n\nRHAISTES.\n                              Så hören än!\nJag kommer ned till stranden hit. På afstånd ren\nSer jag den gamle gömma snäckan i sin barm,\nI akt att mig bedraga, själf med detta dåd\nBevisande, att han den ansåg vara min.\nOch hvem skall den väl höra till, om icke mig?\nÄr stranden min, är böljan min också och mitt,\nHvad denna bölja hyser. Här fanns snäckan; min\nAlltså den var. Jag tog den, och den gamle här\nMedgaf mig dess besittning ren, som billigt var.\nDå kommer plötsligt, skamförgäten, ynglingen,\nInblandar skägglös sig i männers sak och tar\nIfrån mig, hvad hans fader erkänt vara mitt.\nSkall sådan sed få råda nu på Salamis,\nAtt söner trotsa fädrens bud; att armens kraft\nAllena afgör, hvad man har och icke har,\nDå är för oss, som redan börjat gråna, bäst\nAtt fly till andra länder eller söka djupt\nBland Hades skuggor våra forna lagars helgd.\nNu dömen! Er, vårt fosterlands friborna män,\nTillhör att helgad ordning upprätthålla här.\n\nEUBULOS.\nO, fräckaste bland mänskor du, hvar tar jag ord\nMed kopparskodda pilars kraft att genomgå\nDitt täta dubbelharnesk, smidt af våld och list?\nNär har till landets fiender jag smugit bud?\nVar Teukros, han, vår forne konungs ädle son,\nEn fiende? Som vän han kom till Salamis\nMed några få kamrater och ett enda skepp\nAtt härskarspiran vårda åt sin broders son,\nTills denne kunde hinna sina fäders ö.\nDå bad jag, ja, i sanning, honom varnande,\nEj träda utan aktsamhet på hemmets jord,\nEmedan du, emedan den, du kallar kung,\nMed legda skaror eftertraktade hans lif.\nMen sådant veta desse lika väl som jag.\nTro ej, att deras tystnad är ett bifall till\nDe dåd, du öfvar. Tyglade ej fruktan dem,\nMed ord ej, men med stenar gåfve de dig svar.\nDe veta äfven, med hvad rätt du har min jord\nOch mina ägodelar, med hvad billighet\nJag stötts på klippan ut, där nyponbusken knappt\nI bergets refvor skjuta kan ett tvinigt skott.\nOch du djärfs skrytsamt säga, att jag erkänt nu\nDin rätt till purpursnäckan, att mot mitt förbud\nMin son den från dig tagit, nedrigt kastande\nPå ynglingen ohörsamhetens svåra skuld.\nHvad du med våld ifrån mig tog, tog han från dig\nMed våld tillbaka. Hvad han gjorde, gillar jag,\nOm ock mer varsamt varit att ej bruka våld.\nHör detta nu och hämnas, hur du vill och kan,\nBespara blott din glatta tungas hala ord!\n\nFOLKET.\nNär gudars vrede drabbar arma mänskobarn,\nÄr det ej nog, att lifvets fröjder svika dem,\nAtt brist i rikedomens boning tränger in\nOch hälsa, fägring, krafter vissna, falna af;\nMen ock det saktmod flyr, som vet att böja sig\nFör ödets stormar, vet att mot den starkare\nEj gå med maktlös bitterhet, med fåfängt trots.\nSå har ock du, Eubulos, nu med hårda ord\nFörtörnat ovist denne man, hvars vrede du\nEj ens i lyckans dagar mäktat stå emot.\nMen du, o Paons son, var mild! Lik dagens ljus,\nSom väljer ej, som räknar ej, men strålar blott,\nDen mänska är, som glömma och förlåta kan.\nLåt honom få behålla, hvad en flyktig gunst\nAf lyckan honom gifvit. Dig är snäckan dock\nEn ringa råga endast på din rikedom;\nFör honom är den allt. Med den kan han sin nöd\nFör långa månhvarf lindra. Minns, att gudarne\nEj hylla hand, som äger, utan hand, som ger.\n\nRHAISTES.\nÄr det ditt råd?\n\nFOLKET.\n                 Vi kunna ej ett bättre ge.\n\nRHAISTES.\nSå ser jag nu bekräftas, hvad jag anat själf\nOch nyss förnam af den förryckte fiskarns ord,\nAtt gissel vida skarpare behöfvas här,\nFörrän vår nye konung tämt sitt styfva folk.\nEj må han lita på den hala ödmjukhet,\nHan ser i allas uppsyn, hör i allas tal;\nBakom den lura gamla minnen oftast dock,\nBlott väntande en läglig stund för trolös bragd.\nMen väl är, att jag närmare lärt känna er\nOch vet, hvad i ert hjärtas mörka håla döljs,\nTy dubbelt farlig är en okänd fiende.\n\nFOLKET.\nEj så oss döm, o Rhaistes! Råd att gudarne\nI mildhet likna gifvas ej af fiendskap.\n\nRHAISTES.\nÄr det en vän, söm vägrar bistånd, när en vän,\nAf bofvars armkraft öfvermannad, hjälp begär?\n\nFOLKET.\nEn bön vi ville ställa till ditt hjärta först.\n\nRHAISTES.\nVälan, din bön var fåfäng; visa nu din hjälp!\n\nFOLKET.\nDär syns en hjälp, som mera mäktig är än vår.\nDin konungs son, den unge kämpen, han, hvars svärd\nPå stranden mötte Teukros nyss och segerrikt\nTvang hjälten att till skeppet fly med splittrad hjälm,\nHan nalkas. Vänd till honom nu din klagan! Han\nFörmår ett väldigare bistånd ge än vi\nOch lär förstå betala din tillgifvenhet.\n\n\n\nFJÄRDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. LEONTES.\n\nRHAISTES.\nJag hälsar dig, min ädle konungs ädle son,\nMed gladt välkommen, skattande mig trefaldt säll:\nAtt skåda dig, att skåda dig här, på min strand,\nOch främst af allt att skåda dig i denna stund.\nJa, lycklig må din ankomst skattas så för mig\nSom ock för dig, ty visa kan du, furste, nu,\nAtt du förstår att skydda vänner och att så\nFörvärfva nya och behålla dem, du vann,\nEn ovärderlig gåfva hos en härskare.\nVäl är den sak, i hvilken jag begär din dom,\nEj alltför stor, en purpursnäcka blott; men stor\nÄr frågan dock, om våld skall onäpst råda få.\nJag ägde denna snäcka, funnen i min sjö,\nMen se, du märker nu, i hvilkens hand den är.\n\nLEONTES.\nHur vågar du behålla snäckan, yngling, säg?\n\nHYLLOS.\nJag har ej lärt att frukta, därför vågar jag.\n\nLEONTES.\nFeg är den man, som mot det rätta bryta djärfs.\n\nHYLLOS.\nJag vet det, därför skrämmer Rhaistes allra minst.\n\nLEONTES.\nHör upp att spetsa dina ord och svara klart,\nOm snäckan hörde denne till och du den tog.\n\nHYLLOS.\nJag tog den, men den var min faders egendom.\n\nLEONTES.\nPå hvilket sätt förvärfvad? Svara, gubbe, du!\n\nEUBULOS.\nDen skänktes mig af milda gudars nåd till sist,\nSen jag på dessa böljor trälat dagen ut.\n\nLEONTES.\nHär, Rhaistes, fann den gamle denna skatt alltså?\n\nRHAISTES.\nHär. Du har hört hans egen munds bekännelse.\n\nLEONTES.\nÄr det för första gången nu, han med sitt nät\nDin sjö beskattat, eller sågs förut han här?\n\nRHAISTES.\nHvar dag, emedan denna vassbeklädda strand\nÄr rikare, än stranden vid hans boning är.\n\nLEONTES.\nFörunderligt då syns mig, att den gamle så\nInunder dina egna ögon, dag från dag,\nArbetar, trälar, fiker, om, som nyss du sagt,\nHvad han förvärfvar ur din sjö, tillkommer dig.\n\nRHAISTES.\nEj så. En stadgad plägsed gällt, ett visst beting\nEmellan oss.\n\nLEONTES.\n             Och hvilket?\n\nRHAISTES.\n                          Att hvad störst befanns\nAf hvarje slag, som fångats, skulle vara mitt,\nDet öfriga för mödan höra honom till.\n\nLEONTES.\nOch enligt detta villkor fordrar snäckan du?\n\nRHAISTES.\nBetrakta den! En större lär väl föga ges.\n\nLEONTES.\nJag ser ej flere än den ena, kan alltså\nEj mot en annan mäta henne.\n\nRHAISTES.\n                            Just därför\nÄr hon den största, och som sådan är hon min.\n\nLEONTES.\nJaväl, men som den enda är hon minst också,\nOch som den minsta tillhör denne gubbe hon.\n\nRHAISTES.\nOm så du menar, unna då oss dela den:\nJag tar den större lotten, och den mindre han.\n\nLEONTES.\nMå vara! Dig tillkommer hvad af hvarje slag\nBefinnes störst. Men större är det rymmande\nÄn det, som ryms; och därför tag det större nu!\nDin lott blir skalet, hvad där inom sluts, är hans.\n\nRHAISTES.\nBetänker du, hvem jag är och hvem denne är?\n\nLEONTES.\nDu är min vän, jag vet det, han min fiende.\n\nRHAISTES.\nFör dig då tycks ej kärlek väga mer än hat.\n\nLEONTES.\nVäl i mitt hjärta, men på Dikes vågskål ej.\n\nRHAISTES.\nOm så du dömer vänner, som du dömde nyss,\nBefarar jag, att mången väljer fiendskap.\n\nLEONTES.\nRätt har jag för en fiende, som rätt begär;\nMen för en vän, som hotar, har jag detta svärd.\n\nRHAISTES.\nJag går. En annan finnes här att klaga för.\n\nLEONTES.\nDu hindras ej. Din fot är som din tunga fri.\n\n\n\nFEMTE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE, utom RHAISTES.\n\nFOLKET.\nHell, vis och ädel, unge furste, var din dom.\n\nEUBULOS.\nO att en gren du vore af en annan stam,\nEn ättling af de gudaburne konungar,\nSom öfver mig och mina fäder härskat förr,\nAtt rätt jag kunde glädjas, när jag ser dig stå\nSå stolt, så stark, så högrest för mitt öga här\nOch ser, hur i din unga själ hvar härskardygd,\nRättvisa, mildhet, mänsklighet, ren fullväxt bor.\nDock, fast jag önskar åt en annan hand än din\nMitt hemlands kungsspira, vet jag skatta högt\nDitt ädelmod och gläds att tacka dig därför.\nAck, ej sen länge unnades den fröjd åt mig\nAtt här för någon dödlig känna tacksamhet.\n\nLEONTES.\nEubulos, ren tillförne var ditt sinnelag\nMig välbekant. Att mot min fader och mot mig\nDu hyste hat, jag kände detta lika visst,\nSom att din tro mot Ajas ätt orubblig var.\nFör sådant, vet det, gäldar jag dock icke hat\nÅt dig tillbaka. Nej, din trohet vördar jag\nOch ber, att Zeus, om spiran unnas mig en gång,\nMå unna mig ett folk också, som liknar dig.\nMen efter nyss du lofvat mig, om kärlek ej,\nDock tacksamhet, så visa den och följ det råd,\nJag ger dig så för eget bästa som för ditt.\nVar ej beständigt färdig att med bittra ord\nMin faders välde klandra. Ej så afundsvärd,\nSom du kanhända menar, är dock härskarns lott,\nOch bland hans sorger trifs ej alltid mildheten.\nSå blir det lätt för falska vänners hviskningar\nAtt i hans sinne blåsa vredens flammor opp,\nTills han förmås att öka än ditt olycksmått,\nVisst ej till gagn för honom själf och minst för mig.\nBevaka därför dina sorgsna minnen väl,\nAtt ej de få med bittra ord förmäla sig\nOch föda af sig sorgligare minnen än.\nNu gå att sköta dina värf; och äfven du,\nO folk, mig lämna! Sviker ej mitt öga, syns\nDen blinda kvinnan med sin ledsven närma sig;\nJag ville möta henne utan vittnen här.\n\nFOLKET.\nVi gå, men ensam blir du med den blinda ej,\nTy Rhaistes synes redan återvända hit.\n\n\n\nSJÄTTE SCENEN.\n    LEONTES. RHAISTES.\n\nRHAISTES.\nJag skyndat hit tillbaka, sen jag varseblef\nDen obekanta blinda kvinnan, önskande\nAtt här få träffa henne, ty det hem, hon valt,\nDet gamla fiskarnästet, har jag ständigt skytt.\nEmellertid har af din höge fader jag\nBefallning fått att spana ut den hemlighet,\nSom öfver henne hvilar, hvarifrån hon är\nOch hvem; i hvilket ärende hon kommit hit,\nOch hvarför hos hans ovän hon sin boning sökt.\nDet sports, att med en vördnad, vida djupare,\nÄn hennes dräkt och yttre synas kalla på,\nHon af sin värd och af hans folk bemötas skall.\nFörmoda kan man därför, att ej främmande\nHon är för honom och hans forna härskarätt\nOch att upplysningar af vikt hon kunde ge.\nAllt sådant är jag anbefalld att spana ut.\nDock, om dig så behagar, furste, tiger jag\nOch lämnar villigt detta svåra värf åt dig.\n\nLEONTES.\nDå af din kung bemyndigad du träder fram,\nÄr det ej jag, som äger ordet här, men du.\n\n\n\nSJUNDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. TEKMESSA blind, med sin LEDSVEN.\nTEKMESSA.\nAlltså, o gosse, nalkas vi de ställen nu,\nDär, som jag ofta hörde, Ajas, ung ännu,\nVar van att bringa Ares sina offers gärd;\nDär ofta, när, för sunnanvinden skummande,\nMot strandens fjäll den salaminska böljan slog,\nHan stod i stormen leende och striden såg\nOch lärde sig af klipporna på hemmets strand\nAtt stå en gång mot Trojas här, en klippa själf.\nÄr icke Krantors kulle nära, syns ej ren\nInvid dess sluttning lunden, Amfidemos lund,\nOch mellan stammarna i fjärran Attika?\nO ställen, mig bekanta och förtroliga!\nHvad fröjd att, fast jag er ej skådar, nämna er!\nSom nektar, som ambrosia för gudarne,\nFör mänskans tunga ljufva äro kära namn.\n\nLEDSVENNEN.\nTyst, akta, tyst!\n\nRHAISTES.\n                  Hvem är du, som så främmande\nTycks vara och så hemmastadd likväl hos oss?\n\nTEKMESSA.\nHvemhelst du är, som frågar, hörs ett ljud af hot\nI dina ord väl icke, men bakom dem dock.\n\nRHAISTES.\nJag frågar. Den, som frågar, önskar främst ett svar.\n\nTEKMESSA.\nDet vägras ej. En värnlös kvinna skådar du.\n\nRHAISTES.\nDet ser jag utan dina läppars vittnesbörd.\n\nTEKMESSA.\nDin stränghet lät mig icke tro, att du det såg.\n\nRHAISTES.\nJag ser din ofärd, vet kanske dess orsak ock.\n\nTEKMESSA.\nOm du mig känner redan, hvarför frågar du?\n\nRHAISTES.\nFör att till svaret lämpa mitt bemötande.\n\nTEKMESSA.\nSå gör det då, var mild mot den olyckliga!\n\nRHAISTES.\nOlyckan ensam aktar jag ej mildhet värd;\nDen måste äfven följas af sannfärdighet.\n\nTEKMESSA.\nAtt sant jag talat, har du redan funnit själf,\nI annat fall behöfde jag din mildhet ej.\n\nRHAISTES.\nHelt annat, märk det, är likväl uppriktighet\nÄn att en sak bekänna, som ej döljas kan.\n\nTEKMESSA.\nJag svarat på din fråga. Hvad begär du mer?\n\nRHAISTES.\nEn öppen redogörelse för hvem du är\nOch hvem du varit, hvarifrån du kommit hit\nOch i hvad afsikt okänd här du dröja vill.\nNär du till detta svarat utan förbehåll,\nSkall jag ej dölja, hvarför jag dig frågat har.\n\nTEKMESSA.\nEn fattig, öfvergifven, hjälpbehöfvande\nJag är, en ensam kvinna, som i denna stund\nMed bäfvan hör en oblid stämmas hårda ord.\nEn sådan är jag. Hvem jag varit? O, den lott,\nSom mänskans är, jag pröfvat: att lik strandens rö\nÄn böjas af en kulen fläkt, än af en varm.\nMen hvarför här jag dröjer okänd, frågar du.\nSå hör det: därför att den mark, jag trampar här,\nKänns mjukare för mina fötter, att den luft,\nJag andas här, är ljufvare än annorstäds\nOch därför att det skönaste bland tungomål,\nHellenerspråket, tycks mig ljuda skönast här.\n\nRHAISTES.\nKlokt länkar du förbi hvar fråga dina svar\nOch har, fast synberöfvad, lärt försiktighet;\nDock vet, att själfva ormen, hotfullt slingrande,\nI tämjarns fåfängt väjda kärl kan tvingas in\nOch lära sig att villigt lyda hvarje vink.\nSå skall ock du omsider finna, att din konst\nEj båtar mycket, när mot mig du öfvar den.\n\nTEKMESSA.\nO, låt mig gå!\n\nRHAISTES.\n               Ja, sen för dig du redogjort.\n\nTEKMESSA.\nFör mig tillbaka, gosse!\n\nRHAISTES.\n                         Håll, du kommer ej\nFrån detta ställe, innan allt om dig jag vet.\n\nTEKMESSA.\nHvad vill du? Hvem berättigar, hvem sänder dig\nAtt i min väg dig ställa? Med hvad myndighet\nBegär du, grymme, denna redogörelse?\nDu äger dina ögons ljus, men jag är blind;\nDu ser, hvem jag är, jag kan icke skåda dig.\nOm en af oss skall fråga, hvem den andra är,\nVisst icke dig det tillhör först att göra det.\n\nRHAISTES.\nOm så du menar, äger jag ej skäl som du\nAtt dölja mig och yppar villigt, hvem jag är.\nFramför dig, vet det, kvinna, står Eurysakes,\nSköldbärarn Ajas och Tekmessas ädle son.\n\nTEKMESSA.\nDu?\n\nRHAISTES.\n    Jag.\n\nTEKMESSA.\n         Du?\n\nRHAISTES.\n             Jag.\n\nTEKMESSA.\n                  Ve dina falska läppars lögn!\n\nRHAISTES.\nHa, denna eld jag väntade; den blixt, som sköt\nIgenom gråa dimman ur ditt ögonpar,\nJag ville se den, jag har sett den. Nu blott säg:\nHur vet du, att jag talat lögn?\n\nTEKMESSA.\n                                Emedan jag,\nDen arma kvinnan, som du här förkrossa kan,\nPå Xanthos strand åt Ajas födt Eurysakes.\n\nRHAISTES.\nSå är du den, jag anat.\n\nTEKMESSA.\n                        Du har anat rätt,\nOm för din konungs moder du mig hållit har.\n\nRHAISTES.\nVälan alltså, min konungs moder, efter du\nMitt villkor fyllt och yppat, hvem du är, vill jag\nEj heller dölja, hvarför jag dig forskat ut.\nBlott ett jag velat veta: hvar, i hvilket land\nEurysakes i denna stund befinner sig.\n\nTEKMESSA.\nVäl fruktar jag din närhet, och hur djupt mig kränkt\nDin skoningslösa, kalla grymhet, fann du nyss,\nNär jag af harm förleddes att mig röja själf;\nDock ville jag förgäta allt, förlåta allt,\nFör dina fötter falla ned på böjda knän\nOch rörd och tacksam föra mot min läpp din hand,\nOm svar du visste på din fråga, om åt mig\nDu kunde säga, hvar han finns, Eurysakes.\n\nRHAISTES.\nHelt nyss du skilt dig från din son och kommit hit\nOch skulle icke veta, hvar han döljer sig!\nNej, hit han sändt dig endast som ett förebud,\nAtt tubba folkets sinnen och att spana ut\nDet rätta ögonblicket för hans landning här.\nBekänn blott allt, ett bättre råd kan jag ej ge.\n\nTEKMESSA.\nI sanning, vist han handlat för sitt ändamål,\nOm till kunskaparinna, han sig valt en blind.\n\nRHAISTES.\nJust däri syns beräkningen. En blind som du, --\nSå har han ment, -- hur kunde väl en sådan här\nBli ansedd farlig eller väcka varsamhet?\nMen att, fast synberöfvad, du förstår och ser\nLångt mer än mången seende, det märker jag.\nFörstå fördenskull äfven, att du träffat nu\nEn öfverman, som genomskådar dig och som\nMed våld kan vinna, hvad han ej med godhet kan.\n\nTEKMESSA.\nO, när skall dock mitt olycksmått bli fullt en gång!\n\nRHAISTES.\nDu vill då ej bekänna, hvar han finns, din son?\n\nTEKMESSA.\nJag ville lida allt blott för att veta det.\n\nRHAISTES.\nDå äger jag ett medel, kvinna, verksamt mer\nÅn någon läkarkonstens varsamt mängda dryck,\nAtt återge förlorad kunskap, väcka opp\nErinringar, hur djupt de tyckas slumra än.\nHitåt blott, hit med handen! Jag vill föra dig\nEtt stycke till min boning, där kan profvet ske.\n\nTEKMESSA.\nO, höge gudar, sänden mig en räddare!\n\nLEONTES.\nDitt värf är slutadt, Rhaistes, du har fyllt ditt kall.\n\nRHAISTES.\nFör andra gången, unge furste, träder du\nFientligt upp emot min sak, ej min blott nu,\nMen ock din höge faders.\n\nLEONTES.\n                         Hvad han dig befallt,\nDet har du utfört redan.\n\nLEONTES.\n                         Du gjort det ock.\nAtt mot en värnlös kvinna bruka våld, kan ej\nMin fader bjuda, kan ej, vill ej, får det ej.\n\nRHAISTES.\nHvem mäter ut hvad härskarn får och icke får?\n\nLEONTES.\nDet rätta, som behärskar äfven konungar.\n\nRHAISTES.\nJag gjort, hvad jag har kunnat. Har din faders bud\nJag utfört halft, är skulden din och icke min.\n\nLEONTES.\nEn rättvis handling svarar lätt hvar mänska för.\n\n\n\nÅTTONDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE, utom RHAISTES.\n\nTEKMESSA.\nHan tycktes gå.\n\nLEONTES.\n                Han gått.\n\nTEKMESSA.\n                          Hur skall jag tacka dig,\nMin räddare, du ädle yngling, som så ljuft\nFör i mitt minne åter min Eurysakes?\nHar du också en moder att ge glädje åt,\nEn bättre lottad än den olycksburna här,\nHvars största glädje blifvit hennes största sorg?\n\nLEONTES.\nTekmessa, vill du svara mig ett öppet ord?\n\nTEKMESSA.\nHur skulle jag ej villigt yppa allt för dig?\n\nLEONTES.\nSå säg mig då och tala utan fruktan: finns\nI lifvets eller dödens land Eurysakes?\n\nTEKMESSA.\nDen hätska tvisten om Akilles vapenskrud\nEmellan Ajas och Odysseus känner du,\nOch hur af väld tillbakasatt den ädlaste\nBland Hellas hjältar harmfull föll för eget svärd.\nEj vill jag nämna mina sorger. Ingen såg\nDen ensamblefnas tårar, blott åt tältets skygd\nOch nattens anförtrodda. Ingen klagan, ej\nEtt ord af knot utöfver mina läppar kom.\nVäl såg jag ofta öfvermodets segerfröjd\nHos Atreus' söner, hos Odysseus lysa fram,\nDå på sin fallna oväns son, på hans gemål\nSin blick de sänkte. Dock, jag teg och tålte blott.\nDet var ej nog. Förhatlig var jag, var enhvar,\nSom stått den store Ajas närmre, därför blott\nFör härens öfverdrottar; och kanhända låg\nI deras hat ej ensamt hat, men fruktan ock.\nTy glömd var ej den salaminska hjälten än\nAf dessa skaror, som hans alla segrar sett,\nOch sakta växte härens knot mot kungarna,\nSom vägrat hjälten orättvist hans bragders lön.\nEn dag från stranden kom jag med Eurysakes,\nDet var vid härens kvällsvardsstund. Den strömmade\nTillbaka nu från dagens strider segerrik.\nVi gingo tyste mellan skarorna. Ett sorl\nAf glädje hördes ofta kring oss, och jag såg,\nHur mången blick på gossen vid min sida föll.\nHelt plötsligt sprang en gammal, grånad krigare\nUr ledet fram. \"Kamrater, skåden Ajas' son!\"\nSå ropte han; och gossen satt i samma stund\nPå kämpens starka armar, lyftad högt mot skyn.\nDå hördes tusen rösters jubelrop: \"Hitåt!\nHitåt, till oss med honom!\" Så från man till man\nSågs han i höjden sväfva ofvan hjälmarne,\nTills bäfvande jag honom ändtligt återfick.\nEmellertid blef detta för Atriderne\nEn sporre blott att hastigare föra ut\nDet dåd, som kanske länge ren de öfverlagt.\nTy samma natt bröt in i tältet, där jag låg,\nEn svärm af deras trogna, som med dolkars hot\nMig tvang att ljudlöst följa.\n\nLEONTES.\n                              Till Atriden, säg?\n\nTEKMESSA.\nNej, till ett skepp, vid stranden färdigt, där ombord\nVi stego, seglande i långa dagar sen\nPå hafvets vida slätter, hvart, vi visste ej.\nOmsider nåddes målet. Jag blef förd i land;\nMen hvilket land! Hör, yngling, hör: en ödslig ö,\nFoboina nämnd, där spår ej sågs af mänskofot,\nEj rök steg opp, men värnande en sparsam skörd\nAf vilda frukter, ogästvänlig, hamnlös, kal,\nEn skyhög klippstrand skrämde fjärran seglaren.\nDär blef vårt hemvist.\n\nLEONTES.\n                       Höge gudar, fanns hos män,\nAf hvilkas ära världen återljuder nu,\nSå mycken grymhet, sådan brist på ädelmod?\n\nTEKMESSA.\nEn början blott du hörde, mycket återstår,\nPå detta olycksställe, furste, lefde vi;\nAf långa dagar fylldes långa månader,\nAf månaderna blefvo år, som flydde ock.\nEj var mitt öde afundsvärdt, dock fanns en tröst:\nJag ägde än Eurysakes, jag kunde se\nÄnnu hans faders anletsdrag i hans och se,\nHur skönt till yngling småningom han växte opp.\nVäl fick han ej i skolor lära vapnens konst,\nDen bästa lärdom gaf likväl hans ärfda mod.\nAtt högt från klippan kasta sig i hafvets famn\nOch mot dess vågor kämpa, att med klubbans tyngd\nEtt vilddjur krossa, att med pilen bryta af\nI luftens rymd en vingsnabb fågels fria flykt,\nDet var hans vapenöfning, var hans tidsfördrif.\nO, att vårt lif, så fullt af saknad än det var,\nFått så i lugn förflyta!\n\nLEONTES.\n                         Om förändring kom,\nVar den af ödets vilja vållad eller er?\n\nTEKMESSA.\nRen nio år förflutit, utan att en skymt\nAf människor vi skådat, då en dag ett skepp\nTill stranden lade. Ädle furste, om en blixt\nAf solen nu mitt ögas natt förjagade\nOch jord och haf och himmel än jag återsåg,\nEj vore denna anblick mer än skeppets ljuf.\nJag ropade Eurysakes; vi skyndade\nTill stranden ned; ett sorl af Hellas tungomål\nVårt öra nådde; dubbelt säll på klippans rand,\nInvid hvars sida skeppet låg, jag böjde knä\nOch bad om räddning för mig själf och för min son.\nDen blef oss lofvad. Med ett språng stod ynglingen\nPå akterdäcket, sträckte gladt mot mig sin famn.\nAtt mig emotta; -- då, i detta ögonblick,\nDå stöttes våldsamt skeppet af dess styrman ut\nOch flöt från stranden. O, jag såg Eurysakes\nFörgäfves rasa öfvermannad, rasade\nFörgäfves själf, med böner och med klagorop\nBestormande än gudars nåd, än människors.\nSnart var det enda föremål, som fäste än\nMin blick, ett snöhvitt segel blott vid himlens rand.\nNär äfven det försvunnit, sjönk jag dignande\nMot klippans barm, i sanslös dvala glömsk af allt.\nHur länge så jag dröjde, om en stund, en dag,\nKanhända flere, vet jag ej. När slutligt dock\nMin själ blef klar och min besinning återkom,\nDå var i tårar slocknadt mina ögons ljus,\nOch på mitt anrop svarte bergets eko blott.\n\nLEONTES.\nAf hvilken gudom frälstes du ur sådan nöd?\n\nTEKMESSA.\nFörrn köld och hunger släckt mitt glädjelösa lif,\nBjöds räddning af fajaker, som besökte ön.\n\nLEONTES.\nFörunderligt! I nödens stund just kommo de,\nDit ingen kommit under nio år förut.\n\nTEKMESSA.\nPå hafvet, så de sade, mellan Paros sund\nOch Hellesponten de ett segel mött, som höll\nMot söder kosan. Under förbiseglingen\nDe hört en röst från skeppet ropa dessa ord:\n\"Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär!\"\n\nLEONTES.\nHelt visst var det Eurysakes, som bad därom.\n\nTEKMESSA.\nHans sista, dyra hälsning var mig denna bön.\n\nLEONTES.\nOch dessa voro fromma nog att vörda den?\n\nTEKMESSA.\nDen hördes af de frommaste bland människor.\n\nLEONTES.\nSen sporde du ej mera om din son och vet\nEj, i hvad afsikt, ej af hvem han fördes bort?\n\nTEKMESSA.\nVäl icke visst; men sviker mig min aning ej,\nVar Menelaos upphofsman till detta dåd.\n\nLEONTES.\nAf hvilken orsak skulle han bevekts därtill?\n\nTEKMESSA.\nAf fruktan att på öde ön i fjärran haf\nEn hämnare af Ajas sorger växte opp.\n\nLEONTES.\nOm rätt du anar, vet jag ej dock säkert syns,\nAtt ej en vänligt sinnad tog från dig din son.\n\nTEKMESSA.\nO son, din moders bittra sorg, Eurysakes,\nO att den tröst jag ägde, att du vräktes nu\nEtt lik på hafvets böljor eller multnade,\nFör lifvets plågor stel, på någon okänd strand!\nEn graf jag ville reda då på denna ö\nOch kalla moderligt din skugga dit till ro.\nMen nu kanhända lefver du, beröfvad allt,\nSom ger åt lifvet värde, är en slaf kanske,\nEtt mål för hätska fienders begabbelser\nOch suckar, smidd i bojor, stängd från solens ljus,\nSå ung och dock så hopplös, efter dödens lott.\n\nLEONTES.\nTekmessa, många sorgsna minnen gömmer du\nI natten af ditt väsen; dock en större sorg\nÄn den, du pröfvat, vet det, blefve min den stund,\nHär till ditt bröst du åter slöt Eurysakes.\n\nTEKMESSA.\nVe, hvad är detta? Bör jag frukta äfven dig?\n\nLEONTES.\nNej, kvinna, bed i trygghet du till gudarne\nMed modershjärtats outtröttligt trägna flit\nOm räddning för din son och om hans återkomst;\nDet tillhör dig, det är ditt ädla, sköna kall.\nOm du blir bönhörd, återfår af ödets gunst\nI lifvet än Eurysakes, välan, var glad,\nVar lycklig du och lämna sorgerna åt mig.\nNu gå! Ett åskmoln stiger opp vid hafvets rand;\nEn storm är nära.\n\nTEKMESSA.\n                  Gosse, skyndom åter hem!\n\n\n\nNIONDE SCENEN.\n\nLEONTES (allena).\nHon går. Bör hon med ömkan eller afund ses?\nDet är en fråga, sällsam nog kanske af den,\nSom hört, hvad hon har lidit. Dock, jag frågar så.\nHon tömt sitt mått af sorger; ödet äger ej\nFör henne olyckspilar i sitt koger mer;\nHon botten nått af lifvets bitterhet och kan\nEj sjunka mer, blott höjas. Jag -- nåväl, hvarför\nI förtid ängslas? Än är ej Eurysakes\nPå Salamis och kommer väl ej nånsin hit,\nOm verkligt i Atridens våld han råkat har.\nDock bäfvar jag och känner, hur min blod blir stel\nVid tanken blott att se min faders härskarrätt\nI strid med hans och välja mellan plikt och plikt.\nO du, hvars helga altar jag så mången gång\nMitt offer bringat, Dike, tag den gärd ock nu,\nJag helgar dig på denna strand, hvars höga fjäll,\nSom dina lagar fasta, trotsa storm och våg.\nAllt, allt kan svikta, gäcka, rubbas, växla om,\nMen evigt oföränderligt det rätta är.\n\n\n\n\nANDRA AKTEN.\n\n\n(Samma landskap som i föregående akt.)\n\n\n\nFÖRSTA SCENEN.\n    LEIOKRITOS. RHAISTES.\n\nLEIOKRITOS.\nJag ser ett altar, tillredt nyss, och nytänd eld\nOch offerdjuret bundet, allt tycks ordnadt stå,\nBlott offrarn saknas. Var det här, du lämnade,\nLeontes och den obekanta kvinnan nyss?\n\nRHAISTES.\nHär, ädle konung.\n\nLEIOKRITOS.\n                  Utan tvifvel är det han,\nSom åter ärnat ägna åt en gudamakt\nSin hyllningsgärd. Besynnerlig, för mycket from,\nJa, grubblande sen någon tid han visat sig,\nAf hvilken orsak vet jag ej; det vet jag blott,\nAtt mer än annat detta mitt bekymmer gör.\nMen nu, hvar kan han vara?\n\nRHAISTES.\n                           Kanske såg han oss.\n\nLEIOKRITOS.\nDet kunde väl ej hindra oss att honom se.\n\nRHAISTES.\nHan väntade kanhända förebråelse;\nOch smög sig bort i tysthet för att undgå dem.\n\nLEIOKRITOS.\nKlok är du, Rhaistes, klyftig att beräkna allt,\nEtt blir dig gåtfullt dock: ett ädelt sinnelag.\n\nRHAISTES.\nMin mening var allenast, att han denna gång\nBort för ditt möte frukta.\n\nLEIOKRITOS.\nNog. Gå, sök opp Leontes, jag vill dröja här\nOch vänta honom, säkert finns i nejden han.\n\nRHAISTES.\nOm ej min gissning sviker, skall i löfvens hägn\nBland lundens oleastrar här han träffas snart.\n\n\n\nANDRA SCENEN.\n\nLEIOKRITOS (ensam).\nDu fega, låga, lömska bof, har ditt förstånd\nSå skefva ögon, att de se blott dig, då allt\nDu så beräknar efter egen uselhet?\nHan skulle frukta, han, Leontes gömma sig!\nFör hvem, för mig, sin fader? Denne yngling, van\nAtt gå sin bana öppet såsom Helios\nOch trotsa allt, sin egen stränga dom blott ej;\nHan skulle rädas för en handling, smyga sig\nFöraktligt undan, då jag nalkas! Stod jag ej\nVid mången åtgärd tveksam själf af fruktan för\nHans ädla, oförvillade och ljusa blick?\nMen så är härskarns öde. Tåla måste han\nTill skenet ofta, hvad hans sinne afskyr mest,\nOch synas obelåten med det käraste.\nSkall ej en dag jag skåda, när på Salamis\nJag håller trygg min spira och kan säga åt\nDen jag föraktar: \"Bort, föraktlige!\" Skall ej\nDen fröjd mig unnas efter långa år af strid\nAtt, hyllad af ett kufvadt folk, betryggad mot\nHvart anspråk af en ändtligt slocknad härskarätt,\nFå styra mer med hjärtat än beräkningen?\nÄnnu likväl, så länge en medtäflare\nKanhända lefver, färdig att på första vink\nStå fram och yrka på sin rätt, får ingen blick\nMitt inre skåda, får blott vis förslagenhet\nOch iskall klokhet styra hvarje steg, jag tar.\nDet är min sorg för stunden, men ur den, blott den\nKan en gång klar min glädje gry, som dagens ljus\nOlympiskt härligt föds ur nattens kulna djup.\nMen se, Leontes nalkas.\n\n\n\nTREDJE SCENEN.\n    LEIOKRITOS. LEONTES. HYLLOS.\n\nLEONTES.\n                         Hyllos, räck mig nu\nDet helga mjölet, tills från Xuthosbergets fot,\nDär bäcken klarast störtar utför hällarna,\nDu hämtat vatten.\n\nLEIOKRITOS.\n                  Yngling, du vill offra här?\n\nLEONTES.\nSå är min afsikt, fader.\n\nLEIOKRITOS.\n                         Säkert denna gång\nÅt Dike åter. Ensamt henne tyckes du\nDin dyrkan ständigt ägna.\n\nLEONTES.\n                          Ensamt henne ej.\nDock är det sant, att främst ibland de himmelska\nHon träder för min tanke, när den höjs till dem.\n\nLEIOKRITOS.\nStår icke Zeus, allhärskarn, främst bland gudarne?\n\nLEONTES.\nHans makt är störst, men mänskan närmst är ständigt den,\nHvars stöd i hvarje läge hon behöfver mest.\n\nLEIOKRITOS.\nDitt läge, yngling, är att vara född till kung.\nAtt en gång hälsas folkens herde blir din lott,\nDitt kall att styra stark och vis din ädla hjord.\nHvem bland Olympens makter bör som sådan du\nVäl söka förr, hvem ägna mer din dyrkans gärd\nÄn honom, vidtkringskådarn, ljungeldsbärarn Zeus,\nDen väldige, hvars spira når till världens gräns\nOch mot hvars tron i dyrkan gudar blicka opp?\nHan skänker styrkan, visheten förlänar han\nOch ser och känner kungars sorg, en konung själf.\nTro ej, att härskarn handlar rätt, om ständigt han\nBlott på det närmast rätta ser och glömmer allt\nFör dettas skull allenast. Annan regel har\nDen vise, den, som önskar nå ett ändamål.\nHan väjer varsamt undan hindren, styr förbi\nOch krossar ej sitt skepp mot klippan, därför blott\nAtt raka kosan skulle leda öfver den.\nHan väljer medel, läkarn lik, som icke ser\nPå blommans ljufhet, men dess gagn, försmår en ört,\nSom doftar balsam, och tar opp den giftiga.\nSe dig omkring, hvad skådar du, hvarthelst du ser?\nEj rätt, men skick, en ordning högre, ädlare\nÄn blott det kala rätta. Stode detta högst,\nDå kunde stigens myra, som du trampar på,\nAnklaga dig och yrka på förnärmad rätt.\nMen sådan är den höge ordnarns mening ej.\nDet mindre måste vika för det större, allt\nHar denna lag. Betrakta offerdjuret där!\nDet sköflar nu den buske, där det bundet står,\nOch är bestämdt att falla själft för ditt behof.\nSå näres styrkan af det svaga, så sin skatt\nTar af det mindre ädla städs det ädlare\nOch lefver, glädes, växer opp till kraft blott så.\nLeontes, när ej längesen på denna, strand\nVårt folk för Teukros pilar flydde eller föll,\nDå stod du fram mot kämpen, bröt hans öfvermod\nOch tvang den segervan att besegrad fly.\nSkall du, så rikt af gudar gynnad, född med kraft\nAtt ordna, styra, skydda folk och fosterland,\nDin lott förspilla och för myriaders väl\nEj våga trampa ned en myras rättighet?\nNej, yngling, var min glädje som i annat allt\nSå i den stora konsten att se allt i stort.\n\nLEONTES.\nEj var, o fader, efter ett försvar en gång\nJag nödgas våga mot din förebråelse,\nEj var så trångt mitt synmått, som du mena tycks.\nJag såg det ringa, men jag såg det stora ock,\nFast ej i mänskovimlet helst, där oftast dock\nAf blinda viljors nycker skymmes gudars bud.\nJag såg, hvad själf du skådar, om ditt öga höjs\nMot fästet opp, på jorden sänks, kring hafvet far,\nMot dagen blickar, följer nattens tysta gång,\nBetraktar stjärnan, tänd för sekler, eller dväljs\nVid markens späda blomma, som med kvällen dör;\nEn stadgad ordning öfverallt, en lag jag såg,\nOrubblig, helig, stor i litet som i stort.\nSin bana kände stjärnan, fästet sänkte sig\nEj krossande på jorden ned, af jordens törst\nEj sväljdes svala hafvet, hafvets hunger slök\nEj jorden opp; men vid den strand, där vågen steg\nMot skyn, stod blomman, synlig knappt, och växte trygg.\nSå ordnar Zeus sitt välde, grundar ytterst allt\nPå rätt blott, aktning äfven för den svages rätt.\nOch därför sträng, allvarlig, vördnadsbjudande\nStår vid hans sida närmast bland de himmelska\nHans dotter Dike, och på henne fästs hans blick.\nSyns ljus kring hennes panna, ler allhärskarn själf,\nOch vidt som solens strömmar då hans mildhets ljus;\nMen mulnar hon, då griper vred sin ljungeld han\nOch krossar folk och städer, allt på höjd, i djup,\nDär Dikes lag förgäts och orättvisa bor.\nHvad är, att mänskan yrkar på ett ändamål\nOch aktar ringa, hvad som möts på banan dit?\nFörstår hon väga hvarje sak med gudars våg,\nOch vet hon, när hon rubbar blindt en göpen sand,\nOm ej ett jordras hämmats genom denna blott?\nLåt vara, att hon menat blott det ädlaste\nOch äfven skuldlös hunnit, hvad hon syftat till;\nBlef detta alltid hennes lycka? Stod hon ej\nBesviken ofta, gäckad af sin egen dröm,\nLik barnet, som med jubel sprang mot bergets topp\nAtt famna morgonrodnan, som en dimma var?\nOch till ett sådant ovisst, fjärran anadt mål,\nHelt annat ofta, när det hinns, än när det söks,\nVill mänskan trampa orättrådighetens stig\nOch komma sorgförtärd och skuldbelastad fram!\n\nLEIOKRITOS.\nDu grubblar, yngling!\n\nLEONTES.\n                      Fader, ej för dyrt betald\nÄr sanningen, om den med grubbel finnas kan.\n\nLEIOKRITOS.\nTill konung, ser jag, har jag kunnat föda dig,\nMen ej till härskare.\n\nLEONTES.\n                      Så är min mening ock,\nOm härskarn måste kunna anbefalla allt\nOch kungligt är att bjuda blott hvad ädelt är.\n\nLEIOKRITOS.\nMan måste härska för att kunna vara kung.\n\nLEONTES.\nDu härskat redan länge, var en konung nu!\n\nLEIOKRITOS.\nHvad, yngling, vågar du tillrättavisa mig\nOch gömma klander i de råd, jag ej begär?\n\nLEONTES.\nO, låt mig tala öppet, neka dig ej själf\nDen fröjd att en gång höra ord, som fruktan ej,\nEj svek, ej oblygt smicker lagt sitt gift uti!\nHvad söker du, hvad? Välde, härskarvälde blott.\nAtt se din vilja lydas är det ändamål,\nDu kallar stort och sträfvar till, betraktande\nHvar väg, som säkrast leder dit, berättigad.\nMen i ditt mål, hvad är då stort, ditt eget väl,\nSäg, eller folkets? Fader, jag har skådat dig:\nDitt lugn har flytt, din dag är af bekymmer fylld,\nDin natt är utan hvila. På din panna, förr\nSå ljus, nu växla moln af oro, ängslan, harm;\nÄr det din lycka? Jag har sett ditt folk, jag sett\nDe ädlaste förtrampas, trohet, redlighet\nFör ljuset döljas såsom strafförfallna brott\nOch pliktförgäten fräckhet yfvas, svek och våld\nOmättligt sluka byten och begära fler.\nÄr folkets väl ej annat? Eller väntar du\nEn bättre tid kanhända, när du, tryggad själf,\nEj mer beror af fala vänners köpta hjälp?\nNär skall den komma? Skall ej samma fruktan städs\nDitt lif förbittra, tvinga dig att styra så,\nSom nu du styr? Förtrampas måste hvarje vän\nAf våra forna kungars ätt, utrotas all\nTillgifvenhet för denna, förrn du härskar trygg.\nHur blir det möjligt? Vargens spår i skogens djup,\nDen vilda björnens gömslen kan du spana ut;\nMen huru spåra kärleken, där osedd han\nI mänskors ådror flyr, i deras hjärtan göms?\nEj båtar den lakonska stöfvarns fina lukt\nVid sådan jakt, och skötte du i sekler den,\nDu kunde dock ej sluta sist och säga trygg:\n\"Nu äger Ajas-ätten här ej mer en vän!\"\n\nLEIOKRITOS.\nHvad dårskap!\n\nLEONTES.\n              Akta, att du icke alltför sent\nMå finna vishet i hvad nu du dårskap nämnt.\n\nLEIOKRITOS.\nHvad vill du, hvad begär du? Skall jag kasta bort\nDen scepter, hvars besittning varit mig så dyr,\nAtt allt, hvad styrkan i min arm, min tankes kraft\nFörmått att åstadkomma, själfva lyckan af\nEn lefnad utan sorger jag betalt för den?\nSkall jag bland hopen kasta den, att gripas af\nDen första hand, som sträcks däråt, och lyda sen,\nDär jag befalla kunnat? Vore detta klokt?\n\nLEONTES.\nEj så, ett ondt är sceptern ej, Zeus själf bär sin\nOch hyllas äfven därför främst bland gudarna.\nMed vakor, vedermödor gäldas ej för dyrt\nDen sköna lott att vara folkens värn och stöd\nOch länders glädje. Endast offret af hvad rätt\nFör gudar är och mänskor kallar jag för stort,\nOm ock det för allfaders egen spira gafs.\nBehåll då din, om du den så behålla kan,\nAtt du ej nödgas rubba Dikes helga bud;\nOm ej, så sky den, som en giftig orm du skyr.\nLåt makten fara, högheten gå opp i rök\nOch rädda, hvad som mer än kungavälde är,\nEn fläckfri lefnads ära och en skuldlös själ!\n\nLEIOKRITOS.\nLätt är för den, som inga högre syften har,\nAtt akta andras minsta rätt; åskådarn lik\nVid rännarbanan, utanför en sådan står\nOch vet att hofsamt väja allt, hvad grannen stör.\nMen den, som vill det stora, den, som ljungat ut\nMed fyrspannsvagnen bland de täflande och vill\nEröfra segerkransen, har en annan lag.\nEj får han skygga, om hans gissel, svängdt till hugg,\nEn strimma randar på medtäflarns kinder, om\nHans vagn, i vändningspunktens trängsel jagad in,\nEn annan splittrar eller öfverända slår.\nMen sådant, vet jag, yrkar fåfängt jag för dig,\nTy oåtkomlig, mer än om i hafvets djup\nJag till dig talte, är för hvarje tanke du,\nSom ej uti ditt eget hufvud vuxit opp.\nEtt fordrar jag, ett måste du förstå likväl,\nAtt ej i mina domar blanda dina in\nOch föra in en annan styrelse än jag.\n\nLEONTES.\nO fader, fader, huru bitter är din lott,\nOm äfven mig du måste frukta!\n\nLEIOKRITOS.\n                              Tänker du\nDet verkligt, så bespara då mig denna sorg!\nLeontes, länge varar ej, så hoppas jag,\nDet läge, som oss söndrar.\n\nLEONTES.\n                           När förändras allt?\n\nLEIOKRITOS.\nNär ingen Ajas-ättling mer att frukta finns.\n\n\n\nFJÄRDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRA. RHAISTES.\n\nRHAISTES.\nÄr det ditt bud, o konung, som förs ut?\n\nLEIOKRITOS,\n                                        Hvad sker,\nHvad förehafves?\n\nRHAISTES.\n                 Hör mig! Sen jag fåfängt sökt\nLeontes genom oleasterlunden, går\nJag upp på Xuthosberget för att spana än.\nHär, konung, djupt i dalen märks af stormen nu\nBlott brutna ilar, men där oppe rasar den\nOhämmad, bryter pinier ned och jagar vildt\nMot strandens hällar hvita vågor söder från.\nJag blickar ut mot hafvets vidd och varseblir\nTvå skepp i kamp med böljorna; det ena, kändt,\nBär hit från Sparta dina sändebud och når,\nAf vinden gynnadt, hamnen vid din kungaborg.\nDet andra, okändt, tycks, från öster kommande,\nMot Pelops halfö styra. Kreitons bankar ren\nDet lyckligt väjt och söker ligga opp förbi\nGalastors klippgrund; då, då brister seglet, slits\nAf stormens il i stycken, och mot hällarna\nVräks skeppet redlöst, likt ett flarn, och sönderslås.\nI samma stund ser jag den djärfve fiskarns son\nI spetsen för en skara landtmän skynda ned\nOch hinna stranden. Ren bland båtar, dragna upp\nPå sanden där, en åttaroddig välja de\nOch börja skjuta den i sjön. Då kommer jag\nOch i ditt namn förbjuder dem att bringa hjälp.\nDe andra lyda knotande. Blott Hyllos, han\nUppmanar, beder, hotar. Sist, när bön och hot\nHan ser sig spilla fåfängt, fattar rasande\nEn julle han, kullstöter mig, som hindra vill,\nOch far allena.\n\nLEONTES.\n                Fräcke, och du vågar så\nInför din konung tala om ditt nidingsdåd!\n\nLEIOKRITOS.\nJag kan ej klandra Rhaistes. Han har följt mitt bud.\n\nLEONTES.\nSäg om ditt ord, o fader, jag förstod dig ej!\n\nLEIOKRITOS.\nJag vill ej se en okänd främling landa här\nPå denna ö. Från hafvet, så en siare\nMig förespått, min ofärd en gång komma skall.\nOm därför, nådd af vreda gudars hämnd, nån gång\nEn främling strandar vid vår ö, har jag befallt,\nAtt ingen må i deras domar gripa in.\nVill någon blidkad gudom, de förtörnade\nTill trots, åt den i nöden stadde bistånd ge,\nKan räddning finnas äfven utan mänsklig hjälp.\nSå har jag tänkt.\n\nLEONTES.\n                  Förtörnas, höga Dike, ej,\nAtt jag din helga altarflamma släcker ut!\nPå denna ö, där gästvänskap, där mänsklighet,\nBland dina bud de första, djärft förtrampas, här\nÄr själfva marken oskär, luften pestbemängd\nOch hvarje offer, bragt åt dig, en hädelse.\n\nLEIOKRITOS.\nDu går?\n\nLEONTES.\n        Jag går.\n\nLEIOKRITOS.\n                 Hvart?\n\nLEONTES.\n                        Dit, där ädelmod och nöd\nMin hjälp behöfva.\n\n\n\nFEMTE SCENEN.\n\n    LEIOKRITOS. RHAISTES.\n\nLEIOKRITOS.\n                   Rhaistes, lämna ynglingen\nUr sikte ej, din blick är skarp att spana ut\nOm någon våda hotar. Var försiktig dock\nAtt ej i otid reta honom. Spännas får\nFör högt ej bågen. På hans kärlek bygger jag\nDock ytterst all min trygghet. Var åskådare,\nEj annat; fordras handling, lämna den åt mig!\nGå, jag vill möta mina sändebud.\n\nRHAISTES.\n                                  Var lugn\nOch lita på min klokhet!\n                                    (Går.)\n\n\n\nSJÄTTE SCENEN.\n\nLEIOKRITOS (allena).\n                         Zeus, allhärskare!\nÄr denna kamp, en brottning mellan hvad man vill\nOch hvad man måste, detta köldomhärjade,\nFröjdlösa, stela törnelif, hvars taggar blott\nFå sitta skräckinjagande på stängeln kvar,\nDå hvarje grodd till bladets grönska, blommans eld\nNödvändigheten, mer än vintern kall, förgör:\nÄr detta lif, så ökenkalt, så glädjetomt,\nSå mångbeprisadt och så litet afundsvärdt,\nÄr det att vara konung? Hvarför lärde jag\nSå sent ditt värde känna, höga mausolé\nPå askan af min sällhet, dig, o kungamakt?\nDock sällhet, hvad är sällhet? Har den verklighet\nSå mycket ens, att aska kunde återstå,\nDå den förbrändes? Ha, det väsenlösaste\nÄr sällheten, en dröm blott om en dröm, ej mer:\nEn dröm, att man har vunnit, hvad man drömt som ljuft,\nEn glimt af solljus på ett flyktigt morgonmoln,\nSom lätta vindar jaga. Har den flytt, hvad mer?\nJag är en konung.\n\n\n\nSJUNDE SCENEN.\n\n    LEIOKRITOS. EN BUDBÄRARE.\n\nBUDBÄRAREN.\n                  Konung!\n\nLEIOKRITOS.\n                          Hör, det ljuder dock!\nSäg mig, hvad vill du?\n\nBUDBÄRAREN.\n                       Konung, dina sändebud,\nNyss återkomna, skickat mig i förväg hit.\nOm här du vill dem vänta, äro redan de\nPå vandring hit och skola snart dig träffa här.\nOm du bestämmer annan ort till mötesplats,\nSkall med ditt bud jag skynda till dem åter.\n\nLEIOKRITOS.\n                                             Man,\nDu har då sett dem?\n\nBUDBÄRAREN.\n                    Jag har talt med dem, o kung!\n\nLEIOKRITOS.\nHvad sade de?\n\nBUDBÄRAREN.\n              Blott hvad jag själf dig sade nyss.\n\nLEIOKRITOS.\nDu sett dem. Säg mig, när du ser en människa,\nFörstår du, om hon gömmer glädje eller sorg?\n\nBUDBÄRAREN.\nDag har den glades anlet, men den sorgsnes natt:\n\nLEIOKRITOS.\nHvad hade deras?\n\nBUDBÄRAREN.\n                 Dag.\n\nLEIOKRITOS.\n                      Med glada bud alltså\nDe återkommit. Svara, att jag väntar här.\nMen du, hvad gör din glädje, efter äfven du\nHar i ditt öppna anlet dag? Helt säkert fick\nDu nyss en önskan uppfylld?\n\nBUDBÄRAREN.\n                            Hvad jag önskar, fylls\nAf goda gudar ständigt.\n\nLEIOKRITOS.\n                        Mäktig är du då\nLångt mer än jag, din konung. Säg, hvad är ditt värf?\n\nBUDBÄRAREN.\nJag vallar dina getter.\n\nLEIOKRITOS.\n                        Och de önskningar,\nDem gudar städse fylla, hvilka äro de?\n\nBUDBÄRAREN.\nEn dryck ur källan, föda af min hjord och sen,\nDå solen bränner, skygd af ett bland lundens träd.\n\nLEIOKRITOS.\nBehöfs så litet för att ge ett anlet dag?\n\nBUDBÄRAREN.\nBehöfves mer, o konung, så behöfves allt.\n\nLEIOKRITOS.\nGå, akta dig att pröfva själf, om sant du talt.\n\n\n\nÅTTONDE SCENEN.\n\nLEIOKRITOS (allena).\nSå är den stund då kommen, när mitt öde skall\nMig uppenbaras; trefaldt vill jag säga den\nVälkommen, om min ofärd ock den med sig för.\nTy ingen visshet, hur bedröflig än den är,\nKan så mitt inre sönderslita, skaka så\nMin kraft, som denna sviktning, städse kastande\nMitt väsen än i hoppets, än i fruktans famn.\nHvad mer, om mig förnekadt blir att vara kung?\nJag var en undersåte, kan det blifva än.\nDock, bort du fega tvekan! Härska måste jag\nFör min skull, för Leontes skull dock allra mest.\nAtt en gång lämna honom spiran obestridd\nI tryggadt arf, hvad lockelse i detta mål!\nHan skall den kunna äga utan brott, han skall\nAf makten pröfva glädjen blott, ej sorgerna.\nFör honom vill jag kämpa, för hans framtids glans\nOch bära bördan, lönen bäre sedan han.\nDock se, de nalkas redan, mina sändebud.\n\n\n\nNIONDE SCENEN.\n\n    LEIOKRITOS. ADAMASTOR. MEDON.\n\nLEIOKRITOS.\nVar hälsad Adamastor, du, och du, o son\nAf Lichas, Medon! Med hvad budskap kommen I,\nMed godt, med ondt? Förtäljen mig sannfärdigt nu\nFörloppet af er sändning, hvarken minskande\nAf skonsamhet det onda eller ökande,\nAf önskan att mig gläds, hvad I skatten godt.\n\nADAMASTOR.\nNog glädje, konung, skall den nakna sanningen\nDig skänka, öfverflödigt är att smycka den.\n\nLEIOKRITOS.\nHaf tack för dessa glada förebud i ord\nOch yppa snart den lycka, som bekräftar dem!\n\nADAMASTOR.\nHur än med gynnsam segling, än med ogynnsam\nVi i ditt värf på hafvets slätter sväfvat kring,\nRör oss och kan förbigås. Nog, du ser oss här.\nFrån Menelaos, Spartas konung, kommer jag,\nFrån Delfoi denne Medon. Skilda vägar så\nPå din befallning gingo vi och råkades\nTill slut vid skeppet åter, som oss väntade.\nNu tag emot Atridens broderhälsning först.\nDin härskarrätt på Salamis erkänner han\nOch ingår villigt det förbund, du föreslår.\nGladt var att höra dessa ord af honom själf\nLiksom att skåda honom, drotten, krigaren,\nDen mångberömden hämnaren af Hellas skymf.\n\nLEIOKRITOS.\nHan tog dig mot gästvänligt efter fädrens sed?\n\nADAMASTOR.\nSå var vårt möte. Kommen fördes genast jag\nUr husets förrum in i salen, där han satt\nIbland förtrogna, efter långa irringar\nOmsider sorglös spisande vid eget bord.\nStraxt när han blef mig varse; bjöd han ställa fram\nEn stol för mig invid hans sida, där jag sen\nMed rätter ymnigt fägnades och dunkelt vin.\nFörst när jag hungerns lystnad liksom törstens släckt,\nSitt ord till mig han vände: \"Hvem och hvarifrån\nÄr främlingen och i hvad afsikt kommen hit?\"\nNär jag mig nämnde, äfvensom att Salamis\nMitt hemland var, att dädan jag var kommen, då\nBlef drotten mörk i uppsyn, helga natten lik,\nOch ur hans öga flög en ljungeld mig emot.\nJag bäfvade, dock förde jag mitt värf till slut.\nAtt jag var sänd af dig, den nye härskaren\nPå denna ö, jag sade; att gemensamt hat\nMot Ajas ätt er borde närma till hvarann\nOch att du vänskap honom bjöd och bad om hans.\nDå blef han åter ljusare att skåda, bort\nFlög hotets mörka skugga från hans ögonbryn\nOch vänligt gaf han mig det svar, jag nämnde nyss.\n\nLEIOKRITOS.\nHan mörknade vid svaret, att från Salamis\nDu kom; säg, lefver någon, som han fruktar än?\n\nADAMASTOR.\nHör vidare, o konung! När till mildhet så\nHan återvändt, då länkade försiktigt jag\nMitt tal och kom till frågan om Eurysakes.\nBlott lätt berörande din oro, att ännu\nDitt välde kunde hotas, din medtäflare\nVid namn jag nämnde, dristigt spörjande därhos,\nOm dennes öde vore konungen bekant.\nDå log Atriden meningsfullt och fyllde själf\nTill randen dubbelbägaren. \"Se\", sade han,\n\"Så säker för min hätske oväns son, som jag\nPokalen tömmer, kan din konung tömma sin.\nTy är ock mycket ovisst, visst är detta dock,\nAtt ingen mer behöfver frukta Ajas ätt.\n\nLEIOKRITOS.\nOch detta sade Menelaos, Spartas kung?\n\nADAMASTOR.\nDu hört, hvad af hans egen mund jag hörde då.\n\nLEIOKRITOS.\nOrd, hastigt sagda, flyktiga som vindens fläkt,\nHvad makt I ägen att ur rymden af min själ\nBortsopa dessa sorgens moln, som skockats där!\nMen låt mig höra äfven gudens svar, hvad lott\nHans höga tempeltjänarinna bådar mig;\nTy mänskoord, de äro dock blott mänskoord,\nOch lätt kan ödet smeka med sin ena hand\nDen stund, det med den andra mättar dödens hugg.\n\nADAMASTOR.\nSå händer. Dock för denna gång ej rädes jag,\nAtt gudasvaret skall för sådan dubbelhet\nAnklaga ödet. Medon, ditt är ordet nu.\n\nLEIOKRITOS.\nJag lyssnar.\n\nMEDON.\n             Konung, hvad jag vid min sändning sport,\nVill, som det förefallit, jag förtälja dig,\nViss att din önskan aldrig bättre fyllas kan.\nTill Delfoi kom jag, kom till helga hålan vid\nParnassos fot och templet, på hvars tröskel jag\nPrästinnan fann, det doldas genomskåderska.\nBlid var hon vid min ankomst, satt i drömmar sänkt,\nMed handen under lockomflutna pannans snö.\nMen när din gåfva andaktsfullt för hennes fot\nJag lade ned och föredrog ditt ärende,\nFörändrades den höga jungfruns anlet. Opp\nFrån stället stod hon. \"Svage, blinde, dödlige\",\nSå ropte hon, \"hvi forsken I ert öde ut,\nNär dock så kort med fröjd och kval er lefnad är?\"\n\nLEIOKRITOS.\nVar hon förtörnad eller ofärd bådande?\n\nMEDON.\nHör blott! Så sagdt, till källan, den kastaliska,\nHon gick och kom tillbaka, tvagen, renad från\nHvart grand af ett förflutet, ett närvarande.\nSen bröt hon från den vigda lagerns gren ett blad\nOch åt det för att motta gudens anda; sist\nHon på hans trefot öfver hålan satte sig.\nSnart rörd af ångan, som ur djupet steg, hon sågs\nI darrning bringas, läppen skällde, hvarje strå\nI hennes lockar reste sig, och skräckfull, vild\nDen helga yrseln svindlade i hennes blick.\nDet var, som om ur jordens tysta innersta\nEn framtid med dess fröjder, fasor, dygder, brott\nI dagen stigit och prästinnan genomträngt.\nOmsider tog hon skälfvande till ord: \"Din kung\nVill spana ut sitt öde, frågar mig därom;\nSå se och lär och vet och känn och hör och döm:\nTrygg härskarn är på Salamis, så länge än\nLeontes icke fallit för sin faders svärd!\"\n\nLEIOKRITOS.\nSå, säger du, så lydde Delfoi-gudens svar?\n\nMEDON.\nAf hans prästinna gafs det med de ord, du hört.\n\nLEIOKRITOS.\nRätt sade, Adamastor, du, att lyckosam\nEr sändning var, och glädjefullt det blir för mig\nAtt med en kunglig gåfva vedergälla er.\nDock nu en plikt mig trycker främst. På hafvet nyss\nInvid vår ö, så har man sagt, ett skepp förgåtts;\nHjälp kräfves, räddas måste allt, hvad räddas kan.\nTill stranden skynden under Xuthosbergets fot\nMed min befallning. Bjuden folket lägga ut\nMed alla båtar, bedjen, manen, tvingen dem!\nOm några af de arma, förolyckade\nI land man lyckas bringa, så, om lifvet än\nHos dem syns släckt, misströsten ej, men gören allt\nAtt dem från döden rädda, vederkvicka dem.\n\n                                  (De gå.)\n\n\n\nTIONDE SCENEN.\n\nLEIOKRITOS (allena).\nI denna lycka, större än min djärfvaste\nFörhoppning mätit, o, hvad bör jag göra förr\nÄn djupt ur hjärtat tacka er, odödlige,\nSom i ert råd bestämmen mänskors ve och väl?\nO villkor, lätt att fylla! Trygg jag vara kan,\nBlott ej Leontes faller för mitt svärd. För mitt?\nMin son Leontes, han? Jag härskar trygg, blott ej\nMin hand dens lefnad släcker, som jag lifvet gaf.\nKan större lycka köpas för ett bättre pris?\nOm på hans fall min säkerhet berott, om mig\nDet förelagts att döda honom eller själf\nMin ofärd skapa, -- lycka, spira, kungamakt,\nJa, lif jag gärna velat offra för hans lif.\nOch nu, nu unnas mig behålla detta allt\nMed det beting blott, att jag honom spara vill.\nFör hvem har jag då trotsat dessa mödor, all\nDen strid, mig kungamakten kostat, o, för hvem?\nFör honom, ja, för honom blott. Jag själf skall snart\nTill Hades skuggor vandra, åren bjuda så.\nMen han är ung, i honom skall jag lefva upp\nOch härska åter, genom honom skall mitt verk,\nMin ära gå till sena ättlingar i arf.\nOch emot honom skulle riktas detta svärd?\nFör mig är döden ej ett slut, blott han finns till,\nMen utan honom upphör ren i lifvet jag.\nJa, tagen mot min tacksamhet också därför,\nAtt jag får vara konung nu, ej härska blott,\nAtt, hvad mitt inre bjuder, nu jag följa får.\nMen se, han nalkas, fiskarn! Han har varsnat mig\nOch viker undan. Ha, så har det varit förr,\nSå skall det mer ej vara. Hit, o gubbe, hit!\nEubulos kom, din konung kallar dig.\n\n\n\nELFTE SCENEN.\n    LEIOKRITOS. EUBULOS.\n\nEUBULOS.\n                                     Hvad är\nDin vilja?\n\nLEIOKRITOS.\n           Säg mig, kommer du från stranden, där\nDet obekanta skeppet nyss blef vågens rof?\n\nEUBULOS.\nJa.\n\nLEIOKRITOS.\n    Och hvad budskap kan du bringa därifrån?\n\nEUBULOS.\nEtt, som för dig ej torde vara angenämt.\n\nLEIOKRITOS.\nHar allt förgåtts, fanns ingen möjlighet till hjälp?\n\nEUBULOS.\nEn ringa, dock en större, än du önskat den.\n\nLEIOKRITOS.\nHvad har man kunnat rädda?\n\nEUBULOS.\n                           En, en yngling fanns\nI hafvets bränning af min son och togs i land.\n\nLEIOKRITOS.\nHvem säger han sig vara och från hvilket hem?\n\nEUBULOS.\nHans mund är sluten, och hans blick är likaså,\nOch endast svagt han röjer än en skymt af lif.\n\nLEIOKRITOS.\nOch allt, allt annat har förgåtts i hafvets svalg?\n\nEUBULOS.\nBlott några spillror simma än på vågens rygg.\n\nLEIOKRITOS.\nO hårda öde, hvarför visste jag ej förr,\nHvad nu jag vet? Dock väl, att en helst bärgad är.\nSäg, hvem tar vård om ynglingen? Försöker man\nHos honom väcka lifvets gnista opp på nytt?\n\nEUBULOS.\nLeontes fanns tillstädes, i hans skygd han gafs.\n\nLEIOKRITOS.\nDå är jag trygg, ej bättre vård han kunnat få.\n\nEUBULOS.\nEn fråga, konung, ville jag dig göra nu,\nOm det mig unnas.\n\nLEIOKRITOS.\n                  Fråga, det förmenas ej.\n\nEUBULOS.\nSå säg mig, efter mänsklighet du röjer nu\nI ord och uppsyn, om med lögn och falskhet blott\nDen fräckaste bland mänskor, Rhaistes, nyss for fram,\nDå i ditt namn på stranden han all hjälp förbjöd?\n\nLEIOKRITOS.\nJag svarar: ögonblicket kan förändra allt!\nHvad förr jag var, behöfver jag ej vara mer.\n\nEUBULOS.\nHvad?\n\nLEIOKRITOS.\n      Äfven du, o gubbe, skall det pröfva få.\nDen tid har varit redan, då på strandens fjäll,\nI armod sänkt, försmådd, förföljd, förtryckt, du bott,\nUr stormupprörda böljor, vilda måsen lik,\nMed trägen möda hämtande en sparsam kost.\nDen tid har varit, gamle, är ej mer och skall\nEj heller komma; så kan allt förändras.\n\nEUBULOS.\n                                        Ve.\n\nLEIOKRITOS.\nDen mark, du ägt, skall åter en gång blifva din;\nMed eget spann du plöja skall din egen teg\nOch egna skördar bärga.\n\nEUBULOS.\n                        Ve, o konung, ve!\n\nLEIOKRITOS.\nDu hatar Rhaistes, fruktar, att hans öfvermod\nPå nytt skall från dig rycka, hvad du fått på nytt;\nVar trygg, du är från denna stund i mitt beskärm,\nOch större är din konungs makt likväl än hans.\n\nEUBULOS.\nVe, ve, hvad moln af mörka sorger skocka sig!\n\nLEIOKRITOS.\nJag vet det, mer än eget väl bekymrar dig\nDens öde, som hos dig sökt skydd. Du fruktar, hvad\nTekmessas lott skall blifva; slå din oro bort!\nI mig hon finna skall, hvad hon förlorat har.\nHar Ajas fallit, sörjer hon Eurysakes,\nÄr äfven jag en konung, kan och vill och skall\nMed outtröttlig omsorg henne hägnad ge\nOch hennes öde lindra.\n\nEUBULOS.\n                       Jag har sett dem, sett\nEn skymt af dina sändebud, som kommo nyss\nIfrån ditt möte. O mitt hopp, farväl, farväl!\n\nLEIOKRITOS.\nDitt tal är fåvitskt, gamle, jag förstår dig ej.\nDu brister ut i klagan, ropar ve, o ve\nFör hvarje glad förändring, jag bebådar dig.\nSäg, är det väl en ofärd, jag dig hotar med?\nÄr det ett ondt att, länge fattig, blifva rik,\nAtt, sen förtryckt man varit, få sin konungs hägn\nOch se, hvad kärt man skattar, blomstra upp i fröjd?\nHvad, eller tror kanhända du, att svek blott bor\nI mina stolta löften, att din värnlöshet\nJag gäcka vill med falska förespeglingar?\nVid Zeus, ej föddes jag att söka glädje i\nDen svages förödmjukelse. Om hård förut\nJag synts dig, var jag sådan ej af lust, men tvång.\nFörstå mig blott!\n\nEUBULOS.\n                  För mycket ren jag dig förstått.\nJust att du menat verkligt, hvad du talat nu,\nDet gör min sorg, det pressar mina verop fram,\nDet visar, konung, att du icke fruktar mer.\n\nLEIOKRITOS.\nMissunnar du mig lyckan då att vara trygg?\nI slutna gåtor älskar du att gömma dig.\n\nEUBULOS.\nSå hör en fråga, som för dig dem öppna skall:\nFinns han ej mer, Eurysakes, är allt förbi?\n\nLEIOKRITOS.\nHan finns ej, därför byt för hoppet ankargrund,\nTy fåfängt fäste söker du hos Ajas son.\n\nEUBULOS.\nO nidingsdåd, o skändlighet, skall gudars straff\nEj ån gång krossa dessa lömska mördare\nAf allt, hvad ädlast mina fäders land har födt?\nFinns ingen makt, som länkar blinda ödens gång?\nJag lefver, jag, och Telamon är död, och död\nÄr Ajas äfven, fallen är Eurysakes.\nJag, jag den arme, krälar än i dagens ljus,\nOch dessa gömmer natten! Ha, du lofte nyss\nMin välfärd främja, gör det, drag ditt svärd och stöt\nDet djupt i detta hjärta! Denna gärning blir\nDen enda gunst, för hvilken jag vill tacka dig.\nHvad, skall jag lefva för att se dig härska här\nOch höra om Atridens seger ryktets röst,\nNär ingen kärlek gör mig ögonblicket ljuft\nOch ingen framtid mer mig lofvar hämndens fröjd?\nNej, töm min blod för dina fötter! Kunde den\nLik Nessos etter stänka allt sitt hat på dig\nOch dig förbränna!\n\nLEIOKRITOS.\n                   Du är bitter, gamle man;\nMen sorgen själf är bitter, den förbittrar lätt.\nOm rättvist eller orättvist du hatar mig,\nDet döme Zeus, mig tillhör att förlåta blott.\nTy alltför litet vore jag min lycka värd,\nOm jag ej kände, att dess bästa gåfva är\nDen, att jag nu fördraga får, får vara mild.\nDu hatar mig, må vara! Mer än fjällets is,\nAf vintern ammad, varar hatet evigt ej;\nDet smälter opp, när godhet, vårens värma lik,\nEj tröttnar att däröfver hvila dag från dag.\nSå skall den tid väl komma, när du finna skall,\nAtt Ajas ätt ej ensam är din kärlek värd\nOch ensam ej den äger. Nu, till dess, ställ fritt\nMot mig din is, mot dig mitt solljus ställer jag.\n\n                         (Eubulos aflägsnar sig.)\n\n\n\nTOLFTE SCENEN.\n\nLEIOKRITOS (allena).\nHan vandrar bort, han unnar mig ej svar en gång;\nDock kan jag icke vredgas. Gudar, när skall jag,\nNär skall min ätt med sådan trohet fattas om?\nFanns på min ö ett sinne, där så ädel grodd\nSin växt, sin trefnad funne, o, som frön därtill\nJag ville stycken af mitt eget hjärta så\nOch med min blod dem vattna. Kärlek! Trohet! Dock,\nJag, äfven jag skall finna er, jag vilja har,\nHar ingen, som jag fruktar mer, och jag är kung.\n\n\n\n\nTREDJE AKTEN.\n\n\n(Öppen strand. På afstånd ut till sjöss klippor och hällar. Vid\nstranden båtar och spillror af ett skepp. På sanden, nära en krökt,\nlummig pinie, en skeppsbruten, liggande liflös.)\n\n\n\nFÖRSTA SCENEN.\n\n    LEONTES. HYLLOS.\n\nHYLLOS.\nDu bjöd dem gå, befallte folket lämna oss.\n\nLEONTES.\nHvad båtar oss nyfikenhetens kalla blick?\n\nHYLLOS.\nMig bad du dröja, ringa är min hjälp också.\n\nLEONTES.\nDu vill dock hjälpa, du, din handling visat det.\n\nHYLLOS.\nDe andra handlat lika, om de vågat blott.\n\nLEONTES.\nFör stormens våld, för hafvets vildt upprörda våg?\n\nHYLLOS.\nNej, för din faders vrede, som oss hotade.\n\nLEONTES.\nDet tycks, som skulle lifvets gnista sofva djupt\nHos denne yngling, om ej böljan ren den släckt.\nGå, red i skuggan under pinien här en bädd\nAf löf och mossa, där han hvila får, till dess\nEn gud kanske ur dvalan väcker honom opp,\nTy vi försöka fåfängt.\n\nHYLLOS.\n                       Furste, öppet vill\nJag tala ut min mening, fast du väja tycks\nHvart ord, som rör din fader. Vet då: hatad är\nLeiokritos på denna ö. Här finnes ej\nBland mänskor någon, som af hjärtat vill hans väl,\nFast fruktan binder en, en annan vinstbegär.\nEj är det kärlek dock till forna konungar,\nSom väckt vårt hat mot honom, ty de gamle blott\nIbland oss minnas Ajas än och Telamon.\nNej vi, vi unge, hata hans bedrifter blott,\nHans orättvisa, hårda, grymma härskarbud.\nDu, äfven du, dem hatar, måste göra det.\nMen säg ett ord blott, mana, och vi följa dig,\nBefall oss, för oss, hvart dig lyster, blif vår kung!\nDu är oss kär, vi hylla dig, vi känna nu,\nHvad du i hjärtat gömmer. Dina handlingar\nOss varit lika många prof af ädelmod.\nTag spiran du och härska, plåna ut den skymf,\nSom inför Hellas fläckar nu ditt fosterland:\nAtt våld här råder, icke rätt, att mänsklig nöd,\nFör alla helig, här förnekas mänsklig hjälp.\nPå dig vi lita.\n\nLEONTES.\n                Yngling, är Eubulos ej\nDin fader, han, den gamle fiskarn, för hvars sak\nDu nyss mot öfvermakten trädde kampberedd?\n\nHYLLOS.\nHvi denna fråga, furste? Obekant för dig\nKan det ej vara, att Eubulos' son jag är.\n\nLEONTES.\nJag har en fader, äfven jag, Leiokritos.\n\nHYLLOS.\nVi räkna oss som söner till vårt fosterland,\nVi unga, så du borde göra, äfven du.\nEj finns för oss en större plikt, än den oss ges\nAf Salamis; och ropar nu dess stämma högt:\n\"Slå ned tyrannen, krossa min förtryckare!\"\nDå tvekar bland oss ingen om hvad göras bör.\nMen du skall föra oss till målet.\n\nLEONTES.\n                                  Djärfve, säg,\nFörstår du mina ord ej, eller aktar du\nEn varning ej, med saktmod gifven, efter så\nDu dristar detta upprorsskrål förnya än?\nVet då, att om du vågar detta språk ännu,\nSkall denna arm, skall detta skarpa dubbelsvärd\nDitt hufvud klyfva till din fräcka tungas rot.\när detta nog, säg, fattar du min mening nu?\n\nHYLLOS.\nRätt tydligt du den yttrat, och jag lyder dig,\nDock ej af fruktan, furste, men tillgifvenhet.\n\nLEONTES.\nHan rörde handen, tyckte jag, den drunknade.\n\nHYLLOS.\nJag såg det ej, frånvarande min tanke var.\n\nLEONTES.\nFinns ingen här, erfarnare i läkedom\nÄn vi? Kanske att örters kraft, att öfvad konst\nHär kunde bringa räddning.\n\nHYLLOS.\n                           Låt mig kalla hit\nDen blinda kvinnan; fast beröfvad ögats ljus,\nFörstår och vet och ser hon mer än seende.\n\nLEONTES.\nGå, hämta henne!\n\nHYLLOS.\n                 Furste, hennes ledsven skall\nVäl finna vägen hit med henne. Kommer hon,\nKan jag bli borta.\n\nLEONTES.\n                   Hvad? Min fader nalkas själf.\nSer jag en dröm, är denne man Leiokritos,\nSå olik till sin uppsyn nu, så lugn, så ljus,\nOch nyss så mörk och dyster? Gudamakter, hvad\nHar denna ändring vållat? Dessa sändebud,\nKnappt från sin resa återkomna, hafva de\nEtt budskap medfört, som hans sinne så förbytt?\nFörvånad hörde jag af dem hans hälsning nyss\nAtt rädda allt, hvad räddas kunde. Dubbel är\nMin undran nu, då honom själf jag sådan ser.\n\n\n\nANDRA SCENEN.\n\n    LEIOKRITOS. LEONTES.\n\nLEIOKRITOS.\nHell dig, min son! Leontes hell! Hvad framgång har\nDitt ädla värf att räcka mänsklig hjälp?\n\nLEONTES.\n                                         Du ser\nDen ende här, som räddats; blott ur hafvets våld\nLikväl, men ej ur dödens.\n\nLEIOKRITOS.\n                          Djup hans dvala syns,\nOch smärtsamt är att finna, att förhållanden\nVår hjälp försenat; mest dock för de andras skull,\nDem böljan slukat. Landsmän voro de kanske,\nHellener födda. Denne man är blott en slaf,\nAtt döma af hans klädnad, blott en rå barbar,\nSom byte tagen eller köpt på okänd kust.\n\nLEONTES.\nHans dräkt, mer lik ett vilddjurs än en människas,\nBekräftar sådan mening; men hans anlete,\nBetrakta det, o fader, säg, om Hellas födt\nEn bild mer skön än denne bleke yngling här?\n\nLEIOKRITOS.\nHa!\n\nLEONTES.\n    Hvilken höghet bor på denna panna ej!\n\nLEIOKRITOS.\nHvad syn!\n\nLEONTES.\n          Hur mången ljungeld har ej slocknat ut\nMed dessa slutna ögon!\n\nLEIOKRITOS.\n                       Underbara lek!\n\nLEONTES.\nOch dessa läppar, trotsande i döden än\nOch dock så veka! En hellen är denne dock,\nHan kan ej annat vara, fast hans öde visst\nI hårda lägen honom kastat.\n\nLEIOKRITOS.\n                            Son, du var\nEtt barn ännu, då hären drog till Troja. Minns\nDu mer sköldbärarn Ajas?\n\nLEONTES.\n                         Som en nattlig syn\nStår för mitt öga flottan och vår kämpatropp,\nSom steg ombord, af jubel följd och klagorop.\nMen af den ädle hjälten, folkets höfding, har\nJag intet minne.\n\nLEIOKRITOS.\n                 Skåda denne yngling då.\nEn sådan var han, Ajas, något år kanske\nI ålder framom honom, olik äfvenså\nTill kindens blomstring, till sin ungdoms friska kraft;\nMen eljest lik till anlet, bildning och gestalt,\nSå lik, att jag med häpnad nu din skyddsling ser.\n\nLEONTES.\nVe, trefaldt ve oss, fader, om vårt öde fört\nMed denne yngling till vår strand Eurysakes.\n\nLEIOKRITOS.\nJag finner ej, hvad ofärd kunde bringas oss\nAf honom, då han låge död som denne nu.\n\nLEONTES.\nDöd syns han, men han lefver, han skall vakna opp,\nOm blott en konsterfaren vård han finna kan.\n\nLEIOKRITOS.\nFinns någon här, som kunde skänka honom den?\n\nLEONTES.\nDen blinda kvinnan, som hos fiskarn valt sitt hem,\nHon är mitt hopp, jag låtit kalla henne hit.\n\nLEIOKRITOS.\nMen om till lif hon skulle väcka Ajas son?\n\nLEONTES.\nHans lycka vore detta, men vår undergång.\n\nLEIOKRITOS.\nVar lugn och gör för främlingen, hvad göras kan.\nHvemhelst han än må vara, är Eurysakes\nHan ej, ty Ajas ättling sofver djupare,\nÄn att han kunde väckas mer af mänskokonst.\n\nLEONTES.\nO, budskap, fullt af glädje! Har jag fattat rätt\nDin mening, fader?\n\nLEIOKRITOS.\n                   Flyktad är den mörka tid,\nDå varsamheten, fruktans dotter, sluten höll\nInom min barm hvar ädel drift, en fånge lik.\nNu får jag vara konung, får förlika fritt\nMin handling med min vilja. Ingen skräckbild gör\nMitt välde ovisst, min medtäflare är död.\n\nLEONTES.\nHvar, hur? Hvem har dig denna glädjetidning bragt?\n\nLEIOKRITOS.\nFrån Menelaos, Spartas konung, bragtes den\nAf mina sändebud tillbaka. Hvar och hur\nEurysakes mött döden, har jag ej försport\nOch vill ej heller spörja; det är nog, att visst\nHans undergång bebådats mig från säkert håll.\n\nLEONTES.\nO höge gudar, mitt bekymmer är då slut!\nDen sorg, som klädt min ungdoms glada dag i moln\nOch lifvets lust förbittrat, finns ej mer. Hur ljuft\nAtt mot min klara framtid blicka nu och se\nDen långa lefnad, Parcens slända lofvar mig.\n\nLEIOKRITOS.\nEn dubbel glädje skänker mig min spira nu,\nDå jag i arf den lämna får åt en, som vet\nAtt skatta dess besittning, då jag ser den fröjd,\nDen ger dig ren i hoppet. Alltför kall förut\nDu syntes mig, likgiltig för de ädlaste\nAf lifvets skänker: ära, välde, härskarmakt.\nNu är jag lycklig, hvarje önskan uppfylld är,\nDå äfven du min lycka känner djupt som jag\nOch vill den dela.\n\nLEONTES.\n                   Nu alltså, nu är du kung,\nOch ingen äger större rättighet än du\nAtt Salamis behärska.\n\nLEIOKRITOS.\n                      Teukros ensam finns\nI lifvet kvar af denna forna kungaätt,\nMen saknar vänner, har ej makt att hota oss.\n\nLEONTES.\nOch om han ägde härar än och kom, hvad mer?\nMot svärdets anspråk, fader, kan man ställa svärd,\nOch annat har ej Teukros. Han försköts som son\nAf Telamon, sin fader, blef från hemmets härd\nI vrede utstött, jagad bort från Salamis.\nPå vapen endast, ej på rätt han trotsa kan,\nHvem ville frukta honom?\n\nLEIOKRITOS.\n                         För hans rätt alltså\nTill spiran var Eurysakes dig fruktansvärd?\n\nLEONTES.\nEn omotståndlig härsmakt fanns i denna rätt.\n\nLEIOKRITOS.\nJa, om den mött erkännande, men eljest ej.\n\nLEONTES.\nJu mindre erkänd, desto mera fruktansvärd\nFör mig den varit.\n\nLEIOKRITOS.\n                   Älskar du att skämta, son?\n\nLEONTES.\nJag skämtar ej. Om Ajas ättling här stått fram,\nAf alla hyllad såsom konung, skulle du\nÅt honom lämnat makten utan fruktlös strid.\nMen om han kommit blott med sina anspråks helgd\nOch ensam utan bundsförvanter sträckt sin hand\nEmot den scepter, som hans fader ägt, o då --\n\nLEIOKRITOS.\nDå hade denna klinga dömt emellan oss.\n\nLEONTES.\nDet var min fruktan, fader, du har nämnt dess grund,\nTy mellan oss den hade då måst döma först.\n\nLEIOKRITOS.\nHvad, med ditt lif du velat skydda Ajas son?\n\nLEONTES.\nOch med mitt svärd hans rättighet; jag följt min plikt.\n\nLEIOKRITOS.\nO vanvett, bjöd dig plikten draga svärd mot mig,\nAtt mot din fader kämpa för en främmande?\n\nLEONTES.\nHör mig och lär att känna, hvad min fasa gjort,\nHvar gång jag mot min framtid skådat, blickat in\nI möjlighetens vida rike, fatta nu,\nHvarför så dystert sluten du mig städse sett.\nDet var min tanke såsom vaken, var min dröm\nI sömnens famn, när kvalförskingrarn någon gång\nMedlidsamt äfven mig i sina armar slöt,\nAtt Ajas son här kunde träda upp mot dig\nOch mot din tagna ställa fram sin ärfda rätt.\nI sådant fall jag mellan eder båda stått,\nSett här min borna härskare, min fader där,\nOch nödgats välja.\n\nLEIOKRITOS.\n                   Ha, ett alltför brydsamt val!\n\nLEONTES.\nOm så du vill det nämna; mindre brydsamt dock\nÄn tungt, än sönderslitande för detta bröst,\nTy mitt beslut var fattadt.\n\nLEIOKRITOS.\n                            Låt mig höra det.\n\nLEONTES.\nAtt bistå dig bjöd kärlek blott, en högre plikt\nBefallte mig att bistå den, som var min kung.\nOm han som sådan fordrat till sitt skygd min arm,\nMot mig, mot dig, mot hvarje makt jag lyftat den.\n\nLEIOKRITOS.\nEn filosof, en grubblare, som glömt natur\nOch verklighet för tomma tankars gyckelspel,\nDu liknar. Bör jag vredgas, yngling, eller le?\nVäl dock, att ödet fogat så, att ej till verk\nDin yrsel mer skall lockas; låt oss glömma den.\nEn annan tid har börjat.\n\n\n\nTREDJE SCENEN.\n\n    DE FÖRRA. EN BUDBÄRARE.\n\nBUDBÄRAREN.\n                        Konung, väl att jag\nDig finner här, sen länge fåfängt jag dig sökt.\n\nLEIOKRITOS.\nI hvilken afsikt?\n\nBUDBÄRAREN.\n                  För att skyndsamt kalla dig\nTillbaka till din boning.\n\nLEIOKRITOS.\n                          Skyndsamt, säger du;\nHvad är, som fordrar skyndsamhet?\n\nBUDBÄRAREN.\n                                  Din välfärd.\n\nLEIOKRITOS.\n                                               Min?\nDen är betryggad.\n\nBUDBÄRAREN.\n                  Härskare, en skara folk\nSig skockat kring palatset. Flere strömma till\nHvart ögonblick. Ett sorl förspörjs, att Ajas ätt\nHar slocknat med Eurysakes. Man fordrar djärft\nAtt höra mer, i hvilket land och genom hvem\nHan fallit, Ajas ättling. Tvenne flockar stå\nFientligt mot hvarandra: Rhaistes ropar högst\nPå ena sidan, på den andra höjer sig\nEj någon enskild stämma öfver mängdens skrål.\nMen dig, dig nämna alla, dig man kallar på,\nAf dig begär förklaring en, den andra stöd;\nOch därför skynda! Stenar flugit ren, och snart\nKanhända dragas svärden.\n\nLEONTES.\n                         Fader, stanna här!\nJag går, mitt svärd skall hastigt stilla oron, skall\nTill saktmod återföra denna upprorstropp.\n\nLEIOKRITOS.\nNej, dröj, jag går, det anstår mig att tygla själf\nMitt folk. Ditt svärd kan hvila. Opålitligt är\nDet lugn, som svärdet tvingar fram, är lugnet likt\nKring gudens blixt, det följes af fördubbladt dån.\n\nLEONTES.\nMed hvilket medel ärnar då du tygla dem,\nDe pliktförgätne?\n\nLEIOKRITOS.\n                  Lämna denna sorg åt mig.\n\nLEONTES.\nKom, låt oss vandra båda.\n\nLEIOKRITOS.\n                          Nej, jag går allen.\nJag känner dig, du skall i vrede brusa opp,\nDär lugn behöfves, mildhet säkrast seger ger.\n\nLEONTES.\nFörundransvärda olikhet! Förhållanden,\nDem jag vill skona, trampar du med hårdhet ner\nOch ser fördragsamt brott, dem jag bestraffa vill.\nHvem ger den blinda hopen rätt att kalla dig\nTill svars för Ajas-sonens död? Alltnog, han dött,\nOch du är konung.\n\nLEIOKRITOS.\n                  Därför kan jag vara mild.\nFarväl!\n\nLEONTES.\n        Du går allena. Fader, får jag ej\nDitt bistånd vara, om i upprorsyran du\nMin hjälp behöfde?\n\nLEIOKRITOS.\n                   Ingen droppe af din blod\nFinns än på denna klinga, jag är trygg, farväl!\n\n                                         (Går.)\n\n\n\nFJÄRDE SCENEN.\n\n    LEONTES. DEN SKEPPSBRUTNE (uppvaknande).\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nHvad, vänta, håll!\n\nLEONTES.\n                   Han vaknar, det är Hellas språk.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nUrsinnige, dröj, dröj ett ögonblick!\n\nLEONTES.\n                                     En dröm\nTycks gyckla för hans sinnen.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\n                              Man, jag säger dig,\nHåll fast vid klippan.\n\nLEONTES.\n                       Till en olycksbroder visst\nHan ropar detta.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\n                 Moder, moder, moder, o!\n\nLEONTES.\nSin moder hörs han nämna; delar äfven hon\nHans våda, eller suckar han sitt afsked blott?\nHvad ton i detta ord, ifrån hans läppar hördt!\nO, han är ung; det ljufvaste bland namn har än\nEj hårdnat på hans tunga.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\n                          Jag skall rädda dig,\nVar trygg! Dö, lömska niding, dö, förrädare!\nVe!\n\nLEONTES.\n    Fruktansvärdt han kämpar i sitt innersta,\nFast armen, vissnad, vägrar vreden tjänst. Jag vill\nTilltala honom. Yngling, faran är förbi,\nBlott hvila, du är räddad.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\n                           Gudar! Står hon ej\nPå klippan ensam, värnlös. Hör du ropet, hör:\nFörbarmande!\n\nLEONTES.\n             Hvem ropar, hvem är värnlös, säg?\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nNu sjunk, o jord, till Hades djup, att Zeus ej mer\nEtt väsen finner att förskräcka med sin blixt,\nDå han den sparar nu i detta ögonblick.\n\nLEONTES.\nSlå upp ditt öga, yngling, och din villa se.\nAf hvilka fasansfulla inre syner väcks\nEtt raseri som detta?\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\n                      Krossa, krossa mig,\nDå du ej ger mig krafter att förkrossa allt.\nVe, moder, moder, jag förmår ej rädda dig.\n\nLEONTES.\nFörfärlig är hans smärta visst, det dyraste\nHan ser af hafvet slukas, kan ej bringa hjälp.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nDu konung, du, så prisad bland de dödliga\nOch dock så skändlig, skall ej hämndens hand en gång\nDig drabba?\n\nLEONTES.\n            Fasa griper mig; är det mot Zeus\nHan vågar dessa djärfva, obetänkta ord?\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nDu hälsas folkens öfverdrott, du lydes blindt\nAf fega skaror, lömska som du själf. För dig,\nFör dig alltså har Hellas blödt, föraktlige.\n\nLEONTES.\nHvem menar han, mot hvilken mänska eller gud\nFramljungar han sin vrede?\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\n                           Bofvar, lösen mig!\nEj blef jag född att bära slafvars bojor, jag,\nEn konungs son.\n\nLEONTES.\n                Förnuftets fackla, märker jag,\nHar böljan släckt hos honom, lifvets flämtar blott.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nEtt segel syns, tyst, tyst, det nalkas oss, det far\nDitåt, dit, där hon öfvergafs. Nu, nu, o röst,\nIgenomträng med åskans stämma rymderna:\nTill F'boina styren, om er gudars nåd är kär!\n\nLEONTES.\nHvad? Samma ord jag hörde af den blinda nyss.\nFrån hvilka läppar, yngling, har du fångat dem?\nJag fattar om din skuldra, vakna, gif mig ljus!\nHvem är du?\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\n            Ha, du är allena, sviker mig\nMitt öga? Slaf, hvar äro dina hjälpare?\nJag ser blott dig.\n\nLEONTES.\n                   Då ser du rätt och gäckas ej.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE. (resande sig upp).\nSå dö!\n\nLEONTES.\n       För dig? Vansinnige, är det den tack,\nDu för ditt lif betalar åt din räddare?\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nVe er, förrädiskt knutna lemmar, falska arm,\nHvart har din styrka vikit?\n\nLEONTES.\n                            Straffa ville jag\nDig, otacksamme, trodde jag ej, att en gud\nDin handling vållat, sen din tankes ljus han släckt.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nÄr du en annan, ej af dessa bofvar en?\nMitt öga klarnar, minnets fackla tänder sig.\nSäg, stred jag ej med hafvets vilda vågor nyss?\nHvar finnas de, som delte samma öde då?\nJag märker ingen.\n\nLEONTES.\n                  Böljans skoningslösa svalg\nHar slukat alla.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\n                 Alla, alla säger du?\n\nLEONTES.\nJag äger ej ett mindre sorgligt svar att ge.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nBlef ingen öfrig, ingen? Nämn ännu en gång\nDet ljufva ordet: alla.\n\nLEONTES.\n                        Hvilken hjärtlöshet!\nDu tyckes glädjas åt kamraters olycksfall.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nEmottag, Zeus, mitt hjärtas varma tacksamhet!\nNu gläder dagens återsedda ljus min syn,\nOch lifvet, nyss förhatligt, har åtminstone\nFör några stunder värde, tills jag mättat mig\nMed tanken att mitt långa kval en gång fått hämnd.\n\nLEONTES.\nFörvirrad, dunkel, oförklarlig, hotande\nBlir mig ditt ödes gåta mer och mer. Säg ut\nEtt öppet ord, hvem är du?\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\n                           En, som frågar dig\nMed en skeppsbruten främlings helga rättighet,\nPå hvilken strand han funnit räddning.\n\nLEONTES.\n                                       Vida kring\nHar namnet ljudit af det land, du hunnit nu.\nDu skådar här det mångberömda Salamis.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nJord, dyre jord!\n\nLEONTES.\n                 Han faller på sitt anlet ned\nOch för de bleka läpparna mot markens stoft\nTill kyssar, mera varma än en älskares.\nOch hvarje gång, han lyfter upp sitt hufvud, ser\nJag nya tårar strömma utför kinderna.\nHvad skall jag tänka?\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\n                      Jord, o mina fäders jord,\nMitt land, mitt hemland, Telamons och Ajas' land!\nSer dig mitt öga, rör dig mina läppar nu?\n\nLEONTES.\nAllt mer och mer förvåna mig hans ord.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\n                                       Du mål\nFör mina tankars långa längtan, hamn, dit jag\nBeständigt hoppets segel styrt, min sällhets hem,\nDär ensamt jag den finna kunde; ö, hvars namn\nSamtidigt med min faders, med min moders namn\nMin tunga nämna lärde! Jag har hunnit dig;\nJag ser, jag rör din helga jord, jag breder ut\nMin famn, en famn, som tar dig i besittning nu;\nTy min du är, och ingen skall oss skilja mer.\n\nLEONTES.\nO, styr förnuft, styr raseri hans tunga nu?\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nDu är en son af detta land, du, yngling, ock,\nSå böj ditt knä och prisa höga gudars nåd,\nSom fört dig hit, som korat dig till räddare\nAf detta lif och låtit dig, bland alla främst,\nDin kung välkomna i hans återvunna land.\n\nLEONTES.\nHar möjligheten vidgat ut sitt rikes gräns\nOch tagit väldet bort af det omöjliga,\nAtt hvad som förr ej kunde ske, kan hända nu?\nHar Hades mist sin spira, få hans skuggor stå\nI ljuset opp och kläda sig i kött och blod\nOch lefva efter döden bland de lefvande?\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nFörstod du mina ord ej, då så dyster du\nFörsjunker i begrundning blott och ej en skymt\nAf glädje röjer, fast din kung du återfått?\n\nLEONTES (för sig).\nHan liknar Ajas, sade nyss min fader ju.\nHans egna ord, då omedveten af sig själf\nI drömmen han sin moder såg på klippan stå,\nHjälplöst förlåten, elden af hans raseri,\nHans rop till seglarn, allt är sammanträffande\nMed hvad Tekmessa nämnde om sitt öde nyss.\nOch dock omöjligt! Skördad är Eurysakes,\nOch döden lämnar ej sitt rof. Hvad, om mitt svärd\nPå en gång söfde oron, öppet straffande\nBedragarn, som vår härskare sig nämna djärfs?\n    (Högt.)\nDu är då detta landets konung, säger du,\nHvad är ditt namn?\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\n                   En främling eller slaf blott här\nI detta land du måste vara, efter du\nEj vet, men frågar, hur han kallas, Ajas' son.\n\nLEONTES.\nAtt du är denne, hvarmed vill du styrka det?\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nMitt anlet är mitt vittne. Zeus förgäter ej\nAtt på den borne härskarns panna trycka in\nSitt härskareinsegel.\n\nLEONTES.\n                      Pannans vittnesbörd\nKan jäfvas dock; om så ej vore, visste du\nI denna stund, att äfven jag är kungason.\nDå är du, hvad jag trodde nyss, en främling här.\nOch om du talar sanning, om så ädelt blod\nI dina ådror flyter, hell oss båda då!\nDen unga örnen, född på klippans spets, förstår\nDet sinnelag, som styr hans likes djärfva flykt.\nSå skola vi hvarandras syften fatta, du\nMitt bistånd bli, jag ditt. Välan, till verket straxt!\nMin dräkt har våg och mänskor plundrat, vapenlös\nStår här jag på mitt rikes strand. Så bör jag ej\nFör Salamis mig visa. Upp då, skynda fort\nTill fursteborgen, Ajas' forna boning; säg\nÅt den, som hans palats och skatter har i vård,\nAtt han en vapenskrud mig sänder, väljer den,\nSom högst i värde smyckade min fader förr.\nMå ock slafvinnor komma, som mig två och mig\nMed oljor smörja, att min kropp, som stelnar nu\nAf hafvets salt, får åter kraft och rörlighet.\nSen skall till folkförsamlingen du följa mig\nOch se, om jag i ord blott eller verklighet\nÄr konung här och Telamoniern Ajas' son.\nBetrakta dessa gråa kämpar då, som sett\nEn gång min fader. Ljusnar vid min anblick ej\nHvart anlet, strömma icke glädjetårar ned\nPå deras kinder, då har falskt min moder nämnt\nMin faders namn, då lyftes jag till löje blott\nAf salaminska hären förr på sköldarna.\n\nLEONTES.\nAllt, allt förenas, sammanstämmer att mig ge\nDen visshet, som jag bäfvar för och som jag dock\nEj jäfva kan. Ett prof likväl, ett enda prof\nÄnnu, förrän mitt sista hopp jag stöter bort!\nHon kommer där, den blinda.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\n                            Öfverväger du,\nOm du den tjänst mig visa skall, hvarom jag bad,\nDå har du lärt att handla blott för lofvad lön,\nOch sviksamt har du kallat dig en konungs son.\n\nLEONTES.\nVar lugn och vänta endast några stunder än;\nAllt skall bli klart och afgjordt, blott jag tala fått\nMed denna blinda kvinna, som jag kallat hit.\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nHvad syn, hvad likhet, undransvärd och gäckande!\nJag vänder bort mitt öga, jag vill gömma mig\nBakom en mur af denna pinies täta barr\nOch så min blick från henne stänga, att den bild,\nHon nu på afstånd röjer, icke rubbas må\nOch flykta, då hon nalkas. O, min moder, skall\nJag nånsin se din verklighet på jorden mer,\nSom nu jag sett din skugga?\n\n\n\nFEMTE SCENEN.\n\n    DE FÖRRA. TEKMESSA med sin LEDSVEN.\n\nLEDSVENNEN.\n                            Böj åt detta håll\nDitt steg, o drottning, här är stället.\n\nTEKMESSA.\n                                        Hör mig här\nLeontes, om mitt hälsningsord jag talar ut?\n\nLEONTES.\nHan står framför dig.\n\nTEKMESSA.\n                      Hell dig, unge furste, då!\nHvar är den hjälpbehöfvande?\n\nLEONTES.\n                             Hur ädel, hur\nFörsakande du kommer, själf ett rof för kval,\nAtt andras sorger lätta! Säg, hvar lärde du\nDen största konst i lifvet, att till läkedom\nFör andras sår förvandla eget lidande,\nDen blomma lik, som, krossad själf, oss balsam ger?\n\nTEKMESSA.\nNämn ej min sorg, o furste, jag är lycklig nu\nMot hvad jag var, mitt eget öde bär jag blott;\nDet tynger föga, min Eurysakes är död.\n\nLEONTES.\nSå går ett rykte, obekräftad är likväl\nÄnnu dess sägen. Men försök att tala själf\nTill främlingen; han vaknat nyss till lif och vet\nKanhända mer än ryktet.\n\nTEKMESSA.\n                        O, hvar är han, hvar?\n\nLEONTES.\nSå långt aflägsen icke, att ditt ord han ej\nSkall höra, om han ropas.\n\nTEKMESSA.\n                          Främling, främling, kom!\n\nDEN SKEPPSBRUTNE.\nMin moder.\n\nTEKMESSA.\n           Röst!\n\nEURYSAKES.\n                 Ja, det är du!\n\nTEKMESSA.\n                                Eurysakes!\n\nEURYSAKES.\nDu lefver än!\n\nTEKMESSA.\n              Ditt hjärta klappar än, o barn!\nJag känner fläkten af din varma andedräkt\nKring mina kinder.\n\nLEONTES.\n                   Det är han. Förundransvärdt\nÄr detta lugn, likt dödens, som jag känner nu,\nDå allt är afgjordt, då mitt olycksmått är fullt.\n\nTEKMESSA.\nO, öga, öga, nu först saknar jag ditt ljus!\n\nEURYSAKES.\nDitt ögas ljus, jag bar det ljufva namnet förr;\nDu saknar det ej, moder, nu, du äger mig.\n\nTEKMESSA.\nJag äger dig, men ser dig ej; min blick är död.\n\nEURYSAKES.\nO fasa, moder, du är blind, hur blef du så?\n\nTEKMESSA.\nMin värld blef mörker, sedan du ej fanns där mer.\n\nEURYSAKES.\nHämnd, hämnd, så ljuf i hoppet ren, hur skall jag ej\nDin sötma njuta, då jag når din verklighet!\nGläds, moder, våra sorger skola falla snart\nMed dubbel tyngd på deras upphofsmän, ty nu\nÄr stunden min, och min är vedergällningen.\n\nTEKMESSA.\nBarn, barn, att bedja, icke hota, ägnar dig\nI detta läge.\n\nEURYSAKES.\n              Läge? Är jag icke kung\nOch har framför mig mina fäders land, det land,\nDe styrt förut och jag skall styra efter dem?\nHvem skall jag bedja, är det härskarns sak att be?\n\nTEKMESSA (till Leontes).\nJag sträcker mina bänder ut bönfallande\nMot dig, du ädle furste, slut ditt öra till\nFör orden af hans barnsligt öppna öfvermod!\nAck, han är son af Ajas, sådan var ock han.\nSå fri, så stolt, så trotsande, så ovarsam\nGick han sin bana, tills den slöts med undergång.\nMen du, var du mot sonen ädelmodig mer,\nÄn Hellas drottar voro mot hans fader förr.\nLåt ej hans anspråk, ställda upp mot dina, bli\nHans ofärd. Unna honom, om ej spirans glans,\nDock luftens, dagens, grönskans på hans fäders ö,\nAtt äga här för mig, för sig, för andra ej\nDet lif, som själf du återgaf åt honom nyss.\n\nLEONTES.\nHan är min konung; tryggare betror han ej\nSitt lif i dina händer än i mina nu,\nTy lika starkt är pliktens band som kärlekens.\nEn helig, oafvislig plikt befaller mig\nEj blott att lämna honom ostörd själf, men ock\nAtt skydda honom, vända hvarje våda af,\nSom kunde hota honom från ett annat håll.\nVäl vet jag, att min välfärd, ja, långt mer än den,\nMitt offer blir på Dikes helga altar nu.\nMen hvad jag ägt och äger och förlora kan,\nHvad gäller detta, då det vägs mot hennes bud?\nOch därför, son af Ajas, fast din undergång\nMin enda räddning vore, vill jag varnande\nDig hejda från att rusa blindt till ditt fördärf.\nSå vet, du äger fiender på denna ö\nLångt flere, mera mäktige, förslagnare\nÄn de, som kunna blifva dina vänner här.\nDet fordras blott en aning, väckt hos en af dem\nI förtid om ditt ursprung, och förgäfves har\nDig hafvet skonat, dessa mänskor skona ej.\nSlut därför dina läppar till, att ej ett ord\nMå obevakadt öfver deras stängsel fly\nOch dig förråda. Visa dig, som nu du är,\nSkeppsbruten, skyddlös, blottad, hjälpbehöfvande,\nOch följ din blinda moder till dess boning tyst.\nKanhända gryr en bättre tid, förbida den.\nDu är en yngling, ålderdomen böjer den,\nSom nu du mest bör frukta. Vänta tåligt blott,\nTills han naturens skuld betalt, kanhända snart;\nTräd sedan fram som Ajas' son, och ingen skall\nMed dig om sceptern strida.\n\nEURYSAKES.\n                            Moder, denne man,\nSom talar så, är han en ovän eller vän?\n\nTEKMESSA.\nEn ovän ger den varning ej, som denne ger.\nLär känna honom. Fastän son till den, som nu\nDin faders spira höjer öfver Salamis,\nVill han din ofärd icke, vill han skydda dig.\nDock är du den, som fordrar af hans fader nu\nHans kungamakt, af honom själf hans framtids glans.\nEj äger han i denna stund en fiende\nMer fruktansvärd, mer hotande än du; och dig,\nDig vill han rädda, aktande hvad rättvist är\nFör gudar och för mänskor mer än eget väl.\nSå följ hans råd; ej kunde den, som bäfvande\nNu räknar hvarje ögonblick, du dröjer här,\nEj kunde jag, din moder, dig ett bättre ge.\nKom, kom!\n\nEURYSAKES.\n          O gudar, lefver på er vida jord\nEtt sådant släkte, af er höga vishet styrdt,\nAtt, hvart man förs af ödet, man blott smyga får\nOch ej med öppen panna gå sin öppna ban?\nJag trodde Ilion ensamt äga bördig mark\nFör svek och lömskhet, mente, att Odysseus blott\nOch Atreus' söner fostrats opp för mörkrets dåd.\nVälan, jag är beredd till allt, jag har ett mål\nAtt syfta till, att sträfva till, att nå, om jag\nSom lejonet skall gå min öppna väg, om jag\nSkall kräla fram i stoftet, etterormen lik.\nFör detta mål, för lifvet ej, jag kämpat nyss\nMot hafvets våg, för tanken på mitt hämnarkall.\nDock, moder, moder, i de spår, där Ajas gått\nHjälmsmyckad, svärdomgjordad, pansarskyddad, där\nSkall jag, hans ättling, smyga böjd och vapenlös,\nI tiggartrasor döljande min kungabörd!\nMå vara, jag vill bära allt, fördraga allt.\nJag har mitt värf att fylla, lefva måste jag.\nKom, moder!\n\nTEKMESSA.\n            Gosse, för oss åter till mitt hem\nOch akta dig, så kärt du har vårt lif, att ej\nDin barnatunga yppar, hvad du här har sett!\n\n\n\n\nFJÄRDE AKTEN.\n\n\n(Landskap högre upp på ön. Utsikt mot lundar och odlade fält.\nNärmast på ena sidan en stel, i rännor splittrad klippvägg. Längre\nbort mot fonden Eubulos' hydda, skymtande bakom löfdungarna. Åt\nsamma håll strimmor af hafvet.)\n\n\n\nFÖRSTA SCENEN.\n    EUBULOS. HYLLOS.\n\nEUBULOS.\nÄn några tag med spaden, gosse! Djupare\nSkall grafven bli, så djup, att den lik Hades' natt\nSen gömmer och ej återger, hvad den har fått.\n\nHYLLOS.\nFör hvilken älskad aska, fader, gräfves den?\nSnart räknade de äro, dina kära här,\nOch dessa få, de lefva ju och andas än.\n\nEUBULOS.\nDe lefva, om att andas är att lefva, barn!\n\nHYLLOS.\nHvem tviflar väl, att den, som andas, äger lif?\n\nEUBULOS.\nNär allt, hvad man i lifvet älskat mest, tags bort\nOch kärlek äger endast saknans tomhet kvar,\nNär natt är i vårt väsen, när vårt inres sol\nGått ned med själfva hoppet om en morgondag,\nDå, yngling, kan man andas än, men lefver ej.\n\nHYLLOS.\nO, finns en så till hjärtat nakenplundrad man?\n\nEUBULOS.\nHan finns: den olycksfödde, som din fader är.\n\nHYLLOS.\nDu? Har ej du de dinas varma kärlek kvar?\n\nEUBULOS.\nJag äger intet. Se i mig en musslas skal,\nUr hvilket lifvet krupit; jag har mist mig själf.\n\nHYLLOS.\nEj kan jag fatta dina gåtolika ord.\nSvep ej i töckenbilder så din mening in,\nSäg, hvad har händt, hvad drabbat så ditt innersta,\nAtt om ock lif du flämtar än, dock lifvets lust,\nDess hopp, dess tröst har slocknat?\n\nEUBULOS.\n                                    O, hvad var mitt lif,\nMitt hopp i ålderdomen än, min tröst, mitt allt?\nHvad var min tanke under dagens värf, min dröm,\nNär vallmokransad natten kom och slöt min blick?\nMinns du det ej, såg, hörde du det ej?\n\nHYLLOS.\n                                       Det var,\nAtt Ajas' ätt än skulle blomstra här i makt,\nEurysakes än hälsas såsom konung här.\n\nEUBULOS.\nDet är förbi, Eurysakes är död, är död.\n\nHYLLOS.\nHvar föll han, när och huru? För Apollos pil,\nSäg, eller såsom fiende för mänskohand?\n\nEUBULOS.\nVe, han är död, mer vet jag ej. Med sådan sägn\nDe kommit nyss tillbaka, kungens sändebud.\n\nHYLLOS.\nSå böj dig under höge gudars skickelse\nOch red hans grift och kalla dit hans hamn till ro,\nIfall han obegrafven glöms i fjärran land.\nDet blir din gärd, den enda, honom ägnas kan.\n\nEUBULOS.\nSå kall, så liknöjd, så förståndig, och likväl\nSå ung ännu! Hur vinterstelt är ej hvart ord\nFrån dina varma läppar, mer än om det ren\nI lustrer frusit under hvitnad hjässas snö.\nVe, ve din lott, den ungdoms öde, som lik dig\nGrott upp att skåda Salamis, som nu det syns.\nAck, arma vinterplantor i ert fosterland!\nPå er har ej dess blida sommar stråla fått;\nDen for med Ajas, återkom ej nånsin mer.\nHär föddens I till blomning ej, till vittnen blott\nAf våldets stormar, svekets mörker, hatets köld.\nHvad ljufvast finns för gudar och för människor,\nFrid, fromhet, glädje, frihet under stadgad lag,\nGemensam lust och vilja, sådant har ej du,\nEj de med dig jämnåriga fått skåda här,\nBlott vi, vi gamle.\n\nHYLLOS.\n                    Underbara ord af dig!\nDu svärmar, fader!\n\nEUBULOS.\n                   Svärmar! Nej, jag visar blott\nEn senväckt fjäril naken höst och säger: Här,\nHär glödde sommarns fägring.\n\nHYLLOS.\n                             Kan jag sluta ren?\nÄr grafven djup tillräckligt?\n\nEUBULOS.\n                              Mer än nog för allt,\nHvad Salamis har kvar af flyktad härlighet.\n\nHYLLOS.\nKan nu jag gå att spana, om Tekmessas vård\nHar kunnat väcka främlingen ur dödens sömn?\n\nEUBULOS.\nNej, dröj! Se, arm är grafven, den skall nu bli rik.\n\nHYLLOS.\nO fader, om för Ajas' son du tillredt den,\nBlir en osynlig skugga blott dess rikedom.\n\nEUBULOS.\nDu skådar, Hyllos, klippan här, som, höjd mot skyn,\nSin branta vägg emot oss sträcker, rämnad, sprängd\nI svarta klyftor sönder. Lägg din spade ned,\nGå, tag din bila! Ser du fläderbusken där\nVid hällens rand? Den måste rödjas bort.\n\nHYLLOS.\n                                         Hvarför?\nHvart syftar du med denna ödeläggelse?\nDen busken har fått frodas sen min barndom där.\n\nEUBULOS.\nJag vill ej se en annan förekomma mig.\nMen skynda, medan utan vittnen allt kan ske.\n\n                               (Hyllos går.)\n\n\n\nANDRA SCENEN.\n\nEUBULOS (allena).\nNu måste fram i dagen, hvad i lustrer gömts\nOch gömmas skall ånyo snart i ändlös tid.\nBlir grafven mörk, nåväl, den skatt, den tar emot,\nHar lyst tillräckligt, må väl hvila nu sin glans.\nSå tag då, jord, det ädla lån, dig anförtros;\nEtt lån tillförne, blir det nu din egendom.\nBehåll den, dölj, förvara den blott omsorgsfullt\nMed natt inunder, blomstertäcke ofvanpå,\nAtt intet mänskoöga mer må skåda den!\nMen hvad, ser jag ej Rhaistes komma?\n\n\n\nTREDJE SCENEN.\n\n    EUBULOS. RHAISTES.\n\nRHAISTES.\n                                      Väl, att jag\nDig finner här. Du var då icke, du också,\nBland hopen nyss, som störde fräckt vår konungs fred.\nJag kunde icke sätta tro till deras sägn,\nSom svuro, att du ej var där, jag vill se\nMed egna ögon.\n\nEUBULOS.\n               Vandra då, sen du det sett.\n\nRHAISTES.\nEtt återstår att fråga dock: hvar är din son?\nAtt han, som lärt sin upprorskonst af dig, var med,\nDet sågs på hopens djärfhet, som med trots stod kvar\nEmot sin konungs både milda ord och hot.\n\nEUBULOS.\nÄr den ej skingrad redan?\n\nRHAISTES.\n                          Ja, den vek, fast trögt,\nSen den hört våra sändebuds förklaringar.\n\nEUBULOS.\nSå vik, fast trögt, du äfven!\n\nRHAISTES.\n                              Jag vill veta, hvar\nHan finns, din son; säg detta först, så vandrar jag.\n\nEUBULOS.\nHan slöt helt nyss att gräfva denna graf, sen gick\nHan några båghåll till vårt hem; där finns han nu.\n\nRHAISTES.\nSkall han förbli där, eller väntas än han hit?\n\nEUBULOS.\nHan kommer oförtöfvadt.\n\nRHAISTES.\n                        Väl, så dröjer jag\nOch ser min tro bekräftas, att ditt tal är svek.\n\nEUBULOS.\nVid Hades, mer föraktlig vore jag än du,\nOm jag ej djärfdes tala sanning inför dig.\n\nRHAISTES.\nVid ord förflugna, spotska är din tunga van.\nMen ville jag dig fråga, hvems blir denna graf,\nDå vet jag, funne förevändningar du straxt,\nBekände ej, hvad säkert är, att den är redd\nMed oblygt trots för skuggan af din konungs son.\n\nEUBULOS.\nHvem gåfve väl den arme eljest griftens hägn?\nDock där syns Hyllos, skåda! Har jag talat sant?\n\nRHAISTES.\nVid Zeus, han kommer. Hvad? Den öfvermodige\nBär i sin hand en bila; vill han dräpa mig?\nStyr af hans uppsåt, och jag lämnar dig i ro.\n\n                                       (Går.)\n\n\n\nFJÄRDE SCENEN.\n\n    EUBULOS. HYLLOS.\n\nEUBULOS.\nEj har en större niding trampat denna mark\nÄn mannen där, ej någon fegare än han.\nNu lär han ej så hastigt återkomma hit,\nOch detta är min goda vinst af hans besök.\n\nHYLLOS.\nVar ej den etterormen Rhaistes här igen?\n\nEUBULOS.\nHan kom och gick, han dröjde några stunder blott.\n\nHYLLOS.\nHvad sökte han, hvad var hans arga stämpling nu?\n\nEUBULOS.\nHans mening var att spana ut, om jag, om du\nEj tagit del i bullret mot Leiokritos,\nNär folket nyss sig skockat kring hans kungaborg.\n\nHYLLOS.\nHar modet ändtligt vaknat, har den kväfda harm,\nSom glödt i mångas hjärtan här, fått luft en gång\nOch börjat flamma? O, att jag fått vara där!\n\nEUBULOS.\nFörbi är allt, likgiltigt, utan ändamål.\nSak samma, hvem som härskar efter Ajas' ätt.\nDen slocknat. Du, grip verket an, hugg busken ned!\n\nHYLLOS.\nEtt dunkelt djup i klyftan blottas för min syn,\nEn nattligt dyster håla. Men hvad skönjer jag?\nUr mörkret, fader, skimra blixtar af metall.\n\nEUBULOS.\nGå ned i grottan, skicka upp dess innehåll!\n\nHYLLOS.\nEn hjälm, vid Ares, koppartung, med sfinx af guld\nPå kammen öfverst; hvilket mästerverk af konst!\n\nEUBULOS.\nRäck upp den, gosse. Gamla öga, skym dig ej,\nKväf tåren, som vill bryta fram ur hjärtats djup,\nAtt den ej hindrar dig att se i denna stund.\nO hjälm, din glans har mattats, ärg har lagt sig kring\nDin kopparyta, guldet ensamt strålar än,\nEn bild af troheten, som, om den äras, glöms,\nFörtrampas, uppbärs, aldrig vet af växling själf.\n\nHYLLOS.\nEmottag, fader, denna ädla pansarskrud\nOch sköld och svärd. Jag häpnar, när jag tänker på\nDen väldige, som sådan rustning burit har.\n\nEUBULOS.\nMin arm har, sen jag lyfte detta pansar sist,\nFörsvagats märkbart; sorg och nöd ge krafter ej.\nDet känns mig tungt, ehuru tomt, kanhända tungt\nMest för dess tomhet. O, det omslöt dock förut\nEtt hjärta, hela salaminska folkets hem.\nO sköld, o svärd, ärrprydda båda, vittnen af\nSå mången kämpes nederlag, er tid är slut.\nFörresten nu i stoftets hägn, ofarliga!\nKom, gosse, tom är grottan, intet finns där mer.\n\nHYLLOS.\nHvad vill du företaga nu med denna skatt?\n\nEUBULOS.\nBegrafva den; för den är jorden öppnad här.\n\nHYLLOS.\nSå sköna vapen, skönare än mänskohand\nFörmått dem smida, offrar du så gagnlöst opp.\nSkänk mig dem hellre eller lös dig guld för dem!\n\nEUBULOS.\nDe burits af din konung och af min en gång.\nAf Telamoniern Ajas. När han seglade\nFrån denna ö till Trojas långa fejd, då gaf\nHan i min vård dem. Vårda vill jag dem också;\nSå sänk dem ned i grafven!\n\nHYLLOS.\n                           Ja, jag lyder dig,\nFast denna gång jag lyder med bedröfvelse.\nSå ligg då, pansar, oberömdt i mullens djup,\nHjälm, sköld och svärd, förresten gagnlöst äfven där!\nO, att mig hellre unnats se er smycka än\nEn räddare af Salamis' förtryckta folk!\nMen se, Tekmessa kommer med sin ledsven hit\nOch främlingen, vid alla gudar, underbart\nTill lifvet uppväckt åter.\n\nEUBULOS.\n                           Skynda, skynda snabbt!\nTag kvistarne af fläderbusken, kasta dem\nI grafven ned på vapnen, hopa massor snart,\nAtt ej ett oinvigdt, förrädiskt öga må\nUpptäcka, hvad de hölja.\n\n\n\nFEMTE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. TEKMESSA med sin LEDSVEN.\nTEKMESSA.\n                          Jag förnimmer ljud\nAf mänskoröster. Sakta, har man märkt oss ren?\n\nLEDSVENNEN.\nJa, drottning.\n\nTEKMESSA.\n               Gosse, stanna! Finnas många där?\n\nLEDSVENNEN.\nEubulos blott och Hyllos, andra ser jag ej.\n\nTEKMESSA.\nSe efter än, gif akt på allt! Eurysakes,\nDin blick är mera öfvad, spana du, hvad märks?\n\nEURYSAKES.\nTvå män allenast varsnar jag, den ena ung,\nAf ålder böjd den andra, båda torftiga\nOch vapenlösa båda.\n\nTEKMESSA.\n                    Ingen fara då,\nLåt oss gå närmre! Hör man, om jag talar ren?\n\nEUBULOS.\nVälkommen åter, drottning, från ditt ädla värf\nAtt räcka hjälp och bistånd. Om jag anar rätt,\nÄr denne främlings räddning nu din glada lön.\n\nTEKMESSA.\nEubulos se, betrakta honom, märker du\nEn likhet ej?\n\nEUBULOS.\n              En likhet, drottning, säg med hvem?\n\nTEKMESSA.\nDu frågar! O, när fordom detta ögonpar\nÄn ägde synens gåfva, var min högsta fröjd\nAtt se på denna likhet.\n\nEUBULOS.\n                        Såg du ynglingen\nFörut i tiden?\n\nTEKMESSA.\nFrån den stund, han dagen såg.\n\nEUBULOS.\nDu väcker min förundran. Af den dräkt, han bär,\nKan jag ej sluta annat, än att född han blef\nFör torftigt lottad för att bli bemärkt af dig.\n\nTEKMESSA.\nSe på hans anlet, gamle, liknar detta ej\nEtt anlet, som du skådat förr i bättre dar\nOch aldrig sen förgätit?\n\nEUBULOS.\n                         Dessa anletsdrag,\nDe röja blott en längre tids försakelser,\nÄn denne unge främling tyckes räkna år.\nDe varit sköna. Nöd, knappt öfverstånden nöd\nTycks härjat dem.\n\nTEKMESSA.\n                  Min arma, arma gosse, ja!\n\nEUBULOS.\nKanhända, om ej denna dödens blekhet låg\nUppå hans trotsigt böjda läppar, om hans kind\nBar färg af lif, om ögat ägde eld och glans,\nSåg jag -- --\n\nTEKMESSA.\n           Hvad såg du, skynda, svara, säg mig, hvad?\n\nEUBULOS.\nSåg jag -- dock nej, hvem ser väl det omöjliga?\n\nTEKMESSA.\nSäg ut! Kanske omöjligt syns, hvad möjligt är.\n\nEUBULOS.\nSåg jag en likhet, oförklarlig, underbar,\nHos denne med min forne -- -- nej, för ärorikt,\nFör stort, för vördnadsbjudande är detta namn,\nJag vågar ej det nämna till jämförelse.\n\nTEKMESSA.\nSäg ut, säg, att han liknar Ajas, säg det fritt!\n\nEUBULOS.\nNåväl, han liknar Ajas, nekas kan det ej,\nMen som en blek, nyss vaknad morgon liknar dag.\n\nTEKMESSA.\nDag kan väl bli af denna morgon ock en gång;\nSå gläds i hoppet, se, din konungs son står här!\n\nEUBULOS.\nOmöjligt, ädla drottning, du är vilseförd.\nLägg icke till ditt olycksmått, nog stort förut,\nDen bittra rågan af en falsk, förrädisk fröjd.\n\nEURYSAKES.\nDu vågar tvifla, fast min moders ord du hört.\n\nTEKMESSA.\nSkall jag ej känna rösten af mitt eget barn?\nMitt öra hör ju stämman, fast min blick är skum.\n\nEUBULOS.\nOmöjligt! Röst kan likna lätt en annan röst,\nSom anlet anlet.\n\nEURYSAKES.\n                 Snart förgår mitt tålamod.\n\nTEKMESSA.\nJag kände genast honom, och han kände mig\nFrån första stund. Mot tusen tungors vittnesmål\nBestode våra hjärtans intyg, mitt och hans.\n\nEUBULOS.\nSäg, har man sändt dig, yngling, att bedraga oss?\n\nEURYSAKES.\nBedraga?\n\nTEKMESSA.\n         Gamle, hvilken gud förblindar dig?\n\nHYLLOS.\nHur kan du tveka längre, fader, allt är klart!\n\nEUBULOS.\nFörunderligt! Men död, död är Eurysakes,\nOch grafven, drottning, återger ej lefvande,\nBlott skuggor, och en skugga är dock denne ej.\n\nEURYSAKES.\nHar nu din oförskämda mund fått orda nog,\nOch har jag nog fördragit? Är jag talgill nu?\nSå hör då, fräcke tviflare, förtrampade,\nLedbrutne mask, vanbörding, skamförgätne slaf,\nHundöga!\n\nTEKMESSA.\n         Milde gudar! Gosse, hejda dig!\n\nEUBULOS.\nO drottning, drottning, stilla, nämn ett ord ej mer!\n\nEURYSAKES.\nMisstrogne, slöe mänskobild, förstockade,\nStenhårda panna, ägde jag ett svärd i hand,\nJag klöf dig för att visa dig Eurysakes.\n\nTEKMESSA.\nMitt ögas ljus, mitt hjärtas återfunna tröst,\nStäck af din vrede, storma ej! Den trognaste\nBland våra få, snart nämnda vänner hotar du.\n\nEUBULOS.\nTyst, drottning, tyst! Nej, sluta icke du, håll på!\nDen ljufvaste bland syner ser jag, när jag ser\nDig flamma så i vrede. Låt mig skåda än\nDitt ögas blixtar, låt mig se din kind i glöd;\nHåll på!\n\nEURYSAKES.\n         Du man, vansinnig är du, ömkansvärd\nLångt mer än straffvärd, då du för min harm ej räds.\n\nEUBULOS.\nJag faller, unge furste, ned för dina knän\nOch kysser dessa fötter, som dig burit hit.\nJa, du är son af Ajas, sådan var ock han,\nSå såg han ut, när vreden färgade hans hy\nOch under åskmörk panna blicken ljungade.\nJust sådan stod han i min åsyn mången gång.\nMin härskare, min konungs son, nu konung själf,\nMin ädle konung, saknad, efterlängtad, sörjd\nI långa år, välkommen gudahägnad nu!\n\nTEKMESSA.\nDu tviflar då ej längre?\n\nEUBULOS.\n                         Tvifla! O, när nyss\nHan kom, halfslocknad, härjad, blek, hvem undrar väl,\nAtt jag i honom icke kände Ajas straxt?\nNu har han lifvats, lågat såsom hjälten förr,\nNu har min ungdoms konung jag i honom sett.\n\nTEKMESSA.\nAck, häftig, snaruppbrusande, lättretad var\nHans store fader äfven, däraf kom hans fall.\nJag ber till Zeus, allhärskarn, till Athene ock,\nHans myndigborna dotter, att de måtte ge,\nHvad Ajas blef förmenadt, åt hans arma son:\nLugn håg och tålsam vishet, gudars bästa skänk.\nO gosse, återgifven nyss åt denna famn\nSå utan allt, så hjälplös, maktlös, vapenlös,\nSom när den dig emottog i din födslostund,\nHur djärfs du röja vrede? Göm dig, skyggande\nFör mänskors ögon, stilla i din moders hägn,\nAtt hon ej snart för alltid mister dig igen.\n\nHYLLOS.\nNej, drottning, nu skall handlas.\n\nTEKMESSA.\n                                  Äfven du?\n\nEUBULOS.\n                                             Och jag.\nJa, ögonblicket ger all framtid dess gestalt;\nSå skyndom!\n\nEURYSAKES.\n            Vapen, vapen!\n\nEUBULOS.\n                          Hyllos, ila du\nKring Salamis från trakt till trakt, från hem till hem,\nOch kalla våra vänner. Säg, att Ajas' son,\nDen saknade, den väntade, är här, att här\nDe skola samlas alla till sin konungs värn.\nFort, gosse!\n\nHYLLOS.\n             Nu skall ingen kylig tvekan mer\nFörlama deras armar, nu skall våld bli stäckt\nMed våld. Jag skyndar.\n\nTEKMESSA.\n                       Stanna, dröj! Ack, vårt fördärf\nBereds af detta öfvermod.\n\nEUBULOS.\n                          För sent. Han hör\nEj mer din varning.\n\nTEKMESSA.\n                    Olycksfödde gubbe, säg,\nHvi eggade du ynglingen till detta dåd?\nVår ofärd är för handen. O Eurysakes,\nKom i din moders armar, låt mig famna dig\nÄnnu en gång, den sista. Innan denna dag\nHar nått sin kväll, är af din morgon blefven kväll,\nEn kväll, som hunnit natten, förrn den ägt sin dag;\nTy hvem skall oss beskydda?\n\nEURYSAKES.\n                            Svärd, hvar får jag ett?\nMin vänstra hand i lösen för ett dubbelsvärd\nI denna högra!\n\nEUBULOS.\n               Ja, ja, Ajas lefver än,\nDen stolte Telamoniern lyfter högt ännu\nSitt hufvud bland oss, eldig, modig, trotsande.\nLycksalig du bland mödrar, drottning, du, som födt\nÅt detta land, din ädle makes fosterland,\nEn räddare.\n\nTEKMESSA.\n            O, säg en räddning sökande,\nSå nämns det rätta ordet.\n\nEURYSAKES.\n                          Finns en fattigdom\nMer tung än min? Den ringaste bland varelser\nHar medel dock till sitt försvar, en tand, en klo,\nEn gadd, om aldrig mera; jag är vapenlös.\nJag, född till konung, har till värn blott denna hand,\nMin tomma hand.\n\nEUBULOS.\n                Hell, furste, slå all ängslan bort!\nVar rik, var trygg, var väpnad, tag ditt kungaarf!\nHär göms det.\n\nEURYSAKES.\n              Hvad, i grafven?\n\nEUBULOS.\n                               Ja, i denna graf.\nHär finns din store faders mig förtrodda lån;\nTag du det nu!\n\nEURYSAKES.\n               Hvad hör jag? När du hoppar ned\nPå fläderkvistar, ljuder det som vapenklang.\n\nEUBULOS.\nSe här!\n\nEURYSAKES.\n        En sköld!\n\nEUBULOS.\n                  Här!\n\nEURYSAKES.\n                       Pansar!\n\nEUBULOS.\n                               Här!\n\n\nEURYSAKES.\n                                    En hjälm, ett svärd!\nO, att jag ägde pärlor, diamanter, guld,\nMer än i hjälm och harnesk rymdes; rikare\nÄn någon konung blef du, gamle, trogne man,\nMed detta allt till lösen för den skatt, du spart.\nNu skynda upp tillbaka, öka din förtjänst,\nKom, hjälp mig lägga detta harnesk an också!\nSe, hjälmen bär jag redan.\n\nEUBULOS.\n                           Härligt pryder den.\n\nEURYSAKES.\nFäst noga alla spännen.\n\nEUBULOS.\n                        Detta pansar är,\nSom om för dig det vore smidt, så passar det.\nHur lik du är din fader nu i denna stund!\nMitt öga tåras, fast mitt hjärta fylls af fröjd.\n\nTEKMESSA.\nHvad görs, hvad förehafves, vapenkläds min son?\n\nEURYSAKES.\nMärk, moder, märk, jag sluter dig i järn och stål,\nNär jublande jag famnar dig i denna stund.\n\nTEKMESSA.\nO famn! O Ajas, Ajas! Flydda, glada dar\nPå Xanthos stränder! Gosse, tryck mig hårdare\nEmot din hårda barm ännu! Så var jag van\nAtt famnas af din fader förr, när segersäll\nHan kom från sina strider. O, hur mjukt det känns,\nEtt pansar, när där inom göms ett älskadt bröst!\n\nEUBULOS.\nBlir skruden tung, o konung? Du är yngre, du,\nÄn Ajas, när han bar den, och din styrka är\nÄnnu ej återkommen.\n\nTEKMESSA.\n                    Ack, din kind är sval,\nMin älskling, stel och kylig är din hand också,\nAf hafvets köld förlamad.\n\nEURYSAKES.\n                          Snart, o moder, snart\nSkall glädjen ge mig krafter åter.\n\nTEKMESSA.\n                                   Kom dock nu,\nKom, följ mig till min boning, att min trogna vård\nFår ägnas dig, att denna hand får tvätta bort\nFrån dina lemmar saltet, som förstenar dem.\nKom, älskling!\n\nEUBULOS.\n               Följ din moder, hennes råd är godt.\nVid sådan vård skall domningen försvinna snart:\nOch af en gud fördubblad makt du återfå.\n\nEURYSAKES.\nSkall jag gå bort och lämna dig i våda här?\nBehöfs mitt skydd ej, gamle?\n\nEUBULOS.\n                             Konung, tveka ej!\nÄn råder lugn, men dröj ej, snart är stormen lös.\n\nEURYSAKES.\nSå skyndom, moder! Tröttsam var mig leken nyss\nMot bränningar och vågor, jag förnimmer det.\nMin kropp känns trög, och ovant sviker mig alltmer\nMin styrka, så behöflig nu; jag blygs därför.\n\n                                     (De gå.)\n\n\n\nSJÄTTE SCENEN.\n\nEUBULOS (allena).\nDe gå, men svag och vacklande är gossens gång,\nMin unge, dyre konungs. Alltför våldsam var\nHelt visst hans kamp för räddning mot den starkaste\nBland jättar, hafvet. Måtte under gudars hägn\nHans moders trogna omsorg kunna återge\nHans lemmar lif och styrka. Ack, ett ögonblick\nFörmådde vreden färga nyss hans bleka kind;\nHur var han då ej härlig? O, den älskade!\nSkall han väl synas sådan än en gång, när snart\nDe våra samlas; skall hans återvunna kraft\nGe mod åt deras? Skoningslöst förlorad är\nHan annars, han och alla vi, hans trogna här.\nMen hvad? En väpnad skara nalkas skyndande,\nOm vänlig, om fientlig, vet jag ej. Dock se,\nJag skönjer Rhaistes bland dem. Ve, nu återstår\nFör oss ej räddning mera. Oss? Hvem aktar oss?\nMå vi förgås! Men dig, min unge konung, dig\nSkall samma öde drabba!\n\n\n\nSJUNDE SCENEN\n\n    EUBULOS. RHAISTES med en skara folk.\n\nRHAISTES.\n                        Ändtligt har jag nu\nPå klar och öppen gärning öfverraskat dig,\nDu dolske räf, som hittills gått i mörker kring\nOch snappat undersåters hjärtan från vår kung.\nNu är du fången på ditt dåd, ditt straff beredt.\nSå gripen honom, I, min konungs trogne män,\nTy han är den, som skickat ynglingen, hans son,\nAtt vidt kring detta Salamis med hejdlöst trots\nPredika krig och uppror. Hans är sagan om\nAtt Ajas' ättling vore återkommen hit.\nO lögn, o fräckhet utan like! Af en slaf,\nUr hafvet räddad, skapar han en kungason.\nHvar är han? Visa denna son af Ajas fram;\nOss lyster skåda honom: säg, hvar gömmes han?\nSå kärt du skattar lifvet, dröj med svaret ej;\nVår tid är kort.\n\nEUBULOS.\n                På dig vill jag ej slösa ord,\nJag har förspillt för många på din nedrighet.\nMen er, mitt hemlands söner, som åt våldet nu\nAf tvång ert bistånd räcken, er förkunnar jag,\nAtt kommen är i verklighet Eurysakes.\nHvem är då konung, hvem bör rättvist hälsas här\nSom härskare af alla, den, som fordomdags,\nMed oss jämbördig, var vår like, eller den,\nSom stammar ner från gudaborna drottar, från\nEn ändlös rad af våra fäders konungar?\nSå tveken ej i valet, kasten modigt af\nEröfrarns ok och hyllen såsom herre den,\nSom födseln ärnat spiran.\n\nFOLKET.\n                          Gamle man, för oss\nÄr konung den, som väldet har, som äger makt\nAtt straffa och belöna. Tänkte du som vi,\nDu vore icke fånge nu och hotades\nMed död och jämmer.\n\nEUBULOS.\n                    Usla mänskohärlighet!\nSjälf tiggarns hund, som svälter med sin ägare,\nGår i hans spår palatsets rika bord förbi,\nFörsakar, umbär, lider för sin trohet gladt\nOch fruktar ingen hunger så som kärlekens.\nAtt slicka en förhatlig hand blott för dess makt,\nAtt byta herrar, ockra med tillgifvenhet\nKan människan allena.\n\nFOLKET.\n                      Bitter var du förr,\nOch samma bittra sinne, gamle, följer dig\nÄnnu i döden.\n\nRHAISTES.\n              Akten på hans vanvett ej!\nHans mått är fullt, för våra fötter låge han\nI blod nu redan, blefve han ej stum som död;\nNu skall hans arga tunga nödgas gagna oss.\nSå se då, oförsynte, detta dragna svärd\nOch välj, om du vill känna i din barm dess udd,\nOm du vill yppa, hvar din hyckelkonung döljs.\n\nEUBULOS.\nDu frågar?\n\nRHAISTES.\n           Och på svaret väger lif och död.\nEUBULOS.\nSå hör då: här, här i mitt hjärta göms min kung;\nSök honom där med klingan, ingen hindrar dig.\n\nFOLKET.\nVansinnige, är lifvet dig så värdelöst?\n\nEUBULOS.\nDet vore så, om döden kunde skrämma mig.\n\nRHAISTES.\nVälan, men tala skall du, yppa likafullt,\nHvar den, jag söker främst, din kung, är undangömd.\nHar djärfhet du att våga trotsa svärdets hot,\nSkall gisslet, långsamt brukadt, dock få makt med dig.\nLåt oss begynna genast, hit med spön, I män!\n\nEUBULOS.\nO blixt i natten, Hyllos!\n\nFOLKET.\n                          Rhaistes, se, gif akt,\nDin fiende är nära.\n\n\n\nÅTTONDE SCENEN.\n\n   DE FÖRRA. HYLLOS med en skara beväpnade.\n\nHYLLOS.\n                    Kröker du ett hår\nPå gubbens hufvud, gäller det ditt usla lif.\n\nRHAISTES.\nO blygd, en öfvermäktig skara, och för den\nI spetsen fiskarns vilde son! Mig söker han,\nMig främst bland alla. Skynden, vänner, sluten er\nOmkring er härskares förtrogne! Värjom af\nMed mod hvart anfall! Må vi rygga steg för steg.\n\nHYLLOS.\nHit med er höfding, lämnen villigt Rhaistes ut\nI våra händer!\n\nFOLKET.\n               Utan svärdshugg sker det ej.\nSå pröfvom svärden!\n\n    (Strid. Rhaistes med sitt folk tränges tillbaka och förföljes.)\n\n\n\nNIONDE SCENEN.\n\nEUBULOS (allena).\n                    Börja, sorgsna förespel\nTill värre, större, sorgligare strider än!\nSå vill vårt öde. Undan viker Rhaistes nu,\nMen han skall återkomma i sin konungs här,\nOch hvad, hvad blir då slutet? Gudar, skydden den,\nHvars unga lif är dyrast! Jag, årbrutne man.\nKan ej för honom kämpa mer, kan falla blott,\nMen faller glad, sen honom jag fått skåda här.\nDock tyst! Leontes kommer, hasta synes han.\n\n\n\nTIONDE SCENEN.\n    EUBULOS. LEONTES.\n\nLEONTES.\nBesinningslöst du handlat, gamle, djärfve man,\nDå sådan storm du lössläppt, sändt din son kring ön\nAtt hejdlöst krig förkunna, väcka upp till våld\nEn öfvermakt, som slumrat. Hvem skall styra den,\nHvem stäcka af dess härjning? Hvar är främlingen?\nHvar göms han, svara! Frälsas måste han.\n\nEUBULOS.\n                                         På dig,\nDu unge furste, litar jag förtröstansfullt\nOch vet, att dig kan anförtros min hemlighet.\nSå hör: där i min ringa koja finns vår kung.\nDen gudasände vårdas af sin moder där,\nAtt snart, sen stela saltet från hans lemmar tvåtts,\nI kraft och fägring träda vapensmyckad fram.\n\nLEONTES.\nStort är ditt tal om vapen. Drömbedragne, hvem\nHar kunnat skaffa honom dessa?\n\nEUBULOS.\n                               Jag.\n\nLEONTES.\n                                    Hvad prål!\nEn staf kanske, en bruten åra ägde du\nAtt räcka honom.\n\nEUBULOS.\n                 Furste, mot din vapenskrud,\nFast stark och härlig, byttes knappast hans, var viss.\nDen bars af Ajas fordom.\n\nLEONTES.\n                         Hjältens största skatt,\nDu skulle äga den?\n\nEUBULOS.\n                   Vänta, vill du skåda den?\nDröj blott en stund, kanhända är i gudars hägn\nMin unga konung redan tvagen, vapenklädd\nOch färdig att dig möta. Jag vill skynda straxt\nOch kalla honom.\n\n\n\nELFTE SCENEN.\nLEONTES (allena).\n                 Underbara makt af järn,\nO öde, hvem kan böja af din stela arm,\nNär du vill krossa? Är Leiokritos tyrann?\nBort det! Ett hjärta mera varmt och kärleksfullt\nHar Salamis ej fostrat. Blott när ödet vill\nHans son fördärfva, måste iskallt hat ta in\nDet rum, där mildhet ständigt förr var hemmastadd.\nFörgäfves, sen den djärfve fiskarynglingen\nSpridt ryktet, att Eurysakes var anländ, har\nMin fader jag bestormat, bedt om skonsamhet\nFör Ajas' son, vår återkomne härskare.\nFörgäfves! Böner, föreställningar och hot\nMed gudars hämnd och vrede, ingenting förmår\nBeveka nu den aldrig svårbevekte förr.\nVälan, min tärning fallit: hvad mig återstår,\nÄr ställa järn mot järn och trots mot trots, att gå\nMot ödet med dess öfvermakt, det rättas makt.\nMen lif, mitt varma, unga lif, farväl, farväl!\nDin honungsljufva blomning, att få sluta den\nI dödens vinter räknar jag för vinning nu.\nDock, tomma tankar, viken! Handling kräfves här.\nJag ser, att skaror strömma hit från skilda håll\nMed brokigt skilda vapen. Gubbar, ynglingar\nOch männer, alla, alla synas hasta hit;\nStorm, uppror, strid är nära.\n\n\n\nTOLFTE SCENEN.\n\n    LEONTES. HYLLOS. SKAROR AF FOLK.\n\nHYLLOS (återkommande med en flock beväpnade).\n                               Fegt har Rhaistes flytt,\nDen skalluppskrämda hjorten lik, och undgått oss;\nHans stund skall komma.\n\nEN ANKOMMANDE SKARA.\n                        Hyllos, denna mötesplats\nBestämde du. Hvar finna vi Eurysakes?\n\nHYLLOS.\nSäg du, Leontes, svara hvar, ifall du vet.\n\nEN ANNAN SKARA.\nDu har väl oss ej gäckat, yngling? Ve dig då!\n\nHYLLOS (till Leontes).\nDu såg väl honom, gick han till vårt hem kanske?\n\nLEONTES.\nHöj opp din blick och varsna blott, där kommer han.\n\nHYLLOS.\nHur stolt och härlig, skåden, folk, vår konung där!\n\nEN GAMMAL MAN.\nO syn, se Ajas, Ajas! Lögn var deras tal,\nSom sagt, att Ajas fallit; se, han lefver än.\n\nEN ANNAN.\nMitt hjärta sprängs af glädje, hell min ungdoms kung!\n\nEN TREDJE.\nHur skön, hur oförändrad!\n\nEN FJÄRDE.\n                          Höge gudar, har\nEj Hades rum för sina stora döda mer,\nDå så de återvända?\n\nEN TROPP YNGLINGAR.\n                    Hvem han vara må,\nOm Ajas, om Eurysakes, till kamp, till strid!\nVi följa honom mot förtryckarn, hell vår drott!\n\nEN GAMMAL KRIGARE.\nRätt så, I unge! Härska skall på Salamis\nDen, som allena äger rätt att härska här;\nMen våld skall hejdas, brytas. Väl är Ajas död,\nJag själf och dessa krigskamrater veta det,\nVi, som vid Troja gråtit öfver hjältens stoft;\nMen kvinnan, som syns nalkas, henne känna vi.\nHon är Tekmessa, åldrad, men sig lik ännu;\nOch ynglingen vid hennes sida -- --\n\nEN ANNAN KRIGARE.\n                                 Fadrens bild.\nO, minns du, broder, när han flög från man till man,\nEmellan oss på sköldar lyftad högt mot skyn?\n\nFÖRSTA KRIGAREN.\nDet var en kväll på Xanthos strand.\n\nANDRA KRIGAREN.\n                                    Då var han barn;\nNu fyller han sin store faders mått, som om\nVi hjälten fått tillbaka. Dock, försiktighet!\nDär står Leontes, är ej han fientlig nu?\n\n\n\nTRETTONDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. EURYSAKES. TEKMESSA.\nEUBULOS (till Leontes).\nSe, furste, har han vapen?\n\nEURYSAKES (till densamme).\n                           Ädle yngling, du\nMin räddare ur dödens kalla armar nyss,\nTag mot min tack! Kär är mig nu din skänk, mitt lif,\nSen jag fått svärd i handen att försvara det.\n\nFOLKET.\nHell, hell vår unge konung, son af Ajas, hell!\n\nEURYSAKES.\nDjupt tränger till mitt hjärta denna hälsning, folk,\nOch värdig skall jag visa mig den sköna lott\nAtt eder konung vara.\n\nFOLKET.\n                      Hell dig, för oss an,\nKom, för oss mot förtryckarn!\n\nEURYSAKES.\n                              Nu, Leontes, hör,\nHör dessa skarors jubelrop och svara sen,\nOm jag ej äger trygghet, om jag frukta bör\nDin faders välde längre?\n\nTEKMESSA\n                         Son, nej, trotsa ej!\n\nLEONTES.\nTill er, o salaminska männer, vänder jag\nMitt ord, förrn det af stridstumultets vilda dån\nSnart öfverröstas. Hören och behjärten det!\nEj vill jag nämna mina sorger, hvilken kamp\nMitt inre kämpat, innan hit jag kom, beredd\nTill uppror mot den, mig bland mänskor kärast är.\nEtt säger jag: nödvändighetens tvång har makt\nAtt krossa mig, ej böja från det rätta af.\nTill handling därför, medan tid oss ges ännu!\nSen er omkring, i glesa hopar samlens I\nTill värn för denne, många knappt beväpnade;\nKring drotten, kring Leiokritos, min fader, står\nEn tallös skara, bättre rustad, ordnad mer\nOch all sin makt och välfärd skådande i hans.\nBesinnen nu, om dessa (hvad som ofelbart\nSkall ske) af Ajas vapen känna Ajas' son\nOch samfälldt falla öfver honom, honom blott;\nHur skall han kunna värja af sin ofärd då?\nFörkrossas skall han hjälplöst, återvunnen knappt\nÅt lifvet nyss och af sin dödskamp mattad än.\nNej, sådant får ej hända, växla måste han\nSin vapenrustning, byta den mot min i dag\nOch vilseleda stormen.\n\nFOLKET.\n                       Samma ungdom ger\nÅt bådas drag en likhet, som förvillar lätt;\nKanhända skall det lyckas.\n\nLEONTES.\n                           Sen, den hjälm, jag bär,\nHar karisk skärm, en dylik äger hans jämväl.\nOm nu vi fälla dessa värn på pannan djupt,\nHvem mäktar väl oss känna?\n\nFOLKET.\n                           Vist är detta råd,\nSå vist som ädelt; därför, konung, tag det an!\n\nEURYSAKES.\nÄr det din mening?\n\nFOLKET.\n                   Varsamhetens likaså.\n\nEURYSAKES.\nMåhända; hören åter min. Är jag er kung\nFör att af spiran pröfva blott dess tyngd, men ej\nDess fröjder? Skall jag vaka för ert land, för er,\nOch undanskjutas från min ädla lön, min rätt\nAtt få beskatta faran främst, hvar fara finns?\nNej, min är bästa lotten. Skall jag vänta, tills\nEj segerns ära är jungfrulig mer, men är\nEn annans älskarinna?\n\nTEKMESSA.\n                      Lyssna, lyssna, folk!\nO ljufva stund, o bittra stund, o modersfröjd\nOch modersbäfvan, hvilka känslor likna er?\nJag darrar för din våda, barn, och tjusas dock\nI djupa hjärtat, då din unga själ förstår\nAtt älska vådans ära. Följ då, följ din håg!\nDess ledning sviker icke.\n\nFOLKET.\n                          Drottning, hejda bör\nDu detta mod, ej egga det. Hans lif är vårt,\nPå hans beror vår välfärd.\n\nTEKMESSA.\n                           Han är Ajas' son.\n\nEUBULOS.\nO konung, stäng ditt öra ej för folkets röst!\nDin store fader hörde ofta den och lät\nSin starka vilja böjas som ett rör af den.\nDu står ej ensam, faller också ensam ej;\nNej, tusen, tusen stå och falla jämte dig;\nSå tänk på oss tillika!\n\nEURYSAKES.\n                        Hvad begären I,\nHvad önsken I? Min vapenskrud, så är ert tal,\nSkall locka alla fiender mot mig, nåväl:\nSkall jag, för att ej krossas själf, förleda dem\nAtt krossa denne? Har Leontes räddat mig\nFör att af mig till återskänk få död för lif?\n\nLEONTES.\nJust denna gåfva, konung, vore hvad du bäst\nMig kunde ge. Säg, menar du, att lifvets lott,\nMot dödens hållen, vore mig den kärare?\nAf höge gudar manad, går jag pliktens väg\nEmot min fader; rosenströdd är banan ej.\nMen om ett grand af tacksamhet du tror mig värd,\nSå neka mig det medel ej, som bäst förmår\nGe följd åt hvad jag göra kan till ditt försvar:\nGif mig din rustning! Låt mig utan ändamål\nEj offra, hvad jag offrat. Skall jag dö, nåväl:\nFörmena mig ej glädjen att få dö, sen jag\nI mån af mänsklig svaghet uppfyllt gudars bud.\nGif mig din rustning, konung!\n\nTEKMESSA.\n                              Ser du, ädelmod,\nO son, finns äfven.\n\nFOLKET.\n                    Drottning, böj hans håg, att han\nBeviljar denne ynglings bön, så sant han vill\nVårt bistånd röna. Hvad Leontes kraft förmår,\nDet känna vi; din sons är än oss obekant.\n\nEURYSAKES.\nHa, vill man hålla denne för den starkare,\nSå må han pröfva, må han ta det läge fritt,\nDär bäst hans kraft kan lysa. Jag skall veta, jag,\nAtt finna faran, utan att den söker mig.\nJa, låt oss täfla! Följ, Leontes! Folk, ditt ord\nSkall efterkommas. Är jag nu dig obekant,\nSkall du mig lära känna. Märk dock först: din kung,\nHan lyder nu, men vill befalla nästa gång.\n\n\n\n\nFEMTE AKTEN.\n\n\n(Samma landskap som i föregående akt. Lätt skymning öfver nejden.)\n\n\n\nFÖRSTA SCENEN.\n\n    TEKMESSA med sin LEDSVEN.\nTEKMESSA.\nHur långt har solen hunnit nedom skogen ren?\nSäg mig, min ledsven, färgas skyn af purpur än?\nJag känner kvällens ljufva svalka kring min kind,\nFast inga fläktar röras. Blir det natt en gång?\n\nLEDSVENNEN.\nÄnnu är dagen vaken, fast med mattadt ljus.\nO drottning, blod kan hinna spillas ymnigt än,\nFörrän dess färg ej skrämmer skådarns öga mer,\n\nTEKMESSA.\nSå skall då striden vara länge än. O Zeus,\nNaturen lugnas, stormarna i dagens barm,\nDe somna förrän dagen; mänskans stormar blott\nFörsmå att hvila, trotsa vaksamt natten själf;\nBlott natten, sänd af döden, stillar allt.\n\nLEDSVENNEN.\n                                           Var glad,\nVar icke sorgsen, drottning, mer! Må striden fritt\nFörlängas, segern följer ju de våra nu.\n\nTEKMESSA.\nSå tycks det, prisad vare Zeus.\n\nLEDSVENNEN.\n                                Långt närmare\nBegyntes kampen. Länge ljöd af vapenbrak\nOch stridsrop nejden, åsklikt först, sen mattare,\nTills allt försvann i fjärran, ljudlöst vittnande,\nAtt fienden trängs undan mer och mer.\n\nTEKMESSA.\n                                      Du såg\nDe båda unga furstarne, min son och den,\nSom blef hans vapenbroder, bägge smyckade\nTill strid i bytta skrudar. Säg mig, lyste de\nFörnimbart öfver mängden?\n\nLEDSVENNEN.\n                          Som på himlens hvalf\nOrions tvenne stjärnor.\n\nTEKMESSA.\n                        Och emellan dem,\nDe två, dem själfva, såg du ingen skillnad, barn?\nFanns hos den ena eller andra ingenting,\nSom gaf ett företräde? Bar den ena ej\nSitt hufvud högre, syntes han ej skönare\nTill skick och anlet, manlig mer och mera djärf,\nBekräftande med blickens trots sin härskarbörd?\nHur var det, gosse?\n\nLEDSVENNEN.\n                    Drottning, fordrar du ett svar\nSom moder till den ena?\n\nTEKMESSA.\n                        Svaga hjärta, o,\nHur genomskinligt och hur obevakadt bor\nDu ej i modersbarmen! Nej, min ledsven, nej\nDet svar, jag fordrar, vare sanning främst af allt.\n\nLEDSVENNEN.\nDå säger jag, att ingen fanns, som kunnat se\nHos någondera af de båda drottarne\nI glans, i kraft, i ädelt skick en olikhet;\nMen som två örnar, kretsande kring fjällets topp,\nSå lika voro båda. Pansarskruden blott\nOch deras hjälmar, olikt prydda, skilde dem.\n\nTEKMESSA.\nOch anletsdragen?\n\nLEDSVENNEN.\n                  Något, innan skärmarne\nFrån fastare tillspända hjälmar föllo ned\nOch sänkte öfver blick och panna skuggor djupt.\nMen när det skett vid stridstrumpetens första ljud\nOch dager sedan föll på deras kinder blott\nOch ungdomsfriska läppar, då, då hade knappt\nDu själf, om dina ögons ljus du ägt ännu,\nPå annat än på deras vapen skilt dem åt.\n\nTEKMESSA.\nSå lika voro båda?\n\nLEDSVENNEN.\n                   Ja, så undransvärdt.\n\nTEKMESSA.\nO du, som bär egiden på jungfrulig arm\nMed makt att skydda skaror eller krossa dem,\nStridvana, segerskiftande gudinna, du!\nFörnim min bön, en moders denna gång dock ej;\nJag vet, en sådan vore ju för obekant,\nFör ringa för att finna väg till dig, till dig,\nDu otamdt höga, aldrig mänskligt kufvade.\nNej, hvad jag beder, flöder ur en källa fram,\nSå ren, så obesmittad af hvad mänskligt är,\nSom sprang den ur ditt sinne. Därför hör min bön!\nUr tacksamhetens helga källa flöder den.\nOmhägna i den långa stridens vilda ras\nVår hjälpare, den ädle, tappre ynglingen!\nSträck mild din sköld för honom, hvar en vingad pil,\nEtt uddhvasst spjut hans hjärta söker; spräng hvar hop,\nSom skockar sig fientlig, där hans bana går,\nAtt han ej öfvermannas. Oka du hans kraft\nAtt föra svärdet eldigt, mäktigt, segersällt,\nTills, höljd af ära, ändtligt han det sänka får\nFör den, hvars makt han grundat. Den! Gudinna, tål\nEn suck jämväl för honom dock! Om ära ej,\nOm skydd ej vågar den dig be; om skonsamhet\nBönfaller den allenast. Låt din vrede ej\nFör fadrens misstag drabba hans förföljda son.\nGöm Ajas brott i glömska; dårskap var dess rot,\nEn dårskap, stränga straffarinna, sänd af dig.\nTyst, ljud! O, har min arma suck, svårblidkade,\nFörtörnat dig? Hör, striden närmas åter, hör!\n\nLEDSVENNEN.\nDu irrar, härskarinna.\n\nTEKMESSA.\n                       Hör jag ej ett gny\nUr fjärran åter, gosse, doft, men tydligt dock?\nAthenes hämnd har vaknat, ve mig, arma, ve!\nDe våra vika, nalkas. Lyssna, hör, hvad brus!\n\nLEDSVENNEN.\nDet är den sista vågens dödssuck blott, hvars ljud\nOss når från uddens långt aflägsna, yttre strand.\nHaf tålamod och ansträng ej ditt öra så;\nSnart tystnar allt. Jag skönjer, vidt som blicken når,\nHur vattnen börja spegla mer och mer och gå\nTill nattlig hvila.\n\nTEKMESSA.\n                    Lyssna, svärdshugg, vapenbrak,\nFast dämpadt genom vida bygders mellanrum,\nFörnimbart dock!\n\nLEDSVENNEN.\n                Du villas. Bortom dälden där\nPå höga fjällets hjässa satt i cedrarna\nEn flock af dufvor. Vet, en falk slog ned bland dem;\nNu hör du deras vingslag.\n\nTEKMESSA.\n                          Är jag obekant\nMed dessa ljud, o gosse, dessa hälsningar\nFrån Ares, där sin blodbestänkta ban han går?\nHör jag dem första gången nu, för att lik dig\nFörväxla dem med vingslag af en dufvoflock?\nO, under år och åter år af fejder satt\nVid Simois och Xanthos stränder, dag från dag,\nTekmessa förr och såg och hörde striderna.\nSom nu så har hon ofta bäfvat förr, som nu\nHon skärpt sitt öra, längtande att spana ut\nHvart vapenlyckans skifte, oblidt eller blidt.\nDå var mig Ajas' lärare i hörselns konst,\nNu låter mig Eurysakes ej glömma den.\n\nLEDSVENNEN.\nVid alla gudamakter -- --\n\nTEKMESSA.\n                       Hvad bedyrar du?\n\nLEDSVENNEN.\nJag tror, att din förnimmelse bekräftas.\n\nTEKMESSA.\n                                         Väl!\nNär sköldar redan dåna högt mot spjut och svärd\nOch luften darrar för trumpetens kopparröst,\nDå börjar du att höra. Ack, den vreda mön\nFördrog ej, att min tunga nämnde Ajas' namn;\nNu skall hans son förkrossas.\n\nLEDSVENNEN.\n                              Långt, långt borta än\nÄr striden, ädla drottning; långsamt närmar sig\nDess dån och buller, hörbart knappt, fast du det hör.\nSnart kan det fjärmas åter.\n\nTEKMESSA.\n                            Ser du ingenting,\nSyns ingen nalkas?\n\nLEDSVENNEN.\n                   Ingen kan jag varsebli.\n\nTEKMESSA.\nDet prasslar tydligt bortåt kampens håll, gif akt!\nJag börjar skilja stegen af en skyndande.\nHvem kommer?\n\nLEDSVENNEN.\n             Underbara aning, ja, jag ser\nPå många båghålls afstånd mellan pinierna\nEn man, som hastar hitåt.\n\nTEKMESSA.\n                          Kan du skönja ren\nHans anletsdrag, om okänd eller känd han är?\n\nLEDSVENNEN.\nEj än, det skymmer.\n\nTEKMESSA.\n                    Bär han vapen eller ej?\n\nLEDSVENNEN.\nMig tycks, att i sin högra hand han bär ett svärd,\nKanske en bila, något ser jag glänsa där.\n\nTEKMESSA.\nOss lär han väl ej hota, hvem han\nÄr han ej redan nära?\n\nLEDSVENNEN.\n                      Ja, nu känner jag\nPå skick och gång vår Hyllos. Hitåt skyndar han.\n\nTEKMESSA.\nMed hvilket budskap? Arma barm, bemanna dig!\nEn glädjetidning bringar han visst ej, när han,\nDen djärfvaste bland djärfva, striden öfvergett.\nMen hör, han nalkas. Hyllos, länka hit din gång,\nKom, skynda, gosse!\n\n\n\nANDRA SCENEN.\n\n    DE FÖRRA. HYLLOS.\n\nHYLLOS.\n                    Drottning, jag har ilat hit,\nFör din skull skickad af din son.\n\nTEKMESSA.\n                                  O, lefver han?\n\nHYLLOS.\nVäl, att jag här dig funnit.\n\nTEKMESSA.\n                             Svara, lefver han?\n\nHYLLOS.\nHelt visst var han ej fallen, när han sände mig.\n\nTEKMESSA.\nVälsignad vare allbeskyddarn Zeus och han,\nSom förr en trogen stridskamrat hos Ajas stod,\nHärbrytarn Ares. Hjärta, hör, Eurysakes\nHar nyss ännu på jorden andats, tänkt på mig!\nSäg, var hans mod obrutet, var han utan sår,\nStolt, stark och manlig? Svara, yngling, svara fort!\n\nHYLLOS.\nOsårad syntes själf han vara, fast hans skrud\nVar blodbestänkt från hjässan till sandalerna,\nOch manlig och befallande stod han för mig.\n\nTEKMESSA.\nHan sände dig med uppdrag; hvilka voro de?\n\nHYLLOS.\nAtt föra dig från dessa stränder skyndsamt bort\nTill någon holme, någon ö vid kusten, där\nMer gömd du kunde vara.\n\nTEKMESSA.\n                        Himmel, är då allt\nFörloradt?\n\nHYLLOS.\n           Drottning, skynda, kom! Min båt är snart\nI ordning att dig motta. Kanske hinner jag\nTillbaka än till striden, innan allt är slut.\n\nTEKMESSA.\nSe ditåt, andas icke där Eurysakes?\nMitt lif är, där han lefver, annorstädes ej.\nFör, om du vill, mig närmare till honom; då\nJag följer dig, men bort från honom, -- trefaldt nej!\n\nHYLLOS.\nHvad står mig då att göra? Drottning, fruktansvärdt\nHar lyckan vändt sig; nya stålbeväpnade,\nStridvana skaror strömma till Leiokritos,\nOch våra leder glesna. Låt mig rädda dig,\nSå länge tid oss unnas.\n\nTEKMESSA.\n                        Hvilket våld kan jag,\nDen arma, blinda kvinnan ha att frukta för?\nMen om så helgdförgäten och så skoningslös\nEn född af kvinna vore, att han såg min nöd\nOch ville den föröka, hvad förmådde han?\nDen finge ej förstoras, om Eurysakes\nI lifvet vore; om han dött, den kunde ej.\n\nHYLLOS.\nÄr det ditt ord, det sista?\n\nTEKMESSA.\n                            Mitt beslut du hört.\n\nHYLLOS.\nDå skyndar jag tillbaka. Kampen närmar sig;\nJag måste till de våra.\n\nLEDSVENNEN.\n                        Drottning, Hyllos' arm\nSyns blöda.\n\nHYLLOS.\n            Blott en rispa af Timokles' spjut;\nHan kastar det ej mera.\n\nTEKMESSA.\n                        Gå ej än, blif kvar,\nLåt mig förbinda såret först; min hand är van,\nDen varsnar mycket, fast den saknar ögats hjälp.\nMin ledsven, fort till källan vid vår boning, du,\nAtt hämta vatten.\n\nHYLLOS.\n                  Vatten! Ja, en kylig dryck\nSkall vederkvicka efter brännhet kamp och törst.\nJag dröjer några ögonblick.\n\nTEKMESSA.\n                            Räck mig din arm,\nAtt jag den undersöka får. Emellertid\nBerätta du om striden; säg, hur visar sig\nI den din unga konung?\n\nHYLLOS.\n                       Akta!\n\nTEKMESSA.\n                             Spjutets udd\nHar skurit djupt, en skadad åder blöder än.\nEn bindel blott att börja med, tills vatten fås\nHur stred din konung?\n\nHYLLOS.\nLejonväldigt, där han fick.\n\nTEKMESSA.\nFick strida? Yngling, öfverflödigt måste väl\nDen lotten honom unnats.\n\nHYLLOS.\n                         Alltfrån första stund\nBemärkte man, hur alla flydde, hvar han kom.\nSjälf drotten, själf Leiokritos, våldskonungen,\nSom, fastän åldrad, kämpade med ungdomseld,\nVek för din son som för en pestsjuk, sökte strid\nPå annat håll och ropte åt de sina högt\nAtt honom undfly.\n\nTEKMESSA.\n                  O, de bytta vapnens svek!\nÄn då Leontes, gosse?\n\nHYLLOS.\n                      Honom sökte man,\nKring honom trängdes skarorna, stormhotande,\nSom åskmoln kringom fjället.\n\nTEKMESSA.\n                             Och den ädle, han?\n\nHYLLOS.\nStod stark, orubblig, värjande hvart anfall af,\nTills strålen kom, som hjälpte skingra skyarna.\n\nTEKMESSA.\nMin son?\n\nHYLLOS.\n         Just han.\n\nTEKMESSA.\n                   Han räddade sin räddare\nI ädel växling. Hvilket härligt bud du bär!\n\nHYLLOS.\nSå gjorde han, dock ej i ädel växling blott,\nMen gäldande den andres offer tusenfaldt.\nTy oupphörligt, hvarje gång han sprängt en hop\nOmkring Leontes och från honom skilts igen,\nSåg han den trogna vännen omges af en ny\nOch kom med hjälp ånyo. Mera vaksamt har\nEj konungsörnen, sväfvande kring rymderna,\nSitt öga fäst på nästet, på de sinas bo,\nÄn han på platsen, där hans vapenbroder stred.\nOch sågs en fara hota, var han där, och sågs\nDen fjärmad åter, kretsade långt borta han.\nSå fortfor striden.\n\nTEKMESSA.\n                    Fortfar den ej så ännu?\n\nHYLLOS.\nEn öfvermäktig skara, förd af Rhaistes, kom\nFörstärkande vår fiende till sist. Då bröts\nDe våras tro på seger, och med tron på den\nVar deras motstånd brutet. Spridda, skingrade,\nFörföljas, öfverflyglas de och falla nu\nPå återvägen hitåt.\n\nTEKMESSA.\n                    Än Eurysakes?\nHvad gör han, och Leontes? Skynda, svara, säg!\n\nHYLLOS.\nDe fäkta, drottning, icke skilda mer; de stå\nBredvid hvarandra, sida invid sida nu,\nSom man bland hungertärda vargar ser ett par\nHögvuxna fålar kämpa, värnande hvarann.\nBlott långsamt ge de vika, sälja hvarje steg\nFör blod allenast.\n\nTEKMESSA.\n                   Väjer än Leiokritos\nDen ena, som tillförne?\n\nHYLLOS.\n                        Blott på afstånd syns\nHan öfvervaka striden, ständigt ropande\nMed ängslans stämma: \"Akten, döden ej min son,\nDen andre endast, den i Ajas' vapenskrud!\"\n\nTEKMESSA.\nDen arme, hvilken sällsam, djup förvillelse\nOmtöcknar ej hans sinne? Just sin fiende,\nJust den, hvars fall han önskar mest, beskyddar han\nOch vill förgöra honom, som han rädda vill.\nMaktlysten må han vara, hjärtlös är han ej,\nDet märks dock klart. Ett fadershjärta klappar än\nInom hans barm, förlåter, bäfvar, älskar än.\nO, den beklagansvärde!\n\nHYLLOS.\n                       Vill du ägna mig\nÄnnu din sista omsorg, är din ledsven här.\n\nTEKMESSA.\nSå släck din törst och räck mig vattenkärlet sen\nOch armen äfven.\n\nHYLLOS.\n                 Hör, hvad rop, hvad vapenbrak,\nHvad sorl ren nära! Drottning, låt mig rädda dig! --\nDu vill det ej? Nåväl då, denna svala dryck\nHar styrkt mig, lifvat mina krafter underbart;\nMitt sår är ringa, striden kallar mig, jag går.\n\n                                         (Går.)\n\n\n\nTREDJE SCENEN.\n\n    TEKMESSA med sin LEDSVEN.\n\nTEKMESSA.\nEj än!\n\nLEDSVENNEN.\n       Han är försvunnen.\n\nTEKMESSA.\n                          Djärfva ungdomsmod!\nZeus skydde honom, gudars skydd behöfves snart,\nOm ynglingen skall räddas; så allhärjande,\nSå närmad hotar faran.\n\nLEDSVENNEN.\n                       Ve, de synas ren!\n\nTEKMESSA.\nHvad ser du?\n\nLEDSVENNEN.\n             Spridda hopar mellan skogens träd,\nPå kullarna, på bergen, drottning, öfverallt\nFörföljande, förföljda, i förvirrad fart.\nHär kommer en.\n\n\n\nFjärde scenen.\n\n    DE FÖRRA. EN FLYENDE.\n\nDEN FLYENDE.\n               O, hjälpen, hjälpen, rädden mig!\nHvar finner jag en tillflykt, en försvarare?\nDe våra skördas, falla. Själfva drottarne,\nDe två, som längst af alla stodo strömmen mot,\nTätt till hvarandra slutna, äro sprängda nu\nÅt skilda håll och föras med dess vilda brus.\nFörbi är allt.\n\nTEKMESSA.\n               Feghjärtade, bort med ditt skrän;\nTag båt vid stranden, fräls ditt arma lif och tig!\n\nLEDSVENNEN.\nDen usle! Ha, han följer oförskämdt ditt råd.\n\nTEKMESSA.\nVill du ej göra likaså?\n\nLEDSVENNEN.\n                        Nej, drottning, nej,\nDig öfverger jag icke, minst i denna stund.\n\n\n\nFEMTE SCENEN.\n\n    DE FÖRRA. RHAISTES (flyende, upphinnes af LEONTES).\nLEONTES.\nFörgäfves vill du undgå hämnden; se, mitt svärd\nÄr öfver dig, du niding, gör din räkning kort!\n\nRHAISTES.\nRöst, anlet! O, hvad villa! Ser jag, furste, dig,\nMin egen konungs ädle son? Förbarmande,\nOm du i verkligheten är, hvad du mig syns!\nJag kastar mig på jorden ned för dig i bön:\nTag ej mitt lif, tag lösen! Se, mitt hus är rikt,\nJag äger gods, klenoder, länderier, guld;\nTag mycket eller litet, endast skona mig\nOch döda icke!\n\nLEONTES.\n               Ödmjuk är du nu; du var\nEj sådan, när du hetsade din skara nyss\nMot mig och mina vänner.\n\nRHAISTES.\n                         Straffa ej ett fel,\nSom kom af min förvillelse, mitt misstag blott!\nHur kunde jag dig känna i den skrud, du bär?\nI denna skymning för vår fiende, för den,\nSom hotade din faders välde, höll jag dig\nOch lydde blott min konungs vilja, då jag stred.\nMen se, jag kastar mina vapen bort och står\nSom obeväpnad, bedjande inför dig nu\nOch tigger dig om lifvet.\n\nLEONTES.\n                          Gå! För ädelt är\nDet svärd, jag bär, att straffa dig, gå vapenlös\nOch vittna om din nesa.   (Vänder sig bort.)\n\nRHAISTES.\n                        Dock, till återskänk\nFör lifvets gåfva tag min gåfva, denna dolk!\n\nLEONTES.\nGiftfyllda orm, du stungit mig; men lof ske Zeus,\nÄn har jag kraft att hämnas!   (Stöter ned Rhaistes.)\n\nRHAISTES (döende).\n                             O Erinnyer,\nEr, er är skulden, att mitt järn ej tog mer djupt.\nEr var jag genom lifvet, blir i döden er.   (Dör.)\n\nLEONTES (sättande sig ned på en häll).\nMitt bröst är träffadt, skuggor skymma ren min syn,\nDen långa nattens antåg tyst bebådande.\nNu, Dike, är ditt offer redt, förblöder snart\nOch hvilar kvalförlossadt på ditt altar sen.\nO ljufva fröjd af döden, när den kröner sist\nEn kamp, som för det rätta kämpats lifvet ut!\nHvad vore kungaspiran mig, hvad lifvets lust\nAf ungdom, kärlek, njutning mot min visshet nu,\nAtt ingenting skall skilja mig från henne mer,\nDen gudahöga, som jag helgat lif och död.\n\nTEKMESSA.\nJag hör din stämma, dyre, och jag känner den\nOch ropar ve och tusenfaldigt ve, när jag\nAf dina ord förnimmer, att du sårad är.\nKan intet till din räddning göras, kan jag ej\nDig bistå?\n\nLEONTES.\n           Fåfängt, drottning, bjuder du din hjälp.\n\nTEKMESSA.\nFörsmå den blinda kvinnans omsorg ej, hon ser\nMed sina fingerspetsar och sitt hjärta än.\nKom, om du mäktar komma, eller kommer jag\nTill dig; säg, hur du önskar.\n\nLEONTES.\n                              Låt mig slumra hän\nI stilla ro! Min lefnad var min sorg; min död,\nDen blir min glädje, låt mig ostörd äga den.\nMen efter ödet vänligt unnat mig en vän\nAtt anförtro min enda afskedshälsning åt,\nSå tag den nu och för den till Leiokritos.\nSäg honom, att den sista suck, Leontes drog,\nVar ägnad honom för hans faderskärleks skull.\nDet skall den gamle trösta, ty jag känner djupt,\nAtt han behöfver tröstas, då han hör mitt fall.\nSäg honom ändtligt ytterst, att mitt hopp står fast\nPå vår förening åter, när i Hades' natt\nEj kungamantelns skimmer bländar mer hans syn;\nTy här var det ej hat, men plikt, som skilde oss.\nMen stridens svallvåg brusar hit. Min sista kraft,\nRäck till att än den möta!\n\n    (Stiger sviktande upp och ställer sig stridsfärdig)\n\n\n\nSJÄTTE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. LEIOKRITOS (häftigt framrusande).\n\nLEIOKRITOS.\n                            Ha, en lycklig syn!\nHar jag dig slutligt funnit, folkförledare?\n    (Hugger ned Leontes.)\nTag detta för min spira, som din fräcka hand\nHar velat från mig rycka. Se, så slute städs\nHvar oförvägen störare af landets fred!\n\nTEKMESSA.\nVe, trefaldt, fyrfaldt ljude ve och klagan här!\n\nLEIOKRITOS.\nSå är det gjordt, och nu i glädje vänder jag\nMig bort från denne, bort från blod och fasor, bort\nFrån hot och vrede, främst till den, som segern gaf\nOch gaf mitt välde trygghet genom dennes fall.\nZeus, konung öfver konungar, allhärskare,\nTag mot den tack, jag ägnar dig på böjda knän,\nOch hör med blidhet åter, när för hägn och nåd\nJag lofvar åt ditt altar hekatombers gärd.\nEtt vet jag dock, ett offer, dig långt kärare\nÄn feta stycken af förblödda hjordars kött;\nDet är ett bränneoffer då, när mänskan, rörd\nAf dig till mildhet, bränner upp sitt hat, sin hämnd.\nDet offret kan jag helga dig i denna stund.\nHitåt, mitt folk, er konung kallar, närmen er!\n    (Till folket, som samlas omkring honom.)\nSen! Den, som stod mitt välde efter, ligger där,\nOch ingen fruktan tvingar mig att strida mer;\nSå spriden er åt alla håll och ropen frid,\nFrid och försoning öfverallt, förlåtelse\nÅt dem, som felat, nåd och kärlek åt enhvar.\nMå intet blod mer flyta, blod har flutit nog.\nFörkunnen det, förkunnen för Leontes främst,\nHvarhelst han träffas, att hans faders famn är tom\nOch väntar honom, skynden!\n                             (Folket skingrar sig.)\n\nTEKMESSA.\n                           Olycksfödde man!\nÄr du i verkligheten den, du vara tycks,\nLeiokritos, då tusen gånger ve dig, ve!\n\nLEIOKRITOS.\nHvem är, som stör med verop djärft min segerfröjd?\nHa, är det du, osälla? Så jag kallar dig,\nFast med ditt namn ej obekant, ty säkert är\nDu den Tekmessa, om hvars ankomst hit jag sport.\n\nTEKMESSA.\nDu gissat rätt, du blinda mål för Dikes hämnd.\n\nLEIOKRITOS.\nBlind är du själf, för gudars hämnd ett mål också.\n\nTEKMESSA.\nVe och förtviflan öfver dig!\n\nLEIOKRITOS.\n                             Men nåd och frid\nUtöfver dig, du arma moder, om af nåd,\nAf frid du mer kan hugnas. O, din bitterhet\nÄr mig ej svårförklarlig; låt den mildras dock.\nOm ödet mig har tvungit att beröfva dig\nDin största fröjd i lifvet, så behjärta väl,\nAtt tvång, ej vilja, vållade, hvad ondt dig skett.\nHvad dig kan återgäldas för din son, var viss,\nDet skall bli gäldadt: aktning, kärlek, vård och skydd\nPå denna ö, om hemvist här du välja vill.\nOm du vill flytta hädan till ett annat land,\nDet vare fjärran eller nära, skall ett skepp\nMed vald besättning och med håfvors öfverflöd\nLedsaga dig: allenast lägg din vrede ned;\nDen bränner djupt mitt sinne.\n\nTEKMESSA.\n                              Som hvart vänligt ord\nAf dig mitt sinne bränner. Ledsven, tag min hand\nOch för mig till den fallne.\n\nLEIOKRITOS.\n                             Räck din hand åt mig,\nEn lika villig ledsven, men dig värdare.\n\nTEKMESSA (böjande sig ned bredvid den fallne).\nO dyra stängel, skördad i din ålders vår!\n\nLEIOKRITOS.\nDu ser en mänskoplantas ofta sedda lott.\n\nTEKMESSA.\nAck, snart skall den, som gjutit detta ädla blod,\nFörnimma, hvems han gjutit.\n\nLEIOKRITOS.\n                            Kvinna, hota ej!\nHot stärker ej den svaga, hennes makt är sorg.\n\nTEKMESSA.\nMin sorg, fast stor, är ringa mot hvad din skall bli.\n\nLEIOKRITOS.\nDin spåkonst skrämmer lika litet som ditt hot.\n\nTEKMESSA (lossande Leontes hjälm och upplyftande hans hufvud).\nSe detta anlet och bekräfta, hvad jag spått.\n\nLEIOKRITOS.\nLeontes!\n\nTEKMESSA.\n         Känner fadren ändtligt nu sin son?\n\nLEIOKRITOS.\nLeontes!\n\nTEKMESSA.\n         Ja, det ädla offret nämndes så.\n\nLEIOKRITOS.\nLeontes! Har ohjälpligt gudars straff mig nått,\nÄr allt förbi?\n\nTEKMESSA.\n              Ditt skarpa järn har skurit djupt\nOch öppnat lifvets fängselboning; död är kvar.\n\nLEIOKRITOS.\nDöd för mitt svärd, död! O, hur är ej människan\nInför de höge, evige ett ringa ting;\nI all sin storhets allvar knappt en lek för dem!\nSå må hon akta deras vilja, icke sin.\nTy handlar hon för egen skull, för deras ej,\nSkall hvad hon gör blott göra hennes undergång.\nDöd för mitt svärd! Så, gudar, var ert stränga råd.\nDöd, och hvad bittrast kännes, död med hat kanske\nSom lifvets sista känsla i sin barm mot den,\nSom tusen gånger velat ge sitt lif för hans!\n\nTEKMESSA.\nNej, om din sorg kan mildras af ett trösteord,\nSå hör det: in i döden än han höll dig kär.\n\nLEIOKRITOS.\nHvem gaf dig denna visshet?\n\nTEKMESSA.\n                            Han, hans sista suck,\nHans sista hälsning ägnad dig, just när du kom.\n\nLEIOKRITOS.\nO, dyra barnahjärta, fick du sådan lön?\nDock, fast din kärlek öker tusenfaldt min skuld,\nÄr den min tröst tillika. Så, Leontes, har\nAf dig i döden som i lifvet jag mitt allt.\nO, att likväl jag kunnat mindre älska dig\nOch mera följt din maning, när så mången gång\nFör maktens falska skimmer du mig varnade!\nMen höll jag väl för min skull kungaspiran kär?\nNej, blott för din; att kunna ge den dig i arf\nBetryggad, vördad, fruktad, därför stridde jag\nMot dig, mot gudar, mänskor, ja, emot mig själf.\nOch nu, du mina drömmars kung på Salamis,\nSof utan kungakrona, men dess sorger fri;\nSof i de höga gudars hägn, hvars rätter du\nPå jorden hägnat! Jag får icke somna så.\nDock må jag tömma utan klagan denna kalk,\nI visshet att den räckts mig af de himmelska,\nFör att ock jag bevittna skulle deras makt.\nJa, rördt af deras vilja blir det svåra lätt\nOch möjligt hvad omöjligt synts, det vittnar jag.\n\nTEKMESSA.\nHör opp! Vår fiende du varit, är det än,\nDock sönderslita dina ord mitt innersta.\n\nLEIOKRITOS.\nHvad kallar du mig fiende? På jorden blott\nBor fiendskap; jag tillhör icke jorden mer.\nMin värld är lugn, är Hades, där Leontes bor.\n\n\n\nSJUNDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRE. EN KRIGARE, framstörtande.\n\nKRIGAREN.\nJag ilat hit, i spåren följd af fienden.\nUpp, konung, om ditt välde du försvara vill,\nDet hotas.\n\nLEIOKRITOS.\n           Hotas? Maktlöst når mig nu allt hot.\n\nKRIGAREN.\nNej, tro mitt ord och undra öfver stridens spel,\nHur den för ringa orsak plötsligt växla kan.\nDu såg vår seger, tryggad syntes den. Nåväl,\nVi förde fram ditt budskap till de kämpande,\nVi ropte ut försoning, frid, förlåtelse\nOch nämnde, att ditt svärd ren nått Eurysakes.\nDå höjde den, vi hållit för Leontes, djärft\nSin hjälm från pannan, straffande med anletsdrag\nOch ord för lögn vår sägen. Konung, om du sett\nDe dina då i denna stund! Ej höjdes mer\nEtt svärd, en lans; förstenad syntes en, som om\nHan sett en död upplefva; andra brusto ut\nI klagan, tolkande sin aning, att din son\nVar den, som fallit, fallit för sin faders svärd.\n\nLEIOKRITOS.\nO, hårda sanning!\n\nKRIGAREN.\n                  Mängden, konung, drog sig bort\nFrån tummelplatsen, yttrande med ohöljdt trots,\nAtt för Leontes ensam, för hans härskarrätt,\nDe gått till striden.\n\nLEIOKRITOS.\n                      Som hans arma fader själf.\n\nKRIGAREN.\nNu storma våra fiender församlade,\nFörstärkta åter. Motstånd frestas knappast mer.\nHör, hör, de komma, nalkas! Skynda, rädda dig!\n\n\n\nÅTTONDE SCENEN.\n\n    DE FÖRRA. EURYSAKES. EUBULOS. HYLLOS med en tropp beväpnade.\nEUBULOS.\nJag varsnar mannen.\n\nHYLLOS.\n                    Hitåt, konung; han är här!\n\nEURYSAKES (höjande sitt svärd öfver Leiokritos).\nDig har jag sökt. Nu vörda gudars straff och dö!\n\nLEIOKRITOS (slående svärdet ur hans hand).\nBort, yngling, rör ej den åt döden vigda, du!\nFör högre makter faller han, men ej för dig.\nSe detta blod på spetsen af mitt blanka svärd,\nDet stammar från mitt hjärta, vill tillbaka dit.\nMen du, tag hvad så afundsvärdt dig synes, tag\nEn konungs namn och välde! Hades' skuggor ha\nEj större tomhet, endast större frid än de.\nJag själf, jag säger lifvets svek ett långt farväl.\n    (Kastar sig på sitt svärd och dör)\n\nEURYSAKES.\nO moder, min är segern, gläds, jag härskar nu.\n\nTEKMESSA.\nBehärska då din stolta glädje främst och tänk\nPå segrarns plikter: saktmod, mildhet, tacksamhet.\n\nEURYSAKES.\nRättvisa ock, lägg denna till! Välan, mitt kall\nBegynner jag med tacksamhet. Du döde, du,\nMin trogne vapenbroder, dig tillhör den främst,\nNäst alla höga gudar, som beskyddat mig.\nO, att du lefde, att jag finge höja dig\nI glans invid min sida, tills på Salamis\nTvå tvillingsstjärnor dyrkades som fästets två.\nMen du är fallen, glänser snart i minnet blott.\nEubulos, Hyllos, trogne vänner, er förtror\nJag nu hans lämning, bringen den i edert tjäll,\nTills med en grafvård, stoltare än någon kungs,\nJag får den hedra; vänten själfve sen er lön.\nOch äfven er, er andra alla, som för mig\nEj skytt att möta döden, ägnar jag min tack\nOch lofvar vedergällning. Svika skall jag ej,\nDock välja andra medel, än tyrannen valt.\nTy icke vill jag plundra mina fiender,\nAtt mina vänner rikta, som hans vana var.\nOch nu, o moder, svara, är jag kvitt min skuld\nAf saktmod, mildhet, tacksamhet?\n\nTEKMESSA.\n                                 Betalningen\nDu börjat blott, dock gläder denna början mig.\n\nEURYSAKES.\nEn fordran än, rättvisans, återstår, och den\nSkall gäldas ock till sista skärf. Se hit, mitt folk!\nHär ligger den, som vållat blodsutgjutelsen\nPå denna ö, och vid hans sida den, som var\nHans bundsförvant i arghet. Männer, samlen er\nOch släpen båda, härskarn och hans tjänare,\nHögst upp på vilda Xuthosbergets kala topp.\nNär dit I hunnit, sliten deras skrudar af\nOch lämnen deras nakna kroppar skyddlöst kvar,\nAtt luftens hungertärda gamar lättare\nMå finna dem och mätta sig med deras kött.\n\nTEKMESSA.\nSon, hvilken omild gudom gaf dig detta råd?\n\nEURYSAKES.\nRättvisans heliga gudinna, Dike själf.\n\nTEKMESSA.\nHon vill ej, att du kräfver sådan hämnd af den,\nSom gaf den ädlaste bland dina vänner lif.\n\nFOLKET.\nFör sonens skull, o konung, skona nu hans far!\n\nEURYSAKES.\nSin lön får sonen, fadren, han må få sitt straff.\n\nTEKMESSA.\nDu nämnde Dike; bjuder hon dig rycka djärft\nFrån underjordens stränga makter deras rätt,\nDå du åt gamar, ej åt dem den döde ger?\n\nEURYSAKES.\nEj fattar jag, hur gudars rätt förnärmas kan\nDäraf, att denne utan graf blir gamars rof.\n\nTEKMESSA.\nKortsynta barnatanke, hvad du irrar lätt!\nHvem tillhör väl den döde, den som slutat af\nSin räkning ren med mänskor, om ej gudarne?\nSe blott mot kvällens skyar, lär dig lag af dem.\nEn stund de skimrat under fästet, nästa stund\nGer fästet dem i stilla skurar åter bort\nÅt deras ursprung, jorden. Fattar bilden du?\nSom de, så sändas ock ur Hades' dunkla djup\nUtaf dess gudar svaga töckenbilder opp\nAtt gå en tid i dagens ljus med mänskonamn.\nDu ser dem skifta, stråla, mulna, sörja, le\nI dag; kanske i morgon ren är leken slut.\nMen strängt tillbakakräfva gudarne sitt lån,\nOch ve den mänska, som dem djärfs förhålla det.\nO, du mitt hjärtas älskling, trotsa icke dem:\nLåt lätt min varning finna vägen till ditt bröst\nOch gif åt jorden denne! Bröt han ock, nåväl,\nSå bryt ej du!\n\nFOLKET.\n               Hör, konung, hör din moders råd,\nTy strafflöst vägrar ingen här den döde graf.\n\nEURYSAKES.\nVäl fruktar jag ej underjordens gudar, om\nDe himmelska jag vördar genom dennes straff;\nDock, dyra öga, moder, vill jag lyda dig.\nSlå bort din oro, jordas skall min fiende,\nFör din skull offerhedrad som en skattad vän.\nEj kan mitt sinne bärga hatets natt, när ditt\nDäröfver outtömligt kastar solljus blott,\nDu hviloglömska källa af försonlighet!\nNej, redas skall Leiokritos en graf också\nInvid hans sons, min hätska oväns vid min väns,\nOch gömmas skall med båda ock i mullens djup,\nHvad kämpar älska att i griften äga än,\nDen trogna vapenskruden: pansar, svärd och hjälm.\nEn vård, konstnärligt formad, skall jag ställa sen\nPå fadrens som på sonens graf, med bådas namn\nOch äreskrifter huggna in i marmorn djupt.\nMen kommer sen en obekant till denna ö,\nSer dessa namn och frågar häpnande: \"Var ej\nDen döde här er konungs bittra fiende?\nHvem har då, medan härskarn lefver än i glans,\nDjäfts för hans ögon resa denna minnesten?\"\nDå skall det svaras: \"Ädle främling, undra ej!\nTvå makter gjort det, starkare än härskarn här:\nEtt sonligt hjärtas kärlek och en moders bön.\"\n\n\n\n\n\n\nPSALMER.\n\n\n\nN:o 2.\n\nHerrans bud.\n\nHvad säger nu vår Herre Gud,\nHvad har han lärt och skrifvit\nOm dessa helga tio bud,\nDem han oss hafver gifvit?\nDet må enhvar begrunda väl\nOch akta så sin dyra själ,\nAtt han från dem ej viker.\n\nDet säger Gud: Jag Herren är\nEn hämnare för alla.\nBetänkom, hvad det innebär:\nTill doms skall han oss kalla.\nEn faders är hans hjärtelag,\nDock har till synd han ej behag,\nHan låter sig ej gäckas.\n\nFörskräckelig är Herrans harm,\nHo kan dess botten mäta?\nHan säger: Mäktig är min arm\nAtt nå dem mig förgäta,\nAtt kräfva straff, då jag är vred,\nAf barnen intill fjärde led\nFör fädernas missgärning.\n\nHvem vågar trotsa honom mot,\nHvem är så stark som Herran?\nAll världen mörknar för hans hot\nOch skälfver när och fjärran;\nOch slår han med sin vredes hand,\nDå lossna jordens fasta band,\nOch himlars fästen ramla.\n\nMen nåd och frid han lofvar dem,\nSom dessa buden hålla;\nDem vill han taga till sig hem\nOch idel godt förvålla;\nDem vill han ock på jorden ge\nTröst, hugnad och välsignelse,\nSå länge lifvet varar.\n\nSå må vi akta grant uppå,\nNär Herrans bud vi höra,\nOch gärna på hans vägar gå\nOch gladt hans vilja göra.\nFörläna oss där nåder till,\nO Gud, som ingens ofärd vill;\nPå dig vi oss förtröste.\n\n\n\nN:o 3.\n\nGuds helga bud förnimmer jag,\nDe äro för mig dag för dag;\nMen ser jag, hur jag fyllt dem opp,\nDå brista mig båd mod och hopp.\n\nI synd jag född och aflad är,\nTill synden står ock mitt begär;\nHvar dag föröks mitt syndamått,\nI mig bor intet, som är godt.\n\nJag vaknar mången gång förskräckt,\nUtaf Guds Helga Anda väckt,\nOch ville gråta blod därvid,\nAtt Gud ej kan mig vara blid.\n\nMen skall jag ändra hjärtelag,\nÄr kraft och håg hos mig för svag;\nJag suckar, när mig ångren slår,\nMen är i dag dock som i går.\n\nHvem skall mig bistå i min nöd,\nHvar skall jag söka tröst och stöd,\nAtt jag ännu kan hålla ut\nOch kämpa till ett saligt slut?\n\nO Jesu, du min frälserman,\nAllena du mig hjälpa kan,\nJa, låg all världens skuld mig på,\nDu kunde hjälpa mig ändå.\n\nSäg, att på dig jag lägga får\nDen blodsdom, som emot mig står,\nSå vet jag, hvar jag finner fred,\nDå bäfvan vill mig trycka ned.\n\nSen sänd din Anda, som ej mer\nMig skrämmer då, men glädje ger,\nUpplyser, hvad som mörkt mig är,\nOch, då jag sviktar, kraft beskär.\n\nDu skrifvit med din blod så röd,\nAtt du ej vill den fallnas död;\nDen skriften låt mig ställa mot\nNöd, ängslan, skuld och lagens hot.\n\n\n\nN:o 10.\n\nHerrans bön.\n\nFader öfver fäder alla,\nFader, som i himlen är,\nHör oss, när vi dig åkalla,\nSåsom barn en fader kär;\nDu all världens tröst och hamn,\nHelgadt varde, Gud, ditt namn!\n\nKonung, stor och utan like,\nLåt af din barmhärtighet\nTill oss komma här ditt rike,\nSom förblir i evighet.\nHeligt lif och salig frid\nHärska låt för synd och strid!\n\nGif, att vi vår lust ej skilja\nFrån din lust och glädje mer,\nSke på jorden, Gud, din vilja,\nSåsom den i himlen sker;\nKärare från dag till dag\nBlifve oss ditt välbehag.\n\nDu, som kan, när dig behagar,\nSända rikdom eller nöd,\nGif i dag som andra dagar\nOss vårt dageliga bröd,\nBröd, att kroppen lefva må,\nBröd för själen likaså.\n\nGif, att vi i frid få vandra\nDenna korta lefnadsstråt;\nSåsom vi förlåta andra,\nVåra skulder oss förlåt!\nNåd låt gälla fullt förut,\nInnan ytterst rätt kräfs ut.\n\nVärlden söker oss bedraga\nMed sin sötma, konst och sed;\nOss, så bräckliga och svaga,\nEj i frestelse inled;\nI all glädje med oss blif,\nI all sorg förtröstan gif!\n\nMycken är vår brist, dess värre!\nIngens ofärd dock du vill:\nFräls oss ifrån ondo, Herre,\nKom med nåd och hjälp oss till,\nNär oss trycker timlig nöd,\nNär oss hotar evig död.\n\nDitt är riket; evigheten\nSkall ditt väldes slut ej se:\nMakten, äran, härligheten,\nEnsam dig tillhöra de.\nLof och ära vare dig,\nGud, vår Gud, evinnerlig!\n\nAmen, ja, det skall så hända.\nHimmel kan förgås och jord,\nMen din nåd skall ej sig ända;\nEvigt är ditt löftes ord.\nHerre, oss din nåd bete;\nAmen, ja, det skall så ske!\n\n\n\nN:o 12.\n\nDöpelsen.\n\nLåt barnen komma hit till mig,\nFörmener dem det icke:\nDu sagt det, Jesu, och till dig\nVi tröstligt barnen skicke.\nMed tro på löftet af din mund,\nSom aldrig kan bedraga,\nVi döpa dem till ditt förbund,\nAtt du dem må upptaga\nOch från all synd rentvaga.\n\nHär är den rätta lifsens saft,\nDen ingen du förmenat,\nEtt vatten, med din Andas kraft\nUti ditt ord förenadt,\nEtt bad, däri din dyra blod\nOsynligt sig nedsänker,\nEn nådens, icke vredens flod.\nSom gamla mänskan dränker,\nMen lif den nya skänker.\n\nO Jesu, till ditt helga dop\nLåt samlas folken vida,\nFöröka dina trognas hop,\nLär dem ditt namn utsprida,\nAtt snart på hela jorden här\nDin seger måtte vinnas,\nEtt fårahus, en herde kär\nI helig endräkt finnas\nOch saligheten vinnas.\n\n\n\n\nKonung Davids psalmer.\n\n(Originaler och bearbetningar.)\n\n\n\nN:o 27.\n\nDen 8 kon. Dav. ps.\n\nHär är ditt namn, o Gud, ej stort,\nOch härligt öfver alla,\nEhvar det blifver nämndt och spordt\nAf dem, som dig åkalla!\nEj talas ord, ej stämmes ljud,\nSom klingar, som ditt namn, o Gud,\nPå fromma läppar ljuder.\n\nDär världens makt slår ned med hot\nPå den, som det förkunnar,\nUpprättar du en makt emot\nAf barns och spenbarns munnar;\nDu låter stenar ropa det\nOch luftens flock ej blifva mätt\nPå lust att det besjunga.\n\nJag ser mot jorden, och du är\nTillstäds, hvart jag mig vänder.\nJag ser mot himlarne, och där\nGå verk af dina händer.\nDin ära, Herre, är ej skymd,\nDen strålar klar från stjärnors rymd,\nSom den ur stoftet lyser.\n\nO, hvad är mänskan, att så mån\nDu vill om henne vara?\nO, hvad är människones son\nAtt så din nåd erfara?\nEn tid förskjuten, snart på nytt,\nHar han sin kamp i seger bytt,\nAf dig med ära krönter.\n\nDu gifver allt uti hans makt,\nGör honom stor allena;\nHan ser för sina fötter lagdt\nDitt verk att honom tjäna.\nDu honom till en herre gör\nUtöfver allt, hvad dig tillhör,\nFast han i svaghet föddes.\n\nSå må väl prisas högt din nåd,\nDin mildhet aldrig glömmas,\nDin vishets djup och dina råd\nI evighet berömmas.\nGud, ljufligt är ditt namn, o må\nDet äradt och välsignadt gå\nFrån släkte och till släkte.\n\n\n\nN:o 37.\n\nDen 19 kon. Dav. ps.\n\nI himlars rymd sin konung ärar,\n  Himlars härar\nPrisa den, dem väsen gett;\nFästet skaparns namn förkunnar,\n  Stjärnemunnar\nSjunga utan hvila det.\n\nDagen spegla vill för dagen\n  Anletsdragen\nAf den sol, som evig är;\nNatt, som var, åt natt, som blifver,\n  Budskap gifver,\nAtt den Högste spiran bär.\n\nHvar ett språk förnims och höres,\n  Tunga röres,\nHvar ett ord kan talas här,\nHvar en suck, ett ljud kan höjas,\n  Stämma böjas,\nAllt om Herran vittne bär.\n\nAllting skapadt lyder Herran,\n  När och fjärran,\nI hans vilja röres allt.\nSkåda dagens konungs bana,\n  Se och spana,\nGår han ej, som Gud befallt?\n\nSom en brudgum fram han träder,\n  Ler och gläder,\nTröttnar och till hvila går;\nNästa dag han syns med samma\n  Väg och flamma\nSom för tusen, tusen år.\n\nVill du lifvets visdom finna,\n  Vill du vinna\nFör ditt hjärta frid och tröst,\nLyft mot Herran i det höga\n  Upp ditt öga,\nSe hans verk och hör hans röst!\n\nHerrans lagar rubbas icke;\n  Hvart vi blicke,\nSe vi, hur de faste stå,\nHerrans vittnesbörd ock lika\n  Kan ej svika;\nVis är den, som tror därpå.\n\nHerrans bud, de äro klara,\n  Uppenbara\nOch upplysa ögonen;\nHerrans fruktan hjärtan renar,\n  Ädelstenar\nSmycka mänskan ej som den.\n\nHerre, se dock oss, de svaga!\n  Lustar jaga,\nSynden för oss på sin stråt.\nHo förstår, hur tidt han bryter,\n  Håg förbyter?\nFräls oss, Herre, och förlåt!\n\nÄra vare Gud i höjden,\n  Friden, fröjden,\nSaligheten vare hans!\nHan skall oket sönderkrossa,\n  Oss förlossa,\nSom om ingen synd mer fanns.\n\n\n\nN:o 39.\n\nDen 22 kon. Dav. ps.\n\nLjud, psalm, om hinden, som förskräckt\nPå öde stigar jagas,\nNär morgon nyss i dalen bräckt\nOch det på bergen dagas.\nDen fromma, som ej ondt har gjort,\nKan ej en fristad finna,\nMen flyktar ifrån ort till ort,\nAtt undan pilen hinna,\nOch måste sist\nDock skuldlös dö för våld och list.\n\nMin hjälpare, hvar dröjer nu\nDin hand, har trött den blifvit?\nMin Gud, min Gud, hvi hafver du\nSå helt mig öfvergifvit?\nOm dagen ropar jag till dig,\nMen du vill icke svara;\nI nattens stund jag jämrar mig,\nMen måste fridlös vara.\nDock du, du bor\nI ära, helig, stark och stor.\n\nDu varit våra fäders hopp,\nDin godhet de beprisat,\nTill dig i nöd de blickat opp,\nOch du har nåd dem visat;\nMen jag är som en mask för dem,\nSom till min ofärd trakta.\nSer jag mot dig uti ditt hem,\nAtt dädan skygd afvakta,\nDå sägs med hån:\nGud väntar han sin hjälp ifrån!\n\nMen du, fördölj ej mer din tröst,\nTy ångest är hart nära;\nDu halp mig vid min moders bröst,\nKom än att hjälp beskära!\nTy ingen finns förutan dig,\nSom våldets skaror hämmar;\nDu ser, hur de omhvärfva mig,\nDe stungit mina lemmar,\nMitt lif förrådt\nOch om min klädnad dragit lott.\n\nMen var ej fjärran, Herre god,\nMin starkhet, var tillstädes,\nGif ödmjukhet och tålamod,\nDå jag förföljs och hädes!\nDin ära vill i världen all\nFör folken jag upphöja,\nAtt släkte efter släkte skall\nInför din tron knäböja\nOch prisa dig,\nSom är vår Gud evinnerlig.\n\n\n\nN:o 49.\n\nDen 37 kon. Dav. ps.\n\nHaf ej din lust till jordens skänker,\nSå att du glömmer Herren bort,\nDen skatt, som för ditt öga blänker,\nDu äger den så ganska kort;\nTags den ock aldrig här från dig,\nDu tags från den dock visserlig.\n\nDet ringa, en rättfärdig äger,\nSom vet, att Gud är honom huld,\nTill frid och fröjd långt mera väger\nÄn allt en orättfärdigs guld.\nFörgänglig vinst är armod lik,\nMen Guds välsignelse gör rik.\n\nGud mäter af de frommas dagar,\nAtt icke nöd dem drabba får.\nHan ger dem mer, när han behagar,\nMen nog också i hårda år.\nNär mången rik mans hus är tömdt,\nHar fattig kvar, hvad from har gömt.\n\nDen ej med Herren står, måst falla\nOch som en rök försvinna hän,\nOm han ock stode högst bland alla,\nEn ceder lik bland unga trän;\nHan står ej lyckans vindar mot,\nHan har i Gud ej växt och rot.\n\nMen den, som sig på Gud förlåter,\nHans gång är trygg i lust och nöd;\nHan stappla kan, men uppstår åter\nVid Herrans hand, som är hans stöd.\nVälsignad själf, han ser sin ätt\nVälsignas ock på lika sätt.\n\nJag varit ung, är gammal vorden,\nHar mycket sett och skådar än,\nMen aldrig såg jag dock på jorden\nRättfärdig man gå utan vän;\nEj heller såg hans barn jag gå\nOhulpne och sitt bröd ej få.\n\nPris vare Gud, han öfvergifver\nEj den, till honom sätter tro;\nAllt skiftar här, men fast förblifver\nDen frommes stilla fröjd och ro,\nHan bäfvar ej i lifvets strid,\nHan vet, hvem han sig tryggar vid.\n\n\n\nN:o 52.\n\nDen 41 kon. Dav. ps.\n\nSäll är den man, som håller kär\nDen fattiga och arma.\nOm honom, då i nöd han är,\nSkall Herren sig förbarma,\nSkall låta allt gå honom väl,\nBevara så hans lif och själ,\nAtt ingen till hans våda\nSkall öfver honom råda.\n\nOm han i syndens värld också\nI krankhet måste falla,\nSkall Herren vid hans sida stå\nOch hälsan återkalla;\nTy Gud är mot de milda mild,\nFrån de barmhärtige ej skild\nOch vill med nåd dem pröfva,\nSom själfve kärlek öfva.\n\nJag vet, att mången står mig mot\nMed vrångt och afvigt sinne;\nDock vill jag undfly kif och hot\nOch ej ha ondt i minne.\nPå Herren jag förtrösta vill,\nTy honom hörer hämnden till;\nMig skall det vissast båta\nAtt tåla och förlåta.\n\nDem, som i hjärtat hata mig\nOch akta skada göra,\nDem vill jag lämna, Gud, åt dig,\nDu må till doms dem föra:\nJag själf är full af skuld som de,\nSå vill jag deras skuld ej se,\nEj dem med stränghet döma\nOch egna brister glömma.\n\nOm de, som jag har älskat mest,\nMig fly och mig försaka,\nÄr Herren den, som allra bäst\nKan föra dem tillbaka.\nJag vet, det är ett gammalt rön,\nAtt otack blott är världens lön;\nMen hjälpa oförtrutet\nGör seger dock till slutet.\n\nO Gud, det vill jag akta på,\nHur mild du städse varit,\nOch fara med min broder så,\nSom du med mig har farit;\nFörläna mig din nåd, att jag\nI ditt behag har mitt behag\nOch aldrig skådar öfver\nDen hjälp och tröst behöfver.\n\nDig vare pris i evighet\nFör nådd förutan ända;\nHo är som du, att så han vet\nAtt hjälpa de elända?\nDock rör vårt hjärta, att det vill\nFör ingen bön sig sluta till,\nOch tänd uti detsamma\nDin kärleks rätta flamma!\n\n\n\nN:o 57.\n\nDen 46 kon. Dav. ps.\n\nGud är vår starkhet och vårt stöd,\nLjuft är att Gud åkalla;\nMed honom stå vi utan nöd,\nFast skälfde världar alla,\nFast höjder skulle störta ned\nOch hafven bäfva utan fred\nOch bergen sammanfalla.\n\nGuds kyrka, helig, fast och ren,\nSkall utan fall förblifva\nOch åt de trogna, kvar och en,\nBeskärm och trygghet gifva;\nTy ho är väl så stark och stor,\nAtt från det hus, där Herren bor,\nHan honom vill fördrifva?\n\nSi, folken skola nederslås\nOch välden sönderskakas\nOch jorden som en suck förgås\nDen stund, då allt rannsakas;\nMen Guds församling skall ändå\nMed Herran Zebaoth bestå\nOch af hans hand bevakas.\n\nSå kommen då och gifven akt\nPå Herrans verk och under\nOch böjen er för den, hvars makt\nKan lossa jordens grunder.\nMed frid och fröjd är han tillreds,\nMen sönderbryter lans och spets\nUti sin vredes stunder.\n\nHan säger: Låren känna mig,\nAtt I mån trygge vara.\nFör mig skall dock ödmjuka sig\nAll hedningarnes skara:\nJag själf för eder kämpa skall,\nAtt ingen komma må på fall,\nTrots all er nöd och fara.\n\nMed oss är Herren Zebaoth,\nFör oss vill själf han strida,\nVi akte, ingen vådas hot,\nDå Gud är på vår sida.\nGud Fader, Son och Helge And,\nVälsignad du i alla land;\nDin nåd och hjälp vi bida.\n\n\n\nN:o 102.\n\nDen 137 kon. Day. ps.\n\nVid älfverna i Babylon\nHur tungt de dagar flöto!\nVi mindes Zion fjärran från\nOch bittra tårar göto.\nI pilträn jämte strömmars lopp\nVi hängde våra harpor opp,\nDe strängaspelen klara;\nHvem ville spela mer i band,\nHvem sjunga i vår träldoms land,\nHvem kunde glader vara?\n\nDen goda tid var allt förbi,\nDe fröjdens år förgångna;\nBland hednahopar suto vi\nSom främlingar och fångna.\nDe bjödo oss med spe och tvång:\nUpp, spelen, sjungen glädjens sång\nSom förr i Zions skara!\nHvem ville spela mer i band,\nHvem sjunga i vår träldoms land,\nHvem kunde glader vara?\n\nJerusalem, din helgedom,\nOm jag den kan förgäta,\nMå tungan låda vid min gom\nOch glöd mitt hjärta fräta.\nTill dig, mitt hem af frid och ljus,\nMin konungs borg, min faders hus,\nJag längta vill och fara;\nDär får jag spela utan band,\nDär sjunga i min frihets land,\nDär kan jag glader vara.\n\n\n\nN:o 103.\n\nDen 139 kon. Dav, ps.\n\nDu, Herre, utrannsakar mig,\nMig dina ögon följa,\nHvarhelst jag är, är jag för dig\nOch kan mig ej fördölja.\nHvad jag i dag i hågen har\nOch i mitt hjärta gömmer,\nHvad där jag haft i förra dar\nOch minnes eller glömmer,\nAllt ser du, Gud, och dömer.\n\nUppå min tunga finns ej ord,\nDet du ej vet och väger;\nMin mening är af dig förspord\nLångt förr, än jag den säger;\nMin gärning all, den vare skedd\nI mörkret eller dagen,\nÄr klar för dig, är känd och sedd,\nI dina händer tagen,\nInför din blick uppslagen.\n\nHvart vill jag fly, där jag kan dold\nFör dinom Anda blifva?\nIfrån din åsyn, ur ditt våld\nHvart kan jag mig begifva?\nFar jag än upp till himlars rymd,\nSå måst jag där dig finna;\nFar jag till afgrund, att bli skymd\nOch undan dig försvinna,\nSkall du ock där mig hinna.\n\nOm jag mer snabb än fågeln vor,\nSom upp mot skyn sig svingar,\nOm bortom hafsens gräns jag for\nPå morgonrodnans vingar,\nDig undfly kan jag ej ändå,\nHur långt min flykt jag sträcker;\nFörbi de vägar, stjärnor gå,\nDin hand, o Herre, räcker,\nBeskärmar och förskräcker.\n\nJag sade: Natt ju skyler mig,\nMen den vardt ljuset klara;\nTy natten har ej makt för dig\nAtt natt och mörker vara;\nHur svart den sig i skyar klär,\nI regn och stormar sjuder,\nDen måste bli som dagen skär,\nNär som din stämma ljuder,\nNär du det vill och bjuder.\n\nO Gud, hur outgrundelig\nÄr du i alla stunder!\nEhvart mitt öga vänder sig,\nDet möts af dina under;\nDe träda fram förutan tal,\nSå fjärran från som nära,\nFrån himlens spets, från djupsta dal\nOm dig de vittne bära,\nFörkunnande din ära.\n\nBepröfva mig, o Gud, och se,\nHvad mina tankar mena!\nDin djuphet mäta icke de,\nDen mäter du allena.\nMen om på orätt väg jag går,\nSå låt mig det förfara\nOch hjälp mig, förrn jag komma får\nI evig nöd och fara\nMed de fördömdas skara.\n\nSå vill jag prisa dina råd,\nSå länge lifvet varar,\nOch tala om din makt och nåd,\nDem städs du sammanparar.\nBerömma vill jag, Gud, ditt namn\nFör jordens släkter alla,\nAtt de ock måga i din famn\nMed god förtröstan falla,\nDig lofva och åkalla.\n\n\n\nN:o 131.\n\nJulpsalm.\n\n(Bearbetning.)\n\nHell morgonstjärna, mild och ren,\nGuds nåds och sannings klara sken,\nFör oss är du uppgången:\nHell Davids son af Jakobs släkt!\nMot dig, mot dig min famn är sträckt,\nMin brudgum, tag mig fången!\n  Ljuflig, ljuflig,\n  Hög och härlig,\n  Blid och kärlig,\n  Full af nåde,\nHerre, till din brud du skåde!\n\nMin pärla du i snöhvit skrud,\nMarias son, dock sanner Gud,\nMin frälsare och konung!\nKom, tag uti mitt hjärta rum!\nDitt helga evangelium\nÄr mig mer ljuft än honung.\n  Eja, eja,\n  Hosianna!\n  Himmelskt manna\n  Är mig ordet,\nUti dig fullkomnadt vordet.\n\nUti mitt hjärta lys och skin,\nDu klara jaspis och rubin,\nMed all din kärlek blida;\nJa, låt mig känna, att jag är\nEn lem i din församling kär,\nEtt refben i din sida.\n  Till dig, till dig\n  Står min längtan;\n  All min trängtan\n  Är den ena:\nAtt tillhöra dig allena.\n\nO Gud, förrn världen skapad var,\nDu mig till arfving korat har\nI dinom Son den höga;\nSå låt fullbordas snart mitt hopp\nAtt bli med honom tagen opp\nI himlen för ditt öga.\n  Salig, salig\n  Blifver fröjden,\n  När i höjden\n  Bland din skara\nJag vid Jesu bröst får vara.\n\nHögt skall då klinga cittrors ljud,\nOch toners offer skönt till Gud\nFrån harposträngar stiga,\nOch jag få till min frälserman,\nMin tröst, min fröjd, min brudgum sann,\nMig hålla innerliga,\n  Sjunga, sjunga,\n  Jubilera,\n  Triumfera,\n  Honom prisa,\nSom mig vill allt godt bevisa.\n\nAftorkas skola då i frid\nLycksaligt och till evig tid\nDe många kristnas tårar,\nNär Gud vill själf sig låta se\nOch ymnig bot och läkdom ge\nDe hjärtan, världen sårar.\n  Kristus, Kristus,\n  Så han kallas,\n  Som är allas\n  Bot och hugnad.\nDär han finns, är sorgen lugnad.\n\nI det har jag en hjärtans ro,\nAtt den, jag gifvit har min tro,\nSin kärlek ej bortvänder,\nAtt Herren, sig till lof och pris,\nMig föra vill i paradis;\nTy klappar jag med händer.\n  Amen, amen,\n  Adla krona,\n  Mig förskona\n  Till det sista\nFrån att nånsin dig bortmista!\n\n\n\nN:o 134.\n\nNyårspsalm.\n\nEtt år har gått till ända,\nEtt år af nådens tid;\nO Gud, till dig vi vända\nVår tanke, var oss blid!\nSe an oss nådefull\nOch låt det, som blef brutet,\nI glömska varda slutet\nFör Jesu Kristi skull.\n\nTy, Gud, om hämnd du hvälfver,\nHo blifver skuldlös kvar?\nHo är, som vet det själfver,\nHur tidt han syndat har?\nEtt veta vi allen,\nAtt en oss vill försona\nOch du åt honom skona\nOss arma, hvar och en.\n\nVi tacka dig, o Herre,\nFör tusenfaldig nåd;\nDet bättre som det värre\nVar allt ditt visa råd.\nOm vi vår vilja fått,\nOm du oss hade gifvit\nAllt, hvad som önskadt blifvit,\nAck, hur då illa gått!\n\nHvad är, som oss behagar?\nJo, att i lustar gå.\nMen du gaf klara dagar\nOch mulna likaså.\nDär modet blef för stort,\nDär lät du sorgen komma;\nNär sorgen gjort oss fromma,\nKom trösten lika fort.\n\nDe sår, din tuktan slagit,\nLåt dem tillsamman gro,\nLåt, hvad du gett och tagit,\nBefrämja hopp och tro,\nOch gör det nya år\nFör oss välsignadt, Herre,\nAtt det med synder färre\nEn gång ifrån oss går.\n\nO Gud, vår lefnad skrider\nEmot sitt mål hvar dag;\nNär till sitt slut den lider,\nOss då till dig upptag,\nDär år ej täljas mer\nOch inga skiften hända,\nMen glädje utan ända\nDu åt de trogna ger.\n\n\n\nN:o 146.\n\nTrettondedagspsalm.\n\nO Jesu Krist, att nalkas dig\nOch dig i tro tillbedja,\nDet endast kan på sorgens stig\n  Rätt innerlig\nVårt arma hjärta glädja.\n\nMed himmelsk ro, med salig fröjd\nVi oss i dag påminna,\nHur, konung, du af himlars höjd,\n  På jorden röjd,\nLät som ett barn dig finna.\n\nVi stanna vid en krubbas brädd,\nDär, Jesu, är ditt läger;\nI herdatjäll af strå beredd\n  Är dig din bädd,\nDet är, hvad här du äger.\n\nOch med så torftig vård ändå\nOch i så ringa ära\nDu växa skall och krafter få,\n  Därmed du må\nAll världens skulder bära.\n\nDin barm som vår vid hjärtats slag\nVi höjas se och sänkas;\nHvad ondt gör du, att den en dag\n  För mänskolag\nSkall med ditt hjärtblod stänkas?\n\nVi se din panna klar och blid,\nKring den skall törne vridas;\nOch händren, sänkta nu i frid,\n  Snart blir den tid,\nDå de vid korset smidas.\n\nDet är den lön, du finner här\nI denna världen vrånga\nFör det, att du dess börda bär\n  Och redo är\nFör den i döden gånga.\n\nOch hade allt sitt gods och guld\nDig jordens släkter gifvit,\nDin kamp och död för mänskors skuld,\n  Din kärlek huld,\nHur fattigt lönt den blifvit!\n\nO Jesu, ve, att äfven vi\nFör godt så ondt dig göra,\nAtt, för hvar synd, vi falla i,\n  Vi stå dem bi,\nSom dig till korset föra!\n\nVi veta ingen annan bot,\nSå syndiga och arma,\nÄn falla, Jesu, för din fot:\n  Tag oss emot,\nO Herre, dig förbarma!\n\n\n\n\nPassionspsalmer.\n\n\n\nN:o 147.\n\nMänniskones son.\n\nHan på korset, han allena\nÄr min fröjd och salighet;\nIngen kan så väl mig mena,\nIngen så mitt bästa vet,\nIngen är som han mig god,\nIngen har så tålamod:\nSökte jag kring jorderike,\nAldrig funne jag hans like.\n\nJordisk vän kan lindra nöden\nFör en vän, som hjälp begär,\nJordisk kärlek går i döden,\nNär med kärlek lönt den är;\nMen hvar se vi här en man,\nSom så tåligt älska kan,\nAtt han allt för dem vill bära,\nSom blott hat mot honom nära?\n\nHan på korset, han allena,\nAnnan är ej funnen än,\nHan Guds lamm, det fromma, rena,\nDör för ovän som för vän;\nHan, den ende, gör ej val,\nRäknar ej de sinas tal:\n\"Kommer alle!\" så han talar,\nKämpar, blöder och hugsvalar.\n\nSolen, som från fästet lyser\nÖfver ond som öfver god,\nBlott en ringa droppe hyser\nAf hans djupa kärleksflod;\nMånen, som från himlens hus\nGer åt själfva natten ljus,\nMånd en skugga endast vara\nAf hans kärlekseld, den klara.\n\nHonom vill jag glad tillhöra,\nHvad mig än blir förelagdt;\nKristus kan mig saliggöra,\nIngen världens gunst och makt.\nVanskligt är ju annat allt,\nSom ett töcken tomt och kallt;\nMen den jag vill efterfråga,\nEvig är hans hjärtas låga.\n\nHan på korset, han allena\nAllt mitt hopp och goda är;\nIngen må mig det förmena,\nAtt jag hafver honom kär.\nHvar har jag en vän här sport,\nSom mig gjort, hvad han har gjort?\nHan kan mig med Gud förena,\nHan på korset, han allena.\n\n\n\nN:o 148.\n\nSuckar vid korset.\n\nHvad skall mitt offer blifva,\nO Jesu kär, åt dig,\nHvad kan jag återgifva\nFör hvad du gifvit mig?\nGods, lif jag gärna bjuda vill,\nJa, hjärtat ur mig rifva\nOch lägga det därtill.\n\nJag tänkte: Om jag hade\nAllt vida världens guld\nOch för din fot det lade,\nVisst såg du därtill huld.\nAck, snart jag fann, hur falskt jag tänkt,\nTy hvem har, så jag sade,\nSitt lif för skatter skänkt?\n\nDå mente jag: Med lifvet\nGörs hvarje skuld dock kvitt,\nDitt lif för mig blef gifvet,\nDig vill jag gifva mitt.\nMitt lif! Ack, usel skänk det är;\nEn död ju är det blifvet;\nDu ensam lif beskär.\n\nSist ville jag dig lofva\nSjälft hjärtat ur min barm;\nJag tänkte: Denna håfva\nÄr kanske mindre arm.\nMitt hjärta, fullt af synd och nöd!\nAck, just för denna gåfva\nDu lidit korsets död.\n\nSå hvad jag har att skänka,\nDet är platt intet värdt;\nMen, Jesu, lär mig tänka,\nAtt intet du begärt.\nJag ser dig mild på korsets stam\nDin blick i döden sänka;\nDin död, den bär jag fram.\n\nJag sjunker för dig neder\nOch säger röstelig:\nDet offer, jag dig reder,\nÄr lif igenom dig;\nJag själf är arm, o Jesu Krist,\nMen dig ske pris och heder,\nDu fyller all min brist!\n\n\n\nN:o 149.\n\nJesu ord på korset.\n\nVår Herre Kristus talat har,\nDå han på korset fästad var,\nSju ord för oss på jorden;\nBehållom väl i minnet kvar\nDe helga, dyra orden!\n\nHans första ord, det var att be\nEn fridsens bön för syndare,\nEn bön så ljuf att höra:\n\"Förlåt dem, Fader, det, ty de\nEj veta, hvad de göra.\"\n\nHans andra ord, o lof och pris!\nVar tröstens ord på lika vis.\nHan hördes röfvarn svara:\n\"I denna dag i paradis\nSkall du ock med mig vara.\"\n\nHans tredje ord af kärlek är\nTill lärjunge och moder kär\nEn maning blid och goder:\n\"O kvinna, se, din son är där,\nO son, se där din moder!\"\n\n\"Mig törstar\", var hans fjärde ord;\nAck, otack svår, ack, fallna jord!\nEr skuld, o mänskor, fatten:\nDen, som er rågat nådens bord,\nFår ej en droppe vatten.\n\nHans femte ord oss lära kan,\nHur han af både Gud och man\nFör vår skuld lämnad blifvit:\n\"O Gud, min Gud, hvi\", ropar han,\n\"Har du mig öfvergifvit?\"\n\nHans sjätte ord, det innebar,\nAtt nu den seger vunnen var,\nHvarom all skriften ordat;\nEj lif, ej död en lösen har,\nSom hans: \"Det är fullbordadt\".\n\nHans sjunde ord, så fullt af frid,\nHjälp, Gud, oss i vår sista strid\nDet i vår suckan blanda:\n\"I dina händer, Fader blid,\nBefaller jag min anda.\"\n\n\n\nN:o 161.\n\nKristus i grafven.\n\nKom tyst, kom tyst, han hvilar nu,\nStör ej hans ro, hans sömn är ljuf\nPå mycken vedermöda;\nFör kamp på jorden fann han frid\nI grafven hos de döda.\n\nEn dagakarl har trälat ut,\nEn bördans man har här till slut\nDen från sin skuldra tagit;\nI världen finns en like ej,\nSom dragit, hvad han dragit.\n\nOch vill du veta, hvad det var,\nSom han i döden tålig bar?\nDet var vår kamp och fruktan,\nVår brist, vår skuld, vår synd och död\nOch all Guds hämnd och tuktan.\n\nDem har han nu dock kastat af,\nDe ligga gömde i hans graf,\nAtt oss ej mer förskräcka;\nMen börjadt är ett nådens lif,\nSom ingen makt skall släcka.\n\nKom tyst och se Guds offerlamm!\nDet blödde nyss på korsets stam,\nNu har det allt fullbordat;\nI ringa skepnad, mildt och fromt,\nDet ligger gömdt och jordadt.\n\nMen söker du det nya lif,\nSom ej är skuggors tidsfördrif\nOch ej af döden hinnes,\nSå lämna världens prål och kom,\nI denna graf det finnes.\n\nO fröjd, nu är en hvilostad\nMin graf ock vorden, där jag glad\nKan lämna vandringsstafven;\nTill sömns blott läggs jag i min graf,\nSen Kristus helgat grafven.\n\nMed tröst vill jag mot döden se,\nJag vet, att min förlossare\nHan lefver och skall lefva;\nHan skall mig lifvet återge,\nHvi skulle jag väl bäfva?\n\n\n\nN:o 167.\n\nPåskpsalm.\n\nHo vill mer för döden bäfva\nSom för en allsvåldig makt?\nKristus lefver och skall lefva,\nHan har döden nederlagt.\nDöden är ej fruktansvärd,\nFrukta mer för synd och värld!\nÖfver härjaren med grafven\nHafver Kristus brutit stafven.\n\nVisst försöktes dödens tänder,\nHur de kunde bita bäst,\nNär han en gång fått i händer\nDen, han fruktat allra mest;\nMen det var, som ville natt\nTaga själfva dagen fatt,\nStoftet himlens sol betäcka\nEller mörkret stjärnan släcka.\n\nDetta är vår påskaglädje:\nJesus lefver, fast han dött,\nTill hans död från vår vi vädje,\nI hans lif vårt lif är födt;\nJesu, hjälp oss hvarje stund\nDö från synd och värld i grund!\nDå först få vi rätt förfara,\nHur du månd uppstånden vara.\n\nNär vi dagligt oss bemöda\nAtt med Jesu Kristi nåd\nGamla mänskan i oss döda\nMed dess lustar, verk och råd,\nSe vi, att en ny uppstår,\nSom allt större krafter får;\nDet är oss till tecken gifvet\nAf uppståndelsen och lifvet.\n\n\n\n\nPingstpsalmer.\n\n\n\nN:o 178.\n\nVi lofva dig, du Helge And,\nGuds kärleks eld, Guds godhetshand;\nTill allt, som är, du sträcker dig,\nPå gåfvor outtömmelig.\n\nAck, fattigdom och kamp och nöd,\nI början gråt, i slutet död,\nDet är, hvad jorden oss beskär;\nAll himmelsk del din gåfva är.\n\nNär sorgen vill oss tynga ned\nOch hjärtat bäfvar utan fred,\nÄr du oss närmst med råd och tröst\nOch lyftar bördan af vårt bröst.\n\nOch blåser lyckans vind oss god,\nAtt medgång föder fåvitskt mod,\nDå skaffar du oss nöd för nåd\nOch späker så vårt öfverdåd.\n\nMen trampas vi i stoft och mull\nFör Guds och för hans sannings skull,\nOch ställer världen vakter ut,\nAtt göra på vår tro ett slut;\n\nDå blir du i vår barm en eld,\nSom genombryter våld och väld,\nOch styrker oss med mod och hopp\nOch för oss sist till himlen opp.\n\nVi bedja i vår fåvitskhet,\nTy ho är den, sitt bästa vet,\nVi bedja om allt jordiskt väl\nOch glömma bort vår arma själ;\n\nMen du, du finner råd och bot:\nDu beder ock, men oss emot;\nOch när vår bön oss vägras då,\nÄr det hvad bäst vi kunnat få.\n\nEj finns så gömdt ett rum på jord,\nAtt ej din godhet där är spord,\nSå öfvergifven ingen är,\nAtt du ej vård om honom bär.\n\nAll vishet, tro och kärlek sann,\nAllt mod, som mod rätt kallas kan,\nAll endräkt, frid och glädje ljuf,\nO Helge Ande, verkar du.\n\nVi bedja dig i denna stund:\nBehåll oss städs i ditt förbund\nOch för oss sist till evig fröjd\nMed dig uti din himmels höjd!\n\n\n\nN:o 179.\n\nTräd in i detta hjärta,\nGuds Ande ren och skär,\nFast jag med bitter smärta\nVet, hur det syndigt är;\nAck, jag det borde rena,\nMen det kan du allena,\nSå kom och blif mig när!\n\nKom in i detta sinne;\nÅt dig helt anbefalldt,\nFast mörker är där inne\nOch det är tomt och kallt.\nDet kan sig själft ej lysa;\nAck, finge det dig hysa,\nHur olikt blef då allt!\n\nJag ser, hur jorden prålar\nMed örter utan tal;\nEj dröjde solens strålar,\nFast vinter låg i dal;\nDe skyndade att komma,\nOch straxt sågs marken blomma,\nSom nyss var tom och sval.\n\nDock kan ej solen hinna,\nO Ande, dit du når,\nDock kan ej solen brinna\nSå varmt, som du förmår;\nHvi skall jag då ej våga\nDig bedja, att din låga\nMin vinter gör till vår.\n\nHur kan jag själf förtaga\nAll syndens styggelse,\nHur mörkret från mig jaga\nOch ljus och tröst mig ge?\nAtt tömma hafvets vatten,\nFrån fästet sopa natten\nMig vore lättare.\n\nTill dig jag tillflykt tager,\nKom, Ande, hos mig in,\nTänd upp din helga dager\nUti mitt skumma sinn,\nAtt mörkret måste vika\nMed all dess här tillika\nOch jag får blifva din.\n\n\n\nN:o 185.\n\nHvi stängs så hårdt ditt hjärtas port,\nHvi far du så i synder fort\nFrån stund till stund, från dag till dag,\nJa, till ditt sista andedrag?\n\nÄr då så kär för dig din natt,\nÄr evig död så härlig skatt,\nAtt du försmår att akta på\nHur ljus och lif du finna må?\n\nOm jorden all dig hörde till\nOch du dock gick i mörkret vill\nOch föll till sist i öppnad graf,\nHvad glädje hade du däraf?\n\nDu ser din nöd, men tvekar än,\nDu suckar: Ack, hvar finnes den,\nSom visa kan en syndig själ,\nHvar han skall finna evigt väl?\n\nAck, tvekan råder ingen bot,\nFörtviflan står ej fall emot,\nMen fast beslut ger hopp i nöd,\nOch hopp ger tro, och tro ger stöd.\n\nTag mod och bed, så kommer han,\nSom väg och stig dig visa kan,\nGuds Helga Ande full af nåd,\nAll ängslans tröst, all tvekans råd.\n\nTill honom är dig vägen kort,\nHan viker aldrig fjärran bort,\nHan står vid hjärtat utanför\nOch minsta suck där inne hör.\n\nSå låt ditt hjärta öppna sig\nFör Andans nåd, som söker dig,\nLåt honom bli och bo dig när,\nOch räds ej, fast du syndig är!\n\nHan skall nog rena själf sitt hus,\nSin boning göra glad och ljus,\nHan, som oss tvär i dopets flod\nOch helgar genom Jesu blod.\n\n\n\nN:o 199.\n\nLäroämbetet.\n\n(Bearbetning.)\n\nNu fröjde sig den vida jord\nAf Herrans nåd och helga ord,\nFörspordt i hans apostlars röst\nOch kungjordt oss till evig tröst.\n\nNär Kristus här fullbordat allt,\nSom Fadren honom anbefallt,\nHan sände efter Guds beslut\nKring världen sina vittnen ut.\n\nFör världen ringa voro de,\nDagkarlar, arma fiskare,\nMen hvad de vittnat, hvad de sagt,\nHar öfver jord och himmel makt.\n\nDet var Guds löfte, fast och visst,\nDe lade ut båd först och sist,\nDet var, hur nåd med Kristus kom,\nSom hans apostlar talte om.\n\nOch hvar det ord predikadt vardt,\nDär tändes hjärtan underbart;\nGuds Helga Ande var däri,\nAtt som en eld det kunde bli.\n\nVälsignade de helga män,\nSom lärt oss söka himmelen\nOch visat oss, hvar vägen går\nIgenom Jesu Kristi sår.\n\nGif oss, o Gud, din Andas nåd,\nAtt vi må följa deras råd\nOch alle med dem prisa dig\nOch lefva så evinnerlig!\n\n\n\n\nPsalmer öfver söndagsevangelier.\n\n\n\nN:o 201.\n\nJoh. 2: 1-11.\n\nSäll den, hvars hopp till Jesum står,\nEhvad här ock må hända,\nSäll den i nöd och lust, som får\nTill sådan vän sig vända;\nDet är en vän att lita till,\nSom hjälpa kan och hjälpa vill\nSå fröjd som sorger bära.\n\nHan skyr ej ort, där plåga bor,\nEj rum, där hälsan glädes:\nHvarhelst en själ på honom tror,\nÄr han med fröjd tillstädes;\nTill sorgehus, till bröllopsfest\nHan kommer mildt, den ädla gäst,\nDär blott han bjuds och kallas.\n\nSå blid och hjärtelig han är,\nSå snar att med oss vara,\nBehöfver för den, hjälp begär,\nEj sina håfvor spara;\nEn konung öfver himmelrik,\nGör han sig själf den minste lik\nOch är oss som en broder.\n\nO himlafröjd att tänka på,\nAtt den, Guds spira äger,\nEj vill den ringaste försmå,\nMen endast hjärtat väger,\nAtt den, så högt sin tron har satt,\nVill blifva allas del och skatt,\nSom honom efterlängta!\n\nKom, Jesu, kom och blif mig när,\nKom i mitt tjäll, det ringa,\nJag bjuder dig, fast arm jag är\nOch mina håfvor inga;\nMin boning är på glädje tom,\nMen kom, så kommer rikedom\nOch glädje utan like.\n\nBlif här vår gäst, o Jesu god,\nOch nådigt med oss handla!\nDu kan för oss vår tåreflod\nI glädjedryck förvandla;\nOch när vår graf har öppnat sig,\nTag oss som gäster upp till dig\nI höga bröllopssalen!\n\n\n\nN:o 202.\n\nMatt. 20: 1-16.\n\nHvad vilja vi på världens torg,\nDå där vi stå så länge.\nEn stolt af fröjd, en spak af sorg,\nMen alle, ack, fåfänge?\nFinns då ej den, oss kallar här\nAtt i hans tjänst arbeta,\nÄr icke vingårdsmannen när,\nSom månde Jesus heta?\n\nHans börda är dock aldrig svår,\nHans ok är ljuft att draga;\nHan nöjs med hvad enhvar förmår\nOch bryter ej den svaga;\nHans öga efter tron blott ser,\nEj på vårt verk tillika;\nSjälf är han den, oss krafter ger,\nNär våra krafter svika.\n\nO Jesu, du vår vingårdsman,\nHvi öppnas ej vårt öra,\nDå du så mildt oss ropar an\nOch i din gård vill föra?\nHvar finna vi en lust så stor;\nDen världen kan förläna,\nSom den att vara, där du bor,\nDig höra, se och tjäna!\n\nBort, tanke, att det är för sent,\nAtt ren vår dag är liden!\nSå har ej nådens Herre ment,\nSom oss har unnat tiden;\nSe, porten stänges ej igen,\nFast dagen hän ses draga,\nI sena elfte stunden än\nVill Herren mot oss taga.\n\nJag kommit sent, jag vet det väl,\nTill Jesum, jag som mången;\nVid flärden fästad var min själ,\nOch tröghet höll mig fången;\nJag kallades, men köttet stred\nMot viljan, som sig röjde;\nJag såg och såg, hur dagen led,\nMen tvekade och dröjde.\n\nDock gläds jag, att jag funnit den,\nSom vill min brist förgäta\nOch lön ej efter gärningen,\nMen efter nåd mig mäta.\nNu, Jesu, håg och vilja stärk,\nAtt jag mig ej må spara,\nMen glad arbeta i ditt verk\nOch from och trägen vara!\n\n\n\nN:o 204.\n\nLuk. 16: 19-31.\n\nBort, värld, med all din ståt och prakt,\nSom själars ro förtager,\nBort, rikdom, ära, gunst och makt,\nSom mången man bedrager,\nBort, vällust all och yppighet,\nSom gör, att lätt vi vike\nFrån kärlek och barmhärtighet\nOch skiljas; från Guds rike!\n\nHur mången lefver icke här,\nSom vore honom lifvet\nTill idel lek för hans begär,\nTill glädje endast gifvet!\nI rus och yra spiller han\nDet goda, här han äger,\nOch stormar lik den rike man,\nHvarom oss skriften säger.\n\nDär håfvor slösas utan skam,\nDär är han gärna inne,\nMen vågar armod träda fram,\nFörbittrar sig hans sinne;\nDen fattige får hårda ord,\nFår vid hans dörrar ligga\nOch för sin hunger af hans bord\nFörgäfves smulor tigga.\n\nEn tid, en tid det räcker så:\nDå bli hvarannan like\nDen, här till andras bröd måst gå,\nOch den omätligt rike;\nHvad olikt varit har förut,\nDet jämnas allt i grafven;\nDär klädes purpurn af till slut,\nDär fälls ock tiggarstafven.\n\nHvem har, när slut är jordiskt väl,\nNär världslig ära ramlat,\nHvem har då skatter åt sin själ\nFör evigheten samlat?\nDen ensam är sannskyldigt rik\nOch värd att lycklig skattas;\nAll annan lycka, bubblan lik,\nKnappt ägs, förrn den oss fattas.\n\nVe sådan fröjd, som drar oss bort\nFrån glädjen utan ände,\nVe sådan lust, som är så kort\nOch slutas med elände,\nVe sådan glans och rikedom,\nSom, när oss döden nalkas,\nOss lämnar kvar med törstig gom\nAtt evigt aldrig svalkas.\n\nNej, Jesu, gif mig kamp och nöd\nLångt hellre här i världen\nÄn helvete och afgrunds glöd\nUppå den sista färden;\nMen får jag gods och guld, så gör\nMig snar att mig förbarma,\nOch nådigt städs mitt hjärta rör\nTill hjälp för dina arma.\n\n\n\nN:o 208.\n\nLuk. 16: 1-9.\n\nHur ofta spörjs ej flit och id,\n  För vansklig tid,\nHos dem till jorden, höra!\nDe hvila ej, de vaka gladt,\n  Så dag som natt,\nAtt här sig skatter göra:\nDe sätta all förmåga ut,\n  Att få till slut\nEtt jordiskt välstånd äga,\nOch för en lön, som flyktig är,\n  Som rost förtär,\nDe inga mödor väga.\n\nAck, att de i sin sak sig te\n  Långt visare\nÄn bland Guds barn så mången,\nSom, fast hans nådetid är kort,\n  Den slösar bort,\nI sömn och tröghet fången.\nAck, hvarför vakar icke han,\n  Som vaka kan\nOch kallad är att vaka?\nHans sånings stund till ända går;\n  Om han ej sår,\nHvad skördar han tillbaka?\n\nDet är dock en helt annan skatt\n  För honom satt\nAtt hoppas, se och kräfva,\nEn skatt, som här en mammons slaf\n  Ej känner af,\nEj vet att eftersträfva.\nDet är en annan skörd också,\n  Han väntar få,\nÄn den, som jorden gifver;\nDet är en annan salighet\n  Än den, han vet\nAtt här oss unnad blifver.\n\nDet är en skatt, som evig är,\n  Som väntar, när\nVår tid gått här till ända,\nEn skatt, som ej, likt jordiskt gull,\n  Är stoft och mull\nOch snart skall återvända;\nDet är en skörd af frid och fröjd\n  I himlars höjd,\nSom aldrig mer skall sluta;\nDet är en salighet hos Gud,\n  Den Kristi brud\nSkall där osägligt njuta.\n\nSå må vi gifva, väl till mods,\n  Allt timligt gods,\nJa, lifvet, om det gäller,\nFör det, som oförgängligt är,\n  Som vårt begär\nFör alltid tillfredsställer.\nSå må vi sträfva utan rast\n  Och hålla fast\nDet eviga och ena.\nVar du vår hjälp, o Jesu god,\n  Stärk kraft och mod,\nDu all vår kraft allena!\n\n\n\nN:o 209.\n\nLuk. 10: 23-37.\n\nHvem kallar du din nästa här,\nDen du på all din bana\nSkall hålla som dig själf så kär,\nSom Herrans ord dig mana?\n  Hvem är den man,\n  Hvar finnes han?\n  På denna strand,\n  I fjärran land,\nHvar skall man honom spana?\n\nÄr det en skyld, den samma blod\nHar närmst med dig förenat,\nEn moder ljuf, en fader god,\nDen Herrans bud har menat?\n  En vän kanske?\n  Ja, fjärmare:\n  Den fromma hop,\n  Som Kristi dop\nHar tvagit, styrkt och renat?\n\nO, bortom länder, haf och berg,\nHvarhelst sig lif kan fästa,\nDär syns, fast skild till tal och färg,\nGuds håfvor mänskan gästa.\n  På snöhöljdt fjäll,\n  I solvarmt tjäll,\n  Där blomstring bor,\n  Där ört ej gror,\nDär ser du ock din nästa.\n\nDu ser en människa, som du\nVid fröjd och sorger bunden,\nDu ser ett lif, som lefves nu\nOch som förgår med stunden;\n  Du ser den lott,\n  Du själf har fått\n  Af lust och nöd,\n  Af lif och död,\nSå lika allt i grunden.\n\nDet är din nästa, som du ser;\nSå följ då ordets lära\nOch skynda, där han ligger ner,\nAtt honom hjälp beskära.\n  Till bistånd var\n  Beredd och snar\n  Med tröst och råd,\n  Med verk och dåd,\nTill Jesu fröjd och ära.\n\nJa, Jesu, du som lidit har\nFör vän och ovän lika,\nDin kärlek läre oss enhvar\nAtt ej vår nästa svika;\n  Om känd han är,\n  Om främling här,\n  Går nöd uppå,\n  Vi hjälpa må\nOch ej från honom vika.\n\nSannfärdigt är Guds dyra ord,\nAtt kärlek är det bästa;\nI allt, i himmel och på jord,\nGör kärleken det mesta;\n  Men ensam går\n  Och utan spår\n  Och utan vän\n  Försvinner den,\nSig själf blott har till nästa.\n\n\n\nN:o 210.\n\nLuk. 17: 11-19.\n\nFör dig min nöd jag klagar,\nO Jesu, hör min röst!\nJag suckar alla dagar\nTill dig med ängsladt bröst;\nPå världens lust bedragen,\nMed sår af synden slagen,\nJag ropar: Gif mig tröst!\n\nDet gör dig ingen möda\nAtt mig helbrägda få,\nTill lif på nytt mig föda\nOch ren från smittan två;\nHvi skulle jag ej våga\nUti min sorg och plåga\nDin hjälp att kalla på?\n\nJa, gif en vink allena,\nSå är min räddning gjord,\nEtt ord ju kan mig rena,\nSå säg det nådens ord!\nDu ensam kan mig frälsa,\nO du, som är all hälsa\nI himmel och på jord.\n\nJag är, för dig, o Herre,\nEn arm samaritan,\nSom vandrat, ack, dess värre,\nPå världens breda ban;\nNu kraft och lif mig fela,\nMen du är stark att hela\nOch att förlåta van.\n\nAf synden kvald jag gråter,\nHjälp, Herre, nådelig,\nAtt jag får komma åter\nOch botad visa mig!\nAck, vill du tröst mig gifva,\nSkall jag ej uteblifva,\nMen städse följa dig.\n\n\n\nN:o 212.\n\nMatt. 18: 23-35.\n\nHvad skall då bli, hur skall då gå,\nHur måste jag ej bäfva,\nNär Gud en gång mig kallar på\nOch räkenskap vill kräfva,\nNär ordet ljuder från hans mund:\n\"Kom, tjänare, att svara\nFör tio sinom tusen pund,\nSom du har bort förvara!\"\n\nAck, mer mig gafs än detta allt,\nOch nu dock allt mig brister;\nTill detta tal går tusenfaldt,\nJa mer, mitt skuldregister.\nJag slösat allt, jag vet det väl,\nSom ur otömlig källa,\nOch nu, så arm till kropp och själ,\nSkall allt jag återställa.\n\nFör nådens håfvor, dem jag fått\nAtt vårda och förvalta,\nJag äger nu, ack, synder blott\nOch ångrens tårar salta;\nOch Herren kommer med sin dom,\nHan vill den ej förhala;\nHur skall jag, blottad, bar och tom,\nMin svåra skuld betala?\n\nO Gud, af din barmhärtighet\nGif till, hvad mig kan fela!\nFör den, som själf af brist ej vet,\nMen allas brist vill hela,\nFör Jesu nåd mig nådig var,\nAtt du min skuld förglömmer!\nEj annan tillförsikt jag har\nÄn fly till den, mig dömer.\n\nMin domare, min fader blid,\nDu Herre öfver alla,\nFörlåt mig, hjälp mig, gif mig tid\nOch låt din stränghet falla,\nSå vill jag börja om på nytt,\nEj mer ditt lån förstöra,\nMen lära af en tid, som flytt,\nEtt annat lif att föra.\n\nEtt, Herre, lofvar jag ännu\nOch skall det troget hålla,\nAtt gärna tillge såsom du\nDem, som mig ondt förvålla.\nHur är ej deras skuld till mig\nAtt som ett intet skattas,\nOm jag, som brast i allt för dig,\nMed miskund dock omfattas!\n\nJag varit färdig, lätt och snar\nMin nästas fel att räkna,\nMen trög, när själf jag felat har,\nAtt det i minnet teckna.\nO Gud, förlåt mig det och lär\nMig ändra håg och sinne,\nAtt glömsk vid andras fel jag är,\nMen egna har i minne!\n\n\n\n\nOm Guds ord och församling..\n\n\nN:o 223.\n\nGudstjänsten.\n\nHur ljuft det är att komma\nTill Herrans tempelgård,\nDär trogna själar blomma\nSom liljor i hans vård!\n\nMan ser de skära kalkar\nFör Gud där öppna stå,\nOch himmelsk dagg dem svalkar,\nAtt lif och kraft de få.\n\nHur kärt, i Andans enhet\nAtt dem tillsammans se\nI trohet och i renhet\nÅt Herran offer ge.\n\nNär de Guds lof upphöja\nPå denna fridens ort,\nHvem vill då ute dröja\nOch stanna vid dess port?\n\nTräd in att se och smaka,\nHur ljuflig Herren är,\nAtt bedja och att vaka\nMed hans utvalda där!\n\nDär ute lefver flärden,\nSå glädjelös och tom,\nAck, ringa fröjd ger världen\nEmot Guds helgedom.\n\nEj vill jag vandra fjärran\nTill mörker bort från dag;\nMitt ljus, det är af Herran,\nMin sol uppsöker jag.\n\nInför hans anlet klara\nVill i hans hus jag bo,\nDär är mig godt att vara,\nDär har mitt hjärta ro.\n\n\n\nN:o 225.\n\nGuds ord.\n\nEn dyr klenod, en klar och ren,\nOss unnats här att äga,\nDen pärlor, guld och ädelsten\nPå långt när ej uppväga;\nEn skatt, den yppersta på jord,\nFå vi vår egen kalla:\nDen skatten är Guds helga ord,\nSom hörer till oss alla.\n\nNär annat, som vi akta värdt\nAtt äga här och spara,\nAf rost och mal och tid förtärdt,\nHör upp vår fröjd att vara,\nNär dagens verk förgås med hast,\nJa, förrän afton stundat,\nStår än Guds ord så nytt och fast,\nSom när det först vardt grundadt.\n\nDet bräcks af ålder ej och tid,\nOm den ock evigt räckte,\nDet går med samma kraft och frid\nFrån släkte och till släkte,\nDet varar lugnt och oförryckt,\nNär annat allt har farit,\nDet har ej annan ändalykt\nÄn Gud, som början varit.\n\nDet kära ord, det enkla ord,\nSom mänskor dock förgäta,\nHvar är en mänsklig visdom spord,\nSom sig därmed kan mäta?\nHvar visar världen oss en grund,\nSå fast att därpå bygga,\nSom ordet af Guds egen mund,\nDet eviga och trygga?\n\nHar du det ordet sökt till stöd,\nNär andra stöd dig svikit,\nFrån världens haf, dess storm och nöd\nIn i den hamnen vikit,\nDå vet du, hvad du tryggas vid,\nHvar du kan fasthet finna,\nDå känner du en ort af frid,\nDit inga sorger hinna.\n\nSom vattenfågeln dyker ned\nI fjärdens klara bölja,\nAtt minsta fläck af stoft därmed\nFrån sina vingar skölja,\nSå tvär sig anden ren och skär\nI ordets djup det klara\nOch känner, att hans hem det är,\nDär han i fröjd kan vara.\n\nVälsignadt vare, Gud, ditt namn\nOch utan ände prisadt,\nAtt du till säker tröst och hamn\nOss alla vägen visat!\nHvem är nu fattig, hvem är rik,\nNär ej ditt ord oss fattas?\nDen ena har, den andra lik,\nJu det, som mest må skattas.\n\n\n\nN:o 226.\n\nGuds hus.\n\nHell Herrans tempel, där hans folk\nFörsamlas för hans öga\nOch sången höjs och ordets tolk\nKungör Guds sanning höga!\nDär firas rätt en glädjefest;\nMot den hvad jorden äger bäst\nGer glädje ganska föga.\n\nEn himmelsk ro, en salig frid\nUti Guds hus vi finne,\nVi komme undan kamp och strid\nSom till en hamn där inne;\nFör världens storm, som blåser vild,\nOss fläktar kring Guds Anda mild,\nDå vi den hamnen hinne.\n\nDu sorgsna själ, du kvalda bröst,\nDu har det känt och pröfvat,\nDu vet, hvar hjärtat finner tröst,\nNär det är värst bedröfvadt.\nDu lämnar världens stoj och brus\nOch vandrar till Guds stilla hus;\nDär möts den oförtöfvadt.\n\nHvad tungt dig förr på sinnet låg,\nDär hjälper Gud att bära;\nHvad mörker var i själ och håg,\nBlir ljust af ljusets lära;\nHvad vissnadt var och utan hopp,\nVälsignas, väckes, blomstrar opp,\nDär lifvets sol är nära.\n\nO fröjderum, o hälsoort,\nDär sorgen själf sig gläder,\nO allom öppna himlaport,\nDär inför Gud man träder,\nGuds kyrka! Fast bestånde du,\nDig helge våra barn ännu,\nSom vi med våra fäder.\n\n\n\nN:o 236.\n\nEn kristens stridspsalm.\n\nTill strids, o kristen, rusta dig,\nLåt sömn och dvala fara!\nNu gäller gå i Herrans krig\nOch lif för Gud ej spara;\n  Statt upp och se\n  Guds fiende;\nHan hotar stark och vaken;\n  Så gå med lust\n  Till kamp och dust,\nTy Herrans Guds är saken.\n\nVar stark, om du vill kämpa tryggt\nMot satan och hans skara;\nEj gagnar suck, ej båtar flykt,\nEj hjälper ängslig vara.\n  Han ger ej fred,\n  Han trampar ned\nHvemhelst han vinner öfver;\n  Var stark alltså,\n  Tag mod uppå,\nTy segra du behöfver.\n\nTräd fram med Kristus, blif ej blek,\nVar djärf, fast ej förveten!\nHär gäller ej en vansklig lek,\nHär gäller evigheten;\n  Förgås du här,\n  Förgås du där,\nDär evigt, här i tiden;\n  Men får du vinst,\n  Får döden minst:\nSå är med denna striden.\n\nTänk ej, att dig allena rör,\nHvad här du gör och lider!\nGuds egendom du strider för,\nNär för din själ du strider;\n  För den stå bi,\n  Håll stadigt i,\nAtt Gud den får tillbaka;\n  Gör du blott ditt,\n  Gör han, nog sitt\nOch skall sin del bevaka.\n\nVar stark, men var än mera vis\nOch vaka alla stunder;\nDen, som vardt orm i paradis,\nHan sparar inga funder;\n  Där våld ej rår,\n  Till list han går,\nBlir hal att se och höra,\n  Ja, klär sig käckt\n  I helgondräkt,\nAtt så din själ förföra.\n\nHan skapar sig till fint förgift,\nAtt så dig fälla neder,\nHan smyger sig i tal och skrift,\nI blickar, skick och seder.\n  Haf ögat opp!\n  Sitt bästa hopp\nUppå din sömn han bygger;\n  Håll vård och vakt!\n  Med Herrans makt\nÄr du som vaken trygger.\n\nJa, Gud, vår starkhet, blif oss när\nI dessa strider svåra!\nDe äro dina, så du lär,\nSå sant de äro våra;\n  Beskärma du\n  Ditt folk ännu\nMot ondskans våld och makter,\n  Och sist till lön\n  Med seger krön\nSjälf dina trogna vakter!\n\n\n\nN:o 237.\n\nLjusets seger.\n\nHur skola vi dig prisa,\nO Gud, för all din nåd,\nHur skola vi bevisa\nVår tack i verk och råd?\nEj hjärta mäktar skatta,\nHvad godt af dig vi sport,\nEj tanke se och fatta,\nHvad oss din kärlek gjort.\n\nDe äro nu förgångne\nOckså de sorgeår,\nDå fädren suto fångne\nI mörkrets boja svår,\nDå den, dig vedersakar,\nO Gud, med våld och makt,\nDin sannings ljusastakar\nInunder skäppa lagt.\n\nDitt ord fick ingen hysa,\nSom därtill vigd ej var,\nDin kärlek fick ej lysa\nFör allom uppenbar;\nMan måste djupt sig kröka\nTill usla brunnar då,\nMan måste mänskor söka,\nFör att dig söka få.\n\nDu, som din sanning skrifvit\nMer klar än sol och dag,\nDu, som vår broder blifvit\nOch fyllt för oss din lag,\nTill dig fick man ej skåda\nMed klar och öppen blick,\nHos dig i nöd och våda\nEj tröst man söka fick.\n\nO hvilka svåra dagar,\nO hvilken sorgens tid!\nDå hördes världens lagar\nMer än Guds stämma blid;\nHans löftes fasta grunder\nFick man ej bygga på;\nEn samling mänskofunder,\nAck, den var bibel då.\n\nVälsignad vare Herran,\nHan frälsat har sin hjord;\nNu nära liksom fjärran\nBor rikeligt hans ord.\nDen natt är nu försvunnen,\nSom kom med våld och hot,\nDen makt är svag befunnen,\nSom stod Guds ära mot.\n\nDu måste de oss unna,\nHvad Gud oss gifvit har:\nDen helga skatten kunna\nVi äga nu enhvar;\nI slott och koja lika\nFinns lifvets bästa tröst,\nOch fattiga och rika\nFörnimma Herrans röst.\n\nKom nu och sök att taga\nFrån oss vår helgedom,\nKom nu med mänsklig saga\nOch säg, den är Guds dom!\nDen tid är icke mera,\nNär sådant våld gick an;\nNej, nu vill Gud regera\nSitt folk, allena han.\n\nJa, styre du och råde,\nGud, Fader, Son och And!\nDin starkhets arm i nåde\nBeskärme stad och land!\nDitt ljus, som natten bräckte,\nFörblifve oskymdt här,\nAtt släkte efter släkte\nMå se dig, som du är!\n\n\n\n\nOm ett kristeligt lefverne.\n\n\n\nN:o 269.\n\nVärldens fåfänglighet.\n\nO lif i denna jämmerdal,\nHvad är du? Ack, ett ringa tal\nAf sorgeår, af fröjdeår,\nEn längtan, som ej målet når,\nEn rök till vindars tidsfördrif,\nEn skugga af hvad rätt är lif.\nI dag gror plantan fager opp,\nI morgon bär hon vissnad knopp;\nI dag förnimmes glädjens röst,\nI morgon suckas utan tröst;\nI dag syns mänskan frisk och röd,\ni morgon är hon blek och död.\n\nFåfänglighet, förgänglighet,\nHo är, som dig rätt fatta vet?\nDu pryder dig för hvar och en,\nDu tänder opp ditt falska sken,\nOch ung och gammal innan kort\nDu villar så i tomhet bort.\n\nHär, där vi börja först med gråt,\nMed tårar fukta sen vår stråt,\nHär, hvar vårt lif, när bäst det är,\nÄr idel möda och besvär,\nHär, där ej stund är annan lik,\nHär vill man se sitt himmelrik.\n\nHär glömmer man i syndens band\nSitt goda hem och fosterland,\nGår som en främling och en gäst\nOch tror sig dock för evigt fäst,\nVill lefva trygg från år till år,\nDär allt liksom en suck förgår.\n\nGud, öppna våra ögon snart,\nAtt vi må skåda uppenbart,\nHur vanskligt allt på jorden är\nHur ringa lust det med sig bär,\nHur stadig fröjd och saligt hopp\nHos dig vi måste söka opp.\n\nJa, led oss i din sanning, Gud,\nGif kraft att följa dina bud,\nVar med oss i allt verk och råd\nOch lär oss fly till Jesu nåd!\nDå må hvad jordiskt är förgå,\nVårt rätta lif i dig vi få.\n\n\n\nN:o 275.\n\nEmot dryckenskap.\n\nAck, mänskan är ett härligt verk\nAf Guds, den Högstes, händer;\nI minsta lem hans vishet märk,\nHur allt till gagn dig länder!\nDin fot från ort till ort dig bär,\nFast den dig tycks så ringa,\nOch med din hand, så svag den är,\nKan hårda berg du tvinga.\n\nHvad rikedom af kraft och ljus,\nAf under i hvart sinne!\nDitt öga är ett litet hus,\nHvad ryms dock ej där inne?\nDitt öra, fast orörligt, gör\nTill sitt hvart ljud, som röres,\nOch intet når dig utanför,\nSom till din själ ej föres.\n\nAll fägring i Guds rika värld\nÄr satt för dig att fatta,\nGuds fatabur är dig beskärd\nAtt öppna och beskatta;\nFrån minsta sandkorn vid din fot\nTill rymdens världar store,\nAllt skönjer du, allt tar du mot,\nAllt är, som ditt det vore.\n\nDock mer, ja, utan likhet mer,\nÄn jordiskt sinne känner,\nÄn öra hör, än öga ser,\nFörnimma här Guds vänner;\nMed andans syn Guds helga råd,\nHans löften och hans lagar,\nHans kärlek, vishet, makt och nåd\nDe skåda alla dagar.\n\nO jämmer, att så mycket godt\nSå många här förspilla,\nSom framgent gå den väg, de gått,\nI lustar, rus och villa!\nHvad söka de, hvad vinna de\nUti sin syndayra?\nAck, timligt kval och evigt ve\nMot Herrans gåfvor dyra.\n\nFörnuft och vilja, kraft och mod,\nAllt, hvad till lif oss ämnas,\nFörkväfva de i vinets flod,\nTills intet öfrigt lämnas,\nTills syn ej ser, ej öra hör,\nEj lem har känsla inne\nOch själen ändtligt döden dör\nSom hvarje kroppens sinne.\n\nGud, upprätthåll ditt ädla verk,\nAtt det ej så får falla,\nBeskärma, Herre, stöd och stärk\nMot frestelsen oss alla!\nLär oss de gåfvor bruka väl,\nDem du oss täckts förära,\nTill fröjd och båtnad för vår själ\nOch dig till pris och ära!\n\n\nN:O 277.\n\nEmot okyskhet.\n\nVi böra städs oss reda\nTill strids mot värld och kött,\nSom pläga oss förleda,\nDet onda göra sött;\nVi böra stundligt vaka,\nTy frestelsen är när,\nOch världens lust försaka,\nSom Herrans lust ej är.\n\nTy världens lust är börja\nMed fröjd och välbehag;\nDen slutas med att sörja,\nDen varder natt af dag;\nMen Herrans lust är lida\nI början tvång och strid\nOch saligt slut förbida,\nSom är en evig frid.\n\nAck, att i oss vi finne\nSå mycken skröplighet!\nTill hjärta, håg och sinne okyskhet.\nSin väg vår ovän vet:\nHvar god och härlig gåfva\nTill ondt han vända kan,\nOch där vi säkre sofva,\nDär sofver icke han.\n\nUpp då ur sömn och dvala!\nEj finnes annat råd.\nUpp att med Herran tala\nOm bistånd, hjälp och nåd!\nHan skall vårt hopp ej svika,\nOm det af hjärtat är,\nMen tvinga den att vika,\nSom städs vårt fall begär.\n\nO kom, Guds lamm, du rena,\nKom, Herre Jesu Krist,\nAtt dig med oss förena,\nSå helas all vår brist;\nVårt kött skall oss ej fälla,\nDär du vill stå oss bi;\nVår blod, vår syndakälla,\nGör du från smitta fri.\n\nJa, vike från oss fjärran\nHvar köttslig lustas makt!\nRent hjärta älskar Herran,\nSå har han själf oss sagt;\nSäll den, för honom träder\nI tukt och menlöshet,\nHan bär rätt bröllopskläder,\nHan ser Guds härlighet.\n\n\n\nN:o 282.\n\nKorset.\n\nHvi känns mig tungt det kors, jag bär,\nHvi klagar jag så ängsligt här,\nDär allt förgängligt är,\nDär sorg som glädje rast ej har\nOch knappt har kommit, förrn den far?\n\nMitt lätta ok jag tröttnar vid,\nJag suckar öfver kamp och strid\nI denna korta tid;\nHvi mäktar jag ej härda ut\nDen nöd, som dock så snart tar slut?\n\nEj har en fiende mig sändt\nDen tår, som på min kind har bränt,\nDet kval, mitt hjärta känt.\nDet är ju Gud, min fader god,\nSom pröfvat så mitt tålamod.\n\nHan sändt min sorg, jag städs det fann,\nOch den, han agar, älskar han,\nDärpå jag trösta kan.\nAf Gud till oförgängligt godt\nEtt lätt och timligt ondt jag fått.\n\nSå vill jag bära det förnöjd\nOch bida, under korset böjd,\nAtt sorgen byts i fröjd.\nAck, snart ju slutas här mitt lopp,\nPå Herran bygger jag mitt hopp.\n\nPris vare Gud, hans vilja ske!\nI allt, hvad han mig täckes ge,\nSkall jag hans kärlek se;\nHan är mig hopp och tröst och stöd,\nSå är jag trygg i lif och död.\n\n\n\nN:O 296.\n\nBönepsalm.\n\nHo är den, som dristar säga,\nAtt han gett sig det han har,\nAtt ej allt, hvad han får äga,\nÄr Guds gåfva uppenbar?\nSjäl och kropp, ja, själfva lifvet\nÄr ju allt af Herran gifvet.\n\nHerrans håfvor här vi gästa,\nAllt är hans och intet vårt;\nHerren sörjer för vårt bästa,\nOss det blefve ganska svårt.\nIntet kunna vi förtjäna;\nDöden, den är vår allena.\n\nDock förhäfver sig här mången\nÖfver hvad ett lån blott är;\nArm för Gud, i synder fången,\nHan af mänskor pris begär,\nVill berömd och firad vandra,\nFast allt sitt han fått som andra.\n\nTänkte den, som Gud har gifvit\nHär af håfvor större mått,\nAtt hans skuld ock större blifvit,\nAtt han större ansvar fått,\nLångt ifrån att sig förhäfva,\nSkulle han i hjärtat bäfva.\n\nÖdmjukt sinne gif oss, Herre,\nRedlig håg och vilja god,\nSå mot större som mot smärre\nFrimod, saktmod, tålamod!\nDig allt lof må vi hembära,\nDig allena vare åra!\n\n\n\n\nBöner i landsplågor.\n\n\n\nN:o 308.\n\n(Öfversättning.)\n\nStäck din vrede, Herre, och oss benåda,\nLåt ej mer ditt blodiga gissel råda,\nVäg ej mot de skulder, som oss anklaga,\n    Fader, din aga!\n\nOm, som vi förskyllat, du straffet toge,\nHo är den bland oss, som ditt slag fördroge,\nNär en värld förginges i kval och fruktan\n    Under din tuktan?\n\nMen var mild, barmhärtige, skona, skona!\nLåt din nåd din eviga rätt försona,\nDu, som har till eget att dig förbarma\n    Öfver oss arma!\n\nO, hur kunna jordiska maskar ringa\nDig, som skapat världen, till vrede bringa?\nStoft och rök och flyktande skuggor bara\n    Ser du oss vara.\n\nÄrfda brister sig i vårt väsen blanda,\nKöttets lustar locka vår svaga anda;\nLåt ett sådant öde ditt hjärta röra,\n    Värdes oss höra!\n\nLåt en bön, en död och en blodskamp gälla,\nMinns att törnekronan och korset ställa,\nNär din hand till hämnden vi lyftad skåda,\n    Mellan oss båda.\n\nStöd det verk, du låtit din Son fullända,\nHvad han lidit, låt det till gagn oss lända,\nGälde blodet, som ur hans hjärta flutit,\n    Hvad vi förbrutit!\n\nSå, o så, allsmäktige, låt det blifva!\nFräls oss, Herre, kom att förlossning gifva,\nDu, som en treenigt skall evigt vara,\n    Spara oss, spara!\n\n\n\nN:o 309.\n\nNu spörjes gråt och klagoljud,\nFör Israel är nu, o Gud,\nDen hårda dagen inne;\nDen tid, som är, är nödens tid,\nMed rop och gråt, med kamp och strid,\nMed bäfvan i hvart sinne.\n\nDin tuktan, Herre, drabbar svårt,\nDin band är tung, ditt gissel hårdt,\nDin vrede oss förskräcker;\nVårt folk förgås, vårt land är dömdt,\nVi finna ej ett rum så gömdt,\nDit ej din hämnd sig sträcker.\n\nOch dock vi måste, Herre vred,\nFör dina fötter falla ned\nOch dig i straffet vörda;\nAtt det, fast upp till randen fylldt,\nÄr mindre dock, än vi förskyllt,\nDet lägger sten på börda.\n\nOmkring oss se vi kval och nöd,\nEtt bittert lif, en hopplös död,\nAllt jämmer, ängslan, fara;\nOch se vi i vårt eget bröst,\nDå skönjas där, för frid och tröst,\nDödssynder uppenbara.\n\nHo löser våra skulders band,\nHo böjer af din starkhets hand\nOch stäcker, Gud, din aga,\nDär, nådens konung, själf ej du\nTill mildhet vänder om ännu\nOch vill ditt straff förtaga?\n\nDu bär en faders ljufva namn,\nDu öppnat oss en broders famn\nI Jesu famn och sköte;\nFull är all världen af din nåd,\nAtt allt förlåta har du råd,\nFast jord och himlar bröte.\n\nHvad äro vi, hvad mäkta vi,\nOm du din rätt vill hålla i\nOch låta nåd ej gälla?\nAck, skuggor, dem i dag man ser,\nI morgon icke finner mer;\nEtt vindkast kan oss fälla.\n\nMen dina barn, o Fader, spar,\nBarmhärtige, barmhärtig var,\nDu rike, hjälp oss arma!\nVår skuld låt dö i Kristi död,\nLåt vara nog af kamp och nöd,\nO Herre, dig förbarma!\n\n\n\nN:o 311.\n\nBön om frid.\n\nFrid är fröjd; där frid ej råder,\nIngen glädje hemma är,\nFridens stilla hälsoåder\nLif och lust och krafter när;\nFrid är lycka, tröst och hägn,\nFrid liksom ett sommarregn\nKommer mildt från höjden neder\nOch välsignelse utbreder.\n\nFrid vill Herren i det höga,\nBjuder, skyddar, älskar den;\nFridfull ligger för hans öga\nUtan gränser himmelen;\nFrid och kärlek är den ton,\nÄnglar sjunga kring hans tron;\nFrid af fromhet, nåd, försoning,\nDet är lifvet i Guds boning.\n\nFrid på jorden, skall den komma,\nInnan jordens dag är all?\nNär slår stunden, då den fromma\nUtan strid här lefva skall?\nGud, i denna pröfningstid\nStyrk oss med din himlafrid,\nGif oss hopp att den få skåda,\nDär du bjöd den evigt råda!\n\n\n\nN:o 312.\n\nJordens fruktbarhet.\n\nHur skön är än ej jorden,\nFast syndens dom hon bär,\nIgenom mänskan vorden\nFörtappad, som hon är!\n\nHon öppnar sina håfvor\nFör oss från år till år\nOch bjuder lust och gåfvor,\nSå fullt hon det förmår.\n\nFör oss ännu hon blommar,\nFast ren och skär ej mer;\nHöst, vinter, vår och sommar\nSitt goda hon oss ger.\n\nVälsignelse af nåder,\nO Gud, åt henne gif,\nAtt hon den ock förråder\nMot allt, som här fått lif.\n\nGjut saft i blad och knoppar,\nGif blomstring, färg och fröjd,\nLåt regn i blida droppar\nUppfriska dal och höjd!\n\nLåt mogna växt och kärna\nUtöfver allt vårt land,\nOch äng och åker värna\nFör hagel, frost och brand!\n\nO Gud, låt allt sig froda,\nKorn, gröda, mod och hopp,\nKrön året med ditt goda\nFör både själ och kropp!\n\nVälsigna hvarje ställe,\nDär lif kan dröja kvar,\nMed hvad till uppehälle\nDu oss förordnat har;\n\nAtt vi för kroppslig plåga,\nFör hunger, brist och nöd\nEj dig förgäta måga,\nVår hjälp i lif och död!\n\nGör jorden till din boning,\nO Gud, som först hon var,\nLåt gälla den försoning,\nDin Son oss vunnit har!\n\nDå skall hon bättre blomma\nOch bättre frukter ge,\nDå skall ock här den fromma\nEj mer blott jämmer se.\n\n\n\nN:o 314.\n\nSommaren.\n\nDin klara sol, o Fader vår,\nVidt öfver ond och god uppgår,\nGör luften mild och dagen ljus\nOch klär i fägring jordens grus.\n\nNu vakna upp på höjd, i dal,\nLöf, gräs och örter utan tal;\nHvar fläck blir grön, hvar tufva rik\nAf växter, en ej annan lik.\n\nLiksom till högtid kläds hvar äng,\nHvar linda är en blomstersäng,\nOch härlig vaggas åkerns skörd,\nAf himlens varma vindar rörd.\n\nJa, ute se vi sommartid,\nMed jorden grön och himlen blid;\nHur är det i vår egen själ,\nÄr sommartid i den jämväl?\n\nHar otrons kalla vinter flytt,\nHar hjärtat lifvats upp på nytt\nUtaf den klara nådesol,\nSom skiner från Guds kungastol?\n\nAck, fattigt blommar dock vår jord,\nHur härlig än dess prakt är spord,\nMot mänskans själ i tro och hopp,\nNär lifvets sol för den gått opp.\n\nDen solen blid, den solen klar,\nSom varit förr, än världen var,\nHur är det, har vår själ fått se\nEn strimma af dess ljus sig te?\n\nO Gud, som låter sommar nu\nUtom oss stråla lugn och ljuf,\nLåt ock inom oss, i vårt bröst,\nEj råda mörker, storm och höst!\n\nDå först är rätt din sommar här,\nNär ute sol och blomstring är\nOch i vårt hjärta lyser klart\nDen sol, som icke skapad vardt.\n\n\n\nN:o 318.\n\nI hungersnöd.\n\nUti din boning, Herre kär,\nDitt folk i sorg församladt är\nOch dig om hjälp åkallar,\nTy mänskomakt ej hjälper här,\nOch nöden öfversvallar.\n\nVi sett det korn, man jorden gaf,\nI jorden bli som i en graf\nOch ej i dagen komma,\nVi sett allt växtligt falla af\nFörutan kraft och blomma.\n\nVi tänka i vår brist och nöd\nPå förra dagars öfverflöd,\nDet gör oss sorgen värre;\nHvi ger du stenar nu för bröd\nÅt dina barn, o Herre?\n\nHar du ditt fadershjärta mist,\nÄr ej ditt löfte fast och visst:\n\"Åkalla mig i nöden,\nSå skall jag hjälpa dig till sist\nI lifvet och i döden\"?\n\nO Gud, det är ett tröstligt ord,\nI hungerns tid ett rågadt bord,\nSom mod och krafter gifver,\nAtt himmel kan förgås och jord,\nMen du densamme blifver.\n\nDu ändrar ej din fadersart,\nFast annat allt förändradt vardt,\nDin mildhet varar lika;\nDitt råd kan synas underbart,\nDin nåd kan aldrig svika.\n\nLåt då din nåd förklarad bli,\nLåt straffets tider gå förbi,\nSe mildt till vårt elände,\nOch var vår fader, såsom vi\nSom barn oss till dig vände.\n\nGif bröd åt den, som hungrig är,\nGif tröst åt den, som sorg förtär,\nOch tillgift åt oss alla!\nLåt än oss få, o Herre kär,\nVår hjälpare dig kalla!\n\n\n\nN:o 321.\n\nFosterlandet.\n\nBevara, Gud, vårt fosterland,\nHåll öfver det din starkhets hand\nOch var dess hägn i strid som frid,\nI sorgens som i glädjens tid.\n\nHär se vi, hvad oss mest är värdt,\nAllt, hvad vi skatta dyrt och kärt;\nEj fjärran finns en bygd, ej när,\nSom är för oss, hvad denna är.\n\nHär hafva våra fäder bott,\nArbetat, kämpat, hoppats, trott;\nHär äfven vi vår boning fått\nMed samma lif och samma lott.\n\nHär skola våra barn också\nEn gång på våra stigar gå.\nHa det vi haft, se det vi sett\nOch be till Herren, som vi bedt.\n\nGud, skydda detta kära land,\nFrån sjö till sjö, från strand till strand,\nSänk öfver det din milda vård\nSom sommardagg på rosengård!\n\nVälsigna hvarje trofast själ,\nSom önskar det af hjärtat väl,\nMen slå hvart ondskans uppsåt ned,\nSom vill dess fall och stör dess fred!\n\nLåt det få bli och vara ditt,\nBefolkadt, tryggadt, gladt och fritt,\nPå kärlek bördigt som på råd\nOch uppfylldt af din Andas nåd!\n\nDu hulpit det ur mörker opp\nLiksom en blomma ur sin knopp;\nSå låt det ock till tidens slut\nUti ditt ljus få vecklas ut!\n\nDet ljuset är ditt helga ord,\nEn sol för himmel och för jord;\nGif, att det klart här lysa må\nOch aldrig mer ifrån oss gå!\n\n\n\n\nBröllopspsalmer.\n\n\n\nN:o 326.\n\nGud, se i nåd till dessa två,\nSom här inför ditt anlet stå\nMed löfte att för lif och död\nFörente dela lust och nöd.\n\nDet är ett heligt fridsförbund,\nDe slutit nu i denna stund;\nSå värdes, Gud, därtill dem ge\nDin hägnad och välsignelse.\n\nHär lefs ej städs i rosengård,\nOch mången pröfning kan bli hård:\nBehåll dem då, o Herre god,\nI kärlek, som ger tröst och mod!\n\nDin Ande blid ledsage dem\nOch blifve gäst i deras hem,\nAtt stilla fröjd och ljuflig ro\nMed honom där må bli och bo.\n\nO Gud, vi böja oss för dig,\nSom är vår Gud evinnerlig,\nVårt hopp, vår fröjd, vår frid, vårt råd;\nVälsigna oss och gif oss nåd!\n\n\n\nN:o 328.\n\nEj finns en glädje på jorden vid,\nSom kunde den fröjd uppväga,\nEtt hjärta känner, som all sin tid\nEtt annat hjärta får äga.\nNär tvenne hälfter, att blifva ett,\nI kärlek smälta tillsamman,\nRent, oförfalskadt, på guldets sätt,\nSom smälter i klara flamman,\nSi, då är glädje och gamman.\n\nGud själf han skådar med väl behag\nEn sådan frid och förening;\nHan bjuder den i sin helga lag,\nDen är hans vilja och mening;\nOch därför låter han ock ur den\nEn rik välsignelse flöda\nFör jorden släkter, som blomstra än,\nNär vi gått bort till de döda,\nFör himlen en brodd och gröda.\n\nVälsigna, Herre, all kärlek ren,\nSom du den gärna tillstäder:\nAf Kristi kärlek ett återsken,\nDen värmer, lyser och gläder.\nO Gud, för dig är en syndig brand\n\nAll jordisk kärlek allena;\nSå sänd af nåde din Helga And,\nSom våra hjärtan kan rena\nOch i din kärlek förena.\n\n\n\nN:o 329.\n\nFör barn.\n\nJag lyfter ögat mot himmelen\nOch knäpper hop mina händer;\nTill dig, o Gud, som är barnens vän,\nMin håg och tanke jag vänder.\n\nGladt är att prisa och tacka dig,\nOch gärna vill jag det göra;\nJag vet det visst, att du ser mig\nOch ej försmår att mig höra.\n\nTack för allt godt, du mig ständigt ger\nAtt känna, älska och äga;\nTack, gode Fader, för mycket mer,\nÄn jag kan nämna och säga.\n\nJag är en planta uti din gård,\nFör evigheten uppdragen,\nJag var knappt till, när i fadersvård\nAf dig jag redan var tagen.\n\nSå håll utöfver mig än din hand,\nO Fader förutan like,\nOch låt mig växa för lifvets land,\nSom är ditt himmelska rike!\n\n\n\nN:o 335.\n\nPå resa.\n\nEn vandringsman är mänskan här,\nPå vandring stadd, hvar dag som är,\nTill långt aflägsna länder;\nHur hon ock här tycks hemma fäst,\nÄr hon beständigt blott en gäst,\nSom hemåt återvänder.\n\nHon får i all sin lefnadstid\nEj minsta stund, då hon i frid\nKan lämna vandringsstafven;\nPå hvarje stig, på hvarje ort\nGår hon mot evighetens port,\nOch porten heter grafven.\n\nOm jag då sitter vid min härd,\nOm jag i Herrans vida värld\nFrån land till land måst fara.\nSå är mig samma mål dock satt,\nMot det jag skyndar dag och natt,\nJag får ej stilla vara.\n\nDock hvar jag är och hvart jag far,\nSå vet jag, att min Gud jag har\nBeständigt lika nära;\nHan följer mig på all min stig,\nHan är en Fader ock för mig,\nHvad kan mig då förfära?\n\nSå bottenlöst är intet haf,\nAtt ej hans hand i djupets graf\nKan mig sitt bistånd räcka;\nSå bränd ej någon öken är,\nAtt ej hans godhet växer där\nOch kan mig vederkvecka.\n\nOm han högt öfver sjö och land\nFlyttfågeln för från fjärran strand\nTill kära hemmet åter,\nHvi skulle jag väl bäfva skyggt?\nDen Gud, som leder fågelns flykt,\nHan mig ej villas låter.\n\nFar jag än vida, följer han,\nSom i all nöd mig hjälpa kan\nOch akta från att falla;\nDär jag är rådlös, har han råd,\nDär jag har brister, har han nåd:\nVälsignad han för alla!\n\nGud, jag är syndig, arm och svag,\nMen för mig efter ditt behag,\nDet är, hvad sist jag beder.\nHvarhelst min väg du stakar ut,\nSå styr den så, att den till slut\nUpp till din himmel leder!\n\n\n\n\nMåltidspsalmer.\n\n\n\nN:o 341.\n\nHerre, hela världen tröster\nTill din mildhets öfverflöd;\nTusen sinom tusen röster\nBedja dig hvar dag om bröd;\nOch du låter upp din hand,\nMättar allt i allo land.\n\nDina goda gåfvor flöda\nNed till allt, som lif har fått;\nKroppen spis och själen föda\nSkänker du i ymnigt mått;\nTack, o Gud och Fader blid,\nPris ske dig i evig tid!\n\n\n\nN:o 343.\n\nO Gud, din godhet tacka vi\nI Jesu namn, det kära,\nAtt du vår Fader vill förbli\nOch om oss omsorg bära,\nAtt allt, som lif och anda har,\nDu hugnar, när och ger försvar;\nDig ske lof, pris och ära!\n\nSom nu du närer här vårt lif\nMed jordens växt och gröda,\nSå åt vår själ ditt ord ock gif\nAtt henne understöda;\nTy hennes näring så på jord\nSom ock i himlen är ditt ord,\nHon har ej annan föda.\n\nOss alla här i denna stund\nDu värdes kärlek gifva\nInbördes och af hjärtans grund;\nLåt intet den bortdrifva!\nBehåll vår glädje allvarsam\nOch afvärj öfverdåd och skam,\nAtt du med oss kan blifva.\n\nLof, pris och tack i allo land\nSkall dig, Gud Fader, vara,\nSom oss har löst af syndens band\nOch framgent vill bevara.\nVi tro på din Son, Jesum Krist,\nVi äro dine barn förvisst,\nDig lofve all vår skara!\n\n\n\n\nMorgon- och aftonpsalmer.\n\n\n\nN:o 344.\n\nKväll eller morgon, hvarje stund\nHar jag min ro i Guds förbund,\nMed honom börjar jag min dag,\nMin natt med honom möter jag;\n  I honom nöjd,\n  Till honom böjd,\nHar jag min rätta lust och fröjd.\n\nÄnnu har under vida skyn\nEj något skapadt mött min syn,\nSå armt, så hjälplöst och försmådt,\nAtt det Guds vård ej röna fått;\n  Den ser jag här,\n  Ehvar jag är,\nDen ser jag fjärran liksom när.\n\nHvem kläder blomman på grön äng,\nHvem bäddar fågelns bo och säng,\nHvem visar genom öknens sand\nÅt hjorten väg till källans rand?\n  Ar det en ann',\n  Är det ej han,\nVår Gud, som allt af kärlek kan?\n\nBort då all ängslan ur mitt bröst!\nAtt tro på Herran är min tröst;\nMin Gud är ej en annan Gud\nÄn den, som väfver blommans skrud;\n  Är han så blid,\n  Har han så tid,\nHvi vill jag sörja för min frid?\n\nEj hjälper dock min egen makt,\nOm han ej håller om mig vakt;\nSå lägger jag min omsorg gladt\nPå honom både dag och natt.\n  Han sörjer för\n  Att ondt ej rör\nDen själ, som honom helt tillhör.\n\n\n\nN:o 348.\n\nI Herrans hand jag lämnar mig,\nNär mina ögon sluta sig;\nNär jag ur sömnen vaknar opp,\nÄr Gud min glädje och mitt hopp.\n\nKär kommer nattens stilla ro,\nNär jag mig Herran fått förtro,\nOch glad ser jag en dag igen,\nNär jag med Gud får börja den.\n\nMin gode hjälpare är han,\nSom för all nöd mig skydda kan,\nMin väktare, som hör och ser,\nNär jag ej hör och skådar mer.\n\nJag vet och är där viss uppå,\nAtt ingen ofärd skall mig nå,\nOm han ej gifver lof därtill\nOch mig af kärlek pröfva vill.\n\nMin Gud är stark, min Gud är god,\nSå är jag nöjd och har godt mod;\nGud, Fader, Son och Helge And,\nMig lämnar jag uti din hand.\n\n\n\nN:o 352.\n\nMorgonpsalm.\n\nI mörker höljs ej jorden mer,\nUpp går nu solen klara;\nNy dag, o Gud, åt oss du ger,\nNy nåd ej heller spara!\n\nNy nåd! Ja, nådens Herre du,\nLys nåd uti vårt sinne,\nAtt när det dagas ute nu,\nEj mörker rår där inne.\n\nTy bodde vi i solens hus\nOch idel strålar såge,\nMen hade icke dig till ljus,\nI dunkel natt vi låge.\n\nKom, du vår rätta sol och dag,\nSänd af ditt ljus en strimma,\nOch synden i vår själ förtag,\nSom är dess natt och dimma.\n\nDu lifvets sol, i Kristus här\nTill världens fröjd uppgången!\nKom, lys för oss och blif oss när\nOch tag vår kärlek fången!\n\nSå veta vi, vår dag skall gå\nI salig ro till ända,\nSå veta vi, hvar tröst vi få,\nEhvad oss här må hända.\n\n\n\nN:o 363.\n\nAftonpsalm.\n\nTill natt det åter lider,\nOch solen från oss skrider;\nJag sluter mina händer\nOch till min Gud mig vänder.\n\nO Herre, du som varit\nMin tröst den dag, som farit,\nLåt mig din nåd förnimma\nOckså i nattens timma!\n\nFör Jesu blod, som flutit,\nTillgif, hvad jag har brutit,\nAtt ej ditt straff mig gnager\nOch sömnens frid förtager.\n\nNär mina sinnen alla\nI hvila sammanfalla,\nDå låt din änglaskara\nMin vakt och hägnad vara!\n\nMig själf, och hvad i lifvet\nMig kärt af dig är gifvet,\nJag ger liksom tillbaka\nÅt dig att öfvervaka.\n\nO Gud, min bön jag slutar\nOch mot din nåd mig lutar;\nO finnes ro i världen\nSom på den hufvudgärden.\n\n\n\n\nBeredningspsalmer till döden.\n\n\n\nN:O 379.\n\nEn vilsnad främling är jag här\nI denna världen vrånga,\nMitt lif en fattig fånges är,\nSom räknar stunder långa;\nI mörker, fruktan, nöd och band\nJag tänker på min Faders land,\nDess ljus och fröjder många.\n\nVisst kan ock här man skåda få\nAf dag en vänlig strimma,\nVisst kläds vårt fångahus också\nI blomster mången timma;\nMen denna fägring, detta ljus,\nDe vore i min Faders hus\nSom idel död och dimma.\n\nEj hugnar vansklig prakt min syn,\nHur skär den än sig målar;\nNär solen lyser klart i skyn\nOch jorden gläds och prålar,\nDå tänker jag: Hur lefs det nu\nUti min Faders boning ljuf,\nUti hans anlets strålar?\n\nO Faders hem, mot dig jag ser,\nFast ej min blick dig hinner;\nKort är den sorg, mig jorden ger,\nMen lång, när längtan brinner,\nNär själen utan frid och ro\nVill bort att hos sin Fader bo\nOch sig i bojor finner.\n\nKom, sälla stund, kom mildt och fort,\nDå jag får hädanfara,\nKom, död, och öppna mig din port\nTill lifvets himmel klara,\nKom, Jesu, tag af nåd mig mot\nOch bed för mig vid Fadrens fot,\nAtt jag får hemma vara!\n\n\n\nN:o 381.\n\nDet har jag städse funnit,\nAtt jordisk lust är kort;\nKnappt har den börja hunnit,\nFörrn den är tagen bort.\nKraft, fägring, fröjd och frid,\nDe kommit och försvunnit,\nDet har jag sett alltid.\n\nHvad fast man kunde kalla\nStår ej på jordens grund;\nSom hafvets vågor svalla,\nHär svallar stund på stund;\nEtt haf är tiden här,\nDen starkaste måst falla,\nNär hans våg kommen är.\n\nEn växer, en försvagas,\nEn stiger, en gör fall;\nDen dag, som är, förjagas\nAf den, som komma skall;\nAllt skiftar efter hand,\nJa, själfva bergen gnagas\nTill stoft af tidens tand.\n\nGå ut i sommarns lundar,\nSe, hur de fagra stå!\nHvar finns, när vintern stundar,\nAll denna fägring då?\nAck, växling, oro, kif,\nNär man det rätt begrundar,\nÄr detta arma lif.\n\nOch här på sorgestranden\nVill man på glädje tro,\nMed vandringsstaf i handen\nSig sätta ned till ro,\nAf skuggor taga stöd\nOch bygga hus i sanden\nOch tinga år af död.\n\nNej, Jesu, annorlunda\nHar du mig vist och lärt;\nMitt hopp, det vill jag grunda\nPå det, som mer är värdt,\nÄn all den glädje är,\nSom varit och kan stunda\nI vanskligheten här.\n\nMitt hopp, det vill jag bygga\nUppå din kärleks grund,\nMin frid och glädje trygga\nVid löftet af din mund,\nOch så för världen mer\nEj hafva lit, ej skygga,\nHvadhelst den gett och ger.\n\nHos dig, o Jesu, finner\nJag glädje utan sorg;\nI dig, när allt försvinner,\nHar jag min säkra borg.\nSå komme snart den dag,\nDå tron sin seger vinner;\nPå Jesum hoppas jag!\n\n\n\nN:o 382.\n\nJag tager farväl, jag bjuder god natt,\nÅt världen farväl jag nu säger;\nMin möda var lång, snart lutar jag matt\nMitt hufvud mot plågornas läger\nOch somnar från sorgen och nöden.\nJag bad till min Gud, hvar timma och stund,\nOm frid för min själ, för ögat en blund;\n  Min Fader mig hört:\nHans barn skall få hvila i döden.\n\nEj är det mig tungt, ej känns det mig svårt\nAtt skiljas från detta elände;\nOm Gud ej af kärlek pröfvat mig hårdt,\nKanske jag det bittrare kände.\nOch har jag väl lidit allena?\nÄr jorden ej full af jämmer och tvång?\nAck, ängslan och kamp de drabba en gång,\n  Om fort eller sent,\nDen andra såväl som den ena.\n\nEj var jag den första, som korset här bar,\nOch blifver ej heller den siste;\nJag, syndare! Ack, mitt lättare var\nÄn hans, som af synder ej visste.\nDock längtar jag arma att somna.\nO Jesu, jag följt till Getsemane dig,\nMen tänker på ro, då du kämpar för mig;\n  Förmår jag då ej\nAtt vaka, fast krafterna domna?\n\nO, räckte min nöd som jorden så vidt\nOch högre, än skyarna tåga,\nOch finge jag se ditt anlete blidt\nOch fram till ditt hjärta mig våga,\nHvad vore mig nöden mot nåden?\nOch får jag ej komma och vara dig när?\nOch får jag ej se, huru ljuflig du är?\n  Du bjuder ju själf:\nO människor, kommen och skåden!\n\nMed dig vill jag vaka, med dig vill jag dö,\nO Jesu, när stunderna fyllas;\nJag vet, det förgås ej, det lefvande frö,\nFast neder i jorden det myllas,\nDet sofver blott vinteren öfver;\nOch vårsolen kommer med värmande ljus\nOch väcker upp lifvet ur mörker och grus.\n  O Jesu, min sol!\nDu väcker mig, du, och du söfver.\n\n\n\nN:o 390.\n\nSuckan i dödsångest.\n\nMitt öga skyms, min kraft är slut,\nJag längtar ro att finna;\nMin lefnads timglas rinner ut,\nSnart skall mig döden hinna.\nO Jesu Krist, uti din hand\nBefaller jag kropp, själ och and;\nMin tröst är du allena.\n\nTill dig jag flyr uti min nöd,\nNär allt mig vedersakar.\nDu pröfvat plågor själf och död,\nDu vet, hur döden smakar.\nDu varit människa som jag,\nFörkrossad, ängslad, trött och svag,\nDu skall mig ej förskjuta.\n\nJag kommer ej med makt och guld\nOch mig därpå förlåter,\nMin rikdom heter ångst och skuld,\nMig står ej annat åter;\nMen kom jag för att ge, ej få,\nJag vore en af dem ej då,\nFör hvilka du led döden.\n\nFör syndare med ängsladt bröst,\nBetungade, som lida,\nFör dem, som ingen hjälp och tröst\nAf världen mer förbida,\nFör dem göt du din blod så ren,\nBland dem, o Jesu, är jag en,\nDärpå min tröst jag bygger.\n\nMin Frälsare, ditt kors du bar\nOckså för synder mina:\nFörgät ej den, dig kostat har\nSå mycken kamp och pina!\nAck, ofta fadershjärtat här\nJu sorgebarnet närmast är,\nFörskjuts, men sökes åter.\n\nUppsök mig, Herre, blif mig när,\nLåt mig ej mer dig mista,\nGör, att ej stunden bitter är,\nNär hjärtat måste brista!\nJa, Jesu, gör min plåga kort\nOch tag från kval och nöd mig bort\nTill dig i fridens rike!\n\n\n\n\n\n\nSMÄRRE BERÄTTELSER.\n\n\n\n\nEN JULKVÄLL I LOTSKOJAN.\n\n\nEn för ifrigt fortsatt jakt i skärgården och sedan inträffande motvind\noch storm hindrade oss till vår stora förtrytelse att efter vår afsikt\nhinna hem till staden innan julaftonen. Tvärtom kastades vi ute i öppna\nsjön hela kvällen i ett tillstånd, som varit vådligt med en sämre slup,\nän den vi hade, och högst odrägligt, om icke en af sällskapet förstått\natt någorlunda förströ vår ledsnad genom sin munterhet och sina\nhistorier.\n\nDenna man var utlänning och förde ett skepp, som tillhörde honom själf\noch hvarmed han öfvervintrade i vår hamn. Han var mindre än andra\nangelägen om att få fira julaftonen på fast land och hade inga\nanförvanter, som saknade honom vid gröten och tårtan. Dessutom var han,\nhvad vi andra icke voro, mot allt hvad som kunde kallas blåst, köld och\nvatten rent af förhärdad, och då han satt vid styret i sin egen slup,\nhade han väl som knappast brytt sig om att huka sig, om han än för\nhvarje våg varit i fara att snudda vid månen.\n\nEmellertid var och förblef vår segling på intet vis angenäm. Vi\nkryssade och gjorde slag af två och tre kvart mil utan att vinna\nsärdeles för den häftiga svallsjön, som oupphörligt motverkade seglen.\nOmsider uppgåfvo vi alldeles hoppet att uppnå fasta landet och beslöto\natt lägga till för natten på Lotsholmen, en stel, granbevuxen klippa\nute i hafvet, och söka tak öfver hufvudet hos lotsarna, som där hade\nsin koja. Vi sågo på afstånd skenet af eld ur dess fönster, och den\nmuntra kaptenen lät slupen ränna af dit för god vind.\n\n\"Utan skryt, gode herrar\", utbrast han nu, i det han tog sig en djup\nklunk kall punsch, \"kan man säga, att vi nu hafva en god blåst. Och\nlikväl bestods mig en sådan, om ej en vida bättre, då jag än var blott\nfyra, fem år gammal och allena till sjöss på köpet. Jag har icke nämnt\nom att förhållandet är med mig tvärtemot hvad det vanligen är med\nmänniskobarn; jag vet nämligen bättre, hvart det skall bära af för mig\ni världen, än hvadan jag kommit. Alltnog: då jag var vid pass fem år,\noch detta har bort vara, som man sagt mig, för omkring trettio år\nsedan, befann jag mig en natt ute på vida hafvet såsom nu, med den\nskillnad, att jag då låg för vind och våg och nu har två orefvade segel\nopp, att jag då var stel af köld och nu är varm ända i lilltån. Jag\nminns föga af omständigheterna vid denna min första expedition; men\nhvad jag kommer ihåg, är att jag lämnades ensam på en klippa i vilda\nsjön och ville färdas efter dem, som sålunda öfvergåfvo mig. Det var\nkolmörkt som nu, och då jag försökte ro, slogos årorna mig ur handen af\nförsta våg. Huru länge jag drefs omkring i denna ställning, vet jag ej,\nmen säkert är, att jag till slut hamnade hos godt folk. Jag vet\nsåledes, som herrarna se, knappt mer än Adam, om jag haft föräldrar\neller ej. De, som sade sig hafva upptagit mig och bragt mig till lifs,\nvoro lurendrejare till professionen, eljest välmående bönder. Jag växte\nupp bland dem och deltog i deras industri, tills mitt skägg begynte\nväxa, då jag gick ut med en kofferdiman och blef hederlig karl. -- Se så,\nbåtshaken ut, tag törn! -- Jag tror, den onde visar mig vägen bland\nstenarna här.\"\n\nSlupen låg med fladdrande segel i en bukt, bildad af framskjutande\nklippor; man började räta ut de styfva lemmarna, man gäspade och röt\nkölden ur kroppen. Kaptenen och två jungmän blefvo kvar vid slupen och\nsysslade med den; vi andra begåfvo oss stapplande in i den varma\nstugan.\n\nDär stod julen upp i tak. En väldig brasa af tallved sprakade på den\nvida spiseln och upplyste rummet, hvarest dessutom på bordet brann ett\nstort grenigt ljus jämte några enkla. Väggarna voro fullt behängda med\nnät och andra fiskbragder, och hörnen af stugan blänkte af hvita getter\noch killingar, som skockat sig dit.\n\nPersonalen i stugan utgjordes af en mycket gammal gumma, som satt vid\nbordet och tycktes sjunga i sin psalmbok, en medelålders man med hans\nhustru och fem barn, af hvilka fyra höllo en förfärlig konsert på\nstentuppar, hvartill det femte och äldsta ackompanjerade med en\nskrällande trumpet af träd.\n\nDå vi inträdde, uppsteg fadren, stampade ett eftertryckligt slag i\ngolfvet åt de skrålande barnen och nickade åt oss vänligt och utan\ntvång.\n\nDen gamla gumman lade sin bok på bordet, tog af sig glasögonen och\nfixerade oss skarpt. \"Hvadan är ni, godt folk\", sade hon, \"har ni ej\nhus och hem på julafton, eller ligga skepp och gods i hafvet? Men så\nhar ni ej skjutit efter lots, förbanna mig, ni det gjort.\n\nVid dessa ord spottade hon sig på de rynkiga fingren, nappade branden\naf det ena ljuset, steg upp och lyste oss starkt i synen. \"Hå hå\",\nfortfor hon nu, men så skall haren vara förhärdade hvit, för att man\nskall bry sig om att jaga honom in på julafton. Få se, hvad man nu kan\nfå till mat åt er alla? Strömming finns här, gunås, och Anna får\nförsöka att klämma getterna litet bättre; men gröt kan ingen ge sig att\nkoka här midt om natten.\"\n\nSåväl gumman som de andra båda ställdes snart till freds i detta\nafseende. Vi afpälsade oss, värmde oss och gjorde oss välkomna genom en\nkopp punsch, som gärna bjöds vårt värdsfolk af oss och än hellre af dem\nemottogs. Snart voro vi hemmastadda och funno oss särdeles väl i den\nvarma stugan. Den gamla ville börja sitt bestyr med vårt nattläger och\nyrkade på att skynda med getternas mjölkning, då en tillfällighet\nafbröt hennes sysselsättningar och blef en anledning till följder, dem\nvi ej kunnat förutse.\n\nKaptenen, som blifvit kvar vid slupen, hade omsider fått allt i ordning\ndär, beslagit seglen, fästat båten, uppsändt sakerna till stugan och\nvar klar att ligga i land för natten. Förrän han gick in i värmen med\nsin bössa, erinrade han sig dock, hvad vi förglömde, att lossa af\nskottet. Det var knallen af detta skott, som vållade en sådan diversion\ni bestyren.\n\nDen gamla hörde dånet och kastade vårdslöst ifrån sig en hufvudkudde af\nejderdun, som hon just bar i handen. \"Hörden I\", sade hon med skakad\nstämma, \"hörden I icke ett skott? Så må Gud förbarma sig öfver Juno,\nsom ej kunde vintra i Norge, utan vill bulta sig mot blindgrundet så\ntids på året. Sätt ut med båten, gosse, och håll väl i nordväst, så att\ndu har vinden, vi skola nog se efter barnen, sörj ej för dem; skynda\nbara!\"\n\nFör yngre öron än gummans var det ej svårt att genast finna hennes\nmisstag. Den så kallade gossen, hennes fyratioåriga son, afbröt leende\nhennes påminnelser och sade halft brydd och halft medlidsam: \"Alltid\nspökar det i edra öron, kära mor, och skott skall ni höra, om en fluga\nstampar på er graf, sen ni gått till hvila i den en gång. Men gissar\njag rätt, så var det en harskrämma, som någon af herrarna lät pusta vid\nstranden här, och ej en knall ur Junos sexpundiga nicka.\"\n\n\"Hå hå\", sade den gamla, \"alltid vilja de unga vara kloka; men jag är\nicke galen, icke heller född af galna föräldrar. Gud hjälpe mig, men\njulafton, som är glad för andra, är min sorgeafton; jag rår nu ej\ndärför, och hvad kunde jag, arma kvinna, göra? Men sätt er för brasan\nni, främmande godt folk, så vill jag berätta er, hvad en svag kvinna\ngjorde och hvad lön hon hade därför.\"\n\nVi efterkommo gummans önskan, medan vår besättning och den unga\nvärdinnan tillsamman bestyrde oss kvällsvard och värmde upp den kalla\nmat, vi medhade. Men den gamla begynte:\n\n\"Det är nu för längre tid sedan, än många af er, gode vänner, minnas\ntillbaka, om jag ser rätt på edra anleten, då jag en julafton, sådan\nsom denna, var allena här i stugan. Jag må säga allena, ty mina två\nungar, som sprungo omkring mig, behöfde hjälp själfva mer, än de kunde\nvara mig till hjälp. Sjön låg öppen såsom nu, och fast det nu tycks\nhvina i vindsluckan, är dock denna blåst som en andedräkt mot stormen\ndå. Vi väntade ingen skuta hem, och min man med sina kamrater hade\nfarit till staden för att gå i kyrkan på julmorgonen och kanske hålla\nsig lustigare på kvällen där, än de här kunde det. Men då för tiden var\njag rödare än nu i synen och hade ett hjärta i mig, som var godt nog\nför en kvinna. Jag satt och läste i psalmboken, som jag gjorde, då ni\nkom in, och barnen hade nyss fått kvällsvard och lekte med sina\nsmåsaker, som de fingo till julklappar. Den äldre, som var tio år då\noch nu är gammal och vis, seglade med ett skepp af bark på\nstugugolfvet; den yngre hade fått vårt fiskbräde till båt och gladde\nsig åt det och åt ett pärlband af glas med ett guldhjärta på, som min\nman skänkte mig och som jag fästade på gossens hals för kvällen. Så\nvoro vi där, när jag hastigt hörde ett skott ut till sjöss. Gud skall\nförlåta mig, hvad jag gjorde orätt; men jag tyckte mig ej göra sådant.\nJag tog den äldre med mig för att sköta fockskotet, lossade en båt och\nseglade ut. Den yngre följde med oss till stranden, jag befallte honom\ngå in i stugan tillbaka; men han stannade kvar och ropade gråtande\nefter mig, tills blåsten och hafssvallet snart öfverröstade hans skri.\nNär jag kom under blindskären, såg jag eld från skutan, som styrde rakt\nnordvart mot bränningarna i mörkret, som om den aldrig varit i vår hamn\nförut. Jag hann i tid fram och fick rodret i lä, och skeppet stack upp\nsom en lax med bank och bränningar å sida, och så hade jag, så kvinna\njag var, den glädjen att föra gamle herr Adolfs stora skepp oskadadt i\nhamnen. Och denna afton skulle jag minnas med fröjd, så länge jag\nlefver, om allt hade varit där hemma, som det bort vara. Klockan var\nfyra på morgonen, då jag kom in i denna stuga tillbaka; jag tänkte få\nhvila, men denna hvila blef värre än arbetet förut. Den yngre gossen\nvar försvunnen. Jag sökte honom på våra klippor här med lykta i handen\nhela natten, jag ropade hans namn högre än stormen; men mitt sökande\noch mitt rop voro, som om det skett på hafsbottnen. Vid dagningen såg\njag en naken påle, där vår andra båt varit bunden, och båt och gosse\nbar jag ej sett sedan, och båten var värd gull, men gossen var mig\nkärare än lifvet.\"\n\nDen gamla tystnade vid dessa ord och brast i gråt. Kaptenen hade kommit\nin under hennes berättelse; men han tycktes knappt ge akt på den. Han\nfixerade i stället väggarna, taket, allt i stugan, men i synnerhet ett\ngammalt fiskbräde, som hängde på väggen vid spiseln och ren var nästan\nsönderrispadt på midten, ehuru några sirater på bägge ändarne voro\ntämligen väl bibehållna.\n\nNär gumman slutat tala, steg han dock upp, gick fram till henne, ref\nupp rock och väst och framtog ett glaspärlband, som han lade ned på\nhennes knä.\n\nDen gamla betraktade det en stund, höjde sen sin blick och såg förvånad\npå kaptenen. Snart steg hon upp, slog armarna kring hans hals och\nsnyftade utan att säga ett ord. När hon därpå lyfte upp sitt anlete,\nstrålade glädjen in i bottnen på skrynklorna däri.\n\n\"Och så lik din far, som om han gick uppdagad!\" började hon nu,\n\"allenast mycket vackrare än han. Gud bevare dig, vildbasare, hvem bad\ndig ränna ut till sjöss allena? Var det väder för dig? Men jag var ett\nfår, som ej band dig fast vid sängstolpen, så hade du väl fått hållas\nhemma. Gud ske lof! Nu kan jag dö i lugn, och ingen skall fråga på min\ngraf, hvart jag gjort af med mitt barn.\"\n\nVår öfverraskning kan man lätt föreställa sig; men den julkväll, som\nhotade att bli oss så ledsam, blef gladare än mången annan.\n\n\n\n\nLURENDREJAREN.\n\nEn scen på hafvet.\n\n\nI stället för att nog lifligt kunna uppdraga skådeplatsen för de\ntilldragelser, som skola utgöra föremål för följande skildring, inom\nkretsen af den bekväma boning, hvari den gode läsaren sannolikt\nbefinner sig, nödgas man besvära honom med en kort utflykt till en\nödslig hafsrymd af norden, öfver hvilken oktoberkvällen nyss dragit sin\nköld och sitt mörker och hvars ögonblickliga lugn såväl den växande\nsvallsjön som det svarta, själfva natten förmörkande molnet vid\nhorisonten anklaga för opålitlighet.\n\nDen enda plats med någon fasthet att hvila på, som man öfver hela den\nvida nejden kan upptäcka, erbjuder en liten odäckad jakt med kajutor\nför och akter, som nu med strängt skotadt bomsegel sticker ut från\nkusten och oaktadt den skrala vinden tämmeligen väl klarerar de mot\nbogen klappande vågorna. För den, som gjort bekantskap blott med land\noch vant sig att älska dess mångfaldiga yppighetsartiklar, hvilka, då\nderas mer eller mindre ändamålsenliga konstruktion sällan kommer att\nafgöra människans viktigaste intressen, äro beräknade mer på yttre\nprakt än inre redbarhet, har den lilla farkosten ingen intagande sida\natt visa. Sjömannen åter, om han en gång fått fot ombord på jakten,\nskall genast mäta de oblida förhållanden, mot hvilka den har att kämpa,\noch finna sig väl vid den på en gång skarpa, lätta och trygga kurs, han\nkänner farkosten göra. Han skall straxt och utan att anlita skenet af\nden lilla på pumpstången fästade lyktan vara färdig att gå i borgen för\nskrofvets symmetri, seglens stora, men välberäknade dimensioner och\nframför allt vanan i den hand som sköter rodret.\n\nDet är denne öfvade styrman, som utgör den enda synliga personen\nombord. Vi se i honom en kort, men axelbred gråhårsman, hvars robusta\nutseende förstärkes af hans tjocka rock och som, att döma af de\nbestämda dragen i hans anlete, har ett envist hufvud i sin röda\nfiltmössa. Den öfriga besättningen, som efter vanligheten utgöres af\ntvenne handtlangare vid seglen, sofver i god ro i för-kajutan, och\nsåväl denna deras tjänstledighet som den redan hälft sväfvande blicken\nhos den gamle tyckas antyda, att fartyget icke snart kommer att vända.\n\nOch nu, då läsaren skyndar hem, tillbaka i afsikt att med förvärfvad\nåskådning af lokalen invänta berättelsen om de händelser, som inom den\nutveckla sig, torde en teckning af några biomständigheter, såvida de\nmed hufvudsaken äga en icke obetydlig beröring, upptagas såsom ett\nslags afbrott i återresans enformighet.\n\nDen hamn, jakten senast lämnat och från hvilken den aflägsnat sig ett\npar timmars väg, tillhörde en af kustens små städer. Staden var känd\nför sin lifliga handel, ehuru dess ryktbarhet i detta fall grundade sig\nmer på tradition än verklighet. En tid hade varit, då den utredde\nskaror af stora skepp, som dels med landets solida produkter, dels i\nutländska fraktspekulationer besökte alla reddar och kommo hem med\ntungt salt från Medelhafvet eller med barlast från någon närmare plats,\nsen de där föryttrat sin på långa vägar medhafda goda laddning. I\nstället för dessa skepp såg man i hamnen nu ett vimmel af skonertar och\nsmå briggar, som med lätta segel gjorde sina sommarturer och ofta till\nbetydligare belopp än deras effektiva last medhade assignationer och\nkredit för att åter importera utlänningens småkram och glitter. Då\ndenna handel tycktes kunna drifvas med enskild vinst och tillika kom i\nstrid med lagar och författningar, var det naturligt, att ur densamma\nett smugglerisystem skulle utbilda sig och mer och mer fullkomna sig i\ndetalj, ju mer det utifrån rönte motstånd och afbräck. Så hade jämte\nhindren utvägarne vuxit och förmångfaldigats, och den framgent\nfortsatta olagliga industrien syntes vittna om att den oaktadt täta\nförluster drefs i sin helhet icke utan vinst för den enskilde\nspekulanten.\n\nIbland medlen att gäcka författningarna och undslippa deras\nverkställare var det ingalunda det minst allmänna att begagna dolda\ntrakter af skärgården till upplagsplatser. De beväpnade små slupar, som\nhade sig ombetrodd bevakningen af kusten, höllo sig om dagen mest i\nnejden af reddarna utan att gå mycket långt till sjöss, och en tid af\nnätterna tillbragtes oftast under land i skygd af någon trång vik, på\nhvars strand en torparekoja eller bondgård kunde ge besättningen ett\ntryggare tak och en varmare hvila, än slupen bestod.\n\nNär därför ett fartyg nalkades hemorten med förbjudna varor, höll det\nsig dagen igenom i öppna hafvet; men när kvällen kom med skymning,\nhissades alla segel och kusten söktes. Man kryssade sedan nära den\nunder natten med noggrann beräkning af tiden för mörkret och möttes\nvanligen då af någon lurendrejare, som efter att hafva växlat tecken\nmed fartyget lade till med sin båt och lättade den större kamraten från\ndet mellan hans sidor mera osäkra och misstänkliga godset.\n\nDessa lurendrejare voro till största delen fiskare, bosatta på\nklipporna i den yttre skärgården, ett djärft, tilltagset och pålitligt\nfolk, som kände hvarje sten i sjön, trängde sig fram öfverallt och voro\nlikaså outtröttliga att gömma och bevaka det dem anförtrodda godset som\nredliga att återställa det till dess ägare, så snart tid och\nomständigheter medgåfvo dess transporterande från klyftorna i\nskärgården till köpmannens magasiner i staden. -- Och nu måste det\nbekännas, att den bekantskap, som nyss påtrugats läsaren, icke var\nnågon bättre än en sådan lurendrejares.\n\nDet svarta molnet hade höjt sig betydligt i lovart, vinden fyllde i mer\noch mer, mörkret tjocknade och de första dropparna af ett kallt med\nhagel blandadt regn trummade ned på skutan. Vår gamle kund tryckte\nrodret fastare mot sin sida, framtog ur sin rockficka en liten flaska\noch höll den ganska länge vid munnen i ensamheten. Men han hade knappt\nfått den tillbakastocken i sitt förvaringsrum, när han fann sig\nöfverraskad af ett icke särdeles behagligt sällskap. En änterhake föll\ntungt ned bredvid honom, följde skrapande utmed relingen ett ögonblick\noch tog tag. I samma stund föll en annan längre för ut, jakten stannade\nmed en våldsam knyck, och ett spel af lefvande segel fyllde luften.\n\nDen gamle hade straxt, då han hörde haken falla, gissat, hvem han hade\natt tacka för besöket, och för att undvika ett onyttigt uppehåll både\nmed roder och arm sökt omintetgöra den tillärnade påhälsningen af hans\nefterhängsna gäst. Nu, då han fann det omöjligt att undkomma, kastade\nhan loss sina skot och väntade med stor köld på att få redogöra för\nsitt värf.\n\n\"Hvarifrån är båten och hvarmed går den?\" ropade en röst från\ntulljakten, ty en sådan var den angripande seglaren. -- \"Från skärgården,\nherr löjtnant, och med litet tjärvatten på botten\", svarade i en ton\nmidtemellan skämt och enfald den gamle vid rodret; \"men låt för all del\nhala diktare till, att vi ej må klappa sidorna ut på hvarandra, och gör\noss snart klara sen, ty byn ligger på, gunås, och jag har lång väg i\nnatt ännu.\"\n\n\"Din väg kan bli kort och lång, gamle vinglare\", sade med förtrytelse\ntullmannen, i det han vinkade till en besökare att gå ombord på skutan,\n\"ty jag gissar, att den går till närmaste kryssare, som kan vräka ned\nnågra pipor rom i ditt skojarfartyg att blanda ut tjärvattnet med; men\nså lofvar jag att ge dig en tung kula i vattengången, hvar du än må\nträffas, och kommer du helskinnad unnan kronans slup, sen jag en gång\nkommit dig i kölvattnet, skall du hafva fritt lurendrejeri inom mitt\ndistrikt för dig och dina efterkommande.\"\n\n\"Jag tror, nådige herre\", genmälte den andre, \"att det ej skall komma\ndärhän, och Gud bevare mig att bli en sådan fyllhund på gamla dagar,\natt jag skulle vilja dö så som jungmannen från norra skären. Gossen,\nsäger man, kom med två pipor rom i sin båt och råkade ut för kronans\njakt. Han lär ej haft lust att stanna, hvarför han fick en kula genom\nbåten och rompipan på en gång, så att han kom att drunkna i engelsk\ngrogg.\"\n\nEtt hjärtligt skratt af belåtenhet ljöd från tullslupens alla vinklar\noch förströdde för ett ögonblick det allvar, som hittills, rådde.\n\n\"Nå\", sade den gamle, då besökaren nu slutade sitt värf och hoppade in\ni sin egen slup med antydning, att han ej funnit något, \"nå, herr\nlöjtnant, vi äro på ärliga vägar efter litet spannmål, gunås, för oss\noch våra arma vänner, och hafva ingenting ombord, ej ens en spik från\nett fastage, som skulle lukta af rom eller förbjudet gods. Därför må ni\nsläppa oss nu, nådig herre, ty vi få snart en stickande storm båda och\nbehöfva ligga på fritt vatten för att klarera den.\"\n\n\"Jag borde släppa hvarken dig eller någon annan af hela ert följe, som\njag en gång fått mina järnklor i skrofvet på\", sade löjtnanten, för\nhvilken nödvändigheten af en snar skilsmässa också utom gubbens\nenträgenhet var tydlig; \"och lita på att du icke alla gånger kommer\nundan för samma pris som nu; ty med den spannmål, du och dina likar\nfara efter, skulle ingen sparf lefva en dag öfver. Men först, min gubbe\nlilla, hvad gör du med lyktan på pumpstången? Du lär väl, ej ärna\nljustra midt i hafvet, eller hur?\"\n\n\"Neka oss icke, nådige herre, en nödtorftig tobakseld och fattig\nögonfägnad\", invände med sin antagna enfald den gamle; \"vi hafva icke\nkök och källare och varma ugnar i kajutan såsom ni och gå dock ut i\nmörka sjön om natten, då ni styr till lands att hvila.\"\n\n\"Tobakseld och ögonfägnad, din gamla skurk!\" ropade skrattande\nlöjtnanten; \"tobakseld är den dig, om den ger ett fartyg, som kommer\nhem med en laddning tobak, anvisning på hvar du finnes för att\ninsmuggla den, och ögonfägnad, om du får se den fladdra i toppen på en\nkronans slup, medan dess besättning sofver eller är på land. Vi känna\ner\"...\n\n\"Akta er, gode herre, att skylla allt på oss, fattiga getter i skären\",\nafbröt honom den gamle. \"Om en slup blef uppbränd för er på våra\ntrakter, så tror jag, att vår Herres blixt var ute på kryss efter\nlurendrejare och tog miste på skutor, men ingalunda att våra gossar\nhaft sin hand med i ett så svårt spel.\"\n\n\"Gif den gamle narren ett glas kall punsch\", sade löjtnanten till sin\nbesökare, \"och sen klara, gossar, att lägga ut. Och du, min gubbe, låt\nmig ej se dig en gång till sjöss, då du ej vågar stanna vid signalen,\nså kärt det är dig att behålla lif och skuta. Ty i kväll ger jag dig\npunsch, men i morgon kanske en rund kula.\"\n\n\"Jag tackar för godt löfte, herre, och ännu mer för hvad jag redan\nfått; men då ni nu styr förbi Rönnskärs udde, så håll väl ut i sjön,\nemedan vattnet är rasande lågt och stenarna säkert kika efter stjärnor\ndär i afton.\" Vid dessa ord af den gamla rodermannen skildes båtarna\nfrån hvarandra och hvardera fortsatte sin kurs i olikan riktning.\n\nSnart utvecklade sig nu i hela sin våldsamma och vilda storhet en af\ndessa nätter, som sjömannen fruktar och älskar, landtbon åter knappt\nkan göra sig en föreställning om. De nyss med täta mellanskof fläktande\nsvagare ilarne förenade sig nu till en enda uthållande orkan, och\nvattenmassor häfdes icke mer, utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg\naf skummet och de liksom bortsopade topparna af vågorna späckades in i\nden från molnet nedstörtande hagelskuren och inskränkte i förening med\nnatten till mindre än en alns rymd synkretsen äfven för det skarpaste\nöga. Jakten hade tagit in alla ref i storseglet, och jullen var\nupphissad ombord.\n\nVår gamla kund stod vid rodret och malade tobak mellan tänderna, som om\nhans mun varit en kvarn och stått i omedelbart förhållande till\nelementernas häftighet. Hans besättning postade hvardera vid sitt skot.\nDet var icke tid att sofva mer. Den lilla farkosten låg med sin läsida\ntätt invid vattnet, och hvarje våg från lovart öfverspolade den med ett\nduschbad från för till akter; den gamle hade hela sin kraft och sin\ninstinktlika bekantskap med rodret af nöden för att i hvarje stund\nmoderera fartygets lopp upp i vinden och hindra det att antingen kantra\neller gå öfver stag. Men vid all den beundransvärda säkerhet, hvarmed\nhan behärskade skutans minsta rörelser och förstod att liksom taga\nväldet af tvenne de mäktigaste elementer i förening, var hans tanke så\nlitet bunden vid tillfällets företeelser, att han med den\nfullkomligaste besinning inlät sig i ett samtal med den adertonårige\nynglingen, som bredvid honom skötte storsegelsskotet och som med en för\nraskare lynnen vid känslan af fara naturlig språksamhet tog till ordet.\n\n\"Och får icke nu\", så började han, \"lilla Fröja fötter under sig att\nkomma hem, så kommer hon ej på hela hösten; men jag vill slå vad att,\nom, det blott vill lugna en smula, vi hafva en af hennes gossar efter\noss, innan det dagas i morgon; eller hvad menar ni, min far?\"\n\n\"Såframt hon ej förut i natt hittat på Holmön eller något annat torrt\nställe\", invände den gamle.\n\n\"Allt annat!\" sade gossen. \"Man påstår, att hennes kapten skall känna\nlukten af land på tre mil, och på två mil nära redan få ondt i hufvudet\ndäraf. Han har ju öppna sjön för sig och ärnar väl aldrig söka hamn,\ninnan han fått råka oss eller någon annan af sina kunder.\"\n\n\"Klyfvarn klappar som en hackspik; skota an bättre där för ut!\" ropade\nden gamle och fortsatte därpå: \"hvad han har att ge oss, må han ge\nsnart, ty hinna vi ej före dagningen de inre fjärdarne, så få vi en\nsträng jakt i morgon.\"\n\n\"Jakt!\" utropade gossen. \"När har väl kronans slup seglat upp vår\nskuta, min far? Möter han oss, innan vi lämnat Rönnskärs udde akter ut,\nså vända vi och ränna unnan honom yttre vägen, och jag menar, att vi\nskola hafva gjort de två milen till Långö sund, förrän han hunnit på\nsidan om Långö ref, hvilket ej lär vara mycket öfver halfva vägen.\"\n\n\"Men ändå om den andra tullslupen är oss till mötes vid Långö sund?\"\n\n\"Då spänna vi ut till hafs. Det är besynnerligt att, så många de än äro\noch om de voro tjugu i stället, för två, få de dock aldrig annat än\ndricka vårt kölvatten, om det skulle lysta dem.\"\n\n\"Här, på samma ställe, där vi nu segla, sköts din bror i sank\", invände\nden gamle med en omisskännelig darrning på den eljest oförändrade\nrösten. En lång paus följde därpå.\n\n\"Jag vet ej, min far\", började ynglingen åter, \"men hvad mig beträffar,\nhar jag alltid varit mera rädd för alla dessa förfrågningar,\nefterspaningar och krånglerier, som företagas emot oss gossar på\nklipporna, sen vi haft någon kappsegling med kronans slup, än för hans\negna nickor, fast ingen kan säga annat, än att de skjuta skäligen bra,\nåtminstone i lugnt väder. -- Nu tycker jag, att blåsten håller på att\nskrala af; jag tror det klarnar snart igen.\"\n\n\"Jag har lefvat i fem och sextio år, på det sjätte och sextionde\",\nutlät sig gubben, \"men aldrig har något ord från en domares mund gått\nmitt hufvud så nära, som drufhaglen från dessa tullnickor många gånger\ngjort. När fiskmåsen slår ned i varpet, så må hon få sig en hagelsvärm\ni skrofvet, om hon skall skjutas, ty lyfter hon en gång mörten upp och\nfar sin väg, är det för sent att uppsöka henne bland de andra, som\nsitta på klipporna eller sväfva kring sunden. -- Klara att släppa ut\nrefven! Byn pustar i själtåget redan. Där tror jag vi ha en stjärna i\nlovart.\" -- --\n\nSamtalet afbröts här, och den unge gossen gick att verkställa\nbefallningen. Det tjocka molnet låg redan med sin digraste tyngd i lä,\noch vid sin framfart hade det liksom bortryckt med sig de tunna\ndunster, som förut höljde fästet. Det ena ljuset tindrade upp efter det\nandra på himmelen, och köld och lugn följde nu på den stormiga\nstörtskur, som passerat. Vågen ensam tycktes icke vilja ändra lynne;\nden häfde sig än med samma våldsamhet, och dess oroliga, hotande suckar\nvoro blott så mycket mer hörbara, som stormens hvinande i segel och\ntacklage ej mer förtog eller förvirrade deras ljud. Ändteligen upphörde\näfven detta, det varaktigaste minne af orkanen, och hafvet blef\nfridsamt igen, ehuru småningom, likt ett sinne, som varit häftigt\nupprördt och länge fortfar att sjuda, äfven sen de orsaker, som vållat\ndess uppror, försvunnit.\n\nEtt par stunder hade förlidit efter midnatten, och jakten vaggades nu\nvid ett nästan fullkomligt lugn, liknande det, som rådde före stormbyn,\naf en lång och uthållen dyning utan att vinna i fortkomst mycket mer än\ni afdrift. Hela fästet var fullbeströdt med tindrande; stjärnor och\nnatten så klar, att man på den lilla farkosten utom lyktelden, som\nbländade ögat, kunnat hafva en någorlunda vid synkrets öppen.\n\nVår gamle vän stod vid rodret ännu. I hans anlete röjdes en mulenhet,\nsom nästan gränsade till otålighet, och han tycktes räkna hvarje minut.\nDå och då såg man honom betäcka lyktan, stryka sig om ögonen och titta\nutåt sjön.\n\nPlötsligt klarnade hans blick, han lyssnade. Lätta årslag hördes på\nsidan om jakten, och ett rop, som kanske blott gubben till hela dess\nbetydelse förstod, förnams och besvarades af honom i samma ögonblick.\nDet syntes, som om den annalkande jullen väntat denna signal, innan den\nville lägga till, ty nu blefvo årtagen på en gång kraftigare, och det\ndröjde ej länge, förrän en käck matros sprang upp på relingen, gjorde\nfast sin fånglina och hälsade på den gamle.\n\n\"Fan i er och tusen grussen från tysken\", började han; \"men hvad är det\nför konster att rida upp i vind, så att en töjfel skall nödgas ro\narmarna af sig? Vår svarta docka ligger bi lågt under er, och det hade\nlätt varit alles förbei med vårt möte i denna natt, ty vi sökte er\nlägre och ville knappt tro våra ögon, då vi sågo er eld. Nun sprekken\nsie döjtsch, mein liber herr? -- Hu, hu, har ni en sup?\"\n\nVid dessa sista ord, som åtföljdes af en kulen ryck af hufvudet ned\nmellan axlarne, öppnade han lyktan och utblåste elden, hvarvid han på\nen gång röjde sin bekantskap med lurendrejeriets hemligheter och liksom\naf tjänstfärdighet förekom den gamle. Därpå stack han ut skot åt\nstorseglet, satte kurs och slog så armarna i kors öfver bröstet,\nafvaktande i lugn sin lott ur den flaska, han såg gubben uppdraga ur\nsin ficka och med mycken belåtenhet hålla mot sin mund.\n\nDen gamle räckte honom omsider flaskan och tog i sin tur till ordet.\n\"Nå, gosse\", sade han, \"hvad har Fröja hem med sig i höst? Jag fick bud\nmot mig på redden att gå till sjöss i natt och visste knappt, hvilken\nskuta väntades.\"\n\n\"Fröja\", svarade den andra, \"har klädt sig i ull unt silke, lauter woll\nunt sei sei -- hvad heter silke nu åter? Vet ni, då jag var i Lybeck,\nkunde jag tala tyska, så att hela staden gapade på mig.\"\n\n\"Och lämna nu\", sade med otålighet den gamle, \"i helvete eller Lybeck\nditt tyska snack och svara på min fråga, så att man begriper det. Menar\ndu, vi prata tyska här med simpor och fiskmåsar, gosse? Har ni kläde\noch dukar ombord, så säger jag, att jag förr vill svälta som lotsens\nko, än jag lastar in en enda packa, om den ej är vattentätt omslagen;\nty vi få storm i dagningen och regn hela hösten, och jag har ingen lust\natt komma till ansvar för skämdt gods.\"\n\n\"Och vi skulle kanske för ro skull haft tre dagars fullt göra med de\nfördömda packornas instufning och beslående och förstört på dem alla\nbriggens presenningar på köpet\", utfor sjömannen. \"Om icke dessa balar\näro tätare än er skuta, så vill jag lefva på torr jord i alla mina\ndar. -- Jag tror, ni måste lofva mera, jag tycker mig se skymten af vår\nlilla docka rakt förbi babordsvanterna.\"\n\nDen dunkla fläck, som af den skarpsynte sjömannens vana öga urskildes\nemot den ljusare horisonten och på hvilken den gamles uppmärksamhet\nblef riktad, lämnade hans om möjligt än mer skarpa syn intet ögonblick\ni tvifvelsmål om den kurs, som var att tagas. Jakten kastades ett par\nstreck högre i vinden, och då efter en kort segling i denna direktion\nden sökta briggens gestalt framträdde mer och mer tydlig ur mörkret,\nlämnade den käcke matrosen sin gamle vän ensam vid rodret och gick för\nut, där han sedan för de båda yngre gastarne ombord utbredde sig i\nsjömanskvickheter öfver sin resa och i sitt skrala modersmål inspäckade\ntill sina åhörares nöje och förundran en outtömlig skatt af tyska,\nengelska och danska glosor. I detta skick lade jakten en stund därefter\ntill sidan af den lilla brigantinen Fröja.\n\nOm vår gamle lurendrejare på sitt håll varit bekymrad öfver det långa\noch fruktlösa sökandet efter den ankommande briggen, så var han åter af\nkaptenen och besättningen på den inväntad med icke mindre otålighet.\nDen skrala vinden, som tillika kom från det minst gynnande håll, hotade\nmed alla slags svårigheter, och kaptenen kunde ej se någon möjlighet\natt, innan dagningen inbröte, ligga så långt ut från kusten, att han ej\nskulle bli upptäckt af kronans slupar. Han var därför i en viss ifver\nsina kunder till mötes på däck och hade lämnat i kajutan sitt rykande\ntoddyglas och sin cigarr.\n\nAntingen det nu kom af ledsnad vid väntandet eller i afsikt att\nfördrifva det onda, hvarmed landkänningen besvärade hans hufvud, hade\nhan flitigt skött sitt glas om natten och hade, hvad man säger, en god\ngir utan att dock i något afseende vara för strängt skotad. Sedan\nsåledes jakten blifvit fastgjord vid sidan af briggen och gubben med\nsina gastar sprungit ombord på den senare, blef han af kaptenen\nvälkomnad med all den hjärtlighet, som hans vikt för tillfället, en\nbekantskap från längre tider tillbaka och ett godt ölsinne hos hans\nvärd gjorde naturlig. Styrmannen fick befallning att, så fort möjligt\nvar, lasta jakten; de packor, som skulle intagas, bestämdes, allt\nskulle gå tyst till, och ingen djäfvul skulle våga knystra ett ord om\nsaken i land.\n\nEfter dessa anordningar tog kaptenen vår gamle kund i handen och förde\nhonom ned i kajutan, hvarest en god brasa i kaminen och den ångande\nlukten af varmt toddy gjorde ett ljuft afbrott mot kölden och mörkret\npå däck.\n\n\"Stiltje och läsegel!\" började han nu; \"jag ligger här som i en säck,\noch innan dagningen simma väl kronans båtar kring mig som ålar kring en\nrutten fisk. Hvad skall jag göra, jag slipper ej ur en fläck.\"\n\n\"Ingen nöd, herr kapten\", sade den gamle och stack sina seniga händer\nin i kaminen, \"vi få väder nog i dagbräckningen, och båtarna ligga i\nland hela natten.\"\n\n\"Och detta ord skall du hafva pris och ära för, gamla kamrat, och ett\ngodt glas, förstår du. Jack, se åt i tepannan, om där finns vatten, och\nlaga en stark spik åt gubben. -- Ni menar, att vi skola få vind i\ndagbräckningen?\"\n\n\"Och en frisk märssegelskultje på köpet, om skyn annars gick rätt i går\naftse\", svarade gubben; \"vinden blir väl emot, men blåser det bara, nog\nkommer sjömannen fram.\"\n\n\"Blåser det bara, nog kommer sjömannen fram, och ingen kryssare skall\nnappa Fröja i kjortlarna. Och nu, gamla rodergängare, huru går handeln\ni vår stad? Kom Neptun hem helskinnad? Han gick från Lybeck samma dag,\njag kom dit, och hade godt gods ombord.\"\n\n\"Så nära som på två pipor rom fick han allt unnan; men dessa skötos i\nsank med min äldsta pojke på köpet\", svarade gubben och gjorde tillika\nen klunk, som nära vållat en lika stor ebb i glaset, som det förut hade\nflod.\n\n\"Och så far ni fram\", utbrast kaptenen, hvars tanke på rederiets\nförlust och hans hätskaste fiendes, tullslupens, triumf kväfde alla\nandra konsiderationer, \"och så klarerar ni gods och skrof. Stiltje och\nläsegel! En sådan vara i gapet på dessa hajar! Det borde fan och ingen\närlig redare betro er en murken ankarboj ens för järnbandens skull, som\näro omkring den.\"\n\n\"Ni har ingen ren sjömansmun i natt, kapten\", sade den gamle, i det han\nmed en stark knyck stötte det tömda glaset ned på kajutbordet; \"menar\nni, att gossen lät skjuta sig ikvaf för att få dricka salt grogg eller\nslippa att svettas vid årorna och ej för att till det yttersta bärga\nedra arma pipor rom, som, fan i mitt gråa skägg, voro mindre värda än\nen sena i hans hand eller en blodsdroppa i hans ärliga hjärta.\"\n\n\"Och därtill säger jag amen, nämligen med behörig förbannelse öfver\ntullhajarnas goda kap den gången. Gossen hade jag velat taga till\njungman när som helst, ja, om det gällt en resa på Ostindien. Och en\nskål för hans ärliga död och för alla goda vänner! Jack, fyll i våra\nglas!\"\n\nGlasen fylldes åter, och den tystnad, som var liksom helgad åt väntan\npå dem, afbröts genast af kaptenen, så snart han med en klunk pröfvat\nden nya brygden och funnit den god.\n\n\"Nå, hvad hörs vidare i land, min gamle vän\", började han nu, \"vet vår\npatron vänta oss, eller är ni eljest af egen drift ute på förtjänst?\"\n\n\"Jag har ej satt min fot i land på flere dygn\", svarade den gamle. \"På\nredden fick jag ett bud, att ni väntades. Detta var i går aftse, och nu\när jag här.\"\n\n\"Så, så, min gamle kund\", utropade kaptenen, \"då måste vi öfverenskomma\nom er frakt, förrän ni lägger ut från sidan. Det är ej godt att narras\nmed er i den punkten, och edra fordringar växa som brodden på\nlandtbacken. Då man far ut, är den knappt ett kvarter hög, och då man\nkommer hem, står den en öfver hufvudet.\"\n\n\"Tre tunnor råg och tre tunnor salt, herr kapten, icke ett korn\ndärunder\", utlät sig med mycken bestämdhet den gamle.\n\n\"Stiltje och läsegel!\" utropade kaptenen, \"ni är, fördöme mig, utan\nbrassar i hufvet. Tror ni, att rågen ärfver sig i köpmannens bod och\natt saltet växer som snö om vintern? Nej, nej, grund i lovart, fäll,\nmin gubbe, fäll!\"\n\n\"Icke ett korn därunder, och att tala allvarsamt, kapten: jag har sex\nbarn, som behöfva bröd, råg växer ej på våra kala klippor, och några\ntunnor strömming, som noten gifvit mig i höst, äro snart förtärda. Jag\nhar betalt min ålderdoms tröst för ert bästa. Stick er hand inom denna\nrock och känn efter om jag har en enda torr klut på min gamla kropp,\noch blottar jag den, skall ni se många märken, som jag bär efter er och\nedra likars tjänst, och många ärr, sådana som detta.\" Härvid viste han\nsin nacke, kvarest en lösskjuten spillra efterlämnat ett djupt, numera\nigengrodt sår.\n\n\"Stopp, stopp, min gamla vän, eller slår jag presenning för din mun\",\nropade kaptenen, som vid sin nuvarande lätt rörda stämning fick två\nstora tårar på kinden, innan han visste ordet af, \"ditt mått skall du\nhafva och det skakadt. Hvarken min patron eller jag skall se våra\nkunder svälta. Kläm ut ditt glas, gubbe; ingen ängslig på sjön. Gutår!\nMen jag ligger här som i en säck, och vår Herre vet, hur jag skall\nkomma ut till sjöss igen.\" --\n\nSamtalet, som troligen ej kommit att stanna af brist på ämnen, afbröts\ngenom styrmannens inträde i kajutan och hans tillkännagifvande, att de\nbestämda balarne redan voro inlastade i jakten. Tiden var dyrbar, och\nefter några i största korthet gjorda ömsesidiga öfverenskommelser\nbeträffande nederlagsplats för varorna, deras sorgfälliga vård och\ndylikt åtskildes de båda kontrahenterna i samma vänliga förtrolighet,\nsom utmärkte deras möte.\n\nKaptenen styrde genast ut till hafs, men vår gamle kund, som vi numera\nåterse vid rodret på sin egen skuta, sökte kusten med det honom\nanförtrodda, dyrbara godset.\n\nEn flyktig teckning af landkänningen från den del af hafvet, hvarest\nden lilla jakten nu befann sig under segel, torde icke vara öfverflödig\nför att till någon del förklara de motiver, som ledde gubben i afseende\nå kurs och segling. Det närmaste land, en seglare från vår fastställda\npunkt kunde hinna, utgjordes af tvenne stora holmar, båda förut till\nnamnet bekanta för läsaren, nämligen Rönnskär och Långö, hvilka på en\nsträckning af två dryga mil utbredde en till utseendet oafbruten, rak\noch kal strand mot hafvet.\n\nUtanför var sjön öppen, med undantag af en enda tämmeligen lång klippa,\nsom på ett godt afstånd från den senare af de nämnde holmarna höjde sin\nrygg betydligt öfver vågen och, sedd från längre håll, tycktes\nsammansmälta med den stora landsträckningen. Kom man närmare, så fann\nman, att stranden bildade en trubbig vinkel inåt och att ett sund, som\nsammanband vikens spets med de inre fjärdarne, gjorde af den till\nutseende ena holmen tvenne.\n\nDetta sund gaf likväl, oaktadt sitt förträffliga läge och sitt djupa\nvatten, ingen fri kommunikation mellan hafvet och de små fjärdarne,\nemedan det på sin yttre sida var stängdt af ett ref, som på en linje af\nflere hundrade famnar från strand till strand sammanband de båda\nholmarna och var så grundt och stenigt, att endast små fiskbåtar, och\ndetta blott vid lugnt väder, brukade leta sig väg mellan dess skarpa,\ntätt spridda hällar.\n\nNär därför vår gamle vän nu ville söka sig in i den inre skärgården,\nhvarest otaliga smyghål och kamrater i yrket kunde ge honom säkerhet,\nvar han tvungen att passera endera af de två yttersta uddarne; och han\nvalde Rönnskärs udde såsom den närmaste, oaktadt han med full säkerhet\nkunde förmoda, att hans hätska förföljare åt detta håll gått i land.\n\nSom han med all visshet väntade frisk vind i gryningen, så trodde han\nsig kunna lämna det farliga stället akter ut, innan tullslupen hunnit\nut ur sitt nattkvarter eller, om den nu vore tidigare till vägs än\nvanligt, innan det förskingrade mörkret gjorde hans upptäckande af\ndensamma lätt och möjligt. Å andra sidan och ifall han valt vägen kring\nLångö udde, hade han äfventyrat en vidsträcktare och ända in på dagen\nförlängd segling i öppna hafvet, och vid allt detta ett icke alldeles\nosannolikt möte med den andra tullbåten, som hade sin kryssning åt\ndetta håll. Men vid alla de ovillkorliga fördelar, som gubbens tagna\nkosa hade framför hvilken annan som helst, var den dock äfventyrlig nog\nför att fylla hans hufvud med bekymmer, och han lyssnade, som en\nfågelfängare lyssnar efter svar på lockfågelns ljud, mot den första\nfläkt, som skulle bebåda den väntade räddaren, stormen.\n\nEmellertid fortfor oafbrutet lugnet, och ännu då den svaga skymten af\ndager redan börjat afslöja en större och större synvidd, visade sig den\nlånga, men låga dyningen nästan spegelblank på alla punkter. Den gamle\nbörjade tveka, om han skulle fortsätta seglingen inåt kusten eller\nbegagna den morgonvind, han med visshet väntade, för att gå till hafs\noch afbida med nästa natt en bättre lycka. Detta senare fall var för\nhonom dock länge det värre fallet, och då med den ljusnade dagen\ndyningen började krusas af lifliga fläktar och ett gladt sorl af böljan\nvid fartygets bog vittnade om dess förökade fart, försvunno den gamles\nbetänkligheter för hoppet att efter vunnet ändamål få hvila sin af\nvakor, köld och väta uttröttade kropp, och han höll med godt mod kurs\npå Rönnskärets ur fjärran framskymtande udde.\n\nLätta strömoln sväfvade öfver horisonten och flögo upp mot hvalfvet, de\nspegellika ränderna på böljan försvunno snart alldeles, och några tätt\npå hvarandra följande häftigare vindstötar kommo den lilla jakten att\nsänka sin läsida ganska djupt. Inom några stunder flög det sköna\nfartyget för en frisk och jämn vind med pilens fart fram mot kusten.\n\n\"Se\", sade den adertonårige ynglingen, hvars bekantskap vi gjort här\ntillförene och som äfven nu höll sin plats vid storseglet, \"se, min\nfar, hur rodnaden är skär i öster; jag tror, vi få storm i\nsoluppgången.\"\n\n\"Om den ville komma förr!\" anmärkte den gamle.\n\n\"Dessförinnan\", fortfor sonen, \"borde vi väl hafva länsat förbi\nRönnskärs udde; jag tycker mig ren kunna urskilja talltopparna på den.\"\n\n\"Stick ut skot, gossar, vinden drar sig till förlig\", ropade gubben med\nsin vanliga kommandoton utan att lämna ett svar på sonens halfva fråga.\n\n\"Det är vår lycka\", fortfor denne, i det han efterkom befallningen;\n\"jag har alltid tyckt, att vår jakt går bäst för slör hän.\"\n\n\"Det är vår olycka\", invände den gamle; \"ty om vi möta tullslupen,\nhafva vi desto svårare att vända om till Långö sund.\"\n\n\"Hvad skymtar där så hvitt mellan träden på udden?\" utbrast gossen nu,\ni det han med spända ögon såg ditåt och tycktes glömma allt annat.\n\n\"Det är den gamla björken, som sticker fram mellan tallarna och glänser\nmot morgonrodnaden. Akta dig, gosse, att se spöken på ljusa dagen\",\nsvarade i en lugn, men nästan förebrående ton den gamle, som i första\nögonblicket studsat vid ynglingens utrop.\n\nAntingen nu fadrens milda tillrättavisning eller det afgörande\nmomentets närhet verkade på gossen, men samtalet fortsattes icke mer af\nhonom, och den gamle var för mycket sysselsatt med beräkningar och\nväntan för att bry sig om att upptaga dess tråd ånyo.\n\nNågra stunder af en orolig spänning förflöto. Man kom udden så nära,\natt bränningen mot strandklipporna ej mer blott sågs, utan äfven\ntydligen kunde höras. Intet segel syntes, och endast en skara måsar\nutbredde sina hvita vingar öfver hällarna och vågen. Jakten flög i kapp\nmed stormen. Ändteligen strök den som en blixt förbi den skumhöljda\nudden och vände redan liksom segrande inåt fjärden.\n\nDå visade sig rörliga, ljusa strimmor mellan träden på en nära belägen\nholme, och straxt därpå hoppade på mindre än ett halft kanonskotts\nafstånd den fruktade slupen fram i sundet och behärskade passagen. Ett\ngladt sorl mellan afbrutna kommandoord hördes från den, och\nsignalflaggen sväfvade upp mot toppen af dess mast.\n\nVår gamle vän hade i samma stund kastat om sin jakt och låg redan med\nsvällda segel ut förbi udden. Solen gick nu upp ur hafvet i hela\nglansen af sin höstliga rodnad och bildade en bakgrund af lugn och\nskönhet till de scener, som höllo på att utveckla sig.\n\nEtt skarpt skott från tullslupen, hvars kula tog vatten några famnar\nakter om den lilla jakten, förklarade och gaf vikt åt flaggens mening i\ndet ögonblick, då gubben åter passerat den klippiga udden och de båda\nfartygen af den skulle för en handvändning undanskymmas för hvarandra.\n\n\"Klar att ge akt på slupen, gosse!\" ropade den gamle, som med oafvänd\nblick fixerade udden af den förr omtalta på ett godt afstånd frän land\nliggande höga klippan, öfver hvilken han hoppades kunna ligga upp mot\nvinden.\n\n\"Klar att ge akt\", svarade ynglingen; \"slupen syns redan; nu klarerar\nhan udden, han går med refvadt bomsegel, han skjuter god fart.\"\n\n\"Styfva gaffeln!\" kommenderade den gamle, \"vinden knappar af, så mycket\nden hinner. Kränger slupen?\" frågade han vidare.\n\n\"Han släpper ut sina ref\", svarade gossen, \"han reder sig godt, jag\ntror, vi icke vinna mycket.\"\n\n\"Kapa joll-linan\", befallte gubben åter; vi hade kunnat låta bli att\nsticka ut jollen, så hade vi haft den i behåll. Huru ligger slupen upp\ni vinden?\"\n\n\"Hans bomsegel står bra, men hans klyfvare lefver förr än vår\", svarade\ngossen; \"han kan ej gå öfverom klippan med denna kurs; han kan taga\nfarväl af oss, min far, vi gå lätt öfver udden, sen jollen kom bort. Vi\nvinna. Hvad? Nu vänder han rakt på oss, -- båda hans segel lefva.\" --\n\nEtt skarpt skott dundrade från slupen i detsamma, och en svärm\ndrufhagel flög hvinande kring den lilla jakten. Som en i flykten\nträffad fågel redlöst fäller vingen, sjönk bomseglet på det flyende\nfartyget tillsamman; ett skrot hade träffat gaffelnocken och afslagit\ntåget, hvaraf den hölls uppe.\n\nDen käcke ynglingen kastade i ett ögonblick loss ändan på däck och flög\nsom en pil upp i masten.\n\n\"Stick bly i min själbössa\", sade gubben med mycket lugn till den andre\noch höll tillika skutan upp mot vinden, så mycket han kunde, för att\nunderlätta gossens arbete i masttoppen.\n\nMedan vår gamle vän med sitt fartyg befann sig i denna vådliga\nställning, rådde ombord på slupen ett allmänt jubel. Man hade genast\nvarseblifvit och beräknat hela den fördel, det lyckade skottet\nmedförde, i det flyktingen hindrades att gå öfver udden och kanske till\noch med kunde uppseglas, innan han hunne iordningställa den skadade\ngaffeln, och glädjen öfver denna första seger framlockade, i samma\nstund seglet föll, punschbuteljen och glaset till en tur kring laget.\n\n\"En skål för mitt skott och för mera vind i dina segel, min bror\",\nropade löjtnanten, som stod vid förnickan och nu emottog det fulla\nglaset, till en vän och ämbetskamrat, som skötte rodret; \"fäll, fäll!\nVi skola segla upp gynnarn, innan han blir klar igen; se, hur han\ndrifver ned.\"\n\n\"Den fördömda ängeln där i toppen\", svarade denne, \"blir färdig, förrän\nvi tro. Se, han klifver ned redan. Öfver udden låta de bli att gå\nlikväl.\"\n\n\"Fan i mig\", ropade löjtnanten, \"står icke hans bomsegel åter lika\ngrant som förut. Om han blott velat hålla sig några minuter oklar än.\nMen jag slår vad, att jag skjuter honom i sank, då vi komma i smulare\nvatten lä om klippan båda.\"\n\n\"Hållet, på en rykande bål i land\", inföll den andre, \"låt ladda nickan\nmed kula och försök!\"\n\nDe mordiska tillrustningarna gjordes. Emellertid höllo de båda\nfartygen, det förföljande och det förföljda, upp mot klippan på ett\nafstånd från hvarandra, som hvarken tycktes ökas eller minskas. För\nhvarje gång lurendrejarens jakt höjde sig på toppen af någon våg,\nsyntes den så nära, att man ombord på slupen nästan varit frestad att\nropa honom an. Löjtnanten betraktade tigande skådespelet; ändteligen\nutbrast han, liksom vaknad ur en dröm: \"Finns det en skönare syn i\nnaturen än ett ädelt fartyg i stormen, det må heta skepp, brigg eller\njakt? Se den lilla båten, huru den lätt som en svan dyker ned i\nbråddjupet af vågen och stiger upp igen, utan att en droppa vatten\ntynger de hvita vingarna. Och stormilen hviner, och hafsskummet yr, och\nden böjer sin sida ned, liksom uppgifgande hoppet om motstånd och\nlängtande att byta lifvets strider mot hvilan och döden; och nästa\nögonblick står den högrest upp igen och glänser mot solen. Ett ädelt\nfartyg, som genom sig själf är fridlyst för storm och haf, borde vara\ndet för hvarje annan makt och dess besättning vara fredad, som man är\ndet i en kyrka. Jag ville vara ombord hos honom där borta för att få\nbetrakta vår slup.\" --\n\n\"Du ångrar väl icke ditt vad?\" inföll i en tämmeligen kontrasterande\nstil hans vän.\n\n\"Jag ångrar hvarken detta eller något annat, som jag hållit\", återtog\nden andre; \"men mig gör det ondt om dessa arma djäflar, dem vi jaga som\nvilddjur från strand till strand och sund till sund; de äro dock\nmänniskor och våga lif och blod och tåla köld och väta för en bit hårdt\nbröd åt sig och de sina. Jag ville hellre sitta lä om denna klippa och\nmeta abborrar, som jag i min barndom ofta gjorde, än nu kasta min\nnickas harpun i den sköna hvalfisken, som simmar där framför oss.\"\n\n\"Du skall sannolikt slippa att göra det\", anmärkte den andre, \"det är\nej så lätt att träffa honom med en kula nu som med hela svärmen i\njons. -- Han går under klippan ren; ge akt, och säg till hur du vill,\natt det skall styras!\"\n\nKanonen var laddad; löjtnanten fattade luntan och intog sin plats.\nEhuru lurendrejarens jakt snarare vann än förlorade i fart på den lugna\nsjön lä om klippan, tycktes dock de båda fartygen komma hvarandra\nnärmare, i den mån de mellan dem hvälfvande vågornas höjd minskades,\noch snart vände sig för hvarje öga osäkerheten af vadet på styrmannens\nsida.\n\nNu nådde äfven slupen den jämna vattenytan. Den afvaktade stunden var\ninne; några hastigt gifna och hastigt verkställda kommandoord fixerade\nkursen. En dödstystnad rådde bland besättningen ombord. Man drog knappt\nandan, man röjde lif blott genom de blickar, fulla af orolig väntan,\ndem man mellan segel, tåg och mast, hvarhelst en öppning fanns, sände\nefter den flyende jakten. Nu kunde skottet icke fela. Löjtnanten höjde\nluntan. --\n\nI samma ögonblick fläktade ett glest rökmoln kring lurendrejarens båt,\nen knappt hörbar smäll följde detta, och dess verkan var i detsamma\nspord på slupen; ty med fälld hand och sjunket hufvud neddignade\nlöjtnanten i famnen på den matros, som laddat kanonen. Hans anlete var\nblodstänkt, ett fint lod hade krossat hans panna.\n\nUnder den allmänna bestörtning, som denna händelse väckte bland\nbesättningen på slupen och som för några minuter förlamade hvarje dess\nåtgärd, flög lurendrejarens jakt med säker kosa in i den öppna sjön och\nframsväfvade som förut, omkringstänkt af skum och svallsjöar, på de\nhöga vågorna. Den gamle stod med sin vanliga köld och trygghet vid\nrodret. Sällsamheten af de tilldragelser, som redan inträffat, och\nvådan af dem, som hotade, hade närmat de båda skotskötarena till\nhvarandra och brutit den tystnad, de för en lång stund iakttagit.\n\n\"Han fick sin lön\", började ynglingen, som vi redan känna; \"kulan var\nstöpt af min bror, och det riktades med hans öga denna gång.\"\n\n\"Ett sådant skott skjuts en gång i mannaminne\", sade den andre. \"Du\nsåg, att han föll?\"\n\n\"Han föll, och det ingen stund för tidigt. Luntan låg på kanonen redan;\nvi voro sålda åt döden, ty han hade ej kunnat skjuta bom i lugnet nu,\nom han hunnit tända an.\"\n\n\"De tycktes\", återtog den andre, \"ge slupen åt vind och våg i början,\nnu styra de efter oss igen. De lära ej ärna ge köp med sig för detta\npris.\"\n\n\"De kunna göra, som de behaga\", utlät sig ynglingen; \"om de tycka om\natt segla för ro skull, så hafva de hafvet öppet. Oss låta de väl bli\natt fånga, sen vi en gång finge försprång och äro ute på argare vatten,\ndär deras nicka icke mer båtar dem. -- Men hvad i all världen är detta?\"\n\n\"Till skoten, gossar, klara att vända\", ropade den gamle. Redan förut\nvar jakten kastad upp i vind och höll på att fånga väder med focken.\nDet var denna oförmodade vändning, som förvånade ynglingen och aftvang\nhonom ett rop af förundran.\n\nSå snart han fullgjort sin tjänst och hämtat sig från den första\nöfverraskningen, kastade han en blick öfver omgifningarna för att\nupptäcka orsaken till allt detta. Det dröjde ej länge, innan den låg\nklar för honom; ty tätt framför udden af Långön såg han den andra\ntullslupen, som med stora segel flög ut mot sjön och, gynnad af vinden,\ntog haf och kurs af hans fader.\n\nDet försök, den gamle, hvars vaksamma öga genast upptäckt förhållandet,\nnu gjorde att med en hastig manöver vinna lofven af den eftersättande\nslupen och sålunda komma ur sin vådliga ställning mellan båda, ägde så\nliten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en ansträngning af\nden yttersta förtviflan, om förtviflan ej i hvad läge som helst varit\nfrämmande för gubbens lugna och fasta sinne. Dess framgång berodde på\nen fullkomlig oskicklighet hos slupens styrman att begagna fördelarne\naf sitt läge, hvilken man i intet afseende kunde förutsätta. Därför, så\nsnart den gamle såg slupen vända och taga den kurs, som var lämplig att\ntillintetgöra hans afsikt, kastade han i ögonblicket om jakten åter och\nlåg snart med bogen rakt mot land.\n\n\"Han sätter gods och skuta på Långön\", hviskade förgasten med bleka\nläppar till vår yngling, \"det går nog svår sjö, och det är stenigt\nutanför stranden. Törna vi i förtid, så är det förbi med oss.\"\n\n\"Tag din själ i din hand\", svarade den andre; \"han vill ge dem hvarken\nlast eller skrof; han styr på Långö ref och söker sundet.\"\n\n\"Han är en själfspilling, om han det gör: bed honom sätta på land och\nlåt oss börja vräka ut lasten, medan tid är.\"\n\n\"Ser du honom?\" sade gossen.\n\n\"Tyst, tyst, han hör oss!\" svarade den andre och sjönk, med ögat\nmagnetiskt hängande vid den gamles, i en passiv resignation utan tankar\noch utan ord.\n\nDen gamle lurendrejarens anlete var från det ögonblick, då han vände\nbåten inåt, ljusare, bestämdare och liksom förädladt. Med den nerv, som\ntillhör lifvet i dess friskaste uppenbarelse, förmälde sig däri den\negna förklaring, som hos fasta karaktärer vid deras skilsmässa från\njorden på en gång förebådar och välkomnar döden. Det är svårt att säga,\nom i den blick, han långsamt förde öfver rymden, låg en tjusning af\nfaran eller ett farväl till hans barndomsvänner, holmarna, hafvet och\nstormen. Inom få sekunder var dock hvarje blandadt uttryck försvunnet\nfrån hans anlete, och kvar stod kraften allena, lugn, stridsfärdig och\nverksam.\n\nDet var nu i denna stund, då gubbens blick, som lik en roffågels\nsväfvat mellan det skumhöljda refvets hällar och afgrunder, slog ned på\nen punkt däraf och hvilade öfver sitt byte och då hvarje hans egen och\nhans fartygs rörelse, som om de utgjort en enda sammanvuxen organisk\nhelhet, trälade under denna blick, när han uppmärksammades af de båda\nynglingarne och sig själf omedvetet förstenade deras samtal och planer.\n\nFrån denna minut var tystnaden ombord ovillkorlig. Den afgörande\nstunden emottogs utan en suck, ett ljud. Jakten, hvars oförminskade\nsegel stormen fyllde, flög lätt och lydigt fram mot refvet, och snart\nreste den sig på toppen af den våg, hvars mäktiga massa nästa sekund\nskulle, bruten till ett fint skum, spridas och förstöras, såsom om den\naldrig varit. Under den låg det svarta svalget öppnadt, liksom för att\nemottaga det rof, som klippornas jättetänder krossat. Nu störtade\njakten ned från sin höjd. En stark stöt och en uthållen rifning mot\nsidan hejdade dess fart och tillkännagaf dess våda. Det ädla fartyget,\nöfverhöljdt af fradga, skälfde som en träffad hind under inflytelsen af\ndet vredgade elementet, och en rik stråle vatten bröt in genom rämnan i\ndess bog. Då svällde det darrande seglet igen, en fin och blixtsnäll\nböjning väjde unnan närmaste hällkant, en lätt rispning blott ännu, och\nvid nästa våg, som svällde under fartygets köl, steg det åter segrande\nupp, med refvet akter ut och sin trygga kurs sträckt mot mynningen af\ndet djupa, lugna sundet.\n\n\n\n\nELDSVÅDAN.\n\nEn skolhistorie.\n\n\n\nI.\n\nDenna korta historia, som kommer att beskrifva hvarken märkvärdiga\npersoner eller händelser, utan ett simpelt upptåg af några skolgossar,\nett äkta så kalladt skolpojksstreck, fordrar dock en liten utflykt\nsåsom inledning.\n\nDet är nämligen af vikt att erinra, att den skola, ur hvilken vi hämta\nvåra hjältar, låg icke i en grann stad eller stor stad, där en så liten\nrepublik som en rektor med hundrade skolgossar omkring sig knappast af\nnågon varit känd ens till det geografiska läget; utan tvärtom i en\nsmåstad, där den kunde ställa upp en tiondedel af folkmängden, om det\ngällde att höra och se; där skolhuset höjde sig öfver de andra som en\nmagister öfver sin klass och där en vanlig sekundapilt, då han någon\nvacker sommardag fick stryk för öppna fönster, kunde utbasuna sin\nolycka till alla fyra tullportarne på en gång.\n\nAtt i en sådan stad en korporation af hundrade öfverdådiga sällar,\nhållande tillsamman i lust och nöd, skulle äga vikt och värde, var\nnaturligt. Nästan till hvarje gård sträckte den sina grenar, visste\nallt, deltog i allt, försökte allt. Väl voro klubban i lärarenes lådor\noch rektorns statsperuk, den han nästan aldrig anlade utan i vredesmod,\nauktoriteter, som kunde komma bloden att stelna, då de visade sig, men\ndetta skedde likaså litet alla timmar af dagen som alla dagar i veckan.\nDe snabba minuterna från klockan elfva till två, stunderna från fem\noch in mot natten sen i oändlighet, de lediga onsdags- och\nlördagseftermiddagarna och söndagarna, som kunde komma en att glömma\nbåde läxa och rygg, alla dessa voro solskenstider inom skolans\nhorisont, flyktiga, dyra och därför begagnade.\n\nDet var då, medan riset låg fängsladt inom lås och peruken prydde sin\nsaktmodigare hvardagsstock på rektorns bokhylla, som alla dessa löjen\nlogos, dessa strider utkämpades, dessa upptåg speltes, hvilka i sitt\nöfverdåd eggade så mången borgares sediga pulsar till skening och\nfyllde så många fönster med stundom leende, stundom bistra anleten.\n\nMan kan icke neka, att leken någon gång blef för allvarsam, allvaret\nför öfvermodigt, äfvensom att man vid alla företag såg för mycket på\negen glädje för att tänka på andras fred och rolighet. Så kunde t.ex.\nefter någon strängare anklagelse för oordningar på gatan herr\nstadsfiskalen en vacker morgon anträffa sin gamla familjekur fastbunden\nvid hedersstolpen på torget liksom af välmenad omsorg för hans\nbekvämlighet, borgmästaren finna en förfärlig anklagelse och dödsdom\nöfver sig och magistraten uppspikad på rådhusets dörr, och själfva\nrektor, som om aftonen sett sin gamla häst gå skrapad och hvit in i\nstallet, morgonen därpå få den rödmålad för sin släde.\n\nMen dylika spratt, om de än gåfvo anledning till förargelse, utplånades\nsnart af andra, som blott påkallade skratt; och då dessutom hvarje\nförolämpad, hvad ögonblick som helst han gick förbi skolan, kunde\ninbilla sig höra den af honom angifnes klagorop och sålunda hugnas,\nslog förtrytelsen aldrig djupa och utspridda rötter. Tvärtom var skolan\nälskad af staden, ja, oumbärlig för den, på samma sätt som för de gamla\ni familjen den yra son- eller dottersonen, som hundrade gånger gör\nförtret, hundrade gånger får bannor och tusende gånger beundras och\nsmekes. --\n\nDet var eftermiddagen af en skön höstdag i början af oktober. Luften\nvar kulen, men solen sken klar, och vinden var stilla. En af årets\nmärkvärdigare händelser hade sysselsatt skolan. Om middagen nämligen,\njust då rektor rest sig upp från stolen för att sluta, hade hela\nklassen rusat upp och, med den vanliga skrapringen i golfvet,\nsupplicerat om lof för att insätta dubbla fönsterna. Hvarje höst skulle\nen half dags ledighet unnas gossarna för detta ändamål; den hade äfven\nnu blifvit gifven med alla tillhörande förbud eller pluggar, som voro:\natt ej spräcka rutor, att ej skrika och stampa, att ej skrämma\nböndernas hästar, att ej öknämna folk på gatorna -- en rad af pluggar,\nså lång, att rektors spanska rör föga nog på en half dag kunnat inkila\ndem ens i det mjukaste minne.\n\nFönsterna voro redan insatta, tiden lång innan kvällen och hela den\nlediga skaran samlad utanför tullen på en vidsträckt äng, skådeplatsen\nför förra afdelningen af denna sannfärdiga berättelse.\n\nDenna gång lekte gossarna soldater, exercerade, skyldrade, gjorde\nmarscher och evolutioner, alldeles som de sett de i staden förlagda\nrekryterna göra våren förut. Sannolikt hade dessa deras öfningar fått\npassera obemärkta såsom många dylika tillförene, åtminstone ej blifvit\nomnämnda här med historisk noggrannhet, om ej ödet, som ofta roar sig\natt göra ett träd af ett kastadt frökorn, fogat så, att en af de minsta\nbytingarna i skolan, en räkenklassist, tagit sig orådet före att\nförlöpa fanan.\n\nSå ringa var början. Gossen stod vid armen såsom trumslagare och hade\nanseende för sina viga armar. Också hade han hittills varit\noförvitelig, men nu, då höstkylan oaktadt solskenet började besvära\nhans händer, gaf han, såsom han själf i förtroende sade till en af\nkamraterna, \"fan åt hela tjänsten\", passade på en hvilostund,\ndeserterade och gömde sig i en skogsbacke nära ängen.\n\nIngen märkte det; man hvilade en stund och kommenderade sedan åter i\ngevär. Generalen, en kraschanerad spelorre ur rektors klass, tog\ngravitetiskt in sin plats och lät truppen defilera förbi. Gardet af\nrektorister och konrektorister, skolans heroer, en rangkår med dubbel\ngrad äfven för den simpla soldaten, paraderade förbi med oklanderlig\nordning och skördade en bifallsvink af generalens hand. Men nu skulle\nlinjeregementet bryta upp. De små soldaterna stodo väntande och blåste\nså mycket de vågade i sina frusna händer. Ändteligen ljöd\nkommandoropet: \"Framåt marsch!\"\n\nEn allmän rättning öfverfor lederna, hvarje ansikte fick ett modigare\nutseende, fötterna höjdes, musiken föll in; men -- pipan allena, ty\ntrumman låg, Gud vet hvar, med sin trumslagare. I ögonblicket\nkommenderades halt, det blef undersökning, öfversten fick en allvarsam\nskrapa, en kompanichef arresterades, och gardister skickades i flere\nriktningar ut efter desertören, som någon trodde sig hafva sett gå emot\nskogsbacken.\n\nDet dröjde ej länge, förrän man såg rymmaren gripen och framförd. Man\nhöll krigsrätt, omständigheterna voro klara, han dömdes till gatlopp.\n\nAldrig hade en sådan dom ännu drabbat någon under strängare väderlek.\nOm vårarna sprang man gatlopp med jackan på, men jackorna voro då tunna\noch af sommartyg; nu såg enhvar tydligt, att inga björkkvistar, om man\nän spetsade dem till spjut, skulle kunna genomtränga vår trumslagares\nvalmanspansar. Reglementet stadgade ingenting visst i detta fall; man\nbörjade ropa: \"Tröjan bort!\"\n\nMed detsamma var signal gifven till ordväxling. \"Tag icke tröjan af\nmig\", skrek delinkventen och stötte undan handen på en korporal, som\nvisade sig färdig att betjäna honom i detta afseende, \"det har ingen\nsprungit bar förut.\"\n\n\"Mumlar han?\" frågade generalen med handen i sidan.\n\n\"Låt honom ha tröjan på, gardisterna ha skurit för grofva ris\", ropade\nflere jägare på en gång.\n\n\"Du har förlupit tjänsten, min gosse!\" sade generalen och tog\ndelinkventen i haken.\n\n\"Ja, herr general\", inföll en gardist, \"skona honom icke; slippa\njägarena stryk, så kan ingen hålla dem vid fanan.\"\n\n\"Vi kunna leka för oss själfva, vi kunna exercera så väl som gardet,\noss behöfver man ej rida på beständigt\", knorrade jägarena, häftigt\nuppbragta.\n\n\"Duger jag icke åt dem med tröjan på\", sade med ett spotskt smålöje vår\nlilla trumslagare, uppsporrad af det medhåll, han röjde, \"så har jag\nför godt skinn att våra deras trumma.\" Vid dessa ord tog han sin trumma\nfrån marken, färdig att gå.\n\nI och med detsamma hade myteriet bland jägarena blifvit allmänt; de\nredan höjda käpparna kastades bort, och lederna söndrades helt och\nhållet; man brummade och vredgades.\n\nGeneralen var i den största förlägenhet och hela hans anseende nära att\ngå under. Straffa kunde han icke alla, och att förlåta var omöjligt.\nHan tog det parti att förklara hela jägareregementet upplöst och -- här\ngaf han sin röst all den styrka han kunde -- \"hvarje soldat i detsamma\nför en förrädare och fiende utom lag och pardon.\"\n\nMed dessa ord steg han fram, tog regementsfanan ur underofficerens\nhand, kommenderade gardet i gevär och lät det med fälld bajonett\nspränga in på de bestörta bytingarna, som, glömmande hela sitt\nmilitäriska anseende och den vanliga farten vid hastig marsch, ilade\nmed skri åt skilda håll på ängen.\n\nSålunda var endräkten försvunnen inom kåren. De äldre fortsatte sin\nexercis; de yngre hade efter flykten samlat sig i ett aflägset hörn af\nängen och syntes rådslå.\n\nMen utan tvifvel var, såsom redan antogs, denna gossarnas söndring\ninledd af ödet, som denna gång ville göra väsende af deras\nfönsterinsättnings-högtid och sammanknyta deras lek med verkligheten,\noch detta på ett rätt allvarsamt sätt. Ty hade både äldre och yngre\nfortfarit att exercera tillsamman och de små revoltörerna icke\nöfverlämnats åt sin egen vishet och uppfinningsgåfva, så hade väl\naldrig en sådan lek blifvit uppspunnen, som den vi snart vilja\nbeskrifva, en lek, som först kostade ett oskyldigt kreatur lifvet,\nsedan så när hade skaffat en hedervärd borgare gallfeber, sist -- men\nlåtom händelserna själfva skvallra ur skolan.\n\nJägarena rådslogo, men hvad de rådslogo om, kunde på en lång stund\nfattas hvarken af dem själfva eller någon annan. Man tyckte sig höra\nblott det ojämna sorlet af en svärm getingar, som blifvit retade och nu\nsökte ett föremål att stinga.\n\nLänge fortfor detta brummande, och då man ändteligen kom till\nbegripliga ord och vidare började förstå hvarandra, var resultatet af\nöfverläggningen ännu långt borta. Såsom vanligen händer dylika\nrådsherrar, stannade man vid ett beslut helt olika det, hvartill\nöfverläggningen tycktes leda, och då förtrytelsen, stoltheten och\nhämndkänslan just höllo på att få exercisen börjad ånyo, var det en på\norten allmänt känd, året förut med hela sitt anhang gripen, af gossarna\nunder namn af Svarta Gustaf beundrad röfvare, hvars minne\ntillvägabragte något helt annat än en exercis.\n\nDe första artikulerade ljud, som, lika världar ur kaos eller klippor ur\nett sjudande haf, uppdykade ur det ursprungliga virrvarret af röster,\nvoro de enkla orden: \"Ja, ja!\" och \"Nej, nej!\" på hvilka inom kort\nföljde ett med sådan styrka uttaladt allmänt \"Tyst!\" att stormen föll\nsom för ett dråpslag.\n\nNu först började längre sträckor af fast land skönjas i det lugnade\nhafvet, eller, att tala utan liknelser, nu började man kunna urskilja\nmeningar och ord. \"Åhå\", skrek den lilla trumslagaren, som genast\nbegagnade stillheten och som väl den förutan ryckt fram med sitt\nandragande, \"mig låta de bli att värfva härnäst. Jag vet nog, att\ngardisterna gärna skulle se mig spänna mitt eget skinn på trumman; men\nman är ingen narr heller, man kan leka för sig själf.\"\n\n\"Det kunna vi\", föll en veteran in; \"vi äro flere än gardisterna, och\ngeneral få vi nog.\"\n\n\"Jag vill trotsa deras trumslagare i hvirfveln, fast han är sergeant\",\nropade vår lilla kund och var blodröd i ansiktet af harm och ifver.\n\n\"Nej, gossar\", anmärkte åter en fin politikus i kretsen, \"vi gå bort\nhärifrån och låta gardisterna bli kvar; herr Gyllendeg klagar visst för\nrektor, att vi åter trampat ned gräset på hans äng och skrämt hans\nfår.\"\n\n\"Huru skall han få veta det?\" anmärkte veteranen buttert.\n\n\"Veta det\", inföll politikern, \"gamla vallgumman på prästgården gick\nnyss här förbi och hytte med sin krycka åt oss från landsvägen; jag såg\ndet, och vi få akta oss i morgon.\"\n\n\"Det är detsamma\", sade veteranen, \"om vi gå eller ej; vi ha varit här\nändå.\"\n\n\"Och behöfva ej vara sämre än gardisterna\", skrek trumslagaren.\n\n\"Och låta dem tro, att vi varit rädda för dem!\" fortsatte en liten\nsoldat med lyftad näsa.\n\n\"Ja, vi välja officerare\", ljödo flere röster; \"hvem blir general?\"\n\nInnan denna fråga hann besvaras, tilldrog sig en händelse, som gjorde\nett svar onödigt. Den kår af marscherande, som nyss blott i förbigående\nnämndes, nämligen vår obekante herr Gyllendegs fårhjord, hade undan\njägarenas oerhörda språng och stoj dragit sig till den sida af ängen,\ndär gardisterna stannat kvar och lofvade ett lugnare grannskap. Men nu\ngjorde gardet under sin fortsatta exercis en häftigare evolution, hvars\nhotande anbrott den idylliska armen icke fann godt att afbida. I den\nskyndsammaste reträtt med sin anförare, en stor, svart, karlavulen\nspanior i spetsen, störtade kåren mot jägarenas sida.\n\nDessa, som nu sågo sin egen nyss ådagalagda tapperhet så fullkomligt\nhärmad, hade blott ögon för reträtten, tills att en af dem, på närmare\nhåll betraktande de flyendes general och träffande i honom en likhet,\nsom snart skulle allmänt erkännas, sträckte ut sin hand, pekade,\nskrattade och skrek: \"Gossar, gossar, ser ni Svarta Gustaf!\"\n\n\"Och hela hans röfvarband!\" ropade en annan, af hjärtat besannande\nidentiteten.\n\n\"Låt oss knipa kanaljerna och arrestera dem!\" skallade nu från alla\nsidor. Det behöfdes ej mer.\n\nMed den häftighet, som åtföljer inspirationen, -- och inspirerad var de\nnya ordningsmännernas ifver för nejdens säkerhet och fridstörarenas\nutrotande -- glömde man hämnd och exercis och hastade fram mot\nröfvartruppen för att gripa hvemhelst man öfverkom.\n\nDet var dock ingalunda så lätt verkställdt som ärnadt, och man såg sig\nsnart tvungen att taga förståndet med i leken. Nu uppspanns en\nkrigslist; ett hål öppnades i gärdet, som stötte till en annan mindre\näng, och röfvarskaran ringades och drefs med försiktighet in på den\ntrånga ängen, hvarest alla försök att undkomma sedermera blefvo\nfruktlösa. Sålunda såg man innan kort den ena efter den andra af den\nförföljda och förspridda hopens medlemmar gripas, och dessa menlösa\nvåldsverkare, som väl aldrig plundrat någon annan vandringsman än\nbäcken eller någon annan bofast än tufvan, släpades nu, under\nförebråelser och hot af deras vakter, i ett svårt fängelse.\n\nRedan var skocken till största delen inpackad i en lada och bevakad\ndär; namn, för hvilka nejden i åratal bäfvat, hade man här sett spaka\noch handterliga som får; men en fanns kvar, som äfven nu i sin fyrbenta\noch fromma förklädning hotade att försvara sitt forna rykte; det var\nanföraren själf, den förfärlige Svarta Gustaf. Särskilda gånger hade\nman gjort försök att omringa honom; likaså ofta hade ringen blifvit\nbruten. Det fanns ingen bland de små sbirrerne med något anspråk på\nmod, som icke stått både på fot och hufvud för denna Mazarino; till och\nmed vår lilla trumslagare hade varit framme och fått en stor bula\ninstångad i sin mässingstrumma och en sur min i sitt glada anlete. Nu\nhade anfallen upphört, man hämtade andan och betraktade hvarandra.\nSbirrerne hade dragit en linje framför ett hörn af ängen; Mazarino stod\ndär inom, beredd till försvar.\n\n\"Ja, där står han nu!\" sade en alnshög korporal till vår trumslagare\noch pekade med handen mot den fruktade vederparten.\n\n\"Ja, där står han!\" svarade den tilltalade.\n\n\"Du är en stackare\", anmärkte korporalen helt lugnt.\n\n\"Du är en stackare själf!\" svarade trumslagaren och höjde sin\nämbetskäpp färdig att trumma till på kamratens skinn.\n\n\"Hvarför höll du icke fast honom, då han kom, utan vände trumman emot\noch lät honom slippa undan?\"\n\n\"Hvarför? Därför att du är dum och vi alla, som tro, att Svarta Gustaf\nlåter ta sig med händerna som en killing; jag har sagt, att han skall\nfångas med snara.\" Med dessa ord tycktes förtrytelsen ingifvit honom en\nidé, hvarigenom han på en gång ville taga hämnd på röfvaren och\nnedtysta korporalen. Han löste af sig sin trumma, tog det snöre, hvari\nhan bar den, och gjorde en löpsnara.\n\nUtan att växla vidare ord gick han härpå till det tilltäppta hålet i\ngärdesgården och öppnade det åter. Här fäste han nu snaran så\nförsåtligt, att Svarta Gustaf, om han gjorde försök att komma igenom,\nnödvändigt på detta ställe skulle finna sin galge. Då detta var gjordt,\nkom han tillbaka, hängde sin trumma på en knapp i tröjan, tog käpparna,\ngick rakt fram mot sin fyrbenta fiende och gaf till en sådan sats\nhvirflar, att denne, ovan vid en dylik krigsmusik, behöft åtta fötter\nför att hinna undan något när så fort, som han tycktes önska.\n\nHittills hade de öfriga kamraterna blott varit åskådare af\ntrumslagarens manövrer; men nu, då de sågo fienden stadd på full\nreträtt, föllo de till med ett härskri, såsom om det gällt att störta\nJerikos murar.\n\nSvarta Gustaf sprang icke mer, han flög, och detta tyvärr till sin egen\nolycka. Ty knappt hade han blifvit varse öppningen, genom hvilken han\ninkommit i detta trångmål, förrän han riktade sin kosa dit och störtade\nmed full fart i snaran. De första af de eftersättande jägarena, som\nhoppade öfver gärdet, ibland dem vår käcke trumslagare, hunno se sin\nstolta fånges sista lifsryckningar; han var strypt.\n\nOch nu nödgas vi gå litet tillbaka i tiden för att göra bekantskap med\nen man, hvars fruktade anblick snart skall öka förskräckelsen i detta\ntragiska uppträde.\n\nVi hafva redan tillförene haft tillfälle omnämna stadens hedervärda\nbagare, herr Gyllendeg, och ville önska blott, att han för läsaren vore\nlika bekant som för hvarje person på två, tre mils väg omkring hans\nskylt.\n\nHerr Gyllendeg hade redan hunnit öfver sitt sextionde år, och hans hår\nvar grått af ålder, ej blott af mjöl. I fyratio år hade han varit\nbagare på orten, och han älskade att inblanda i sitt tal denna sin\nberömmelse. Folket påstod honom vara stenrik, och säkert var, att han\nicke saknat bröd. Aldrig kunde väl den julkusa, han i sin ungdom bakade\nsom mästerstycke och i anledning hvaraf han trodde sig skapad till\nmycket mer än bagare i en småstad, aldrig kunde väl den i fyllighet,\nmjällhet och glans mäta sig med sin fader och upphofsman. Sitt goda\nhull, som i öfrigt var det mest imposanta i hans väsende, hade han\nsmåningom skaffat sig genom -- \"bekymmer och förargelser\". Läsaren\nförvånas; men hans eget påstående var, att sådana utgjorde hans dagliga\nkost. Onekligt är, att de tjänade honom till retningsmedel för aptiten,\noch därför, så ofta han ville göra sig en rätt god måltid eller eljest\nkände olust och äckel, gick han på förhand ned i sin verkstad och tog\nsig en förargelse.\n\nNu på gamla dagar hade vanan blifvit en ovana hos honom; han kunde\nknappast lefva en timma utan att styrka sig med en förtret, och folket\nkallade honom trätgirig och knarrig, emedan han alltid, så ofta han kom\nöfver en dylik, plägade yttra sitt hjärtas tillfredsställelse medelst\nbrummande och ovett. Några gånger om året bestodos honom ordenteliga\nförargelsekalas, då han aldrig underlät att verkligen berusa sig;\nsådana kalas gåfvo honom skolgossarna, då de trampade hans äng eller\nkastade på hans skylt. -- Men det vore obarmhärtigt att med mindre allvar\nomnämna en gammal man och borgare af herr Gyllendegs kvalitet, och vi\nvilja därför med all respekt tillägga blott detta, att herr Gyllendeg\nalltid regelbundet besökte kyrkan, alltid kastade sin slant i håfven så\nhårdt, att den ljöd som tvenne, aldrig svor, utan i yttersta\nförbittring, och äfven då blott vid sitt handtverks arffiender:\ntviskinn och brända buller, och för öfrigt med den modesti bar sin\nstora förmögenhet, att han alltid kallade sig fattig, förföljd och\nensam i världen.\n\nUngefär vid den tid, gossarna började sina arresteringar på ängen, slöt\nherr Gyllendeg sin middagslur och gick till sin verkstad. Han hade nu\nnog länge försmäktat af lugn för att längta till denna sin hälsoorts\nupplifvande strider. Också hörde man tydligt hans andedräkt svälla och\nsåg hans näsborrar vidga sig, då han nalkades dörren. Man fann, att han\nkände lukten af någon harm.\n\n\"Gud bevare mig\", sade han genast vid sitt inträde och fäste sitt öga\npå sin förnämsta och enda gesäll, en gammal piga i huset, \"Gud bevare\nmig, Susanna, hvad du är sotig i ansiktet. Det ser ut, som du ej skulle\nhandterat ugnen förr, människa. Hvad menar du folket skall säga? Herr\nGyllendegs kringlor, säga de nu, äro gulare af russakor än af saffran,\nsäga de, -- bevare mig, fattiga man, för den landsplågan--snart skall det\nheta, att hans limpor äro brunare af Susannas fingrar än af sirap. Huru\när det med skorporna? På landsvägen kommer jag med er till slut; ja,\ndit kommer jag för din efterlåtenhet, Susanna. Jäser skorpdegen, säger\njag; man kan då akta mig värdig ett svar. Jäser den? Hvarför icke lika\ngärna bland isbitarna i stadskällarn? Jag får taga till tiggarstafven\nför din skull, människa. Så! Nu bränner du upp hela ugnen med knallar!\nHar du ej näsa, kreatur, att känna lukten af brändt?\"\n\nPå denna punkt hade herr Gyllendeg redan nått en god ställning och\nbörjade känna igen sig i sitt element, ungefär som den halfdöda fisken,\ndå den en stund fått förfriska sig i vatten, småningom upplifvas och\npröfvar sina krafter. Herr Gyllendeg hade, att icke lämna liknelsen,\njust nu vändt ryggen upp och begynt spela med sina fenor; dock i full\nsimning befann han sig ännu på långt när icke.\n\nUnder allt detta fortsatte den gamla Susanna sitt arbete och gick sin\nväg fram utan ringaste tecken till störing eller förtrytelse. Tvärtom\nsyntes hon med medvetslöst nöje förnimma sin herres och mästares\nnärvaro, och såsom hon ansåg sina limpor först då äga full glans och\ngräddring, när de fått den sista strykningen med ägghvita och socker,\nså tycktes hon äfven hålla sina gärningar ofärdiga, ända till dess de\naf herr Gyllendeg lackerades med smädeord och klander. Det var väl af\ndetta skäl, hon icke svarade ett ord på mästarens kommentarier, hvilka\nhan fortsatte oafbrutet i samma riktning, men blott med stigande kraft.\n\n\"Bah\", fortfor han, \"här är sand i rågmjölet, så att det kan fila\nfingrarna af en. Du har sutit öfver mälden, Susanna, och tiger och\nsäger ej till därom. Mättat har jag människor i fyratio år, men ännu\nhar ingen sagt, att jag gifvit honom sten att äta i stället för bröd.\nOch här är os inne.\" -- Nu höjde han näsan upp och vädrade med\nkännaremin. -- \"Du har skjutit os här, odjur, och vill taga lifvet af\ndig själf och andra. Jag törs sällan komma in i min verkstad mer; harm\noch förtret möta mig, hvart jag skådar omkring mig här. Och den där\nsmulan hvetemjöl har du tagit in att värmas? Det blir en deg däraf att\nmätta dina kattor med, men ingen annan. Jag har gått i kyrkan och bedt\nvår Herre upplysa dig, ugnsskrapa; men du har ditt eget hufvud -- bevare\nmig Gud, här är ett os, att det ordentligt susar i mina öron. Jag ser\nsaffranskringlorna ligga här ännu; har ingen varit efter dem från\nprästgården, Susanna? Jag kan dock aktas värdig ett svar.\" -- --\n\nHär blef han afbruten af en gäll mässingsstämma, spelad af den gamla\nvallgumman, som redan en stund obemärkt stått vid dörren och väntat att\nfå falla in.\n\n\"Visst har någon varit efter dem, och det är jag själf\", sade hon, \"men\nhvem får här ett ord med? Gud bevare mig, aldrig har jag förr varit\nosynlig, och icke är jag bland blinda heller. Väl har jag sett mycket i\nvärlden, men ingenstädes ett sådant regemente, som det ni för, herr\nGyllendeg. Ni borde dock frukta Gud, och världslig höghet är ej evig.\"\n\nNu lät hon narra sig af sitt fromma sinne att draga en suck och snyfta\nnågra gånger, hvarför herr Gyllendeg, som jämt hunnit sansa sig för\nhennes närvaro, ehuru icke för hennes uppbyggliga föreställningar, fick\nordet och fortsatte efter en lätt nickning:\n\n\"Så, så, ni är här efter kringlorna, mor, och orkar allt lefva ännu i\ner uselhet! Ja, ja, sorg och bekymmer räcka till, mor, -- Sanna,\nfördärfliga sprakved, nu släpper du ut all värma igen! -- jag ville säga,\nmor, att bekymmer och förargelse är, som ni ser, min dagliga kost, och\nslutet på allt blir tiggarstafven.\"\n\n\"Häda icke, herr Gyllendeg\", vidtog gumman åter, \"det är ogudaktigt af\ner att tala så. Har icke vår Herre gifvit er nog af denna världens\nrikedom och storhet, fyllt era lårar och låtit er nära bli rådman i\nstaden? Hvad skulle han väl mer göra sin vingård? Men ni bär\nvilddrufvor, herr Gyllendeg, jag är äldre än ni, jag, och jag kan säga,\natt ni talar som en dåre.\"\n\nHerr Gyllendeg, som fruktade att länge utgöra text för hennes predikan,\nkanske äfven tyckte sig äga en rättvis sak, tog en kringla, vägde den i\nsin hand och sade med en ton emellan förtrytelse och klagan: \"Hvem\ntalar som en dåre? Ni vet icke, hvad en sådan kringla kostar mig själf,\nmor, ni vet det icke. Tror ni, att det snögar hvetemjöl i våra dagar\neller att saffran växer bland väpplingen på min äng, den Gud må\nförskona för våra plågoris.\"\n\n\"Tror jag det, herr Gyllendeg\", inföll den gamla med ett ljud i rösten,\nsom tydligen röjde hennes glädje öfver det lämpeliga tillfälle hon fick\natt komma fram med sin länge och mödosamt tillbakahållna nyhet, \"tror\njag, att saffran växer på er äng? Jag har ej sett saffran växa på\nfredade ängar, mycket mindre -- men jag vet, hvad jag vet, det kommer\nnogsamt fram i sinom tid, herr Gyllendeg.\" -- Här tog hon upp ur sin\nkjolsäck en snusdosa af koppar och tog sig långsamt en pris, hvarpå hon\nså illparigt, som hennes svaga ögon medgåfvo, blickade på herr\nGyllendeg och fortfor: \"Saffran! Tacka Gud, om det blir en usel\ngrässtubb kvar för edra fattiga får, herr Gyllendeg, sen rektorn nu\nsläppt sina kalfvar dit, jag säger ej mer.\"\n\n\"Hvilka kalfvar?\" frågade herr Gyllendeg och spetsade sina öron.\n\n\"Skolgossarna, skolgossarna, som trampa där i denna stund, så att ängen\nser ut som ett hästbytaretorg, den sköna ängen.\"\n\n\"Tviskinn och brända bullor! Ni talar icke sanning, mor!\" skrek herr\nGyllendeg i yttersta förbittring.\n\n\"Jag tar ingen betalning för mina ord, herr Gyllendeg, och vill ni icke\ntro mig, kan ni låta bli; jag har också ingen skada lidit; hytte jag åt\npojkarna, så hytte en åt mig tillbaka, därmed är det kvitt, och Gud\nvälsigne barnen, de behöfva ha sin glädje, också de; det är en rik mans\näng, som går till kost.\"\n\n\"Sanna\", ropade herr Gyllendeg nu, utan att i ifvern lämpa sina ord\ntill det föregående, \"håll vakt om hus och gård, skrapkaka, så att du\nicke bränner upp oss och hela staden på köpet, medan jag är borta, -- hör\ndu mig, frågar jag. -- Släpp icke dina kattor in i boden, säger jag, det\när en lögn, att det finns råttor där; det är dina kattor, som gnaga på\nbrödet där, dina kattor, sotlubba, säger jag. Hvar är mitt spanska rör?\nTviskinn och brända bullor, här skall bli en annan ordning!\"\n\nSålunda förberedd, tog han hatt och käpp och gick, pustande af trötthet\noch vrede, ut till sin äng.\n\nÄfven gardet hade där redan hunnit få kunskap om den timade olyckan och\ninfunnit sig som åskådare. Emellan de båda i krigstillstånd varande\nregementena hade den gemensamma vådan tillvägabragt ett stillestånd,\noch gardister och jägare, blandade fredligt med hvarandra, omgåfvo i\nstojande oro den fallna.\n\nDen lilla trumslagaren stod midt i skocken. Hans eljest öppna och\nrenskrifna anlete var nu på ett bedröfligt sätt öfverkorsadt med streck\noch rynkor. Ett ögonblick höll han sin döda fånge i hornen, skakade och\ndrog af alla krafter, ett annat tog han sin trumpinne, vände grofva\nändan till och slog. Vid allt detta grät han och trätte i växling,\nantingen han misströstade vid ett felslaget försök eller med harm och\nhopp grep till ett nytt.\n\nSå stodo sakerna på ängen, och i denna sysselsättning var vår lilla\nkund stadd, då en växande hviskning: \"Herr Gyllendeg, herr Gyllendeg!\"\nslog hans öra med skräck och förkunnade ankomsten af den, som minst af\nalla människor var efterlängtad vid detta tillfälle.\n\nOch herr Gyllendeg stod framför den bestörta skaran, svettig, flämtande\noch nästan mållös af vrede. Genom en instinktlik rådighet, i hopp att\nkunna dölja hela affären med fårahjorden, hade gossarna, i samma\nögonblick herr Gyllendeg kom öfver dem, slutit en ogenomskådlig krets\nkring trumslagaren och stodo nu beredda att med all möjlig ångerfullhet\noch ödmjukhet i sin min kapitulationsvis lura sig till fredligt aftåg,\nsen de först skaffat trumslagaren tid att gömma den döda. Till\njägarenes ära vare det sagdt, att sköldborgen nästan ensamt slöts af\ndem; gardisterna, såsom mindre delaktige i mordet och vådan, hade\nretirerat åt skilda håll, och endast några få af dem dröjde kvar i\ngrannskapet. Det var också mot den täta massan af de små jägarena herr\nGyllendeg riktade sitt anfall.\n\nPå de första utfallen, då herr Gyllendeg ändteligen kom till ord,\nsvarade de beklämda bytingarna blott med att taga af sig mössorna, en\nhöflighetsbetygelse, som väl aldrig utfallit, om ej nöden varit\nytterlig och stor. Först då, när man märkte, att ett längre tigande\nnödvändigt skulle egga mer än lugna herr Gyllendeg, skred man till ord,\nhvarvid en af gossarna någorlunda frimodigt förklarade, att han och\nhans kamrater sett pastorns stora hund gå lös vid tullen och därför\nskyndat att hjälpa herr Gyllendegs får; dock ville de snart förfoga sig\nbort igen.\n\nMen härmed väckte han blott en storm till i herr Gyllendegs bröst.\n\"Bevare mig, fattige man\", ropade gubben och såg, spanande omkring\nängen, \"alla mina får äro försvunna. Tviskinn och brända bullor! Visen\nmig, hvart ni jagat dem, eller skall jag krusa er med min käpp, att I\nskolen bli möra som knäckebröd.\"\n\n\"Blif icke ond på oss, herr Gyllendeg\", svarade gossarnas ordförande,\n\"vi skola nog hjälpa att söka dem. De sluppo ut genom grinden på\nlandsvägen.\"\n\n\"Så laga er efter dem, odjur!\" ropade, gubben och lyfte sin käpp.\n\n\"Vi skola gå, vi skola gå, blott herr Gyllendeg går först\", sade i\nförskräckelsen gossarna, som ej vågade bryta kretsen inför hans ögon.\n\n\"Tviskinn och brända bullor, skall jag bli bortvisad från min egen äng\naf sådana yrfän\", skrek gubben och bröt med sitt spanska rör, lyftadt\ntill hugg, in på kretsen, hvars ledamöter i ögonblicket skingrade sig\nsåsom agnar för en storm.\n\nMen herr Gyllendeg hade i sin ifver tagit för sträng fart och hade\nkunnat bryta armar och ben af sig, ty det lyckades honom ej bättre, än\natt han snafvade öfver trumslagare och gumse på en gång och föll som en\ngran i skogen med dån till marken. Fruktlöst var den lilla\ntrumslagarens försök att hinna reda sig ut undan massorna af den\nfallnes ben, under hvilka han olyckligtvis blef liggande. Herr\nGyllendeg kände icke förr förmåga att röra sina lemmar, än han brukade\ndem med en drunknandes ifver att gripa alla de föremål, han kunde nå.\nSålunda blefvo vår lilla kund och hans olyckliga motståndare nästan på\nen gång fattade af hans järnhänder, och i detsamma jämkade sig herr\nGyllendeg upp för att börja sin dom. Med fåret i hans högra hand var\ningen fara; så mycket värre till var den arma gossen i hans vänstra.\nOch uppriktigt sagdt, herr Gyllendeg såg förfärlig ut, medtagen af sitt\nfall, skakad af det oväntade skådespel, som nu stod för hans öga, och\nbrinnande af begär att straffa den våldsverkare, han höll gripen och\nhvilken han föreställde sig varit skamlös nog, så liten han var, att\nnästan under hans ögon ligga och slakta hans bästa gumse.\n\nVår lilla trumslagare syntes ohjälpligt förlorad, utan utväg i att fly\noch föga mer än hälften så lång som det spanska rör, hvarmed han\nhotades. En allmän och innerlig oro rådde på hela ängen. Skulle den\nlilla kamraten lämnas åt sitt öde och öfverges i nödens stund? Eller i\nannat fall huru ge honom bistånd? -- Handkraft förmådde intet, list, hvar\nskulle den hittas så hastigt? -- -- Det första slaget föll redan.\n\nBland gossarna fanns en yngling af det slags människor, naturen stundom\nframkallar för att liksom i en sammanfattning visa alla de krafter\nförenade, hvilka den eljest låter leka spridda hos en mängd individer;\nen yngling, som nästan buren på händerna af sina kamrater lät dem i sig\nsom i en spegel skåda alla de känslor, passioner, åsikter, som hos dem\nvoro i rörelse. Glad som en dag, ungdomlig, djärf, elak, stundom vek\noch öppen, stundom obeveklig och slug, den främsta i faran och trogen i\nalla skiften, var han ett ideal för gossarna och ärnad att vara det för\nandra samfund i lifvet än deras. Denne yngling, som vi vilja kalla\ngeneralen, emedan han vid exercisen innehade denna rang, vågade\nförsöket att rädda den olyckliga trumslagaren.\n\nDjupt rodnande af harm och ängslan, då han såg det första slaget drabba\nden lilla kamraten, sprang han fram mot herr Gyllendeg med samma\nrådighet, hvarmed fågeln, då den ser sina ungar i fara, flaxar för\njägarens fötter och vill leda honom från dem. Redan innan det andra\nslaget hann måttas, var följande samtal å bane:\n\n\"Håll för Guds skull upp, herr Gyllendeg, ni gör en omänsklig gärning,\ndå ni slår den, som ni borde tacka på edra bara knän!\"\n\n\"Tviskinn och brända bullor! Hvarför skall jag tacka honom?\" skrek herr\nGyllendeg; emellertid höll han upp med det tillämnade slaget.\n\n\"Hvarför skall ni tacka honom?\" fortfor i ögonblicket befriaren, ser ni\ndå icke, herr Gyllendeg, hvem som ligger där?\" -- härvid pekade han med\nallvarlig min på den döda gumsen.\n\n\"Jag arme, fattige man\", utbrast herr Gyllendeg, som ovillkorligt fäste\nsin blick på det utvista föremålet, \"där ligger nu det sköna kreaturet,\novärdigt handteradt och medfaret af dessa vilddjur.\"\n\n\"Ömka honom icke, herr Gyllendeg\", fortfor den andre och försökte att\ngenom chock på chock förvirra sin fiende, \"ömka honom icke, det är den\nstörsta röfvare och tjuf, som funnits på hela orten.\"\n\n\"Förtviflade skälm! När har han stulit, och när har han röfvat?\" skrek\nherr Gyllendeg och höjde redan sin käpp mot generalen, nära att glömma\ntrumslagaren.\n\n\"Det var detta, som väntats. Kom, herr Gyllendeg\", ropade nu befriaren\noch trädde så nära, att han nästan rörde vid sin farliga motståndares\nkäpp, \"kom, vi ha hela hans tjufband i ladan. Tviskinn och brända\nbullor! Det är bättre, att ni hjälper oss fängsla dem, än att ni står\nhär och gör ingenting.\"\n\nLängre bibehöll herr Gyllendeg icke sin besinning. I fullt raseri\nmåttande ett förfeladt hugg mot den fria och lediga fienden, släppte\nhan den, som han redan hade fast; och vår lilla trumslagare, som i\nögonblicket visste begagna sig af denna frihet, rände af åt sidan som\nen raket och hann till och med taga upp sin trumma i loppet.\n\nInom några minuter stod herr Gyllendeg ensam, andtruten och öfverfull\naf förargelse på sin äng.\n\n\n\nII.\n\nI förra delen af denna berättelse hafva vi försökt måla den olyckliga\ntilldragelsen på herr Gyllendegs äng, som satte honom i split med\nskolgossarna, och äfven försökt visa, huru dessa förstodo att för\ntillfället rädda sig undan de faror, hvarmed den vördige borgarens\nspanska rör hotade dem.\n\nMan må dock icke föreställa sig, att gossarna voro nog blinda att icke\nse på förhand vådor, svårare än de öfverståndna, mer och mer skocka sig\nöfver deras hufvuden hvarje minut herr Gyllendegs vrede fortfor att\nlåga. Därför försöktes allt för att blidka densamma i tid och förekomma\ndet besök, man var öfvertygad om att herr Gyllendeg följande dag skulle\ngöra i skolan.\n\nParlamentärer gingo mellan de båda krigförande makterna ända in på sena\naftonen; själfva den gamla Susanna vanns af gossarna och brukades i\nministeriell väg att underhandla om dräglig förlikning. Allt var\nförgäfves. Man erbjöd herr Gyllendeg dubbelt skadestånd för hvad han\nförlorat, man bad och lofvade bättring; men nej! Herr Gyllendeg \"ville\nlåta rektor värdera kreaturet\", som han sade, \"och eljest se, hvad\nskollagen hade att säga i denna sak\". \"För öfrigt var han, tviskinn och\nbrända bullor, ingen narr för skolgossarna och tyckte, att Sanna och de\nandra borde hafva mera vett än att löpa och tala godt för sådana odjur\noch stadens plågoris.\"\n\nUnder sådana omständigheter börjades lektionerna följande dag. Den ena\nläraren efter den andra inträdde i det stora skolrummet och tog\ngravitetiskt plats hvar i sin klass. Den gråhåriga rektorn höll redan\nen demonstration öfver satserna i _Syntaxis ornata_, och de öfrige\nlärarene ackompanjerade med egna behagliga melodier. Det gamla skoluret\nhade stått öfver natten och nu åter börjat gå, gnisslande af ålderdom i\nalla kuggar.\n\nEmellertid märktes snart, att något ovanligt var å färde. En allmän\nspänning och oro rådde bland gossarna. Rektorn såg sig nödsakad att\nhöja rösten för att väcka uppmärksamhet för Cicero, och läraren i\nsekundan skrek ren öfverljudt åt en af sina \"oduglingar\", att Gud och\ningen annan hade skapat honom.\n\nIngenting ville hjälpa. För hvarje rörelse i dörren flögo alla ögon\ndit, man svarade uppåt väggarne, stammade och tog tillbaka. Lärarena\nblefvo otåliga; den ena efter den andra började i applikatur-toner\nsjunga om lättjan, smällarna och klubban, och refrängen på hvarje vers\nblef alltid klatsch och aj, aj! Då inträdde herr Gyllendeg.\n\nEn förklarad glädje lyste i den vördige borgarens anlete, då han nu\nöfversåg fältet för sina många segrar, och den stolta hållning, hvarmed\nhan denna gång gick sin synnerligt stora och vissa triumf till mötes,\ngjorde, att till och med hans gamla, gråa galafrack satt bättre, än den\nsutit på hans kropp sen femton år.\n\nGossarna suto röda i synen och sågo oroligt ned i sina böcker, en dof\nstillhet rådde i hela skolrummet; men herr Gyllendeg steg gravitetiskt\nfram till rektorns bord och tog ordet:\n\n\"Gud bevare mig, fattige man\", sade han efter några hm! hm! och\nretirerade sålunda till vanligare och lättare fraser, än han först\närnat bruka, \"hm! hm! jag är människa, jag också. Jag menar, herr\nrektor, att bekymmer och förargelse är min dagliga kost, ensam som jag\när i världen. Men så må man lefva och låta lefva, herr rektor; tviskinn\noch brända bullor! Knådar man tråget för fullt, så jäser det öfver, det\nsäger jag.\"\n\nEfter denna vidunderliga ingress, hvars förborgade mening rektorn dock\nbättre än någon annan människa på jorden af vana kunde gissa sig till,\nhöll herr Gyllendeg upp, väntande att se effekten.\n\nDen uteblef också icke. \"Säg ut, herr Gyllendeg\", skrek rektorn, i det\nhan steg upp och stötte sin käpp i golfvet, \"säg ut och nämn mig hvad\noch hvem; så sant Herren lefver, stryk skall icke sparas.\"\n\n\"I fyratio år har jag varit borgare i staden\", fortfor herr Gyllendeg,\nsom icke så snart hann reda sig ur sina egna tankars hvirfvel, \"kunde\nockså hafva dugat till bättre. I skola har jag ej blifvit hållen och\npåkostad som mången annan; fattig och ensam i världen har jag varit,\nsäger jag, och har blifvit människa ändå. Stulit har jag icke, ej\nheller ljugit eller brukat falskt mått och vikt. -- -- Drag icke munnen\ni grin, munsjör där i hörnet; jag talar, som jag är lärd, och vi hafva\nicke sett alla dagars ända ännu.\"\n\n\"Tala, herr Gyllendeg, och låt ej afbryta er\", sade rektorn, i det han\nför gossarnes räkning slog i bordet med kopparkryckan, som prydde hans\nämbetskäpp, \"säg till, om någon gått er på äran; det skall kosta honom\nen stut, så sant Herren lefver.\"\n\n\"Hvad har jag med äran att göra\", ropade herr Gyllendeg, otålig öfver\natt vara missförstådd; \"tviskinn och brända bullor, jag frågar enkelt,\nhvad skollagen lofvar den, som stryper andras får.\"\n\nDenna oväntade fråga, som väl aldrig i någon skollag haft ett svar,\nhade så när bragt den gamla rektorn alldeles ur koncepterna. Han stod\nen lång stund förbryllad och stottrade några obegripliga ord, innan han\nkunde samla sig till den förklaring, att lagen i sådant fall lofvade\ningenting; men att han vore färdig att göra en paragraf beträffande\nfårdråp för nu och evärdliga tider, som kunde inskrifvas i\ninterfolierna i 1721 års skolförordning. \"Och\", tillade han med stor\nmyndighet, \"har någon af skolgossarna, eho det vara må, strypt edra\nfår, scilicet mala intentione, herr Gyllendeg, så visa mig\nvåldsverkarn; så sant Herren lefver, på hans rygg skall jag nöta ut ett\nris, om jag skulle nödgas bestå det af guldtråd.\"\n\nNu uppsteg vår general, skyndande att förebygga, hvad som nödvändigt\nförsvårat hans sak, det att bli utpekad af herr Gyllendeg, och tillika\ni beråd att rycka skulden till sig allena och icke låta den hvälfva sig\npå flere. Att slippa saken för bättre köp, än rektorns hot tycktes\nbestämma, hoppades han med all tillförsikt; dessutom visste han med sig\nsjälf, att han, om någon annan, skulle kunna vända allt till det bästa,\nemedan han var en af den gamles favoriter. Han började därför sin\napologi med tämmelig frimodighet, förklarade sig vara den, som fört\ngossarna ut på herr Gyllendegs äng, och beskref, tvärtemot kamraternas\nväntan, med försvarlig sanning tilldragelserna där. Därefter utförde\nhan sitt försvarstal. Han kunde ej tro, sade han till slut, att herr\nGyllendegs äng skulle taga skada så sent på hösten; \"dessutom\", fortfor\nhan, \"har jag velat gifva dubbel betalning för fåret, som jag af olycka\noch icke af afsikt kom att döda.\"\n\n\"Har han bjudit er dubbelt skadestånd, herr Gyllendeg?\" frågade\nrektorn.\n\n\"Tro honom icke\", svarade denne, \"det är väl sant, hvad han säger; men\nhan är mera slipad än vi båda tillsamman.\"\n\n\"Väg edra ord, herr Gyllendeg\", sade rektorn något stött, \"jag är icke\nnågot barn, ser ni, och har handterat en sak förr. Rannsakning, herr\nGyllendeg, rannsakning först och stryk sen. -- -- Du hade väl\", -- här\nvände han sig till vår general, -- \"du hade väl hjälp af andra vid\nstrypningen, eller huru, dansmästare?\"\n\n\"Hvem skulle hafva bistått mig vid strypningen, då det icke var min\nmening att strypa utan fånga? Tvärtom skyndade alla att hjälpa fåret,\nfast hjälpen ändå kom för sent.\"\n\n\"Se, se\", ropade herr Gyllendeg och höll sig för öronen, \"jag vill\ningen syndare vara, om han icke slingrar sig ur rättvisans händer som\nen hal ål.\"\n\n\"Silentium, herr Gyllendeg\", bjöd rektorn, \"er rätt skall ingen skada\ntaga. Hvad ersättningen beträffar, skall den gå ut på mitt ansvar; för\nöfrigt synes mig saken sådan, att fråga icke kan bli vid detta\ntillfälle om en stut formaliter, utan endast om ett halft tjog på\nhvardera tassen.\"\n\nHerr Gyllendeg tog en viktig min och syntes fundera, om han kunde vara\nnöjd med ett sådant utslag. Men den sakfällde själf tycktes icke utan\nförvåning höra denna sin dom.  Väl var man van vid en ganska variabel\noch kort rättegångsordning i skolan; men denna gång syntes knappast\ntecken till någon ordning. \"Straffa mig icke för min olycka, herr\nrektor\", sade han bevekligt; \"det är nog tungt för mig att nödgas\nbetala skadan redan.\" Vidare fick han icke säga.\n\n\"Håll upp, håll upp, munsjör\", afbröt honom herr Gyllendeg, som\nfruktade för hvart ord, vederparten fick tillfälle att framföra, \"jag\nsäger, att han går som en rök ur ugnen, bara det blir hett å färde.\nTviskinn och brända bullor, herr rektor, gif honom tjoget först, säger\njag, och låt honom tala sen, eller jag vill ingen syndare vara, om han\nicke pratar oss så yra i hufvudet, gamla som vi äro, att vi slå oss\nsjälfva, innan han slutar.\"\n\n\"Så sant Herren lefver! Sitt vissa skall han ej prata sig ifrån, om han\nock skulle tala som Cicero\", sade rektorn nu, nästan smittad af herr\nGyllendegs farhåga, och med dessa ord sammandrog han ögonbrynen, ryste\nperuken, tog ett ris och fattade den anklagades arm.\n\nÖdet ville så, att den lilla trumslagaren äfven skulle hafva sin press\noch pina den stund, generalen å sitt håll ansattes. Vår lilla kund var\nnämligen uppkallad att multiplicera tvenne hesa långa tal och hade föga\ntid och håg att hålla reda på siffror nu, då hans vän och beskyddare\nbefann sig i en så svår våda. Stora svettpärlor trängde fram i hans\npanna, och emellan hvarje siffra, som han skref, spände han sina öron\nför att uppsnappa ett eller annat ord af förhöret där uppe.\n\nLäraren märkte snart oråd, men själf nyfiken att höra gången af herr\nGyllendegs process, lät han det bero vid att då och då blott ropa till\noch hota, ungefär som en tankspridd resande vaknar ibland och ryter\ntill sin stannande häst för att straxt därpå få återfalla i sina\ndrömmar. Ändteligen tycktes han dock hafva fått en nöjaktig upplysning\ni tvistefrågan, ty han samlade sig åter och fäste sitt öga på taflan.\n\n\"Obegripligt\", skrek han nästan i detsamma, \"obegripligt! Du kommer ju\nej ur en fläck. Har du glömt din tabula, mästare? Säg mig, hvad är två\ngånger nio?\"\n\n\"Aderton!\" svarade gossen som en automat och hängde med hela sin tanke\nvid rektorns sista, förfärliga: så sant Herren lefver.\n\n\"Aderton\", ropade läraren i stigande ifver \"blir det då intet vidare,\ndu petrificerade stutstäd; får du icke åttan upp och ettan i minnet?\"\n\nMen just då multiplikanten nu höll på att forma åttan, föll första\nslaget i rektorns klass. Handen började darra på vår lilla kund, då han\nhörde detta; och hur han än försökte bibehålla fattning, bröt en ström\naf tårar ut ur hans ögon. Åttan fick han knappt färdig, och ettan lät\nhan läraren i Herrans namn ha i minnet; själf drog han hufvudet ned\nmellan axlarna och gick, såsom om han vandrat till den yttersta domen,\nmed själen i sin hand, gerad upp till rektorn.\n\n\"Slå honom icke\", ropade han, så mycket man kunde urskilja bland\nsnyftningarna, \"han har ingenting gjort; det är jag, som satte ut\nsnaran.\" Med dessa ord sökte han tränga sig fram ända till rektorn\nsjälf.\n\nMen herr Gyllendeg, som alldeles icke var road af diversioner för\nnärvarande, knep honom behändigt öfver nacken, förrän han hann fästa\nrektorns uppmärksamhet. \"Bevare mig, fattige man\", sade han med\nförtjusning, \"här har jag just dig, som jag söker. Vänta blott, vänta\nblott, spetsbof! Tviskinn och brända bullor, det skall nog bli din\ntur.\"\n\nMed dylika trösteord fasthöll han honom, till dess rektorn, som\nbevärdigade detta nya uppträde blott med en flyktig sidoblick, hann\nsluta tjoget.\n\nVår lilla trumslagare hade sålunda det missödet att se sin goda afsikt\nomintetgjord. Långt ifrån att kunna rädda sin general, såg han sig\nsnart af herr Gyllendeg framställd för rektorn och rekommenderad till\nett eller annat tjog efter omständigheterna, en nådebetygelse, som\ndenne snart befanns villig att tilldela honom.\n\nSålunda slöts förhöret i skolan till herr Gyllendegs triumf, rektorns\nhugnad och gossarnas yttersta förargelse. Emellertid, för att bruka\nherr Gyllendegs ordspråk, hade man icke sett alla dagars ända ännu.\nGeneralen bet tänderna tillsamman och teg; men hans blick hotade.\nSjälfva den lilla trumslagaren, så svart han var i synen af\nkringstrukna tårar, syntes dock förbittrad, och man märkte, då han gick\ntillbaka, af hans pösande tröjficka, att han höll sin hand där inne\nknuten. Också låg han i hettan så tungt på handen, då han sedermera\nefter några få frågor fick fortsätta räkningen, att kritskärfvor yrde\nkring siffrorna och ett godt kritstycke blef slut förr än räkningen.\nDet syntes, att alla tänkte på hämnd.\n\nDet blir icke af nöden för utförligheten af denna berättelse, som visst\nicke i någon punkt blifvit hopdragen, att utskrifva här alla de hotande\nord och förbistrade titlar, hvarmed gossarna hela dagen efter herr\nGyllendegs visit interfolierade sina omdömen och berättelser om\ndensamma och om honom. Icke heller behöfver man omnämna de debatter och\nplaner, som föreföllo vid deras sammankomst, som aftonen af samma dag\nunder generalens presidium och i hans kammare beramades, i afsikt att\nuppfinna medel till hämnd, en sammankomst i öfrigt så tyst, så sluten\noch hemlighetsfull, att endast bepröfvade, pålitliga kamrater och af de\nsmå blott vår lilla trumslagare för hans synnerliga brukbarhet och\nvälförhållande fingo bivista densamma. Vi kunna förbigå allt detta och\nfästa oss blott vid resultatet af sammankomsten, som, sedan det\nändteligen blifvit behörigt kläckt och färdigt, gick ut på ingenting\nmindre än att öfverraska herr Gyllendeg med rop om eldsvåda i hans eget\nhus, jaga honom upp ur hans sötaste sömn och sedan begagna de fördelar,\nvillervallan, förskräckelsen och natten kunde gifva vid handen.\n\nTvenne omständigheter komma dock härvid i särdeles öfvervägande. För\natt kunna ge tillbörligt lif åt simulakern borde man slippa in i herr\nGyllendegs rum midt om natten, och huru skulle man hoppas komma dit, då\nman visste, att den gamla Susanna hvarje kväll med \"tviskinn och brända\nbullor\" tillhölls att stänga både port och farstudörr.\n\nDen andra omständigheten gaf än mera bryderi. Väl trodde man det bli\nroligt nog att få den gamle bagaren uppväckt och uppskrämd; men hela\nhans straff skulle dock bli blott en sömnlös natt. För att ge saken\nstörre både vikt och allmännelighet borde man få om händer nyckeln till\nklockstapeln och kunna ge den vanliga eldsignalen medelst klämtning.\nSålunda, mente man, skulle händelsen bli fullständig, i det att man\nfinge stadens hela folkström ledd öfver herr Gyllendeg och hans hus\nsamt möjligtvis, vid den allmänna forskningen efter elden, äfven kunde\nbeveka gatpojkarna att företaga sina undersökningar i själfva\nbagarboden. Korteligen, man förutsåg en oändlighet af glada upptåg, om\nman blott kunde komma åt den omtalta nyckeln; men detta om var en svår\nbom att undanskjuta, ty nyckeln, visste man, fanns hos kyrkans\nrespektabla väktare, som var ingen annan än herr Gyllendeg själf.\n\nFlere förslag uppgåfvos och förkastades; det rimligaste var att försöka\nsnatta sig till nyckeln; men om man än hoppades kunna insmyga sig, herr\nGyllendeg ovetande, i hans hushållskammare och där för en sekund\nförvända ögonen på den gamla Susanna, blef det dock en omöjlighet att\nåtkomma alla nycklar, som voro i hennes vård; och hvem fanns, som kände\nden rätta? Det var här, vår lilla trumslagare fick tillfälle att visa\nsig oumbärlig och betala äran af att vara en assessor vid den\nriksvårdande öfverläggningen.\n\nSåsom en amatör af tonkonsten, särdeles den bullrande, hade han väl\ntusende och en gång varit uppe i klockstapeln för att höra på\nringningen eller vid särdeles lycka få trampa den minsta klockan själf,\noch han kände därför, såsom han själf androg saken, klockstapelnyckeln\nbättre än sin egen trumkäpp och kunde skilja den från kyrknyckeln, fast\nbåda hade krusade och genombrutna handtag och voro lika stora. Men hvad\nden saken beträffade, att hämta den från herr Gyllendeg, förklarade\nhan, att han gärna ville beskrifva nyckeln för hvem som helst eller\nmåla den med sot, så likt han kunde, allenast han slapp att själf\nskickas på den farliga expeditionen efter densamma. Ty om han än, mente\nhan, kunde undkomma herr Gyllendeg, af hvilken ingen hade så mycket att\nfrukta som han, var han dock icke fullt säker för den gamla Susanna nu\nför närvarande, emedan han dagen förut, då han sprang hos henne i\nunderhandlingar, lockat pastorns stora hund in på gården med sig och\nässat den på hennes kattor, så att den nära bitit svansen af den bland\ndem, som sist hann in genom farstudörren.\n\nDe föreställningar och bevekande skäl, hvarmed det lyckades kamraterna\natt häfva dessa den lilla trumslagarens betänkligheter, omnämner\nhistorien icke; men visst är, att vår lilla kund samma afton klockan\nnio, eller den tid, då herr Gyllendeg, fattig och ensam som han var i\nvärlden, plägade stänga sin port och gå till hvila, befann sig helt\nallena på den kolmörka gatan i ingen annan afsikt än att smuggla sig in\ni den värdige kyrkoväktarens och bagarens hus och snatta nyckeln till\nklockstapeln.\n\nIcke utan rysning tänkte han då och då under färden på vanskligheten af\nsitt företag och beskyllde sig flere gånger i sitt sinne för enfald, då\nhan kunnat låta öfvertala sig till ett slikt värf. Under allt detta\ndrog han sig omväxlande till minnes de instruktioner, han fått, och de\nråd, han borde följa för att vinna sitt ändamål. Hans själ var i en\nbesynnerlig sväfning emellan räddhåga, mod, ledsnad och nyfikenhet, och\naf alla dessa ingredienser smakade också det samtal, han höll med sig\nsjälf, där han tågade sakta och betänksamt fram med armarne i kors\nöfver bröstet och händerna för köldens skull instuckna inom ärmarna af\nhans vida och goda fårskinnströja.\n\n\"Är jag slug eller galen\", sade han i sitt sinne, \"då jag ej vänder om,\nutan går på ännu? Hu! Det är kallt i afton och så mörkt, att ej en\nstjärna lyser. Öfver planket slipper jag in på herr Gyllendegs gård,\nfast han har porten stängd; jag vet, hvar jag hoppade öfver i fjol. Det\när icke säkert på hans gård, där går en tomt nattetid. Folket säger,\natt han ej tål barn, som äro yngre än tio år, för det att alla Sannas\nkattor jama och skrika, utom den äldsta, som är tio år och ligger inne\npå hennes säng för fetma. Råkar jag i tomtens händer, så lär han vrida\nhufvudet omkring på mig. Den, som nu visste, om jag fyllt tio år eller\nej? Kanske jag går på det elfte, eller om jag kanhända redan är äldre;\njag har varit dum, då jag ej lagt det på minnet. Men det är ej natt\nännu, fast det är mörkt. Hu! Klockan slog. Jag tror, att det var nio.\nHerr Gyllendeg skall bli rolig att se. Bara 'Gud bevare mig, fattige\nman', inga 'tviskinn och brända bullor!' Om man endast kunde få honom\nut på gatan, sådan han kommer ur sängen. Min ena hand svider och är\nsvullen; de första tio slog han, så att han tröttnade. Det går\nunderligt till i skolan på senare tider. Endera af oss var skyldig, men\nicke bägge! Nyckeln skall jag ha, om den hängde på Sannas enda tand.\nHu! Där strök någon förbi mig i mörkret. Huru skall jag slippa in i\nhushållskammaren, där nycklarna äro? Låt se: släpp in mig, jungfru\nSanna; jag vill köpa saffranskringlor! 'Hvem är du?' frågar hon. Det är\njag. 'Ja du, vildbasare, kommer du åter med pastorns stora hund!'\nskriker Sanna och tar dammborsten. -- Åh, jag är galn, som icke vänder\nom! Men hvem skall hämta oss nyckeln? Kanske får jag Sanna spak. Hon\nhar många gånger varit mera ond på mig än nu och har ändå snart blifvit\ngod igen. Men herr Gyllendeg? Om han kommer ut? Tre steg nära\nfarstudörren; närmare stannar jag ej, sen jag klappat på. Men om han\nkommer? Åh! Då blir det att röra fötterna, och ingenting uträttas. Hela\nupptåget är dumt; en annan hade kunnat försöka på. Fy, planket är kallt\nsom is\" -- -- med dessa ord gjorde han ett skutt och svängde sig öfver\nherr Gyllendegs staket in på hans gård.\n\nVår lilla kund hade icke förr kommit in på gården och hunnit kasta en\nblick öfver terrängen, än han fann omöjligheten af att gå till väga\nenligt de föreskrifter, han fått af sina förmän och gynnare hos\ngeneralen. Enligt dessa borde han nämligen, såsom läsaren äfven till\nnågon del kunnat finna af hans soliloqvium, under förevändning att köpa\nkringlor söka att slippa in i jungfru Susannas helgedom,\nhushållskammaren, kapitulera med henne och bilägga forna stridiga\npunkter, såvidt möjligt vore, och, då hon försonad begett sig till den\ntillgränsande boden att hämta brödet, kuppa klockstapelnyckeln och\ngömma den i barmen af sin fårskinnströja. Förslaget hade visat sig\nganska utförbart i teorien; men nu, då vår lilla kund stod vid praxis,\nstudsade han redan vid den första punkten. Huru skulle han slippa in?\n\nI kammaren närmast farstun på ena sidan bodde herr Gyllendeg. Han hade\nljus uppe ännu och satt vid sitt bord. Vår lilla kund, som smög sig\nförsiktigt upp bakom rutan för att rekognoscera, såg, att den gamle\nhade framför sig sin bönebok och med andakt begrundade en bön däri, som\nbörjades: \"Uti Sveriges rikes bank\". Att ett enda slag på\nfarstugudörren skulle störa honom, fann den lilla observatorn lätt.\nDäremot såg han, då han straxt därpå steg upp på fönstret till\nhushållskammaren, den gamla sysselsatt med knådning och i en sådan\nifver, att han för hvarje tag tydligt hörde klatsarne af degen. Huru\nskulle hon kunna förnimma någon saktare klappning, äfven om\nhushållskammaren stött till farstun och köket icke varit emellan!\n\nVår lilla vän steg åter ned från sitt observatorium, synnerligen\nmissnöjd och rådlös. Vid en skymt af ljusskenet ur Sannas fönster\nsyntes hans anlete draget i hundrade bukter, och hans hand låg\narbetsamt bakom örat, liksom för att räfsa tillsamman allt, hvad där\nkunde finnas af fintlighet och förslager. Ingenting ville hjälpa.\n\n\"Nog går det\", utbrast han sluteligen i en sakta brummande ton, \"nog\ngår det\", -- jo, försök! Det är lätt att säga: det går, det går; men man\nsätter inga fötter under det med stora ord. Försök att klappa på! 'Hvem\när det, som kommer och dundrar på min dörr så sent? Tviskinn och brända\nbullor! Man må då unna mig nattro, fattige man.' Gå sedan in den, som\nvågar; jag går icke. Se där! Nu gäspa han. Hu! Jag borde gå; min hand\nbörjar också värka i kölden. -- Vänta, herr Gyllendeg, er betalning\nkommer nog! Huru skall jag få nyckeln blott?\n\nMed dessa ord, dem han sakta och afbrutet uttalade, hade han satt sig\nned på en trappa af stegen utanför Sannas fönster och föll snart i ett\ntyst eftersinnande. Oförmodadt sprang han upp, såsom om han sluppit en\nstor börda, smög sig tätt under fönstret, drog sig tillsamman, så att\nhans anlete nästan vidrörde marken och framgnällde i denna positur ett\nklagande miau, tillräckligt naturligt för att i ögonblicket få gensvar\nfrån en af Sannas pensionärer där inne.\n\nEfter detta lyckliga förebud höll han sig tyst och lyssnade.\nKlappningen i degen hade afstannat, det hördes icke ett ljud. Han slöt\ntill att den gamla Susanna hade sina öron uppe, och han uraktlät icke\natt begagna denna fördel. För andra gången försökte han sin virtuositet\ni kattmusik, och detta med om möjligt än större framgång, ty två, om ej\ntre olika stämmor återljödo i ackorder från Sannas kammare.\n\nNu smög han sig några steg längre bort och såg upp. Den gamla jungfruns\nrunda anlete var redan synligt i fönstret. Hon stod där med oro målad i\nhvarje drag och försökte med sina degiga händer undanstänga ljusskenet\nför att kunna se ut på gården. Vår lilla kund spratt i hjärtat af\nglädje, då han blef henne varse, och uppmuntrad af sin framgång och för\natt sätta kronan på sitt verk, lutade han sig åter ned och klämde för\ntredje gången fram ett miau, hvars upptakt väl gick fort, men hvars\nsenare stafvelse kostade honom ett fullt andetag luft och slöts med en\npassage genom flere tonarter, till den grad gäll, skärande och\nförtviflad, att till och med Sannas feta katt hoppade hufvudstupa ned\nfrån sängen i förskräckelse och hon själf nära dignade ned af ångest.\nNu höjde sig den lilla äfventyraren upp och väntade att se den vidare\nföljden af sin intrig.\n\nDet förgick också icke många ögonblick, innan han såg ljuset förflytta\nsig från hushållskammaren till köket, och straxt därpå hade han den\nstora glädjen att höra farstudörren öppnas helt sakta och den gamla\nSanna med all den ömhet, som låg i hennes röst, framhviska därur ett\nbevekande: kis, kis, kis!\n\nDet var just denna inbjudning, vår lilla vän väntat på, och han lät,\nsom man säger, icke be sig tvenne gånger. Hopkrumpen och tyst tassade\nhan fram till trappan, uppför densamma och förbi Sanna. En ovillkorlig\nrysning genomfor den åldriga kattpatronessan, då hon såg de skumma\nkonturerna af denna jättekatt sväfva upp mot dörren, och ännu mer, då\nhon kände den stryka förbi sig i mörkret. Men vår lilla kund begagnade\nsig af tillfället och stannade ej förr än i köket, där han med stor\nresignation inväntade sin farliga beskyddarinna och beredde sig för\nvidare operationer.\n\nVår äfventyrare hade knappt hunnit in genom köksdörren och kommit i\nljusskenet, när hans runda och skinnklädda gestalt genast igenkändes af\nden gamla Sanna. De mörkaste föreställningar intogo henne, och med vida\nstörre hetta, än man vore färdig att förmoda hos den, som så likgiltigt\nburit herr Gyllendegs anfall, rusade hon in i köket efter trumslagaren\noch ville i första ifvern utan omständigheter bemäktiga sig hans\nperson.\n\n\"Och du vågar komma hit in, som om allt vore väl\", skrek hon, \"och du\nstår och ser frimodig ut, liksom du ingenting hade gjort! Hvart kastade\ndu katten, som du höll på att plåga i jons, säg mig det?\"\n\n\"Jesus, mor Sanna\", sade den lilla trumslagaren, i det han med en lätt\nvolt omintetgjorde hennes försök att gripa honom, \"ni biter väl icke\nfolk heller, vet jag? Nog lär ni vara ond på mig ännu för pastorns\nhund; men hvad skulle jag göra? Då han ville bita mig, så måste jag väl\nnarra honom på kattorna.\"\n\n\"Jag talar icke nu om fjolgammal snö\", fortfor Sanna, \"jag frågar,\nhvart katten tog vägen, som nyss var i dina klor, och om den är vid lif\nännu.\"\n\n\"Åh, fy!\" sade den lilla äfventyrarn och antog en ganska stött min,\n\"tror ni, mor Sanna, att jag är någon kattdödare. Låt mig berätta\nblott, hur det är. Ni hörde väl, hur den stackarn skrek och jämrade\nsig?\"\n\n\"Om jag hörde det?\" sade Sanna och suckade.\n\n\"Det är en löpkatt\", återtog vår lilla kund i en ömmande ton och steg\nnärmare den gamla, \"den är utan hus och hem och söker i gårdarna efter\nmat. För en stund sedan, mor Sanna, det är ömkeligt att berätta därom,\nvar den hos oss och blef körd på dörren med hugg och slag af vår piga.\nJag följde efter den på gatan och lockade; men den stannade icke.\nSluteligen hörde jag den jama på er gård, och jag tänkte be er, mor\nSanna, taga den i vård, ty den är så mager, att den icke har kött under\nskinnet, utan bara benkanter, såsom om den vore en påse med stenar och\nstickor.\"\n\n\"Gud bevare mig, fattiga kvinna\", sade Sanna snyftande, \"hvart tog det\nusla kräket vägen?\"\n\n\"Ja, hvart tog den vägen, mor? Den sprang undan, så snart jag kom in på\ngården. Jag får icke tag på den alla gånger, fast jag ofta gifvit den\nmat; och ändå hyllar den sig till ingen annan i hela staden så mycket\nsom till mig.\"\n\n\"Kom in och värm dig, gullgosse\", sade Sanna och ledde vår lilla kund\nin i hushållskammaren. \"Kunde du icke klösa pigan, som slog den, kunde\ndu icke det, säg?\"\n\n\"Hvad skulle det hjälpa att klösa henne\", svarade trumslagaren, \"hon\nkunde bli värre en annan gång; men om jag hade någon mat att ge katten,\nom det vore helst en semla, så vore det mycket bättre.\"\n\n\"Om du skulle få fast den, gullgosse, och hämta den hit, så ville jag\nge dig en hel saffranskringla för besväret. Jag vet väl, fattiga\nkvinna, att jag ingen sömn får i natt för bekymmer och oro.\"\n\n\"Om ni lofvar mig en saffranskringla, då jag kommer med katten, mor\nSanna, och om ni nu ger mig en semla, så skall jag hämta kräket hit, om\njag skulle nödgas söka det inpå halfva natten. Se bara efter, mor\nSanna\", -- detta tillade han med en genomdrifven spetsfundighet i min och\nuttryck -- \"att ni lämnar farstudörren ostängd, att jag må slippa in, då\njag kommer, och icke väcka upp herr Gyllendeg.\"\n\nDen gamla svarade honom icke ett ord, utan blott myste förtroligt och\nsmällde honom med tre fingrar på axeln, säkert för att antyda både sitt\ningående i komplotten och sitt bifall till hans klyftighet. Omedelbart\ndärpå gick hon i bagarboden näst intill rummet för att hämta den\nbetingade semlan, och vår lilla kund var icke densamme, som lät ett\nsådant tillfälle gå sig ur händerna.\n\nKlockstapelnyckeln pöste redan under hans skinntröja, och han hade\njämkat sig närmare köksdörren, innan mor Sanna hunnit välja en semla,\nsådan hon tyckte lämpligast att ges utan betalning. Då hon ändteligen\nkom ut, tog han med tacksamhet emot den bjudna städseln och syntes till\noch med någorlunda uppmärksamt åhöra alla de varningar och råd, hon\nhade att ge honom beträffande tjänsten, i det hon vackert lyste honom\nut genom köket och farstun.\n\n\"Gå nu snällt, gullgosse\", så föllo de sista ord, hon sade, \"gå tyst\noch locka icke argt, om hon än icke kommer genast. Se efter att du inte\nfattar henne i nackskinnet, såsom man brukar bära hundar, utan tar\nhenne sakta på ena armen. Låt henne luta hufvudet mot ditt kindben,\ngullgosse, så ligger hon nöjdare. Gå sedan helt tyst upp efter våra\ntrappor, hör du, så att du icke väcker herrn. Om hon jamar och skriker,\ndet usla kräket, så stryk henne sakta på ryggen, då du kommer på vår\ngård, och tala till henne vänligt, förstår du. Farstudörren skall nog\nstå på glänt, och ingen annan dörr i gården är läst. Farväl, gullgosse,\nminns nu, hvad jag har sagt dig.\"\n\nMed dessa ord sköt hon sakta farstudörren till efter vår lilla kund,\nsom med lättadt hjärta skyndade till sina väntande kamrater.\n\nEtt glädjesorl mötte vår lilla trumslagare, då han inträdde i\nsamlingsrummet samt framdrog klockstapelnyckeln, och glädjen växte än\nmer, då han berättade, att vägen till herr Gyllendegs rum var fri och\nöppen. I ögonblicket vidtogos alla anordningar till träffningen.\nGeneralen jämte en annan säker man utvaldes att öfverraska herr\nGyllendeg själf, fyra andra beordrades att sörja för klämtningen, och\nde öfriga skulle sprida sig kring alla gathörn och vid gifven signal\nbryta lös. Enhvar hade sin post och var nöjd.\n\nDen enda, som gick sin egen väg och om hvilken ingen visste, hvar han\nskulle uppträda, var trumslagaren, hvilken, het och ondsint som han\nvar, i förtrytelse lämnade sällskapet efter några helt korta debatter\nom den plats, han borde intaga. Han ville nämligen med all makt bli en\naf dem, som skulle omedelbart anfäkta herr Gyllendeg, och hade sina\nsärskilda skäl att afslå alla andra poster. Därför stötte det honom\nredan vid afgörandet af första punkten, att han icke ihågkoms jämte\ngeneralen, då han likvisst kände belägenheten hos herr Gyllendeg bättre\nän någon annan, och han förteg icke heller sin förtrytelse.\n\n\"Jag undrar, hvart man ärnar stoppa mig\", sade han, det vore ej för\nmycket, om jag skulle få följa med till herr Gyllendeg, då jag först\noch främst fått mera stryk än något annan för hans skull och sen lärt\nmig hitta fram i hans gård, då det varit litet farligare att styra där,\nän det nu kan bli.\"\n\n\"Du har ju ingen annan rock än din skinnpäls, som hvar och en känner\nigen\", sade generalen.\n\n\"Så\", invände vår lilla kund, \"har jag icke min valmanströja?\"\n\n\"Ja, den har man sett än oftare\", fortfor den andra, \"och dessutom är\ndu själf så liten och rund, att alla, som sett dig en gång, känna igen\ndig, om det vore midt om natten som nu. Herr Gyllendeg skulle snart\ngissa, hvem som spelt honom skälmstycket, om han såg dig ibland de\nförsta, som storma in till honom.\"\n\n\"Jag kan då slippa helst i hans farstu?\" frågade trumslagaren envist.\n\n\"Nej\", sade generalen bestämdt, \"du får ej visa dig i början på hela\ngården; men\", tillade ha med vänskap, \"du kan få följa med dem, som gå\nför att ringa i klockstapeln, där har du mycket roligare.\"\n\n\"Tackar ödmjukast\", anmärkte vår kund, \"så galn är jag icke, att jag\ngår dit. En gång har jag försökt att komma dit i mörkret, det var sista\njulmorgon, då ville jag ordentligt bli uppäten af spöken. Om där varit\nett eller två; men de surrade omkring mina öron, såsom om jag varit vid\nett getingsbo. Jag tror, att ett af dem också stack mig i nacken, fast\nskinnkragen tog emot. Dit må andra gå en gång till och icke jag.\"\n\n\"Så följ då med dem, som ställa sig i gathörnen.\"\n\nHär blef vår lilla kund verkligen stött och, brummande några orediga\nord om att han ingen brandvakt var och dugde till bättre, tog han sin\nmössa och gick, såsom sagdt är, med förtrytelse sin egen väg. Af de\nkvarblifvande beredde sig hvar och en för sitt värf utan att fästa\nvidare afseende på den lilla trumslagarens kapris.\n\nMen ungefär vid denna tid, kanske litet förut, steg herr Gyllendeg upp\nfrån sin stol, inläste med stor andakt sin bönebok, suckade till Gud\noch gick till sångs. Dagens tilldragelser hade nästan alla kvarlämnat i\nhans hjärta en ljuf, ja, stolt belåtenhet, och hans anlete lyste af\ntillfredsställelse, då han, sittande, i sin säng, drog på sig sin\nnattmössa och släckte ljuset. Ännu en gång besökte hans tanke skolan\noch njöt af generalens straff och den lilla trumslagarens pina, ännu en\ngång gjorde den ett triumftåg genom de fyratio år, han varit bagare på\norten, till dess den omsider förirrade sig bland siffrorna på hans\nbankosedlar, tröttnade och föll i sömn.\n\nMen äfven nu, sen hans blick slutit sig, ville lyckan, som lik en sol\nstrålat öfver honom hela dagen, visa sig huld och glädja hans inre öga\nmed en skön aftonrodnad. Hon öfverlämnade honom i vård åt den rikaste\naf de drömmar, som uppvaktade vid hans bädd, och denna, lika frikostig\nsom rik, framtrollade till hans glädje ett under, som i tjuskraft\nöfverträffade allt, hvad han i sina djärfvaste föreställningar om\nhimlens lycksalighet hoppats att en gång få åtnjuta och skåda där.\n\nHerr Gyllendeg tyckte sig stå i sin verkstad och afvakta gräddningen af\nen ugn saffransbröd. En utomordentlig glädje rådde i hans sinne, ty\nallt hade lyckats öfver förmodan. Bullorna hade jäsit upp och\nfördubblats, ja, mångdubblats till storlek, och den sparsamma, bleka\nsaffransfärgen hade fyllt sig till en gulhet, liknande morgonsolens, då\nden nyss stigit upp ur sin rodnad. Med klappande hjärta räknade den\nvördige bagaren minuterna för gräddningen, längtande att se, om den\nskulle motsvara hans öfriga framgång. Ändteligen kom den rätta stunden,\nhan tog ut ett spjäll, och se! Hvarje bulla därpå glänste som guld, var\ntung som guld, var guld. Hans hjärta klappade, tysta, halfdragna\nandedrag tillkännagåfvo under sömnen hans förtjusning. Han såg in i sin\nugn och öfverögnade sitt ädla bröd; så långt han kunde se, såg han\nspjäll vid spjäll, och på hvart och ett af dem glänste gyllene buller.\nEn rysning genomfor honom; han trodde sig förflyttad till himmelen och\nvisste ej, om han hade med sig ens sina sedlar eller om han glömt dem i\nsin kista på jorden. Snart förjagades dock detta moln af oro, och med\nen ifver, som antyddes af lätta, brutna flämtningar, skyndade han att\nförsäkra sig om sin omätliga skatt, medan några orediga embryoner af\ntviskinn och brända buller då och då betecknade de ögonblick, då Sanna\nicke med tillräcklig skyndsamhet gick honom till handa.\n\nDet var just det ögonblick, då herr Gyllendegs sköna dröm höll på att\nutveckla detta gyckelspel, som generalen med sitt biträde ytterst\nstilla närmade sig hans trappa. I en pinsam väntan tillbragte de båda\näfventyrarene där de få stunder, som förgingo, innan de till\nklockstapeln afskickade hunno gifva signalen.\n\nÄndteligen ljöd ett slag, så ett annat; klämtningen började i all sin\ndysterhet, och i detsamma återskallade i alla gathörn i gröfre och\ngällare toner ropen: \"Elden är lös hos bågar Gyllendeg!\" Generalen och\nhans kamrat störtade in i herr Gyllendegs rum.\n\n\"Elden är lös\", ropade båda med en mun, \"upp, upp, om någon finns här\ninne, upp, upp, människor, och skynden ut!\"\n\nDetta förtviflade eldsrop nådde herr Gyllendegs öra just i den stund,\ndå han började kunna handtera de först uttagna guldbullorna, som redan\nsvalnat, och därför kände sig som ljufvast hemmastadd i sitt\nhimmelrike. Det förmådde också icke väcka honom fullkomligt, så djupt\nvar han fången i sin lyckliga sömn; men det förbryllade dock hans dröm\noch kastade hans inbillning in i en rad af de mörkaste kombinationer.\n\nFörsvunna vore såsom genom ett trollslag hans skatter och hans sällhet,\noch i stället för att han nyss drömt sig i en himmel, drömde han sig nu\ni eller åtminstone nära en afgrund.\n\nHan tyckte sig vara förvandlad till en stor limpa och låg i denna\nömkeliga gestalt på brödspaden, färdig att inskjutas i ugnen. Ingenting\nkan förliknas med den värdiga bagarens nöd. Sina sinnen och sitt\nförstånd hade han bibehållit, han förutsåg ganska klart sin våda, och\nhans mänskliga natur uppreste sig häftigt emot den gräddning, som\nhotade honom. Han hade velat slå hufvudet af den gamla Sanna, om han\nkunnat. Han försökte tala till henne i sin nöd, men hans tunga var\nförlamad. Hon hörde honom icke, hon kände honom icke, hon stod klenögd\noch sotig om näsan som vanligt framför ugnen, höll brödspaden redan i\nhanden och gjorde sig med full tjänstemin färdig att insticka limpan\nGyllendeg i samma ugn, dit hon infört så otaliga limpor rågdeg förut.\nDen gamle bagaren var i förtviflan. Han bemödade sig att se på sin\nhushållerska, då han ej kunde tala; han gaf henne än hotande, än\nbedjande ögon, men allt var såsom bortkastadt, Sanna var och förblef\nförstockad. Ändteligen, då han redan var nära ugnsdörren och tyckte sig\nsvedas af hetta, öfvervann han sin förlamning och gjorde ett\nräddningsförsök med så stor ansträngning, att han i verklig och\nkroppslig måtto for upp ur sin säng och blef stående midt på sitt\nkammargolf.\n\n\"Tviskinn och brända bullor!\" ropade han öfverljudt, \"vill du steka mig\nlefvande, sprakved?\"\n\nDetta fantastiska utrop, hvars förbindelse med något föregående\ngossarna på intet vis kunde ana, hade nära kommit bloden att stelna i\nderas ådror. Men herr Gyllendeg själf började vakna, välsignade sig och\ntrefvade i kolmörkret åter efter sin säng.\n\nFörr dock, än den gamle hann samla sig till full redighet, fattade\ngeneralen åter mod och förnyade eldsropet omedelbart i herr Gyllendegs\nöra. Liksom en rädd sjöman, som med knapp besinning styrt sin båt i\nstormen, vid anblicken af en ovanligt hög våg förlorar all sans och\nsläpper rodret, så domnade nu herr Gyllendegs förnuft helt och hållet\noch lämnade sitt stolta linjeskepp, den vördige bagaren, redlös åt vind\noch våg.\n\n\"Goda människor\", sade han i en ödmjuk och bönfallande ton, \"hjälpen\nmig, att jag ej brinner upp lefvande. Mörden mig icke och tagen icke\nbort det lilla, jag sparat, fattige man. Gud bevare mig, hur skall jag\nfå den jästsmulan unnan, som Sanna sprang och tiggde lös hela dagen i\ngår. Gode vänner, jag ser er icke, men känner er välmening. Hvad skall\njag göra? Lämnen mig icke i nödens stund! Herren bevare mig, brinner\nmin gård?\"\n\n\"Förspill icke tiden med prat, herr Gyllendeg\", skrek generalen, \"utan\ntag tofflor på fötterna och täcket omkring er och kom ut, ty här är\nminuten värd ett människolif.\"\n\n\"Ja, ja, gode vän\", sade herr Gyllendeg, förblifvande orörlig på sitt\nställe, \"här är minuten värd ett människolif; men hvar får jag tofflor\noch täcke, fattige man? På landsvägen är jag, och tiggarstafven,\ntiggarstafven, den blir slutet på allt.\"\n\nJord och himmel hade kunnat störta tillsamman och herr Gyllendeg hade\ndock stått, där han stod, om han blott öfverlämnats åt sig själf och\nsin egen rådighet. Men hans båda plågoandar, som märkte detta och icke\nhade för afsikt att låta honom drömma bort sin skrämsel i en varm\nkammare, ryckte täcket af hans säng, svepte det omkring honom, så godt\nde kunde, jämkade med någon möda ehuru i största hast strumpor och\ntofflor på hans fötter och kommenderade: Framåt marsch! Nu gällde det\nför herr Gyllendeg. att följa dem åt och rädda sitt lif. Den vördige\nbagaren lät som ett offerlamm leda sig ut, och snart kom han i farstun\noch kölden i ett tillstånd, som föga var afundsvärdare än det, då han\nlåg som en limpa på Sannas brödspade och skulle stickas in i ugnen.\n\nVid första kalla fläkt, som mötte honom, då han öppnade dörren, var\ndet, som skulle han hafva vaknat till ett ögonblicks besinning.\nÅtminstone föll det honom åter in och klarare än förra gången att tänka\npå bärgningen af något annat jämte sig själf, men därvid fastnade åter\nhans tanke vid samma föremål, som nyss fäste den en stund och hvars\nanskaffande dagen förut kostat honom så många förargelser.\n\n\"Hafven tålamod, gode vänner\", sade han och försökte göra sig lös från\nsina ledsagare, \"jag måste gå in till Sanna som hastigast.\"\n\n\"Hvad har ni att uträtta där?\" frågade generalen.\n\n\"Jag ville höra\", svarade herr Gyllendeg, \"hvart hon i sin galenskap\nstoppat undan den där jästsmulan, som hon tiggde lös i går. Ser ni,\ngode vän, brinner den upp, så är det förbi med min bakning i morgon,\nfattige man.\"\n\n\"Var icke galn, herr Gyllendeg\", sade generalen, \"och tänk på bakning\nnu; i morgon har ni ju hvarken bagarstuga eller ugn. Det ligger allt i\naska då.\"\n\n\"Allt i aska, Gud bättre!\" fortfor herr Gyllendeg och föll tillbaka i\nsin apati, ur hvilken hvarken Sannas nödrop, som med en katt under\nhvardera armen störtade ut ur köket, eller klämtningen eller\nskolgossarnas skrål på gatorna kunde väcka honom. Han lät föra sig\nvidare som ett barn och svepte blott täcket högre omkring hufvudet,\ndels för köldens skull, dels för att icke behöfva vara vittne till den\njämmer, hvarom hans ledsagare ständigt predikade honom i örat. Sålunda\nkom man med den gamle bagaren ut på gatan.\n\nEnskilda ljus hade redan tindrat upp i fönsterna, klämtningen\nafstannade, buller af hjul och hästtraf genomkorsade de glesnade ropen,\noch skaror af människor störtade in på herr Gyllendegs gård.\n\nHerr Gyllendeg stannade en stund och drog andan.\n\n\"Bevare mig, fattige man\", sade han, \"en sådan fart kväfver mig\nalldeles. Tviskinn och brända bullor! Hvarför släpar man mig ut midt om\nnatten? Hvad är å färde? Hvarför åkes här, hvarför ropas här? Är då\nelden lös, efter jag hör larmtrumman?\"\n\n\"Tag ert förnuft till fånga, herr Gyllendeg, och begrip då en gång, att\ner gård brinner ned rubb och stubb\", sade generalen, som började\nfrukta, att den vördige bagaren förlorat förståndet, \"det är ju för att\nbärga lifvet, som ni nödgats rymma hus och knut, minns ni icke det?\"\n\nDessa ord väckte åter i herr Gyllendegs sinne en erinring af hvad som\npasserat, han blef lugnare och lyssnade på trumman, hvars ljud närmade\nsig mer och mer.\n\nAldrig hade stadstrumman förefallit honom så hes och svag som nu. Denna\nomständighet grep honom djupare än hela eldsvådan, åtminstone klarnade\nhos honom nu den föreställning tydligare än någon förut, att en högre\nmakt i vrede beslutit straffa staden och därför betagit äfven trumman\nstyrkan att kalla folket till hjälp. \"Ingen klämtning\", sade han därför\nmed sorgligt saktmod, \"ingen skrämma; folket sofver, och vår arma stad\nbrinner upp. Vi hafva vreden öfver oss, säger jag. Hör, hur det är med\ntrumman! Förr darrade fönster och väggar, då den rördes; nu låter den,\nsåsom om man skulle strö ärter på den.\"\n\n\"Kom, herr Gyllendeg\", sade generalen, som nästan kände medlidande med\nden gamle mannen, men dock icke ville lämna sitt skälmstycke\nhalffärdigt, \"kom, jag vill föra er till er granne, rektorn, han kan\nväl ej neka er värme och tak.\"\n\nMen herr Gyllendegs olycka spelade nu på trumman ett slags solo i hans\nöra och bestormade honom icke mer med de förvirrande ljuden af alla\ninstrumenter på en gång. Hans känsla hade därför fattat flere och flere\npassager, blifvit stämd till sorg och utbrustit i en ström af tårar,\n\"Tak\", svarade han generalen, \"tak, min gode vän, skall min granne\ngifva mig; men huru länge är det, innan äfven han är taklös? Och nu,\nmina räddare, farväl! Hafven pris och ära för den hjälp, ni gifvit mig.\nJag behöfver den icke mer, jag går nu till rektorn, ty jag börjar känna\nkyla. Viljen I söka mig i morgon i min bod, så skall jag gifva eder\nfärskt bröd för mödan, om Sanna blott kunnat få undan den där jäst -- --\nÅh! Hvad talar jag nu, fattiga man! Farväl!\" Med dessa ord löste han\nsin högra arm ur täcket, omslöt generalen, tryckte honom till sig,\nkysste honom högt gråtande och gick sakta in på rektorns gård.\n\nGeneralen skyndade att bortstryka hans kyss från sina läppar och stod\nett ögonblick öfverraskad af den gamles beslutsamhet. Skulle han följa\nhonom vidare och se till att han verkeligen gick in till rektorn, eller\nskulle han tänka på sin egen säkerhet och begifva sig bort; därom var\nhan ej fullt enig med sig själf. Men just nu inträffade en omständighet\nsom bestämde honom till försiktighet och kom honom att slå ur hågen\nvidare planer.\n\nTrumman, hvars ljud förekom herr Gyllendeg så svagt och olycksbådande,\npasserade förbi, och med förvåning och harm såg generalen, att den bars\noch slogs af ingen annan än vår lilla trumslagare. I sin vanliga\nskinnjacka, lika bred som lång, och med en fart och häftighet i\narmarna, att han kunnat spränga trumskinnet, sträfvade han framåt och\nsåg hvarken åt höger eller vänster. Det var med yttersta möda generalen\nfick honom hejdad. Vår lilla kund ville alldeles icke se någon fara i\nsitt förehafvande, och om han än medgaf, att han kunde blifva igenkänd,\nville han dock, som han sade, gärna taga ett tjog till, blott han nu\nkunde få folk tillsamman och branden i gång.\n\nMed flit förbigår man att beskrifva den gamle bagarens inträde hos\nskolans rektor och hans triumftåg därifrån, då han, ändteligen upplyst\nom narrspelet, tågade hem, följd och med jubelrop hälsad af stadens\nalla både skol- och gatpojkar. Ävenså skulle en skildring af hans besök\ni sin bod, hvarifrån det mesta befanns bärgadt, och hans öfriga\nmångåriga förargelser i anledning af denna natts uppträden kanske i\nnågon mån förnärma den respekt, hvilken den vördige bagaren alltid var\nmån om att åtnjuta.\n\nDet må blott tilläggas, att många år efter dessa uppträden fanns vår\nlilla kund såsom länsman i en aflägsen socken opp i landet. Där fick\nhan en gång besök af generalen, som då i egenskap af hans landshöfding\nkom för att tilldela sin gamla vän en medalj i guld för hans nitiska,\nkraftiga och lyckliga försök att fånga och uptäcka alla penningemyntare\noch tjufband i nejden. Så förmäler vår berättelse: när landshöfdingen\nnu begärde att få se sin gamla väns barn, kom där sluteligen fram en\ngosse, som modren med våld måste skuffa in genom dörren. Tårar stege\nden ädle höfdingen i ögonen, då han såg honom. Sen han tagit gossen i\nfamn och kysst honom, och denne, undluppen på golfvet, skyndat på\ndörren åter, fattade landshöfdingen sin väns hand och försäkrade, att\ndet varit, som om han blifvit flyttad tillbaka till herr Gyllendegs\ntid. Han beklagade blott, att gossen icke hade någon trumma, i hvilket\nfall likheten varit fullständig. Men i detsamma ljöd i rummet bredvid\njunior-trumslagarens lertupp så gällt, rullande och skarpt, att\nlandshöfdingen med det gladaste skratt försäkrade, att även trumman var\numbärlig och likheten ändock fullkomligt.\n\n\n\n\nDEN VÄNTANDE.\n\n\nSå dyster och stel den senare perioden af vår höst än är, medför den\ndock på flere orter egna sysselsättningar och intressen, som bidraga\natt göra den för dessa trakters innevånare lika efterlängtad och viktig\nsom någon af de blidare årstiderna. Längs hela sträckningen af vår kust\när förhållandet sådant. Sjön, som är kustbons egentliga åker, ger sin\nrikaste skörd först då, när den sparsamma växten på några stenbundna\ntegar kring hans hydda längesedan blifvit inbärgad, och hans friska lif\nbland vågor och vindar börjar då, när septemberstormarna drifva fisken\ni land och göra nätet och noten lönande.\n\nI dubbelt mått liflig är rörelsen då i de små sjöstäderna, hvilkas hela\nbestånd vanligast hvilar på skeppsfarten, såvida i de flesta af dem\ninga andra näringsgrenar finnas eller ens kunna idkas. De stora\nnotvarp, handeln från dem utsträckt till vidt aflägsna länder, väntas\nom hösten tillbaka, än med hopp, än med fruktan, i hvardera fallet med\nspänd längtan.\n\nDet är då man ser den runda rådmannen, med ett halft dussin fartyg i\nsjön och lika så många på staplarna i sitt spekulerande hufvud, titta\ngravitetiskt fram ur dörren till sin krambod vid storgatan för att ge\nakt på grannens flaggstång och än svära öfver den ihärdiga nordvinden,\nän triumfera öfver den gynnande sydvästen, än ropa ett ord af glädje\neller harm åt en förbigående vän. Det är då den arma sjömanshustrun i\nsin helgdagsdräkt kommer med ögonen fulla af tårar från sin rika patron\noch klagar, att allt ännu ingen underrättelse ingått om det skepp, på\nhvilket hon har sin man, eller med klara blickar och lätta steg skyndar\nhem för att berätta för sina nyfikna barn, att ett Helsingörs-bref\nredan kommit och att pappa endera dagen är att väntas hem med engelska\ndockor och russin. Männerna hafva fartyg, varor och vänner ute på sjön,\nkvinnorna sina män, sina anförvanter och söner. Kärleken,\ntillgifvenheten, vinningslystnaden, allt har något att omfatta, att\nfrukta eller önska; och när vid det egna patriarkaliska förhållande\ninnevånarena emellan, som ännu äger rum i våra små städer, ingen har\nsina angelägenheter helt och hållet skilda från den andras, ännu mindre\när okunnig om eller likgiltig för hvad som angår dem, så kan man lätt\nföreställa sig, hvilket utbyte af förtroenden, hvilka ömsesidiga\nanlitanden, hvilka känslor af deltagande, af sorg eller fägnad, kort\nsagdt, hvilka ämnen för prat och skratt och tårar måste förekomma i\ndessa små samhällen under den årstid, då på andra landsorter och i\nstörre städer människorna sluta sig inomhus och lefva för sig själfva.\n\nVi hafva här anmärkt dessa allmänna förhållanden för att inleda en kort\nberättelse, hvars lokal är ingen annan än en af våra små sjöstäder\nlångt opp i norden, och vi bedja läsaren nu kasta en blick på följande\nsmå scener.\n\nDet var en klar dag i början af oktober. Vinden, som en längre tid\nvarit mindre gynnsam för hemåt sträfvande fartyg, hade natten förut\nvändt sig, och i anledning däraf såg man hela förmiddagen skaror af män\noch kvinnor, som voro i rörelse för att antingen af andra inhämta\nunderrättelser om väntade skepp eller själfva söka upptäcka några segel\npå det vida hafvet. De gamla stegarne, som ledde upp till klockstapelns\nhögsta våningar, stadens enda observatorium, hade den ena gången efter\nden andra sviktat under tyngden af frodiga skeppsredare och bäfvande\nmatronor, lockade upp i det obekväma tornet, en del af blott\nnyfikenhet, en annan af varmare och viktigare intressen; men all\nundran, alla eder och allt kikande oaktadt hade icke ett enda skepp\nlåtit upptäcka sig utanför hamnen.\n\nMiddagen kom och åtskilde skarorna. Hvar och en gick hem till sitt för\natt vid en god måltid skingra sitt missnöje och styrka sig efter\nfärderna; blott en enda person blef kvar ännu i klockstapeln.\n\nDet var ett ungt fruntimmer, sedan ett år maka åt en sjökapten. Hon\nhade som en värnlös flicka blifvit upptagen i ett af de mindre\nhandelshusen i staden och där genom sin flit och sitt saktmod inomhus\noch genom den ordentlighet och vana, hvarmed hon förstod att handhafva\nförsäljningen i kramboden (ty äfven de bättre fruntimren kunde utan att\nförlora i anseende betjäna den), gjort sig så oumbärlig för sina\nfosterföräldrar, att hon icke utan en formelig brytning med dem kunde\nfölja sitt hjärtas böjelse och gifva sin hand åt en barndomsvän, som\nnyss förut fått sig fartyg och blifvit sin egen.\n\nUnder sådana förhållanden hade hon gift sig och redan en knapp månad\nefter bröllopet följt sin man till hamnen för att med tungt hjärta\nskiljas från honom på stranden och se honom hissa segel och fara bort\npå en lång färd.\n\nNu satt hon ensam vid en öppen lucka i tornet med kinden lutad mot sin\nhand och blicken utan syfte irrande ut mot det ändlösa hafvet. Hon var\nicke skön, allra minst en skönhet af det smäktande slag, som mången\nälskar för dess vekhet och känslighet; men hennes växt var ungdomlig\noch full, och hennes anlete, behagligt och friskt, bar inga spår af den\nförvissning, ett själfskapadt lidande och en retlig svaghet i lynnet så\ntidigt vålla. Hon grät, men äfven hennes tårar, som likt stora pärlor\nföllo ned på hennes lågande kinder, vittnade om fullheten af den källa,\nur hvilken de flöto, och styrkan af de känslor, som frampressade dem.\nSedan flere månader hade hon icke haft någon underrättelse från sin\nman, och ryktet sade redan, att han förlorat med skepp och allt.\n\nDet var likväl honom, hennes öga sökte, och hon såg nu mot den blånande\nrymden, icke som skulle hon väntat att kunna upptäcka den saknades\nsegel, utan som hade hon med kärlekens längtan velat tjusa hans skepp\nfrån de klippor, för hvilka hon fruktade att det blifvit ett rof. Sorg\noch saknad och stundom en skymt af hopp omväxlade i hennes hjärta.\n\n\"Hvarför\", tänkte hon, \"dröjer jag här? Hvad kan jag se, då jag ej kan\nlåta bli att gråta? Och äfven om mina ögon vore klara, kommer ju icke\nnågot fartyg, då man icke ens med kikare kunnat märka något, och äfven\nom något kom, vore det dock icke hans. Kapten Styre väntas, och kapten\nMärs väntas; alla talte om dem och sågo efter dem; ingen nämnde honom,\nsom jag väntar, fast han bort komma mycket förr än de. Och likväl går\njag ännu hit opp, där hvar och en tyckes vara rädd att se på mig och\nbli tilltalad af mig. Och om jag ändå frågar någon, så talar hans tunga\ntröst, fast hans miner säga helt annat. Om jag kunde dölja, att jag\nibland hoppas ännu; men jag kan det ej. Måste icke alla se det, då de\nse mig sitta här? Men hvarför skulle jag blygas att hoppas; man hoppas\nju vid själfva dödsbädden. Kanske har han blifvit väderdrifven till de\nnorska hamnarne och fått ligga där i veckotal, efter de äro så svåra\natt slippa utur. Om dock någon kom hit opp med kikare ännu, kanske\nskulle småningom något segel bli synligt!\"\n\nSå tänkte hon och antydde i denna sin sista önskan just den\nomständighet, som förnämligast bevekte henne att dröja kvar, där hon\nvar. Hon hoppades nämligen och upphörde icke att vänta, att någon\nbekant ännu utom de, som redan besökt tornet, skulle af nyfikenheten\ndrifvas dit och med beväpnadt öga kunna se och göra henne redo för\nförhållandena på hafvet.\n\nDenna väntan blef dock icke uppfylld, och ensam lämnad med sin sorg och\nsin saknad, såg hon en lång timme fylla sig efter den andra. Klockan\nslog två; men ingen visade sig ännu. \"Vinden\", sade hon sakta för sig\nsjälf, \"har dock blåst förlig och frisk hela tiden, och ett fartyg, som\nför ett par timmar sedan var långt borta, kunde kanske nu redan ses med\nblotta ögat. Syns då icke ens ett barn på gatan, att jag kunde kalla\ndet hit opp? Se, där kommer dock någon på vägen från hamnen.\"\n\nMed dessa ord tog hon sin näsduk, torkade med omsorg sina våta ögon och\nberedde sig att ropa an den kommande, om det var någon, som hon kunde\nbesvära med sin bön och vinka upp till sig på några minuter.\n\nHerr Flygerman, så hette den antågande, kom nu sent omsider från\nredden, hvarest han tillbragt hela förmiddagen med att för en god väns\nräkning uppgöra ritning till en slup efter en beprisad seglare, som\nnyss förut blifvit upptacklad och försökt. Han bar sin pappersrulle och\nsin tumstock i handen och skyndade med hastiga steg mot staden. Herr\nFlygerman var en af dessa äldre ungkarlar, på hvilkas yttre åren icke\nbita, och oaktadt han redan hunnit öfver fyratiotalet, hade han dock\nutseendet af att vara en trettioårig man.\n\nEn verksamhet af det mest praktiska slag hade bibehållit honom ung och\nrörlig och lika litet nedtryckt honom med verkliga sorger och\nansträngningar som låtit honom domna bort i sysslolöshet. Han hade få\nbehof, och man kunde säga, att han hade allt, hvad till hans lifs\nnödtorft hörde, om han blott var i stånd att skaffa sig tillräckligt af\nbestyr och klagoämnen. En liten handel med tjära och pottaska gaf honom\nhans bärgning och äfven, efter hvad han själf älskade att påstå,\notroligt mycket arbete; men då den afkastning af suckar och strapatser,\nsom han möjligtvis kunde pressa ur denna sin obetydliga handel, i alla\nfall varit för otillräcklig för hans dagliga behof, hade en vänlig\ninstinkt ledt eller, rättare sagdt, tvungit honom att söka en fyllnad\nför det bristande genom att uträtta andras angelägenheter.\n\nDenna binäring, ty så måste man kalla den, ehuru den icke renderade\nbröd eller guld, förskaffade honom så dryga sportlar af språng och\nfläng och knot och svett, att de ofta öfvermättade hans aptit. Herr\nFlygerman var ingen stoiker eller filosof, men han kände likväl mången\ngång en naturlig vedervilja för detta slafveri under sin egen\ntjänstaktighet.\n\nEmellertid hade denna hans buse en bundsförvant, som gjorde den dubbelt\nfruktansvärd och öfvermäktig, och denna bundsförvant var hans naturliga\ngodsinthet. Nästan alltid dukade han under för endera af dessa makter\neller för båda förenade, och hans fruktlösa kamp öfvergick då hvarje\ngång till ett otåligt brummande mot den, som satt dem i rörelse emot\nhonom. Sålunda började han sin dag med hunger efter bestyr och knot,\noch han grep då till sina handelsangelägenheter för att ur dem tvinga\nså mycket af detta slag, som han förmådde. När han kommit till slut med\ndem, kunde han sägas hafva gjort en tarflig frukost. Nu begaf han sig\ntill sina vänner för att ur deras affärer pressa ut åt sig sin\nmiddagsmåltid, och denna blef alltid rundeligare. Därpå hade han gärna\ntagit sig en liten lur; men då kommo vanligen hans vänner i sin ordning\ntill honom och proppade i honom ett mellanmål af kommissioner, som, om\nhans tjänstaktighet än var mätt, hans godsinthet dock tvang honom att\nhålla till godo.\n\nUnder allt detta var han i ett omedvetet uppror både mot sin hunger och\ndem, som tillfredsställde den, emedan hvardera lika litet unnade honom\nfred och ro. I alla fall och oaktadt allt hans brummande var han för\nsitt i grunden välvilliga och fördragsamma lynne allmänt älskad. Kanske\nhade hans egenheter också blifvit mera jämnade, om han kommit sig till\natt gifta sig; men i sina yngre dagar hade han icke fått tid att tänka\npå sådant; och numera började han äfven anse könet för mycket inskränkt\ntill sin natur och för litet dugligt i affärer för att vara värdigt\nnågon reellare uppmärksamhet.\n\nDenna originella man, ett af de många egna lynnen, smärre städer i\nsynnerhet föda, kom nu med god fart tågande på den steniga vägen, full\naf både hopp och längtan att få sig sin verkeliga middag, som, för att\nuttrycka hans egna tankar, \"hvar och en annan kunde äta, när lusten\ninfann sig, men han allena aldrig fick tid att njuta, förrän han redan\nhunnit blifva mätt af idel bestyr.\" Just då han fått detta bittert\nljufva knot färdigt i sitt hjärta, nalkades han klockstapeln, förbi\nhvilken vägen ledde, och hörde i detsamma sitt namn ropas tvenne gånger\nliksom ifrån höjden. \"Herr Flygerman\", ljöd rösten, \"herr Flygerman, se\nhit!\"\n\nOm lika många pilar som ord susat kring herr Flygermans öron i detta\nögonblick, hade han icke kunnat blifva mera häpen, än han blef. Han\nanade genast något nytt arbete och såg med förskräckelse opp, liksom\nhade han fruktat att få himmelens kommissioner till på sin nacke, då\nhan redan hade så nog af jordens. Man skulle tycka, att en man af herr\nFlygermans oberoende ställning i lifvet hade bort kunna med lugn\ninvänta hvilken anmodan som helst, såvida det stod i hans fullkomliga\nval att afslå den, om den föll honom tung; men det var just i den\ndunkla känslan af sin svaghet i detta afseende och af sin oförmåga att\nrädda sig ur trollkretsen af ett gifvet uppdrag, han blef bestört och\nförtviflad.\n\nHan såg omkring med ögonen riktade uppåt och blef ändteligen varse ett\nhufvud, som tittade fram ur klockstapelluckan, och en hand, som gaf\nhonom tecken att komma dit opp. Då han snart märkte, att det var ett\nfruntimmer, med hvilket han hade att göra, blef han tryggare och ropade\nmed en tämmeligen myndig och vårdslös ton, i det han vinkade ett par\ngånger med sin pappersrulle: \"Har icke tid, har icke tid.\"\n\nHärvid bemannade han sig med sinnesstyrka, så godt han kunde, och\nfortsatte åter sin gång i full afsikt att icke låta den vackra\nbedjerskans anrop störa sig mer än kråkans på kyrktaket. Emellertid var\nhans tjänstaktighet en gång väckt, han började redan känna små stötar\naf denna sin plågoande, och innan han väl hunnit förbi klockstapelns\ndörr och trappa, ansatte den honom så, att han förlorade allt hopp om\natt kunna göra motstånd.\n\nDå han märkte, hvart det skulle bära af, blef han rasande, och i den\nljufva lusten att än ytterligare öka sin harm började han klättra\nuppför klockstapelstegarna med en sådan fart, att han så när förlorat\nandan, innan han uppnådde tornet.\n\n\"Hvad är å färde?\" sade han med en häftig och afbruten röst, då han såg\noch igenkände vår bekanta där uppe, \"hvad vill kusin Storm?\"\n\nDen unga frun, som varseblef hans hetta och med skäl slöt, att hon\nsjälf var orsaken till den, började ursäkta sig: \"Förlåt, bästa kusin\nFlygerman, att jag besvärar er; men till hvem annan har jag här i min\noro kunnat vända mig?\" -- --\n\n\"Det är förbannadt bra\", inföll herr Flygerman straxt med sin förra\nifver. \"Men jag skall säga, att jag också har behof som andra\nmänniskor, och till hvem kan jag vända mig? Hvem gör mig den tjänsten,\natt han ens skulle äta för mig, om jag fäktar huru mycket som helst för\nandra? Jag försäkrar\", härvid stego nästan tårar i ögonen på den gode\nherrn, \"att jag på denna dag icke hunnit smaka ett gudslån, om jag\nundantar en sup hos Kryddströms och en bit ost hos gamla rådmans och\ntvå, tre små halfstyfverskringlor, som jag sprang in och tog från\nbagarns boddisk, då jag gick till hamnen. Annat har jag ej fått tid att\nförtära på hela dagen och trodde nu, att jag skulle kunna stjäla mig\nhelst till en kvart timmas ro för att hinna få mig middag; men det är\nsom vanligt: ställ dig blott i redet, nog finnas de, som lassa på.\"\n\n\"Huru kan man\", sade den unga frun, sorgligt förebrående, \"vara så\nnogräknad om några steg, då man kan göra en annan en stor tjänst. Kusin\nhjälper så många andra i saker, som de själfva kunde uträtta, och blir\nså lätt ledsen på mig. Kunde jag själf se längre, än jag ser, och\nskulle jag förstå att urskilja, om det är moln eller fartyg, som skymta\ndär ute på hafvet, så ville jag visst icke be någon trötta sitt öga med\natt kasta en blick dit.\"\n\nHerr Flygerman, som på sätt och vis fann sig slagen på denna punkt, gaf\nsin förtrytelse en annan riktning.\n\n\"Eljes\", sade han, \"vet jag icke, hvad fruntimmer hafva här oppe att\ngöra. Förstå de något, och uträtta de något? Jag är säker på att om\nfiskarpojkarne på Sandnäs udde släppte opp en pappersdrake, skulle man\nkunna inbilla hvilken fru i staden som helst, att hon såg sin mans\nstora skepp komma med fulla segel och en flygande vimpel i aktern.\nSådana äro fruntimren; men månne de tro det själfva? Nej, de skola se\nallt och vara med i allt, eljest mena de, förbanna mig, att världen\nicke skulle kunna stå en enda dag. Men jag har brådtom och hinner icke\nförnöta tiden med prat. -- Gif mig kikaren!\"\n\n\"Jag har ingen sådan\", sade den arma, unga frun förlägen; \"men det är\nnu snart tre timmar, sen någon haft kikare här oppe, så att det visst\nvore möjligt, att man redan kunde se fartyg äfven utan.\"\n\nHerr Flygerman blef synbart lättare till sinnes, då han nu tyckte sig\nhafva fått en handgripligare sak att anfäkta och häckla. Hans uppsyn\nöfvergick ifrån en mulen otålighet till en triumferande belåtenhet, och\nhans röst, som hittills sväfvat mellan vresighet och klagan, blef\nspotsk och ironisk.\n\n\"Jo, jo\", sade han, \"det är visst möjligt, att man kan se fartyg redan\näfven utan kikare, kusin Storm; såsom om jag ser mot hamnen, så ser jag\ndär straxt mästerna af Kryddströms aftacklade skonert och Jakobsons\nJakobina, som kom hem i förra veckan, och en förskräckelig hop jakter\noch slupar, som ligga vid hamnbodarna -- ha -- ha -- ha! Det är fartyg\nnog, det är fartyg nog, kusin Storm.\"\n\n\"Se icke ditåt\", sade denna med sorglig och bedjande ton, \"se genom den\nandra luckan, ditåt jag ser, se mot hafvet!\"\n\n\"Hvarför icke\", fortfor herr Flygerman lika segersäll, \"haf blott\ntålamod, kusin lilla, så skall hon straxt få höra, hvad ditåt syns för\nblotta ögat. Först och främst ser jag kapten Styres flaggstång, som är\nnästan lika hög som en skeppsmast, vidare ser jag två smärre mäster,\nsom stå uppställda mot rådman Vises stallsvägg och ibland brukas som\nfimmelstänger, sen ser jag garfvar Barks skyltkäpp med ett stort\nkalfskinn till segel i toppen; -- skall jag säga, hvad jag vidare ser\nutan kikare, eller är det tillräckligt, hvad jag redan uppräknat?\"\n\nUnder detta uppbyggeliga tal, som lik en vårbäck strömmade fram ur herr\nFlygermans uppsvällda glädje, hade den unga frun brustit i gråt. Då han\ndärför kastade sin blick på henne för att med en förnäm fägnad betrakta\nverkningarna af sitt skarpa skämt, fann han det hafva träffat hårdare,\nän han önskat, och blef till mods ungefär som en kamfiospelare, då han\nmed triumf gifvit en svag granne husuhugg och sluteligen finner, att\nhan själf måste hjälpa honom att stryka. Hans pösande sinne föll\ntillsamman som en spräckt väderblåsa, och hans godsinta hjärta blef\nmjukt som vax, då han såg hennes tårar. Han började försöka trösta\nhenne och godtgöra sitt fel, och han blandade uppmuntringar och\nursäkter tillsamman i ett tal, som, ehuru vida mildare till sitt lynne,\nföga eftergaf det förra i rörlighet och fart.\n\n\"Hvad nu\", sade han, \"hvarför gråter kusin Storm? Lägg icke sådana\nsmåsaker på sinnet, meningen var icke så ond, som den lät. Ingen kan\nneka, att icke det är litet besynnerligt att kalla en opp i\nklockstapeln för att se efter fartyg, då man icke har någon kikare. Men\nhvad man icke har, kan man väl få. Jag får väl lof att gå till gamla\nrådman ännu, så hungrig jag är, och be honom komma hit med sin stora\ntub, som jag själf skrufvade sönder i går och rengjorde åt gubben. Och\nhvad Stormen angår, må man säga huru mycket som helst, att han är i\nsjöbotten; men jag har mina egna tankar om honom, jag. Snarare håller\njag före, att han ligger i Norge och dansar med norskorna vid denna\ntid. Huru var det med Styre här om året? Han var borta i sjutton\nveckor, utan att man visste, om han sjunkit eller flugit, och kom hem\nändå; det vet jag bäst, som fått trampa många trötta fjät för hans\nskull och hela sista våren grassera med den där lättingen segelsömmaren\nför att få hans nya segel färdiga.\"\n\nDet öfriga af detta tröstetal försvann bland stegarna i den gamla\nklockstapeln, under det vår kund skyndade ned för att åter svettas och\nhungra en stund i sitt nyss åtagna värf.\n\nSå hastig var herr Flygerman i sina rörelser, när han en gång kom sig i\nsprång, att den unga frun icke hann räkna många bedröfliga minuter,\nförrän hon åter hörde hans stämma från de lägre våningarna i tornet.\n\n\"Jag har legat öfver borgmästare och råd i två års tid\", hördes han\nsäga till någon, som gjorde honom sällskap, \"och bedt dem låta laga nya\ntrappor till klockstapeln, och jag har för sakens skull lofvat att\nsjälf utan betalning se efter timmermännerna, men hittills har\ningenting blifvit gjordt, och härefter göres icke heller något, förrän\nen eller annan brutit armar och ben af sig på dessa fördömda\nträdpinnar.\"\n\n\"Fjäska icke, Flygerman\", hördes den andra svara, \"och slå ej kikaren\nså hårdt mot stegarna för hvar gång du fattar tag med handen, så\nfördärfvar du hvarken dig själf eller den. Jag har i femtio års tid\ngått opp och ned på dessa trappor och bärgat både armar och ben, Gud\nske lof, till denna dag.\"\n\n\"Det är förbannadt bra\", anmärkte herr Flygerman åter, \"så mycket mer\nkan man räkna, att de tjänat ut och behöfde förnyas. Men mig gör det\ndetsamma, jag har nog arbete förut och ser gärna, att jag slipper alla\nextrabefattningar.\"\n\nVid dessa ord hade han hunnit opp i tornet. Han tog genast plats vid en\naf luckorna, drog ut kikaren, lade den till ögat och började med rynkad\npanna och framskjutna läppar öfverfara synkretsen.\n\nHans följeslagare blef något senare synlig. Denne var ingen annan än\nden unga fruns förra fosterfader, och den hälsning, hvarmed han mötte\nhennes, röjde en viss portion af den köld och det missnöje, hon var van\natt se hos honom ända från den stund, då hon emot hans vilja bortbytte\nomsorgen om hans gamla kattunsdukar, röda filtmössor och lerpipor mot\nden om en ung och blomstrande man.\n\nFör öfrigt var han en kort och rund gubbe af buttert och allvarsamt\nutseende, till någon grad likväl mildradt nu af det nöje, hvarmed han\nfann sig på en plats, som näst kyrkan skänkt honom den största\ntillfredsställelse i lifvet. Med en skälig lott af naturlig stolthet\nförenade han nämligen en järnfast likgiltighet för allt, hvad storhet\nfanns i staden, från borgmästarens till skoflickarens, den enda\nundantagen, att med hastig blick och osvikelig visshet upptäcka och\nigenkänna ankommande fartyg. Han dref handel, men i kramboden stod han\noch slumrade; han var rådman, men på rådhuset teg han; i klockstapeln\nvar han och ville han vara ett orakel.\n\nLik den bedagade stöfvaren, som låter valpen vädra i buskarna och i\nlugn väntar, tills han ger skall, stod äfven den gamle nu helt trygg\noch afvaktade resultaterna af herr Flygermans hetsiga forskningar,\nhvilken äfven, att fortsätta den oartiga liknelsen, i sin ifver alltför\nhastigt gaf ljud.\n\n\"Jag har mina egna tankar om fartyget där!\" sade han och teg åter med\nden mystiska min, hvarmed han alltid älskade att ge sina små\nhemligheter vikt.\n\n\"Om fartyget där? För Guds skull, säg, om ett fartyg kommer!\" ropade\nden unga frun och sprang upp från sin bänk.\n\n\"Hm!\" mente herr Flygerman, såg myndig ut och fortfor att kika.\n\n\"Ro fram med hvad du vet\", sade den gamle herrn, \"och gif mig kikaren!\"\n\nDen unga frun stod på nålar; herr Flygerman ensam var orubbelig.\n\"Kursen rakt på kikaren\", mumlade han för sig själf, -- \"ett större\nfartyg -- hvita segel -- Märs hade mörka, Styre nya, mörka -- har några\ntrötta fjät tagit för dem -- -- hm!\" Härvid räckte han kikaren åt den\ngamle. \"I linje förbi garfvar Barks skylt, rakt ut till hafs, se\nditåt!\" --\n\nStapelkonungen intog sin tron vid luckan, och ett utbrott af löje, som\nmera liknade sågande än skratt, beledsagade hans första blick mot\nhafvet.\n\n\"Ett större fartyg\", sade han, i det han sökte antaga herr Flygermans\nton, -- \"hvita segel -- ja, ja, så länge solen skiner på de gråa\nbräderna, jo; det värsta är att fartyget där står på grund, bror\nFlygerman, så att det icke slipper ur en fläck.\"\n\n\"I Guds namn, låt mig då få veta hvilket fartyg!\" frågade den unga\nfrun.\n\n\"Båken, båken, syster\", svarade gubben helt kort.\n\nDen arma frun kastade en blick af sorg och missnöje på herr Flygerman,\nhvars förhastade upptäckter i hennes hjärta väckt ett hopp, som lika så\nhastigt förstördes. Denne åter sökte att rädda sitt knäckta anseende\nännu i dess dödskamp bakom lederna af en opposition, hvaraf dock endast\norden: \"Det är förbannadt bra\" -- lika bepröfvade veteraner ryckte fram,\nmen de öfriga stupade mellan hans tänder bland en tross af skorpor,\nhvarmed han på sin senaste färd icke glömt att förse sig och dem han\njust nu höll på att med aptit förtära.\n\nDen gamle hade emellertid med sitt säkra öga öfverfarit hafvet utan att\nvarseblifva ens skymten af ett fartyg och började redan skjuta ihop sin\nkikare, då han helt oförmodadt med blotta ögat såg ett stort skepp\nunder fulla segel sticka fram förbi en hög skogbeväxt bergudde, som\ninneslöt redden, och i flygande fart vända in mot hamnen. Denna\nöfverraskande syn bragte honom i en fullkomlig extas. Hans andedräkt\nblef högre, hans kinder fylligare, han drog ut kikaren ånyo, lade den\ntill ögat och utbrast i ord:\n\n\"Ha, du skojare, ha, du skojare! Slapp du mig denna gång? Jag ville\nönska, du vore tre mil ut till sjöss, så sant jag skulle känna igen dig\nlikafullt på skrytet och ståten redan, om ej på annat. Hvem är det, du\nskyldrar för? -- Och kanongluggar har han låtit måla på det ruttna\nskrofvet och stuckit opp bogenbramstänger och hängt klutar på\nläsegelsspirorna. Kunde han ej hinna hem med mindre till hustrun, det\ntjocka sockerfastaget? Gud förläte honom!\"\n\n\"Hvem är det?\" frågade hans båda bisittare på en gäng.\n\n\"Märsen, den gamla narren, Märsen. Om Flygerman låtit bli att skämma\nbort min kikare i går, då han nödvändigt ville putsa glasen, så kände\njag redan igen gubben själf på däck, så nära är han. Men nu ro vi ut\ntill hamnen att ta emot honom, och någon viker in på vägen till hans\ngumma och får henne att komma ut; och du, syster\", -- här steg han opp\noch vände sig till den unga frun -- \"kommer också med, så kan du få höra\nett ord om Stormen kanhända, om han ännu finnes ofvan sjö. Ja, ja, det\när så dags att lipa och gråta nu. Det är annat att gå som skepparhustru\noch trampa trötta fjät och kika efter sin mans sönderblåsta\nlärftslappar än att stå i min bod och ha goda dagar och plocka russin i\nmunnen och bläddra i nya kattunsdukar -- ja -- jag undrar, hvilken nöd\ngick åt dig då, syster?\"\n\nSällskapet följde nu den barske gubben ned ur klockstapeln, den unga\nfrun mera sorgsen än hon var, då hon steg dit upp, och herr Flygerman\nutomordentligt förtretad öfver sitt misstag med båken och öfver den\nskam, han fått till tack för sitt besvär med kikaren.\n\nDenna hans förtrytelse stegrades än ytterligare af aningen om att han\noch ingen annan skulle få lof att göra invikningen till fru Märs. Han\nbrummade under hela vägen, ehuru för mycket afbrutet och tyst, för att\nman skulle kunnat urskilja annat än enskilda ord. Först då, när man\nnalkades den tvärgata, vid hvilken fru Märs bodde, började hans knot\nhöras tydligare.\n\n\"Och den gamla tjocka ankan!\" hördes han säga, \"om hon kommer med eller\nicke, kan det vara just lika. Märsen får tids nog händerna fulla ändå.\nAldrig har jag hört en människa prata så mycket, som hon pratar; och\nhennes eviga 'hjärtandes och jämmerli' kan skära öronen sönder på folk.\nOch hvem skall gå och säga till åt henne! Jag? -- Vänta får man! Fan\nbesitta, någon har det goda i sig att ens be mig; utan man tar bara för\nafgjordt, att jag skall vara på post och färdig att orka och springa; --\njag skall säga, att det blir förbannadt tungt i längden.\"\n\nMed dessa ord vek han af på tvärgatan, och de båda andra fortsatte sin\ngång, öfvertygade om att hans förtrytelse alldeles icke skulle hindra\nhonom att vara en pålitlig budbärare. Efter en kort promenad kommo de\ntill hamnen.\n\nDen gamla herrn började genast ställa sin båt i ordning för sjöfärden,\nreste opp mästerna, emedan vinden var begagnelig, och lossade seglen.\n\nDagen öfvergick emellertid redan till skymning, och en dimma,\noktoberkvällens vanliga sällskap, utbredde sig småningom öfver vattnet\noch jagades blott sakta af den aftynande blåsten. Det var ingen tid att\nförlora, och gubben var redan i beråd att lägga ut och icke bry sig om\nsina båda dröjande passagerare, då han i hast hörde den väntade fruns\ntunga steg och kände hennes kopparstämma:\n\n\"Jämmerli, om kusin Flygerman har hjärta att narra mig? Var det nu\ngubben själf bara, riktigt han själf, stackare? Såg kusin honom på\ndäck? Hjärtandes, om han är sjuk kanske och måste vara i kajutan.\nAnnars går han i sin blåa rock med stora mässingsknappar och i röd\nfiltmössa och med sin gamla pipsnugga i munnen -- tvy! Jag snusar själf\noch tål inte de där röktrutarna. -- God afton, gamla rådman, god afton,\nstackars barn, är du här också och väntar din gubbe? Gud tröste dig,\nhvar han må hamnat! Men jämmerli, hur liten den båten är; kan den bära\nfyra personer?\" --\n\n\"Stig in, syster, så får du prata sen\", sade den gamle och hjälpte utan\nvidare omgångar den kolossala frun i båten, som sviktade under detta\nväldiga tillskott i last. Snart befann sig sällskapet ett godt stycke\nute på sjön, och ett lika så godt stycke hade fru Märs redan hunnit in\ni ett sladder, som hotade att aldrig bli slut och som helt och hållet\nbetog alla de öfriga både möjligheten och lusten att yttra ett ord. Det\när dock endast i några droppar vi här kunna återgifva detta störtregn\naf prat, öfvertygade om att skuren, i sin helhet lössläppt, skulle\ndränka läsarens tålamod i en syndaflod. Herr Flygerman var den, som\nförst drabbades:\n\n\"Aj, aj, hur tunt klädd kusin far ut i kölden\", sade hon, \"Gud bevare\nnågon från att förkyla sig för min skull. Drag opp rockkragen; kusin\nhar hela tiden hållit sig för öronen. Ack, den örvärken, när den\nanfäktar en rätt, vill den spränga hufvudet på en människa. Jag har\nlåtit rycka ut tre tänder i fjol och en i år och vet, hvad värk vill\nsäga. Se nu, ja, se nu på bara hur han grinar, och det är visst och\nsant, att man kan förlora allt sitt humör med mindre press. Gud gifve,\natt Märsen, stackars gubbe, må slippa alla efterslängar af sin\nhöstresa, om han nu verkeligen kommer hem. Och du, stackars barn, har\ningen att möta! Gud förbarme sig öfver den, som skall lita på vatten\noch vind -- hu, kvad den båten kränger -- det är inte en ensam, som går\ntill kost, det är två och tre och hundrade. -- Men du skall drömma,\nsyster, det är otroligt, hvad det hjälper att drömma. Hvar gång Märsen\nkommit, har jag drömt om honom; det låter underligt, men det är klara\nsanningen. Såsom i sista natt, förlåte mina synder, bäst jag ligger i\nmin sötaste sömn och har Anna bredvid mig i sängen, tycker jag, att jag\ngår i boden för att hämta in kött, och då jag lyftar opp locket, står\nMärsen i tunnan och säger: Hälsningar från Köpenhamn, mamma! Vi se nu,\nhvad det hade att betyda. -- Men det blir ju alldeles mörkt, mitt\nherrskap, och bäst det är, så stöta vi väl på en sten och drunkna här\nallesamman.\"\n\nDet hade också i själfva verket redan mörknat så, att den gamle\nrådmannen började misströsta om att hitta på fartyget. Hvad än värre\nvar, hade han anledning att förmoda, att kaptenen redan hunnit ankra\noch begifva sig från skeppet, och han var därför angelägen om att\nförebygga den ledsamheten att förfela hans kurs och segla förbi hans\nbåt utan att möta den. Han begagnade alla de pauser, han kunde tvinga\nin i sin språksamma följeslagarinnas sladder, för att lyssna efter\nrösten af någon talande eller ljudet af ett årtag ute på den vida,\nbortskymda fjärden.\n\nDå icke ett ljud förspordes och vägen till den vanliga ankarplatsen för\nskepp, som antingen af motvind eller mörker voro hindrade att segla in\ni den inre bukten af hamnen, var alltför lång och besvärlig att så sent\npå kvällen tillryggaläggas, ändrade han sin första plan och beslöt att\nlägga till vid en plats, från hvilken den väntade båten lika säkert\nkunde varseblifvas som från slupen. Det var en udde, förbi hvilken inåt\nhamnen sträfvande farkoster måste styra, men som äfven hade en enkom\nför slupar inrättad brygga, vid hvilken mången från redden kommande\nplägade landa, om han för tillfället fann det bättre att gå till fots\ntill staden än att med armar och rodd sträfva dit.\n\nPå denna udde landsatte den värde styrmannen sitt sällskap,\nöfverlåtande åt deras val att dröja kvar eller begifva sig tillbaka.\nOmständigheterna fogade så, att man knappt hunnit opp på bryggan, när\nman till allmän glädje hörde de raska årtagen från en slup, som\nnalkades den. Man gissade genast, hvem det var, som kom, och herr\nFlygerman, som icke var någon hatare af surpriser, när han själf\nhittade på några, glömde för nöjet att få syssla och ställa till sin\nharm öfver den gamla fruns språksamhet, tog henne bestyrsamt vid handen\noch ledde henne så nära randen af bron, som hon kunde förmås att gå.\n\n\"Stå här\", sade han, \"och var tyst, om det är möjligt, en handvändning.\nOm båten far förbi, så ropa vi den an, men om den lägger till, så tag\nemot gubben, det första han stiger med sin fot på trappan. Man har en\ngång förr ställt till ett dylikt spektakel och tagit några trötta fjät\nför att få det i gång.\"\n\nMed en pigg handtryckning gaf fru Märs till känna, att hon både begrep\ntillställningen och var förtjust öfver den. Hon blef kvar på sin plats,\njämkade om sin stoppade salopp, torkade med näsduken mun och näsa,\nströk opp sitt på pannan nedfallna hår och utstyrde, mörkret till\ntrots, sina behag på det allra bästa.\n\nEtt kommandoord, bortblandadt af rodden, hördes nu från slupen,\nårslagen upphörde och straxt därpå såg den goda frun de dunkla\nkonturerna af båtens befälhafvare bredvid sig på bron.\n\nUtan att dröja slog hon sina väldiga armar kring hans hals, tryckte en\nsmällande kyss på hans läppar och utropade med glad ifver: \"Ha, din\nskälm, känner du icke igen mig? Gud välsigne dig, välkommen hem!\"\n\n\"Lagom bäst, fru Märs\", svarade den främmande med en röst, så förvånad\noch så olik den väntades, att hans ömma emottagerska sprang en famn\ntillbaka af förskräckelse.\n\nMen för en af sällskapet var denna röst icke tillbakastötande. Den unga\nfrun hörde den med ett glädjerop och kastade sig ett ögonblick därpå i\nsin hemkomna mans armar. -- Det var kapten Storm.\n\nMan förbigår de ordrika utbrotten af fru Märs förundran och sorg,\nbeledsagade både af skratt och gråt, och likaså den gamla rådmannens\nkort och halfhögt yttrade förtrytelse öfver de unga skepparenas osed\natt låta tackla om sina fartyg på utländsk ort och förnya segel utan\natt låta höra ett ord därom, hvarigenom hederligt folk kom att löpa\nliksom narrar, som första gången varit oppe i klockstapeln. Den\nbelåtnaste af alla näst det unga paret var herr Flygerman, som\noupphörligt under vägen till staden gnuggade händerna af glädje öfver\nsin själfinbillade förtjänst att hafva haft \"sina egna tankar\" om\nfartyget redan i början, en sak, som han esomoftast påstod sig hafva\nyttrat med klara ord och kunna bestyrka med fru Storms intygan, ifall\nvittnen behöfdes.\n\n\n\n\nPROCESSMAKAREN.\n\n\nDet var en kall vinterdag. Den skarpa blåsten och snön, sona i vilda\nflockar jagades kring i rymden, lockade ingen ut på lustfärder, och\nhvar och en, som icke hade ärender af vikt att förrätta utomhus, hölls\ngärna inne vid en brasa. Emellertid rådde i den aflägsna landsort, på\nhvilken läsaren nu ville fästa sin uppmärksamhet, en ovanligt liflig\nrörelse på vägarna, och man såg både gående och åkande sträfva fram\ngenom de hopade drifvorna.\n\nVintertinget skulle nämligen börjas med påföljande dag, och parter af\nalla slag skyndade att inställa sig. Den fredliga bonden, som dock ännu\nhade lust att våga sin riksdaler för att få höra lagen tala ett snedt\nord mot hans granne; slagskämpen, som nödtvungen vandrade framåt med en\nklen vägkost på sin rygg och ett dussin örfilar på sitt samvete;\ntjufven med sina ultraliberala idéer om gästfrihet; lösdrifvaren med\nsin frisinnade håg; herrn med sina affärer och narrn med sina,\nmänniskor af alla åldrar, villkor och bekännelser samlades nu till den\nkända mötesplatsen för att anklaga och anklagas, vittna och skåda.\nTingsgården och gårdarne närmast den vimlade af folk, bekanta träffades\noch samtalade, slädar skötos fram och åter, hästar skrapades,\nvattnades, bundos, och öfver den brokiga skaran blickade då och då en\nung sekreterare och en annan, utkommande på trappan liksom för att\nmönstra sina arméer.\n\nBland de många anlända främmande satt i ett af pörten en man med sin\nhustru. De sågo stundom med oro ut genom det trånga fönstret, och på\nbådas ansikten visade sig omisskänneliga spår af ett djupt lidande.\nEfter en stunds tystnad börjades dem emellan ett samtal. \"Du såg då\nvisst, att han ej kommit ännu?\" sade kvinnan.\n\n\"Se själf\", svarade hennes man, \"luckan är ju ännu fastskrufvad för\nhans fönster och farstun är stängd.\"\n\n\"Kanske\", utbrast hustrun med ett svagt uttryck af glädje, \"kanske blir\nhan borta och låter hela saken förfalla.\"\n\n\"Säg hellre: kanske blir domaren själf borta\", invände mannen. \"Har det\nhållits något enda ting, sedan öfversten fick sig sitt boställe här i\nsocknen, då han ej varit tillstädes och släpat med sig vittnen och\nstämt in folk, så att knappast gubbar och barn fått bli hemma. Han har\nju redan i flere år haft sin egen stuga vid tingsgården, liksom andra\nhafva sina kyrkstugor, ty vid tinget, där håller han sin gudstjänst och\ndär har han sitt sannskyldiga hem.\"\n\n\"Men vi skola bönfalla och be honom\", sade hustrun, \"kanske har han\nändå ett mänskligt hjärta och vill ej se oss drifvas ut på landsvägen\nmed våra många små barn. Kommer ett godt år, så få vi råd och kunna\nbetala vår skuld, hvem vet, kanske redan i höst.\"\n\nI detta ögonblick hördes det skrällande ljudet af en kurirklocka, och\nmannen bleknade synbarligt.\n\nMen midtigenom vimlet af människor och lass åkte en släde in på gården\noch styrde med hejdad fart sin kosa rakt mot den nyss omnämnda stugan.\nI gafveln satt en bred herre i vargskinnspäls, hvars ragg pöste vidt\nöfver bräddarna af den trånga släden. Hufvudet syntes liksom insjunket\ni ett fodral af en tjock, röd duk, som skulle tjäna till munkläde, och\ni hans famn låg på den yfviga fällen ett piphufvud, åtminstone till\nvidden föga mindre reputerligt än ägarens eget.\n\nFramför honom på kusksätet såg man äfvenledes en herreman, att döma af\nden brutna finska, på hvilken han ropte åt bönderna att ge rum, och af\nhans sirliga sätt att göra statssnärtar i luften med sin piske. För\nöfrigt var hans dräkt ingalunda beräknad hvarken på stat eller\nbekvämlighet. Hans korta, knubbiga figur var med möjligaste\nsorgfällighet insvept i en tunn kapprock, som, då han hoppade ur\nsläden, syntes räcka honom blott till knät, och på hans blåa,\nutborstade mössa hittade den yrande snön knappt så mycken lo, att den\nkunde fästa sig fläcktals.\n\nHerrn i släden var den afskedade rika öfversten och possessionaten\nTingkors, och herrn på kusksätet var hans handsekreterare, faktotum och\nnådehjon, den grånade studenten Simon Timoteus Gåsevinge.\n\nAtt anbefalla häst och släde i vård åt en af de kringstående bönderna,\nläsa upp dörren och låta inbära fällar och packning var för herr\nGåsevinge ett ögonblicks verk. De båda herrarna trädde in, och snart\nsåg man den lilla stugan upplyst af en blossande brasa och öfversten\ngravitetiskt placerad i en länstol vid bordet, medan herr Simon\nTimoteus med beställsam ordentlighet påtände tvenne ljus, städade sin\npatrons effekter och sökte att genom flitigt dammande och putsande\nskydda den sorgliga återstoden af sin ungdomskapprock, hvilken han för\nköldens skull ännu bar på sig, för hvarje menlig inverkan af den\nsmältande snön.\n\nLäsaren har utan tvifvel redan igenkänt den gamle krigaren och ser\nhonom, i följd af hans nedslagna gäldenärs skildring, kanhända icke med\nde blidaste ögon. Det torde därför tillhöra opartiskheten att yttra\nnågra försonande ord till hans förmån.\n\nÖfverste Tingkors var ingen blodsugare på sina gamla dagar, fast han\nälskade tvister och strid. Han hade tjänat fäderneslandet med skälig\nutmärkelse i pommerska fälttåget och sedan tyckt sig vara lika väl som\nnågon annan berättigad att sätta sig ned i ro på sina ärfda och\nförvärfda egendomar. Med allt detta, plägade han säga, hade han icke\ndragit sig som ett lastdjur undan oket för att lefva för magen blott.\nMänniska hade han varit och krigsman, och som människa och krigsman\nville han lefva ännu, fast han icke kommenderade regementen och\nbataljoner mera, utan kapitel och paragrafer. I själfva verket hade\ntillgången varit sådan, att lugnet småningom blifvit honom för mycket\nlugnt och en och annan jordtvist med hans grannar just i behörig tid\nkommit emellan, för att leda honom in i rättegångsaffärer och ge honom\nsmak för de egna skärmytslingar, som utkämpas inför domarens tron i\ntingsstugorna. Med en dryg portion af stolthet och själfförtroende och\nen än större af naturlig enfald hade han sålunda under årens lopp\nkommit till den öfvertygelse, att processen varit hans egentliga fält\noch lagen det svärd, med hvilket han kunnat bringa sig opp åtminstone\ntill en generalsvärdighet, om han blifvit jurist.\n\nRedan för flere år tillbaka hade han låtit uppföra sitt högkvarter, som\nhan kallade det, vid tingsgården. Nu var hans tid delad emellan\nrättegångstvister, träkarlsspel och hågkomster från hans militära bana,\noch alla dessa hans favoritförströelser sammanväfde sig med hvarandra i\nhans föreställningssätt och hans tal till ett tyg af den brokigaste\nfärg och ränning. Korten voro för honom trupper, en batalj kunde han\nkalla en process och en process åter en robbert; han spelte ut ett\nkompani, ryckte fram med en trumf och gick i elden med sitt memorial.\nFör öfrigt låg öfver hela hans väsende ett flegmatiskt lugn, och i hans\nstora, fylliga anlete upptäcktes lätt en viss enformig dryghet, förenad\nmed en godtrogen enfald, som dock stundom uppiggades till ett kolossalt\nuttryck af glädje öfver någon liten slugt påhittad fint.\n\nHan hade nu en stund med stor myndighet sträckt sig i sin länstol och\nmed några väldiga rökar pustat reströttheten ur sin kropp, när han\ntyckte det vara tid att gå på saken och som vanligt inledde sina ordres\nmed en liten personlig apostrof till sin medhjälpare:\n\n\"Gud förbarme sig öfver er ordentlighet, herr Gåsevinge, med hvilken ni\nändå icke kommit dess längre i världen. Hör då en gång opp att städa!\nStäda må man hemma, om man så har lust; men här lefva vi som\nvandringsmän, herr Gåsevinge, i fält, i ett läger, med brinnande krig\nför dörren, och här gäller det att se efter våra trupper och icke våra\npälsar. Packa opp dokumenterna, min vän, så att vi få sortera dem än i\nafton. Kom ni ihåg att taga med er torpar Johans inlaga och gamla\nPistols fattigbevis? Våra kort bli sämre och sämre, gunås, och inom\nnågra år komma vi till tingsbordet med bara hackor.\"\n\nTill denna sista klagan hade den gode öfversten allt skäl. Alla hans\ngamla mål voro i tidens längd småningom afgjorda och nya ville icke mer\nräcka till, emedan hvar och en af hans grannar, af farhåga för hans\nprocesslust, med omsorg sökte undvika alla sådana förbindelser med\nhonom, af hvilka någon rättegång kunde föranledas.\n\nHerr Gåsevinge löste upp en af kappsäckarna och började framdraga akter\noch dokumenter, visserligen icke så digra mer som i forna bättre tider,\nmen dock tillräckliga ännu för att småningom fylla hela bordet. Den\ngamle öfversten satt gungande i sin länstol och kastade en belåten\nsidoblick på hvarje nytt pappershäfte, som uppdukades. När allt var\nupplockadt och framlagdt, skakade han sakta på hufvudet och sade med en\nhalf suck: \"Hå hå, min kära Gåsevinge, är leken slut ren?\"\n\n\"Och sanningen att säga, herr öfverste\", mente denne, \"jag tror vi\nhafva fått en hackhändelse.\"\n\n\"Men skuldfordringsmålet mot min granne, Simon Pavola\", inföll\nöfversten skrattande, \"skall dock göra spel. Det är ett äss, vill jag\nförmoda.\"\n\n\"Om herr öfversten\" -- här hostade herr Gåsevinge -- \"jag menar, ifall\ndet ej är för hårdt att drifva honom på landsvägen med hustru och barn.\"\n\n\"Tyst, Gåsevinge\", sade öfversten med en sträng min, \"ni är själf en\nstackare, jag säger en godhjärtad narr, och därför vill ni vara en\nstackarpatron i alla edra dagar. Låt mig icke höra vidare om den saken.\nJag är en gammal man, som snart har gjort min kampanj i världen, och\nGud skall veta, att det svider mig i hjärtat, att jag icke kan göra\nslam på Pavola utan att se honom gå ifrån gård och grund; men så måste\ndet ske. Sitt ned och börja mönstringen.\"\n\nHerr Simon Timoteus tog sig plats vid bordet och började med en viktig\nämbetsmin genomgå och väga de utbredda dokumenterna. \"Primo\", började\nhan, \"ängstvisten med\" -- --\n\n\"Gå förbi, gå förbi\", ropade öfversten, \"det är ett uselt kompani och\nskall springa vid första salfvan.\"\n\n\"Sekundo, konceptinlaga emot etc. etc. beträffande olaga skallgång etc.\netc.\"\n\n\"Läs opp den; har ni kunnat få någonting af den saken, min kära\nGåsevinge?\"\n\n\"Det är blott ett utkast\", svarade denne, \"lagrum och parter stå ännu\nicke utförda, utan endast som etceteror; men uppställningen är ungefär\ndenna: ehuru utredt är, att skallgång i denna socken efter vargar och\nandra skadedjur blifvit af ålder anställd sålunda, att skallkedjan\nbörjat från fastlandssidan och därifrån dragit sig ned öfver näset mot\nSusiniemi halfö, hvarvid näten städse varit uppsatta tvärsöfver\nängslöten, en knapp half fjärradels väg från södra udden, hafva dock i\nsistförflutna höst vederbörande skalluppsyningsmän af illvilja eller\nannan okänd anledning i så måtto vikit ifrån urgammal och häfdvunnen\nordning, att de börjat skallgången ifrån ofvannämnde södra udde och\nmotat med näten i skogsbrynet af fasta landet just ofvanför näset. Då\njag i egenskap af förut vorden etc. etc. såsom boställe innehar\nSusilaks gård, upptagande med underlydande skogsmarker och ägor större\ndelen af berörde halfös södra ända, har jag ansett mig befogad hos etc.\netc. anföra besvär öfver nyssnämnde vederbörande skalluppsyningsmäns\nlagstridiga åtgärd, yrkande härhos, i stöd af etc. etc. samt etc. etc.\noch vidare etc. etc., ansvar för den skada mig därigenom tillfogad\nblifvit; ity att icke allenast skogsfågel utan äfven harar och annat\nnyttigt villebråd genom mera sagde åtgärd blifvit från mina ägor\nförskrämda ut i det vida landet, dädan de hvarken snart ej heller till\nlika mängd mera torde återkomma.\"\n\n\"Bra\", ropade öfversten, \"bra, min gode vän. Slå vatten i tepannan och\nvärm er ett glas toddy; är ni blott i stånd att ladda skarpt edra tre\netceteror, så hafva vi affären i händerna.\"\n\nIcke litet belåten och nöjd öfver sin gynnares goda anbud och till och\nmed smickrad af bifallet, besörjde herr Gåsevinge sitt glas och satte\nsig åter med ett ganska sorglöst utseende vid bordet, ehuru litet han i\nsitt innersta hade afgjordt, hvadan han i hast skulle taga ammunition\nför att ladda skarpt sina tre pompöst framdragna kanoner. Emellertid\nville han låta saken bero på en ytterligare konferens med de unga\njuristerna vid tinget, hvilka han också eljest af andra spirituella,\natt icke säga spirituösa, anledningar innan aftonen ärnade besöka.\n\nI öfrigt var herr Gåsevinges hufvudsakligaste ögonmärke för hela denna\ntingstur det, att kunna beveka sin patron till miskundsamhet mot den\nfattiga gäldenären, hvars bedröfliga belägenhet i yttersta grad oroade\nhans medlidsamma hjärta. I denna afsikt hade han gärna uppbjudit all\nsin juridik för att ge hvarje förekommande mål det möjligaste utseende\naf probabilitet och rättvisa, öfvertygad om att den gamle öfverstens\nbenägenhet att låta sin fordran hvila helt och hållet skulle bero af\nmängden af de mål, han hade utsikt att vinna; men vid närvarande\nkonjunkturer syntes honom denna uppgift alltför svår, för att han ens\nskulle kunnat hoppas den minsta framgång vid försöken att lösa den. Han\nbemannade sig dock med värdighet, lik en gammal korporal, som bevarar\nsin militäriska hållning, om han än är ställd i ledet med odugliga\nrekryter, tog åter några papper i handen och började mönstringen.\n\n\"Protest emot hållskjutsutgörande med tvenne hästar från Susiniemi\nrusthåll.\" -- --\n\n\"Far förbi den saken, herr Gåsevinge, där står ingenting att göras.\"\n\n\"Tvist med Höga kronan angående rättigheten till kalkbrytning å Korpi\nkrononybygges ägor.\"\n\n\"Den saken har räckt ett år och skall med Guds hjälp räcka än flere. Gå\nvidare, min vän.\"\n\n\"Promemoria i backstuguhjonets Elsa Eriksdotters skadeersättningsmål\nmot bonden Erik Eriksson för en af dennes hund ihjälbiten tupp.\"\n\n\"Halt, stanna litet! Detta mål får ni lof att taga i ert namn, min kära\nGåsevinge. Saken är i sig själf högst intressant, min vän; men\nkonveniensen kunde hafva någonting att anmärka, om jag dref målet\nsjälf. En general, ser ni, får icke rycka i fält med bönder, och man\ntäcks icke spela om halfören, då man fått sig en viss rang i världen.\nO, min kära Gåsevinge, om jag vore i er lyckliga ställning i det\nafseendet, att icke bero af världens fördomar! I min utnötta, svarta\nrock, med mina dokumenter under armen, skulle jag vandra omkring från\nden rikes och mäktiges palatser till torparns koja, öfverallt skulle\njag få höra, hvar någon orättvisa skett eller något intrassladt vore\natt utredas, och komma till tinget med arméer, som, jag försäkrar det,\nfordrade ett lika stort geni för att rätt anföras som någonsin de\nverkliga. Det är er storhet, Gåsevinge, och er lycka, som ni vunnit\ngenom er godsinta efterlåtenhet i världen och ett glas, då det kunnat\nfås,\" -- här flög ett ofantligt löje öfver den ädle öfverstens anlete --\ndet är er storhet, säger jag, att kunna vara efter er egen smak och er\negen öfvertygelse utan att straxt draga hopens ögon på er. Skulle en\nhögre än mänsklig domstol finnas, dit man i laga ordning kunde instämma\nvärlden för allt det tvång, man lider af dess fördomar och enfald, jag\nförsäkrar er, Gåsevinge, det målet vore ingen hacka att spela ut.\nPromemorian har jag själf gjort efter den gamla kvinnans utsago och\nantecknat några vittnen. Låt det bli emellan oss och nämn mig icke vid\nhela processen.\"\n\n\"Saken är sådan: käranden äger en tupp, som ibland utredes hafva gått\npå svarandens gård och myllat sig bland hans tobaksplantor. Svaranden\nhar brukat hot. En dag hafva vittnen förnummit hundskall och därjämte\nhäftigt kacklande på svarandens gård, gått dit och sett kärandens tupp\nligga ihjälrifven och besagde hund löpa femton till tjugu alnar från\nstället. Gårdsägaren utredes hafva stått på trappan och lockat honom\nin. Hvad tyckes er, Gåsevinge, så långt är saken klar.\"\n\n\"Alldeles\", anmärkte denne, \"och synes ej kunna förloras.\"\n\n\"Vänta\", sade öfversten med ett finger på näsan, \"nu kommer en benigare\nomständighet. Samma vittnen intyga äfven, att de i samma stund sett en\nstor slaghök sätta sig opp på stallstaket vid pass sjuttio steg från\nvalplatsen. Huru vill man få bort den? Tuppen är rifven, efter\nkärandens påstående af gårdsägarens hund, efter svarandens påstående af\nhöken. Ser ni, min vän, saken har mera vikt, än man ville tro, och Gud\nvet, hvad som i den kan utredas.\"\n\nHerr Gåsevinge hade i grunden ingen lust att uppträda i detta mål, i\nsynnerhet sedan han insåg vanskligheten af detsamma och befarade, att\nomständigheterna därvid skulle väcka uppseende och göra honom till ett\nåtlöje för hans bekanta vid tinget; han började därför söka draga sig\nur spelet och anmärkte, huruvida det icke vore skäl att låta saken\nförfalla, så mycket hellre, som den icke vore herr öfverstens egen och\nsom för bristande vittnen och upplysningar föga anledning vore att\nvänta en gynnsam utgång.\n\n\"Vasserra nej!\" sade öfversten, \"här är icke fråga om mitt, om ditt, om\nvinna eller förlora, utan om en vida viktigare sak: hvad kan\nmänniskoförnuftet uträtta, då det användes rätt och känner sina\nhjälpmedel? Lagen har sin form, och domaren måste döma efter den, för\neller emot, må vara; men märk väl, talangen ligger däri att kunna\nbringa sin sak så nära vinsten som möjligt. Ser ni, här äro tre\nomständigheter att öfverväga: först hundens natur, sen tuppens och sist\nhökens. Det är afgjordt och kan bevisas, att den förstnämnde skäller på\nfågel, följakteligen biter, när han kommer öfver någon; och likaså kan\nman med skälig visshet antaga, att han denna gång blifvit eggad af sin\nhusbonde.\"\n\n\"Men\", anmärkte herr Gåsevinge, \"huru kan man väl förklara, att tuppen\ninväntat honom, då den hade vingar och fötter att draga sig ur spelet\nmed?\"\n\n\"Var icke enfaldig, min vän\", sade hans patron missnöjdt, \"ni vet, att\nden var tam, såvida den lefvat sin mesta tid med sin ägarinna i hennes\ntrånga koja.\"\n\n\"Men höken?\" mente herr Gåsevinge.\n\n\"Nåväl höken\", sade öfversten ifrigare, \"är det väl rimligt och\nöfverensstämmande med detta djurs natur, att han skulle vågat sätta sig\nupp på stallstaket blott sjuttio steg från stället, ifall han blifvit\nbortjagad från rofvet af hundar och människor?\"\n\n\"Men om herr öfversten förlåter\", invände hans klient, som allt vidare\nville rädda sig undan det ledsamma uppdraget, \"är det väl mera rimligt,\natt han skulle hafva vågat flyga midtemot skallet och sätta sig så nära\nutan anledning?\"\n\n\"Inga krokmarscher och advokatknep!\" ropade den gode öfversten och slog\nsin hand mot stolkarmen, högeligen uppbragt. \"Ni kan gå, hvart ni\nbehagar, jag behöfver er icke mer för i afton, och vill ni icke åtaga\ner denna sak, så får jag nog den, som gör det. Utan anledning!\"\nupprepade han litet lugnare, \"var det icke anledning nog, att han hörde\nkacklandet?\"\n\nHerr Gåsevinge steg opp, tog sitt glas, drack med en vördnadsfull\nbugning öfverstens skål i botten och aflägsnade sig.\n\n       *       *       *       *       *\n\nHerr Gåsevinge var för mycket van vid dylika små stormar för att befara\nnågon allvarsammare olägenhet af sin patrons förtrytelse och i någon\nmån låta modet falla. Tvärtom var det honom icke oangenämt att för ett\nså lindrigt pris hafva undsluppit den brydsamma befattningen med sin\npatrons dokumenter och däremot förvärfvat sig friheten att besöka sina\nvänner och gynnare i farstukammaren i tingshuset. Därför hade han icke\nförr tillslutit dörren efter sig, än han ökade sin fart, sprang lätt\ntrippande genom snön öfver gården och inträdde i sekreterarenes rum,\ndit ljudet af ett muntert glam och skenet af upptända ljus redan på\nafstånd behagligt inlockade honom.\n\nSnart hade han där vid ett glas, som lika villigt bjöds som emottogs,\nhelt och hållet förgätit både sin principal och hans angelägenheter och\nsatt nu hela den långa kvällen i sin snäfva, sorgfälligt bibehållna och\nborstade svarta frack bland de unga moderna herrarna, rik som en konung\noch vida sorglösare, betalande därjämte med tallösa historier från sin\nakademiska tid och sina tingsturer de artiga värdarnes frikostighet.\n\nMinnet af forna såväl gladare som sorgligare dagar i förening med\npunschen gjorde hans hjärta mjukt som vax, och det var ej utan ett\ninnerligt deltagande, endast ibland afbrutet af ett litet öfverdådigt\nskratt, hans unga, ännu icke till filistrar mognade åhörare upptogo de\nenkla, lätt förstådda teckningarne ur hans egen lefnad: huru han växte\nopp med hela världen i utsikt, han såsom andra, huru hans horisont\nsmåningom mulnade vid akademien, till dess äfven hans närmaste mål\nbortskymdes helt och hållet och det tomma skenet af världslig ära och\nutmärkelse blef honom af vana lika umbärligt, som solen var honom nu,\ndär han satt i en varm kammare med ett glas för sin kväll och bröd för\nsin morgondag. Så förflöt kvällen, och herr Gåsevinge märkte i sin\nvekhet ej, förrän han kom ut på gården för att begifva sig hem till\nhvila, huru veka hans knän blifvit.\n\nDå vår kund kom ut på trappan, hade snön upphört att yra, blåsten\nsaktat sig och månen framträdt mellan de skingrade molnen. Hela nejden\nstrålade af ett magiskt skimmer, och stillheten, som redan rådde\nöfverallt, gjorde den dubbelt inbjudande.\n\nHerr Gåsevinge hade först ärnat vandra hem; men ljufheten af den klara\nkvällen och farhågan därjämte att träffa öfversten oppe ännu och röja\nsin närvarande ställning bevekte honom att försöka en liten vandring ut\npå träsket, som glittrande utbredde sig nedanför tingsgärden. Han ville\nsvalka sig och förjaga ur sitt hufvud de ledsamma dunsterna af\npunschen.\n\nSåsom en stor beundrare af naturen började han därför sin vandring med\nen dunkel förtjusning i sitt sinne, men tillika icke litet störd af de\nhopade drifvorna, som oupphörligt skärmytslade med hans envisa fötter.\nMinnen, känslor och gestalter från förflutna tider sväfvade fram för\nhans inbillning och försvunno åter för stötarna af hans ojämna steg;\nlänge vandrade han utan att kunna sammanhålla någon enda bild, till\ndess sluteligen taflan af hans lefnad uppklarnade på några punkter och\nhans orediga tankar började forma sig och öfvergå till ord.\n\n\"Gåsevinge\", sade han med kort allvar, \"tror du på en Gud?\" --\n\nEfter denna fråga pauserade hans tanke länge, förd med strömmen af hans\nkänslor; sluteligen fick den åter botten och begynte:\n\n\"När du förr var vid akademien, Gåsevinge, åren gingo förbi och\nläsningen blef dig tung, hvem höll dig vid godt mod och lät dig icke\nbli en odugling i världen, utan gaf dig ditt fält att arbeta och gagna\npå? Hvem var det, som löste ut dina kläder från din hyresvärd, då du\nnödgades resa, och icke lämnade dig att färdas naken kring landet och\nförgås? Gåsevinge, är du otacksam? Hvem har gifvit dig föda, då du\nhungrat, och härbärgerat dig, då du varit utan tak? Se, hur härligt\nmånan lyser mot granarna på stranden! Ingen usel här! Himlens ljus och\nlifvets bästa gåfvor dela alla lika; och roligt är att vara människa\nibland. Men hurudan är du emot dina bröder? Gåsevinge, rannsaka dig och\nsäg, hvad blir ditt verk för morgondagen? Slå dig för ditt bröst och\nkänn, hvad du bär i din ficka. Hjälp din like, då du njutit hjälp. --\nHär, här, detta usla papper, bärgas det, fördärfvas åtta oskyldiga\nmänniskor; kastas det ut att drifvas af vinden, se, så blifva alla\ndessa orörda i sin boning. Nu är stunden kommen. Människogunst och\nmänniskoogunst lika mycket. Gåsevinge, var glad, du har gjort en ädel\ngärning!\"\n\nMed dessa ord hade han fått fram den fattiga bondens skuldsedel, som\nhan med flere andra dokumenter bar i sin ficka, och kastade den nu med\nafsky långt bort ifrån sig på isen.\n\nEfter denna beundransvärda bragd vände han om, kom ändteligen hem\ntillbaka, fann nyckeln på öfverenskommet ställe och inträdde i stugan,\ndär den gamle öfversten insomnat djupt i sin säng och där äfven\nGåsevinge själf genast utsträckte sig på en af pälsarna och insomnade\nglad i sin behagliga yra och obekymrad om den kommande dagens plågor.\n\n       *       *       *       *       *\n\nHerr Gåsevinge vaknade ganska tidigt morgonen därpå, och hans första\ntanke, sen han släckt sin törst, var en dunkel föreställning om den\nföregående aftonens äfventyr. Men då han såg mörker råda omkring sig\noch icke hörde något annat ljud än skrålet af den gamle öfverstens\ndjupa andetag, fann han sig alltför litet skyldig att redan så dags\ngifva sig i händerna på dagens vedermödor, lämnade därför outredt, om\ndet var en dröm eller verklighet, som sväfvade för hans erinring, vände\nsig om på sitt andra öra, slog allt bekymmer ur hågen och insomnade\nåter tyngre än någonsin förut.\n\nDå han gången därpå öppnade ögonen, såg han morgonen redan gråna\nutanför rutan och öfversten sitta vid sitt bord med sina papper och en\nrykande kaffepanna framför sig.\n\nHerr Gåsevinge ville som en försiktig general rekognoscera\nförhållandena, innan han började röra på sig, och låg därför en stund\nhelt tyst och betraktade den gamle.\n\nVar det en följd af den lätthet, som i allmänhet är morgonen egen och\nsom meddelar sig åt lynnet eller af dagens väntade fröjder, alltnog,\nöfversten syntes i en ovanligt ljus stämning, öfver hans panna låg\ningen sky, hans läppar myste ofta, och hans händer sväfvade öfver\ndokumenterna som en fågels vingar öfver ungarna i boet. Vid så lyckliga\nförebud vågade vår kund sätta sig opp på bädden, sträcka ut armarna och\ni all bekvämlighet gäspa bort sömnen.\n\n\"Ändteligen\", sade den gamle öfversten i en mild ton, då han såg sin\nmedhjälpare så långt kommen, \"god morgon, min kära Gåsevinge, stig opp\nnu och få er en kopp kaffe. Jag har velat låta er sofva ut för att ha\nnågon hjälp af er i dag; ty jag kan väl gissa, hvar ni kamperade i\naftse.\"\n\nSålunda tycktes hvarje hågkomst af gårdagens förtrytelse vara utplånad\nur öfverstens sinne; men blotta påminnelsen om föregående afton verkade\npå herr Gåsevinge vida kraftigare än utbrottet af hans gynnares onåd\ndagen förut. Med tysta steg smög han sig till en stol, på hvilken han\näfven i sin nattliga yrsel icke försummat att lägga sin frack väl\nihopviken, vände sig bort och började undersöka bröstfickan, liksom\nhade han allt framgent sväfvat i ovisshet om huruvida han verkeligen\ngjort af med reversen eller blott gäckades af en dröm.\n\nNär han nu genombläddrat papperen och såg sin farhåga besannad, fick\nhan en mulen min, sköt fram läpparna och syntes högeligen förvånad.\nEmellertid, då det skedda icke kunde göras oskedt, bemannade han sig\nsnart med sitt gamla, flegmatiska lugn, påklädde sig sin frack och steg\nfram till bordet med så klar panna som möjligt, öfverlåtande saken åt\nsin egen gång.\n\nMen en ny pröfning drabbade honom genast, ty hans principal begynte:\n\n\"Se så, Gåsevinge, tag er en kopp kaffe nu till att börja med och sätt\ner. Jag har bläddrat genom korten -- i förbigående sagdt skall ni icke\nplåga mig mer med sådana surcouper som i går, ty de tjäna till intet --\njag har mönstrat, min vän, men finner icke reversen. Den har ju ni i\nförvar?\"\n\nHerr Gåsevinge nödhostade några gånger, men kunde oaktadt alla\nförberedelser icke utarbeta något bättre svar än ett högst otydligt:\n\"Utan tvifvel.\"\n\n\"Hur, utan tvifvel?\" sade öfversten, \"stack ni den icke hos er, då vi\nreste hemifrån i går?\"\n\n\"Herr öfversten har alldeles rätt, det var jämte fattigbevisen och\nflere andra smärre papper, som jag ännu bär i min ficka.\" Med dessa ord\nskyndade herr Gåsevinge att med en artig bugning taga en af kopparna\noch slå i sitt kaffe, angelägen om att i skygd af någon förrättning\ndölja sitt bryderi.\n\n\"Var icke så där bortblandad nu mera\", sade öfversten, som icke kunde\nana den rätta orsaken till klientens besynnerliga sätt att vara, \"låt\noset gå er ur hufvudet, min kära Gåsevinge, ty här behöfves snart både\nreda och drift. Det är en förunderlig indolens, som måste vara er\nmedfödd och som gör, att allt i världen är er likgiltigt utom mat och\ndricka och sömn. Därför har också världen vändt ryggen åt er, min vän,\nehuru ni af naturen icke är hvad man egentligen kan kalla vanlottad\nhvarken på förståndsgåfvor eller utseende, om jag undantar ert alltför\nmörka skäggbotten, ert sträfva svarta hår och kanske äfven er mage, som\när för trind för en så liten figur. Eljest har ert öga, då ni är rätt\nmornad, förstås, en viss pigghet, som jag tycker om, och er mun\nständigt ett drag af en så oförarglig belåtenhet, att man ej länge kan\nvara förtörnad på er, fast ni måste medge, att man stundom kan hafva\ngiltiga skäl därtill. Jag säger allt detta icke såsom någon\nförebråelse; jag har tvärtom hela denna morgon skrattat hjärtligen, så\nofta jag sett er på er vargskinnspäls i vrån, där ni kunnat låta väggar\noch tak ramla öfver er utan att vakna. Vet ni, här har jag haft stugan\nfull af folk, medan ni sof. Pavola var här med hustru och ett par barn\noch ville åter förmå mig till att ge honom anstånd med betalningen till\nnästa höst.\"\n\n\"Och hvad behagade herr öfversten afgöra därvid, om jag får fråga?\"\n\n\"Jag hade svårt att få den narren att begripa, att ingen är så galn,\natt han permitterar sin dugligaste soldat midtunder brinnande krig.\nEljest var jag just på vägen att ge efter för deras klagan, ty jag har\nen upprorisk natur, som i vissa afseenden är svår att hålla i tygel,\nmen jag kom i lagom tid att kasta ögat på er, Gåsevinge, och såg, huru\nnöjd människan kan vara, om också icke allt går henne så väl i\nhänderna, och denna sak räddade mig från en stor dårskap. Och nu får ni\nlof, min vän, att sätta er ned och ställa våra trupper i ordning; hvad\nmig beträffar, måste jag gå opp till häradshöfdingen för att med honom\nplanera ut marschen för det hela. Gif akt på er själf, min vän, och låt\nicke den lede frestaren få makt med er, medan jag är borta. Så, så, jag\nkommer väl själf till rätta med öfverrocken, besvära er icke, herr\nGåsevinge; men mina galoscher, hvar kunna de vara? Tack, tack! Lycka\ntill goda koncepter; jag lär väl föga komma från tingssalen mera under\ndenna förmiddag. Farväl!\"\n\nSå snart öfversten lämnat rummet, öppnade herr Gåsevinge vägkostskrinet\noch tog sig en liten värmare för att kunna motstå morgonkylan. Straxt\ndärpå kastade han sin kapprock på sig och smög sig ut i afsikt att söka\nupp den fatala reversen, ifall den ännu kunde finnas kvar på stället,\ndär han i anfallet af sin människokärlek sist lämnat den.\n\nDå han kom; ut på isen, fann han icke ens sina spår mer, emedan ett\noväder åter inträffat under natten, och att något nära erinra sig,\nhvart och huru långt han riktat sin färd, stod icke i hans makt. Högst\nsnopen vände han därför tillbaka hem och började nu att med\nansträngning af alla sina krafter ordna och utarbeta akterna för att,\nsåvidt möjligt var, stämma sin patron till glädje och därigenom mildra\nden hotande stormen.\n\nMen dagen skred fram, bud började följa efter bud från öfversten, som\nfordrade än den ena inlagan, än den andra, och olyckliga resultater af\ndem alla ökade än mer det bekymmer, hvaraf hans arma sekreterare\nplågades. Kronotvisten hade utfallit illa, skallgångsmålet var\nförloradt, emedan de tre etcetera i brådskan icke kunnat laddas med\nannat än löst krut, den gamla krigaren själf hade blifvit pliktfälld\nför svordom af förtrytelse inför rätta, och till råga på alla dessa\njobsposter hörde herr Gåsevinge ändteligen i sin nöd ljudet af\nöfverstens steg i farstun och såg honom inträda pustande af ifver och\nmed vredens stelhet i det stora, vidöppna ögat.\n\n\"Ryck fram\", ropte den gamle, \"ryck i Herrans namn fram med er reserv,\nGåsevinge; det är icke tid nu att sitta här och lurpassa. Våld går\nöfver allt, och pardon ges ingenstädes. Hvilken dj--l -- här åtminstone\nmå man då få svärja saklöst--har gifvit er in det orådet att lita på\nedra etceteror, tills nöden tvingar er att sätta in hvilka paragrafer\nsom helst i stället. Nu måste ni fram med tuppen, och sen skall jag\nhugga in på Pavola. Ställ sakerna i ordning och följ med mig dit opp,\nman täcks dock icke tappa hvart mål.\"\n\nLyckan gynnade herr Gåsevinge öfver all hans förmodan, så att han redan\npå gården, under det han med klappande hjärta gick opp till tingshuset,\nfann ett vittne, hvars utsago afgjorde det kinkiga\nskadeersättningsmålet till hans fördel.\n\nDen gode öfversten satt under rättegången på sin vanliga stol i salen\noch afhörde allt med spänd uppmärksamhet. När utslaget fallit, blinkade\nhan förtroligt åt herr Gåsevinge och gaf honom tillika med handen\ntecken att nalkas.\n\n\"Den saken skall ni hafva tack för\", hviskade han honom i örat, \"gif\nmig nu inlagan mot Pavola.\"\n\nHerr Gåsevinge hade ingen undflykt. Med så stor hållning som möjligt\nframdrog han ur sin ficka de begärda papperen, till det yttre besörjda\nmed all sorgfällighet, och gick tillbaka till sin plats nära dörren,\ndär han sedan, med armarna i kors öfver bröstet, hufvudet litet\nnedsänkt mot skuldran och största menlöshet i min och hållning,\nafbidade stormen.\n\nRedan var parten inkallad och inlagan producerad, då domaren, öppnande\ndess pompösa skal, fann kärnan borta. \"Reversen saknas ännu\", sade han\noch fäste sin blick på öfversten.\n\n\"Reversen, reversen\", upprepade denne och såg på sin adjutant, skakande\nmissnöjdt på hufvudet.\n\nHerr Gåsevinge tog upp sina papper ur fickan och låtsade söka. Sin\nmenlösa min förändrade han icke; men stora svettpärlor började\nframtränga på hans panna. Efter en stunds sökande lättade han sitt\nhjärta och sade med en half suck: \"Den måste vara förkommen.\"\n\n\"Är ni då alldeles rasande?\" ropade öfversten och sprang opp, men\nhejdade sig i samma ögonblick af respekt för rätten och satte sig åter,\nblodröd af harm.\n\nDen arma bonden hade märkt förhållandet och sade efter en stunds\ntystnad helt enfaldigt: \"Hvartill behöfs här papper? Nog vet jag utan\nsådant, att jag är i skuld hos herr öfversten.\"\n\n\"Ja\", inföll denne genast, \"på ett hundrade riksdaler med upplupet\nintresse för ett år och tre veckor, är det icke så?\"\n\n\"Summan är riktig\", sade hans motpart och tog sig vid örat, \"och det är\nväl ett år och mera, sen jag fick den till låns; men svårt är för mig,\nädle herr öfverste, att hastigt dra mig till minnes veckotalet.\"\n\n\"Skrif opp till protokollet\", utbrast öfversten, \"att han vidgått\nskulden. Där hade ni, Gåsevinge, spelt mig ett vackert spratt, utom den\narme mannens enfald.\"\n\nVid dessa ord öfvergick hans anlete ifrån vrede till det groteska,\ntriumferande uttryck af förnöjelse, som alltid infann sig, så ofta han\ntyckte sig hafva gjort någonting utomordentligt väl.\n\nMålet afgjordes utan vidare omständigheter och sessionen slöts för\nförmiddagen.\n\nVid middagsbordet, där öfversten kort därpå befann sig på tu man hand\nmed sin medhjälpare, hade han tillfälle att ostörd uttömma hela floden\naf sin bittra vältalighet på denne. Herr Gåsevinge satt emellertid helt\nlugn, höjde blott då och då på axlarna som sjöfågeln under ett hällregn\noch väntade åter på solskenet. Detta blef icke heller länge borta.\n\n\"Gåsevinge\", sade öfversten, sedan han trätt sig till nöjes, \"var det\naf enfald eller af klokhet, den arma narren bekände?\"\n\n\"Af båda delarna, herr öfverste\", svarade denne. \"Enfald och klokhet\näro hvarandra nära, och jag menar, att han med skäl kan räkna på\nmiskundsamhet nu, då han visat sig så redlig.\"\n\n\"Hvad? Vill ni då, att jag skall släppa fågeln åter, sen jag en gång\nhaft bestyr att fånga den?\"\n\n\"Ingalunda helt och hållet, herr öfverste, utan villkorligt, så att han\nfår anstånd på ny förskrifning.\"\n\n\"Topp, min kära Gåsevinge, ni skall hafva tack för detta råd. Jag är\ningen blodsugare och vill ingen redlig mans ofärd. Laga ni, att jag får\nen ny revers i laga form, så slipper jag den nöd, jag varit i, och får\nnågonting i besparing till nästa ting. Det blir ändå ett mål till, ty\nlita kan jag därpå, att jag får lägga in på karlen då åter. Tiderna äro\ndåliga, min vän, och man måste hushålla. Akta er blott att härnäst\nspela mig ett dylikt spratt, och lär er en gång att handtera affärer\nmed allvar.\"\n\nHerr Gåsevinge bugade sig för förmaningen, skar för sig ett godt stycke\nstek och glömde minuten därpå såväl sina senaste som alla andra förut\nöfverståndna bekymmer.\n\n\n\n\n\n\nUPPSATSER.\n\n\n\n\nNÅGRA ORD OM NEJDERNA, FOLKLYNNET OCH LEFNADSSÄTTET I SAARIJÄRVI\nSOCKEN.\n\n[Förf. har nämnt denna socken, emedan han haft lägenhet att under\nloppet af något år och längre än uti andra trakter af det inre Finland\nuppehålla sig i densamma. Det allmännaste af hvad han har att om den\nberätta kan dock säkert utsträckas vida utom sagde orts gränser.]\n\n\nAfsikten med dessa rader är icke att ge ett bidrag till någon\ntopografisk skildring af vårt land eller af en särskild ort i detsamma,\nutan blott att med strödda drag teckna en eller annan af dess skönheter\noch återlifva hos mig själf njutningen af de intryck, jag af dem\nerfarit. Oskiljaktiga från dessa erinringar äro några mörkare bilder af\nmänsklig nöd; och de tyckas mig icke onaturligt äga sin plats bredvid\noch inom naturens härlighet och storhet. Ty liksom djuret aftager i\nliflighet och fägring, i den mån människan tvingar det under sina\nändamål, så synes äfven naturen förtvina, ju mer den kufvas af mänsklig\nflit och omtanka, och sålunda blott i sitt otamda tillstånd äga sin\nfulla skönhet, blott i sitt tamda lämna människan fri tillgång till\nsina outtömmeliga spenar. Vill man därföre njuta anblicken af ett folk\ni välstånd och öfverflöd, må man besöka de nejder, där naturen,\nöfvermannad af människokraften, spak och slappad bjuder aftvungna\nhåfvor; älskar man åter att se naturen i dess ursprungliga glans, så må\nman gå dit, hvarest hon ännu fri utvecklar sina gigantiska krafter och\ngäckar ett tvinande släktes glesa ansträngningar till hennes kufvande.\nFinland erbjuder kanske rikare än något annat land taflor af denna art.\nHvilken växling af nejder, från det jämna, odlade kustlandet [Tyvärr\npåtrugar sig här den anmärkning, att äfven dessa folkrika och eljest\nbördiga orter nu genom flere inträffade missväxtår, särdeles längre upp\nmot norden, blifvit skådeplatser för nödens och hungrens yttersta\neländen. Denna omständighet bevittnas sorgligt också af den mängd\nutblottade och kringirrande landtmän, som strömmar med hustrur och barn\nhit till hufvudstaden för att genom dagsverken här förvärfva ett\nnödbröd, som deras öfvergifna hemman vägrat att gifva.] till\nupplandstrakterna med sina svindlande höjder, sina ödsliga träsk och\nsina moar, till hvars djup ingen stig leder och dit endast orren eller\ntjädern, sårade af lodet, någon gång sträckt sin ensliga flykt! De\nflesta resande från Europas kultiverade länder, som besöka Finlands\nkuststräcka, skola föga finna densamma afstickande från deras hembygd\noch med undantag af klimat och språk åter träffa nästan alla de\nföremål, deras fädernesland ägde och utbredde för dem. Till de högre\nupp i Finland belägna orterna åter skall väl ingen främling komma, som\nkunde säga sig hafva sett något dylikt förr eller ens något med dem\nlikartadt; så bestämdt tecknade, så skarpt individualiserade äro de.\nUnder det att by vid by och gård vid gård utmed i synnerhet den södra\nkustvägen vittna om befolkningens styrka, trefnad och seger, kunna på\nvägarne inåt landet milssträckor tillryggaläggas utan att ens skymten\naf en koja möter ögat, och ser man efter långa färder en sådan, så\nhänger den på sluttningen af en jättelik mo, eller sticker den fram\nmellan de vilda lunderna kring ett halfgömdt träsk, lik en främmande\nutväxt på naturens friska, storartade stam. Det är dock äfven i våra\nskärgårdar någonting vildt och eget, som ger dem en afstickande färg, i\nsynnerhet längre ut mot hafvet, och ingen skall kunna vistas en tid i\ndessa nejder utan att föra med sig dädan djupa och genomgripande\nminnen. Men dessa skärgårdsorter äro blott så mycket mer skilda från de\nhögre trakterna, som hvardera äro skarpt och individuellt markerade och\nbära olika prägel. De fornsvenska melodierna äro som hemmastadda vid\nvåra kuster och ackordera med nejderna kring dem så förtroligt, att man\ntydeligen märker deras ursprung ur en besläktad natur; också äro de\ninhemska visor, som uppkomma och lefva på kustfolkets läppar, till den\ngrad lika de svenska folksångerna, att likheten på intet vis kan\nförklaras blott ur den synpunkt, att de äro foster af svenska\nkolonister, utan snarare måste till största delen tillskrifvas lokalens\nharmonierande förhållanden. Å andra sidan finns väl hos få föremål en\nväsentligare skillnad än emellan nyssnämnde sånger och de nationellt\nfinska tonarterna. Näckens polska, hörd vid vår hafsstrand,\nöfverensstämmer så med de holmar, man ser, med den luft, man andas, att\nman skulle tro hafsbygdens egen sommarkväll hafva författat densamme;\nsjungen bland Saarijärvis, Rautalampis eller Viitasaaris stupande\nhöjder och ödsliga träsk, skulle den röja blott missljudet af ett\nhjärta, som i fjärran äger sina dyrbaraste föremål. Likaså litet vore å\nandra sidan den finska _Minun kultani_ eller någon annan, flyttad till\nvåra kuster, på sitt rätta ställe.\n\nDet torde föga finnas några melodier, som närmare än de alpiska\nackordera med Finlands inre nejder, och man har äfven hört främlingar\nfinna någon likhet mellan Schweitz och Finland. I allmänhet kan man\nvara förvissad om att tvenne särskilta orter i den mån likna hvarandra\näfven till det yttre, som någon öfverensstämmelse finnes i karaktärerna\naf dessa orters infödda sånger. Ty såsom mänskligheten i sin totalitet\när jordens spegel, så är äfven människan på skilda delar af jorden sina\nomgifningars spegel och reflekterar i sanna, sköna och ädla\nuppenbarelser blott de strålar, hon af dem insupit. Det är därföre jag\nantagit olikheten mellan det öfre och nedre landets folksånger såsom\nett viktigt och ojäfaktigt bevisningsmoment för dessa trakters skarpa\ninbördes skillnad. --\n\nUtan att vilja påstå den ena ortens företräden framför den andra i\nafseenden, som hänföra sig till enhvars individuella tycke, tror jag,\natt samma väsende aldrig skall kunna med lika innerlighet hylla alla de\nhär anmärkta skilda karaktärerna af vårt land. Den nämligen, som haft\ntillfälle att lefva någon längre tid under inflytelsen af de olika\ntrakterna, skall djupast i sitt hjärta förvara en af dem och icke\ntvenne, han må äga i hvilkendera som helst sin fosterbygd och de mest\ndyrbara af sina öfriga förhållanden. Till ett sinne, som är stämdt för\nden lugna, poetiskt religiösa betraktelsen, talar företrädesvis\nupplandsbygden. Det lefnadsfriska, djärfva och tilltagsna lynnet skall\ntroligen älska hafsstranden, och beräknaren, slöjdidkaren, hushållaren\nfinna sig bäst på kuststräckans slättland. Då nu det förstnämnda af\ndessa lynnen otvifvelaktigt sannast emottar och mest medvetet\nbibehåller intryck af naturen, så kunde man i allmänhet tillerkänna ett\nföreträde i afseende å högre intressen åt den ort, som mäktigast\ninverkar på detsamma. Också har man svårt att föreställa sig ett\nuttryck af det gudomliga, som vore klarare, härligare och mera\nupplyftande än det, som trakterna uppe i landet gifva genom sin\nstorartade teckning, sin enslighet och sitt djupa, ogenomträngliga\nlugn. Hafvet, så mäktigt det än är, bär icke alltid, ja, endast sällan,\ndenna prägel af gudomligheten. Endast i dess omätliga stillhet fattar\noch ser sinnet oändligheten; uppröres det af stormen, så förvandlas det\nfrån Gud till jätte, och människan tillber ej mer, utan bereder sig\ntill strid.\n\nBland de orter, som närmast representera hufvudförhållandena i det inre\nFinland, så hvad lokalen som inbyggarenas lefnadssätt och villkor\nbeträffar, torde med skäl den afskildt liggande, torftiga och sköna\nSaarijärvi socken kunna räknas. Hvad den är i smått, det tyckes det\ninre landet med få afvikelser vara i större skala. --\n\nEnkelt och oansadt som den natur, hvaraf han omgifves, är\nSaarijärvi-bons lefnadssätt. Lik badstugan, hans enda och oumbärliga\nlyxartikel, till färg och förmåner, endast till utrymmet större, är det\npörte, han bebor. Dess inre erbjuder främlingen en öfverraskande tafla.\nVäggar och golf, sammanfogade af oformliga furustockar och plankor, äro\nkolsvarta, de förra af rök, de senare af allt, hvad i åratal förgäfves\nväntat en skurning. Taket synes sällan; det är gömdt ofvanom ett\nrökmoln, som lik en svartgrå päll hänger sju eller åtta fot i höjden\noch öfverskyggar utan att besvära. Då och då genombrytes detta töcken\naf en solstråle, som dagen skickar genom det vida rökfånget i taket,\noch ibland, ehuru sällan, blickar äfven en stjärna in. Fönster finnas\nej, endast gluggar, som efter behof öppnas och tillslutas. För att rätt\nfatta egenheten af detta boningsrum bör man se det en vinterafton.\nMuren (spiseln), rummets helgedom, till stil och arkitektur lik våra\ngamla milmärken, står då i sin fulla förklaring. En ofantlig brasa af\ngrof tallved blossar vid ugnen och kastar ett bländande sken kring\nstugan, som ytterligare upplyses af pärtbloss, än stuckna i väggarna,\nän uppburna af egna klykor på golfvet. I detta skimmer rör sig eller\nhvilar oftast en tallös människoskara. Kvinnorna sitta vid sina rockar\neller syssla med degtråg och gryta, männerna göra korgar, slädor,\nskidor och dylikt, tiggare och inhysingar sträcka sig för elden, och\nden stående artikeln i stugans hushållsjournal, pärtklyfningen, skötes\naf någon äldre gubbe, som med lugn händighet delar de tunna spjälarna i\nännu tunnare skifvor. Barnskaran har då vanligen krupit opp på muren,\ndär den i all samdräkt lefver och skriker i kapp med syrsorna; vid den\nlånga hon nära dörren fröjdar sig gårdens häst åt hackelsen, värmen och\nsällskapet, medan tuppen, om han ej än satt sig opp till ro, i kretsen\naf sin familj gör visiter hos sina gynnare i hvarje vrå af rummet och\när öfverallt som hemmastadd. Sådant visar sig, med mer eller mindre\nafvikelse, ett finskt pörte om vinterkvällen. Tror någon all treflighet\nvara bannlyst ur en sådan boning, så misstar han sig; icke blott\ninfödingen, utan också den under helt andra förhållanden uppvuxne kan\nfinna sig väl i den. Luften där inne är genom den ständiga eldningen\noch det alltid underhållna draget ren och frisk, och det för ögat\näckliga aflägsnas med sorgfällighet och ordning. Det svarta golfvet\nupphör att synas smutsigt, i och med detsamma det icke röjer någon\nskymt mer af en försvunnen renhet; man tycker sig stå på mull, icke på\nnedsudlade bräder, och den egenhet i människolynnet gör sig gällande\nhär att tåla äfven en mindre putsning, såframt den icke kontrasterar\nmot ett röjdt syfte till en större. Upplandsbonden lefver icke i en\nvårdslöst härmad förfining, han bivuakerar i ödemarken; och hvem, då\nhan ur vinterkölden träder fram till den varma, gästvänliga brasan,\nfrågar efter om det skjul, som omger honom, är svart eller hvitt, om\nden mark, på hvilken han står, är fejad eller icke?\n\nSåsom utgörande en del af befolkningen i ett finskt pörte omnämndes\ntiggare och inhysingar; de äro äfven så vanliga och betydande\ninventarier i hushållet, att vid frågan om detta hvardera af dem kunna\nkräfva en närmare beskrifning. Inhysingen är den finska bondens andra\nsvala. Likasom hon fordrar han rum för sig och de sina under bondens\ntak, får det villigt såsom hon och lefver som hon af hvad dagen gifver.\nDen hyra, han betalar, består vanligast och mest bestämdt i tjänsten\natt kasta ved för eldningen in genom stugans glugg. För öfrigt stå de\nflesta hans andra åtgärder för gårdens bästa på extra stat. En sådan\nman idkar till sitt uppehälle, såframt han ej är slöjdkunnig, stundom\nett litet fiske och skytte samt begagnar dessutom den lika så litet\nmedgifna som vägrade förmånen att svedja på hemmanets mark för rofsådd\noch vända sig afkastningen till godo. Kan han skaffa sig en ko, så\nlefver hon, där bondens kor lefva, och är en äfvenså privilegierad\ninhysinge i sin spilta, som ägaren är i sitt hörn af stugan. Då hans\nbehof äro få och genom hemmansägarens omedvetna godhet de utgifter ännu\nfärre, som han för dem behöfver vidkännas, så är det klart, att han mer\nän någon annan skall följa den hos finnarne allmänna böjelsen för\nmaklighet och lugn. Också ser man honom oftast hvila, om vintern\nframför ugnen på någon bänk, om sommaren i solskenet på marken. Utan\ntvifvel är mängden af dessa inhyseshjon ofördelaktig såväl för landets\nodling i allmänhet som särskildt för den, under hvars tak de bo; men\nomisskänneligt ädelt visar sig också allmogens sinnelag däri, att den\nmed anspråk på en så ringa vedergällning delar sin trånga boning och\nofta sitt knappa uppehälle med dessa sina bröd- och taklösa medbröder.\nSaarijärvi kan trotsa hvilken annan ort som helst, hvad öfverflöd på\nslika personer beträffar. Glest befolkad, men ojämförligt glesare\nbebygd, med vildmarker, dem ingen åbo kan hinna mäta och begagna,\nfyller denna socken alla villkor för ett sådant lefnadssätts uppkomst\noch fortfarande.\n\nDen andra omisteliga personalen i bondens pörte utgöres af tiggarena.\nDet är sant, att de icke äro permanenta, utan komma och färdas af; men\nsällan förbigår någon dag, då de invid allmänna vägen belägna gårdar ej\nhaft besök af en eller flere sådana, så att man väl kan lämpa på detta\nförhållande Stagnelii bekanta ord: \"Idén är evig, skuggorna försvinna.\"\nTiggaren är ingenting mindre än föraktad och öfversedd. Följd af en\ngud, såsom Homers tiggare, kommer han, ofta med hustru och barn, från\ngård till gård, allestädes bemött såsom gäst och icke som nådehjon.\nUgnen har värma för honom som för andra; han begär ingenting; hvar och\nen känner hans behof dessförutan och afhjälper dem, så godt han kan.\nDet blir icke fråga om att kasta fram någon försmådd kost åt honom, han\näter som det öfriga husfolket af den bästa anrättning, gården äger, det\nvill säga, af den enda. Han berättar, om han har något att berätta;\nlyster det honom att skämta med någon i stugan, så skämtar han; hans\nbarn, om han för med sig sådana, leka med gårdens barn. Om kvällen går\nhan till hvila, där han finner en bekvämlig plats tom på muren eller på\nbänken, fördragsam, om en annan fått det bättre hvilostället, och\nfördragen, om han själf lyckats vinna det. Vill han färdas bort och är\nkrasslig själf eller har svaga personer i sin vård, så spänner bonden\nefter urgammal sed sin häst i redet och föres honom eller hans närmaste\nvilligt och anspråkslöst till nästa gård. På detta sätt lefver tiggaren\ni Saarijärvi och ibland finnarne i allmänhet. Han äter bark, emedan\nbonden äter bark; skulle bonden lefva af hvetebröd, så skulle tiggaren\nhafva samma föda.\n\nÖfver all beskrifning är den fattigdom, som råder ibland folket i\nSaarijärvi. Den knappa, ofta onaturliga födan verkar menligt på deras\nkroppskrafter, och obekantskapen med andra njutningar af lifvet än\nsömnens och hvilans gör, att de uteslutande hålla sig till dem och\nförsumma att arbeta för andra. Sällan ser man deras omtanka sträcka sig\nlängre än till närmaste dagar, och man kan ej undra däröfver, då\nuppehället för dessa redan ger dem mer än nog att grubbla öfver. Ingen\nindustrigren har slagit rötter i denna socken, emedan afkastningen icke\nutan de största svårigheter och afdrag kunnat föryttras för afståndets\nskull från städer och mera odlade orter. Jordbruket har i frostnatten\nen svår fiende. Många hemman äro årligen så utblottade, att de icke\nkunna få sina tegar besådda. Åbon, då han gultit året om, skyndar på\nhösten att skära sin åker, innan kärnan hunnit sin utbildning och\nmognad. Kreaturen, som om sommaren vada i gräs vid skogsbäckarnas\nstränder och i dälderna mellan moar och berg, tugga om vintern halm,\noch en halm, som ej sällan är forslad från orter på åtta, tio, ja,\nsexton mils afstånd. Ofta måste kreaturen i månader uthärda med en ännu\notjänligare föda. Den ringa och svaga mjölk, de vid denna belägenhet\nkunna gifva, användes att skölja ned det sträfva barkbrödet, som på de\nflesta hemman utgör deras ägares enda föda. Man kan göra sig en\nföreställning om tillståndet där uppe, då enligt trovärdiga berättelser\nvid ett ej längesedan inträffadt frostår blott tvenne gårdar i socknen\nägde bröd af råg eller korn. Orden: \"Han äter rent bröd året om\" och:\n\"Han är bottenrik\" äro därstädes liktydiga. Jag erinrar mig tvenne\ntillfällen, då denna nöd mötte mig i högst sårande gestalter. Jag kom\nvid en jaktfärd in i ett pörte för att hvila. Stugan var full af barn,\nutom äldre och yngre fullvuxna personer. Nära ugnen funnos uppträdda på\nstänger en mängd gulbruna flikar af tallens inre bark, liknande stycken\naf styft läder. Jag frågade utan närmare betraktande, hvad detta vore\noch hvartill det skulle användas, och värden svarade: \"Käre herre,\ndäraf blir det bröd\". Oren voro ej flera; men tonen, som låg\nmidtemellan: \"Känner du icke sådant?\" och: \"Du känner icke sådant!\" var\ngenomgripande. -- En annan gång kom jag tillfälligtvis på en äng,\nhvarest man höll på med höbärgning. Kring väggarna af ladan hängde\nslåtterfolkets matväskor, och jag öppnade af nyfikenhet flera bland\ndem. I alla fann jag kakor, sammanklibbade af bark, inuti becksvarta,\nmed en kalkhvit hinna af mjöl på ytan, mera mutande ögat än smaken. För\nöfrigt innehöll en del några styfsaltade mujkor, en annan blott några\nkorn salt. Man behöfver endast föreställa sig tyngden af det arbete,\nsom under den starkaste hetta sköttes vid dessa förfriskningar, för att\nfå begrepp om en verkelig nöd och om människonaturens styrka att\nuthärda den. -- Det vanligaste förstörelseelementet af allt välstånd och\nall trefnad, brännvinet, torde på denna ort visst ej vara allmänt\nhatadt; men huru mången har väl tillfälle och råd att bruka denna vara?\nSer man ibland någon därstädes öfverlastad, så kan man vara öfvertygad\nom att icke så mycket måttet af starka drycker som icke mer ovanan att\nfördraga någon kraftigare näring verkat hans obestånd. --\n\nAf den behandling, tiggare röna hos den finska allmogen på omnämnda\nställen, kan man snart sluta till dess gästfrihet och välvilja i\nallmänhet. Med färre tillgångar lärer väl föga något folk vara\nvilligare att dela med sig och tillgängligare för hvarje anhållan.\nÅt främlingen bjudes alltid det bästa, huset kan anskaffa, och med\nstörsta möda skall man mäkta förmå någon att emottaga äfven en ringa\npenninge-vedergällning för de förmåner, man åtnjutit under hans tak.\nDetta förhållande är vanligt hos alla närmare naturen lefvande\nfolkslag. --\n\nDe näringsomsorger, som oafbrutet hopa sig öfver Saarijärvis bebyggare,\nlämna intet rum öfrigt för den lätta glädje, som på flere andra orter\när en amma af folkfester och lekar. Det är endast vid jul- och\nmidsommartiden, man märker där någon vidsträcktare stämning för\nförströelser. Under julhelgen samlar man sig till dans och nöjen, ehuru\nhvarken så ofta eller så talrikt, som i bättre lottade och rikare\nsocknar är vanligt. Men hvad som äfven i skogstorparens koja ej får\nfattas, är ett uppdukadt bord, som i veckotal står på parad med det\nbästa, man kunnat bärga undan den höstlånga hungren, för att\nförtrefliga och glädja de välkomna julbesöken. Ingen träder vid denna\ntid in i hans boning, som ej bjudes att hålla till godo; den fattige\nhar alltid fått dela hans bröd, och äfven för den rike tycker han sig\nnu äga en välfägnad, som ej borde försmås. Till julens solennitet hör\näfven, att bord och bänkar skuras med omsorg och att väggarna\nöfverklädas med en väfnad af pärlor, som lämnas kvarsittande, tills den\ngenom att dagligt plundras glesnar och småningom alldeles förstöres. --\n\nMidsommarnatten firas nästan gladast af alla högtider. Då brännas de så\nkallade _kokko_-eldarne, och många skott, som man skulle tycka sig\nförslösa, om de lossades på en järpe eller ripa, afskjutas då högtiden\ntill prydnad. Till anbringandet af kokko väljes vanligen någon hög,\nhalfbränd fura på en naken och dominerande mo. Man uppställer kring den\ntorra trän och kådiga, brännbara ämnen, ju högre dess bättre, och vid\nmidnatten antändes stapeln och afbrinner under skott, fiolklang och\nhurrarop. Dessa lusteldar, sedda under den vackra, halfdunkla\nsommarnatten bortom träsk och dalar, gifva en intagande anblick.\n\nBonden i Saarijärvi är till sitt yttre trög, liknöjd och fåordig. Hans\nsinnelag är saktmodigt, tåligt och eftergifvande. Det armod och det\nbetryck, i hvilket han lefver, har gjort honom inom sig sluten; alla\nkrafter i hans väsende verka inåt, så att de blott sällan och slappt\nöfvergå i yttre handling. Den storarme natur, som omger honom, har\naldrig unnat honom glädjen af någon egentlig eröfring; hon har alltid\nvisat sig hög och obetvingelig; och hans själ frossar vegetativt af\nhennes dyrkan, medan hans fysiska krafter slumra och förtvina. Härmed\nstå tvenne omständigheter i förening: först, att han måste vara,\nhvilket han också är, i hög grad redlig och oförställd, ty enfald och\nfromhet följa med all religion; sen, att han måste synas handfallen,\nslö och oförmögen till all bragd, där liflighet och fattning komma i\nfråga. Det har dock genom flera än ett exempel blifvit bestyrkt, att\ndetta skenbart kaotiska väsende, då han blifvit förflyttad i andra\nförhållanden, inom kort tid utvecklat krafter, som icke allenast visat\nsig outtömliga, utan äfven mera snabbt och träffadt använda, än man af\nen rik förmåga och ihärdig öfning kunnat vänta. Det händer ibland, att\nen och annan från dessa orter, så ogärna han än öfverger sin hembygd, i\nyttersta nöd kommer ned till sjöstäderna för att söka bärgning som\nmatros. Då jag haft tillfälle att se och höra omtalas några sådana\nfall, må det tillåtas mig att anekdotvis anföra därom, så mycket det\ninskränkta utrymmet medgifver, helst det kan bidraga till bestyrkande\naf de omdömen, som här ofvan blifvit fällda.\n\nPå min hemort uppehöll sig en man, som i sina yngre år rymt undan nöden\nfrån den socken, hvarom här varit fråga, och slagit sig på sjöväsendet.\nSå långt jag kan minnas tillbaka, såg jag honom gammal och grånad. Han\nbodde nu, vidtberest och mångbepröfvad, i egen gård, bröt grufligt på\nfinska, var glad och käck och tog en sup, då den bjöds. Såväl för hans\nursprungligt afstickande och besynnerliga yttre, hvilket man dock snart\nvande sig att förbise för hans användbarhet och drift, som ock för hans\nbottenärliga och goda uppförande, var han traditionellt rekommenderad\nfrån äldre till yngre och hyllades af alla. Bland många andra öden hade\nhan äfven undergått det att blifva pressad till matros för danska\nflottan vid dess fejd med England: Saken var på min hemort mycket känd,\ntill och med i detaljer, dels genom hans egna, dels genom deras\nberättelser, som med honom delat gemensamt äfventyr. Hans son, en\ntjuguårig yngling, hade först blifvit tagen, då han med sin far gick i\nallt saktmod ned mot redden till det finska fartyg, för hvilket de voro\nförhyrde. Gubben följde värfvarene åt, tills han nådde en auktoritet,\ninför hvilken han tyckte det meritera att skaffa sig gehör. Han tog då\ntill ordet och framställde på sin halfbrutna svenska, hurulunda \"gubben\nvar gammal och van, gossen var en kycklinge på sjön, stoppar inte på\nörlog; stryker gubben, nå, låt dö gamla hunden, men gossen behöfver\nvara hemma och försörja mor; och nu, go' herrar, ta mig och släpp\nhonom\". Valet mellan den gamle gasten, som rask och amper brukade detta\nspråk, och ynglingen, som blek och gråtande väntade sitt öde, var snart\nträffadt. Gubben togs, och hans son slapp unnan. Den fejd, han på detta\nsätt oförmodadt kom att öfvervara och deltaga i, var i honom sedan på\ngamla dagar en outtömlig källa till erinringar. Säkert fingo vid den\nbrådska, hvarmed försvaret å Danmarks sida måste bedrifvas, många, i\nsynnerhet mindre, fartyg nödfallsvis löpa ut med både befäl och manskap\naf föga öfning. Åtminstone hade fallet varit sådant med den slup, på\nhvilken vår hjälte blef placerad. Det hade också icke många skott\nhunnit blifva växlade, innan gubben vetat göra sin mångåriga erfarenhet\noch sin tilltagsna färdighet gällande och värderad. Befälhafvaren på\nfartyget var en ung gosse, föga van vid manövern, ehuru han eljest\nenligt gubbens uttryck nog \"hade bramsegel på kuraget\". Därför fick\ngubben äfven ofta med en god ed och ett kommandoord på sitt ställe\n\"kasta skutan omkring, då hon krånglade i vändningen\". Med beröm och\nutmärkelse kom han hem efter slutad kampanj och var öfver ingenting i\nvärlden så glad som öfver att hafva varit \"med dansken, där pepparn\nväxte\". Oförändrad i alla skiften förblef hos honom den enfald och den\ngodhjärtenhet, han fört med sig från sin aflägsna hembygd. Hans lilla\nkoja var ett öppet kvarter för nödlidande. Man berättade flera\nhistorier om hans sätt att emottaga och hylla dessa. Hopar af tiggare\nnedtågade ofta om vintrarne från upplandsbygden för att bettla i\nstaden. Då han mötte sådana, tog han dem antingen med sig hem eller, om\nhan hade andra ärender att ombestyra, bad dem uppsöka hans hus,\ntilläggande vanligen dessa ord: \"Säg åt mor, att gubben skickat.\" Mor\nförstod då ganska väl, att de borde mättas och få sig natthärbärge\nutsedt.\n\nFrån samma trakter som den nyss omnämnde kom i samma ändamål som han\nen annan person till staden. Han var 25 år gammal, utblottad,\nförsvulten och så trasigt naken, att dagen säkert ej utan särskilta\nkonsiderationer täcktes se ned på honom. Han infann sig bland andra hos\nen skeppsredare, som höll på att hyra besättning för sitt fartyg. Sedan\nöfverenskommelser blifvit träffade med de öfriga, kom ordningen till\nhonom, där han stod lägst vid dörren, med halft löje besneglad af de\nandra. Man frågade honom om hans ärende. Han sökte tjänst. Hans\nfrimodiga, korta, ofta uddiga svar på flera gycklande frågor af redaren\noch några hans tillstädesvarande vänner gjorde verkan. Han antogs som\nkockspojke och tillsades, att den och den dagen skaffa sin kista\nombord. \"Hvad tusan skall jag göra med kista, då jag ingenting har att\nlägga i kistan\", var hans ganska sanna svar. Han följde fartyget åt\nutan kista. Hans lott blef att falla i sjön på Londons redd och drunkna\npå denna sin första resa. Men han dog icke oberömd i sin krets.\nKaptenen tröttnade aldrig att vitsorda denna människas utomordentliga\nförslagenhet, käckhet och exemplariska förhållande, och mången gammal\nsjöman bland besättningen svor högt vid sin hemkomst öfver hans död.\nAnmärkningsvärdt är, att denne man, som redan de första dagarna af\nfärden fått byta sin plats vid grötgrytan mot den i masttoppen och som\nsutit där i storm och oväder, lik en ikorn djärf och fästad, skulle på\nen lugn redd, då fartyget låg för ankar, som en drömmande famla fram\noch handlöst tumla öfver bord. Men sådan är finnen. Faran, om den blott\naldrig så litet förställer sig, kan plocka hjärtat ur hans bröst, utan\natt han tar ett steg till sitt skydd. Visar den sig åter öppet och\nhotande, så kan man lita på att han mer än mången annan äger rådighet\noch krafter att undvika eller trotsa den.\n\nSaarijärvi socken är full af naturskönheter och har detta företräde\ngemensamt med de flesta orter högre upp i landet. Ingenting kan\nimponera mäktigare på sinnet än djupet af de omätliga ödeskogarne. Man\nvandrar i dem som på bottnen af ett haf i en oafbruten enformig\nstillhet och hör blott högt öfver sitt hufvud vinden i granarnas toppar\neller de skyhöga furornas kronor. Då och då anträffas, lik en nedgång\ntill underjorden, en skogssjö, till hvars brådstupande, trädbevuxna\nbädd ingen vindfläkt irrat och hvars yta aldrig krusats af annat än\nabborrtroppens lek eller den ensam jagande lommens simning. En himmel\nhvälfver sig djupt under ens fötter, lugnare än den där uppe synes, och\nsom vid ingången till evigheten tycker man sig vara omgifven af gudar\noch andar, hvilkas gestalter man med ögat söker och hvilkas hviskningar\nörat hvarje stund väntar att få uppfånga. -- Åt ett annat håll hör man\nljudet af en skogsbäck. Man går ditåt, man tycker sig vara helt nära\noch ser dock intet annat än den ljungbevuxna sandmon och stam vid stam\naf de furor, den bär, tills på ett käppkasts afstånd den motsatta\nstranden börjar röja topparna af sina björkar. Först då, när man nått\nranden af mon, ser man en skymt af den glittrande böljan mellan löfven,\noch fattar man för att betrygga sitt nedstigande med sin högra hand\nroten af en björk, så kan man med den vänstra stödja sig på de öfversta\ngrenarne af en annan. Har man nått bäcken, så ser man öfver sig ett\nblott några få famnar bredt bälte af himlen, och på båda sidor har man\nen ogenomskådlig väfnad af löf och stammar. Hinner man efter långa\nvandringar mellan enformiga träd på heden omsider dess gräns, så\nframstå såsom genom en förtrollning i en tafla af den största växling\noch omfattning för ens öga träsk vid träsk med löfrika holmar och\nuddar, strömdrag, fält och kullar. Förvånande äro de skiftande massor\naf ljus och mörker, man med en enda blick kan omfatta, från de nästan\nsvarta granarna i den sumpiga dälden till tallskogen, som vidtager\nofvanom den, och björkarna, som i en krans omgifva foten och sidorna af\ndet öfverst uppstigande berget. En ännu större skönhet får allt detta,\ndå solskenet en sommardag, brutet af molnen, i ständiga nyanser spelar\ndäröfver.\n\nSådan är naturen i dessa trakter. Folket därstädes kan betraktas såsom\nen förpostkedja, utställd af fäderneslandets population mot de fiender\naf dess utkomst och bärgning, man vill bekriga. Det är sant, att den\nstörre vådan är förpostens lott; men är den någon gäng, såsom nu tyckes\nvara fallet, i fara att öfverflyglas och gå under i massor, så måtte\nden ej af dem, hvilkas väl den bevakar, glömmas i sin nöd och\nöfvergifvas i den olika striden.\n\n\n\n\nNÅGRA ORD OM SVENSKA AKADEMIENS VALSPRÅK: SNILLE OCH SMAK.\n\n\nDå Svenska akademien vid dess stiftelse antog detta valspråk, ville hon\notvifvelaktigt därmed antyda sin hyllning af de tvenne förmögenheter,\nsom enligt hennes åsikt ingingo i och utgjorde förmågan att producera\nskönhet i konst. Den parodiska tydning, det i en framtid skulle\nunderkastas, förutsåg hon icke. Hade en enskild ristat i sitt insegel\norden: \"Snille och smak\", skulle väl föga någon varit nog grym att hos\nhonom se en annan mening därmed än den nyss angifna; då åter en\nkorporation med Svenska akademiens ändamål och anspråk antog dem, kunde\nen skämtare med lätt samvete påbörda densamma arrogansen att med dem\nhafva velat uttrycka ett: _Est Deus in nobis_, eller att Akademien inom\nsig slöte och fullt uppfattat dessa konstskönhetens båda villkor. Så\nlänge den allmänna opinionen delade i allt Akademiens åsikter och icke\nanade andra former för det sköna än de, hvilka hon framställde, hade\ndetta valspråk, i hvilkendera bemärkelsen som helst det togs, ännu full\nhelgd; men sedan en total revolution, åtminstone i skenbart afseende,\ntillvägabragts inom svenska vitterheten och allmänheten begynt hysa\nbegrepp om det sköna, hvilka tycktes i grund strida mot dem, som\nAkademien förfäktat och än framgent förfäktade, måste den svaga sidan i\nhennes lösen, utan allt skygd af hennes till rötterna skakade\nauktoritet, blottas för angrepp och bli ett föremål för så mycket\nskoningslösare vapen, som hon ännu fortfor att bära i skölden \"Snille\noch smak\", när dagens hjältar längesedan lärt publiken att läsa ut\ndessa ord som \"Platthet och alexandriner\".\n\nAtt denna lösen blifvit anfäktad mer än i hvad fall som helst varit\nhöfviskt, må blott nämnas. Ännu i dag gifvas många, hvilka, mer fattade\naf det litterära tumultets yra än fattande det ädla ändamål, som väckte\ndet och som efter segern säkert ogillade många af sina utfall, med\nömkan anse hvar och en, i hvars ögon nämnde lösen icke bär samma\nstämpel af löjlighet, den för ett tiotal år sedan allmänt nog troddes\nbära.\n\nDenna angripliga sida af valspråket må dock med en antydning blott\nförbigås; det är också icke den, som vi med denna uppsats åsyftat. Men\natt den uppfattning af konstnärsförmågan och dess yttringssätt, som\ndetta valspråk tyckes bevittna, är oriktig, vill man här söka\nådagalägga.\n\n\"Snillet\", säger Rosenstein i sitt företal till fru Lenngrens skrifter,\n\"icke nöjdt med att hafva uppfunnit, underkastar sin uppfinning\nbegreppet om det verkeligen sköna; och smaken eller, rättare sagdt,\nförnuftet leder utförandet både till sammansättning och stil.\" Denna\nåsikt af konstskönheten, genetiskt betraktad, var hans och var\nAkademiens. Ur den framsprang omisskänneligt valspråket.\nKonstnärsförmågan var således enligt den i sin fulländning bestående af\noch delad i två likmäktiga potenser, den ena den uppfinnande,\noregelbundna, fantastiska, snillet, och den andra den ordnande,\nhejdande och styrande, smaken, eller med annat ord, förnuftet. Häraf\nföljde, att det kunde gifvas ett konstsnille utan smak, och än vidare,\natt ett konstverk kunde vara på en gång snillrikt och smaklöst.\n\nMan har svårt att veta, hvad egenteligen med snille mentes, när det\nsålunda sattes utom förnuftet och ansågs såsom någonting själfverksamt\nåtminstone i bredd med detsamma. Det är dock troligast, att därmed\nmentes känslan och fantasien. De skulle då utgöra den skapande förmågan\nhos konstnärn, men dock så, att deras produktioner vore ännu\noregelbundna, formlösa och nebulistiska, till dess de mottagit reglor,\nform och betydelse af smaken, af förnuftet.\n\nHär stöter man redan på en omöjlighet, hvilken dock som slutsats kan\ndragas ur en sådan åsikt, att nämligen tvenne personer då borde kunna\nmed inbördes bistånd producera ett verkligt konststycke med den\nprocedur, att den enas ägandeförmåga skulle ersätta bristen hos den\nandra; att den ena, det blotta snillet, skulle oupphörligt uppfinna,\nden andra, den blotta smaken, antaga eller förkasta, med ett ord ordna.\nTy onekeligen är det likgiltigt, om de båda egenskaperna äro förenade\nhos en eller finnas spridda hos tvenne individer, då de antagas verka\nicke genom sin förenings totalkraft, utan hvardera för sig och\nsuccessivt.\n\nEhuru man visserligen icke saknar exempel, att två eller fleres\ngemensamma bemödande frambragt goda konstverk, får man dock ej\nframdraga denna erfarenhet såsom motskäl mot hvad vi nyss anfört. De\nantagna skilda potenserna af totalförmågan hafva icke varit isoleradt\ntillhöriga de särskilta personerna, utan funnits i förening hos hvar\noch en af dem i en viss mån och verkat i täflan, så att den ena odelade\nförmågan sökt öfverbjuda den andra och i sin helhet kontrollerat och\njämfört förtjänsterna hos den enas eller andras förslager. Misstaget\nhärrör däraf, att man föreställt sig såsom skildt opererande de båda\npotenser i människonaturen, hvilka blott i sinnlig uppfattning synas\nskilda och hvilkas obegripliga förening tvärtom i sin verksamhet ensam\när mäktig att framtrolla i synlig skepelse föremål, som hos hvarje\nannan människa påkalla samma harmoniska förening af dess naturs alla\nenskildheter för att kunna af henne till sitt väsende senteras, det\nvill säga, ensam är mäktig att dana konstverk.\n\nKonstnärssinnet har häri en fullkomlig likhet med det religiösa sinnet.\nIcke är ett kaotiskt svärmeri utan begränsning af förnuftet religiöst,\nicke heller är ett dödt reflekterande af förnuftet öfver dogmer och\nerkännande af deras förnuftsenlighet religion. Ej en gång känner den\nmänniska en religiös hängifvenhet, som med förnuftet särskildt vill och\nmåste kontrollera sina religiösa inbillningsfosters sanning och\nskönhet.\n\nDen verkligt religiösa känslan är på en gång sin egen tjusning och sin\negen dogm, visande däri, att hon är en produkt af de båda\nförmögenheterna sinne och förnuft i deras enhet. Hvarje föreställning,\nsom i något afseende skulle aberrera från det rätta, förkastar hon i en\nsådan stund själfmant, instinktlikt, och de i sinnlig uppfattning båda\npotenserna af hennes väsende behärska i sin förening liksom med förökad\nkraft allt, hvad som till den enas eller andras område kan höra. Vi\nkalla ett sådant tillstånd inspireradt, ett tillstånd, som orätt\nblifvit ansedt oberoende af förnuftet, emedan man sett, att det\nproducerar resultater, som af förnuftet ensamt icke kunna till hela\nderas innehåll mäta. Alldeles lika förhåller det sig med konstsinnet,\noch likheten är så lätt öfverskådlig, att det vore öfverflödigt\nframställa den här i detaljer.\n\nKonstsnillet är således icke någon smakens granskning underkastad,\nkaotiskt danande princip, utan det innefattar i sitt väsende smaken, så\natt denna utgör snillets själfbeskrifna dogm, likasom konstsnillet\naldrig kan röja sig utan såsom förening af de två elementer, af hvilka\nsmak är det ena.\n\nMan har anmärkt och kan andraga häremot, att flere författare finnas\noch funnits, som röja ett omisskänneligt snille, men därjämte en\nöfvervägande brist på smak. Detta förhållande måste så förklaras, att\nhvad som hos dem röjer snille, röjer på samma gång smak; men att de\nmera än andra se genom fingrarna med sin författareåtrå och producera\npartier utan att vara inspirerade. De äro då snillen i det snillrika af\nderas kompositioner; i det matta, excentriska och smaklösa äro de det\nvisserligen icke mer än någon annan, som kunde när som helst frambringa\ndylikt. Det finns ingen, som ständigt och när han behagar förmår\nuppstämma sig till religiös entusiasm; så finns också ingen konstnär,\nför hvilken inspirationen när som helst stode till buds. Låter han då\nen tillöfvad färdighet i uttryck och behandling missleda sig att bjuda\ntill att skapa konstverk, så måste han misslyckas i sina bemödanden och\nsynas helt olik sig i de stunder, då en verklig stämning leder honom.\nHos mången konstnär är inspirationen eller, om man så vill kalla den,\ndet skönas åskådning af en så flyktig natur, att den i hans arbeten\nvisar sig blott i spridda ljuspunkter, medan det öfriga bär stämpeln af\nmedelmåtta och mörker.\n\nMen af allt detta följer icke, att det snillrika där vore smaklöst\neller det smaklösa snillrikt.\n\nKonstsnillet i sin sanna och höga bemärkelse blir således en skapande\nförmåga, i hvilken smaken ingår såsom ett kännemärke. Man ser äfven,\natt allt skapadt, det vill säga allt, som innehåller fenomenerna af\nlif, i motsats mot det, som man kunde kalla fabriceradt, nödvändigt\nuttrycker en skönhet, och denna skönhet, harmoni, eller hvad man vill\nkalla den, måste väl alltid betinga smak hos dess danare.\n\nDet vore således blott med ordet snille uttryckt allt, hvad Akademien\nmed sitt valspråk vill uttrycka. Ty oansedt någon kan röja smak i mer\neller mindre mån, utan att därföre behöfva äga hvad man kallar snille,\nså är det dock afgjordt icke Akademiens mening att upptaga denna en\nsådans inskränkta egenskap bland föremålen för hennes hyllning.\n\nLämpligheten af ett sådant valspråk vill man i öfrigt lämna ogranskad.\n\n\n\n\nNÅGRA ORD OM METODEN ATT UPPLÄSA BUNDEN STIL.\n\n\nDet är ganska vanligt, att man hör vers deklameras så, att allt\nmarkerande af den enskilta versens isolerade och själfbestående natur\nåsidosättes. Man rättar sig nämligen uteslutande efter tankens genom\ninterpunkteringen antydda modifikationer, pausgirar vid punkterna och\nproportionellt vid de mindre skiljetecknen och kommer sålunda ofta ur\nen vers in i en annan, utan att den redan fullkomnade blir såsom sådan\nför örat angifven. Detta sätt att deklamera är utan allt tvifvel\noriktigt, såvida det ensidigt afser tankegången i ett skaldestycke\nallena och icke tillika harmonien.\n\nGehöret kan visserligen likasom tanken behålla i minnet en fordran af\nnågot, som bör följa och som dröjer; men båda förbryllas de lätt af ett\nöfverskott, som påtrugas dem. Om man därföre med gehör för versens\nharmoniska princip hör någon, som deklamerar utan att med en pauserande\nmodifikation i rösten ge till känna, när versen fyllt sitt mått, så\nerfar ens öra samma obehagliga oreda som ens tanke, när någon\nfortsätter en mening liksom förbi dess punkt. Det är således en klar\nsak, att, om samma mening löper genom flere verser, tanken, som utan\noreda kan vänta ett påföljande, alldeles icke fordrar en så uteslutande\noch ögonblicklig tillfredsställelse, att det ju ej vore orätt att för\nden påbörda örat ett tillskott af takter, dem det ej under sin en gång\ngifna harmoniska åskådnings lagar kan försmälta och ordna. Att örat å\nsin sida kan fördraga pauser, där tanken fordrar dem, ser man däraf,\natt, om än en menings slut markeras inom versen, detsamma ändå på intet\nvis förlorar tråden af versens harmoniska lopp, utan inom sig mäter det\nbristande och är tillfredsställdt, då det blifvit tillagdt. Örat och\ntanken hafva i dessa afseenden samma natur och böra äga samma\nprerogativer, så att det är lika orätt att för meningens skull icke\nmarkera slutet af en vers, som att för versens fyllnad löpa öfver en\npunkt inom den utan att antyda öfvergången ur en mening i en annan.\n\nDet kunde lätt genom tusende exempel ådagaläggas, hvilken förvirring i\nall harmoni en deklamation, sådan som den här klandrade, åstadkommer.\nDen ursprungliga versformen kan därigenom upplösas i otaliga\nmissljudande sammanställningar af heterogena verser, såsom t.ex.\nföljande hexametrar:\n\n    Utan att ana försåt han sof på blommorna. Ormen\n    Låg och dolde sitt gift bland dessa. Skyddande gudar!\n    Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden? I allmakt\n    Styren I dock jorden. Han dog förlåten af eder.\n\n    Se här:\n\n    _Ormen låg och dolde sitt gift bland dessa.\n                                           Skyddande gudar!_\n\nDär äro genast de båda sista raderna af det så kallade sapfiska\nversslaget.\n\nVidare börjas en dylik strof med det följande:\n\n    _Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden?_\n\nOch än ytterligare fås af nästa mening en fullständig vers till tredje\nraden af en alceisk strof:\n\n    _I allmakt styren I dock jorden_. -- o.s.v.\n\nI flere af de moderna språken har man genom rimslut markerat för\ngehöret de punkter (att bruka denna bild), då detsamma haft att börja\nliksom en ny mening. Rimmens betydelse är således likaså lätt insedd,\nsom den är stor i språk, hvarest tonvikten och den däraf bestämda\novillkorligheten i harmonien icke är nog skarpt uttryckt.\n\nDet är icke heller för en blott yttre prydnads skull, som man infört\nbruket att skrifva och trycka hvarje vers för sig; seden grundar sig på\nen riktig uppfattning af versernas harmoniska individualitet. Ty ehuru\nen vers icke blott i afseende å den däri uttryckta tanken, utan äfven\nhvad harmonien angår, står till ett föregående och efterföljande i ett\nförhållande, som kan sträcka sig vida längre än till den strof allena,\ni hvilken versen ingredierar, så utgör densamma likväl tillika ett så\nbestämdt i sig slutet helt, att dess enskilta väsende på intet vis får\nlämnas outtryckt. Utan denna individuella natur hos de förbundna\nverserna kan ingen harmoni i det hela uppstå, och man ser häri liksom i\nallt annat, att ju mer harmoni det allmänna uttrycker, dess mer\nbestämma sig till sin form alla de enskildheter, af hvilka detsamma\nbestår.\n\nOftast ser man författare, ledda af örats och tankens korresponderande\nfordringar, söka inrätta verserna så, att någon afdelning af meningen\nslutar sig vid slutet af hvarje vers; detta är visserligen bra i sig\nsjälft och såvida det ej gör intrång i andra lagar; det är också ett\nverkligt fel, om tanken utan själfbestämda pauser jämt och ständigt\nspringer öfver ur en vers i en annan; men huru än förhållandet må vara,\ngäller dock den regel, här uppgifvits, för deklamationen framför alla\nandra konsiderationer. Det är äfven en naturlig sak, att, då skalden\ntänkt sig och uttryckt meningen under en bestämd metrisk form, denna\nockså bör bibehållas och antydas af den, som deklamerar. Såsom exempel\npå tankens lätthet att behålla reda, om än en väntad sats dröjer, kan\nman anföra det intresse, hvarmed en finsk runa afväntas ur dess\nförfattares mun, och den klarhet, hvarmed en sådan, halfsats för\nhalfsats, uppfattas. Det är bekant, att runoförfattaren, då han känner\nsig inspirerad, sätter sig ned, fattar en annan person i händerna och\nbörjar gnola sin runa vers för vers, hvarvid enhvar af denne hans\nmedhjälpare måste upprepas, innan den nästa följer. Då nu satserna i en\nfinsk runa ofta genomlöpa flere sådana verser, kan man lätt föreställa\nsig, hur länge det skall draga ut på tiden, förrän en mening är fullt\nuttryckt, och huru skarpt isolerade alla verser skola visa sig,\nförhållandet af tankarna må vara hvilket som helst. Likväl löper ingen\nrunosångare fara att missförstås ens af den mest obildade åhörare. Icke\nheller kan han utan öfverdrift trötta genom hvilan mellan satsernas\nkombinering, emedan han för hvarje paus ger åhöraren något fullbildadt,\nåtminstone hvad harmonien beträffar. Samma fall äger rum, ehuru i något\nmindre mån, vid vår sång, där väl ingen skulle få infallet att\nöfverhoppa kadensens längd för att hastigare kunna komplettera en till\nhälften antydd sats.\n\nHvad som ofvanföre blifvit sagdt beträffande det ljudeliga uppläsandet\naf poesi gäller naturligtvis äfven för den, som för sig själf med en\nblott inbillad deklamation genomgår ett skaldestycke. Skulle någon ha\nden vanan att därvid fästa sig blott vid interpunkteringen, så kan han\nvara öfvertygad om att han antingen saknar gehör eller genom en ovana\nsjälfmant beröfvar sig den njutning, harmonien af en på naturliga\nprinciper byggd meter i sin förmälning med tanken skänker.\n\n\n\n\nEN ANMÄRKNING.\n\n\nDet är ett tämmeligen allmänt vedertaget uttryck vid karakteriserandet\naf konstnärns förhållande till naturen, att den förre förädlar den\nsenare. Detta förädla härflyter ofta ur missförstånd i uppfattningen af\nsaken, men ger än oftare anledning till ett dylikt. Man kan nämligen\nlätt falla i den öfvertygelse, att naturen sådan den är, verkligheten,\nvore något konsten underordnadt, som behöfde tillsatsen af ett ädlare,\ni konstnärns enskilda väsende nedlagdt moment för att adlas till\nskönhet och bli ett föremål af konstvärde. Från en slik öfvertygelse är\nvägen kort till utmönstrandet af vissa så kallade naturens lägre\nklasser ur konstens område, äfvensom till försöken att förmedelst\npåfästandet af för dem främmande, men konventionellt ädla attributer\nåter rädda dem från en sådan förtappelse. Man skall finna många exempel\npå hvardera af dessa förvillelser.\n\nVore det möjligt, att konstnärn skulle i ordets egentliga mening\nförädla verkligheten, så borde den genom honom lyftas till någon utom\ndess idé liggande fullkomlighet, ty hvarje annan äger den i sig redan\nförut. Men i detta fall skulle resultatet bli motsatsen af konst, bli\nonatur. Långt ifrån att kunna förädla verkligheten, har konstnärn sin\nadel genom den och är dess mera stor, ju klarare han ser och kan återge\ndess skönhet. Så är målningen af naturens både yttre och intellektuella\nfenomener skön, i den mån dessa i sin väsentlighet återgifvas, icke i\nden mån de smyckas med utom dem sökta prydnader. Väl kan ett gifvet\nindividuellt föremål under konstnärns hand skenbart förskönas, såsom\nt.ex. ett porträtt göras vackrare än dess original; men likvisst kan\nman ej i egentlig mening säga, att föremålet blifvit förädladt, såvida\nmålaren, om han icke träffat likheten, gått utom och liksom lämnat\nföremålet, och om han träffat den åter, icke tillagt föremålet några\ndrag, som det icke ägde, utan blott förklarat dess skönhet, det är,\nlåtit den framstå oskymd och obortblandad af störande oegentligheter.\nDet är en lätt konst att smycka, såsom t.ex. att dikta på norden\nsminket af hela söderns rikedom; att förädla är omöjligt, att förklara\när konstens yttersta och högsta uppgift. Men att förklara vill säga\ndetsamma som att låta det rent verkliga framstå, befriadt från det\noväsentliga, det icke nödvändiga, eller också att underordna det så,\natt dess villkorlighet blir synbar och icke distraherar.\n\n\n\n\nOM PARODIEN.\n\n\n\"Parodien\", säger Thorild, \"är konsten att förvända allt, hvad förvändas\nkan; det är således konsten att göra det höga till lågt, det sköna till\nfult, ordning till förvirring och visheten till vanvett.\"\n\nBetrakta vi nu, hvarigenom parodien i denna mening (ty vi måste redan\npå förhand betinga äfven en annan betydelse hos parodien) verkställer\ndetta förvändande, så finna vi lätt, att det sker därigenom, att den\nsammanför, hvad som ej hör tillsamman, korteligen, fogar missljud till\ndet harmoniska. Om man t.ex. insätter några förvirrade noter i en sonat\naf Mozart, om man på en madonna af Rafael målar ullvantar, o.s.v., så\nhar man parodierat dessa Mozarts och Rafaels skapelser. Thorild menar,\natt parodien i sin natur endast kan riktas mot det _mest höga_. Att han\nhär menar parodien, betraktad _blott_ såsom _förvändande_, synes klart;\noch i detta afseende är hans påstående sant, likväl med det villkor,\natt han med det mest höga förstått det harmoniska i hvad uppenbarelse\nsom helst; ty eljest finnes i grader af ren uppenbarelse, från grodan\ntill människan, från tiggaren till konungen och Gud själf, ingen grad,\nsom ej kan på förutnämnda sätt af parodien anfäktas. Att parodien åter\nendast kan antasta det harmoniska med framgång, kommer däraf, att blott\ndet harmoniska kan i synlig måtto förstöras genom infogade missljud, då\ndäremot det oharmoniska redan i sitt väsende innebär det, som parodien\nsåsom förstörande vill åstadkomma. Här må man icke förbise en\ndubbelhet, som tyckes ligga i parodien, i denna betydelse tagen, ehuru\ndenna dubbelhet visserligen är mera skenbar än verklig. Att nämligen\nsmutsa det höga med tillsatsen af det låga väcker harm, att förputsa\ndet lägre med det högres tillhörigheter kan väcka löje. Dock är, såsom\nredan sades, denna skillnad icke grundad i sakens natur; den har\nfastmer sin orsak i vårt sätt att uppfatta. Vi se af all harmoni, såsom\nnaturligt är, först den mest förklarade, och ju högre därföre ett\nväsende är, det vill säga, ju mera dess harmoni är förklarad, desto\nmera är det oss heligt, dyrbart och okränkeligt. Men då äfven i det\nminsta, som rent och utan förvridning är sin idé, en harmoni måste\nfinnas och det icke kan vara så mycket graden af harmoni som icke mer\ndess väsende, som är oss heligt, följer, att om denna i det rena lägsta\nuttalade samklang vore oss förklarad, vi äfven med samma slags harm\nskulle se detta förvrängas.\n\nOm nu parodien tages i denna bemärkelse, så är det tydligt, att ingen\nkonst kan vara lättare än konsten att parodiera. Ty då all skönhet och\nhöghet i uppenbarelser består i den följd af ackorderande lagar, de\nuttrycka, så ser hvar och en, huru störande äfven den minsta rubbning\nmåste inverka på det hela såsom fenomen. Och hvem har icke i sitt våld\natt rubba ordning och öfverträda lag, om han ej känner det rätta, eller\nom han ej respekterar detsamma? Med skäl stämplar därföre Thorild\nparodien, hvilken han blott uppfattat såsom förvändande, med\nfördömelsens märke. Den är ett lögnens försök att göra allt till sin\nlike, ett oskäligt och djuriskt stormande mot föremål, hvars adel icke\nsenteras, ett uppenbart mordanslag mot produktioner af skönhet och\nhelgd.\n\nNu uppstår den frågan: Kan det harmoniska, det sköna till sin\nväsentlighet nås och förstöras af en sådan parodi, eller kan det i\nsjälfva verket parodieras? Det är naturligt, att såsom ens jordiska lif\nkan utsläckas af mördarens dolk och såsom hvarje konststycke kan\nkrossas eller brännas, så kan ock hvarje synlig produktion af skönhet\noch regel genom parodiens vrängningar göras oförnimmelig. Men lika\nnaturligt är det, att, såsom lifvet till sitt väsende är oberoende af\ndolk och svärd, också det harmoniska i sig själft icke subordinerar\nunder det parodiska förvändandet. Parodien kan således, då den angriper\ndet sköna och höga, endast förstöra medlet, hvarigenom detsamma gjorts\nför oss förnimmeligt och blifvit en jordens egendom ifrån att blott\nvara himmelens, den kan alldeles icke med förstöring drabba det sköna\noch höga själft. Vi se detta tydligt däraf, att vår inbillningskraft i\nsin fulla verksamhet alltid kan återkalla en varseblifven produkt af\nskönhet, hvilka öden som helst vi än sett öfvergå densamma, och alltid\nåterkallar den i sin ursprungliga glans, obefläckad af de förändringar,\nyttre omständigheter åstadkommit. Om vi t.ex. sett en madonnabild i sin\ngloria och densamma sedan visades oss förvrängd genom några\nmissfosterlika drag, så vore det dock i den rena inbillningskraftens\nmakt att supplera de ursprungliga dragen i de tillsattas ställe och\nsålunda betrakta parodistens streck som lika många smutsfläckar utan\negentlig inverkan och betydelse. Så skulle vidare, om någon företoge\nsig att stympa, sarga och vränga skildringarna i Homers Iliad, man\ntusende gånger kunna studera denna orimliga produkt från pärm till pärm\nutan att därigenom i ringaste mån störas i den njutning, läsningen af\nett äkta exemplar af Iliaden erbjuder. Parodien i sin oskälighet (och\noskälig är den alltid, då den angriper det harmoniska) kan därföre\nblott skymma skönheten och rycka den undan våra ögon, men aldrig\ninverka på dess väsende så, att inflickade oljud skulle förmäla sig med\ndet harmoniska och icke kunna utjagas och lämnas åt förtappelsen.\nDärföre är också parodien, i denna mening tagen, ett oting, såsom\nsådant utan betydelse och fullkomligt utan annan än fientlig relation\ntill harmoni och skönhet.\n\nMen det gifves ett annat slag af parodi, i strängare mening det enda,\nsom borde så benämnas, hvilket i likhet med dess syster, komedien, med\nobestridliga anspråk sluter sig till de sköna konsternas ring och\nantyder ett för dem alla gemensamt ursprung, skådningen af harmoni.\n\nHvarje ren individualitet är en af den Högstes uppenbarelseformer och,\nsåsom sådan, ren skönhet, det är, ren förmälning af enhet och mångfald.\nDet finnes således i hela naturen icke ett ting, som ej, såvida det är\nen Guds uppenbarelse, är skönt och honom tillhörigt. Men i motsats till\nren individualitet sätter jag rent maner, som är en individualitetens\nuppenbarelseform genom själfbestämning. Ty såsom individen i sitt\nvarande i Gud har sin gudalikhet, har han i sitt själfvarande en\nlockelse att verka gudalikt. Men såvidt detta själfvarande innebär en\nsöndring, är det klart, att dess produkt skall röja sig som härmning,\nej som verklighet. En sådan produkt kallar Thorild liklighet i motsats\nmot likhet; här må den, med afseende å ämnet, som rör skönhet och konst\nnärmare än sanning och vetenskap, benämnas maner i motsats mot stil. --\nNågon väckte i ett sällskap fråga om huru man borde hålla sina armar\nför att ej, som det händer mången, synas vara besvärad af dem; flere\nförslag gåfvos och förkastades; sluteligen inföll ett fruntimmer: \"Man\nbör alldeles icke hålla dem.\" Förslaget var likaså godt och sant som\nursprunget ur en riktig uppfattning af skillnaden mellan maner och\nstil.\n\nDet är ett sådant maner, hvarhelst det må uppenbara sig, som påkallar\nparodien. Visserligen innebär maner alltid och redan i sig själft en\ndisharmoni; men denna är ofta så maskerad, att det fordras det finaste\ngehör för det sköna att upptäcka densamma, och parodien visar sig\ndärföre alltid befryndad med skönheten, då hon upptäcker dess motsats\noch vet att göra den märkbar genom att utveckla den till ett mera\nbestämdt uttryck. Parodien i sin ädlare betydelse är sålunda ett\ndrifhus för manerets grimaser, där de, lika ogräsplantor, som i grodden\nsvårligen kunna urskiljas från de äkta, växa opp och utbilda sin\nverkeliga karaktär. Därföre, då parodien, sådan den af Thorild\nbetraktades, nämligen såsom angripande det harmoniska, grundade sin\ntillvaro på förstöring, har den i sin rätta egenskap som en skönhetens\ntjänare till föremål att befordra de i ett föremål liggande\ndisharmoniska potensernas flor och tillväxt, till dess att de röja sin\nnatur och spränga de skenbara banden af harmoni, som sammanhållit dem\noch dolt deras sanna väsende. Parodien såsom rent förvändande\nframbringar alltid en olikhet af det föremål, den anfaller, då den åter\nsåsom en manerets tuktomästare åstadkommer något, som omisskänneligt\nliknar det parodierade och endast är utveckladt till en skarpare\nkaraktär.\n\nSå länge det yttre uttrycket är fullt af en inre bestämmande anda och\naf den har sin förklaring, är det skönt, harmoniskt och rättast sagdt\nnaturligt; fult och onaturligt åter är det, ehvar det må visa sig, så\nsnart andan är borta, som gjort detsamma nödvändigt. Men allt maner har\nsin grund i en individs rätta och sanna sensation af skönheten i ett\nnaturligt uttryck och samma individs orätta och vanskliga lust att\nsjälf producera ett dylikt uttryck, oaktadt hans natur nekar att fylla\ndet med anda och kraft. Man må exempelvis föreställa sig ett idealiskt\nbarn; nödvändigt måste hos detsamma allt, dess joller, dess oskuld,\ndess sätt, böjelser, lekar, m.m., bära stämpeln af ren skönhet; men låt\nen yngling, förtjust af det ädla och naturliga i barnets väsende,\nförsöka att själf bli medelpunkt för dylika skönheter: hans joller\nskall bli pladder, hans oskuld fånighet, med ett ord, hela hans uttryck\nett maner. Och hvarföre? Därföre att hans individualitet måste på sin\npunkt af utveckling naturligt hafva helt andra uttryck af skönhet och\nhan själf vill hafva dem naturen honom nekar.\n\nDet är helt och hållet ur denna synpunkt, som t.ex. en karaktär, sådan\nsom Don Quixote, varit parodiabel och gifvit ämne till ett af de\nsannaste och ädlaste konststycken, världen äger. Man har hört\nförfattare, äfven af utmärktaste rang, kalla denna komposition en\nparodi på riddarandan och medeltidens fabellika heroism; men huru\nförhastadt hafva icke dessa bedömt Cervantes och hans mening. Det är\nicke riddartiden i sin lefvande företeelse, han parodierar, icke en\nskön och individuell uppenbarelseform för det eviga och högsta, utan\ntvärtom en från sin bestämmelse lösryckt individs vanmäktiga försök att\nreproducera skönhetsformer, som tjusat honom, men icke mer kunna finnas\ntillsamman med de nya, dem såväl han som hans samtid i följd af natur\noch utveckling födt och bort föda. Å ena sidan synes därföre Don\nQuixote, genom sitt mot Gud och natur upproriska, själfmäktiga\nsträfvande, såsom en dåre i sin klokhet, en svag och löjlig fantast i\nsin kraft; å andra sidan åter visar han sig, genom den dyrkan för det\nstora och sköna, som födt hans svärmerier, såsom, man kunde säga det,\nvis i sitt vanvett och i sin svaghet ädel och beklagansvärd. I slutet\naf sin roman karakteriserar Cervantes själf på det mest härliga och\nträffande sätt sin skapelse. då han låter Don Quixote döende vakna ur\nsin förvillelse och, glad och hög i sin inskränkta, men sanna värld,\nlämna åt förtappelsen den värld, som lyste för honom så bländande, men\nvar ett missfoster af hans egen lösryckta och vilseirrande fantasi.\n\nVi hafva med flit uppehållit oss så länge vid detta stycke, emedan vi\nanse Don Quixote för den renaste och mest storartade parodi,\nlitteraturen äger, och emedan hans karaktär förklarar och förklaras af\ndet exempel, vi straxt ofvanföre uppställde för att antyda, huru\nvanskligt hvarje försök är att med själfviljans kraft framkalla\nskönheter i likhet med dem, naturen danat och ensam är mäktig att dana.\n\nAlldeles på samma vis, som en individ kan röja maner i sitt sätt och\nsitt tänkesätt, kan äfven en annan hopdikta en mängd andelösa former,\nen skatt af maner, och försöka koncentrera dem kring ett historiskt\neller icke historiskt namn, en supponerad och namngifven medelpunkt,\nsom af dem likväl icke till någon väsentlighet bestämmes. Häraf\nuppkomma alla dessa dygde-, hjälte- och vishetsmönster jämte deras\nmotsatser, dem man så ofta ser i dikter och som äga allt utom en\nindividualitet, till hvilken deras yttringssätt kunna hänföras och ur\nhvars egendomliga anda de kunna få sin förklaring och sin betydelse.\nDet är dock ögonskenligt den skillnad emellan en individ, som röjer\nmaner, och en sammanförd massa af maner, som är ärnad att föreställa en\nindivid, att den förra aldrig kan helt och hållet upplösas till\nmotsägelser och intet, såvida han nödvändigt, såsom en skapelse af den\nHögste, måste äga något, som är sant naturligt, den senare däremot,\nnämligen den kring ett tomt intet koncentrerade massan af maner, kan,\nlik en hop agnar, af den minsta vindfläkt förspridas i rymden och\nförstöras. Huru litet abstrakta, från all inre bestämning lösryckta\nhandlingar betyda och huru litet de i allmänhet måla och bestämma den\npersons individualitet, till hvilken de mekaniskt hänföras, se vi\nklarast i det förhållande af lifvet, då vårt väsende lifligast söker,\nfordrar och genomskådar en ren individualitet, i kärleken. Hvilka\nfolianter af anmärkta bragder, af nakna loftal, af beskrifna\nfullkomligheter kunde väl tillägga en person en adel, som ej skulle\nförsvinna lik en rök mot den, som ett enda ögonkast af kärleken hos\nhonom varseblir och dyrkar? Eller ifall, vid frågan om att välja ett\nföremål för sin tillgifvenhet, en människa skulle blott göra afseende\npå fördelaktiga allmänna omdömen om en i öfrigt obekante person och tro\nsig i anledning af de granna drag, man tillägger densamma, kunna skänka\nhonom kärlek, huru djupt vore honom ej i villfarelse och huru lätt\nkunde hon icke i honom möta en individualitet, till hvilken inga\nbevekelsegrunder i världen skulle kunna förmå henne att sluta sig?\nHäraf synes, att genom blotta skildringen af handlingar, utan att deras\ninre fyllande princip är uppfattad och klarligen antydd, ingen\npersonlighet kan göras förnimmelig. Men när nu, såsom fallet ofta är,\nen person göres till ett namngifvet substrat för en dylik skildring och\när till alla delar obestämd och obestämmande, så framstår han såsom en\nsammanfattning af idel maner, och hvarje föreställning om honom blir\nrimlig: Han är att betraktas såsom ett falskt mynt, som i själfva\nverket icke äger det ringaste värde och just därföre med lika rimlighet\nkan stämplas på hvilken summa som helst. Om därföre fabrikanten af ett\nslikt mynt ger detsamma en hög och viktig valör och framställer det som\näkta, så kommer parodisten och icke blott erkänner denna valör, utan\nförhöjer den och antar flere andra och gör myntet därigenom till en\nmera åskådlig löjlighet, utan att han genom sin åtgärd kunnat bryta\nemot någon regel, där en sådan icke funnits, eller verka någon\nförstöring, där intet fanns att förstöra.\n\nDet är således mot maneret, mot det arbiträra, onaturliga, icke\ninspirerade, som parodien spelar med all oskuld och utan att förstöra\nannat än det, som i sig själft innebär en förstöring och som desto\nögonskenligare upphäfves, ju mer det befordras.\n\nSluteligen må den fråga uppkastas: Kan en skönhet födas i tiden så\nfullkomlig, att den ej just genom sin egenskap af att vara individuell\noch i tiden förgänglig innehåller en brist, som gör den till ett\nrimligt föremål för parodien?\n\nDå t.ex. ett barn, huru idealiskt det än må vara, icke får evigt\nförblifva barn, utan kan och måste lossa sig ur barndomens bestämningar\noch bli yngling, månne icke dessa bestämningar, som för utvecklingen af\nett mera förklaradt lif måste falla, äro brister, äro något\nvillkorligt, manerartadt, som vålla, att äfven det idealiska barnet kan\ngöra en parodi möjlig? Utan tvifvel äro alla barnets förgängliga\nuttryck, för sig tagna, brister; men de äro det blott för sig tagna; ty\nhos barnet äro de fullkomligheter. Gör blott dessa uttryck lösa från\nväsendet, och hvart och ett af dem är ett maner, som kan parodieras och\nförintas; men försök ej att förlöjliga personen, i hvilken de framstå\nsom skönheter, genom att parodiera dem särskilda; personen blir evigt\nouppnådd och träffas icke. Väl har hvarje ren individualitet sin\nfortgång i tiden till högre och högre förklaring; men den fortgår icke\nsåsom ofullkomlig på hvarje punkt af banan, utan såsom alltid\nfullkomlig på den punkt, där den är. Och vore icke detta fallet, så\nskulle Gud, såsom sig uppenbarande, evigt vara ofullkomlig och aldrig\nträffa sig själf. Men om nu konstnären kan fånga den framspirande äkta\nindividualiteten i någon punkt af dess utveckling och fängsla den vid\nduken, marmorn, tonen eller ordet, så ger han åt evigheten en skapelse,\nsom väl alltid blommar, men aldrig förblommar, som alltid pekar mot en\nhögre förklaring, men aldrig blir ofullkomlig i sin. Och sålunda\nframstå skönheter, som gifva parodien blott ljus och kraft att uppsöka\noch förstöra det, som ej är dem likt, och mänskligheten den tröstande\nlärdom, att väl mycket kan finnas i världen att skratta åt, men också\nmycket, som påkallar endast välsignelse och dyrkan.\n\n\n\n\nFÖRSÖK TILL EN NATURALHISTORISK BESKRIFNING ÖFVER DEN POETISKA ÖRNEN.\n\n\n\nFÖRORD.\n\n\nDå våra naturalhistorici med så mycken både ifver och framgång bemödat\nsig om att kunna lämna en utförlig skildring af örnsläktets arter och\negenheter, är det i sanning oförklarligt, huru de förbisett en hel\nhälft af detsamma, kanske mindre rik på upptäckta species, men säkert i\nvetenskapligt afseende lika karakteristisk, stor och viktig som den\nhittills med så lifligt intresse behandlade andra delen. Efter\nförfattarens tanke borde nämligen örnarne indelas i: 1:o de\n_prosaiska_, sådane de finnas i vår vanliga värld, och 2:o de\n_poetiska_, sådane som skalden ser dem i diktens regioner. Icke så, som\nskulle uppgifter angående de senare alldeles brista, de sakna blott\nsystem och ordning. Att samla hvad till upplysning om deras natur,\nspridt och blott lätt utkastadt, förefinnes i våra skalders arbeten\nskall bli föremålet för denna afhandling. Beklagas måste, att\nuppgifterna i detta afseende äro dels ofullständiga, dels olika hos\nolika författare. Så har t.ex. blott _Aqvila poetica vulgaris_ för\nbristande källor kunnat med någon mera tillfredsställande utförlighet\nbeskrifvas. De många andra arter af detta släkte, som finnas uppgifna,\nomnämnas nästan blott i förbiflygande utan någon närmare och egentlig\nkarakteristik. Otroligt svårt har det varit att söka ut det rätta bland\nen mängd skiljaktiga meningar, som också i det ringa förrådet af\nuppgifter icke underlåtit att insmyga sig. Härvid har jag dock alltid\ntrott mig göra rättast i att följa de nyaste källorna, dels emedan\ndessa varit de mest rikhaltiga, dels också därföre att tiden vanligen\nläker sår äfven i vetenskapligt afseende, d.v.s. rättar hvad förut\nblifvit framställdt stympadt och förvridet. Härvid må äfven icke lämnas\nonämnd den berömliga flit, våra yngre skalder framför de äldre börjat\nvisa i allt, hvad som angår örnens naturalhistoria. Ja, jag kan tryggt\nsäga, att bland tio af dem icke en skall finnas, som ej gifvit\nintressanta såväl speciella som allmänna bidrag till den konungsliga\nfågelns närmare kännedom.\n\nJämte det jag ber om den benägne läsarens öfverseende med det\nbristfälliga i detta mitt försök, såsom varande det första i sitt slag,\nfår jag med saknad nämna, att mången ofullkomlighet i mitt arbete\nkunnat afhjälpas, om jag blott haft tillgång till flere verk i ämnet,\nen fördel, som jag såsom mången annan fått uppoffra åt den olyckliga\nbranden natten mellan den 4 och 5 september, hvarvid de flesta\nhithörande böcker gingo förlorade.\n\n\n\n_Aqvila poetica. (Den poetiska örnen)._\n\nInnan jag företager beskrifningen om detta örnslag, måste jag\nvederlägga en skadlig fördom, som sedan Spegels tid varit rådande och\nmer och mindre förvirrande inverkat på yngre skalder vid deras\nföreställningar om detsamma. Det ser nämligen ut, som om de lånat vissa\nuppgifter af honom angående den poetiska örnen, ehuru den, som han\nbeskrifver, uppenbarligen mera närmar sig till den prosaiska; så säger\nhan i sitt arbete Gnids verk och hvila:\n\n    \"När jag nu vidare vill upp i luften titta,\n    Tå ser jag här och ther the många fåglar sitta;\n    Men ingen ser jag dock så högt som örnen fara,\n    Som ock förthenskull sägs en fåglekonung vara;\n    Sitt näste gör han helst på klippors branta tinnar,\n    Och koxar vida kring hvar han en åtel finner.\n    Han lärer ungarna thet varma blodet supa,\n    Se upp mot solens höjd och ned i dälder djupa. --\n    -- -- -- -- --\n    -- Jag vet ej säga mer, men hvad som eljest felar\n    Om örnens egenskap, thet Plinius meddelar.\"\n\n    [Plinius Nat. Histor. libr. X. c. 5.]\n\nHvem ville väl mer vid närmare eftersinnande betvifla, hvilken örn\nSpegel menar? Stämmer ej hans beskrifning in med alla prosaiska\nnaturforskares, såsom han också citerar Plinius? Hvilken olikhet\nemellan denna och den verkeliga poetiska örnen, enligt allt hvad man af\nde trovärdigaste uppgifter kan sluta! Spegels örn t.ex. bygger näste på\nbranta klippor, den poetiska örnen däremot uppföder sina ungar i vagga;\nSpegels föder sig af åtel, den poetiska äter intet annat än ljus;\nSpegels super blod, den poetiska dricker endast eld och eter, hvilket\nallt med tillförlitliga bevis i det följande skall bestyrkas. Det är\nsåledes obestridligt, att den Spegelska örnen utgör åtminstone ett\nmellansläkte, såframt ej det sannolikaste är, att den värde författaren\nbeskrifvit den verkliga prosaiska. Emellertid hafva nyare skalder,\nmissledda af diagnosen, användt flere af de Spegelska kännetecknen\näfven på den poetiska örnen, till icke ringa förvirring både för\nvetenskapen och den systematiska forskaren. Så t.ex. omnämna en del\nskalder, att örnen allenast blickar opp mot solen, medan åter andra\npåstå, att han bor i solen, går till solen, sveder vingarna i solen,\no.s.v. -- För min del vore jag fallen för att antaga en Aqvila\nSpegeliana, åtminstone tills ytterligare uppgifter hunnit samlas, och\natt låta densamma bilda ett särskildt eller ett mellansläkte, hvars\nnärmare beskrifning den benägne läsaren kan få inhämta ur hans ofvan\nciterade arbete. Och nu må skridas till utvecklingen af vårt speciella\nämne, till beskrifningen af den egentliga poetiska örnen, hvarvid först\nkommer i betraktande:\n\n\n\n_Aqvila poetica vulgaris. (Den allmänna poetiska örnen).\n\nBeskrifning._\n\nDenna örn är vingstark och har en luftig kropp. Så säger Sondén i sina\ndikter:\n\n    \"_Som örn han flydde med en luftig kropp_.\"\n\nHela hans yttre har höghetens allvar:\n\n    \"_Hvar skall nu speglas\n    Höghetens allvar,\n    Som af naturens\n    Eviga krafter\n    Gafs åt din daning_?\"\n                    (Euphrosyne).\n\nHan har en särdeles själsstyrka:\n\n    \"Ser du, kring den starka anden\n    Växa alltid starka vingar.\n    Hvad rår örnen väl därför_?\"\n                             (Tegnér).\n\nHans blick är lugn, i synnerhet vid sakta väder:\n\n    \"_Vid vindarnas sus\n    Du (örn) blickar så lugn_.\"\n                (Rudolph i kal. Vinterblommor).\n\nHans klo är senig, men hans näbb mjukare än någon hittills känd\nfågelarts och i sanning till den grad böjlig, att han kan le, såsom det\nheter om honom i visor:\n\n    \"_Men släkten du sett\n    Ren födas till gråt\n    Och sträfva -- belett\n    Det hopp, deras stråt\n    Belyste till grafven_.\"\n                (Rudolph i kal. Vinterbl.).\n\n           _Eller:\n\n    \"Dock under löje\n    Frihetens ädling\n    Skådar föraktligt\n    Masken, som krälar\n    Själfvisk i gruset_.\"\n                   (Euphrosyne).\n\nOftast ser man honom med svedda vingar; så säger Valerius:\n\n    \"_Spädaste örn ej räds att i solen sveda sin vinge_.\"\n\nDet är skada, att tillgång till vidare uppgifter i detta afseende\nbrista. Författaren, som själf ej haft tillfälle att se den allmänna\npoetiska örnen, kan ej heller med egna observationer ersätta det, som\nfelas. Flere och vidsträcktare upplysningar äro dock att tillgå öfver\nhvad i det följande kommer att bli föremål för afhandlingen, nämligen\ndetta örnslags\n\n\n\n_Vistelseort och lefnadssätt_.\n\nSkandinavien är den poetiska örnens hemland. Han bygger och låter ofta\nse sig där. Assar Lindeblad, som omnämner detta, säger sig äfven\ndärföre älska Sverige:\n\n    \"_Jag älskar Sverige, det sköna land_;\n    -- -- -- -- --\n    _Där bygga örnar på bergens topp_.\" etc.\n\nSina ungar uppföder han än i skyn, än på lösa fjällspetsar, dem han\ninredt till vaggor. Så säger Rudolph:\n\n    \"_Dig vaggade storm I skötet af sky_.\"\n\nOch på ett annat ställe:\n\n    \"_På fjällarnas spets,\n    Som vagga dig gaf,\n    Du får ock din graf_.\"\n\nDetta bestyrker äfven Sondén, jämte det han antyder orsaken till örnens\nlust att bygga i höjden, som orden lyda:\n\n    \"_I skyn på branta klippor är mitt bo,\n    Ty jordens låga kryp ej andas där_.\"\n\nMärkvärdig är uppgiften af _Son i Örnskog_ i Helsingfors Morgonblad,\nsom tyckes röja, det örnen någon gång gör bo i furar, såsom det heter i\nhans sång:\n\n    \"_Se så! -- O skuldra, fast sona en granit,\n    Som furans gren med örnens näste ofvan_.\"\n\nDetta är troligen ett misstag, föranledt däraf, att örnar ofta visa sig\ni furutoppar, gungade af stormen, och blott se, utan äfven kunna höra,\natt det är en örn, som gungas. Så säger Rdd uti kalendern Psyche:\n\n    \"_Och stormen, den hördes I furarne gunga\n    En vingstark örn_.\"\n\nDen poetiska örnen kläcker ej sina ungar. De äro ursprungligen till i\nsin fulla utbildning, men sakna lif, till dess de blifvit kysste af\nsolstrålen. Så säger Rudolph:\n\n    \"_Då solen slog opp\n    Sin härliga blick,\n    Den stråle, som först\n    Uppvaknande gick\n    Ur morgonens tjäll,\n    Dig kysste till lif_.\"\n\nÖrnarnes afföda är icke alltid örnar; det händer, att en del af ungarne\nbli svanor; dock uppfostra de alla i samma hus. Så säger Carl i Poetisk\nkalender för 1822:\n\n    \"_Vilda örnar, milda svanor,\n    Syskon i ett enda hus_.\"\n\nDetta låter nästan otroligt, dock talar för sanningen däraf den\nutomordentliga lust till bad, både örnar och svanor röja och som\ntydeligen har sin grund i någon gemensam vana från yngre år och från\nsamma föräldrars hus. Om denna badlust tala flere skalder. Så säger\nEuphrosyne om örnen:\n\n    \"_Att den, som lefver\n    För det omätliga,\n    Måste där bada\n    Glänsande vingen,\n    Vill han i lifvet\n    Stilla sin längtan_.\"\n\nMed henne instämmer Bahr i sina dikter:\n\n    \"_Se, huru örnen flög,\n    Se, hur han sväfvar hög,\n    Stolt af det ädla lopp. -- --\n    Badar i ljusets flod\n    Vingen med lust och mod_.\"\n\nCarl, i Poetisk kalender för 1819, låter svanen säga:\n\n    \"_Vinkad till Apollo genom drömmar,\n    Får jag bada mig i välljuds strömmar_.\" etc.\n\nAllt vittnar för sanningen af ofvan anförda sats. Den poetiska örnens\nföda, den han mera drickande än ätande njuter, är eter, eld, kraft,\nmod, frihet och ljus m.m. Så säger Rudolph:\n\n    \"_I eterns svall\n    Du släckte din törst;\n    Drack kraft och drack mod\n    Och frihet och ljus_.\"\n\nHäri instämmer Dahlgren:\n\n    \"_Under det örnen\n    Längtansfull ilar\n    Upp emot solen\n    För att få dricka\n    Eldens och lifvets\n    Himmelska sötma\n    Ur hennes bröst_.\"\n\nEn Spegelian är i detta fall Ingelman, som skrifver:\n\n    \"_Öfver jorden himlen hänger,\n    Lik en bister örn, som ser\n    På det rädda rofvet ner\n    Och uti snärjande kretsar sig svänger_.\"\n\nHan tyckes nämligen antaga, att örnen lefde af jordiskt rof, hvilket\nhan troligen skall hafva svårt att bevisa.\n\nDen poetiska örnen är ganska seglifvad, dock sätter han genast\nklippingen till, så snart han träffas i vingen, en underrättelse, som\nsäkert är kärkommen för jägare, hvilka kunde stöta på detta ädla djur.\nSå säger Tegnér:\n\n    \"_Och den flyktande tid,\n    Lik en vingskjuten örn,\n    Faller död där bredvid_.\"\n\nFör sanningen af denna uppgift är dock svårt att uteslutande borga, så\nmycket mer som yngre naturforskare synas yrka, att örnen på intet sätt\nkan såras. Det må sen komma af hans luftiga kropp eller af hans höga\nflykt, alltnog, så säger Rudolph:\n\n    \"_Ej pilen dig nått,\n    Försåtet har sändt;\n    Den studsande vändt\n    Från luftiga slott\n    Mot ljusskygga snår\n    Nedstörtad tillbaka_.\"\n\nNågon gång har man äfven sett örnen i stället för vingar betjäna sig af\nskepp för sina färder i luften, och skola dessa fartyg vara till\nkonstruktionen lika de gamla nordiska drakarne. Så säger om honom\nRudolph:\n\n    \"_Sin drake på djupet af glittrande fjord\n    Då lägger den vingstarke kung.\n    Och fastän hon flyr från mörknande jord,\n    Den last kännes icke för tung_.\"\n\n  [Jag har förstått luften med uttrycket: glittrande fjord,\n  ehuru jag är viss på att däremot mycket kan invändas af de\n  prosaiska lastdjur, som vilja taga allt efter ordalydelsen.]\n\nDe nyaste forskningar bestyrka, att den poetiska örnen aldrig kan\nfångas och upphöra att bero af sig själf. Flere uppgifter hos Rudolph\nbestyrka detta; så säger han:\n\n    \"_Du känner ej lag,\n    Som du åt dig själf\n    Ej bjudande gaf_.\"\n\nOch vidare säger han, att till örnens dricka hörde:\n\n    \"_Förakt för det grus,\n    Där krälande slaf,\n    Som snäckan sitt hus,\n    Framsläpar sin lott\n    Af nesa och brott,\n    Som bojornas tvång\n    Förhånande skänkte_.\"\n\nDetta bestyrker --et--, som låter örnen säga:\n\n    \"_Blott där har jag hemmet,\n    Där förr ock det varit_.\"\n\nAllra tydligast yttrar sig dock Sondéns örn:\n\n    \"_Ej svekets snaror, ej försåtets dolk,\n    Ej hatets pil kan hinna luftens drott_.\"\n\nEuphrosyne, som sjunger om _den fångna örnen i bur_, måste därföre\ntagit miste på hela fågelarten, kanske poetiskt kallat en hök eller\nnågon annan fångbar fågel örn. I alla fall förorsakar en sådan lust att\nadla de jordiska föremålen då och då missförstånd, såsom nu är\nhändelsen. Ty hvem, utan den invigde, kan väl tro henne mena annat än\nden verkliga allmänna poetiska örnen, då hon låter sin örn sjunga:\n\n    \"_Ränkfulla snaror\n    Slöto i nesliga\n    Bojor min ungdoms\n    Djärfva förmåga,\n    Ville vid gruset\n    Stänga de höga,\n    De himmelska tankar_.\"\n\nDetta kan man kalla att hafva starkt adlat en hök eller något dylikt\nfjäderfä.\n\nDen poetiska örnen är en konung öfver icke mindre folklika undersåtar\nän någon annan jordisk regents, och hans slott står på så fast\ngrundval, att åtminstone ingen pålning varit nödvändig. Så säger den\nstorsinta Sondénska härskaren:\n\n    \"_Jag konung är för luftens fria folk,\n    På järn, granit och marmor står mitt slott_.\"\n\nVid sina lustfärder till solen begagnar örnen, som sagdt är, dels\nvingar, dels skepp. Stundom täckes han dock göra en promenad dit opp\ntill fots. Så säger Rudolph:\n\n    \"_Men världsögats blick\n    Med kärlek då ler\n    Som förr, när du gick\n    Upp mot det, än ner\n    Till dig_.\" -- --\n\nAngående den poetiska örnens ålder äro uppgifterna ingalunda\nöfverensstämmande. Rudolph själf säger på ett ställe, att \"hans lif är\nen dag\"; på ett annat, att han \"sett släkter födas till gråt.\"\nEuphrosyne säger om sin hök, att han sutit fången från urminnes tider.\nTroligast är, att den poetiska örnen icke är långlifvad.\n\nDenna örn är vidare utomordentligt storsint, högsint, veksint,\ntrånande, trängtande, längtande, stolt, rik, glänsande, full af\nlifvande eld, mäktig och modig, vild och ädel, med mordlust och\nhärjningsbegär, en ättling af gudarnas stam, en argonaut m.m.\n\nUpplyftande som hans lif varit, så är äfven den poetiska örnens död.\nEnsam vill han skiljas hädan, såsom han här lefvat ensam.\n\n    \"_Du lefde, du dör\n    Så ensam. Ej hör\n    Ett öra din suck,\n    Då dödskvalets storm\n    Tungt häfver ditt bröst_.\"\n\nNär han sålunda kreperat, bränns han till aska vid \"hans kungliga väns\nkringstrålande fart.\" Då hvirfla vindarne fram till fjällarnas kam och\n\n    \"_Stämmande in\n    I sfärernas takt,\n    De kväda ned makt\n    En grafsång_\"\n\nför honom, och han har en värld till sin grift,\n\n    \"_Med molnen till stod\n    Och stjärnor till skrift_.\"\n\nSålunda beskrifves hans slut i den Rudolphska Eddan. Otvifvelaktigt\nvore mycket att tilläggas. Det, som är anfördt, torde dock i någon mån\nfylla den lucka, som hittills i detta afseende funnits i ornitologien.\n\nUtom _Aqvila poetica vulgaris_ har författaren haft tillfälle att\ninhämta uppgifter om tre andra arter af den poetiska örnen. Dessa\nuppgifter äro beklagligtvis icke många; det är dock troligt, att vid\nifrigare forskningar och större tillgång på källor bättre resultater ej\nskola uteblifva. De författare, som hvar för sig försett mitt system\nmed en ny art under det poetiska örnsläktet, äro: Tegnér, --et-- i\nkalendern Vinterblommor samt Ingelman.\n\nDen första och förnämsta af dessa arter, så hvad kraft som öfriga\nmeriter angår, är:\n\n\n\n_Aqvila p. chronometer. (Tidens örn)._\n\nEfter allt, hvad det ringa förrådet af källor låtit mig inhämta, har\ningen annan upptäckt eller med ringaste upplysning bestyrkt tillvaron\naf denna härliga art af örnsläktet än Ingelman. Det är synd, att han,\nsom haft tillfälle att observera den väldiga fågeln, lämnat om honom så\nknapphändiga notiser. Intet annat än den stora upptäckten kan urskulda\nhans efterlåtenhet att utförligare utreda densamma. Kanske får man dock\nframdeles hoppas något mer af honom i detta afseende. En fruktan att ej\nförbli den första, som gifvit den lärda världen denna dyrbara gåfva,\nhar troligen föranledt det brådskande i hans uppgifter. Han säger om\nsin örn intet mer än att:\n\n    \"Tidens örn _far opp i ringar,\n    Och hvar ring är ju ett år,\n    Mänskligheten tar han uppå sina vingar,\n    Och hans bana opp mot solen går_.\"\n\nJag har tvekat, om jag skulle benämna denna örnart efter dess\nupptäckare eller låta bli därmed, tills han genom vidsträcktare\nuppgifter mer tillägnat sig äran af sin upptäckt; att jag stannat vid\ndet senare alternativet, hoppas jag skall ursäktas.\n\nDen andra arten är:\n\n\n\n_Aqvila p. Psyche. (Själörn)._\n\nDetta märkvärdiga naturfenomen är upptäckt af Tegnér. Det är en örn med\nfjärilvingar. I landsorterna har jag hört talas om en själ, som\ntroligen är det populära namnet på denna örn. Ingen sade sig hafva sett\ndensamma, utan allt, hvad man om själens skick visste, var supposition\nblott. Så mycket viktigare äro därföre de upplysningar, Tegnér om den\nmeddelar. Så säger han:\n\n    \"_Den arma Psyche, huru än hon svingar,\n    På jorden är en örn -- med fjärilvingar;\n    Men hennes vingar växa i det blå,\n    Där solar flyga, änglaharpor slå_.\"\n\nDet är ganska anmärkningsvärdt, att denna örn med sina små fjärilvingar\nkan svinga omkring och höja sig till det blå för att låta vingarna\nväxa; dock:\n\n    \"_I himmel och på jord finns mer, Horatio,\n    Än er filosofi kan drömma om_.\"\n\nSå säger Shakespeare, och detta ordspråk må man visst lämpa till detta\nfall.\n\nDen tredje arten är:\n\n\n\n_Aqvila p. Stella. (Stjärnörn)._\n\nArten är upptäckt af --et-- och förekommer omnämnd i kalendern\nVinterblommor. -- Dessa fåglar synas till tusendetals på firmamentet\nunder vinternätterna. De kallas af allmogen stjärnor. Ingen före --et--\nhar dock haft tillfälle att få ned någon af dem för att närmare kunna\nutreda, till hvilket fågelslag de höra. Den lärde auktorn lämnar om dem\nockså ingen annan underrättelse, än att de äro eviga och lyftas på\nstarkare vingar än han. Som orden lyda:\n\n    \"_Varen mig hälsade,\n    Eviga stjärnor,\n    I, världsrymdens örnar,\n    Som lyftens på starkare\n    Vingar än jag_.\"\n\nSålunda har jag sökt att på vetenskapens altare offra en skärf. Vid\nbättre tillfälle och med mera utvägar kan i en framtid möjligtvis\nsamlingen ökas.\n\n\n\n\nFRU LENNGREN.\n\n\nDenna författarinna, åt hvars stora skaldegåfva man äfven här önskade\nkunna skatta en gärd, var född _Malmstedt_, i Upsala år 1754, och\ngenomlefde en period i svenska litteraturen, då vitterbeten var tronen\nlika nära som regenten själf och, fostrad af hans händer, uppgrodde med\nen friskhet och liflighet som under ingen annan tid, icke en gång under\nden litterärt revolutionära vid det andra decennium af detta sekel,\nröjts hos densamma. Kellgren och Leopold utvecklade då den poetiska\nförmåga, som hos deras samtida beredde dem anseendet af den svenska\nskaldekonstens jättar; Oxenstjerna, Creutz, Gyllenborg, Lidner m.fl.\ndels hedrade, dels förvärfvade genom sina sånger namn, som öfverlefva\ndem, och Franzén och Bellman, utan likar båda, stämde då toner, dem\ningen tid skall finna öfverträffade. Med många af dessa snillen var fru\nLenngren ej blott umgängesvis bekant, utan äfven förenad genom banden\naf vänskap och den innerligaste aktning. Om man vid ett och annat blad\naf hennes skrifter upptäcker och kan klaga öfver ett menligt inflytande\npå hennes talang af åsikter, som voro tidens och som genom detta\numgänge fingo väg till henne, så är man ur en annan synpunkt förpliktad\natt erkänna, att den gedigenhet, klarhet och hållning, som\nkarakterisera hennes kompositioner, icke blott i allmänhet, utan\nöfverallt, och äga en så ädel del i deras skönhet, utbildats till\nmognad just genom åsikter, inhämtade medelst samma umgänge från samma\ntid. Ty onekligt är, att till konstandans hufvudsakliga fordran då\nhörde en säkert beräknad plan, korrekthet i teckningen och en\nbestämdhet i tanken, som lika litet tålte en abstraktionssats, hvars\nsanning eller osanning af något enda moln i framställningen skymdes,\nsom någon inbillningen mutande bild utan egenskapen att kunna uthärda\nförståndets skarpt logiska pröfning. Häri äger emellan denna och den\ngamla klassiska tidens anda en stor likhet rum; den härstammade också\nfrån Frankrike, där väckt af skalder, som bildat sig efter forntidens\nmönster.\n\nI allmänhet kan man säga, att hvarje skola i konst, så snart dess ton\naf samtiden uppfattas såsom uteslutande sann och ädel, är en farlig\nklippa för en uppgående konstnärstalang. Endast geniet i ordets högsta\nbemärkelse mäktar bryta sig väg förbi den. Det oberoende af en sådan\nskolas didaktiskt stela maner, hvilket i fru Lenngrens dikter visar sig\ni öfvervägande grad, vittnar därföre om författarinnans stora,\nnaturliga anlag, och det så mycket mer, som hon med begreppet var\nbunden vid de antagna och allmänt hyllade formerna och blott genom sitt\nkonstsinnes högre drift gick utom desamma.\n\nDå man, såsom nu är fallet, måste ägna det största loford åt en kvinnas\nlitterära förmåga, kan man taga för afgjordt, att man mötes åtminstone\naf två slags fördomar, hvilka, ehuru visserligen icke allmänna, dock\näro rådande hos ganska många män. Den ena af dessa fördomar hotar\nnärmast den berömmande, den andra åter författarinnan själf. Den ena\ntillhör dem, som tro, att författaretalangen i sin sanna och höga\nbemärkelse är ensamt männernas tillhörighet, och följakteligen måste\nanse hvarje högre loford åt en kvinna skeft och omotiveradt; den andra\när deras, som i sin föreställning nedsätta en författarinna i afseende\nå kvinnligt värde, i den mån de erkänna hennes öfverlägsenhet som geni.\nBägge dessa åsikter äro foster än af en ensidig erfarenhet, än af\nförhastade omdömen. Vi tvifla ej, att det rent vetenskapliga är\nfrämmande för kvinnans väsende, som klarligen ligger känslan och\ninstinkten i högre mening närmare än abstraktionen. Ty näppeligen lär\nman äga bevis på att kvinnan ägt något af ett rent abstrakt vetande,\ndet hon icke eröfrat på mannens område med uppoffrande till fullt\nmotsvarande värde af några sitt väsendes egna, medfödda fördelar. Dock,\nhelt olika är hennes förhållande till konst. Hon behöfver ej utom sin\nkrets söka medel till skapelser af skönhet; om hon blott själf med sin\negen världsuppfattning idealiskt öfvergår i ett konstverk, bär också\ndetta redan stämpeln af ideal.\n\nLättare än mannen, hvars medfödda känsla för oberoende ofta nog kan\nhålla honom skild från sanktionerade skolor i skön konst och ge honom\nåtminstone ett sken af originalitet, snärjes kvinnan af dylika; och\ndäri ligger kanhända orsaken därtill, att så få författarinnor ens\nsynas originella. Men i hvarje konstprodukt, där de icke äro\noriginella, röja de en brist på kvinnlighet, i det att de visa sig där\nhafva sträfvat att genom begrepp blott fängsla vid sitt verk skönheter,\nsom icke varit inneburna hos dem och ur deras egen natur själfmant\nöfvergått i form. Den hos männerna icke ovanliga bäfvan för vittra\nfruntimmer lär väl af det nyss anförda till en del kunna förklaras. De\nälska att studera kvinnan, och hvarje äfven den minsta yttring af\nhennes egendomliga karaktär är för deras reflexioner ett likaså\nlockande som outgrundligt ämne; men de sky att af henne emottaga\nuttänkta lärdomar, rundade begrepp eller konstiga definitioner, emedan\nde i dem ändå aldrig kunna upptäcka och erkänna samma skönhet och höga\nbetydelse, som hennes natur allena i sin renhet för dem uppenbarar. Nu\nförfaller oftast, och man kan säga alltid, en konstnär i en blott och\nbar didaktik genom begrepp, om han ej äger det snille och den sanna\noriginalitet, som förmår fängsla idéer i hans produktioner: är därföre\nkvinnan icke så lottad, blir hon nödvändigt didaktisk och ledes in på\nett fält, där hon minst är hemmastadd och mest vanställes. Är hon åter\nett verkligt geni, så går hon aldrig utom sitt område och är äfven\nunder sin högsta flykt ännu kvinna. Och i detta fall måste hon väl äga\nanspråk på vår innerligaste och mest oinskränkta hyllning.\n\nMen vi komma tillbaka till fru Lenngren. De skrifter, hon efterlämnat,\nhar hon kallat _Skaldeförsök_, ehuru alla i tekniskt afseende äro\nmästerstycken och de flesta, som poetiska skapelser betraktade, äro\noupphinneliga i sitt slag. De äro till sin karaktär af många arter. Man\nträffar ibland dem några, som äro nästan didaktiska, i den mening vi\ntagit detta ord här förut. Dessa måste man skrifva på den tids räkning,\ni hvilken hon lefde; ty de äro främmande för hennes egen naturliga\nfallenhet. De af hennes stycken, som renast återgifva författarinnans\ngrundton, äro af ett naturmålande eller satiriskt lynne. Alla dessa äro\nutmärkta af en lefvande sanning och en naivitet, spelande och oskyldig\nsom naturens egen. Så nära till hvarandra gränsande dessa båda\nskaldeslag än äro och så svårt det är att emellan dem uppdraga en\nbestämd skiljolinje, där de nalkas hvarandra, hafva de dock, sådana de\nframstå i fru Lenngrens dikter, nog mycken inbördes olikhet för att\nkunna särskildt betraktas och bedömas.\n\nTill hennes skarpast markerade satiriska sånger höra t.ex. följande:\n_Det högt förnäma äkta paret, Toaletten, Porträtterna, Kontrasten_, där\nen vissnande ålderdoms och en andryg skröplighets fåfänga målas,\n_Ålderdomströsten_, en aga för den moderliga klemigheten, och _Hans\nNåds morgonsömn_, en framställning af det slags praktlif, som har för\nsin glans att tacka andras obetalda svett och mödor. Dessa äro alla\nganska skarpa och bjärta; men de tyckas vara det liksom utan\nförfattarinnans förvållande. Ty så otvunget och naturligt framträda i\ndem dårskapen och flärden, att de icke synas vara uppsökta, utan\nfastmer hafva själfmant infunnit sig. Man har liknat fru Lenngrens\npensel vid Hogarths, och likheten äger, hvad dessa satirer beträffar,\ntill den grad rum, att flere af dem i vissa drag kunde tjäna som\nförklaringar på några hans taflor. Man skall dock finna, att det\nverkligt sårande, som ofta ligger i Hogarths stycken, är merendels i\nfru Lenngrens nästan bortjollradt af hennes kvinnligt lekande anda. Så\nmycket än dessa satirer vittna om författarinnans snille, är det dock\nicke vår mening att framställa dem isolerade såsom produkter af hennes\nförmåga i dess högsta flykt och älskvärdaste stämning. Visserligen är\nlöjet, äfven det bitande, rent kvinnligt, men det beundras mer än\nälskas, hos hvemhelst det finnes, om det ensamt är det rådande. Röjer\nsig åter därjämte en inre godhet, full af glädje och lefnadslust, så\nförhöjes blott denna godhets intresse genom det satiriska, medan detta\nförsonas och förklaras af det blidare lynnet. Sålunda få fru Lenngrens\nsatirer sin mest intagande betydelse genom den omedelbara\nöfverensstämmelse, i hvilken de stå till hennes mildare kompositioner.\nMan skulle kanske icke så klart se och igenkänna den oskyldiga anda,\nsom gömmer sig i de förra, om man ej i de senare fått göra dess\nnärmaste bekantskap.\n\nDe mest tjusande af hennes stycken gå idyllen nära, ett och annat är en\nverklig idyll. Då hon i sina satirer låter svagheten i människonaturen\nframstå såsom svaghet med dess ömkeliga, löjliga, ibland brottsliga\nresultater, så målar hon åter i sina idylliska stycken en svaghet, som\ngenom sin inneboende treflighet, frid och oskuld är idealisk. Man\ntycker sig å ena sidan genomse och mäta dessa bilders alla små\nönskningar, hela deras lif, och följakteligen stå högt öfver dem; men\nde äro tillika så skönt adlade, också i det obetydliga, att man å den\nandra måste tveka, om ett intressantare uttryck af ren mänsklighet, än\ndet de visa, kan finnas. Författarinnan tycks liksom skämta öfver deras\nböjelser, deras bestyr; men detta skämt förgudar dem tillika. _Den\nglada festen_, -- ett stycke, som utgör, så att säga, en andenyckel till\nalla de öfriga, till fru Lenngrens hela författarelif, visar klarast,\nhvad vi med det nyss anförda menat. Af dylik art, ehuru mindre\nmarkerad, är äfven den naivt hänförande idyllen, som hon kallat _Eklog.\nGrefvinnans besök_, som i friskhet och objektiv sanning fullkomligen\nliknar dessa förenämnda stycken, utgör redan på visst sätt en öfvergång\ntill satirerna. Det är ett beundransvärdt fenomen i hennes dikter, att\nsålunda själen af hennes talang, klart uppenbarad i ett stycke,\ndärifrån strömmar ut genom omärkliga öfvergångar till alla de öfriga,\nså att det hela får likhet med en fulländad organisk skapelse af\nskönhet och lif, hvars högsta betydelse ligger såväl yppad i och för\nsig själf som utgrenad till och afspeglad i en hel mångfald af\nskiftande partier.\n\nDen sats, att konstnärn själf röjes i sina verk, kan till hela sitt\ninnehåll ledas ur fru Lenngrens poetiska samling. Den, som genomläst\nhennes skrifter och ej fått en klar bild af henne själf med hela hennes\nrikedom, skönhet och kvinnliga godhet, har visst icke haft sinnet öppet\nför att sentera deras betydelse och värde. Författarinnans samtida\nvänner, som hade den lyckan att se ej blott hennes sånger, men äfven\nhenne själf, omtala med beundran den harmoni, som rådde mellan\nuttrycket af hennes person i alla dess nyanser och det uttryck, hennes\nskaldestycken bära. Hos henne, säga de, fanns icke ett enda drag, som\nhade med anspråk röjt den vittra författarinnan, icke en tanke, som\nskulle med stolthet eller saknad sett ned på den skenbart inskränkta\nvärld, inom hvilken hon som kvinna var stängd, och velat öfverspringa\ndess gränser. -- Enkel, blygsam och i hög grad huslig, men därjämte glad,\nlekande och kvick, skall hon ej mindre själf trifts i den krets,\nnaturen för hennes kön utstakat, än inom densamma spridt trefnad, frid\noch glädje. Sådan skildras hon af dem, som sett henne; och hvem\nåterfinner ej henne med samma egenskaper och ännu närmare, ännu mer\nförklarad i hennes härliga dikter. Med den djupaste blick i\nmänniskohjärtat och i lifvets förhållanden, tyckes hon vara ett barn\nallenast, för hvars spelande håg försynen öppnat världen som ett\ndockskåp. Så menlöst leder hon och delar sina lekverks fröjder och\nsorger, så menlöst agar hon å en annan sida, att man hos henne ännu\nville igenkänna den jollrande flickan, som än öm, än sträng leker med\nsina beskedliga och obeskedliga dockor. Detta gäller om andan af hennes\npoesi, och ännu är ej mer än ett flyktigt ord nämndt om formen, om\ndensammas tekniska fulländning. Så nära förenade än anda och form äro,\noch så mycket de ömsesidigt bidraga att förhöja hvarandras intresse, så\nkan dock en hög grad af inre skönhet iklädas ett mindre intagande\nyttre, likasom en ädel själ kan äga rum i en icke vällottad kropp. Man\nmåste likväl härvid noggrant iakttaga, att till en idealisk skönhet\nbådas harmonierande skönhet betingas. Det är svårt att säga, om fru\nLenngrens produktioner tjusa mer genom den ena eller den andra af dessa\nbåda delar; så samfödda tyckas i dem idén och dess iklädnad vara.\nHennes stycken likna i detta afseende de talande anleten, där hvarje\ntanke och känsla ögonblickligt afspeglas i naiva, lefvande drag. Hennes\nsånger äga intet af denna klangfulla, en yttre sinnlighet fångande\ndiktion, som förskaffat några senare författares så kallade praktvers\npopularitet; men de äro dock i hög grad melodiska. Hvarje ord af henne\nsmyger sig till den mening, som skall uttryckas, med en ledighet,\negentlighet och mjukhet, som gör det på en gång harmoniskt med den\nstämning, i hvilken läsaren är försatt, och helt och hållet oersättligt\naf hvarje annat. Enkelheten i hennes språk är i följd häraf så stor,\natt enhvar, som icke pröfvat sin förmåga, kunde tycka sig och hvarje\nannan böra vara i stånd att skrifva något dylikt, såvida det ju alltid\nborde falla sig så och icke annorlunda.\n\nDe minst vackra af fru Lenngrens stycken äro skrifna i ballad- och\nromans-tonen. Lyckligtvis äro dessa ganska få och hade utan saknad\nkunnat vara uteslutna ur samlingen af hennes verser. Detta anmärkes\nicke för att afpruta något på den hyllning, som vi i det föregående\nuttalat, en hyllning, som dock visserligen icke upphinner den\nförtjänst, åt hvilken den ägnas, utan blott för att förebygga en möjlig\nbeskyllning för blindhet i afseende å författarinnans svagare sidor och\nföljakteligen för ett vrångt och omotiveradt omdöme äfven öfver hennes\nskönheter. Skulle vår förmåga att uttrycka föreställningar motsvarat\nvår uppfattning af fru Lenngrens alla företräden, så hade\notvifvelaktigt berömmet, långt ifrån att minskas, blifvit både klarare\noch vidsträcktare. Ty med allt skattande åt dagens opinion, vågar man\nbåde hysa och yttra den öfvertygelse, att åt fru Lenngren i en framtid\nskall tilldömas en rang bland svenska författare vida öfver den, hon nu\ni allmänna tonen komparativt innehar. Det är åtminstone säkert, att\nsvenska litteraturen icke kan uppvisa någon så verkligt originell och\npoetisk natur som hon, om man undantager de båda oefterhärmliga\ngenierna Franzén och Bellman. Och då skönheter, som äro foster af sin\ntid och blott af den förstås, med årens och kulturens växling vissna\noch förskjutas, kvarblifva i oförvanskelig ungdom dessa ur naturens\ndjup framsprungna skapelser, som tyckas födda för ingen tid och för all\ntid, och hyllas med så mycket oinskränktare dyrkan, ju flere efemära\nkoryféers fall de öfverlefvat.\n\n\n\n\nSKALDESTYCKEN AF F.M. FRANZÈN\n\nFemte bandet.\n\nBref till red. från H.S.\n\n\nDen, som skrifver detta, är en far för en talrik familj. Hans tid\nförflyter tämmeligen lugnt under uppfyllandet af tjänsteplikter och\nunder föga tyngande omsorger för dem, som ligga hans hjärta närmast.\nRedan i många år har det utgjort hans nöje och ett afbrott i\nenformigheten af hans lif att ägna en timme eller par af aftonstunderna\nåt vår litteratur. Han har därföre småningom samlat omkring sig de\nflesta af våra större författare och läst dem, icke blott af nyfikenhet\natt göra deras bekantskap, utan fastmer af behov att äga dem till\nvänner och sällskap för alltid. Sålunda hafva många bland dem blifvit\nhonom förtrogna och dyrbara, och han har älskat att söka hos dem icke\nså ofta tröst och förströelse vid sorger, af hvilka han icke pröfvat\nstörre, än det tillhör människan att med lugn bära, som icke oftare en\nökad och förädlad glädje, då hans dag varit klar och hans sinne lätt.\n\nFramför andra har jag älskat Franzén. Kanske ligger orsaken till denna\nförkärlek till en del däri, att en stor del af den höga skaldens\nskönaste sånger diktades och utspriddes i min ungdom, då mitt väsende\nvar lättare att anslås och lifligare att knyta band af tillgifvenhet\noch kärlek. Emellertid har mången gång ännu i min ålderdom det fall\ninträffat, att jag vid läsningen eller åhörandet af någon af dessa\nsånger tyckt mig för första gången göra dess verkliga bekantskap, ehuru\njag hundrade gånger förut hört och sett densamma med förtjusning. Jag\nhar i anledning däraf ofta inom mig yrkat en sats, som utan tvifvel\nskall synas mången besynnerlig, men som dock ständigt förekommit mig\nklar och verkelig, den nämligen, att Franzén af alla svenska skalder är\nden, som man har svårast att rätt utgrunda, rätt lära sig känna. Hans\nbekantskap kan därföre i mitt tycke vara gammal och dock med hvarje\ngång, man läser honom, förefalla ny. -- Min herre! Tror ni, att jag\nmenar, att han är inbunden, mörk, höglärd? Mina barnabarn sjunga honom,\nkunna honom. Ett barn, min herre, fattar hans uttryck, smekes af deras\nmilda välljud, fägnas af de enkla bilderna, med ett ord, förstår honom\ni viss mening; men att rätt genomskåda den himmelska oskuld och renhet,\nsom ligger så på ytan som i djupet af hans sånger, därtill fordras\njämte ett barns ofördärfvade själ en lång lefnads samlade vishet, en\nerfarenhet, som pröfvat äfven det bländande i lifvet, och en känsla,\nsom från det öfverspända och affekterade med fördubblad kärlek återgått\ntill den evigt lugna, friska och glada naturen. Jag vet icke, men med\nmängden af andra poemer, dem jag läsit, synes mig förhållandet hafva\nvarit sådant, att jag antingen icke förstått dem alls eller också\nförstått dem alla på en gång helt och hållet, så att de sedan hvarken\nblifvit mig klarare eller kärare, ehuru jag ofta kunnat hälsa på dem\nåter och ofta fägna mig åt deras lärorika och vackra syften. De\nFranzénska visorna däremot har jag för hvarje ny gång förstått bättre,\noch ju klarare mitt eget väsende utvecklat sig, ju trösterikare och\nlugnare mitt inre blifvit, desto djupare motsvarigheter af frid och\nskönhet har jag upptäckt i dem. Jag tror, att det är med dem såsom med\nvåra gamla, äkta sagor, som gläda barnet, lifva ynglingen och motsvara\nmannens djupsinnigaste åsikter af lifvet. Jag ville blott i afseende å\nFranzéns stycken säga skönaste och renaste åsikter. Ser ni, därföre\nanser jag det icke vara någon barnlek att begripa Franzén, ehuru jag\ngärna ser, att mina barn sjunga honom för ro skull, utan menar i\nstället, att ingen förstår och värderar honom rätt, som icke ur en rik\nlefnads erfarenhet af bländsken och irrsken, af villor, passioner,\nstrider och brott kan med segersällt hjärta blicka in i den af änglar\nbefolkade värld, han öppnar för oss. Och nu, min herre, hoppas jag ni\nförlåter min dogmatiska ifver, som förledt mig till utflykter, dem jag\ni början icke tillärnat, och jag hoppas det så mycket mer, som jag vet,\natt ni själf är en beundrare af Franzén äfvensom af den lika djupa och\nsköna, ehuru mera mystiska och sväfvande Almqvist, hvars lefvande\ntörnrosor bland annonserna i er tidning kallas fria fantasier af Hugo\nLöwenstjerna, med hvad skäl vet jag icke.\n\nMen jag vill komma till saken. Jag har hört, att åter ett nytt band af\nFranzéns skaldestycken, det femte nämligen, utkommit från trycket. På\nvår aflägsna landsort har det icke varit mig möjligt att ännu skaffa\nmig denna del, men emellertid är jag här omgifven af en nyfiken skara,\nsom önskar att få höra helst några ord om innehållet af den. Ni borde,\nmin herre, tycker jag, icke låta oss vänta alltför länge på en anmälan\naf arbetet, i synnerhet som jag är öfvertygad om att många dela våra\nönskningar i detta afseende. Ni kan göra den så kort ni behagar och har\ndessutom den vinsten att kunna fylla någon spalt i er tidning med ett\nlitet utdrag. -- Under hvilka villkor som helst, låt oss höra några ord\nom den nya boken och ursäkta såväl denna min anhållan som den långa\ningressen till densamma. Jag förblifver etc.\n\n       *       *       *       *       *\n\nRed. har ansett sig kunna införa detta bref, emedan det är af en allmän\nsyftning och de åsikter, som däri uttryckas, till det mesta äro\nöfverensstämmande med hans egna. Också har han tyckt det kunna utgöra\nen lämplig ingress till expositionen af ifrågavarande poetiska verk,\nsom till skaldeslag väsentligt skiljer sig från de dikter, man förut\nfått emottaga af Franzén. Hvar och en vet nämligen, att dessa varit af\nlyriskt eller episkt innehåll; nu däremot utgöres detta femte band af\ntvenne dramatiska stycken. Det förra af dem kallas _Audiensen eller\nLapskan i Kungsträdgården_, skådespel i fem akter; det senare,\n_Drottning Ingierd eller Mordet på Eljarås_, är ett sorgespel\näfvenledes i fem akter. Angående uppkomsten af båda yttrar sig\nförfattaren själf i ett företal sålunda:\n\n\"Så naturligt det är, att man vid äldre år ifrån den lyriska poesien\nöfvergår till den episka och didaktiska, så obetänkt är det utan\ntvifvel att, då medelåldern längesedan är förbi, våga beträda den\ndramatiska banan. Till min ursäkt får jag därföre nämna, att det i\nsjälfva verket är min ungdom, som till detta vågsamma steg förledt min\nålderdom, och det af följande anledning.\n\nEn af mina vänner i Finland, som besökte mig i Stockholm kort före min\nflyttning till Hernösand, påminte mig, att han för trettio år sedan\nhade sett hos mig i Åbo, där jag då vistades, ett några år förut gjordt\nförsök till en tragedi öfver mordet på Eljarås. Denna påminnelse skulle\ndock icke haft den följd, att detta af mig själf i så lång tid förgätna\nstycke kommer i dagen, om jag icke i detsamma erinrat mig, att den\nperson, utom hvars ryktbara, ehuru i en senare tid af den historiska\nkritiken ifrågasatta åtgärd handlingen däri ej kunnat äga rum, tillhör\nNorrland. Fale Bure är en af detta lands namnkunnigaste män. Icke blott\ni historien är hans minne förvaradt, utan i folksägner, i den gård och\ndet grafställe, som efter honom uppvisas (i Sköns socken i Medelpad),\nsamt i det släktregister, på hvilket en mängd familjer, äfven adliga,\nstöda sina anspråk att ifrån honom härstamma. Nu, sedan Norrland\nblifvit för mig hvad Finland fordom var, måste allt norrländskt hos mig\nväcka det lifligaste deltagande. Kunde då ett sådant af mig själf redan\ni min ungdom behandladt föremål undgå att fästa min uppmärksamhet?\nIngen åtminstone af dem, som själfva idka vitterhet, lärer undra, att\njag ej förmådde emotstå frestelsen att på detta arbete använda en ny\nmöda, hvarigenom det blifvit på en gång min ungdoms och min ålderdoms\nverk.\n\nAf mera ungdomlig art torde läsaren finna det föregående stycket, ehuru\ndet har, jag bekänner det, ett senare ursprung. Äfven för dess\nutgifvande hoppas jag i dess norrländska ämne finna en ursäkt, om det\nock icke under den poetiska leken röjde en allvarlig mening, som ej\nborde anses otillbörlig i det stånd och det stift, hvartill författaren\nhör.\"\n\nSå många ursäkter hade sannerligen icke behöfts för att rättfärdiga\nutgifvandet af dessa stycken, då naturligtvis allt af Franzéns hand\nmåste vara den läsande publiken kärt och välkommet, Dessutom äga såväl\ndet förra som det senare af dem skönheter, som göra bekantskapen med\ndem särdeles intressant, om man än gärna vill medgifva, att de i sina\nlyriska syskon äga medtäflarinnor, vid hvilkas sida de i någon mån\nmåste träda i skuggan. Skådespelet \"Audiensen\", i egentlig mening en\ndramatiserad idyll, grundar sig till intrigen på en anekdot, som lär\nvara sann. En åldrig präst kommer ned till Stockholm från Lappmarken i\nsällskap med sin dotter och sin blifvande måg för att på högre ort\nframställa de norra trakternas nöd efter en missväxt och tillika göra\nsig ihågkommen till ett ledigt pastorat efter en trettioårig tjänst på\nsitt förra ställe. Genom Schröderheim blir hans sak framställd för\nGustaf III, som ger honom befallning att inställa sig för aftonen på\noperan, där Gustaf Vasa skulle spelas, och efter representationens slut\nanmäla sig till audiens hos konungen i hans rum. En hofman, som\nemellertid ärnat spela pastoratet i händerna på en annan, får höra\ndetta och ställer så till, att den gamle pastorn och hans barn icke få\nbiljetter till skådespelet. Gubben beger sig i alla fall på utsatt tid\ntill stället för att åtminstone söka att få audiens hos konungen, men\nvilseförs, efter samma hofmans intriger, till en aflägsen vrå af\noperahuset, kvarest han blir tillsagd att sätta sig ned och vänta.\nUnder denna väntan insomnar gubben och träffas i en sådan ställning af\nkungen, Schröderheim och den hofman, genom hvars tillställning den\ngamle blifvit narrad att så försofva sin lycka. -- -- --\n\nNär den gamle nu uppvaknar och kommer hem till de sina, orolig öfver\natt hafva förspillt sin och deras lycka, öfverraskas han gladt af den\nupptäckten, att han i sin ficka burit fullmakten till det åstundade\npastoratet. Händelsen är enkel och episodiskt genomflätad af\ntillredelser för det unga parets bröllop, som skulle firas i det gröna\nsamma dag. Själfva lokalen ger tillfälle till idylliska målningar och\nscener, af hvilka många äro af en sällsynt naivitet och fägring. I\nbrokigt vimmel ser man här täcka, glada barn, lapska trollfigurer,\naktörer, dilettanter, hofmän och sluteligen konungen, alla tecknade med\nlifliga och träffande färger. Aurora i sitt sockerbagarestånd är\noändeligen intagande, likaså Angelika, ehuru denna senare är kanske för\nmycket smickrad och förståndig. Det brustna halfgeniet, kolportören\nLöder, är som en Momus icke ointressant hållen, ehuru hans bittra\nmisslynne ibland något för sträft korsar den idylliskt leende tonen af\ndet hela. Schröderheims personlighet igenkännes med lätthet, och de\ncelebra pastoratsfrågorna under hans tid äro berörda med mycken humor\noch tillika mycken skonsamhet. Med få ord, stycket är, oaktadt det\nringa omfånget af dess hufvudintrig, rymligt, gladt och lefvande genom\nde många omväxlande utsikter, skalden förstår att öppna för läsaren,\nunder det han leder honom den korta vägen till sitt mål. Någon gång\ntyckes väl rimmet och versen, ehuru behandlade af en mästares hand,\nhafva hindrat den lätthet och rörlighet i dialogen, som väsentligt hör\ntill dramatiska skildringar och som nu fordras med så mycket större\nömtålighet, som man blifvit vanare vid arbeten af samma slag på prosa;\nmen sådana tyngre ställen äro sällsynta, och i allmänhet kan man icke\nannat än beundra den ledighet, med hvilken skalden rört sig i dessa,\nför mången annan alldeles nedtyngande bojor.\n\nI många scener träffas man af blixtar, som påminna om den store\nskaldens tidigare poemer och den egna världsuppfattning, som utgör\nderas skönhet. Enligt brefskrifvarens benägna råd och önskan ville vi\nanföra ett profstycke ur arbetet, men valet är verkeligen svårt.\nSärdeles vacker har ref. tyckt sig finna den scen, då Angelika af sin\nälskare förs omkring i trädgården och för första gången vid hans arm\ngör bekantskap med en varmare och rikare naturs alster. Redan själfva\nuppfinningen af scenen äger sålunda något symboliskt rörande och sant.\n\nSorgespelet \"Drottning Ingierd eller mordet på Eljarås\" omfattar en\nperiod af de Sverkerska och Erikska ätternas strider i Sverige.\nInnehållet är i korthet detta: Fale Bure, som vid mordet på konung\nKnuts söner räddat den äldste af dem, Erik, och hållit honom gömd i\nNorrland under hans barnaår, kommer med honom, då han redan uppvuxit\ntill yngling, ned till Upsala. S:t Eriks högtid är för handen, och vid\nherredagen, som tillika skall hållas, vill den regerande konungen\nSverker genom folkets röst försäkra kronan för sin son, Johan, som ännu\när ett barn. Denna stund har Fale Bure afvaktat att framställa för\nfolket den rätta tronarfvingen, och han meddelar nu sitt uppsåt åt\nFolke Jarl, fadren till prins Eriks moder, drottning Ingierd, som, för\nandra gången gift, nu är gemål åt konung Sverker. Båda öfverenskomma om\nutförandet af planen, och vid Folke Jarls farhåga för dess framgång\nyttrar Fale Bure, att en skara kämpar från Norrland på hans anmodan är\ni antågande för att understöda hans sak. Folke Jarls son, Sune, som\nemellertid fått kunskap om allt detta, anser det för sin plikt att\nvarna konungen. Emellertid har Sverker redan förut genom sin förtrogne\noch medbrottsling i mordet på barnen fått underrättelse om den\nnorrländska truppens antågande och misstänkt dess afsikt vara att\nbereda tronen åt Sune. Denne emottas därföre som en förrädare och\nvinner tillgift först då, när han hunnit förklara för konungen, att\nicke han, utan en, som utges för prins Erik, är den, åt hvilken man\närnar kronan. Sålunda får konungen första underrättelsen därom, att\nErik blifvit räddad vid mordet, men låtsar icke sätta tro därtill för\natt icke tillstänga för sin egen son vägen till riket. Drottning\nIngierd kommer själf och berättar honom med förtjusning, att hon fått\nhöra, att hennes son lefver. Äfven för henne söker han framställa saken\nsom en hopspunnen dikt. En tjänstekvinna, som varit närvarande på\nEljarås, när mordet skedde, beskrifver nu vidlöftigt förloppet och\nintygar, att Fale Bures egen son blifvit dödad i stället för den äldsta\nprinsen och att denne blifvit bortförd och räddad. Redan här tyckas\nskarpa misstankar om konungens delaktighet i brottet vakna hos Sune,\nhvilken, då han några scener senare är ensam med drottningen,\nuppenbarar för henne allt. -- --\n\nNär Sverker åter inträder och i förmodan att Sune bevist henne\nomöjligheten af Eriks räddning frågar:\n\n    Nåväl, har Sune bragt dig ur din villa?\n\n       svarar _Ingierd_:\n\n    Jag själf har vaknat för att se det svalg,\n    Det mörka, djupa, afgrundslika svalg,\n    Som mellan oss på Eljarås sig öppnat.\n\nSålunda står nu konungen ensam och utan anhängare bland sina närmaste,\nmen hoppas ännu att genom förnekande af den föregifna prinsens börd\nkunna på herredagen genomdrifva allt till sin egen sons fördel. Ragvald\nundanrödjer, för att underhjälpa hans plan, den kvinna, som var\nnärvarande vid mordet och som kunnat framhafvas som vittne. -- Folket\nsamlas i kyrkan, och Sverker intar sitt konungsliga säte.\nHögtidligheterna till S:t Eriks ära försiggå. Därpå framträder Folke\nJarl och uppmanar Svea och Göta män att med ed bekräfta sin förening\noch valet af en gemensam regent. Eden begås, och Sverker framställer nu\nsin sons rättigheter. Men då efter någon tvist mellan konungen och\nFolke Jarl prins Erik själf inträder och igenkänns af sin mor, öfvergå\nde flesta på hans sida, och Sverker lämnar med sina anhängare templet.\nSnart därpå ser man konungen i spetsen för en här på Fyrisvall, och mot\nhonom kommer stridsfärdig prins Erik med de sina. Innan härarne hinna\nsammandrabba, kommer en pilgrim, som bekänner sig vara den, som\nverkställt mordet på barnen, och bestyrker prins Eriks räddning.\nSverker efterger då sina anspråk, men söker, plågad af samvetskval,\ndöden och utmanar någon af sina motståndare till tvekamp. Prins Erik\nupptar utmaningen, men förmås ändteligen att lämna stridshandsken åt\nSune, för hvilken Sverker faller.\n\nSådan är i korthet uppränningen till denna tragedi. Man finner snart,\natt det egentligt dramatiska, handlingen, här icke utgör den starkaste\nsidan. Hela dikten lefver mer genom det, som varit, än det, som är och\nsom skall blifva, hvarför också rörlighet och fart saknas. I dramat\nmåste hvarje handling, hvarje ord, så att säga, innebära fröet till ett\nkommande, som hastigt och följdrätt därur utvecklas för att vidare\nsjälft i sin ordning alstra ett därpå följande; här syftar allt i\nöfvervägande mån på det förflutna och rör sig i minnen. Ingen af\npersonerna i dikten har egenteligen vid slutet gjort något annat, något\nmera, än han gjort redan innan han uppträder, och icke en gång i\nförbrytarens inre eller samvetsförhållande till brottet märkes under\nfortgången af händelserna någon omskiftning af vikt.\n\nMen om än detta stycke i sitt slag icke utmärker sig så mycket som det\nförra i sitt, äger det dock i flere partier förtjänster, dem ingen kan\nförbise. Att speciellare omnämna de många vackra detaljer, som\nförekomma i denna dikt, skulle alltför mycket öfverskrida gränserna af\nen enkel anmälan; men hvad vi icke kunna underlåta att anmärka är, att\nteckningen af drottning Ingierd såsom mor och maka i flere afseenden är\ndjupt och innerligt hållen. Också ligga hennes förhållanden mest inom\nden Franzénska sångmöns områden. Redan den andra scenen af första\nakten, då hon klagar öfver att hafva skilt sina barn ifrån sin närmaste\nvård och sålunda, ehuru oskyldigtvis, föranledt deras olycka, är af en\nrörande skönhet. Äfven i de scener, där dialogens längd någon gång\nöfverskjuter sitt behöriga mått, träffar man dock alltid i många verser\ndet naturliga och verkliga uttrycket af de känslor, som skildras. Om\nman ville uppställa en jämförelse emellan de särskilta akterna af detta\nsorgespel, skulle man med skäl tillerkänna ett företräde åt de fyra\nförsta.\n\nRef. kan icke sluta denna uppsats utan att yttra sin lifliga glädje\nöfver att även i denna del af Franzéns skaldestycken se en borgen för\nden store skaldens fortfarande ungdomliga verksamhet, en verksamhet,\nsom ännu lofvar litteraturens vänner så många njutningar, så många rika\nskördar.\n\n\n\n\nTÖRNROSENS BOK.\n\n\nLäsaren får icke vänta utförlighet i en anmälan, hvilken såsom denna\nrör ett arbete af största både utsträckning och mångfald; ty äfven en\nvida utförligare kritik, än detta blad kunde inrymma, skulle nödgas\ninskränka sig och icke förfölja dessa dikter i alla deras detaljer. Här\nblir det fråga om att redogöra för arbetets allmänna innehåll och att\naf enskildheter upptaga blott sådana, som mest falla i ögonen antingen\ngenom sin svaghet eller styrka; de, som ligga däremellan, kunna knappt\nantydas. Visst är, att partier af alla dessa klasser finnas i\nTörnrosens bok; dock skall man vid läsningen däraf snart med den\ngladaste njutning märka, att författarens ojämnhet är af det slag, som\nskiftar mellan skönhet och fel, icke mellan platthet och medelmåtta.\nOch då här begagnas ordet skönhet, tages det med sitt fulla innehåll af\nhelgd och sanning. Författaren tyckes hafva hämtat ur sin närmast egna\nerfarenhet den vackra bild, som han på något ställe, visst med andra\nord, uttrycker, men hvars innehåll är, att målarens kamp är fåfäng, om\nej skönheten själfmant kysser hans pensel. Det finns målare, hvilkas\nhänder man skulle tro skönheten själf hafva ledt till öfverallt jämna\noch ljufva drag; vid vår författares sida tycks gudinnan blott gärna\ndröja, betraktande med mildhet hans inre, manliga strid och stundom\ntill belöning kyssande hans varma och raska pensel.\n\n_Törnrosens bok_, eller som den utförligare heter: _Fria fantasier,\nhvilka, betraktade såsom ett helt, af herr Hugo Löwenstjerna stundom\nkallades Törnrosens bok, stundom En irrande hind_ [Läsaren får blott\nundra öfver den besynnerliga titeln, icke tro, att herr Hugo valt den\nutan åsyftning.], är ett slags sagoverk, som under särskilta titlar\nupptar berättelser med ämnen af olika natur och från skilda tider. I\ndetta afseende är verket, hvaraf redan fyra band i fem häften säljas i\nvår bokhandel, en sammanfattning af delar, som icke stå i direkt\nberoende af hvarandra. Icke desto mindre kan det betraktas såsom en\nhelhet, om icke just för den anordning, hvarigenom författaren sökt ge\nberättelserna en gemensam bakgrund, så åtminstone för den likartade,\negendomliga anda, som råder i dem alla. Själfva uppställningen har\nhäruti något tycke af Moores \"Lalla Rookh\". Här förekommer en familj,\nherr Hugo Löwenstjerna och hans omgifning, i hvars krets sagorna\nberättas, under det familjens inre förhållanden småningom växa ut, för\natt, Gud vet när, hinna sitt mått.\n\nDet första bandet af Törnrosens bok, med titel: _Jaktslottet_, är\negentligast och mest ägnadt skildringen af herr Hugos slott och\nlefnadssättet därstädes. Man kan utan tvekan yrka, att denna del är den\nsvagaste i hela verket. Elementer af författarens diktkonst röjas\nvisserligen äfven här, men de äro icke här kufvade af en ordnande andes\nlagar, utan verka oberoende af hvarandra. Personerna äro mindre\nlyckligt sammanhållna, så att ingen enda finnes af en klar och\nträffande egendomlighet. Lika så svårt uppfattadt är deras inbördes\nförhållande och själfva lifvet på herr Hugos slott. Strödda idéer,\nstundom utvidgade till mer eller mindre mystiska samtal, öfverflygla\npersonernas själfständighet och visa dem ofta såsom sina blott beroende\norganer i stället för fria skapare. Det är ett fel, som ingalunda är\nsällsynt i våra nyare litterära konstprodukter, att det inre organiska\nlifvet i dem förvrides och uppoffras för idéer och reflexioner, som, på\nde ställen där de anbringas, icke hafva annan betydelse än deras inåt\nslutna, möjliga sanning. Ty så visst det är, att en målare icke lyser\ngenom glänsande färger, utan genom deras sammanställande till en\nlefvande tafla, så visst är äfven, att en konstnär inom poesiens område\nicke intar i högre mening genom skimmer i bilder och tankar, utan genom\nsanningen af det väsende, han genom dem förmår framställa. Men om man å\nena sidan, i synnerhet hvad denna första del vidkommer, lätt blir varse\nen osäkerhet hos författaren vid skapandet af sina personer och af\nderas värld, så ser man å den andra redan här många sköna strålar af\ndet ljus, författaren upphämtat ur lifvet och i de följande dikterna än\nrikare meddelar. Man kan således med allt skäl kalla äfven detta första\noch svagaste parti af det ädla konstverket lärorikt och väckande, så\nofta det ock lämnar vår fordran på natursanning, rörlighet och lif i\nteckningarna ouppfylld.\n\nDen andra delen kallas _Hermitaget_. Med några få historiska drag till\ngrund innehåller den en mängd romantiska skildringar, hvälfvande sig\ngemensamt kring konung Valdemars strid om kronan med sina bröder och\nhans kärleksförhållanden till systern af hans gemål. Det hela är\nvisserligen byggdt med den lutning åt det romantiska, att äfven de få\nämnen, som äro tagna ur historien, ligga åt detta håll, men likväl\nskall man redan här angående författarens diktkonst kunna göra en\nerfarenhet, som i fortsättningen än mer bekräftar sig, den nämligen,\natt både händelser och personer gruppera sig med mera hållning och\nnatur, i den mån de ligga närmare på förhand gifna historiska drag och\naf dem behärskas. Det är ingalunda vår mening att i allmänhet vilja\nfrånkänna den rena och på all bevislig faktisk verklighet blottade\ndikten konstbetydelse och sanning, emedan det tvärtom är vår\nöfvertygelse, att hvart och ett fenomen, som diktas med inneboende\nsanning, faktiskt funnits till, om också blott i spridda strålar; men\ndå vi här tillerkänna en bestämd öfverlägsenhet åt de partier i\nförfattarens berättelse, som närma sig det gifna historiska, är det med\nafseende därå, att de rent af diktade innehålla i sig en osäkerhet, en\nformlöshet, som minst af allt kan stå tillsamman med konst och som\nstämplar dem med underlägsenhet i förhållande till de öfriga. Och på\ndetta ställe är det ej olämpligt att anmärka en åsikt, som författaren\ntyckes framställa med den bestämdhet, att man kan tro honom hysa den\nsjälf, ehuru han låter den uttalas af fingerade individer, och som\ntyckes vara icke utan inflytande på hans kompositioner. \"Om man\nromantiserar\", heter det, \"i afsikt att teckna en tid med dess seder,\nmåste man hemligt förbinda sig att hafva karaktärer, hvilka liksom\nvalda bilder lämna ett uttryck däraf. Likväl kan mången gång vara\nintressantare att höra talas om någon, som, ehuru tillhörande en viss\nepok, -- -- -- ändå står med sin beskaffenhet som ett litet undantag, en\nutvikning från sin tid. Tar nu åhöraren eller läsaren för gifvet, att\nman berättar för att skildra tidehvarfvet, så blir han här bedragen\neller skyller föredraget för osannolikhet. Bland ett folk, i allmänhet\ngästfritt, kan en och annan snål personage finnas och hvilken det just\nkan tillhöra en ifrågavarande anekdot eller romans att föra på banan.\nÅhöraren får däraf icke tro, att man missförstått en gästfri tid eller\ngjort en osann, karikerad scen. Men vore meningen ej annan än att lämna\nen karakteristik öfver epoken, då borde visserligen ej snikna människor\nframvisas i kompositioner öfver tider, som på det hela varit af\ngeneröst lynne, ej fritänkare under bigotta sekler, ej någon dum\nvarelse midt i en snillrik nation, ehuru individer af så egen art ifrån\nde andra nog alltid funnits. Jag tycker icke om sådana bojor; de äro\nonaturliga, falska och tillika ängsliga. Däremot afsäger jag mig äran\natt egentligen föreläsa i historien öfver seder och bruk, under det jag\ngör något helt annat, nämligen allenast anför tilldragelser, som roat\nmig.\"\n\nVi appellera här till hvad vi förut yttrat vara vår öfvertygelse, att\nallt, hvad som diktas harmoniskt och naturenligt, är faktiskt och\nhistoriskt sant, det vill säga, har varit eller skall blifva, ty äfven\ndet tillkommande är historiskt, sedan man fångat det. Det första\nsåledes, som ur denna synpunkt möter vår betraktelse, är att all sann\ndikt måste vara en sann bild af historiens egen väsentlighet och i\ngrunden lika sann som den. Men nu är icke någon väsentlighet till genom\nsina tillfälliga afvikelser, utan genom sitt sammanstämmande till en\ngemensam enhet; därföre är allt tillfälligt i sig själft ett intet och\nhar betydelse blott såvida, som det hålles invid något väsentligt. I\nhistorien, som faktiskt upptecknar millioner tillfälligheter, är det\nväsentliga tron på en försyn, i hvilken de hafva sin förklaring; i\ndikten är det väsentliga intet annat än den förklaring, konstnären\nsjälf mäktat nedlägga i sin komposition. Vi tro, att ingenting sker,\nsom icke, huru oförklarligt det än synes, står i sammanhang genom\nförsynens ordning; däraf det älskliga i allt hvad som är faktiskt; men\nifrån det tillfälliga i dikten gå vi till konstnären och fråga, om han\nhar någon förklaring därpå, och brister den, så skygga vi för hans\nfantomer. I dikten skall därföre allt vara ordning, allt sammanhang,\nallt historiskt i den höga bemärkelse, att allt skall hafva sin\nförklaring i den helhet, i hvilken det förekommer, och betinga blott\nögon för att erkännas. Sådan skall dikten vara, en bild af den\ngudomliga ordningen, en bild af den historiska ordningen, sådan den\nafslöjat sig äfven för det mänskliga ögat i vissa storartade,\ngenomgripande grupper. Man må således hafva för afsikt eller icke att\nteckna en tid, en person eller en händelse, så är det tillfälliga i och\nför sig själft ett intet och ger ingen bild. Det är sant -- för att följa\nen af författarens liknelser --, att bland ett gästfritt folk en icke\ngästfri människa kan finnas; men skildras hon utan att hållas i motsats\ntill sin nation, så får man ingen föreställning om dennas gästfrihet.\nMen, invändes nu, man får en bild af en girig, och det kan vara\ntecknarens ändamål att ge blott en sådan. Det finns intet folk, bland\nhvilket icke afvikande individer finnas; det finns i samma analogi\ningen girig, hos hvilken icke några afvikande drag kunna anträffas. Ar\ndå den boja ängslig, som hindrar konstnären att löpa ut till dessa\ntillfälliga drag, och kastar han sig in i dem och tecknar dem, hvad\ntecknar han då? Icke den girige! Konsekvent kan sålunda ingen bild\ngifvas, utan allt blir ett förvirrande in i tillfälligheter och deras\ntillfälligheter. Vi skulle icke hafva dröjt så länge vid denna punkt,\nom vi icke tyckt oss varseblifva hos författaren en viss oro, som\nstundom nekar honom att bära med glädje konstens bojor, och en mera\nafgjord håg för utvikningar än för den lugna, sammanhållande teckningen\naf de föremål, han bringar å bane, en brist, som i synnerhet i de båda\nsenaste häftena eller fjärde delen märkbart förmildras.\n\nVi hafva nämnt, att de rent af diktade partierna i denne författares\narbeten ofta nog lida af osäkerhet och formlöshet. Man må betrakta de i\ndenna del anförda personerna Erasmus, Inga, Judit; huru litet äro icke\ndessa uppfattliga! Den förstnämnde är i synnerhet misstecknad genom den\nbesynnerliga blandningen af olika bildningsgrader och den förfelade\nnaivitet, som man i honom träffar. Detsamma kan sägas om Inga. Bättre\när familjen Bruce hållen, ty om än såväl lorden själf som de andra\nsakna det egna, individuella, som ensamt är lefvande och åskådligt, så\näro de dock såsom allmänna karaktärer åtminstone utan i ögonen fallande\ninre motsägelser. Men för de båda bröderna konung Valdemar och hertig\nMagnus har författaren haft historiska drag gifna, och vid utvecklingen\naf deras karaktärer blir man varse en fastare hållning och en bestämd\nriktning åt ett mål. Därför fästa de sig äfven i ens föreställning\ntydligare än de öfriga personerna, ehuru ingendera har någon särdeles\nutsträckt roll att spela. Den veka, svärmande, obeslutsamma konungen\npåminner ovillkorligt om Sigismund, då hertig Karl med sitt tilltagsna,\nstränga, härsklystna sinne har en motsvarighet i den mot konungen\nupproriske Magnus. För öfrigt är kompositionen af det hela sinnrik, och\nidén att genom en rask flyttning fram i tiden få händelserna midtunder\nderas närvaro att stiga tillbaka och upplösa sig i dunkla, drömlika\nskuggor är förtrollande och ger stycket likheten af ett sakta döende\nadagio eller en ström, som störtar sig med vattenfall mot hafvet och\nden ena minuten brusar, den andra förlorar sig tystnande i det\noändliga. Som ett bihang förekommer i denna del vid slutet en\nkärleks- och spökelsehistoria på vers, mindre fulländad eller snarare\nmindre vårdad i det tekniska, men dock ganska kraftfullt utförd i\nfolkvisans ton med sina hastiga öfvergångar och halfbelysta, ofta blott\nantydda scener. I allmänhet kan man säga, att författaren, som mindre\nän vanligt lyckas vid teckningen af det naiva, det rent och osminkadt\nnaturliga hos personer inom den första stationen af bildning, här velat\nslå an just de strängar, som i människohjärtat äro mest ursprungliga,\noch detta i en tonart, som för dem är mest egendomlig. Stycket, som\neljest är ganska kort, kallas _Vargens dotter_.\n\nHvad som blifvit sagdt om andra delen af ifrågavarande arbete gäller\ntill det mesta äfven om den tredje eller _Hinden_. Berättelsen hvälfver\nsig blott icke här omkring samma ämne, såsom förhållandet är i\nHermitaget, utan upptar växlande skildringar, till största delen likväl\nhållna i beröring med herr Hugo och hans familj. Det är sålunda en\nslags vidare fortsättning af den första delen, men, man måste medge\ndet, vida intressantare fortsättning. Svårigheten att få in i\nberättelsen något romantiskt intresse, hvilken man varseblef vid den\nförra skildringen, synes här icke mera, och allt har redan en rikare\nväxt. Likväl klarnar icke personernas individualitet mer här än i\nförsta delen. Herr Hugos bror Andreas är kanske den, som lifligast kan\nuppfattas i hans egna efterlämnade papper, hvilka otvifvelaktigt höra\ntill det bästa, boken har att uppvisa. Underordnad och matt är tantens\nvälgörenhet; den gamla tjänaren är förfelad och påminner om Erasmus.\n\nVi afbryta oss själfva och fråga, huru det är möjligt, att en bok kan\nvara af stort värde och dock ge rum för så många anmärkningar, och vi\ntillstå också, att vår anmälan hittills varit mera en anmälan af\nverkets fel än af dess förtjänster. I sanning, mycket klander kunde\nännu tilläggas utan att behöfva sökas, och likväl skulle man icke\nutstänga möjligheten att lämna arbetet de högsta loford. Det hör till\ndet skönas natur att vara mäktigare än det icke sköna, och man må rycka\nan med tusende fel, finns blott en enda väsentlig skönhet att ställas\nemot dem, så falla de till obetydenhet. Vi hafva funnit ett sådant\nförhållande i Törnrosens bok, och läsaren skall sannolikt själf göra\nden erfarenhet, att man icke så fort hinner störas af några törnen i\ndensamma, som allt obehag åter fläktas bort af någon skär och osynlig\ndoft från dess rosor. Ty rosor och törnen kan man väl säga boken\ninnefatta, och benämningen är i detta afseende väl vald. Ville man nu,\nsen man dröjt vid bokens brister, äfven uppehålla sig vid dess\nskönheter, hvad skulle man kunna yttra om dem? Det vore kanske orätt\natt taga upp särskilta partier, ty dessa äro mera ponderabla af\nbristerna; man borde gå till andan i allmänhet. Denna är omöjlig att\nteckna; men om man ville likna det hela vid någonting, så kunde man\nställa det i jämförelse med en djup, aningsfull skog, genom hvilken man\nvandrar med ofta besvärad gång, men öfverallt liksom omgifven af\nosynliga andar. Man störs, man väcks, man ler; men i nästa minut är man\ngripen åter och väntar med klappande hjärta en uppenbarelse. Det är\ndenna djupa, mystiska, åt naturens innersta syftande tendens, som\nfyller äfven de tre första delarne af Törnrosens bok med behag och som\ni den fjärde visar sig med lika styrka, men med än högre ljus och reda.\n\nFjärde bandet innehåller i tvenne häften en fortgående dikt:\n_Drottningens juvelsmycke_ eller _Azouras Lazuli Tintomara_.\nHändelserna äro från Gustaf den tredjes tid och samla sig närmast\nomkring hans död. Redan det möte, man här gör med historiska, så nära\nvår tid lefvande personer, med förhållanden och seder, om hvilka väl\nhvar och en läsare hört åtminstone några drag omtalas af ögonvittnen,\nmed händelser, som lefva i ett ännu knappt lugnadt minne, redan detta\nvore nog att ge berättelsen en grad af intresse, äfven om allt vore\nskildradt med medelmåttig talang. Men här förekomma, ibland ett vida\nmindre antal förfelade ställen, drag af den gedignaste konstnärsförmåga\noch det rikaste snille. Det operalika, som ligger i hela den tid här\ntecknas, dess heroism och dess styggelser, dess vantro och öfvertro,\ndess ihåliga skimmer och hemska glädje, så oöfverträffeligt skildradt\naf Bellman i en lägre riktning, är som det vore skapadt för\nförfattarens genius, som älskar operans fantastiska dagrar och tvinar i\nen verklighet af lugn konsekvens. Det faktiska är här utarbetadt redan\ninom sig själft till någonting, som närmar sig fantasiens flyktigaste\ndrömmar, och det är svårt att dikta något så öfvernaturligt, att det\nicke, placeradt inom detta tidehvarf, skulle antaga sannolikheten af\natt hafva verkeligen funnits. Här är författaren hemma, och de\nmästerligaste taflor äro frukter af hans lyckligt valda eller lyckligt\nfunna ämnen. Vi svikta i valet mellan de skönheter, som kunde anföras.\nMest fängslande är kanhända det väsende, hvaraf boken har sitt namn,\nynglingen eller flickan Azouras Lazuli Tintomara. Odöpt, utan bestämdt\nnamn, än tagen för karl, än för kvinna, utan religion, utan allt\nbegrepp om plikter, lagar, seder, och slutligen född och uppfödd af en\nlättsinnig aktris i teaterns fé-värld, hvilken varelse skulle hon icke\ntyckas vara? Och likväl, huru skön är hon icke, huru fin, luftig, ja,\ntill och med vis! Kanske har den dunkla, men harmoniska instinktens\nhärlighet aldrig klarare blifvit framställd och firad, än den firas i\nhennes natur. Hon är icke en människa med ett blandadt mått af förstånd\noch oförstånd, vetande och okunnighet, rikedom och brist; hon är ett\ndjur, men det fullkomligaste, som kan tänkas, ett djur, hvars minsta\nrörelse är grace, hvars minsta blick är clairvoyant, omöjligt att\nfångas och omöjligt att tämjas. Med ett ord, allt hos henne är namnlöst\nsåsom hon själf, och hennes inre liknar en slumrande natt, full af\nallt, hvad sommaren äger ljufvast, och väntande blott en stråle af\nsolen för att öfvergå till den härligaste dag. Sådan är denna Azouras,\nen bild af detta dunkla, mystiska, harmoniska, som är till och som\nvarseblifves, men som flyr för all omfamning och som förstör den, som\nvill äga, icke blott beundra.\n\nBland detaljer af sällsynt sinnrikhet och sanning må man nämna den\nhastiga, men hemska teckningen af Gustaf den tredjes möte med\nAnkarström, då kungen, utkommen från den bekanta sierskan, mamsell\nArvidson, ser sin mördare med ostörd fart i rak linje afskära gatan och\nbäfvar för den röda fliken af hans kappa, som fladdrar opp under\ngången. Vidare må man ej förgäta att nämna maskeraden, de sammansvurnas\nmöte där och framför allt konungen, för hvars öga midt i vimlet och\nglädjen det röda ännu står, då han blundar, såsom han själf säger åt\nEssen, och hvars dystra aning väfver sig in äfven i de legeraste af\nhans halft franska, halft svenska yttranden. Knappast lär man kunna\nföreställa sig en trognare teckning i få drag, än den som här ges af\nden gode, nedlåtande, men från karaktärens och majestätets allvar så\nlätt ledda konungen. Redan hans första ord återspegla något af både\nhonom själf och tillfället. \"Voilá Essen -- une comedienne de la plus\nparfaite ironie, d'une svelte divine! -- -- Mademoiselle Stading kallar\njag ett intet emot denna figur.\" Och straxt därpå: \"Såg du, Essen, där\nglimmade längst fram något rödt; par Dieu, en af den fjära flickans\nstrumpor. En sylf för Bellmans eller Kellgrens pensel -- hvilkendera\nafgöra vi ej -- men hon är finare, luftigare, mera graciös än själfva\nLydia -- och fullt ut så jordisk som Ulla Winblad.\" Och från detta\nvanskliga intresse för en skön aktris lyfter sig konungen omedelbart\nåter till de älskvärda uttrycken af hans milda, kungliga sinne: \"Mitt\ngoda folk roar sig; kom, Essen, jag vill gå ned. Folkets glädje, det är\nen konungs element. -- Quelle misère, anonymen och hans biljett! Jag\nkänner, att de älska mig alla, hvad fara för en konung som jag?\" Med\nsamma genialitet som Gustaf den tredje äro nästan alla här införda\nhistoriska personer individualiserade, Gustaf Adolf med sin linjalraka\nrättrådighet och styfva formalitet, den slutna, rätt framgående,\nbrutala Ankarström, sådan han visar sig i sin bekännelse, den\nbeslutsamma, listiga general Pechlin o.s.v. Den rika öfvervikten af\nsköna och lyckade partier gör det förhatligt för oss att ens omnämna\nbrister. Likväl förekomma äfven sådana, t.ex. osannolikheten af slutet,\naf det dubbla rivalmötet, osäkerheten i teckningen af scenen mellan\nEmanuel och juden, Ankarströms olikhet och särskilta mindre detaljer,\nsom äro för mycket antingen sväfvande eller bjärta.\n\nVi hafva önskat meddela något profstycke ur detta ypperliga arbete och\näro ovissa om hvilken målning vi borde välja. Scenerna äro så rika och\nväxlande, personerna så olika och, hvar och en på sitt sätt,\nintressanta, att man icke gärna ville förbigå någon enda. Särskildt\nhafva dock scenerna mellan Gustaf Adolf, Azouras och hertig Karl,\nmellan Azouras och hennes mor samt Ankarströms bekännelse frapperat\noss.\n\n\n\n\nRAMIDO MARINESCO.\n\n  [Man har undvikit att kalla denna uppsats recension, ehuru den i\n  visst afseende kunde anses hafva någonting gemensamt med en sådan.\n  Den har också ursprungligen icke varit skrifven för Morgonbladet,\n  utan blott för enskildt meddelande, och därför har man äfven vågat\n  på lek begagna för dialogen personer, som äro en annans skapelser\n  och för hvarje läsare af Törnrosens bok alltför väl bekanta. Något\n  speciellare anslående af deras karaktärer har man icke åsyftat.]\n\n\nHofmarskalken och Rikard voro allena hemma. Rikard satt vid pianot.\nHan hade slutat några flyktiga ackorder, knäppte nu med styrkan af\nsin tumme på en tangent i sänder och roade sig åt tonernas spetsiga\noch stupida klang.\n\n\"Don Juan penitente\" -- började den gamle.\n\n\"hvad befalles?\" svarade Rikard och steg opp.\n\n\"Jag har tänkt på honom hela natten.\"\n\n\"Då har min herre icke sofvit.\"\n\n\"Nej, vid Gud, min kära Rikard! Juan låter ingen sofva.\"\n\n\"År det eljest något annat?\"\n\n\"Menar ni, att en varelse som han kan känna ånger?\"\n\n\"Min herre lär hafva hört mina plocktoner på instrumentet?\"\n\n\"Nåväl, och så skärande de än ljödo, tänker jag så, att det icke fanns\nnågon af dem, som ej i sig innehöll en klang af ackordets själ, och att\ndet likaså icke ges ett väsende, som ej måste vilja försoning på den\nenkla grund, att en sådan vilja är väsentlighetens innersta natur.\"\n\n\"Såsom botgörare blir således, menar min herre, Don Juan ett väsende,\nen ton?\"\n\n\"Ja, och jag får tillika nu bekänna, att jag gjort mig en egen bild af\ndin Ramido Marinesco. Som du minns, betraktade du vid dina reflexioner\nöfver sättet att sluta stycken åtskilliga vyer äfven inom området af\ndenna dikt. Alla dina anmärkningar härvid vill jag lämna i sitt värde.\nDe hafva säkert sin fullständiga grund i någon sida af dikten, som\nträffat ditt öga och undgår mitt; men hvad jag förbehåller mig nu är\natt få göra mina kombinationer alldeles oberoende af dina och\nframställa idén af det hela, såvidt den i konsekvent följd, åtminstone\nför min blick, griper in uti och dominerar delarne. Och ehuru jag\ntycker mig hafva tagit min begynnelsepunkt så djupt, den åt sitt håll\nkan tagas, och icke kan finna, att kedjan af mina reflexioner på något\nställe och för någon tvärsats i konststycket behöfver afbrytas, vill\njag dock ingalunda ge mig ett sken af att hafva uttömt diktens hela\ninre betydelse, väl besinnande, att lifvet och likaså konsten, då den\nverkeligen målar detta, har icke blott en linje-dimension af höjd och\ndjup, utan äfven, att jag så må säga, en soliditet, inom hvilken tanken\nkan röra sig med sanning i oräkneliga riktningar utan att därföre\nnågonsin kunna säga sig hafva besökt hvarje punkt af vikt. Och nu vill\njag rycka an till min början och fritt yttra, att botgörandets och\nförsoningens idé för mig visar sig såsom den, från hvilken man har den\nvidsträcktaste utsikt mot alla styckets partier. Don Juans penitens, se\ndär hvad jag anser dig i alla din sångs modulationer ytterst hafva\nbesjungit. Att framställa honom i ångred ljus är möjligt och skönt, och\nhan framstår sålunda icke såsom vanligt som en brutal pestsmitta, ett\nskorr af oton, utan som en människa, ett _Han substratum_, som\npeniterar, man kan säga, återgår med jubel till sitt väsendes eviga,\nheliga lif.\"\n\n\"Om han jublar, hvi klär han sig i botskrudens förnedring?\"\n\n\"Därmed säger han: Så ringa var det oting, som icke var min härlighet.\"\n\n\"Om han jublar, hvi söker han då hat?\"\n\n\"Därföre att hatet mot Don Juan förstöraren är kärleken till Don Juan\npenitente. O Rikard, i förstöraren har han sprungit ut ur sig själf i\nblod och yra, i upplösning och död, i botgöraren återgår han ur\ntomheten till sig själf, med jordiskt kval och himmelsk glädje. Därför\när hans yttre krossadt, botklädt, kvaldt, och därför hungrar han efter\nsina forna offers hat för att se tomheten af sitt lif i oordningen af\nallt besannad. Deras hat, ser ni, är den graf, i hvilken tjusningen af\nhans förra skenlif skall jordas till en evig död. Här är hans kamp, det\njordiska kvalet; men segren, jublet, den himmelska glädjen röjer sig i\nhans dom öfver sin yra, en dom, som i ständiga pulsslag återkommer:\n\n    -- Afskyvärdt var riddarns nöje.\n    -- -- --\n    Jag för riddarns nöje ryser.\n    Riddarns ro jag högt fördömer:\n    Vet, o Bianca, din Don Juan\n    Rest på haf och rest på öar;\n    Orätt skönheten och orätt\n    Kvinnan kände din Don Juan. --\n\nDen röjer sig i hans kärlek till klosterklippan och i det lugn, hvarmed\nhan ser sin stoftfröjd dö, sin skapelse förvissna:\n\n    Död, o donna, död inunder\n    Pastanjetens mandelgrenar\n    Sitter nu din son Ramido.\n\nJag vet ej, huru denna strof tyckes mig innebära någonting så hemskt\noch tillika ljuft och fridsamt som en sommarnatts första bleka\nstjärna.\"\n\n\"Hittills har herr hofmarskalken hållit sig till senare afdelningen af\nRamido Marinesco och börjat vid slutet; hvad är meningen om den förra?\"\n\n\"Jo, märk, min vän, i den ser man i lif och handling, hvad det är, som\nDon Juan botgöraren ångrar och fördömer. I den lefva hans yras\nskapelser, andas, blomma, tjusa, och då de skola njuta fullheten af\nlifvets gåfva och i kärlek möta hvarandra, stiger den svarta följden af\nhans brott som en skugga hotfull och förstörande emellan. Det är den\nfördömelse, att de äro hans, som förintar dem. De måste tjusa och draga\nhvarandra till sig i oskuld och ovetenhet för att närma sig till det\ngift, som skall ge dem döden, giftet att vara frukter af Don Juans rus.\nHär följa fyra sorgespel hvarandra, rika af individuell nyansering, men\nalla framstrålande samma idé. Och ändteligen upptages allt i en enda\nsymbol, då Ramido hemkommen kastar sig i tjusning ned för sin fars\n'Majorcaflicka', den sköna färgskapelse, som han tycker sig kunna älska\nutan brott, utan fara att förstöras, -- då han kastar sig ned för henne,\nkysser fållen af hennes klädning och insuper döden af det gift, som det\n'roat' hans far att äfven här blanda in i sina färgers ljufhet.\n\n    'Så jag målar, donna Bianca,\n    Ty så roar mig att måla.'\n\nJag tycker sålunda, att det är skönt och konsekvent, att härjningen af\nen förstörare, som framgått, visas först, och att förstöraren själf\nframställs sedan, blickande tillbaka på sitt verk, besannande dess\noväsentlighet, dess fördömelse, och lösryckande sig med smärta och\nsalighet från det ljufva gift, hvarmed han förpestat sin bana, från\nsitt svallande blod, sin yra, sin sinnliga fröjd och sitt själfviska\nhjärta.\n\nDetta i afseende å den allmänna uppställningen af denna dikt. Nu en\nblick på delarne för sig tagna, men dock ännu tagna blott i hela\nmassor. Vi dröja vid de fyra scenerna mellan Ramido och hans\nälskarinnor. Jag sade dem vara rika på individuell skiftning, men så\nlätt det är att känna och se detta, så svårt är det att i ord angifva\ndifferenserna. Skall du le, om jag tar min tillflykt till en slags\nmystisk lek med bilder och försöker att i dunkla skuggdrag teckna\nföreställningarna i min själ. Hvad är då Estella? Kvinnans kvinnlighet,\nden uppoffrande, sucklika, som äger intet eller äger blott, hvad den\nlåter en annan äga, den genom sin vapenlöshet segrande, den genom sitt\noffer af allt allsmäktiga. Och Ximena? Kvinnan som person, redan form,\nredan något i sig själf, ehuru blott bildlik och fordrande att kallas\ntill lif af en annan, skönheten i sin själf-fullhet, innan hjärtat\nvaknat och den sprittande pulsen födt en längtan, som på en gång kufvar\noch förädlar själfvet. Och Ormesinda? Den fullt vaknade Ximena, den\ngenomandade formen, den tonlika, som har sitt eget lif, men lefver\nblott för att älska, som har sitt eget ljud, men ljuder blott för att\nförmälas i en harmoni. Och slutellgen Juanna, hvad är hon? Kvinnan,\nuppgången i flamman af sin egen eld, ägande själf sin kärlek,\nhängifven, men liksom lågan, som är fientlig mot hvarje annat famntag\nän lågans. Må jag då få kalla Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda\ntonen, Juanna flamman. Alla söka de hos Ramido en låga, den första för\natt förtäras, den andra för att bestrålas, den tredje för att\nförsmälta, den fjärde för att förenas.\n\nSå är Estella i personifikation äfven det innerliga i alla de öfriga\noch återfinnes i dem. Efter lif suckar formen, efter kärlek tonen,\nefter möte flamman. Därföre är Estella den mäktigaste af alla, emedan\nhon är den renast alltoffrande, och därföre är det skönt att se henne i\ncykeln af de andra vara den första och den sista, begynnelsen och\nslutet, ty det är hennes väsende, som i olika knytningar genomgår alla\noch utgör deras makt. Så börjar hon:\n\n    ESTELLA. Jag älskar dig, Ramido.\n\n    RAMIDO. Ack, hvarför älskar du?\n\n    ESTELLA. Ej skäl jag vet, ej orsak.\n\nXimena känner sin bildform, Ormesinda sitt tonljud, Juanna sin eld; men\nEstella känner Ramido ensam, och det djupaste hos alla de andra är det,\nsom likasom Estella känner Ramido ensam.\n\nVi komma nu till den stora scen, i hvilken inom omfånget af tre korta\nsidor alla strålar från de föregående scenerna samlas såsom i en\nbrännpunkt, jag menar den sjätte, hvari Ramido bestormas af alla sina\nälskarinnor på en gång. Den är så kort, en stor del af densamma kan här\nupptagas.\n\n    JUANNA. Mig kärlek svor Ramido, svara, är du min?\n\n    RAMIRO. Juanna Sol, i natten är min stjärnglans du.\n\n    ORMESINDA. Min ömma vän Ramido var, -- är han det än?\n\n    RAMIDO. Din röst är tonen, Ormesinda, i mitt bröst.\n\n    XIMENA. 'Ximena älskar jag', så sade du en dag.\n\n    RAMIDO. Gestalt, -- du doft, du skära gas om lifvets allt!\n\nBetrakta dem! Hafva ej alla här ett jag, på hvilket de se och för\nhvilket de fordra kärlek, äfven Ximena, som annars genom en underbar\nkonsekvens i sitt knappt vakna själfmedvetande ännu nämner sitt jag\nblott som ett namn? Estella ensam vet icke af ett själf, fordrar intet,\npåminner om intet:\n\n    ESTELLA. Mig äger don Ramido, -- intet äger jag.\n\nMen henne, som ger allt och begär intet, svarar\n\n    RAMIDO. Estella, -- himmel, du om don Ramido rår.\n\nJuanna hotar med dolken, Ximena med damaskenerklingan, Ormesinda\nbeveker med amaranterblomman i sin hand, alla äga de ett något att göra\nanspråk med; Estellas vapen är hennes vapenlöshet:\n\n    Ramido, jag i handen äger blott min hand,\n    Ack! ... Guadalaviars himmel ber dig hem till sig!\n\nHon äger icke ens en egen bön, hon låter Guadalaviars himmel be! Men då\nhvar och en af de öfriga fåfängt ber Ramido om en förklaring af den\nhemlighet, som hvilar öfver hans förhållande, och då han blott gåtlikt\nyppar sig för dem:\n\n    JUANNA. Är då en trolldom gjuten om Ramidos hår?\n\n    RAMIDO. Sin krets om mig, Juanna, skref ett troll så hemskt.\n\n    ORMESINDA. I äldre band ditt väsen har sig bundit, ack?\n\n    RAMIDO. En boja dyster, grym, förskräcklig, underbar.\n\n    XIMENA. Drar heligt löfte dig till Palestinas graf?\n\n    RAMIDO. O, mig, Ximena, drar en svart, en ryslig hand.\n\ndå gör Estella ingen gissning, tar ingenting af egen makt med för att\nlösa hans gåta, utan flyr till Ramido själf, och för allmakten af\nhennes suck:\n\n    Ramido, älskade, skänk oss af nåd ett svar!\n\nöppnar sig hans hjärta, och så klar som hennes bön, så klart följer\näfven hans svar:\n\n    Estella Guymeron... Jag är Don Juans son.\n\nHuru oändligt mycket vore icke att anföra inifrån de särskilta scenerna\nför att bestyrka, förklara, symbolisera, de allmänna åsikter, jag här\nnu yttrat. Mycket ser ut som oförenligt och är det dock icke; det mesta\när så ogripeligt, luftigt och dock bevittnande, att det som\nblomsterdoften blott för en andedräkt röjer, till hvilken blomma det\nhör.\n\nAngående det så ofta såsom töcknigt ansedda slutet af Ramido Marinesco\nmåste jag bekänna, att det nu vid detta tillfälle och från den\nsynpunkt, hvarur jag betraktat det öfriga, förefaller mig klart och\nfullkomnadt. Hvad är det Don Juan söker? Hans väsende genomtränger hela\nmålningen, hvad lefver han för? För att i sina älskarinnors hat\nbegrafva sin forna falska sällhet. Har han vunnit sitt mål? Han har\nvelat det och gjort allt för att vinna det, se där hans försoning,\nstridens fullkomning, dramens klara slut. En vidare utsträckning gåfve\nmotsägelser eller parallellismer. Själfva det obegränsade, mångtydiga i\nden beundransvärda slutversen:\n\n    Gud! O svarta sol! ... Don Juan!\n\när blott en fri luft, som icke stänger, icke hindrar, utan leder den\nfullbildade tonen ut i den öppna naturen för att i rymd och frihet få\ndomna.\"\n\nDå hofmarskalken slutat detta, steg han opp och fattade Rikards hand.\n\"En annan gång\", sade han, \"ville jag gå in i specialiteter. Nu,\nRikard, har jag sutit en stund vid randen af din blomsterkälla och böjt\nunnan ett blad och ett annat för att betrakta böljan. Och jag slutar\nglad, om jag kan hoppas att härvid icke hafva grumlat mer än blottat\ndet klara djupet.\"\n\n\n\n\nLUCREZIA BORGIA, DRAM AF VICTOR HUGO.\n\n\nSvenska litteraturen har åter fått en öfversättning af ett af V. Hugos\narbeten. Lucrezia Borgia, denna berömda dram, som uppfördes 100 gånger\npå scenen i Paris, mottogs äfven på Londons teater med beundran, utgafs\ngenast på tyska i tvenne särskilta öfversättningar och utsåldes i två\ntusende exemplar inom de två första dagarna sedan den lämnat pressen,\nhar nu af en anonym blifvit öfverflyttad äfven på svenska. Då detta\nskådespel kan anses karakterisera syftningen och andan af den franska\nromantiska skolans vitterhet och V. Hugos namn vunnit den ryktbarhet,\natt en närmare bekantskap med hans poetiska alster icke kan anses\nlikgiltig af någon, som intresserar sig för bildning och konst, kunna\nvi icke annat än hålla öfversättaren räkning för hans företag att göra\ndetta den franska skaldens arbete tillgängligt äfven för dem, som icke\nkunna läsa det på originalspråket. Vi anse därföre såsom helt och\nhållet öfverflödig den ursäkt, öfversättaren i företalet gör i\nanledning af sitt val af original. Ty ehuru mycket finnes i Hugos dram,\nsom stöter våra begrepp om natur och seder, och många drag förekomma\ndär, som genom sin mörka skändlighet väcka vämjelse och harm, är dock\nvikten af att känna kulturens gång och utveckling större än vådan af\natt bli missledd och sårad genom dess möjliga afvikelser och villor.\n\nVi gifva här en exposition af ifrågavarande dram för att sedan öfvergå\ntill några reflexioner öfver densamma och öfver den romantiska skolan i\nallmänhet.\n\nDramen öppnas med en fest i Venedig. På en terass utanför det palats,\nhvarest festen firas, samtala fem unga, präktigt klädda herrar i\nnatten. Jämte dem befinnas på scenen en föregifven spanior, egenteligen\nhertiginnans af Ferrara, Lucrezia Borgias, förtrogne, samt en ung\nlycksriddare, Gennaro, öfver hvars härstamning ett mörker hvilar ända\nintill slutet af dramen, då det upptäcks, att han är Lucrezias son.\nDenne Gennaro insomnar nu, under det de öfriga samtala om de\nrysligheter, som befläcka familjen Borgia. Till en utgångspunkt må här\nanföras en del af samtalet:\n\n    GENNARO (kastar sig i en länstol i sofvande ställning).\n    Väcken mig, när Jeppo slutat.\n\n    JEPPO.\n    Så här är historien. -- Det hände år fjorton hundrade åttio...\n\n    GUBETTA (i ett hörn af teatern).\n    Fjorton hundrade nittiosju.\n\n    JEPPO.\n    Rätt! 1497, på en viss natt mellan onsdagen och torsdagen...\n\n    GUBETTA.\n    Nej, mellan tisdagen och onsdagen.\n\n    JEPPO.\n    Ni har rätt. -- Denna natt då såg en färjkarl vid Tibern, som hade\n    lagt sig i sin båt vid stranden för att vakta sina varor, någonting\n    förskräckligt. Det var litet nedanför kyrkan S:t Hieronymo. Det var\n    vid pass fem timmar efter midnatten. Färjkarlen såg två män, som\n    gingo till fots, gå i mörkret på vägen vänster om kyrkan hit och\n    dit, liksom de voro oroliga, hvarefter två andra syntes, och\n    sluteligen tre, alltså summa sju. En enda var till häst. Natten var\n    ganska mörk. I alla hus, som ligga åt Tibern, var intet ljus, utom\n    i ett enda fönster. De sju männerna nalkades till flodstranden. Den,\n    som var till häst, vände bakdelen af sin häst åt Tibern, och då såg\n    färjkarlen tydligt på denna bakdel ben, som hängde på ena sidan,\n    och armar och hufvud på den andra, -- liket af en man. Under det\n    deras kamrater lurade i gathörnen, togo två af dem, som voro till\n    fots, den döda kroppen, svängde honom två, tre gånger med kraft och\n    kastade honom midt i Tibern. I samma ögonblick, som liket slog i\n    vattnet, gjorde den, som var till häst, en fråga, hvilken de två\n    andra besvarade med: \"Ja, min herre\". Då vände sig den ridande åter\n    till Tibern och såg någonting svart, som flöt på vattnet. Han\n    frågade, hvad det var. Man svarade honom: \"Min herre, det är den\n    döda herrens mantel\", och någon af de sju kastade stenar på denna\n    mantel, hvilket kom den att sjunka. Sedan detta var gjordt,\n    bortgingo alla i sällskap och togo vägen till S:t Jacome. Detta såg\n    färjkarlen.\n\n    MAFFIO.\n    En sorglig händelse! Var det någon ansedd man, som dessa kastade i\n    vattnet? Den där hästen gör ett sällsamt intryck på mig; mördaren\n    på sadeln och liket bakpå!\n\n    GUBETTA.\n    På den där hästen var det två bröder.\n\n    JEPPO.\n    Ja, så var det, herr de Belverana. Liket var Giovanni Borgia;\n    den ridande var Cesar Borgia.\n\n    MAFFIG.\n    En helvetes familj de där Borgierna! Men säg, Jeppo, hvarföre\n    mördade broder på detta sätt broder?\n\n    JEPPO.\n    Jag vill ej säga er det. Orsaken till mordet är så vederstygglig,\n    att det bör vara en dödssynd att blott omtala den. --\n\n    GUBETTA.\n    Jag skall säga eder det, jag. Cesar, kardinal af Valence,\n    dödade Giovanni, hertig af Kandia, emedan båda bröderna älskade\n    samma kvinna.\n\n    MAFFIO.\n    Och hvem var denna kvinna?\n\n    GUBETTA (alltid i fonden af teatern).\n    Deras syster.\n\nDenna vidunderliga kvinna, denna de båda rivalernas syster är Lucrezia,\ndramens hjältinna. Äfven hon är maskerad närvarande vid festen och\nvistas under ett främmande namn i Venedig. Så snart de fem unga\nherrarne slutat sitt samtal och gått ut, inträder hon på scenen,\nhvarest Gubetta och den sofvande Gennaro kvarblifvit. Hon stannar\nframför den senare, betraktar honom med hänryckning och vördnad, veknar\ntill mildhet och ger efter en kort dialog med Gubetta befallning åt\ndenne att låta frigifva fem fångar, som hon namnger och hvilka enligt\nGubettas utsago ännu icke hunnit blifva hängda, strypta eller förgifna.\nFöljande karakteriserar de båda personernas stämning under denna scen:\n\n    DONNA LUCREZIA.\n    Gubetta, börjar icke verkeligen vårt gemensamma vanrykte, vår\n    gemensamma vanära, ryktet om våra mord och våra förgiftningar att\n    trycka dig?\n\n    GUBETTA.\n    Alldeles icke. När jag går på Spolettos gator, så hör jag väl någon\n    gång galgfåglar mumla omkring mig: \"Hu! Den där är Gubetta,\n    förgift-Gubetta, dolk-Gubetta, galg-Gubetta!\" Ty de ha fäst efter\n    mitt namn en lysande ägrett af öknamn. Det där allt säger man, och\n    när munnen ej säger det, så är det ögonen, som säga det. Men hvad\n    gör allt det där? Jag är så van vid min dåliga reputation som\n    påfvens soldater att officiera vid mässan.\n\nGubetta går bort, och Lucrezia, som aftagit sin mask, väcker Gennaro\nmed en kyss på hans panna. Emellertid har hon blifvit bespejad af\ntvenne masker, hennes gemål och en hans förtrogna. Hertigen återvänder\ngenast, full af svartsjuka, till Ferrara. Gennaro åter griper omkring\nLucrezia och vill hålla henne kvar; hon flyr, och han följer efter. I\ndetsamma varseblifs och igenkännes hon af tvenne af de förut omnämnde\nherrarne, som skynda att samråda med sina vänner för att rädda Gennaro\nur denna snara. Därföre, när i följande scen Gennaro omtalat sina öden\nför Lucrezia och hon, än försmältande af ömhet hört honom uttrycka sin\nkärlek till sin mor, som han sökt och aldrig funnit, än förkrossad och\nångerfull hört den afsky, med hvilken han nämner Lucrezia Borgias namn\nutan att känna den, med hvilken han talar, inträda hastigt de fem\nherrarne och yppa för Gennaro, hvem hon är, i det att hvar och en af\ndem stiger fram och presenterar sig för henne såsom en son eller nära\nanförvant till någon, som hon låtit förgöra. Efter de gräseligaste\nbeskyllningar och en lista på brott, som äro för mycket skändliga för\natt här kunna omnämnas, slutas uppträdet så:\n\n    MAFFIO.\n    Vill du veta hennes namn, Gennaro?\n\n    DONNA LUCREZIA.\n    Nåd, nåd, mine herrar!\n\n    MAFFIO.\n    Gennaro, vill du veta hennes namn?\n\n    DONNA LUCREZIA. (Hon kastar sig på knä för Gennaro.)\n    Hör icke, min Gennaro!\n\n    MAFFIO (utsträckande armen).\n    Det är Lucrezia Borgia!\n\n    GENNARO (bortstötande henne).\n    O!\n   (Hon faller afdänad vid hans fötter.)\n\nFörsta aktens andra afdelning börjar med en scen emellan Gubetta och\nLucrezia på en öppen plats i Ferrara. De fem herrarne, som nyligen så\nhårdt anklagat Lucrezia, befinna sig nu i hennes hufvudstad på en\nbeskickning från Venedig. Gennaro har äfven åtföljt ambassaden.\n\n    LUCREZIA.\n    Är allt färdigt för denna afton, Gubetta?\n\n    GUBETTA.\n    Ja, Ers höghet.\n\n    LUCREZIA.\n    Komma alla fem?\n\n    GUBETTA.\n    Alla fem.\n\n    LUCREZIA.\n    De ha ganska grymt skymfat mig, Gubetta!\n\nMan finner, att en hämndplan är å bane, och Lucrezia ber Gubetta vaka,\natt intet ondt händer Gennaro.\n\nDe fem herrarne uppträda, sedan de förra aflägsnat sig. De tyckas finna\ndet nog vågadt att hafva kommit till Ferrara vid sakernas nuvarande\nställning, och en och annan röstar för att begifva sig bort redan innan\nkvällen, så mycket mer, som ambassaden redan uppfyllt sitt ändamål.\nBorgiernas gift omtalas och de medel till hämnd, den förolämpade\nLucrezia äger. Emellertid besluter man att öfvervara en bal för aftonen\nhos en prinsessa Nogroni, boende i grannskapet af det hertigliga\npalatset. Gennaro, hvars afsky för Lucrezia Borgia under fortgången af\nsamtalet stegras till det yttersta, lösbryter med sin dolk från\npalatsets vägg den första bokstafven af namnet Borgia, så att blott\nordet orgia återstår. Gubetta säger blott: \"Herr Gennaro, den där\nordleken skall i morgon ställa hälften af staden under rannsakning.\" --\nAndra akten: Gennaro är gripen af hertigens utskickade och väntar\nutanför hans rum. Hertigen, don Alfonso d'Este, ger befallning åt en\nförtrogen att hålla i beredskap både gift och svärd och ställa sig\nutanför vid en dörr till salen. Lucrezia anmäles och inkommer,\nbeklagande sig häftigt öfver den skymf, som tillfogats henne genom\nvanställandet af hennes familjenamn. Då hon får höra, att den\nbrottslige redan är i hertigens våld och i hans palats, tar hon en ed\naf sin gemål, att han icke skall låta den skyldige komma med lifvet\nunnan. Den svartsjuke hertigen ger henne med skadeglädje detta löfte\noch låter införa den anklagade. Lucrezia igenkänner med fasa Gennaro.\nHon försöker att förklara honom oskyldig, men han själf bekänner allt.\nNu följer ett enskildt samtal mellan Lucrezia och hennes gemål, under\nhvilket hon med både smicker och hot försöker beveka honom att\nlössläppa Gennaro. Don Alfonso förblir obeveklig och befaller\nsluteligen, efter ett osminkade yppande af sin verkliga sinnesstämning\nmot sin maka, henne att välja mellan att räcka Gennaro förgift eller se\nhonom nedstötas. --\n\nGennaro införes åter. Don Alfonso visar sig nu såsom vore han blidkad\noch färdig att anse den anklagades förbrytelse blott som ett förlåtligt\nungdomsöfvermod. Då det vidare under fortgången af dialogen yppas, att\nGennaro en gång räddat en af don Alfonsos närmaste från döden i en\nbatalj, befaller hertigen, såsom det synes för att hedra honom, sin\ngemål iskänka åt honom en bägare vin. Efter fåfänga försök att undvika\ndetta nödgas Lucrezia bjuda honom det förgiftade vinet. Han dricker,\noch don Alfonso aflägsnar sig. Så snart de båda blifvit lämnade allena,\nyppar Lucrezia för Gennaro, att han fått förgift, men framtar i\ndetsamma ett motgift och ber honom dricka ut det. \"Hertiginna\", säger\nGennaro, \"hvem går mig i borgen för att icke just detta är giftet?\"\nLucrezia, förkrossad af hans misstankar och den afsky, han röjer för\nhenne, fortfar att besvärja honom att emottaga det enda medel, som\nfinns till räddning, och Gennaro, som sluteligen låter öfvertala sig\ndärtill, ledsagas af sin räddarinna ut och ålägges att i ögonblicket\nlämna staden, hvarest faror af alla slag omgifva honom.\n\nSnart får dock hertigen höra, att Gennaro undkommit, och beger sig med\nen förtrogen till hans boning för att mörda honom. Medan de stå gömda\nutanför Gennaros dörr, kommer en af dennes vänner och öfvertalar honom\natt icke brådska med resan, utan deltaga i balen hos prinsessan\nNegroni. Då Gennaro går in på sin väns förslag, uppskjuter hertigen och\ntyckes ändra planen för sin hämnd och går bort med sin medhjälpare.\n\nTredje akten. En praktfull sal i palatset Negroni. När ridån går upp,\nsitta vid ett präktigt serveradt bord fjorton gäster, nämligen de fem\nunga herrarne samt Gubetta, Gennaro och sju unga damer. Vin och rätter\nserveras, och alla dricka utom damerna och Gubetta, hvilken blott\nlåtsar deltaga i glädjen. Dialogen rör särskilta ämnen, vin, kärlek,\nglädje; man skämtar, är artig. Gennaro ensam är allvarsam och sluten.\nOmsider yttrar Gubetta tyst en önskan att få damerna att aflägsna sig.\nHan börjar en ordväxling med en af herrarne, hvaraf denne bringas i\nraseri, och fruntimren draga sig unnan. Man finner snart, att dörrarna\näro reglade utanför, men gelaget fortfar, man hejdar sig, och Gubetta\nuppstämmer en dryckessång, hvartill de öfriga sjunga i kor. Plötsligt\nhör man röster, som sjunga med sorglig ton likpsalmer. De tyckas närma\nsig. Man gissar hit och dit, antar, att det är någon, som begrafvas,\nbörjar stoja åter och fortsätter dryckessången. Då öppnar sig en stor\ndörr i fonden, och där utanföre visar sig en stor, svarttapetserad sal,\nupplyst af några facklor, med ett stort silfverkors i fonden; en lång\nrad af svarta och hvita munkar, på hvilka endast ögonen synas genom\nderas kapuschonger, inträder, fortsättande med hög och sorglig röst den\nlatinska psalmen. Gästerna häpna. En af dem förklarar dock alltsamman\nför ett skämt och går att lyfta på en af kapuschongerna, troende, att\ndamerna maskerat sig på detta sätt. Han möter ett blekt munkansikte och\nblir förfärad. Nu blir försåtet klart för alla, ty man ser i detsamma\näfven Lucrezia Borgia, som oförmodadt framträder på tröskeln af dörren.\n\n    DONNA LUCREZIA.\n    I ären bos mig!\n\n    ALLA (utom Gennaro, som osedd af donna Lucrezia frön ett hörn\n      betraktar allt).\n    Lucrezia Borgia!\n\n    DONNA LUCREZIA.\n    Det är några dagar sedan, då I, I alle, som nu ären här,\n    triumferande utsaden mitt namn. I dag sägen I det med förskräckelse.\n    Ja, I kunnen väl betrakta mig med edra af fruktan stillastående\n    ögon. Det är jag själf, mine herrar. Jag kommer för att förkunna er\n    en nyhet, den, att I alla ären förgiftade och att ingen af er ännu\n    har en timme att lefva. Söken ej att komma undan. Salen här bredvid\n    är uppfylld af lansar. Nu är det min ordning, nu är det jag, som kan\n    tala högt och trampa er under mina fötter. Jeppo Liveretto, gå och\n    sök upp din farbror Vitelli, som jag låtit mörda i Vatikanens hvalf!\n    Ascanio Petrucci, gå och sök upp din kusin Pandolfo, som jag låtit\n    lönnmörda för att frånröfva honom hans stad! Oloferno Vitellozzo,\n    din onkel önskar träffa dig, du vet väl, Fago Appiani, som jag låtit\n    förgifva under ett gästabud! Maffio Orsini, gå och tala i andra\n    världen om mig med din bror af Gravina, som jag låtit ombringa under\n    hans sömn! Apostolo Gazella, jag har låtit halshugga din far,\n    Francisco Gazella, jag har låtit strypa din kusin, Alfonso af\n    Arragonien, gå och träffa dem! -- På min ära! I hafven gifvit mig en\n    bal i Venedig, jag skall gifva eder ett gästabud i Ferrara. Fest som\n    fest, mine herrar!\n\n    JEPPO.\n    Ett grymt uppvaknande, Maffio!\n\n    MAFFIO.\n    Låt oss tänka på vår Gud!\n\nLucrezia fortfar att häda de mållösa herrarne och ger munkarne\nbefallning att föra dem i nästa rum, där allt är i ordning för dem. Då\nmunkarne på hennes vink träda åt sidan, ser man fem likkistor, och\nLucrezia säger:\n\n\"Det är rätta antalet. De äro fem. Unge män! I hafven ryckt hjärtat\nutur en olycklig kvinna och förstoden icke, att hon skulle hämnas! Här\när din, Jeppo. Maffio, här din. Oloferno, Apostolo, Ascanio, här stå\nedra.\"\n\n    GENNARO (som hon ej hittills sett).\n    Det fattas en sjätte, hertiginna!\n\n    DONNA LUCREZIA. Himmel! Gennaro!\n\nHon befaller alla att aflägsna sig och blir ensam med Gennaro. Denne\näger ännu kvar den flaska med motgift, som han fått af Lucrezia. Hon\nuppmanar honom att intaga däraf; men då han hör, att det icke är\ntillräckligt för att rädda flere än honom ensam, fattar han en knif och\nhotar att nedstöta Lucrezia. Hon bönfaller om förskoning, och han är på\nvägen att bevekas, då han från närmaste rum hör sin vapenbroders röst,\nsom döende uppmanar honom att hämnas. Han nedstöter henne, och dramen\nslutas med Lucrezias utrop:\n\n    \"Ve! -- -- Du har dödat mig! -- Gennaro! Jag är din mor!\"\n\nI det föregående har man sökt gifva en exposition af själfva dramen, så\nfullständigt som utrymmet tillåtit, och säkert har den uppmärksamme\nläsaren redan af detta sammandrag kunnat inhämta, huru många svaga\nsidor man med skäl kan klandra i detta Hugos berömda arbete. Att\nförbigå en mängd osannolikheter redan i de första scenerna, huru vill\nman förklara de fem herrarnas uppträdande i Ferrara, i Lucrezia Borgias\negen hufvudstad, denna kvinnas, som dödat en anförvant till hvar och en\naf dem, som begått de onaturligaste brott, som på alla punkter af sitt\nområde kunde befalla öfver gift, svärd och dolkar, och som de några\ndagar förut på det grymmaste blottställt, kränkt, sönderslitit? Svagt\noch otillräckligt motiveras denna oförsiktighet genom nödvändigheten\nför dem att åtlyda republiken Venedigs vilja, som utsett dem att\nåtfölja ambassaden till Ferrara. Men äfven om man skulle vara nog\nlättrogen att antaga deras ord för sanning, då de säga, att de icke\nkunnat undvika att utföra den beskickning, hvartill republiken bestämt\ndem, huru skulle man kunna öfvertygas om att de ägde sitt fulla\nförstånd, då de företogo sig att på förhand reta en lejoninna, i hvars\nbur de visste att de skulle komma att straxt därpå inneslutas.\nVerkeligen, för att vara mindre allvarsam, hade de unga herrarne blott\nyppat den scen, som föregick mellan dem och Lucrezia Borgia, hade\nrepubliken Venedig både tackat dem för upptäckten och i nåder förklarat\ndem oskickliga för en ambassad, icke blott till Borgier, utan äfven\ntill de saktmodigaste furstar i världen. Emellertid kunde nu icke de\nunga herrarnas gesantskap inställas, utan att hela dramen skulle blifva\nom intet, och man måste låta dem vara i Ferrara, hvarje rimlig\ninvändning till trots.\n\nMen ambassaden har uppfyllt sin bestämmelse, och de fem unga riddarena,\nsom icke spara att skildra de förfärliga verkningarna af Borgiernas\nöfverallt gömda förgift, skulle, efter hvad de själfva säga, kunna\nafresa utan att saknas i den talrika svit, som hörde till\nbeskickningen. Då blir det en bal hos prinsessan Negroni, i ett palats,\nsom stöter till hertiginnans. De kunna icke försaka den. De infinna\nsig, de träffa där ingen utom den spanska Gubetta och några damer,\ningen af ambassadens chefer, ingen af dess personal, inga gäster för\nöfrigt, de fira en bal, fjorton personer till antalet, just desamma,\nsom förolämpat Lucrezia Borgia, men de misstänka ingenting, ingen af\ndem visar fruktan för det Cypervin, som flöder, ingen enda af alla dem,\nsom några stunder förut hört dessa ord: \"Man dör, och då först påminner\nman sig att för sex månader eller ett år sedan ha druckit ett glas\nCypervin hos en Borgia.\" De misstänka ingenting, ty de måste dö, eljest\nskulle dramen blifva om intet; de måste dricka, alla rimliga\ninvändningar till trots.\n\nÄndteligen är dramen på den punkt, att de muntra herrarnas enfaldiga\nlättrogenhet hunnit besegras. De märka försåtet, och Lucrezia inträder\nsjälf, förkunnande dem, att de samteligen fått förgift. Hon ser ingen\nfara i att inträda ensam, endast följd af några psalmsjungande munkar,\ntill fem unga ädlingar, som afsky henne, som veta sig bära ett förgift\ni sina ådror, hvilket hon räckt dem och som inom en timma skall föra\ndem i grafven. Hon anar ingen våda i att egga deras hämnd genom det\nbittraste gäckeri i den stund, då de med döden för sina ögon, men med\nännu obrutna krafter omgifva henne, utan band på sina armar, utan\nhinder för sitt anfall, utan fruktan och utan hopp. Hon måste dö,\neljest skulle dramen förlora en katastrof, och hon inträder därföre\nensam, hjälplös och trygg, alla rimliga invändningar till trots.\n\nMen det är icke för någon af de fem ädlingarnes hand Lucrezia får\nfalla. Det måste blifva en scen ännu, där hon skall lämnas ensam med\nGennaro, hotas med döden, tigga om sitt lif och sluteligen mördas af\nsin egen son. Allt detta måste ske, eljest skulle katastrofen blifva\nmindre bjärt. Och därföre måste de fem hjältarne, republiken Venedigs\nrepresentanter, med ungdom, mod och adel i sin barm och med vapen att\ngripa till, när de behagat, lika arma, oskyldiga offerlamm på Lucrezias\nbefallning följa ut med en redlös tropp af gamla munkar, utan att lyfta\nen hand, utan att säga ett ord, -- alla rimliga invändningar till trots.\n\nEn sådan löshet i motiver och sammanbindning finnes icke blott i de\ndetaljer, som nu blifvit anförda, utan röjer sig nästan öfverallt i\ndenna dram och stör enheten äfven i dess minsta delar. Det vore lätt\natt förfölja fel af dylik beskaffenhet ända in i småsaker och visa,\nhuru nästan hvarje effekt är köpt genom uppoffringar af ett poetiskt\nkonstverks första lagar, natur och konsekvens, men detta skulle leda\ntill en vidlöftighet, som här icke vore på sin plats. Hvad som i\nallmänhet kan anmärkas är, att man har svårt att inse, hvad de\noftanämnde fem ädlingarne öfver hufvud taget hafva att uträtta i hela\ndramen. Aro de där för att skildra Lucrezia Borgias förgiftningar och\nbestyrka dem med sin död, så måste man tillstå, att samma ändamål\nkunnat vinnas med mindre tillställningar och mindre offerpersonal.\nTager man åter bort dem, så återstår nästan ingenting af hela stycket.\nGennaro åter, hvarföre är han införd? Vi skola söka en förklaring öfver\nallt detta i det recept, efter hvilket V. Hugo anordnat sin dram och\nhvilket han själf anför i företalet till densamma. Det lyder så: \"Ta den\nmest afskyväckande, tillbakastötande och mest fulländade moraliska\nvanskaplighet, lägg den i hjärtat på en kvinna, hos hvilken den mest\nkan visa sig. Gif henne den högsta skönhet, gif henne furstlig\nvärdighet; beslöja sedan denna moraliska fulhet med en ren känsla, den\nrenaste som en kvinna är mäktig af, med moderskänslan, med ett ord gör\naf ett vidunder en mor, och vidundret skall vinna ert deltagande, skall\nröra er till tårar, ja, denna vidunderliga själ skall nästan tyckas\nvara skön för edra ögon.\" -- Här finna vi lätt nyckeln till gåtan. De\nfem herrarne äro indragna i dramen för att förhöja Lucrezias moraliska\nafskyvärdhet, Gennaro åter för att utgöra ett föremål för hennes\nmodersinstinkt. Också visar hon tämmeligen regelbundet, scen för scen,\nän den ena, än den andra sidan af sin vidunderligt hopfogade person.\nMen att hennes moderskänsla skulle vara försmulten med hennes\ngärningar, att denna skulle ligga på botten af hennes raseri och helst\ni någon mån föranleda de brott, hon begår, sådant må man icke ens\nbegära.\n\nI en fortgående omväxling är hon i det ena uppträdet skändlig, vild,\nhämndgirig, i det andra sentimentalt öm och lidande, utan att hennes\ngrymhet, då hon vill hämnas, visar något spår af den mildring, hvartill\nhon borde vara stämd af kärleken till sin son, eller hennes ömhet, då\nhon skall älska, röjer några drag af den beslutsamhet, kraft och\nenergi, som borde höra till en karaktär, så rå och blodig som hennes.\nDet är sant, att de fel, vi förut anmärkt, äro stora och störande, ja,\ntill och med oförklarliga; men det största fel i hela dramen är dock\nuppfattningen af Lucrezia Borgias personlighet. Själfva idéen att göra\nhenne till ett nederlag för en abstrakt massa af brottslighet är\nohistorisk och okonstmässig. Men att ytterligare söka och tro sig kunna\nge henne dramatisk värdighet och intresse genom inskjutningen af en\nlika abstrakt dygd i denna massa af laster är en förvillelse, som\nlindrigast sagdt står långt under samtidens estetiska kultur och som\nliknar dens, som skulle vilja försona malörtens bittra natur genom att\nintrycka en skärfve socker i plantan. Den brottsliges försoning och\ndramatiska kvalifikation får icke sökas utom utan inom hans förhållande\ntill brottet, och den har sin grund i det väsende hos honom, som\nstrider, afskyr, ångrar, och som blir kvar, då brottet gått till sin\nförtappelse. Shakespeare i sin lady Macbeth t.ex. har icke dragit\nförsorg om att öfversockra hennes brottslighet med en tillfällig dygd,\nhan låter den tvärtom framstå i all sin rysliga storhet; men han har\ntillika vetat att kasta en skön försoning öfver henne, öfver\nmänskligheten och lifvet, då han låter henne jagas opp ur sin nattliga\nro och i sömnen försöka att aftvå brottets minnen från sina en gång\nblodbestänkta händer. Detta är den brottsliges adel, en glimt ur djupet\naf naturen, som väl kan urarta i missbildningar, men som också alltid i\nsig innehåller deras förkastande.\n\nMan har förebrått V. Hugo och de franska författarena af den nyare\nskolan en förkärlek för skildringen af onaturliga, vämjeliga och\nfasaväckande personer och scener; äfven detta stycke har i Lucrezia\nBorgia en karaktär, som i sig förenar allt, hvad mänskligheten i sin\nmest djuriska förnedring kan framte skändligt och vidrigt. Med\nanledning häraf må anföras en ur ett engelskt blad lånad notis om\npersonerna i Hugos och Dumas' arbeten. \"Bland de fruntimmer, som\nuppträda i dessa författares dikter\", heter det, \"finner man åtta\näktenskapsbryterskor, fem prostituerade af olika rang, sex offer för\nförföring, fyra mödrar, som förälskat sig i sina söner och svärsöner,\noch, en enda undantagen, öfverlåtit sig åt sin böjelse, och elfva\npersoner, som direkt och indirekt mördas af sina älskare. I sex af\ndessa stycken spelas första rollen af bastarder och hittebarn.\" Man\nmåste medge, att räkningen är skarp. Mera bedröflig likväl än denna\noskonsamhet mot känslor och föreställningar, som tillhöra en vekare\nsedlighet, är den ringa aktning, de nyare författarena i allmänhet röja\nför verklighet, natur och konsekvens i sina målningar. En frihet utan\nregel synes vara deras element, och en lokal, sinnlig effekt det\nändamål, för hvilket de uppoffra alla högre fordringar af konsten.\nKaraktärerna sakna till det mesta naivitet och lif. De segla vanligast\nfram på skådebanan i en efter auktorns beräkning predestinerad kosa,\nlika de skepp af flarn man ser barn inrätta och med färdigt skrufvadt\nroder och brassade segel utsläppa på dammen. Möter ett hinder, så\nfastna de eller skuffas öfver, kommer en starkare pust, så kantra de\noch stjälpas opp igen för att åter börja sin automatlika färd. Segel på\nvärldens haf äro de icke, regerade af förnuft och vilja såsom af\nlefvande styrmän och äfven i sin undergång röjande ansträngningarna,\nkampen och ledningen af en inre, styrande makt. Det är tyvärr att\nbefara, att denna de franska litterära koryféernas obundna håg för det\ngräsliga, ett slags intellektuell återspegling af de scener, som\nbefläckade Frankrike i sistförflutna sekel, icke skall afstanna, innan\nden af litteraturens pöbel i detta land härmats än bjärtare. De\ndebatter, som nyligen förevarit i pärskammaren angående införandet af\nen strängare censur för teatern, en åtgärd, för hvilken Lamartine bland\nandra talat med kraft och värma, synas bevisa, att sansculotter redan\nbörjat röra sig inom kulisserna, färdiga att till högsta grad af\nkonsekvent ytterlighet drifva de frihetsyra litterära republikanernas\nredan nu mer än tillräckligt regellösa och upprörande fantasier.\n\n\n\n\nÄR MACBETH EN KRISTLIG TRAGEDI?\n\n\nAf högt intresse blefve tvifvelsutan en undersökning, hvars ändamål\nvore utredandet af det förhållande, i hvilket tidehvarfvens förnämsta\nkonstskapelser stå till den religions hufvudprinciper, under hvars\ninflytelse de kommit i dagen. Man har sökt bestämma skillnaden emellan\nden så kallade klassiska och romantiska konsten och lyckats angifva en\nmängd klara och obestridliga egendomligheter hos hvardera; de djupaste\nskola alltid finnas ursprungna ur de djup, som den grekiskt-romerska\ngudaläran för sig och kristendomen för sig erkänna såsom sina\negendomliga. Samma på de religiösa världsåsikternas olikhet hvilande\nskillnad, som den antika och moderna konsten i sin helhet röjer, visar\näfven hvarje hög klassisk konstprodukt särskild, jämförd med en modern\naf samma höghet. Ehuru detta förhållande kunde genom exempel bestyrkas,\nfordrar dock vårt speciella ämne för mycket både utrymme och\nuppmärksamhet för att tillåta en utvikning åt detta håll. Men en\nteckning i några drag af den kristna världsåsiktens och konstens\nbrytning mot den antika skall anvisa oss den ståndpunkt, från hvilken\nvåra betraktelser böra anställas.\n\nKonstens yttersta mål var för de gamle detsamma som för oss:\nframställningen af ett allmänt, som behärskar sina partier; det var\nsåledes för dem liksom för oss ett allmänt, framställdt i sin seger.\nSkillnaden emellan de gamles och våra konstskapelser beror därföre icke\naf en olika uppfattning af konstens och skönhetens väsende, utan måste\nsökas i olika föreställningar om det högsta allmänna eller, hvilket är\ndetsamma, det högsta verkliga såsom den positiva basen för all konst\noch skönhet. Och här yppar sig nu den frågan: Hvad var för de gamle det\nhögsta verkliga, och hvad för oss?\n\nNaturen, det för sinnet varseblifliga, var för de gamle allt. Här,\nunder dessa stjärnor, på denna jord, blommade i gudars hägn lifvet; men\nvid jordens gräns var oceanen, den tomma, nattliga, ofarbara, i hvars\nändlöshet ingen ö höjde sig ur djupet, intet väsende njöt fröjden af\natt vara till. Så begränsades i deras mening äfven detta jordiska lif\naf en tom evighet, af en värld utan krafter, där äfven gudaburna\nhjältars skuggor ansågos äga mindre fröjd än den ringaste daglönare på\njorden och ville byta lott med en sådan. Grekens och romarns ideal var\ndärföre en skön mänsklighet, och denna framstod för dem alltid i\ngestalten af deras egen nation. Förfärligt, men karaktäristiskt var det\nnamn af barbarer, hvarmed de betecknade främlingar; det visar mer än\nmycket annat, att föreställningen om en värld bortom denna för dem ännu\nicke uppgått. Det var sålunda här i sin synliga omgifning de sökte\ntyper för skönheten, och formen blef det väsentliga för dem, och\nbildhuggeriet deras triumf. Kristendomen kom. En värld, omätligare än\ndenna, yppades bortom de gamles ocean för det troende ögat, skuggor\nbodde under denna sol, det verkliga lifvets land hade ljus af Gud.\nFörsvunnet var på en gång sinnlighetens välde, formens betydelse vek\nför andens, barbaren blef en broder, kommen från samma hem och\nsträfvande, blott från skilda dalar, dit tillbaka, och konsten\nbortbytte mejseln mot penseln, ty skönheten behöfde nu ett öga, som\nkunde tala det gemensamma heliga fosterlandets språk. I stället för den\njordiska skenverkligheten omfattades nu den himmelska, sanna, och\nidealet var icke mer blott mänsklighet, utan gudamänsklighet. Men\ntillika var, så att säga, det allmänna uttrycket i mänsklighetens\nanlete förändradt. Man såg däri icke mer njutning, utan längtan, icke\nmer tjusningen af ett närvarande, utan ett tillkommandes hopp. Ville\nman i figur utmärka skillnaden mellan den klassiska och kristna\nkulturen, kunde man för den förra bruka cirkelns, för den senare\nvåglinjens bild. Båda äga med hvarandra gemensamt uttrycket af en\nharmoniskt vidgad famn; men cirkelns famn är tillika sluten, våglinjens\nöppen, cirkelns omfattar, våglinjens åtrår, cirkelns äger, men äger en\nändlighet, våglinjens äger intet, men utbreder sig just i sin\nuppoffring mot en oändlighet. Den fullhet, det lugn, den klarhet, man\nfinner i antiken, i motsats till den kristna världens saknad, oro och\naningar, de gamles håg för den solida gestalten, i motsats mot\nkristendomens syftning till en andevärld, alla dessa företeelser hvila\npå den omständighet, att de gamles verklighet fanns här, var närvarande\noch kunde omfattas, då vår däremot är bortom jorden, är tillkommande\noch blott ett mål för längtan och hopp. Skön är jorden; den var ett\nblomsterhem för mänskligheten i dess barndom och ägde allt, hvad ett\nhjärta utan högre aning förstod att åtrå; men dess skönhet bleknade\nbort i härligheten af den värld, som kristendomen upplät,\nblomsterhemmet blef ett dystert fängelserum för människan, sedan\nsjälens öga klarnande njutit anblicken af det himmelska land, som\nKristus uppenbarade.\n\nMen i och med detsamma människan fann sig vara en fånge på jorden, fann\nhon sig äfven vara fången genom sig själf, och hennes ande uppreste sig\nmot detta jordiska, hvaraf hon kände sig snärjd, mot hjärtats\nnjutningar och plågor, mot förståndets irrande beräkningar och\nskenvishet. Målningar af den kamp, som sålunda kämpades, utgöra de\nförsta sköna skapelserna af kristlig konst, -- legenderna. Anden i sin\nseger öfver jordisk njutning och plåga, öfver förståndets skenbara\nlagar, se där hvad i kristendomens första tider mänskligheten\nframställde i lefverne och legenderna besjöngo. Hvad var eremitlifvet\nannat än en realiserad seger öfver hjärtats tjusningar och fröjder,\nmartyrdöden annat än andens makt öfver den jordiska plågan, hvad voro\nunderverken annat än slående tillbakavisanden af förståndets förmätna\nanspråk? När jungfrun afklipper sitt sköna hår, för att hennes håg icke\naf en förgänglig fägring må lockas från det oförgängliga, när den\nnygifte på bröllopsaftonen öfverger sin tjusande maka, öfverger henne\nblott för öfvermåttet af sin kärlek, för att icke duka under för en\njordisk sällhets makt, när den fjortonåriga flickan, dömd till döden\nför sin tro, lägges ned på en bädd af glödande kol och kolen förvandlas\ntill rosor och hon inslumrar ljuft som i sin vagga fordom [se \"Den\nheliga Agnes\", band I], då är det icke det jordiska mer, som är det\nmäktiga, då har anden vaknat till seger, vaknat för evigheten och\nfunnit sig vara en härskare öfver hjärtats lidelser, öfver\nberäkningarna af ett förblindadt förstånd. Det är sådana taflor,\nlegenderna måla; sådana föreställningar ligga djupt i kristendomens\nväsende och återfinnas i de djupaste skapelserna af kristlig konst. --\nÄr Macbeth en kristlig tragedi?\n\nEfter Shakespeares framställning, till sina viktigaste drag grundad på\nen sägen, kommer Macbeth segrande från ett slagfält, där han stridt för\nsin konungs sak. På en hed mötes han af häxor, som förespegla honom\nframtida storhet och ära och hälsa honom såsom than af Glamis, af\nCawdor och ändteligen såsom blifvande konung. Snart därpå inträffa\nbudbärare från konungen, hvilkas utsago bestyrker sanningen af häxornas\nförutsägelser, hvad de tvenne förra titlarne beträffar, och hos Macbeth\nvaknar i detsamma äfven en skygg tro på häxornas tredje löfte. Men\nkonungen icke blott lefver själf, utan äger äfven tvenne arfvingar af\ntronen; huru skall då detta löfte uppfyllas? Hvad Macbeth i sitt\ninnersta ryser för, verkställer han, eggad af sin gemål; han mördar i\nsitt eget slott sin gäst, konung Duncan, och blir, sedan dennes söner\nflyktat, själf konung. Han har nått sitt mål, det återstår för honom\natt betrygga sin besittning däraf. Banqvo och hans son, åt hvars\nefterkommande konungavärdigheten äfven blifvit utlofvad af häxorna,\nmåste undanrödjas, likaså Macduff, för hvilken Macbeth af dem varnas.\nBanqvo faller för legda mördare, men hans son undgår döden, och Macduff\nhinner lämna landet. Våld, list, grymhet, allt vill Macbeth använda för\nsin säkerhet, och denna tycker han omsider vara orubbelig, sedan\nhäxorna förklarat, att han icke kunde falla för någon af kvinna född,\nicke öfvervinnas förr, än Birnams skog ryckt an mot hans slott\nDunsinan. Så synes han hafva ernått allt, hvad han åtrått, och, än mer,\nicke kunna rubbas i besittningen däraf. Men på hvad har han byggt sin\nlycka, af hvilken pålitlighet och hurudan är den?\n\nDet är en djup sanning, att just i lifvets bästa, lyckligaste stunder\nfrestelsen till det onda är närmast och mäktigast. Shakespeare har icke\nförbisett detta. Just då Macbeth, stridande och segrande för sin Gud,\nsin konung och sitt fädernesland, handlat mest himmelskt och måste\nkänna sig mest lycklig, framställer sig för honom det jordiska med sina\nmest retande förespeglingar. Och fåfängt skulle man söka adekvatare\npersonifikationer af detta mot anden stridiga, detta jordiska, än dem\nShakespeare gifvit i sina häxor, väsenden, liksom den från Gud söndrade\nvärlden med alla dess håfvor, i sig själfva förvissnande, vidriga,\nopålitliga, i sina löften bländande, tjusande och säkra. Det är af\ndessa löften Macbeth fångas, det är icke mer ett himmelskt, han\nomfattar, handlande i andens syftning; han affaller från sitt högre\nlif, sitt samvete, han lämnar sig i häxors våld och bygger sin lycka på\njordisk njutning, makt och höghet. Hvad är hans vinning?\n\nKnappt har han tagit sitt första steg på den väg, han nu valt, knappt\nhar han mördat Duncan, när han finner, att de fördelar, han söker,\nkostat honom hans lugn för alltid, när han utbrister:\n\n    -- Glamis har mördat sömnen,\n    Därför skall Cawdor icke sofva, Macbeth\n    Ej sofva mer.\n\nBorta är friden, men han blir konung, han lyds, han fruktas, han äger\nallt, hvad jorden kan bjuda. Vi finna honom nu vid det festliga bordet,\nomgifven af sina lorder och färdig att deltaga i den njutning, han\nanordnat för dem. Gästerne hafva intagit sina platser, han vill göra\nlikaså. Då framtrollar samvetet för hans ögon vålnaden af Banqvo, som\nhan låtit mörda, bloden isas i hans hjärta, han skyggar tillbaka, han,\nden mäktige, den rike, vågar icke smaka sitt eget öfverflöd, icke sätta\nsig ned vid sitt eget bord.\n\nTomt och fridlöst är hans lif, bubblor af stoft -- Banqvos träffande\nbenämning på häxorna -- äro den höghet, den glans, den makt, han vunnit;\nmen dessa bubblor äro honom dyrbara ännu, ty han har evigt förlorat sin\nhimmelska del, och hvad ägde han kvar, om han äfven miste dessa! Det\nkval, han erfar vid deras ägande, fördubblas af fruktan att förlora\ndem. Ännu en gång tar han sin tillflykt till häxorna, ännu en gång\nmåste han svikas af dem och svikas i helt olika afseende. \"Bygg icke\ndin sällhet blott på jordiska ting, de äro häxor, af hvilka du emottar\nlöften om fröjder, men verkligheter af kval\", denna sanning har Macbeth\nhittills fått pröfva; ännu återstår för honom att erfara denna andra:\n\"Bygg icke din visshet på jordiska beräkningar, äfven de äro häxor, i\nsina löften sannolika, vissa, i sin verklighet bubblor af stoft.\"\n\nFör att betrygga sin ställning som konung och göra förlusten af sin med\nså stora uppoffringar förvärfvade skenlycka omöjlig använder Macbeth\nalla medel, uppbjuder hela sitt förstånd. Då han af häxorna varnas för\nMacduff, men tillika får den försäkran, att han icke skall falla för\nnågon af kvinna född, utropar han:\n\n    Så må du lefva, Macduff, hvad behöfver\n    Jag frukta dig? Dock, nej! Jag vill ännu\n    Min säkerhet fördubbla, vill en pant\n    Af ödet taga. Macduff, du skall dö,\n    Att jag min fruktan kan beslå med lögn\n    Och sorglös slumra in i stormens gap.\n\nHan gör sålunda mer för sin trygghet, än hvad beräkningen antyder vara\nnog. Och då han yttermera hör, att han icke skall öfvervinnas förr, än\nBirnams skog rycker fram mot Dunsinan, då kan han icke tvifla mer om\nsin säkerhet:\n\n    Därhän skall det ej komma; hvem kan trän\n    Såsom soldater pressa, att de lösa\n    Ur jorden sina rötter. Sälla budskap!\n    Ditt hufvud reser du ej, uppror, förr,\n    Än Birnams skog framrycker. Lefva skall\n    I höghet Macbeth, tills din legotid,\n    Natur, är all...\n\nO vansklighet af beräkningar, grundade på häxors ord! Just då Macbeth\ntror sig säkrast, ser han upproret resa sig och Birnams skog rycka an\nmot sitt slott, och just då han mest öfvermodig och förtröstansfull\nropar till den anfallande Macduff:\n\n                          Låt ditt svärd\n    På hjässor falla, hvilka kunna såras;\n    I mig bor ett förtrolladt lif, som ej\n    För någon, född, af kvinna, vika kan --\n\nhör han denne svara:\n\n    Så tvifla då uppå din trolldom, låt\n    De afgrundsänglar, du i mörker tjänat,\n    Dig säga, att utur sin moders lif\n    I förtid Macduff skars. -- --\n\nAtt framställa de enskilta dragen af denna beundransvärda tragedi är\nför vårt ändamål icke nödigt. De äro alla med inspirerad klarhet hållna\ni samma syftning som de redan antydda och skola icke undgå den\nuppmärksamme läsaren af Macbeth. Men en omständighet bör icke förbigås:\nlady Macbeths straff. Denna kvinna har från början lefvat blott för\nsinnenas värld och för den uppoffrat allt. Så länge det sinnliga\nskimret lyser för hennes ögon, så länge hon är vaken, tänker och ser,\när hon lugn eller kan åtminstone dölja sitt samvetes kval. Men i\nsömnen, då den jordiska glansen icke bländar henne, då hon är död för\nde tjusningar, som förledt henne, står hon upp, vandrar klagande\nomkring och äger af allt endast blodfläckarna på sina händer, dem hon\nvill och icke kan rentvå. --\n\nAlla äkta konstskapelser äga med hvarandra gemensamt det, att vara\nursprungna ur en enkel grundtanke, hvilken liksom en lifsfläkt danar\noch genomströmmar alla deras partier. Jag har aldrig läst Macbeth utan\natt stanna vid denna tanke: Hvad båtar det människan, om hon förvärfvar\nhela världen och dock tar skada till sin själ? Denna suck, en suck ur\nkristendomens innersta hjärta, lifvet i legenderna, lifvet i tron på\nunderverken, äfvensom i eremitens och martyrens handling, är lifvet i\ntragedien Macbeth; och om detta icke kan nekas, hafva vi funnit ett\nsvar på vår fråga: Ar Macbeth en kristlig tragedi?\n\n\n\n\nNÅGRA ORD OM POEMET \"FJALAR\" OCH SAIMAS KRITIK ÖFVER DETSAMMA.\n\n\nDå jag af en i Saima för någon tid sedan inrymd recension öfver min\ndikt \"Kung Fjalar\" fått anledning förmoda, att detta poem af flere kan\nhafva blifvit fattadt annorlunda, än jag tänkt mig det, finner jag mig\nföranlåten att yttra några ord till förklaring. Och som ett\nomständligare upptagande och bemötande af alla enskilta anmärkningar\noch påståenden i nämnda recension skulle ligga på sidan om mitt\nhufvudsakliga syftemål med denna uppsats, ber jag på förhand, att den\nbenägne läsaren icke väntar ett sådant.\n\nTill en början måste jag anmärka att, då jag läste Saimas till\nberömmelse för min komposition yttrade tanke, att det dramatiska i\nFjalar, det rätt tragiska skulle ligga i en konflikt emellan stat och\nfamilj, i det att kungen för statens skull våldför familjen, jag med\noro befarade, att något ord, någon vändning i dikten skulle föranledt\ntill en sådan uppfattning. Jag har noggrant eftersett och till min\ntillfredsställelse icke funnit mig hafva förtjänt ett sådant beröm. Men\ntill Saimas besinnande vill jag framställa en fråga: Hvilken sedlig,\nhvilken gudomlig, tragisk rättvisa skulle väl ligga däri, att en\nmänniska, som för det högre intresset, för samhällets väl, uppoffrar\ndet lägre, familjen, och gör det så, att hennes eget hjärta närmast\ndrabbas af detta offer, att en sådan yttermera och till tack skulle\nstraffas och krossas af en högre makt? Saken är enkel, men oförklarligt\nvore det, huru Saima kunnat fatta en sådan åsikt, om man icke hade\nanledning förmoda, att hon blifvit ledd därtill af en framställning hos\nHegel i hans estetik, hvari yrkas, att i de skönaste af den grekiska\nskaldekonstens dramatiska alster, i flere af Sofokles' tragedier, och\nsärdeles i hans Antigone, det höga intresset hvilar på en kamp mellan\nde båda sedliga makterna: familj och stat. Detta förhållande synes nu\nSaima utan vidare betänkande hafva antagit för verkligt och inlagt i\nFjalars saga. Det är väl sant att, äfven om Hegels påstående vore\ngrundadt, en konflikt af ofvannämnd art dock ingalunda behöfde finnas i\nFjalardikten och att man således kunde lämna en undersökning af den\nHegelska uppgiftens pålitlighet å sido, men då den i Saimas kritik fått\nen så stor vikt, kan det vara af intresse att skärskåda, huruvida ens\nden äger grund eller icke. Må vi därföre, innan vi gå vidare, ägna en\nstunds uppmärksamhet åt det Sofokleiska mästarstycket Antigone.\n\nInnehållet af denna tragedi är i korthet följande. Tvenne bröder hafva\nstupat i envig med hvarandra vid Tebe, den ena anfallande sin\nfädernestad, den andra försvarande densamma. Stadens behärskare Kreon\nförordnar, att den ena skall begrafvas med heder, den andra, till\nstraff för sitt fientliga anfall, lämnas obegrafven. Antigone, en\nsyster till de fallne, jordar, i trots af kungens förbud, sin broder\noch blir till straff därför lefvande innesluten i en graf. Af sorg\nöfver hennes död dödar sig Kreons son, och för dennes skull åter\ntillskyndar sig äfven Kreons gemål döden.\n\nSådan är uppställningen. Skulle nu skaldens mening varit att skildra en\nstrid mellan familj och stat, så hade efter all rimlighet staten och\ndess representant Kreon bort blifva den segrande och familjeintresset\nsåsom ett underordnadt moment krossas i Antigones person. Men långt\nifrån att detta vore fallet, uttalar Antigone in i döden den glada\nöfvertygelse, att hon lider för en hög, en helig sak, då däremot\nkungen, sedan han vaknat till besinning, förebrår sig sina handlingar\noch klagar öfver en förblindelse, som kommit honom att förgäta lagar af\nhögre ursprung än hans egna härskarebud. För att kunna förklara detta\nförhållande, som i så tydliga ord uttalas, måste man söka dramens\ngrundtanke på helt annat håll än där, hvarest Hegel trott sig finna\ndensamma, och man torde träffa den nära nog, om man antar, att den\nligger i Kreons krossade öfvermod, i hans straff för det att han\nsjälfviskt uppträdt i strid mot en helig sed, en gudomlig lag. Det\nförbud, han utgaf mot den dödes begrafning, var blott ett uttryck af en\nhärskarenyck hos honom själf, var icke i samhällets intresse och\nförnärmade den rättighet, som enligt grekisk tro de underjordiska\ngudarne ägde till besittningstagande af hvarje afliden och som icke ens\nZeus själf fick förmena dem. Detta var Kreons brott, och därföre\ntilltalar honom äfven den blinde siaren Tiresias: \"Du\n\n                  kvarhåller obegrafven, oinvigd,\n    Från underjordens gudar afstängd, här en död,\n    Fast icke du, fast öfvervärldens gudar ej\n    Ha rätt därtill, men du blott tvingar dem därtill.\n    Och därför lura hämndens makter straffande,\n    Hades' och gudarnes Erinnyr, hur du må\n    Af samma ofärd snärjas, som du själf beredt.\"\n\n    [Alla här citerade verser anföras ur Palmblads öfversättning\n    af Sofokles.]\n\nAlltfrån början uppträder Kreon öfvermodigt yrkande å hörsamhet för\nsina befallningar, icke därföre att han anser de uttala en högre lag,\nen gudomlig vilja, utan blott därföre att de gifvits af honom såsom\nhärskare. Så säger han:\n\n                   \"Icke höfves det,\n    Att den, som är en annans träl, sig bröstar käckt,\n    Men denna mö att fräckhet öfva har sig lärt\n    Och djärft att öfverträda föreskrifven lag.\"\n\nAntigone däremot betraktar sig ständigt blott som en verkställarinna af\nhögre bud, för hvilka de af Kreon gifna måste falla till intet, och\nanser sig som en syster till den aflidne närmast förpliktad att\nuppträda i sådan egenskap.\n\nSå svarar hon kungen, då denne förebrår henne att hafva öfverträdt hans\nlag:\n\n    \"Ej Zeus det var, som kungjort hade detta bud,\n    Ej heller Dike, som beskyddar död mans rätt,\n    Ej de ha stiftat sådan lag för mänskorna.\n    Och ej jag trodde, att en dödligs stadganden\n    Ha sådan kraft, att de förmådde omkullslå\n    De högstes obeskrifna, ofelbara lag.\n    Ej från i dag, ej från i går den lefver, nej,\n    Från evighet, och ingen vet den stund, den gafs.\n    Fördenskull ej af rädsla för ett mänskligt bud\n    Jag borde, pliktglömsk, straffas af de himmelska.\"\n\nMen det är ej Antigone ensam, som betraktar Kreons stadgande ur denna\nsynpunkt. Det är ett brott äfven i de öfriga i dramen uppträdande\npersonernas ögon. Då Kreon till sin son yttrar:\n\n    \"Har jag mig villat, då min tron jag skydda vill?\"\n\nsvarar denne:\n\n    \"Ej den du skyddar, då du trampar gudars lag.\"\n\nSjälfva koren, som eljest af Antigone förebrås att af fruktan för\nkungen otillbörligt dölja sin öfvertygelse, beledsagar henne, då hon\nbortförs för att lefvande begrafvas, med denna sång:\n\n    \"Dock ärekrönt och följd af beröm\n    Du vandrar till skuggornas gömda hem;\n    -- -- -- -- --\n    I följd af den lag,\n    I ditt inre du bär, bland mänskor allen\n    Till Hades du lefvande nedgår.\"\n\nTydligast röjer den blinde siaren, att han anser Kreon hafva förnärmat\ngudarnas rätt och därigenom ådragit icke blott sig, utan äfven\nsamhället deras hotande vrede, då han, efter beskrifningen öfver de\nolycksbådande tecknen vid offringen, tillägger:\n\n    \"I denna fara blott för din skull staden bragts,\n    Ty hvarje altar, hvarje härd, som finnes här,\n    Besöladt är med fåglars och med hundars spis,\n    Som de från Polyneikes usla lik ha ryckt.\n    Si, därför taga gudarne ej mer emot\n    Vår offerbön och lågorna af offerlår.\"\n\nHär finner man ganska klart, att Kreon räknas hafva handlat i eget och\nicke i statens syfte och att således det ena af de förmenta stridande\nmomenterna i denna dram alldeles saknas. Fattar man saken så, att\nKreon, förblindad af öfvertygelsen om sin rätt och makt som\nenvåldsherre, trädt i strid mot gudarne och att Antigone däremot i\nenlighet med deras lag bryter mot hans, skall man finna äfven\nupplösningen i dramen skön och konsekvent, i stället för att den ur den\nandra synpunkten skulle vara lika omotiverad som sårande. Väl krossas\näfven Antigone, men huru annorlunda ljuda icke hennes afskedsord:\n\n    \"O grift, o brudgemak, o hem i jordens famn,\n    Dit, för att evigt dväljas, jag nu vandra skall\" -- o.s.v.,\n\ndå hon så gladt uttrycker hoppet om ett kärt återseende af fader,\nmoder, broder, och så förtröstansfullt frågar:\n\n    \"Hvad har jag brutit mot de högstes himlabud?\"\n\nhuru annorlunda än Kreons sönderslitande förtviflan, då han beröfvad\nsin son, hvars hat in i döden han ådragit sig, i känslan af sin skuld\nutbrister:\n\n                  \"O ve!\n    O bröst utan sans, hvad dödsbringande,\n    Hvad gräslig skuld du begått!\n    Skåder dödsoffret, sen\n    Hans banman, som mördat blod af egen blod!\n    Fröjdlösa följd af mina råds vettlöshet!\"\n\noch koren svarar honom:\n\n    \"Nu tyckes du, fast alltför sent, det rätta se.\"\n\nOm, såsom jag hoppas, efter denna utläggning af den Sofokleiska\ntragediens innehåll och mening, tvifvel uppstår hos läsaren om\npålitligheten af Saimas antaganden i afseende å den, skall detta\ntvifvel sannolikt föranleda till närmare pröfning äfven af andra\nyrkanden i recensionen och åtminstone göra uppfattningen af min dikt\nfriare och mindre beroende af någon förutfattad mening. Och med denna\nfördel på min sida går jag nu till framställningen af kung Fjalars\nsaga.\n\nDet första, som härvid nödvändigt måste fasthållas, är att Fjalar\nframträder såsom trotsande gudarne, såsom hyllande den öfvertygelse,\natt den starke, oberoende af dem, kan skapa sin värld och sitt öde. På\ndetta Fjalars öfvermod och på intet annat är kompositionen byggd. Att\ndet i och för sig icke saknar rimlighet, finnes lätt, om man ger akt på\natt Fjalar länge varit van att härska, att segra, att se allt vika för\nsin vilja. Han har öfverallt varit den öfverlägsne, han har lärt sig\ntro på sig själf, han glömmer sitt beroende af gudarne och aflägger sin\nstolta ed. Dargar uppträder varnande, hotande; men långt ifrån att\nsvikta, öker kungen sitt trots, han, människokufvarn, ställer sig nu\ntill kamp mot gudarne och firar, ehuru med blödande hjärta, sin triumf\nöfver dem, i det att han ger åt döden sitt barn. Nu börjas striden,\neller rättare, striden har fortgått redan, äfven gudarne hafva\nframträdt i handling, fastän tyst, såsom det ägnar dem, ty gudar stoja\nicke. De hafva handlat i Fjalars egen handling, de hafva låtit honom\nskilja sin dotter ifrån sig. Fjalar skulle icke få hafva de båda barnen\nomedelbart under sina ögon, icke bevaka deras framtid så, som han\nkunnat göra det, om de vuxit opp i hans vård, han måste skilja dem från\nhvarandra och själf förlora det ena ur sikte; gudarne ville så, Fjalar\nmåste handla i deras plan, och hvad han tyckte sig göra till sin egen\nvissa seger, det gjorde han just till deras.\n\nI förbigående torde jag här få bemöta ett inkast, som förekommit på\nnågot af våra tidningsblad, att nämligen en motsägelse skulle ligga\ndäri, att Fjalar uppoffrar sin dotter, ehuru han icke tror på gudarnas\nmakt. En sådan otro röjer Fjalar icke. Tvärtom visar han just genom sin\nhandling, att han tror på deras både tillvaro och makt, ehuru han\ntillika förmenar sig själf, genom att uppbjuda all sin kraft att verka\noch försaka, kunna göra deras råd om intet, kunna besegra dem. Han\nförnekar ej gudarne, han föraktar ej deras makt, han tror blott sig\nsjälf vara mäktigare än de. -- Men jag återkommer till sagan.\n\nFjalar har låtit utkasta sin dotter i hafvet. Att hon genom ett halft\nunder räddas är väl nödvändigt för utvecklingen af händelserna, men\nutgör visst icke någon finhet i kompositionen. Gudarne synas här för\nmycket närvarande, göra här liksom en för tydlig ansträngning, de\nnödgas gripa i händelserna med hela handen, i stället för att styra dem\nmed en knappt märkbar vink af det minsta finger; detta visar dem icke i\nderas rätta storhet. Men snart uppträda de åter mera egendomligt.\n\nFjalars namn var kändt öfverallt. Hans företag, hans öden kunde\nrimligtvis icke blifva obekanta. Hvarhelst hans dotter kom att hamna,\nskulle man således genom den enklaste sammanställning af händelserna\nigenkänna henne såsom hans. Men sådant hade korsat gudarnas plan, det\nfick icke ske, och Fjalar måste göra det sista, som på honom berodde,\nför att hindra det. Han sättes i rörelse af sin egen själfviskhet,\nsorgen öfver sitt barn, harmen att hans seger varit honom så dyrköpt,\nkanske blygseln öfver att han visat sig svag och sviktande; hela\ntilldragelsen är för honom bitter, han vill icke se den bekantgjord,\noch han förbjuder hvar och en att med ett ord erinra om den. Ytterst är\ndet dock blott gudarnas vilja, Fjalar här verkställer; för dem var det\nnödvändigt, att Oihonna förblef okänd, och den stolte kungen måste\nafskära möjligheten af hennes igenkännande. Här är sagan åter finare,\nhär styra gudarne mera förborgadt.\n\nMen nu har också Fjalar gjort allt, hvad han förmått göra för att\nbefordra de högre makternas afsikter, han har nämligen bortskaffat\ndottren unnan sin uppsikt och ställt så till, att hon icke ens af\nfrämmande skulle kunna upptäckas vara hans. Det skall kanhända skänka\nnågon ett nöje att betrakta, huru den väldige styraren af lifvets gång\nnu bortkastas af gudarne såsom ett onyttigt verktyg och lämnas kvar i\nsin blinda själfbelåtenhet, i stoltheten öfver sin förmenta seger,\nmedan de själfve, aldrig slumrande, sakta verka för sitt mål.\n\nDet är förut antydt, att gudarnas sätt att handla i samma mån bör\nförefalla upplyftande och dem värdigt, som det icke uppenbarar sig i\nett grott ingripande i sakernas naturliga gång, utan i en vis och tyst\nledning af dem. Genom det skenbart obetydliga, genom det under vattnet\ndolda lilla rodret styres kolossers lopp; så foga de himmelska blott\nett obemärkt roder vid händelserna, och de gå i deras plan.\n\nDikten öfvergår nu till Oihonna. Att hon kom att hamna i Morven, däri\ntorde vi längre fram kunna finna en afsikt; hvad som närmast möter vår\nuppmärksamhet är, att hon skildras såsom skön.\n\nSkulle man i hennes fägring blott vilja se uttrycket af den svaghet för\nvackra figurer, som vi, diktens män, gärna röja, så inrymde man den en\nför inskränkt betydenhet. Här är den nämligen nödvändig, ja, man kunde\nsäga gifven henne af gudarne, icke af skalden. Hon måste vara skön, för\natt hennes rykte skulle spridas och hinna Hjalmar. Han, den unge\nvikingen, kunde blott sålunda dragas till henne, om det icke skulle ske\ngenom en blind nyck utan rimlighet och sanning. Alltså, hon blef skön,\nvi äro berättigade att föreställa oss det, i högre makters vård och\nefter deras vilja, emedan hon blott såsom sådan kunde af Hjalmar blifva\nbemärkt och sökas. Men just denna hennes skönhet, som å ena sidan var\nnödvändig för gudarnas plan, var å den andra ett stort och hotande\nhinder för densamma; ty under samma villkor, som den borde fängsla\nHjalmar, skulle den äfven utöfva verkan på hennes omgifning i det land,\ndär hon befann sig, och sålunda helt naturligt och omedelbart framkalla\nförhållanden sådana som de, hvilka i den andra sången af poemet träda i\nden uppenbaraste konflikt med de högre makternas råd. Fasthåller man i\nsin föreställning denna konflikt, så torde man finna, att äfven den\nandra sången i Fjalar icke är en blott lösryckt episod, utan ganska\nnära förbunden med diktens helhet. Skall Oihonna här bortges åt någon\naf Morannals söner, och skall hon själfmant möta med kärlek någon af\ndem? På dessa frågor hvilar intresset, må vara till och med det\ndramatiska, i denna sång. Blir hon maka åt någon af kungasönerne, så är\nrimligheten af hennes förening med Hjalmar afskuren, så har Fjalar\nsegern. Det är sant, för läsaren uppträder Oihonna här icke ännu\ntydligt presenterad; men en lätt aning torde dock snart leda honom på\ntanken, att det är Fjalar-dottrens öde, som med hennes afgöres. Är man\nnu intagen af intresse för gudarnas sak och tänker sig, att den är\nförlorad, om Oihonna blir förmäld, måste man, då man alls icke ser\ngudarne göra något ingrepp i händelsernas enkla gång, öfverallt i\nsången se hotande anfall och sväfva i ovisshet om utgången. Först skall\nman icke med likgiltighet afbida den gamle kungens beslut, då hans\nsöner uppmana honom att bortge Oihonna åt någon af dem. Det gäller på\nena sidan hans rikes välfärd, hans söners framtida lugn och friden inom\nhans familj, å den andra en okänd, främmande, ur hafvet räddad flickas\nrätt att få följa sitt tycke och själf bestämma sitt val. Skall han\nicke besluta sig för hennes uppoffrande, då det är fråga om att\ndärigenom befordra sina viktigaste intressen? Man måste väl anse\ngudarnas seger här vara åtminstone tvifvelaktig, och dock hafva de\nobemärkt på förhand aflägsnat all fara. I hvarje annat land på den tid,\ninom hvilken dikten faller, hade Oihonna blifvit bortgifven; men här är\ndet Morvens kung, som dömer, bunden af stora, dyrkade fäders seder, af\nminnen från Finjals och Ossians dar. Gudarna behöfva icke gripa\nvåldsamt in i händelserna, de hafva styrt så, att Oihonna kommit till\nMorven, de behöfva icke synas nu i själfva striden, det hade varit mera\ngrott och mindre mäktigt. De veta, att Morannal icke kan korsa deras\nafsikt.\n\nFörhållandet är detsamma i de följande scenerna i sången. Öfverallt ser\nman gudarnas seger ställd i våda och åter betryggad utan deras\nomedelbara inskridande genom något redan på förhand afgjordt, något som\nde liksom längesedan förberedt utan betraktarens vetskap. Oihonnas\nsinne är redan förut så stämdt, att gudarne kunna lämna sin sak i\nhennes händer. Hon, den nordiska tärnan, med vikingars blod i sina\nådror, älskar modet, kraften; friskheten; men Finjals ättlingar äro\nmilda, nästan förvekligade: Hon har lärt sig jaga på Morvens kullar,\nhon har i kungasalen lyssnat till sångerna, från fordom, och då den\nstolte jägarn kommer, säger hon: \"Min båge har klang som din\", och den\nsmäktande kärlekssångarn visar hon till blommorna i dalen, att sjunga\nför dem. Äfventyret går dock längre. Det finns en yngling, stämd för\nstrid och bragder, tidigt pröfvad i drabbningen, ägande allt, hvad man\ntycker Oihonna fordra af den, hon skall kunna älska. äfven han begär\nhennes kärlek och afvisas. Hon ser i honom en broder, hon kan ej blifva\nhans. Här tyckas gudarne sist liksom leka med faran, då den för\nbetraktarens öga framstår som störst. Ty det är dock nära nog en lek\natt låta just den känsla hos Oihonna, som nekar henne att blifva den\nblott som broder ansedde främlingens maka, föra henne i den verkliga\nbrodrens armar.\n\nMen om man vill vidhålla det inkast, att Oihonna ingenstädes i sången\nbestämdt utpekas såsom Fjalars dotter och att läsaren således i den\nicke kan se och följa annat än en ung, obetydlig flickas idé, torde\ndock det intresse, man i sådant fall förlorar, snart nog ersättas, då\nman ändteligen upptäcker det sanna förhållandet och tanken faller\ntillbaka på det förflutna. Man skall nämligen då se händelserna, som\nunder deras fortgång föreföllo mindre viktiga, på en gång uppenbara sig\nsåsom betydelsefulla och blott lifligare öfverraskas af upptäckten, att\ngudarne afböjt faror, dem man icke anat. Diktens scener äga i detta\nafseende vackra motsvarigheter i det verkliga lifvet. Men för att\nsentera kompositionen på detta sätt (jag återkommer ännu till en förut\nberörd omständighet) måste man fullkomligt aflägsna all föreställning\nom någon konflikt mellan familj och stat såsom utgörande ett grunddrag\ni poemet och helt enkelt hålla sig vid den brytning, som fortgår mellan\nFjalars vilja och gudarnas.\n\nTredje sången börjas med att vidare utföra målningen af Oihonna. Om\nman, efter den karaktär hon röjer i den andra, ville tycka, att gudarne\nbehöft dana henne alltför ovanlig, nästan okvinnlig, för att betrygga\nsin seger, finner man henne här sammanställd med den veka, kvinnliga\nGylnandyne. Visserligen, hade hon varit till lynnet fullkomligt sådan\nsom den sörjande, öfvergifna älskarinnan, skulle hon väl icke försmått\nden kärlek, som ägnades henne; men å en annan sida, huru litet äro ej\nde båda flickorna hvarandra olika. Båda röja de i så många fall samma\ntycken, båda söka de ett föremål för sin kärlek, sakna, dyrka och\nsvärma. Oihonna, Fjalars dotter, är blott litet mera högsint, litet\nmindre vek, och på denna obetydliga skiftning i hennes sinne ser man\nsålunda att gudarne räknat.\n\nDet är svårt att ända in i små detaljer så ådagalägga diktens mening,\natt den öfverallt skall kunna gripas med blotta tanken. Mycket måste\nöfverlåtas åt sensationen ensam. Detta anmärkes med särskildt afseende\nå scenen mellan de båda flickorna, såvida min utläggning af dess\nbetydelse i dikten lätt kan förefalla ofullständig, till och med sökt.\nI öfrigt erkänner jag villigt, att gruppen af de två jägarinnorna i\nnatten mellan dagg och stjärnor varit för mig så frestande att måla,\natt jag icke gärna kunnat afhållas af annat, än att teckningen varit i\nuppenbar strid med taflan i dess helhet.\n\nUppträdet mellan Fjalar och hans son på hafvet har Saima ansett i hög\ngrad kapriccieradt. Vi må då se bort från den schattering, Oihonnas\npersonlighet får genom hennes berättelse om detta äfventyr, äfvensom\nfrån den förberedelse till hennes förening med Hjalmar här göres,\nhvilka båda fördelar må betraktas endast såsom bisaker, och uteslutande\nhålla oss till blotta händelsen, som hon beskrifver. Följande\nanmärkningar erbjuda sig då själfmant.\n\nHittills har gudarnas sätt att leda Oihonnas öden utgjort ett föremål\nför skildringen. Det är dock icke på henne ensam deras seger beror,\näfven Hjalmar har sin betydelse för den. Underkastar han sig sin faders\nlag och förblir hemma i frid och hvila, så är det ingen rimlighet, att\nhan skall möta och vinna Oihonna. Hos honom väckes således i enlighet\nmed gudarnas ändamål samma kämpahåg, som fört hans fader i dennes\nungdom ut på vikingafärder, och han följer den och far. Men alldeles\nså, som Oihonnas fägring på en gång var nödvändig för de himmelska\nmakternas plan och medförde den våda för densamma, att hon i följd af\ndenna sin skönhet lätt kunde komma att af någon annan på förhand\nbortryckas från Hjalmar, har dennes nödvändiga brott mot fadrens lag\noch vilja här den fara med sig, att Fjalar efter sitt stolta, stränga\noch oböjliga lynne kunde taga en blodig hämnd på sin son och sålunda,\nehuru omedvetet, göra gudarnas seger om intet. Vill man nu åter se\nhändelserna gå sin naturliga gång och personerna handla fritt och utan\nomedelbart tvång, skall man icke kunna vara så viss om utgången af\ndetta äfventyr, att icke äfven dess lösning skall motses med intresse.\nOch ändteligen, då man ger akt på huru den gamle kungen, hvars arm\nvarit för svag att klyfva sonens hjälm, slutligt besegras af hans\nblottade anlet, kan man äfven här finna skymten af de makter, som redan\ntidigare i dikten med små, nästan omärkliga medel doldt, men säkert\nverkat till sin seger.\n\nDet kan anmärkas, att den svaghet, Fjalar röjer såväl här som i första\nsången, då det är fråga om att uppoffra ett af barnen, vore mindre\nförenlig med hans lynne i öfrigt. Onaturlig vill jag icke tro att den\nskall anses. Men för dikten har den en viktig betydelse, emedan Fjalar\ngenom den framstår såsom människa, värd att af gudar vårdas med samma\nkärlek, som den han känner för sina barn. Utan denna mänskliga känsla\nhade han rimligare förskjutits af gudarne såsom stel och förstockad, än\nblifvit, såsom fallet är här, ett föremål för deras tillrättavisning\noch ledning. Ty att i den hårda aga, som drabbar honom, ligger lika\nmycken nåd som stränghet, är en sak, som längre fram skall ådagaläggas.\n\nFjärde sången för Hjalmar till Oihonna. Här har Saima fäst en ogillande\nuppmärksamhet vid den omständighet, att Hjalmars frieri saknar all\nromantisk färg, att han på kämpavis med svärdet skaffar sig en brud.\nAtt detta är enligt med tidens kostym, kan icke nekas och erkännes\nockså af Saima. Men att flere andra lika viktiga, kanske viktigare\nmotiver ligga till grund för en sådan behandling af saken, tyckes icke\nhafva blifvit varsnadt. Hade Hjalmar uppträdt som en romantiserad\nkärlekshjälte, hvad hade väl varit rimligare och mera enligt det lynne,\nsom dikten gifvit Oihonna, än att han blifvit försmådd och afvisad af\nhenne likasom de flere andra dylika, hvilka hon förut förskjutit?\nDäremot fulländas just genom det friska, manliga draget hos Hjalmar,\natt med vapen genomdrifva sin vilja, den karaktär hos honom, som redan\ntidigare gjort honom intressant och dyrbar för Oihonna. Vidare måste\nerkännas, att en bjärtare romantisk kolorit, ett mera intresseradt\ndröjande vid teckningen af ett kärleksförhållande mellan tvenne syskon,\nhaft med sig så mycket anstötligt för natur och känsla, att det varit i\nhögsta grad oartistiskt att icke undvika allt sådant. Och sist, då på\nde båda syskonens förmälning all vikt i kompositionen hvilar, men\ndäremot alls ingen på höjden och beskaffenheten af deras kärlek, hade\nen utförligare behandling af den haft ingen betydelse för det hela och\nsåledes blott åstadkommit, jag vågar mena det, den enda, rätt\nkapriccierade episod i hela poemet.\n\nÄfven här kan man således antaga, att i Hjalmars uppträdande med väpnad\narm en högre skickelse uppenbaras, såvida han blott på detta sätt kunde\nfängsla ett lynne sådant som Oihonnas. Ingenting hade varit lättare för\nskalden än att föra Hjalmar till Morven och låta honom där, romantiskt\nutstyrd, med kärlek vinna Oihonna, men sådant har man undvikit för att\nicke fela mot diktens antecedentier och för att icke nödgas begå det\nfel att i en skildring af gudars styrelse låta dem, alltefter\nögonblickets kraf, rubba sina förut gifna, bestämda lagar.\n\nMen var det i följd af Oihonnas lynne nödvändigt, att Hjalmar skulle\nfria som viking och icke som riddare, så föranleddes åter häraf nya\näfventyr för honom och för gudarnas sak. Stormen på hafvet, Morvens\nanryckande härar, striden, särdeles anfallet mot Hjalmar af Morannals\nalla söner, äro skildringar, som, betraktade ur denna synpunkt, icke\nborde vara främmande för dikten. Och då Morannal vid enviget mellan de\nunga kämparne befaller sina söner möta främlingen blott en och en, är\ndet icke kungens ädelmod ensamt, som kan väcka intresse, utan fastmer\nden omständighet, att Oihonna blifvit förd till ett land, där en sådan\nadel i seder och lynnen var ärfd och hemfödd. Jag erinrar i synnerhet\nhär om hvad redan förut blifvit antydt, att Oihonnas uppträdande i\nMorven icke bör betraktas som en tillfällighet, utan som en afsiktlig\nstyrelse från de makters sida, hvilkas storhet och seger var förbunden\nmed Hjalmars.\n\nI öfrigt torde här såsom en bisak få anmärkas, att skildringen af den\ngamle Morannals person och hans död icke betydelselöst inleder femte\nsången af Fjalar. En jämförelse mellan de båda kungarne skall\nåtminstone visa den sistnämndes skuld större och i följd däraf det\nhårda slag, som drabbar honom, desto mer berättigadt. Man må blott ge\nakt på huru Morannal, ehuru han icke ärft någon tro på höga, eviga\ngudar, likväl troget och ödmjukt håller sig fast vid dyrkan af sina\nfäders bleknade hamnar, medan Fjalar trotsande sätter sig opp mot\nmakter, hvilkas öfverjordiska tillvaro och gudomliga storhet den\nreligion, i hvilken han uppvuxit, lärt honom känna.\n\nI femte sången, just när allt är förberedt för att krossa Fjalar, når\nhans själfförtröstan sin höjd. Han solar sig i sitt lands härlighet,\nden han förmenar sig ensam hafva skapat, och då han af Sjolf erinras om\ngudarne, drifver stoltheten öfver den förmenta segern honom att nästan\nförneka dem. Han kallar dem nu makter, dem ingen sett, drömmars väsen,\nhvilkas välde man vill nödga honom att erkänna, ehuru han så\nfullkomligt bevist deras vanmakt. Ännu då Dargar så plötsligt och\nöfverraskande inställer sig på hans uppmaning, bjuder han till att i\nhans uppträdande se blott en slump. Så söker han fortfarande stå fast i\nsin stolthet, till dess det afgörande slaget drabbar honom i hans sons\nbekännelse och han nödgas ödmjuka sig och erkänna sig besegrad.\n\nJämför man nu de båda kungarne, skall man finna, hvad dikten menat med\nderas sammanställande. Morannal är öfvervunnen, hans här är slagen,\nhans söner hafva stupat, han står ensam kvar i sin blindhet, ett\nsegrarens byte; och likväl äger han sin tröst och sitt hopp. Han står\noch faller icke med sig själf, hans längtan höjs till fäderna på\nmolnen, hans bästa lif är att utan vanfrejd vara med dem, och\nhan väntar att snart nå deras rymder. Han är sålunda genom\ntillbakasättandet af sig själf förtröstansfull och segrande äfven i\nolyckan, han är redan genom sin dyrkan af skuggor lyftad öfver\nförgängligheten af sin egen person. Fjalar åter triumferar öfver sitt\nfulländade verk, han tillbes af ett land, hvars lycka och flor han\nskapat, det finns ingen, som vågar mäta sig med honom; hvad han på\njorden kunnat åtrå, har han vunnit, han tycks äga allt, och dock äger\nhan intet bortom det mål, dit åren föra honom, bortom förvissning och\ndöd. Den enda tröst, hans stolthet pekar på, är att kasta lifvets\nbleknande fröjd och storhet bort och dö. Först när gudarnas straff\ndrabbar honom och han förödmjukad nödgas erkänna dem, kommer han i\nMorannals ställning och är, såsom krossad och böjd, i större mening\nglad och segrande, än han var under sin förmenta storhet. Äfven för\nhonom klarnar nu ett lif bortom döden, och han utbrister till gudarne:\n\n    \"Jag har lärt er känna, ej jag blyges\n    Att mig böja för er en gång.\n    Mätt jag är på lifvet, och jordisk storhet\n    Är mig ringa vorden. Jag går till er.\"\n\nDet är icke mer döden, han ser såsom ett mål, det är ett lif hos\ngudarne.\n\nDetta slut visar nu beskaffenheten af det straff, som drabbade\ngudabekämparn; det var lika mycket en nåd som ett straff. Fjalar var\nför ädel, för mänskligt hög och stor för att lämnas kvar i sin\nförvillelse och själfviskhet, han måste väckas genom ett slag,\nvisserligen strängt, ty ett mildare hade han väl ej aktat, men dock ett\nslag, hvarigenom han lärde sig lefva för en annan storhet än den, som\nålderdomen och döden en gång skulle tvinga honom att lämna. Vill man\ndärföre -- särdeles med afseende å det omedvetna brott, i hvilket\nHjalmar och Oihonna inledas, -- kalla Fjalar-dikten en Schicksals-dram\neller något dylikt, så möter man den svårighet, att det totala af\nkompositionen ingalunda uttalar ett blindt, allt krossande öde, utan\ntvärtom en mild och vis styrelse af högre makter till en människas\nuppfostran och förädling. Mycket säkrare vore det därföre att kalla\nFjalar en sång till gudarne, ett litet epos, hvari deras storhet och\nnåd utgör ämnet.\n\nHvad Hjalmars och Oihonnas öde beträffar, hafva de båda sin försoning\njust däri, att de handla omedvetet, att de begagnas blott, såsom medel\nför ett högre ändamål. De äro således att betraktas såsom helt\nunderordnade personer i dikten, utan ansvar och utan skuld, ja,\nberättigade till lön inför de makters domstol, som funnit nödigt\nuppoffra deras jordiska väl för deras faders öfverjordiska och sålunda\nutkorat dem till försoningsoffer för honom.\n\nVill man nu följa ofvan antydda gång af dikten, skall man troligen icke\nbeskylla den för alltför mycket afvikande utsprång och episoder utan\nsamband med det hela. Man ser här en man uppträda i trots mot gudarne\noch dessa tyst och vaksamt leda en följd af personer och händelser så,\natt deras kärleksfulla afsikt att krossa och tillrättaföra honom\nsegrande tillintetgör alla motverkande omständigheter och omsider\nfullkomligt vinnes.\n\nSådan är i min föreställning hela dikten; läsaren finner här de\nyttersta konturerna, inom hvilka den rör sig. Att den icke blifvit\nsammansatt efter ett på förhand uppgjordt, så beskaffadt schema,\nbehöfver väl icke nämnas. Man diktar efter en intuition mer än efter\nberäkningar, men är intuitionen äkta, skall dock dikten icke sakna plan\noch enhet.\n\nDå jag nu sökt framställa kompositionen i Kung Fjalar och yrkat, att\ndess delar icke äro utan samband med det hela, skulle man mycket\nmissförstå mig, om man trodde mig anse, diktens värde härigenom\nådagalagdt. Det följdriktigaste poem kan sakna lif och skönhet, och det\när därföre blott i ett afseende jag försvarar mitt, det enda, i hvilket\njag kunnat och bort göra det, nämligen i afseende å dess inre\nsammanhang.\n\nMen så litet dikten genom allt detta kan göra anspråk på att kallas\nlyckad, så säkert är, att frånvaron af ett sådant sammanhang varit ett\nohjälpligt och väsentligt fel. Saimas åsikt, att man i episka\nskaldestycken icke behöfver fordra en enhet, en grundtanke, som\nomsluter och uttalar sig i alla episoder, är oriktig och förefaller så\nmycket mer främmande, som Hegel själf, en auktoritet, hvilken Saima\nnyss förut hyllat i en sak, där han tagit miste, här är af en helt\nannan mening och, hvad mer är, har fullkomligt rätt. I en ganska\nutförlig afhandling visar han skönt och klart nödvändigheten af enhet\näfven i epos och bestyrker sin sats med exemplen af särskilta tiders\nyppersta episka skaldeverk. Redan hos Aristoteles finner man samma sak\ntydligt uttalad. Sagan, säger denne, är en, icke om en, ty oändligt\nmycket händer en och samma, bland hvilket dock få omständigheter höra\ntillhopa. Och ur denna synpunkt klandrar han de cykliska skaldernas\nsätt att föra tillsamman en följd af händelser utan annat samband än\ndet, att de träffat samma person, tilldragit sig i samma krig, o.s.v.,\ndå däremot hos Homerus allt hänför sig till samma utgångspunkt och af\nden får sin förklaring. Visserligen har äfven den mening, att ett epos\nlåter sjunga sig framåt i oändlighet, haft sina försvarare, men dessa\näro längesedan hängångna, och åsikten hade bort få åtfölja dem. Eljest\när väl ingenting lättare än att sjunga så, att man får gå från en sak\ntill en annan utan att bekymra sig om deras inbördes samband och deras\nförhållande till en hufvudsyftning, men emedan detta är så föga\nkonstnärligt, är det angeläget att snarare motarbeta än auktorisera\ndet.\n\nMycket kunde vidare vara att andraga mot särskilta yttranden och\nantaganden i Saimas kritik, men för att ej öfver höfvan utvidga\nomfånget af denna uppsats, må det mesta förbigås. Ganska många\nanmärkningar mot poemet Fjalar äro dessutom af den beskaffenhet, att de\naf sig själfva falla unnan, om min framställning af diktens syfte\nbefinnes träffande. Innan jag dock slutar, måste jag beklaga, att Saima\ngjort sig så mycken möda med att söka intvinga min dikt än på antikens,\nän på romantikens, än på epikens, än på dramats områden, hvarigenom hon\nkommit att uppställa fordringar, som hvarken kunnat eller bort\ntillfredsställas af en af gifna nationella och tidsförhållanden bestämd\nepisk skildring, och för en sådan torde dock poemet Fjalar böra få gå\noch gälla.\n\nHvarje folk, hvarje tid har sitt själfständiga skaplynne, som vid\nefterbildningen måste bibehållas, om teckningen icke skall blifva\nförfelad i det allra väsentligaste. Likaså har äfven det episka\nskaldeslaget sin egendomlighet, för hvilken mycket måste uppoffras både\naf lyrikens eld och dramats rörliga styrka. Det är i allmänhet svårare,\nän man vill tro, att taga hvarje sak för hvad den är, och i afseende å\nFjalar tyckes Saima hafva varit mer än vanligt besvärad af denna\nsvårighet. Men då fråga en gång var om klassifikationer, hade man bort\nkunna vänta en säkrare uppfattning af använda konsttermers betydelse,\nän den Saima ådagalagt. Att Fjalar-dikten afgjordt bör föras till det\nromantiska skaldeslaget, hör man henne yrka -- ehuru det tillika\nförsäkras, att däri saknas såsom hufvuddrag de väsentliga elementerna i\nden romantiska dikten --; men hvad hon egentligen menar med ett\nromantiskt skaldeslag, är svårare att inse. Väl hör man ofta\nbenämningen romantiskt epos, romantisk lyrik, romantiskt drama, med ett\nord, en romantisk poesi, under hvilken de särskilta skaldeslagen\nordnas, men alldeles besynnerligt och ovanligt är det namn, Saima\nbrukat. Och om man nu än skulle hjälpa sig med dess antydning, att ett\nromantiskt skaldeslag är det, hvari kärleken, äran, andakten utgöra\nelementen, är man åter utan all ledning, då det längre fram antages,\natt författarens romantiska skaldestycken blott skola bilda en\nöfvergång till dramat. Hvad vill då allt detta säga? Då det är en\nafgjord sak, att dramat lika så väl kan vara romantiskt som något annat\nskaldeslag, huru skall man då fatta en sådan öfvergång från romantik\ntill drama? Eller vore det väl möjligt, att Saima förväxlat begreppen\nromantik och lyrik? Men i sådant fall åter, huru skulle hon vela föra\nFjalar till det romantiska, det vore det lyriska, skaldeslaget, då hon\nöfverallt i detta poem ser blott episka eller dramatiska syften? Hela\ndenna sak förefaller som en gåta, på hvilken man knappast vågar hoppas\natt få en upplösning.\n\nHvad den svåra och viktiga beskyllning vidkommer, som man gjort mot\nFjalar, att denna dikt vore för sval för att kunna väcka en djupare\nkänsla hos läsaren, är jag alldeles obehörig att yttra mig öfver den.\nMin egentliga afsikt med denna uppsats har blott varit att visa, huru\njag tänkt mig gången af poemet, och att undanrödja de svårigheter för\ndess uppfattning, som förete sig, om man följer Saimas ledning. I\nöfrigt torde mitt uppriktiga erkännande, att äfven med förutsättning af\nfullkomlig riktighet och sanning i det, som här ofvan blifvit yttradt,\nmin dikt dock kan sakna allt högre värde, freda mig för misstankar att\naf fåfänga och granntyckthet hafva uppträdt för att fäkta för en sak,\nsom på sätt och vis är min egen.\n\n\n\n\nTILL FÖRFATTAREN AF \"SVAR TILL DEN GAMLE TRÄDGÅRDSMÄSTAREN\",\n\n\nMed förvåning och, jag måste säga det uppriktigt, med ledsnad läste jag\nför någon tid sedan på Helsingfors Morgonblad ert \"Svar till den gamle\nträdgårdsmästaren\", i synnerhet ert postskriptum, hvari ni af obekant\nanledning påstår er vara den, till hvilken min gamle vän skrifvit de\nunderrättelser om sin dotters sorgliga öde, dem jag låtit införa i\nnyssnämnda tidning och kallat \"Den gamle trädgårdsmästarens bref\". Då\nmånga af mina och den numera aflidnes gemensamma vänner, boende i\nskilda orter af landet, känt min föresats att offentliggöra dessa bref\noch samma aktningsvärda personer nu öfverraskas af ett svar, utgifvet\nför dens, som fått brefven, och fullt af hårda beskyllningar mot den\nfromme och fridsamme mannen, hvad skola de väl, åtminstone i första\nögonblicket, tänka om mig? Att jag genom ett trollslag blifvit helt och\nhållet förändrad, eller att jag gjort mig skyldig till det svåra fel\natt under sken af deltagande hafva låtit den gamle nedlägga i min hand\nsin bekännelse och sina sorger för att sedan bryta lös och anfäkta hans\nvördnadsvärda och skuldlösa minne. Må ni därföre själf döma, om min\nledsnad icke varit billig och om jag icke haft skäl att så fort som\nmöjligt protestera mot er besynnerliga uppgift, att ni, som skrifvit\nsvaret, äfven vore den, till hvilken brefven varit skrifna. Huru det\nkunnat falla er in att yrka sådant, förekommer mig verkeligen\noförklarligt, så mycket mer som stor anledning är att förmoda, det ni\nalldeles icke känt den person, från hvilken ni säger er hafva fått\nbrefven. Åtminstone har man i annat fall svårt att begripa er\nfullkomliga okunnighet om hans redan för en god tid tillbaka inträffade\nfrånfälle. Det är dock vanligt bekanta emellan, att den ena får veta af\nden andras död, så att, då man ser någon skrifva bref till en, som\nredan en längre tid legat i grafven, man med allt fog sluter, att\nförtroligheten varit ringa eller ingen. Också bestyrker ert svar i\nflere punkter sannolikheten af en sådan förmodan. Ni tyckes nämligen\nantaga, att min aflidne vän all sin tid varit trädgårdsmästare, och vet\nej, att han ända till sitt femtionde år, då hans ålder och andra\ntillfälliga omständigheter tilläto honom att välja ett oberoende\nlefnadssätt, varit en nitisk och verksam ämbetsman i staten. Att jag\nkallade honom trädgårdsmästare, kom blott däraf, att han själf i\nförtroligare brefväxling plägade underteckna sig så. Väl älskade han\nensligheten ända från sin ungdom, då en olycklig kärlek var på vägen\natt krossa hans hjärta, och sant är äfven, att han någon gång fick\nanledning att beklaga den förlust, han genom sitt indragna lif gjort på\nvärldserfarenhet i yttre mening, men allt detta störde icke hans lugna\nverksamhet i ett kall, som var af vida viktigare inflytande i samhället\nän vården af en trädgård. Han var en vän af blommor, och han var det\nredan som ung; orätt tror ni dock, att han lefvat ett medvetslöst lif,\nliksom begrafven i ett blindt tycke för dem. Han älskade dem såsom\noskyldiga bilder af den frid, till hvilken han själf genom strider\nkommit, eller han älskade dem för deras anspråkslösa skönhet, eller\nkanhända mest af det mänskliga behofvet att äga någonting på jorden att\ngifva trefnad och lycka åt. Sådan var han, sådan skall han åtminstone\ntill grunddragen återfinnas i sina bref, dem ni, min herre, verkeligen\nicke haft om händer förr, än ni läste dem på Morgonbladet. Och denna\nförsäkran torde ni äfven utan vidare bevis låta gälla såsom sann, om ni\nbesinnar, huru orimligt det måste förefalla hvar och en, att min vän\nskulle i åratal underhållit brefväxling med en man, som med sådan\nintolerans betraktar hans åsikter af lifvets viktigaste förhållanden.\nLåt oss därföre komma öfverens därom, att ert postskriptum är allenast\nen dikt och att orsaken, hvarföre den icke lyckats fullkomligare,\nendast är att sökas i den köld, att icke säga den afsky, hvarmed ni\ntror er böra förkasta diktens hela konst, öfver hvilken ni i ert svar,\ntyvärr, uttalat en alltför hård fördömelse.\n\nSkulle ni nu anse mig i mina anmärkningar mot ert postskriptum hafva\ngått till väga med för stor vidlöftighet och ifver, må jag sluta dem\nmed den bekännelse, att jag i denna mindre viktiga del af min\nskrifvelse till eder både velat nedlägga och verkeligen nedlagt all den\nlilla vrede, ert svar väckt hos mig, för att icke störas af någon\novänlig stämning vid affattandet af den berättelse och de anmärkningar,\njag nu går att framlägga för eder.\n\nRedan länge hade jag fägnat mig åt hoppet att få träffa min gamle vän.\nEn resa, som jag för angelägenheter ärnade företaga till de trakter,\ndär han bodde, gaf mig utsikt att vid förbifarten kunna besöka hans hem\noch efter flere års frånvaro åter tillbringa någon dag i hans trefliga\nsällskap. Budet om hans död nådde mig innan jag hunnit begifva mig på\nmin färd; men min föresats att ännu en gång se mig omkring i den stilla\nvärld, där den åldrige tillbragt aftonen af sin lefnad och där jag\nsjälf fått fägna mig öfver så många angenäma stunder, rubbades dock\nicke. Vintern hade redan länge härskat med mörker och kulna dagar; det\nvar afton, då jag nådde min väns boning. Tystnad rådde i nejden; jag\nhörde blott suset af vinden, som då och då flög med snö genom de kala\nträden. Jag stannade ovillkorligt en stund på gården och vill icke\nförsöka att skildra de känslor, som i denna ödslighet genomströmmade\nmitt hjärta. Ingen vänlig strimma af ljus inbjöd mig nu till min väns\nrum, Rosas kammare var äfven mörk som grafven, och blott i den gamle\ntjänarens låga fönster såg jag eld. Jag inträdde till honom. Han satt\nensam vid sitt bord framför en uppslagen bok, som jag såg vara en\nbibel. Den gode mannen syntes öfverraskad af ett besök, som säkert var\nalldeles ovanligt under nuvarande omständigheter; men då han igenkände\nmig, bröt en tår fram ur hans öga, och jag märkte tydligt, att hans\nröst darrade, då han bad mig vara välkommen. Jag beklagade de\nförluster, han gjort; han svarade icke ett ord, utan skakade blott\nsorgligt sitt gråa hufvud och kramade hårdare min hand.\n\nSamtalet under kvällen ledde från den ena omständigheten vid Rosas och\nhennes fars död till den andra, och det var mig på en gång sorgligt och\nkärt att få höra de närmare uppgifterna om båda. Jag hade icke\ntilltrott den gamle tjänaren den klarhet och verkliga insikt, han under\nvårt samtal i all sin enkelhet röjde. Väl var det mig bekant, att det\nförhållande, som ägt rum mellan honom och hans husbonde, i synnerhet de\nsenaste åren, varit mera det förtroliga mellan tvenne vänner än det\naflägsna mellan den befallande och lydande; men att han skulle äga\nbekantskap med frågor, som vanligen ligga helt och hållet utom den\ntjänande klassens område, var en sak, som jag aldrig kunnat vänta. Jag\ntillkännagaf min förundran häröfver och tillade den anmärkning, att jag\nicke kunnat föreställa mig honom, som jag i min aflidne väns bref sett\nskildrad såsom intagen af en blind tro på förebud och dylikt, så långt\nframom den bildningsgrad, på hvilken vidskepelsen eljest plägar vara\nhemmastadd. Till svar yttrade han blott, att han på sin ålderdom fått\naf sin herre inhämta många goda lärdomar, emedan denne icke försmått\natt i sin ensamhet tala med honom i allehanda ämnen, och i afseende å\nsin vidskepelse sade han sig redan från barndomen hafva sett och hört\nomtalas underliga tilldragelser i världen, äfvensom han märkt, att\nmången spådom besannats. Jag åtnöjde mig med denna förklaring, och då\njag nu erinrade mig, att jag under resan bekommit de båda numrorna af\nHelsingfors Morgonblad, hvari ni, min herre, nedlagt er skarpa protest\nmot min väns åsikter, och tillfälligtvis äfven hade till hands de bref,\nsom föranledt ert svar, beslöt jag att meddela den gamle mannen dessa\nbåda akter för att se hans sätt att upptaga och betrakta dem. Det\nviktigaste af hvad som i anledning häraf föreföll mellan oss har jag\nbehållit i minnet och ber att få framlägga det i trogen teckning för\ner. Om ni på ett och annat ställe finner att ett hårdare ord undfallit\nden gamle, så må ni tillskrifva det hans af sorgen och olyckan skakade\nlynne. För min del underlät jag icke att, så mycket i min förmåga stod,\nsöka mildra hans ifver, så ofta jag befarade, att den kunde förleda\nhonom till något bittrare utbrott, hvilket ni lätt torde kunna inhämta,\nom ni behagar följa gången af vårt samtal.\n\nJag gjorde början med att uppläsa för den gamle min väns bref. Han\nåhörde mig med tystnad, och jag visste icke, huruvida han förstod att\nmed djupare deltagande följa de skildringar, som i dem förekomma. Men\ndå jag slutat läsningen och från papperet kastade min blick på den\nåldrige, såg jag honom sitta i sitt hörn, orörlig som en bildstod, med\nögonen riktade mot höjden, medan stora tårar, som i hvarandras spår\nföllo ned öfver hans kinder, gjorde ett sällsamt afbrott mot hans\nstela, oförändrade anletsdrag. En stund förflöt, och jag började\nläsningen af ert svar. Då jag hunnit ett stycke fram, hörde jag den\ngamle då och då yttra ett sakta ljud af missnöje, och då jag slutat,\nsåg jag honom stiga opp och med häftighet gå några hvarf fram och åter\ni den trånga kammaren, tills han sluteligen satte sig ned och liksom\ntröstad sade: \"Låt det vara skrifvet. Hvar och en söker sitt bästa på\nsin väg; men väl gör den, som ej fördömer\". Då jag sålunda såg honom\nåter lugnad, beslöt jag att, liksom från er ståndpunkt, göra honom\nnågra frågor i anledning af min väns bref. Jag började med att antyda\nett lätt tvifvel om huruvida den aflidne ställt människans omsorg om\nsitt eviga väl så högt, som denna viktiga angelägenhet borde ställas,\noch sporde honom, om han ansåg något annat än Guds uppenbarade ord vara\nvärdt att älskas och betraktas.\n\nAfgörandet af den första punkten hemställde den gamle till den eviga\ndomaren; i afseende å den andra utlät han sig vidlöftigare. --\n\"Hvarföre\", sade han, \"skulle den värld, som omger människan, så\nhärlig, hvarthelst hon skådar, vara skapad, om icke äfven den vore värd\natt älskas och uppbyggelig att betrakta? Och hvad är väl bibeln annat\nän en förklaring öfver denna värld, i hvilken\noch öfver hvilken Gud är uppenbar och härskar? Vi kalla ju bibeln\nordet; och hvilken annan mening kan därunder ligga än den, att den\ninnehåller liksom ord till och benämningar på alla de förhållanden, som\nförefinnas mellan Gud och hans skapade verk? Skulle nu ordet icke hafva\nsin motsvarighet i världen, så vore det ett tomt ord och skulle likna\nett namn, som icke betecknade någonting i naturen. Om nu så är, hvarför\nskulle det vara människan förmenadt att med kärlek och tröst skåda in i\nvärlden och där finna i verk, hvad Gud i sitt ord förkunnar?\"\n\nDessa den gamle mannens åsikter väckte hos mig ett särdeles intresse,\noch jag önskade att kvarhålla honom än vidare vid samma ämne. \"Menar ni\ndå\", sade jag, \"att blotta betraktandet af världen och lifvet är\ntillräckligt för människan till sanningens inseende, och är således\nordet öfverflödigt?\"\n\n\"Ingalunda\", svarade den gamle och lade sin hand på den uppslagna\nbibeln. \"Att se in i världen utan att urskilja de föremål, som i den\nfinnas, utan att äga ord och namn för dem, det är som att se in i en\nsol eller en natt, där allt sammansmälter i hvart annat; därföre säger\ndet uppenbarade ordet: sådant finnes i Gud och skapelsen, se och förnim\ndet till din uppbyggelse och frid! Men om jag, som nu allenast upprepar\nur minnet, hvad jag ofta hört min aflidne herre säga, och som själf är\novan att tala i så höga ämnen, får bruka ett enfaldigare sätt och likna\nstora ting vid små, så ville jag gifva er i handen denna bok, som\ninnehåller en förteckning på de blommor och örter, som vi alla somrar\nplägat odla. Om ni nu föreställer er, att ni aldrig sett sådana och\nicke heller finge se opp från denna bok för att betrakta dem i sin växt\noch blomning, så kunde ni läsa, så länge ni lefver, deras namn och\nskulle dock ingen uppbyggelse och kunskap vinna. Likaså vore det eder\nonyttigt att sommaren igenom hålla edert öga på denna trädgård, om ni\nicke urskilde den ena blomman från den andra eller, hvad som är\ndetsamma, hade namn på dem och deras egenskaper. Ordet behöfver därföre\nsaken och saken ordet, och båda måste i hvarandra sökas och finnas.\nDärföre må man icke läsa endast, utan äfven lefva och skåda in i Guds\nvärld och där se hans ord i lif och verk, i tro och tanke, såsom vi\nhvarje sommar kunna se orden i denna bok liksom blomstra och lefva i\nvår trädgård.\"\n\nÄnnu ville jag göra ett inkast. \"Ni har\", sade jag, \"jämfört ordet med\nvärlden och sagt, att de båda höra tillsamman, såsom namnet hör till\nden sak, det betecknar; men säges det icke sant, att världen är ond,\nfördärfvad, från Gud fallen? Huru kan den då hafva något gemensamt med\nGuds heliga ord?\"\n\n\"Man kan\", svarade den gamle, \"med världen mena allenast det, som är\nfallet och förtappadt; men man kan också med den mena Guds heliga och\nförsonade värld, såsom man med ordet kan förstå den döda bokstafven,\nmen äfven andans ord.\"\n\nSå ungefär erinrar jag mig hans uttryck, så förstod jag dem åtminstone.\nJag fann, att han såg världen i ett mildare ljus, än ni tyckes se den,\natt den för honom var en lefvande uppenbarelse af Gud, likaså helig som\ndet uppenbarade ordet, hvars läror han trodde den i sig innehålla,\nlikasom en sak i sig innehåller alla de sanningar, som om den kunna\nsägas. Vidare fann jag, att han lika rent och varmt som ni erkände det\nuppenbarade ordets nödvändighet och trodde, att människan icke af egen\nmakt kunde komma till insikt af det trösterika lif, som i skapelsen\nmöter hennes ögon; men att han tillika ansåg det vara nödvändigt till\nvinnande af en sann och båtande kunskap att med ordets ledning uppsöka\ni världen motsvarigheter till de läror, detta lämnar. Ändteligen finner\njag såsom en följd af hans satser, att då ordet förkunnar försoningens\nsanning såsom den högsta, en försoning måste vara till i världen och i\nden evigt fira sin höga seger.\n\nFrågar ni nu, hvarthän allt detta syftar, så svarar jag: först att bota\nden förfärliga söndring, i hvilken man råkar, om man antager, att\nvärlden blott och endast står såsom en fientlig myndighet mot Gud, och\nicke besinnar, att försonaren söndertrampat ormens hufvud, det är,\nbrutit världens makt och gjort den underdånig; sedan att inleda den\nöfvertygelse, att världen, sådan den andas omkring oss, är likasom\nordet en helig källa till vår frid och förtröstan, endast vi med ordets\nljus och försoningens tro i våra hjärtan betrakta dess företeelser, och\nsist att skydda min aflidne vän för beskyllningen att hafva vandrat\nförtappelsens väg, för det han älskat naturen och gladt sig åt att\näfven i dess minsta verk se speglas de stora sanningar, han i fromhet\noch frid dyrkade.\n\nSer ni, min herre, såsom världen, tagen i högre och heligare\nbemärkelse, kan söndras i Gud och värld, så kan äfven ordet söndras i\nanda och ord. Ty huru se vi alla de föremål, som möta oss, om icke ur\ndem en strimma af den Eviges ljus strålar emot oss? Jo, såsom mörka och\nfallna, ofruktbara för vårt högre behof och rika blott på förtviflan\noch död. Och hvad är för oss bibeln, om icke ur densamma den gudomliga\nsanningens anda skiner emot oss? Likaså endast en samling af ord, icke\nmer bidragande till vår uppbyggelse, än de äro det i en ordbok, där de\nalla kunna återfinnas. Nu är det kristendomens milda och segrande lära,\natt man icke får slafviskt fasa tillbaka för denna söndring, att man\nicke får frukta för bibeln, därföre att man i den finner ord, som i\noch för sig själfva och utom sitt förbund med andan vore tomhet och\nmörker, och likaså icke bäfva för världen, därföre att den är död utom\nGud; utan att man bör tro och med lefvande öfvertygelse bekänna, att\nsöndringen af försonaren är upphäfven, att det fallnas makt att vara\nfallet är bruten, ordet såsom stridigt kufvadt och fredligt gjordt af\nandan, världen såsom ond öfvervunnen af Kristus. Och då så är, hvarföre\nskulle man envist vela se strid och splittring i allt, såsom om ingen\nseger öfver söndringen vore vunnen, hvartör icke hellre med trons fasta\nförhoppning dröja vid allt, tills man sett denna seger af detsamma\nbevittnas?\n\nMin gamle vän har på något ställe i sitt bref yttrat, att kivet skapar\nsin skönhet af mörker och ljus. Han betraktade blomman i sin trädgård\noch fann, att stoftet, som ingick i hennes varelse, icke var i en\nsjälfmäktig, oförenlig strid med ljuset, utan tvärtom i försoning med\ndetta, och denna iakttagelse, ledde väl den honom till en okristlig\ntanke?\n\nEtt den skarpa söndringens sätt att se jorden är att se henne såsom ett\ndystert fängelse för anden, ur hvilket denne blott genom att ändteligen\nupptagas till en jorden motsatt himmel kan befrias. Kristendomen\nerkänner icke en sådan andens träldom, ty den vill hafva vunnit seger\nöfver fängelsets tvång och gjort det till en glädjeboning. Ett exempel:\nni har i ert fädernesland arbetat för hvad ni ansett rätt och godt, ni\nhar där fullbordat ert verk och vill nu komma till en aflägsen del af\njorden för att äfven där uträtta det goda. Då äro de länder, som ligga\nmellan er och det ställe, dit ni syftar, de haf, som skilja er\ndärifrån, onda tvingande makter, som hämma er frihet, om icke er ande\nhar medel att öfvervinna deras tvång. Akta er då att bäfva tillbaka!\nDenna bäfvan föder af sig den grymma önskan att en gång se alla dessa\nländer, alla dessa haf, som ligga i vägen för er goda sak, borta och\nalldeles upphäfna ur skapelsen, och den punkt, till hvilken ni ville\nvara förflyttad, sammanfallen med den, på hvilken ni befinner er. Hvart\nskulle det väl leda, om uppfyllandet af en sådan önskan vore tänkbart,\nhvart, om icke till att upphäfva allt? -- Nej, låt er ande fatta sig\nsjälf i mod och förtröstan, och den skall äga krafter att kufva det\nfientliga i afståndet och dock låta den rika härligheten, som bildar\ndetta afstånd, vara kvar till er hugnad och glädje. Vill ni nu, om ock\nendast såsom i en spegel eller ett mörkt tal, se, huru försoningen\nsegrar öfver världen utan att tillintetgöra den, ja, utan att göra den\ntill annat än skönare och mera himmelsk, så betrakta de medel,\nmänniskoanden i lugn och långsam, men evigt säker fortgång funnit och\nfinner att besegra afstånden och dock hafva till sin fröjd i behåll den\njord, som bildar dem. Märk, huru en rymd, som fordom antingen helt och\nhållet gäckade eller med långa tiders tvång belade den mänskliga\nviljan, nu likasom böjd och kufvad åtnöjer sig med offret af några\ndagars ansträngningar och försakelser, om man ens får bruka så\nallvarsamma benämningar och icke snarare bör säga några dagars segrar.\nOch sålunda, när skall väl mänskligheten upphöra att i stigande klarhet\nrealisera den lära, att människoanden måste vara jordens herre och icke\njordens slaf, taga af den sin glädje och icke sina bojor?\n\nJag nämnde, att människans fortgång till frihet eller, om ni så vill,\ntill sitt högre lif sker i likhet med växtligheten långsamt och utan\nsprång. Här möter oss den bild, min aflidne vän begagnade för att läka\nsin sjuka dotter, jag menar bilden af liljan, som han lösryckte från\njordens stoft och blottade för solen för att låta den på en gång\ntillägna sig alla dess strålar, och som vissnade i stället för att\nfullkomnas. Af edra åsikter följer, och ni torde äfven tillåta mig\nsäga, att ni påstår, det ett sådant blott steg för steg skeende\nfortskridande till det högsta och till målet är af alldeles intet\nvärde. Ja, de mest beslutsamma bland dem, som dela edra åsikter, kalla\ndet blott synd och skam. Låt oss då närmare betrakta denna sak. Frågan\nkan i biblisk anda framställas så: Hvad är en sann omvändelse?\n\nAtt omvändelsen är den fallna människans återgång till Gud, därom kunna\nvi icke vara oense. Men nu blir det att betänka, huru denna återgång är\nför människan verkställbar och huru den visar sig. Er tanke är den, att\nomvändelsen är half eller snarare ingen, om icke människan på en gång\nflyr till Gud och når honom; min tanke åter är, att den är half och\ningen, om icke människan flyr till Gud. Skillnaden är häri orden ringa,\nmen i tillämpningen stor och viktig. Föreställ er, att ni aflägsnat er\nfrån ert hem och gått vilse, men kommer ändteligen på en höjd, ser ert\nmisstag, ser ert mål och vänder tillbaka med längtan att uppnå det\nåter. Är då er omvändelse half, därföre att ni ej ögonblickligt kan\nvara där ni önskar, och äro de steg, ni tager för att hinna fram, utan\nvärde och förlorade? Ingalunda! Vägen är lång, den måste med tålamod\ntillryggaläggas. Människans väg till Gud är evigt längre; hon kan ej\nöfverspringa den i en blink, hon måste vandra framåt med ögat på sitt\nmål, hopp och saktmod i sitt hjärta och med glädje öfver hvarje steg,\nhon gör, om hon icke skall störta med brustna krafter, innan hon hunnit\nhälften af sin bana. I det hem, från hvilket ni gått vilse, sitter en\nvän, som ser er återvända. Var säker, att han icke försmår de steg ni\ngör, utan tvärtom räknar dem alla och gläds öfver hvart och ett, såsom\nom han redan hade er i sina armar. Så ligger visst i hvarje steg, som\nmänniskan gör på lifvets väg, en hel omvändelse, och hennes varma\nsträfvande till Gud är af honom, icke förkastadt, utan upptecknadt,\nhenne till salighet.\n\nJag återkommer till mitt samtal med den gamle tjänaren, från hvilken\njag nu nog länge varit borta. Den häftighet, den sinnesrörelse, hvarmed\nmin aflidne vän emottog upptäckten af sin dotters själstillstånd,\nförekom mig främmande för hans karaktär. Jag frågade i anledning däraf,\nom hans förhållande mot den goda flickan icke någon gång varit mindre\nmildt, än det bort vara.\n\n\"Han var människa\", svarades mig, \"och då han såg sitt enda barn och\nsin ålderdoms glädje förstöras, kan ingen undra, att hans sinne\nupprördes. Han hade, så plägade han ofta säga, skickat sin blomma bort\nför att uppammas i ljus, och man hade planterat henne i eld, han ville\nse sin dotter ledas till Gud, och man kastade henne handlöst fram utan\natt betänka, att hon måste krossas. Jag säger eder, herre, att då detta\nfolk ser en människa, som lefver som andra, är det dem, som om de\nskulle se henne gå på kammen af ett kyrkotak. De frukta hvar stund, att\nhon skall falla och ohjälpeligen fördärfvas; men de råka så utom sig\nsjälfva af fruktan, att de ropa till henne icke: kom ned, utan:\n_hoppa!_\"\n\nEhuru jag önskat, att den gamle brukat mera blidhet i uttryck, kunde\njag dock icke neka, att hans liknelse inträffade med verkliga\nförhållandet. Det är också afgjordt, om man en gång antar, att ett\nåtergående stegvis från den vådliga ställning, i hvilken människan\ngenom sitt naturliga affall befinner sig, icke är annat än synd och\nskam, att man tillika måste uppmana henne att göra ett språng till den\nrätta punkten, äfven då hon därigenom måste helt och hållet krossas.\nOch med en sådan förstöring menar jag det tillstånd, i hvilket\nmänniskan råkar, om allt, som omger henne i världen, blir för henne\nlikgiltigt, vetande, krafter, sträfvanden och förhållanden förlora sin\nbetydelse och för henne liksom falla bort och försvinna, och om hon\nsålunda antingen i sin inbillning sofver en ljuf sömn i Gud eller,\nsviktande mellan fruktan och hopp, arbetar ensamt med sig själf, af\nlängtan att en gång i honom få sofva. Just i anledning af denna sista\ntanke frågade jag den gamle mannen, hvad han mente om den oro för sig\nsjälf, hvaraf den goda Rosa tycktes plågas, och den ängsliga omtanke,\nhvarmed hon nästan uteslutande sysselsatte sig, jag menar omtanken om\nhuru hennes räkning inför den evige domaren en gång skulle komma att\nutfalla, till hennes väl eller till hennes fördärf.\n\n\"Hon var\", svarade mig den gamle, \"ett godt barn, och frid vare med\nhenne. Hon var vår glädje, likasom hon hade sin glädje af att tänka på\noss och för oss lefva och verka. Ty jag kan säga, att också jag var för\nhenne kär. Sedan blef det annorlunda; hon hann då endast tänka på sig\nsjälf. Det var icke hennes fel, det var deras, som skrämde hennes\noerfarna sinne och genom fruktan lärde henne att bli lika egennyttig\nsom de själfva. Men\", tillade han med en nästan triumferande\nförtrytelse, \"jag hoppas, att det skall gå dem så, som jag hört att det\ngått med en annan af deras trosbröder.\"\n\nDenna sista vändning i hans lynne och tal väckte min nyfikenhet, och\njag frågade, hvad som då händt denne. \"Det var\", svarade han halft\nleende, \"en krigare, som drog ut i fält. När striden börjades, öfverkom\nhonom en oro, ingalunda af fruktan för farligheterna, som han borde gå\ntill mötes, utan fastmer af bekymmer om huru han vid stridens slut\nskulle kunna inför fältherren redogöra för sitt förhållande under den.\nHan begynte att ängslas, skilde sig från de andra, satte sig ned,\nbetraktade med ömkan sina kamraters käcka framtågande och talte: 'O,\ntrummans och gevärets barn, huru litet besinnen I, att ett ansvar\nkommer efter striden och att man måste vara betänkt på att då kunna\nhafva bestånd! Räkenskapsstunden nalkas; väl den, som sett sig före så,\natt han då icke förkastas.' I sådana tankar glömde han, af ångest för\nsig själf, att verka och handla efter fältherrens vilja, och det\nsäges, att prygel blef den arma mannens lön för hans bekymmer om\nräkenskapsstunden.\"\n\nDetta utfall af den gamle var både i ton och ord en uppenbar bitterhet,\noch jag hade önskat, att den verkliga sanning, han uttalade i sin saga,\nhade tillåtit mig att skarpare beifra det sårande i hans uttryck. Nu\nmåste jag inskränka mig till att blott bedja honom med större\nskonsamhet betrakta människor, som, om de än fara vilse, likväl alltid\nmåste värderas för den värma för lifvets dyrbaraste intressen, hvaraf\nde drifvas och ledas. Den gamle ville icke låta förmå sig att antaga en\nblidare stämning, och jag kunde icke annat än ursäkta denna hans\noförsonlighet, då jag betänkte de smärtande förluster, som stört hans\nålderdoms lugn och dem han nödvändigt måste tillskrifva de personer,\nmot hvilka han nu var uppbragt. Emellertid ledde mig vårt samtal om\nförsonlighet och mildhet i bedömande af andra till tanken på ett\nviktigt moment i er bekännelse. Jag gjorde mina slutsatser på följande\nsätt. Om man antar, att hvarje steg, som människan gör mot ett högre\nljus utan att genast fullkomligt nå och omfatta det, är såsom om det\nicke vore gjordt, utan värde och alldeles icke bidragande till hennes\nfrälsning, så måste man också uttala fördömelse öfver hvar och en, som\nunder sin vandring här icke uppnått detta ljus.\n\nDen gamle mannen, för hvilken jag framställde detta resultat, tog med\nifver ordet: \"Säg icke\", började han, \"om man antar; man må hafva\nantagit eller icke, så finnas sådane, som tro sig med all visshet kunna\nfördöma er och mig och hvar och en, som med oss framhärdar i samma\ntankar. Jag har hört folk säga, att hedendomen, som funnits förr, än\nuppenbarelsens ljus kom öfver människosläktet, icke varit annat än en\nstyggelse för Gud, att\" -- -- dock jag vill skona er från att höra flere\naf dessa skärande föreställningar. Jag vill hellre söka utreda den\nfrågan: Huru får människan döma sin like? Det är afgjordt att, då hon\näger förmåga att urskilja rätt och orätt, hon äfven bör och måste\nkunna bedöma en annans handling eller tanke, huruvida den är\nöfverensstämmande med det rätta eller icke. Men då denna tanke, denna\nhandling icke utgör den tänkande eller handlande personens hela\nväsentlighet, utan blott en yttring af densamma, så är klart, att den\ndom, som öfvergår yttringen, icke kan uppsvälja hela väsendet. Och då\ndetta väsende evigt är ett fält för människan att uppdaga, så kan hon\nväl icke tillvälla sig rättighet att döma öfver annat än det, som hon i\ndetsamma upptäckt, det vill säga: hon kan döma öfver personens\nhandlingar m.m., men domen öfver personen själf måste hon öfverlämna åt\nGud. Huru förfärlig är icke därföre föreställningen, att en människa\nskulle våga säga åt sin like: Du är nu, i detta nu, förtappad! Vi kunna\nglömma oförrätter, vi kunna älska dem, som gjort oss skada, som felat;\nhuru påminner icke detta oss om att den felande icke är detsamma som\nfelet, att vi i honom se en like och sammansmälta i ett djup, som felet\nicke mäter. Själfva språket varnar oss för att fälla en dom, som ett\nmänniskohjärta aldrig bör fatta, en människotunga aldrig uttala. Det\ntillåter oss säga: \"Denna människa är syndig\", men nekar oss att säga:\n\"Denna människa är synd\". Och hafva vi vågat bruka ett sådant uttryck,\nså hafva vi tillika uttalat den fasaväckande lögn, att Gud gifvit\nväsende åt en synd.\n\nSå tillfredsställande det vore för mig att än längre få fortsätta mitt\nbref, måste jag dock, af billig fruktan att trötta ert tålamod, tänka\npå att förkorta mina andraganden och vill därföre förbigå det samtal,\nsom än vidare och långt in på natten ägde rum mellan mig och den gamle\ntjänaren. Jag finner också, att de tre viktigaste satser, i hvilka er\nåsikt af lifvet blottar en svaghet, redan äro af mig berörda; jag menar\nden skarpa söndringen, som bortskär skapelsen från skaparen, det\nsjälfviska bekymret, som afser blott en egen individuell salighet, och\nden stolta ofördragsamheten, som uttalar förtappelsens dom öfver\nvarelser i Guds värld. Dessa tre förvillelser höra nära tillsamman och\nframspringa den ena ur den andra. Tillåt mig att ytterligare nämna\nblott några ord om hvar och en af dem. Ni bestämmer med så trånga\ngränser salighetens område, att ni, om jag får bruka en bild, liksom\nsäger till bloden i edra ådror: \"Håll dig i hjärtat allenast; hjärtat\när lifvets källa, och du är på en afgrundsväg, om du befinner dig utom\ndetta.\" O, min herre, låt ni bloden strömma fritt i sina ådror: den\nskall vända om till hjärtat för att hämta lif, men också gå utom det\nför att lefva och lifva. Säg icke, att människan i den mänskliga\nhandlingen, i konsten, vetenskapen är stadd på förtappelsens väg; äfven\ndessa äro ådror, utgående i grenar ur samma hjärta, religionen, och hon\nmåste lefva äfven i dem och genom dem sprida lif i en kropp, som icke\nbestår af hjärta ensamt. Vidare ville jag varna hvar och en för den\nsjälfviskhet att göra sin egen begränsade personlighet till ett föremål\nför all sin omtanke, äfven om denna omtanke afser blott höga intressen.\nEn kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin kärlek, i sina tankar\noch handlingar. Att tro med ljus, att älska med rikedom, att tänka sant\noch handla rätt, detta är den eviga salighet, den kristna bör\neftersträfva, och i den lefvande tjusningen öfver sin tankes, sin\nhandlings öfverensstämmelse med det rätta glömmer han lätt och ljuft,\natt det är han, som tänker och gör. Och denna glömska af vårt eget\nsjälf är det milda offer, vår lära bjuder oss nedlägga på den Högstes\naltare. -- Sist några rader i afseende å er stränghet att döma andra. Det\nförtäljes i en skön legend, att en yngling begaf sig från sitt hem för\natt tjäna den mäktigaste herre på jorden. Han kom till en konung, denne\nälskade hans frimodiga väsende, hans friska kraft, och tog honom i sin\ntjänst. Under kvällen nämndes satans namn, och konungen korsade sig\ndärvid. Ynglingen märkte däraf, att det fanns en mäktigare herre, än\nden han nu hyllade, och gick ut att uppsöka honom. Men äfven denne såg\nhan undvika ett kors vid vägen, och då han frågade, hvarför sådant\nskedde, fick han till svar, att afgrundsfursten fruktade det träd, på\nhvilket hans eviga fiende lidit. Då ville den unge kämpen söka Kristus\noch tjäna honom. Han kom till en eremit i skogen och frågade, hvar han\nkunde finna försonaren för att ägna honom sina krafter. Den fromme\nmannen bad honom söka Herren i hans ord och i bönen. Snart märkte dock\nynglingen, att han icke var skapad med förmåga att på denna väg finna\nden han sökte, och han bad eremiten visa honom ett arbete, som han\nfinge påtaga sig för Kristi skull. Den gamle förde honom till stranden\naf en flod och ålade honom att där bära öfver den farliga böljan fromma\npilgrimer. Legenden säger, att Kristus under natten kom till stranden\noch begärde hans hjälp, och att densamme, som icke kunde läsa eller be,\ndock befanns värdig att bära världens försonare.\n\nKrafterna äro mångfaldiga, gåfvorna mångfaldiga och sätten att arbeta i\nGuds ändamål likaså. Säg därföre icke, då ni ser en broder, som icke\nvakar och tänker i böner såsom ni: \"Se, denne är en förtappad\". Säg\nsnarare: \"Låt mig se efter om icke äfven denne står vid den brusande\nflodens strand och trotsar vakor, mödor och faror och kämpar med sina\nfriska lemmars krafter för att bära däröfver Kristi utkorade och arbeta\nför hans sak\".\n\nJag slutar här. Måtte ni i dessa mina utan bitterhet framkastade tankar\nse en fridsam hälsning äfven från min bortgångne vän. Dessa åsikter\nhafva under hans jordiska lefnad varit hans, och då han nu ser i en än\nhögre förklaring deras sanning, skall han säkert icke fördöma er för\nden hårda dom, ni om honom uttalat, att han icke känt det minsta af\nhvad kristendom är.\n\n\n\n"]