[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$f2Ui-j9NFGBIK7Jt85qCDzKdxojU7I_lLaadoFpirQMM":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":7,"slug":8,"bookId":9,"genreRaw":7,"genre":10,"themes":11,"origin":12,"language":13,"yearPublished":14,"yearPublishedTranslation":7,"wordCount":15,"charCount":16,"usRestricted":17,"gutenbergId":7,"gutenbergSubjects":18,"gutenbergCategories":19,"gutenbergSummary":7,"gutenbergTranslators":20,"gutenbergDownloadCount":7,"aiDescription":21,"preamble":22,"content":23},640,"Samlade dikter","Södergran, Edith (1892-1923]",null,"640-sodergran-edith-samlade-dikter","640__Södergran_Edith__Samlade_dikter","runous",[],[],"sv",1949,22766,103173,true,[],[],[],"Kokoelma sisältää Edith Södergranin elinaikana ilmestyneet runoteokset sekä postuumin kokoelman Landet som icke är. Teos tarjoaa kattavan näkymän pohjoismaisen modernismin uranuurtajan tuotantoon, jota leimaavat vapaa rytmi ja voimakas kuvakieli.","'Samlade dikter' av Edith Södergran är Projekt Lönnrots utgivelse\nnr 640. E-boken är public domain inom EU, varför vi inte sätter några\nsom helst restriktioner med hänsyn till e-bokens användning eller\ndess distribution i dessa länder.\n\nDenna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lönnrot.","SAMLADE DIKTER\n\nav\n\nEdith Södergran\n\n\n\nHolger Schildt, Helsingfors, 1957.\n\n\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\nDIKTER (1916)\n\nJag såg ett träd... Skogens ljusa dotter\nDagen svalnar... I-IV Vi kvinnor\nDet gamla huset Tidig gryning\nNocturne Nordisk vår\nEn önskan Den sörjande trädgården\nHöstens dagar Det underliga havet\nDu som aldrig gått ut ur Den låga stranden\n ditt trädgårdsland... Sången på berget\nJag Kväll\nEn strimma hav De främmande länderna\nGud Låt ej din stolthet falla...\nVioletta skymningar... Två gudinnor\nOroliga drömmar En fången fågel\nVierge möderne Avsked\nFärgernas längtan Ett råd\nMot alla fyra vindar Sorger\nVåra systrar gå i brokiga Min själ\n kläder Kärlek\nHöstens sista blomma Den speglande brunnen\nHöstens bleka sjö Sången om de tre gravarna\nSvart eller vit Det främmande trädet\nHöst Två vägar\nStjärnorna Tre syster\nTvå stranddikter Kristen trosbekännelse\nI fönstret står ett ljus Skönhet\nIrrande moln Konungens sorg\nSkogssjön Livets syster\nStjärnenatten Ur \"Liliputs saga\"\nOrd Vid stranden\nVägen till lyckan Livet\nSkogsdunkel Helvetet\nI de stora skogarna Den väntande själen\nLyckokatt Smärtan\n\nTidiga dikter ur LANDET SOM ICKE ÄR\n\nSommar i bergen Bruden\nRosen Till Eros\nSjukbesök Prinsessan\nPorträttet Min framtid\nEtt möte Sjuka dagar\nNattlig madonna Ingenting\nOm hösten Ett liv\nFarliga drömmar Undret\n\nSEPTEMBERLYRAN (1918)\n\nTriumf att finnas till Gudarnas lyra\nTill en ung kvinna Guds moders ros\nSkymning Villkoret\nUpptäckt Apokalypsens genius\nStarka hyacinter Pansartåget\nVad är i morgon? Framtidens tåg\nJungfruns död Sorglöshet\nLillgubben Ljusfälten\nTrädet i skogen Skum\nGrimace d'artiste Vid Nietzsches grav\nTjuren Den skönaste guden\nBön Gryningen\nO mina solbrandsfärgade toppar Samlen icke guld och ädelstenar\nVärlden badar i blod Är jag en lögnare...\nStormen Särtecknet\nAftonvandring Trubadurens sång\nMånens hemlighet Min lyra\nVisan från molnet Varför gavs mig livet?\nVanvettets virvel Fragment\nLandskap i solnedgång Orfeus\nRevanche Förhoppning\nFeens slott Gud är ännu vaken\nGudarnas spår\n\nROSENALTARET (1919)\n\n I\n\nRosenaltaret\nVägen till Elysium och Hades\nFörst vill jag bestiga Chimborazzo...\nI feernas hängmatta\nMina konstgjorda blommor\nStormen\nDet fasansfulla tåget\nTill fots fick jag gå genom solsystemen\nBotgörarne\nTill de starka\nLidandets kalk\nJorden blev förvandlad till en askhög\nMina sagoslott\nVar bo gudarna...\nVerktygets klagan\nGudarna komma...\nFörvandling\nBesvärjelsen\nPå Himalayas trappor\nSången om oceanen\nFråga\nFacklorna\nSkönhetens stod\nRingen\nMartyren\n\n II -- Fantastique\n\nVårmysterium\nBrev från min syster\nI mörkret\nJag tror på min syster\nAlla ekon i skogen\nSystern\nOutsägligt är på väg till oss\nGudabarnet\nSyster, min syster...\n\n III\n\nDionysos\nFragment av en stämning\nOffrets timme\nScherzo\nRosor\n\nDikter från 1919-20 ur LANDET SOM ICKE ÄR\n\nFångenskap\nBlekhjärtade natt\nMitt liv, min död och mitt öde\n\nBROKIGA IAKTTAGELSER (1919)\n\nFRAMTIDENS SKUGGA (1920)\n\n_Planeterna stiga_ _Framtidens skugga_\n\nMysteriet Framtidens skugga\nTolerans Du store Eros\nMakt Vad är mitt hemland...\nEn gammal härskare Sällhet\nFientliga stjärnor Tantalus, fyll din bägare\nSkaparegestalter Den förlorade kronan\nWallensteinprofil Eros Tempel\nStjärnorna vimla Solen\nPlaneterna Nätet\n Uppståndelsemysterium\n\n_Älvdrottningens spira och andra dikter_\n\nÄlvdrottningens spira Materialism\nVattenfallet Extas\nEros hemlighet Hamlet\nEros skapar världen ny Hyacinten\nBlixten Fyra små dikter\nInstinkt Animalisk hymn\nEnsamhet Sol\nDen starkes kropp Beslut\nAning Blixtens trängtan\nVid soluppgång Den stora trädgården\nO du mitt hjärtas vidd Stjärnan\n\nTANKAR OM NATUREN\n\nSista dikter ur LANDET SOM ICKE ÄR\n\nZigenerskan Månen\nMin barndoms träd Novembermorgon\nKyrkogårdsfantasi Det finns ingen som har\nO himmelska klarhet Landet som icke är\nHemkomst Ankomst till Hades\n\n\n\n\nRedaktionellt\n\n\nFöreliggande samlade upplaga av Edith Södergrans dikter är helt och\nhållet uppställd enligt Gunnar Tideströms standardutgåva av 1949.\nDå professor Tideströms noter till utredigeringen av dikterna redan\nfinns tillgängliga i tryck har det inte ansetts nödvändigt att ta\nmed dem här, och detsamma gäller den essä av Hagar Olsson som har\ninlett tidigare upplagor. Denna volym innehåller alltså endast Edith\nSödergrans egen text, så långt som möjligt rensad från korrekturfel och\nmisstag.\n\nTvå tryckfel i samlingen \"Dikter\", påpekade av fil.lic. Thomas Tottie\n(BLM 3/1957), har rättats här. Det gäller dels dikten Dagen svalnar...\nIII, som i alla utgåvor hittills har haft ordet skära pro sköra\n[drömmar], dels dikten Oroliga drömmar, där det har stått \"[svalorna]\nkänna ingen längtan\" pro \"[min älskade...] känner ingen längtan\".\n\nDärutöver har några smärre tryckfel som upptäckts i professor\nTideströms utgåva blivit korrigerade. Det viktigaste av dem finns i\ndikten Blekhjärtade natt i \"Landet som icke är\", där det i nästsista\nraden bör stå \"kraftens namnlösa borg\" och inte \"kraftens värnlösa\nborg\". De övriga gäller skiljetecken och satsindelning i dikterna\nVärlden badar i blod och Apokalypsens genius, båda i \"Septemberlyran\",\nvilka nu har bragt i överensstämmelse med originalupplagans text.\n\n\n\n\nDIKTER 1916\n\n\n\n JAG SÅG ETT TRÄD...\n\n Jag såg ett träd som var större än alla andra\n och hängde fullt av oåtkomliga kottar;\n jag såg en stor kyrka med öppna dörrar\n och alla som kommo ut voro bleka och starka\n och färdiga att dö;\n jag såg en kvinna som leende och sminkad\n kastade tärning om sin lycka\n och såg att hon förlorade.\n\n En krets var dragen kring dessa ting\n den ingen överträder.\n\n\n\n DAGEN SVALNAR...\n\n I\n\n Dagen svalnar mot kvällen...\n Drick värmen ur min hand,\n min hand har samma blod som våren.\n Tag min hand, tag min vita arm,\n tag mina smala axlars längtan...\n Det vore underligt att känna,\n en enda natt, en natt som denna,\n ditt tunga huvud mot mitt bröst.\n\n II\n\n Du kastade din kärleks röda ros\n i mitt vita sköte --\n jag håller fast i mina heta händer\n din kärleks röda ros som vissnar snart...\n O du härskare med kalla ögon,\n jag tar emot den krona du räcker mig,\n som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...\n\n III\n\n Jag såg min herre för första gången i dag,\n darrande kände jag genast igen honom.\n Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...\n Var är mitt klingande jungfruskratt,\n min kvinnofrihet med högburet huvud?\n Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,\n nu hör jag verklighetens hårda klang\n mot mina sköra, sköra drömmar.\n\n IV\n\n Du sökte en blomma\n och fann en frukt.\n Du sökte en källa\n och fann ett hav.\n Du sökte en kvinna\n och fann en själ --\n du är besviken.\n\n\n\n DET GAMLA HUSET\n\n Hur nya ögon se på gamla tider\n likt främlingar som intet hjärta ha...\n Jag längtar bort till mina gamla gravar,\n min sorgsna storhet gråter bittra tårar\n dem ingen ser.\n Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet\n bland främlingar som bygga nya städer\n på blåa kullar upp till himlens rand,\n jag talar sakta med de fångna träden\n och tröstar dem ibland.\n Hur långsamt tiden tingens väsen tär,\n och ljudlöst trampar ödets hårda häl.\n Jag måste vänta på den milda döden\n som bringar frihet åt min själ!\n\n\n\n NOCTURNE\n\n Silverskira månskenskväll,\n nattens blåa bölja,\n glittervågor utan tal\n på varandra följa.\n Skuggor falla över vägen,\n strandens buskar gråta sakta,\n svarta jättar strandens silver vakta.\n Tystnad djup i sommarens mitt,\n sömn och dröm, --\n månen glider över havet\n vit och öm.\n\n\n\n EN ÖNSKAN\n\n Av hela vår soliga värld\n önskar jag blott en trädgårdssoffa\n där en katt solar sig...\n Där skulle jag sitta\n med ett brev i barmen,\n ett enda litet brev.\n Så ser min dröm ut...\n\n\n\n HÖSTENS DAGAR\n\n Höstens dagar äro genomskinliga\n och målade på skogens gyllne grund...\n Höstens dagar le åt hela världen.\n Det är så skönt att somna utan önskan,\n mätt på blommorna och trött på grönskan,\n med vinets röda krans vid huvudgärden...\n Höstens dag har ingen längtan mer,\n dess fingrar äro obevekligt kalla,\n i sina drömmar överallt den ser,\n hur vita flingor oupphörligt falla...\n\n\n\n DU SOM ALDRIG GÅTT UT UR DITT TRÄDGÅRDSLAND...\n\n Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland,\n har du nånsin i längtan vid gallret stått\n och sett hur på drömmande stigar\n kvällen förtonat i blått?\n\n Var det icke en försmak av ogråtna tårar\n som liksom en eld på din tunga brann,\n när över vägar du aldrig gått\n en blodröd sol försvann?\n\n\n\n JAG\n\n Jag är främmande i detta land,\n som ligger djupt under det tryckande havet,\n solen blickar in med ringlande strålar\n och luften flyter mellan mina händer.\n Man sade mig att jag är född i fångenskap --\n här är intet ansikte som vore mig bekant.\n Var jag en sten, den man kastat hit på bottnen?\n Var jag en frukt, som var för tung för sin gren?\n Här ligger jag på lur vid det susande trädets fot,\n hur skall jag komma upp för de hala stammarna?\n Däruppe mötas de raglande kronorna,\n där vill jag sitta och speja ut\n efter röken ur mitt hemlands skorstenar...\n\n\n\n EN STRIMMA HAV\n\n Det är en strimma hav, som glimmar grå\n vid himlens rand,\n den har en mörkblå vägg,\n som liknar land,\n det är där min längtan vilar\n innan den flyger hem.\n\n\n\n GLID\n\n Gud är en vilobädd, på den vi ligga utsträckta i alltet\n rena som änglar, med helgonblå ögon besvarande stjärnornas hälsning;\n gud är en kudde mot vilken vi luta vårt huvud, gud är ett stöd för vår fot;\n gud är ett förråd av kraft och ett jungfruligt mörker;\n gud är det oseddas obefläckade själ och det outtänktas\n redan förruttnade kropp;\n gud är evigheternas stående vatten;\n gud är intets fruktbara frö och de nedbrunna världarnas handfull av aska;\n gud är insekternas myriader och rosornas extas;\n gud är en tom gunga mellan intet och alltet;\n gud är ett fängelse för alla fria själar;\n gud är en harpa för den starkaste vredens hand;\n gud är vad längtan kan förmå att stiga ned på jorden!\n\n\n\n VIOLETTA SKYMNINGAR...\n\n Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,\n nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...\n Gula solskensdagar med granna blickar,\n endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...\n Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...\n Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar\n mot klippväggen,\n mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,\n mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.\n\n Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,\n vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,\n oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,\n tunga bränningar och förflugna fåglar,\n vi äro de minst väntade och de djupast röda,\n tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.\n\n\n\n OROLIGA DRÖMMAR\n\n Fjärran från lyckan ligger jag på en ö i havet och sover.\n Dimmorna stiga och fly och vindarna växla,\n jag drömmer oroliga drömmar om krig och stora fester\n och att min älskade står på ett skepp och ser\n hur svalorna flyga och känner ingen längtan!\n Det är något tungt i hans inre som icke kan röra sig,\n han ser skeppet glida in i den ovilliga framtiden,\n den skarpa kölen skära in i det motsträviga ödet,\n vingar bära honom in i det land, där allt vad han gör är förgäves,\n i de tomma och fåfänga dagarnas land långt borta från ödet...\n\n\n\n VIERGE MÖDERNE\n\n Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.\n Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,\n jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...\n Jag är ett nät för alla glupska fiskar,\n jag är en skål för alla kvinnors ära,\n jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,\n jag är ett språng i friheten och självet...\n Jag är blodets viskning i mannens öra,\n jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,\n jag är en ingångsskylt till nya paradis.\n Jag är en flamma, sökande och käck,\n jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,\n jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...\n\n\n\n FÄRGERNAS LÄNGTAN\n\n För min egen blekhets skull älskar jag rött, blått och gult,\n den stora vitheten är vemodig som snöskymningen\n då Snövits moder satt vid fönstret och önskade sig svart och rött därtill.\n Färgernas längtan är blodets. Om du törstar efter skönhet\n skall du sluta ögonen och blicka in i ditt eget hjärta.\n Dock fruktar skönheten dagen och alltför många blickar,\n dock tål ej skönheten buller och alltför många rörelser --\n du skall icke föra ditt hjärta till dina läppar,\n vi böra icke störa tystnadens och ensamhetens förnäma ringar, --\n vad är större att möta än en olöst gåta med sällsamma drag?\n En tigerska skall jag vara i hela min levnad,\n en talerska är som den sladdrande bäcken som förråder sig själv;\n ett ensamt träd skall jag vara på slätten,\n träden i skogen förgås av längtan efter storm,\n jag skall vara sund från topp till tå med gyllene strimmor i blodet,\n jag skall vara ren och oskyldig som en flamma med slickande läppar.\n\n\n\n MOT ALLA FYRA VINDAR\n\n Ingen fågel förflyger sig hit i min undanskymda vrå,\n ingen svart svala som bringar längtan,\n ingen vit mås som bebådar storm...\n I klippors skugga håller min vildhet vakt,\n färdig att fly för minsta rassel, för nalkande steg...\n Ljudlös och blånande är min värld, den saliga...\n Jag har en port mot alla fyra vindar.\n Jag har en gyllene port mot öster -- för kärleken som aldrig kommer,\n jag har en port för dagen och en annan för vemodet,\n jag har en port för döden -- den står alltid öppen.\n\n\n\n VÅRA SYSTRAR GÅ I BROKIGA KLÄDER.\n\n Våra systrar gå i brokiga kläder,\n våra systrar stå vid vattnet och sjunga,\n våra systrar sitta på stenar och vänta,\n de hava vatten och luft i sina korgar\n och kalla det blommor.\n Men jag slår mina armar kring ett kors\n och gråter.\n Jag var en gång så mjuk som ett ljusgrönt blad\n och hängde högt uppe i den blåa luften,\n då korsades två klingor i mitt inre\n och en segrare förde mig till sina läppar.\n Hans hårdhet var så öm att jag icke gick sönder,\n han fäste en skimrande stjärna vid min panna\n och lämnade mig skälvande av tårar\n på en ö som heter vinter. --\n\n\n\n HÖSTENS SISTA BLOMMA\n\n Jag är höstens sista blomma.\n Jag blev vaggad uti sommarens vagga,\n jag blev ställd på vakt mot nordens vind,\n röda flammor slogo ut\n på min vita kind.\n Jag är höstens sista blomma.\n Jag är den döda vårens yngsta frö,\n det är så lätt att som den sista dö:\n jag har sett sjön så sagolik och blå,\n jag hört den döda sommarens hjärta slå,\n min kalk bär intet annat frö än dödens.\n\n Jag är höstens sista blomma.\n Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,\n jag skådat ljus från fjärran varma härdar,\n det är så lätt att följa samma väg,\n jag skall stänga dödens portar.\n Jag är höstens sista blomma.\n\n\n\n HÖSTENS BLEKA SJÖ\n\n Höstens bleka sjö\n tunga drömmar drömmer\n om en vårvit ö\n som sjönk i havet.\n\n Höstens bleka sjö,\n hur din krusning gömmer,\n hur din spegel glömmer\n dagar som dö.\n\n Höstens bleka sjö\n bär sin höga himmel lätt och tyst,\n såsom liv och död i ett ögonblick\n i en somnad våg varandra kysst.\n\n\n\n SVART ELLER VIT\n\n Floderna löpa under broarna,\n blommorna lysa vid vägarna,\n skogarna böja sig susande till marken\n För mig är intet mera högt eller lågt,\n svart eller vitt,\n sen jag har sett en vitklädd kvinna\n i min älskades arm.\n\n\n\n HÖST\n\n De nakna träden stå omkring ditt hus\n och släppa in himmel och luft utan ända,\n de nakna träden stiga ned till stranden\n och spegla sig i vattnet.\n Än leker ett barn i höstens gråa rök\n och en flicka går med blommor i handen\n och vid himlaranden\n flyga silvervita fåglar upp.\n\n\n\n STJÄRNORNA\n\n När natten kommer\n står jag på trappan och lyssnar,\n stjärnorna svärma i trädgården\n och jag står i mörkret.\n Hör, en stjärna föll med en klang!\n Gå icke ut i gräset med bara fötter;\n min trädgård är full av skärvor.\n\n\n\n TVÄ STRANDDIKTER\n\n I\n\n Mitt liv var så naket\n som de gråa klipporna,\n mitt liv var så kallt\n som de vita höjderna,\n men min ungdom satt med heta kinder\n och jublade: solen kommer!\n Och solen kom och naken låg jag\n den långa dagen på de gråa klipporna --\n det kom en kall fläkt från det röda havet:\n solen går ned!\n\n II\n\n Mellan gråa stenar\n ligger din vita kropp och sörjer\n över dagarna som komma och gå.\n Sagorna, du hört som barn,\n gråta i ditt hjärta.\n Tystnad utan eko,\n ensamhet utan spegel,\n luften blånar genom alla springor.\n\n\n\n I FÖNSTRET STÄR ETT LJUS\n\n I fönstret står ett ljus,\n som långsamt brinner\n och säger att någon är död därinne.\n Några granar tiga\n kring en stig som stannar tvärt\n i en kyrkogård i dimma.\n En fågel piper --\n vem är därinne?\n\n\n\n IRRANDE MOLN\n\n Irrande moln ha fastnat vid bergets brant,\n ändlösa timmar stå de i tystnad och vänta:\n vill dem en jagande vind över slätten strö,\n skola de stiga med solen högt över topparnas snö.\n Irrande moln ha ställt sig i solens väg,\n vardagens sorgefanor hänga så tunga,\n nere i dalen går livet med släpande steg,\n en flygels toner ur öppnade fönster sjunga.\n Lapp på lapp är dalens brokiga matta,\n fast som socker är höjdernas eviga snö...\n Vintern stiger sakta ned i dalen.\n Jättarna le.\n\n\n\n SKOGSSJÖN\n\n Jag var allena på solig strand\n vid skogens blekblå sjö,\n på himlen flöt ett enda moln\n och på vattnet en enda ö.\n Den mogna sommarens sötma dröp\n i pärlor från varje träd\n och i mitt öppnade hjärta rann\n en liten droppe ned.\n\n\n\n STJÄRNENATTEN\n\n Onödigt lidande,\n onödig väntan,\n världen är tom som ditt skratt.\n Stjärnorna falla --\n kalla och härliga natt.\n Kärleken ler under sömnen,\n kärleken drömmer om evighet...\n Onödig fruktan, onödig smärta,\n världen är mindre än ingenting,\n ned i djupet glider från kärlekens hand\n evighetens ring.\n\n\n\n ORD\n\n Varma ord, vackra ord, djupa ord...\n De äro som doften av en blomma i natten\n den man icke ser.\n Bakom dem lurar den tomma rymden...\n Kanske de äro den ringlande röken\n från kärlekens varma härd?\n\n\n\n VÄGEN TILL LYCKAN\n\n Det skall vara obegripligt\n hur det underbara sker, --\n ingen väg till lyckan finnes,\n ingen lycklig stigen minnes\n som till lyckans lönndörr för.\n\n Ack, att lyckans fågel jaga\n är att utan vägar gå\n och att utan händer taga.\n Att bli kung i lyckans saga\n är att dum och häpen stå.\n\n Under vänta vi av dagen,\n dagen vissnar kall och blek.\n Fråga åter, trötta hjärna,\n är din dröm, din lyckas stjärna,\n sken och svek?\n\n\n\n SKOGSDUNKEL\n\n I den svårmodiga skogen\n bor en sjuk gud.\n I den dunkla skogen äro blommorna så bleka\n och fåglarna så skygga.\n Varför är vinden full av varnande viskningar\n och vägen mörk av dystra aningar?\n I skuggan ligger den sjuke guden\n och drömmer elaka drömmar...\n\n\n\n I DE STORA SKOGARNA...\n\n I de stora skogarna gick jag länge vilse,\n jag sökte sagorna, min barndom hört.\n\n I de höga bergen gick jag länge vilse,\n jag sökte drömslotten, min ungdom byggt.\n\n I min älsklings trädgård gick jag icke vilse,\n där satt den glada göken, min längtan följt.\n\n\n\n LYCKOKATT\n\n Jag har en lyckokatt i famnen,\n den spinner lyckotråd.\n Lyckokatt, lyckokatt,\n skaffa mig tre ting:\n skaffa mig en gyllne ring,\n som säger mig att jag är lycklig;\n skaffa mig en spegel,\n som säger mig att jag är skön;\n skaffa mig en solfjäder,\n som fläktar bort mina påhängsna tankar.\n Lyckokatt, lyckokatt,\n spinn mig ännu litet om min framtid!\n\n\n\n SKOGENS LJUSA DOTTER\n\n Var det ej i går\n då skogens ljusa dotter firade sitt bröllop\n och alla voro glada?\n Hon var den lätta fågeln och den ljusa källan,\n hon var den hemliga vägen och den skrattande busken,\n hon var den druckna och orädda sommarnatten.\n Hon var oblyg och skrattade utan måtta,\n ty hon var skogens ljusa dotter;\n hon hade lånat gökens instrument\n och vandrade spelande från sjö till sjö.\n\n När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,\n fanns ingen olycklig på jorden:\n skogens ljusa dotter är fri från längtan,\n hon är blond och stillar alla drömmar,\n hon är blek och väcker alla begär.\n När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,\n stodo granarna så nöjda på den sandiga kullen\n och tallarna så stolta på den stupande branten\n och enarna så glada på den soliga sluttningen\n och de små blommorna hade alla vita kragar.\n Då fällde skogarna sina frön i människornas hjärtan,\n de glimmande sjöarna summo i deras ögon\n och de vita fjärlarna fladdrade oupphörligen förbi.\n\n\n\n VI KVINNOR\n\n Vi kvinnor, vi äro så nära den bruna jorden.\n Vi fråga göken, vad han väntar av våren,\n vi slå våra armar kring den kala furan,\n vi forska i solnedgången efter tecken och råd.\n Jag älskade en gång en man, han trodde på ingenting...\n Han kom en kall dag med tomma ögon,\n han gick en tung dag med glömska över pannan.\n Om mitt barn icke lever, är det hans...\n\n\n\n TIDIG GRYNING\n\n Några sista stjärnor lysa matt.\n Jag ser dem ur mitt fönster. Himlen är blek,\n man anar knappast dagen som börjar i fjärran.\n Det vilar en tystnad utbredd över sjön,\n det ligger en viskning på lur mellan träden,\n min gamla trädgård lyssnar halvförstrött\n till nattens andetag, som susa över vägen.\n\n\n\n NORDISK VÅR\n\n Alla mina luftslott ha smultit som snö,\n alla mina drömmar ha runnit som vatten,\n av allt vad jag älskat har jag endast kvar\n en blå himmel och några bleka stjärnor.\n Vinden rör sig sakta mellan träden.\n Tomheten vilar. Vattnet är tyst.\n Den gamla granen står vaken och tänker\n på det vita molnet, han i drömmen kysst.\n\n\n\n DEN SÖRJANDE TRÄDGÅRDEN\n\n Ack, att fönster se\n och väggar minnas,\n att en trädgård kan stå och sörja\n och ett träd kan vända sig om och fråga:\n Vem har icke kommit och vad är icke väl,\n varför är tomheten tung och säger ingenting?\n De bittra nejlikorna sluta upp vid vägen,\n där granens dunkel bliver outgrundligt.\n\n\n\n DET UNDERLIGA HAVET\n\n Sällsamma fiskar glida i djupen,\n okända blommor lysa på stranden;\n jag har sett rött och gult och alla andra färger, --\n men det granna, granna havet är farligast att se,\n det gör en törstig och vaken för väntande äventyr\n vad som har hänt i sagan, skall hända även mig!\n\n\n\n DEN LÅGA STRANDEN\n\n De lätta fåglarna högt uppe i luften\n flyga ej för mig,\n men de tunga stenarna på den låga stranden\n vila för mig.\n Länge låg jag vid det dystra bergets fötter\n och lyssnade till vindens kommando\n i furans starka gren.\n\n Här ligger jag på buken och blickar rakt framför mig:\n här är allting främmande och väcker inga minnen,\n mina tankar blevo icke födda på detta ställe;\n här är luften rå och stenarna hala,\n här är allting dött och väcker ingen munterhet,\n utom den söndriga flöjten våren lämnat på stranden.\n\n\n\n SÅNGEN PÄ BERGET\n\n Solen gick ned över havets skum och stranden sov\n och uppe på bergen stod någon och sjöng...\n När orden föllo i vattnet voro de döda...\n Och sången försvann bakom tallarna och skymningen förde den med sig.\n När allt var tyst, tänkte jag blott\n att där låg hjärteblod på den kvällskumma klippan,\n jag anade dunkelt att sången var\n om något som aldrig återvänder.\n\n\n\n KVÄLL\n\n Jag vill ej höra den sorgsna sagan\n skogen berättar.\n Det viskar ännu länge mellan granarna,\n det suckar ännu länge uti löven,\n ännu länge glida skuggor mellan de dystra stammarna.\n Kom ut på vägen. Där möter oss ingen.\n Kvällen drömmer blekröd kring tigande dikesren.\n Vägen löper långsamt och vägen stiger varligt\n och ser sig länge om efter solens sken.\n\n\n\n DE FRÄMMANDE LÄNDERNA\n\n Min själ älskar så de främmande länderna,\n som hade den intet hemland.\n I fjärran land stå de stora stenarna\n på vilka mina tankar vila.\n Det var en främling som skrev de sällsamma orden\n på den hårda tavla, som heter min själ.\n Dagar och nätter ligger jag och tänker\n på saker som aldrig hänt:\n min törstiga själ har engång fått dricka.\n\n\n\n LÄT EJ DIN STOLTHET FALLA...\n\n Låt ej din stolthet falla,\n skrid ej du nakna\n i hans armar ömt,\n gå hellre bort i tårar\n dem världen aldrig skådat\n och aldrig dömt.\n Det vore lätt och enkelt för rena barnahjärtan\n att följa lyckans spår,\n men våra själar kunna endast rysa.\n För den som skådat smutsen i fröjdens korta vår\n det intet återstår\n än het förfrysa.\n\n\n\n TVÅ GUDINNOR\n\n När du såg lyckans ansikte, blev du besviken:\n denna soverska med slappa drag,\n var hon den mest tillbedda och den oftast nämnda,\n den minst kända av alla gudinnor,\n hon som härskar över de vindstilla haven,\n de blommande trädgårdarna, de ändlösa solskensdagarna,\n och du beslöt att aldrig tjäna henne.\n\n Närmare trädde dig åter smärtan med djupet i ögonen,\n den aldrig åkallade,\n den mest kända och minst förstådda av alla gudinnor,\n hon som härskar över de stormiga haven och de sjunkande skeppen,\n över de fångna för livet,\n och över de tunga förbannelser som vila med barnen i mödrarnas sköten.\n\n\n\n EN FÅNGEN FÅGEL\n\n En fågel satt fången i en gyllene bur\n i ett vitt slott vid ett djupblått hav.\n Smäktande rosor lovade vällust och lycka.\n Och fågeln sjöng om en liten by högt uppe i bergen,\n där solen är konung och tystnaden drottning\n och där karga små blommor i lysande färger\n vittna om livet, som trotsar och består.\n\n\n\n AVSKED\n\n Egensinnigt och kallt blev mitt hjärta\n sen jag började längta efter dina smekningar.\n Mina systrar hava ännu icke märkt\n att jag icke mera ser på dem...\n\n Jag talar aldrig mer med någon...\n Jag vet ej huru ofta\n jag kysser den lilla kattungen som sover vid mitt bröst.\n Gärna ville jag hava en smula ledsamt,\n men mitt hjärta är lyckligt och skrattar åt allt.\n\n Mina systrar, jag gör, vad jag aldrig har velat,\n mina systrar, hållen mig tillbaka --\n jag vill icke gå bort från eder.\n När jag sluter mina ögon, står han framför mig,\n jag har många tankar för honom och inga för alla de andra.\n -- -- -- -- --\n Mitt liv har blivit hotfullt som en ovädershimmel,\n mitt liv har blivit falskt som ett speglande vatten,\n mitt liv går på en lina högt uppe i luften:\n jag vågar icke se det.\n Alla önskningar, jag hade i går,\n sloka som de lägsta bladen på palmens stjälk,\n alla böner, jag sände i går,\n äro överflödiga och obesvarade.\n Alla mina ord har jag tagit tillbaka,\n och allt vad jag ägde har jag skänkt åt de fattiga,\n som önskade mig lycka.\n När jag riktigt tänker,\n har jag ingenting kvar utav mig själv än mitt svarta hår,\n mina två långa flätor, som glida som ormar.\n Mina läppar hava blivit glödande kol,\n jag minns ej mer, när de började brinna...\n Förfärlig var den stora branden som lade min ungdom i aska.\n Ack, det oundvikliga skall ske som ett svärdshugg --\n jag går utan avsked och obemärkt,\n jag går helt och kommer aldrig åter.\n\n\n\n ETT RÅD\n\n Och drottningen frågade sin hemliga rådgivare:\n Vem är den onda kvinnan min gemål har kär?\n -- Han älskar alla kvinnor, som tända hans blod. --\n Men vilken utav dessa skall jag bekämpa mest?\n -- Ditt eget svarta lynne skall du bekämpa mest. --\n Men hur skall jag bekämpa mitt eget svarta lynne?\n -- Låt sändebudet kyssa dig, när solen går ned. --\n\n\n\n SORGER\n\n Syster, du fagra, gå icke upp i bergen: de bedrogo mig,\n de hade ingenting att giva åt min längtan.\n Till minne bröt jag en gren av tallen,\n som skuggade vägen yppig som en plym,\n och sökte mig tillbaka till havet i mina gamla spår.\n Tusende leksaker har havet söndrat och kastat upp i sanden --\n förgäves söker jag ett smycke som ger min skönhet glans.\n Kom, sätt dig ned till mig, jag skall berätta dig om mina sorger,\n vi skola tala med varandra om hemligheter.\n Du skall visa mig din skönhet och ditt sätt att blicka\n och jag skall bjuda dig min tystnad och min vana att lyssna.\n\n\n\n MIN SJÄL\n\n Min själ kan icke berätta och veta någon sanning,\n min själ kan endast gråta och skratta och vrida sina händer;\n min själ kan icke minnas och försvara,\n min själ kan icke överväga och bekräfta.\n När jag var barn såg jag havet: det var blått,\n i min ungdom mötte jag en blomma: hon var röd,\n nu sitter vid min sida en främling: han är utan färg,\n men jag är icke mera rädd för honom än jungfrun var för draken.\n När riddaren kom var jugfrun röd och vit,\n men jag har mörka ringar under ögonen.\n\n\n\n KÄRLEK\n\n Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;\n jag lämnade den på en klippa vid havet\n och naken kom jag till dig och liknade en kvinna.\n Och som en kvinna satt jag vid ditt bord\n och drack en skål med vin och andades in doften av några rosor.\n Du fann att jag var vacker och liknade något du sett i drömmen,\n jag glömde allt, jag glömde min barndom och mitt hemland,\n jag visste endast att dina smekningar höllo mig fången.\n Och du tog leende en spegel och bad mig se mig själv.\n Jag såg att mina skuldror voro gjorda av stoft och smulade sig sönder,\n jag såg att min skönhet var sjuk och hade ingen vilja än -- försvinna.\n\n O, håll mig sluten i dina armar så fast att jag ingenting behöver.\n\n\n\n DEN SPEGLANDE BRUNNEN\n\n Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö!\n Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva.\n Nu bor jag i landet, där allt är ditt,\n döden träder aldrig in i detta rike.\n Hela dagen sitter jag med armen vilande på brunnens marmorrand,\n när man frågar mig, om lyckan varit här,\n skakar jag på huvudet och ler:\n lyckan är långt borta, där sitter en ung kvinna och sömmar ett barnatäcke,\n lyckan är långt borta, där går en man i skogen och timrar sig en stuga.\n Här växa röda rosor kring bottenlösa brunnar,\n här spegla sköna dagar sina leende drag\n och stora blommor förlora sina skönaste blad...\n\n\n\n SÅNGEN OM DE TRE GRAVARNA\n\n Hon sjöng i skymningen på den daggvåta gården:\n I sommar växa tre rosenbuskar över tre gravar.\n\n I den första graven ligger en man --\n han sover tungt...\n\n I den andra ligger en kvinna med sorgsna drag --\n hon håller en ros i sin hand.\n\n Den tredje graven är en andegrav och den är osalig,\n där sitter alla kvällar en mörk ängel och sjunger:\n oförlåtligt är att underlåta!\n\n\n\n DET FRÄMMANDE TRÄDET\n\n Det främmande trädet står med granna frukter,\n det främmande trädet står med purpurhängen\n på en solig sluttning och viskar sakta:\n Kom, kom, du gyllene dotter, du höstens vandrerska, du skogens lyssnerska,\n jag skall säga dig varifrån lyckan kommer och vart lyckan går.\n Lägg dina fingrar på min bark och jag skall\n hölja dina lemmar med höstens härlighet.\n Kom, kom, du smekande, du sagolika, du lyckliga, du röda,\n jag skall visa dig vägen som ingen kan finna allena...\n Kom, kom, du bleka, du blodbegärande,\n du skall gå långt härifrån, dit där ingen känner dig,\n där skall du möta österländska ögon,\n de fråga aldrig, de vila i vemod...\n Du skall leva fjärran från ditt hem och vara lycklig.\n\n\n\n TVÅ VÄGAR\n\n Du skall överge din gamla väg,\n din väg är smutsig:\n där gå män med lystna blickar\n och ordet: lycka! hör du från alla läppar\n och längre fram på vägen ligger en kvinnas kropp\n och gamarna slita den sönder.\n\n Du har funnit din nya väg,\n din väg är ren:\n där gå moderlösa barn och leka med vallmoblommor,\n där gå kvinnor i svart och tala om sorg\n och längre fram på vägen står ett blekt helgon\n med foten på en död drakes nacke.\n\n\n\n TRE SYSTRAR\n\n Den ena systern älskade de söta smultronen,\n den andra systern älskade de röda rosorna,\n den tredje systern älskade de dödas kransar.\n\n Den första systern blev gift:\n man säger, att hon är lycklig.\n\n Den andra systern älskade av hela sin själ,\n man säger att hon blev olycklig.\n\n Den tredje systern blev ett helgon,\n man säger, att hon skall vinna det eviga livets krona.\n\n\n\n KRISTEN TROSBEKÄNNELSE\n\n Lyckan är icke, vad vi drömma om,\n lyckan är icke natten, den vi minnas,\n lyckan är icke i vår längtans sång.\n\n Lyckan är något, som vi aldrig velat,\n lyckan är något, som vi svårt förstå,\n lyckan är korset, som blev rest för alla\n\n\n\n SKÖNHET\n\n Vad är skönhet? Fråga alla själar --\n skönhet är varje överflöd, varje glöd, varje överfyllnad\n och varje stort armod;\n skönhet är att vara sommaren trogen och naken intill hösten;\n skönhet är papegojans fjäderskrud eller solnedgången som bebådar storm;\n skönhet är ett skarpt drag och ett eget tonfall: det är jag,\n skönhet är en stor förlust och ett tigande sorgetåg,\n skönhet är solfjäderns lätta slag som väcker ödets fläkt;\n\n skönhet är att vara vällustig som rosen\n eller att förlåta allting för att solen skiner;\n skönhet är korset munken valt eller pärlbandet damen får av sin älskare,\n skönhet är icke den tunna såsen i vilken diktare servera sig själva,\n skönhet är att föra krig och söka lycka,\n skönhet är att tjäna högre makter.\n\n\n\n KONUNGENS SORG\n\n Ordet \"sorg\" lät konungen förbjuda vid hovet,\n \"olycka\", \"kärlek\" och \"lycka\" som alla gjorde ont,\n men \"hon\" och \"hennes\" funnos ännu kvar.\n Hans drottning smekte honom som ett barn,\n i skymningsstunderna låg han vid hennes bröst\n med ögonen vida av smärta.\n Han lyssnade med ångest till alla steg som närmade sig dörren,\n och motvilja spred sig över hans ansikte.\n Skrattade tärnor på gården likt silverne källor,\n blev konungen blek och bytte om samtal.\n Ingen ung kvinna med blonda lockar\n fick längre visa sig ute med obetäckt huvud,\n och de små danserskorna i korta kjolar\n voro alla bannlysta från hovet.\n När våren kom gick konungen icke ut i trädgården,\n han låg på sitt rum mot norr...\n Våren blickade blekblå in genom rutorna.\n\n\n\n LIVETS SYSTER\n\n Livet liknar döden mest, sin syster.\n Döden är icke annorlunda,\n du kan smeka henne och hålla hennes hand och släta hennes hår,\n hon skall räcka dig en blomma och le.\n Du kan borra in ditt ansikte i hennes bröst\n och höra henne säga: det är tid att gå.\n Hon skall icke säga dig att hon är en annan.\n Döden ligger icke grönvit med ansiktet mot marken\n eller på rygg på en vit bår:\n döden går omkring med skära kinder och talar med alla.\n Döden har veka drag och fromma kinder,\n på ditt hjärta lägger hon sin mjuka hand.\n Den som känt den mjuka handen på sitt hjärta,\n honom värmer icke solen,\n han är kall som is och älskar ingen.\n\n\n\n UR \"LILIPUTS SAGA\"\n\n Äntligen steg den late upp --\n han sänkte handen i varje blommas kalk,\n han kände efter under varje blad,\n han sökte den svarta masken för att döda honom.\n Men när han sov i skuggan av ett grässtrå\n åt den svarta masken upp hans huvud.\n Tre kvinnor voro närvarande vid hans begravning:\n hans syster grät; med henne var en danserska i gredelina slöjor,\n hon kom för att bli sedd.\n Allena gick en kvinna som han aldrig älskat.\n\n\n\n VID STRANDEN\n\n När det regnar och havet är grått, blir jag sjuk...\n Jag skrattar med solen, jag driver med vinden, jag retas med sjön:\n hög sjö är det enda jag älskar.\n Jag bor i en grotta med många flädermöss,\n men jag är fin och vit med bedrägliga ögon.\n Mina fötter äro det vackraste jag sett,\n jag sköljer dem ständigt i vatten och skum.\n Mina händer äro sköna och bländande,\n jag strålar upp som hela den muntra och leende kusten.\n Vandrare, som gå förbi, blickar jag i ögonen\n att de bliva trånsjuka och rolösa för hela livet.\n Ack, men när jag stöder huvudet i handen --\n vad är det som alltid gör mig så ont?\n Jag stötte mig så hårt mot en klippa den gången, jag ville dö,\n för att jag förgäves sträckt ut min arm\n mot en främling, som jag en gång sett...\n\n\n\n LIVET\n\n Jag, min egen fånge, säger så:\n livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,\n eller en smekning, den man sällan får,\n livet är icke ett beslut att gå\n eller två vita armar, som hålla en kvar.\n Livet är den trånga ringen som håller oss fången,\n den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,\n livet är den nära lyckan som går oss förbi,\n och tusende steg vi icke förmå oss att göra.\n Livet är att förakta sig själv\n och ligga orörlig på bottnen av en brunn\n och veta att solen skiner däruppe\n och gyllene fåglar flyga genom luften\n och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.\n Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...\n Livet är att vara en främling för sig själv\n och en ny mask för varje annan som kommer.\n Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka\n och att stöta bort det enda ögonblicket,\n livet är att tro sig vara svag och icke våga.\n\n\n\n HELVETET\n\n O vad helvetet är härligt!\n I helvetet talar ingen om döden.\n Helvetet är murat i jordens innandöme\n och smyckat med glödande blommor...\n I helvetet säger ingen ett tomt ord...\n I helvetet har ingen druckit och ingen har sovit\n och ingen vilar och ingen sitter stilla.\n I helvetet talar ingen, men alla skrika,\n där äro tårar icke tårar och alla sorger äro utan kraft.\n I helvetet blir ingen sjuk och ingen tröttnar.\n Helvetet är oföränderligt och evigt.\n\n\n\n DEN VÄNTANDE SJÄLEN\n\n Jag är allena bland träden vid sjön,\n jag lever i vänskap med strandens gamla granar\n och i hemligt samförstånd med alla unga rönnar.\n Allena ligger jag och väntar,\n\n ingen människa har jag sett gå förbi.\n Stora blommor blicka ned på mig från höga stjälkar,\n bittra slingerväxter krypa i min famn,\n jag har ett enda namn för allt, och det är kärlek.\n\n\n\n SMÄRTAN\n\n Lyckan har inga sånger, lyckan har inga tankar, lyckan har ingenting.\n Stöt till din lycka att hon går sönder, ty lyckan är ond.\n Lyckan kommer sakta med morgonens susning i sovande snår,\n lyckan glider undan i lätta molnbilder över djupblå djup,\n lyckan är fältet som sover i middagens glöd\n eller havets ändlösa vidd under baddet av lodräta strålar,\n lyckan är maktlös, hon sover och andas och vet av ingenting...\n Känner du smärtan? Hon är stark och stor med hemligt knutna nävar.\n Känner du smärtan? Hon är hoppfullt leende med förgråtna ögon.\n Smärtan ger oss allt vad vi behöva --\n hon ger oss nycklarna till dödens rike,\n hon skjuter oss in genom porten, då vi ännu tveka.\n Smärtan döper barnen och vakar med modern\n och smider alla de gyllene bröllopsringarna.\n Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens panna,\n hon fäster smycket kring den åtrådda kvinnans hals,\n hon står i dörren när mannen kommer ut från sin älskade...\n Vad är det ännu smärtan ger åt sina älsklingar?\n Jag vet ej mer.\n Hon ger pärlor och blommor, hon ger sånger och drömmar,\n hon ger oss tusen kyssar som alla äro tomma,\n hon ger den enda kyssen som är verklig.\n Hon ger oss våra sällsamma själar och besynnerliga tycken,\n hon ger oss alla livets högsta vinster:\n kärlek, ensamhet och dödens ansikte.\n\n\n\n\nTidiga dikter ur LANDET SOM ICKE ÄR\n\n\n\n SOMMAR I BERGEN\n\n Enkel är bergens sommar:\n ängen blommar,\n den gamla gården ler\n och bäckens dunkla brus talar om funnen lycka.\n\n\n\n ROSEN\n\n Jag är skön, ty jag har vuxit i min älskades trädgård.\n Jag stod i vårregn och fick dricka längtan,\n jag stod i solen och fick dricka glöd --\n nu står jag öppen och väntar.\n\n\n\n SJUKBESÖK\n\n Jag hämtar dig en enda blomtyngd gren\n ur vårens stora skog.\n Du tiger och du ser\n med dina sjukligt djupa ögon\n på ljusreflexen i kristallen ner.\n Du tiger och du ler,\n ty denna vår skall gå förbi ditt hjärta.\n Vi hava ingenting att säga mer.\n\n\n\n PORTRÄTTET\n\n För mina små visor,\n de lustigt klagande, de aftonröda,\n skänkte mig våren ägget av en vattenfågel.\n Jag bad min älskade måla mitt porträtt på det tjocka skalet.\n Han målade en ung lök i brun mylla --\n och på den andra sidan en rund mjuk kulle av sand.\n\n\n\n ETT MÖTE\n\n Tre jungfrur gingo hand i hand över en öppen slätt.\n De möttes av en ryttare i täta höljen.\n Den första jungfrun sträckte sina armar ut: kärlek kom!\n Den andra jungfrun föll på knä: död förskona mig!\n Den tredje jungfrun vände sig om:\n vägen till staden viker av till höger.\n\n\n\n NATTLIG MADONNA\n\n När de svarta molnen drogo över himlen\n satt en moder vaken och ett barn sov.\n Och en änglastämma sjöng i nattens tystnad\n alla världars lov.\n\n Och den unga modern hörde likt ett eko\n djupast i sitt inre nattens tysta lov:\n o vad världen växte ut i alla vidder\n när den lille sov!\n\n\n\n OM HÖSTEN\n\n Nu är det höst och de gyllene fåglarna\n flyga alla hem över djupblå vatten;\n på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret\n och avskedet susar genom grenarna.\n Avskedet är stort, skilsmässan förestående,\n men återseendet är visst.\n Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.\n Jag känner en moders andedräkt på mina ögon\n och en moders mun mot mitt hjärta:\n sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. --\n\n\n\n FARLIGA DRÖMMAR\n\n Gå icke alltför nära dina drömmar:\n de äro en rök och de kunna förskingras --\n de äro farliga och kunna bestå.\n\n Har du skådat dina drömmar i ögonen:\n de äro sjuka och förstå ingenting --\n de hava endast sina egna tankar.\n\n Gå icke alltför nära dina drömmar:\n de äro en osanning, de borde gå --\n de äro ett vansinne, de vilja stanna.\n\n\n\n BRUDEN\n\n Min krets är trång och mina tankars ring\n går kring mitt finger.\n Det ligger något varmt på grunden av allt det främmande omkring mig,\n som den svaga doften i näckrosens kalk.\n Tusende äpplen hänga i min faders trädgård,\n runda och avslutade i sig själva --\n så har mitt obestämda liv ock blivit\n utformat, rundat, svällande och slätt och -- enkelt.\n Trång är min krets och mina tankars ring\n går kring mitt finger.\n\n\n\n TILL EROS\n\n Eros, du grymmaste av alla gudar,\n varför förde du mig till det mörka landet?\n När flickebarnen växa till\n bliva de utestängda från ljuset\n och kastade i ett mörkt rum.\n Svävade icke min själ som en lycklig stjärna\n innan den blev dragen i din röda ring?\n Se, jag är bunden till händer och fötter,\n känn, jag är tvungen till alla mina tankar.\n Eros, du grymmaste av alla gudar:\n jag flyr icke, jag väntar icke,\n\n jag lider endast som ett djur.\n\n\n\n PRINSESSAN\n\n Alla kvällar lät prinsessan smeka sig.\n Men den som smeker stillar blott sin egen hunger\n och hennes längtan var en skygg mimosa, en storögd saga\n inför verkligheten.\n Nya smekningar fyllde hennes hjärta med bitter sötma\n och hennes kropp med is, men hennes hjärta ville ännu mer.\n Prinsessan kände kroppar, men hon sökte hjärtan;\n hon hade aldrig sett ett annat hjärta än sitt eget.\n\n Prinsessan var den armaste i hela riket:\n hon hade levat alltför länge på illusioner.\n Hon visste att hennes hjärta måste dö och söndersmulas helt,\n ty sanningen fräter.\n Prinsessan älskade icke de röda munnarna, de voro främmande.\n Prinsessan kände icke de druckna ögon med is på bottnen.\n De voro alla vinterbarn, men prinsessan var från yttersta\n södern och utan nycker,\n utan hårdhet, utan slöjor och utan list.\n\n\n\n MIN FRAMTID\n\n Ett nyckfullt ögonblick\n stal mig min framtid,\n den tillfälligt hoptimrade.\n Jag skall bygga den upp mycket skönare\n såsom jag tänkt den från början.\n Jag skall bygga den upp på den fasta marken\n som heter min vilja.\n Jag skall resa den upp på de höga pelare\n som heta mina ideal.\n Jag skall bygga den med en hemlig lönngång\n som heter min själ.\n Jag skall bygga den med ett högt torn\n som heter ensamhet.\n\n\n\n SJUKA DAGAR\n\n Trångt är mitt hjärta förvarat i en smal klyfta,\n fjärran är mitt hjärta beläget\n på en avlägsen ö.\n Vita fåglar flyga fram och åter\n och bringa budskap att mitt hjärta lever.\n Jag vet -- hur det lever\n av kol och sand\n på vassa stenar.\n\n Jag ligger hela dagen och väntar på natten,\n jag ligger hela natten och väntar på dagen,\n jag ligger sjuk i paradisets trädgård.\n Jag vet att jag icke blir frisk,\n längtan och trånsjuka bli aldrig bättre.\n Jag har feber som en kärrväxt,\n jag svettas sötma som ett klibbigt blad.\n\n På bottnen av min trädgård ligger en sömnig sjö.\n Jag som älskar jorden\n vet ingenting bättre än vattnet.\n I vattnet falla alla mina tankar\n dem ingen sett,\n mina tankar dem jag icke vågar visa för någon.\n Vattnet är fullt av hemligheter!\n\n\n\n INGENTING\n\n Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting,\n och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.\n Någonstädes långt borta i fjärran land\n finnes en blåare himmel och en mur med rosor\n eller en palm och en ljummare vind --\n och det är allt.\n Det finnes icke något mera än snön på granens gren.\n Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,\n och alla läppar bli med tiden svala.\n Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt,\n och att leva förgäves är mindre än att dö.\n Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida\n och ingenting är äckligare än död för egen hand.\n Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom\n och trånga år av längtan\n såsom de korta ögonblick då öknen blommar.\n\n\n\n ETT LIV\n\n Stjärnorna äro obevekliga --\n det veta vi alla --\n men jag vill söka lyckan på alla vågor blå\n och under alla gråa stenar.\n Om lyckan aldrig kommer? Vad är ett liv?\n En liten näckros vissnar bort i sanden.\n Och om dess aning sviker? en dyning dör vid stranden\n när sol går ned.\n Vad hade flugan att söka i spindelns nät,\n och vad har sländan gjort av sin enda dag?\n Det gives intet svar än två livlösa vingar\n över ett hopsjunket bröst.\n Svart blir aldrig vitt --\n dock kampens sötma finnes kvar för alla\n och alla dagar komma färska blommor ur helvetet.\n Men det kommer en dag då helvetet är tomt och himlen stänges\n och allt står stilla --\n intet finnes då kvar än en sländas kropp i vecket av ett blad.\n Men ingen vet det mer.\n\n\n\n UNDRET\n\n Flickan:\n Jag blev så glad, då jag såg dig, o syster,\n jag blev så glad, att någon fanns i skogen,\n än spefulla ekon och lurande troll.\n Du gick helt långsamt, jag skyndade efter dig\n att hinna upp dig, som hade jag något att berätta dig.\n Dyster och sträng den svarta nunnedräkten är,\n allvaret blickar ur de mörka vecken,\n men kär och förtrogen är den och underbart tröstande\n för hjärtan som bära på hemliga sorger.\n -- -- -- -- --\n Ack syster, syster, härlig är den sammetsgröna skogen,\n men denna vår är ingen vår för mig.\n Ty den jag älskade har gjort mig orätt.\n Han tog min kärlek med list som en bedragare\n för sin låga och oädla fåfängas skull,\n och lämnade mig ensam i sorg och blygsel i kallt förakt.\n Tungt har mitt hjärta varit hela tiden, att solen icke värmt mig.\n Nu har jag drömt två nätter å rad\n att jag var glad och bar en kniv i min hand,\n en blodig kniv, och mitt hjärta var lätt som en fågel.\n Drömmar betyda intet, men jag undrar\n om jag skall se detsamma en gång till.\n\n Nunnan:\n Du får ej drömma så, mitt barn,\n så får du icke drömma en gång till.\n Nu är den heliga lövsprickningstiden\n då jorden är full av änglar,\n den som lyssnar, skall ständigt höra vingslag i luften.\n Nu är den heliga lövsprickningstiden,\n då änglar tända ljusen i kyrkan\n och fylla skålarna med heligt vigvatten,\n och ovan altaret står Gudsmoder\n med ett oskönjbart leende på sina läppar.\n Gå dit, fall ned på dina knän ... och vänta.\n Ack, när Gudsmoder blickar ned på dig,\n då känner du det genast.\n Jag vet det väl. Hur smärtan sakta domnar --\n inom en stund har du glömt dina sorger\n och lätta och ljusa och stilla bli dina tankar\n som änglarnas steg över golvet av sten,\n och stiger du upp, du skyndar dig ofrivilligt mot utgången,\n flöda tårarna över ditt ansikte\n och du är lycklig och milt försjunken hela dagen\n och intet ont ord kommer över dina läppar,\n och om natten drömmer du lyckligt och fromt\n som barnen drömma om julnatten.\n Gå in i kyrkan, mitt barn, jag väntar här ute i stilla bön.\n\n Flickan (återvändande):\n Vad ... mitt sinne ... är ... tungt.\n Svaga äro dina böner, o syster,\n det heliga vigvattnet verkade intet.\n Jag lade mig på knä framför altaret,\n länge höll jag mina ögon slutna och tänkte ingenting\n i väntan på undret.\n Hade jag aldrig öppnat mina ögon!!\n jag såg det åter ... det jag sett i drömmen...\n dock var det tusen gånger olycksdigrare att se\n här på det heliga altaret.\n På golvet såg jag några droppar blod,\n en strimma levrat blod på altarduken,\n men uppe på altaret låg -- kniven.\n Jag ville gripa den och kyssa den --\n vad älskar jag i världen såsom detta blod?\n Golvet vaggade underligt under mina knän,\n en skräck mig grep -- jag kom ihåg Gudsmoder\n och jag blickade upp till henne med en bön om tillgift\n och sökte hennes skydd.\n Men hon såg mig icke, hon blickade ut i fjärran\n förskräcklig och hög.\n -- -- -- -- --\n Fåfänga äro alla böner för mig.\n\n Nunnan:\n Jag skall dock be för dig,\n jag upphör nu ej mer att be för dig.\n Gudsmoder ser dig icke, hon tiger...\n hon vill ett offer mot vilket alla offer äro ringa.\n Hon, den heliga och rena, mot vilket allt ont är maktlöst\n tar som offer ur dina händer\n den tunga kniven med det onda blodet.\n Stor är hennes nåd,\n djupt är hennes förbarmande,\n högre äro hennes tankar än människornas lagar.\n Hon dödar ej de onda tankarna, när de födas fram,\n hon hämmar ej de onda orden, som strömma över läpparna,\n hon hejdar ej den upplyfta armen, då hugget faller.\n Men för de förkrossade själar, över vilka olyckan timat,\n har hon en nåd utan gräns och en kärlek utan anseende.\n Hon ger oss tårarna som smälta våra hjärtan\n och göra dem mjuka som vax.\n Sådan är Gudsmoder\n och föga känna vi henne.\n Hon ser alla, som komma hit,\n och olika är hennes nåd mot alla.\n Men endast de tyngsta hjärtan\n väga något i hennes hand.\n Stor blir din ångers ljuvhet, mitt barn,\n när det onda har skett.\n Ständigt har jag levat fjärran från det onda,\n min själ har varit ljus som den vita liljan\n den höga ängeln håller i sin hand.\n Dock har jag lärt mig att det icke finnes något gott\n fjärran från synden.\n Vilken är våra böners nödvändighet?\n Den förtvivlans styrka som betvingar våra helgon?\n Behöva vi Gudsmoder? Kunna vi icke leva utan henne?\n Vi äro icke mogna för paradiset:\n de rena själarna skola kastas i elden och börja brinna.\n Förkrympta äro alla hjärtan som icke blomma fritt.\n Försiktiga äro våra själar i sina vita skrudar.\n Det finnes alltför många i världen\n som tåla att kallas fega.\n Men lyckliga äro de själar\n på vilka det onda förlorat sin största insats:\n Gå mitt barn, jag skall be för dig.\n Jag kan intet annat.\n\n\n\n\nSEPTEMBERLYRAN 1918\n\n\nInledande anmärkning.\n\nAtt min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag\nicke påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en\nrytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens\nmakt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter\näro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer,\nlåter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande\nhållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina\ndimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.\n\n _Förf._\n\n(Efter skaldinnans manuskript.)\n\n\n\n TRIUMF ATT FINNAS TILL\n\n Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.\n Jag är en del av alltets stora kraft,\n en ensam värld inom miljoner världar,\n en första gradens stjärna lik som slocknar sist.\n Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!\n Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror\n och höra nattens tysta flod\n och stå på berget under solen.\n Jag går på sol, jag står på sol,\n jag vet av ingenting annat än sol.\n\n Tid -- förvandlerska, tid -- förstörerska, tid -- förtrollerska,\n kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro\n som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?\n Tid -- du mörderska -- vik ifrån mig!\n Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen\n och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa\n alltid utan skräck.\n\n\n (1916)\n\n\n\n TILL EN UNG KVINNA\n\n Aldrig ännu bedrog ett eldigt ögonkast.\n Håll mannens hjärta i dina oerfarna barnafingrar,\n drag mannens stråleld i dina ögons isgemak!\n Du är viss om kärlek som om himmelriket.\n Han skall skänka dig sitt hjärta, ett rike och alla vårens blommor,\n och du ger honom din längtans lätta slöja som gör fjärran blå.\n Än har din andedräkt icke vidrört hans salighets flämtande ljus.\n Än har ditt öga icke mätt vidden av hans tro.\n Än hava dina fötter icke inträtt i hans ödes slutna krets;\n det är dig ännu detsamma om han är röd eller blå.\n Men det skall komma en dag då du hänger fast\n vid honom som en blomma vid sin stjälk,\n då hans skymning är ditt ljus och hans torka är din källa,\n då du irrar kring i gångarna av ett vidsträckt slott och\n känner att du älskar\n och att han endast lever av din renhets vita bröd\n och att hans blod blott strömmar i din moderliga ömhets bäcken.\n Det skall vara tungt och underbart och hårt och oskiljaktigt.\n\n (1916)\n\n\n\n SKYMNING\n\n Natten kommer stor i sitt ulliga skägg\n\n och ler ett helt leende åt det halvt beslöjade.\n Oformligt jättelikt ur de stumma syrenerna\n växer i skymningen parkens kontur.\n De täcka syrenerna hava sömniga öron,\n de drömma att solen stiger ned på jorden...\n Vad kan en drömlik skymning mot alla vakna tankar\n som osedda stjäla sig förbi...\n\n (1916)\n\n\n\n UPPTÄCKT\n\n Din kärlek förmörkar min stjärna --\n månen går upp i mitt liv.\n Min hand är ej hemma i din.\n Din hand är lusta --\n min hand är längtan.\n\n (1916)\n\n\n\n STARKA HYACINTER\n\n Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor\n -- hämnd och små begär.\n Jag tror på starka hyacinter som droppa urtidssaft.\n Liljor äro läkande och rena som min egen skärpa.\n Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor\n som hämta stank och smitta.\n Jag tror att stora stjärnor ställa väg till mitt begär --\n någonstädes mellan sol och söder, mellan nord och natt.\n\n (1916)\n\n\n\n VAD ÄR I MORGON?\n\n Vad är i morgon? Kanske icke du.\n Kanske en annan famn och en ny kontakt och en liknande smärta...\n Jag skall gå ifrån dig med en visshet så som ingen annan:\n Jag skall komma åter som ett stycke av din egen smärta.\n Jag skall komma till dig från en annan himmel med ett nytt beslut.\n Jag skall komma till dig från en annan stjärna med samma blick.\n Jag skall komma till dig med min gamla längtan i nya drag.\n Jag skall komma till dig sällsam, ond och trogen\n med ett vilddjurs fjät ur ditt hjärtas fjärran ökenhemland.\n Du skall kämpa mot mig hårt och maktlöst\n som man endast kämpar mot sitt öde, mot sin lycka, mot sin stjärna.\n Jag skall le och linda silkestrådar kring mitt finger\n och ditt ödes lilla nystan skall jag dölja i min klädnings veck.\n\n (1916)\n\n\n\n JUNGFRUNS DÖD\n\n Den skära jungfruns själ tog aldrig miste,\n hon visste allting om sig själv,\n hon visste ännu mer: om andra och om havet.\n Hennes ögon voro blåbär, hennes läppar hallon, hennes händer vax.\n Hon dansade för hösten på gulnade mattor,\n hon kröp ihop och virvlade och sjönk -- och slocknade.\n Då hon var borta visste ingen att hennes lik låg kvar i skogen...\n Man sökte henne länge bland tärnorna vid stranden,\n de sjöngo om små musslor i röda skal.\n Man sökte henne länge bland männen vid glasen,\n de stredo om blanka knivar ur hertigens kök.\n Man sökte henne länge i fältet av konvaljer,\n där hennes sko låg kvar sen sista natt.\n\n (Julnatten 1916)\n\n\n\n LILLGUBBEN\n\n Lillgubben sitter och räknar ägg.\n Varje gång han räknar, blir ett ägg mindre.\n Visen honom icke edert guld mina vänner.\n\n\n\n TRÄDET I SKOGEN\n\n Det växte en gång ett träd i skogen --\n så skönt och mäktigt --\n jag hade sett det...\n Det reste sig över djupens dimmor till jordens tinnar i enslig glans.\n -- -- -- -- --\n Nu får jag höra att blixten nått det...\n Vad kan man göra\n att åskor härja och blixtar slå?\n Jag har ju sett detta träd i skogen\n och skall det minnas\n så länge sångernas fästen stå.\n\n (1917)\n\n\n\n GRIMACE D'ARTISTE\n\n Jag har ingenting annat än min lysande mantel,\n min röda oförskräckthet.\n Min röda oförskräckthet går ut på äventyr\n i lumpna land.\n\n Jag har ingenting annat än min lyra under armen,\n mitt hårda strängaspel;\n min hårda lyra klingar för folk och fä\n på öppen väg.\n\n Jag har ingenting annat än min högburna krona,\n min stigande stolthet.\n Min stigande stolthet tar lyran under armen\n och bugar farväl.\n\n (1917)\n\n\n\n TJUREN\n\n Var dröjer tjuren?\n Min karaktär är en röd duk.\n Ser jag ej blodsprängda ögon,\n hör jag ej korta, flämtande andetag,\n skälver ej marken under rasande hovar?\n Nej.\n Tjuren går utan horn;\n han står vid krubban\n och tuggar envist sitt sega hö.\n Ostraffat fladdrar den rödaste duken för vinden.\n\n\n\n BÖN\n\n Gud, du allsmäktige, förbarma dig över oss!\n Se i vår tillbedjans brunn -- den vill bliva djupare.\n Sju dagar och sju nätter\n fira vi upp vatten\n ur vår brunn för dig.\n Sju månader och tre år\n på samma ställe\n be vi om din nåd:\n giv oss inlåt till den tysta kammare, där du tänker över tingen.\n\n (1918)\n\n\n\n O MINA SOLBRANDSFÄRGADE TOPPAR...\n\n O mina solbrandsfärgade toppar,\n tagen I mig tillbaka?!!!\n Evigt vill jag bo i Eder ensamma lustgård.\n Där allena är mitt hem,\n där eldögda änglar\n knäfallande\n kyssa bort all längtans dagg från jorden.\n\n O mina oförmörkade toppar!\n Icke en dag lever jag fjärran från Eder,\n osäll skulle jag förgås.\n Jorden dog för mig på tredje dagen,\n hennes skogar susa ur en dröm för mig.\n Vad äro mig broar, fält och byar?\n Fläckar på din renblå himmel,\n skugga i ditt ljusa öga, dag,\n\n vargars tjut ur en avgrund.\n\n O mina solbrandsfärgade toppar --\n -- kunde jag byta ut en värld mot min kraft?\n Läker jag mig själv,\n är denna droppe nog för allt som andas.\n Därför, längtan, spänn ditt bröst!\n Vilja, väx högt upp i skyarna!\n Resen Eder, raska krigare,\n lätta och lustiga som beväpnade djävlar!\n -- -- -- -- --\n Vit jord och hög himmel\n lägga vi till Edra fötter, solbrandsfärgade toppar.\n\n (1918)\n\n\n\n VÄRLDEN BADAR I BLOD...\n\n Världen badar i blod för att Gud måtte leva.\n Att hans härlighet fortbestår, skall all annan förgås.\n Vad veta vi människor hur den evige smäktar\n och vad gudarna dricka för att nära sin kraft.\n Gud vill skapa ånyo. Han vill omforma världen till ett klarare tecken.\n Därför gjordar han sig med ett bälte av blixtar,\n därför bär han en krona av flammande taggar,\n därför höljer han jorden i blindhet och natt.\n Därför skådar han grymt. Hans skaparehänder krama jorden med kraft.\n Vad han skapar vet ingen. Men det går som en bävan\n över halvvakna sinnen. Det är som en svindel inför avgrunders blick.\n Innan jublande körer brista ut i en lovsång\n är det tyst som i skogen förrän solen går upp.\n\n (1918)\n\n\n\n STORMEN\n\n Människor,\n går ej stormen över himlen\n den eder längtan tornat upp\n av örnar buren\n till oförvanskliga höjder?\n Vem vill stormen tvinga på knä?\n Var slår han ned,\n den från höjden komne, obetvungne, fjärrtidsvingade?\n Hören I\n röster i stormen?\n Marshjälmar i dimman...\n Gäster sätta sig åter till kullvräkta bord.\n Okända styra världen...\n Högre, skönare, gudalika.\n\n (1918)\n\n\n\n AFTONVANDRING\n\n Alla tidens gyllenstjärnor på min mörka sammetsdräkt.\n Jag är triumfatorn ... i kväll ... jag ryser.\n Ödets järnstänger hamra ur mitt bröst.\n Virvlar vinden sand från trottoaren?\n -- -- -- -- --\n Finnes för mig död, förintelse -- nej.\n Döden är i Helsingfors --\n han fångar gnistorna på taken.\n Jag går över torget med min framtid i mitt bröst.\n\n\n\n\n MÅNENS HEMLIGHET\n\n Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt.\n På kopparbanor över sjön går en visshet fram:\n lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.\n Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden.\n Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna:\n Vad jorden är skön i denna ensliga stund.\n\n\n\n VISAN FRÅN MOLNET\n\n Uppå molnen bor allt vad jag behöver:\n mina dagsljussäkra aningar, mina blixtljussnabba vissheter,\n och på molnen bor jag själv\n -- vit, i sol som bländar,\n oåtkomligt lycklig vinkande farväl.\n Faren väl, min ungdoms gröna skogar.\n Odjur där husera --\n jag sätter aldrig mer min fot på jorden.\n Tog en örn mig upp på sina vingar --\n fjärran från världen\n har jag fred.\n Uppå molnen sitter jag och sjunger --\n ned på jorden droppar det kvicksilverhånskratt --\n därur växer kittelgräs och flyg-i-luften-blommor.\n\n (1918)\n\n\n\n VANVETTETS VIRVEL\n\n Akta din båt för övermänskliga strömdrag,\n vanvettets virvelstup --\n akta din båt för fallets jublande vågor,\n de slå sönder.\n Akta dig -- här gäller icke mera du --\n liv och död äro ett för kraftens frenetiska fröjd,\n här finnes intet \"långsamt\", \"försiktigt\", \"försök\".\n Starkare händer fatta i flykten din åra.\n Där står du själv, en hjälte med omfött blod.\n Hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is,\n som vore dödens bud icke skrivet för dig:\n saliga vågor föra din köl framåt.\n\n (1918)\n\n\n\n LANDSKAP I SOLNEDGÅNG\n\n Se i solnedgången\n simmande eldöar tåga\n imperialt över gräddgröna hav.\n Öar i brand! Öar som facklor!\n Öar i segertåg!\n Upp ur djupen blixtrar svart en skog\n dolskt, avundsjukt -- hänryckt, radande sig, triumf till triumf...\n Arma strimmor skog i bleka töcken\n gripas, upphöjas -- förena sig till majestät.\n\n Gloria! Seger!\n Knäböjen, lejonvidunder,\n i världens skumma hörn.\n Dagen går tronande till ända...\n Ljusets trådar klippa osynliga händer av.\n\n (1918)\n\n\n\n\n REVANCHE\n\n Skall det icke lyckas mig att störta\n tornet uti verklighetens stad,\n vill jag sjunga stjärnorna från himlen\n såsom ännu ingen gjort.\n Jag skall sjunga att min längtan stannar,\n hon som ännu aldrig hållit rast,\n att hon skjuter lyran bort ifrån sig\n som om vore sångens uppgift löst.\n\n (1918)\n\n\n\n FEENS SLOTT\n\n Bakom havet börja bergen,\n bortom bergen ligger feens slott i molnen.\n Fen är aldrig mer än femtonårig. --\n Hennes solskensskrud är dyrare än jorden.\n Fen vill att envar skall vara säll som hon...\n hon vill skänka bort sitt lätta hjärta åt de mötande.\n Var förvandlad,\n fen har rört dig med sitt spö.\n\n (1918)\n\n\n\n GUDARNAS SPÅR\n\n Gudarna gå genom livet med hjärtat höjt över smärtan...\n Gudarna bära livet lätt som pelare strålande valv.\n Gudarna gå genom livet ensamma, oigenkända de stå och\n skåda ur eviga ögon vår skumma jord.\n Och där de sett ut över skog och sjö,\n där äro träd och vatten heliga.\n Där de vandrat är en tröst att gå\n för den som kämpar med kvaltyngt bröst.\n Där de vandrat är en lust att gå\n för den som skrider sin segerstråt.\n Gudarnas spår försvinner ej ur världen;\n att de gå över henne, gör jorden hög\n och mänskan allt förlåtligt.\n\n (1918)\n\n\n\n GUDARNAS LYRA\n\n Var finnes väl lyran\n av silver och elfenben,\n den gudar förlänat\n de dödligas stam?\n Den är ej förlorad,\n ty eviga gåvor\n av tiden ej nötas,\n i eld ej förgås.\n\n Men kommer en sångare,\n som märkts utav ödet,\n han hämtar den åter\n ur bortglömda valv.\n Och när han den strängar,\n då vet hela världen\n att gudarna leva\n på oanad höjd.\n\n\n\n GUDS MODERS ROS\n\n Det ligger en ros i Guds moders famn.\n Ett blad därav\n läker lytta hjärtan.\n Det ligger en ros i Guds moders famn.\n Den strålögda ler --\n vem vill läka sitt ettriga hjärta?\n\n\n\n VILLKORET\n\n Utan att handla\n kan jag icke leva,\n fjättrad vid lyran skulle jag dö.\n Är ock mig lyran det högsta på jorden\n bleve jag den trogen,\n vore jag icke en flammande själ.\n Den som icke med blodiga naglar\n bryter sin bräcka i vardagens mur\n -- må förgås därutanför --\n han ej är värd att skåda solen.\n\n (September 1918)\n\n\n\n APOKALYPSENS GENIUS\n\n (Fragment)\n\n Människor, det häver sig i mitt bröst.\n Brand, rök, lukten av bränt kött:\n det är kriget.\n -- -- -- -- --\n Ur kriget är jag kommen -- ur kaos uppstigen --\n jag är elementen -- bibliskt gångande -- apokalypsen.\n Över livet blickar jag mig om -- det är gudomligt.\n Mitt är kriget -- eder tysta herres härmiljoner\n vem behövde er? Djupen gapa.\n Outsägliga ting ske bakom ödets förlåt.\n\n Betvivlare, bespottare,\n läggen icke edert finger på livets mystär.\n Livet är gudomligt och för barn.\n -- -- -- -- --\n Sångarna voro inga harpospelare,\n nej -- förklädda gudar -- Guds spioner.\n Gamla tiders sångare -- trösten eder,\n gott blod har flutit i edra ådror --\n ymnigaste röda krigarblod.\n Sångens anda är kriget.\n\n (September 1918)\n\n\n\n PANSARTÅGET\n\n Femtio vagnar förhoppningar lät jag lasta till edert Amerika.\n Hänsända vände de tomma...\n Besvikelsefrakt...\n Nu sänder jag pansartåg med stenhårda masker i hotande gluggar:\n tusentals vagnar uppfyllelse vända de hem.\n\n (September 1918)\n\n\n\n FRAMTIDENS TÅG\n\n Riven ner alla äreportar --\n äreportarna äro för låga.\n Plats för våra fantastiska tåg!\n Tung är framtiden -- byggen bryggorna\n åt den gränslösa.\n Jättar, bären stenar från världens ändar!\n Demoner, hällen olja under kittlarna!\n Vidunder, mät ut måtten med din stjärt!\n Resen er i himlarna, heroiska gestalter,\n ödesdigra händer -- begynnen edert verk.\n Bryten ett stycke ur himmelen. Glödgat.\n Vi skola rivas och slåss.\n Vi skola kämpa om framtidens manna.\n Resen er, härolder,\n underligt synliga redan ur fjärran,\n dagen behöver ert hanegäll.\n\n\n\n SORGLÖSHET\n\n Jag tror ej på människor.\n Jag hade slagit min lyra i stycken,\n trodde jag ej på Gud.\n Gud visar mig vägen\n ur dimman till solens strålande disk.\n Han älskar de lättfota vandrare.\n Därför gav han mig all denna sorglöshet.\n Jag litar fast som på ett hälleberg.\n Är jag hans rätta barn -- kan mig intet hända.\n\n (September 1918)\n\n\n\n LJUSFÄLTEN\n\n Jag har krafter. Jag fruktar ingenting.\n Ljus är himlen för mig.\n Går världen under --\n jag går icke under.\n Mina ljusa horisonter stå\n över jordens stormande natt.\n Träden fram ur det gåtfulla ljusfält!\n Oböjlig väntar min kraft.\n\n (September 1918)\n\n\n\n SKUM\n\n Livets champagne\n pärlande dricka vi\n lätta som skum\n genomskinliga\n champagnehjärtan...\n\n Champagneögon --\n himlen blinkar er löften till\n\n Champagnefötter --\n gån efter stjärnan\n\n Champagneandar\n glaset hänrycks i eder hand!\n\n (September 1918)\n\n\n\n VID NIETZSCHES GRAV\n\n Den store jägaren är död...\n Hans grav draperar jag med varma blomgardiner...\n Kyssande den kalla stenen, säger jag:\n här är ditt första barn i glädjetårar.\n Gäckande sitter jag på din grav\n såsom ett hån -- skönare än du drömt dig.\n Sällsamma fader!\n Dina barn svika dig ej,\n de komma över jorden med gudasteg,\n gnuggande sig i ögonen: var är jag väl?\n Nej, riktigt ... här är min plats,\n här är min faders förfallna grav...\n Gudar -- hållen evigt vakt på detta ställe.\n\n (September 1918)\n\n\n\n DEN SKÖNASTE GUDEN\n\n Mitt hjärta är det skönaste i världen.\n Det är heligt.\n Vem som än ser det\n må återstråla av dess glans.\n Mitt hjärta är lätt som en fågel,\n sprödare format ting fanns ej på jorden.\n Jag offrar det\n åt en okänd gud.\n\n Guden högst uppe i molnen --\n mina vingar bära mig dit --\n den skönaste guden\n inför vilken allt är stoft.\n Jag skall återvända\n med ett skimmer kring min panna --\n ingen skall se något annat\n än natt och gud.\n\n (September 1918)\n\n\n\n GRYNINGEN\n\n Jag tänder mitt ljus över hela Atlanten...\n Okända världar, nattliga länder\n vaknen emot mig!\n Jag är den kalla gryningen.\n Jag är dagens obarmhärtiga gudinna\n\n i dimgrå slöjor\n med litet tidigt morgonhjälmblänk.\n Lätt, lätt löpa mina vindar över haven.\n Mitt starka horn hänger vid min sida, jag blåser ej till uppbrott...\n Väntar jag ännu? Har en gud fördrömt sig?\n Morgonen stiger röd ur oceanen.\n\n (September 1918)\n\n\n\n SAMLEN ICKE GULD OCH ÄDELSTENAR\n\n Människor,\n samlen icke guld och ädelstenar:\n fyllen edra hjärtan med längtan,\n som bränner likt glödande kol.\n Stjälen rubinerna ur änglarnas blick,\n dricken kallt vatter ur djävulens pöl.\n Människor, samlen icke skatter\n som göra er till tiggare;\n samlen rikedomar\n som giva er konungamakt.\n Skänken edra barn en skönhet\n den människoögon ej sett,\n skänken edra barn en kraft\n att bryta himlens portar upp.\n\n (September 1918)\n\n\n\n ÄR JAG EN LÖGNARE...\n\n Är jag en brottsling, är min synd omätlig...\n Är jag en gycklare, är jag det med heliga ting...\n Är jag en lögnare, må jag störta från himlen\n krossad på Edra torg.\n\n Är jag en lögnare --\n må osälla andar begrava min lyra\n i ruttnande svaveldyar,\n må den sträcka ut bedjande armar i månskensnätter\n där intet levande går förbi.\n\n Är jag en lögnare --\n må min underbara namnskrift plånas ut från himlens vägg,\n må pärlbokstäverna smulas sönder mot havets hällar,\n må vattnen förtiga varifrån jag kom,\n må världen aldrig höra min saga.\n\n Är jag en lögnare --\n skola de sköna änglarna dock älska mig\n som en skön och osäll broder:\n hon berättade sagor för månen och himlavalvet,\n utan dem kunde de ej bestå,\n deras bräckliga skönhet smulade sig sönder.\n\n (September 1918)\n\n\n\n SÄRTECKNET\n\n Är gud en niding?\n Kör han sin djärvaste ängel från himlen?\n Nej -- jag säger:\n Han gav mig honung och malört.\n Den skummande smeten vräkte jag ut över jorden.\n Formen höll.\n Han gav mig en svartröd ros --\n den minsta i världen.\n Den utmärker mig framom andra,\n man ser den på långt håll på min vita dräkt.\n\n (September 1918)\n\n\n\n TRUBADURENS SÅNG\n\n Underliga måne!\n Inom en timme har den gått upp --\n och förgyller allt\n med afrikanska drömmerier.\n Jag står med lutan\n i mörkret på gården.\n\n Konungadottern i tornet\n kastar stjärnor över mig.\n Då ler skogssjön till --\n o pärlor, guld och silver! --\n uddarna skära sig in\n som eviga minnen.\n Jag mäter teglen med handen,\n hånskrattande:\n Dag, vad har du mera att komma\n på sångens natt?\n\n (September 1918)\n\n\n\n MIN LYRA\n\n Jag avskyr tanken...\n Var är min älskade jättelyra?\n Den solskenssträngade, sagolika, ur molnen hängande.\n O du min jättelyra,\n du hänger över världen som ett frågetecken.\n -- -- -- -- --\n Då jag dör,\n kastar jag mig sorglöst ned på dina strängar;\n då stå två andar upp ur det okända,\n sovande bära de oss över haven,\n de stanna mitt på Atlanten. --\n -- -- -- -- --\n Och vi äro båda försvunna ur världen,\n min älskade lyra!\n\n (September 1918)\n\n\n\n VARFÖR GAVS MIG LIVET?\n\n Varför gavs mig livet,\n att blixtra förbi allt folk i en triumfvagn\n oupphinneligt snabbt som ödet\n utan vett och vilja,\n längtande efter mer?\n\n Varför gavs mig livet,\n att med ringprydda händer\n fatta den skimrande skålen,\n den frambesvurna,\n törstande efter mer?\n\n Varför gavs mig livet,\n att gå som en magisk bok från hand till hand\n brännande genom alla själar,\n drivande som en eld över askan,\n törstande efter mer?\n\n\n\n FRAGMENT\n\n -- -- -- -- --\n -- -- -- livets bakterier frodas på din slemhud.\n Stad, du vist välvda, du har icke brutit mitt hjärta:\n alla dina människor komma från stäpper,\n även den gråaste, tystaste, tristaste stäppen\n är öppen för vinden.\n Stad, du lidande, du är helgonblid,\n stad, du kvalmiga, kvalfulla, du har djup,\n där vi djupsjöfiskar andas.\n Petersburg, Petersburg,\n från dina tinnar fladdrar min barndoms förtrollade fana.\n\n Det var tiden före de djupa såren, före de väldiga ärren,\n före föryngringens glömskebad.\n Petersburg, Petersburg,\n på dina tinnar ligger min ungdoms glöd\n som ett skärt draperi, som en lätt ouverture,\n likt drömmarnas flor över titanens sömn.\n Petersburg, Petersburg,\n stå upp ur gyllne syner!\n Vad jag älskar vill jag sammanfatta i lösryckta ord.\n Minnets violer strör jag på drömmarnas guldtrottoarer.\n -- -- -- -- --\n Vad sker mig, medan jag talar?\n Anar jag väl omätliga tragedier?\n Stiga mina sagoviadukter aldrig över dina tak,\n blixtra ej tågen förbi med hänförda vimplar\n till Berlin -- Paris -- London?\n Blir allt vad jag ser en omätelig askhög?\n\n Eller är det blott trötthetens skyar som draga förbi?\n Stiger ej i Helsingfors vårt underbara citadell ur havet?\n Stå där ej väktare med blå och röda fanor som världen icke sett!\n Stå de ej stödda mot spjutet, spejande ut över havet\n med ödets granit i förstenade drag?\n\n Eller är allt blott en spegling i sömngångarögon,\n bor jag i dröm på en annan planet?\n -- -- -- -- --\n Himmelen själv vill stiga ned på jorden.\n Älsken ingenting annat än oändligheten! är hans första bud.\n Drömmen icke mindre än att kyssa Guds lillfinger.\n -- -- -- -- --\n Barn därnere, lastande gödsel på pöbelns kärror,\n på knä! Gören bot! Nalkens icke ännu de heliga trösklar --\n Zarathustra väntar därinne på utvalda gäster.\n\n Vänner, vi äro så låga som masken i stoftet.\n Icke en rad utav oss består inför framtidens blick.\n Med allt det förgångna skola vi störta i Lethe.\n Framtiden är rik, vad ha vi att ge ur vårt tiggarekram?\n Över oss framtiden går med sin segrarehäl.\n Vi äro ej värda att korsen stå kvar på vår grav.\n -- -- -- -- --\n\n Vänner, jag siar en fest uti skönhetens tecken...\n Var kan den väl vara om ej i Engadin?\n De gamla bondgårdarna stå och se:\n \"Varifrån kom denna skönhet till oss?\n Varifrån en främmande, väldig, nerrivande ande med gränslösa vingar,\n bringande sorg och melankoli, avsked och död,\n Skönhetens rastlösa, giriga, krävande ande...\n Rivande ner våra brokiga blomster. Krossande rutan in där geranierna stå.\n Inga idylliska stigar leda mer till hundraåriga hem,\n demonernas väg är en annan, demonernas gång\n är solarnas hjärtlösa flykt genom rymden.\n Evig Föhn lämnar inga stenar kvar på våra tak,\n stormen upphör ej på jorden...\n Barnsäng och gravar, stjärnskott och blixtar;\n skapelsedagar.\n\n Har icke denna skönhet legat död bland oss i tusen år?\n Som jungfru Snövit sovande i sin kista av glas.\n Vi hava vandrat över hennes näsrygg, vi hava trampat hennes ögonlock...\n Nu hava bergen stigit upp och börjat vandra,\n bärande solens förfärande boll som lykta i handen.\n Våra gamla ögon se intet mer.\n Vi kunna ej knota. Prisad vare handen\n som hänger stjärnekransen i våra gamla berg.\n Undergående välsigna vi dig, obegripliga stjärnenatt.\n Det kommer en gång en renare vind över jorden.\n Då stiger människan ur bergen, som de,\n med storhetens eviga sken över pannan.\n Då öppnar sig Kosmos. Gåtorna falla klingande\n in i Minervas omätliga offerskål.\"\n -- -- -- -- --\n\n Människor, vi skola glömma oss själva\n och bli förenta med Kosmos igen.\n Vi skola höra skaparens stämma\n tona metalliskt ur tingens bröst.\n Intet är nog för den längtan som knäböjer\n villig att draga en värld till sitt bröst.\n Strömmen igenom oss: eviga vindar,\n himmelens honung, alltets välsignelse!\n -- -- -- -- --\n Den som har hört det och den som har sett det\n stige att offra på heliga berg.\n\n\n\n ORFEUS\n\n Jag förvandlar ormarna till änglar.\n Höjen edra huvuden! Resen er på stjärten!\n En sekund ... och ingen väser mer.\n Sälla ligga de vid mina fötter\n drömbetagna, kyssande min mantels fåll.\n Jag rör vid lyran. Det går en vind över jorden\n sakta, högtidligt, i tårar\n kyssande skönhetens livlösa, marmorvita statyer på munnen\n att de slå upp sina ögon.\n Jag är Orfeus. Jag kan sjunga hur jag vill.\n Mig är allt förlåtligt.\n Tiger, panter, puma följa mina steg\n till min klippas häll i skogen.\n\n\n\n FÖRHOPPNING\n\n Jag vill vara ogenerad --\n därför struntar jag i ädla stilar,\n ärmarna kavlar jag upp.\n Diktens deg jäser...\n O en sorg --\n att ej kunna baka katedraler...\n Formernas höghet --\n trägna längtans mål.\n Nutidens barn --\n har din ande ej sitt rätta skal?\n Innan jag dör\n bakar jag en katedral.\n\n (September 1918)\n\n\n\n GUD ÄR ÄNNU VAKEN\n\n Vad felas mig?\n -- Häftet avgår till förläggaren\n -- därmed är allting klart.\n Månen går upp -- min längtan går till kojs. --\n Min längtan vrider sig i sängen\n och skrattar infernaliskt:\n Gud är ännu vaken --\n saliga sömnlösa änglar kring hans tron!\n\n (1918)\n\n\n\n\nROSENALTARET 1919\n\n\n\nI\n\n\n\n ROSENALTARET\n\n Jag skiljer mig från eder,\n ty jag är mer än ni.\n\n Jag är i skymning\n tempelprästinna\n invigd bevakande\n framtidens eld.\n -- -- -- -- --\n Jag träder ut till eder\n med ett glatt budskap:\n Guds rike börjar.\n Icke Kristi\n tynande välde,\n nej högre, ljusare\n mänskogestalter\n träda till altaret,\n bärande fram sin tacksamhet\n överjordiskt doftande,\n sinnesbetagande.\n\n Där står altaret --\n som en suck ur Guds bröst --\n krönen det med rosor\n att man endast ser ett berg av skönhet.\n Lätt därpå\n skall stundens ande sitta\n drickande\n ur bräckligt gyllne glas\n stundens skål.\n\n (September 1918)\n\n\n\n VÄGEN TILL ELYSIUM OCH HADES\n\n Från ödesberget\n ser man klart hur vägen går\n till Elysium och Hades.\n\n Människorna nere\n vandra i molndunst,\n de gråta och skratta,\n följa kistor till graven\n blott i en dröm.\n\n O, vad jag längtar dit,\n där man ser\n vägen till Elysium och Hades.\n\n\n\n FÖRST VILL JAG BESTIGA CHIMBORAZZO.\n\n Först vill jag bestiga Chimborazzo\n i eget land\n och stå där andlös\n med segerkransen.\n\n Sen vill jag bestiga ryktets berg,\n mot vilket världens gyllne kornfält le,\n och stå där salig\n i rosa syner.\n\n Sist skall jag bestiga maktens berg,\n det obestigna,\n därifrån stjärnorna le mildast,\n och allt välsigna.\n\n\n\n I FEERNAS HÄNGMATTA\n\n Nätter och dagar\n ligger jag i feernas hängmatta\n och drömmer underliga ting.\n Det hjärtat föddes ej att älska mig:\n han stiger aldrig över verklighetens tröskel.\n Dianas lampa\n skiner genom mina nätter\n ur tunna sagoflor.\n Jag kan ej älska, jag kan ej prisge mitt stora hjärta\n Men en gång lägger jag mig till jordens yppersta son\n En liten unge\n skall dricka vid mitt bröst av sten\n jordens starkaste mjölk.\n Honom kallar jag -- Dianas skänk.\n\n\n\n MINA KONSTGJORDA BLOMMOR\n\n Mina konstgjorda blommor\n sänder jag hem till dig.\n Mina små bronslejon\n ställer jag upp vid din dörr.\n Själv sitter jag nere på trappan --\n en borttappad österländsk pärla\n i storstadens brusande hav.\n\n\n\n STORMEN\n\n Nu höljer sig jorden åter i svart. Det är stormen\n som stiger ur nattliga klyftor och dansar\n allena sin spöklika dans över jorden.\n Nu kämpa människor åter -- fantom mot fantom.\n Vad vilja de, vad veta de? De äro drivna\n som boskap ur mörka vrår,\n de slita sig ej lös från händelsernas koppelked:\n de stora idéerna driva sitt byte framför sig.\n Idéerna sträcka förgäves besvärjande armar i stormen,\n han, den dansande, vet att han ensam är herre på jorden.\n Världen rår ej om sig själv. Det ena skall\n störta som ett brinnande hus, som ett murket träd,\n det andra står kvar förskonat av okända händer.\n Och solen ser på allt detta, och stjärnorna lysa i iskalla nätter\n och människan smyger sig ensam sin väg mot den gränslösa lyckan.\n\n\n\n DET FASANSFULLA TÅGET\n\n Tapperheten är det högsta, säger jag eder.\n Guds änglar strida med oss,\n Guds rike står på vår starka sida.\n Vecklen ut eder hjärteröda,\n att man ser eder lysande inskrift.\n Änglarna gripa fatt i våra fanor.\n Vilket tåg, förfärligt som om man själv begroves -- --\n De döda gå med, de gripa sina kransar, de skynda.\n Alla fasor, framgångens högsta skräck\n sammanträngda i ett enda bröst!\n Man kan blott sörja på detta tåg,\n ens fröjd är alltför stor.\n\n\n\n TILL FOTS FICK JAG GÅ GENOM SOLSYSTEMEN\n\n Till fots\n\n fick jag gå genom solsystemen,\n innan jag fann den första tråden av min röda dräkt.\n Jag anar ren mig själv.\n Någonstädes i rymden hänger mitt hjärta,\n gnistor strömma ifrån det, skakande luften,\n till andra måttlösa hjärtan.\n\n\n\n BOTGÖRARNE\n\n Vi skola göra bot i de ensamma skogarna.\n Vi skola tända enstaka ljus över hedarna.\n Vi skola resa oss -- en efter en.\n När en gång vi likna varandra som syskon\n i kraft och förnämhet --\n då gå vi till folket.\n\n (September 1918)\n\n\n\n TILL DE STARKA\n\n Flyn i ensamheten! Varen män!\n Bliven icke dvärgar med hopkrympta lemmar.\n Bliven icke fångar med sammanbitna tänder.\n Bliven icke örnar sjuka i kedjor och band.\n Lären eder stå som furorna på klipporna i bränningens brand.\n Lären eder följa stjärnornas oskrivna lag.\n Helgon och hjältar, smidiga kroppar, växen till pelare i sanningens tempel.\n Lären eder stiga som vågorna i stormen.\n Räcken bröder handen, världen blir en annan.\n Höstsorgedagarna äro för alltid förbi.\n\n\n\n LIDANDETS KALK\n\n Lidandets kalk må svagare händer fatta\n förande den till blekare läppar,\n mina segrarläppar undvara den än.\n Men -- nej.\n I mitt hjärta sitta ännu jättar med mörka ansikten,\n med hårt sammanpressade stenhänder.\n De träda en gång ut ur sina skymningar --\n de kalla på dig -- smärta.\n Hit gnisterhammare mot stenbelätet.\n Hugg fram min själ\n att hon må hitta ord som aldrig suttit på människotunga.\n\n\n\n JORDEN BLEV FÖRVANDLAD TILL EN ASKHÖG\n\n Jorden blev förvandlad till en askhög.\n I botgörarkläder\n sitter jag lätt därpå och drömmer.\n O vad mina drömmar äro saliga!\n Jag är stark,\n ty jag har stigit upp från dödens marmorbädd.\n Död -- jag såg dig i ansiktet, jag höll vågskålen mot dig.\n Död -- din omfamning är icke kall, jag själv är elden.\n Vem är Gud? Vad har han gjort oss?\n Häda icke! Han är nära.\n -- -- -- -- --\n Ur silverbägare häller jag lust över jorden,\n mot vilken Afrodites drömmar blekna.\n\n\n\n MINA SAGOSLOTT\n\n Jag såg in i filosofens hus[1]\n och förstod att han var lycklig...\n Men mina sagoslott\n stå\n på sköra pelare obeskrivliga.\n O mina sagoslott,\n störten, störten\n i gyllne grus.\n Jag älskar eder alltför högt -- dön.\n\n Jag bygger eder upp igen\n bävande\n för att döda er -- alltför sköna.\n Mina sagoslott\n I skolen en gång stå på jorden...\n Då för jag mörk bort hammare och mejsel.\n Världen tar slut för mig...\n\n[1] Lichtenbergs snäckskal.\n\n\n\n VAR BO GUDARNA...\n\n Var bo gudarna? I mitt hjärta,\n i mitt trasade, smärtsamt sälla hjärta,\n då sången höjer sig.\n O gudar, vad kan en människa i sina få ögonblick!\n Jag har känt eder hela makt...\n\n Gudar, I kommen till mig...\n Sedan ligger jag trött och drömmer om er...\n O gudar, I besöken mig alla dagar,\n då när jag är full av makt,\n när mitt blod samlat sig att höra eder stämma\n i visken ord i mina öron,\n oförgängliga ord som diamanterna på edra tår.\n O gudar, gudar!\n i all min svaghet finner jag mäktiga ord --\n ord för eder!\n Är icke världen outsäglig,\n sen I berörden tingen med förtrollade händer?\n -- -- -- -- --\n Ingen har ännu sett världen.\n I höljden den bak förhängen\n En stråle ljus föll på min arma väg.\n\n\n\n VERKTYGETS KLAGAN\n\n Livet sjönk för mig tillbaka i blå rök.\n Jag står höjd över allt\n med intet över mig än den hotande kopparhimmel,\n den jag regerar.\n Varför lyftes denna börda på människoaxlar?\n Varför slöts mitt hjärta i järnpansar?\n Får jag icke vara människa?\n Nattsvart sorg ligger vägen bakom mig,\n mellan rosa skuggor irrar jag en hemlös gud.\n -- -- -- -- --\n Stycke för stycke bröt du ur mitt hjärta, övermäktiga gud,\n\n och gjorde mig till ditt redskap.\n Jag tillhör dig med kropp och själ\n och med resten av mitt förpantade liv.\n Jag gråter. Tårarna falla där jag går,\n den stenhårdes tårar.\n Var finner min mun ännu ord till klagan\n i obevekligt överflöd?\n Mina nätter och dagar\n äro skrivna i din bok, o gud.\n Intet tillhör mig på jorden,\n icke så mycket som en blomma.\n O att vara den rikaste!\n Att ha det skrivet på sin panna\n att leka ödets underliga lek\n på nödens bud.\n\n\n\n GUDARNA KOMMA...\n\n Människorna veta ej mycket om sig själva,\n de tro sig så arma de visa sig i livet,\n de veta ej att gudarna bo i deras bröst\n oigenkända.\n Gudarna skratta. Livet är deras.\n De köra vagnen med glödande spann.\n Sitter därinne en drottning så härlig,\n folket blott viskande nämner hennes namn.\n\n Knäböjen människor. Gudarna komma.\n Gudarna resa sig ur stofttyngda ännen,\n gudarna lyfta hela världen till sin höjd.\n\n (1918)\n\n\n\n FÖRVANDLING\n\n Vad sällhet i vinden...\n Oändlighetens kyssar...\n Hur har mitt liv förvandlat sig och blivit stilla,\n bedrägligt stilla...\n Lyckliga sagoprinsessa,\n ditt hjärta stormar hårdare än oceanens.\n Bär man förgäves ett sådant hjärta i sitt bröst?\n Tid, lyssna till min sång!\n Sjunga i helvetet så de fördömda,\n svarar dem himmelens eko ibland.\n Nej, mitt hjärta, du går genom elden!\n Skrämmer ej ödet min gudagestalt?\n Lyda ej lyckans små genier en vink av min hand?\n Kommer ej framtiden, om jag den kallar?\n\n (September 1918)\n\n\n\n BESVÄRJELSEN\n\n Hur talar jag till eder ur mitt djupaste hjärta?\n Hur lägga gudar sina ord, oemotståndligt, lätt,\n hur talar jag att mänsklig svaghet icke fäller mina ord?\n Jag vill tala att jag öppnar mitt hela bröst för eder\n och att min vilja fattar eder med hårda tänger\n såsom en smärta, fruktan, sjukdom, kärlek...\n\n Jag ville att I bleven svaga av min vilja.\n Jag ville att I reven sönder edra hjärtan\n och att demonerna fattade säte i edra lemmar\n vilda, omänskliga, sprängande sönder allt liv.\n Demoner,\n med hela mitt allvar vill jag se eder i ögonen,\n hela mitt väsen tager jag med i min blick.\n Demoner, efterlängtade: frambesvärjer jag er med min kraft?\n Obarmhärtigt kastar jag mitt guldlockbete framför er.\n I tjocka strömmar rinner oavlåtligt mitt blod.\n Kommen I en gång till mig, I djupens vampyrer?\n\n\n\n PÅ HIMALAYAS TRAPPOR\n\n På Himalayas trappor\n sitter den store Vischnu\n och drömmer.\n\n Oändlig är kvällen kring Himalaya.\n Vitklädd\n står pilgrimen liten i purpurskenet.\n Allsmäktige,\n tag mitt liv\n för ett ögonblick av dina drömmar...\n Jag vill se vad du vill -- och förgås.\n\n\n\n SÅNGEN OM OCEANEN\n\n Försiktigt, försiktigt,\n vad trycker du till ditt bröst?\n Likna de dig,\n såsom dessa hav likna\n oceanen gråtande i raseri?\n\n Ocean, ocean,\n du vräker dig från strand till strand\n i ostillad längtan,\n du klappar om natten\n på jordens järnhällar, att de eka.\n\n Ocean, ocean,\n när din vrede lagt sig,\n klarnar du åter upp.\n Nyårssolen stiger blek, men segerviss ur dina gömmor.\n Vågornas stelnade tunga sjunger om rosornas kraft året om.\n\n\n\n FRÅGA\n\n Jag behöver ingenting än Guds nåd.\n Genom livet går jag i ett rus.\n -- -- -- -- --\n O du sällsamt blixtrande verklighet -- --\n -- -- -- finnes ett fat\n för mina några droppar rosenolja?\n\n\n\n FACKLORNA\n\n Jag vill tända mina facklor över jorden.\n Min fackla skall stå\n på varje nattlig gård\n i alperna, där luften är välsignelse,\n i tundrorna, där himlen är melankoli.\n O min fackla, lys i ansiktet på den förskräckta,\n den förgråtna, den förmörkade, den förorenade.\n En mild gud räcker er sin hand:\n utan skönhet lever människan icke en sekund.\n\n\n\n SKÖNHETENS STOD\n\n Jag såg skönheten.\n Det var mitt öde! Däri ligger allt.\n Hur tackar jag därför?\n Färska rosor strör jag alla dagar\n brutna med heta händer\n framför din stod\n att ditt leende vilar därpå.\n Var får jag rosor\n som icke skända mina drömmar?\n Det är min lott --\n att alla dagar gå med rosor till min drottning\n och ligga snyftande vid hennes fötter...\n När skall jag stiga upp lätt som en fjäder\n att hämta rosen, den enda, den som aldrig dör.\n\n\n\n RINGEN\n\n Inför hela världens åsyn\n skall du besluta dig...\n Går du i ringen?\n Ingen lättfärdig träder i ringen.\n Gudarna kommo för att hämta dig --\n du gick åt sidan,\n det var ej din stund.\n När stunden kommer,\n då ger du hjärtat ur ditt bröst --\n du fattar sakta händerna i ringen.\n\n\n\n MARTYREN\n\n Martyren är blek.\n Hans ögon brinna.\n Medlidsamt blickar han\n ned på er.\n\n Vad veten I\n som myllren hit och dit\n med osköna rörelser,\n om edert väl och ve,\n\n hur det känns att lyfta sitt huvud fritt.\n Den är frikänd\n den hela världen dömer.\n Renaste sol\n är den svarta bägaren.\n\n Offrets brokiga kåpa\n tar han lätt på sina axlar:\n du smeker som sammet, som lenaste sammet,\n min viljas skrud.\n\n\n\nII -- Fantastique\n\n\n\n VÅRMYSTERIUM\n\n Min syster\n du kommer som en vårvind över våra dalar...\n Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse.\n Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå:\n där skola vi bikta för varandra, hur vi sågo Gud.\n\n\n\n BREV FRÅN MIN SYSTER\n\n Brev från min syster.\n Vad kunna brev säga,\n då jag ser dig!\n Faller ej håret lätt omkring dig i gyllne vågor\n då du träder in\n för att berätta mig ditt liv?\n Stelna ej dina fållar av hänförelse då du går? Jorden bär dig.\n -- -- -- -- --\n Varför hava ej alla ögon att se det,\n varför öser en enda hand ur gudarnas brunn?\n Syster, min syster.\n Jag har fått din bild.\n\n\n\n I MÖRKRET\n\n Jag fann ej kärleken. Jag mötte ingen.\n Skälvande gick jag förbi Zarathustras grav i höstliga nätter:\n vem hör mig mer på jorden?\n Då lade sig lätt en arm om mitt liv --\n jag fann en syster...\n Jag rycker henne i de gyllne lockarna --\n är det du omöjliga?\n Är det du?\n Tvivlande blickar jag henne i ansiktet...\n Leka gudarna så med oss?\n\n\n\n JAG TROR PÄ MIN SYSTER\n\n Jag går i öknen\n och sätter mig ensam på berget,\n på djävulens sten,\n där sorgerna vänta\n sen tusen år.\n Jag har en syster.\n Älvorna vävde hennes silkeskläder,\n månjungfrun stänkte dagg på hennes bröst...\n Hon var skön -- att åtrås av gudar.\n\n O denna syster...\n Skulle vi icke berätta sagor för varandra,\n oändliga sagor i tusen år,\n tills en gång gryningen bryter in --\n vår nya gryning.\n\n Min syster...\n Har hon förrått mig?\n Bär hon dolken vid barmen -- den lättfotade?\n Svara mig -- skrattande öga.\n\n Nej, nej, tusen gånger nej! Jag tror det icke,\n om änglarna skreve det med felfria grifflar på\n tidernas blad...\n\n Vi överföll mig mänsklig svaghet?\n\n Jag tror ingen i världen är min syster...\n Vad hon säger är sant,\n hölle ej världen mer ihop\n min syster ljuger aldrig.\n\n\n\n ALLA EKON I SKOGEN\n\n Nej, nej, nej, ropa alla ekon i skogen:\n jag har ingen syster.\n Jag går och lyfter upp hennes vita sidendräkt\n och omfamnar den maktlöst.\n Jag kysser dig, all min lidelse lägger jag i dig,\n du tanklösa väv,\n minns du hennes rosiga lemmar?\n Hennes skor stå kvar i solskenet,\n gudarna värma sina händer därvid.\n Fall snö över min systers kvarlevor.\n Yr över dem snöstorm ditt bittertunga hjärta.\n Med rysning skall jag beträda detta ställe,\n såsom den otäcka plats där skönheten begrovs.\n\n\n\n SYSTERN\n\n Jag hade en gång en syster, ett gyllene barn.\n I staden försvann hon för mig i mängden.\n\n Ser jag bland svarta granar\n ungbjörken skaka sina gyllne lockar,\n minns jag min syster.\n\n Står hon storögd bland träden\n med klappande hjärta,\n sträcker hon ut sina händer mot mig?\n\n Syster, min syster, vart förde de dig?\n Vilka vällustdrömmar kan du drömma\n på trötta bäddar?\n\n Hjältebarn, lyckobarn!\n Vi vänta tillsammans\n på sagornas dag.\n\n\n\n OUTSÄGLIGT ÄR PÅ VÄG TILL OSS\n\n Vem kan älska dig, syster?\n Vill ej en gud med mörkt ansikte sluta dig i sina armar?\n Står ej densamme vid din fotända då du somnar in!\n Skola våra ögon skåda honom, syster?\n Levde vi icke i sagan, där allt omöjligt är möjligt,\n sade jag så, o syster?\n Hånar oss icke skönhetens stod, kring vilken rosorna smula sig?\n Lova icke dessa läppar allt på jorden?\n Vet icke denna panna, att outsägligt är på väg till oss?...\n\n\n\n GUDABARNET\n\n Gudabarnet satt hos mig.\n\n Guldlyran sjöng ur mina händer.\n Gudabarnet stirrar ut i oändliga skymningar.\n Sången kretsar över hennes huvud med vida vingar.\n Vad ser du i sången?\n Det är din egen framtid som häver sig\n ur isiga skymningar,\n din egen manande, kallande, bidande framtid.\n\n\n\n SYSTER, MIN SYSTER...\n\n Syster, min syster, du är ännu liten,\n men du har ren sett Gud,\n välsignat är ditt änne, det strålar så.\n Sen du såg Gud drog du dig undan för människorna.\n Du satte dig ensam bland träden,\n men bäcken teg för dig,\n fåglarna sjöngo icke mer.\n Den som sett Gud ser intet mer på jorden,\n han hör hemma i himmelen.\n\n\n\nIII\n\n\n\n DIONYSOS\n\n O Dionysos, du kommer med solens spann ur fjärran rymd.\n Den förgråtna jorden väntar, en bedjande kvinna.\n O Dionysos, Dionysos!\n över våra huvuden höra vi dånet av ditt spann.\n Befrielse, befrielse\n sjunga de snabba tyglarna.\n O Dionysos, Dionysos,\n jag klamrar mig upp i ditt spann,\n med vanvettiga händer håller jag mig fast i hjulen.\n De vanvettiga mäkta allt.\n En stråle vårsol stiger jag ned i din vagn.\n Omkring oss intet än den vårblå rymd.\n När fåglakörer jubla till på jorden,\n går ditt spann som stormen.\n Alla rymder sjunga uppståndelsen.\n\n\n\n FRAGMENT AV EN STÄMNING\n\n I\n\n Vind, vind, vind!\n Strö rosor och narcisser ur mina minnens trädgård,\n där mina unga drömmar irra.\n Bergens mur står hög,\n höglandssolen lyser vilt i mina lockar.\n Tomma trädgård, ger du intet svar?\n -- -- -- -- --\n Jag och den döde höra ihop.\n De bittra narcissernas smak på min tunga\n upprepar: avsked, avsked, avsked, avsked...\n Jag fyller min näve med aska ur hans urna\n och håller den mot himlen: Vad har jag här?\n Vita moln, lägren er över ljusblå avgrunder:\n vittnen, vittnen\n att den är aska som var solens ljus.\n\n II\n\n Min vilda längtan ser på dig.\n Så blickar höglandets sommar ur skogen.\n Hur kan höglandets son dö?\n\n Nu kommer sommaren igen över ängarna.\n Caltha palustris dricker av bäckens skum.\n Klyftorna äro fulla av dimma.\n Höglandets gudar spela sin svårmodiga pipa.\n Den som förstod deras sång är borta.\n Den, vars själ var svårmodig som ljuset, som irrar på höjderna,\n har gått långt bort över berg och hav.\n\n Älskar jag bergen, ligger min ungdomskärlek däri.\n Över späd, grön crocus, över min första spirande kärlek\n skrider åminnelsen med triumferande fötter.\n Så släpar man motsträvigt med sig en ung\n fången barbar, med blixtrande gula lockar.\n\n Var jag icke ung med blixtrande gula lockar då --\n -- -- -- -- --\n -- -- -- -- --\n Det händer ibland, då törnrosbusken blommar\n att törnens torra trassel är översållat av skära under.\n Så skedde även mig -- -- --\n -- -- -- -- --\n Mina minnen flamma upp som de avtågandes\n bål över förhärjade landsträckor,\n som kärren i norden om våren betäckas av vit blom,\n som fata morgana höjer sin stumma processionsfana\n för den omvände, troende, yrande vandraren.\n När ser man sådant? När livet vill visa sin makt.\n När det skall stiga upp på sin käckaste bergsspets\n för att tillbedja i yrsel.\n\n\n\n OFFRETS TIMME\n\n Hör klockan slår.\n Det är offrets timme.\n Klockan slår.\n Vad skall du offra ännu mer?\n Du ligger ren på offerbord\n sen många år.\n Att ligga själv på offerbord\n är intet kval.\n Vem skall du ännu offra?\n Du älskar än, du älskar än,\n säg intet mer.\n\n Du gav ju hela jorden bort,\n på himmelsvägar lärde du dig gå.\n I din hand är rosen död,\n vinden rör ej din kind.\n Vem offrar du ännu?\n När timmen slår,\n skall du besvara denna fråga:\n då träffar du ditt val\n med liv och död som vittnen.\n\n\n\n SCHERZO\n\n Stjärnor däruppe otvetydigt klara, mitt hjärta på jorden\n det otvetydigt klara.\n Praktfulla stjärnenatt, vi äro ett.\n Sitter jag icke darrande på en lina av stjärnor ... som\n kunde den brista?\n Tid, är det du, sömniga avgrund, som gäspande gäckar mig?\n Fara för tröttnande danserskefötter,\n fara för slappnande klättrerskearmar,\n fara för våghalsat utspända pärlband.\n\n Tid -- förgås!\n Varje stjärna blinkar mig i ansiktet: jag är du!\n Varje stjärna kysser mig på munnen: dröj hos mig!\n Stjärnorna sluta en ring kring mig, närmare, närmare,\n hela min överkropp inne i stjärndunst.\n Vad gör jag därinne? Gråter jag?\n Aftonen drömmer. Havskonungen dricker ur musslan en skål.\n Ingen skall röra sig. Men danserskan stige\n fram på midnattstår\n och falle på knä och sträcke ut armen\n och kysse den sköne.\n\n\n\n ROSOR\n\n Världen är min.\n Vartän jag går\n kastar jag rosor åt alla.\n Konstnären älskar varje marmoröra som uppfattar hans ord.\n Vad är mig smärta, elände?\n Allt störtade tillsammans med ett brak:\n jag sjunger.\n Så stiger smärtans stora hymn ur lyckligt bröst.\n\n\n\n\nDikter från 1919-20 ur LANDET SOM ICKE ÄR\n\n\n\n FÅNGENSKAP\n\n Fången, fången ... jag vill slita mina bojor.\n Med smärtsamt vreda läppar går jag genom livet.\n Mina avgrunder, vad frågar jag efter er, I förtjänen intet namn.\n Brons fogar sig till brons och blir en människa,\n och människan går med järn i sitt hjärta.\n Men har väl bronsen detta skrämmande sken över pannan\n av blixtarnas gud?\n Jag kastar mitt hjärta på vägen, må gamarna dela det --\n fullmånen föder mig ett nytt.\n\n (Februari 1919)\n\n\n\n BLEKHJÄRTADE NATT\n\n Blekhjärtade natt, du lyssnar...\n Nej, det är icke sant, ditt halva blod är mäktigt nog.\n Då det stiger i dina ådror\n och går till anfall är världen din.\n Blekhjärtade natt, då ditt blod är uppe, framme och går till anfall,\n då äro dina ådror en tom fästning,\n en kusligt övergiven,\n när den stora striden står om järnporten.\n En övergiven borg behärskar världen,\n kraftens namnlösa borg.\n Sjungande återvänder en gång ditt mörka blod.\n\n (Februari 1919)\n\n\n\n MITT LIV, MIN DÖD OCH MITT ÖDE\n\n Jag är ingenting än en omätlig vilja,\n en omätlig vilja, men vartill, vartill?\n Allting är mörker omkring mig,\n jag kan ej lyfta ett halmstrå.\n\n Min vilja vill blott ett, men detta ena känner icke jag\n När min vilja bryter fram, skall jag dö:\n var hälsad mitt liv, min död och mitt öde.\n\n\n\n\nBROKIGA IAKTTAGELSER 1919\n\n\n\nHusen, dem vi bebo, äro urtidskojor i jämförelse med den konception\nav en människoboning vi bära inom oss.\n\nMan får icke säga: alltet, ty huru skall man i ett begrepp sammanfatta\ndet, som icke har något mått.\n\nDen fria viljan är ett absurt antagande, något oavhängigt opererande\npå egen hand i en abstrakt tankerymd.\n\nDen stora formskapande fantasien är en oförlöst ande, om den icke får\nurladda sig i måleriet.\n\nFåfängans sista och högsta raffinemang är undergången av all fåfänga,\nsom en kvinna säkrast leker med en man den hon icke behöver.\n\nFördomsfrihet är säkerhet i tingens hantering. Det ligger något\noaptitligt i att bära hand på sitt eget liv.\n\nDen gode bör förstå neutralisera sina skadliga verkningar genom\nstränghet.\n\nDet hör till det vanligaste i denna de oklara begreppens värld, att\ninom sig bekämpa, vad man icke bär inom sig.\n\nDe onda äro oftast kraftiga organismer som känna sig hämmade i sitt\ntemperaments flöde. Att de onda lida mest är icke sant, deras lidande\när icke djupt, det är en för dem på sätt och vis angenäm vana.\n\nEn hög intelligensgrad förlänar ansiktet något rikt och moget, det är\nsom om andens fetma stege i ansiktet, Minervas fetma.\n\nNu hänga sig vardagsmänniskorna patriotismens bjällra kring halsen,\nsom vore den deras.\n\nGösta Berling kan stå sig till och med inför en mycket bortskämd läsare,\nsom ur sitt eget inre giver honom den utsöktaste kryddan; då skapas\nen kentaur.\n\nDen stora framgångens människor äro realister och fatalister.\n\nMänniskoförbättrarens uppgift är icke att predika moral, men att\nförändra människans inre genom att omgestalta de yttre betingelserna\nför mänsklighetens moraliska hälsa.\n\nMoralen har börjat där, var hon skulle sluta, d.v.s. med att giva den\nefter förfullkomning längtande en ledtråd.\n\nHittills har allting skett för enskilda, religionerna ha i djupare\nmening endast kommit till enskilda, nu kan man skönja den tid då\nmassan skall bearbetas.\n\nDe små människorna äro rätt sinnliga på sitt sätt, på ett förnöjsamt\nsätt som ett stort temperament icke kan uthärda.\n\nMissförståndet har hittills varit den största makt på jorden.\n\nDen mest genialiska är den mest medgörliga och den mest omedgörliga.\n\nAlla långa sanningsrötter äro misstänkliga, sanningen får man endast\nut i korta brutna bitar.\n\nVår svaghet då vi försvara eller angripa ligger alltid i fruktan att\nmisslyckas, som tvingar oss att forcera, då det är tillräckligt att\nmed vårdslös hand kasta in förintande misstankar.\n\nFrån sin innersta ärkevidskepelse avstår man aldrig, det vore\nens undergång.\n\nMan har icke karaktär nog att offentligt förbjuda den mänskliga\nandens högsta yttringar, omvägar äro lärda, journalister o.s.v. som\noskadliggöra allt.\n\nVi se först det grövsta i sanningen, nämligen sanningen själv,\ndet viktigaste -- den talande se vi betydligt senare.\n\nAtt livet omger oss och vi icke ha tid för det, skärper dess tjusning\npå ett raffinerat sätt, som himmelen hos de religiösa höjer jordens\ntjuskraft.\n\nLivets tomhet, som för nutidsmänniskorna ter sig som klosteraktighet,\nhar framkallat en hysterisk nöjeslystnad, köttet som tror sig\nundertryckt tar ut sin rätt. Det kunde roa en Mefistofeles att föra\ndenna huvudlösa jäktande massa ut på hal is -- att en gång räcka den\nnjutningens fulla bägare.\n\nOm genialiska människor med puritanska skygglappar råka se sanningen,\nbliva de otroligt uppfinningsrika i att bortförklara den.\n\nEn icke religiös natur sympatiserar alltid litet med Mefistofeles\nvisavi änglasången.\n\nReligionen kan genom missuppfattning bliva en källa av okultur, då de\nreligiösa göra sig döva för världslig konst och vetenskap och undandraga\nsig de genialiska inflytanden, de äro i behov av.\n\nDet är så sällsamt med aforismens konst: leken med kontrasten är\nfuttig som en ordlek, sanningarna oftast anspråkslösa och dock är\ndetta sanningens över allting kostbara dräkt som väves.\n\nSäga att man älskar människorna är hysteri, säga att man icke älskar\ndem svaghet -- hava makten att göra dem till det de skola bli är\nallenast det rätta.\n\nDen som själv ännu icke är mild, längtar starkare efter mildhetens\nseger, som efter en sak vars seger han är oviss om och som har\nmånga fiender i honom själv.\n\nDe små äro naiva och bokstavliga i sina dygder, kanske emedan de\näro så nya för dem.\n\nEn tänkare av större genialitet än hittills funnits skulle behöva\nfärre ord än filosoferna hittills använt. Man kommer i framtiden att\ngöra ett tyngre och kvantitativt mindre arbete.\n\nProletariatets slösaktighet är klenvuxen livskraft. Proletariatet är\nen växtatom vilken jorden frågar: vartill suger du ännu ut mig.\nJorden älskar plantor som suga med djupa rötter.\n\nEn sak hava vi alltid framför andra -- oss själva.\n\nIngen rår för sin stjärna, man är tvungen att följa den.\n\nDen motpart, man får i sitt äktenskap, har man alltid varit värd.\n\nVill man hava människorna till något högt, är det mindre farligt\natt något överskatta, än att underskatta dem.\n\nSömngångaren går till lotteriet för att draga den stora lotten.\n\nDå det egna intellektet stigit högt, förefaller en varje intellekt\naktningsvärt, likgiltigt om en människas eller en insekts, man får\nögonen öppna för det demoniska i intellektets väsen över huvud.\n\nDet ful-fula träder emot en då något högt blir smutskastat. Av en\ndylik anledning trädde det en gång emot mig i drömmen, jag såg elaka\nkäringar skrattande dränka små barn i ämbar, jag såg avrättningar\növerallt på stränder och backar, människohänder och trädgrenar\nbesudlade med blod och hjärnsubstans, allt så rått och fult som\ndet icke kan finnas i verkligheten, men i den förstorande spegeln\nav en förnärmad vidunderlig sensibilitet.\n\nLindrig sömnlöshet ökar genialiteten.\n\nDen medvetna dygden, dygden att tala om, börjar först med intellektets\nutbildning, tidigare är allt animalisk tillfällighet.\n\nTänkarna foga de stora stenarna i tankens byggnad, amatörerna murbruket\nsom kan undvaras i en endast tänkt byggnad.\n\nDe verkligt deklasserade och utstötta bland människor äro endast de\nsom begått en låg handling.\n\nEn verklig konstkritiker vore en person i stånd att fatta de olika\nkonstarternas, konstkaraktärernas inre lagenlighet.\n\nDet högsta för oss synliga ligger på andra sidan om ont och gott, fult\noch skönt, där blir det högsta människoanden skapat litet, trångt och\nalltför mänskligt, där tala tingen, framtidens konst blir kosmisk.\n\nNietzsches styrka är icke att söka i styrkan av hans röst, utan i den\nhöghet som strömmar från hans största upplevelse -- den eviga\nåterkomsten.\n\nBör icke varje mycket stor människa utom allt det andra ha ett eget\nstort öde, en särskild brännpunkt i livet?\n\nRecensenten är oftast en person, som talar så länge om en bok, tills\ningen mera vet vad den är värd. Om kritiken skall uppfylla sitt ändamål,\nbör kritikern uttryckligen, så att intet rum för tvivel lämnas, säga ut\nvad en bok är. Böcker behöva sitt varumärke likaväl som andra varor.\n\nSkuldkänsla är alltid ett säkert tecken till karaktärssvaghet, den\nfaktiska skulden förblir frågetecken.\n\nDe flesta gå under emedan de gå efter något glänsande och försumma det\nnödvändiga. Vi likna alla skator och gäddor, vi gripa efter det som\nglänser -- i vår egen håg.\n\nDå anden är undertryckt, stönar köttet.\n\nDet är nödvändigt att lära sig packa sin intellektuella ränsel för att\nse hur elegant, välordnad och lätt att bära ens packning är.\n\nKvinnans största förtjänst är, att hon hittills icke mycket försyndat\nsig intellektuellt.\n\nFaran och osäkerheten är sorglöshetens rätta element, det civiliserade\nlivet är tungt att bära.\n\nDet kommer en stund då man säger till sig själv: mina tankar tillhöra\nicke längre mig, då viger man allt sitt liv åt andra.\n\nDet finnes människor, till vilka allting kommer, och andra som ha\nföreträdesrätten att själva gå till allting.\n\nLivets tre stora gåvor: fattigdom, ensamhet, lidande skattar endast\nden vise till deras egentliga höga värde.\n\nFinnes det något mera hänförande än Napoleons fräcka gudomliga\näventyrarnuna?\n\nEn verklig man behöver intet namn, han kommer, ser och segrar.\n\nVad vi nu behöva, är den fräckaste människan, den som en gång bar\nnamnet Napoleon.\n\nDen som icke är handlingsmänniska säger att massorna lukta illa, men\nNapoleon har ingen näsa och vågorna bära honom.\n\nVar gång en trång känsla kommer över en skall man förvandla den\ntill en vid.\n\nDär skönheten saknas taga alla gracer varann i hand och fly. Då träder\ni stället för kärlek rättfärdighet, och plikt i stället för kunglig\nböjelse.\n\nDen som har makten över hjärtan bör handskas med dem som med\nnågot heligt.\n\nDen stora medfödda yttre chicen, som är lika sällsynt som den stora\nfysiska skönheten, åtföljes av en inre stilighet, en utsökthet i varje\nhandling och åtbörd! Dessa människor känna sig som härskare och\nerkännas även av andra som sådana.\n\nEn mänsklighet så ren som blommor är framtidens ideal.\n\nDikter om kosmos kunna endast vara viskningar.\n\nDet är icke nödvändigt att bedja, man blickar på stjärnorna och har\nkänslan av att vilja sjunka till marken i ordlös tillbedjan.\n\nMan frågar icke om Gud finnes eller icke finnes, man lägger helt\nenkelt sitt lilla förstånd åsido.\n\nFördomen mot Gud är svårast att övervinna.\n\n\n\n\nFRAMTIDENS SKUGGA 1920\n\n\n\n-- Planeterna stiga --\n\n\n\n MYSTERIET\n\n Leksaker äro alla människor.\n Leksak var jag själv i går.\n I dag är jag den som öppnar mysteriet.\n Jag vill att alla skola komma till mig,\n jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår.\n Eld och blod och framtidens smörjelse skolen I mottaga ur mina händer.\n Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden.\n Mina flammande rader skall varje barn läsa.\n Jag skall omvända alla till en heligare gud.\n All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast,\n all litenhet vill jag hånande döda.\n Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag\n stinga med mitt svärd.\n O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig.\n Du skall icke vila\n innan jorden är en trädgård, där gudar drömma vid underbara bägare.\n\n\n\n TOLERANS\n\n Kan du fånga med händerna en stjärna som stiger mot höjden,\n kan du mäta dess flykt?\n Hindra den icke att stiga.\n Det faller glöd från planeter på jorden, främmande för din hand.\n Sällsam och het är planeternas glöd för en främmande hand.\n Må planeterna stiga. Stjärna på stjärna.\n Det kommer en het längtan över jorden:\n en stjärna med rödare sken än de andra jagar fram: ur vägen.\n En hand som följer sin egen lag, vill störta vad andra befästa.\n En segrare kommer, ohörbara läppar uttala tvingarens namn.\n\n\n\n MAKT\n\n Jag är den befallande styrkan. Var finnas de som följa mig?\n Även de största bära sin sköld på drömmarsätt.\n Finnes det ingen som läser hänförelsens kraft i mina ögon?\n Finnes det ingen som fattar, då jag med låg röst säger lätta\n ord till de närmaste?\n Jag följer ingen lag. Jag är lag i mig själv.\n Jag är människan som tager.\n\n\n\n EN GAMMAL HÄRSKARE\n\n Jord, på din rygg har jag rest ett slott åt erövrare,\n det skola de starkt laddade gästa,\n de starkt laddade som gå och vänta.\n Där melankoliska fönster stå\n\n och tala om störtade öden,\n där skolen I vandra unga, I icke darrande\n människor av brons som jag.\n\n Och edert bröst skall sjunga såsom en vårstorm,\n som piskar rutan med våta vingar.\n Saliga, skrattande fatten I med händerna en ny stjärna,\n då förmörkas edra drag, eder blick faller på jorden.\n Vilken kraft lägger denna arm i svärdet,\n som skall genomborra -- -- --\n -- -- -- -- --\n -- -- -- -- --\n Unga bröst ... varför är det så ljust uti dig?\n\n\n\n FIENTLIGA STJÄRNOR\n\n Fientliga stjärnor stiga.\n Evigt främmande, evigt fjärran\n söken I le mot varandra, bedragna av människotro.\n Varje stjärna har en isande blick.\n Varje stjärna är stolt och ensam i sin kraft\n och tror ej på stjärnors tinder.\n Varje stjärna vill förleda en att tro att hon är allt.\n Varje stjärna är säll som ingenting i världen.\n Varje stjärna vill sätta världen i brand med sin blossande rand.\n\n Varje stjärna kommer tågande som ett rött sken ur fjärran\n för att förstöra, äta upp, förbränna, utöva sin makt.\n\n\n\n SKAPAREGESTALTER\n\n Mitt hjärta av järn vill sjunga sin sång.\n Tvinga, tvinga\n människornas hav,\n forma, forma\n människornas stora massa\n till en fröjd åt gudar.\n Vaggande i lösa sadlar komma vi\n de okända, lättsinniga, starka.\n Bär oss vinden fram?\n Såsom ett hånskratt klinga våra röster ur fjärran, fjärran...\n\n\n\n WALLEINSTEINPROFIL\n\n Natt som kommer, jag kastar boll med dig\n -- min hemska tärning.\n Min hand är tung och orädd, med onda makter\n driver den sitt spel, som aldrig vägra bistånd.\n Min tärning faller ödestung.\n Hell, maktens väg går genom underjorden.\n Genom underjordens smalaste klipp väg går den som söker\n kransen som icke vissnar.\n\n\n\n STJÄRNORNA VIMLA\n\n Stjärnorna stiga! Stjärnorna vimla. Sällsamma afton.\n Tusen händer lyfta doken från den nya tidens ansikte.\n Den nya tiden blickar ned på jorden: smältheta blickar.\n Sakta rinner vanvett i människornas hjärtan.\n Gyllne dårskap famnar människornas tröskel med unga rankors lidelse.\n Människorna öppna sina fönster för en ny längtan.\n Människorna glömma allt på jorden för att lyssna till\n en röst som sjunger uppe:\n Varje stjärna kastar med djärv hand sin skärv på jorden: klingande mynt.\n Från varje stjärna kommer smitta över skapelsen:\n den nya sjukdomen, den stora lyckan.\n\n\n\n PLANETERNA\n\n Vilda jord som rullar framåt i brännande, skärande rymd,\n säll att luften smattrar mot din kind,\n säll att farten vänder om dig.\n Planeter vilja ingenting annat än snabbheten uti sin färd.\n Världsalltets stränder blinka som frågor.\n Snabbare, raskare, obarmhärtigare, vältrande sig i underbara öden,\n rullar planeternas oräkneliga skara förbi\n mot ett ljust sken i väster --\n möjlighetens enda utstakade väg.\n\n\n\n-- Framtidens skugga --\n\n\n\n FRAMTIDENS SKUGGA\n\n\n Jag anar dödens skugga.\n Jag vet att våra öden ligga i hopar på nornornas bord\n Jag vet att icke en droppe regn sig suger i jorden\n som icke är skriven i de eviga tidernas bok.\n Jag vet så visst, som att solen går upp,\n att jag aldrig skall skåda det andlösa ögonblick, då hon står i zenit.\n\n Framtiden kastar på mig sin saliga skugga;\n den är ingenting annat än flödande sol:\n genomborrad av ljus skall jag dö,\n då jag trampat all slump med min fot, skall jag leende\n vända mig bort ifrån livet.\n\n\n\n DU STORE EROS\n\n Du store Eros. Du andas bröllop.\n Men vad för bröllop?\n Sen jorden stått, och åtrå vigt två kroppar samman,\n har blixten icke nått\n till människopanna.\n Denna blixt slår,\n denna blixt är allsmäktig,\n blixten gör med människobarnen vad den vill.\n\n\n\n VAD ÄR MITT HEMLAND...\n\n Vad är mitt hemland? Är det det fjärran stjärnbeströdda Finland?\n Likgiltigt vad. Låga stenar, vältren er på flacka stränder.\n Jag står på eder grå granit som på en visshet.\n Du visshet, du skall alltid strö lager och rosor på min väg.\n Jag är den gudom, som kommer med segrande änne.\n Jag är den sälla övervinnaren av det förflutna.\n\n\n\n SÄLLHET\n\n Snart vill jag sträcka mig ned på mitt läger,\n små genier skola täcka mig med vita slöjor\n och röda rosor skola de strö på min bår.\n Jag dör -- ty jag är alltför lycklig.\n Av sällhet skall jag ännu bita i min svepning.\n Min fot skall krama sig av sällhet i mina vita skor\n och då mitt hjärta stannar -- vaggas det in av vällust.\n Man före min bår på torget --\n här ligger jordens sällhet.\n\n\n\n TANTALUS, FYLL DIN BÄGARE\n\n Är detta dikter? Nej, det är trasor, smulor,\n vardagens papperslappar.\n Tantalus, fyll din bägare.\n Omöjlighet, omöjlighet,\n döende kastar jag en gång kransen från mina lockar i din eviga tomhet.\n\n\n\n DEN FÖRLORADE KRONAN\n\n Jag sörjer så som hade jag förlorat en sagokrona.\n O alla drömmars krona,\n skall detta bleka änne böja sig och resignera?\n Jag har funnit allt.\n Förvägra segraren, lär honom ödmjukhet?\n\n\n\n EROS TEMPEL\n\n Jag såg, att Eros tempel var av människokroppar.\n Därinne gudens bild, den evigt ena.\n Vad hans läppar bjuda, har ingen förstått,\n vad han innerst tänker, vet ingen.\n Hans blickar piska blott de sorglöst unga kroppar,\n som leka med varandra.\n Vi känna ej hans lust -- -- --\n -- -- -- -- --\n Vi Eros lekkamrater, vi vilja endast ett:\n bli eld utav din eld och brinna upp.\n\n\n\n SOLEN\n\n Jag står som på moln i en sällhet utan like.\n Molnens ränder brinna röda. Det är solen.\n Solen har kysst mig. Så kysser ingenting på jorden.\n Är det att leva evigt som vittne av detta ögonblick,\n ack nej, att stiga upp för de lodräta strålarna\n närmare henne.\n En gång\n skall jag spinna mig in i solen som en fluga i bärnsten,\n för eftervärlden blir det ingen klenod,\n men jag har varit i sällhetens glödande ugn.\n Ve, du krona som blänker om min panna,\n vad skola de veta då de skåda dig?\n\n\n\n NÄTET\n\n Jag har nätet i vilket alla fiskar gå.\n Saligt häver sig fiskerskans lugna bröst\n då hon drager till sig den silverne last.\n Jordens rikedom lyfter jag upp på mina axlar.\n Jag bär er, jag bär er till en sagodamm.\n Uppe på stranden står en fiskare med gyllene metspö.\n Det finnes någonstädes gudar bakom de tätaste skogarna,\n vi irrande människobarn vilja ingen annanstädes än dit.\n Upp att söka framtidens flammande sol bortom skogen.\n\n\n\n UPPSTÅNDELSEMYSTERIUM\n\n (Tillfällighetsdikt)\n\n Himlens änglar sjunga ned till jorden: riven sönder dödens\n förlåt, riven ned den!\n\n En kvinna ligger bäddad i svart sorgerum.\n Stora ljus brinna kring hennes bår.\n På hennes ansikte är en åtrå till Livet,\n som ville hennes händer knäppas till bön.\n Det är tyst, endast natten går omkring med vaktande steg.\n Plötsligt flammar röd en eld över den döda: vad är detta?\n Det är tyst i rummet.\n Änglar sjunga: svarta murar, vidgen er!\n I blå himmels ljus må kistan stå benådad.\n Kistan står i evighetens rum.\n Änglar sjunga: du Guds barn, Herren kallar dig.\n Det är tyst, aldrig skall sorgen lämna denna boning.\n Men den döda hör ropet:\n Ja, Herre, jag kommer, klingar hennes röst som ett genom alla himlar.\n\n\n\n-- Älvdrottningens spira och andra dikter --\n\n\n\n ÄLVDROTTNINGENS SPIRA\n\n (Fragment)\n\n Var finnes han,\n den jag har skådat i en hänryckt dröm?\n Var finnes han,\n den mina hjälplösa armar aldrig nå?\n Var finnes han,\n den skuggan på mitt änne förnekar?\n Var finnes han,\n som lyfter upp en trött blomma från vägen\n och sveper henne i genomskinligt siden\n och virar slöjorna kring hennes fötter\n och betraktar henne länge undrande: hur dog du, barn?\n Mitt bleka ansikte skall icke skifta färg,\n på min panna står i tunga bokstäver: hon sover.\n Dina tårar skola falla ned på mina fötter,\n de skola sippra mellan mina knän,\n som ville de väcka till liv.\n Min ensamhet\n skriar högt ut ur en tom kista.\n Det är som om något ville sätta sig upp med hopknäppta händer\n och icke har makten därtill.\n Och du skall lyfta upp min kista på två pelare i din underbara trädgård.\n Och du skall ordna de gyllne lockarna på min panna\n och stryka tillrätta sidenet på min buk.\n Din hand skall vara våt av tårar\n och du skall säga: här plockar jag ännu\n mina underbara frukter, sköra och stela.\n Och de skäraste rosorna skall du plocka i din trädgård.\n Är denna skär nog?\n Du lägger den i min hand,\n som håller den förtroende som vore den levande och varm.\n Och ett fint grönt blad lägger du på mitt bara bröst,\n att jag må stöda min haka på det som på en psalmbok.\n Mina silkeslena lockar från sidan\n håller du lekande upp med din hand\n och lägger dem tillbaka på den vita sidenkudden.\n Mitt öra är som om det lyssnade till silverljud ur ansträngt fjärran.\n Med en silverfjunvippa rör du mina lysande läppar, bakom\n vilka tänderna stå vita.\n Och du tänker: lever du icke?\n Då lyfter du mig upp med båda armar och lägger mig i gräset\n och du sitter och ser på mig med väckande ögon, som en mor på sitt barn.\n Du tar min slappa hand och drager diamantringen från fingret,\n du borrar stenen i köttet på min överarm.\n Genom röda slöjor ser du att jag lever.\n Och du snör upp min dräkt\n och lägger handen på hjärtat för att lyssna.\n Du klär av mig,\n sidenet faller ned från mina axlar.\n Du tar och lägger mitt underbara huvud mot ditt bröst som till en kyss,\n men, det faller livlöst tillbaka.\n\n Dock, du har mera mod, du tar mina fingrar\n och böjer dem i lederna, som hos ett barn.\n Då skall ett blått torn stiga upp i din trädgård.\n Älvorna dansa omkring det.\n Uppe i de gyllene tinnarna går älvdrottningen fram och åter:\n Till älvdrottningen, till älvdrottningen! skriar det ur ditt bröst.\n Älvdrottning, älvdrottning, svara mig på blanka dagen.\n -- -- -- -- --\n Älvdrottningens röst är en flöjt: flickor, skynden.\n Älvorna skynda till från alla håll.\n På kistans botten breda de ett gyllne flor,\n på kistans kanter sitta de\n och på sidenkudden har en liten älva somnat.\n De ställa sig på fästmannens bruna fot\n de sitta på hans huvud mitt ibland hans bruna hår,\n på bruden stiga älvorna som på ett berg.\n Han vänder sig bort: vad hjälper det mig,\n att älvorna kamma hennes gyllne hår,\n att de lägga silvervallmo på hennes bröst.\n Klingande låter jag ringen falla tillbaka i kistan.\n Är du tokig? skrek en liten älva och drog ett hårstrå ur hans huvud.\n Där ser man männens trohet!\n Och älvorna rusade alla uppför honom,\n att han stod där som ett vitt spöke.\n Överst på toppen stod älvdrottningen med blänkande krona\n och höjde sin spira:\n Inne i brakveden bor katten Elektrus,\n beden hit honom spinna den döda till liv.\n -- -- -- -- --\n \"Lever min blomma? Ringen i min hand har sett all sorg.\n Lycklig sätter jag den åter på ditt finger, din underbara leksak.\n Du leksakernas leksak, sätter du åter på jorden dina vita skor.\n När månen går upp bakom den stora granen\n skola vi hasta, saligt tryckta till varandra\n ut i den mörka skogen.\n Då skall jag hålla dig i mina armar\n som ett löfte om en ännu stillare dag.\"\n \"Då skall jag kyssa dig på pannan, storögde räddare.\n Skogen är full av violer,\n mörk skyndar källan fram, mumlande tacksamhet.\n Denna ring skall glänsa evigt på mitt finger som ett minne.\n Kunna vi ännu dö?\n Det är svårt att tro det. Livet flyter med violfärgade vågor.\n Man kan ej tro att blixten kan bryta ned ett tjockt träd\n med titaniskt buller.\"\n\n\n\n VATTENFALLET\n\n Skaparvånda kring mitt hjärta,\n moln omkring mig som jag kysser med min mun.\n Moln, veten I vad som blir av mig?\n\n Jag vill gå i dag till en spåkvinna.\n Höj din hand och visa mig min framtid.\n Jag ser dina två ögon som stål.\n\n O du dånande vattenfall av vällust.\n Skummet som porlar på din strand gör en håg förryckt.\n Dånande, störtande fall, du behöver intet fråga.\n Evigt samma visshet slår tusenfaldigt kullerbyttor.\n Svårmodiga visshet: att du är oemotståndlig och överflödig.\n\n\n\n EROS HEMLIGHET\n\n Jag lever rött. Jag lever mitt blod.\n Jag har icke förnekat Eros.\n Mina röda läppar brina på dina kalla offerhällar.\n Jag känner dig, Eros --\n du är icke man och kvinna,\n du är den kraft,\n som sitter nedhukad i templet,\n för att resande sig, vildare än ett skrän,\n häftigare än en slungad sten,\n slunga ut förkunnelsens träffande ord över världen\n ur det allsmäktiga templets dörr.\n\n\n\n EROS SKAPAR VÄRLDEN NY\n\n Eros skapar världen ny.\n Mullen i hans hand är full av under,\n Eros ser ej människornas små strider,\n hur solar och månar fullända sina banor\n ser han med brinnande blick.\n De äro så nära hans havande själ,\n vad drömmer hans vilda håg?\n Stjärnorna löpa sjungande sina banor,\n men på Eros panna gry redan eviga underverk.\n Den unga jätten anar ren den stora blinda saga,\n han åter en gång spelar.\n\n\n\n BLIXTEN\n\n Blixt som höljer dig i moln,\n blå blixt, den jag ser,\n när skall du bryta fram?\n Blixt, du Välsignade,\n åskladdade, befruktande, renande,\n jag väntar utmattad på dig.\n Min kropp ligger lik en trasa\n för att en gång, fattad av elektriska händer,\n fastare än all jordens malm,\n sända blixten.\n\n\n\n INSTINKT\n\n Min kropp är ett mysterium.\n Så länge detta bräckliga ting lever\n skolen I känna dess makt.\n Jag skall frälsa världen.\n Därför ilar Eros blod i mina läppar\n och Eros guld i mina trötta lockar.\n Jag behöver blott skåda,\n trött eller olustig: jorden är min.\n\n Då jag ligger trött på mitt läger,\n vet jag: i denna tröttnade hand är världens öde.\n Det är makten, som darrar i min sko,\n det är makten, som rör sig i min klännings veck,\n det är makten, för vilken ej avgrund finns, som står framför eder.\n\n\n\n ENSAMHET\n\n De äro så få bland sanden i havet som förstå det.\n Ensam har jag kommit, ensam skall jag gå.\n Mitt fria hjärta har ingen broder.\n Kristna spöken sitta i alla hjärtan och sträcka ut armodets händer.\n Den sötma som strömmar till mig från alla håll är eder otillgänglig.\n Det är tronens underbara ensamhet,\n det är rikedomen, rikedomen som böjer knä.\n\n\n\n DEN STARKES KROPP\n\n Jag vet, jag vet att jag skall segra.\n Vad man än må nämna mig, vem som än må vänta mig,\n jag är framtidens stjärna.\n Jag har vaknat på en urgammal tron,\n underbara händer breda sidenslöjor under mig.\n Mysteriet går i mina ådror.\n Mysterium, jag erkänner dig, jag, antimystikern, spökfienden.\n Mysterier hava inga klara gränser, mysterier hava intet uttalat namn,\n mysteriet stiger i den starkes kropp när han rusblind går till handling.\n\n\n\n ANING\n\n O du härligaste av allt härligt, min kropp,\n varför vet du, att du har makten?\n Denna arm är det som århundradet behöver.\n Blixten sitter i min hand och en dag skall den ljunga till,\n man skall se dess blåa sken och fatta.\n Jag är blott en bland andra och andra äro starkare än jag,\n men jag är den sköld på vilken man skall se,\n jag är kärnan och länken som sammanhåller.\n\n\n\n VID SOLUPPGÅNG\n\n Människor, människor,\n såsom regnet faller ned från himlen\n stiger jag ned på jorden.\n\n Mina saliga ögon hava sett stjärnorna,\n blixten fångade jag i min högra hand,\n makt, makt flödar över mina läppar.\n\n Ödet ställde mig att vakta den uppgående solen.\n Hälsade vare vidderna omkring oss --\n en ny dag drar in.\n\n\n\n O DU MITT HJÄRTAS VIDD...\n\n O låt mig breda ut mina armar, liv.\n O du mitt hjärtas vidd. Jag väntar\n att jag skall höra min röst.\n Jag vill tala, mina ord skola falla som glödande bränder, i hopen.\n -- -- -- -- --\n Det finnes ingen hand, som rör vid mitt hjärtas yta att det skälver,\n och dock tror jag mig samla åskornas gördel kring mitt bröst.\n Men åskan är i mitt bröst, den skall falla som ett skott.\n Jag är en gud i vilken ovädren rasa,\n med sugande ögon drager jag alla in i min själ.\n\n\n\n MATERIALISM\n\n För att icke dö måste jag vara viljan till makt.\n För att undgå atomernas kamp under upplösning.\n Jag är en kemisk massa. Jag vet så väl,\n jag tror icke på sken och själ,\n lekarnas lek är mig så främmande.\n Lekarnas lek, jag leker dig och tror ej ett ögonblick.\n Lekarnas lek, du smakar gott, du doftar underbart,\n dock finnes ingen själ och har det aldrig funnits någon själ.\n Det är sken, sken, sken och idel lek.\n\n\n\n EXTAS\n\n Det är farligt att önska, när man är den mäktige,\n därför stå mina önskningar stilla.\n -- -- -- -- --\n Ve, det förflutna drömmer,\n ve, vi hålla morgondagens oöppnade skål i vår hand,\n ve, renaste av allt rent,\n ve, sällhet som höjer hammaren för att förgöra,\n ve, sällhet som sover i morgondagens bröst.\n Lust, som blir smärta,\n sällhet man blott skådar med tårar i ögonen och dör bort.\n Med tårar i ögonvrån uttalar jag sällhetens ord över den fördömda världen.\n Varför fördömd? Därför att du icke kan höra sällhetens röster,\n därför att du sover som ett foster i sin moders famn.\n Sällheten rörde vid detta änne som nämner sig dödligt,\n genom mina läppar strömmar hettan av en gud,\n alla mina atomer äro åtskilda och stå i brand...\n\n\n\n HAMLET\n\n Vad vill mitt dödliga hjärta? Mitt dödliga hjärta är tyst.\n Mitt dödliga hjärta vill ingenting.\n Här ligger hela jorden. Du vänder dig bort i kramp.\n Ett trollspö har rört vid denna jord och den blev stoft.\n Och där jag sitter på ruiner,\n vet jag att du kommer, oförutsedda stund.\n Jag vet att du väntar bakom en reglad dörr,\n att jag är nära dig och du kan räcka mig din hand.\n Det finnes intet val för mig,\n sanning, jag följer dig om du går i dimmornas land.\n Sanning, sanning, bor du i likrum bland ormar och stoft?\n Sanning, bor du där, där allt är vad jag hatar?\n Sanning, lysa bedrövliga lyktor din väg?\n\n\n\n HYACINTEN\n\n I\n\n Jag står så tapper, så förväntansfull och säll.\n Skall ödet kasta mig med snöbollar?\n Må snön rinna i mitt bruna hår,\n må snön kyla min saliga hals.\n Jag höjer huvudet. Jag har min hemlighet. Vad rår med mig?\n Jag är obruten, en hyacint som ej kan dö.\n Jag är en vårblomma med skära klockor\n som stiger full av markens sorglösa triumf:\n leva oöverträffligt, säkert, utan motstånd i världen.\n\n II\n\n Jag växer upp en hyacint ur järnhård grund.\n Bryt mig med dina mäktiga, saftiga händer -- Liv.\n Jag kysser din hand som är saftigare än jag.\n Bryt mig till smycke åt en drottning.\n Om det finnes en sorglös och obekymrad drottning,\n må hon hålla hyacinten som en spira i sin hand,\n vårens sköra symbol, besläktad med solen.\n\n\n\n FYRA SMÅ DIKTER\n\n I\n\n Hur kan det vara så sällt i ett bröst?\n är den enda frågan i min filosofi.\n Och mitt enda svar är: därför, därför att jag vet.\n Vad vet jag?\n Att jag skall vara avsvimmad i solen\n och icke vara död och icke segrare,\n en sol som icke uthärdar sin egen uppgång.\n\n II\n\n Min krona är för tung för mina krafter.\n Se, jag lyfter den med lätthet,\n men mitt stoft vill falla sönder.\n Mitt stoft, mitt stoft, du är härligt sammanbundet.\n Mitt stoft, jag tror du börjar längta till en likkista.\n Nu är det icke den elektriska timmen,\n mitt stoft, du hör mig ej.\n\n III\n\n Jag är triumferande som livet självt.\n Bringa icke mina händer lycka?\n Underliga tid, du fostrar hjältebarn med oberörda lockar\n på höjder, dit ej händer nå.\n Och åter står mitt hjärta över avgrunder och triumferar\n Mitt hjärta, vad du är sorglöst,\n som vore det kiselstenar att leka med!\n\n IV\n\n\n Det regnar, det regnar på mig i strida strömmar.\n -- -- -- -- --\n För så litet söndrar jag ännu icke mitt hjärta.\n Må motgångarna blåsa som kalla vindar kring mig.\n Jag är medgången själv. På min panna står skrivet:\n solen kan icke gråta ett ögonblick. Den som vill döda solen,\n får sträcka vapen,\n han ser, vad som är starkast.\n\n\n\n ANIMALISK HYMN\n\n Den röda solen går upp\n utan tankar\n och är lika mot alla.\n Vi fröjda oss åt solen såsom barn.\n Det kommer en dag då vårt stoft skall sönderfalla,\n det är detsamma när det sker.\n Nu lyser solen in i våra hjärtans innersta vrå\n fyllande allt med tanklöshet\n stark som skogen, vintern och havet.\n\n\n\n SOL\n\n Jag är säll.\n Djärva morgonsol, lys mig i ansiktet, rör vid min panna;\n Nej, du hör ren mitt högmodiga hjärtas svar.\n Mitt hjärta blir övermodigare med varje solomlopp.\n Det är som hölle jag solens disk i mina händer,\n blott för att krossa den.\n Det är som gästade jag jorden tillfälligt, flyktigt, lätt\n för att med en skur av speord väcka den.\n O du övermodigaste bland hjärtan, sträck ut dina armar mot solen,\n fall på knä och låt ditt bröst bli genomträngt av solen, solen.\n\n\n\n BESLUT\n\n Jag är en mycket mogen människa,\n men ingen känner mig.\n Mina vänner göra sig en falsk bild av mig.\n Jag är icke tam.\n Jag har vägt tamheten i mina örnklor och känner den väl,\n O örn, vilken sötma i dina vingars flykt.\n Skall du tiga såsom allting?\n Vill du kanske dikta? Du skall aldrig dikta mer.\n Varje dikt skall vara sönderrivandet utav en dikt,\n icke dikt, men klomärken.\n\n\n\n BLIXTENS TRÄNGTAN\n\n Jag är örn.\n Det är min bekännelse.\n Icke diktare,\n aldrig något annat.\n Jag föraktar allting annat.\n För mig finns ingenting annat än kretsa i örneflykten.\n Vad sker i örneflykten?\n Alltid detsamma, det eviga.\n En blixt skjuter ner på himlen i ändlös begärlighet\n älskande hemlighetsfullt som då en ny värld blir till.\n\n\n\n DIN STORA TRÄDGÅRDEN\n\n Vi äro alla hemlösa vandrare\n och alla äro vi syskon.\n Nakna gå vi i trasor med vår ränsel,\n men vad äga furstarna i jämbredd med oss?\n Skatter strömma till oss genom luften\n som icke mätas med guldets vikt.\n Ju äldre vi bliva,\n desto mera veta vi att vi äro syskon.\n Vi hava ingenting annat att skaffa med den övriga skapelsen\n än att giva den vår själ.\n Om jag hade en stor trädgård\n skulle jag bjuda alla mina syskon dit.\n Var och en skulle taga med sig en stor skatt.\n Då vi icke hava något hemland kunde vi bli ett folk.\n Vi skola bygga ett galler kring vår trädgård\n att intet ljud från världen når oss.\n Ur vår tysta trädgård\n skola vi giva världen ett nytt liv.\n\n\n\n STJÄRNAN\n\n Vad vet du? Vad vet du?\n Det är farligt att säga.\n Jag känner lyckan i min hand, lyckan själv,\n jag har turen, den stora turen, i mina fingrar.\n\n O underbara tur!\n Jag hör till dem som tro på sin stjärna:\n det är att gripa ödets hemliga makter.\n Vad kunna ödets hemliga makter då man griper dem\n med händer starka av sanning.\n\n Fördärvliga ord, fördärvliga.\n Men min stjärna förnekar sig ej.\n Inför min stjärna, som hotande står,\n jag känner min otillräcklighet.\n Var skall jag få den tunga hand som fattar svärdet?\n Man frågar mig icke, säger min stjärna,\n mänskobarn, hölj ditt ansikte för det ofattliga,\n det egna, det egna skall giva dig kraften.\n\n\n\n\nTANKAR OM NATUREN\n\n\n\nLiv och död se vi med ögonen, de äro sol och måne.\n\nSå löpa genom världsalltet solarna livgivande, månarna dödande,\njordarna underkastande sig liv och död.\n\nKring allting som är sjukt spinner månen sitt nät, till dess fullmånen\nkommer och hämtar det en vacker natt.\n\nDöende naturbarn älska döden, de längta efter det ögonblick då\nmånen tar dem.\n\nNaturen är förtrogen med döden, den upplever den varje natt. Den\nunderkastar sig lika gärna solens som månens förtrollning.\n\nDöden är ett sött gift -- förruttnelse, men det är intet osunt i döden.\nNaturen är hälsan själv och förnimmer döden lika sunt som livet.\n\nI förruttnelsen ligger den högsta skönhet och djävulen är Guds högsta\ngodhet. Beundransvärt är det snabba tillintetgörelseverket om hösten.\n\nNaturen står under Guds beskydd. Djävulen har ingen makt över naturen.\nNaturen är Guds älskling.\n\nOm vi icke bliva naturbarn komma vi icke i himmelriket, ty de\nreligiösa hemligheterna äro naturhemligheter. De trivdes icke i de\njudiska templen, men väl hos det fåkunniga naturbarnet, som kände\nmed liljorna i Saron.\n\nNaturens väg till Gud är den direkta, eviga och objektiva, utan yttre\ntillfällighet.\n\nMänniskohjärtat som söker Gud har att kämpa mot subjektiviteten, ty\nhjärtat börjar bortom subjektiviteten. Men naturens väg är fredad.\n\n(September 1922)\n\n\n\n\nSista dikter ur LANDET SOM ICKE ÄR\n\n\n\n ZIGENERSKAN\n\n Jag är en zigenerska ur främmande land,\n i bruna hemlighetsfulla händer håller jag korten.\n Dagar gå efter dagar, enformiga och brokiga.\n Trotsigt blickar jag människorna i ansiktet:\n vad veta de att korten bränna?\n Vad veta de att bilderna leva?\n Vad veta de att varje kort är ett öde?\n Vad veta de att varje kort som faller ur min hand\n har tusenfaldig betydelse?\n\n Ingen vet att dessa händer söka något.\n Ingen vet att dessa händer sändes ut för länge sen.\n Att dessa händer äro välbekanta med alla ting\n och dock röra vid allting i en dröm.\n Det finnes endast ett sådant par händer i världen.\n\n Dessa underbara rovhänder\n döljer jag under den röda duken\n i trots och svårmod, ringprydda och starka.\n Dessa bruna ögon skåda ut i ändlös längtan.\n Dessa röda läppar brinna i en eld som icke slocknar,\n dessa sorglösa händer skola göra sitt värv i den dystert\n eldskensfärgade natten.\n\n (Februari 1920)\n\n\n\n MIN BARNDOMS TRÄD\n\n Min barndoms träd stå höga i gräset\n och skaka sina huvuden: vad har det blivit av dig?\n Pelarrader stå som förebråelser: ovärdig går du under oss!\n Du är barn och bör kunna allt,\n varför är du fjättrad i sjukdomens band?\n Du är bliven människa, främmande förhatlig.\n Då du var barn förde du långa samtal med oss,\n din blick var vis.\n Nu ville vi säga dig ditt livs hemlighet:\n nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken.\n Vi ville stöta dig för pannan, du sovande,\n vi ville väcka dig, döda, ur din sömn.\n\n (Juni 1922)\n\n\n\n KYRKOGÅRDSFANTASI\n\n Vad är det som klingar på kyrkogården:\n Min egen! Min älskade!\n vem är det som ropar i dimman?\n Det är krigarens hustru som ilar emot sin man.\n Där hänger Gudsmoders bild på ett bländvitt kors\n med Jesusbarnet,\n och vinden vaggar syrenen av och an\n på färska graven.\n Och i sin vita bruddräkt hon sover lugnt,\n sitt barn på armen.\n Vad är din panna så färglös och blek,\n du unga kvinna?\n Vad är din hand så sorglös och lätt,\n du väna kvinna?\n Dina svarta lockar smeker ingen mer,\n dina svarta lockar,\n och dina fötter i tunna sidenskor,\n de känna intet.\n Du flydde längre bort än där månen står\n i björkens krona,\n du flydde längre bort än där solen själv,\n solen skiner.\n Du tog ditt barn på armen och sprang,\n så fort du kunde,\n och alla stjärnor lämnade du,\n stjärnorna under dig.\n Där Jesusbarnet sitter i Jungfruns famn,\n dit har du hunnit\n och allt vad människohjärtat vinna kan,\n det har du vunnit.\n Vad är det som klingar på kyrkogården:\n Min egen! Min älskade!\n vem är det som ropar i dimman?\n Det är krigarens hustru som ilar emot sin man.\n\n (September 1922)\n\n\n\n O HIMMELSKA KLARHET\n\n O himmelska klarhet på barnets panna --\n dess ängel ser Fadren i himmelen.\n\n Och ljuset som strömmar ur helgonets ögon är mörker invid\n den friden som vilar på barnets panna, den himmelska frid.\n\n Och glorian som skiner kring helgonets änne är icke så tydlig och stor,\n som kronan som kröner ett människobarn i späda år.\n\n Och marken och blomstren och stenarna tala\n till barnet sitt språk,\n och barnet det svarar och jollrar tillbaka\n på skapelsens språk.\n\n Och Gud är dold i den minsta blomma\n och tingen förkunna hans namn.\n Men människohjärtat som utstötts av Fadren\n vet icke hur nära han bor.\n\n (September 1922)\n\n\n\n HEMKOMST\n\n Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa!\n och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.\n Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.\n Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:\n mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.\n\n Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,\n nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,\n nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:\n en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.\n\n (Oktober 1922)\n\n\n\n MÅNEN\n\n Vad allting som är dött är underbart\n och outsägligt:\n ett dött blad och en död människa\n och månens skiva.\n Och alla blommor veta en hemlighet\n och skogen den bevarar,\n det är att månens kretsgång kring vår jord\n är dödens bana.\n Och månen spinner sin underbara väv,\n den blommor älska,\n och månen spinner sitt sagolika nät\n kring allt som lever.\n Och månens skära mejar blommor av\n i senhöstnätter,\n och alla blommor vänta på månens kyss\n i ändlös längtan.\n\n (September 1922)\n\n\n\n NOVEMBERMORGON\n\n De första flingorna föllo.\n Där vågorna skrivit sin runskrift i flodbäddens sand\n vi andäktigt gingo. Och stranden sade till mig:\n Se här har du vandrat som barn och jag är alltid densamma.\n Och alen som står vid vattnet är alltid densamma.\n Säg var har du vandrat i främmande land och lärt dig stympa reseder?\n Och vad har du vunnit? Alls ingenting.\n\n På denna mark skola dina fötter träda,\n här är din trollkrets, från alarnas hängen\n kommer dig visshet och gåtornas svar.\n Och du skall prisa Gud som låter dig stå i sitt tempel\n bland träden och stenarna.\n Och du skall prisa Gud som låtit fjällen falla från dina ögon.\n All fåfäng visdom kan du akta ringa,\n ty nu äro tallen och ljungen dina lärare.\n Tag hit de falska profeterna, de böcker som ljuga,\n vi tända i dälden vid vattnet ett lustigt fladdrande bål.\n\n (Oktober 1922)\n\n\n\n DET FINNS INGEN SOM HAR\n\n Det finnes ingen som har tid i världen\n än Gud allena.\n Och därför komma alla blommor till Honom\n och den sista bland myror.\n\n Förgätmigejen ber Honom om högre glans\n i sina blå ögon\n och myran ber honom om större kraft\n att fatta strået.\n Och bina be honom om starkare segersång\n bland purpurröda rosor.\n\n Och Gud är med i alla sammanhang.\n När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen\n och katten sin matmor.\n Det var en stor glädje för dem båda\n men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman\n och velat dem denna underbara vänskap\n i fjorton år.\n\n Och under tiden flög en rödstjärt ur rönnen vid brunnen\n glad att Gud ej låtit den falla i jägarens klor.\n Men en liten mask såg i en dunkel dröm\n att månskäran klöv hans väsen i två delar:\n den ena var intet,\n den andra var allting och Gud själv.\n\n\n\n LANDET SOM ICKE ÄR\n\n Jag längtar till landet som icke är,\n ty allting som är, är jag trött att begära.\n Månen berättar mig i silverne runor\n om landet som icke är.\n Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,\n landet, där alla våra kedjor falla,\n landet, där vi svalka vår sargade panna\n i månens dagg.\n Mitt liv var en het villa.\n Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit --\n vägen till landet som icke är.\n\n I landet som icke är\n där går min älskade med gnistrande krona.\n Vem är min älskade? Natten är mörk\n och stjärnorna dallra till svar.\n Vem är min älskade? Vad är hans namn?\n Himlarna välva sig högre och högre,\n och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor\n och vet intet svar.\n Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.\n\n Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.\n Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.\n\n\n\n ANKOMST TILL HADES\n\n Se här är evighetens strand,\n här brusar strömmen förbi,\n och döden spelar i buskarna\n sin samma entoniga melodi.\n\n Död, varför tystnade du?\n Vi äro komna långt ifrån\n och äro hungriga att höra,\n vi hava aldrig haft en amma\n som kunnat sjunga såsom du.\n\n Kransen som aldrig smyckat min panna\n lägger jag tyst till din fot.\n Du skall visa mig ett underbart land\n där palmerna höga stå,\n och där mellan pelarraderna\n längtans vågor gå.\n\n\n\n"]