[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fpO2NwRNUf7bKzE_Wie5vWvHCduDgtrbfwz5FgKK-f3Y":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":17,"charCount":18,"usRestricted":19,"gutenbergId":20,"gutenbergSubjects":21,"gutenbergCategories":25,"gutenbergSummary":27,"gutenbergTranslators":28,"gutenbergDownloadCount":29,"aiDescription":30,"preamble":31,"content":32},653,"Arvid Kurck och hans samtida","Lindman, Volmar",1861,1939,"653-lindman-volmar-arvid-kurck-och-hans-samtida","653__Lindman_Volmar__Arvid_Kurck_och_hans_samtida",null,"tietokirja",[],[],"sv",1893,40856,199065,false,45330,[22,23,24],"Finland -- History -- To 1523 -- Fiction","Historical fiction","Kurck, Arvid, 1464-1522 -- Fiction",[26],"History - Medieval/Middle Ages","\"Arvid Kurck och hans samtida\" by Volmar Lindman is a historical account written in the late 19th century. The book delves into the medieval history of Finland, particularly focusing on the life and legacy of the notable Kurck family, tracing their lineage back to ancient times. The narrative likely explores themes of power, conflict, and family dynamics during a transformative era in Finnish history.  The opening portion introduces Laukko gård as the ancestral seat of the influential Kurck family and recounts a legendary tale involving Mathias Kurck. It describes his encounters with a formidable giant, Potko, amidst conflicts with various foes. As the story unfolds, Mathias demonstrates bravery and cunning, ultimately overcoming the giant through a clever trick, which garners him recognition and a legacy that continues through his descendants, culminating in the life of Arvid Kurck, the last male representative of the line. The narrative sets a tone of rich historical storytelling, interwoven with noble aspirations and the harsh realities of medieval life. (This is an automatically generated summary.)",[],244,"Teos sisältää historiallisia kuvauksia Suomen keskiajalta ja keskittyy erityisesti Suomen viimeisen katolisen piispan Arvid Kurjen elämänvaiheisiin. Lindman tarkastelee Kurjen suvun historiaa, kirkollisia tapahtumia sekä aikakauden yhteiskunnallisia ilmiöitä perimätiedon ja historian valossa.","'Arvid Kurck och hans samtida' av V. Lindman är Projekt Lönnrots\nutgivelse nr 653. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga\nvärlden, varför vi inte sätter några som helst restriktioner med\nhänsyn till e-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lönnrot.","ARVID KURCK OCH HANS SAMTIDA.\n\nSkildringar från Finlands medeltid\n\n\naf\n\nV. LINDMAN.\n\n\n\nK. E. Holm, Helsingfors, 1893.\nHufvudstadsbladets Nya Tryckeri.\n\n\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\n     I. Kurckska ätten.\n    II. På sotsäng och bår.\n   III. Ränker.\n    IV. I knektstugan.\n     V. Klas Kurck håller ting.\n    VI. Försmådd.\n   VII. Bröllop.\n  VIII. Varningar.\n    IX. Dramat utspelas.\n     X. Epilogen.\n    XI. I Åbo skola.\n   XII. Affärslif på 1500-talet. -- Arvid Kurck på väg till Paris.\n        -- Sjöröfvare.\n  XIII. En gammal bekant.\n   XIV. I Paris.\n    XV. Domkapitlet håller sessioner.\n   XVI. Otto Rud brandskatter Åbo stad och Nådendals kloster.\n  XVII. Arvid Kurck blir biskop. -- Kristian Tyrann.\n XVIII. Syskonen sammanträffa.\n   XIX. Kyrklig ståt.\n    XX. Kristian II vinner styret i norden.\n   XXI. Fosterlandsvän och fosterlandsfiende. -- Arvid Kurck\n        vacklar. -- Gamla vänner mötas.\n  XXII. Arvid Kurcks fosterländska sinnelag. -- En afton\n        på Kuustö slott.\n XXIII. List och blodsdåd.\n  XXIV. Nils Giabbe och hans fribytare. -- Kuustö slott kapitulerar.\n        -- Arvid Kurck flyr.\n   XXV. Slutet.\n\n\n\n\nI.\n\nKurckska ätten.\n\n\nLaukko gård ligger i Vesilaks socken. Stället hvilket i Finlands\nhistoria utmärkes såsom stamsätet för den så beryktade Kurckska ätten,\nskall jämväl till en början utgöra den förnämsta anknytningspunkten för\nhändelserna i denna skildring.\n\nNämda ätts anor gå tillbaka nära nog ända in i den grå forntiden. Vi\nlåta till en början sägnen redogöra för hvad som ej finnes bevaradt på\nhäfdens blad om densamma.\n\nBland de på sin tid så mäktige Birkarlarne lefde, berättas det, en\ninflytelserik man vid namn Mathias. Under sina härfärder dels mot\nlapparne, dels, såsom svenske konungens bundsförvandt mot hedniska\nlandsmän och ryssar hade han utfört berömda krigsbragder, genom hvilka\nhans namn och ryktet om hans tapperhet och otroliga kroppsstyrka nått\nvida omkring.\n\nHände sig så, att ryssarnes anförare fick i sin tjänst en jätte vid\nnamn Potko, som ägde oerhörda mänskliga krafter. Honom sände denne nu\nöfvermodigt till Sverige med order att där utmana landets tappraste man\ntill envig. Ingen vågade emellertid upptaga kampen och den svenske\nkonungen emotsåg redan med ledsnad den skymf, som skulle vederfaras\nriket, då jätten hemkom med underrättelsen härom till ryssarne. Men då\nrann honom i hågen Mathias, hvarför han uppmanade Potko att resa öfver\ntill Finland. Här skulle han finna den efterfikade. Samtidigt lät\nkonungen underrätta sin man om hvad som förestod.\n\nMathias var ingalunda litet stolt öfver det honom visade förtroendet,\nmen kunde tillika ej skingra den oro, tanken på den förestående kampen\nåsamkade. Och denna oro växte dess mera, då han hos de trollkunniga\nlapparne, dem han besökt för att fråga sig till råds i denna brydsamma\nangelägenhet, erfor, att jätten genom en förtrollning gjorts osårbar.\nSedan han dock tillika fått veta att denna utomordentliga egenskap\ngenom en besvärjelse kunde fråntagas denne och han här inlärt sig\ndensamma, återvände han lugnad till hemmet.\n\nKort härpå infann sig Potko och en gång medan denne sof lyckades det\nMathias att uttala öfver honom besvärjelsen i fråga och upphäfva\nförtrollningen.\n\nEnviget försiggick sedermera å en liten holme, \"Kurjen kivi\", i\nVesilaks.\n\nSedan kämparne landstigit sparkade Mathias till ryssens båt med sådan\nfart från land, att den sköt ett godt stycke upp på fjärdens motsatta\nstrand.\n\n-- Hvarför gör du så? tillsporde Potko honom.\n\n-- Den, som här skall finna sin hvilostad behöfver ej vidare någon båt,\nvar Mathias svar.\n\nUppbragt häröfver grep jätten till sitt svärd och afskilde med ett hugg\nMathias högra arm från kroppen.\n\nBedöfvad sjönk finnen ned på ena knäet.\n\n-- Sina hyppäät kuin kurki (du hoppar som en trana), ropade ryssen\nsatiriskt till sin motståndare.\n\nMathias, som snart återfick sansen, reste sig nu upp, grep i sin tur\ntill svärdet med sin vänstra hand -- han var lyckligtvis vänsterhändt\n-- och tilldelade under orden: \"ännu kan jag också flyga\" Potko ett så\nkraftigt slag med detsamma, att denne föll död till marken.\n\nFör denna bedrift belönades Mathias sedermera af konungen med Laukko\ngård och antog till familjenamn det af hans fiende honom gifna\nspenamnet Kurki (sedermera Kurck). Den från honom härstammande ätten\nförde i sin sköld en trana.\n\nRörande Mathias Kurcks efterkommande har man ej rätt säker kännedom. År\n1362 nämnes väl en Jakob Kurck såsom underlagman i Finland, och samme\nman återfinnes ännu åren 1373 och 1383; men i början af 1400-talet\nsynes såväl Laukko gård som det Kurckska namnet, antagligen genom\ngiftermål, hafva öfvergått till en annan släkt, hvilken egentligen\nburit namnet Svärd. Nils Hermansson Svärd, den förste af nämda släkt,\nsom tog det Kurckska namnet, bibehöll jämväl den gamla Kurckska\nvapenskölden; men hans efterkommande antogo åter Svärdarnes sköld\n(svärdet), ehuru de samtidigt använde namnet Kurck.\n\nDen siste manlige representanten för denna ätt var biskop Arvid Kurck,\nsom dog 1522. Stamfader för den yngre Kurckska ätten blef Knut\nEriksson, hemma i Småland. Han trädde i äktenskap med biskopens syster\nElin Klasdotter Kurck. Knut Eriksson fungerade 1492 såsom domare i\nÖsterbotten och 1512-1535 såsom lagman i Österbotten och Satakunta.\n\nLaukko gård kvarblef under en tid af mer än 500 år eller till 1817 i\nKurckska ättens ägo, då densamma efter Fredrikshamns-freden, sedan\nätten bosatt sig i Sverige, försåldes jämte Tottijärvi till arkiatern\nJ.A. Törngren. Nämda gods hade år 1800 förvandlats till ftiherrligt\nfideikommiss.\n\nPå senaste tider har detsamma öfvergått till ätten\nStandertsköld-Nordenstam.\n\n\n\n\nII.\n\nPå sotsäng och bår.\n\n\nDen åldrige fiskaren Pekka Niilonen hade nyss vaknat upp ur den\nfeberslummer, som förlänat hans utmärglade, bleka kinder en matt\nrodnad. Hustru Esra sysslade med den yngsta i familjen vid den matta\nspiselglöden, medan sonen Penttu satt moltyst vid faderns hufvudgärd\nstirrande tanklöst in i det halfdunkel, som rådde i den trånga kojan.\n\n-- Hvad är det för hästtramp där ute? sporde den gamle, som nyss\nvaknat.\n\n-- Jag kan ej upptäcka något, invände hustrun.\n\n-- Hör du ej gnäggningarna, ropen och gråten? Hans nåd, herr Klas, har\nvisst återigen låtit utgjuta skuldlöst blod för att tillfredsställa\nsina onda lustar, fortfor gubben.\n\n-- Fader, inföll sonen tätt invid, mörker hvilar öfver näjden. Ingen\nmänniska vistas där ute i den bistra vinternatten.\n\n-- Såå, låt mig bara se.\n\nHan sökte resa på sig. Fåfängt. Krafterna stodo honom ej längre bi. Den\nnyss så glansfulla blicken antog i en hast slöhetens prägel, de sakta\nframmumlade orden blefvo alt mera svårförstådda.\n\n-- Nådig herre -- -- -- de äro ju oskyldiga -- -- -- -- deras blod\nskall -- -- -- -- förkunna för världen, att ni handlöst förgripit er på\narma, hjälplösa -- -- -- --\n\nDet blef snart alldeles tyst där inne, en tystnad, som dock inom kort\nstördes af ett galt skrik från den vrå, där mor Esra och hennes några\nveckor gamla dotter Katri befunno sig.\n\nGlöden falnade alt mera af. Man upptäkte nu mera blott någon enstaka\nglimt, som likt ett gnistrande öga log fram genom nattdunklet.\n\nBarnet fortfor trots moderns hyssningar att gråta och snart sällade sig\nhärtill några entoniga, högljudda snarkningar från den på annat håll\ninslumrade Penttu.\n\nSå förflöt en lång stund, då ett knappast hörbart: \"moder!\" bröt fram\ngenom mörkret.\n\n-- Jag är här; hvad vill du, min son?\n\n-- Äro dörrarne riktigt låsta? Jag är så rädd, att något ondt väntar\noss.\n\n-- Ja. Sof du lugnt bara. Natten är de värnlösas bästa vän.\n\n-- Ja, men vet du, jag tykte just nu att en af hr Kurcks fogdar trädde\nhit in och befalde far att stiga upp och laga sig ut på sjön för att\nskaffa fisk till begrafningen, och då han ej orkade stiga ur sängen,\nsjuk som han var, tillsade fogden sina följeslagare att släpa ut honom\noch gifva honom några rapp med piskan. Och det gjorde de också. Men där\nute föll han som en sten till marken. Så kommo de in och togo mig i\nstället och då de sågo mig skälfva af rädsla hotade de mig med samma\nstraff, om jag ej genast satte af ned till sjön och fullföljde\nbefallningen -- -- -- --. Är du bara riktigt säker på, att intet ondt\nskall hända oss?\n\n-- Du har drömt, barn. Alt är som förr dödstyst där ute. Månen ler\nöfver de frusna drifvorna och skogens furor stå fulla af rimfrost.\n\n-- Så. Då måtte jag väl blott hafva drömt. Men en stygg dröm var det.\n\nPenttu kunde emellertid ej sofva längre. Knapt hade han inslumrat innan\nden ena drömbilden fasansfullare än den andra föresväfvade honom.\nOmsider steg han upp, tände ett pärtbloss och satte sig ned på\nspiselkanten hos modern.\n\nDen ena rysningen kallare än den andra ilade genom hans späda lemmar.\nHan sökte här uppfånga den lilla värme, hvilken den snart utslocknade\nbrasan ännu bjöd på.\n\n-- Och i morgon är det då hennes salig nåds jordafärd, afbröt han\nslutligen tystnaden.\n\n-- Ja, den heliga jungfrun förläne henne en salig frid. Hon har alltid\nvarit de fattigas bästa vän i alla pröfningar.\n\n-- Du menar, att andra tider nu skola stunda, se'n hon gått bort?\n\n-- Ja, det skola vi nog få se. Kirsti skall helt säkert börja sitt\ngemena spel, blott den döda en gång rätt kommit ned i kyrkovalfvet.\n\n-- Det har hon ju också gjort redan medan hennes nåd lefde, fastän hon\naldrig fullt vågat visa det.\n\n-- Ja, och att hon har ganska höga tankar om sin blifvande ställning\nhär på Laukko är också visst och sant. Och får hon blott en gång alt om\nhand, hvilket ej är otänkbart, så nog bjuder hon till att göra sin\nvilja förstådd alltid.\n\nSamtalet stördes af något buller. Det var ej så säkert någonstädes mer\npå Laukko. Ugglorna kunde när som hälst lura i mossen. Ty den\nmisstänksamme och vildsinte Klas Kurck hade bespäjare litet hvarstans.\n\nSedan man emellertid förvissat sig om, att det blott var någon\nvindbruten fura, som där ute fallit till marken och framkallat bullret\neller något annat dylikt, som manat ekot i skogens enslighet till lif,\ntog man i där man nyss slutat. -- Också vistas ju herr Klas mesta tiden\npå sina resor i bygderna, så att han ganska litet kan veta hvad som\nsker här hemma. Och nu då hon lämnat oss skall väl alt gå som Kirsti\nvill hafva det. Här fins ju knappast någon, som vågar hysa en annan\nåsikt än hon.\n\n-- Den heliga Guds moder skydde oss för den stränge herrns tjänares\nonda uppsåt. Ty framtiden är rätt mörk nu sedan fars krafter en gång\nbrutits och han ej längre kan fullgöra sitt kall.\n\n-- Men du, Penttu, har ju två starka armar att arbeta med.\n\n-- Moder, du vet ju att Kirsti och jag ej äro goda vänner alt se'n jag\nuppträdde till försvar för Matts, som de ville plåga till döds, för att\nhan vågat kalla henne en blodsugare.\n\n-- Det där är väl redan glömdt.\n\n-- Så tror du med ditt goda hjärtelag, men jag vill påstå, att sådan\nherre sådan dräng. Kirsti är ju ock så väl inskrifven hos herr Klas,\natt då hon en gång säger nej, så står ingenting i den vägen vidare att\nändra.\n\n-- Men om du på själfva jordafärdsdagen i morgon trädde fram till den\nhöge herren, knäfölle och bad om hans förbarmande öfver oss, tror du ej\nhans hjärta veknade, nu därtill, då denna stora sorg hemsökt honom.\n\n-- Jag vet det ej. Åtminstone hyser jag intet synnerligt hopp i den\nvägen.\n\n-- Men det går ju ändock an att försöka. Man kan väl ej göra dig något\nondt för det.\n\n-- Ja, det är visst sant.\n\nPenttu förföll åter i en slö likgiltighet. Så satt han en stund, då\ntanken på moderns bön vakte honom till besinning. Han hade två starka\narmar, menade hon. Nej, starka kunde de väl ej vara efter de många\numbäranden han redan fått utstå så ung han var. Men de voro ändock vida\nstarkare än fars, som ej hade mycket kvar, där han, en skugga af hvad\nhan en gång varit, låg på sin torftiga halmbädd.\n\nMen om han misslyckades i sin mission? Nå väl. Man kunde ej göra honom\nstörre men än hungersdöden förr eller senare skulle göra det, i\nhändelse de alla blefvo utdrifna bland köld och försakelser.\n\nHan steg upp och gick ut att andas frisk luft. Det var så kvaft där\ninne i stugan.\n\nMånen blickade ännu klar och kall ned på den i rimfrost klädda skogen\nrundtomkring. Drifvorna lågo liksom öfversållade af de klaraste\ndiamanter och en djup tystnad rådde öfver alt. Penttu begaf sig upp på\nden närliggande höga åsen, från hvilken man hade en så vidsträkt\nutsikt. Längst borta vid synranden upptäkte kan skymten af\nljussken. Det kom från Laukko, där man var stadd i full ifver med\ntillrustningarna för den snart gryende dagens stora högtidlighet.\n\nHan satte sig ned på en sten. Trots sitt ständiga armod hade han aldrig\nförut känt sig så beklämd som nu. Det var farhågan för det annalkande,\nsom hos honom fostrade denna dystra sinnesstämning. Och så kom han att\ntänka på sin egen svaghet och ringhet gent emot alt det stora och\nmäktiga i lifvet. Han fann sig i detta nu lik flarnet, som viljelöst\nkastas hit och dit ute bland vreda vågor. Det hade ju ej häller något\nfäste att haka fast i under kampen mot öfvermakten. Denna till\nförtvinan gränsande misströstan om framtidsdagen gjorde honom äfven alt\nmera vacklande i beslut och åtgöranden.\n\nVäl hade han lofvat sin moder att uppoffra alt för hemmets räddning.\nHan hade till och med förbundit sig att träda fram till den stolte Klas\nKurck och söka bringa vekare strängar till dallring inom dennes bröst.\nMen nu föreföll honom detta försök rent af dåraktigt. Det vore, tykte\nhan, blott att yttermera förvärra det redan brydsamma läget för alla i\nhemmet. Hvad brydde den mäktige sig om att lyssna till den ringes\nböner. Hade han då förut gjort det? Och skulle han väl lita på Penttus\nlöften att träda i sin faders fotspår, att taga i där den gamle slutat.\n\nMen om hans mor skulle tillgripa denna utväg. Kanske hennes tårar\nbättre kunde uppmjuka den stolte ädlingens stenhårda hjärta. Ja, han\nfattade utan vidare betänkande sitt beslut. Han skulle söka öfvertala\nhenne därtill.\n\nI denna afsikt återvände han nu till det torftiga hemmet.\n\nDet var mörkt och tyst här inne. Endast några djupa andetag gåfvo vid\nhanden, att också den olyckliga Esra omsider fått sluta ögonen och\nsmaka af en kort hvilas sötma, hon, den goda, som nu skulle utgöra den\nringa familjens nära nog enda räddningsplanka.\n\nPenttu kastade också han sig ned på sitt hårda läger och försökte\nsofva.\n\n       *       *       *       *       *\n\nÖfver den angränsande insjöns snöhöljda isfält hviner nordan mäktig och\nbitande, drivande yrsnön upp i töckenlika moln, hvilka oafbrutet\nhvälfva sig fram öfver den vida ytan.\n\nMen trots elementernas raseri, trots det oangenäma att vistas där ute\nen dylik mindre gästvänlig nordisk vinterdag ser man likval det ena\nåkdonet efter det andra stanna vid trappan till Laukko gård.\n\nByggnaden med sina två våningar, uppförda af stadiga timmerträd från\nbygdens skogar, erbjuder i intet afseende anblicken af en ståtlig adlig\nriddarborg, sådana man vant sig att tänka dem under medeltiden. Hos oss\nlade man ej häller då för tiden så mycket an på yttre ståt. Men\ninredningen vittnade däremot om, att jämväl vår inhemska adel förstod\nsig på att göra sina företräden gällande, där så påfordrades.\n\nI den stora sal, som sträcker sig genom nära nog hela första våningen,\nvimlar det af sorgklädda gäster. Alt bär här prägeln af djupt allvar,\nen prägel så främmande för lifvet på det Kurckska ättegodset, att den\nbjärt afsticker mot den häjdlösa ståt, det glam och lif, man förut\nplägat skåda här inne.\n\nRedan det ljus, som under den molndigra dagen blott sparsamt lyckas\ntränga sig in genom de målade fönsterrutorna, ger det hela en vemodig\nanstrykning. De kolossala snidade ekskåpen och de högkarmade stolarna\nöka den stela stämningen. Endast de glimmande svärden, lansarne och\nsköldarne skänka en om ock svag reflex af lif.\n\nFrån ett af rummen till höger höres ett entonigt oafbrutet mummel. Det\när den officierande prästen, som här läser mässor för den hädangångnas\nbefrielse ur skärseldens kval. Iklädd en lång alba (mäss-skjorta)\nligger han knäböjd framför bönestolen, ofvanför hvilken Maria med\nbarnet, målade å en stor väggfast tafla, blicka ned på den nitiske\nsjälasörjarens fromma andakt. Tätt intill honom varsnas på en katafalk\nden bastanta ekkistan, hvari stoftet af Klas Kurcks maka fått sitt\nsista hviloläger inom hemmets väggar.\n\nEtt drag af frid hvilar öfver den dödas bleka anlete, kring hvilket\nskenet från de där invid brinnande vaxljusen sveper en mystisk gloria.\n\nI ett rum på motsatta ändan af denna våning sitter den mäktige Kurck\nmed sträng uppsyn. Men ur det bistra anletet synes dock äfven\nframskymta ett svagt drag af vemod.\n\nHan har nyss dragit sig hit in från gästernas krets i salen invid och\nmed armbågarna stödda mot det väggfasta ekbordet blickar han ut på\nvinterstormens lek med de hvita flingorna.\n\nHan hade aldrig kunnat förledas till pjunkighet. Han hade tagit lifvet\nsom en strid från början till slut, såsom han uppskattat det och såsom\ntidsandan inom det stånd han tillhörde också uppskattade detsamma. Det\negna jaget skulle ställas i förgrunden, vare sig det sedan gälde egna\neller andras intressen, och där man ej kunde göra sin vilja annorlunda\ngällande än på våldets väg skulle denna följas. Det där var ju det\nnaturligaste, hade han tykt.\n\nMen nu förekom det honom som om lifvet också egde något annat än blott\ndetta att sträfva för, ett något, från hvilket det uppbrusande\nöfvermodet var bannlyst. Han kände i detta nu knappast igen sig själf.\nOch denna underbara känsla hade småningom fått makt öfver honom alt\nsedan hans makas plötsliga bortgång. Budet hade nått honom alldeles\noförberedt långt uppe i Satakuntas ödemarker. Hon hade väl alltid varit\nklen till hälsan och särskildt efter dottern Elins födelse hade hennes\nkrafter märkbart aftagit. Men dock trodde han ej, att slutet var så\nnära. Hade han anat detta skulle han stannat hemma en tid, ty han hade\naldrig kunnat undgå att med förtroendets band sluta sig till sin maka.\nHon hade ju städse varit en god skyddsande i hans hem. Väl hade han\npigan Kirsti kvar, och hon hade redan så vuxit in i husets alla vanor,\natt hon fullt kunde taga hand om alt, och därjämte hyste han en\nunderbar tilltro till henne -- något, som han för resten gjort redan\nmedan hans maka lefde --; men där låg likväl ett tvång i hans\nförhållande till denna underordnade individ; redan hans börd förbjöd ju\nhonom att inlåta sig i några intimare relationer med henne.\n\nMed dylika tankar i hågen hade han suttit ännu längre, glömsk af sin\nplikt mot de många gästerna, om ej den tydliga klangen från klokkorna i\nden närbelägna kyrkan vakt honom till besinning. Den förkunnade ju, att\nliktåget snart skulle sätta sig i rörelse.\n\nHan reste sig upp från sin plats, antog sin sedvanliga barska uppsyn\noch trädde ut till gästerna. Man redde sig redan till aftåg härinne.\nDörrarne till det motstående rummet och till salen stodo på vid gafvel,\nmässan hade tystnat och ljuslågorna flammade häftigt till af\nluftdraget. Snart var hela huset nästan folktomt. Endast några tjänare\nförmärktes där, sysselsatta som de voro med att stöka undan efter de\nmånga främmande.\n\nOch i ett af fönstren i andra våningen kunde man varsna ett\nbarnaanlete, hvars blick ifrigt följde processionens affärd.\n\nDet var den unge Arvid Kurck, Finlands blifvande siste katolske biskop,\nsom på detta omedvetna sätt sände sin moder ett sista farväl.\n\n\n\n\nIII.\n\nRänker,\n\n\nHögsommarsol strålar öfver bygden. Insjöns vågor skvalpa helt makligt\nmot de i praktfull grönska inbäddade stränderna och fåglarnes kvitter i\nden angränsande skogen med sina skyhöga furor förlänar denna\ntilltalande bild af äkta nordiskt sommarlif än högre behag.\n\nI en af naturen själf danad berså ett stycke från stranden sitter\nKirsti med sina skyddslingar Arvid och Elin Kurck.\n\nArvid har just fått sikte på en vacker fjäril, som fladdrar i väg från\nblomma till blomma och anstränger sig med full ifver att få fatt \"den\nvackra fågeln\", som han kallar den.\n\nElin sitter på en tufva och rycker tanklöst upp de späda blomster,\nhvilka läna densamma dess fägring. Hon synes helt stolt och belåten, då\nhon lyckats fullfölja sitt förstörelsevärk.\n\nKirsti har på senaste tider gått med hufvudet fullt af allehanda planer\nrörande sin framtida ställning på Laukko. Hon har till och med vågat\nhysa den tanken såsom något ej oupphinneligt, att hon genom ett klokt\noch varsamt tillvägagående kunde tillvinna sig själfve herr Klas' hand\noch därigenom från den underordnade ställning hon nu innehade svinga\nsig upp till den af alla aktade husfruns.\n\nBehöfde hon väl häller hysa något tvifvel i detta afseende? Hade hon ej\ndag för dag alt mer och mer närmat sig det åsyftade målet. Och kände\nhon ej så väl till sin herres vanor och sinnelag, att hon blott behöfde\ngifva desamma lämplig näring för att vinna gehör?\n\nNu hade Arvid fått fast den granna fjäriln, hvilken han med en\ntriumferande åtbörd räkte åt Kirsti.\n\nLikgiltigt fattade hon tag i den, kramade den med ett tag till döds och\ntrampade dess brustna lemmar under sina fötter.\n\nTårar af förtrytelse stego upp i barnets ögon, men hon låtsade ej märka\ndem.\n\nHennes uppmärksamhet riktades i detsamma på en båt, som lade till vid\nstranden. Hon reste på sig och blickade forskande fram mellan\nträdstammarne.\n\n-- Sitten här och leken så länge, barn. Jag skall gå ner till Olof.\n\nHon lämnade dem.\n\nDå de små sågo henne aflägsna sig började de storgråta, men hon låtsade\nej höra det. De skulle nog tystna, sen de fått gråta ut, tänkte hon.\n\n-- Se goddag, Kirsti. Tror I också lockats ut af det vackra vädret.\n\n-- Jag måste väl en gång ut med de små. De hafva så tråkigt där hemma\nnu sen hennes nåd gått bort.\n\n-- Så barnkär I blifvit af eder. Jo, jo, har fått öfvertaga\nmodersbekymren sen dess -- och herr Klas är naturligtvis fullkomligt\nnöjd med eder ömma vård om de små?\n\n-- Jag har ej sport honom därom, svarade hon stött.\n\n-- Ja hvad skulle ni häller göra det. Det är väl _han_, som skall gifva\nsitt bifall tillkänna. Men för resten pratar jag onödigt skräp. I veten\nväl själf bäst huru väl inskrifven I städse varit på det hållet.\n\nKirsti låtsade ej förstå hugget utan gaf samtalet en annan vändning.\n\n-- Hvarifrån kommen I Olof?\n\n-- Ah jag var bara där ute för att litet ordna om fisket, sedan vår\ngamle hederlige Niilonen ej mer förmår taga hand därom. Det är ändock\nrätt synd med det stackars folket.\n\n-- Såå. I tycken värkligen det. Då beklagen I väl också det misslyckade\nförsök att blifva hulpen hans hustru gjorde på jordafärdsdagen?\n\n-- Ja, herr Klas är stundom rätt hjärtlös af sig.\n\n-- De orden saden I icke, om han hörde på.\n\n-- Ja, skam nog, tycker man ej om sanningen här på Laukko. Luften\nförefaller förpestad litet hvarstans.\n\n-- Och ändock stannen I Olof här så gärna.\n\n-- Huru gärna jag gör det hör ej hit -- man måste i alla fall lefva. --\nMen jag återgår till Niilonens. Viljen I Kirsti med ert inflytande hos\nherr Klas ej lägga in ett godt ord för dem? Det är ju synd att se\nmänniskor svälta ihjäl.\n\n-- Nej, det tror jag mig ej hafva lust till.\n\n-- Hvarför tron I det?\n\n-- Hvarför? Hvad har jag med dem att skaffa?\n\n-- Tänk er själf i deras belägenhet.\n\n-- Jag gör min plikt. Må de ock göra sin.\n\n-- De vilja ju arbeta.\n\n-- Men kunna ej, borden I tillägga.\n\n-- Jag tror nog att de kunna, om de blott blefve i tillfälle att lämna\nprof därpå.\n\n-- Undras just huru långt ni Olof komme, om I haden idel folk som de\natt dras med. Månne ni ej långt för detta fått känna följderna af deras\nefterlåtenhet på egen rygg.\n\n-- Det där hör ej hit. Hade blott hennes salig nåd lefvat skulle Esra\nhelt visst ej behöft gå ohulpen från gården.\n\n-- Ja hon var alltid en medgörlig stackare. Mina råd ville hon dock så\nlitet lyssna till.\n\n-- Hon förstod sig på förhållandena bättre än någon af oss. Nu är det\nandra händer som styra och leda.\n\n-- Det där skulle vara ett hugg åt mig.\n\n-- Som I viljen.\n\n-- Och huru ginge det väl, om ingen funnes som ledde det hela. Hans nåd\när ju själf nästan ständigt borta från hemmet.\n\n-- I hafven måhända rätt i edra förehafvanden, men måtta i alt är,\nskulle jag tro, dock det bästa. Fågeln faller vingbruten ned, om han\nflyger för högt.\n\nDessa sista ord yttrade han liksom i förbigående, medan han redan\nstyrde sina steg inåt skogen.\n\n-- Hård, hjärtlös och maktlysten som alltid, tänkte han därvid för sig\nsjälf. Har fått för fria tyglar här. Hyser godt hopp om att tillvinna\nsig fruskapet. Men det går ej, så vidt jag känner till min herres\nstolta sinnelag.\n\nKirsti återvände nu till de små där borta i skogsdungen. De hade båda\ngråtit sig trötta och slutligen somnat in på gräsmattan.\n\nVid tanken på den granna fjäril, hon nyss trampat under sina fötter,\nrunno henne i hågen gårdsfogdens sista ord. Var det här en bild af hvad\nsom väntade jämväl henne. Fjäriln hade ju också nyss fladdrat och yrat\nfrån blomma till blomma. Nu låg den krossad till stoft. Kanske den man,\npå hvars förtroende hon nu bygde, en vacker dag skulle tillfoga henne\nsamma förödmjukelse.\n\nHon fann dock snart denna tanke alt för öfverdrifven och måste helt\nenkelt hånle åt detta drag af svaghet. Länge fick denna förödmjukande\nkänsla ej häller bo inom henne innan hon återgick till sin förra\nsinnestämning. Ja hon kände till och med huru en blygselns rodnad steg\nhenne uppåt kinderna och gjorde dem glödande heta.\n\nOmildt tog hon sig nu till att väcka barnen för att med dem återvända\ntill hemmet.\n\nDe sågo visst först litet tvehågset på sin vårdarinna, men följde henne\nsedan otvunget. Hon hade ett säreget inflytande jämväl på dessa små.\n\n       *       *       *       *       *\n\nI Niilonens stuga var det nu trångare än vanligt. Per Eriksson snickare\nhade här uppslagit sin värkstad och feberifver rådde, där han stod\nnedböjd öfver sitt arbete med de kvistiga furubräderna. Kistan skulle\nju också vara färdig innan söndagen och redan var det ganska långt\nlidet fram på lördagen. Visst brydde han sig ganska litet om att forma\nmaterialet slätt och finbonadt -- det var ju i alla fall en fattiglapp,\nsom skulle hvila inom dess trånga väggar -- men tid behöfdes nog äfven\nför ett mindre konstrikt arbete.\n\nI sin säng vid ena långväggen låg den aflidne med de glanslösa ögonen\nuppspärrade, och de magra, knotiga kinderna med sin gulbleka hy ingåfvo\nnågonting skrämmande obehagligt.\n\nMor Esra hade nyss hemkommit från grannarne, hos hvilka hon tigt ihop\nnågra bitar här och där för att få något till lifs åt husets främmande\ngäst, den enda ersättning hon för resten kunde lämna för denna sista\ntjänst åt hennes man. Hon hade väl också dristat sig fram till Kirsti\npå själfva godset, men ganska omildt afskedats därifrån. Hos fogden\nOlof hade hon dock fått några kakor bröd.\n\nSonen Penttu inkom i detsamma med ett fång ved och uppgjorde en munter\nbrasa i den nedrökta spiselvrån.\n\nHan viste också förtälja, att bolmannen under moderns bortavara varit\ndär på besök för att utkräfva skatterna till gården; men hade han dock\nvelat låta anstå därmed, tils den gamle ordentligt kommit ned i jorden.\n\n-- Ja, han kunde nog taga det lilla de ägde. De måste ju i alla fall\nändock gripa till tiggarstafven bara alt det här var öfverståndet,\nmenade mor. Esra Att han likväl hade så mycket hjärta i sig att han lät\nanstå därmed, tillade hon med ett vemodsfullt uttryck i sitt aftärda\nanlete.\n\n-- Ni må säga det, inföll Per Eriksson snickare, som hittils ej yttrat\nsig, men väl egnat samtalet ett halft öra. En sådan välgärning har han\nväl ej på länge låtit komma sig till last. Men måhända fann han bytet\nhär så ringa, att han tykte det gärna kunde få förblifva orördt till\nhärnäst.\n\n-- Kanske bland dem också finnes en och annan med hjärta i bröstet,\nfastän de ej alltid blifva i tillfälle att lämna prof därpå.\n\n-- Nog torde sådana vara mera sällsynta alltid, och det är ej underligt\nhäller, ty göra de ej sin plikt få de sätta sitt eget skinn emellan.\nHårda tider är det vi lefva i. Om hälst de rika vore litet mera\nmänskliga.\n\n-- Ja godt och väl om så vore. Men rik man förstår ej den fattiges\nbekymmer.\n\n-- Ni lär försökt tala några bevekande ord till herr Klas?\n\n-- Ja. Men däraf vardt intet.\n\n-- Hvad svarade han er?\n\n-- Han hotade näpsa mig för min djärfhet, om jag ej snarast möjligt\nsatte i väg.\n\n-- Var det där hemma på Laukko?\n\n-- Hvarför frågar ni det?\n\n-- Jag tänkte bara, att måhända Kirsti i förtid fått vetskap om edra\nafsikter.\n\n-- Och intalat honom att handla som han gjorde.\n\n-- Just så.\n\n-- Nej. Den här gången tror jag hon ej fått drifva sitt onda spel. --\nDet var ute på kyrkogården efter hennes nåds jordafärd. Jag hade\ninfunnit mig där bland mängden för att åhöra mässan, predikan och\nsången och se på de många ljusen och all öfrig ståt och prakt, som\nhärskade där. Jag begrep väl ej mycket af alt detta, våra präster bjuda\nju också till att göra Guds ord för oss småfolk så ofattligt som\nmöjligt; men ett så högtidligt tillfälle som detta återkommer ej ofta\noch därtill hade jag, som ni redan hört, för afsikt att söka lindra vår\nnödstälda belägenhet. Då sorgen hemsöker en plägar ju ens hjärta alltid\nblifva mottagligare för vekare känslor.\n\n-- Och ni fullföljde er plan?\n\n-- Ja ute på kyrkogården knäföll jag för honom och bad, att han skulle\nlåta oss bo kvar och antaga Penttu till fars efterträdare.\n\n-- Och han afvisade er kallt?\n\n-- Ja, som jag redan sade. Och för mig återstod ej annat än att skamsen\nsmyga mig undan den talrika menigheten omkring mig och med tyngre steg\nän förut uppsöka hemmet.\n\n-- Och nu har ni ändock fått bo kvar ända in på sommaren?\n\n-- Ja, så oförklarligt det än ser ut. Men saken är den, att hans nåd\nalt sedan jordafärdsdagen varit ute på resor i sin domsaga och Olof är\ni alla afseenden en god människa, fastän han ej i alt vågar styra och\nställa efter eget behag.\n\n-- Och nu sedan Kirsti fått kännedom om förhållandet har hon\nnaturligtvis gjort sin myndighet gällande.\n\n-- Ja hårda tider stunda. Måtte jag blott få den döde ordentligt ned i\nmullen en gång.\n\nMor Esra, som under samtalets gång sysslat vid spiseln, framsatte nu af\nsina tarfliga anrättningar åt sin gäst.\n\nEfter slutad måltid tog denne åter i tu med arbetet och innan\nkvällsolen ännu hunnit nedgå bakom skogstopparne var den groft\ntillyxade kistan färdig att mottaga sin gärd.\n\nNu infann sig också en kvinna vid namn Hedda, känd vida omkring för sin\nunderbara förmåga att bota allehanda sjukdomar, för att hjälpa till vid\nkistläggningen. Hon hade ock, så vidt i hennes förmåga stått, bjudit\ntill att bota fiskaren Niilonen; men där det skulle bli till döds stod\nnaturligtvis ingenting att hjälpa, menade hon.\n\nPer Eriksson snickare hade aflägsnat sig efter fullgjordt värf. De två\nkvinnorna och sonen i huset sysslade med den döde.\n\n-- Vi hafva haft bolmannen på besök i dag, hviskade mor Esra till Hedda\nliksom fruktande att någon obehörig kunde uppsnappa samtalet och genom\nnågot förtal ännu yttermera förvärra det svåra i deras ställning.\n\n-- Kunde just gissa det, då jag såg honom vandra förbi stugan min\ntidigt på morgonkvisten.\n\n-- Penttu var allena hemma med barnet och den döde och han for ganska\nvarligt fram. Men hade han vetat -- -- -- --\n\n-- Hvad då -- -- --?\n\n-- Jo, att jag har litet på kistbottnen, som jag enkom sparat för att\nfå far ordentligt i jorden, så nog hade han med öppna armar gripit i\nrofvet alltid.\n\n-- Du tänker då bestå klockor med? Men hvad tror du man säger därom på\nLaukko, då det blir kändt?\n\n-- Det gör mig detsamma. Vi måste i alla fall bort härifrån.\n\nSamtalet fortgick hviskande under hela kistläggningen och då alt var\nundanstökadt och mor Esra med sina två barn åter satt allena i den\nmörka stugan kunde hon lämna sina känslor fritt lopp.\n\nTårarne rullade utan afbrott nedför de bleka kinderna och den ena\nsucken djupare än den andra bröt fram ur hennes beklämda bröst.\n\nPenttu hade en lång stund suttit försjunken i sina tankar äfven han. Nu\nkunde han ej längre se att hans mor satt där allena med sin djupa sorg.\nHan trefvade sig fram till henne, slog sina armar om hennes hals och\nhviskade till henne:\n\n-- Moder, hvartill båta tårar? Hafva vi ej armar ännu att arbeta med?\nVärlden är vid. Där skall väl finnas en vrå äfven för tre hemlösa\nstackare som vi.\n\nHon svarade intet. Hennes hjärta var så fullt af de senaste tidernas\nmånga motigheter. Likväl kunde hon ej underlåta att i sitt inre egna en\nosynlig högre makt en gärd af tacksamhet, för att hon i all sin\nbedröfvelse hade sina barns kärlek att trygga sig till.\n\nOch Niilonen fick påföljande dag sin plats i fattiggrafven; men\nkyrkklockorna ringde hans stoft till den eviga hvilan.\n\nDär var visst mången, som menade, att det aldrig stod rätt till med det\nfiskarfolkets fattigdom, då man så slog sig på stort; men andra funnos\nock, hvilka ansågo, att det där måhända bestods honom, för att han i så\nmånga år varit fiskare på det rika adelsgodset.\n\nKirsti hade emellertid fått ögonen än mer öppna och oförtöfvadt afsändt\nbud till bolmannen att hösta in hvad där stod att taga i skogstorpet,\ninnan man hann göra af med altihop.\n\n\n\n\nIV.\n\nI knektstugan.\n\n\nKirstis regemente på det Kurckska godset växte dag för dag; hon\nbetjänade sig ock af allehanda finter för framgång i detta hänseende.\nMen huru klokt hon än manövrerade kunde hon likväl ej undgå att omsider\nförråda sig.\n\nFlerfaldiga gånger hade hon för herr Klas framhållit, att husets\nangelägenheter ej nu kunde ordnas med samma energi och framgång som om\nen husfru funnes, ty dennas bud och order hörsammades vida bättre än\nden underordnade tjänarinnans. Väl hade hon bjudit till att efter bästa\nförmåga fullgöra sina åligganden, men om hans nåd det oaktadt i hennes\ngöranden och låtanden upptäkte brister berodde dessa blott och bart\ndärpå, att hon på sin nu innehafda post ej vågade handla alt för\negenmäktigt. Hade hon däremot tyglarne en gång fria i sin hand skulle\nalt gestalta sig vida annorlunda.\n\nMen trots detta fagra tal förmärktes som sagdt öfveralt tydliga spår af\nhennes framfart. Den ena af hennes medtjänare efter den andra hade fått\nlämna gården; naturligtvis för att hon inför främmande ögon skulle\nkunna handla friare.\n\nJämväl i knektstugan växte missnöjet med hennes själftagna\nvärdinnerättigheter dag för dag, om detsamma ock tils vidare stannade\ninom dess fyra väggar.\n\nHon hade knappat in på alt möjligt. Ölet, som förut flödat i strömmar\npå Laukko, åtminstone då feststämning rådde där, hade rakt torkat in.\nT.o.m. på hennes nåds jordafärd hade det beståtts ganska litet af denna\nvälfägnad, och detta förtröt naturligtvis de flesta af knektarne,\nhvilka voro gamla å stället.\n\n       *       *       *       *       *\n\nLåtom oss träda in i de äfventyrslystne sällarnes hemvist en\nsensommardag. Inför oss hafva vi en rymlig sal med bastant korsvirke i\ntaket. Två stora ugnar stå uppförda vid midten af båda kortväggarna.\nLängs långsidorna löpa väggfasta bänkar och framför desamma stå här och\nhvar massiva, groft formade ekbord.\n\nPå hvardera sidan om ugnarne resa sig hvilolägren i flere afsatser\nofvan hvarandra ända upp till takröstet. På väggarna finnas upphängda\nvapen: hillebårder, lansar, spjut o.s.v. Tomrummen mellan dessa åter\nupptagas af harnesk och hjälmar, hvilka med sina mångbrokiga buskar\nframkalla en pittoresk anblick. På annat håll blänka sköldarna som vore\nde af renaste silfver. Vid ett af borden sitta tvänne knektar\ninförlifvade i ett samtal, hvari i synnerhet den yngre af dem synes\ndeltaga med lifligt intresse.\n\n-- Karin har städse visat sig sådan hon i själfva värket är, höres han\nfalla in i den andres tal.\n\n-- Du menar så, du.\n\n-- Ja visst menar jag det.\n\n-- Då känner du ej kvinnfolket rätt, hör jag.\n\n-- Inbilla dig ej, att alla äro lika Kirsti.\n\n-- Karin har gått i hennes skola.\n\n-- Hon har aldrig tagit några exempel af henne.\n\n-- Men hon har i alla fall fått lof att göra henne till viljes, och med\ntiden kan sådant blifva en inrotad vana, förstår du?\n\n-- Säg hvad du vill. Du tager i alla fall ej från mig den åsikten, att\nKarin kan blifva en god hustru åt mig.\n\n-- Men hvarför skall du då egentligen åstad och gifta dig. Med det fria\nlif vi nu föra kan du väl aldrig blifva en stadgad husfar.\n\n-- Jag ämnar ej hela mitt lif dras med detta här häller och på Laukko\ntrifs jag ej rätt. Det vare sagdt oss emellan.\n\n-- Och hvem hin i våld annan tror du då gör det under det regemente här\nnu föres. Den fördömda slinkan tar sig ju den ena friheten värre än den\nandra.\n\n-- Det må du säga. Jag har också fått ett och annat ur Karin, som\nKirsti förstås anförtrott henne.\n\n-- Där ser du t.ex. redan huru pass ordhålligt kvinnfolket är.\n\n-- Hon har naturligtvis omtalat det endast för mig.\n\n-- Eller med andra ord sagt, att du var den förste och siste, som fått\ndel af hemligheterna.\n\n-- Rätt gissadt.\n\n-- Kan du våga ditt lif på, att ej möjligen någon annan också fått del\naf dem?\n\n-- Ja, det kan jag.\n\n-- Lofva ej för mycket. Den här gången kan du slippa helskinnad; men du\nbör härnäst väga dina ord och försäkringar bättre.\n\n-- Skulle Karin då berättat dig därom också?\n\n-- På sätt och vis. Dock ej medelbart hon. Men hon har omtalat Kirstis\nförtroenden för andra, som sedan låtit mig få del af dem:\n\nAtt Kirsti fullt och fast föresatt sig att vinna herr Klas Kurcks hand\noch att hon ej ämnar sky några medel för att hämnas på den, som\nmöjligen komme att vinna försteget framför henne inför hans nåd.\n\nOch att hon ärnar sätta Olof i sticket om det så behöfves, ty hon har\naldrig rätt kunnat fördraga honom, för det han mer än mången annan\ngenomskådat hennes onda spel.\n\nOch att hon på eget bevåg beslutit draga in på alt möjligt för att göra\nlifvet för sig desto gladare och bekymmerfriare i synnerhet nu, då\ningen öfvervakar hennes förehafvanden. Detta alt och mycket därtill har\njag sport; men det är onödigt att jag upprepar gamla kända saker för\ndig. Hvad säger du nu?\n\n-- Då måtte Kirsti själf anförtrott sina hemligheter jämväl andra. På\nKarin vill jag fortfarande fullt lita.\n\n-- Du har alltid varit envis och lättrogen. Måtte du blott i längden få\nframhärda i dina goda åsikter. Jag vill ej förtala den ena eller andra.\n\nSamtalet afbröts af ett högljudt buller utanför.\n\nI detsamma inträdde några knektar dragande ganska omildt med sig en\nbonde, hvars händer de bundit med ett bastant tåg.\n\n-- Vi skola nog lära den hunden dansa, framhväste en af de krigiska\nsällarne med blixtrande ögon.\n\n-- Lös honom, befalde en reslig man med väderbitna men sympatiska drag.\nVi vilja först höra hvad han har att framföra till sitt försvar.\n\nMedan tåget lösgjordes hade hopen skingrats hit och dit i det stora\nrummet. Några klefvo upp på sina hviloläger och sträkte makligt ut sig.\nAndra slogo sig ned på bänkarne och försjönko i slö likgiltighet för\ndet, som tilldrog sig omkring dem.\n\nNu begynte förhöret med den sakskyldige. Man anklagade honom för att\nolofligt hafva inträngt på Laukko gårds skogsmarker och där fält\ntimmer, som rättvisligen ej tillhörde honom.\n\nBlodet syntes koka upp i den olyckliges anlete. Han var visst medveten\nom det orätta i sitt handlingssätt, men hans förseelse var dock ett\nintet, stäld vid sidan af de friheter och gräsligheter herr Klas Kurcks\nfölje tillät sig.\n\n-- Har du något att invända mot våra påståenden, bonde, tillsporde\nhonom åter den reslige knekten vid ett af hufvudborden, där han slagit\nsig ned.\n\n-- Intet annat än att vi bönder skatta så mycket till de höge herrarne,\natt vi saklöst på ett eller annat sätt kunna utkräfva gengäld därför.\n\nEtt högljudt skrän från den hämdgiriga knekthopen följde på detta\nuppriktigt menade yttrande.\n\n-- Hållen käften, lymlar, röt den som hade ordet, hvarpå han fortsatte\ntill den ertappade:\n\n-- Du menar altså, att I bönder fritt fån förfoga öfver er laglige\nherres gods och bohag, blott I en gång fullgjort edra skyldigheter.\n\n-- Jag menar hvarken det ena eller andra. Men att man skall ställa till\nallehanda omak, om vi taga vårt behof ur hans öfverflöd, hvaraf han\ningen nytta drager, det anser jag aldrig vara den höge herrens egen\nvilja. Denna rätt hafven I, fördömde latdrifvare, tillskansat er.\n\n-- Hör du, bonde, inföll den af knektarne, som hade ordet, bevara ditt\nskinn för slika öfvermodiga yttranden.\n\n-- Jag vet nog hvad jag säger och för resten fruktar jag ej för mitt\nlif, om I hafven lust att kräfva en blodig hämd.\n\n-- Näps honom, skränade hopen. Det är skam för oss att lida dylika\nförolämpningar.\n\n-- Du medger altså att du handlat rätt, fortfor ledaren för knekthopen.\n\n-- Ja, jag har handlat som allmän sed varit, fastän man ej alltid\nöfverrumplat våldsvärkaren.\n\n-- Hör, hör. Den uslingen trotsar ju uppenbart våra rättvisa\ntillgöranden. Skam åt dig, Per Eriksson, om du låter honom gå\nhelskinnad, hördes det från alla håll.\n\n-- Hållen käften, har jag sagt, röt den tilltalade så det ekade genom\nsalen.\n\n-- Vill du godtgöra din förseelse? tillsporde han därpå den anklagade.\n\n-- Med hvad skulle jag göra det, man har redan nog utsugat oss.\n\n-- Utsugat. Du medger således ej, att I bönder ären skyldiga att\nfullgöra edra lagliga plikter?\n\n-- Jo, till vår laglige herre lämna vi gärna hvad föreskrifvet är; men\nhvad hans upproriska följe prässar ur en fattig fan, det äro vi ej\nskyldiga att ro ut med.\n\n-- Fram med piskan, här höfves ej annat, skränade den uppbragta hopen.\n\nOch huruvida Per Eriksson själf insåg det berättigade i denna fordran\neller han fruktade för sina medbröders möjliga stämplingar mot honom, i\nfall han ej gick dem till mötes, alt nog, han lät domen falla.\n\nDen dömde fördes ut i den närbelägna skogen och exekutionen värkstäldes\nhär med all den grymhet, en rå och uppbragt knekthop var förmögen till.\n\n\n\n\nV.\n\nKlas Kurck håller ting.\n\n\nÅ Per Hindrikssons gård i Sastamala socken hade varit ett hiskeligt\nstök alt sedan skördetiden. Höstetinget skulle nämligen inom kort\nvidtaga och tillrustningarna i och för denna viktiga tilldragelse\nkräfde ej så ringa bekymmer, ty mycket folk samlades vanligen vid\ntingsterminerna vinter, sommar och höst å tingsstaden och att göra\nlagmannen och nämden i lag låg i hvars och ens intresse. Måhända kunde\nman sålunda i en framtid blifva ihågkommen med en mildare räfst, om man\nmöjligen komme att försynda sig mot rättvisan.\n\nMen det var ej ensamt i själfva tingsgården lif och värksamhet rådde. I\nhela den kringliggande byn var förhållandet enahanda och man afbidde\näfven här med spändaste intresse hvad som förestod. Ofta sågos redan\ntidigt på den viktiga dag tinget skulle börja skottgluggarna skjutas åt\nsidan och ett eller annat anlete späja ål alla håll och kanter för att\ntillfredsställa nyfikenheten, eller uppslogs själfva stugudörren på vid\ngafvel, för att man härifrån bättre skulle kunna göra sina\niakttagelser. Byns ungdom smög sig omkring bland buskar och snår för\natt uppspåra de bästa utkiksställena eller stack något tofvigt hufvud\nfram bakom stuguknuten vid det första misstänksamma ljud utom\nhemtorfvan.\n\nDe som då hade dragit sin sak inför rättvisans handtlangare eller af\nunderordnade tjänstemän kallats att för begångna förseelser infinna sig\nvid tingen samlades naturligtvis också i vederbörlig ordning å\ntingsorten och ökade i ej ringa mån den befolkning, som eljes hade fast\nfot därsammastädes.\n\nMen vi återgå till skildringens gång.\n\nDen 3 oktober, då tinget nu skulle taga sin början, anlände ett stycke\nfram på förmiddagen lagmannen Klas Kurck med en skara af sina ryttare\ntill Per Hindrikssons gård. Hindriksson hade redan i timtal stått ute i\nförstugukvisten i förväntan på sin höga gäst, ty lagmannen var en mäkta\nansedd man och detta därtill här, då han ju var en representant för vår\ninhemska adel, som i allmänhet i högre grad än de utländska herrar,\nhvilka samtidigt med denna hade öfverväldet i vårt land, tillvunnit sig\nfolkets förtroende.\n\nEfter lagmannen infunno sig de tolf nämdemännen.\n\nSedan man inträdt i den rymliga domsalen satte sig lagmannen vid ena\nändan af det på midten af golfvet anbragta domarbordet. Han\nadjungerades under förrättningen af en bisittare, som förde ett kort,\nsummariskt protokoll på svenska språket, om ock förhandlingarna\nförsiggingo på parternas språk. Nämden tog plats på de väggfasta\nbänkarne.\n\nNu inkallades tvänne kvinnor, hvilka råkat i delo med hvarandra i följd\ndäraf, att den enas man uppe i eriemarkerna gjort en bättre fångst än\nden andras. Tillvitelsen innebar, att den senare af männen alt för\nmycket fumlat om med kvinnfolket där uppe och försummat sitt arbete.\nKonflikten hade urartat till handgripligheter, hvarvid mor Susanna\nPersdotter kvarlämnat hos mor Erika Thomasdotter rätt eftertryckliga\nspår af sin vredes öfversvall. Nu hade mor Erika kallat mor Susanna\ntill tinget och yrkade på rättvisans näpst för grannens egenmäktiga och\nhämdlystna handlingssätt.\n\nSedan käromålet framlagts aflade nämden ed, hvarpå vittnesmålet och\nransakningen vidtogo.\n\nNämdeman Eskil Jakobsson kände till mor Susannas syndaregister på sina\nfem fingrar. Hon hade långa tider uppträdt som en ränksmiderska inom\nsocknen och mer än en gång gått handgripligt till väga, då det gälde\natt få sin vilja gällande. Också påminte han de öfriga om, att hon var\nen gammal bekant i domböckerna, ty hon hade flerfaldiga gånger tidigare\nblifvit näpst för sina fula handlingar.\n\nJämväl Anders på Bagvals hade en hel mängd ogynnsamma vittnesbörd att\nafgifva om hennes person. Där hemma rasade hon som en furie mot mannen\noch störde därjämte grannsämjan med allehanda ränker. An hade hon\nertappat den ena, än den andra af hjonen i olofligt umgänge med honom.\nMen hon teg visligen med sitt eget lösaktiga lefverne.\n\nMåns Klensmed hade känt henne redan som ung flicka och radade upp den\nena mustiga historien efter den andra om hennes maktlystna sätt och\nlösaktiga lefverne.\n\nKlas Kurck tog omsider till ordet och äskade tystnad. Här tarfvades ej\nvidare bevis. Saken var solklar. Hon hade af pur hämdlystnad öfver mor\nErikas påståenden låtit sin vrede sjuda öfver.\n\nFrälsemannen Thomas Simonsson ville ännu bifoga, att det nog var\ntroligt att Persson intresserat sig för kvinnfolket där uppe, men ansåg\nhan tillika, att det ej var så mycket att undra på om denne tog sig\nsina friheter, då hustrun hans var mer än lofligt mån om att skela\nbakom hans rygg.\n\nParterna inkallades härpå och lagmannen afkunnade den dom, att hustru\nPersdotter befunnits olofligen hafva förgripit sig å hustru\nThomasdotter, hvarför hon ålades bota 50 Åboska penningar eller\nmotsvarande belopp i ekorrskinn.\n\n       *       *       *       *       *\n\nMedan tinget pågick drefvo Klas Kurcks ryttare sysslolösa omkring i\nbondgårdarna och läto där undfägna sig med det bästa, som stod till\nbuds. Man tillfredsstälde också gärna deras åtrå, ty de morska bussarne\nhade en ovanlig respekt med sig och för mången ungmö utgjorde därjämte\nderas resliga figur och stolta hållning en kär ögonfägnad.\n\nGenom upprepade färder i bygderna hade mången jämväl formerat\nbekantskap med en och annan tös, som föll i smaken, bekantskaper,\nhvilka ofta nog lofvade blifva vida varaktigare än för blott några\nflyktiga timmar.\n\nTraktens unge män, hvilka i öfrigt också lågo i harnesk mod de\nöfvermodige och framfusige sällarne, sågo naturligtvis med afundsamma\nblickar på deras framgång hos det täcka könet. Månget nappatag blef ock\ni slika fall en naturlig följd, en batalj, där de öfvermodige ofta\nfingo anlita reträtten, om alt för många härdade armar ville taga hand\nom deras värda personer.\n\nSålunda hände det sig en sen höstafton på den ort, där nu omordade ting\npågick, att en af ryttarne under sina drömvandringar med Elsa\nPedersdotter, dotter till den i bygden såsom mäkta förmögen ansedde\nfrälsemannen Peder Hansson, fick rädda sitt skinn undan fridstörande\nunge män genom att göra afbön med löfte att för framtiden gifva alla\nvarmare känslor i den vägen på båten.\n\nElsa, hvars föräldrar redan gjort till hälften upp angående giftermål\nmed grannens son, måste jämväl röna de menliga följderna af detta\novarsamma steg. Utom föräldrarnes och brödernes onåd, som i liknande\nfall ej var af mildaste art, fick hon mottaga budskapet, att sämjan\ngrannarne emellan tack vare hennes obetänksamhet blifvit bruten och det\nvar fara värdt, att hon blef en visa i hela socknen.\n\nSedan tinget på en ort afslutats afreste man omedelbart till den\ntingsstad, som var närmast i ordningen, och så fortgick det, tils\nrättvisan i det åt lagmannen anvisade området var till fullo skipad.\n\nTing höllos, som redan antydts, tre gånger om året, nämligen vinter,\nsommar och höst. Huru pass samvetsgrant man vid dessa gick till väga är\nej svårt att sluta till under tider, då upplysning och bildning ännu ej\nslagit djupare rötter. Att egoismen mången gång spelade en ansenlig\nroll vid nämdens vittnesmål och ransakningar förtiga ej häfderna.\n\n\n\n\nVI.\n\nFörsmådd.\n\n\nKirstis lynne var mer än vresigt i dag. Hon hade farit fram som en\nfurie öfver hela Laukko. En hvar hade fått sin beskärda del. Och sedan\nhon rasat ut hade hon stängt in sig på sitt rum. Där satt hon nu och\nsnyftade högljudt, medan en stor tår då och då rullade nedför hennes\nkinder. Men dessa tårar voro framsprungna hvarken af ånger öfver hennes\nonda sinnelag eller minnet af något bittert framfaret, som nu rann\nhenne i hågen, de voro tvärtom ett utbrott af den vrede som rasade inom\nhenne och ömsom färgade hennes kinder röda som rosor, ömsom åter hvita\nsom snö.\n\nPlötsligt rusade hon upp från den stol hon suttit på och med de knutna\nhänderna lyfta högt mot taket och ansiktet förvridet af ilska utbrast\nhon:\n\n-- Den slynan skall ej blifva gammal här. Hon skall aldrig i lifvet\ndet, om man sedan också stekte mig till döds.\n\nDetta känsloutbrott måste emellertid alt för starkt utmattat henne, ty\nhon sjönk viljelöst ned tillbaka på stolen och satt där länge alldeles\ntillintetgjord, medan blicken irrade utan något bestämdt mål.\n\nSedan hon dock hämtat sig från den första öfverilningen och dess\nföljder började hon något mera sansadt reflektera öfver den situation,\nsom så drifvit henne ur sinnets jämvikt.\n\n-- Och detta skall blifva lönen för mitt årslånga släp här på Laukko.\nDet är nedrigt handladt. Jag kan ej finna ett lindrigare uttryck för\nhans beteende mot mig. Dock fattar jag för väl hans bevekelsegrunder.\nJag är naturligtvis för ringa att stå vid den höge herrens sida såsom\nhans maka, fastän jag godt duger därtill i en tjänarinnas skepelse. Det\nskall kantänka flyta adligt blod i ådrorna på den blifvande husfrun, om\nhon ock ej är vuxen en så ansvarsfull post som en husmoders på ett\nstort adligt gods.\n\nKirstis grämelse var ju också helt naturlig. Den möjliga missräkningen\nrörande de planer, hvilka redan länge nog föresväfvat henne och\ninvaggat henne i en alt större förlitan på deras framtida realiserande,\nmåste ovillkorligen obehagligt beröra den ärelystna kvinnan.\n\nKlas Kurck hade under sin senaste vistelse på hembygden tidt och ofta\nföretagit korta resor, hvilkas mål Kirsti nog var underkunnig om. Det\nvar granngården Suomela de gälde, och lika klart var ju också, att den\nallom beprisade Elin Stenbock där lekte honom i hågen. Det var ej\nhäller någon okänd sak för henne, att den efterfikade skönheten stod i\nsläktförbindelser till hennes aflidna nåd på Laukko. Den vidt berömda\nungmön hade för öfrigt med sina anhöriga mången gång gästat godsets\nsalar och njutit af det öfverflöd, som vid dylika högtidsstunder här\nstod till buds. Men städse hade Kirsti funnit henne för ung och\noerfaren och långt ifrån vuxen det kall, som väntade henne. Hon var ju\nännu ett barn, som tog lifvet lätt, fjärilslätt och endast tykte om att\nmöta dess ljusare, gladare sidor.\n\nOch hon skulle nu öfvertaga ledningen här. Hon skulle uteslutande få\nmakt och myndighet öfver alt. För henne skulle Kirsti underdånigt böja\nsig, hon, som redan vant sig att ensam ordna alt och befalla öfver alt.\n\nOch därtill skulle hon, tjänarinnan, kantänka med tacksamhet stå till\ntjänst med alla de råd hennes erfarenhet på stället otvifvelaktigt\nborgade för, och ej våga inlåta sig i ett förtroligare umgänge med den\nman, som dock låtit henne hoppas så mycket.\n\nAlt detta grämde henne oerhördt. Hon hade hälst lämnat altsamman, men\nhvad skulle hon väl taga sig till? Hennes tankar kretsade i ett\nogenomträngligt mörker, hvarifrån ingen utväg gafs. Något måste hon ju\nändock göra för att hjälpa upp den fatala ställning, hvari hon råkat.\nJa hon hade redan länge gått och rufvat därpå.\n\nDe planer hon härför utstakat utgjorde en trogen bild af hennes egen\nkaraktär. De vittnade om våld och blod. De skulle komma att kasta en\nskamfläck på hennes stolta jäktan, för hvars framgång hon ansåg intet\nmedel klandervärdt.\n\n       *       *       *       *       *\n\nÅ Suomela gård, som innehades af Johan Olausson Stenbock och hans maka\nMargaretha Fleming, hade naturen liksom å Laukko strött sina håfvor i\nrikaste mått. Det till det yttre enkla landtliga godset låg inbäddadt i\nen ram rik på grönskande skogar och glittrande insjöar. Men hemlifvet\npå Suomela bar en vida innerligare prägel än å Laukko och skaran af den\nungdom som fans här, dess okonstlade upptåg och lekar ökade i ej ringa\ngrad hemtrefnaden. Elin, yngsta dottern, var sin moders ögonsten och\nsin faders stolthet, och hennes intagande yttre och hjärtevinnande\ngodhet voro vida kända.\n\nHenne hade som sagdt den stolte Klas Kurck utkorat till sin andra maka.\nOch äfven å Elins sida mötte i detta afseende ej några hinder, om man\nock enligt tidens sed ej tillsporde henne så mycket härom. Klas Kurck\nvar nämligen ännu jämförelsevis ung och hans ståtliga och ridderliga\ngestalt kunde ej förfela att göra intryck på den oerfarna ungmön.\n\nDen främsta orsaken till giftermålsplanernas påskyndade realiserande\ntorde stått att söka i det intrigspel Kirsti på senaste tider nära nog\nöppet bedrifvit. Ehuru hon insåg, att redan Klas Kurcks höga ställning\nförbjöd honom att till sin maka utköra någon annan än en med rang och\nbörd lik hans, dref likväl hennes ärelystna och inbilska sinnelag henne\natt öfverskrida förnuftets gränser. Och förutom alt detta förglömde\nKlas Kurck ej häller de små, Arvid och Elin, hvilka efter deras moders\nbortgång, änskönt Kirstis försäkringar rörande sin vård om dem, ofta\nsaknade den ömhet och kärleksfullhet, som endast kunde lämnas dem af\nden, hvilken med värkligt intresse omfattade hemmet i dess helhet.\n\nDessa och liknande tankar föresväfvade Klas Kurck tidt och ofta och den\nensamhet, som rådde omkring honom, där ingen fans med hvilken han\nförtroligare kunde meddela sig, där ingen rätt förstod hans innersta\nönskningar, dref honom omsider att tillgripa någonting afgörande.\n\n\n\n\nVII.\n\nBröllop.\n\n\nPå Laukko gård vimlade det af sadelfasta ryttare i den tidiga\nmorgonstunden. Hästarnes hår glänste som det finaste silke. De stolta\nkämparne själfva voro iförda praktfulla hälgdagsdräkter. Svärden och\nridtygen strålade härligt i solskenet.\n\nNu satte sig det lysande tåget med Klas Kurck i spetsen i gång och\nlångsamt och sirligt bar det af bort mot Suomela.\n\nMorgonsolen skänkte den omgifvande naturen en rikedom af fägring och\nliffullhet. Skogarnas yppiga grönska liksom badade i ett haf af guld,\nvinden smekte lätt bladen, barren och blommorna, hvilka sist nämda med\nsin brokiga färgprakt bekransade tufvorna och gräsmattorna.\n\nRedan framskymtade konturerna af Suomelas byggnader i fjärran, belysta\naf solens bländande sken. Vägen, som hittils varit ganska oländig och\npå sina ställen ledt genom svårgenomträngliga buskar och snår vidgade\nsig nu, föreföll alt mera jämn och vårdad. Redan trädde man ut ur den\ndjupa skogen och mötte lätt vajande rågfält eller saftigt gröna\nängsmarker. Hästarne gnäggade af fröjd vid anblicken af det mer och mer\nsig närmande målet, och kort därpå sprängde skaran muntert upp på\nSuomelas vida gårdsplan. Elin med en följeslagarinna vandrade just\nöfver gården bärande en kopparvacka till visthuset, då hon förnam dånet\naf hästarnes hofslag.\n\n-- Där kommer Klas Kurck, yttrade hon till den sist nämda.\n\n-- Huru kunnen I på detta afstånd känna igen honom? sporde denna.\n\n-- Lätt kännes på hållningen den stolte, store mannen, genmälde Elin\nlifligt.\n\nFörvånad öfver detta svar yttrade följeslagarinnan:\n\n-- Finnes å Laukko då inga andra stolta män än Klas Kurck?\n\n-- Ja väl, se blott dit bort på den ståtliga skaran, som närmar sig.\nMen hans skönhet och resliga yttre öfvergår dem alla.\n\nKnapt hade Klas Kurck med sitt följe stannat på gården innan det\nuppstod lif inomhus. Ställets innebyggare emotsågo alt för väl hvad\nändamålet med den höge mannens besök var. Ryktet om hans planer hade ju\nredan i förväg flugit vida omkring.\n\nElins bröder skyndade också genast den rike och förnäme friaren till\nmötes.\n\n-- Ers nåd värdes med sitt stolta följe stiga in och njuta af den\ngästvänskap vi kunna erbjuda er, yttrade en af bröderne, som förde de\nandras talan.\n\nBjudningen efterkoms beredvilligt och hästarne omhändertogos af\nställets betjäning.\n\nInkommen i förstugan stötte Klas Kurck med svärdet upp dörren till\ngästrummet och slöt den efter sig med slidan. Här mottogs han af Elins\nmoder, som med en djup nigning välkomnade den höge gästen.\n\n\n-- Fins här jungfrur som man säljer, någon flicka för min räkning?\nsporde han henne.\n\n-- Våra flickor äro ännu alla för unga och stadda i växten, genmälte\nmodern.\n\n-- I han ju er dotter Elin, låten mig få henne, inföll herr Klas.\n\nElin, som äfven infunnit sig här, vände sig vid denna anhållan bedjande\ntill modern.\n\n-- Moder, lofva ej bort mig åt herr Klas. Ännu är jag alt för ung att\nhålla styr på tjänstefolket, att ombesörja matlagningen och sköta om\nladugården på det stora godset.\n\nModern upprepade sin dotters ord för den enträgne friaren. Men denne\ntröstade henne med att Kirsti, som var gammal och van å stället och som\nnu förestod hushållet, nog skulle ombesörja alt detta.\n\nDenna upplysning ville dock Elin ej nöja sig med.\n\nHon invände:\n\n-- Hafven I redan lämnat Kirsti värdinneskapet skall hon helt visst med\nalt annat än blida ögon se mig inträda på Laukko.\n\n-- Lugnen Er, stolts jungfru, invände härtill Klas Kurck. Kirsti skall\naldrig våga kränka den maka jag utkorat.\n\n-- Se här då min hand och mitt hjärta, genmälte Elin varmt, styrkt i\nsin barnsliga tro om herr Klas' kärleksfulla hägn vid möjligen gryende\nmotigheter.\n\nKlas Kurck slöt den skälfvande späda varelsen i sina armar och trykte\nen glödande kyss på hennes sammetslena rena panna.\n\nKort härpå anträddes återfärden till Laukko.\n\n       *       *       *       *       *\n\nGiftstämman hade utsatts till om en månad.\n\nRedan hade församlingens herde delgifvits om den stundande förbindelsen\noch den vördnadsvärde fader Henricus Martii hade tre söndagar å rad vid\nkyrkdörren tillkännagifvit för menigheten om det tillärnade\ngiftermålet, för den händelse någon skulle afveta något, som kunde\nlägga hinder i vägen för detsamma. Kirsti hade med grämelse i sitt inre\nåhört denna offentliga kungörelse och skulle helt visst oändligt gärna\nvelat göra alt om intet, men till sin stora förtret saknade hon fullt\ngiltiga vittnesbörd härför, och hennes planer måste således stranda.\n\nDen oundvikliga dagen för bröllopet närmade sig med stora steg.\nTillrustningarna å Laukko antogo en mer och mer feberaktig karaktär, ty\nenligt tidens sed firades bröllopet i mannens hem.\n\nKirsti gick främst i ledet vid anordningarna. Hon sökte öfverträffa sig\nsjälf, endast och allenast för att lägga fram i dagen, att hon, då det\ngälde, var sin herres högra hand, samt för att desto mera ställa den\nblifvande arftagerskan af hennes makt och myndighet i skuggan.\n\nSedan slutligen de blifvande makarne skriftat sig och tagit nattvarden\nvoro alla förberedande ceremonier undanstökade.\n\n       *       *       *       *       *\n\nPå den utsatta dagens morgon sågs åter ett praktfullt tåg sätta sig i\nrörelse mot Suomela. Brudgummen red i spetsen, efterföljd af ett i\nguld, silfver och ståtande dräkter prydt följe.\n\nSedan man uppnått resans mål trädde Klas Kurck jämte en utvald skara af\nde älste fram till brudens anhöriga, som gått dem till mötes, och\nanhöll om försäkran af frid. Denna begäran beviljades ofördröjligen,\nhvilket bevisade, att ankomsten hit skedde i lofliga afsikter.\n\nSamtliga ryttare stego nu af hästarne och lämnade sadlar och vapen i\nhusbondens å stället vård, för att äfven de därigenom ådagalägga sin\nfredliga hållning.\n\nSå framfördes till bruden de åt henne utfästa gåfvorna, hvilka i\nlandslagen bestämdes till en gångare med sadel och betsel, en ärmkappa\noch en hätta.\n\nDärpå inträdde man i gästrummet, där de massiva ekborden dignade under\nförfriskningar af allehanda slag.\n\nÖlet flöt i strömmar och de i mången tidigare dust af detta slag\nbepröfvade kämparne försummade ingalunda tillfället att njuta af den\nvälfägnad här stod till buds.\n\nOmsider uppsteg Per Eriksson, en af följets hufvudmän, hvilken vi\ntidigare sett skipa rättvisa å Laukko, och vändande sig till Olausson\nStenbock yttrade han:\n\n-- Min högadlige herres förtjänster äro allom bekanta, hans hjärtas\nsanna, oförfalskade hängifvenhet till den välädla Elin Stenbock är\näfven omisskännelig. Jag anhåller därför å hans vägnar att hon åt honom\nenligt tidigare stadgadt löfte nu utgifves och inviges i det kall,\nhvartill hon korad är.\n\nNu satte sig bruden i brudbänken eller det s.k. helga sätet, där bon\nsärskildt stod under lagens skydd. Griftomannen uppsteg därpå och\nyttrade:\n\n-- Jag gifter dig till heder och husfru, till half säng, till lås och\nnycklar och till hvar tredje penning I ägen och äga fån i lösören, och\ntill all den rätt som Sveriges lag är och den helge konung Erik gaf, i\nnamn Faders, Sons och den Helige Andes.\n\nNu fortsattes gillet åter. Glada kämpavisor och skålar till brudens och\nbrudgummens välgång aflöste hvarandra och sist fattade också Klas Kurck\nen af vinbägarene och höll ett tal, hvari han okonstladt och rättfram\nhembar en tack till alla de närvarande både äldre och yngre för\nådagalagd gästvänskap, trohet och endräkt.\n\nSnart gaf den s.k. vapendrycken tecken till uppbrott.\n\nBruden, af de sina begåfvad med nya kläder, steg nu till häst och med\nhenne följde hennes fränder. Fyra af hennes och lika många af\nbrudgummens släktingar buro bröllopskläderna.\n\nI sakta mak med spelmän och fackelbärare i spetsen satte bröllopståget\nsig i rörelse till kyrkan, ty till den borgerliga vigseln, d.v.s. det\ntal hvarmed giftomannen bortgaf bruden, fordrade kyrkan att jämväl\nskulle läggas den kyrkliga.\n\nSedan man framkommit hit stannade brudparet utanför kyrkdörren, Klas\nKurck till höger och Elin till vänster. De mottogos här af\nförsamlingens herde, som uppläste välsignelsen öfver den gyllene\nvigselringen, hvilken hölls af brudgummen.\n\nHan yttrade därvid:\n\n-- Välsigna, Herre, denna ring, som vi i ditt namn välsigna, på det han\nsom bär honom må varda beståndande i din frid, förblifva i din vilja,\nlefva och åldras i din kärlek och mångfaldigas i dagarnes längd, genom\nKristus vår Herre. Gud, du som skapat och uppehåller människosläktet,\ngifver andeliga gåfvor och skänker evig salighet, utgjut din heliga,\nhugsvalande ande öfver denna ring, på det hon, som bär honom, må varda\nväpnad med himmelsk försvarskraft och gå framåt till evinnerlig\nsalighet genom Kristus vår Herre.\n\nNu följde bestänkandet med vigvatten, hvarpå prästen och brudgummen\nsatte ringen på brudens tumme, därpå på pekfingret och sist på\nlångfingret, alt på högra handen. Under det denna ceremoni pågick sade\nprästen: \"I namn Fadrens, Sonens och den Helige Andes. Amen.\"\n\nSedan yttermera en bön och därpå Fader vår upplästs yttrade prästen:\n\n-- Herre, se från din heliga himmel ned på detta förbund; såsom du\nskickade din helge ängel Rafael till Tobias och Sara, så värdigas Herre\nsända din välsignelse öfver dessa, på det de må förblifva i din vilja\noch varda beståndande i din trygghet, lefva och åldras i din kärlek och\nförökas i dagarnes längd genom Kristum.\n\nParet bestänktes nu ytterligare med vigvatten och leddes in i kyrkan\nunder psalmläsning och bön, \"att Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ville\nvälsigna dem, i deras själar utså det eviga lifvets frö, på det att de\nmåtte åstunda göra hvad de till sitt gagn lärt, att Gud ville välsigna\noch helga dem, så att de växte till i Hans namn, bevarades i kyskhet\noch tjänade honom i alla sina lifsdagar, till dess de efter världens\nslut måtte få vara när Gud obefläckade.\"\n\nHärpå lästes åter välsignelsen öfver dem.\n\nNu följde mässan och sedan prästen kommunicerat föll brudparet på knä,\npället (pallium) höjdes öfver dem och hölls af ledsvennerna och\nbrudpigorna. Lästes så åter böner, först med låg och därpå med hög\nstämma. Till bönerna fogade prästen jämväl förmaningar. Så yttrade han\nrörande bruden bl.a.:\n\n-- Må hon vara älsklig som Rachel, vis som Rebecka, långlifvad och\ntrofast som Sara, må hon vara uppfyld af vördnad, vördnadsvärd genom\nblygsamhet, undervist i himmelsk lärdom, rik på afföda, rättfärdig och\noskyldig, och må båda komma till de saligas ro och himmelens rike och\nmå de se barn och barnabarn intill tredje och fjärde led och hinna eu\nönskansvärd ålderdom genom Kristum vår Herre.\n\nSlutligen svängdes karet med doftande rökelse kring brudparet och de\nsista bönerna upplästes, hvarpå tåget satte sig i rörelse till\nfästmannens hem.\n\n       *       *       *       *       *\n\nLaukko gård, som under de senaste trenne åren så sällan sett festklädda\nskaror stämma möte inom sina salar, prålade nu i full festskrud, och\nmunterhet, lust och lif spordes från dess inre. Men var gästernas skara\ndär inne talrik så var den utanför på gården och nere i ryttarestugan\nförsamlade menighetens än större. Alla af godsets talrika\nunderhafvande, som blott kunde slita sig lös från hem och härd, men\näfven från Suomela och närgränsande bygder hade strömmat till för att\nåse ståten och möjligen äfven få sig en släng af trakteringen. Och i\nintetdera fallet blefvo de nyhetslystna gäckade i sina förväntningar.\nDen rike och aktade Klas Kurck ville åter en gång visa hvad han, om det\ngälde, kunde åstadkomma, och denna dag var ju för honom af\nutomordentlig betydelse. Det tvång han under sitt enklingsstånd nödgats\npålägga sig gentemot den efterhängsna och pockände Kirsti, hvars\ntjänster han i alla händelser ej kunde undvara, skulle från och med\ndenna dag lyftas från hans skuldror.\n\nDen ena vin- och öltunnan bars dit ut efter den andra och stopen och\nkannorna vandrade flitigt från hand till hand. Och ju mera upprymda\nskarorna blefvo dess eftertryckligare gåfvo de sin belåtenhet och sin\nbeundran för den nådige herren och hans unga maka luft.\n\nMen midt under de glada yttringarna hördes plötsligt utmanande rop:\n\n-- Ned med den förbannade trollpackan!\n\n-- Tag fast häxan! Hon har onda planer i sinnet.\n\nDet uppkom oordning i hopen och alla hastade åt det håll, därifrån\nlystringsropen härledde sig. Men man stannade häpen, och de som stält\ntill detta ofog, som man nämde det, togo sig skamflata bakom öronen.\n\nMan försäkrade likväl, att personen i fråga värkligen blifvit varskodd\nhär. Hela dagen hade man för resten sett en misstänklig skepnad kretsa\nomkring i gårdens närhet men lika snabt försvinna ur synhåll, då man\nsatt efter densamma. Samma individ hade jämväl varit synlig invid\nkyrkan under bröllopshögtidligheterna och den skrämmande gestalten med\nde aftärda anletsdragen och de blixtrande ögonen hade vakt mångens\nuppmärksamhet.\n\nEn och annan skall också i henne trott sig hafva igenkänt fiskaren\nNiilonens hustru, som för allehanda ofog efter mannens död, såsom\nryktet viste förtälja, drifvits från godset. Men dock kunde man ej med\nsäkerhet påstå att det var hon.\n\nMot några af de mest tvärsäkra höjdes uppenbara protester, medan andra\ntogo saken från en mera skämtsam sida förmenande, att det flitiga\npokulerandet framkallat dessa säregna synvillor. Andra åter höllo fast\nvid, att härmed ej stod rätt till. Det var helt säkert någon ovän, som\nrufvade på utförandet af någon öfvertänkt plan. En misstämning smög sig\ni följd häraf också bland skarorna och glädjen ville trots den\nfortsatta förplägningen ej rätt mer hjälpas till sitt förra igen.\n\n       *       *       *       *       *\n\nHinderdagsmorgonen ingick solljus och hänförande vacker, liksom ville\nockså den på sitt sätt hembära det lyckliga paret sin hyllning.\nGästerna lockades redan tidigt ut i den härliga naturens sköte. Några\nstyrde kosan ned till insjöstranden, vänligt smekt af de glittrande\nvågorna, andra hade slagit sig ned i den angränsande skogen och\ninandades där med välbehag doften från blommornas rike.\n\nI jungfrustugan satt Kirsti och stirrade bistert ned framför sig. I\nhennes hjärna rådde en tankarnes vildaste lek. Hon kunde ej förgäta den\nlikgiltighet, hvarmed herr Klas under gårdagens festligheter bemött\nhenne. Hon kunde ej fördrifva ur sitt minne, huru älskvärd han varit\nmot Elin Stenbock. Och under grubblet öfver den otacksamhet, som\nsålunda trots alla hennes ansträngningar att inför de talrika gästerna\nframställa Laukko i dess rättmätiga dager, vederfarits henne, rann\nhenne i hågen ryktet om något hemligt anslag, hvilket under det\nnattliga jublet nått fram till henne. Hennes anlete ljusnade märkbart\nvid tanken därpå. Måhända en medhjälparinna vid genomdrifvandet af de\nplaner, hvilka efter de sista tidernas nederlag inom henne mognat till\nett oryggligt beslut. Måhända någon förskjuten, som traktade efter\nhämd, någon vilseförd, som fordrade upprättelse.\n\nHon slog upp ett af fönstren till sitt rum. Hvilken rikedom af\nlifslust och svalka strömmade ej hit in. Äfven naturen där ute tyktes\nliksom hänförd af stundens stämning. Mellan de resliga furorna i fonden\ngötos solens strålar rikligt ned på de brokigt klädda tufvorna.\nLängst borta genom en uthuggning i skogen kunde hon varsko vågornas\nglittrande ryggar. Fåglarna kvittrade så otvunget i olika tonarter.\nBröllopsgästernas muntra samspråk nådde henne från när och fjärran och\ndå och då såg hon någon af knektarne träda ut på gården och med ett\ngladt utrop skänka sitt bifall åt den gynnsamma väderleken.\n\nMen trots alt detta, trots den omkring henne härskande glädjen förnam\nhon en känsla af otillfredsställelse i sitt eget inre och detta plågade\nhenne mer än medvetandet om att hafva begått någon oädel handling\nkunnat göra det.\n\nHon hade ej ännu sett till herr Klas Kurck och hans unga maka. Det var\nför öfrigt henne äfven likgiltigt om hon såg dem eller ej, tykte hon.\nDen första berusningen svallar alltid så snart öfver -- och sedan\n-- -- -- -- --. Kirsti kände så väl till hans sinnelag. Och med hans\nunga maka kunde hon lika litet som med hvarje annan hysa någon\nmedömkan. Denna hade ju i alla händelser nu gjort ett intrång på hennes\nrättmätiga område.\n\n       *       *       *       *       *\n\nI den stora salen på nedre botten, dar tystnaden och tomheten trädt i\ndet nyss sprittande lifvets spår, rådde en behaglig oreda efter nattens\nförströelser. På ena sidan en tätt hopad mängd af högkarmade, rikt\nsnidade stolar, å motsatt håll massiva ekbord belamrade med i guld\nornerade silfverbägare, af hvilka många blott voro till hälften\nurdruckna. I några af de väggfasta stakarne brunno ännu vaxljusen\nsömnigt, öfverrumplade af ljusreflexerna utifrån. De blanka sköldarne,\nsvärden, lansarne och spjuten blickade hotfullt ned, liksom bringande\nen varning tiil hvarje ovän att ej störa hemfriden på stor mans gård.\nOch på de i allehanda färger prunkande fönstren med sina\nblyinfattningar blickade solen så gladt och längtansfullt, liksom\ntrådde också hon efter att få komma hit in, dit ungdom och kärlek nyss\ngjort sitt intåg.\n\nNu inträdde tvänne tjänarinnor och togo i hop med att aflägsna den\nrådande oredan. Två rödblommiga töser, hvilka, efter hvad det syntes,\nej voro första gången med om att styra och ställa till rätta på detta\nhåll.\n\nUtifrån förstugan hördes i samma nu späda, glada röster och kort därpå\nöppnades en af dörrarna på glänt.\n\n-- Hör du, Stina, har du ej sett till vår nya mamma, sporde en liten\nparfvel om 6 à 7 år, och en ännu yngre ljuslockig liten tös flikade\nlika snabt in ett:\n\n-- Säg åt mamma, att hon nu genast kommer ut med oss. Det är så\nvackert, så vackert.\n\nDessa två unga plantor känna vi sedan gammalt, de voro Klas Kurcks barn\nfrån första giftet.\n\nRedan från första stund Elin Stenbock satte sin fot öfver Laukko gårds\ntrösklar hade de med barnsligt förtroende slutit sig till henne, och\nhennes vänliga sätt och ungdomliga väsen bidrogo också i väsentlig mån\natt höja detta förtroende. Och under dansen och glammet i går kväll\nhade de jämväl tumlat om och fröjdats med de andra och hade haft så\nroligt -- så gränslöst roligt. De talade nu därom för de med sitt stök\nsysslande tjänarinnorna, Och så tillade Arvid:\n\n-- Vet du, Stina, nu tror jag vi ej mer behöfva vara rädda för Kirsti,\nty jag skall tala med mamma, att hon låter oss gå med någon af er\nandra, och I ären nog snälla mot oss.\n\n-- Är du riktigt säker därpå, skämtade Stina.\n\n-- Ja det är jag. Och vet du Arvid och jag tycka Kirsti är riktigt\nstygg, förklarade liten Elin. Men hör du hvar är vår mamma, har du ej\nsett henne alls i dag?\n\n-- Kära barn, hennes nåd är ännu ej uppstigen. Det är ju också ännu så\ntidigt. Men då hon blir färdig skall hon nog helt säkert fråga efter\ner.\n\nDe tyktes synbart belåtna med upplysningen och ämnade åter begifva sig\nut, då Arvid i detsamma trädde tillbaka in igen.\n\n-- Hör du, Stina, vi sågo Kirsti för en stund sedan och hon hade ingen\nnyckelknippa mer, som hon förut alltid brukade gå och skramla med. Tror\ndu hon tappat den?\n\n-- Nej, det tror jag visst inte. Den har ju er mor fått. Ty nu är det\nhon, som tager hand om alt här på Laukko.\n\n-- Men tror du inte Kirsti blir ledsen på henne därför?\n\n-- Ja, inte tycker hon väl riktigt om det. Men hon får ändock lof att\nfinna sig däri.\n\n-- Jag frågade bara därför att hon, då vi mötte henne, såg styggare ut\nän vanligt. Hon må ej blifva elak mot mamma bara. Får jag se det kommer\njag bestämdt att säga därom åt pappa.\n\n-- Ock hvad tror du pappa då gör?\n\n-- Ja hvad skulle han väl annat än gräla på Kirsti därför.\n\n-- Det tror jag inte. Jag tror tvärtom, att han skulle kalla ditt prat\nbarnsligt pladder eller annat dylikt.\n\n-- Tror du då att han tycker om, att man är stygg mot mamma?\n\n-- Nej, det tror jag häller inte. Men det där är alt saker som du ännu\ninte begriper.\n\nArvid aflägsnade sig nu smått stött öfver tillrättavisningen.\n\n-- De barnen! Man vet ej hvarifrån de hämta sina funderingar, yttrade\nStina till sin medhjälparinna.\n\n-- Ah du, små grisar hafva också öron. Dessutom hafva de unga nog också\nfått smaka af Kirstis regemente. Det var riktigt synd att hennes nåd\nskulle gå bort så tidigt, ty så god som hon var mot oss alla tror jag\nden nya husfrun väl ändå aldrig blir. Jag har redan tykt mig förmärka\nvissa drag af stolthet hos henne, fastän hon ej är gammal i huset.\n\n-- Menar du det. Jag åter tycker hon ser så älsklig och oskyldig ut,\natt det är rätt synd om henne att så tidigt nödgas taga i tu med alt\ndet bråk och alla de besvärligheter, här vänta henne.\n\n-- Kanske du har rätt. Jag vill häller ej bestämdt hålla på hvad jag\nsade.\n\n-- Seså nu börjar det arta sig här, yttrade Stina efter en längre paus,\nhvarunder man med ökad ifver stökat å hvar sitt håll. Om vi nu skulle\nöppna fönstren en smula. Här käns så kvaft och instängdt.\n\nHon slog upp dem på vid gafvel och af det lätta luftdrag, som strömmade\nin från olika håll, flammade de ännu brinnande ljusen till och\nslocknade.\n\nNu förnummos steg i angränsande rum, inom kort öppnades också en af\nsidodörrarne och herr Klas med sin unga maka trädde in i salen.\n\n-- O, hvad här är ljust och härligt, fint och pyntadt, utropade hon och\nlät blicken från sina vackra ögon glida öfver hans resliga gestalt.\n\nHan sade intet utan slöt henne blott lätt till sitt bröst, genom denna\nstumma åtbörd bejakande hennes ord och bevisande, att också han var\nmäktig till varmare, ädlare känslor.\n\nDe hade omedvetet fattat posto invid ett af de öppna fönstren, genom\nhvilka solen sände sina strålar hit in och gaf den unga skälfvande\nkvinnogestaltens lockar ett utseende som om de varit af renaste guld.\nOch ur hennes ögon log en himmel så ren och skär som den där ute;\nhoppets och kärlekens glöd lyste ur densamma i rikaste mått.\n\nHan kände sig också nu så lycklig och mild till sinnes som han ej varit\ndet alt sedan hon, hans första kärlek, slocknade bort i döden. Huru\ngladt och fridfullt skulle han ej bereda alt för sin nya maka. Intet\nskulle saknas henne här och äfven under sina resor från hemmet skulle\nhan ordna om alt på bästa sätt, så att hon ej vantrifdes. Och i de\nhusliga omsorgerna skulle Kirsti bistå henne -- dock ej som någon\njämlike -- utan som den villiga, lydiga tjänarinnan. Det var nu slut\nmed alla högt syftande planer på detta håll. O, hvad det kändes lätt\natt hafva sluppit denna börda!\n\nDe anade ej att där nedanför, dold af träden och buskarna, befann sig\nen tredje person, som med ett infernaliskt minspel i sitt anlete gaf\nakt på denna episod af huslig lycka.\n\n-- I ären lyckliga nu, mumlade denna för sig själf, men låt den första\nberusningen svalla öfver -- och glöden skall snart, mycket snart falna\naf -- åtminstone för hans nåd. Jag känner dig för väl för att ej\nbehöfva tvina på sanningen af mina ord. Mycket behöfves ej, blott en\nliten yttre påstöt, det oskyldigaste förtal och solen sjunker blodröd\nned på er lyckas ljusa vårhimmel.\n\nHon aflägsnade sig med en triumferande åtbörd. Beslutet inom henne var\nlänge sedan fattadt -- hon afvaktade blott ett lägligt tillfälle för\nsin plans utförande.\n\nGästerna samlades så småningom åter i godsets salar. Tystnaden, som\nblott några flyktiga timmar rådt här inne, efterträddes ånyo af skämt\noch lif.\n\nKlas Kurck, som med ungdomlig ifver deltagit i alla de glada upptågen\noch samspråken, framträdde kort härpå och äskade tystnad. Det s.k.\nmorgongåfvointyget skulle nu skriftligen affattas. För dess uppsättande\nhade han också tillkallat djäknen Jeppe Klausson, som för tillfället\nbefann sig å orten på djäknegång.\n\nPersonen i fråga fattade nu posto vid ett af borden i salens midt och\nakten begynte.\n\nI detta morgongåfvobref förklarade Kurck, att han sin maka till heder\noch ära på rättan hindersdag gifvit Laukko gård i Vesilaks socken till\nett värde af 1,500 mk. Om Gud gåfve honom och hans maka barn, skulle\ngodset räknas såsom barnens möderne-, icke såsom deras fädernearf.\nFinge de icke barn, skulle den längst lefvande af makarne behålla\negendomen, hvarpå densamma tillfölle barnen af första giftet jämte\nTottijärvi honom äfven underlydande gård med alt både löst och fast å\ndesamma befunnes.\n\nSedan förbindelserna sålunda skriftligen affattats undertecknades\naktstycket af Klas Kurck själf och de förnämsta af de närvarande\ngästerna såsom vittnen, samt nedlades därpå i en särskildt för\nändamålet anordnad låda i ett af de massiva ekskåpen i salen. Nyckeln\ntill densamma liksom ock tidigare husets öfriga innehades sedermera af\nElin Kurck.\n\nSedan denna högtidliga ceremoni undanstökats fortsattes\nbröllopshögtidligheterna under omväxlande lekar, upptåg och gillen både\ndenna dag och en rad af de följande.\n\n\n\n\nVIII.\n\nVarningar.\n\n\nVårens lifgifvande sol hade redan utplånat alla spår af en bister\nnordisk vinter. Öfver dal och höjd ljöd fågelsången fulltonig och skog\noch lund prunkade i sin rikaste fägring.\n\nElin Kurck hade med sina två skyddslingar stält kosan ned till\ninsjöstranden. Efter en spatsertur där stego de upp på en af de\ngräsbevuxna klipphällar, hvilka frikostigt kantade vattenmassorna och\nfrån hvilken utsikten var rik på omväxlande vyer.\n\nBarnen voro upptagna med sina lekar och språng i den angränsande\nskogen, medan Elin slog sig ned i ro på den mjuka gräsmattan för att en\ngång rätt njuta af det friska och fria lif, en vårsommardag i naturens\nsköte erbjuder.\n\nMen också andra tyktes vilja taga del af det vackra vädret. Farkost\nefter farkost sågs ila fram på den lätt vattrade sjön och glada\nlandtliga melodier sällade sig till vågornas sorl och fågelsången\nomkring henne.\n\nNu syntes en båt styra kosan tätt nedanför den klipphäll, på hvilken\nhon satt. Årtagen saktade af mer och mer och upphörde alldeles, då\nbåten hunnit förbi den grandunge till vänster, som skymde all vidare\nobservation åt detta håll.\n\nElin Kurck fäste sig ej häller längre vid farkosten, utan fortfor\natt i en angenäm försoffning njuta af friheten här ute och\ntillfredsställelsen med lifsyttringarna omkring sig.\n\nMen hennes drömmar blefvo helt oväntadt störda af ett lätt prassel\nalldeles i grannskapet. Hon blickade upp. Måhända var det de små, som\nsysslade där uppe i skogsbacken. Nej, de befunno sig nu alldeles i\nhennes närhet. Hon blickade åt motsatt håll. Mycket riktigt. Hon såg\nhuru grenarne böjdes undan af ett par knotiga händer och huru ett\nutmärgladt anlete stack fram genom det gröna omhöljet. Hon ämnade\nutstöta ett rop af fasa, men den annalkande, som observerat hennes oro,\nframhväste med hes stämma:\n\n-- Var fullkomligt lugn. Jag ärnar ej tillfoga er något ondt. Jag\nkommer tvärtom i de bästa afsikter.\n\nBarnen, hvilka också observerat den framträdande spöklika skepnaden,\nslöto sig tätt till Elin.\n\n-- Jag såg er sitta här uppe, då jag rodde förbi, fortfor hon.\n\n-- Ja, hvad vill ni af mig? påskyndade Elin Kurck.\n\n-- Och det gjorde mig värkligen ondt, att ni som är så ung och\nblomstrande -- -- -- --\n\n-- Säg rent ut hvad ni vill. Ser ni ej huru de små skälfva af\nförskräckelse.\n\n-- För resten har jag mången gång förut sökt få träffa er mellan fyra\nögon -- och i dag -- alldeles af en tillfällighet -- -- -- --\n\n-- Hvarför skall ni tala om alt det där? Har ni något på hjärtat, så\nlåt höra!\n\n-- På Laukko tyckes ni för resten vara väl bevakad, så att man med\nsvårighet kan få säga rent ut hvad som dock rör ert sanna bästa.\n\nHon trädde några steg närmare.\n\n-- Ers nåd värdes förlåta om jag sätter mig ned. Mina krafter äro så\nuttömda.\n\n-- Ja, sitt ni ned bara. Men var ej så förfärligt omständlig.\n\n-- Jo jag skulle gärna vilja lämna er ett godt råd, om det ej upptages\nilla.\n\n-- Låt höra!\n\n-- Som ers nåd måhända vet, var min aflidne man fiskare här på Laukko.\n\n-- Nej, huru skulle jag hafva reda på det. Jag har ju endast så kort\ntid vistats här.\n\n-- Nå, det är också detsamma. Och han dog genom idel misshandling af\nherr Klas' illvilliga knektar, uppäggade som de voro af den djäfvulen\nKirsti.\n\nHennes ögon blixtrade till härvid och liksom hotade att trängas ur sina\ndjupa hålor, under det hon krampaktigt knöt samman sina händer.\n\n-- Jag ber om förlåtelse, att jag uttrycker mig så ohyfsadt. Men jag\nkan ej annat än förlikna henne vid den lede själf, ty hon har kommit\nåstad så mycket ondt i sina dar.\n\n-- Var det det ni ville säga mig?\n\n-- Ja, och ännu mycket mer. Ni bör taga er till vara för denna Kirsti.\nHon har onda planer i sinnet också mot er.\n\n-- Huru kunnen I säga slikt. Hvad skulle hon väl vinna med dessa?\n\n-- Tro mig. Hon har det. Hon vill skaffa er undan, som hon en gång dref\nmig och de mina från gård och grund. Mig, för att jag arbetade troget i\nmin herres tjänst, er, för att ni intagit den plats vid herr Kurcks\nsida, som hon velat vinna.\n\nElin drog på munnen.\n\n-- Ja, det roar er, invände främlingen. Men märk, att den ringa också\nkan hysa höga tankar. -- Och vill ni nu höra mina öden sedan min mans\ndöd? Jo, vi hade knappast fått honom ordentligt ned i kyrkogårdsmullen,\ninnan man kom och tog alt det lilla vi ägde och dref oss ut i köld och\nmörker. Det var några obetalda skatter, som skulle godtgöras. Vi\nvandrade länge, mina båda barn och jag, irrande omkring i ödemarken,\nutsatta för köld och hunger. En natt, jag mins ej mer för huru länge\nsedan, ty mitt minne har så underbart flytt bort under alla sorger och\nstrider, hade jag slumrat in på en sten i den vida skogen. Mitt lilla\nbarn, som jag hållit tätt slutet till mitt bröst för att skänka det den\ngnista af värme, som ännu fans kvar, hade därunder rullat ned i\ndrifvan. Då jag uppvaknade var det stelt som is, dess blick slocknad\noch dess läppar stumma. Min förtviflan kände inga gränser. Jag ropade\npå Penttu, min son, men fick intet svar. Måhända hade skogens ulfvar\nsörjt för hans befrielse undan alla de kval vi ledo. Sen dess har jag\nej häller sport något af honom. Jag gjorde nu en kraftansträngning för\natt kunna kämpa mig fram till någon människoboning. Jag ihågkom\nnämligen, att jag en gång i min barndom besökt en gård, som ej bort\nvara så långt därifrån. Jag tog mitt döda barn upp från drifvan och\nbörjade stappla framåt. Det gick också några steg, men det som nyss\nvarit min käraste skatt föreföll mig nu som en oerhörd börda. Så tänkte\njag: Om jag skulle bädda dig ned här. Du sofver ju lika godt här som\nvid din stelnande moders barm. Och så lade jag den lilla försiktigt ned\npå drifvan och bredde några gröna kvistar däröfver.\n\nVägen borde nu blifvit lättare, tykte jag, men jag hade misstagit mig.\nGång på gång måste jag stanna och blicka tillbaka på det ställe, jag\nnyss lämnat. Jag varsnade den gröna kullen resa sig där borta bland\nsnöhvita drifvor. Mitt hjärta skälfde af fasa -- -- -- jag hade begått\nett mord; jag rusade i väg som en dåre.\n\nVid mörkrets inbrott hörde jag röster ej långt ifrån mig, och inom kort\nupptäkte mina blickar en människoboning.\n\nJag träffade bonden Persson själf på gården och bad att han skulle\nskänka tak öfver hufvudet åt en uttröttad, förtvinad stackare. Han\nkastade tvifvelaktiga blickar på mig.\n\n-- Niilonens hustru, mumlade han därvid för sig själf. -- I hvad ärende\nstryker ni omkring så sent, tillsporde han mig därpå.\n\nJag försökte skildra min nödstälda belägenhet. Jag anropade hans\nförbarmande. Hans hjärta veknade, ehuru Persson var känd som en\nhjärtlös människa också han. Jag fick bli öfver natten.\n\nDå jag uppvaknade om morgonen rådde en allmän uppståndelse i gården.\nNågra karlar, som varit ute på hygge i grannskogen, hade där påträffat\nett barnlik, nedbäddadt under nyss brutna grankvistar. Min berättelse\nför Persson hade dragits fram i dagsljuset och man hade kommit öfverens\nom, att det var mitt barn, som jag under nattens enslighet afdagatagit.\nPersson hade därför låtit sända efter länsmannen och denne tog nu hand\nom mig. Bunden och stämplad såsom en barnamörderska blef jag släpad\nfrån gård till gård, innan vi hunno fram till länsmannens bostad. Här\nstängdes jag in i ett unket visthus. Men jag lyckades slita banden och\nfly. Jag hade blifvit oskyldigt förtalad. Jag hade intet straff att\nutstå. Sen dess har jag irrat omkring i bygderna och uppehållit mitt\nlif så godt jag kunnat. Skulle ej ers nåd vilja bereda mig en ringa\nlindring i mina vedermödor?\n\nElin Kurck satt stel af fasa. Hon hade hört många sägner om troll och\nvidunder, de där ströfvade omkring i skog och mark och stälde till\nallehanda ofog för människor och djur. Var denna måhända en af dessa?\nNej! Hon kunde ej vara det. Ur de tärda dragen framskymtade ett ärbart\nmänskligt anlete.\n\n-- Jag skall försöka bistå er så godt jag kan. Kom till Laukko senare i\ndag, svarade hon henne, och fråga efter mig.\n\nDen olyckliga tyktes belåten med det gifna löftet, ty hon reste på sig\noch började åter stappla åstad samma väg hon kommit.\n\nEfter en stund var det åter tyst omkring Elin och hennes små\nskyddslingar. Endast fåglarnas kvitter och det lugna vågskvalpet\nvittnade om lifsyttringarna i den vida skapelsen.\n\n\n\n\nIX.\n\nDramat utspelas.\n\n\nJungfru Kirsti hade i månadtal gått och rufvat på sättet för sina\nplaners utförande. Hon hade tänkt hit och dit. Nu hade hon fattat sitt\nbeslut. Nu skulle det afgörande ske.\n\nKlas Kurck hade under några veckors tid vistats hemma från sina\ntingsresor och hade ytterligare förlängt hemvistelsen, ty något\nafgörande förestod å Laukko. Hans maka hade nämligen på senaste tider\nförefallit trött och sjuklig och för det mesta hållit sig inomhus.\nRyktet viste berätta, att hon gick och bar något under sitt hjärta.\n\nVärdinneskapet hade under denna tid nästan uteslutande omhänderhafts af\nKirsti och flitigt nog hade hon också nu tagit tillfället i akt för att\ngöra sin vilja gällande. Men det stora slutmålet hägrade ännu i fjärran\nför henne.\n\nEn tillfällighet fogade dock, att hennes djärfva plan förr än hon\nhoppats det gick i fullbordan.\n\nDet var en af de första vinterdagarne. Solen hade redan gått ned och\nden tidiga skymning, som kännetecknar nordens vinter, föll alt tätare\npå. Kirsti, som i något ärende befann sig ute, råkade kasta en blick\nupp mot godsets öfra våning. Det skymtade eld från herr Klas' fönster.\nFru Elins voro däremot höljda i mörker. Hon hade ej häller varit synlig\npå hela dagen, så att Kirsti med säkerhet viste, att hon befann sig på\nsina rum.\n\nTänk om hon skulle drista sig att träda in till honom. Hon hade så\nviktiga förtroenden på hjärtat, som han nödvändigt borde få del af.\n\nHon tvekade ej häller länge. Det vore skada, tykte hon, att låta ett så\ngynnsamt tillfälle som detta gå sig ur händerna.\n\nMed en lätthet och smidighet som en katts smög hon sig in i ett af\nsidorummen på nedra botten, öppnade en liten dörr här och fortsatte så\nuppför den smala trappa, som härifrån ledde till målet. Hon stod redan\nvid den dörr, som tillstängde denna lönngång uppifrån och trädde tyst\noch varsamt in.\n\nHerr Klas satt vid den stora, öppna spiseln, i hvilken en munter brasa\nflammade och spred ett magiskt skimmer kring det rymliga rummet. Vid\nljudet af dörrens öppnande och tillslutande spratt han till och vände\nsig frågande om.\n\n-- Ers nåd värdes lämna mig tillgift för min dristighet att så här utan\nvidare intränga störande. Men jag har viktiga saker på hjärtat, hvilka\njag ju förr dess bättre ville meddela er.\n\n-- I så fall står jag gärna till din tjänst. Låt höra!\n\n-- Ers nåd torde redan förut haft anledning att betvina Olofs afsikter\nmed sina åtgöranden?\n\n-- Du menar fogden? Nej, så vidt jag kan påminna mig, har han städse\nfullgjort sin plikt.\n\n-- Till skenet ja; men i själfva värket sitter där mycket af räf på\ndjupet.\n\n-- Du skulle våga påstå det?\n\n-- Ja, och jag hoppas, att mina ord städse befunnits sanningsenliga.\n\nKlas svarade intet härtill. Hon fortsatte:\n\n-- Men all hans oärlighet är dock ett intet mot det han på sista tiden\nlåtit komma sig till last. Och brottet blir desto betänkligare, då han\ndärvid dristat sig att göra intrång på er lagliga rätt.\n\n-- På min lagliga rätt. Hvad syftar du på? inföll Klas Kurck\nintresseradt.\n\n-- Jag skulle ej vilja löpa omkring med skvaller, det har aldrig varit\nmitt sätt, och allra minst rubba friden i ett lyckligt hem. Men då det\nbörjar gå för långt anser jag mig skyldig att, medan det ännu är tid,\nöppna edra ögon.\n\n-- Den skurken!\n\n-- Ja. Ni valde just det rätta ordet, Ty med ett lindrigare namn kan ej\nden stämplas, som smyger sig in mellan make och maka.\n\n-- Hvad säger du? Skulle den uslingen -- -- -- --!\n\n-- Ja, jag svär vid alla hälgon, att det är sant. Och tillika vågar jag\nbetvifla, att det barn hennes nåd bär under sitt hjärta är ert.\n\nKlas Kurck rusade upp från sin plats och fattade hårdt om Kirstis\narmar.\n\n-- Hvem har ingifvit dig denna åsikt?\n\n-- Jag har bildat mig den själf.\n\n-- Och om den vore oriktig?\n\n-- Den kan ej vara det.\n\nHan upprepade ännu en gång:\n\n-- Om den vore oriktig. Vet hvad du då har att vänta!\n\n-- Ers nåd kan själf öfvertyga sig om sanningen af mina ord.\n\nHan släpte sitt tag och sjönk viljelöst tillbaka ned på stolen.\n\n-- Huru menar du?\n\n-- Genom att själf iakttaga det hemliga förhållandet mellan Olof och\nhennes nåd.\n\n-- Huru skulle jag kunna göra det. Han skall väl aldrig häller, om så\när fallet, våga drifva sitt spel i min närhet.\n\n-- Det tror jag äfven. Dock, ers nåd kunde ju låtsa resa bort, men i\nstället dölja sig här i närheten. Jag skulle nog sedan passa på\ntillfälle att öppna edra ögon.\n\nHan försjönk i en stunds grubbel. En fasansfull kamp rasade inom hans\ninre. En kamp mellan tvifvel och segervisshet. I ena stunden ville han\nrusa upp och rasa som en furie fram genom Laukko gårds salar, i den\nandra kände han sig fegare än hunden, som efter en begången förseelse\nlismande smyger sig fram till sin husbondes fötter. Omsider yttrade han\nkort och afmätt:\n\n-- Du får gå. Jag skall öfvertänka saken.\n\n-- Kan det värkligen ligga någon sanning i alt hvad jag nyss hört,\ntänkte han för sig själf, då Kirsti lämnat rummet. Skulle alt det där\nblott vara illvilligt förtal. Ett utbrott af häradkänsla? Nej, hon\nkunde omöjligt drista sig till ett dylikt steg. Fruktan för att blifva\nöfverbevisad borde ju afskräcka henne. Å andra sidan kunde han ej tro\nnågot dylikt om Elin, som under hela deras sammanvara med barnslig\nhängifvenhet slutit sig till honom. Dock -- han ville reda ut denna\ntrassliga härfva, utkastad i hans väg. Det skulle ske snart. Redan i\nmorgon.\n\nPåföljande dag tillkännagaf herr Kurck för sin maka, att han helt\noförmodadt blifvit kallad på ämbetsgöromål norrut samt att resan\nomedelbart måste fullföljas.\n\nDenna underrättelse kom som ett åskslag öfver Elin och bedröfvade henne\ndesto mer som hon under den viktiga katastrof nu väntade henne hotades\natt blifva ensam, lämnad i den maktlystna Kirstis våld.\n\nMen Klas syntes obeveklig. Han bad henne blott fortast möjligt låta\niordningställa hans matsäck och tröstade henne med allehanda smekningar\noch ömhetsbetygelser.\n\nBedröfvad yttrade hon vid hans afresa:\n\n-- Min gode Klas dröj ej länge borta. Jag väntar som du vet hvarje dag\nmin nedkomst. Skynda därför alt hvad du kan. Låt göromålen hällre\nblifva halfgjorda efter dig än du låter mig förgås af oro.\n\nKlas lofvade göra sitt bästa och for sin väg. Men i stället för att\nstyra kosan norrut begaf han sig till en ej långt från gården belägen\nhölada, där han tog in för att afvakta händelsernas förlopp.\n\nHusets herre hade knappast afrest, innan Kirsti satte hela sitt\nintrigspel i gång. Den mask af underdånighet och tjänstaktighet hon\nhittils burit aflade hon nu helt och hållet och bjöd så mycket hon\nförmådde till att genom olydnad och trots oroa sin matmoder.\n\nDetta ökade naturligtvis ytterligare det brydsamma i den unga makans\nbelägenhet, då hon sålunda fann sig öfvergifven af alla under den kris,\nhon inom kort skulle genomgå. Husets öfriga tjänstefolk hade ej häller\nlust att genom sin tjänstvillighet mot den öfvergifna blottställa sig\nför Kirstis nycker.\n\nElin instängde sig nu i Klas' kammare; här skulle hon väl åtminstone\nostörd få gå sitt öde till mötes. Man vågade väl ej rikta sina intriger\ntill det område, husets herre tagit i sin särskilda besittning.\n\nUnder beklämning, nära nog förtviflan framfödde hon här sitt barn.\n\nRyktet härom utgjorde signalen till det drama, som länge förberedt nu\nnalkades sin fullbordan.\n\nKort efter denna katastrof hastade Kirsti ned till gårdsfogden Olof.\n\n-- Hennes nåd ber er oförtöfvadt komma upp till sig. Hon väntar er i\nherr Klas' kammare.\n\n-- Ni menar väl ingalunda allvar med detta?\n\n-- Jo det gör jag visst. Hon har något uppdrag till er, som tarfvar\nskyndsamt utförande.\n\nHan lofvade genast begifva sig dit upp, efter det så påfordrades. Men\nknapt hade han trädt in i rummet innan Kirsti slöt igen dörren och\nbommade väl till densamma.\n\nHärpå hastade hon till herr Klas.\n\n-- Ers nåd behagade nu infinna sig å Laukko för att bevittna sanningen\naf mina ord, ropade hon till honom redan på afstånd. De äro båda i\nsäkert förvar, så att hvarje flykt är omöjlig.\n\nHerr Klas kände vreden koka upp inom sig och skyndade i väg till\ngården.\n\nFörsiktigt smög han sig fram till den dörr, som afstängde hans rum från\nsalen i öfra våningen. Han lyssnade. Han kunde tydligt urskilja ett\nsamtal där inne.\n\nNu svallade vreden öfver. Förbittrad röt han till sin maka:\n\n-- Nu har jag dig i fällan, min nådiga; men denna bedrift skall också\nblifva din sista.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDet var en solig och vacker dag. Snö hade kort förut fallit och de löst\nhopade flingorna glimmade som silfver i furornas kronor, på drifvorna\noch byggnadstaken.\n\nAlla i huset bosatta hade fått order att skyndsamt utrymma detsamma. En\ntalrik skara tjänstefolk, ryttare och andra sågos församlade ute på den\nstora gårdsplanen. Förvåning och fasa afspeglades i deras anleten.\n\nSedan alla ingångar till byggnaden väl tillbommats gaf herr Klas\nbefallning till några af knektarne att från olika sidor sticka huset i\nbrand.\n\nSnart sågs en svag rök tränga ut från olika håll och småningom blifva\nalt intensivare. Kort därpå slog elden likt korta slokande tungor ut ur\nspringorna, kretsade en stund utanför och drog sig åter in för att där\nfortsätta förstöringsarbetet. Det växande dånet och lukten af branden\nläto de innestängda genast ana till vidden af den fara, som hängde\nöfver dem. Förtviflade rusade de till fönstren och uppbröto desamma i\nafsikt att kasta sig ut. Men en tät rad af framsträkta spjut afhöll dem\nfrån fullföljandet af denna afsikt.\n\nHerr Klas stod mörk och hotfull och ledde det hemska skådespelet. Och\nvid hans sida vandrade Kirsti med satanisk ifver uppmuntrande honom i\nhans förehafvanden och uppeldande hans mod, då det hotade gifva vika.\n\nBranden tilltog småningom mer och mer. Nu upptäkte man Elins af smärta\nförvridna ansikte i fönstret till herr Kurcks rum, hon sträkte fram\nfingret med vigselringen och ropade med ett genomskärande ljud:\n\n-- Dyre Klas, skall ej din egen ring rädda mig!\n\nDen hjärtlöse, af svartsjukans dämon behärskade och af jungfru Kirsti\ninspirerade maken uppfattade detta som en ny smädelse. Vredgad drog han\nut sitt svärd ur skidan och afhögg det framsträkta fingret.\n\nElin sågs för ett ögonblick digna ned, öfverväldigad af smärta; men\nsedan hon något hämtat sig samlade hon ännu sina sista svaga krafter\nför att nå en utväg till räddning.\n\nHon fattade den nyss födde, sträkte honom mellan växande rök och lågor\nfram till sin make och ropade gråtande:\n\n-- Klas, rädda dock din egen son, om du låter dess moder förgås i\nlågorna!\n\nHan ville ej längre höra några böner från detta håll, tviflet i hans\nbröst hade nu mognat till öfvertygelse. Kallt och hånfullt afgaf han\nsitt svar:\n\n-- Brinn med ditt barn, du sköka! Detta barn är icke mitt utan Olofs!\n\nDenna hjärtlösa grymhet syntes djupt gripa till och med öfriga utanför\nstående. Mången af knektarne sänkte redan vapnen och sväfvade mellan\ntvekan och lydnad. Var hon brottslig eller skuldlös? Om man skulle\nbryta med alt, trotsa den egensinniges vilja och spränga fjättrarna\ntill undergångens portar för den olyckliga.\n\nMen han stod där obeveklig, manande till obrottslig lydnad. Ett drag af\ntrots -- och samma öde stäkte den egna viljan, det själfviska omdömet.\n\nDen olyckliga makan fann också snart, att hennes öde var besegladt.\nAlla böner förklingade spårlöst. Och midt under den fasa som omgaf\nhenne runno henne i hågen den spöklika gestaltens ord der nere vid\ninsjöstranden: \"Tagen er till vara för jungfru Kirsti, hon har redan\nbragt så mycken ofärd åstad.\"\n\nJa hon var det som äfven bäddat Elins graf. Hon förmärkte den smilande\ngestalten lutad till hennes makes sida. Oupphörligt såg hon henne\ntillhviska den eljes viljestarke, nu fege mannen ett öfvertygelsens\nord, som ej förfelade sitt mål. Denna anblick ökade än mer det\nfasansfulla i det skådespel, som på alla sidor omgaf den olyckliga\nmakan.\n\nNu sågs Olof träda fram till fönsteröppningen, äfven han hade fått\nsikte på den låga ränksmiderskan, och det spel hon satt i scen vaknade\nmer och mer till visshet inom honom.\n\n-- Ers nåd, ropade han med af ångest och raseri kväfd stämma, stöt den\ndär uslingen ifrån er sida, hennes djäfvulska planer sluta ej med\ndetta.\n\n-- Håll munnen på dig, du nedrige, mumlade knekthopen nerifrån.\n\n-- Hopa det brott ni är på väg att nu begå ned på den ensamt skyldige,\noch befria er från ett straff, som evigt skall drabba er!\n\nHans ord möttes af ett sarkastiskt hånlöje. Han fortfor:\n\n-- Låt dina knektar spetsa den mörderskan på sina spjut och sedan\nslunga henne midt ibland lågornas raseri, ty hon förtjänar det, vid\nalla hälgon är hon ensam skulden till all den ofärd, du nu är på väg\natt bereda oskyldiga.\n\n-- Tänk på det som väntar dig, framhväste jungfru Kirsti. Din dag är\nsnart ute.\n\nNu var måttet för Olof rågadt. Han samlade sina sista krafter och med\nett vilddjurs raseri kastade han sig ut för att näpsa den kallblodiga,\nmen i detsamma höjdes spjuten, och spetsad på dessa bortdogo hans ord\ninom kort.\n\n-- Slunga in den förrädaren i lågorna, röt herr Klas, och befallningen\nefterkoms utan dröjsmål.\n\nElin Kurck hade i ett lugnare ögonblick fått sikte på den lille Arvid,\nsom under gråt och verop bevittnade det drama här utspelades.\n\n-- Spring, spring till Suomela, ropade hon åt honom, och kalla hit min\nmoder. Men säg ej huru här är.\n\nSom en blixt var han försvunnen. Kärleken och hängifvenheten till\nhenne, som efter hans egen moders bortgång utgjort hans bästa stöd gent\nmot Kirstis elakheter äfven mot honom och hans späda syster, hade enat\ndessa två med band fastare än mången kunnat ana.\n\nHon sjönk nu ned i rummet och bad en brinnande bön till Gud och den\nheliga Guds moder, att henne måtte förunnas nåden att före sin\ndödsstund få säga sin moder farväl.\n\nOch hennes bön blef hörd. Eldens rasande framfart förhindrades delvis\naf den fukt, som efter höstregnet trängt in i stockarna, och af den på\ndesamma lagrade snön.\n\nInom kort anlände Elins moder till skådeplatsen och anande hvad här var\nå färde kastade hon sig ned till herr Kurcks fötter anropande honom i\nde mest bevekande ordalag om nåd och förbarmande.\n\nModrens röst uppfångades snart af dottern där inne. Hon trädde åter\nfram till fönstret och under böner till den högste, som lindrat hennes\ndödskval med anblicken af den älskade modern, bedyrade hon sin oskuld.\n\nEmellertid hade Kirsti lyckats förmå herr Kurck att påskynda branden\ngenom att låta i huset inkasta allehanda lätt brännbara ämnen.\nMedan Elin ännu talade till sin moder och den utanför stående\ntjänarinneskaran sågs hon plötsligt svikta. Först förnams ett väldigt\nbrak, lågorna slogo därpå högt upp mot skyn. Golfvet i herr Klas' rum\nhade nu instörtat och elden kräft sina offer.\n\n\n\n\nX.\n\nEpilogen.\n\n\nMedan Klas Kurck var stad på ämbetsresor inträffade många hemsökelser\naf svåraste art på Laukko gård.\n\nEn morgon, då man inträdde i stallet för att rykta hästarne, befunnos\nde ligga liflösa, utan att man kunde påträffa något spår till yttre\nvåld. Intet lås var häller uppbrutet här.\n\nFörsommaren, som följde på den vinter morddramat utspelades, utmärkte\nsig genom en ovanligt hög temperatur. Redan i maj brände solen som\nunder vanliga förhållanden midsommartiden och vegetationen bjöd på en\nsäregen yppighet.\n\nEn natt, då alt redan var tyst på hela godset, vidtog ett åskväder,\nhvars fasansfullhet trotsar all beskrifning. Himlen var ett enda\neldhaf. Blixtarne följde så tätt på hvarandra, att man ej kunde räkna\nderas tal. Midnattens lätta mörker hade omsvept näjden, alla sofvo i\nsin sötaste sömn, då ett galt skri från knektstugan förkunnade, att eld\nutbrutit i ett af visthusen.\n\nDen rapporterande hade vaknat upp af en skarp, bedöfvande skräll och då\nhan trädde ut för att efterforska hvad som var å färde såg han en klar,\nhög eldpelare stiga upp mot skyn. Ovädret fortfor med oförminskad\nhäftighet och snart sällade sig stormen till det upprörande\nskådespelet. Från den angränsande skogen förnams brak på brak af\nnedstörtande jättefuror.\n\nSnart voro gamla och unga på benen. Men någon utsikt att dämpa det\nrasande elementets framfart fans ej. Det enda som kunde göras var att\nförsöka få branden inskränkt till de byggnader, inom hvilka\nförstöringsarbetet börjat.\n\nDet var en arbetsdryg natt, och då morgonsolen omsider lyckades tränga\nsig fram ur den mörka molnmassan mötte hennes strålar en hög ruiner på\nden plats, där ännu för kort tid sedan ståtliga byggnader rest sina\ntinnar mot rymden. Längst borta vid hufvudändan af gårdsplanen lågo de\nförkolnade lämningarne af hufvudbyggnaden redan kallnade, och ett\nstycke härifron förmärktes en lång räcka andra, ur hvilkas famn hvita,\nskära rökpelare uppstego.\n\nVemod hvilade öfver allas drag. Hvarje glädjeyttring hade långt för\ndetta flytt från detta gods. Man liksom vandrade sin tysta gång öfver\nen sjudande vulkan, under hvars bräckliga yta okända makter arbetade på\nsitt förstörelsevärk. Öfveralt tyktes luften liksom mättad af någonting\ntryckande. Var det måhända hämden, som vakade öfver detta ställe? De\nhär boende stälde till sig alla möjliga frågor utan att kunna få ett\ntillfredsställande svar.\n\nMen hvad man mest förvånade sig öfver var, att jungfru Kirstis\nbenägenhet att ensamt göra sin vilja hörd betydligt afmattats. Den nyss\nså stolta, egensinniga kvinnan hade i ett nu, alt sedan Klas Kurcks\nunga makas bortgång, blifvit mer och mer ordkarg och hennes order\nförklingade ofta ohörda, utan att hon därför så mycket brydde sig om\natt befordra de ohörsamma till vederbörlig näpst.\n\nEn af de mindre boningsbyggnader å stället, hvilka hittils stått öde,\nhade nu i en hast inredts för att härbärgera lagmannen under hans\nvistelse på hembygden äfvensom hans barn Arvid och Elin samt pigan\nKirsti.\n\nDet öfriga tjänstefolket hade fått sig anvisadt ett rum i\nknektbyggnaden.\n\nDet var naturligt att alla bullrande nöjen, hvilka tidigare skingrat\ntystnaden å det adliga godset, under liknande förhållanden voro\nbannlysta. Den enda förlustelse herr Klas Kurck då och då beredde sig\noch några af sina intimaste umgängesvänner under sin vistelse på Laukko\nvar en och annan falkjakt i de vidsträkta skogsmarkerna rundtomkring.\nMen jämväl dessa hade på senaste tiden uteblifvit.\n\nDen förr så lifskraftige, energiske mannen hade i en hast märkbart\nföråldrats. Man trodde sig på månget håll hafva reda på anledningen\nhärtill och ordade i största hemlighet med hvarandra därom; men högt\nvågade ingen uttala sina misstankar. Ty till det svårmod, som märkbart\ntrykt sin prägel på honom, hade äfven sällat sig en stegrad ifver att\npå alla upptänkliga sätt ge sin retlighet luft.\n\nI den unge Arvid Kurcks uppträdande hade äfven en underbar förändring\ninträdt. Den förr så barnsliga glädtigheten var försvunnen och ett drag\naf vemodsfullt allvar förmärktes hos honom. Ofta sågs han söka\nensamheten ute i skog och mark eller satt han där ute på Laukko och\nblickade förströdt på de kolnade bränderna af sitt fädernehem. De\nsenaste händelserna hade lifligt invärkat på den eljes känslige gossen\noch manat till lif tankar, hvilka måste grumla hans hittils rena\nuppfattning af lifvet.\n\nOckså bland gårdens öfriga bebyggare rådde en beklämning och\nförstämning, som ej undgick Klas Kurcks uppmärksamhet. Alla voro\nöfvertygade om att ett förfärligt brott blifvit begånget och att\ninitiativet därtill tagits af Kirsti, som så väl förstått att vidröra\nde känsligaste strängarne i sin husbondes bröst för sina planers\nlyckliga genomdrifvande. Ock med fasa emotsåg man nu det straff, som\noundvikligen måste drabba föröfvarene af brottet, då deras oerhörda\nmissgärning en gång kom fram i dagen.\n\nMen en högre vilja hade beslutit, att saken skulle utageras helt\nannorlunda.\n\n       *       *       *       *       *\n\nEn mörk höstafton, lika mörk som de tankar Klas Kurck under de sista\nmånaderna gått och burit på, finna vi Laukkos herre ensam ströfva\nomkring på sina egor. Han har förirrat sig djupt in i den närbelägna\nskogen. Stormens sus genom furorna förekommer honom som en underbart\nljuf musik, mäktig att skingra hans dystra sinnesstämming. Han slår sig\nned på en sten vid den smala stig, han följt. Han sitter så en stund\nliksom försjunken i en dvala. Så spritter han till och rusar upp. Han\nhör sitt namn nämnas. Han lyssnar. Han kan ej förnimma annat, än det\nentoniga suset. Han måtte blott ha drömt. Åter slår han sig ned. Men nu\ntycker han sig igen alldeles tydligt höra en röst ur fjärran, som\ntillhviskar honom ett: \"Klas, rädda din egen son, om du låter dess\nmoder förgås i lågorna\", och ändock kan han ej upptäcka hvarifrån orden\nhärleda sig. Så kommer han ihåg branden på Laukko. Det måste vara hans\nsjuka fantasi, som framlockat dessa ord ur glömskan. Han påminner sig\nnu, att hans maka vid detta tillfälle fälde just dessa samma ord.\n\nMen suset i skogen bortdör så småningom. Stormen har upphört; en och\nannan stjärnas bleka skimmer förmärkes på den molnbefriade himlen ofvan\nhonom. Han stiger upp i afsikt att anträda hemfärden.\n\nMedan han sålunda tyst och sluten trefvar sig fram genom buskar och\nsnår tycker han sig åter uppsnappa ljudet af en röst alldeles i\nnärheten. Han stannar och lyssnar. Det förnimmes alt tydligare.\n\n-- Heliga Guds moder böj mig ej till jorden under oket af de kval, som\nplåga mig. Låt mig genom en lång lefnad rik på goda handlingar finna\nfrid med dig, med mig själf och försoning med alla, alla, som jag i min\nblindhet förorättat och marterat -- -- -- -- eller, om du stakat ut min\nbana kortare, låt mig redan här utstå det straff mina handlingar\nförtjäna -- -- -- --\n\nSå förnimmer han högljudda snyftningar, hvarpå alt åter blir tyst.\n\nDet svindlar för hans ögon. Han måste åter slå sig ned. Vidden af den\nafgrund, mot hvilken han nu stapplar, har i en hast blifvit solklar för\nhonom. Han har erhållit en osviklig bekräftelse på de farhågor han på\nsenaste tiden hyst: Han har utgjutit oskyldigt blod. Han har med låg\nmisstro och under ett öfversvall af svartsjuka skänkt större tilltro\ntill en hjärtlös ränksmiderskas förtal än till sin trofasta, milda\nmakas försäkringar. Han har med den största otack belönat en tjänare,\nsom städse bevisat honom trohet och tillgifvenhet. Han har gjort andra\ntill sina medbrottslingar -- och han satt till doms öfver sin nästas\nsmå villfarelser. -- -- Det var oerhördt. Han fattade ej, huru han\nkunnat låta förleda sig till dylika gräsligheter.\n\nOch där satt han nu med sitt samvete skuldbelastadt. Förledarinnans\nförtvinade böner och utgjutelser runno honom i hågen. En bäfvan\ngenomlopp hans inre. Han hade aldrig hyst fruktan för något. Men nu\nförefall honom alt så skrämmande. Träden, stenarna blickade så hotfullt\nned på honom. I hans fantasi förvandlades de till väsenden fulla af\nlif, hvilka ville kasta sig öfver honom och förinta honom. Han gaf till\nett skri af fasa. Men ett mångfaldigt eko upprepade hånfullt hans egen\nröst. Och där borta i fjärran förnam han vågornas sakta skvalp mot\nstrandhällarne. Ett underbart, vemodigt svall först saktare, så åter\nkraftfullare och sedan fortsättningsvis med växlande styrka. O hur\nljuft att få vaggas till ro af denna smekande musik. Han hade ej på\nlänge tillslutit sina ögon.\n\nDet trötta hufvudet sjönk så småningom ned mot hans flämtande barm och\nen orolig slummer fälde ned hans trötta ögonlock.\n\nDå trädde där fram ur ett af de närbelägna snåren en mörk, spöklik\nskepnad. Tyst som en ande smög den sig fram och då och då förnams ett\nenstaka mummel, ett upprepande af ord.\n\nKirsti, ty det var hon, häjdade sitt lopp vid anblicken af den\nslumrande enslingen i sin väg. Länge stod hon som förstenad och\nbetraktade honom, där han tyktes njuta af en flyktig frid. Huru gärna\nhade ej också hon velat sjunka ned här och mottaga sömnens ljufva\nhåfvor, men det var omöjligt -- hon kunde ej finna någon ro. En känsla\naf afund ingöts hos henne.\n\n-- Du har delat ljuft och ledt med mig, tänkte hon, du skall också\nkämpa striden ut vid min sida. Vi måste blifva bundsförvandter äfven\nnu.\n\nHon förde sin hand lätt till hans panna och tillhviskade ett: \"Herr\nKlas!\"\n\nEn nervös ryckning genomilade den nedhukade gestalten. Därpå rusade han\nupp som störd af något obehagligt midt under en angenäm dröm.\n\n-- Hvad vill du af mig? Hvem är du? mumlade han förvirradt.\n\n-- Herr Klas, tillhviskade hon honom ännu en gång med det mildaste\ntonfall.\n\n-- Ja, det är jag, genmälte han. Men du är ju redan bland de döda. Jag\nhar intet att skaffa med dig. Ser du ej, att jag är frisk och sund.\n\n-- Dyre Klas, känner du ej igen din egen Kirsti, fortsatte hon.\n\n-- Den skökan har jag för länge sedan lönat efter förtjänst. Men plåga\nmig ej. Jag skall gärna utstå mitt straff. Jag skall träla, lida,\nförsaka -- läna mig blott frid -- frid!\n\n-- Se så vakna då upp från din försoffning, yttrade hon något barskare.\n\n-- Jag vet nog att jag begått ett förfärligt brott, att jag mördat --\nbrutit emot den rättvisa, som jag själf tillämpar. Men låt mig göra upp\nräkningen allena med dem väldet hafva, vik ifrån mig goda eller onda\nande -- hvem du än må vara.\n\nKirsti lämnade honom och började långsamt åter sin vandring utan att\negna någon tanke åt hvart hon egentligen styrde sina steg.\n\nHerr Kurck hade länge suttit kvar på denna plats. Omsider lyftade han\nupp sitt hufvud och blickade förströdt omkring sig. Han stirrade hemskt\nen stund och därpå begynte han häjdlöst ila åstad, liksom förföljd af\nnågot. Så fortsatte han genom buskar och snår, öfver tufvor och stenar,\ntils han kom fram till Laukko.\n\nMorgonsolen grydde redan längst borta vid synranden, då han uppnådde\nhemmet. Han stannade ett ögonblick på gårdsplanen. Han syntes begrunda\nnågot. Därpå trädde han till ett af knektstugans fönster och bultade\npå.\n\nEn yrvaken knekt rusade snart ut på gården.\n\n-- Jag vill träffa fogden, mumlade han knappast hörbart.\n\nDen tilltalade försvann inom husets väggar och kort därpå stod den\neftersporde inför sin husbonde.\n\n-- Låt spänna för; min plikt kallar mig.\n\nFogden såg litet tvekande på sin herre. Hvart skulle det väl bära af så\nhär burdus tidigt på morgonkvisten. Men han efterkom befallningen och\nsnart stod spännet med sina frustande hästar färdigt på gården.\n\nFogdens förvåning ökades ännu mera, då hans herre oförtöfvadt satte sig\nupp i åkdonet utan att afvakta körsvennens ankomst. Men herr Klas, som\nvarseblef hans frågande min, förklarade, att han nu ville sköta om sig\nsjälf. Och den förbluffade tjänaren hann ej göra en invändning, innan\ndet redan bar af. Det gick med svindlande fart utför allen, därpå\nfortsattes den vilda färden längs en sidoväg, som slutade vid en hög\nklippa, Päireniemi, hvilken stupade brant ned i den nära Laukko belägna\ninsjöns böljor. Om Klas Kurck nu också velat det hade det varit en ren\nomöjlighet att häjda de eldiga hästarnes raseri; men han syntes ej\nhäller önska detta, utan sporrade i stället deras ifver. Och målet\nnärmade sig med blixtens hastighet. Nu nådde de randen af klippan, ett\nutrop af fasa -- och hästar och alt störtade ned i den våta grafven. En\nkort kamp, och vågorna slöto sig med ett tungt svall öfver sina offer.\n\nJungfru Kirsti, som fortfarande ströfvade omkring i den närbelägna\nskogen ett rof för förtviflan och samvetsförebråelser var ensam vittne\ntill sin herres och medbrottslings undergång. Denna hemska åsyn gjorde\nett öfverväldigande smärtsamt intryck på henne. Hon insåg för väl, att\näfven detta själfmord sällade sig till hennes redan förut rika\nskuldregister. Hon hade sökt försoning med en högre vilja, hon hade\nunder ånger och ruelse tillbragt tiden efter morddramat på Laukko, hon\nhade traktat efter frid med världen och med sig själf, men förgäfves.\nTviflet öfver, att hon ej mer i tiden skulle finna den samvetsro hon\nsökte, hade småningom bragt hos henne till mognad tanken att gå bort\nfrån ett lif, som blifvit henne en börda. Och hvarför kunde det ej ske\nlika fullt nu som annars. Behöfde hon ett bättre öde än den make, hon\nförledt. Han var ju ändock mindre skuldbelastad än hon.\n\nHon trädde fram till klippans rand och blikkade dit ned. Vågorna\nskvalpade lätt mot de kala stenväggarna. Det såg så lugnt och fridfullt\nut där nere. Hvad hade hon väl emot att få hvila vid hans sida i döden,\nefter detta ej unnats henne i lifvet. Där kunde rang och börd ej längre\nskilja dem. Hon stod länge kvar överväldigad af hvarandra korsande\ntankar. Så syntes beslutet till något afgörande mognadt inom henne. Med\nett öfverlyckligt leende kastade hon sig ned, kämpade en stund mellan\nlif och död och försvann i djupet.\n\n\n\n\nXI.\n\nI Åbo skola.\n\n\n    In obscuro nasoitur\n    illustrator solis,\n    stabulo reponitur\n    princeps terrae molis.\n    Fasciatur dextera -- -- -- --\n\nSången klingade klar och fulltonig, om ock något långsläpig ur en\nungdomlig skaras bröst, ock i det hela blandade sig en hes, skroflig\nröst, som tyktes intaga den ledande stämman. Det var rector\nscholasticus, magister Magnus Johannis, som anstälde sångöfning med\nsina djäknar.\n\nRummet var svagt upplyst i den tidiga morgonstunden. Några sömniga\ndankar brunno på ett af fönstren och ur den oformliga spiseln kastade\nen väldig brasa sitt matta sken öfver det kvistiga furugolfvet, på\nhvilket eleverna enligt tidens sed sutto under lektionerna. Bord och\nbänkar voro nämligen bannlysta från skolsalarna.\n\nFrån angränsande rum spordes ett högljudt svammel. Alphabeticas elever\nbjödo här till att efter bästa förmåga inplugga i sig vetandets första\ngrunder. De leddes däri af en instructor eller auditor, såsom de mera\nförsigkomna eleverna i denna sin egenskap af lärare benämdes. -- Det\ngick trögt, men färlan, som hängde hotfull på väggen, lifvade intresset\noch sporrade fliten, då dessa ville tryta. Detta var för öfrigt ett\nredskap, som i medeltiden rätt ofta kom till användning vid hvarjehanda\nförseelser både från djäknars och underlärares sida.\n\nDen unge lärarens tålamod synes dock ej låta störa sig af första\nmotgång. Men någon gång tillkännager likväl en och annan min i hans\nanlete en tydlig missbelåtenhet med sina disciplers tröga\nuppfattningsförmåga.\n\nVi igenkänna i honom en för oss gammal bekant: Arvid Kurck, nu elev å\ngrammatica.\n\nVid medeltidens slut utgjordes eleverna vid Åbo katedralskola ännu för\ndet mesta af allmogesöner. Men någon gång sände också de högre\nuppsatta, t.o.m. adeln, sina söner hit för att uppfostras till\nmottagare af höga kyrkliga värdigheter. Samma mål synes jämväl hafva\nföresväfvat Arvid Kurck vid hans inträde i nämda skola.\n\nMen också andra orsaker drefvo honom härtill. De uppskakande\nhändelserna på Laukko hade otvifvelaktigt så berört den känslige\ngossen, att han för alltid beslutit att afsäga sig familjelifvet och\ningå i det andliga ståndet. Af samma skäl uppkallade han sig ej häller,\nsåsom vid denna tidpunkt annars var vanligt, efter sin fader Arvid\nKlasson Kurck, utan helt enkelt Arvid Kurck.\n\nKlasserna i Åbo katedralskola voro till antalet fyra, nämligen\nrhetorica, grammatica, donatistica och alphabetica eller elementaria.\n\nRektor var ende ordinarie läraren. Han erhöll sin aflöning af kyrkan,\nolika vid olika skolor. Så omnämnas rectores beneficiati och rectores\nnon beneficiati. De förres lön utgjordes af något prebende vid\ndomkyrkan eller något pastorat (beneficium), fri kost och salarium\nscholasticum (afgift af eleverna). De senare åter erhöllo fri kost,\nsalarium, djäknepenningarne från Lundo om hösten och Hauho om vintern.\n\nUnder ferierna företogo eleverna för att hopsamla åt sig de lifsmedel\noch andra förnödenheter, de för den följande terminen behöfde, s.k.\ndjäknegång i därtill af rektor anvisad församling. Dessa tiggerifärder,\nhvarunder man vandrade från gård till gård, medförde också oftast\nafsedt resultat. De vanligaste håfvorna utgjordes af spannmål (bladum),\npenningar eller skinnvaror.\n\nDjäknarne kunde därjämte göra sig en ringa inkomst genom fullgörandet\naf diverse uppdrag, hvartill de, då skolans plikter ej kallade dem,\nanlitades. Särskildt betjänade såsom man kan sluta exempelvis af\nanteckningar i Åbo domkyrkas räkenskaper, den skolan nära belägna\ndomkyrkan sig ofta af deras biträde.\n\nAngående Åbo katedralskolas elever i öfrigt må framhållas, att desse ej\nvoro synnerligen aktade af den stora allmänheten. Ofta ingingo klagomål\nrörande deras konflikter med slottstjänare och andra.\n\nSkolundervisningen begynte från ABC. Skoltiden var mycket lång, andan i\nskolorna rå och tukten sträng. Men detta oaktadt syntes eleverna jämväl\nförstå beakta lifvets gladare sidor och med lust deltaga i de lekar,\nnöjen och förströelser, hvilka erbjödos dem på enkom härtill bestämda\ndagar.\n\nLatinet var medelpunkten i all undervisning, men det latin, som här\ninlärdes, var barbariskt munklatin.\n\nLäroböckerna i detta språk voro vanligen affattade på vers, och dessa\nmåste eleverna lära sig ord för ord utantill.\n\nBland öfriga undervisningsämnen må nämnas kristendomens hufvudstycken\n(Fader vår, Symbolum apostolicum, Ave Maria och Davids 7 botpsalmer),\nvidare någon scholastisk teologi, de första grunderna i den kanoniska\nrätten samt sång (musica choralis et figurata, latinsk sång och\nmässande), hufvudbeståndsdelen vid den katolska gudstjänsten.\n\nBöcker voro under medeltiden och äfven senare ganska sällsynta och i\nföljd däraf belades desamma vanligen med fabelaktigt höga pris. Åbo\ndomkyrka egde dock ett ganska omfattande bibliotek, vid denna tid det\nstörsta i Finland. Antagligt är att också klostren hade sina\nboksamlingar, då man erfar, att sådana äfven egdes af skolorna.\nFlertalet af böckerna utgjordes af: manualia, missalia, breviaria,\nbibelförklaringar, scholastisk teologi, dekretalsamlingar och\nhälgonlegender.\n\n\n\n\nXII.\n\nAffärslit på 1500-talet. -- Arvid Kurck på väg till Parte.\n-- Sjörofvare.\n\n\nLars Vadmal var en af Aurastadens mäktigaste borgare på denna tid. Han\nstod i lifliga handelsrelationer med hansestäderna och de tyska\nhandelsombuden, \"junge\" eller \"gäster\", som de kallades, uppvaktade\nhonom ständigt och jämt för att afsluta affärer.\n\nVadmal ägde ej mindre än sju bodar i Åbo och hans redan kända namn samt\nvidden af hans värksamhet lockade naturligtvis till honom de talrikaste\nkunderna.\n\nEn tidig junimorgon var det en stor uppståndelse i en af dessa butiker.\nEn skara slottstjänare hade med våld och hotelser inträngt här,\ngenomströfvat rummen och vändt upp och ned på alt samt hotat med eld\noch brand, i händelse ägaren ej rodde ut med den tyske krämaren Johan\nvan der Marve, hvilken sist nämde skymfligen lockat med sig en af\nslottstjänarnes, Germundsons käresta. Germundson och Marve hade kvällen\nförut suttit och pokulerat tillsamman å källaren \"Sista styfvern\" och\nden förre hade visst lagt märke till de kärvänliga ögonkast de växlat\nmed hvarandra, Marve och hon, men hade dock ej kunnat ana, att den\nlistige djäfvulen hade dylika planer i sinnet.\n\nLars Vadmal stod ännu långt efter det fasansfulla uppträdet och pustade\naf öfveransträngning i dörröppningen till den öfverrumplade butiken och\ntackade sin lycka att hafva kunnat muta de arglistiga sällarne med en\nrundlig förplägning. Men han var ej så litet orolig för sin affärsvän,\nty nådde fram till slottstjänarne ryktet att denna ännu befann sig ej\nså långt utom stadens råmärken skulle skådespelet oförtöfvadt upprepas\noch kunde sluta blodigt nog, såsom det för ej så länge sedan gick under\nett tumult mellan \"gäster\" och knektar, därvid en af de sist nämda fick\nsätta lifvet till för motpartens dolk. Banemannen, van dem Bokel,\nlyckades väl komma undan, men af den upphetsning dådet framkallat fingo\nmånga af hans landsmän lida långt efteråt.\n\nMarve, som jämväl själf tydligt insåg hvilka följder hans tilltag\nskulle framkalla, hade varit omtänksammare än de roflystna\nslottsknektarne anat. Redan tidigt på morgonen hade han låtit föra och\nförankra sin skuta utom synhåll från slottet och ombord å densamma dolt\nsin skatt, med hvilken han under tidigare affärsresor \"gjort upp\nräkningen utan värden.\" Själf hade han inlogerat sig på en bondgård ett\nstycke utom stadsporten och beslutit att dröja här, tils den första\nhettan hos hans fiender lagt sig. Därpå skulle han återvända till\nVadmal och vidtaga de nödiga anstalterna för afresan. I öfrigt kunde\nhan ock vara jämförelsevis lugn, ty lasten var redan instufvad i\nskutan, både sälspäck, smör, hafre, kött och fisk, och alt sålunda\nsegelklart, blott han en gång kom sig så långt, att han befann sig\nombord å densamma.\n\nDe upprorslystne sällarne hade också knapt hunnit lämna tummelplatsen\nför sin krigiska ifver innan Marve körde in genom porten till den gård\ndär den Vadmalska hufvudaffären var förlagd. En lycka i olyckan var att\nhan ej återvändt några ögonblick tidigare, i hvilket fall han fått möta\nhårdt mot hårdt, helt visst utan hopp att slippa helskinnad från\näfventyret.\n\nOckså nu varskodd på den fara, som möjligen ännu ej var helt och hållet\nafvärjd, begaf Marve sig in i ett af de inre lagerrummen.\n\nGenom hans inträde stördes det förtroliga samspråk, som Arvid och Elin\nKurck, hvilka jämväl sammanträffat här, förde med hvarandra. De sade nu\nhvarandra ett långt, innerligt farväl, ty Arvid skulle med samma tyske\naffärsman afresa till Stralsund och därifrån vidare till Paris. Sedan\ndock alla farhågor för ett förnyadt öfverfall skingrats och affärden\nutsatts till kl. 3 e.m. lämnade Marve de bägge syskonen för att ännu\nundanstöka några nödiga arrangement innan afresan.\n\nLämnade på tu man hand återupptogo syskonen det nyss afbrutna samtalet.\n\n-- Du måste förlåta mitt intrång i ditt innersta känslolif. Men den\ntillgifvenhet, som städse bundit dig vid mig, tvingar mig att lämna dig\nde råd, jag rimligtvis ser mig förmögen till. Det steg du ämnar taga är\nnämligen ett af de viktigaste i lifvet, och, kära Elin, vi ha ju båda,\nså unga vi än äro, redan skådat afvigsidorna af ett äktenskap, knutet\nutan nödig varsamhet.\n\nHon medgaf, att han hade rätt. Hon skulle också med förstånd öfverväga\nalt, innan hon gaf de löften, hvilka voro bindande för ett helt långt\nlif. Men om hon trots alt skulle förgå sig, borde han ej döma henne alt\nför strängt. Människan kan ju så lätt fara vilse t.o.m. då hon tror sig\nvara mest förutseende.\n\nLaukko gård hade brodern öfverlåtit åt henne, ty han ämnade med allvar\negna sitt lif uteslutande åt kyrkans tjänst.\n\nOch så följde det rörande afskedet. De hade visst redan en tid bortåt\nvarit rykta från hvarandras sida, men tillfällen gåfvos dock, då de\nkunnat sammanträffa och meddela hvarandra sina fröjder och sorger. Nu\nfor han till främmande land för att under långvariga studier taga de\ngrader han för sin framtida befordran behöfde. Under denna tid kunde ju\nså mycket inträffa och de måhända aldrig mera återse hvarandra. Men\nhvad som än inträffade ägde de dock båda kvar minnena af tillsamman\ndelade ljusa och bittra stunder, hvilka, åtminstone de sist nämda,\norubbligt måste föresväfva dem under alla skiften.\n\n       *       *       *       *       *\n\nAura ås ena strand företedde en liffull anblick. Farkoster lågo i mängd\nförtöjda sida vid sida och under högljudt stoj och glam lastades in och\nlossades ur. Och hvilken språkförbistring sedan. Men man förstod\nhvarandra likafullt, ty där orden tröto hjälpte talande åtbörder och\nminer en ur förlägenheten.\n\nIndivider anträffades här af alla samhällslager från domprosten ned\ntill den anspråkslöse knuthandlanden. Hans högvördighet stod som andra\npå den tiden, då handeln på hansestäderna befann sig i sitt flor, i\nlifligaste förbindelse med de tyske handelsmännen och från Stettin,\nDanzig, m.fl. städer tog han sina årsbehof. Men intimiteten mellan\naffärsvännerna utsträktes ofta nog ännu längre, i det de tyske\nköpmännen sände sina söner öfver till Aurastaden för att inackordera\ndem där hos kyrkans eller skolans män och sålunda sätta dem i tillfälle\natt inhämta erforderliga både språkliga och andra kunskaper.\n\nAffärsförbindelsen ledde också småningom därhän, att en mängd\nutlänningar öfverflyttade till vårt land och främst i Åbo nedslogo sina\nbopålar. Härifrån idkade de sedan en för tiden omfattande\naffärsvärksamhet.\n\nStojet ombord å skutorna tystnade för ett ögonblick och allas\nuppmärksamhet riktades på en båt, som i ilande fart roddes nedför Auras\nböljor. Man hade i den korpulente mannen i båtaktern genast igenkänt\nMarve och förbittringen öfver det omak denne genom sitt nyss omnämda\ntilltag beredt jämväl de andra utlänningarne bragte vreden att sjuda\ninom dem. Slottsknektarne hade nämligen, berusade af ölet, som de\ninmundigat hos handlanden Vadmal, begifvit sig hit ned, stält till\nallehanda upptåg och hotat att gifva de tyska skojarene fan i våld för\nderas rackerier. Man hade blott genom nya mutor kunnat blidka dem,\nhvarpå de tillfredsstälde hemvändt till slottet.\n\nMarve, som också förutsett dessa vredesyttringar af sina landsmän, hade\ndärför aftalat med Vadmal, att han skulle frambefordra honom och hans\ngäst från åns öfre del ut till det långt borta på redden förankrade\nfartyget.\n\nDe förbittrade landsmännen hade emellertid trots detta tagit tillfället\ni akt för att lämna honom en grundlig uppsträckning; men vid anblikken\naf det allvar och den värdighet, som återspeglade sig i den bredvid\nMarve sittande ynglingens anlete, hvars tjänster de måhända i en snar\nframtid komme att behöfva, läto de orostiftaren helskinnad fara.\n\n       *       *       *       *       *\n\nMan hade redan hunnit ett godt stycke ut i skärgården, då kvällen\nbegynte skymma. Men då vinden, ehuru inomskärs svag, antogs blifva\nfriskare så snart man kommit ut på mera flott vatten, lät man det\nfortfarande bära af utan att bry sig om att kasta ankar.\n\nDe ombordvarande fördrefvo tiden under lifligt samspråk uppe på däck.\nDet vackra vädret kvarhöll dem där, och besättningen lät ingalunda\nhäller de förfriskningar deras husbonde bjöd den på kvarligga orörda.\nMarve själf satt nere i kajutan hos sin skatt och det glada skratt, som\ndå och då därifrån trängde hit upp gaf vid handen, att han ingalunda\nhäller var missnöjd med det knep, hvars hotande följder han nyss\nhelskinnad undsluppit.\n\nLängst borta i fören dröjer Arvid Kurck och betraktar med förtjusning\nde sommargröna skären rundtomkring eller riktar han sin sorgsna blick\nbort mot de stränder, hvilka, höljda i det lätta nattdunklet, mer och\nmer försvinna ur synhåll.\n\nVinden har emellertid mer och mer mojnat af, seglen hänga alldeles\nslappa och farten är nu nästan ingen. Man anmäler härom åt Marve och\nfår order att ankra och invänta morgonen, som måhända medförde en\nfriskare bris.\n\nSnart hade alla sökt sig tillhvila; endast den vakthafvande af\nbesättningen syntes nu mera uppe på däcket.\n\nMedan han mekaniskt vandrade fram och åter, för att på detta sätt kunna\nhålla sig vaken och fullgöra sin plikt, kom han som af en händelse att\ngifva akt på en stor, vild, enstaka holme på höger hand och hans\nnyfikenhet sporrades desto mer af den rök, som bakom skogstopparne\nsyntes stiga upp mot sommarhimlen. Han häjdade plötsligt sina steg och\nbörjade i tankarne leta efter något framfaret minne, förknippadt med\ndenna anblick. Han hade varit med om många sjöresor i sina dagar, men\ndet äfventyr han upplefvat för, ja det kunde väl vara runda tio år\nsedan, gick ej ur hans minne. Och ju mer han blickade omkring sig desto\nbekantare föreföll honom hela omgifningen. Det måste utan tvifvel varit\njust på denna plats öfverfallet skedde, det nattliga illdådet, då han\noch hans kamrater blefvo plundrade på alt och blod flöt i strömmar. Och\ni hvad afsikt kunde man väl denna sena tid på dygnet syssla med eld där\nborta på holmen. Det var helt visst samma illsluga sjöröfvarpack, som\nuppehöll sig här för att lura ut sina rof.\n\nPlötsligt gjorde han allarm.\n\nMarve, som rusade yrvaken upp, tilldelade den plikttrogne mannen en\nrund portion afgrundstillmälen och tillsporde hvad fan som gaf honom\nanledning att störa honom i hans nattro. Men då vakten häjdlöst kallade\npå honom och med en tyst åtbörd pekade på den hemlighetsfulla ön midt\nemot skeppet, började Marve omsider gnugga sömnen ur ögonen och tog sig\nför att undersöka situationen. Och därunder trädde matrosen fram till\nhonom och hviskade några ord i hans öra, de där ej tyktes förfela sin\nvärkan. Oförtöfvadt sågs skeppets ägare själf hasta ned under däck och\npurra an hela besättningen, som inom kort beväpnad in till tänderna\nafvaktade hvad som komma skulle.\n\nTiden var också dyrbar, ty redan sågos två väl bemannade farkoster\nrunda holmens udde och ställa kosan ut till skeppet. Marve hade i tid\ngifvit sina män befallning att kasta sig ned på däcket och i denna\nställning afvakta order till uppbrott. Själf följde han jämväl\nexemplet, hvarpå den gamle sjöbussen som om ingenting passerat\nfortsatte sin vandring. Åtminstone bibehöll han till skenet sitt lugn;\nmen så bepröfvad han än var på det våta erfor han likväl en underbar\nbeklämning kring hjärtat, som ej tyktes båda godt.\n\nSnart voro de båda farkosterna redan tätt invid skeppets sida och från\nen af desamma tillropade en hes och skroflig stämma ett:\n\n-- Hvems är skutan och hvad för den ombord?\n\nDen tillfrågade svarade med låtsad likgiltighet:\n\n-- Skutan är min herres och inombords har den både vått och tort af\nbästa slag.\n\n-- Den dj--ln för morska ord på läpparne, hördes de angripandes ledare\nyttra till sitt följe, men han skall nog snart blifva späkt, det lofvar\njag.\n\n-- Vi komma från slottshöfdingen och fordra i hans namn att få\nundersöka fartyget.\n\n-- Därtill hafven I fördöme mig ingen rättighet, gaf den tilltalade\ntill svar, ty först och främst äro vi på utgående och för det andra har\nslottshöfdingen ingen laglig rätt att öfverrumpla fredliga sjöfarande.\nOch är någon nog inbilsk att tillåta slikt, så böra ej alla vara\nlikadana narrar. Hälsa er herre och säg honom det.\n\nNu uppstod oro bland båtlagets besättning.\n\n-- Fram till skutan och upp på däck! dundrade en röst öfver mängden.\n\n-- Tron I jag ej känner er fördömde röfvarpack, jag har en gång förut\npröfvat edra listiga påfund och vet denna gång att taga mig till vara,\nropade vakten.\n\nMan höll redan på att äntra skutan och ett och annat hufvud var just i\nberåd att nå öfver relingen, då Marves manskap redde sig till motvärn.\nNu uppstod en blodig lek, hvari sjöröfvarene stodo sig slätt i den\nkinkiga position de innehade, klängande som de befunno sig längs\nskeppets sidor. Den ene efter den andre sågs efter ett väl måttadt hugg\nsläppa sitt tag och falla tungt ned i det glupska djupet. De\nkvarvarande, som funno situationen mer än kinkig, skyndade tillbaka i\nbåtarne och rodde i väg åtföljda af Marves och hans besättnings\nhånfulla tillmålen och tillönskningar om bättre lycka nästa gång.\n\nMarves byte från Åbo, som uppvakts af det fasliga bullret och tumultet\nuppe på däck, hade rusat upp yrvaken och sällat sig till de uppbragta\nbesegrarne.\n\nNu fick man på båtarne sikte på henne, och igenkännande nymfen från\n\"Sista styfvern\" släkte man sin förtret öfver det misslyckade angreppet\nmed att ösa ut okvädingsord öfver Marve och henne.\n\n-- Du är en ännu större tjuf än vi, du stjäl människor, vi sörja endast\nför brödfödan. Men vänta, tyske skojare! Om vi ännu en gång få fatt i\nditt kull, då skall du ta mig f--n ha betalt för gammal ost.\n\nSnart rådde åter frid ock stillhet på den vida fjärden. Nattvakten\nensam vandrade uppe på däcket, uppmärksamt späjande omkring sig för att\nvarsko om nya \"ugglor lurade i mossen.\"\n\n\n\n\nXIII.\n\nEn gammal bekant.\n\n\nBland Finlands få mera bemärkta städer i medlet af femtonhundratalet\nintog Raumo ett af de främsta rummen. Ock för sin förkofran\nhade staden helt visst mycket att tacka det där förlagda\nfranciskanerklostret.\n\nÅr 1442 hugnades dess borgare med tillstånd att bygga ock bo, sälja och\nköpa med samma rätt och förmåner som borgarene i Åbo åtnjöto. Sist\nnämda stad hade i nämda afseende erhållit privilegier, hvari bl.a.\nstadgades, \"att fartyg från Nyland, Egentliga Finland ock Bottniska\nvikens kuster skulle besöka Åbo ock Stockholm, med förbud att i\nsydligare orter eller i utlandet afsätta sina varor, hvarigenom Åbo vid\nsidan af Stockkolm blef en hufvudstapelort i riket. Icke häller fingo\nutländska fartyg segla norrut förbi Åbo för att i de bottniska\nkustorterna försälja sina varor.\" År 1444 erhöllo Raumo stads borgare\nköpstadsrätt. De skulle nämligen hafva borgmästare och rådmän. Jämväl\nförordnades, att en byfogde skulle sändas dit för att uppbära konungens\nskatt. Är 1476 beviljades staden både in- och utrikeshandel mot en\nårlig skatt af 80 mark.\n\nJu större privilegierna sålunda blefvo desto lifligare blef jämväl\naffärsvärksamheten å orten och vid sidan af denna växte välståndet.\n\nBengt Lydikeson var en af stadens mera burgna borgare på 1480-talet.\nHan stod i affärsförbindelser ej blott med kustborna långt upp i norr,\nutan talrika af hans farkoster plöjde äfven Bottenhafvets böljor\noch hemförde från Sveriges hufvudstad klingande mynt eller\nnödvändighetsartiklar i utbyte. Ja t.o.m. de tyska hansestäderna\nmottogo ofta besök af hans skepp.\n\nNågra af dessa fördes af hans söner, hvilka alt från tidiga år gjort\nsig hemmastadda på hafvet; men därjämte hade han i sin tjänst mången\nbepröfvad sjöbuss, som trots en fåtalig besättning gjorde snabba och\nlyckliga resor.\n\nEn oktoberafton, omild och vresig, sådana hösten i norden så ofta har\natt bjuda på, finna vi borgarfamiljen samlad i det låga trähusets\ngästrum. Våningen utgöres förutom detta af butik, kammare och stuga,\nhvilken sist nämda jämväl tjänstgör som kök. Till gården hör därjämte\nen rad rymliga uthus, bland hvilka äfven varuupplagsmagasinen befinna\nsig.\n\nI gästsalen är konversationen i full gång. Husets herre och man dryftar\nmed en af sina kolleger borgaren Göranson om de försvårade utsikterna\nför handeln på Nevan och Narva, ty i följd af de ondsinta ryssarnes\nstämplingar österifrån hade den högsinte och modige höfdingen Erik\nAxelson Tott det så velat, att några affärsförbindelser ej längre\nskulle bedrifvas med slika orostiftare.\n\nEnkefru Byning, som ofta besökte stadens borgmästares hus, hade hört,\natt det också skulle draga ut på tiden innan någon fred med de ryske\nfridsstörarene kunde fås till stånd. Vi gå ej häller själfva så varliga\ntill väga mot våra fiender, menade hon. Sålunda hade exempelvis hans\nnåd Axelson gjort många utfall, härjat och slagit ihjäl folk och få\ntill hämd eller förnöjelse. Husets fromsinta värdinna inföll då och då\nblott med ett ord, framhållande det beklagliga i, att människan städse\nskall åstadkomma strid och ofrid.\n\nLydikesons sextonåriga dotter Greta, känd å orten för sina\nutomordentliga behag och sin huslighet, lyssnar blott med ett hälft öra\ntill de äldres samspråk, medan hon ombesörjer serveringen, ty\nkonvenansen för tiden fordrade, att de yngre familjemedlsmmarne blott\nytterst sparsamt skulle gifva sina egna åsikter tillkänna.\n\nOch under samtalen smuttade man på fruntimmerssidan på basterten, ett\nslags sött spanskt vin, som endast bestods i burgnare borgarehus och\nvid de högre uppsattes gästabud. Å herrsidan åter stärkte man sig med\ngodt hembrygdt öl, hvartill maltet hämtats från Lydikesons eget hemman\nnågra mil utanför staden. Humlen var från Tyskland.\n\nGästfriheten var en känd dygd i vårt land både hos allmogen och de\nhögre stånden. Sällan fick en främling lämna ett hus, innan han\nundfägnats med mat och dryck efter värdsfolkets råd och lägenhet.\n\nEfter det man smuttat ut vinet och tömt ölkrusen bjöd Lydikesons på en\nkvällsmåltid i största hvardagslag, men ändock värdig det förmögna\nborgarhuset och gäster, hvilka för resten ofta voro sedda inom\nfamiljen.\n\n\nTill smörgåsbordet hörde utom det delikataste hembakade hvetebröd --\nhvete odlades vid denna tid blott på Åland och i sydvästra Finland --\nflere på olika sätt inlagda fisksorter, bland hvilka laxen intog\nhedersrummet. Smöret var en delikatess, ty boskapsskötseln hade ännu\nföga utvecklats.\n\nSå följde bastantare anrättningar. Först högg man i en läcker\ntjäderstek och sedan man efter densamma läskat sig med en mugg öl\ninbars en ugnstekt gädda, prydligt garnerad med grönt.\n\nFisket var jämte åkerbruket folkets förnämsta näringsfång och en icke\nobetydlig del af den till kronan erlagda skatten utgjordes just af dess\nprodukter.\n\nMan hade så småningom hunnit till desserten, som denna gång bestod af\nfrån utlandet införd konfekt och äpplen, då utifrån förstugan förnams\nljudet af steg.\n\nSnart öppnades också dörren till angränsande rum. Lydikeson uppsteg nu\noch begaf sig dit ut för att efterse hvem den besökande var, men fann\ntill sin förvåning sin dotter redan sluten i armarne på en axelbred ung\nman, hvari han snart igenkände sin fosterson, den duktige skepparen\nPenttu Niilonen.\n\n-- Se så, slut nu med smekningarna och kom och tryck far din till efter\nden långa skilsmässan. Anar du haft fullt upp att göra under de bistra\ndagar vi nyss upplefvat.\n\nPenttu hastade från dottern till fadern och sedan varma handslag\nväxlats fann han sig snart fjärran från storm och oväder förflyttad\ntill den fridfulla kretsen af kära anhöriga och vänner.\n\nNu var det skepparen ensam förbehållet att hafva ordet. Han skildrade\nom resans besvärligheter, om nyheterna från den svenska hufvudstaden,\nom varuprisen och det goda byte han som vanligt gjort. Och gubben\nLydikeson, som jämte sin stallbroder Göranson med stegrad nyfikenhet\noch spändaste intresse blickade upp till den manhaftige ynglingen, var\nej sen att upprepade gånger räcka honom ölkruset med en uppmaning att\nstärka sig efter väl fullgjordt värf.\n\nUnder berättelsens gång sökte Niilonens blickar upprepade gånger den\nvackra Greta, som å sin sida med stilla välbehag och af varma känslor\nklappande hjärta mötte dessa kärvänliga ögonkast. Penttu hade också\nknappast hunnit fullgöra, som han tykte, sin skyldighet mot de gamla,\ninnan han hastade ut i stugan, dit hans skatt kort förut dragit sig\nundan.\n\n-- De kära barnen, hviskade borgarfrun till enkeborgmästarinnan, hålla\nrätt mycket af hvarandra.\n\n-- Det synes så. Tänk hvilken lycka för den öfvergifne stackars gossen,\natt han hos er fick hem och hägn.\n\n-- Ja, det har mången gång beredt mig och min man den innerligaste\nglädje att hafva kunnat utföra detta barmhärtighetsvärk. Och egentligen\ngör jag orätt i att kalla det så, ty han har redan hundradefalt\nåtergäldat våra små tjänster mot honom.\n\n-- Och ett godt och lyckligt par bli de unga, det försäkrar jag. Ty\nGreta är en flicka som få.\n\n-- Ja nog har jag efter bästa förmåga bjudit till att uppfostra henne.\nMen att min man vill hålla henne undan för folk så mycket som möjligt,\ndet har aldrig varit min vilja.\n\n-- De fäderna hafva ibland sina egna idéer och tidsandan är sådan.\n\n-- Tidsandan! Få ej föräldrarna bestämma öfver sina barn efter eget\ngodtycke. Så var det åtminstone i mitt hem. Undras just hur man eljes\nkunde vara tillsamman med folk, då man en gång satt foten under eget\nbord.\n\n\n-- Med tiden lär man sig nog alt. Och Greta är helt visst läraktig i\nett som annat.\n\nGöranson gjorde nu uppbrott, ty det började redan lida mot nio och\ntidens sed fordrade att man skulle bittida till sängs på kvällen, för\natt ej sedan sofva bort de för driftig värksamhet efter en stärkande\nnatthvila bäst egnade morgontimmarne.\n\nBorgmästarinnan sökte ännu då hon bjöd godnatt intala den värda\nborgarfrun att använda all sin vältalighet på sin man för att förmå\ndenne att låta Greta handla mera tvångfritt, ty på detta sätt får\nkaraktären tillfälle att utbilda och stadga sig, såsom hon fint\nuttrykte sig. I annat fall blef hon en lekbåll för andras nycker.\n\n       *       *       *       *       *\n\nEfter några års förlopp finna vi Niilonen som välbestäld äkta man på\nett litet men väl upparbetadt hemman i Raumo stads närhet. Hemmanet\nhade de unga tu mottagit af föräldrarne såsom förläning och genom flit\noch sparsamhet hade Penttu redan inlöst sig ett af foster- och\nsvärfaderns många fartyg. Med detta gjorde han fortfarande, då ej bråda\nhemsysslor förestodo, fraktresor på Stockholm.\n\nAf den fattige fiskargossen, hvilken efter hemmets förskingring\nförsvann i obekanta öden, hade sålunda blifvit en väl bärgad äkta man,\nsom trots de motigheter han upplefvat nu kunde blicka framtiden an med\nförtröstan och tillförsikt.\n\nMinnena från barndomens dagar och skilsmässan från mor och syster, dem\nhan sedermera aldrig återsett, tyngde dock mången gång honom äfven\nunder de gladaste ögonblick. Men då fans det städse en, som förstod att\nskingra bekymren och ingjuta tröst i hans sorgsna hjärta. Hans hustru\nGreta var städse en god ängel i det hem, som idoghet och trohet bygt\noch som sent skulle beröfvas den frid, som här gjort sitt intåg.\n\n\n\n\nXIV.\n\nI Paris.\n\n\nUniversitetet i Paris utgjorde ända till slutet af medeltiden den\nförnämsta samlingsplatsen för kunskap sökande män och ynglingar från\nhela den västerländska kristenheten. Ja t.o.m. påfven hade såsom bevis\npå dess fruktbringande värksamhet förklarat, att \"där de skönaste\nsmykken för Kristi brud förfärdigades\". Äfven ett antal finska\nynglingar, främst de, hvilka utbildade sig för högre kyrkliga ämbeten,\nfortsatte här sina studier, andra åter stälde kosan till högskolorna i\nPrag och Leipzig.\n\nBland finske män, hvilka särskildt utmärkt sig under sin vistelse i\nParis, må i detta sammanhang framhållas biskop Olaus Magni, som 1427\ndär aflade sitt första lärdomsprof, i det han försvarade en s.k.\nbaccalaureat-afhandling. Sedermera blef han licentiat och magister samt\nvärkade såsom lärare under titeln \"lector ethicorum\". Han nämnes äfven\n\"pedagogista\" eller föreståndare för en enskild, förberedande\nläroinrättning.\n\nDen filosofiska fakulteten var delad i fyra \"nationer\", af hvilka den\nengelska omfattade ynglingar härstammande från England, Tyskland, den\nskandinaviska norden, äfven Finland.\n\nNationerna utsago själfva sina ämbetsmän, kallade \"receptores\", hvilka\nförvaltade deras ekonomi, och \"procuratores\", hvilka voro ordförande,\nhvarjämte de fyra nationerna gemensamt för tre månader i gången valde\nuniversitetets rektor. Olaus Magni innehade flere gånger alla dessa\nförtroendeuppdrag. Han var t.o.m. medlem i en deputation, som 1436\nsändes att å universitetets vägnar underhandla med Frankrikes konung\nKarl VII.\n\nDå den 18-årige Arvid Kurck 1482 afslutat sina studier vid Åbo skola\nutgjorde universitetet i Paris det städse hägrande målet för hans\nlängtan att vidare utbilda sig för det prästerliga kallet.\n\nVi hafva sett honom lämna Auras stränder bakom sig och slita de band\nsyskonkärleken enat för att gå högre uppgifter till mötes. Vi återfinna\nhonom kort härpå i den bullrande världsstaden i kretsen af\nkunskapstörstande ynglingar från vidt skilda länder.\n\nArvid Kurck begynte i likhet med andra landsmän sina studier i den\nfilosofiska fakulteten, där han under en äldre magisters uppsikt öfvade\nsig i de akademiska disputationerna.\n\nEfter två års studier aflade han baccalaureiexamen och fungerade som\nsådan åren 1485-86 samt såsom s.k. incipient 1486-87, hvarpå han tog\nmagistergraden.\n\nMagistervärdigheten hade på denna tid stort anseende; dess innehafvare\nbetraktades såsom riddares vederlikar. En person med denna lärda grad\nhade vägen för sig öppen till kyrkans högsta värdigheter och kunde\ngenast vid sin hemkomst påräkna någon indräktig prästtjänst.\n\nArvid Kurck lämnade i Paris många vänner, men äfven nationen i dess\nhelhet hade skäl att sakna honom, ty han var den rikaste finne, som\nunder hela medeltiden studerat där och hans afgifter till nationskassan\nhade därför varit ganska betydliga.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDet är år 1485. En lätt höstskymning hvilar öfver det lilla rummet i\nett af de aflägsnare stadsdelarne af den redan ansenliga världsstaden.\nTvå unge män skåda tankfullt ned på det ännu myllrande lifvet utanför;\nmen då och då mötas deras blickar under det lifliga samtal, som\nupptager dem. Vi igenkänna genast i den enes späda, men retliga gestalt\nen af hufvudpersonerna i vår skildring, den blifvande biskopen Arvid\nKurck. Den andre har äfven såsom innehafvare af kyrkans högsta\nvärdigheter inristat sitt namn i Finlands kyrkohistoria -- Johannes IV\nOlavi, båda nu baccalaurer vid den fjärran från hemlandet belägna\nhögskolan. Deras samspråk gäller norden, och de skiftesrika händelserna\ndär: Unionens stormar, fiendernas härjningar i fosterlandet och\nfosterlandsvännernes försök att bringa reda i den trassliga härfvan.\nBåda varmt hängifna dessa fosterlandsvänners sträfvan uppräkna de med\nsmärta de många hinder, man där borta söker lägga i deras väg.\n\nDå, liksom eldad af en inspiration, utbrister Kurck, medan en säregen\nglans strålar ur hans blå ögon:\n\n-- Den tid skall väl stunda, då också vi kunna lämna vår skärf för det\nallmänna bästa, tror du ej det?\n\n-- Ja, om våra planer ej afbrytas af en högre vilja.\n\n-- Och hvarje välvillig handräckning synes desto mera af nöden, då\nfaror ständigt hota från alla håll, faror, hvilka kunna bringa äfven\ndem, som äro den fosterländska saken mest hängifna, att vackla.\n\n-- Du syftar på Kalmar recess.\n\n-- Ja och det bryderi, den ädle Sten Sture genom en obetänksamhet\nråkat i.\n\n-- Det är ej så godt häller att stå ensam mot mängden och dess nycker.\nFör att få sina högsta önskningar uppfylda skyr den ej att bruka hvilka\nmedel som hälst. Det allmänna bästa får då vika för personliga\nintressen och fördelar.\n\n-- Ja också kyrkans män hafva på sätt och vis lofvat kung Hans sin\nhyllning, blott han förbunde sig att gå in på deras önskningar.\n\n-- Men denna vacklande hållning är ej det enda hotfulla i\nfäderneslandets läge. Sten Stures missämja med Svärdsbrödraorden har\nrykt från riket ett kraftigt värn mot stämplingarne från öster.\n\n-- Och går det blott en gång därhän, att ryssarne sluta förbund med\nkung Hans, blir den sista villan värre än den första.\n\nJohannes Olavi yttrade intet härtill, han syntes med sin själs inre öga\nliksom söka tränga in i den dunkla framtiden. Omsider sade han med\nvemod:\n\n-- Kyrkans ställning är brydsam under alla dessa krigets fasor. I\nstället för att lugnt få fortgå på den sanna fridens väg nödgas hon\nomfatta vanskliga intressen och uppoffra sina egodelar för att söka\nbereda segrar, hvilka antingen ej alls vinnas eller, om de någon gång\nblifva en värklighet, äro af kort varaktighet.\n\n-- Du har rätt. Men då ovännen står och klappar på dörren måste man ur\nhuse. Ovännen väljer ej, han tager hvad han för bäst finner. Och\nkyrkans välfärd hotas lika väl som alt annat, om han får husera fritt.\n\n-- Nå väl. Men de personliga intressena då?\n\n-- Det är skamligt att låta det själfviska tala, då det gemensamma\nfosterlandets väl står på spel. Vare detta vår lösen för framtiden.\n\n-- Tag min hand därpå. Främmande förtryck är dubbelt förtryck. Dess\nintressen gå endast ut på att rifva ned hvad andra under svett och möda\nuppbygt.\n\nVännerna åtskildes; men deras rådslag fortforo sedermera under hela\nderas sammanvara i den franska hufvudstaden. Föga anade de ännu då, att\nde båda värkligen en dag skulle sättas i tillfälle att utföra hvad de\nnu i ungdomlig ifver planlade, att den ene skulle taga i där den andre\nslutat, att kyrkan skulle gå ännu brydsammare öden till mötes, men att\nden utblottad väl på timliga ägodelar skulle erhålla en rik godtgörelse\nhärför i den gryningsperiod, som med reformationen gick upp för henne.\n\n\n\n\nXV.\n\nDomkapitlet håller sessioner.\n\n\nÄnnu någon tid före den stora brand, som 1827 öfvergick den gamla\nAurastaden, stodo omkring domkyrkan från äldre tider tillbaka flere\nstenhus. Bland dessa fästa vi här särskild uppmärksamhet vid ett,\nbeläget i östra delen af den kyrkan omgifvande byggnadskomplexen.\n\nByggnaden, uppförd i två våningar under biskop Tavasts lefnad, användes\nunder katolska tiden för domkapitlets sammanträden; men sedan åt\ndetsamma anvisats sessionsrum i själfva kyrkan, blef husets öfra våning\nnedrifven och den nedra begagnad dels till landtränteri, dels till\nsmedja för kyrkans behof och senast till kyrkans materialhus.\n\nLåtom oss göra ett besök här år 1492.\n\nGenom en låg ytterdörr instiga vi i en rymlig förstuga, hvars golf är\nbelagdt med tegel. Härifrån leder en smal trappa upp till byggnadens\nöfra våning upptagande ett enda stort rum, till hvilket ljuset\ninströmmar genom fyra fönster.\n\nKring ett långt bord placeradt midt på golfvet sitta domkapitlets\nledamöter samlade. I ena ändan af detsamma varsnas biskopen, Magnus III\nNilsson Stjernkors till Särkilax. Därnäst i ordningen följa de 12\nkanikerne eller capitulares, bland hvilka främst märkas domprosten,\närkediakonen, ärkepresbyteren och dekanen. Bland de öfriga ledamöterna\nåterfinna vi våra vänner från Paris: Arvid Kurck och Johannes Olavi.\nÄnnu må vi anteckna tvänne personer, hvilka tagit plats vid en af\nsidoväggarne, landtprosten Ericus Simoni och kyrkoherden i Somero\nMichaël. -- -- -- -- --\n\nMagnus Stjernkors öppnade sessionen med ett andragande, hvari han\nredogjorde för hufvudinnehållet af de Statuta synodalia, hvilka på det\nkort förut sagda år afhållna synodalmötet i Äbo påbjudits.\n\nPastorerne, yttrade han, böra från predikstolen undervisa folket att i\ndödsfara hvem som hälst, äfven fader eller moder, kan döpa sitt nyfödda\nbarn. Döpelseformeln är: jag döper dig i Fadrens, Sonens och den Helige\nAndes namn. Amen. Pastorerne i Norrfinlandia och Suderfinlandia böra\nhafva ny chrisma före Påskhögtiden [chrisma var en helig smörjelse,\nbestående af olja och balsam, hvarmed de, som döptes, smordes på\nhjässan], i Satakunda, det aflägsnare Nyland och Tavastland 15 dagar\nefter Påsk samt de öfrige före Bönsöndagen. Chrisma får endast med olja\nuppblandas. Vid åläggandet af botöfningar bör den största varsamhet\niakttagas, så att de biktande väl underrättas om det straff, hvartill\nde genom hvarje dödssynd gjort sig skyldige; men själfva penitensen\nberor af biktfadrens pröfning och bör lämpas efter den biktandes\nbeskaffenhet. Kvinnors bikt får icke höras i kammare eller slutna hus,\nty under sken af dygd hafva laster ofta insmugit sig. Då ingenting hos\nmänniskan är dyrbarare än den till Guds beläte skapade och af Kristus\nåterlösta själen, så anbefalles pastorerne på det strängaste att med\nåsidosättande af annat utan minsta dröjsmål besöka äfven fattige sjuke,\näfven med egen häst. Pastor må icke excommunicera någon af sina åhörare\nutan särskildt tillstånd af biskopen, domkapitlet eller sin landtprost.\nPastor bör hafva upptecknade de fall, i hvilka det är honom tillåtet\natt utesluta någon från nattvarden vid Påsken, äfvenså bör han ega\nCanones poenitentiales, enligt hvilka han kan pålägga hälsosamma\nbotöfningar. Ingen må uteslutas från nattvarden för världsliga\nförbindelser eller personliga skulder. På hvarje landskyrkas\ninvigningsdag böra från predikstolen namnen på kyrkans välgörare\nuppräknas och dagen därefter högtidlig begängelse med mässa och\nvigilier för dem firas. Pastor eller Capellanus bör hvarje söndag från\npredikstolen på modersmålet uppläsa Fader vår, Ave Maria, tron samt\nbiktformeln och åligger det honom att hafva dessa stycken på\nfolkspråket skrifna, på det att han alltid må på samma sätt lära sina\nsockenboar och desse lättare lära sig dem. Åt biskop förbehålles\nuteslutande rättighet att aflösa hälgedomsrånare, äfvensom den, som\nburit händer på en präst. Präst må icke utan biskopens och domkapitlets\ntillåtelse begifva sig utom stiftet. Kyrkans dyrbarheter böra vara\nnoggrant upptecknade, icke blott i en utan i olika böcker. Likaledes\nböra prästgårdens inventarier vara förtecknade, icke blott i kyrkans\nböcker, utan äfven i pastorns egna, för eldsvådas skull. Präst, som af\nsin företrädare icke mottagit fulla och oskadade inventarier, bör dock\nvid sin afgång lämna dem i fullgodt stånd. Pastor eller vikarie bör\nvårda sig om prästgårdens hus, hålla taken fria från takdropp,\nunderhålla dörrar och lås samt icke betunga sina sockenboar med alla\nsmå förbättringar. Pastor bör gärda äng och åker samt gräfva brunnar.\nFörsummar han detta, så bör han vid visitationerna strängt bestraffas,\nersätta skadan samt icke hafva rättighet att göra testamente, innan\ndenna försumlighet blifvit godtgjord.\n\nBiskopen betonade härpå, att han uppgjort dessa stadgar för att så vidt\nmöjligt afvända tidigare missbruk. Ty kyrkans värf är att införa skick\noch ordning i församlingarna, att motarbeta lastbart lefverne och\nlättsinniga handlingar. Dess egendom, som genom Gudi behagliga och\nvarmhjärtade människors bistånd sammanförts och endast kunde anlitas\ntill dess egen framgång och fäderneslandets bästa, måste ordentligt\nförvaltas.\n\nHan vände sig nu till Ericus Simoni och sporde hvad denne hade att\nanföra.\n\nMäster Ericus uppsteg och meddelade, att han under sin senaste\nvisitationsresa af socknemännen i Somero låtit sig berättas om en mängd\ngrofva förseelser, hvartill socknens herde gjort sig skyldig. Han hade\nsedermera själf närmare undersökt förhållandet och funnit denne mot\nsitt bättre vetande hafva förbrutit sig mot sina medmänniskor och den\nheliga kyrkans bud och föreskrifter, för hvilket han ej kunde undgå\nnäpst. Men då kyrkans stadgar intill nu varit något sväfvande och ej\nfullt tydligt framhållit hvad dess tjänares plikt och rätt är och hans\nhögvördighet biskop Stjernkors' välvisa stadgar först senare utfärdats\nanhöll han, att högvördiga domkapitlet ville skonsamt döma dessa\nfelsteg.\n\nFörbrytelserna bestodo bl.a. däri, att kyrkoherden Michaël utan skäl\nuteslutit församlingsbor från nattvarden, att han dröjt att infinna sig\nhos sjuka, som därför dött utan nådemedlens bruk, att han låtit en död\nperson ligga obegrafven o.s.v.\n\nBiskopen vände sig nu till den anklagade och tillsporde honom angående\norsaken till dessa förseelser.\n\nKyrkoherden Michaël hade intet annat att anföra till sitt försvar än\natt personerna i fråga bemött honom ogästvänligt under hans sockenresor\noch annars bevisat honom uppenbar ringaktning. Medgaf väl att han\nkunnat löna ondt med godt eller använda lindrigare medel mot sina\novänner, men betonade tillika, att ingen, ej ens kyrkans män, kan\nfritaga sig från syndens välde öfver människan.\n\nNu tillsades parterna att utträda, hvarpå öfverläggningarna vidtogo.\nUnder dessa lade samtliga domkapitlets medlemmar från den yngste till\nden älste kaniken sitt ord i vågskålen för eller emot. Sedan domen\nformulerats, hvarvid såsom förmildrande omständigheter upptogos, att\nkyrkoherden Michaël städse dessförinnan uppfört sig redeligen och att\nhans förseelser denna gång främst borde tillskrifvas hämdlusta, hvarför\ndock en hvar, mest en prästman, bör akta sig och bedja om Guds kraftiga\nbistånd att kunna undgå slikt, inkallades de nämda personerna åter och\nkyrkoherden Michaël fäldes mildt nog endast till penningeböter.\n\nPå landsbygden utöfvades domsrätten eljes i biskopens frånvara af de\nnämda s.k. landtprostarne, som förde ordet vid prostetingen.\nKyrkoherden Michaëls förbrytelser mot ordning och skick måste dock\nansetts af något svårare art, eftersom de framdragits ända till själfva\ndomkapitlets och biskopens bepröfvande.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDet var dock ej ensamt kyrkan och dess väl hvilka stodo dess män nära\nom hjärtat, äfven världsliga saker och ting och främst de politiska\nhvälfningarna, hvilka tidt och ofta uppdöko, bidrogo att på detta håll\nframalstra handlingskraft och väcka fosterlandskänslorna till lif. Och\ndetta länder dessa vår kyrkas män till dess större heder, då\nförhållandena på andra sidan Bottenhafvet gingo i en konträrt motsatt\nriktning. Sålunda kunna vi här i förbigående omnämna, att medan våra\nprästers ämbetsbröder i Sverige mer och mer anslöto sig till danskarnes\nintriger och sålunda motarbetade fosterlandsvännernes goda afsikter,\nbiskoparne på Kuustö slott underhöllo en truppstyrka till eget försvar\nsamt därjämte sände både till de ryska och danska krigen soldater och\nvapen samt ej sällan bisprungo svenska regeringen med penningelån.\n\nLåtom oss åter öfvervara en session i domkapitlet någon månad efter\nnyss skildrade tilldragelse där. Biskop Magnus' anlete är i dag mulnare\nän vanligt och äfven ur de andras min, spel framskymtar bitterhet ja\nt.o.m. vrede.\n\nHans högvördighet har skildrat den hotande situation, inför hvilken\nlandet otvifvelaktigt stod, han har i stora drag gifvit en bild af den\nsöndring, som rådde i norden, dar inre och yttre split nedref hvad\nunder århundraden med svett och möda uppbygts. Han har framhållit\nriksföreståndaren Sten Stures ädla afsikter, men tillika de svårigheter\ndenne hade att kämpa med, omgifven som han var af hycklande och\nupptågslystne ränksmidare.\n\nBiskopen har så öfvergått till fredsunderhandlingarne mellan Sveriges\noch Rysslands regeringar. Angående en varaktig freds afslutande sade\nhan sig dock hysa föga hopp. Denna sin åsikt hade han också framhållit\ni ett bref till Sten Sture, däri han bland annat ifrågasatte, huruvida\ndet ens vore skäl att i Ryssland söka utvärka en bestående sådan. Redan\nförut hade man nämligen förgäfves gjort försök i detta syfte, hvarför\ndet kunde synas mera ändamålsenligt att nöja sig med ett stillestånd.\nEn fred sluten t.o.m. blott för en tid af tio år skall icke hållas, ty\nså framt storfursten af Moskva ser sig i tillfälle att angripa oss,\nskall han göra det. De fordringar Ivan III därjämte uppstälde voro så\nstora, att det syntes omöjligt att bringa någon öfverenskommelse till\nstånd. Det vore därför att befara att striden ånyo måste upptagas,\nhvarför man borde på alt sätt anstränga sig, för att till dess vara\nberedd till motvärn.\n\nBiskopen hemstälde därför nu till domkapitlet huruvida ej nya\nunderhandlingar med Svärdsbröderne i Liffland, med hvilka naturliga\nbundsförvandter Sverige, såsom tidigare nämts, ej mer stod på sin\nmanliga vänskapliga fot, borde inledas. Förslaget godkändes enstämmigt\naf de församlade och särskildt lade Arvid Kurck och Johannes Olavi de\nvarmaste fosterländska åsikter i dagen, åsikter, hvilka, såsom vi skola\nfinna, ännu mera i framtiden, då nämda personer själfva fingo kyrkans\nroder i sina händer utgjorde oförgätliga bevis på handlingskraft och\nett ädelt tänkesätt. Vi anföra blott hvad den sist nämde år 1504 midt\nunder stridens brand skref till Svante Sture: \"Gud vet att detta landet\nstår vedermöda före och örlig både af kristne och okristne fiender, så\natt det icke kan blifva vid sig, utan Gud allsmäktig och de helige\nSveriges patroner ville det desto bättre beskärma och Eders herradöme\nmed makt, folk och goda råd. Huru sådana fördärf, som nu tillstunda,\nmåtte afvärjas, där vele vi hjälpa till efter vår yttersta makt och\nförmåga.\"\n\nResultatet blef, att man utsåg tvänne medlemmar af domkapitlet: Erik\nRagvaldson och Henrik Venne, hvilka tillika med tvänne frälsemän Knut\nPosse och Magnus Johansson skulle söka undfå Svärdsbrödernes hjälp mot\nden ifrån öster hotande faran.\n\n\n\n\nXVI.\n\nOtto Rud brandskatter Åbo stad och Nådendals kloster.\n\n\nAngreppen österifrån, hvilka medfört många blodiga offer och spridt oro\noch armod i nordens bygder, hvarför detta krig också fått det\nbetecknande namnet: stora ryska kriget, hade nu upphört. Men den\nvälbehöfliga hvila, hvarefter vårt land suckat, unnades detsamma ej.\nFiendtliga skaror från motsatt håll började här utföra dater, knappast\nmindre rofgiriga, mindre blodiga. Under alt detta hade Sten Sture\naflidit och Svante Sture efter honom utsetts till riksföreståndare.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDet är den 2 augusti 1509 på kvällen. Lifvet i gamla Aurastaden går sin\nsedvanliga gång. Vespersången från S:t Henriks dom på vänstra åstranden\nljuder högtidlig. Borgaren står vid ingången till sin butik med mössan\ni handen och sedan sången tystnat bommar han varligt till ytterdörrarna\noch går till de sina att njuta af hvilan efter dagens värf. Kvinnorna\npåskynda sina kvällssysslor, lystna också de att få njuta af sömnens\nfamntag. Luckorna slutas för husens fönster. Snart råder nattlig\nstillhet öfveralt, tystnad och liksom frånvara af alt lif. Dock, lifvet\nhar ej helt dött bort, från ett och annat fönster glimmar ännu en\nsömnig talgdank och bakom detsamma varsnas ett nedhukadt hufvud forska\nbland folianter eller ser man pennan trött glida öfver det ojämna\npappersbladet. Från ett gatuhörn höres någon gång ett högljudt skrål\neller en disharmonisk sång -- det är någon slottsknekt, som gör sin\nmyndighet gällande gent emot de hatade tyske krämarene, eller\nbesättningen från handelsskutorna, som af glädje öfver ett godt kap\nblickat för djupt i glaset.\n\nMen äfven skrålet bortdör så småningom. Ljusen släckas öfveralt.\nTornuret, som förkunnar tidens flykt, stör ensamt tystnaden.\n\nDå, liksom gynnad af den lätta nattvinden, styr en fiendtlig flotta upp\nför Auras böljor. Den har undgått väktarene på Äbohus. Tyst och ostörd\nskrider den förbi de inslumrade besättningarne å de tyska\nhandelsfartygen. Nu har den nått sitt mål och lagt till vid åstranden.\nFlottans anförare Otto Rud ger order att landsätta trupperna och\nskådespelet tager sin början.\n\nRedan står en af de närmast belägna byggnaderna i ljusan låga, antänd\nfrån alla sidor af de hämdgiriga danska krigarne. Halfkväfda af röken\noch yrvakna af fasa rusa husets olyckliga bebyggare genom lågorna eller\nkasta de sig handlöst ut genom fönstren, men mottogas där ute af\nhalfvilda horder, som antingen spetsa dem eller slå dem till döds. Och\ntill jämmerropen sälla sig de blodtörstiges vilda härskri, trumpeters\nljud och trummors larm. Förskräkta eller nyfikna rusa stadens\ninnevånare ut från sina bostäder. Ett gräsligt drama möter dem. Män,\nkvinnor och barn flyende undan förföljarene; andra dignande till\nmarken, öfverväldigade af blodförlust. Hugg och slag måttas häjdlöst\nmot en hvar, som vågar ställa sig till motvärn. Där faller en moder med\nhänderna krampaktigt famlande efter sitt i en dansk knekts armar\ngråtande barn, här glider ett redan knappast hörbart ave öfver en\nkyrkans tjänares bleka läppar. Men de vilda skarorna bry sig ej om att\nlyssna till böner. Efter ett väl måttadt hugg hemfaller denne åt en\nobeveklig död. Många af stadens magistratspersoner, köpmän och andra\nnedgöras utan hänsyn till stånd, ålder eller kön eller bortsläpas såsom\nfångar ned till fartygen. Det ena huset efter det andra förvandlas till\nrykande ruiner, sedan de utplundrats på det bästa de äga. Tusenden fly\nut från staden utan att kunna rädda annat än sina lif, mången lämnande\nt.o.m. sina anhöriga antingen i det gapande eldhafvet eller till ett\nbyte åt fiendens blodtörst.\n\nNu synes danskarnes vilda framfart stillas för ett ögonblick. Man har\ngjort rent hus och har intet vidare att frukta. Genom hopar af lik och\nspillror tåga skarorna fram till stadens Stortorg, där de kring en\nlifligt flammande stockeld låta det skummande vinet och ölet från de\nkringliggande butikerna sig väl smaka. På lifsförnödenheter lida de ej\nhäller brist. De äro ensamma herrar i alla visthus och källare och\nförsumma ingalunda tillfället att smörja kräset. Och trötta efter\nnattens strapatser och orgier söka de sig till hvila i de angränsande\nhusen, sedan talrika utposter och väktare sändts till olika delar af\nstaden för att vaka öfver, att deras planer ej blefvo i förtid\nafbrutna.\n\nDen redan högt på himlen stående morgonsolen öfverraskade de vilda\nsällarne, där de med välbehag sträkte ut sig på sina mjuka bäddar, en\nvälfägnad, som ej på länge stått dem till buds. Med vresighet och trots\nefterkommo de omsider de trumpetsignaler, hvilka utifrån kallade dem\ntill uppbrott, till nya äfventyr, nya illbragder.\n\nSnart var krigarenes brokiga följe åter uppstäldt på torget och Otto\nRud gaf nu sin röfvarhord order att tåga af till domkyrkan, där det\nrikaste bytet helt säkert väntade den.\n\nFramkomna hit begynte de vilda sällarne oförtöfvadt förstörelsevärket.\nKyrkogårdens träportar nedbrötos inom kort ock öfver kullar och\ngrafstenar rusade man rofgirigt fram till kyrkdörrarne. Här mötte dem\nett kraftigare motstånd, hvarför de nödgades gripa till storm för att\nfå dörrarne att remna i sina fogningar. Inkomna i själfva domen, hvars\nhögtidliga frid de ej drogo i betänkande att oskära genom svordomar,\nskrål och härskri, genomletade de alla vinklar och vrår. De inträngde i\nkapellen och plundrade dem på deras dyrbarheter. De nedstego i\ngrafhvalfven och togo från de döda hvad som var af värde. I sakristian\ngjordes dock det bästa bytet.\n\nBland skatter, som Otto Rud och hans följe beröfvade det åldriga\ntemplet, må anföras: den med ädelstenar rikt prydda biskopsmitran,\nbiskopsstafven, en mängd kalkar af guld och silfver, rökelsekar,\nhälgonbilder, reliker och kyrkoskrudar samt de värdefullaste böcker och\nmanuskript. Hvad som ej kunde medtagas slogs till spillror eller\nförbigicks föraktfullt.\n\n       *       *       *       *       *\n\nFrån Åbo föra vi läsaren på en tripp till det närbelägna\nbirgittinerklostret i Nådendal, som nu utgjorde det närmaste målet för\nOtto Ruds och hans krigares blodtörst.\n\nNågra klämtslag tillkännagifva att middagsmässan slutats och nunnorna\nmed abbedissan samt munkarne med generalkonfessorn i spetsen vandra par\nom par bort till sina refektorier, där middagsmåltiden väntar.\n\nMåltiden, uppdukad på ett långt bord midt på golfvet, tager under\ndödstystnad sin början och sedan man gripit sig an med anrättningarna\nbörjar en af systrarna upprabbla en mängd latinska glosor, hvarmed hon\nfortfar under hela måltiden. Läsningen afstannar blott på ett tekken af\nabbedissan, hvarvid systrarna höja sina händer och trenne gånger\nframsäga sitt Ave Maria.\n\nPå liknande sätt aflöper måltiden jämväl i munkarnes refektorium.\n\nI förbigående nämna vi, att måltiderna öfvervakades i de manligas\nrefektorium af generalkonfessorn och i de kvinnligas af abbedissan\neller i hennes ställe af en aktad och ärevördig klostersyster, kallad\npriorissan.\n\nMan har redan uppstigit för att tyst, med blicken sänkt mot jorden\nbegifva sig till sina celler, då i ett nu en af klostertjänarene\nandlöst inrusar och tillkännagifver, att en båt med flere ända till\ntänderna beväpnade krigare just nu landstigit nedanför klostrets murar.\nDenna underrättelse åstadkommer en viss oro i sinnena och de fromma\nbröderne och systrarna störas i sin taktfasta gång, men en vink af\nabbedissan och generalkonfessorn inför åter ordning och skick i lederna\noch med sviktande knän ilar den kunskapande tjänaren tillbaka ned på\nsin post vid klosterporten.\n\nHan har knapt anländt hit innan några högljudda slag med portklappen\noch några barskt uttalade befallningar om inträde bringa reglarne att\nfalla.\n\nDen bäfvande klosterbrodern står nu ansikte mot ansikte med Otto Rud\noch tio à tolf af hans kraftfullaste kämpar.\n\n-- Är detta ett munk- eller nunnekloster, tillspörjer han den mörke\nskepnaden, som ifrigt korsar sig.\n\n-- Bådadera, ers nåd, genmäler munken med skälfvande röst.\n\n-- Under hvems öfverinseende står detta kloster?\n\n-- Under moderklostrets i Vadstena i Sverige.\n\n-- Godt, och klostret skall vara det rikaste här i landet?\n\n-- Ja, ers nåd, det har omfattats med stor tillgifvenhet; men lagens\nskydd har också städse erbjudits här en hvar, som där ute råkat ut för\nen syndfall världs många faror och ondsintas, lättsinnigas frestelser.\n\nHan gjorde åter korstecknet.\n\n-- Håll in med ditt ifriga pladder, svartkåpa. Hvar har du\nskattkammaren?\n\nOtto Rud såg med ett illistigt grin på läpparne huru det sviktade i den\nlismande munkens knän.\n\n-- Guds moder skydde mig. Jag är en ringa tjänare. Jag kan ej besvara\neder fråga.\n\n-- Bekänn, eller måste vi anlita våld. Ser du desse män äro ej vana att\nlekas med.\n\nHan pekade härvid på de bakom stående krigarene, hvilkas ögon tyktes\nskjuta blixtar.\n\n-- Alla hälgon bevare mig för ers nåds vrede, jag talar sanning,\ngenmälte han något modigare. Men på en vink af den obeveklige danske\nsjöhjälten att gripa till stormning ändrade han ton och utbrast:\n\n-- Ers nåd värdes vända sig till dem, som öfver detta heliga hus väldet\nhafva.\n\n-- Du vill altså, usling, att vi skola göra en omväg upp till Vadstena,\nför att I under tiden måtten få tillfälle att fly undan med alla\nrikedomar. Nej, tack, så enfaldige äro vi ändå inte.\n\n-- Ers nåd, jag har ännu aldrig farit fram med svek. Det var en\norättvis beskyllning. Jag åsyftade blott, att I hos abbedissan eller\ngeneralkonfeseorn anhållan om bättre besked än hvad jag kan lämna.\n\n-- Så visa oss till dem då och stå ej här och förhala tiden.\n\n-- De träffas i sakristian, till hvilken dörren där borta leder.\n\nHan pekade på en järnbeslagen dörr af manshöjd, hvilken befann sig\ni den framför klosterkyrkans högkor uppförda utbyggnaden.\nEfter ett slag på dörren öppnades den af abbedissan, som därpå\nhögtidlig och med värdig hållning drog sig några steg tillbaka inåt det\nhalft skumma, stora rummet.\n\nGeneralkonfessorn, som sysslade borta vid ett af fönstren, vände sig\nvid bullret af de inträdande om och gaf på ett ingalunda mindre\nögonskenligt sätt sin värdighet tillkänna.\n\n-- I min konungs namn, började Otto Rud utan att blifva tillfrågad,\nfordrar jag, att I genast till oss, hans utsände, öfverlämnen all\nöfverflödig lyx och rikedom I här hafven eller ock en därefter lämpad\nbrandskatt. Gören I ej detta, hafva vi af honom makt och myndighet att\nmed våld kräfva ut hvad ej i godo lämnas.\n\nAbbedissans anlete antog en alt bistrare uppsyn och med armarna\nkorslagda öfver bröstet genmälte hon:\n\n-- Och detta dristen I uttala i ett heligt rum som detta. Hälgonen vare\neder själs salighet nådig! Hvem är denne eder konung, att han dristar\nföra detta själfviska språk? Vi veta väl att norden långa tider oroats\naf fienders ofog och onda stämplingar, men att en kristen man låter\ndylika ord gå öfver sina tjänares läppar, det hafva vi till denna stund\nej erfarit.\n\n-- Jag känner edra och edra prästers stora ord och försök att slingra\ner undan, men denna gång skall du högvördiga häxmästarinna ej träffa\nditt mäl. Vet, att min flotta ligger ett stycke här utanför. Den rymmer\nalla klostrets skatter mer än väl, om ock bytet i Åbo var godt, och er\nsjälf och alla edra nunnor och munkar med.\n\n-- Och du tror att jag ej kan nedkalla Guds eviga straffdom öfver den,\nsom hädar honom och hans heliga.\n\n-- Jag ger edra glosor hin, antingen betalen I brandskatten eller\nbefaller jag oförtöfvadt mitt folk att anlita våld.\n\nAbbedissan och generalkonfessorn, på en hemlighetsfull åtbörd af henne,\nförsvunno nu genom en löndörr lämnande de förbluffade krigarene åt sitt\nöde.\n\n-- Fördömda trollpacka, röt Otto Rud och rusade mot den dörr, som\nstängde den hemliga utgången, hafva de ej öfverlistat oss och gjort oss\ntill sina fångar.\n\nHan gjorde nämligen några fåfänga försök att komma ut denna väg och\ngripa flyktingarne, men förgäfves.\n\n-- Sprången ytterdörrarna, röt han åt de nära nog handfallna krigarne.\nMen deras ansatser, så eftertryckliga de än voro, förblefvo\nresultatlösa.\n\nEtt svall af svordomar gick öfver en hvars läppar, då från ett\nangränsande rum en kraftfull, entonig sång framkallade deras\nuppmärksamhet.\n\n-- Död och pina, framhväste en af det danska följet, de uslingarna\nsjunga redan hälgonens lof öfver att hafva lyckats fånga oss i fällan.\n\n-- Det skola de ej ha gjort förgäfves, dånade Otto Rud. Jag skall nog\nännu lära de skenheliga odjuren dansa.\n\nHärvid gjorde han en häftig ansats på den till högkoret förande dörren,\nhvilken han först nu upptäkte, och ropade:\n\n-- Fram med skatten eller sticka vi hela härligheten i brand. Rädde sig\ndärpå den som rädda kan.\n\nSången fortfor oafbrutet. Man tyktes ej vilja låta störa sig af de\nöfverretade vilda sällarnes skrål och svordomar.\n\nI detsamma öppnades löndörren åter och abbedissan och generalkonfessorn\ninträdde åtföljda af tvänne munkar, hvilka buro ett stort, järnbeslaget\nskrin.\n\n-- Edert heliga nit börjar gå för långt, yttrade Otto Rud vresigt till\nde inträdande.\n\n-- Käre vänner, förifren eder ej. Vi skola söka göra hvad på oss\nankommer.\n\n-- I hafven velat hafva oss till edra fångar. Veten I hvad det vill\nsäga att utan orsak instänga danske män inom lås och bom.\n\n-- I boren veta, att klostrets dörrar alltid äro lykta och att blott vi\nkunna lösa deras fjättrar.\n\n-- Må så vara. Men så haden I åtminstone kunnat befria oss från det\nöronpinande skrålet där inne. Vi äro vana vid helt annan musik.\n\nAbbedissan knäpte sina händer och frammumlade en bön. Hon hade samlat\nsystrarna och bröderne där för att omstämma krigarenes onda sinnen. Hon\nfann nu, att deras hjärtan ännu voro för stenhårda för att uppmjukas.\n\n-- Gif oss nu hvad oss bör tillkomma, påskyndade Otto Rud. Vi hafva\nännu mycket på annat håll att uträtta.\n\n-- Nå väl, må ske, genmälte abbedissan, och huru stor skall\nbrandskatten vara?\n\n-- 25 mark i penningar.\n\n-- Gif dem detta och rädda klostret från vanära, yttrade hon vändande\nsig till sin ämbetsbroder. Och du heliga Birgitta, förlåt din svaga\ntjänarinna denna synden. Jag gör detta för ditt heliga namns skull, för\nden sak hvarför vi uppoffrat alt kärt och dyrbart på jorden för att här\ni ensamheten i frid med dig och alla heliga försaka och strida mot\nsynden och köttet. Bönhör din svaga tjänarinna. Amen.\n\nVeni sancte spiritus, bifogade den till högkoret förlagda kören, som\ntydligt uppfattat de högt, uttalade orden.\n\nDe danske krigarene stodo som på nålar. Men då det klingande myntet\nhamnat hos dem fingo de snart en gladare uppsyn, och sedan de lämnat\nklosterportarne bakom sig och stigit ned i de vid stranden nedanför\nförtöjda båtarne, lekte dem intet annat i hågen än nya rof, nya\nillbragder.\n\nUtöfver hvad vi nyss ordat om lifvet i Nådendals kloster må vi i detta\nsammanhang ännu några korta meddelanden lämnas.\n\nKlostrets främste upphofsman var biskop Magnus II Olofsson Tavast, som\n1412-1450 innehade biskopsstolen. Detsamma styrdes af en abbedissa,\nvanligen tillhörande någon af landets aristokratiska familjer. Den\nfrämste bland munkarne var generalkonfessorn. Bland öfriga tjänstemän\nomnämnes den s.k. sysslomannen, som hade uppsikten öfver klostrets gods\noch tjänare och ombesörjde dess förvaltningsangelägenheter. Han\ninspekterade klostergodsen, förde jordebok öfver dem, aflade räkenskap\ninför abbedissan och vakade öfver, att klostrets underhafvande\nfullgjorde sina skyldigheter. Föreståndaren för klostergården kallades\ngårdsmästare.\n\nFörbindelsen mellan detta kloster och moderklostret i Vadstena var\nliflig och i alla viktigare frågor inhämtades dess råd och anvisningar.\nModerklostret tillsatte abbedissan och generalkonfessorn, dock sedan\ndet inhämtat munkarnes och nunnornas i Nådendal uttalande därom.\n\nAngående klosterbefolkningens antal i Nådendal under klostrets\nvälmaktsdagar har man ej fullt noggrann kännedom. Men att flere af dess\ninvånare tillhört landets adliga ätter, såsom Fincke, Bitz, Fleming,\nKurck m.fl. inhämtas af ännu till hands varande gåfvobref.\n\nEnligt ordensregeln borde ett Birgittinerkloster bestå af 60 nunnor, 13\npräster, 4 diakoner och 8 lekbröder. Föga troligt är att Nådendals\nkloster någonsin varit i stånd att uppfylla dessa föreskrifter, men så\nmycket vet man likväl, att pesten år 1508 här bortrykte 35 personer af\nbägge konventen, utan att klostret likväl gick under, hvaraf kan\nslutas, att dess bebyggares antal måste varit betydande.\n\nKlostertukten var sträng, lifvet inom dess murar enformigt och fullt af\nförsakelser. Särskildt gälde detta nunnorna, hvilka till antal\nöfverstego munkarne. Nunnorna skulle enligt moderklostrets föreskrifter\nmed största omsorg akta sig för ett opassande och anstötligt\nuppförande. I kyrkan skulle de hålla ögonen sänkta mot jorden och vända\nsina hjärtan till Gud samt undvika att från de platser, dem anvisats\ndärstädes, blicka ned till den öfriga församlingen. Fyra gånger årligen\negnades döde bröder och systrar en hyllningsgärd genom vakande och\nböner. Detta skedde jämväl, då någon broder eller syster aflidit.\n\nKlostret omfattades med varm tillgifvenhet af allmänheten. Gods,\npenningar och ägodelar strömmade till detsamma från alla håll. Äfven\nkonungarne och riksföreståndarene visade klostret sin välvilja genom\nskänker och gunstbevisningar. Men redan i början af 16:de århundradet\nbörjade detsamma märkbart aftyna. Gåfvorna glesnade mer och mer och\nobetydligheten af de köp, klostret efter denna tid afslutat, häntyder\npå ansenligt förminskade tillgångar. Då slutligen 1508 års pest nådde\näfven dess invånare förmådde detsamma efter denna svåra hemsökelse ej\nmera repa sig, utan förföll synbarligen så småningom. Sålunda hade dess\nanseende och inflytande redan betydligt aftagit innan Vesterås recess\n1527 gjorde ett slut på alt kloster väsende i Sverige och Finland.\n\n       *       *       *       *       *\n\nFrån Nådendal begåfvo danskarne sig dels till svenska kusten, dels till\nHangöudd, därifrån de hotade Åbo med ny hemsökelse, i händelse de ej\nerhöllo 12,000 mark i brandskatt. Af biskop Johannes Olavi, som tagit\nsin tillflykt till det starkt befästade Kuustö slott fordrade\nde en lika stor penningesumma i lösen för biskopsskruden. De\nförsvarsåtgärder, hvilka genast träffades på finska sidan gjorde dock\ndessa hotelser om intet och längre fram på hösten afseglade den danska\nflottan till Gottland.\n\nI hvad mån Arvid Kurck personligen led af Åbo stads plundring är\nobekant. Sannolikt var han en bland dem, hvilka genom flykten undsluppo\nfiendens blodtörst och härjningsbegär.\n\n\n\n\nXVII.\n\nArvid Kurck blir biskop. -- Kristian tyrann.\n\n\nDen 10 juni 1510 mottog domkapitlet i Åbo det oväntade och sorgliga\nbudskapet, att biskop Johannes Olavi föregående dag plötsligt aflidit å\nKuustö slott. Under en måltid hade han fått en matbit i lufstrupen och\ndött i följd af kväfning. Underrättelsen härom väkte allmänt\ndeltagande, ty den hädangångnes nitiska värksamhet och fosterländska\nsinnelag voro vida kända. Domkapitlet, som från Johannes död till hans\nefterträdares utnämning höll sina sessioner å Kuustö, sammanträdde\nomedelbart till val af ny biskop, för att förekomma både den världsliga\nmakten och påfven, af hvilka den sist nämde mången gång egenmäktigt\ninskridit vid valet af nordens biskopar.\n\nSedan domprosten Henrik Venne och ärkedjäknen, magister Paul Scheel,\nhvilka i andlig värdighet stodo närmast, förbigåtts dels emedan de\nredan voro något ålderstigna, dels emedan de saknade nog mäktiga\nrelationer, utsåg domkapitlet Arvid Kurck till Johannes Olavi\nefterträdare i ämbetet.\n\nArvid Kurck uppfylde nämligen, såsom vi jämväl tidigare erfarit, alla\nde anspråk man kunde ställa på kyrkans främste man i landet. Han\nvägrade väl först att mottaga den honom erbjudna värdigheten, inseende\ndet ansvar han genom dess antagande nödgades pålägga sig och det ofta\nbrydsamma läge, under rådande stormiga tider måste vänta honom på denna\npost. Men på de öfriges böner lät han sitt motstånd omsider vika,\nhvarpå en skrifvelse uppsattes till ärkebiskopen i Upsala med\nunderrättelse om valets utgång. Därjämte anhölls om dennes medvärkan\ntill den påfliga sanktionens erhållande.\n\nEn ifrig förespråkare fick nu Arvid Kurck i Svante Sture, som i den\nnyvalde såg en trogen och för de fosterländska sträfvandena pålitlig\nbundsförvandt, hvarför han ock genom svenska sändebudet i Rom\npåskyndade den slutliga stadfästelsen. De utfästa rundliga\npenningegåfvorna, hvilka vid dylika tillfällen utöfvade det\nvärksammaste inflytandet, bidrogo helt visst också nu till sakens\nsnabba och lyckliga utgång. I följd af kyrkans brydsamma läge måste\nArvid Kurck dock uppskjuta sin invigning i ämbetet till den 4 okt.\n1511, då den högtidliga akten ägde rum i Strängnäs.\n\nAngående den finska kyrkans utblottade tillstånd lämnas oss många\ntalande bevis i de bref, Arvid Kurck aflät till riksföreståndaren.\nBiskopen skrifver därom bl.a.: \"Sorgliga äro de förhållanden hvari den\nfinska kyrkan för närvarande befinner sig. Den högtidlighet och ståt,\nhon måst förena med sin värksamhet för att invärka höjande och väckande\npå mängdens slumrande känslor och likgiltighet för något högre och\nädlare, ha så uttömt hennes krafter, att om ej gynnsammare tider stunda\nmycken kraft och ihärdighet kräfves för att ställa alt till rätta igen.\nOch det ser ej ut som den närmaste tiden i detta hänseende kunde öppna\nnågra ljusare utsikter, ty förhållandena äro vill jag tro sådana, att\nlandets försvarskrafter måste så vidt möjligt stärkas och i detta\nafseende kan ej häller kyrkan stå likgiltig. Fosterlandets försvar är\nju alla gode mäns gemensamma angelägenhet. Jag har därför ock genom\nbesparingar och de yttersta ansträngningar sett mig i stånd att till\nden finska skärgårdens skydd utrusta några fartyg, om örlig och hårda\ndagar åter stunda, därifrån Gud oss förhjälpe. För fortsatta\nutrustningar af folk och fartyg samt för proviantering af fästningarne\nnödgas jag med Ers nådes välvilliga gunst och nåd jämväl afhålla mig\nfrån herremötet samt uppskjuta med min invigning till det mig genom\nmedmänniskors välvilja och Guds rika nåd anförtrodde biskopsämbetet,\nsedan jag tillika hugnats med befrielse från den kostbara resan till\nRom.\"\n\nSvante Sture afled redan den 2 januari 1512. Hans bortgång gaf väl\nupphof till nya förvecklingar, utmärkta genom sin stormiga karaktär,\nmen efter en rad af blodsutgjutelser, nederlag och segrar frigjordes\nnorden likväl från de band, hvilka unionspolitikens bemödanden att\nvinna fastare mark under fötterna och fosterlandsvännernes energiska om\nock ofta fåfänga motansträngningar pålagt densamma.\n\nKort efter Svante Stures död valde riksrådet vid ett möte i Arboga en\naf unionspartiets anhängare Erik Trolle till rikets höfding. Men Sten\nSture d.y. bemäktigade sig snart de flesta slott och mottog\ntrohetsförsäkringar af hela allmogen, så att han den 23 juli 1512 kunde\nhyllas som riksföreståndare.\n\n1513 öppnades nya fredsunderhandlingar med Ryssland, hvilka, trots\nintriger från Danmark, äfven utföllo lyckligt.\n\nKung Hans dog sist sagda år och efterträddes af sin son Kristian II.\nDennes första mål blef att kufva Sverige.\n\nInnan vi emellertid gå att skildra de strider och förvecklingar\nKristian Tyranns regering framkallade i norden och under hvilka biskop\nKurck nära nog städse iakttog en honom värdig och ädel hållning,\nafbryta vi här för ett ögonblick den historiska tråden för att skildra\nandra, fredligare värf.\n\n\n\n\nXVIII.\n\nSyskonen sammanträffa.\n\n\nDet är en kall vintermorgon 1513. Snö har under natten fallit i mängd.\nVägarna ligga igenyrda af höga drifvor och barrträden på ömse sidor om\nden smala skogsstigen blotta sparsamt sin gröna skrud mellan det hvita\nhöljet, som likt lenaste bomull lagrat sig på deras grenar. Men skyarna\ndär uppe skingras så småningom och månen träder majestätisk fram för\natt förhärliga stillheten rundtomkring. Snart synes alt som\nöfversålladt af de klaraste diamanter och en sakta nordan, som far fram\ngenom den vidsträkta skogen, smeker de vägfarandes anleten. Men\nvinterkylan, som nyss förekommit helt mild och uppiggande, blir i en\nhast bitande, och med försiktighet svepa de i släden sittande omkring\nsig fållarna, hvilka nyss legat vårdslöst hopade nere vid fötterna. De\nett stycke efter biskopen och hans körsven följande ryttarne börja\nockså huttra af kölden och gång på gång sporra de sina hästar för att\ngenom lifligare rörelser öka kroppsvärmen.\n\nArvid Kurcks känsliga sinne hade rönt lifligt intryck af den fridfulla\nstämningen där ute i den tidiga morgonstunden, och de minnen, som voro\nfästade vid det hem, mot hvilket han nu sträfvade, framkallade hos\nhonom tankar, hvilka, trots många, många år flytt, se'n han sist\ngästade detsamma, bragte hans hjärta att skälfva af fasa och bitterhet.\nDet var Laukko gård, hans barndomshem och de nya förhållandena där han\nnu ville bese och en gång bevittna. Och den längtan, som trots alla\nvedervärdigheter dref honom dit, ökades desto mer ju närmare han kom\nmålet för densamma.\n\nSkogen började nu så småningom glesna och snart såg man insjöns vida,\nsnöhöljda isfält utbreda sig för den framåtsträfvande lilla skaran. Det\nbörjade också redan ljusna och månen sjönk långsamt ned bakom\nskogstopparne.\n\nEfter ungefär en half timmes jämt traf kunde Arvid Kurck tydligt skönja\nkonturerna af ett två våningshus, som helt bjärt stack af mot den\nenformiga hvita omgifningen. Röken, som i sirliga ringar hvirflade upp\nur dess skorstenar, gaf vid handen, att man redan långt för detta där\nskakat sömnen ur sina armar och gått till dagens sysselsättningar.\n\nKlockan kunde vara vidpass nio på f.m., då man gjorde sitt intåg å\nLaukko gård.\n\nUppmärksamgjorda af hästarnes tramp rusade några af gårdens väpnare\nnyfikna ut ur knektstugan, ty ehuru vana vid främmande besök här kom\ndetta dock något oväntadt denna tid af dygnet.\n\nDet behöfdes blott några flyktiga ögonkast på den ur slädens baksäte\nuppstigande reslige mannen, för att han genast af dessa skulle blifva\nigenkänd såsom en kär och saknad gäst å stället. Många af Klas Kurcks\nmän voro nämligen ännu i lifvet och hade troget stannat kvar på den\npost, de under en följd af år, mången ända från sin ungdom, beklädt.\n\nMen vi låta gårdsfogden och hans män taga hand om biskopens följe och\nledsaga honom in i det hem, hvars nuvarande lycka och frid bilda en så\nbjärt kontrast mot de fasansfulla skådespel, här tidigare utspelats.\n\nArvid Kurcks besök i fädernebygden, hvilken han ej återsett se'n han\nsåsom barn sprang omkring här, gladde främst hans syster Elin. Ty de\nband, hvilka ända från deras spädaste barndom enat syskonen, hade ej\nens den långa skilsmässan kunnat rubba. Men också hennes make, den\nmäktige lagmannen i Österbotten och Satakunta Knut Erikson, såg i den\nanlände anförvandten en man, hvars både framstående plats inom\nsamhället och hjärtevinnande sätt ovillkorligen måste egnas all den\naktning och välvilja det stod i hans makt att kunna lägga fram i dagen.\n\nRörande var syskonens möte. Med utbredda armar ilade Elin mot sin\nbroder redan ute i förstugan, sedan hon dock först rätt kunnat fatta,\natt hon värkligen hade honom i sin närhet. Länge stodo de slutna i en\ninnerlig omfamning, då hennes man ändtligen fann sig föranlåten att\nbedja den käre gästen stiga in och hålla till godo med hvad hans hus\nförmådde prestera.\n\nSedan ett kraftfullt handslag växlats mellan svågrarne och Kurck\nnedkallat Guds välsignelse öfver det hem, hvars trösklar han nyss\nbeträdt, egnade han sig helt och hållet åt den husliga samlefnaden här\noch åt hågkomsten om flydda tider.\n\nOch glädjen och det fridfulla, stilla hemlifvet gjorde, att han helt\nglömde bort alla de många bekymmer, som legat honom om hjärtat, att han\nsom ett barn jublade med de unga plantor, hvilka varmt omhuldade af en\nöm moder och omtänksam fader uppväxte här.\n\nKnut Erikson och Elin Kurck ägde i sitt äktenskap redan trenne barn,\nsonen Johan och döttrarna Birgitta och Kristina. Af dessa hade dock\nBirgitta lämnat hemmet för att egna sig åt det värf, hvartill hon redan\nvid födelsen utkorats. Hon inträdde nämligen tidigt såsom nunna i\nNådendals kloster.\n\nHennes sällsporda begåfning lofvade henne en lysande framtid på detta\nfält och härtill skulle ogensägligen i ej ringa grad jämväl bidraga en\nfast energi och en tadelfri vandel samt det anseende det Kurckska\nnamnet förskaffat sig både här och långt utom Finlands gränser. Vi\nåterfinna också år 1567 Birgitta Kurck såsom föreståndarinna för det\nkloster, inom hvars murar hon under enträgen andakt och hängifven sin\nföresats sett sin ungdoms fägring vissna bort. Hon afled år 1577 såsom\ndess sista abbedissa.\n\n       *       *       *       *       *\n\n-- Lyckan har varit vår gäst alt sedan vi satte bo här, yttrade Elin\nmed glädje strålande uppsyn under ett samtal till brodern.\n\n-- Det är en stor gåfva ofvanifrån, den man ej gärna ville förlora, men\nsom dock så ofta beröfvas oss antingen genom egen obetänksamhet eller\nandras illvilja, genmälte han med vemod.\n\n-- Käre Arvid, jag har så mången, mången gång tänkt på dig och de svåra\nplikter din ansvarsfulla post af dig fordrar, och i mina böner har jag\nstädse anropat den högste, att han måtte bistå dig och förläna dig\nkraft att med framgång kunna uppfylla de förhoppningar man hyser till\ndig.\n\n-- Jag tackar dig för din orubbliga kärlek och försäkrar som en ringa\nåtertjänst, att ditt väl icke mindre varmt legat mig om hjärtat. Men\nfullt lycklig har jag ej ens i medgångens rikaste ögonblick kunnat\nskatta mig. Och vet du hvarför? Jo, det framfarna gömmer så mycket,\nmycket bittert, som vi borde återgälda.\n\n-- Ja vår faders blodsdåd kunna ej nog dyrt betalas. Medan jag gick med\nvårt första barn blefvo tankarna på de kräckscener vår barndom\nbevittnat mig mången gång öfvermäktiga och jag förföll i ett svårmod,\nsom ej kunde undgå min mans uppmärksamhet. Jag viste att detta\nbedröfvade honom, desto mera som han anade anledningen därtill. En dag,\ndå vi sutto slutna till hvarandra och han försökte måla framtiden ljus\noch löftesrik, beslöt jag för honom yppa det, jag länge nog gått och\nrufvat på. \"Dyre vän\", sade jag, \"om vi skulle bestämma vår förstfödda\ntill en medlare mellan oss och den allmakt, hvars vrede hvilar tungt\nöfver dessa bygder.\" Han hlickade förfärad ned på mig och genmälte:\n\"Ofverväg noga med dig själf om vi hafva denna beslutanderätt öfver ett\nväsen med förnuft och fri vilja.\" Jag gjorde så, men ju mer jag\nrådgjorde med mig själf dess naturligare, Gudi och hälgonen mera\ntacknämligt fann jag det vara, att detta barn påtog sig klosterlifvets\nband. Min plan vann slutligen också min makes samtycke och vår\nförstfödda fick i dopet namnet Birgitta.\n\nRedan från sin spädaste barndom var hon ett allvarligt och tänkande\nbarn och den uppfostran jag egnade henne syntes mer och mer göra henne\nmogen till det värf hon sedan efter egen önskan påtagit sig. Säg mig\nhar jag handlat orätt?\n\n-- Ett lif i from andakt, i umgängelse med den helige ande och trons\nmartyrer kan ej skattas nog högt, svarade Kurck undvikande för att ej\ngenom långa utläggningar angående sina åsikter i detta hänseende grumla\nden älskade systerns ädla afsikter och ingjuta hos henne tvifvel\nrörande det mer eller mindre berättigade i den plan, som för henne\nmognat till en lefnadsuppgift. De villfarelser klostren trots sin i\nmånga afseenden äfven fruktbringande värksamhet slöto inom sina murar\nsamt det intrång dess bebyggare sökte göra på kyrkans lagliga gebit\nvoro honom nogsamt bekanta.\n\nDetta deras samtal, som uteslutande rörde sig kring minnena från\nbarndomshemmet eller lifvet i det nya hem brodern nu gästade,\nfortsattes sedan timmar igenom utan att någondera, införlifvade som de\nvoro, varsnade tidens flykt. Mörkret hade länge sedan fallit på och\nmånen kastade sitt trolska sken genom de färgade små fönsterrutorna in\ndet rum, där de tagit plats. Omsider kom hon dock att tänka på de\nhusliga plikter hon ännu hade ouppfylda för dagen och dessa tvungo\nhenne nu att slita sig från den omfamning, de tillgifna, varmhjärtade\nsyskonen egnade hvarandra såsom ett tyst tecken på bestående vänskap.\n\n\n\n\nXIX.\n\nKyrklig ståt.\n\n\nOm biskop Kurcks värksamhet såsom kyrkans föreståndare äro de\nunderrättelser, hvilka gått till vår tid, ganska tunnsådda. Så mycket\när likväl bekant, att han med nit och allvar sörjde för folkets\nupplysning och sedliga förkofran. Hans täta och ofta långvariga\nvisitationsresor utgöra äfven de en bekräftelse härpå.\n\nMen trots katolicismens ihärdiga sträfvan att fortplanta kristlig tro\noch kristlig sed hos befolkningen vidlådde densamma dock brister,\nhvilka i en snar framtid blefvo orsaken till dess undergång i norden.\nSåsom ett exempel på dessa brister må här nedan lämnas en bild af den\nyttre ståt och prakt, det ofta toma sken, hvarmed den katolska kyrkan\nsökte imponera på mängden.\n\nÅr 1339-1365 hade på Åbo biskopsstol suttit en from och nitisk man vid\nnamn Hemming. Han var en storhet i sin samtids ögon, men ännu mera\nförhärligades han i legenden för efterkommande släkten. Vi erinra\nexempelvis om Messenii ord i mindre Rimkrönikan:\n\n    \"Han var Gudfruktig och fast vis,\n    För sin helighets skull bär pris,\n    Hon båtade honom så stort\n    Att han många under har gjort.\"\n\nÅr 1495 anföres, att Gud genom Hemming i Åbo värkat många tecken och\nunder, att dylika undervärk genom honom där skett alt sedan år 1416\nsamt att man därför vore betänkt uppå att med första hos påfven anhålla\nom hans kanonisation eller åtmistone skrinläggning. Dåvarande\ndomprosten i Linköping, Hemming Gadd, Sten Sture den äldres ombud i Rom\noch påflig kammarherre, fick i följd häraf i uppdrag att till påfven\nframföra och hos honom bedrifva detta ärende. Han lyckades äfven år\n1499 att af Alexander VI erhålla tillstånd att från grafven upptaga\nbiskop Hemmings ben och med tillbörliga högtidligheter och vanliga\nceremonier flytta dem till en upphöjdare och ärofullare plats i Åbo\ndomkyrka för att där med vederbörlig vördnad hedras, \"intill dess vi\nkunne komma till själfva kanonisationens högtidlighet, som vi hafva i\nsinnet.\" Rikets oroliga tillstånd vållade likväl att biskop Hemmings nu\nbeviljade skrinläggning försiggick först år 1514.\n\nDet blef sålunda biskop Arvid Kurck förunnadt att fira denna högtidliga\nfest.\n\nRedan långt innan den betydelsefulla dagen ingått rådde liflig\nvärksamhet på Auras stränder. Höga och låga, rika och fattiga ville på\nett eller annat sätt deltaga i den \"heliga\" handlingen i hopp, \"att\nhvar och en, som hedrar den helge Herren Hemming här i världen, honom\nhedrar han åter utan tvekan i himmelriket.\"\n\nAlla hus i staden pryddes med blomsterkransar och löfkvistar. Portarne\ntill de högst uppsattes bostäder voro formligen omhöljda af gröna\nguirlander och blommor i alla färger och mellan dessa framskymtade\nadliga sköldemärken och förlänade färgrikedomen en än större prakt.\n\nI domkyrkan och dess närmaste omgifning voro fliten och ifvern likväl\nstörst, ty här skulle de mest omfattande anordningarne ombesörjas.\n\nMellan pelarne uppfördes en 4 alnar hög och 30 alnar lång estrad,\nhvarpå bygdes ett altare. Ofvanför estraden upphängdes 100 lampor och\npå densamma placerades så många vaxljus den möjligen kunde rymma. Vid\nfoten af hvarje pelare ombragtes fat, i hvilka rökelse och myrrha\nskulle afbrännas. Midt i kyrkan upphängdes riksföreståndarens,\närkebiskopens och biskop Hemmings på båda sidor målade vapensköldar.\nHvarje pelare pryddes därjämte med Hemmings bild och vapensköld, hvilka\nomgåfvos med talrika vaxljus. Blomsterguirlander fästes i midten af\nhvalfvet och midten af hvarje pelare och mellan dess placerades mindre\nvapensköldar och dekorationer. Kyrkogården och dess portar smyckades\nlika rikligt, och det hela tedde sålunda ett i allo högtidligt och\nprunkande utseende.\n\nDen nyss omnämda estraden eller parken som den kallades fick beträdas\nendast af biskoparne, riksföreståndaren, rådsherrarne och ridderskapets\nsamt prästerskapets förnämste representanter.\n\nTill högtidligheten anlände äfven från Sverige flere af dess främste\nmän, bland hvilka må nämnas ärkebiskopen i Upsala Jakob Ulfsson och\nbiskop Matthias Byning från Strengnäs.\n\nDeltagarne från eget land voro ännu talrikare och i spetsen för dessa\nförmärktes naturligtvis biskop Arvid Kurck.\n\nAngående själfva högtidligheten, hvarunder den tidigare omnämda ståten\nytterligare förhöjdes genom det formliga ljushaf hvari domkyrkan badade\noch genom den vällukt, som strömmade ut öfveralt från rökelsefaten,\nlämnas följande närmare detaljer:\n\nSedan de heliga relikerna blifvit upptagna och inlagda i ett förgyldt\nskrin, på alla sidor prydt med biskop Hemmings vapen, anstäldes, under\ndet heliga sånger afsjöngos, med skrinet en procession ifrån\nhögkoret omkring kyrkan, hvarefter skrinet fördes in uppå parken.\nRiksföreståndaren och \"ed öfversta\" buro härunder skrinet och hvar och\nen, som deltog i processionen, brinnande vaxljus. Då skrinet blifvit\nnedlagdt på altaret uppstämde ärkebiskopen: \"Veni Sancte Spiritus\",\ndärefter afsjöngos Litanian och Kyrie Eleeson samt slutligen sjöng\närkebiskopen ensam: \"In sancto hoc negotio hujus beati patris, beati\nHemmingi, nos non contingat errare\" och kören svarade: \"Te rogamus,\nandi nos.\" Därefter fördes skrinet i procession omkring kyrkogården och\nsedan åter in på parken.\n\nNu begynte mässan och medan introitus sjöngs bars skrinet upp på\nhögaltaret eller till ett annat ställe, dit folket bäst kunde komma för\n\"att offra, kyssas och göra sin gudlighet.\"\n\nAf riksföreståndaren och biskoparne offrades härunder ett förgyldt och\nett försilfradt bröd, en förgyld och en försilfrad fjärding mjöd eller\nvin, hvilket offer tillföll de tjänstgörande prästerna. De officierande\nprästerne skulle vid detta tillfälle ej erhålla något annat offer. Men,\nheter det dock, om likväl någon af dem som bära brödet eller\nfjärdingarne vill lägga 50 eller 60 gyllen på altaret, \"ther varder\ningen vredher om.\"\n\nEfter offrens slut hölls ett latinskt tal på \"parken\" och äfven på\nkyrkogården predikades om den helige Hemming.\n\nNu förrättade ärkebiskopen den heliga handlingen och då denna begynte\nskedde undervärk i domkyrkan. Eld lopp från hvalfvet till \"parken\" och\nåter från denna till hvalfvet; lefvande dufvor flögo hit och dit, med\nhvar sin eld; från hvalfvet nedsväfvade oblater och stycken af oblater\noch ibland dem blå, bruna, gröna, gula och hvita blomblad; lefvande\nfåglar, såsom dufvor, hjärpar, steglitsor, sparfvar och andra små\nfåglar foro hit och dit i kyrkan; bållar af linblår, fylda med krut,\nantändes, nedkastades och deras sken liknade ljungeldars.\n\nSedan den heliga handlingen försiggått och mässan ändats upplästes\nvälsignelsen och bönerna. Festen afslutades med högtidliga måltider och\ngästabud, hvarvid biskop Hemmings lefverne och undervärk förelästes och\ndyrbar rökelse brändes.\n\nSkrinläggningen, hvilken vanligen föregick kanonisationen, var mindre\nkostsam än den sist nämda och omfattade färre ceremonier. Den som\nskulle förklaras salig (beatus) måste hafva varit död åtminstone i 50\når, hafva fört ett särdeles heligt lefverne och efter sin död gjort\nundervärk. Kanonisationen eller upptagandet i förteckningen (canon)\nöfver hälgonen försiggick under de kostsammaste högtidligheter och\nmedförde den högsta utmärkelse. Till den kanoniserades ära kunde kyrkor\nbyggas, altaren resas, fester firas, hans reliker kunde kringföras i\nprocessioner och han själf offentligen åkallas.\n\nDen åt biskop Hemming utlofvade kanonisationen gick aldrig i\nvärkställighet, ty genom reformationens insteg i norden skingrades,\ninnan denna ceremoni ägt rum, det mörker, katolicismen spridt öfver\nland och folk.\n\n\n\n\nXX.\n\nKristian II vinner styret i norden.\n\n\nÅr 1515 återvände Erik Trolles son, Gustaf Erikson Trolle, från Rom\ntill Sverige, där han utsetts till ärkebiskop. Genom detta val väktes\nde gamla tvisterna åter till lif. Trolle vägrade att erkänna Sten Sture\nd.y. såsom riksföreståndare och belägrades därför af denne på sitt\nslott Stäket. Samtidigt sökte jämväl kung Kristian II fullfölja sina\nplaner på Sveriges underkufvande. År 1517 kom han ärkebiskopen till\nhjälp, men blef slagen och kunde ej hindra Stäkets fall och Trolles\nafsättning, hvarom beslut fattats på riksdagen i Arboga den 25 nov.\nnyss nämda år, där också Arvid Kurck med sin röst understödde Sten\nSture. Nu vände sig kung Kristian med sin flotta till Finland och\nhärjade längs Ålands och fastlandets kuster. År 1518 gjorde han ett\nnytt angrepp mot Sverige, men rönte nu lika liten framgång som förra\ngången. Vredgad häröfver sökte han hämden på annan väg. Han anropade\npåfvens bistånd och utvärkade, att denne förklarade Sten Sture i bann\noch belade Sverige med interdikt, d.v.s. förbjöd fullgörandet af alla\nkyrkliga ceremonier och fromma förrättningar. Ett nytt anfall i januari\n1520 slutade för Kristian lyckligare. Riksföreståndaren blef nämligen\nnu af en dansk här slagen i Västergötland å sjön Åsunden i närheten af\nBogesund. Sten Sture sårades härvid och afled på återvägen genom\nmellersta Sverige den 3 febr. samma år.\n\nDanskarnes seger var nu afgjord och å rådsmötet i Upsala d. 2 mars\nerkände riksrådet i folkets namn Kristian II såsom konung.\n\nDen enda som ännu förblef det fosterländska partiet trogen var Sten\nStures ädla och oförskräkta enka Kristina Gyllenstjerna, som förde\nbefälet å Stockholms slott. Men också hon nödgades snart vika för\nöfvermakten, likväl först sedan hon utvärkat försäkran om tillgift för\nflere af hennes aflidne makes trognaste anhängare. Bland dessa märka vi\ni Finland: Arvid Kurck, Tönne Erikson Tott, Åke Göranson Tott och Nils\nEskilson Banér.\n\nDen 10 juni 1520 ingick från den nyvalde konungen till riksråden och\nandra i Finland bosatte bref med befallning att med det allra första\ninfinna sig i Stockholm, så framt de ville sörja för sitt eget, den\nheliga kyrkans och menige mans i riket framtida väl och bestånd. Denna\nbefallning efterkoms likväl ej, ty man anade hvad afsikten med den\nsamma var, en aning, som också snart skulle så grymt besannas.\n\n\n\n\nXXI.\n\nFosterlandsvän och fosterlandsfiende. -- Arvid Kurck vacklar. -- Gamla\nvänner mötas.\n\n-- Godkväll, frände! Hvad ser du så jämmerligt andäktig ut?\n\n-- Tiderna, vi lefva i, äro ej just så glada häller, genmälte den\ntilltalade, medan han höll in årarna.\n\nAftonen var mild och lugn. Ej en våg krusade den vida fjärden, i hvars\nfamn skog och stränder speglade sin saftiga sommarskrud.\n\nDe båda männen fortsatte härpå sida vid sida under ett lifligt samspråk\nrodden. Den vida vattenspegeln smalnade mer och mer af och inom kort\nstyrde de in i ett långsträkt sund, på ömse sidor omgifvet af dunkla\nskogar och ängsmarker.\n\nPlötsligt höll den ene af de samtalande åter in årarna och yttrade:\n\n-- Hör du sången där borta. Hans högvördighet gör det storståtligt för\nsig, medan andra fattigstackare få knoga och arbeta för brödfödan eller\nock svälta ihjäl.\n\n-- Jag vet ej annat än att han fullgör sin plikt, som en ärans man och\nkyrkans föreståndare bör göra det.\n\n-- Jo, jag tackar. Att genom uppenbart trots draga kung Kristians vrede\nned öfver oskyldiga landsmän, det kallar du att fullgöra sin plikt. Och\natt sedan låta sjunga fromma sånger för att få oss att tro honom vara\nen uppriktig Guds man, det tycker du bevisar hans varma nit för kyrkans\noch folkets sak. Men att han låter sina väpnare stinga ihjäl oskyldiga\nmänniskor, som anropa hans bistånd, hvad kallar du då det?\n\n-- Det kallar jag lögnaktigt förtal.\n\n-- Jaså, du tror kanske att jag ej känner till huru biskopens folk\nstack ihjäl Hans Erikson, för att han dristade sig söka upprättelse mot\nSturens orättvisa fogdar.\n\n-- Men du glömmer att tillägga, huru väpnaren Månson flydde undan Gud\nvete hvart för att undgå sin herres straffdom och huru han förgäfves\nefterspanades både när och fjärran.\n\n-- Och sände han ej skepp och soldater till Sverige för att motarbeta\nkonungens afsikter?\n\n-- Det hade han rätt till och därmed fullgjorde han sin plikt som en\närlig och god finsk man tillkommer.\n\n-- Är det då rätt att sätta sig mot sin öfverhet?\n\n-- Kung Kristian är ingen laglig styresman öfver Sverige och oss. Han\nhar med våld inträngt hit och med blod och ränker gått fram öfver\nfredliga bygder.\n\n-- Akta ditt hufvud! Om dylikt talesätt komme till hans öron, kunde det\ngå dig illa.\n\n-- Det betydde så litet. Mången högre uppsatt och värksammare man än\njag har redan träffats af hans blodsdomar.\n\n-- Det där vill jag i min tur kalla nedrigt förtal. Har han ej lofvat\noss lugn och frid efter de många år af oro, som rådt i bygderna.\n\n-- Idel fagert tal för att locka oss i fällan. Du tyckes ej känna till\nStockholms blodbad och mordet å de finske adelsmän, hvilka han dock\ntidigare lofvat huld och hägn för deras ärliga och modiga uppträdande\nför fosterlandets väl.\n\n-- Om han gjort dem ett hufvud kortare, hvilket jag betviflar, så hafva\nde väl fört dylika ord på läpparne som du och deras straff varit väl\nförtjänt.\n\n-- Så pratar du som ingenting hört om alla dessa gräsligheter. Men att\npå en enda dag strax efter sin kröning låta halshugga nittioen af\nSveriges förnämsta och ädlaste män, förutom personer af menigheten och\nborgerskapet, och att kort därpå låta samma gräsliga dåd öfvergå\nriksrådet Åke Göranson Tott på Tavastehus slott och några veckor därpå\nNils Eskilson Banér på Raseborg det kallar jag att rasa värre än ett\nvilddjur.\n\n-- Men den där uslingen där uppe på slottet invid oss sitter trygg och\nlefver Herrans glada dagar. Skulle alt det där vara sant, som du nu\nkört i halsen på mig, borde väl kungens straffdom främst drabbat honom.\n\n-- Du är, hör jag, en nedrig skurk, som bär fiendtliga anslag mot\nfosterlandet i ditt bröst. Gjorde jag rätt skulle jag stöta ned dig\neller kalla hans högvördighets män att stänga in dig i det mörkaste\nnästet där uppe, tils ditt uppbrusande lynne lagt sig.\n\n-- Gör som du vill. Jag är ej den ende, som längtar efter ett annat\nregemente än det vi hittils varit nära att digna under. Fienden har mer\nän en gång bränt upp mitt hus och alt det lilla jag haft och endast\ngenom flykten har jag räddat lifvet. Nu kommer en ny härskare och\nlofvar oss hägn och lugn efter alla dessa vedermödor, och honom kallar\ndu ett vilddjur.\n\n-- Och hvilka fiender hafva då gjort dig alt detta? Jo just desamma,\nhos hvilka du nu vill söka skydd. Jag har nyss ännu kallat dig frände.\nNu ser jag i dig en fosterlandsförrädare.\n\n-- Och jag har härintils trott mig i dig möta en vän och medhjälpare\nvid förbättrandet af vår ställning. Nu finner jag dig vara en nedrig\npultron.\n\n-- Lycka till på den hala stig du beträdt, yttrade härvid den förre. Da\nhar väl ingalunda häller hört huru det gått med Hemming Gadd, den\nlistige ormen, som först tjänade fosterlandet och sedan började gå i\nden danske konungens ledband. Hans hufvud föll invid Banérs å Raseborg.\n\nDen tilltalade låtsade ej höra hans sista ord. I djupet af sitt hjärta\nmisstrodde han sin forne vän. Den, som en gång bär afvog sköld mot sin\nlaglige konung, kan också uppfinna hvilka historier som hälst för att\nföra sina fiender bakom ljuset.\n\nMen då den senare sett sin motståndare försvinna bakom närmaste udde,\nsjönk han ned på knä i sin båt och bad alla osynliga goda makter gifva\nhonom kraft att kunna fullgöra sina plikter mot fosterlandet samt\nfortgå på den väg, den ädle, varmhjärtade Arvid Kurck stakat ut för\nhonom och hans medbröder.\n\nOch långt ännu sedan han hunnit hemmets strand kunde han ur den i\nskymningen redan inbäddade borgen midtemot uppfånga tonerna af en\nandaktsfull sång, som steg mot osynliga rymder och hembar honom lof,\nsom ensam kan leda människolifvets öden genom alla vedervärdigheter.\n\n       *       *       *       *       *\n\nVi finna biskop Kurck en tidig höstmorgon sittande tankfull i sitt\narbetsrum, en stor, ljus sal, sträckande sig genom en del af\nfasadbyggnaden af Kuustö slott och på båda långväggarne försedd med\ntvänne fönster. Från sitt skrifbord, som står under ett af de södra\nfönstren, kan han blicka långt ut öfver angränsande holmar, skär och\nvatten, hvilkas stormupprörda vågor slå oroligt mot strandhällarne.\nSödra borggården ligger öde och tom, endast i sydvästra utkikstornet\nkan biskopen skönja vaktens enformiga vandring af och till eller någon\ngång se denne stanna och späja omkring sig, för att efterforska om\nnågot ovanligare förmärktes inom synhåll.\n\nHan har suttit en lång stund med hufvudet stödt mot vänstra handen och\narmbågen hvilande på det massiva ekbordet. Hans blick är därunder\nliksom fastnaglad vid det pappersblad, på hvilket han nyss nedskrifvit\nnågra rader. Ju längre han blickar på detsamma dess mulnare blir hans\nuppsyn, den höga, ljusa pannan klär sig i veck och pennan i hans högra\nhand glider omedvetet ned på bordet.\n\nSå rusar han upp liksom störd af något obehagligt i sin närhet och\nbörjar mäta det hårda stengolfvet med långsamma och taktfasta steg:\n\n-- Jag har städse afskytt hyckleriet som en pestsmitta och nu nödgas\njag själf till egen fördel anlita denna utväg för att rädda mitt hufvud\nundan bödelsyxan? Nej, det är ej endast _mitt_ lif som står i fara,\nFinland, åtminstone de rättänkande af dess söner och döttrar, blickar\nupp till mig som dess värn mot den törstige blodhundens raseri. Har jag\ndå rätt att hyckla för mitt lands välfärd? Jag är en svag dödlig, som\nej kan utransaka dina vägar, du evige där uppe, men jag vet att du\nstraffar menedaren och ditt straff går ifrån släkte till släkte. Och du\nhar ju lärt oss att löna ondt med godt. Rättvise Gud styrk din svage\ntjänare i hans brydsamma läge! Men du har ju äfven sagt, att\nmissdådaren skall befordras till vederbörlig näpst. Jag vet, att du kan\ngöra honom oskadlig, men du vill ingen syndares död. Han tog sig för\npannan och stannade midt på golfvet liksom för att samla sina tankar.\nDärpå fortsatte han mekaniskt:\n\n-- Men är det då hyckleri att jag lofvar honom trohet och lydnad, efter\nhan en gång erkänts såsom konung öfver Svea rike och detta land, som ju\när en del af moderlandet? Jo, det är ett brott så till vida, att hvarje\nfosterlandsvän borde resa sig mot tyrannens våldsbragder. Men är det\nett brott att låtsa trohet, tils tidsförhållandena ingifva hopp om en\nutväg till ljusare framtidsutsikter? Mitt samvete säger att jag får\nanvända hvilka medel som hälst för att värna mig mot vilddjurets\nöfverfall, för att kufva dess blodtörst, för att krossa dess raseri.\nOch i denna förtröstan, för fosterlandets välfärd, för uppoffringen om\nså skall ske af min egen välfärd, jag den ringaste af dess söner, skall\njag fullfölja min föresats under liflig åkallan af din nåd och\nförlåtelse och alla saligas förböner.\n\nHan trädde åter till sitt arbetsbord och slog sig ned vid detsamma.\nPennan flög öfver pappret och inom kort hade han afslutat brefvet med\norden:\n\n\"Vi försäkre eder trohet och lofva att med yttersta makt och förmåga\nstå eder till tjänst med folk, skepp och värjor, så snart oss därom\ntillsagt blifver. Eders nåds ödmjuke kapellan Arvid, med samma nåd\nbiskop i Åbo.\"\n\nSedan brefvet förseglats och alt sålunda var redo kände biskopen liksom\nen tyngd lyftad från sitt hjärta och hängaf sig så åt andra, mindre\nbrydsamma betraktelser.\n\nHan hade just stannat vid ett af de fönster, från hvilka han kunde\nöfverblicka den nedanför liggande norra borggården med de densamma\nbegränsande västra och östra flyglarna, hvilka inrymde slottets\nvärkstäder och förrådsrum och där en liflig värksamhet rådde, då en af\nhans svenner inträdde och tillkännagaf, att en främmande person önskade\naflägga hos honom ett besök.\n\n-- Låt honom stiga in, svarade biskopen vänligt.\n\nKort därpå inträdde en kortväxt, muskulöst bygd man, hvars brunstekta\nkinder och rättframma uppträdande tillkännagåfvo en allmogeskeppares.\n\nHan dröjde en stund vid dörren, men efter en blick på det vänliga\nanlete, som längre inåt rummet fixerade honom, fann han sig snart och\nyttrade:\n\n-- Ers högvördighet har låtit kalla på mig i och för en beskickning\ntill Stockholm.\n\n-- Ja väl, genmälte Kurck. Jag har ett brådskande bref till kunglig\nmajestätet, och detta tarfvar icke blott skyndsamhet, utan ock en säker\nframbringare.\n\n-- Ni kan lita på mig. Och det gläder mig desto mer att få göra ers nåd\nen ringa tjänst.\n\nBiskopen blickade förvånad upp till främlingen. Han bad denne\nemellertid taga plats å en af de väggfasta bänkar, hvilka funnos\nanbragta i fönstersmygarne.\n\nEn stunds tystnad uppstod.\n\n-- Ers högvördighet torde ej känna igen mig. Nej, nej, det är ock så\nmånga år sedan vi senast sågo hvarandra och då var ni ännu blott ett\nbarn. Men jag igenkänner edert vänliga och ädla anlete om ock många\ntiotal år ligga bakom oss, och edra ögons varma blick kan aldrig\nförfela sin värkan.\n\nArvid Kurck dröjde en stund fundersam.\n\n-- Ni var väl ej en bland den tyske köpmannen Marves sjöbussar, som\nförde mig öfver till Tyskland?\n\n-- Nej, så långt hafva mina resor ännu ej sträkt sig. Men jag har varit\nlycklig att tillbringa många år af min ungdom i ert grannskap.\n\nDå främlingen förmärkte att biskopen förgäfves sökte tyda hans gåtfulla\nord yttrade han omsider mera oförbehållsamt:\n\n-- Kanske ni i er barndom hört omtalas en fiskare Niilonen, som på er\nfaders gård tjänade ut ända till sin död? Kanske ni tillika minnes att\nhan hade tvänne barn, af hvilka det äldre, sonen Penttu, mången gång\nlekt med eder? Kanske ni också hört omtalas er faders och jungfru\nKirstis hårdhet mot oss, då far dött och vi stodo blottstälda på alt?\n\n-- Och hvarför spor ni mig om alt detta?\n\n-- Därför att jag städse älskat och högaktat er och jämväl er syster,\ndärför, att jag med intresse följt alla edra förehafvanden. Ty ni må\nveta det först som sist, att just jag är samme Penttu Niilonen, som en\ngång biltog lämnade er faders gård och drog ut i vida världen, förföljd\naf illvilliga människors ränker.\n\nArvid Kurck stod som fastnaglad och sökte efter ord. Efter en stund\nsansade han sig dock och yttrade:\n\n-- Och trots alt det onda, som vederfarits er i mitt fädernehem, är ni\nlikväl villig att göra mig denna stora tjänst.\n\n-- Har jag ej redan sagt er, att ni städse bevisat mig endast välvilja,\natt ni ej kunnat rå för de andras onda stämplingar. För resten var ni\nju då ännu blott ett barn.\n\nRörd räkte biskopen honom sin hand och bad honom taga plats bredvid\nsig. Och därpå förtäljde Penttu för honom sin skiftesrika lefnadssaga\nmed alla de vedermödor han fått utstå, innan han lyckats vinna fast\nmark under fötterna. Sen dess hade han lefvat lycklig och nu var han en\nvälbärgad man med ett ganska nätt hemman, som han erhållit genom sin\nhustru. Han egnade sig tillika också åt sjölifvet, ty vågornas lek,\nhvaraf han redan som barn njutit på fiskefärderna tillsamman med far\noch mor, kunde han aldrig förgäta.\n\nSedan samtalet slutförts lämnade biskopen sin gäst för en stund allena\noch begaf sig in i ett angränsande rum. Efter en kort bortavara återkom\nhan med en silfverked i handen.\n\n-- Denna ked gifver jag dig som en gengäld för din trofasthet mot din\notacksamme herres son och som ett minne af vår barndom. Då du i en\nframtid kanske ej mera återser mig, ty Gud allena vet hvad morgondagen\nunder dessa oroliga tider bär i sitt sköte, skänk mig då vid anblicken\naf denna ringa tingest en vänlig hågkomst och var förvissad, att den\ngifvits dig af en man, som ej velat annat än fosterlandets och hela\ndess folks sanna väl.\n\nRörd hängde han keden på den häpne mannens hals och gick därpå fram\ntill sitt skrifbord, därifrån han tog det nyss slutna brefvet.\n\n-- Här. Tag detta och haf det fram till konungen. Det är af vikt att du\ngör det ju förr dess bättre. Och jag litar på, att du utför detta\nuppdrag efter bästa förmåga.\n\nNiilonen lofvade fullgöra alt så vidt det i hans förmåga stod; ej\nhäller tvekade han, om det så påfordrades, att därvid vedervåga sitt\nringa lif. Och sedan han haft förmånen att än en gång få trycka den\ngode biskopens hand begaf han sig i väg.\n\nLänge stod Kurck kvar vid fönstret och blickade efter den bortseglande,\nen kär om ock på samma gång bitter reminiscens från flydda dagar, då\nfröjden visst mången gång grumlades af motgångar och vedervärdigheter,\nhvilkas minne ingen tid mera kunde utplåna, men då han dock utan\nbekymmer kunde blicka den kommande dagen an och ostörd staka ut den\nväg, vid hvars slutmål han kanske snart nog stod.\n\n\n\n\nXXII.\n\nArvid Kurcks fosterländska sinnelag. -- En afton på Kuustö slott.\n\n\nArvid Kurcks fosterländska sinnelag och den hängifvenhet hvarmed han\nomfattade arbetet för nordens befrielse ur det danska ok, hvarunder det\nnu slafvade, tvang honom, såsom vi nyss sett, att för sakens framgång\nt.o.m. vika en hårsmån från den rättrådiga väg, han städse i öfrigt\nbeträdde. Att också kung Kristian ägde föga tilltro till Kurcks\nförsäkringar om trohet och lydnad finner man af samtida handlingar; men\nhan fruktade tillika smått den ansedde mannen och ville därför undvika\nöppen brytning med honom. Likväl hyste den förre hoppet att genom hot\nkunna invärka på honom, såsom vi t.ex. finna af ett bref af den 20\nnovember 1521, då Gustaf Vasa redan höjt frihetsfanan i bygderna på\nbåda sidor om Bottenhafvet. Konungen skrifver däri bl.a. följande: \"Vi\nagte straxt med det allra törsta att gifva oss dit in i riket med ett\nmäktigt tal krigsfolk till häst och fot, alle vare vänner och trogne\nundersåtare till glädje och undsättning och därjämte tillbörligen näpsa\noch straffa alla, som sig emot oss uppsätta och ej vilja akta ära, ed,\nredlighet, eller vilja veta deras eget och deras barns och barnabarns\nbästa, välfärd och bestånd.\"\n\nDå brefvet kom Arvid Kurck tillhanda befann sig denne redan i öppen\nstrid med kung Kristian och lifligt värksam för framgången af den sak,\nhvarför Gustaf Vasa kämpade.\n\nGustaf Vasas fosterländska sträfvanden kröntes också efter många\nmotigheter och umbäranden med framgång. Den 24 augusti 1521 utropades\nhan å ett möte i Vadstena till riksföreståndare och kort därpå började\nhan äfven egna vårt land en tanke på dess befrielse ur danskarnes\nförtryck. En tidigare beskickning till Åland misslyckades väl,\nmotarbetad af Severin Norrbys öfverlägsna skaror, men icke desto mindre\nafsändes i september samma år en annan krigshär till fastalandet under\nbefäl af Nils Arvidson. I mängd skyndade de mot det danska väldet\nafvogt sinnade finnarne till dennes bistånd, så att han redan i\nnovember trodde sig stark nog att angripa Åbo slott, som jämte\nStockholm och Kalmar ansågs för en af rikets tre hufvudfästningar.\n\nHöfvidsman på Äbohus var denna tid junker Thomas Wolff, vanligen känd\nunder namnet \"junker Thomas\" och liksom kung Kristian en grym och\nroflysten man, som gärna valde hvilka medel som hälst för\ngenomdrifvandet af sina planer.\n\n       *       *       *       *       *\n\nVi föra läsaren åter på ett besök till de katolska biskoparnes\nstamsäte, Kuustö fasta slott.\n\nDet är en sen vinterafton. Vi kunna nämna den så, enär snö under dagens\nlopp fallit i betydlig mängd, om ock hafvets vågor ännu fria från isens\nfjättrar vräka sig tungt mot stränder och klipphällar.\n\nLif och rörelse råder å slottet och genom fönstren i andra våningen\nströmmar ljusskenet rikligt ut på den enformiga, i drifvans hvita skrud\ninbäddade omgifningen.\n\nEn talrik skara af Arvid Kurcks anhöriga och jämväl andra af landets\nmest framstående personer anträffa vi samlade i slottets salar, och\ntrots de mörka moln, hvilka mer och mer skockas vid synranden, har man\nför stunden låtit alla dystra tankar vika för att njuta af glädjens\nflyktiga ögonblick.\n\nArvid Kurck deltar med lif och lust i de andras oskyldiga nöjen och\nförtäljer för dem månget gladt minne från sina resor och sin vistelse i\nden franska världsstaden. Hans syster Elin känner sig åter glad och\nlycklig att se de dystra dragen fly från broderns ädla, höga panna, och\nmed barnsligt deltagande blickar hennes nyss med Arvid Erikson Stålarm\nförmälda dotter Kerstin upp till morbroders vänliga och vinnande\nanlete. Systersonen Johan deltar väl ock i den allmänna glädjen, men\nhans blickar kunna dock ej skiljas från den unga och blomstrande Elin\nGrabbe, och tid efter annan ser man de unga tu draga sig undan till\nnågot af sidorummen för att anförtro hvarandra meddelanden uteslutande\nafsedda för dem själfva. Den enda, som minst synes egna de andras\nglädje sin uppmärksamhet, är den redan i lifvets strid mognade hjälten\nNils Grabbe, Elins fader. Fåordig, stundom liksom glömsk af alt omkring\nsig spatserar han ensam för sig själf och stannar ofta långa stunder i\nnågon aflägsen fönstersmyg, från hvilken han späjar dit ut i\nnattmörkret.\n\nSällskapet har just slagit sig ned vid det rikligt försedda\nkvällsvardsbordet, för hvars utrustande biskopens köksmästare uppbjudit\nall sin förmåga, då en man från den utanför posterade lifvakten hastigt\ninträder och anmäler en hög gästs besök.\n\nBiskop Kurck ger de andra tecken att ej låta sig störa däraf och drar\nsig undan i sitt arbetsrum, dit den främmande inom kort inträder.\n\n-- Frid med Er vördade kyrkofurste. Min herres riksföreståndaren Gustaf\nVasas välbevågna tack och hälsning bringar jag Er för alt hvad I utfört\ntill fäderneslandes väl.\n\n-- Min herre, jag igenkänner i Er den tappre och välaktade Nils\nArvidson. Mottagen min hand till en hjärtlig välkomsthälsning af den\nfinska kyrkans ringe tjänare och försäkran om hägn och frid i den\nboning, hvars trösklar I nyss beträdt.\n\nArvid Kurck bjöd sin gäst hedersplatsen vid sin sida och snart utspann\nsig mellan de två ett samtal, hvarunder förvecklingarna i norden\ndryftades. I lifliga färger skildrade krigsmannen Gustaf Vasas öden och\ndet varma nit han, oaktadt hotande faror omgåfvo honom, ådagalagt för\nSveriges befrielse ur långvarigt främmande förtryck. Med ljusnande\nanlete åhörde biskopen hans hänförande skildring. Ehuru han kände till\nhufvuddragen förut kom genom densamma dock så mycket nytt fram i dagen,\nsom bragte hans hjärta att slå högre och ingöt hos honom känslor af\noförstäld högaktning för den man, hvars sträfvanden äfven han redan\nlänge i djupet af sitt hjärta understödt och gillat.\n\nSå öfvergick samtalet småningom på det som närmast utgjorde anledningen\ntill Nils Arvidsons besök å Kuustö slott. Den i hast utrustade flotta,\nhvars befäl han fått sig anförtrodt, saknade väl ej det nödvändigaste,\nmen var dock i alla afseenden för svag att mäta sig med junker Thomas\nväl befästade slott.\n\nArvid Kurck lofvade nu som städse att lämna alt det bistånd han blott\nkunde åstadkomma, hvilket löfte han också oförtöfvadt synes uppfyli, då\nhan från sin arsenalkammare å Kuustö tillsände den svenska flottan\nbössor (kanoner), lod och krut samt därjämte utbeordrade till härens\nundsättning krigsvane officerare och hofmän (ryttare) af sin egen\nlifvakt.\n\nMedan samtalet pågick hade Nils Grabbe inträdt och sällande sig till de\nförst nämde utgjorde han snart själen i den lilla kretsen.\n\n\n\n\nXXIII.\n\nList och blodsdåd.\n\n\nNils Arvidsons afsikt att intaga Åbo slott ville ej lyckas. Detta\nberodde främst därpå, att hans trupper ej befunnos i det skick, att de\nkunde mäta sig med besättningen på Åbo slott. Och ehuru den från Kuustö\nerhållna handräckningen lämnade intet öfrigt att önska, bestod den\nöfriga delen af Nils Arvidsons styrka för det mesta af illa utrustade\noch oöfvade finska bönder, hvilka föga kunde uträtta mot slottets väl\nöfvade legotrupper. Afven slottet själft hade namn om sig att vara\nstarkt befästadt. Dess fasta torn och gråstensbyggnader, den på högra\nsidan löpande höga muren med en tredubbel vall och två djupa grafvar\nkunde trotsa vida öfverlägsnare skaror än dem den svensk-finska hären\nbjöd på.\n\nRedan hade flere utfall från slottet ägt rum, hvilka samtliga medfört\ntalrika förluster för de belägrande. Vid ett dylikt kort före jul 1521\ntillfångatogs ett antal svenska och finska officerare, bland dessa\näfven Nils Arvidsons broder Bengt. Stor nedstämning väkte detta\nnederlag bland de kvarblefve, ty intet tvifvel kunde råda angående de\nfångnes öde, då ju junker Thomas Wolffs grymhet och blodtörst voro vida\nbekanta. Följande morgon fingo de allierade svenskarne och finnarne\njämväl bevittna en fasansfull scen, då man nämligen midt för deras åsyn\nupphängde de nyss tillfångatagna på yttre sidan af slottsmuren. Men\nblodsdåden slutade ej härmed. På Kristian tyranns befallning halshöggos\ni januari följande år af slottets fångar riksråden Tönne Erikson Tott\noch Henrik Stenson Renhufvud äfvensom junker Thomas egen skrifvare\nMåns. Trots all tillgifvenhet till sin danske herre fick den sist nämde\ndela de andres öde blott och bart därför, att han var född svensk. Erik\nFleming var den ende, som lyckades undgå bilan.\n\n       *       *       *       *       *\n\nMidvinierskymningen faller alt tätare på Auras stränder; dagens strid\noch kif tystna bort så småningom. Äfven på Åbohus har man dragit sig\ninom slottets murar och endast några svaga ljusglimtar gifva nu mera\nvid handen, att alla där ej ännu uppsökt natthvilan. Från midten af\nnorra flygelns andra våning faller dock ljuset intensivare ned på den\nensliga, snöbetäkta borggården och ljudet af en enformig mässa tränger\nfram dit. Uppe i tornlanterninerna fortsätta nattvakterne sin taktfasta\ngång och gnola då och på någon hemlandsmelodi för att lifva den långa\nvakan.\n\nPlötsligt sågs en mörk skepnad lämna östra tornet, varsamt smyga sig\nlängs norra flygeln och försvinna i den under västra tornet befintliga\nkrutkällaren. Framkommen till dess dörr trefvade han sig genom\nkolmörkret nedför de trappsteg, som förde till källarens ingång.\n\n-- Sten, hviskade han sakta, men dock tillräckligt hårdt, för att hans\nord kunde uppfångas af den tilltalade.\n\n-- Nådig herre, jag är här. Erik Fleming tog ännu några famlande steg\noch satte sig ned på det fuktiga golfvet vid Stens sida.\n\n-- Ni har en hemlighet att anförtro mig, var det ej så ni hviskade i\nförbifarten i dag på borggården.\n\n-- Ja, viktiga saker förestå här på slottet. Vill du våga lif och lem,\nom det gäller, för en rättvis sak?\n\n-- Till er tjänst. Sten Månson har ännu ej ryggat tillbaka, vore det\nock för själfväste f--n.\n\n-- Du hör dödsmässan där uppe i munkkyrkan. Vet du hvem domen gäller?\n\n-- Ja, därom tror jag ingen i hela slottet är okunnig. Den fördömde\nblodhunden här har nog låtit budkafveln om morgondagens arbete gå från\nman till man, och I blifven väl ock då som de andra ett hufvud kortare.\n\n-- Nej, ser du Sten, det är just det jag ej ämnar gå in på och därför\nhar jag kommit hit till dig för att be dig bistå mig att utföra min\nplan.\n\n-- Och I tron värkligen, att den listige djäfvulen låter fånga sig. Nej\ndärtill är han för klok.\n\n-- Jo, han skall låta fånga sig och hade jag kommit på den tanken förut\nsutte både Tönne Erikson Totts, Henrik Stenson Renhufvuds och skrifvare\nMåns hufvud säkra.\n\nDen gamle svenske krigsbussen skakade betänksamt på hufvudet, men\nsyntes dock villig att efterkomma sin högt värderade herres lifliga\nåstundan.\n\nErik Eleming fortsatte:\n\n-- Jag ämnar af junker Thomas utvärka mig tillstånd att anföra ett\nutfall, hvars följder du sedan får erfara. Sten vill du nu göra mig en\ntjänst?\n\n-- Jag har ju redan sagt er, att ni trygt kan lita på mig.\n\n-- Men hör du, det uppdrag jag lämnar dig skall fullgöras redan denna\nnatt.\n\n-- Lika godt först som sist, genmälte Sten.\n\n-- Du skall smyga dig öfver till Nils Arvidson och underrätta honom om\nmin plan. Jag ärnar nämligen så snart vi kommit utanför slottets muror\nöfvergå till de belägrande och tillfoga danskarne en ringa återtjänst\nför deras frikostiga våldsbragder mot oss.\n\n-- Det var då ett klokt påhitt af er, men --\n\n-- Inga men, du har förbundit dig att bistå mig och därpå litar jag. Ty\nen redlig svensk man kan ej svika sitt löfte.\n\n-- Tack för dessa ord.\n\n-- Och nattmörkret skall nog skydda dig för alla rofgiriga blickar; ej\nhäller kan man tro annat än, att du kvarstår på din post här nere.\nSättet för fullgörandet af ditt uppdrag får du sedan själf uttänka.\nFarväl nu, kamrat. Jag har ännu mycket att uträtta innan morgondagen\ngryr.\n\nHan räkte krigaren sin hand till ett varmt handslag. Därpå smög han sig\nåter bort samma väg han kommit.\n\nEn knapp half timme härefter finna vi Erik Fleming uppe i västra tornet\nhos slottets höfvidsman.\n\nEfter ifriga böner har han omsider denna sena aftonstund lyckats få\nföreträde här.\n\n-- Du afsvär dig således fullkomligt från alt vidare umgänge med det\nsvenska och finska packet och lofvar din laglige herre tro och lydnad?\nfortsätter Thomas Wolff förhöret med sin fånge och mäter honom från\ntopp till tå med stränga, ja nästan roflystna blickar.\n\n-- Ja, ers nåd kan trygt lita på mina ord. Jag har omsider på ett\nunderbart sätt kommit till insikt om de ränker, de dristat sig att\nhopsmida mot en god och rättvis sak.\n\n-- Godt och vidare bönfaller du om?\n\n-- Att ers nåd ville låta mig lägga denna min uppriktiga trohet i dagen\ngenom att låta mig anfalla de förrädarne.\n\n-- Redan har för mycket danskt blod utgjutits förgäfves för deras\nskull. Min konungs hämd skall nog snart träffa dem.\n\n-- Men ers nåd värdes låta mig taga svenske och finske män af\nbesättningen och låta desse med sitt lif umgälla hvad deras landsmän\ntillfogat den danska kronan.\n\n-- Hvad förslår detta fåtal mot de belägrande, och dessutom äro dessa\nsällar ej mycket att lita på. I en handvändning kunna de vända ryggen\nmot dig och oss och löpa öfver till fienden.\n\nErik Fleming bejakade denna invändning och syntes försjunken i en\nstunds begrundan öfver, huru man skulle reda sig ur detta dilemma.\nOmsider vågade han dock föreslå, att hans nåd ville hafva godheten att,\nför den händelse ett dylikt svek skulle läggas fram i dagen, för\nsäkerhets skull äfven bispringa med ett godt ryggstöd ur den danska\nbesättningen.\n\n-- Dina redliga afsikter, ditt ungdomliga mod och den skicklighet du\nhelt visst skall lägga i dagen vid fullföljandet af din föresats inge\nmig det bästa hopp och det gläder mig desto mer, att du genom denna\nåtergång på det rättas väg icke blott räddat ditt lif utan jämväl gjort\ndig förtjänt af kung Kristians nåd och bevågenhet, hvarom alt jag ej\nskall försumma att underrätta honom.\n\nAudiensen aflopp altså lyckligt. Erik Fleming skulle om två dagar få\nanordna nämda utfall och erhålla manskap till erforderligt antal, både\nsvenskar, finnar och danskar.\n\n       *       *       *       *       *\n\nFöljande dag företedde slottsgården en hemsk anblick. Längst borta å\nena sidan af densamma, ett stycke från stora ingången, stod schavotten\noch invid denne märktes slottets bödel mörk och hotfull med ena handen\nhvilande på skaftet af bilan, hvilken blank och vass glänste vid hans\nfot.\n\nSnart sågs en brokig skara, i vars spets slottskapellanen vandrade\nhögtidlig och med sträng uppsyn, bärande ett krucifix i handen, fatta\nposto kring den blodbesudlade estrad, hvarpå stupstocken var upprest.\n\nEn högtidlig tystnad rådde där ute på borggården, som till sista tum\nvar upptagen af de församlade, bland hvilka slottets talrika besättning\nutgjorde hufvudparten.\n\nDe till döden dömde riksråden Tönne Erikson Tott och Henrik Stenson\nRenhufvud samt Thomas Wolffs skrifvare Måns stodo med bakbundna händer\nnärmast schavotten. Ett drag af vemod förmärktes väl i deras anleten,\nmen de ögonkast de skänkte den i ett midt emot beläget fönster i öster\ntornet sittande danske höfvidsmannen liksom sprutade eld och de\nsammanprässade läpparne genomilades af en nervös darrning, medan de\nsökte bekämpa den afsky, som rådde i deras inre och hvilken de med\ndöden för ögonen ej ville gifva luft.\n\nFåfängt upprabblade prästen med tjänstvilligt nit sina latinska glosor\nför dem. De viste med sig själfva att de gåfvo sina lif i kampen för en\nrättvis sak, nordens frigörelse ur främmande förtryck och påfvedömets\nmörker. Svartrockens böner för deras själars salighet förekom dem nu\nsom ett nedrigt hån.\n\nFörrän exekutionen vidtog lät junker Thomas ännu en gång uppläsa det\nbref, hvari kung Kristians befallning rörande afrättningen uttalades,\nhvarpå riksrådet Tott såsom den förste leddes fram till stupstocken.\nInnan denne nedlade sitt hufvud å densamma riktades hans blick på det i\nden motstående väggen alldeles i närheten inmurade Stureska vapnet, och\nden varma, hänförande glöd, som i ett nu förmärktes i densamma,\nvittnade mer än ord om de fosterländska känslor, hvilka ännu i\ndödsstunden fylde hans bröst.\n\nKort därpå föll Tönne Erikson Totts hufvud och riksrådet Renhufvuds\nblandade snart sitt blod med hans.\n\nDå Wolffs skrifvare Måns bestigit schavotten kunde han ej återhålla den\nvrede och afsky, hans herres otacksamhet frammanat inom honom.\n\n-- Usle niding, detta skuldlösa blod skall draga rättvisans hämd öfver\ndig, utropade han. Jag har städse fullgjort mitt värf och varit dig\ntrogen och detta blir lönen därför.\n\n-- Du är svensk och förtjänar ditt straff, röt slottets höfvidsman\npåskyndande exekutionen.\n\nErik Fleming hade bland de främst stående åsett den blodiga scenen. Han\nmåste uppbjuda all sin kraft och energi för att ej bryta ut i raseri.\nHan hade själf på listens väg undgått de andras nesliga död och hans\nhämdplan skulle lyckas. Men hans bundsförvandters undergång skar honom\ndjupt in i själen. Han kände sig i detta nu som en förrädare äfven mot\ndessa. Han hade kunnat rädda också dem, om han blott tidigare uttänkt\nsin plan. Nu var det för sent och han själf måhända en brottsling, då\ndäremot dessa med sitt lif beseglat sin aktningsvärda kamp för\nfosterlandets väl.\n\n       *       *       *       *       *\n\nTrumpeternas skall och trummornas larm borta på Åbohus tillkännagåfvo\natt något där var i görningen. Men man förhöll sig lugn å de\nbeiägrandes sida, ty man viste på förhand, att dagens drabbning ej\nskulle blifva synnerligen het och maktpåliggande.\n\nSnart sågs en talrik skara med Erik Fleming i spetsen storma ut från\nöstra tornet och rikta sitt anfall mot den å stadssidan lägrade\nsvensk-finska styrkan.\n\nOmsider redde Nils Arvidson sig till motvärn, för att ej genom låtsad\nlikgiltighet förråda sig i första hand.\n\nMed förtvifladt mod förde Fleming sin närmast följande skara framåt och\nde påträngande danskarne formligen rasade af blodtörst vid utsikten om\nett godt kap. Men knapt hade handgemänget och skottväxlingen med\nfienden öppnats innan Fleming och hans män drogo sig genom en snabb\nmanöver åt sidan och lämnade de ifrigt framträngande danskarne i gapet\npå Nils Arvidsons trupper, hvilka under ett jubelskri mötte hårdt mot\nhårdt.\n\nStriden blef alt betänkligare för Thomas Wolffs landsmän och sedan Erik\nFleming med sitt folk anordnat mot dem ett anfall från motsatt håll\nnödgades hvarenda en af danskarne gifva sig på nåd och onåd. Här bjöds\nej på skonsamhet. Desse blefvo nedgjorda till sista man och Fleming med\nden sålunda undan tyrannens hämd räddade skaran lämnade belägringshären\nen välbehöflig förstärkning.\n\n\n\n\nXXIY.\n\nNils Grabbe och hans fribytare. -- Kuustö slott kapitulerar. -- Arvid\nKurck flyr.\n\n\nNyss omnämda små motigheter nedstämde likväl ej danskarnes mod. Tvärtom\nsporrades de härigenom desto mera i sin ifver att fortsätta sina\nplaner. Ett godt byte här vid lag sågo de i vårt land, ett byte, som de\nej gärna ville släppa sig ur händerna, ty möjligheten att härifrån\nkunna förskaffa sig lifsmedel under försvaret af Stockholm mot Gustaf\nVasa låg dem varmt om hjärtat.\n\nRedan på våren 1522 öfversändes därför också den danske amiralen\nSeverin Norrby till Finland för att bispringa besättningen å Åbo slott.\nDe betydande förstärkningar han medförde både af kanoner och ammunition\nkunde ej annat än öfvertyga Nils Arvidson och Erik Fleming om deras\noförmåga att längre hålla stånd mot den växande öfvermakten. Man beslöt\ndärför att upphäfva belägringen och draga sig inåt landet. Vid\nutrymmandet af Åbo tände de eld på sin tross, bland hvilken\nkrutförrådet äfven befann sig. Det stenhus, hvari detsamma förvarades,\nsprang därvid i luften och elden spred sig inom kort kring hela staden\noch lade denna i aska. Severin Norrby ådagalade naturligtvis vid detta\ntillfälle den grymhet, som utmärkte danskarne öfver hufvud, ty i\nstället för att söka häjda eldens framfart gaf han order att plundra\noch fråntaga de olyckliga stadsinnevånarene alt hvad som kunde åtkommas\nsamt att anställa blodsdåd utan åtskillnad till ålder, stånd eller kön.\n\nDanskarnes vilda framfart inskränkte sig dock ej blott och bart till\nÅbo stad och dess omnäjder. Härjande trängde de vidare både inåt landet\noch längs kusterna och lämnade förödelsens styggelse i sina spår,\nhvarhälst de drogo fram. Arvidson och Fleming ärnade först fatta posto\nvid Janakkala bro och här sätta sig till motvärn, men inseende sin\noförmåga att kunna häjda danskarnes framfart fortsatte de sitt återtåg\noch öfverförde sina trupper till Sverige.\n\nEn liten skara under Nils Grabbes befäl kvarblef dock och vann genom\nsitt mod och sin oförvägenhet ett rykte, som förtjänar att ihågkommas\näfven i denna skildring från flydda tider.\n\nSeverin Norrbys närmaste mål utgjorde nu det fasta Kuustö slott, där\nryktet viste berätta att stor prakt och rikedom rådde ock där den man\nhade sitt säte, till hvilken Finlands befolkning blickade upp med ett\nförtroende och en tillförsikt, som kommit få af samtidens mest\nframstående män till del.\n\nDen danska flottan kastade också snart ankar ett stycke från den väl\nbefästade borgen. Af skeppens besättning landsattes en del, den öfriga\ndelen kvarblef å fartygen.\n\nVi föra läsaren en juninatt ut till dessa näjder. Men innan vi upprulla\nde scener de danska trupperna frammana låta vi ett nattligt intermezzo\nutspelas af Nils Grabbe och hans tappra fribytareskara. --\n\nVid en klippig strand inom i närheten af Lemo udde har nyss ett tiotal\nbåtar kastat ankar. Besättningen å desamma är fåtalig, men i dess\nhållning röjes kraft och okufligt mod.\n\nSnart flammar en munter brasa under en skyhög bärgsbrant å stranden och\nde lifliga eldslågorna slicka glupskt den fasta bärgväggen ofvanför.\n\nEn skara af omkring femtio man har snart lägrat sig kring stockelden\noch under glam och prat inväntar man, att fiskanrättningen i den på en\nstör upphängda grytan skall blifva färdig och lämna en välbehöflig\ngruta efter långa dagars sparsamma välfägnad.\n\nSå snart den ångande grytan aflyftats från elden slår man sig ned kring\ndensamma och låter dess innehåll sig väl smaka, och Nils Grabbe själf\nger ingalunda efter för de andras aptit.\n\nBäst man sitter så lägger en liten båt till just invid och med\nfeberaktig ifver hastar dess roddare till kamraterna på stranden.\n\n-- Se opp, godt folk, ropar han redan på afstånd. Vi äro i själfvaste\nvilddjursgapet. Norrbys flotta ligger ett par stenkast härifrån och\nhans folk stimmar vida omkring på land och sjö.\n\n-- Tack för budskapet, invänder Nils Grabbe, vi skola ännu lära packet\ndansa efter vår pipa.\n\nEfter slutad måltid fortsättas samspråken, sången och glammet ännu en\nstund, hvarvid tillika öfverenskommes om de anordningar man har att\nvidtaga, innan man skrider till fullföljandet af sitt värf.\n\nHärpå sändas några man att spana ut terrängen och införskaffa uppgift\nom hvar man kunde göra det bästa kapet för natten.\n\nEfter omkring en timmes väntan återvänder Peder Brask med underrättelse\natt en hop vilda sällar inlogerat sig i en alldeles nära belägen\nbondgård, hvilken de med våld tagit i besittning af dess olyckliga\nbebyggare, som för att rädda sina lif sökt sig en tillflykt i\nangränsande skogar.\n\n-- Godt. De skola ha betalt härför, utropar Nils Grabbe.\n\nSnart hafva alla väl beväpnade spridt sig i skogen rundtomkring och\nsålunda formligen omringat danskarne. Det blir för mången ett mödosamt\narbete att komma fram, ty alla spår af stigar saknas och nattskymningen\ni den täta skogen gör strapatserna här stundom lifsfarliga. Men också\ndessa svårigheter öfvervinnas och något efter midnatt ser man en efter\nannan träda fram vid skogsbrynet och bilda kedja kring björnidet.\n\nGrabbe ger order att först med väldiga stokkar tillbomma alla dörrar\nför att sålunda hindra hvarje utväg till flykt och befallningen\nfullgöres äfven till allmän belåtenhet, ty man har insomnat tungt där\ninne efter kvällens orgier.\n\nSå snart dessa förberedelser undanstökats antändas nu byggnaderna från\nalla sidor och höga eldpelare sträcka sig inom kort mot natthimlen och\nsprida en intensiv hetta omkring sig.\n\nFörst nu varsnar man faran där inne och rusar förskräkt upp. Några\ntrefva sig halfkväfda af röken fram till fönstren och kasta sig\nhandlöst på marken nedanför, andra rusa ursinniga af raseri och fasa\ngenom lågorna och utösa förbannelser öfver de nattliga fridsstörarne.\nMen knapt hunna ur den ena faran hasta de blindt i en ny. Ty efter hand\nnedgöras de af Grabbes män. Förtviflad synes en af de få ännu\nöfverlefvande gripa till krigstrumpeten för att gifva signal åt andra,\nnärbelägna danska hopar, men han sjunker i detsamma med klufven panna\nned bland sina kamrater.\n\nEfter väl förrättadt värf hasta Grabbe och hans män åter ned till\nbåtarne och gunga snart bort från Lemos stränder för att hålla sig\nundan, tils ett nytt tillfälle till hämd öfver fienderna yppar sig.\n\n       *       *       *       *       *\n\nEtt nyss från Severin Norrbys flotta mot Kuustö slott företaget angrepp\nhade väl af slottets besättning tillbakaslagits, men manfallet å de\nförsvarandes sida vardt så stort, att biskop Kurck började hysa de\nallvarsammaste farhågor för att alt för länge kunna uthärda en\nbelägring.\n\nHoppet att på flyktans väg komma öfver till Sverige och där erhålla\nskydd hos riksföreståndaren äfvensom fruktan för tyrannens hämd,\nhvilken helt säkert, i händelse slottet föll i fiendens våld, skulle\nträffa honom, bragte honom att med ökad ifver vidtaga anordningar till\nfullföljandet af denna sin afsikt. Samma öde som väntade honom skulle\nhelt visst också vederfaras de med honom förbundna adliga familjer,\nhvilka å slottet funnit en fristad undan fiendens rasande framfart.\n\nSedan danskarne efter sitt nederlag dragit sig tillbaka till Åbo slott\ngaf biskopen slottsfogden Gregorius Stutorder att med möjligast största\nskyndsamhet taga ihop med förberedelserna för afresan. Alla\ndyrbarheter, som blott kunde medtagas, packades in; köksmästarene\narbetade med feberaktig ifver på den talrika skarans utrustning i\nmatväg under den långa och besvärliga resan. I slottets bageri, hvars\nväldiga, ovala ugn gräddade ansenliga kvantiteter i en enda inläggning,\nsvettades man dygnet om och nere i handtvärkerierna hamrades, sömmades\noch tillyxades af hjärtans lust.\n\nUnder alt detta bråk, hvari Arvid Kurck äfven själf tog del och jämte\nslottsfogden ägnade det hela nödig uppsikt, sågs han dock mången gång\ndraga sig undan i sitt rum och i ensamheten sända en brinnande bön upp\ntill den rätta beskyddaren under alla sorger och strider.\n\nEtt säreget svårmod hade ock på senaste tiden trykt på honom sin\noutplånliga prägel. Måhända hyste han inom sig aningar, hvilka snart\nnog skulle på ett så sorgligt sätt uppfyllas. Hur som hälst -- han\nmåste i alla händelser afbryta den värksamhet, han med hela sin själ\nomfattat och lämna de stränder, hvilka måhända nu mera än någonsin\nförut behöft hans bistånd och manliga företagsamhet.\n\n       *       *       *       *       *\n\nEn fridfull kväll, kort före nattens inbrott, sågos flere välbemannade\nbåtar styra kosan öfver Kuustö sund. Sedan de upphunnit den motsatta\nstranden, hvarest talrika hästar och åkdon väntade, en del af de sist\nnämda redan fullastade med de resandes bagage, satte det långa tåget i\nväg med en skara väpnare och svenner till häst såsom skyddsvakt.\nHufvudmålet var Raumo stad, där ett väl utrustadt fartyg väntade för\natt föra flyktingarne öfver Bottenhafvet.\n\nOfta såg man biskopen vända sig om och blicka tillbaka mot sitt stolta\nfäste och de många trogna tjänare, han kvarlämnade där att gå okända\nöden till mötes, och då och då sågs en tår därvid rulla utför hans\nkinder. Men den i början långsamma farten måste mer och mer påskyndas,\nty man var ej rätt säker på när fienden satte efter i hack och häl.\n\nFör att vilseleda möjliga förföljare gjordes en lång omväg, som i\nbetydlig mån fördröjde framkomsten till destinationsorten. Men den\nförnämsta bevekelsegrunden härtill torde dock varit Arvid Kurcks\ninnerliga åstundan att ännu en gång få återse sina närmaste, innan de\nmåhända skildes för alltid. Man gjorde nämligen en afstickare å Laukko\ngård.\n\nRörande var syskonens afsked. Skilsmässans ögonblick föreföll dem nu så\nfullt af vemod och bitterhet, att de knappast själfva kunde fatta\nhvarför det förhöll sig så. De hade en gång tidigare på Auras stränder\nbjudit hvarandra ett som det tyktes vida längre farväl. Ty nu måste\nhelt visst ljusare tider snart randas för norden, sedan Gustaf Vasas\nmäktiga spira började samla massorna till kamp för fosterlandets väl,\noch då hans seger en gång var fullständig kunde ju den älskade brodern\nåter trygg vända tillbaka till fosterlandet. Men innan dess kunde ju\ndock så mycket inträffa och Arvid Kurck var ju ej häller mera\nynglingen, som fri från skolans plikter drog ut i världen att pröfva\nlifvet. Han hade redan mognat till en man, som hade sin bana säkert\nutstakad och målet klart för sig. Hans namn var på allas läppar och\nbland dessa funnos ej så få, som önskade bereda honom hans fall. De\ntankar på alt detta, hvilka helt visst vaknat till lif hos syskonen,\ngjorde därför, att afskedet denna gång föreföll dem som ett farväl för\nalltid.\n\n\n\n\nXXV.\n\nSlutet.\n\n\nVår skildring nalkas nu sitt slut. Den mynnar ut i blod och undergång\nför mången af dem, hvilka här utgjort de främst handlande personerna.\nSedan skaran lyckligt framkommit till Raumo och stigit ombord å det\nskepp, som här väntade dem och hvars befälhafvare är för oss en gammal\nbekant, fiskaren Niilonens son, hade för flyktingarne ej återstått\nannat än att sätta kurs öfver till Sverige och där anlita Gustaf Vasas\nhägn som en återtjänst för ådagalagd trohet. Men motigheterna begynte\nnu med sina starka järnarmar omfamna Arvid Kurck och hans följe.\n\nRyktet om biskopens flykt hann snart fram till Norrbys öron och denne\nhastade oförtöfvadt med sin flotta till de vatten, hvilka af de flyende\nnödvändigt måste beträdas i och för öfverfarten.\n\nNu återstod dem ej annat än att längs finska kusten segla norrut för\natt undgå en ofrivillig fångenskap och en neslig död. Resan stäldes\nförst till Ulfsby och vidare till Närpes. Härifrån ansåg man sig\nomsider trygt kunna våga öfverfarten och under densamma antager man att\nArvid Kurck med sitt följe landat vid Storskärs holme ytterst i Malaks\nsockens skärgård, där han invigde en begrafningsplats, som ännu skall\nåterfinnas. Sägnen förmäler nämligen, att en ung dam af Arvid Kurcks\nanförvandter aflidit under resan och jordfästs å denna holme.\n\nDenna prästerliga förrättning var emellertid biskop Kurcks sista, ty\nkort därpå funno alla å skeppet ombord varande sin död i vågorna.\nFruktan för att upphinnas af danskarne påskyndade nämligen öfverfarten\noch trots den häftiga storm som rådde gaf man sig af till sjöss. Man\nhade redan kommit öfver Bottniska viken och hade land i sikte, då vid\nViggan, utanför Öregrund, fartyget förgicks och sjönk i djupet.\n\n       *       *       *       *       *\n\nVi afsluta denna skildring med följande ord, fälda af en tidigare\ntecknare af Arvid Kurcks lefnad och öden:\n\n\"Sålunda omkom om sommaren 1522 Arvid Kurck, Finlands siste katolske\nbiskop. Hans lefnad hade varit stormfull och orolig. Ifrån sin\nbarndomstid hade han endast ett fasaväckande minne, som städse måste ha\nfördunklat i hans själ alla andra bilder af föräldrahemmet, och den\nfrid, han i kyrkans sköte sedan hoppades vinna, blef störd af de\nmaktpåliggande världsliga bestyr, hvilka han både af sitt kall och sin\nfosterlandskärlek kände sig manad att fullgöra. Midt ibland de olyckor,\nsom fördystrat biskop Arvids lefnad, kvarstår ändock hans minne hos\neftervärlden i en vacker dager. Hans ädla och uppoffrande\nfosterlandskärlek är förnämligast det som gifver hans minne denna dager\noch gör, att han värdigt slutar raden af de utmärkta män, som under\nkatolicismens tidehvarf innehade Finlands biskopsstol.\n\n\"Arvid Kurcks kvarlefvor fingo icke den hedersbevisning, att såsom en\nstor mängd andra utmärkte finske mäns begrafvas i Äbo domkyrka, detta\nvårt lands Pantheon, de ha drifvits hit och dit af Bottenhafvets böljor\neller måhända krossats mot någon öde strand; men varaktigare än alla\ngrafmonument är den minnesstod Arvid Kurck upprest åt sig i Finlands\nhistoria.\n\n\"Dock, äfven ett yttre monument påminner om denne vårt lands siste\nmäktige hierark. Det är ruinerna af hans forna slott Kuustö. Till\nbelöning för gjorda tjänster gaf Kristian II (den 17 juli 1522) nämda\nslott jämte biskop Arvids öfriga gods åt Severin Norrby. Dennes\nbesittning var dock icke långvarig, ty redan följande året öfversände\nGustaf Vasa en ny här till Finland, som fullkomligt befriade landet\nfrån danskarne och därunder äfven eröfrade Kuustö. Slottet lät Gustaf\nVasa nedrifva. Reformationen förändrade sedermera biskoparnes ställning\noch gjorde dem från mäktige, nära nog oberoende kyrkofurstar till\nödmjuka undersåtar.\"\n\n\n\n"]