[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fiZ1lXZrkkU1TxUXaGpEUEpM6vElREKjzDewwmcyNMDg":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":14,"language":15,"yearPublished":16,"yearPublishedTranslation":17,"wordCount":18,"charCount":19,"usRestricted":20,"gutenbergId":21,"gutenbergSubjects":22,"gutenbergCategories":26,"gutenbergSummary":28,"gutenbergTranslators":29,"gutenbergDownloadCount":30,"aiDescription":31,"preamble":32,"content":33},781,"Familjen i dalen","Flygare-Carlén, Emilie",1807,1892,"781-flygare-carlen-emilie-familjen-i-dalen","781__Flygare-Carlén_Emilie__Familjen_i_dalen","Berättelse","romaani",[],[],"sv",1849,null,37550,166452,false,46538,[23,24,25],"Domestic fiction","Sweden -- Fiction","Swedish fiction",[27],"Novels","\"Familjen i dalen: Berättelse\" by Emilie Flygare-Carlén is a novel written in the mid-19th century. The story revolves around the Lönner family, particularly focusing on the young girl Nanny, who navigates her life in poverty while yearning for beauty and companionship. The novel likely explores themes of social class, identity, and familial relationships amidst a picturesque countryside setting.  The opening of the novel introduces readers to Nanny, a delicate and introspective sixteen-year-old girl living with her family in a humble home. As she reflects on her status among the \"poor half-gentry,\" Nanny grapples with her feelings of inadequacy and her longing for a brighter future. The narrative paints her environment vividly, depicting the rural landscape and her interactions with her father and sister, Magda. We see Nanny's hopes and fears blossom as she encounters new people, particularly a young man named Gottlieb, who awakens her dreams and aspirations while presenting her with both the challenges and possibilities of love and societal expectations. The depth of her character is highlighted through her inner thoughts and her interactions with her family, setting the stage for a compelling exploration of her journey ahead. (This is an automatically generated summary.)",[],262,"Emilie Flygare-Carlénin pienoisromaani kuvaa Lönnerin perheen elämää ja ihmissuhteita ruotsalaisessa laaksossa. Kertomuksen keskiössä on nuori Nanny, joka varttuu köyhyydessä ja etsii tietään kohti kauneutta ja kumppanuutta.","'Familjen i dalen' av Emilie Flygare-Carlén är Projekt Lönnrots\nutgivelse nr 781. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga\nvärlden, varför vi inte sätter några som helst restriktioner med\nhänsyn till e-bokens användning eller dess distribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.","FAMILJEN I DALEN\n\nBerättelse\n\n\nAf\n\nEMILIE FLYGARE-CARLÈN\n\n\n\nL. Gust. Rylander\nBazarn & Norrbro.\n\nStockholm, Hörbergska boktryckeriet, 1849.\n\n\n\n\n\n\nINNEHÅLL:\n\n Förod.\n Förra afdelingen:\n  1. I dalen.\n  2. Inom hus.\n  3. Ett äkta par.\n  4. Kammaren och Loftet.\n  5. Den första otåligheten.\n  t. En öfverenskommelse.\n  7. Jagten.\n  8. Jägaren i skogen och vid hemkomsten.\n  9. Köpet.\n 10. Två slags gnabb.\n 11. Fisket.\n Sednare afdelningen:\n 12. Sorgen.\n 13. En förvisning och ett återseende.\n 14. Fången.\n 15. Vakten.\n 16. En högtid.\n 17. Ragnar.\n 18. En timmas regering.\n 19. Calle.\n 20. Syskonen. Slutet.\n\n\n\n\nFÖRORD.\n\n\nDå jag för elfva år sedan skref mitt första arbete, kunde det\nnaturligtvis icke skickas ut i verlden utan förord.\n\nSedan dess har jag ej vågat vädja till allmänhetens tålamod, ty utan\nfråga är det för mycket begärdt att en öfverseende läsare skall\nsysselsätta sig icke blott med författarens verk, utan äfven med honom\nsjelf. Men vid närvarande tillfälle, då några ord icke torde vara ur\nvägen, ser jag mig nödsakad att ännu en gång anlita detta vädjande,\nlikväl med bifogad försäkran att -- derest ingen tvingande nödvändighet\ninställer sig -- jag icke på ytterligare elfva år skall återkomma med\nnågot förord.\n\nEtt sådant löfte vill egentligen säga detsamma som att aldrig\nåterkomma ... ty hvilken författare skulle ej efter tjugutvå år vara så\ntotalt ammalmodig, att han tryggt kunde skrifva hvad som helst utan fara\natt bli läst!\n\nMen för att icke borttappa detta nu vederbörligen förordade förord, så\ntorde vara skäl att omnämna anledningen till detsamma.\n\nHvem har ej sett dessa elegant utstyrda skåderätter, som i julveckan\npresentera sig i de litterära charcuterierna, hvem har ej köpt dem och\nhvem har ej kastat en nyfiken blick på de grannlåter, hvarmed de äro\nornerade.\n\nMen -- för att uttrycka oss utan bildspråk -- hvem känner ej att hvarje\nliten bok, som utkommer i och för julen, måste vara \"illustrerad\"\nmed plancher! Och hvem känner ej att tillverkningen af sådana icke\nhunnit synnerligen långt hos oss, en omständighet, som föranledt\nvåra förläggare, hvilka äro ett fiffigt slägte, att reqvirera denna\nnödvändighetsvara från utlandet!\n\nMå nu ingen rättsinnig menniska undra öfver att ett något bizarrt\nförhållande härigenom uppstår!\n\nPersonalen till våra kalendrar och öfriga julböcker kommer nyskapad\noch -- icke nog härmed -- äfven fullt färdigklädd från främmande land,\noch för oss arme författare återstår ingenting annat än att i dessa\ndöda väsenden inblåsa det erforderliga lifvet samt derefter ställa dem\ni möjligaste bästa harmoni sins emellan, om de än i afseende på såväl\nvarelse som sysselsättningar -- ty till råga på allt ha de äfven vissa\ngöromål för sig -- synas aldrig så oharmoniska.\n\nHärmed tillgår sålunda:\n\nFörläggaren, d.v.s. egaren af kropparna, vänder sig till någon\nskriftställare, som han anser i stånd att åtaga sig Promethei\nbefattning, hvarvid han yttrar sig ungefär sålunda:\n\n\"Jag har införskrifvit några högst magnifika stålgravyrer, dem jag\nönskar att få skrifvet öfver, så eller så många ark\" (antalet nämnes).\n\"Jag har låtit borttaga den utländska underskriften och ditsatt en\nsvensk -- det kan bli en ledning för kapitlen, och jag är viss att då\njag vänder mig till er\" (bugning å förläggarens och författarens sida),\n\"kan det icke bli annat än bra!\"\n\nFörfattaren tager nu gravyrerna och beser dem med all upptänklig\nnoggrannhet. Dessa liflösa figurer, dem han blifvit ombetrodd att\ngifva ett slags själar, vilja ej ordna sig för honom -- han skakar på\nhufvudet.\n\n\"Det är icke alls svårt!\" säger förläggaren, ty såsom den der betalar,\nkänner naturligtvis han bättre saken, än den som tager emot hans\npenningar.\n\nFör min del har jag likväl varit så öfvertygad om svårigheten i denna\nart af författarskap, att jag hitintills afslagit hvarje dylikt anbud...\n\nMen för några veckor sedan anmodade mig förläggaren af närvarande lilla\narbete att skrifva öfver fem plancher. Jag skulle som vanligt hafva\nsvarat nej -- händelsen fogade sig emellertid så, att förslaget kom i\nett frestelsens ögonblick, och jag svarade ja.\n\nEn fransysk författare satt en gång på gården till sitt ännu\nofullbordade hus och funderade öfver materialier till en novell,\nhvilken i sin tur kunde gifva honom materialier att uppbygga den\nflygel, som ständigt föresväfvade honom. Och hans bön blef hörd.\n\nSällan råkar väl en svensk författare ut för så stora fantasier som ett\nhus med flyglar. Men han kan ändå ha sina fantasier, sina nycker, sina\nstora nycker -- och undertecknad hade just nu råkat ut för en sådan.\n\nMan inser då i hvilken grefvens stund ofvanberörde förläggare\nuppenbarade sig. De små betänkligheter, som ännu qvarstodo å min sida,\nförsvunno helt och hållet vid den solida vältaligheten å hans -- en\nvältalighet, som blef oemotståndlig, då den i perspektiv visade mig\nmin stora nyck tillfredsställd. Jag tyckte äfven att jag på sätt och\nvis vore förpligtad att en gång skrifva i detta manér, på det att\nsamvetsfrid måtte förlänas åt dem af mina gode recensenter, som förut\npåstått att jag för honorariets skull författar efter beställning och\ntumstock, och hvilka sjelfva naturligtvis aldrig skrifva för pengar...\n\nMen, o ve, hvad blir det af min historia på de tillmätta arken, när jag\ntager bort så stort rum med förordet -- och ändå har jag icke sagt allt.\n\nJag satt der nu med mina plancher i hand och kunde ej begripa huru alla\ndessa skilda partier skulle sammanföras till någon helhet.\n\nMå läsaren afgöra ... en ung flicka, tydligen ett armodets barn, som\nnyss badat sina fötter ... en jagt, der tvenne harar och tre personer\nuppträda på scenen ... ett fiskparti, n:o 1: herrskap ... ett annat\ndito, mindre förnämt ... och slutligen en fånge i en ruin med ett helt\nsällskap utanför fång-gluggen ... sannerligen tror jag icke att jag\nmåste hafva öfvergifvit alltsammans, derest icke fruntimret på första\nfiskartaflan (den ståtliga frun med parasollen) erinrat mig om ett af\ndessa egna besök, hvarmed jag och förmodligen äfven andra författare\nunderstundom hugnas.\n\nIfrågavarande besök hos mig var af en medelålders dam, hvilken, sedan\ntillbörliga helsningar blifvit vexlade, helt naivt öppnade samtalet med\nföljande fråga:\n\n\"Jag skulle ödmjukast höra åt hur mycket det kostar att få beställa\nmina lefnadsöden -- jag vill ändtligen ge ut dem på trycket.\"\n\nAlltid \"beställningar\"!\n\nMen hvad den originella fruns vidkom, måste jag beklagligtvis afsäga\nmig den, ett missöde, det hon likväl icke lade värre vid sig än att hon\nliberalt skänkte mig sina muntliga lefnadsöden, i förhoppning att --\nsåsom hon sade -- de ändå någon gång kunde komma fram.\n\nDessa så kallade öden voro emellertid icke särdeles märkliga: ett\ntidigt giftermål med en gammal man, som skänkt henne rikedom och\nlycka ... ett sednare giftermål med en ung man, den der uppgrumlat\nhennes \"fridskällor\" ... slutligen en stor makalös chikan, för hvilken\nhon varit ett mål, hon, dygden sjelf ... men så hade hon ock efter\ndenna \"grufliga\" tilldragelse vederbörligen hållit sin man -- den\nsednare, förstås -- i korta tyglar.\n\nMidt under farten af sina eviga \"jag och Fabian\" och \"Fabian och jag\"\nlät hon här och der framskymta några bipersoner boende i \"dalen\" --\ndalen hade tydligen gjort henne stor förtret och förekom alltjemt i\nhistorien, hvilken äfven omrörde en systerson, som otvifvelaktigt\nskulle hafva rättfärdigat allt hvad han lofvat, derest icke den dumma\ndalen funnits.\n\nIntill närvarande stund, då frun på ena fisk-planchen erinrade mig om\nfrun, som ville beställa sina lefnadsöden och hvilken också mycket\nordade om jagt och fiske, hade jag totalt bortglömt hela berättelsen.\nMen nu syntes mig att den värda damen och hennes bipersoner -- blott\nmed den förändring att hon sjelf trädde i skuggan för dessa -- rätt väl\nkunde afhjelpa den förlägenhet, hvaruti jag befann mig i afseende på\nmin tillärnade bok.\n\n       *       *       *       *       *\n\nEfter denna redogörelse skyndar jag att begagna den tid, som herrar\n_Östlund & Berling_ -- mina för närvarande ende förläggare -- artigt\ntilldelat mig. Det är nemligen till märkandes att herr _Rylander_ af\ndem _lånat_ undertecknad, som han förbundit sig att med görligaste\nförsta återställa ... och man dömme huruvida detta är nödigt, då samma\nundertecknad på nyåret skall ha äran att från de förstnämdes officin\nutsända en roman \"i tre delar\", likväl -- utan förord.\n\nStockholm i September 1849.\n\n\n                                                 Emilie Carlén.\n\n\n\n\n\n\nFÖRRA AFDELNINGEN.\n\n\n    Nog går det, arma barn, ännu\n    För dig i tysthet an ...\n    ... ... ...\n    Din sommar förestår: jag vill dig lära\n    Hur du skall lefva den förnöjd och säll.\n\n                                Franzén.\n\n\n\n\n1.\n\nI dalen.\n\n\nI vår gamle gode fader la Fontaines böcker finnes alltid en tjusande\ndal, idylliskt ljuf och evigt blomstrande, liksom språket hos de\nutvalda varelser, med hvilka han befolkat den; och om hjeltinnan i ett\nsådant litet Arkadien heter det alltid utan återvändo:\n\n\"Der står den sköna flickan så oskyldig och from som dalen och hennes\nmoder, hvilken uppfostrat henne.\"\n\nMen jemte de goda menniskor, som här äro bosatta, finnes också ett ondt\nväsende, hvars lurande öga spejar efter rof, och det onda ögat har\nvanligen mycken tur i den vägen, ity litet vore att säga om det goda,\nifall det onda ej gåfve en lifligare skiftning deråt.\n\nDet är just i en sådan lafontainsk dal -- belägen på en af Venerns\nstränder -- som vi nu befinna oss, och nästan intet enda parti på\ntaflan saknas.\n\nFörst och främst hafva vi ett litet rödmåladt hus med spegelblanka\nfönsterrutor, och mot ena rutan stöder sig makligt en vidlyftig\nmurgröna med nedfallande stänglar, hvilka bilda liksom ett halsband\nkring den antika svarta katten, som låter sin lilla trubbiga nos\nhvila mot andra rutan, hvars solvarma glas för katten är detsamma som\nvinterbrasan för gubben.\n\nInne i stugan träffa vi äfven \"den gamle morfadern\" jemte en ung\nsonhustru och några stycken barn... Men härom sedan.\n\nFrån stranden, der ett par fiskarbåtar gungade i vassen och der\nbarnen plägade bygga sina hus och låta sina barkbåtar segla, gick en\nvacker hvit sandbacke uppåt huset. Men på andra sidan af detta tog\ngrönskan vid: här började dalen utbreda sina milda dagrar och skuggor;\nhär vexlade kullar och potatisland, ängsbitar och åkerlappar; här\npinglade \"gullstjernans\" (kossans) bjellra, vänligt ackompanjerad af\nlammens bekanta melodier och hundens allvarliga signal, då han jagade\ntillsammans kossan, lammen och ett par silfverhvita getter, som lekande\nforo öfver alla marker.\n\nLyckligtvis sträckte sig markernas omfång icke längre än att Karo kunde\nhålla reda på sin hjord.\n\nLängst ned i dalen, under skuggan af några löfträd och en liten klippa,\nuppsprang en källa med det kristallklaraste vatten, och till den källan\nkom alla aftnar en ung flicka, \"oskyldig och from som dalen och hennes\nmoder, hvilken uppfostrat henne.\"\n\nMen sedan flere år egde icke den stackars Nanny någon mor. Moderns\nplats ersattes likväl af en svägerska, som var för Nanny på en gång\nsyster, vän och mor.\n\nNanny hade nyss fyllt sexton år, men såg dock ut att vara knappt femton.\n\nHon syntes ej röd och frisk om kinden, såsom unga flickor bruka vara,\nej heller tydde hennes ansigte på ungdomens lätta sorglöshet. Det var\nvemodigt och drömmande, detta goda och milda ansigte, och vemodet\npassade väl tillsammans med den rena blekheten på hennes kind, hvars hy\ni lenhet och finhet liknade pingstliljans.\n\nNanny var ett barn af fattigdomen och tillhörde den menniskoklass,\nsom i många afseenden är sämre lottad än de fleste andra, emedan\nmedlemmarna i dess familjer -- då nemligen en sådan familj händelsevis\nråkat komma ensam emellan tvenne andra klassers af miljer -- blifva\nansedda som ett slags parias, hvilka icke kunna upptagas på hvarken\nden ena eller andra sidan ... vi mena den klass, som vanligen benämnes\n\"fattigt half-herrskap.\"\n\nÖfverhufvudet för den ifrågavarande lilla slägten hade i sin ungdom\nvarit ärnad för en helt annan ståndpunkt i lifvet än den, hvarpå han nu\nbefann sig.\n\nFrukten af en olaglig förening, kom han ut i verlden med lånadt namn,\nmen dock med ganska goda förhoppningar, ty det var afgjordt att\nhans far -- en förnäm man -- skulle på dödssängen viga sig med sin\nälskarinna och adoptera sonen, hvilken då kunde emotse en jemnad bana.\n\nMen döden, som ej blifvit rådfrågad i denna angelägenhet, behagade en\nvacker natt utan all förberedelse afskära den förnäme mannens lifstråd,\noch nu befunno sig mor och son utdrifna ur paradiset, med förtviflan\nbetraktande hur arf, namn och lefnadsställning gingo ifrån dem.\n\nDenna historia är mycket gammal, och icke det ringaste mera ny är\nheller den, som vanligtvis följer efter: missmod, sträfvan, svikna\nförhoppningar och slutligen ett dvallikt eller resigneradt lugn.\n\nModern dog snart. Sonen lefde för att genomgå den skola, som vi nämt\noch hvilken slutade med det resignerade lugnet och ett giftermål vid 40\nårs ålder.\n\nVid denna tid hade Carl Lönner från herre så småningom redan öfvergått\ntill halfherre. Men han födde sig temligen bra, dels med en obetydlig\nhandel, dels ock genom att uppsätta \"skrifter\" för bönder och fiskare i\ntrakten samt uppgöra deras köp, med mera dylikt.\n\nHans äktenskapsval, som fallit på dottern af en invalidsergeant, slog\nlyckligt ut både i afseende på hjertats fordringar och det nödtorftiga\nlifsuppehället, ty hans hustru medförde -- utom sitt goda hjerta -- den\njordtorfva, på hvilken han ännu lefde qvar med sina barn.\n\nFör det närvarande skola vi emellertid blott sysselsätta oss med Nanny,\nsom drömmande sitter vid källan, der hon badat sina fötter.\n\n       *       *       *       *       *\n\nEhuru den milda Juni-aftonen icke hade med sig någon kyla, drog likväl\nden unga flickan huttrande sin späda kropp tillsammans.\n\nDet var en inre rysning som genomilade nerverna, och ändock visste\nhon ingenting som kunde göra henne smärta. Men hon hade nyss sett\nsin svägerska -- den starka, goda och förståndiga Magda -- dölja och\naftorka hemliga tårar, och den stackars sensitivan emottog straxt\nintryck, ty hon visste att, om Magda gret, det icke skedde utan orsak.\n\nSe här de tankar som sväfvade för Nannys själ, begåfvad med en dunkel\npoesi:\n\n\"Hvarföre är allt i verlden så olika?\"\n\nEn del blommor äro så enkla och små, att man trampar ned dem, om man\nej noga ser sig före. Andra åter växa högt öfver gräset, hafva lysande\nfärger och stora kronor ... dessa äro de rika. De små blommorna, de som\nlätt trampas ned, äro de fattiga.\n\n\"Så är det äfven med fåglarna -- de råda också den ene öfver den andre\n-- och med menniskorna... Vi höra till de fattiga bland dem, och der\nborta\" (hon vände de milda, sorgsna ögonen mot en aflägsen punkt),\n\"der bo de rika ... de äro herrskap ... men herrskapet ser icke oss,\noch bönderna och fiskrarne säga: 'Gudbevars, inte kunna våra barn vara\ngelikar med mamsell Nanny!'\"\n\n\"Mamsell, mamsell\", upprepade hon efter ett par ögonblicks tystnad,\n\"det är ju ett hån att kalla mig så ... och Magda hette helt visst\nockså hellre kära mor än fru.\n\n\"Ack, att vara fattig, är ej det värsta -- men att icke ega någon\nlike... åh, det är mycket, mycket bittrare!\"\n\nNanny satt ännu med blicken riktad på den aflägsna punkten -- ett\nherrgårdstak, som höjde sig öfver kullarna -- då hennes öra hastigt\nträffades af ett buller från sidan.\n\nHon vände sig och fattade blixtsnabbt den bakom henne liggande koftan,\nhvilken hon ej förr med blygsamhetens häftighet kastat på sig -- och\nblygsamheten var så mycket mer påkallad som det trånga linnet under\nbadningen remnat och lemnat en del af axeln bar -- än hon till sin\nobeskrifliga undran såg en ung man, klädd i en liten kort rock, med\nrensel på ryggen och en väldig käpp i handen, hoppa öfver den låga\ninhägnaden.\n\nEn sådan varelse som denne unge man hade Nanny aldrig sett.\n\nHan hade något både hurtigt och trofast i sitt ärliga glada ansigte,\nså brynt af solen att det nära nog liknade en zigenares; men det\nljus-bruna, lockiga håret -- hvilket i rika massor vällde fram under\nden bredskyggiga grå filthatten, som stolt satt på sned öfver hufvudet\n-- tillförsäkrade genast den häpna Nanny att hon icke här såg någon af\ndessa vilda zigenare, för hvilka hon hade en så stor respekt.\n\nÅ sin sida syntes vandraren helt öfverraskad att så der oförmodadt\nfinna sig ansigte mot ansigte med källans nymf ... och för denna kunde\nväl den unga flickan tagas, der hon -- draperad i sin tunna blå\nbomullsklädning, med de små blottade fötterna hvilande på gräset,\noch det melankoliska ansigtet liksom insvept i slöjan af det långa\nguldfagra håret blygt sänkte sina allvarsamma ögon för den kommandes\nnyfikna, men vänliga blick.\n\n\"Förlåt, min lilla vackra najad!\" sade främlingen glädtigt. \"Det ser ut\nsom om jag råkat på afväg -- jag tycker dock att jag gått så som man\nvisat mig.\"\n\n\"Hvart skulle herrn då gå hän?\" frågade Nanny med en röst, den naturen\nförlänat så mycket behag som en röst kan ega.\n\n\"Till Almvik.\"\n\n\"Ack\", svarade flickan, i det hon kastade en egen blick på renseln,\n\"jag trodde att herrn icke var af herrskapsbörd.\"\n\n\"Men, bevars, min lilla dryad -- ty jag är icke rätt säker på hvad jag\nbör anse dig för -- är mitt ansigte en så dålig rekommendation, att det\nej låter mig gälla för folk, emedan jag går med rensel?\"\n\n\"Är det då blott herrskaps-menniskor som kallas folk?\" frågade Nanny,\noch den solskensstråle, som kommit att upplysa hennes ansigte, lemnade\nrum för en viss modfälldhet.\n\n\"Aj, min gudinna -- ju mer jag betraktar dig, dess högre stiger du i\ngraderna -- hvad du sätter åt en stackars vandrare... Men himlen bevare\nmig från att göra dig sorgsen, mitt barn! Ifall den saken kan trösta\ndig, så må du vara säker om att ingen högre än jag önskar att alla\nmenniskor vore likar.\"\n\n\"Är det visst det?\"\n\n\"Som amen i kyrkan... Men säg mig, hur heter du?\"\n\n\"Nanny ... _Nanny i dalen_ kallar mig folket.\"\n\n\"På min heder, låter icke det helt poetiskt... Nå, kallar man dig\ningenting annat?\"\n\n\"Mamsell Nanny säga de också ... men det smärtar mig, ty vi äro fattiga.\"\n\n\"Aha, jag tyckte väl jag att det aldrig hängde rätt ihop att du kunde\nvara en bondflicka. Men ursäkta min förtrolighet jag var osäker!\"\n\n\"Förtrolighet?\"\n\n\"Nå, jag sade ju du.\"\n\n\"Det lät så godt!\"\n\n\"Kan väl vara, men hädanefter säger jag mamsell Nanny.\"\n\n\"Träffas vi då flera gånger?\"\n\n\"Jojo, det är nog troligt -- vi bli grannar.\"\n\n\"Herrn skall då bo på Almvik?\"\n\n\"Ja, åtminstone några veckor och kanske sommarn öfver... Men följ mig\nnu ett litet stycke och visa mig vägen, så är du snäll!\"\n\nNanny sprang upp lätt som en sylf, och der hon nu stod i den korta\nkjolen och den nätta koftan, väl åtspänd kring det smärta lifvet,\nutgjorde hon en högst behagfull varelse.\n\nHon gaf ej annat bifall till den unge mannens förslag än att hon satte\nsina små fötter i rörelse, så snabbt att de knappt vidrörde gräset.\n\n\n\n\n2.\n\nInom hus.\n\n\nDen lilla byggningen -- till hvilken vi nu vända oss -- hade följande\ninredning:\n\nNedra bottnen utgjordes af köket och tre rum: en temligen stor\nhvit-rappad stuga, kallad salen, der den lilla familjen vanligen\nuppehöll sig, och en kammare på hvardera sidan.\n\nI en af dessa kamrar bodde herr Carl Lönner, den gamle husfadern, i den\nandra äldste sonen med sin hustru och deras barn.\n\nÖfra bottnen, d.v.s. vinden, egde tvenne afskrankningar, benämda\n\"kammarn\" och \"loftet\", och dispositionsrätten öfver dessa något\nluftiga boningar var upplåten åt herr Lönners tvenne yngre barn. Nanny\nresiderade i kammarn, hvaremot loftet innehades af hennes bror Calle,\nbland grannarna i dagligt tal känd under namnet \"fanten\" och vid\npåfallande omständigheter äfven kallad \"galne Calle\", ehuru man skulle\nhaft svårt att bland de vansinniga påträffa någon så klok som den\nbeskedlige Calle.\n\nGenom hela boningen gick en anda af synbar torftighet, men derjemte\nfans der ock en anda af trefnad och renhet.\n\nDet löfvade golfvet, de blankskurade borden och den stora syrénqvasten\ni rosiga muggen på spiskanten voro, då dertill summerades de hvita\nnät-gardinerna, knutna af Nanny, och det rödrutiga soff-öfverdraget,\nväfdt af svärdottern, allt bevis hvilka tillkännagåfvo att invånarne\ni denna boning egde den smak och den fallenhet, som förstår att göra\nhemmet behagligt med det lilla.\n\nVid samma tid som Nanny beredde sig att visa den unge främlingen vägen,\nfinna vi den gamle Lönner -- en för sin redbara vandel allmänt aktad\ngubbe -- sittande på sängen i sin egen kammare.\n\nFörsvagad af år och månget bittert bekymmer, det han ej spårlöst kunnat\nbekämpa, bibehöll han likväl ännu den mildhet och tåliga fördragsamhet,\nsom alltid utgjort grunden för hans karakter.\n\nHans långa hvita hår nedföll kring ett ansigte, hvars vackra drag\nicke voro alldeles utplånade; och under det han med ett uttryck, som\nförrådde på en gång värdighet och nöje, smackade på munstycket af sin\nlilla tobakspipa, riktades hans ögon tid efter annan på en ung välväxt\nqvinna, hvilken satt i gubbens länstol och läste högt ur ett bref, som\nnyss anländt.\n\nDetta bref, hvilket förde Göteborgs poststämpel, var från den gamles\näldste son, den unga qvinnans man, styrman Ragnar Lönner, som för tre\nmånader sedan tagit farväl af de sina.\n\nUnder det läsningen fortgick, lekte i ena hörnet af rummet trenne barn,\nhvilka kommit i batalj om eganderätten till en stackars vindtorkad\ngädda.\n\nI andra hörnet satt Calle -- en lång yngling med ett obeskrifligt\nsmåroligt och enfaldigt ansigte -- och blickade under lugg, än i taket\noch än på barnen, allt medan han ändå ganska väl lyssnade till hvad\nsvägerskan läste, ty Calle var icke så enfaldig som folket trodde,\nfastän han ständigt småskrattade på sitt eget sätt och icke tog sig af\nnågon annan lärdom än att sköta jordtorfvan, på hvilken han uppväxt.\n\n\"Magda\", sade gubben, i det han kastade ett nytt kärleksfullt ögonkast\npå sin sonhustru, den raska och ömsinta Magdalena, \"jag menar att du\nläser om brefvet en gång till -- det är son, som har hjertat på rätta\nstället!\"\n\n\"Än man då!\" svarade Magda, och en lätt rodnad kom att ytterligare höja\nrosorna på hennes friska kind.\n\n\"Man också, det förstås, och bror se'n... Läs om brefvet -- det blir\nicke mindre roligt att höra det för tredje gången, då Nanny kommer hem.\"\n\nSonhustrun, som ännu icke hoplagt den kära skrifvelsen, började den\ngenast ånyo, och i rösten låg både stolthet och glädje, då hon läste\nföljande:\n\n    Älskade och kära Magda, min trogna vän och ömma maka!\n\n    När du bryter det här brefvet, så vet jag visst att du önskar att\n    du hade vingar för att flyga till Masthugget i Göteborg, och om jag\n    finge se dig komma i luften med alla våra små guds englar (Herren\n    hålle sin hand öfver dem!) rundt omkring dig, så tror jag att jag\n    måste gråta, ty ingen manhaftighet stode emot den synen, och straxt\n    kastade jag mig emot dig för att fånga både dig och dem.\n\n    Men nu fångar jag endast mina egna tankar, för att sätta dem i\n    den rätta kursen, och så styra de åter till dig, Magda lilla,\n    med helsningar och underrättelser att jag välbeställd, efter god\n    resa och vid god helsa, är kommen till Göteborg med briggen Sara\n    Christina den 8:de i denna månad.\n\n    Jag hoppas att far blifvit uppkryad af sommarluften och gröngräset\n    -- det är så friskt och vackert hemmavid, och du och Nanny göra\n    nog, mina böner förutan, allt hvad I förmår att ställa väl till\n    för far och att muntra honom, när han är kraslig till humöret och\n    helsan.\n\n    Då vi lågo i Kanalen, hade jag en grufsamt stygg dröm. Men drömmar\n    rinna som strömmar, och jag hoppas att intet annat kan vara för\n    handen än lite bekymmer såsom vanligt vid denna tiden.\n\n    Våren är alltid värst, emedan vintern tagit med sig hela den\n    förtjenst, som på hösten kommit in.\n\n    Nånå, vi äro också många munnar. Gud välsigne barnen -- när de bli\n    stora, sträfva de för oss tillbaka -- och jag (det såg du nog) blef\n    likså glad för lille Manne som för lille Konrad, fastän två kommit\n    emellan, och skulle vår Herre äfven nästa år skicka oss en likadan\n    gåfva, så fäller jag icke modet ändå.\n\n    Jag hade ärnat att innesluta något penningar i brefvet, men min\n    själ får jag icke vänta tills Jon Jonsson, som är här med sin\n    skuta, reser hem i nästa vecka, ty jungman Rask -- med hvilken jag\n    skickar in detta till posten: sjelf kommer jag icke ifrån, emedan\n    det är under lossningen -- är icke så alldeles att lita på, om han\n    råkar på någon krog: han kunde nog i ovarsamheten tappa brefvet.\n\n    På förhand säger jag ifrån att det blir helt lite kontanter denna\n    gång, men i stället är det varor, som jag lyckats smugla med mig\n    in. Jon Jonsson har lofvat att föra också dem med sig hem, och\n    så faller det sig åter en liten vinst på handeln. Det är socker,\n    kaffe, tobak, bomullsgarn och en packe dukar.\n\n    Du, kära Magda, tar den förnämsta, half-shalen, som ligger ofvanpå.\n    Nanny skall ha den der näst i ordningen, och Calle den blårosige\n    näsduken i botten.\n\n    Åt far följer en kagge rom, samt lite smått åt barnen.\n\n    Du tror aldrig -- men det tror du ändå -- hur roligt det är att\n    neka sig sjelf allt som är möjligt, för att tänka på dem, som hemma\n    gå!\n\n    Gossarna säga att jag liknar en tiger om bord, och visst nog är jag\n    icke sådan till sjös som jag är i brefvet till dig, eller när jag\n    är hemma hos dig. Men så har jag också ofta nog anledning att vara\n    uppbragt af stor ledsnad, då jag ser pojkarna -- dem jag älskar\n    liksom lemmar af mig sjelf, ty i manövrerna ha de få sina likar --\n    i hvarenda hamn supa upp mer än hälften af hyran, den de behöfde\n    gömma hem, de likså väl som jag. Men det lönar icke att predika,\n    fastän jag aldrig kan låta bli det, och oss emellan, fins ingen\n    af dem som icke i en knapp vändning ville våga lifvet för den der\n    tigern -- nånå, de veta att icke heller han skulle besinna sig på\n    att, om det så gällde, slita dem ur sjelfva hafsfruns armar.\n\n    Men hör på, Magda lilla, till sist ett ord apart!\n\n    Jag är icke så fin och kunnig af mig jag som far varit i sina\n    dagar, men jag har ändå vett och ömma känslor, och jag vill icke\n    mera såra dig, än jag ville gå åstad och göra en skamfull gerning.\n    Men det är så, bör du veta, att någon ringt för mina öron om en\n    viss man, som jag förr en gång haft lust att vrida om nacken på,\n    emedan han, under det vi sutto i Guds hus, oftare såg på dig än på\n    presten.\n\n    Men får jag, när jag kommer hem, förnimma att smilurn på Almvik\n    kastat sina nät i mitt farvatten, ja, har han bara tittat åt den\n    leden, så må han skylla sig sjelf. Nå, jag litar på dig som på gull\n    -- det var icke annat jag ville säga.\n\n    Och nu farväl, mitt hjerta och min blomma!\n\n    Du skall framföra alla ömma helsningar till far först och sist och\n    så till syskonen och barnen från\n\n                                                 din trogne man\n                                                _Ragnar Lönner_.\n\n    P.S. I klara stillsamma nätter, då jag har vakten, ser jag dig\n    gunga i kölvattnet efter fartyget. Men är det dimma och mörker, då\n    tittar du fram rakt vid min sida, och ljuset från nakterhuset lyser\n    då så innerligt vackert på dig. Jag ser också lille Konrad som en\n    stor fyr geschvindt springa i vanterna -- men nu får jag belägga,\n    annars, märker jag, går jag åter till segels.\n\nDå Magda läste den afdelningen i brefvet, som hennes Ragnar kallat ett\nord apart, sväfvade hon på rösten, och så hade hon äfven gjort, då hon\nläste samma sak förra gången.\n\n\"Jag ville önska\", yttrade hon, innan gubben hann säga något, \"att\nRagnar skickat penningarna i brefvet! Det är nu öfver tre veckor som\nfar icke smakat annat än fisk, bröd och potatis -- ack, den som kunde\nskaffa lite kött!\"\n\n\"Åh, prat, barn -- fisken är en välsignad föda.\"\n\n\"Men kraftlös. Jag vet ej hvad jag ville ge till, om jag hade en orre\neller en hare -- det vore väl icke hela verlden. Men hvem törs tänka på\ndet: allt skall till herrgården!\"\n\n\"Gud gifve att vi ej hade värre från herrgården, än det att de behålla\nhvad som icke är för fattigt folk!\"\n\n\"Nå, det vet jag visst -- när Ragnar är hemma om vintern, skjuter han\nju till månget godt mål!\"\n\n\"Ja, men jag säger att Ragnar, som gjort hemgång på Almviks egor, må\nvara glad om ej patron stjäl sig in på hans tillbaka! Det är icke nu så\nsom det var den tiden, då Almvik var i sitt gamla herrskaps ego.\"\n\nMedan svärfadern och svärdottern så språkades vid, gaf ingen akt på\n\"fanten\", hvars ansigtsmuskler rycktes af och an -- om till skratt\neller gråt, var ej så godt att säga. Han sänkte derefter hufvudet i\nhanden, men genom fingrarnes galler framlyste ett par stora ögon, som\nständigt riktades mot samma mål, och detta mål var Magda.\n\n\"Jag skall icke längre låtsa som om jag ej förstode far!\" svarade\nhon med en röst af kufvad harm. \"Det är nog sant att han blifvit\nnärgångnare i både ord och blickar, än han tordes i vintras, då Ragnar\nvar hemma. Men frukta ingenting, far: jag är allt densamma som reder\nmig!\"\n\n\"Och när du säger det, qväfver du ändå tårarne... Den dåliga menniskan!\"\n\n\"Ja, nog är han det alltid ... men, som sagdt, det är icke för någon\nenfaldig dufva som han lägger ut sina giller: jag har både näbb och\nklor, om det gäller.\"\n\n\"Godt, mitt barn,\" svarade svärfadern leende, \"det är ej för intet du\när dotter till en länsman, och en länsman, som tog sin person i akt\nändå -- men du var uppfödd till bättre än du fick.\"\n\n\"Jag ... så far talar!\"\n\n\"Du kunde hafva fått till man din fars efterträdare. Han sitter vid\ngård och grund han, medan du sitter i fattigdom.\"\n\n\"Än se'n, är det icke bättre att ha kärleken med fattigdom, än välstånd\nutan den? Fins det måntro någon hyggligare styrman i verlden än\nRagnar? Och så visst blir han kapten, när han får råd att rätt läsa\nnavigation, som han längesedan kunnat vara det, om han icke gift sig,\ni detsamma han blef styrman. Han har alla dagar varit femton gånger\nherremanslikare än den tjocke Trystedt, som är en plåga för alla\nmenniskor.\"\n\n\"Gudskelof, när du är nöjd, är allt godt; och om vi nu äro lite i\nknipan, oaktadt all din sträfvan, så blir det bra igen, då Jonsson\nkommer. Han måtte väl vara försigtig med varorna!\"\n\nEtt sakta ljud från rummet gentöfver förkunnade att den lille vaknat,\noch genast reste sig den unga modern. Hon var en blomstrande brunett,\nmera täck än vacker och med en kraftfull bestämdhet i hela sin person.\n\n\n\n\n3.\n\nEtt äkta par.\n\n\nEn knapp half fjerdingsväg från den \"lafontainska\" dalen -- emedan de\nhandlande personerna i denna lilla historia till en del ännu lefva,\nlåta vi dalen gå under den pseudonym, som den redan erhållit -- således\nen half fjerdingsväg från la Fontaines dal låg den egendom, som blifvit\nbenämd Almvik och hvilken innehades af patron Fabian H., den der för\nnågot mer än ett år sedan inköpt den och ditflyttat med sin familj.\n\nPatronen och framför allt patronessan -- den högmögende fru Ulrika\nEugenia, sedermera på elegantare manér kallad Ulrique-Eugenie -- voro\nbegge folk tillhörande den förnäma verlden: åtminstone skulle den, som\nvelat öfvertyga dem om motsatsen, haft ett helt och hållet otacksamt\narbete.\n\nMannen inbillade sig vara Brutus den andre, det vill säga att han var\nfullt säker på att den tid måste komma, då han till handling och kraft\nskulle uppvakna ur den tröga dvala, den sömnaktiga likgiltighet, hvarur\nhan blott någon gång lyftade sig, när han behöfde undandraga sig sin\nhustrus tyranniska spira. Men det är att förmoda det stackars Brutus\naldrig kom att vakna.\n\nHvad beträffar fru Ulrique-Eugenie vurmade hon icke blott för qvinnans\nemancipation, hon hade redan längesedan satt den i verket, och för att\ngifva ett föredöme till denna samhällsvälgerning, hvilken hon ansåg af\noberäknelig nytta, hade hon totalt emanciperat sig från det gamla budet\natt qvinnan skall vara sin man underdånig och hörsam.\n\nDen der eviga slentrianen att mannen är qvinnans hufvud påstod hon\nvar alltför mycket öfverensstämmande med karlarnes egen fördel att ej\nvara en uppfinning af dem, som först öfversatt den heliga skrift: hon\nville både lefva och dö på att, om hon finge se sjelfva urkunderna, hon\naldrig i evighet skulle finna denna enfaldiga fras -- något hvaruti hon\nvisst hade rätt.\n\nI orten åtnjöt det rika patronaget stort anseende. Man var förtjust\nöfver bjudningarne till det vackra Almvik, och Almviks egare sågo gerna\nfrämmande, ehuru efter gästernas bortgång ofta nog de mest lifliga\nscener egde rum, hvarvid likväl frun merendels spelade ensam.\n\nSaken var, att det herrskare-system, som patronessan följde, på intet\nsätt hindrade henne från att vara lite smått, och icke så lite ändå,\nbetagen i sin mans rosenröda kinder och sömniga ögon. Derjemte var hon\ndock ytterst rädd att någon annan delade hennes smak. Men om hon led\naf sin egen svartsjuka, led hon ej mindre af sin mans brist på denna\nkänsla: ännu hade hon i detta fall icke haft någonting att förlåta.\n\nDet är under herrskapets lilla aftonpromenad i trillan -- vid\nmiddagspromenaden begagnades kaleschen, liksom jagtvagnen uteslutande\ntillhörde morgonpromenaden -- som vi göra deras bekantskap.\n\nPatronen, som före utfartens början fått en allvarsam lexa för det han\njemt ville ligga och sofva, i stället att, såsom det tillkomme honom,\nhitta på något som kunde roa alla, d.v.s. frun och enda klenoden,\nlille Eugen Ulrik ... patronen, upprepa vi, var nu föga disponerad att\ngöra sig älskvärd.\n\nHan visste väl att han i allt måste lyda, men likt ett egensinnigt\nbarn, som fått befallning att qvarblifva i skamvrån, tills det ångrat\nsig, beslöt han att -- figurligt taladt -- hellre qvarblifva der hela\ndagen, än godvilligt anse sig öfvervunnen.\n\nDet var ändå en opposition!\n\nKnappt torde det behöfva erinras att herr patronen skulle förhållit sig\npå annat sätt, om ett annat fel varit i fråga -- men nu hade han blott\nsofvit.\n\n\"Bevars,\" sade frun, som satt der i trillan styf som en solros med\nparasollen i vädret, \"bevars, hvad du är för en älskvärd man!\"\n\nDetta ämne hörde till fruns älsklings-temata.\n\n\"Jag sköter ju tömmarna!\"\n\n\"Behöfver du derför sitta som en gärdsgårdsstör?\" (Tystnad.)\n\n\"Nå, jag måtte säga, du har ett sätt att vara, som icke lär väcka\nafund ... om någon händelsevis såge oss -- det vill säga dig, men icke\nmig -- kunde man lätt falla på den idén att du vore gift med en gammal\nkäring!\"\n\n\"Nå, kära Ulrique-Eugenie!\"\n\n\"Kära Ulrique-Eugenie har ej fyllt 38 år ännu, och om du råkar till att\nvara två fattiga år yngre, så skulle jag tro att det icke borde hindra\ndina känslor att spela åt ett visst håll.\"\n\n\"Tvertom, min vän, tvertom!\"\n\nPatron Fabian log i mjugg.\n\n\"Jag vet icke hvad det är för en ton du har, då du säger det der...\nHörpå, min älskade Fabian, låtom oss sluta fred! Jag är ej långsint ...\ndin hand, gubben lilla!\"\n\n\"Du är alltid godheten sjelf, min vän!\"\n\n\"Tack, du ömma själ... Men vet du hvad jag egentligen skulle säga?\"\n\n\"Nej, jag gissar ingenting!\"\n\n\"Jo, ifall du blott kastade ögonen på en annan qvinna...\"\n\n\"Äh, gudbevars!\"\n\n\"Ja, du må visst säga gudbevars, ty jag är icke den hustru, som låter\ntrampa sina rättigheter under fötterna!\"\n\n\"Vet jag icke det!\"\n\n\"Om du vet det, min vän, skadar det ändå icke att jag säger det:\njag skulle rifva ut ögonen på dig, om jag komme under fund med det\nringaste.\"\n\n\"Söta Ulgenie!\"\n\n_Ulgenie_ var ett af patronessans tillskrufvade smeknamn, som hon\ntillät sin man att begagna vid ömmare ögonblick, och skulle det vara\nrätt öfverdrifvet ömt -- hon var en känslofull qvinna -- hette det\n\"töta Ultenie!\"\n\nFör denna gång fann patron Fabian det förstnämda tillräckligt, och\ntroligen fastade sig månget behagligt minne vid dessa tvenne ord, ty\nden emanciperade damen sänkte ögonen med en outsägligt mild blick på\nsin man, och sade i förändrad ton:\n\n\"Aldrig, gubben lilla, skola vi mera draga ojemnt! Just jemlikheten\ni äktenskapet gör det till en så angenäm inrättning. Men -- för att\nöfvergå till något annat -- det är nu flera dagar sedan du var ute och\njagade, min bästa Fabian ... det måste du göra i morgon!\"\n\nSom fru Ulgenie nödvändigt ville ha sin man till en annan Nimrod, gaf\nhon sig ingen ro, om hon ej åtminstone ett par gånger under veckan såg\nhonom i verksamhet.\n\nHan var alls ingen jägare, och just ingen fiskare heller, men då äfven\ndet hörde till patronessans nöjen att för främmande få säga: \"den här\ntjädern, den här haren har min Fabian sjelf skjutit\", eller: \"den här\ngäddan har han sjelf fiskat, ty han vet att hans Ulgenie helst äter det\nhan genom sin manliga skicklighet förvärfvat\" -- då fans ingen annan\nutväg än att vara både fiskare och jägare, ty en hustru, som arbetar\nför qvinnans emancipation och i bästa fall för jemlikheten, tål ej att\nse sina önskningar gäckas.\n\nEmellertid led promenaden till slut.\n\nPatron Fabian hade hela tiden haft i perspektiv sin soffa och sin\ntobakspipa -- han rökte som en muselman och älskade af själ och hjerta\nden österländska dvalan. Det var blott en sak som han föredrog,\nnemligen nöjet att speja efter andras hustrur -- denne oförnöjde Adams\nson, som aldrig kunde lära sig att inse sin egen hustrus behag!\n\n       *       *       *       *       *\n\n\"I Guds namn,\" ropade fru Ulrique-Eugenie, då trillan rullade upp på\ngården, \"hvem är den der hygglige unge mannen, som kommer ner från\ntrappan ... aldrig kan det väl vara systerson min heller -- fast\nkanhända är det ändå lille Gottlieb?\"\n\n\"Jo, riktigt: lille Gottlieb, som nu blifvit store Gottlieb, min bästa\nmoster Ulrika!\" inföll genast en liflig röst, och i nästa ögonblick\nkramade den unge främlingen, hvars bekantskap vi redan gjort, den värda\nfrun i sina armar och gaf derefter ett kraftigt handslag åt farbror\nFabian, som emellertid var ingenting mindre än förtjust öfver sin\nhustrus infall att bjuda \"den der glopen\" till Almvik.\n\nDet vore att befara, antingen att han var en hök som uppsnappade\nallting för sig sjelf, eller utvecklade han måhända anlag till en\nhusspion, hvilket om möjligt blefve än värre.\n\nNär de första glädjebetygelserna (patronen tordes ej annat än också\nvisa glädje), helsningarna och frågorna voro förbi och familjen\nordentligen kommit i ro i förmaket, yttrade moster Ulrique-Eugenie,\nsedan hon nemligen först trugat i den unge mannen, som svettades nog\nförut, den andra tékoppen:\n\n\"Nå, min lille Gottlieb, min vackre gosse -- du ser bra ut, din skälm\n-- är det verkligen sant, som syster min skref, att du gett dig hit på\napostlahästarna?\"\n\n\"Ingenting kan vara mera sant! Den här gröna rocken är min\nhvardags-kostym, nota bene då jag icke går i blusen, som är mitt\nförtroligaste hvardagslag. I renseln befinner sig svarta habiten -- och\nhärmed är gaderoben i det närmaste uppräknad. Moster finner att den\nicke varit synnerligt tung.\"\n\n\"Än linnet då, kära barn?\"\n\n\"Huru ... linnet -- skulle jag förolämpa min egen köttsliga,\nförträffliga moster genom att föra sådant med mig?\"\n\n\"Nå kors, sådan befängd och rolig pojke!\"\n\n\"Du har nu icke mer än fyra realiteter, min son,\" sade mamma, då vi\ninventerade denna del af min egendom, \"men det betyder ingenting:\nnär du reser hem igen, får du gå på ångfartyg, ty då har du säkert\ntjugefyra!\"\n\n\"Jaså, jaså,\" sade moster Ulgenie skrattande, \"jag märker nu klart af\nhvad slags folk du är!\"\n\n\"Af hvilket slag då?\"\n\n\"Af det, som aldrig kommer i förlägenhet, min unge herre!\" yttrade\nfarbror Fabian med en ton, beräknad att vara riktigt dräpande.\n\nDet var roligt för honom, stackars karl, att någon gång i sin tur få\ndräpa någon.\n\nMen Gottlieb var icke den som så lätt blef slagen ur brädet.\n\n\"Farbror träffar riktigt hufvudet på spiken!\" utbrast han med ett\nuttryck af tacksam hyllning åt farbroderns omdöme. \"Jag misströstar\nockså icke att, just genom den egenskap som farbror omnämde, kunna\narbeta mig fram i verlden, ehuru sonen af en fattig kronofogde med\nstora skulder och en stor barnskara eljest icke synes ha alltför stora\nutsigter till lycka.\"\n\n\"Men hvilka äro dina utsigter?\" återtog patronessan med en mera värdig\nmin.\n\n\"Jag har ej mer än en.\"\n\n\"Hur ter sig den då?\"\n\n\"Min plan är helt enkel. Jag har nu tagit kameral-examen och blir i\nhöst pappas biträde i stället för de båda, som han förut haft -- han\nslipper då föda och löna mer än ett; men jag, som tänker arbeta för\ntre och i allo bli ett mönster af drift och ordning, hoppas ställa mig\nså fiffigt hos landshöfdinge-embetet att jag får arrendera tjensten af\npappa, som är för sjuklig att sköta den rätt. Längre fram, då han tar\nafsked, erhåller jag den ... se der min marsch-ruta!\"\n\n\"Du är en slug gosse, min lille Gottlieb!\"\n\n\"Åh, kära moster, för att följa den stråkvägen erfordras icke mycken\nslughet.\"\n\n\"Så vill det åtminstone förstånd till för att icke i unga åren svänga\nin på galna afvägar eller drömma bort tiden i fåvitsko.\"\n\n\"Nå, hvad drömmeriet beträffar har det ingen fara för den, som icke\neger mer än sitt hufvud och sina händer. Skall man ha glädtiga drömmar,\nså får man icke vara i oro öfver hvad man skall äta, när man vaknar.\"\n\n\"Bra, bra... Går din förnuftiga plan i verkställighet -- hvad jag ej\ntviflar på, just emedan den är enkel och klok -- så är det icke blott\ntill ditt eget gagn, utan äfven till dina föräldrars: de få en säker\nhjelp i dig -- du blir alltid en god son.\"\n\n\"Det är just derföre, moster, som jag, och ingen främmande, måste bli\nföreståndare för eller egare af pappas tjenst. Hade jag icke tänkt på\nalla de mina, så skulle jag nog ha gått en annan väg -- men han är bra\nden här också.\"\n\n\"Och du ärnar skänka oss nöjet af ditt sällskap i sommar?\" inföll\npatron Fabian.\n\n\"Ja, med farbrors tillåtelse -- denna bjudning kom förträffligt till\npass vid den ledighet jag nu har.\"\n\n\"Seså, min käre systerson,\" inföll patronessan i det hon steg upp,\n\"låt oss nu söka ut ett rum åt dig!\"\n\n\"Systerson, systerson -- på min heder, bästa moster Ulrika, se vi icke\nsnarare ut att vara kusiner!\"\n\n\"Sådan skalk till gosse!\"\n\n\"Nej, jag bedyrar, att mamma förefaller mig att kunna vara mor åt\nmoster!\"\n\n\"Nånå, jag var också bara barnet, när hon gifte sig. Hon är äldst, jag\nyngst -- och hela fjorton åren emellan oss göra väl sitt till.\"\n\n\"Och lyckan och rikedomen sedan... Stackars mamma: alltid bekymmer,\nsjukdom, barn, små omständigheter, men -- gud vare lofvad -- ändå ett\nengla-tålamod.\"\n\n\"Vår karakter har alltid haft mer likhet än vårt utseende?\" sade\npatronessan med en ömt frågande blick på sin man.\n\n\"Ja, min vän, ja, ditt engla-tålamod är en känd sak!\"\n\nPatronen visste hvad det småleende betydde, som åtföljt blicken.\n\n\"Gode Fabian, du vet att värdera din hustru!\"\n\n\"Söta Ultenie!\"\n\nSystersonens blick flög från den ene till den andre af hans slägtingar.\n\n\"Det var mig ett roligt folk det här: jag tror att de leka kurragömma\nför hvarandra -- eller kanske är det för mig ... i det fallet behöfva\nde icke genera sig: jag låter hvar och en lefva i ro och efter sitt\neget behag, blott mam lemnar mig samma frihet.\"\n\n\n\n\n4.\n\nKammaren och Loftet.\n\n\nSåsom man vet var det Nanny som herrskade öfver kammaren, och från lång\ntid tillbaka utgjorde den hennes lilla helgedom, en helgedom, hvilken\ninneslöt hennes få, men så mycket kärare skatter.\n\nNanny var den gamle faderns ögonsten.\n\nHon var icke blott född flera år efter den yngste af sina bröder, hon\nvar också begåfvad med ett lättfattligt, vekt och djupt känsligt sinne.\nHon var så att säga en lefvande ton från de harmoniska drömmar, som\ngubben en gång hoppats att få se förverkligade.\n\nNanny, den bleka och späda liljan, kanske dömd att likt vassens liljor\nborttråna på den ensliga stranden, återförde alltid den stackars\nLönner på den tanken, att, om hans far icke inväntat dödsstunden för\natt uppfylla sina löften och förpligtelser, Nanny, i stället för ett\nensamt, måhända snart öfvergifvet väsende, nu varit en rik eftersökt\nfröken.\n\nVidare var Nanny gubbens stolthet.\n\nTy då Ragnar, som tidigt fick lära sig att sörja för sig sjelf, satte\nsjön och det tunga dagsarbetet -- hvilket alltid skedde med gladt mod\n-- framför all öfverflödig kunskap och lärdom, och Calle icke ens\nbegrep mer än hvad som var nödigt för att läsa sig fram för presten,\nvar deremot Nanny den, hvilken med begärlighet lyssnade på faderns ord,\ndå han lärde och förklarade henne saker och händelser, som för hennes\nomgifning voro främmande.\n\nOch sedan med hvilken begärlighet läste ej Nanny de få böcker faderns\nbibliotek innehöll!\n\nHon hade ett tydligt begrepp om historien, hon intresserade sig för\neller afskydde de der framställda hjeltarne och hjelteqvinnorna, hon\nsympatiserade med alla lidande och förtryckta, men hennes oändligt\nkärleksfulla hjerta kunde ej heller neka sig att sympatisera med de\nlyckliga, fastän hon alltid måste sucka, då hon läste om dem.\n\nMen sedan hon suckat öfver dessa varelser, som lefvat, suckade hon för\ndem, som lefde.\n\nHon fasade -- så högt hon än älskade sina syskon -- för den dag, då hon\nskulle förlora sin far, i hvilken hon dyrkade ett slags högre väsende.\n\nOch hon ryste och bäfvade, när hennes tankar kommo att dröja vid den\ntid, då någon man allvarsamt skulle kasta ögonen på henne -- det fans\nde som redan gjort det -- för att utse henne till sin hustru.\n\nHvem kunde det väl bli, om ej någon bonde ... eller någon\nskutskeppare ... eller -- än värre -- någon af socknens handtverkare?\n\nO, det vore omöjligt!\n\nEn sådan kärf, rå och kallsinnig man skulle skrämma henne till döds!\nHuru skulle väl hon bredvid honom våga ens tänka så som förr, huru åt\nhonom kunna meddela hvad hon så ofta i sitt hjerta kände... Nej, nej,\nhon måste förblifva ogift ... ensam -- alltid ensam.\n\nKanske ingen bonde heller vill ha henne? Hade väl en enda af dem, då\nhon midsommaraftonen vågat sig till deras dansar, bjudit upp henne!\nNej, endast med dumma och blyga blickar hade de betraktat mamsell Nanny\n-- hon var ju ej deras gelike.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDet var aftonen efter den, på hvilken Nanny haft det ovanliga mötet vid\nkällan i dalen.\n\nHela dagen hade hon med oförtruten flit, ehuru då och då något\nförströdd af minnet, hjelpt sin svägerska med hushållet, barnen och\nväfnaden. Men nu hade hon tagit sig ledighet, för att fly upp till sin\nkammare, der hon var fullkomligt ensam med sig sjelf.\n\nDenna ensamhet var så ljuf.\n\nUtom den lilla pinn-soffan, som var Nannys sofplats, egde denna hennes\nfristad en liten bokhylla, tre eller fyra blomkrukor, en drag-kista och\nett sybord, de begge sednare förfärdigade af Calle, som kunde snickra,\ndå han ville, och han hade fordom velat göra allt åt Nanny.\n\nMen på sednare tiderna roade det honom synbarligen mera att göra allt\nför Magda.\n\nMagda hade, om hon så velat, kunnat behandla honom som en hund,\nblott hunden fått slicka hennes hand. Men Magda var god och använde\nsitt välde endast för att få Calle att dubbelt mot förr hålla i vid\nutarbetet.\n\nInom hus var Calle till det mesta barnpiga. De små trifdes så innerligt\nväl hos honom, emedan han älskade dem, och alla barnen i grannskapet\nälskade \"fanten\", som lekte med dem och alltid tog dem i försvar.\n\nMen såg han sina älsklingar undergå den brukliga hus-agan, då kom han\ni berserker-raseri -- det var då han kallades \"galne Calle\"; ty som\nhan var emot all handgriplig uppfostran, men ej rätt kunde uttrycka\nsitt system på annat sätt än genom att låta uppfostrarne sjelfva erfara\nverkan af deras system, så flög han utan försyn på både gammal och ung,\noch hans starka jernhänder utdelade då med passionerad ihärdighet de\nslag, hvilka han sedan gråtande erbjöd sig att sjelf i sin tur emottaga.\n\nMen man skrattade blott åt galne Calle och aktade sig så godt man kunde\natt låta honom se den hemliga delen af uppfostran. Deremot reste ingen\nbondmor till marknad, bröllop eller begrafning utan att hafva påtingat\nCalle, den vänlige barnvännen, att titta hem till \"ungarna\" -- då kunde\nman så tryggt resa.\n\nCalles residens, loftet, hade blott en lafve, ett sönderskuret groft\nbord och en dito stol, på hvilken Calle alltid satt och vägde, under\ndet han med halfslutna blickar liksom förstulet betraktade den på\nväggen hängande grönrandiga yllevästen eller någon annan gåfva, som\nMagda gifvit honom.\n\nDenna aftonstund -- medan Nanny betraktade den del af dalen, der källan\nvar belägen -- satt Calle på sin nötta stol och blickade under lugg på\nen brun sten-mugg, som stod framför honom. I muggen befunno sig tvenne\nstora syrén-qvistar, en hvit och en blå, hvilka spredo en behaglig doft\nomkring sig.\n\nSedan han en lång stund sålunda sneglat på muggen, började han så\nsmåningom jemka stolen intill bordet, och för hvarje skjutande drog han\nmunnen till ett godmodigt mysande.\n\nSlutligen var han så nära, att, om han nedlutat hufvudet, han ganska\nväl kunnat lukta på syrénerna.\n\nMen för att verkställa denna manöver, hvilket troligen var hans\nåstundan, gick han lika försiktigt till väga. Hufvudet sjönk tum för\ntum, men drogs stundom åter tillbaka. Ändtligen stod han icke längre\nemot frestelsen, utan begrafde hela ansigtet i blomsterqvasten.\n\nMen hastigt drog han sig tillbaka -- han hade fått en tanke, som gjorde\nhans drag långa och bistra.\n\nOch nyss syntes han likväl vara så lycklig!\n\n       *       *       *       *       *\n\nNanny, som stod med sitt lilla vackra ansigte tryckt intill rutan --\naldrig hade hennes ringa verld förefallit henne så frisk och grönskande\nsom i qväll -- Nanny hörde ej att dörren öppnades och att Calle klef in\nmed sina egna, höga och långa steg.\n\n\"Tack!\" sade Calle.\n\nNanny svarade ej; hennes öron lyssnade på återljudet af den röst, som\nhon i går hört.\n\n\"Tack!\" sade Calle än en gång.\n\nNu spratt Nanny till och vände sig om.\n\n\"För hvad då?\"\n\n\"Rosorna, vet jag!\"\n\n\"Hvilka rosor?\"\n\n\"Kors!\"\n\nCalle började småle och titta i väggen.\n\n\"Har du fått några syréner in till dig, Calle, så är det icke jag som\ngifvit dig dem.\"\n\n\"Jaså -- det är väl lill-Kerstin då?\"\n\n\"Nej, käre Calle du, det är den som är snällare än både jag och\nlill-Kerstin!\"\n\n\"Hvem kunde det vara?\"\n\n\"Magda, förstås!\"\n\n\"Asch\"... Calle klef ett högt steg framåt... \"Magda -- jo visst ock?\"\n\n\"Fråga, så får du höra!\"\n\n\"Åh nej ... men det är så, att jag tycker de lukta så innerligt godt,\nfast jag aldrig kommer mig till att bryta af dem: de se så vackra ut,\nder de sitta i sin grönska.\"\n\nOch härmed vände sig Calle och trefvade öfver vinden in till sitt, der\nhan satte sig på sin stol och började samma sysselsättning som förut,\nblott med den skillnad, att, då han denna gång upplyfte hufvudet från\nsyrénerna, en ny dagg fallit på dem.\n\nMen nu kom der ett bud från en af grannarna och störde den lycksalige\nCalle.\n\nEn bondmor, som skulle i stor likfärd, anhöll så mycket om en liten\nhandräckning för den följande dagen, och den alltid tjenstvillige Calle\nlofvade genast, hur många göromål han än hade hemma, att komma och se\nom barnen.\n\nFör att bli rätt välkommen företog han sig nu att skära säfpipor, och\nallt under det han skar och sjöng -- ty Calle diktade också visor --\nblickade han upp mot den intressanta bruna muggen...\n\nMen hvad gjorde emellertid Nanny?\n\nLäste hon någon bit, såsom hon ofta brukade på lediga stunder? Eller\ngick hon att drömma vid källan och bada sina fötter, såsom hon gjorde\nännu oftare?\n\nNej, hon var nöjd med sin sysslolöshet, hvilken också slutligen\nbelönades, ty bäst hon stod der vid fönstret och tänkte på ...\nnaturligtvis ... ingenting, fick hon längst bort emellan kullarna och\nträden se framskymta en grön rock, och slutligen syntes den tätt invid\nkällan.\n\nRockens egare, den unge mannen med renseln, han, som kallat Nanny sin\nlilla najad -- en benämning, den han trodde att hon icke förstod --\nkastade sig ned bredvid klippan och började se sig omkring.\n\nKanske väntade han på någon?\n\nNågra ögonblick trippade Nanny fram och åter mellan fönstret och\ndörren. Hon kände en ganska stark oro: längtan ville drifva henne ut,\nblygheten höll henne tillbaka.\n\nHvarför hade hon dröjt så länge med sin vanliga lilla lustvandring? Hon\nhade ju icke väntat någon!\n\nSlutligen -- hur hon funderade -- fattade hon dock hatten och ilade\nnedför trappan.\n\n\n\n\n5.\n\nDen första otåligheten.\n\n\nNanny hade hunnit till sista trappsteget, då hennes svägerska med\nblossande kinder och hastiga steg kom tillbaka från ett ärende i\ngrannskapet.\n\nNär hon först fick se den unga flickan, sköt hon halmhatten längre ned\nöfver ansigtet och ärnade gå förbi henne med lika stor snabbhet som\nden, hvarmed Nanny stod färdig att flykta ut.\n\nMen Nanny hade ej väl kommit till förstugutröskeln, innan Magda yttrade:\n\n\"Hvart går du?\"\n\n\"Jag ... jag tänkte att gå ut lite.\"\n\n\"Du bör akta dig -- bäst det är, blir du stora flickan.\"\n\n\"Än se'n då?\" frågade Nanny förundrad.\n\n\"Åh, fattiga hederliga qvinnor ha ingen rättighet att gå ut!\"\n\n\"Hvad säger du?\"\n\n\"Jag säger att vår Herres sol och vatten och ängar och träd blott äro\ntill för förnämt folk, som kan se alltsammans från vagnar eller vackra\nsegelbåtar.\"\n\n\"Men, kära Magda, du som alltid...\"\n\n\"Tyst, barn du förstår ingenting du af all den smädelse och allt det\nhån, som vi qvinnor af en viss klass äro skapade för.\"\n\n\"Icke äro vi väl skapade för det heller?\"\n\n\"Jo jo ... men vi borde också vara skapade fula som synden för att få\nbehålla åtminstone vår ärlighet -- ty på vår blygsamhet tror ingen.\"\n\n\"Store gud\", tänkte Nanny, \"skulle det der vara sant, så...\"\n\nMagda, som för några ögonblick hållit handen hårdt tryckt mot sin\nbrännande panna, upplyfte den nu, och såväl af uttrycket i hennes\nsvarta ögon, hvilkas strålar tycktes kasta ett guldskimmer öfver hennes\nmörka hy, som af den stolta höjningen på hennes smidiga hals såg man\natt hon återvunnit väldet öfver sig sjelf.\n\n\"Jag oroar dig, stackars Nanny!\" återtog hon med en förändrad, mild\nton. \"Jag kom ej ihåg att du ännu är som en dufva, hvilken knappt\nlemnat dufslaget. Men jag var ledsen -- man blir det ibland, utan att\nrå för det.\"\n\n\"Var det då ingenting?\"\n\n\"Jag kan säga att det både var och icke var, och jag vill helst tiga.\"\n\n\"Så tig, kära Magda, och låt oss icke nämna det mer!\" sade sakta Nanny,\nder hon stod på glödande kol och ville ut.\n\nHon längtade storligen att pröfva om det verkligen vore så farligt för\nfattiga hederliga qvinnor att gå ut.\n\nIntills i går åtminstone hade det ingen fara haft med sig: ingen hade\nförmenat henne att njuta af vår Herres sol, vatten, ängar och träd, och\naldrig hade någon satt hennes blygsamhet i fråga.\n\nVid ett annat tillfälle och under en annan inflytelse skulle icke blott\nnyfikenheten, utan äfven en vida renare känsla, nemligen deltagandet i\nMagdas bekymmer, hafva kommit Nanny, som så ömt älskade sin svägerska,\natt påyrka den förklaring, hvilken hon nu ville undvika.\n\nMagda teg.\n\nNanny smög foten öfver tröskeln. Men -- o, ve -- nu måste den för andra\ngången dragas tillbaka, ty i samma ögonblick som Magda vände sig mot\ndörren för att gå in i stugan, kom gamle Lönner sjelf ut.\n\n\"Nanny, barn, bär min stol hit på förstubron! Det är en så välsignadt\nherrlig afton att jag riktigt vill njuta af den, och om blott icke\ngikten sutte i foten, skulle jag taga käppen och, med dig till stöd på\nandra sidan, gå ut.\"\n\nNanny rodnade, så att hon kände sina kinder brinna, då hon med en\nängslan, den hon ej kunde reda, yttrade sin farhåga att pappa då skulle\nbli mycket sämre.\n\n\"Stackars liten, du är så öm om mig -- jag vill heller icke försöka\nnågon promenad ... tag blott hit stolen, så sitta vi här och språkas\nvid!\"\n\nDessa vänliga stunder, då fadern förtroligt upplät för henne sina\ntankar, känslor och minnen, hade Nanny alltid ansett som en belöning\nefter dagens arbete. Men denna gång gick hon icke blott utan glädje att\nhemta pappas stol: då hon tog sin stickstrumpa och som vanligt satte\nsig på pallen bredvid honom, drog hon till och med en djup suck.\n\nGubben märkte emellertid ingenting, kanske derföre att han aldrig kunde\nhafva gissat att hans ögonsten skulle sucka hos honom.\n\n\"Nå\", sade han, i det han med välbehag strök sig om det hvita skägget.\nhvilket gaf honom ett så vördnadsvärdt och patriarkaliskt utseende,\n\"nå, barn, du fröjdar dig väl åt den granna duken, som Ragnar skickar\nhem?\"\n\n\"Jag har just icke tänkt på den ån, pappa!\"\n\n\"Det är sant: ditt sinne är icke i den vägen sådant som Magdas. Hon\nfröjdar sig som en ung qvinna gerna må göra, då hon får pryda sig med\ndet som är vackert.\"\n\n\"Jag tror nog\", svarade Nanny under en lätt förvirring, \"att jag också,\nhvad det lider, kommer att tycka om vackra saker. Jag har så lite\nvackert, men jag ville väl ha!\"\n\n\"Se, det roar mig att höra -- jag har just varit ledsen för dig ibland,\ndå jag sett den der liknöjdheten, hvilken icke är naturlig för din\nålder: den härleder sig endast från det tunga sinne, som du haft allt\nse'n barndomen.\"\n\n\"Men, pappa, är det icke orätt att vilja göra sig vacker då man ar\nfattig?\"\n\n\"Vacker -- hur kom du att tänka derpå?\"\n\n\"Magda sade nyss att alla fattiga qvinnor borde vara fula för att få\nbehålla sin ärlighet.\"\n\n\"Magda var icke i sitt goda lynne, då hon sade det -- och hon, som så\ngerna vill behaga sin man, önskar visst icke att hon vore ful.\"\n\n\"Ja, då man har en man, är det väl en annan sak.\"\n\n\"Och hvarför skulle ej den unga qvinnan vilja vara täck för sin far,\nsina bröder och alla, som se henne ... för sig sjelf först och främst!\nDet är en oskyldig önskan, hvilken, sålänge den förblifver oskyldig,\nleder till mer godt än ondt.\"\n\n\"Men när är den icke oskyldig?\"\n\n\"Det upphör den att vara, när begäret efter fåfänga prydnader och\nbegäret att visa sig skön förändrar hjertat och kommer den fattiga\noch arbetsamma flickan att försumma arbetet och sina pligter för att\nuteslutande tänka på det, hvilket bör tjena endast till en liten\nförströelse... Men detta blir visst aldrig händelsen med dig!\"\n\nNanny svarade ej. Hon sänkte hufvudet, ty hon tänkte att det väl icke\nheller kunde komma i fråga: hvem skulle någonsin gifva akt på hennes\nförändring?\"\n\n\"Till midsommar\", återtog den gamle, \"får du väl ha den gula\nsilkes-shalen efter din mor!\"\n\nVid detta löfte rann en flyktig ros upp på den unga flickans kind, och\nhon tog så som hon aldrig förut lett, ty detta leende var en qvinnas,\nsom anar en kommande triumf.\n\n\"Pris ske gud\", återtog gubben, öfvergående till ett annat ämne.\n\"för all den nåd och lycka han sänder oss! Det har nu en tid varit\nmycket bekymmersamt, men då Ragnars penningbref och varor komma, råka\nvi åter i goda omständigheter. Fattigdomen har ett stort godt, som\nrikedomen icke vet af: glädjen öfver ett ringa lycka. Den rike njuter\nkanske aldrig så som den fattige.\"\n\nMedan den hederlige gamle Lönner allt mer och mer försänkte sig i sina\negna funderingar, vred och vande sig Nanny på pallen och tappade maska\nefter maska. Det förra ämnet gick väl an, men det här...\n\nEmellertid vågade hon ej nämna att hon ville gå bort. Hvarför vågade\nhon det ej? Hon frågade sig detta, men kunde ej uppgifva annat svar än\ndet, att hon i går skulle haft så lätt att säga:\n\n\"Pappa, jag springer nedåt ängen lite\"... Men i dag kunde detta icke\nsägas.\n\n\"Du sitter med hatten på, ser jag -- ärnar du dig ut, min flicka?\"\nfrågade sent omsider fadern.\n\n\"Jag har icke varit utom dörren i dag!\"\n\n\"Så gå då, spring, roa dig -- arma lilla kräk, du har så litet att roa\ndig åt!\"\n\nKanske var det just dylika uttryck, födda af den arme faderns qväfda\nbedröfvelse öfver att ej kunna bereda sin dotter något för hennes ålder\npassande nöje, som orsakade att hon så tidigt kommit att inse det hon\nhade något att sakna, kommit att inse det hon var ensam och -- såsom\nhon plägade uttrycka sig -- utan någon like. Det vissa är att den\nsällhet, som gubben Lönner beredt sig sjelf derigenom att han i sin\ndotter bildat sig ett sällskap, hvilket i någon mån erinrade honom om\nförra tider, lättligen kunde blifva denna dotter till långvarig skada\noch smärta.\n\nSådan som hon nu en gång var, skulle hon, ehuru mild, tålig och\narbetsam, sannolikt komma att finna sig i ett öfvergifvet tillstånd,\nvare sig då att en handtverkare eller välbehållen skutskeppare -- det\nhögsta, som hon i giftermålsväg sjelf kunde tänka sig eller andra tänka\nför henne -- fölle på henns lott...\n\nBegagnande den uppmaning hon erhållit, skyndade Nanny bort lätt som\nen fågel, hvilken, efter åtskilliga misslyckade försök att återvinna\nsitt frihet, ändtligen helt oförmodadt ser sitt bemödande krönt med en\nlycklig utgång.\n\nEmellertid var hon säker att den unge herrn icke längre fans vid\nkällan, och nu föll det henne äfven i sinnet hur besynnerligt det var\natt hon icke omnämt hela mötet -- ja, något så underligt hade aldrig\nhändt henne som att ej komma ihåg det hon träffat en främling: både\npappa och Magda skulle nog undra deröfver, när de finge veta det.\n\n\n\n\n6.\n\nEn öfverenskommelse.\n\n\n\"Nå, var det icke det jag tänkte!\" utbrast vår hjeltinna, när hon fann\nplatsen tom, och betraktade härvid med en viss harmsenhet sin bild i\nkällan.\n\nAldrig förr hade hon haft håret så slätt och väl ordnadt. Och\nsöndags-förklädet -- det hon, under hela den tid hon språkat med Magda\noch pappa, haft dolt under koftan och hvilket hon påknutit, så fort hon\nkommit ett stycke ifrån huset -- det lönade visst mödan att ha tagit\nfram det ur dragkistan!\n\nHon var nära att rycka af sig både förklädet och den lilla\nsilkes-långhalsduken, hvilken hon knutit om halsen, då samma\nlifgifvande röst, som hon redan lärt känna, ropade henne på afstånd.\n\nMed glad häpnad slog hon upp ögonen, och hvem kom der utför backen --\nblåsande i ett stort grönt blad, ett alldeles eget slags trumpet, som\nlät ganska bra -- om icke egaren af renseln.\n\n\"Kommer du då ändtligen, min lilla najad! Jag tyckte vi hade så\ntrefligt i går afse, då du följde mig på vägen, att jag måste hit och\nse åt om du icke också i afton badade dina små fötter.\"\n\n\"Det kunde kanske anstå en najad att göra i herr-sällskap, men jag...\"\n\nHon afbröt rodnande.\n\n\"Huru nu: en najad -- du vet då något om najaderna, du mitt barn?\"\n\n\"Ja, och om dryaderna också!\" svarade Nanny nickande och för första\ngången liksom lite stolt öfver sitt vetande, hvilket eljest ingen utom\ngamle pappa brydde sig om.\n\n\"Du förvånar mig -- du har då läst ... låt höra?\"\n\n\"Åh, något af hvart. Pappa har en stor bokhylla, och jag har sjelf en\nliten.\"\n\n\"Hm hm\", sade den unge kronobefallningsmannen i survivance, \"det der är\nju alldeles förundransvärdt... Men så berätta mig då hvad du läst!\"\n\n\"Bryr herrn sig om det?\"\n\n\"Det hör du väl ... kors, för tusan, mamsell Nanny skulle jag säga. Nå,\nmademoiselle, låt oss sätta oss ner ... den här gräsmattan är ganska\nmjuk. Jag vill anställa en liten examen.\"\n\n\"Men jag svarar icke, om herrn kallar mig mamsell -- jag tycker att vi\nbli så främmande då.\"\n\n\"Nå, då skall jag nog akta mig för det... Men låt oss nu komma till\nbörjan...\"\n\n\"... med hvad jag kan?\"\n\n\"Alldeles det... Men hvarför sätter du dig så långt bort?\"\n\n\"Åh, det är väl icke så fasligt långt heller!\"\n\n\"Det bevisar att du åtminstone icke kan räkna, min gudinna! Låt höra,\nhur många alnar är det emellan dig och mig nu?\"\n\n\"Tre, tänker jag!\"\n\n\"Stackars liten, du har ju ännu icke hunnit ens till addition! Men jag\nskall bli din lärare.\"\n\n\"Nå, hur skall det gå till?\"\n\n\"Så här\" ... den unge mannen ryckte hastigt af sig den kring halsen\nlöst virade svarta silkesduken ... \"denne utgör ett bestämdt\nalnmått... Nu börjar jag mätningen, och när jag kommit tre alnar\nifrån dig, så...\"\n\n\"Hvad så?\"\n\n\"... stannar jag och sätter mig, ty du har sjelf bestämt tre alnar.\"\n\nAldrig hade Nanny haft ringaste begrepp om dylik lek.\n\nHon var ej van att skratta -- icke derför att ej Magda, Ragnar och\nCalle många gånger hade infall att skratta åt och hvilka lockade dem\nsjelfva till högljudd munterhet -- men Nanny, som aldrig haft lust\nför glädje, hade högst dragit på munnen, och således var det kanske\nnu för första gången i hennes lif som ett ungdomligt skratt klingade\nfrån hennes lilla täcka röda mun, då hennes lärmästare i räknekonsten,\nsjelf öfverlemnande sig åt en barnslig munterhet, efter flere förnyade\nräkningar och mätningar tog i besittning den eröfrade platsen.\n\n\"Se så\", sade han, helt beqvämt utsträckande sig åt Nannys sida, \"nu\nkan jag åtminstone nå dig!\"\n\n\"Men\", sade flickan, åter allvarsam, ty hon tänkte på Magdas ord, \"det\nvill jag icke!\"\n\n\"Vill du icke?\"\n\n\"Nej!\"\n\n\"Kors, så bestämd du är!\"\n\n\"Herrn tänkte ju höra hvad jag läst?\"\n\n\"Det var så rätt det... Nå, icke behöfver du väl gömma handen så der\nunder förklädet: jag skall ej försöka att ta den, om du ej frivilligt\nräcker mig den.\"\n\nNanny smålog och lät de små hvita händerna åter krypa fram, hvarefter\nhon lade dem i kors öfver knät.\n\n\"Först och främst då, mitt barn -- du kan börja vid första början!\"\n\n\"Då jag var helt liten, köpte pappa små historieböcker med kopparstick\nåt mig, och under det jag läste, förklarade han alltsammans. Sedan, när\njag blef lite mer för mig kommen...\"\n\n\"Nå, hvad blef det då af?\"\n\n\"Jo, då kom katchesen, som jag just aldrig tyckte mycket om, och\nderefter bibeln, som jag mycket älskar och gerna läser: Nya testamentet\när min bästa glädje. Pappa uttyder det, som jag icke förstår. Och\nsedan, när jag blir ensam, gråter jag när jag går igenom vissa ställen\n-- men det är ingen sorg i tårarna: jag tänker endast på...\"\n\n\"På hvad?\"\n\n\"Jag vet icke om jag bör säga det?\"\n\n\"Visst bör du det -- jag är ju din\nvän!\"\n\n\"Nå, så skall jag väl nämna det... Jag tänker på om jag haft den lyckan\natt lefva i den tiden: kanske hade jag då varit en bland de heliga\nqvinnorna.\"\n\n\"Jo, ser man på, du är minsann icke så lite äregirig du -- kanhända\nville du ha varit sjelfva jungfru Maria?\"\n\n\"Åh!\"\n\nNanny vände rodnande bort ansigtet: det smärtade henne att det låg ett\ngyckel i den unge mannens fråga.\n\n\"Nå, mitt barn, låt oss då hoppa öfver dina helgontankar och dina\nfromma önskningar, som verkligen äro mycket olika andra unga flickors,\noch låt oss komma vidare!\"\n\n\"Pappa lät mig efter hand läsa historia, geografi på kartor och något\nnaturalhistoria, och så skänkte han mig slutligen en bok om den gamla\ngudaläran, med hvilken jag ännu roar mig på lediga stunder.\"\n\n\"Gudbevars, du är ju en helt bildad flicka på det sättet... Du skrifver\nväl äfven?\"\n\n\"Det förstås, och ritar lite också.\"\n\n\"Nej, nu blir jag riktigt bekymrad för dig, mamsell Nanny!\"\n\n\"Hur så?\"\n\n\"Derföre att jag icke är i stånd att begripa hvad du skall göra med\nallt det der här i din dal.\"\n\n\"På det har jag också tänkt!\" svarade Nanny suckande.\n\n\"Kanske är det ändå icke så farligt, när allt kommer till stycket --\njag måste förvissa mig om den saken.\"\n\nGottlieb började nu på sin unga sällskaparinna ställa frågor härs och\ntvärs i de ämnen hon uppgifvit, och för allt visste Nanny att göra\nreda, och det på ett sätt, som visade att hon klart fattat och tänkt\nöfver hvad hon läst. I mytologien var Gottlieb icke mer hemmastadd än\nhon.\n\n\"Men hvarifrån har då din far, som -- efter hvad du nämde i går, då du\nvisade mig vägen -- bott på den här jordtorfvan i halfva sin lifstid\noch födt sig med en ringa handel ... hvarifrån har han sjelf fått sin\nbildning?\"\n\n\"Ack, det är en hel historia om pappas ungdom -- men den historien är\nså smärtsam att han aldrig talar derom. Jag vet blott att han den tiden\nhade stora förhoppningar och att, om de gått i verkställighet, han\nskulle ha blifvit en förnäm man; men det var något vigtigt dödsfall som\nändrade alltsammans.\"\n\n\"Jag måste titta in i ert lilla hem och helsa på din far -- tror du att\nhan tar väl emot en sådan här ung främling?\"\n\n\"Ja, helt visst, och Magda också!\"\n\n\"Din svägerska -- nå godt, jag kommer en af dagarna... Men hör på...\"\n\n\"Jag hör nog!\"\n\n\"Eftersom olyckan redan skett...\"\n\n\"Hvilken olycka?\"\n\n\"Kors, den, förstås, att du vet jemt tie gånger så mycket som du\nbehöfde veta, så ser jag icke att det skadade, om du ännu ytterligare\nfinge lite mera kunskap.\"\n\n\"Hvem skulle ge mig den?\"\n\n\"Jag, naturligtvis -- det faller mig något in.\"\n\nI Nannys ögon syntes ett frågtecken.\n\n\"Du kunde bilda dig ett litet oberoende i framtiden genom att hålla en\nskola.\"\n\n\"Åh, min gud, jag önskar ingenting bättre -- då behöfde jag aldrig\ntänka på att ... att...\"\n\n\"... gifta dig -- menar du?\"\n\n\"Ja, just det tänkte jag.\"\n\n\"Och deri tänkte du rätt klokt, tror jag.\"\n\n\"Tycker herrn det?\"\n\n\"Ja, ty uppriktigt sagdt, hvem skulle du gifta dig med?\"\n\n\"Icke vet jag. Sockneskräddarn har redan lagt sitt ord hos Magda.\"\n\n\"Sockneskräddarn -- aj aj!\"\n\n\"Och skut-skeppare Larsson bjöd Ragnar i våras två tunnor råg för hans\nröst.\"\n\n\"Två tunnor råg i handsöl -- och din bror svarade?\"\n\n\"Åh, Ragnar är icke att leka med! 'Vill du köpa syster min kontant',\nsa' han, 'så får du vända dig till henne sjelf: hon har icke gett mig i\nkommission att ackordera bort henne'.\"\n\n\"Således två friare?\"\n\n\"Klockarn, en gammal enkling, är den tredje. Han är liksom lite\nförmögen, och derför har han vändt sig till pappa sjelf.\"\n\n\"Men utan framgång?\"\n\n\"Det förstås -- pappa sade att jag var bara barnet.\"\n\n\"Och sjelf har du ej böjelse för någondera?\"\n\n\"Jag har mer böjelse att kasta mig i Venern än gifta mig med en af dem.\"\n\n\"Således återkomma vi till skolan. Den kan ge dig en liten god inkomst\noch är det enda sätt, hvarpå det blir dig möjligt att göra dig dina\nkunskaper till nytta.\"\n\n\"Herrn har så rätt: det blir det enda för mig.\"\n\n\"Jag fruktar det, min lilla Nanny, ty någon friare, som passar dig,\nhittar visst icke vägen hit... Men nu har du åtminstone fått en vän.\"\n\n\"Gudskelof, jag är väl förnöjd dermed!\"\n\n\"Jag också... Men det är nödigt att vi komma öfverens om en sak!\"\n\n\"Hvilken då?\"\n\n\"... att vi icke bli kära i hvarandra!\"\n\n\"Åh, icke har det någon nöd med det!\"\n\n\"Det vete knäfveln -- du har dina små behag, mademoiselle Nanny, utom\ndet att du är en ganska vacker flicka.\"\n\n\"Herrn är också vacker, men jag märker icke att ... att...\"\n\n\"... att det käns som om du ville bli kär i mig? Nå, på min ära, så\nmycket bättre, ty, ser du, jag är ungefär lika fattig som du.\"\n\n\"Herrn?\"\n\n\"Jojo, så står det till, min gudinna! Hela min utsigt är för närvarande\natt bli biträde på min fars fogdekontor -- det vill icke säga mycket\ndet.\"\n\n\"Nej, det är sant. Herrn får väl derföre endast bli kär i en rik\nflicka.\"\n\n\"Åtminstone skall jag bjuda till att se mig före... Men sedan nu den\nhär värsta punkten blifvit uppgjord -- den är ju riktigt uppgjord?\"\n\n\"Ja, så säkert som något i verlden: herrn skall ha en rik flicka, och\njag en skola!\"\n\n\"Det är bra... Och nu komma vi vidare öfverens om att vi träffas här\npå aftonstunderna. Jag tar passande böcker med mig och skall göra dig\nbekant med våra skalder. Och ifall du har röst...\"\n\n\"Jo, något litet ... god, säger klockarn.\"\n\n\"Låt mig höra!\"\n\n\"I morgon! Jag är för blyg nu.\"\n\n\"Det brukas icke att vara blyg för sin vän -- helt annat, om jag vore\ndin älskare.\"\n\nUtan vidare svar började Nanny sjunga en gammal ballad, och hennes\nharmoniska och veka röst stal sig som en smekande fågelsång in i\nynglingens hjerta.\n\n\"Du sjunger som en engel, Nanny, och det faller mig in att du rätt väl\nkunde spela lite gitarr -- jag kan det något, och jag skall ta med mig\nen från herrgården.\"\n\n\"Men icke kan jag använda de kunskaperna för skolan?\"\n\n\"Så kan du vederqvicka dig med dem, när barnen gått -- det behöfs nog;\noch då du så sitter och sjunger, tänker du på din vän.\"\n\n\"För att aldrig ha ledsamt -- hvad herrn är god!\"\n\n\"Hör på, Nanny: kalla mig Gottlieb, och icke herre -- du förstår väl\natt när man är vänner, så...\"\n\n\"Tack, herr Gottlieb -- hvillket vackert namn... Men nu blir det sent\npå qvällen...\"\n\nNanny, som fruktade att Magda skulle komma ut och ropa henne, steg upp\noch gaf till afsked handen åt den unge mannen.\n\n\n\n\n7.\n\nJagten.\n\n\nFöljande morgon, något före den tid, då Calle, efter välbeställd\nöfversigt hemma, gaf sig å väg till granngården -- man torde erinra sig\natt en af grann-mororna begärt att få låna Calle, medan hon sjelf var\nfrånvarande -- således något före den tid, då Calle, smågnolande på en\nvisa, som han sjelf gjort, med långa steg klef öfver stättor och diken,\nhade patron Fabian af sin ömma hälft blifvit uppväckt med erinran att\ndet var hans jagtdag.\n\nSömnig och i alla afseenden obenägen att lemna bäddens mjuka\nbeqvämlighet för att i stället njuta af den fuktiga morgonluften och\nfågelsången, halfmumlade han med all den hängifna ömhet, som en dylik\nobenägenhet kunde ingifva:\n\n\"Dyra Ulgenie!\"\n\nMen Ulgenie var icke sinnad att låta beveka sig ens af dessa en öm\nkänslans lockande toner.\n\n\"Fabian\", sade hon och gaf honom en knuff i sidan, \"du somnar ju\nigen... Se så, geschvindt nu! Jag har låtit sätta jagtstöflarna i\nordning, och på stolen der ligger jagtklädningen -- jag vet att jag\nlåtit göra den sådan att du icke förkyler dig.\"\n\n\"Ljufva, töta Ultenie!\"\n\nDen älskvärda makan lyssnade småleende, och derest icke de trenne\nsmekorden blifvit uttalade midt i en olycksalig gäspning, kan ingen\nveta huruvida detta kapitel fått någon fortsättning. Men gäspningar\nhafva aldrig varit upptagna i kärlekens ordbok, och derföre måste den\näkta mannen, efter några ytterligare preludier, resa på sig för att\ngå till det manliga värf, som hans maka föreskrifvit.\n\n\"Glöm icke att väcka Gottlieb!\" förmanade hon. \"Han skall också lära\nsig att bli skicklig i manliga idrotter.\"\n\n\"Ja, min vän, ja!\" svarade patronen, under det han svettande iklädde\nsig den tunga kostym, som patronessan efter egen modell låtit\nförfärdiga.\n\nMen väl utkommen, aktade sig herr patronen noga att gifva sin unge\nslägting den signal, hvarom de aftonen förut öfverenskommit. Herr\nFabian hade såsom man snart får se -- sina \"randiga\" skäl att icke\nskaffa sig sällskap under de nimrodska öfningarna.\n\nSåsom sjelf ett slags skaffare åt sin hustru, hade patronen i sin tur\nen skaffare åt sig, hviken alltid erhöll en vink om dagen och stunden,\ndå patron Fabians öde tvingade honom att träda fötterna i de stora\njagtstöflarna...\n\nVi se nu denne martyr för den äktenskapliga monarkiens godtycke\npustande med bössan på axeln begifva sig öfver ängar och gärden till\nen viss plats i skogen. Vi se honom vidare, dit anländ, börja speja\nomkring med en oro, som blef allt mer och mer vältalig, ju längre den\nfortfor. Slutligen se vi honom göra ett skutt i glädjen, men straxt\nderefter återtaga sin värdighet, i det han -- med en uppsyn, som ej\nskulle hafva missklädt en plantage-egares fogde, då han talar med\nslafvarne -- vinkade åt en man, som närmade sig på gångstigen, och till\nhvilken han i hård ton sade: \"Din usling, du låter mig vänta!\"\n\nÖdmjukt, men med en ödmjukhet, som var mera låtsad än verklig,\nframräckte \"skaffaren\" ett par harar och tvenne rapphöns -- en ovanligt\nrik fångst, som borde försäkra den äkta mannen om det mest ömma\nemottagande i hemmet.\n\nPatron Fabian kastade till sitt biträde några \"hackor\", och så snart\nden sist uppträdande personen i denna korta scen begifvit sig af, lade\nsig vår jägare, uttröttad af jagtens mödor, ned på marken, med sitt\nbyte bredvid sig, och fortsatte snart derefter den dröm, hvarur hans\nUlgenie uppväckt honom.\n\n    \"I skogen och på sjön har jag lefvat\n    Mången dag!\n    Ho ho ho,\n    Hå hå hå,\n    Det är så konstigt i verlden!\"\n\nSå sjöng eller rättare smågnolade Calle, under det han gick framåt, och\nallt emellanåt återtog han den sista raden:\n\n    \"Det är så konstigt i verlden!\"\n\nBäst han så gick, kom det öfver honom en bjert lust att göra ett\nspringande in i skogen och höra på skogens sång.\n\nCalle kunde njuta så, att hela raden af stora tårar rullade utför hans\nbruna kinder, då han lyssnade till vindarnas suckande sus i de gamla\njättekronorna. Då satte han sig så andäktig som han brukade sitta i\nkyrkan och lyssnade och nickade och smålog, men han omtalade aldrig för\nnågon hvad han erfor, och huru skulle han det hafva gjort -- han kom ju\naldrig sjelf att tänka på hvarföre det var så eller så inom honom: han\nblott följde sin lust.\n\nOch så gjorde han äfven nu.\n\nMen han hade icke gått långt, då han fick en syn, som med ens kom honom\natt glömma skogens sång. Han såg nemligen, just då han skulle stiga\nöfver inhägnaden, den sofvande jägaren i busksnåret och det inbjudande\nvildbrådet der bredvid.\n\nStraxt rann det upp för Calles minne att Magda aldrig kunde tåla\npatronen -- hvarföre, visste Calle icke bestämdt, men sjelf hatade han\npatronen af instinkt.\n\nDernäst rann ett annat minne upp: Magda hade sagt: \"Ack, den som endast\nkunde få en hare eller orre -- men allt skall till herrgården!\"\n\nCalle började nu skratta, men mycket sakta. Derpå lutade han sig långt\nframåt, hvarefter han åter drog sig tillbaka liksom han betänkt sig.\n\nVår vän Calle egde något dunkla begrepp om mitt och ditt: han hade i\nbarndomen haft svårt att ihågkomma sjunde budet, men sedan han väl fått\ndet i hufvudet, satt det fast och var honom nu utan tvifvel mycket\ni vägen, enär han gång efter annan, såsom det tycktes emot sin egen\nvilja, upprepade:\n\n\"_Sjunde budet_: Du skall icke stjäla!\"\n\nMen det var icke nog att det sjunde budet besvärade honom -- äfven det\ntionde kom att sätta honom myror i hufvudet.\n\n\"Du skall icke begära din nästas hustru, ej heller hans tjenare eller\ntjenarinna, ej heller hans oxe, ej heller hans åsna...\"\n\nOch medan han så läste och tänkte än på buden och än på Magda, sköt han\nsig, än en famn framåt och än en famn tillbaka; och så hade han väl\nkunnat stå der tills patronen vaknat, derest icke en ljus idé trängt in\ni hans hufvud.\n\n\"Kors\", sade han, \"det är alls inget villebråd opptaget i räkningen!\"\noch som till och med den enfaldigaste har förmåga att bevisa sig hvad\nhan vill bli öfvertygad om, och framför allt att tro på säkerheten af\nsina argumenter, blef Calle fullt tillfredsställd med det argument, som\nhan hittat.\n\nOch rent af förgätande slutet af budordet, det han i alla fall krånglat\nbort -- \"ej heller något hvad honom tillhörer\" -- sträckte han sig nu\nhelt hurtigt fram öfver gärdsgårdsstörarna och grep tag i hararna, som\nlågo närmast. En lång gren hjelpte honom sedan att fånga rapphönsen.\n\nMedan manövern verkställdes, stod patronens skaffare -- som ej långt\naflägsnat sig -- tätt bakom Calle. Men i stället att hejda denne eller\nhjelpa honom med förklaringen af budorden, fröjdade han sig tvertom\ninnerligt åt patronens olycka, ett nöje, som likväl icke var honom i\nvägen för ett annat, nemligen att angifva tjufven -- icke skulle väl\nändå patronen göra stackars Calle något ondt, men honom (skaffaren)\nkunde deremot detta nit i patronens tjenst inbringa ännu några hackor.\n\nCalle hade väl märkt att han hade ett vittne, men som detta vittne\ngenom sina nickningar och blinkningar syntes uppmuntra honom, brydde\nhan sig icke om att han blef sedd.\n\nOch nu, efter fullbordad seger, skyndade han hem till Magda.\n\nMen här mötte honom det svåraste.\n\n       *       *       *       *       *\n\nMagda, som befann sig ensam utanför huset, råkade i riktig förtjusning\nvid åsynen af vildbrådet. Hennes första fråga var dock naturligtvis\nden, hvar Calle hade fått det.\n\n\"Är det icke nog att det är här?\" invände Calle, der han stod och\nvände hatten mellan händerna.\n\n\"Jesus -- du har väl icke kommit åt det på orätt väg heller?\"\n\n\"Nej, jag gick vägen gerad fram!\"\n\n\"Du får icke vara illmarig, Calle lille, utan ge mig vackert besked nu!\"\n\n\"Icke skall du beskylla mig för att vara illmarig!\"\n\n\"Nej, det kom bara så förfluget -- jag vet nog att du är en rar gosse,\noch om du håller af mig...\"\n\n\"Jo, något!\"\n\n\"... så säger du hvem som gett dig allt det der, eller om du lofvat att\narbeta för det, eller...\"\n\n\"Jag har allaredan arbetat för det!\" svarade Calle skrattande...\n\"Men nu får jag springa min väg, annars kommer jag för sent till\nSunnangården.\"\n\nOch härmed började Calle lägga i väg med sina långa ben.\n\n\"Calle, Calle, ännu ett ord ... vänta då, Calle!\"\n\n\"Jag försinkar mig\"... Han stannade likväl.\n\n\"Säg baraste om du fått vildbrådet ärligt?\"\n\nCalle, förlitande sig på tionde budordet, der harar och rapphöns ej\nvoro upptagna, svarade listigt nog:\n\n\"Om du tviflar på min ärlighet, så skall jag lägga fram katchesen --\ntror du på den?\"\n\n\"Och är det då riktigt säkert att du icke gjort något, som der är\nförbjudet?\"\n\n\"Ja, det är ganska säkert!\"\n\n\"Då är jag nöjd. Och tack skall du ha, min beskedlige Calle!\"\n\n\"Beskedlige -- jo, det tycker väl Magda, kan jag tänka?\"\n\n\"Det tycker jag visst, och derföre håller jag af dig.\"\n\nCalle började småskratta, under det han ställde sig, likt en trana, än\npå ena, än på andra foten -- det var så hans lag, när han blef riktigt\nupprymd.\n\n\"Jaså, du menar att du håller af den stackars Calle ett lite grand --\ndet vore något roligt det!\"\n\n\"Åh, Calle är min egen gosse!\" Och medan Magda pratade, redde hon ut\ngarnhärvorna, dem hon till blekning hade upphängda på gården.\n\n\"Hör\", sade Calle, i det han nalkades henne på några stegs anstånd,\n\"skulle Magda gråta en endaste tår på min mull, om vår Herre toge bort\nmig?\"\n\nDet låg så mycken ödmjukhet och tillika en så stor ängslan i denna\nfråga, att Magda helt bevekt svarade:\n\n\"Det blefve visst mer än en endaste, min Calle, ty jag tror icke att\nnågon har dig så kär som jag.\"\n\n\"Tackar aldra mjukast!\" inföll Calle och gjorde en ordentlig liten grop\ni marken genom de skrapningar, som skulle föreställa en bugning. \"Magda\nskall icke ha sagt sådana ord för intet -- jag är Magdas gårdvard, och\ndet vill jag vara till min död!\"\n\nEfter att hafva sagt detta, vände han sig om och sprang bort med\nverkliga lunkentus-steg.\n\n\"Stackarn har så innerligt godt hjerta!\" mumlade Magda, medan hon,\nutan en halfdragen aning om det verkliga tillståndet i Calles hjerta,\nfortfor att reda sitt garn.\n\nDerefter gick den unga qvinnan in för att tillaga frukosten; och snart\nomgifven af sina tre äldsta barn, hvilka högt skrikande af glädje\nsletos om hararna och rapphönsen, började hon styra och ställa med en\ngodhet, en stillhet och ett förstånd, som tillkännagaf att hon var väl\nhemmastadd i husmoderns bästa konst.\n\n\n\n\n8.\n\nJägaren i skogen och vid hemkomsten.\n\n\nVi återvända nu till patron Fabian, hvilken, sedan han blifvit\nuppfriskad genom en stärkande sömn, helt glädtigt uppvaknar, sträcker\nsig, sätter sig till hälften upp och, utan att vända hufvudet,\nmekaniskt utsträcker handen efter sitt byte.\n\nTroende att han ej så noga beräknat distansen, bekymrar det honom ej\natt handen icke får tag i annat än gräs och buskar. Han skjuter sig med\nhela kroppen makligt framåt, men -- underbara slump -- finner ändå icke\nsina harar.\n\nNu sätter han sig upp helt och hållet, gnuggar med beslutsamhet sömnen\nur ögonen och borrar dem, så att säga, tvers igenom jorden. Men utan\ntvifvel hafva hans ögon, eljest ganska goda, blifvit slagna med någon\nhemlighetsfull förtrollning, ty de kunna icke urskilja hvarken harar\neller rapphöns, och likväl måste begge delarne finnas.\n\nÄnnu besluten -- patron Fabian är en man af upplysning -- att icke\ntro på underverk, ställer han sig upp på fötterna, blickar åt alla\nhåll genom busksnåren, inåt djupaste skogen, upp i luften, upp i\nträdtopparna ... förgäfves, oupphörligt förgäfves.\n\nHan säger härunder för sig sjelf:\n\n\"Det är obegripligt ... det är otroligt ... omöjligt kunna de vara\nborta -- men hvar fan äro de då?\"\n\nSkogen teg med envis ihärdighet, och likaledes marken, luften och\nbusksnåren.\n\nVår patron började midt i dödande hettan, förhöjd af hans tjocka\nkläder, att känna den ena rysningen efter den andra.\n\nAtt komma hem utan någon fångst, var en olycka, för hvilken han under\nvanliga omständigheter icke gerna blottställde sig. Men att blottställa\nsig för den i dag, var tusen gånger värre, enär han, detta förutan,\nkunde vara beredd på en lexa för det han i trotsig olydnad vågat\nuraktlåta befallningen att väcka unga Gottlieb.\n\nMidt under detta olycksaliga bryderi visade sig emellan grenarna det\nödmjuka, halft flinande ansigtet af hans skaffare.\n\n\"Mina harar\", skrek patronen i raseri, \"mina rapphöns, din kanalje?\"\n\n\"Tänker patron att jag tagit dem?\"\n\n\"Det vore ett streck så godt som ett annat! Hvad gör du här, sedan du\nfått din betalning?\"\n\n\"Jag gör ingenting jag utan patrons befallning, och jag går straxt min\nväg, om jag är till besvär. Annars var det så, att jag tänkte att det\nkunde roa patron att veta hvart hans jagtbyte har gått hän?\"\n\n\"Nå, för tusan, det är ingenting annat jag begär -- har någon vågat\nstjäla det?\"\n\n\"Det torde inte vara så utan det!\"\n\n\"Hvem -- fort ... svara!\"\n\nMen skaffaren svarade endast med ett långt utdraget: \"nå-nå!\"\n\n\"Kan du bevisa hvad du sagt?\"\n\n\"Jag kan svära på det, om så fordras -- jag har bara uppehållit mig\nhär för den orsaks skull att patron, när han vaknade, måtte få reda på\nsaken.\"\n\n\"Du är en beskedlig gosse... Nå, säg nu hvilken djefvul som varit i\nskogen och gjort detta rofferi?\"\n\n\"Vill patron utan prut veta det, så hoppas jag att patron inte heller\nprutar!\" yttrade skaffaren, som tyckte att denna lilla ordlek lämpade\nsig rätt väl.\n\n\"Ja ja, jag prutar icke!\" Patron Fabian tog upp sin plånbok och slängde\nen hel riksdalerssedel åt sin kommissionär.\n\n\"Calle -- fanten nere i dalen -- knep hela tutten.\"\n\n\"Huru ... den der räkeln, gamle Lönners son?\"\n\n\"Ackurat!\"\n\n\"Är du säker att du icke sett miste?\"\n\n\"Ja, som att jag lefver!\"\n\n\"Godt!\" yttrade patronen, och samma ord upprepade han flere gånger\nefter hvarandra, och för hvarje gång med en röst, som steg allt högre\noch högre i belåtenhet.\n\nOch visst måtte de hemliga tankar, som smögo sig öfver patronen, hafva\nskänkt honom bra mycket nöje, då de kunde komma honom att glömma icke\nblott de förtretligheter, som väntade honom hemma, utan till och med\nden fråga, hvilken först af alla bort falla af sig sjelf, den nemligen,\nhvarföre skallaren, då han såg vildtet bortstjälas, icke qvarhöll\ntjufven eller tog det tillbaka.\n\nSkaffaren fann emellertid icke skäligt att afvakta tiden för sin herres\nuppvaknande till bättre minne. Han bugade sig och försvann, utan att\npatronen ens gaf akt derpå.\n\n       *       *       *       *       *\n\nMan kan vara förvissad om att patronessan icke hade ultenie-minen på\nsig, då hennes kärälsklige man hemkom.\n\nFrån sin plats i förmaket varseblef hon den återvändande, och ur stånd\natt vänta tills han väl kommit in, slog hon upp fönstret och ropade:\n\n\"Hvar i herrans namn hade du tankarna, då du löpte af utan att säga\nGoftlieb till? Jag kan säga att du visar dig rätt vänskaplig mot min\nslägting, och jag kan säga att det är märkvärdigt att du nu dertill\nkommer hem utan honom, då jag skickat honom att leta upp dig... Men\nhvad nu -- skall jag tro mina egna ögon: hvar är vildtet som jag skulle\nha till middagen?\"\n\n\"Kära Ulrique-Eugenie, kan du icke vänta tills jag kommit in och fått\nömsa kläder -- jag har så farit omkring i öster och vester att jag\nknappt kan dra andan.\"\n\n\"Hvar har du vildtet?\"\n\n\"Puh ... puh ... jag orkar icke tala!\" Och dermed kilade patron Fabian\nförbi fönstret och upp till sig.\n\nMen den lisan var kort.\n\nFru Ulrique-Eugenie kände ganska väl vägen, och hennes harm stegrades\ntill en ytterligt svår höjd, då hon slutligen fick veta att vildbrådet,\nsom hon _sjelf_ skulle halva ätit till middagen -- den känsliga Ulgenie\nvar en smula gurmand -- blifvit bortstulet, medan hennes man, dignande\naf trötthet efter dagens strapascher, en stund öfverlemnade sig åt\nsömnen.\n\n\"Ah, om jag bara visste hvem som gjort det ... ja, om jag visste\ndet ... så skulle jag sätta den kanaljen i stocken. Och du, din mes ...\njo, du är en man du -- vill du låna din hustrus kjortlar ... somna\npå jagten, klaga öfver trötthet för en liten barnlek ... tvi, sådana\nkarlar... Men kan du icke alls fundera ut hvem som tagit det?\"\n\n\"Nej, min vän, nej, jag försäkrar att jag icke begriper det -- jag kan\nju icke ana hvad som passerar under min sömn.\"\n\n\"Och derför anar du heller ingenting under hela din lifstid... Men se\nder kommer lille Gottlieb svängande med en orre i handen. Jojo, han\nlåter icke stjäla bort sitt -- galanta gossen!\"\n\nOch fru Ulrique-Eugenie satte sig i rörelse nedför trappan att med den\nmoderligaste vänlighet emottaga sin systerson.\n\n\"Nå, tack, min snälle gosse! Din morbror har haft otur i dag... Men\nkom med mig i mjölk-kammaren nu, så skall du få äta grädden af en hel\nfilbunke!\"\n\n\"Kära moster, låt mjölken följa med -- jag känner mig i stånd att\nexpediera alltsammans, bunken inberäknad!\"\n\n\"Så expediera då alltsammans, min söte gosse ... sedan skall du få\nfölja med mig på min blekbacke och se på mitt lärft -- vi skola välja\nut ett stycke ... begriper du något?\"\n\n\"Aldrig ett ord -- det är ju ett helt mysterium -- men jag begriper\ndesto bättre att ingen systerson på hela skandinaviska half-ön eger en\nmoster med mera älskvärda egenskaper!\"\n\n\"Din smickrare -- det är väl att du är min systerson, eljest kunde\nFabian bli jaloux!\"\n\n\"Det svär jag icke på att han ej får skäl till ändå, ty jag vet ej att\ndet är systersönerna förbjudet att tillbe sina tanter!\"\n\nEfter detta lilla morgon-prat steg Gottlieb så i gunsten, att han kunde\nvänta sig ett ganska angenämt husligt lif.\n\nOch snart blef det ännu bättre, då tant började summera hans talanger.\n\nHvad kunde han icke allt, den gossen!\n\nUtan att omnämna att han på ett det aldra märkvärdigaste sätt förmådde\nroa lille Jean-Ulrik, patronagets enda arfvinge, kunde han rita de\n\"charmantaste\" eklöf på moster Ulrikas i bågen uppspända sidentäcke.\nVidare läste han högt ur hennes favoritböcker och tog med det mest\nhimmelska tålamod tillbaka alla de rörande ställen, vid hvilka hon\nsmäktande suckade da capo. Vidare sjöng han -- den oförliknelige\nsystersonen -- till gitarren icke blott \"jänta och jag\", utan äfven\nmoster Ulrikas älsklingssång: \"Uppå fältets gröna parker, i de dystra\nbergens vrår\". Och slutligen fans ingen qvinna i hela huset som kunde\nmäta sig med Gottlieb i konsten att skära bönor.\n\nKortligen: det var en systerson att leta efter! Och hvem vet om det\nstannat vid det mystiska lärftsstycket, som skulle beses på bleket,\nderest icke...\n\nStackars Gottlieb, der du nu går trygg i ditt vunna gunstlingsskap, för\natt i mjölkkammaren expediera den lockande filbunken, anar du ej att\ndenna din ömma tants helgedom en dag skall tillslutas för dig?\n\nO, öde, alltid lägger du dig i allting -- det är såsom den bibliske\nkonungen klagar: ingenting finnes varaktigt under solen...\n\nMen tror väl någon att patron Fabian -- der han, öfvergifven af sin\nhustru och hennes omsorger, åter sjönk ned på soffan för att sofva --\nkände något slags liknelse till dåligt lynne öfver denna kärlekslösa\nvårdslöshet? Nej, han föredrog tusen gånger både hunger och törst\nframför sin Ulgenies närvaro denna stund.\n\nIcke att detta härledde sig från bannorna -- nej, nej, af en helt\nannan orsak! Och visst är, att om fru Ulrique-Eugenie anat att det var\nsamvetsqvalen och fruktan som tagit hennes man i beslag, så hade det\nock blifvit annat af än den lätta morgondagg, som redan fallit.\n\nEfter middagen, då Gottliebs orre någorlunda försonat fru\nUlrique-Eugenie med den stora förlusten, yttrade vår patron inställsamt:\n\n\"Har du några helsningar till prostgården, söta Ulgenie -- jag rider\nditöfver och talar med prosten angående socknestämman om söndag.\"\n\n\"Nå, det var bra... Tag då Gottlieb med, så får han se mamsellerna --\nde ha minst sina två tunnor guld hvardera.\"\n\nVid detta förslag mörknade patronens ansigte.\n\nMen förmörkelsen drog åter bort, och det första leende Gottlieb\nerhållit af sin värde farbror, träffade honom, då han inföll:\n\n\"Nej, kära moster, icke i dag: jag måste skrifva till mamma!\"\n\nHan hade ej lust att försumma sin första lektion i dalen!\n\n\"Aktningsvärde pojke, som icke för nöjet förgäter dina pligter --\nbevare mig att inleda dig i frestelse... Och du, Fabian, kom och kyss\nmig: din Ulgenie har icke längre hjerta att neka dig vara lycklig!\"\n\n\n\n\n9.\n\nKöpet.\n\n\n\"Så för innerligt roligt att far kan komma ut och sitta i gröngräset!\"\n\nDet var Magda som sade dessa ord, i det hon vänligt räckte gubben\nkäppen och hatten, medan Nanny stoppade och tände pipan.\n\nAtt se de begge unga qvinnorna med en så osökt ömhet sysselsätta sig\nkring den gamle, var en vacker syn. Ragnar hade rätt: hans bön förutan\ntäflade de om att på allt upptänkligt sätt vårda och muntra den af dem\nalla vördade husfadern.\n\n\"Se så, mina döttrar ... tack skall ni ha... Jag är glad, liksom jag\nblifvit barn på nytt, för det att gikten lemnat mig rast i dag... Gif\nmig armen, Nanny!\"\n\n\"Hvart skall du nu styra hän med far?\" frågade Magda, i det hon följde\ndem ut på förstuqvisten.\n\n\"Åh, jag tänker, att sedan vi gått omkring lite, sätta vi oss nervid\nkällan -- der plär far tycka om att vara.\"\n\n\"Och så har du kanske med dig någon vacker historiebok, som du läser i\nför honom?\"\n\nNanny rodnade -- hennes förslag var att bereda honom ett annat, vida\nhögre nöje.\n\nHon hade valt detta sätt att göra fadern bekant med den unge\nfrämlingen, innan denne komme hem till dem. Magda skulle visst eljest\nfasligt hafva undrat öfver att Nanny redan var så förtrolig med en\nnykomling.\n\nOch nog hade Magda haft skäl att undra, emedan hon ingenting kände om\ndenna bekantskap.\n\nHundra gånger under den förflutna dagen hade Nanny ärnat säga: \"Nå\nkors, det var så sant, jag har ett par qvällar efter hvarandra träffat\nen beskedlig ung herre nere i dalen!\" Detta meddelande hann likväl icke\nlängre än på läpparna, icke öfver dem.\n\nMen nu under vägen, då hon var ensam med pappa, ginge det lättare, och\ndessutom då hon hade sin far med sig, finge Gottlieb se att hon icke\nvar angelägen att träffa honom ensam. Nu kunde de sitta så förtroligt\ntillsammans alla tre och tala om den tid, då Nanny komme att hålla sin\nskola.\n\nHon hade redan uppgjort en jättestor fantasi:\n\nI dalen skulle uppbyggas en liten stuga, der hon skulle bo ensam för\nsig sjelf med en ko, en katt och en vacker steglitsa i en grön bur --\nen hund hade hon också velat ha, men uteslöt den likväl, emedan en\nsådan åt så mycket ... hon behöfde honom dessutom icke: Calle skulle\nnog åtaga sig att bevaka henne. Och otvifvelaktigt skulle den\nbeskedlige Calle äfven komma och hjelpa henne med alla svårare sysslor\nsamt på onsdags- och lördags-eftermiddagarne göra ren stugan och löfva\nden, medan hon (Nanny) kokte kaffe och bakade rån för att bjuda in far\noch Magda... Detta, förstås, gällde sommaren -- vinterns onsdags- och\nlördags-eftermiddagar skulle Nanny tillbringa i stora huset.\n\nAck, huru mycken obemängd sällhet låg ej för den unga flickan i\ndenna enkla och oskyldiga dröm, hvilken blef ännu fullständigare, då\nhon tänkte sig sittande i sin lilla kammare innanför skolan, denna\nkammare, som skulle innesluta hennes minnen eller, rättare, hennes enda\nminne: ty hade ej hennes vän sagt att hon efter dagens möda behöfde\nvederqvicka sig, och var det ej han som skulle lemna ressurserna till\ndenna vederqvickelse!\n\nVi skola icke lyssna på hur Nanny för pappa rodnande förtäljer sin\nbekantskap med Gottlieb, ej heller nämna vi något om gubbens oro och\nundran, blandad med ett hemligt hopp, det han dock väl aktade sig\natt förråda. Vi förtälja blott att mötet emellan den unge kanslisten\noch gamle Lönner utföll till ömsesidig belåtenhet, hvilket var helt\nnaturligt för tvenne så enkla och goda menniskor, å båda sidor lika\nlifvade för bekantskapens fortsättning.\n\n       *       *       *       *       *\n\nPå sandbacken nedanför den lilla strandfamiljens boning lågo de\näldsta barnen och lekte i solskenet, medan lill-Kerstin, husets enda\ntjenste-hjon, satt bredvid och sydde på en säck, allt, förstås, under\ndet hennes uppmärksamhet rättvist delades emellan \"lillen\", som\nresiderade i ett baktråg, kringbäddad med frisk, grön vass, och de\nandra små bytingarna, hvilka ifrigt sysslade med att gräfva rännor,\nder barkbåtarna ståtligt seglade, sedan kanalerna först tillbörligen\nblifvit fyllda med det vatten, som de stretande uppburo dels i hattarna\noch dels i den spruckna krukan, hvilken de fått låna.\n\nUnder tiden satt ungmor -- hvilket ofta var fallet -- ensam i salen och\nsmällde i väfstolen så att det klang i fönsterrutorna.\n\nMedan arbetet fortgick, sjöng hon en sång, den Ragnar diktat på den\ntid, då han gick i älskogsärender utanför länsmannens gård och skymtade\nskön Magda i vindsgluggen, från hvilken hon då och då gaf honom en\nliten vink om ett efterlängtadt mellan-fyra-ögon.\n\nSom Magda ännu älskade sin Ragnar öfver allt annat i verlden, så hade\nhans visa icke blifvit gammalmodig -- och aldra roligast var det att\nsjunga den, då hon befann sig ensam och under det mekanska arbetet\nfritt kunde tänka på honom och skapa sina drömmar om den tid, då Ragnar\nskulle heta kapten och föra en vacker galeas eller skonert, der han\nkunde ta emot sin hustru, som enkom en gång skulle följa med honom till\nGöteborg för att få dricka té i kapten Ragnars kajuta.\n\n\nVid detta märkvärdiga tillfälle borde naturligtvis äfven en stor\nbeställsamhet råda bland manskapet.\n\n\"Kors, du\", säger den ene till den andre, \"sådan hygglig menniska\nkapten har till fru!\"\n\n\"Jo, du, kapten är allt en man, som har smak: kapten\" -- (alltid\nkapten, förstås) -- \"kapten är också bra kär i henne: han tar aldrig\nögonen ifrån henne ... och så vänligt hon ser på honom igen ... det är\nlyckosamt att vara gift på det viset!\"\n\nJust under det Magda nu väfde på en gång lärft och framtidsdrömmar, och\nderjemte ändå sjöng Ragnars visa, började det rassla på dörrklinkan --\noch straxt derefter gled dörren långsamt upp.\n\n\"Jesus\", ropade Magda till, \"hvad vill patron här?\"\n\n\"Åh, bli icke så altererad, fru Lönner -- jag hoppas att hela saken\nskall kunna ställas till rätta ... derföre kom jag sjelf hit. Jag är\nicke den som vill skada min nästa.\"\n\n\"Hvad för en sak, hvad för en skada?\" utbrast Magda i det hon af\nbestörtning släppte skytteln, som halkade ned på inre sidan af\nväfstolen.\n\nPatronen hade emellertid nalkats allt närmare och närmare, men med en\nförsigtighet, som lifligt erinrade om katten och råttan.\n\n\"Åh bevars, fru Lönner, jag misstänker visst icke frun för att veta\nnågot -- ne-nej, den som är så sträng och dygdig, lägger sig ej om bord\nmed något ondt ... men man har väl ändå, skulle jag tro, hjerta för\nsina närmaste!\"\n\n\"Om det är någon olyckspost som herr patron har att förkunna, så sjung\ni herrans namn ut... Kanske att Jon Jonsson är kommen? och att sakerna,\nsom Ragnar...\"\n\nHäftigt rodnande bröt Magda tvert af.\n\nMen patronen behöfde ingen fortsättning. Han låtsade väl ej ha förstått\nett ord; dock som han sjelf väntade saker med samme skeppare, visste\nhan att denne befann sig i Göteborg, och det var ingen konst att gissa,\ndet styrman Lönner, som troligen ditkommit, lofvat hemsända något\ninsmugladt gods.\n\nEtt par ögonblicks tystnad hade uppstått.\n\n\"Jag känner ingenting om Jon Jonssons resa. Fru Lönner väntar väl\nhelsningar från sin man, kan jag förstå?\"\n\n\"Ja, både helsningar och lite varor!\" svarade Magda, som efter en kort\nbesinning ansåg vara bäst att icke förhemliga den saken. \"Emedan Ragnar\nhade sin månadshyra i behåll, har han som vanligt tagit några saker hos\nvår köpman i Göteborg -- vi äro fattiga och kunna icke begära kredit.\"\n\n\"Det är också bäst att icke behöfva anlita krediten... Men vi ha nu\nicke att göra med styrman Lönner eller Jon Jonsson -- det är här\nnäravid som någon gjort sig olycklig.\"\n\n\"Store gud, hvad kan det då vara? Jag skall springa efter far!\"\n\n\"Om gamle herr Lönner är ute\", svarade patron Fabian, döljande sin\nglädje under en dyster skakning på hufvudet, \"så hemta honom icke: det\nskulle endast vara att tillskynda den aktningsvärde mannen en stor\nsorg!\"\n\n\"Men så säg då?\" stammade Magda.\n\n\"Det gäller Calle!\"\n\n\"Calle -- den stackars token?\"\n\n\"Åh, han har ganska väl sitt vett i behåll, och förevändningen om hans\nmindre vetande kommer icke att skydda honom, ifall det blir sak af --\ntjufnad, stor eller liten, blir dock alltid tjufnad inför lagen.\"\n\n\"Vildbrådet\"... Med en uttrycksfall häpnad slog Magda händerna\ntillsammans.\n\n\"Alldeles: vildbrådet, som han stal ifrån mig i dag morse, under det\njag sof... Nå, jag visste väl att den vackra och stolta Magda var för\nrättsinnig att neka till att han haft hem det!\"\n\n\"Men hvem har kunnat ... kunnat...\"\n\n\"Riktigt, hvem har kunnat förråda att det var han -- se det är just\nsjelfva hufvudpunkten eller, rättare, olyckspunkten, ty den visar att\nhan haft vittne.\"\n\n\"Ack, så förskräckligt! Han hade för några dagar sedan hört att jag\nönskade mig en smula vildt åt far, eftersom vi voro utan kött... Jo, nu\nser det ut!\"\n\n\"Lugna sig, fru Lönner lilla!\" Och patronen utsträckte sin hand för att\nlåta tröstorden åtföljas af en smekande klappning på Magdas ena axel.\n\nI sin bestörtning gaf den unga qvinnan ej akt derpå, och patronen\nhade den lyckan att få för några ögonblick ostörd betrakta en hals så\nvälformad, att han velat gifva värdet af hundra harar och lika många\nrapphöns, om denna lycka kunnat förlängas blott en enda qvart.\n\nMen nu reste sig Magda ur sin tankfulla ställning, och i det hon såg\nupp, varseblef hon i gästens ögon ett uttryck, som alls icke behagade\nhenne. Blygsamt betäckande sig med halsduken, som fallit af, då hon\nupptog skytteln, yttrade hon hastigt:\n\n\"Hvad är egentliga meningen med besöket -- jag tyckte att patron nämde\nom att icke vilja oss något ondt? Vildbrådet, som är orördt, lemna vi\ngenast tillbaka.\"\n\n\"Det är visst fråga om det nu!\"\n\n\"Hvad är det då fråga om?\"\n\n\"Om sjelfva tillgreppet vet jag -- saken kommer inför rätten ... jag\nnämde ju att det fins vittne!\"\n\n\"Men det kan väl icke bli någon sak af, om ej herr patron vill.\"\n\n\"Eger då jag rättighet att undandraga mig lagen, som är för alla... Men\ndet är likväl möjligt att jag skulle kunna nedtysta alltsammans, om\njag, såsom fru Lönner riktigt anmärkte, ville det -- och när jag tänker\nmig den stackars gossen nedtryckt i arresten, när jag tänker mig honom,\nbegapad af folket, stå kyrkoplikt, när jag...\"\n\n\"För Jesu namn, det är mer än nog -- ack, herr patron, jag är endast en\nfattig ärlig mans ärliga hustru, men om böner kunna verka det minsta...\"\n\nOch Magda -- den stolta Magda, som förut snäst patronen, hvarhelst\nhon träffat honom -- ihopknäppte sina händer och såg på honom med sin\nmest rörande blick.\n\n\"Åh, misströsta icke, älskvärda Magda: sådana blickar och böner ha en\nundransvärd makt öfver mig -- och det är visst att den der ställningen\när riktigt gudomlig!\"\n\nNedslagen lät Magda sina armar falla, och på samma gång nedsjönko\nögonlocken öfver den bedjande blicken.\n\n\"Jag ser väl att herr patron icke vill göra någonting?\"\n\n\"Tvertom vill jag göra allt hvad i min förmåga står, om blott Magda\nhädanefter icke bemöter mig med en så stor ovänlighet som hittills.\"\n\n\"Om herr patron icke fordrar annat än vänlighet,\" svarade Magda,\nkufvande sin harm öfver den förtroliga benämning, som hon nu för andra\ngången erhöll, \"så skall den visst icke saknas efter en så stor tjenst.\"\n\n\n\"Nej, på min heder, ingenting mer -- om jag blott, då jag träffar\nMagda, såsom grannar ibland tillfälligtvis göra, får se en liten söt\nmin och en god blick, så åtager jag mig att så ställa till, att denna\nledsamma händelse icke blir känd... Och till bekräftelse på att vi\nhädanefter äro vänner, begär jag blott en kyss!\"\n\n\"Det kan icke ske!\" svarade Magda med förtviflans köld. \"Jag älskar\nCalle som en bror, och ville ge allt för honom, utom det som jag icke\nrår om.\"\n\n\"Hvad vill det säga, min sköna egensinniga -- hvem eger de der\nrosenröda läpparna, om ej hon sjelf?\"\n\n\"Från den stund jag trädde i brudstol, ansåg jag dem tillhöra ensamt\nmin man -- och så mycket herr patron vet, icke blir patron den, som\nfrestar mig till glömska!\"\n\n\"Nej se, förrän du, din gemene skälm, får kyssa Magda, förr springer\njag godvilligt i kurran!\" ljöd det från dörren. Och in tittade först\nCalles hufvud och sedan följde hela kroppen, under det ansigtet\nförvreds af de mest vådliga grimaser.\n\n\"Jaså\", utbrast patronen i raseri, \"du vågar pröfva min godhet, ditt\ndumhufvud!\"\n\n\"Jag vågar väl pröfva det, som är mer att lita på!\" svarade Calle\nkäckt. \"Vet herrn hvad jag ärnar svara inför rätten, om de stämma mig\ndit?\"\n\n\"Hvad skall du då svara, Calle min?\" uppmuntrade honom Magda.\n\n\"Jo, så här säger jag -- jag vet jag hur det går till --: Jag får\nödmjukast låta högvördige rätten och nådig domarn veta att jag riktigt\nnog tog hararne och rapphönsena från patron på Almvik...\"\n\n\"Du är väl så tvungen att bekänna kort!\"\n\nCalle fortfor, utan att gifva akt på patronens afbrott: \"Nå, säger då\ndomarn, hvarför gjorde du det?... Jo, svarar jag, för att det icke\nstår förbjudet i katchesen. Hade det varit en oxe eller en åsna, så\nskulle jag icke pekat dit. Men, lägger jag till, och så blinkar jag så\nhär åt domarn\" -- härvid gjorde Calle en ny grimas, som så när hade\nnarrat Magda i skratt -- \"det har ingen fara att patron råkar i skada\nför så stadiga djur: det är bara hararne, de rädda stackarna, som icke\ntöras annat än komma krypande till honom, då han lockar dem till sig\nmed sina långa snarkningar, ty högvördige rätten må veta att patron\nsköter sin jagt, medan han i all ljuflighet sofver under träden.\"\n\n\"Huru, din slyngel?\"\n\n\"Det kan jag ta samma vittne på som patron ärnar kalla för min\nräkning -- och till sist tänker jag att domarn nog drar på mun, då\njag förtäljer hur patron ville sälja sin rätt till mig för en kyss af\nMagda.\"\n\n\"Ha ha ha\", utbrast patron Fabian med ett tvunget skratt, hvilket\nknappt nog dolde hans harm och förskräckelse, \"du är mig en lustig\nkurre du, och ditt sista infall roar mig så mycket att jag icke har\nhjerta att göra sak af strunten... Men hör på, din listige satan,\ndu må icke tro att domarn skulle gett dig tid att prata all den der\ngalenskapen: vid första ord utom tillbörligheten hade du blifvit\nbortförd.\"\n\nCalle svarade endast genom att sätta yttersta spetsen af tummen mot\nnäsan -- hvar och en vet hvad ett dylikt tecken betyder. Men sedan han\ntagit denna hämd, sprang han åter sin väg, dock icke längre än att han\ngenom dörren, den han lemnade öppen, kunde ha en öfversigt inåt.\n\nVår patron, som emellertid icke ville ge sig utaf så totalt slagen,\nhade ganska svårt att finna en öfvergång för några passande afskedsord.\n\nMen den goda Magda, nu fullkomligt lugnad, hjelpte honom snart till\nrätta genom instinkten, hvilken ofta mer än ersätter den förvärfvade\ntakten.\n\n\"Jag får\", sade hon, utan att en min förrådde hennes vunna seger, \"på\ndet högsta tacka herr patron, som har den godheten att för Calles\nfrispråkighet förlåta honom hans stora odygd. Men, herre gud, den\nstackarn är så enfaldig i sinnet!\"\n\n\"Det är just för hans enfalds skull som man har öfverseende med honom.\nOch eftersom jag nu icke bryr mig om saken, skall jag lemna fru Lönner\ni fred för ett så okärt besök. Hvad beträffar vildbrådet, så må Calle\nbehålla det: han skulle icke undgå misstankar, om det uppskickades till\nherrgården.\"\n\n\"Och herr patron bibehåller ingen hätskhet emot oss?\"\n\n\"Jag -- Gud bevare mig! När jag förlåter, glömmer jag också.\"\n\nMagda steg ur väfstolen, neg, tackade och följde herr patronen långt\nut på backen. Der stannade hon, medan han vek åt sidan för att hemta\nhästen, den han bundit vid ett träd.\n\nNär han sedan red förbi henne, helsade han ånyo. Men den helsningen\nkom Magda att skälfva till. Hon skulle icke hafva blifvit hälften så\nförskräckt, om hon trampat på en orm, hvilken sparade henne i dag,\nlikväl för att bita henne i morgon.\n\nDet blef ingenting nämdt om denna händelse för gamle Lönner: Magda\nville icke oroa honom.\n\n\n\n\n10.\n\nTvå slags gnabb.\n\n\nFjorton dagar förflöto.\n\nGottlieb hade längesedan gjort sitt inträde i det lilla röda huset i\ndalen.\n\nDet föll ingen in att i honom se någon farlig person. Magda, som hade\nsin finhet i blicken, märkte ganska väl att han kom för Nannys skull;\nmen derjemte märkte hon att han ej var den som skulle kunna bedraga den\nstackars flickan. Längre gick ej Magda, ty hon befarade icke att Nannys\nhjerta komme att fästa sig vid den, som icke begärde det -- sådan\nkärlek hörde ej till Magdas principer, och hon trodde att Nanny kände\nsåsom hon.\n\nOch nog såg det äfven så ut. Aldrig kunde väl tvenne unga personer\numgås otvungnare än Nanny och Gottlieb.\n\nDet är visserligen sant att Nanny inom det korta loppet af två veckor\nblef så vacker att man knappt kände igen henne: det var den jemna,\nfriska ungdomsglädjen som slog ut sina knoppar på Nannys kinder. Och\nvisserligen var det äfven sant att den unge mannen mer än en gång\nskrattande sade till henne: \"Det var en riktig lycka att vi på förhand\ngjorde vår öfverenskommelse, ty annars, besitta mig jag vet hur det\ngått -- du blir allt sötare för hvar dag, mamsell Nanny!\" Men med allt\ndetta märktes likväl hvarken rodnad, förvirring eller hemlig harm, då\nnågon kom till dem nervid källan.\n\nDet var alltjemt vid denna kära plats som de hade sina möten. Der\nundervisade Gottlieb Nanny huru hon skulle ta de första ackorden på\ngitarren, och hon lärde med förvånande lätthet. Snart sjöng hon äfven\nsina små visor till de aldra galantaste gitarrknäppningar. Gottlieb var\nstolt och förtjust öfver sitt verk, hvilket ej kostat honom någon möda,\noch ej mindre stolt var han öfver sin discipels förmåga att begripa\nhvad poeterna genom honom förkunnade henne.\n\nÅ sin sida belönade Nanny den käre vännen genom att förtro honom alla\nsina framtidsplaner, särdeles den förnämsta, den om stugan, kon, katten\noch steglitsan.\n\nOch Gottlieb hjelpte henne tjenstaktigt att både bygga och reda in.\nHan ordnade äfven skolan: uppgjorde tabeller, inrättade förskrifter,\nuppfann priser och slutade med att lofva det han årligen skulle skicka\nNanny en uppsats goda råd -- och hvem kunde veta, om ej han en gång\nkomme sjelf.\n\n\"Ack, det är jag säker på\", sade Nanny en eftermiddag, \"ty när Gottlieb\nblir gift, så skall han väl ner med sin rika fru och visa henne för\nslägten.\"\n\n\"Kanske behöfs det icke att komma ner\", svarade Gottlieb småleende:\n\"får min värda tant råda, så utser hon säkerligen en hustru åt mig här\ni trakten.\"\n\n\"Åh, hvem skulle det kunna vara?\" frågade Nanny nyfiket.\n\n\"Jag ser nu\", återtog Gottlieb, \"att det gudskelof ingen våda är att\nmamsell Nanny råkar i fara -- hon rodnar icke en gång, när hon hör\nomtalas att man redan vill gifta bort hennes vän!\"\n\n\"Hvarför skulle jag rodna för det?\" frågade Nanny helt öppenhjertigt.\n\"Jag måtte väl begripa att herr Gottlieb en gång skall derhän!\"\n\n\"Men ändå...\"\n\n\"Hvad för ändå?\"\n\n\"Jo, du är god du!\"\n\n\"Och se'n så ha vi ju öfverenskommelsen.\"\n\n\"Det vet jag nog -- också anmärkte jag blott att du icke tycks få svårt\natt hålla den!\"\n\n\"Är herrn ledsen för det?\" sporde Nanny med en liten retsamhet, som\nklädde henne så väl, kanske just derföre att den syntes vara främmande\nför hennes natur.\n\n\"Visst icke, mamsell Nanny -- tvertom är jag förtjust öfver att du\ntroget följer mitt råd ... och de äro icke så oäfna någondera af\nmamsellerna i prostgården.\"\n\n\"Är det en af dem?\" frågade Nanny, och härvid blef hon icke röd, utan\nblek, såsom hon förr brukade vara... \"Ack, de äro så vackra!\"\n\n\"Ja, riktiga englar ... isynnerhet mamsell ... hvad heter hon nu igen?\"\n\n\"Mamsell Charlotte kanske?\"\n\n\"Alldeles -- mamsell Charlotte med de magnifika svarta lockarna.\"\n\n\"Åh nej, det är ju mamsell Sofie.\"\n\n\"Ja ja, mamsell Sofie -- det är hon som mest behagar mig.\"\n\n\"Kors, att herr Gottlieb då blandar bort namnen!\"\n\n\"Men du hör ju, mamsell Nanny, att jag icke blandar bort hennes svarta\nlockar med systerns bruna.\"\n\n\"Men, bevars, mamsell Charlotte har ju alldeles ljust hår!\"\n\n\"Nå, hvad betyder det för mig, om mamsell Charlotte har brunt eller\nhvitt hår -- jag tänker blott på den skälmska Sofie.\"\n\n\"Jag är säker på att herrn bara narrar mig!\" utbrast Nanny och föll i\nett hjertligt skratt, som hade den egenskapen att återföra rosorna på\nhennes bleka kind.\n\n\"Narrar dig?\"\n\n\"Ja visst: mamsell Sofie är ju så allvarsam och tystlåten att väl ingen\nkan kalla henne skälmaktig!\"\n\n\"Var du kanske icke sjelf så allvarsam som mormors psalmbok, då jag såg\ndig första gången?\"\n\n\"Än se'n\"\n\n\"Nåväl, min lilla najad, min lilla gudinna, betrakta ditt ansigte i\nkällan der, och säg mig om du känner igen dig!\"\n\n\"Herr Gottlieb vill då säga att han trollat bort mamsell Sofies\nallvarmsamhet?\"\n\n\"Ja, mamsell Sofies också -- det vill jag säga.\"\n\n\"Också -- han tror sig minsann om bra mycket!\"\n\n\"Blir du ond?\"\n\n\"Åh!\"\n\n\"Jag tror du faller i gråt!\"\n\n\"Herr Gottlieb kan vara nog retsam att bringa mig derhän -- men nu blir\ndet ändå ingen gråt utaf!\"\n\n\n\"Nå, eftersom jag icke kan bringa dig till tårar, så får jag väl\nbekänna sanningen, som är den...\"\n\n\"... att Gottlieb icke sett någon af dem?\"\n\n\"I det tar du felt: jag har varit der i sällskap med moster Ulrika, och\njag är till den grad betagen i dem, att jag nu sitter här, medan de äro\npå Almvik, dit de kommo i förmiddags. Hvad menar du om det?\"\n\n       *       *       *       *       *\n\nHvad Nanny menade, fick Gottlieb ej veta. Men deremot fick han en\nbestämd underrättelse om moster Ulrique-Eugenies mening öfver hans\noförsvarliga frånvaro.\n\nDen unga kanslisten trädde inom grinden just lagom för att hålla den\nöppen för prostgårds-mamsellernas chäs-kärra och göra de unga damerna\nsin djupa kompliment.\n\nDe syntes emellertid vara något fnurriga och gåfvo sig ej tid till det\nringaste uppehåll.\n\nMed förtjusning såg patron Fabian det hotande moln, som lagade sig i\nordning på hans älskade Ulgenies panna -- det gällde ju icke honom.\n\n\"Hör på, min systerson!\" sade patronessan, vinkande Gottlieb till ett\ningalunda efterlängtadt samspråk på tu-man-hand. \"Du har i dag för\nförsta gången gifvit mig anledning till en föga angenäm förundran!\"\n\n\"Huru så bästa moster?\"\n\n\"Är det sed kanske i dina föräldrars hus att du går din väg, när der\nkommer fruntimmers-främmande?\"\n\n\"Den saken har alltid fått bero på hur det fallit sig -- mamma är icke\nsvag för etiketten.\"\n\n\"Det är ganska ledsamt, ty sällan blir det artiga kavaljerer af gossar,\nsom hållas i för lös tygel.\"\n\n\"Hm!\"\n\n\"Låt oss emellertid lemna detta åsido...\"\n\n\"Det är jag med om!\"\n\n\"... och i stället hålla oss vid hvad ett medfödt godt vett lärer oss.\"\n\n\"Aj, det bär ju åter till heklefjäll!\"\n\n\"Tvertom, min vän: det går rakt till himlen, så framt du låter mig\nstyra.\"\n\n\"Är moster blott säker på att riktigt hitta vägen dit?\"\n\n\"Fullkomligt -- besinna då: en och en half tunna guld, skönhet,\nälskvärdhet, godhet och en kännedom i hushållsväsendet, som trotsar\nsjelfva mamsell Nylanders!\"\n\n\"Men kärlek då -- brukas ej den i himlen?\"\n\n\"Jojo men, och den hade nu redan hunnit skjuta ett godt stycke rot, om\nicke du, i stället att tillbörligt skatta min åtgärd att bjuda dem hit,\nhelt oförtänkt sprungit din väg.\"\n\n\"Men just det bevisar att det ej fans något som kunde slå rot!\"\n\n\"Dumt prat! Då man tänker att bli pappas efterträdare, måste man väl\nockså tänka på att genom ett förståndigt gifte reglera affärerna,\nåtminstone sina egna... Mamsell Charlotte är en förtjusande blondin,\noch mamsell Sofie en beundransvärd brunett, en riktig spansk donna.\"\n\n\"Ja, hon ser mäkta spansk ut, men olyckligtvis är det icke det behaget\njag sätter först.\"\n\n\"Nå, Charlotte är så mycket mer smäktande -- hon bör kunna väcka en\nkärlek minst jemngod med den, som Werthers Lotta ingaf.\"\n\n\"Ja, se der just hvad jag fruktar: hur skulle jag taga mig ut som\nWerther!\"\n\n\"Icke ber jag dig träda i hans fotspår: jag säger blott att Charlotte\när en qvinna som kan rättfärdiga en dårskap... Det är således Charlotte\ndu föredrar?\"\n\n\"Nej då, för allt i verlden, jag föredrar ingen af dem!\"\n\n\"Det vill säga att du med tacksamhet emottager hvilkendera af\nsystrarna, som -- sedan du några veckor bortåt gjort dina visiter --\nefter en passande sondering befinnes vara mest benägen?\"\n\n\"Nej, så menade jag icke!\"\n\n\"Hvad menar du då?\"\n\n\"Att jag har stor håg att sjelf dra försorg om mitt giftermål och att,\nöfver hufvud taget, det är för tidigt ännu att tänka derpå.\"\n\n\"Hvilket betyder att du vågar förakta din mosters medverkan?\"\n\n\"Himlen bevare mig från att i mitt bröst skulle uppstå en slik känsla\nsom förakt för någon moster Ulrikas åtgärd! Jag vördar och älskar Gud,\njag tackar honom för det han gifvit mig ett hjerta, men jag beder honom\ni all ödmjukhet att han icke måtte sända i min väg någon hustru, som ej\nbesagde egensinniga hjerta sjelf utkorat.\"\n\n\"Dina ord klinga bra, men jag låter ej afspisa mig med ord. Vill du om\nsöndag följa med till prostgården och visa dig artig mot flickorna?\"\n\n\"Jag vill visa mig artig mot alla verldens flickor, men om moster\nUlrika med denna fras menar något annat än -- ingenting, så säger jag\nnej!\"\n\n\"Du stöter dig då med mig ... begriper du hvad det vill säga, min käre\nsysterson?\"\n\n\"Ack, jag törs icke tänka på någonting så sorgligt!\"\n\n\"Men det inträffar bestämdt -- och Gud vet ändå bäst hvad allt jag\nvelat göra för dig! Besinna dig dock, medan tid ännu är ... du behöfver\nicke göra dig besvär att vara med om fisket i afton!\"\n\n\"Huru, älskade moster -- förvist?\"\n\nFru Ulrique-Eugenie antog en stolt uppsyn.\n\n\"Jag har då bestämdt fallit i onåd?\"\n\n\"Ja, jag vill icke neka att du är på väg att göra det, och jag hoppas\natt den helsosamma fruktan, som du kommer att erfara, nog bringar dig\npå bättre tankar!\"\n\n\"Det tviflar jag på, värdaste fru moster!\" mumlade Gottlieb, sedan\nhans tant med majestätiska steg lemnat rummet... \"Men besitta, är det\nicke ändå en stor dumhet att ej fresta lyckan... Ack, hvarföre är icke\nmin vackra najad i dalen i stället begåfvad med en och en half tunna\nguld ... den der lilla flick-ungen -- hm -- hon är alldeles för mycket\nsöt!\"\n\n\n\n\n\n11.\n\nFisket.\n\n\nVenern, den stormiga Venern, hade denna afton antagit sin lugnaste\nyta. Dess klara spegel upptog den fjerran belägna Kinnekulle, och\nöfver denna gigantiska spegelbild gled sakta fram den ena skutan\nefter den andra, tills ett brusande ångfartyg kom och uppslukade alla\nspegelbilderna i sitt häftigt gungande kölvatten.\n\nDet var en särdeles romantisk strand den der, på hvilken Almvik låg,\noch lekande fiskar hoppade ständigt kring små-båtarne, som här och hvar\nvaggade vid sin kedja eller ock, rodda af raska händer, smögo ut att\nlägga sig i försåt för hafsfruns underlydande.\n\nMen den stolta herrskarinnan, som från sin kristall-sal såg faran\nnalkas, kommenderade höger-omvänder-er, och dervid försvann hennes\ntill vattubrynet uppstigna garnison, hastigt dykande ned i de\nförskansningar, dit fienden ej kunde intränga.\n\nDet var i följd af denna hafsfruns taktik som patron Fabian, vid de\nkrig han ofta förde med henne, nästan alltid förlorade. Och visst var\nhan illa ute, stackars karl, der han ställd mellan sin hustrus och\nhafsfruns olika jernviljor, ständigt såg sig tillbakadrifven på samma\npunkt: den ena ville ingenting gifva i skatt, och den andra fordrade\nmed en envåldsherrskarinnas maktspråk att denna skatt måtte lefvereras,\nhvar helst den än togs.\n\nEfter dessa förutskickade underrättelser må man dömma om patronens\nkänslor, då han -- hvilken beredt sig på att den förbrytelse, som\nGottlieb begått, skulle för hela aftonen upptaga den förtörnade fru\nUlrique-Eugenie -- helt tvert fick bud att båten var klar och metspöen\nnedburna.\n\nFiske utgjorde just ett af vår patronessas älsklingsnöjen, ehuru hon\nsjelf aldrig försökte det oftare än då hon, i förtrytelsen öfver sin\nmans dumma otur, häftigt slängde bort parasollen och ryckte metspöet\ntill sig. Och vare sig då att herrskarinnan på nedra bottnen ville visa\nen artighet mot regerande drottningen i öfra regionerna -- man känner\natt damerna sins emellan äro fallna för ceremonier -- eller att någon\nliten ströfkår blifvit efter och sålunda råkat falla i fiendens\nhänder ... allt nog: fru Ulrique-Eugenie hade vanligtvis tur; men hon\nnyttjade icke sin förmånsrätt, för att ej, såsom hon sade, komma sin\nman att rodna.\n\nDå patronen hann ned, stod hans ömma maka redan färdig med lille\nJean-Ulrik vid handen, och för den äkta mannen återstod ej annat än att\nhjelpa sina skatter i båten och att sedan han rott ut så långt som\nhans hustru funnit lämpligt, släppa årorna och fälla metrefven.\n\n\"Det är då bra besynnerligt, min käre Fabian, att du jemt förhåller dig\nsom en automat, när du fiskar!\"\n\nMed denna förebråelse öppnade patronessan sina klagoslussar, hvilka\nsynnerligast under alla promenader fingo sin fulla frihet.\n\n\"En automat, min vän?\"\n\n\"En stock, en verklig stock ... du vänder ej ens på hufvudet -- det är\nprecist som om du vore ensam i båten och din hustrus sällskap vore det\ntråkigaste du visste!\"\n\n\"Men, kära du, jag måste ju vara uppmärksam på när det nappar! Ifall\njag jemt vände mig om...\"\n\n\"... så förlorade du väl derföre icke känseln? Men du tycker om att\ndet för folk, som vi kunna möta, ser ut som om du vore herre åtminstone\ni båten, i brist på bättre -- stackars man, så enfaldigt!\"\n\n\"Kära Ulrique-Eugenie, blir det jag som skall uppbära hvad du sparade\ndin systerson -- jag tycker...\"\n\n\"Nå, hvad tycker du?\"\n\n\"Åh, bara det att jag har tillräckligt med den vanliga tyngden af ditt\nlynne, utan att denna tyngd behöfver ökas med någon främmande börda!\"\n\n\"Tyngd ... börda ... lynne -- är karln tokig ... är det till mig, din\nhustru, du ställer sådant tal, din hustru, som med ett helgons tålamod\nfördrager din sömnaktighet, din lojhet, din brist på kärlek och\nömhet ... åh, detta är alldeles utomordentligt, det är ovärdigt, det är\nskändligt!\"\n\n\"Se så, Ulgenie, blif icke så häftig -- du vet väl om jag är tålig!\"\n\n\"Än jag då? Att vara gift med ett sådant våp till man! Om din hustru\nkurtiseras midtför din näsa, låter du det passera: du ser ingenting,\ndu hör ingenting -- jag kunde vara dig otrogen, och du sofve ändå. O\nöde, o tid, o lif af bitterhet, en slik karl kan bringa en hustru till\nförtviflan, och från förtvillan är blott ett enda steg till vansinne!\"\n\n\"Nå, hvem är det då nu som kurtiserar dig?\"\n\nI detta nu låg liksom ett tillkännagifvande att saken ej var så\nalldeles ny.\n\nOch ny var den ej heller, ty som hvar och en har sina svagheter här i\nverlden, så hade fru Ulrique-Eugenie den, att inbilla sig det hvarje\nkarl, som talade med henne, genast blef kär; och visade han den minsta\nsmula artighet, så benämdes det kurtis.\n\nMen nu var det en olycka framför andra, att hvad helst den medgörlige\nmannen kunde förmås till, förmåddes han dock ej att spela Otello -- och\nlikväl, om han förstått sin sak, kunde det hafva legat i hans egen makt\natt svinga sig upp på den äktenskapliga thronen.\n\nEn svartsjuk tyrann skulle hafva böjt den förtjusta patronessan som ett\nrör: han hade kunnat trampa henne under sina fötter, och hon skulle\nhafva kysst dem.\n\nMen nu kysste han i stället hennes, och derföre trampade hon honom; och\nom hon ej rättfärdigade de förebråelser, som gjordes Desdemona, var\ndet just icke så helt och hållet hennes eget fel. Men hvartill hade\ndet i alla fall tjenat? Otello var ju en lysande dikt, som ingen, och\nminst hennes Fabian, skulle förverkliga. Ack, hvarföre var hon ej sjelf\nfödd med samma lugn? Hvarföre plågade hon sig stundom med svartsjuka\ninbillningar, till hvilka hon, enligt hvad hon trodde och visste, icke\nhade ringaste anledning.\n\n\"Min Fabian\", plägade hon tröstande säga till sig sjelf, \"skall aldrig\nkunna bli mig otrogen: han är för trög att tänka på annat än soffan och\ntobakspipan\"...\n\nMen vi återgå till samtalet mellan vårt äkta par.\n\n\"Hvem är det då nu som kurtiserar dig?\" frågade mannen.\n\nFru Ulrique-Eugenie höjde en vädjande blick till himlen: \"Han frågar\nmig hvem -- han har icke ens sett det!\"\n\n\"Nej, min själ jag det har!\"\n\n\"Och likväl har just under hela denna dag\" -- hon vände rodnande bort\nhufvudet...\n\n\"Kors, här har ju icke varit någon annan än adjunkten, som följde hit\nprestgårds-mamsellerna och reste före dem!\"\n\n\"Ingen annan ... än om det vore nog: om denne intressante och upplyste\nman, som eger en förtjusande samtalsgåfva, om han, säger jag...\"\n\n\"Än se'n?\"\n\n\"... hänförd af de ringa behag, som du aldrig förmått uppskatta,\nintagits af en stilla och mild passion?\"\n\n\"Adjunkten -- huru: tror du att han fattat en hemlig böjelse för dig?\"\n\n\"Jag sade icke böjelse: jag sade passion -- du begriper icke det ordet,\ndu!\"\n\n\"Nej, det är sant!\" stammade patronen, och det var nu hans tur att\nrodna.\n\n\"Beskedlige Josef!\" Frun smålog åt sitt eget skämt.\n\nDerefter återtog hon:\n\n\"Jag är mycket villrådig om jag bör låta honom märka att jag\ngenomskådat hans känslor. Men i samma stund nödgas jag förbjuda honom\nhuset, hvilket vore att låta allmänheten få del af detta grannlaga\nförhållande.\"\n\n\"Om jag finge ge dig ett råd, min vän...\"\n\n\"Hvarför icke, min käre Fabian -- du är ju i alla fall min man och har\nsom sådan rätt att yttra din tanke.\"\n\n\n\"Då är mitt råd: låt allt gå som det går!\"\n\n\"Men fruktar du då ingenting, bäfvar du ej för möjligheten af en\nolycka?\"\n\n\"Åh, min bästa Ulgenie, kan jag glömma din sinnesstyrka, din dygd?\"\n\n\"Det är sant: jag eger dessa vapen -- och jag tackar dig, dyre\nFabian\" ... (efter vanligheten följde några smekande solglimtar på det\nkyliga ovädret) ... \"jag tackar dig, dyre Fabian, för det du gör mig\nrättvisa... Emellertid förlåt, min vän, att jag upprör din känsla! Men\ndet finnes ögonblick, då äfven den starkaste kan vara svag.\"\n\n\"Icke du, min vän, aldrig du!\"\n\nDenna förargliga tillförsigt hade så när retat vår patronessa på nytt.\nMen hon upptog hastigt en ny idé, som gjorde nödvändigt för henne att\nbibehålla sitt sentimentala utseende.\n\n\"Låt oss lemna den beklagansvärde unge presten!\" sade hon. \"Jag har\nännu ett förtroende att gifva dig.\"\n\n\"Ännu ett?\"\n\n\"Denna bekännelse rör så att säga ett barn, och jag fruktar för detta\nälskade barns väl.\"\n\n\"Förklara dig!\"\n\n\"Du får icke fatta hat till honom, Fabian! Ty på min heder -- jag\nansvarar derför vid mitt lif -- den stackars gossen förstår sig ej\nsjelf, och det är alltsammans ingenting annat än en af dessa platoniska\nlågor, som uppstå i ynglingens sinne, då han händelsevis träffar i sin\nväg någon person, hvilken erinrar om dragen af det besmyckade ideal,\nsom lefver i hans unga inbillning.\"\n\n\"Du skulle väl icke med denna målning vilja hänsyfta på Gottlieb?\"\n\n\"Fabian ... hvarför tager du denna hånfulla ton? Skulle du, som visat\nundseende med så många, just för din hämd utse detta oskyldiga offer,\nsom -- jag upprepar det -- icke känner sin skuld? Det var blott en\ntillfällighet som gjorde mig bekant med hans hjertas hemlighet.\"\n\n\"Törs jag fråga efter den tillfälligheten?\"\n\n\"Gerna... Jag har, oss emellan, i mitt sinne utsett en af\nprostflickorna till hans hustru. Jag bjöd dem hit i dag, han flydde\ndem: han återvände till denna enslighet, som han hvarje afton söker,\nantingen före eller efter våra promenader ... det är en instinkt som\ntvingar honom att lemna huset, då du icke är närvarande. Och ej nog\nhärmed: då jag förebrår honom detta fel och förklarar min mening i\nafseende på det förmånliga partiet, tager han sig mod att förklara mig\ntillbaka att han vill ha sitt hjertas rättigheter för sig sjelf.\"\n\n\"Och du har trott, min vän, att det är du som är skulden till allt det\nder?\"\n\n\"Jag har beklagat att så är -- ingenting vidare!\"\n\n\"Nåväl, kära Ulgenie, från denna samvetsbörda skall jag befria dig!\"\n\nVår patron, som knappt kunde hålla sig allvarsam, talade med ovanlig\nliflighet, hvilket härflöt deraf att han nu såg ett förträffligt\ntillfälle att, utan beskyllning för elaka afsigter, få göra sig af med\nen person, hvars närvaro utgjorde ett hinder rör honom sjelf.\n\n\"Hvad är det du pratar -- hvad vet du om min systerson?\"\n\n\"Åh, bara det att han har en liten kurtis för sig, och att det är den\nsom upptager tiden både under hans för- och eftermiddagsvandringar.\"\n\n\"Han -- _han_ ha en kurtis?\"\n\n\"Jo, så står det till!\"\n\n\"Men det är icke möjligt -- det är icke sanning!\"\n\n\"Jag säger jag att det är sanning, och ifall du frågar honom hvarför\nhan ständigt går till dalen, tror jag knappt att han skall våga neka\natt han der sitter i all sköns förtrolighet med gamle Lönners dotter,\nden lilla täcka Nanny, för hvilken han läser skaldestycken, emellan\ndet han, under förevändning att lära henne spela gitarr, fattar hennes\nhänder.\"\n\n\"Om detta eger grund, om han under vistandet i mitt hus sysselsätter\nsig med en så usel intrig, så skall jag, som anser mig vara i mors\nställe för honom, i morgon dag sönderslita detta förhållande... Men\nhuru vet du det?\"\n\nDetta var en fråga, som herr patronen icke sanningsenligt kunde besvara.\n\nHan skulle då hafva omtalat att, redan samma afton som han genom\nCalles uppträdande så snöpligt måst lemna den väna Magda, han på\nhemfärden tagit en omväg, hvilken fört honom nog nära dalen för att\nkunna urskilja de der sittande personerna -- och allt sedan hade han\nomsorgsfullt bespejat Gottlieb, glad öfver att sålunda ega vapen i hand\nemot den, som möjligtvis kunde bespeja honom på krokvägarna åt dalen...\n\nAlltså var det en händelse som öppnat patronens ögon för ynglingens\nfel, och han hade ej trott sig böra spela angifvare, emedan dylika små\nkurtiser vore så vanliga för unga karlar...\n\n\"Icke något försvar, min herre -- det förbehåller jag mig!\" svarade fru\nUlrique-Eugenie vredgad... \"Vacker historia, minsann, om den ej slutar\ni tid! En mors förebråelse på ena hållet, en gråhårig fars förbannelse\npå det andra ... en ung förförd flicka -- måhända ett barn-mord ... en\nkriminalhistoria, en skandal, hvari kanhända vårt hus och våra personer\nkomma att figurera... Nej, så sant jag heter Ulrique-Eugenie, detta\nmåste ha ett slut, och det hastigt ändå!\"\n\n\"Men huru?\"\n\n\"Det blir min sak! Han har ju talat om att göra en vandring öfver\nDals-fjällen åt Norge -- nåväl, må han resa öfver till Åmål och\nderifrån börja sin färd. Penningar skall han få, men lyda måste han\nockså!\"...\n\n       *       *       *       *       *\n\nFöljande afton, sedan vår patronessa med egna ögon förvissat sig om att\nhennes man talat sanning, togs Gottlieb i ett förhör, hvilket så när\ngjort slut på allt det tålamod, som den unge mannen egde.\n\nFöljden deraf blef att han sjelf beslöt sig för den omnämda vandringen.\n\nHan oroade ej Nanny genom att förtälja orsaken till sitt hastiga\nuppbrott. Deras sista samvaro egnades i stället åt ljufva\nförespeglingar om återkomsten och att uppräkna och uträkna allt hvad\nNanny under tiden skulle hafva förvärfvat sig i vetande äfvensom i\nskicklighet på gitarren, hvilken Gottlieb inryckt i fredskontraktet med\nsin tant och hvars eganderätt han åter transporterat på Nanny.\n\nDe unga åtskiljdes således under goda förhoppningar, och den\nafskedskyss, som Gottlieb utbad sig och erhöll, bidrog ej att bringa\nNanny i glömska.\n\nDagen efter den unge mannens afresa ankrade Jon Jonsons skuta i den vik\naf Venern, dit vår lilla historia är förlagd.\n\n\n\n\n\n\nSEDNARE AFDELNINGEN.\n\n\n    O, när randas den gyllne dag,\n    Då, för sorger och mödor fri,\n    Mig besöker en trofast vän?\n\n                         Stagnelius.\n\n    I gudars namn, hör upp mitt tålamod att pröfva!\n    Hvad förbehållsamhet, som min förtviflan gör?\n    ......\n    O, himmel, hör jag rätt -- månn' örat mig bedrager?\n\n                                          Adlerbeth.\n\n\n\n\n12.\n\nSorgen.\n\n\nNära tvenne månader hade förflutit efter den märkliga dag, på hvilken\nNanny bortgifvit den första kyssen och Magda erhållit den kärkomna\nunderrättelsen om Jon Jonssons ankomst.\n\nOckså stod glädjen högt i taket, då alla Ragnars skatter väl blifvit\nlefvererade i hennes vård: hon ansåg att allt dermed var bestäldt.\n\nMen hur bedrog hon sig ej, den stackars Magda!\n\nDet fans en person, den Magda med sin köld ständigt förolämpat, och\nsom, då han led det nederlag vi bevittnat, i afskedstunden gaf henne en\nblick, hvilken på henne gjorde samma verkan som om hon trampat på en\norm -- det var också på ett slags orm i menniskohamn hon hade trampat.\n\nHon skulle snart få känna det fördröjda stynget.\n\n\nÄnnu aldrig hade man hört omtalas något beslag i gamle Lönners hus: de\nvaror, hvarmed han fordom handlade, togos helt enkelt hos köpmännen\ni Göteborg. Men på sednare tiden var förhållandet annorlunda: den\ndriftige Ragnar fann bättre uträkning vid att sjelf hemföra bidragen\ntill den lilla handeln, och dermed hade han fortfarit år från år.\n\nMen -- säger ordspråket -- krukan går så länge till vattnet, att hon\nen gång måste gå sönder... Och det gjorde hon verkligen. Likväl hade\ntullbevakningen minsta delen i denna olycka ... ja, förmodligen skulle\ningen medlem af detta slags polis någonsin hafva drömt om ett besök i\nden lilla strand-dalen, derest icke en bestämd påpekning, att icke säga\nhotelse om angifning, föranledt ett sådant.\n\nTyvärr visade sig nu att tullkammarens helgdgifvande stämpel saknades\npå både garn-bundtarna, duk-packan och allt det öfriga, af hvilken\nanledning de arma sågo sig icke blott beröfvade sina varor, utan äfven\nhotade med böter, som öfverstego deras krafter.\n\nVid allt detta var dock förfärligast att den lilla familjens unge,\nstarke beskyddare -- han, som snart skulle hafva redt allt -- i samma\ndagar afseglat till Brasilien.\n\nMagda och Nanny greto, endast då de voro ensamma eller i sällskap med\nhvarandra: för gubben dolde de sina suckar, ty hans lif skulle ej\nförtyngas. Ack, det var tungt nog ändå! Det lilla välstånd, som man\npåräknat, var ju nu för lång tid förloradt.\n\nGamle Lönner såg sina döttrars hemliga smärta och sade för sig sjelf:\n\"Stackars barn, I anen ej det värsta!\" Men han, som tänkte på att den\nobetydliga handeln gick i hans namn, han anade det.\n\n\"Vi ha haft så mycken lycka, lugn och trefnad alltsedan Ragnars\ngiftermål, att vi väl få finna oss, mina barn, om det någon dag bär\nemot -- menniskan är icke skapad för en ständig medgång.\"\n\nSå uppmuntrade han dem. Men de smålogo sorgset och fördubblade sina\narbetskrafter: det var så mycket man nu måste ersätta, så mycket man\nborde företaga, för att lindra bekymren.\n\nBland alla var likväl Calle den outtröttligaste.\n\nHan, som med så stor tjenstaktighet låtit grannarne förfoga öfver sig,\nhan, som gått hand ur hand, hade numera knappt tid att sticka foten\nutom dalens område. Han var allting och gjorde allting, så att man icke\nmer behöfde gifva penningar eller föda för något slags dagsverke vid\ndet lilla gårdsbruket, och detta i trots deraf att han en tid bortåt\nkänt sig ganska kraslig till helsan, den han föga vårdade sig om, utan\ngick våt eller torr, hur det föll sig. Men allt ondt glömdes vid ett\nvänligt ögonkast, en förtrolig nick af Magda.\n\nOch sade hon nu: \"Du arbetar ihjäl dig, min Calle!\" då föll Calle i ett\nhögt skratt, och blef sedan så stark att han trodde sig vara en jätte.\n\nNär han så stökat undan det nödigaste hemmavid, hittade han slutligen\npå att lemna dalen, men ej mera för att blifva barnpiga, utan för\natt låta leja sig till utarbete; och då han vid hemkomsten lade\ndags-penningen på Magdas väfstol, kunde man ibland se huru någonting\n\"klart\" skimrade på den smutsiga sedellappen. Det var en glädjetår.\n\nMagda sade ej något. Hon vågade ej mer berömma honom: hon hade sett\nhvad verkan det hade. Men sedan pingstliljorna och syrenerna tagit\nslut, kom turen till \"träd-rosorna\", tulpanerna och lavendeln, och hur\ntrött än Magda om aftonen var, satte hon dock med egen hand en ny qvast\ni Calles mugg.\n\nSent omsider, eller rättare alltför snart -- efter sju veckors\nrättegång -- föll domen angående det i beslag tagna godset, och som\nherr Lönner ej kunde erlägga de ådömda och för den värnlösa familjen\nganska betydliga böterna, inmanades han i häkte.\n\nPå denna dag, på denna förtvillans dag, var det ingen som egde mod mer\nän gamle Lönner sjelf.\n\nHan hade insett hvem som i hemlighet dref spelet, men han kände ingen\nfruktan: han var en gudfruktig man, och visste dessutom att Magda\nskulle göra allt i verlden för att få upplånt den erforderliga summan.\n\nTyvärr hade Magda redan, gubben ovetande, pantsatt det lilla silfret\nför att betala några små skulder, som hon åsamkat sig på våren.\n\nVi skola icke närmare skildra det ögonblick, då gubben steg i båten --\nhäradshäktet, dit han tills vidare fördes, låg snedt öfver viken. Både\nMagda och Nanny ville nödvändigt följa med till andra stranden, men han\nafböjde det med en så allvarlig ton att de ej vågade motsäga honom.\n\nDet var rörande att se de båda unga qvinnornas ifriga och omfattande\nomsorger midt under deras dödande ångest. Ingenting glömdes till\ngubbens beqvämlighet, och då kronorättaren slutligen med någon\notålighet lät skjuta ut farkosten, hängde ännu de arma varelserna\nsnyftande fast vid relingen för att tillhviska far att de om några\ndagar skulle besöka honom.\n\nÄndtligen var den bittra stunden förbi, båten redan långt ute, men så\nlänge en skymt syntes af gubbens hvita fladdrande hår, stodo qvinnorna\noch de snyftande barnen qvar på stranden.\n\nCalle hade dem alla ovetande förut gifvit sig öfver till andra\nsidan. Der mötte han fadern och lemnade honom helt triumferande\nen tio-riksdalerssedel -- det var en omätlig skatt, och Calle\nhade förskaffat sig den genom försäljning af sin enda egendom,\nsilfverklockan, den han ärft efter mor, som sjelf sagt att Calle skulle\nha den.\n\nDå han om aftonen återkom hem, sade han blott:\n\n\"Det skall ingen nöd gå på far: han kan i arresten må som perla i gull,\nty det var en beskedlig herreman som erbjöd sig att låna honom tio\nriksdaler.\"\n\nHur välsignades ej denne herreman af Magda och Nanny! Men hur stor\ntrösten än var, så var den likväl blott ögonblicklig. Hvad skulle\nde göra, hvad upphitta i denna nöd? Deras fattiga grannar hade inga\nkontanter -- de rika skulle fordra säkerhet.\n\nNanny tittade ofta med orolig hjertklappning nedåt vägen till den\nminnesrika källan. Om blott hennes vän återkomme -- han skulle nog veta\nnågot råd.\n\n       *       *       *       *       *\n\nTre dagar hade nu förflutit efter gubbens afresa, och många voro de\nplaner som rört sig i Magdas hufvud; men den enda, som hade utsigt att\nlyckas, var just den hon ej kunde förmå sig att tillgripa.\n\n\nNog var hon öfvertygad att patronen på Almvik ville tjena henne, men\nhan skulle göra det blott alltför gerna, för att sedan låta henne känna\natt hon stode i skuld hos honom.\n\n\"Men\", frågade hon sig i ångestfull villrådighet, \"hvilket är rättast,\nantingen att jag underkastar mig det, eller låter far sitta qvar i\narresten och sucka efter luft och frihet, det enda goda som han begär,\nstackars gamle man?... Hvad\", öfverlade hon vidare, \"skulle Ragnar\nsjelf råda till? Han älskar gubben som sin ögonsten, men han älskar mig\nsom sitt eget hjertblod -- och om han kunde inbilla sig att patron ...\nstore min gud, sådant allarm det då blefve... Men åter att icke kunna\nhjelpa far ... nej, det står jag aldrig ut med!\"\n\nOch ingen hade den bedröfvade Magda att rådföra sig med. Hvilka råd\nskulle väl den stackars Calle kunna ge? Och med Nanny, som ju var bara\nbarnet, kom Magda sig ej före att tala i en så brydsam angelägenhet.\n\nHon hade gjort ett försök hos prosten i församlingen, men ehuru han\nvisade mycket deltagande, var det dock omöjligt att få låna penningar\naf honom, ty han var lika snål som rik. Och nu kunde Magda likväl ej\nlängre uppskjuta det utlofvade besöket hos far.\n\nHela den lilla slägten skulle ge sig af på denna pilgrimsfärd, för\nhvilken de kärleksfullaste tillredelser gjordes i matsäcksväg.\n\nMagda bakade pannkakor och Nanny rån, och om någonsin ett småleende\nstal sig öfver de unga svägerskornas läppar, så var det då båda\nträffades af samma tanke: hoppet att den lilla välfägnaden skulle smaka\nfar.\n\nÄndtligen var stunden inne för inskeppningen. Till och med lill-Kerstin\noch Karo skulle vara med, för att få en skymt af husbonden. Barnen\nstampade af glädje -- de tänkte blott på rodden öfver de gungande\nvågorna.\n\nMagda hade plockat ned allt, men hennes hjerta var så tungt, att det\nhotade brista: hon kom ju utan hopp.\n\nNanny, som hela morgonstunden gjort våld på sina känslor, syntes nu,\nnär de skulle stiga i båten nära att svimma. Hon tänkte sig sin gamle\nälskade far lidande och förfallen och ändå med ett jobs-leende på\nläpparna färdig att trösta dera, hvilka kommo endast för att efter ett\npar timmar åter öfvergifva honom ... öfvergifva honom åt ensamheten,\nhopplösheten, tystnaden.\n\nDet arma veka barnet led redan på förhand det nya afskedets marter.\n\n\"Det är aldrig värdt att du följer med, mitt barn!\" sade Magda i\nmoderlig och resolverad ton... \"Gå in tillbaka du!\"\n\n\"Ja, jag tror nästan att jag blir tvungen till det\" ... (hennes häftiga\ndarrning förrådde hennes svaghet)... \"Helsa honom ... låt honom\nveta\" ... (nu ändtligen frambröts de qväfda snyftningarna) ... \"att\ndet ej är af kallsinnighet som...\"\n\n\"Tyst, tyst, din stackare -- jag vet nog hvad jag har att säga... Gud\nvare med dig... Se så ... der har du nyckeln ... lås väl igen stugan om\ndig... Tag årorna, Calle!\"\n\n\n\n\n13.\n\nEn förvisning och ett återseende.\n\n\nJust som Magdas båt passerade Almviks-stranden, syntes på denna strand\ntvenne personer promenera fram och åter.\n\nDen ena var patronessan, och den andra Gottlieb, nyss på stund\nhemkommen från sin långa trefliga vandring i norska fjällen.\n\nDå båten sköt om udden, der de samtalande stodo, utbrast Gottlieb, vid\ndet han ifrigt och vänligt helsade på den lilla familjen:\n\n\"Kors, hvart skola de alla ta vägen -- de sågo så bedröfvade ut!\"\n\n\"Bedröfvade\", upprepade patronessan -- \"du kan tacka Gud att du slapp\ndela det patraskets bedröfvelse!\"\n\n\"Men ifall de ha någon sorg, vet jag sannerligen icke hvad som skulle\nhindra mig att dela den!\"\n\nMoster Ulrique-Eugenie skakade missnöjd på hufvudet.\n\n\"Du har just att berömma dig af din stadighet i godt förstånd! Jag\nvisar dig hela vådan af att råka i förhållande till sådant folk, jag\nskickar dig bort, jag...\"\n\n\"Ursäkta\", afbröt Gottlieb, nu en smula retad, \"jag skickades icke\nbort: jag företog en vandring, som jag sjelf beslutat, och återkommer\nsådan jag for, med hjertat alltid färdigt att dela andras bekymmer.\"\n\n\"Så gå då och dela din tiggarfamiljs bekymmer -- du är väl stadd vid\nkassa förmodar jag, eftersom du talar så liberalt?\"\n\n\"Men hvad har då händt?\"\n\n\"Jo, det att gubben lagt sig i maskopi med sonen om insmugling af\nvaror ... nå, man har tagit dem i beslag, och när gamle pappa, i hvars\nnamn denna tvåstyfvers-rörelse drifves, icke kunde betala plikten, har\nman fört honom i häkte, der han väl nu som bäst väntar på att du kommer\noch löser ut honom.\"\n\n\"Och derpå skall han icke vänta förgäfves! Jag har väl arrangerat värre\nän så.\"\n\n\"Aha, du börjar tala ur myndig ton -- du förvånar mig i sanning!\"\n\n\"Och likväl om någon har skäl att yttra förvåning, så är det jag.\"\n\n\"Åh, jag måtte säga!\"\n\n\"Jag kommer till slägtingar, hvilka först visa mig en innerlig\nvälvilja, och hela min själ vändes till dem -- ty det är ett behof\nför mig att vara tacksam -- men ett tu tre ändras allt, och jag\nbehandlas som en skolpojke, hvilken man ej vågar låta ta ett enda\nsteg, af fruktan att han skall begå någon dårskap. Vid denna art af\nförmynderskap är jag ej van, och som det icke ligger i min natur att\nunderkasta mig det, ber jag moster Ulrika icke försöka ett inflytande,\nsom -- taget så -- alltid blir fåfängt!\"\n\n\"Du glömmer, stackars tok, att jag, som är rik och har inflytande,\nkunnat i många afsenden jemna din väg?\"\n\n\"Det glömmer jag visst icke, och jag hade varit alltför lycklig, om jag\nförmått bibehålla mig i moster Ulrikas ynnest -- men på bekostnad af\nmin tanke- och handlingsfrihet önskar jag ingenting.\"\n\n\"Du går då åter till dalen -- till mamsell Nanny?\"\n\n\"Utan tvifvel! Hon behöfver mig, och jag längtar efter henne.\"\n\n\"Således älskar du alltjemt den der unga flickan?\"\n\n\"Jag vet icke om jag älskade henne, när jag gick, men det vet jag att\nhennes bild ständigt gjort mig sällskap på resan och att jag genast\nskall återse henne...\"\n\n\"... för att säga henne den der galenskapen?\"\n\n\"Ah nej, det vore ovärdigt, då jag ej kan säga henne något mer.\"\n\n\"Nå, himlen vare lof, du inser då att det är omöjligt!\"\n\n\"Hvilket?\"\n\n\"Att gifta dig med henne.\"\n\n\"Omöjligt anser jag det visst icke, men som det är osäkert huruvida\njag, när jag en gång blir i tillfälle att gifta mig, önskar göra Nanny\ntill min hustru, så blir bäst för bådas vår skull att stanna vid\nvänskapen.\"\n\n\"Hör på, Gottlieb lille: stundom talar du så klokt, att det kanske\nlönar mödan att göra dig ett förslag!\"\n\n\"Nåväl?\"\n\n\"Efter hvad jag anar, är det blott medlidande som drager dig till\nflickan. Om jag nu lofvar dig att betala gubbens böter, om jag vidare\nlofvar dig att dra försorg om Nannys framtid -- och du vet att jag icke\nbryter mitt ord -- vill du då förbinda dig att aldrig återse henne?\"\n\n\"Nej, alldeles icke ... hon skulle djupt bedröfvas öfver ett så\nskamligt handligssätt å min sida!\"\n\n\"Halsstarrige yngling, du tvingar mig då att säga det pligten mot din\nmor, min syster, hindrar mig från att längre se dig på Almvik -- jag\nvill icke ha skuld i dina felsteg.\"\n\n\"Om några dagar\", svarade Gottlieb, utan att visa minsta förtrytelse,\n\"har jag hvilat ut efter min vandring och är då beredd att hörsamma den\ngifna befallningen.\"\n\n\"Godt\", mumlade patronessan, i det hon helt uppbragt aflägsnade sig --\n\"du får svida för detta en annan gång\"...\n\nUtan att spilla mycken tid på reflexioner öfver det samtal han haft,\nfortsatte Gottlieb vägen till dalen.\n\nHan hade ej sett Nanny i båten, och hans hjerta klappade så häftigt att\nhan sjelf förvånades, då han, efter att vid källan förgäfves ha sökt\nden unga flickan, vandrade upp till huset, framför hvars stängda dörr\nhan stannade.\n\n\"Månne hon kan vara sjuk\", frågade han sig sjelf, \"eftersom hon icke\nföljt med de andra? Nej, i det fallet skulle de väl icke ha lemnat\nhenne ensam.\"\n\nHan klappade på, men måste förnya slagen, innan han hörde matta steg\nnalkas inifrån.\n\n\"Hvem är det?\"\n\n\"Jag, Nanny!\"\n\nEtt utrop af glädje och häpnad följde.\n\nDerefter frånsköts rigeln, och Nanny visade sig med kinder så hvita som\nhvita rosor. Hon bar sin enda högtidsdrägt, en svart orleans-klädning,\nsom, derigenom att den gick ända upp i halsen, visade lifvets rundning\noch smidighet till hela dess fördel.\n\nUtan ett ord, öfverväldigad af alla sina känslor, kastade hon sig i\nGottliebs armar ... och aldrig hade en renare och innerligare omfamning\nvarit erbjuden och besvarad.\n\nMed grannlaga ömhet tryckte Gottlieb den andra kyssen på Nannys läppar;\noch sedan han några ögonblick betraktat henne, sade han sakta:\n\n\"Stackars Nanny, stackars barn, du har åtminstone en vän i din smärta!\"\n\n\"Gottlieb vet då...\"\n\nHon drog sig rodnande ur hans armar: hon hade ej tänkt på att hennes\nhelsning var emot bruket.\n\n\"Ja, jag vet era bekymmer, och var säker att jag, under de dagar jag\nännu är här, icke skall ge mig någon ro innan jag ser din far fri och\nhemma!\"\n\n\"Ack, min gud, min gud, om det vore möjligt!\"\n\nHon ihopknäppte händerna och höjde ögonen mot den vän, på hvilken hon\ntrodde.\n\n\"Det skall bli möjligt, Nanny, jag ger dig mitt ord derpå -- och om jag\nvarit här, så hade det icke händt.\"\n\n\"Så har jag också tänkt; en röst har sagt mig: Blott han kommer, blir\ndet godt!\"\n\n\n\"Tack för detta förtroende -- det blir mig ljuft att minnas.\"\n\n\"Minnas -- herrn reser då snart igen?\"\n\n\"Om en vecka.\"\n\nÄnnu en gång ihopknäppte Nanny sina händer. Denna åtbörd jemte den\ntårade blicken var mera begriplig än ord.\n\n\"Du skall då sakna mig, Nanny?\"\n\n\"Alltid!\"\n\n\"Och kanske skall du just för denna saknads skull önska att vi aldrig\nsett hvarandra?\"\n\n\"Nej, visst icke: denna saknad blir för mig ett vida lyckligare lif än\ndet jag förut haft, än det jag möjligen utan den kunnat få.\"\n\n\n\"Men säg\", återtog Gottlieb, afbrytande detta farliga ämne, \"hvarför\nhar ej din svägerska vändt sig till patron på Almvik?\"\n\n\"Åh, till honom vänder sig aldrig Magda -- förr hvad som helst.\"\n\n\"Huru så?\"\n\n\"Jag vet icke om jag bör säga det... Både pappa och Magda hålla mig för\nett barn. Men jag förstår ändå att patron förföljt Magda med oredliga\nkänslor ... och ifall jag kunde tro på Calle...\"\n\n\"Hvad då?\" frågade Gottlieb ifrigt.\n\n\"... så skulle hela vår olycka vara en tillställning och en hämd af\npatron för det att Magda en gång bestämdt nekade att ... att ... sälja\nen kyss åt honom.\"\n\n\"Huru -- ville han köpa en kyss?\"\n\n\"Ja, mot Calles frihet.\" Nanny berättade nu hela händelsen före och\nefter jagten, sådan som Calle förtäljt den.\n\nSedan Gottlieb en stund grubblat öfver och sammanlagt de meddelade\nomständigheterna, kom han verkligen till samma öfvertygelse som Calle,\noch han såg i detta Nannys förtroende en utväg för sin egen plan till\ngamle Lönners befrielse. Emellertid frågade han blott om patronen icke\nsedermera hörts af.\n\n\"Jag har märkt honom smyga omkring här flera gånger. Kanske har han\ntänkt att få träffa Magda ensam -- men det har ej lyckats ... och\naldrig skulle hon för Ragnars skull våga att ta emot någon hjelp, äfven\nom patron erbjöde den\"...\n\nVid återkomsten till Almvik erfor Gottlieb att hans värde farbror --\nsom han visste vara bortrest helt tidigt på morgonen -- icke vore att\nhemvänta före aftonen.\n\nI denna tillfällighet såg Gottlieb i början ingenting annat än en\nmotgång, den der några timmar fördröjde hans operationer; men snart\nföll det honom in att kanske just denna resa kunde stå i samband med\npatronens hemlighetsfulla kärleksvandringar. Den aftonen, då han\nöfverraskade Magda för att draga vinst af Calles stöld, hade han ju\nockså rest bort -- naturligtvis af den orsak att, om han vore hemma,\ndet icke fölle sig så lätt att komma ut, vid denna tid då patronessan\nalltid var vaksam.\n\nJu mer Gottlieb öfvertänkte denna omständighet, desto sannolikare\nförekom den honom, ty hade farbror Fabian verkligen sin hand med i\ndetta utsäde, så var det ock beräknadt på hans egen fördel -- och utan\ntvifvel var stunden nu inne att efterse skörden.\n\n\"Ack\", mumlade Gottlieb, \"om jag vore så lycklig att få honom i\nmitt våld! Andras gissningar och misstankar äro väl också medel,\nhvarmed hans feghet kan uppskrämmas, då jag visar honom hans hustru i\nbakgrunden, men att med egna ögon träffa honom stadd på olofliga vägar,\ndet vore detsamma som att ha den stackars gubben Lönner åter hemma i\nstugan.\"\n\n\n\n\n14.\n\nFången.\n\n\nMedan detta tilldrog sig på denna sidan viken, hade Magdas båt uppnått\nden andra, och man lagade sig just i ordning att lägga till vid den\nlångt utskjutande bryggan -- ja, Calle hade redan fäste med båtshaken\n-- då, vid det båten vickade till, en af de sina gossarna, som krånglat\nupp på relingen, med ett högt skri föll i sjön.\n\nDen unga modern, alltid lugn och besinningsfull, besvarade ej barnets\nrop med att ställa sig sjelf och skrika, hon svimmade ej heller, utan\nhoppade hastigt som tanken efter i vattnet, och då Calle vände sig om,\nhade hon redan fått tag i gossen och lyfte honom upp öfver sig.\n\nAlltsammans gick i ett ögonblick och utan bråk.\n\n\"Calle, tag emot pilten!\" sade hon med en ton, som var sig fullkomligt\nlik.\n\nMen Calle var sig ej lik han. Efter att bokstafligen ha slängt upp\ngossen på bryggan, yttrade han helt darrande:\n\n\"Du kunde icke vänta på mig -- liksom han sjunkit i första taget, kan\ntro!\"\n\n\"Seså, icke skall du gräla på mig! Jag blef bara lite våt -- det var\nalltihop!\" Och härmed klättrade hon lätt som en ekorre uppför bryggans\nstolpar.\n\n\"Hur skall du nu bli torr!\" frågade Calle buttert.\n\n\"Ah, det är lätt -- jag går in till mor Larsson och lånar mig en\nkjortel, medan jag går upp till far ... arresten ligger ju straxt\nbredvid ... skorna, strumporna och hela habiten hinner nog torka tills\nvi komma igen.\"\n\nCalle svarade ingenting. Han var missnöjd för det Magda icke låtit\nhonom tjena sig -- emellertid gick han förut, att bereda far på besöket.\n\nOch Magda fördröjde sig minsann icke hos mor Larsson: så snart hon fått\npå sig det erforderliga, skyndade hon i den lätta bonddrägten, hvilken\nväl klädde henne, efter Calle och Kerstin, som också redan gifvit sig å\nväg med barnen...\n\n       *       *       *       *       *\n\nHäradshäktet, som blifvit inredt i en gammal slotts-ruin, hade redan\nutifrån ett obeskrifligen dystert utseende. Hjertat hopdrogs vid åsynen\naf denna fallande storhet, som nu låg der mörk och öfvergifven, ett\nhotande tecken för de förbigående.\n\nMen ännu mera dystert och hotande såg det ut inom murarna, der den\nförvittrade rappningen ständigt tycktes färdig att ramla ned. Den kalla\nfukten föll i droppar från taket, hvars sekelstjocka mögel längesedan\nbegrafvit de fordna arabeskerna och målningarna; och i stället för\nde stora messingskronorna, som en gång hängde ned i sina kedjor,\nhängde der nu krona vid krona af spindelnät, en hel koloni spindlar,\nlifnärande sig af de atomer, som dunstade omkring i den multnande\nboningen. Och utom spindlarna, rottorna och då och då någon stackars\nfånge fans intet lefvande lif inom dessa rum. Men ofvanpå det yttre\ntaket bodde en svärm kajor, som, väl behandlade af fångarne, vant sig\natt titta in i deras glugg för att få några brödsmulor.\n\nGamle Lönner hade redan gjort sig bekant med dem, och under det han\nsuckande afvaktade sina barns besök, gladdes han åt kajornas.\n\nDå Magda ankom, fann hon genom Calles förberedelse vägen öppen till det\nrum hon sökte.\n\nGubben, som syntes rörd, men undergifven, satt på sängkanten med ett af\nbarnen på hvartdera knät. Calle stod framför honom och gaf besked om\nallt, som passerat der hemma.\n\nMen den vemodiga rörelse, som visat sig på hans ansigte vid åsynen af\nsonen och de små, öfvergick i en målande glädje, då han fick se sin\nsonhustrus blida drag. Hans armar darrade, då de omslöto henne, och\nhans hjerta blef helt vekt, då hon kärleksrikt beskref deras saknad och\nbedröfvelse och huru Nanny, af fruktan för skilsmessan, varit nära att\nförlora sansen, då hon skulle stiga i båten.\n\n\"Du gjorde mycket rätt som ej lät henne följa med\", sade gubben, \"och\nblott vi kunna finna någon utväg, innan höstkylan gör slut på mina\nkrafter, så skall nog...\"\n\n\"Utväg måste finnas, far! Jag tänker att i veckan ge mig af till staden\nmed gullstjernan och två af fåren, och se'n tar jag väl lärftsräckan,\nsom skulle blifvit skjortor åt Ragnar -- när det ena kommer ihop med\ndet andra, så...\"\n\n\"Men om du säljer kon, kära dotter, hur går det då för de här?\" Han\nklappade barnen, som lekte med hans långa hvita lockar.\n\n\"Åh, grannarna låna oss mjölk, och vi betala igen, då vi till hösten,\nnär Ragnar kommer hem, kunna köpa en ny ko.\"\n\n\"Det är icke värdt, barn! Vi få fundera på annat sätt.\"\n\n\"Jag tänkte också på en tanke!\" utbrast nu Calle och klef fram ett\nstort steg -- han hade dragit sig tillbaka, då Magda kom.\n\n\"Hvad tänker då du på, min stackars gosse?\"\n\n\"Jo, far, jag mins att Ragnar talat om att folk i England -- de äro\nså påhittiga i det landet -- skaffa sig pengar genom att låna på sig\nsjelfva. Han kallade det ändå ... hur var det nu igen\"... Calle ref sig\neftertänksamt i pannan.\n\n\"... lifassurans, menar du väl?\"\n\n\"Ackurat det, far ... och han sade att man också här i Sverige kan få\npengar från England mot sådan slags säkerhet. Nå, om vi nu finge tag i\nnågon, som förstode det och ville göra sig besvär med skrifningen, så\nskulle jag gerna sätta ut mitt lif till qvittering -- se'n, begriper\nfar, vore jag detsamma som kontanta pengar, hvar jag sattes i pant.\"\n\n\"Min beskedlige Calle, du menar mycket väl -- men det går icke så till\nsom du i din enfald tänker.\"\n\n\"Ah, det var fasligt illa det ... annars hade far fått hela summan, när\njag dött.\"\n\n\"Jag hoppas väl att sjelf ha slutat innan dess -- du är ung du!\"\n\n\"Ja, visst är jag ung till åren, men då jag härom sistens -- det var\nändå en fredagsqväll -- gick hem öfver kyrkogården, hörde jag rätt\nöfver kyrkan en röst, och på den litar jag...\"\n\n\"Herre gud, så du kan hitta på!\" inföll Magda, i det hon för första\ngången med häpnad betraktade Calles infallna kinder... \"Hvad sade då\nden rösten?\"\n\n\"Calle, Calle\", sade den, och så ropade det tre gånger, \"Calle, du\nlefver inte länge!\"\n\n\"Ditt hufvud är svagt, min son,\" yttrade fadern, \"och det kommer deraf\natt du hela långa tiden bortåt arbetat öfver mensklig förmåga. När\nkroppen får hvila -- och det måste du ge den -- blir du bättre... Men\nlåt mig ändå veta hvad du tänkte om det du trodde dig höra?\"\n\n\n\"Jag tänkte ingenting jag, utan jag bara svarade igen: Månn' det -- nå,\ndet skall dertill!\"\n\n\"Men med sådan vidskepelse gör du far ledsen!\" återtog Magda.\n\n\"Ledsen -- åh, det vet jag visst ... skulle han bli ledsen för det\natt vår herre Christ i sin nåd ville hålla mig till godo? Det vore\nväl snarare högtid att glädja sig åt ... en slipper ifrån så många\nsorgligheter, när en kommer i svarta mullen.\"\n\n\"Men om du tänker på det, blir du sjelf sorgsen till mods och kan\naldrig mer skratta.\"\n\n\"Kan jag icke det!\" svarade Calle, och liksom hela den melankoliska\nsinnesstämningen genom ett trollslag försvunnit, började han skratta\naf hjertans grund, och detta utan allt bemödande; det var så roligt,\ntyckte han, att Magda ville höra honom skratta -- han glömde dervid\nbort både lifassuransen och rösten öfver kyrktaket.\n\nSedan Calle kommit i det lynnet, tog han ej vidare del i\nöfverläggningarna. Men efter ett par timmar hade Magda uttömt icke\nblott den lilla korgens innehåll, hon hade äfven uttömt alla de\ntillgångar hon egde i mod och förhoppningar -- och nu var afskedet\ninne. Calle gick förut att ställa båten klar.\n\n\"Om fyra dagar senast är jag åter här,\" sade svärdottern, i det hennes\ntårar föllo på gubbens hand, \"och då, så sant jag vill att Ragnar i all\nsin tid håller mig kär, medför jag något tröstens ord!\"\n\n\"Godt, min älskade dotter, Ragnar skall få veta allt hvad du gör för\nhans gamle far... Och helsa nu Nanny, stackars lilla kräk, att jag\nförbjuder henne komma hit, ty hon blott upprör mig.\"\n\nEn stund härefter gnisslade de tunga riglarna så att det gaf genljud i\nden öde ruinen... Fången var ensam.\n\nMen ännu en gång skulle han få höra de kära rösterna.\n\nVäl utkommen, erinrade sig Magda med ett slags förfärande beklämning\natt \"lillen\" icke blifvit välsignad af farfar: han hade alldeles\nförgätits under afskedets oro, men då det ej var tänkbart att det kunde\nstanna härvid, ställde sig Magda utanför gallergluggen och ropade:\n\n\"Far, far, var så god och titta ut, så får jag räcka upp lille Sven!\"\n\nI samma ögonblick visade sig den gamles silfverhvita hufvud, och nu tog\nMagda gossen från lill-Kerstin och sträckte honom på sina armar upp\ntill farfar.\n\nOch nu var allt bestäldt.\n\nDen sista blicken vexlades... Magda och barnen försvunno.\n\n\n\n\n15.\n\n\nVakten.\n\n\nAugusti-qvällens friska ljumhet hade följt på dagens hetta.\n\nKlockan skred framåt half 11, då Gottlieb, som patrullerade af och an i\nnärheten af det lilla röda huset i dalen, började tro att han misstagit\nsig och att, under det han fortfor i sin vaktgöring, patron Fabian i\nall maklighet kom hem på en annan väg.\n\n\"Det är så tyst derinne\", sade han, \"de ha säkerligen redan gått till\nhvila.\"\n\nLångs utmed den stora syrén-häcken smög han sig fram mot fönstret i\nMagdas rum... Nannys låg åt gafveln -- dit ville han icke ens titta.\n\nMånen upplyste icke blott hela den vackra dalen, utan föll rakt\npå fönsterrutorna, en omständighet, som bidrog att göra Gottlieb\ntvehågsen. Men slutligen måste han dock förvissa sig om huru det\nförhöll sig, i den händelse att hans första aning vore grundad.\nSedan han undanböjt häcken, hvilken gick nära emot huset, stack han\nförsigtigt fram hufvudet; men då han snart fann hur trygg han kunde\nvara, vågade han sig ända intill fönstret, hvilket för luftens friskhet\nendast var löst påhäktadt med en segelgarnsända.\n\nDet var en vacker tafla som mötte Gotlliebs ögon!\n\nI denna kammare -- det äkta parets lilla tempel -- sågos månstrålarna\nleka öfver alla Ragnars fisk- och jagtdon, som med omsorg ordnade\nhängde hela väggen utefter. Vid yttersta sidan svängde en gammal\n\"sydvest\" på toppen af ett metspö, och nedanför detta slags trofé var\ni hörnet fästadt ett gammalt smalt skeppsskåp, hvars öppnade dörrar\nlemnade fri utsigt öfver de gullkantade röda och blå dricks-muggarna,\nde rosiga tékopparna och den lilla blanka pläterkannan. Några ogement\ngranna nürnberger-leksaker befunno sig på öfversta hyllan, och i andra\nrummet förvarades i tvenne glas-askar de obetydliga dyrbarheter, som\nMagda erhållit, dels såsom fästmö, dels såsom hustru, och hvilka hon\njust nyss, sedan hon söft barnen, hållit på att inventera för att hitta\nnågonting, som kunde inspara \"gullstjernans\" vandring. Men, ack, hon\nhade utan tvifvel ingenting funnit, som kunnat hållas i så högt värde,\nty Magdas grannlåt bestod mest af brons.\n\nNu låg den unga qvinnan djupt inslumrad öfver sitt barns vagga.\n\nHon hade troligen, under det hon var sysselsatt med ofvannämde\ninventering, blifvit kallad till de moderliga omsorgerna. Men dagens\nansträngningar hade uttömt hennes krafter, och hon hade somnat utan att\nmärka det sömnen, denne alla bedröfvades hugsvalare, tillslöt hennes\nögonlock.\n\nHon låg med ansigtet vändt mot fönstret och månen spelade öfver hela\nhennes gestalt, så mycket mer synlig, som vaggan stod nästan midt på\ngolfvet. Ännu bar hon samma kjol och lifstycke, som hon lånat, och\nhennes långa mörkbruna hår, hvilket, upplöst, räckte henne långt öfver\nmidjan, föll nu i tvenne tjocka flätor ned på hvardera sidan om de\nhvita vida ärmarna, hvarifrån de ringlade sig nedåt barnets täcke och\nhelt nära moderns rosiga kind, som lugnt hvilade på yttersta kanten af\nden lilla dynan.\n\n\"Det här vore något för en målare!\" tänkte Gottlieb. \"Minsann styrman\nLönner fått sämsta delen på sin lott... Men nog vet jag någon, som en\ngång i samma ställning skulle blifva ännu vackrare!\"\n\nDe dofva hofslagen af en häst väckte honom ur hans betraktelser.\n\n\"Aha\" -- hans drag fingo ögonblickligt ett uttryck af triumf och glädje\n-- \"jag hade ändå rätt... Nå, få se nu hvad man ärnar ta sig till!\"\n\nSakta, men skyndsamt drog sig Gottlieb åter in i häcken.\n\nHan hade ej länge innehaft sin något besvärliga ställning, då hofslagen\nstannade; och af rasslet på andra sidan häcken kunde han sluta att\nhästen der fastbands vid gärdsgården.\n\nStraxt derefter hördes sakta steg i gräset, och derpå urskildes hela\nfiguren af patron Fabian, som, efter att blott i förbigående hafva\nförvissat sig om att förstugudörrarna blifvit tillslutna, djerft\nnalkades samma fönster, vid hvilket Gottlieb nyss stått.\n\nMen patronen, i stället att förnöta tiden med spejning, klappade flera\nslag på rutan.\n\nDen alltjemt sofvande Magda hörde emellertid ingenting.\n\nPatronen lade då ögonen intill glaset, och upptäckte genast samma\ntjusande syn, hvilken nyss fängslat Gottlieb.\n\nIcke förty var det just ingen kärleksfras som vid anblicken af Magda\nundföll vår älskares läppar.\n\n\"Fördömda qvinna\", mumlade han, \"hon gör mig galen -- hon skulle se mig\ni sjelfva afgrunden förgås af begäret efter en droppe vatten, och ändå\nicke räcka mig den!\"\n\nHan klappade på nytt, och det med sådan styrka, att det klingande\nljudet bort uppväcka hvar och en annan än den, som haft en sådan dag\nsom Magda.\n\nI detta ögonblick tycktes likväl patronen bli rädd för sin egen\ndumdristighet ... tänk, om någon annan än den, som signalen var ärnad,\nhade blifvit väckt -- o fasa, om hans nattvandring blefve känd och\nkomme för hans hustrus öron!\n\nLyckligtvis hade det ingen fara från de sofvandes sida.\n\nDen äkta mannen började darra i alla leder -- sådan respekt hade hans\n\"töta Ultenie\" till och med på afstånd. Och det är möjligt att han\nöfvergifvit sina fredsunderhandlingar med den vackra Magda, derest han\nicke varseblifvit den omnämda segelgarns-ändan.\n\nAtt sticka in en liten syrénqvist och haka af öglan, var ett ögonblicks\nverk; och innan Gottlieb ens hann begripa sammanhanget, såg han\nfönstret öppnas och sin värde farbror försvinna.\n\nVid detta buller måste Magda vakna -- och hon gjorde så ock.\n\nSom en fjäder spratt hon upp. Och då hon såg framför sig patronen på\nAlmvik, kände hon ett ögonblicks dödlig ångest, men det var också blott\nett ögonblicks.\n\nMed blixtrande ögon och en spotsk krökning på sina täcka, fylliga\nläppar trädde hon emot honom, och så hotande, så djerf var hennes\nhållning, att patronen häpen steg tillbaka.\n\n\"Hvad är meningen med ett besök vid denna tid?\"\n\n\"Jag har icke kunnat komma förr. Jag har varit hos domarn och talat vid\nhonom, och jag tror att vi kunna ställa så till att herr Lönner redan i\nmorgon är hemma.\"\n\n\"Och för att meddela mig detta -- som visst sker i god afsigt -- hoppar\npatron in genom fönstret?\"\n\n\"På samvete, om det är min skull! Jag klappade flere gånger på, och\nheldre än att resa hem utan att ha meddelat en nyhet, den jag hoppades\nskulle ge fru Lönner en bättre sömn, fattade jag, eftersom frun ändå\nvar uppe, det enda parti som stod öppet.\"\n\n\"Nå, icke tar jag heller någon skada af herr patrons vänskapsbesök, men\nsom det just icke hör till en god ordning att komma den vägen, får jag\nbe patron ha besvär att stiga tillbaka! Sedan kunna vi språkas vid.\"\n\n\"Grymma Magda!\"... Patronen vågade räcka ut sin hand.\n\nMen Magda stötte den helt omildt undan.\n\n\"Se så, inga krokvägar ... och låt bli att säga Magda -- jag kallas vid\nmin mans namn, som jag icke skäms för!\"\n\nGottlieb hade all möjlig möda att afhålla sig från skratt, då han såg\nsin hjertnupne farbror, oupphörligt tillbakamotad af den unga qvinnan,\npå ett något generadt sätt komma åter ut genom fönstret, och han var\nnära att springa fram och emottaga honom i sina armar, då Magdas röst\nhejdade honom.\n\n\"Så här går det an att tala ett ord... Herr patron gjorde sig väl icke\nilla, hoppas jag?\"\n\n\"Ah, det är detsamma -- ett så hårdt hjerta som fru Lönners röres\nhvarken af mitt lidande eller min uppoffring.\"\n\n\"Jag skall säga herr patron en sak: det är förspilld möda att tänka på\nmig. Jag kan väl ha en smula medlidsamhet med en menniskas dårskap, om\ndet icke är ondt menadt, men...\"\n\n\"Menar då jag ondt -- sätt mig på prof!\"\n\n\"Det går jag in på! Vill patron i all hederlighet lösa ut far, så\nfinner jag mig i att ha patron att tacka för en så stor tjenst.\"\n\n\"Och intet annat tecken till tacksamhet?\"\n\n\"Icke ett fjerdedels tecken mer!\"\n\n\"Räck mig åtminstone handen att aftorka de tårar, som bränna mina\nögon... Jag är en svag, en eländig stackare -- jag vet det -- som kan\ngråta, då jag hånas. Men lika godt ... gif mig handen blott ett par\nminuter!\"\n\n\"Omöjligt!\"\n\n\"Ett finger då, ett enda finger!\"\n\nI stället för svar ville Magda draga igen fönstret, men patron Fabian\nhöll det kraftigt tillbaka.\n\n\"Aha\", sade han, genom Magdas köld bringad till raseri, \"det är fråga\nom att vilja åtnjuta en välgerning utan all erkänsla -- men vet då, att\ngubben skall få sitta der han sitter! Utom mig fins ingen menniska som\nbryr sig om er.\"\n\n\"Det få vi se -- herr Gottlieb är hemkommen!\"\n\n\"Jaså, är den hemma... Nå, hvad skulle han förmå?\"\n\n\"Just ingenting, om icke att underrätta moster Ulrika om denna\nintressanta scen!\" inföll Gottlieb, i det han personligen uppenbarade\nsig och kastade en genomborrande blick på den förhäpnade patronen,\nhvilken härvid utan ett ord tog till fötterna, kastade sig på hästen\noch försvann.\n\n\"Nå, se den kan man kalla en riktig hare!\" sade Magda skrattande...\n\"Men, herr Gottlieb, hvad helst som bringat herrn hit, så gör honom\nändå icke olycklig och nämn något för patronessan!\"\n\n\"Frukta icke det, fru Lönner -- jag spionerade icke på honom för att\nverkställa den hotelsen! Men genom Nanny fick jag i dag del af vissa\nförhållanden, och emedan jag anade något och behöfde ha makt öfver\nhonom...\"\n\n\"Jag förstår nog... Ack, hur beskedlig och hederlig herrn är! Nanny har\nnämt alltsammans, och aldrig skola vi glömma...\"\n\n\"Godt, fru Lönner ... jag tror icke heller att jag någonsin glömmer den\nhär lilla dalen... Och nu god natt! Helsa Nanny -- om några dagar skall\nallt vara väl bestäldt.\"\n\n\"O, tusen tack... Så fort Ragnar kommer hem, betala vi, på Guds makt.\"\n\n       *       *       *       *       *\n\nMed hjertat klappande af glädje flög Gottlieb tillbaka till Almvik.\nMen den, hvars hjerta i stället led en olidlig beklämning, det var vår\npatron, som darrande steg in i sin hustrus rum, rädd att Gottlieb redan\nhunnit före honom.\n\n\"Kors, hur är det med dig?\" frågade frun, som redan gått till hvila.\n\"Du ser så upprörd ut -- icke har hästen skyggat eller något annat\nhändt?\"\n\n\"Nej, söta vän, nej, dyra Ulgenie, töta Ultenie, ingenting -- alls\ningenting! Men mitt hufvud har varit tungt hela eftermiddagen.\"\n\n\"Det kommer deraf att du sofver för mycket!\"\n\n\"Kanske -- jag skall då sofva mindre hädanefter. Jag vill göra allt\ntill ditt behag, älskade maka!\"\n\n\"Så der, min vän, är du en värdig man -- om jag alltid finge se dig\nsådan, skulle jag icke ha så mycket att beklaga mig öfver.\"\n\n\"Har du då att beklaga dig öfver något?\"\n\nPatronen kände sig redan nära att qväfvas: han såg idel spöken,\nstackars karl!\n\n\"Jag säger icke det der för att oroa dig, gubben lille ... det vore\noädelt af mig att just välja denna stund -- då du så väl synes fatta\ndina pligter -- för att erinra dig om andra, då det förekommer som om\ndu vore mindre genomträngd af din hustrus värde.\"\n\n\"Ja, ja, det skulle vara grymt -- ty det är sant, ja, fullkomligt sant,\natt ... att...\"\n\n\"Hvad, min älskade Fabian?\"\n\n\"... att jag aldrig så har dyrkat och tillbedt dig som nu, ljufva,\nljufva...\" Han kunde ej frambringa mer.\n\n\"Fabian, denna eld ... ha, du begriper då ändtligen att du är lycklig?\"\n\n\"Ja, som de fördömde!\" suckade han i sin själs stora ångest.\n\nMen patronessan hörde blott första ordet.\n\n\n\n\n16.\n\nEn högtid.\n\n\nDå Gottlieb andra morgonen vaknade, fann han att han redan hade ett\nbesök.\n\nFarbror Fabian gick fram och åter på golfvet, och så ömkligt var hans\nutseende att Gottlieb kände en smula medlidande med honom.\n\n\"Nå, farbror, hur är det nu då?\"\n\n\"Hvad begär du?\"\n\n\"Kors, med hvilken ton farbror yttrar det der -- alldeles som en\nförskrämd resande, till hvilken stråtröfvaren ropat: pengar eller\nlifvet!\"\n\n\"Det var ungefär detsamma du sade mig i går afton.\"\n\n\"Hvilket misstag -- icke var det min mening att spela den store\nRinaldinis rol! Jag är den fredligaste menniska i och om farbror önskar\natt lefva i ett behagligt lugn inom hus -- hvilket är helt naturligt --\nså har jag visst icke för afsigt att störa det.\"\n\n\"Du har i stället kanske för afsigt att låta mig betala din\ntystlåtenhet med tre gånger så mycket som en advokat skulle ta för att\nställa i ordning en affär?\"\n\n\"Fy då, jag fordrar icke det ringaste: jag väntar...\"\n\n\"På hvad?\"\n\n\"... att farbror erbjuder sig att låna mig den summa, som utgör gamle\nLönners plikt. Om hans son, styrmannen, sedan betalar in den till mig,\nså skall farbror få igen den. Hvarom icke, så är strunten borta.\"\n\n\"Och hvad begär du att jag erbjuder dig för egen räkning?\"\n\n\"Drifver jag då handel med min tystlåtenhet -- jag ger mitt hedersord\natt icke nämna något för moster!\"\n\nUtan ett ord drog patronen upp sin plånbok och uppräknade penningarna,\ndem Gottlieb emottog.\n\n\"Jag ger ingen förbindelse\", sade han, \"ty i den händelse att jag sjelf\ningenting får, vill jag icke betala dem.\"\n\nPatron Fabian teg. Men sedan han några gånger skjutit knäppet på\nplånboken upp och ner, yttrade han med en ton, som verkligen röjde\nkänsla:\n\n\"Hör på, Gottlieb, jag är icke snål. Du gör mig en tjenst, då du kunde\ngöra mig ett helvete, och jag vill vara tacksam. Har du några skulder?\nDin far är fattig.\"\n\n\"Det der är taladt såsom af en hederlig man och god slägting! Men\njag var lyckligtvis nödsakad att lefva alltför sparsamt under min\nakademietid för att falla på det orådet att göra skulder.\"\n\n\"Nå, om du ej har skulder, så har du en framtid -- du bör ej afslå mitt\nanbud.\"\n\n\"Jag afslår det också icke, ehuru jag ej nu anlitar det, ty för\nögonblicket behöfver jag ingenting -- såvida ej farbror, till\nbesparande af mina fötter och dito stöttar, vill ge mig respenningar --\nmen för den händelse att jag får fast fot i pappas fögderi, skall jag\nmed största tacksamhet erinra mig farbrors löfte.\"\n\n\"Gör det -- jag lofvar dig ha godt minne.\"\n\n\"Ännu ett ord, farbror! Blottställ ej den hederliga qvinnan -- hon blir\nändå aldrig farbrors byte.\"\n\nVid dessa ord gick en askfärg öfver patron Fabians anlete, och det var\nmed ett slags fasa han såg sig omkring.\n\n\"Åh, icke ha väggarna öron... Farbror behjertar ju min bön?\"\n\n\"Helt visst... Denna qvinna har gjort mig tokig, men jag tror att den\nångest, som jag utstått sedan i går afton, nu botat mig. I alla fall\ngår jag ej mera dit.\"\n\n       *       *       *       *       *\n\nVisst sjöngo fåglarna i \"la Fontaines dal\" ljufligare än vanligt,\nvisst doftade rosorna och lavendeln friskare än någonsin, då unge herr\nGottlieb i triumf återförde familjens öfverhufvud -- åtminstone tyckte\nalla så.\n\nOch när, utom vid Ragnars hemkomst, firades väl i det lilla röda huset\nen sådan högtid!\n\nDet var ju ett riktigt kalas! Sötgröt, fisk och kaka ... gubben i\nhögsätet... Gottlieb, som af reskassan släppt till välfägnaden,\nbredvid Nanny ... barnen ätande liksom de ärnat göra undan den saken\nför ett helt år... Calle i högtids-väslen, som Magda sytt, och med en\nros i knapphålet på tröjan, en ros, som Magda brutit... Magda sjelf\nuppassande den gamle husfadern med ögon, händer och hela sin\nvarelse ... och ändtligen lill-Kerstin, som gick omkring och var\nvärdinna för gullstjernan, Karo, fåren, de begge getterna och den\nantika svarta katten... Det var makalöst!\n\n\"Och för allt detta tacka vi, näst Gud, herr Gottlieb!\" sade gubben, i\ndet han med rörelse betraktade ynglingen. \"Lyckliga de föräldrar, som\nega en sådan son!\"\n\n\"Fader Lönner\", sade Gottlieb med en vänlig blick omkring sig, \"har ej\nskäl att afundas dem!\"\n\n\"Det är sant!\" svarade han, och han nickade ömt och högtidligt åt de\nälskade...\n\nSednare, då gamle-far gått till hvila i den kära säng, som nu blifvit\nhonom dubbelt kär, och medan Magda satt bredvid honom och pratade och\nCalle täljde barkbåtar åt barnen, sutto Gottlieb och Nanny nervid\nkällan.\n\nDe tycktes i afton icke hafva mycket att säga hvarandra, åtminstone\nkunde man tro det, ty Nanny letade träget efter fyrväpplingar och\nGottlieb blåste, såsom han barnsligt brukade, i ett stort blad.\n\nSolen började dala till nedgång. Hennes röda sken föll öfver flickans\nbleka, fina ansigte.\n\n\"Jag är ledsen\", sade sluligen Gottlieb, som, bortkastande bladet, tog\npå sig en riktigt förståndig min, \"jag är ledsen att vi ej fingo tid\natt fortsätta våra öfningar -- men på det hela, mitt barn, är du kunnig\nnog.\"\n\n\"Mer än nog!\" svarade Nanny sakta.\n\n\"Isynnerhet för skolan!\"\n\n\"Ja, isynnerhet för den!\"\n\n\"Men du svarar så tankfullt och likgiltigt -- du är icke sådan som du\nbrukar vara.\"\n\n\"Jag vet icke annat ... men när Gottlieb säger det, är det väl sant.\nSedan man först varit mycket glad -- såsom jag varit i dag -- och\nderefter blir lika ledsen som man förut varit glad, så går det väl så,\natt man tappar modet.\"\n\n\"Men, kära Nanny, du visste ju att jag skulle resa!\"\n\n\"Jag visste icke att det skulle ske i morgon.\"\n\n\"Icke jag heller, då vi i går träffades. Men emedan jag beslöt att gå\nmed ångfartyget, ser du...\"\n\n\"Ja, ja!\"\n\n\"Och dessutom, hvad gör ett par dagar, när man ändå skall skiljas...\"\n\n\"... för att aldrig mer återse hvarandra!\"\n\n\"Det är rätt att du ej fäster dig vid något hopp. Emellertid...\"\n\nDen unga flickan såg frågande upp.\n\n\"Vet du, Nanny, det är underbart att vi, som, förra gången jag var här,\nträffades fjorton dagar, och denna gången endast fyra, så mycket kunna\nhålla af hvarandra!\"\n\n\"Nej, det är naturligt: folk, som råkas i sällskap, få kanske icke på\nsex månader säga hvarandra så mycket som vi ibland sagt på ett par\ntimmar. I början träffades vi hvar afton, sedan både morgon och afton,\noch...\"\n\n\"... och slutligen både morgon, middag och afton!\" inföll Gottlieb\nskrattande. \"Sannerligen har du icke rätt, Nanny -- om vi summerade\nihop alla mötena under blott första perioden af vår bekantskap, efter\nett i veckan, så skulle vi varit bekanta nära nog ett helt år.\"\n\n\"Åh, mycket längre!\" svarade Nanny, äfven leende.\n\n\"Och som vi hållit ord att ej bli kära i hvarandra, så skiljas vi nu\nväl med ömhet och saknad, men ej med förtviflan och, desto bättre, ej\nheller med de förebråelser, som vi kanske eljest haft att göra och\nafhöra.\"\n\n\"Ack ja, det var alltför väl att ... att...\"\n\nNanny kunde ej tala ut.\n\n\"Vi behöfva ju icke dölja för hvarandra att den der överenskommelsen\nverkligen var något vågad -- för min del är jag icke stoltare än att\njag erkänner att den icke varit så alldeles lätt att hålla.\"\n\n\"Men då Gottlieb i alla fall hållit den, så är det bra som det är.\"\n\n\"Ja visst, det vet jag nog -- och ändå är det icke så bra som jag ville\nha det.\"\n\n\"Hur bra vore då det?\"\n\n\"Sannerligen jag det sjelf vet! Men ifall jag egde någon säker\nställning...\"\n\nNanny sänkte ögonlocken djupt ned öfver de förrädiska ögonen, men det\nskedde ej fortare än att Gottlieb märkte det en stråle af plötslig\nglädje tindrat upp i dem.\n\n\"Du vill då icke hjelpa mig att gissa hvad jag skulle göra, ifall jag\nvore oberoende?\"\n\n\"Nej\", svarade den unga flickan med fasthet, \"det skulle ej tjena till\nnågot! Och när jag får höra att herr Gottlieb erhållit den rika frun,\nsom vi kommit öfverens om, skall jag glädja mig deråt.\"\n\n\"Och den rika frun kostar dig icke ens en half suck?\"\n\n\"Nej, icke, om hon gör Gottlieb lycklig.\"\n\n\"Du talar, Nanny, liksom du icke älskade mig!\" utbrast Gottlieb\nhäftigt, totalt glömmande alla föresatser.\n\n\n\"Gör jag det då?\" frågade Nanny rodnande. \"Jag tror icke sjelf att jag\nkan vara så tokig!\"\n\n\"Men jag tror det jag -- eller förmår du neka att ditt hjerta är mitt?\"\n\n\"Jag hvarken nekar eller erkänner!\" svarade Nanny med en blick, som\nhejdade ynglingen. \"Hvad som rör mitt hjerta, sköter jag sjelf om; men\nså mycket är säkert, att icke blir det jag som genom någon enfaldig\nsvaghet narrar herr Gottlieb att glömma vår kloka öfverenskommelse.\"\n\n\"Ack, Nanny, hvad du är förståndig och ädelsinnad... Behåll din\nhemlighet -- jag hade orätt i att vilja locka den ifrån dig. Men så\nmycken förtjenst har du i mina ögon, att om jag en dag får följa min\nböjelse, så kommer jag tillbaka!\"\n\n\"De orden vill jag glömma, ty jag anser dem för de sämsta som herr\nGottlieb sagt.\"\n\n\"Min själ, har du icke åter rätt! Men jag sade hvad jag tänkte, och\njag kan icke hjelpa att jag just kom att tänka på att du alldeles\nförträffligt skulle passa till min hustru.\"\n\nVid det sista uttrycket spratt Nanny högt till, och hennes ögon svarade\nmed en förebråelse bittrare än ord.\n\n\"Jag tror bestämdt att jag är tokig: jag vill förbättra mitt fel, och i\nstället... Det är så godt att jag genast går, ty eljest...\"\n\n\"Nå, eljest?\"\n\n\"... tar jag dig, vid gud, i famn och svär på att jag -- så sant jag är\nhederlig karl -- älskar dig så som om du redan vore min hustru... Och\nnu ... det må bära eller brista ... men jag står icke längre emot...\"\n\nOch Gottlieb gjorde bokstafligen hvad han sagt.\n\n\"Ack, ack\", utbrast Nanny, på en gång gråtande och leende, \"detta är ju\nalldeles vettlöst!\"\n\n\"Nej, tvertom är det gudomligt!\"\n\n\"Men i morgon kommer ångern.\"\n\n\"Icke för mig, Nanny! På heder och tro, min lilla fru assessorska, det\nskall gå förträffligt -- vi äro arbetsamma, ha få behof och det är så\nöfvermenskligt roligt att vara kär!\"\n\n\"Men...\"\n\n\"Se så, lägg bort det ordet -- sedan jag tagit mitt beslut, känner jag\nicke till något men. Och som vi icke behöfva stora omkostnader för\nbosättningen, så behöfva vi ej heller låta vår skönaste tid gå bort i\nfåfäng väntan: om ett år eller två låta vi presten läsa vigseln öfver\noss, och dermed tar jag dig under armen och vi spatsera ut ur din dal,\natt med glädtigt mod möta hvad vår Herre behagar sända oss.\"\n\nNanny, som länge bjudit till att akta sig för berusningen, blef dock\nallt mer och mer indragen i den -- och sammankomsten slöts med en ny\nöfverenskommelse, motstridande den förra, nemligen att de evigt skulle\nälska hvarandra.\n\nTills vidare borde likväl denna förändring vara känd afendast dem\nsjelfva.\n\n\n\n\n17.\n\nRagnar.\n\n\nHösten var kommen.\n\nI dalen lågo hela högar af gulnade löf. Fåglarne hade tystnat, gräset\nvissnat och regn och storm uppgrumlat källan.\n\nMen fastän allt i naturen bådade förödelse och förvandling, sågs\n likväl glädjen gästa derinne vid härden, ty den unge husfadern hade\nnyss anländt, och midt i kretsen af de sina, med armen omkring sin\nunga hustru, afhörde han berättelsen om de både smärtsamma och glada\ntilldragelser, som egt rum.\n\nSå snart gubben slutat -- det var han som förtäljde -- gick Ragnar fram\noch tryckte häftigt den gamle fadern i sin famn.\n\n\"Hvilket odjur har tillställt detta?\" sade han. \"Jag anar något jag...\nFöra bort i fängelse en så gammal man -- och jag var icke hemma, jag\nkunde icke försvara er, stackars qvinnor, då ni måste se en sådan syn!\"\nOch medan han talade, svällde ådrorna högt i det manliga ansigtet.\n\nEn låg hostning från en annan sida af rummet kom Ragnars blick att\nflyga dit.\n\n\"Jag förstår dig, min Calle: du hade velat göra mycket ... och du har\nså gjort. Jag hade orätt -- förlåt mig det, Calle -- i att säga det\nqvinnorna voro ensamma.\"\n\nHärvid gick den långe kraftfulle Ragnar, hvars väderbitna kind blossade\naf en stark rörelse, bort till den del af rummet, hvarifrån hostningen\nhörts, och räckte handen till Calle, som, gulnad likt löfven derute,\nlåg hopkrupen på soffan och blickade på dem, som voro friska och glada.\n\nStackars Calle -- dag från dag vissnade han allt mera bort, och allt\nfastare blef hans tro på röstens spådom.\n\nDå Ragnar räckte honom handen, svarade han blott med ett kort: \"Tack!\"\n\n\"Så het du är -- kors, du har ju riktig feber ... nå, jag far väl till\nstaden och talar med doktorn.\"\n\nVid detta förslag började Calle småskratta på gamla viset. \"Det löner!\"\nsade han.\n\n\"Visst må det löna, käre Calle!\" yttrade Magda, som äfven kom bort till\nden mörka vrån. \"Ragnar har rätt!\"\n\n\"Ja, det har han alltid haft!\" menade Calle med en viss, för honom\nfrämmande häftighet. \"Du kan gerna göra mig emot, om bara det är honom\ntill behag!\"\n\n\"Huru nu, Calle -- håller du icke af din bror?\" yttrade Ragnar, och i\ndetsamma vexlade han behändigt och, såsom han trodde, obemärkt en kyss\nmed sin hustru: den raske sjömannen var i allmänhet något skygg för att\nlåta andra se bevisen på hur kär han ännu var.\n\n\"Har I icke hela rummet att kyssas i!\" sade Calle tvert. \"Jag gitter ej\nse att I sk'a ställa er framför mig!\"\n\n\"Kanske du är afundsjuk?\" inföll Ragnar skrattande: han hade icke lagt\nnågon vigt vid Calles yttrande.\n\nMen Calle reste sig upp, såg Ragnar rätt i ansigtet och svarade:\n\n\"Ja!\"\n\n\"Nå, hvarför det då, Calle?\"\n\n\"För det att jag icke tål att se Magda kyssa någon... Är det icke\nsant, Magda -- du mins hurudan jag var den gången, då patron ville köpa\nen kyss af dig?\"\n\n\"Hvad i herrans namn är det han pratar för galenskaper -- jag tror att\nhjernan tagit läck på pojken ... köpa en kyss af Magda ... stackars\nCalle!\"\n\n\"Ljuger jag, Magda? Svara du!\"\n\n\"Ack, Jesus i himlen, så du berättar en sak, Calle! Du skulle väl först\nha sagt hur det kom till, och...\" Magda rodnade och bleknade och fick i\nhastigheten sjelf icke rätt på bästa ordet.\n\n\"Men kan det då vara sanning?\" utbrast Ragnar, och hans ögon började\ntindra på ett märkbart sätt.\n\nMagda, som återvunnit sin fattning, berättade nu okonstlat hela\nhändelsen.\n\nNågra minuter efter det hon slutat, förblef Ragnar stum. Derpå yttrade\nhan utan synbar rörelse:\n\n\"Det är nu så mycket vissare att den ... den ... lika godt ... att\npatron haft sin hand med i fars olycka!\"\n\n\"Ja, så säkert,\" svarade gubben alledande, \"som att den unge mannen,\nhvilken vi nyss talte om, ensam utverkade min befrielse! Jag ville att\ndu känt herr Gottlieb -- det var en hederlig yngling.\"\n\n\"Det skall jag också säga honom i brefvet, som jag skrifver... Men bara\nicke han också hade en tanke bredvid?\"\n\n\"Åtminstone icke på mig!\" svarade Magda, och lät en skälmsk blick falla\npå Nanny.\n\n\"Åhå, ser man väl ... nå, Nanny har blifvit så stor och vacker, att hon\nnog tål att se på! Men jag kan icke hjelpa att jag än en gång kommer\ntillbaka till patron...\"\n\n\"Men nu höra vi heldre på några roliga historier, som du berättar oss!\"\nOch Magdas blick var så bedjande, att Ragnar genast förstod den; och\nderföre, så länge han satt inne hos far och syskonen, talades ej om\nannat än hans resor och affärer, mellan det att han lekte med barnen\noch berättade för dem ett par sagor, till hvilka de andra med icke\nmindre nöje lyssnade...\n\n       *       *       *       *       *\n\nÄndtligen var tiden för de äktenskapliga förtroendena inne. Den unga\nkolonien hade gått till hvila, och makarna voro ensamma.\n\n\"Seså, Magda lilla, nu skall du ge mig en riktig kyss! Gud välsigne\ndig för hvar stund, som du gjort till helgdag för mig! Sedan man vräkt\nomkring på sjön en sju å åtta månader och frestat alla slags väder och\nvind, smakar det något herrligt att gå i hamn och förtöja sig hos en\nvacker och godsint hustru!\"\n\n\"Är det då alldeles kontant sant, Ragnar, att du håller mig lika kär\nsom i begynnelsen?\"\n\n\"Har du då inga lyckblad hittat i sommar, efter du frågar mig så?\"\n\nI stället för svar sprang Magda bort och tog ned ett gammalt\nkompass-fodral, som stod på hörnet af skåpet. \"Se här...\" Hon höll fram\nen hel hand full med torra klöfverblad.\n\n\"Nå, ha de icke svarat, de!\"\n\nI detta kompass-fodral förvarade Magda, så att säga, sjelfva blomman af\nsin husliga lycka. Från första året af deras äktenskap hade den unga\nhustrun under mannens frånvaro sökt dessa lyckans symboler, och sålänge\nhon hittade dem, var det ett tecken till hans fortfarande kärlek och\ntro. Och alla år var Magdas skörd lika stor.\n\nDå mannen nu så gladt och trovärdigt frågade: \"Nå, ha de icke svarat,\nde?\" kastade sig Magda om hans hals och böjde hans hufvud tillbaka,\nmedan hon noga betraktade honom.\n\n\"Hå, jag skall väl bli bättre i morgon, då jag riktigt fått finraka\nmig!\" menade Ragnar, och kråmade sig lite smått i den blå kavajen.\n\n\"Åh, du är så bra, att om du vore bättre, vore det vådligt... Men,\nRagnar lille, du har icke mätt barnen ännu och sett hur långt de vuxit\nöfver märket -- det plär alltid vara det första du gör.\"\n\n\"Men den här gången tog ni också emot mig med så märkvärdiga\nunderrättelser, att jag glömde allt det vanliga. Innerligt bedröfvad\nblef jag ock att se Calle göra sig klar till den sista seglatsen -- nog\nvar han lite skral förra vintern, men det gick snart om.\"\n\n\"Under vår bekymmersamma tid förtog han sig med arbete, och se'n har\nhan varit så vårdslös om sig, och se'n ... ja ja, det är något konstigt\nmed pilten.\"\n\n\n\"Hvad för konstigt? Han har aldrig varit så riktig -- menar du att det\ntagit till?\"\n\n\"Åh nej, det var just icke det..\n\n\"Men så säg då!\"\n\n\"Skratta bara icke åt mina inbillningar, och blif ej ond på stackars\nCalle! Det är så att ... att han håller mig lite för mycket kär, och\ndet tär på honom, fastän han icke sjelf förstår det.\"\n\n\"Hvad du der säger, är ej att skratta ät -- det slår mig nu för minnet\nhur underlig han såg ut, då han rakt fram sade ifrån att han blef\nafundsjuk, när jag kysste dig. Arme pilt, skulle jag kunna bli ond på\nhonom, som visst icke haft en half tanke på att förnärma hvarken mig\neller dig!\"\n\n\"Nej, aldrig! När jag i somras satte några syrener i muggen åt honom,\nvar det allt det goda han visste, liksom det nu är hans högsta goda att\njag bäddar åt honom, ger honom dricka och ibland sjunger en stump för\nhonom eller läser ett kapitel ur bibeln.\"\n\n\"Herre gud, sådan kärlek är blott som en vacker ros, den man luktar på,\nför att friska upp sinnet. Han må också gerna ha sin kärlek i fred! Den\nskall göra honom glädje till hans sista stund -- och aldrig vill jag\nens så mycket som ta dig i hand, då han ser det.\"\n\n\"Så god du är! Och jag får alldeles vara sådan som jag har varit?\"\nVid denna fråga strök Magda en tår från de långa ögonhåren, och innan\nRagnar hann svara, tillade hon: \"Du må lita på att jag vet hur jag\nhandlar -- jag vill blott att han skall känna någon liten lycka på\njorden, han som annars är så ensam i sitt sinne.\"\n\n\"Gör alldeles så som du vill och behagar, mitt hjerta! Du vet att jag\nhar sådan lit till dig som till min egen själ. Men om jag varit mild\nmot Calle, som ej vill göra mig någon orätt, åtminstone med vett och\nvilja, så är jag icke så blödig mot den, som på allt sätt vill handla\nolofligt!\"\n\nVid denna inledning märkte Magda rätt väl att hon måste fram med allt.\nOch allt kom också fram.\n\nMen hon blef dervid mer förskräckt öfver Ragnars tystnad, än hon skulle\nblifvit, om han brusat ut, ty Ragnar hade, då han blef vred, ett sätt\natt tiga, som var tusen gånger vältaligare än allt raseri.\n\n\"Jaså, han kom in genom fönstret för att fresta dig till affall, sedan\nhan väl fått gamle-far dit han ville ha honom ... nånå, sämre bofstreck\nhar varit gjordt!\"\n\nDetta var allt hvad han yttrade om saken. Och när både den nästföljande\noch derpå följande dagen förgingo utan att patronens namn ens nämdes,\nså tänkte Magda att Ragnar nu blifvit mäkta klok, och det kanske\ntill och med harmade henne en liten smula att patronen ej fick någon\nnäsbränna.\n\n\n\n\n\n18.\n\nEn timmas regering.\n\n\nPatron Fabian, som under hela långa hösten varit sin \"töta\" Ultenies\nödmjuke slaf, och derföre blifvit allt mera trampad i stoftet, fick\nefter underrättelsen om styrman Lönners hemkomst en beständig feber.\nHan hade ej någon ro mer i sjelfva sof-stolen, ty sofvande eller\nvakande såg han jemt samma syn: styrman Lönners hufvud instickande\ngenom dörren.\n\nHan blef nu i en hast lika begifven på resor som han förut varit\nbegifven på stillhet, och kände sig trygg, endast då han var aflägsnad\nhemifrån, ty det visste han att styrman Lönner hade för mycken heder\natt lägga sig i försåt för honom.\n\nEn morgon, då han, såsom vanligt under sista veckan, kom till sin\nhustru med underrättelsen att han hade ett angeläget ärende borta, sade\nhon, i det hon förundrad betraktade honom:\n\n\"Men hvad är detta för ett flackande fram och åter, menniska -- har du\nblifvit kollrig ... skall jag sitta ensam hemma på det här sättet!\"\n\n\"Ack, min vän, du vet väl om man behöfver drifva på sina\nangelägenheter!\"\n\n\"Jag vet att du för kort tid sedan med knapp nöd kunde drifva på dig\nsjelf! Det hänger icke rätt ihop, när du förändrar natur!\"\n\n\"Älskade Ulgenie, du vet att jag känner din öfverlägsenhet att bedömma\nallt -- men i dag måste jag resa till auktionen på Rörby, der den äkta\nspanska får-rasen försäljes.\"\n\n\"Nå, det var ändtligen ett ordentligt ärende. Far då, men kom icke hem\nför sent!\"\n\n\"Jag hoppas vara hemma före 11, min vän!\"\n\nFru Ulrique-Eugenie framräckte sin hand till kyssning; och sedan\npatronen med hela återstoden af sitt förlegade galanteri fört den till\nsina läppar, vände han skyndsamt sin äkta hälft ryggen.\n\nUnder hela dagen kunde patronessan icke låta bli att undra öfver sin\nmans förändring, och derest hon icke ansett för någonting komplett\nomöjligt att han skulle ha vågat vara stadd i olofliga ärenden, hade\nhon lätt inbillat sig att han fått syn på något fruntimmer, som hon\nsjelf icke kände.\n\nMen bland alla deras bekanta i hela orten fans ju ej en enda, som icke\nFabian sett minst tjuge gånger, och vid hvarje anställd pröfning hade\ndet alltid visat sig att han sett en hvar utan fara.\n\nDetta väl inskärpt i minnet, lugnade sig fru patronessan. Och sedan hon\ntillbragt dagen med hvarjehanda små husliga och moderliga förströelser,\ngick hon tidigt till sängs, ty hon plågades alltid af ledsnad, då\nhennes Fabian, som hon i grunden älskade, ej var hemma för att afgöra\nhennes kärlek och hennes gnat.\n\n       *       *       *       *       *\n\nDet kunde vara omkring en timma efter det fru Ulrique-Eugenie\ninsomnat. Och liksom hon, sof hela husets personal -- ty ehuru en piga\nvisserligen var beordrad att invänta patronen, tyckte sig denna ha\ngjort nog, då hon, emot befallning, satte förstugudörren på glänt. Det\nöfriga lemnade hon åt någon innevånare i drängstugan.\n\nSom sagdt kunde det vara omkring en timma efter det fru Ulrique-Eugenie\ninsomnat, då hon, störd af något buller -- ett slags vridande och\nskrapande helt nära sig -- försökte öppna ena ögonlocket, en signal,\nsom borde tillhålla Fabian att icke så der förgäta en bland sina\nförnämsta skyldigheter, den nemligen att icke störa sin hustru.\n\nMen signalen blef helt och hållet utan verkan.\n\nUnder så fatta omständigheter såg sig frun tvungen att öppna äfven\ndet andra ögonlocket, för att med ledning af den nästan lika sömniga\nnattlampan söka upptäcka i hvad tillstånd Fabian var.\n\nHennes första blick föll på soffan midt emot ... som var tom; den andra\nträffade gungstolen, men då denne dels stod i skuggan af de vidlyftiga\nsparlakanen och dels äfven hade minsta möjliga upplysning från lampan,\nkunde patronessan ej upptäcka mer än ett par fötter. Men det var också\ndessa som haft den näsvisheten att oupphörligt röra sig, hvarmed\nbemälte fötter ännu fortforo.\n\n\"Fabian, hvad är det åt dig -- skäms du ej!\"\n\nFabian iakttog tystnad.\n\n\"Jaså, din stackare, de ha fyllt dig, märker jag -- och du, ditt\nkräk ... att ej kunna stå emot... Nå, rör på dig nu ... var så god\noch kläd af dig, eller...\"\n\nAlltid samma tystnad.\n\n\"Se så der ja -- han är totalt plakat... Gå din väg, Fabian, gå in\ntill dig ... känn dig före: du får ej ta ljus ... men slå icke ihjäl\ndig... Nå, blir ingenting af -- skall jag ringa och låta bära ut dig?\"\n\nNär icke heller nu någon liknelse till svar lät förnimma sig,\nryckte fru Ulgenie med en åtbörd af uttrycksfull vresighet tillbaka\nsparlakanet, utsträckte handen och fick tag i en hel massa obekant hår.\n\n\"Himmel\", utbrast hon, \"det är icke min man!\"\n\n\"Så är det väl någon annans då!\" svarade en lugn röst.\n\nSkrämseln hindrade vår fru att skrika.\n\n\"En tjuf!\" mumlade hon.\n\n\"Skulle icke tro det!\"\n\n\"Men -- hvem ... hvem ... hvem är det då?\" stammade hon.\n\n\"Sof ganska lugnt! Hon skall icke bli störd.\"\n\nFru Ulrique-Eugenie famlade oupphörligt efter klocksträngen... \"Man\nvill mörda mig under sömnen!\"\n\n\"Sof ganska lugnt, säger jag!\" återtog rösten. \"Jag vill hvarken stjäla\neller mörda: jag vill blott...\"\n\nNu lossnade det olycksaliga krampdraget i patronessans strupe, men just\nsom hon uppgaf det första ropet, qväfdes det under en bred hand, som\nlade sig öfver hennes mun.\n\n\"Var så god och gör icke om det der, ty då blir jag tvungen att\nbesvära ... och bry sig icke heller om klocksträngen -- det är bara\ntill chikan, om tjenstfolket kommer in.\"\n\n\"Hvad vill han då, fasliga varelse?\"\n\n\"Sitta der jag sitter, ingenting annat så länge!\"\n\nPatronessan fick plötsligt en ny aning -- om det vore något olyckligt\noffer för en vansinnig kärlek?\n\n\"Huru\" -- hon hade samlat hela sin värdighet i rösten -- \"sitta der han\nsitter ... det är ju i min sängkammare!\"\n\n\"Det ser jag väl!\"\n\n\"... der ingen har rättighet att vara, utom min man?\"\n\n\".. och jag!\"\n\nVid detta oväntade svar fick vår fru mod att närmare granska sin oblyge\ngäst, en rätt hygglig figur, som med sina stora och öfver måttan\ndjerfva ögon ingaf henne både intresse och afsky: afskyn kom nemligen\nderifrån att figuren var insvept i en blå fris-kavaj, hvilken hade det\nfelet att helt och hållet störa hennes romantiska illusion.\n\n\"Men så förklara denna exempellösa oförskämdhet!\"\n\n\"Förklaringen kommer nog rättnu!\"\n\n\"Rättnu -- då var det icke mig han sökte?\"\n\n\"Icke så alldeles.\"\n\n\"Min man då?\"\n\n\"Ja!\"\n\n\"Nå, har jag med det att göra?\"\n\n\"Åh jo, något!\"\n\n\"Ha\", utbrast fru Ulgenie, som nu ihågkom den besökandes första\nyttrande, \"ha, här måste finnas en hemlighet -- ni sade ju att ni var\nen annans man?\"\n\n\"Just det, ja!\"\n\n\"Och att ni hade rätt att söka min man hos mig?\"\n\n\"Nå, det kan kallas att både stafva och lägga ihop!\"\n\n\"Det vill säga ... åh, jag qväfs, jag qväfs ... att ni har en fordran\nhos min man?\"\n\n\"Nej, det är han som har en hos mig, och den skall jag ärligt betala\nhonom med både kapital och ränta.\"\n\n\"Ah, den barbaren, den hycklaren har varit mig otrogen?\"\n\n\"Ja, i hjerta och tankar, det är visst. Men för öfrigt är min hustru\nicke af det slaget, som behöfver skrika eller dra i klocksträngen: hon\nhåller sig i respekt utan så mycket väsen.\"\n\n\"Och tänker han, låga menniska, att icke jag gör det?\"\n\n\"Jag vet icke hvad frun skulle göra, om hon såge en man så här dags\nhoppa in genom fönstret och söka förleda henne till otro, mot löftet\natt skaffa en gammal far ur arresten -- jag vet blott att frun icke\nvarit i någon farlighet.\"\n\n\"Det är då styrman Lönner?\"\n\n\"Rätt gissadt!\"\n\n\"Och för hans hustrus eländiga behag skulle min man...\"\n\n\"Hvad för slag -- eländiga behag ... nå, icke skiner fyr'n der borta\nmycket klar, men så pass vägleder han ändå att jag kan varsna att jag\nhar liksom en holländsk koff framför mig, och den så osmakligt tacklad\natt jag heldre skulle sätta till hvarenda segelklut för att komma i lä\nom den, än ta den under min konvoj.\"\n\n\"Jag förstår icke hans rotvälska, min gode man, men att han är en\nokunnig och obildad varelse, det är klart, och jag befaller honom att\ngenast lemna mig!\"\n\n\"Tvinga mig då att gå baklänges som min Magda gjorde med patron -- var\nså god!\"\n\n\"Vilde, som saknar all finkänslighet -- är det så man talar till ett\nfruntimmer, till en förtvillad hustru, som gråter och rasar öfver sin\nmakes otro... O, den nedrige, den nedrige, jag skall förgöra honom med\nmin vrede!\"\n\n\"Först kommer turen till mig!\"\n\n\"Åhå, jag förstår... Nåväl, mitt ödes mått är fullbordadt -- må blod\nflyta! Styrman Lönner vill duellera med honom?\"\n\n\"Duellera -- hvad för något -- nej, bevars, den fason att göra upp\naffärer lemnar jag åt förnämt folk ... jag har en annan fason att göra\nupp mina!\"\n\n\"Hvilken då?\"\n\n\"Åh, den är enkel. Jag har tänkt att det icke kunde hända en man något\nvärre än att bli chikanerad i sin hustrus närvaro, och att det icke\nfins någon värre chikan, till och med för en feg kruka, än att ... men\nlika godt -- patron vet väl sjelf hvad han fruktar, efter han reser\nbort hvarenda dag.\"\n\nFru Ulrique-Eugenie slog händerna tillsammans. Nu hade hon klaven till\nmannens förändring.\n\n\"Och som\", återtog Ragnar, \"jag icke varit i stånd att träffa honom\nunder dagen, har jag kommit att på denna tid och detta ställe fordra\nräkenskap.\"\n\nStyrman Lönner hade ej förr talat ut, än tunga långsamma steg nalkades\nfrån gången.\n\nLik en retad lurande tigrinna, med ögon som lyste af hämd, satt\npatronessan uppe i sängen, insvept i en stor röd shal, hvars\nscharlakansfärg kunde anses som blekhet mot det scharlakan, som brann\npå hennes ansigte. Hon syntes färdig att springa på sitt rof.\n\nRagnar, som rest sig upp, stod orörlig som en staty. Han hade undan\nsin kavaj framtagit, ej värja eller dolk, men en dagg af utsöktaste\n\"qualitet.\"\n\nUtan att ana det omätliga oväder, som dragit sig tillsammans öfver hans\nhufvud, kom patron Fabian in. Men då han i en enda blick varseblef sin\nhustru i denna ställning och med dessa ögon samt den förfärlige\nstyrman Lönner, hämdens genius, inom sjelfva den äktenskapliga\nhelgedomen,\n\nraglade han tillbaka mot dörren. Om ej benen nekat honom\nall tjenst, skulle han hafva begifvit sig på flykten, men nu stod han\nfastnaglad, slagen till jorden af tvenne blickar.\n\nOch likväl var det nu, om någonsin, tid att spela Brutus.\n\nHvad var det väl som gaf denne sluge man anledning att vakna ur sin\ndvala, om icke det besök, som Lucretia erhållit! Det är väl sant att\nfru Ulgenie ej varit lika blottställd och att hon ej heller tycktes\nvara beredd att liksom Lucretia offra sitt blod för att aftvå den skymf\nhon lidit, men i alla fall syntes omständigheterna egnade att väcka\nBrutus. Men Brutus blundade af alla krafter och skulle hafva betalt\nhvad som helst för att _drömma_ den syn, som han såg.\n\n\"Fege förrädare, som brutit dina eder!\" dundrade fru Ulgenie. \"Du\ngömmer dig, märker jag, liksom Adam gömde sig efter syndafallet -- men\nstig fram ... den der Lucifers-figuren skall lära dig begripa att du ej\nmera lefver i paradiset!\"\n\n\"Styrman Lönner\", stammade patronen, \"jag är oskyldig, jag är en\nolycklig man, och aldrig -- det svär jag -- aldrig har fru Magda...\"\n\nVid detta ord spratt \"Lucifers-figuren\" till.\n\n\"Tyst, uttala icke namnet på en ärlig hustru -- hon behöfver icke något\nurskuldande för att bli trodd af sin man. Men er hustru, nedrige mes,\nhon behöfver veta hvad hon skall tro om er, och det skall hon nu få\nveta af mig!\"\n\nI detsamma fattade styrman Lönner med ena handen ett kraftigt tag om\npatronens arm och med den andra svängde han skeppsdaggen. Men då den\nhäpne rivalen icke ens bjöd till att försvara sig, då han jämrande och\nödmjuk bad om barmhertighet, släppte Ragnar genast sitt tag, och i det\nhan med någon förlägenhet öfver sin egen känsla vände sig till fru\nUlrique-Eugenie, sade han:\n\n\"Förbanna mig, är han icke så eländig, att jag likså gerna kunde ställa\nmig och prygla upp en hare! Jag anser mig ha fått hämd nog, då jag\nlemnar honom i fruns händer.\"\n\nOch stoppande daggen tillbaka under kavajen, aflägsnade sig styrman\nLönner.\n\n\n       *       *       *       *       *\n\nMen styrman Lönner hade orätt bedömt förhållandet, då han trodde\npatronen hemfallen åt medusan bakom sparlakanet.\n\nJust det omätliga öfvermåttet i den skymf han redan lidit, jemte\nföreställningen om allt det förfärliga, som återstod, retade honom\ntill ett raseri, hvilket, då han såg sig ensam med sin hustru, tog ett\noväntadt utlopp... Brutus vaknade.\n\nHan gjorde sig ej reda för annat än att han borde kufva tigrinnan innan\nhon rusade på honom, och derföre var det han som i stället, med hotande\nåtbörder och vilda blickar, rusade mot henne.\n\n\"O, du skamfulla qvinna, äktenskapsbryterska, tror du att jag låter\ndåra mig af den komedi, som du uppgjort med din älskare? Jag skall\nlemna dig öfvergifven i ditt hus, liksom jag utstött dig ur mitt\nhjerta, och hela verlden skall lära känna dig sådan som jag nu gör det!\"\n\n\"Fabian, Fabian, är du vansinnig!\" Fru Ulrique-Eugenie blef rädd, men\ntillika tjust -- detta var just en scen i hennes genre.\n\n\"Om jag blifvit vansinnig\" -- (begripande sin fördel, stillade patronen\ngenast sin vredes åskor och ställde sig i en imponerande ställning\nframför sin helt darrande hustru) -- \"om jag det blifvit, hvems är\nfelet? Huru länge har jag ej blundat för dina snedsprång, hur mången\nblodig tår har jag ej gjutit i tysthet, då jag sett dig uppmuntra dessa\nefterhängsna snyltgäster, som hållit till godo vid mitt bord, medan de\nkurtiserat min hustru!\"\n\nFru Ulgenie, hastigt förvandlad från furie till ett menlöst lam,\nbedyrade sig i de mest rörande ordalag oskyldig till hvarje brott, ja,\nintill tanken på ett sådant.\n\nMen ju ödmjukare hon blef, desto högre steg patronens mod, och\nförundrande sig öfver att han ej förut uppfunnit denna utväg, spelade\nhan nu tyrann con amore och gjorde sin hustru så många olikartade\ntillvitelser, att hon förkrossad sjönk till hans knän, bedjande honom\natt hejda sin vrede, åtminstone tills det kunde ledas i bevis att\nhon vore brottslig -- en nåd, den han slutligen beviljade henne,\nhvarefter han, lik en förvekligad pascha, lät sig uppassas af sin\nfavorit-slafvinna, som slutligen erhöll den lyckan att gråtande insomna\nvid sin paschas sida.\n\nHela revolutionen med nya regements-förändringen hade gått för sig på\nmindre tid än en timma...\n\n       *       *       *       *       *\n\nSolen stod högt på himlen, då patronessan vaknade.\n\nI början hade hon svårt att fatta den dram, som under natten egt rum.\nMen då allt blef klart, suckade hon djupt en bitter suck: hon hade\nöfverlefvat sin tid, men med resignation underkastade hon sig att\nblifva den lydande, sedan hon så länge varit den styrande.\n\nMen bäst hon funderade på huru hon skulle befria sig från de grymma\nanklagelser, som hennes man gjort henne, fick hon höra en röst, som\nömkligt framstammade:\n\n\"Töta Ultenie, dyra maka, kan ditt ömma hjerta låta beveka sig -- jag\nhar väl drömt att jag vågat förolämpa dig?\"\n\n\"Åh, mjuka tjenarinna\" -- (man kan ej tro med hvilken lysande snabbhet\npatronessan ryckte åt sig sina redan till spillo gifna fördelar\nalldeles liksom hon aldrig en sekund på allvar ansett dem förlorade) --\n\"åh, mjuka tjenarinna, jag tror att du sofvit ruset af dig nu!\"\n\n\"Var jag då ... skulle jag hafva druckit? Jag kan likväl icke precist\nerinra mig...\"\n\n\"Din stackare, när erinrade du dig något, utom med mitt minne!\"\n\nMen det är onödigt att vi fortsätta denna scen.\n\nPatron Fabians en-timmas-regering blef endast en stor fantasi, hvilken\nmedförde, hvad misslyckade revolutioner alltid medföra, tio gånger\nsvårare och mera tryckande pålagor än förut.\n\n\n\n\n19.\n\nCalle.\n\n\nVintern hade gått förbi. Den käcke styrman Lönner hade åter öfvergifvit\nde sina och plöjde nu som bäst den salta böljan.\n\nHemma i dalen vaggade redan det späda gräset för vårvinden. Barnen läto\nsina barkflottor löpa ut. Och i det lilla huset verkade hvar och en i\nsin mån till det gemensamma bästa.\n\nMen en var der, som ej kunde verka och som satt der så stillsam och\nvänlig i sin vrå -- det var Calle.\n\nHan hade varit sängliggande en tid under vintern, men nu satt han uppe\ni fars länstol, den far afstått åt honom; och länstolen stod i vrån\nmellan Magdas väfstol och väggen till fars kammare.\n\nSå snart barnen ej voro ute, sutto de på golfvet omkring Calle, som\nännu kunde skära pipor, tackla upp deras båtar efter alla haverierna\noch äfven, ehuru med låg röst, berätta någon vacker historia om näcken,\nsjöfrun eller de förtrollade prinsessorna.\n\nÄfven grannbarnen kommo att helsa på sin gamle vän och höra på hans\nsista historier, och alla medhade sin lilla förning, den mödrarna gjort\ni ordning åt Calle. Längre fram kommo också mödrarna sjelfva med _sina_\nförningar i stora korgar, ty hvilken var det som ej Calle tjenat, till\nhvilken hade han ej varit efterskickad och hvem hade ej älskat och\nhållit honom kär -- hvem skulle någonsin ersätta honom hos barnen!\nMan ordentligt vallfärdades till Calle, som alltid hade något vackert\noch tacksamt ord att säga. Och ej heller var Calle känslolös för den\nstoltheten att få skjuta alla \"presentegåfvorna\" till Magda.\n\n\"Ack, den som vore så afhållen!\" sade Nanny mången gång, i det hon med\nen lätt suck tänkte på den, hvilken lofvat att evigt hålla henne kär\noch den hon ej kunde neka sig att tro på.\n\nHuru stor, huru tillräcklig för Nanny var ej också den sällhet, som\ndenna tro åstadkom, och huru välgörande verkade den ej på hela hennes\nväsende! Hon försjönk ej mer som förr i drömmande overksamhet, utan var\nflink, liflig, frisk och blomstrande -- den trånande liljan var förbytt\ntill en vacker ros.\n\nHögligen prisades af både Magda och far denna förändring, den de visst\nicke väntat sig och den de ej kunde tyda annorlunda än att Nanny var\nförnuftigare än andra unga flickor.\n\nMen Calle hade sin egen slughet, och då Nanny plägade yttra: \"Ack, den\nsom vore så afhållen!\" brukade han svara: \"Du vet nog att det fins\nden, som håller af dig också -- annars qvittrade du icke!\"\n\nVid sådana ord blef Nanny röd som en vallmo och hviskade tillbaka:\n\n\"Du må icke säga så der, då någon hör det!\"\n\nCalle nickade. Och en vacker dag fick han veta hela hemligheten, ty för\nCalle, som icke länge skulle lefva på jorden, kunde hon gerna omtala\nden. Det var för Nanny ett så stort behof att få höra om någon mer än\nhon trodde på Gottliebs löfte.\n\n\"Hvad menar du,\" slöt hon, \"skall han komma igen?\"\n\n\"Så visst som jag icke mer får se midsommarssolen kan du vänta honom\ntillbaka -- det var sådan trohet i hans ögon, att han ej sviker!\"\n\n\"Hvarför hade du en så svår liknelse, Calle -- nog får du se\nmidsommarssolen!\" Smärtan öfver en del af Calles ord skingrade glädjen\nöfver den andra.\n\n\"Nej då -- jag bara väntar på att syrenerna ska slå ut: de ha alltid\nvarit mina vänner.\"\n\nGamle Lönner försökte stundom att tala med sin sjuke son i andliga\nämnen, men han upphörde dermed, då Calle en gång helt okonstladt\nsvarade:\n\n\"Var så beskedlig, far, och låt vara det der pratandet! Jag tror på vår\nherre Christ och på hans nåd mot syndare, och som jag icke vet mig ha\ngjort något synnerligt illa, utom det att jag stal villebrådet, är jag\nicke alls rädd, utan väntar tryggt på att han säger till när han har\ntid att ta emot mig. Jag kan väl begripa att det är trångt om plats i\nhimmelriket, men nog får jag mig en vrå, der jag kan vänta på far och\nsmåbarnen och Ragnar och Nanny och Magda, om hon icke försmår att sitta\nbredvid mig.\"\n\n\"Ack, herre Jesus, så du talar, min Calle,\" svarade Magda, som nu\nupptog ämnet: \"du vet väl om jag vill vara dig när i himmelriket, då du\nhär på jorden varit mig det käraste näst efter Ragnar sjelf.\"\n\n\"Det säger du för att göra mig glad, men jag är icke så stor i hågen\natt jag det tror.\"\n\n\"Är det då någon som visar sig ha mera kärlek till dig än jag!\"\n\nCalle log -- och tittade åt väggen. Der hängde en ny väst, hvars\nrandning han betraktade så uppmärksamt, som om hvarje rand utgjort ett\nparti på en tafla.\n\n\n\"Menar du\", svarade han efter ett par ögonblicks tystnad, då fadern\ngått bort, \"menar du att Ragnar icke var ond på mig? Han lade visst\nmärke till att jag håller af dig ett litet grand mer än som det kanske\när riktigt passligt -- jag säger det så uppriktigt och ödmjukt, för jag\nvet att du icke är som andra, men jag skulle icke dö riktigt lugn, om\nRagnar bure någon afvoghet mot mig.\"\n\n\"Nej, käre Calle, var ganska viss att Ragnar älskar dig som en redlig\nbror! Han såg rätt väl att ingen gjorde och var dig så i lag som jag,\nmen han sade många gånger till mig, och särdeles straxt innan han\nreste...\"\n\n\"Hvad sade han då?\"\n\n\"Magda lilla, sa' han, svik aldrig Calle -- han är en ärlig och from\nsjäl, som har sin förlustelse der du är. Men Calle är icke den som med\nord eller tanke vill förnärma mig, och så vill jag slätt icke förnärma\nhonom i hans känslor, utan liksom dela med mig åt honom, ty det är han\nvärd. Och detta, tillade han, kan du säga honom, om han någon gäng\nskulle känna sig beklämd för min skull.\"\n\n\"Sa han hvart ord?\"\n\n\"Så sant jag lefver och hoppas att än en gång råka honom!\"\n\n\"Och du har hållit löftet, du har icke svikit mig och skall ej heller\ngöra det, sålänge jag orkar bära hufvudet uppe.\"\n\n\"Jag sviker dig aldrig!\"\n\n\"Och när det lider åt det sista\", återtog han med lägre röst, \"skall\ndu alltid ensam ge mig att dricka och icke låta någon annan ta i\nhufvudgärden ... och när jag kommer i kampen, då vill jag att du håller\nmig i hand, som nu, så att jag känner att du är mig nära intill\nslutet ... och sedan skall du (skall du icke det?) sjelf lägga igen\nmina ögon och läsa en vacker psalm öfver mig?\"\n\nPå dessa Calles rörande böner, hvilka ännu mer förhöjdes genom den\nblyga kärleken i hans blick, svarade Magda trofast och med tårar:\n\n\"Var lugn, min Calle -- jag lofvar dig att ingen annan än jag skall\nröra dig!\"\n\nCalle log. Han var nu så lycksalig, att ingen menniska, den der eger\nhopp om ett helt lif af fröjd och njutning, kunde vara sällare vid\ntanken på detta lif, än Calle vid tanken på sin död, hvilken skulle\nmedföra alla dessa ytterligare bevis på Magdas ömhet för honom...\n\n       *       *       *       *       *\n\nDen första syrenen, som slog ut, lade Magda i Calles hand, medan han\nännu kunde fröjda sig åt dess doft -- den sista lade hon på hans graf.\n\n\n\n\n20.\n\nSyskonen. Slutet.\n\n\nLänge efter Calles bortgång hängde en tung dimma öfver eller, rättare,\ninom det lilla huset i dalen.\n\nLyckligtvis kom styrman Ragnar denna höst hem långt tidigare än\nvanligt, och rosorna på Calles graf hade ännu icke vissnat, då Magda\nmed en känsla af djup andakt förde sin man till broderns hvilorum.\n\n\"Sof i frid, stackars gosse!\" sade Ragnar, aftorkande en tår. \"Vår\nHerre såg hvad dig bäst var... Men nu får du icke sörja honom för\nmycket, Magda lilla, annars kan du ej med ett fullt hjerta glädja dig\nåt den nyhet, som jag hemför!\"\n\n\"Hvad är då det för en?\"\n\n\"Kapten Hansson, hvilken (jemnt så länge som jag nu varit styrman) fört\nbriggen Sara Christina, har på sednare tiderna och särdeles under sista\nresan känt sig så försvagad till helsan, att han icke vidare går till\nsjös.\"\n\n\"Nå, icke var det så kärt -- han har varit dig en kapten, som du kanske\naldrig får maken till.\"\n\n\"Jag får icke mera någon kapten: jag blir nu sjelf kapten -- redaren\nhar gjort mig anbud på att föra fartyget!\"\n\n\"Hvad i herrans frid säger du -- men det är ju alldeles omöjligt?\"\n\n\"Det blir nog möjligt, skall du se, ty min gamle kapten har så\nrekommenderat mig, att herr Lund, för att lätta alla svårigheter för\nmig, förskotterar mig hvad jag behöfver till att ta skepparexamen; och\nså fort jul är öfver -- till dess läser jag hemma -- reser jag, och så\nblir du hustru till en kapten och far nästa vår till Göteborg med Nanny\noch lille Konrad och välsignar skutan, innan jag ger mig ut.\"\n\nMagda knäppte tyst ihop sina händer. Hennes tacksamhetssuck var\nbrinnande -- en sådan höjd af lycka var nästan för stor. Ragnar tog\nhenne stilla i famn.\n\n\"Jag ville icke säga något i går, ty jag tyckte att det skulle bli så\nhögtidligt att få nämna det här, der vi äro nära Calle, han, som alltid\nsatte din fröjd öfver sin egen.\"\n\n\"Tack, tack för det!\" sade Magda, torkande glädjetårarne från sina\nögon. \"Nå, nu vet jag,\" tillade hon, \"hvarför jag i år hittat så många\nlyckoblad... Herre gud, Ragnar, betänk: fru till en kapten -- och lika\nkär håller du mig alltid?\"\n\n\"Nu och evigt, min Magda... Och hatt skall du ha, så fin som\nnågon ... och kasimirs-shal ... och svart levantins-klädning -- det\nvill jag lofva!\"\n\n\"Låt oss i himlens namn vända hem, så att jag får lätta mig för far och\nNanny!\"\n\nOch fars och Nannys lycka var i proportion efter Magdas egen.\n\n       *       *       *       *       *\n\nNågra dagar efter det denna utomordentliga glädjepost blifvit kungjord\ninom familjen, sutto Magda och far ensamma i salen och uppgjorde sina\nframtidsplaner.\n\n\"Så skiftar Herren glädjen och sorgen!\" sade slutligen den gamle. \"I\nhöstas ett år se'n såg det annorlunda ut för oss.\"\n\n\"Har jag då glömt det -- nej, om jag lefde i hundra år, kunde jag icke\nglömma den dagen, -- då far lemnade oss, och lika litet den dagen, då\nden hederlige herr Gottlieb förde far tillbaka... I år skickar Ragnar\nhonom resten af pengarna.\"\n\n\"Pengarna kunna vi väl betala, men aldrig hans vänlighet och kärlek...\nHan kom icke mer till Almvik sedan, och så godt var det, ty det var\nicke utan att han hade ett godt öga till Nanny, och som hon ändå...\"\n\nGubben hann icke tala ut, innan ett bekant ljud hördes utifrån backen:\ndet var ljudet af ett smällande löf, hvari någon blåste.\n\n\"Nej, hvad nu?\" ropade Magda, i det hon sprang till fönstret och\nderifrån hufvudstupa till dörren, den hon slog upp på vid gafvel.\n\n\"Nå, det är visst, att när en talar om...\"\n\n\"... hin onde, så är han i förstun!\" inföll Gottlieb, i det han med\nsitt samma glada och hurtiga ansigte inträdde och räckte ena handen åt\ngubben och den andra åt Magda.\n\n\"Välkommen, välkommen, herr Gottlieb!\" utbrast den gamle, och hans\nblick erhöll en ovanlig glans. \"Just i dag skulle Ragnar ha skrifvit,\noch som jag nyss sade till Magda, en del af skulden kunna vi väl\nafbörda, men aldrig i lifvet förmå vi afbörda den andra.\"\n\n\"Nog om det, min gode fader Lönner -- jag hade kanske också min\negennytta, då jag så gerna tjenade den lilla familjen i dalen... Men,\nursäkta, kvar är Nanny?\"\n\n\"Hon är ute och fiskar med Ragnar och lille Konrad\", inföll Magda, som\nredan slängt kaffepannan på elden, \"och det dröjer icke länge innan vi\nha dem här.\"\n\n\"Aha, är styrman Lönner hemma -- så mycket roligare: då får jag göra\nhans bekantskap.\"\n\n\"_Kapten_ i vår, herr Gottlieb!\"\n\n\"_Krono-befallningsman_, om fru Lönner behagar!\"\n\n\"Hvad -- allaredan?\"\n\n\"Ja, för hela åtta dagar se'n. Men min rätta lycka kommer ej heller\nförrän med våren, då jag ärnar skaffa mig min egen lilla hushållning.\"\n\n\"Håhå -- kanske också någon, som hushållar?\" \"Det kunde väl hända det!\"\n\nVid dessa ord kastade Magda en förstulen blick på far, som besvarade\nden. Men Gottlieb afbröt ämnet och talade i stället om saknaden af den\nbeskedlige Calle, hvars bortgång han redan erfarit.\n\nUnder den halftimma, som härefter förflöt, visade den unge gästen nog\nmycken otålighet. Han gick jemt att titta i fönstret och såg ej huru\nMagda och far småmyste bakom honom.\n\nSlutligen syntes båten -- och nu ilade han nedåt stranden. Det var\nverkligen de båda syskonen som återkommo.\n\nOch liksom en gemensam sympati inom hela familjen i dag fört allas\ntankar åt samma håll, så hade äfven Ragnars och Nannys samtal hvälft\nsig kring den unge hjelparen i nöden, Nannys vän... Och så fint hade\nRagnar pröfvat tillståndet i systerns hjerta, att han fått veta nästan\nlika mycket som Calle en gång fick veta. Men huru mycket Ragnar än\nville likna Calle i god tro, kände han sig dock icke ega mod att säga\nsystern något mera tröstande än det, att den omständigheten att han nu\nblifvit kapten kanhända kunde jemka det ena med det andra, samt att han\nville göra allt i verlden för att se Nanny lycklig.\n\n\"Åh, jag vet nog det!\" hade Nanny svarat ... \"Men det är bara på ett\nsätt jag kan bli det.\" Efter dessa ord tystnade båda, och under tystnad\nnalkades de hemmet.\n\nI sin ifver hade Gottlieb så när sprungit ut i viken, der Ragnar\npå hemfärden drog upp sitt nät. Men den förtjusta häpnad, som vår\nunge befallningsman erfor, då han fick se Nanny i sina nu så täckt\nutvecklade behag, tvingade honom likväl att ett par ögonblick njuta af\nhennes åsyn, innan han väckte henne ur den ljufva tankfullhet, hvari\nhon syntes försänkt, der hon satt hvilande på åran.\n\nMen Nanny -- hvad skola vi säga om henne, då hon igenkände Gottlieb?\n\nRagnars närvaro tillslöt hennes blyga läppar, men hennes\nglädjesprittande rörelse, hennes rodnande kind, hennes glänsande ögon\ntalade tillräckligt...\n\n       *       *       *       *       *\n\nVi taga nu ett hopp öfver Ragnars och Gottliebs förslå möte, hvilket\nsnarare liknade tvenne bröders än tvenne obekantas; likaledes överhoppa\nvi första timman af den gemensamma glädjen och kasta blott en sista\nblick på källan, hvilken ännu hade en liten grön fläck för de tvenne\nälskande, som der sökte sig en plats att utbyta den enskilta.\n\n\"Ser du, min lilla najad, att jag kom tillbaka, ser du att jag har ett\närligt sinne och ett troget hjerta ... och låt mig nu veta, om det är\nför mig som du blifvit så vacker -- sa vacker, att jag blir mer än\nhögmodig öfver min lilla hustru!\"\n\n\"Hustru -- skulle det då vara riktigt allvarsamt?\"\n\n\"Allvarsamt skall det på intet sätt bli: vi komma öfverens om att ta\nallting lätt, ty om vi också gifta oss på, såsom ordspråket säger,\nen koja och ett hjerta, så äro vi ändå ingendera obekanta med kojans\nverklighet.\"\n\n\"Det är sant!\" sade Nanny leende och ännu mer förskönad af sällheten.\n\n\"Och nu är jag då...\"\n\n\"... fästmö!\" inföll Gottlieb, i det han jublande slöt henne i sin famn.\n\nOch hvilken jubelfest blef ej hela denna afton i det lilla röda huset!\n\n       *       *       *       *       *\n\nDå nyheten om Gottliebs förlofning kom till Almvik, spådde patronessan\natt det skulle blifva \"bara eländet af alltsammans\". Patron Fabian, som\ni hemlighet understödde Gottlieb, spådde; men längre fram, då det unga\nparets såväl ekonomiska som äktenskapliga lycka stadgat sig, vågade\nhan någon gång påpeka att det fans män, som kunde vara ganska lyckliga\nmed en fattig hustru. \"Men det\", svarade patronessan med eftertryck,\n\"är intet skäl för en fattig man att ej veta skatta den lycka, som\ntillfallit honom i en rik hustru!\"\n\n\n\n"]