[{"data":1,"prerenderedAt":-1},["ShallowReactive",2],{"$fXxN-EKoeFqe0aNGWdcdrNUOVPdtInuiCibh2IlmuzMY":3},{"number":4,"title":5,"author":6,"authorBirth":7,"authorDeath":8,"slug":9,"bookId":10,"genreRaw":11,"genre":12,"themes":13,"origin":15,"language":16,"yearPublished":17,"yearPublishedTranslation":11,"wordCount":18,"charCount":19,"usRestricted":20,"gutenbergId":21,"gutenbergSubjects":22,"gutenbergCategories":26,"gutenbergSummary":30,"gutenbergTranslators":31,"gutenbergDownloadCount":32,"aiDescription":33,"preamble":34,"content":35},937,"Indernas föreställningar om verldsskapelsen jemförda med Finnarnes","Donner, Otto",1835,1909,"937-donner-otto-indernas-forestallningar-om-verldsskapelsen-jemforda-med-finnarnes","937__Donner_Otto__Indernas_föreställningar_om_verldsskapelsen_jemförda_med_Finnarnes",null,"tietokirja",[14],"kansanperinne",[],"sv",1863,17716,91310,false,48248,[23,24,25],"Creation -- Comparative studies","Indra (Hindu deity)","Mythology, Finno-Ugrian",[27,28,29],"Archaeology & Anthropology","Mythology, Legends & Folklore","Religion/Spirituality","\"Indernas föreställningar om verldsskapelsen Jemförda med Finnarnes\" by Otto Donner is an academic treatise written in the mid-19th century. The work explores comparative mythology, specifically focusing on the creation myths of Indian and Finnish cultures, examining their similarities and differences. The main topic centers on how these cultures perceive the origins of the world, drawing connections between their religious beliefs and mythological narratives.  The opening of the study introduces the concept of comparative mythology, establishing a framework for analyzing the spiritual development of various peoples. It discusses the significance of the Turanian spirit in relation to the mythologies of the Altaic peoples and their linguistic consciousness, highlighting the shared understanding of divine concepts across different cultures. The text begins with references to Sanskrit texts and Indian cosmology while progressively laying out a comparative analysis with Finnish mythology. Donner illustrates how both mythologies depict cosmic creation and the essential nature of a single unifying principle behind existence, leading to the eventual discussion of figures such as Indra in Indian tradition and their Finnish counterparts. (This is an automatically generated summary.)",[],251,"Akateeminen väitöskirja vertailee intialaisia ja suomalaisia myyttejä maailman synnystä. Teoksessa tarkastellaan kansanperinteitä, kieliä ja uskonnollisia käsityksiä asettaen Kalevalan ainekset laajempaan vertailevaan yhteyteen.","'Indernas föreställningar om verldsskapelsen jemförda med Finnarnes'\nav Otto Donner är Projekt Lönnrots utgivelse nr 900. E-boken är public\ndomain såväl inom EU som i övriga världen, varför vi inte sätter några\nsom helst restriktioner med hänsyn till e-bokens användning eller dess\ndistribution.\n\nDenna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.","INDERNAS FÖRESTÄLLNINGAR OM VERLDSSKAPELSEN JEMFÖRDA MED FINNARNES\n\nAkademisk Afhandling\n\n\naf\n\nOtto Donner\n\n\n\nHelsingfors,\nJ. C. Frenckell & Son,\n1863.\n\n\n\n\n\n\n        O du Indras glänsande öga,\n        Sprid ditt ljus i klyftornas dunkel,\n        Att de höljande skuggor\n        Rädda flykta från trakt till trakt.\n\n                            Indisk bön.\n\n\n\n\nFör hvarje dag vinner Turanismen, det egendomliga medvetande som\nuttalar sig i de af Castrén såkallade Altaiska folkens både språk och\ngudsmedvetande, en allt större betydelse. Det är också dess egendomliga\nnatur, som gifvit nya stöd för den åsigten, att äfven språkmedvetandet\nhar en oändlig utveckling, dervid bestämningarna af syntetisk och\nanalytisk blifva blotta genomgångsstadier såsom flera andra. Vid slutet\naf denna genom årtusenden sig sträckande utvecklingskedja möter oss då\nen anad, äfven af Bibeln framställd enhet, såsom den källa hvarur\nandens alla företeelser framqvälla. Och ju längre forskningen går,\ndesto klarare ådagalägger hon, att alla jordens folk hafva dragit sitt\nstrå till det stora bildningsarbetet, som är mensklighetens.\n\nSålunda får den turaniska anden sig anvisadt ett allt större inflytande\npå de orientaliska kulturfolkens äldsta forntid genom lösningen af den\nbildskrift, som klippväggarna vid Eufrat och Tigris visa för våra\nundrande blickar. Likt sagans i förtrollad sömn försjunkna riken hafva\nde sofvit sin flertusenåriga sömn, under det rike efter rike omkring\ndem och folk efter folk försvunnit, såsom fotspåret i sanden bortsopas\naf ökenvindarna. Men de vakna igen och visa, att anden är evig, om ock\nallt annat förgås. Genom den fullständiga utredningen af dessa\ninskrifter skall ett hittills icke anadt ljus kastas öfver Asiens\nforntida lif. Ännu är icke afgjordt, hvilken roll dervid kommer att\ntilldelas Finnarne; men äfven andra än språkliga förhållanden antyda,\natt de fordom stått i en liflig och nära beröring med de Ariska och\nSemitiska folken, och Mytologin är i detta afseende icke minst vigtig.\n\nDen komparativa Mytologin är en af de allra yngsta vetenskaper, så ung,\natt ännu högst få arbeten deri finnas. Den stöder sina jemförelser och\nde resultater den vill draga ur dem på psykologin, och utgår ifrån den\nsatsen, att andens utvecklingsgång hos folken liksom hos individerna är\ndensamma. De börja hvardera med den sinnliga åskådningen och\nföreställningen, hvarifrån de småningom fortgå till begreppsbildning,\nsom äfven den har en oändlig, af förnuftets eviga lagar bestämd,\nutvecklingsgång. Religionsföreställningarna blifva då vid denna process\nett uttryck af, en index för den höjd af andligt medvetande som hvarje\nfolk har hunnit. Men det är klart, att denna utvecklingsgång i\nverkligheten blir olika gestaltad af tusenfaldiga yttre omständigheter.\nDet gifves väl för alla folk blott samma sinneverld, att med dess\nvexlande företeelser göras till ett hölje för tanken; men olikheten i\nländernas klimat och fysiska beskaffenhet, olika historiska\nförhållanden, och framförallt olikheten i språk och det dermed ärfda\nandliga medvetandet göra sig på ett mångfaldigt sätt gällande. Man har\nderföre med rätta anfört, att \"gudsmedvetandet har sitt äldsta uttryck\ni språket, och att de mytologiska grundåskådningarna isynnerhet finnas\nförebildade redan i detta, den alltomfattande urdikten hos hvarje\nfolk.\"\n\nVi veta af historien, att hvarje folk omfattat hufvudsakligen en\ngrundprincip, efter hvilken det gestaltat hela sitt lif, eller såsom\nman vanligen säger, att hvart och ett haft sin uppgift att utföra i\nverden. Så visar sig i Persernas verldsåskådning en oförmedlad dualism\nmellan anden och materien, det goda och det onda, sammansluten hos\nJudarna i tanken på Jehovah, den ene och ende, inför hvilken betydelsen\naf det andra momentet, materien, nästan försvinner. I Indien är man\nmedveten af samma strängt sammanhållande enhet, men hon fattas såsom\nimmanent i verlden. Om nu samma grundprincip återfinnes hos ett annat\nfolk, omfattad såsom den ledande för deras religions-föreställningar,\nså kan man väl tänka sig, att de uppstått oberoende af hvarandra. Men\nom den befinnes vara genomförd hos dem begge på ett fullt motsvarande\nsätt, i likartade föreställningar, hvilka dock så mycket måste bero af\ntillfälligheter, kan jag åtminstone tills vidare icke annat inse, än\natt dessa folk måste hafva stått i en liflig och innerlig beröring. Om\ndertill ännu kommer, att dessa grundåskådningar äro liksom förebildade\ni sjelfva språket, t.ex. i Samojedernas Num = himmel och gud, ökas\nsannolikheten af denna beröring nästan till visshet, eller man kan för\nhvardera antaga en gemensam urkälla, hvarur de begge druckit.\n\nDet är på grund af ofvan framställda åsigter, som jag i närvarande\nundersökning trott mig finna de tydligaste spår af en innerlig och nära\nberöring mellan Inder och Finnar. Men huruvida den skett omedelbart,\ntilltror jag mig icke nu att kunna afgöra. Dertill fordras en\nföregående jemförelse äfven med Perserna, äfvensom en utredning\naf de öfriga Asiatiska folkens, isynnerhet Chinesernas,\nreligionsföreställningar. Man har någongång fäst uppmärksamheten vid\ndet hos Orientaler och Finnar egendomliga hopandet af oerhörda massor i\ntid och rum, lekandet med tusendetals år och verld på verld. Lätt\ninsedt är dock, att allt detta tillhör en ståndpunkt af utveckling, der\nmedvetandet om andens sanna väsende såsom en inre makt ännu ej uppgått,\nutan föreställningen söker för sig åskådliggöra hans oändlighet, hans\nallestädesnärvaro genom ett mångfaldigande af det sinnliga måttet.\n\nJag vill tillägga några ord om uppfattningen af den turaniska anden i\nTyskland. Bunsen säger i sin \"Gott in der Geschichte\",[1] att\ngrundåtskilnaden mellan det ariska och turaniska lifvet är den, att det\nförra hvilar på en medveten, tänkande uppfattning af verlden och det\ngudomliga, då deremot det sednare ständigt fordrar att blifva försatt i\nen viss inspiration, hänryckning, för att komma i gemenskap med\ngudomen. Till följe deraf betraktar han vidare Turaniern såsom den ännu\nicke utpräglade Ariern, eller med andra ord, Ariern är den medvetna\n(besonnene), utpräglade Turaniern. Och i öfverensstämmelse dermed blir\näfven, vid framställningen af mensklighetens historiska utveckling,\nTuranismens betydelse den, att vara en förbindande länk mellan å ena\nsidan det chinesiska och å andra det ariska medvetandet. Andra, såsom\nt.ex. Wuttke, anvisa Turanismen en ännu lägre plats, endast i\nhistoriens försal. Begge dessa åsigter hafva dock icke tillräckligt\nskäl för sig. Öfverhufvud återfinnes hos hvarje naturfolk ett\nsträfvande att genom konstlade medel försätta sig i en inspiration, ett\ntillstånd olikt det vanliga. Bunsen sjelf anför den berusande\nSomadrycken hos Iranier och deras stamförvandter, samt besvärjelserna\noch trollformlerna i Zoroasters och Vedornas religion, jemte dylikt hos\nGreker och Italer. Och hvad det ostörda drömlifvet beträffar, så har\ndet icke på jordens rund funnits någon motsvarighet till den ariska\nBuddhaistens försjunkande i det rena intet. Svårligen lärer väl heller\nnågon vilja påstå, att de Altaiska folken, deribland äfven Finnar, ännu\nhafva att genomvandra ett bildningsstadium af grekiskt medvetande, af\nmedeltidens romantik, med alla dess former af riddarväsende och längtan\nfrån det jordiska, innan de kunde komma till det subjektivt-objektiva\nidealet. Man synes ej vilja fatta, att andens utveckling i\nverldshistorien samtidigt kan ega rum hos olika folk och äfven\nfolkgrupper utom den ariska. De turaniska folkens mest utvecklade\nspråkmedvetande höjer sig i jemnbredd med de ariska Indernas och\nGrekernas; ett bidrag för bevisningen att de göra det äfven i sitt\ngudsmedvetande vill närvarande jemförelse lemna. Noggrannare och mera\nutförliga undersökningar skola ådagalägga, att finska folket från\naflägsna tider fattat andens sanna immanens i verlden, eller för att\ntala modernt, att deras ideal är det subjektivt-objektiva. Derföre\nkunde äfven kristendomen utan någon egentlig strid ansluta sig till\nderas fordna föreställningar.\n\n\n\n\nI.\n\n\nI den allmänna religionsutvecklingen intaga Indierna sin plats näst\nefter Chineserna. Den absoluta reflexionen i sig, det i sig varande\nväsendet, som hos dem förblef såsom ett allmänt substantielt,\nsärskiljer sig här i sina momenter, blir såsom enhet af det oändliga\noch ändliga det sanna varandet. Grundtanken vid detta substansens\nsönderfallande i bestämningarna är den, att det är en verksamhet, ett\nframbringande ur sig sjelf. Denna verksamhet är tänkandet. Indernas\nföreställningar om verldens uppkomst arbeta sig derföre småningom upp\ntill fattandet af tanken såsom den makt, hvilken ytterst är den\nbestämmande. Detta uttryckes genom föreställningen om ordet, _Om_, som\ndå har samma betydelse som det af Johannes från Orientens filosofi\nlånade _logos_-begreppet.[2] Höjdpunkten af den indiska filosofin är\nfattandet af det verlden genomgående förnuftet såsom den absolut Ende,\nhvilken är \"hvarken vara eller icke-vara\", utan den eviga processen,\nöfvergången från det ena till det andra.\n\nDet är dock klart, att medvetandet om denna substans, detta i sig\nobetingade vara, ej genast är denna tankebestämning, utan framträder\nsåsom en allmän åskådning, såsom föreställning om en i elementerna\nverkande allmän makt.[3] Utvecklingen af den Indiska anden sträcker sig\nnemligen genom tiotal af sekler. Från den yppigaste naturåskådning,\nhvaraf fantasin skapade en, rikedom och fullhet af gestalter, som\nannorstädes ej finnes, höjer hon sig småningom till de mest abstrakta\nspekulationer. Höjden af denna utveckling, vunnen, under årtusendens\nförlopp, det inflytande den folkrika Ariska stammens invandring i ett\nvarmare klimat hade på densamma, striderna mot och till en del äfven\nuppblandningen med för den fullkomligt fremmande folkslag, låta oss\nsluta till en skiftande mångfald i uppfattningen af den ursprungliga\nprincipen. Den oerhörda massan af Indisk litteratur lemnar äfven ett\ntillräckligt bevis härför. Det vore på det högsta orätt, att ur en\nensam skrift, ja tillochmed ett helt tidehvarfs, vilja begripa väsendet\naf den Indiska verldsåskådningen. Veda-religionens tacksamma hymner för\nGudarnes höga gåfvor äro raka motsatsen till Buddhaismens kalla\ntillintetgörande af hvarje andlig och kroppslig tillvaro. Vid\nundersökningen bör derföre afseende fästas vid denna historiska\nutveckling.\n\nJag upptager då till först de föreställningar om verldsskapelsen som\nförekomma i de äldsta religionsurkunderna, de heliga Vedas, hvilka\nensamt för sig omfatta en utvecklingsperiod af tusende år, från\n1200-200 f. K. Grundtanken som genomgår alla de mångfaldigt skiftande\nföreställningarna är, som sades, medvetandet om den substantiella\nenhetens särskiljande i bestämningarna, ur väsendets utvecklande ur sig\naf den tillvarande verlden; hvilket medvetande allt klarare uttalas. I\nVedorna framstår vattnet såsom den första början hvarifrån allt lif\nutgår, ur-varat som i sig innehåller allt. Vedans högsta gudar hafva i\ndet sitt upphof: Indra (= Surja, solen) höjer sig derur;[4] ridande på\nett hafsvidunder stiger Varuna upp ur de böljande vattnen, och i deras\nsköte alstras äfven Agni.[5] Såsom denna alstrande förmåga får vattnet\nnamn af Moder, Mödrar. Men Inderns fantasi stannade ej härvid.\nAlstringsförmågan, engång betecknad och nämnd, antog full gestalt af\nqvinna. En hymn ur Sama-Veda säger: Indra, dig, som är den högste af de\nhöga makterna, frambragte den gudomliga modren; den herrliga gudamodren\nframbragte dig till herre öfver de himmelska härarna och till en berömd\nherrskare öfver män.[6]\n\nAnmärkningsvärd är den omständigheten, att dessa trenne gudar ställas i\nspetsen för skapelsen såsom representanter af de makter, af hvilka de\näro personifikationer. Det heter härom i Rig-Veda: tre äro\ngudomligheterna, jorden, luften och himmelen deras riken. För olikheten\naf sina verk hafva de skilda benämningar och skilda lofsånger;\noch uppenbarelserna af dessas (de tres) makt äro de andra\ngudomligheterna.[7] De attributer som tillkomma de trenne antyda äfven\ntillräckligt deras härkomst. Indra, \"den blåa luftens gud\", thronar i\nden högsta himmeln; med sitt vapen, blixten, krossar han Vritra,\ninhöljaren, de svarta molnen som betäcka himmelen, och Ahi, ormen.\nVaruna = Omfattaren, först det luften omslutande himlahvalfvets, sedan\nhafvets och vattnets gud, har utbredt stjernorna och fäst sjustjernan\npå himmeln. Agni, eldens gud, uppstår i plantorna och offerveden,\ntillför menniskorna näring, renar dem och är en gäst i hvarje hus.[8]\nDe tvenne sista utbildas väl, då de betraktas särskildt, hvar för sig\ntill verldens skapare. Hymnerna säga: O Indra och Agni, genom Eder blef\nhela denna verld bildad. -- O Agni, verldens herre, gudarnes hufvud.[9]\n-- Varuna har banat solens stig, månen vandrar efter hans lagar, han är\nAlltets rörelsebringande makt.[10] Men detta oaktadt är dock Indra den\nhögste guden, \"född förrän andra odödliga.\" I Sama-Veda heter det: O\nIndra, det finnes ingen gud högre än du, ingen mera mäktig än du är; o\nIndra, himmelens öga, herren öfver alla ting med själ och utan;\nallsmäktig.[11] En hymn ur Rig-Veda yttrar om honom: Vi prisa dig såsom\nherrskaren öfver allt det som röres, o Indra, såsom herrskaren öfver\nallt det som är orörligt. Ingen är dig lik i himmelen eller på jorden;\nhan är ej född och skall ej födas.[12] En annan: du upprätthåller hela\nverlden.[13] Alla dessa egenskaper gifva mig anledning antaga, att\nnamnet Indra ursprungligen begagnats för att beteckna den blott såsom\ndunkel känsla anade enheten i universum. I finska Mytologin har _Ukko\nyli-jumala_ blifvit en beherrskare af himmelen, åskans och blixtens\ngud; men det härledes af jum = Samojedernas Num, som icke blott\nbetecknar den synliga himmeln, utan ingår såsom den substantiella\nenheten i de krafter som verka i himmelen, i jorden, i det strandlösa\nhafvets dunkla fjerdar. Denna åsigt vinner ytterligare stöd genom\nsjelfva ordets betydelse. Enligt Lassen[14] betyder Indra den \"blåa\nluften\", enligt Roth[15] den \"lysande, glänsande\", d.ä. samma\nkännetecken som för Num = himmel. Det är en antydning af, att luften\nbetraktades såsom det första elementet, urenheten.\n\nVi återvända till föreställningen om urvattnet. Den dunkla känslan af\nen allt genomgående enhet, som häri fann ett tillfredsställande\nuttryck, kan i längden ej förblifva stående dervid. Gudarne, om ock\nderi egande sitt ursprung, höja sig som sjelfständiga individer\nderöfver. Denna motsägelse måste häfvas. Fantasin uppkallar då ur\nföreställningen om vattnet en ny, den om Soma. Soma, saften af en vext\nsom offrades åt gudarne, är den allt genomträngande lifskraften, det\nsamma som Amrita, odödlighetsdrycken, odödlighet;[16] och denna kraft,\nsoma, finnes i vattnet.[17] Soma-offret tjenar gudarne till näring;\nutan njutandet at odödlighetsdrycken vore de endast förgängliga\nnaturväsenden. Vi hafva sålunda här gått ett steg längre i utbildningen\naf medvetandet om den i allt genomgående enheten, till en svag\nantydning af den blott af sig beroende anden.[18] Och denna andlighet\nuttalas snart. Soma, heter det i Sama-Veda's hymner, alltets herre,\nverldens själf i solens person, upplyser himmelen och jorden.[19] På\nett annat ställe: O mäktige Soma, gudarnes fader (såsom det\nursprungliga väsendet); Soma är fader till solen, till Indra, äfven\ntill Vishnu -- denne är här en underordnad gud --; skaparen af\nförstånd, himmel, jord, eld, sol, skaparen af Indra.[20] Soma, såsom\nupphofsman till Indra, sammanfaller sålunda sjelf med begreppet\nförstånd: i en hymn säges nemligen Indra vara frambragt i de\nsammanskockade skyarnes region genom Förståndet.[21]\n\nFöreställningen om Soma, hvilken såsom den allmänna lifsprincipen,\nnärande och uppehållande, genomgår skapelsen, har nu höjt sig till den\nom själen, anden. Upanishaderna utveckla medvetandet om denne allt\nklarare. I ett samtal frågar en Brahman sina lärjungar hvad de dyrka\nsåsom själen. \"Himmelen\", svarar en, med ett svagt minne af den första\nuppfattningen af det gudomliga; \"solen\", säger en annan, och så vidare\nluften, det etheriska elementet, vattnet, jorden. Brahmanen upplyser\ndem då: I betrakten den allmänna själen som om han vore ett individuelt\nväsende. Han, som dyrkas såsom den allmänna, är i alla väsenden, i alla\nsjälar.[22] Detta samtal vittnar för öfrigt på ett afgjordt sätt om den\nursprungligen dunkla känslan af en verlden genomgående enhet, hvilken\nman förlade i elementerna och hvilken jag ofvan ansett betecknas med\nnamnet Indra. Dettas innehåll, i början icke uttaladt, blir här själ.\nHvad denna själ är och huru han verkar, bestämmes vidare. \"De kalla\nhonom Indra, Mitra, Varuna, Agni; det som är En kalla de vise på många\nsätt\", heter det i en hymn ur Rig-Veda.[23] \"Såsom gnistorna\ntusenfaldigt framgå ur lågan, så utgå alla väsenden ur den\noföränderlige och vända tillbaka i honom; såsom spindeln låter trådarna\nutgå ur sig och drager dem tillbaka, såsom plantorna skjuta ur jorden,\nså framgror verldsalltet ur det eviga väsendet\", säga Upanishaderna.\nVedanta Sara tillägger: \"Ur den i villfarelsen höljda anden uppstår\nethern, ur ethern vinden, ur vinden elden, så vattnet, jorden\";[24] en\nbekräftelse på att luften = ethern = Indra är det första.\n\nMen tydligast framhålles andens kännetecken, väsendet af den ena\noändliga själen uttalas klart i följande ord ur Upanishaden Aitareja\nAranjaka, hörande till Rig-Veda:\n\nI begynnelsen var detta allt endast Själ; intet annat, af hvilken\nbeskaffenhet som helst, fanns till, verksamt eller overksamt. Han\ntänkte: Jag vill skapa verlden; så skapade han denna mångfaldiga verld;\nvatten, ljus, förgängligt och vattnen.[25]\n\nHvilket framsteg! I föreställningen om själen, liksom i den om Soma,\nvar enheten ännu blott den verksamma lifsprincipen, som omedvetet\narbetar sig fram, likt vextens lif. Här har för medvetandet uppgått en\nhögre enhet, tanken, som med full sjelfbestämning låter ur sig framgå\nen ordnad verld. Vi hafva dermed genomgått det första stadiet af den\nIndiska verldsskapelseteorin. Det blott och bart sinnliga, elementerna\nsamt vext- och djur-lifvet, äro förnekade såsom absoluta. Bakom dem\nuppträder den tänkande anden såsom den verkande principen. Och nu blir\ndetta vunna resultat upphofvet till en hel verld af de mest fantastiska\nföreställningar. Med Inderns alla andra folk öfverträffande sinnlighet,\nmed den rika utbildningen af poesi och filosofi under en tiderymd af\nmer än tvåtusende år, är det naturligt, att dessa föreställningar om\nverldsskapelsen skola antaga de mest olika former. Jag behöfver i detta\nafseende blott hänvisa till Grekerna. Men under alla de brokigt\nskiftande gestalterna ligger dock den tanken till grund, att det är den\ntänkande anden som ur sig frambringar verlden genom sin vilja. Han vore\nen tom abstraktion, om han ej utginge ur detta Enda, \"som ej kan tänkas\neller med något mått bestämmas\", om han ej såge sig sjelf i verlden.\nMånga af de föreställningar som framställas i en sednare tids skrifter,\ni Manus lagar, i de filosofiska afhandlingarna Puranerna, ja äfven i de\ntill Vedorna, hörande Upanishaderna, torde först hafva funnits i en\nursprungligare form i Vedorna. Man vet att delar af dessa heliga böcker\ngått förlorade.[26] Manu hade för sina ögon lagar, traditioner från den\nVediska tiden, med hvilka han bragte sina läror i öfverensstämmelse;\noch dylika traditioner fortlefde äfven bland folket.[27]\n\nHvad som kunde gifva anledning till tvifvel, huruvida den sednare\ntidens föreställningar äro endast utbildningar af förut redan\nförefunna, är den omständigheten, att en fullkomlig omhvälfning\nförsiggått med Indernas religion efter afslutandet af Veda-böckerna.\nDessas tre högsta gudar, Indra, Varuna och Agni hafva fått sin plats i\nen lägre himmel, och öfver dem throna nu de spekulativt fattade Brahma,\nVishnu och Siva, alla utgående ur, rättare olika gestaltningar af den\nabsoluta enheten, Brahm. Dessa äro dock endast nya namn för de äldre.\nVishnu och Siva äro natur-gudar likt dessa, hvilkas dyrkan såsom de\nhögsta i en sednare tid utbredde sig bland folket. Den Brahmaniska\nspekulationen sökte ställa dem i ett system, skapade den tredje Brahma,\noch fick sålunda en dubbel olymp,[28] i det den bibehöll alla de gamla\ni Vedorna förekommande föreställningarna. Brahma förekommer redan i\nnågra hymner af Sama-Veda, der han, såsom annars Indra, sammanfaller\nmed solen,[29] samt i Upanishaderna; i allmänhet skönjes öfvergången i\nde yngsta delarna af Vedan. En sådan omgestaltning af gudaverlden är\nhos Inderna till och med lättare förklarad än annorstädes. Det på en\nvidsträckt yta utbredda talrika folket söndrade sig i en mängd stammar,\nhvilka i sina bergdalar lefde oberörda af andra under århundraden.\nOlika elementära gudar uppstodo sålunda på skilda håll, och att så var\nfallet, kan historiskt bevisas. Vid Brahmanernas bemödanden att\nsammansluta alla dessa i ett system, måste derföre deras förra\nbetydelse förändras, ja äfven tidigare genom de skilda stammarnes\nslutliga förening till en större enhet. För öfrigt visar sig en dylik\nvexling i de mytologiska föreställningarna hos alla folk. Medvetandet\när underkastadt en daglig utveckling, anden får ett annat innehåll,\nderföre framstår hela verlden i ett dallrande skimmer, der hvarje\nbegränsning flyter tillsammans i det hela.\n\nVi hade vid utvecklingen af medvetandet om den immanenta enheten kommit\ntill medvetandet derom såsom en tänkande ande. Denna egenskap hos \"den\nstora själen\", Mahan atma, af hvilken gudarne äro blott delar, finner\nsitt uttryck i ordet _Om_ = verldsalltet = Ur-Brahma. Sammansatt af\naum = avam = tad = pron. det, beteckna de tre bokstäfverna symboliskt\nde tre högsta gudarne, hvaraf det är en sammanslutning.[30] Manu's\nlagar säga: det mystiska enstafviga ordet är den högste guden.[31] Men\ndet är tillika ordet öfverhufvud, ett uttryck för tanken, förnuftet,\nsom ur sig skapat verldsalltet. Det är föreställningen om detta\nimmanenta förnuft, hvilken sålunda uttalar sig i en hymn ur Rig-Veda:\n\"Såsom kornet renas i sållet, bildas ordet i de vises själ.\" Det är der\nvittnesbördet för sanna vänner, ty all deras styrka är uti det heliga\nOrdet.[32] Denna ordets makt åskådliggöres äfven i Vatchaspati, röstens\nherre, och Brahmanaspati, andaktens gud, som kallas gudarnes fader.[33]\n\"Den ene gamles ord, hans som grundade himmel och jord, frambragte\nförst af allt den vördnadsvärda Soma\".[34]\n\nSåsom verlden förut utvecklat sig ur vattnet, ur Soma, ur själen och\nslutligen ur den tänkande anden, så är nu det outgrundliga ordet, tad,\nden första principen, ifrån hvilken allt uppstår. Den enklaste\nföreställningen härom finnes i Chandogya Upanishad: \"I begynnelsen\nfanns detta allt ej till; Det (Tad) var varande; det förändrade sig,\ndet blef ett ägg; detta låg ett år; det klyfde sig; de båda skalen voro\nguld och silfver; silfret är jorden, guldet himmelen\".[35]\n\nHär möter oss nu den bekanta föreställningen om verldsägget, som\ntrognare än hvarje annan visar oss Indernas uppfattning af verlden, ej\nsåsom ett utom skaparen stående, utan såsom något hvartill han sjelf\nförvandlat sig. Och denna föreställning återkommer härefter i en mängd\naf vexlande former. Indern kan ej fasthålla, att det är tanken som\nskapar, och att detta är en abstraktion af honom sjelf. Han säger\nderföre: tanken, det, antog först gestalt såsom Purusha (anden), Virâj,\nVishnu, Brahma, Nârayâna; denne bildade sedan verlden ur ett ägg. Han\när dock ingen judisk Jehovah; detta namn är endast ett tunnt hölje, en\nslöja för tanken, och han försvinner, uppgår helt och hållet i\nskapelsen. Puranerna, den sednare tidens utbildade filosofi, äro rika\npå framställningar af denna art. Det heter i Matsya Purana: Nârayâna\n(den högste anden) föddes ensam och, försänkt i begrundning, längtande\natt skapa en mångfaldig verld, skapade han först vattnen, i hvilka han\ninkastade ett frö. Detta frö blef efter tusende års förlopp ett stort\nägg liksom af guld, glänsande som tiotusende solar. Han inträngde sjelf\nderi, genomträngde det, skapade af dess tvenne delar himmel och\njord.[36] Medvetandet att denna skapare är endast det af tanken fattade\nförnuftet i verlden framlyser i den teori, som står i spetsen för Manus\nlagar: Denna verld var försänkt i mörker; ofattlig, beröfvad hvarje\nbestämd egenskap, utan att kunna fattas af förståndet eller blifva\nuppenbar, tycktes den helt och hållet vara försjunken i sömn.\n\nDå framstod Herren, som är till genom sig sjelf, och som ej kan fattas\naf de yttre sinnena, görande förnimbar verlden och de fem elementerna,\nlysande med den klaraste glans, och skingrade mörkret.\n\nSedan han i sin tanke beslutit, att låta utgå ur sitt väsende serskilda\nskapade varelser, frambragte han genast vattnen, i hvilka han nedlade\nett frö.\n\nDetta frö blef ett ägg, glänsande såsom guld, lika lysande som stjernan\nmed tusende strålar, och i hvilket föddes han sjelf, alla väsendens\nurfader.\n\nAf honom, som är den ofattliga eviga orsaken, som existerar och icke\nexisterar har blifvit frambragt den gudomlige mannen (Purusha), berömd\ni verlden under namn af Brahmâ.\n\nSedan han dröjt i detta ägg ett år, skiljde Herren, endast genom sin\ntanke, ägget i två delar.\n\nOch af dessa två delar bildade han himmelen och jorden; i midten satte\nhan luften, de åtta himlatrakterna och det beständiga förvaringsrummet\nför vattnen.[37]\n\nDessa här i förkortad form anförda utdrag ur Puranerna kunde\nmångfaldigt förökas. Det vore dock öfverflödigt, ty de utgöra ej någon\nutveckling af medvetandet om den absoluta enheten, som jag laggt till\ngrund för min undersökning. Medvetandet derom såsom om honom, \"hvilken\nhar sitt ursprung i sig sjelf, hvilken är Vara och Icke-vara\", blandas\nmed föreställningarna om Purusha, som än föddes i vattnet, hvarur han\nsedan lät verldsägget och verlden uppstå, än sjelf fick sin första\ntillvaro i detta ägg.[38] Klarast uttalas detta medvetande, så vidt mig\ntillgängliga källor gifva vid handen, i början af Vishnu Purana. Det\nsäges der: Den absolut Ende, ofattlig för förståndet, har sin tillvaro\nsåsom ande och materia, i hvilka han ingår såsom den allmänna själen,\nverldens substans. Derpå återkommer den vanliga föreställningen: af\nelementerna bildades med det osynliga förståndets tillhjelp ett ägg,\nhvilande på vattnet, i hvilket Alltets herre tog förnimbar form såsom\nBrahmâ.[39]\n\nVi hafva uppnått höjdpunkten af den Indiska spekulationen. Den i sig\nvarande substansen är hvarken Vara eller Icke-vara, utan den eviga\nprocessen mellan båda, Svadha, Sjelfsättande. Till denna höjd af djerf\nspekulation, \"jemförlig endast med de Eleatiska tänkarena i Grekeland\neller med Hegels filosofi\" uppsvingar sig följande hymn ur Rig-Veda:\n\nDå fanns hvarken Vara eller Icke-vara; hvarken verld eller luft eller\nnågot derofvan. Död fanns icke; ej heller då odödlighet; icke heller\nskilnad mellan dag och natt. Blott Det (Tad) andades utan andedrägt,\nensamt med henne (Svadha = Sjelfsättande), som uppehälles uti honom.\nMörker var det; fröet, som var inhöljdt i hylsan, brast slutligen\nsönder genom eftersinnandets makt. Först bildades längtan i hans sinne,\noch det blef den ursprungliga alstrande säden; längtan, hvilken den\nvise, pröfvande i sitt hjerta, fattar såsom bandet mellan Icke-vara och\nVara.[40]\n\nJag har hittills vid undersökningen af denna medvetandets utveckling\ngenom de olika skapelseteorierna alldeles lemnat åsido en del\nföreställningar, hvilka söka förklara hvarföre skapelsen skedde. Vi\nledas öfver till dem af de anförda orden. I den ena bodde längtan,\nkärna, kärleken, detta band mellan det som är och icke är. Denna\nlängtan genomströmmar hela skapelsen. \"Den af Brahma frambragta elden\nönskade att vara mångfaldig och alstra\"; vattnen likaså. Men denna\nlängtan är ingenting annat än den abstrakt fattade enhetens, tankens\nnödvändiga fordran på en mångfaldig verld. Utan denna vore den ej till,\nden har sin verklighet endast i och genom mångfalden. Sjelf sättandet\nvar från början och fortfar ännu såsom sådant i skapelsens allmänna\nlängtan. Denna ursprungliga längtan åskådliggöres i gestalten af en\nqvinna. \"Maja, som är Brahma's längtan, begär, är evig; förgänglig är\nhon, som utgör de lefvandes viljolust. Brahma i förening med Maja har\nframbragt verlden, i det Maja antog femtio gestalter.\".[41]\n\nFråga vi huru denna föreställning uppstått, ligger svaret nära till\nhands. Ofvanföre sågo vi huru urvattnets alstrande förmåga antog\nbenämningen moder, och dermed var qvinnogestalten färdig för\nföreställningen. Denna härkomst bevisas i en Upanishad genom dessa ord:\nBrahmamaja är ett haf med mäktiga vågor och väldiga strömmar; hon är\nlifvets fullhet och tillika den afgrund hvari allt sjunker ned, ett haf\naf ljus, skugga och mörker, de lefvande vältra sig så länge i dess\nhvirflar, som de veta sig söndrade från den ande, hvilken sätter allt i\nrörelse. Hon framstår således här såsom det första, hvarifrån allt\nutgår, såsom moder till skapelsen. Och detta är äfven uttaladt. \"Förr\nän allt skapadt var Maja; i henne var dunkelhet, i hvilken begäret\nhvilar. -- Brahma var fördjupad i längtan\".[42]\n\nVi hafva här en ny serie af föreställningar om verldsskapelsen, laggd\ntill den förra, eller rättare sammanväfd dermed. Men de stå ej i strid\nmed hvarandra, äro ej uttryck af skilda verldsåskådningar, utan\ngenomföra begge den grundtanke jag ofvan sökt framhålla. Från Maja\nhafva gudar och verld sitt ursprung; likaså födes i ägget Brahma, och\njord och himmel uppstå af dess begge delar. De bära derföre begge\nendast vittnesbörd om rikedomen och friskheten hos Inderns fantasi, som\nklädde sina på djupet slumrande tankar i alla dessa och tusende andra\nskiftande gestalter.\n\nJag har sammanträngt denna första afdelning till den yttersta korthet,\nsom det varit mig möjligt. Måhända har den derigenom på sina ställen\nblifvit dunkel. Men afsigten var icke heller att gifva en fullständig\nframställning af den indiska mytologin öfverhufvud. Mitt syfte var\nendast att uppvisa, huru medvetandet om den ende och i verlden\ninneboende guden småningom har gestaltat sig i olika former. En\nöfversigt af denna allmänna utbildning är tillräcklig för jemförelsen\nmed det finska gudsmedvetandet, huru detta låter elementerna och den\nordnade naturen, ja äfven gudarne uppstå; med ett ord, huru den\nförklarar verldens uppkomst.\n\nAtt gången af undersökningen i det följande blir något annorlunda beror\nderaf, att flera biundersökningar dessförinnan äro nödvändiga.\n\n\n\n\nII.\n\n\n\"Grundvilkoret för hvarje religion, som förtjenar detta namn, säger\nCastrén i inledningen till sin finska Mytologi, är att den erkänner\nindividens beroende af högre makter, hvilka den antingen med kärlek\neller fruktan, antingen i templets hvalf eller i djupet af sitt hjerta\nvördar och tillbeder. Det gifves hvarken i Högasiens öknar eller på\nsjelfva Sibiriens ödsliga tundror något folk, som ej skulle erkänna\ntillvaron af vissa högre, menniskan öfverlägsna makter.\" Alla dessa\nSchamanismen mer eller mindre hyllande folk erkänna \"den subjektiva\nviljans beroende af en objektiv.\"\n\nDet är häri vi finna en utgångspunkt för vår undersökning. De flesta af\nde finska folken ega nemligen ett ord, som de begagnat för att uttrycka\ndenna föreställning om en öfversinnlig makt, inför hvilken alla\ndödligas hjertan måste bäfva. Detta ord är _jumala_, Lapparnes\n_jubmel_, Esternas _jummal_, Livernas _jumal_,[43] Syrjänernas _jen,\njemel_, Tscheremissernas _juma_, Samojedernas _Num_.[44] Numera har\ndetta ord hos de flesta öfvergått till den abstrakta betydelsen af gud\ni allmänhet; men hos dem alla kan man gå tillbaka till en tid, då det\nblott tjenade till att beteckna den synliga himmelen med alla dess\nfenomener af åska, blixt, dunder, regn, snart äfven såsom namn för den\nmakt, hvilken gaf sig i dem tillkänna. Ja, hos Samojederna benämnes än\ni dag himmelen _Num_, ehuru ordet tillika betyder gud. Till sin stam är\ndet gemensamt för alla de finska folken, och att en utveckling i dess\nbetydelse från den ursprungliga af himmel försiggått, bevisar det nära\nsammanhanget med en mängd andra ord i de finska språken, hvilka hänföra\nsig till de himmelska företeelserna. Så i Ostjak. _nai_ eld, Obd. dial.\nsol, Ung. _nap_ sol; Ostjak. _mûm, nôm_ det öfra, undre Surg. dial.\n_jom_ regn, Ugr. Ostj. _nûm_ det öfra. Likaledes i Syrjän. _gym_ åska,\nFin. _jymy, jumu_; Kamass. Samoj. _nûm_ åska, _ni_ tak, det öfra;\nOstjak Samoj. _nup, nop, nom, lom_ gud. I förbigående vill jag nämna,\natt äfven Baskerna kalla gud _jainkoa, jinkoa_,[45] _jon, jaine_.[46]\n\nDe vexlande företeelserna på det vida himlahvalfvet deltaga sålunda i\ndet helas namn, alldenstund de äro endast olika yttringar af samma\nhemlighetsfulla gudamakt, hvars enhet i dem alla föreställningen anar.\nMen att aningen om denna enhet, om den objektiva makten öfverhufvud i\nverlden, sträcker sig längre, bevisar Samojedens svar till Castrén vid\nishafvets strand. På den förres fråga: hvar är Num? -- svarade han\nendast helt kort: der! pekande på hafvets dunkla yta. Äfven jorden\nbetecknas någongång dermed. Och detta är just grundvalen för alla de\nfinska folkens egendomliga verldsåskådning, att det tillvarande\nutvecklat sig ur en enda princip, den i allt verkande ur-kraften,\nhemlighetsfull och ofattlig.\n\nEtt ytterligare stöd för denna åsigt är den allmänna seden hos de\naltaiska folken, att aldrig omedelbart dyrka Num, Juma, ej heller\nafbilda honom. Castrén omtalar, i sitt utlåtande öfver den etnografiska\ndelen af Schrenks resa till de Samojediska tundrorna, dennes yttrande\nom Num, att han \"ser och vet allt, men är för upphöjd att vilja skåda\nned på det arma menniskoslägtets öden,\" utan att motsäga åtminstone\ndetta.[47] Den kraft som bor i de enskilda naturföreteelserna blir en\nmakt, den man tillber och dyrkar, men bakom dem alla står såsom\nupphofvet den hemlighetsfulle Num, outgrundlig i sitt djup. Berättelsen\nom Jumalabilden hos Bjarmerna kunde synas såsom en motsägelse härtill,\nmen måhända tillhör han en tid, då juma redan blifvit antingen en\nabstrakt benämning, eller serskildt en åskans eller krigets gud. I alla\nhändelser utvisar sjelfva grundbetydelsen himmel, att detta omätliga\nnågot ej som sådant kunnat afbildas, utan först, då någon serskild\nföreteelse eller person dermed betecknades. Dyrkan af himmelen såsom\ndet högsta, det första väsendet är föröfrigt gemensam för många af\nOrientens naturfolk. Klemm säger, att Chineserna dyrka himmelen såsom\n'alla tings fader', men floder, vindar, elden, hafvet hafva sina\ngenier, dem man hembär gudomlig dyrkan.[48] Och Kongfutse lärde: \"Det\nhögsta väsendet betecknas under den synliga himmelens sinnebild\"; dock\nframställer man detsamma äfven under solens, månens och jordens\nserskilda sinnebilder.[49] Således himmelen äfven hos dem det allt\ngenomgående. Under skilda namn tilldelas den gudomlighet äfven af\nMongoler, Tunguser, Ostjaker, Mordviner och Turkar.[50]\n\nSjelfva denna föreställning om himmelen såsom det första gudomliga\nväsendet är sålunda gemensam, icke blott för de turaniska folken, utan\näfven för ostasiens bebyggare, af hvilka, såsom W. Schott uppgifver,\nChineserna kalla himmelen _tjan_, Japaneserna _ten_. Men den\nåterfinnes, enligt Castrén, äfven hos Perser och andra ariska folk.[51]\nDet synes sjelffallet, att naturbarnet skall tillegna gudomliga\negenskaper åt det höga, lysande hvalfvet, som öfverallt möter dess öga.\nMen här är frågan, om denna föreställning är ursprunglig hos de\naltaiska stammarne. En undersökning af ljudkombinationen Num upplyser\noss derom. Vi hafva redan sett den talrikt förekomma hos de egentligen\nfinska stammarna, hos Ostjaker och Samojeder; hos de sistnämnda är\notvifvelaktigt Jenissei Samoj. _ngâ_ gud (nga-faddi = klar rand vid\nhorisonten, gudsfåll), Tawgy Sam. _nga, ngua_ gud, Jurak Sam. _nga_\nunderverldens gud, af samma stam. I sistnämnda dialekt betyder neml.\n_jam_ haf, och det är bekant, att konsonanterna j och n, ng i Finskan\noch Samojediskan ofta vexla om med hvarandra, t.ex. _jake_, fin. _noki_\nsot. Att stamvokalen kan vexla mellan a, o, u, bevisar utom det nämnda\nsamt ordet num, nom, mångfaldiga exempel. Sålunda betyder talet 100 i\nVotjak. _sju_, Syrjän. _sjo_, Finsk, _sata, sôt_, Turk. _jos, jüs_,\nSamoj. _jur_.[52] (Äfven i sanskr. heter 100 _sata_). Betydelsen af haf\noch underjordens gud är tillika en bekräftelse på uppfattningen af Num\nsåsom den i allt närvarande gudomen. Ty Jurak Sam. _nga_, underjordens\ngud, är hos Tawgy Sam. en himmelens gudom.[53] Det sistnämnda och\nformen jam leder oss genast till Lapparnes underjordiska herrskare och\ngud _jabme_, med ett eufoniskt b såsom i Jubmel. Helt säkert hör till\nsamma stam Tungusiskans _aja, ajama_ -- god, med; en vanlig\nförslagsstafvelse.\n\nInne i dessa jemförelser kan jag ej lemna onämnd en, som här sjelfmant\nerbjuder sig. Castrén anför, att konsonanterna j och w ofta i de\naltaiska språken sättas framför en begynnande vokal såsom aspirationer,\nstundom äfven h, k, s, och att alla dessa äfven kunna med hvarandra\nvexla plats.[54] Med denna lag till stöd finna vi måhända förklaringen\naf benämningarna på flera finska folk. Ryssarne omtala från 11 seklet\nett folk _jam, jemer_, hvilket enl. Lehrberg och Sjögren är detsamma\nsom _Häm-eet, Hämäläiset_. Deraf får man, med utbyte af h mot s,\n_Sabme-lads_, Lappar, och den svenska benämningen på _Samojederna_. Men\nredan Franzén jemför det Lappska _Sabme_ med _Suomi_,[55] och Lehrberg\nanför flera former, _Same, Some_, äfven den ryska och svenska\nbenämningen _Sumer_, såsom af enahanda stam med _Suomi_, men alla\nliksom _jam, häm_ hänförande sig till _suo_, sumptrakt.[56] Någon\nsvårighet vid ofvan framställda åsigt erbjuder förklaringen hvadan\nGermaner och Svenskar hafva fått benämningen Finnar. Enligt Diefenbach\nbetyder det nordfrisiska _finne_, anglos. och fornnord. _fen_,\nsumptrakt,[57] och det är icke antagligt att de utan skäl uppkallat\nfolket så. Men huruvida det härleder sig deraf, att Finnarne bebodde\nsumptrakter, eller att man då, som ofta nu, förklarade Suomen maa =\nSuomiehen maa, är svårt att afgöra. Då likväl Suomi, Same, tyckes vara\nsamma ord som Jur. Sam. jam, haf, kan man väl icke förneka allt\nsammanhang med suo; men att _m_ hör till ordets stam bevisas af alla\ndess olika former. Derföre säger äfven Sjögren afgjordt om Arvidsons\noch andras antagande af Suomi såsom en förkortad form af Suomen maa,\natt det är att göra våld på den enkla stammen och detsamma, som att\nförklara Hämeen maa likbetydande med bröllopsgästernas land, af hää,\nmiehen, maa.[58] I stället för \"kärrbebyggare,\" som man förklarat\nFinnarnes namn, skulle således ofvan gifna förklaring innebära en\npåminnelse om \"Guds utvalda,\" eller \"himmelens söner,\" benämningar som\nendast Judar och Chineser hittils varit nog anspråkslösa att tilldela\nsig.\n\nMen jemförelserna stanna ej här. Tungus. _ajama_ god nämndes. Att det\nförsta _a_ är endast ett eufoniskt tillägg synes af Mongoliskan. Med\nden förut nämnda vexlingen af konsonanten j mot s få vi neml. Mong.\n_sam_, Tibetan. _sang_, hvilka båda i dessa språk betyda _god_. Det är\njust med anledning häraf som Castrén jemför Tibetanarnes _Sang-fu_, det\ngodas källa, med Finnarnes _Sampo_; det Tibet. Sangfu uttalas neml. af\nMongolerna Sampo, och _fu_ källa, upphof, motsvarar åter det finska\n_pää_.[59] Det återfinnes äfven under olika former hos andra altaiska\nfolk: Tungus. bulak, Burät. _buluk_ källa, Sojot. _pas_, Kojbal. _bas_\nhufvud, Kamass. Samoj. _phâru_ källa; tydligast visar sig slägtskapen i\ndet Ungerska _fö, fej_ hufvud. Att åter, med kännedom om huru ofantligt\nofta de begynnande aspirationerna h, s, j, nj byta plats med hvarandra\ni de altaiska språken, förneka identiteten mellan det Tungus. _ajama_\ngod och samma folks _njan, njangnja_ himmel,[60] är omöjligt. Begge\nåter stå både i ljud och betydelse i det innerligaste samband med\nSamojedernas _jama_, Lapparnes _jabme_, Fin. _juma-la_, Sam. Num =\nhimmelen, himmelens gud, ur-gudomen. Och betydelsen af det\nmångomtvistade Sampo vore sålunda etymologiskt, icke blott det godas\nkälla, utan äfven _himmelens hufvud, guds hufvud, hälla, ursprung_ =\nsolen! Här hade vi således att söka lösningen på denna i finska\nMytologin hittils oförstådda gåta, som på detta sätt uppfattad sprider\nljus öfver många dunkla ställen i Finnarnes urgamla dikt. Och\nmärkvärdigt nog öfverensstämmer denna förklaring med allt hvad om Sampo\ni Kalevala-dikten säges, då man neml. serskiljer sednare tiders\ntillägg. Alldenstund denna fråga står i närmaste sammanhang med\nnärvarande undersökning, vill jag här i korthet framlägga de\nytterligare bevis, som ur Kalevala lätteligen kunna hemtas för\nofvannämnda åsigt. Det sednaste af Lönnrot sinnrikt framställda\nallegoriska tydningssättet[62] torde, liksom de föregående, icke för en\nnoggrannare pröfning vara hållbart. Allegorin öfverhufvud äfvensom här\ndet abstrakta begreppets bildning tillhöra ett mera utveckladt\nmedvetande än den finska dikten ger tillkänna.\n\nKalevala-sångerna utgöra nu till större delen en skildring af\nömsesidiga härtåg mellan Kaleva- och Pohjola-folket; det är derföre\ningenting underligt att dessa krigståg upprepas. Men en anmärkningsvärd\nomständighet är den, att Louhi innesluter i berget både Sampo och solen\njemte månen. Vid hvardera tillfället utbredde sig med anledning deraf\nolyckor och mörker öfver Kalevas folk. Att lefva utan Sampo var att\nlefva ett fattigt lif, utan sol ett dystert och mödosamt. Kalevas\nhjeltar beslöto derföre hvardera gången att återförskaffa sig denna det\ngodas källa. Äfven i det enskilda visar sig en öfverensstämmelse dem\nemellan. Både Sampo[62] och solen[63] benämnas kirjokansi, det brokiga\nlocket, kirjorinta, det brokiga bröstet. Mångt och mycket i\nfornsångerna synes väl vid första ögonkastet strida emot en sådan\nuppfattning, men motsägelserna lösas lätt, då man besinnar de\nmångfaldiga omgestaltningar dessa sånger under tidernas lopp lidit.\nMinnet af hvad man tänkt sig under Sampos namn har försvunnit, men\nmedvetandet derom såsom någonting stort och förunderligt qvarlefver\nännu. Såsom Sampo för det närvarande beskrifves är det ett oting, ty de\nskilda delarna kunna aldrig sammanfogas till ett helt, äldre och yngre\nföreställningar blandas om med hvarandra. Så uppfattade äfven Castrén\nSamposångerna, åtminstone till en början. Han anser att berättelsen\nurspr. var af mytisk natur, och att den historiska inklädnaden är\ntillaggd först af en sednare tid.[64] Äfven Schiefner yttrar sig härom:\natt Sampomyten \"har att tacka sitt ursprung en sinnrik uppfattning af\nstorartade naturföreteelser, kan väl numera icke lätt betviflas\".[65]\nUpplysande är det härvid att jemföra gamla och nya upplagan af\nKalevala. I den förra är det Ilmarinen och Wäinämöinen, som söka att\nåter tända ljuset, i den sednare spelas denna roll af Ukko, ilman ukko,\nsom dock tydligen är blott en annan benämning för Ilmarinen. Att han,\nenligt egen utsago,[66] hamrat himmelens lock och fäst solen och månen\nderpå, tjenar såsom en ytterligare bekräftelse, ty på samma sätt är det\nblott han som kan smida Sampo; att åter förfärdiga ett dylikt ting af\nen svanfjäder, ett kornfrö m.m. borde väl för Wäinämöinen icke hafva\nfallit sig så svårt. Måhända äro de sista föreställningarna spår af den\nskandinaviska gudasagans inverkan i en sednare tid, ty de äro\nuppenbarligen tillägg, hvilka med det öfriga ej stå i rätt sammanhang.\nSchiefner har i de ryska och skandinaviska sagorna uppvisat likheten\nmed föreställningarna i Kalevala och Kalevi-poeg. Men man kan dock icke\nendast på grund af dessa likheter antaga, att de båda finska folken\nfrån sina tidigare boningsplatser i östern medfört högst få egendomliga\nmyter och hemtat sina gudar och sin sagoverld från Germanerna.[67] Ty\nförst och främst är ännu icke bevisadt, huru mycket af detta sagostoff\nbör tillskrifvas de finska folken i Ryssland, och för det andra äro\ndylika föreställningar gängse hos alla folk, beroende af deras\nbildningsgrad. Detta förnekar dock ej tillvaron af lånade\nföreställningar, uppblandade med de ursprungliga. En annan\nomständighet, hvaraf man ofta finner sig öfverraskad, är att se solen\nnämnas, der man af sammanhanget hade väntat Sampo. Så t.ex. N. Kal.\nXLIII. 350, sjunger Wäinämöinen, sedan Sampo förgåtts i hafvet:\n\n    Sinä Pohjolan emäntä,\n    Tunge turmiot kivehen,\n    Pahat paina kalliohon,\n    Vaivat vuorehen valitse,\n    Elä kuuta kulloinkana,\n    _Aurinkoa_ milloinkana!\n\nDermed öfverensstämma äfven de ord Wäinämöinen yttrar, då han ser\nspillror af Sampo vaggas på vågen mot hans hembygds stränder:\n\n    Tuost[68] on siemenen sikiö,\n    -- -- -- -- --\n    Tuosta kyntö, tuosta kylvö,\n    Tuosta kasvu kaikenlainen,\n    Tuosta _kuu kumottamahan_,\n    Onnen _päivä paistamahan_,\n    Suomen suurille tiloille![69]\n\nPå grund af det nämnda och äfven det följande anser jag, att man med\nSampos namn betecknat solen; derföre stå äfven dylika uttryck qvar,\nehuru nu oförstådda. Måhända möter oss här föröfrigt, vid beskrifningen\nom huru Sampo splittras sönder, minnen från föreställningarna om\nverldens uppkomst ur det söndersplittrade verldsägget. Hvad är väl\nheller mera egnadt att framkalla föreställningen om ett ägg, än den\nglänsande solskifvan! Vi hafva likartade föreställningar hos Inderna.\nDen osynliga, ännu ej tillvaro egande urgudomligheten bildar genom sin\ntanke ett ägg, hvari han sjelf ingår. Genom hans vilja splittras det\nsönder, hvarvid spillrorna bilda verlden. På samma sätt är Sampo här\nden glänsande solskifvan, det godas källa, hvari det goda sjelft, Sam =\nNum = Jum = den ursprungliga, för tanken ofattliga gudomligheten gifvit\nsig en verklighet. Denna solskifva är ett ägg som splittras sönder, och\nur spillrorna framgår hela skapelsen såsom delar af Sam = Num, d.ä. en\nfullständig immanens. Jag återkommer längre fram till dessa\nföreställningar. Nu vill jag blott omnämna, att äggets identitet med\nsolen äfven påpekas i en Estnisk folksång. Sångarn omtalar huru han\nfann ett örnbo, hvarur han tog det tredje ägget och bar det till sin\nbåt. Ägget föll i hafvets djup, alldeles såsom Sampo, och splittrades\nmot klipporna; af skärfvorna uppstodo fartyg. Men ägget bragte solen\natt smälla (paisomaie), månens sken att tillvexa. Ur gulan uppsteg en\nhög ö, ur kärnan de andra holmarna.[70] Vi finna häraf huru mångfäldt\nskiftande gestalter en ursprungligen gemensam föreställning antar i den\nsig ständigt pånyttfödande folktraditionen. Såsom ytterligare stöd för\ndet nämnda vill jag ännu anföra, att Inderna vid solförmörkelser tro,\natt demonen Râhu, ljusets fiende, uppslukar solen. Siva har dock\nafhuggit hans kropp, derföre kommer solen fram då hon passerat Râhus\nsvalg. Begreppet om ett fängslande återkommer äfven i berättelsen om\nBala och Vritra, tvenne demoner, som i djupa klyftor hålla fängslade de\nhimmelska korna, de regngifvande skyarna.[71] Det påminner derjemte om\nde finska uttrycken _kuu syödään, kuu syntyy_, samt _kuumet_, som\ninstänger månen, hvarpå Kave befriar den.[72] Agricola åter säger att\nmånen uppslukades af _kapeet_; enligt en annan tradition föranledes\ndess förmörkande af en gudomlighet Rahkoi,[73] månne = Râhu? I den\nfinska sagan om Leppäpölkky berättas åter att solen, månen och\nmorgonrodnan hållas fängslade af tre drakar. Dessa dödas af tre\nynglingar med tillhjelp af en varg, hvarpå himlaljusen återgifvas åt\nverlden.[74] Utrymmet förbjuder att nu vidare undersöka den härmed nära\nsammanhängande, af Castrén uttalade, af Collan fasthållna åsigten, att\ni finska dikten skönjas tydliga spår af föreställningar om en ljusets\nstrid med mörkret. Den hänför sig rätteligen äfven till en jemförelse\nmed den persiska verldsåskådningen, som helt säkert kommer att kasta\nett mycket klarare ljus öfver dessa föreställningar. Jag slutar derföre\nhär endast med några ord ur Wäinämöinens afskedssång, der påminnelsen\nom soitto otvifvelaktigt är ett sednare tillägg, då man under Sampo\ntänkte sig blott någonting obestämdt, som skaffade lycka:\n\n    Taas minua tarvitahan,\n    Uuen _sammon_ saattajaksi,\n    Uuen soiton suoriaksi.\n    Uuen _kuun_ kulettajaksi,\n    Uuen _päivän_ päästäjäksi.\n\nEfter denna afvikning för utredningen af Sampos betydelse och dermed\nsammanhängande föreställningar, återvända vi till hufvudfrågan. Vi\nhafva funnit att ordet Num, jemte dyrkan af himmelen såsom en högsta\ngudom, var utbredd öfver en stor del af nordliga Asien. Men äfven hos\nden ariska stammen i söder återfinnas både ordet och betydelsen. Hos\nInderna är _Jama_, liksom det Lappska _jabme_, namnet på dödens drott;\ni Vedorna d.v.s. i den äldsta tiden är han likväl en himmelens furste,\nframbragt af ljus och molndunkel; ja han är solen sjelf såsom alstrande\nlifskraft. Samma hamn och person återfinnas i Persernas Vendidad och\nheliga sagor. _Jima_, som han här kallas -- en äldre form för _Dschem_,\nsammansatt med _schid_, herrskare, till _Dschemschid_ -- är den gyllene\ntidens furste. En påminnelse om Wäinämöinen möter oss i berättelsen om\ndenne. Ormuzd uppmanar neml. Jima att föra skapelsen till trifsamhet\noch lycka, och skänker honom dervid en gyllene vinge och staf. Då\nträder Jima fram, vänd mot middagssolen, och säger: vidsträckta heliga\njord! rör dig, öppna dig (såsom en födande), du boskapens, hästars och\nmenniskors amma! Och jorden sträckte sig ut. Ytterligare skall Jima\nplantera en stor trädgård, för att föra utvalda menniskor dit.[75] Hvem\nerinrar sig icke här Wäinämöinen, som ur det brustna ägget bildar\nverlden, och sedermera besår jorden genom Pellervo. Huruvida föröfrigt\ndet Indiska _jama_ har något sammanhang med sanskr. ordet _dscham_, som\nenl. Böthlingk och Roth betyder jorden, kan jag ej nu afgöra. Hos\nHebreerna möta oss _jom_ dag och _jum_ himmel, Tyskar och Svenskar\nhafva ordet _himmel_, ärfdt från deras gemensamma förfäder\nGermanerna.[76] Men alla dessa ord stå, så vidt jag känner temmeligen\nenstaka, utan tillfredsställande förklaring i de ariska, mig veterligen\nicke heller i de semitiska språken. En uråldrig beröring mellan den\nTuraniska och Ariska stammen torde derföre dessa, liksom många andra\nomständigheter, gifva tillkänna. Men man finner lätt hvilkendera som\nvarit den egentliga egaren till nämnda ord. Ty under det Inderna\nfåfängt söka tolka betydelsen af Jima såsom \"tvillingsbroder,\" latin.\n_gem-inus, gem-ellus_, fästes dervid i hela norra Asien samma begrepp.\nVigtigare är dock, att alla ariska folk ega ett annat, ur deras språk\nlätt förklaradt, ord som betyder himmel, gud, neml. af sanskritstammen\n_div = dis_ lysa. Denna heter i sanskr. _dêva-s_ gud, littov.\n_dieva-s_, pers. _daêva-s_, grek. _di-os, div-os_, latin. _deu-s_;\nsanskr. ordet _djaus_ himmel motsvaras åter närmare af grek. _zeus_,\nforngerm. _tius_, gen. _tivis_, tysk. _teuf-el_, svensk, _djefvul_. Då\nde flesta ariska folk från ön Ceylon till Atlantiska hafvet bibehållit\ndetta ord; då många af dem intet annat ega, för att uttrycka begreppen\nhimmel, gud, eller sedan kristendomen lärt betrakta den hedniske guden\nsåsom de onda andarnes furste, djefvul, kan man väl med allt skäl anse\ndetta ord såsom ursprungligen tillhörande arierna. Men att de sjelfva\nskulle skapat sig tvenne ord för samma begrepp, är icke antagligt. Det\när äfven på grund häraf som Schott anser det finska ordet _taivas_\nhimmel vara af ariskt ursprung; sanskr. _daiva-s_ betyder äfven\ngudomlig.[77] Dock har han förut i detta fall gjort jemförelse med det\nfinska _taiv-un, taip-ua_ böjas.[78] Det skulle föra oss för långt att\nfölja detta ords vandringar genom Asien. Jag vill blott nämna det\nanmärkningsvärda, att hufvud betyder i Ienis. Ostjak. _tjy'e_, Jur.\nSam. _ngaewa_, Tamas. Sam. _ngaìvua_; hufvudhud Samoj. _tâi, tuaja,\nngaewanjaes_; Jen. Ostj. _toai_ det öfra -- _tjoi_ himmel, _des_ öga,\nKaragas. _têre_ himmel; Kojbal. _djän_ gud, _tang_ morgonrodnad, Burät.\n_tenger_ himmel; Samoj. _tâ, tâng_ högt berg, _tâ-men_ ofvan, Mandschu.\n_ten_ = Chines. _tjan_ himmel. Har det ariska _dêva-s_, det finska\n_taiva-s_ sitt urhem i China? Hafva de begge druckit ur samma källa,\nsom flödar ur morgonrodnadens land?\n\nVi hafva såsom resultat af det föregående en hos alla turaniska folk\nutbredd föreställning om en öfverallt, i jorden, i hafvet, i himmelen\noch dess företeelser boende gudomlig urmakt, kallad med skilda namn\nJum, Num, Sam. Det är förut nämndt, att detta urväsende såsom sådant ej\nåtnjöt någon serskild dyrkan, ej heller afbildades; det var för högt\noch oåtkomligt för dödligas böner. Häri visar sig en stor\nöfverensstämmelse med Indernas urväsende, som ur sig utvecklar, allt\nvarande, som är öfverallt och i allt, i naturen, i gudar och menniskor,\nutan att sjelf kunna förnimmas. Detta urväsende kommer hos Inderna till\nverklighet i vattnet, närmare bestämdt egentligen i luften, som genom\nförtätning öfvergår till vatten, hvarpå det heliga verldsägget vaggas\nfram; en uppfattning som igenfinnes äfven hos Tibetanarne. Ty också der\ndrifves luften tillsammans af en hvirfvelvind, den förtätas, och deraf\nuppstå sedan berg, länder m.m.[79] I fullkomlig öfverensstämmelse\nhärmed yttras i den finska folkdikten, med dess egendomlighet att\nbetrakta upphofvet till något såsom dess moder:\n\n    _Ilma_ on emoja ensin,\n    _Vesi_ vanhin veljeksiä o.s.v.[80]\n\nDet återklingar här den urspr. föreställningen om Num, som är äfven i\nhafvet, eller rättare hafvet är Num enligt Samojedens utsago, och Jur.\nSam. jam betyder haf. Och på det ändlösa hafvet vaggas luftens jungfru,\ndå hon på sitt knä bär det skimrande verldsägget, som rullar ned deri.\nDenna luftens jungfru, som synbarligen är ingenting annat än luften\nsjelf personifierad, kallas äfven uttryckligen\n\n    Vanhin luonnon tyttäristä, och\n    Ensin emä itselöitä.[81]\n\nDet är här rätta stället att framhålla, hurusom hela den egendomligt\nfinska verldsåskådningen liksom koncentreras kring ett enda\nbetydelsefullt ord, _synty_. Allt i verlden kan förklaras, om man blott\nfår reda på dess ursprung, det som gifvit upphof dertill. Så är det med\nde späda blommorna på marken, med skogen, blåsten, ja smärtan och\nplågorna; sjelfve äro de intet annat än yttringar af den makt, som\ngifvit dem upphof. Alla enskilda företeelser i verlden hänföra sig\nsålunda ytterst till ett ursprungligt väsende, hvarifrån de alla, äfven\n\"de med skaparkraft begåfvade andarne, gudarne, framträdt\".[82] I hela\ndetta betraktelsesätt ligger den mest uppenbara öfverensstämmelse med\nInderns; dessa synty-sanat förekomma också i ofantlig mängd och utgöra\nsjelfva grundvalen för det finska medvetandet. Betraktade med stor\nvördnad för sin helighets skull, hafva de ända till våra dagar bevarats\ni folkets sinne, ehuru ofta allt minne af deras betydelse redan\nförsvunnit.\n\nPå den ståndpunkt af utveckling Finnarnes mytologiska föreställningar\nhunnit genomskimrar ännu natursidan hos de flesta gudagestalter. Det\nvore orätt att härvid, liksom några gjort, kalla den finske sångarns\nfantasi fattig och sparsam. Likt Indern älskar han att hölja hvarje\ngudomlighet i en skimrande slöja af de mest glänsande färger. Man\nbehöfver blott erinra sig Pohja jungfrun, som sitter vid regnbågens\nrand i en hvitglänsande drägt, väfvande på en gyllene väf med en\nväfsked af silfver, eller Ilmarinen, som vandrar vid himlaranden i blåa\nstrumpor och brokiga skor, utrustad med en eldgnistrande skjorta och\nhållande i handen det blixtrande Kaleva-svärdet, allt erinringar om\nhonom såsom himmelens eller luftens gud. Och lika lysande framställas\nWellamos mör och skogens jungfrur. Så hopar äfven den äldsta indiska\ndikten, på sina gestalter allt hvad i företeelsernas verld finnes\nlysande och skönt. Men detta bevisar för dem begge endast en så mycket\nstörre brist på inre andlig skönhet, hvarigenom formerna blifva dimmiga\noch genomskinliga, samt på det högsta obestämda. Med andra ord, dessa\nfolk lefva i sina äldsta dikter ett ungdomligt friskt naturlif,\nhvarigenom utbildningen af de elemäntära gudarne till sedligt handlande\nindivider, sådana vi möta hos Grekerna, ännu ej försiggått; fantastiska\nformer skymma ännu undan de menskliga konturerna. Med rätta anmärker\nRein, att många af dessa såsom dimmiga gudomligheter betraktade\nnaturkrafter \"med afseende å sin skapande eller rättare födande förmåga\ntillades qvinnonatur\".[83] Vi återkomma derigenom till begreppet om\nsynty. I de förut anförda orden\n\n    Ilma on emoja ensin o.s.v.\n\nligger redan en hel skapelseteori. Luften är det första, vattnet har\nsitt ursprung derur, och så vidare hela den öfriga skapelsen. I\nöfverensstämmelse dermed har äfven ilma förvandlats till en qvinna, den\npå hafvet sväfvande Ilmatar, såsom nyss nämndes, urmodren, som ger\nbörjan och upphof till allt, således äfven moder till gudarne. Men\nsåsom personifikation af luften, det första, är hon tillika det\nosynliga urelementet sjelft, eller \"det första af sjelfständiga\nväsenden\", såsom hon sjelf säger, ensin emä itselöitä. Hon är dock för\ndimmig, för abstrakt, att med anledning bäraf fortfarande förblifva\nsåsom urväsendets första inkarnation. Dertill fordrar hvarje myt en\nmanlig princip; hon åter är alstrandet sjelft. Kraften åter, som låter\nhenne framalstra verlden, tillhör den osynliga urmakten. Men de mytiska\nföreställningarna fordra en representant af denne, en den förnämste\nibland gudarna, motsvarande Indra och Brahma, eller Zeus i olympen.\nDenna plats har man hittills tilldelat Ukko. Castrén yttrar härom: \"om\nUkko kan man nästan säga, att han är en formlös gud, icke olik Indernas\nBrahma, och Judarnes Jehovah. Hans tillvaro visar sig i molnens åska,\ni storm och oväder, i blixten, som är hans svärd, och i andra\nutomordentliga naturfenomen, men utom sin uppenbarelso har han ingen\nhögre bestämmelse. Man är tillochmed oviss om, huruvida han haft det\nför de flesta öfriga gudar gemensamma utseendet af en menniska\".[84]\nDet är uppenbart Juma som härmed åsyftas, den andliga makt, som står\nbakom tingen. Sednare har likväl Castrén, i likhet med Lencqvist och\nandra, ansett att Ukko är namnet på Finnarnes högsta gud, en herrskare\npå himlahvalfvet öfver åska, blixt, regn m.m., med andra ord en\nöfvergud; ehuru denna benämning troligen först begagnats som ett\n\"vördnandsfullt epithet\" för den högste. Sjelfva grundbetydelsen af\ndetta ord såsom gammal anförvandt, och alla de brokigt skiftande\nföreställningar man förknippar dermed gifva dock tillkänna, att Ukko är\nendast ett tillnamn för den redan såsom person fattade himmelens gud.\nKlädd i blåa strumpor och brokiga skor, försedd med en eldgnistrande\nskjorta, vandrar han vid himlaranden längs molnets kant. Regnbågen är\nhans stridsbåge, hvarifrån han skjuter sina brinnande kopparpilar,\nblixten är hans svärd. Han råder äfven öfver vindar, snö och hagel,\noch är likaså eldens herre, såsom synes af många ställen i\nKalevala.[85] Allt detta hänföres i en mängd varianter, äfvensom i\ngamla upplagan af Kalevala, till Ilmarinen. Att Ukko är endast ett\ntillnamn, bevisas ytterligare af den omständigheten, att det på de\nallra flesta ställen begagnas adjektivt, tillsammans med ett annat ord,\noch kan utbytas mot vanha. Så i den bekanta sammanställningen: Oi ukko\nylijumala. Redan Lencqvist omnämner Porthans betänkligheter att deraf\ngöra en serskild gud. Han anför det bevisande faktum, att namnet ukko\ntilldelas både björnen, som i en sång tilltalas med:\n\n    Ukkoiseni, lintuiseni,\n    Kaunoiseni, kultaiseni,\n\nsamt Tapio, skogens konung. Denne måste nemligen åsyftas med följande\nbön:\n\n    Anna ucko uuhiansi,\n    Anna oinahat omansi,\n\noch straxt derpå:\n\n    Ucko kullainen kuningas,\n    Tuuvos ilman tuusimata,\n    Varomata vaaputtele.[86]\n\nGanander anför:\n\n    -- ainonen Tapio,\n    Metän ukko halliparta,\n    Ota kullat kullistasi j.n.e.[87]\n\nLencqvist påpekar äfven huru ofta det tilldelas Wäinämöinen; ja det\nsäges uttryckligen Ukko vanha Wäinämöinen. Det alldagliga\nsamtalsspråket begagnar Ukko till hvilken ålderstigen man som helst,\noch Ganander yttrar sig: Ukko betyder nu i finskan appellative en\ngammal gubbe eller man. Det ligger äfven i flera finska folks\nföreställning en djup vördnad för den högste, som förmår dem att i\nstället för hans namn begagna sig af en omskrifning: den gamle, den\nfaste. Detta framträder ännu tydligare hos Esternas wanna taat, wanna\nisa; En dylik vördnadsfull omskrifning begagnade Finnarne äfven då de\nanropade björnen: mesikämmen m.fl. Om således på grund af det anförda\nukko måste betraktas endast såsom ett tillnamn, böra vi se oss om efter\nen annan representant för den osynlige, i allt närvarande Jum.\n\nEnligt fleras antagande, bland dem äfven Castréns, motsvaras det\nbegrepp denne fäster vid Ukko, d.v.s. en himmelens och åskans gud, af\nEsternas _Taara_, som hos dem äfven benämnes wanna isa, eller blott den\ngamle. Synbarligen hafva vi i det sednare ett binamn för Num, Jum.\nTaara är påtagligen detsamma som Tschuvaschernas _Tora_; de Ugr.\nOstjakerna benämna himmelens, åskans, ja hela verldens gud _Tôrem,\nTûrm_. Ganander omtalar Lapparnes _Tiermes_, en öfvergud som beherrskar\nvindarna, åskan, hafvet, samt \"menniskjors hälsa, lif och död\".[88]\nEsternas krigsgud _Turris_, åt hivilken en sång uppmanar att offra en\nhornförsedd bock \"till spjutoffer, till det skyddande svärdets\nbrud\",[89] kallas äfven Ukko, och hör påtagligen till samma stam. Att\nhan dyrkats äfven af Finnarne under namn af _Turisas_, framgår ur\nAgricolas gudaförteckning i företalet till Psaltaren, öfvers. till\nfinska.[90] Måhända står det finska _tora_, strid, i sammang härmed.\n\nMan har, såsom bekant, angående ursprunget till dessa benämningar länge\nvarit tveksam. Undsr det Thunmann[91] anser den svenska i ljud och\nbetydelse öfverensstämmande benämningen på en af Skandinavernas högsta\ngudar, _Thor_, vara ett lån af de finska folken, motsäges detta af Rühs\noch afgjordt af Jakob Grimm i hans Deutsche Mythologie. Castrén afgör\ningenting derom.[92] I flera smärre afhandlingar[93] antar Schiefner,\ndock endast på grund af ömsesidiga likheter, att Finnarne af de\nGermaniska kulturfolken emottagit Thordyrkan. Detta skäl är dock ej\ntillräckligt; likaså icke heller de af Grimm anförda. Han antager neml.\natt benämningen _Thor_ uppkommit genom sammandragning af _Thonar_, gam.\nsachs. _Thunar_, anglos. _Thunor = Donar_. Dessa sednare äro väl af\nsamma stam som _döna, dåna, dunder, donner_, beslägtade med stammen\n_ton_, men sammandragningen är högst problematisk. Föröfrigt visar han\natt ordet ofta förekommer hos Skandinaver och Germaner, men någon\nmotsvarighet hos beslägtade folk i Orienten kan han ej uppvisa; och\ndock glömmer han detta icke i andra fall, t.ex. vid stam. Zio. Det\nvigtigaste han anför är, att äfven Kelterna hafva ett ord _Taranis_,\nbetydande åskans gud.[94] Tillsvidare står derföre denna benämning\ntemmeligen enstaka hos de ariska folken. Vända vi oss åter till\nnord-Asien för att söka nyckeln till denna gåta, så möter oss en stor\nmängd ord, hänförande sig till himmelen, morgonrodnaden, gud, solen,\noch till ljudet mer eller mindre beslägtade härmed. Jag har ofvanföre\nvid jemförelserna med taivas anfört flera. Ytterligare finnas i\nKaragassiskan, som numera öfvergått till en Tatarisk dialekt, orden\n_djârak, tjârak_ ljus, klyfta, _tjorormen_ gå, fara, Burät. _oktargoi_\nhimmel, enl. Schott sannolikt af _ok_ hög och _targoi_ = Turk. _tangry_\nden andliga himmeln, Mongol. _tenggeri, tegri_ hvarje elementar\nande;[95] likheten med _tjarak_ är omisskännlig. Tydligast visar sig\ndock detta i Karag. _têre_ himmel, _dêr_ åska. Alla dessa benämningar\naf Taara, Tora, Tiermes, Turisas torde derföre kunna anses såsom\negendomligt finska benämningar, tillegnade den högste under\nföreställningen af den vördnadsvärde gamle eller dundraren. Det visar\nsig äfven här samma utveckling som vid ordet Num, ifrån himmel till\nbetydelse af gud, ehuru Tora serskildt blifvit en åskans gud. Derigenom\nupplöser sig äfven motsägelsen af flera urväsenden. Visar det sig att\ndenna stam återfinnes hos de äldsta Arierna, så antyder måhända äfven\ndenna omständighet en urkälla, hvarur de Ariska och Turaniska folken\nutgått.\n\nDå sålunda Ukko är blott ett tillnamn för himmelens, åskans och\nblixtens gud, då vidare Turisas = Têre serskildt blifvit en krigets\nbeherrskare, och Jum betecknade det osynliga urväsendet eller hade den\nabstrakta betydelsen af gud i allmänhet, måste någon annan intaga\nplatsen såsom gudomens första inkarnation. Denna plats såsom den\nförnämste i den finska gudaverlden innehar -- Wäinämöinen, och närmast\nhonom Ilmarinen och Lemminkäinen.\n\nDå jag ställer dessa namn i spetsen för hela den finska olympen, är det\ningalunda med förbiseende af den lifliga strid, som, egentligen efter\nKalevalas första framträdande 1835, fortsattes i mera än tio års tid\nangående uppfattningen af denna dikt i dess helhet, och serskildt de\nnämnda gudahjeltarna. Både Lönnrots[96] och Reins[97] historiska\nbetraktelsesätt, att Wäinämöinen var en \"hjelte, förbättrare af\nFinnarnes sjöfart och åkerbruk\" m.m., Castréns hänvisning till\nLappland,[98] och Collans åsigt, att \"hela striden med Lapparne, såvidt\nden ingår i de episka sångerna, är fattad såsom en ethiskt mythisk\nstrid, icke såsom en historisk\",[99] alla dessa olika åsigter äro\nupptagna till bedömmande af Rob. Tengström i Fosterländskt Album för\n1845. Vederläggningen af dem stöder sig på en utläggning af den episka\nfolkdiktens natur. Denna kan neml. icke för den historiska forskningen\ngifva några fullt säkra data. Händelserna koncentreras kring flera\neller färre af folkets gunstlingar, hvarvid förhållanden, som i tiden\nligga århundraden aflägsnade från hvarandra, utan betänkande hänföras\ntill samma person. Med afseende å hjeltarnes namn kan heller ingenting\nafgjördt sägas. Än är det de gamla gudarne, hvilka blifvit menniskor\noch kring hvilka man grupperar historiska data, än åter verkliga\nhjeltar, som man ställer i de fordna gudarnes förhållanden. Allt detta\när fullkomligt sannt. Men, heter det vidare, Collans påstående om\nWäinämöinens gudomlighet synes mindre tillfredsställande. Och vidare:\nhans förklaring är \"mindre antaglig än någon af de föregående, såväl\nemedan den tillerkänner den finska mythen individuela, personliga\ngudar, hvilket är emot dennas natur, som emedan den för sagan\nförutsätter en mythisk grund. Alltid berör, hvad hon kan berätta\nytterst på iakttagande af menskliga förhållanden, och huru fantastisk\nhon än må synas, står hon dock alltid på verklighetens botten.\" På ett\nannat ställe: \"öfverallt erinras vi om, att sagan lefver i fantasin,\nobekymrad om rummets topografi och tidens kronologi, hvilkas bestämdhet\nhon sällan underkastar sig: diktens sanning är den enda hon\neftersträfvat\".[100]\n\nHvad den första invändningen beträffar, kan man väl icke förneka Ukko,\nTjermes, Taara individuel gestalt. Nedanför skall visas huru\npersonbildningen går än längre. Angående åter sagan, det egentliga\nstoffet i den episka folkdikten, skilja väl redan bröderna Grimm denna\nfrån mährchen sålunda, att den förra är mera historisk, den sednäre\nmera fritt poetiskt skapande. \"Mährchen är dels genom sin yttre\nutbredning, dels genom sitt inre väsende dertill bestämdt, att\ninnefatta den rena tanken af en barnslig verldsåskådning\".[101] Och på\nett annat ställe: \"hvad som så mångfaldigt och ständigt ånyo har\nfröjdat, rört och lärt, det bär inom sig sin _nödvändighet_, och har\nsäkert sitt ursprung ur denna eviga källa, som gjuter sin dagg öfver\nallt lif, och om äfven blott en ensam droppe, som ett litet blad har\nuppfångat, dock skimrande i den första morgonrodnaden\".[102] Mährchen\när sålunda det skimrande skalet kring de ursprungligt mytiska\nföreställningarna. Af detta slag äro dock många bland Suomen kansan\nSatuja, der Kalevalas hjeltar uppträda, och berättelsen om verldens\nuppkomst i början af den episka folksången, jemte allt som står i\nsammanhang dermed, torde väl ingen kunna frånkänna den djupaste\nmytologiska halt. Det synes tydligt, ätt påståendet mot Collan utgår\nfrån ett antagande af den finska episka diktens identitet med Tyskarnes\nSage, ehuru det just var detta som skulle bevisas. Collan torde derföre\nkomma sanningen närmare då hän säger, att man i vår forndikt likalitet\nbör söka _helt och hållet myt_, som _blott historisk sanning_. \"Myten\nligger numera i bakgrunden och framskymtar endast då och då, och det\nepiska har blifvit det hufvudsakligen framstående elementet\".[103] Ett\nsådant undanskymmande af de tidigare mytiska föreställningarna och\ngudarnes förvandling till menskliga individer återkommer Öfverhufvud i\nhvarje äldre folkdikt, som under olika bildningsstadier omgestaltas af\nden skapande folkfantasin. På samma sätt hafva Persernas mytiska\nföreställningar om en strid mellan det godas och det ondas rike i\nSchah-Name sammanblandats med striderna mellan tvenne fiendtliga folk.\nDen ursprungliga guden Jima har dervid öfvergått till en fullt mensklig\nhjelte Dschem. Att man äfven i utlandet utan någon tvekan anser den\nfinska diktens hjeltar såsom gudar, visar sig ofta. Bland andra säger\nJulius Cæsar, Prof. i Marburg, derom: \"Kalevalas hjeltar bära mycket\ntydligare än den helleniska eller tillochmed den tyska folkdiktens\nhjeltar prägeln af en gudomlighet, -- som sammanflyter med naturkroppen\noch dess verkningar på menniskolifvet; de äro ursprungligen elementära\ngudar\".[104] Och på följande sida: \"deras gudomliga väsende, deras\nförhållande till elementerna springer hundrade gånger i ögonen, och\ndock äro de hjeltar, hvilka underordna sig sjelfva under de egentliga\ngudarne Jumala, Ukko, Hiisi.\"\n\nMen liksom i de flesta folks mytologier, så insnärja sig äfven i den\nfinska de mångfaldigaste föreställningar i hvarandra. Ett folk, som\nvandrat under århundraden från mellersta Asien till Suomis sjöar, som\nkanske ströfvat från söderns yppiga dalar såsom nomader öfver\nKirgisernas sandiga stepper, måhända äfven tältat mången vinternatt på\nde ödsliga tundrorna vid ishafvet, hos ett sådant folk måste\nföreställningarna om allt i verlden vexla i det oändliga. Man kan\nderföre med fullt skäl antaga, att dessa vexlingar och de deraf\nberoende olika bildningslagren skola återspeglas äfven i fornsångerna.\nDen flyktigaste läsning måste också upplysa derom, att århundraden\nligga emellan den tid, då de två första sångerna af Kalevala äro\ndiktade, och den då de sednare bildats. Äfven Castrén yttrar i sin\ngranskning af den nya Kalevalaredaktionen, att myten om verldsskapelsen\nstår der såsom ett helt och hållet isoleradt fragment. Utom den\nhemlighetsfulla skymning, som verldens morgon i dessa, liksom i alla\nfolks uräldsta myter, sprider öfver tingen, bevisas det äfven deraf,\natt Wäinämöinen först har en helt annan gestalt, än då han såsom en\ngubbe fikar efter Ainos hand. Tron på honom såsom heligare än vanliga\nmenniskor har försvunnit, och nu vågar folkfantasin gyckla med den\nåldrige. Att den allmänna utvecklingen af de fordna gudagestalterna i\nmyten till folkhjeltar äfven egt rum hos Finnarne, bevisar den\nytterligare förminskning de slutligen undergått i sagorna. Jemför man\nIlmarinens person med den af samma namn i Satuja, så är afståndet\nomätligt. Och grunden till denna förvandling är icke blott\nkristendomen, som trampar under fötterna hvad hedendomen ansåg stort\noch högt, utan denna sednares egen utveckling. Det som i en tidig\nbarndom tillfredsställde andens behof af en gud, det måste i en mera\nutvecklad ålder byta form; fröet är detsamma, blommorna som uppspira\nderur vexla endast gestalt och färg.\n\nHär är ej stället att undersöka de spår af historiska tilldragelser,\nsom förekomma i fornsångerna, eller att granska de olika åsigterna\nom läget af Pohjola m.fl. orter. Då af det föregående torde\nframgå, att dessa sånger innehålla en massa af mytiska föreställningar\nfrån en uråldrig tid, vill jag anföra de serskilda bevis som de lemna\nför Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens gudomlighet. Man har\nvelat bortjäfva dylika ställen med anledning af smärre motsägelser,\neller med antagande af, att de tillhörde en sednare tid, då sångarne\nicke mera kände förfädrens betraktelsesätt. På det förra skälet\nförklarar Rein hela den bekanta kosmogoniska föreställningen om\nverldsägget för ett lån utifrån.[105] Dylika motsägelser förekomma dock\ni hvarje folks gudalära, och i Indien sammanblandas de skilda gudarnes\nverksamhet och epiteter på ett fabelaktigt sätt. Och om det äfven är\nfallet, såsom Lönnrot uppgifver i företalet till nya Kalevala-upplagan\noch såsom man af varianter ser, att på skilda orter än den ena, än den\nandra af de bekanta hjeltarna namnes i den andras ställe, så är dikten\nlikväl så rik, att skilda ställen förfullständiga hvarandra.\nSkarpsinnigt säger derföre Collan om Wäinämöinens och Ilmarinens\ngudomlighet, att det vore tillåtet tvifla derpå, om deruti låge\nnågonting orimligt.[106] Och i allmänhet måste man hafva starka motskäl\nför att rentut förneka sångens utsago, ty det gäller ju att bedömma,\nhvad sångarena sjelfva tänkt. Jag vill derföre här upptaga de enskilda\nställen som bevisa Wäinämöinens och Ilmarinens gudomlighet, under de\nrubriker som Collan redan 1836 uppställde, men betydligt förökade.\n\nFör det första tilldelas dem epithetet _ikuinen_, iän-ikuinen, evig,\nevärdlig;[107] 2:o gudomlig makt, skaparemakt. Ty om äfven utmärktare\nmenniskor kunde frambringa mångt och mycket i verlden genom ett\ntrollord, såsom i allmänhet en schaman, så står dock Wäinämöinen i\nspetsen för hela detta skaparslägte. Enligt gamla upplagan af Kalevala\när det han, som vid äggets bristande i stycken, frambringar allt genom\nsitt blotta skaparord. Eller gifves det väl något högre bevis på\ngudomlig makt än dessa ord ur den vises mun:\n\n    Munasen alanen puoli\n    Alaseksi maa emäksi!\n    Munasen ylänen puoli\n    Yläseksi taivaseksi!\n    Mi munassa valkiata\n    Se päivä paistamahan!\n    Mi munassa ruskiata\n    Se kuuksi kumottamaan!\n    Munasen muruja muita\n    Ne tähiksi taivahalle!\n\nDet är ett värdigt motstycke till de sublima orden i Genesis: varde\nljus! Och icke heller Wäinämöinen lemnar skapelsen åt sitt öde, utan\nvakar med kärleksfullt öga öfver dess fortkomst. Beskrifningen\nfortsattes huru\n\n    Siinä mies meret lukevi,\n    Uros aallot arvelevi;\n    Kussa päätänsä kohotti,\n    Siihen saaria saneli;\n    Kussa kättä käännähytti\n    Siihen nientä sivoeli j.n.e.\n\nHela detta ställe är väl i nya upplagan förändradt, men Lönnrot har\nsjelf för mig medgifvit, att de flesta varianter här hafva Wäinämöinen\ni stället för det sednare Ilmatar. Äfven i upplagan af 1849 är det\nWäinämöinen som fullbordar skapelsen, derigenom att han låter\nPellervoinen beså jorden med träd och örter. Detta väsende är\nsynbarligen endast vextlifvets personifikation, som fått sin tillvaro\ngenom Wäinämöinens vilja, och ger ingalunda tillkänna någon bristande\nförmåga. På samma sätt är det, då den skyhöga eken skymmer sol och\nmåne; Wäinämöinen tänker och begrundar, genast finnes der tillreds\nnågot väsende som utför hans tanke. Hvarhelst en brist i skapelsen\nfinnes, är hans ande genast färdig och i stånd att hjelpa. Sjelf kallar\nhan sig äfven skapare, då han med följande ord besår jorden:\n\n    Minä kylvän kyyhättelen,\n    Luojan sormien lomitse,\n    Käen kautta kaikkivallan\n    Tälle maalle kasvavalle,\n    Ahollen ylenevälle.[108]\n\nFragmenter af gamla sånger nämna äfven Wäinämöinen såsom\n\n    Kaiken mailman takoja,\n    Urnan kannen kalkuttaja,[109]\n\noch i en anteckning af Lönnrot heter det:\n\n    Se on vanha Wäinämöinen\n    Maan ja taivosen takoja,\n    Ilman kannen kalkuttaja.\n\nI allmänhet tillskrifves dock detta Ilmarinen. Den förre säger om sin\nbroder att han är en smed, som så skickligt hamrat luftens lock, att\nintet spår af hammarn synes derpå.[110] Äfven hans syster tilltalar\nhonom såsom takoja iän ikuinen,[111] hvilken benämning öfverallt\nförekommer. Sjelf säger han om sig, då han smider verktyg för att\nfängsla Pohjola käringen:\n\n    Ei tuo kumma ollekana,\n    Jos olen takoja tarkka,\n    Kun olen taivoa takonut,\n    Ilman kantta kalkutellut.[112]\n\nOch detta motsäges icke af Ilmarinens förklaring öfver ursprunget till\nhans makt:\n\n    Kauan katsoin Luojan suuhun,\n    Partahan jalon Jumalan\n    Ennen taivoa takoissa,[113]\n\nty såsom vi få se erkännes alltid beroendet af den osynliga Jumala, han\nsom företrädesvis är luoja. Hvad annat än den högsta grad af skapande\nförmåga tillkännagifva äfven följande ord af Wäinämöinen sjelf under\ntäflingen med Joukahainen:\n\n    Omat on meret kyntämäni m. m. och\n    Olin ma miessä kolmantena,\n    Ilman pieltä pistämässä,\n    Taivon kaarta kantamassa,\n    Taivoa tähyttämässä.[114]\n\nDet tredje beviset för de tvenne omnämndas gudom är, att de begge\nstigit upp till himmelen. I 47 run. af nya Kalev. upplagan berättas,\nhuru itse ilman suuri luoja, Ukko, blef missmodig, sedan Louhi instängt\nsol och måne. Han vandrade derföre omkring längs molnets rand och lät\nen blixt glänsa genom rymden, för att luftens jungfru skulle vagga den,\ntills deraf blefve en ny sol. Men samma skildring hänföres i den äldre\nedition till Wäinämöinen och Ilmarinen. Det heter nemligen att de begge\nstego upp på det sjette glänsande hvalfvet, på den nionde himmelen. Der\nläto de begge blixten ljunga, eller såsom det heter:\n\n    Iski tulta Ilmarinen,\n    Välähytti Wäinämöinen, --\n    Miekalla tuliterällä.\n\nOch då en qvinna frågade dem hvarifrån de voro, svarade Wäinämöinen:\n\n    Keskiilmalta olemma,\n    Keskitaivahan navalta.[115]\n\nDessa ord, hvilka gifva tillkänna ett ursprung liknande Ukkos -- ty han\nbenämnes ofta taivahan napanen, -- häntyda en högre ställning än\nmenniskornas. Det tillkommer icke heller någon annan än dem, som hamrat\nhimmelens hvalf, uppställt luftens pelare, med ett ord dem, som ordnat\noch verkställt skapelsen, att äfven hålla den vid makt. Detta ställe\nbekräftar derföre fullkomligt ett föregående, der Wäinämöinen och\nIlmarinen sägas hafva varit med om skapelsen. Luftens jungfru vaggar\näfven den gnista deras blixt har tändt; alltså ett dem underordnadt\nväsende.\n\nMen Wäinämöinen benämnes äfven uttryckligen gud,[116] skapare.[117]\nLencqvist yttrar, att \"fornsångerna icke framställa någon annan gud,\nhögre än Wäinämöinen.\" Han anför tillika huru en af Karelarnes vise\nunder katholska tiden, tillfrågad hvilka som voro Finnarnes högsta\ngudomligheter utan betänkande svarat: Itse vanha Wäinämöinen ja Neitsy\nMaaria emonen. Från den tiden härstamma äfven dylika böner som:\n\n    Itse ilmoinen Jumala,\n    Itse vanha Wäinämöinen,\n    Itse seppä Ilmarinen\n    Tässä myöskin tarvitahan;[118]\n\nhvilka alla, både böner och benämningar, blott kunna ställas till ett\nöfver menniskan stående väsende.\n\nI ett häfte synty-sanat, som i manuskript blifvit mig godhetsfullt\nmeddeladt af Prof. Lönnrot, heter, det s. 9 om Ilmarinen:\n\n    Hiki tippu _luojan päästä_,\n    Kaste _kasvoista jumalan_.\n\nPå ett annat ställe anför Lönnrot att äfven Wäinämöinen blifvit kallad\ngud.[119] Hvem annan än den som skapat dem kan väl heller utbrista i en\nså herrlig hymn som denna, under det att den tillika innehåller ett\nslags maktord:\n\n    Terve kuu kumottamasta,\n    Kaunis kasvot näyttämästä,\n    Päivä kulta koittamasta,\n    Aurinko ylenemästä!\n\n    Nousit kullaisna käkenä,\n    Hopeisna kyyhkyläisnä,\n    Elollesi entiselle,\n    Matkoillesi muinaisille.\n\n    Nouse aina aamusilla\n    Tämän päivänki perästä,\n    Teepä meille terveyttä. --\n    Käy nyt tiesi tervehenä,\n    Matkasi imantehena,\n    Päätä kaari kaunihisti,\n    Pääse illalla ilohon![120]\n\nMen det sista beviset, sjelfva inseglet på Wäinämöinens sanna\ngudomlighet, är hans försvinnande för den kristna religionen. Redan\n1836 anför Castrén detta vigtiga faktum,[121] som sednare är upptaget\näfven af Fab. Collan. Att Wäinämöinen är representanten för Finnarnes\nhela verldsåskådning, att han är hufvudpersonen i den hedniska\ngudaverld, som deras egendomliga ande har skapat, framgår väl af intet\ntydligare än deraf, att han måste lemna sitt folk, då det begynner\nomfatta kristendomen. Vid sitt försvinnande beger han sig äfven till de\n\"höga urmödrarna, till de låga himlarna.\"\n\nMed allt det anförda synes det dock anmärkningsvärdt, att Castrén i sin\nMytologi kallar Wäinämöinen och Ilmarinen icke gudar utan heroer. Om\nman äfven afgjordt antager, att en stor del af fornsångerna, och alla\nde som beskrifva friarefärder, hafva verkliga händelser till grund, så\nåterstå dock otaliga andra ställen, hvilka gifva en annan uppfattning.\nJag har också anfört många ställen ur Castréns skrifter, der han gillar\nden ofvan framlagda åsigten. Det oaktadt heter det i Mytologin, s. 289,\natt \"det torde vara bragt till fullkomlig klarhet, att Wäinämöinen,\nIlmarinen och Lemminkäinen ej, såsom man ofta varit frestad att antaga,\nspela rolen af gudomliga väsenden, utan framträda blott i egenskap af\nhögre begåfvade menniskor eller heroer.\" Denna slutsats begrundas ännu\nytterligare genom utsagon, att de endast \"sörja för sin enskilda lycka\ni familjen\" och söka lyckliggöra _sitt folk_ genom eröfringen af Sampo.\nDetta gäller dem dock blott sådana de uppträda i friare-färderna. Hvad\ndet andra påståendet beträffar, att de \"blott genom måttet af sin\nstyrka, sin vishet, sitt hjeltemod skilja sig ifrån vanliga menniskor\",\natt de hafva denna makt endast genom ordets, vishetens gudomliga makt\noch ofta äfven hindras i sina förehafvanden, så måste man jemföra detta\nmed förhållandet i andra mytologier. Äfven der uppträdda gudarne under\nmenskliga förhållanden, och inskränkas rätt ofta då de vilja utföra\nnågot, så t.ex. Zeus af ödets beslut. Och hos Inderna är detta\nnågonting alldagligt. Att åter skaparkraften ligger i ordet, i\nvisheten, bevisar endast för högheten af den finska religionen. Ordet\när urmakten, urgudomligheten sjelf, som förlänar äfven gudarne tillvaro\noch lif; han är den andliga källan, hvarifrån allt härleder sig, = Num\n= Indernas Brahma, från hvilken och till hvilken all ting är.\n\nI sjelfva verket visar äfven den fortsatta framställningen att Castrén\nej ville fästhålla denna åsigt. Ty sedan han undersökt Wäinämöinens\nhärkomst, visat huru han genom egen kraft framträdde i dagen och sedan\ndeltog i skapelseverket, yttrar han: \"i sjelfva verket synes mig hans\ngudomliga dyrkan ej kunna betviflas;[122] och vidare: denna\nskapareförmåga är hans natur medfödd, och synes, om något, hafva bort\nberättiga honom till ett gudomligt anseende hos våra fäder, liksom\nsamma ära äfven i det fall, att han och hans kamrater Ilmarinen och\nLemminkäinen endast skulle hafva fulländat skapelseverket, icke heller\nhade bort kunna dem bestridas\".[123]\n\nInkonseqvensen i de anförda yttrandena torde derföre böra tillskrifvas\nden omständighet, att Castréns föreläsningar i den finska mytologin äro\nutgifna af annan hand, utan att han sjelf fick öfverse och fullborda\ndem, och detta gäller isynnerhet den sista afdelningen. Hela den vidare\nframställningen tilldelar äfven alla de tre nämnda en ursprunglig\ngudomlighet, så att de tillhopa bildat en gudatrilogi af jordens,\nluftens och vattnets gudomligheter. Jag behöfver derföre här upptaga\nendast resultatet af Castréns undersökning, som gör det på det högsta\nsannolikt, att Ilmarinen ursprungligen dyrkats såsom en luftens gud,\nLemminkäinen = Ahti, med sitt ostadiga väsende, lieto, såsom\nhafvets.[124] Den här ofvan gifna bevisningen om hjeltarnes gudom\ngäller egentligen Wäinämöinen och Ilmarinen. Lemminkäinen uppträder\ndock ständigt i jembredd med dem; han är identisk med Ahti, Kaukomieli,\nSaarelainen. Längre fram anföras ytterligare bevis. Huruvida\nWäinämöinen varit jordens gudomlighet är dock ej lika klart. Castrén\nsäger: \"Om Ilmarinen och Lemminkäinen äro menniskovordna gudar, så måste\ndetta naturligtvis i så mycket högre grad gälla om Wäinämöinen, emedan\nhan i alla afseenden vida öfverträfffar dessa sina vänner.\" Man har\nvelat härleda hans namn fr. wein l. ween emonen. Lencqvist anmärker\ndock att han alltid skildras såsom en man, och vid Wäinämöinens sång\nkommer veen emäntä sjelf för att lyssna derpå. Castrén jemför Wäinä,\nsom enligt Agricola äfven skrifves Äinemöinen, med Tatarernas aina,\njordens andar, hvarigenom hans egenskap såsom en jordens gudomlighet\nbekräftas. Ett ytterligare stöd är, att enligt Lönnrot namnet äfven\nuttalats som Ainemoinen;[125] och åsigten bekräftas indirekte deraf,\natt fornfinnarne haft \"gudomligheter för alla möjliga elementer, men\nför jorden allena saknas\" en sådan. Och hvad annat innebär Wäinämöinens\nfärd till Wipunens graf för att erhålla ursprungsord, än en antydan om\nhans härkomst från jordens inre? Der ligger hans makt bevarad. Vi\npåminnas om en jordens gud äfven deraf, att det är Wäinämöinen som\nordnar jordens yttre utseende, bildar uddar och holmar, bugtar,\nstränderna, samt ytterligare förser marken med växtlighet. Måhända\nhänvisar oss slutet af Kalevala sångerna till samma jordiska hem, ty\ndet heter att han seglar bort till de öfra jordemödrarna,\n\n    yläisihin maa-emihin,\n    alaisihin taivosihin.\n\nVisserligen kan man försöka en annan derivation af vanha, ty i Estn.\nkallas han Wannemunne, och gammal heter der vanna; i så fall vore han\nden personifierade urfadren sjelf.\n\nTill en bekräftelse af den ofvan framställda åsigten, att Wäinämöinen,\nIlmarinen och Lemminkäinen varit den finska mytens första och högsta\ngudagestalter, gudomlighetens första inkarnationer för att tala\nindiskt, tjenar den äfven af Castrén upptagna estn. sagan.[126] Deri\nsäges: \"Wanna issa bodde i sin höga himmel; i hans sal lyste den\nmajestätiska solen. Hjeltarne hade han skapat, för att begagna sig af\nderas råd, deras konstfärdighet och deras styrka.\" Den äldste bland dem\nvar Wannemuine. Han hade danat honom gammal, med grått hår och skägg,\noch förlänat honom ålderdomens vishet; men hans hjerta var ungt, och\nhan egde diktens och sångens gåfva. Wanna issa betjenade sig af hans\nkloka råd, och om sorgen fördystrade hans panna, spelade Wannemuine för\nhonom på sin underbara harpa, och sjöng sina älskliga sånger. En annan\nvar Ilmarine, i den bästa mannaålder och af manlig kraft, med vishet på\nsin panna och eftertänksamhet i blicken. Honom var konstnärsförmågan\nbeskärd. Den tredje var Lämmeküne, en gladlynt yngling, full af löje,\nalltid munter, böjd för hvarje öfverdåd. Alla ansågo de sig för\nbröder och den gamle kallar dem sina barn. Sagan berättar vidare huru\ndenne, medan hans söner sofvo, skapade verlden, och då de vaknat,\n\"gnuggade de sig i ögonen och skådade verket an med förvåning. Men den\ngamle var trött af arbetet med verldens skapelse och lade sig att\nhvila. Då tog Ilmarine ett stycke af sitt bästa stål och hamrade ut det\ntill ett hvalf, spände detta till ett tält öfver jorden, och häftade\nstjernorna af silfver och månen dervid; från den gamles förstuga tog\nhan lyktan och fastade den med en förunderlig mekanism vid tältet, så\natt den af sig sjelf går upp och ned.\" Och Wäinämöinen stämde upp en\nfröjdesång till sin harpa, blommor och vexter spirade fram, och\nsångfåglarna stämde in i hans qväde; Lämmeküne strök jublande kring\nskog och backar. Då -- sade den gamle: Jag har skapat verlden som ett\nliflöst stycke; det är eder sak att försköna densamma.\n\nGenom denna saga blir mycket i den finska myten förklaradt. Att den\nåter, åtminstone till sina grunddrag, varit gemensam för Finnar och\nEster innan dessa ännu söndrade sig till skilda folk, bevisa icke blott\nnamnlikheterna, utan den omständighet, att alla detaljer, som om de\nnämnda gudarne anföras i fornsången, genom den estniska sagan\nsammanslutas till ett helt. Blott med dess tillhjelp kan man också rätt\nförstå hvarföre t.ex. Wäinämöinen och Ilmarinen vid solens och månens\nfängslande draga öfver himmelen, för att söka godtgöra denna brist. De\nhafva ännu vård om denna ordnade verld, som den gamle öfverlemnat i\nderas händer. Hvilken skön betydelse får ej derigenom äfven\nWäinämöinens sång, till hvilken hela naturen lyssnar. Den var förut\nstel och utan lif; först då den hör den gudomliges röst ljuda genom\nrymden, får vinden sitt sus, fåglarna sina sånger och äfven menniskan\nsångens gåfva, såsom en variant säger.[127] Det är anden, som besjälar\nden döda massan och skänker den uttryck.\n\nAtt de tre gudarne äro bröder antyder äfven den finska dikten\nuttryckligen. Det heter nemligen i en variant, mig godhetsfullt\nmeddelad af Prof. Lönnrot:\n\n    Iri neito impi neito,\n    Kalevalan kaunis neito\n    Saip' on kolme poikalasta,\n    Yhen vanhan Wäinämöisen,\n    Toisen seppo Ilmarisen,\n    Kolmannen on Joukahaisen,\n\nder den sistnämnde helt säkert är densamme som Lemminkäinen. Iri heter\nannars ilman impi, Kave luonnotar. Ursprungsorden anföra de tre\nelementerna hvarifrån allt uppstått; men de tre gudarne äro blott\ndessas personifikationer. Så säges:\n\n    Itsestänsä ilma syntyi,\n    Ilmasta vesi erosi,\n    Veestä manner maatelihe.[128]\n\nEfter dessa bevis, att de i Kalevalas närvarande form såsom folkhjeltar\nuppträdande Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen ursprungligen\ndyrkats såsom gudar, återvänder jag till utvecklingen af det\nfinska gudsmedvetandet. Jag har redan anfört flera af de olika\nskapelseteorier, som i synty-sanat framträda. De bekräfta alla, att\nFinnarne från uråldrig tid anat en genomgående enhet i universum; ty\nsorgfälligt beskrifva de, huru ur luften uppstår vattnet, ur detta\njorden, och så vidare vexter och djur. De hänföra sålunda allt till en\nenda ursprungskälla, hvarifrån utvecklingen tagit sin början. Jag skall\ni det följande framhålla de vexlande former, i hvilka denna utveckling\ngestaltat sig; här vill jag först närmare undersöka den redan tidigt\nutbildade föreställningen om en skapare, luoja, en personlig\nursubstans.\n\nSom bekant har man mycket tvistat derom, huruvida hos fornfinnarne\nfunnits medvetandet om en enda skapare. Det har dervid med dem gått\nsåsom till en början med Inderna. Man förklarade hvarje uttryck, som\ngaf tillkänna en dylik uppfattning, såsom en föreställning införd med\nkristendomen och utbildad under dess inflytande. Eller också påstod\nman, såsom Max Müller om Inderna, att monotheismen varit folkets\nursprungliga religion, hvarifrån det småningom affallit. Om man med\nmonotheism förstår tron på en utom och öfver verlden stående Jehovah,\när ingenting mera oriktigt. Ty Inderns hela verldsåskådning utgår just\nderifrån, att den evige har sin enda tillvaro i tingen, att han med\ntusende ögon blickar fram ur verlden. Indra, Varuna och Agni, de tre\nförsta elementargudarna, Brahma, Vishnu och Siva likaså, äro endast\nolika skepnader af den ende, som uppenbarar sig i dem alla. Det\nförnuftiga i verlden är det sanna gudomliga; derföre tilltalar honom\näfven en sednare tid i de sublimaste hymner: Han var den ensamt födde\nherren öfver allt det som är. Han grundade jorden och denna himmel. --\nHan, hvars skugga är odödlighet, hvars skugga är död. -- Han, hvars\nmakt de snöiga bergen, hvars makt hafvet förkunnar. För hvilken dessa\ntrakter äro som vore de Hans armar. -- Han, till hvilken himmel och\njord, stående fast genom Hans vilja, se upp, darrande invärtes. --\nÖfver hvilken den uppgående solen skiner. -- Han, _som är gud öfver\nalla gudar_![129]\n\nFinnarne hafva icke så tydligt utsagt hvad luoja är, men ur\nfornsångerna framgår dock tillräckligt klart, huru de föreställt sig\nhonom. Redan då Wäinämöinen, hans första inkarnation, längtar att\nfödas, anropar han yli-jumala om bistånd. Vid alla möjliga\nbesvärjelser, der man anropar smärre gudomligheter, tillägges ytterst\nen bön till den allrahögste, om allt det andra icke hjelper.\nI synty-sanat främhålles han uttryckligen, såsom vid jernets ursprung:\n\n    Tuo ukko ylinen _luoja_,\n    Itse _ilmojen Jumala_\n    Ilmasta veen eroitti,\n    Veestä maati manterehen.\n\n    Ukko llmoinen Jumala\n    Hieroi kahta kämmentänsä\n    Vasemmassa polven päässä;\n    Siitä syntyi kolme neittä,\n    Koko kolme Luonnotarta\n    Rauan ruostehen emoiksi,\n    Suu sinervän siittäjiksi.[130]\n\nPå ett annat ställe sjunger Wipunen för Wäinämöinen de \"djupa\nursprungsorden om tidens begynnelse.\"\n\n    Kuinka _luojansa luvalla,\n    Kaikkivallan vaatimalla\n    Itsestänsä, ilma syntyi_,\n    Ilmasta vesi erosi,\n    Veestä manner maatelihe,\n    Manterelle kasvut kaikki.[131]\n\nDe anförda orden framhålla väl å ena sidan, att verldens utveckling\nskedde enligt skaparns vilja, men äfven å den andra, att denna skapare\nsjelf måste hafva funnits i elementerna, då luften kunde uppstå \"af sig\nsjelf.\" Öfverallt i ursprungsorden och lu'ut hänföres den yttersta\nmakten till skaparen. Helt säkert skulle man icke i en sednare tid med\nsådan hemlighetsfullhet begagnat sig af dessa trollformler, om luoja\nbetecknat de kristnes gud. I veren sulku-sanat (manuskript, för hvilket\njag har att tacka Prof. Lönnrots godhetsfulla meddelande) säges:\n\n    Jumaloista tunti tullo,\n    Apu eineisten emistä;\n    Varjele vakanen _luoja_,\n    Katso kaunonen jumäla,\n    Jott'ei vietäisi vioille;\n\noch på ett annat ställe:\n\n    Tulonen _jumalan luoma_,\n    Luoma _luojan_ valkiainen, samt\n    Rauta on _jumalan luoma_.\n\nDylika yttranden, hvaraf framgår att allt i verlden är skapadt af den\nhögste guden, finnas i mängd i Kalevala. Joukahainens moder tilltalar\nsålunda vågen, månen, solen, då hon söker sin son:\n\n    Oi tiehyt _jumalan luoma_,\n    Kuu kulta _jumalan luoma_,\n    Oi päivyt _jumalan luoma_,\n    Etkö nähnyt poikoani?\n\nPå samma sätt yttras vid besvärjelser:\n\n    Hoi matö jumalan luoma,[132]\n\noch Wipunen söker besvärja Wäinämöinen:\n\n    Lähe nyt liika liikkumahan,\n    Ennen päivän nousemista,\n    Koi _jumalan_ koittamista,\n\noch längre fram\n\n    Tullessa jumalan tunnin;[133]\n\nhvilka sistnämnda tillika innebära, en antydan om det onda, mörkret,\nsom vid solens uppgång måste fly.\n\nDet är öfverflödigt att anföra flera exempel ur det nämnda torde\nogensägligt framgå, att hos Finnarne begreppet om en enda skapare, som\nstår öfver både verld och gudar såsom deras första upphof, varit\nursprungligt. Afgjordt yttrar derföre Snellman i en recension: \"i\nKalevala-dikten förekomma nu vidare så många uttryck, hvilka häntyda på\nmedvetandet om en enda skapare, en högsta gud, den sanne, -- att hvar\noch en som skrifver öfver finska mytologin, men helt och hållet\nöfverser detta förhållande, kan påstås hafva förfarit utan\nsakkännedom\".[134] Gudarne sjelfva erkänna derföre alltid, att deras\nmakt ytterst är ett lån af skaparn. Så anropar Wäinämöinen yli-jumala,\ndå han längtar att födas; Ilmarinen erkänner skaparen öfver sig, då han\nsäger sig hafva lärt konsten att smida genom dessa ord:\n\n    Kauan katsoin _luojan_ suuhun,\n    Partahan jalon jumalan,\n    Ennen taivoa takoissa,\n    Ilman kantta kalkuttaissa.[135]\n\nMen hurudan denne ene och högste skapare är, framlyser bestämdare.\nUtredningen af ordet juma och de redan anförda skapelse-teorierna visa,\natt allt tillvarande utvecklar sig, det ena ur det andra, hvarigenom\nskaparn sjelf finnes i allt. Många ställen i Kalevala bekräfta denna\nuppfattning. Ilmarinen sade att han, för att lära sig smida, sett\nskaparn i munnen. Derifrån ledas vi helt naturligt öfver till följande:\n\n    Silloin virsikäs Wipunen,\n    Tuo vanha vaka-väkevä,\n    Jonk' _oli suussa suuri tieto,\n    Mahti ponnetoin povessa_,\n    Aukaisi sanaisen arkun,\n    Lauloaksensa hyviä,\n    Noita _syntyjä syviä_,\n    Ajan _alku-luottehia_.[136]\n\nOch i föregående rader säges:\n\n    Ei _sanat_ salahan joua,\n    Eikä _luottehet_ lovehen,\n    _Mahti ei joua maan rakohon,\n    Vaikka mahtajat menevät_.\n\nHär förefaller det visst som skulle Wipunen göras identisk med\nurgudomen. Hos honom är neml. makten, och Wäinämöinen måste uppslukas\naf honom, försänka sig i urväsendet, för att erhålla den högsta\nvisheten. Men Wipunen erkänner sjelf öfver sig skaparen, och sjunger de\nbetydelsefulla orden, \"luften föddes af sig sjelf på skaparns önskan.\"\nOch med djupaste vördnad yttrar Wäinämöinen, då han stämmer blodflödet:\n\n    En puhu omalla suulla,\n    _Puhelen jumalan suulla_,\n    Josp' on mulla suu suloinen,\n    Suloisempi suu jumalan,\n    Jospa on kaunoinen käteni,\n    Käsi luojan kaunihimpi.[137]\n\nMen af begge dessa ställen framgår på det tydligaste, hvari den\negentliga skaparkraften består. De mäktige försvinna, men makten blir\nqvar; den finnes i skaparens mun, är hans ord, anden. Vi hafva sett\nhuru detta ord i Wäinös mun är mäktigt att af äggets spillror bilda\nhela verlden, på ett sätt, som i höghet mäter sig med det verldsbekänta\nvarde! _Ordet_, det symboliska uttrycket för tanken öfverhufvud i allt\nskapadt, blir sålunda urgudomens sanna tillvaro. Ordet finnes i allt,\noch om man känner ursprungs-ordet, så är man herre öfver tingen. Det\nfinnes väl intet kraftigare bevis, att Finnarne ansett anden, förnuftet\ni verldsordningen, vara den egentliga skaparen, från hvilken gudar och\nverld leda sitt ursprung, och hvilken betecknats med den opersonliga\nbenämningen _jumala_. I hvarje enskildhet genomskimrar derföre något af\nden högste; i hvarje träd, i hvarje gren, i hvarje grässtrå, ja i\nhvarje daggdroppe ler derföre en huld genius, som skänker den lif och\nglans. Ehuru icke utgående från samma princip, ger likväl Lönnrot en\nträffande skildring af denna verld med millioner gudar,[138] som väl\nkunna mäta sig med de 330 millioner man räknar i Indien.[139] Vi hafva\nett indirekt bevis härpå i det spekulativa, begrundande lynne, som så\nstarkt utmärker Finnen. Det objektiva öfverhufvud har för honom en\nbetydelse, derföre söker han öfverallt bakom företeelsen dess sanning,\nsynty, kraften som verkar deri. Och denna fordran förklarar äfven lätt\nbristen på egentligen historiska sånger. De tillfälliga, men äfven\nbevisligen ofta blodiga, sammandrabbningarna med andra folk hafva icke\nlemnat mera betydande spår efter sig i sångarens minne. De voro\nvisserligen lifsyttringar af folket, men dess sanna lif låg i andens\nverkningar och i sångens makt. Derföre är äfven sångarkungen den högste\ni verlden.\n\nDenna förklaring vinner ny styrka genom jemförelse med förhållandet i\nIndien. Äfven der spelar historien, händelsernas yttre sida, en\nunderordnad roll. Millioner år hopas på hvarandra utan betänklighet,\noch forskaren har den yttersta svårighet att i denna rörliga massa få\nen fast punkt. Och denna företeelse är betingad deraf, att Indern i\nallt söker väsendet, söker den osynlige Brahma, som ser genom tingen.\nHos dem återfinnes äfven föreställningen om sångens allmakt. Gunadhya\nförtäljer sina himmelska sagor, hvar vid alla djur församla sig för att\nafhöra dem. Gråtande stå de der och höra på; men Gunadhya aflade sin\nkroppsliga gestalt, och återvände till sin himmelska boning såsom Sivas\ntjenare.[140]\n\nMen hos Finnarne, liksom i Indien, skapar fantasin en mångfald af\nformer, för att åskådliggöra huru den ende osynlige luoja ur sig\nutvecklar verlden. En bland dessa är den bekanta föreställningen om\nverldsägget, hvarur himmel och jord blifvit bildade, så att hvarje\nspillra deraf är en spillra af det ena, som fanns till från\nbegynnelsen. Denna föreställning är uråldrig, äfven Esterna hafva svaga\nminnen deraf. Bland annat säges i en sång, att _pühha linnu_ bygger sig\nbo, ligger på äggen och fördelar de späda ungarna, en på himmelen till\nmåne, den andra till sol på luftens hvalf, den tredje som en sten på\nängen.[141] Denna föreställning är otvifvelaktigt från uråldrig tid, ty\nendast de äldsta kulturfolken af arisk stam känna den, hos de öfriga\nhar den redan försvunnit. Hos Inderna är det Brahma, som låter sig\nfödas i ägget och under namn af Purusha fullbordar skapelsen. Måhända\nvar äfven den finska föreställningen urspr. sådan, att Wäinämöinen\nframgick ur ägget; ty det är han som af urmaterien bildar uddar och\nöar, med ett ord utför urväsendets vilja. Det heter äfven att hans\nmoder i sjuhundrade år irrade omkring på de vida vattnen, utan att\nkunna framföda honom. Och ändå skedde det endast genom hans vilja.\nBrahmas ägg vaggas på hafvet i tusende år innan det är moget,\noch då framträder han sjelf derur, låtande ägget brista sönder.\nFöreställningen om en menniskas framträdande ur ett ägg återfinnes\näfven både hos Finnar och Ester. De sednare berätta huru Linda uppvexte\nur ett ägg,[142] och dylikt förekommer äfven i Kanteletar.[143]\nBenämningen Sampo, guds ursprung, som tilldelades solen, antyder också\nföreställningen om urväsendets födelse i solen. Att åter himmelens\nguldglänsande skifva gifvit första anledningen till tanken på ett ägg,\nsynes af Indernas hymner. I Rig-Veda säges: i begynnelsen uppstod\nkällan till det gyllene ljuset.[144] Och Manus lagar framhålla, huru i\nbegynnelsen genom urväsendets tanke uppstod ett ägg, glänsande såsom\nguld, lika lysande som stjernan med tusende strålar.\n\nÄnnu andra beröringspunkter finnas, som härmed stå i sammanhang. I\nfinska mytologin finnes neml. ett ord, Kave, hvartill man förgäfves i\nfinskan söker en etymologisk förklaring. I Nya Kalevala heter Kave\nluonnon tytti och ensin emä itselöitä,[145] på andra ställen åter\nsäges:\n\n    Kave ukko pohjan herra,\n    Ikäinen iku Turilas.[146]\n\nVidare berättas huru han efter 30 somrar befriar sig ur sin moders\nsköte. Ordet är således ett appellativ, i sednare fallet för urgudomens\nförsta inkarnation. Och märkvärdigt nog finna vi en anknytningspunkt\nhärför i Indien. Bhrgu, den \"lysande glänsande,\" enl. Kuhn blixten,\n_framgår ur Brahmas hjerta som klyfver sig_, hans son är _Kavi_. \"Det\nligger nära till hands, att förbinda denna åskådning af det sig\nklyfvande hjertat med den af det bristande ägget, ur hvilket verlden\nblef skapad\".[147] Och enl. Ganander förstås ofta med Kavet \"en mäktig\nförste i månan, som hjelpte den mot kuumets anslag\".[148] I den finska\nföreställningen fattas sålunda Kave såsom härstammande från urmodren,\neller från det lysande himlaklotet, = ägget. Försöka vi etymologiskt\nundersöka ordet, så finna vi väl i Jen. Sam. _kábe_, död, Tungus.\n_kovi, kuvi_, lycka, Ostj. _kava, kevi_, hammare, _kavi_, gök, Burat.\n_kube_, del, _kubânam_, dela. Närmare sammanhang har dock Jenis. Ostj.\n_kip_, farfar, _hyp_, son, ja med det förra betecknas äfven månen. Alla\ndessa kunna dock icke utan vidare förklara det finska kave; man kan hos\nGermaner, Greker och Romare ännu mindre finna någon motsvarighet,\nhvarigenom det kunde förklaras för ett lån. Enda utvägen blir derföre\natt enl. omnämnda myt vända blicken till Indien. Der möta oss sanskrit\norden _kav_, plöja, _kavû_, fåra, eld från gödsel, och slutligen _kavi_\nklok tänkare, vis. Böthlingk och Roth tillägga, att det brukas om\n\"urtidens vise fäder, som nu omsväfva solen som andar\".[149] Det sättes\nsåledes äfven här i förbindelse med himlaljusen. I Schah-name omtalas\nkonungaslägten _Kawja_ eller _Kajanider_; _kava_ förklaras vara en\nsolens anförvandt, och _kawus_ betyder den förståndige.[150] Latinska\nordet _cav-ere_, akta sig, vara klok, står härmed i samband.\n\nFrån föreställningen om ägget, som \"likt ett frö inkastades i vattnen\",\nuppstår lätt den om verldsträdet. Eller kan väl något annat menas med\neken, puu jumalan, som\n\n    Ojenteli oksiansa,\n    Levitteli lehviänsä\n    Latva täytti taivahalle,\n    Lehvät ilmoille levisi,\n    Piätti pilvet juoksemasta,\n    Päivän peitti paistamasta,\n    Kuuhuen kumottamasta.[151]\n\nUr fröet till detta träd utbildas hela verlden. Man finner det lätt, ty\ndå det hugges i spillror, flyta dessa vida omkring, och dit de hinna,\nder uppstår evärdlig lycka. En påminnelse om Sampo och ägget, som\nsplittras. På andra ställen åter beskrifves huru solen och månen hängde\npå trädets grenar, och äfven Ilmarinen fäster sin nysmidda sol i ett\nhögt träd. Hos Esterna har minnet häraf redan till en del bleknat, men\ntydliga spår finnas ännu qvar. Tamme laul berättar huru eken, som\nträngde genom himlahvalfvet, fälles. Deraf göres ett badhus; _men\nframför tröskeln var månen, ofvanför solen, och stjernorna dansade\nderinne_.[152] Och huru skaparns ande genomströmmar allt, huru han bor\ni sitt verk, skönjes tydligt af den framställning, som finnes i\nKalevipoeg, slutet af VI sången. Den himmelshöga eken beskrifves\nomständligt. Då den ändteligen nedhugges, bildas af dess spillror den\nmäktiga Suomibryggan, fartyg och städer, men äfven en koja för sångarn,\nder han virkar sina sånger. Och till honom strömmar från Taaras eviga\nsalar, från skaparns rika källa hvad han behöfver för att fullända sin\nväf.\n\nAtt verldsträdet, skapelsens mångfald, liksom himmel och jord ur ägget,\nbildas genom ordets makt, framgår ur Wäinämöinens sång. Det heter neml.\n\n    Laulo kuusen kukkalatvan,\n    Kukkalatvan, kultalehvän.\n    Latvan työnti taivahalle,\n    Puhki pilvien kohotti,\n    Lehvät ilmoille levitti,\n    Halki taivahan hajotti.\n    Laulelevi, taitelevi;\n    Laulo kuun kumottamahan\n    Kultalatva kuusosehen;\n    Laulo oksille otavaan.[153]\n\nNu är det visst fallet, att verldsträdet förekommer hos de flesta\ngermaniska folk. Men dels uppträder det ej hos dem så, att af dess\nspillror skapelsen framgår, dels finnas liknande föreställningar äfven\nhos andra finska folk, hvilka göra det sannolikt, att denna\nföreställning varit gängse hos Finnarne långt förr än de kommo till\nEuropa. I Tatarernas sagor omtalas nio lärkträd, som vexa ur samma rot,\noch en inskrift står på trädet: \"då Kudaj skapade jord och himmel, då\nföddes äfven detta lärkträd\".[154] Men om öfverhufvud denna bild är\nmindre utförd, så bör jag anmärka att detsamma äfven, så vidt jag\nkunnat se, är fallet med Indernas verldsträd.\n\nJag har förut framhållit Indernas försök att åskådliggöra ur-anden, som\ngenomströmmar hela verlden, i soma, Persernas haoma. De finska sagorna\nlikasom Kalevipoeg omtala skålar, fyllda med mäktiga drycker. Den ena\naf dem ger styrka och lif, den andra förlamar. Inderna säga, att soma\nfinnes i vattnet, men den är egentligen en lifvets dryck, som äfven\ngudarne måste njuta, for att ej såsom blotta naturväsenden förgås;\nmotsvarande således Grekernas nektar. I en afhandling af A. Kuhn,[155]\nsom jag genom Hr Statsrådet Schiefner i St. Petersburg godhetsfullt\nfått mig tillsänd, då redan trenne ark af denna undersökning voro\ntryckta, säger en Upanishad, att gudarne sitta under verldsträdet och\ndricka soma ur den heliga källan. Bundehesch nämner: \"nära trädet\njat-bés vexer den hvita hom, i källan arduisur, den som äter deraf blir\nodödlig.\" I närmaste sammanhang härmed står Skandinavernas verldsträd,\nasken Ygdrasil, och Urdar-brunnen, ur hvilken Odin dricker vishet. Men\natt äfven föreställningen om lifvets dryck hos Finnarne ej behöfver\nvara ett lån från Germaner, bevisar dess förekommande hos de asiatiska\nfolken. Tatarernas sagor omnämna ofta lifsvattnet, som finnes i ett\nguldfat på tolf qvarters djup i jorden. Fatet åter är nedgräfdt vid\nroten af en björk med guldblad och gyllene bark. Der hade Kudaj ställt\nen hjelte till väktare.[156]\n\nÄnnu återstår att förklara orsaken till verldens uppkomst. Indern\nsäger: _tad_ = ordet var till och kände längtan i sitt sinne; längtan\nblef ett frö, som brast genom _eftersinnandets makt_. Och vidare: Maja,\nsom är Brahmas längtan, kärleken, frambragte verlden. Hvilken\nförvånande likhet med Wäinämöinen, som i sin moders sköte eftersinnar\noch längtar att blifva född. Och Ilmatar, Kave luonnotar, urelementet,\näfven hon ledsnar att vara till ensam på de vida fjordarna, med \"den\ngungande vågen framför sig, den klara himmelen bakom\"; äfven hon\nlängtar att blifva till något. Namnet Maja, förvillelse, ger tillkänna\ndenna längtans natur; det är ett affall från det urspr. varandet såsom\nendast en tänkt enhet. Öfvergången till tillvarons mångfald sker\nsålunda, att \"kärleken är bandet mellan vara och icke vara\"!\n\nVi hafva genomgått Finnarnes föreställningar om verldsskapelsen och\nfunnit, att de såväl med afseende å den genomgående grundtanken, som\näfven de vexlande bilderna i hufvudsak öfverensstämma med Indernas. Den\nstörsta olikheten är den, att spekulationen i Indien genom en\nflertusenårig kultur stigit till en ovanlig höjd. Men många andra än de\nhär nämnda företeelserna leda oss till Orienten vid undersökningen af\nFinnarnes forntid. Så yttrar Jakob Grimm, den förste som i utlandet\nfäste blicken vid Kalevala: \"jag vill synnerligen anmärka (i det finska\nepos) en _liflig, sinnrik naturkänsla_, sådan man nästan blott i\n_indiska dikter_ anträffar den.\" Och då han omnämner huru Wäinämöinen\ndrifver omkring på hafvet, skapande vikar och öar, tillägger han: \"hvem\npåminner ej denna kosmogoniska föreställning om den indiska sagan om\nBrahma och Vishnu, hvilka, sittande på ett blad och sugande på sina\ntår, skapande draga genom hafven?[157] Äfven Acvinerna, ljusbringarne\nfödda af ljus och molndunkel, kunna lätt sammanställas med Koit och\nEmarik, koitto och hämärä.\"\n\nJag vill dock med hela denna framställning ingalunda påstå, att\nFinnarne omedelbart af Inderna emottagit sina mytiska föreställningar;\növerensstämmelsen antyder i min tanke endast en innerlig och mäktig\nberöring. Men huruvida den egt rum förrän Inderna och Zend-folket ännu\nskiljt sig från hvarandra, d.v.s. med de ursprungliga Arierna, eller om\nbåde dessa och Finnarnes stamförvandter öst ur någon gemensam urkälla,\när en fråga, som nu ej torde kunna afgöras. Ogensägligt visa dock\nFinnarnes mytologiska föreställningar, att de af alla altaiska folk, så\nvidt man hittils känner, bibehållit det mesta af en uråldrig bildning,\nsom blomstrat långt förr än de europeiska kulturfolkens. Anor betyda\nvisst i och för sig icke mycket; hvarje folk har derföre med rätta\nblott den betydelse dess närvarande bildningsgrad skänker. Men i\nförfädrens traditioner ligger en ännu verkande makt, och den\nverldsåskådning, som fortplantats från generation till generation, är\nhärvid den icke minst vigtiga.\n\n\n\n\nFotnoter:\n\n\n[1] Theil II, s. 37-44.\n\n[2] Jfr Hegel's Vorles. über die Philosophie der Religion. I. 275,\n284-293.\n\n[3] Jfr Ludv. Noack, Die Theologie als Religionsphilosophie, Lübeck\n1853, 96 följ.\n\n[4] E. Meier, Indisches Liederbuch. Stuttgart 1854, 39.\n\n[5] A. Wuttke, Geschichte des Heidenthums. Breslau 1853. II, 243, 245.\n\n[6] I. Stevenson, Translation of the Sanhita of the Sama-Veda. London\n1842. 73, 172.\n\n[7] Lassen, Indische Alterthumskunde. Bonn 1847. I, 768.\n\n[8] Lassen, Indische Alterthumskunde. Bonn 1847. I, 756-760.\n\n[9] Stevenson, Transl. of S. V. 139, 5, 85.\n\n[10] Wuttke, Gesch. d. Heidenth. II, 243.\n\n[11] Stevenson, Transl. of S. V. 36, 42, 45.\n\n[12] Max Müller, History of ancient Sanskrit Literature. London 1860.\n546.\n\n[13] Rosen, Rigveda Sanhita, Lib. primus. Sanskrite et Latine. London\n1838. 161.\n\n[14] Ind. Alterthumskunde. I, 755, 756.\n\n[15] Roth, Zur Geschichte der Religionen. Zeller's Theol. Jahrb. 1846.\n352.\n\n[16] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 248, 252.\n\n[17] Meier, Ind. Liederbuch, 44, 45.\n\n[18] Jfr Wuttke, Gesch. d. H. II, 252. Jfr Th. Pavie, Le Rig-Véda et\nleslivrés sacrés des Hindous. Revue des deux Mondes 1854. 270.\n\n[19] Stevenson, Transl. of the S. V. 102.\n\n[20] Stevenson, Transl. of the S. V. 82, 98, 152.\n\n[21] Stevenson, Transl. of the S. V. 27.\n\n[22] H. T. Colebrooke, Miscellaneous Essays, London. 1837, I. 85-87.\n\n[23] Max Müller, Hist. of Anc. Sanskr. Lit. 567.\n\n[24] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 291, 293, 284.\n\n[25] Colebrooke, Misc. Essays. I, 47.\n\n[26] Max Müller, Hist. of A. S. Lit. 100-108.\n\n[27] Max Müller, Hist. of A. S. Lit. 103, 61, 37.\n\n[28] Jfr Lassen, Ind. Alterth. I, 775-783.\n\n[29] Wuttke, Gesch. d. H. II, 255.\n\n[30] Wuttke, Geseh. d. H. II, 255.\n\n[31] Loiseleur Deslongchamps, Lois de Manou. Paris 1833. 42.\n\n[32] Th. Pavie, Le Rig-Véda et les livrés sacrés des Hindous. Rev. d.\ndeux Mondes 1854. 273.\n\n[33] Roth, Zur Geschichte der Religionen. Zeller's Theol. Jahrb. 1846,\n356.\n\n[34] Stevenson, Transl. of S. V. 100.\n\n[35] Wuttke, Gesch. d. H. II, 293.\n\n[36] Herm. Kellgren, Mythus de Ovo Mundano. H:forsiæ 1849. 55, 56.\n\n[37] Loiseleur Deslongchamps, Lois de Manou. 2-4.\n\n[38] Jfr H. Kellgren, Mythus de Ovo Mundano, 57, 47-50.\n\n[39] H. H. Wilson, The Vishnu Purana. London 1840. 11-20.\n\n[40] Colebrooke, Misc. Essays. I, 33, 34. Jfr Max Müller, Hist. of\nA. S. L. 564. Jfr Mor. Carriere, Die Ind. Lyrik. Westermanns III.\nDeutsch. Monatshefte 1861. N:o 60.\n\n[41] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 283.\n\n[42] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 283.\n\n[43] I. A. Sjögrens Gesamm. Schriften. St. Petersburg 1861. II,\nTh. 2. S. 27.\n\n[44] Alla bidrag till de etymologiska undersökningarna rörande altaiska\nspråken äro hemtade ur Castréns grammatiker och ordförteckningar för\ndessa språk.\n[45] A. Baudrimont, Histoire des Basques. Paris 1854.\n\n[46] I. A. Lindström. Suomi 1852.\n\n[47] Castrén, Nordische Reisen u. Forsch. V. 1862, s. 142.\n\n[48] Allgem. Culturgeschichte. VI, 321, 379.\n\n[49] Ignell, Menskl. Utveckl. Historia. I, 1, 14.\n\n[50] Castrén, Finsk Mytologi s. 15, 25. Jfr hans grammatiker.\n\n[51] F. Mytol. s. 14.\n\n[52] W. Schott, Altajische Studien. Berlin 1860, s. 613.\n\n[53] Castrén, Fin. Mytol. s. 157.\n\n[54] Resor o. Forskn. II, s. 70.\n\n[55] De Bircarlis, 1786, s. 7, 8.\n\n[56] A. C. Lehrberg, Über die Wohnsitze der Jemen. St. Petersburg\n1816, s. 105, 160, 211.\n\n[57] Vergl. Wörterbuch d. Goth. Sprache 1851. I, 362.\n\n[58] A. J. Sjögren, Über die älteren Wohnsitze d. Jemen. 1830. I. 303.\n\n[59] Resor o. Forskn. II, s. 70. Jfr Finsk Mytol. s. 272.\n\n[60] W. Schott, Altaj. Studien, s. 614.\n\n[61] Tre ord om och ur finska fornsången af Elias Lönnrot\nLitteraturbladet för Nov. 1858.\n\n[62] Nya Kalevala. XXXIX.\n\n[63] Nya Kalevala. XLVII.\n\n[64] H:fors Morgonblad 1836, N:o 95, 96.\n\n[65] A. Schiefner, Über das Wort Sampo, Bulletin de l'Académie des\nSciences de St. Pétersb. Tome III. N:o 7, s. 501.\n\n[66] G. Kal. I, 180. N. Kal. XLIX, 343.\n\n[67] Bulletin de l'Académie des Sciences de St. Pétersb. Tome II, N:o\n4, s. 295.\n\n[68] N. Kal. XLIII. 297.\n\n[69] N. Kal. XLIII 297.\n\n[70] H. Neus, Ehstnische Volkslieder. I. Reval 1850, s. 3.\n\n[71] H. Kellgren, Nala och Damajanti, s. 11.\n\n[72] Ch. Ganander, Mythologia Fenn. s. 45, 46.\n\n[73] Castrén, Finsk Mytol. s. 66.\n\n[74] Satuja ja Tarinoita. II, s. 1-28.\n\n[75] R. Roth, Die Sage v. Dschemschid i Zeitschr. d. D. M. G. 1850.\nIV, 417.\n\n[76] Jfr L. Diefenbach, Vergleich. Wörterbuch d. Goth. Sprache.\nII, 551.\n\n[77] Altajische Studien 1860, s. 614.\n\n[78] W. Schott, ûber das Altaische oder Finnisch-Tatarische\nSprachengeschlecht. Berlin 1849.\n\n[79] Pallas, Die Mongol. Volkerschaften. St. Petersburg 1776 & 1801.\nII, 18.\n\n[80] N. Kal. IX, 29.\n\n[81] N. Kal. XLVII, 142, 156.\n\n[82] Jfr G. Rein, Försök till utredande af Fornfinnarnes Mythologie.\nSuomi 1844, s. 225-239.\n\n[83] Suomi 1844, s. 230.\n\n[84] M. A. Castrén, Reisen u. Forsch. V, 1862, s. 230.\n\n[85] Om Ukko se Castrén, Finsk Mytol. s. 27-52.\n\n[86] Chr. Lencqvist, De superstitione veter. Fennorum 1782, s. 25, 26.\n\n[87] Mythologia Fenn. 1789, s. 98.\n\n[88] Mythol. Fennica, s. 90.\n\n[89] H. Neus, Ehstnische Volkslieder. Reval 1850. I, s. 62.\n\n[90] Se Finlands Minnesv. Män 1854, s. 313.\n\n[91] I Fr. Rühs, Svea Rikes historia. Sthlm 1823, s. 30.\n\n[92] Finsk Mytologi s. 51.\n\n[93] Bulletin de l'Académie des Sciences de St. Pétersbourg. Tom. II,\nN:o 4. III, 7. V, 3.\n\n[94] Jak. Grimm, Deutsche Mythologie. Göttingen 1844, s. 150-174.\n\n[95] Schott, Altaj. Studien, s. 614.\n\n[96] De Wäinämöine. 1827.\n\n[97] H:fors Morgonblad 1832. N:o 15, 16.\n\n[98] H:fors Morgonblad 1839. N:o 2.\n\n[99] H:fors Morgonblad 1838. N:o 56 följ.\n\n[100] Fosterländskt Album. I, s. 131, 127.\n\n[101] Deutsche Sagen von Brüd. Grimm. Berlin 1816.\n\n[102] Brüd. Grimm, Kinder u. Hausmährchen. Göttingen 1843. I. s. XIII.\n\n[103] H:fors Morgonblad 1838. N:o 56 följ.\n\n[104] Das Finnische Volksepos Kalevala. Stuttgart 1862, s. 20, 21.\n\n[105] Suomi 1844, s. 228.\n\n[106] H:fors Morgonblad 1838. N:o 56 följ.\n\n[107] G. Kalev. III, 90. IV, 113. XI, 67, 189, 343. XII, 47.\nXIII, 418. XXVII, 244. XXIX, 30. XXX, 150, 231.\n\n[108] N. Kalev. II, 297.\n\n[109] Lönnrot, De Wäinämöine. Åbo 1827, s. 8.\n\n[110] N. Kalev. VII, 333.\n\n[111] N. Kalev. XVIII, 223.\n\n[112] N. Kalev. XLIX, 341.\n\n[113] G. Kalev. XXVII, 498.\n\n[114] G. Kalev. XXX, 84.\n\n[115] G. Kalev. XXVI, 28, 75.\n\n[116] G. Kalev. IV, 12. Variant. XXII, 42.\n\n[117] G. Kalev. XXI, 291. Topelii Suom. Kans. Vanh. run. V, 23.\n\n[118] Lencqvist, De superstit. Fenn. s. 25, 26.\n\n[119] De Väinämöine, s. 8.\n\n[120] N. Kalev. XLIX, 403.\n\n[121] H:fors Morgonblad 1836. N:o 95, 96.\n\n[122] Finsk. Mytol. s. 315.\n\n[123] Finsk. Mytol. s. 308.\n\n[124] Finsk. Mytol. s. 315-318.\n\n[125] De Väinämöine, s. 7.\n\n[126] Fin. Mytol. s. 304.\n\n[127] Suomi 1842. 3 h. s. 46.\n\n[128] N. Kalev. XVII, 545.\n\n[129] Max Müller, History of Anc. Sanskr. Literature, s. 569.\n\n[130] N. Kalev. IX, 29.\n\n[131] N. Kalev. XVII, 543.\n\n[132] N. Kalev. XIX, 78.\n\n[133] N. Kalev. XIX, 477, 497.\n\n[134] Saima 1846. N:o 8, 9.\n\n[135] G. Kalev. XXVII, 200.\n\n[136] N. Kalev. XVII, 527.\n\n[137] N. Kalev. IX, 511.\n\n[138] Tre ord om och ur finska fornsången. Litteraturblad Nov. 1858.\n\n[139] Jfr View of the History Liter. a. Mythologie of the Hindoos by\nW. Ward 1822. I. LXXIV.\n\n[140] Die Mährchensammlung des Somadeva. Leipzig 1843. I, 75.\n\n\n[141] H. Neus. Ehstn. Volksl. I, s. 40.\n\n[142] Kalevipoeg. l. Dorpat 1857, s. 30.\n\n[143] Kanteletar III, 1.\n\n[144] M. Müller, History of Anc. Sans. Lit. 569.\n\n[145] N. Kalev. XVII, 291. XLV, 117.\n\n[146] Ganander, Mythol. Fenn. 34. Finnische Runen von G. H. v.\nSchröter, 1834, s. 2. Jfr Topelius, Suomen kansan Vanhoja Runoja.\n\n[147] A. Kuhn, Die Herabkunft d. Feners u. d. Göttertranks. s. ll.\n\n[148] Ganander, Mythol. Fenn. 34.\n\n[149] Jfr O. Böthlingk och R. Roth. Sanskrit Wörterbuch II.\n\n[150] Heldensagen von Firdusi, übersetzt von A. Fr. v. Schack. Berlin\n1851, s. 15, 19, 20.\n\n[151] N. Kalev. II, 81.\n\n[152] H. Neus. Ehstn. Volksl. I, 47.\n\n[153] G. Kalev. V, 27.\n\n[154] Castrén, Ethnolog. Föreläsn. 1857, s. 260.\n\n[155] Die Herabkunft des Feuers u. d. Göttertranks. Ein Beitrag zur\nvergleich. Mythologie der Indo-Germanen. Berlin 1859. s. 124, 128.\n\n[156] Castrén, Ethnol. Förel. s. 221, 266.\n\n[157] Jak. Grimm, Om det finska epos. i Fosterl. Alb. II. 1845.\n\n\n\n"]